1
Pioistote bold br

Fird RR TRYSIL

Stokets krk
Tate

bielerere dd

FER IR ITIS
3

2530:35TT
21 SIE

Arter
statt ve
IRALLAG
Ireret

roses bs bris
ärad gran a

ri SE ARA SARA

Aå

Hatt
Itaseras?

iite

MIRSCE
KrArAS

YA

uret ye et

& w

-
a
-
+

ÖFVERSIGT

AF

KONGL. VETENSKAPS-AKRADEMIENS

FÖRHANDLINGAR.

SJUTTONDE ÅRGÅNGEN

1860.

MED SJUTTON TAFLOR

OCH

ETT BIHANG METEOROLOGISKA IAKTTAGELSER.
EZ R

P. A NORSTEDT & SÖNER,
Kongl. Boktryckare,

ÖFVERSIGT

KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS
FÖRHANDLINGAR.

Årg. 17. 1860. JET,

Onsdagen den 11 Janmari.

Herr BoHEMAN föredrog en granskning af de af J. A. WAHL-
BERG i sydvestra Afrika insamlade Coleoptera 1),

| Herr A. RETzZIUS höll föredrag om Trumpet-djuren såsom

|
|
bs
j
å
:

boende i rör”, och om en lefvande Rana mugiens från Syd-
Amerika, samt refererade innehållet af NORDMANNS arbete: die”
Palzxontologie Säd-Russlands.

: Herr WAHLBERG meddelade fran Professor A. E. NORDEN-
SKIÖLD: ' Bidrag till kännedomen om i Sverige förekommande
Yttrotantal- och Yttroniob-mineralier ".

Till utländsk ledamot i första klassen kallades genom an-
ställdt val Professoren vid universitetet i Greifswald JÖHAN AU-
GUST GRUNERT. =

Från Kongl. Vetenskaps-Akademien i Berlin hade ingatt en
af hennes förord åtföljd inbjudning från Komiten för Humboldts-
stiftelsen i Berlin, hvars syfte är att understödja naturvetenskap-
liga arbeten och större resor. Akademien beslöt skrifvelsens in-
förande, i öfversättning, i allmänna tidningarna. &

Följande afhandlingar voro inlemnade: af Herr SUNDEVALL: =
Om insekternas extremiteter, hvilken remitterades till Herrar
BoHEMAN och LOVÉN; samt af Läraren vid Kongl. Skogsinstitu-
tet Herr A. E. HOLMGREN: Försök till uppställning och beskrif-

ning af Sveriges Ichneumonider, tredje serien, fam. Pimplarie,

som remitterades till Herrar WAHLBERG och BOHEMAN. SR
a eg 2 CN
AN d

') Tecket ” betyder att uppsatsen meddelas i utdrag. NES >

= 9

Kongl. Commerce-Collegium hade insändt en s. k. abstract
log, förd ombord på skeppet Sophia, kapiten A. COoLLBERG
från Gefle.

Följande skänker till Akademiens Bibliothek och till Riks- |

museum anmältes.

Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek.

Af K. Commerce-Collegium.

Berättelse om Sveriges utrikes handel etc. 1858.

Af RB. Geographical Society i London.
Journal. Vol. 28.
Proceedings. Vol. 3: 6.
Af British Association for the Advancement of Science.
Report of the 28:th Meeting.

Af Chemical Society i London.
Quarterly Journal. Vol. 12: 3.

Af Universitetet i Kiel.
Schriften der Universität aus dem Jahre 1858.

Af Societe Vaudoise des Sciences Naturelles i Lausanne.
Bulletin. N:o 44.

Af Författarne.

HisInGERr, E. Ofversigt öfver Finlands hittills kända Orthopterer.

Helsingf. 1859. 8:0.
Vv. NORDMANN, ÅA. Palzeontologie Säd-Russlands. 1—3. Helsingf. 1858,

: 1859. 4:0.

DE BENEDICTIS, B. Di un nuovo istrumento per misurare le distanze
inaccessibili. Nap. 1859. 8:0.

GrREcH DeLnicAtaA, G. C. Della quantitå di acqua che cade annual-
mente in Malta. Malta 1856. 8:0.

2

Coleoptera samlade af J. A. WAHLBERG i Syd-Vestra
Afrika. Af C. H. BoHEMAN,

[Föredrag den 11 Januari 1860]:

Ehuru kännedomen om de natur-alster, som förekomma inom
Afrikas kustländer, blifvit genom flera resandes forskningar tem-
ligen utvidgad, äro deremot de djur-arter, hvilka uppehålla sig i
denna verldsdels inre och hittills nästan alldeles icke undersökta
delar, föga bekanta. Genom vår landsman, Ingenieuren J, A.
WAHLBERGS rastlösa sträfvanden, under en af honom åren 1838
—1845 verkställd resa inom Kafferlandet, har härvarande Ento-
mologiska Museum blifvit riktadt med samlingar från nämnde
trakt, lika utmärkta genom sin rikedom på arter, som genom det
välbehållna och vårdade skick, hvaruti de kommit oss tillhanda.
Lifvad af kärlek för mnatural-historien och i ändamål att föröka
kännedomen om de skatter, som voro att hemta inom länder, hit-
tills icke besökta af någon forskare, anträdde WAHLBERG år
1853 en resa till sydvestra Afrika, i afsigt att besöka sjön N'Gami
och dess omgifningar, men beklagligtvis föll han här, alltför ti-
digt, ett offer för sitt forskningsbegär, till stor förlust så väl för
fäderneslandet, som för naturvetenskaperna.

Man måste högligen beklaga att de anteckningar, som blif-
vit förda under den senare resan, i alltför ofullständigt skick hit-
kommit, hvarföre jag endast är i tillfälle att i korthet kunna
angifva de nejder, hvilka utgjordt föremål för hans undersöknin-
gar. Samlingarna synas hufvudsakligen blifvit verkställda inom
Damaras landet, i närheten af floderna Kuisip, Svakop och No-
lagi, samt i grannskapet af sjön N'Gami.

De insamlingar som hemkommit, och frikostigt blifvit done-
rade till Zoologiska Riksmuseum, äro, då man tager i betrak-
tande den korta tid hvarpå de blifvit sammanbragta, af ett högt
och ”oskattbart värde, samt ådagalägga nogsamt hvad man kun-
nat vänta, om forskningarna utan afbrott fått fortgå. De framte
icke allenast en mängd intressanta och nya former utan äro äf-

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 1,

RE

ven så betydliga, att man åtminstone af dem kan erhålla ett be-
grepp om beskaffenheten af det besökta landets Coleopter-fauna.
Visserligen innehälla insamlingarna flera arter öfverensstämmande
med Kafferlandets, men framte från dess fauna en märkbar afvi-
kelse genom sitt ringa antal af större Anthier och Brachycerer.
Hela antalet af de funna Coleopter-arterna uppgår till omkring
550, bland hvilka troligen 400 äro förut obeskrifna. Af alla fa-
miljer äro Tenebrionides, såsom lefvande inom sandtrakter, talri-
kast representerade, eller uppgående till 108 arter. Härnäst
kommer i artantal Lamellicornia med 91, Curculionides med 78,
Cuarabicr med 59, Clrysomeline med 47, Buprestides med 36,
Cerambycini med 35, Meloides med 20 och Coccinellide med 16
arter. Af de öfriga familjerna är arternas antal ringa.

Då jag ansett för en pligt mot den alltför tidigt bortgångne,
outtröttlige forskarens minne, att i den mån tid och tillfälle med-
gifva, redogöra för de rika skatter, som genom hans åtgörande
kommit fäderneslandet tillgodo, har jag nu företagit en utredning
deraf. Som det för kännedomen om Iusekternas geografiska ut-
bredning inom Afrika äfven är af vigt, att de redan kända ar-
terna anföras, hafva dessa till namn och fyndort blifvit omnämnda.

CICINDELETZA:.

1. Megacephala (APTEMA) regalis Bhn. Ins. Caffr. I. 1, 4. Hab.
prope lacum N'Gami.

2. Burymorpha Bohemani (CHEVROL.): supra cupreo-senea, nitida;
capite, prothorace, antennis basi, pectore femoribusque albido-pi-
losis; clypeo cupreo-micante; abdomine obscure caeruleo; protho-
race brevi, confertim, subtiliter rugoso-puncetulato, niedio tenuiter
canaliculato; elytris amplis, subtiliter, minus crebre viridi-puncta-
tis; singulo in dorso serie e punctis tribus vel quatuor majoribus
impresso, — Long. 13, lat. 63 millim.

Hab juxta fluvium Kuisip.

3. Cicindela compressicornis: oblonga, modice convexa, supra nigra
sub-opaca, subtus caeruleo-virescens, cupreo-variegata, pilis depres-
sis, albidis, inrequaliter adspersa; antennarum articulis quatuor
primis filiformibus, cyaneis, nitidis, reliquis compressis, dilatatis,
nigris, opacis; capite subtiliter, erebre punctulato, utrinque albido-
setuloso, pone oculos cyaneo-, medio cupreo-micante; clypeo me-

-

sö 0) ——

dioeri, luteo, nigro-marginato, utringue impresso, apice tri-denti-
culato; prothorace crebre punctulato, capite angustiore, antice po-
sticeque impresso, utrinque vitta e setulis albidis notato, ad la-
tera tenuiter bi-canalieulato; elytris vix punctatis, singulo apice
dente acuto instrueto, linea suturali ad medium continuata, ma-
cula infra medium, transversa, utringue sinuata, macula sat magna
apicali, extrorsum tenuiore, maculis lineisque parvis, sparsis, re-
motis, dilute flavescentibus notato. — Long. 18, lat. 5+ millim.
Hab. juxta lacum N'Gami.

Observ. Species structura antennarum a reliquis hujus generis
facile distineta, articulo nempe primo oblongo, cylindrico, secundo bre-
vissimo, parvo, tertio primo plus duplo longiore, ad basin leviter re-
flexo, quarto pracedenti nonmnihil breviore, recto, filiformibus, 5—11
brevibus, multo latioribus, compressis, longitudine sensim decrescentibus.

4. Cicindela pudibunda: supra leviter convexa; antenmis fusco-te-
staceis, articulis quatuor primis igneis; capite prothoraceque vi-
ridi-mitidis, confertim, subtiliter punctulatis, illo postice deplanato,
antice declivi, inter oculos subtiliter, ecrebre aciculato; clypeo
magno, dilute flavo, antice rotundato, obsolete denticulato; pro-
thorace sub-quadrato, antice posticeque transversim impresso, me-
dio longitudinaliter, tenuiter canaliculato, lateribus albido-pube-
scente; elytris obscure viridibus, opacis, sat crebre punctulatis, mar-

. gine laterali late, dilute flavo, impunctato, ante medium intror-
sum ramulum brevem apice antrorsum arcuatum, pone medium
fasciam flexuosam retrorsum ductam et inter medium et apicem
sinum brevem emittente; subtus cyanea, nitida, lateribus albo-
squamosa, pectore utrinque cupreo-tinctis; femoribns cupreis, tibiis
virescentibus, nitidis. — Long. 103, lat. 4 millim.

Hab. prope fluvium Svakop.

5. Cicindela clathrata: DEJ. Spec. Gen. I. p. 115, 97.
Hab. juxta fluvios Svakop et Kuisip.

6. Cicindela vivida: Bus. Ins. Caffr. I. p. 9. 9.
Hab. prope lacum N'Gami.

Observ. A genuina parum differt, signaturis elytroruwm flavescen-
tibus nonnihil angustioribus, maculis dorsalibus minoribus.

7. Cicindela egyptiaca: DEI. Spec. Gen. I. p. 96. 76.
Hab. juxta lacum N'Gami.

8. Cicindela tereticollis: oblonga, modice convexa, inzequaliter albo-
setosa, superne nigra, sub-opaca, subtus cyanea; prothorace pe-
ctoreque cupreo-tinctis; capite crebre punctulato, superne plano,
parce albido-setuloso; clypeo magno, dilute flavo, a basi ultra
medium plaga magna, triangulari, nigra notato, antice quinque
dentato; prothorace latitudine duplo longiore, sub-cylindrico, cre-
bre rugoso-granulato, parce albido-setuloso, area infralaterali, cu-
prea, laevi, nitidissima notato: elytris crebre, sat profunde Tugoso-
punctatis, margine laterali cupreo-micante; singulo elytro macula

-- Ör

basali lateribusque sat late, insequaliter, albido-setulosis. — Long.
103, lat. 33 millim,
Hab. prope lacum N'Gami.

9. Cicindela tantilla: oblonga, leviter convexa, supra cupreo-vire-
scens, sub-opaca, subtus cyanea, nitida, utrinque albido-setulosa,
lateribus prothoracis et pectoris cupreis; clypeo brevi, transverso,
dilute flavo, basi biimpresso, utrinque oblique truncato; capite pro-
thoraceque subtiliter, crebre punctatis, illo ad oculos aciculato,
hoc subquadrato, antice posticeque transversim impresso; elytris
minus crebre punctulatis, lunula humerali apicalique introrsum apice
dilatato, lineola laterali media ramulum rectum, apice dilatatum
emittente maculisque duabus disci rotundatis anteriore parva, di-
lute flavescentibus, — Long. 73, lat, 3 millim,

Hab. juxta fluvium Svakop.
Observ. Statura C. zegyptiace, dimidio minor, signaturis flavis
elytrorum latioribus, lunula apicali apice intus rotundato-ampliata.

10. Cosmema lateralis: elongata, supra obscure cuprea, sub-nitida,
subtus violacea; clypeo palpisque dilute flavescentibus, illo basi
macula fusca notato, his articulo apicali aeneo; capite prothora-
ceque confertim, subtiliter rugoso-aciculatis; elytris crebre puncta-
tis, granulatis, linea intramarginali latiore, elevata, dilute flave-
vescente ornatis, apice singulatim acuminatis. — Long. 14, lat.
4 millim,

Hab. prope lacum N'Gami mense Martii.
Observ. Affinis certe C. marginelle, aliter colorata, elytris cre-
brius punctato-granulatis, linea intramarginali latiore, dilute flavescente.

CARABICI.

11. Omophron picturatum: sub-rotundatum, modice convexum, supra
viridi-eneum, subtus ferrugineum; clypeo, antennis, palpis pedi-
busque flavescentibus; capite remote, sat profunde punctato, an-
tice luteo-marginato; prothorace sat profunde, remote, inaqualiter
punctato, lateribus, antrorsum latius, luteo-marginato, basi apice-
que nonnihil cupreo-micante; elytris obscure zeneis, sat profunde,
regulariter punctato-striatis, interstitiis angustis, convexis; mar-
gine laterali late, inzequaliter luteo, fascias duas concolores in
diseum emittente. — Long. 53, lat. 4 millim.

Hab. in regione fluvii Svakop.
Observ. Magnitudine et statura O. suturalis, colore elytrorum ab
illo unice distinctus, forte ejus varietas.

12. Helluo (Acanthogenius) grandis: DEJ. Spec. Gen. V. 400. 8.
— Bun. Ins. Caffr. I. 67, 69.
Hab. in vicinitate fluvii Kuisip.
13. Aptinus nigripennis: Brachinus id. ScHH. Syn. Ins. I. 230. 5.
Aptinus id. Bun, Ins. Caffr. I. 67, 69.
Hab. juxta fluvium Kuisip.

18.

9:

20.

21.

22.

23.

da NRA

Brachinus sub-costatus. DEJ. Spec. Gen. 1316 24
Hab. prope fluvium Kuisip.

Calleida elongata: Bun. Ins. Caffr. I. 37, 39.
Hab. juxta lacum N'Gami.

Calleida angusticollis: BEN. Ins. Caffr. I. 38, 40:
Hab. prope lacum N'Gami et ad T'kons fountaine.

Calleida picea: Bun. Ins. Caffr. I. 40, 42.
Hab. juxta lacum N'Gami.

Calleida castanea: BAN. Ins. Caffr. I. 41, 43.
Hab. prope lacum N'Gami.

Lebia crucifera: rufo-testacea, sub-nitida; capite sub-triangulari,
subtiliter, crebre punctulato, antice utringue foveolato; prothorace
brevi, lato, subtilissime, crebre punctulato, longitudinaliter, tenu-
iter canaliculato, angulis anticis rotundatis, posticis rectis, leviter
reflexis; elytris tenuiter punctato-striatis, interstitiis sat latis, con-
vexis, sutura longe ultra medium, antice latius, fascia transversa
pone medium, utringue latiore suturse connexa lineaque intramar-
ginali fascize adfixa, nigro-piceis. — Long. 63, lat. 33 millim.
Hab. in regione fluvii Nolagi:

Lebia cyanella: parum convexa, nitida, supra dilute ceerulea,
subtus nigro-crerulea; antennis pedibusque nigris, harum articulis
duobus primis subtus testaceis; prothorace subtiliter, crebre pun-
ctato, longitudinaliter, tenuiter canaliculato, latitudine breviore,
pone apicem rotundato-ampliato, basin versus angustato, sub-
sinuato, angulis posticis rectis; elytris dorso subtiliter, lateribus
obsolete punctato-striatis. — Long. 31, lat 13 millim.
Hab. prope lacum N'Gami.

Graphipterus amabilis: niger, nitidus, subtus pube brevi, de-
pressa, albida obsitus; pectore abdomineque late denudatis; capite
prothoraceque dense, dilute, ochraceo-pubescentibus, illo macula po-
stica oblongo-quadrata, hoc medio tenuiter canaliculato vitta sat
lata, atris; elytris albido-pubescentibus, vitta sat lata suturali vit-
taque dorsali in singulo cinnamomeo-pubescentibus. — Long. 15,
lat. 745 millim.
Hab. juxta lacum N'Gami.

Graphipterus suturalis: niger, mnitidus, supra pube brevi, de-
pressa, cinnamomea, subtus albida obsitus; pectore abdomineque
late denudatis; antennis basi lutescentibus; capite postice macula
oblongo-quadrata, denudata prothoraceque tenuiter canaliculato
vitta media sat lata, atris; elytris vitta sat lata suturali, apice
nonnihil angustata, atra, insignitis. — Long. 13!—16, lat. 7—
73 millim.

Hab. in regione fluvii Nolagi.
Graphipterus cordiger: DeJ. Spec. Gen. V. 461. 10:

Hab. in regione fluvii Nolagi.

24.

fr NA

Graplipterus bilineatus: niger, nitidus, supra pube brevi, de-
pressa, dilute brunnea vestitus, anguste albido-marginatus; anten-
nis basi tibiisque testaceis; prothorace lateribusque pectoris parce
albido-pubescentibus; capite medio vittaque dorsali prothoracis ni-
gris; elytro-singulo non procul a sutura vitta sat lata, atra, ante
apicem abbreviata, extrorsum emarginata; abdomine ferrugineo. —
Long. 105—211, lat. 6—6! millim.

var. a. vitta dorsali elytrorum atra linea tenuissima longitudi-

nali albida, interdum interrupta, quasi divisa.
Hab. prope fluvios Svakop et Nolagi.

Graphipterus vittipennis: Bun. Ims. Caffr. I. 85, 88.
Hab. juxta lacewm N'Gami.

Graphipterus obliteratus: niger, nitidus, supra pube griseo-
fulvescenti vestitus; antennis basi, corpore subtus parce piloso
pedibusque fusco-ferrugineis; capite angusto, aciculato, fere denu-
dato; prothorace breviter cordato, medio vitta lata, nigra or-
nato; elytris vitta suturali minus lata, ante apicem abbreviata
lineisque duabus singuli longe ante basin abbreviatis, apicem ver-
sus conjunetis, exteriore tenuiore, nigris. — Long. 13, lat. 6!
millim. A

Hab. prope fluvium Svakop.

Observ, Gr, trivittato certe affinis, capite multo angustiore, pro-

thorace minus lato ut et signaturis elytrorum ab illo bene distinctus.

27.

Graphipterus marginatus: niger, supra dense, breviter cinna-
momeo-pubescens; antennis basi Iutescentibus; prothoracis lateri-
bus elytrorumque margine anguste albidis, illo posterius subito
angustato, utrinque sub-sinuato, subtiliter crenulato, angulis po-
sticis rectis, subtus lateribusque pectoris antice tenuiter albido-
pubescentibus. — Long. 13—14, lat. 51—54 millim.
Hab, in regione fluvii Svakop.
Observ. Gr. velutino proximus et simillimus, nonnihil angustior;

prothorace antrorsum minus dilatato, pone medium citius angustato,
sub-sinuato, subtiliter cienulato, angulis posticis rectis, margine late-
rali ut et margine elytrorum anguste, distincte albido-pubescentibus.

28.

29,

30.

31.

Graphipterus vestitus: DEJ. Spec. Gen. V. 464. 15.
Hab. juxta lacum N'Gami et in vicinitate fluvii Svakop.

Piezia angusticollis. Bun. Ins. Caffr. I. 92, 95.
Hab. prope lacum N'Gami.

Anthia limbata: DEJ. Spec. Gen. V. 465. 15.
Hab. ad Eikhams.

Polyhirma bilunata: oblonga, depressa, nigra, parum nitida,
postice ampliata; capite magno, antice utrinque impresso; pro-
thorace subtiliter, crebre punhctato, medio longitudinaliter sulcato
ibique cinereo-pubescente, antice modice Totundato-ampliato, pone
medium citius angustato; elytris ultra medium costatis, seriatim

2 Se

foveolatis, sutura antice maculisque duabus pone medium, trans-
versis, arcuatis, albido-pubescentibus. — Long. 23, lat. 73 millim.
Hab juxta lacum N'Gami.

Observ. P. graphipteroidi similis; prothorace angustiore, ante
medium minus ampliato, elytris minus rude foveolatis, maculis po-
sticis magis arcuatis, antrorsum triangulariter ampliatis ab illa
distincta.

32. Polyhirma divisa: elongata, modice convexa, nigra, parum ni-
tida, subtus parce, iniequaliter albido-pubescens; capite ovato,
erebre punctulato, antice utrinque iupresso, albido-pubescente,
medio carinato; prothorace oblongo-obovato, crebre punctulato, po-
sterius angustato, dorso longitudinaliter sulcato, sulco fundo dense
albo-pubescente, ante basin utringque canalicula brevi impresso;
elytris sulcatis, sulcis foveolis magnis, oblongis insculptis, inter-
stitiis angustis, carinatis, sutura lineaque intramarginali albido-
pubescentibus; singulo elytro apice oblique truncato. — Long.
173, lat. 5 millim.

Hab. prope lacum N'Gami. .
Observ. P. gracili nonnihil longior, elytris sulcis profundius fo-
veolatis, interstitiis fere ad apicem extensis, sutura margineque ex-
teriore elytrorum albido-pubescentibus.

33. Polyhirma gracilis: DEJ. Spec. Gen. V. 468. 17.
Hab. juxta lacum N'Gami et in regione fluvii Svakop.

34. Polyhirma opulenta: oblonga, subdepressa, atra, parum nitida;
capite oblongo-quadrato, crebre punctulato, antice utrinque pro-
funde impresso, vertice colloque medio dense silaceo-pubescenti-
bus; prothorace obovato, crebreé punctulato, posterius angustato,
vitta media sat lata dense silaceo-pubescente; elytris late sulcatis,
suleis in fundo seriatim, minus profunde, sat remote punctatis,
interstitiis carinatis, sub-nitidis, apicem versus sub-obliteratis, su-
tura basi macula communi, ovata, silaceo-pubescente ornata; sin-
gulo elytro apice oblique truncato. — Long. 83, lat. 65 millim.

Hab. juxta fluvium Svakop.
Observ. P. gracili nonnihil major, aliter signata; elytris latio-
ribus, parum convexis, suleis multo subtilius, remotius punctatis.

35. Polyhirma lugubrina: oblonga, sub-depressa, nigra, parum npi-
tida; palpis apice antennarumque articulis quatuor ultimis ferru-
gineis; capite ovato, mediocriter punctato, antice utrinque leviter
impresso; prothorace sub-cordato, antice utringue leviter impresso,
mediocriter, minus crebre punetato, ante medium modice rotun-
dato-ampliato, pone medium citius angustato, sinuato, dorso late
suleato et in sulco canaliculato; elytris pone medium latioribus,
apice conjunctim subtruncatis, abdomine nonnihil brevioribus, su-
perne striatis, interstitiis convexis, vage, dorso parcius, ad latera
cerebrius punctatis. — Long. 14—17, lat. 51—64 millim.

Hab. in regione fluvii Svakop.

= ÖA

Observ. Habitu et statura fere Pieziw, antennis filiformibus, non

extrorsum latioribus ab illis differt.

36.

Polyhirma immerita: oblonga, parum convexa, atra, sub-nitida,
glabra; capite oblongo-ovato, sub-remote punctato, postice trans-
versim, antice utrinque longitudinaliter impresso; prothorace an-
gusto, cordato, crebre, subtiliter punctåto, medio longitudinaliter,
late impresso, tenuiter carinato, angulis anticis rotundatis; elytris
sulceatis, suleis seriatim, mediocriter punctatis, interstitiis angustis,
carinatis, lateribus sat crebre, vage punctulatis; basi angustatis,
ultra medium sensim rotundato-ampliatis, apice singulatim ob-
lique truncatis. — Long. 17, lat, 53 millim.
Hab. in vicinitate fluvii Svakop mense Augusto.

Observ. P. atrate colore similis, longior, capite angustiore, pro-

thorace minus lato, longiore, crebrius subtilius punctato, posterius ma-
gis angustato, angulis anticis rotundatis, elytris a medio basin versus
multo angustioribus, punctis sulcorum minoribus.

37.

Polyhirma nigrina: oblonga, leviter convexa, atra, sub-nitida,
glabra; capite oblongo-ovato, sub-remote punctato, postice trans-
versim, antice utrinque logitudinaliter impresso; prothorace cor-
dato, minus crebre punctato, antice utringue magis rotundato,
medio late impresso, tenuiter canaliculato; elytris sulcatis, sulcis
sub-remote, seriatim punctatis, interstitiis minus crebre, vage, sub-
tiliter punctulatis, 'interioribus convexis, exterioribus carinatis;
singulo elytro apice oblique truncato. — Long. 17—218, lat. 6
—7 millim.
Hab. juxta fluvios Svakop et Nolagi.

Observ. Primo intuitu P. atrate simillima, prothorace nonnihil

remotius, subtilius punetato, pone apicem utrinque magis rotundato,
elytris magis ovatis, medio latioribus, superne convexioribus, sulcis re-
motius punctatis, interstitiis subtilius punctulatis, sutursee proximis la-
tioribus, convexis, non carinatis.

38.

39.

Atractonota Mulsanti: PErroup Ann. Soc. Linn. de Lyon
1845—1846, p. 60. — Lacorp. Gen. des Coleopt. I. p. 180.
Tab. 6. f. 5.

Hab. prope lacum N'Gami.

Scarites fortipes: oblongus, modice convexus, niger, sub-nitidus;
capite lato, postice lzxevi, linea transversa insculpto, antice irre-
gulariter, minus crebre rugoso; prothorace magno, sub-laevi, medio
tenuiter canaliculato, ante basin utrinque arcuatim impresso, apice
lateribusque obsolete, parce aciculato, his basin versus nonnihil
angustatis, angulis posticis rotundatis; elytris parallelis, subtiliter
punctato-striatis, apice confertim granulatis, interstitiis laxevibus,
dorsalibus planis, lateralibus carinatis; pedibus validis, tibiis po-
sterioribus extus medio ampliatis, dense, rigide bi-seriatim ferru-
gineo-pubescentibus. — Long. 31, lat. 111 millim:.
Hab. juxta fluvium Svakop.

40.

41.

42.

43.

44.

a MM

Epomis capensis: Gory Ann. Ent. de France IL p. 228.
Hab. prope lacum N'Gami.

Chlaenius quadrisignatus: oblongus, leviter convexus, nigro-
2eneus, parum nitidus, subtus magis nitidus, medio ferrugineus;
clypeo, antennarum articulo primo pedibusque, geniculis, tibiis
apice tarsisque fuscis exceptis, dilute flavescentibus; capite sub-
tiliter, erebre, prothoraceque evidentius punctulatis, hoc latitudine
vix longiore, medio tenuiter canaliculato, ante basin utrinque le-
viler impresso, lateribus rotundato-ampliato, basin versus nonnihil
angustato; elytris subtiliter punctato-striatis, interstitiis haud con-
vexis, creberrime punctulatis; singulo elytro in disco, inter me-
dium et apicem, in interstitiis 3—5 macula parva, transversa,
postice medio nonnihil ampliata alteraque apicali oblonga, intus
antrorsum nonnihil continuata, dilute flavescentibus. — Long. 13,
lat. 635 millim.
Hab. prope lacum N'Gami.

Chlaenius perspillaris: Erichs. Arch. f. Naturg. IX. I. p. 217. 19.
Hab. juxta lacum N'Gami.

Chlaenius lateralis: BEN. Ins. Caffr. I. 140, 149.
Hab. prope lacum N'Gami.

Chlaenius limbipennis: oblongus, leviter convexus, subtus piceus,
nitidus; capite prothoraceque viridi-zeneis, nitidis, illo subtiliter,
erebre punctulato, hoc angusto, remote, sat profunde punctato,
ante basin utrinque profunde, longitudinaliter impresso; elytris
obscure viridi-eneis, striatis, interstitiis subtiliter granulatis; mar-
gine latissimo, antennis pedibusque flavo-testaceis. — Long. 113,
lat. 5 millim.
Hab. juxta lacum N'Gami mense Aprilis.

Observ. Statura et summa similitudo Chl. amicti, nonnihil ma-

jor; prothorace longiore, angustiore, remotius, profundius punctato ab
illo fere unice distinctus.

45.

46.

47.

Chlaenius cylindricollis: DEJ. Spec. Gen. V. 657. 87.
Hab. prope lacum N'Gami.

Chlaenius Morio: oblongus, leviter convexus, niger, supra parum,
subtus magis nitidus; capite subtilissime, sat crebre punctulato;
prothorace latitudine breviore, subtilissime coriaceo, valde remote,
parum profunde punctato, medio canalicula utrinque abbreviata
insculpto, ante basin utrinque profunde foveolato, lateribus mo-
dice rotundato-ampliato, basin versus nonnihil angustato; elytris
sat profunde sulcatis, interstitiis convexis, lavibus. — Long. 16,
lat. 84 millim.
Hab. juxta lacum N'Gami.

Chlaenius ceruleipennis: oblongus, leviter convexus, subtus nigro-
piceus, nitidus; antennis palpisque sordide, pedibus dilutius flavo-
testaceis; capite prothoraceque viridi-nitidis, illo subtiliter pun-

etato, hoc angusto, parce puuctato, dorso profunde canaliculato,
ante basin utrinque distinete impresso, lateribus modice rotun-
dato-ampliato, posterius angustato, leviter sinuato, angulis posti-
cis rectis; elytris obscure coeruleis, sub-opacis, breviter, parce
pubescentibus, striatis, interstitiis angustis, convexis, utringque se-
riatim punctulatis. — Long. 12, lat. 5 millim.
Hab. in vicinitate fluvii Svakop.
Observ. Chlenio obscuro KLuG affinis videtur; prothorace angu-

stiore, elytrorum interstitiis utrimque seriatim punetulatis, dorso lIzevi-

bus, margime concolore ab illo distinctus.

48.

Harpalus Ephippium: oblongus, leviter convexus, ferrugineus,
nitidus; mandibulis apice geniculisque infuscatis; capite protho-
raceque sub-kevibus, hoc dorso tenuiter, longitudinaliter canalicu-
lato, ante basin utrinque leviter impresso, subtiliter punctulato,
latitudine dimidio breviore, antice valde rotundato-ampliato, po-
sterius angustato, angulis posticis sub-rectis; elytris distinete
striatis, dorso plaga magna, communi ovata, a basi fere ad api-
cem continuata, nigra, ornatis, interstitiis modice convexis, laevi-
bus, nono apicem versus puncetato. — Long. 11, lat. 5 millim.
var. a. dilutius ferrugineus, elytris tantum apicem versus ma-
cula minore nigro-picea notatis.
Hab. juxta lacum N'Gami.
Observ. Magnitudine et statura fere H. ferruginei, prothorace ad

- latera magis rotundato.

49.

50.

51.

d2.

35.

Harpalus incrassatus: Bus. Ins. Caffr. I. 204, 213.
Hab prope lacum N'Gami.

Harpalus grandiceps: oblongus, modice convexus, piceus, niti-
dus; antennis, pedibus elytrisque rufo-ferrugineis; capite magno,
rotundato, sub-leevi; prothorace undique dilutius marginato, lati-
tudine nonnihil breviore, obsolete punctulato, tenuiter, longitudi-
naliter canaliculato, ante basin utrinque obsolete impresso, late-
ribus antice leviter rotundatis, posterius parum angustatis, angulis
posticis rectis; elytris striatis, interstitiis plamis, levibus, nono
pone medium seriatim punctato. — Long. 7, lat. 3 millim.
Hab. in regione fluvii Nolagi.
Harpalus lucidulus: BEN. Ins. Caffr. I. 213, 223.
Hab. prope lacum N'Gami.

Selenophorus rufo-marginatus: Bun. Ins. Caffr. I. 191, 200.
Hab. in regione fluvii Nolagi.

Platymetopus figuratus: Bun. Ins. Caffr. I. 190, 199.
Hab. prope lacum N'Gami et prope fluvium Svakop.

"Acupalpus vittipennis: BuN. Ins. Caffr. I. 221, 232.

Hab. juxta lacum N'Gami.

Feronia (Argutor) confinis: Bun. Ins. Caffr. I. 182, 190.
Hab. prope laeum N'Gami.

56.

rr

Di.

58.

an
OO

60.

63.

64.

65.

66.

67.

68.

r

Pogonwus apicalis: ErRicHs: Arch. f. Naturg. IX. 219. 25.
Hab. juxta fluvium Kuisip.

Tetragonoderus interruptus: DEJ. Spec. Gen. IV. 488. 2.
Hab. prope lacum N'Gami.

Tetragonoderus scitulus: oblongus, parum convexus, supra ni-
ger, vix nitidus, subtus ferrugineus; antennis basi, tibiis tarsisque
flavo-testaccis; prothorace ohsolete punctulato, haud canaliculato,
latitudine dimidio breviore, lateribus valde rotundato-ampliato, po-
sterius angnstato, angulis rotundatis; elvtris subtiliter striatis,
singulo maculis duabus dilute flavescentibus ornato, una pone hu-
merum, intus posterius continuata, altera pone medium angmusta
apice introrsum arcuatim producta. — Long. 4, lat. 13 millim.

Bembidium (Notaphus) variegatum: Bus. Ins. Caffr. I. 231,
243.

Hab. prope lacum N'Gami.

DYTISCIDA.

Hydroporus inquinatus: Bus. Ins. Caffr. I. 254, 273.
Hab. in regione fluvii Kuisip.

Hydroporus lincolatus: Bun. Ins. Caffr. I. 250, 269.
Hab. juxta lacum N'Gami.

Copelatus pulchellus: KivG Symb. Phys. Tab. 33. f. 7.
Hab. prope lacum N'Ganu.

Cybister africanus: TAP. Etud. Ent. p. 99.
Hab. in viecinitate fluvii Svakop et juxta laecum N'Gami.

Eunectes helvolus: KirvG Symb. Phys. Tab. 33. f. 3.
Hab. prope lacum N'Gami.

Hydaticus bivittatus: TAP. Etud. Ent. p. 97.
Hab. juxta lacum N'Gami.

PALPICORNIA.

Hydrobius assimilis: Bun. Ins. Caffr. I. 600, 658.
Hab. prope lacum N'Gami.

Ochtebius rubripes: oblongus, leviter convexus, supra seneus,
nitidus, subtus niger, sub-opacus; antennis basi, palpis pedibus-
que rufo-testaceis; capite prothoraceque subtiliter, crebre punctu-
latis, illo inter oculos bi-foveolato, hoc medio longitudinaliter, le-
viter canaliculato; elytris erebre, distinete sub-seriatim punctatis,
margine inflexo rufo-testaceo. — Long. 2, lat. 1 millim.
Hab. in regione fluvii Kuisip.
Sphaeridium apicale: Bun. Ins. Caffr. I. 606, 664.

var. b. elytrorum macula antica deficiente.
Hab. prope lacum N'Gami.

69.

70.

= MO
STAPHYLINII.

Staphylinus pictus: nigro-seneus, sub-nitidus, parce pubescens;
antennis, palpis pedibusque lutescentibus; coxis totis, femoribus
superne linea et macula antica nigro-zeneis; capite crebre pun-
ctulato, luteo, macula pone oculos lineisque duabus verticis antice
coeuntibus colloque nigro-zeneis; prothorace crebre punctulato, an-
tice lineis duabus parallelis maculisque lateralibus difformibus,
lutescentibus; elytris creberrime, subtiliter rugoso-granulatis, sin-
gulo macnula parva, rotunda, suprahumerali, lutea. — Long. 11,
lat. 43 millim.
Hab. juxta lacum N'Gami.

SILPHATLES.

Silpha micans: Fabr. Syst. EL. I. 337.
Hab. prope laecum N'Gami.

BUPRESTIDES.

Sternocera Wallbergi: oblongo-ovata, convexa, vViridi-cerule-
scens, nitida; capite, prothorace corporeque subtus longe albido-
pilosis, illo crebre rugoso-punctato; prothorace chalybeo, crebre
rugoso-foveolato, fundo foveolarum et area laterali antica, impressa,
sub-triangulari, lexvi, silaceo-squamosis; elytris testaceis, cyaneo-
micantibus, setis brevissimis, pallidis parce adspersis, crebre, di-
stincte striatis, striis parum profunde punctatis, lateralibus irre-,
gularibus, interstitiis leviter convexis; pectore antice abdominisque
serie utrinque macularum densius pilosis. — Long. 373—44, lat.
163—193 millim. N
Hab. prope fluvium Nolagi, mense Martii.
Observ. St. irregulari proxima, brevior at vix angustior, subtus

dense albido-pilosa; colore antennarum pedumque, macula antica, late-
rali prothoracis impressa, silaceo-squamosa, elytris immaculatis, cyaneo-
micantibus, profundius striatis ab illa distinctissima.

72.

74.

Sternocera Orissa: Buquet Ann. Soc. Ent. de France. VI. p.
LXXVI.

Hab. juxta fluvium Svakop et Nolagi.
Sternocera funebris: oblongo-ovata, convexa, nigra, nitida; ca-
pite, prothorace corporeque subtus albido-pubescentibus, illo cre-
bre rugoso-punctato, longitudinaliter impresso, medio carinato;
prothorace rugoso-foveolato; elytris crebre, vage punctatis, eviden-
tius sub-seriatim punctatis; abdomine lateribus maculisque duabus
oblongis segmenti ultimi dense albido-pruinosis. — Long. 29—
32, lat. 12—13+ millim.

Hab. in vicinitate lacus N'Gami.

Julodis albo-maculata: oblongo-ovata, convexa, viridi-ceerulea, sub-
nitida, subtus albido-pilosa; capite rude rugoso, inter oculos dense
fulvo-tomentoso: prothorace parce albido-piloso, irregulariter, sat

= AA

erebre rugoso-punctato, dorso longitudinaliter canaliculato, utringue
a basi ad medium ruga angusta, levi instructo, impressionibus squa-
mis albidis repletis; elytris crebre, profunde rugoso-punctatis, ma-
culis sat magnis, inzequalibus, numerosis, impressis, fundo albo-
squamosis, quarum tribus majoribus, nempe prima circa scutellum
oblongo-quadrata, secunda in medio baseos, oblonga et tertia in
disco exteriore, inter medium et apicem, oblongo-quadrata macu-
laque laterali pone basin, ignea, fulvo-tomentosa notatis; lateribus
pectoris serieque utrinque abdominis macularum albido-squamosis.
— Long. 33—536, lat. 14—1531 millim.
Hab. juxta lacum N'Gami et fluvium Svakop.

Observ. Magnitudine et statura J. arabice Gory et LaAP.

75. Julodis favo-siquata: oblongo-ovata, viridi-nitida, subtus sub-
cuprea, albido-pilosa; capite rude rugoso, inter oculos dense fulvo-
tomentoso; prothorace densius albido-piloso, irregulariter, sat crebre,
rude rugoso-punctato, dorso longitudinaliter canaliculato, utringue
a basi ad medium ruga angusta laevi instructo, impressionibus
pubé densa, dilute flavescente repletis; elytris crebre, sat profunde
rugoso-punctatis, maculis numerosis, seriatis, minoribus, impressis,
fundo dilute flavescenti-squamosis, quarum tribus majoribus, nempe
prima circa scutellum, oblongo-quadrata, secunda in medio ba-
seos, oblonga, tertia in disco exteriore, inter medium et apicem,
rotunda maculaque laterali pone basin, ignea, fulvo-tomentosa no-
tatis; lateribus pectoris serieque utrinque abdominis macularum
albido-squamosis. — Long. 20!—531, lat. 91— 14 millim.

Hab. prope fluviis Svakop et Nolagi.

Observ. Statura et summa similitudo preecedentis, ssepe dimidio
minor, superne densius pilosa, maculis elytrorum minoribus, crebriori-
bus, sub-seriatis, dilute flavescenti-squamosis maculaque media disci
exterioris semper rotundata.

76. Julodis mitifica: oblonga, convexa, cuprea, sub-nitida, subtus
albido-pilosa; capite prothoraceque dilute flavescenti-pilosis et
squamosis, minus crebre rugosis, hoc non canaliculato, dorso cre-
brius rugoso; elytris viridi-nitidis, pone humeros aureo-micantibus,
undique sat crebre rugosis, in impressionibus parce, dilute flave-
scenti-squamosis, prope suturam seriebus duabus et in disco ex-
teriore seriebus totidem e maculis inzequalibus, impressis, dilute
flavescenti-squamosis, dorsalibus, basali oblonga excepta, ro-
tundis, lateralibus superioribus majoribus, remotis, intramarginali-
bus parvis; abdomine utrinque serie e maculis minoribus pecto-
reque apice maculis duabus dilute flavescenti-squamosis. — Long.
233, lat. 10 millim.

Hab. juxta fluvium Kuisip.

Observ. Preecedenti oblongior; capite prothoraceque cupreis, hoc
non canaliculato, elytris subtilius rugosis, seriebus tantum quatuor e
maculis mediocribus dilute flavescenti-squamosis insignitis.

= fö

717. Julodis vittipennis: Bun. Ins. Caffr. I. p. 300, 329.
Hab. prope lacum N'Gami et fluvium Nolagi.
78. Steraspis ambigua: Chrysochroa ambigua Bus. Ins. Caffr. I. p.
2 BR a
var. a. elytrorum margine laterali concolore vel obsolete cupreo.
Hab. prope lacum N'Gami.
79. Chrysochroa Petelit: BueQuer. BEN. ns. Caffr. I. 313, 344.

Hab. prope fluvium Nolagi.

80. Psiloptera plagicollis: oblonga, supra modice convexa, nigra,
parum nitida; capite insegqualiter, remote rugoso-punetato, antice
leviter impresso, in impressionibus parce albo-squamoso; prothorace
dorso remote punctulato, longitudinaliter camaliculato, utringue
plaga magna, kevi, introrsum latiore, antice posticeque sinuata,
canaliculam fundo albo-squamosam inclusa; elytris minus profunde
punctato-striatis, vitta intramargmali, cuprea ornatis, interstitiis
punctatis, alternis foveolis parvis, remotis, albo-squamosis in-
sculptis; subtus dense albo-squamosa, medio sub-denudata, abdo-
mine utringue serie e maculis nitidis, sub-elevatis, lxevibus no-
tato. — Long. 21—26, lat. 8—1035 millim.

Hab. juxta lacum N'Gami, mense Aprilis.
Observ. Ps. calamitose sculptura prothoracis proxima, interstitiis

elytrorum = alternis foveolis parvis, remotis, albo-squamosis bene di-

stincta.

81. Psiloptera adspersipennis: oblonga, supra modice convexa, ob-
scure cuprea, parum nitida; capite rugoso, utrinque longitudina-
liter elevato, antice medio carimato; prothorace insequaliter pun-
ctato, leviter nigro-rugoso, dorso longitudinaliter, leviter, ad latera
profunde, sub-arcuatim impresso, impressione laterali fundo ferru-
gineo-farinosa; elytris minus regulariter punctato-striatis, extus
transversim rugosis, interstitiis alternis foveolis minoribus, remo-
tis, albo-squamosis insculptis, dorsalibus subseriatim-punetatis:;
subtus sr nigro-rugosa, pube brevi, albida adspersa. — Long.

184—21, lat. 7—8 millim. :
Hab. prope laeum N'Gami mense Aprilis.

82. Psiloptera sublevicollis: oblonga, supra modice convexa nigra,
parum nitida; capite rufescenti-squamoso, rugulis nigris, medio
magis confluentibus notato; prothorace ad medium oblique am-
pliato, dein subrecto, superne parcissime, imterdum vix punctato,
dorso tenuiter canaliculato, intra apicem utringue canalicula ad
medium laterwm arcnuatim ducta, pone angulos anticos latiore,
ibique fundo ferrugineo-pubescente; elytris mediocriter punctato-
striatis, vitta intramarginali, angusta, impressa, cuprea ornatis, in-
terstitiis convexis, sat profunde, minus crebre, vage punctatis;
subtus ad Jlatera ferrugineo-squamosa, abdomine medio utrinque
linea impressa, fundo-albido-sqamosa. — Long. 19—323, lat. 7
1335 millim.

2 MA

Var. a. ut genuina, sed supra obscure violacea.

Var. b. ut genuina, sed canalicula antica prothoracis, vitta in-
tramarginali elytrorum fundo, prothorace subtus pectoreque
apice albo-squamosis.

Hab. juxta fluvium Nolagi, mense Martii.

Observ. Species magnitudine valde varians; elytris pone basin
nonnihil ampliatis, dein ante medium leviter sinuatis.

83. Psiloptera placida: oblonga, modice eonvexa, cuprea, subtus
undique pube brevi, depressa et antice squamis albidis ad-
spersa; capite crebre, irregulariter rugoso-punctato, medio ruga
evidentiore instructo; prothorace dorso minus crebre punctato,
medio linea lzevi, sub-elevata, antice abbreviata notato, lateribus
rugoso-punctato, superne areolis quatuor sub-rotundatis, lavibus,
duabus fere in medio, majoribus, duabus minoribus, prope angu-
los anticos; elytris igneis, parum profunde pumnctato-striatis, striis
fundo viridibus, interstitiis modice latis, sub-planis, punctis re-
motis, irregulariter impressis; singulo elytro apice oblique sub-
trumcato, suleo marginali viridi albo-pubescente; abdomine utrin-
que serie areolarum, parum elevatarum, levium. — Long. 23—28,
lat. 9J—103 millim.

Var. a. superne viridi-nitida, areolis prothoracis interstitiisque
elytrorum interrupte cupreis.
Hab. juxta lacum N'Gami.

Observ. Statura fere Bupr. viridi-marginate Ins. Caffr. I. p. 320,
prothorace non canaliculato, elytris regulariter punctato-striatis, inter-
stitiis latioribus, profundius punctatis, margine laterali ante medium
profundius sinuato, singulo elytro apice oblique truncato.

84. Psiloptera quadriareolata: Buprestis id. Bun. Ins. Caffr. I. p.
318. 349.

Hab. prope lacum N'Gami.

85. Psiloptera tristis: Buprestis id. FABR. Syst. El. IL 208, 123.
Hab. juxta fluvium Nolagi.

86. Psiloptera subrugosa: oblonga, parum convexa, obscure cuprea,
superne sub-opaca; capite apice igneo, postice subtiliter, antice
rudius ragoso-punctato, ibique profunde impresso, vertice linea
brevi, lkevi instructo; prothorace lato, dorso minus crebre, medio-
eriter punctato, leviter, longitudinaliter sulcato, lateribus crebre
rugoso-punctato, sub-depresso, ultra medium subito rotundato-am-
pliato, basin versus leviter angustato; elytris crebre, irregulariter
rugoso-punctatis, singulo costis duabus, angustis, parum elevatis,
interiore a basi fere ad apicem continuata, exteriore ab apice ul-
tra medium extenso; margine laterali inflexo cupreo-nitido. —
Long. 20—23, lat. 73—81 millim.

Öfvers. al K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 17. N:o 1. 2

FE

Hab. juxta fluviis Svakop et Nolagi.

Observ. Psil. tarsata angustior, aliter colorata, superne parum

convexa.

87.

lata,
ante

88.

Antharxia tenuicula: elongata, sub-depressa, cuprea, supra parum,
subtus valde nitida, confertim, subtiliter punctulata; capite antice
sub-plano, vertice excepto, viride; prothorace pone apicem modice
rotundato-ampliato, a medio basin versus sensim nonnihil angu-
stato, basi truncato, angulis rectis, superne postice utrinque levi-
ter impresso; elytris ante medium leviter sinuatis, apicem versus
attenuatis. — Long. 5—61, lat. 11—411 millim.

”ar. a. capite toto cupreo.
Hab. ad T'kons fountaine et juxta fluvium Nolagi.

Observ. Plerisque hujus generis angustior, undique erebre punctu-
prothorace ante medium latiore, dorso non canaliculato, utringque
basin leviter, sat late impresso. |

Acmaeodera aureo-limbata: oblonga, modice convexa, viridi-ni=
tida, subtus crerulea, breviter, tenuiter cinereo-pubescens; clypeo
angulariter emarginato; capite prothoraceque deflexis, illo sat pro-
funde, medio remotius punctato, hoc brevi, anguste sulcato, dorso
undique parce at distincte, ad latera rude, creberrime punctato,
ibique aureo-micante, utrinque juxta basin foveolato; elyiris intus
parum profunde, dein rude punctato-striatis, apicem versus subito
angustatis, sutura interstitiisque remote punctulatis, suture pro-
ximis latioribus, sub-convexis; margine laterali antice aureo, po-
stice igneo, acute serrato. — Long. 15, lat. 6 millim.
Hab. juxta fluvium Nolagi.

Observ. Statura ommnino A. gibbose, dimidio major, aliter colo-

rata, capite remotius prothoraceque dorso evidentius, lateribus parcius
punctata, elytrorum interstitiis distinctius punctulatis.

89.

Acmaeodera cuprina: oblonga, convexa, supra cupreo-violacea,
nitida, cupreo-marginata, subtus nigro-violacea, parce, breviter ci-
nereo-pubescens; clypeo leviter emarginato; capite prothoraceque
deflexis, illo medio cupreo, crebre, mediocriter punctato, apice
fusco, albido-pubescente, hoc brevi, medio late sulcato, erebre, ad
latera profundius punctato, utrinque juxta basin foveola insculpto;
elytris profunde, erebre punctato-striatis, sutura interstitiisque se-
cundo, quarto quintoque elevatis, longe ultra medium sublzevibus,
reliquis crebre, profunde punctatis; margine postico acute serrato.
— Long. 161, lat. 6 millim.

Hab. prope lacum N'Gami.

Observ. ÅA. grandi vix brevior, angustior, aliter colorata, inter-

stitis elytrorum 2, 4 et 6 elevatioribus, ultra mediwm lxvibus, callo
humerali minus producto, oblongo, clypeo reflexo, leviter emarginato.

rs RAR

90. Aemaeodera fraterna: oblonga, convexa, supra cupreo-violacea,
sub-nitida, subtus nigro-violacea, parce, breviter cinereo-pubescens;
elypeo angulariter emarginato; capite prothoraceque deflexis, illo
sat crebre, evidentius punctato, hoc brevi, medio late sulcato,
parce, ad latera rude, cereberrime punctato, utrinque juxta basin
foveolato; elytris profunde, crebre punctato-striatis, sutura inter-
stitiisque primo et secundo leviter convexis, ultra medium sub-
levibus, reliquis rugulosis; margine postico acute serrato. — Long.
143, lat. 53 millim.

Var. a. tota supra cuprea.
Hab. juxta fluvium Svakop.

Observ. Primo intuitu A. cuprine simillima, elypeo angulariter
emarginato, capite et prasertim lateribus prothoracis rudius punctatis,
elytrorum callo humerali magis elevato, rotundato, punctis striarum
majaoribus, interstitiis duobus suturee proximis ultra medium sub-lavibus,
quarto et sexto non elevatis.

91. Acmaeodera grandis: GuUkrR.-MENEVILLE Voy. de Lefebvre en
Abyss. p. 274. Tab. II f. 1.

Hab. juxta lacum N'Gami et fluvium Nolagi.

92. Acmaeodera Puella: oblonga, modice convexa, supra viridi-
nitens, subtus senea, nitida, breviter, tenuissime pubescens; clypeo
breviter emarginato; capite crebre punctato, medio a basi ad api-
cem sulcato; prothorace undique mediocriter, dorso nonnihil re-
motius et subtilius punctato, utringue juxta basin foveolato; ely-
tris subtiliter punctato-striatis, interstitiis, suturalibus exceptis
levibus, sat crebre, sub-seriatim punctatis, omnibus pone medium
leviter sulcatis, seriatim punctulatis; margine postico acute ser-
rato. — Long. 121, lat. 43 millim.

Var. a. corpore subtus nigro-ceeruleo.
Hab. juxta lacum N'Gami.

Observ. A. gibbosa vix brevior, sed angustior, ab affimnibus capite
medio longitudinaliter sulcato, prothorace undique sat crebre, dorso
tamen parcius punctato, interstitiis elytrorum pone medium canalicula
leviter impressa, fundo seriatim punctulata.

93. Acmaeodera posticalis: Lar. et GoryY Mon. des Buprest. p. 28.
PlnG. 1 dd.
Hab. prope lacum N'Gami.

Observ. Genuina simillima, difiert solum elytris apicem versus
ceerulescentibus.

94. Acmaeodera fasciata: oblonga, convexa, viridi-nitida, subtus
parce albido-pubescens; antennis extrorsum crerulescentibus; ca-
pite prothoraceque deflexis, illo crebre, mediocriter punctato, hoc

95.

late

= 0 eS

dorso profunde suleato, undique rude, ad latera profundius pun-
ctato; elytris profunde punctato- -striatis, interstitiis alternis disci
antice elev afis, sutura interstitiisque ei proximis sub-levibus, inter
medium et apicem fascia communi, medio nonnihil antrorsum ar-
cuata segmentisque tribus ultimis abdominis pulchre czeruleis. —
Long. 9, lat. 3+ millim.

Habitat juxta lacum N'Gami.

Acmaeodera luculenta: oblonga, modice convexa, supra fusco-
2enea, subtus aenea, nitida, parce cinereo-pubescens; capite crebre
punctato, cupreo, leviter canaliculato; protborace crebre, medio-
ceriter, dorso nonnihil subtilius punctato, juxta basin utrinque ob-
solete foveolato, medio longitudinaliter sulcato, sulco lateribusque
cupreis; elytris parum profunde punctato-striatis, interstitiis, su-
turalibus lzvibus exceptis, transversim crebre rugulosis, omnibus
pone medium leviter sulcatis, seriatim punctulatis; margine ex-
teriore cupreo, postice acute serrato. — Long. 8, lat. 3 millim.

Hab. juxta lacaum N'Gami.

Observ. A. Puella dimidio minor, aliter colorata, capite minus
sulcato, prothorace juxta basin utrinque vix foveolato, interstitiis

exterioribus crebrius, transversim rugulosis.

96.

97.

98.

100.

Acmaeodera grata Bun. Ins. OCaff. I. p. 309. 339.
Hab. prope lacum N'Gami.

Acmaeodera Virgo: oblonga, convexa, coracina, sub-nitida, pube
tenui cinereo-albida adspersa; capite prothoraceque confertim pun-
ctatis, hoc ante basin leviter arcuatim impresso; elytris mediocri-
ter, crebre punctato-striatis, interstitiis leviter convexis, rugosis;
basi cupreis, arcu laterali pone humeros, introrsum flexo, margini
utrinque adfixo fasciaque inter medium et apicem, communi, albis.
— Long. 6, lat. 23 millim.

Hab. juxta lacum N'Gami.

Acmaeodera inscripta: Bun. Ins. OCaffr. I. p. 307. 337.
Hab. prope lacum N'Gami.

ÅAcmaeodera varicolor: oblonga, convexa, nigro-ceerulea, sub-
nitida, pube tenui, cinereo-albida adspersa; capite prothoraceque
erebre punctatis, hoc ante basin leviter impresso, sat late flavo-
marginato; elytris coracinis, sat crebre punctato-striatis, inter-
stitiis parum convexis, rugoso-punctatis; postice fere ad tertiam
partem lutescentibus, singulo elytro maculis novem vel decem in-
zequalibus, dilute flavescentibus. — Long. 7, lat. 24 millim.

Hab. prope fluvium Nolagi.
Acmaeodera lugubrina: oblonga, modice convexa, breviter al-

bido-pubescens, supra minus, subtus magis nitida; capite sat cre-
bre, parum profunde punctato; prothorace dorso crebre rugoso-

punctato, longitudinaliter, leviter sulcato, marginibus sulci antice
nonnihil elevatis, lateribus ante basin leviter emarginatis; elytris
parum profunde punctato-striatis, interstitiis sat crebre, vage pun-
etulatis; margine laterali postice tenuiter serrato. — Long. 63,
lat. 21 millim.

Hab. juxta fluvium Nolagi.
Observ. Magnitudine et fere statura ÅA. teniate.

101. Sphenoptera campicola: oblonga, modice convexa, subtus cu-
preo-aenea, nitida, antice sat crebre albido-farimosa; capite protho-
raceque nigro-ceeruleis, illo obsolete rugoso-punctato, medio leviter
suleato, hoc parum profunde rugoso-punctato, medio anguste ca-
nalieulato et utrinque tenuiter, longitudinaliter impresso, impres-
sionibus igneo-micantibus, lateribus ab apice basin versus sensim
ampliatis; elytris obscure zeneis, sat profunde, sed minus rude
punctato-striatis, interstitiis leviter convexis, remote, vage punctu-
latis, secundo et quarto ante apicem connexis; margine laterali
ceeruleo ante apicem anguste albido-farinoso; singulo elytro apice
breviter tri-spinoso; abdomine utrinque cupreo-micante, serie e
maculis nigro-ceerulescentibus, parum elevatis notato. — Long. 20,
lat. 73 millim.

Hab juxta lacum N'Gami.
Observ. E majoribus, prothorace longitudinaliter tri-sulcato, sulcis
lateralibus fundo igneo-micantibus, utrinque canalicula obliqua sulco
dorsali ante medium connexa.

102. Sphenoptera gentilis: BEN. Ins. Caffr. I. 336. 375.
Hab. prope T'kons fountaine.

103. Sphenoptera trepida: Bun. Ins. Caffr. I. 337. 376.
Hab. juxta lacum N'Gami.

104. Coraebus setulosus: elongatus, cupreus, nitidus, setulis brevibus,
depressis, albidis parce adspersus; capite convexo, longitudinaliter
sulcato; prothorace convexo, sat crebre punctato, postice utrinque
leviter impresso, transversim ruguloso, lateribus ante basin leviter
sinuato; elytris erebre, parum profunde punctatis, apice singulatim
rotundatis, interstitiis subtiliter, transversim rugosis. — Long. 6,
lat. 13 millim.

Hab. juxta lacum N'Gami.
Observ. OC. parellino nonnihil major, aliter coloratus et sculpturatus.

105. Amorphosoma egregia: elongata, modice convexa, cupreo-sene-
scens, mnitida; capite punctulato, parce albido-squamoso, vertice
triangulariter emarginato; fronte plana, inter oculos transversim
impressa et ante impressionem breviter bi-tuberculata; prothorace
inzequali, cerebre rugoso et aciculato, transversim bi-impresso,
ante medium tuberculis duobus approximatis, rugisque majo-

= SR

ribus, lateralibus instructo; elytris crebre rugoso-granulatis, pone
basin plaga magna, longe pone medium fascia sat lata, postice
emarginata, communibus fasciaque angusta inter hac et apicem,
minus dense albido-squamosis; apice singulatim sub-rotundatis,
breviter serratis; pectore abdomineque, segmentis duobus ultimis
exceptis, dense albo-squamosis. — Long. 94, lat. 3 millim.

Hab. prope fluvium Svakop.

106. Amorphosoma immunita: Bun. Ins. Caffr. I. 345. 384.
Hab juxta fluvium Nolagi.

LAMELLICORNIA.

107. Ateuchus femoralis: KIRBY Zool. Journ. III. 520. Tab. 14.f.1.
Hab. juxta lacum N'Gami.

108. Ateuchus metallicus: BEN. Ius. OCaffr. II. 164. 862.
Hab. prope lacum N'Gami.

Observ. Femina a mare differt, tibiis posticis extus pone medium
non barbatis.

109. Ateuchus prodigiosus: ErRicHs. Archiv. f. Naturg. IX. 231. 51.
Hab. juxta lacum N'Gami.

110. Ateuchus modestus: leviter convexus, piceus, nitidus; capite
confertim rugoso-aciculato, medio cornu modice elevato, compresso,
carimaeformi instructo, apice acute sexdentato, vertice granulato,
a fronte linea tenui, transversa separato; prothorace remote, po-
stice medio parcius punctulato; elytris tenuiter striatis, interstitiis
latis, planis, punctis parvis, remotis, sparsis impressis; tibiis utrin-
que ferrugineo-pubescentibus, anticis extus acute gquadri-dentatis,
intus distincte crenulatis, apice dente obtuso armatis. — Long.

29, lat. 18 millim.
Hab. prope lacum N'Gami.

Observ. A. compressicorni KL. proximus, cornu capitis minus ele-
vato, carlmeeformi, vertice linea tenui a fronte distincto, prothorace
subtilius, remotius, postice medio adhuc parcius punctato, tibiis anticis
extus densius dentatis, intus distinete crenulatis, femoribus anticis
dente apicali, breviore, crassiore, obtuso.

= MIBR

Om "Trumpetdjuren såsom boende i rör. vas Ne
RETZIUS.

[Föredrag den 11 Januari 1860.]

Då isen, till följd af tö och storm, i början af denna månad
blef genombruten i några af hvalfyen under nya Kungsholmsbron,
företog jag mig att i det dagen förut öppnade vattnet eftersöka
små vattendjur. Jag upptog för detta ändamål flera små stenar
från den invid det östra brokaret af det östligaste hvalfvet grun-
dare bottnen, hvarefter dessa små stenar lades i ett kärl och
hemfördes. Efter hemkomsten lades desamma 1i ett större fat,
fyldt med vatten, som ställdes i ett af boningsrummen, der tem-
peraturen var omkring 17” Cels. Första dagen förmärktes en-
dast några få planarier, jemte en mängd knoppkorn af spongil-
ler, statoblaster af polyzoer, samt grupper af diatomaceer fästade
på stenarne. Följande förmiddagen syntes på vattenytan en
mängd små hvita fläckar, som undersöktes med tillhjelp af loup
och befunnos vara simmande öar af Stentor Mälleri. En del af
dessa, jemte några af stenarne, flyttades nu i smärre glascylin-
drar, för att nogare kunna undersökas.

Dessa grupper voro sammanhållna af en klar massa, nästan
liknande slem, som i midten af hvarje liten ö var tjockast och
tunnare mot kanterna; äfvensom denna massa utskjöt i korta rör,
i hvilka djuren voro fästade. I dessa rör drogo sig de små dju-
ren än tillbaka, så att de icke syntes, än sköto de sig ut. Vid
ringaste skakning eller vidröring voro djuren ganska qvicka att
draga sig in i sina rör. I de flesta af dessa små simmande öar
förekommo djur af olika storlek, dels ytterst små, dels större,
klara och ofärgade, och bland de största förekom en och annan
af grön färg. Man såg ej sällan större djur lemnande sitt rör,
simmande ut i vattnet, och återkommande till röret igen.

Detta förhållande erinrade om hvad OTrTo FREDRIK MULLER
yttrar (Hist. Verm. terrestr. et fluviatil. Havn. 1773, pag. 112) om
sin Vorticella stentorea: »Tres simul in textu mucoso urceolari,

Öfvers af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 1.

2

pellucente, in quod unaqueque sese pro lubitu subtrahere rursus-
que prodire solet, unciculo affixas plerumque reperi.»

Jemte dessa öar fann jag äfven här och der i vattenytan
enkla, korta rör, af samma slemlika väfnad, som endast innehöllo
ett enda djur, dels ganska små, dels större. — I slemmassan
kunde jag icke se någon trådig byggnad, men många små,
mörka korn.

EHRENBERG yttrar i slutet af sin beskrifning öfver Stentor
Miilleri: »Hält man diese Thierchen lange in cylindrischen Glas-
röhren, so setzen sie sich allmählig an den Wänden fest, bilden
um sich eine schleimige Hälle und sterben.» Han tillägger: »So
sah sie wohl SCHRANK, als er sie zu den Röhrenthieren, Linza,
stellte (EHRENBERG: Die Infusionsthiere als vollkommene Or-
ganismen — — SCHRANK, Fauna Boica, III. 2. p. 314). DuU-
JARDIN (Histoire naturelle des Zoophytes) tyckes icke hafva sett
djuren i detta tillstånd; han endast anför i korthet hvad MÖLLER
och EHRENBERG härom yttrat, utan att hvarken bekräfta eller
motsäga desses uppgifter.

Under en veckas tid gjorde jag dagliga iakttagelser öfver
dessa små djurs förhållande, och fortsatte samma iakttagelser se-
dermera under ytterligare tvenne veckor. Dels på glaset, dels i
vattenytan, framkommo nästan dagligen små fläckar af dylik klar,
slemlik massa, som småningom svällde och utbildade sig till ett
rör, från hvars mynning utskjöt en stentor, så liten och fin, att
den endast kunde ses med den starkaste loup. Dessa små in-
divider tillväxte tydligen dygn för dygn. Antalet af de i rör
boende individerna minskades dagligen och i deras ställe funnos
större gröna individer, omedelbart fästade vid de små stenarne
på glasets botten eller vid glasets väggar. Allt mer och mer
minskades antalet af de klara, färglösa trumpetdjuren, under det
de gröna i storlek och antal ökades, så att efter någon tid endast
stora gröna individer funnos qvar, af ända till 3 par. lin. storlek,

follkomligt liknande figurer och beskrifningar af Stentor poly-
morphus.

(RAS

BRONN har i sitt nya verk: Die Classen und Ordnungen
des Thierreichs. 1:r Bd. Amorphozoen, Leipzig 1859, under Sten-
torina uppfört tvenne slägten, neml. slägtet Stentor ÖKEN och
Chetospira LacHM. För det förra anför han såsom karakteri-
stiskt, att djuret är fritt; för det sednare, att det sitter i en
urnformig skida. Denna åsigt rörande Stentor torde delas af de
fleste författare, dock med undantag, såsom af det anförda kan
ses. Jag föreställer mig, på grund af hvad jag af egen erfaren-
het här anfört, att Stentor Milleri är yngre individer af Stentor
polymorphus ; att de slemlika klumparne, ur hvilka de yngsta
individerna framkomma, äro ägghöljen, som kunna tillväxa lik-
som ammdjur, och utbildas till ett slags bostäder för ynglet;
samt att detta i mån af tillväxt öfvergifver sina nästen, hvaref-
ter samma nästen upplösas och försvinna.

RE pe

Skänker till Rikets Naturhistoriska Musewm.

Botaniska afdelningen.
Af D:r J. D. Hooker.
En dyrbar samling af 618 arter från olika trakter af Nya Holland

och 2,412 arter från Ostindien och Himalaya, tillsammans 3,030
arter med namn, jemte ett stort antal obestämda.

Bidrag till kännedomen af i Sverige förekommande
yttrotantal- och yttroniob-mineralier '). Af A.
E. NORDENSKIÖLD.

[Meddeladt den 11 Januari 1860.]

Redan år 1815 blefvo de vid Ytterby förekommande ytter-
jordhaltiga tantalmineralierna undersökta af BERZELIUS. Såväl
på grund af dessa mineraliers yttre utseende, som till följd af
deras kemiska sammansättning, åtskilde han trenne olika varie-
teter, nemligen »svart», »gul» och »mörk yttrotantalit», men han
tyckes likväl icke hafva ansett olikheten emellan dem vara så be-
ständig, att man skulle kunna betrakta dessa trenne slag såsom tre
olika mineralspecies. Då en kemisk undersökning af dessa säll-
synta mineralier, om man undantager tvenne analyser utförda
på H. RosEs laboratorium, den ena på »gul yttrotantalit» af
CHANDLER, den andra på »svart yttrotantalit» af V. PERETZ,
icke blifvit förnyad, oaktadt den utvidgade kännedom, som man
på sednare tider erhållit om de syror, som 1815 sammanfördes
under namn af tantalsyra, och då man tillika saknar alla full-
ständigare uppgifter om yttrotantalitens kristallform, så företog
jag mig att genomsöka det synnerligen rika förråd af yttrotan-
talit, som finnes i Riksmusei mineraliekabinett, dels för att om
möjligt anträffa några bestämbara kristaller, dels för att afgöra,
om dessa i kemiskt hänseende så skilda mineralier verkligen
bildade småningom skeende öfvergångar till hvarandra. Jag fann
härvid, att åtminstone tvenne i kristallografiskt hänseende alldeles
olikartade yttrotantal-mineralier blifvit anträffade vid Ytterby,
nemligen ett rhombiskt och ett tetragonalt. Det rhombiska mi-
neralet, som motsvarar BERZELII »svart yttrotantalit», innehåller,
såsom redan undersökningarne på H. RosEs laboratorium ut-
visa, verkligen tantalsyra; det tetragonala åter, eller BERZELIE
»mörk yttrotantalit» innehåller ej tantal- utan niobsyra och öfver-
ensstämmer med den grönländska Fergusoniten. På samma gång
jag, för att afgöra, till hvilka af dessa i kristallografiskt hänse-

!) Härtill tall. I.
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 1,

as SLA

ende alldeles olikartade mineralier, BERZELH analyser borde
hänföras, underkastade yttrotantal-arterna från Ytterby en ke-
misk undersökning, analyserade jag äfven en yttrotantal-art,
som jag anträffat vid ett nytt mineralbrott i mnejden af det
gamla Kårarfsbrottet. Detta mineral, som till det yttre hade
någon likhet med den svarta yttrotantaliten från Ytterby, visade
sig likväl, vid närmare undersökning, vara en ny, hittills icke
bemärkt förening af tantalsyra och ytterjord, m. m, för hvilken
jag får föreslå namnet Hjelmit.

De i Sverige hittills funna, närmare undersökta föreningar
af tantal- eller niobsyra med ytterjord, sönderfalla således i föl-
jande tre slag:

I. Yttrotantalit.

Af detta mineral förekomma tvenne olika temligen skarpt
åtskilda varieteter, nemligen en svart kristalliserad och en gul
amorf, motsvarande BERZELII svarta och gula yttrotantalit.

Den svarta kristalliserade varieteten har hittills blott blifvit
funnen vid Ytterby, och består enligt'): I. En analys af BER-
ZELIUS (1815); II. En analys verkställd på H. RosEs laborato-
rium af V. PERETZ; III. En analys af mig, utaf:

I. ?) IL. ?) III. ')

Fantalsyra «gam FL sne ARR RNA 56,56.
Wolframsyras” ....n 1,80 » s.. «710557. (med SB) 3,07.
Gradolmtjordi. =. .IT9,ED cc a. 200 aker 19,56.
IFOR NOjGEG « Vekier och DE fee je 5 VVÄSLRN VEN are NS 4,27.
JErHORIHKRL sie cr Ort se BRANN ee RA 8,90.
Uranvxidal/:". Srfr0A55miurn IN NES 0,82.
Falkjörd;:åenn 0 NgUNINSBI east so
Kopparosida os! ygskara03S runEr spår.
FN SUCLESNN st Sv arsenal r NER jet GENE (ads Sänd 6,68.
95,63. 100,07. 100,66.

!) För fullständighetens skuld anför jag här äfven de äldre, förut offentliggjorda
analyserna. BERZELIUS ansåg yttrotantalernas vattenhalt tillfällig och upptog
den derföre ej vid uppgiften om mineralets proceutiska sammansättning. Alla
analyser äro här reducerade till det vattenhaltiga mineralet. Likaså angifves
för lättare jemförelses skuld jernet och uranet öfverallt såsom oxidul.

?) Afhandl. i Fys. Kemi o. Miner. Del. 4. Stockholm 1815.

3) PocG. Ann. 72. p. 155. (1847). Vid tvenne andra-prof erhöll v. PERETZ vat-
tenhalten = 4,86 och 3,9.

4) Vid denna, liksom vid de öfriga af mig anställda yttrotantal-avalyser, sönder-
delades mineralet genom glödgning med surt syvafvelsyradt kali. Den sålunda

= Mö

Den gula amorfa eller otydligt kristalliserade varieteten af
yttrotantalit ifrån Ytterby har åter blifvit analyserad af BERZE-
tius (IV och V), af CHANDLER (VI).

ING") V.') VIRA)
Tantalsyra. . . 57,34... 56,74 >. DTs2T.
Wolframsyra . 0,99... [EE IS NES AE Fra
Tonk NERVER 0,10.
Gadolinitjord . 28,40 . .. 2374 ka. 118,64:
Kalkjord "5 0:48 ar SlAN a strån Te:
Jeppoxtdulk Nr 0 ANSER 4,82.
Wranvsiduläsa 46:08:07 Aino

Walkjord;: ggr sdarkr Ds re 0545:
KlOpparoxid sär as Sr BN 0,69.
ratten a 4,64"0. 4,64 6,00.

98,92 . . . 94,71 . . 100,00.

Den kristalliserade varieteten är rent svart, utan någon
dragning till brunt, svagt metallglänsande ; den amorfa åter brun,
brungul — halmgul, glas- till fettglänsande. Pulvret och strec-
ket af de mörkare varieteterna gråa, af de ljusare hvita. Brot-
tet småskåligt — kornigt. Hårdheten = 5,0—5,5. Egentliga
vigten = 5,4—5,9, nemligen:

af svart yttrotantalit från Ytterby = 5,395 BERZELIUS.

SET » » » = 5,67 V. PERETZ.

» gul » » » = 5,882 EKEBERG.

Sr » » » = 5,458 CHANDLER.
Vv » » Kårarfvet = 5,640 J. J. CHYDENIUS.

Egentliga vigten af den glödgade svarta yttrotantaliten — 6,40
(Vv. PERETZ), af den glödgade gula varieteten = 5,845 (CHAN-
DLER), af den i anal. III erhållna tantalsyran = "7,09.

För blåsrör dekrepiterar mineralet svagt, afger vatten och
blir ljusare till färgen. En del stycken af den svarta yttrotan-

erhållna orena tantalsyran glödgades ånyo, 1:o med en blandning af svafvel
och kolsyradt natron, 2:0 med surt svafvelsyradt kali. Ytterjorden afskildes
med oxalsyra och uranoxiden från jernoxiden medelst kolsyrad anmoniak.

1) Afhandl. i Fys. Kemi o. Min. Del. 4.

2) JieBIG und Kopp. Jahresbericht, 1856.

sä > SÖK

taliten blifva härvid mörkbruna, andra ända till halmgula. Lö-
ses trögt i fosforsalt till ett mer eller mindre tydligt af jern och
wolfram eller uran färgadt glas. Löses ymnigt i borax till ett
glas, som lätt blir oklart och mjölkigt. Gifver stundom med soda
reaktion på tenn. Löser sig ej i syror (BERZELIUS).

Den svarta yttrotantaliten förekommer alltid kristalliserad.
Kristallerna äro likväl så otydliga och till följd af deras spröd-
het så svåra att skilja från den vidhängande, vida fastare berg-
arten, att det blott med stor svårighet lyckats mig att bland
det stora antal stuffer, jag haft att tillgå, utleta några få be-
stämbara kristall-individer. De begränsades aldrig af speglande
ytor och de större kristallerna voro ofta så illa utbildade och
böjda, att vinklarne emellan de ytor, som begränsade dem, icke
ens kunde mätas med kontakt-goniometern. Endast några få,
små, af jemna men matta ytor begränsade kristaller kunde an-
vändas vid bestämningen af kristallvinklarne. Härtill begagna-
des en vid ett NACHET'S mikroskop fästad okular-goniometer.

Yttrotantaliten kristalliserar i det rhombiska systemet, med
holoödriskt utbildade former. Kristallerna bilda dels korta, sken-
bart sexsidiga ( cop, cop oe) prismer, dels genom en starkare
utbildning af coop oo uppkomna tafor.

or (c) op (m)
00 p & (a) 00 P3 (0)
P & (b) 0 p2 (Pp)
2p 0 (s) oe p5 (q)

äro de former, hvilka blifvit iakttagna. cop, op po äro
starkast utbildade (fig. 1.) och begränsa oftast ensamt yttrotan-
talitens kristaller. Mindre ofta förekomma cop2, EPp5 och
00 på (fig. 2), samt ännu mera sällan po och 2po (fig. 3, 4).
Spår till åtskilliga pyramidytor, hvilkas tecken det ej lyc-
kats mig att närmare bestämma, förekomma dessutom stundom.
Några tvillingskristaller har jag ej anträffat, och blott en ytterst
otydlig genomgång tyckes förefinnas parallelt med cop oo.

ar: biye'& 1::0;5412:1;1330
Beräknade. Mätta.

arp alsreGn ALT
sr NA
asbra
anm TBRArraNIG
År nekas FOBI SKOBNT
MsöRr ATI rn
C Is. 108126 + 1013" —105?;

Följande sällsynta och till sin kemiska sammansättning
blott ganska ofullständigt kända mineralier torde vara isomorfa:

Yttrotantalit.
b:a:c = 1:1,8478 : 2,0934.
Polymignit.
ca: b =1:239010:2,0616: (G: RosE).
Polykras.
b:a:c = 1:2,9236 :1,0641. (TH. SCHEERER).
Fuxenit.
b:a:c = 1:1,9626 :2,0965. (D. FORBES o. T. DAHLL) ').

En noggrann jemförelse af den kemiska sammansättringen
utaf dessa ämnen, till hvilka kanske ännu kunde räknas Mengit
och Aeschynit, vore af ganska stort intresse, men är åtminstone
för det närvarande icke möjlig, dels till följd af analysernas
ofullständighet, dels till följd af den osäkerhet, uti hvilken vi
sväfva med afseende å atomvigten af de i dessa mineralier in-
gående sällsynta jordarter och metallsyror. En flygtig blick på
de analyser, som vi hafva att tillgå, visar likväl att en stor öf-
verensstämmelse råder äfven med afseende å dessa mineraliers
kemiska sammansättning, så att de såväl i kristallografiskt som
kemiskt hänseende bilda en ganska väl öfverensstämmande iso-
morf grupp. Liksom vid tantaliten Ta ersättes ej allenast af

!) De af dessa författare med m pe betecknade former äro här antagna =P &.

SE

Sn utan äfven af W, så ersättes äfven vid dessa mineralier
Tj Nb, Ta och Sn af Zr och W.

Från alla öfriga till ofvanstående isomorfa grupp hörande
mineralier skiljer sig yttrotantaliten fullständigt genom sin halt
af tantalsyra.

Med säkerhet har yttrotantaliten hittills endast blifvit fun-
nen vid Ytterby mineralbrott nära Waxholm, hvarest den utgör
det allmännast förekommande yttrotantal-mineral. Större delen
af de å åtskilliga ställen i nejden af Fahlu stad funna yttrotantal-

mineralier torde likväl äfven tillhöra denna art.

UU. Fergusontt.

Jemte den gula och svarta yttrotantaliten förekommer äf-
ven vid Ytterby ett annat yttrotantalartadt mineral, som man
visserligen, att döma af färgen, skulle anse såsom en öfver-
gångsforme mellan dessa begge varieteter, men som likväl, såväl
i kristallografiskt som kemiskt hänseende visat sig vara ett från
yttrotantaliten alldeles skildt, förut endast på Grönland funnet,
mineralspecies, nemligen Fergusonit.

Enligt: I. En analys af BERZELIUS ') å några utaf EKE-
BERG erhållna stycken af detta sällsynta ämne; II. En analys
af mig å några af Magister BAHR erhållna särdeles rena kri-
stallfragmenter af samma mineral, består Fergusoniten från Yt-
terby utaf:

I; I.
INiobsytals tie at 48,86 . . . 46,33.
Tennhaltig Wolframsyra 2,44... 2,85.
Gadohlnmitjörd”s Fa AA 36,31 RNrPS0RB0
Ralkjörd : 5507 PORR SÖK vete AL
Upanokidal ita ledig LÖO Abe:
Jeraoxidulkbi. oo te 0,47 a 00.
SEO AA LLA tids Je ed 5,1... 6,44.

97,87... 100539,

') Afhandlingar i Fys. Kemi o. Miner. D. 4. p. 281. Då BerzeEnm under-
sökning anställdes voro tantal- och niobsyran ännu ej åtskilda. Han uppger
derföre att mineralet innehåller tantalsyra.

— 30

Syran ur Fergusoniten från Ytterby gaf med zink och saltsyra
en stark blå färg åt vätskan. Dess egentliga vigt = "4,89.

Såsom dessa ganska väl öfverensstämmande analyser visa,
skiljer sig ofvan anförda mineral genom sin sammansättning all-
deles ifrån yttrotantalit, men öfverensstämmer deremot såväl till
kristallform som sammansättning med ett redan längesedan kändt
mineral, nemligen Fergusonit. Enligt WEBER, äfvensom enligt
en af mig anställd undersökning af en bit Fergusonit ifrån Grön-
land, som fanns i BERZELI efterlemnade mineraliesamling, inne-
håller detta mineral icke, såsom oftast angifves, tantal- utan
niobsyra, och förhållandet är äfven detsamma med det omtvistade
mineralet Tyrit ifrån Hampemyr.

Fergusoniten ifrån Ytterby kristalliserar i det tetragonala
systemet, i former, hvilka äro isomorfa och analogt utbildade med
den egentliga Fergusonitens.

op(0 CS (3PE)
p(s) (0 pi) (P)
tyckas äfven begränsa Ytterby-mineralets kristaller.
a:ece = 1: 1,2182.

Mätt. Beräknad.
s:s= 1021 — 106? > E043G
e:s = 1206"

; 2 IE
&:s= 12012 )

En otydlig genomgång, eller kanske snarare afsöndrings-
yta, anträffas parallelt med op. Kristallerna äro alltid mycket
otydliga och bilda korta, fyrsidiga prismer eller utdragna, af op
afstympade pyramider.

Fergusoniten ifrån Ytterby är till färgen mörkbrun, svagt
genomskinande i kanterna, glas- fettglänsande. Hårdheten =4,D
— 5,0. Brottet kornigt — flatmussligt. Egentliga vigten =4,89").

Blott några få gånger tyckes Fergusoniten hafva förekom-
mit vid Ytterby. Bland det stora förråd af Ytterby-mineralier,

1) Egentliga vigten af Fergusonit ifrån Grönland angifves = 5,8; hårdheteo
=5,5—06,0. Mineralet skulle enligt HARTWALLS analys vara vattenfritt.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 7; ND-Ås 3

ge 7.

som finnes förvaradt å Riksmusei mineralogiska museum, anträf-
fade jag blott några få stuffer af detta mineral, men deremot
lyckades det J. F. BAHR att hösten 1857 vid sjelfva fyndorten
insamla åtskilliga ganska vackra stycken. Ofvan anförda under-
sökning är anställd på detta, af honom åt mig benäget meddelade
material.

»Förekommer bland den svarta och gula yttrotantaliten in-
sprängd i fina lameller, sällan i korn, hvilka icke visa minsta
tecken till anskjutning» (BERZELIUS). I de af mig undersökta
stuffer var Fergusoniten alltid, om också otydligt, kristalliserad.
Kristallerna voro omgifna af qvarz och orthoklas, samt anträffa-
des tillsammans med kristaller af Xenotim, isynnerhet längs med
smärre glimmer-skölar. Stundom voro de ända till 15 mm.
långa och 6 mm. tjocka.

Fergusoniten från Ytterby utgör det första niobsyrehaltiga
mineral, som blifvit anträffadt i Sverige.

TH. Hjelmit.

En analys å detta mineral gaf:
Hlantalsyra co. -< se. ce ÖMT
Tennoxid med W. . . 6,56.
Köpparoxid. 3, sr AA NER ss0Fk0t

Kalkjord vo >. bo MoE ra
Gadolmitjörd si05 ara
Coral rst
Uränöxidaluradöttel- otur OG
Jermoxiduks oss eta 00:
Mancanoxidul är ln fö.

JENS (0 oo TSAREN SORAN a 0,26.
YET ES OA KD fr SERA LE FRE
99,37.
Ett annat prof gaf glödgningsförlusten = 2,98 proc. och un-

gefär 68,00 proc. metallsyror. Den från Tennoxid och Wolfram-
syra efter RosEs method befriade metallsyran hade en egentlig

= Säk

vigt = 6,771, dess natronsalt gaf med zink, svafvelsyra och salt-
syra en knappast märkbar blågrå färgning åt vätskan. Metall-
syran, som ingår i Hjelmiten, utgöres således åtminstone för-
nämligast af tantalsyra.

Detta mineral håller således omkring 68 proc. metallsyror,
då Yttrotantaliten håller omkring 60 och Fergusoniten vid pass
50 proc.

Jag har blott kunnat finna obetydliga och tvetydiga spår
till kristaller af Hjelmit. Ej heller har jag kunnat märka någon
genomgångsyta.

Färgen är rent svart, utan någon dragning i brunt. Glan-
sen metallartad. Brottet kornigt. Haårdheten =5,0. Egentliga
vigten = 5,82. Pulvret svartgrått.

För blåsrör dekrepiterar Hjelmiten och faller sönder, afger
vatten, blir brun i oxidationslägen, men smälter ej. Löses lätt i
fosforsalt till ett blågrönt glas. Löses äfven lätt af borax till
ett klart glas, som kan fladdras oklart. Ger, då den reduceras
med soda på kol, metallflittror.

Hjelmiten anträffades af mig vid sprängning i en pegmatit-
granit-gång i nejden af kalkbrottet vid Kårarfsgården, ungefär
l:dels mil från den gamla välbekanta mineralskärpningen vid
Kårarfvet. Den bildar här smärre körtlar, hvilka tillsammans
med pyrofysalit, granat, bergbeck, små kristaller af Gadolinit,
m. m. äro insprängda i den af qvarz, orthoklas, albit (eller oli-
goklas) och glimmer bestående bergarten. Pyrofysaliten är meren-
dels alldeles förändrad till ett talkartadt, bladigt, ej närmare

undersökt ämne.

Under den sista tiden af sin lefnad sysselsatte sig Prof.
MOSANDER med en undersökning af de metallsyror, som inne-
hållas i det med yttrotantalit närbeslägtade mineralet Euxenit
från Askerö i Norrige. Dessa undersökningar hafva sedermera
blifvit af mig fortsatta, och ehuru de icke ännu ledt till några
fullkomligt tillfredsställande resultater, så torde dock en kort

redogörelse för dem icke sakna allt intresse.

=" 06

Euxeniten sönderdelas äfven i större massor och utan att
vara särdeles fint pulveriserad, lätt genom behandling med varm
koncentrerad svafvelsyra. Då den härvid bildade hvitgråa mas-
san löses i kallt vatten och lösningen kokas, så utfalla metall-
syrorna, såsom vanligt, i form af ett hvitt, tungt pulver. Be-
handlas denna fällning antingen omedelbart eller efter föregående
lösning i oxalsyra ') och utfällning med ammoniak, med en ko-
kande koncentrerad lösning af natronhydrat, så blir visserligen
det mesta af metallsyrorna olöst, men en liten del löser sig och
utkristalliserar delvis vid natronlösningens afsvalning, såsom ett
uti fina, ganska vackra kristallnålar anskjutande natronsalt.

Detta sålunda erhållna salt innehåller hvarken titan- eller
wolframsyra, utan en niobartad syra, som likväl till sina egen-
skaper icke fullkomligt tyckes öfverensstämma med de af H. RosE
undersökta niob- och underniobsyrorna. Natronsaltet är i början
genomskinligt, ofärgadt, men sedan det fått stå en tid i luften
mjölkhvitt, och löser sig äfven efter torkning vid 100” lätt i
vatten till en fullkomligt klar vätska, som ej ens vid kokning
grumlar sig. Efter torkning vid 100? förlorade det genom glödg-
ning 6,5 proc. vatten, och 100 delar af det glödgade saltet inne-
höll enligt tvenne analyser:

I; TE
Mefallsyra cs.» 0050. «NOS
INRATR DTI vas sun er Si 205055 NAN

Försättes natronsaltet med saltsyra, så utfaller metallsyran,
men löser sig ånyo, ehuru med svårighet, i öfverskott af fäll-
ningsmedlet. Ur denna sura, klornatriumhaltiga lösning kan me-
tallsyran utfällas med ammoniak såsom ett ytterst voluminöst
hvitt hydrat, hvilket vid torkning och glödgning starkt förmin-
skas till sin volum och bildar, såsom uppvärmdt, vackert citron-
gula, såsom kallt, dels benhvita, dels mer eller mindre bruna,

') Titansyrehydrat äfvensom titansyra utfälld genom kokning, eller erhållen vid
smältning med surt svafvelsyradt kali, löses lätt i en varm lösning af oxalsyra,
till en merendels alldeles klar vätska. Likaså förhålla sig andra med titansyra
närbeslägtade syror.

22 SR

starkt glänsande klumpar. För dessa erhölls, sedan de blifvit
grofpulveriserade, vid tvenne särskilda försök, en egentlig vigt af:
IT) 4,149.
I) 4,279.

Vid smältning med 4—5 gånger sin vigt kolsyradt natron,
som förut genom glödgning (tills beständig vigt erhölls) blifvit
befriadt från vatten, utdref denna metallsyra 41— 52,6 proc. af
sin vigt kolsyra.

Blandas syran med klorammonium och glödgas i väl täckt
degel, eller glödgas den ensam i ammoniakgas, så antager den en
högblå, vid upphettning ånyo försvinnande färg, utan att särdeles
förändras till sin vigt.

På vanligt sätt blandad med kol och glödgad i klorgas,
ger denna syra ur Euxeniten en fast, brandgul klorid, som för-
flygtigas utan att smälta och utan återstod, samt bildar små, i
vårtformiga grupper förenade kristaller. Något hvitt mindre flyg-
tigt sublimat kunde icke förmärkas.

Den med klorvätesyra försatta natronsaltlösningen ger med
kaliumjerneyanur en brun fällning, fullkomligt lik jernoxidhydrat.
Med galläpple-infusion erhålles en likadan fällning, ehuru kanske
något mera dragande i brunrödt.

Basisk salpetersyrad qvicksilfveroxidul ger en smutsigt hvit
fällning.

Försättes en lösning af det ifrågavarande natronsaltet med
zink och saltsyra, så erhåller vätskan en gråblå färg; med zink,
svafvelsyra och saltsyra åter en högblå färg, som inom några
minuter blir mörk olivgrön eller svart. Denna svarta färg för-
ändras snart ånyo till hvit, då vätskan fått stå en tid i luften.

För blåsrör erhålles i reduktionslågan en rökfärgad, svagt
i rödt dragande perla. För sig blir syran äfvenledes i stark re-
duktionseld svartgrå eller svart.

Jemföras ofvan anförda reaktioner med de af H. RosE för
niobsyrorna angifna, så finner man att åtskilliga af dem ganska
betydligt afvika från hvarandra. Den ofvanföre beskrifna syran
ut Euxeniten skiljer sig nemligen från niobsyran (d. v. s. från

= ND ie

den förut så kallade Pelopsyran) genom sin egentliga vigt (Pe-
lopsyrans egentliga vigt =5,49—6,72); genom den slutligen
svarta färg åt vätskan, som natronsaltet af syran ur Euxeniten
ger med saltsyra, svafvelsyra och zink; genom natronsaltets åt-
minstone delvisa löslighet i natronhydrat'); genom färgen af
fällningen, som erhålles med galläpple-infusion; genom kloridens
kristalliniska struktur och förhållande vid uppvärmning (pelop-
klorid smälter innan den förflygtigas och angifves vara okristalli-
serad). Från underniobsyran (d. v.s. den fordna niobsyran) åter,
skiljer sig syran ur Euxeniten genom natronsaltets löslighet i öf-
verskottet af natronhydrat; genom sitt förhållande för blåsrör
(underniobsyran ger i reduktionslågan med fosforsalt ej en rök-
färgad, utan en blå eller blågrå perla); genom färgen af fällnin-
garne, som erhållas med galläpple-infusion och kaliumjerneyanur ;
genom kloridens färg (niobkloriden är hvit), 0. s. v.

!) Natronsaltet af syran ur Euxeniten löser sig aldrig fullständigt, men dock gan-
ska betydligt i natronhydrat och kolsyradt natron. Syrorna ur vanlig Rutil
eller Columbit (ifrån Middletown) afgifva deremot knappast det ringaste spår
af metallsyra hvarken åt öfverskottet af natronhydrat eller kolsyradt natron. —
Denna olikhet märker man lätt, om de ifrågavarande syrornas hydrater kokas
med natronlösning; eller om syrornas lösning i oxalsyra eller saltsyra indrypas
i en lösning af samma ämnen; eller om syrorna smältas med kaustiskt eller
kolsyradt natron och derpå behandlas med vatten. TI alla dessa fall upptager
nemligen lösningen af natron eller kolsyradt natron ganska betydligt af syran
ur Euxeniten, men deremot alldeles intet eller knappt märkbara spår af sy-
rorua ur Rutil och Niobit.

STOCKHOLM, 1860 P. A. NORSTEDT OCH SÖNER.

Ölversigt af K-Vet. Akad. Förhandl. 1860. Tall. 1.

Yitrotantalit från Ytterby.

ÖFVERSIGT

KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS
FÖRHANDLINGAR.

Aros dT. s 1860. MH 2.

Onsdagen den 8 Februari.

Hr Frih. WREDE förevisade och förklarade en af Hr Ma-
gister M. WIBERG uppfunnen räknemaskin, och yttrade dervid,
att liksom Herrar SCHEUTZ, fader och son, hade vunnit äran att
först hafva bragt till utförande ett länge olöst problem, hade nu
en annan svensk, på sjelfständig väg, förvärfvat hedern af en
sådan - förenkling af räknemaskinen, att den, genom ett ganska
-« måttligt pris, kan komma i det vidsträcktaste användande. —
Sedan Hr SCHEUTZ, som härvid begärde ordet, uttalat sin ön-
skan, att Akademien ville bereda någon belöning åt Hr Magister
WIBERG för denna vigtiga uppfinning, och Frih. WREDE häruti
förenat sig, beslöt Akademien att anmoda Hrr Frih. WREDE,
C. MALMSTEN, SCHEUTZ och LINDHAGEN, att till Akademien i
"detta hänseende med utlåtande inkomma.

Hr v. Post föredrog resultaterna af en undersökning af
gyttja, dy, torf och mylla, samt deras hufvudbeståndsdelar >.

Hr EDLUND föredrog en af Hr Docenten THALÉN i Upsala
meddelad uppsats: Om Inductionsströmmars fortvaro och styrka ";
samt en af Hr N. HOLMBERG insänd beskrifning på en vind-
flöjel, hvilken medelst elektricitet tillkännager vindens riktning ".

Hr BoHEMAN föredrog: Bidrag till kännedom om Afrikas
Diptera af Director LoEw i Meseritz, innehållande diagnoser af
de af J. WAHLBERG och VIiCTORIN i Syd-Afrika insamlade Bom-
bylider och Oscinider ”.

a MYT

Hr RETZIUS framlade och förklarade en karta öfver de
brachycephaliska och dolichocephaliska folkslagens geografiska ut-
bredning + :

Hr S. LOVÉN föredrog den redogörelse "Adjunkten G.
LINDSTRÖM afgifvit öfver fortsatta undersökningar af Gotlands
Paleontologi, dem han med understöd af Akademien under det
förflutna året utfört, och meddelade, ur bref från Magister O.
TORELL, en skildring af dennes nyligen fullbordade resa till Nord-
Grönland.

Preses tillkännagaf, att Akademiens äldsta utländska leda-
mot, Professoren vid Universitetet i Göttingen, J. F. HAUSMANN
med döden afgått.

Från K. Örlogsmanna-sällskapet i Carlskrona hade skrif-
velse ingått med bifall till Akademiens anhållan om biträde vid
meteorologiska observationers anställande.

Hr SUNDEVALLS afhandling: Om Insekternas extremiteter,
som varit remitterad till Hrr BoHEMAN och S. LOVÉN, samt
Hr A. E. HOLMGRENS: Försök till uppställning och beskrifning
af Sveriges Ichneumonider, 3:e serien, Fam. Pimplarie, som
varit remitterad till Hrr WAHLBERG och BoHEMAN, återlenma-
des med tillstyrkan af deras införande i Akademiens Handlingar.

Följande föräringar till Akademiens Bibliothek och Riks-

Museum anmältes:

Till Yetenskaps-Akademiens Bibliothek.

Från K. Förvaltningen af Sjöärenderna.

Sjökort öfver Gotland, Geflebugten och Stockholms skärgård. Fol.
Underrättelser för sjöfarande. H. 1. 1858—59. Sthm. 1859. 4-0.
WARBERG, E. Om Svenska Sjökarteverket. Sthm. 1857. 4:0. 5 ex.

Från K. Commerce-Collegium.

Underd. Berättelse om Bergshandteringen för 1859.

Från Geological Museum i Calcutta.

Memoirs of the geological Survey of India. Vol. 2: 1.
(Forts.)

2 fee

Resultater af en undersökning utaf gyttja, dy, torf
och mylla, samt deras hufvudbeståndsdelar. Af
IH: Vv. PÖST,

[Föredrag den 8 Februari 1860.)

Det har i sednare åren med allt större visshet bekräftat
sig, att vårt lands yta en gång varit öfvertäckt med glacierer
(Jökiar eller Isbräer), och att dels under, dels straxt efter
denna tid landets yta erhållit den betäckning af grus, sand och
leror, som nu utfyller fördjupningarne mellan de fasta bergkullarne.
I dessa lager har man hitintills icke kunnat upptäcka ringaste
vegetabiliska lemningar '), hvilka dock böra finnas, så vidt något
sådant lif existerat. Deremot har man i mängd träffat lemnin-
gar efter denna periods animala lif, och dessa hafva utvisat ett
klimatförhållande närmast öfverensstämmande med den arctiska
zoneus, — Spitsbergens och Grönlands hafsfauna.

Efter denna tid har dock tingens närvarande ordning i
djur- och växtverlden tagit sin början, och de äldsta resterna
derifrån återfinnas på ytan af glacierperiodens sista bildningar,
såsom mer eller mindre torf- eller gyttjeartade aflagringar, samt
tunna lager af mylla, hvilka alla ännu i dag fortfarande nybildas
och förökas.

Det är i många hänseenden af stor vigt, att dessa aflagrin-
gar blifva noggrannt undersökta. De torde möjligen innesluta
intressanta urkunder till hela denna tids bildningshistoria, i de
vegetabiliska och animala rester de innehålla, till bevis hvarpå
jag här blott torde behöfva anföra STEENSTRUPS och VAUPELLS
undersökningar af torfmossarne i Danmark.

Efter hvad jag 1 mellersta Sverige kunnat iakttaga, hafva,
sedan glaciertidens slut, inga allmänna aflagringar af sand eller

!) På ett enda ställe, nemligen i rullstensgruset af en sandås vid Backa nära
Smedjebacken i S. Dalarne, har jag 1845 twäffat ett torfartadt vegetabiliskt,
tillrundadt stycke, men hvilket icke blifvit nogare undersökt. Vid Lamspringen
i Hannover träffades (1847) äfven uti rullstensgruslager ett torfartadt ämne
liknande brunkol. Dessa fall torde kunna leda till nogare efterspaning äfven
på andra ställen.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 2.

0 VS

leror inträffat, utan endast sådana, som ännu fortgå, neml. af-
sättningar af lera, sand och lerslamm uti närvarande tids floder,

och vid dessas utmynningar 1 sjöarne och vid hafvets kuster.

Jag har derföre önskat vända uppmärksamheten på icke
allenast våra torfartade aflagringar, utan äfven på de stora upp-
lag af mylla, som betäcka ytan af våra berg, dalar och fördjup-
ningar, och hvilka, ehuru i ringa mängd och blott i fragmenter,
torde innesluta värderika föremål så väl för Geologen som ock i
flere andra hänseenden.

Men innan man kunnat afhandla dessa som sig bör, har
det förekommit mig nödvändigt att söka utforska hvad dessa
materialier äro och utleta deras bildningshistoria; detta har ut-
gjort närmaste afsigten med den afhandling jag under denna
vinter sökt sammanfatta, och hvaraf jag här meddelar endast ett
kort utdrag.

Jag har måst utelemna all historisk utveckling af dessa
jordlagers kännedom, såsom den hittills är bekant, dels emedan
de äldre undersökningarne icke varit anställda med behörig nog-
grannhet (såsom t. ex. att mikroskop ej blifvit användt), dels
äfven i saknad af sednare tiders litteratur i detta afseende, af
hvilken blott få arbeten äro mig bekanta, hvaribland jag här
torde böra anföra STEENSTRUPS') och VAUPELLS ”) skrifter.
Båda dessa författare hafva dock endast beskrifvit och under-
sökt torfmossarnes lager, utan egentlig afsigt att utreda deras
bildningshistoria, såsom den ännu fortgår. Något samband mel-
lan torflagren och den det torra landet betäckande myllan har
jag hos dem icke spårat, ehuru redan LINNÉ i sin Skånska
resa, 1749, derom yttrar: »Många hundrade år hafva afsköljt
med regn och afsopat med blåsten svartmyllan och förderfvade
partiklar af växter såsom en dyrbar gödselstack till efterkom-
mande barns förnödenhet — nöden tvingar nu innebyggarne, som

!) Geognost. Geol. Undersögelse af Skovmosene Vidnesdam og Lillemosen. Danske
Vid. Selsk. Skrivt., IX, 1842.

2) De nordsjallandske Skovmoser, en botan. microscopisk Undersögelse af de
Plantedele, som daune 'Törven. Kjöbenh. 1851.

— 43 —

icke ega arf, att gripa till detta kapital, som naturen ärnat till
arf för sena barnbarnen.»')

Uti en landtbrukstidskrift, »Underrättelser för landtbru-
kare i Westmanland», årg. 1855, pag. 169 o. f. har jag i korthet
benämnt och karakteriserat dessa vårt lands yngsta och ännu
fortgående lagerbildningar, ehuru deras uppställning, för det prak-
tiska syftemålet, olika anordnades. Dervid ledde jag äfven upp-
märksamheten derpå, att man torde böra fästa mera afseende
vid det genetiska af dessa lagers bildningssätt, än vid sjelfva
materialets sammansättning, aggregation och beståndsdelar, hvar-
före jag föreslog urskiljandet af dessa materialiers uppkomstsätt
såsom olikartade »bildningar», och använde derföre uttrycken
gyttje-, dy-, torf- och mull-bildning, — just i afsigt att dermed
omfatta det väsendtliga af dessa lagers bildningshistoria, om också
de särskilda materialierna omvexla i olika trakter och under olika
yttre förhållanden.

Den ytbetäckning, som under olika form och yttre be-
skaffenhet uppstått efter växt- och djurlifvets uppträdande i vår
nord, och nu öfverkläder hela vårt lands yta, dess berg, slätter,
dalar, vattenfördjupningar, floders och sjöars botten, och hvil-
ken, inblandad i ytan af våra ler-, sand- och grus-lager, bildar
matjorden af våra åkerfält, ängar och betesmarker, äfvensom
myllan i skogarne, har man i allmänhet i geologiskt afseende?)
" sammanfattat under de båda benämningarne dammjord (humus,
mylla) och torf. Några författare hafva dessutom tillagt infu-
sortejord (Kiselguhr), hvilken jag anser vara identisk med gyttja,

!) VAUPELL tillägger till detta yttrande af vår store landsman: »Tiden har endnu
ikke billiget denne Paastand, som for os viser sig ikke saa theoretisk urigtig
som practisk urimlig.»” Se förordet. I mellersta Sverige utföras vid alla de
egendomar, der så ske kan, årligen 2—3000, till flere tusende lass på åkrarne,

just af detta material.

2) Se t. ex. Lehrbuch der Geognosie und Geologie von K. C. LEONHARD. 2 Aulfl.
1846, pag. 231 och 238; Lebrb. der Geologie und Petrefactenkunde nach EL.
DE BEAUMONT Vv. VoGT, 13847, pag. 81 o. följ.; Handbok i Geologien och
Geognosien af LEONHARD, Öfversättning af L. SVANBERG. 1833, pag. 219 och
221, der benämningen mylla (för dammjord) användes; Vägledning till berg-
arternas kännedom af A. ERDMANN, 1855, pag. 188—196, der benämningarne
åkerjord (matjord) för mylla användes; samt Die Gesteinslehre von B. COTTA,
1855, hvaruti mylla icke blifvit upptagen, ehuru öfriga berg- och jordarter yt-
terligt åtskiljas.

= SA

och torfmossarnes kisellager (STEENSTRUP och FORCHHAMMER!).
Härförutom har jag ansett nödvändigt att frånskilja ett väsendt-
ligen till bildningssätt olika lager, neml. dy, hvilket, märkligt
nog, redan af landtmannen i vårt land noga skiljes så väl från
torf, som från gyttja, och af torfgräfvarne i Danmark benämnes
»Fedtmög», »Bundmög», »det Fede», VAUPELLS »amorfe Törv».
De sednare benämningarna afse dock, enligt min åsigt, endast en
egendomlig varietet af dylagren.

Dessa fyra olikartade bildningar, gyttja, dy, torf, mylla,
har jag ansett mig kunna noggrannt urskilja och karakterisera
från hvarandra, och derjemte derunder sammanfatta alla de olika
variationer, som olika trakter, olika växtämnen och andra mera
tillfälliga inblandningar samt yttre förhållanden orsakat.

Genom mångåriga häråt riktade studier, hvarvid än kemi-
ska, än botaniska, än mikroskopiska undersöknings-methoder
anlitats, lyckades det mig att bestämma, att alla dessa jordlager,
såsom sin mest karakteristiska hufvudbeståndsdel, innehålla på
ett egendomligt sätt sönderdelade växtrester, hvilka vid nogare
undersökning med mikroskopet visa sig på ett likartadt sätt till-
komna, Dessa växtrester äro vanligen bitar af stjelkar och blad
m. m., således stycken af kärl och cellväfnader, hvilka i ändarne
merendels visa sig sargade och liksom tvärt afhuggna; de ligga
ofta på egendomligt sätt ordnade och äro af lika storlek, 0. s. v.
Genom iakttagelser, dels i fria naturen, dels i försökskärl, visade
sig snart, att dessa kärls- och cellväfsstycken äro delar af växt-
ätande djurs, snäckors, insekters m, fl, exerementer.

Genom vidare observationer har jag sedermera öfvertygat
mig, att en större eller mindre del af de olika lagren äfven-
ledes härstammar från de lägre djurätande djurens exerementer,
hvilka, ehuru icke innehållande några egentligen under mikro-
skopet karakteristiska beståndsdelar, dock genom direkta obser-
vationer (och möjligen äfven genom passande kemiska reagens-
medel) äro lätt igenkänneliga,

Sedan på detta sätt Ihufvudmassan af dessa aflagringar
blifvit bekant, har jag för underlättandet och bestämningen af de

2 Als

serskilta lagren och förändringarne, deraf uppställt följande huf-
vudbeständsdelar, hvilka vidare kunna sönderdelas och underdelas
på flerehanda sätt. Dessa äro nemligen följande:

1:o De värt- och djurätande djurens träck, lätt igen-
känlig af dess egendomliga former, efter de serskilta djurarterna,
under lagrens nybildning, innan de ännu blifvit sönderdelade och
förändrade. I gyttja och mylla utgör denna beståudsdel hufvud-
massan, i strand- och källgyttja synes växtätande djurens träck
öfverråda, uti sjögyttjan åter de djurätandes.

2:0 Lemmningar af djurarter. Dessa utgöras af dels mikro-
skopiska delar, hvilka äro öfvervägande, dels äfven för blotta
ögat urskiljbara klor, fötter, ben, skal, vingar, hinnor och hår,
mest af chitin, efter insekter och deras larver, spindlar, crusta-
ceer, mollusker, och infusorier, samt kalkskal af de med sådana
beklädda djurarter, kiselnålar af Alcyonella-arter m. fl., äfvensom,
såsom bekant, ehuru sparsamt, vertebrerade djurs ben.

Denna beståndsdel, ehuru den träffas i alla lagren, före-
kommer dock företrädesvis ymnigt uti strandgyttja och dy, sär-
deles i den sednare, hvaruti man mången gäng kan uppskatta
dessa djurlemningar till en tiondedel eller mera, efter utseendet i
mikroskopet. Dessa djurdelar ligga oftast så väl bevarade, att
man ganska väl kan bestämma arterna de tillhört, af Entomo-
straca, Acari, insektlarver m. fl. Derjemte träffas äfven, särdeles
i yngre lagren, ännu lefvande djurarter, ägglika bildningar, en
djurisk gelatina m. fl. obestämda föremål.

3:0 Lemningar af högre växtarter: Phanerogamer, till och
med mossorne, samt äfven, fastän mera sällan, lafvar, svam-
par 0. s. v., dels i form af större väl urskiljbara gröfre stam-
eller rot- och blad- eller fruktdelar 0. s. v., dels i form af
smärre, mest mikroskopiskt bestämbara blad, eller kärlstycken,
hvilka dels icke äro träckdelar, utan endast eljest sönder-
fallna delar, dels icke kunna skiljas från sådana ur träcken.
Särdeles väl igenkänliga och talrika äro skal af frön och dylika
hårdare delar, äfvensom vattenväxternas rötter.

as FN

Dessa lemningar utgöra hufvudmassan i torflagren, och olika
växtarter karakterisera de olika varieteterna deraf. Men äfven
i strand- och källgyttja, strand-dy m. m. förekomma dessa växt-
lemningar såsom karakteristiska beståndsdelar. Uti de olika
slagen af mylla utgöra äfven dessa delar bekanta och vigtiga in-
gredienser.

4:0 Lemningar af, eller hela, med algerne mer eller mindre
beslägtade växtarter, såsom Diatomeer, Desmidier, Oscillatorier,
jemte de mera egentliga algerne, Confervaceer, Palmeller, Nosto-
cineer m. fl. — Bland dessa äro Diatomeerne eller de s. k. kisel-
infusorierne, hvilkas härda kiselskal trotsa förgängelsen, märkli-
gast, och utgöra jemte Desmidierne alldeles utmärkta fossilier för
bestämmandet icke allenast af de naturförhållanden, som fram-
kallat dessa aflagringar, utan möjligen äfven för tidsperioderna,
då de inträffat. Dessa högst egendomliga, med ett kringirrande
djurlikt lif begåfvade växtarter torde vara det mest karakteri-
stika för gyttjan, ty ingen sådan bildning tyckes försiggå utan
dessas närvaro i större eller ringare mängd. Öfven i dybildnin-
garnes lager äro de rikt representerade, och egendomliga former
tillhöra stränderna och djupare ställen af vattenbassinerna, hvar-
igenom man sålunda erhållit ett medel till insigt om de natur-
förhållanden, under hvilka dessa aflagringar skedde. Diatomeerne
och förvandter förekomma sparsamt i torflagren och visa sig
nästan icke eller blott sällan i myllorna. |

5:o Bruna mullämnen. — Med ett gemensamt namn har
jag härunder omfattat alla de mörka, brunt färgade kemiska
sammansättningar, hvilka förekomma i dy, torf och mull-lagren.
Under mikroskopet visa de sig än såsom bruna, korniga rusor
eller gyttringar, utan bestämda former, än såsom en brun sub-
stans, som genomträngt växtämnena och uppfyllt cellulernas hå-
ligheter o. s. v. Genom kemiska hjelpmedel kan man härutur
utdraga de bekanta förmultnings-produkterna: huminsyra, ulmin-
syra, käll- och källsatssyra, samt ammoniak, kalkjord, talkjord,
lerjord, jernoxider m. fl., och vid nogare granskning äfvenledes
finna, att dessa korniga rusor och färgande ämnen endast utgöra

=> Nr

salter af förenämnda syror och baser, samt äfven derjemte, i
vissa aflagringar, de indifferenta kropparne Humin och Ulmin,
hvilkas rätta natur jag dock ännu icke hunnit utröna.

Angående uppkomsten af dessa mullämnen måste jag hän-
visa till den större afhandlingen, och här endast anmärka, att
den vida största delen af dem torde bildas på land, och endast
en ringa del under vattnet, och att de troligast äro fällningar ur
de brunt färgade vattnen, som framrinna ur våra barr- och löf-
skogar, eller ur mullrika jordlager i allmänhet. Dessa brunfär-
gade mullämnen, som nästan helt och hållet saknas i gyttja, men
i dy och mull utgöra den företrädesvis utmärkande bestånds-
delen, undanträngas i torfven mer eller mindre, och framkalla,
genom sin frånvaro eller närvaro i större eller mindre mängd,
flere olika varieteter af alla dessa bildningar.

Studiet af dessa mullämnen 1 kemiskt hänseende är ännu
mycket ofullkomligt, ehuru flere af de utmärktaste kemister, BER-
ZELIUS, MULDER m. fl., arbetat dermed. Det har icke lyckats
mig att få tillfälle till deras speciella bearbetande, hvarföre
jag nödgats behandla dem ytterst groft, såsom mina analyser i
den större afhandlingen utvisa — men jag anser mig dock böra
anmärka, att man i laboratorierna 1 allmänhet tyckes alltför
litet hafva användt mikroskopet vid deras undersökning, och att
analyserna icke lemna någon uppgift om de stora mängder chitin
etc., som deruti måste innehållas.

6:o Såsom mera tillfälliga inblandningar måste man anse
lera, grus och sand, glimmerstycken och flera dylika materialier
från den oorganiska naturen. Deremot träffar man under mikro-
skopet smärre kalkskal, rusor af jernoxidhydrat wm. m. d., hvil-
kas rätta betydelse och utredning jag ännu måste förbigå, ehuru
dessa ämnen äro ytterst talrika i vissa aflagringar, och i andra
fall bilda egendomliga aflagringar, såsom kalkbleke i torfmossarne
och myr- och sjönalmer i andra vattenfördjupningar.

Utom dessa hufvudbeståndsdelar förekomma en stor mängd
tillblandningar af mångfaldig art, hvilka likväl icke kunna anses
utgöra allmännare beståndsdelar af dessa ämnen, ehuru de nog

SE

ofta kunna extraheras derur, såsom harz och vax arter, fett m. m.,
hvilka tydligen härröra från inneslutna växt- eller djurdelar, så-
som harz i barrskogsmylla, fett ur frön och ur djur, larver m. m.

Derjemte genomträngas ofta torf- och mull-lagren af åtskilliga
oorganiska salter, ej sällan i så stor mängd att de utvittra på
ytan af desamma. Så t. ex. utvittrar ofta jernvitriol, salpeter-
syrad kalkjord och salpetersyrad ammoniak och flere andra salter
allmänt i våra trakter ur de torkande torfbassinerna, och uppgå
ofta till 2—3 procent af jordens vigt. Dessa beståndsdelar, vis-
serligen icke oväsendtliga i och för dessa aflagringars naturbe-
skaffenhet, utgöra dock för ingen del karakteristiska blandnings-
delar för något af dessa lager.

Då mina kemiska undersökningar af dessa lager ännu äro
till antalet alltför ringa, att deraf kunna draga allmänna slut-
satser i kemiskt hänseende öfver hvarje af dem, har jag icke här
lemnat några qvantitativa uppgifter, utan får hänvisa till de ser-
skilta varieteternas utslag, såsom de i den större uppsatsen an-
gifvas, och är öfvertygad att, sedan uppmärksamheten blifvit
fästad på det analytiska intresse dessa bildningar erbjuda, skall
deras kemiska undersökning utföras mera noggrannt än jag haft
tillfälle till.

Härstädes har jag blott önskat lemna en kort beskrifning
af de särskilda, af djurträck karakteriserade lagren, såsom de af
mig blifvit urskiljda, under det att jag får hänvisa till den vid-
lyftigare afhandlingen angående hvarje slags bildningssätt. Alla
dessa bildningar äro troligen ännu i dag fortgående, men det
har icke lyckats mig anträffa lokaliteter, der några få af dessas
varieteter aflagras, eller visa det tillstånd, som de nu fö-
rete i vissa torfmossars lagerföljder. Deras bildning fortgår äf-
ven alltid i en viss ordning nedifrån uppåt, så att efter gyttja
eller dy afsätta sig, allt efter som vattenbassinerna uttorka, torf
och slutligen mylla, hvilken åter i sin ordning, blottad från ve-
getation af luftens syre, regn etc., småningom förtäres, och lem-
nar sanden eller leran återigen blottad.

I

== AA

1. Gyttja bildar gråaktiga bäddar eller tunna gråbruna la-
ger, som bestå af ytterst fint sönderdelade stycken af växtcellväf
och växttråd, samt gryniga gyttringar af obestämd form, hvilka
båda lätteligen visa sig utgöras af uti vattnen afsatt djurträck,
och derjemte af en mängd olika djurarters oförstörda lemningar,
såsom af insekter och deras larver, crustaceer m. fl., och företrä-
desvis i största mängd Diatomeer och Desmidier, af hvilka de
förra understundom nästan utträngt de öfriga beständsdelarne.
Denna aflagring innehåller intet eller blott litet af bruna mull-
ämnen, och afsätter sig vid bottnen och sidan af vattenfyllda
fördjupningar, som föra rent, klart och färglöst, vatten, således
företrädesvis uti och invid källorna (källgyttja), vid sjöarnes
stränder på 1 till 8 fots vatten (strandgyttja), och på de djupare
sjöarnes botten i form af lösare, merendels tunna gräbrunaktiga
lager (sjögyttja), äfvensom i flodernas fördjupningar (flodyyttja)
och i dammar och pölar (danungyttja), hvarest gyttjan antingen
närmar sig källgyttjan eller öfvergår till dyartade lager.

I större bäddar aflagrar sig gyttjan troligen blott på grun-
dare vatten (till 8—9 fots djup), eller endast i närheten, der,
vid våra sjöars stränder, vass och öfriga växter ännu fortkomma;
derifrån aftager bäddarnes mägtighet så väl utåt sjöarnes djup,
som mot sjelfva stranden, ehuru grundare bassiner helt och hållet
kunna utfylla sig. Gröfre växtdelar, rötter, blad och stjelkdelar,
frön etc. förekomma ofta till stor myckenhet i strand- och käll-
gyttjan, men saknas i sjögyttjan. Den afsätter sig endast i af-
stängda vikar och innanför vassbältena, icke der vågsvallet kan
störa djurarternas utbildning och fria lefnadssätt, ehuru äfven der
vid bottnen ytterst tunna lager af gyttja afsättas. Gyttja är det
understa lagret af våra torfbassiner'), och träffas merendels i
alla torfmossar, men saknas på sådana ställen, der nutidens sjöar
icke heller föra gyttja. Den af äldre författare s. k. infusorie-
jorden och bergmjölet (från Degernäs), samt de vanliga s. k. bad-
gyttjorna, måste föras hit.

!) I allmänhet har man icke skiljt torfgyttja från torfvens öfriga lager, utan be-
vänt den såsom sådan, t. ex. tyska författare: »Papiertor/» etc.

= 3 25

ger, hvilka till bufvudsakligaste delen bestå af mullämnen (Humin

2. Dy bildar brunaktiga, ända till svarta, lösa, lätta la-

och dess syror), men äfven under mikroskopet visar sig utgöras
af djurträck, innehållande celldelar och trådstycken af växtarter,
samt djurätande djurs egendomliga excrementdelar, inhöljda och
genomträngda med mullämnen och af dessa bevarade från vidare
förstörelse. Insekter, insektlarver, snäckor och de små vatten-
qvalstern och entomostraca torde företrädesvis lemna materialet
för dyns bildning, ty dessas och flera andra djurarters chitin-
delar och skal m. m. uppfylla derjemte dylagren, och utgöra en ej
ovigtig beståndsdel, som skiljer den från torfarterna. Diatomeer
och Desmidier äro ofta talrika, nästan som i gyttjan, men gröfre
vextlemningar saknas efter regeln häruti, ehuru de, såsom uti
stranddyn, hvilken mycket närmar sig torfven, för ingen del sak-
nas. Deremot förekommer en varietet, på bottnen af torfmos-
sarne, det s. k. »Fede» eller »Bundmög» (amorph Törv VAUPELL),
hvilken nästan endast utgöres af humussyrad kalkjord, med myc-
ket ringa inblandningar af växttrådsdelar, så att den visar sig
likartad, nästan såsom en kemisk fällning, hvilken likväl vid
torkning delar sig i blad, och vid nogare undersökning äfven visar
sig bestå af djurträck till hufvudmassa. Benämningen amorf torf
är således oriktig.

Dy bildar sig ännu i dag allmänt i våra dysjöar och dam-
mar, hvilka föra ett gulaktigt eller gulbrunt vatten. Detta gul-
aktiga eller bruna vatten tyckes mig vara en nödvändig karakter
för möjligheten af dylagers uppkomst; derförutan bildas endast
gyttja. Dybildningen inställer sig oftast först sedan gyttjebild-
ning föregått, eller sedan omgifvande stränder blifvit betäckta
med torf eller myl a. Den fortgår derefter mer eller mindre ha-
stigt, och äfven, ehuru långsamt, på större djup, än der större
bäddar af gyttja bildas, så att dyaflagringen redan träffas på flera
famnars djup, ehuru dess bildande blir allt lifligare ju mera vat-
tenhöjden minskas, och vanligen bäst visar sigisjöar med 6 till 12

') Hit torde mesta delen af Tyskarnes »Pechtorf» och »Baggertorf» höra, hvilka
enligt beskrifning äro dyarter.

fots vatten (sjödy); härefter inställer sig en annan vattenvege-
tation (Nymphea, Nuphar, Potomogetoner m. fl.), hvarigenom
den s. k. stranddy bildas, hvilken småningom, genom upptagande
af allt flera växter, öfvergaår till torfbildning.

Uti håligheter i skogarne och utmed våra torfbassiner af-
sätter sig ur det brunfärgade vattnet skogs- eller kärrdy, och i
dammar likaledes massor, hvilka än närma sig dy, än torf och
än gyttja, efter omgifningens beskaffenhet. Det synes mig troligt,
att det bruna mullartade ämnet uti det färgade vattnet, som in-
suges af djurträcken och dess växtrester, skyddar dem från vidare
förstörelse af luftens och vattnets syre, äfvensom för infusoriernes
och öfriga vattendjurs inverkan, och att just denna omstän-
dighet orsakar den hastiga tillväxten af dymossarna.

Dyn utfyller helt och hållet, skålformigt, de deraf igen-
växande vattenbassinerna. Af författarne skiljes den i allmänhet
icke från torf.

3. Zorf bildar brunaktiga, ljusbruna till mörkbruna, stun-
dom gulaktiga bäddar, vanligen mer eller mindre hopfiltade med
rötter och rottågor. Den bestar af mer eller mindre hela, icke
afbitna eller söndergnagade, gröfre delar (torf-ämnen) af växter,
hvilka lefvat på stället, och dessa omgifvas af eller äro inbäddade
uti en af sönderbitna växtrester m. m., derföre af djurträck, be-
stående dyartad hufvudmassa, hvilken, liksom dyn, är genom-
trängd af bruna gyttringar af mullämnen. Torfven innehåller ett
vida ringare antal lemningar af djurarter och af Diatomeer och
Desmidier m. m. än gyttja och dy. Djurträcken undantränges här,
mer eller mindre, af de grofva växtresterna, så att i de torfslag,
hvilka stå närmast dyn, dymassans karakteristiska beståndsdelar
äro oförändrade, säsom i flytorf, äfvensom i strandtorf; medan
deremot i mosstorfren (Sphagnum- och Hypnum-torf) och kärr-
torfoen djurträcken nästan alldeles undantränges, ehuru den in-
genstädes helt och hållet saknas, äfven i den ljusaste, yngsta
Sphagnum-bädd. Mullämnena och Diatomeerne etc. följa i all-
mänhet i samma förhållanden som djurträcken, aftaga och tilltaga
med densamma.

Torfven uppstår, likasom dyn, endast i) bassiner som föra
ett brunfärgadt vatten; i skogskärr och skogssjöar, vid deras
stränder (strandtorf), och igenfyller slutligen träsk och sjöar helt
och hållet, sedan dybildningen föregått. Då uppstår först en dy-
artad torf, hvilken karakteriseras till en början af Stratiotes aloi-
des, Utricularice, Batrachiu och Potomageton pusillus, flera Hypna
m. m., hvarefter mera egentliga torfarter, Sparganium fluitans,
Rhynehospora alba, Carex irrigua och limosa, Drosera-arterna,
Sphagnum cuspidatwn wm. fl. inställa sig och en s. k. flytorf bil-
das. Om derefter starrväxterna taga öfverhanden, uppkommer en
kärrtorf, eller om mossarter äter förherrska, mosstorf. Man kan
genom gemensamma karakterer lätteligen åtskilja de vattenbassi-
ners yta, hvarest dy- och torfbildningarne försiggå. Der vattnets
yta ännu är till största delen öppen och fri från betäckande
växter, der bildas dyarter, äfven om Nympheeer, Batrachier, Pota-
mogeton-arter m. fl., som med sina blad nå ytan, der utbreda sig
(dyväxter). Men der vattnets yta redan blifvit mer eller mindre
tätt betäckt af dessa värter, der börjar torfbildning, och så snart
arter der inställa sig, hvilka med sina blad och stjelkar höja sig
mer och mer utur eller öfver vattnet, såsom Sparyanium simplex,
Menyanthes, Scirpus palustris och S. lacustris, Typhe, Alisma,
FEquisetum m. fl. (torfväxter), fortgår torfbildningen i sin rätta
utveckling. Der mossor, och särdeles Splagmun-arter intaga
ytan af fördjupningen, höjer sig mången gång Sphagnum-bädden
flere fot öfver omgifvande vattennivå. Dessa äro troligen Ty-
skarnes »IHoclunooremn».

Då både gyttja och torf oftast visa tecken till tydlig skikt-
ning eller till och med äro ytterst reguliert skiktade, saknar der-
emot så väl torf som mylla all egentlig skiktning, men visa sig
i tvärsnitt ofta aflagrade i gröfre, olikartade bäddar.

4. Mylla bildar mörkare eller ljusare bruna, tunnare lager
eller betäckningar på jordytans fuktiga eller torra ställen, der
den på ett eller annat vis undandrages från luftens och atmo-
spheriliernes förstörande inverkan. Den består af i friskt till-
stånd ännu tydlig djurträck, men hvilken tid efter annan sönder-

faller, återuppslukas af djurarterna"'), omhvälfves och förändras
på mångfaldigt sätt af hela den stora här af insekter, insekt-
larver, spindlar, maskar, landtsnäckor och sniglar etc., som rota
i densanima. Under mikroskopet visa sig allestädes de afbitna
växtkärlen, och djurätande djurs träck kan man äfvenledes lätt
upptäcka deruti. Rusor och gyttringar af mullämnen utgöra,
likasom i dyn, största delen af den bruna massan, hvilken i öfrigt
i kemiskt hänseende ännu är mig alltför litet bekant. Alkaliska,
amoniak-, kalk- och talkjord-salter m. fl. synas dock utgöra huf-
vudmassan deraf, jemte flere andra ämnen. Härförutom innehål-
ler myllan en så stor myckenhet gröfre växtdelar, rötter, blad-
stjelk och fruktdelar, äfven saäsom bekant i lefvande tillstånd, att
den understundom med mera rätt — såsom det äfven af allmän-
heten sker — skulle kunna räknas till torf-arterne (t. ex. vanlig
grästorf), ehuru i geognostisk mening den ännu fortväxande gräs-
torfven måste anses vara skiljd från den under densamma lig-
gande myllan. Alla lemningar af Diatomeer och Desmidier sak-
nas efter regeln deruti, ehuru dessa, såsom bekant, nära nog in-
genstädes fattas, då redan vindarnes stoft innehåller betydliga
andelar deraf. En mängd problematiska kroppar och trådar fö-
rekomma derjemte, hvaribland man i stor myckenhet kan igen-
känna svampars mycelier och groddkorn, diverse gelatinösa pro-
dukter, liknande palmella-artade alger, lafvars groddkorn o. s. v.,
föremål, hvilka i allmänhet saknas i torf och dy. Lemningar af
djurarter förefinnas dessutom i särdeles stor mängd, utom redan
för blotta ögat urskiljbara, dels hela döde, dels ännu lefvande
djur, samt ägg och larfver, äfven bitar och stycken af alla dimen-
sioner efter dylika djurarter, de fleste tillhörande insekterna och
') Under föredragandet häraf anmärkte Herr WAHLBERG den märkvärdiga för-
måga Lumbricus-urterna hafva att, t. ex. uti en blomsterkruka hvaruti de in-
kommit, inom kort tid tydligen förvandla all jorden deri till träck, i det

att hela massan passerat deras tarmkanal. DARWIN har öfver dessa ma-
skars verksamhet i detta hänseende meddelat iakttagelser i 'Traus. Geol. Soc.
Sec. Ser. V, 505. Jag har fäfven lyckats iakttaga samma fenomen med icke
allenast dessa maskar, utan derjemte med en stor mängd insektlarver, hvilka
uppsluka så väl lera och sand som sjelfva myllan, och hvilkas träck derföre

är dermed beblandad. Prof. LOvÉN har äfven för flere år tillbaka vändt upp-

märksamheten derpå, att hafvets gyttja eller slammassa många gånger har pas-
serat djurarternas tarmkanal.

dc + ME Me

närstående djurklasser. Olika varieteter af myllan hysa deraf,
såsom man a priori kan sluta, lemningar af olika arter, äfven-
som de kemiska beståndsdelarne och flere andra karakterer or-
saka olika sammansättningar deraf. Bland dessa har jag före-
trädesvis funnit utmärkt barrskogs-, löfskogs-, gräs- eller back-
mylla (fältmylla) på markens deremot svarande lokaliteter, laf- och
mossnmylla på bergen, gårdsmylla omkring städer, byar och går-
dar, hvaraf äfven åker och trädgårdsjorden kunna anses vara ut-
blandningar, och djurens träck dess renaste form; samt slutligen
hafsstrandmyllan, på de hafvet närmast tillstötande kuststränderna.

Myllorna äro, såsom bekant, mera än öfrige lagren blan-
dade med sand, grus, lera och dylika den oorganiska naturens
sönderdelningsprodukter, äfven salter af diverse slag, många or-
ganiska föreningar, harz, vax 0 s. V.

Myllans bildning, ehuru ännu fortgående, kan dock vara ar
ganska hög alder, och äfven i geologiskt hänseende värd nogare
undersökning. I bergsprickor och under sand- och gruslager utmed
bergen har jag ofta träffat mylla med landtsnäckor och organiska
lemningar alldeles främmande för nuvarande omgifning, och är blott
ledsen att vid sådana tillfällen icke hafva tillvaratagit densamma.

Sedan jag på detta sätt trott mig hafva lemnat en tillräckligt
noggrann karakteristik för urskiljandet af dessa lager, vill jag
blott tillägga några slutsatser, hvilka torde hafva ett allmännare
intresse.

Såsom det är bekant upphemtas s. k. badgyttja ur torfmos-
sarnes nedersta lager, och då, såsom man har största anledning
att förmoda, dess välgörande inverkan företrädesvis tillskrifves de
deruti inblandade kiselskalen efter Diatomeerne, så kan man er-
hålla alldeles enahanda gyttja, icke allenast i närheten af vissa
källor, utan äfven vid de klart vatten förande sjöarnes lång-
grunda stränder, och till och med ur de fleste af vara insjöar
genom varsamt insamlande af deras bottensedimenter.

Vidare är den s. k. infusoriejorden icke nagon sällsamhet,
utan träffas nästan i hvarje torf- eller gyttjebassin, der alger och
gröna vattenväxter förekomma; ja till och med i de minsta vat-

tenrännilar, der gröna algartade vexter utbildas. När dessa

1

K

;

Y

gyttjeartade aflagringar uttorka, och blifva utsatta för regn eller
urlösning på annat sätt af vatten, och derefter för luftens inver-
kan, förstöras alla de organiska delarne, och kiselskalen återstå
såsom ett hvitgrått mjöl, s. k. bergmjöl (t. ex. det från Degernäs
i Norrland), hvilket ofta nog träffas kring uttorkade torfbassiner,
eller våra vanliga skogskärr.

Då jag, såsom förut blifvit nämndt, tillskrifvit de brunt fär-
gade ämnena i vattnet i våra s. k. dysjöar och skogskärr,
egenskapen att skydda och bevara vext- och djurämnena i dy
och torf från syrets förstörande inflytelse, och såmedelst ansett
det brunfärgade vattnet vara ett af de vigtigaste momenterne för
torf- och dy-upplags bildande, så anser jag icke osannolikt, att
man, genom iakttagande af naturens vanliga processer, skall
kunna inleda artificiel torfbildning till bränntorf i dertill egnade
bassiner, genom inplantering af sådana vext- och djurarter, som
hastigast kunna åstadkomma det dertill tjenliga materialet; och
att äfven årsväxten af torf, till samma ändamål, i de uttömda
torfgrafvarne torde kunna befrämjas. I samma förhållanden ser jag
äfven förklaringen af de olika resultater man erhållit angående
torfvens återbildning. STEENSTRUP' anser dess fortbildning för
närvarande i Danmark vara så godt som ingen. Deremot anföra
andra, och äfven torfgräfvarne, en mer eller mindre hastig åter-
vext, t. ex. i Hannover, der 4—6 fot torf skulle på 30 år hafva
nybildats, sålunda 1—2 tum årligen ”).

Om man gifver akt derpå, att i slätt-trakter, genom kultur
eller skogarnes undanfällning, markens myllbetäckning är nära
nog borttagen; att de der förekommande sjöar visserligen bilda
någon gyttja, men icke dy, och merendels äfven föra ett rent
färglöst vatten; att, om torfmossar der förekomma, deras upp-
komst tillhör en långt aflägsen period, då de skogar beklädde
stränderne, som ännu till en del ligga nerbäddade deruti; att på
dessa slätt-trakter, såsom nu i Danmark, inga brunt färgade med
myllämnen belastade vatten kunna nedkomma i vattenbäcknen,
och sålunda den deruti afsatta djurträck och öfriga vextrester icke

”) LEONHARD, Lehrb d. Geologie p. 244.
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. I7. N:o 2. 2

= (INO RA

derigenom kan bevaras; så torde man inse, att i ett sådant land
återbildningen af torfven, i det hela taget, måste blifva nära nog
imgen, ty den är helt och hållet beroende af omgifvande strän- '
dernas och landets rikedom på skog eller äldre mylla, och torde
svarligen kunna försiggå, eller på konstig väg kunna åstadkom-
mas i ett land, der vextmassan blifvit reducerad till låga gräs-
arter och sådana slag, som till största delen förtäras och för-
brukas i husdjurens digestions-organer. Deremot är det klart,
att uti torfgrafvens alltid mer eller mindre bruna vatten, en ha-
stig aterväxt af torf måste ske, samt att i skogrika trakter, och
der stora torf- eller mull-upplag förekomma på stränderna, en
ständigt fortgående torfbildning måste ega rum.

Slutligen måste jag äfven vända uppmärksamheten på,
huru nära beskrifningen af vissa brun- och stenkolens lagrings-
förhållanden och deras sammansättning i stort, öfverensstämmer med
de torf-artade lagrens i allmänhet”). Mig förefalla dessa bäddar
såsom jätteartade vassbeklädda torfbassiner, med sina stora ca-
lamiter och eqvisetaceer föreställande nutidens små arter. <Der-
uti hafva de fleste nyare tidens forskare någorlunda enhälligt in-
stämt; men månne icke, i en så rik vegetation, ett motsvarande
rikt insekt- och djurlif har existerat, och stenkolsbäddarne så-
lunda torde vara — likasom nutidens torfaflagringar — träck-
massor, uti hvilka ligga inbäddade de omgifvande kusternes vext-
slag, och deras egendomliga struktur och beskaffenhet derifrån
låta härleda sig? I detta fall borde i stenkolslagrens undre lager
Diatomeer kunna framvisas, och genom en passande behandling
äfven vexttråd och en distinct formbildning upptäckas i vissa
mindre förvandlade skikter. Ehuru jag icke varit i tillfälle att
på sädant sätt undersöka något af dessa fossila kollager, anser jag
dem vara alltför noga öfverensstämmande i lagringssätt och yttre
formförhållanden, att icke framkasta denna förmodan, till sådane
forskares granskning, som hafva tillfälle att på ort och ställe när-

mare undersöka dem.

Idre tex. G. BiscHOrr, Lehrbuch d. chem. u. physikal. Geologie, II. 1759.

Fre
— i —

Om Induktions-strömmars fortvaro och styrka. Af
RoBz. THALÉN. ;

[Meddeladt den 8 Februari 1860.]

I den föregående uppsats, jag hade äran till Kongl. Veten-
skaps-ÅAkademien inlemna, sökte jag redogöra för de resultater, till
hvilka jag kommit vid utrönandet af sambandet mellan tiden för än-
dringen i den inducerande strömmens styrka och fortvaron hos dess
induktionsström. Det visade sig dervid, att man visserligen torde
böra antaga ett beroende mellan dessa tider, men att dess när-
mare bestämmande, om ock af vigt för theorien, dock svårligen
kan bli af någon egentlig praktisk nytta. Vida vigtare deremot
vore att anställa exakta mätningar på de fenomener, genom hvilka
den s. k. Ruhmkorffska induktions-apparaten hufvudsakligast vun-
nit sin nuvarande betydelse inom elektricets-läran. Bland dessa
må först nämnas det bekanta faktum, att den inversa induktions-
strömmen, d. v. s. den som uppstår vid slutning af den induce-
rande strömmen, är 'till sina verkningar olika den vid ström-
brytningen, det är den direkta. Så för att nämna ett exempel
är det blott den sednare, som eger nog styrka att spränga det
mellan apparatens spetsar isolerande luftlagret och der gifva de
bekanta induktionsgnistorna.

De enda måttsbestämningar, man i allmänhet vid undersök-
ningen af induktions-elektriciteten begagnat, är distansen mellan
spetsarne, der gnistorna slå öfver. Att detta dock aldrig kan
bli särdeles noggrannt, enär det befor på fuktighetsgraden i luf-
ten, spetsarnes form, mera annat att förtiga, det inses genast.
Ännu mindre skulle försök med galvanometern, när man har för
afsigt att utröna de båda strömmarnes olika beskaffenhet, leda
till ett önskadt mål, alldenstund de dervid observerade utslagen
bli lika stora. Det enda möjliga vore att använda antingen elek-
trothermometern af RiEss eller W. WEBERS dynamometer, hvar-
dera instrumentet kombineradt med en galvanometer. För att
fullständigt lära känna de orsaker, af hvilka de båda ström-

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 2.

sn DOT

marne bero, vore väl ock nödigt att variera sjelfva induktions-
apparaten. Sålunda skulle man kunna bestämma den inverkan,
som apparatens form lika väl som i allmänhet fördelningen af
såväl den inducerande som induktionstrådens massa åstadkom-

mer, m. m. 'd.

Under min vistelse hos Prof. W. WEBER i Göttingen hade
jag tillfälle att hösten 1858 i sammanhang med de redan om-
nämda försöken anställa några mätningar öfver de båda induk-
tionsströmmarnes elektrodynamiska verkningar. Och ehuru de
voro blott och bart förberedande undersökningar för fullständi-
gare, hvilka jag framdeles hoppas kunna utföra, torde dock de-
ras omnämnande redan nu ej vara alldeles utan intresse. Detta
sker likväl endast för att genom direkta mätningar ådagalägga,
att den olikhet i kraft, som tillkommer de båda strömmarne,
härrör ej allenast från deras olika strömstyrka, utan ock från
olika strömfortvaro. Sedan detta blifvit visadt, skall jag me-
delst analoga mätningar angifva, huru dessa strömmar förhålla
sig, då strömbrytningen icke sker i atmosferiska luften, utan i
en isolerande vätska, såsom alkohol. I båda fallen blir dock
fråga endast om Volta-induktion.

Den härvid begagnade observationsmethoden var densamma
som i föregående försök, likaså de använde instrumenterna. Den
inducerande strömmen utgjordes således af en galvanisk ström
från några par af Bunsens stapel och leddes genom PoGGEN-
DORFF-STÖHRERS induktions-apparat, från hvilken dock jernked-
jan och kondensatorn blifvit borttagna, samt genom en tangent-
bussol. I kedjan var dessutom en strömbrytnings-apparat insatt
och just den, jag redan beskrifvit”). Strömbrytningen skedde
genom att låta qvicksilfret flyta ur det kärl, der poltrådarna be-
funno sig, och vid kedjans slutning strömmade qvicksilfret med
samma hastighet som nyss tillbaka i kärlet. Induktionsström-
men leddes från induktionsrullarne genom en galvanometer (WE-
BERS portabla magnetometer, försedd med multiplikatorer) och

') Öfversigt af K. Vet. Ak. Förh. 1859, N:o 4, 8 8, s. 150.

ER

genom en hans dynamometer. Alla tre galvaniska mätningsin-
strumenterna aflästes med kikare och skala på vanligt sätt, och
de voro försedda hvart och ett med sin kommutator.

LE
1. De för utrönande af de båda induktionsströmmarnes
olika beskaffenhet anställda observationerna meddelas i följande
tabell. Utslagen å galvanometern och dynamometern innehållas
i hvardera seriens l1:sta och 2:dra kolumner; de 3:dje och 4:de

angifva de derur beräknade, mot strömfortvaron och strömstyr-
3 [ b 4 a
kan proportionela storheterna ; och FS Derjemte finnes angif-

ven vid några försök den begagnade inducerande strömmens styrka,

uttryckt i absolut mått.

| 43,1] 143) 2845| 01585) 45,4) 19,5) 211,4) 0,2147
I | 46,4] 16,6] 259,4| 0,1789] 46,6] 19,4 223,91 0,2081]
46,4). 16,14) 267,51 017351 ” 4657] 21,01 207571 022481 18;56
Med. | 270,5| 0 1700 Med. | 214,3] 0,2159]

RA
j Å : A =2
Inversa indukt.-strömmen. | Direkta indukt.-strömmen. | <= z
wmv MÅ
VA EA
N:o 2
2 2 SS
Galvan. |Dynom. | 4" 6 IGalvan. |Dynom.| + b, 2.
a 20 b a ed 20, b a 25
ä
;

i I
47.3] 17,7| 252,8) 0,1871] — 46,8| 23,4 187,2 | 0,2500
21 46,0, 15,8) 267,38 0,1717] 46,3] 20,0) 214,4 0,2160
44.8] 16,6) 241,7) 0,1853] 45,8) 18,6) 225,51 0,2030)] —

| Med. | 254,1| 0,18!4| Med. | 209,0| 0,2330
| | |
| Sår 19,7 253,81 0,1970 50,0!) — 24,0) 208,31 0,2400
| ERT Falk re 285,6) 0,1740| 49,8) 23,8) 208,4| 0.2390
"| 49,2) 16,8! 288,2] 0,1707] 50,0] 25.1] 199,2] 0,2510
| 49,8! 19.4| 239,7! 0.1917| 50.7) 2261 227,51 0,2228] —
| Mead. | 271,81 0,1833| Med. | 210,8| 0.2382
|
49,0) 17,7| 271,3) 0,1806] 49,9) 23,0) 216,5) 0,2305

41 50,9) 418,1) 286,31 0.1778] 50,2] 21,61) 233,3) 0,2151 |
47.9] 15,6] 290,51 0,1639] 49,9] 23,9] 208,41 0,2395| 20,511

Med. | 282,7) 0,1741| Med. | 219,4|0,2284

60

NE
Inversa indukt.-strömmen. | Direkta indukt.-strömmen. | 2 2
N:o så
2 eÅe &
Galyan. |Dynom. | & b ÅGalvan. Dynom.| & b, | 22
a 2b b a a, 2b, b a | 2
[SEEN |
67.9 SÅ 287,31 0,23641 66,9) 36,7) 243,9| 0,2730 |
5 | 65,1) 30,5! 277,2! 0,2342] 66,6) 38,1| 232,8|0,2860
71,1] 35,6! 284,01 0,2503| 66,8] 43,2) 206,6|0,3233] 27,99
| Med: | 0.2403] Med. | 227.8| 0,2941
I
| 732) 39,9) 268,6 02723] 71.1] 43,8] 230,5] 0,3080
73,6] 42,2] 236,7|0,2867| 70,7) 48,4| 206,5) 0,3423]| —
| Med. | 262,6| 0.2796] Med. | 218,6| 0,3251
I I
76.8) 44.4 265.7| 0.2890 75! 57,0| 198,9! 0,3785
7 | 752) 45,0) 251,3|0,2092] 75,7) 52,9] 216,6) 0,3494 |
Is. 412 24 00 ER 47,5] 212,8) 0,3340 |
| 708 40,0] 250,61 0.2s25] 70,8) 48,2] 208,0) 0.3388] —
| Mea. | 253.9| 0,2897| Med. | 209,1] 0,3502]
g | 132,0] 124,4 asd.d linne 1393] 148,1] oas) 0 RA 53,19
134,2] 130,0) a77'| 0,4843 130,3] 153,4] 218,5|0,5963
. | 133,2) 120,6] 29421 0,4527] 130,8] 147,9] 231,3] 0,5654
"| 133,0] 124,1! 285,0|-0,46635] 130,8! 153,4| 223,0|0,5864!
| 1347) 132,6] 265-21 0.5000] 130,0] 1457) 232.0|0,5604| 54,03]
Med. | 280,4|0,4759| Med. | 226,2|0,57711
|
| 145,3) 159,0 261,9! 0.5509] 143,0] 190,9] 214,2|0,667
i | 142,5) 154,1] 263,5! 0,5407] 140,9) 174,3] 227,8 ga
| 142,0] 149,7) 269,4 0,5271] 139,5) 169,9| 229,1|0,6089
| 137.3] 138,7] 263,61 0,5031Å- 135,8] 168,1| 219,4] 0,6189| 56,97
| Med. | 265.11 0,5309 Med. | 222,6 peel
154,5 1814) 263,6) 0,5861) 154,7 220,9] örbin ON
| 156,6) 185,3 264,7 | 0,5916] 154,0 2183 2108 0,7140
152,0] 168,9 en 0,5556| 152,3| 210,2! 220,7) 0,6901
| 152,3] 171,0] 271,31 0,5614] 150,3] 204,2] 224,8 0,6793| 61,68 |
| Med. | i I Med | 2688 05737| Ved. | 219,8] 0,6993] kl

2 NR

2. Vid granskningen af de i föregående tabell innehållna
observationerna finner man, att de hos galvanometern observerade
utslagen äro för de båda induktionsströmmarne lika, men ej de

hos dynamometern. Häraf följer då, att de beräknade värdena

or ft b ; / A - -
På och — måste vara olika för de båda strömmarne, men
) a

dock så, att den ström, hvars fortvaro är mindre, har större in-
tensitet, och tvärtom.

Om då i och t få beteckna styrkan och fortvaron hos den
inversa induktionsströmmen, men Zz, och t, detsamma hos den di-
rekta, och man med ledning af de anförda observationerna söker
uttrycka sambandet mellan de mot vinkelhastigheterna hos de
båda instrumenterna proportiouela storheterna”), får man

för galvanometern

MS
och för dynamometern

: ANG
(TA Ser AMRA
n Ja

eller
b=1900;
och
a
FIA
det rr 1:

Detta kan sammanfattas 1 följande lag:

De båda induktionsströmmarne, som uppkomma genom slut--
ning och brytning af samma inducerande ström, förhålla sig i
afseende på sin fortvaro och styrka på sådant sätt, att lika
mycket som den förra strömmen, den inversa, ökas i fortvaro,
lika mycket minskas den sednare, den direkta; under det att i
afseende på intensiterna ett alldeles emotsatt förhållande eger rum.

För att utröna till hvilken grad föregående observationer öf-
verensstämma med den ryss uttalade lagen, kan man så väl ur
strömmarnas fortvaro som ur deras intensitet beräkna värdet på

n, och man erhåller då

') W. WEBER. Elektrodyn Maassbest. I. s. 284.

t i,

i i
1,262. | 1.270
| 1216 | 1,284 |
' 1,289 | 1,298
112881 1.312 |
I 1,241 | 1,224
1200-45 15163
1,214 | 1,209
1,243 : 1,215
1,240 | 1,213
1,291 | 1,184
1,223 | 1,219

Med. | 1,237 | 1,235

Att de båda strömmarne, såsom ofvan blifvit visadt, åstad-
komma lika stora utslag hos galvanometern, är sedan gammalt
bekant 7).
märkes, torde man, liksom Prof. EDLUND gjort det vid extra-

Och den afvikelse från denna lag, som stundom för-

strömmarne, böra tillskrifva polarisation inom stapeln "").
3. Sammanställer man de beräknade, mot intensiteterna

Ö É b
proportionela storheterna, hvilka ofvan betecknats med ES med

1X
de motsvarande värdena på den inducerande strömmens styrka

och söker de respektiva qvoterna, fås — om qvoterna multipli-
ceras med 100—

00 | Inducerande Inversa | Direkta
ER str. Induct. str. | Indnuct. str.
1 | 1856 | 0,916 1,163
4 20,51 0,849 I LL bä la
5 27,99 0,859 1,051 |
8 53,19 0,887 1,077
9, | - 54,03 0,881 LOTI |
10 | 56,97 0,932 1,103
| 11 61,68 0,930 1.133
| Med. | — 0,893 1,101 |

') PocGe. Ann. B: 94, s. 307.

"4) Pbcc. Ann. B. 77, s. 193.

om HSAN AS

De inom hvardera serien erhållna talen, hvilka naturligtvis
ej angifva exakta förhållandet mellan induktionsströmmarnes och
den inducerande strömmens intensiteter, utan blott deremot pro-
portionela tal, stämma visserligen ej så med hvarandra, som
önskligt vore, men öfverensstämmelsen torde dock vara tillräck-
lig för att visa, att proportionalitet finnes emellan intensitets-
ändringen hos den inducerande strömmen och styrkan hos den
derigenom uppkomna induktions-strömmen. Härmed vore då en
bekräftelse funnen på detta inom theorien redan gjorda anta-
gande <) och hvilket RIESS redan visat gälla för induktions-
strömmar, uppkomna vid urladdning af den Leydiska flaskan ""),
samt EDLUND för extra-strömmarne +),

4. Jag har ofvan visat, att en olikhet i fortvaro hos de båda
induktionsströmmarne finnes. Återstode nu att angifva orsaken
till denna olikhet, och det så, att förhållandet mellan de båda
tidslängderna kunde numeriskt förutberäknas. Detta är visserli-
gen ej möjligt med tillhjelp endast af de ofvan gifna observa-
tions-data. Det vore utan tvifvel härvid nödigt att, såsom redan
blifvit antydt, låta sjelfva apparaten undergå vissa förändringar.
Men oaktadt en sådan fullständig serie af observationer ej nu
står mig till buds, vågar jag dock göra några antydningar för
att visa, att de förhållanden, under hvilka de båda strömmarne
uppstå, ej äro identiskt lika, och att derföre en olikhet i ström-
fortvaro måste vara att förvänta.

Vid Volta-induktion är det, som bekant, sjelfva ändringen i
den inducerande strömmens styrka, som förorsakar induktions-
strömmen. Sa länge derföre en dylik ändring i den ena kedjan
eger rum, lika länge måste äfven elektriciteten strömma i den
andra. I och med slutningen af den förra kedjan måste således
induktionsströmmen börja och sedan fortvara, ända tills den in-
ducerande strömmen blifvit fullt konstant. Men detta inträffar
sannolikt först så småningom och alldeles ej liktidigt med full-

”) W. WeEBERr. Elektrodyn. Maassbest I, p. 355.
"") Die Lehre v. d. Reibungs-Elektricität von Rirss, B. II, s. 269.
FILPoGG, Ann. B. 17, es AN04,

om - Re

bordandet af den mekaniska strömslutningen. - Det ges nemligen
skäl för den förmodan, att en tid, beroende af ledningstrådens
beskaffenhet, spiralens form, m. m., erfordras, för att strömför-
bredningen må bli densamma på alla punkter inom kedjan. Det
är tillräckligt att dervid nämna om tillvaron af extraströmmar,
0. s. Vv. — Vid strömbrytningen deremot måste man väl antaga,
att strömmen i den inducerande kedjan upphör 1 och med sjelfva
upphäfvandet af kontakten mellan poltrådarne, om vi äfven dit-
räkna den omedelbart efter kedjans brytning skeende strömningen
genom det isolerande mediet, hvilken visar sig genom den öfver-
springande gnistan. Här är således ej allenast början, utan äfven
slutet af kedjans intensitetsändring betingad utifrån; vid ström-
slutningen deremot var detta fallet endast med början. En nöd-
vändig följd häraf blir således, att den inversa strömmen kan bli
af längre fortvaro än den direkta; och den blir det väl äfven,
om det antagna inflytandet af ledningsmotståndet, fördelningen af

trådmassan, m. m., är grundadt.

Om det nyss sagda eger sin giltighet, kan tilläggas för det
fall, der man ej låter den inducerande strömmens intensitet växa
från noll eller till noll aftaga, att de dervid uppväckta induk-
tionsströmmarne böra fortvara lika länge. I båda fallen befinner
sig nemligen i närheten af induktionstråden en sluten ledare, som
genom de i honom af induktionsströmmen uppväckta strömmar
kan utöfva en hämmande kraft, en sorts »Dämpfung», analogt
med hvad som visar sig vid dynamometerns aftagande svängnings-
bågar, när man sammanbinder ena rullens trådar, men genom den
andra leder en konstant ström"). Derjemte har extraströmmen
i hufvudkedjan tillfälle att i båda fallen komma till full utveck-
ling, och den bör derföre utöfva samma verkan på de båda in-
duktionsströmmarne.

Befinner sig invid den inducerande och induktionsströmmen
en tredje ledare, som hålles sluten i sig, så bör äfven han ut-
öfva en hämmande kraft. Den totala förlängningen af in-

") W. WeBEr. Elekwodyn. Maassbest. I. s. 277.

ER I

duktionsströmmens fortvaro bör då bli större för den inversa än
för den direkta, om den inducerande kedjans intensitet får variera
ända från och till noll. Denna förlängning bör bli ännu större,
men lika för båda induktionsströmmarne, om blott en förstärk-
ning och försvagning i hufvudkedjan eger rum. Med ett ord,
hvarje sluten ledare, vare sig att den är den primärt inducerande
eller ej, bör åstadkomma en ökad fortvaro hos en närbelägen in-
duktionsström.

Denna hämmande inverkan af slutna strömmar, som be-
finna sig i närheten af induktionsrullen har redan POGGENDORFF ”)
påpekat vara den egentliga orsaken till de båda ifrågavarande
strömmarnes olika förmåga att genombryta ett tunnt luftlager.

5. Det vore nu af intresse att genom direkta mätningar
kunna utröna fenomenets gång vid ändringen af sjelfva induk-
tions-apparaten. Och för att lemna några i detta afseende upp-
lysande exempel, vill jag anföra följande försök, hvilka jag dock
måste frånkänna den noggrannhet, som frågans fullständiga afgö-
rande skulle fordra. De funna värdena, äfven om de vore fullt
exakta, bli naturligtvis blott relativa; de gälla således endast för
den POGGENDORFF-STÖHRERSKA apparat, med hvilken jag arbetat.

Instrumenterna voro de ofvan angifna. Men jag bör tillägga,
att den inducerande spiralen bestod af två lika grofva och med
hvarandra parallela trådar, hvilket möjliggjorde en förändring af
sjelfva induktions-apparaten. De direkta observationerna äro ej
angifna, utan blott de ur deras medelvärden beräknade, mot
strömfortvaron och strömintensiteten proportionela tal, hvilka man
finner i 3—6 kolumnerna. Vidare äro äfven förhållandena mellan
båda strömmarnes fortvaro och intensiteter antecknade i 7:de
och 8:de kolumnerna, hvilka tal man kan jemföra med det me-
delvärde = 1,236, som ofvan $ 2 erhölls. I den 9:de kolumnen
finner man förhållandet mellan intensiteterna hos den direkta in-
duktionsströmmen och den inducerande, hvars absoluta intensitet
är angifven i 10:de kolumnen. Det sistnämda förhållandet kan
jemföras med talet 1,101, angifvet i ofvanstående $ 3.

TAPöaG. Ann. B-94, ss 313.

66

- = |
2 Inversa ind.- | Direkta ind.- |
23 2 strömmen. strömmen. i, 1002: : E |
ol 3 7;
NGE b a? | z Tr |
Zz) b a BEN |
1 | 4-1463,3) 0,1884| 249,8 STR 1,829 | 0,982| 35,09] — Ring. |
2 | 4 | 314,2] 0,2287 | 227,0 SR 1,37 1 | 1,327 | 0,996| 38,47 | — Spiral.
13 4-1 298,71] 02789] 217,4] 0,3747)1,374| 1,343| — | — J| Successive.
| 4 Bö 0,1684! 302,7 527 | 0.197] 1.178] 4475) ——L LV a le SR SEN »
414 -|337,3) 0,1729| 307,5 ar fal UA NE SE ar il
5 | 340,2] 0.1588] 308,6) 0,1762] 1,102] 1,109 | 0,806 | 21,85
4 1 250,01 0,2270] 212,11 0,269 lad 1,189| — 3:dje ledaren
4 | 240,9] 0,2240]| 223,7 vel 1,083 | 1,093] 22,22) — ÖPPEN
16 | 4 | 280,9] 0,2589] 272,5 0,2632]1,031 | 1,017 | — | — | försvagning”
7 | 4 |366,5| 0,3117| 234,8] 0,48111] 1,561]| 1,544| 1,039] 46,30 | Condensator.
8 | 2 |432,6| 0,9935| 539,0] 0,736510,803]| 0,741| 1,192]| 61,81] — Jern:

I första försöket var en stor ring af koppartråd insatt i den
inducerande kedjan utanför induktionsapparaten. Det motstånd,
som ringen utöfvade, uppgick till ungefär hälften af det från in-
duktionsapparaten sjelf och den öfriga kedjan. De närmare be-
stämningarne på ringens dimensioner kan jag dock ej uppgifva.
Emedlertid var koppartrådens radie omkring 1,8 m.m.;
samt trådens hela längd nära 120

ringens
diameter ungefär 350 m.m.
meter.

Den härvid uppkomna förökningen i strömfortvaro hos båda
induktionsströmmarne torde hafva sin orsak i extra-strömmar in-
om sjelfva ringen, hvilka vid ankomsten till induktions-apparaten
inducerade ny ström i den andra kedjan. Derjemte är att förmoda,
att strömmen i en längre kedja blir sednare konstant än i en
kortare, och om så vore, hade man äfven i sjelfva förlängningen
af kedjan en ny orsak till ökad strömfortvaro. Huru mycket
bör tillskrifvas hvardera orsaken, hade jag dock ej tillfälle att
bestämma.

I andra försöket var i stället för ringen en spiral af samma

slags tråd insatt, hvars dimensioner voro: läng 654 m. m.; me-

= 2 KÖ

delradie 32,8 m.m.; hvarfvens antal 352; samt trådlängden om-
kring 80 meter.

Orsaken till den ökade strömfortvaron är väl här densamma
som vid första försöket angafs.

Vid tredje försöket, der ingen tillsats af ny tråd egde rum,
leddes den inducerande strömmen genom apparatens parallela trå-
dar, men successive.

Den direkta strömmen har nu ungefär samma fortvaro som
vanligt (jfr. $ 2); den inversa är förlängd (jfr 5:te försöket).

Det fjerde försöket var så anordnadt, att strömmen gick
genom den ena tråden, under det den andra var sluten i sig.
Båda induktionsströmmarne fingo en ökad fortvaro, men minskad
intensitet, hvartill orsaken kan sökas i den hämmande kraft,
som den slutna ledaren genom de i honom uppväckta nya in-
duktionsströmmarne utöfva.

Det femte försöket var alldeles enahanda med det nyss fö-
regående, blott med den skillnad, att den då slutna tråden nu
var öppen. Den direkta strömmen visar hvarken i fortvaro el-
ler intensitet någon ändring mot vanligt (jfr $ 2), men den in-
versa har minskat fortvaro ungefär lika mycket, som han i 3:dje
försöket ökade den. Extraströmmarne inom induktionsspiralen
torde nu varit svagare. Hvarfvens antal var nemligen nu blott
hälften mot då, och deras inbördes afstånd större. Dessutom

Bra . UURRe l SS Va
bör måhända anmärkas, att förhallandet — nu är lika med det
1

för 4:de försöket, och att direkta strömmens styrka i förhållande
till hufvudkedjans är densamma som ofvan i $ 2 erhölls.

I sjette försöket förblef strömmen i den inducerande kedjan stän-
digt sluten, och induktionen skedde genom att förstärka eller för-
svaga sagde kedjas strömstyrka, hvilket jag åstadkom genom att
utanför apparaten öppna och sluta en gren af strömmen. Den
slutna inducerande kedjan visar sig öka båda induktionsströmmarnes
fortvaro och göra tiderna nära nog lika långa. Orsaken härtill
ligger sannolikt deri, att extra-strömmarne inom spiralen få i
båda fallen tillräcklig tid att verka, äfvensom att nya strömmar

, FREE

kunna genom induktionsströmmen uppstå, hvilka sedan förorsaka
en sekundär induktion.

Det sjunde och åttonde försöket hör strängt taget ej till fö-
regående serie, men jag har trott mig böra angifva äfven dem,
för att antyda, huru å ena sidan Condensatorn och a den andra
ett i spiralen insatt stycke mjukt jern ändra strömmarnes be-
skaffenhet. Båda åstadkomma en ökad strömfortvaro, men de-
ras verkan är dock i öfrigt alldeles motsatt. Genom condensa-
torn blir nemligen den inversa strömmens fortvaro längre än den
direktas; vid begagnande af jern är förhållandet omvändt. I af-
seende på den direkta strömmens intensitet ser man, att han min-
skas genom condensatorn, men ökas genom jernet, mot hvad el-
jest eger rum.

6. Då inga mätningar, så vidt jag vet, blifvit anställda öf-
ver dessa slags induktionsströmmar, men väl öfver extra-ström-
marne, vill jag med dessa jemföra mina ofvan anförda resultater.
Professor EDLUND har först genom sträng mätning visat”), att
de vid kedjans slutning och brytning uppkomna extra-strömmarne
åstadkomma lika stora utslag hos galvanometernålen. I detta
afseende stämma således extra-strömmarne och induktionsström-
marne fullt öfverens. Detsamma gäller, som bekant, äfven om
strömrigtningen. Ja, äfven strömstyrkan växer hos båda propor-
tionelt med den inducerande strömmens. — Genom begagnande
af dynamometern har RIJKE”") lyckats bestämma förhållandet
mellan de båda extra-strömmarnes fortvaro och dervid i allmän-
het funnit, att utslagen hos detta instrument bli större vid ked-
jans slutning än vid hans brytning, hvilket således vill säga, att
den första extra-strömmen, den inversa, har kortare fortvaro än
den direkta. Detta resultat är således alldeles motsatt det, jag
funnit ega rum för induktionsströmmarne. År denna olikhet då
att anse såsom den väsendtliga skillnaden emellan de båda slags
strömmarne, eller är den blott tillfällig och beroende endast af
de olika sätt, på hvilka deras verkningar blifvit observerade?

”) PocG: Ann. Bi, s, 101.
"") PoGG. Ann. DB: LtÖC-s öl:

= OO REEA

Utan att våga gifva någon förklaring till denna olikhet, anser
jag mig dock böra fästa uppmärksamheten på kedjornas olika
beskaffenhet, hvilket man måhända ej alldeles bör lemma ur sigte.
RIJKE hade nemligen för observation af extra-strömmarne in-
rättat sin kedja på ungefärligen samma sätt som EDLUND. Vid
slutning och brytning af galvaniska kedjan hade extra-strömmen
alltid en sluten ledare att genomlöpa. Här vid mina försök är
detta fallet blott vid galvaniska kedjans slutning ej vid dess bryt-
ning. Men hvad om extra-strömmarne gäller i ena fallet, torde
ej behöfva anses gälla i det andra. Om således ett medel fun-
nes att observera extra-strömmarnes verkan under fullt analoga
fall, med hvad i mitt försök med induktions-strömmarne egde
rum, skulle kanske ett annat resultat erhållits i afseende på för-
hållandet mellan extra-strömmarnes fortvaro. Till stöd för denna
gissning kan mitt 6:te försök anföras, der den inversa strömmen
ej längre visar en större utan i det närmaste lika fortvaro med
den direkta. Ett annat resultat i afseende på extra-strömmarne
vore väl derföre möjligt, men att det ock nödvändigt måste er-
hållas, det är naturligtvis ej meningen att påstå. Ty den olik-
het, som jag nyss anmärkt, kan törhända på annat sätt förkla-
ras. Likväl torde en närmare undersökning af frågan ej vara

olämplig.

py

7. Jag öfvergår nu till de mätningar, jag anställt öfver in-
duktions-strömmarnes fortvaro och styrka, när den inducerande
strömmen ej längre slutes och brytes i luften, utan i en isole-
rande vätska, sådan som alkohol.

POGGENDORFF har först användt denna strömbrytningsme-
thod "). Den har sedan blifvit angifven äfven af FOUCAULT ”") och
befunnits så förträfflig, att RUHMKORFF på sednaste tiderna vid
förfärdigandet af sina induktionsapparater utbytt den Neefska

") PocGG. Ann, B. 94, s. 320.
"") Comptes Reudus T. 43. II. s. 44.

— 70 —

hammaren mot FoUCAULTs strömbrytare. En ibland de fördelar,
FOUCAULT uppgifver finnas hos sin strömbrytare med alkohol, är
den, »att- han till en viss grad ökar apparaternas kraft» En så
vigtig egenskap hos alkoholn förtjenar tydligen att närmare stu-
deras. I första hand blir då nödigt, att på grund af noggranna
mätningar lära känna fenomenets gäng, för att sedan, om ökning
i indukftionsströmmens styrka verkligen visar sig, lära känna de
härvid medverkande orsakerna.

Följande tabell innehåller de mätningar, jag med tillhjelp af
galvanometer och dynamometer anställt, och då de äro alldeles
enahanda med de ofvan anförda, behöfves här ingen ytterligare
redogörelse. Försök hafva blifvit gjorda såväl med alkohol som
med terpentin. Den isolerade vätskan var gjuten öfver qvick-
silfver-ytan i strömbrytningskärlet. Resultaterna af de samtidiga
observationerne, der ingen isolerande vätska begagnades, äro ock
för jemförelse angifna.

-
Med alkohol.
SKE LASER NRA EEE ESTATE RE ETEN BR EET ERE ERE FEET 3
Inversa indukt.-strömmen. Direkta indukt.-strömmen.
N:o (LE
| 2 b 2
Galvan. | Dynom. ; Ba Se i kl
a 2b | b, a,
| |
| 50,8 18,1 | 285, | 0 HR 51,3 23.4] 224,9) 0,2281
| 1 | 50,8 | 19,8 | 260,7 | 0,1949 49 Ö 20,0| 184,7) 0,2653
| | 50,3 19,1 | -264,9| 0,1899 50,2 37,7 | 1337) MalDd
| 49,2 19,4| 249,6) 0,1972 50,2 22.9) 220,1] 0,2281
| Med. | 265,1] 01905] — Med. | 190,8] 02742
49,5 17,0! 288,3! 0,1717 49,1 | 99,4 18.5| 1,0130
ap | sd 20,5) 220,5| 0,2153] 48,6 21,4] 220,8) 0,2201
5 48,7 22,4] 211,7) 0,2301 45,7: 24,5) 170,5) 0,2681
49,0] 17,6) 272,81 Fan 48,11 — 26,1| 177,3] 0,2713
kad "Med. | 248,3| v,1981] Med. | 154,3| 0,4431

258,0! 0,2906
253,3] 0,2840
242,3] 0,2951
241,7 | 0,2934

204,81 0,3653
191,5! 0,3786
206,7! 0,3386
235,1| 0,2981

248,9| 0,2908|

209,5| 0,3451

259,6 0,2881
266,1; 0,2795
263,7 | 0,2825
247,5) 0,2934

213,1 | 0,3520
218,5| 0,3396
208,7 | 0,3549
223,7 | 0,3286

259,2] 0,2859]

216,0) 0,3438

[STA

313,3 | 0,2235
260,6 | 0,2685
238,4 | 0,2856
303,5 | so

236,5! 0,3619

90,5] 0,7708
140,51 0,4753
163,4! 0,4162

278,9! 0,2501|

157,7 | 0,5060

310,7! 0,1603
308,3 | -0,1570
310,3) 0,1518
290,7 | 0,1507
311,1! 0,1495
273,7 | 0,1699
267,3) 0,1724
268,4 bd

217,5] 0,2289
129,8 | 0,3682!
92,0| 0,5043
201,3] 0,2245
68,9! 0,6433
116,2| 0,3896
153,2] 0,2924
71,3] 0,6113

292,4| 0,1603|

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 17. N:o!

131,3| 0,4079

|

I = Ner

Med terpentin.
——?”——? 2 2222 "= s—— "22 —2 222909e—==sevpepommemeoet

Imversa imdukt.-strömmen. Direkta indukt.-strömmen.
N:o I RA | é

| Galvan. | Dynam Stig - Ar bi

EIRG b re b, a
| 52,0) 22,5) 2403) 02163] 530) 30,4 184,8] 0.868
; 52,7) 22,0) 252,51 02087] 51 a! 27.11 192,7) 0,26521
| 52,3) 21,01 260,5 er 51,9) 32,5| 165,7 03131]
| stol 20,1 268,01 0936] — 523) 2571 2129) 0,2457
Med. | 255-31 0,2048] Med. | 189,0 0,2777
49,0) 154,8] 87.6 bisagal 7.1) 28,6 155,1] 0,3036
; 48,4] 20,90) 22421 02159] — 48,0) 32,8] 139,5] 0,3417
| 48,2] 19,9] 233,5| 0,2054] —48,2| 60,9; 76,3) 0,6317
| 47,1] 29,4] 150,9] 03121) —47.2/ 37,21 119,8) 0,3851
Med. | 1740| 03224] Med. | 122,7] 0.4155]

Samtidiga observationer utan isolerande vätska.

Inversa ind.-str. Direkta ind.-str.

N:o

ON
(LES fr rm

oa RR
|
|
|
5

| 0,1833
|

|
fc
1, 7 | 2718 210,8 å 0,2382 | 3
3,8 |” 2541 hb 0,1814 1 209,01. 0,2330 | 2
| 3 | 253,9) 0,2897 | 209,1 | 03502 | 7
5 | 2828 | 02403 | 227,8 | 02941 | 5
| 6 | 2827 | 0.174 | 219,4 | 0,2284 | 4

Den inversa induktions-strömmen visar verkligen vid bruk af
alkohol ett spår af ökad intensitet, mot hvad den blir, då ingen
alkohol användes. Men den erhållna differensen, med och utan

alkohol, är så ringa, att man af dessa mätningar väl knappt vå-

gar säga annat, än att de inversa strömmarne äro i båda fallen
lika, och således att alkoholen ej märkbart förmår öka intensite-
ten hos denna ström.

Annorlunda utfaller utslaget med den direkta induktions-
strömmen. Dess intensitet är nu så afgjordt större än förut, att
man ej kan tveka vid antagandet af ökad intensitet. Innan man
likväl tillerkänner alkoholn denna egenskap att öka strömstyr-
kan, måste de särskilda observationerna närmare granskas. Hvad
då beträffar först galvanometern, så äro observationerna inom
hvarje försök sinsemellan öfverensstämmande och utslagen mot-
svara temligen fullständigt de för den inversa strömmen erhållna.
Vid dynamometern deremot stämma blott de i 3:dje och 4:de för-
söket gjorda observationerna med hvarandra. Men der blir ock
. strömstyrkan just densamma, som när ingen alkokol finnes. I de
öfriga 4 försöken äro afvikelserna så stora, att man är färdig att
rent af förkasta alla mätningarne. Saken torde dock något när-
mare böra tagas i betraktande. Observationerna här hafva nem-
ligen, såsom ofvan sades, blifvit gjorda på identiskt samma sätt
som förut. Den tillsatta alkoholn måste således vara orsaken till
afvikelserna. Och den: kan äfven lemna förklaring på den bri-
stande öfverensstämmelsen mellan dynamometer-utslagen; men se
här på hvad sätt.

Utgår man från den förutsättningen, att alkoholn ej har den
ringaste fysiska inverkan på induktions-strömmens styrka, men
måhända väl en mekanisk, d. v. s. att den tillstäder flera suc-
cessiva brytningar, så kunna verkligen de största afvikelserna
nöjaktigt förklaras. Vid den direkta strömmens uppkomst måste
i detta fall antalet strömbrytningar med en enhet öfverskjuta an-
talet strömslutningar. Om då m får betyda detta sednare antal,
och de i skaldelar uttryckta vinkelhastigheterna, som den inversa
och den direkta strömmen meddela dynamometern, betecknas med
x och y, samt dessa hastigheters inbördes förhållande med n,
hvars värde ofvan $ 2 erhölls Vara 1,236, så fås — om A är

det verkligt observerade utslaget hos dynamometern —

= USE

ma + On + 1) Uk
och
SERA
ur hvilka equationer man genom att åt m ge något af värdena
1, 2, 3... lätt finner passande värden på x och y.

På detta sätt erhålles för 2:a försökets 1:a dynam. ob-
servat. ur
22 + 3y = 99,4
värdena
FL BE 1 Re 0 AE
för 5:te försökets 2:a observation ur

rv + 2y = 107,6
värdet

= 30,90 FOChk SWE S005

samt för 6:te försökets 5:te observation ur

värdet
x = 16:42 "och y =-20,29.
De sålunda på x och y beräknade värdena stämma, de förra
med de flesta hos inversa strömmen, de sednare med någon eller

några inom den direkta.

Dessa snabbt på hvarandra följande induktions-strömmar ut-
öfva naturligtvis föga eller ingen verkan på storleken af galvano-
meterns utslag. Jag bör dock nämna, att jag flere gånger märkte
en hastig rörelse hos nålen i motsatt led, straxt innan hon gjorde
sitt egentliga utslag. Någon gång visade sig till och med flere
dylika ryckningar i oupphörligen motsatta rigtningar, och dessa
följde så tätt på hvarandra, att det var svårt att skarpt i tuben
fixera skaldelen. Nålen var försatt i en darrande rörelse. När
sådana ryckningar visade sig, kunde jag på förhand vara förvissad
om, att dynamometer-observationerna skulle afvika från de före-
gående, der inga dylika strömmar visat sig.

Att dessa nu nämnda induktions-strömmar ej hade sin orsak
i variationer inom sjelfva stapeln, utan förorsakades inom sjelfva

75 —

strömbrytnings-apparaten, det inses deraf, att de väl eljest bort
visa sig-äfven vid de inversa strömmarne. MHvarföre alkoholn ej
kunde menligt inverka äfven på dessa sistnämnda strömmar, skall
straxt nedan angifvas.

Genom antagande af förnyade strömbrytningar låta sålunda
de största afvikelserna nöjaktigt förklara sig. Återstår nu de
smärre. En snarlik förklarimg kan der lemnas, blott man i st. f.
brytning och slutning tänker sig strömförsvagning och strömför-
stärkning inträffa, och hvilka tillräckligt hastigt få följa på hvar-
andra. Någon numerisk. bestämning kan dock tydligen dervid ej
komma i fråga.

8. Det återstår nu att visa, huru de nämnda förnyade bryt-
ningarne af strömmen i ena fallet och försvagning i det andra
kunna tänkas uppkomma. Visserligen sökte jag att ständigt hafva
rent qvicksilfver, men man förstår lätt, att det genom strömmens
fortsatta inverkan snart skulle amalgameras. Poltrådarne voro
af stål, men icke desto mindre fastnade stundom qvicksilfver vid
dem. Så snart detta visade sig, polerades stålets undre yta. Vid
qvicksilfrets aflopp ur strömbrytaren adheererade det dock alltid
vid stålstången. Ett vågberg uppstod, som sedan afslets, så snart
qvicksilfver-nivån sjunkit tillräckligt djupt. Men denna afslitning
kunde dock, såsom i väsendtlig mån beroende af stålets yta, ena
gången ske hastigare än den andra. Derefter uppkom under stå-
let en vågdal, hvilken straxt derpå öfvergick till vågberg. Hade
nu vid afslitningen en liten qvicksilfverdroppe qvarstannat på stå-
lets undre yta, hvilket rätt ofta inträffade, så kunde det nya våg-
berget stiga tillräckligt högt för att komma i beröring med drop-
pen och sluta strömmen, hvilken sedan på nytt vid qvicksilfrets
fortsatta aflopp måste brytas. Flera sådana på hvarandra föl-
jande strömbrytningar kunna sälunda tänkas vara möjliga. — Detta
nu sagda för att förklara de stora afvikelserna, som ofvan blifvit
omnämnda.

Vid uppkomsten af de mindre olikheterna, hvilka förekomma
i langt talrikare mängd och torde bero af alkoholns mellankomst,

= Möre

maste andra saker tagas 1 betraktande. När strömmen ledes ge-
nom qvicksilfver och der brytes, förbrinner vid gnistans- bildande
en del af qvicksilfret, och hvita ångor uppstå i luften. Man kan
lätt och i stor mängd varseblifva dessa angor genom att förfara
på följande sätt. Låt qvicksilfver rinna ur en tratt ned i ett-
annat kärl och låt hvardera qvicksilfvermassan stå i förening
med sin poltråd. Afpassar man då afståndet mellan kärlen på
sadant sätt, att strålen straxt nedom den punkt, der droppbild-
ningen börjas, kommer i beröring med undre qvicksilfret, så får
man längs nedre delen af strålen en lång rad af gnistor, och de
sagda hvita ångorna bilda sig nu i synnerligt stor mängd. Om
undre qvicksilfverytan begjutes med alkohol, så uppslammas ån-
gorna till en del i vätskan, hvilken derigenom svartnar; en annan
del faller till qvicksilfrets yta. Vid begagnande af min ström-
brytare samlade sig vid qvicksilfrets aflopp dessa svarta partiklar
kring stålstången och måste tydligen hindra strömbrytningens eljest
regelbundna gång. Vid strömslutningen, då qvicksilfret inkom ge-
nom kärlets botten, kunde dessa partiklar ej hålla sig qvar på
meniskens upphöjda midt, utan föllo ned mot kärlets väggar, till
följd hvaraf strömslutningen kunde obehindradt försiggaå.

Utom det sagda visade sig vid strömbrytningen en sönderdel-
ning af alkoholn "'), hvilken dock utgafs för att vara absolut. Små
gasblåsor uppstodo vid kedjans brytning kring stålstångens nedre
kant, och äfven dessa måste hindra strömbrytningen från att städse
ske på samma sätt.

9. För att något variera försöket, begagnades derpå den
strömbrytnings-apparat med fasta metaller, som jag redan beskrif-
vit ”). De dervid erhållna värdena äro gifna i nedanstående tabell
och höra till den direkta strömmen vid begagnande af alkohol.

!') Jfr PocG. Aun. B. 94, s. 321.
>) Ofversigt af K. Vet.-Akad.s Förhandl. 1859, N:o 4, s. 153.

Galvan. (gj ar | van Galvan. Dyno | a | b
NA 2haolorsb | a FN NT a
| RAR die Rå
93,7 | 79,1 | 222,0 | 0,4221 87.5 | 196,0 | 0,4730
93,5 | 8L1 | 215,6 | 0,4337 91,8 | 190,5 | 0,4909
94,5 | 820 | 217,8 | 0,4340 | 93,3 | 85,6 | 203,4 | 0,4587
94,3 | 80,6 | 220,6 | 0,4274 I 93,3 | 91.1 | 191,1 | 0,4882
04,3 | 72,8 | 2443 | 0.3860 | 93,0 | 85,0 | 203,5 | 0,4570
| 94,1 | 69,5 | 2548) 03693 | 93, | 90,0 | 192,4 | 0,4839
92,6 | 69,1 | 248,2 | 0,3731 | 91,4 | 868 | 192,5 | 0,4748
| 92,6 | 83,9 | 2044 | 0,:530 | 912 | 83,8 | 198,5 | 0,4594
I Med. | 228,5 | 0,4136 | Med. | 196,0 | 0,4732 |

Härmed samtidiga observationer voro de 2 första serierna i
min föregående uppsats sid. 154, hvilka gåfvo följande medel-

värden:
215,3; 0,4389 och 194,3; 0,4048.

Med dessa värden stämma äfven de nu erhållna så godt man här
kan vänta. Öfverensstämmelsen inom hvardera serien torde man
ock böra antaga såsom god. Men ökning i strömstyrka kan man
ej säga vara märkbar vid bruk af alkohol mot hvad eljest inträffar.

10. På grund af det ofvan anförda torde alkoholn, och all-
deles detsamma gäller äfven om terpentin, der vätskans kemiska
sönderdelning var till och med större än hos alkoholn, ej kunna
tilläggas någon fysisk förmåga att öka induktions-strömmarnes
intensitet, utan den intensitetsökning, som man ändock märker, är
sannolikt blott skenbar och har väl sin egentliga orsak endast i

strömmarnes förökade antal.

PRE 7

Skänker till Yetenskaps-Akademiens Bibliothek.
(Forts. fr. sid. 40).

Från Bokhandlaren Hr H. O. Klemming.
Anteckningar i Botanik och Pharmakognosi af Kemie Adj. i Upsala
A. G. EKEBERG. Mss. 8:0.
Från Bokhandlarne Hrr Samson & Wallin.
QuéiRARD, J. M. La France Litéraire. 10 Vols. Par. 1828—1843. 8:0o.

Från Författaren.
NIssER, P. On the geological Distribution of Gold. Melbourne 1859. 8:0.

223, OL

Beskrifning på en vindflöjel, som inne i rummet visar
medelst elektricitet vindens riktning i fria luften").
Af N. HormBErG, Telegraf-Direktör i Carlshamn.

[Meddeladt den 8 Februari 1860.]

På medföljande teckning, der alla figurerna äro i naturlig stor-
lek, utom vattenglaset, stolpen och flöjeln (7), föreställer:

4 vindflöjelstången eller stolpen;

b en lagerpanna af messing med insvarfvadt hål för

c axeln. På denna stålaxel sitter flöjeln (I) fastlödd, så att, då
flöjeln vrider sig, äfven axeln rör sig rundt;

d en på axeln fastlödd, i yttre nedåtböjda ändan tvåklufven, visare,
inriktad i samma vertikala plan med flöjeln;

e en cirkelrund elfenbensskifva, fästad på messingsställningen (56).
I skifvan äro 16 aflånga, likformiga och lika stora urgröpningar
gjorda. Skifvan är i plan framställd genom figuren 2. Urgröp-
ningarne äro fyllda med qvicksilfver, så att detta bildar i hvarje
urhålkning en kullrig yta, som höjer sig öfver skifvans plan.
Genom denna qvicksilfrets egenskap, att antaga en kullrig yta,
kan den på axeln sittande visaren fritt vrida sig genom alla
dessa convexa qvicksilfverytor, utan att i sin rörelse hindras af
elfenbenets mellanväggar. VSkifvan är inriktad fullkomligt hori-
sontelt och så att mellanlinien af en urhålkning svarar noggrant
mot norr;

&&' visar 2:ne sådana qvicksilfverrum i genomskärning;

ff" isolerade koppartrådar, insatte en i hvardera af de 16 urgröp-
ningarne genom bottnen i elfenbensskifvan, samt så att dess
ändar äro 1 metallisk beröring med qvicksilfret. ”Trådarne fort-
sättas längs stolpen, genom taket ned i rummet, hvarest man i
figuren 3 ser deras slutändar instuckne genom

gg ett bräde, å hvilket äro inskurna de 16 väderstreckens betecknin-
gar (N., N.N.O., N.O., O.N.O. O. 0. s. v.), ett namn för hvarje
tråd. Alla 16 trådändarne nedgå slutligen genom brädet i

h ett glas, fyldt med vatten, som är försatt med litet syra eller
salt för bättre lednings skull;

z en isolerad koppartråd, lödd på (således i contact med) messings-
ställningen (5) och fortsättande bredvid de öfriga trådarne red
uti rummet, der dess ända insättes i den negativa polen af ett
galvaniskt batteri (liniebatteriet):;

!) Härtill tafi. TIT.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 2.

2 SIA

2 likaledes en tråd, kommande från positiva polen på samma bat-
teri och med sin vid glaset varande ända fri, så att den kan
neddoppas i vattnet;

K är en messingskupa (med öppning för axeln), påsatt elfenbens-
skifvan till skydd för qvicksilfret mot regn, smuts m. m. Vind-
flöjelstången bör vara en någorlunda grof stolpe, på det icke vid
storm qvicksilfret må genom stångens för häftiga svängningar
kastas ur sina hål.

Vi skola nu göra en vindobservation och följa strömmens
gång. Vi antaga att vinden är nordlig och att tråden i &', hvari
visaren doppar med sina båda spetsar, är den, som på träskif-
van (gg) är betecknad med na. Tråden z nedböjes nu i vattnet;
strömmen går då från negativa polen till x, b, c, d, &', f, n, ge-
nom vattnet till z, positiva polen. Vid strömmens passage genom
vattnet sönderdelas detta i sina beståndsdelar väte och syre; vätet
porlar upp i täta glasblåsor vid tråden » (men icke vid någon af
de öfriga trådarne) samt visar att vinden är nordlig. En annan
observation: Flöjeln, det är visaren, står öfver 4:de hålet åt höger
räknadt; 2 nedböjes, strömmen fortlöper på samma sätt som
förut, men nu genom den i 4:de qvicksilfverrummet instuckna
tråden, hvilken nedgår i vattenglaset, också den 4:de i ordningen;
det porlar vid 4:de tråden, som heter O.N.O. = vinden är O.N.O.

Dessa båda observationer äro gjorda under det visaren stod
midt öfver ett hål, och således båda spetsarne doppade i samma hål;
men det kan också inträffa, att visaren står öfver en skiljevägg,
således med en spets i hvardera hålet, t. ex. ena spetsen i S.,
andra i S.S.0.; det måste då, om z nedböjes, porla på 2 trådar
bredvid hvarandra i vattenglaset, och detta visar att vindriktnin-
gen är midt emellan S. och S.S.O., d. v. s. vinden är i detta fall
S5.t.O. Man observerar följaktligen äfven 32:dels-strecken, fastän

endast 16 ledningstrådar användas.

RA a

Bidrag till kännedomen om Afrikas Diptera. Af Director
Lorw i Meseritz ').

[Meddeladt den 8 Februari 1860.]

»Härjemte får jag meddela diagnoser på de af WAHLBERG i
Södra Afrika insamlade Bombylide, hvartill jag fogat några af
VICTORIN funna, eller från andra personer mig tillhandakomna,
arter af denna grupp från samma trakt. Om jag vid uppräk-
nandet af Syd-Afrikas Diptera låtit familjen Bombylide komma
efter Syrphide, så bör orsaken härtill ingalunda sökas deruti, att
jag derigenom ansett mig anvisa densamma dess rätta plats i sy-
stemet. Enligt min åsigt böra nemligen Bombylide ställas när-
mast familjen Nemestride. Skälet till att Bombylide nu först
kunnat uppräknas, har varit den stora svårigheten att utreda,
hvilka arter som redan varit beskrifna, och tvekan rörande rik-
tigheten af flera bestämningar. För att kunna, så vidt det varit
mig möjligt, reda sistnämnda förhållande, har jag ännu en gång
underkastat alla de Bombylide, hvilka förvaras i Wiedemann-
Winthemska samlingen i Wien, en noggrann jemförelse och
granskning.

Slutligen får jag äfven bifoga diagnoser på syd-afrikanska
Osctnide, hvilka utmärka sig genom särdeles intressanta, på an-
dra ställen icke anmärkta former.

Fam. XV. BOMBYLIDA.

Gen. 1. Triplasius LOEwW.
spec. 1. Tripl. bivittatus Lorw. ?. — Ater, pilis longioribus
nigris brevioribusque brunneis vestitus, stria thoracis utrinque
laterali albo-tomentosa, tibiis tarsorumque articulis primis ob-
scure testaceis, alarum parte dimidia anteriore atra, posteriore
limpida, venis transversalibus atro-limbatis. — Long. corp. 3
lin. — long. al. 47, lin.

-

Synon. Triplasius bivittatus Torw, Nene Beitr. III. 7.
Cap: B. Sp. (TOLLIN).

1) Se Ölversigt al Vet.-Ak. Förhandl. 1856, sid. 255.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 2.

Gen.

2. Bombylius LINN.

spec. 2. Bomb. lateralis FaBrR. IS & LP. — Ater, atro-pilosus,
subtiliter ferrugineo-pubescens, linea thoracis laterali utrinque
albido-pubescente fasciaque segmenti abdominalis secundi postica
albido-tomentosa, tibiis obscure testaceis, alarum parte dimidia
anteriore atra, posteriore limpida, punctis quatuor atris signata.
— Long: corp. 213—33 lin. — long. al. 43-—5453 lin.
Synon. Bombylius lateralis FABR. Syst. Amnst. 129. 3.
WzizD. Dipt. exot. I. 165. 9.
WizeD. Zweifl. I. 337. 10.
MA GG DIptexOl LE BO.
Lorw, Neue Beitr. III. 9.

Cap. B. Sp. (TOLLIN).

spec. 3. Bomb. ornatus WIED. A. — Ater, atro-pilosus, majore
occipitis parte thoracisque dorso sordide albido-pilosis, inferiore
mystacis parte, tegularum ciliis, media punctorum minutorum
serie in abdomine, puncto abdominis utrinque laterali et fasci-
eulo pilorum laterali in anteriore segmenti quarti parte candi-
dissimis, alis hyalinis in ima basi nigricantibus. — Long. corp.
2:—33 lin. — long. al. 37,—33 lin.

Synon. Bombylius ornatus WiEp. Zweifl. I. 345. 23.

Mace: Dipt. exot. II. I. 91: 12:

Cap. B. Sp. (WAHLBERG).

spec. 4. Bomb. analis FABR. S & LP. — Ater, breviter atro-
pilosus, ano pilis albis, plerumque ex parte, rarius fere totis
fulvis vestito, alis cinereo-hyalinis, basi abrupte atra. — Long.
corp. 4!—7 lin. — long. al. 53—384 lin.
FS. tomento capitis et thoracis tegularumque ciliis atris.
2. tomento capitis et thoracis tegularumque ciliis albis.

Synon. &. Bombylius analis FABR. Ent. Syst. IV. 408. 5.
; FABR. Syst. Antl. 130. 10.
CoauEB. II. Ic.. 85. Tab. XX. fig. 5.
P2. Bombylius discoideus FABR. Ent. Syst. IV. 409. 6.
FABR. Syst. Antl. 130. 11.
CoeueB. IN. Ic. 85. Tab. XX. fig. 6.
Bombylius thoracicus FABR. Syst. Antl. 130. 9.
FT & 9. Bombylius analis Wirp. Zool. Mag. II. 42.
WizeD. Zweifl. I. 331. 1.
MeEicG. Syst. Beschr. VII. 213.

Cap. B. Sp., Caffraria (WAHLBERG).

spec. 5. Bomb. fulvonotatus Wirp. &. — Totus ater, breviter
atro-pilosus, macularum fulvarum serie in abdomine ornatus,
alis cinereo-hyalinis, basi abrupte atra. — Long. corp. 6—7

lin. — long. al. 61—8 lin.

RAR DN

Synon. Bombylius fulvonotatus WiepD. Zool. Mag. II. 41.
Waizp. Dipt. exot. I. 161. 2.
WirD. Zweifl. I. 332. 2.

Caffraria (WAHLBERG).

spec. 6. Bomb. micans FABR. AF & 9. —-- Pallide flavo-pilosus,
thorace vittis tribus ochraceis in femina distinctissimis, in
mare obsoletis signato, alis dimidiatim fuscanis, pectine basali
ochraceo, pedibus flavo-testaceis. — Long. corp. 51—6' lin. —
long. 655— 745 lin.
Synon. Bombylius micans FaABR. Ent. Syst. Suppl. 569. 2.
FABR. Syst. Antl. 129. 4.
Wizp. Dipt. exot. I. 162. 3.
WizepD. Zweifl. I. 332. 3.

Cap. B. Sp. (ToLLIN).

spec. 7. Bomb. hypoleucus Wiebp. 2. — Pallide flavo-pilosus,
albicans, thoracis vittis paullo obscurioribus obsoletis, alis di-
midiatim fuscanis, pectine basali nigro, cellularum posteriorum
tertia latiore quam longiore, pedibus flavo-iestaceis, femorum
dimidio basali nigro. — Long. corp. 54 lin. — long. al. dä—
6 lin.

Synon. Bombylius hypoleucus WizepD. Dipl. exot. I. 168. 15.

WizD. Zweifl. I. 340. 16.

Cap. B. Sp. (TOoLLIN).

spec. 8. Bomb. hirtus, n. sp. 5. — Pallide flavo-pilosus, sub
antennis et in superiore pleurarum parte ferrugineo-pilosus, tho-
racis vittis obscurioribus obsoletis, alis dimidiatim fuscanis,
pectine basali nigro, cellularum posteriorum tertia 'longiore
quam latiore, pedibus flavo-testaceis, femorum parte dimidia
basali nigra. — Long. corp. 4$ lin, l0ng. al... 4 ln.
Cap. B. Sp. (ToLLIN).

spec. 9. Bomb. melanurus, nov. sp. &. — Flavo-pilosus, mystace,

pleurarum vitta superiore tribusque thoracis vittis obsoletioribus

ochraceis, margine abdominis densissime nigro-piloso, alis di-

midiatim fuseanis, pedibus flavo-testaceis, femorum parte dimi-

dia basali nigra. — Long. corp. ö3—54 lin. — long. al. 5 lin.
Cap. B. Sp. (ToLLIN).

Gen. 3. Burycarenus, nov. gen.

A Bombylio, cui proxime affinis, Eurycarenus capite latiore, anten-
narum artieulo tertio superius piloso et stylo antennali triarticulato
differt.

spec. 10. Buryc. laticeps Lorw 9. — Nigricans, fronte, tho-
race scutelloque flavo-tomentosis, abdomine albo-fasciato, alis
hyalinis. — Long. corp. 43 lin. — long. al. 47, lin:

RNE 2 ;

Synon. Bombylius laticeps LoEw, Ber. d. Berl. Acad. 1852. 659.
LoEw, Peters Reise. Ins. 14.

Caffraria (WaAHLB.) -— Mosambique (PETERS).

Gen. 4. Systoechus LoEw.

spec. 11. Syst. cervinus, nov. sp. S. — Superius pilis cervinis,
inferius pilis albis, in posteriore segmentorum abdominalium
singulorum margine setis nigro-brunneis vestitus, ventre isabel-
lino, pedibus pallide flavis, alis infuscatis, triente apicali cinereo-
hyalino, pectine basali cervino. — Long. corp. 35 lin. — long.
al. 4& lin.
Caffraria (WAHLB.)

spec. 12. Syst. miztus WirpD. S & 7. — Flavo-pilosus, margine
segmentorum abdominalium singulorum postico nigro-setoso, pe-
dibus flavis, alis versus marginem anticum et versus basim in
mare perspicuius, in femina obsoletius infuscatis, pectine ba-
sali nigro. — Long. corp. 31—43 lin. — long: al. 31—
41 lin.

Synon. Bombylius mixztus Wirp. Dipt. exot. I. 165. 8.
WizepD. Zweifl. I. 343. 20.
LoeEw, Neue Beitr. III. 52.
Bombylius scutellaris WirpD. Zweifl. I. 343. 20.
Bombylius scutellatus Mace. Dipt. exot. II. I. 94. 18.
Cap. B. Sp. (TOoLLIN).

spec. 13. Syst. albidus, nov. sp. PS. — Pallidissime flavido-pi-

losus, albo-micans, pilis in posteriore ventris parte flavioribus,

setis nigris in posteriore segmentorum abdominalium singulorum

margine perpaucis, femoribus tarsisque nigris, tibiis brunneo-

testaceis, alis cinereis versus margimem anteriorem et ver-

sus basim infuscatis, pectine basali nigro. — Long. corp.
4;5 lin: — long. al. 44, lin.
Caffraria (WAHLB.)

spec. 14. Syst. simplez, nov. sp. Sf. — Pallidissime flavido-pi-
losus, albido-micans, pilis in posteriore ventris parte flavioribus,
setis nigris in posteriore segmentorum abdominalium singu-
lorum margine fere nullis, pedibus flavis, alis cinereo-hyalinis,
versus marginem anticum et versus basim leviter infuscatis. —
Long. corp. 3!—3r; lin. — long. al. 3p,—33 lin.
Cap. B. Sp. (VICTORIN).

Gen. 5. Sobarus LoEW.

spec. 15. Sob. anomalus Wirp. S. — Niger, superius pilis
flavidis, inferius albidis vestitus, pedibus ochraceis, alarum di-
midio posteriore cinereo, anteriore fuscano, venis transversis
fusco-limbatis. — Long. corp. 4 lin. — long. al 44/5 lin.

Synonv. Bombylius anomalus Wit1EpD. Dipt. exot. I. 174. 26.
Wi1eED. Zweifl. I. 349. 31.
Sobarus anomalus Toew, Neue Beytr. III. 40. 78.
> Adelidea fuscipennis Mace. Dipt. exot. II. I. 84. 1.
Cap. B. Sp. (TOLLIN).

Gen. 6. Dischistus Lorw.
spec. 16. Disch. mystar Wirp. Sf & Y. — Niger, pilis longis
citri colore tinctis vestitus, plurimis capitis pilis nNigris, pedibus
flavo-testaceis, femorum basi nigra, alis hyalinis in apice leviter
cinerascentibus, tertio antennarum articulo fusiformi. — Long.
corp. 4—41 lin. — long. al. 35—31! lin.
Synon. Bombylius mystar WiEpD. Zool. Mag. II. 42.
WiED. DiptE7exot. 1 171:020)
WizeD. Zweifl. 346. 25.

Dischistus mystazr Lorw, Neue Beitr. III. 45. 86.
Cap. B. Sp. (TOoLLIN).

spec. 17. Disch. capito, nov. sp. 9. — Niger, pilis longis pal-
lide lutescentibus vestitus, pilis nigris crebrius admixtis, pedibus
flavo-testaceis, femoribus mnigris, alis pure hyalinis, tertio an-
tennarum articulo angusto, subulato. — Long. corp. 41 lin. —
long. al. 4! lin.
Caffraria (WAHLB.)

spec. 18. Disch. lepidus, nov. sp. PA & 2. — Totus ater, alis
hyalinis, tertio antennarum articulo angusto, lineari, versus
apicem non attenuato.
S. opacus, nigro-pilosus, tribus ultimis abdominis segmentis
candido-tomentosis et parce albo-pilosis, halteribus nigris.
P. nudiuscula, nitens, mystace, thoracis vitta laterali et ma-
cula segmenti abdominis quarti utringue laterali candidis,
halteribus albis.
Long. corp. 13—2474 lin. — Re al. 21—243 lin.
Swakop (WAHLB.)

Gen. 7. Crocidium, nov. gen.

Crocidium Phthirie quidem simile, sed Dischisto proxime affine, a
quo palporum articulo secundo minuto, venarum longitudinalium
tertie ramo anteriore decumbente et cellula anali clausa distin-

guitur.
spec. 19. Croce. poecilopterum, nov. sp. 8. — Cinereum, mar-
gine oris abdominisque incisuris sordide albidis, albo-pube-
scens, alis albidis fusco-maculatis. —- Long. corp. 27; lin. —

long. al. 24 lin.
Cap. B. Sp. (TOoLLIN).

BR SVA

Gen. 8. Geron MEIG.
spec. 20. Ger. gibbosus MEiG. S & $. — Nigricans, pube alba,
superius in femina fere semper, in mare rarissime flavicante,
halteribus albidis. — Long. corp. 13—3 lin. — long. al. 2—
335 lin.
Synon. Bombylius hybridus MeriG. Klassif. I. 186. 17.
Geron gibbosus MzEiG. Syst. Beschr. II. 223. 1.
Geron Olivieri Maceo. Dipt. exot. II. I. 117. 1.
?Geron capensis WALK. Ins. Saund. 195.
Cap. B. Sp. (ToLLIN). —- Kuisip, Swakop (WAHLB.)

Gen. 9. Apolysis, nov. gen.
Apolysis Phthirie, Geronti et Oligodrani proxima, a Phthiria cellulis
posterioribus tantum tribus, a Geronte stylo antennarum non termi-
nali palpisque longioribus, ab Oligodrane secundo palporum articulo
longiore, ab omnibus cellula discoidali aperta, cum cellularum poste-
riorum secunda in unam conjuncta diversa.
sp. 21. Apol. hwnilis, nov. sp. I & 89. — Nigricans, thorace
obscure cinereo-vittato, alis hyalinis. — Long. corp. 1t lin. —
long. al. 13 lin.
Caffraria (WaAHLB.) — Cap. B. Sp. (TOLLIN).

Gen. 10. Toxophora MEIG.

spec. 22. Tor. maculata Rossr, I & 2. — Superius tomento
flavo, imferius albo vestita, abdomine nigro-maculato, alis cine-
reo-hyalinis. — Long. corp. 3—343 lin. — long. al. 23—27 lin.

Synon. AÅsilus maculatus Rossi, Faun etr. II. 328. 1569.
Toxophora maculata W1iED. Zool. Mag. I .2. 8.
MzicG. Syst. Beschr. II. 237. 1.
Cap. B. Sp. (TOoLLIN).

Gen. 11. Corsomyz2za WIiED.

spec. 23. Cors. nigripes WIiED. SA & 8. — Nigra, antennis pe-
dibusque concoloribus, capite atro, lavigato.

FS. densissime fulvo-pilosus, margine faciei laterali toto, an-
tennarum articulo primo inferius, fronte, verticis lateribus,
pectore, ventre pedibusque fere totis nigro-pilosis.

2. flavido-pilosa, margine faciei laterali, antennarum articulo
primo inferius, fronte verticisque lateribus totis, margine
segmentorum abdominalium posteriorum laterali, coxis fe-
moribusque ex parte nigro-pilosis. — Long. corp. 23—41
lin. —= long. al. 2—41 lin.

Synon. Corsomyza nigripes WiEpb. Nov. Dipt. gen. 15.
; WizED. Dipt. exot. I. 159. 3.
Wizep. Zweifl. I. 328. 3.

Cap. B. Sp. (TOLLIN).

ke SNRA pr a

== FÖ

.

Gen. 12. Systropus WIED.

spec. 24. Systr. leptogaster, nov. sp. Af? — Niger, facie, hu-

meris coxisque anticis pallidissime flavis, abdominis segmentis

secundo, tertio, quarto et quinto rufis, vitta nigro-brunnea sig-

natis, cellulis alarum submarginalibus tribus. — Long. corp.
6! lin. — long. al. 43 lin.
Caffraria (WAHLB.)

Gen. 13. Lagochilus, nov. gen.

Cylleniam afram Wiedemanni, a Cylleniis nostris europeeis nimis di-
versam, quam que cum illis in eodem genere remanere possit, novo
nomine notavi.

spec. 25. Lag. afer Wiepb. $. — Brunneus, alis fuscis, venis
transversalibus ommnibus latius limpido-marginatis. — Long.
corp. 35 41 lin. — long. al. 3—345 lin.

Synon. Cyllenia afra Wiepv. Zweifl. I. 358. 2. Tab. V. fig. 2.
Cyllenia pluricellata Maceo. Dipt. exot. Suppl. V. 84. 2.
Tab! HV fe: 12

Cap. B. Sp. (TOoLLIN).

Gen. 14. Lomatia MEIG.
Sect. I. alis pictis.
A. anteriore vene tertie ramulo appendiculato.

spec. 26. Lom. acutangula, nov. sp. P. — Nigra, pedibus con-
coloribus, thorace, scutello, segmentorumque abdominalium sin-
gulorum margine postico aureo-tomentosis, facie, pectore, ventre,
femoribus tibilsque albo-tomentosis, alis cinereis, fusco dimidii
anterioris colore per cellularum posteriorum primas ad margi-
nem posteriorem descendente. — Long. corp. 5—5+ lin. —
long. al. 634 lin.

Caffraria (WAHLB.)

B. anteriore ven&e tertie ramulo non appendiculato.

spec. 27. Lom. longitudinalis, nov. sp. Af. — Nigra, pedibus
testaceis, superius breviter flavido-pilosa, inferius albo-tomen-
tosa, alis infuscatis, cellula basali posteriore et cellula discoi-
dali dilutioribus, apice ale albicante. — Long. corp. 63 lin. —
long. al. 7 lin.
Caffraria (WAHLB.)

spec. 28. Lom. pictipennis WiEp. 8. — Nigra, pedibus conco-
loribus, superius tomento aureo, in margimibus thoracis et ab-
dominis pilis longioribus fulvis vestita, inferius grisea; alis
fuscanis, vitta subapicali latissima et margine postico obscurius
fuscis, apice ipso cinereo. — Long. corp. 41 lin. — long. al.
5t lin.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 17. N:o 2. z

2 NE

Synon. Anthrax pictipennis WIED. Zweifl. I. 302. 65.
? Maca. Dipt. exot. II. I. 62.20.
? Anisotamia ventralis Maco. Dipt. exot. II. I. 82. 2.
Anthrax aurata Maco. Dipt. exot. Suppl. I. 111. 65.
Caffraria (WAHLB.)

spec. 29. Lom. liturata, nov. sp. S & $. — Nigra, femorum apice
tibiisque brunneis, superins pallide et sordide flavido- inferius
albo-tomentosa, alis cinerascentibus, venis fusco-limbatis, cellula
basali posteriore et cellula discoidali dilutioribus. — Long. corp.
41—5 lin. — long. al. 43—5745 lin.
Cap. B. Sp. (TOLLIN).

Sect. II. alis hyalinis, ad costam latius infuscatis.
spec. 30. Lom. pulchriceps, nov. sp. F & $. — Atra, pedibus
concoloribus, flavo-pilosa, pilis in facie et in anteriore frontis
parte candidis. — Long. corp. 31—33 lin. — long. al. 33—
4 lin.
Cap. B. Sp. (VICTORIN).
spec. 31. Lom. simplex WiEp. A & 84. — Atra, pedibus con-
coloribus, flavo-pilosa, pilis in facie fulvis, in anteriore frontis
parte flavis. — Long. corp. 4,,—414 lin. — long. al. 42,—
43 lin.
"Synon. Anthrax simplex Wiepv. Zool. Mag. III. 11. 14.
WaieD. Dipt. exot. I. 146. 40.
Wi1eED. Zweifl. I. 305. 69.

Cap. B. Sp. (ToLLIN).

spec. 32. Lom. melampogon, nov. sp. S. — Atra, pedibus con-
coloribus, flavo-pilosa, pilis in facie atris, in anteriore frontis
parte flavidis. — Long. corp. 23 lin. — long. al. 3 lin.

Caffraria (WAHLB.)

Sect. III. alis hyalinis, ad costam viz angustissime infuscatis.

spec. 33. Lom. latiuscula, nov. sp. Sf. — Atra, tibiis testaceis,
flavido-pilosa, pilis in facie albidis, in anteriore frontis parte
et infra alarum basim candidis, abdominis latiusculi margine
nigro-fasciculato. — Long. corp. 21—22 lin. — long. al. 3$k-—-
31 lin.
Cap. B. Sp. (ToLLIN).

spec. 34. Lom. tenera, nov. sp. SF. — Atra, pedibus concoloribus,
candido-pilosa, pilis in superiore thoracis et abdominis parte
flavicantibus, marginibus abdominis lateralibus postice nigro-
fasciculatis, femoribus albo-, tibiis flavido-tomentosis. — Long.
corp. 31 lin. — long. al. 31 lin.
Caffraria (WAHLB.)

RAR 2 ÖL

sj

[å

= 2

spec. 35. Lom. wmitis, nov. sp. $. — Atra, pedibus concoloribus,
albo-pilosa, pilis in superiore thoracis parte et in abdomine
flavicantibus, marginibus abdominis lateralibus postice nigro-

fasciculatis, femoribus tibiisque albo-tomentosis. — Long. corp.
35, lin. — long. al. 33 lin.
Nolagi (WAHLB.)
spec. 36. Lom. inornata, nov. sp. EE ära pedibus concolo-

ribus, flavido-pilosa, inferius albido-pilosa, abdomine fasciis axequa-
libus flavido-tomentosis cineto et in margine postico parce nigro-
piloso. — Long. corp. 23 lin. — long. al. 3 lin.

Nolagi (WAHLB.)

Gen. 15. Anthrax ScoPr.
Sect. I. Pulvilli adsunt.

ÅA. vene longitudinalis secunde basis longe ante venulam trans-
versalem ordinariam sita est.

spec. 37. Anthr. fulvipes, nov. sp. Sf. — Nigricans, abdominis

lateribus pedibusque lete fulvis, thoracis dorso abdomineque

fulvo-tomentosis, facie et pleuris albo-pilosis. — Long. corp.
375 lin. — long. al. 41 lin.
Caffraria (WABLB.)

B. vene& longitudinalis secunde basis vene transversali ordina-
rie proxzima.

spec. 38. Anthr. punetipennis WiEp. A & 82. — Nigra, alarum
punctis sex, rarius septem nigris. — Long. corp. S 53, £ 5
lin. — long. al. I 65, LP 5t lin.
Synon. Anthrax punctipennis Wiep. Dipt. exot. I. 140. 32.
WieD. Zweifl. I. 293. 52.
Cap. B. Sp. (TOoLLIN).

spec. 39. Anthr. mixta, nov. sp. FI & 8. — Nigra, alarum
punctis tribus, rarius duobus nigricantibus. — Long. corp. &
41, 2 41—5 lin. — long. al. I 5, 8 43—61 lin.
Swakop (WAHLB.)

spec. 40. Anthr. spectabilis, nov. sp.? S. — Nigra, ano utrin-
que niveo-fasciculato, alarum triente basali, fascia irregulari bio-
culata maculisque subapicalibus quatuor brunneo-nigris. — Long.
corp. 53 lin. — long. al. 644 lin.
Synon. ? Anthrax Pithecius FABR. Syst. Antl. 122. 14.
WieD. Dipt. exot. I. 125. 9.
WaizrD. Zweifl. I. 263. 13.
? Anthrax confusemaculata Mace. Dipt. exot. Suppl. V.
; 74. Tab. III. fig. 9.
Caffraria (WAHLB.); Cap. B. Sp. (Tortis); N'Gami
(WAHLB.)

25 LA

Sect. II. Pulvilli desunt.
A. Stylus antennarum terminalis abortivus, minutissimus.
spec. 41. Anthr. flavipes, nov. sp. £. — Atra, femoribus tibiis-
que flavis, abdomine cingulis aqualibus latis flavo-tomentosis
ornato, alis hyalinis. — Long. corp. 42 lin. — long. al. 42 lin.
Caffraria (WAHLB.)

spec. 42. Anthr. albescens, nov. sp. A. — Nigra, pilis albidis,
in thorace sublutescentibus vestita, femorum apice tibiisque te-

staceis, alis hyalinis. — Long. corp. 53 lin. — long. al. 44 lin.
Cap. B. Sp. (ToLLIN).
spec. 43. Anthr. flavescens, nov. sp. 2. — Nigra, pilis -flavescen-
tibus vestita, femorum apice tibiisque obscure testaceis, alis
hyalinis. — Long. corp. 6 lin. — long. al. 6 lin.
Cap. B. Sp. (ToLLIN).
spec. 44. Anthr. dizona, nov. sp. S. — Nigra, pilis flavido-lu-

tescentibus vestita, abdominis segmentis quinto et sexto fascia
basali atra ornatis, femoribus tibiisque flavis, alis hyalinis. —
a I | 2
Long. corp. St lin. — long. al. 43 lin.
Cap. B. Sp. (ToLLIN).

spec. 45. Anthr. vitripennis, nov. sp. I & 2. — Nigra, pe-
dibus discoloribus, abdominis cingulis duobus albis, ima alarum
limpidarum basi atra. — Long. corp. 4:—5q, lin. — long.
al. 441—51 lin.
Caffraria (WAHLB.); Cap. B. Sp. (ToLLiN).

spec. 46. Anthr. leucostoma WiED. AS & 8. — Nigra, pedibus
discoloribus, abdominis cingulis duobus albidis, alarum hyali-
narum parte anteriore et basali colore nigro picta, ab apice
nervi axiliaris per nervulum transversum et per cellula discoi-
dalis basim oblique descendente, infima tantum cellula analis basi
nigricante. — Long. corp. 47,—5 lin. — long. al. 5 lin.
Synon. Anthrax leucostoma WIED. Dipt. exot. I. 146. 41.
WizepD. Zweifl. I. 301. 63.
Caffraria (WAHLB.); Cap. B. Sp. (VICTORIN).

B. Stylus antennarum terminalis perspicuus, biarticulatus, arti-
culo primo elongato.

spec 47. Anthr. abrupta, nov. sp. £. — Nigra, pedibus conco-
loribus, abdominis cingulis duobus albidis, alarum parte basali
et anteriore colore nigro picta, qui ab apice nervi auxiliaris
usque ad nervum longitudinalem secundum, a secundo per ner-
vulum transversum usque ad quartum perpendiculariter de-
scendit et cellula discoidalis basim, cellularum basalium poste-
riorem totam et cellulze analis dimidium basale explet. — Long.
corp. 3! lin. — long. al. 33 lin.

Jaffraria (WAHLB.)

=E ÖN

spec. 48. Anthr. lugens, nov. sp. 9. — Nigra, pedibus conco-
loribus, abdominis cingulis duobus albidis, alarum hyalinarum
parte basali et anteriore colore nigro picta, qui ab apice nervi
auxiliaris. usque in cellulam analem mediam oblique descendit.

— Long. corp. 31 lin. — long. al. 31 lin.
Cap. B. Sp. (ToLLIN).
spec. 49. Anthr. viduata, nov. sp. 2. — Nigra, pedibus conco-

loribus, abdominis cingulis duobus albidis subintegris, alarum
hyalinarum margine anteriore a basi usque ad apicem nervi
axiliaris nigro-limbato, nigredine per nervulum transversum ad

nervum quartum descendente. — Long. corp. 4 lin. — long.
al. 33 lin. : ;
Caffraria (WaAuLB.); Cap. B. Sp. (TOoLLIN).
spec. 50. Anthr. linea, nov. sp. &. — Nigra pedibus concolo-
ribus, abdominis singulo albido, alarum hyalinarum infima basi
atra. — Long. corp. 3 lin. — long. al. 31 lin.
Caffraria (WAHLB.)
spec. 51. Anthr. leucoprocta, nov. sp. &. — Nigra, pedibus
concoloribus, abdominis cingulo angusto anoque albo-tomentosis,
alis hyalinis. — Long. corp. 3 lin. — long. al. 3+ lin.

Cap. B. Sp. (ToLLIN).

Gen. 16. Exoprosopa Maca.

Observatio: Speciebus hic descriptis omnibus cellula sunt sub-
marginales tres.

Sect. I. Vene&e alarum regulares.

A. Ale fasciis duabus nigris, in margine posteriore conjunctis
picte.
spec. 52. Ewxopr. leta, nov. sp. 8. — Fulva, prioribus anten-
narum articulis pedibusque concoloribus, vitta abdominis alarum-
que fasciis duabus postice conjunctis nigris. — Long. corp. 6
lin. — long. al. 6 lin.
Caffraria (WAHLB.)

B. Alarum pars anterior atra a parte posteriore hyalina ter-
mino obliquo separata.

spec. 53. Ewxopr. dimidiata Mace. A & 2. — Nigra, alarum
parte posteriore hyalina, anteriore nigra, certo termino ex an-
gulo postico usque ad marginem anteriorem oblique ascendente
separatis. — Long. corp. &S 5$, £ 71 lin. — long. al. I 53,

FASulm,

Synon. Ezoprosopa dimidiata Maceo. Dipt. exot. Suppl I. 107.
Tab: TX fig: 11:
Caffraria (WAHLB.)

FE ker

spec. 54. Exopr. eluta, nov. sp. ?. — Nigra, alis in parte ba-
sali et anteriore nigricantibus, in parte apicali et posteriore
cinereis, termino inter utrumque ecolorem diluto. — Long. corp.
5 lin. — long. al. 53 lin.

Caffraria (WAHLB.)

C. Ålarum fascia transversa completa in margine anteriore cum
pietura basali obscura conjuncta.

a. Rostrum breve, margines faseie alaris integri.
spec. 55. Ewcopr. strenua, nov. sp. £. — Alarum basi et fascia
nigro-brunneis, infima basi et margine antico magis ferrugineis,
incisura lata limpida inter basim et fasciam a margine postico
oblique ascendente, venis in cinereo alarum apice albido-lim-

batis. — Long. corp. 8 lin. — long. al. 9 lin.
Cap. B. Sp. (ToLLriN).
spec. 56. Exopr. prefica, nov. sp. £. — Alarum basi et fascia
nigerrimis, apice et incisura angusta inter basim et fasciam a
margine postico oblique ascendente subcinereis. — Long. corp.

d lin. — long: al. 6$ lin.
Port Natal (KRAUSS.)

b. Kostrum elongatum, margines fascice alaris profunde
excist.
spec. 57. FEwxopr. rostrata, nov. sp. 2. — Nigra, abdominis
macula utringue laterali et apice albis, vena, quse inter cellu-
lam discoidalem et cellularum posteriorum tertiam interest, bi-
angulata et in angulorum vertice breviter appendiculata. —
Long. corp. 63 lin. — long. al. 7445 lin.
Caffraria (WAHLB.)

spec. 58. Exopr. macroptera, nov. sp. 2. — Nigricans, abdo-
mine in apice albicante, utrinque lineola basali et macula la-
terali albis signato, cellularum posteriorum secundze apertura
valde angustata, tertixe eximie dilatata. — Long. corp. 4—5
lin. — long. al. 4j—6 lin.
Cap. B. Sp. (TOoLLIN).

D. Alarum fascia transversa bene distincta sed incompleta, mar-
ginem posteriorem non attingens in ale parte anteriore cum
pictura basali obscura confluit.

a. Fascia alarum simplex.
spec. 59. Exopr. morosa, nov. sp. 8. — Alarum basi, dimidio
anteriore et fascia abbreviata atris, apice et sinu magno hya-
linis, vena transversali media a cellula discoidalis fine duplo
longius quam a basi remota. — Long. corp. 71 lin. — long.
al. 83 lin.
Caffraria (WAHLB.)

2 TORNA

spec. 60. Ewopr. ignava, nov. sp. Pa — Alarum basi, dimidio
anteriore et fascia abbreviata fusco-nigris, apice et sinu magno
hyalinis, véha transversali media a cellule discoidalis fine vix
longius remota quam a basi. — Long. corp. 73 lin. — long.
al. 81 lin.
Cap. B. Sp. (ToLLIN).

b. Fascia alarum postice bifida.
spec. 61. Ezopr. lärtipes, nov. sp. 2. — Alarum basi, dimidio
anteriore, fascia lata abbreviata, postice bifida et puncto fusco-
nigris, tarsis anticis superius eximie hirtis. — Long. corp. 62
lin. — long. al. 71 lin.

Caffraria (WAHLB.)

E. ÅAlarum fascia transversa valde incompleta et eluta, in di-
midio ale anteriore cum repanda basis nigredine conjuncta.
spec. 62. Exopr. Heros Wiep. £. — Nigricans, ano fasciisque
abdominis quingque albicantibus, alarum cinerearum basi, dimi-
dio anteriore, venarumque transversalium limbis nigris, puncto
hyalino, quod in cellula basali adest, majore. — Long. corp.
Berlin = long faen.
Synon. Anthrax Heros WiEp. Zool. Mag. III. 8. 11.
WiED. Dipt. exot. I. 126. 10.
WiED. Zweifl. I. 265. 15.
? Anthrax seniculus W1iED. Zweifl. I. 270. 20.

Cap. B.,Sp. (ToLLIN).

F. ÅAlarum pars dimidia anterior obscura, vene longitudinales
et transversales aut nigro-maculate aut nigro-limbate.

a. Vence in posteriorem ale marginem cxcurrentes nigro-
maculatce.
spec. 63. Ewopr. maculosa WiEbD. SI & 2. — Nigricans, pe-
dibus flavis, alarum dimidio anteriore atro, dimidio posteriore
apiceque nigro-maculatis, abdomine tomento albo, flavicante et
nigro variegato, fascia segmenti secundi basali alba magis per-
spicua, fasciis segmentorum sequentium obsoletis. — Long. corp.
3; lin. — long. al. 3; lin. :
Synon. Anthrax maculosa Wiep. Zool. Mag. III. 10. 13.
WizeD. Dipt. exot. I. 136. 24.
Wizp. Zweifl. I. 282. 36.

Cap. B. Sp. (ToLLIN, VICTORIN).

b. Vence in marginem alm posteriorem descendentes limbis
confluentibus nigris marginatce.
spec. 64. Pxopr. venosa WIED. A & YP. — Nigra, abdominis
fasciis biarcuatis flavido-tomentosis, alarum dimidio anteriore
atro, posteriore limbis venarum omnium confluentibus atris va-
riegato. — Long. corp. 5y, lin. — long. al. 64 lin.

2 Ae

Synon. Anthrax venosa Wiep. Zool. Mag. II. 9. 2.
WIEDE DiptirexotEtd34.21.
WizED. Zweifl. I. 280734.

Cap. B. Sp. (ToLLIN).

G. Ale versus marginem anteriorem mnigricantes, venis trans-
versis nigro-maculatis, longitudinalibus immaculatis.

spec. 65. Ewopr. balioptera, nov. sp. ?. — Fota nigra, abdo-
mine albo-fasciato, alis cinereis, margine antico venisque trans-
versis omnibus late nigro-limbatis. — Long. corp. 41 lin. —
long. al. 444 lin.
Caffraria (WauLB.); Cap. B. Sp. (ToLrLIN).

spec. 66. Exopr. rasa, nov. sp. 8. — Nigricans, flavido-tomen-

tosa, facie pedibusque testaceis, abdomine cingulis quatuor an-

gustis albis ornato, alarum margine antico fusco-nigro, venis

transversis plerisque angustissime nigro-limbatis. — Long. corp.
51 lin. — long. al. 53 lin.
Nolagi (WAHLB.)

H. Ale tote hyaline.

spec. 67. Exopr. inornata, nov. sp. 8. — Nigra, flavido-pilosa,
facie, scutelli margine, abdominis lateribus ventreque rufo-testa-
ceis, femoribus magna ex parte flavis, tibiis tarsisque obscurio-
ribus, alis hyalinis, apice vena longitudinalis secunda modice
arcuato. — Long. corp. 41 lin. — long. al. 4 lin.

Caffraria (WAHLB.)

Sect. IL. Vence alarum irregulares.

A. A cellule discoidalis margine posteriore in angulum ducto
venula appendicea in cellularum posteriorum tertiam pro-

cedit.
spec. 68. Exopr. recurrens, nov. sp. £. — Nigra, alarum di-
midio anteriore nigro, posteriore nigro-maculato, rostro ex oris
apertura prominente. — Long. corp. 3; lin. — long. al. 34 lin.
Caffraria (WAHLB.)
spec. 69. Exopr. angulata, nov. sp. 8. — Nigra, alarum di-
midio anteriore nigro, posteriore nigro-maculato, rostro ex oris
apertura non prominente. — Long. corp. 55 lin. — long.

al. Sy-Lin.
Cap. B. Sp. (ToLLIiN).

spec. 70. Ewopr. umbrosa, nov. sp. &. — Nigra, alis conco-
loribus versus apicem et marginem posteriorem dilutioribus,
venis transversalibus nigro-limbatis. — Long. corp. 53— 641 lin.

— long. al. 63—71 lin.
Caffraria (WAHLB.)

2. ORT a

B. Cellularum posteriorum tertia per venulam, que a cellulce
discoidalis margine posteriore in angulum ducto excurrit; in
cellulas duas dividitur.

spec. 71. Exopr. corvina, nov. sp. 8. — Nigra, alis concolo-
ribus, cellulis sub-marginalibus exterioribus hyalinis, venis nigro-
limbatis. — Long. corp. 47, lin. — long. al. 6 lin.
Caffraria (WAHLB.)

spec. 72. Exopr. reticulata, nov. sp. 28. — Nigra, alarum di-
midio anteriore nigro, posteriore limbis venarum omnium nigris
reticulato. — Long. corp. 41—6 lin. — long. al. 51—53 lin.

Cap. B. Sp. (TOLLIN.)

Fam. OSCINIDAE.
Sect. I. Oscinina.
Gen. 1. Oscinis FALL.

spec. 1. Osc. plumigera, nov. sp. AF & 2. — Atra, nitida, an-
tennarum articulo tertio, coxarum apice, genubus, tibiis halte-
ribusque flavis; seta antennarum tenuis, distincte plumata; tri-
angulum verticale atrum, nitidum, anteriorem frontis marginem
attingens; scutellum convexum, in apice pilis elongatis vesti-
tum; ale macula magna discoidali cinereo-nebulosa signatae. —
Long. corp. 11 lin. — long. al. 1 lin.

Caffraria (WAHLB.)

Observ. Ab Oscini plumifera non differt nisi venis longitu-
dinalibus secunda et tertia magis arcuatim in ala
marginem excurrentibus; mera forsitan ejus varietas.

Sect. II. Chloropina.
Gen. 2. Chlorops MEIG.

spec. 2. Chlor. hirtifrons, nov. sp. 9. — Pallide flava, subopaca,
pedibus concoloribus; antenne flave, articulo tertio excepta
basi atro, seta fuscana; frons pilosa; triangulum frontale per-
magnum, leve, atrum, angulis superioribus lateribusque anticis
flavis; thorax striis quinque nigris, anguste separatis signatus,
intermedia integra; abdomen fuscum, lave, margine laterali et
apice flavescentibus, incisuris posterioribus albidis; ala hya-
line; venula transversa anterior ante finem ven& longitudi-
nalis prime in cellula discoidali media collocata. — Long.
corp. 14 lin.

Cap. B. Sp. (ToLrLriN).

spec. 3. Chlor. contribulus, nov. sp. 9. — Flava, parum nitens;
antenne flave, articuli margine superiore in latere exteriore et
apice utrinque nigricantibus, seta alba; triangulum frontale

2 Sj

satis magnum, atrum, nitidissimum, lateribus laviter convexis,
antice acuminatum, postice maculam flavam includens; thorax
striis quinque nigris separatis signatus, adjecto puncto hume-
rali nigro; stria intermedia integra; discus scutelli leviter fu-
scanus; pleur&e obscure maculatae; abdomen ex fusco flavum,
segmentorum marginibus obscurioribus. Pedes flavi; tibia an-
tice apicem versus paullo obscuriores; duo ultimi tarsorum
articuli nigricantes. Alxe hyaline, vix leviter cinerascentes. —
Long. corp. 175 lin
Caffraria (WAHLB.)
spec. 4. Chlor. tenuiseta, nov. sp. 9. — Pallide flavescens, apice

antennarum et puncto frontali magno atris, opacis; thorax vit-
tis tribus cinereis, media usque ad scutelli apicem continuata

signatus; abdomen vittis duabus brunneis pictum. — Long.
corp. 13 lin. — long. al. 14 lin.
Swakop (WAHLB.)
spec. 5. Chlor. callichroma, nov. sp. 8. — Nigro flavoque varia,

antennis; scutello, pedibusque flavis; caput permagnum, semi-
globosum; triangulum frontale maximum; scutellum superius
triangulariter impressum, setis duabus in apice armatum. Ale
hyalinze, venarum longitudinalium RN tertia et quarta pa-
rallelis. — Long. corp. 14 lin.

Caffraria (WAHLB.)

Gen. 3. Siphlus LoEW.

Caput magnum. Frons latissima, antice non prominens, sub-
nuda, triangulo permagno. Fissura frontalis perspicua. Facies
latissima sub antennis nec foveolata nec fossulata. Oculi parvi,
ultra medium caput non descendentes, nudi. Antenne parvae,
articulo tertio rotundato; seta antennarum brevissima, stylifor-
mis, articulo secundo quam primum vix longiore, microscopice
puberulo. Genz& longe descendentes. Palpi parvi. Haustellum
breviter geniculatum. — Thorax permagnus, fere nudus. Scu-
tellum crassum, superius subplanum. Abdomen quinque-annu-
latum, depressum. Pedes satis graciles, primo tarsorum arti-
culo elongato.

spec. 6. Siphl. megacephalus, nov. sp. 8. — Pallide flavus, tho-
race nigro-vittato; abdominis nigro-fusci segmento primo reli-
quorumque margine apicali flavidis. — Long. corp. 13 lin.

Caffraria (WAHLB.)

Gen. 4. Meromyza MEIG.

spec. 7. Merom. capensis, nov. sp. >. — Testacea, triangulo fron-
tali opaco thoraceque cinerascentibus, abdominis stria longitu-
dinali brunnea, indeterminata. — Long. corp. 2 lin.

Caffraria (WAHLB.)

= ME

spec. 8. Merom. incompleta, nov. sp. 8. — Flava, thorace scu-
telloque nigro-vittatis, abdomine nigro; alarum vena longitudi-
nalis secunda incompleta marginem anteriorem non attingit. —
Long. corp. 13 lin.
Cap. B. Sp. (VICTORIN).

Gen. 5. Pachylophus LoEW.

Corpus gracile, angustum, subnudum. Frons plana, margine
antico valde producto. Facies reclinata. Antennee porrecte;
articulus primus pusillus, secundus superius elongatus, tertius
ovatus, pendulus; seta apicalis densissime pilosa. Oculi subnudi.
Femora postica incrassata, tibixe postice arcuatae. Ala longae,
angustae; venula transversales subremotze.

spec. 9. Pachyl. lugens, nov. sp. 5. — Ater, thorace cinereo-vit-
tato, fronte anteriore, antennarum articulo tertio in parte infe-
riore, trochanteribus, genubus, tibiis tarsisque flavis, halteribus

nigris. — Long. corp. 2 lin.
Caffraria (WAHLB.)
spec. 10. Pachyl. inornatus, nov. sp. £. — Brunneus, thoracis

dorso scutelloque nigricantibus, triangulo usque ad anteriorem
frontis marginem non producto, antice obtuso, impresso, opaco;
halteres albidi. — Long. corp. 13 lin.

Caffraria (WAHLB.)

spec. 11. Pachyl. frontalis, nov. sp. 2. — Cinereo-brunneus, pe-

dibus testaceis, halteribus albidis, triangulo frontali angusto, po-

stice modice latiore, nigro-viridi, nitidissimo. — Long. corp. 11 lin.
Caffraria (WAHLB.)

Gen. 6. Hurina MEIG.

spec. 12. Hur. minuta, nov. sp. f. — Obscure brunnea, capite
sordide albido, vitta frontis longitudinali brunnea, thoracis lineis
duabus longitudinalibus et margine laterali albidis, scutello al-
bido-marginato, pleuris inferius linea longitudinali albida signa-
tis. — Long. corp. 13 lin.
Cap. B. Sp. (TOoLLIN)

Gen. 7. Anatrichus, nov. gen.

Scutellum elongatum thoracisque dorsum setis erectis rigidis-
simis armata. Abdomen ovatum, incisura unica divisum, su-
perius corneum, longitudinaliter rugulosum.

spec. 13. Anatr. erinaceus, nov. sp. 7. — Ater, triangulo frontis,
thorace et scutello nitidissimis, antennarum basi pedibusque
rufo-testaceis, tibiis posticis nigro-annulatis; sets thoracis et
scutelli pallidissime testacerx, apicem versus nigricantes. —
Long. corp. 11 lin.
Swakop (WAHLB.)

= NT

Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum.

Botaniska afdelningen.

Af Hr Consul C. D. Arfwedson.

Ett synnerligen väl bibehållet och stort exemplar af Algen Ecklonia
buccinalis från Goda Hoppsudden.

Af Hr D:r C. F. Nyman.

Elfva arter svampar och lafvar från Tyskland.

De brachycephaliska och dolichocephaliska folkslagens
geografiska utbredning. Förklaring till åtföljande
karta '). Af AT RETZIUS.

[Föredrag den 8 Februari 1860.]

Anm. Redaktionen har icke velat tillbakahålla denna uppsats,
ehuru, genom författarens oväntade frånfälle, densamma,
äfvensom kartan, måste sakna den sista granskningen.

Dolichocephaler
(Röd färg).

Brachycephaler
(Gul färg).

Europa.

Ugrer. MULL. LATH. Samojeder. Germaner oo. Gother. Norrmän och

Lappar. Normander i
Woguler. Frankrike och
Ostiaker. England.
Permier. Svenskar.
Wotiaker. Danskar.
Tsheremisser. Holländare.
Mordwiner. Flamländare.
Tschuwascher. Friser.
Magyarer. Tyskar af ger-
Finnar: Finnar. manisk stam.
Ester. Burgunder.
Liver. Franker.
Turkar. Anglosachser.
later. Ozeker. Gother i Italien,
MWeader. Spanien 0. s. v.
Slowaker. Celter. Walloner.
Morlaker, Galler i Frank-
Kroater. rike, Schweitz,
Servier. Tyskland o.s.v.
Polackar. Celtiska Skottar,
Ryssar. » Irländare,
Nygreker. » Engländare.

Letter och Lithauer

Albanier.

!) Härtill tafi TI.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 2.

De fordna Romrarne och deras af-

komlingar.

Forn-Hellenerna o. deras afkom-

lingar.

RR

Etrurier.
Rhätier. Italienare.
Schweitzare.
Tyrolare.
Sydtyskar.
Basker.
Asien.
Ugrer. Hinduer.
Turkar. Ariska Perser.
Cirkassier och flertalet af Caun- Araber.
casus-stammarne. Judar.
Turkomanner. Tunguser.
Afghaner. Chineser.
Tartarer.
Mandschu-Tartarer.
Mongoler.
Malayer.
Indiska Mongolider LATHAM.
Afrika.
Atlanter. Guancher.
Mohrer.
Berber.
Kabyler.
= Kopter.
Abyssinier.
Ethiopier. Negrer.
Kaffrer.
Hottentotter.

Söderhafvets öar.

Malayer. Austral-Negrer.
Polynesier. Nicobarer.
Papuer Quor et GAIMARD? Dayaker. 2

Papuer v. BAER.
Alfurnuer v. BAER.
Nyholländare,

101 —

Amerika.

Amer. Mongolider. Konjager

LATH.

Koluscher.
Azteker.
Chinouker.
Killemook's.
Clatsap's.
Kalapojah's.
Clickitat's.
Chetimaché's.
Muscogee's.
Creek's.
Uchee's.
Semioler.
Menomine's.
Osager.
Araucaner.

Pampas-indianer.

Charrua's.
Puelche's.
Patagonier.
Fnuegier.

Rödindianer.

Caraiber.
Tupi's.

Guarani's.
Guahiro's.

Aymara's och

Cherrokee's.
Chippeway's.
Miami's.
Ottigamie's.
Lenni-Lenape's.
Naumkeag's.
Potovatomie's.
Cayugu's.
Oneida's.
Huron's.
Pawnee's.
Cotonay's.

Huancha's i Peru.

Eskimoer.

STOCKHOLM, 1860. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE.

SAM ITTTV

Je
Fuwpaiqu sus e|sYlog
VMSITVHd4)0OHIrod
90

VMSITV Hd HIIHIVYd

AV

ER rr
EET SAO

ÖEMNERSIGT

KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS
FÖRHANDLINGAR.

Årg. 17. 1860. 3.

Onsdagen den 14 Mars.

Hr NILSSON föredrog några rättelser och tillägg till sitt
arbete: Skandinavisk Fauna ”.

Hr BoHEMAN meddelade fortsättningen af sin beskrifning
öfver de af J. ÅA. WAHLBERG i sydvestra Afrika insamlade Co-
leoptera ”.

Hr SUNDEVALL föredrog utdrag ur ett bref från Hr STEEN-
STRUP, om Benbrecciorna vid Adriatiska hafvets och Medelhaf-
vets kuster”.

Hr WAHLBERG meddelade, från Bergsingeniören Hr F. M.
STAPFF, en uppsats om några vid Klefva grufvor förekommande
sekundära bildningar 7, samt bidrag till Ceroxidernas kännedom ”.

Hr Professor A. E. NORDENSKIÖLD föredrog å egna och
Hr Magister J. J. CHYDENH vägnar: Försök att framställa kri-
stalliserad Thorjord och Tantalsyra ”.

Preses tillkännagaf, att Akademiens ledamot i nionde klas-
sen, Biskopen i Wexiö Stift, C. m. st. K. N. OQO. Dr C. J. HEURLIN
med döden afgått.

Från Kongl. Förvaltningen af Sjöärendena hade ingått tjugo
meteorologiska journaler förda vid fyrbåksstationerna.

Genom Hr Grefve B. V. PLATEN hade Akademien, från
Sir CHARLES BARRY i London, fått emottaga kopior af bygg-
nadsritningarne till den nya afdelningen af Hunterska Museum,
och beslöt Akademien, att, jemte en tacksägelseskrifvelse, till
Sir CHARLES BARRY öfversända ett exemplar i silfver af me-
daljen öfver BERZELIUS.

— 104 —

Hr Conservator MEVES hade afgifvit berättelse om den or-
nithologiska resa han under förra årets sommar utfört i Sveriges
nordligare landskap; remitterades till Hr SUNDEVALL.

Akademien beslöt, att hennes ärliga anslag för naturhisto-
riska resor inom fäderneslandet skulle tilldelas Adjunkten vid
högre Elem.-läroverket i Wisby Hr G. LINDSTRÖM, för fortsatta
paleontologiska undersökningar på Gottland, och Läraren vid
K. Skogsinstitutet Hr A. E. HOLMGREN, för en entomologisk resa
till norra Sveriges skogs- och fjelltrakter.

Akademien tillerkände Docenten Hr Mag. V. V. ZEIPEL
det Ferrnerska priset, för hans afhandling: Undersökningar i
högre Algebran, jemte några deraf beroende theoremer 1 deter-
minant-theorien ; samt tilldelade Hr Docenten R. THALEN, för
hans undersökning om induktionsströmmars fortvaro och styrka,
och Hr Chemie Adjunkten OC. W. BLOMSTRAND, för dess af-
handling om några organiska sammansatta radikaler, det Lind-
bomska priset för de två sednaste aren. Det Flormanska priset
beslöt Akademien att tillerkänna Adjunkten T. THORELL för
hans afhandling: Bidrag till kännedomen om Crustaceer, som
lefva i arter af slägtet Ascidia.

På grund af ett af Hrr Frih. WREDE, C. MALMSTEN och
LINDHAGEN nu afgifvet betänkande öfver den af Hr Mag. M.
WIBERG uppfunna räknemaskin, beslöt Akademien, att hos Kongl.
Maj:t uttrycka sin underdåniga förhoppning, det Kongl. Maj:t
måtte täckas bereda Magister WIBERG ett honorarium af 3000
R:dr, hvarigenom han komme i tillfälle att fullända sin uppfinning.

Följande skänker till Akademiens Bibliothek och till Riks-
Museum anmältes:

Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek.
Från K. Universitetet i Christiania.
Nyt Magasin for Naturvidenskaberne. Bd. I: 2—4. 2—10, Il: 1, 2.
Karlamagnus Saga ok Kappabana hans, udg. af C. R. UnGEr. Chra.

1859. 8:0.
Al-Mufassal, opus de re grammatica Arabum, ed. J. P. BrocH. Chra.
1859. 8:0.

Index Scholarum, 1860: 1.
(Forts. sid. 132,

har

— 105 —

Några rättelser och tillägg till »Skandinavisk Fauna».
Af S. NILSSON.

[Meddelade den 14 Mars 1860.]

Första delen, sid. 643. Balena prisca. Det skulderblad,
som under detta namn är aftecknadt på sid. 644, har tillhört en
Balena Mysticetus LINN. Till samma skelett, funnet i sanden
vid Ystad 1722, höra äfven åtskilliga refben, som jemte skul-
derbladet förvaras på museum i Lund. Jag har noga jemfört
dem med samma ben af ett skelett från Grönland, som står i
Köpenhamns museum.

Sid. 644, fig. 7, Atlas, är af en Balanoptera Musculus
FABR. Det tillhör fragmenter af ett fossilt skelett, uppgräfdt
ur sanden vid utloppet af Heljarps å nära Landskrona. Till
samma skelett höra ett cranium, fragmenter af högra armen, och
ett par refben, alla på museum i Lund. Närmast står Balenop-
tera Boops FABR.

Sid. 213. Tillägg: Under sommaren 1852 uppgräfdes ur en
torfmosse vid Kullagården, på Kullaberg i Skåne, åtskilliga fos-
sila ben, hvaribland ett lårben af Ursus speleus. Det håller i
längd från nedra ytan af inre ledhufvudet till öfre ytan af caput
femoris 201 sv. verktum, (498 mm.) Derjemte funnos åtskil-
liga ben af ett renskelett. Åfven dessa förvaras på museum
i Lund.

Andra delen, sid. 92 o. fl. st. Vid min uppgift att riporna
årligen fälla klor, har jag förgätit att omständligt omtala min
erfarenhet i detta hänseende.

Denna uraktlåtenhet har gifvit anledning till den yttrade
förmodan, att min uppgift icke skulle hvila på en i naturen gjord
observation; »ty«, säges det, »om förf. verkligen i naturen obser-
verat denna underbara klofällning, skulle en närmare utredning
deraf ingalunda hafva uteblifvit i Faunan».

För att ej genom tystnad gifva anledning till förmodan om
samtycke, anser jag mig här böra upplysa, att jag verkligen i

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 3.

— 106 —

naturen observerat denna klofällning hos riporna, och det icke
blott en, utan många gånger, under olika år och på skilda stäl-
len. Första gången jag iakttog den var en sommardag, då jag
skjutit en dalripa, och när jag skulle taga upp henne fann, till
min förvåning, att hon under dödskampen skakat från sig ett
par klor, som lågo bredvid henne på marken. Åfven några af
de andra klorna fann jag vara så lösa, att de föllo af, då jag
från öfra sidan tryckte på dem. Sedermera har jag ofta och
under olika månader skjutit ripor, dels med lösa, dels med nyss
fällda klor, och nu är saken dessutom allmänt känd. På alla
zoologiska museer, åtminstone i Lund, Stockholm och Upsala,
finnas exemplar af ripor, som hållit på att fälla klor, då de
skjutits.

Denna klofällning visar sig tillgå på det sätt, att, då tiden
för densamma nalkas, börjar en ny klo, som ligger under eller
rättare inuti den förra, att utbildas. Den gamla klon framskjutes
småningom, och man börjar snart se den nya bakom och under
den gamla, hvilken slutligen alldeles lossnar och affaller i form
af en hylsa eller doppsko.

— 107 —

Coleoptera samlade af J. A. WAHLBERG i sydvestra
Afrika. Af C. H. BoHEMAN.

[Fortsättning, meddelad den 14 Mars 1860.]

111. Ateuchus Satyrus: leviter convexus, nigro-piceus, nitidus; ca-
pite crebre, postice remotius rugoso-punctulato, ante oculos carinula
transversa instructo, apice minus acute sexdentato; prothorace dorso
sat remote, subtiliter punctato, lateribus granulato, ante basin
medio transversim sub-levigato; elytris tenuiter striatis, interstitiis
latis, planis, punctis parvis, remotis, sparsis impressis; tibiis om-
nibus utrinque sat dense brunneo-pubescentibus, anticis extus acute
quadri-dentatis. — Long. 23, lat. 15 millim.

Hab. juxta fluvios Svakop et Nolagi.

112. Ateuchus ambiguus: Bun. Ins. Caffr. II. 173. 869.
Hab. in regione fluvi Nolagi.

113. Ateuchus rubripennis: parum convexus, niger, nitidus; anten-
nis ferrugineis; capite crebre, posterius evidentius punctulato,
ibique utrinque leviter impresso, impressionibus elevatione laevi
separatis, antice acute sexdentato; prothorace mediocriter, sat cre-
bre punctato, dorso medio longitudinaliter areaque utrinque ante
basin levibus; elytris rufo-testaceis, tenuiter striatis, interstitiis
parum convexis, laevibus, sutura infuscata; tibis utringue pilosis,
anticis extus quadri-dentatis, posticis infra medium leviter inflexis
— Long. 133, lat. 3 millim.

Hab. in regione fluvi Kuwisip.

Observ. Statura fere ÅA. flavicornis, sculptura prothoracis et colore
elytrorum ab affinibus mox distinctus.

114. Ateuchus flavicornis: parum convexus, niger, sub-nitidus; an-
tennis basi ferrugineis, clava flavescente; capite crebre rugoso gra-
nulato, postice nitido, valde remote punctato, antice acute sex-
dentato, dentibus lateralibus sub-obtusis; prothorace remote, ad
latera crebrius, subtilius puncetato, dorso longitudinaliter lavigato;
elytris distincte striatis, interstitiis leviter convexis, punctis valde
remotis, sub-seriatis impressis; tibiis utrinque parce pilosis, anticis
extus acute quadri-dentatis, posticis infra medium nonnihil infle-
xis. — Long. 1434, lat. 9 millim.

Hab. prope fluvium Svakop.
Observ. Statura fere A. intricati, prothorace remotius punctato,
medio laevi ut et sculptura elytrorum ab illo facile distinctus.
115. Ateuchus lucidulus: parum convexus, supra nigro-geneus, niti-
dus, subtus mniger; antennis testaceis; capite crebre, subtiliter,
postice evidentius punctulato, ibique utrinque leviter foveolato,

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 3,

— 108 —

foveolis carina brevi, levi separatis, antice acute sex-dentato;
prothorace rude, crebre, ad latera subtilius punctato, dorso obso-
lete rugoso; elytris distinete punctato-striatis, interstitiis angustis,
carinatis, lsevibus, stria quinta ad basin reliquis latiore et pro-
fundiore; tibiis utringue parce pilosis, anticis extus acute quadri-
dentatis, posticis fere rectis. — Long. 11—12, lat. 6—63 millim.
Hab. juxta lacum N'Gami et fluvium Kuisip.
Observ. Statura preecedentis, sed minor, angustior, superne aliter

coloratus, capite ad basin bi-impresso, medio carinato, prothorace un-
dique erebrius punctato, elytris distinetius punctato-striatis, interstitiis
angustis, carinatis, levibus.

116.

117.

Ateuchus cicatricosus: BEN. Ins. OCaffr. II. 177. 873.
Hab. prope lacum N'Gami.

Ateuchus parvulus: parum convexus, niger, nitidus; antennis
palpisque piceis; capite crebré rugoso-punctato, postice remote
punctato, medio sub-levi, antice acute sex-dentato, dentibus late-
ralibus brevioribus; prothorace rude, profunde, minus erebre pun-
ctato; elytris mediocriter punctato-striatis, interstitiis coONvexis,
remote, seriatim, sat profunde punctatis; tibiis ommnibus utringue
parce pilosis, anticis acute quadri-dentatis, dente superiore bre-
viore, sequente approximato, posticis infra medium parum infle-
xis. — Long. 9, lat. 53 millim.

Hab. in regione fluvi Svakop.
Observ. Statura ÅA. luciduli, minor, aliter coloratus, interstitiis

elytrorum remote, seriatim punctatis, dente superiore tibiarum antica-

rum

118.

119.

120.

VZA:

122.

123.

breviore, sequente approximato, ab illo facile distinctus.

Gymnopleurus smaragdinus: Bun. Ins. OCaffr. II. 187. 883.
Hab. prope lacum N'Gami.

Gymnopleurus cupreus: Bun. Ins. Caffr. II. 189. 885.
Hab. in vicinitate fluvii Svakop et juxta lacum N'Gami.

Chalconotus cupreus: Ateuchus id. FABR. Syst. El I. 59. 21.
Hab. in regione fluvii Svakop.

Heliocopris Antenor: Copris id. FABR. Syst. El. I. 40. 48.
Hab. juxta lacum N'Gami.

Heliocopris Hamadryas: Copris id. FABR. Syst. El. I. 36. 28.
Hab. prope lacum N'Gami.

Heliocopris bicarinulata: convexa, nigro-picea, nitida; capite
postice sat rude, crebre, transversim ruguloso, antice aciculato,
parce punctato, medio carina transversa, valde elevata instructo;
prothorace crebre, postice utrinque parcius rugoso-granulato, an-
tice retuso, utrinque impresso, medio ad latera plus minusve
profunde rotundato-emarginato, spatio interjacente sub-truncato vel
parum rotundato; elytris tenuiter striatis, interstitiis parce pun-

— 109 —

etulatis et striolatis, prope striam quartam carimula brevi, a basi
modice remota notatis. — Long. 50, lat. 30 millim. I forte.
Hab. juxta lacum N'Gami.

Observ. A reliquis hujus generis facile dignoscitur, capite angu-
stiore, lateribus parallelo, apice sub-rotundato ut et forma prothoracis.
Carima capitis transversa variat vel supra omnino inermis vel leviter
bisinuata.

124. Heliocopris Atropos: convexa, nigro-picea, nitida; capite cre-
bre, transversim, irregulariter aciculato, cornibus duobus me-
dioeribus, erectis, carima antrorsum flexa, parum elevata con-
nexis; prothorace crebre rugoso-granvulato, antice retuso, utringue
longitudinaliter impresso, levi, nitidissimo, medio producto, parte
producta postice utrinque impressa, profunde rotundato-emargi-
nata, tum in dentem brevem, magnam excurrente, dein leviter
simuata, medio truncata; elytris tenuiter striatis, interstitiis planis,
parce, vage punctulatis; simgulo elytro in medio baseos arcuatim
impresso, leviter bituberculato; tibiis anticis extus acute tri-den-
tatis, intus ante apicem longe calcaratis. &. — Long. 40, lat.
24 millim.
Hab. prope lacum N'Gami.
Observ. Species capite bi-cornuto, cornibus erectis, carima mo-
dice elevata antrorsum flexa connexis ut et forma prothoracis bene
distincta.

125. Heliocopris Satyrus: convexa, nigro-picea, nitida; capite an-
tice transversim minus crebre aciculato, postice evidenter rugoso-
punctato; prothorace crebre rugoso-punctato, antice retuso, utrin-
que levigato; elytris tenuiter punctato-striatis, interstitiis latis,
planis, punctis parvis, remotis, sparsis impressis, quarto reliquis
angustiore; tibiis anticis extus acute tri-dentatis, intus apicem
versus non calcaratis. — Long. 38, lat. 23 millim.

Mas: capite cornibus duobus, mediocribus, divergentibus ar-
mato; prothorace antice utrinque profunde impresso, laevi,
medio triangulariter valde producto; elytris in medio baseos
arcuatim impressis, bituberculatis.

Femina: capite carina transversa sat elevata instructo, protho-
race antice utringue parum impresso, sub-laevi, ante me-
dium carina transversa, utrinque leviter sinuata, nonnihil
abbreviata; elytris basi in medio leviter impressis, non
tuberculatis.

Hab. prope lacum N'Gami.

Observ. Magnitudo priecedentis, cornibus capitis in mare diver-
gentibus, carina non conjunctis, prothorace aliter formato, elytrorum
interstitiis subtilius, remotius punctatis ut et tibiis anticis intus api-
cem versus non calcaratis ab illa facile distincta.

126. Catharsius Heros: convexus, piceus, sub-nitidus; capite magno,
lato, minus crebre, vertice confertim rugoso, cornu sub-conico,

— 110 —

recto, postice utrinque carinam obliquam emittente, apice vix
emarginato; prothorace confertim granulato, antice retuso, utrin-
que impresso, laevi, medio carina transversa, sub-truncata, inaequa-
liter, breviter et obtuse dentata, utringue obliqua, instructo, an-
gulis anticis late rotundatis; elytris parum profunde striatis, basi
transversim depressis, opacis, interstitiis latis, planis, crebre, ob-
lique aciculatis; tibis anticis extus valide, obtuse tri-dentatis. —
Long. 44, lat. 27 millim.

Hab juxta lacum N'Gami.

127. Catharsius Ulysses: Ben. Ins. Caffr. II. 219. 914.
Hab. in vicinitate fluvii Svakop.

128. Catharsius melancholicus: convexus, niger, sub-opacus; capite
magno, lato, crebre granulato, antice medio sat profunde emargi-
nato, bidentato, pone medium cornu brevi, triangulari armato;
prothorace subtiliter, crebre granulato, antice modice retuso, ante
medium tuberculis duobus parum elevatis, obtusis instructo, an-
gulis anticis rectis; elytris tenuiter punctato-striatis, interstitiis
latis, planis, subtiliter, sat crebre punctulatis; tibiis anticis infra
medium sat valide tri-tubercvlatis, dente apicali acuto. — Long.
26, lat. 153 millim.

Hab. prope lacum N'Gami.

129. Catharsius troglodytes: Bun. Ins. Caffr. IL. 225. 919.
Hab. juxta lacum N'Gami et in regione fluvii Svakop.

130. Copris Bootes: Bun. Ins. Caffr. II. 231. 925.
Hab. prope lacum N'Gami.

131. Copris cornifrons: convexus, niger, nitidus; capite levi, ante
medium cornu longo, erecto, postice medio angulariter ampliato
armato, apice leviter emarginato; vertice transversim sat crebre
punctato; prothorace ultra medium oblique retuso, ibique trans-
versim producto, utrinque breviter, obtuse tuberculato, antice mi-
nus crebre, ante basin densius, mediocriter punctato, ad latera
foveola profunda insculpto, angulis anticis leviter rotundatis; ely-
tris parum profunde punctato-striatis, interstitiis sub-planis, sub-
tilissime, minus crebre punctulatis; tibiis anticis extus quadri-
dentatis. — Long. 20, lat. 113 millim.

Hab. juxta lacum N'Gami.
Observ. CO. Camillo minor, presertim angustior, capite levi, apice
exciso, cornu maris antice magis sito, multo longiore, postice me-

dio angulariter ampliato, prothorace ultra medium oblique retuso, ab
illa mox distincta.

132. Copris curvicornis: convexus, niger, nitidus; capite sub-leevi,
medio cornu brevi, reflexo, obtuso armato, apice leviter exciso;
vertice tramsversim crebre punctato; prothorace minus crebre, me-
diocriter punctato, ante basin transversim ineequaliter lzevigato,
antice medio leviter impresso, dein tuberculis duobus parvis ap-

— lH1 —

proximatis munito, utringque foveola profunda impresso, angulis

anticis leviter rotundatis; elytris parum profunde punctato-striatis,

interstitiis sub-planis, subtilissime, minus crebre punctulatis; tibiis

anticis extus quadri-dentatis. — Long. 183, lat. 10 millim.
Hab. juxta laecum N'Gami.

Observ. Statura precedentis, cornu capitis medio sito, breviore,
cylindrico, reflexo ut et structura prothoracis ab illa mox distincta.

133. Copris ezigua: convexa, nigro-picea, nitida; antennis flavo-te-
staceis; capite lato, subtiliter, creberrime granulato, pone medium
linea transversa, obsolete tri-tuberculata instructo, apice leviter
exciso, breviter bi-denticulato; prothorace dorso sat crebre, late-
ribus densius granulato, angulis anticis late rotundatis; elytris
mediocriter punctato-striatis, interstitiis convexis, minus crebre
punctulatis; tibiis anticis acute tri-dentatis. — Long. 103, lat.
63 millim.

Hab. prope lacum N'Gami. é
Observ. Magnitudine Catharsii troglodytis, magis nitida, capite
antice medio leviter exciso, utrinque breviter denticulato, elytris pro-
fundius striatis, interstitiis convexis, evidentius punctulatis.

134. Onitis rubustus: BEN. Ins. Caffr. II. 246. 936.
Hab. prope lacum N'Gami.

135. Onitis confusus: oblongo-quadratus, modice convexus, piceus,
nitidus; pectore ferrugineo-hirto; capite confertim rugoso-punctato,
vertice fovea magna transversa, elevato-marginata, basi tuberculo
obtuso instructa mnotato, clypeo medio carinula tenui, transversa,
utrinque abbreviata; prothorace sub-remote, mediocriter punctato;
elytris striatis, striis subtiliter punctatis, imterstitiis parum con-
vexis, subtiliter vage, minus crebre punctulatis. — Long. 213,
lat. 12 millim.

Mas: capite apice leviter exciso, pedibus anticis longis, femoribus
anticis muticis, tibiis extus obtuse quadri-, intus ante me-
dium bi-dentatis, femoribus posticis subtus pone medium:
subtiliter crenulatis.

Femina: capite apice leviter rotundato, pedibus anticis brevio-
ribus, tibiis intus muticis, femoribus posticis subtus non
erenulatis.

Hab. juxta fluvium Svakop.

Observ. Statura et similitudo O. sulcati, interstitis elytrorum
parcius, vage punctulatis.

136. Onitis fodiens: Bun. Ins. Caffr. II. 249. 938.

Hab. prope lacum N'Gami.

137. Onthophagus furcifer: parum convexus, niger, haud nitidus;

capite crebre granulato, medio carina tenui, transversa, utringue
valde abbreviata notato, vertice bicornuto, cornibus longis, valde

— 112 —

divaricatis, basi extrorsum arcuatis, ibique carina, medio nonnihil
producta, conjunctis; prothorace sat crebre granulato, antice medio
transversim impresso, nitido, pone impressionem bi-tuberculato,
ad angulos posticos dente parvo, acuto armato; elytris subtiliter
striatis, interstitiis latis, planis, subtiliter, vage, sub-remote pun-
ctulatis. A. — Long. 17, lat. 11 millim.

Hab. juxta lacum N'Gami.

138. Onthophagus metallicus: BEN. Ins. Caffr. II. 265. 951.
Hab. prope lacum N'Gami.

139. Onthophagus saphirinus: Bun. Ins. Caffr. II. 278. 961.
Hab. juxta lacum N'Gami.

140. Onthophagus adspersipennis: supra leviter convexus, viridi-
eneus, nitidus, tenuiter, breviter pubescens; capite prothoraceque
cerebre granulatis, illo apice producto, reflexo, truncato, medio
transversim tenuiter carimato, basi cornu brevi, triangulari, apice
acuminato, antice in medio longitudinaliter sulcato armato, hoc
pone apicem sat profunde impresso; elytris lutescentibus, subtili-
ter punctato-striatis, maculis parvis, aenescentibus sat crebre irro-
ratis, interstitiis parum convexis, subtiliter, sub-remote, vage gra-
nulatis. — Long. 83, lat. 51 millim.

Hab. in regione fluvii Svakop.

Observ. Magmnitudine et fere statura O. preusti, clypeo producto,
apice reflexo, truncato, cornu capitis antice canaliculato, prothorace
pone apicem medio impresso ut et colore, elytrorum ab illo bene di-
stinctus.

141. Onthophagus bituberculatus: Oriv. Ent. I. 3. 131. 156. Tab.
CSE KR Sr

Hab. in vicinitate fluviorum Svakop et Kuisip.

142. Onthophagus signatus: Ban. Ins. Caffr. II. 304. 989.
Hab. in regione fluvii Svakop.

143. Onthophagus impressicollis: supra leviter convexus, tenuiter
albido-pubescens, subtus nigro-eneus, nitidus; capite prothorace-
que viridibus, illo sat profunde, posterius remotius punctato, an-
tice leviter rotundato, postice cornu brevi, acuto armato, hoc
crebre granulato, medio longitudinaliter impresso; elytris testaceis,
subtiliter striatis, interstitiis sub-remote granulatis; singulo elytro
fascia e callo humerali retrorsum arcuatim flexa, pone medium
cum opposita connexa, nigra, exeunte. — Long. 63, lat. 4 millim,

Hab. prope lacum N'Gami.

Observ. O. thoracico certe affinis, nonnihil minor, capite remotius,
evidentius punctato, cornu capitis brevi, sub-recto, prothorace antice
non lexvigato, medio evidentius impresso, elytrorum interstitiis remotius
granulatis.

3

144.

145.

146.

147.

148.

culis
vage

149.

— 113 —

Onthophagus venustulus: ErRIcHS. Arch. f. Naturg. IX. 233. 56.
Hab. in vicinitate fluvii Nolagi.

Onthophagus hybridus: Bun. Ins. Caffr. II. 305. 991.
Hab. in regione fluvii Svakop.

Onthophagus viridicollis: BEN. Ins. Caffr. II. 315. 1001.
Hab. in vicinitate fluvii Svakop.

Onthophagus tricorniger: ovatus, modice convexus, viridi-aeneus,
supra breviter, subtus longius albido-pubescens; antennis femoribus-
que posterioribus lutescentibus; capite crebre granulato, apice ro-
tundato, medio cornu longo, tenui, reflexo armato; prothorace sat
crebre granulato, antice ad latera late, confuse lutescente, dorso
antico bi-impresso, lavi, nitidissimo, utringue cornu sat longo,
acuminato, mnonnihil reflexo, introrsum parum nutante instructo;
elytris subtiliter striatis, maculis duabus parvis, nigro-fuscis, una
suprahumerali, altera apicali notatis, interstitiis sat crebre, vage
punctulatis. — Long. 8—93, lat. 5—53 millim.

Var. a. dilute lutescens, capite, pedibus anticis plagaque magna
antica prothoracis viridi-zeneis.
Hab. prope lacum N'Gami et in regione fluvii Svakop.

Onthophagqus truncaticornis: ovatus, superne leviter comvexus,
testaceus, sat dense pallido-pubescens; capite ferrugineo, crebre
punctulato, apice rotundato, medio carina transversa, arcuata,
utringue abbreviata et pone illam cornu brevi, sat lato, com-
presso, apice truncato armato; prothorace sat crebre, mediocriter
punctato, dorso senescente, linea tenui, longitudinali, laevi notato,
apice quadrinodoso, nodis lateralibus minoribus; elytris tenuiter
striatis, interstitiis distincte, minus crebre punctulatis, vitta pe-
ctoris abdomineque aeneis. — Long. 8, lat. 43 millim.
Hab. juxta lacum N'Gami.

Observ. OQO. quadrinodoso affinis, angustior, cornu capitis, tuber-
apicalibus prothoracis minoribus, interstitiis elytrorum crebrius,
punctulatis distinctus.

Onthophagus semiflavus: ovatus, parum convexus, niger, niti-
dus; antennis pedibusque posterioribus luteis; capite remote pun-
ctato, apice sub-truncato, medio transversim obsolete carmato;
prothorace remote, insequaliter, profunde punctato; elytris dilute
flavescentibus, subtiliter punctato-striatis, interstitiis planis, sub-
levibus. — Long. 43, lat. 24 millim.
Hab. in vicinitate fluvii Svakop.
Observ. Primo intuitu O. pallidipenni similis, minor, preesertim

angustior, capite remote punctato, apice sub-truncato, prothorace pro-
funde, remote punctato, elytris subtilius punctato-striatis ut et colore
pedum posteriorum ab illo abunde distinctus.

— l1l4 —

150. Onthophagus vinctus: Ericns. Arch. f. Naturg. IX. 234. 58.
Hab. prope lacum N'Gami.

151. Onthophagus azillaris: leviter convexus, niger, supra breviter,
parce, subtus longius et densius griseo-pubescens; capite antice
crebre, transversim aciculato, postice confertim punctato, ante
basin comu brevi, erecto, obtuso armato; prothorace densissime
granulato; elytris tenuiter striatis, interstitiis planis; bi-seriatim
granulatis, singulo elytro macula parva suprahumerali rufo-testa-
cea.. &'. — Long: 7, lat. 4 milllim:.

Hab. in regione fluvii Svakop.

152. Onthophagus guttatus: rotundatus, modice convexus, niger, ni-
tidus, supra parcius, subtus densius cinereo-pubescens; capite pro-
thoraceque cyaneo-micantibus, illo crebre punctulato, pone medium
obsolete bi-tuberculato, apice triangulariter emarginato, hoc sat
profunde, minus crebre punctato; elytris subtiliter punctato-stria-
tis, interstitiis bi-seriatim punctulatis; singulo elytro maculis dua-
bus rufo-testaceis, una humerali, oblongo-quadrata, altera intra-
apicali, elongata, transversa. — Long. 41, lat. 23 millim.

Hab. juxta lacum N'Gami.

153. Aphodius caffer: BEN. Ins. Caffr. II. 328. 1012.
Hab. prope lacum N'Gami.

154. Hybosorus ruficornis: BEN. Ins. Caffr. II. 369. 1048.
Hab. in vicinitate fluvii Svakop.

155. Bolboceras posticatus: rotundatus, valde convexus, dilute fer-
rugineus, nitidus, subtus fulvescenti-pilosus; capite confertim ru-
goso-granulato, inter antennas tuberculo bifido armato, ante tuber-
culum transversim carinato; prothorace crebre punctato, ante basin
transversim sub-levi, dorso profunde sulcato, medio utringue ob-
solete tuberculato, pone apicem arcuatim impresso; scutello crebre
rugoso-punctato; elytris distincte punctato-striatis, postice plaga
maxima, communi, picea ornatis; interstitis planis, levibus; tibiis
anticis extus septem-dentatis. — Long. 14, lat. 9 millim.

Hab. prope lacum N'Gami.

Observ. Magnitudine B. gallici, sculptura et forma prothoracis
ab affinibus bene distinctus.

156. Troz foveolatus: breviter ovalis, niger, sub-opacus; capite bi-
tuberculato; prothorace indumento griseo tecto, subtiliter pun-
ctato, dorso antico late sulcato, ante basin Jateribusque impresso,
margine laterali crenato; elytris dorso profunde, seriatim foveola-
tis, lateribus striatis, remote granulatis, margine serratis, inter-
stitiis foveolarum elevatis, granulatis; tibiis anticis extus obtuse,
breviter quadri-dentatis. — Long. 16, lat. 1014 millim.

Hab. juxta fluvios Svakop et Nolagi.

157.

158.

159.

160.

161.

— 115 —

Trog Badula: Ericus. Arch. f. Naturg. IX. 235. 62.
Hab. prope lacum N'Gami.

Tro incultus: BEN. Ins. Caffr. II. 377. 1054.

Hab. in vicinitate fluvii Svakop.

Trogx variolosus: Bun. Ins. Caffr. II. 378. 1056.

Hab. in regione fluvii Svakop.

Dichelus suspectus: ovatus, leviter convexus, subtus dense al-
bido-pubescens; capite prothoraceque sat dense cinereo-pilosis, cre-
bre, subtiliter punctulatis; scutello albido-pubescente; elytris testa-
ceis, creberrime, vage punctulatis, squamis depressis, piliformibus,
albidis sat crebre obsitis; tarsis omnibus tiblisque posticis ferru-
gineis. — Long. 53, lat. 3 millim.

Hab. in regione fluvii Svakop.

Serica interpunctata: rotundata, convexa, rufo-testacea, marga-
ritaceo-micans; capite prothoraceque nigro-cyaneis, illo crebre pun-
ctulato, basi transversim lavi, apice sub-truncato, reflexo, breviter
tri-dentato, hoc crebre punctulato, medio longitudinaliter, leviter
carimato, carina antice obliterata; elytris subtiliter punctato-striatis,
interstitiis sat latis, planis, mediocriter, minus crebre, vage pun-
ctatis; tibiis anticis extus tri-dentatis, dente superiore parvo. —

Long. 7—8, lat. 51 millim.

162.

163.

Var. a. rufo-testacea, capite piceo.
Hab. juxta lacum N'Gami.

Serica livida: oblongo-ovata, convexa, testacea, nitida; capite
rufo-testaceo, confertissime punctulato, postice transversim laevi,
ante medium transversim bi-carimato, carima anteriore utrinque
abbreviata; prothorace sat crebre punctulato; elytris subtiliter pun-
etato-striatis, interstitiis parum convexis, sat crebre, vage, eviden-
tius punctulatis; tibiis anticis extus tridentatis, dente superiore
obsoleto. — Long. 54, lat. 3 millim.

Hab. in vicinitate fluviorum Svakop et Nolagi et prope lacum

N'Gami.

Trochalus badius: sub-ovatus, convexus, castaneus, nitidus;
antennis flavo-testaceis; capite minus crebre punctulato, ante me-
dium transversim carinato, basin versus lavi, clypeo apice tuber-
culo brevi instructo; prothorace sat crebre; mediocriter punctato;
elytris vage, crebre punctatis, obsolete striatis, striis lateralibus,
presertim postice, evidentioribus; tibiis anticis extus acute bi-
dentatis. — Long. 9, lat. 6 millim.

Hab. ad T'kons fountain.
Observ. E majoribus, mnitidus, elypeo apice tuberculato, capite

ante basin lzevi, elytris evidentius punctatis ab affinibus distinctus.

164. Trochalus Byrrhinus: Bun. Ins. Caffr. II. 129. 225.

Hab. juxta lacum N'Gami.

165.

166.

167.

168.

169.

170.

pite

— 116 —

Trochalus rubricatus: sub-rotundatus, convexus, rufo-testaceus,
nitidus; antennis dilutioribus; capite prothoraceque erebre punctu-
latis, illo ante medium transversim carinato; elytris fere opacis,
leviter, distincte striatis, interstitiis planis, sat crebre, vage pun-
ctulatis; tibiis anticis extus bi-dentatis. — Long. 73, lat. 53
millim.

Hab. prope lacum N'Gami.

Camenta ventricosa: ovata, convexa, nigro-picea, nitida; anten-
nis palpisque testaceis; abdomine obscure ferrugineo; capite crebre
punctulato, ante medium transversim tenuiter carinato; prothorace
subtilissime, sat crebre punctulato; elytris medioeriter, sat crebre,
apice subtilius, parcius punctatis, singulo carinis duabus dorsa-
libus, haud elevatis, lxevibus; pygidio mediocriter punctato, medio
transversim sat late levi. — Long. 93, lat. 6 millim.

Var. a. rufo-testacea, capite nigro, pedibus piceis.
Hab. juxta lacum N'Gami.

Schizonycha rufina: Bun. Ins. OCaffr. II. 97. 793.

Hab. prope lacum N'Gami.

Schizonycha puneticollis: Bun. Ins. Caffr. II. 98. 794.

Hab. in regione fluvii Svakop.

Leontocheta Alopex: FABR. Syst. EL II. 163. 14.

Hab. in vicinitate fluvii Svakop.

Anomala immatura: oblongo-ovata, convexa, dilute flavo-testa-
cea, sub-nitida, supra glabra, subtus flavo-pilosa; capite subtilis-
sime, crebre punctulato; clypeo longiore, transversim impresso,
argute reflexo-marginato, margine nigro; prothorace subtilissime,
sat crebre punctulato; elytris punctato-striatis, interstitiis incon-
cinne punctatis, alternis non latioribus; pedibus totis testaceis,
tibiis anticis tridentatis, dente superiore parvo. — Long. 143—
16, lat. 71—83 millim.

Hab. juxta lacum N'Gami.
Observ. Primo intuitu A. pallide simillima, dilutius testacea, ca-
et presertim prothorace subtilius, erebrius punctulatis, illo ante

oculos longiore, evidentius transversim impresso, interstitiis elytrorum
alternis vix latioribus, tibiis tarsisque posticis non infuscatis, tibiis an-
ticis nonnihil latioribus, extus semper tri-dentatis etsi dente superiore
obsoleto.

Lök:

172:

173.

Adoretus maculatus: Bun. Ins. Caffr. IL. 68. 766.
Hab. in regione fluvii Svakop.

Heteronychus Arator. Geotrupes id. FABR. Syst. El. I. 21. 75.
Hab. prope lacum N'Gami.

Temnorhynchus Diana: Scarabeus id. PA1is. BEaAuv. Ins. rec.
en Afr. et Amer. Col. Tab. I. f. 4.

Hab. in vicinitate fluvii Kuisip.

— 117 —

174. Syrichtus verus: Geotrupes Syrichtus FABR. Syst. El. I. 16.
52. — Syrichtus id. Burm. Handb. V. 167. 1.

Hab. juxta lacum N'Gami.

175. Ceratorhina (Dieranorhina) Derbyana: WEstw. Arc. Ent.
nio. 4 Tab 2
Hab. prope lacum N'Gami.

176. Ceratorhina (Dicranorhina) frontalis: WEstw. Mag. of
Nat. Hist. 1841. XXV. 5.
Hab. in regione fluvii Nolagi.
177. Ceratorhina (Cheirolasia) Burkei: Wrstw. Burm. Handb.
V. Od 0:
Hab. juxta lacum N'Gami.

178. Heterorhina trivittata: BurM. Handb. III. 256. 2.
Hab. prope lacum N'Gami.

179. Rhinocoeta armata: ovata, modice convexa, nigra, supra parum,
subtus magis nitida, ibique parce brunneo-pilosa; capite crebre
punctato, antice transversim impresso, reflexo, apice sub-truncato,
vix exciso; prothorace crebre, mediocriter punctato, apice tuber-
culo brevi instructo; scutello creberrime punctulato; elytris crebre
rugulosis, dorso antico evidentius, minus dense punctatis, singulo
leviter bi-carinato, carinis nitidis, ante apicem conjunctis. 8. —
Long. 133, lat. 83 millim.

Hab. in regione fluvii Nolagi.
Observ. Rh. cornuta dimidio minor, capite apice sub-truncato,

vix exciso, prothorace antice non impresso, scutello undique creberrime

punctulato ab illa facile distincta.

180. Clinteria egregia: oblonga, supra parum convexa, atra, sub-
opaca, subtus nitida; capite mediocriter, sat crebre punctato, an-
tice plano, utrinque longitudinaliter impresso, albo-bimaculato,
apice sat profunde exciso; prothorace utrinque macula magna an-
tica laterali nivea et pone illam macula altera obscure sanguinea
ornato; elytris parum profunde punctato-striatis, singulo maculis
duabus niveis, una in medio, laterali, magna, postice oblique
truncata, altera apicali, minore, oblonga, transversa; pygidio apice
sanguineo, basi utringue macula nivea; pectore maculis duabus in
utroque latere, inferiore minore et totidem abdominis, niveis. —
Long. 15, lat. 73 millim.

Hab. juxta lacum N'Gami.

Observ. Cl. suavis Burm. Handb. V. 553. 26. simillima, sed
signaturis capitis, pygidii pectorisque niveis ab illa distincta videtur.

181. Anoplochilus maurus: ovatus, modice convexus, niger, nitidus,
supra sqvamis dilute ochraceis parce variegatus; capite crebre ru-
goso-punctato, apice reflexo, medio leviter exciso; prothorace dorso
cerebre rugoso-punctato, lateribus aciculato, carina longitudinali

— 118 —

modice elevata, lzevi instructo; scutello crebre punctato, medio
levi; elytris crebre, irregulariter punctatis, punctis hinc inde sub-
seriatis; singulo elytro dorso bi-carinatis, pone medium ad sutu-
ram et inter carinas impresso; corpore subtus parce pubescente,
cerebre rugoso-punctato; abdomine utringue serie e maculis parvis,
ochraceis. — Long. 11—13, lat. 73—9834 millim.
Hab. prope lacum N'Gami et in regione fluvii Svakop.
Observ. ÅA. odioso affinis, prothorace carinato, illo elytrisque cha-
racteribus albidis non variegatis.

182. Oxythyrea amabilis: ScHAUM Ann. Ent. II. Ser. II. 408. 8.
Hab. in vicinitate fluvii Svakop et prope lacum N'Gami.

183. Ocythyrea albosignata: oblongo-ovata, nigra, nitida, supra pa-
rum convexa, subtus parce pubescens; prothorace minus crebre,
mediocriter punctato, vitta utrinque laterali, oblonga, impressa
nivea; elytris parum profunde, sat crebre punctato-striatis, dorso
postico ad suturam impressis, carima apicem versus extrorsum
flexa instructis; singulo maculis tribus lateralibus, sub-impressis
niveis ornato, prima ante medium, subtriangulari, minore, secunda
in medio, sat magna, sub-ovata tertiaque apicali, minore, trans-
versa, introrsum angustiore; pygidio niveo-bimaculato; pectore an-
tice utringue macula sub-rotunda, albida. — Long. 10—11, lat.
6—61 millim.

Hab. prope lacum N'Gami.

Observ. Magnitudine et fere statura O. hemorrhoidalis. O. ama-
bili colore proxima, minor, angustior, maculis niveis elytrorum aliter
formatis et distributis ab illa facile distincta.

184. Ozxythyrea dysenterica: Bun. Ins. Caffr. II. 24. 702.
Hab. in regione fluvii Svakop et juxta lacum N'Gami.

185. Ozythyrea vitticollis: BEN. Ins. Caffr. II. 25. 704.
Var. b. prothorace utrinque vitta intramarginali, maculisque
quatuor parvis dorsi albis.
Var. ce. prothorace vitta dorsali postice abbreviata.
Var. d. prothorace vitta dorsali nulla.

Var. e. prothorace nigro, vitta intramarginali interrupta macu-
lisque quatuor dorsi albis.

186. Tephraea dichroa: Aplasta id. ScHAuMm Ann. Ent. II. Ser. II.
40.711;

Hab. juxta lacum N'Gami.

187. Tephraea Napea: oblongo-ovata, 'supra parum convexa, sub-
opaca, nigra, subtus nitida; capite cerebre, postice nonnihil evi-
dentius punctato; prothorace sanguineo, minus crebre, mediocriter
punctato, pone medium maculis duabus parvis nigris ornato; scu-
tello utrinque seriatim punctato; elytris sanguineis, mediocriter

— 119 —

punctato-striatis, singulo in dorso bi-carimato, carinis ante apicem
abbreviatis, conjunctis; pygidio crebre punctato, sanguineo, medio
longitudinaliter elevato. — Long." 113, lat. 7 millim.
Var. a. prothorace basi macula sat magna, cordiformi, antice
excisa margineque exteriore elytrorum nigris.

Hab. prope lacum N'Gami.
188. Zuryonia (Elaphinis) nigritula: Ban. Ins. Caffr. II. 39. 726.

Var. a. elytris macula suprahumerali rubra maculisque parvis
albidis dorsi sub-seriatis notatis, pygidio albo-quadrima-
culato.

Hab. juxta lacum N'Gami.

Observ. Individuum in Ins. Caffr. descriptum certe detritum.

189. Cetonia (Pachnoda) flaviventris GoRY et PeErcH. Burm.
Handb. III. 5238. 12.

Hab. in regione fluvii Nolagi.

190. Cetonia (Pachnoda) picturata: ovata, nitida, leviter convexa,
dilute lutea; capite corporeque subtus rufo-ferrugineis, hoc utrin-
que parce albo-maculato; prothorace subtilissime coriaceo, remote
punctulato, dorso lineis duabus longitudinalibus, obliquis, antror-
sum nonnihil approximatis, antice minus, postice magis abbre-
viatis notato, basi in medio scutelloque anguste nigro-marginatis;
elytris subtiliter, sub-seriatim punctulatis, sutura anguste maculis-
que quatuor singuli migris, prima in disco, ante medium, sub-
rotunda, secunda longe pone medium, versus marginem, majore,
fere oblongo-quadrata, tertia inter medium et apicem prope sutu-
ram, elongata, transversa quartaque apicali, oblonga, transversa,
nigris; pygidio maculis sex parvis, albis insignito. — Long. 20—
23, lat. 113—14 millim.

Hab. juxta lacum N'Gami.
Observ. C. Histrioni FABR. proxima videtur elytro singulo nigro-
quadrimaculato ab illa distincta.

191. Cetonia (Pachnoda) cincta: DE Grrr. Burm. Handb. V:
STAN 0

Hab. prope lacum N'Gami.

192. Cetonia (Pachnoda) frenata: Burm. Handb. V. 561. 56.
Hab. juxta lacum N'Gami.

193. Cetonia (Pachnoda) leucomelana: Gory et PrrcH. Burm.
Handb. V. 562. 59.

Hab. prope lacum N'Gami.
194. Cetonia (Pachnoda) laticineta: Burm. Handb. V. 562. 60.

Hab. juxta lacum N'Gami. ASSA
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 17. N:o 3. 2 NR
, N 103 SÖN

— 120 —

195. Cetonia (Pachnoda) chaleea: Gory et PErcH. Burm. Handb.
ITIT. 528. 18.
Hab. in regione fluviu Svakop.

196. Cetonia (Pachnoda) turbida: ovata, parum convexa, nigra,
supra sub-opaca, subtus nitida, parce pubescens; antennis flavo-
testaceis, articulo primo piceo; capite crebre punctulato, apice
truncato; prothorace sub-triangulari, rufo-testaceo, sat crebre, me-
diocriter punctato, utrinque vitta laterali angusta, impressa, albido-
squamosa notato, apice tuberculo parvo, nigro instructo; scutello
obsolete, remote punctato, basi in medio macula parva rufo-testa-
cea; elytris parum profunde, sat crebre, sub-seriatim punctatis,
callo suprahumerali vittaque inzequali disci, pone medium extror-
sum ampliata, nigris; pygidio albo-bimaculato; abdomine subtus
quadrifariam albo-maculato. — Long. 15, lat. 9 millim.

Hab. prope lacum N'Gami.

197. Diplognatha maculatissima: oblongo-ovata, supra fere plana,
rubro-testacea, sub-opaca, subtus cum pedibus nigra, rubro-varie-
gata; prothorace minus crebre, confluenter elytrisque densius, in-
zequaliter nigro-maculatis, tenuiter striatis, interstitiis leviter con-
vexis; scutello rubro-testaceo, signo malleiformi, nigro notato; py-
gidio nigro, rubro-maculato vel rubro, nigro-maculato; processu
mesosterni lato, parum producto, utrinque oblique truncato. —
Long. 20, lat. 103 millim.

Hab. juxta lacum N'Gami.
Observ. Statura longiore, superne fere plana, maculis elytrorum
nigris crebrioribus, processu mesosterni latiore ab affinibus distincta.

198. Spilophorus plagosus WEstW. Centrognathus lugubris BURM.
Handb. V. 565. 70. a.

Hab. prope lacum N'Gami.

— 121 —

Om benbrecciorna vid Adriatiska och Medelhafvet. Af
J. STEENSTRUP. Utdrag ur ett bref till Hr Sun-

DEVALL.
[Meddeladt den 14 Mars 1860.]

Köpenhamn d. 31 Dec. 1859.

Efter at have i Berlin, Wien og Pesth (Triest dog ikke
at forglemme) seet alt hvad i Museerne var opbevaret af Brec-
cierne ved Adriaterhavet og Middelhavet, og ved dette Efter-
syn — om endog Materialet var forbausende lidet — allerede
kommen til Erkjendelse af at tidligere overmaade meget var ble-
vet misforstaaet i Knoklebrecciernes Dannelse, og at min Hy-
pothese eller Formodning om Kjökkenmöddinger heller ikke kunde
holde Stik i ret stor Udstrzekning, begav jeg mig ud paa de quar-
neriske Öer, for at faae et Begreb om Breccierne in Situ, og ved
denne Autopsie bedre klare mig Dannelsesmaaden. Som Tilfeel-
det er ved Nizza, Cette, og andre Steder ved Middelhavet, hvor
som bekjendt Breccien kun var synlig i en kort Tid og derpaa
forsvandt, fordi Massen var saa ringe, saaledes forholdt det sig
ogsaa her. De Punkter, hvor Andre havde tidligere fundet den,
fremviste den ikke mere, og nye maatte opfindes, eller nyopfundne
benyttes, og paa saadanne Steder har jeg, som jeg mener, til-
strekkeligen kunnet overbevise mig om: 1:o At de adriatiske eller
Dalmatinerbreccierne langtfra have den monotone Dyreverden af
Hovdyr, som man maatte efter CUVIER formode, men indeslutte
ogsaa baade Gnavere (Hare- og Hypudeusagtige Dyr) og mindre
og större Rovdyr (selv Löver). 2:0 At den knuste Tilstand,
hvori Knoklerne ere, den neästen chaotiske Sammenblanding —
hvilke tvende Forhold allermindst lod forklare sig ved de tidli-
gere Tydninger, og allermest syntes mig at pege hen paa Kjök-
kenmöddinger — er bleven total misforstaaet eller hviler paa en
fuldstendig Misforstaaelse. »Knusningen» er nemlig aldeles ikke
tilstede som saadan, som Virkning af nogen voldsom mechanisk
Kraft, der i ringeste Henseende tyder hen paa nogen »Kata-

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 3.

— 122 —

strophe» i Jordskorpens Udvikling; den tilsyneladende »knuste
Tilstand» er simpelthen en Fölge af en Revning og Bristning, en
Sprekning, idet Knoklerne, efterat have vaeret vaade ved Ath-
mospheerilia igjen ere blevne tör, Vidnesbyrd netop om den
fuldstendige Rolighed, hvori disse Knokler have ligget under
der. hele Indkitning, siden de fra hinanden sprukne Brokker og
Dele i Reglen ikke ere blevne fjernede fra hinanden. Forvirrin-
gen og Sammenblandiugen ere ogsaa väsentligen en Illusion, hid-
rörende derfra, at man nesten altid har undersögt Smaastykker
af Breccien, istedetfor större udspraengte Masser; men hvis man
undersöger disse, eller hvis man bemerker sig Stillingen af
Knoklerne i de mindre Stykker, som man med Krud eller
Jernstenger efterhaanden udsprenger, skal man snart overbevise
sig om, at Dyret (Oxen, Hesten, Hjorten, 0. s. v.) eller dets
Dele ligge i Sammenheng, Teer, Fodrodsbeen og Lemmer i god
indbyrdes Stilling. Det er to Hovedkjendsgjerninger, som strax
stille Knokkelbreccierne paa disse Öer udenfor samtlige voldsomt-
dannede Produkter; og, 3:o, ikke mindre viser den steenhaarde
marmorlignende röde Kalkkit, der sammenbinder dem, ganske
bestemt, at den ingenlunde er hidfört med Vandströmme 0g
Syndfloder eller Katastropher, men simpelthen ved roligt ned-
sivende eller svagtflydende atmospherisk Vand, ligesom Kittet i
Eet og Alt er liigt det röde Pulver, der ved Forvittring og Vand
danner sig overalt paa de Kalkmasser, i hvilke de Klöfter og
Revner befinde sig, som senere ere blevne fyldte med Knokkel-
breccien. Som Breccien fandtes her paa Öerne i Adriaterhavet
og i Istrien, fandt jeg den ogsaa langs med Middelhavet i Reglen —
det Par Undtagelser jeg troer at burde gjöre, skal jeg strax
anföre.

Knoklernes Ansamling i de senere fyldte Revner og Klöf-
ter hidleder jeg fornemlig fra Nedstyrtning og Nedfaldning igjen-
nem en lang Rekke af Tid, — Nedstyrtning eller Nedskydning
paa enkelte Punkter, hvor netop Dyrenes Stier eller Veie vare
mere farlige, saa at Uagtsomhet eller Il, naar de ved Rovdyrs-

forfölgelse eller af andre Grunde vare satte i en voldsom Bevze-

— 123 —

gelse, og den ene i Flokken da ofte paa saadanne Punkter stödte
eller puffede til den anden — som wman hvert Öieblik i saadanne
Omgivelser iagttager det ved vilde og tamme Dyr. — Det er
kun undtagelsesviis at Rovdyr have slebt Dyrene i Spalterne;
men hvor de mindre og större Gnavere udgjöre Hovedmassen
(Sardinien, Ungarn), synes Aarsagen til Sammenhobning fleerdob-
belt, idet paa det ene Sted disse virkelig kunne i Skarer have
beboet de halvfyldte Spalter, medens paa andre Steder Ansam-
lingerne fornemmelig synes hidröre fra Rovfugleboliger.

Aldeles af Stedforholdene, og det organiske Liv de betin-
gede, mener jeg altsaa det har veret afhaengigt, om Spalten eller
Revnen er bleven fyldt eller ikke, er bleven allene fyldt med de
blot nedramlede skarptkantede Steenstykker og den forbindende,
med Regnvandet (nedsivende) afsatte Kit, eller er bleven tillige
paa enkelte Steder fyldt med Dyreknokler, og om der i sidste
Tilfelde vesentligen have opsamlet sig Dyreknokler af den ene
eller den anden Art. Spaltfyldningen og Brecciedannelsen vil man
allerede ikke kunne forklare sig ved Vandströmme og voldsomme
Virkninger, saasnart man blot vil betragte omhyggeligen enten
de indkittede skarptkantede Stykker eller den sammenbindende
og indhyllende Kit, og endnu mindre kan man forklare sig ved
saadanne Virkninger, at kun een af hundrede Revner fremviser
»Knokkelbreceie», medens de andre vise Breecie uden Knokler,
eller at det kun er paa yderst enkelte og indskrenkede Partier af
Spalten at Kuoklerne saaledes er blevne ophobede. Jeg er saa-
ledes saa langtfra at ville see Virkning af og Vidnesbyrd om
»Katastropher» og »Kataclysmer» i disse Phaenomener, at jeg
meget mere anseer dem for Virkninger og Vidnesbyrd om en
Naturro, ligesaastor som Öieblikkets.

At de brecciefyldte Spalter have mange Forbindelser med
Knoklehulerne, ofte fortsatte dem, ofte ende sig i disse, have den
samme Dyrefauna, og have oftest en sammenbindende Kalkkit,
der i det Veesentlige er eens, er fuldkommen vist; men derfor
blive Knokkelspalterne og Knokkelhulerne dog to Phanomener,
som ikke ere identiske og ikke tör sammenblandes. Conservatio-

nen af Knoklerne er forskjellig, og Hulernes Historie bliver i en-
kelte Henseender en anden. TImidlertid maa jeg dog strax sige,
at selv de rigeste sydfranske Huler, der allerbedst skulle vise den
almindelige Vandström og Syndfloden, vise aldeles tydeligt, at
Knoklerne ikke ere samlede og afsatte af Vandet. Det omhygge-
lige Studium af Kjökkenmöddingernes Knokler og Knoklebrokker
er her kommet mig tilgode, og har viist mig ved en speciel Sam-
menligning, at Hulestudiet kan drage megen Nytte fra hiint. Som
almindelig Regel troer jeg det gjelder, at Dyrene, hvis Knokler
findes i Hulerne, ere successiv, i Tidernes Löb nedfaldne eller
indflygtede Individer, som ligesaa successiv ere blevne afgnavne
af Rovdyr, som have der sögt Föden. Det er Reglen, mener
jeg; — undtagelsesviis ere Knoklerne indslebte; langt, langt
sjeldnere kan en Beek have nedfört een eller anden Knokkel.

De Undtagelser fra den almindelige Norm for Knokkelbrec-
cien jeg ovenfor hentydede paa, ere saadanne som den ene Klöfte
ved Nizza og maaskee tillige ved Antibes, hvor Knoklerne virkelig
synes alle ved mechaniske Slag knuste og Brokkerne ikke ligge
nogenlunde i Beenets Stilling eller Partierne af Dyrene sammen-
hengende, hvor mange Kulbrokker ere indblandede i Kalkkittet
med Knoklerne, og hvor mangfoldige Knokler bere Spor af at
have veret i Ilden. Her antager jeg Massen vesentlig at vere
Kjökkenmödding, og i en större Blok af den forhenvierende Brec-
ciemasse ved Nizza (nu er nemlig intet af denne Breccie tilbage
i Klippen), som blev mig givet af VERANY, fandt jeg ogsaa tyde-
lige Partier af en Flintlandse i den tetteste Kitmasse.

Endnu har jeg intet faaet af hvad jeg til Oplysning af disse
Forhold har indsamlet; jeg kan derfor endnu ikke begynde Ud-
arbeidelsen (den yderst-möisommelige og langvorige) af Knok-
lerne, og refererer kun efter Hovedindtrykket och Hovedresulta-
terne, som de kortelig nedskreves.

-— Rö

Om nägra vid Klefva grufvor förekommande sekundära
bildningar. Af F. M. STAPPF Ta

[Meddeladt den 14 Mars 1860].

Medan Klefva nickelgrufva i Alsheda socken i Småland be-
arbetades som koppargrufva, bortkastades den derstädes före-
kommande nickelhaltiga magnetkisen såsom värdelöst mineral,
öfver varpet. En del deraf undergick dock förut en ofullständig
rostning, för att derur framställa jernoxid (rödfärg). Genom
varpets utsofring har man på sednare tider vunnit ganska bety-
dande qvantiteter af nickelmalm.

Masgnetkisen har under tidens lopp undergått en förvittring,
hvilken förorsakats af den företagna rostningen. På vissa stäl-
len är nu varpet ihopsintradt genom en pissophanlik massa, hvil-
ken omgifver magnetkisen och sammankittar den med grönste-
nen (varpets hufvudmassa) till ett slags breccia. Denna förvitt-
ringsprodukt består hufvudsakligen i bas. svafvelsyrad jernoxid
med vatten, men innehåller dessutom lerjord, talkjord, kalkjord
och nickeloxid. Färgen är rostbrun, i små bitar varierande mel-
lan grågrön och svartbrun. De svartbruna varieteterna likna
harz, äfven hvad glansen vidkommer. Ibland träffas substansen
glanslös och jordig, men i allmänhet är ytan åtminstone glän-
sande, liksom fernissad. Der någon fri yta kunnat bilda sig, har
sintern antagit njurformiga eller stalaktitlika former, hvilka an-
tyda, att sintern till en del afsatt sig ur en lösning, eller att
den såsom slamm följt vattnets rörelser, innan den hårdnade.
Kärnor af magnetkis, hvilka ofta bilda medelpunkten för sinter-
kulor, likna icke det oförvittrade mineralet. De hafva en grå-
svart färg utan glans; nickelhalten uti dem öfverstiger den i den
nu brutna magnetkisen.

En märkelig förändring har inträdt, der jernsintern kommit

i beröring med reducerande ämnen, såsom träspån o. s. v. Den

" Härtill tafl. IV.
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 3.

— 126 —

har nemligen då blifvit reducerad till svafveljern, hvilket ut-
värtes beklädes af sintern. Mellan begge är vanligtvis, men ej
alltid, ett. tomt rum. Intet tvifvel kan uppstå derom, huruvida
detta svafveljern är sekundärt eller primitift, och endast omgifvet
af en förvittringshinna. Fäster man sig äfven icke vid, att svaf-
veljernet, oftast i tunna band, följer alla sinterns krokiga vägar,
att man ej sällan anträffar det såsom beklädnad af en liten träd-
bit eller dylikt, så antyder dess struktur, att man icke har att
göra med tesseral svafvelkis, utan med rhombisk markasit. Så-
dan har aldrig anträffats i Klefva grufva på fast klyft. Detta
regenererade svafveljern innehåller, jemte spår af koppar, äfven
litet nickel, men långt mindre än magnetkisen.

En härmed analog bildning anträffades för några år sedan
i grufvan »Neu Gläck Silberstern» nära Freiberg. Små kri-
staller af på sednare tider bildad arsenikkis sutto här på gam-
malt gruftimmer, hvilket var öfverhöljdt med ett slam af skorodit.
Den i grufvan brutna arsenikkisen är silfverhaltig; äfven så den
regenererade, fastän i ringare grad.

Då jag genomsökte Klefva grufvarp, anträffade jag en bit
magnetkis, omgifven af en här och der sprucken jernsinterhinna.
Å denna sitta en mängd små kristalltaflor, hvilka dels bekläda
sprickorna, dels bilda sirliga rosettformiga grupperingar.

De hafva en halmgul till honunggul färg (den ljusare fär-
gen är närmare kanterna), äro genomskinande och perlmorglän-
sande. Betraktar man dem under mikroskopet, så ser man, att
mineralet är vattenklart och genomskinligt nära kanterna och i
tunna taflor; tjockare taflor äro gult färgade, de tjockaste honung-
gult till harzbrunt. Fig. II visar de olika färgade skickterna.
Vissa klyfningsytor visade under mikroskopet en vitriolgrön färg.

Mineralet är ej fullt så hårdt som gips; de tunna taflorna
äro elastiska; brottet (under mikroskopet betraktadt) ojemnt.

Med obeväpnadt öga kan man skönja, att de små tunna
taflorna måste tillhöra det rhombiska eller monoklinoödriska kri-
stallsystemet. Fig. I och II visar kristallernas utseende vid stark
förstoring, Fästa vi oss icke vid de många små kristallerna,

— 127 —

hvilka sitta på den högra kanten (fig. I), ej heller vid de ojemna
hinnorna, hvilka omkläda en del af kristallkropparne (CS
och IT), så är det ytorna b, l, n och m, hvilka begränsa kri-
stallen. Kristallformen i sin helhet påminner så mycket om
gipsens, äfvenså somliga tvillingsbildningar, att man knappast
kan råka ut för tvifvel om det kristallsystem, hvartill kristallerna
böra räknas. Det är det monoklinoödriska, och de olika ytorna
torde tillhöra följande former:

DENENECN)
MES SEIR
=

Me=0OrRw(Se fig ID:

Under mikroskopet bestämdes vinkeln mellan kanterna af
mm och Il såsom medel af många observationer till 125”. Andra
vinklar kunde icke mätas. Ytan b är randad genom mänga och
breda, parallelt med mm riktade linier. De korsas af andra
långt finare, hvilka löpa parallelt med nn. Tvillingskristaller,

hvilka likna gipstvillingarne, förekomma ganska ofta.

Mineralet kan lätt klyfvas i de tunnaste lameller parallelt
med &« PW. Det blädrar sig till och med i denna riktning.
Mindre fullkomlig, men ändå tydlig, är klyfningen efter den skar-
pare pyramidytan p; denna klyfyta har vitriolgrön färg. Pulvret
är halmgult.

Glödgadt i en glaskolf, dekrepiterar mineralet; det blädrar
upp sig, bibehåller sin förra glans, men antager en ogenomskin-
lig hvit färg med zinnoberröda strek och fläckar; pulvret blir nu
ljust tegelrödt, icke magnetiskt. Under glödgningen sublimeras
surt reagerande vatten.

Smälter för blåsröret vid kanterna till ett svart glas. Fuk-
tadt med kobolt-solution och sedan glödgadt, antager det en

svartbrun färg.

Smält på kol med soda, ger det en hepatisk slagg, som
svärtar silfverbleck.

— 128 —

Färgar boraxperlan i oxidationslågan gul; under afsvalnin-
gen färglös eller grönaktig. Blir icke oklar i den reducerande
lågan. Behandlas boraxperlan på kol i den reducerande lågan,
så blir den grön.

Löser sig i fosforsalt i oxidationslågan, under qvarlemnande
af kiselsyra. Perlans gula färg försvinner nästan helt och hållet
under afsvalningen. I reduktionslågan blir perlan oklar, emalj-
artad; på kol antager den en grön färg, utan att blifva genom-
skinlig.

Genom behandling med salpeter på ett platinabläck, åstad-
kommes ingen manganreaktion.

Smakar högst obetydligt metalliskt.

Löser sig till en del i varmt vatten; det oiösta bibehåller
profbitens form.

Löses lätt i saltsyra, men litet kiselsyra förblir olöst.

Genom qvalitativ analys fanns uti detta mineral: vatten,
svafvelsyra, kiselsyra, kalkjord, jernoxid, nickeloxid, koboltoxid,
lerjord, talkjord.

Brist på material hindrade anställandet af qvantitativ ana-
lys samt den egentliga vigtens bestämmande.

Såväl kristallform som de kemiska beståndsdelarne tyckas
dock utvisa, att mineralet bildar en utaf jernoxidul orenad talk-
Jord- och nickeloxidhaltig gips.

— 129 —

Bidrag till Ceroxidernas kännedom. Af F. M. STAPFF.

[Meddeladt den 14 Mars 1860].

Vid anställandet af en serie försök, för att söka utröna
något sätt, enligt hvilket ceritoxiderna, jern och mangan med större
lätthet än hittills kunde åtskiljas, eller åtminstone qvantitativt
bestämmas bredvid hvarandra, gjorde jag några iakttagelser, hvilka
kanske förtjena att meddelas, då de antyda tillvaron af högre
syrsättningsgrader af cerium, än de nu kända.

1. Glödgas salpetersyrad ceroxid vid småningom stegrad
temperatur, så inträda efter salpetersyrans fullständiga förstöring
och utjagning, minskningar i den qvarblifyande oxidens vigt; dock
så, att vigten blir stationär efter en viss förändring, och börjar
först vid stegrad temperatur att ånyo aftaga, tills den återigen
blir stationär.

Differenserna mellan de olika stationära vigterna stå till
hvarandra i ett bestämdt, enkelt förhållande.

Öfverskrides en viss temperaturgrad icke, så är glödgnin-
gens slutprodukt CeO? eller Ce”O". Dessa coefficienter äro be-
räknade ur vigtsförlusten, hvilken inträffade under glödgningen af
den resp. oxidationsgraden i vätgas, under förutsättningen att
CeO dervid bildades.

2. Mättas en svagt sur och till nära 0? C. afkyld lösning
af svafvelsyradt ceroxidul kali med chlorgas, så utfälles gula ge-
latinösa flingor. Neutraliseras sedan lösningen med kaustikt kali,
så inträder en stark gasutveckling, och gult ceroxiduloxidhydrat
utfälles.

3. Glödgas en innerlig blandning af salpetersyrad ceroxid,
chlorsyradt kali och kalihydrat, så att allt chlorsyradt kali sön-
derdelas, så erhålles en chokoladfärgad massa. Behandlas denna
med kallt vatten, så löser sig en del under gasutveckling (?)
med gul färg, men en laxröd återstod förblir olöst. Inom kort
tid blir lösningen färglös; samtidigt faller ett tungt gult pulver
till botten.

Öfvers. af K. Vet -Akad. Förh., 1680, N:o 3.

— 130 —

Står den vattenklara lösningen nu i några dagar, så drar
den kolsyra till sig, och samtidigt utfälles ett gulhvitt pulver af
Ce"O'+ aq. Efteråt innehåller lösningen intet spår af cer.

Kokas den vattenklara lösningen, så erhålles densamma fäll-
ning inom kort tid, och lösningen blir cerfri.

Neutraliseras och uppvärmes densamma lösningen, så blir
den likaledes och under samma pulvers frånskiljning befriad från
sin cerhalt.

Såvida ceroxiduloxiden icke upplöses af kaustikt kali (på
samma sätt som Ål och Be), antyda dessa senare försök, att
cerium har sin syra och öfversyra likaväl som mangan; att cer-
syrorna bildas och förhålla sig snarlikt mangansyrorna; att de
hafva en med mangansyrorna analog sammansättning, är dock
icke sannolikt, ty de gifva R”O' såsom sönderdelningsprodukt i
de fall, der mangansyrorna gifva RO?

Bereder man öfvermangansyradt kali ur cerhaltig mangan-
superoxid, så erhäller man en cerhaltig lösning af öfvermangan-
syradt kali.

Af försökens slutresultater får jag här endast meddela, att
hvarken ceroxidul eller manganoxidul reducera guldehlorid, om
de resp. lösningarne sammanblandas; att öfvermangansyran i en
lösning af öfvermangansyradt kali reduceras genom ceroxidul-
lösningar, dock under sådana förhållanden, att MARGUÉRITES
titreringsmethod för jern icke lätt kan tillämpas på cer. Vidare:
att ceroxidlösningar genom lämplig behandling med koppar redu-
ceras till ceroxidullösningar, hvarvid en motsvarande mängd kop-
par oxideras till oxidul, så att FUCHS jernprof och FICKENTSCHERS
manganprof kunna begagnas äfven till cerens bestämmande, så
vida dessa profmethoder på lämpligt sätt förändras. Att man
kan åtskilja mangan från cer och didym, lanthan och andra
enatomiga baser, derigenom, att man förvandlar manganen i su-
peroxid, och digererar sedan oxidblandningen med utspädd sal-
petersyra. Vid försöken bildades mangansuperoxiden genom de
blandade oxidernas glödgning med kali och chlorsyradt kali, mas-
sans behandling med vatten, längre kokning af den neutraliserade

Ad

je AT Vt JP SEA

Vt Fre

— 131 —

lösningen och torkning vid nära 200” C. af det i vatten olöst
blifna, samt det genom kokning ur lösningen utfällda (MnO? + zaq).
Ändtligen fanns, att lanthanoxiden icke fullständigt fälles genom
kolsyrefri ammoniak.

Blott i förbigående får jag anföra, att berylljorden fullstän-
digt kan åtskiljas från jernoxid, manganoxiduloxid, ceroxidul-
oxid, didymoxid, lanthanoxid, ytterjord m. m. på samma sätt,
som i SCHEERERS laboratorium begagnades till lerjordens skil-
jande från jernoxid m. m. Man smälter den förut glödgade
blandningen af dessa oxider vid hög temperatur med kolsyradt
natron, och utlakar det bildade natronberyllatet antingen med
mycket kallt vatten eller med så litet som möjligt kokande vat-
ten. Jemte berylljord innehåller den alkaliska lösningen den
lerjord, som fanns i oxidblandningen, och dessa begge jordarter
kunna sedan på vanligt sätt åtskiljas.

— 132 —

Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek.
(Forts. fr. sid. 104).

Från Linnean Society i London.

Transactions. Vol. 22: 3, 4.

Journal of the Proceedings: Botany, N:o 7—15. Suppl. N:o 1, 2
» » » Zoology, N:o 7—15.

Address 1858, 1859.

List 1858.

Från Zoological Society i London.
Proceedings, 1859: 2.
MircHeuL, D. W. Guide to the Gardens of the Zoological Society.
3d Ed. Lond. 1859. 8:o0.
Från Societe de Biologie i Paris.

Comptes rendus des Séances & Mémoires. 2:e Sér. T. 5.

Från Societe Linnéenne de Normandie i Caen.

Bulletin. Vol. 4.
Från Författarne.
ÅSBJÖRNSEN, P. C. Norske Huldreeventyr. I. 2n Udg. Chra. 1859. 8:0.
GöPPERrRT, H. R. Uber die versteinerten Wälder im Add Böhmen und
in Schlesien. Bresl. 1859. 4:0.

Från Hr Professor C. J. D:son Hill i Lund.

Fyra mathematiska Afhandlingar.

— 133 —

Försök att framställa kristalliserad Thorjord och Tan-
talsyra. Af A. E. NORDENSKIÖLD och J. J. CHY-

DENIUS ').
[Meddeladt den 14 Mars 1860].

Den vid dessa försök använda thorjorden var framställd
ifrån orangit, sålunda att mineralet sönderdelades med chlor-
vätesyra, kiselsyran afskildes, och med kaustik ammoniak ut-
fälldes alla dermed fällbara ämnen. Ammoniakfällningen löstes
derefter i saltsyra, lösningen neutraliserades med ammoniak och
en vid kokning mättad lösning af svafvelsyradt kali tillslogs.
Det derigenom utfällda dubbelsaltet af svafvelsyradt kali och
thorjord uttvättades med svafvelsyrad kalilösning, upplöstes i
vatten och thorjorden utfälldes med ammoniak, samt tvättades.
Då det dock ännu kunde vara möjligt, att fällningen inne-
höll något kali, samt att någon del af thorjorden bildade ett
basiskt salt, upplöstes den i salpetersyra och thorjorden utfälldes
ånyo med ammoniak, tvättades och glödgades. Den var då till
färgen svagt gulaktig och hade en egentlig vigt af 9,08.

Tantalsyran åter var på vanligt sätt framställd ur Hjelmit
från Nya Kårarfvet. Den var genom glödgning med en bland-
ning af svafvel och kolsyradt natron befriad från wolframsyra
och tennoxid.

Kristallisationsförsöken verkställdes, enligt de sätt som
EBELMEN för dylika undersökningar angifvit, sålunda, att en
portion af 2,24 gr. thorjord blandades med fyra gånger dess
vigt förglasad borax, samt en annan portion af 1,34 gr. blan-
dades med två gånger dess vigt smält borsyra. Tantalsyran
äter blandades i tvenne skilda portioner af 1,5 och 3,00 gr. med
fyra gånger deras vigt smält fosforsalt. Thorjordsblandningarne
insattes uti platta platinaskålar och tantalsyreblandningarne uti
små platinadeglar. Platinakärlen ställdes, omgifna af talkjord,

1) Härtill tafl. V.
Öfvers. af K. Vet-Akad. Förh., 1860, N:o 3.

— 134 —

uti oglaserade porslinsskålar och dessa åter uti en vanlig ler-
kapsel, sådan den nyttjas vid porslinsfabriker. Det hela infördes
uti en af ugnarne vid Rörstrands porslinsfabrik, der det fick stå
under förloppet af en bränning. Starkaste hettan uti en sådan
ugn varar i ungefär fyratioåtta timmar och afsvalningen sker
mycket långsamt.

Endast den del af thorjorden, som smältes med borax, gaf
kristaller. I boraxglaset kunde man skilja tvenne lager, nemli-
gen upptill ett genomskinligt glas, och i bottnen af skålen en oge-
nomskinlig hvit massa. Något större, brunfärgade kristaller voro
här och der insprängda uti det klara boraxglaset, och sådana hade
äfven afsatt sig på skålens väggar. Då massan behandlades
med utspädd saltsyra, blefvo de bruna kristallerna olösta, äfven-
som den hvita bottensatsen, som bildade ett tungt, hårdt pulver,
hvilket vid starkare förstoring visade sig bestå af idel kristal-
ler, alldeles likadana som de större, med blotta ögat urskilj-
bara, bruna. Betydligt thorjord, som ej vid afsvalningen ut-
kristalliserat från boraxen, befanns äfven vara löst uti chlor-
vätesyran.

De kristaller, som fästat sig vid platinaskålens väggar, be-
gränsades endast af hexaidytor och bildade förmodligen fyrsidiga,
af basiska ändytan afstympade prismer. De lösa kristallerna
hade deremot det fig. 1 afbildade utseendet. Prismerna voro här
ej afstympade af basiska ändytor, utan af en, åtminstone van-
ligtvis inskjutande, trubbig, fyrsidig pyramid, och kristallerna lik-
nade således de vanliga ihåliga bildningarne hos koksaltet. Vid
thorjordskristallerna anträffades dessa inskjutande pyramider dock
endast på tvenne emot hvarandra ställda sidor, och dessa pyra-
mider voro äfven alltför trubbiga för att kunna hänföras till det
regulära systemet. Ej heller tycktes dessa kristaller uppkomna
genom någon tvillingsbildning, ty man kunde icke på någon
af de enkla kristaller, vi undersökte, märka nägra andra in-
springande vinklar än dem, som härrörde af den ifrågavarande
pyramiden. De torde derföre böra anses höra till det tetra-
gonala systemet, ehuru pyramidytorna, genom ett förhållande,

— 135 —

analogt med det som eger rum vid koksalt, icke äro utstående,
utan inskjutande. 'Några andra ytor än 0 p(m) och p(n)
kunde ej förmärkas på dessa kristaller. Den inskjutande pyra-
midytan bildade med prismytan en vinkel =77" 301),

Lutningen emellan den utskjutande pyramiden och prismat
skulle således blifva =102"30'"

Denna vinkel leder till axelförhållandet:

a:c = 1:0,1568,
hvilket axelförhållande åter gifver:

n:n = 16224.

n:n”= 155? 0.

m:n = 10230.

Thorjordskristallerna äro oftast så regelmässigt utbildade,
som den mest fullständiga kristallmodell. Stundom äro de likväl
utdragna till platta parallelipipeder eller taflor. Genomkorsnings-
tvillingskristaller förekomma ofta, ehuru det ej varit möjligt att
närmare bestämma lagen för dem.

Detta sätt att betrakta thorjordens kristaller blifver ännu
sannolikare derigenom, att thorjorden, om detta antagande är
riktigt, blefve isomorf med tennoxid och titansyra (rutil), äfven-
som, i fall G. RosES betraktelsesätt af zirkon och zirkonjord är
riktigt, med zirkonjord. Vid dessa ämnen förhålla sig:

Tennoxid . . a:+e = 1:0,1679; cop:tp.-. 10321.

Tönfilneja drssasikers I 031610351 00 PE peb. ss 102950

Zarkon «vv. acke= 1:0,16013,-00:p: kP «ss 102046"

Thorjord . . a&:c =1:0,1568; oop:p «=«- 102 30".
Den vid thorjorden förekommande pyramidytan, +P» finner man
äfven hos kristaller af tennmalm från Pitkäranta.

Om detta antagande i afseende å kristallformen är rik-
tigt, så borde thorjorden icke anses sammansatt såsom Th eller
Th, utan såsom Th.

1) Viuklarne såväl å thorjorden som tantalsyran mättes medelst en vid ett Na-
cHETS mikroskop fästad okulargoniometer. De äro således endast approximativa.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh.' Årg. 17. N:o 3. 3

— 136 —

Egentliga vigten af ofvanföre beskrifna thorjordskristaller
erhölls enligt tvenne bestämningar = 9,21 och 9,20.

Efter att hafva blifvit pulveriserade löstes de trögt i svaf-
velsyra. Då 0,4642 gr. behandlades med svafvelsyra löste sig
0,2757 gr., och med ammoniak erhölls en fällning af thorjord
vägande 0,2760. Kristallerna bestå således af ren thorjord.

Den smälta blandningen af tantalsyra och fosforsalt bildade
äfven tvenne olika lager, nemligen ett öfre genomskinligt och ett
hvitt, ogenomskinligt uti deglarnes botten. Några med ögat ur-
skiljbara kristaller kunde ej förmärkas. Då fosforsaltglaset be-
handlades med utspädd saltsyra, bildade hela massan en styf
gelé. Då mera vatten tillsattes och alltsammans starkt omrördes
afskilde sig likväl lätt ett tungt, vid stark förstoring kristalli-
niskt pulver, och något större, äfvenledes mycket tunga kristall-
nålar, hvilka lätt kunde genom slammning befrias från det ytterst
gelatinösa, af saltsyra ifran fosforsaltet afskilda tantalsyrehydratet.
Dessa kristaller hade-tydligen en mycket hög egentlig vigt, ehuru
tillräckligt ämne för dess bestämmande icke förefanns. De löste
sig icke i syror och förhöllo sig för blasrör alldeles som tantal-
syra; löste sig i fosforsalt till en sa väl i oxidations- som re-
duktionslågan klar och ofärgad perla, och gäåfvo med borax ett
glas, som lätt kunde fladdras oklart. Oaktadt någon fullständig
undersökning, af brist på material, ej kunde företagas med dessa
kristaller, torde man likväl, dels till följd af sättet på hvil-
ket de bildats, dels till följd af ofvan anförda reaktioner, kunna
anse dem utgöras af ren tantalsyra.

Kristallerna (fig. 2) bildade genomskinliga, ofärgade rhom-
biska prismer (0o p = m), hvilka voro afstympade af en med
längre diagonalen parallel doma-yta (Pp oo ==n1). 3P 00 (0) och
4p 0 (q) förekomma dessutom, ehuru mindre starkt utbildade.

avbie=1:0j8288:0;8239:

Mätta. Beräknade.
IM. mE.; 6. 10042 tr. LOOP 42
NPR Ek PRRRDSSARA Vg daR

Neko 154” sng DRA LT

Fe RNA EN

— RN ARN RAS

Mätta. Beräknade.
ven nn SG) nit 158” 29".
NS le rå fo ARE [DG
OAS NERE BR RI 146? 37".
GE en TN vr 146214".

Tvillingskristaller förekommo äfven stundom, som det tyck-
tes, af tvenne olika slag, nemligen dels med p, dels med 2p till
tvillingsyta och oo p till gemensam yta.

Då tantalsyran anses vara stökiometriskt lika sammansatt
som titansyran, kunde man förmoda, att nämnde kristaller skulle
vara isomorfa med titansyrans rhombiska form, Brookit. Detta
tyckes likväl ej vara fallet. Ifran de af MILLER angifna vinklar
kan man beräkna följande axelförhållanden för Brookit:

ä: DC : 0,8416 : 0,9422.
SSR ca 1 18 a
1,0614 : 0,8932 : 1.
Dessa axelvärden tyckas icke stå i något enkelt förhållande till
de ofvanföre angifna axlarne af tantalsyra.

— 138 —

Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum.

Zoologiska afdelningen.
Af Hr Schmidt.
En Fringilla oryzivora från Java.
Af Fröken dOrchimont.
En Estrilda troglodytes från Afrika.

Af Hr Gustaf Engelhardt.
En Phaöton zethereus (Tropikfogel).

Af Hr Grefve A. E. Wirsén.

En Equus asinus.

Af ynglingen W-. Thunberg.

En Fringilla calebs $ och
en F. coccothraustes I.

Botaniska afdelningen.

Från Mag. C. P. Lestadius i Upsala.

En samling af 50 phanerogama växtarter från Torneå lappmark, sam-
lade sistförflutna sommar.

STOCKHOLM, 1860. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE.

Mede > Id

Öfversigt ar.K Vet. Akad. Förhandl. 1860. Tak IV

Fig. I.

[NERE KV)
EP.

1 ENE d

Mm =P
mim, lUl-195”

Madi ch

FYET S ÅS YRNEY YT

Öflversigt af K.Vit. Akad Förhandl. 1860

m = op
Nn = pp.

SR
lr fm,
pm 3pe
gq = 4pa

mm: m=30"

Hm: 1 = TT” 30"

mR: = 162? Ah

SR RES fr Dk

MINE = JO0” 497
GEN ESR (I NT a
ORJOF=rITLSR
g: g'- FI GT
PU: NN = 123 Gar
SR = 131” 33

mm: qg = 127” 38!

Fiq. 1. Kristalliserad I horjord
Lig. 2. Mristalliserad Iantalsyras

LJaLuT
Ze |

ÖRVERSLTCR

KONGL. VETENSKAPS-AKADEMTENS
FÖRHANDLINGAR.

Årg. 17. 1860. 4

Onsdagen den 18 April.

Hr WAHLBERG föredrog en uppsats - Hr ÅNGSTRÖM: Om
lufttemperaturen i Enontekis. " < -

Hr Frih. WREDE meddelade från Hr Professor AL. MUEL-
LER några kemiska notiser."

Hr BoHEMAN förelade en fortsättning af Hr Magister THOM-
SONS uppsats om Sverges Proctotruper. ”

Hr NILSSON meddelade några anmärkningar om en Gymne-
trus Grillii, tagen vid en af Bermudas-öarne.

Hr O. J. FÅHRAUS föredrog en skildring af det s. k. stor-
fisket i Bohuslän.

Hr SUNDEVALL redogjorde för den af Hr Conservator W.
MEVES afgifna berättelsen om en, med Akademiens understöd,
under den förflutna sommaren utförd ornithologisk resa till Jemt-
land. 7

Preses tillkännagaf, att Akademiens inländske ledamot af
sjette klassen, Professoren i Anatomi och Physiologi vid K. Ca-
rolinska medico-chirurgiska Institutet, C. N. O., Dr ANDERS
ADOLF RETZIUS denna dag med döden afgått, och beslöt Aka-
demien, till ett tecken af sin saknad, att in corpore följa den
aflidne till grafven.

Hrr Inspectores öfver de serskilta institutionerna hade af-
gifvit berättelser om hvad sig vid desamma under det förflutna
året tilldragit.

Från Observatoriet i Athen hade, genom Hr Grefve ADOLF
Vv. ROSEN blifvit insänd en samling meteorologiska observationer.

— 140 —

Till Preses under nu ingångna år utsågs genom anstäldt
val Hans Exc. Grefve G. A. SPARRE.

Hr SELANDER nedlade presidium med ett tal: »Om be-
stämmandet af afstånden i verldsbyggnaden.»

Följande skänker till Akademiens Bibliothek och till Riks-

Museum anmältes:

Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek.
Från Kongl. Civil-Departementet.

Underd. Betänkande af den för undersökningar angående stambanor-
nas lämpligaste sträckning i nåder tillförordnade Kommitté. Med
bihang och karta. Sthm 1859. 4:0 et fol.

Från K. Universitetet i Christiania.

Sars, M. & KgerRuULre, TH. TIagttagelser over den postpliocene eller
glaciale Formation i en Del af det sydlige Norge. Chra 1860. 4:0.

MuncH, P. A. Chronica regum Mannize et insularum. Chra 1860. 8:0.

Beretning om Sundhedstilstanden og Medicinalforholdene i Norge i

1857. Chra 1860. 4:0.
ViBE, A. Kiäisten und Meer Norwegens. Gotha 1860. 4:0.

Från Geological Society i London.
Quarterly Journal N:o 60", 61.
Från RB. Irish Academy i Dublin.

Transactions. Vol. 23: 2.
Proceedings. Vol. 7: 1—38.

Från Kon. Akademie van Wetenschappen i Amsterdam.

-

Verhandelingen. D. 7.
» Afd. Letterkunde. D. 1.
Verslagen: Natuurkunde. D. 8, 9.
» Letterkunde. D. 4.
Jaarboek 1858.
Hippocratis et aliorum medicorum veterum reliquiz, ed. F. Z. EMME-
RINS. Vol. 1. Traj. ad Rhen. 1859. 4:o0.

Från Istituto I. R. Veneto di Scienze etc. i Venedig.
Memorie. Vol. 7: 3. 8: 1.
Att: T.- 4: 7—10. 5: 1, 2.
Från Societé de Physique et d' Histoire naturelle i Genéve.

Mémoires. T. 15: 1.
(Forts. sid. 168.)

fr I AS OT TE SN

NLRA TER BRAVA RR

EON

— 141 —

Om lufttemperaturen i Enontekis. Af A. J. ÅNG-
STRÖM. ”)

[Meddeladt den 18 April 1860.]

WAHLENBERG tillhör förtjensten af att i sitt berömda ar-
bete »Flora lapponica» hafva lemnat de första underrättelserna
om jord- och lufttemperaturen i Enontekis. Flera omständigheter
förena sig äfven att göra kännedomen om denna trakts klimati-
ska förhållanden af stort intresse. Dess i jemförelse med det
öfriga Skandinavien kontinentala läge, dess egenskap att, då man
tillika tager i beräkning höjden öfver hafvet, utgöra den nordli-
gaste punkt på jorden, der säden under gynnsamma år mognar,
bristen i allmänhet af mera omfattande observationsserier ifrån
så höga breddgrader, alla dessa omständigheter bidraga hvar och
en i sin mån att tillförsäkra denna aflägsna punkt så väl växt-
geografens som meteorologens uppmärksamhet. Den kunskap, vi
emellertid hafva om Enontekis lufttemperatur, har hittills varit
temligen ofullständig såsom inskränkt till den fyraåriga observa-
tionsserie af GRAPE, hvilken blifvit meddelad allmänheten i ar-
beten af WAHLENBERG, EHRENHEIM, SCHOUW, KÄMTZ m. fl.

Så väl det ringa antal år, dessa observationer omfatta, som
äfven deras beskaffenhet i öfrigt och beräkning-hafva gjort en
ny observationsserie önskvärd, och då Prosten LAESTADIUS, utom
sina förtjenster om dessa trakters flora, under flera års tid äf-
ven observerat thermometern och barometern samt till Kongl.
Vetenskaps-Akademien öfverlemnat de förda journalerna, så har
jag ansett en beräkning af dessa observationer icke sakna intresse.

De ifrågavarande thermometer-observationerna omfatta åren
1839 och 1841—47, således tillsammans en tidrymd af 8 år").
Under denna tid begagnades år 1839 en qvicksilfver-thermometer
och de öfriga åren en sprit-thermometer, hvilken sednare. Hr
LAESTADIUS erhållit af deltagarne i den Gaimardska expeditionen

”) Härtill tafl. VI.
'") LestADIuS anställde sina observationer i Karesuando, hvilken ort, såsom ej
långt aflägsen från Enontekis, bör kunna anses äga samma klimat som denna.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 4.

— 1422 —

till Finnmarken. Då man bör kunna antaga denna sednare ther-
mometer för tillförlitlig, så har jag i ett särskildt medium före-
nat observationerna för perioden 1841—47.

Rörande thermometerns plats och observationstider har Hr
LASTADIUS på min begäran skriftligen meddelat följande upp-
lysningar:

1) »Thermometern var uppsatt i förstugan på yttersidan af
fensterluften, 13 famn från eldrummen, hvilka högst sällan elda-
des, samt 2 alnar ifrån marken.

2) Thermometerns maxima och minima äro af mig (LEST.)
temligen noga observerade, emedan jag vakade om sommarnät-

terna till I och 2 om morgnarne.»

Journalen upptager i trenne kolumner maxima och minima
för dygnet, hvarvid för det mesta blott hela och halfva grader
blifvit observerade, samt deras media; dessa sista hafva i de
följande beräkningarne antagits utan vidare korrektion såsom ut-
tryckande dygnets medeltemperatur. Detta är, som bekant, icke
fullt riktigt; äfven om observationerna vore gjorda, såsom före-
gående meddelande söker göra sannolikt, på observationstider,
som tillräckligt noggrant återgifva dygnets maxima och minima,
så skulle icke desto mindre de medelvärden, man utur dem er-
håller, fordra en korrektion, men som fullkomligt obekant till
sin storlek, icke kunnat anbringas. Det är emellertid sannolikt,
att densamma icke kan vara betydlig. Då nemligen för bredd-
grader söder om den norra polcirkeln denna korrektion blir störst
för vintermånaderna, så bör den norr om polcirkeln för midvinter
och midsommmar i det närmaste försvinna, emedan den funktion,
som uttrycker de reguliera dagliga temperatur-förändringarne för
dessa tidpunkter, upphör att vara discontinuerlig. Årets medel-
temperatur äfvensom amplituden af arets temperaturcurva kunna
derföre blott obetydligt afficieras af de utelemnade korrektionerna.

I bifogade tabell har jag sammanställt de beräknade maå-
nadsmedia; temperaturerna äro angifna i Reaumurska grader för
åren 1841—47.

— 143 —
Fab

Förvandlas den sista kolumnens månadsmedia i grader ef-
ter Celsius, erhåller man följande tabell, hvari jag tillika upp-
tagit medelfelet, för år räknadt, för hvarje månad sådant det er-
hålles utur observationerna 1841—47. Största osäkerheten visar
sålunda Februari och den minsta Juli och September.

Januari . . . . — 1370 OC. +4"75
Februari «oo oc— 13 5

INFa sera Hae =S + 2,47
Nf NA ESO SEN
Mb ren pr FASTA PAR SEI
Fam RR + 8,04 + 1,69
EL TT ER LENSe AE + 11,61 + 0,94
AM OS st ss + 12,04 Hed KS
Septar MIN + 4,88 + 1,01
Out: vefrtdad — 404 + 2,26
INOVESSUER by — 9,92 + 3,42
Medium — 3"04 = +0"54.

Medeltemperaturen för Enontekis blir sålunda utur den sjuåriga
perioden 1841—47
= —3',04 med sannolikt fel +0,13.

Beräknas på vanligt sätt utur de nyssanförda månadsmedia
konstanterna i den trigonometriska serien, erhålles följande for-
mel, då månadernas olika längd icke tagits i beräkning.

(1) .. T, = —2",96 + 13",628 sin ((n+3) 30? + 246"54') +
+1",916 sin (n+3)60"+56"42 +1",380 sin (n+3)90”+114"58') + etc.

Den af KÄMTZ beräknade formeln utur GRAPE'S observa-
tioner för åren 1802, 4 och 5 är följande:

(2)... T,= —2",863 + 16",620 sin (n-+3)302+251"59'; +
+ 1",066 sin (n+3)60 + 1421) + etc.

Konstanterna i de båda formlerna äro med undantag af
den, som uttrycker årets medeltemperatur, temligen olika. Tem-
peraturfördelningen under året antager äfven, derigenom att i
formeln (1) andra konstanten är mindre, men den tredje större

— 144 —

.

än i formeln (2), en något olika karaktär. Orsaken till denna
olikhet har man att söka till god del deri, att af de trenne år,
som ligga till grund för formeln (2), har 1804) en mera konti-
nental prägel än som i allmänhet synes tillkomma Enontekis;
utomdess hafva media för sommarmånaderna sannolikt enligt
WAHLENBERGS beräkning utfallit för höga.

I allmänhet synes man för Sverige kunna antaga tvenne
olika typer för värmefördelningen under året, den ena mera kon-
tinental än den andra. En sådan olikhet kan äfven vara genom-
gående för längre tidskiften och yttrar då äfven sitt inflytande
på konstanterna i den trigonometriska serien. Ett exempel derpå
lemna observationerna i Upsala.

Som emellertid mäånadsmedia ensamt icke förmå gifva en
askådlig bild af ett lands klimat, har jag i följande tabell sam-
manställt extremerna af värme och köld för hvarje månad af
den sjuåriga perioden. Graderna äro Celsii.

Fabsk

Den lägsta temperatur, som blifvit observerad, är sålunda
—41",3 Cels. och under vanliga förhållanden sjunker thermome-
tern sannolikt icke mycket lägre. Väl har, enligt EHRENHEIM,
GRAPE ”") observerat —50", men sannolikt med en qvicksilfver-
thermometer, och då är uppgiften icke tillförlitlig. ”"+)

Märkvärdig är emellertid den regelmessighet, hvarmed luft-
temperaturen under månaderna Nov.—Mars nedsjunker till 40",
så snart luften under 2 å 3 dagar varit fortfarande lugn och

”) Medeltemperaiuren för Juli 1804 var enligt EHRENUEIM icke mindre ön
17",16; för Umeå var den för samma år 209,38 under det att de sju föregå-
ende åren gifva blott 13",67 för samma månad. Jfr. EuURENHEIM, Om Kli-
maternes rörlighet, p. 30.

”") GrRaPE observerade trenne gånger om dagen; af dessa trenne observationer
antog WAHLENBERG den högsta och den lägsta motsvara dygnets maxima och
minima; derigenom blifva likväl minima för sommarmånaderna för höga, hvil-
ket visar sig deraf, att media af afton- och morgon-observationerna gifva i det
närmaste samma värde. Jfr. KäÄmtz Tom. II, p. 19.

""") Jfr. EHRENHEIM, p. 30. Media för vintermånaderna, de år temperaturen gått
ned till — 40” C., äro till följe af qvicksilfrets kontraktion vid stelningen för
låga. Båda orsakerna, en för hög medeltemperatur för sommaren och en för
låg för vintern, hafva sålunda bidragit att göra temperatur-amplituden för året
större än den i sjelfva verket är.

— 145 —

klar; i Dec. och Jan. är likväl vid denna köldgrad den dagliga
variationen blott 1”—2” Reaum. men i Mars omkring 6”.

KÄMTZ har utur de äldre observationerna erhållit ett större
värde på de dagliga variationerna under vintermånaderna än un-
der sommaren, men som detta resultat står i strid med hvad man
känner ifrån andra orter, så anser han orsaken dertill med skäl
böra sökas i en felaktig beräkning af temperatur-amplituderna
under sommaren. Att så äfven varit händelsen visa de närva-
rande observationerna, som gifva för alla åren ett med erfaren-
heten ifrån andra trakter öfverensstämmande resultat. Detta
upplyses närmare af följande tabell, hvari finnas upptagne de
dagliga temperatur-amplituderna för månaderna Dec. och Jan.
samt Juni och Juli.

INET

De dagliga variationerna i Jan. och Dec. äro emellertid
större än man till följe af solens indirekta verkan — uppvärm-
ning af de öfre luftlagrena — kan hafva skäl att vänta och bero

Pes er

sannolikt på en periodisk förändring under dygnet af luftens

och Dec. blott 1”—2” Reaum.

Vindriktningen, som inom den tenrpererade zonen spelar en
så vigtig rol i klimatologiskt hänseende, är långt ifrån att ega
ett lika stort inflytande på temperaturen i Enontekis; åtminstone
synes inflytandet under vintermånaderna vara ringa. Stark köld
betingas alltid under denna årstid af lugnt väder och klar luft,
hvilket åter inträffar mycket oftare här under denna årstid än
annars. Deri skilja sig också vintrarne i det nordligaste Sverige
ifrån de t. ex. på slätterna i Upland, der lugna och klara vin-
terdagar höra till sällsyntheter.

I följande tabell har jag sammanställt observationerna öf-
ver vindriktningen och luftens klarhet. Naturligtvis är årens an- fe
tal för ringa äfvensom observationerna sjelfva för ofullständiga, js ;

”

— 146 —

för att alla oregelmessigheter skulle vara eliminerade; i brist på
bättre böra de dock icke sakna intresse.

Tab. 4.

Hvad som isynnerhet faller i ögonen vid betraktandet af
denna tabell är:

1) Att nordliga vindar nästan alls icke förekomma, hvilket
måste hafva en lokal orsak, så framt ej tillfälliga, af observa-
tionssättet beroende, omständigheter dertill äro orsaken.

2) Största antalet lugna och klara dagar inträffar i Febr.,
hvars låga temperatur deraf är beroende.

3) Under sommarmånaderna är vindens successiva vridning
från O. till V. särdeles regelmessig; under vintermånaderna åter,
särdeles Maj och Nov., äro diametralt motsatta vindriktningar
ofta förherrskande.

För att erhålla med hvarandra jemförliga siffervärden har

jag — visserligen något godtyckligt — antagit:
klar luft:=1; h. mulet = +,
h. klart =, mulet sr=105

Magister THALÉN har haft godheten att efter LAMBERTS
formel beräkna observationerna öfver vindriktningen. Allt detta
finner man sammanstäldt i följande tabell.

Luftens |

Vindriktning. Freqvens.
TS 1 klarhet.

Ii Janga SSK uD I TOS ,0559
| Febr. 8. 1355" O. 6,8 | 0,53
Mars 8. 1257 V. 18,7 0,45
April S. 57728 V. | 9,9 | 0,45
Maj” NardOr fOave 16,7 0,39
Jönn N:593300: 15,1 0,31
Jul i SLr2 Se ÖT 2l2NIKNSS
Aug. 8. 33"55' V. | 47,6 | 0,40
Sept a C0C25 Vi 120,2 10,31
Vgt IS ALED2 D. IRA OL
NOV. BS, Ib a Vi 15,6 0,29
Deck St 4R381 0:11): "23;0 053

— 147 —

En grafisk framställning af den beräknade vindriktningen,
samt dess deremot svarande freqvens, finner man på den bifogade
taflan VI, som särdeles åskådligt visar vindens vridning under
sommarmånaderna. Under vintermånaderna ske öfvergångarne
mera språngvis, antingen så verkligen är fallet, eller ock emedan
för länga tidsperioder — hela månader — ligga till grund för
kalkylen. I figuren utmärka de jemna linierna den herrskande
vindens riktning och freqvens för hvarje månad, och de prickade
linierna antyda, på hvad sätt denna riktning och freqvens små-

ningom undergår förändring från den ena månaden till den andra.

De lägsta temperaturer, hvarvid nederbörd inträffat, hafva
för de sju åren temligen regelmessigt fallit inom — 15? och — 17”
Reaum., blott en gång finnes antecknadt »litet snö» vid en tem-
peratur af —24” Reaum. För öfrigt har, då ett snöfall räckt
något längre, temperaturen vanligen stigit till cirka —8” Reaum.

Den meteorologiska journalen upptager äfven tiden för åt-
skilliga under året periodiskt återkommande företeelser, såsom
flyttfoglars ankomst, såning, löfsprickning 0. s. v.; och då dessa
anteckningar kunna vara af intresse genom de jemförelsepunkter,
de erbjuda med andra orter, så har jag i följande tabell sam-
manställt det hufvudsakligaste af de anteckningar, journalen in-
nehåller.

De anförda temperatur-media omfatta en tid af fem dagar,
nemligen observationsdagen och de närmast föregående fyra da-
garne; jag har ansett rättast att låta åtminstone fem dagar ingå
i mediet för att derigenom eliminera smärre oregelmessigheter
och har dertill valt de närmast föregående dagarne, emedan de
äfven närmast betinga det observerade fenomenet.

LO: CO
Sammanställer man dessa data rörande flyttfoglarnes an-
komst till Enontekis med NECKERS och EKSTRÖMS antecknin-

gar ") erhåller man följande öfversigt:

") POGGENDORFFS annaler XXVI, p. 159—179.

— 148 —

Hirundo urbica Cuculus canorus.
Sv. mil Sv. mil
pr dag. pr dag.
Ankomst till Geneve — 46"12' N. L. Apr. 17 Apr. 8

» » Mörkö 5858 oo» Maj 10 5,7 Maj 9 4,3
» » Enontekis 65250" » SAR 4 EPISTEL LE heten Lgr Ne

API 4,4.
Motacilla alba. Mot. flava.
Sv. mil Sv. mil
pr dag. pr dag.
Ankomst till Mörkö 5858 N.L. Apr. 9 Apr. 29
» » Enontekis 6850 » Maj 3 4,3 Maj 24 24322.

Den regelmessighet hvarmed de fyra anförda fogelarterna
framrycka mot norden är, såsom man ser, verkligen öfverra-
skande. Den egentliga sädesärlan, Mot. alba, som ankommer
tre veckor tidigare än flava, tillryggalägger likväl vägen med
samma hastighet.

Samma regelmessighet återfinner man likväl icke vid höst-
flyttningen; så t. ex. lemnar hussvalan Enontekis omkring den
30 Aug., Mörkön omkring den 14 Sept. och börjar sitt aftåg
från Geneve redan den 23 i samma månad. Detta synes dock
bero nästan uteslutande på lutttemperaturen. Man antager nem-
ligen, att svalornas ankomst till alla punkter i Europa inträffar
vid en lufttemperatur af 7” C., och att de aftaga vid 9'-—11” C.;
det sednare antagandet gäller äfven, som man ser, för Enontekis,
men på långt när icke det förra, då mediet 3",7 C. blott är hälf-
ten af det normala.

WAHLENBERG anför i sin Flora lapponica, att säningen
börjar i Lappmarken vid +8" C. lufttemperatur, samt att löf-
sprickningen inträffar vid 12”; båda talen och isynnerhet det
förra synas enligt föregående observationer för höga. Enligt
SLAGINTWEIT börjas såningen på Alperna vid -+3” C., hvilket
är samma tal, föregående tabell angifver såsom medium, och
hvars riktighet derigenom vinner i sannolikhet.

Frågan i hvad förhållande lufttemperaturen står till väx-
ternas utveckling har varit föremål för fortsatta undersökningar
och de olika resultater, hvartill man dervid kommit, lemna de

— 149 —

bästa bevisen på de svårigheter, man vid frågans besvarande
haft att bekämpa. BOoUSSINGAULT och DE GASPARIN antaga
efter Reaumur, att temperaturens inflytande på vegetationen är
proportionel mot summan af de dagsmedia, som inträffat emel-
lan växtlifvets början och en bestämd phas i växtens utveck-
ling. QUETELET åter antager detta inflytande proportionelt mot
summan af dagsmedias quadrater, och BABINET slutligen antager
detsamma lika med produkten af medeltemperaturen och qvadra-
ten på dagarnes antal. DE CANDOLLE ") närmar sig den först-
nämnda åsigten med den inskränkning blott, att han anser ther-
mometerns angifvelser icke böra räknas ifrån 0” utan ifrån den
temperatur, hvarvid växtens utveckling verkligen tager sin bör-
jan, och hvilken enligt DE CANDOLLE är olika för olika växter.
Denna inskränkning torde vara nödvändig och vinner stöd deraf,
att en lägre temperatur under en längre tid icke förmår i allo
ersätta en bristande mera intensiv värme; men man nödgas san-
nolikt äfven då antaga olika temperaturgränser för olika utveck-
lingsstadier såsom stam- och bladbildningen, fruktsättningen o.
s. v., hvarigenom lösningen af frågan öfver höfvan invecklas.

Naturstridigt synes emellertid att med QUETELET antaga
verkan af en kraft sådan som värmet proportionel mot kraftens
qvadrat; sannolikt är det också icke nödvändigt. VWVäxtens ut-
veckling, så vidt den beror på värmets inflytande, bestämmes icke
ensamt af lufttemperaturen; dertill kommer äfven värmet hos de
öfversta jordlagren och slutligen den så kallade insolationen el-
ler solens direkta inverkan jemte det diffusa ljus och värme, som
kommer ifran atmosferen.

Det är isynnerhet insolationen, som spelar en så vigtig rot
i de kemiska processer, som försiggå inom växten; och dess ver-
kan aftager icke utan tvertom ökas ifrån zsequatorn till polen
under den egentliga växtperioden eller sommaren. Redan HAL-
LEY visade, att under en 24 timmar lång sommardag polen er-

håller mera värme än &quatorn under 12 timmar; LAMBERTS”)

”) Sur les causes qui limitent les especes végétales du cöté du nord en Europe,
Bibl. du Gen. 1848.

"") LAMBERT'S pyrometrie, p. 313.

— 150 —

och de nyaste undersökningarne af MEECH”) hafva bekräftat
detta förhållande, som egentligen blott gäller för jordytans upp-
värmning, då afseende icke göres på atmosferens absorption. Man
bör erhålla i det närmaste samma talförhållanden äfven för väx-
tens insolation, som, i och för sig konstant, till följe af absorp-
tion i atmosferen kan anses aftaga proportionelt med sinus för
latituden. Dertill kommer derjemte atmosferens diffusion, hvars
vigtiga inflytande BUNSEN i sina fotokemiska undersökningar
sökt numeriskt bestämma ””').

Under en ständigt mulen himmel blir förhållandet natur-
ligtvis annorlunda; och sannolikt är det mera bristande insola-
tion än den låga lufttemperaturen, som vid Nordcap förhindrar
vegetationens uppkomst.

En följd af den starkare insolationen för högre latituder
under växtperioden är väl äfven, att om man enligt den Reau-
murska methoden beräknar den för kornets mognad nödiga vär-
memängden, så bekommer man för de högre latituderna i all-

mänhet mindre talvärden.

Så är enligt DE GASPARIN temperatursumman

för. Versaule: (185204 spis scen SR TALDAOR
ESS BIS Pier AoA FE TE SS Re 1765”,
— Nertschinsk i Sib. 510 18: NE. 14809;
— Lyngen i Norrige 70? — . . 1055",

och slutligen för Enontekis enligt medföljande tabell 938”,
som således är den minsta temperatursumma, man hittills för

något ställe erhållit.

") Intensity of the Swis Heat and Light, Smits. Coutr. Vol. IX. »During this long
interval of eighty-five days, comprehending nearly the whole season of sum-
mer, the Sun's vertical intensity over the North Pole is greater than upon
the Equator.

"') POGGENDORFFS anualer CVIII, p. 260.

151

1841
1842
1843
1844
1845

Med.

96

+23,1] 0,0
+ 12,5| —2,5
18:91 00
+ 18,8| + 1,3
+18,8
+ 25,6

ON
—2,5

+20,0| —0,2

0,01 -

+ 21,3) + 3,8| + 20,0
+ 25,0
+ 22,5
+ 23,1
+ 25,0
+ 25,6
+ 22,5

+ 23,4| + 2,7| + 23,4

1.9
+ 5,0
+ 5,0

0,0
06
+2)5
0,0

SETT EE)
— 8,8] + 0,6
—1050) 0,0
+ 81
+ 5,0
+T,5
+3,8

—23,8
—31,3
—21,3
—18,8/|
—23,8
—L10,0
—12,5

Jan. . D

Febr... « —13,70

Mars. . — 9,10

April. . 80

Maj . 3

JUDNU «a 42

JUL 9,29

Aug. . ,63

Sept. « « 4

Octob. . )

Nov. . J

Dee ,t 1

Seterra ARA 7 BOTA RNE NEO AASE OK EET EE Er EE ONE EA NERE ERE EE EE

Medium - 2 4 J

Tab. 2.
sd Januari. | Pebruari. Mars, April Maj Juni. Juli. Augusti. |September. | October. |November.| December.
Är sa id - — - - nn
| | | | |

Max. | Min. | Max. | Min. | Max. | Min. | Max. | Min. | Max, | Min, | Max. | Min. | Max. | Min. | Max. | Min, | Max. Min. | Max. Min. | Max. | Min. | Max. Min.

| |

3 + 22,5) + 2,5

+ 3,8| —22,5| —0,6|

+1,6| —28,5| —1,1| —29,4

152

Månad.

Januari . .
UU sele
ILL og
December .

|
|
|
|

184

4.73
7,33
6,18
3,85

1.

C.

1842. | 1843.

BEUEO:
6,10
6.60
3,94

1844.

ModNLIG
6,66
8,96
3,53

1845:

3',46
6,35
6,93
3,93

C.

1846.

1847.

Medium.

3,46 C.|- 4,14 C. |
6,13 6,26 |
6,08 (NR
4100, 44 3:30:

Tab. 4.
— uu oo —————LVLLLLLVV Vt
Jan. | Febr. | Mars. | April. | Maj. | Juni. | Juli. | Aug. | Sept. Octob. | Nov. | Dec. |
N. 5 GJyd
N.O. | AE
O. | 20 2 BN
S.0. 29 26 30 23 17 14 | 26 17 15 20 22 HÖRA
3. 9 12 21 11 13 20 19 44 14 10 9 14
S.V. ab) 15 36 43 410) 22 | 25 66 51 33 44 22
bv 18 13 18 21 20 nl 25 41 I 24 4 a VAR BE 177) |
N.V. 15 18 23 19 Eb) 23 15 12 28 10 23 0
Lugnt 58 82 47 Di 6 1 12 dd 14 ab 61 65
Mulet 82 49 76 61 67 65 73 44 66 113 93 84
Halfmulet | 36 35 25 33 38 60 64 56 48 24 43 36
Klart 49 78 67 60 36 släd 32 29 13 44 25 45
Halfklart 50 35 49 56 76 68 48 88 82 36 49 23
Nederbörd | 35 27 35 42 30 50 80 67 45 55 34 43
Aska — — — — — 4 5 6 — — - — |

153

Motacilla alba
Anser segetum

Foglarnes namn.

Charadrius apricarius .

Colymbus septentrionalis

Emberiza lapponica .

Totanus fuscus
Sterna hirundo
Anas nigra -.
Motaeilla fiava
Hirundo urbica
Cuculus canorus

Svalornas försvinnande.

Näning . ock
Islossning . .
Löfsprickning .
SKORUETa ar 6
Tsläggning . .

2
1 » 10] oo» 5
5 » 8 » 8
» 13) oo» 10 — » 9) oo» 1319 19 — » 13
» HAr VAR 2 AE AR bål fakor AD
0 SIE SUR ar Sö] FE AE bi
» 13 » 11 » 19 » 11 » 11 » 23 » 2 » 16
» 20] » 16] » SERA 20] » 23» | Vy j| RREESESSES » 20
RY 1 ME Ted | a ak 215 | Rd TYS AP I EA Tine [15 FER TARA Å I NOR RN LI | SR dal
» rib3 JB öl ASL JIA RSS IAN 4» 31
» 291 » 28 — Juni = 4)» 2 [ED Ja Pe RER 6| Juni I
— FL == — | Aug. 27| Sept. 1) Sept. 1| Aug. 30
Maj 23) Maj 18| Maj 28) Maj 18) Maj 20| Maj 25| Maj 28! Maj 23
»RTT93) av IS-JunEA 8) HA ATOJUNIA Sh JUNI vel JUN 4 |
SRA) SR VAR FRE RR 1 BR RENEE ge SR
Aug. 201-Aug. dip —— — «| Aug. 201 Aug. 30) Aug. 27
Söpt26) — Fe — | Oct. 10 -— —

154

Tab. 6.

Medeltemperatur för observationsdagen och de

LAGO ORINDIGCE a 2 oorr VA a NIE Fra ME +2,6
Svalornas FÖTSVINDANAOE ond son) rs RE SKATE Cd — —
BETE a RS sh Sen alien Säga SR ÅL Sarge rt RS +5,5 44,0
Löfsprickning. «+ « so sr FRE et —

ad = RAR nn

Antal grader öfver 0? sedan såningen +. + 934 | 950

De flyttfoglar, för hvilka ankomsttider finnas antecknade blott för 1—5

år, har jag förenat I

fyra närmast: föregående dagarne.

Medium.

+ 2,6 ST fd Br KVA
+ 10,1 +7,5 +9,1
+ 29 0.610
+11,3 ; 0.80
[Fed EEE SEE | 884 | 982. 987,5

tvenne hufvudgrupper:.

Inom förra hälften af Maj ankommo: Inom sednare hälften ankommo:

Ames NpenelOpEre. a Sö re VR KR (4), | Anas SVD RN AES öka del a 5 i (Oh
2 FÖL IN SUG s ria der RTR RADERA (2, br BTBOLAILA säs je GRS SKeE ÅR (4),
2 RR SATT EN SAN far) KR ET pa (2); Sö FUB UA: orga AR AR SRA (2),

Totanus. glotbläms. 6 4 s FER TR (1), | Charadrius AROR en sa Fo sa (2),

Anthus pratensig., f. sve (3), | Falco ji0höfgle0 på Mja de SARA (1),

Tordas INKCUN du SM a AR rg (5), | Sylvia SUGOIDR påse arte TE ORSA ch

Colymbus septentrionalis MEAN. ORSA NNNRFTRO OL ILUB der our 0 da RAR (1),

Scolopax gallinago » + + oto (2). | Saxicola OenantNö « af ARSA (2);

Machetes:pugnax. se en eo ee (3),
Numenius arquata . «fe softa (4),
Totanus ochropus + « « = (5),
1 FAR TOR SOLAS eg a AR (4),
Mtvdus PITE Nr RE (2),
Scolopax gallinago. «ce os eco (2),
TAMONA KULA or UNS ae få RER (1). y

= ög

Kemiska notiser. Af ALEX. MuänrLreERrR.

[Meddelade den 18 April 1860.]

1. Om bestämmandet af askhalten hos organiska ämnen.

För ett par månader sedan har Dr GRÄGER rekommenderat, att
sönderrifva den kolade organiska substansen, hvars askhalt skall
bestämmas, och noga blanda den med jernoxid, för att på detta sätt
underlätta kolets förbränning. Huru kraftigt jernoxid understödjer
förbränningen har jag förliden sommar haft tillfälle att iakt-
taga i stort vid en mossodling i Herjeådalen, der ej fullkomlig
torr torfjord, som under andra förhållanden endast med mycket
besvär kan bringas till att brinna, efter påtändning förvandlade
sig i aska, så röd som rödfärg; här hade ej blott den organiska
substansen utan äfven jernet fullständigt syrsatts. Denna aska
höll 65 procent jernoxid.

I följd häraf har jag vid den nyligen utförda undersök-
ningen af Gottländska sockerbetor begagnat mig af jern, för
att kunna bestämma askhalten hos saften, som, utan tillsats
glödgad, lemnar en kolblandad återstod, som aldrig blir hvit;
och i enlighet med min iakttagelse om torfaskan valde jag en
lösning af jernoxid, som medgaf den intimaste inpregnering af
den organiska substansen utan mekaniska åtgärder. Ungefär en
del jernoxid emot två delar aska lemnade vid låg glödhetta en all-
deles kolfri aska, hvars vigt ej förändrade sig vid förnyad glödg-
ning. I andra fall, då askan ej utgöres hufvudsakligen af fos-
forsyra och andra alkalisalter utan företrädesvis af osmältbara
ämnen (kalk etc.), förslår en ringare mängd jernoxid, enligt hvad
jag iakttagit å torfsorter, hvars aska blott innehöll omkring 10
procent jernoxid.

Jag löste för det ifrågavarande fallet en vägd mängd jern
i litet salpetersyra, blandade lösningen med den afdunstade sat-
sen, torkade, började, för att undvika den eljest oundvikliga
uppösningen, förbränningen uppifrån genom blåsrörslågan och af-
slutade den genom gaslågan nerifrån.

I

Öfvers. (| K. Vet -Akad. Förh. Ary, 17. N:o 4.

I allmänhet torde det vara lämpligare att använda en ti-
trerad lösning i salpetersyra, ättiksyra eller oxalsyra.

Jernoxiden blir vid derpa följande qvantitatif analys ingen
börda, emedan den underlättar fosforsyrans afskiljande från de
alkaliska baserna, och förtjenar efter min tanke företräde fram-

för baryt, platina och andra tillsatser.

2. Qvantitatif analys af lerjordhaltig växtaska.

En stor del af de svårigheter, man möter vid analys af lerjord-
haltig växtaska, undvikas på följande sätt, utan att resultaterna
bli mindre noggranna. Sedan kiselsyran och svafvelsyran, om
deraf en större mängd finnes i askan bredvid kalk, blifvit af-
-skilde, försättes lösningen med ammoniak och ättiksyra samt så
mycket jernoxid, att lösningen blir blodröd genom bildadt jern-
oxidacetat, upphettas och hålles i kokning, tills hon blir färglös,
och filtreras samt tvättas i Plantamours tratt, hvarefter filtratet
koncentreras lagom, fälles med ammoniak och filtreras ånyo. Den
första fällningen innehåller all fosforsyra och jernoxid med en
variabel mängd lerjord, den andra fällningen utgöres af lerjor-
dens rest; båda två förenas till vägning, hvilken anger summan
af jernoxid, fosforsyra och lerjord. Man löser derefter dessa
ämnen i saltsyra, delar lösningen och begagnar den ena delen,
för att bestämma jernhalten på volumetrisk väg, t. ex. genom
syrsättning med öfvermangansyra efter förutgangen reduktion till
jernoxidul; medan ur den andra delen fosforsyran afskiljes me-
delst molybdensyrad ammoniak. Lerjorden bestämmes ur diffe-

rensen.

3. Ny method att bestämma råsalpeterns halt på salpetersyra.

Som bestämmandet af salpetersyra hör till en ibland de
kinkigaste kemiska uppgifter, tillåter jag mig meddela en af mic
använd method, hvilken i vissa fall kan ega företräde framför
de andra hittills kände, nemligen den, att förvandla nitratet i
ehlorid och att beräkna salpeterhalten efter den dervid uppkom-
mande vigtsförlusten med hjelp af atomvigterna. 62—35,5= 26,5
delar vigtsförlust, motsvara 54 vigtsdelar vattenfri salpetersyra

— 157 —

(NO), 101,1 delar kalisalpeter eller 85 vigtsdelar natronsal-
peter.

Förvandlingen af nitratet i chlorid sker sålunda: 2 å 3
gram rå salpeter smältas vid lindrig hetta, så att ingen salpeter
sönderdelas, vägas efteråt med största noggrannhet och bringas i
en kolf af hårdsmält (Böhmiskt) glas eller äkta porslin och öf-
vergjutas med omkring 30 gram stark saltsyra; kolfven klämmes
snedt in i en retorthållare, täppes till med en glasventil (glas-
kula med kort skaft) och upphettas öfver en liten låga, som un-
derhåller lindrig kokning. Småningom drifves syran ut såsom
ånga. När saltet i glaskolfven börjar kristallisera eller blifvit
torkadt i porslinskolfven, förnyas behandlingen med saltsyra en
eller flera gånger, ända tills godt ozonpapper (papper dränkt
med stärkelseklister och rent jodkalium) i den från glasventilen
kommande ångan ej mera färgas, d. v. s. tills intet echlor mera
bildas och således ingen salpetersyra mera finnes qvar i kolfven.

Sedan afdunstas saltlösningen i en tarerad porslinsdegel,
som är insatt i ett porslinsluftbad, och glödgas slutligen.

Höll råsalpetern mycket svafvelsyra, så måste glödgningen
ske vid så hög temperatur, man kan ge, utan att förflygtiga al-
kali-chlorider, eller med tillsats af ren kolsyrad ammoniak, för
att sönderdela det bildade bisulfatet. Lösningen af det glöd-
gade saltet bör reagera alldeles neutralt.

I frånvaro af svafvelsyra kan salpetersyrans bortjagande
underlättas genom tillsats af salmiak eller alkohol till saltsyran.
Under närvaro af svafvelsyra får salmiak ej begagnas. Om alkohol
åstadkommer under dessa förhållanden förlust af svafvelsyra
genom dess ethers bildning, har jag ej försökt.

4. Om fosforsyrans mättningsförmåga i några lösningar.

Sedan LIEBIG gifvit Engelska jordbruket det råd, att använda
benmjöl såsom gödningsämne efter förutgången behandling med
svafvelsyra, har det såkallade superfosfat, beredt af ben eller
apatit eller koprolitmjöl, vunnit en stor betydelse för jordbruket
och blifvit en gängse handelsvara. Som dess värde hufvudsakli-

— 158 —

gen beror på halten af löslig fosforsyra, antingen i fritt till-
stånd eller i surt salt med 1 eller 2 atomer kalk, eller till och
med i tribasiskt salt, som pa kemisk väg bringats i tillräckligt
fin fördelning, så har dess kemiska värdsbestämmelse varit en
ibland de svåraste analytiska uppgifter. Man måste nemligen i en
fullständig analys bestämma alla preparatets syror och baser,
helst först i vattenextraktet och sedan i den olösta återstoden,
och efter atomvigterna härleda syrornas öfverskott öfver baserna,
hvarvid det lätt händer, att en sådan analys. kostar i arbete
och tid mera än en flera tunnlands gödning med superfosfat.

I afsigt att afkorta analysen har jag bestämt fosforsyrans
mättningsförmåga för baryt, kalk och magnesia i alkalisk lös-
ning under försökens ferfaldiga modifiering. Förfarimgssättet var
följande:

En titrerad lösning (15 CC.) af rent fosforsyradt natron
(181 gram i 1000 CC.) blandades vid 17—18" C. i små flaskor
af omkring 85 CC. innehall och försedda med väl inslipad propp,
med ett visst öfverskott af chlorcaleium, chlorbarium och svaf-
velsyrad magnesia, hvilka likväl tillsattes i titrerade lösningar.
Blandningarne gjordes alkaliska genom tillsats af kalksaccharat
(till chlorcaleium), natronlut (till chlorbarium), salmiak och ef-
terat natronlut (till chlorcalcium, chlorbarium och svafvelsyrad
magnesia ). Äfven dessa reagentiers lösningar voro titrerade. Sal-
miak med tillsats af titrerad natronlut verkar som titrerad am-
moniakvätska, men har den fördel att ammoniakhalten säkrare
kan bestämmas och bibehållas. Den slutliga volymen af de blan-
dade lösningarne utgjorde emellan 50 och 76 CC. dock merendels
omkring 65 CC. Sedan jag genom nagra förförsök fatt veta,
att blandningarne behöfde en längre tid, för att återställa den
störda kemiska jemnvigten, fingo flaskorna flera dygn stå under
förnyad omskakning, vid vanlig temperatur emellan 16-—19" eller
ock i kakelugnsnischen vid ända till 100” värme.

Derefter togos prof af de ammoniakfria och klarnade lös-
ningarne medelst sugpipetten, eljest medelst redan beskrifne fil-
trer-apparater. Genom titrerad syra (svafvel- eller salpetersyra)
bestämdes lösningens alkaliscens. Differensen emellan den till-

— 50 o—

satta alkalimängden och den funna alkaliscensen var den vid
fosforsyrans utfällning försvunna — en egendomlig reaktion, der
en alkalisk lösning (natronfosfatet) neutraliserar en viss mängd
af fritt aikali.

Den genom titrering bestämda alkaliscensen, och således
äfven den nämnde differensen tyckes behöfva en korrektion för
lösningarnes volymförändring, som åtföljer fosfatets utfällning.
Dock är denna korrektion nästan utan all betydelse, emedan,
som flera försök visat mig, under fosfaternas utfällning den åter-
stående lösningens volym ej väsendtligen förändras. Alltid ob-
serverade jag att de blandade vätskorna utvidgade sig under fäll-
ningen ungefär lika mycket, som det afskilta fosfatets volym ef-
ter beräkning borde utgöra. Åfven dessförutan skulle mina för-
söks resultater vara sinsemellan jemförliga.

Emedan detaljerna af mitt arbete fordra ett större utrym-
me, skall jag offentliggöra dem genom en kemisk tidskrift och
här endast meddela de i nedanföljande tabell upptagne tal.

1 atom natronfosfat (Na O),.HO.PO. neutraliserade. 4
| HA 2 RR
| I reaktion | Vid tempe- | on | Af nedanstående alka-
N. | Så : |
N:o: med | raturen, jatOm er. i liska lösning.
| | | |
1 ) Chlorcaleium 185” 1,19 13
2 ; 18? L27 17 ua or
3 Ä 18? 126 | IT Natron med chlorcaleium
VÄN EE lända till" [000]. 133...) LT fl ELER
ER ”» PESTO 129 197 ägs w
6 » bar 0,80 0,34
ark » | 18 0,93 la Färskt kalksaccharat a.
| 8 » | 189 1,53 1.56
19 » i 18” 0,74 0.70
| 10 | » I 189 I 0.97 1.0 3 b
ul » TR 1,36 1,41 i
| 12 | » re t189 1,17 2,52 t
TS AE” AMA okt NR HPs
| F a vorbarjun | fb | OM Natron med chlorbarium
| 15 | F | 18” | 1.03 | 1.6 och chlorammonium.
| | F | 50 | så de med chlorbarium
1 48 | ä | EN 180 Fa | utan chlorammmonium.
| 19 Magnesiasulfat | 18? 0,93 1.4
| 201 » | 18" 10.99 L,7 Nat kon med magnesiasul-
21 | EJ 18” 0,99 pd) | fat och öfverskott af
| 22 | » | 18” fr Få Vil 4 ne chlorammoniuwm.
el od su ÖKAR 1080 fi äre)

Anmärkningar. Kalksaccharatet a innehöll ej så mycket kalkbydrat, som
efter sockrets mängd hade kunnat lösas; snccharatet b deremot var
mättadt med kalk; det gamla saccharatet höll ingen märkbar mängd?

KA

A Tr
I
-

kolsyra " Den här använda natronluten innehöll ett spår af kolsyra? >

rg

1

»

x

Ff fo
LJ

— 160 —

Förestående tabell innehåller resultaterna af natronfosfatets
mättningsförmåga för tre olika baser, för kalk, baryt och mag-
nesia, under lösningens större eller mindre alkaliscens.

Öfverallt iakttages ett samband emellan fällningens samman-
sättning och den öfverstående lösningens alkaliscens. Fällningarne
äro långt ifrån att ega den beständighet isammansättningen, som
efter stöchiometriska reglor borde påräknas, utan de äro mer eller
mindre basiska efter lösningarnes större eller mindre basicitet.
Dock förhålla sig de olika jordbaserna olika.

Det bildade kalkfosfatet visar en framstående benägenhet till
öfverbasicitet, i motsats till de vanliga uppgifterna; baryt och
magnesia äro mera fallne för frambringande af sura fällningar,
med mindre än tre atomer basis. Denna skiljaktighet inses lättast,
då man jemför fjerde kolumnen, som anger huru många atomer
af nämnde jordarter ingått i fällningen i stället för natronfosfa-
Tets basiska vatten, med femte kolumnen, som visar, hur många
atomer fritt alkali tillsattes natronfosfatet, samt båda kolumner-

nas differens såsom lösningarnes alkaliscens efter fällningen.

Till exempel har vid kalkfosfatet:

PS ARS EE TE SEE PK AT ENAS EAT EAT

N:o |Af tillsatt alkali| Neutraliserats. | Förblifvit fritt. |
|

| 1,3 atomer | 1,19 atomer 0,11 atomer
| 1.7 SVR 1 SP > ja OLA »
In EA RESER OM US RA 10, STÄPRER NA

RR Uv

vid barytfosfatet

Vs bl | 09 KÖN SEN 0 ANOSLT te
jyrk8 | 1:A » 10,80 » 10,30 »
ARG | IRTA sm gar SORAN; Sa OBE TAN

vid magnesiafosfatet
LR 3 IE he 1 ERE ÖRA NATT DR
gå fet or kB a 1070. a |
fd ET: JAN fe BL Ua: ra 1 et RNE GES

— 161 —

Vid granskning af detaljerna förefaller det i främsta rum-
met hos de med ammoniak åstadkomna kalkfällningarne besyn-
nerligt, att de behöfva en längre tid för att draga till sig det
efter omständigheterna möjliga maximum af kalk. Särdeles tyd-
ligt är detta förhållande, då en blandning af mnatronfosfat
och chlorcealeium (det sednare i öfverskott) försättes med ammo-
niak, tills lösningen blir alkalisk; efter en viss tid reagerar lös-
ningen igen surt. På samma vis kan den alkaliska reaktion flera
gånger framkallas, utan att den blir varaktig, intilldess en mängd
ammoniak blifvit tillsatt, hvilken någorlunda öfverstiger den efter
I atom för 1 atom natronfosfat beräknade. Ett likadant feno-
men observeras i fullt klara lösningar vid alkalimetriska titre-
ringar, då den såsom indicator tillsatta lakmustinkturen flera
gånger skiftar färg, innan den konstant blånar eller rodnar. Be-
visar det icke att kemiska processer äfven under de gynnsamma-

ste förhållanden behöfva en viss tid för att återställa en kemisk

Ytterligare vill jag fästa uppmärksamheten på den, af mig
ätminstone oförväntade, inflytelsen, som en högre temperatur ut-
öfvar på kalkfosfatet; 1 ställe för att öka salmiakens lösnings-
förmåga för kalkjorden i den öfverbasiska fällningen, har värmen
tvärtom bidragit till en ökad utfällning af kalken. Angående kalk-
saccharatets inverkan på bibasiskt kalkfosfat ((NaO),.HO,PO.+
+2CaCI — (CaO),.HO.PO.+2NaCIl) är jag i ovisshet på hvad
sätt de observerade oregelmessigheterna böra förklaras.

I fyra fall N:o 9—12 har alldeles färskt kalksaccharat i
maximum af kalkhalt blifvit användt, i två fall N:o 6 och 7
likaledes färskt kalksaccharat, dock sannolikt med öfverskott af
socker; i ett fall N:o 8 det sednare saccharatet efter nio måna-
ders förvaring, under hvilken tid dess lösning bibehållit sig all-
deles klar, men något gulnat och betydligt förlorat i alkalescens.
Afser man från N:o 12, der kalkfosfatets löslighet i kalksaccha-
rat stört resultatet för mycket, så synes kalksaccharat med ett
maximum af kalkhalt verka likasom en ammoniakalisk kalklös-

— Mrs

ning, d. v. s. lemna mera än tre atomer kalk till fosfatfällnin-
gen; öfverskott af socker i saccharatet åstadkommer möjligtvis
motsatsen. Detta öfverskott har i den äldre saccharatlösningen
kanske förstörts, så att den mera liknade den andra saccharat-
lösningen med maximum af kalkhalt.

Den olikhet i sin sammansättning, som de omtalde kalkfosfa-
terna visa under olika förhållanden, torde ej sakna allt intresse
för fysiologien. Man har mycket ordat om sammansättningen af
benbyggnadens kalkfosfat, men manne den ej variera ganska be-
tydligt alltefter beskaffenheten af kroppens nutrition, så att ben-
jorden inom vissa gränser uppfyller sin uppgift lika godt om den
ena gången tillföres ett öfverskott af kalk, den andra gången af
fosforsyra? På enahanda sätt ega de silikater, som finnas i mat-
jorden, en förvanande plasticitet i frändskapen till syror och ba-

ser, med hvilka de komma i beröring.

Vid betraktande af barytfosfatets förhållande beklagar jag,
att den för N:o 13—15 använda natronlösningen sannolikt ej
hade bibehållit sig så alldeles fri från kolsyra som den varit en
tid förut, och fastän kolsyrans mängd några månader efteråt var
blott obetydlig, så förlora dock resultaterna derigenom något i
värde. Det är således hufvudsakligen försöken N:o 16—18, som
vi skola fästa oss vid. Vid barytlösningarne klarnade bland-
ningen ganska fort och afsatte fosfatet i ett tätt kornigt eller
mjöligt tillstånd, ganska olika kalkfosfaterna, som ej ens efter
flera dygn klarnade fullständigt. Barytlösningarne voro alldeles
fria från fosforsyra.

Såsom resultat framhåller jag; att baryt äfven 1 sitt för-
hållande till fosforsyra bildar ett förmedlande led emellan de
egentliga alkalierna och jordbaserna, att natron först vid ett
större öfverskott tillför fällningen den tredje atomen baryt och
att ammoniak synes verka på samma sätt. Intressant vore att veta,
om rent barytvatten verkar annorlunda än chlorbarium med na-
tron, hvilken blandning vanligtvis betraktas såsom baryt med
chlornatrium (BaCl+NaO = BaO +NaCl) men sannolikare är

v

— 163 —

en blandning af chlornatrium, chlorbarium, baryt och natron
(mBaCe+mNaO =xBaO+xNaCl+yBaCl: yNaO).

Slutligen vända vi oss till magnesiafosfatet, som i de an-
ställda försök uppträder i förening med ammoniak såsom tripel-
fosfat. Vid ett större öfverskott af ammoniak i lösningen anta-
ger fällningen den af formeln fordrade sammansättningen (N:o 20
—23) utan att bli öfverbasisk. Vid ett mindre öfverskott (N:o 19)
ingår dock ej den påräknade mängden ammoniak i fällningen. San-
nolikt beror härpå tripelfosfatets större löslighet i vatten än i kon-
centrerad ammoniak, emedan det i vatten till en viss grad förvand-
las i det lösligare bibasiska magnesiafosfatet ((MgO),.HO.PO-.)

Detta förhållande bör tillika uppmärksammas af dem, som
föreslagit att utfälla kloakvattnets ammoniak- och fosforsyrehalt
på en gång genom tillsatt magnesiasulfat.

Öfverskådar man alla regelmessigheter, som de olika omta-
lade försök visa i sina afvikelser från de efter stöchiometrien
förväntade resultaterna, så öfvertygas man väl lätt, att här ej
kan vara frågan om en felaktighet i natronfosfatets beskaffenhet,
i thy det, om dess renhet äfven ej sorgfälligt hade pröfvats, all-
tid användes i samma mängd, således bort verka alltid i samma
riktning och med samma styrka. Af samma skäl kan icke heller
orsaken ligga i den ännu rådande ovisshet om fosforsyrans mätt-
ningskapacitet eller fosforns eqvivalenttal, som angifves från 31
—32, och af mig, i enlighet med LIEBIG och KoPPsS Jahresbe-
richt blifvit antaget till 31 (jemfördt med vätet såsom enhet).
GMELINS tal 31,4 gifver för glödgadt natronpyrofosfat [(Na0O),.
PPO. | en differens af 0,0015 atomer.

Orsaken måste saledes sökas i något annat, nemligen i ver-
kan af den så kallade kemiska massan, ett begrepp, som först
införts i kemien af BERTHOLLET, som sedermera en tid maste
alldeles gifva vika för läran om atomvigterna, men pu för tiden
mera och mera igen utgör ett föremål för liflig diskussion. Medan

atomvigterna en tid ansågos såsom en integrerande egenskap af

— 164 —

ett ämne, förknippad med dess molekuler och på sin höjd nå-
gorlunda rubbad genom yttre våld, tyckas de fastmera böra be-
traktas såsom ett uttryck af alla på ett ämne verkande krafter,
en resultant af maångtaliga inflyteiser, som ej följer enkla arith-
metiska eller geometriska proportioner utan sannolikt mera in-
vecklade kurvaturer och endast på vissa distanser eller, om man
så får säga, korsningspunkter, företer de brukliga atomvigternas
skenbart enkla bestämdhet men också deras oförklarliga diskon-
tinuitet, likasom en parabel på vissa ställen tyckes vara en cir-
kelbåge eller ock en rak linea. Om man sammanfattar alla in-
flytelser, som kunna göra sig gällande vid en kemisk reaktion,
under namnet af kemisk massa, så tror jag, att den orsakat re-
gelmessigheten i mina resultaters oregelbundenhet. Som ett studium
af den kemiska massans verkan 1 närvarande tid vunnit ett sär-
skildt intresse för kännedomen af de i olika jordmåner försigga-
ende absorptionsfenomener af växtnäringsämnen, vill jag tillåta
mig den anmärkning, att ofvanstående exempel på absorptions-
förmåga af enkla fällningar för lösningar af samma basis, af
kalkfosfatet för kalk o. s. v., borde erbjuda ett tacksammare fält
för kemiska arbeten än en obekant och komplikerad jordmåns
absorptionsförhällanden.

Jag för min del har redan alltför länge uppehållit mig vid
denna sida af de anställda experimenterna; min afsigt hade
varit att söka en analytisk method för bestämmelsen af »super-
fosfaternas» löslighetssillstånd. Tyvärr måste jag erkänna, att
min sträfvan ej rönt åsyftad framgång. Visserligen skulle mina
observationer gifva anvisning till på hvad sätt mättningsför-
mågan af ett superfosfat med ett enda slags basis kan utrö-
nas, men för superfosfater med flera baser lemna de oss i vill-

rådighet,

5. Lösningen af natronfosfatet (NaO),HO.PO. + 240.

Det natronfosfat jag begagnat för mina försök om fosforsyrans
mättningsförmåga visade sig vid qvalitatif undersökning fri från
chlor, svafvelsyra och kolsyra. Den qvantitatifva analysen lem-

2 Mb =

nade för torra, helt obetydligt vittrade kristaller vid glödgning
24,8 atomer vatten istället för 25 atomer, så att 179 grammer
kristaller motsvara 181 grammer fosfat med 25 atomer vatten.
Dessa löste sig med 283 gram vatten till 1000 CC. Lösningen
var fullt mättad vid omkring 17"; vid 15—16” började kristalli-
sationen ; lösligheten är således som 1 del salt på 5 delar vatten
af 17", det är något mindre än det af GMELIN anförda förhål-
lande af 1 del salt i 4 delar kallt vatten.

Natronfosfatet utvidgade sig under lösningen med omkring
2 procent.

6. Kalksaccharatlösningen.

Den af mig för ofvanstående undersökning använda socker-
kalklösningen innehöll i 100 CC. 16 gram lufttorkadt raffinad-
socker och hade genom ett par dygns kall digestion med tvät-
tadt kalkhydrat blifvit mättad; kalkhalten = 3,57 gram. Med
frånräkning af I; eller 0,13 procent af lösningen från kalkhal-
ten, såsom den i 100 CC. rent vatten lösliga kalkmängden, be-
räknar sig för 1 atom löst kalk 0,70 atom socker, eller 1,3
atom kalk för 1,0 atom socker.

Den observerade lösligheten af kalk i socker öfverensstäm-
mer med PELIGOTS uppgifter (GERHARDTS Chimie organ. II,
527), enligt hvilka 3,7 gram, calcium-oxyd i 100 CC. löses genom
16 gram. fulltorkadt rörsocker.

Med stöd häraf synes lösligheten af kalk i rörsockerlösnin-
gar väl lämplig att begagnas såsom mätare för sockerhalten i
hvitbetornas saft, dock bör man göra det tillägg till GRONVENS
anvisning till denna sorts saccharimetri (jfr. Chemischer Ackers-
mann 1859, 165), att kalken bör innan den begagnas såsom
reagens, tvättas med vatten, för att befrias från alkali; och den
angifna proportionen af den lösta kalkens mängd till sockrets
mängd gäller ej med full säkerhet för en mindre koncentration,
sådan den fås efter hvitbetor med 8 procent sockerhalt i stället
för 13—15 procent.

— 166 —

-

7. Filtrering under luftens fränvaro.

Under mitt arbete om »fosforsyrans mättningsförmåga»
måste jag filtrera en ammoniakalisk lösning af kalk, baryt o.s. v.,
så att hvarken förlust af ammoniak eller tillträde af kolsyra egde
rum; för detta ändamål gaf jag företräde åt följande apparat
såsom den enklaste.

Flaskan ÅA, som innehaller den
till filtrering bestämda vätskan, för-

ses med proppen a, i hvars ena ge-

nomborrning vinkelröret b och fil-
trerröret c är insatt. Det sednare
bär på nedra ändan d ett flätverk
af platinaträd, deromkring ett par
hvarf filtrerpapper och ytterst ett
hvarf rent linne. Papperet och lin-
nehöljet äro hopsnörde upptill och
nertill med sytråd. Hoppressas nu
kautschouksbälgen D, sa utöfvas ge-
nom kautschoukslangen e och vin-
kelröret b ett motsvarande tryck på
vätskans yta och filtreringen försig-
går inat röret c till pipetten 5, som
kommunicerar med filtrerröret i ge-
nom kautschouksröret f. Den Bun-
senska klämmaren gy tillater afstär-
ga pipetten från flaskan AA när som
helst.

När filtratet innehåller fri ammoniak, som sedermera skall
qvantitatift bestämmas, sättes öfre ändan af pipetten genom ka-
utschoukröret h och glasröret i i förening med glasbägaren C, i
hvilken då den till ammoniakens mättning ämnade syran finnes

Plfa g

— 167 —

inslagen. Måste denna filtrering företagas vid högre temperatur,
så förses kautschoukröret A ytterligare med en klämmare, för
att efteråt kunna förekomma syrans tillbakastigande från C till
B, under det att filtratet i B svalnar.

Om man så behöfver kan hela apparaten före och under
filtreringen hållas fylld med lysgas, kolsyra, vätgas o. s. v.

Vidare detaljer om apparatens användande behöfva väl ej

anföras.

— 168 —

Till VetenskapseAkademiens Bibliothek.
(Forts. från sid. 140.)

Från Schlesische Gesellschaft fär vaterländische Kultur.
Jahresbericht 36.

Från K. Akademie der Wissenschaften i Minchen.

Festreden am 28 März 1860 von W. Christ und J. v. Liebig. Mänch.
1860. 4:0.

Från K. K. Geologische Reichsanstalt i Wien.

Jahrbuch, 1859: 2, 3.
HöÖrnNes, M. Die fossilen Mollusken des Tertiärbeckens von Wien.
Bd: 2. Wien 1859. 4:0.

Från Författarne.

Nisspr, P. The first technical use of Gold by the Aborigines of S.
America. Melbourne 1859. 8:0.

OrBErRs, E. W. Upplysningar till geologisk karta öfver Inlands Torpe
härad i Bohus län. Götheb. 1859. 8:o jemte karta i fol.

DatHtL, T. Om Telemarkens Geologie. Chra 1860. 8:0.

KJErRuULF, TH. och Datr T. Om Kongsbergs Ertsdistrikt. Chra
1860. $8:0. å
HaAIDINGER, W. Ansprache gehalten am Schlusse des ersten Decen-
niums der K. K. Geologischen Reichsanstalt in Wien am 29

Nov. 1859. Wien 1859. 8:o0.

Från Hr Öfverintendenten Fr. v. Scheele.

Vermländska Bergsmannaföreningens Annaler 1858 och 1859. Carlst.
1859: 8:0.

Från Hr Bergskonduktör L. J. Igelström.

Fem stycken af honom upprättade geognostiska kartor öfver Husby,
Säfsens, Svärdsjö och norra delen af By socken i Dalarne samt
Thorsåkers socken i Gestrikland. Fol. och 4:o.

— 169 —

Sverges Proctotruper. Af C. G. THomson. (Fortsätt-
no).

[Meddeladt den 18 April 1860).

Tribus IX. "TELENOMINI.

Antenn fractae, clyp2o inserta, feminee 11-articulatae, apice cla-
vatae, maris 12-articulate, articulo 5:0 basi sinuato. Mandibule bi-
fide. Scutellum semicirculare, linea marginal impressa. Metathorax
haud spinosus. Ale superiores nervo subcostali pone ramum substi-
gmaticalem, in medio oblique egredientem, continuato. Abdomen sub-
sessile, subtus convexum, linea marginali impressa nulla.

Kroppen är undersätsig, svart, utan metallglans. MHufvudet är
stort, hjessan baktill urholkad, ögonen stora, men obetydligt utstående.
Antennerna äro fästade på clypeus, hos honan 14-ledade, i spetsen
klubblika, hos hanen 12-ledade, nästan borstformiga, femte leden vid
basen urbugtad. Mesothorax är kort, saknande dorsal-linjer; metatho-
rax utan taggformiga utsprång. Vingarne hafva en subkostalnerv, som
i midten utsänder i sned riktning inåt en tydlig substigmatikalgren,
bakom hvilken den fortsättes nästan till vingspetsen. Abdomen är
nästan fastsittande, dess buksida hvälfd, men utan intryckt sido-linja.

De tvenne hithörande slägtena kunna lätt urskiljas genom föl-
jande kännemärken. )

A) Frons punctata; abdomen feminze terebra haud exserta Telenomus.
B) Frons laevis; abdomen feminee terebra exserta . . «.. . Phanurus.

Genus TELENOMUS.

Frons punctata. Antenna femina clava plerumque 6-articulata.
Abdomen segmento 2:o dorsali basi striolato, femina terebra haud
exserta. ku

Pannan aldrig polerad utan med finare eller gröfre punktur. An-
tennerna hafva, hos honan, klubban oftast sexledad. Abdomens andra
dorsalsegment vid basen försedt med strimmor, som stundom i mid-
ten löpa ända till spetsen, dess äggläggnings-rör aldrig utstående.
Benen äro långa, tarserna femledade, första leden längst.

A) Ocellis oculo contiguis.

1. IT. grandis: Niger, opacus, capite, thorace scutelloqgue dense pun-
ctatis et pubescentibus; alis hyalinis; abdomine segmento se-
cundo basi striolis profundioribus impresso, 3:o 4:0o longiori, ni-
tidis, apice subpubescentibus. 2. Long. fere 1 lin.

Teleas phalenarum NEEs. Mon. Pter. 287, 1 (forte).

Funnen i Dalarne af Prof. BoHEMAN.

") Se förra årgången sid. 69.
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 4.

0)

— 170 —

Svart, matt, hufvud och thorax mycket tätt och temligen djupt,
scutellen något finare punkterad. Antennerna äro svarta, andra leden
något kortare, men längre än fjerde, femte miust, sjette något sma-
lare än de följande 7—10, som äro ungefär lika stora, slutleden li-
ten, tillspetsad. Vingarne äro något längre än abdomen, vattenklara,
substigmatikalgrenen blekgul. Abdomens andra segment har temligen
djupa strier, af hvilka de medlersta ärv längst och upptaga de två-
tredjedelarne af dess längd; tredje är längre än fjerde och liksom
femte i bakkanten försedt med glesa, fina hår. Benen äro svarta,
knän, tibiernas yttersta spets samt metatarsus smutsgula, femte leden
ungefär lika lång som fjerde.

2. TI. flavipes: Niger, subopacus, capite alutaceo, fronte minus cre-
bre, subtiliter puncetata, thorace scutelloque dense et subtilissime
punctatis et pubescentibus; antennis pedibusque flavis, illis clava,
scapo articuloque secundo supra cum coxis nigricantibus; alis
hyalinis abdomine longioribus; abdomine segmento 2:o striolis
tenuibus impresso, apice lzevi. $. Long. vix 2 lin.

Funnen 1 Bohus län af Prof. BoHEMAN.

Genom ljusare antenner och ben lätt skild från föregående; svart,
punkturen på hufvudet temligen gles, på thorax och skutellen tät och
fin; antennerna äro gula, skaftet, klubban och andra leden ofvantill
svartaktiga; andra leden lika med tredje, fjerde rundad, femte trans-
versel, sjette skifformig, sju—nio lika stora, tionde liten, tillspetsad;
vingarne äro vattenklara, tydligt längre än abdomen, substigmatikal-
grenen kortare än kostan;” abdomens andra segment med fina strim-
mor, i spetsen glatt; benen äro gula, höfterna äro svartaktiga, klole-
den tre gånger så lång som näst den sista.

3. T. nmgripes: Niger, opacus, fronte, thorace scutelloque confertis-
sime punctatis; alis subhyalinis; abdomine segmento 2:o medio
striolato, 3—5 2equalibus, pubescentibus; genubus tarsisque te-
staceis. PL. Tong: V lin.

Funnen 1 Vestergöthland af Prof. BOoHEMAN.

Till antenn- och tarsbildning lik 7. grandis, men mindre, punk-
turen på thorax finare; antennernas andra led nästan hälften kortare
än tredje; vingarne ej så vattenklara, tydligt längre än abdomen, sub-
stigmatikalgrenen nästan dubbelt kortare än kostan; abdomens andra
segment på sidorna glatt, i midten med fina strimmor, som sträcka
sig öfver de tvåtredjedelarne af dess längd; de öfriga segmenterna
lika långa, ej glänsande, finhåriga; benen svarta, knän och tarser
gulaktiga.

4. T. frontalis: Niger, subnitidus, genubus tarsisque testaceis, dense
et subtilissime punctatus; antennis articulo 2:0 3:0 vequali; alis
hyalinis; abdomine segmento 2:o medio baseos striolato. 2. Long.
3 lin. +

Funnen vid Ifö i Juni månad,
Lik föregående art, men pannan temligen glänsande, jemte tho-
rax och skutellen tätt och mycket fint punkterad; antennernas andra

NW

led lika stor som den tredje; vingarne alldeles vattenklara; abdomens
andra segment i midten af basen med fina strimmor, som knappast
upptaga första hälften af segmentets längd.

5. JT. scutellaris: Niger, tibiis tarsisque testaceis; fronte thoraceque
opacis, dense et subtilissime punctatis, scutello nitido, sublevi;
alis dilute fumatis; abdomine segmento 2:o polito, basi medio
striolato, 3—5 nitidis, brevissimis. Y. Long. vix + lin.

Funnen i Småland af Prof. BoHEMAN:

Lik 7. nigripes, men tibier- och tarser alldeles gula, antennernas
andra led knappt kortare än den tredje;xskutellen glänsande, nästan glatt,
pannan och thorax matta, tätt. :
lätt rökskuggade; abdomens' a

basen med fina strimmor. 3F—3 se

6. T. ovulorum: "Niger, :fronte thordce G Simme pu
ctulatis, scutello subnitido; antennäs artiet - 2iökbrevissimo, 3—6
sensim brevioribus, 7—11 subnodosis, corpore brevioribus, apice
attenuatis; alis albido-hyalinis; abdomine segmento 2:o basi me-
dio striolato; tibis anticis, genubus, metatarso tibiarumque po-
steriorum apice testaceis. &. Long. 3 lin.

Teleas Linne&ei Nrrs. Mon. Pter. 288, 3 (forte).
Funnen i medlersta Sverige af Prof. BoHEMAN:

Kanske är denna art hannen. till 7. grändis, men strimmorna på
abdomens andra segment äro mycket finare, vingarne mera hvitklara,
kroppen svart, pannan och thorax matta, med: fina små punkter, skutellen
något glänsande; antennerna äro korta roppen, smalare utåt spet-
sen, andra leden kortast, 3—6 sm (tägande i Sara. da
nästan rundade; vingarne äro sg
abdomens andra segment i midte
lika långa, i spetsen finbårigas.hbe
knäen, metatarsus och de bakre mors

7. T. semistriatus: Niger, fronte thoraceque opacis, confertissime pun-
ctatis, scutello subnitido; alis dilute fumatis; abdomine segmento
2:0 basi medio. subtiliter striolato, 3—5 brevibus, sequalibus, po-
litis; tibiis anticis, genubus, tibiarum apice tarsisque testaceis,
ungue fusco. 4. Long. + lin.
Teleas semistriatus NEES: Mon. Pter. 290, 5 (arta i
Funnen vid Ringsjön i början af Juni, mé ARE
Mest lik T. scutellaris, men «skild "gen
tell, mörkare ben, vingarne rökskuggac |
punkterade; från T. grandis, som; «den lik
den sig genom rökskuggade vingar samt
sal-segmenter, som äro lika långa::

tax gröfre
on Idning;, skiljer

B) Ocellis ab oculo remotis.

8. T. Nigrita: Niger, pedibus concoloribus, capite thoraceque antice
gibbo subtilissime punctatis, subsericeo-pubescentibus, scutello ni-

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 17. N:o 4. 3

tido, laevi: alis subhyalinis; abdomine segmento 2:o basi striolis
subtilissimis impresso. Y. Long. 4.
Funnen vid Ringsjön i Skåne.
Undersätsig, mest lik 7. scutellaris, men pannan ej så groft
punkterad, benen svarta; antennernas andra led ej kortare än den tredje,
men för öfrigt af lika bildning som hos 7. grandis; vingarne nästan
vattenklara; abdomens andra segment med ytterst fina strimmor vid
basen, tredje något längre än fjerde, liksom femte tätt finhåriga.

9. TI. punctiventris: Niger, subnitidus, subtilissime punctatus; anten-
nis clava 4-articulata, scapo pedibusque flavis; alis obscure hya-
linis abdomine paullo longioribus, hoc segmento 2:o dense et
subtilissime striolato, apice polito. 2. Long. 3 lin. ;

Funnen vid Glimåkra i norra Skåne i Juni månad.

Från föregående art skild genom ljusare ben och antennskaft:
svart, hufvud och thorax fint och tätt punkterade, skutellen nästan
glatt; antennernas struktur närmande sig följande slägte, med fyrledad
klubba, andra leden dubbelt så lång som den tredje; vingarne äro något
dunkla, - föga längre än abdomen, hvars andra segment har ytterst
fina och täta strimmor, som upptaga de trefjerdedelarne af dess längd,
sista fjerdedelen så väl som de öfriga segmenterna äro polerade.

Genus PHANURUS.

Antenn&e clava sub-quinque-articulata, articulo septimo precedente
latiori, octavo angustiori. Frons nitida, ocellis oculo contiguis. Ab-
domen terebra exserta, segmento secundo basi plerumque lzxvi, polito.

Från föregående slägte skiljer sig detta hufvudsakligen derige-
nom, att pannan alltid är glänsande, glatt, utan punktur, ocellerna
stötande tätt intill ögat; antennernas sjunde led smalare än åttonde,
men. bredare än sjette, hvarigenom klubban blir nästan femledad; ab-
domens äggläggningsrör utstående, dess andra dorsalsegment sällan
med strimmor vid basen, utan glänsande, glatt.

A) Abdomen apice acuminatum, thorace longius.

1. P. angustatus: Angustior, niger, thorace scutelloque subtilissime
punctatis et pubescentibus, nitidulis; antennis articulo 2:o 3:0
duplo longiori, clava 4-articulata tenuiori; alis subhyalinis, longe
ciliatis; abdomine segmentis 3—5 secundo fere longitudine zxequa-
libus. 2. Long. 4 lin.

Funnen vid Fogelsång i början af Juni månad.

Långsmal, svart, något glänsande på thorax, hvilken jemte sku-
tellen är mycket fint och tätt punkterad samt beklädda med en fin
gråaktig pubescens; antennerna hafva andra leden dubbelt så lång som
den tredje, klubban nästan femledad, emedan sjunde leden är obetyd-
ligt bredare än den sjette; hjessan ej skarpkantad, bredare och tjockare,
hvarigenom denna art skiljes från alla hithörande; vingarne äro nä-
stan vattenklara, långt cilierade: abdomen längre än framlifvet. af-

f

[

s

-
1

— 173 —

smalnande emot spetsen, dess andra segment knappast längre än de
följande tillhopatagne; benen äro svarta, tibier och tarser blekgula.

2. P. politus: Niger, nitidus, genubus tarsisque obscure testaceis,
thorace scutelloque subtilissime punctatis; antennis clava tenui,
elongata; alis hyalinis, ciliatis; abdomine polito, segmento 3:o
4:o longiori. 8. Long. vix + lin.

Funnen i Dalarne af Prof. BoHEMAN.

Lik föregående, men benen mörkare, abdomen polerad, dess tredje
segment längre än det fjerde, antennklubban långsträckt, smal, hjessan
ej så bred.

B) Abdomen thorace brevius.
a) Antenne articulo 2:o 3:0o breviori. +

3. P. chloropus: Niger, antennis tenuibus, articulo 2:o 3:o paullo
breviori, scapo subtus pedibusque flavis, coxis, nigris; thorace
opaco, confertissime punctato, griseo-pubescenti, scutello nitido;
alis dilute fumatis; abdomine segmento 2:o basi medio striolato.
Po Hong: 3 lin;

Teleas truncatus NErs Mon. Pter. 289, 4 (forte).

Funnen vid Glimåkra i nordöstra Skåne.

Den största art af detta slägte; svart, thorax matt, med ganska
grof punktur, beklädd med en gråaktig pubescens, skutellen glänsande;
antennerna hafva skaftet på undre sidan vid basen ochi spetsen gulak-
tiga, andra leden något kortare än den tredje, klubban smal, långsträckt,
nästan femledad; vingarne äro längre än abdomen, svagt rökskuggade;
abdomen är kortare än thorax, dess andra dorsalsegment vid basen i,
midten med fina strimmor; benen. äro gula, höfterna bruna.

4. P. pentatomus: Niger, nitidulus, thorace subtilissime, vix visi-
biliter punctato, brevissime pubescente, scutello nitido; alis ob-
scure hyalinis; antennis clava abrupte 5-articulata, articulo 3:o
2:o sesquilongiori. P2. Long. vix 3 lin.

Funnen vid Lund i Augusti månad.

Genom sina mörkare ben och finare punktur på thorax skild från
"föregående art; svart, temligen glänsande, thorax med mycken fin,
knappast märkbar punktur, skutellen starkt glänsande; antennerna
hafva tredje leden hälften längre än den andra, klubban femledad, nästan
tvärt afsatt, vingarne äro något dunkla; benen svarta, de främsta ti-
bierna, knän och tarser gulaktiga.

b) Antenne articulo secundo tertio longiori.

5. P. brevis: Niger, mnitidulus, tibiis anticis, genubus tarsisque te-
staceis; thorace subtilissime punctato, scutello subleevi; alis sub-
hyalinis. 2. Long. 3 lin.

Funnen vid Rysjöholm i norra Skåne.
Undersätsig, svart, thorax och skutell temligen glänsande, ansig-
tet poleradt, skutellen nästan glatt; antennernas andra led knappast
längre än den tredje, klubban långsträckt, nästan tvärt fyrledad, sjunde

— 174 —

leden obetydligt bredare än den sjette; vingarne äro nästan vattenklara;

benen äro svarta, de främsta tibierna, knän och tarser gulaktiga.

6. P. tetratomus: Niger, nitidulus, thorace subopaco, subtilissime
punctato et pubescenti, scutello nitido; alis hyalinis; antennarum
clava abrupte 4-articulata. Y. Long. vix 3 lin.

Funnen vid Ringsjön i början af Juni månad.

Genom sina klarare vingar, tvärt afsatta antennklubba och mat-
tare thorax skild från föregående art; svart, något glänsande, thorax,
nästan matt, mycket fint punkterad och pubescent, skutellen glän-
sande; antenmnernas andra led något längre än den tredje, klubban
fyraledad, tvärt afsatt; vingarne äro vattenklara; benen svarta, de
främsta tibierna, knän och tarser gulaktiga.

7. P. nitidulus: Brevis, niger, thorace subtilissime, vix visibiliter
punctato et pubescenti, scutello mnitido, lavi; alis fumatis; an-
tennis clava sub-5-articulata. 2. Long. vix I lin.

Mas: Antennis moniliformibus, articulis 6—11 zequalibus, scapo

subtus pedibusque flavis, alis hyalinis.
Funnen vid Lund i Augusti månad.

Lik föregående, men thorax och skutell glänsande, med mycket
finare punktur och pubescens, mörkare vingar, längre abdomen, an-
tennernas sjunde led något bredare än den sjette, men betydligt smalare
än följande; hannen har vattenklara vingar, antennerna perlbandsformiga,
6—11 lederna lika stora. skaftet på undre sidan jemte benen lergula.

8. P. hyalinatus: Niger, mnitidulus, subtilissime punctatus, scutello
nitido, levi; alis hyalinis; antennis articulo 2:o 3:o sesquilongi-
ori, clava tenuiori, 4-articulata, fere abrupta; pedibus testaceis,
femoribus medio tibiisque posticis apice fuscis. $. Long. vix
ER
1 lin.

Funnen vid Ringsjön.

Lik P. nitidulus, men mindre, något smalare, benen ljusare, vin-
garne alldeles vattenklara, dubbelt så långa som abdomen; antenner-
nas andra led hälften längre än den tredje, klubban fyraledad, nästan
tvärt afsatt.

9. P. pallidipes: Niger, nitidulus, subtilissime punctatus, scutello ni-
tido, levi; alis subhyalinis; antennis articulo 2:o 3:o paullo lon-
giori, clava sub-5-articulata; pedibus flavis, femoribus medio ti-
biisque posticis apice fuscis. 2. Long. + lin.

Funnen vid Fogelsång nära Lund.

Lik P. hyalinatus, men antennklubban tjockare, nästan femledad,
andra leden blott något litet längre än den tredje; vingarne något
dunklare och kortare.

10. P. tenuicornis: Brevis, niger, thorace subtilissime punctato et
pubescenti, scutello nitido; alis subfumatis; antennis articulo 2:0
3:0 duplo longiori, clava tenuiori 4-articulata. $. Long. vix lin.

Funnen vid Rysjöholm i norra Skåne d. 20 Juni.

gr

re

— 175 —

Till kroppsform lik P. nitidulus, men antennklubban smalare,
abdomen kortare, thorax ej fullt så glänsande, antennernas andra led
dubbelt så lång som den tredje, klubban smal, fyraledad.'

Tribus X DRYININI.

Antenn&e in utroque sexu 10-articulatae; feminze filiformes vel
apice subincrassatse, maris setacea, pubescentes vel pilose; supra cly-
peum insertae, recte vel parum fractae, scapo capite breviore. Man-
dibule plerumque 3-dentatae. Palpi maxillares filiformes, elongati.
Abdomen segmentis liberis, 1:o in petiolum brevissimum basi attenu-
ato. Pedes elongati, tarsi omnes 5-articulati, articulo 1:o basi
sinuato.

Kroppen är temligen robust, glatt eller ganska glest finhårig.
Hufvudet är temligen stort, ej smalare än thorax; ögonen laterala,
oftast stora, men föga utstående. Antennerna äro hos båda könen
tio-ledade, skaftet alltid kortare än hufvudet, fästade ofvanför clypeus,
ej hopstående vid basen; hos honan äro de trådformiga eller svagt
inkrasserade mot spetsen, hos hannen mera borstlika och tätt be-
klädda med utstående hår eller en fin pubescens. Abdomen är tem-
ligen kort, sex-ledad, dess första segment vid basen afsmalnande i en
kort petiolus. Benen äro långa, tarserna fem-ledade.

Genus DRYINUS LATER.

Caput vertice marginato; linea impressa oculos ovales cum man-
dibulis connectente. Antenna subfractae, scapo articulo 2:0 longiore,
basi subdistantes. Ala antice stigmate et areis 2 brachialibus di-
stinctis, radio abbreviato. Pedes antici femine raptorii, femoribus
omnibus obelavatis.”

Hufvudet har pannan lätt hvälfd med tydliga oceller, hjessan
baktill kantad och lätt urbugtad.- Antennerna äro fästade något när-
mare intill hvarandra än afståndet från ögat, dess skaft alltid längre
än andra leden. Vingarne hafva stort stigma, en afkortad radius
samt två fullständiga brachialfält. Benen äro långa, låren vid basen
klubblikt dilaterade, isynnerhet första benparets, hvars tarser hos ho-
norna hafva sista ledens yttre klo mycket lång och stark.

A) ÅAntenne longiores, tenuiores, apice viz crassiores, articulo 3:o 2:0
duplo vel triplo longiori; ale nervo radiali arcuato, ramulo lon-
giori; prothorax subquadratus, metathorax area postica plerumque
obsoleta.

a) Metathorax declivis; antenne articulo 3:o scapo sesquilongiori.
1. D. longicornis: Niger, nitidus, antennis, mandibulis, palpis pedi-

busque flavis; metathorace area media obsoleta. 2. Long. 13—

2 lin.

Dam. Anal. entom. p. 10. n. 4. NErEs Mon. Dryineorum 375, 5.

Var. b. clypeo albido-testaceo.

— 176 —

Var. e. antennis articulis 3—5 fuscescentibus.
Var. d. antennis fuscis, basi testaceis.
Dryinus ruficornis DALM. Anal. Ent. p. 11, n. 5 NEEs 375, 6.
Mas: antennis nigris, pubescentibus, coxis piceis, apice, mandi-
bulis pedibusque testaceis; alarum stigmate fusco-testaceo.

Var. b. femoribus basi fuscis.
Dryinus fuscicornis DALM. Anal. Ent. p. 13, n. 10 NEEs 379, 11.
Var. ce. mandibulis piceis.
Var. d. antennis articulis 2 primis basi testaceis.

Funnen i Lappland, Bohus län, vid Stockholm och i Wester-

göthland af Prof. BoHEMAN; sjelf har jag tagit den i Skåne vid
Törrimgelund nära Malmö i Juni månad.

2. D. lapponicus: Niger, nitidus, antennis, mandibulis, palpis pedi-
busque flavis; fronte ante ocellos linea longitudinali impressa;
pronoto breviori; metathorace postice areis 3 apicalibus. 2.
Long. 2 lin.

Funnen 1 Lappland af Prof. BoHEMAN.

Måhända en varietet af föregående, men synes skild genom star-
kare skulptur på metathorax, med tre tydligt begränsade apikalfält;
pronotum kortare, med finare punktur; pannan med en tydlig långs-
intryckning framför ocellen.

b) Metathorax retusus.

3. D. retusus: Niger, subglaber, nitidus, antennis, clypeo, mandibulis
palpis pedibusque flavis; capite ante ocellos linea impressa; pro-
noto mesonotoque parce, fortiter punctatis, postice sublavibus;
metathorace subtiliter alutaceo, area medio obsoleta, laeviori, sub-
nitida. PL. Long. 21 lin =.

Funnen i Norrige af Prof. BoHEMAN.

Till antennbildning lik D. longicornis, men hufvud och thorax
glesare, fastän gröfre punkterade, pannan framför ocellerna med en
längdfördjupning, 1 hvilken ligger en fin, smal köl; metathorax starkt
tillbakastött i spetsen, med finare skulptur; från D. frontalis skild
genom ej så bredt hufvud, glesare punktur, längre pronotum, och
längre bihang på radialnerven samt genom tredje antennleden, som
är längre än skaftet.

4. D. frontalis: Niger, nitidus, antennis scapo, facie, mandibulis,
palpis pedibusque flavis; capite pronoto transverso duplo fere la-
tiori, metathorace crebre punctato, area media valde obsoleta;
antennis articulo 3:o 2:o vix longiori. 2. Long. 13 lin.

DaLm. Anal. Ent. p. 11, n. 6. NEzes p. 376, 7.
Gonatopus frontalis DALM. Act. Holm. 1818, 1, p. 84, n. 10.
Var. b. antennis nigris, clypeo flavo.

Funnen i Östergöthland och Småland af Prof. BoHEMAN.

Genom kortare pronotum, bredare hufvud, vingarnes bihang på
radialnerven ej längre än denne sednare, skild från alla föregående arter.

— 177 —

B) Antenne breviores, articulo 3:o scapo haud longiori; ale nervo ra-
diali angulato, ramulo breviori.

a) Åntenne articulo 3:o scapo longitudine equali, I:o crassitie sua
fere duplo longiori.

d. D. dorsalis: Niger, nitidus, antennis apice nigro-fuscis, mandibulis
pedibusque flavis; alis sub stigmate obscure testaceo-fumatis. $Y-.
Long. 11—2 lin.

NEES 372, 2.
Bethylus dorsalis FAB. Syst. Piez. p. 238, n. 8 (forte).
Var. b. alis abdomine brevioribus.
Var. ce. antennis nigris, articulis 2 primis testaceis.
Funnen 1 Bohus län, Öster- och Vestergöthland, Småland,
samt på Gottland och Oland af Prof. BoHEMAN.

Genom gröfre, i spetsen åtminstone svartbruna antenner, tätare
punkteradt hufvud, ej hvitt antennskaft, bredare fält på metathorax,
skugga under stigmat på vingarne skild från D. collaris.

6. D. collaris: Niger, nitidus, antennis tenuibus, mandibulis pedi-
busque flavis; alis stigmate pallide flavo. $. Long. 1—13 lin.
DATMT Anal. Bnt pad, Do 2. > NEES ädo, d.

Gonatopus collaris DAIM. Act. Holm. 1818, I. p. 82, n. 7.

Var. b. capite inter oculos punctoque utrinque verticis piceis,

pronoto rufo-testaceo.

Var. c. pronoto toto flavo.

Var. d. pronoto, mesonoto, abdomine capiteque flavis.

Dryinus ephippiger DALM. Anal. Ent. p. 9 n. 1. NeErs 371, 1.

Gonatopus ephippiger DaALM. Act. Holm. 1818, 1, p. 81, n. 5.

Var. e. abdomine testaceo, apice picescenti.

Mas: antennis pubescentibus, fuscis, scapo testaceo, coxis femo-
ribusque posterioribus fuscis, pronoto breviori distinctus.

Dryinus tenuicornis DALM. Anal. Ent. p. 13 n. 11. NEzrs 380, 12.

Funnen i Lappland, Bohus län, vid Stockholm, i Öster- och
Vestergöthland samt på Gottland af Prof. BOHEMAN; i
Skåne har jag funnit den vid Ifösjön.

7. D. facialis: Niger, nitidus, antennis flavis, scapo subtus, mandi-
bulis, facie lineaque utringue juxta oculos albidis; capite confer-
tim punctato; thorace profunde, crebre punctato, scutello laevi;
alis stigmate flavescenti; pedibus flavis, coxis femoribusque an-
ticis subtus albidis. £. Long. 13 lin.

Funnen på Gottland af Prof. BoHEMAN.

Genom ansigtets färg, finare antenner, groft punkteradt pronotum
skild från öfriga arter.
8. D. fuscipes: Niger, antennis testaceis, basi supra fuscis, scapo
subtus albido-testaceo; capite pronotoque nitidis, parce ct subti-

— 178 —

liter, punctatis, dilute piceis, pedibus fuscis; metathorace area
media angusta; alis hyalinis. Y. Long. 12 lin.

Funnen i Stockholm af Prof. BOHEMAN. i

Skild från föregående genom mörkare ben och genom metatho- 3
rax, hvars medlersta fält ej går högre upp än sidofälten, i följd deraf
att den fina tvärlisten vid basen ej är bågböjd i midten utan rät.

b) Antenne crassiores, articulo 3:o scapo breviori, 9I:o crassitie ;
sua parum longiori; prothorax transversus. ;

9. D. flavicornis: Niger, nitidus, antennis pedibusque favis, coxis
posticis piceis: capite tri-carinato, alutaceo, facie albido-pube-

scente ; metathorace area postica distincta; alis stigmate albido. Y.

Long. 13—21 lin.

Darm. Anal. Ent. p. 10, n. 13. NEzrs 373, 4.

Gonatopus flavicornis DALM. Acta Holm. 1818, 1, p. 83, n. 18.

Var. b. antennis apice scapoque supra fuscis.

Var. ec. femoribus posticis basi fuscis.

Var. d. antennis nigricantibus, scapo subtus albido.

Mas: antennis subsetaceis, pubescentibus, carinis frontalibus ob-

soletis.

DALN. 1. c.

Var. b. antennis nigris, subtus apiceque flavis.

Funnen vid Stockholm, i Bohus län, Öster- och Vestergöth-
land, Småland samt på Oland af Prof. BoHEMAN; i Skåne
har jag träffat den vid Torekov, Rysjöholm, Ringsjön och
Lund.

Genom ansigtets hvithårighet, glänsande, tydliga fält på meta-
thorax skild från följande arter.

Cd kär FSE PR

10. D. lateralis: Niger, nitidus, antennis, apice scapoque supra fu- 2
scis, pedibusque flavis, femoribus tiblisque posticis nigris; capite ;
confertim punctato, carinis lateralibus obsoletis, antice conver-
gentibus; metathorace area distincta; alis sub stigmate fusco sub-
fumatis. LP. Long. 2 lin.

Funnen i Bohus län af Prof. BoHEMAN.
Från D. flavicornis skild genom sina mörka bakben, tätt punk-
terade hufvud, utan medianköl, ej hvithårigt ansigte samt något bre-
dare fält på metathorax.

11. D. brevicornis: Niger, nitidulus, antennis basi pedibusque rufo-
testaceis; capite carina media thoraceque alutaceis; metathorace
area media nulla. P. Long. 11—2 lin.

DaALM. Anal. Ent. p. 12, n. 8. NEzrs 377, 9.
Gonatopus brevicornis DALM. Acta Holm. 1818, 1, p. 85, n. 12.
Var. b. alis stigmate fusco.

|
Var. ce. femoribus fuscis. |

Var. d. antennis basi piceis.

— 179 —

Mas: antennis longe pubescentibus, nigris, mesonoto sublevi.
DATM: Lr c:
Funnen på Dovre, i Norrbotten, Vestergöthland och Småland
af Prof. BoHEMAN; i Skåne har jag påträffat båda könen
vid Torekov, Rysjöholm och Ringsjön i Juni månad.

12. D. brachycerus: Niger, antennis concoloribus, mandibulis albis,
basi nigris, pedibus fuscis; capite subopaco, dense et subtilissime
punctato carinis nullis; thorace nitido, parcius punctato; meta-
thorace area distincta. 2. Long. 11—1i lin.

DATM: Anal. Ent: p. 12, nn. :9. Nrrs-378; 10:
Mas: antennis subsetaceis, pilosis.
Gonatopus pubicornis DALM. Acta Holm. 1818, 1, p. 87, n. 15.
Funnen i Dalarne, Småland och Vestergöthland af Prof. Bo-
HEMAN.
Från föregående skild genom svart antennbas, hvita mandibler,

tätare och finare punkteradt hufvud, utan köl, glänsande thorax, med
tydligt fält på metathorax.

Genus APHELOPUS DALMAN.

Caput vertice marginato, leviter exciso. Antenne recte, scapo
articulo 2:o fere breviore, inter se magis quam ab oculis distantes.
Ale antice stigmate distincto radio abbreviato, areis brachialibus
nullis. Pedes in utroque sexu simplices, femoribus haud obcelavatis.

Detta slägte skiljer sig från föregående derigenom att anten-
nerna äro hos honan trådformiga ej inkrasserade emot spetsen, fästade
på större afstånd ifrån hvarandra än ifrån ögonen, som äro rundade;
vingarne hafva inga brachialfält vid basen; benen äro enkla hos båda
könen, låren ej klubblika vid basen.

1. ÅA. melaleucus: Niger, capite antice, antennis in medio fuscis, ore
pedibusque albidis. £. Long. 1—11 lin.
Darm. Anal. Ent. p. 15, n. 13. NEzEs Mon. Dryicorum 388, 1.

Var. b. antennis basi apiceque subtus albidis, pedibus posticis
fuscis.

Mas: antennis nigris dense pilosis, clypeo mandibulisque albis,
pedibus fusco-testaceis.

Aphelopus atratus DALM. 1. c. p. 15, n. 14. NErs Mon. Dryin.
389, 2.

Var. b. clypeo mandibulisque nigris.
Ej sällsynt i medlersta och södra Sverige.

Genus GONATOPUS LJUNGH.

Caput subtus convexum, supra depressum vel excavatum, oculis
magnis lateralibus; vertice late excavato immarginato. Femina aptera,

— 180 —

tarsis anticis raptoriis femoribus obelavatis, trochanteribus magnis

elongatis.

Hufvudet är stort, på undre sidan hvälfdt, på öfre plattadt eller
urholkadt; hjessan ej kantad, men starkt emarginerad; ögonen stora,
laterala. Antennerna äro fästade temligen nära hvarandra, skaftet
längre än andra leden, hos honan svagt inkrasserade emot spetsen.
Vingarne saknas hos honan, hos hannen äro de försedda med ett
jönsunatet stigma och två tydliga brachialfält. Låren vid basen
klubblikt dilaterade; hos honan äro det första benparets tarser lika
bildade som hos Dryinus, men trochantererna mycket längre; hos
hannen äro frambenen enkla.

A) Fronte depressa, haud excavata, ocellis in triangulum dispositis.

1. G. pedestris: Niger, antennis basi, capite antice pedibusque ci-
trinis, femoribus fuscis; metathorace transversim striolato. 2.
Long. 13 lin.

DaALM. Acta RR 1818, 1, p. 86, n. 13. NzEzrs Mon. Dryin.

p. 384, n

Gonatopus Alma Darm. - Anal. Ent. p.: 14; nn 12:

Funnen vid Stockholm, 1 Vestergöthland och Småland af Prof.
BoHEMAN.

B) Fronte late excavata.
a) metathorace piloso.

2. G. pilosus: Antennis crassiusculis, thorace longe albo-piloso, me-
tathorace transversim striolato; niger, antennis articulis 2 primis,
capite, abdominis segmento 1:0 fascia pedibusque testaceis, fe-
moribus anticis fuscis, apice pallidis. 2. Long. 1 lin.
Gonatopus formicarius var. y. NEES.

Var. b. capite nigro, facie antice testacea; abdomine nigro.
Funnen i Småland af Prof. BoHEMAN, varieteten har jag fun-
nit på sandmarker 1 nordöstra Skåne.
Genom tjockare antenner, olika thorax lätt skild från följande
art; antennskaftet på undre sidan jemte mandiblerna äro hvita.

3. G. formicarius: Antennis tenuissimis; mesonoto lineari, submargi-

nato, testaceo, metathorace lateribus albo-piloso, subtilissime pun-

ctato, postice gibbo; niger, antennis articulis 2 primis, facie pe-

dibusque testaceis, femoribus apice pallidis, genubus posterioribus

tibiisque basi fuscis. $. Long. 11 lin.

Gonatopus formicarius LJuNGH. Weber et Mohr Beitr. z. Naturg.
IL op. 161: NEES 382,

« Funnen på sandfälten vid Ljungby i nordöstra Skåne.

Pronotum och en fläck på hvarje sida af abdomens första seg-

ment rödaktiga.

b) metathorace haud albido-piloso.

4. ÅG. hlmatus: Antennis crassiusculis, nigris, articulis 2 primis te-
staceis; mesonoto quadrato, pronoto rufo, metathorace apice me-

— 181 —

dio impresso, spiraculis scutello approximatis; niger facie, abdo-
minis segmento 1:0 fascia pedibusque testaceis, femoribus, apice
pallidis, genubus tibiisque apice fuscis. 2. Long. 114 lin.
KrLuG in Weber et Mohr Beitr. z. Naturg. II. p. 164. NEEs
383, 2.
Var. b. coxis tibiisque nigris, his medio testaceis.
Funnen vid Ljungby i nordöstra Skåne.
Svart, glänsande, pronotum rödt, framtill svartaktigt, ansigtet och
mundelarne blekgula, hjessan och en fläck på abdomens första dorsal-
segment ljusröda.

5. G. flavicornis: Antennis crassiusculis testaceis; mesonoto oblongo,
metathorace apice haud impresso; spiraculis a scutello longe re-
motis, prornoto abdomineque immaculatis; niger facie, ore pedi-
busque testaceis, femoribus anticis basi fuscis. 2. Long. 11 lin.

Funnen med föregående.

Genom sina gula antenner, svarta pronotum och abdomen, lju-
sare ben, aflånga mesonotum, ej i spetsen intryckta metathorax samt
genom spiracula som äro långt aflägsna från skutellen lätt skild från
föregående art.

Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum.

Botaniska afdelningen.

Åf Hr Fabrikören H. Brandelius.

Alla de af hans nu aflidne son, Studeranden af Stockholms Nation i
Upsala BRANDELIUS, under en resa år 1859 i Luleå Lappmarks
fjelltrakt gjorda växtsamlingar, uppgående till ungefär 400 arter,
de flesta i ett särdeles stort antal exemplar och alla utmärkt
väl konserverade. Denna växtsamling har Hr Fabrikören BRAN-
DELIVS förärat under önskan att dermed föröka de till utdelning
åt elementarläroverken bestämda dupletter af inhemska växter.

— 183 —

Om en Gymnetrus Grillii, tagen vid en af Bermudas-
öarne. Af S. NILSSON.

[Meddeladt den 18 April 1860.]

I Illustrerad Tidning för den 31 sistlidne Mars förekom-
mer en figur med beskrifning öfver ett sjödjur, som der kallas
Hafsormen. Det hade strandat på ett lågt skär vid en af Ber-
mudas-öarne i Atlantiska oceanen. Emedan det var lätt att af
figuren igenkänna det djur, den skulle. föreställa, var det påtag-
ligt att beskrifningen ej kunde vara noggrann; hvarföre jag ge-
nom redaktionen skaffade mig tillgång till original-texten, hvari-
från öfversättningen var tagen. Den förekommer under namn af
Seaserpent i Illustrated Times för den 10 sistlidne Mars.

Jag skall derföre i detta referat följa den Engelska be-
skrifningen. Denna, tillsammans med figuren, förtjenar i flera
afseenden zoologens uppmärksamhet, isynnerhet här i norden,
der samma djurart äfven blifvit tagen. Det är nemligen icke en
orm eller annat amfibium, utan en fisk af en art, som åtskilliga
gånger strandat vid vestkusten af Norge och af fiskrarne der fått
namn af Sildkonge, Sildstörje och Sildtust. Riksmuseum eger ett
uppstoppadt exemplar af samma fiskart, hitkommet för 30 år
sedan med Grillska samlingarne från Söderfors, dit det blifvit
fördt från Hittern utanför Throndhjems-fjorden, af Doktor LIND-
ROTH 1797. Detta exemplar, som redan var stympadt då det
kom i LINDROTHS händer, och som befinnes i samma skick som
då det 1830 hitkom, är af honom afbildadt och beskrifvet i K.
Akademiens Handlingar för 1798, under namn af Gymnetrus
Grillii, och samma benämning är bibehållen i Skandinavisk Fa-
una IV, sid. 169. :

Det finnes flera figurer af denna fiskart: hos BRUENNICH,
ASCANIUS, LINDROTH, men alla mer eller mindre vanställda.
Den bästa som hittills finnes, är den nu ifrågavarande, som blif-
vit gjord efter exemplaret vid Bermudas, ehuru äfven denna är
ofullständig. Orsaken är att denna fisk, likasom en eller två
andra, som då och då komma till oss från samma trakter och

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 4.

— 184 —

genom samma medel, har en så lös och skör benbyggnad, att
den går sönder äfven vid ett lindrigt handterande, och isynnerhet
äro fenstrålarna så spröda, att de till en del lära sönderbrytas,
under det fisken ännn lefver i hafvet.

För att ådagalägga, att det är samma fiskart, hvaraf ex-
emplar blifvit tagna i sydligare delen af norra Atlantiska Ocea-
nen och vid norra kusten af Norge, skall jag här jemföra den
Engelska beskrifningen, tagen af Bermudas-exemplaret, med LIND-
ROTHS i Vetenskaps-Akademiens Handlingar 1798 meddelade be-
skrifning öfver det af honom påträffade norska. Man skall deraf
finna, att den svenska texten på fera ställen förefaller som en
ordagrann öfversättning från den Engelska.

Hvad den allmänna kroppsformen beträffar, så visar figuren
att den är temligen ormlik; men derjemte är den hoptryckt; ge-
nomsnittet på Bermudas-exemplaret var »flattish oval», på det
norska äfven så, nemligen största vertikala bredden 14 tum, och
största tjockleken blott 33 tum. Bermudas-exemplaret var 16
fot 7 tum engelskt mått, det norska, något längre, 18 fot svenskt
mått. Hos det förra var hufvudet 11 tum, hos det sednare 12
tum, således i förhållande till kroppslängden lika. Vidare säges:

om Bermudas-exemplaret: | om det Norska:
This reptile - - - tapering from | Kroppen svärdlik, tunn, spetsad mot
head to tail like a snake. stjerten som en värjklinga.
The colour was bright and silvery. | Färgen silfverglänsande.
Fenorna hos Berm.-exempl. röda. | Afven så hos det norska.
The skin destitute of scales, but! Huden småknottrig (utan fjäll, blott
rough and warty. | en rad längs sidolinien, så lösa

att de lätt afföllo).

The head in shape not unlike that of | Ofverkäken något kortare än den
a bulldog, but destitute of teeth. | undra, inga tänder kunde finnas.

The eyes were large. Ögonen stora (BRÖN.); 2 tum i di-

ameter (LINDROTH).

There was a series of fins running | Ryggfenan sträcker sig längs hela
along the back, composed of| ryggen 4—6 tum hög.
short slender rays, united by a
transparent membrane.

A series of eight long thin spines | I AscANII beskrifning säges, att på

of a bright red colour, springing | hufvudet sitta 8 fenstrålar, öfver
from the top of the head and 1 fot långa. LINDROTH nämner
following each other at an in- ej denna fena, ty hufvudet på
terval of about one inch; --the hans exemplar var söndrigt. Det
longest - - is two feet. är på det uppstoppade exempla-

ret gjordt af trä; och sådant
har det blifvit aftecknadt.

— 185 —

Bermudas-exemplaret säges hafva små bröstfenor, hvilket
är riktigt; men här har magfenstrålen, som utgör nästan + af
hela kroppslängden, påtagligt varit afbruten. Denna fenstråle
finnes hos det uppstoppade Lindrothska exemplaret. Att fenorna
varit röda intygas af ASCANIUS, BRUENNICH, LINDROTH, äfven-
som af beskrifningen af Bermudas-exemplaret.

Olyckligtvis synes detta sistnämnda hafva blifvit illa hand-
teradt af de två »gentlemen», som funno det ännu lefvande på
det låga skär, dit det förlupit sig (had thrown itselv). De an-
föllo det med stora grepar för insamling af tång (with large forks
for gathering in seaweed). — AF beskrifningen ser man vidare,
att fisken blifvit sönderdelad och blott enskilta delar tillvara-
tagna. Guvernören, Öfverste MUNRO tog den längsta strålen af
hufvudfenan; öfriga delarna af samma fena, jemte hufvudet och
ryggfenan eges af naturforskaren Hr JONES, som utan tvifvel
skall till England sända en lärdare beskrifning öfver detta »won-
der of the deep.»

Beträffande det förhållandet, att denna fiskart förekommit i
så vidt skilda haf och under så olika klimat, som det vid Ber-
mudas och Norges kuster, får jag erinra, att vi bland de vid
vestkusten af Norge fångade och i Skandinaviska Faunan upp-
tagna fiskar, redan räkna sju arter af sydhafs-former, nemligen
Beryx borealis, Cantharus griseus, Lampris guttatus, Gymnetrus
Grillii, Trachypterus arcticus, Chironectes arcticus och Sternoptyx
Olfersii, om hvilka vi redan med visshet veta, att åtminstone de
fyra hafva deras egentliga fädernehem i de södra delarna af
norra Atlantiska Oceanen, just der Bermudas-öarne ligga. Vi
antaga, att dessa främlingar från södern, dessa tropiska fiskfor-
mer anlända till Norges vestkust med den så kallade Golfström-
men, hvaraf en gren går från Vestindiska hafsviken, tvärs öfver
Atlantiska hafvet, upp längs Norge och årligen medför Ame-
rikanska frön till Norges vestkust. På annat sätt kunna vi ej
förklara dessa fenomen i vår Skandinaviska Fiskfauna; men
denna förklaring synes vara tillräcklig.

— 186 —

Alla dessa sydformer bland våra fiskar hafva det gemen-
samt att de, som sydboer, hafva höga skinande färger, antingen
högröda eller silfverhvita o. s. v., alltid glänsande. De hafva
också det gemensamt, att de förekomma här blott i stora, mer
eller mindre fullväxta exemplar, hvilket ådagalägger, att de aldrig
yngla i detta för dem onaturliga klimat. De hafva äfven det
egna, åtminstone några af dem, och deribland Trachypterus och
isynnerhet Gymnetrus, att deras benbyggnad är så lös och skör,
som ofvanför blifvit anmärkt. Kanske är denna deras brist på
ben- och muskelstyrka orsaken dertill, att de lättare och mer
passivt framföras af Golfströmmen.

Af detta deras, säkert ofrivilliga hitforslande med ström-
men, kunna vi äfven förklara oregelbundenheten af deras före-
kommande hos oss. Stundom gå många år emellan de tider, då
något ensligt exemplar träffas vid Norges stränder.

Äfven har jag funnit, att alla sydhafsformer, som träffas
hos oss, hafva stora ögon. Då vi nu af erfarenheten veta att
alla fiskar, som lefva på stort djup, hafva stora ögon för att
dermed samla de glesa ljusstrålarne, som nedtränga till den
skymning, hvari de vistas, så kunna vi deraf sluta, att de ifrå-
gavarande fiskarne, under deras vandringar, hålla sig på djupet.

Mas (0 ae

Bidrag till Jemtlands Ornithologi. Reseberättelse af
W. Mevzrs.

[Afgifven den 18 April 1860.]

Kongl. Vetenskaps-Akademien behagade under det förflutna
året tilldela mig ett understöd för en ornithologisk resa till Åre-
skutan och dess omgifningar. I enlighet med hvad dervid är
stadgadt, får jag härmed vördsamligen öfverlemna följande redo-
görelse för resans förlopp, samt dertill foga, såsom ett bidrag
till Sverges Fauna, en systematiskt ordnad följd af iakttagelser,
samlade dels under denna resa, dels under en föregående, dels
äfven här vid Stockholm.

Ett noggrant studium af foglarnes ruggningsförhållanden
och olika drägter har dervid varit mitt närmaste föremål. I en
tid, då man, å ena sidan, vill såsom sjelfständig art uppställa
mången genom årstid, ålder eller klimatiska inflytelser uppkom-
men drägt, och å den andra, ehuru i saknad af tillräckliga iakt-
tagelser, indraga verkliga arter, torde sådana undersökningar,
som gå ut på att ådagalägga skiljaktigheternas sanua beskaffen-
het, icke sakna allt värde. Dervid möter likväl mången svårig-
het. Flera af våra fogelarter undergå sin ruggning icke i Sverge,
utan i långt aflägsna länder, och om man äfven, genom att hålla
flyttfoglar i bur, kan vinna vigtiga upplysningar, böra likväl
dessa pröfvas genom iakttagelser i det fria, och genom jemförel-
ser af många, med noggranna uppgifter om ort och tid försedda
exemplar. ; ;

Den 14 Juni afreste jag från Stockholm till Sundsvall,
hvarifrån vägen sednare togs öfver Östersund till Huså, som är
beläget vid Kallsjön, nära foten af Åreskutan. Jag anlände dit
den 22 s. m. Ehuru väderleken var mycket regnig, företogos
dock flera utflygter till Åreskutan, Undersåker och kringliggande
nejder. Trakten var ej just särdeles rik på foglar; men fjäll-
lemlar deremot voro mycket allmänna. Den 30 gjordes med
Huså bruks lilla ångbåt, som frikostigt ställdes till min disposi-

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förhk. Årg. 17. N:o 4. ce

— 188 —

tion, en färd till Sundet, och derifrån fortsattes följande dagen
resan till Backsjönäs vid Anjeskutan. Trakten var här i orni-
thologiskt hänseende rikare, isynnerhet på vadare, t. ex. Nume-
nius pheopus, Totanus glottis, T. calidris, höns- och simfoglar. Den
6 Juli anträdde jag återresan från Anjeskutan, hvarvid Gråsjön
besöktes. Här funnos några lappkojor, hvilkas invånare flyttat
närmare Norska gränsen. Från Husa fortsattes sedermera resan
till Gustafsgrufvan, och derifran till fots tvärs öfver Åreskutans
östra sida till Åhre. En synnerligen ogynnsam, stormig och reg-
nig väderlek hindrade mig 1 flera dagar att företäga exkursioner.

Den 16 Juli ställde jag kosan till Skalstugan nära Norska grän-”

sen, och gjorde derifrån vandringar till Skalsjön, Kjälahögar -m.
fl. ställen, hvarvid en Norrman, Hr ASPAAS, gick mig tillhanda
med mycken tjenstvillighet. Fastän solen, genom mulen och reg-
nig väderlek, visade sig blott en eller tva dagar under mitt nio
dygns vistande derstädes, och min verksambhet i betydlig mån hin-
drades, gjorde jag dock nägra rätt goda fynd. Der blommade då
Caltha palustris, Anemone nemorosa, Viola biflora m. fl., men
den 25 inträffade en så stark frost, att många växter, t.ex. Pe-
dicularis sceptrum carolinum, alldeles bortfröso. Den 26 färda-
des jag ater tillbaka till Ede nära Bodsjön och Tennforssen,
hvarest nu manga änder erhöllos i dundrägt.

Från Undersåker företogs den 1 Aug. en utflygt till Nord-
sjön, hvarest jag, bland annat, fann en kull nyss flygväxta si-
densvansungar. Vid Åkesjön (Mörsill), är ett ypperligt tillhåll
för änder, som också påträffades der i stort antal. Ifrån Tropp-
näs företogs en två dagars färd till Oviksfjellen, såsom Drommen
m. fl. Der träffades Parus sibiricus. Folket i dessa trakter kla-
gade mycket öfver björnars och vargars härjningar bland boska-
pen. Resan måste i anledning af den mängd myrar, som der
förefunnos, uteslutande ske till fots. Den 11 reste jag till Ovi-
ken i den förmodan, att Storsjöns vatten skulle vara lågt och
Tringa-arter således under flyttningen möjligen kunde anträffas;
men min förhoppning strandade tyvärr, i det att vattnet ännu
var högt och ingen gyttja således låg i dagen. Några vadare

— 189 —

kunde derföre ännu icke finna näring vid dess stränder. Derefter
besöktes, under vägen till Söderhamn, Öfver-Hogdal, Kaårböle,
Ljusdal m. m., hvarest jag ihträffade den 18 Augusti. Den 19
på morgonen besöktes den bekanta låga stranden eller de s. k.
Neringarna vid Gefle, der en mängd små vadare uppehöllo sig.
Den 21 Aug. inträffade jag åter i Stockholm.

I den förteckning, som här nedan meddelas, har jag följt
ordningen i Professor NILSSONS Skandinaviska Fauna, 3:dje upp-
lagan, 1858.

Falco peregrinus Briss. Fanns den 2 Juli häckande vid Bollsta
i Angermanland på en hög klippa nära hafsstranden.

Falco subbuteo LINN. Ej allmän. Sågs vid Ljusdal, Sundsvall
och i Angermanland.

Falco lithofalco GmeL. Här och der, t. ex. Oviken, Undersåker,
Anjeskutan.

Falco tinnunculus LInn. Temligen allmän.

Astur palumbarius LInn. Här och der. Denna högst skadliga
hök sågs flera gånger anfalla vadare och änder, de sednare t. o.
m. då de voro på vattnet.

Astur nisus LINN. Var ej heller sällsynt. Vid Skalstugan träffa-
des den 20 Juli ett bo i en gran, fyra alnar från marken. Det
var bygdt af tätt sammanlagda qvistar, invändigt vid pass nio
tum bredt och innehöll tvenne ungar jemte ett rötägg. Den be-
tydligt mindre hannen var betäckt med långt, hvitt bomullslikt
dun. Stjerten och vingarne helt korta. Näbben gråsvart, vid
roten gulaktig; vaxhuden och benen blekgula. Iris grågrön eller
grågul. Den andra ungen var redan till stor del betäckt med
fjädrar.

Aquila echryaötos LINnN. Förekommer, åtminstone under vintern,
i Jemtland "och i Helsingland.

Haliaétus albicilla LINN. Sågs blott ett par gånger, t. ex. vid
Undersåker.

Pandion haliaétus LInn. Ej sällsynt i närheten af större sjöar.

Milvus regalis Briss. Vid Gefle sågs den; förekommer dock san-
nolikt äfven i Angermanland.

Buteo vulgaris Ray. Här och der, dock ej längre åt fjelltrakten
än yttre Hogdal. En unge i dundrägt, sannolikt nykläckt, då
tarsen blott är 18 mm. lång, som erhölls här vid Stockholm
lefvande, hade redan ögonen öppna, men då BrREHM”) och an-

”) Handbuch d. Naturg. aller Vögel Deutschlands, 1831.

— 190 —

dra uppgifva, att roffogelungarna skulle vara flera dagar blinda,
vågar jag ännu icke påstå motsatsen.

Ungen är på hufvudet och ryggen brungrå, inunder hvitgrå.
Buken har en bred bar långsfläck. Dunet utmärker sig på öfra
sidan genom långa, hårlika strålar, isynnerhet på hofvudet, hvar-
est de bilda en slags gloria. En annan betydligt äldre hona,
dock utan fjäderspolar, var mera brungrå, och hade äfven bar
fläck under magen. i

Buteo lagopus BrRön. »Skenvåk». Fanns här och der i Jemt-
lands fjälltrakter t. ex. Åhreskutan, Kjälahögen och Anjeskutan.
Vid sistnämnda ställe fanns den 1 Juli på en sluttande klippa
ett bo med tre starkt rufvade ägg, och några mil derifrån (den
6) ett annat med tre dunbeklädda ungar. På de tvenne större
exemplaren började vingpennorna sticka fram. Hufvudet hvit-
grått, liksom hos ormvråken försedt med långa strålar, ryggen
och vingarna askgråa; undersidan och benen hvitaktiga. Buken
har äfven en större bar fläck. Näbben och klorna svartaktiga,
tårna, tarsens baksida, vaxhuden och munnvinkeln blekgula. Iris
grå. Magen innehöll endast delar af fjäll-lemlar och grodor.

»Skenvåken» lärer förut varit der i trakten ganska allmän,
men genom en norsk arbetares ihärdighet, att uppsöka »falkun-
gar», hvarmed han i flera år varit sysselsatt, för att af norska
myndigheterna erhålla premier, hade den nästan helt och hållet
försvunnit. Under de tvenne sistförflutna åren hade dessa foglar
dock ej blifvit störda och de tycktes åter blifva allmänna. Om
norska eller svenska regeringen har det berömvärda nitet, att
genom premiers utbetalande söka förminska antalet af skadliga
roffoglar, torde tiden vara inne att skilja emellan sådane arter,
som göra skada och dem, som äro öfvervägande nyttiga. Till
de sednare hör i främsta rummet B. lagopus. Ej nog att han
under fortplantningstiden i norden förtär en otrolig mängd af
lemlar, möss m. m., utan under hela sin vinterresa till sydliga
länder lefver han mest af skadliga gnagare. Man har derföre,
åtminstone i Tyskland, redan med allvar varit betänkt på att
skydda denna Vråk jemte hans frände Ormvråken. På de fjä-
der- eller dunbeklädda benen igenkänner man lätt arten.

Pernis apivorus LINN. Här och der. Genom förtärandet af ge-
tingar, hvaraf de norra trakterna hafva öfverflöd, blir äfven denna
art högst nyttig.

Circus &eruginosus LINN. Observerades ej på resan; men här i
Stockholmstrakten kläcker han vissa är.

Circus cyaneus LInNN. Under vårflyttningen sågs han längs hafs-
kusten, samt den 11 Augusti en hanne nära Oviken. Den ny-
kläckta ungen har gulaktigt hvitt dun, ofvan med rostgul an-
strykning; kring ögonen en svartbrun infattning. Ögonen tyck-
tes ha varit straxt öppna. Den togs vid Luleå 1835 af Ing.
J. WAHLBERG.

— 191 —

Strix nyctea LInn. Denna uggla sågs ej under resan, men hade.
under förra vintern visat sig äfven i Norrland. Hon är ej att
räkna bland de arter som sakna fjädertofsar, utan bland dem
som hafva sådana”). Dessa tofsar, som sitta öfver ögonen, äro
korta, mot spetsen svarta och kunna uppresas och nedläggas.
Fjädrarna, som bilda dem, äro glesstråligare än de närliggande,
och fästade omkring ett halft tum från ögonkretsen inåt hjessan,
liksom hos ufven, i en regelmessig rad af 8S—10 fjädrar, vid
hvars inre sida befinner sig en större bar hudfläck.

Efter höstruggningen undergår fjälluglan en färgförändring, ty
äfven de gamla hannarne hafva efter denna ett antal svarta fläc-
kar. Dessa försvinna emot våren eller sommaren, men ej blott
genom blekning, utan genom fällning af de mörka sekundära
strålarna midt på fjädrarna. En sådan fläck lemnar derföre ett
klart eller genomskinligt ställe efter sig.

Strix funerea LaTH. Här och der i högre fjälltrakter. Vid Åre-
skutans östra sida anträffades den 11 Juli en familj af 4—5
stycken, hvilkas jemmerliga läte hördes på långt afstånd. De
visade sig först icke skygga, men sedan ett par ungar voro
fällda, försvunno de öfriga. Ungarne voro i stark ruggning från
näst- till höstdrägten. Iris blekt citrongul. Den vid sidorna
svartgråa näbben, fotsulorna och hälarna smutsigt gula. Magen
innehöll fjäll-lemlar.

I första fjäderdrägten, då stjerten är 2—3 tum lång, är öf-
versidan brungrå, hufvudet och nacken med gråhvita fjäderkan-
ter, skuldrorna hafva hvita tvärband. Bakom de hvitaktiga ör-
täckarne en svartbrun långsfläck. Undersidan smutsigt hvit med
otydliga gråbruma tvärvågor, mörkast öfver kräfvan.

Strix passerina LINN. Föres under vintern i fogellass från Jemt-
land ej sällan till Stockholm.

Strix bubo LINN. Allmän.
Strix otus LINN. Förekommer, enligt Lektor C. HARTMAN, temli-

gen allmän vid Gefle. En hanne skjöts den 30 Juli 1835 vid
Luleå af Ingeniör WAHLBERG.

Strix brachyotus LarH. Träffades vid Skalstugan och Marby.
En hanne, som skjöts i ruggning, hade den 7 Aug. ombytt de
flesta fjädrarna.

Strix lapponica SPARM. förekommer sällsynt.

Strix liturata THUNB. Allmännare under vintern i Jemtland.

Strix aluco LINN. Ej sällsynt vid Gefle; jag träffade den likväl
icke. Vid Stockholm togs den 4 Maj 1859 en unge i hvit
dundrägt. Näbben och klorna blågråa, vaxhuden och ögonleden
rödaktiga. — Iris mörk. Första fjäderdrägten är ännu mycket
glesstrålig och dunlik, hvitgrå med gråbruna vågiga, på ryggen

”) Jfr, anmärkningarne i NInssons fogl., I, s. 96 och 98, 3:dje uppl., 1858,

rostgråa tvärstreck. På strupen en hvit fläck. Denna drägt
börjar ombytas, liksom hos alla ugglor, redan innan de stora
pennorna äro fullväxta.

Strix Tengmalmi GmeEL. Här och der. Vid Oviksfjäll skjöts den
9 Aug. en gammal, som var i stark ruggning, och anfölls af
några Parus sibiricus och borealis.

Picus martius Linn. »Spillkråka». Allmän i alla större skogar.
Af denna så nyttiga fogel föras tyvärr under vintern många till
Stockholm och säljas för några skillingar till en ganska dålig
föda. Missbruket att skjuta denna och andra hackspettar borde
förbjudas.

Picus viridis LINn. Sällsynt; sågs vid Ytter Hogdahl och hördes
på vägen till Oviksfjäll.

Picus canus GmEL. Blott en hona sågs och skjöts vid Ytter Hogdahl.

Picus major LINN. Allmän. Ungarna rugga redan första hösten
ving- och stjertpennorna.

Picus tridactylus Linn. Temligen sällsynt; Rätan, Oviksfjäll. Jag
skjöt blott några ungar i nästdrägten. Afven honan har i denna
drägt litet gult på pannan, och skiljer sig för öfrigt från de
gamla genom orenare färg. Buksidornas fjädrar svarta med hvit-
gråa sidokanter och tvärband. Ruggningen började den 13 Aug.
äfven med smällpennorna. Iris brun.

Jynx torquilla Linn. Här och der i lägre trakter t. ex. Alsen, der
ur ett bo, utan någon annan bale än multnad ved, togos tolf ägg.

Cuculus canorus LINN. Temligen allmän. Hördes första gången
den 25 Maj nära Storsjön.

Certhia familiaris LINN. Fanns vid Jemtkrogen, ej nordligare.

Sitta europaa LINN. Sällsynt vid Gefle. Sannolikt förekommer hon
ej mycket nordligare.

Corvus corax LINN. Ej sedd af mig i Jemtland; finnes dock san-
nolikt derstädes.

Corvus cornix LINN. Allmän.
Corvus monedula LINN., träffades endast vid Stråttjära (Färila).

Pica caudata LINN. »Skör» (Skjör), dock äfven »Skata». Mycket
allmän i alla bebygda trakter. Dess bo fanns ofta i skogen och
innehöll ända till åtta ägg.

Hos de skator jag erhöll i Norrland och sedan här vid Stock-
holm, äro de långa yfviga ryggfjädrarna hvita (eller gråaktiga hos
en hona), och bilda der, hvarest de hvita skulderfjädrarna sluta,
ett bredt hvitt tvärband. De korta fjädrarna på öfvergumpen
äro dock svarta. År 1849 såg jag i Pastor BrRrHMs samling i
Renthendorf en skata med hvitt på ryggen, hvilken BREHM kal-
lade Pica leuconota. Nu finnes den beskrifven i BREHMS Vo-

— 193 —

gelfang 1855, s. 62 med uppgift att den bebor Ungarn och
Kärnthen. Nedre delen af ryggen (Unterräcken) är visserligen
ej »bländande hvit», men i alla fall hvit eller gråhvit. Det voro
intressant att erfara om ofvannämnda fjädrar hos alla skator t. ex.
i södra Sverige äro svarta, eller huru långt så tecknade finnas i
det öfriga landet.

Garrulus glandarius LINN. »Hackskrik». Här och der.

Garrulus infaustus LINN. »Rödtjuxa» Allmän i skogarne nära
fjällen. Ungarna i nästdrägten skilja sig från de gamla knap-
past genom annat än kortare och glesstråligare fjädrar, hvilka
derjemte hafva en mera rostgrå anstrykning.

Sturnus vulgaris Linn. Icke allmän. Åhre, Alsen m. m.

Coracius garrula LINN. Blåkråkan såg jag ej i Jemtland och
Helsingland. Till Gefle kommer den någon gång (C. HARTMAN).
De gamla börja vid Stockholm redan före bortflyttningen att an-
lägga höstdrägt. En hanne befanns den 22 Aug. i öfvergångs-
drägt. De nya fjädrarne på hufvudet, halsen och de större ving-
täckarne brungröna med svag blåaktig anstrykning, ryggen oliv-
brun, bröstet och framhalsen olivgulgröna med långa hvitaktiga
skaftstreck.

Det har förr synts mig möjligt, att denna drägt kunde utan
ruggning öfvergå till den vackra vårdrägten ") Men sedan jag
uppfödt en unge och sett denna rugga tvenne vårar, fastän dräg-
ten ej blef alldeles fullständig, samt undersökt ett par gamla,
hvilka J. WAHLBERG hemfört från Port-Natal, har jag öfvertygat
mig, att blåkråkan har en fullständig vårruggning. På hannen
voro den 24 Febr. alla småfjädrarne i ruggning, hvilket bäst
visade sig vid uppstoppningen, på skinnets inre sida. De qvar-
sittande höstfjädrarne voro nästan oförändrade, isynnerhet på
halsen, bröstet och hjessan, men lösa. Honan hade den 9 Mars
nästan slutat ruggningen, blott några få fjädrar voro ännu för-
sedda med blodspolar.

Ampelis garrula LInN. Vid Undersåker såg jag den 26 Juni en
gammal fogel på toppen af en gran, men han flög strax derpå
åt norr öfver kyrkan, i det han lät höra sitt vanliga läte. Allt
sökande efter flera var förgäfves, tills jag omsider på återresan
från Skalstugan den 1 Aug. gjorde en tur till den omkring en
half mil norr om prestgården belägna Nordsjön. Der träffade
jag, nära vestra stranden, som var uppstigande och beväxt med
gran, Empetrum nigrum »skräkbär», Vaccin. uliginosum »vam-
poj» m. m., en familj sidensvansar. De gamla visade visst icke
särdeles stor ömhet för ungarna, men sökte dock bortlocka dem
under beständigt skrik. Så snart de gamla voro borta efter föda,
höllo ungarna sig tysta. Sedan honan och hannen, jemte en
unge, hvilken han höll på att mata med skräkbär, voro skjutna,

') Vet. Akad. Öfversigt 1854, s. 262, anmärkn.

— 194 —

höllo de öfriga sig en lång tid tysta, tills jag efter flera tim-
mars bemödande erhöll fyra stycken. Af de gamla foglarna,
hvilkas drägt var urblekt och sliten, hade hannen 3 stycken
Hirtea marci, 38 Ephemerer, 1 Phryganea och 8 skräkbär i
kräfven; honan 46 Hirtea marci och 5 Ephemerer. Ungarne
deremot tycktes blott hafva erhållit bär.

Nästdrägt, hanne: grundfärgen mörkgrå, ett streck från näs-
borrarne till och något omkring ögat, samt ett smalt dylikt
långs underkäken, båda svarta, pannan hvitgrå, ett band från det
ena ögat till det andra kring bakhufvudet (mest betäckt af en
kort tofs), ett streck låugs den blekrostgula hakan, samt under-
gumpen hvita. De gråa fjädrarna på undersidan med hvitaktiga
sidokanter, hvarigenem långsfläckar bildades. Understjerttäckarna
smutsigt roströda. Ortäckarna, ryggen och skuldrorna brunak-
tiga. Vingarna och stjerten, som om hösten, men ej fullväxta.
Den ene hannen hade sju cinnoberröda bihang på armpennorna
och' röda skaft uti stjertspetsen; den andra hade blott fyra bi-
hang. Honan hade mera hvitt i pannan, tre bihang och blekare
gult på smäll- och stjertpennorna. Dessa sistnämnda ombytas
säkert ej första hösten. Näbben hvitgrå; benen bleka, iris grå-
brun. — Ett bo från Soasjoki i Finnmarken den 29 Juni är
fästadt på en granqvist (Albies excelsa ”) och bygdt af små gran-
qvistar, väl sammanfogade med gräs och lafvar, isynnerhet Ale-
ctoria jubata AcH., samt fodradt med samma material jemte tunn
tallbark och vide-ull; bredden utvändigt 160 mm., invändigt 80
mm.; djupet invändigt 50 mm. Agg från Muonioniska och
Gellivari äro blåaktigt hvita, glest beströdda med mörka och
ljusbruna, svarta och violetta fläckar och prickar, hvilka vid tjocka
ändan äro tätast och ofta bilda krans. Längd från 22 mm. med
en tjocklek af 17 mm. till 24 mm. med tjocklek af 18 mm.
Hr A. CNATTINGIUS har meddelat mig, att Hr KINDSTRÖM, som
förra året besökte Gellivari, der fann flera sidensvansbon, och såg
att en hona, som låg på ägg, då han nalkades, kastade sig ner
som en sten och flög långt bort, tätt utmed marken. Först efter
tre timmars väntan hade hon återkommit och blifvit skjuten.

Bland den stora mängden af sidensvansar, som förra vintern
besökte Stockholmstrakten, funnos hannar med åtta röda bihang.
En annan hade sju på armpennorna och fyra små på smällpen-
norna, således elfya ”); stjerten hade derjemte röda skaftspetsar.
Unga haunar erhöllios äfven med sju bihang på vingarna och
röda skaftspetsar på varje stjertpenna. Tofsen var derjemte
längre än hos någon gammal hanne. Hannarne skiljer man ge-
nom en skarpare begränsad hakfläck, större antal bihang och
vackrare gult. Till den mångfald af föda, med hvilken siden-
svansen efter omständigheterna håller till godo, kan räknas sä-

”) Ej Pinus sylvestris, som W. PÄssLtERr (Journ. f. Ornith. 1859, s. 319) förmenar.

”") Detta förhållande, likasom stjertpennornas röda skaft, torde bevisa, att de röda
bihangen ej gerna kunna betraktas som annat, än fjädrarnas skaft. Jemför
ANDERSEN i Vet, Ak. Ofversigt 1859, s. 219—31.

— 195 —

desbrådd. I slutet af Mars nedslogo stora flockar på åkern och
de vid tillfället skjutna hade blott rågbrådd i kräfven.

Caprimulgus europaeus LINN. Sågs ej; den skall dock vara all-
män vid Gefle (C. HARTMAN).

Cypselus apus LINN. Mycket allmän, såväl vid byggnader, hvarest
dess bo fanns, ofta ganska lågt, som på höga klippor nära vat-
ten, t. ex. vid Gesundsjön.

Hirundo rustica LINN. Allmän. Går upp på fjällen och håller
sig vid nästan hvarje fäbod eller bovall.

De gamla börja att rugga småfjädrarne i slutet af Augusti,
men höstdrägten blir hos oss ej fullständig. Hos hannar voro
den 5 Sept. de nya fjädrarna på pannan och under hakan rost-
bruna, på ryggen stålblåa utan purpurglans, samt på undersidan
blekt rostgula. En gammal hanne från Cap (J. WAHLBERG)
var den 30 Nov. i fullständig ruggning, såväl småfjädrarna som
pennorna. Ungarne i nästdrägten utmärka sig genom mattare
färger och en med vingspetsarna nästan lika lång stjert.

Hirundo urbica LINN. »Raft-svala» (Oviken). Likaledes mycket
allmän; fanns äfven häckande på klippor i sällskap med Cypselus.
De gamla hussvalorna, som tidigt blifva färdiga med ungar-
nas uppfödande, rugga redan i början af Augusti, andra deremot,
som ännu matade dem i bo den 5 Sept., visade inga spår der-
till. En hanne hade den 8 Aug. på öfvergumpen nya, gråsvarta
fjädrar med gråhvita kanter, hvilka intogo omkring en fjerdedel
af hela längden. Om våren äro dessa fjädrar hvita, eller "blott
till en tredjedel vid roten gråaktiga. De nya voro på undersidan
gråhvita, på halsen med rödaktig anstrykning ”). Afven ungarne
börja före flyttningen anlägga höstdrägten, hvaruti de nästan likna
de gamla. Denna olikhet mellan höst- och vårdrägten gör det
sannolikt att hussvalan ruggar två gånger årligen.

Hirundo riparia LINN. Allmän. Ångerman-elfven, Åkessjön m. m.
Vid Färila togos den 5 Aug. ungar i nästdrägten. Hos dessa
voro på öfversidan alla de gråbruna fjädrarna kantade med rost-
grått, tydligast på öfvergumpen och de innersta vingpennorna.
Hakan med rostgul anstrykning.

Muscicapa grisola LINS. Här och der. Ungarna i höstdrägten
utmärka sig genom rostgrå anstrykning och gråhvita spetsfläckar
på de stora armtäckarne. Gamla har jag aldrig lyckats skjuta
om hösten; de äro då ovanligt rädda. J. WAHLBERG skjöt en
hanne den 3 Dec. i Port-Natal, som var i stark ruggning, till
såväl de små, som de stora fjädrarna. Då de gamla, som an-
lända om våren, äro försedda med alldeles fullständiga fjäder-

”) I Journal f. Ornith. 1855, s. 233, yttrade jag, att hos hussvalan, lilla torn-
skatan och yngre hannar af svarta och hvita flugsnapparen under våren kunde
försiggå en färgförändring utan ruggning, men har nu öfvertygat mig om mot-
satsen.

— 196 —

spetsar, och dessa en kort tid sednare afnötas, samt ungarne al-
drig återvända med fläckarne på vingen, så torde man kunna
antaga, att de rugga två gånger.

Muscicapa atricapilla Linn. Här och der. Gammal hanne om
hösten: ofvan brungrå, pannfjädrarna utan hvit rot; undersidan
hvitaktig med gulbrun anstrykning på bröstet och längs sidorna;
vingpennorna svarta, de tre innersta med bredare eller smalare
gulhvita utkanter; de stora armtäckarne försedda med smala kan-
ter; stjerten svart; de 1—2 yttre pennorna med hvit utkant, på
den andra ofta blott antydd. Den gamla honan skiljer sig ge-
nom hvita kanter på de tre yttre stjertpennorna. Ungarne ut-
märka sig tydligt genom större gulaktiga spetsfläckar på de
större vingtäckarne. Hannarne hafva vanligen två, sällan tre
stjertpennor med hvita utfan, honorna alltid tre. Hos mycket
gamla hannar äro om våren alla stjertpennorna svarta, de äro
nemligen då alla ombytta; hos yngre hannar blott de 3—10
innersta. De 3—4 stora armtäckarne med smal kant, de följande
(ombytta) svarta, mer eller mindre hvita i spetsarna. På andra,
möjligtvis alla yngre hannar, ibland med mycket, ibland med
litet svart, eller endast grått på öfversidan, finnas på de 3—4
stora armtäckarne antingen spetsfläckarne qvar, eller äro de af-
nötta, liksom urnupna. De följande som hos de gamla.

Det är ganska troligt, att ej blott de på öfra sidan med svarta
(nya) och gråa (slitna) fjädrarne tecknade yngre hannarne hafva
undergått en partiel vårruggning, utan äfven de helt gråa”). En
sådan hanre med” hvit fläck i pannan, hade den 15 Maj alla
småfjädrarne försedda med fullkomligt oskadade strålspetsar, med
undantag af öfvergumpens och en del af vingtäckarne, som äro
slitna och qvar från hösten.

Af den i Tyskland förekommande gråa flugsnapparen (M. mu-
scipeta BrEcHsT.) känner jag ej höstdrägten, men hos en hanne
i vårdrägten har jag funnit de fyra första armtäckarne med smala
kanter utan fläckar eller afnötning. Hos hannarne af denna form
varierade vingarnes längd mellan 81—83 mm.; hos den Svenska
M. atricapilla mellan 75—79 mm.

Lanius excubitor LInN. Anträffades icke af mig i Norrland, menu
förekommer der liksom vid Stockholm under flyttningen. En
hanne och hona skjötos vid Stockholm för några år sedan den
24 Mars, hvilka båda voro i stark ruggning. Förra året erhölls
äter en hanne den 27 Mars, hos hvilken en stor del af små-

”) En under sistlidne vintern i fångenskap hållen ung hanne har besannat denna
förmodan. TI slutet af Mars började han rugga såväl småfjädrarna som en del
af de inre stjertpennorna. Den 16 April visade sig ruggningen starkast och i
slutet af månaden var den nästan fullbordad. Likväl voro ej alla småfjädrarna
ombytta. De nya fjädrarna på pannan äro hvitaktiga, på hjessan och ryggen
gråa med svart anstrykning; undersidan smutsigt hvit; vingtäckarna svarta
med hvita spetsar, utom de 3—4 första, som ej äro ombytta. ÖOfverallt finnas

dock några gamla höstfjädrar qvar, som ej undergått färgförändring.

— 197 —

fjädrarne var ombytt, och mänga af dessa voro försedda med
blodspolar. Det lider således intet tvifvel att denna art ruggar
två gånger årligen ”).

Gencm Hr Prosten SomMERFELTS välvilja erhöllos bo och ägg
från Ostfinmarken. Boet består mest af hvita ripfjädrar, som
äro sammanflätade med gräs. Utvändigt 150 mm., invändigt
90 mm. Agg: längd 27—28 m.m., tjocklek 20 mm. Färgen
sådan den beskrifves i NILSSONS fauna.

Lanius collurio LINN. Här och der, längs kusten: Löfvik, Sunds-
vall, Bollsta (Ångermanland); ej inåt landet.

Gammal hona har hufvudet, nacken och öfvergumpen askgråa,
ryggen och skuldrorna matt rostbruna, örtäckarne bruna; under-
sidan hvitaktig med tydliga vågformiga tvärband på bröstet, hals-
och buksidorna. Stjerten enfärgad, brun, mot spetsen mörkare.
Den i Skandinavisk Fauna beskrifna honan tyckes hafva varit i
andra våren, då den yttre stjertpennan ännu var försedd med
svart skaftlinea; men strecket mellan näsborrarna till och öfver
ögat har jag funnit hos sådana hvitaktigt, örläckarne dock bruna.

Gammal hanne i höstruggning hade den 2 Aug. de nya fjä-
drarne på ryggen mörkt rödbruna, på hufvudet gråblåa och inun-
der blekt rosenröda.

Nästdrägten, som redan utbytes mot höstdrägten innan de
stora pennorna äro fullväxta, skiljer sig från denne genom gle-
sare strålar, smutsiggul undersida med orediga tvärband samt en
gråaktig nacke. — Hanne i första hösten: öfra sidan rostbrun
med svarta vågiga tvärstreck och ljusare spetsar; innunder blekt
hvitgul med våg- eller pilformiga tvärstreck, ofta dolda under
de hvitgula spetsarna. Vingpennorna svartbruna, de innersta
med bred rostgul kant kring en svart linea Stjertpennorna rost-
bruna med svarta tvärband framför den rostgula spetsen; den
yttersta med hvit utkant, inom hvilken från det svarta tvärban-
det en svartaktig linea sträcker sig uppåt. Två så tecknade
hannar, hvilka jag höll i bur, började i April anlägga vårdräg-
ten. En hanne och två honor, skjutna vid Port-Natal den 5
Dec., visa en drägt, mycket sliten, men föga olik vårdrägten.
Dessa måste således undergå en vårruggning, innan de återvända
till nordligare trakter.

Saxicola oenanthe LINN. »Stensmätt». Öfverallt på lämpliga lo-
kaler, t. o. m. på spetsen af Åreskutan.

Då det i Skandinavisk Fauna om sqvätteslägtet uppgifves, att

»de rugga ej mer än en gång om året», och Dr GLOGER ”) i

anledning deraf yttrar: »Die nämlichen Arten, welche bei-uns

ohne Ausnahme zweimal wechseln, sollen in Skandinavien nur

einmal mausern», så torde ruggningsförhållandet och de olika

”) I min förut citerade uppsats i Ofvers. 1854, om ruggning, finnas Lanii upp-
tagna bland de med enkel ruggning. Några audra rättelser äro redan gjorda
af mig i Journal f. Ornithol. 1855, s. 231, flera göras nu i denna uppsats.

"") Vögel Europas s. 191.

— 198 —

drägterna hos denna och följande art förtjena att närmare be-
traktas. KH

Gammal hanne i höstdrägt (15 Aug.); hufvudet, halsen ofvan
och ryggen askgråa med rostbrun anstrykning. Pannan, ett streck — —
öfver ögonen samt underkäkens rotgrenar hvita. Från näsbor-
rarna genom ögat ett svart band, som utvidgar sig på örtäc- <
karne och der har en grå anstrykning. Framhalsen och bröstet
starkt rostgula, den öfriga undersidan blekt rostgul. Vingarne =
svarta med rostgråa spetsar och rostgula breda kanter. Stjert-
pennorna svarta, men deras rot och en kant i spetsen samt öfra ——
stjerttäckarne hvita. Tänker man sig bort den rostgråa anstryk- |
ningen på de gråa delarne, och kanterne på vingen, så har man
den gamla hannen om våren framför sig. Men saken tyckes
dock ej vara så enkel. Vid återkomsten (13 April) visade den
gamla hannen visserligen på öfversidan omisskännliga spår efter
brämfällning, men undersidan, räknad från det hvita strecket öf-
ver ögonen (örtäckarna inberäknade), visade intet tecken dertill,
utan fullständiga fjäderspetsar. Det vore hos en fogel, som en
kort tid sednare, och i så ovanlig grad under sommaren afnöter
fjäderspetsarne, ganska märkvärdigt, om den under vintern, eller
7—38 månaders tid, så väl kunde bibehålla höstfjädrarna på un-
dersidan ”). Förhållandet är åtminstone hos den unge hannen
annorlunda.

Hannen i första höstdrägten har ej hvitt eller svart vid huf-
vudets sidor. Ofra delarne rostbruna, ett streck öfver ögonen
rostgult, örtäckarne brunaktiga. Undersidan rostgulaktig, vid
hakan och undergumpen blekare. Vingarne och den mörka de-
len af stjerten svartbruna, med rostgula kanter. Från denna
drägt öfvergår den till första wvårdrägten. Denna liknar för det
mesta gamla hannens, men utmärker sig ännu mera genom ble-
kare brunsvarta ving- och stjertpennor. Fastän öfversidan äfven
nu är något sliten, så häntyder dock ett större antal af qvar-
blifna, mycket slitna eller (på öfvergumpen) i färgen oförändrade
höstfjädrar på fjäderombyte. Undersidan är vackert rostgul och
alla fjädrarna med fullständiga spetsar.

Af två unga hannar, fångade i höstdrägt, började den ena =
rugga 1 Mars och hade då han dog den 8 April många fram-
växande fjädrar på undersidan, på öfversidan deremot inga sådana.
Den andra dog den 5 Maj, men hade då hvarken börjat rugga
eller förändra höstdrägten.

Af dessa förhållanden slutar jag, att de gamla hannarne rugga
om våren blott på undersidan, men de unga ombyta största de-
len såväl af öfversidans som undersidans fjädrar.

De gamla och unga honorna äro om hösten på öfversidan
mera gråaktiga och undergå sannolikt ej vårruggning. TI näst-

RAR BRETT

ETTOR YEN

”) En gammal hanne, skjuten den 9 April innevarande år, hade på undra sidan
ännu qvar några fjädrar med blodspolar, hvilket öfvertygat mig, att äfven de
äldre hannarne om våren ombyta fjädrarna på undre sidan. Ofversidan af
hufvudet visade deremot stark slitning.

ÄN tone

2 2000

drägten är öfversidan rostgrå, hvarje fjäder med ljus skaftfläck
och brun kant. Undersidan rostgulaktig med gråa kanter.
Saxicola rubetra LINN. Här och der. Gammal hanne i höst-
drägt. Ofra sidan rost- eller rödbrun, hvarje fjäder med en stor
svartbrun långsfläck, på ryggen kantad med gråhvitt. Från näs-
borrarna öfver ögonen ett rostgult streck; hakvinkeln, ett bredt
streck under de bruna örtäckarne samt understjerttäckarne blekt
rostgula; buken hvitaktig, sidorna och bröstet rostbrungula, på
det sistnämnda med större eller mindre bruna skaftfläckar. Ving-
pennorna svartbruna, den 5:te, 6:te och 7:de jemte de 3—4 in-
nersta vid roten med hvit utfan. Handtäckarna hvita eller gul-
aktiga, med svart spets; armtäckarna svarta med rostgul kant,
de 3—4 innersta vid roten hvita. Stjertens nedre hälft hvit,
den yttre svartbrun, spetsen samt yttersta pennfanet hvita. Af
denna drägt har den gamle hannen i vårdrägten endast ving-
och stjertpennorna qvar. Undersidans fjädrar äro 1 denna drägt
mycket förändrade, finstråligare, silkeslena och af annan färg.
Om hösten äro bröstfjädrarne vid roten till nära hälften svart-
gråa, derifrån till spetsen rostbruna med en brun fläck; under
våren äro dessa vid roten till en fjerdedel gråa, derpå följer
rent hvitt och slutligen vackert rostgult samt alla strålspetsarna
fullständiga. —-' En gammal hanne, hvilken jag hade i bur och
som började rugga 1 slutet af Mars, visade dylika nya och gamla
fjädrar bredvid hvarandra.
Ung hanne om hösten: Det hvita på stora armtäckarnes rot
saknas antingen, eller är obetydligt; handtäckarne bruna eller
vid roten hvitaktiga. Bröstet med eller utan fläckar. Gamla
och unga honor äro svåra att skilja, dock tyckas de aldrig hafva
hvit rot på vingtäckarne; den hvita delen af stjert- och armpen-
norna merendels gulaktig. Då icke alla individer, särdeles unga
hannar, alltid undergå en fullständig vårruggning, så förekommer
en eller annan, som på bröstet blott har haft en brämfällning,
med qvarsittande bruna fläckar.
Nästdrägt: hufvudet svartbrunt, nacken gråaktig, ryggen svart
och rostbrun, öfverallt med gråa långsfläckar; undersidan smut-
sigt rostgul, på bröstet med svartaktiga kanter.

Sylvia hortensis BecuHst. Ofverallt allmän i löfrika trakter. Vid
Undersåker hördes den första den 13 Juni 1857. Hannar, som
jag hade i fångenskap, undergingo vårruggning. En hanne och
hona skjutna den 19—28 Nov. i Port-Natal (J. WAHLBERG)
bära en sliten drägt, särdeles på ving- och stjertpennorna.

Sylvia cinerea LatH. Här och der, Sundsvall o. s. v. — Gammal
höstdrägt (hona), 23 Aug. Ofvan rostgrå; de innersta vingpen-
norna och de stora armtäckarna med breda rostgula kanter, ha-
kan och bukens midt hvita, sidorna grågula, bröstet och under-
stjerttäckarna blekgula.

Sylvia curruca LINN. Temligen allmän. Af denna lilla art har
jag haft flera exemplar 2—3 år i bur, hvarest de hvarje år un-

— 200 —

dergingo vårruggning. Den börjades vanligen i slutet af Febru-
ari med småfjädrarna; den 14 Mars voro de två mellersta stjert-
pennorna och de tre innersta vingpennorna bortfallna; den 5
April voro dessa åter fullväxta och i medio af April var rugg-
ningen fullbordad. Under samma förhållande och med nästan
samma resultat observerade jag äfven Sylvia cinerea och nisoria.
Jag har härigenom haft tillfälle att bestyrka den af flera Orni-
thologer antagna åsigten, att genus Sylvia, Brasius (Curruca,
BrREHM), med undantag af Sylvia atricapilla ruggar tvenne gånger

om året.
Lusciola suecica LINN. — Af blåhaken fann jag blott vid Skal-
stugan den 17 Juli en kull nyss utflugna ungar. — Då jag se-

dan 1843 haft tillfälle att observera och undersöka denna fogel
här vid Stockholm, hvarest den hvarje höst hela September må-
nad visar sig i trädgårdarne, torde följande iakttagelser förtjena
meddelas:

Den gamla hannen i höstdrägten igenkännes säkrast på de
ytterst smala, gråa kanterna vid spetsen af de stora vingtäckar-
na. För öfrigt är den blåa färgen vid hakan och på bröstet,
samt den rostgula strupfläcken mindre vacker och ofta mera be-
täckt med bräm än hos somliga unga hannar; den svarta fläcken
långs halsen ej mindre än hos dessa m. m. — Hannen i första
hösten utmärker sig genom trekantiga rostgula spetsfläckar på
de stora vingtäckarna och de tre innersta vingpennorna. Den
blåa långsfläcken vid halsen och tvärbandet under den rostgula
strupfläcken äro ibland klarare, äfvensom den svarta och rostgula
delen på bröstet försedd blott med smala hvita kanter. Hos
andra deremot saknas den blåa färgen på halsen, och på bröstet
finnes endast helt litet blått. Hakan är hvitaktig, den rostgula —
strupfläcken ganska liten, och den svarta sidofläcken stor. —
Gammal hona om hösten har stor roströd strupfläck, på hvardera
sidan en svart, ofvanför denna en mattblå långsfläck; öfver brö-
stet ett svartblått band. Vingtäckarna som hos den gamla han-
nen. Den unga honan saknar ofta blått på framhalsen; ving-
täckarna med spetsfläckar. Den blåa halsteckningen finnes äfven
under våren. I nästdrägten är äfven strupen fläckig innan stjer-
ten är fullväxt, men straxt derefter framkomma hvitaktiga fjädrar. i
Genom vingtäckarnas fläckar kan man ännu om våren urskilja de
yngre från de äldre. De sednare sakna dessa och äro i allmän-
het vackrare. De yngre, som ännu i Juni och Juli visa spår
efter spetsfläckarna, hafva ofta blekare rostgul strupfläck, samt
kring densamma mera synlig hvit infattning.”)

Detta kännemärke på vingtäckarna, hvarigenom yngre och äl-
dre foglar af denna art kunna skiljas från hvarandra, har jag
försökt använda äfven på den i Tyskland förekommande Blåha-
ken och funnit, att hos Cyanecula Wolfii BR. med alldeles blå |

”) Kanske Cyanecula orientalis BREHM? I Fn. svec. I, n. 220 står: »Motacilla
pectore cseruleo, macula flavescente albedine cincta.» (GMEL. s. 989.) i

— 201 —

haka saknas dessa fläckar, men hos Cyanecula leuco-cyana BrR.,
med stor hvit strupfläck, finnas spetsfläckar på de stora vingtäc-
karna. Jag anser derföre den sednare för en yngre fogel af den
förra arten. Men då jag af den tyska arten, som ej förekommer
i Sverige, blott kunnat undersöka ett mindre antal, torde saken
förtjena närmare granskning. Att betrakta den svenska och tyska
Blåhaken för en art, såsom många Ornithologer göra, anser jag
ej för riktigt”).

I Naumannia för 1855 har ALTUM, genom figurer och be-
skrifningar, .på ett något mystiskt sätt sökt förklara färgförän-
dringen hos den tyska Blåhaken under våren, utan ruggning.
Det torde tillåtas mig att i korthet meddela de iakttagelser, som
jag haft tillfälle att anställa såväl på flera i fångenskap hållna,
som på ett egyptiskt exemplar.

De i September fångade unga hannarne blefvo snart tama. In-
till slutet af Mars undergingo de ingen märkbar förändring, men
den 2 April framväxte på kinden och hakan några nya fjädrar;
den 12 var största delen af framhalsens fjädrar borttappade, en-
staka hvita funnos qvar under hakan, som betäckte de i mängd
framväxande, med hylsor omslutna, mörkblåa fjädrarna; längre
ned voro de hvitaktiga fjädrarna, som förut betäckte den rost-
gula fläcken, bortfallna, hvarigenom denna mera syntes. Men
äfven dessa, en del af det blåa bröstbandet jemte de svarta fjä-
drarne långs halssidorna bortföllo. Den 18 voro alla blåa och
roströda fjädrar fullväxta; de förra voro ännu matta, men ju
mera de sekundära strålarna på dessa, samt fjäderkanterna på
bröstets nedra delar fälldes, desto renare blef färgen. Hannar,
som höllos till nästa år i bur, undergingo ånyo vårruggning””).
Hos honorna märktes ruggning blott på ett litet område under
hakan. Ruggningstiden inträffar dock äfven i bur, hos olika
individer, omkring 8—-14 dagar förr eller sednare. En hanne
(C. orientalis BrR.), som jag såg hos Prof. Brasrus i Braun-
schweig, skjuten i Egypten (Fajum) i Februari var i stark rugg-
ning. Nästan alla fjädrarna på framhalsen intill den blåa delen
under strupfläcken hade blodspolar.

Detta ruggningsförhållande, som afviker så betydligt från de
andra under Luscicola uppförda arterna, och sättet att förflytta
sig på marken, icke hoppande, utan löpande (liksom hos ärlorna),
torde berättiga till ett generiskt afskiljande. Det vore intressant
att erfara, om icke Calliope kamtschatkensis och pectoralis häruti
öfverensstämma med Cyanecula. — Blåhakens rörelser med stjer-
ten likna icke Rödstjertens, utan snarare följande artens.

Lusciola rubecula LINN. Ej sällsynt, äfven vid foten af fjällen.

") C. BoNAPARTE, Consp. gen. av. sect. IT, pag. 296, har antagit två arter, men
dervid förblandat nawmn och lokaler.

"') Breum (Journal för Ornith. 1854, s. 35) tror att de gamla hannarne icke
rugga om våren, utan blott de unga. Men hvart skulle då, utom annat, den
stora svarta långsflicken på halssidorna taga vägen?

— 202 —

Lusciola phoenicurus LINN. »Furulus». Den gamla hannen om
hösten har liksom om våren, ett svart band öfver näbbroten.
Den unga saknar detta band; de hvita pann- och de svarta hals-
fjädrarna äro betäckta med bredare kanter. Bröstet och sidorna
äro blekare rostgula m. m.

De till Ficedula K. et BL. hörande arter rugga sannolikt två
gånger om året. En del möjligtvis äfven de stora pennorna om
våren.

Ficedula hypolais K. et BL. Blott en hanne anträffades vid
Ahre. En hona af denna art från Port-Natal, skjuten den 17
Mars hade nyss undergått en fullständig ruggning; småfjädrarna
voro till en del försedda med blodspolar.

Ficedula trochilus LATH. Allmän, särdeles vid Åhre. Ett ex-
emplar af denna fogel från Port-Natal, skjutet den 4 Febr., är i
stark ruggning, såväl de stora som småfjädrarna. Två andra
derifrån (27 Nov. och 23 Dec.) rugga småfjädrarna; ving- och
stjertpennorna afnötta.

Ficedula abietina Ni1rss. Här och der.

Calamoherpe schoenobaenus LINN. Vid Ångermanelfven, nära
Sollefteå, såg jag i hast en liten fogel, som sannolikt var denna.
Vid Gefle sällsynt: C. HARTMAN.

Turdus viscivorus LINN. Här och der.
Turdus musicus LINN. Likaså.
Turdus pilaris LINnN. Högst allmän.

Turdus iliacus LINS. Mindre allmän. Under förra årets milda
vinter med så stor tillgång af rönnbär, observerade jag redan i
Januari vid Stockholm utom T. pilaris, viscivorus och merula, en
mindre Trast, sannolikt T. iliacus, men erhöll exemplar deraf
först den 22 och 27 Februari. Hos en hanne af dessa är andra
smällpennan icke som vanligt längre, utan 3—4 mm. kortare
än den femte.

Den 12 Februari erhölls vid Haga, der mänga af de förut
nämnda arterna funnos, en Trast, hvilken såväl 1 färgteckningen,
som i storleken står midt emellan ”T. pilaris och iliacus. På
öfra sidan liknar han den förra, på undersidan den sednare. Den
öfverensstämmer på det närmaste med en af NAUMANN under
namn af T. illuminus beskrifven art, men afviker genom den
något längre andra vingpennan och i färgteckningen. Den förra
varierar dock äfven hos T. iliacus och i färgtekningen är skil-
naden ej större än hos de olika könen af björktrasten. Den här
ifrågavarande var en hona, äggstocken var visserligen otydlig,
men lägg-röret var synligt. Beskrifning:

Turdus illuminus(?) LöBENsTEIN. Naumannia II, Heft. 1, s. 80.
—-— NAUMANNS Vögel Deutschl. Band. XIII, s. 286. Taf. 355,

fig. 1. (Färgerna på öfversidan och örtäckarne äro dock, jem-

— 203 —

förda med den af NAUMANN lemnade beskrifningen, oriktiga).
Hona: längd 255 m.m: = 10 tum 3 1.; bredd 410 mm: = 16 t.
13 1; näbben från pannan 18 m.m.; tarsen 31 m.m.; vingen
Wm mv = 5t Pl Pöstjerten 93 mmi="3t GNYdew första
vingpennan 20 m.m., andra något (33 m.m.) längre än den femte;
stjerten som hos T. pilaris, afrundad; den yttre pennan 5 m.m.
kortare än den längsta.

Näbben svartbrun, underkäkens bakre hälft gulaktig; svalget
höggult; benen gråbruna, tårna mörkare, naglarna svarta och
starka; hälen och sulorna gulaktiga; iris mörkbrun; hufvudet,
nacken och öfvergumpen olivgråa; ryggen olivgråbrun; kalotten
med dunkla skaftfläckar och brunaktig anstrykning. Från näs-
borrarna går ett hvitaktigt streck öfver ögat samt utvidgar sig
bakom detsamma. Ortäckarna olivbruna med hvitaktiga skaft.
Framför ögonen en mörk fläck, nedra ögonlocket gråhvitt. Fram-
halsen och bukens midt hvitaktiga, på hakan med några smala,
på halssidorna många bredare svarta långsfläckar; dessa förena
sig med en större svartbrun fläck på kräfvans sidor. Nedanför
denna ligger en större mängd olivgråa, nästan ofläckade fjädrar,
hvilka draga sig framåt bröstet. Sidorna (die Tragfedern) ka-
staniebruna med ljusare kanter. Bröstet gulaktigt med uppåt
breda, nedåt tillspetsade svartbruna fläckar, hvilka längre ned
blifva lancett- och pilformiga. De sträcka sig längs buksidorna.
Understjerttäckarna olivgråbruna med hvita, lancettlika skaftfläckar
och kanter mot spetsen. Vingarna och stjerten svartaktiga med
olivbrun anstrykning. De stora vingtäckarna olivgråa med röd-
bruna kanter. Undervingtäckarna brunröda eller gulbruna, med
hvitaktiga skaft. TLåren olivgråa, vid hälen hvita. — Magen in-
nehöll rönnbär.

Turdus torquatus LINS. Vid Ahreskutan ej sällsynt, men ovan-
ligt rädd.

Turdus merula LINN. Sedd blott i Gestrikland.

Cinclus aquaticus BrEcHst. »Strömtuss, Strömsvala, Strömsparf.»
Temligen allmän vid forssarna. Boet beskrifveti förra berättelsen.

Motacilla alba LINS. »Lissigga, Koquittra, Ringörla.» Allmän äf-
ven vid Skalstugan. En hona, som jag hade i fångenskap, bör-
jade vårruggningen medio Mars och slutade dermed i början af
April. Under denna tid hade hon ombytt alla småfjädrarna, de
två mellersta stjert- och de tre innersta vingpennorna.

Motacilla flava LINN., variet. »Grön Ringörla». (Budytes atricapil-
lus och B. cinereocapillus Br.). Allmän i de nordligare trakterna
af Jemtland. Af Gulärlans varieteter erhöllos i vårdrägt hannar,
hos hvilka hufvudet var: 1:0 blågrått, 2:o blågrått med svart på
sidorna och ibland med något grönt på hjessan, samt 3:o rent
svart utan hvitt streck öfver ögonen; någon gång dock äfven
med en antydning dertill.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 17. N:o 4. 5

— 204 —

Ungarna 1 nästdrägten likna den vanliga formens, och variera
med smalare och bredare svarta streck långs strupen. — I höst-
drägten (13 Aug.) var den gamla hannen ofvan olivgrön; nacken
gråaktig, öfvergumpen gulgrön; öfver ögat gick ett gult och ge-
nom ögat ett bredt gråbrunt streck. Undersidan skönt citrongul,
på bröstet och sidorna med några svartaktiga fläckar. Gammal
hona: ofvan olivgråbrun, öfvergumpen grönaktig. Ett streck öfver
ögat rostgult. Undersidan blekgul; bröstet med ett otydligt brunt
band och en starkt rostgul anstrykning. Med denna har den unga
hannen stor likhet, men på bröstet finnes blott några mörka fjä-
drar. Ung hona: ofvan olivgrå, öfvergumpen matt grönaktig.
Undersidan hvitaktig, bröstet med rostgul, undergumpen med svaf-
velgul anstrykning.

Motacilla flava LINS. Den vanliga gulärlan fann jag ej norrut.
Vid Gefle tycks blott denna kläcka.
Gamla och unga hannar i höstdrägten äro i allmänhet blekare
än de förra. Strecket öfver ögonen är hvitaktigt, ej gult.
Gamla haunar, som jag hade två till tre år i bur, fällde hvarje vår,
utom småfjädrarna och de tre innersta vingpennorna, äfven alla
stjertpennorna. Den som hade anlagt tredje höstdrägten i bur
var mycket blekare än de, hvilka ruggat i friheten.

Anthus pratensis BecHst. Allmän, särdeles på kärraktiga fjäll-
trakter. Vårruggningen undergick ängpiplärkan i fångenskap på
samma sätt som den följande arten.

Anthus cervinus Parzras. — (A. rufogularis BREHM). Denna vackra
art träffade jag visserligen ej på resan, mer då den häckar i
Ost-Finmarken och (enligt bref af LUNDBORG) nära Trondhjem,
samt blifvit tagen vid Stockholm, torde den här böra få sin plats.

Emellan den 10—30 September 1855 fångade jag tre pip-
lärkshannar och skjöt en hona, i hvilka jag, för deras från A.
pratensis afvikande drägt, förmodade den ifrågavarande arten.
Den roströda färgen under hakan och öfver ögonen var dock
blott svagt antydd. Jag behöll derföre de fångna vid Nf, för
att afvakta huruvida de "skulle undergå vårruggning och färg-
förändring, hvilka inträffade på följande sätt: Den 22 Febr. bör-
jade N:o 1, som hade mest rostgult, tappa fjädrarna i nacken;
den 27 framväxte, till min stora glädje, roströda fjädrar under
hakan. Till den 15 Mars hade N:o 2 och 3 tappat de tvenne
mellersta stjert- och några af de innersta vingpennorna, samt en
stor del af småfjädrarna. Hos N:o 1 framskred ruggningen lång- —
samt, dock hade den, den 31 Mars, liksom de båda andra,
många roströda fjädrar på bröstet. N:o 2 och 3 voro den 12
April nästan färdiga. N:o 1 ruggade nu åter mycket starkt och
förlorade från den 12 till 22 April 160 små och 4 af de in-
nersta armpennorna. Den 12 Maj hade alla tre ombytt samt-
liga småfjädrarna, de 3 innersta arm- och de 2 mellersta stjert-
pennorna, och de voro nu utmärkt vackra. N:o 1 dödades den >
15 Maj. Längd 7 tum, bredd 11” 1—2"”. Näbben svartaktig,

RER ES

vc rr

"NT

vid roten af underkäken gulaktig; benen gulaktigt bleka. Iris
mörkbrun. Ofversidan svartaktig med breda olivgråa kanter. Ett
bredt streck öfver ögat, framhalsen och nästan hela bröstet skönt
rost- eller vin-röda; derifrån nedåt småningom öfvergående till
rostgult och slutligen blekgult. Bröstets och bukens sidor med
talrika större, men på bröstets midt blott några smala svarta
långsfläckar. De tvenne stora understjerttäckarna rostgulaktiga
utan svart. Hanne N:o 2 (dödad den 26 Maj.) Längd 61 tum.
Liknar den förra, men halsens färg är mera rostgul och drar ej
så långt öfver bröstet, på hvilket finnes några flera fläckar. ”Un-
derstjerttäckarna vid skaftet något svartaktiga. Denna hanne
visar stor öfverensstämmelse med två af Prof. HEDENBORG från
Sennaar och Egypten hitskickade exemplar”), hvilka skilja sig
blott genom ljusare fjäderkanter på ryggen. De äro utan da-
tum; men då det egyptiska exemplaret visar blodspolar på hal-
sen, får man antaga att de äro skjutna i April månad.

Den tredje hannen behöll jag längre vid lif, och han genom-
gick under Juli och Augusti fullständig höstruggning och erhöll
den längre ned beskrifna drägten. Följande vår ruggade han
änyo under Mars och April på ofvan beskrifvet sätt. Efter för
andra gången (i fångenskap) lyckligt fullbordad höstruggning
dödades han den 27 October. Han hade nu följande drägt:

Gammal hanne i höstdrägt: ofvan svartaktig med olivrostgråa
fjäderkanter. Ett streck öfver ögat, hakan och strupen rostgula,
den öfriga undersidan blekt rostgul; på bröstet och långs si-
dorna med breda långsfläckar. De tvenne största understjerttäc-
karna svarta med breda rostgula kanter. I en sådan drägt be-
finner sig ett tredje egyptiskt exemplar likaledes utan datum
och könsuppgift. Fjäderkanterna på ryggen äro slitna; undersi-
dan är något ljusare. Understjerttäckarna svarta, rostgult kan-
tade m. m. Det tyckes således vara en hanne kort före vår-
ruggningen. 3

Hona, skjuten den 30 September. Vingen 83 m.m. Öfversi-
dan svart med olivgråa, långs skuldrorna gulgråa fjäderkanter.
Ett streck öfver ögat samt hakan rostgulaktiga. Inunder blekt
rostgul; de tvenne största understjeritäckarna vid skaftet svart-
aktiga, bröstet, halsen och buksidorna med stora (betydligt större
än hos Anthus pratensis) svarta långsfläckar.

De i bur hållna »rödstrupiga Piplärkor» sjöngo under somma-
ren ganska flitigt; sången liknade ängpiplärkans; med den sist-
nämndes vanliga. läte: st', st', hörde jag aldrig, deremot en lock-
ton, som mera liknade trädpiplärkans eller: ty—tsit—tjt!, hvilket
de utstötte särdeles hårdt, då andra piplärkor flögo förbi.

Ett bo från Ost-Finmarken är mycket likt det af A. pratensis,
bygdt af gräs, som invändigt blir finare, samt några hår. Utv.
41 tum, inv. 24 tum. Ägg: grundfärgen brun- eller rostgrå,

') Hr Prof. SUNDEVALL har i Vet. Ak. Handl. 1840, s. 46 beskrifvit dessa ex-
emplar under namn af A. pratensis var. rufognularis Br, och ansett dem för
foglar i höstdrägten.

— 206 —

mer eller mindre glest marmorerad med rostbruna fläckar samt
bruna snörklar och ibland fina häårstreck. De äro mera lång-
sträckta än ängpiplärkans och visa i färgen någon likhet med
ägg af Emb. lapponica. Storleken varierar mellan 18 m.m. längd,
14 m.m. tjockl., 20 m.m. 1., 15 m.m. t. och 20 m.m. 1, 133
m.m. t.

Anthus arboreus BecuHst. Här och der. Afven hos denna art,
liksom hos A. rupestris N., har jag under lika förhållande, som
hos föregående art, observerat vårruggning.

Accentor modularis KocH. Temligen allmän, isynnerhet i nedre
fjellregionerna. Vid Anjeskutan erhöll jag ungar i nästdrägten:
Kalotten rostgrå, nacken ljusare med svarta spetsar; ryggen rost-
gul med svarta långsfläckar. Vingarna rostbruna; på spetsarna af
första och andra radens armtäckare rostgula dubbelfläckar; ör-
täckarne, bröstet och sidorna rostgulaktiga med svarta skaftfläc-
kar. Ett band bakom ögonen, hakans och bukens midt hvitaktiga.

Troglodytes europ&eus LrEAcH. Sällsynt, t. ex. vid Kallsjön.
Parus major Linn. Icke allmän, Undersåker, Ångermanland.
Parus ater LInN. Allmän.

Parus cristatus LINN. Oviksfjäll, och i södra Jemtland här och der.

Parus sibiricus GmMEL. Af denna art träffade jag den 10 Ang.
vid Oviksfjället blott en familj med ungar. Deras läte förekom
mig starkare än hos P. borealis. Nästdrägten är, lik alla me-
sars, särdeles glesstrålig; kalotten sotbrun, framhalsen sotsvart,
buken grå, långs sidorna rostgulaktig.

Parus borealis DE SeELys. »Täta» Mycket allmän 1 hela Norr-
land, särdeles 1 kärraktiga skogstrakter eller vid floderna. Vid
Anjeskutan träffades ungar i nästdrägten, hvaruti de likna mycket
de gamla, men de kortare fjädrarna på hufvudet m. m. skilja dem:

Parus palustris LINS. fann jag ej. Men en hona jemte bo, tagna
i en trädgård i Gefle erhölls af Magister R. HARTMAN.

Parus ecaudatus LINnN. Blott sedd i Gestrikland.
Regulus cristatus WinL. Här och der.

Alauda arvensis LInN. Här och der i mera odlade trakter, t. ex.
Alsen, Sundsvall.

Alauda ärborea LINS. Enligt Lektor C. HARTMAN vid Gefle.

Alauda alpestris Linn. — Phileremos alpestris Br. TI trakten af
Soderala såg jag i början af Maj en liten flock foglar flyga
norrut, som tycktes vara af denna art. Här vid Stockholm erhöll
jag den 30 April —2 Maj 1856, under starkt snöfall och köld
fem stycken berglärkor. Hannarne visade den märkvärdigheten,
att de voro i en partiel vårruggning. Denna utbreder sig dock

— 207 —

endast öfver de fjädrar, som ligga inunder det gula ögonstrecket,
och till större delen af det svarta bröstbandet. De nya svarta
fjädrarna på bröstet äro dock äfven försedda med fina hvita spet-
sar, hvilka sednare, liksom hufvudets samt öfriga fjädrarna, un-
dergå brämfällning. De nya (med blodspolar) gula fjädrarna,
utmärka sig genom högre färg, och de qvarsittande svarta på
bröstbandets nedra del, genom slitna kanter. Honorna hafva
denna ruggning blott ofullständig.

Ett bo från Ost-Finmarken ”) är bygdt af gräs, invändigt finare
och fodradt med videull samt litet renhår. Utvändigt 4 t., in-
vändigt 21 t. Aggen af fyra olika bon variera i storleken och
grundfärgen, nemligen gulaktig, grågul och gröngul; de talrika
små fläckarna och punkterna äro gråbruna och några äro mörkare
vid den tjocka ändan, andra hafva svarta bårstreck. Längd 22
m.m. , tjocklek 16: m.m, 1: 23 m.m, t. 17 m.m.

Emberiza citrinella Linn. Allmän.
Emberiza hortulana LINN., mycket allmön i alla odlade trakter.

Emberiza schoeniclus LIns. Allmän 1 videbuskarna nära fjällen,
vid floderne m. m. Vid Skalstugan träffades den 18 Juli ungar
i nästdrägten: Hufvudet och ryggen svarta med bruna och rost-
gula fjäderkanter, örtäckarna svartbruna; ett streck öfver ögonen
grågult; ett annat från munvinkeln långs halsen, som drar sig
bakät till ett gråspräckligt nackband, hvitaktigt. Längs detta
och hakan ett bredt streck, samt många skaftfläckar på bröstet
och bukens” sidor svarta. Bröstet med gulaktig anstrykning,
undergumpen hvitaktig. Näbben brungrå, benen bleka. Redan
i min förra berättelse anfördes, att jag den 17 Maj i Jemtland
skjutit gamla hannar, som visade spår af en nyss undergången
ruggning, eller att en del af fjädrarna ännu hade blodspolar.
Jag torde här få återkomma till detta förhållande. Värrugg-
ningen är partiel och sträcker sig blott öfver hufvudets fjä-
drar, antingen ett stycke inåt det hvita halsbandet, eller ej fullt
till detsamma, samt på framsidan intill bröstet, eller så långt
det hvita kindstrecket räcker. De icke ombytta, svarta eller
hvita fjädrarna visa under förstoring stark slitning, de nya der-
emot fullständiga spetsar. Jag får dock anmärka, att innan denna
ruggning inträffar (tiden känner jag ej ännu fullständigt), affalla
äfven de hvita brämen från höstdrägten ”").

") Detta, samt flera andra sällsyntare bon och ägg från samma trakt, erhöll Mu-
seum genom Hr Prosten SOMMERFELTS välvilja.

") Den 22 April detta år skjöts vid Stockholm en gammal hanne och en hona,
som båda voro i ruggning. Den förre hade de flesta örtäckarna och de svarta
hakfjädrarna försedda med blodspolar. De öfriga svarta fjädrarna på hufvudet
och på strupen hade ej börjat ruggningen, men visade tydlig brämfällning. De
hvita kindstrecken och nackbandet voro afnötta. Ionan ruggade äfven örtäc-
karne och hakfjädrarne. Den 20 Maj skjöt jag här ytterligare en gammal
hanne, men denne hade ej undergått ruggning, utan blott brämfällning.

— 208 —

Emberiza nivalis Linn. Utom under vintern här vid Stockholm,
och under flyttningen (28 April) vid Gefle träffade jag snösparf-
ven blott högst upp på Areskutan, hvarest jag den 28 Juni skjöt
två hannar i vacker sommardrägt. De sutto ofta sjungande på
klipporna, men nedflögo emellanåt på snön efter der i mängd
liggande insekter. En Lyda-art togo de företrädesvis.

I min uppsats »om ruggningen» hade jag ställt denna art un-
der rubriken: partiel ruggning, stödjande mig på iakttagelser, som
jag hade haft tillfälle att göra på en i fångenskap hållen hanne.
Då under våren 1859 en stor mängd af snösparfvar uppehöllo
sig på Ladugårdsgärdet, besökte jag stället så ofta tiden medgaf
det, för att noggrannare utröna förhållandet i fria naturen. Den
4 Febr. märktes ej något fjäderombyte. Den 6 Mars voro såväl
gamla som unga hannar i full ruggning, nemligen på hakan,
örtäckarna och kring ögonen (samt några fjädrar i nacken). Den
17 s. m. fortgick ruggningen. Hos unga hannar voro de nya
fjädrarna under hakan m. m. ej rent hvita, utan gråhvita. Den 27
Mars skjötos blott en gammal hanne och hona; hos båda var
ruggningen, som då sträckte sig till öfverbröstet, nästan fullbor-
dad. Ortäckarna voro gråaktiga. Hos hannen började näbben
blifva grönaktigt svart. Brämfällningen på öfra sidan ganska
märkbar. Den 4 April hade en gammal hanne utbytt alla fjä-
drarna på hufvudets sidor, under hakan och framhalsen emot nya,
rent hvita; blott nära intill öfverbröstet fanns ett antal fjädrar
med blodspolar. På hufvudet, ryggen, vingarna m. m. voro kan-
terna betydligt affallna.

De förut nämnda"hannarna från Åhreskutan (28 Juni), hade
rent svart rygg och rent hvitt hufvud. Hos andra (d. 17 Juli)
syntes hufvudet svartaktigt, emedan fjädrarna voro så afnötta, att
den nedra, mörka delen deraf blef synlig.

o

Emberiza lapponica LINN. såg jag blott under flyttningen den
7—20 Maj vid Hogdal, Bergsbyn m. m. På sista resan sökte
jag den förgäfves. Vid Skalstugan, hvarest den skulle vara, en-
ligt Prof. ZETTERSTEDT ”), allmän, fann jag blott E. schoeniclus.

Värruggning har lappsparfven gemensam med snösparfven. Jag
har visserligen ej ännu haft tillfälle att observera fogeln under
sjelfva fjäderombytet, såsom den förra arten, men en den 24
Maj skjuten hanne lemnar ett otvifvelaktigt bevis derpå. Alla
fjädrarne i den svarta halsskölden, en del af ögonstrecken och
det hvita bandet långs halsen äro nemligen försedda med full-
ständiga spetsar,, då deremot fjädrarna på hufvudet, i nacken,
vid sidan och inunder bröstskölden m. m. visa tydliga spår efter
brämfällning. Afven hannar, skjutna i medio af Juli, visa föga
slitning på de nya vårfjädrarna. På de fjädrar, som undergått
brämfällning, äro de primära strålarna sällan längre än skaft-
spetsen, hvaremot på nya fjädrar denna långt öfverskjutes af
strålarna ”").

') I WiKstRÖMS årsberättelse 18542.
”') Se Vet. Ak. Öfvers. 1854, N:o 8, tafl. III, fig. 1, 2.

— 209 —

Denna öfverensstämmelse i ruggningsförhållandet emellan Emb.
nivalis och Lapponica, jemte deras från alla sparfvarnes afvikande
sätt att löpa (och icke hoppa) på marken, utom flera andra
olikheter, torde ännu mera berättiga till deras afskiljande under
ett eget genus.

é .

Fringilla linaria LINN. Allmän i fjälltrakter, såväl varieteten
med lång, som den med kort näbb; den förra dock allmännare.
I medio af Juli träffades många utflugna ungar.

Nästdrägt, var. alnorum: öfra sidan svartaktig; hufvudet, hal-
sen och ryggens midt med gråhvita, ryggens sidor meéå rostgråa
kanter. Inunder smutsigt hvit, på bröstet och långssidorna rost-
grå med svarta fläckar. Hakan svartgrå. Vingarna och stjerten
likna höstdrägten. Näbben gulaktig, mot spetsen mörk. Benen
blygråa.

Fringilla spinus LINN. Allmän i de lägre skogstrakterna; ÖOster-
sund, Hogdal. =.

Nästdrägten: Ofversidan olivgrågrön; undersidan gröngul, öf-
verallt med svarta långsfläckar, hvilka äro störst på ryggen. Ho-
nan är blekare än hannen.

Grönsiskornas födoämnen anses vanligen bestå endast af frön.
Men utom att de mata ungarna med insekter, förtära de äfven
under en stor del af vintern sådana. De flesta jag har skjutit
denna tid på al, hade icke frön i kräfvan, utau en stor mängd
röda larfver af Tinea Goedartella LINN., hvilka lefva i han-hän-
gen af al och björk t. o. m. hassel.

Fringilla carduelis LIN. Såg jag ej, men den skall, enligt C.
HARTMAN, vara temligen allmän vid Gefle.

Fringilla cannabina LINN. Fanns långs kusten, intill Sundsvall,
temligen allmän. J. WAumLBERG skjöt 1835 en hanne vid Luleå.

Fringilla coelebs TiNs. Allmän, äfven i närheten af fjällen, t. ex.
Åhre, der han häckade bland bergfinkar, dock mindre talrik. Vid
Stockholm öfvervintra hvarje år några, såväl hannar som honor.

Fringilla montifringilla LINN. »Harrsparfo» Häckar allmänt
ifrån Östersund till Skalstugan. Såväl gamla som unga hade i
medio af Juli lemnat kläckplatserna och ströfvade omkring. Han-
nen i nästdrägt liknar mycket honan. Hufvudet grått, ofvan med
ett bredt band på hvarje sida; i nacken och under örtäckarne
en större hvitaktig fläck; ryggen rostgrå med otydliga svarta
fläckar; öfvergumpen hvit. Undersidan hvitaktig, bröstet och
hakan rostgula, den seduare blekare; slaksidorna utan fläckar.
Vingarna och stjerten som om hösten. Honan blekare; vingar-
nes småtäckare svarta med gröngula kanter o. s. v. Näbben gul-
aktig med mörk spets; benen grågula, sålorna citrongula. Berg-
finkens sång är af sämsta slag, och består egentligen blott af ett
långt draget, sömnigt läte: rä-äää-ä, men det låter ganska eget,
då flera med olika tonart söka öfverträffa hvarandra. — Då det
är godt om rönnbär, öfvervintra några här vid Stockholm.

Fringilla chloris Lins. Här och der vid Sundsvall, Östersund,
Alsen. Ej i fjälltrakter. — Nästdrägten: ofvan olivgrå, inunder
gulaktigt hvit, med brungråa långsfläckar, otydliga på hakan och
pannan. De stora vingtäckarne mot spetsen grågula.

Fringilla domestica Linn. Allmän i trakter der säd odlas, ej
vid Skalstugan.

Fringilla montana LINN. fann jag ej i Jemtland. Vid Gefle
temligen allmän (C. HARTM.)

Fringilla cocothraustes Linn. Ett exemplar skjöts vid Gefle
(C. H.) Vid Stockholm häckar den ibland. Äfven under inne-
varande vinter skjöts här en hanne.

Pyrrhula vulgaris TeEmm. Här och der.

Corythus enucleator Cuv. Några exemplar af denna art såg jag
den 6 Juni vid Åreskutan, men på sista resan fann jag tyvärr
ingen. — I den ännu omtvistade frågan angående de äldres och
yngres drägter”), vore det nemligen af största vigt, att erhålla
fogeln såväl i öfvergång från näst- till första höstdrägten, som
den gamla hannen under höstruggningen. Endast med sådana i
friheten skjutna exemplar är man i stånd att med full säkerhet
utreda förhållandet. Den färgförändring Fringilliderna med strål-
fällning ””) u undergå 1 fångenskapen, är icke afgörande. Men vill
man antaga den i bur frambragta blekgula färgen hos tallbiten
och korshäbbarna för den nördiga hos Samla er så är man
tvungen att också antaga denna för hämplingen och gråsiskan,
ty äfven dessa utbyta i fångenskapen sin röda färg emot gul,
och af båda förekomma, fastän sällsynt, gula hannar i fria naturen.

Jag vill här blott ytterligare fästa uppmärksamheten derpå, att
fjädrarne hos de gamla, röda hannarne i allmänhet äro bredare
än hos de unga grön- eller pomeransgula. Detta visar, sig tyd-
ligast på stjertpennorna. Hos de förra är den yttersta och mel-
lersta 12 m.m., den femte 14 m.m., hos den sednare den yt-
tersta och mellersta 10, den femte 12 m.m. bred på midten.
Ving- och stjertpennorna äro hos de gamla försedda med full-
ständiga spetsar; hos de unga deremot äro dessa slitna, och
säkert qvar från nästdrägten.

En gröngul hanne, fångad den 20 Januari 1850, som jag hade
fri i ett vindsrum, förändrade ej sin färg förrän i slutet af Juli,
då den' började rugga. I September hade han slutat dermed och
erhållit en pomeransgul färg ””').

") Prof. SUNDEVALL antager, i motsats till Prof. NILSSONS åsigt, att de gamla
hannarna af denna art, liksom af korsnäbberna äro röda. Se Svenska foglarna
I ös

'") Vet. Ak. Öfvers. 1854, s. 263.

""') De af EKSTRÖM i Jäg.-Förb. Tidskr. II, s. 712 meddelade och af NILSSON
åberopade observationer, angående tallbitens ruggningstid — Februari till Maj (!)
— och den dervid beskrifoa färgförändringen från svart till gult —, måste
vara gjorda under högst ovanliga förhållanden, och torde icke kunna anses för
normala.

Loxia pityopsittacus BrcHsrt. I södra Helsingland sågs en min-
dre flock. I anseende till de olika åsigterna angående de yngre
och äldre korsnäbbarnes färg torde följande hannar, som befunno
sig till största delen i ruggning, förtjena beskrifvas. N:o 1, skju-
ten den 22 Maj, hade en föga sliten nästdrägt och blott på
framhalsen några gulaktiga fjädrar. Denna drägt bära ungarna
ofta flera raånader. N:o 2, den 30 Juli, nästdrägten mycket sli-
ten; under hakan, bröstet m. m. framkomma några rödgula fjä-
drar. N:o 3, den 24 Aug., en stor del af nästdrägten qvar; der-
efter hade på buksidorna blekt tegelröda, på ryggen rödaktigt
gröna fjädrar framkommit, alla dessa voro utan blodspolar; men
sedan framträngde i mängd zinoberröda fjädrar, så väl på öfra,
som undra sidan. N:o 4, den 2 September, har blott få fjädrar
af nästdrägten qvar; den nya drägten mönjeröd, här och der
på undersidan inblandad med en gul fjäder. Aldre hannar: N:o
5, den 25 Aug., de gamla fjädrarna på hufvudet och undersidan
glänsande (då de sekundära strålarna voro bortfallna), mönjeröda;
de nya matt zinoberröda. På ryggen, de förra dels röda dels
gröngula; de nya matt röda. N:o 6, den 12 Juni, de gamla
fjädrarna på hufvudet röda, de nya matt pomeransgula; på ryg-
gen de gamla röda; de nya gröngula; undersidan tegelröd, utan
ruggning. N:o 7, den 18 Juni, de gamla fjädrarna röda; på
hufvudet, buken och undergumpen blandade? med några citron-
gula, på ryggen gröngula nya fjädrar. Ruggningen hos de två
sistnämnda hade dock sannolikt ej erhållit något större omfång.
Gula eller gröngula hannar har jag af denna art aldrig sett an-
nars än då de hade undergått ruggningen i bur. Det synes häraf,
att ungarnas andra drägt är förherrskande röd, att den röda fär-
gen (möjligtvis' alltid om hösten) vid: andra ruggningen åter blir
röd; men att hos andra en blandning af tegel- eller pomerans-
rödt med gult och gröngult framväxer.

Hr U. DrertriIcH har skänkt till Museum en vacker zinoberröd
hona (skjuten den 25 April). Den var redan konserverad, men
- den särskildt tillvaratagna äggstocken förevistes mig. Bland de
röda fjädrarna funnos några äldre gulgröna, som göra det san-
nolikt, att färgen förut hade varit annorlunda.

Loxia curvirostra LINN. Här och der, t. ex. Undersåker, Oviken
m. m.

Afven af lilla korsnäbben har jag haft tillfälle att undersöka
ett större antal ungar i ruggning, och funnit, att de flesta efter
nästdrägten erhålla en gul drägt med mer eller mindre rödaktig
anstrykning, men somliga äfven en zinober- eller tegelröd sådan.

Gula unga hannar: N:o 1 den 10 Aug. var i nästdrägt, men
hade några nya gulaktiga fjädrar på undersidan. N:o 2, den 4
Juni, i nästdrägt, ej sliten, med några nya gula fjädrar på fram-
halsen, utan blodspolar. N:o 3, den 25 Nov., hade en större del
af nästdrägten qvar. På hufvudet, öfvergumpen och undersidan
voro de nya fjädrarna blekt pomeransgula, till en del försedda

— 212 —

med blodspolar. N:o 4, den 2 Mars, gröngul med svag pome-
ransgul anstrykning. De tre innersta vingpennorna och de två
större raderna af vingtäckarna med breda gråhvita kanter. På
sidorna öfver lårbenet fanus ett större antal nästfjädrar qvar.
N:o 5, den 5 Dec., samma färg, men blott några nästfjädrar vid
lårbenet. N:o 6, den 4 Febr., gul eller gröngul, utan kanter på
vingarna. Några nästfjädrar som hos den förra.

Röda unga hannar: N:o 7, den 12 Nov., nästdrägten mycket
sliten; på halsen och bröstet ett större antal zinoberröda fjädrar.
Ruggningen hade sannolikt afstannat, då inga blodspolar syntes.
Hos N:o 8, den 16 Oct., funnos på undersidan några äldre gul-
aktiga, på nacken gråa eller gulröda fjädrar qvar. De nya med
blodpennor försedda voro mönjeröda. Af nästdrägten fanns blott
en fjäder qvar. Sannolikt var det den tredje drägten, som denna
hanne höll på att anlägga. Bland de äldre fann jag den 1 Maj
en i ruggning Han var tegelröd, men ett mindre antal fram-
växande fjädrar voro på ryggen gröngula, på öfvergumpen och
undersidan citrongula. Sannolikt skulle dock ruggningen under
denna årstid ej blifvit fullständig.

Några hannar, som jag hade i fångenskap, förändrade färgen
på följande sätt: En-i November 1845 fångad ung hanne, som
hade qvar en större del af nästdrägten, hade erhållit nya grön-
gula fjädrarjimen ruggningen afstannade och började först änyo
i Maj 1846, då nästfjädrarna utbyttes emot citrongula. En an-
nan hanne, vackert zinoberröd, sattes den 10 Juni i en med
träd m. m. försedd takkammare, hvaruti han hade fri rörelse
och ständig tillgång -på vatten för att kunna bada, hvilket han
flitigt gjorde; äfven under den starkaste ruggningen. Den röda
färgen blef derföre ej blekare, utan tilltog i glans ju mera de
sekundära strålarne fälldes, tills han om hösten tappade de röda
fjädrarna och erhöll gröngula i stället. Han liknade den 27 Ja-
nuari den i NILssons Fauna I, s. 542 beskrifna »gamla hannen»,
men på hufvudet funnos nigra klart röda fjädrar, samti vingarne
och stjerten några gamla pennor qvar.

En" varietet af lilla korsnäbben (Loxia rubrifasciata BrREHM.)
fångades vid Stockholm i November 1858. Den är vackert zi-
noberröd med tvenne rödaktiga, temligen breda band öfver de
svarta vingarna, hvarigenom den mycket liknar Bändel-korsnäb-
ben. Längd 176 m.m., bredd 295 m.m.

Loxia leucoptera T. — L. bifasciata N. — Vid Gefle skjötos om
hösten af Lektor C. HARTMAN tvenne röda hannar. Här vid
Stockholm visar den sig vissa år äfven med ungar i nästdrägten.
Jag har sett många hannar, men deribland aldrig gula, annars
än då de hade undergått ruggning i fångenskap. Unga hannar
i öfvergång från nästdrägten har jag ej heller lyckats erhålla.
Men en yngre hanne i ruggning, af den 24 September, visade;
att dessa först hafva på ryggen, nacken och buken mera grått,
samt att de röda delarne äro mönjeröda. De nya fjädrarna på

— 213 —

hufvudet, ryggen och undersidan äro vida talrikare, eller betäcka
en större del af kroppen, och hafva en matt zinoberröd färg.
En gammal hanne, fångad den 6 September, var äfven i rugg-
ning; hans gamla drägt var glänsande karmosinröd, och den röda
färgen hade en större utbredning, särdeles på buken. De nya
fjädrarna der och på hufvudet voro matt zinober- eller karmo-
sinröda. Den dödades den 10 Dec., då inga fjädrar hade blifvit
gula. En tredje hanne, fångad den 14 Sept. 1856, och dödad
den 21 April 1857 visade nästan samma förhållande, men de
fjädrar på ryggen och undersidan, som sist hade vuxit fram,
voro gulgröna och gula. Hos en gammal hanne af den 3 Aug.,
således kort före ruggningen, voro fjäderspetsarna, så långt strål-
fällningen gått, glänsande karmosinröda.

Columba palumbus LINS. Allmän äfven i norra Jemtland t. ex.
vid Åre.

Columba 'oenas LartH. har jag ej funnit i Jemtland. Vid Gefle
allmän (C. HARTMAN).

Perdix cinerea LaATrH. lärer vara allmän i Gestrikland. Men i
sådana snörika vintrar som den närvarande torde antalet dock
betydligt förminskas. Enligt bref af Hr Kommiss. CAJANUS från
Gefle den 21 Febr. låta rapphöns der nu nästan taga sig med
händerna. T

Tetrao bonasia LINN. Allmän. Vid Graninge i Ångermanland
träffades den 21 Juni små wngar i dundrägt; de voro blekt
ockre- eller ärtgula; hjessan, bakhalsen och ryggen rostbruna;
hufvudets och kräfvans sidor samt pannan med rostgul anstryk-
ning. Ett afbrutet streck genom ögat och några fläckar bakom
örat svarta. De små dne pilsner rostgråa oa gulspräckliga
med hvitaktiga spetsfläckar.. Benen och näbb bleka. Tarsen 18
m.m. dris gråbrun.

Första fjäderdräg gten, hona: Öfra sidan rostbrun med hvitak-
tiga skaft- och svarta tvärfläckar; ett bredt band bakom ögat,
hakan, kinderna samt ett antal fläckar på halsen hvitaktiga. Brö-
stet och buksidorna rostgula med svarta tvärband och hvita skaft.
Bukens midt smutsigt IR Stjerten 54 m.m. lång, rostgrå med
otydliga tvärvågor. — Sommardrägt: Hannar den 18 Aug.: huf-
vudet och halsen betäckta med korta fjädrar af samma färgför-
delning, men mattare än i vårdrägten. Den hvita infattningen
kring den gråbruna hakan var smalare m. m. Under hakan bör-
jade dock redan framväxa svarta fjädrar. Den 8 Sept. voro dessa
nästan fullväxta, men på halsen voro de nya gråa ännu korta,
och en del af dessa hade på spetsen en sommarfjäder (likasom
fjun) qvarsittande. Honorna, 3—18 Aug., visade blott ett ringa
antal sommarfjädrar på hufvudet och halsen, emedan höstrugg-
ningen begynte.

Fötterna undergå vid denna tid äfven en betydlig förändring.
Icke allenast att sidofransarne längs tårna (den 21 Juni) bort-

— 214 —

falla, utan klorna ömsas liksom hos riporna. Den 18 Juli hade
en annan hona några af de gamla klorna qvarsittande på de
nya, men långt utskjutna. Hos de ofvannämnda hannarne och
honorna (3—18 Aug.) voro alla klorna bortfallna, med undantag
af en eller annan på baktårna. Fransarne började växa. Klorna
affalla dock ej alltid hela, utan oftast i mindre bitar. — Folket i
Norrland har en egen tro om hjerphonans värpningsförmåga.
Det påstår nemligen, att då man sticker en liten pinne midt
uti ett hjerpbo, värper honan så länge tills denne blir betäckt.

Tetrao urogallus Linn. »Röj» och Tjäder. Allmän. TI början af
Juli träffades flera gånger honor med ungar.

Dundrägt (13 Juni). Ofversidan rostgul, undersidan ljusgul.
Tätt öfver näbbroten en mindre, och högre upp mot pannan en
större bågformig fläck, flera obestämda fläckar och streck på
hjessan, framför och under ögonen, samt ett långsstreck i nac-
ken, svartaktiga. Vid sidorna «om nacken en större brun fläck.
Vingarna svarta och rostgråa, med tvenne ljusa band. En han-
kyckling, stor som en vaktel, hade på skuldrorna svarta fjädrar
med hvita skaft- och spetsfläckar samt rostgula tvärfläckar. Brö-
stet rostgult, buken blek, utan tvärfläckar. Hufvudet och halsen
dunbeklädda. Smällpennorna tilltaga hos den unga tjädern, li-
kasom hos den förra och de följande hönsfogelarterna, i antal ini-
från utåt; då den första smällpennan är fullväxt, kastas största
delen af armpennorna bort, och då hannen har storleken af en
orrhöna, kastas för första gången bort smäll- och de icke förut
ombytta armpennorna. En längre tid derefter ombytas (sanno-
likt blott en gång), de 7—8 innersta armpennornpa. Sent om
hösten utbytas smäll- och armpennorna, med undantag af de in-
nersta, för andra gången. Således erhåller fogeln 1 sin första
höst trenne satser af smäll- och arm-, samt tvenne satser af de
innersta vingpennorna. Sommardrägten är hos honorna ofullstän-
dig. En den 7 Juli skjuten började anlägga en sådan. =En an-
nan hona hade den 5 Aug. på halssidorna ganska många som-
marfjädrar; dessa voro en tredjedel kortare och mycket spensli-
gare än vinterfjädrarna, af nästan samma färg, men försedda med
tätare tvärband. Längre ner på halsen började dock redan höst-
ruggningen.

Fötterna hade undergått samma förän-
dring som hos hjerpen. Klorna hade hos
honan af den 7 Juli lossnat vid roten och
voro, sittande på de nya, + tum framskjut-
na. Figuren visar venstra mellantån, inifrån.

Tetrao tetrix Linn. Allmän. Vid Anjeskutan togos den 3 Juli
små ungar i dundrägten, som hade någon likhet med tjäderns.
Hjessan, skuldrorna och ryggen rostbruna; undersidan grönaktigt
gul. Kring hjessan gick en kretsformig svart infattning; två
mindre fläckar vid näbbroten, en större fläck på pannan, flera”
vid hufvudets sidor, hvaraf en större nära nacken, samt ett långs-

Lag

— 215 —

streck på bakhalsen, svarta. Honans sommardrägt ofullständig.
Klorna hos en hona af den 28 Juni började lossna vid roten,
samt voro ett litet stycke framflyttade. Hos en annan, af den
12 Juli, försiggick kloombyte dels från roten dels från spetsen,
i det klorna afföllo i mindre bitar.

opus subalpina Niss. »Skogsripa». Allmän. Vid Huså er-
höll jag den 25 Juni sju ägg af denna art, som voro nära kläck-
färdiga. Jag höll dem derföre varma i en ugn och den 27 kläck-
tes de. Så snart ungarna voro riktigt torra, satte jag dem i grä-
set, hvaruti de visade sig ganska hemmastadda, började plocka
gräsblommor (Poa annua), små blad och knoppar. Jag dödade
dem efter två dygn, just då en del af de mellersta smällpen-
norna frambröto. De hade följande dundrägt: grundfärgen rost-
gul, på ryggen mörkare med svartaktiga fläckar och tvärstreck
öfver de små dunvingarna. Från näbben uppsteg en svartaktig
linia, som delade sig på pannan, omgaf den rostbruna hjessan
och förenade sig åter i ett streck långs bakhalsen. Ett afbrutet
streck genom ögat och en fläck i trakten af örat, svartaktiga.
Hakan blekt svafvelgul. Hos dubbelt större exemplar, den 8
Juli, voro vingarna gråa med gulaktiga kanter och tvärfläckar,
täckarne gula med gråaktiga tvärstreck; skuldrorna svarta med
rostgula sidokanter, tvärband och trekantiga hvita spetsar. Bröst-
sidorna rostgula med svarta tvärband.

På Riks-Museum = finnes ett par märkvärdiga hannar af
dalripan, som blifvit tagna under vintern i Norrland, och inköpta
den 16 Mars 1840 och den 6 April 1847. Hos den först-
nämnda är hakan rent rostbrun, på halsen brunröda fjädrar blan-
dade med hvita; på undersidan (åt höger) en större mängd fjä-
drar mörkrostbruna med hvita spetsar, hvilka längre ned blifva
bredare. På pannan, bakhalsen och ryggen finnes en mängd
bruna fjädrar med hvita spetsar, likaså äro en del af de innersta
vingpennorna och stjerttäckarna tecknade. Allt annat som i vin-
terdrägten. Hos den andra hannen äro hufvudet, halsen, en del
af bröstet och öfre delen af ryggen rostbruna. Hufvudets och ryg-
gens fjädrar, samt flera bruna stjerttäckfjädrar med hvita kanter.
Den öfriga hvita beklädnaden har på skuldrorna och några andra
ställen oregelmessigt fördelade smala rostbruna kanter. Inga fjä-
drar visa blodspolar. Då nu riporna i Sverige ej anlägga vår-
drägt förr än i April, så är det otvifvelaktigt, att denna brokiga
drägt är anlagd redan om hösten. Det torde ej heller förefalla
oväntadt, om man vid denna tid skulle erhålla ett ännu mera
rostbrunt exemplar med hvita fjäderspetsar, och man hade då er-
hållit Tetrao scoticus. Emellertid lemna redan dessa exemplar
bevis på dalripans benägenhet att bibehålla äfven hos oss under
vintern en brun färg, och nytt stöd åt GLoGErs åsigt, att T.
scoticus är en artförändring af IL. subalpina. Att denna vinter-
drägt förbytes emot den vanliga vårdrägten, gör en hanne från
Qvickjock af den 25 Juli sannolikt. Den har nemligen, utom
sin vanliga drägt, på den högra vingen några af de innersta

— 216 — ?

pennorna, en del af skuldrans och öfvergumpens fjädrar (som alla
äro bruna och fint vattrade), försedda med breda hvita kanter. |
Fjädrarnes starkt slitna spetsar bevisa, att de äro äldre än de =
öfriga. i

Det vore önskligt, att de ornithologer, som ännu äro ovissa — 3
om de gula höstfjädrarna hvitna, eller om de bortfalla och er- |
sättas genom nya hvita, kunde besöka fogelförsäljningstorgen i |
Stockholm under höst och vinter, ty der kunna tusentals dalripor — —
upplysa, att de gula fjädrarna verkligen falla bort och de hvita i
växa fram. Om klornas fällning se vid följande art. |

Lagopus alpina Niss. »Skarfrypa». Mindre allmän. Jag anträf-
fade ganska få på fjällen. — Ungarna i dundrägten likna den 7
förras, men äro mera gråa. Hos en unge med dunbeklädt huf-
vud och hals, äro skulderfjädrarna svarta med rostgråa kanter
och tvärstreck samt hvita spetsar. Bröstet grågult med svarta
tvärband och hvita spetsar.

I min uppsats om ruggningen har jag uppgifvit, att man hos
riporna tydligen kan skilja tre olika drägter, men att de befinna
sig hela sommaren under nästan oafbruten ruggning. Då nu
under den framskridande årstiden de framväxande fjädrarna, ifrån
den mörka med breda band försedda färgen, småningom blifva
ljusare, och erhålla en allt finare vattring, så kunde man med |
Mac GILLIVRAY antaga en fjerde drägt, nemligen den som bildar
öfvergången emellan vår- och höstdrägten. Denna drägt torde = —
dock alltid vara mycket blandad. ;

Att de blåvattrade fjädrarna om hösten verkligen fällas, der-
på lemna ett par af Prof. LILLJEBORG den 30 Sept. skjutna
exemplar, hos hvilka en mängd med blodspolar försedda hvita
fjädrar komma fram, samt fera från Schweitz, otvifvelaktiga be-
vis. Hos en hanne af de sednare finnes vid pass lika många
höstfjädrar som hvita, och hos en annan ganska få af de förra
qvar. De gråa visa sig lösa och de hvita äro till stor del för-
sedda med blodpennor.

Af det vid hjerpen, tjädern och orren anförda synes det, att
klofällningen hos riporna ej står ensam, således icke är »eime
ohne Beispiel dastehende Erscheinung» såsom D:r ÖCABANIS ”)
yttrar sig. Hos de förra äro dock klorna mycket kortare och
derigenom fällningen ej så lätt i ögonen fallande som hos riporna.

Hvad nu vidare klofällningen hos riporna beträffar, så har jag
genom ett stort antal exemplar öfvertygat mig om, att den blott
en gång om året verkställes, men att klorna dessförinnan ofta un-
dergå en stor förändring i längd och form.

Fällningstiden inträffar hos olika individer ifrån slutet af Juni
till början af Augusti. Klorna (hos Lagopus alpina), hvaraf den
mellersta i Dee. har en längd af 18—20 m.m., afnötas såväl
under vintern, som under våren, då snön försvunnit. Afnötnin-
gen märkes först mest på spetsen och sidorna, men sednare, t.

ST

TT

Ar RR

") Journal fär Ornithol., 1853, s. 260,

— 217 —

ex. hos en hanne af den 22 Juni, äfven på nagelns hela yta, i
det fina hornlameller aflossna på samma sätt som hos roffoglar
m. m., hvarigenom de ibland blifva mycket tillspetsade och
korta (10 m.m.). Andra deremot äro, då de fällas, mindre af-
nötta och mycket längre. Då lossningen börjar, ser man såväl
på tåns öfra som undra sida, att nagelroten flyttas fram, och
snart lemnar ett rum emellan denna och fästet (dem Saume).
Detta mellanrum blir bredare, ju mera den inunder liggande nya
nageln växer och skjuter ut den gamla. Ar den slutligen 2—4
m.m. framflyttad, så affaller den vanligen i sin helhet. Den nya
klon är då blekare och kortare (7—8 m.m.), men antager
snart en bredare form samt kröker sig nedåt, då den har en
längd, hos en hanne, den 30 Aug., af ungefär 12 m.m. Att
man ofta träffar exemplar, som hafva några klor qvarsittande,
andra affallna, är naturligt; sist faller bakklon.

Dalripans vinterklor äro vid fällningen i allmänhet mycket
långa och föga förändrade; äfvensom deras nya klor straxt ef-
ter fällningen längre än hos fjällripan. De uppgifna måtten har
jag alltid tagit på den mellersta klon.

Klornas ombyte hos Lagopus och Tetrao synes mig stå i full-
komlig analogi med det öfriga årliga förnyandet af foglarnes
yttre beklädnad. På de ej med fjäder betäckta benen hos fog-
larna ombytas hvarje höst de derpå befintliga fjäll eller plåtar,
åtminstone hos småfoglarna. Klorna och näbben förnyas genom
beständigt framväxande och afnötning.

Charadrius hiaticula LINN. Här och der vid insjöarne och hafs-

stranden. BL

Charadius morinellus LINN. fann jag ej; men under flyttningen
förekommer den vid Gefle.

Charadrius apricarius LINN. »Åkerhöna». Mycket allmän, på
frällmyrar m. m.

Dundrägt: Ofvan grön- eller guldgul, fint blandad med svart;
pannan, ett tvärband framför hjessan, ett streck öfver ögonen
och nacken gulaktigt hvita; en större fläck under ögonen, hakan
och buken rent hvita, bröstet med gulgrå anstrykning. Från
näbbroten till ögat går ett svart streck, som skickar en gren öf-
ver ögat och en annan långs hakan. Ungar, som togos den 23
Juli, voro redan till en del fjäderklädda. Deras gulaktiga bröst
utmärkte sig genom stora svarta trekantiga spetsfläckar, och den
smutsigt hvita bukens sidor med breda svarta kanter; ryggen
svart med guldgula sidokanter. Näbben olivbrun, benen grå-
bruna; iris mörkbrun. De gamla foglarna äro under hela som-
maren på öfversidan stadda i ett beständigt fjäderombyte, och
derföre visar denna del en blandning af slitna, urblekta och vac-
kert gullgula fjädrar.

Vanellus cristatus Linn, Vid Gefle observerad af C. HARTMAN.

— 218 —

Hematopus ostralegus LINS. Sågs vid Gefle. den 19 Aug.

Grus cinerea BeEcHst. Här och der t. ex. vid Hogdal, Kårböle
m. m. — Angående tranans förmodade sommardrägt anföres i
Skandinavisk Fauna II, s. 152 i en anmärkning: »Man träffar
tranor, som på rygg och skuldror hafva ganska märkbar rostbrun
anstrykning. Somliga äro på nämnda ställen nästan kastanje-
bruna. Det lärer ännu vara oafgjordt om icke detta är fogelns
sommardrägt.» D:r GLOGER, som har öfversatt denna anmärk-
ning ”), anser äfven en sommardrägt hos denna fogel för sanno-
lik. BE. v. HoMEYER deremot lemnar det intressanta meddelan-
de ””), att han observerat huru en tranhona besmort sig på ryg-
gen med myrjord och derigenom erhållit en gråbrun färg, som
ej kunde tvättas bort. I sin 3:dje upplaga af Skandinaviens
Foglar II, s. 160 anvisar Professor NILSSON tranans »sommar-
drägt» en egen rubrik och yttrar i anledning af v. HOMEYERS
observation, att få ornithologer torde dela hans mening.

Jag har undersökt en hanne i härvarande Museum, skjuten i
Norrbotten den 19 Aug. 1832, som var i ruggning och hade på
ryggen och skuldrorna en del af de gamla, mycket slitna, rost-
brunt och rostgult färgade fjädrarna qvar. Redan vid en ytlig
undersökning ser man, eller känner med fingrarna, att nä
gonting främmande finnes på dessa fjädrar, och att på flera af
de nya, gråa fjädrarna, som omedelbart ligga inunder de gamla,
finnas svaga aftryck af dessa.

För att förvissa mig om det verkligen var en främmande
kropp och hvaraf denna kunde bestå, behandlades en starkt fär-
gad fjäder med utspädd saltsyra, som upplöste största delen af
färgämnet. Denna lösning lemnade med blodlutsalt en ymnig
fällning af berlinerblått, hvarigenom den starka jernhalten åda-
galades. Det är således utom tvifvel, att färgen hade upp-
kommit af jernockra, hvarpå flera af våra stora myrar hafva
god tillgång. Hr v. HOMEYERS observation torde således för-
tjena all uppmärksamhet.

Ciconia nigra LINN. Ett exemplar såg jag den 1 Maj på gränsen
emellan Gestrikland och Helsingland.

Numenius arquata LINN. Träffades den 19 Aug. på Neringarne
vid Gefle.

Numenius phaxopus LINN. Allmän på de högre fjällmyrarna t. ex.
Anjeskjutan, Skalstugan. — Efter många fåfänga försök att er-
hålla ungar. lyckades jag dermed den 20 Juli. Honan, som
länge sökte vilseleda mig och under starkt skrik ofta satte sig
på toppen af tallar, skjöt jag på morgonen; men ungarne hittade
jag först om qvällen, när jag ånyo' besökte stället. Jag hörde
då ett jemmerligt pipande och fann två små ungar i dundrägt,

') Journal för Ornitholog. 1856, s. 392.
"") Tbidem 1857, s. 168.

— 219 —

hvilka, i brist af moderns skötsel, sannolikt snart skulle hafva
omkommit. Längd 160 mm.; näbben 18 mm., alldeles rak och
svart; tarsen 35 mm., mellersta tån lika lång, båda blygråa.
Iris mörkbrun. Grundfärgen var gråhvit, på ryggen med rostgul
anstrykning. Från näbbroten uppstiger till pannan ett svart streck,
som der delar sig 1 tvenne mycket breda grenar; dessa återför-
enas på bakhufvudet till ett band, som sträcker sig ned till ryg-
gen. Genom ögat går ett afbrutet streck, sor i nacken korsar
långsbandet. På ryggen voro de svarta långsfläckarna, på skul-
drorna och underryggen samt en större fläck på öfvergumpen
och några mindre vid sidan, mest utmärkta.

Limosa rufa Briss. Vid Gefle, der den visar sig, enligt medde-
lande af Kommissarien CAJANUS, från den 3 Augusti till 15
September.

Totanus glottis LINN. »Myrsnipa» Ej sällsynt vid floderna och
sjöarna 1 fjälltrakter.

Totanus calidris LINS. »Myrelja». Vid Anjeskutan, Gråsjön m. m.

Totanus ochropus LINN. Skall förekomma vid Gefle. Jag trodde
mig på förra resan hafva sett den, men då jag ej kunde fälla ett
exemplar är jag ej säker om icke det var

Totanus glareola LINN., som fanns här och der, t. ex. häckande
vid Graninge.

Totanus hypoleucus LINN. »Strandole». Mycket allmän vid flo-
der och sjöar. Vid Huså fanns den 25 Juni i en trädgård ett
bo med fyra kläckfärdiga ägg.

Dundrägt: Ofversidan grå, blandad med fina svart- och rost-
gråa punkter; inunder hvit. Genom ögat går ett smalt, öfver
hufvudets och ryggens midt ett bredare svartaktigt streck. Stjer-
tens dun äro mycket långa.

Machetes pugnax Cuv. Här och der t. ex. Skalstugan, Tennsjön.
Tringa islandica LINN. och

Tringa subarquata LINN. Några exemplar sågos vid Gefle den 19
Augusti.

Tringa alpina LINN. Vid Oviken den 22 Maj. På Neringarne
vid Gefle visar den sig, enligt Kommiss. CAJANUsS ifrån den 5
Aug. till 8 Nov.

Tringa platyrrhyncha TeEm. På förra resan skjöt jag den 22 Maj
vid Oviken två hannar, som höllo sig i sällskap med den före-
gående och följande arten, på gyttjan. Vid Gefle skjöts vid
samma tid förliden vår en hona.

Tringa Temminckii LristL. Vid Oviken och Gefle i större flockar.

Tringa minuta Lrerst. Gefle från den 10—16 Aug. (CAJANUS).
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. a N0A. 6

— 220 —

Scolopax rusticola LINN. »Morrej». Allmän i Ångermanland och
Jemtland, hvarest allmogen tror, att morkullan sticker hål på
kornas jufver. Den 2 Aug. togos vid Undersåker fyra ägg, som
voro så nära kläckningen, att ett par deraf kläcktes i handen
under hembärandet. Jag höll dessa små vackra ungar två dygn
vid lif med daggmaskar, hvilka de togo ur handen. De voro
mycket ömtåliga och måste hållas varma. Dundrägten är rostgul
med ljusare och mörkare teckningar. Ett streck genom ögat och
ett långs pannan svarta; hjessan med tre rostbruna tvärband,
hvaraf det främre räcker till ögonen och det bakre löper ned
öfver halssidorna och drar ett smalt band öfver hakan; ett annat
bredare går öfver kräfvan; långs ryggen ett mörkbrunt band; på
sidorna och skenklarna finnas några större och mindre fläckar. Näb-
ben blysvart, vid roten, liksom benen, blek. Tris brun. Ornitho-
logerna NAUMAN, NILSSON och BREHM ”) uppgifva, att morkullan
ruggar två gånger om året. I anseende dertill, att de exemplar,
som här i trakten blifvit skjutna 1 början af Maj redan hafva
mycket slitna småfjädrar, och att de t. ex. i Tyskland redan
sträcka i Mars, samt der värpa ganska tidigt (i början af April),
eller under en tid, då andra foglar vanligtvis undergå sin vär-
ruggning, ställde jag dem 1854, i min ofta citerade uppsats, = —
bland de foglar, sem hafva enkel ruggning. Det torde för dem,
hvilka äro i tillfälle att erhålla i Februari, Mars eller början af
April ”') skjutna morkullor, icke blifva svårt att utreda om dessa
verkligen befinna sig i fjäderombyte. Hos Beckasinerna (Telma-

tias Borr) deremot, tyckes en vårruggning bestämdt ega rum. |

|
|
|
|

2 BAN VE RE ge nd ARA ns I

En hona af Sc. gallinula, skjuten den 27 April af Kandidat
LANDGREN, hade nyss undergått ruggning. De långa vackra
skulder- samt en större mängd af småfjädrarna voro ännu för-
sedda med blodspolar.

Scolopax major LINN. Sällsynt vid Gefle. C. HARTMAN.

Scolopax gallinago LINN. »Mäckergök eller -gauk». Allmän. Jag
såg den ofta sitta på höga träd, hvarifrån den lät höra sin sång:
vuttu, vuttu, eller: jucko, jucko! Surrlätet hörde jag på sista resan
sällan. Exemplar skjutna den 26 April visade knappast någon
fjäderslitning.

Gallinula crex LINN. Hördes vid Sundsvall, Bollsta och Alsen.
Genom misstag hade jag ställt denna art till de med enkel rugg-
ning. En hanne skjuten i Cafferlandet den 3 Febr. (J. WAHL-
BERG) hade börjat vårruggning, hvilket visade sig deraf, att en
mängd nya fjädrar kommit fram, men ännu betäckta af de gamla.

Sterna hirundo GMEL. Observerades inåt landet blott vid Öster-
sund.

”) I Vogelfang 1855 uppger BrEum dock att de rugga blott en gång.
”") En vid sistnämnda tid detta år nära Stockholm skjuten hanne, hade på hufvu-
det, ryggen m. m. en ny fjäderbeklädnad utan slitning.

MA eter ARR RERARRRR

— 221 —

Larus tridactylus LInn. Ar af Lektor C. HARTMAN uppförd så-
som en i Gefletrakten häckande fogel. På serskild förfrågan har
jag dock genom Kommiss. CAJAnus erfarit, att der om hösten
1850 blott några yngre exemplar blifvit skjutna.

Larus canus LINN. Fann jag flerstädes vid fjellsjöarna, Vid Kall-
sjön såg jag fiskmåsen ofta sitta på höga granar. På en liten
klippa i Anjesjön hittades ett par små ungar i dundrägt. «De
voro hvitgråa med rostgul anstrykning. En större fläck vid roten
af näbben, en annan långs hakan, många mindre oregelbundna
på hufvudet och ryggen, hvaribland ett par större långsfläckar
på ryggens midt, svarta. Näbben och benen rödaktiga, den förra
12 mm., nära spetsen mörk; tarsen 22 mm. Iris grå.

Larus argentatus LINN. Sågs blott vid hafskusten.
Larus marinus LINN. Blott sedd i skärgården.

Larus fuscus LINS. Ett par skjötos vid Fahnby nära Ostersund.
Ungarna i första fjäderdrägten, som lätt förvexlas med dem
af föterående arten, kunna dock skiljas om man begagnar den
af BREHM ”) lemnade diagnos: »De 10 första smällpennorna all-
tid svarta». Öfversidan är äfven mörkare. — Hos ungarna af
Larus argentatus och marinus äro blott 4 smällpennor svarta,
den 5—6 redan på inre sidan hvitgråa. Utom storleken skilja
sig dessa genom färgen. Den förra är i allmänhet mörkare och
fläckarna mindre; stjerten gråsvart med hvita tvärband vid roten
och smal spetskant; hos den sednare är stjerten hvit med svarta
tvärband. Hos Lar. fuscus är stjerten svart med hvita tvär-
band vid roten och bred spetskant.

Anser segetum GMEL »Vildgås». Allmän i fjellsjöar t. ex. vid
Anjeskutan, Gråsjön, Kjölen och Skalsjön. Vid den sistnämnda
träffades den 21 Juli en större flock, hvilken höll sig der för
att undergå ruggning. Vid min båts annalkande skyndade en
på utkik simmande gås med största brådska inåt en vik. Kort
derefter kom den tillbaka åtföljd af omkring 70 st. möjligtvis
alla hannar. Då de ej kunde flyga sökte de rädda sig genom
hastigt springande på vattnet eller dykning, hvaruti de visade
stor skicklighet. Tre hannar skjötos, hvilka alla hade stora blod-
spolar i vingarna. Näbbens färg var olika hos alla tre. Ho-
norna jemte ungarna funnos ej här.

Ett par ungar i dundrägt, som en bonde den 22 Juni hade
tagit vid Tempo hade följande färg: öfversidan mörkt olivgrön;
pannan, nacken och en större fläck bakom vingen ljusare; inre
sidan af vingen gulgrå, hela undersidan glänsande gröngul. Ett
otydligt band från näbben till och öfver ögat mörkt olivgrönt.
Näbben svartaktig, vid nageln horngul. Benen olivgråbruna, in-
vändigt och långs tårna gulgröna. Iris gråbrun. |

") Handb. d. Vögel Deutschlands 1831.

— 222 —

Anas boschas LInN. »Åkerand» Mycket allmän. På sjön Lithen
(Undersåker) sågs den 21 Juni ett stort antal endast hannar,
blandade med hannar af A. penelope. Den 26 s. m. tog jag i
skogen nära ån nykläckta ungar. Ofversidan och ett band från
näbben genom ögat till nacken olivbruna. Undersidan, fyra pa-
riga fläckar på ryggen samt inre kanten af vingarna hvitgula;
hakan och kinderna med rostgul anstrykning. Näbben olivbrun,
underkäken gulaktig; benen olivbruna, långs tårna gulaktiga.
Den 31 Juli skjöts en gammal hanne i ren sommardrägt; de
nya ving- och stjertpennorna voro ej ännu fullväxta.

Anas acuta LINN. Ej allmän; Åkessjön, Gefle (den 19 Aug.)

Anas penelope LINN. »Rödnacka, Raunacke». Mycket allmän,
serdeles vid floderna, långs hvilkas stränder de anlägga sina bon.
Ungarna tyckes förstå att i början gömma sig väl, ty jag erhöll
först några sådana, då de voro nästan flygfärdiga. En nykläckt
unge från Luleå var ofvan brun med rostgrå anstrykning; mun-
der hvitaktig; de vanliga fyra fläckarne på ryggen otydliga. Kin-
derna och hakan roströdaktiga.

Anas crecca LINN. »Lodand eller Hästlodand». Allmogen påstår, att
denna and genomsöker hästgödsel. I slutet af Maj träffades långs
floderna bon, vanligen med åtta ägg. Hannen sågs aldrig i när-
heten. Den 31 Juli skjöt jag dock en sådan i sommardrägt.

Fuligula cristata StEPH. Blott sedd vid Fahnby.

Fuligula fusca LINN. »Orrand». Allmän på de större sjöarne.
Den 26 Juli skjötos små ungar på Tennsjön, som redan voro
utmärkt skiekliga i dykning. Dundrägt: öfversidan mörkt grå-
brun; de fyra vanliga ryggfläckarne knappast märkbara; kinderna,
hakan och buken hvita, öfver kräfvan ett gråbrunt band. Näb-
ben mörkt blågrå, den inre kanten blygrå. Dunbeklädnaden drar
sig i en spets utåt näsborrarna och lemnar näbben bar intill
munvinkeln. Benen olivbruna, invändigt rödaktiga eller blyfär-
gade; iris brungrå.

Fuligula nigra LINN. »Svart-and»”). I fjelltrakter, ofta på samma
sjöar som den förra. Dundrägt: ofvan svartbrun utan fläckar;
hakan hvitaktig; kinderna och buken gråa; ett band öfver kräf-
van mörkare. Näbben blysvart, den inre kanten gul. Dunet
sträcker sig från pannan i en nästan rak linea nedåt kanterna
och betäcker en fjerdedel af näbben (väknad ifrån munvinkeln).
Benen olivgulgröna, simhuden svart. Iris brun.

Fuligula clangula LINN. »Blåand, Skjörand, Stomand och Stut-
and». Allmogen sätter ut hålkar, som äfven kallas »stom» eller
»stut» för att erhålla ägg. Af ungarna erhöll jag blott mera
försigkomna. Dessa, likasom de förra arternas, voro alltid till
stor del med fjädrar betäckta, isynnerhet på buken och skul-
drorna, innan vingpennorna bröto fram. Dundrägt: ofvan svart-

”) Uti min förra berättelse har jag genom misstag skrifvit Svärta eller Svörta.

brun; fyra stora pariga fläckar på ryggen, en kant på vingen,
kinderna, hakan och buken rent hvita. Ofver kräfvan går ett
brungrått band.

Mergus merganser LINN. Observerade jag ej, men den torde fin-
nas i de af mig besökta trakterna.

Mergus serrator LINN. »Storskraka». Mycket allmän. Ungar i
dundrägt träffades i slutet af Juli på flera sjöar. De afvika i
sitt beteende från dykänderna derigenom, att då man närmar
sig med båten, de skocka sig tätt intill modern; kommer man
dem för nära, så springer modern på vattnet och alla de små
i sådan hast efter, att man knappt kan upphinna dem med bå-
ten. Dykänderna deremot, isynnerhet då de äro något försig-
komna, skingra sig straxt och söka rädda sig genom dykande.
Dundrägt (längd 180 mm.): ofvan olivgråbrun, hufvudet och
bakhalsen med rostbrun anstrykning; ett band på vingarna, fyra
fläckar på ryggen samt undersidan hvita. De tvenne bakre fläc-
karna äro störst och från buken går en fläck öfver låret.
Kinderna roströda, en fläck öfver och ett band under ögat lju-
sare. Näbben brun, inunder-rödaktig, benen gulbruna. Tris utåt
gråbrun, inåt hvitgrå.

: Enligt Prof. NILSSON”) rugga skrakfoglarna blott en gång om
året och vinterdrägten liknar sommardrägten. Det har dock länge
varit kändt, att åtminstone de tvenne större arterna anlägga en
sommardrägt, hvaruti de gamla hannarne blifva mycket lika ho-
norna. Bland den mängd sjöfoglar, som om våren föres in till
Stockholm, förekomma ofta småskrakar. De under medio af Maj
eller Juni skjutna hannarne befinnas då vara i ruggning till som-
mardrägten, som börjar vid hufvudet och halsen. En gammal
hanne i denna drägt på härvarande Museum skiljer sig från ho-
nan, eller den unga hannen, nästan blott genom vingarne, hvilka
äro lika med vinterdrägtens ”). Storskraken anlägger dock som-
mardrägten mycket sednare.

Af Doppingslägtet såg jag blott tvenne exemplar på Skalsjön,
som dock voro ytterst rädda. Men så mycket jag kunde be-
döma var det Podiceps cornutus L. Niss. (auritus L., SUND.)

Colymbus arcticus LINN. »Lom». Allmän. Vanligtvis träffade
jag ett par gamla med en, men på Nordsjön äfven ett par med
två ungar. På Bodsjön sårade jag lätt en unge och tog honom
i land. Der visade han sig mycket argsint, hoppade likt en
groda efter mig för att bitas. Han var 320 mm. lång, utan
spår till vingpennor; ofvan sotsvart, under gråaktig, ljusast på
buken. Näbben och benen blysvarta. Ins brun. De gamla

") Foglarna, 11, s. 495.

"") NAUMANN har i Nat. d. Vög. Deutschlands, Th. XII, Taf. 324--26 lemnat
figurer af hannar i sommardrägt af de tre svenska Mergus-arterna. Men den
Taf. 325, fig. 2 afbildade Mergus serrator är påtagligen en yngre hanne, san-
nolikt i andra sommaren, då de små täckfjädrurna på vingens öfra del äro
gråa. Hos den gamla äro dessa hvita.

— 224 —

voro nästan aldrig inom skotthåll, men visade sig särdeles ömma
om ungen.

Colymbus septentrionalis Linn. Här och der. Vid Skalstugan
träffade jag på en liten tjärn, omgifven af myrar, ett par gamla
åtföljda af en unge; deras höga skrik, serdeles om morgonen,
hade jag flera dagar förut hört. Den ena flög straxt bort, men
ungen och hannen dödades, likväl efter många skott. Jag tviflar
att de första skotten träffade den gamla, men han visade ej nå-
gon lust att öfvergifva ungen. Denna var något äldre än förra
artens, 340 mm. lång; smällpennornas spolar omkring en half
tum långa. I färgen liknade han den förre och torde knappt
kunna skiljas från denna genom annat än en smalare och något
uppböjd näbb. Iris rödaktig. Den gamlas näbb var svart, på
öfversidan perlgrå. Iris rödbrun. — Ungen hade en sju till åtta
tum lång »laxöring» i kräfvan. Då Hr AsPaas försäkrade mig,
att i den lilla- tjärn der fogeln skjöts, ej fanns någon fisk, så
var det klart att de gamla voro tvungna att hemta sådan från
annat ställe. Jag hade sett dem förut flyga till Skalsjön, hvarest
lärer finnas en mängd fisk. Detta var således ett nytt bevis för
min förut hos Podiceps auritus L. S., Alca, Uria m. m. gjorda
iakttagelse, att Pygopodes mata sina ungar en lång tid.

I sammanhang med detta förhållande torde jag här få anföra,
att det vanliga bruket, att (efter OKEN) indela foglarna, med
hänseende på ungarnas första beskaffenhet kort efter kläckningen,
uti tvenne afdelningar, tyckes mig vara otillräckligt, och ej fullt
med naturen öfverensstämmande. Om man deremot delar fog-
larna uti tre grupper, erhåller man en större öfverensstämmelse i
ungarnas första förhållande, nemligen:

1. Foglar, hvilkas ungar utkomma blinda och mer eller mindre nakna
ur ägget. De matas af föräldrarne, hvarvid ungarna blott öppna
näbben och låta stoppa sig födan uti svalget. De bygga mer
eller mindre konstiga bon. Hit höra Passeres, Volucres, Co-
lumbe ”).

2. Foglar, hvilkas ungar utkomma ur ägget med synförmåga och
dunbeklädda. Dessa matas äfven en längre tid, men ungarna ej
blott öppna näbben, liksom de förra, utan gripa äfven sjelfmant
efter den erbjudna födan. Många af dessa foglar bygga stora,
platta bon, andra deremot alls inga. Hit höra Accipitres (?), Pe-

largi (Ciconia, Ibis), Ardee, Totipalmes (Carbo, Pelecanus), Lon-
gipennes (Laridze), Pygopodes (Alea, Colymbus).

3. Foglar, hvilkas ungar utkomma ur ägget med synförmåga och
dunbeklädda. De matas ej, utan uppsöka straxt sin föda under
anförande af föräldrarna. Dessa foglars ägg ligga sällan i kon-
stiga bon och mest på marken. Hit höra Anseres (Anas, Mer-
gus), Limicole (Scolopax, Tringae, Charadrii m. fl.), Alectorides
(Ralline, Grus, Otis), Struthiones, Galline.

: ") Se Prof. SUNDEVALLS Lärobok i Zoologi, 5:te upplagan, s. 66—92.

— 225 —

Vid Akademiens offentliga sammankomst på dess årliga
högtidsdag, den 31 Mars, afgaf hennes Sekreterare, Hr WAHL-
BERG, följande berättelse om hvad sig tilldragit inom Kongl.
Vetenskaps-Akademien under åren 1859—1860.

; Genom Kongl. Maj:ts bevågenhet och de vid sistförflutna Riks-
möte till flera vigtiga behof åt Vetenskaps-Akademien och det Natur-
historiska Museum beviljade anslag, hafva för dessa institutioners
fortgång och utveckling verksamma åtgärder kunnat vidtagas eller
förberedas, hvilka i väsendtlig mån skola befordra dermed afsedda
ändamål, om de anvisade bidragen komma att för framtiden fortfara.
Detta vågar Akademien hoppas ej blott af den allt större betydenhet
naturvetenskaperna såväl i och för sig som genom sin tillämpning
vinna, utan äfven af det hägn, hvarmed de af Konung och Ständer
omfattas, hvarpå ett lika enhälligt som frikostigt bevis i dessa dagar
blifvit lemnadt genom det anslag, som, till den nyligen från Grön-
land återkomne djerfve och oförtrutne Naturforskaren, Adjunkten OTTo
ToreiuL för ett nytt besök vid Ishafvets kuster och öar, blifvit be-
viljadt.

Bland här antydda åtgärder bör nämnas tillbyggnaden vid Aka-
demiens hus, hvilken till vinnande af nödigt utrymme, särdeles för
Riksmuseum, länge af behofvet varit påkallad och nu med den drift
kunnat företagas, att botten- och entresol-våningarne redan äro upp-
förda och att större delen af byggnaden instundande höst till det
yttre hinner fulländas.

Akademien emotser således med fägnad innan kort den tid, då
såväl de rika Naturaliesamlingarne, som de fysikaliska apparaterne,
Bibliotheket samt en lämplig och rymlig Föreläsningssal, komma att
erbjuda Vetenskapsmannen och Allmänheten de fördelar, som ett in-
skränkt utrymme hittills förhindrat.

Ehuru Akademien redan länge samlat och sjelf låtit anställa me-
teorologiska iakttagelser, hafva dessa likväl först genom de vid sista
riksdagen anvisade medlen kunnat erhålla nödig utsträckning och ord-
nas efter en fullständig plan, en åtgärd så mycket mera påkallad,
som meteorologien i våra dagar vunnit allmännare afseende och i an-
dra länder blifvit flitigt bearbetad, sedan man öfvertygat sig om vig-
ten af de resultater, hvartill den leder, hvilka blifvit hastigare märk-
bara genom det biträde den erhållit af den elektriska telegrafen. Ett
observationsnät för hela landet, med omkring trettio stationer, har af
Akademiens Fysiker blifvit uppgjordt och af henne antaget samt, ge-
nom Kongl. Telegrafstyrelsens benägna medverkan, der så ske kunnat,
blifvit satt i förbindelse med Telegrafstationerna, hvilkas tjenstemän
mot serskildt arfvode, förrätta observationerna, som nu på de flesta
ställena tagit sim början, sedan omsorgsfullt utförda och justerade in-
strumenter blifvit anskaffade. Professor EDLUND, under hvars inseende
dessa iakttagelser äro ställda, har sistlidne sommar inspekterat fler-
talet af de i mellersta och södra Sverige belägna stationerna. För
närvarande observeras på 22 ställen, utom Upsala, Lund och Stock-

— 226 —

holm, der serskilda Observatorier finnas, och till fem nya punkter” äro
instrumenter senare afsända. De från stationerna inkomna meteorolo-
giska journalerna för 1859 började under hösten att beräknas och
äro för närvarande under tryckning.

En annan för de meteorologiska observationernas hastiga tillgo-
dogörande nyttig åtgärd är, äfven genom Kongl. Telegrafstyrelsens
medverkan, å Akademiens Observatorium vidtagen, nemligen en me-
teorologisk telegrafkorrespondens med Observatoriet i Paris, så att
dessa iakttagelser för en viss timma hvarje morgon härifrån genom
telegrafen expedieras till Paris, som utgör föreningspunkten för dylika
meddelanden från en mängd öfver hela Europa spridda orter. Ett
lämpligt utdrag ur de i Paris öfver denna korrespondens dagligen ut-
kommande bulletiner, hvilka i utbyte komma härvarande Observato-
rium med posten tillhanda, har regelbundet en gång i veckan genom
Observatorii försorg till allmänhetens kännedom blifvit meddeladt. Denna
korrespondens har sedan några månader tillbaka från Sveriges sida
erhållit en väsendtlig utvidgning, 1 det att numera sådane uppgifter
dagligen äfven från Haparanda hit ingå och, jemte de här anställda
observationerna, till Paris afsändas. De utförliga meteorologiska ob-
servationerna på Akademiens Observatorium, hvilka allt sedan år 1785
fortgått efter nära oförändrad anordning och i detta skick redan för-
anledt vigtiga klimatologiska resultater, anställas från början af år
1859 efter en något förändrad och mera omfattande plan, i samman-
hang hvarmed också deras regelmessiga bekantgörande i Ofversigten
af Akademiens förhandlingar numera sker fullständigare än tillförene.

Med anledning af en uti Finska Vetenskaps-Societeten väckt
fråga om anställandet, till en början under en månads tid, af obser-
vationer, på åtskilliga vid Östersjön belägna orter, öfver periodiska
förändringar af detta hafs nivå, har Akademien, under välvillig med-
verkan af Chefen för härvarande station af Kongl. Maj:ts Flotta, för-
anstaltat att sådana nu tilländagångne Mars inånad blifvit utförda vid
Skeppsholmen, liksom, genom Kongl. Örlogsmanna-Sällskapets benägna
försorg, vid Carlskrona.

Dessutom har Akademien som vanligt från Kongl. Förvaltningen
af Sjöärendena fått emottaga tjugo vid fyrbåksstationerna förda obserya-
tionsjournaler öfver kalkenhöjden m. m., äfvensom från Kongl. Sjöför-
svars-Departementet meteorologiska observationsjournaler förda ombord
på Korvetterna Lagerbjelke och Najaden, samt från Kongl. Kommers-
Collegium dylika anteckningar, gjorda på svenska handelsfartyg. Här-
till komma slutligen de iakttagelser, som f. d. Kronofogden BURMAN
insändt från Öfver- Torneå och ”Bruksinspektoren BJÖRKMAN från trak-
ten af Gefle.

Det arbete, hvaruti de vetenskapliga resultaterna af Fregatten
Eugenies jordomsegling framställas, har ytterligare fortgått och af de
lärda Samfund och enskilde Naturforskare, som detsamma erhållit,
med bifall blifvit emottaget.

Med det till Akademiens disposition ställda anslaget för växt-
målning har, under fortsatt ledning af Professor FRrIiEs, åter ett ej
ringa antal svamp-arter blifvit afbildade och det planchverk öfver ät-

Tafl.VI.

Öfversigt al K.Vet Akad Förhandl 1560

— 227 —

liga och giftiga svampar, till utgifvande hvaraf statsmedel anvisats,
är nu så förberedt, att dess början innan kort, under samme utmärkte
naturforskares inssende utkommer.

I likhet med föregående år har Akademien äfven under detta
varit i tillfälle att biträda med upplysningar, dem Kongl. Maj:t och
Embetsverken infordrat, och genom utgifvande af sina skrifter har
hon sökt medverka till vetenskapernas fortgång. Till handlingarne
har hon mottagit bidrag af Docenten von ZrIPEL, S. M. Adjunkten
WALLENGREN, Zoologie Adjunkten T. THORELL, Professoren C. J.
SUNDEVALL och Läraren vid Skogs-Institutet A. E. HOLMGREN, hvar-
förutom hon till införande i Ofversigten af förhandlingarne från Pro-
fessoren HANSTEEN erhållit en uppsats om de Magnetiske Elementer
for Stockholm.

Vid de månadtliga sammanträdena hafva talrika meddelanden ej
blott af ledamöterna blifvit gjorda, utan äfven från andra vetenskaps-
idkare blifvit insände. Serskildt torde deribland böra anföras medde-
landet om en ny af Magister M. WIiBERG uttänkt och konstruerad
Räknemachin, som blifvit Akademien förevisad och genom serskilde af
henne utsedde kommitterade granskad. Det kan icke annat än väcka
hvarje fosterlandsväns tillfredsställelse att se en uppfinning, hvarpå i
England af allmänna medel användts en summa motsvarande en half
million R:dr R:mt utan att dock målet vunnits, först i Sverige af
Hrr ScHEUTZ vara med framgång utförd och nu af en annan svensk,
Magister WIiBERG, genom olika konstruktion med bibehållande af
samma verkan vara reducerad till mindre dimensioner och kostnad
samt derigenom gjord allmännare tillgänglig. Akademien har derföre
nyligen ansett sig böra fästa Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet på
denna gagnande och hedrande uppfinning, på det att någon ersättning
må beredas den förtjente uppfinnaren.

Från sin utländske ledamot Hofrådet WöHLER i Göttingen, som
på tyska språket från manuskriptet öfversatt flere af BERZELIN och
HIsINGERS arbeten, har Akademien fått emottaga en del af dessa
manuskripter, likasom af Professorskan MOSANDER tvenne band veten-
skapliga anteckningar af hennes framlidne man samt, genom Rege-
mentsläkaren Doktor Kön1G, en ytterligare manuskriptsamling, som till-
hört Professoren DALMAN.

Berättelser i anledning af de resor, som år 1859 med understöd
af Akademien blifvit utförda, äro inlemnade af Adjunkten LINDSTRÖM
öfver hans på Gottland fortsatta palaeontologiska forskningar, af Ad-
junkten T. THORELL om undersökningar af lägre hafsdjur i Bohusläns
skärgård, och af Conservator MEvEs om hans ornithologiska resa i
Jemtland och tillgränsande trakter.

Nya förbindelser till utbyte af skrifter äro ingångna med Veten-
;skaps-Akademien i New-Orleans, Vetenskaps-Societeten i Liege, Na-
turforskande Sällskapet i Danzig, Linneiska Samfundet i Caén samt
med Dubliner Universitets zoologiska och botaniska förening.

För ett talrikt och lifligt intresseradt auditorium har Akademiens
Fysiker fortsatt och afslutat föredragen öfver kosmisk fysik och mete-

Öfvers. af K. Vel.-Akad. Förh. Årg. 17. N:o 4. v

— 228 —

orologi och genom utlåning under året ur de fysikaliska samlingarne
af tillsammans 52 instrumenter och apparater hafva vetenskapsidkare
och inrättningar, som deraf varit i behof, vunnit ett ej ovigtigt
biträde.

Dessutom hafva från Riksmusei serskilda afdelningar för under-
visningen lämpade samlingar blifvit aflemnade till högre Elementar-
läroverket och teckniska Skolan i Örebro, till Stockholms högre Ele-
mentarläroverk, till Nya Elementarskolan, till Krigsakademiex vid
Carlberg, till Skogsinstitutet och Trädgårdsföreningen härstädes, äf-
vensom dupletter blifvit öfversända till Upsala Universitet, till Mu-
seum i Gefle och till Naturhistoriska föreningen i Wermland. Flera
dylika samlingar äro utlagda för att vid öppet vatten afsändas.

Bland det betydliga aut arbeten, som Bibliotheket erhållit un-
der det senast förflutna året, bör serskildt nämnas: Bleeker's de Vi-
schen van den Indischen Archipel och Reijs door de Minahassa en den
Moluckschen Archipel, båda nådigst förärade af H. Maj:t Konung
Oscar samt slutet af det dyrbara praktverket Denkmäler aus Aegyp-
ten und Aethiopien von Lepsius, öfverlemnade på H. Maj:t Konun-
geus 1 Preussen befallning.

Med tillfredsställelse har Akademien erfarit huru utlåningen ur
hennes bibliothek betydligt ökats, så att för närvarande ej mindre än
2064 volumer äro utlemnade.

Äfven Riksmusei samlingar hafva under denna tid vunnit ansen-
lig tiliväxt. Så har den minéralogiska afdelningen emottagit f. d.
Bergs-Collegii, på äldre, numera sällsynta stuffer, serdeles rika sam-
lingar, och Intendenten har under en resa 1 Jemtland, Helsingland
och Dalarne ökat den svenska samlingen samt genom inköp från Dok-
tor KRANTZ i Bonn anskaffat mineralier och permiska petrifikater i
ej ringa mängd. Det mineral-analytiska laboratoriet har varit begag-
nadt af flere yngre vetenskapsmän.

Den botaniska afdelningen har genom skänker och utbyte erhållit
betydlig tillökning, nemligen af Doktor J. D. HOooKER i Kew öfver
3500 arter Ra Nya Holland och Himalaja, af Doktor REGEL i S:t
Petersburg en samling från nejdeina kring Amurfloden, af Professor
HaARrveY i Dublin öfver 1260 species från Nya Holland, Cap, Brasi-
lien och Ostindien, af Professor Asa GREY och Hr EaATON i Förenade
Staterna mer än 1070 arter från Norra Amerika, af åtskilliga, mest
franska botanici, omkring 1500 species från Europas serskilda länder,
oberäknadt finska och svenska växter öfverlemnade af flere yngre
vetenskapsidkare. Genom köp äro samlingar anskaffade från 'Tysk-
land, Frankrike, Spanien, Ungern, Kroatien, Siebenbärgen, Grekland,
Egypten, Abyssinien, Algier, Surinam, Peru, Chili, Magelhaans-landet
med flere ställen. Hela tillökningen irom denna afdelning uppgår
till nära 11,600 arter. Till vetenskapsidkare både inom och utom
fäderneslandet hafva serskilda slägten och familjer varit till bearbet-
ning meddelade.

Bland värderikare skänker till den zoologiska afdelningen förtjena
nämnas af vertebrerade djur: Studeranden VICTORINS från Södra Afrika
hemförda samlingar, hufvudsakligen foglar, en gåfva af Brukspatron J.

— 229 —

W. GRILL, redan förut utlofvad, men nu af honom öfverlemnad; samt
tvenne sällsynta oxarter, Bos moschatus från Norra Amerikas polar-
region och Bos grunniens från Tibet, båda förärade af Doktor J. BE.
Grar, Chef för Zoologiska Afdelningen af Brittish Museum. Från
Adjunkten O. TorzirL hafva större mammalia ur Spetsbergens fauna
blifvit inlösta, samt genom naturaliehandeln hudar af Bisonoxen och
indiske Tapiren blifvit anskaffade. Insektsamlingen har genom köp
bekommit öfver 4,100 arter af olika ordningar, insamlade dels vid
Cap af DrEGE dels i Mexico af SaALLkE, förutom ett mindre antal från
Borneo med flere öar. Dessutom hafva värdefulla skänker ingått från
Hrr MULSANT, MURRAY, BALY, THOMSON, DOHEN, FELDER, DREWSEN
m. fl. och Intendenten har från ett besök i Småland hemfört betyd-
liga förråder. Afdelningen för lägre overtebrerade djur har förnämli-
gast blifvit riktad genom inlösen af en större mängd utmärkta hafs-
djur från Island ur Adjunkten TorRELis rika tillgångar samt i öfrigt
genom Intendentens insamlingar vid Bohuslänska kusten.

Zoologiska Museum har år 1859 varit besökt af 11,847 perso-
ner, hvaraf 1,078 om Onsdagarne, då inträdesafgift erlägges och 10,769
om Lördagarne, då inträdet är fritt. Antalet var år 1858 på Onsda-
garne 886 och på Lördagarne 9,575, eller tillhopa 10,461.

Af de belöningar, som Akademien för inlemnade afhandlingar
eger att utdela, har hon tillerkänt den Ferrnerska för detta och näst-
föregående år åt Docenten vid Upsala Universitet Magister V. VON
ZEIPEL för »undersökningar i högre Algebran jemte några deraf bero-
ende theoremer i determinant-theorien»; den Lindbomska, hvaraf lika-
ledes tvenne års ränta var att disponera, det ena årets åt Docenten
vid Upsala Universitet Magister RoBERT THALÉN för en uppsats »om
induktionsströmmars fortvaro och styrka» och det andra årets åt Ke-
mie Adjunkten vid Lunds Universitet Magister C. W. BLOMSTRAND
för uppsatsen »om några organiska sammansatta radikaler», samt det
Flormanska åt Zoologie Adjunkten i Upsala Magister T. THORELL
för hans »Bidrag till kännedomen af Crustacéer, som lefva i arter af
slägtet Ascidia.»

Sitt reseanslag för innevarande år har Akademien delat emellan
Adjunkten vid Wisby högre Elementar-läroverk, Magister G. LIND-
STRÖM till fortsättning af palzeontologiska undersökningar på Gott-
land och Läraren i Naturalhistorien vid härvarande Skogsinstitut Au-
GustT EMIL HOLMGREN för en entomologisk resa till norra Sveriges
skogs- och fjell-trakter.

De medel Akademien disponerar till uppmuntran för skicklighet
i instrumenters förfärdigande, har hon denna gång tilldelat Instru-
mentmakaren C. O. ÅDERMAN och Instrumentmakaregesällen P. M.
SÖRENSEN.

Föremålet för dagens minnespenning är framlidne Zoologie In-
tendenten, Professoren Doktor JOHAN WILHELM DALMAN, som it
Akademien offrat sin gagnande verksamhet, och åt henne förärat sina
värdefulla samlingar.

— 230 —

Med Skandinaviens Folk delar Akademien den djupa saknaden af
sin Höge och Huldrike Beskyddare Hans Maj:t Konung Oscar den
Förste.

Bland sina inländske ledamöter beklagar hon förlusten af f. d.
Stats-Rådet, Biskopen öfver Wexiö stift, Doktor CHRISTOFER IsAC
HEURLIN, och bland de utländske af Hans Kejserlige Höghet Erke-
hertig JOHAN BAPTIST JOSEPH FABIAN af Osterrike, Friherre ÅLEXAN-
DER VON HUMBOLDT, Mathematikern G. LEJEUNE DIRICHLET och Mi-
neralogen J. F. HAUSMANN, de båda sistnämnde i Göttingen.

Deremot har Akademien bland sig upptagit inom fäderneslandet:
Assessoren DANIEL GEORG LINDHAGEN, Professorerne PEHR ERIK GEL-
LERSTEDT och NILS JOHAN ÅNDERSSON, samt utom detsamma: Fysikern
CHARLES WHEATSTONE i London, Stats-Ekonomen MIicHEL CHEVALIER
i Paris och Mathematikern JoHAN AuGUsT GRUNERT i Greifswald.

OO AA AEA EN, AES IR ER na ant egt vp ög före
STOCKHOLM, 1860. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE.

ÖEVERSETC T

KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS
FÖRHANDLINGAR. ;

Årg. 17. 1860. JB 5.

Onsdagen den 16 Maj.

Hr ULLGREN föredrog ett meddelande från Adjunkten vid
K. Teknologiska Institutet, Hr F. L. EKMAN: om Hydrobenza-
midens förbållande till chlorväte ".

Hr ÅKERMAN meddelade en uppsats af Läraren i farma-
ceutisk kemi vid Farmaceutiska Institutet, Hr BL. LINDMAN:
om den blekröda fältspatens sammansättning ", samt en anteck-
ning af Hr Professor AL. MUELLER: om Borsyrans och Molybden-
syrans reaktion på gurkmejpapper ”.

Professoren A. E. NORDENSKIÖLD meddelade från Hr Pro-
fessor E. ARPPE i Helsingfors en undersökning: om oljsyrans
oxidationsprodukter med salpetersyra.

Hr S. LovÉN föredrog en af Hr Professor W. LILLJEBORG
i Upsala meddelad beskrifning öfver två märkliga Crustaceer af
ordningen Cladocera ".

Pr&eses tillkännagaf, att Akademiens ledamot i sjunde klassen,
Professoren vid Universitetet i Upsala, C. K. N. O. Dr ISRAEL
HWASSER med döden afgått den 11 Maj.

Till ledamot i femte klassen kallades, genom anstäldt val,
Professoren vid Universitetet i Heidelberg, Hof-Rådet RoB. WILH.
BUNSEN.

Berzelianske Stipendiaten, Docenten vid Universitetet i Up-
sala Magister JoH. LANG hade inlemnat: Bidrag till kännedom om
salpetersyrlighetens föreningar med en-atomiga baser. Remitte-
rades till Hrr ÅKERMAN och ERDMANN.

— 232 —

Öfver-Intendenten, Hr Bergmästaren F. A. VON SCHEELE
hade insändt meteorologiska observationer förda i Filipstad. Öf-
verlemnades till det astronomiska observatorium.

Följande skänker till Akademiens Bibliothek och till Riks-

Museum anmältes:

Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek.
Från H. M. Konungen.

v. Dp. HorveEn. Bijdragen tot de Kennis van de Lemuride. Leid.
1844. Fol.

Från Kejs. Franska Regeringen.
Annales des Mines, 1858: 6. 1859: 1. 2.

Från The Geological Museum of Calcutta.
Memoirs of the geological survey of India. Vol. I: 3.
Annual report of the superintendent 1858—59.

Från Societe Geologique de France i Paris.
Bulletin. T. 15: Titre & Tables. 16: f. 60 —64. 17: f. 1—6.

Från K. Nederlandsch Meteorologisch Instituut i Utrecht.

Meteorologische Wahrnemingen, 1858.

Från Physikalisch-Medicinische Gesellschaft i Wirzburg.
Verhandlungen. Bd. 10: 2, 3.
Wirzburger Naturwissenschaftliche Zeitschrift. Bad. I: 1.
» Medicinische » BA:

Från Nordamerikanska Förenta Staternas Regering.
Explorations for a railroad from the Missisippi river to the Pacific
Ocean. Vol. 10.
Report on the Coast Survey, 1857.
Report of the Commissioner of Patents 1857: Agriculture.
» SE » » » » Arts and Manufactures.
Vol: 1, 2:
Från Styrelsen i Arkansas.
First Report of a geological reconnoisance of the Northern counties
of Arkansas by D. D. OwzEn. Little Rock 1858. 8:0.
(Forts. sid. 264.)

— 233 —

Öfver Hydrobenzamidens förhållande till Chlorväte ”).

Af F. L. EKMAN, Adjunkt vid K. Teknologiska
Institutet.

[Meddeladt den 16 Maj 1860.]

Hydrobenzamiden, ett af bittermandeloljans många deriva-
ter, framställdes och beskrefs af LAURENT år 1836 och var
den först kända af de kroppar, hvilka GERHARDT sammanfattar
under benämningen Hydramider, karakteriserade bland annat
genom deras bildning af 2 atomer ammoniak och 3 atomer af
en aldehyd:

3C,,H,O, +2NH, = C,,H,, N, +6 HO; dess rationella
| (Cia H;);

3

Genom att nagon tid hållas upphettad till omkring 125”
undergår Hydrobenzamiden en moleculär omsättning och för-

formel antages af GERHARDT vara N,

vandlas till den dermed isomera basen Amarin. Sjelf synes Hy-
drobenzamiden deremot sakna alla basiska egenskaper, och sön-
derfaller i beröring med vattenhaltiga syror genast i ammoniak
och bittermandelolja.

Emellertid visade C. WicKE (Ann. d. Oh. u. Ph., CII, 374)
att torr chlorvätegas af Hydrobenzamid i betydlig mängd absor-
beras, och han såg deri ett stöd för sin åsigt, att Hydrobenza-
miden vore att betrakta som tribenzolamin, (C,, H.), Ny, C,, H;
varande en tva-atomig radikal. «Enligt WICKES uppgift upptager
Hydrobenzamiden dervid 3 atomer HCl. TH. MUELLER för-
nyade försöket ""), men fann en vigtstillökning, som motsvarade
2 at. HCl på en at Hydrobenzamid; denna förvandlades dervid
till en segflytande massa, som af vatten sönderdelades under
bildning af salmiak och bittermandelolja.

”) Denna uppsats är en omarbetning af en förut i Ann. d. Chem. u. Pharm.
publicerad afhandling öfver ifrågavarande ämne; undersökningen utfördes för-
lidet år på Prof. LimPRICHTS laboratorium i Göttingen.

"") Bestämningarne ej publicerade.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 5.

Att en kemisk reaktion mellan Hydrobenzamid och chlor-
väte äger rum var således bevisadt; huruvida produkten deraf
var en enkel förening, chlorvätesyrad Hydrobenzamid, kunde dock
ännu vara tvifvel underkastadt; den vore i så fall den enda
kända förening af denna i flera hänseenden märkvärdiga kropp.
1 alla händelser var det osäkert, huru många atomer HCl, som
af en at. Hydrobenzamid upptagas. När jag nu företog mig, att
närmare studera chlorvätets inverkan på Hydrobenzamid, först
vid vanlig, sedan vid upphöjd temperatur, var det nödvändigt att
först förnya WICKES och MUELLERS bestämmnirgar.

Ren, finrifven Hydrobenzamid invägdes i kulrör och en
långvarig ström af torr chlorvätegas leddes deröfver, hvarefter
det öfverskjutande chlorvätet utdrefs medelst torr atm. luft. I
beröring med chlorvätet deliquescerade Hydrobenzamiden och bil-
dade slutligen en gulhvit, halfgenomskinlig massa af egendomligt
seg beskaffenhet, hvari spridda punkter af kristalliniskt utseende
märktes. Denna produktens beskaffenhet lät förmoda, att det
skulle blifva svårt att fullständigt utdrifva det i öfverskott ab-
sorberade chlorvätet; jag företog derföre de följande qvantitativa
försöken med $a små mängder substans som möjligt, hvilka tunnt
utbreddes i kulröret. I torr luftström blef den med chlorväte
mättade massan ater småningom hvit och fast.

IT) 0.0860 gr. Hydrobenzamid vägde, sedan efter mättning
med chlorväte luft en timma blifvit genomledd, 0.1159; först
efter 2 dagars fortsatt luftström blef vigten konstant vid 0,0849.
Hydrobenzamiden visade saledes vid första vägningen en till-
ökning af 34.8 proc., vid den sista en förminskning af 1.3 proc.
af dess ursprungliga vigt. Kulrörets innehåll, löst i vatten, gaf
med silfversalt stark fällning af chlorsilfver. Alltså hade orga-
nisk substans bortgatt.

II) Till detta försök användes 0.1061 gr. Hydrobenzamid.
När luften, hvarmed chlorvätet utdrefs, blott visade svagt sur
reaktion, bestämdes vigtstillökningen, som då var 0.0281 -= 26.7
proc. Derpå sattes framför kulröret en kulapparat med vatten
(mellan båda var ett rör med neutral chlorcalcium anbragdt)

och luft genomleddes ater, tills efter ett dygns förlopp konstant
vigt erhölls; den var 0.0966, således hade en vigtförlust af 8.9
proc. inträdt. Kulrörets innehåll, löst i vatten, gaf med silfver-
salt 0.1040 chlorsilfver, motsvarande 0.0264 chlorväte. I filtratet
bestämdes ammoniaken, hvarvid erhölls 0.2124 platinasalmiak,
som glödgad lemnade 0.0951 platina, motsvarande 0.0134 qväfve.
Ur vattnet i kulapparaten erhölls 0.0252 AgCl, motsvarande
0.0064 H CI.

Af dessa bestämningar följer:

1) Hydrobenzamiden har vid försöket lidit en sönderdel-
ning och en flygtig produkt, till vigten + af den använda sub-
stansen, med gasströmmen bortgått; ty kulrörets innehäll, 0.0966,
minus det deri befintliga chlorvätet, 0.0264, är 0.0702, som
förhåller sig till den använda Hydrobenzamiden, 0.1061, som 2: 3.

2) Denna förlust af organisk substans hade börjat redan
före den första vägningen, och innan chlorvätet hunnit att allde-
les fullständigt utdrifvas; ty totalvigten af det i kulröret och
kulapparaten funna chlorvätet, 0.0328, minus vigtstillökningen
vid första vägningen, 0.0281, är 0.0047, som måste vara bort-
gangen organisk substans.

3) I den ej flygtiga delen innehålles allt Hydrobenzamidens
qväfve: 0.1061 Hydr. innehåller 0.0100 qväfve, funnet 0.0132.

4) För hvarje atom qväfve i Hydrobenzamiden har blifvit
bunden en atom chlorväte, som jemte qväfvet qvarstannat i kul-

rörets innehåll: 0.1061 Hydrob. fordrar 0.0260 HCl, funnet
0.0264. Huruvida den bortgångna flygtiga substansen också hal-
lit chlor låter ej med säkerhet afgöra sig.

Man ser häraf omöjligheten af att medelst en enkel väg-
ning afgöra huru många atomer chlorväte Hydrobenzamiden upp-
tager. Det fordrades nu elementar-analys af den ej flygtiga
återstoden i kulröret, för att kunna afgöra något närmare om
reaktionen. Vid användandet af en större mängd Hydrobenza-
mid (omkr. 0.8 gr.) gick dock vigtförminskningen, som i början

| var hastig, efter en tids förlopp så långsamt, att försöket maste

inställas "); operationen kunde ej heller genom värma påskyndas,
emedan massan redan före 100” rodnar, så att en sönderdelning

var att befara.

IT) Då tilläfventyrs luftens syre kunde ha utöfvat något
inflytande vid den iakttagna sönderdelningen af Hydrobenzamiden,
gjorde jag ännu ett försök, hvarvid apparaten före chlorvätets
inledning fylldes med torr kolsyregas, och chlorvätet sedan med
samma gas utdrefs. Kolsyreströmmen reglerades så, att den
kunde verka oafbrutet, äfven under natten, och då efter en vecka
vigtförlusten per dag blott utgjorde en milligram, afbröts försö-
ket. Hydrobenzamiden hade vägt 0.1632, efter mättning med
HCl och ett par timmars öfverledning af kolsyra 0.2215, vid
sista vägningen (före hvilken luft hastigt genomleddes) 0.1836.
Ur återstoden i kulröret erhölls 0.1591 gr. AgOl, motsvarande
0.0404 HOI. 0

Således hade äfven här jemt 2 atomer HCl på en atom
Hydrobenzamid blifvit bundna: 0.1632 gr. Hydrob. fordrar 0.0400,
funnet 0.0404. Den skenbara vigtstillökningen var vid första
vägningen 35.7, vid sista 12.5 proc. af Hydrobenzamidens vigt;
i sjelfva verket voro vid sista vägningen 0.0200 gr. org. subst.
bortgångna eller 12.2 proc. Långsamheten i vigtförminskningen
förklarar sig deraf, att Hydrobenzamiden ej så tuunt kunde ut-
bredas som vid förra försöken, emedan den här plötsligt träf-
fades af koncentrerad chlorväteström och dervid på en gång
segnade.

Ur alla dessa försök följer, att Hydrobenzamiden i beröring
med torr chlorvätegas redan vid vanlig temperatur sönderfaller i
en icke flygtig atomgrupp, som innehåller allt dess qväfve och 2
atomer HCl, samt en annan qväfvefri, som i en gasström lång-
samt förflygtigas ""). Vigten af den bortgångna delen har dock

") Orsaken synfes vara att, när den sega massan på ytan intorkade, de inre de-
larne ej vidare kunde af luftströmmen träffas.

”') Då riktigheten af denna slutsats helt och hållet beror på huruvida den länge
fortsatta gasströmmen varit fullkomligt fri från fuktighet, anser jag mig böra
anmärka, att luften torkades medelst 2 chlorcalium-rör af tillsammans 13 alns

längd, chlorvätet och kolsyran dessutom medelst svafvelsyra. Ty samma re-

ARE TNA

ej utfallit lika vid försöken, och jag har redan sökt angifva den
sannolika orsaken dertill, hvarigenom reaktionens fullständiga ut-
redande på denna väg, om också ej omöjligt, dock alltid blifvit
förenad med mycket tidsödande operationer. Jag försökte der-
före ett annat medel, nemligen att åtskilja de förmodade sönder-
delningsprodukterna medelst vattenfri alkokol eller ether.
Omkring 12 gr. Hydrobenzamid mättades med chlorväte
och behandlades derpå med nyss beredd vattenfri ether. Massan
förändrades deraf hvarken vid vanlig temperatur eller i kokning
och syntes ej ens af ethern befuktas; denna lemnade vid af-

dunstning nästan ingen återstod.

Ethern afbälldes och absolut alkohol (nyss rektificerad öf-
ver natrium) pågjöts i stället. Vid uppvärmning dermed löste
sig massan hastigt under afskiljande af ett hvitt kristallpulver,
som befanns vara ren salmiak.; Sedan alkoholen afdunstats från
lösningen erhölls i återstod en vätska af hög kokpunkt, som om-
rektificerades ett par gånger, hvarvid det lilla som öfvergick un-
der 180” aflägsnades.

Denna vätska hade en angenäm, något alkoholartad lukt,
helt olika bittermandeloljans. Dess kokpunkt var ej konstant,
utan steg från omkring 180” till öfver 250”, hvarvid det mesta
dock öfvergick omkring 200". Skakad med surt svafvelsyrligt
natron gaf den kristallfällning. En del deraf, utsatt för luften,
betäckte sig snart med kristaller af benzoesyra, hvartill den helt
och hållet tycktes öfvergå med tiden. Af kristallerna framställ-
des silfversaltet som analyserades:

0.2230 vid 100? torkadt salt gafvo 0.1049 silfver.
För bran silfveroxid beräknas: Ag 47.16 proc.
funnet: » 47.04 »

Det öfriga af vätskan omdestillerades, hvarvid det från 195”—
205”, och det från 205-215" öfvergångna särskildt uppsamlades

sultater skulle hafva kunnat erhällas, om Hydrobenzamiden osönderdelad förenat
sig med 2 atomer HCl, men af ett spår vatten i luftströmmen småningom
sönderdelats i bittermandelolja, som bortförts, och salmiak, som stannat på
ytan och slutligen hindrat vidare sönderdelning.

— 238 —
och prof deraf genast inneslötos till analys. (En fullständig frak-
tionerad destillation var nemligen med denna qvantitet ej möjlig).
1) 0.1909 (kokp. 195—205") gåfvo 0.5186 Ö och 0.1337 H
2) 0.2039 (kokp. 205—215") gåfvo 0.5565 C och 0.1420 H

Chlor och qväfve visade sig vid särskildt derå utförda analyser
fullkomligt frånvarande.

Beräknadt efter formeln. funnet.
C5s ET 0; C5 ELR 0; 1) 2)
CI RRGERGR SAS sön T4.T 74.09 74.43
1 RSA to se do TSE (s.8 7.14
DRROUNT EC IT 17.6 De ES

Det är tydligt att denna syrehaltiga vätska bildat sig till
följd af en dubbel decomposition mellan alkoholen och produkten
af chlorvätets inverkan på Hydrobenzamiden, hvarvid allt dennes
qväfve jemte 2 atomer HCl bildat salmiak med väte ur alko-
holen. Det egentliga ändamålet med detta försök hade således
ej vunnits, i det ethern icke utlöst någon af de förmodade sön-
derdelningsprodukterna af Hydrobenzamiden, och alkoholen ej blott
verkat som lösningsmedel utan äfven som kemiskt reagens.

Jag har ofvan till jemförelse uppställt tvenne formler för
den erhållna vätskans sammansättning, alldenstund dess egenska-
per och framställningssätt ej gifva någon garanti för dess renhet.
Formeln C,,H,, O, öfverensstämmer bäst med analysen; den
andra, (25 HG 05; erbjuder åter en lätt tolkning af reaktionen.
Med antagande af denna sednare formel, hade nemligen vätskan
samma sammansättning, som den af C. WICKE medelst inverkan
af aethyloxidkali på chlorbenzol erhållna aethylbenzolether, och
hade här kunnat bildas sålunda:

CI5 Hi Nyh 2 Ok + 6,0,H;0;=h3055 MO; H2NESOR
Bildningen af benzoesyra ur vätskan vore lätt förklarlig
derigenom att aethylbenzolethern genom upptagande af vatten

sönderfölle i alkohol och bittermandelolja, hvilken sedan öxidera-
des till benzoesyra.

— 239 —

Jag hade i Ann. d. Ch. u. Ph. förslagsvis framställt denna
förklaring af reaktionen; men då flera omständigheter förringa
dess sannolikhet, skulle jag här knappast åter omnämnt den, om
ej försöket sedermera blifvit återupptaget af Hr LIEKE (Ann. d.
Ch. u. Ph. CXII, 303), som dervid funnit ifrågavarande gissning
bekräftad. Han erhöll nemligen salmiak och en vätska, som
öfverdestillerade mellan 180” och 220", och som han genom frak-
tionerad destillation sönderdelade i bittermandelolja och aethyl-
benzolether, hvilken sednare vid förbränning lemnade 73.7 proc.
kol och 8.7 proc. väte; uppträdandet af bittermandelolja kan han
ej förklara, men har ej undersökt, huruvida den renade ethern
kan i beröring med vatten ge upphof dertill.

Detta oaktadt torde ifrågavarande åsigt ej kunna anses be-
visad. LIEKE har ej heller erhållit konstant kokpunkt (det ana-
lyserade var öfvergånget mellan 205” och 215", WICKE uppger
aethylbenzoletherns kokpunkt vara 223, utan korrektion 217),
och huru försigtig man ofta maste vara att af blotta analysen
draga en slutsats, visar sig bäst deraf, att LIEKES analys, ehuru
ganska väl öfverensstämmande med den beräknade formeln, lik-
väl ännu bättre passar till en blandning af 5 atomer af ethern
med 1 atom bittermandelolja (som fordrar 73.9 C, 8.5 H). Då
för öfrigt af de i denna afhandlings början anförda försök fram-
går att Hydrobenzamiden af chlorväte sönderdelas, så är det ej
på C,,H,, N, + 2 HCl som alkoholen inverkat, utan på en
blandning åtminstone af 2:ne ämnen, och den flygtiga produkten
af denna inverkan är derföre efter all sannolikhet sjelf en blan-
dad kropp, hvars undersökning, om den skall gifva visshet, for-
drar större material, än hvad af mig och LIEKE blifvit användt.

Den med chlorväte mättade FEhydrobenzamidens förhållande

vid upphöjd temperatur.

20—-25 gr. Hydrobenzamid inlades i en tubulerad retort
och chlorvätegas genomleddes till mättning under det retorten
hölls afkyld, hvarefter denna under fortsatt genomledning af ga-
sen längsamt upphettades i oljbad. Vid 100? antog massan en

= FA

röd färg, pöste något och blef mera lättflytande. Vid 160” kom
den i stark sjudning, utstötte ångor och i förlaget afsatte sig en
gul, lättrörlig olja. Uppsjudningen aftog snart, men oljan fortfor
vid småningom ökad temperatur att öfvergå, under det ett hvitt
sublimat blef synligt i retorthvalfvet. När vid 230" oljan nästan
upphört att öfvergå afbröts operationen, som med nämnda qvan-
titet Hydrobenzamid fordrade 11—2 dagar. Vid försökets upp-
repande voro fenomenerna alltid fullkomligt desamma.

A. Den öfverdestillerade oljan, ungefär 19 proc. af Hy-
drobenzamidens vigt, innehåller ännu absorberadt chlorväte, något
färgande substans och fasta kristalliniska produkter, som efter
en tids hvila delvis afskilja sig. De bestå dels af det ofvan-
nämnda sublimatet, dels af en annan kropp, som afskiljer sig i
klara sexsidiga taflor, hvilka i luften hastigt bli hvita och oge-
nomskinliga; den ringa mängden af dessa tillät dock ingen un-
dersökning.

Genom blott destillation låter denna vätska ej väl rena sig,
i det de fasta produkterna till en del medfölja. Jag begagnade
mig derföre af dess egenskap att lätt öfverdestillera i en gas-
ström vid vida lägre temperatur än dess egentliga kokpunkt,
som låg vid omkring 210". En ström torr kolsyra leddes genom
retorten, det öfverskjutande chlorvätet utdrefs i vattenbads vär-
ma, hvarefter temperaturen höjdes till 170”, då vätskan ha-
stigt öfverdestillerade. Redan vid 100” hade en liten del öf-
vergått, som upphettad i profrör först vid öfver 200” kom i
kokning.

Den så renade vätskan var färglös och hade en svag an-
genäm lukt, erinrande om benzonitril, men som vid upphettning
blef stark och genomträngande. Den var svårlöst i vatten och
syntes af vatten och luft ej förändras. Upplöst i utspädd alko-
hol gaf den med silfversalt i början ingen, men efter en stunds
uppvärmning riklig fällning af chlorsilfver, hvarvid den syntes
fullständigt afge sin chlorhalt.

= Ö -

0.3185 er. gåfvo 0.8057 Ö och 0.1354 H
0.2545 » » vid förbränning med kalk 0.2476 Ag (Cl
0.4080 » » förbrända med natronkalk 0.0112 N

0.3172 » » » » » 0.0091 »
Procentiska sammansättningen är således:
ÖN. SLIONGE 69.00
HER ATA 4.72
INS dest eg 205 267
Oleg OT
100.54

Ville man af dessa tal beräkna en formel, så komme på
en at. qväfve 58 at. kol och 3.4 at. chlor. Det var dock osan-
nolikt, att en vätska med så hög atomvigt hade en jemförelsevis
så låg kokpunkt och troligare att den var en blandning af en
chlorhaltig och en qväfvehaltig substans. Qväfvet kunde finnas
som benzonitril, hvilken ofta uppträder vid Hydrobenzamidens
sönderdelningar. Af 2.81 proc. N beräknas 20.68 benzonitril,
innehållande 16.8 kol och 1.00 väte. Återstoden innehölle i proc.

Beräknadt för.

Funnet. C,,H,,Cl, — C,,H,CI (Chlortoluenyl)
Ra ODLA sees sn 66:90 rn. >. : 06:40
BE AGR 5: era CB fo SE ENL)
ÅTAR blöt rr 2 USE At är ef

Det är naturliet att man vid denna beräkning, för hvilken en
så liten mängd qväfve ligger till grund, ej kan vänta ett skarpt
resultat.

Jag försökte nu att behandla vätskan i värma med alko-
holisk kalilösning, då, om benzonitril funnes närvarande, denna
borde förstöras under bildning af benzoesyra och ammoniak, och
den chlorhaltiga substansen, att sluta af reaktionen med silfver-
salt, öfverföras till en analog syreförening. Vid försökets utfö-
rande utvecklade sig mycket ammoniak, och sedan alkoholen
slutligen blifvit i vattenbad afdunstad och återstoden behandlades
med vatten, afskiljde sig en oljartad kropp, hvars lukt var helt

22 MR

olika den ursprungliga vätskans. Vattenlösningen, som innehöll
mycket chlorkalium, gaf vid tillsats af saltsyra en riklig fäll-
ning af benzoesyra, såsom genom flera reaktioner tillräckligt åda-
galades.

Den afskiljda oljan gick under vidare behandiing förlorad,
och jag måste således lemna oafgjordt, huruvida den chlorhaltiga
delen af vätskan varit chlortoluenyl eller en kropp af nära lik-

nande sammansättning.

B. Återstoden i retorten bildade efter afkylning en röd-
brun, hård och amorf massa, som vid kokning med abs. al-
hohol långsamt uppveknade och slutligen till allra största delen

löste sig.

1) Det olösta bestod af samma, redan förut omtalade ämne,
som under upphettningen sublimerade i retorthvalfvet. Efter ut-
tvättning med sprit omkristalliserades det ur en kokande bland-
ning af abs. alkohol och ether. Det är härvid nödvändigt att
genast aftvätta hvarje utkristalliserad portion med alkohol, eme-
dan ämnet, i beröring med moderluten, snart åter upptager fär-
gande substans; iakttages detta, så fås det efter ett par omkri-

stallisationer fullkomligt färglöst.

Ur kokande absolut alkohol, hvaraf 100 delar lösa 0.35,
afsätter sig denna kropp i form af helt små, tunna kristall-
fjäll, som länge hålla sig voluminöst sväfvande i vätskan. Vid
16” lösa 100 abs. alkohol blott 0.07 delar. Ur kokande ether,
hvaraf 100 delar lösa 0.72”), kristalliserar den i fina nålar.
I vatten synes den vara olöslig. Vid upphettning afger den
intet vatten, smälter vid 205? "F), stelnar vid afkylning strå-
ligt kristalliniskt, och kommer vid öfver 290" i kokning utan
att sönderdelas, men sublimerar redan vid en mycket lägre tem-

peratur.

”) Med afseende på löslighetsbestämningarne, se tillägget.

”") Alla temperalur-uppgifter i denna afhandling äro okorrigerade.

— 243 —

1) 0.2073 gr. gåfvo 0.6440 Ö och 0.0958 H

2) 0.2677 » » 08286 Ö och 0.1255 H

3) 0.2783 » » förbrända med natronkalk 0.0253 N

4) 0.1390 » » » » » 0.0119 »

5) 0.1674 » — » » » » 0.0142 »
Chlor var frånvarande.

Ur dessa analyser beräknar sig sammansättningen i proc.:

i 2. 3. 4. 5:
0 . 8T2 84 II 0 —
HIBS 2 ub2eNN ERNER
N elen RER MIRO NNSATIRNSN

Analysen 2 är utförd med substans som blifvit renad medelst
sublimering i kolsyreström, de öfriga med ur alkokol omkristalli-
serad substans.

Med afseende på qväfvebestämningarne vill jag anmärka
att det så väl vid denna som de dermed nära lika sammansatta
baser visat sig ganska svårt att medelst natronkalk utbekomma
qväfvehalten fullständigt såsom ammoniak, förmodligen till följd
af den relativt höga kolhalten.

Denna kropp besitter inga basiska egenskaper. Med salt-
syra och alkohol i kokning förändras den ej. En portion deraf,
som i kulrör behandlades med torr chlorvätegas, antog der-
vid en gulröd färg, hvilken dock åter försvann, när luft ge-
nomleddes; vigten hade blifvit oförändrad. Äfven då ämnet ko-
kades med alkoholisk kalilösning märktes ingen förändring.

Då ämnets atomvigt således ej kunde erhållas, är det ej
möjligt att af ofvanstående analyser härleda en tillförlitlig formel;
jag framställer här till jemförelse 2:ne, af hvilka för den första
ligger till grund 2 eqvivalenter qväfve (qväfvet beräknadt som

förlust), för den andra 42 at. kol.
Beräknadt för.

—
Funnet. Ö-LGHESN

38 14772 CIS ELEN
as BN DR 84.44 . . . . 85.14
Högste Ben oy BION BAG

NR INSYN Nögnnv nt

— 244 —

Vore den sednare formeln, för hvilken blott den omständig-
heten talar, att kolet i Hydrobenzamidens sönderdelningsprodukter
plägar vara en jemn multipel af 14, den rätta, så vore ämnet
isomeriskt med Lophin.

Jag försökte nu att framställa en nitroförening af denna
kropp, för att derigenom erhålla en kontroll för formeln. Till-
satt i små portioner till salpetersyrehydrat löste den sig hastigt
utan gasutveckling, men med djupt röd färgning, som dock för-
svann efter en tid. Efter 24 timmars hvila gjöts vätskan i vat-
ten, då nitroföreningen utföll i form af ett gult pulver, som var
lättlöst i ether, temligen svårlöst i kall, lösligare i varm alkohol.
Det löstes nu i en kokande blandning af alkohol och ether,
hvarur den vid afsvalning och hvila afskiljde sig i ljusgula floc-
kar, som under mikroskopet visade sig bestå af fina, mjuka trå-
dar. Det omkristalliserades åter ur kokande alkohol, pressades
och torkades öfver svafvelsyra.

Torkadt bildade ämnet sammanhängande stycken af hvitgul
färg, och löst, matt brott. Det smälter vid 100” och stelnar till
en gul, harzlik, genomskinlig massa, som ytterst lätt genom rif-
ning blir elektrisk. I högre temperatur förkolar det utan att
förpuffa. Vid smältningen förlorade det blott en half procent i
vigt och användes i detta tillstånd till analys.

0.1542 gr. gåfvo 0.3780 Ö och 0.0550 H

0.2530 » » förbrända med kopparoxid och förlagd
metallisk koppar 33.08 CC qväfve vid 744 mm. barometerstånd
och 16.3” temperatur, motsvarande 0.03448 gr. qväfve.

Fuunet. Räknadt.
Ck PES PEOC:.< st 60.99!
Hö. 23 ÖM RN ANARDIOD
Na H13:037. 1014 marte NAIgA
Os SA dT SYRE ERE d kat ad

Då emellertid denna formel ej låter ställa sig i något enkelt
sammanhang med resultatet af analyserna på den onitrerade
substansen, och detta möjligen kunde bero på att nitreringen

— 245 —

varit ofullständig, så utfällde jag åter hvad sem af ämnet fanns
qvar i moderluten, behandlade detta på nytt med salpetersyra
och förfor som förut. Den så erhållna, vid 100? smälta sub-
stansen räckte blott till en elementar-analys, hvarvid bekoms
60.3 proc. kol och 4.2 proc. väte. Vätets mängd relativt till
kolets var således större än i det ursprungliga onitrerade ämnet,
och man kan deraf slutas att vid dettas behandling med kon-
centrerad salpetersyra ej blott en enkel nitrering eger rum,
utan en sönderdelning, hvars produkter vid användande af små
qvantiteter, saäsom här varit fallet, svårligen kunna erhållas
oblandade.

2) Den alkoholiska lösningen af återstoden i retorten in-
nehåller flera ämnen, hvilka man bäst åtskiljer på följande sätt:
Lösningen, som är mörkt brunfärgad af en hartzartad substans,
försättes med varmt vatten, hvarvid denna först utfaller och
smälter till svarta klumpar, som mekaniskt kunna aflägsnas.
Sedan afdestilleras alkoholen, hvarvid ett gult kristalliniskt pul-
ver afsätter sig, som är saltsyreföreningen af en bas. Den af-
svalnade lösningen lemnas ett par dagar i hvila, och afskiljer då
ett oljartadt ämne, samt sednare en kristallinisk saltsyreförening
i spridda, nästan klotrunda kristallgyttringar af hvitgul färg.
Moderluten är nu nästan färglös, och innehåller hufvudsakligen
blott saltsyreföreningen af en annan bas, som erhålles efter af-
dunstning.

a) Den först afsatta saltsyreföreningen upplöses i varm
alkohol med tillhjelp af några droppar saltsyra (emedan den
under behandlingen blifvit basisk), och ett större öfverskott af
saltsyra tillsättes, hvaraf den åter nästan fullständigt utfälles
i form af små hvita nålbollar. Dessa upplösas åter i alkohol
och med ammoniak utfälles den fria basen, som genom omkristal-
lisering ur alkohol lätt erhålles fullkomligt färglös.

Den rena basen kristalliserar ur alkohol i fina, löst sam-
manhopade eller glest stjernformigt grupperade nålar, efter af-
pressning bildande en skönt sidenglänsande nålväfnad. Den in-

— 246 —

nehåller ej vatten; smälter vid 270">) (sublimerar redan vid en
vida lägre temperatur) och stelnar vid afsvalning kristalliniskt.
100 delar abs. alkohol lösa vid 20” 0.86 delar, 100 delar ko-
kande abs. alkohol 2.75; 100 delar vattenfri ether lösa vid 21”
0.32. I vatten synes den olöslig. Dess alkoholiska lösning rea-
gerar knappt märkbart alkaliskt. Med syror ingår den kristalli-
serande föreningar, och de chlorvätes$rade salterna gifva dubbel-
salter med platinachlorid och guldcehlorid.

1) 0.1622 gr. gåfvo 0.5022 C och 0.0812 H

2) 0.2075 » —» 06489 Ö och 0.1062 H

S)A0:1598 » — förbrända med natronkalk 0.0114 qväfve.

Beräknadt för. Fuunetl.

Oj HjicNg 1 2 3
C 35.14 84.44 35.29 —
H 5.40 . BID 5.68 oo —
N D.:40IF NN MS = 11. IHSE

Saltsyreföreningen är lättlöslig i kall, ännu mer i varm al-
kohol, svårlöslig eller olöslig i vatten; vid kokning med vatten
afger den saltsyra och blir basisk. Saltsyra förringar dess lös-
lighet i alkohol, som ofvan blifvit nämndt. Den kristalliserar i
fina böjliga nålar, tätt förenade till värtlika eller stjernformiga
grupper.

Vid upphettning i luftbad afger saltet vatten och saltsyra,
smälter vid 145—150” och stelnar amorft. Den vid upphettnin-
gen inträdda sönderdelningen synes af följande analyser:

1) 0.0850 gr. torkade öfver svafvelsyra gåfvo med silfversalt
0.0345 gr. AgOIl.
2) 0.5091 gr. vägde efter torkning vid 120” 0.4850.
0.1924 gr. vid 120” torkadt salt gåfvo med silfversalt
0.0790 gr. AgOIl.

”) Smältpunkts bestämningarne har jag ofta med fördel utfört så, att jag utrifvit
profvet med alkohol, eller i allmänhet något dess lösningsmedel och med deuna
massa tunnt bestrukit thermometerkulan; efter alkoholens afdunstning sitter
profvet qvar vid glaset, och öfvergången till smält tillstånd är lätt att obser-
vera. Det är, som man ser, blott ett sätt att göra samma method, som blifvit
begaguad för de feta syrorua, användbar äfven för andra kroppar.

pp Fe

; AD

— 247T —

3) 0.2060" gr., torkade öfver svafvelsyra, vägde efter torkning
vid 145”, hvarvid saltet sintrade 0.1902 och gåfvo med
silfversalt 0.0714 AgOl.
4) 0.3078 gr., torkade öfver svafvelsyra, vägde efter torkning
vid 145” 0.2870.
1 2. SL 4.
Dendfuona ehlorhaltenss = . > 10:05, . or IOHB fer 9:28 vc.
Chlorhalten, beräknad på öf-
ven S torkad substansk «oi. ner. sr BO —
Mötalförlust vid torkningissurnsnt skiva 0:10.
EFS 2HCl+2H fordrar 10.13 proc. Cl, 4.88 proc. H.
Saltet synes sålunda hålla 2 atomer H, vid hvars utdrifvande
saltsyra samtidigt bortgår. Elementar-analyserna, som utfördes
innan jag bemärkte detta förhållande, äro alla obrukbara.
Guldsaltet. En varm alkoholisk lösning af saltet, blandad
med en äfvenledes varm lösning af guldcehlorid, afsätter vid af-
svalning temligen stora, i planer sammanordnade kristallnålar af
guldgul färg. De äro lösliga i alkohol, särdeles varm, mindre i
vatten.
1) 0.1918 gr. öfver svafvelsyra torkadt salt förlorade vid
107” ingenting i vigt och lemnade vid glödgning 0.0594

guld.
2) 0.2064 gr. gåfvo 0.2938 Ö och 0.0463 H.
Beräknadt.
CK ERONS HO OP FATOR Funnet.
ERP SIG 2ERN HAR AS ES 38.82.
ll RÖ dE AV soferT DN NN 2.49.
Kg. ae SÖTA ISRN NR 0:07:

Platinasaltet. Platinachlorid frambringar i saltsyreförenin-
gens alkohollösning en fällning, som först synes nästan hvit, men
sedan den fått samla sig, bildar ett orangegult kristallpulver, i
torrt tillstånd citrongult, bestående af små korta, snedvinkliga
nålar. Det är svårlösligt i vatten och abs. alkohol, löses mera

Öfvers. åf K. Vet.-Åkad. Förh. Årg. 17. N:o 5. 2

-$ j ”

— 248 —

af utspädd alkohol, ännu lättare af en kokande, starkt saltsyre-
haltig blandning af vatten och alkohol, och afskiljer sig derur vid
afsvalning i gula, korniga kristaller.

1) 0.5561 gr. omkristalliserad substans, torkad vid 1107,
lemnade vid glödgning 0.1009 Pt.

2) 0.4881 ej omkristalliserad substans vägde efter torkning
vid 115” 0.4457.

0.1694 vid 115” torkad substans lemnade 0.0306 Pt.
0.2405 vid 115? torkad substans gåfvo 0.4444 C (vatten-
bestämningen gick förlorad).

3) Saltet var beredt genom att fälla en varm lösning af
syreföreningen i saltsyrehaltig alkohol med en likaledes
varm platinachloridlösning.

0.3269 öfver svafvelsyra torkadt salt vägde, torkadt vid
120?, :0;2987-

0.1068 vid 120? torkadt salt lemnade 0.0189 Pt.

0.0811 vid 120” torkadt salt gaf, smält med Na ös 0.0154
Pt och 0.0690 AgCI.

Beräknadt för. Funnet.
ss OO ———— — > u—
US NN SOL JPG 0 2. SSA
(ERT ST ENE 3101 og on = rr HOMO ERNA
Piren TOxORE0 fr JE. B2 25 FLG00 LVR ARR
Clornt RS SINNE EN LE NTE 1215, vr NAN

C,,H,,N, HOI, PtCl> +5H fordra 8.40 proc. H.
2808
funnet 1:3.-8.63-

Det torkade saltet återtager med största begärlighet sitt
vatten i öppen luft.

Det var sannolikt att ifrågavarande bas var identisk med
Lophin. För större säkerhets skull anställde jag några jemfö-
rande försök med HLophin, som blifvit framstäldt Dr GÖSSMAN
sjelf (Annal. d. Ch. u. Ph. XCVII, 283). Löslighetsförhållanden,
smältpunkt och den fria basens egenskaper i öfrigt stämde med

— 249 —

min fullkomligt öfverens. Saltsyreföreningen förhöll sig också
lika; den smälte vid 147" och förlorade 7.55 proc. i vigt. Så
mycket mera påfallande är det, att GÖSEMAN beskrifver denna
förening, såsom kristalliserande i stora genomskinliga nålar, med
I atom vatten, platinadubbelsaltet såsom det lättlöstaste af alla
lophinsalter och vattenfritt. Deremot visar den af GÖSSMAN
omtalade föreningen mellan 4 lophin och 3 PtCl? efter hans be-
skrifning rätt mycken likhet med mitt platinasalt, men äfven här
omnämner han ingen vattenhalt. Den omständigheten, att jag i
de 3 första platinabestämningarne, ehuru utförda med större
qvantitet och med största omsorg, erhållit nästan konstant 2 proc.
platina för litet, bidrager äfven att göra en ny undersökning af
dessa salter önsklig; att emellertid ifrågavarande bas är lophin
lider intet tvifvel.

b) Den oljartade kroppen och den sednare utkristalliserade
saltsyreföreningen. Man erhåller dessa kroppar mer och mindre
sammanblandade; den sednare afsätter sig såsom runda, hvitgula
bollar, bestående af otydligt utbildade kristaller. Den oljartade
kroppen löser sig hastigare i kokande vatten och utspädd alkohol
än den kristalliniska, men afskiljer ur lösningen först, åtminstone
så länge dess mängd är någorlunda betydande. Dessa förhållan-
den användes, att för det första skilja dem åt; sedan renades”
kristallerna genom upplösning i varm utspädd alkohol och till-
sättning af saltsyra i öfverskott till lösningen, då saltet vid af-
svalning nästan fullständigt afsatte sig, och oljan stannade i
moderluten. Detta upprepades mänga ganger, tills saltet syntes
fullkomligt rent.

Det bildade då ett kristallpulver, bestående af små glän-
sande, korta nålar eller fjäll. Deras lösning i alkohol gaf vid
frivillig afdunstning, först genomskinliga, platta, sexsidiga kristal-
ler; efter dessa ansköto grupper af fina, hvita nålar, hvilkas
mängd syntes bli större i den mån man ofta omkristalliserade.
Dessa sednare bortlöstes med litet kall alkohol från de förra,
som utgjorde hufvudmängden, hvilken pressades och torkades öf-
ver svafvelsyra.

— 250 —

1) 0.3000 gr. öfver svafvelsyra torkad substans vägde efter
torkning vid 110? 0.2998 gr. !
0.1128 gr. vid 110” torkadt salt gaf med silfversalt 0.0492
Ag Cl.

2) 0.0804 gr. lufttorkadt salt af annan beredning (fritt från
nålar) vägde efter torkning vid 105” 0.0776, vid 145”
0.0767 och gaf vid fällning med silfversalt 0.0331
AgOIl.

Elementar-analysen af det öfver svafvelsyra torkade saltet
gick förlorad. Ehuru det till kristallisationssätt och förhållande
vid upphettning (det förändrades ej vid 145”) visade ett annat
förhållande än saltsyrad lophin, öfverensstämmer dock chlorhalten
med den för detta salt beräknade.

Beräknadt för. Funnet.

NN —

CHA NSYHOLR 1 2.
Öklör stadens 5 10:68 NTATOM9 INO
Beräknadt för.
ORT ENS ELO är 2H. Funnet.
Mallen$; Jes. 488107. 1060.

Af en annan del framställdes platinasalt, som, vid tillsätt-
ning af platinachlorid till saltets alkohollösning, utföll som ett
ljusgult efter torkning rödaktigt kristallpulver.

0.2218 gr. vägde torkadt vid 110” 0.2134. Efter glödgning
med NaC erhölls 0.0400 Pt och 0.1969 AgCI.

Beräknadt för.

CTS TANIA Pt CI2+2H. Funnet.

Ela dör PAN E SN Pr a 21:95.
IRURSNt: Sekel TSRORIAER SIR: 18.02
12 JO Sar SEO TEESE SS JAI

Detta salt liknade lophindubbelsaltet deri, att det efter torkning
hastigt åter upptog vatten ur luften; men förlusten vid torkning
motsvarade 3 atomer vatten mindre än hos detta. Den för höga
Cl-halten kan möjligen bero på litet vid upphettningen med NaCl

bildad cyan.

:

— 25l —

Af det återstående af saltsyreföreningen ”) framställde jag
den fria basen, som utfälldes med ammoniak och omkristallisera-
des ur alkohol; den liknade fullkomligt lophin och dess löslighet
i alkohol syntes äfven vara densamma. Det först utkristallise-
rade smälte vid 271", det sist utkristalliserade vid 20 0 SOM Var
lophins smältpunkt. De små qvantiteterna förenades, för att
derpå göra elementar-analys.

0.1692 gr. förlorade vid 110” ingenting i vigt och lemnade
0.5296 Ö och 0.0880 H.

Beräknadt för.

ORIN: Funnet.
föTlkSASATAN IEI LÖND0.
ATERN GM og 5 tl lr BRA

kväve: TS SR VAS

Då den ringa mängden af ämnet ej tillät vidare undersök-
ning, måste jag lemna oafgjordt, huruvida det finnes isomeriska
modifikationer af lophin eller om de anmärkta olikheterna hos
denna saltsyreförening bero på små spår af förorenande ämnen,
som genom de mångfaldiga omkristallisationerna ej kunnat af-
lägsnas. Det förtjenar anmärkas, att då af den frigjorda basen
saltsyreföreningen åter framställdes, erhölls den, liksom af lophin,
i små hvita vårtor af tätt förenade nålar.

Det oljartade ämnet erhålles genom upplösning i kokande
vatten, hvarvid de mer hartsartade beståndsdelarne bli olösta,
nästan färglöst; äfven i kallt vatten är det märkbart lösligt.
Ur en kokande saltsyrehaltig alkohollösning afskiljde det sig
oförändradt, och afsatte äfven efter längre tids hvila inga kri-
staller. Då det likväl möjligen kunde innehålla någon i fritt
tillstånd kristalliserbar bas, löste jag det i abs. alkohol, tillsatte
en alkohbolisk kalilösning till starkt alkalisk reaktion, mättade
med kolsyra, tillsatte ether och affiltrerade efter en tid från bil-
dadt kolsyradt kali och chlorkalium,. Vid frivillig afdunstning af
lösningen drog sig det oförändrade oljhartset uppåt skålens väggar, +

") Som äfven innehöll något af de nålformiga kristallerna.

under det i dess botten kristallnålar afsattes, som renades genom
upprepad omkristallisering och afpressning.

Detta ämne är en bas, hvars alkohollösning reagerar starkt
alkaliskt; temligen löslig i kall alkohol, lättare i varm, afsätter
sig i korta, stjernformigt anordnade, snedt tillspetsade, glänsande
nålar. Den smälter vid 200", stelnar vid afsvalning kristalli-
niskt, men förlorar denna egenskap om han länge hålles upphet-
tad vid nämnda temperatur. Vid starkare upphettning sublime-
rar han ej, utan sönderdelas i fasta och flytande produkter.

Jag ägde nu af denna bas ej mer än hvad som åtgick till
följande elementar-analyser; då dessa qvantiteter voro vunna vid
olika operationer, föredrog jag att analysera dem särskildt, oak-
tadt deras ringa mängd; smältpunkten var för båda densamma.

1) 0.0561 gr. torkade vid 120” utan förlust, gåfvo 0.1727

C och 0.0355 H.
2) 0.0644 torkade vid 105" utan förlust, gåfvo 0.1991 C
och 0.0392 H.
Beräknadt cfier. Funnet.
OR HANG. I; 2:
OT ann 80003 44830 BAR
HA sen, 0000 ab OS OM
NS pa BER [6 BUS DATÖTS 20 1, TOS

Denna bas är således en annan än lophin och, såsom särdeles

smältpunkten visar, än amarin. Dess formel kan naturligtvis ej
af dessa analyser anses för fastställd.

c) Den återstående färglösa moderluten lemnar vid afdunst-
ning i vattenbad en oljig återstod. Upplöst i helt litet varmt
vatten, hvari den är ytterst lättlöst, afskiljer den sig vid afsval-
ning åter som ett oljlager, stelnar deremot till en kristallinisk
massa, om den under vattnets afdunstning flitigt omröres. Kri-
stallmassan afpressades mellan papper och löstes i alkohol, vid
hvars frivilliga afdunstning ett skönt kristalliserande salt af taf-
velformiga, gruppvis sammanvuxna kristaller afsatte sig, som ge-
nom omkristallisering lätt erhölls alldeles färglöst.

— 253 —

Denna förening är lättlöslig 1 alkohol, ännu mera i vatten,
hvari den synes lösas i alla förhållanden; det kristalliserade sal-
tet löses dock af kallt vatten temligen långsamt. Kristallerna
innehålla ej vatten, smälta vid 220” och stelna amorft; vid star-
kare upphettning (ännu under 300?) sönderfalla de i en flygtig
färglös, likt benzonitril luktande vätska och en kristallinisk
återstod.

0.1720 gr. torkade vid 100” gåfvo med silfversalt 0.1010
AgCIl.

0.3178 gr. gåfvo förbrända med natronkalk 0.0337 N.

0.1573 gr. gåfvo 0.3902 Ö och 0.0758 H.

Beräknadt efter.

GV HUN RO Funnet.
jä är k Få RA ro 67.65.
H Cyg ange 5.35
N 1 ENA 10.60
CI TAÖGSNT SORAN 14.54

Platinachlorid frambringar i saltets vattenlösning en först
nästan hvit fällning, som snart förenar sig till mjuka harts-
artade eller ostlika orangegula klumpar, hvilka småningom för-
ändra structur och omsätta sig till små kristallnålar. Behandlas
detta salt med en till dess lösning otillräcklig mängd kokande
vatten, så smälter det; den mättade varma lösningen afsätter
saltet först i oljartade droppar, sedan vid lägre temperatur i
rödgula, stundom ganska stora nålar. I alkohol är det lättlösligt.

0.3268 öfver svafvelsyra torkadt salt vägde efter torkning

vid 107”, hvarvid det smälte, 0.3131.
0.3113 vid 107” torkadt salt gåfvo vid glödgning 0.0723

platina.
Beräknadt för.
OSSE NS FÖL TO: Funnet.
okt EO Sr NOG SYELINT KE AR DD

Beräknadt för. 4 q
OM ESS EL CI, Pt Cl>+2H. Funnet.
Ölen SEEDS en se. a . 419:

Denna bas innehåller således jemnt 3 af Hydrobenzamidens
kol och väte. Emedan saltsyreföreningens sönderdelning vid upp-
höjd temperatur syntes vara af enkel art, använde jag största
delen af saltet till att närmare undersöka densamma. Upphett-
ningen företogs i metallbad vid 300”, men den öfverdestillerade
vätskan innehöll både chlor och qväfve och var tydligen en bland-
ning; likaledes var den fasta produkten, som hade svärtat sig
något och till större delen sublimerat, en blandning af 2 kristal-
liserbara ämnen. Under dylika omständigheter "kunde dermed
ingenting företagas.

Ur en liten del af saltsyreföreningen afskiljdes den fria
basen medelst silfveroxid. Den var löslig i varmt vatten, mer i
ether, lättlöslig i alkohol, och afskiljde sig ur alla dessa lös-
ningsmedel oljartad. Lösningarne reagerade starkt alkaliskt på
lackmuspapper; vid kokning med salmiak utvecklades ammoniak
och den kristalliserbara saltsyreföreningen återbildades.

Den sönderdelning, som Hydrobenzamiden efter mättning
med chlorväte undergick vid högre temperatur, var således af
ganska mångfaldig beskaffenhet. Hufvudprodukterna dervid voro
saltsyreföreningarne af lophin och basen CH, N,, en flyg-
tig chlorhaltig vätska (C,,H,CI ?) och en ej flygtig oljartad
kropp af obekant natur; i mindre mängd bildades benzonitril,
ett indifrerent ämne CASE STNS (2), saltsyreföreningen af basen
CH), N, (2?) jemte färgande hartz. Alla dessa ämnen hafva
en vida fastare sammansättning än Hydrobenzamiden sjelf och
produkten af chlorvätets inverkan derpå vid vanlig temperatur.
Vid vanlig temperatur hade för hvarje atom använd Hydroben-
zamid minst 2 atomer HOI blifvit kemiskt bundna; de vid upp-
hettning bildade baserna, som alla innehöllo 2 atomer qväfve,
förmådde blott binda 1 atom HCl, och utom dessa funnos an-
dra helt och hället chlorfria produkter, så att i det hela ett
bortvikande af chlorväte måste hafva varit förknippadt med den
omsättning af Hydrobenzamidens närmare beståndsdelar, som vid
högre temperatur egde rum. Erinrar man sig att vid försökets

utförande massan i retorten alltid vid 160” kom i häftig upp-

— 255 —

sjudning, oaktadt ingen af de bildade flygtiga produkterna hade
så låg kokpunkt, så blir det sannolikt att den ifrågavarande
omsättningen just vid denna temperatur försiggår, och att dess
resultat skulle utfalla enklare, om operationen straxt derefter af-
bröts; ty att en del af de här beskrifna ämnena äro sednare
uppkomna sekundära sönderdelningsprodukter, lider väl intet tvif-
vel. Att försöka afgöra, hvilka af de erhållna kropparne, som
äro produkter af sjelfva hufvudreaktionen, att i en formel söka
uttrycka denna, och deraf draga någon slutsats öfver Hydroben-
zamidens kemiska natur, vore ännu obefogadt, då undersökningen
i sitt närvarande oafslutade skick ej dertill erbjuder tillräckligt
många säkra hållpunkter.

Tillägg.

Vid rening af bittermandelolja till framställning af Hydro-
benzamid hade jag iakttagit, att den ingår en fast förening med
chlorcaleium. Sätter man pulveriserad chlorcalcium i tillräcklig
mängd till vattenfri bittermandelolja, så stelnar alltsammans un-
der värmeutveckling till en fast massa. År bittermandeloljan i
öfverskott, ser man chlorcalciumpulvret snart antaga ett genom-
skinligt och kristalliniskt utseende.

Af dylik chlorcalcium, som stått i 3 veckor med öfver-
skott af vattenfri bittermandelolja, uttogos ett par prof, som
skyndsamt afpressades mellan papper och analyserades. Chlor-
calciumpulvret var beredt af rent salt och nyss innan det in-
lades i bittermandeloljan upphettadt med salmiak tills denna
afrukit.

0.1217 gr. gåfvo 0.0820 Ca S.
0.1644 » » -0.1310 >»

Dessa tal motsvara 2.5 till 3.3 atomer CaCl med 1 atom
bittermandelolja. Då det troligen varit svårt att erhålla förenin-
gen ren, afstod jag från vidare undersökning deraf.

= I a

Vid beredning af Hydrobenzamid medelst bittermandelolja
och kaustik ammoniak inträffar stundom att man i stället för
Hydrobenzamid erhåller en seg gulaktig massa, som innehåller
flera olika baser, men ingen Hydrobenzamid. TH. MiäLLER
uppgifver orsaken dertill vara en i den råa bittermandeloljan
förekommande olja, som vid den förras utfällning med surt svaf-
velsyrligt natron medföljer, och vid den åter frigjorda bitter-
mandeloljans rektificering öfvergår, om destillationen fortsättes
öfver 184” eller om bittermandeloljan förut ej blifvit torkad.
Jag har dock varit utsatt för samma olägenhet vid användande
af bittermandelolja, som, sedan den torkats med chlorealcium,
blifvit omdestillerad vid 178'—180”, ehuru andra likartadt be-
redda portioner gåfvo Hydrobenzamid. Orsaken må nu vara
hvilken som kelst, så kan man förekomma denna olägenhet ge-
nom att innan ammoniaken tillsättes blanda bittermandeloljan
med ungefär dess lika velum ether; jag har äfven vid försök
med oren bittermandelolja på detta sätt alltid erhållit Hydro-
benzamid. Ethern förmedlar dervid ammoniakens inverkan på
bittermandeloljan och håller de främmande ämnen, som i denna
småningom bildas, i lösning, men löser Hydrobenzamiden sjelf
föga vid vanlig temperatur. Hydrobenzamiden fås derigenom så
hvit och ren, att den knappast behöfver omkristalliseras, och
dess bildning går lika hastigt som utan användning af ether,
N.B. om blandningen ofta omskakas; i annat fall afsätter den
sig långsamt och något färgad, men i stora särdeles väl utbil-
dade kristaller.

Vid bestämningen af några af de i afhandlingen beskrifna
ämnenas löslighet i kokande absolut alkohol och ether, äfvensom
i ether vid vanlig temperatur, har jag användt följande method,
som synes mig lemna goda resultater. Af ett glasrör (omkring
2 decimallinier vidt) blåses ett kulrör af det utseende, som
följande fig. visar. Den färdiga apparaten väges, vid b införes

— 257T —

litet bomull, som tjenar till filtrum, och derigenom
uppsuges ur vätskan”) så mycket att kulan fylles
till 3; apparaten afsmältes medelst blåsröret vid
c och a, de afsmälta rörstyckena renas och vägas,
och man erhåller sålunda vigten af kulan. Der-
efter väges denna med dess innehåll, röransatserna
afbrytas vid d och e, lösningen utgjutes i en ta-
rerad degel och bringas jemte de afbrutna styc-
kena till torrhet. Sedan degeln med dess torra
innehåll blifvit återvägd, har man alla de be-
höfliga data för beräknandet af ämnets löslighet.
Vid bestämningen af ämnenas löslighet i ab-
solut. alkohol vid vanlig temperatur, fingo de i
värma mättade lösningarne stå i 24 timmars tid

i med chlorcalciumrör tillslutna rör, som ofta ska-

—&b

kades, hvarefter, sedan temperaturen blifvit bestämd, lösningen

affiltrerades 1 en betäckt degel, som skyndsamt vägdes och afdun-

stades. För att undvika filtreringen kunde man uppsuga lösnin-

gen genom en liten med bomull tillsluten pipett, afbryta spetsen

och låta vätskan nedrinna i degeln.

Den indifferenta kroppen C.H,,N, (?).
1.7207 gr. abs. alkohol af 16” löste 0.0012; sål. lösa 100 delar 0.07.

1.9651 » » » kokande » 0.0064 » »

1.6558 » >» » » 2» -0:0061 "NH DB
1.9636 » kokande ether ÖS NL
IST » » » » 36 OTRS

Det af mig framställda lophin.

»

»

»”

»

0.33.
0.34
0.69.
0.74.

2.3327 gr. abs. alkohol af 21” löste 0.0213; sål. lösa 100 delar 0.91.

2.0445 » » » »ab99 ro» 0ORBAU rr
BUD» »; kokande »tr007T5SNYISL

1.6619 » ether af 19” » 0.0044 » »
10.4560 » sir DR » 0.0336 » >»

»

0.81.
2:75:
0.26.
0.32.

”) Ar lösningen mättad i värma, så får den ej intränga i apparaten förr, än det

undre rörstycket erhållit samma temperatur.

258

Det af GÖSSMAN framställda lophin.

1.9149 gr. abs. alkohol af 21” löste 0.0161; sål. lösa 100 delar 0.84.

2.8182 »
1.7008 »
3.4003 »

» » kokande »
ether af 20” »

» 0» »

0.0761
0.0054
0.0114

2.70.
0.32.
0.33.

»” » »” »
» » »” »

» »” » 2”

a HR

Om den blekröda fältspatens kemiska sammansättning.
Af BL. LINDMAN.

[Meddeladt den 16 Maj 1860].

Då bekantskapen med den kemiska sammansättningen af
detta mineral, eller orthoklasen, som utgör en beståndsdel i den
för sin fyndighet på gadolinit m. fl. sällsyntare mineraler bekanta
pegmatit-graniten vid Ytterby, nära Waxholm i Stockholms skär-
gård, torde vara af intresse i såväl rent mineralogiskt hänseende,
som äfven i tekniskt, alldenstund denna fältspat är befunnen
vara särdeles tjenlig som material vid tillverkningen af äkta
porslin, och fördenskull äfven utgör en exportartikel, så har jag
med densamma företagit en kemisk undersökning, hvilken jag
härmed får till Kgl. Akademien öfverlemna.

Renplockadt mineral maldes i stålmortel med vatten till
finaste pulver, som, till befriande från det inblandade, från mor-
teln afrifna, jernet, behandlades med svag saltsyra, hvari var
upplöst litet vinsten och salmiak, samt tvättades derefter, torka-
des och glödgades starkt och ihållande.

En vägd qvantitet, 1,132 gramm, af sålunda prepareradt
och glödgadt mineral behandlades med flusspatsyra, dervid en
ringa del förblef oangripen och icke heller kunde upplösas i en
tillsatt ny portion af syra. Efter tillsats af en öfverskjutande
portion svafvelsyra, afdunstning och upphettning till den fria
svafvelsyrans förjagande, samt återstående saltmassans genom-
dränkande och digestion med saltsyra och upplösning i vatten,
filtrerades solutionen från den odekomponerade delen, hvilken
glödgades och vägdes. Tillsammans med fiteraskan gaf denna
olösta del för blåsröret följande reaktioner: Med litet soda er-
hölls, efter en ringa pösning, ett, såväl i inre som yttre lågan,
karamelibrunt glas, dock mörkare till färgen i reduktionslågan;
efter ytterligare tillsats af soda och upphettad i reduktionslågan
flöt massan omkring och inträngde delvis i kolet samt visade en
utreducerad hvit metall, liknande tenn, men som, för den ringa

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 5.

— 260 —

mängdens skull, ej kunde närmare bestämmas; slaggmassan gaf
en brun fläck på våt silfveryta. Och kan man häraf med någon
sannolikhet sluta till att denna mineralet mekaniskt förorenande
del innehåller jern, wolfram, tenn och svafvel — det sednare med

större tillförlitlighet.

Ur lösningen af svafvelsyresalterna utfälldes, genom tillsät-
tande i något öfverskott af en blandning af kaustik och kolsyrad
ammoniak samt 12 timmars digestiou på varmt ställe, lerjorden
tillsammans med kalk och jernoxid, i hvilken form jern innehölls

i mineralet; fällningen glödgades och vägdes.

Denna glödgade lerjordsfällning upplöstes i vatten efter för-
utgående sammansmältning med surt svafvelsyradt kali, försattes
med vinsyradt kali och ett öfverskott af ammoniak, hvarefter
utfälldes: kalken med oxalsyrad ammoniak såsom oxalsyresalt,
hvilket efter 12 timmars digestion uppsamlades, glödgades och
vägdes, samt jernet, ur filtratet från kalkfällningen, med svafvel-
ammonium såsom svafveljern, hvilket efter glödgning vägdes som
jernoxid.

- Lösningen, hvarur lerjord m. m. blifvit utfälld, intorkades,
och återstående saltet glödgades repeterade gånger i en atmosfer
af kolsyrad ammoniak till dess att det ej längre förlorade i vigt;
den sålunda erhållna blandningen af svafvelsyradt kali och na-
tron vägde 0,335 gr. Denna blandning af svafvelsyresalter upp-
löstes i helt litet vatten, försattes med mycket platinachlorid
och flera gånger vätskans volum alkohol samt lemmades öfver-
täckt och på kallt ställe till påföljande dag, då kaliumplatina-
chloriden uppsamlades på tareradt filtrum, torkades öfver svaf-
velsyra och vägdes; dess vigt utgjorde 0,7157 gr., motsvarande
0,138345 kali och 0,255805 svafvelsyradt kali. Genom att sub-
trahera vigten för det beräknade svafvelsyrade kalit från den
gemensamma för svafvelsyradt kali och natron erhölls 0,079195
gr. för det i denna blandning innehållna svafvelsyrade natron,
motsvarande 0,034563 gr. natron. Uti det chlornatrium, som

erhölls genom platinalösningens intorkning och glödgning (med

— 261 —

tillsatt oxalsyra) samt utlakning med vatten, innehölls ett spår
af talkjord. Slutligen beräknades förlusten såsom kiselsyra.
1,132 gramm glödgad fältspat gaf
Gr.
0,0035 i flusspatsyra oupplösliga och för dess sam-
mansättning uppenbarligen främmande ämnen,
samt 1,1285 i nämnde syra upplösliga ämnen,
1,132.

1,1285 af den glödgade fältspatens i flusspatsyra lösliga
ämnen gaf

Gr.
Käselsyra” 0 MA 0,728692
BÖrjOrdeE Sbg 0,2226
Kal SRENrEN ue 0,138345
NÄtroD "0. sag eg, 0,034563
KÄRA FRSIIERA 0,002
FOLTOKTA 5 ist onsgkke sg 0,0023

eller på 100 delar:
Syrehalten.
Köiselsyrar +. O4B strand A;
Tienjör disease

Cali 2 SE
Kalles knR il pr 079 [287 |
INA MG ae sr DV ORT NRÖSKO 2,92
NNE a Ok 0I0S
JOLNOKIAN sy 020 rr RRNG
100,00

Syrehalterna 1i alkali, lerjord och kiselsyra

förhålla 8I8-S0DI sker se RSS TS I Es ISAR äl ER
Sammanräknas kalkens syrehalt med alkalits,

så Diiftver. förhållandet. vs mm ste. TIBERIAS MAG

Sammansättningen på denna fältspat är ganska nära öfver-
ensstämmande, isynnerhet i förhållandet mellan kali och natron,
med den på en blekt blågrå fältspat ur gneis vid Mulde nära

— 262 — 3

Freiberg, som enligt RAMMELSBERGS Handb. d. Mineralogie är
analyserad af MOLL, hvilken deri på 100 delar funnit:

Kiselsysgiss nd. iab 65405
Ber jöxdka, (640> sork ra Te
Kallar kalendrar 0,82
1 SET RNE NTE PSN 12,05
Natfömtrasäarnt she 3,66

Ytterby-fältspatens tjenlighet till porslin är beroende dels
på dess ringa halt af jern och att den i elden bränner sig full-
komligt hvit, dels äfven på dess, i blandningsförhållandet mellan
kali och natron grundade, jemförelsevis lättare smältlighet; den
smälter uemligen i och för sig till ett färglöst glas redan vid
den temperatur, som är rådande i rågodsugnarne vid Rörstrands
faience-fabrik, der den också användes som beståndsdel i faience-
massan i stället för Cornwallis-sten.

— 203 —

Om Borsyrans och Molybdensyrans reaktion på gurk-
mejpapper. Af AL. MÖLLER.

[Meddeladt den 16 Maj 1860.]

Borsyra har egenskapen att brunfärga gurkmejpapper, så-
som förhållandet är med alla alkalier, så att en basisk borax-
lösning genom småningom skeende öfvermättning med saltsyra
tyckes efter neutralisationen återfå sin basiska reaktion.

Denna egendomlighet tillkommer äfven molybdensyran, och
den derigenom åstadkomna brunfärgning af gurkmejpapper bibe-
håller sig ock under intorkningen. Jag fäster uppmärksamheten
härpå, emedan denna reaktion kan gifva anledning till misstag
vid qvalitativa analyser, der borsyrans närvaro medelst gurkmej-
papper skall bevisas. Färgnyansen är visserligen ej densamma för
båda syrornas reaktion, men syrorna dela för öfrigt några egen-
skaper, som lätt kunna förvilla kemisten.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 17. N:o 5. 3

— 264 —

Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek.
(Forts. fr. sid. 232).
Från Styrelsen uti Jowa.
Report of the geological survey of the State of Jowa by J. HALL
and J. D. WuIitneEy. Vol. 1: P. 1, 2. Jowa 1858. 80:
Från Smithsonian Institution i Washington.
Report, 1858.

Från American Åssociation for the advancement of Science.
Proceedings, 12th Meeting 1858.

Från Society of Natural History i Boston.
Proceedings. Vol. 6: 23—27. Tit. Index. 7: 1—9.

Från American Philosophical Society i Philadelphia.
Transactions. Vol. I2: 2.
Proceedings. N:o 59—61.

Från Academy of natural sciences i Philadelphia.

Journal. Vol. 4: 2.
Proceedings 1859: 1—19.

Från Ohio Staats-Ackerbaurath i Columbus.
12:r Jahresbericht, 1857.
Från Utgifvarne.
The American Journal of Science and Art. N:o 81, 84.

Från Författarne.

WipMaARK, P. H. Underd. berättelse om Norrbottens län. Stockh.
1860. $8:0.

LEiDY, J. Extinet vertebrata from the Judith river. Philad. 1859. 4:0.

MaGLI0ozz1, M. Notizie storiche intorno l'invenzione e I'uso della bussola.
Nap. 1859. 8:0.

SHARSWooOD, G. Bibliographia librorum entomologicorum in America
Boreali editorum. Fragm. 1. Leipz. s. a. 8:0.

Beskrifning öfver tvenne märkliga Crustaceer af ord-
ningen Cladocera. Af W. LILLJEBORG ”).

[Meddelad den 16 Maj 1860.]

De båda Cladocerer, som jag här skall beskrifva, äro
af en så anmärkningsvärd byggnad, att jag icke ansett mig
böra dröja dermed till dess jag, sasom ämnadt är, får till-
fälle att utgifva en fortsättning af min afhandling om Cladocera,
Ostracoda och Copepoda. Båda förekomma i våra färska vat-
ten, och hafva hos oss en vidsträckt utbredning. Den om fisk-
odlingen förtjente Friherre G. C. CEDERSTRÖM har först fästat
min uppmärksamhet på den ena, samt äfven lemnat mig exem-
plar af den andra. Den förra är så afvikande från alla hittills
kända Cladocerer, att den bildar en egen familj, men den sed-
nare sluter sig till Polyphemide, ehuru den i vissa afseenden
skiljer sig ganska märkbart från de andra formerna af denna
familj.

Att den förra icke förut blifvit anmärkt torde böra till-
skrifvas den omständigheten, att den är så vattenklar, att man
med svårighet kan se den, ehuru den är större än någon annan
Cladocer, och man derföre rätt gerna kan hafva den uti ett glas
vatten, utan att märka den, äfven med tillhjelp af en loupe.
Den andra tyckes vara mycket sällsynt, och håller sig troligtvis
på djupet.

LEPTODORA '") HYALINA, n. gen. & spec.
Fig. 1—22.

Longitudo corporis cum ramis caudalibus circe. 8 millim.

Corpus (fig. 1 & 2) elongatum, teretiusculum, testa vel cute te-
nuissima, hyalina, in segmenta 6—7 divisa, obtectum. Caput longum,
conico-obtusatum, rostro carens, supra postice gibbum et area ephippii-
formi punctata preditum, et altius quam thorax positum, ita ut po-
stice deorsum inflexum et sub angulo fere tecto cum thorace con-

”) Härtill taflorna VIT, VIII.
"') Af Jentds, tunn, och dood, hud.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 5.

— 266 —

junctum sit. Margo anterior thoracis, ubi pedes sunt adfixi, una cum
margine inferiore capitis angulum fere rectum format. Ad marginem
posteriorem et superiorem segmenti thoracici postremi apud specimina
adulta feminina adest saccus magnus oviferus, vel »matrix», quae exit
ex apertura inter hoc segmentum et segmentum abdominale primum
(fig. 1, £) ”). Abdomen longum, segmentis quinque, ramis caudalibus
exceptis, compositum. Cauda postice divisa et ramos duos supra acu-
leatos gerens (fig. 1 & 18). Corpus totum valde hyalinum, et aqua
vix obscurius est, qua de caussa hoc animal ceteris Cladoceris pul-
chritudine excellit, eo magis quia oculus nitore insigni prestat.

Antenna primi paris (fig. 2, a, et fig. 3) breves, ad apicem pa-
piilifere, in latere inferiore capitis prope oculum insitae.

Antenna secundi paris (fig. 1, b), sive remi, maxima, trunco
magnitudine insolita insigni, ramorum quadriarticulatorum alter 28,
alter 29 setas ciliatas (fig. 5) gerens. Apud specimina juniora una
vel altera seta deest. Fig. 6 truncum cum musculis ostendit.

Mandibulze (fig. 7 & 8) apicem versus attenuate, apice ungui-
formi et prope eum denticulis duobus et aculeo mobili praeditze.
Maxille desunt.

Pedes elongati, prehensiles, ut maxille servientes minimeque
branchiales, setis armati, et plerumque quadriarticulati; sex paria,
quorum par primum (fig. 9, pes unus) longissimum. Secundum—4:tum
par (fig. 10—12) fere 2equalia, anteriora tantummodo sequentibus
pauwlo longiora. Quintum par (fig. 13) antecedentibus multo bre-
vins; et sextum par (fig. 14) ommnium brevissimum et tantum arti-
culis duobus constans. Fig. 15 ostendit setam unam apicalem pedis
1:mi paris.

Labrum magnum et crassum (fig. 16, d;.alatere, et for lina
ab extremitate inferiore visum), valde retractile et os obtegens. TLa-
bium (fig. 17, e) ramis corneis corroboratum. Oesophagus (/f, fig. 2,
16, 18 & 22) tenuissimus et longissimus, ad extremitatem ventricu-
larem claustro cardiaco instructus, semperque motus peristalticos (fig.
18, f) prebens. Ventriculus (g, fig. 2 & 18) in extremitate poste-
riore corporis (in segmento antepenultimo et penultimo) situs, ab
oesophago distinctus et quam hic multo crassior, parietibus sat crassis
preditus, et fere ad anum sphincteribus constrictum porrectus.

Cor (h, fig. 2 & 22, et fig. 19) perspicuum in parte dorsuali
thoracis silum, suturis et rimis, quarum posteriores (a) sese perspicue
pro sanguine aperientes, delineatum, et antice in vas sanguiferum
productum.

Ovaria (i, fig. 2 & 18, et fig. 20) duo in segmento primo et se-
cundo vel etiam tertio abdominis sita, in cellulas septis pro ovis dis-
junetas dispertita. Ova in serie simplici, saltem interdum, posita sunt,
et eorum latitudo 0,06 millim. Genus masculinum minime vidi, ne-
que feminas pullos, in matrice portantes. Apud specimina juniora

") In sacco ovifero ova tantummodo tria vidi.

— 267 —

matricem minimam observavimus (fig. 2, k). Ova in matrice semper
serie simplice posita fuerunmt, ut fig. 1 ea ostendit.

Oculus (fig. 21) magnus, ex magno numero oculorum simplicium
compositus, partem anteriorem capitis explens, pigmento fusco-nigro.
Pone oculum videmus ganglia cephalica coalita, alterum pone alterum
positum, anteriore naturam ganglii ophthalmici prabente (fig. 2, l,
& 21, a). E parte posteriore exit nervus, qui postea in duos nervos,
qui oesophagum ad latera circumdant, divisus est (fig. 22, m). Inter-
dum hic nervus ab initio est divisus.

Fig. 22 ostendit animalis corporis partem anteriorem a latere
superiore visam, ut musculos, qui antennas secundi paris movent vi-
deamus.

Motus saltatorius, non celeritate insignis. Victus ex animalculis
constat. Pullos Cyclopum prehensos pedibus Leptodore vidi.

Genom sin långsträckta cylindriska kroppsform, genom de
talrika simborsten på andra parets antenner, och framför allt ge-
nom den långa och smala oesophagus samt den distinkta ventri-
keln, belägen i den bakre ändan af kroppen, och genom ovarier-
nas läge, skiljer Leptodora sig från alla andra Cladocerer. Med
Polyphemide öfverensstämmer den deri, att kroppen icke betäc-
kes af en hvalflik sköld, men afviker genom den långsträckta,
cylindriska kroppsformen. Denna familj synes emellertid vara
den, som kommer den närmast såväl med hänseende till från-
varon af den hvalflika skölden, som med hänseende till mandi-
blernas form och frånvaron af branchialbihang å benen; och af
alla synes den här beskrifna Bythotrephes, LEYDIG, genom sina
långa ben och sin utdragna abdomen stå den närmast. Med
Sida eller Daphnella brachyura visar den mesta likheten i an-
seende till hufvudets form. Hos ingen Cladocer har jag funnit
digestionskanalen förete någon antydning till öfvergång till den
här beskrifna formen. Men hos Rotatorierna finna vi stundom
en liknande lång och smal oesophagus samt en distinkt ven-
trikel. Afven ovarierna förete någon likhet med dem hos Rota-
torierna.

Hos yngre individer (fig. 2) har jag funnit abdomen endast
förete fyra segmenter, utom caudalgrenarne, då den deremot hos
äldre haft fem.

— 208 —

Leptodora rör sig med långa horisontala språng, men är icke
synnerligen snabb. Dess utomordentliga genomsigtighet gör den
särdeles intressant för observationer, då den är lefvande. Då jag
första gången hade tagit den och ställde kärlet, hvari den förva-
rades, i solljuset, kunde jag icke se sjelfva djuret, utan blott
dess skugga, då den rörde sig.

Frih. G. C. CEDERSTRÖM har tagit den i en insjö vid
Bolltorp i Östergöthland samt i Ringsjön i Skåne; sjelf har jag
tagit den å sistnämnda ställe samt i Mälaren, der den är temli-
gen talrik. Men den träffas endast i rent vatten och på längre
afstånd från land.

BYTHOTREPHES LONGIMANUS, LEyYDIG.
LEDIG: Naturgeschichte der Daphniden, p. 244, fig. 73—75.
Fig. 23—29.

Longitudo corporis ad basin setae caudalis cire. 1—13 millim.

Corporis forma (fig. 23 & 24) Polyphemo sat similis, abdomine
vero magis evoluto et porrecto, ad apicem setam maximam et longis-
simam gerente, et pedum pari primo maximo. Caput omnino ca-
piti Polyphemi simile, paullo deflexum. Organum adfigendi (LEUCKART)
deest. Matrix sive saccus oviferus (k) maximus, supra thoracem situs,
et anlice vergens. Abdomen pone matricem porrectum et segmentis
tribus compositum. Segmentum ultimum setam caudalem continuam
maximam, corpore pluries longiorem gerit. Apud feminam adultam
haec seta duas dilatationes annulares testa biaculeatas pracbet. Infra
basin hujus setae est fissura analis, et ad fissure latera aculeus
validus.

Antenna 1:mi paris (fig. 23 & 24, a) minute, processui com-
muni adfixe et papillas tres vel quattuor portantes.

Antenne 2?2:di paris (b) magna, birames, ramo uno tribus, et
altero quattuor segmentis, quorum primo brevissimo, composito. Ra-
mus trisegmentatus setis ciliatis septem, quarum segmentum 1:mum et
2:dum unam, et 3:tium quinque setas gerit. Ramus quadrisegmentatus
setis ciliatis octo, quarum segmentum 2:dum unam, ö:tium duas, ect
4:tum quinque setas gerit.

Mandibule (fig. 23 & 24, c, et fig. 25 & 26) 0,045 millim.
longe, ad apicem inferiorem (a) bipartita, parte una aculeis mobilibus
vel setis, et altera parte dentibus vel processibus acuminatis tribus,
quorum uno minimo, armata.

— 269 —

Maxille (fig. 27, a) duse minuts, lobuliformes, pone os et mans
dibulas posite, antice vergentes, parte interiore (b) erassiore et aculeis
instructa, et parte exteriore (c) apice setifero.

Pedum (fig. 23 & 24, d) quattuor paria, omnia prehensilia, ad
apicem setis-aculeatis armata minimeque branchifera. Pedes 1:mi paris
maximi, et ceteris multo longiores, segmentis quattuor compositi, se-
tisque majoribus apicalibus quattuor instructi. Ha set (fig. 28) ad
marginem posteriorem aculeos mobiles portant. Testa segmenti ba-
salis ad marginem inferiorem et exteriorem processum parvum emittit.
Segmentum 2:dum intus processum acutum et postice setas sex vel
septem, quarum duas ad apicem inferiorem gerit, et segmentum
3:tium duabus setis posterioribus instruetum est. Pedes 2:di et 3:ti
paris, qui etiam segmentis quattuor compositi sunt, ad latus interius
segmenti 2:di appendicem aculeis apicalibus instructam (fig. 29, a)
habent, et quattuor setas majores apicales portant. Pedes 4:ti paris
brevissimi, tantum biarticulati, segmento ultimo setis pluribus, saltem
6 vel 7, quarum una in processu brevissimo posita, instructo.

Labrum (fig. 23 & 24, e) magnum, processibus duobus, quorum
posterior latior et magis obtusus et ad apicem setosus est. Tubus
intestinalis simplex et simili modo atque apud Polyphemum formatus.
Cor (fig. 24, f) magnum et fere quadrangulum.

Fig. 24 ostendit specimen juvenile, cujus organa sexualia nondum
videbantur.

Motus motui Polyphemi similis, sed ob setam magnam caudalem,
que impedimento est, minus velox.

Till sin byggnad visar Bythotrephes den mesta öfverens-
stämmelsen med slägtena Polyphemus, Podon och Evadne, samt
hörer påtagligen till deras familj. Från de båda första, som den
kommer närmast, afviker den genom sin mera utbildade abdo-
men och det långa caudalborstet. Från Fvadne skiljer den sig
ännu mera.

Den lärer vara mycket, sällsynt. Frih. G. C. CEDER-
STRÖM har tagit några få exemplar i insjöar i Jemtland samt i
Wombsjön i Skåne, hvilka blifvit mig meddelade, och sjelf har
jag tagit ett enda exemplar i Mälaren nära Flottsund. På denna
observerade jag, att den höll sig vid bottnen i kärlet, der den
förvarades, till följd deraf, att det långa caudalborstet var den
till hinder, då den simmade. Det är derföre möjligt, att den i
fritt tillstånd håller sig mindre i närheten af vattenytan än Po-
lyphemus, och att detta är orsaken hvarföre den så sällan er-
hålles. F. LEYDIG har funnit den i magen hos Coregonus Wart-

— 270 —

manni, tagen i Bodensjön i Schweitz. Det lyckades honom icke

att få taga den lefvande, och han förmodar derföre, att den

håller sig vid bottnen.

Förteckning öfver figurerna.
Taflorna VII, VIII

Leptodora hyalina.

. En fullvuxen hona, sedd ofvanifrån och något från sidan.

b, antennerna af 2:dra paret. k, matrix.

. En yngre hona, sedd från sidan. «a, den ena antennen af

1:sta paret. »b, basaldelen af den ena antennen af 2:dra pa-
ret. f, matstrupen. g, magen. Ah, hjertat. 7, ovarierna.
k, matrix. Il, hufvudganglierna.

. Den ena antennen af 1:sta paret.

De båda grenarne af den ena antennen af 2:dra paret.
Ett af borsten på dessa grenar.

Basaldelen med sina muskler af den ena af nämnde antenner.
De båda mandiblerna, sedda utan täckglas.

Den ena mandibulan, sedd under täckglas.

Det ena benet af 1:sta paret.

Dad ARA ÖRA

ED » af 3:dje »

» » » af 4:de »

» » » af 35:te »

» » »” af 6:te »

. Ett af de taggiga borsten på 1:sta benparet.

HoHbH'D

. Öfverläppen (d) och matstrupen (f).
. Öfverläppen upplyftad (d), underläppen (e), samt de båda

mandiblerna i deras naturliga läge.

. Den bakre delen af kroppen (abdomen), sedd från sidan.

f, matstrupen. g, magen. i, ovarierna.

. Hjertat. a, dess bakre del.

. Det ena ovariet.

. Ögat. a, hufvudganglierna. 5, ögonmuskler.

. Den främre kroppsdelen, sedd ofvanifrån, för att visa de till

2:dra paret antenner gående muskler. a, antennerna af 1:sta
paret. /f, matstrupen. Ah, hjertat. mm, den från det bakre
hufvudgangliet utgående nervsträngen, hvilken bakåt delar sig
och omfattar matstrupen.

BNI

— 271 —

Bythotrephes longimanus.

Fig. 23. En fullvuxen hona. a, antennerna af 1:sta paret. db, den
ena antennen af 2:dra paret. c, den ena mandibulan. d, be-
nen. e, öfverläppen. hk, äggsäcken (matrix).

» 24. Btt yngre exemplar af 1 millim. längd. Könet obekant.
f, hjertat.

» 25. Den ena mandibulan, sedd från yttre sidan.

I RR TR DRA » sedd från inre sidan.

» 27. Ett stycke af huden med de derpå sittande maxillerna, a.
b, en del af underläppen.

» 28. Btt af ändborsten å 1:sta benparet.

» 29. Ett ben af 3:dje paret, sedt från inre sidan. a, ett med tag-
gar vid spetsen försedt bihang.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 17. N:o 5. 4

— 2712 —

Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum.

Mineralogiska afdelningen.

Af H. M. Enkedrottning Joseplhina.
En utmärkt vacker qvarzkristall från S:t Gotthard.
En samling af jernmalmsprofver från Gelliwaara.
Af Pastor Sylvan.
Ett stycke tuffkalk ifrån Benestad.

Af Adjunkten Otto Torell.

En samling af växtaftryck från Nordvest-Grönland.

STOCKHOLM, 1860. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE.

Öfversigt af K.Vet. Akad Förhandl. 1860.

Ötversigt af K. Vet. Akad, Förhandl. 1860.

= 4,
: NYSS, =
= MIN MN SSS FN
lå IH ON 11 ; SS =S SV
FANN 2”
DANSA 223
7 f Hl b Z 3
| SE i / »
Es 7 |
JE
/

SS

TatLVIL.

ANS VVE LS s VE é
LM q dad av RA RA heten! LANGER Om

ps

AI

(

/I

Å

|

DX
| : ser

ul VIL
Öfversigt af K. Vet, Akad. Brhandl. 1860, - = - z

Fig. 11 Ieptodora hyalina Tinrr. Fig. 23-29, Bythotrephes longimanus Teo,

ÖEVERSIGTE

KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS
FÖRHANDLINGAR.

Aro. 17. 18005 Kl Je 6.

Onsdagen den 13 Juni.

Hr EDLUND föredrog en af Hr LINDMAN insänd redogö-
relse för BIERENS DE HAANS Tables d'intégrales définies F; ett
meddelande af Adjunkten vid K. Teknologiska Institutet Hr F.
L. EKMAN: Om inflytandet af fri elektricitet vid noggrannare
vägningar ”; en uppsats af t. f. Chefen för Stockholms stads
vattenarbeten E. E. v. ROTHSTEIN: Försök öfver träets tillta-
gande i vigt genom insugning af vatten "; samt ett meddelande
af Läraren vid Chalmerska slöjdskolan i Götheborg Hr G. R.
DAHLANDER: Bidrag till kännedomen om ljusets diffraction.

Hr NATHHORST föredrog en uppsats af Hr Professor ALEX.
MUELLER: om kornets och hafrans fröbarhet efter torkningen ”.

Hr WAHLBERG meddelade från Professor W. NYLANDER:
Novitie quedam Lichene&e Norvegice ”.

Hr Professor A. E. NORDENSKIÖLD föredrog en undersök-
ning: Om Vanadin- och Molybden-syrans kristallformer ”.

Hrr LILLIEHÖÖK och LINDHAGEN afgåfvo ett memorial an-
gående åtgärder, för att, till sjöfarandes ledning, mellan vissa
punkter på Sverges vestra kuster, genom elektriska telegraferna
meddela underrättelse om vindens styrka och riktning.

Akademien beslöt, att till Smithsonian Institution i
Washington öfversända de derstädes ännu saknade banden af
sina utgifna skrifter.

Akademien öfverlemnade åt Hr EDLUND det öfverinseende
öfver de meteorologiska iakttagelser, som utföras vid fyrbåks-

2 274 —

stationerna, hvilket Hr ERDMANN anmält sig vara af andra ålig-
ganden förhindrad att hädanefter utöfva.

Den af Berzelianske Stipendiaten, Docenten Mag. JOH.
LANG inlemnade afhandling: Bidrag till kännedom om salpeter-
syrlighetens föreningar med enatomiga baser, hvilken varit re-
mitterad till Hrr ÅKERMAN och ERDMANN, återlemnades med
tillstyrkan af dess införande i Akademiens Handlingar.

Sekreteraren anmälte, att Hennes Maj:t Enkedrottning JO-
SEPHINA till Kongl. Akademiens fysikaliska kabinett täckts
låta öfverlemna åtskilliga elektriska och optiska instrumenter.

Följande skänker till Akademiens Bibliothek samt det Na-

turhistoriska Riks-Museum anmältes.

Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek.

Från H.M. Konungen.
The Ferns of Great Britain and Ireland by R. MoorzE, edited by J.
LINDLEY. Lond: 1855. Fol.
Från RB. Astronomical Society i London.
Memoirs, Vol. 27.
Monthly Notices, Vol. 18.
Från Geological Society i London.
Quarterly Journal, N:o 62.
Address, 1860.
Från R. Geographical Society i London.
"Proceedings, Vol. 4: 1.
Från Chemical Society i London.
Quarterly Journal, N:o 53, 58.
Från Philosophical Society of New South Wales i Sydney.
The Sydney Magazine. N:o 1—14. 17—19. 21—21—24. Syd-
ney 1857-—59. 8:o
Från Geological Society i Dublin.

Journal, Vol 3—06; 4: 1,4, 5. 8: 2
(Forts. sid. 294.)

]
d
å

— 275 —

Tables dintégrales définies, par D. BIERENS DE HAAN,
publiées par TAcadémie Royale des sciences å
KUMSter Clan. td dB AN IOC) OR2 SIAT As
Referat af CO. F. LINDMAN.

[Meddeladt den 13 Juni 1860].

Det torde tillåtas mig att för K. Akademien anmäla en af de
nyttigaste mathematiska böcker, som på länge utkommit. Redan i
Maj 1853 införde författaren i GRUNERTS »Archiv der Mathematik
und Physik» och förmodligen äfven i andra, för mig icke till-
gängliga tidskrifter ett tillkännagifvande, att han ämnade utgifva
en tabellarisk förteckning på alla då kända definita integraler.
Ett sådant arbetes nytta och behöflighet är lika påtaglig som de
ofantliga sväarigheterna vid dess utförande. För sin uppfattning
af uppgiften har författaren redogjort i företalet, hvarest han
bland annat yttrar: »en premier lieu je voulais réunir les uns
aupres les autres les differents resultats, épars par-ci et par-lå,
que Pon avait obtenu au sujet de ces fonctions, par beaucoup de
méthodes intrinsequement differentes et pour la -plupart plus ou
moins indirectes. Il résultait de cette dispersion des formules
obtenues, que lI'on ne pouvait en tirer tout le profit possible, tant
pour la pratique, — c'est-å-dire pour les cas, ou I'on pourrait
avoir besoin des valeurs d'une certaine intégrale définie, — que
pour la théorie elle-méme, — c'est å dire pour l'emploi de ces
formules dans la déduction d'autres intégrales définies, et pour la
verification de nouvelles formules de ce genre, å l'égard des quel-
les on pouvait entretenir des doutes, par rapport å la priorité
ou å l'originalité».

För att uppfylla sitt ändamål böra dylika tabeller vara
fullt korrekta och så uppställda, att man lätt kan finna reda på
en sökt integral, samt i möjligaste måtto fullständiga. Att åt
sitt arbete gifva de båda förstnämnda egenskaperna berodde mera
af författaren sjelf, fullständigheten deremot på det bokförrad,
han hade att tillgå, och det biträde, andra ville lemna honom.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 6.

3

Få

I det ofvannämnda tillkännagifvandet uppmanar Hr BIERENS DE
HAAN författare af speciella afhandlingar öfver definita integraler
att till honom insända dessa, »mais personne n'a repondu å I'ap-
pel». Således helt och hållet i saknad af understöd, måste han
inskränka sig till Kongl. Akademiens i Amsterdam bokförråd,
samt hvad han sjelf kunde skaffa. Den eftersträfvade fullstän-
digheten kunde således icke vinnas, isynnerhet som författaren
saknade tillgång till Engelska och Amerikanska tidskrifter och
blott kunde införa sådant, som ur sådana blifvit i andra för ho-
nom tillgängliga intaget. Icke destomindre är han i tillfälle att
anföra namn på 67 författare, hvilkas uppgifter blifvit hemtade
ur 54 särskilda verk, till en del af högst betydligt omfång, så-
som t. ex. Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar,
Acta Academie petropolitan&e, Liouville's och Crelles Journaler,
Grunerts Archiv m. fl. Oaktadt ofvannämnda ogynnsamma för-
hållanden och ehuru Hr BIERENS DE HAAN icke intagit andra
integraler än sådana, som blifvit uträknade före slutet af år
1853, så upptaga dock hans tabeller mellan 7000 och 8000 in-
tegraler, af hvilka likväl nära hälften eller vid pass 3200 blifvit
af författaren härledda från förut kända och i tabellerna intagna.
Af det, som nu i korthet blifvit anfördt, ådagalägges, att förfat-
taren gjort allt, som i hans förmåga statt, för att vinna nödig
fullständighet.

En ännu vigtigare egenskap är pålitligheten och vi skola
nu se, hvad författaren gjort för dess vinnande. Detta inses bäst
af följande författarens egna ord i företalet: »enfin je 'm'étais
encore proposé un quatrieme but: savoir la critique des inteégra-
les définies, que je trouvais. Mais de ce cöté-lå surgirent bien
des obstacles. Lon ne pourrait exiger, que j'eusse fait la révi-
sion de tous les calculs, en général assez longs, dont les résul-
tats seulement remplissent tant de volumes: mais la seule et la
moindre difficulté ne se trouvait pas lå; une autre était d'une
importance bien plus grande pour la rédaction de ces Tables. Ce
n'est pas seulement pourtant contre les anciennes méthodes, que

se sont élévées des objections, dont j'ai parlé précedemment, mais

plusieurs des méthodes nouvelles ou récemment appliquées ont
subi le méme sort. En un mot, telle méthode employée et par
suite admise par tel Analyste est rejetée comme fausse par un
autre: donc les résultats obtenus par l'un ne sont pas admis
par celui d'une opinion contraire. Fallait-il que je me fusse
posé en juge? Je me suis souvent fait cette question: mais je
n'osais le faire, je ne croyais les fondemens de cette partie de
l'Analyse toujours basés sur des principes d'une telle stabilité,
que I'on aurait le droit absolu de juger sans merci les pensées,
les recherches d'un autre. C'est pourquoi j'ai aussi admis dans
les Tables les resultats obtenus par des méthodes, que pour
moi-méme je ne saurais regarder comme valides. Je m'y suis
résolu d”autant plus volontiers que P'annexion des noms des au-
teurs, qui ont déduit ces résultats au moins douteux, donne pour
ainsi dire des poids, qui en indiquent et en mesurent la certitude
et la validité». Det ingick således icke i författarens ursprung-
liga plan att revidera calculerna, men uti ett postscriptum till
företalet (arbetet utkom delvis) yttrar han, att han under tryck-
ningen anträffat en sådan mängd fel, att en dylik revision blef
alldeles nödvändig, derest icke tabellerna skulle komma. att sak-
na sin vigtigaste egenskap eller pålitligheten. De rättelser, som
sålunda uppkommit och hvilka isynnerhet förekomma på de 43
första arken, som trycktes före och under revisionen, äro sam-
lade under titeln »observations et corrections en partie critiques»
och upptaga ej mindre än 13 sidor, hvardera delad i 2 spalter.
Författarens arbete, i och för sig svårt och vidlyftigt, har ge-
nom denna revision blifvit öfver all beskrifning mödosamt och
ref. vet intet dermed jemförligt, om ej deras, som först uträk-
nade logarithmer.

För sjelfva den tabellariska uppställningen bör ref. äfven i
korthet redogöra. Först sönderfalla Tabellerna i tre hufvuddelar,
af hvilka den första (Tabellerna 1—111) innefattar integraler, i
hvilka blott en functionsform förekommer under integral-tecknet,
den andra (Tabb. 112—375) sådana, i hvilka två functionsfor-
mer finnas, och den tredje (Tabb. 376—447) sådana, i hvilka

flera än två inga. Hvar och en af dessa är fördelad i underaf-
delningar, hvilka inalles äro 35. Första hufvuddelen innehåller
underafdelningarne I—VTI, hvilka omfatta algebraiska, exponen-
tiela, logarithmiska, circulära och cyclometriska functioner, samt
»autres fonctions:, under hvilken rubrik några speciela former
blifvit i tab. 111 upptagna. Andra hufvuddelen innefattar un-
derafdelningarne VII—XX och den tredje underafdelningarne
XXI-XXXV. I dessa äro functionsformerna kombinerade med
hvarandra, ordnade på samma sätt som i första hufvuddelen.
En särskild, utförlig »Sommaire des Tables» innehåller fullstän-
dig förteckning på alla olika functionsformer, äfvensom gränserna.
Öfverst på hvarje tabell står till venster functionsformen, midtpå
sidan tabellens nummer och till höger gränserna, men, då ej
många integraler haft samma gränser, står »limites diverses».
Derefter följa de serskilda integralerna, numererade i hvarje ta-
bell och så ordnade, att de speciela föregå de allmännare. Ge-
nom denna anordning blir det lätt att finna hvarje integral och
bredvid har man derjemte tillhörande litteratur. — Tryck och
papper lemna intet öfrigt att önska.

Af denna korta anmälan ses, att författaren gjort allt, hvad
på honom ankommit, för att lösa sin svåra uppgift. Om också

hans arbete ej eger all önskvärd fullständighet, — något, som
för öfrigt ej berott på honom, — så är det i alla fall af så

stort och obestridligt värde, att det berättigar författaren till
synnerlig tacksamhet af alla, som sysselsätta sig med Mathema-
tiken. Ref. hade önskat och icke saknat anledning hoppas att
se denna tacksamhet uttalad af en man, hvars förtjenster om
vetenskapen företrädesvis berättiga honom dertill, på samma
gang som de göra ett beröm af honom till ett mödosamt arbe-
tes dyrbaraste belöning. Då detta icke kunnat ske, må det för-
låtas ref. att hafva af sin kärlek för vetenskapen låtit förleda
sig till något, som deri har sin enda, men, såsom han hoppas,
tillräckliga ursäkt.

2: Bg

Om inflytandet af fri elektricitet vid noggrannare väo-

TIN SAR AE HOT MAN!
[Meddeladt den 13 Juni 1860.]

Det förekommer ofta vid kemiska undersökningar att väga
ämnen i glaskärl, hvilka före vägningen måste aftorkas, t. ex.
om kärlet blifvit upphettadt i vattenbad, oljbad, eller eljest för-
orenadt. Genom torkningen blir väl kärlets yta befriad från det
fremmande ämnet; men kärlet blir också derigenom lätt mer
eller mindre elektriskt.

Ställer man ett elektriskt glaskärl på vågskålen, så blir
genom elektrisk fördelning elektricitet i vågskålen fri. År nu
skålen, som ofta är fallet, elektriskt isolerad, så verkar den fria
elektriciteten fördelande på elektriciteten i de närmaste fasta de-
larna af vågen och en attraction uppstår mellan denna och våg-
skålen, af hvars styrka vägens utslag blir beroende. På samma
sätt verkar den elektricitet, som direkt kunnat öfverga till skålen
från glaskärlet.

Åro vågskälarna, ej isolerade, så bortledes väl den elektri-
citet som i dem frigjorts, och blir sålunda för vägningen oskad-
lig; men om det vägda kärlet långt utskjuter öfver skålens rand,
så kunna dessa utskjutande delar direkt attrahera närliggande
delar af vågen, så att utslaget förändras, om den åt kärlet med-
delade elektricitetens mängd var dertill tillräcklig.

Ehuru jag ej tviflar, att mången vid vågens användning, sär-
deles i och för fysikaliska undersökningar, betänkt möjligheten
af dylika inflytelser, och, när så varit nödigt, skyddat sig der-
emot, tror jag dock, att flertalet af dem, som använda vågen
för kemiskt behof, ej befara något vägningsfel af dylik anledning.
Att likväl sådana vägningsfel, och icke så obetydliga, kunna in-
träffa under förhållanden, för hvilka man vid kemiska undersök-
ningar verkligen kan blifva utsatt, torde af nedanstående iakt-
tagelser blifva klart, ehuru å andra sidan de vilkor, som betinga
möjligheten at en på vågen märkbar elektrisk attraktion, äro så

Öfvers. af K. Vet.-Akad, Förh., 1860, N:o 6.

— 280 —

pass många, att sannolikheten för vägningsfel af denna art i all-
mänhet blir ringa.

För det första är, såsom förut är bekant, den lätthet hvar-
med friktionselektricitet i glas uppväckes mycket beroende af
glassorten äfvensom af godsets tjocklek. Under det somliga glas-
rör helt lätt blefvo så elektriska, att deras vigt på vågen betyd-
ligt förökades, har jag a andra sidan träffat rör, särdeles tun-
nare, som äfven efter lifligaste gnidning ej visat sig på vågen i
någon märkbar man elektriska.

Har röret genom aftorkningen verkligen blifvit elektriskt,
så beror det ytterligare af vägens konstruktion, till hvilken grad
denna dess elektricitet skall kunna inverka på utslaget. Den våg
på hvilken jag först bemärkte elektricitetens inflytande, och med
hvilken de nedan anförda observationerna äro gjorda, är en af de
för svenska kemister väl bekanta Littmanska vågarne. VWVågskå-
larna äro 2.4 dec. tum i diameter, svagt concava, upphängda på
silkessnören; till dessas arretering finnas tvenne, litet mer con-
cava messingsskålar af 2 dec. tums- diameter, hvilka, då de äro
fullständigt nedsänkta och balansen likaledes nedsänkt och i
jemnvigt, befinna sig på 4 dec. liniers afstånd från vågskålarne.
Hvad vågens känslighet beträffar, så förändras jemnvigtsläget af
1 milligram med 2 grader på skalan; den är vid 100 gr. belast-
ning nära nog oförändrad (1.9 grader för en milligram). Vid
hvarje vägning beräknas jemmvigtsläget af 3 successiva svängnin-
gar, och vid oförändrad belastning differera de sålunda erhållna
jemnvigtslägena, då vågen mellan hvarje vägning arreteras, med
högst 0.3 till 0.35 skaldelar, förutsatt att försöken ej till tiden
äro för långt aflägsna från hvarandra. Till grund för ofvan-
stående uppgifter ligger naturligtvis en mängd försök. Om
man således vid successiva omvägningar af samma föremål fin-
ner vigtdifferenser af 0.0002 gr. och derutöfver, har man att sö-
ka orsaken dertill i andra omständigheter än vägens felaktigheter.

Under det jag en längre tid begagnat ifrågavarande våg,
hade det väckt min uppmärksamhet, att jag stundom vid för-

nyade omvägningar af glasrör (vid vattenbestämningar) erhöll

— 281 —

afvikelser mellan utslagen, som voro vida större än vågens varia-
tionsfel, hvilket deremot ej inträffade vid vägning i platinakärl.
Dessa oregelmässigheter observerades dock för sällan, för att jag
rigtigt skulle kunnat sluta till deras orsak, men numera är det
mig temligen otvifvelaktigt, att de härrörde af elektricitet i rö-
ret, som ibland gjorde sig gällande vid vägningen, då vågskålen
före rörets påläggning ej blifvit arreterad, och åter blef omärk-
bar då skålen som vanligt arreterades af den undre metallskålen.

Då emedlertid de nämnda arreterings-skålarne mindre väl
lämpa sig till att bringa vågskålarne till fullkomlig stillhet, så
blef jag betänkt på att ersätta dem med någon mer passande
inrättning. Tills vidare belade jag dem, för att vinna en mju-
kare arretering, med ett helt tunnt bomullslager betäckt af en
skifva postpapper, hvars kanter nedvekos omkring arreterings-
skålen. Denna inrättning uppfyllde det afsedda ändamålet full-
komligt, men när jag en tid derefter skulle omväga ett i oljbad
upphettadt glasrör, visade sig åter de förut anmärkta variatio-
nerna, och nu så beständigt, att jag fann mig föranlåten att söka
utröna orsaken dertill.

Sedan jag vid pröfning af våcen utan belastning funnit hen-
nes egenskaper oförändrade, gjorde jag derföre en följd af väg-
ningar af glasröret, som emellanåt aftorkades med fitrerpapper
eller linne, för att iakttaga samma omständigheter, under hvilka
variationerna visat sig. Då den elektriska attraktionens styrka
i främsta rummet beror på huru mycket röret blifvit gnidet, men
ett qvantitativt uttryck derför vore nästan omöjligt att gifva, så
har jag ansett, att dessa försöksvägningar, vid hvilka jag ännu
ej kände att elektricitet var orsaken till variationerna, utan blott
sökte gnida röret så mycket som för dess rengörning skulle varit
nödvändigt eller för att befria det från möjligen condenserad fug-
tighet, äro de lämpligaste för att gifva ett begrepp om storleken
af de afvikelser, som en af dylik anledning uppkommen elektrisk
attraktion förmår framkalla.

Substitutionsvägning är vid dessa försök ej använd. Hvarje
tal uttrycker i milligramm den vinkel hvarmed vågens jemnvigts-

— 282 —

läge vid den ifrågavarande vägningen afvek från nollpunkten på
skalan (afvikelserna alltid åt samma sida”). De i hvarje serie
under hvarandra stående talen äro hemtade från successivt på
hvarandra följande vägningar. De olika vägningsserierna deremot
hafva blifvit företagna med en till flera timmars uppehåll. De tal,
som erhöllos, då röret mellan hvarje vägning torkades (med fi-
trerpapper eller linne) äro upptagna i de numererade serierna;
vid de öfriga har röret mellan hvarje vägning uttagits men ej
torkats, och då variationerna mellan dessa vägningar till en stor
del blott falla inom 2:dra decimalen, har denna i dessa serier
blifvit upptagen.
LR FSE L EUS
1.10 1.9 2.1 0.0 0.84 0.8 2.0 4.6 0.86 0.6 1.6 1.2
1,09,:2.2.-1:6.:£0.0:93:1:8 1.0-.2:8 0:92:0:5F25T06
1513:2.41:510:810:95-0:870:8-0:9 10:9350,6EDTIGS
1:04.3.3 1.0-2.5:0:95 1.9 2.5.1:6.0.95, 1:2-1.6,04
106-35 113 0:99 2.2 2.1 0.83 0.8 1.3 0.0
1.03: 3:90 :1:2 0:91 LT 1.1 0:83. 15 2:0-0M,
1.04 1.6 0.98 3.0 1.4 :0.89 1.0.2.7-:02
1.09 0.8 1 1.8 1.2
0.8 150

om, Medie 1,07 2.9 1.4 0.9 0.94 1.6 1.6 2.0 0.90 1.0 1.9 0.8
Största differens mel-

AS SAST KEN () 10320 3 41.8.0:15 722 17 36 0-1250.0 IRL

Man ser, att differenserna mellan de olika vägningarna i

samma serie utföllo per medium 15 gånger större då röret mel-
lan hvarje vägning torkades än då torkningen underiäts, och att
rörets vigt efter torkningen i allmänhet var större än annars.
Denna vigttillökning har i ett fall uppgått till 3.5 milligramm och
ganska ofta till lå 2 milligramm. Att röret efter torkning ibland
visar ingen vigttillökning och stundom till och med en vigtsför-
lust (som dock aldrig uppgår till fullt en milligram) är, sedan
orsaken till oregelmässigheterna är bekant, lätt förklarligt deraf,
att vid rörets påläggning på vågskålen denna ofta kunnat komma
i beröring med ett finger och derigenom den frigjorda elektriciteten

”) Tarauv är vid alla vägniogarna densamma.

— 283 —

blifvit afledd, samt att röret under handteringen och torkningen
antagit en något högre temperatur än luften.

Jag iakttog snart, att rörets vigt efter aftorkning små-
ningom märkbart förändrades, under det att det qvarlåg på vå-
gen. För att utröna arten af dessa förändringar närmare, an-
ställdes några vägningsförsök så, att det gnidna röret länge fick
qvarligga på vågskålen och efter vissa mellantider omvägdes,
utan att det dervid uttogs eller ens vågskåpet öppnades; mellan
hvarje vägning arreterades blott balansen men ej skålarne. De
trenne längst fortsatta af dessa vägningsserier må måhända här
anföras för att visa huru länge elektricitetens verkan fortfar att
vara märkbar; hvad den andra at dessa serier beträffar, så va-
rade försöket ungefär en timma, men tiden mellan hvarje väg-
ning blef ej annoterad. Talen ha samma betydelse som förut.

I. 2. 3.
röret vägdt genast 26 — 44 — 1.3
» » efter 3 min. 3.0 — 3.7 — 1.8
» » NGN FIL
» » NE ER Me 1 ora 7 ör SE Mr
» » » 12 » 32 — 21 — 15
» » » 15 » 28 — 12 — 11
» » » 20 » 20 — 08 — 1.0
» » » 25 > 15-= 06
» » » 30 » 1.2 — 0.40
» » FSD VER OA

» » » 40 » 0.82 — 0.30
» » » 45 » 0.63 — 0.30
» » » 50 » 0.65 — 0.30
» » » 55 » 0.65 — 0:30

— 0.30

Af dessa försök, som gåfvo mig rätta förklaringen till de
ifrågavarande afvikelserna, ser man, huru, allt efter som den i
vågskålen frigjorda elektriciteten utströmmat, vigten aftagit slut-
ligen allt långsammare, tills efter något öfver 3 timma konstant
vigt inträdt. Man ser, att dessutom under början af försöken en

— 284 —

vigtförändring i motsatt rigtning eger rum, hvilken till en del,
men svårligen helt och hållet kan bero på temperaturförminskning
hos kärlet.

Jag borttog nu de friktionsdynor, hvarmed jag belagt arre-
terings-skålarne, sedan jag sett den olägenhet de medförde, att
nemligen elektriskt isolera skålarne äfven underifrån, och öfver-
tygade mig genom följande två försök, som jag ofta upprepat och
på andra sätt varierat, derom att den nämnda långsamt försvin-
nande vigtstillökningen hos ett glaskärl efter aftorkning verkligen
beror på elektrisk fördelning.

1) Det nyss gnidna röret vägdes, hvarefter arreterings-skå-
larne, som förut varit fullkomligt nedsänkta, långsamt upplyftades
mot vägskålarne. I den mån de nalkades dessa ökades sken-
bart rörets vigt, aftog då de åter sänktes, och blef sedan våg-
skålen berörts med en metall ännu mindre än från början.

2) Vågens jemnvigtsläge utan belastning annoterades, derpå
dess jemnvigtsläge vid belastning med röret (som ej på länge
blifvit gnidet), samt dess tara. Röret uttogs nu, gneds, vägdes,
och befanns ett par milligram tyngre än förut, hvilken tillökning
försvann då vågskålen berördes med en ledare. Nu borttogs rö-
ret försigtigt, (utan att vågskålen vidrördes) äfvensom dess tara.
Då vågen åter frigjordes, visade den skål, hvarpå röret legat, en
nästan lika stor vigtstillökning som röret sjelf visat efter gnid-
ning; vidrördes skålen med en metall, så återkom vägens ur-
sprungliga jemnvigtsläge.

Det intresserade mig att se, till hvad grad man genom
stark gnidning af röret kunde uppdrifva den elektriska attraktio-
nen. Den bragtes då (vid fullt neddragna arreteringsskålar) med
lätthet derhän, att några centigramm måste påläggas den andra
skålen för att återställa jemnvigten, och efter mycket liflig gnid-
ning visade röret än vigtstillökning af öfver en decigramm. Rö-
rets storlek var, liksom vid alla andra af dessa försök, 3.5 deci-
maltum i längd, 0.5 d:o i diameter.

För att se om verkan af den elektriska attraktionen var
lika stor som förut, sedan friktionsdynorna blifvit borttagna och

— 285 —

afståndet mellan arreterings- ock vågskålarna således något för-
ökadt, samt huruvida felet fullständigt upphäfdes genom skålar-
nes arretering, gjordes åter några försök. Första kolumnen in-
nehåller de tal som erhöllos, då det ognidna röret omvägdes;
andra kolumnen visar vägningarnes resultater då röret mellan
hvarje vägning långsamt afgneds med filtrerpapper fyra gånger upp
och ned. Efter hvarje sådan vägning arreterades balansen och
skälarne, frigjordes åter, och de tal, som dervid erhöllos stå i
tredje kolumnen.

0.50 0.6 — 0.4
0.49 0.5 — 0.4
0.43 1.3 — 0.3
0.46 2.4 — 0.1
0.45 1.0 — 0.1
0.45 1.3 — 0.2
0.45

Medium 0.46 1.3 0.25
Största diff. 0.07 1.9 0.3

Man ser, att elektriciteten äfven här förorsakat betydande
fel, hvilka dock synas kunna afhjelpas genom att arretera skå-
larne innan de belastas. Aftagandet af talen i tredje kolumnen
måste tillskrifvas temperaturförhöjning.

Emedlertid hade jag tyckt mig märka, att äfven om skå-
larne, sedan det gnidna röret blifvit pålagdt, berördes med en
ledare, likväl snart derefter en elektrisk attraktion, ehuru vida
svagare, var märkbar. För att närmare öfvertyga mig om möj-
ligheten af detta förhållande, gjordes en ny serie af vägningar,
hvarvid röret för hvarje gång gneds starkt, elektriciteten bort-
togs fran skålen medelst dennas arretering, arreteringsskålarne
äter fullständigt sänktes och röret vägdes; de så funna talen stå
i kolumnen 1. Medan vågen ännu oscillerade, höjdes arreterings-
skalarne och utslaget aflästes ånyo (kolumn 2); derpå arretera-

— 286 —

des balansen äfvensom skålarne, vågen frigjordes åter och utsla-
get aflästes för tredje gången (kolumn 3).

ee

1 2. 3.
1.5 — 2.5 — 0.2
0.5 — 1.0 — 0.2
1.2 — 1.4 — 0.2
0.3 — 0.7 — 0.1
0.5 — 1.1 — 0.3

Medium 0.8 — 1.3 — 0.2
Största diff. 12 — 18 — 02

Ehuru jag ej tillfredsställande kan förklara detta förhål-
lande, så utvisa dock försöken omisskänligen en elektrisk reak-
tion, äfven sedan skålen blifvit berörd med en ledare. Vid mått-
lig och ej upprepad gnidning är den dock så godt som omärk-
bar, och som röret före hvarje vägning fick ligga några minuter
på den arreterade vågskålen, hvarigenom den lilla temperatur-
skillnaden mellan röret och luften i vågskåpet äfven fick utjemna
sig, så erhöllos fullt tillfredsställande resultater mellan de olika
vägningarna.

För att i sammanhang med dessa undersökningar få veta
hvad inflytande en för ögat omärkbar kondensering af fugtighet
på ett glaskärls yta kan utöfva pä kärlets vigt, ett inflytande
som många synas hålla för ganska märkbart, anställde jag flera
försök, dels med nämnda rör, dels med en glasskifva af omkring
2.5 dec.-tums längd och 1 d:ts bredd. De uppvärmdes till mycket
öfver 100”, fingo kallna öfver svafvelsyra, och vägdes derpå
skyndsamt. Sedan de fått ligga 10 minuter i vågen bestämdes
deras vigt ånyo, äfvensom glasskifvans, sedan det beslag, som
vid påandning uppkom, åter bortgått. Vid alla dessa vägningar
lågo vigtdifferenserna inom gränsorna för vågens variationsfel
(eller föga öfver 0.0001). Uppvärmdes deremot glasskifvan så
mycket, att den för bakhanden kändes ljum, så visade den sig om-
kring 3 milligram lättare än förut. Den mängd fugtighet (eller
luft), som ett dylikt mindre glaskärl förmår kondensera på sin

2

yta, förutsatt att dess temperatur ej är lägre än den omgifvande
luftens och denna mättad med fugtighet, är således på vågen
utan märkbart inflytande; och vill man genom att afgnida kär-
let befria sig derifrån, så utsätter man sig för möjligheten af
verkliga fel tillfölje af den värma och elektricitet, som medde-
las kärlet.

Lättast måste man vara utsatt för vägningsfel, beroende
af elektrisk attraktion på de vågar, der vågskålarne äro upp-
hängda på isolerande ämne, och arreteringsskålarne af metall
saknas, såsom hos de äldre Littmanska vågarne. Jag har gjort
försök med en sådan, der skålarne (som voro betydligt större
än på den ofvan beskrifna) befunno sig 5—6 linier från vågskå-
pets golf. Glasrörets vigtstillökning efter aftorkning var ganska
märkbar och öfversteg efter stark gnidning + decigramm. Sedan
den aftagit till ett par centigramm sköts en tunn metallplåt,
som medelst en koppartråd stod i ledande förening med jorden,
under den vågskål hvarpå röret befann sig, utan att dettas vigt
dervid märkbart tilltog, eller i någon större mån sedan förmin-
skades då metallplåten borttogs. Vågskålarnas attraktion till
underlaget yttrar sig således lika kraftigt antingen detta är af
träd eller metall, och är hufvudsakligen beroende af afståndet.

Hos de vågar, der skålarne äro upphängda på metalltråd
blir naturligtvis fördelningen af vågskålens elektricitet för väg-
vingen oskadlig. För att se huruvida vid sådana vågar likväl
en direkt attraktion mellan det vägda glaskärlet och vågskäpets
golf kunde öfva något inflytande på utslaget, förenade jag me-
delst en metalltråd vågskålen på den först omnämnda vågen med
det messingsstycke hvari silkestradarne äro fastgjorda. Ett glas-
rör af den längd, som vid föregående försök blifvit använd, vi-
sade nu ingen tillökning i vigt efter gnidning; men vid begag-
nande af ett 6 dec.-tums långt chlorcalciumrör erhölls en dylik
vigtstillökning af flera milligram ”). Försöket omgjordes dock ej
så ofta och noga att jag kan säga om man vid försigtig aftork-

') Rörets utskjutande ändar befunno sig 5—6 dec.-linier från vågskåpets golf.

SS Pr

ning under dessa omständigheter har någon märkbar vigtstillök-
ning att befara. I alla händelser betryggar man sig deremot ge-
nom att upphänga dylika längre rör (hvilket ock i andra afseen-
: den är beqvämare) på en dubbel metallkrok, mot hvilken våg-
skålen då utbytes; röret kan då bringas på ett sådant afstånd ifrån
alla fasta delar af vågen, att ingen verksam elektrisk attraktion
vidare är möjlig.

De fel, hvilka man särskildt vid vägningar i glaskärl är
utsatt för att begå till följe af glasets egenskap att vara dålig
ledare för värme och oledare för elektricitet, undanrödjer man
alltså bäst genom att iakttaga

1) att upphänga kärlet på tillräckligt afstånd från vå-
gens fasta delar,

2) att aldrig väga ett glaskärl, som (genom aftorkning el-
ler af annan anledning) blifvit utsatt för en om också föga
märkbar temperaturförändring, genast, utan först efter v. p. fem mi-
nuters uppehåll; detta specielt med afseende derpå, att luftens
täthet inuti kärlet må vid vägningen vara lika med den yttre
luftens, en omständighet hvarpå man aldrig kan vara nog upp-
märksam.

t
3
$

ja pt

— 289 —

ARA - E - 2 S S ; - .
Försök öfver träets tilltagande i vigt genom insugning
af vatten. Af E. E. Von ROTHSTEIN.

[Meddeladt den 13 Juni 1866].

Det är en bekant sak, att då trä ligger uti vatten blifver
det småningom tyngre, i det att genom vattnets tryckning luften
drifves utur träets porer och intager luftens ställe. Denna vigt-
tillökning fortgår märkbart ända till dess en viss mättningsgrad
inträffat, hvarefter tyngden obetydligt tilltager. I följd häraf blir
träets egentliga vigt slutligen så stor, att det icke mer förmår
att bära sig sjelf, utan sjunker.

Då det är af stor nytta att känna denna vigttillöknings
fortgang vid flere tillfällen såsom vid flottbroar, vattenhjul m. m.,
hafva försök häröfver utrikes blifvit anställda, ibland andra af
J. WEISBACH, hvilken fann, att nyss fäldt granträ, sedan det
fullständigt blifvit indränkt med vatten, erhöll en vigttillökning
af 23 procent, att dess egentliga vigt tilltog ifrån 0,794 till
0,970, samt att tillökningen i vigt fordrade minst 6 månader,
ofta 2—3 år för att uppnå sitt maximum (trästyckenas storlek
synes ej vara angifven). Torr ek, som blifvit fullständigt genom-
dränkt hade ökat sig i vigt med 60—91 procent; torr al med
136—163; torr gran med '70—166, torr furu med 102 och björk
med 91—97 procent.

Till utrönande af våra svenska träslags förhållande i detta
afseende har jag under en följd af år anställt försök öfver vigt-
tillökningen hos torr och rå furu, torr och rå gran, ek, björk
och al, när de fått tillfälle att ligga under vatten. Trästyckena
hade en storlek ifrån 2 verktum till + fots bredd och höjd samt
1 fots längd. Alla styckena lågo bredvid hvarandra omkring
13 fot under vattenytan, och i rinnande vatten. Det virke, hvar-
utaf de torra trästyckena togos, hade legat skyddadt mot regn,
sedan det fälldes, men för att ytterligare torka dem utsattes de
under en tid af 8 dagar för en hetta af 80—90" C. Några da-
gar derefter nedlades de under vatten.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 17. N:o 6. 2

— 290 —

Vidfogade tabell angifver den vid hvarje vägning funna
vigten.

Efter 4 månaders liggande i vatten hade ek, björk och al
erhållit mörka fläckar, och efter 6 månader vöro alla trästyckena
öfverdragna med en slemmaktig massa, hvilken aftorkades före
vägningen, men återfanns derefter, hvarje gång trästyckena
togos utur vattnet, tillika med mera utbildade alger, som utvecklat
sig på träet under vattnet. De maskar, som visade sig på träets
yta efter 23 år, voro svagt färgade, dels ljusrödt dels blåhvitt
med brunaktiga hufvuden, och af omkring 3 tums längd. Sedan
trästyckena legat 11 är under vatten märktes redan en afrund-
ning af dess skarpa kanter, och efter försökens slut och träets
torkning hade måtten förändrat sig till de i de båda sista ko-
lumnerna uppgifna tal.

Tiden för att uppnå maximum af vigttillökning, som beror
på trästyckets tjocklek, var störst för Gran, för Furu något
mindre, derefter kommer Glasbjörk och Ek; minsta tiden erfor-
drade Myral och Ångsbjörk. Vigttillökningen var

per medium för torr Furu 0,93.

» » » rå Furu 0,59:
» » » torr Gran 1,09.
» » » rå Gran 0,66.
» » Da CURE SÖ

» » Da Björke ROÖSTS:
» » NINE 2 NAS HA GT VALS
Genom vattnets nötning och masken aftaga trästyckenas
vigt småningom efter uppnadt maximum. Al och gran synas
vara de träslag, som mest äro utsatta härför, troligen i följd af
deras lösare beskaffenhet.

let ligger w

fölllv. v.). Längdmåttet ä

fter 13 | Efter 13/| Efi

- 143,5
1697 1705 14
2371 2433 2
4834 4855

30 41365
1508 | 1531
2698 | 2745

4166

Försök öfver träets tilltagande i vigt då det ligger under vatten.
Vigtenheten är gramm (1000 1 Kilogramm = 2,3514 I sv. v. v). Lävgdmåttet är verktum.

| Vigt före

| | 4 I | Vigt efter SAR
| nedsänk- SER AS | NT TIL AR RU TSE | LAN rare Vi | Ubmps GL Ga [UR é + |1] års lig-|Längd ef-| Bredd ef-
ERA Efter 4 | Efter 6 | Efter 9 | Efter 1 | Efter 14) Efter 14 Bfter 17) Bier 2 | Bor 23 Bftor 3 |B Bfter 4 | Efter 5 | Efter 6 |otnde i ckt) ter tork-| ter tork-

månader. | månader. | månader I

under under

vatten. | vatten.

år

år.

ningen. | ningen.

' r
Torr Furu, huggen 24 år förut, kärnfullt trä, kobus af 2 tums sidor Tl8| 106 | 1244) 184 | — | — - — =
” oa ar URLS u ».— parallelipiped 12 tum lång, 3 tums sidor | 890.-|-1522 | 1605 | 1644 1687 | 1690. | mol — 795 (11j4 tum) 24 tum
» » TE er DA ” ” » 12" lång, 4 tums sidor | 1790 2040 | 2168 | 2309 | 2320 | 2530 | 2528 | 1288 l11g » | 34 »
» oo» huggen 7 år förut » » » 12" lång, 5 tums sidor | 2667 | 4000 | 4612 | 4703 | 4755 | 4755 | 4740 | 2824 Ia o» | 4 or
Rå Furu, huggen samma år, kubus med 2 tums sidor « | SEN Ö 38, g b 36,5 | 15 33,5 B — | — — | — — | —
» » . » » parallelipiped 12 tom lång, 3 tums sidor 1410 | 1544 | 1589 | — 814 I1jå » | 218 o»
» a» ” » oh sidor 2 G 26 P 2 : 2796 | 2810 2768 1451 14 oo» | 3 oo»
No a » » a» s sidor . 3324 4415 | 4455 | 4470 | 4468 | 2282 Ii1l44 » | 4Hk on»
» » » » » sidor 4814 I I 6096 6128 6190 a) 6300 | 6340 6310 6296 3460 1144 oo» | SH oo»
Torr Gran, huggen 3 år förut, kubus af 2 tums sidor | 95 | | 189; | 183:6b)l| 182
om oo» BE » purulldipiped 12 tum lång, 3 tums sidor | 949 | | | 1406 1420 ce) | 143 1468 | 1460 | — 580. LIA » | 28 o»
» a SlslaeR » 12 tum lång, 4 tums sidor 2080 | 2662 12682 a | 2714 2735 | 2740 | 2740 | 1197 I114H4 » | 34 o»
» oo» » mö » » 12 tum lång, 5 tums sidor | 3175 | | 4138 14158 a) | 4208 4241 | 4260 | 4258 | 1880 1114 » | 4 »
Rå Gran, kubus af 2 tums sidor - nd 103,3 | I | 134 | 126,50) | — | — — |] — | —
» oo» huggen samma år, omoget trä, parallelipiped 12" lång, 3 tums sidor bee 1475 11468 co) | 1516 | 1506 | — I 693 1114 » | 21 »
» » » v » kärnn, parallelipiped 12 tum lång, 4 tums sidor 1966 | 2519 2566 | 2570 | 2566 | 2558 | 1288 lila » I 34 »
»” a » » or oa D 12 tum lång, 5 tums sidor 3002 4097 | 4110 | 4115 | 4114 | 2090 IA om | 4 on
»” a» » » » a ” 2 tum lång, (6 tums sidor | 5493 | 5633 5798 | 5885 5820 5802 2970 JULIA » | 5 on»
Ek, torr, huggen 5 år förut, parallelipiped 12 tum lång, 4 tums sidor | | 3330, | 3865 3364 | 3362 | 3859 | 3356 | 1918 lg o» | 34 »
RE » »» » kubus af 17 tums sidor . 1050 | | 104 = = SR Av ER = = SA
» oo» huggen 17 år förut, kubus af 17 tums sidor - NS I I 98 97 5.5 96 — - — ) 3 —— ——
Björk, huggen 3 år förut, trädet vuxet på torr mark, s.k. Ängsbjörk med finare åre- |
|

ringar, parallelipiped 12 tum lång, 4 tums sidor. SES fa Su sfre LÅN21BBA NN SBNT | 3757: | 3747 | 3740 | 3740 | 3730 13696 av| 3680 | 3650 | 3628 1 3605 | 3590 1 1901 Ilja » | 3 om

» huggen 3 år förut, vuxen på sank mark, s.k. Glasbjörk, parallelipiped 12 tum |

IåDg:.4' fm: Bld0r, 6 val ör Br eler ms on RAN RAL FANG gi | 1804 | 2840 3290 3326 3346 | xt 13355 0) | 3356 3340 3330 3320 3305 1487 114 » | 34 oo»
Al, huggen 3 år förut, Ängs-al, fivare Årsringar, parallelipiped 12 4" sidor .| | 1289 1709. | 1730: | 1744 1725 | 174 1698 1663 1648 1626 631 Il: o» I 373 »
mn om I» » Myr-al, vuxen på sank mark, parallelipiped 12” lång, 4” sidor | | 1640 1850 | 1844 | 1840 1811 al 1795 | 1760 | 1720 | 1692 | 1660 1 680 IL » | 3 o»

sa) Maskvägar i träets yta, isynnerhet i ändträcet, «) Blott obetydligt i ena ändan. 83) Mest angripen af 5 toms trästyckena, y) Eudast ändträet a

geipet. b) Den lösare delen af årsriogarne uppäten i ändträet. ce) Maskvägarne äfven djupa på långträct. d) Maskvägarne ej så
djupa som på Ängs-alen,

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 17. N:o 6. p. 290.

— 291 —

Om kornets och hafrens fröbarhet efter torkningen. —
Af ALEX. MUELLER.

[Meddeladt den 13 Juni 1860.]

Då Hr Kongl. Sekreteraren J. TH. NATHHORST för tre år
sedan önskade anställa kulturförsök med torkad säd, för att jem-
föra afkastningen deraf med den af otorkadt utsäde, anmodades
jag, att bereda en mindre mängd torkadt korn och hafre. I brist
på lämpligare apparat begagnade jag för detta ändamål ett litet
Ioftvattenbad af följande konstruktion.

Den mindre kopparkettiln B bär på de
med tubuli försedde silbottnarne ce och c' >
den säden, som skall torkas; den är ock / ö
betäckt med en likadan silbotten ec”. Locket
aa, påslipadt på kettilns rand, är i den
mellersta tuben försedt med röret b, som går
genom alla tre silbottnarna ända till kettilns
botten; i den högra tuben är ett vinkelrör

d fästadt, som å sin sida är förenadt med

ett så kalladt u-rör; den venstra tuben är
lufttätt tilltäppt medelst en propp, som håller en thermometer e
Den mindre kettiln är insatt i den större A, som föreställer vat-
tenbadet, hvars temperatur observeras efter thermometern f. Hela
apparaten förenas nu med en stor aspirator (ett stort med vat-
ten fylldt vinfat, sådant man brukar på gårdar för att upp-
hemta regnvatten), som suger luft genom b, genom säden och slut-
ligen genom u-röret d. Vattenbadet upphettas efter thermome-
trarnes anvisning några grader öfver den tillämnade torknings-
temperaturen, ända tills thermometern e närmat sig denna värme-
grad på några graders afstånd. Torkningen fortsättes då med
modererad upphettning så länge, att den bortgående luften ej mera
afsätter vattendroppar i u-röret och båda thermometrarne visa
nära samma värmegrad. -

Öfvers. af K. Vet.-Akad. VFörh., 1860, N:o 6.

Vid det första försöket användes lufttorr säd; följden var,
att de öfra lagren blefvo helt och hållet uppblötta och på sätt
och vis kokade i det från de undre lagren kommande vattnet.
Till undvikande af denna olägenhet inleddes torkningen för andra
portioner säd i det vanliga torkskåpet vid en temperatur, som
under flera dygns förlopp småningom stegrades ända till 50”.
Hafren förlorade då 12,3 proc., kornet 12,2 proc. vatten. Under
4 timmars torkning vid 70” temperatur i ofvanbeskrifna apparat
förlorade hafren ytterligare 1,1 proc., kornet 1,7 proc. vatten,
eller i summa hafren 13,4 proc. och kornet 13,9 proc. Lufttorr
säd innehåller omkring 14,5 proc. vatten, sädesslagen hade såle-
des vid 70” blifvit nästan fullt torkade.

Hvilken inflytelse torkningen vid 50 och 70” utöfvat på frö-
barheten i jemförelse med otorkad säd, ådagalägges genom föl-
jande tabell om afkastningen af I & af hvardera slaget utsäde.

Enligt uppgift af Kongl. Landtbruks-Akademiens Inspektor

på Experimentalfältet lemnade

Korn

N:o| Torkadt eller icke. Stridsäd. Slösäd. 3 Halm. | Boss.
TN Otorkadt:.. ere dt Lod 21. —1od/1 9 1od

2 i Torkadt vid 50"! 9» 12 » I —— 123» 1 » 1» — »
3 » SAG (LA I er BA a 15 E =S |
Hafre. |

ZlOtorkad5 >. =. .|16 EET AE ES [VG EL RR (Ösel

Torkad vid 50119 » 24 » |12 » 16 » l47 » — » II » 8.»
|

|
15]
16] » » 709,16 » — » 2» 16 » 48» — » FS
Tyvärr har det blifvit försummadt att räkna antalet af de
grodda kornen och utvecklade stråen; men i alla fall är det in-
teressant, att se till hvilken grad uttorkningen af säd kan drif-
vas utan mehn för den blifvande skörden och att vid försigtig

torkning temperaturen kan stegras öfver ägghvitans koagula-

— 293 —

tionspunkt, c:a 68". Både i fysiologiskt och praktiskt afseende
förtjenar detta förhållande vidare undersökas för besvarande af
frågorna hvar gränsen för torkningens temperatur och hastighet
ligger, samt huruvida nyss skördad säd influeras på likadant eller

annat sätt, än den ett halft års gamla, som här underkastades
uttorkningen. När den under organisation befintliga agrikultur-
kemiska försöksstationen hunnit blifva färdig, torde den kunna

bidraga till frågornas besvarande.

— 294 —

Skänker till Yetenskaps-Akademiens Bibliothek.
(Forts. fr. sid. 274).

Från sSociete Géologique de France i Paris.
Bulletin, T. 17: F. 7—20.

Från Société Philomatique i Paris.

Extraits des Procés-verbaux, 1859.

Från Académie des Sciences i Dijon.

Mémoires, 2:e Série: T. 7.

Från I. R. Istitituto Lombardo di Scienze etc. i Milano.
Memorie, Vol. 7: 1—38. 8: 1.
Atti, Vol. I: 1—16G.

Från Nederlandsch Entomologisch Vereeniging i Leiden.
Tijdschrift voor Entomologie, D. 2: 6. 3: 1—3.

Från Marin-Observatoriet i .San Fernando.

Almanaque nautico para 1861.

Från Académie des Sciences i S:t Petersburg.

Mémoires. 7:e Sår. T. E N:o 1—15.
Bulletin, T. I: F. 1—9.

Från Physikalische Gesellschaft i Berlin.
Die Fortschritte der Physik. Jahrg. 13: 2.

Från k. Akademie der Wissenschaften i Berlin.
Abhandlungen, 1854: 2:r Supplementbd., 1858.
Monatsberichte 1859: 1—12.

Från Senckenbergische Gesellschaft i Frankfurt af M.
Abhandlungen, Bd. 3: 1.

Från k. Gesellschaft der Wissenschaften i Göttingen.
Abhandlungen, Bd. 8.

Från Naturwissenschaftlicher Verein i Halle.

Zeitschrift fär die ges. Naturwissenschaften, Bd. 12—14.

Från Naturwissenschaftlicher Verein Pollichia i Neustadt.
Jahresbericht 16, 17.
(Forts. å sid. 298)

— 2095 —

Novitie quedaäm Lichene&e Norvegice. — HExponit
WILLIAM NYLANDER.

[Meddeladt den 13 Juni 1860.]

Cel. W. P. SCHIMPER examini meo subjecit messem Liche-
num ex itinere suo anno 1847 in Norvegia peracto. Varia in-
signiora inter eos vidi vel pro Norvegia nova vel omnino scientize
nova. Ita Synalissa symphorea DC. aderat, in hac collectione,
e Dovre immixta cum Lecidea lurida; Lecidea triphragmia NYL.
ex eadem alpe, muscicola; ÅLecanora frustulosa ACH. ibidem
2eque ac Lecanora tluodes ACH., qu& ab eadem specie distinguenda
sit. Quoque inde vidi Lecanoram fuscoluteam ACH. forma apo-
theciis lecideinis nigro-marginatis planis vel convexiusculis (var.
perimelena, si placet) et Lecideam globiferam forma thallo pal-
lido squamis adscendentibus vel suberectis sepe albo-marginatis
(var. diluta mihi). Sed novitias sequentes presertim hic expo-

nere volui.

1. Nephromium expallidum NYL.

Thallus pallidus vel pallide lividus late membranaceus
(latit. 4—5 pollicaris) lobatus, subtus adhuc pallidior et tenuis-
sime tomentellus plaga media ibi solum late fusco-nigricante;
apothecia badio-rufa margine receptaculari subintegro, mediocria
(latit. circa 5—6 millim.); spor&e incolores fusiformi-oblonge, 3-

septatze, longit. circa 0,020 millim., crassit. circa 0,006 millim.

In alpe Dovre, Kongsvold, lecta a cel. W. P. SCHIMPER.

Facie est Nephromatis australis RicH. Astrol. t. 9, f. 2, sed Ne-
phromium nec Nephroma. -Colore thalli pallido primo obtutu a ceteris
Nephromiis distinguitur. Pagina supera thalli subtomentella vel saltem
opaca; stratum gonimon viride (granulis gonimis minutis viridibus);
in pagina infera quasi parasitee pyrenodere sparsee protuberantes con-
spiciuntur intus obscure coerulescentes; sunt cephalodia.

Obs. 1. — De nota distinctiva generum Nephromatis et Neplhromii
e strato gonimo sumta animadvertam vix ullam momenti esse posse
majoris; nam examine pulvisculi minutissimi thalli ex invicem facil-
lime distinguuntur.

Obs. 2. — Nephroma australe RicH., ab auctoribus confusum
cum Nephromate antarctico (Jace., TAM.) et N. arctico, est species

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 6.

distinetissima et in mea Enumér. gener. des Eich. p. 101 dictum
N. pallens; sed nomen Richardianum restituendum. Nephroma an-
tarcticum egregie jam a Jaequin et a Lamarck expositum dignotum-
que ab aretico, a recentioribus cum hoc commixtum fuit. Infaustis-
sime cel. Montagne in Fl. Chil. 8, p. 98, ubi lichenem chilensem
(antarcticum) describere debuit, diagnosin speciei dat arctice!

2. Verrucaria subumbrina NYL.

Thallus fusco-cinereus tenuis rimosus sat determinatus; ap o-
thecia mediocria hemispherico-prominula a thallo (vel indu-
mento tenuissimo thallino) plerumque tecta, ostiolo denudato epi-
thecio minutissime vel vix impresso, perithecio mnigro integro;
spor& 8:ne sordide nigrescentes vel fusco-nigrescentes ellipsoidese
murali-divise, longit. 0,046—5355 millim., crassit. 0,023—24 mil-
lim., thalamium tractibus subtilissimis anastomosantibus saltem
sparsis pertensum. Gelatina hymenea iodo vinose rubens.

Supra saxa micaceo-schistosa in Dovre (SCHIMPER), socia

Lecidee coarctate.

Facie est externa Verrucarie umbrine (ad eandemque pertinens
sectionem generis), at thecis 8-sporis et gonidiis hymeneis nullis di-
stincta.

3. Verrucaria methoria NYL.

Thallus tenuis ferruginose rufescens vel cineracee ochraceo-
rufus determinatus et mnigricanti-limitatus rimosus; apothecia
mediocria, basi sepius a thallo tecta, sat prominula, perithecio
dimidiatim nigro, epithecio impresso; spor&e 8:ne ellipsoidexe
simplices vel 1-septat&e, longit. 0,040—45 millim., crassit. 0,016
—18 millim.

Supra saxa micaceo-schistosa ad Nidarosiam (SCHIMPER).

Thalli plures contigui saxum late tegentes et limitibus nigrican-
tibus solum invicem distincti (ut in Lecidea rivulosa, sed minores vel
latit. 5—153 millim ). An vero color constans vel typicus? Forte
thallus cinereus quoque occurrat.

4. Pannaria pretermissa NYL. fertilis in Dovre. Apo-
thecia lecanorina. Spore long. 0,018—23 millim., crassit. 0,009

—0,011 millim.

5. Lecanora rhypariza NYL. in hb. ScHiMP. Thallus
pallidus vel pallide lurido-cinerascens granulosus vel granuloso-

'squamulosus, granulis vel squamulis subiobulato-confluentibus aut
interdum subdispersis; apothecia fusca plana mediocria, mar-
gine thallino demum excluso; spor: 8:ne lineari-oblonge simpli-
ces, longit. 0,021—27 millim., crassit. 0,006—7 millim. — Supra
terram alpinam in Dovre (W. P. SCHIMPER). — E stirpe est
Lecanore subfusce, nam spermatia tenuiter acicularia leviter
curvata vel subrecta (longit. 0,007—8 millim., crassit. non 0,001
millim.); species distinctissima, faciei sepe lecidein&e ”).

6. Lecidea ochrococca NYL. in hb. ScHimP. — Thallus
Jutescenti-ochraceus granulosus effusus, granulis sat parvis conti-
guis vel subdispersis firmulis; apothecia rufa vel rufescentia,
latit. 0,5 vel fere usque 1 millim., plana, margine obtuso vel non
distincto, intus albida; spor& oblongo-fusiformes incolores parvee,
longit. 0,007—9 millim., crassit. 0,003—0,0035 millim., paraphy-
ses haud discrete. Gelatina hymenea iodo coerulescens. — Ad
cortices pini in Norvegia meridionali (W. P. SCHIMPER). — Af-
finis Lecidee vernali, colore autem mox thalli distincta.

7. Lecidea squalescens NYL. — Thallus pallide lu-
ridus vel luride cinereo-fuscescens vel lurido-cinerascens rugoso-
plicatus (e granulis mediocribus crustose subconfluentibus basi
substipitato-angustatis formatus); apothecia nigra sat parva
convexiuscula immarginata, intus alba; spor&e 8:n&e parve inco-
lores ellipsoide& 1-septate, longit. 000,7—9 millim., crassit. 0,004
—5 millim., paraphyses non discrete. Gelatina hymenea leviter
coerulescens. — Supra terram alpinam in Dovre (W. P. SCHIMPER).

8. Lecidea rhexoblephara NYL. Fmun. suppl. p. 337. —
Ibidem lecta a cel. SCHIMPER supra Gymnomitrium concinnatum.
Thallus vix ullus. Apothecia nigra margine rhagadiose diffracto
(sensu radiorum apothecii). Spore incolores, 3-septate longit.
0,018 millim., crassit. 0,007 millim. Hypothecium nigrum.

”) In Snoceeia vel Norvegia forte quoque invenienda Lecanora pyreniospora NYL.
in Mus. FENN., simulaus statum diminutnm ecrustaceum Lecanorm sophodis,
at sporis forma ut in Verrucaria nitida; ad corticem juniperi prope Helsingfors.

— 298 —

Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek.
(Forts. från sid. 294.)

Från Böhmische Gesellschaft der Wissenschaften i Prag.

Abhandlungen. 5:e Folge, Bd. 10.

Sitzungsberichte 1859: Jan. —Juni.

BARTHOLOMÄUS V. ST. AEGIDIUS, Chronik von Prag; herausg. von C.
HöÖFLER. Prag 1859. 8:0.

Tvenne småskrifter.

Från k. Botanische Gesellschaft i Regensburg.
Denkschriften, Bd. 4: 1.

Från kais. Akademie der Wissenschaften i Wien.

Sitzungsberichte: Math.-Naturwiss. Classe, 1859: 1—9.
» Philos.-Hist. Classe, 1858: 9, 10. 1859: 1.
Archiv fär Oestr. Geschichtsquellen, Bd. 21: 1, 2.
Från k. k. Geologische Reichsanstalt i Wien.
Jahrbuch, Jahrg. 10: 4.

Från Öfver-Intendenten Fr. v. Schéele.

MÖRNER, A., Kort ekonomisk beskrifning öfver Wermland författad
1762. Handskr.
Från Brukspatron J. W. Grill.

17 st. växtmålningar af E. ACHARIUS, J. W. DALMAN, J. F. MILLER
m. fl.
FucHsIus, L., De stirpium historia. Bas. 1545. 8:0.
Från Utgifvarne.

Nederlandsch kruidkundig Archief, D. 4: 4.
Archiv fär Kunde von Russland, Bd. 19: 1—3.

(Forts. sid. 302.)

— 299 —

Om Vanadin- och Molybdensyrans kristallformer. — Af
ÅA. E. NORDENSKIÖLD ).

[Meddeladt den 13 Juni 1860.]

Då en fullständig kännedom om de vattenfria metallsyrornas
kristallformer är af ganska stor vigt, så väl för stökiometrien,
som den theoretiska kristallografien, torde nedanstående bidrag
till fyllandet af några utaf de talrika luckorna i vår kunskap
1 detta hänseende icke sakna allt intresse, äfven om de under-
sökta kristallernas ringa storlek och ofullständighet gjort det
omöjligt att vid bestämmandet af vinklarna och axlarna uppnå
en fullt tillfredsställande noggrannhet.

Vanadinsyra, V. Nedanbeskrifna kristaller af denna säll-
synta metallsyra funnos i BERZELII efterlemnade samling af ke-
miska salter. De hade tydligen bildat sig vid syrans smältning
och kristallisering under afsvalnandet. Kristallerna voro väl yt-
terst små, men begränsades likväl af så tydliga och glänsande
ytor, att man kunde, dels med reflexionsgoniometern, dels med en
vid ett mikroskop fästad okulargoniometer, åtminstone approxi-
mativt mäta vinklarna å dem.

De hörde till det rhombiska systemet och bildade utdragna
små, starkt glänsande strimmor (fig. 1 och 2) begränsade af:

b=0po0 111 (£5) ja) Kr =Pproo
2 =—==00:p, 00 n = 0 p20 t=1P oo (?).
= 100
a:b:e=1:0,3832 : 0,9590:.
Beräknade. Mätta").

LÖK SNR Cu FOP Nere 9075

AR INNS Sosk ATONHBIFLE I dy IG

DN) See [BONN SETS 159" 2

EU a od Ir Aas 172” 40"

ERRIN tre 133148 ELN ER 133”,8

FRE SAF 1032 ungef. 102”

KATIE SE ÖPUFARN 92”,3.

') Härtill tafl. IX.
"') De af dessa vinklar, vid hvilka minuterna äro utsatta, äro mätta medelst en
reflexionsgoniometer med en tub; de öfriga deremot, vid hvilka endast y',:del
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 6.

— 300 —

En mycket tydlig genomgång anträffades parallelt med copoo ;
mindre tydliga genomgångar förekommo parallela med 00 Pp co
och 0oP.

Molybdensyra, Mo. Kristallerna af denna metallsyra erhöllos
dels genom sublimering, dels genom smältning och långsam af-
svalning af en större mängd metallsyra. TI det förra fallet bil-
dade de temmeligen stora, men ytterst tunna kristalltaflor (fig. 3
och 4); i det sednare åter hårfina kristallnålar (fig. 5).

De hörde till det rhombiska systemet och begränsades af:

a=0po m = 0Ppiå r=3po
bi=100m9100 Pa 200ND.AE NSI NNIGO

= Op t=1P92

a:b:c = 1:0,3872:0,4792.
Beräknade. Mätta.

SA arr SA LÖGE LAN 106” 12"

PEPESLeR AON ungef. 43"12' (Breithaupt.)

CIDER TRES DNA 157",7

(DOK ae HABIIOGRKTI SG 148”,5

Cisilö ake TA( 2 ST 140?,3.

Vinkeln a:m är medeltal af följande, medelst reflexions-
goniometern anställda mätningar å skilda kristaller: 106”0', 106”18',
106”18. Den torde derföre vara temmeligen noggrann och böra
såsom utgångspunkt för axelberäkningen ega företräde framför
BREITHAUPTS, endast såsom ungefärlig angifna bestämning af vin-
keln p:p'. Sjelfva det af BREITHAUPT angifna hufvudprismat 0 p
kunde jag icke iakttaga å någon genom smältning erhållen kri-
stall, och de genom sublimering erhållna, hvilka jag blef i tillfälle
att undersöka, voro alltför tunna, för att några prism-ytor å dem
skulle kunnat iakttagas.

En ytterst tydlig genomgång förekommer parallelt med 00 Pp 0 ,
äfvensom tvenne mindre tydliga parallelt med oo P oo och op.
BREITHAUPT angifver dessutom en genomgång parallel med 00 Pp.

af graderna angifves, medelst en vid ett Nachets' mikroskop fästad okular-

gomwometer.

”) Takttagen af BrREiTHAUPT, Berg- und hittenmännische Zeitung, 1858, N:o 16.

— 301 —

Följande i det rhombiska systemet kristalliserande binära
föreningar äro isomorfa:
År DEER SEAG Genomgångar.
Ti (Brookit) . 1:0,8416:0,9422 ... oPpo
Sb (Valentinit) 1: 0,3942 : 1,4141 ... op

NEN area s 1: 0,3832 : 0,9590 ... co Po, ooPpo,op.
[TD TESSAN 103872 20547 02600 P1001,, 001100-5,0.P5 00 Pi (C)S
As”) SS 1:0,8292:-059407 00 P.00)5, 09-P007.
Eller
Tab Fa
Tire 1: 0,4208 x 2: 0,4711 x 2
SINE 1:0,3942 = :0,4713 x 3
EEE SR 1:0,3832 — :0,4795 x 2
IMO EL ends 1:0,3872 — :0,4792
ANAR 1: 0,4146 x 2: 0,4703 x 2.

Axlarna å alla dessa ämnen stå således i ett ganska enkelt
förhållande till hvarandra. Kristallerna äro äfven alla utdragna
i riktningen af hufvudaxeln och hafva de tydligaste genomgån-
garna belägna i samma vertikala zon. Deras isomorfi torde der-
före icke vara något tvifvel underkastad. Deremot tyckes svaf-
velarsenik (As), åtminstone enligt hvad man kan sluta af den
kännedom vi hittills ega om dessa ämnens kristallformer, icke
vara isomorf med svaflets analogt sammansatta och i samma
system kristalliserande föreningar med antimon och vismut.

") Under antagande af MiLLERs u=0 p och o=P 2.

— 302 —

Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek.
(Forts. från sid. 298.)

Från Författarne.

ÅNGSTRÖM, Å. J., Mémoire sur la propagation de la chaleur dans 1es
corps. Ups. 1860. 4:0.
BorssiER, E., Diagnoses plantarum novarum. Ser. 2:a: N:o 4, 6.
» Hl, 5 Pp
GrRAVATT, W., Mountain Barometre tables, calculated and stereogly-
; ! g Sy
phed by Messrs. Scheutz's calculating machine n:o 2. Lond.

1859. 24:0.
GLOESENER, MiIcH., Recherches sur la télégraphie électrique. Tiege
1853. 8:0.
» Meémoire sur la réfraction. Ib. 1846. 8:o. samt

tvenne småskrifter.
HAUGHTON, S., Notes on mineralogy, N:o 7, 8. samt tre småskrifter.
JAN, Prodrome d'une iconographie déseriptive des Ophidiens. Par.
LSHAEES0:
MITSCHERLICH, AÅ., Der Cacao und die Chocolade. Berl. 1859. $8:0.
Vv. NORDMANN, A., Palaeontologie Siädrusslands, 4.
SCHULTZ, Commentationes botanicee. Neapoli Nemetum 1859. 8:0.

= 3038 —

Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum.

Zoologiska afdelningen.
Af Hr Provisor Kinman.
En Kräfta med nykläckta ungar.
Af Hr Ljunglöj.
Två ungar af Scolopax rusticola.

Af Hr Kapten Byström.

Åtskilliga vapen och husgeråd från Australiens infödingar.

Två Dolkar från Java.

En såg af Sågfisken; en korall; en tandrad af Haj samt tre glas in-
nehållande Ormar och Odlor från Java samt Platafloden.

Af Hr Bokhållaren Åkerberg.
En Falco nisus och en Fringilla domestica.

Af Hr Magister Baron A. Cederström.
En Clupea finta från Stockholms Skärgård.

Af Hr Kapten Adler, genom Grosshandlaren Tydén.
En Coluber canus från P:t Elizabeth.

Botaniska afdelningen.

Af Hr Doctor Chr. Stenhammar.

Tredje och fjerde fascikeln af Lichenes Sueciz exsiccati.

Af Hr Candidaten S. O. Lindberg.

Em växtsamling af ungefär 400 arter från Ungern, sydtyska Alperna
m. fl. ställen af Osterrike.

STOCKHOLM, 1860. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE.

SCETWH PIE

Ofversigt al K. Vet. Akad. Förhandli. 1860. Ta fUIX-

4
I
I
I
I
I
I
I
I
I
I
I
I
I
I
I
I
I
LU
I
i
'
I
I
I
I
i
i
i
2

aä: ni. NO? 58
a: 1122 34
Är: 133548"
a: b- 103” 29'
b: nm: 159

r:r! - 92 94!

a: nm= 10612
gibt JANNE
0:s= 14815

e or- 14028!

Fig. 5,
Fig. 152. Kristaller af Vanadinsyra.

Fi Sr 5-5. Kristaller at Molybdensyra.
IR Peng SS RTR |

GÖRA ,
ATG AL Sd
AR
Å a st
h rg É Er å au
3 &
i, si
åt
'
Rå
ae Pa
an! Mr, - 4
i
H

FPA ne

KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS
FÖRHANDLINGAR.

Br Årg, 17. 1860. JM 7.

Onsdagen den 12 September.

SR DE Gr

Friherre WREDE meddelade några anmärkningar rörande
minsta qvadratmethoden, och förevisade tvenne instrumenter, äm-
nade att vid föreläsningar i optiken förtydliga två polariserade

— Jjusvågssystemers inflytande på hvarandra.

Hr EDLUND föredrog en af Kaptenen vid K. Svea Artilleri-
regemente Hr O. BYSTRÖM meddelad uppsats: Försök att utröna
huru det specifika värmet hos metallerna tillvexer med tempera-
turen ”.

Hr LINDHAGEN afgaf en utförlig redogörelse för den i
sommar företagna expeditionen till Spanien i ändamål att der
iakttaga solförmörkelsen d. 18 Juli d. å.

Preses anmälte, att Akademien genom: döde förlorat sin
ledamot i sjunde klassen, General-Direktören öfver Hospitaler
och Lazaretter i Riket, Ordföranden i K. Sundhets-Collegium,
frmrst. ee. KK INEGO: RR: NIO: EGT J, EKSTRÖMER:

Hr EDLUND föredrog ett af honom och Hr PASCH afgifvet
utlåtande angående grunden för uppskattning af bränvins värde
vid partihandel, och beslöt Akademien att ingå till K. Maj:t med
derpå grundad skrifvelse.

Sekreteraren anmälte, att skrifvelse ingått från H. E: Ut-
rikes Statsministern medsutdrag ur ett bref från Sveriges Mini-
ster i London Grefve'B. V. PLATEN om erbjudande från engelska
Amiralitetet åt någon svensk” vetenskapsman att åtfölja den astro- -
nomiska expeditionen till Spanien för iakttagande af solförmör- Å. &

fe sf

| i rn

— 306 —

kelsen den 18 Juli, samt att Expeditions-Chefen i K. Ecclesiastik-
Departementet tillkännagifvit, att K. Maj:t, efter Akademiens
derom gjorda hemställan, beviljat för detta ändamål ett anslag
af 1,500 Riksdaler.

Från K. Ecclesiastik-Departementet hade likaledes skrif-
velse ingått med svar å Akademiens underdåniga hemställan an-
gående den vetenskapliga expedition till Ishafvet, för hvilkens
utförande Rikets nu församlade Ständer åt Adjnnkten O. TORELL
anslagit 8000 Riksdaler.

Sekreteraren anmälte, att K. Maj:t täckts bifalla Akademiens
underdåniga hemställan om ett anslag af 400 Riksdaler till de
undersökningar angående perlfiskets befrämjande i Kalmar m. fl.
län, hvilka Stud. HJ. WIDEGREN erhållit uppdrag att anställa.

K. Sjöförsvars-Departementet hade öfverlemnat tvenne »ab-
stract logs» förda ombord på korvetterna Lagerbjelke och Najaden.

Från samma K. Departement hade ingått tillkännagifvande,
att nyssnämnda fartyg komma att den 15 i denna månad utgå på

expeditioner, och hade Sekreteraren lemnat i uppdrag åt Inten-'

denterna vid det Naturhistoriska Museum och åt Akademiens
Fysiker, att vidtaga de åtgärder, som deraf kunde föranledas.
Hrr SUNDEVALL och LOVÉN hade afgifvit förslag till utlå-
tande angående laxfisket i Ångerman-elfven, hvarom K. Kammar-
Collegium begärt Akademiens yttrande.
Följande skänker till Akademiens Bibliothek samt det Na-
turhistoriska Riksmuseum anmältes:

Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek.

Från H. Maj:t Konungen.

Vv. BLEEKER, P. Enumeratio piscium in archipelago indico observa-
torum. Bat. 1859. 4:0.
Från H. Maj:t Enkedrottning Josephina.

Martivus, C. F. Genera et species plantarum, quas in itinere per
Brasiliam 1817—1820 collegit. T. 1—3. Mona-
chi 1823—29. fol.

» » Icones plantarum cryptogamicarum. Ib. 1828—34. fol.
» » Specimen materiae medic. Fasc. 1. Ib. 1824. fol.
(Forts. å sid. 330.)

— 307 —

Försök att utröna, huru det specifika värmet hos
metallerna tillvexer med temperaturen. Af O.
BysTtRÖM. ")

[Meddeladt den 12 September 1860.]

DULONG och PETIT hafva redan för längre tid tillbaka
sysselsatt sig med detta vigtiga ämne och uppgifva — t. ex. för
Jern — värmekapaciteten vara sådan, att specifika värmet (G.
LAMÉ, Cours de Physique, T. I, p. 415.)

från 09 till 1009 C. = 0,1098.
08-200 0150:
09 — 3009 = 0,1218.
ÖVER VEN KR

Af dessa tal finner man, att specifika värmet tillvexer med
temperaturen; dock äro dessa data för få att med någon sä-
kerhet lagen för det specifika värmets tillvexter med temperatu-
ren deraf kan uppställas.

POoUILLET har uppgifvit specifika värmet för Platina (PoG-
GENDORFS Annaler, B. XXXIX, s. 571) vara följande:

Kritik af vidstående tabell.

Vattnets ; 4 [
Tempe- Multiplar | Differenser
temparatur- | af tempe- | mellan multi- | Differen-
ratur. höjning. ratur- plarne och sernes
höjningen | temperatur- | differenser.
0,54. | höjningarne.

0? till 1009 | 0,03350 01,54 0,54 0,00
— 200 | 003392 1,09 1,08 0,01 0,01
— 300 | 0,03434 1,66 1,62 0,04 0,03
— 400 | 0,03476 2,25 216 0.09 0,05
— 500 | 0,03518 2,84 270 0,14 0,05
— 600 | 0,03560 3,45 3,24 0,21 0,07
— 700 | 0,03602 4,08 3,78 0,30 0,09
— 800 | 0,03644 4,71 4,32 0,39 0,09
— 900 | —0,03686 5,30 4.86 0,50 0,11
—1000 | 0,03728 6,03 5,40 0,63 0,13
—1100 | 0,03770 6,71 5,94 0,77 0,14
—1200 | 0,03812 7,40 6,48 0,92 0,15
—1300 | 0,03854 8,10 7.02 1,08 0,16
—1400 | 0.03896 8,82 7,56 1,26 0,18
—1500 | —0,03938 9,55 8,10 1,45 0,19
—1600 | 0,03980 10,30 8,64 1,66 0,21

,
—

Härtill Tafl. X, XI.
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 7.

— 308 —

På grund häraf har man sålunda ansett, då icke särdeles
stor noggrannhet varit behöflig, specifika värmet för Platina vara
konstant från 0” till 1000”. Vid närmare granskning förefaller
likväl besynnerligt, att differensen mellan de närliggande talen,
som exprimera det specifika värmet, blir ständigt 0,00042; men
då man tager i betraktande de bredvid stående temperaturhöj-
ningarne, finner man att något fel egt rum.

Det ligger ju i sjelfva förhållandets beskaffenhet att, såvida
det specifika värmet tillvexer med temperaturen, måste äfven
de verkställda försöken yppa en gradvis tilltagande temperatur-
höjning? q

Sålunda är nu densamma för 100? = 0,54. Multipliceras
0,54 med 2, 3, 4 etc. erhålles produkterne 1,08.1,62.2.16 etc.
Skilnaderna mellan dessa och de genom försöken funna tempe-
raturhölningarne skola visa huru mycket värme kroppen förmått
rymma utöfver 2, 3, 4 etc. gånger dess förmåga vid 100”, eller —
hvad som är detsamma — i temperaturhöjnings-öfverskotter ut-
tryckta, utvisa det specifika värmets tillvexter för motsvarande
temperaturer.

Då dessa skilnaders differenser tagas i betraktande, finner
man anomalier uppstå, för hvilka något skäl är svårt att finna. Vid
100”, 200", 300” och 400” blifva dessa respektive 0,01. 0,03. 0,05
samt vid 900”, 1000”, 1100”, 1200” och 1300” — 0,13. 0,14.
0,15. 0,16. (Se kritik af tabellen).

Jemföres ytterligare dessa PoUILLETS försök med de af
DULONG och PETIT förut gjorda, och hvilka för Platina gåfvo
specifika värmet 0— 300” = 0,0355 (se POGGENDORFFS Annaler,
Bd. LI, s. 45), så finner man detta ligga mellan 500” och 600?
hos PoUILLET. Detta är likväl för stor olikhet och ensamt för
sig nästan ett bevis för de Pouilletska försökens mindre nog-
granhet.

Då jag, för mina rön, ursprungligen haft ett särskildt än-
damål, har jag vid de undersökningar, för hvilka jag nu går att

— 309 —

redogöra, användt blandningsmethoden och skall i korthet lemna
en beskrifning öfver de hjelpmedel jag begagnat samt sättet att
använda desamma.

Fig. 1 (a) föreställer
värmeapparaten i sitt A

stativ. Apparaten -be- Fig. 1 (a).
står af tvenne cylindrar
A,B,koncentriskt fast-
lödda vid samma bot-
ten C och upptill vid en
mindre cylinder i EE .
och FF. Häraf upp- 4

kommer ett slutet kärl, V) ; Ör
BFGGFBC, hvaruti
hälles olja genom öpp-
ningen D. Ett rör,

fastlödt vid en genom-
skärning af botten på cylindern EGGE utmynnar genom bottnen
C och bildar kanalen HK, som tillslutes af klaffen L, försedd med
en utstående gängad arm, på hvil-
ken den lilla vigten IV kan skruf-
vas efter behof fram och tillbaka.

Den yttre cylindern afser en-
dast att så mycket som möjligt
minska det inre kärlets afsvalning.

Stativet 00 hvilar på 3 ben,
af hvilka det ena är rörligt vid P,
så att, då detsamma utspärras,
hela apparaten kan erhålla en lu-
tande ställning. Benen äro så lån-
ga, att den längre ned beskrifna
vattenapparaten beqvämt kan fö-
ras under stativet.

Fig. 1 (b) föreställer i större
skala tätringen AA, uti hvilken

— 310 —

den massiva cylindriska proppen £ är inslipad samt genomborrad
för qvicksilfverthermometern (graderad till +350") D, som har
vid F en liten fläns, för hvilken en motsvarande större utborr-
ning finnes på proppens underkant. Derigenom kan thermometern
föras ett litet stycke uppåt, utan att rubba proppen. Denna
sednare upplyftes dock helt och hållet med thermometern, då
proppen blir hängande på den iilla flänsen.

Metallen C, som skall undersökas, är kulformig med en för-
sänkning för thermometerkulan och hvilken försänkning afslutar
med en cylindrisk genomborrning.

Fig. 2 afbildar en tång. Med Fig. 2.
A upplyftes: tätringen och med B
inlägges metallen, som skall upp-
hettas.

Fig.3 förestäl-
ler vatten-appara-
ten. Kylfatet Å,
närmast omslutet af
en tunn pappers-
hylsa med ett litet
spelrum, är af gal-
vanoplastiskt för-
silfrad messing samt
har tvenne öppnin-
gar upptill — för
blandaren B och
thermometern C —
dessutom en dylik
D nedtill på sidan
för vattnets urtapp-
ning. EE är ett
foder af trä, sam-

manhållet af ban-
den F, F, som fästas med skrufvar och muttrar.

— 31 —

Blandaren består af en konisk ring, i hvars undre kant äro
fästade messingstrådar, som sammanlöpa och bilda 1 dec. tum
från kylfatets botten en liten korg. Upptill är blandaren försedd
med en trattformig mynning, på hvilken är fästad en spets G,
hvarmed blandaren kan omvridas.

Thermometern är ytterst känslig. Hvarje del på skalan är
0”,1. Med säkerhet afläses 0",025.

Jag öfvergår nu till sättet för apparaternas begagnande.

Det rörliga benet på stativet utspärras (se fig. Z (a). Me-
tallen, som skall undersökas, inläcges vid H, som är en fördjup-
ning, så afpassad att vid apparatens lutande ställning uppbäres
den lilla kulan. Tätringen samt derefter thermometern med vid-
hängande metallpropp insättes. Thermometern infaller då i den
lilla kulans motsvarande fördjupning och, då apparaten reses
upprätt, hindrar thermometern, genom sin tyngd, kulan att falla.
Apparaten uppvärmes med en lampa. Då thermometern visar
nära det gradtal, vid hvilket experimentet skall verkställas, släc-
kes lampan och, sedan den önskade temperaturen blifvit uppnådd
och observerad, får kulan, genom att thermometern något höjes,
fritt falla i apparaten (se fig. 3), som förut blifvit fylld med
vatten af en temperatur nära rummets. Då kulan fallit, insättes
i blandarens mynning en kork; blandaren omvrides långsamt 5
hvarf, hvarefter hela apparaten omskakas.

På detta sätt inställer sig sluttemperaturen inom 10” å 12”
och, då vid undersökning apparatens afsvalningshastighet (appa-
ratens temperatur 1? å 2? högre än rummets) var 0”,0002 på
1”, blir densamma för ofvanstående tidsförlopp endast 0",002
eller 0”,0024, hvilket är betydligt mindre än det minsta ob-
servationsfel, hvarigenom jag ansett mig icke behöfva taga i be-
räkning ofvannämnde qvantitet; så mycket mer som här endast
är fråga om relativa bestämmelser, då felet alltid blir detsamma
för hvilken temperatur som helst.

Af vidfogade tabeller 1 och 2 synes att 2 försök äro verk-
ställda vid hvarje tionde grad mellan +50? och +300”. Såsom
förut nämndes, då thermometern visade några grader under det ön-

— 312 —

skade gradtalet, släcktes lampan och qvicksilfverpelaren steg der-
efter långsamt, genom oljans högre värme (20" å 30"), till den
punkt, vid hvilken observationen skulle ega rum. De temperatur-
höjningar (t—1t), hvilka äro betecknade med (+), hafva upp-
kommit derigenom, att metallkulan fått falla, då qvicksilfver-
pelaren i stigande inträffat på det afsedda gradtalet, samt de
med (—), då qvicksilfverpelaren först öfverskridit nämnde punkt
och sedan åter sjunkit till densamma. Medium af dessa båda
uttrycker det sanna (t—1t) för motsvarande gradtal på oljebadets
thermometer. i

Vid +300” börjar qvicksilfverthermometern visa större af-
vikelser från luftthermometern, och oljan börjar, så nära sin kok-
punkt, utstöta besvärande ångor, vittnande om en högst betydlig
sönderdelning. För att undvika derutaf härflytande fel, har jag
ej utsträckt försöken längre åt detta håll. Det är klart, att för-
söken vid +50” etc. till omkring +150” möjligen behöft nog-
grannare tillställningar för att erhålla fullt sanna resultater, men
då nämnde försök endast ingå vid beräkningen af medium för
100” och derstädes för jemförelse med de af den ryktbare Fysi-
kern V. REGNAULT gjorda iakttagelser, har jag trott dem, såsom
sådana betraktade, ej böra förkastas.

Såsom grund för beräkningen af det specifika värmet har
jag tagit eqvationen My (z—1t') = (V+V') (t—t), hvaraf

SÖEEEES Nga
MYLLER
y = metallens specifika medelvärme mellan temperaturen x och t'.
J7= metallens vigt.
t = vattnets temperatur vid försökets början och
t' = väåttnets temperatur vid försökets slut.

V — vattnets vigt.
V'= vattenvärdet af kylfatet och de delar af thermometern och
blandaren, som inverka på försöken.

Kylfatets vigt =147,45 gr. (spec. värme 0,0939) Vattenvärde =13,840.

Blandarens » = 12,23 » (spec. värme BE » 6 fr a
Thermometerns » = 1,27 » (spec. värme 0,19768) » =0209;
Qvicksilfrets » = 6,66 » (spec. värme 0,03332) ”» = 0220

— 313 —

För hvarje försök afvägdes vattnet till 300 gr. Sålunda
blir alltid V+V =315,475 gr. för denna apparat.

Bland de erhållna (£—t) togs medium af 11 närliggande
och uppkomma på detta sätt för 250”, 200”, 150” och 100” med
noggrannhet bestämda (t—1t), hvilka, sedan de undergått ne-
danför uppgifne nödvändiga korrektioner, utgöra de fyra första
termerna af en serie, i hvilken jag på vanligt sätt enligt differens-
”kalkulen beräknat de öfriga. Genom insättning i formeln (1)
erhålles sedan det specifika värmet.

Den till oljebadet begagnade, Kongl. Vetenskaps-Akademien
tillhörige qvicksilfverthermometern, tillverkad i Berlin, befanns
vid undersökning vara väl calibrerad, men öfverallt visa 2” för
högt. Utom iakttagelse för detta fel, måste äfven korrektioner
anbringas för: 1:0 luftthermometerns olika gång med qvicksilfver-
thermometern; 2:0 qvicksilfverpelarens lägre temperatur vid det
observerade gradtalet, och hvilken uppkommer derigenom att ther-
mometerröret till största delen är utom oljebadet.

Beträffande den första af dessa korrektioner uppgifver V.
REGNAULT förhållandet mellan

luftthermometern och qvicksilfverthermometern vara

FE S 10/0 RR Tr RKA KAS SN STO SP AR RA rea +12
2/30 LS SERA 2 EON RE SS Er SE 25) DNR SN AAA PS KA +0",3
20 (Drar 2 ra ÄN Fn ANSSI 218 (01341 DNR ng + 0,0

Den sednare korrektionen möter svårigheter deruti, att den
ofvan oljebadet varande qvicksilfverpelarens temperatur med full-
komlig noggrannhet ej kan bestämmas. Likväl vågar jag tro, att
man kommer den sanna temligen nära, om man antager qvick-
silfverpelaren upptill hafva samma temperatur som den från olje-
badet uppstigande luftströmmen. Nedtill har jag antagit tempe-
raturen vara densamma, som thermometern visar. På denna
grund blir qvicksilfverpelarens temperatur. medium af dessa of-
vannämnde.

Om IT = temperaturen, som thermometern visar,
T = » hos qvicksilfverpelaren upptill,
T'== det gradtal, till hvilket thermometern är nedsänkt
i oljebadet (i förevarande fall => 9",5) samt

— 314 —

1 || o Sa
5 =() = förhållandet mellan glasets och qvicksilfrets sam-
)4

tidiga utvidgning för 1”, blir (T— TT") volumen af den qvick-
silfverpelare, för hvilken korrektion skall anbringas; och tempe-
T-—+ a)

2
raturen korrigerad (T>=T') (1 + FP AR + T'; hvilken for-

» - . re a
mel, bringad till enklaste expression, blir T'+ AN så
T" erhölls genom försök och är som följer:

vid 250? (T".=45?) korrigerade ;P—=253;5:

OTRS VERSER SE ARR = 202,3.
TOO AES SAO Jes bones = 151"2.
3 JOUR (= ==""R FOTS SA = 100,5.

Då alla korrektioner på. en gång iakttagas, blifva sålunda
för denna thermometer, nedsänkt i oljebadet till +9”,5,

vid Observerad T-. Sann T.
FOO VARE pls EN SE SL Re + 251”,5.
EPA UL Ö teg or SER AA + 200",3
= 2 53 LU ng EE Na + 149,2
SEERO OG ENT VITARE or Fe + 98,5

Hvarje tabell (1, 2, 3) har i den yttersta kolumnen (t'—t),
till hvilka, för återstående beräkningars lättnad, ofvannämnde
korrektioner äro öfverflyttade på följande sätt:

Om (ÅA) föreställer differensen mellan (t—t) vid 300” och vid
200", blir det korrigerade (t'—t) för t. ex. 250 =t—1t—0,015 ÅA,
0. S. Vv. samt för 100” =1'-—t + 0,015 ÅA, då (ÅA) i sednare fallet
föreställer differensen mellan (t'—t) vid 150” och 50?.

På Tab. 4 finnas (t—t) för de olika metallerna och der-
emot svarande spec. värme.

För Stål, Tackjern och Silfver hafva dessa data uppkom-
mit genom försök och beräkning, men för Jern och Platina har
det spec. värmet erhållits genom grafisk interpolation i förening
med beräkning.

Om man på ett rutadt papper (se Tafl. X) efter Tab. 4
på grafiskt sätt tager x-axeln att representera temperaturerna
och y-axeln motsvarande specifika värmet, så kan man upprita

315

en kurva för hvarje metall, som undersökes. Denna vill jag
kalla metallens specifika värmekurva.

I en muffel på Kongl. Myntet insattes 2 kapeller af eldfast
Man sökte att hålla samma temperatur under försöken.
På kapellen lades hvarje gång 2 af de 4 metallkulorna (Stål,

Tackjern, Silfver och Platina). Två experimenter gjordes med

lera.

hvarje kula, men 2 kulor togos alltid parvis, såsom 1:sta gången
Stål och Tackjern etc. samt 2:dra gången Stål och Silfver etc.
(se vidstående tabell).

1:sta gången. Vattenapparaten, som begagnades,

Meal Sr gg) var analog med ofvanbeskrifne, men
SV RER rymde 800 grammer vatten. För öfrigt
[NA
SR 175565 | 2,090 Stålkulans vigt =11,541 gr.

Tackjern. | 15,475 | 1,875 Tackjern ......... = 9,873.

SM TEIONSGELAn Silfver/ sms == il

Stina: | 18.600 177 0,390 latinare. see ="91291

VR sar Le SRS =26,550
2:dra gången.

Stål. 15,400 | 2,100
rd 13,300 '-0,800

Tackjern. | 17,260 | -1,835
| ös 17,600 | 0,345

Tages medium af dessa (t—t) samt insättes i formeln (1)
med antagande af flera värden på «, erhålles (se Tafl. X) 4
kurvor (a, a', a' och a”), hvilka jag analogt med föregående
benämning vill kalla metallens temperaturkurvor.

fer
Brr (a) (a”) (a”)
7 | Tackjern. Stål. Silfver.
2
LIE y J
LR Spec. värme.|Spec. värme.
90092 0,17426 0,06707
8509 | -0,18630 0,18470 0,07108
8009 | 0,19818 0,19649 0,07561
7507 1 -0,21169 | 0,20987 0,08079
«7009 | 0,22710 0,22521 0,08666

(a!)
Platina.

LÅ
Spee. värme.

0,037490
0,039744
0,042287
0,045 180

0,048490

Dessa måste
lemna lika mån-
ga (4) afskär-
ningar på mot-
svarande speci-

fika värmekur-

vor.

— 316 —

Tackjernets, Stålets och Silfrets temperaturkurvors afskär-
ningar med spec. värmekurvorna utvisade 895", 770” och 650? (se
Tal I: 9

Då sålunda en olikhet yppar sig, har jag antagit medium
(TT2") af dessa vara muffelns och kulornas verkliga temperatur
vid försöken.

Af Tafl. X och XI synes det sätt jag begagnat för att
vederbörligen höja Tackjernets och sänka silfrets spec. värme-
kurvor. Dock torde någon redogörelse för mitt förfarande vara
behöflig.

På Tafl. X föreställa b, b', b” Tuckjernets, Stålets och
Silfrets spec. värmekurvor, konstruerade ur Tab. 4. Deras tem-
peraturkurvor äro a, a', a'. Linierna bd, b”d” äro dragna på fri
hand från afskärningspunkterna vid 772” till kurvornas begynnelse-
punkter vid 100”. Dessa stycken äro sedan öfverförde till Tafl. XT,
der de med —-— betecknade linierna utgöra bd, b”d”. Med säker-
het kan man i denna skala”) afläsa 3:dje decimalen för hvilken
punkt som helst. Uppställes det aflästa spec. värmet för hvar
50”, uppkommer i Tab. 4 kolumnen för grafisk interpolation, Om
man tager differenserna, finner man vid undersökning af 2:dra
differenserna, att den 3:dje i det närmaste =0. Sökes sedan
den närmast öfverensstämmande serie, under det vilkor att dess
l:sta term börjar vid 0” på motsvarande kurva, blir serien ett
sannt uttryck af kurvan mellan uppgifne gränsor, De fullt dragna
(oprickade) linierna äro (Tafl. XI) dragne med ledning af se-
rierna. Såsom förut nämndes, hafva de med —-.— betecknade
linierna uppkommit genom grafisk interpolation.

Jag öfvergår nu till speciel redogörelse för hvarje metall
och dess motsvarande serie.

Tackjern (Serien A). Vigt = 9,873 gr.
Vid Bergsunds faktori gjöts kulan af det der vanligen be-
gagnade lättflytande engelska tackjernet.

Kä För att minska tryckningskostnaden är Tafl. XI transporterad till mindre skala
än den ursprungliga, hvarigenom de mindre indelningarne måst utgå såväl från —
denna som från 'Tafl. X.

V.' REGNAULT - (PoGG: Ann. B. LI, s. 237) har erhållit
0,12728 och 0,12983 vid 98". För motsvarande temperatur eller
100” blef mitt resultat 0,12958.

Stål (Serien B). Vigt = 11,241 gr.
Kulan var tillverkad af engelskt gjutstål. Vid 98” erhöll
'V. REGNAULT 0,11848. Mina försök hafva gifvit vid 100” spec.
värme 0,11997. Detta skiljer på 3:dje decimalen, men då en
olika halt af kol genom dess större spec. värme bör rubba dessa
förhållanden, finner man, att afvikelsen ej är stor.

Jern (Serien OC).

Att erhålla absolut rent jern som regulus är nästan omöj-
ligt. Jag har derföre ej kunnat dermed anställa direkta försök,
utan har förfarit på följande sätt.

Då man sammanställer och jemför Tackjern och Stål, fin-
ner man att vid 100” det förras spec. värme är större än det
sednares. Att detta torde uppkomma genom Tackjernets större
kolhalt har sannolikhet för sig. Men Tackjernets spec. värme
tillvexer med temperaturen i ett mindre förhållande än Stålets.
Derigenom inser man att Kolets bör tillvexa i ett ännu mindre
förhållande än någondera af dem. Vid någon högre temperatur
bör derföre Stål och Tackjern hafva samma spec. värme, hvaraf
är klart att en afskärning måste ega rum mellan Tackjernets och
Stålets spec. värmekurvor. Med tillhjelp af serierna A och B
finner man denna afskärningspunkt, genom en lätt beräkning,
vara vid 881”,5, der spec. värmet för Tackjernet och Stålet blir
detsamma eller 0,229671. Denna punkt är således gemensam för
Tackjern och Stål, d. v. s. för Jern och Kol eller rättare för
alla de ämnen, hvilka tillsammans med Kolet ingå i Tackjern
och Stål.

På Tafl. XI har jag från ofvannämnde punkt dragit
—-— linien på fri hand med ledning af Stålets (serien B) till
0,113794 vid 100” (V. REGNAULT för rent jern vid 98”). På
grund af detta är serien C bildad.

— 318 —

DULONG och PETIT funno för Jern vid 100? spec. värmet
0,1098 och vid 300” — 0,1218 (Tafl. XI den streckade (----- )
linien).

De mig veterligen sednaste försök i förevarande ämne hafva
blifvit gjorda af M. E. BEDE, Professor vid Universitetet i Lit-
tich, och återfinnas i »Recherches sur les chaleurs specifiques de
quelques métaux å différentes températures etc. (Presenté å la
Séance de V Academie royale de Belgique, le 3 Mars 1855)».

För jern har han erhållit vid 100” spec. värmet 0,11230,
142? — 0,11533-och vid 2472 — 0,12331:- (Tafl. XI den prie-
kade (Ei. ns ) linien).

Jag slutar af detta, att den af mig efter serien C dragna
linien icke har för stark böjning.

Kol.

Betraktelser öfver detta ämne stå i så nära samband med
det föregående, att jag på detta ställe derom vågar yttra några ord.

V. REGNAULT har erhållit för Kol spec. värme 0,24111,
men: »detta kan icke vara fullt riktigt, då med kolet följde en
mängd aska; emellertid skiljer det sig föga från det sanna vär-
det» — såsom hans egna ord lyda. (POGGENDORFFS Annaler,
Bd. LI, s. 230).

DE LA RIVE och MARCET, hvilka mycket sysselsatt sig med
undersökningar om detta ämne medelst afkylningsmethoden, hafva
funnit för Kol (beredt af kandisocker) 0,165 samt (för diamant-
pulver) 0,1192. (se PoGG. Ann. Bd. LII, s. 124).

Detta är för stor olikhet mot hvad V. REGNAULT erhållit.
Hans undersökningar äro af den noggranna beskaffenhet så till
apparater som beräkningsgrunder, att derom endast är en me-
ning inom den vetenskapliga verlden. Då man granskar den
tablå han uppställt öfver en mängd enkla kroppars spec. värme
vid 100? (98”) (se PoGG. Ann. Bd. LI, s. 235—237), finner
man att Svafvel, Fosfor och Kol hafva, i allmänhet taget, det
högsta spec. värme. Bland dessa har ej Kolet det minsta, då
blott 1,33 procent Kol i det Stål han begagnade (PoGG. Ann.

— 319 —

Bd. LI, s. 232) var tillräckligt att höja Jernets spec. värme från
0,11379 till 0,11848. Vore Kolets spec. värme endast 0,1192,
skulle detta omöjligt kunna verka så stora förändringar. Ännu
mer, om denna tankegång utsträckes till Tackjern (som blir
alldeles obrukbart, då Fosfor och Svafrvel i jemförelsevis ringa
mängd äro närvarande), finner man ännu större skäl för att
Kolet måste ega högre spec. värme än 0,1192; ty annars kunde
omöjligt Tackjernets spec. värme blifva 0,12728 eller 0,12983, d.
v. s. högre än Kolets. Det finnes ej något tänkbart skäl, hvar-
före V. REGNAULTS försök endast vid dessa ämnen skulle yppa
så betydliga anomalier.

Såsom jag ofvan nämnt vid redogörelsen för Jern, var af-
skärningspunkten mellan Tackjernets och Stålets spec. värme-
kurvor vid 881",5 — 0,229671.

Det tal jag erhållit afviker ej mycket från V. REGNAULTS
och leder mig till det antagande, att Kolets spec. värme helt
obetydligt tillvexer med temperaturen; ty, om Kolets närvaro är
den mest bidragande orsak att minska spec. värmetillvexterna hos
Tackjern, jemfördt med Stål och Jern, måste af samma skäl nämnde
tillvexter hos Kolet ensamt vara mycket mindre än hos Tackjern.

Spec. värmet 0,229671 vid 881”,5 utvisar under detta an-
tagande att serien C i det närmaste är sann och sålunda med
obetydliga fel uttrycker spec. värmets tillvexter från 0” till 1000”
eller högre temperaturer.

Silfver (Serien D). Vigt = 11,147 gr.

Detta bestod af finsilfver från Kongl. Myntet. Dess halt
99 procent. Således var det särdeles rent.

Serien D är bildad på samma sätt som de föregående.

Vid de försök, som gjordes vid Kongl. Myntet, syntes ett
svagt intryck af kapellet på silfverkulan. Kurvan a” (Tafl. X)
blir å ena sidan gräns för Silfver som fast kropp. Punkten d”
eller 772? är då den temperatur, vid hvilken Silfver börjar för
ögat smälta. Olika författare hafva olika uppgifter om detta
förhållande. De flesta förlägga (på hvad grund känner jag icke)

— 320 —

Silfrets smältpunkt vid 1000”—1100”. (PECLETS Traité de la
chaleur vid 999").

Af Tafl. X synes, att i sådan händelse silfrets spec. värme
vore i det närmaste konstant, hvilket är omöjligt, ty på samma
gång skulle spec. värmekurvorna för Tackjern och Stål rubbas
ur sitt läge samt deras afskärningspunkt falla betydligt lägre,
hvilket ej heiler är möjligt efter förutvarande betraktelser öfver Kol.

Det synes häraf, att förut behandlade kurvor icke ligga
för lågt.

Men författarne mena sannolikt icke med metallens smält-
punkt det stadium, då den börjar smälta — mjukna — utan då
den fullständigt till alla dess delar öfvergått i flytande form —
analogt med vatten vid 0? — eller med andra ord emottagit sitt
smältvärme.

Platina (Serien E). Vigt = 9,129 gr.

Kulan var tillverkad i Paris. — metallen från DESMOUTIS
fabrik. För att direkt hos denna metall finna spec. värmets
tillvext med temperaturen, hade det varit nödvändigt att göra
analoga försök i olja i stället för vatten. Men då i all-
mänhet experiment af denna art äro svåra och tidsödande,
hade uppstått förökade svårigheter och tidspillan. Jag ansåg
derföre, att försöken med de öfriga metallerna lemnat tillräcklig
noggrannhet för mitt ändamål, och har sålunda endast gjort nå-
gra experimenter vid 100”.

V. REGNAULT har 0,03243 och 0,03293.

Mina försök lemnade 0,03266. Från denna punkt har jag
(se Tafl. X) dragit kurvan med ledning af ofvanliggande Silfver

"i

till afskärningspunkten (d”') mellan temperaturkurvan (a”) och
temperaturen 772”.

Spec. värmet, grafiskt interpoleradt derifrån till 800”, är
0,0452.

Kurvan b”', dragen efter Serien E, upptager spec. värmet
vid 800? och vid 100” samt är liksom förut utsträckt till 0” eller

1:sta termen i serien.

— 321 —

DULONG och PETIT hafva funnit vid 100” — 0,0335 och
vid 300” — 0,0355. (Tafl. XI den streckade (----) linien).

Detta i förening med hvad förut är nämndt vid Silfver
gör mer än sannolikt, att den af mig efter Serien FE konstrue-
rade kurva (b”') icke är för hög.

POUILLETS kurva, dragen efter hans uppgifter, är den pric-
kade (—:-—) (Tafl. XI). Den blir en rät linie, hvilket är föga
sannolikt, då, vid de öfriga metallerna, alla mina försök, jem-
förda med dem af DULONG och PETIT m. fl., intyga, att de af
mig s. k. spec. värmekurvorna blifva kroklinier.

Mitt ändamål har varit att genom en tillräckligt noggrann
kännedom af det specifika värmets tillvext med temperaturen
åstadkomma på denna väg ett säkert Pyrometersystem.

Den praktiska tillämpningen är ganska enkel och har jag
redan begagnat den samt funnit vid bedömande af högre tempe-
raturer en öfverraskande noggrannhet och säkerhet i jemförelse
med andra medels användande. Sjelfva systemet, då man be-
traktar de grafiskt konstruerade kurvorna, visar äfven att så
bör inträffa. Ty observationsfel hafva allt mindre och mindre
inflytande, ju högre temperaturerna blifva, hvarigenom vatten-
apparatens användande som pyrometer blir allt säkrare och
säkrare just vid de temperaturer, då andra medels användande
aftager i tillförlitlighet.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 17. N:o ?. 2

Tab. 1.

Tackjern.

322

Vigt = 9,873 gr. .

Temperatu-
rerne.

— 1,270

Medium
af

Medium
af
11 media.

Korrektion
för
oljebads-
thermome-
tern.

z IH 4 > I
& 5 =S 1,280 ( 1,277 | | |
16,200. | - + 1,200 ; | | |
290 15,200 I 223 1,210 hk 1.200 |
| 17,185 55 |
16.310 4 1,135 |
250 14,340 41450 | 1,140
12900 7/70 |
15,925 | — 1115 |
17,425 tar] 400 > |
270 14.440 — 1120 | 1,119
13,900 + 1,140 |
17,175 — 0,990 |
| 16,250 005 ;
260 15,385 —1,100 ( 1,051
14,120 + 1,100
16,150 =S (ö | | pa ;
15,450 + 0,965 ra Z
250 15,450 ETT ög TEES | 1,007 1,000
14,400 + 1.010)
16,010 NUÖN2A | | |
14,900 + 0,950
240 11,960 — 0,950 ( 09.44
| 16.400 + 0,950 | | |
| 13,700 = 0;8835, | GR
12.360 4 0.900
230 16,210 — 0.880 0,891 |
14,350 + 0,909 | |
4000-500 | Pe
13,825 + 0,885 | NE |
ov 14.350 JON d0 ser NBL |
15.240 + 0860 |)
17,700 ESS | K i
16,930 + 0,825
210 13,100 — 0.840 | 0,829 |
11,400 + 0.840
17,240 0,7625 || | Är
200 16,540 250:740 0,760 | 0,772 0.771
15,745 + 0,775 || |
14,825 —0),725 |
17,200 + 0,700 rast SA)
190 19.590 — 0,725 0,716 I
19.175 4 0,7 15 |

Temperatu-
rerne.

Medium
af
vt.

0,680

0,644

17,775 01675
18,075 + 0,675
180 15.675 = 0675 |
14.885 40.693 |
| 18,225 01623
17.100 + 0.625
170 13.900 RN 67 3 |
16,350 + 0.650
17,750 —0,600
17.530 + 0.610 a
160 12.900 — 0.600 | 0.605
13.685 + 0.610
18.300 —0,540
18.700 + -0,575
150 13.050 — 0,560 |
14,240 + 0,550
18,725 —0,500
13.500 + 0.515
120 13,125 —0,485 |
15.400 + 0.500
18,900) — 0,4100 |
13.600 + 0,470
130 12.360 —0.485 | 0,454
14.160 + 0,460
17,890 —0,415
Rö 17.000 02301
13.400 —0,400 [4
15.900 + 0,450
18,050 ==50'350
18.290 + 0.390
110 12.740 — 0.390 |
16,175 + 0.375
18,125 =—0,345 |
18.325 + 0.325
100 13.200 — 0.300 |
14.300 + 0.340
134004) "| T- —0;3007-
20 13.375 + 0.275 ?
0 13300 —=0,215 -
80 13,585 + 0.260 ? 0,237
11,900 —0,210
70 12.890 + 0250 |?
TR 13,175 == 0105
60 13.600 4 0,200 ?
12,425 —0,125 |
50 14.390 + 0.140 ? 0,13?

Med. 15,42.

0,376

Korrektion
för
oljebads-
thermome-
tern.

Medium
af
11 media.

Tab. 2.

Temperatu-
rerne.

:

Stål.

324

v—t

Vigt = 11.241 gr.

Korrektion ES

Medium
af
t'—Lt.

Medium

a
11 media.

för
oljebads-
thermome-

tern.

300

270

240

210

200

190

12,185
15,025

17,685
16,410

11,000
17,590
17,200
12,085

17,490
17,200
12,775
13,510

17,200

15,860
13,150
14,050

14,800

16,450
13,500
14,400

16,490

15,775
13,800
14,900

15,375

17,050
15,490
14,500

16,800

16,185
13,300
16,390

17,485

16,100
14,500

17,310

16,890
18,700
18,075

16,975

16,450
18,700
18,120

NS OO
TTO TA :
JR
RR

1,0878

0,8250

1,0790

0,8235

| Korrektion
af
oljebads-
11 media. | thermome
tern.
15,750
17,460 + 0,735
180 18,400 20G25 | 0,750
18,490 + 0,790
16,700 — 0,650 rd T
16,375 + 0,660
170 18.000 = 0700 | 0,677
17,900 + 0,700
15,550 — 0,600
15,160 + 0,630
160 18,160 — 0,660 | 0,637
16,860 + 0,660
17,350 — 0,550
16,200 + 0,575 5 [
150 18,200 | —0,550 | 0,566 0,5804 | 0,5838
17,600 4 0,590
15,175 — 0,500 SR
16,410 + 0,515
110 17,125 — 0,525 | 0,529
15,925 + 0,575
16,160 — 0,460
16,700 + 0,500
17,900 + 0,500
15,775 — 0,450 (ar
16,425 + 0,425
120 17,375 — 0,450 | 0,431
16,500 + 0,400
16,475 = 0,375
16,075 + 0,375
0 16.625 TF 0340 | 0,372
15,850 + 0,400
16,150 — 0,340
15,890 + 0,340
100 17.510 — 0.310 | 0,332 0,3529 | 0,3590
17,190 + 0,340
90 15,800 — 0,300 |
13,400 + 0,325
80 14,000 — 0,290
14,300 + 0,300
70 13,625 — 0,225
13,3800 + 0,210
14,340 — 0,165
| 60 13,985 + 0,185 ?
14,075 — 0,175 sa
Lo | där | 015 I a
| Med. 16”. fest

Tab. 3.

326

Silfver. Vigt = 11,147 gr.

Temperatu-
rerne. |

290 4 0.635

— 0,590

13.425 4 0.625

280 13.800 — 0,575
13.500 + 0.600

15,600. | —0,575

14.900 + 0.600

270 13.200 — 0.530

| 14,225 + 0,550
| 13,840 — 0.550
12.925 + 0.575

260 14 280 —0:530
13.850 + 0.550

|— 25278. | 0,9525

14.580 + 0.530

250 14,125 — 0.515
14.700 + 0.310

| 13,800 | —0,500
15.800 + 0.500

| 240 16,010 — 0,460
15.590 + 0.490

14,985 —0,485

14.400 + 0.490

230 17.023 —0,425
16.675 + 0,475

16,000 SES)

15.475 + 0,475

220 17.300 — 0,410
17.310 + 0.410

14,960 —0,440

14.365 + 0.460

210 14.650 — 0.400
14.300 + 0.400

18.350 0,425

200 14.860 0.370

| 14,380 0.407

| 8,610 0,397

190 14.920 0.370

|- 7: 45390 0,355

— 0,650
+ 0.650

— 0,615

Medium

| |
Medium |
af
11 media.

Korrektion
för
oljebads-
thermome-
tern.

0,3953

Korrektion
ER Medium Medium för
IN t. t'—t. af af oljebads-
z t—Lt. 11 media. | thermome-
tern.
; I
| — 18,490 0,322
180 14.530 0.350 0,337
| 15.500 0.337
17,120 0,325 i
170 14,680 0,312 0,325
14,580 0.337
17.890 0,312
160 15,200 0,305 0.307
15,230 0.305
17,690 | 0,257
150 15.400 0.280 0,279 0,2789 | 0,2S07
13.250 0.300
16,920 0,257
140 15.500 0,230 0,257
14.000 0.280
18,290 0,207
130 14.450 0.225 0,227
14.680 0,250
16,680 0,225
120 15.210 0.207 0,213
14.600 0.217
16,480 0,187
110 14.540 0.200 0,187
14.670 0.175
100 | 15.000 i Gt Jå oa710 | 0 0.1738
| 15,440 | —0,120
| 20 15,375 + 0.150 : Sek
| F EE
” 80 15,600 — 0,110 IS
Nn 15.210 + 0.125
0 IS ngr $i JAR Posh
Y 15,700 — 0,100 ;
& | 70 14.900 + 0,125 ? 0:112
, 15,975 — 0,100
i | 15,25 bot 0:100
14700 | —0,100
| 50 15.100 + 0.090 ? 0.095

FR

Med. 15",1.

'Tamyje1adwap,

328 —

Engelskt Tackjern.

Engelskt Gjutstål.

Spec. värme.

0,14515
0,14211
0,13911
0,13621
0,13347
0,13109
0,12958

Grafiskt
inter-
poleradt.

0,21200
0,20250
0,19450
0,18670
0,17900
0,17200
0,16470
0,15820
0,15270
0,14750
0,14300
0,13920
0,13420
0,13220
0,129358

Serien A.

0,25788
0,23370
0,21200
0,20208
0,19278
0,18410
0,17604
0,16860
0,16178
0,15558
0,15000
0,14504
0,14070
0,13698
0,13388
0,13140
0,12954
0,12830
0,12768

vt.

5,875|

4,643

3,599

Spec. värme.

Beräk-
nadt.

0,21030

0,19050

0,17295

0,15766

0,14463
0,13893
0,13387
0,12941
0,12552
0,12231
0,11997

Grafiskt
inter-
poleradt.

0,21030
0,19950
0,19050
0,18070
0,17295
0,16420
0,15766
0,15000
0,14463
0,13893
0,13387
0,12941
0,12552
0,12231
0,11997

Serien

Jern.

Silfver.

Serien C.

0,403 149
0.363659
-10,327041
0,293215
0,262421
0,234419
0,209289
0,197801
0,187031
0,176979
0,167645
0,159029
0,14950 |0,151131
0,14280 |0,143951
1 0,13580 |0,137489
I 0,13030 |0,131745
D,12520 |0,126719
),12140 |0,122411
0,11820 |0,118821
10,11530 |0,115949
0,113795| 0,113795
a 1 0,112359

— |0,111641

Spec. värme.

Grafiskt
inter-
poleradt.

3,0371 0,10950] 0,08010
RN ERE PN rar
2,360| 0,09752] 0,07520
107.320
1,799| 0,08705/ 0,07 120
I INi05920

0,961

CR ön 0,06750

—LL 9,06600
0,07066] 0,06420

0,799] 0,06752) 0,06270
0,644| 0,06397| 0,06 150
0,518/ 0,062411 0,06030

0,395
0,281

0,06046) 0,05920
0,05895] 0,05850

0,1741 0,058001 0,05800

Serien

0,08010
0,07738
0,07483
0,07245
0,07024
0,06820
0,06633
0,06463
0,06310
0,06174
0,06055
0,05953
0,05868
0,05749
0,05749
0,05715
0,05698

Platina.

Spec. värme.

VE ;
Berik-
nadt.

Grafiskt
inter-
poleradt.

Serien
E.

— |0,082096
— 0,076168
—[0,070616
—10,065 440
— 10,060640
— [0,036216
— [0,032168
— |0,048496

0,04520/0,045200

0,04320/0,043693
0,04150/0,042280

0,040300,040961

0,03930,0,039736

0,03850 0,038605

0,03750 0,037568

0,0369010,036625

0,03610/0,035776

0,03540/0,035021

0,03470/0,0347 60

0,03400/0,033796

0,03340/0,033326
0,03290/0,032950
0,03266/0,032668
— |0,032480
—-—10,032386

— 330 —

Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek.
(Forts. fr. sid. 306).
Från K. Commerce-Collegium.

Report of the Smithsonian Institution 1859.

Från K. Vetenskaps-Societeten i Upsala.
Nova Acta. Ser. 3:a. Vol 2.
Arsskrift. Arg. 1.

Från K. Danske Videnskabernes Selskab i Köpenhamn.
Skrifter. 5:e Reekke. Naturvidenskabelig Afd. Bd. 4: 2. 5: 1.
Oversigt 1858.

Från Académie BR. des Sciences i Bruzelles.

Mémoires couronnés. Collection in 8:0. T. 9.
Bulletins. -2:e Sér. T. 7, 8.
Annuaire 1860.

» de I'Observatoire 1860.
Vv. MAERLANT, J. Der Naturen Bloeme, uitg. door J. H. BorRMANS.

Del. 1. Bruss. 1857. 8:0.
» Rymbybel, uitg. door J. DaAvip. Del. 1—3. Bruss.
1858. $8:0.
Från British Association for the advancement of science
29:th Report.
Från Natuurkundig Vereeniging in Nederlandseh Indiö i Batavia.
Verhandelingen. D. 3, 4.
Natuurkundig Tijdschrift. D. 14: 4—6. 15: 1—6. 16: 1—6. 17: 1—6.
Från Académie Imp. des Sciences i St. Petersburg.

Mémoires. T. 2: 1—3.

» présentés. TI. 8.
Bulletin. T. 1: f. 10—36.

Från K. K. Akademie der Naturforscher i Jena.
Nova Acta. T. 27.
Från K. K. Geograplische Gesellschaft i Wien.

Mittheilungen. Jahrg. 3: 3.

== J00.
Från Zoologisch-Botanischer Verein i Wien.

Verhandlungen. Bd. 9.

Från Författarne.

LILLJEBoRG, W. Les genres Liriope et Peltogaster, H. RATHKE,
avec supplément. Ups. 1859, 60. 4:0.

Rypevist, C. M. Historisk-statistisk beskrifning öfver Götheborg.
Götheb. 1860. 38:0.

THOMSON, C. G. Skandinaviens Coleoptera. T. 2. Lund 1860. 8:0.

ZETTERSTEDT, J. W. Diptera Scandinavize. T. 14. Lunda 1860. 8:0.

BaBBAGE, CH. The Exposition of 1851. 2:d Ed. Lond. 1851. 8:0.
samt två småskrifter.

FORCHHAMMER, G. Bidrag till Skildringen af Danmarks geographiske
Forhold. Kjöb. 1858. 4:0.

QvuETEÉELET, ÅA. Observations des phénoménes périodiques, 1858. Brux.
1860. 4:0. jemte 3 småskrifter.

Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum.

Zoologiska afdelningen.

Af Hr Knut Ljunglöf.

En Falco rufus 29 med 3 ungar i dundrägt.

Af Hrr Studerande Beskow och Moll.

Nio stycken foglar från Gottland.

Af Studeranden G. Retzius.

Tio foglar, ett större antal af Triton punctatus, två petrifikater och
fem fogelbon från Gottland, samt tre fogelbon med ägg från
Stockholms-trakten och några exemplar af Gobius Stuvitzii från
Bohus län.

Af Commissarien M. Cajanus.

En Tringa platyrhyncha samt sex andra foglar från Gefle-traukten.

Af Jägmästaren Lundborg.

En Strix Tengmalmi och en Falco haliaétos.

Af Major Nijsbeth genom Professor Glas.

En röd lefvande kräfta.

Af Handlanden C. Porsberg.

En Falco apivorus från skärgården.

Af Baron G. Cederström.

Flera exemplar af Petromyzon planeri och af Ammocoetes branchialis,
en samling Entomostraca och andra Crustaceer från åtskilliga af
Sveriges färskvatten.

Af Studeranden C. Nyström.

En samling Entomostraca från Stockholms omgifningar.

Botaniska afdelningen.

Af D:r Ferdinand Miller, i Victoria.

107 arter sydaustraliska phanerogamer.

Af Professor Lange i Köpenhamn.

363 phanerogamer från åtskilliga delar af Spanien.

Aj Professor Horaninow i St. Petersburg.

48 phanerogamer från Vestra Songariet.
106 » » Peking.
50 » » Kinesiska Mongoliet.

Af Prosten Lestadius.

En betydlig samling vexter från Torneå lappmark.

Af Mag. C. P. Lestadius.

77 phanerogamer från Torneå lappmark.

— 333 —

Mineralogiska afdelningen.

Af Hrr Tellef och Johan Dahl.

Åtskilliga utmärktare mineralier från Norrige.

Af Notarien J. F. Ek.

En mineralstuff från Småland.

STOCKHOLM, 1860. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE.

Öfversigt at KVet Ak. Förhandl. 1860

ee

Platina

100 200 300 400 500 600 700 SO0 9200-7000

18

17

13

i"

0 10

09

08

07

06

0,05

OM

(1,03

Olversigt at K Vet Ak Förhandt 1560 Tall XI

Stil

Påret

Platina Dulong" KK
S

Oo 100 200 3500 400 500 600 TOO 800 MO IOOO I1O0 1200-1300 HOP 1500 1600 NO0

ÖFVERSIGT

KONGL. VETENSKAPS-AKADEMTIENS
FÖRHANDLINGAR.

Årg. 17. 1860. JB 8.

Onsdagen den 10 October.

Herr S. LOVÉN redogjorde för den berättelse Adjunkten vid
Wisby Elementar-läroverk Hr G. LINDSTRÖM afgifvit om sina,
med understöd af Akademien utförda undersökningar öfver Got-
lands Brachiopoder. "

Hr LINDHAGEN fortsatte och afslutade berättelserna om så
väl sin egen som Observatorns i Lund Hr A. MÖLLERS resa till
norra Spanien, för att derstädes observera den totala solförmör-
kelsen af den 18 Juli d. å. ""

Sekreteraren föredrog en af Hr LINDMAN insänd uppsats:
Om några defimita integraler, jemte summering af några finita
serier. "

Hr ANDERSON framlade det första häftet af det under led-
ning af Hr FRIES af Akademien, med offentligt anslag, utgifna
arbetet: Sveriges ätliga och giftiga Svampar, samt föredrog en
uppsats af Hr Candidaten S. O. LINDBERG: Om rottrådsbildning
inuti Radisor.

Hr LovÉN förevisade några i Vettern och Venern af Frih.
G. C. CEDERSTRÖM och Stud. Hr HJ. WIDEGREN upptäckta Cru-
staceer, och framställde betydelsen af dessa fynd för kännedomen
om nordens naturförhållanden under den post-pliocena perioden.

Hr BERG meddelade några underrättelser från den sednaste
Statistiska Congressen i London.

Hrr SUNDEVALL och S. LoVÉN hade enligt uppdrag afgifvit
betänkande med anledning af K. Kammarkollegii skrifvelse an-
gående fisket i Nora sjö.

— 336 —

Akademien kallade genom anstäldt val, till ledamot af sjunde
klassen, Professoren vid K. Carolinska Medico-Chirurgiska Insti-
tutet, Frih. G. V. DUEBEN.

Akademien beslöt att inleda utbyte af skrifter med Sociedad
de Naturalistas Neo-Granadinos i Bogota.

Följande skänker till Akademiens Bibliothek samt det Natur-
historiska Riks-Museum anmältes:

Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek.

Från Kejserl. Franska Regeringen.
Annales des Mines 1859: 3, 4.

Från K. Civil-Departementet.
LJUNGGREN, G., Kartor öfver Sveriges Städer, N:i 32, 43, 45—84:

Från K. Sundhets-Collegium:
Underdånig Berättelse om Medicinalverket 1858.

Från Kejserl. Universitetet i Helsingfors:
Akademiskt tryck läsåret 1859, 1860.

Från Boyal Society i London:

Philosophical Transactions, Vol. 149: 1, 2.

Proceedings, N:o 37—39.

List, 1859:

Greenwich astronomical, magnetical and meteorological Observations
1858.

Greenwich magnetical and meteorological Observations 1858.

Observations made at the Observatory at S:t Helena. Vol. 2:

A1rY, G. B. Reduction of the Observations of the Moon, made at
Greenwich 1831—1851. London 1859, 4:0.

ROBINSÖN, T. R. Places of 5,345 stars observed from 1828 to 1854
at the Armagh Observatory. Dublin 1859, 8:0.

Från BR. Geographical Society i London.

Journal, Vol. 29:
Proceedings, Vol. 4: 2, 3:

Från Zoological Society i London.
Proceedings, 1859: 2, 3: 1860: 1, 2.
(Ports. sid. 423.)

— 337 —

Bidrag till kännedomen om Gotlands Brachiopoder.
Af G. LINDSTRÖM. ')

[Meddeladt den 10 Oct. 1860].

I förhoppning om att framdeles få lemna utförligare beskrif-
ningar öfver Gotlands Siluriska brachiopoder, anhåller jag, att
här få framlägga en öfversigt af alla mig bekanta Gotländska
arter af denna ordning, jemte några anmärkningar öfver de lager,
i hvilka de förekomma. Men först må det tillåtas mig, att inför
Kongl. Vetenskaps-Akademien få uttrycka min djupa tacksamhet
för de fleråriga anslag, genom hvilka Akademien hbefrämjat de
undersökningar, öfver hvilka det efterföljande lemnar en redogörelse.

Gotlands Leth&ea utgöres för närvarande af 418 redan be-
skrifna eller i någon mån bearbetade arter, nemligen:

Trilobiter

NE SS FASAN NNE SD AR TTR ÄN AA NE on kö VEN ont FS AETLe 40 arter.
CET AGSLS SVE pe a SE SAR 2 RESAN SRA SE SR GT AR TMA SA ae SAR
Öfriga Crustacéer, såsom Eurypterus och Pterygotus... 5 »
KÖR TID ALO I OCLET ee Un Ake ss SN SR ERE Se vie SE SSR ARR SRA 12) »
BIGETO RO GEML NL doo stader eg seen DNS t UN SELL lack FE ra 2”) »
(SRETLOPOUERS S5 218. rg Seas a us gj No SER REA AEA hota 22?) »
TEGS Ce EN at a NG) ATEN dk pe EN rd RA RE SES dat SRA RA 00 125)
Bra CHIOP OCT eg one or Be rr gra NN on g ss vin a 88?) »
MORTO TG GOT2 stog SR San se ade ANN NR NES SE Sr SÖ ve CAKE a RT 150 ") »
HTS LVD ET SNS SS Sch StWäss a 0 ön Nell As ga SÖS ÄRE Se va SL SRA 80 ?) »

Summa 418 arter.

Bland dessa ordningar synas brachiopoderna vara de vigtigaste
för betecknandet af de Gotländska Silurlagrens särskilda länkar.
Ty den stora betydelse för karakteriserandet af olika lager, som
i den äldre afdelningen af den svenska Silurformationen tillkom-
mer trilobiterna, synes i den yngre, på Gotland, vara brachiopo-

!) Härtill tafl. XII, XUI, XIV.

?) Enligt HisINGER och FR. SCHMIDT.

Dessutom förefinnes ett stort antal obe-
stämda arter.

3) Endast sådana arter upptagas här, som medelst rikligt tillgängliga eller väl
bibehållna exemplar kunnat säkert bestämmas.
men alltför ofullständiga att kunna bearbetas.

") Enligt uppgift af ANGELIN i BARRANDE, Paralldle etc., p. 61.

5) Af mig insamlade.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 8,

Atskilliga andra förekomma,

— 338 —

derna förbehållen. Ehuru crinoidéerna, enligt ANGELIN, utgöra
en vida artrikare grupp, äro de af en så sällsynt förekomst, att
man svårligen eller åtminstone icke så lätt och tydligt kan af
dem få hjelpreda vid bestämmandet af ett lagers ålder, som af
brachiopoderna. Korallerna äro ej heller, oaktadt sin stora rike-
dom på arter, på långt när så orienterande som brachiopoderna,
då endast några få former, nedanföre anförda, utmärka vissa
lager. Redan i min andra reseberättelse, inlemnad till Kongl.
Vetenskaps-Akademien 1858, kunde jag, hufvudsakligen på grund
af brachiopodernas utbredning, indela Gotland i tre tydligt skilda
faunor. Svårigheten i att antaga, det trenne så olikartade fau-
nor lefvat samtidigt inom en så inskränkt rymd som Gotland,
väckte den förmodan, att de snarare borde anses tillhöra tre olika
perioder af den öfversiluriska tiden. Det har äfven lyckats mig,
att bringa denna förmodan, åtminstone till en del, till visshet,
då öfverlagringar anträffats på ett par punkter.

Det är naturligt, att mycket i de framställningar öfver lagrings-
förhållandena, som här lemnas, genom kommande undersökningar
— noggrannare och långvarigare än de af mig anställda — måste
blifva fullständigare eller komma att ses i en annan dager. Men
jag har dock, för vinnandet af en så klar öfverblick som möjligt
af de erhållna resultaterna, vågat framställa en indelning af de
Gotländska lagren i tre grupper, på grund af öfverlagring och
fossiliernas förekomstsätt. Dessa tre grupper sammanfalla till nå-
gon del med dem, som blifvit uppställda af Sir RODERICK MUR-
CHISON ') och Mag. FRIEDR. SCHMIDT ?). I närmaste likhet med
SCHMIDT kallar jag dem: A) Wisby-gruppen, B) Medel-Gotland,
C) Syd-Gotland ?). Deras gränser äro uppdragna på kartan, T. XIV.

!) Silurian Rocks of Sweden, Quart. Journ. Geol. Soc., TIT, 1847, pag. 18.

?) Beitrag zur Geologie der Insel Gotland. Dorpat 1859.

3) Jag kan icke här underlåta, att omnämna den stora tacksamhetsskuld, hvari jag
främst står till Hr Prof. S. LOVÉN, som på det varmaste genom meddelandet af
talrika litterära hjelpkällor och i öfrigt befordrat mitt företag, samt vidare till
Mr. THOMAS DAVIDSON i London för en värderik samling af engelska bra-
chiopoder och för lemnade upplysningar öfver flera identiska arter. Dessutom
är det mig en kär pligt, att tacksamt erkänna den hjelp jag genom meddelade
materialier och upplysningar erhållit af Herrar E. WALMSTEDT, ÅNGELIN, FR.
SCHMIDT, TH. KJERULF, ÅA. FRITSCH, J. G. CLASON, C. J. BERGMAN, L.
FEGRAUS m. fl.

— 339 —

A) Wisby-gruppen. Dess nordligaste gränspunkt är vid
Hallshuk. Härifrån sträcker den sig i sydvestlig riktning i ett
smalt med kusten jemngående bälte till en backe något norr om
Gnisvärds fiskeläge. Söder om denna sistnämnde punkt betäckas
lagren af sand och grus, och vid stranden af Gnisvärd komma
lager med medelgotländska försteningar i dagen. Det är hufvud-
sakligen i de branta klippväggarne eller klintarne vid stränderna,
som man får goda genomskärningar och kan insamla fossilierna.
På sjelfva platåen äro Wisby-lagren föga synliga, emedan de der
till största delen betäckas af en hård, hvitgrå kalk, hvilken jag,
till följe af dess fossilier och dess sammanhang med östligare la-
ger, anser för medel-gotländsk. På en karta blir således den
äldsta gruppen litet synlig och framstående. Det är endast på
några få punkter, der hafvet fordom bortsköljt den öfre kalken,
som man går på dess skiktytor.

Gruppens mägtighet belöper sig till inemot 160 fot, om man
från dess högsta punkt Högklint (med ungefär 200 fot) frånräknar
40 fot för det öfversta, icke dithörande lagret.

På grund så väl af paleontologiska som petrografiska känne-
tecken kan Wisby-gruppen sönderdelas i tre särskilda afdelningar
eller lager. Man kan knappast inom någon Gotländsk grupp, så
tydligt som inom denna, öfvertyga sig om, att de olika lager, af
hvilka hvarje grupp består, hvart för sig, innesluta åtskilliga
egendomliga former, hafva så till sägandes sin egen fauna. Men
derjemte förekommer äfven ett antal arter, som dels äro gemen-
samma för alla bäddar inom samma grupp, utan att förekomma
utom densamma, dels äro gemensamma för en grupp och den
närmast yngres lager, ja äfven för alla de Gotländska lagren.

Med få eller obetydliga afvikelser är lagringssättet detsamma
utefter hela den kustlinie, der klippväggarne bestå af Wisby-
gruppens lager, så att beskrifningen på en punkt blir gällande för
alla. Den äldsta bädden (a) har en mägtighet, som vexlar från
6 fot — såsom söder om Wisby hamn — till 20 fot, såsom vid
JHögklint. "Stundom sänker den sig äfven till följe af lokala böj-
ningar under hafsytan och Blir ej synlig. Ty fastän lagren i all-

— 340 —

mänhet hafva ett mycket regelbundet horisontelt läge, gifves det
dock ställen, der detta läge är rubbadt och der de öfre, af en
fastare bergart bestående lagren efter allt utseende genom sin
tyngd inverkat på och stört underbädden. Denna underbädd be-
står af en ljust blågrå eller stundom grönaktig, mycket lerhaltig
mergel, hvilken lätt faller sönder i tunna skifvor och af det öf-
versköljande hafsvattnet sönderdelas och omarbetas till en lös och
mjuk massa. I denna mergel ligga tunna band af en tät, finkor-
nig, ljusgrå kalksten af omkring en tums tjocklek. Oftast består
denna kalk af slitna och rullade korallstycken af slägtena Haly-
sites, Heliolithes, Favosites. Man anträffar här äfven i mängd
vackra och tydligt utbildade krystaller af svafvelkis. Särdeles
utmärkande för denna låga mergelbädd äro de talrika, fina, svart-
färgade alglika aftryck, som komma i dagen när man klyfver de
tunna mergelskifvorna. Här finnas äfven de svartglänsande mun-
och extremitetdelar af en crustacéform (Pterygotus?), som högre
upp blifva så talrika. De för lagret utmärkande försteningarne
äro: Phacops 4-lineata, Bronteus platyactin, Leperditia baltica,
Spirifera Marklini, Cyrtina (2) multisulcata, Spirig. retieularis
var., Rhynchon. spherica var., Orthis Lovéni, Orthis Wisbyensis
(äfven i b), Orth. Davidsoni, Porambonites sp., Strophom. Walm-
stedti, Strophom. Lovéni (en egendomlig form af denna art), Pa-
lceocyclus porpita (här öfvervägande, fast stundom såsom vid
Hallshuk förekommande i närmast högre lager), Heliolithes Grayt,
Plasmopora petaliformis, Alveolithes Fougti, Goniophyllum pyra-
midale (äfven någon gång anträffad i b), Aulacophyllum mitra-
tum, Cyathophyllum angustum, Cystiphyllum spec.

Den bädd (b), som deröfver vidtager, består äfven af mer-
gel, omvexlande med band af grå kalk, hvilka tilltaga i mägtig-
het och mängd ju högre man kommer i lagret, under det att
mergelbanden blifva allt tunnare och sällsyntare, samt slutligen
försvinna. Koraller utgöra ofta kalkens hufvudmassa och Haly-
sites catenularia bildar på detta sätt långa sammanhängande ban-
kar. Egendomliga former äro Spirig. imbricata var. lamellosa,
Spirig.(?) Angelini, Spirig.(?) Grayi, Orthis Wisbyensis, O. biloba

— 341 —

var., ÖO. acuta n. sp., Strophom. Lovéni, Ptychophyllum patella-
bum, Cystiphyllum sp., Omphyma sp.

På b hvilar den så kallade enkrinitkalken (c). Denna är en
hård krystallinisk kalksten, fylld med stammar och stycken af
enkriniter, fläckvis röd och liggande i regelbundna qvaderstenslika
block. Det är från denna som man, hufvudsakligen vid Likershamn,
hemtat en mängd af dessa prydliga enkrinitformer, som äro så ut-
märkande för Gotland. Äfven denna kalk genomskäres af ytterst
tunna, blåa mergelband, i hvilka en stor mängd väl bibehållna
brachiopoder och koraller förekomma. Men af alla dessa är det
endast två former som utmärka lagret, nemligen Orthis basalis
DALM. och Spirig. imbricata SoWw. Af de öfriga visa sig Orth.
punctata VERN. och Spirig. circe(?) äfven i de yngre Fårö-lagren.
Det är i de lägre delarne af denna bädd, som man vid Wisby
anträffar en på crustacelemningar rik mergel, hvilken dessutom
innehåller spår af Discine, Lingul& och en bred Strophomena med
raka, odelade strålar.

B) Medel-Gotland. Hufvudmassan af de Gotländska
lagren innefattas inom denna grupp. Dess nordligaste punkt lig-
ger vid Långhammarshammar på Fårön och dess sydligaste vid
Petesvikens södra strand. Den nordvestliga gränslinien visar sig
i de lager, som från Grofstäde udd i Fleringe följa utefter Capells-
hamns-vikens östra strand. Vidare anträffar man hithörande punk-
ter i Folhle, Hejdeby, Endre, Follingbo, Westerhejde och Tofta,
eller i allmänhet i närheten af nordvestra kusten, ofta ända ut
till hafvet öfver Wisby-gruppens enkrinitkalk. Man finner dess
lager väl utvecklade långsmed vestra kusten från Hskelhem till
Näs. Från Petesviken sträcker sig den sydöstra gränslinien upp
genom Habblingbo, Alfva, Hemse, Stånga, Garde och vidare mot
norr till Gothems-åens utlopp i Tagleviken. Utom den medlersta
delen af Gotland hörer således äfven hela den norra jemte Fårö
till denna grupp. Mägtigheten belöper sig till vid pass 250 fot,
en höjd, som uppnås af klintarne på norra kusten af Stora Carlsö,
hvarest alla lager äro utvecklade.

— 342 —

Denna vidsträckta grupp innesluter åtskilliga både palxonto-
logiskt och petrografiskt olikartade lager. Jemte vissa för nästan
alla Medelgotländska lager utmärkande fossilier, visa sig lokala
olikheter genom en och annan egendomlig arts uppträdande. Så-
som sådane allmänt utbredda former, hvilka sammanbinda de el-
jest skiljaktiga lagren till ett gemensamt helt, må nämnas: Pha-
cops caudata, Proetus concinnus, Spirifera plicatella var. inter-
lineata, Merista tumida, Orthis elegantula, Strophom. funiculata.
Men det för gruppen mest utmärkande är rikedomen på arter af
slägtet Pentamerus, ty af de på Gotland förekommande sju ar-
terna höra fem (Pent. conchidium, P. sculptus, P.tenuistriatus, P.
esthonus, P. linguiferus) uteslutande hit, och den sjette arten, P.
galeatus är gemensam för denna och nästföljande grupp. Dess-
utom är en högst afvikande brachiopodform, utmärkt genom stora
mot skalspetsen afsmalnande och försvinnande rör, hvilka genom-
tränga sjelfva skalsubstansen, allmänt utbredd inom gruppens öf-
versta lager.

Olikheten emellan lagringsförhållandena på vestra och östra
kusten är så stor, att man vid beskrifningen af denna grupp icke
kan taga en enda punkt som gällande för alla, såsom händelsen
var vid den föregående, utan måste vända sig särskildt till olika
lokaler.

På vestkusten är det vid Gnisvärds fiskläge, som de första
spåren till Medelgotländska lager börja visa sig. I den lösa
strandklappern ligga flera dithörande former uppkastade, och bland
dem Spirifera elevata, Rhynch. borealis var. diodonta, Orth. ele-
gantula, Strophom. euglypha. Man ser snart, att det anstående,
från hvilket dessa former härröra, är en blågrå, tunnskifvig kalk,
som vexlar med mergel. Den betäckes längre upp i landet af en
gulgrå kalk, hvilken är rik på skal af Strophomene och tydligen
är en fortsättning af den öfre Medelgotländska kalk, som före-
kommer i Stenkumla och vidare östligt, och hvilken längre fram
skall omtalas.

Men det är ej förr än vid Klintehamn som man får en sam-
manhängande, på fossilier rik lagerföljd. - Såsom underbädd (a) kan

— 343 —

man ända derifrån och till Skäret vid Gannarfve i Fröjel följa
en likformig, blågrå, mycket lerhaltig mergel. Vid Djupviken
nedanför Stenstugu i Fröjel anträffas fossilier i större mängd. I
det närmaste äro arterna desamma, som de längre söderut vid
Eksta förekommande, fast ej så talrika. I öfvervägande mängd
förefinnas här Spirig. compressa?, hvilken jemte Cyathaxonia silu-
riensis ger lokalen sin karakter. Dessutom märkas här Orthis
Lewisii, O. elegantula, O. crassa, Leptena segmentum. Vid vikens
södra strand uppträder på en utskjutande landtunga, kallad Skäret,
en sandhaltig kalkskiffer') (6) med flera egendomliga försteningar.
Bland dessa må märkas Spirigerina cordata, Chonetes cingulata
såsom icke annorstädes funna. Massor af Beyrichier och andra
entomostracéer betäcka kalkskifvornas ytor.

Det är svårt att med säkerhet afgöra om mergeln öfvergår
i denna kalkskiffer, eller om man icke snarare bör antaga, att
denna sednare är ett öfverliggande lager, under hvilket mergeln
böjer sig, för att sedan längre i söder, nedanför Göstafs, fram-
komma, då den har de försteningar och den beskaffenhet, som
tillkommer Djupvikens mergel i Eksta. I Klinte äro de närmast
yngre lagren betäckta med lösa jordlager och man ser endast här
och der i diken en tunn kalkskiffer, möjligen en fortsättning af
den vid stranden varande. De öfversta lagren (c) visa sig i Klin-
tebergets hufvudmassa. Denna är en hård krystallinisk kalk, gul-
grå på ytan och merendels blå i brottet. Här och der ligga tunna
band af en lös, blågrå mergel emellan kalkbäddarne, och det är
hufvudsakligen i dessa mergelband som den så utmärkande Pen-
tam. conelhidium är inbäddad. Tillsamman med denna art före-
komma äfven skal af den förr omnämnda med rör i skalsubstan-
sen försedda brachiopod, som är så karakteristisk för all Medel-
gotländsk kalk. De öfversta bäddarne utgöres af täta och kom-
pakta kalkbankar med omkring halfannan alnvs mägtighet, rika
på enkrinitstammar och koraller. På åtskilliga ställen i de syd-
liga stenbrotten märkes en mörkblå sandig kalkskiffer med Pent,

') Se HisingeErs Anteckningar. Del. V, sid. 137.

— 344 —

esthonus, ÖOrth. Bouchardi, Stroph. filosa. Till Klintebergets le-
thea höra dessutom: Spirif. plicatella, var. interlineata, Spirif.
exporrecta, Spirig. marginalis, Rh. borealis, Rh. deflexa, Pöntam.
galeatus, Rh. Wilsoni, Orth. biforata, Ö. rustica, Stroph. funiculata,
Discina sp., Heliolithes megastoma, Acervularia luxurians samt
Enallocrinus scriptus och punctatus. Af denna kalk utgör san-
nolikt den i Hejde befintliga med Pent. conchidium en fortsättning.

På ömse sidor om Pjupviken i Eksta sträcka sig låga klipp-
väggar mot norr in i Fröjel och mot söder ner till Wafle fiskläge.
Hafvet, som alltjemt undergräfver dem, utsköljer de inneslutna
försteningarne och gör derigenom denna strand till en af de rika-
ste fyndorterna på Gotland. Lagren bestå af kalk och mergel i
omvexling. Kalkbanden äro grå och täta, af omkring ett qvarters
mägtighet. I desamma äro mest koraller af slägtena Halysites och
Heliolithes till finnandes jemte den utmärkande Strombodes Mur-
chisoni. Det är i den mellanliggande mergeln, hvilken har den
vanliga grågröna färgen, som de flesta försteningarne ligga. Hela
bäddens synliga mägtighet går till vid pass 8 eller 10 fot. Bland
de talrika försteningarne förtjena följande anmärkas: Spirif. pli-
catella var. interlineata, Spirif. crispa, Spirif. exporrecta, Merista
tumida, Spirig. pisum, Spirig. compressa?, Rh. bidentata, Rh.
nucula, Bh. bicarinata, Orth. elegantula, O. crassa, O. hybrida, Ö.
Lewisi, O. biloba, Stroph. funiculata, Stroph. euglypha, Lept.
margaritacea, Lept. segmentum, Chon. striatella, Discina Forbest,
Lingula Lewisi, Heliolithes sp., Plasmopora scita, Omphyma sub-
turbinata, Cyathophyllum Lovéni m. fl. Dessutom flera Proetus-
arter, Phacops caudatus, Cerauri, samt åtskilliga lamellibranchier.
Denna bildning kan man följa oafbrutet längsmed hela stranden
ända bortom Kronvalls fiskläge, till Långstite-stranden, der sand
och grus betäcka hällen. Det är icke förr än vid Stenbro-åens
utlopp som nya lager framträda, men af en helt annan natur,
hvilken tydligast utpräglad kan undersökas vid Petesviken i Habb-
lingbo. Stenbroåens södra arm inneslutes af vid pass 12 fot mäg-
tiga kalkväggar, bestående af småknölig, tunnskifvig kalk, af blå-
grå färg och stundom mergelartad. Den är i allmänhet fattig

— 345 —

på försteningar, men de få, som finnas — såsom Stroph. euglypha
var., Stroph. funiculata, Pentam. galeatus — visa samtidigheten

med lagren vid Petesvik. Vid sistnämnde ställe har man en lik-
nande kalk, hvars skiktytor ligga blottade öfver stora sträckor
af den flacka stranden. I rikedom på väl bibehållna arter täflar
denna lokal med Djupviken. Utom flera trilobit- och enkrinit-
former anträffas här Spirif. plicatella, forma typ. et var. inter-
lineata, Sp. crispa, Spirif. exporrecta, Rh. bidentata, Pentam.
conchidium, Pent. galeatus, P. Ulinguiferus, Orthis erassa, O. hy-
brida, O. Lewisi, Stroph. euglypha var., Stroph. filosa, Stroph.
crispa, Lingula Lewisi. Anmärkningsvärdt är det inskränkta
område, inom hvilket åtskilliga arter här förekomma. Spirif.
plic. var. interlineata träffas endast på en viss punkt på vikens
södra sida och Spirif. exporrecta endast på den norra. Följande
koraller äro anmärkta: Palcwocyclus Fletcheri?, Heliol. Murchi-
sont, Cyathaxonia siluriensis, Receptaculites sp. I motsats mot
FRIEDR. SCHMIDT (Geol. Gotlands, p. 37) anser jag dessa lager
böra hänföras till den Medelgotländska gruppen, på grund af den
öfvervägande mängden af dithörande försteningar'). Af 20 der
förekommande brachiopodformer äro endast 5 gemensamma med
Sydgotland, och af dem några af högst vidsträckt utbredning, så
att de förefinnas i alla Gotländska lager. Å andra sidan är
olikheten med Djupvikslagren för stor, för att antaga en samti-
dighet med dem. För en samtidighet emellan Klintebergets öfre
lager och Petesvikskalken tala deremot de gemensamma arterna
Spirif. plicatella var. interlineata, Rh. Wilsoni, Pent. conchidium,
P. galeatus, Strophom. filosa, Stroph. crispa, hvilka alla saknas
eller, såsom Eh. Wilsoni, äro ytterst sällsynta i öfriga lager vid
denna kust. Längre in i landet anträffas bäddar med liknande
fossilier. De utbreda sig mot norr omkring Gerum kyrka och mot
öster till ÅAssarfve i Hemse. I åbäddar vid Gerum kyrka fann
jag Stroph. funiculata, Stroph. filosa. I en genomskärning vid
Özarfve å, norr om landsvägen, ser man en tunnflsig, knölig kalk

') Den form af Enerinurus punctatus, som ScHMipT anser vara betecknande för
Syd-Gotland, har af mig återfunnits i Wisbylagren.

="

med Phacops caudatus, Orth. crassa, Rh. diodonta. Under denna
kalk ligger en djupt blå, fin, tunnskifvig lera med svarta, alglika
aftryck, fullkomligt liknande en dylik bildning vid Petesviken.
Innan vi lemna denna kust, återstår det ännu att något när-
mare skärskåda de begge utanför densamma liggande Carlsöarne.
Dessa begge närbelägna öar utgöra efter allt utseende de enda
återstående delarne af en större ö, hvars medlersta del blifvit
förstörd. Lagren på Stora Carlsö hafva en sydostlig stupning och
på Lilla Carlsö deremot en nordostlig. Fallandet är så stort,
att då tre olika lager ligga blottade i de höga klippväggarne på
nordvestra stranden af Stora Carlsö, så återfinner man en åtton-
dels mil i rak linea derifrån vid sydöstra kusten endast den öf-
versta kalkbädden och i nivå med hafvet. På Lilla Carlsö är
förhållandet liknande, så att två lager, svarande emot de på St.
Carlsö öfversta, då det lägsta redan försvunnit under hafvet, kom-
ma i dagen vid sydvestkusten och sänka sig mot nordost, der den
höga klippväggen endast består af det öfversta kalklagret. Den
äldsta bädden (a) blir således endast synlig på nordvestra och
nordöstra kusterna af Stora Carlsö. Den består af en ljusblå
mergel med kalkband, hvilka nästan uteslutande bestå af koraller,
Heliolithes interstincta, Labecheia conferta och Halysites catenu-
laria. Spirif. plicatella, Mer. tumida, Pent. linguiferus, Orthis
elegantula och Lept. transversalis visa tydligen detta lagers sam-
tidighet med det midtemot på Eksta-stranden belägna. Rikedo-
men på koraller, dock mera på individer än på arter, är särdeles
stor i detta lager. Man finner sällan individer af olika arter sam-
manblandade. De olika arterna bilda hvar för sig band, som
oafbrutet utbreda sig öfver långa sträckor i lagren. MNederst har
man stycken och bollar af Heliolithes interstincta och Halysites
catenularia, derofvan kommer ett band af en liten smal Cysti-
phyllum , så Omphyma subturbinata, en mindre form än den ne-
danföre omnämnda, ofta i upprätt ställning med en mängd rotlika
utskott, liksom om den befunne sig i samma läge, den under sin
lifstid innehaft på hafsbottnen. Det fjerde bandet består äfven
af Cystiphyller, hvilka ligga sönderbrutna och kastade om hvar-

frys s

andra. Slutligen kommer ett 6 till 7 fot mägtigt band af Omphy-
ma subturbinata, af hvilken mycket stora och talrika exemplar,
ej sällan nära en fot långa, ligga kastade om hvarandra, jemte
ett eller annat stycke af Halysites och Heliolithes. Detta koral-
lernas förekomstsätt kan dock icke iakttagas lika tydligt öfverallt
i detta lager. Längre vesterut ser man två Cystiphyll-lager tätt
under hvarandra, högt upp i närheten af det öfversta Omphyma-
bandet. I det öfre af dessa Cystiphyllband finnes Pent. linguife-
rus i stor mängd, och i det nedre Spirig. imbricata lika talrik.
Dessa brachiopoder förekomma dessutom på alla punkter i lagret,
fast ej i sådan mängd. För öfrigt anträffas följande brachiopoder:
Rhynch. deflexa, Pentam. ga eatus, Orthis hybrida, Strophom.
rhomboidalis, Stroph. euglypha. I nordost är ordningen i korall-
bandens förekomst på långt när ej så regelbunden som på vest-
kusten. Dock visa sig Cystiphyller innan Omphyma. Heliolithes
finnes nästan öfverallt och Stromatopora striatella uppnår en an-
senlig storlek, så att stycken med en alns tvärmått ej äro ovanliga.

Ofvanpå nu beskrifna underbädd kommer ett lager (b), som
består af omvexlande mergel och kalkband, hvilka sednare till-
taga i mägtighet uppåt. På Stora Carlsö har detta lager, liksom
de öfriga, en sydostlig stupning. Här anträffar man Pentam. esthonus,
Pont. sculptus, och dessutom sträcker sig äfven Pent. linguiferus hit
upp. På vissa punkter intager Spirig. imbricata jemte koraller
och enkriniter deras plats. På hela vestkusten synas inga Pen-
tameri i lagret, utan i stället massor af koraller, hvilka artvis
omvexlande kunna följas öfver långa sträckor. Det är isynnerhet
en Halysites, som der byter plats med en Cyathophyllum.

Det öfversta af Stora Carlsö utgöres af en hård, grå kalk,
i hvilken hittills inga anmärkningsvärda fossilier anträffats.

På Lilla Carlsö kommer, såsom nämndes, icke den korallrika
mergelbädden i dagen. Det lager, som består af vexlande kalk
och mergel med Pentameri, är här det lägsta och sänker sig mot
nordost, samt försvinner under hafvet, så att endast den öfre kal-
ken der visar sig. I likhet med motsvarande lager på stora ön,
innehåller b här Pent. esthonus, Pent. sculptus och P.linguwiferus.

— 348 —

I den öfversta kalken (c) förekomma P. conchidium, Spirif. plicat.
var. interlineata, Spirig. marginalis, Orthis rustica.

I den norra skogbevuxna delen af Lefvede framstryker en
låg kalkvägg, kallad Mallgårds klint, i nordlig och sydlig rikt-
ning. Dess kalk liknar fullkomligt Klintebergets, och man har
här samma försteningar med tillägg af en obestämd, slät Spirige-
rina. Ej långt derifrån utsträcka sig genom Fardhem, Linde och
Löjsta socknar, samt vidare genom Stånga och Etelhem flera djupa
träsk, som på sin nordvestra sida begränsas af myrar och sanka
ängar, samt på den sydöstra af afrundade kalkstenskullar, på
hvilka Sandarfve kulle och Linde klint äro mera framstående
exempel. I dessa blir endast det öfversta Medelgotländska kalk-
lagret c synligt, men på något afstånd derifrån och i dälderna
emellan dem äro, som förr nämndes, äldre lager med Petesvikens
försteningar synliga. På Sandarfve kulle är kalken finare och
tätare, än man får se på öfriga till samma nivå hörande punkter,
fläckvis af röd färg, samt full af en mängd små gastropoder.
På sluttningarne kan man samla den ofvannämnde släta Spirige-
rina, Pentam. conchidium, Spirig. marginalis var., Orthis ru-
stica, Spirif. Schmidti, Columnaria Gotlandica, Stauria astreme-
formas m. fl. Lindeklint visar en väsendtlig olikhet i samman-
sättningen af sina östra och vestra bergväggar. Hela vestra och
nordvestra sidan liknar Klinteberg och Sandarfve kulle i afseende
på försteningarne, såsom Pent. conchidium, Orth. rustica, Spi-
rig. indet. Dock äro koraller, såsom Columnaria Gotlandica,
Strombodes Murchisoni, talrikare. Den sydöstra sidan, som är
blottad i lodräta väggar af vid pass 10 fots höjd, består helt och
hållet af ett korall-conglomerat med inblandade enkrinitdelar. Ko-
rallerna ligga i afrundade, liksom genom rullning i vatten nötta
stycken, och höra nästan alla till slägtena Heliolithes, Halysi-
tes, Cyathophyllum, Acervularia, hvaxtill i öfvervägande mängd
kommer Stromatopora striatella. Det hela har helt och hållet
karakteren af en strandbildning. Längre i nordost vid Sigvalda
och Bjärby gårdar i HFtelhem ligger en dylik kulle med Pent. con-
chidium, ÖOrth. rustica, Spirif. Schmidti, Spirig. sp. (den släta

— 349 —

formen från Sandarfve). Såsom en fortsättning af dessa bäddar
torde man få anse den lågt liggande bädd af grå krystallinisk
kalk med Pent. conchidium, hvilken vid 7 horsburgen, vid Wikers
och Katthammarsvik i Östergarn går in under de der befintliga
lagren. Då dessa på grund af sina försteningar måste hänföras
till den Sydgotländska gruppen, finna vi här en öfverlagring af
dennas äldsta bäddar öfver de yngsta Medelgotländska.

På den östra kusten äro icke vidare några Medelgotländska
lager anstående förr än vid utloppet af Gothemså. Dennes norra
strand består till en del af en blå mergelartad kalk, hvilken full-
komligt öfverensstämmer med det lägsta Slite-lagret. Liksom detta
innehåller den Leperditia phaseolus, Orthis elegantula, Strophom.
pecten, Stroph. euglypha och Obolus Davidsoni. En fjerdedels
mil i norr derifrån bredvid landsvägen har man en liten bergvägg
med Merista tumida, Eh. deflexa, Orth. Bouchardi, O. canalicu-
lata, samt några koraller. Vid Slite äro hithörande lager väl ut-
vecklade, och på Qvarnbackens östra sida får man en god genom-
skärning af dem. Nederst ligger blå tunnskifvig lera eller mergel
med Örth. elegantula, Stroph. funiculata, Obolus Davidsoni m. f.;
derpå kalk och mergel af vexlande mägtighet med samma fossi-
lier, som i föregående lager, dock Leperditia phaseolus öfvervä-
gande. Öfverst är korallkalk med enkriniter.

Vid stränderna och i diken, så väl vid sjelfva Slitehamn,
som längre in i landet vid Boge klint råder underbäddens ljusblå
mergelartade kalk (a) med Spirif. plicatella var. interlineata, Spirif.
plicatella, Spirif. elevata, Merista tumida, Orth. elegantula, Stroph.
rhomboidalis, Stroph. euglypha, Stroph. funiculata, dessutom arter
af slägtena Phacops, Proetus, Encrinurus, Cheirurus, samt gastro-
poder. Vid Bogeklint betäcker mylla och småsten de medlersta
lagren. Öfverst kommer kalk (c) med Pent. esthonus, Rhynch.
borealis, Orth. biforata, Orth. canaliculata, Crotalocrinus och Enal-
locrinus. Ett stycke in i landet, nära 3 mil V.N.V. om Slite
vid Samsugnen äro vidsträckta stenbrott belägna. De hafva blif-
vit anlagda i det öfversta Medelgotländska lagret. Kalken har
en på ytan gulbrun färg och är i det inre hvit, tät och hård.

— 350 —

Här finnas talrika fragmenter af det nya brachiopodslägtet med
rör i skalen, jemte åtskilliga väl bibehållna gastropodformer och
koraller.

Fortsätter man undersökningen vidare mot norr, så stöter
man alltjemt på Medelgotländska lager. Vid östra stranden af
Hidevik sänka sig några små väggar af hård, grå kalk smånin-
gom mot sydost, så att de vid S:t Olofsholm ligga i jemnhöjd
med hafvet. En genomskärning visar underst knölig, grå kalk
med mergel, i hvilken O. elegantula, Stroph. imbrex var., Leper-
ditia förekomma. Derofvan ligger en krystallinisk grå kalk, som
i tjocka skifvor skjuter ut öfver den undre af vattnet urgräfda
mergelbädden. Här visa sig Spirif. plicatella, O. Bouchardi, He-
liolithes Murchisoni, Aulacophyllum mitratum m.fl. Dertill kom-
ma längre fram mot S:t Olofsholm Rh. deflexa, O. elegantula,
Stroph. funiculata. Samma bildning fortfar längsmed kusten af
Lörje och mot Kylley hamn. På platåen af dessa klippväggar har
man i stenbrotten spår af den stora släta lamellibranchie, som är
så utmärkande för det öfversta af de Medelgotländska lagren.

Den utanföre liggande ön Furillen erbjuder flera profiler. Ne-
derst vid stranden af vestra kusten återfinner man samma bild-
ning som vid Slite och som der är underbädden. Spirif. inter-
lineata, Spirif. elevata m. fl. bevisa samtidigheten. På litet af-
stånd från stranden höjer sig en klippvägg, bestående af en hvit-
grå, tät kalk med Rhynchonelle, Syringopora bifurcata, Halysites
catenularia, DLeperditia. På östra sidan fanns i detta lager den
med rör försedda brachiopoden. Öfverallt hafva lagren ett tem-
ligen starkt fallande mot sydost.

Gotlandskusten är vid Fårösund af omvexlande geologisk
karakter. Söder om sjelfva hamnplatsen synes en knölig, grå
kalk "med O. elegantula, Stroph. pecten, Stroph. euglypha, O. hy-
brida, Rh. deflexa, Chon. striatella, och slutligen Pentamerus
tenuistriatus.

I norr, i grannskapet af Hau-träsk har man en hvit, rödådrig
kalk, som i stor myckenhet innehåller den nya, afvikande bra-
chiopodformen. I samma kalk finnas äfven cephalopoder, gaste-

— 351 —

ropoder jemte Thecia Swindernana och Omphyme. Spillrorna af
en olikartad aflagring ligga spridda i de nordligaste vid Wialms-
udd belägna klappervallarne. Men innan vi närmare betrakta de
återstående samtidiga bildningarne på hufvudön, torde det vara
lämpligt att först omnämna lagringsförhållandena på Fårön.

Alla de genomskärningar, som man får utefter sydöstra kusten
af denna ö, likna hvarandra i det närmaste. Vid Alnäse-näset
synes nederst en tunnskiktad blågrå kalk med ÖOrthis elegantula,
O. hybrida, Stroph. pecten, Stroph. imbrex var., Lingula sp.
Ofvanför de spillror, som betäcka denna, framkommer en gulgrå
kalk, som i paleontologiskt hänseende ej skiljer sig från den
nyssnämnda. Öfverst hvilar en i block liggande blåaktig kalk
med koraller. Sannolikt står den i sammanhang med det lager,
som längre in i landet vid Alnäse-träsket visar sig så rikt på
Pentam. tenwistriatus, Anthocrinus Lovéni och flera koraller.

Vid Kyrkvikens nordöstra. strand är samma fisiga blågrå
kalk med alglika intryck anstående. Här tillkomma dessutom
flera korallformer. Ofvanpå ligga omvexlande mergel och korall-
kalk. Bland anmärkningsvärda former synas här Splwerexochus,
Rhynch. borealis, Spirif. interlineata, Syringopora, Strombodes.

På Fåröns nordvestra kust visa lagren mycken oregelbunden-
het i stratigrafiskt hänseende, under det att de i palxontologiskt
äro temligen likformiga. Man finner en tunnskiktad, grynig kalk
med inneslutna mergel-lameller isynnerhet framstående vid stran-
den af Lansa, samt vid Hamnklint och Norsholm. Men midt ur
denna hvarfviga kalk uppträder en annan knölig, olagrad och
blågrå, som vanligtvis bildar s. k. rauker eller grupper af fristå-
ende klippstycken och är rådande öfver långa sträckor. Så ut-
breder den sig nästan uteslutande långsmed hela stranden från
Lutterhorn och till Helgemans fiskläge. Bland försteningar, som
isynnerhet utmärka densamma, må nämnas Coenites juniperinus,
hvilken bildar vidsträckta band af ända till 4 fots mägtighet,
vidare Stromatopore, den siphonförande brachiopoden, två arter
af ett i närheten af Siphonotreta stående nytt slägte, samt en

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 17. N:o 8. j 2

— 352 —

slät Spirigera. I de tunna, blågrå, mergelartade kalkskifvorna
ligga talrika, kolsvarta, glänsande mun- och extremitetdelar af
Pterygotusartade crustacéer. Jemte sådana brachiopodformer som
Orth. punctata och Stroph. nasuta, som eljest förekomma i Wisby-
gruppens öfversta lager, ligga rent Medelgotländska arter, såsom
Orth. elegantula m. fl. De fossilrikaste lagren äro de vid Lansa
och Hallagrund, ty här förefinnas, utom flera vanliga former,
arter af Lichas, Bronteus, Bumastus, Proetus, flera Cephalopo-
der, Euomphali, Pleurotomaria, Spirif. striolata?, Spir. elevata,
Spir. imbricata var. lamellosa, Rh. borealis, Rh. nucula, Orth.
elegantula, O. punctata, Stroph. imbrex var., Thecia Swinderna-
na, ÅAcervularia luxurians, Coenites juniperinus, Orthlis punctata,
O. biforata, Stroph. nasuta, Lept. transversalis. En gransk-
ning af detta nu angifna organiska innehåll ger vid handen, att
åtskilliga Wisby-gruppens former här blandas med Medelgotländ-
ska. Skulle man på grund deraf ha rättighet att antaga, att de
ifrågavarande lagren (isynnerhet de vid Lansa) ligga på öfver-
gången mellan de begge grupperna, eller snarare att de höra till
de äldsta inom Medel-Gotland? För öfrigt torde väl hela Fårön,
på grund af paleontologiska öfverensstämmelser, lämpligast böra
hänföras till sistnämnde grupp.

Vandrar man mot vester från Wialmsudd till Ahr, och vidare
derifrån långsmed stranden, så går man öfver stora klappervallar,
i hvilka talrika stycken af stora Strophomene ligga kringspridda
och man anträffar inga anmärkningsvärdare lager, förr än man
kommer till Svarfvarehuk vid Capellshamns-vikens nordostliga
strand. Vid denna klint och vid de i sammanhang med denna
stående ser man följande lager i uppstigande ordning: a, tunn-
flisig, på ytan knölig kalk, fylld med Strophom. imbrex var. jemte
kärnor af gastropoder; b, qvaderstenslik kalk med gråblå hård
mergel. I denna finnas, utom en massa enkrinitleder, äfven Orth.
hybrida, Orth. elegantula. Högre upp mot öfversta lagret (c) är
kalken gulbrun med hvita skal af Strophomene, Rhynch. nucula
och Encerinurus punctatus. Öfversta lagret är en hård, hvit, mar-
morlik kalk med koraller (Coenites, Alveolithes).

AV

— 3533 —

Ungefärligen en mil sydvest från Gothems-åens utlopp höjer
sig den ensamt liggande kulle, som kallas Bara backe. Då inga
för Medel-Gotland bestämdt karakteriserande fossilier ännu erhål-
lits från denna punkt, som äfven i petrografiskt afseende så be-
tydligt afviker från andra dithörande aflagringar, så är det tvif-
velaktigt, om den verkligen bör hänföras till den grupp, inom
hvars gränsor den ligger. Man urskiljer här tre särskilda lager,
af hvilka det nederst vid landsvägen synliga består af en tunn-
skifvig kalk med otydliga fragmenter af Rhynchonellide och Or-
thide. Derpå ligger en hvitgrå, hård, tät kalk med Favosites
Forbesi och Acervularia luxurians. Den antager på flera punk-
ter oolithstructur, med ända till 6 fots mägtighet. Kullens topp
bildas af en kalk, som liknar den vanliga öfversta, och utom.
några få andra fossilier förer Ortlis canaliculata, en Discina samt
Spirig. nitida.

Till Medelgotländska gruppen måste äfven de kalklager räk-
nas, som bilda den låga klippvägg, hvilken går i riktning från
N.N.O. till S.S.V. från Hejdeby ända till Stenkumla. Dessa kalk-
lager utbreda sig vidare mot vester och gå på flera ställen ända
ut till hafvet, samt bilda de öfversta bäddarne i de dervarande
klintarne. Deras Medelgotländska ålder bevisas tydligen af de
talrika skalen af den siphonförande brachiopoden, af Phacops
caudata, Rh. nucula, Rh. deflexa, Rh. borealis, Orth. elegantula,
O. Bouchardi, O. canaliculata, Stroph. funiculata, Stauria astree-
formis m.fl. Bland de i Follingbo och Endre förekommande en-
kriniterna märkes den för Medel-Gotland karakteristiska Antho-
crinus Lovéni. Vid Rosendal i Follingbo framkommer en gul kalk
under den öfre med Spirifera plicatella, Merista tumida, O. ele-
gantula, O. canaliculata, och derunder ligger ytterligare en blå
mergel, fylld med fragmenter af trilobiter, musslor och bryozoer.
Dessutom har man på ännu flera ställen i det medlersta Gotland

"genomskärningar af den öfversta kalken, såsom vid Watlings i

PFohle och i Wänge.

C. Syd-Gotland. Hela det sydliga Gotland och derjemte
en remsa af östra kusten, så långt som till -Taglevik i Gothem,

— 354 —

höra till denna grupp. De fossilier, som isynnerhet utmärka den-
samma äro Spirifera Schmidti, Rhynch. nucula, Rh. navicula,
Retzid Baylei & Salteri, Spirigerina pusilla, Stroph. n. sp. (Str.
Fischeri MURCH.), Labecheia conferta, Eridophyllum rugosum.
Det tyckes, som om denna grupp skulle sönderfalla i två
större afdelningar, den äldre bestående af Östergarns-lagren, den
yngre af det öfriga, sydliga Gotland. Skälen för denna förmodan
äro följande. Vid det ungefär 100 fot höga Grogarnsberget ligga
flera mägtiga band af Stromatopore öfverst. Vandrar man ut-
med stranden derifrån mot sydost, så ser man huru de småningom
sänka sig mot samma väderstreck, till dess att de vid Kuppen
ligga alldeles vid hafsytan. Följer man stranden vidare, finner
man alltjemt samma Stromatoporkalk vid hafvet, ända till dess
man kommit vid pass en åttondedels mil sydvest om Ljugarns
hamn. Der öfverlagras densamma af en på ytan ljusgrå, i det
inre stundom mörkfärgad kalk, som till sitt organiska innehåll
fullkomligt öfverensstämmer med Laubackarnes snart vidtagan-
de och ensamt rådande underbädd. Här anträffar man de så
karakteristiska Örth. canaliculata, Spirif. elevata, Strophom. sp.
(se nedanföre under slägtet Strophomena N:o 10). Men det är
icke ensamt detta förhållande af öfverlagring, som ger anledning
till förmodandet af Östergarns högre ålder eller skilnad från de
sydligare lagren. Utom de för de begge Sydgotländska afdelnin-
garne gemensamma försteningarna förekomma på Östergarn flera,
som uteslutande äro inskränkta inom dess lager. Såsom sådana
må anföras: arter af Inachus, Euomphalus cornu arietis, åtskilliga
Orthoceratiter (Orthoc. imbricatum), Tellina? prisca, Spirig. di-
dyma, Spirig. prunum, Orth. tubulata, Örth. rustica var., Stro-
phom. serrulata, Lingula sp., Laceripora cribrosa m. fl.
Östergarns-lagren visa sig i de många profilerna vid Kattham-
marsvik och andra punkter i uppstigande ordning vara följande:
a. en tunnflisig, brungrå, hård kalk med Spirifera Schmidti, Spi-
rif. elevata, Spirig. didyma, Rh. Wilsoni, Chon. striatella, Stroph.
sp. ind. (S. Fischeri MURCH.); ')

!') Då äfven ett eller annat skal af Pent. conchidium här visar sig, bör detta lager
anses bilda gränsen eller öfvergången mellan föregående grupp och denna.

— 355 —

b. på ytan blå kalkplattor och emellan dessa mergel, förande Spi-
rif. elevata, Rh. nucula, Orth. tubulata, Lingula sp. m. f.;

ce. knölig, grå kalk med Tellina prisca, Euomphali, Inachus, Spi-
rifera Schmidti, Spirigerina didyma, Spirig. prunum, Rhynch,
Wilsoni, Stroph. serrulata, Örtlus rustica var., Pentam. galea-
tus, Laceripora eribrosa, Tabecheia conferta;

d. band af Stromatopora striatella och Labecheia vexlande med
hård enkrinitkalk, i hvilken äfven mergel finnes med ÖOrth.
Bouchardi, Orth. canaliculata.

Lager af samma ålder sträcka sig vidare härifrån mot norr
långsmed den låga ostkusten ända till utloppet af Gothems-ån i
Taglevik. I Häistilles-viken norr om Djupvika fiskläge i Kräk-
lingbo ligger en flisig, lätt klyfbar, finkornig kalk, tätt besatt med
massor af Rh. nucula, jemte Rh. Wilsoni, Chon. striatella m. fl.
Vid Hammarudd i Kräklingbo förekomma i gråhvit kalk Spirzf.
elevata, Spirif. Schmidti, Spirig. sulcata n. sp.» Rh. diodonta,
Cyathophyllum Lovéni, Alveolithes, Monticulipora m. f.

På kusten norr om Botvalda vik ligga några få fossilier lös-
sköljda, såsom Rh. nucula, Retzia Baylei, Rh. Wilsoni, Spirif.
elevata. Den sydliga kusten af Gothemshammar är en flat strand-
remsa, der man går på de blottade skiktytorna. Kalken är blå-
grå och knölig med Sp. elevata, Rh. Wilsoni, Rh. nucula, Orth.
tubulata, Stroph. sp. Ptierinea retroflexa, Pleurorhynchus, Stro-
matopora och en egendomlig Syringopora. Högre upp i landet
betäckes detta af en hvitgul, hård kalk med Spirif. elevata, Rh.
diodonta, Rh. nucula, en stor slät lamellibranchie, Heliolithes me-
gastoma, Acervularia luxurians.

Den kalk (a), som söder om Ljugarn öfverlagrar Stromatopor-
kalken, utbreder sig nästan öfverallt vid Lauvikens stränder. Den
är fläckvis fylld med skal af Spirig. reticularis var. alata, Rh.
navicula, Orthis canaliculata, Stroph. sp. ind. (N:o 11 i förteck-
ningen). Deröfver uppträda, ungefär = mil längre in i landet vid
foten af Laubackar, mergelartade, en half tum tjocka flisor med
Stroph. sp. De öfvergå uppåt i en tät ljusgrå kalk med mergel-
band. I kalken förekomma Spirif. Schmidti, Orth. Bouchardi ,

— 356 —

Stroph. sp. indet. (N:o 11), Stroph. erispa, Eridophyllum rugo-
sum, samt Calceola gotlandiea. Liknande lager utsträcka sig här-
ifrån mot sydvest genom Burs, Hemse, Alfva och Hafdhem, i
hvilken sistnämnde socken en blå mergel med Orth. hybrida, Ret-
z2ia Baylet m.fl. är utbredd. Öfver denna mergel kommer en gul-
grå kalk (b) med konkretioner och sådana brachiopoder, som ut-
märka den oolithartade kalken. De kala slätterna, äfvensom
åkrarne närmast omkring Näs kyrka äro mycket rika på dylika
arter, hvilka lösvittrat ur den tätt under jordytan liggande kalken.
Här finner man Spirifera sulcata, Spirif. striolata, Spirig. pusilla,
Rh. deflexa, Stroph. euglypha. Ofta äro de omgifna med concen-
triska kalkskal, och de der förekommande kalkbollarne hafva van-
ligen någon brachiopod eller något korallfragment till sin kärna.
På vestkusten blir man först vid Fide varse, att sandsten ligger
under oolithen. Derifrån kan man långsmed hela vestkusten af
Wamlingbo och Sundre ända till sydvestra spetsen af Hoburgen
få flera genomskärningar af de lägsta lagren. Sandsten (a) af
stundom 20 fots mägtighet hvilar öfverallt härstädes under ooli-
then. Stundom afdela tunna band af en lös, ljusgrå mergel sand-
stensmassan i olika hvarf. Sandstenen försvinner under lösa jord-
lager vid Hoburgens sydvestra spets. Dess fossilier äro i allmän-
het ganska få. Blott fläckvis, der sandstenen är så kalkhaltig,
att den nästan liknar kalkskiffern vid Skäret i Fröjel, ligga ho-
pade massor af skal hörande till de få arterna Chonetes striatella,
Stroph. sp. (S. Fischeri MURCH) och en annan obestämbar Stro-
phomena; men ingen af dem är för sandstenen egendomlig, utan de
förekomma äfven i oolithen. Denna (b) är en fortsättning af den
knöliga kalk, som tager sin början i Hafdhem och Näs. Godt
utbyte af dess försteningar kan göras i stenbrotten vid Bursvik
och Grwmpevik. Bland dessa former må här märkas: Theca sp.
Capulus calyptratus SCHRENK, Retzia Bayler & Salteri, Retzia
Barrandei, Spirif. sulcata, Orthis pwnetata, Stroph. sp.indet. På
Hoburgen och de norr derom belägna kullarne öfverlagras oolithen
af en med tunna mergelband mellanlagrad grå kalk (ec), hvilken
utom enkriniter och koraller, innehåller en Orthis svårligen skilj-

— 357 —

aktig från O. rustica, samt en varietet af Spirig. marginalis.
Dessa nu omnämnda lager, sandstenen, oolithen och den mergel-
blandade kalken, komma icke i dagen på östra kusten af den
halfö, som utgör sydligaste delen af Gotland. +De betäckas der
af den mot sydost starkt stupande öfversta Hoburgs-kalken (d).
Denna af enkrinitstammar ofta rödfärgade, krystalliniska kalk
innehåller nästan inga spår af brachiopoder, utan endast otydliga
enkrinit- och korall-fragmenter.

I stenbrotten vid Gannviken i Grötlingbo återfinner man sand-
stenen och oolithen, den sednare dock mindre oolithartad än längre
i söder. Försteningarne äro i det närmaste desamma som på de
nyssnämnda punkterna. Dock förtjenar här en stor varietet af
Stroph. rhomboidalis samt en Crania särskild uppmärksamhet.

Sandstenen blir åter synlig längre norr ut vid kusten af Rohne,
och innehåller då Homalonotus rhinotropis, Phacops breviceps,
Stroph. (Fischeri MURCH), Chonetes striatella. Härifrån och till
den östliga Bursviken omvexla stenarterna i lagren, så att man
än har sandsten, än ren, skiffrig kalk, än kalkhaltig sandsten.
På de låga höjderna, som ligga ett stycke från stranden, finnes
en kalk, som öfverensstämmer med den i Näs och Hafdhem,
saknar oolithstruktur, men är full med kalkbollar och konkre-
tioner. Utom de vanliga, på de förra ställena uppräknade för-
steningarna synes redan här den sedan i Burs och Lau så all-
männa Orthis canaliculata. På Amunde backe i Burs öfvergår
sandstenen till en sandhaltig kalk, som hvilar under en dels blå,
dels gulgrå pisolith. Den yttersta punkt mot norr, der slutligen
de sista spåren af sandstenen anträffas, är vid Bomunde norr om
Närshamn, der den öfvergått till en blågrå, sandhaltig kalkskiffer,
som hvilar under en grof pisolith.

Jag öfvergår nu till uppräknandet af de anträffade brachio-
poderna, med bifogande af korta beskrifningar öfver de arter,
hvilka jag anser för nya.

516

2.

3.

4,

= Je

SPIRIFERA. SowEzERBY.

Sp. plicatella LT. (Sp. cyrtena Darm., Sp. radiatus Sow. Min.
Conch.)
Förekomst: Wisby, Likershamn; Med. Gotl. Djupvik (Eksta),
Lilla och Stora Carlsö, Petesvik (Habblingbo), Endre, Hejdeby,
Lergraf, Boge, Fårö (stor form af 33 m.ms höjd, 46 m.ms bredd
och 25 m.ms tjocklek).
var. a, globosa SALTER (Mem. Geol. Survey II, 1,p. 382), Fårö,
Westergarn. Höjd 32 m.m., bredd 38 m.m., tjocklek
36 m.m.

var. b, interlineata Sow. Med. Gotl. Klinteberg, Linde och Sand-
arfve kullar, Böjsta, St. och Lilla Carlsö, Habblingbo,
Slite.

Ehuru formen fnterlineata vid första påseendet visar några
skiljaktigheter med hufvudarten, så kunna dessa dock icke berät-
tiga till något uppställande af densamma såsom en skiljd art. Vid
ett närmare betraktande af talrika exemplar från samma lokalitet
torde man också inse detta. Hufvudgrunden till åtskiljandet bar
legat i förhandenvaron af veck eller plic& hos interlineata. Umn-
dersöker man exemplar t. ex. från Habblingho, ser man öfver-
gångar från den der varande allmänna formen med tio till tolf
plice på hvarje skal till sådana, der de endast äro synliga i skal-
kanten, och slutligen till dem som fullkomligt sakna alla veck.
Dessutom öfverensstämmer skalets yttre skulptur fullkomligt med
hufvudformens och visar samma slags upphöjda tvärstreck öfver
de på längden gående strimmorna, som denna.

Sp. Marklini VERNEVIL (Bull. Soc. Geol. 2:e Sér. Fom. V, p. 344).
Förekomst: Wisby, Likershamn. Höjd 26, bredd 32, tjocklek
25 millim.

Sp. exporrecta WAHLENB. (Öyrtia exporrecta WaAHL., Cyrtia trape-
zoidalis H1s.). Wisby (a), Westergarn, Klinteberg, Lilla Carlsö,
Djupvik (Eksta, formen trapezoidalis H1s.), Petesvik.

Sp. Schmidti, n. sp. (fig. 1). Musslans form från ventralskalet sedd
nästan rhombisk, af större bredd än höjd. På yngre exemplar äro
sidokanterna spetsigt utskjutande vid arean, så att största bredden är
vid denna. Ventralskalet har en stor och bred sinus, som skjuter
ut öfver skalkanten i en bred, nästan qvadratisk tunglik flik. På
bottnen af sinus gå trenne smala ribbor, en mindre utefter muss-
lans midtellinie och tvenne större på ömse sidor om denna. På
yngre exemplar synes blott ett enda sådant veck. På ömse sidor
om sinus ligga fyra ribbor, hvilka förgrena sig uti mindre, så att
man vid basen kan räkna 8 till 9, Arean triangulär, slät med
några få raka strimmor, sluttande emot den öfver densamma in-
böjda skalnäbben. I midten en triangelformig öppning med upp-
höjda sidokanter, hvilka antyda att ett pseudodeltidium förefunnits.
Dorsalskalets jugum är tudeladt genom en smal ränna, samt på
begge sidor omgifvet af ribbor, som likna ventralskalets. Skalens

yta är beklädd- med fina, på längden gående strimmor. På dessa
sitta små vårtlika upphöjningar ordnade i tvärlöpande rader, hvilka
gå parallelt med de isynnerhet mot skalkanterna tydliga tillväxt-
limerna. Dessa små vårtor äro stundom sammanvuxna med hvar-
andra, så att de bilda sammanhängande linier. Höjd"261 bris 35,
tjockl. 20 m.m. Benämnd efter Mag. FRIEDR. ScHMIDT från Dor-
pat, förf. till Geologie Est- und Livlands.

Förekomst: Med. G. Klinteberg, Sandarfve kulle, Mallgårds-
klint, Sigvalds (Etelhem); Syd-Gotl. Hemse, Laubackar, Näs,

Östergarn.

Sp. striolata, n. sp. (fig. 2). Skalens form omvexlande, i allmänhet på
tvären utdraget elliptisk; hos de flesta exemplaren ligger största
bredden vid arean, så att dennas hörn äro spetsigt utskjutande;
andra åter hafva en mera afrundad form, så att arean är kortare
än största bredden. Begge skalen convexa. VWVentralskalet med 2
till 4 svagt afrundade, breda ribbor på begge sidor om sinus,
näbben svagt inböjd öfver areans trekantiga öppning. Dorsalska-
let har från 1 till 3 ribbor på sidorna af jugum. Skalens yta
betäckes med fina strimmor, som utstråla från näbben åt kanterna.
I fördjupningarne emellan ribborna äro de glesare. De äro ut-
efter hela sin längd försedda med små, upphöjda, tätt sittande
punkter, hvilka icke äro så regelbundet ordnade, som hos föregå-
ende art, från hvilken denna dessutom skiljes genom frånvaron af
ränna på jugum och ribbor i sinus. Dessutom är skalet på Sp.
striolata på tvären fint strimmigt. Den egendomliga skalskulptu-
ren, de bredare och tydligare ribborna skilja äfven tillräckligt
Spir. striolata från Sp. plicatella, var. interlineata. Den breda for-
mens dimensioner äro: höjd 11, bredd 18, tjockl. 8 m.m.; den
afrundade formens: höjd 10, bredd 12, tjockl. 7 m.m.

Förekomst: I. G. Klinteberg (c). Syd-G. Näs, Bursvik i Öja,
Grumpevik, Grötlingbo, Rohne.

Vid Lansa på Fårö förekommer en mångribbad form, som jag
endast med tvifvel kan hänföra till denna art. Den skiljer sig
från vissa former af Spir. plicatella var. interlineata genom skal-
skulpturen: strimmorna likna dem hos Sp. striolata genom sina
små, fina, men här glest sittande punkter eller vårtlika upphöj-
ningar.

Sp. sulcata His. Förekomst: M.G. Klinteberg (c). Syd-G. Näs,
Bursvik i Oja, Grumpevik, Grötlingbo, Rohne, Bursås.

Det torde vara tvifvel underkastadt huruvida icke denna art
är LINNbs Anomia crispa. Åtminstone tyckes beskrifningen i Sy-
stema Nature, Ed. XII p. 1152, mera öfverensstämma med denna
form, än med den man vanligen tillagt dettå namn.

Sp. elevata Daim. (Sp. octoplicatus Sow., Sp. spurius BARR., Sp.
subspuria D'OrRB., M'Cor, Sp. plicatus SHARP£).

Förekomst: Wisby; M. G., Klinteberg (c), Sandarfve, Linde,
Etelhem, Lansa (Fårö); S. G., Östergarn, Hammarudd i Kriäk-

— 360 —

lingbo, Gothemshammar, Ljugarn, Botvaldavik, Lauberg, Näs,
Grötlingbo, Bursvik i Oja, Hoburg.

Denna art är underkastad mångfaldiga formförändringar, så att
den af DALMAN beskrifna formen är långt ifrån att vara den van-
liga. Den tyckes dock vara den öfvervägande på vissa lokaler,
såsom i Kräklingbo och vid Gothemshammar. På andra ställen,
såsom vid Östetsarn- der den är allmännast, finner man talrika
öfvergångar från exemplar med stort, spetsigt utdraget ventralskal dj
och nästan horisontel area, till andra, hos hvilka arean knappt är
märkbar, och der begge skalens näbbar ligga i nästan omedelbar
beröring med hvarandra. Hvad som dock förenar dem alla och
skiljer dem från föregående och efterföljande arter, är skalens
skulptur. Ty öfver de tvärlöpande tillväxtlinierna, som sitta på
ett regelbundet afstånd från hvarandra, gå fina, vanligen endast
för beväpnadt öga synliga strimmor, hvilka isynnerhet äro märkbara
vid tillväxtliniernas kanter, som deraf få ett naggadt eller fintan-
dadt utseende. Hos föregående art äro de lamellösa tillväxtlinierna
täckta med ett fint gallerverk af hvarandra korsande tvär- och
längdlinier, och hos den efterföljande är ingen sådan teckning syn-
lig, äfven vid stark förstoring. Från afrundade och nötta former
af Sp. sulcata skiljes den genom det obetydliga fält, som ventral-
skalets area intager. Denna utsträcker sig icke, såsom på föregå-
ende art, i lika bredd med dorsalskalets area. Hos Sp. sulcata
har ventralarean dessutom en beklädnad af linier, som löpa paral-
lelt med dorsalskalets area.

Vid Wisby (lagret 6) förekommer en varietet, som vid första
påseendet tyckes betydligt skilja sig härifrån. Jag har emedlertid
hänfört den hit, då ingen annan skilnad förefinnes. än bristen af
plice eller bör på ömse sidor om jugum och sinus. "För öfrigt
är teckningen på de här svagare uttryckta tillväxtlinierna den-
samma. Jugum och sinus äro ej så tydliga, som hos de normala;
på ett och annat exemplar synas autydningar till sidoribbor, äfven-
som jugum understundom är till hälften deladt genom en grund
fördjupning, liksom hos de normala. Jag anser mig äfven. böra
hit räkna en mera afvikande form från Slite (a), med.10-till.d1
raka ribbor på ömse sidor om ventralskalets sinus och 9 sådana
på ömse sidor om det midt emot sittande jugum. Ventralskalets
area är stor, plan och nästan horisontel, med fina mot dorsalarean
vinkelräta linier, och af samma bredd som denna. Jugum har en
grund fördjupning, som sträcker sig till två tredjedelar af dess
längd. Tvärt öfver skalen gå fina strimmor, som äro mera tätt-
sittande än hos hufvudformen. Dess dimensioner äro: höjd 15,
bredd 18, tjockl. 14 millim.

8. Sp. crispa His. Förek. Eskelhem, Djupvik (Eksta), Petesvik.

CYRTINA. DaAVvIDSON.

Cyrt.? multisuleata His. (Cardium multisuleatum His., Spirif. multi-
suleatus VERN., Bull. Soc. Geol. 1848).

— 361 —

Förekomst: Wisby (a), der dess skal på vissa inskränkta punk-
ter ligga i massor hopade på hvarandra.

Denna form bör efter all sannolikhet räknas till ofvannämnde
af DAVIDSON uppställda slägte. Dentallamellerna convergera nem-
ligen och förena sig, så att de bilda en liten kammare, från hvars
botten ett rakt septum sträcker sig nedåt. Ventralskalets area når
på långt när icke en sådan utveckling, som hos de af DAVIDSON
sednast beskrifna arterna från stenkolstiden. Dorsalskalets area är
mera utvecklad än hos Spiriferoe.

SPIRIGERA. D'ORBIGNY.
Sp. didyma DALM. Östergarn.

Sp.? pisum Sow. Förekomst: M.G. Eksta, Djupvik, Klinteberg,
Stora Carlsö; S. G. Bursvik (Oja), Gannviken, Laubackar, Näs,
Grumpevik, Rohne, Wisby.

? Sp. compressa Sow. Förek. Wisby, Skälsö; M. G., Fröjel, Djup-
vik (Eksta), Kronvall.

Af brist på exemplar till jemförelse har det icke nu varit
mig möjligt att med säkerhet afgöra, huruvida ifrågavarande form
verkligen är identisk med SowERBYS Sp. compressa eller bildar
en sjelfständig art. Mr TH. DAVIDSON säger i ett bref: ”the Got-
land specimens appear more square in front than our English
ones.” Den öfverensstämmer med BARRANDES figurer, men icke
med hans beskrifning och ej heller med det enda Böhmiska exem-
plar, jag haft till jemförelse.

? Sp. circe BARE. Endast med tvekan kan jag under denna be-
nämning anföra en form, som förekommer vid Lansa och Lutter-
horn (Fårö), samt vid Hallshuk. Då jag icke kunnat jemföra den
med mer än ett enda Engelskt exemplar och den dessutom i åt-
skilligt, såsom i förhandenvaron af en rund öppning i ventralska-
lets spets, icke öfverensstämmer med BARRANDES beskrifning, har
jag icke nu vågat med bestämdhet afgöra dess identitet.

Sp.? nitida Harr. Förekomst: Wisby, Likershamn; M. G., Lilla
Carlsö, Mallgårdsklint, Follingbo, Barabacke, Slite, Holmudd (Fårö);
S. G. Rohne, Grötlingbo, Oja, Hoburg.

MERISTA. SuUEss.
tumida DALM. Förekomst: M.G. Westergarn, Klinteberg, Djupvik
(Eksta), Stora och Lilla Carlsö, Slite, Tjälders i Boge.

RETZIA. KiNG.

R. Baylei DAviDson. Då denna form, såsom den visar sig hos
oss, är den allmännaste och dessutom den af DAVIDSON först be-
skrifna, föreslår jag sammanförandet af de högst närstående och i
hvarandra öfvergående formerna R. Baylei och Salteri under detta
artnamn, då RB. Salteri skulle komma att betraktas som en varie-
tet deraf.

— 362 —

Hufvudformen förekommer jemte BE. Salteri vid Bursvik och i
Gannvikens stenbrott i Grötlingbo, samt i Hafdhem. Rh. Baylei
finnes ensam på Närsholm och i Rohne, R. Salteri särskild vid
Petesvik, Grumpevik, på Laubackar och Ostergarn, söder om Got-
hemshammar, samt vid Hammarudd i Kräklingbo.

R.2? Barrandei Daviovson. Bursvik (Öja), Grumpevik.
SPIRIGERINA D'OrBiGnY. (= Atrypa DaALM.).

Sp. reticularis 1. Allmänt förekommande i alla lager; i goda och
väl bibehållna exemplar fås den isynnerhet från Djupvik (Eksta)
och Wisby (a). Liksom öfriga allmänt utbredda och i talrika
exemplar förekommande brachiopoder varierar äfven denna i hög
grad och i så mycket högre grad, som den af alla är allmännast.
Man finner flerfaldiga öfvergångar från finstråliga former till grof-
stråliga, hvilka likna den Devoniska Sp. aspera, så att man fin-
ner sig frestad, att sammanföra dessa begge arter till en. Atmin-
stone har jag icke med afseende på de Gotländska exemplaren
funnit skäl, att specifiskt afsöndra dem. Former, som genom sina
få och grofva strålar kunde räknas till formen aspera, samman-
smälta genom mellanformer med den mera finstråliga äkta Sp.
reticularis. En sådan form med grofva strålar förekommer vid
Lansa (Fårö). En mera fjellig varietet finnes vid Wisby. Det
gifves tydliga öfvergångar från denna till en annan med 18—20
mycket grofva strålar. Tvärt öfver dessa gå 3—4 tjocka, upp-
höjda afsatser, hvilka bildas af flera på hvarandra hopade tillväxt-
linier. Strålarne äro vid dessa högt uppskjutande och rörlika.
Sp. imbricata Sow. Förek. Wisby, Stora Carlsö (a—b).

Då denna och efterföljande art ofta blifvit förblandade, torde
det icke vara olämpligt, att här anföra de kännetecken, hvilka
efter mitt förmenande visa deras verkliga olikhet.

Sp. imbricata Sow.
Kretsformig, af lika bredd och
höjd, begge skalen starkt con-
vexa, stundom till den grad, att
musslan blir klotrund. Dorsal-
skalet har ett svagt upphöjdt ju-
gum, mot hvilket på ventralskalet
svarar en sinus, hvilken isynnerhet
märkes mot skalkanten, der den är
bred och djup och förlänges i en
bred, tunglik flik. Ventralskalets
näbb är i sjelfva spetsen genom-
borrad af en liten rund öppning,
samt böjer sig så starkt mot dor-
salskalet, att man knappast ser
tecken till något deltidium. De
upphöjda strålarne på skalens yta

Sp. marginalis DALM.
Nästan elliptisk, med största dia-
metern på bredden. Skalen föga
convexa, nästan sammanplattade.
Strålarne talrikare, smalare och
otydligare än hos S. imbricata,
med mycket grunda rännor emel-
lan hvarandra. De vågformiga
tillväxtlinierna endast märkbara
vid skalens kanter, der man kan
skönja tvenne dylika. Ventral-
skalets näbb stor, upprättstående,
med en rund öppning något ne-
danföre spetsen på inre sidan.
Denna öppning begränsas nedtill
af ett triangelformigt, tudelt del-
tidium. Skalens jugum och sinus

363

äro smala, men tydliga, utgå till
ett antal af 7—8 från skalspet-

såsom på den närstående arten.
På väl bibehållna exemplar kan

sarne, samt förorena sig somliga
i ända till 8—9 grenar, så att

man vid förstoring se fina con-
centriska strimmor, som gå pa-

man vid skalkanterna räknar ända | rallelt med skalkanterna. Dimen-
till 34 strålar. Tillväxtlinierna | sioner:
äro tydliga och kunna spåras från Höjd. — Bredd. Tjocklek.
skalens kanter ända upp emot ÅR 16"m Ijmm = Qmm.
spetsarne. Parallelt med tillväxt- B. 15 17 7
linierna gå fina strimmor. Di- C. 13 16 7
mensioner af tre exemplar:
Höjd. Bredd. Tjocklek.

ING 16'nm 17wm 11”

Bi 9 2) 6

(0 13 12 8

Variet. lamellosa LovEN Mss. Denna skarpt utpräglade varietet
förekommer vid Wisby (5) och Lansa (Fårö). Den har en på
tvären utdragen form. Begge skalen convexa. Dorsalskalet har
ett kilformigt jugum. Ventralskalet en sinus, som förlänger sig
i en bred tunglik flik öfver skalkanterna in i en motsvarande in-
skärning på dorsalskalet. Skalspetsen är genomborrad af ett litet
rundt hål. På skalen synas omkring 8 strålar, som under stän-
digt förgrenande utgå från spetsarne. De skäras af vid pass 6
concentriska tillväxtlinier, som isynnerhet mot skalkanten bilda
uppstående lameller. Dimensioner: höjd 15, bredd 20, tj. 7 m.m.

Sp. marginalis DAM. Förek. Klinteberg, Lilla Carlsö.

Den typiska formen ersättes på Mallgårds klint, på Sandarfve
kulle samt i Linde, Löjsta och Etelhem af en varietet kallad var.
costata. Den är mindre än hufvudformen, men med betydligt
större och gröfre, ofta två- eller tregreniga costee eller strålar. Till
denna ansluter sig en annan, som i några exemplar erhållits från
Hoburg (c), men hvilken på dorsalskalet ej har mer än fem grofva,
starkt upphöjda tvåklufna costae och på ventralskalet sex. För öf-
rigt äro skalen glatta, utan tecken till skulptur eller tillväxtlinier.

Sp. cordata, n. sp. (fig. 3). Musslan af en omvändt hjertlik form,
med en grund inskärning vid skalens basallinie midt emot spetsen,
samt med största bredden äfvenledes vid basen. Skalen föga con-
vexa. Ventralskalet nästan alldeles platt, med en bred och grund
fördjupning på midten, hvilken går från hälften af skalets höjd till
basen, der den är snarlik en sinus. Spetsen är litet högre än
dorsalskalet, med en liten öppning. Den sluter så nära till dorsal-
skalet, att intet deltidium är synligt. Dorsalskalet convext. På
skalens yta sitta ett antal fina, nästan raka och greniga strålar.
De skäras af concentriska strimmor. Inga eller högst få tillväxt-
" linier äro synliga. Höjd 12, bredd 15, tjockl. 5 millim.

Förek. Vid Skäret nedanför Gannarfve i Fröjel i sandhaltig
kalkskiffer.

= SO

5. Sp. prunum His. Östergarn (c).

6. Sp. sulcata, n. sp. (fig. 4) af vexlande form, vanligen oval eller

gu

kretsformig. Båda skalen convexa, dock dorsalskalet i högre grad
än ventralskalet, glatta, endast med några få med skalkanterna
parallela strimmor. Ventralskalets näbb kort, föga böjd, med en
liten rund öppning i spetsen, intet deltidium synligt. Vid basen,
midtemot näbben, utskjuter detta skal i en bred halfcirkelformig
flik, som passar in i en motsvarande inskärning på dorsalskalet.
Ventralskalet, som har sin största convexitet vid näbben, utplattas
åt sidorna och vid basen, samt är vid den nyssnämnde fliken nå-
got fördjupadt. En smal ränna sträcker sig från spetsen af denna
flik i riktning af längdlinien till skalets midt. På dorsalskalet
finnes äfven en dylik, djupare och tydligare ränna, som på läng-
den delar skalet i två lika stora fält. I det inre ser man tvenne
spiraler med spetsarne riktade emot ventralskalet. Dimensioner:
höjd 20, bredd 19, tjockl. 13 m.m. Förek. Stranden af Kräk-
lingbo vid Hammarudd.

Endast genom fortsatta undersökningar kan det med bestämd-
het afgöras om en slät Spirigerina från Sandarfve kulle (dessutom
från Linde, Löjsta, Mallgårdsklint och Etelhem) är skild eller en-
dast en varietet af denna, eller ock möjligen någon redan beskrif-
ven utländsk form.

Sp.? pusilla HisInG. (Orthis pusilla His., Lethaa Suecica p. 71).
Syd-G. Näs, Bursvik (Oja), Rohne, Grötlingbo.

8. Sp.2 Angelini, n. sp. (fig. 5), rund eller elliptisk, af större bredd än

9.

höjd. Dorsalskalet platt, med en smal och grund fördjupning, som
sträcker sig på längden från skalnäbben till basen. På inre sidan
ser man öfverst, vid låskanten eller spetsen (der ingen area finnes),
tvenne processus brachiales. Midtpå skalet går en smal upphöj-
ning, som således svarar emot fördjupningen på yttre sidan, och
på ömse sidor om denna ligger ett par svaga muskel-intryck.
Ventralskalet är convext. Skalspetsen är obetydligt böjd, icke
genomborrad, och ligger fullkomligt tätt emot dorsalskalet. Un-
der näbben ser man tvenne trubbiga tänder och midt emellan
dessa går en smal upphöjd list, som sträcker sig från näbben och
till skalets midt. Båda skalen äro glatta, med få, otydliga, longi-
tudinella strålar, och utom dessa endast de concentriska, regel-
bundna tillväxtlinierna. Dimensioner: höjd 9, bredd 10, tj. 3 m.m.
Förek. Wisby-gruppen (6).

Sp.2 Grayi Davios. Wisby (b).
PORAMBONITES. PANDER.

Por.2 Capewellii DAviDsoN. Förek. Wisby (b,c), Lansa (Fårö), Lau-

berg, Grötlingbo, Wamlingbo.

Från djupaste mergel-lagret i Wisby-gruppen förefinnas sten-
kärnor och dåligt bibehållna exemplar, som det tyckes af en Po-
rambonites. Ett fullständigt exemplar, funnet på samma lager i

= 308 —

löst kalkstensblock, öfverensstämmer till yttre form fullkomligt med
Por. wquirostris var. deformata VERN. (i Geol. of Russia), med
undantag deraf, att porerna äro mindre och ordnade i longitudi-
nella linier.

PENTAMERUS. SOWERBY.

P. conchidium L. AM. G. Klinteberg, Hejde, Fardhem, Löjsta,
Linde, Etelhem, Ostergarn (a), Lilla Carlsö.

P. sculptus WALMSTEDT in Mss. Stora och Lilla Carlsö.

P. tenuistriatus WALMstTEDT in Mss. Fårö (Alnäse), Fårösund, Ej-
mundså i Mästerby (i löst block).
P. esthonus ExcHw. Stora och Lilla Carlsö, Klinteberg, Bogeklint.

P. galeatus Dam. Klinteberg, Stora och Lilla Carlsö, Sandarfve,
Petesvik, Ostergarn.

P. rotundus, n. sp. (fig. 6), kretsformig eller transversellt oval. Båda
skalen starkt convexa, så att musslan stundom är klotrund. Ventral-
skalet är störst och mera convext än det andra, med starkt böjd
näbb; nedre kanten midtemot näbben utvidgar sig till en mer
eller mindre utskjutande flik af vexlande form, vanligen rhombisk.
På skalets midt ses tvenne upphöjda, afrundade ribbor, och på
ömse sidor om dessa 2—3 otydligare. Dorsalskalet är elliptiskt
och transversellt, samt har stundom ett af 2—3 ribbor bestående
jugum och på ömse sidor om detta några mindre och otydligare.
I midten af nedre kanten synes en inskärning, i hvilken den rhom-
biska utvidgningen: från dorsalskalet inpassar. På inre väggen af
ventralskalet visar sig en liten kammare af rhombisk form och
under denna fortlöper en tunn smal skiljevägg till skalets midt.
Dimensioner:
AR höjd 13"": bredd 14"": tjocklek 11=""-
B. DÄR SET (8) » id

Förekomst: Wisby-gruppen (5).

P. galeatus, med hvilken den eljest skulle kunna förblandas,
har sinus på dorsalskalet. P. linguiferus är slät, har inga ribbor
och en mycket större sinus.

P. lingutferus Sow. M.G. Stora och Lilla OCarlsö, Petesvik,
Klinteberg.

RHYNCHONELLA. FIscHER.
Eh. borealis ScHLorH. (Anomites plicatella WAHLENB., Terebr. pli-
catella Daim. & His). Förek. Wisby-gruppen (bc), Lilla Carlsö
(c), Klinteberg (c).

Var. diodonta DaALM. Wisby; M. G., Fårö, Bara, Slite, Eskel-
hem, Klinteberg, Sandarfve; Syd-G., Hammarudd, Bursvik (Öja),
Laubackar, Grötlingbo, Hoburg.

Rh. cuneata DAM. Wisby, Lansa (Fårö), Klinteberg, Bara.
Rh. bidentata His. Djupvik (Eksta), Petesvik.

10.
LT:

= 00

Rh. nucula Sow. (Rh. semisuleata SALTER), Wisby, Lansa (Fårö),
Bara, Furillen, Eskelhem, Klinteberg, Djupvik (Eksta), Lilla
Carlsö, Petesvik, Ostergarn, Hammarudd (Kräklingbo), Gothems-
hammar, Hemse, Lau, Närshamn, Rohne, Näs, Bursvik, Grumpe-
vik, Hoburg.

Rh. Lewisii DAVIDSON. Lansa (Fårö), Gothemshammar, Östergarn.
Rh. Stricklandi Sow. Djupvik (Eksta).

Eh. defleca Sow. Klinteberg, Stora Carlsö, Hidevik, Tjelders
(Boge). Syd-G. Näs, Rohne, Bursvik, Grötlingbo, Grumpevik,
Hoburg.

Rh. spherica Sow. (Rh. Wilsoni VERNEUIL i Geology of Russia,
Rh. spheeroidalis M'Cor). Wisby; Med-G., Lansa (Fårö), Holm-
udd (Fårö), Bara, Follingbo, Eskelhem, Klinteberg, Skäret (Frö-
jel), Petesvik.

Rh. Wilsoni Sow. (Ter. lacunosa WAHLENB.). Med. G. Klinte-
berg (c), Gårdsby (Fardhem), Eksta, Petesvik; Syd-G. Gothems-
hammar, Hammarudd (Kräklingbo), Ostergarn, Gannvik (Gröt-
lingbo), Bursvik.

Rh.2 bicarinata ANGELIN. Eksta.

Rh.2 navicula . Sow. M.G. Petesvik; S.G. Hemse, Lau, Närs-
hamn, Näs.

Rh.2 exigua, n. sp. (fig. 7). Oval, af större längd än bredd, största
bredden nedanför skalens medelpunkt, i närheten af nedre skal-
kanten. Ventralskalet starkt convext med spetsig, något öfver
dorsalskalet framlutande näbb, hvilken är genomborrad af ett
litet rundt hål. Från spetsen och till den midtemot belägna
punkten af nedre skalkanten går en smal och grund fördjupning
eller sinus, hvilken på ömse sidor omgifves af omkring 6 smala
strålar eller ribbor; i midten af sinus ses äfven en sådan. Dorsal-
skalet är icke så kullrigt som ventralskalet, stundom plattadt och
insänkt mot nedre kanten. Det delas på längden i två fält ge-
nom ett bredt jugum, som skiljes från sidofälten genora en smal
ränna på ömse sidor. Det omgifves dessutom på begge sidor af
omkring 6 smärre ribbor. Begge skalens ribbor äro afrundade,
utan skarp ås eller rygg. Skalens ytor för öfrigt glatta.
Dimens. = «AF = höjd: 5"rAvbredd 4mer "tjocklek "öm;
B. DA SN go » 2
Förek. Wisby-gruppens lägsta lager vid Skälsö och Lummelund.

ORTHIS. DALMAN.

O. elegantula Dam. Med. Gotl. Djupvik (Eksta), Fröjel, Stora
Carlsö, Eskelhem, Follingbo, Endre, Boge, Slite, Lergraf, Furil-
len, Fårösund, Svarfvarehuk, Lansa (Fårö), Hidevik.

O. Visbyensis, n. sp. (fig. 8). Dorsalskalet nästan kretsformigt, med
kortare area än hos O. elegantula. Det är platt och ofta något

2 IOMA

concavt. Arean är smal, plan, med nedåt riktad yta, så att den
från yttre sidan är helt och hållet synlig. Ur den triangulära
öppningen uppskjuter den af tre flikar bestående cardinalproces-
sen så högt, att den nästan fullkomligt täcker samma öppning.
De tvenne brachialprocesserna, som divergera på ömse sidor om
processus cardinalis, äro betydligt smalare och tunnare än hos
O. elegantula. De skiljas från skalet på sidorna genom djupa
gropar. En sköldlik upphöjning med två par muskel-intryck (af
adductorerna) intager midten af den inre ytan. Detta fält lik-
nar i det närmaste det, som finnes hos den föregående arten,
men är dock i allmänhet långsträcktare. Ventralskalets area är
slät, starkt concav, så att skalspetsen ligger närmare ned mot
dorsalskalet än hos föregående form. Den triangelformiga öpp-
ningen begränsas vid sin bas af tvenne tänder, hvilka omgifva
retractorernas föga djupa intryck. Dessa åtskiljas genom en smal
list, adductorernas fäste. Skalens ytor hafva betydligt finare strim-
mor än hos föregående art. Inga tvärstrimmor äro synliga. Di-
mensioner : längd 18, breåd 18, tjockl. 20 millim. Förekomst
endast inom Wisby-gruppen i lagren a, b.

O. basalis Dam. Skiljes från de föregående genom sin större
bredd, genom sina gröfre strimmor, ventralskalets föga böjda,
nästan upprättstående spets. Processus cardinalis är liten, rhom-
bisk, och är dold nedanför areans triangulära öpning. Förekomst:
Wisby-gruppen (b,c). DALMAN och HISINGER angifva den från

linte, men mig veterligen har den hittills aldrig blifvit funnen
i Medel-Gotland.

O. tubulata, n. sp. (fig. 9). Musslan oval, af större bredd än höjd.
Begge skalen convexa, med proportionsvis till dem grofva strimmor,
på hvilka finnas rörlika öppningar af oval form. På de gröfre strim-
morna sitta omkring 3—4 sådana öppningar på ett afstånd af
omkring 2 millim. från hvarandra ') Dorsalskalet är nästan el-
liptiskt, svagt böjdt vid arean. Denna är af mindre bredd än
skalets största tvärdiameter, smalt triangulär, något concav, pro-
cessus cardinalis liten, processus brachiales smala, tillspetsade,
muskel-intrycken svaga. Stundom är detta skal försedt med en
grund longitudinell fördjupning. Ventralskalets näbb rakt upp-

") Utom denna art hafva äfven Orth. hybrida, O. Lovéni och O. Davidsoni (lik-
som äfven den af J. HALL från stenkolsbildningen i Jowa beskrifna Orth.
Vanuzemi) dylika öppningar på skalstrimmorna. = Äro dessa öppningar möj-
ligen de enda återstoderna af fina, bräckliga taggar? DAVvIDson uppgif-
ver i sina Palzeontological Notes on the Brachiop. N:o 2 pag. 6, att icke
mindre än tre Orthis-arter från stenkolsbildningen äro försedda med små
spridda taggar. Med de nu anomärkta rörlika öppningarne bör väl dock icke
det förblandas, som säges i noten 2 p. 108 i tyska upplagan af DAVIDSONS
Classifikation der Brachiop.: ”Nach D:r CARPENTER bilden die Durchbohrun-
gen der Schalen eines der wichtigsten Merkmale von Orthis, indem sie stets
anf der Aussenfläche regelmässige Reihen auf dem höchsten Kamme der Fal-

ten bilden.” Detta torde väl syfta på skalens under stark förstoring synliga,
punkterade struktur.

Öfvers. af KE. Vet.-Akad. Förh. Årg. 17. N:o 8. 3

4

An

2 08 =

stående, föga böjd, arean bred, svagt concav, den triangulära öpp-
ningen stor, muskel-intrycken icke fördjupade, nästan sammanfly-
tande till ett, såsom hos de föregående. Dimensioner: höjd 9,
bredd 10, tjockl. 4 millim. Förekomst: Ostergarn (b, c), Got-
hemshammar.

O. canaliculata, n. sp. (fig. 10). (O. orbicularis ScHMiDT, Beitrag
zur Geol. Gotlands, p. 44 etc., non SOWERBY).

Musslan af oval form, bredare än lång. Dorsalskalet är platt,
endast mot arean och omkring skalspetsen något convext, med
en grund ränna eller insänkning, som går från näbben till basen.
Sidokanternas hörn vid arean afrundade. Arean, som är mindre
än skalets tvärdiameter, bildar en svagt bågformig linie. Den
är smal, plan och endast mot spetsen föga concav, triangulär,
uppåtriktad. Processus cardinalis är smal, rhombisk, odelad, och
sitter nedanför den triangulära öppningen i areans midt, utan att
skjuta upp öfver denna eller att vara synlig från skalets rygg-
sida, såsom hos O. elegantula. Processus brachiales äro trubbiga
breda skifvor, som convergera mot processus cardinalis. De ne-
danföre sittande muskel-intrycken intaga ett fält af rhombisk figur,
samt delas i tvenne nästan lika stora par genom en longitudinell
valk och en liten, vågig tvärlinie. Ventralskalet är cohvext, arean
triangelformig, stor, concav, dock icke starkare, än att begge skal-
näbbarne äro från hvarandra aflägsnade med ungefär en millim.
Tänderna korta. 'Tvenne djupa och långa intryck af retracto-
rerna åtskiljas från hvarandra genom en bred mot skalspetsen af-
smalnande linie, samt bilda tillsamman en omvändt hjertlik figur.
Begge skalen med fina mot kanterna utstrålande strimmor, sma-
lare mot spetsarne, mot kanterna tilltagande i groflek, äfvensom
i antal genom tillkomsten af smärre; för öfrigt inga andra tvär-
strimmor än de få tillväxtlinierna.

Höjd 11, bredd 15, tjockl. 5 millim. Förekomst: Med. Gotl.
Stenkumla, Klinteberg, Lilla Carlsö, Sandarfve, Linde, Etelhem,
Bara, Tjelders i Boge, Slite, Hidevik, Lergraf; Syd-Gotl. Lau,
Näs, Burs, Ostergarn, Rohne.

I de öfversta lagren på Sandarfve och Linde kullar, samt flere
punkter inom den Medelgotländska gruppen, förekommer en hit-
hörande varietet, som med samma inre byggnad förenar en yttre
form, som är mera kretsformig och convex än ofvan beskrifne,
och derigenom mera närmar sig den efterföljande arten. En an-
nan varietet finnes i lagret b af Medel-Gotl. vid Rosendal i Fol-
lingbo, hvilken till följe af sina starkt utbildade processus bra-
chiales, sin större proc. cardinalis och djupare muskelintryck full-
komligt öfverensstämmer med FR. ScHMIDtTs O. orbicularis från
Lode (étage 8) i Estland. Denna sistnämnde har dock icke, en-
ligt hvad exemplar sända från Mr TH. DAVIDSON visa, någon
förvandtskap med SOWERBYS O. orbicularis, som med skäl och
isynnerhet på grund af ventralskalets muskelintryck måste anses
som derifrån skiljaktig.

= Sf:

Från O. elegantula skiljer sig ofvan beskrifna hufvudform ge-
nom dorsalskalets mindre area, genom dess lilla, odelade proces-
sus cardinalis, genom muskelintrycken, isynnerhet ventralskalets,
som här äro djupa och bilda en hjertformig figur, då de hos O.
elegantula äro endast svagt och på ytan antydda, nästan sam-
manflytande i ett.

O. crassa, n. sp. (fig. 11). Nästan kretsformig, med största bredden i
närheten af basen, begge skalen starkt convexa, ventralskalet dock
mest. Skalen betäckas af omkring 80—90 skarpa strimmor, som
utstråla mot kanterna. Dorsalskalet har en grund insänkning,
som går från spetsen till nedre skalkanten, hvarest den äfven är
bredast. Arealinien bildar en svag båge, som är af mindre bredd
än skalets tvärdiameter. Arean är mycket smal, triangulär, nä-
stan plan och endast mot spetsen något concav, samt nästan ver-
tikalt uppåtriktad. Processus cardinalis bildar en långsträckt rhomb;
processus brachiales äro breda och trubbiga, samt convergera emot
proc. cardinalis, der de sitta hvarandra närmare, än hvad fallet
är hos andra arter. Muskelintrycken äro svaga, omgifna af en
föga upphöjd kant, som omkring dem bildar en oval kontur.
Detta ovala fält delas i två hälfter genom en rak, upphöjd linea,
som utgör en fortsättning af processus cardinalis. Ventralskalets
area är starkt concav, så att skalnäbben böjer sig ned emot dor-
salskalet. Tänderna äro starka och framskjutande, retractorernas
intryck smala, långa samt nedåt starkt divergerande, så att de
der lemna en bredt upphöjd ås emellan sig. Höjd 14, bredd 14,
tjockl. 10 millim.

Utom denna hufvudform anträffas äfven en varietet med ett
mindre convext dorsalskal, hvilket har en djupare, mot basen
bredare insänkning än hufvudformen. Muskelintrycken äro äfven
djupare. Den skiljes från O. elegantula, till hvilken den i det
yttre närmar sig, genom sin större convexitet, genom skalens
runda form, genom sin böjda area. Dessutom är processus car-
dinalis liten, samt hvarken flikig eller uppskjutande öfver arean,
som hos O. elegantula. Dertill kommer dessutom olikheten emel-
lan dorsalskalens muskelintryck.

Förekomst: Djupvik (Eksta), Petesvik, Gannarfve, Hemse.

O. hybrida Sow. Förekomst: Wisby (bc), Med. G. Fröjel, Djup-
vik (Eksta), Petesvik, Stora Carlsö (a), Lilla Carlsö, Eskelhem,
Klinteberg, Follingbo, Slite, Lansa, Fårösund; Syd-G. Näs, Grum-
pevik, Lau, Oja, Bursås, Närshamn, Ostergarn (a), Hammarudd
(Kräklingbo).

Exemplar från Wisby uppnå 24 millim. i höjd och 28 m.m.
i bredd.

O. Lovéni, n. sp. (fig. 12.) Musslan kretsformig, med största bred-
den midtemellan skalspetsen och nedre skalkanten (hos den närstå-
ende O. hybrida i närheten af nedre kanten). Begge skalen nästan
lika mycket convexa. Strimmorna fina, så att 4 strimmor finnas

10.

11:

13.
14.

= MM —

på en bredd af 1 millim., deremot blott 2 hos O. hybrida på
samma afstånd. De hafva en skarp kam med fina tubulösa öpp-
ningar, som hos förut omnämnda Orthis-arter. Inga tvärstrim-
mor, utom några få tillväxtlinier, äro synliga. Ventralskalet har
en kort, triangulär, concav area, med en nästan rakt uppstående
näbb, tänderna korta, trubbiga, och mellan dem samt på näbbens
inre sida ett par stora djupa muskelintryck, som skiljas genom en
tjock mellanvägg. Dorsalskalets area är smal med svagt concav
eller nästan plan, vertikal yta, processus cardinalis är starkt ut-
bildad, framskjutande och tvåflikig. Proc. brachiales äro starka,
grofva, från skalet horisontelt utstående (hos O. hybrida spetsigt
afsmalnande och nedåtriktade). Muskelfältet begränsas af stora
valklika upphöjningar, och delas i två par intryck. Det första
paret är mindre än det andra, skiljes genom en fördjupning från
detta. Den på längden gående mellanvalken, som utgör en ome-
delbar fortsättning af processus cardinalis, förgrenar sig mot skal-
kanten i tre till fyra grenar. Höjd 20, bredd 22, tjockl. 12 m.m.
Förek. allmän inom Wisby-gruppens nedersta lager (a) och på
gränsen af b.

O. biloba L. Förekomst: Vid Djupvik (Eksta), på Lilla Carlsö
och Klinteberg förekommer den vanliga formen, men i Wisby-
gruppens alla lager den långsträckta varietet, som VERNEUIL an-
märkt i Bull. Soc. Geol. 1848, Vol. V p. 343, pl. IV, fig. 10.

O. punctata VERNEVIL. Förek. Wisby (bc); Med.-G. Lansa (Fårö);
Syd-G. Bursvik (Oja), Fjälen — Grumpevik, Hoburg, Grötlingbo.

O. Lewisi DavIDsoN. Förek. Djupvik (Eksta), Petesvik.

O. acuta, n. sp. (fig. 13). Halfcirkelformig, med största bredden i
närheten af dorsalskalets area. Dorsalskalet platt eller svagt con-
vext, stundom med en grund, longitudinell ränna eller fördjup-
ning på midten af skalet. Arean smal, processus cardinalis bred,
nästan rhombisk, med en liten fördjupning eller ränna på inre
långsidan. Processus brachiales breda lameller, nedåtriktade. Ven-
tralskalets area triangulär, bred och stor, på yngre exemplar ho-
risontelt utstående, på äldre mot spetsen något uppböjd eller
concayv. Begge skalen äro försedda med omkring 20 raka, grofva
och hvassa strålar.

O. acuta skiljer sig lätt från O. Davidsoni, med hvilken arts
yngre exemplar den kan förblandas, genom sin mera kretsformiga
kontur, genom sina gröfre och hvassare strålar, samt genom sina
större processer. Höjd 8, bredd 9, tjockl. 4 m.m. Förekomst:
Wisby-gruppen (b).

0. Davidsoni VERNEUIL. Wisby (a).
O. rustica Sow. Förekomst: M.-G. Klinteberg, Sandarfve, Linde,
Löjsta, Lilla Carlsö, Etelhem; S.-G. Ostergarn, Lau, Hoburg.

Formerna från Ostergarn, Lau och Etelhem bilda en varietet,
som afviker från hufvudformen, hufvudsakligen genom sina tal-
rikare och finare strålar.

15.

16.

= Mr

O. Bouchardi DaAvipson. Förekomst: M.-G. Stenkumla, Klinte-
berg, Stora Carlsö, Hidevik, Tjelders i Boge; S.-G. Ostergarn,
Lauberg. ;

O. biforata VERN. Förek. Wisby (56c), Lansa (Fårö), Klinte-
berg, Lilla Carlsö (c), Hidevik.

STROPHOMENA. RAFINESQUE.

Str. rhomboidalis WAHLENB. (Lept. rugosa His., Prod. depressa
Sow., Lept. depressa His. & DaALM.). Förekommer allmän i nästan
alla lager; bäst bibehållen 1 Eksta. Den mängd till yttre form
och skalens skulptur omvexlande former, som här förekomma af
denna art, öfverensstämma 1 de inre delarnes byggnad och böra
derföre sammanföras. De Sydgotländska formerna från Grötlingbo
och Lau visa dock någon skiljaktighet i afseende på skalskulptu-
ren och muskelintrycken, men det har icke varit mig möjligt,
att med den ringa tillgången på material nu bestämma deras
plats.

Str. rugata, n. sp. (fig. 14). Halfcirkelformig, med rak arealinie, vid
hvilken största bredden finnes. Ventralskalets area bred, triangulär,
plan och horisontelt utstående, i midten ett smalt, triangelformigt
hvälfdt pseudo-deltidium. Skalspetsen genomborrad af ett fint,
rundt hål. Skalet plattadt eller oregelbundet convext, med kan-
terna svagt omböjda åt dorsalskalet. Detta skals area är liten,
lineär, knappast märkbar, processus cardinalis fullkomligt dold
under deltidiet, skalet är lindrigt concavt. Skalytorna äro en-
dast betäckta af de upphöjda, valklika, concentriska, sttndom
oregelbundna tillväxtlinierna, för öfrigt glatta utan några longi-
tudinella strimmor. Arten skulle kunna förblandas med yngre
exemplar af Str. rhomboidalis, men skiljes lätt derifrån genom
sin i proportion till storleken starkt utvecklade area, samt ge-
nom skalens egendomliga skulptur. Höjd 7, bredd 11, tjockl.
2 millim. Förek. Wisby (6), Lansa (Fårö), Klinteberg:

Str. Lovéni VERN. Wisby — Likershamn (ab).

Str. nasuta, n. sp. (fig. 15) af vexlande form, än elliptisk, än oregel
bundet femsidig, af större höjd än bredd. Begge skalen convexa,
dorsalskalet stundom platt. Ventralskalet med en hög och smal
näbb, som på större exemplar höjer sig nästan 2 millim. öfver
dorsalskalets area. Spetsen är genomborrad och midt öfver den
nästan vertikala arean går ett smalt, men höghvälfdt pseudo-
deltidium. Mot nedre skalkanten förefinnes en mer eller mindre
djup och oregelbunden sinus, som på motsatta skalet motsvaras
af en oregelbunden uppvikning af kanten eller af ett jugum, som
fortsätter till skalets midt. Skalen äro glatta, med några få (14)
små oregelbundna veck långsmed kanterna. Med förstoring kan
man se några fina concentriska tvärlinier, som gå parallelt med
de vid kanterna befintliga tillväxtlinierna. Höjd 10, bredd 12,
tjockl. 5 m.m. Förek. Likershamn, Lansa och Lutterhorn (Fårö).

5.
6.

TV

9.

10.

= NR

Str. scabrosa Dav. Klinteberg, Lilla Carlsö.

Str. funiculata M'Coyr. Djupvik (Eksta), Klinteberg, Petesvik,
Gerum, Slite, Boge, Furillen. ;

Str. euglypha Daim. M.-G. Djupvik (Eksta), Petesvik, Lilla och
Stora Carlsö, Slite, Boge, Lansa och Alnäse på Fårö; S.-G. Näs,
Rohne.

Str. Walmstedti, nu. sp. (fig. 16). Aflång, med rak låskant, vanligen
af större bredd än höjd. Ventralskalet starkt convext med en plan,
föga böjd area med en nästan vertikal riktning. Den är mer
än två gånger så bred som dorsalarean. I det inre ses tre par
starkt utpräglade muskelintryck, nemligen ett par större (occlu-
sores?), som ligga utom två par mindre, långsträckta. Dorsal-
skalet är concavt, med en smal area, hvars medlersta öppning
täckes af ett deltidium. I dess inre visar sig, under den starkt
utvecklade, tvådelade processus cardinalis, två ovala intryck af
adductorer, med en egendomligt tecknad yta af upphöjda, oregel-
bundna förgreningar, lik den, som man ser hos Productida. Den
list eller valk, som afdelar dessa intryck, fortsättes nedanför dem
i en upphöjd linea, och från hvarje muskelintrycks yttre hörn
utgår en liknande, men utåt krökt upphöjning. Skalens ytor
hafva längdstrimmor af två slag eller ordningar. De gröfre gå
ända från skalspetsarne, och emellan två sådana inneslutas 5
å 6 finare. Den medlersta af dessa uppnår slutligen mot ska-
lens kanter samma groflek, som de förstnämnda. Tvärt öfver
dessa strimmor gå breda, oregelbundna veck eller rugse parallelt
med skalkanterna. De äro tydligast i närheten af arean och för-
svinna vid de bredt omböjda kanterna. Dimensioner: höjd 49,
bredd 30, tjockl. 4 millim. Från Wisby-gruppens djupaste lager.

Str. imbrex PAND. variet. (se DAvIDSoN Bull. Soc. Géol., Tome
V. 1848, p. 318). Wisby (a,b); I.-G. Svarfvare-huk, Fårösund,
Boge, Slite, Bunge, Hidevik, Fårö (Norsholm, Alnäse, Kyrkvik),
Endre, Hejdeby.

Str. sp. indet.”) (Stroph. Fischeri MURcHISon, Silurian Rocks
of Sweden, p. 29; Str. pseudo-Fischeri ScoMmipt zur Geol. Gotl.,
p. 39 etc.). Det är denna form som af MUuRCHISON på cit. st.
anses för identisk med den Devoniska Str. Fischeri. Men då
denna identitet icke sedan blifvit bekräftad, och ej heller MuRz-
CHISONS följeslagare VERNEUIL i sin förteckning öfver Gotlands
brachiopoder (Bull. Soc. Geol. Tome V, p. 346) upptager arten,

har jag icke kunnat anföra densamma under nämnde artnamn.

”) Med afseende på både denna och efterföljande art gäller den anmärkningen,
att jag hvarken velat eller kunnat under bestämdt artnamn uppföra desam-
ma, enär tillfällen till jemförelser med utländska arter, som kunna anses
närstående, varit för få. Då de emedlertid förekomma mig vara väl skilda
både från hvarandra och öfriga Gotländska arter, samt dessutom äro talrika,
der de finnas, har jag ansett mig icke kunna förbigå dem och derföre tills
vidare anfört dem på det sätt, som nu skett.

nn rn nn nn nn nn enn nn

1.

12.
13.

= FN =

I allmänhet är den af större bredd än höjd, halfcirkelformig
med rak låskant, vid hvilken största bredden finnes. Ventralska-
let concavt, dorsalskalet convext. Ventralskalets area med smalt
deltidium. Muskelintrycken äro djupare än hos efterföljande form,
med starkt upphöjda sidokanter. På skalens yta synas omkring
12 gröfre strimmor, och emellan dessa flera finare.

- Höjd 15, bredd 20, tjockl. 3 millim. Förek. Näs, Bursvik

(Öja), Rohne, Bursvik (Burs), Östergarn (a), Kräklingbo, Gröt-
lingbo, Grumpevik.
Str. sp. indet. I anseende till skalets teckning och form öfver-
ensstämmer denna i det närmaste med den af BARRANDE beskrifna
Lept. corrugata (icke HaLLs, ej heller FR. ScHMiDpTts torm). Muss-
lan är halfceirkelformig med rak låskant, vid hvilken äfven skalens
största bredd är befintlig. Ventralskalet är föga convext, så att
musslan sedd från detta förekommer plattad. <Dorsalskalet är
svagt concavt. De longitudinella strimmorna på skalen likna de
föregående arternas. Men hvad som redan till det yttre skiljer
denna art från de föregående, är de punktlika fördjupningar, som
gå transversellt öfver längdstrimmorna, och hvilka isynnerhet i
grannskapet af låslinien gifva skalen en teckning liknande den,
som förekommer hos Str. Lovéni. De bilda icke här några upp-
höjda valkar, utan äro mera svagt uttryckta. Muskelintrycken
på ventralskalets inre äro svaga och endast delvis kantade med
upphöjda lister.

Dimens. höjd 16, bredd 22 m.m. Förek. Lauberg. Hemse.
Str. filosa Sow. Förek. Klinteberg, Petesvik, Fardhem, Östergarn.
Str. pecten L. Förek. Wisby (ab); M.-G. Slite, Boge, Lansa,
Fårösund.

14. Str. crispa, n. sp. (fig. 17.) Musslan af en på tvären utdragen, nästan

elliptisk form, med rak låskant. Begge skalen convexa, dorsal-
skalet i större grad än ventralskalet. Dorsalskalet har en grund
fördjupning, som delar skalet på längden i två lika delar. Begge
skalen betäckas af raka, grofva och upphöjda strålar, af hvilka
15 gå från spetsen mot kanterna. Mellan dessa ligga flera min-
dre och smalare, så att man vid skalkanterna räknar ända till
50—55 strålar. De skäras af upphöjda strimmor, i det närmaste
liknande dem, hvilka visa sig hos Str. pecten. Ventralskalet har
en plan, uppåt riktad area, i hvilkens midt ett hvälfdt deltidium
synes. Spetsen är genomborrad af en liten, rund öppning. Mu-
skelintrycken äro otydliga. Dorsalskalets area utgöres endast af
en smal linea, i midten afbruten af ett litet deltidium. Höjd 10,
bredd 16, tjockl. 4 m.m. Förek. Petesvik, Sandarfve, Hemse.

15. Sir. serrulata, n. sp. (fig. 18.) Musslan afrundad, med största

bredden i närheten af nedre kanten. Låskanten rak. Begge skalen
convexa, ventralskalet mest och isynnerhet mot spetsen. På skalen
finnas 13 smala, höga, sågformigt tandade strimmor, som cemel-
lan sig hafva några mindre. Ventralskalets area plan, uppåt
riktad. Dorsalskalets area smal, i midten något utvidgad, plan

— 374 —

och med fullkomligt vågrät yta. Med undantag af en vid kan-
terna befintlig, smal rand eller bård, som är veckad, är hela
inre sidan slät och i midten upptagen af några otydliga muskel-
intryck. Höjd 17, bredd 20 millim. Ostergarn (be).

LEPTZENA. DALMAN.

1. L. transversalis DALM. Wisby (ab); Med.G. Eskelhem, Fröjel,
Djupvik (Eksta), Stora och Lilla Carlsö, Slite (a), Furillen,
Fårösund, Lansa (Fårö).

2. L. segmentum ANGELIN. Den triangulära öppningen i ventral-
skalets area är smal och långsträckt, samt nästan till hälften
betäckt med ett deltidium, hvilket antingen saknas eller är myc-
ket litet utveckladt hos AL. transversalis. Arean är plan, icke
concav, så att ventralskalets näbb skjuter utåt, icke böjer sig ned
öfver dorsalskalets area. Dorsalskalets cardinalprocess, som täcker
det öfriga af ventral-areans triangulära öppning, som icke döljes
af deltidiet, är ofvanfrån sedd smal, och liknar, såsom VERNEUIL3
äfven säger om samma del hos L. sericea, hälften af en heral-
disk lilja. Skalen äro mycket svagt hvälfda. Dorsalskalets mus-
kelintryck afvika mycket från den anordning, som ses hos L.
transversalis och närma sig den, som finnes hos £L. Humboldti

VERS. Höjd 6, bredd 11, tjockl. 2 millim. Djupvik (Eksta),
Lilla Carlsö.

3. L. margaritacea ANGELIN. Möjligen identisk med SowErBYys Lept.
levigata, IL. lepisma. DALMAN har aldrig publicerat någon art
under sistnämnde namn. Djupvik (Eksta), Lilla Carlsö.

CHONETES. FIscHER.

1. Ch. striatella Dazm. (Ch. lata v. Buck, M'Cor). Förek. Wisby
(6); Med.-G. Klinteberg (c), Eksta (a), Petesvik, Slite, Fårö,
Lilla Carlsö; Syd-G. Ostergarn, Kräklingbo, Rohnehamn, Burs-
vik (Oja), Lau, Närshamn, Wamlingbo, Grötlingbo.

2. Ch. cingulata, n. sp. (fig. 19). Musslans konturer såsom hos den före-
gående. Från ventralskalets raka låskant utgå på ömse sidor om
deltidium 3—4 smala, lieformigt böjda taggar. Ventralskalet är
föga convext och dorskalet nästan plant med en obetydlig för-
djupning i midten. Ventralskalets yta har omkring 50—60 fina,
greniga strålar, hvilka äro tättsittande och litet upphöjda. En
stråle, som är nästan dubbelt så grof som de öfriga, går lodrätt
från skalspetsen mot nedre kanten och afdelar skalet i tvenne
hälfter. Dorsalskalet betäckes endast med fina tättsittande strim-

mor. Höjd 9, bredd 14 millim. Från Fröjel, kalksandskiffern
vid Gannarfve.

CRANIA. RETzZ1IUS.

Crania Sedgwicki Lewis & Davips.? Wisby (6), Likershamn (b c),
Fårö (Lutterhorn). Dessutom torde, att dömma af de materia-

= MR o—

lier, som förefinnas, ännu en art förekomma i Grötlingbo, men
är för fragmentarisk för att kunna beskrifvas. Detsamma måste
äfven sägas om en på Lauberg förekommande form, som närmar

sig den här upptagne.
DISCINA. LAMARCK.
1. Discina implicata Sow. Skäret (Fröjel), Lauberg.
D. Forbesi Davips. Klinteberg, Djupvik (Eksta).

D. pilidiwn, n. sp. (fig. 20). Dorsalskalet platt, kretsformigt, ventral-
skalet oregelbundet koniskt, spetsen snedt framåt böjd mot öfre skal-
kanten. Öppningen kort, smal, dess sidokanter tecknade med

korta sneda linier. Tillväxtlinierna skarpa, concentriska. Skalen
för öfrigt släta. Största diametern 11 millim. Lauberg.
LINGULA. BRUGUIERES.

L. Lewisi Sow.? Wisby, Sandarfve, Djupvik (Eksta), Petesvik.
Exemplar från nämnde ställen öfverensstämma i form och skulp-
tur med Engelska exemplar, dock saknas de longitudinella svagt
upphöjda strimmor, som på dessa äro synliga vid nedre kanten.
Utom denna art finnas fragmenter af två andra, dock alltför
ofullständiga för bestämning eller beskrifning.
OBOLUS. EICHWALD.

O. Davidsoni SALTER. I Wisby-gruppens två lägsta lager ligga tal-
rika aftryck både af de yttre och inre sidorna af en art, som i
hög grad öfverensstämma med exemplar, sända af Mr TH. Da-
VIDSON från Wenlock under ofvanstående artnamn. Dylika aftryck

och skal finnas äfven vid Hamnklint (Lutterhorn, Fårö), Slite (a)
och Gothemså.

Det återstår, att kortligen omnämna ett par efter allt utse-
ende nya slägtformer. Ehuru af dem begge mycket material in-
samlats, är dock detta ännu af alltför otillfredsställande beskaf-
fenhet för grundandet af säkra och fullständiga genuskarakterer.

Den ena formen är mycket allmänt utbredd och förekommer
nästan öfverallt i de öfversta Medelgotländska kalklagren från
Klinteberg ända till Fårö. Hvad som särdeles utmärker denna
form, är att dess skalsubstans genomborras af rör. I det kil-
formiga ventralskalets inre finnas fyra sådana, två i midten lig-
gande, som taga sin början i närheten af skalets nedre kant
och två mindre på sidorna om dessa, som uppkomma i närheten
af skalspetsen. De afsmalna mot denna punkt och upphöra der

= ID —

i det inre, utan att blifva synliga utifrån eller att mynna utåt.
I det mindre skalet finnas åtminstone tvenne dylika rör. Om
en gissning öfver betydelsen af dessa bildningar skulle tillåtas,
ville jag, hänvisande på liknande förhållanden hos vissa af krit-
formationens Cranie, framställa den förmodan, att de utgjort
förlängningar af muskelfästena, som sträckt sig in i skalsubstansen.

Af det andra slägtet, som förekommer på nordvestra kusten
af Fårö, vid Lansa, Lutterhorn och Norsholm, är hittills endast
ventralskalet bekant. Detta är ovalt, med tjocka valklika till-
växtlinier, som korsa hvarandra och derigenom gifva skalytan
en prydligt nätformig skulptur. I skalspetsen finnes en rund öpp-
ning, som, i någon likhet med hvad som synes hos Siphonotreta,
förlänger sig rörformigt till den inre sidan. På äldre exemplar
är denna öppning tillvuxen.

Af DALMAN och VERNEUIL hafva åtskilliga arter blifvit
anförda såsom Gotländska, hvilka det icke ännu lyckats mig att
återfinna, hvarföre jag endast här uppräknar dem, utan att kunna
anvisa dem någon bestämd geologisk eller systematisk plats. De äro:
Spirifer Barrandei VERN., Delthyris ptychodes DALM., Ter.
pentagona SOW., Lept. Fletcheri DAVIDSON, Lept. lepisma SoW.

I sydösta Gotland förekommer ett fossil, hvilket man räknar
till det hitintills bland brachiopoderna uppställda slägtet Calceola.
Flera omständigheter, hvilka jag nu går att anföra, synas mig
tala för, att åtminstone den Gotländska formen, som har nästan
alla de karakterer man tillägger det på den Devoniska arten C.
sandalina grundade slägtet, icke bör räknas bland brachiopo-
derna. Kanhända skall den, som närmare undersöker den De-
voniska arten, finna förhållandet vara detsamma med den.

Redan för många år tillbaka hade MARKLIN på Laubackar
funnit ifrågavarande fossil, som han ansåg identiskt med och i
sin samling benämnde C. sandalina. Det återfanns på samma
ställe 1845 af HELMERSEN "), som äfven benämnde det på sam-
ma sätt. I stöd af denna hans utsago drog MURCHISON”") den

") Geognostische Bemerkungen auf einer Reise in Schweden u. Norw., p. 12.
”') Silurian Rocks of Sweden, p. 27.

= MM —-

slutsatsen, att det sydöstra Gotlands öfversta lager bilda en öf-
vergång till den Devoniska formationen. Den, som sednast i skrift
vidrört ifrågavarande art, är FERD. ROEMER ”), som kortligen
omnämner, att den är skild från C. sandalina, kallar den C.
gotlandica, samt förnekar till följe deraf MURCHISONS påstående
om fyndortens Devoniska ålder. Utom i nyssnämnde Laubac-
kars medlersta af kalk- och mergelband bestående lager, har C.
gotlandica äfven anträffats af E. WALMSTEDT i de tunna mergel-
band, som ligga tätt under Östergarns-lagrens öfversta Stro-
matoporkalk, samt af mig i Hemse i ett kalklager, som öfverens-
stämmer med Laubackarne i ålder. På alla dessa ställen före-
kommer den tillsamman med rent öfversiluriska former. Det är
visserligen sant, att man ännu icke, så vidt det är mig bekant,
funnit något exemplar med begge skalen hopsittande. Men begges
öfverensstämmelse med hvarandra, isynnerhet i ögonen fallande
vid jemförelse med C. sandalina, gör det påtagligt, att de höra
tillsamman och utgöra en form af slägtet Calceola.

Det större skalet är kägelformigt med en hvälfd och en flat
sida (den s.k. arean). Begge sidorna äro rynkade af täta, tvärt-
öfver, utan afbrott gående tillväxtlinier. Den flata sidan delas
i tvenne hälfter genom en svagt upphöjd rand eller valk.- Paral-
lelt med denna gå finare, svagare upphöjda linier. Från samma
sidas båda kanter utgå små rotlika utskott, hvilka äro talrikast
och smalast mot skalspetsen, samt gröfre och glesare längre upp
på skalet. Deras genomskärning visar, att de äro ihåliga eller
genomdragna af en fin kanal. Man anträffar exemplar, som ligga
fästade medelst dessa utskott på koraller och andra hafskroppar.
Mynningen, som omger den i skalet ingående håligheten, är half-
cirkelformig. Denna hålighet inneslutes af tvenne väggar, af hvilka
den ena, liksom den motsvarande yttre, är plan och den andra
hvälfd. Håligheten intager omkring 3 af skalets längd. Dess
botten är beklädd med små blåslika upphöjningar, som äfven till
någon del synas i närheten af kanterna. Från dessa utgå mot bott-
nen flera septa liknande strålar. Midt på den plana väggen delas

”) LEONH. u. BRONNs Jahrbuch, 1856, p. 798.

= NB =

de i två hälfter genom en större upphöjd, bred valk, som svarar
mot en dylik på det mindre skalet. Midtemot på den hvälfda sidan
är en liknande, fast mycket smalare och lägre valk. Om man
gör genomskärningar af detta skal, finner man, att hufvudmassan
af skalets inre består af skålformigt öfver hvarandra liggande
hvarf af oregelbundna, långsträckta blåsor, så att dess struktur
fullkomligt liknar den man ser hos koraller af Cystiphyllernas familj.

Det mindre skalet är halfcirkelformigt, med afrundade hörn
vid den s.k. arean. På yttre sidan är det lindrigt convext, för
öfrigt, slätt med undantag af de concentriska tillväxtlinierna. På
inre sidan är skalet deladt i tvenne hälfter genom en valk, som
mot nedre skalkanten aftager i höjd och bredd, samt försvinner
innan den uppnår denna. Sidofälten äro tecknade med smala
strimmor, som äro starkare uttryckta vid arean, der de bilda en
refflad kant.

Mot antagandet af C. gotlandica såsom en brachiopod, och
för närmandet af densamma till Cystiphyllerna, talar för det för-
sta den märkliga inre strukturen, som fullkomligt öfverensstäm-
mer med den, som är egendomlig för sistnämnda korallfamilj,
vidare saknaden af alla regelbundna muskelintryck i det inre,
der man i stället ser blåslika upphöjningar och septa, slutligen
de rotlika utskotten, som fullkomligt likna dem man ser hos Om-
phyme och Cystiphyllide. Man torde också erinra sig, att flera
både Cyathophyller och Omphyme, om hvilkas korallnatur nästan
intet tvifvel blifvit hyst, hafva en utplattad sida, alldeles lik-
nande den s. k. arean hos OC. gotlandica. Skulle en fullkomlig
öfverensstämmelse emellan ifrågavarande form och Cystiphyllerna
komma att ådagaläggas, måste man med Prof. STEENSTRUP i
Köpenhamn högligen betvifla alla dessa formers natur af korall-
djur, då förhandenvaron af ett lock öfver calyx gör en förening
med dessa omöjlig.

I sammanhang med det nu omnämnda må följande anföras.
För ett par år sedan fann jag för första gången i Wisby-gruppens
medlersta lager tydliga och väl bibehållna lock af en annan Cal-
ceolaartad form, skild från den nu beskrifna. Den har sedan

= MN —

flera gånger återfunnits. Kanternas konturer bilda en regelbun-
den, fyrsidig figur, hos hvilken två sidor äro parallela, men af
olika storlek, och de andra åter lika stora, men convergerande
mot den mindre af de parallela sidorna. Yttre sidan är slät, i
midten mot den nedre, minsta kanten med en sinuslik fördjup-
ning, samt med concentriska tillväxtlinier. En starkt uppskju-
tande, hvass valk delar skalet på inre sidan i två hälfter. På
ömse sidor om denna valk gå några mindre, svagt upphöjda
strimmor, som böja sig ut mot sidokanterna. Jag tilltror mig
icke ännu kunna bestämma till hvilken form detta lock hört. Af
former, som anträffas i samma lager, är Goniophyllum pyrami-
dale M. EDW. & HAIME den, som visar närmaste förvandtskapen
dertill. Isynnerhet öfverensstämma yngre exemplar deraf genom sin
mynning, hvilken har samma konturer som locken. På äldre exem-
plar blir denna form mer och mer qvadratisk, derigenom att den
mindre af de parallela sidorna slutligen i det närmaste får samma
längd som de andra, och emedan de convergerande sidorna blifva i
det närmaste parallela. Men detta har jag icke funnit vara fallet
hos lock, som tillhört mycket stora individer: de bibehålla sin ur-
sprungliga form. Hos Goniophyll. pyramidale finnas verkligen
flera likheter med det större Calceolaskalet, hvilket äfven föran-
ledde GIRARD, att hänföra den till slägtet Calceola. Bland dem
må här endast anföras det regelbundna i de rotlika utskottens
läge, hvilka alla sitta på samma sida, som har en upphöjd mid-
telvalk och vid hvars kalkkant det största septum utgår.

I nyssnämnde Wisby-lager finnes ännu ett annat fossil, som
äfven tyckes hafva naturen af ett lock. Det är oregelbundet trian-
gulärt, utanpå concavt, slätt, utan tillväxtlinier, på inre sidan med
3—4 svagt upphöjda lister, som gå parallelt öfver det släta fältet.

Till ett förtydligande af ofvan upptagne arters geologiska
utbredning genom de olika grupperna torde följande tabell i nå-
goh mån få anses vara tjenlig. I densamma är hvarje arts före-
komst inom de olika grupperna utmärkt antingen genom &, då
det icke är bekant, i hvilket lager den förekommer, eller genom

— 380 —

en bokstaf (a, b, c), hänsyftande på de lager, som i början af
denna uppsats inom hvar särskild grupp blifvit utmärkta med
dessa bokstäfver. Dessutom är i de yttersta kolumnerna afseende
fästadt på arternas förekomst i utom Sverige belägna öfver-

siluriska lager.

Identiteten är bestämd dels efter exemplar, dels

på grund af säkra beskrifningar, samt dels efter uppgifter af

Mr TH. DAVIDSON.
= | = | Syd- Förekomst
T & Gotland.| utom Sverige.
Arternas namn. (cl RN EK olle
|| 3 lör é 22315
? 5 )8 ISF) 8 Bola 12
SR Fa a BA ET a fe
1 Spinifera plicdtella Do 27 IAN ANI abe abe + +
var. globosa SALTER ..........s«-- I
var. interlineata SOW. ............ abe +
2 — IKRRKGn SN ERNS os osg ago a
3 — " erporrecta WAHLENB. .........s.s a abe + +
dare =1 3 Semi; 2 spl-sscktetesg c label b
5 — StorOlabas An. BP:r oc sfstknösse tkr c | ab
GNRId=EA SAN ENS ANA c abl +
7. — :elevata DALM. ...... KYSS SSE bli clablabl + ++
(gr MES I RIR pa, ELISA SR SA ense Nos Nr 29 se ers a SIS
9. EGyrtinag mnltisplcata /HISE Loss ögere a
10.-Spirigs,/ did yma” DATMs: =. cha dess öss Kaja masa abe +) F
All fr at SM: ni a 'abel ab 4
PoE PU CDIGDESSSA: NO Web so osbirarad Fe rser Eek ala
FIL! =P krob BARR? pr Isle dd ere te rbskerea era ?
1 8 ERE anda NR m [Ni FÖRSE SER Soo EEE NER ab
20. NICIISLA. UUHLGA KDARMS, «odd re oer del no IE ES abe + +
Törs Bebaia : Bagler Dee: acer iv pikar degstären dr abl bl + +
js =P BAT FONUOLNDAND: scv cc dos se ere bl +
18. Spirigerina reticularis D.........s..sssoss200> abcelabel ab label +] +1 + | +
19. — KITE DTICA DA DÖM: dergcehegen öser c | ab + | + +
var. lamellosa LOVÉN ......... be | a
20. = Hmnarginalis, DAT: ssscct.cs-s dög. c +
Nariejänraat0: Besatt: fas | ec
Za — cordata;,N- SP: tsk b |
22. = ET gr Se mb RS a AR AVEL | c +
23. — Bulcata; Be Bs on fissnns slets a
24. 9 IDUSMIA EIN: jeckogpekedgars set are b
a af PF Angplini, föjBDy rss. sgsdis b
26. SN (Elak EDTA ESR nan SEA b SE
27. Porambonites? Capewelli DAV. ............ be | a bl +
28. Pentamerus conchidium DL. sssssssssosasssres ”
29. — sculptus WALMST. ............. b
30. — tenvistriatus WALMST.......... be
31. — esthonus EICHW. ...........-.-- b -s
32. — galeatus' DAEM, o.o.o.sssvessesrs etc +) +
33. — OTRS ÄD srsdeds äsnirad ab
34. = linguiferus SOW. .........sssss>> ab +

S:a | 16/26] 9 lir fis] 9l413

j— —---—--—-- —-Q.Q == —————-——- - A — — 8ZÖ —————--—

ZE) Syd- Förekomst
& | & [Gotland.] utom Sverige.
Arternas namn. 3 fp) (Så = fo fe]
Transport | 16 26 | 9 | 11118] 91413
35. Rhynchonella borealis SCHLOTH. .......--- abe) c | TE
Vär. dIOdONLA vore rrectner scr blelablbl+l) ++
36. = emmeata COAT orssserserdsra be labe + +
37. — [Bilen CA Eu ELIAS, goes selen i är Sar a äl
38. — DUCKA, BO We passas sas rasket c labe, Db bi +) ++
39. — MT GNISI- I AM area ever nea soker a lab +
40. — Stricklandi SoW. ...........- a +
41. — deflexa SOME earn arr be ab | + +
42. = SPIBST ICA SOM Ive ena at eler se ab | ab + | +!) +
43. — NIO OM: svs LSE c label bit! +! +
44. — -? bicarinata ÅNGELIN ......... a
45. = ulBrg NÄVICKIS SOM Isen re eC bl + +
46. 6 AR OMISUaRUNGBNA sco sr a
47. Orthis elegantula DALM:.....s..es-sssse> >? abe TE
480 0 I Wisbyensis, 1. Bpl o.ssonscsock Mood ab
| BTR) FN JaRALIS” IDA TM cs spolnck un sv nad sekanes be
SR UR AN DIE NA I SP öns sogisn ss nns svaja b
MU 3 & canaliculatan Me. SPi..ispbutgdals- dgde sr endel Db File
es OCIARSAG AN. SP. avd söners NA ac +
Brera I yhybrida SOWi. däck inst. socbåller belaclabl bl +| ++
REN SALO VENIS EN: BPA. one ospoe a snleg ger a
FENA Pit gglokant.. IB ost ac la
[VÄLICD ERNA «ad najak Ses ses vs abe
KE 3 1 VIC ta bar, VE RN. a on ve porn pra ösa be l a b
ia trana JSM JAM spik bop eo gåeto ek EErE a ac +
3 SES Tur NG 1 MR) SE a SA FE SKE SCR b
59. —-— : Davidsoni VERN......s.ssesesersss 002 a + | +
RN EE (INte SOWEgrssrockde rens sann söner c +
RTR RA at do dan Hats c | be
NR Ore DAL OL SD AV a or önae stan ae kirke celalbl+
FRAS UT FÖRAS AMD RINGS atselsnaa sc sno pk be | ac SEN REN TR
63. Stroph. rhomboidalis WAHLENB............. ac labe abel + | +] + +
BAN I va gals, nt Bposrls klanens or dur b | ac
ORT (NvERN IVERNINSIE oo Schlesser end ab
fö IH ASNUA (IG ISP args le SR Oder sake, bel a |
DET JTI RGRDFOBG- DANS sole oe tepes oc rn nes ons c +
Bör i famionlsta. M'COY stol soba sie ac AE |
RS” englyphat, DAGS oeecsevessnnssrsrgra ab bl] + +
20; —' Walmstedti; 8. 8P::.m..ss.si.issbokb a
Hör > > imbrex PÅND. VaPi..ssvereusped dr nrd abe! ab +
72. — sp. indet. (Str. Fischeri MUrcH.). a lab ?
MR "1 "VA HOIdeb, > cc soda ögr rare rens sanne Tpl ab ?
MERA! logg SSÖWi mosaossdlesesareenerecae rar fel +
75. — Fil: hr LER SER RR SE ab | ab + ll ++i +
Minken öNSpås 0: BP: ids den fenan RT c a
MR" Gerimnlete, I. oSP: oovessneronn skr s elen be
78. Leptsena transversalis DALM. .............. ab | ab +) Fl
79. — segmentum ÅNGELIN.............«.- ab
80. — margaritacea ÅNGELIN ............ ac
S:a | 39] 61/21 1/26 J45] 221151 8

EEE AN ef Ån | | Syd- Förekomst
& | & |Gotland.]| utom Sverige.
SAN
Arternas namn. ej o 2? In elac: 2 |E
2/2: at) isl li
: : Bg 7 > IE FS :
|
Transpori | 39 | 61 21/26 451 22115] 8
81: Chonetes striatella DALM. ::.sssessorstser ss be labe ab abi +) ++
82 — :cdcingulata, n. DS RE b | NN
83. Crania Sedgw TCKL DANSER SNOS on aa ser dok be | ab | ?
SE Discma; implicata SOWI.-..-----ssssesseocevv | ab | OM de |
05: -—NRörbest DANS URIN ears Renate | ac -—
Sör -— " (pridrand 3 MS, ses ssrek dens b
87 Tingula BeginSOWI HH onssörpk sak oder ev ed ab | ac +
88. Obolus Davidsoni SALTER .......s.s-sesssss ab | ab +
Summa | 43/68 |22/29 | 50 | 23 | 16] 9

Ofvanstående tabell visar, att arterna nå sitt maximum i
den Medel-gotländska gruppen, att Wisby-gruppen dernäst är
artrikast och den Syd-gotländska minst. Största antalet egen-
domliga former, eller 25, har Medel-Gotland, då af de andra
grupperna Wisby-gruppen har 14 och de begge afdelningarne
af Syd-Gotland tillsamman 13. Sju arter äro gemensamma
för alla grupperna, och om flera af dessa gäller samma anmärk-
ning, som många författare förut så ofta gjort med afseende på
så väl lefvande, som utdöda arter, att de både till tid och rum
mest utbredda äro i högre grad varierande än alla andra. 9Så-
dana äro Spirif. elevata, Spirig. reticularis, Stroph. rhomboidalis,
Rhynch. nucula.

Jemförelsen med utom Sverige belägna öfversiluriska lager
visar den största öfverensstämmelsen emellan de engelska Wen-
lock- och Ludlow-lagren och våra, då icke mindre än 50 En-
gelska former äfven förekomma hos oss. Denna stora öfvervigt,
i motsats mot förhållandet i de andra länderna, torde dock i
någon mån få tillskrifvas den omständigheten, att Englands fos-
silier både äro bättre bibehållna och mera bearbetade än de
flesta audra länders.

Berättelse öfver en under sommaren 1860 utförd resa

till norra Spanien, för att derstädes observera

den totala Solförmörkelsen af den 18 Juli sg. å.;

afortven till Kongl. Vetenskaps-Akademien af D.
: G. LINDHAGEN.

[Den 12 September 1860.]

d De egendomliga fenomener, hvaraf totala solförmörkelser
beledsagas, jag menar företrädesvis den krans af hvita strålar,
kallad corona, hvilken derunder omgifver den dunkla månskifvan,
och de, skenbarligen från månranden utgående, lysande utvexter,
hvilka man benämner protuberanser, hafva egentligen först sedan
1842 års förmörkelse, då man började nogare och med fullkom-
ligare medel studera dem samt derigenom lärde bättre inse deras
stora vigt och betydelse för vår kunskap om solens physiska be-
skaffenhet, tillvunnit sig ett allmännare vetenskapligt interesse.
Sedan 1842 och intill närvarande är hafva två totala solförmör-
kelser blifvit observerade, nämligen förmörkelserna af d. 28 Juli
1851 och d. 7 September 1858, af hvilka den förra var synlig i
Norge, Sverge, norra Tyskland och Polen, den sednare i södra
Amerika. Vid dessa förmörkelse-tillfällen hafva många vigtiga
iakttagelser blifvit gjorda, hvilka äro egnade att sprida nytt ljus
öfver de antydda fenomenernas natur. Men huru mycket man af
dessa iakttagelser än jiärt, så hafva de dock dels icke lemnat
svar på alla rörande dessa ämnen sig framställande frågor, dels
icke besvarat dem med erforderlig bestämdhet; fastmer har här-

utinnan inträffat, hvad inom naturvetenskaperna så ofta är fallet,

att sjelf en besvarad fråga, långt ifrån att uttömma sitt ämne,
i endast gifvit föranledning till nya spörjsmål. En följd af ett
— sådant förhållande var, att, när under det närvarande året en
, total solförmörkelse återigen förestod, interesset för dessa slags
iakttagelser, längt ifrån att vara afsvalnadt, tvärtom visade sig
lifligare än någonsin. Sålunda såg man redan tidigt i England,
Frankrike och Spanien förberedelser, på det frikostigaste under-
Ks Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förk. Årg. 1:. N:o 5. 4

— 384 —

stödda af de respektiva ländernas regeringar, träffas till afsän-
dande af manstarka vetenskapliga expeditioner till sådana trak-
ter, norra Spanien eller norra Afrika, hvarest den stundande för-
mörkelsen skulle komma att synas total. Hvad särskildt Eng-
land angår, så hade dess regering beordrat det stora örlogs-ång-
fartyget Himalaya att till tjenliga punkter på Spaniens norra
kust öfverföra de Engelska astronomer, som önskade derstädes
observera den totala solförmörkelsen, och att, efter fullbordadt
värf, föra dem till Engelsk hanm tillbaka. Till deltagande i
denna expedition, som sedermera genom deltagarnes enhälliga be-
slut erhöll benämningen Himalaya-expeditionen, hade, så vidt jag
vet, till utlandet inga andra inbjudningar utgått, än till astrono-
merna vid Ryska central-observatorium Pulkowa äfvensom till
Svenska och Norska astronomer; åtminstone voro sedermera inom
expeditionen inga andra främmande nationaliteter representerade.
Denna sednare inbjudning skedde genom Kongl. Akademiens le-
damot, den nuvarande Svenska och Norska Ministern i London;
och otvifvelaktigt är det Ministerns kända varma nit icke mindre
för vetenskapernas förkofran än för sitt fädernesland, som gifvit
upphofvet till denna, särskildt vårt fädernesland bevisade upp-
märksamhet.

Genom den nyssnämnda välvilliga inbjudningen och genom
den frikostighet, hvarmed Kongl. Maj:t nådigst beviljade de er-
forderliga medlen, blef tillfälle öppnadt för två Svenska astrono-
mer att under denna sommar besöka Spanien och derstädes del-
taga i observerandet af den totala solförmörkelsen den 18 Juli.
Till företagande af denna resa utsågos Astronomie observatorn
MÖLLER i Lund och jag. Det har blifvit oss ålagdt att till
Kongl. Akademien afgifva berättelse öfver vår resas förlopp och
dess vetenskapliga resultater; och är det denna förbindelse jag
för min del härmed gar att uppfylla.

Sedan den engelska inbjudningen här inträffat och derefter
decisionen om resans verkställande blifvit fattad, återstodo mig
endast några få dagar, intill dess jag borde anträda afresan från
Stockholm för att inom utsatt termin kunna inträffa i London.

— 385 —

Det erfordrades att under denna tid träffa de nödiga instrumen-
tela förberedelserna. Lyckligtvis förefanns bland Akademiens in-
strumentsamlingar i det närmaste allt, hvad härför kunde vara
af nöden. Jag medtog följande instrumenter och apparater:

1:0) En Akademiens observatorium tillhörig, förträfflig tub
af MERZ, hvars objektiv har 1,18 meters fokaldistans och 83
millimeters fri öppning. Till tuben höra 5 astronomiska okularer
af olika förstoringar, från 45 till 200 gånger, bland hvilka oku-
larer jag på förhand utvalde ett med 55 gångers förstoring till
begagnande vid solförmörkelsen. Detta okular lät jag före min
afresa förse med en enkel inrättning till uppmätande af positions-
vinklar, och i dess focus lät jag insätta en graderad glasplatta,
med hvars tillhjelp smärre vinkelafstånd, fallande inom tubens
synfält, skulle kunna uppskattas.

2:0) Ett litet passage-instrument af ERTEL, jemväl tillhö-
rigt Akademiens observatorium. I stället för detta instrument,
som var afsedt till tidsbestämningar, men hvars konstruktion just
icke är lämpad för användning på resor, hade jag heldre önskat
medtaga ett litet universal-instrument eller ett reflexions-instru-
ment, hvarmed så väl tid som polhöjd kunde bestämmas; men
då något passande instrument af de sednare slagen icke för till-
fället fanns att tillgå, så lät jag passage-instrumentet medfölja
för att icke vara alldeles blottad på medel att bestämma tiden.
Jag hade erhållit underrättelse derom, att Herr MÖLLER, som
jag hoppades fa till reskamrat, skulle från Lund medföra en god
prismacirkel af PISTOR, och så syntes mig genom de båda in-
strumenterna tillsammans alla behof i detta hänseende vara upp-
fyllda.

3:0) En till stjerntid reglerad, god box-chronometer af KES-
SELS, betecknad N:o 1292, tillhörig Topografiska Corpsen.

i 4:0) Två st. qvicksilfver-thermometrar, hvartill sedermera i
London genom lån anskaffades en aneroid-barometer af ELLIOTT.

5:0) Tre st. chromatiska polarisations-apparater, hvilk

— 386 —

i olika händer för att vid förmörkelsetillfället användas, så bör
jag särskilja dem från hvarandra. Två af dem äro fullkomligt
lika till sammansättning och skilja sig endast genom olika stor-
lek; den större må betecknas med 4 och den mindre med B;
den tredje apparaten ändtligen särskiljer jag genom beteckningen
C. Apparaterna Å och B bestå hvardera af en, vinkelrätt mot
optiska axeln planslipad, bergkrystallplatta såsom objektiv-pjes
och ett achromatiskt kalkspathprisma säsom okular-pjes; det är
bekant, att en dylik apparat ger i polariseradt ljus två bilder
med inbördes komplementära färger. Om man en gång iaktta-
ger två bestämda komplementära färgers lägen i polariseradt ljus .
med känd polarisations-riktning, såsom genom apparatens rik-
tande mot en horisontal speglande yta, så har man allt hvad
nödigt är för att vid hvarje annat försök med lätthet bestämma
polarisationsplanets läge. Apparaten C skiljer sig från de öfriga
endast derigenom, att objektiv-pjesen icke består af en enda
bergkrystallplatta, utan är sammansatt af två bredvid hvarandra
liggande dylika plattor, af hvilka den ena är hvad man kallar
högervridande, den andra deremot venstervridande; i polariseradt
ljus visar denna apparat i allmänhet fyra olika färgade bilder,
af hvilka två och två alltid äro komplementära. Åfven medelst
denna apparat kan genom iakttagande af vissa färgers lägen po-
larisationsriktningen med lätthet bestämmas. Alla tre appara-
terna försökte jag mångfaldiga gånger under loppet af resan,
genom deras riktande dels mot skyn, dels mot hafsytan eller
andra speglande ytor, och fann dem äfven för mitt öga ganska
känsliga, ehuruväl jag aldrig tillförene särskildt bemödat mig om
mitt färgsinnes uppöfvande.

Försedd med dessa instrumenter och apparater anträdde jag
den 26 Juni min resa, hvilken togs öfver Götheborg, der min
blifvande reskamrat Herr MÖLLER var mig till mötes, och vidare
öfver Hull till London, der vi, Herr MÖLLER och jag, inträffade
den 2 Juli. Genom H. Exc. Grefve MANDERSTRÖMS och Mini-
stern Grefve V. PLATENS förenade välvilliga omsorger funno vi
redan i Hull vår ankomst förberedd, i det att en order hade

— 387 —

blifvit utverkad till dervarande tull-myndighet att tullfritt och
utan uppehåll låta våra instrumenter passera. Vi kunna icke

ey

nog betyga Grefve V. PLATEN vår tacksamhet för den osparda

möda, hvarmed han äfven sedermera lät sig angeläget vara att
på allt sätt befordra vår resas ändamål. I London hade vi nöjet
sammanträffa med Professor LINDELÖF från Helsingfors och Lek-
tor FEARNLEY från Christiania, hvilka båda voro stadda på resa
i samma ändamål som vi, och med hvilka vi slöto öfverenskom-
melse om resesällskap under den förestående expeditionen i Spanien.

Efter att i London hafva med några behöfliga tillägg kom-
pletterat vår instrumentela utrustning och efter att af Himalaya-
expeditionens chef, Kongl. Astronomen ATRY, hafva blifvit för-
sedda med legitimationskort för deltagande i expeditionen, afgingo
vi den 6 Juli på jernväg till Plymouth och anlände samma afton
om bord på Himalaya, som hade blifvit beordrad att utlöpa från
Plymouths hamn. Under de gynnsammaste auspicier för en an-
genäm och lyckosam resa blef följande dagen ankare lyftadt. Ett
sällskap af omkring 40 astronomer eller astronomiska amatörer
befann sig här om bord förenadt, alla stadda i samma ärende.
Denna gemensamhet af fack och af reseändamål innebar talrika
beröringspunkter mellan sällskapets ledamöter och förfelade icke
heller att framkalla en den behagligaste sammanlefnad, hvilken
ytterligare förhöjdes genom det mest förekommande bemötande
från skeppsbefälets sida och genom de verkligen furstliga anord-
ningarne om bord för de resandes komfort och vällefnad. För
att åt de förestående observationerna af solförmörkelsen bereda
mera fullständighet och planmessighet blef genom Professor AIRY'S
försorg och under hans presidium mellan de på Himalaya för-
samlade astronomerna konferenser (meetings) hållna, dervid denna
angelägenhet diskuterades, och dervid hvar och en uppgaf de spe-
ciella fenomener, hvilka han ämnade göra till föremål för sina
iakttagelser vid förmörkelsetillfället. Genom sammanställning af
de sålunda erhållna uppgifterna måste det tydligast visa sig,
huruvida alla vigtigare föremål för iakttagelse också hade sina
iakttagare inom Himalaya-expeditionen, som dock var tillräckligt

— 388 —

talrik för att i detta hänseende kunna omfatta allt, eller huru-
vida något dylikt observationsföremål var försummadt. Hvad
härutinnan befanns bristfälligt, blef kompletteradt genom sär-
skildta uppdrag, till hvilkas fullgörande hvar och en med nöje
förklarade sig beredd, så vidt han dertill besatt de erforderliga
medlen. Hvad mig angår, så hade jag afsigtligen, och just för
att derigenom bättre kunna tjena det hela, uppskjutit fastställan-
det af min observationsplan intill det förestående sammanträffan-
det med Himalaya-expeditionen, men hade deremot i instrumen-
telt hänseende försett mig på ett sätt, som satte mig i tillfälle
att kunna välja föremål för mina blifvande iakttagelser. Sålunda
var jag med mina instrumenter och apparater i tillfälle att kunna
observera förmörkelsemomenterna, att kunna uppskatta protube-
ransernas höjder öfver månranden och deras positionsvinklar samt
genom repeterande af dylika mätningar utröna deras skenbara
rörelser och höjdförändringar, och var ändtligen i tillfälle att
anställa polarisationsförsök med koronans ljus. Vid de konfe-
renser, om hvilka jag talar, erfor jag nu, att, medan alla andra
observationsföremål räknade många iakttagare, fanns inom expe-
ditionen blott en enda, Herr Opticus BECK från London, som
ämnade sysselsätta sig med polarisationsförsök. Denna omstän-
dighet föranledde mig att söka vinna anhängare för detta i san-
ning icke minst vigtiga ämne, och det lyckades mig att föranleda
Professor LINDELÖF från Helsingfors att häråt egna sin upp-
märksamhet, för hvilket ändamål jag ställde den polarisations-
apparat, hvilken jag ofvan betecknat med ÅA, till hans förfogan-
de; Herr BECK, som sjelf var försedd med en polarisations-appa-
rat, hvilken i öfrigt visade sig utomordentligt känslig, men hvil-
ken icke var tjenlig till utrönande af polarisations-riktningen,
öfvertog på min anmodan apparaten £; ändtligen beslöt jag att
sjelf hufvudsakligen sysselsätta mig med samma slags undersök-
ning, hvarför jag ännu hade apparaten C öfrig, och uppgaf också
till konferensen detta ämne jemte förmörkelse-momenterna så-

som föremål for mina iakttagelser vid den stundande förmör-
kelsen.

: BOURNE BTATAr

ENE

Den 9 Juli anlände vårt fartyg till redden af Bilbao, der
en del af expeditionen debarkerade, för att derifrån begifva sig
in åt det inre af landet mot förmörkelsens central-linia; med den
äterstående delen af expeditionen, hvartill bland andra äfven den-
sammas Skandinaviska afdelning hörde, fortsatte fartyget samma
dag resan fram till Santander, der vi likväl först följande dagen
kommo i land. Någon annan grund för vårt val af Santander,
och icke Bilbao, såsom debarkeringsort fanns icke än den, att
vi aldrig förr än om bord på Himalaya erforo, att fartyget skulle
lägga till i någon annan hamn än Santander, och att derföre
alla våra planer redan voro koncentrerade omkring denna ort;
hvartill för öfrigt kom den omständigheten, att expeditionens nå-
gorlunda jemna fördelning utefter den nordligare inom Spanien
fallande delen af förmörkelsens centrallinia syntes oss från vår
sida fordra detta val.

Jag har nämnt, att vi voro fyra nordboer, Professor LIN-
DELÖF, Lektor FEARNLEY, Observator MÖLLER och jag, hvilka
hade slutit öfverenskommelse om sällskap under vistelsen i Spa-
nien. I Santander blef det vår omsorg att närmare bestämma
den ort, hvarest vi borde med våra instrumenter nedlåta oss för
att derifrån iakttaga solförmörkelsen, att träffa anordningar för
vår fortkomst till denna ort, och att förse oss med alla de för-
nödenheter, som en dylik expedition kunde erfordra. I dessa
omsorger och bestyr understöddes vi på det beredvilligaste af
Svenska och Norska Konsuln på platsen, Herr MONTALVAN, och
af tvänne i Santander bosatte Norrmän, hos hvilka alla vi der-
för stadna i den största förbindelse. Vid valet af vår blifvande
station hade vi isynnerhet att taga i betraktande, att densamma
borde ligga förmörkelsens centrallinia så nära som möjligt, att
den borde vara någorlunda lätt tillgänglig och i öfrigt så beskaf-
fad, att ett flera dagars uppehåll der var utan allt för stora
olägenheter möjligt, och ändtligen att den borde erbjuda den
största möjliga sannolikhet för en klar himmel under den för-
handenvarande årstiden. Hvad den sistnämnda omständigheten

angär, så var det så mycket mera skäl att derpå fästa ett af-

— 390 —

görande afseende, som vi erforo, att i dessa trakter förhållandet
härutinnan vexlar ganska raskt från ort till annan på jemförelse-
vis ej särdeles stora distanser, hvilket också genom de sedermera
under förmörkelsen rådande väderleksförhållandena syntes be-
kräfta sig. Af allt hvad vi härom voro i tillfälle att erfara,
syntes den enda slutsatsen följa, att vi så mycket som möjligt
borde aflägsna oss från hafskusten och undvika alla djupare dal-
sänkningar. Efter att hafva, såsom vi tyckte, moget öfvervägt
alla omständigheter, stadnade vi vid det beslutet att till vår sta-
tion välja en af Herr MONTALVAN oss föreslagen ort vid namn
Bezana, en bondby, belägen på högslätten af de Cantabriska
bergen, nära gränsen mellan Asturien och Gamla Castilien, samt
omkring en half Svensk mil söder om det i nejden allmänt be-
kanta Escudo-passet (Puerto del-Escudo).

Sedan alla förberedelser för vår expedition blifvit träffade,
bröto vi den 12 Juli upp från Santander, fördelande oss i två
afdelningar på två olika vägar, och sammanträffade följande da-
gen på vår bestämmelseort Bezana, med våra instrumenter i fullt
oskadadt skick. Vi funno här ett tarfligt logie hos en bonde,
som för tillfället fungerade såsom byns Alkald eller fredsdomare,
en man hvilken i sin barndom hade gått i skola och lärt latin,
hvaraf han ännu hade så mycket qvar i minne, att vi på detta
språk kunde göra oss för honom begripliga, äfvensom tvärtom
han för oss, när vår spanska, som sannerligen icke var mycket
omfattande, ej längre ville förslå. Dagen efter vår ankomst till
Bezana, eller den 14 Juli, företogo tre utaf sällskapet, Herrar
LINDELÖF och MÖLLER samt jag, en rekognosceringsresa längre
söder ut för att utforska, huruvida icke i trakten någon mera
inbjudande ort, än Bezana i sjelfva verket var, funnes, der vi i
stället kunde nedslå våra bopålar under afvaktan på förmörkel-
sen. Denna utflykt utsträckte vi ända till Ebro-dalen, i hvilken
vi nedstego vid Qvintanilla de Escalada, och hvarifrån vi efter
kort rast återvände till Bezana utan att i hufvudsak hafva vun-
nit någonting, emedan i den ödsliga bergstrakt, der vägen gick
fram, intet enda ställe förekom, der det varit möjligt att finna

— 391 —

ett drägligt herberge; endast nere i sjelfva Ebro-dalen funno vi,
hvad vi öfverallt på bergsplatån saknade, en leende sydländsk
natur och rätt inbjudande bostäder, dit vi annars säkerligen hade
med allt vårt pick och pack gerna begifvit oss, om vi icke der-
igenom hade mer än skäligt kommit att aflägsna oss från för-
mörkelsens centrallinia, och om vi icke, med hänsyn till väder-
leken, just hade blifvit på förhand varnade för de djupa dalarne.
Vi förbletvo derefter lugna och nöjda på vår en gång valda plats.
Under vår frånvaro hade Herr FEARNLEY begagnat den klara
väderleken och med en prismacirkel, tillhörande observatorium i
Lund, uppmätt en mängd solhöjder, tjenliga såväl till tids- som
polhöjds-bestämning. Samma afton uppställde jag också mitt
lilla passage-instrument och observerade polstjernan och y Dra-
conis i en och samma extrameridiana vertikal, egentligen endast
i afsigt att orientera mitt instrument och söka en ungefärlig kor-
rektion för min chronometer; med Spaniens himmel öfver mig
betviflade jag icke, att under de fyra dagar, som ännu återstodo
intill förmörkelsen, jag ännu en och annan gång skulle få till-
fälle att använda passage-instrumentet. Följande dagen, eller d.
15 Juli, ingick ännu klar; förmiddagen användes att ställa i ord-
ning några af våra öfriga instrumenter och att träffa förberedel-
ser till de aftonobservationer, som jag med säkerhet hoppades få
anställa med passage-instrumentet; men fram på eftermiddagen
öfverdrog sig himmeln med moln, och i stället för observations-
väder erhöllo vi under natten det förfärligaste åskväder. Sedan
dess och intill förmörkelsedagen hade vi på himmeln ingenting
annat att se än gråa moln, hvilka blott en enda gång på en kort
stund bedrägiigen ljusnade tillräckligt för att, likasom gäckande,
åtminstone låta oss ana, hvarest solen för tillfället befann sig;
en beständigt ihållande nordlig vind jagade oupphörligt nya hafs-
dimmor emot oss. Onsdagen den 18 Juli, som var sjelfva för-
mörkelsedagen, ingick ännu mulen, och den till vår förtviflan
ännu alltjemt ihållande nordanvinden lofvade oss ingenting godt
för den återstående delen af dagen. Men fram på förmiddagen,
hänemot kl. 9, började molnen, och med detsamma vär betryckta

— 392 —

sinnesstämning, att lättas och ljusna, Genast framtogs hvad af
befintliga instrumenter var användbart till uppmätande af solhöj-
der för att bestämma våra chronometrars korrektioner. Under
tiden skingrades molnen mer och mer, så att Herr MÖLLER kunde
med sin prismacirkel och Herr FEARNLEY med en sextant i hast
hopsamla tillräckliga data för en så noggrann tidsbestämning,
som genom absoluta solhöjder och med instrumenter af detta
slag i allmänhet kan ernås.

Förmörkelsen skulle taga sin början kl. vid pass 130” e.
m., och den totala, med en duration af 3” 30, skulle inträffa 11
timma derefter eller omkring kl. 245”. Som vi fortfarande hade
nordlig vind, så hyste vi ännu våra farhågor i afseende på vä-
derleken och fruktade, att den molnfria himmeln icke skulle blifva
af lång varaktighet. Emellertid rustade vi oss i ordning hvar
och en på sin utvalda plats. Härtill hade jag för min del utsett
en norr om det boningshus, hvari vi logerade, befintlig ängsmark,
der jag efter gräsmattans borttagande hade en stadig grund för
det stativ, på hvilket min tub var uppställd och jemväl min
chronometer hade plats; tätt derinvid hade jag ett bord place-
radt, hvarpå polariskopet och aneroidbarometern befunno sig.
Tvänne lampor ställde jag i beredskap, hvilka borde antändas
något före den totala förmörkelsens inträdande. Medan vi med
dessa bestyr voro sysselsatta, träffades från annat håll jemväl
ett slags förberedelser till förmörkelsen, hvilka ingalunda voro oss
välkomna, men icke heller alldeles oväntade. När det led fram
mot den tid, då förmörkelsen skulle börja, sågo vi oss omsvär-
made af en talrik massa menniskor, hvilka vankade fram och
åter mellan de fyra observatörernas stationer, synbarligen, äfven
sedermera under sjelfva förmörkelsens förlopp, mera upptagna
med att anställa oftast högljudda betraktelser öfver våra instru-
menter samt våra göranden och låtanden, än med det storartade
skådespel. som förbereddes och sedermera försiggick på himmeln.

För att afleda deras uppmärksamhet åt ett annat och åt det -

rätta hållet utdelade jag bland dem de lösa skymglas, som jag
för tillfället hade hos mig; men de tycktes icke rätt förstå att

Å

— 393 —

uppskatta detta synmedels värde, och nyfikenheten förblef ännu
fortfarande hufvudsakligen riktad på mig och mina instrumenter.

Ändtligen är tiden för den första iakttagelsen inne, och
himmeln håller sig ännu temligen klar, ehuru en lätt dimma bör-
jar utbreda sig öfver dess vestra och södra del, således äfven
öfver den trakt, på hvilken vår spända uppmärksamhet är rik-
tad. Observationen af den första yttre kontakten mellan solens
och månens ränder lyckades rätt väl; från den plats, på hvilken
Herr MÖLLER observerade, skall, såsom jag sedermera erfor, i
samma ögonblick en liten molntapp hafva synts sväfva fram
öfver den trakt af solranden, hvarest kontakten egde rum, men
någonting dylikt var från min ståndpunkt icke märkbart, hvilket
bevisar, att åtminstone åtskilliga af de moln, som funnos, sväf-
vade tätt öfver oss. Under loppet af den partiella förmörkelse,
som föregick den totala, sysselsatte jag mig med att iakttaga
momenterna för åtskilliga solfläckars försvinnande vid den fram-
ryckande månranden, äfvensom att från tid till tid anteckna ba-
rometerns stånd; temperatur-observationer gjorde jag icke, eme-
dan jag förutsatte, att Herr LINDELÖF, som från observatorium
i Greenwich hade medfört långt känsligare thermometrar, än
mina voro, skulle vida bättre uppfylla det med dylika iakttagel-
ser afsedda ändamålet. Vinden var under hela tiden svag och,
såsom jag tyckte, fortfarande nordlig.

Det lider nu mot den tid, då den totala förmörkelsen skall
inbryta; den dimma, om hvilken jag talat, har småningom mer
och mer förtätat sig till en tunn molnbetäckning, men är ännu
väl genomskinlig; mina lampor har jag redan påtända, och allt
är i den bästa ordning; jag har säkert uppfattat min chronome-
ters slag och sitter i den spändaste uppmärksamhet med ögat
riktadt i tuben, då jag oförmodadt får höra ett, knappast tvä-
tydigt, ljud och derpå en chorus af skratt bland den folkskara,
som lägrat sig tätt invid mig. Med kraftiga athäfvor lyckas det
mig att nedtysta bullret. Lyckligtvis har jag ännu tid att kasta
ögat på chronometern och åter in i tuben; men länge dröjde det
derefter icke, intill dess den sista solsträlen försvann. Den tid,

— 394 —

som jag autecknat för den totala förmörkelsens början, anser jag
vara så skarpt som möjligt uppfattad. För antecknandet af denna
tid och för bortskaffandet af skymglaset, hvilket jag ursprungli-
gen hade ämnat att aflägsna något före den sista solstralens för-
svinnande, men hvilket stojet från mina grannar kom mig för ett
ögonblick att bortglömma, måga 10 till 15 sekunder hafva er-
fordrats. När jag åter kastade ögat in 1 tuben, varseblef jag
vid den östra (skenbarligen i tuben den vestra) månranden, som
befann sig inom tubens synfält, två utmärkt sköna protuberanser
skimrande i ett skärt rosenrödt ljus. Den ena, som låg något
öfver (skenbart under) månrandens ostligaste punkt, hade en be-
tydlig utsträckning och bildade en kedja af flera med sina baser
sammanhängande protuberanser, samt liknade sålunda till formen
en alpkedja med en mängd uppskjutande toppar. Den andra
protuberansen, som låg något under (skenbart öfver) samma
punkt af månranden, hvilade på en något bred bas och var med
sin öfre del hakformigt uppåt (skenbart nedåt) böjd; densamma
syntes mig till sin öfre och böjda del vara af en något obestämd
begränsning. På samma sida af månranden, men närmare dess
zenithpunkt, skall, efter hvad jag sedermera erfor, ännu en pro-
tuberans eller rättare isolerad och frisväfvande fläck varit synlig
utanför månranden; densamma undgick min uppmärksamhet för-
modligen -derföre, att den för tillfället icke befann sig inom syn-
fältet af min tub. Dessa fenomener skola bättre och fullständi-
gare beskrifvas af de astronomer, som särskildt gjorde dem till
föremål för sina undersökningar. Det var i sanning en icke ringa
resignation erforderlig för att sjelftmanad öfvergifva detta herrliga
skådespel; men min förutfattade plan trogen, måhända under de
rådande förhållandena allt för trogen, egnade jag deråt endast
några ögonblicks uppmärksamhet, hvarefter jag hastade till po-
lariskopet, i hopp att tidigt nog kunna återkomma till tuben för
att äfven få en flyktig anblick af månens vestra rand vid en
tidpunkt, då der möjligen befintliga protuberanser borde, enligt
deras kända höjdförändringar, synas som störst. Under öfver-

gangen fran tuben till polariskopet lät jag mina blickar sväfva

— 395 —

ömsom öfver fältet och ömsom upp mot den skymda solen. Jag
vet icke att gifva något rätt träffande uttryck för den hemska
färgton, som hvilade öfver hela omgifningen, så långt ögat nåd-
de; allt var nu tyst och stilla som grafven, och en dödens blek-
het syntes mig måla menniskoansigten och allt omkring mig;
längre utåt fältet tycktes färgtonen hafva en svag dragning i rödt
eller purpur. Mörkret var emellertid icke mycket djupt, och jag
tror nästan att jag skulle hafva varit i stånd att läsa i en bok
med stora stilar. Coronan tycktes åt alla sidor omkring månen
utsträckt till en bredd af vid pass dennes diameter, eller till och
med derutöfver; måhända bidrog likväl irradiationen något till
bennes skenbara förstoring på den mörka månskitvans bekostnad.
Hennes ljus förekom mig utomordentligt lugnt, hvartill måhända
det dämpande moln, genom hvilket jag såg henne, något bidrog.
Mot den yttre gränsen syntes hon mig tydligen utlöpa i strålar
af olika längd ungefärligen på det sätt, hvarpå en helgongloria
plägar tecknas; detta är en omständighet, som, om den af andra
observatörer bekräftas, synes böra spela en icke ovigtig röle vid
förklaringen af coronans natur. Mina, med obeväpnadt öga gjor-
da, iakttagelser bero på det flyktiga intrycket under några se-
kunder och mäste derefter till värde uppskattas.

När jag ändtligen började mina försök med polarisations-
apparaten, var, såsom jag förmodar, vid pass en minut förfluten
från den totala förmörkelsens början. Jag hade på förhand för-
medelst apparatens riktande mot en fri vattenyta bestämt pola-
risations-planets läge i förhållande till vissa färger och i förhål-
lande till föreningslinien mellan de båda cirkulära bildernas cen-
tra, och var således fullständigt orienterad i användandet af min
apparat. Jag genomgick nu med apparaten flera punkter utefter
coronans hela omkrets, hvarje gång väl tillseende, att icke två
diametralt motstående delar af henne samtidigt befunno sig
inom apparatens synfält. Vid dessa första försök kunde jag icke
upptäcka något spår af olikhet i färg mellan bilderna i polari-
skopet; jag kunde icke skönja annat än rent hvitt ljus. Jag

— gick till dessa observationer i den förutfattade öfvertygelsen, att

— 396 —

coronans ljus är polariseradt. Ehuruväl omständigheterna vid
detta tillfälle icke voro gynsamma, såsom jag väl insåg, så tyckte
jag likväl att något, om än aldrig så svagt spår af polarisation
borde visa sig. Jag förnyade derföre min observation, dervid på
det yttersta ansträngande ögat, och tyckte mig visserligen nu
skönja några ytterst svaga spår af färgnuancer, men alltför svaga
för att derpå grunda någon säker slutsats, likasom det icke hel-
ler var mig möjligt att få denna olikhet i färg, om den verkli-
gen fanns, tillräckligt fixerad för att kunna bestämma någon po-
larisations-riktning, Ändtligen riktade jag polariskopet mot ett
par punkter af coronan på sådant sätt, att endast några dess
yttersta randstrålar voro synliga inom apparatens synfält; men
om jag vid de förra försöken tyckte mig se något spår af färg-
skiftning, så var här platt ingenting deraf att förmärka, ehuru
jag vid detta tillfälle icke mindre ansträngde ögat än vid det
förra. Herr LINDELÖF, som observerade på ett annat ställe i
närheten af vårt boningshus, fann i det polariskop, som han öf-
vertagit till begagnande, ingenstädes inom coronans hela omfång
något det ringaste spår af polarisation. Af dessa iakttagelser
skulle ingen annan slutsats kunna följa än den, att coronans ljus
antingen alls icke är polariseradt eller på sin höjd visar ytterst
svaga, knappast urskiljbara spar af polarisation, i fall icke det
moln, hvarom jag fera gånger talat och genom hvilket mina
iakttagelser gjordes, härvid införde ett väsendtligen modifierande
element. Skulle det på stationer, från hvilka himmeln syntes
fullkomligt klar vid förmörkelsetillfället, hafva visat sig, hvad
några iakttagelser vid 1842, 1851 och 1858 årens förmörkelser
redan synas adagalägga, att coronans ljus verkligen är polarise-
radt, så har man af min iakttagelse ingen annan lärdom att in-
hemta, än att molnen äro i stånd att upphäfva polarisationen
hos coronans ljus på samma sätt, som de, hvad allmänt är kändt,
upphäfva polarisationen hos skyn eller det spridda dagsljuset.
Det vore högeligen önskligt, att på andra i afseende på väder-
leken mera gynnade stationer ett mera positivt resultat i detta

hänseende må hafva blifvit vunnet; ty frågau, huruvida coronans

i

— 397 —

ljus är polariseradt eller icke, är otvifvelaktigt för bedömandet
af detta fenomens natur en kardinalfråga. Jag är, trots min
egen observation, ännu fortfarande böjd för att antaga tillvaron
af polariseradt ljus inom coronan; men en sådan omständighet
kan svårligen förklaras på annat sätt, än att man antager till-
varon af en atmosfer kring solen, imom hvilken de till oss an-
ländande ljusstrålar, hvilka bilda coronan, blifvit reflekterade.
Skulle å andra sidan coronan hafva en sådan form, som jag
tyckte mig finna, eller utlöpa i divergerande strålar af mycket
olika längd, så kan jag icke inse, huru sådant skulle kunna
åstadkommas af en solatmosfer, som till sin allmänna konstitu-
tion i någon mån liknade jordens atmosfer; ett sådant förhål-
lande borde, synes mig, snarare häntyda på tillvaron af sådant
ljus inom coronan, som från solen till oss anländer endast till
följe af en böjning invid månens rand. Skulle icke dessa, sken-
barligen stridiga, omständigheter, i fall de äro verkliga, kunna
förlikas derigenom, att man antager coronan vara ett samman-
satt fenomen, uppkommande af båda dessa orsaker, eller att co-
ronans fenomen i sin helhet uppstår genom två på hvarandra sig
projicierande ljusbilder, -af hvilka den ena är en reflexbild från
en solatmosfer och den andra en diffractionsbild från månranden?
Denna tanke är icke ny; den har redan af ARAGO blifvit alter-
nativt framkastad, men synes icke hafva blifvit synnerligen upp-
märksammad. Man måste afvakta bekantgörandet af samtliga
de observatörers berättelser, hvilka företrädesvis under förmör-
kelsen sysselsatte sig med att studera coronan, för att afgöra,
huruvida denna tanke skall fortfarande qvarstå såsom en fråga,
eller icke. |

Huru tiden gick mig ur händerna, förstår jag ännu i denna
stund icke; jag tyckte mig hafva opererat ganska raskt, åtmin-
stone så raskt som de svåra omständigheterna medgåfvo, och för-
modade mig, då jag just var i begrepp att afsluta polarisations-
försöken, ännu hafva god tid på mig, då plötsligen en ljusstråle
frambröt, tecknet till den totala förmörkelsens slut. Tviflande
på möjligheten, att redan en solstråle var framkommen förbi

= MN

maånranden, så mycket mer som tillväxten i den allmänna belys-
ningen icke var så särdeles stark, som jag hade väntat, ryckte
jag hastigt ögat från polariskopet för att närmare efterse för-
hållandet; men den totala förmörkelsen var verkligen slut. Ännu
under någon tid derefter kunde jag väl iakttaga förloppet af sol-
skifvans fortgående framträdande bakom den vestra månranden;
men molnbetäckningen förtädades mer och mer, och, när det led
mot slutet af hela förmörkelsen, kunde jag endast på vissa mel-
lanskof få en skymt af solen; vid sjelfva slutet var solskifvan
fullständigt skymd af moln, så att den sista yttre kontakten icke
kunde observeras. Under tiden afläste jag ännu ett par gånger
barometerns stånd, det enda som kunde uträttas. Vinden för-
blef under hela förmörkelsens förlopp svag och nordlig; några
starkare vindstötar omkring sjelfva den totala förmörkelsen för-
spordes icke. Himmeln förblef derefter intill dagens slut för det

mesta mulen.

Tidigt följande dagen anträdde Herrar LINDELÖF och FEARN-
LEY återfärden till Santander. Herr MÖLLER och jag stadnade
ännu nägra timmar qvar för att om möjligt mellan molnen upp-
snappa några solhöjder till tidsbestämning. Detta lyckades också,

hvarefter äfven vi samma dag bröto upp från Bezana.

De väderleksförhållanden, hvilka jag här beskrifvit såsom
rådande under dagarne af vår vistelse i Bezana, voro, såsom jag
sedermera har erfarit, i allmänhet ungefärligen desamma utefter
hela förmörkelsens centrallinia och i dess grannskap; den enda
hufvudsakliga skilnaden bestod deruti, att vid sjelfva förmörkel-
setillfället himmeln öfver östligare belägna orter var klarare än
öfver vestligare. Sålunda fingo de astronomer, hvilka voro sta-
tionerade i trakten af Reynosa, en ort belägen knappast två
svenska mil vester om Bezana, endast under några få sekunder
se en skymt af den totala förmörkelsens fenomener, medan på
ostligt från oss belägna stationer iakttagelserna i allmänhet lära
hafva varit ostörda af moln. Vi voro sålunda i afseende på vä-
derleken hvarken de bäst eller sämst lottade.

— 399 —

Jag låter här en sammanställning följa af alla de numeri-
ska data, som med min iakttagelse af solförmörkelsen ega sam-
manhang.

1:o0) Bezanas longitud. Några särskilta observationer till
utrönande af stationens longitud blefvo af oss icke anställda.
Enligt den utförnga karta öfver norra delen af Spanien, hvilken
Hr CH. VIGNOLES upprättat enkom för denna förmörkelse och
utgifvit under titel: »Map of the shadow path etc.», bör denna
longitud vara ungefärligen 15” 36” (tid) vester om Greenwich. Be-
zana är visserligen på ifrågavarande karta icke utsatt, men af
den förbigående chausséens riktning, nemligen den direkta chaus-
séen mellan Puerto del Escudo och Quintanilla de Escalada, har
man en någorlunda säker ledning för bedömandet af ortens läge.
Detta värde för longituden, eller 15” 36” v. om Gr., har blifvit
användt vid beräknandet af de under vår vistelse i Bezana gjorda
tidsbestämningar.

2:0) Bezanas polhöjd. Den 14 Juli omkring middagstid
uppmätte Herr FEARNLEY med prismacirkeln från Lund en mängd
solhöjder, hvarur ortens polhöjd beräknades vara 420958 117,6.
Denna bestämning bör, att döma af observationernas inbördes
öfverensstämmelse och af det använda instrumentets beskaffenhet,
vara säker på några få sekunder.

3:0) Stationens höjd öfver hafsytan. Det syntes oss önsk-
värdt att erhålla en åtminstone ungefärlig bestämning af vår
stations höjd öfver hafvet, för hvilket ändamål öfverenskommelse
blef träffad med Direktorn för det till Undervisnings-Institutet i
Santander hörande fysikaliska kabinet om samtidiga barome-
ter-observationers anställande derstädes och i Bezana under vår
vistelse å sistnämnda ort. Observationerna i Bezana gjordes af
Herr LINDELÖF efter en af honom från observatorium i Green-
wich medförd qvicksilfver-barometer, hvilken efter vår återkomst
till Santander blef med den på Institutet begagnade barometern
komparerad. Af sex under olika dagar gjorda samtidiga obser-
vationer erhölls följande höjdskilnad mellan båda barometrarne:

Bezana—Santander = 826,5 meter.
Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 17. N:o 8. 5

— 400. —

Barometerns i Santander noggranna höjd öfver hafsytan kunde
vi icke erfara; men densamme syntes oss kunna antagas vara vid
pass 20 meter. Man torde icke fela mycket, om man till följe häraf
antager Bezanas höjd öfver hafsytan till 845 meter eller 2850 sv. fot.

4:0) Tidsbestämningar. De ogynnsamma väderleksförhål-
landen, som voro rådande under vårt uppehåll i Bezana, hade,
såsom redan tillförene blifvit nämndt, till följd, att några andra
fullständiga tidsbestämningar icke kunde erhållas än genom upp-
mätande af extrameridiana solhöjder medelst prismacirkel eller
sextant. Från de d. 14 Juli af Hr FEARNLEY samt d. 18 och
19 Juli af Hr MÖLLER med prismacirkeln från Lund utförda
observationerna hafva följande korrektioner till stjerntid för min
chronometer, KESSELS 1292, blifvit härledda:

Korrektion till Retardation
Bezana stjerntid, på 24t,
s d at m ä SNS — 1t 2Qm 8
Juli 1479" 7” chron.tid: [F28T10502 6,49

» 17.6. 43 (d. 18 f. m.): — 1. 27. 36,69
AS, Talk (010 fim.): —L 26 SLÖT

Den första af dessa tidsbestämningar beror mestadels på korre-

5,50

sponderande solhöjder, de två sista deremot blott på förmiddags-
observationer. Enligt den närmare kännedom, som jag haft till-
fälle taga om dessa observationers detaljer, tror jag mig med
visshet kunna antaga, att min chronometers korrektion, sådan
den ur ofvanstående data härledes för sjelfva förmörkelse-tillfäl-
let, är exakt på åtminstone 0,5 nära. |

5:0) Under förmörkelsen af mig iakttagna tidsmomenter.
Såsom jag redan har antydt, lyckades det mig icke att af för-
mörkelse-momenterna observera mer än den första yttre och den
första inre kontakten mellan solens och månens ränder; i ögon-
blicket för den totala förmörkelsens slut var jag sysselsatt vid
polariskopet, och när den sista yttre kontakten egde rum, var
solen fullständigt skymd af moln. Dessa iakttagna momenter äro:

Uhronometer- Stjerntid i Medeltia i
tid. Bezana. Bezana.

1:sta" yttre: Kontakten: "10457 12",01=:-9' 17"86"2 = P3Pa5N2.
I:sta inre » UBS 55 10'3098040=" 243670

— 401 —

Hvad det förra af dessa momenter angår, så är det, såsom icke
annat är möjligt, säkerligen något för sent iakttaget; jag anser,
att 5 eller 6 sekunder böra derifrån subtraheras, och att obser-
vationen derefter har en så stor noggrannhet, som fenomenet i
allmänhet tillåter. Om det sednare momentet har jag den öfver-
tygelsen, att det är rätt skarpt uppfattadt, och att observationen
i och för sig är behäftad med en osäkerhet af föga mer än 0",1;
men genom det fel, som möjligen vidlåder bestämningen af chro-
nometerns korrektion, torde det angifna absoluta momentet för
den inre kontakten möjligen vara osäkert på 0,5.

Under den partiela förmörkelse, som föregick den totala,
observerade jag några solfläckars försvinnande invid månranden;
de iakttagna tiderna för dessa occultationer äro:

Chronometer- Stjerntid i Medeltid i
tid. Bezana. Bezana.

(lag: 59R 3255, = 91300 1433:
III:S: 05:13:50 9:32. 37,8 = 146.142;
Fläck b: UREN8:05="91407 324 =S 60

Fläck a

il

Pläcktoti: 11:35: 2705-107 7. .51 4, = 291-220
Fläck d: = 11.39. 58,0 = 10.12. 22,4 = 2.25. 52.4.

; I: 11.43. 59,0 = 10.16. 23,4 = 2.29. 52,7.
HABER file 11044: 12.02 10:16. 36;4 = 2.30: BT.
Fläck f: = 11.46. 20,0 = 10.18. 44,5 = 2.32. 13,3.

Fläcken a var en stor sammansatt fläck; beteckningarne I och II
hafva afseende på fäckens första och sista kontakt med mån-
randen. b, ec och d voro små enkla fläckar. e var en dubbel
fläck ; beteckningarne I och II hafva samma betydelse som ofvan.
/f var jemväl en dubbel fläck, men hvars båda komponenter un-
gefärligen samtidigt uppnåddes af månranden; det iakttagna mo-
— mentet har afseende på fläckens sista kontakt med denna rand.

6:0) Barommeter-observationer. På förmiddagen d. 18 Julig3 >
och under förmörkelsens förlopp antecknade jag följande baromg= ES :
terständ efter en aneroid-barometer af ELLIOTT: (2 = 7
kl. 8'15” f. m. Barom. 27,431 eng. tum. ÅS öra
HAFT KARAS2 > i &

— 402 -

kl. 1'32” e. m. Barom. 27,425 eng. tum.
TAS ASSTaE E SOTARSAD »
TERES ESR Eke NEG AONRN »

PN Bl [EE rät Jag fal SAR RE (ör Sr »
IGT ING ONA AS ÖREN »
elen RA 27,432 » »

En komparation, anställd efter återkomsten till Santander med
Institutets observations-barometer, som uppgafs vara riktig, ut-
visade en korrektion för aneroid-barometern af — 0,153 eng. tum.
Lufttryckets indicerade aftagande från förmiddagen och intill vid
pass 1'45” e. m. förklaras tillräckligt af den vanliga dagliga
periodiciteten; det derefter inträdande stigandet egde sannolikt
för tidigt rum för att kunna tillskrifvas samma orsak, men upp-
kom förmodligen genom den af förmörkelsen förorsakade afkyl-
ningen.

Slutligen har jag att anföra en på aftonen den 20 Juli,
efter vår återkomst till Santander, gjord iakttagelse af en grupp
solfläckar med åtföljande facklor, hvilka, att döma af deras af-
stånd från solranden, vi genast förmodade hafva omkring för-
mörkelsetiden inträdt på solskifvan. Herr FEARNLEY, som först
iakttog dessa fläckar, fästade derpå min uppmärksamhet, hvarpå
jag framtog äfven min tub och riktade den mot solen för att
med tillhjelp af dess mikrometer-inrättning, hvilken jag redan
har beskrifvit, bestämma denna fläckgrupps läge på solskifvan.

Min omedelbara observation var följande:

»Santander den 20 Juli kl. 6'40” e. m.: en grupp af sol-
fläckar, fem till antalet, synlig nära solens östra rand; den yt-
terstas afstånd från samma rand jemt en del af glas-skalan, och
den innerstas 2,5 dylika delar; afläsning på positionscirkeln 1009
för inställningen på fläckgruppens midt (09 motsvarar i den ren-
verserande tuben den skenbara zenithpunkten af solskifvan, alltså

1809 den verkliga zenithpunkten).»

Då värdet af en del på glasskalan, såsom jag genom en i
Stockholm gjord undersökning funnit, är 153” och solens paral-

-. — 403: —

laktiska vinkel vid observationstillfället var 469 30', så uppkom-
ma ur den omedelbara observationen följande reducerade tal:
Fläckgruppens minsta afstånd från solranden = 153".

» största » » » = AAS
DEN positionsvinkel, räknad från
TOTTE O6LÖSTCIE ed el laser da = P2605:

Ett flyktigt öfverslag utvisar genast, att åtminstone en del af
fläckgruppen hade vid förmörkelsetillfället redan inträdt på sol-
skifvan; men det syntes mig af interesse att erfara, huruvida
hela gruppen vid detta tillfälle hade passerat den skenbara sol-
randen. För detta ändamål har jag ur ofvanstående tal och med
solens kända rotations-elementer beräknat tidpunkten för den yt-
tersta, östligaste, fläckens inträffande i denna rand, äfvensom fläck-
gruppens positionsvinkel vid förmörkelsen. Jag har sålunda fun-
nit, att gruppens östligaste gräns befann sig i sjelfva solranden
den 18 Juli kl. vid pass 6' e. m., således först 3 timmar efter
den totala förmörkelsen. I anseende till den af mig använda
mätningsapparatens ofullkomlighet kan denna bestämning icke
göra anspråk på någon hög grad af noggrannhet och torde möj-
ligen vara osäker på en och annan timme; men den slutsatsen
anser jag dock fullt berättigad, att fläckgruppens östligaste del
befann sig vid förmörkelsetillfället i sjelfva den skenbara solran-
den. Jag har vidare beräknat, att fläckgruppens midt vid för-
mörkelsen, eller den 18 Juli kl. 3 e. m., hade positionsvinkeln
1199,6. Jag sysselsatte mig icke vid förmörkelsen med att upp-
mäta några protuberansers positionsvinklar; men att döma efter
hvad jag erinrar mig om det ungefärliga läget af den långsträckta
— protuberans, hvilken jag såg något ofvanom solrandens östligaste
punkt, synes det mig, att denna positionsvinkel borde falla inom
densammas omfång. Säkerligen har mer än en observatör be-
stämt läget för denna protuberans, hvarigenom all ovisshet i detta
hänseende skall kunna häfvas. Den förmodan, som redan efter
1851 års förmörkelse framställdes, att protuberanserna stå i nå-
gon förvandtskap med solfläckarne eller de dem omgifvande fack-
lorne, skulle genom det antydda förhållandet erhålla ett vigtigt

— 404 — -”-

stöd. Att man icke för hvarje vid en förmörkelse sedd protu-
berans är i stånd att kunna åberopa en bestämd iakttagen sol-
fläck eller fackla, har ingenting att betyda; redan dessa föremåls
stora föränderlighet är för omöjligheten häraf en tillräcklig för-
klaringsgrund.

Sedan vi dagen förut haft i Santander tillfälle att åse det
vämjeliga skådespelet af en tjurfäktning, ett nöje, för hvilket vis-
serligen de mera bildade Spaniorerna icke längre skola, efter hvad
oss sades, finna samma smak som fordomdags, men som på den
lägre folkklassen ännu syntes utöfva ett berusande inflytande,
anträddes den 26 Juli med Himalaya återresan från Spanien.
Efter en i hvarje hänseende gynnsam och angenäm sjöresa an-
lände expeditionen den 28 till Portsmouths hamn, hvarest den-
samma upplöstes; jag och mina Skandinaviska reskamrater fort-
satte samma afton på jernväg vår resa till London. Mitt uppe-
håll i London, hvilket denna gång utsträcktes till nära två vec-
kor, var mig synnerligen lärorikt, förnämligast genom de tillfäl-
len, som jag derunder hade, att medelst utflykter besöka de
astronomiska observatorierna i Greenwich "och Oxford. Min hem-
resa från England togs öfver Hamburg, der jag under afvaktan
på vidare reselägenhet uppehöll mig ett par dagar, hvilka på ett
lika angenämt som nyttigt sätt användes till att taga kännedom
af de nya instrumentela anordningarne på Altona observatorium,
äfvensom af några hos Herrar REPSOLD under arbete varande
större astronomiska instrumenter för observatorierna i Gotha och
Lissabon. Slutligen återkom jag den 17 Augusti till Stockholm,
med -mina medhafda instrumenter i fullkomligen oskadadt skick.

— 405 —

Berättelse om en med anslag af allmänna medel före-
tagen resa, för att i det inre af Spanien obser-
vera den totala solförmörkelsen af den 18 Juli
1860. Af AXEL MÖLLER, Astronomie Observator
vid Universitetet i Lund ”).

[Meddelad den 10 Oct. 1860].

Den 26 Juni på aftonen afreste jag från Lund till Malmö
och medförde dervid följande, härvarande Observatorium tillhöri-
ga, instrumenter: ett passage-instrument af LITTMAN i Stock-
holm, en dialytisk tub af PLÖSSL i Wien, en prisma-cirkel af
PISTOR & MARTINS i Berlin samt en artificiel horisont af PoUL-
SEN i Köpenhamn. Från Malmö afgick jag samma natt med
angfartyget Svea till Götheborg, der jag inträffade den 27 på ef-
termiddagen. Den 29 skedde afresan från Göteborg till Hull med
angfartyget Argo, på hvilket jag sammanträffade med Mag. LIND-
HAGEN, som samma dag anländt från Stockholm och nu reste
mot samma mål som jag. Efter en något svår sjöresa anlände
jag den 1 Juli på morgonen till Hull, hvarifrån jag ofördröjligen
afgick med bantåg till London, så att jag der inträffade samma
dag på aftonen. Den 3 uppvaktade jag Svenska Ministern i Lon-
don, Herr Grefve PLATEN, som hade den utmärkta godheten att
påföljande dagen åtfölja Mag. LINDHAGEN, Lektor FEARNLEY
från Christiania och mig till Greenwich, der föreställa oss för
Professor AIRY samt skaffa oss inträdeskort till Kapten SEC-
COMBE, som förde ångfartyget Himalaya, hvilket skulle till Spa-
nien öfverföra den från England afgående vetenskapliga expedi-
tionen. Under den öfriga tiden af mitt vistande i London före
afresan till Spanien blefvo tvenne rörliga bländglas hos Herrar
TROUGHTON & SIMMS påsatta det ena okularet till den Plössl-
ska tuben, hvarjemte Herr CHARLES FRODSHAM åt mig benäget
öfverlät half-kronometern Arnold 9304, af hvilken jag sedan

”) Härtill tafi. XV.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 8.

— 406 —

begagnade mig under hela resan och hvars utmärkta gång jag
längre fram skall anföra. Hos Herr ELLIOTT förbyrde Mag.
LINDHAGEN och jag tillsammans en aneroid-barometer mot er-
läggande af 10 procent af dess värde. Från London afreste jag
den 6 Juli med bantåg till Plymouth, der jag samma dag på
aftonen gick ombord på Himalaya. Påföljande morgonen afgick
ångfartyget, och den 9 på morgonen anlände det till inloppet vid
Bilbao, der en del af de medföljande astronomerna läto sätta sig
i land. Samma dag på aftonen ankrade det utanför Santander,
men först påföljande dagen på förmiddagen ingick det i hamnen,
så att de qvarvarande astronomerna kunde landstiga. I Santan-
der visade Svenska och Norska vice-Konsulen, Herr JOSÉ DE
MONTALVAN, en förekommande artighet mot sina landsmän samt
var oss isynnerhet behjelplig vid vår afresa till det inre af lan-
det. Den 12 afreste Mag. LINDHAGEN och jag tillsammans från
Santander, och sedan vi tagit nattlogis i Ontaneda, en besökt
badort, anlände vi den 13 till Bezana, en på södra sluttningen
af Cantabriska Pyrenéerna strax söder om förmörkelsens central-
linia belägen by, hvilken vi tills vidare valde till var station
och dit Lektor FEARNLEY samt Professor LINDELÖF från Hel-
singfors redan före oss anländt.

Den 13 var det mulet hela dagen; den 14 deremot klart.
Under det Mag. LINDHAGEN och jag reste ut, för att undersöka
trakten och möjligtvis finna någon lämpligare station, observerade
Lektor FEARNLEY solen med min prisma-cirkel, hvarvid han be-
stämde korrektionen af sitt ur samt ställets polhöjd, hvilken sed-
nare han fann —= + 42058 12”. Dess vestliga longitud från Green-
wich har jag enligt en af VIGNOLES upprättad karta öfver
solförmörkelsen antagit = 0"15"36. Vid återkomsten från ut-
resan, under hvilken vi icke funnit någon lämpligare station än
den, vi redan innehade, uppställdes genast ett af Mag. LINDHA-
GEN medfördt passage-instrument, då först dagen derpå det,
som jag medhade, kunde fullständigt hopsättas. Sedan passage-
instrumentet den 15 blifvit uppställdt,. mulnade det på aftonen,
så att det icke heller den dagen kunde användas. Den 16 var

= NG

det dimma och mulet hela dagen samt stark åska under natten.
Den 17 var det likaledes mulet och först på eftermiddagen syn-
tes en solglimt i öster. Under den påföljande natten var väder-
leken så ostadig, att fastän vi under flera timmar försökte med
passage-instrumentet observera några stjernpassager, dock inga
användbara observationer lyckades. Efter midnatt mulnade det
åter och den 18, sjelfva förmörkelsedagen, ingick mulen med stark
dimma, utan att någon tidsobservation erhållits mer än den,
Lektor FEARNLEY gjort den 14. Mot kl. 81 f. m. klarnade det
dock upp och jag skyndade mig att med prisma-cirkeln taga
några solhöjder. Väderleken blef nu allt bättre och bättre, och
vi iordningställde våra instrumenter för att observera det vän-
tade fenomenet. Sedan observationen häraf, hvilken jag framde-
les skall anföra, försiggått, mulnade det åter under na'ten, så att
oaktadt alla försök ingen tidsbestämning med passage-instru-
mentet lyckades. Den 19 var det åter mulet på morgonen, men
mot kl. 9 började det att klarna, så att jag lyckades taga några
solhöjder, hvarefter det åter fullständigt mulnade till. Då det
sålunda lyckats att göra tidsobservationer med prisma-cirkeln
såväl strax före som efter förmörkelsen, och det efter den erfa-
renhet, som vi vunnit, ej var att antaga att det skulle klarna
till natten, så att någon observation med passage-instrumentet
skulle kunna erhållas, afreste vi på eftermiddagen från Bezana
och inträffade åter i Santander den 20.

Den 26 Juli afgick Himalaya från Santander och samma
dags eftermiddag från Bilbao; efter 451 timmars resa från det
sednare stället ankrade vi vid Spithead den 28 och inträffade i
London samma natt. Hela resan ombord på Himalaya gjorde vi
på Engelska regeringens bekostnad, hvilken med vanlig frikostig-
het utrustat detta fartyg för den astronomiska expeditionen. Un-
der vistandet i London besökte jag observatoriet i Greenwich den
31 Juli samt det i Oxford den 4 Augusti. Onsdagen den 8
Augusti afreste jag från London med ångfartyget John Bull och
inträffade i Hamburg påföljande Fredags morgon. Sedan jag i
Altona besökt Professor PETERS, afreste jag derifrån den 11 och

— 408 —

inträffade åter i Lund Tisdagen den 14 Augusti med de med-
hafda instrumenterna oskadade.

Jag öfvergår nu till anförande af de under resan anställda
observationerna och de ur dem beräknade resultaterna, och bör-
jar dervid med tidsobservationerna:

1:0) Bezana 1860 Juli 17 (den 18 f. m. enligt borgerlig
räkning).

Jag mätte solhöjder med min prisma-cirkel, som har 10
tums diameter, och observerade tiden efter kronometern Kessels
1292, som är reglerad till stjerntid.

För bestämmande af cirkelns index-fel observerades solens
i qvicksilfver-horisonten reflekterade bild:

Index A.
I EEE IIS, SIT SA AA + 09420”
2 KILO ker LS ente De ords — 0. 20. 50.
Derefter togos följande höjder:
Index A. Kessels 1292.
93940 GETSETTXON
95. 20 22. H4,5
96. 0 24. 48,0 A 4
98. 40 32. 30,5 ) Solens öfra rand.
100. 0 36. 24,5?
101. 20 40. 16,0 /
100. 31 6. 41. 56,5 |
102. 40 47. 17,5 |
103. 20 49. 16,0
107. 40 FÄRGEN / Solens nedra rand.
110: 0 9. 39;0
Tll:-0 12. 48,0 /

Aneroid-barometer = 27,432 Engelska tum; fri thermometer =
+ 119,65 Réaumur.

För bestämmande af index-felet observerades åter solens
direkta bild:

&
,
4

I

Index A.
[Ar TaAnden orre ss + 09 41'40”
FA BIT BG I [na VR RNA Mor BIT OS — 0. 21. 0.

För bestämmande af cirkelns excentricitet observerades:
Index A. Index B.
930400” = 93940'10”
iäROsORE= 11: 10-10: /
Aneroid-barometerns korrektion är enligt jemförelse med en
barometer åä meteorologiska stationen i Santander = — 0,153
Eng. tum; för temperaturen var den redan genom sin konstruk-
tion korrigerad. — Under den förutsättning, att minuten vid den
7:de observationen skall vara 40 i stället för 41 samt afläsningen
vid den 10:de observationen 108940" i stället för 107940', har jag
ur dessa observationer beräknat följande värden på kronometerns
stånd mot Bezana stjerntid:
UUREGO EON = EST ASTA
23 38,06
25 36,81

(rr)

|

5
É
i

33 37,59 rt öfra rand.

36 38,79

40 36,17 ,

3013

47 35,15

49 34,52

6 37,36 / Solens nedra rand.
10 SD

Na 36,98 /

NNORFRR RAR RA
a
j-

TJ

2
| Tages medium häraf, så blir:

I 1860. Juli 17? 6"43” urtid: = Bezana stjerntid — Kessels 1292
I — 1"27"36",69.

3 2:0) Bezana 1860 Juli 18 (den 19 f. m. enligt borgerlig
räkning).

j Jag mätte solhöjder på samma sätt som gårdagen och ob-
serverade först för bestämmande af indexfelet solens direkta bild:

Index ÅA.
1:a randen strs beter. sus + 0941 46”
2: ar ILO Se or ERE ar — 0. 21. 0.
Derefter tog jag följande höjder:
Indexsår. SG Kessels 1292.
930 0 0” (OP at 5 RAN
MERO meg 70 47. 15,5? |
108. 50. 6 7. 7. 31,5 >) Solens öfra rand.
109. 50. 6 10. 39,0 |
110.715. 12 [DD0
110. 35. 10 16. 14,5 |
NERD 17. 41,5 |
KiDPS20560 18. 56,0 ) Solens nedra rand.
112. 29.40 22751050 |
112. 51.10 232
114. 36.40 250ADOR
115: 130 27. 9,0 ») Solens öfra rand.
IIOED:00 30. 41,0

Aneroid-barometer = 27,502 Eng. tum; fri therm. = + 119,0
Réaumur.

Ur dessa observationer har jag beräknat följande värden på
kronometerns stånd mot Bezana stjerntid:

Urtid 621" Ju = — 127" 33,01 |
6. 47 52,10
I 32,87 ) Solens öfra rand.
7 34,42
(CU 32,12 |
7-1LÖ 30,71 |
7.18 32,88
7.19 30,46 ) Solens nedra rand.
(fö Rd 26,96

7.23 31,01 |

SEN

— 411 —
Urtid int 205 fd IT

US 30,92 ' Solens öfra rand.
CS 30,39 | ;
Observationerna på öfra randen gifva således i medium:
urtid 7"8” (NES RE RN NE
och de på nedra randen: 7.20 30,40.

Tager man medium af begge dessa resultater, så blir:

1860. Juli 18'7"14” urtid: - Bezana stjerntid = Kessels 1292
FRE NG

Sammanbindas dessa begge tidsbestämningar med den, som
Mag. LINDHAGEN härledt ur jemförelse med Lektor FEARNLEYS
kronometer samma dag, som den sednare gjorde sin tidsbestäm-
ning, så har man följande data för kronometerns Kessels 1292
stånd mot Bezana stjerntid:

1860. Juli 1429" 7" urtid: du =—1"28 2,02 PES FE
17. 6.43 SI 20AS0I69 a TS
18. 7.14 =E 27: 3L0C hö

Vid observationen af solförmörkelsen begagnade jag krono-
metern Arnold 9304, som var reglerad efter medeltid och slog 5
slag på 2 sekunder. Dess stånd och gång har jag bestämdt ge-
nom följande jemförelser mellan densamma och Kessels 1292:

Kessels 1292. Arnold 9304.
I3603Tuli 16... 15" 50" 10,5 = 6"56" 4,0
15. 51. 20,5 = 6.57. 14,0
JUL ge ae 16. 7. 54,0 = 7. 9. 47,2
16. 9. 15,0 = 7.11. od
FÖLL SST 8.31, 4,5.— 23130..16,0. |
8. 32. 14,0 = 23.31. 25,2 |
2 fr RT RAR SR EE 13. 26. 11,0 = 4.24. 33,2
ISRAELS On: Ag25 4

1111 KÖPTE SA 8. 26. 30,0 23. 21. 44,0
8.27. 1,0 = 23.22. 14,8

— 412 —

Ur dessa jemförelser har jag beräknat följande värden på
kronometerns Arnold 9304 stånd mot Bezana medeltid:

Daglig gång.
1860. Juli 162 655625 "du — — 012259 0060

17. 7.10 2100. 12.551. 84
17. 23. 31 0.12. 46,83. 1.035
18. 4.25 2 0.-12:-45:20 00 a FR
18. 23. 22 — 00.12.3903 = + 781

Till grund för reduktionen af de under förmörkelsen observerade
momenterna ligga endast mina egna tidsobservationer af Juli 17
och Juli 18 samt kronometer-jemförelserna af Juli 17!23" och
Juli 1874",

Sjelfva förmörkelsen observerade jag med den Plösslska
tuben, som har 37 liniers öppning och 34 tums brännvidd och
använde dervid än 50 gångers och än 80 gångers förstoring.
Passage-instrumentet hade jag öfverlemnat åt Professor LINDE-
LÖF från Helsingfors. Vid den förutberäknade tidpunkten för
förmörkelsens början undanskymdes solen för några sekunder af
ett lätt moln; då detta gick undan, syntes redan ett tydligt seg-

ment vid:
Bezana med.tid.

144" 16,4 urtid = 131” 305,31
Derefter observerade jag inträ-
det af följande solfläckar:

NED TORSLA SKARA SNE. forte oe 1308. 18:40» srt ANNAN
SER VU LS ören or D SR tg SARA LÖ NED i SKE el dr lg le (LIE
PO SEER RATE SE KOR cypR dr FR AREA Ås 211; 53,6 01 SIRRONAGDG
DAR 6 SR CLIO Vesa veg kela ARE 2:15. 442 DN RE NANDE
2 96 IE PT ee IRS SIE Ra RT AC ENG 2034. IRA DNR
Hide ÖT GSR AN kelisdes lie oj eV, orsh 2030: 1045 LÖ sug ARS
DA les EO TSRENEN Sas ledde td 21:38:13, 2 Nl RAD. ATEN
21 Sd Fer stf os 2540-18, 0 Lorv AESEON
» 19; LFÖRSEALNINASN a cl kik ol 242. 7. RRD
» 10; iInldfen Pan. ov. det. ov 2.44, 52,4 oo» 2.32. 6,64

VVE SET =

-. RSK LR

be

— 413 —
Totala förmörkelsens början ob-
Betyeradeskvid: . ac. ade ind 256" 33,6 urtid = 2243" 475,91
BE-dess slut; Vidj: stork .A 3:10. NOG NNE NAT 140

Oaktadt de begge sista momenterna äro skarpt observerade,
afviker dock det första af dem med jemt 8 sekunder från det,
som Mag. LINDHAGEN och Lektor FEARNLEY öfverensstämmande
observerat, hvarföre en missräkning eller misskrifning af 20 kro-
nometerslag måste hafva egt rum. - Under denna förutsättning
började totala förmörkelsen vid:

2"56"41",6 urtid = 2"43" 55,91 Bezana med.tid.

Allt efter som solljuset under förmörkelsens fortgång aftog,
bildade sig en tunn dimma öfver solskifvan, så att jag vid 2"50”
urtid kunde borttaga bländglaset och med blotta ögat observera
fenomenets fortsättning. Oaktadt allt bemödande och fastän jag
flyttade solbilden ur synfältet, kunde jag dock icke upptäcka min-
sta spår af månranden ej heller af några protuberanser förr än i
det ögonblick, då totala förmörkelsen började, då de visade sig
med bländande purpurfärg, såsom de på högra sidan af medföl-
jande figur finnas aftecknade. På venstra månranden syntes ännu
ingen protuberans, men så småningom började de äfven fram-
sticka der såsom röda punkter; de tillväxte hastigt, under det
de på högra sidan synbart aftogo från basen mot toppen. En
half minut före totala förmörkelsens slut hade protuberanserna
på venstra sidan det utseende, som jag i figuren sökt antyda.
Så snart solljuset åter visat sig och jag antecknat det observe-
rade momentet, försökte jag återfinna dem, dock utan att lyckas.
Då den tub, som jag använde, ej var försedd med någon mikro-
meter-apparat, kunde jag ej mäta höjden af någon protuberans
eller bestämma dess positionsvinkel; den bifogade teckningen stö-
der sig derföre endast på uppskattning för tillfället. Åt coronan
egnade jag ingen uppmärksamhet, då Mag. LINDHAGEN och Pro-
fessor LINDELÖF, som voro försedda med polarisations-apparater,
ämnade studera densamma.

— 414 —

Under den totala förmörkelsen var mörkret obetydligt till
följe af det reflekterade solljuset från de horisonten omgifvande
molnen; den lampa, med hvilken jag försett mig, var således
öfverflödig. Några minuter efter det solen åter framkommit, öf-
verdrogs den med moln, hvilka för en kort stund skingrade sig
vid 3"56”; derefter förblef den åter betäckt till 47” urtid, då
förmörkelsen redan upphört.

— 415 —

Om några definita integraler jemte summering af når
gra finita serier. Af C. F. LINDMAN.

[Meddeladt den 10 Oktober 1860.]

Då den lätt härledda formeln

1

xdy i

— = .Tg.—

re Are. lg 7
0

n ganger differentieras i afseende på x, så finner man efter ge-

mensamma faktorers bortdividering

! Cos [(n+1) Are. Tg SN Sin(n Arc. Tg. >)
SS ann def SR (i)

ESO nl +)?

emedan man har

Cos[(n+1) Arc.Tyg. 2J

Tx å
Di rg = (--1y' I(n+1) EES gt
(£ +y) ?
te
Ang Je il Sin(n Are.Tg.—
D' (Arc. 79) SH (GG) S(=LTR iska I
(1 + 2) ?

Om inan i (1) sätter x = Cot «, y = Cot «. Tyg, så fås

[(4 SA Si C n
INS NES NER 'gdg= EEE. (2)
Formeln

7
EN
C tr I Cos"”! 9 dy =
os (n + 1) q Cos"=" gq dp = 0,
gom utgör ett specielt fall af (2); har förut blifvit framställd i

Crelles Journal af KUMMER och i Kongl. Akademiens Handlin-
gar af mig.

Öfvers. af K. Vet.Akad. Förh. Årg, 17. N:o 8. 6

— 416 —

Differentierar man likaledes

JA = Sl0+2)—1z

Tv +y
0
n gånger i afseende på « med biträde af formlerna

Sin [(n +1) Arc Tg. —]

5 ”P | I -
D (F pts fr 2 ER "TE SUR |

År + y? y n+1

(02 +y) ?
Nej T9.- 2)

FX n 7 n—1 AY n—1
D'lUl+2) =D (FD - (— 1) Tn)
Ad +2)?

ju r(n)

D 2) = på a CD,

samt bortdividerar gemensamma faktorer, så fås

Sin [(n+1) Arc. Tyg. i 1 Cos(n Arc. TY 2)
—— DNF tä SN SAG.

n+1

5 (xc? +y2) ? n(l + 22)?

Sätter man äfven nu «= Cotw, y="OCota Tggp, så finner man

1 — Cos n& Cos”a

skedde lg Cos teg Et. (4)
0 :

n

Integralerna (2) och (4) kunna äfven finnas genom att i
stället för Cos”=! fp insätta dess värde i Cosinus för multipler
af q samt produkternas sönderdelning i enkla Sinus och Cosinus
och integration term för term. Då hade man fått finita serierna

NE Sin 2 (p + la
an 8 (rr a

p=o0
RA 1— Cos2 (p + le
= 6 (n— 1), FR rd

hvilka summor varit resp. lika med högra membrum i (2) och
(4). Dessa serier kunna äfven på följande sätt summeras.

Om man gör

och differentierar, så befinnes

ÄR RR
— = Sm xr = (1 + 2)",
Re SR

hvaraf genom integration erhålles

(1 + äyttt
m+1

= C+

Emedan & är = o, då «x = o, så befinnes

1
Fe m+1
än mp a (1 + ant 1
SE +1 ARNE] EA SVT KSS

Gör man &« = e""', så öfvergår (6) till

Fr FENA ER Sd 0 a
+1 m+1 m+1

p=90
Som man nu i allmänhet har

ev — Cos ry + i Sin ry,
(eve vyer I mtl Cost! y,;

så är

Pp
psp

mtl Cosmtly[Cos (im +1)y +i Sin (m + 1) Ja
m+1

Genom de reela och imaginära partiernas jemförelse
hålles

am+l Cos (m + 1) y Cos” tl ys

Nr Ta Cos2 (p + l)y = AT

p=0"

(Er FED är ”z e0m+Ivi fovi 4 vift tt

— 418 —

SLA 0 om+1 sin (m + ljy (0 LER
&& i = DENNAS TNE
BÅT a dd m+1 (Ej

p

Om man i (2) och (4) insätter SE se i stället
för & och e, så finner man

n

Cb (n + 1) G-9 Sin" ”"q dgp =

3 n Så
Sin n CE — «) Sin ”a

n
7 . 1 vå AN Si SN 1— Cosn (3 —) Sin ”«
ER (n + 1) G 2 fö) SRA ERT

Gör man nu & — 0, så får man

LA

[0os(n+ 1) G-9 Sin””"q dp = 0

n
(RR 1 z RS 1
En (n + GG -9) Sin” "gdp ==

-

och således

a« Ez Sin n CS —«) Sin ”e«
f Cos (n +1) G =p) Sint dan ne
[1

n

-. Cosn de =) SNR
fSfSin(n+1) G-9 Sin” ”'gdp = G-
0

n

Till följe af kända formler fås häraf

[14 o [14
Sin SfSCos (n+1)gp Sing dp —Cos > /Sin(n +1)p Sin""'gdgp
[1 [1

A Zn gj
Sin n fa — «) Sin ”«

n

[(4 «
Cos 3/Cos (n+1)q Sin" dq+Sin > /Sin(n+ Dp Sn "'gq dp =

— 419 —
och genom eliminering

Cos ne Sin ”a

iCosi0r l) gi Sin" =! 9 dy = (0)
0 n

Sin ne Sin ”«

a
fSin (n+1) 9 Sin”! dp = : sea t0)

Genom att i dessa i stället för Sin” g insätta dess värde
i Sinus eller Cosinus för multipler af q och förfara såsom förut
i afseende på (2) och (4) fås finita serier, likadana som (7) och
(8), men med termerna alternatift positiva och negativa. Åfven
de kunna, på samma sätt som de förra, särskildt summeras.
Gör man fördenskull

p—n
o=&(— RE Ar
p—0

så finner man såsom förut

p—=Nn 1 (1 x)”tt
a! JR
så LER SN FANER

som, om man insätter e7”" i stället för x, åtskiljer jemnt och
udda 2 samt jemför de reela och imaginära partierna, ger

IR (2m CE Cos2(p+1)y=" FR ar en Sin””"”"ly (12)
se 1) Tr Sin2(p+1)y = "= TE ve TN (13),
fee 2 Cos2(p + 1)y = ET a re 20 (va)
fo

frö LTS 20(p+l1)y = RE ng Sn ån Ed (15)

Utan svårighet finner man, om man i (7) gör y = 0 och
y = 2, samt adderar och subtraherar resultaterna, att

— 420 —
p=m
LJ
p

0

Mp ä = 2”[1 + Cos2 (m + Dy Cos”+!2y]—1
4 C08 20p bly RR 7 (16)

KR LM ang — 2" [1—Cos2(m + Dy Cos”+l2y)
Ir 20(p+ SE ae SOT ale (17)

En dylik behandling af (12) och (14) skulle äfven leda till

nya summor, men dermed anser jag mig ej böra borttaga ut-
rymme.

— 421 —

Om rottrådsbildning inuti radisor. — Af S. O. LIND-
BERG.

[Meddeladt den 10 October 1860].

Länge hafva botanisterna varit oense om huruvida den un-
derjordiska ansvällning af axeln, som finnes hos många Cruci-
ferce, bör anses höra till stammen eller till roten. Utan att här
ingå i någon framställning af författarnes olika åsigter i denna
sak, önskar jag endast att fästa uppmärksamheten på en egen
bildning inuti radisor, hvilken, så vidt mig är bekant, ej förr
blifvit iakttagen och som torde i sin mån kunna bidraga till lös-
ningen af detta omtvistade och intressanta ämne. Den gör nem-
ligen sannolikt att de, hvilka förfäkta den förra åsigten kommit
naturen närmare, än de som räkna axelansvällningen till roten.

I början af Augusti månad 1858 fann jag å Kongl.
Djurgården vid Blå-Porten på en hög af feta trädgårdsafskräden
bland en mängd förvildade växter talrika radisplantor. Då dessa
utmärkte sig genom synnerligt frodigt utseende, föll jag på tan-
ken att undersöka rötterna. De voro dels trä-, dels svampak-
tiga. En rot hade nära sin nedra ända bildat en utväxt af pa-
tatisform och mycket lös sammansättning, då deremot sjelfva
hufvudroten var särdeles fast och hård. Mest fästades likväl vid
undersökningen min uppmärksamhet på rötternas inre. Midten
uti dessa, hos omkring 20 plantor, befanns utgöras af stora ihä-
ligheter, utätna af sniglar, fluglarver och Acarider. Dessa djur
hade nästan helt och hållet förtärt den innersta af lös cellväf
bestående delen, men vid hålornas omkrets lemnat kärlknippena
afsöndrade från den öfriga massan i form af tvärbjelkar och
åsar, från hvilka en mängd mer och mindre greniga rottrådar
utgingo i riktning mot medelpunkten. Bland dessa ofta knippvis
framskjutande fibriller funnos flera af ända till en tums längd
och hos ett exemplar bekläddes ihålighetens väggar af omkring
30 längre och kortare rottrådar. Att de verkligen voro sådana”

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 8.

— 422 —

och ej isolerade kärlbuntar, bevisade den tätluddiga rothårsbe-
klädnaden.

Denna rottrådsbildning synes mig rättast böra jemföras med
stammens s. k, adventiv- eller luftrötter, ehuru sådana ännu ej
blifvit uppmärksammade inuti, utan endast på utsidan af ihåliga
stammar.

— 423 —

Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek.
(Forts. från sid. 336.)

Från Geological Society i London.
Journal, N:o 63.

Från Royal Society i Edinburgh.

Transactions, Vol. 22: 1.
Proceedings, N:o 49.

Från Literary and Philosophical Society i Manchester.
Memoirs. 2:d 8er. Vol. 15: 2.
Proceedings, I: pag. 1—252.
DALTON, J. On the Phosphates and Arseniates etc. Manch. 1840—
1842. 8:0.
JOBERT, A. G. G. The Philosophy of Geology. 2:d Ed. Lond. 1847. 12:0.
SS — Ideas or Outlines of a new System of Philosophy, 1, 2.
Lond. 1848, 49. 12:0.

Från Philosophical Institute of Victoria i Melbourne.
Transactions, Vol. 4: 1. Melbourne 1859. 8:0.

| Från Societe Geologique de France i Paris.
Bulletin. 2:o Sér. Tom. 17: 21—28.

Från Académie Imp. des Sciences, Belles Lettres et Arts i Lyon.

Mémoires: Classe des Sciences, T. 8, 9.
— .— Lettres, T. 7.

Från Société Linnéenne i Lyon.
ANNAeS, I. DD, 0.
Reglement. Lyon 1860. 8:o.

Från Académie des Sciences et Lettres i Monipellier.

Mémoires: Section des Sciences, T. 4: 1, 2.
— — des Lettres, T. 3: 1.
— — de Médecine, T. 3: 1, 2.

Från RB. Academia delle Scienze i Turin.
1 Memorie. Serie 2:a. T. 18.

3
i Från I. RB. Istituto di Scienze etc. i Venedig.

k Atti. Serie 3:a. T. 5: 3—38.

Från Natuurkundig Tijdschrift voor Nederlandsch Indié-
Natuurkundig Tijdschrift, D. 20: 1—3.

Från Societe Imp. des Naturalistes i Moscou.

Mémoires, T. 17, 18, 19: 1.
Bulletin, 1859: 2—4. 1860: 1.

Från Societe Vaudoise des Sciences natureHes i Lausanne.
Bulletin, N:o 45, 46.

Från K. Akademie der Wissenschaften i Minchen.
Sitzungsberichte, 1860: 1.

Från Oberhessische Gesellschaft fir Natur- und Heilkunde i Giessen.
Bericht, N:o 8.

Från Verein fir Naturkunde i Wiesbaden.

Jahrbucher, H. 12, 13.
KirscHEBAUM, C. L. Die Athysanus-Arten der Gegend von Wiesbaden.
Wiesb, 1858. 4:0.

Från K. K. Sternwarte i Wien.

Annalen. 3:e Folge. Bd. 9.

Meteorologische Beobachtungen der Wiener Sternwarte 1775—1855.
BÅL

v. LiTTRow, K. Uber das Mikrometer mit lichten Linien bei den
Wiener Meridian-Instrumenten. Wien 1860. 8:0o.

Från Författarne.

COooPER, BE. J. Observations of Donati's Comet 1858, made at the
Markree Observatory. Dublin 1860. 4:0. 2 ex.

EvERrREsT, G. Rectifications of Logarithmic Errors in the Measurements
of the meridional Arch of India. Lond. 1859, $8:0.

MUELLER, J. Uber Alterthiimer des Ostindischen Archipels. Berlin
1858. 8:0.

PErRrouD, B. P. Meélanges entomologiques, Partie 1—3. Lyon 1846
—1855. 8:0.

Från Enkefru Professorskan Emilia Retzius.
En samling af framl. A. RErtziI naturvetenskapliga afhandlingar och

uppsatser. Mscpt.

,

— 425 —

Skänker till Rikets Naturhistoriska. Museum.

Zoologiska afdelningen.

Af Demoiselle Jahnson.

Åtskilliga Snäckor och Koraller samt en Ostracion.

Af ÖOfver-Jägmästaren von Hamm.
En Emberiza nivalis.

Af Jägmästaren Hittling.
Två stycken Anser minutus från Lappland.

Af Hr RB. af Bolén i Cap, genom Ezxp.-Sekr. Vougt.

Två större Strutsfjädrar.
Sex st. Strutsägg.

En Hippopotamustand.

En mindre Elefanttand.

Af Hr Alfred Newton.

Fem stycken ägg af Ampelis garrulus, tagna af framl. Hr Wolley i
Torne Lappmark.

Botaniska afdelningen.

Från Sir William Hooker i Kew.
36 växtarter från Peru och Chili, samlade af LECHLER.
146 växtarter från Korea, Mandschuriet &c., samlade af WILFORD.
345 Filices från Himalaya och Tibet, samlade af HooKER och THOMSON.
400 växtarter från Britiska Nordamerika, samlade af BoURGEAU.
Från Hr Le Jolis i Cherbourg.

143 växtarter, mest Gramineex, från Stilla Hafvets öar, vestkusten af
Afrika (de flesta nya) och Nordamerika.

Från Docenten Th. M. Fries i Upsala.
Lichenes Scandinavie exsiccati. Fasc. IL. N:o 25—50.

STOCKHOLM, 1861. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE.

tg MEn I Kanubse > do 4

Öbersi Ah Ibn RR NRA Möre y Nr RC la
a igt ar AL 4 ; I Ska rängt L NIANHGFLR b | LARNIT.

« i
ras ATS É

9 NKJ e

FINS 4

eJOvrå

Ke BN j
| SP Sthumd lv | revs p 358
2 £bi. slvurleta nov p 254 4

Ma S) CEN BARS Ake AT "SPE BER GY LK DIRT rd bör Bis dt kl REN FVT
| | [4 "' ' .

3 Sp: LOT PLA EK i Sud p 363.
4. Sp sufctala mov J 3b4, ;
Lr S Oongelum kev I ÖN
RN my LSRRA kör Lp ste |
| abb. k
Få RÅ ÄRAS TE p |

ÖTIkaA VA byen Kov.

K å

9 Ochs Evtbutata we. op 387.

16 oMKka ERE fl er HV p 3» be SR
ov Rå MAR Nr: BEA Re

[|

- vd oo mere rer or ten
STOCKHOLM, 1801. P.A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE.

ne

Olversigt at Ii Ke Akad böorhandl. 1560 Jat! NIT.
- Ö é a

Fall KA.
RE

Nn 53 JA pan

(d
vå
-
å
a TYTNE, ET,
VE AS Sant, c
| ;
LG
'
i
2
X
N
C
i

6. Orka LOARAA FÄRRE MV LA
ATV P 3 SM

its OY IA CYAN Er vv

2 orka igen SUV p 269

13. Oki Ale EV p37o

14 sla sphomena mgata tr. b. 37 I

FASA VR Fr koskta « MeV pr I

AE FRAN AR er ad p 302
nov ? 20

fr Sk: emsba
ie SK servaktula Kv 2 GEN

EN vore Ca [SLK ala HÖV p 37 &

20 Dm evne P "eur MV p

6 ör GM
Wp JR
t SU 4 | g

Öfversigtat K-et. Akad. Iörkandl 1860. LatlXUIL.

1 i 10

Wr Dt

"AV

— vs

€

Taft AMV

Öhersigt al K.Vet. Akad. Förhandl. 1860.

dnghamrmars kammar
Teg Rena Norsholm

Digerhufvud 5 5 5

IV HelygeRansö a
öka, & få
td GrotstäRtendd. Lutterhorinz å53'r CS 2 Holmustad
Vv Svarta Hamneklint n - £

ME allrgruisted, "Ar Mndse näset

3

72 SN Fårö Aniken
A / 3 = é Ta 3) Lensa | LAyrkviken |
I t rö) 3
S Hältingsklind? = 2 L Flame LE
3 24 Förösund 5 1 0 |
förd Trevi) 7; VY NY Bänge 5 I =
2 / Lickershamn)é" NS N AN AA

Skålsö

I
AH Snäckgårdedl Fölö > SY 4 É |
i + E

Wallings »

FTWISBEY +, |
7 | SEP Aleidebf
AH - i
ÖV ) Mosede — 7Rndrg Al
Cu Hagkttng ÅA MHasendal (

Fallingbeö! ra MUekKS
FWelfterhbide— > AD

Å

piånarng » Stenkumla
7

+'Tolla

4
(Gnisvån!

+Jiskelhem
3 + Mästerby

EHamrmarmdd
AMevik
”Crogarns-

E mrdde
cFs FÅ

i Östergarnt Tv
a )

Zz Wstergarnsholme

ViKuppen

Klintehamn 4

Diuwig "Stensluga Nö

Skäret >
> Cannartv AN

Göstafs. > Fröjel

Bjerby

Loista
+

Mialgtridis
Male Eksta vi nd 3
Slarlsé g |
| - kroneval Defved? inde > år
ägstite V 2 i
| Far Im Bu munde
Se '$llemse NÅ pg
jursvik AA |
FAlvaT $. S

ME La a bli ingbo

NOEN
Q Sk

D (CS i
KARTA

öfver

md ORO LANDE |

mn og FWajalingb

Ofversigt al K Vet. Akad. Förhandl 1566 TafL ÅA

Zenith

Mätstreada

ÖFVERSIGT

KONGL. VETENSKAPS-ARADEMIENS
FÖRHANDLINGAR.

|
i

årg. 17. « 1860. JE 9.

Onsdagen den 14 November.

Sekreteraren, Hr WAHLBERG, föredrog en uppsats af Do-
centen vid Universitetet i Upsala Hr H. T. DAUG: Om Simp-

sonska formeln. "

Hr Professor NORDENSKIÖLD meddelade: Bidrag till kän-
| onedomen om oxidernas kristallformer, " samt ett af Bergsingeniö-
ren L. I. IGELSTRÖM insändt meddelande om ett aphrosideritlikt
mineral från Wermland.”

Hr BoHEMAN föredrog: Bidrag till kännedomen om Chry-
somelide af C. STAL.”

Hr SUNDEVALL meddelade utdrag ur en af Handlanden
NoORDVI i Vadsöe öfversänd uppsats om fogelarter i Finmarken.

Hr EDLUND förevisade en af Mekanikus ÅDERMAN för-
färdigad Maximi-thermometer af ny konstruktion.

Akademien kallade genom anstäldt val till ledamot i ni-
onde klassen, f. d. Stats-Rädet, En af de aderton i Sv. Akade-
mien, R. o. C. af K. M. O., Hr Grefve HENNING HAMILTON.

Akademien beslöt att tilldela Mekanikus Hr EDWARD
HEUTZ, med 1800 R:dr, årsräntan af framl. Öfverdirektör
WALLMARKS donation, såsom uppmuntran för hans konstruktion
af en rotatorisk ångmaskin, samt till fullkomnande af densamma.

Af de under ledning af Hr FRIES utförda originalmålningar
af svenska svamparter hade 60 stycken blifvit inlemnade.

— 428 —

Om perlfisket i vissa delar af Jönköpings, Linköpings och
Calmar län hade Studeranden Hr HJ. WIDEGREN enligt uppdrag
afgifvit en berättelse, hvilken remitterades till Hr S. LOVÉN.

Hrr SUNDEVALL och S. LOVÉN hade, i följd af remiss
från K. Kammar-Collegium , afgifvit utlåtande om ifrågasatt
ändring af. Landshöfdinge-Embetets i Örebro län stadgande an-
gående fisket i Fåsjön. :

Följande skänker till Akademiens Bibliothek och det Na-
turhistoriska Riks-Museum anmäldes:

Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek.

Från K. Kommers-Collegium.
Berättelse för 1859.

Från K. Statistiska Centralbyrån.
Statistisk Tidskrift, H. 1. Sthm 1860. 8:0.
Emory, W. H. Report of the U. S. and Mexican Boundary. Vol. 2.
Wash. 1859. 4:0.
Från Magnetiskt-Meteorologiska Observatorium i Helsingfors.
Observations faites dans I'Observatoire. Vol. 1—4. Helsingf. 1850. 4:0.

Från K. Danske Videnskabernes Selskab i Köpenhamn.
Oversigt 1859.

Från K. Akademie van Wetenschappen i Amsterdam.

Verslagen: Afd. Natuurkunde, D. 10.
» » Letterkunde, ND.
Jaarboek voor 1859.
Verslag over den Paalevorm. Amst. 1860. 8:0.
Catalogus van de Boekerij, D. 1: 2.

Från K. Metcorologisch Instituut i Utrecht.

Meteorologische Waarnemingen 1859.

Från Accademia de Nuovi Lincei i Rom.
Att Anno rd: re. 107 1—'7

Från Schlesische Gesellschaft fir Vaterl. Kultur i Breslau.

37r Jahresbericht.
(Forts. å sid. 471.)

Om Simpsonska formeln. — Af H. T. DaucG.

[Meddeladt den 14 November 1860.]

Den deduktion af Simpsonska formeln, som i det följande
framställes, skiljer sig från den i läroböcker vanligen förekom-
mande deri, att den har en helt annan utgångspunkt, ger en
gränsbestämning för approximationsfelet och hänvisar på en för
polarkoordinater gällande, med den Simpsonska analog, formel.

1. För att slippa upprepa samma raisonnementer, erinra
vi om -den ur differentialkalkylen kända satsen, att, om F (ÅA)
sjelf och dess n första derivator äro continuerliga och försvinna
för År = 0, samt den (n + 1):sta derivatan är continuerlig, så är

| 210
Fi (AE TAS AD P"(0)+0),

der d betyder en qvantitet, som försvinner tillika med Ax. Vi-
dare antaga vi, att den i det följande förekommande functionen
f(x) jemte sina derivator till och med den fjerde är continuerlig
för alla de värden på +», med hvilka vi sysselsätta oss.

2. Om man sammanbinder trenne nära hvarandra liggande
punkter på en curva

y=£(2)

med räta linier, hvarigenom en liten triangel uppkommer, och
betecknar nämnde punkters abscissor med x, z+4A4«2 och
z+Az (Asett egentligt bråk) samt triangelarean med 7T', så
erhålla vi lätteligen såsom IS på den sistnämnda

I AS = E F(A2),
der r
F(Az)=4'!f(2)+f(e+242);+(1—2)4f(e + 4Az)+fle+A42))

eller

F(Az) = 4f(c)—Afle+A2o)+fle+442)—/f(z)
och det öfre eller undre tecknet användes, allteftersom tr iangelb h LR
har sådant läge, som i den första eller andra af vidstående figurer. (

Öfvers. al K. Vet. Akad, Förh., 1860, N:o 9.

Xx o U-AV AX -
x Tx+4x T I+Å4x

Emedan nu continuitetsvilkoren anses vara uppfyllda för
f(x) och dess tvenne första derivator, så har F(Å£2) den egen-
skap, som i 1 omtaltes, och man kan skrifva

a AX? ”
TRENDEN:
der det öfre tecknet gäller för första och det nedre för andra
figuren.

3. Den krokliniga figuren ABC, i hvilken triangeln T,

står, har tydligen till area S

S= +q(42),
der
I+II 4
gl(da) = ff(e)dr— 5 (f(0 +fle+ 42),

x
och tecknen höra respektive till första och andra figuren. Till-
följe af continuiteten och emedan såväl q(£x) som dess tvenne
första derivator försvinna för Åz =0, är
SE
SEE An
4. Af innehållet i 2 och 3 följer, att

T) GER) KA

Lim.
och
: S ZE ,
Lim. 33 = + TILA (x);
der tecknen respektive tillhöra första och andra figuren. Vidare
följer, att

T)
Lim. ES 3A(1-—4)-

— 431 —
5. Expressionen på limes för förhållandet mellan T, och

S erhåller, såsom lätt synes, sitt högsta värde, då 4 är - och
blir i detta fall
NÅ
Lim. SS = Ja s
4 o
6. Differensen mellan S och i T, kan enligt det föregå-

ende icke vara stor, om Az har ett litet värde. Den är lätt
beräknad enligt 2 och 3 och blir

S— = T, = + ylda),

der
r+ 4Xx

w (Ax) = fia —Å UDrfle+ AD+fe+A2)

Tecknen motsvara respektive första och andra figuren. Eme-
dan continuitetsvilkoren anses vara satisfierade och alla deriva-
torna af w (A+) till och med den fjerde försvinna för Åx=0, är

fr] 4x5 1 aa
WÅRE Kane ar GE

och således proportionel mot femte digniteten af Åz.

7. Då således differensen mellan S och Se T, är ganska
2

liten, och man dessutom har

x + Ax

fror=torer4N rs

(plus och minus respektive motsvarande första och andra figu-
ren), så måste man approximativt kunna sätta

x+ 4

fr Qw=O+RANT rå

1
EJ

eller, som är detsamma,

— 432 —

Det härigenom begångna felet är naturligtvis
x + Ar

Xx (Ax) = fiT (f(2)+4f(e+3 A2) >: fle+42))+

och kan lätt erhålla ett annat uttryck, om man först och främst
utvecklar funktionerna sålunda:

c++ AL
,, AR: AKS

, AX? fåra firad RV
from=v42+g SR Ae BY Forn fan (e+4 42)
LC

och
4f(e+> Az) +fle+ 42) =
j ; Vd AL” eo I; kr (äl
5y+3yAa+y"- A+ y A+ (e+vAc) + (2+-vA2);
eller, emedan man i allmänhet kan sätta
fr(e+vÅAz)+ RC + = Ål fd lg KR +uÅz2),
4f(v+—>+ 42) +fle + 42) =
5y+3y- Az +y" Az + LG Az + ET + uÅz),

och vidare begagnar dessa utvecklingar för reduktion af den
gifna expressionen på y(A«2). Man får nemligen

(42) = 37 (sf (et åA2)— St UA)

24

8. Enligt det föregående är nu, om vi utbyta Ax mot 2Åz,
+ 242 Å
frön = 3 (0) + 4f(0 + Az)+fl(e + 242) +X(242)
Hå

och
4 1 5
x(2A42) = 3 4 (+ fUe+2442)— sf (e+2u42)),
eller, om vi använda beteckningen
yr Ffle+r AT),

i allmänhet

— 433 —

x+ 200 + 1) 4r
4x
f(£) dz = 3 We PAY t Yais2) +X.(242)

x+2i4x

och

så (242) = 3 Ar G Jå (e+2i+2) Az) — 3 ”f+2(i+u;)4z))

9. Skrifva vi här
2nAdr = X—z2

och summera från := 0 till i =n—1, så erhålla vi
g EN Il i=n-1

26
fidn=$7 TS ltdntyn + 8 RAD),

der
i=n-1

S&S y.(2A2z) = + Ar.

i=0

t=n-1
s Ag f"Aa+2Ui+2)Aa)— Sf (at2iru) 42)

eller genom 0 ÖRA af medelvärden

> 4 Bor

$ 1.242) = 40 (SS Ue+A(X-0)- FS otu(X-D):
1=0

2 Beteckna vi nu med y;" det största och med y;, det minsta
värde, som f(x) erhåller för något mellan x och X liggande
z-värde, och vidare för korthetens skull kalla

i=n-1
S Xx: (242) =

så är tydligen
gin 1

fiow=4 TE 38 at Asa t Yara FT C

der
4 4
5 Arty gv> 03 4 (RN

Denna är den bekanta Simpsonska formeln, försedd med

gränser, inom hvilka complementartermen ligger

— 434 —

10. Af uttrycket för gränsorna synes, att Simpsonska for-

meln ger exact qvadratur, då curvans eqvation har formen
y = ar + br + cz +d,
hvilken omständighet i allmänhet lägges till grund för deduktio-
nen af samma formel. Vidare synes att complementartermen
blir exact, om curvan har formen
y = ax' + be" + cx + dr + e,

och i detta fall
c=— är Aw-a-
135

11. Såsom prof på formlerne anföra vi följande exempel.
Genom vanlig integrering finner man
2

f: dr = 6,2.

1
Medelst Simpsonska formeln finner man för Ax = -

Q[r' H= 1 = 6,20052083333 ..-:.
och
ce = — 0,00052083333....,

Complementartermen är således, såsom han borde vara,
exact.

12. Vi öfvergå nu till palarcoordinater och sammanbinda
trenne nära hvarandra liggande punkter på en curva

0 =£(2)

med räta linier, hvarigenom en liten triangel bildas, samt be-
teckna punkternas vinkelcoordinater med w, «+ 4A4w och w+ Au
(2 ett egentligt bråk) och triangelarean med 7). Man erhåller
såsom uttryck för denna

T, = ++ F(Au),
der
F(Aa) = f(2)-f(a+442) Sin4da+fl(o+442)-f(w+ 42)
Sin (1—4) A w —f(2)-f(a+ 4!) Sin Av

— 435 —

och tecknen respektive motsvara vidstående figurer.

w

Transformera vi F(4 xx) sålunda:
F(42) = fl(o+40w) SindÄuffu+440) Cos 44 w— flv)
—flo+440w) Sin2440(flo+420) Cos Au —fl(w)
och vidare använda formlerna
f(o+h) Cosh—f(a) = hf (2) + Ef" (2) —f(2)) + 0
flo+h) Sinh=h-f (0) + PP f (vw) +J, RR
der d och d, äro qvantiteter, som försvinna på samma gång
som Ah, så erhålla vi lätt

2 (1—1)

> Afl(0):f (0) —f (0) — 2f” (w)) 40 + 840,
der & aftager med A uw.
13. Arean af den krokliniga figuren ÅBC är

S= ++ 9(42)

T, = +

Ä + wu

p (4) = fran —f0-sa +42:) Sin A w-:

Emedan nu
+ Aw

fre = (w)4w + f(w)f (0) 4w Så
HI D+A DAN 40

— 436 —

och
f(a+40) Sinda=fl2)I0+f (a)4+
+(3f(0)—-fW)T + RAR
är
S= + 50 (+P WHY (44
14. Af föregående paragrafer finna vi
Ta pl

Lim. —3 = + —3— (2/7 (0);+f (0) —f(w):f” (2);
och
Lim. > = + 5 (2f (0) + (0) —Fa):f(W);
då tecknen respektive hafva afseende på första och andra figu-
ren, samt, såsom i 4 och 5,

T,
Lim. — = 34(1-—2)

1
och för 4 = 53
JR 3
s RN
Lim. -

4

15. Sätta vi nu approximativt
4

ÅSE 3

så är
0 + 4w

ff = > / (0): :flo+ 4!) Sin I wr SA

eller
i Ä+ du
ff (e)da =
+ Sin.3 (210) f(a+ 5) + 21600 + 5 )S0+42)—

40

—f(2):fla + 42) Cos.T |

och för ett utbyte af 4! mot 242

bo tnglrrr -

= Myr

oo + 240
l
frö de =
0

3 Sin Aw(2f(a)-fla+Auw)+2fla+A42) flv +242)—
—f (0) flv + 247!) Cos Av
Tecknar man nu i allmänhet
0, = flo+r 40)
så kan man skrifva: |
oÄo+2(i+1) 4w

| Ilogö
3 fF(o)du = 3 Sin Å 0 2 (02; 02:11 + Dai ' 0242) — O2;" O2;42 ' Cos Av )
o+2i40

och, om man sätter
2ndu = 2-2

och summerar från i =— 0 till i = n—1,

i=n-

Fö ;
FP (w)do = 3 SinAo- S [2 (02:02:11 + 021" 02:42) — 02: 0242 Cos Aw$,
i=

3 fre da

+ Sin A2(2(000:+0102+-:"+ 041080) =
= Cos Aa (0902 + 0204 ++ 0272" 02) ba

en formel, som är analog med den Simpsonska.

eller

Det begångna felet kan lätt visas vara proportionelt mot
femte digniteten af Å.. Expressionerna på de gränser, mellan
hvilka det ligger, äro alltför complicerade för att vara till något
gagn.

16. Användes föregående formel på ett lätt exempel, såsom

o=2,

så fås för n=5, 2 =2 och w=1

2 ÄRR

2
- |” JAR AGGGADD se

1
Rätta värdet på denna integral är 1,1666666...-.-
begångna felet således mindre än
0,00004.

och det

Användes åter formeln
NES
> Sin 410001 + 0102 bd O2n—1 k VEN
så får man
; 2
2 ;Å sd LL TN63000

1
ett resultat, som är felaktigt redan i tredje decimalen.

— 439 —

Bidrag till kännedomen om oxidernas kristallformer. -—

Af A. E. NORDENSKJÖLD. ”")
[Meddeladt den 14 November 1860.]

I. Is H.

Dels på grund af snöstjernornas form, dels till följe af isens
förhållande i polariseradt ljus, har man ansett detta ämne kri-
stallisera i det hexagonala systemet. De små iskristallers utse-
ende, af hvilka t. ex. den på fönsterrutor afsatta rimfrosten be-
står, hade likväl redan för längesedan hos mig framkallat tvif-
vel om, att detta skulle vara snöns eller isens enda kristall-
form, och jag begagnade derföre med begärlighet det första till-
fälle, som erbjöd sig, att utreda detta intressanta ämne. Härtill
lämpade sig särdeles väl den temmeligen starka köld, som emot
slutet af år 1860 inträffade i Stockholm, och företog jag mig der-
före under denna tid att mikroskopiskt undersöka på olika sätt
uppkomna kristaller af snö och is.

Så vidt man af de ofullständiga och till följe af isens lätt-
smältbarhet svårhandterliga kristallerna kan döma, anträffas snön
och isen kristalliserade i tvenne, med hvarandra ej förenbara kri-
stallformer, nemligen:

1:o Sexsidiga, optiskt enaxiga prismer.

Den vid starkare köld nedfallna snön visar sig under mi-
kroskopet för det mesta bestå, dels af alldeles oregelmässiga kri-
stallgyttringar, dels af regelmässiga, optiskt enaxiga prismer
(fig. 1). Merendels begränsades dessa endast af prism- och änd-
ytor, och endast ganska sällan voro de horizontala kanterna å
kristallens ena ända afstympade af pyramidytor (fig. 2). Enligt
alldeles osäkra mätningar skulle vinkeln:

TASK O == PAN Se)
a0j= 15053
TR OST

") Härtill tafi. XVI, XVII.
'") Dessa vinklar, liksom de flesta nedan anförda, äro mätta under mikroskopet, mer
delst en i okularets brännpunkt belägen, omkring instrumentets axel rörlig glas-

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 9.

— 440 —

Antager man att t=>4p, s= p, r=13p, m = Op, så skulle

dessa vinklar gifva:

ENS LOR NS
hvilket axelförhållande motsvaras af vinklarna 128”57', 14814
och 171”13. Antager man deremot, att m, r, s, t vore pyrami-
der och prismer af andra ordningen, så skulle a:c = 1:1,400.
Dessa axelförhållanden och vinkelvärden äro dock, tillfölje af of-
van angifna orsaker, alldeles osäkra.

De till antalet ganska få af mig undersökta kristaller, å
hvilka några pyramidytor kunde bemärkas, tycktes vara hemi-
morfa. De begränsades nemligen å ena sidan endast af basiska
planet, å andra sidan deremot af basiska planet och pyramid-
ytor. Då erfarenheten ger vid handen att de flesta, kanske alla
hemimorfa kristaller vid uppvärmning och afsvalning å vissa
punkter af kristallen visa positiv, å andra negativ elektricitet, så
torde iskristallernas hemimorfism möjligen vara af stor vigt för
förklaringen af en mängd optiska fenomener inom atmosferen.

Ofvan anförda iakttagelser öfverensstämma ganska väl med
den beskrifning, som J. SMITHSON ") redan 1823 afgifvit om ha-
gelkornens kristallform. Han säger sig nemligen å dem hafva
bemärkt dubbla sexsidiga, blott å ena ändan afstympade pyrami-
der, hvilkas ytor vid basen bildade en vinkel af ungefär 80” med
hvarandra. Enligt ofvan angifna, ungefärliga axelförhållanden,
skulle 2C vid r vara = 77? 54'. SMITHSON anmärker äfven att
kristallerna äro hemimorfa och till följe deraf sannolikt pyro-
elektriska.

Genom en händelse blef jag i tillfälle att iakttaga äfven
på annat sätt uppkomna, utmärkt vackra och alldeles regelmäs-
sigt utbildade kristaller af is. En låda med mineralier, inpackade
i fuktigt läskpapper, hade blifvit utsatt för stark köld. Då mi-
neralierna uppackades, befunnos en del stuffer omgifna af kri-

skifva, å hvilken parallela streck blifvit uppdragna (en vanlig mikrometer),
och hvilken står i behörig förening med en indelt cirkelbåge. Någon stor nog-
grannhet kunna mätningarna således ej göra anspråk på, isynnerhet då sjelfva
kristallerna voro deliqvescenta eller eljest lätt förstörbara.

”) Annals of Philosophy. New Ser. V, p. 340

RAGE AR

= fylle

stallgrupper, bestående af temmeligen stora (8-mm. långa), vat-
tenklara, af speglande ytor begränsade sexsidiga is-prismer, snar-
lika kristaller af ofärgad apatit. Beklagligen voro dock dessa
kristaller föga varaktiga. Några pyramidytor kunde å dem ej
bemärkas.

Den vid en temperatur nära 0” nedfallna snön bildar, såsom
bekant, merendels utmärkt vackra sexsidiga stjernor och kors af
mångfaldigt varierande gestalt. Undersöker man dem i polarise-
radt ljus, så finner man, att de äro optiskt enaxiga och att den
optiska axeln är vinkelrät emot snöstjernans plan. De höra så-
ledes till det hexagonala systemet och deras vackra regelbundna
former hafva uppkommit genom en ovanligt regelmässigt upp-
repad missbildning af den vanliga sexsidiga prismen.

2:o Rätvinkliga, af hexaidytor begränsade prismer, hö-
rande till det rhombiska eller möjligen qvadratiska
systemet.

Fönsterrutorna till en 4” kall förstuga hade, under en —8?
till —12” temperatur af den yttre luften, betäckt sig med ett
tjockt lager af rimfrost (ej is), bestående af idel små, rätvinkliga,
oftast, i likhet med de vanliga koksalt-hexaödrarna ihåliga pa-
rallelipipeder (fig. 3 och 4). Dessa kunde omöjligen höra till det
hexagonala systemet, utan måste antingen vara af basiska änd-
ytan afstympade qvadratiska prismer eller, såsom man af kri-
stallernas utbildning kan sluta, till rhombiska systemet hörande
hexaider. Några andra tydliga ytor än planparen kunde ej be-
märkas, och således ej heller några data för beräknandet af ax-
larne erhållas. Kristallerna voro strimmade parallelt med prism-
kanterna och polariserade åtminstone de genomgående ljusstrålar,
som bildade en vinkel med längdaxeln. De hade således ej upp-
kommit genom förlängning och missbildning af till reguliära sy-
stemet hörande hexaödrar. Om man ej fäster afseende vid några
få sexsidiga prismer, som äfvenledes anträffades inblandade bland
ofvanbeskrifna parallelipipeder, kunde man ej bemärka att de
voro grupperade till hvarandra i vinklar af 120” eller 60", och

— 442 —

de kunde således icke, såsom äfven den rätvinkliga afstymp-
ningen utvisar, bilda liksom väggar till större, ihåliga, sexsidiga
prismer.

I. Cerozidulozid (CeCe).

Till nedananförda försök användes cerklorur, hvilken blifvit
framställd af MOSANDER och var betecknad med ”bör vara ren”.
Den ifrån denna klorur genom hydratets glödgning erhållna oxi-
den bildade ett nästan hvitt, svagt i tegelrödt dragande pulver.
Ungefär 2 gr. af detta pulver smältes med en ringa qvantitet
borax under 48 timmar i en af Rörstrands porslins-ugnar ”).
Smältan bestod efter afsvalnandet af en porös, svagt i gult dra-
gande massa, som redan för blotta ögat visade sig bestå af ett
aggregat utaf idel små kristaller. När denna massa behandlades
med saltsyra, sönderföll den till ett tungt kristallpulver. Kri-
stallerna voro alldeles ofärgade och genomskinliga och hörde till:

Reguliära systemet.

De begränsades utaf 0, 00000 och 20, och bildade, såsom
fig. 5 utvisar, en alldeles fullkomligt utbildad s. k. medelkristall.
Hexaöderkanterna voro ofta afstympade af svagt utbildade dode-
kaöderytor. |

Kristallerna förändrade ej sin vigt vid stark glödgning i
öppen degel. De voro fullkomligt olösliga i saltsyra, men bil-
dade, efter långvarig digestion med svafvelsyra, en brandgul salt-
massa, hvilken, behandlad med saltsyra och alkohol (för reduktion
af ceroxiden), till större delen löste sig. Då 1,1177 gr. behand-
lades på detta sätt, blefvo 0,4235 gr. olösta. Lösningen gaf med
ammoniak en, äfven efter glödgning, svagt svafvelsyrehaltig fäll-
ning, som efter långvarig glödgning i öppen degel, sedan den
efteråt bestämda ringa svafvelsyrehalten blifvit afdragen, vägde
0,7227 gr. Det olösta höll efter glödgning ej svafvelsyra och vi-

”) Genom användande af den vid dessa ugnar erhållna starka och ihållande hettan
har det äfven lyckats mig att framställa kristaller af åtskilliga andra, hittills
blott i amorf form kända oxider, och begagnar jag detta tillfälle att framföra
min tacksamhet för det biträde och understöd jag vid dessa försök erhållit
af brukets verkmästare Herr ALMSTRÖM.

KR

— 443 —

sade sig vara oförändradt ämne. TI fall man antager att det
glödgade ceroxidhydratet var oxidulfritt, hade således 0,6942 gr.
af ämnet gifvit 0,7227 gr. ceroxid, motsvarande 104,1 proc. 100
delar CeCe motsvarar 104,8 delar €e. Då den ringa olikheten
af 0,7 proc. lätteligen kan härröra deraf, att glödgadt ceroxid-
hydrat aldrig är fullkomligt oxidulfritt, så tyckes ämnets sam-
mansättning vara CeCe.

Egentliga vigten erhölls genom tvenne bestämningar:

= 6,942 och 6,931 (153).

En annan smältning, hvartill äfvenledes af MOSANDER fram-
ställd ceroxid användes, gaf likadana i saltsyra olösliga, svagt
tegelröda kristaller af 7,092 eg. v. (141).

Kristallerna polariserade icke det genomgående ljuset.

I. Lanthanoxid La.

Till försöket begagnades kolsyrad lanthanoxid, som fanns qvar
i laboratoriet sedan MOSANDERS tid, och var betecknad med ”så
ren den kan fås”. Efter stark glödgning bildade den ett alldeles
hvitt, i saltsyra lättlösligt pulver.

Då detta pulver vid Rörstrand sammansmältes med borax
och boraxsmältan under en längre tid behandlades med varmt
vatten, blef ett starkt glänsande, svagt i brunt dragande kristall-
pulver olöst. Vid mikroskopisk undersökning visade sig detta
bestå af regelmässigt utbildade, sexsidiga, med en sexsidig pyra-
mid afstympade prismer, bland hvilka andra på längden strim-
made, mindre regelmässigt utbildade prismer voro inblandade.
Kristallerna voro alltför små för att mekaniskt kunna skiljas
från hvarandra. Kemisk analys å vid olika försök erhållna kri-
staller (hvarvid ämnet löstes i saltsyra och lanthanoxiden ur
svagt sur lösning utfälldes med oxalsyra) utvisade en, med mäng-
den af de strimmade kristallerna tilltagande borsyrehalt, varie-
rande emellan 1 och 9,5 proc. De strimmade kristallerna bil-
dade tydligen ett basiskt borsyradt salt, sannolikt, likasom mot-

svarande didymsalt, sammansatt enligt formeln La'B, de med

Öfvers. af K. Va-Akad. Förh. Arg. 17. N:o 9 2

2

en sexsidig pyramid afstympade sexsidiga prismerna tycktes der-
emot vara ren lanthanoxid. Dessa kristaller hörde likväl, såsom
optisk undersökning utvisade, icke till det hexagonala, utan till det:
Rhombiska systemet.
a:b:c = 1:0,5658 : 0,6863 (appr.).
Kristallerna (fig. 6) begränsades af:
op (m) Pp (0)
of (a) 200).
m' :m' = 121”
m.:av=bl93
& s=140307
öre ONÖR )

Egentliga vigten af ett pulver, nästan uteslutande bestående
af ofvanbeskrifna kristaller, således med föga inblandning af La'B,
erhölls = 5,296 (16”).

Kristallerna hydratiserade sig ej, äfven efter flera dygns be-
handling med varmt vatten, men löste sig lätt och fullständigt
i saltsyra.

IV. Didymoxid Di.

Vid försök att på förut beskrifna sätt framställa kristalli-
serad didymoxid, kunde icke något tillfredsställande resultat er-
hållas. Vid en smältning, hvartill äfvenledes af MOSANDER fram-
ställd oxid användes, erhöllos endast temmeligen stora, på läng-
den strimmade, vackert hallonröda kristaller, alldeles lika ofvan
beskrifna kristaller af borsyrad lanthanoxid. De hade vid 14”
en egentlig vigt af 5,825 och innehöllo endast 90,9 proc. didym-
oxid. Deras sammansättning torde således motsvaras af formeln
Di'B. Vid en annan smältning erhölls ett mindre vackert fär-
gadt, grå-rödt kristallpulver, endast innehållande 87 proc. Di. Ge-
nom att länge och starkt glödga didymoxid för sig, kunde ej
heller (såsom fallet är med berylljord) några kristaller erhållas.

V. Manganoziduloxid MnaMn.
Då manganoxiduloxid vid Rörstrand sammansmältes med
borax, så erhöllos utom små, prismatiska, ej närmare undersökta

-

or HÄL KAP RR RN

— 445 —
kristaller, äfven temmeligen stora oktaödrar, hvilka vid analys
befunnos bestå af manganoxiduloxid. Dessa (fig.'7) hörde till:
Qvadratiska systemet.

a:c = 1,1787 (då e antages såsom grundform).

Beräknade. Mätta.
EseNÖRKNRN 105” 25"
BAR sen OMNBD YI 61" 44.

Kristallerna voro tillräckligt stora för att kunna mätas med
reflexions-goniometer och visade sig äfven vid optisk undersök-
ning höra till det qvadratiska systemet. De öfverensstämma
fullkomligt med kristallerna af Hausmannit, äfvensom med de
kristaller af manganoxidoxidul, hvilka blifvit framställda genom
vattenångors inverkan på kloruren. Vid poo har man nemligen
enligt MILLER för detta mineral:

2 A= ÖSK
20

VI. Blyozid Pb.

Kristallerna framställdes genom smältning af vanlig blyoxid
med kaustikt kali, och bildade platta fyrsidiga eller något ut-
dragna taflor, hörande till:

Rhombiska systemet.
a:b:c = 1:0,6706 : 0,9764.

De kristaller, hvilka bildade fyrsidiga taflor (fig. 8), begrän-
sades utaf copo(b), p(r), på(s), på(t); å de mer utdragna

:taflorna (fig. 9) förekommo dessutom op (cec), Ipo0 (d), Pn (q),

Ipn(v), m. m.
Beräknade. Appr. mätta.

EAS f I AAMEE 15300 5LNGS 153" 24'
[ÖRE SEE ERE VR 143" 52
"IPREN ETT RN EJ
lol SR 136410/RaU7 136” 16'
bi soma 20 AS 130212

BRN 124947... 12439"

CIA

— 446 —

Genomkorsnings-tvillingar, bildande reguliärt utbildade, nära
rätvinkliga kors, voro särdeles allmänna. Tvillingsytan poo.

Mätningar, som RAMMELSBERG anställt å kristaller af bly-
oxid erhållna vid en Schlesisk smälthytta, tyckas, såvidt man
kan bedöma af de till följe af kristallernas beskaffenhet osäkra
och med hvarandra ej fullt förenbara vinkelbestämningarna, hän-
föra sig till den form, som här betecknats med pi. För denna

form har man nemligen:

Beräknad. Enligt RAMMELSBERG.
PT Rae SE fl HSO 18 sö I AO
FANS SAR onärarlaka Stor.

2B ar ONS NNNSNSOTTNNIS AN

VI. Tennozxidul Sn.

Kristalliserad tennoxidul framställdes genom att koka ett
öfverskott af oxidulhydrat med en lösning af kaustikt kali. Det
bildade ett blåsvart, tungt, kristalliniskt pulver, hvilket under
mikroskopet visade sig bestå af idel små hexaödrar med afstym-
pade kanter (fig. 10). I genomgående ljus voro desse genom-
skinliga, bruna, samt polariserade icke ljuset. Ämnet kristalli-
serar således i:

Reguliära systemet.

Kristallerna begränsas af 000 och 2000. Egentliga vigten
erhölls vid tvenne skilda försök = 6,04 och 6,17 (16”), såle-
des något lägre än den af BERZELIUS erhållna egentliga vig-
ten (6,666).

VII. Qvicksilfverozxid Hg.

Nedanstående kristallografiska bestämningar anställdes å den
vanliga, i handeln förekommande qvicksilfveroxiden, hvilken bil-
dade ett grofkristalliniskt, tegelrödt pulver. Under mikroskop
visade sig detta bestå af små rhombiska, utaf talrika ytor be-
gränsade taflor, hörande till:

Rhombiska systemet.
a:b:e= 1:0,6522 : 0,9459.

— 447 —

Kristallerna begränsas af en mängd ytor, bland hvilka föl-
jande kunde bestämmas:

op (ec) oop (m) — p00 (r)
op (b) — oopt 3po
op po
opå po
oopi(P) iP
2poo (t).
Beräknade. Appr. mätta
HJT MESTA 162030, 4 162233"
» fåPRsssss 154241". .... 154” 10'
| 03 RP0 oss 147246"... ... 147"57'
RN 136"36' ..... 137 50'
SER po abaens 280 ER 1286”
äre 2 PS na. AT DA tara 117"30'
op : opt..... 167244'..... 167" 48'
ndra AA 161”56'.....161"58'
IT Hos) ONE IDDE 156” 12"
ERT REN 0) UNI EE 14ONOAE ockra 14718
» E copå secs I BTNNES [PRorr 13830"
(DN RAS SAR EAS ST RREARRA 89” 56".

I Fig. 11 och 12 visa några af de vanligaste former, i hvilka
— qvicksilfveroxiden kristalliserar. Såsom man af dessa figurer ser,
voro kristallerna sällan fullständigt utbildade, utan af de med
kortare diagonalen parallela doma-ytorna förefanns å de flesta
kristaller endast hälften. Detta förhållande tyckes dock endast
bero på en tillfällig ofullständighet. Alla med hufvudaxeln pa-
rallela ytor voro strimmade parallelt med denna axel.

Blyoxid och qvicksilfveroxid äro fullkomligt isomorfa.

|

IX. Wismutoxid Bi.

Kristallerna framställdes genom att mätta smältande kali-
hydrat med vanlig pulverformig wismutoxid. Vid afsvalnandet
utkristalliserade en del af oxiden i utdragna, gula, genomskinande

prismer. Dessa hörde till:

|

= NR

Rhombiska systemet.
a:b:e = 1:0,8165: 1;0640:

Kristallerna begränsades af coop (m), op(c) och en mängd

med kortare diagonalen parallela doma-ytor, nemligen 3p oo,

po (r), åpo (s) och 3po.

Beräknade. Appr. mätta.

11 GR AR RR SG LÄ TUR JT Nr 101” 32
& vid 3p&d..... 15759 ..... 1573
» » po ses JAR INKA 140” 56”
PO NA 129203. 129” 31
» » ipoo sökdd TZ nad 12000

Fig. 13 och 14 framställa de vanligaste former, i hvilka
dessa kristaller anträffas.

X. Arseniksyrlighet As.
Då en varm lösning af kalihydrat öfvermättades med arse-
niksyrlighet, utkristalliserade en del af arseniksyrligheten vid
vätskans afsvalning och långsamma afdunstning i form af optiskt
tvåaxiga, sexsidiga taflor. Några andra ytor än op, op och
oo po kunde ej bemärkas och något värde för c således ej er-
hållas.
a:b ungefär = 1: 0,5776.

XL Kromsyra Or.
Kromsyra framställdes på vanligt sätt genom att sönder-
dela surt kromsyradt kali med svafvelsyra och omkristallisering
af den härvid afskilda metallsyran. Ytorna, som begränsade de
sålunda erhållna kristallerna, voro visserligen, kort efter det
kristallerna blifvit uttagna ur vätskan, ganska glänsande, men
det mötte i alla fall stora svårigheter att helst med någorlunda
säkerhet bestämma vinklarnes storlek. ÅAmnet är nemligen till
följe af sin benägenhet att reduceras, ytterst svårhandterligt och
dessutom, såsom bekant, särdeles deliqvescent.
Kromsyran kristalliserar i:
Rhombiska systemet.
a:b:c = 1:0,6920 : 0,6285.

— 449 —

Kristallerna begränsas af: oop(m), copi(q), oop20 (b),
3p (tr), p (5).

Beräknade. Appr. mätta.
immersskt ko. T220 900 12229y
UDI Fo 152 AN Tan 152 0'

dkbat sus 160" 55'..... 160955".

Kristallerna bilda mer eller mindre platta, utdragna, af r
och s begränsade prismer (fig. 15). Tvillingskristaller med np o
till tvillingsyta äro ganska vanliga och ofta fjäderformigt grup-
perade vid hvarandra.

XII. Wolframsyra W.

Då vanlig, genom glödgning af wolframsyrehydrat framställd
wolframsyra vid Rörstrand sammansmältes med borax, erhöllos
små, men ganska vackra kristaller af denna metallsyra. Sedan
de vid smältans behandling med saltsyra erhållna kristallerna,
genom en varsam behandling med ammoniak blifvit befriade från
det tillika afskilda wolframsyrehydradet, bildade de ett mjukt,
för känseln talkartadt pulver, hvars egentliga vigt vid 15” er-
hölls = 6,302—6,384.

De med varm saltsyra behandlade, men till sitt utseende
ännu alldeles oförändrade kristallerna, befunnos vid qvantitatif
analys bestå af wolframsyra, förorenad af 1,6 proc. fremmande
ämnen (Si, Sn, m. m.).

Kristallerna bildade små genomskinliga taflor eller korta
platta prismer, hörande till:

Rhombiska systemet.
a:b:c =1:0,6966 : 0,4026.

De vanligaste formerna (fig. 17) äro 00p(m), 00p2(n),
00 p oo (b) och op(c). Parallelt med den kortare diagonalen
förekommo dessutom en mängd oregelmässigt utbildade ytor,
hvilka dock merendels vid tillräcklig förstoring kunde upplösas i
trappformiga bildningar (fig. 16). Dessas tecken voro 2p co,
3poo, 4po, öpp och BP 2.

— 450 —

Beräknade. Appr. mätta.
ct De RIE 141” 24'
HJT OL 208300. 130” 30
» :4p00OE. T21050:-F50. 121924
» <P Or Et BLOC RANE 101535
» :8p0..... FOREST ras 106” 48
bag st 145183 145" 0'
bl NR 1251403 0855: 125" 48".

Kristallerna voro strimmade parallelt med hufvudaxeln.

Såsom nedanstående öfversigt af axelförhållandena utvisar,
tyckas alla elektronegativa, till rhombiska systemet hörande oxi-
der, hvilkas kristallform är känd, kunna hänföras till samma

grundform.

ft D3 a:c:b=1:0,4190x3 :0,4613 x 3
Velg a:b:c = 1:0,3832 :0,4795x2
Mo.....a:b:ce = 1:0,3872 +:0,4792
WVALOUDT a:c:b=1:0,4026 :0,4644x3
Spar a:b:e = 1:0,3942 —:04713x3
Bj c:a:b — 1:0,3837 x 2:0,4698 x 2
Äg. ....a:b:e = 1:03849x3 :

BRA a:b:c = 1:0,4208x2:0,4711 x 2.

XIII. Zirkonsyra Zr.

Kristalliserad zirkonsyra framställdes genom att vid en af
Rörstrands porslinsugnar glödga vanlig zirkonsyra med borax.
Till försöket användes den del af zirkonsyran ur Katapleiit från
Brevig, som utföll med oxalsyra ur ej fullt mättad, klorvätesur
lösning. Då boraxsmältan löstes i vatten, försatt med saltsyra,
qvarblef den del af zirkonsyran, som utkristalliserat från bo-
raxen, olöst och bildade ett hvitt kristalliniskt pulver af 5,71
egentlig vigt vid 15”. Detta pulver befanns vid qvantitatif ana-
lytisk undersökning bestå af ren zirkonsyra, var olösligt i salt-
syra och angreps äfven af svafvelsyra föga, men löstes deremot
lätt och fullständigt vid glödgning med surt svafvelsyradt kali.

— "451 —

Under mikroskopet visade sig detta pulver helt och hållet
bestå af ofärgade, genomskinliga, vackert utbildade kristaller,
hörande till:

Qvadratiska systemet.
ave =LO061

Kristallerna (fig. 18 och 19) bildade dels utdragna, dels
korta, på hvardera sidan af pyramider afstympade prismer, å
hvilka man kunde bemärka formerna coop (m), p(q), 2po0 (r).

Beräknade, Appr. mätta.
FU STO KOSTER D 144"54'..... 144” 57
d :q.. sn 2 109748 vr 109750
(RKA TÖPPDEAN: oc 70915.

En mängd pyramidytor af mera inveckladt tecken tycktes
äfven förekomma, ehuru det ej varit möjligt för mig att helst
med någorlunda säkerhet bestämma dem.

Då hufvudaxeln vid zirkonsyran, såsom man af ofvan an-
förda mätningar kan se, kommer enheten ganska nära, kunde
man möjligen förmoda att ämnet skulle kristallisera i det regu-
liära systemet. Att detta ej är fallet, bevisar så väl kristallernas
förhållande i polariseradt ljus, som deras förlängning i riktnin-
gen af hufvudaxeln.

På samma sätt behandlad zirkonsyra ur zirkonerna från
Expailly gaf alldeles likadana kristaller af 5,742 eg. vigt vid 15”.

Kristalliserad zirkonsyra åter, som på ofvanbeskrifna sätt
blifvit framställd från den Grönländska Eudialyten, hade en
egentlig vigt af 5,624 vid 15”. Kristallerna voro ytterst små,
men för öfrigt lika de vid föregående försök erhållna.

Såsom man redan af G. RosEs och MARIGNACS undersök-
ningar haft skäl att förmoda, är zirkonsyran fullkomligt isomorf
med rutil, tennmalm, m. m. Man har nemligen:

Vd Ssd Ara RKO OT
THBNA a:4c = 1:0,6272?
Str CN 230 ENVIS 0716
Ty, a:c =1:0,6440
Zr Si a:c =1:0,6404
vn. en 1: 0;0599:

— 452 —

XIV. Niobsyra Nb.

Genom en långvarig sammansmältning af Niobsyra, fram-
ställd ur Niobit från Middletown, med borax, erhölls äfvenle-
des kristaller af denna metallsyra. Dessa hörde till:

Rhombiska systemet.

Kristallerna bildade platta, rätvinkliga taflor, endast begrän-
sade af de tre planparen. Några data för beräkningen af ax-
larne kunde således ej erhållas. Undersökning i polariseradt ljus
visade att kristallerna ej tillhörde det qvadratiska systemet.

Egentliga vigten af dylika, vid tvenne olika smältningar
framställda kristaller, erhölls vid 14” = 5,48 och 5,20.

— 453 —

Om ett aphrosiderit-likt mineral från Wermland. —
Af L. I. IGELSTRÖM.

[Meddeladt den 14 November 1860.]

Redan för längre tid sedan har ett mineral varit mig be-
kant, som borde höra till chlorit-gruppen. Vid en resa förliden
sommar i de vestra delarne af Wermland, märktes åter samma
mineral på fera ställen såsom vid Qvistberget i Östmarks, Lunds-
holm i Mangskogs och Poptorpet i Gräsmarks socken.

Ifrågavarande mineral sitter på gångar i gneiss, stundom,
såsom vid sistnämnde ställe, tillsammans med jernglans, apatit,
kalkspat, qvarz och sphén. Det visar sig under mikroskopet så-
som ett aggregat af små genomskinande och perlemorglänsande
blad af olivegrön färg. Strecket är gröngrått. H=1. Upphettadt
för blåsrör, blifver det brunrödt och smälter endast i tunna kan-
ter till en svart massa. Af chlorvätesyra sönderdelas det full-
komligt, äfven i köld. Det öfverensstämmer sålunda i hög grad
med aphrosideriten från Weilburg. Åfven i afseende å de mi-
neralier, som ledsaga detsamma, eger stor öfverensstämmelse
rum, hvilket man tydligen ser vid Lundsholm, der mineralet
till yttre utseendet är oskiljbart från Weilburgska aphrosideri-
ten, samt äfven liksom denne är genomväxt med fina svarta
bergkrystaller. Allmogen i vestra Wermland brukar använda
mineralet på de ställen, hvarest det förekommer i något större
utskiljningar, till förfärdigande af små täljstensarbeten såsom
knifskaft, pipor, klocklod, m. m.

En analys af mineralet från Qvistberget i Östmarks socken,
gaf på 100 delar:

SIR 25,00, innehåller syre ..... 12,98.

ANNE SORAN rr 9,62

6 oo lara RA JO FE RO NIRETS FREE AMI 7,10

Mg 14 BÖRSRAS Suresren ae 5,61

EEE (BOAREA SN 6,75
99,50 ,

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1560, N:o 9,

a Mi

hvaraf formeln

3 (Fe, Mg)' Si + AP Si +6H
låter härleda sig.

Denna formel fordrar följande procentiska sammansättning:

FetfANsa 33,7 procent.
Mö är bd 13,6 »
SKTREGE. FÅ LR
Al Satie 20,6 — »
ERE RA NAR TAO »

värre

— 455 —

Till kännedomen om Chrysomelid&. — Af C. STAL.

4

[Meddeladt den 14 November 1860.]

DORYPHORA ILLIG.

D. magnifica. — Supra viridi-enea, subtus cum pedibus, capite,
marginibus lateralibus thoracis et scutelli, maculis duabus, una
basali, altera apicali nec non fasciis duabus undulatis utriusque
elytri lutea. Long. 18, lat. 14 millim. — Mexico.

TIMARCHA LaATR.

T. Cerdo. — Oblongo-subovata, nigra, supra fusco-cupreo-nitens; tho-
race parce, elytris densius vage fortiter punctatis. Long. 7, lat.
41 millim. — Amer. bor. occid.

ELYTROSPHAERA SrTåL.

E. ornatissima. — Violacea; elytris striato-punctulatis, interstitiis
convexis, primo, secundo, quarto, octavo et nono flavescentibus.
Long. 9, lat. 51 millim. — Brasilia.

E. villica. — Fusco-&enea; elytris aciculatis, utriusque vitta late-
rali, macula media vittaque pone medium stramineis. Long. J—
11, lat. 5—7 millim. — Mexico.

E. aciculata. — Obscure &nea, remote subtiliter punctulata; ely-
tris subtiliter aciculatis. Long. 10, lat. 7 millim. — Mexico.
E. flammigera. — Nigra; limbo (excepto basali) vittaque media

thoracis impunctati, nec non elytrorum annulo subhumerali fasci-
isque quattuor undulatis flavo-aureis. Long. 9, lat. 43 millim. —
Peru.
E. ovatula. — Enescente-nigra, antennis, tibiis tarsisque obscure
testaceis; elytris striato-punctatis. Long. 3, lat. 2 millim. —
Chili.

PROSEICELA ER.
P. sublimis. — Supra flavescens, subtus cum pedibus, capite, an-
tennis, macula magna transversa basali thoracis, scutello, sutura,
vittis duabus abbreviatis fasciolaque posteriore utriusque elytri
senea. Long. 10, lat. 6 millim. — Napo.
P. egensis. — Nigro-aenea, elytris pallide flavescentibus, vitta su-
turali nec non utriusque vittis duabus latis abbreviatis aeneo-ni-
gris. Long. 11, lat. 7 millim. — Upper Amazon.

EUGONYCHA CHEVR.

EB. impicta. — Flavo-testacea, supra distincte punctulata, antennis
concoloribus. Long. 11, lat. 83 millim. — Brasilia.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 9.

— 456 --

LEPTINOTARSA CHEVR.

LZ. dilecta. — Viridi-enea; antennis pedibusque testaccis, illis
apicem versus nigro-fuscis; elytris stramineis, utriusque lineis
quinque interruptis maculisque duabus dorsalibus mediis aeneis.
Long. 83, lat. 6 millim. —- Oaxaca.

L. novem-lineata. — Viridi-oenea; elytris stramineis, brunnescente-
lineatis; antennis basin versus, tibiis apicem versus tarsisque fla-
vo-testaceis, Long. 10, lat. 7 millim. —- Mexico.

L. nitidicollis. — Viridi-zenea, nitidissima; elytris stramineis, mar-
gine inflexo, vitta suturali nec non vittis tribus angustis abbre-
viatis maculisque duabus mediis subaeneo-nigris. Long. 10—12,
lat. 7—8 millim. —- Mexico.

L. pudica. — Obscure seneo-chalybea; elytris stramineis, margine
inflexo, sutura maculisque quattuor utriusque chalybeo-nigris.
Long. 81, lat. 6 millim. — Mexico.

DEUTEROCAMPTA ER.

D. mystica. — Testacea; supra straminea, thoracis plaga maxima
media, posterius latissime ampliata, elytrorum vitta suturali, fa-
scia latissima media, nec non utriusque vittis abbreviatis quinque
ante medium et quattuor pone medium nigricantibus. Long. 11,
lat. 73 millim. — Rio Janeiro.

D. melanograpta. — Nigra, macula magna laterali thoracis strami-
nea; elytris eburneis, vitta suturali nec non utrinsque macula
rotundata media et alia transversa humerali nigris; antennis pe-

dibusque testaceis. Long. 11, lat. 7 millim. — Rio Janeiro.
D. semiatra. — Nigra, macula basali capitis, elytris ventreque
flavo-testaceis, hujus segmentis basali et apicali utrimque macula
nigra ornatis. Long. 9, lat. 6 millim. — Patria ignota.

D. obscurimana. — Flavo-testacea, antennis fere totis tarsisque
nigris; elytris acervato-seriatim punctatis, seriebus sexta, septima
et octava confusis. Long. 9, lat. 6 millim. -— Cayenna.

D. flavicans. — Flavo-testacea, subtus cum ore, antennis fere
totis pedibusque nigro-picea; elytris dorso seriatim, extus vage
punctulatis. Long. 93, lat. 6 millim. — Mexico.

D. hepatica. — Brunneo-testacea, subtus cum ore, antennis pedi-
busque nigra. Long. 8, lat. 53 millim. — Mexico.

D. flavida. — Straminea, subtus cum clava antennarum pedi-
busque nigra. Long. 83, lat. 645 millim. — Cayenna.

D. spilophora. — ”Testaceo-flavescens; antennis fere totis, maculis

parva capitis et quattuor thoracis, scutello, maculis quattuor et
viginti elytrorum, geniculis, tibiis tarsisque nigris. Long. 75,
lat. 5 millim. — Caraccas.

= pr =

9. D. holochalea. — Obscure senea, antennis basi flavo-testaceis; ely-
tris distincte seriatim punctatis. Long. 51—7, lat. 4—5 millim.
= Brasilia.

10. D. eneo-lucens. — Obscure senea; elytris leviter testaceo-pellu-
cidis, distincte striato-punctulatis. Long. 93, lat. 63 millim. —
Bahia.

11. D. elata. — Testacea, articulis quinque ultimis antennarum ni-

gris; elytris obscure ceeruleis, utriusque apice, macula basali me-
dia maculaque nonnihil pone medium prope marginem flavis.
Long. 8, lat. 6 millim. — Upper Amazon.

12. D. cinctula. — Ferruginea, antennis apicem versus nigris; elytris
margine ipso suturaque nigro-zeneis. Long. 7, lat. 51 millim. —
Upper Amazon.

13. DD. Argiolus. — Testacea; articulis quattuor ultimis antennarum
nigris; maculis sex utriusque elytri dilute flavescentibus. Long.
7, lat. 6 millim. — Upper Amazon.

14. D. pavonina. Testacea, clava antennarum nigra; elytris ob-
scurioribus, utriusque maculis octo testaceo-flavis. Long. 83, lat.
63 millim. — Cayenna.

15. D. decaspila. — Testacea, clava antennarum nigra; maculis
quinque (2. 1. 2.) utriusque elytri flavescentibus, nigro-cinctis.
Long. 7—8, lat. 93063 millim. — Cayenna.

H6:-1 0: Oncasi—— Flavostestacea ; vittis duabus thoracis medio angu-
statis elytrisque zeneo-nigris, horum maculis quattuordecim orbi-
cularibus flavescentibus. Long. 8, lat. 6 millim. — Cayenna.

17. D. celebs. — Flavo-testacea, subtus cum pedibus antennisque
apicem versus nigra. Long. 73, lat. 51 millim. — Mexico.

18. D. fuscicornis. — Flavescente-testacea; fascia pone medium ely-
trorum subpallidiore; antennis fere totis nigro-fuscis. Long. 8
lat. 6 millim. — Upper Amazon.

,

19. D. divalis. — Nigro-ceerulea; capite, marginibus lateralibus et
vitta obsoleta media thoracis, segmento ultimo ventris pedibusque
flavo-testaceis; elytris flavis, vitta suturali, medio angustata, nec
non utriusque maculis duabus anterioribus ovalibus, postice con-
Junctis, fascia angulato-arcuata media maculaque posteriore ob-
scure ceruleis. Long. 81, lat. 63 millim. — Upper Amazon.

20. D. Stevensi. — Testaceo-flavescens, maculis duabus maximis tho-
racis, elytrorum vitta suturåli apice et medio dilatata fasciaque
media communibus, nec non utriusque maculis duabus, una an-
teriore, altera posteriore, ceeruleo-nigris. Long. 7, lat. 53 millim.
— Upper Amazon.

21. D. denticeps. — Nigro-zenea, maculis duabus capitis, antennis,
apice femorum, tibiis tarsisque testaccis; elytris stramineis, vitta
communi suturali nec non utriusque fascia anteriore extus abbre-

22.

24.

25.

26.

20

28.

29.

30.

31.

— 458 —

viata fasciaque media nigro-aeneis. Long. 10, lat. 6 millim, —
Brasilia.

D. Pandora. — Viridi-zenea; elytris subseriatim punctulatis, tho-
race levi. Long. 9, lat. 7 millim. — Brasilia.
D. braclhialis. — Flavo-testacea; elytris stramineis; antennis, ma-

culis capitis thoracisque parvis, scutello, elytrorum vitta suturali
communi nec non utriusque fascia arcuata anteriore maculaque
triangulari pone medium, pectore, ventris segmentis quinque ba-
salibus, basi apiceque femorum, tibiis extus ultra medium tar-
sisque eeneo-nigris. Long. 63, lat. 5 millim. — Brasilia.

D. Thetis. — Aneo-nigra; elytris nigris; capite, lateribus tho-
racis, vitta interstitii tertii, limbo, fascia media margineque in-
flexo elytrorum, limbo segmenti apicalis ventris, apice tibiarum
tarsisque flavescentibus. Long. 7, lat. 51 millim. — Napo.

D. discerpta. — Nigro-zenea; lateribus thoracis macula parva
nigra notatis, vitta prope suturam, limbis laterali et basali, fa-
scia obliqua media margineque inflexo elytrorum stramineis.
Long. 63—73, lat. 41—5 milim. — Brasilia.

D. naponensis. — Enea; basi apiceque antennarum, lateribus
thoracis, pedibus elytrisque flavescentibus, horum vitta suturali,
vitta marginali, nec non macula magna irregulari medio con-
stricta tibiisque basin versus obscure seneis. Long. 9, lat. 6
millim. — Napo.

D. euzona. — Obscure chalybea; elytris flavis, margime inflexo,
limbo angusto, apice, sutura nec non macula maxima communi
chalybeis. Long. 10, lat. 73 millim. — Bahia.

D. apparitoria. — nea, elytris obscurioribus, fortiter, minus
regulariter seriatim punctatis. Long. 12, lat. 73 millim. — Pa-
tria ignota.

D. histrionica. — Nigro-senea; pedibus obscure testaceis; elytris
stramineis, vitta suturali medio interrupta communi, nec non
utriusque vittis abbreviatis interstitia alterna occupantibus, medio
interruptis, nigris. Long. 11, lat. 73 millim. — Rio Janeiro.

D. ludiera. — Obscure nea; antennis pedibusque testaceis;
elytrorum vitta suturali communi nec non utriusque vittis dua-
bus, una ante medium, ad humerum oblique ducta, altera mox
pone medium nigro-zeneis. Long. 11, lat. 7 millim. — Brasilia.

D. quadripartita. — Subseneo-nigra; antennis, tibiis tarsisque
testaceis; prothorace anterius elytrisque stramineis, horum vitta
suturali fasciaque media seneo-nigris. Long. 103—12, lat. 61—38
millim. — Brasilia.

D. Asella. — ZEnescente-nigra, antennis pedibusque testaceis;
prothorace anterius, elytrorum fascia media ad suturam inter-

rupta, margine basali lato et laterali anterius, maculaque apicali
stramineis. Long. 1134, lat. 8 millim. — Rio Janeiro.

— 459 —

33. D. Neptis. — Flavo-testacea ; elytris lineis abbreviatis et inter-
ruptis annulisque nonnullis fuscis ornatis. Long. 8--9, lat. ÖR
millim. — Mexico.

DESMOGRAMMA ER.

1. D. quadrijuga. — AEneo-nigra; elytris seriatim dense punctatis,
interstitiis planis, tertio et nono nec non margine basali inter
illa sordide flavescentibus. Long. 10, lat. 73 millim. — Patria
ignota.

2. D. quadrivittis. — ZEnescente-nigra; prothorace fortiter punctato;
elytris dense striato-punctatis, interstitiis tertio et nono apice
conjunctis et productis, flavis. Long. 10, lat. 7 millim. — Bolivia.

3. D. Cothurniz. — Obscure 2enea, prothorace sat fortiter denseque
punctato; elytris seriatim remote fortiter punctatis, utriusque ma-
culis duabus subbasalibus, una subapicali fasciaque irregulari me-
dia flavescentibus. Long. 12, lat. 8! millim. — &. Catharina.

4. D. bis-bivittata. — Obscure zenea: elytris striato-punctatis, utriusque
vittis duabus apice conjunctis flavescentibus. Long. 8, lat. ör
millim. — Peru.

d. D. nitidella. — Testacea, 2eneo-induta; elytris fusco-zeXneis, striato-

— punctatis, interstitiis tertio et nono, illo medio interrupto, mar-

gineque basali inter illa stramineis. Long. 7, lat. 5 millim. —
Quixos.

6. D. fastidita. — Nigricans; pedibus piceis; elytris striato-puncta-
tis, interstitiis subeequilatis, tertio et nono nec non margine an-
gusto basali inter illa pallide flavescentibus. Tons Ran
millim. — Brasilia.

7. D. sericella. >— Nigra, parce sericea, dense punctata; maculis
quattuor elytrorum flavo-testaceis. Long. 73, lat. 5 millim. —

Quixos.
LEUCOCERA CHEVR.
1. L. semilutea. — Obscure chalybea; capite, prothorace pedibusque
dilute "luteis. Long. 7, lat. 5 millim. — Cuba.

COSMOGRAMMA ER.

1. OC. aureo-cincta. — ZEneo-nigra; elytris dorso seriatim punctulatis,
limbo laterali, margine basali nec non interstitio tertio sordide
flavo-aureis. - Long. 8, lat. 5 millim. — Peru.

ZYGOGRAMMA ER.

MN: Comes, — PTusco-picea, pedibus dilutioribus; elytris caeruleis,
striato-punctatis, margine basali vittisque utriusque tribus, una
marginali, flavescentibus. Long. 10, lat. 7 millim. — Bolivia.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 17. N:o 9. 3

— 460 —

Z. flavo-teniata. — Obscure xenea; elytris striato-punctatis, inter-
stitiis tertio, quinto, nono et decimo limboque basali stramineis.
Long. 8, lat. 5 millim. — Bolivia.

Z. congrez. — Subeneo-nigra; thorace utrimque flavescente-lim-
bato; elytris distinete striato-punctatis, margine basali, interstitiis
tertio, quinto, nono et decime vittaque lata marginis inflexi di-
lute flavescentibus, interstitio quinto postice abbreviato. Long.
73, lat. 43 millim. — Bolivia.

Z. flavo-lorata. —- Picea; marginibus lateralibus thoracis obsolete
flavescentibus; elytris fusco-violaceis, distincte striato-punctatis,
margine basali, interstitiis tertio, quinto, nono et decimo nec non
vitta marginis inflexi dilute flavescentibus. Long. 7, lat. 43 mil-
lim. — Bolivia. ,

Z. myops. — Brunnea, subtus obscure 2eneo-induta; prothorace
utrimque macula flavo-cincta fortiter puuctata ornato; elytris
striato-punctatis, interstitiis primo basin versus, tertio, quinto,
nono et decimo, limbo basali margineque inflexo stramineis.
Long. 61, lat. 41 millim. — Patria ignota.

CALLIGRAPHA ER.

C. evanescens. — Obscure zenea; elytris dilute flavescentibus, vage,
dorso subseriatim punctatis, vitta suturali mox ante et nonnihil
pone medium subito valde ampliata, nec non utriusque maculis
pluribus parvis et duabus majoribus, una prope scutellum, altera
prope partem dilatatam vitte suturalis, obscure xneis. Long. 83,
lat. 6 millim. — Costa Rica.

C. flavo-pustulata. — Obscure 2enea; elytris brunneo-subpellucidis,
vage, dorso valde irregulariter subgeminato- -seriatim punctatis,
utriusque maculis duodecim (3. 4. 4. 2. 1.) flavis; pedibus an-
tennisque testaceis. Long. 9, lat. 53 millim — Guatemala.

C. opifera. — AEneo-nigra; elytris stramineis, parce punctulatis,
margine inflexo, limbo pone medium, vitta lata suturali poste-
rius irregulariter ampliata, signatura magna latiuscula arcuata
fere a basi ultra medium extensa, ante medium cum vitta sutu-
rali coherente, macula inter signaturam illam et vittam sutura-
lem maculaque parva media prope limbum lateralem senescente-
nigris. Long. 7, lat. 5 millim. — Mexico.

C. Lemur. — Picea, pectore ventreque obscure 2eneis; elytris
stramineis, vitta suturali, limbo lato pone medium nec non ma-
culis vage punctatis, inter se et cum vitta suturali confluentibus,
obscure seneis. Long. 7, lat. 5 millim. — Oaxaca.

C. Mniszechi. — Testacea, saeneo-induta, subtus obscure enea;
maculis duabus subbasalibus lateribusque thoracis nec non elytris
stramineis, his parce seneo-adspersis, vitta suturali communi nec
non utriusque vitta irregulari antice trichotoma, subramulosa, te-
staceis. Long. 73, lat. 43 millim. — Patria ignota.

EK

8.

9.

10.

11:

12.

13.

14.

— 461 —

C. Popa. — Testacea, senescente-induta, subtus senea; elytris
stramineis, vitta suturali communi nec non utriusque macula
posthumerali curvata oblonga magna maculisque compluribus
parvis sparsis fusco-zeneis. Long. 7, lat. 41 millim. — Costa
Rica, Guatemala, Mexico.

C. pustulosa. — ”Testacea, maculis quattuor obsoletis thoracis, una
capitis, elytrisque stramineis, his vage punctatis, maculis nume-
rosis seneo-nigris adspersis, vitta suturali nec non utriusque vitta
lata media testaceis. Long. 7, lat. 41 millim. — Patria ignota.

C. lentiginosa. — Picea, zeneo-induta; elytris stramineis, vitta su-
turali utrimque erosula maculisque numerosis sparsis parvis con-
fluentibus fusco-zeneis, margine inflexo senescente-piceo. Long.
41, lat. 23 millim. — Oaxaca.

C. morbillosa. — Obscure nea, piceo-pellucens; antennis, ore,
apice capitis, pedibusque piceis; elytris aureo-flavescentibus, vitta
irregulari suturali maculisque compluribus sparsis, irregulariter
confluentibus, margineque inflexo nigris. Long. 43—53, lat. 31—4
millim. — Oaxaca.

C. aggregata. — Obscure picea, 2neo-induta; elytris sordide
flavescentibus, margine inflexo, vitta suturali, nec non utriusque
maculis pluribus, duabus magnis anticis, exteriore majore, tribus
ad vittam suturalem et cum hac subconfluentibus, tribus vel
quattuor discoidalibus pone medium piceo-zneis. Long. 6, lat.
33 millim. — Guatemala.

C. Billbergi. — Anea; antennis pedibusque obscure testaceis;
elytris dilute flavescentibus, vitta suturali, anterius subito angu-
stata nec non utriusque maculis quindecim, una elongata hume-
rali, duabus inter illam et scutellum, duabus marginalibus, una
ante medium et una pone medium cum vitta suturali confluen-
tibus, reliquis sparsis, nigro-zeneis. Long. 8, lat. 54 millim. —
Mexico.

C. felina. — Obscure zenea, antennis pedibusque dilute piceis;
elytris stramineis, maculis numerosis inzequalibus, plurvimis parvis,
sparsis, vittaque suturali nigro-zeneis. Long. 71— 83, lat. 5—53
millim. — Patria ignota.

C. bajula. — Obscure z2enea, antennis basin versus pedibusque
testaceis; elytris pallide flavescentibns, vitta suturali communi,
margine inflexo nec non utriusque maculis liturisque undecim
vel duodecim obscure seneis, una elongata humerali, duabus mar-
ginalibus, duabus transversis arcuatis pene medium maculam ma-

jorem circumdantibus. Long. 73, lat. 43 millim. — Guatemala.
C. ignara. — Obscure senea, antennis basin versus, tibiis, articu-

lisque tribus basalibus tarsorum flavo-testaceis; elytris sordide stra-
mineis, vitta communi suturali nec non utriusque vitta interiore,
pluries interrupta, maculisque parvis sparsis obscure seneis. Long.
7, lat. 41 millim. — Chuquisaca.

15.

iz

18.

19.

20.

21.

24.

C. Sylvia. — Obscure z2enea; elytris eburneis, vitta suturali
utrimque quadri-subramosa, nec non utriusque maculis sparsis
septem vel decem, plurimis parvis, obscure 2eneis, limbo impicto.
Long. 8—9, lat. 5—51 millim. — Mexico.

C. simillima. — Obscure 2aenea; elytris eburneis, vitta suturali
communi utrimque ramosa, antice integra, nec non utriusque
maculis sparsis undecim vel duodecim obscure 2eneis, limbo la-
terali impicto.. Long. 9, lat. 53 millim. — Venezuela.

C. consputa. — Nigro-&enea; elytris eburneis, vitta suturali
utrimque quadri-subramosa, nec Hon utriusque maculis parvis
numerosis acervatis, confluentibus, et duabus anterioribus majori-
bus nigro-geneis. Long. 9—10, lat. 6—7 millim. — Oaxaca.

C. geographica. — Obscure nea; elytris stramineis, vitta su-
turali utrimque quadri-subramosa, nec non utriusque maculis
sparsis parvis circiter tredecim, ssepissime liberis, et duabus an-
ticis majoribus, obscure aneis. Long. 71—9, lat. 5—6 millim.
Mexico.

C. famularis. — Obscure 2enea; elytris stramineis, vitta suturali
utrimque quadri-subramosa, nec non utriusque maculis tredecim
vel quattuordecim, plurimis minoribus, hic illic confluentibus, una
submarginali media, subaneo-nigris. Long. 1013, lat. 7 millim. —
Mexico, Teapa.

,
C. ancoralis. — AEneo-migra; elytris eburneis, vitta communi
suturali medio subito dilatata, pone medium ramulum recurva-
tum sat longum, ipsum ramulosum, emittente, maculisque non-
nullis nigro-eeneis. Long. 93, lat. 6 millim. — Patria ignota.

C. Pnirsa. — Nigro-xenea; elytris stramineis, vitta suturali nec
non utriusque macula marginali media, vitta ad humeros incipi-
ente, retrorsum ultra medium continuata, bis arcuata et cum
vitta suturali confluente, macula anteriore et maculis duabus
magnis posticis subconfluentibus seneo-nigris. Long. 10, lat. 6
millim. — Costa Rica.

C. Quenseli. — Obscure nea; antennis pedibusque testaceis;
elytris stramineis, vitta suturali nec non utriusque maculis tre-
decim sparsis, una elongata curvata pone humerum, una parva
orbiculari mox extra illam, una elongata inter apicem maculae
subhumeralis et vittam suturalem, quattuor discoidalibus, una
marginali media, reliquis posterioribus minoribus, seneis. Long.
81—10, lat. 55—6 millim: — Patria ignota.

C. eupatris. — Enea; elytris stramineis, limbo, vitta suturali
nec non utrinsque maculis undecim, plurimis parvis, una magna

irregulari prope basin, una media prope suturam ut littera V
formata, amneis. Long. 8, lat. 5 millim. — Guatemala.

C. euplecta. — Obscure z2enea, antennis pedibusque rufo-piceis;

elytris stramineis, vitta suturali utrimque ramosa, nec non utriusque —

= "208 =

maculis circiter duodecim, tribus marginalibus, obscure viridi-zeneis.
Long. 83, lat. 5 millim. — Guatemala.

CHRYSOMELA Lin.

1. C. Niobe. — Obscure 2enea, nitida; thorace antrorsum vix angu-
stato, latera versus fortiter sat dense punctato, disco punctis ra-
ris distinctis adsperso; elytris testaceis, 2enescente-indutis, minus
dense distincete punctatis, punctis hic illic in series geminas dis-
positis. Long. 71, lat. 43 millim, — Hongkong.

2 CA Tole=== Ovata, nitida, 2eneo-nigra, thorace subviolaceo-nigro,
antrorsum ultra medium sensim nonnihil ampliato, dein anterius
utrimque rotundato, lxevi, utrimque longitrorsum distincte im-
presso; elytris obscure sordide sanguineis, utrimque rotundatis,
subobsolete seriatim punctatis, seriebus alternis approximatis;
articulo apicali tarsorum apice subtus utrimgque dentato. Long.
8, lat. 53 millim. — Ceylon.

PYXIS Står.

Metasternum linea obliqua laterali curvata impressa destitutum.
Episterna postica retrorsum sensim leviter angustata. Unguiculi di-
stantes, distincte appendiculati.

1. P. erotyloides. — Ovalis, dilute testaceo-flavescens, antennis api-
Cem versus nigris; elytris vage punctulatis, maculis decem (2.4. 4.)
stramineis, antice posticeque lineola nigra undata terminatis, or-

natis. Long. 51, lat. 33 millim. — Brasilia.

2. P. Holmgreni. — Ovalis, obscure aenea; elytris obscure flavo-te-
staceis, striato-punctatis, pallidius limbatis. Long. 7, lat. 31 mil-
lim. -— Brasilia.

3. P. indiga. — Late ovalis, sordide straminea, antennis apicem
versus nigris; elytris irregulariter seriatim punctatis. Long. ä—6,
lat. 4—41 millim. — Mexico.

4. P. columbina. — Ovalis, sordide testacea, subtus cum geniculis
2eneo-nigra; elytris minus regulariter seriatim punctatis, limbo
spatioque scutellari exceptis, obscure aeneo-indutis; clava anten-
narum nigra. Long. 8, lat. 6 millim. — Rio Janeiro.

5. P. clavigera. — Ovalis, rufescente-testacea, clava antennarum nec
non maculis vittulisque quingue elytrorum nigris. Long. 63, lat.
d millim. — Rio Janeiro.

6. P. atriceps. — Late ovalis testaceo-flavescens, capite, antennarum
clava pedibusque nigris; elytris seriatim punctatis. Long. 7, lat.
53 millim. — Brasilia.

ud: OP. Proteus. — Varicolor, ovalis; capite tho raceque utrimque sub-
tiliter sat dense punctulatis, hoc antice illo vix latiore; elytris
geminato-seriatim punctulatis. Long. 5, lat. 3 millim. — Bra-
silia.

— 464 —

MICROTHECA STÅL.

Corpus depressum. Os parum prominens. Antennze apicem ver-
sus sensim leviter incrassatee, articulo basali nonnihil inflato. Ungui-
culi distantes, basi ipsa obsolete appendiculati.

1. M. ochroloma. — Nigro-enea; elytris fusco-piceis, seriebus quat-
tuor punctorum fortium instructis, horum limbo margineque in-
flexo, limbo apicali ventris, apiece tibiarum articulisque tribus ba-
salibus tarsorum sordide stramineis. Long. 5, lat. 23 millim. —

Brasilia.
2. M. piceitarsis. — Nigra; antennarum basi tarsisque piceis; elytris
(dl . . . do q . . . .
subtiliter seriatim punctatis, pone medium leviusculis. Long.
43, lat. 2! millim. — Rio Janeiro.
3. M. semilevis. — ”Anescente-nigra; prothorace tarsisque dilute pi-

ceis, illo sat dense subfortiter punctato, disco zenescente, lzevi-
usculo; elytris obscure z2eneis, dorso singulatim biseriatim sat
fortiter punctatis, serie exteriore abbreviata. Long. 5, lat. 2
millim. — Monte Video.

CHALCOLAMPRA Barr.
1. C. (Phyllophila Står) Cybele. — Oblongo-subovata, pallida; an-

tennis apicem versus maculisque duabus parvis anterioribus tho-
racis levis fuscis; elytris dorso regulariter seriatim punctatis, ver-
sus suturam fusco-nebulosis. Long. 53, lat. vix 3 millim. —
Hongkong.

PAROPSIS Oriv.

1. P. Circe. — Hemispherica, testaceo-flavescens; capite elytrisque
distincte, thorace subtilius punctulatis; antennis fere totis, arti-
culo apicali palporum, limbo scutelli, elytrorum margine ipso ba-
sali, sutura maculaque prope humeros, geniculis, tibiis apicem
versus tarsisque nigris. Long. 11, lat. 9 millim. — Moreton Bay.

2. P. Cloelia. — Late ovalis, valde convexa, flavo-testacea; antennis
apicem versus, pectore, disco ventris, pedibus, excepto dimidio
basali femoruwm, elytrisque nigris, his striato-punctatis, limbo la-
terali lato flavortestaceo, vage punctato. Long. 9, lat. 7 millim.
— Nova Hollandia.

3. P. Paphia. — Late subovata, valde convexa, sordide straminea;
macula media capitis fusca; vittis sex irregularibus, mediis dua-
bus posterius confluentibus, thoracis fusco-testaceis; elytris flave-
scente-testaceis, vage distincte sat dense fusco-punctatis, maculis
nonnullis parvis irregularibus dorsalibus vittaque submarginali
pone medium levigatis. Long. 63, lat. 5 millim. — Moreton Bay.

4. P. Clotho. — Late ovalis, valde convexa, hepatica, antennis
apicem versus fuscis; thorace latera versus leviter impresso,

Nrfäkyve

4

wi”

|
|
é

— 465 —

utrimque parce distinete punctulato; elytris vage subtiliter pun-
etulatis. Long. 10, lat. 8 millim. — Australia.

P. liturate valde affinis, latior, convexior, elytris vage punctu-
latis, punctis in series dispositis subdistinctioribus destitutis.

P. Atropos. — Fusco-picea, subtus nigricans, late ovalis, valde
convexa, capite, thorace, excepto spatio transverso magno di-
scoidali, et preesertim elytris vage distincte punctatis. Long. 133,
lat. 103 millim. — Nova Hollandia.

P. immaculate affinis, nonnihil minus convexa, fortius pun-
ctata, elytris etiam dorso ad medium suturg, licet interdum re-
motius quam in reliqua parte, punctatis.

P. octo-signata. -— Ovalis, nigra, modice convexa; thorace utrimque
impresso et parce punctato; elytris subtiliter striato-punctulatis,
utriusque maculis quattuor (2. 2) testaceis. Long. 11, lat. 8
millim. -— Nova Hollandia.

P. sexpustulate affinis.

P. papulosa. — Late subovata, valde convexa, flavo-castanea; ma-
culis quattuor thoracis, lateralibus minutis, nigris; elytris tuber-
culis parum elevatis sat dense adspersis, imterstitiis punctulatis,
nigris. Long. 8, lat 6 millim. — Tasmania.

P. Lachesis. — Latiuscule ovalis, valde convexa, flavescente-te-
stacea; antennis apicem versus, basi capitis, maculis quattuor
thoracis, scutello, elytrorum vitta suturali apice ipso dilatata, nec
non utriusque maculis tribus, una basali, duabus ante medium,
lituraque magna pone medium ut littera V formata, apice femo-
rum, pectore ventreque nigris; elytris vage punctulatis. Long. 5,
lat. 33 millim. — Tasmania.

P. triteniata. — Latiuscule ovalis, valde convexa, elytris distincte
striato-punctatis;' basi capitis, scutello, vitta suturali et media
utrimque abbreviata utriusque elytri, vitta laterali pectoris ven-
trisque nigris. Long. 45, lat. 31 millim. — Tasmania.

P. Hamadryas. — Ovalis, modice convexa, subdepressa, stra-
minea; elytris distincte striato-punctulatis; vittis duabus basi
conjunctis capitis, macula basali media thoracis, scutello, elytro-
rum vitta suturali angusta nec non fasciis tribus subinterruptis,
utrimque abbreviatis, extus vitta interrupta conjunctis, pectore,
disco ventris, macula femorum posteriorum tibilisque posterioribus
apicem versus nigris. Long. 41, lat. 3 millim. — Tasmania.

P. Hera. — Ovalis, depressa, flavo-testacea; elytris distincte
striato-punctatis, interstitiis vage punctulatis, postice fasciola ab-
breviata nigra ornatis. Long. 61, lat. 41 millim. — Tasmania.

P. papuligera. — Ovata, valde convexa, sordide sanguinea, pe-
ctore vittisque duabus latis thoracis nigris; elytris irregulariter
seriatim punctatis, tuberculis parvis in series longitudinales dis-
positis tuberculoque magno breviter subconico prope humeros in-

= AR

structis, dorso inter tubercula nigris, medio ad suturam subele-
vatis. Long. 9, lat. 61 millim. — Australia.

13. P. Charybdis. — Ovata, valde convexa, straminea, supra di-
stinete remote dilute fusco-punctata, punctis in dorso elytrorum
ante medium in series subgeminas dispositis; elytris maculis sub-
obsoletis fuscescentibus, plus minus confluentibus, in series tres
transversas dispositis, ornatis; marginibus lateralibus thoracis me-
dio levissime biincisis. Long. 11, lat. 73 millim. — Nova Hol-
landia.

P. porose affinis, major.

AESERNIA SrTåL.

Corpus valde oblongum. Caput subproductum. Palpi maxillares
articulo ultimo penultimo breviore, minore, truncato. Antenn gra-
ciles, filiformes, articulo basali tumido. Thorax elytris nonnihil an-
gustior, longitudine dimidio latior, antice latissime sinuatus, angulis
anticis subacute prominentibus. Prosternum valde elevatum, antror-
sum angustatum, postice emarginatum, mesosterno 2aequialtum; meso-
sternum brevissimum, angulatum, postice pro receptione metasterni
sinuatum. Unguiculi simplices.

Ad hoc genus pertinent Phyllocharis splendens GUER., et splen-
dida GUER.

PLAGIODERA ER.

1. P. sanguinosa. — Ovata, obscure eenea; thorace elytrisque vage
punctulatis, his sanguineis. Long. 9, lat. 6 millim. — Chiquitos.

2. P. cerea. — Ovata, flavo-testacea, subtus fere tota cum antennis,
pedibus scutelloque nigra. Long. 6—73, lat. 4—43 millim. —
San Jao del Rey.

3. P. septem-punctata. — Ovata, testaceo-flavescens, clava antenna-
rum, maculis septem parvis thoracis, scutello, pedibus, pectore
maculisque lateralibus ventris nigris. Long. 7—8, lat. 41—5

millim. — Cassapava.

4. P. punctigera. — Ovata, flavo-testacea; antennis, scutello, maculis
tribus parvis anterioribus utriusque elytri, pectore pedibusque
nigris. Long. 7, lat. 5 millim. — Mexico.

5. P. scabricula. — Ovata, dilute testacea, elava antennarum nigra;

elytris sat fortiter punctatis. Long. 43, lat. 24 millim. — Oaxaca.

6. P. novem-punctata. — Testacea, clava antennarum, maculis parvis
duabus capitis et septem thoracis, scutello tarsisque nigris;
elytris viridi-aeneis, margine inflexo, limbo lato vittaque suturali
testaceis. Long. 7, lat. 4! millim. — Columbia.

7. P. circumsepta. — Testaceo-flavescens; clava antennarum, macula
basali capitis, maculis quinque thoracis, scutello, pectore pedi-
busque nigris; elytris fusco-chalybeis, margine inflexo, limbo vit-

8.

2)

10.

11;

12.

13,

14.

15.

16.

Hide

18.

9.

— 467 —

taque suturali testaceo-flavescentibus. Long. 7, lat. 5 millim. —
Brasilia.

P. nitentula. — Ovata, sordide flavo-testacea; clava antennarum,
macula capitis, maculis septem thoracis, basi tibiarum tarsisque
nigris; elytris fusco-zeneis, limbo margineque inflexo testaceis.
Long. 5—6, lat. 4 millim. — Para.

P. fuscitarsis. — Ovata, testaceo-flavescens; antennis apicem ver-
sus tarsisque nigris; elytris obscure viridi-zeneis, limbo lato mar-
gineque inflexo sordide flavescentibus. Long. 71, lat. 5 millim.
— St. Catharina.

P. latielavia. — Ovalis, flavescente-testacea; clava antennarum
scutello tarsisque nigris; elytris obscure zeneis, limbo margineque
inflexo testaceo-flavis. Long. 61, lat. 4 millim. — Rio Janeiro.

P. circumlita. — Testacea; maculis duabus parvis capitis, clava
antennarum, scutello tarsisque nigris; elytris viridi-zeneis, margine
inflexo limboque testaceis. Long. 7, lat. 5 millim. — Brasilia.

P. chloroptera. — Testacea, clava antennarum, scutello, tarsisque
nigris; elytris viridi-eeneis. Long. 7, lat. 53 millim. — Brasilia.

P. janthinoptera. — Flavescente-testacea; clava antennarum tar-
sisque nigris; elytris sneo-chalybeis, violaceo-micantibus. Long.
6, lat. 4 millim. — Bogotå.

P. semivittata. — Testacea; maculis quinque parvis thoracis cla-
vaque antennarum nigris; elytrorum vitta suturali nec non
utriusque maculis duabus anterioribus vittaque lata abbreviata
chalybeo-&eneis. Long. 51, lat. 4 millim. — Mexico.

P. maculatella. — Testaceo-flavescens, subtus cum pedibus ma-
culisque duabus thoracis mnigro-zenea; antennis mnigris; maculis
sex parvis utriusque elytri violaceo-nigris. Long. 6, lat. 4 mil-
lim. — Guatemala.

P. mneiventris. — Flavo-testacea, subtus cum basi capitis scu-
telloque nigro-senea; fasciola pone medium thoracis, elytrorum
macula ante medium vittaque pone medium communibus, nec
non utriusque maculis duabus anticis, duabus posticis fasciolaque
media violaceo-nigris. Long. 6, lat. 4 millim. — Costa Rica.

P. congesta. — Flavo-testacea; clava antennarum, maculis una
capitis, quinque thoracis pluribusque elytrorum, nec non scutello
maculisque lateralibus ventris nigris. Long. 53, lat. 4 millim. —
Mexico.

P. flosculosa. — Obscure senea; marginibus lateralibus et antico
thoracis elytrisque flavo-testaceis, horum vitta suturali communi
nec non utriusque maculis duabus subbasalibus, fascia lata me-
dia lituraque lata posteriore, ut littera V formata, obscure seneis.

Long. 6, lat. 4 millim. — Patria ignota.
P. flavo-maculata. — Dilute flavo-testacea; capite pone medium

discoque magno thoracis fusco-zeneis; clava antennarum nigri-
1 g

— 468 —

cante; elytris fusco-testaceis, limbo maculisque nonnullis dilute

flavo-testaceis. Long. 73, lat. 5 millim. — Columbia.

20. P. atritarsis. — Pallide straminea; clava antennarum, scutello,
geniculis tarsisque subaneo-nigris. Long. 7, lat. 43 millim. —
Caraccas.

21. P. sexnotata. — Nigro-enea; lateribus thoracis, segmentis duo-

bus apicalibus ventris elytrisque testaceo-flavis, horum sutura
maculisque sex parvis anterioribus 2aeneo-nigris. Long. 7—8, lat.
41—6 millim. — Columbia. É

22. P. speciosella. — Obscure senea; marginibus lateralibus thoracis

elytrisque flavescente-testaceis, horum vitta suturali communi nec
non utriusque macula discoidali obscure xneis. Long. 5, lat. 34

millim. — Columbia.

23. P. discicollis. — Dilute lutea; antennis nigris; capite, disco tho-
racis, pectore fere toto pedibusque nigro-seneis. Long. 5—51,
lat. 3—33 millim. — Caraccas.

24. P. tumens. — Orbicularis, testacea; clava antennarum nigra;

disco thoracis, scutello elytrisque obscure violaceo-chalybeis. Long.
6, lat. 51 millim. — Peru.

25. P. chilocoridea. — Orbicularis, testacea; clava antennarum nigra;
disco thoracis, scutello elytrisque viridi-eneis. Long. 43, lat. 4
millim. — Columbia.

26. P. cognata. — Testacea; clava antennarum nigra; elytris obscure
viridi-eneis, disco subopacis. Long. 6, lat. 5 millim. — Rio
Janeiro.

27. P. viridipennis. — Sanguinea, clava antennarum scutelloque ni-
gris; elytris viridi-zeneis, nitidis. Long. 5—6, lat. 41—53 mil-
lim. — Rio Janeiro.

28. P. fulgentula. — Testacea; clava antennarum fusca; elytris ni-
tide viridi-zeneis, multiseriatim punctulatis. Long. 43, lat. 33
millim. — Allegretto.

29. P. thymaloides. — Sordide flavo-testacea, supra plus minus ob-
scure subzeneo-picea, lateribus thoracis limboque elytrorum palli-
dioribus; elytris irregulariter subacervato-seriatim distincte pun-
etulatis. Long. 5, lat. 4 millim. — Campeche.

LIMENTA SrtåL.

Os parum prominens, palpis filiformibus. Antenna breviusculae,
clavate. Prosternum angustissimum. Mesosternum planum, transver-
sum. Metasternum utrimque linea impressa curvata, ab angulis an-
ticis remota, instructum. Unguiculi appendiculati.

1. LL. Servula. — Rotundata, flavescente-testacea; clava antennarum
nigra; elytris seriatim punctatis, macula ad suturam limboque
pallidioribus. Long. 6, lat. 5 millim. — Brasilia.

— 469 —

GAVIRGA STÅL.

Os parum prominens. Prosternum retrorsum sensim ampliatum,
basi late truncatum. Metasternum utrimque linea curvata impressa,
ab angulis anticis remota. HEpisterna postica apice subdilatata. Un-
guiculi appendiculati.

1. G. elliptica. — Nigro-zenea; elytris striato-punctulatis, interstitiis
remote subtilissime punctulatis. Long. 71, lat. 5 millim. —
Brasilia.

2. G. paupera. — Nigro-enea; capite, thorace, segmentis apicalibus

limboque ventris nec non pedibus obscure sanguineis. «Long. 6,
lat. 41 millim. — Monte Video.

3. ÅG. concinnula. — Flavescente-testacea; antennis apicem versus- ni-
gris; maculis vel plaga thoracis maculisque tribus utriusque elytri
fusco-zeneis. Long. 4, lat. 3 millim. — Brasilia.

4. G. subeincta. — Testacea; elytris fusco-zeneis, limbo margineque
inflexo testaceis. Long. 4, lat. 3 millim. — Brasilia.

9. G. Steini. — Sanguinea; antennis apicem versus, capite, scutello,
elytris metastethioque nigris. Long. 4, lat. 3 millim. — Brasilia.

6. G. trispila. — Nigra; elytris flavo-testaceis, macula communi ante
medium maculaque utriusque pone medium nec non ventre fere
toto nigris. Long. 4, lat. 3 millim. — Brasilia.

7. ÅG. limbatella. — Flavo-testacea; disco lato thoracis elytrisque ni-

gris, horum macula communi majuscula media testacea, limbo
omni margineque inflexo sordide stramineis. Long. 4, lat. 3

millim. — Bolivia.

8. G. atratula. — Nigra, labro basique antennarum testaceis. Long.
4, lat. 3 millim. — Rio Janeiro.

9. ÅG. Clarki. — Flavescente-testacea; pectore, antennis pedibusque
nigris. Long. 33, lat. 21 millim. — Petropolis Brasilia.

PHAEDON LATR.

1. P. pertinar. — Obscure chalybeum; articulis duobus basalibus
antennarum, capite, lateribus thoracis, segmentis duobus apicalibus
ventris pedibusque testaceis; tarsis, excepto articulo primo basin

versus, nigris. Long. 5, lat. 3 millim. — Brasilia.

2. P. consimile. — Viridi-zeneum; articulis basalibus antennarum,
capite, lateribus thoracis, segmentis duobus apicalibus ventris pe-
dibusque testaceis, tarsis nigris. Long. 5, lat. 3 millim. — Rio
Janeiro.

3. P. fuscipes. — Obscure chalybeum; capite, lateribus thoracis,

prostethio, segmentisque tribus apicalibus ventris testaceis; pe-
dibus fusco-piceis. Long. 4, lat. 3 millim. — Columbia.

— 470 —

4. P. stilpnum. — Nigro-zeneum ; basi antennarum, capite, lateribus
thoracis pedibusque testaceis; tarsis nigris; elytris cupreo-purpu-
reis. Long. 53, lat. 4 millim. — Peru.

5. P. cyanescens. — Fusco-violaceum, antennis nigris. Long. 33,
lat. 23 millim. — Mexico.
6. P. splendicans. — Viridi-eneum; elytris purpureo-cupreis. Long.

4, lat. 3 millim. — Cuba.

3

— 471 —

Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek.
(Forts. från sid. 428.)
Från Naturforschende Gesellschaft i Halle.
Abhandlungen, Bd. 5: 3—35.

Från Kais. Akademie der Waissenschaften i Wien.
Denkschriften. Math. — NW. Klasse, Bd. 17.

Sitzungsberichte. » » » 1859: 10—28. 1860: 1—35 3s
Register.
» Philos. — Hist. » 1859: 2—10. 1860:1. 3s Re-
gister.

Almanach, 9r Jahrg.

Meteorologisches Jahrbuch, Bd. 6.

Archiv fär Oestr. Geschichtsquellen, Bd. 21: 2. 22: 23.
Notizenblatt, 1859.

Monumenta Habsburgica. Abth. 2: Bd. 16, 18.

Från K. K. Geologische Reichs-Anstalt i Wien.
Jahrbuch, 1860: 1.

Från Observatoire Physique central de Russie i S:t Petersburg.
Annales, 1857: 1, 2.
Compte rendu, 1858.
KUPFFER, ÅA. T. Recherches expérimentales sur VPélasticité des Mé-
fans WS St Petersb., 1860: .4:0;

Från Nord-Amerikanska Förenta Staternas Regering.

Reports of Explorations- for a Railroad from the Mississippi to the
Pacific Ocean, Vol. 11.
Reports on the Coast Survey 1858.

Från N. A. Förenta Staternas Patent Office i Washington.
Patent Office Reports: Mechanics 1858: 1—3. Agriculture 1858, 59.

Från Smithsonian Institution i Washington.
Contributions to Knowledge, Vol. 11.
BacHE, A. D. Discussion of the magnetic and meteorological Ob-
servations made at the Girard College 1840—1845. Wash.

1859. 4:0.

SONNTAG, Å. Observations on terrestrial magnetism in Mexico. Ib.
1860. 4:0.

Kane, BE. K. Astronomical Observations in the Arctic Seas. Ib.
1860. 4:0.

Två småskrifter.

Från American Association for the Advancement of Science.
Proceedings, 13th Meeting.

— 472 —

Från Society of Natural History i Boston.
Journal, Vol. 4: 1.
Proceedings, Vol. 7: 10—15.
Från American Academy of Arts and Sciences i Boston.
Memoirs, Vol. 7.

Från Ohio Staats-Landbau-Behörde i Columbus.
Jahresbericht 12, 13.

Från Editors of the American Journal of Science i New Haven,
The Journal, N:o 82, 83, 85—987.

Från Lyceum of Natural IHistory i Newyork.
Annals of the Lyceum, Vol. 7: 1—3.

Från Academy of Natural Sciences i Philadelphia.
Journal, Vol. 4: 3.
Proceedings 1859: 20—27. 1860: 1—6.

Från American Philosophical Society i Philadelphia.
Transactions, Vol. I: 3.
Proceedings, Vol. 7: 63.
Laws, 1860.
List of the Members.

Från Academy of Science i S:t Louis.

Transactions, Vol. 1: 3.
SWALLow, G. C. Geological Report of the Country along the line
of the SW. branche of the Pacific Railroad. St. Louis 1859. 8:0.

Från Författarne.
SHARSsWoop, W. Bibliographia librorum entomologicorum in America
Boreali editorum. Fragm. 1. Philad. 1858. 8:0.
VoLPICELLI, P. Sulla Legge di Mariotte. Roma 1859. 4:o.
» » Sulla elettrostatica induzione, 4. Roma 1857. 4:o
samt tre småskrifter.

Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum.

Botaniska afdelningen.
Af Prosten L. L. Lestadius.

En samling former af slägtena Nymphaea, Nuphar och Agrostis.

Af Professor Mettenius i Leipzig.

Trettiotvå arter Gräs samlade i Texas af LINDHEIMER.

STOCKHOLM. 1861. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE.

TaLO.XVI.

Fig.1-4, Js:4H. Big.5, Ceroxiduloxid : Ce CA. Fig. 6 Lanthan oxid:
Lå. Fig.T, Manganoxiduloxid: Mn Mn . Fig 80.3, Blyoxid:Pb.Fig0,
Ternozxidal:5m. :

-"
=

TaFLXVIL

Fig. o.12, Ovidksilfveroxid :lg. Fig. 13.0. 14, Wikmutoxid:Bi. Pig. 15,
Chromsyra: Or. Fig.16 0.17, Woltramsyra/:W. Fiq.18 0.19, Zirkonsyra: Zr.

(9
ÄV

ÖFVERSIGT

- KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS
FÖRHANDLINGAR.

ro, 17. 1860. Je 10.

Onsdagen den 12 December.

Hr Friherre WREDE meddelade två uppsatser af Hr Pro-
under mjölkens gräddsättning ", samt om en ny method att be-
stämma mjölkens fetthalt. +

Hr SUNDEVALL föredrog en uppsats af Conservatorn Hr F.

oo W. MEVES: om den röda färgen hos Gypaötus. "

Hr S. LOVÉN redogjorde för den af Studeranden Hr HJ.
WIDEGREN afgifna berättelsen om undersökningar af perlfisket i
vissa delar af Småland och Östergötland.

Till ledamot i sjunde klassen kallades genom anstäldt val,
- Medicine Professorn vid Universitetet i Upsala, Dr OLOF GLAS.

Hr Vv. Posts afhandling: Studier öfver nutidens coprogena
bildningar, som varit remitterad till Herrar S. LOVÉN och ERD-
MANN, återlemnades med tillstyrkan af dess införande i Akade-
miens handlingar.

Läraren vid Kongl. Skogs-Institutet Hr A. E. HOLMGREN
hade afgifvit berättelse om sin med Akademiens understöd under
den förflutna sommaren utförda entomologiska resa i rikets nord-
liga delar.
| Sekreteriatet vid Kongl. Norska Universitetet hade, jemte
skrifvelse, öfversändt ett exemplar af den med anledning af H.
Maj:t Konungens kröning i Norge slagna minnespenning.

K. Finska Vetenskaps-Societeten i Helsingfors hade med-
delat de meteorologiska och vattenhöjds-observationer, som der-
städes blifvit anställda under Mars och April månader detta år. jE

— 474 —

Sekreteraren tillkännagaf, att H. Maj:t Enkedrottningen till
Akademien täckts låta öfverlemna en större samling värderika
böcker, samt anmälte öfriga inkomna skänker till Akademiens
Bibliotek och Riks-Museum:

Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek.

Från K. Commerce-Collegtum.

Underdånig Berättelse om utrikes handel och sjöfart 1859.

Från Société Geologique de France i Paris.

Bulletin, T. 17: f. 29—44.
D'ARCHIAC, Å. Notice sur la vie de P. A. Dufrénoy. Par. 1860. 8:0.

Från Société Linnéenne i Bordeaux.
Actes;: EE 22:

Från Académie Imp. des Sciences ete. i Lyon.

Mémoires: Classe des Sciences, T. 3, 4.
» » » > Jkettres, Iyro; 4:

Från Académie Imp. d Agriculture etc. i Lyon.
Annales. 2:e Serie, T. 6, 7. 33:e Série, T.: 2, 3.

Från Accademia Pontif. de Nuovi Lincei i Rom.

Atti, Anno 11: 1—5.

Från Observatoire central de Russie i Pulkova.

Recueil de Mémoires, T. 2. [
Librorum in bibliotheca specule Pulcovensis catalogus systematicus.
Petrop. 1860. St. 8:0.
StTRUVE, O. Beobachtungen des grossen Cometen von 1858. St, Pe-
tersb.. 1859. 4:o.

» » Nouvelle détermination de la parallaxe annuelle des étoi-
les &« Lyre & 61 Cygni. Ib. 1859. 4:0.

» » Beitrag zur Feststellung des verhältnisses von Kepler zu
Wallenstein. Ib. 1860. 4:0.!
(Forts. sid. 482.)

— 475 —

- Smörkulornas kemiska förändring under mjölkens grädd-

sättning. Af ALEXANDER MÖLLER.

[Meddeladt den 12 December 1860.]

Under diskussionen om mejeriväsendet vid Jönköpings all-
männa landtbruksmöte år 1858 har jag uttalat (jfr berättelsen
pag. 273) den åsigt, att söt mjölk utsättes under gräddsättnin-
gen och tjärningen icke blott för en mekanisk utan sannolikt för
en ganska djupt ingripande kemisk förändring. Utan att kunna
åberopa noggranna försök i denna väg, syntes mig smörkulorna
företrädesvis vara föremål för en pågående förändring, som yttrar
sig i gräddsättningens större eller mindre hastighet vid olika
temperaturgrader och i bunkar af olika form, samt i mjölkens
eller gräddens större eller mindre förmåga att under tjärningen
afsätta sin fetthalt såsom smör 0. s. v.

Jag kom till den förmodan att de tunna ägghvitartade
hinnorna, som omgifva smörpartiklarne i färsk söt mjölk, i be-
rörivg med luft undergå ett slags jäsning, hvarvid de småningom
göras lösliga.

Mina sedan den tiden gjorda iakttagelser bekräfta denna
förmodan, och jag tillåter mig härom meddela följande försök om
smörhinnornas småningom skeende upplösning. För att undersöka
huruvida smörhinnorna funnos i mjölk mera eller mindre upplö-
sta, begagnade jag etherns förmåga att lätt draga till sig fett-
droppar eller fettkulor ur en blandning med vatten då den ska-
kas med ether, men enligt MITsSCHERLICH icke de smörpartiklar
som finnas i färsk mjölk då de ännu äro beklädda med sina
proteinhinnor.

10 CC. mjölk utspäddes med 10 CC. vatten och försattes
med 40—50 CC. (vattenmättad) ether, hvarefter det hela starkt
skakades i en ej alldeles fylld glasflaska. Sedan ethern skiljt
sig ifrån vattnet och under 3—1 timmas tid fullkomligt klarnat,
afdunstades 10—25 CC. ether och det återstående fettet beräk-

nades efter hela mängden tillsatt ether.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 10.

SN DN

Den vid blandning af ether med mjölk inträffande obetyd-
liga volymminskningen, togs här såsom oväsendtlig ej med i be-
räkningen.

Efter denna method lemnade mig söt mjölk (se nedanstå-
ende tabell) vid zm:te timman efter mjölkning, v:te timman efter
utspädning med vatten, efte timman efter tillsats af ether, f pro-
cent fett.

N:o m v e fe m v' e Je
la 2 je 1 0555. | b3 SE I 12 2,63.
b 14 RS 1 ID 24 23 9 1,92.
2a 18 I i 0,85. 22 5 5 1,50.
b 38 21 1 | NGA 48 al TA 2,19.
c 61 44 1 2,08. 66 49 6 SIST
3 a 65 1 il 2,56. 70 6 6 4.51.
ov 86 1 1 4,52. 96 11 ill 4,64.
GC TR09 1 1 4,56. 114 6 6 4,59.

N:o 3a löpnade under omskakning med ether, 3b och 3c
hade surnat, innan de försattes med ether; de öfriga mjölkpor-
tionerna bibehöllo sig under hela försöket söta. Temperaturen
vid alla försök var omkring 159 C.

De i tabellen uppförde talen leda till åtskilliga betraktel-
ser, deribland hufvudsakligen till den slutsats, att smörkulorna
småningom Dblottas för den tillsatte etherns lösningsförmåga. På
sätt och vis kunna talen f gälla såsom delar af en undersök-
ningsserie för en enda sort olika gammal mjölk; vi se då en
fortfarande ökad löslighet af smörfettet i ether från 0,55 procent
för 2 timmars gammal mjölk, 1a, ända till 4,56 procent fett, för
den 33 dygn gamla mjölken 3e. Ur alldeles spenvarm mjölk
hade ethern upptagit sannolikt blott en knappt vägbar mängd
fett. I den surnade mjölken 3 var allt fett blottadt eller, som
är det samma, alla smörhinnor hade blifvit upplösta.

Om denna upplösning är fullständig eller om ethern i följd
af exosmos förmår extrahera vid beröring under en kort tid en
större mängd fett ur smörkulorna igenom deras förtunnade hin-

— 477 —

nor, dessa frågor kunna endast med tillhjelp af mikroskopet be-
svaras,

Sannolikt är, att nämnde förändring i smörhinnornas be-
skaffenhet är förorsakad genom syrsättning; åtminstone eger nå-
gon syrgasabsorption från atmosferen till mjölken rum, hvilket
enklast bevisas derigenom, att en brinnande sticka slocknar i luft
som varit ett dygn i beröring med mjölk.

Likaledes är det sannolikt, att smörhinnornas upplösning
förhåller sig med afseende på temperaturen ungefär såsom den
alkaliska urinjäsningen, som är lifligast vid blodvärme (379) samt
afstannar vid fryspunkten (09) och ägghvitans koagulationsgrad
(709). Jag skulle till och med tro, att smörhinnornas upplösning
är oberoende af den sura mjölkens löpnande, fastän det vanligt-
vis sker samtidigt, likasom urin undergår två slags jäsning, en
sur och en alkalisk. Smörhinnorna äro kanhända ett ferment
för mjölksockrets jäsning till mjölksyra. Ostämnet torde löpna
först då en större mängd af denna syra bildats.

Vi återvända till vår tabell; ibland de regelmässigt tillta-
gande tal f, som beteckna fettprocenten, se vi en oregelbunden-
het hos 1b utgörande 1,28 procent, eller 2a med 0,85 procent;
man skulle kunnat förvänta en motsatt kombination så att den
äldre mjölken hade visat en större mängd blottadt fett än den
yngre. Jag kan ej säga, om oregelbundenheten beror på mjöl-
kens olika beskaffenhet från början, ty mjölkprofven 1, 2 och 3
hade visserligen fåtts från samma ladugård, men på olika dagar;
eller om den beror derpå att N:o 1 varit mera utsatt för syre
än N:o 2.

Tillsats af vatten till den söta mjölken tyckes ej hafva haft
någon inflytelse på smörfettets löslighet i ether; likaledes kan ej
med säkerhet påstås, att tillblandadt vatten fördröjer ostämnets
löpnande, fastän detta kan vara sannolikt med afseende på mjölk-
syrans samtidiga utspädning.

I sammanhang med den första observationsserien, under-
söktes hur mycket etherns lösningsförmåga för smörfettet tillta-
ger under en längre tids beröring och flerfaldig omskakning med

— 478 —

mjölk. De hithörande observationerna äro i tabellens andra del
betecknade med bokstäfverna m', v, e', f', motsvarande m, v,
e, f; de visa, att en längre fortsatt digestion af mjölk med ether
betydligt ökar mängden af extraheradt smörfett, såvida ännu
något deraf förut varit olöst. I ett fall N:o 1a då mjölk stått
i ett dygn i beröring med ether, hade, om icke hela fetthalten,
likväl nära nog det hela blifvit extraheradt, nemligen 3,98 pro-
cent smörfett (m”=24, v" =23, e7== 28; f-= 3V8Thatva for
utrymmets skull ej blifvit i tabellen upptagna).

Denna förökade löslighet kan väl ej härledas endast från
smörhinnornas sjelfmanta upplösning, utan tyckes bero på en
mekanisk söndersprängning i följd af endosmos. Jag föreställer
mig processen likadan som den, då russin läggas först i stark
sprit och sedan i vatten. Som man vet, kunna russin dervid
svälla upp till den grad, att deras ombhölje brister. Äfven smör-
kulorna torde kunna genom inverkan af den i vatten lösta ethern
undergå en dylik söndersprängning i följd af endosmos igenom
hinnan till smörfettet, hvarefter den då bildade etheriska lösnin-
gen genom omskakning upptages af ethern, som finnes endast
mekaniskt uppblandad med mjölken. u

En mekanisk orsak synes mig ligga till grund äfven för den
företeelsen att grädde betäckes under längre tids uppvärmning
med ett större eller mindre antal fettdroppar; månne hinnorna,
åtminstone de genom jäsning förtunnade, koaguleras genom upp-
hettningen, spricka i detsamma och lemna från sig sitt fett-
innehåll?

En fullständig utredning af de omnämnde förändringarne
af söt mjölk, är i flera hänseenden af vigt. Den skall visa att
spenvarm mjölk måste utöfva en annan effekt såsom föda för
den animaliska organismen än äldre mjölk, äfven om den ännu
ej surnat. Den skall äfvenledes på enkelt sätt förklara en
mängd skenbara motsägelser vid mejerihandteringen, hufvudsak-
ligen angående gräddsättningen och så kallad tjärnmognad. Allt
det som påskyndar lösliggörandet af smörhinnorna, måste ock
påskynda gräddsättningen och tjärnmognandet, eller tvärtom.

5 — 479 —

Gräddsättningen är beroende af smörhinnorna på följande
sätt. Smörkulorna bestå af två ämnen, hvaraf det ena, smör-
fettet, såsom specifikt lättare än vatten drager dem mot ytan,
det andra, ett slags proteinämne, såsom specifikt tyngre (omkring
1,5 egen vigt) än både vatten och vassla, drager dem till bott-
nen. Rörelsens hastighet i den ena eller den andra riktningen

bestämmes genom mängdförhållandet af båda ämnena. Blir
smörkulornas egentliga vigt precist lika med den som vasslan
har, så hålla sig dessa uppslammade i mjölken, och äfven vid en
ringa skiljaktighet kunna de hållas uppslammade genom den fort-

|

t

|

: farande inre rörelsen, som i mjölken åstadkommes vid hvarje

; temperaturförändring. Förtunnas deremot den specifikt tyngre

smörhinnan, eller upplöses den alldeles, så påskyndas smörfettets

uppflytande, liksom en luftfylld oxblåsa, sedan den genom en vid-

fogad stensaltsklimp nedtyngts i ett käril som innehåller vatten,

i småningom höjer sig till ytan, alltsom stensaltet upplöses. Grädd-
sättningen påskyndas derföre, då mjölken utsättes för en viss

— värmegrad (ända till 379 C.?) och då dess yta ökas genom ut-
bredandet i flata käril (GUSSANDERS mjölkbunkar), som under-

lättar syrsättningen, på samma gång som vägen för de uppsti-
gande smörkulorna förkortas.

| Det torde kanske vara möjligt att medelst skakning, med
| luft eller dess inblåsning i den spenvarma mjölken inom några
minuter åstadkomma den behöfliga syrsättningen och sedan öf-
verlemna mjölken till gräddsättning 1 mindre flata käril; hvar-
igenom utom andra fördelar äfven den af minskadt behof på ut-
rymme i mjölkkällaren kunde vinnas. Huru mycket mjölkens
skakning med luft har inflytande på dess beskaffenhet, bevisas
af den erfarenhet som vunnits inom mejerier, att mjölk som en

längre väg transporterats, lemnar större mängd smör, men sämre
fet ost än mjölk, som hemtats direkt från ladugården. År der-
emot meningen, att få mycken grädda, ehuru mindre fet, så bör
man söka förekomma så mycket som möjligt smörhinnornas upp-

lösning (i vinterkyla).

— 480 —

Angående smörberedning har man sig bekant, att spenvarm
mjölk, ej ens med den bästa tjärna, lemnar smör. Mjölken skall
först mogna, det vill säga smörkulorna böra blottas; har man
åstadkommit detta, så behöfs blott en mekanisk bearbetning af
mjölken eller gräddan, för att samla smörfettet i större klimpar,
vid en temperatur der smörfettet lättast klibbar ihop. Vid en
så hög temperatur, att smörfettet smältes som olja (359), och
vid så låg temperatur, att smörfettet blir skört som talg (09),
kunde större smörklimpar genom tjärning med skummad mjölk
sönderdelas till emulsion. Temperaturen för tjärning ligger midt-
emellan, cirka + 179, dock bör temperaturen väljas efter smör-
fettets beskaffenhet enligt kreaturens utfodring. Tyvärr hopfaller
den tidpunkten, då mjölk blir tjärnmogen, alltför mycket med
mjölkens surnande och ostämnets koagulation; då är det omöj-
ligt, att utdraga smöret ur mjölken utan stark inblandning af
löpnadt ostämne. Derföre väljes ock antingen den utväg, att
man låter endast grädda undergå en börjande surning hvaruti
man koncentrerat den ännu söta mjölkens fetthalt och derefter
tjärnar den, eller att man under sjelfva tjärningen fulländar
smörhinnornas lösliggörande genom inblandad luft. De hittills
mest värderade tjärnor äro just utmärkte genom en konstruktion,
som åvägabringar mjölkens impregnering med syre under tjär-
ningen.

För vinnande af godt och hållbart smör är det af högsta
vigt att få smörfettet så litet som möjligt blandadt med ägg-
hvitartade ämnen. Om smörhinnorna verkligen förvandlas till
ett i vatten lösligt ämne, så skadar en inblandning deraf i smör
ej mycket, emedan det genom flerfaldig saltning och knådning
(efter Holsteinsk method) kan utdragas; deremot är det icke
möjligt att utdraga ostämne som efter sitt löpnande blifvit in-
blandadt i smöret. Den som sköter mejeriet måste således söka
åstadkomma smörhinnornas fullständiga lösning utan det ringaste
löpnande af ostämne; måhända kan målet vinnas genom sättet
att syrsätta mjölken, eller genom tillsatt ferment eller genom ut-
spädning med vatten, eller kanhända enklast genom tillblandning

— 481 —

af soda (eller tväfaldt kolsyradt natron?), som mättar den blif-
vande syran och hindrar ostämnelösningens utfällning.

Vi se här framför oss ett stort fält för fysiologisk och
agrikulturkemisk forskning, som knappt ännu är beträdt. Om
det förunnas mig att sjelf få deltaga i detta arbete, beror på
omständigheterna.

Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek.

(Forts. från sid. 474.)

Från Physikalische Gesellschaft i Berlin.
Die Fortschritte der Physik, Jahrg. 14.

Från Universitetet i Kiel.

Schriften der Universität, Bd. 6.

Från K. Gesellschaft der Wissenschaften i Leipzig.

Abhandlungen, Bd. 7: 2—4. 8& 1, 2.
Berichte: Math.-Physische Classe 1859: 1—4.
» Philol.-Historische » 1859: 1—4. 1860: 1, 2.

Från Naturforschende Gesellschaft i Basel.

Verhandlungen, Th. 2: 4.

Från Författarne.

NissErR, P. On Civilisation. Melbourne 1860. 8:0.
VOLPICELLI, P. Descrizione di un nuovo anomometrografo.
1859. 4:0.

Roma

— 483 —

En ny method att bestämma mjölkens fetthalt. Af
ÅLEXANDER MULLER.

[Meddeladt den 12 December 1860.]

För att bevisa smörfettets tilltagande löslighet under det
mjölken på vanligt sätt förvaras, har jag begagnat mig af ett
lösningsmedel, som på en gång upptager en tillräcklig mängd
både fett och vatten, så att, utan afdunstning, den intimaste
blandning af smörkulor och fettets lösningsmedel kunde möjlig-
göras. Ett sådant lösningsmedel har jag funnit i en blandning
af I volym absolut alkohol och 3 volymer ether. I 6 volymer af
en sådan blandning upptages nära 1 volym vatten och med det-
samma så mycket smörfett, att det utgör 16,66 procent af vatt-
nets mängd. Närvaro af mjölksocker minskar icke fettets lös-
lighet, men lösningsmedlet upptager något socker. Efter ett di-
rekt försök, då 5,6 proceut af vattnets mängd mjölksocker till-
sattes lösningen, fanns fett 16,59 procent och socker 0,21 procent.
Då nu söt mjölk innehåller blott omkring 90 procent vatten
jemte 4 procent fett, så kan man vara säker att dess vattenhalt
ännu ej fullt mättar den mängd etheralkohol hvarmed 10 CC.
mjölk utspädes till 70 CC., och att deruti kunna lösas 4—5
gånger så mycket fett som i söt mjölk vanligen finnes.

I detta afseende var lösningsmedlet godt, men för mitt be-
hof var det för starkt; det löste nästan mjölkens hela fetthalt,
så att det tyckes lämpa sig ypperligt för bestämmelsen af fett-
halten i mjölk. Mina försök lemnade nemligen följande resultater.

Ur 10 CC. söt mjölk, 14 timmar gammal och utspädd med
etheralkohol till 70 CC., extraherades:

1:o efter I timmes digestion och understundom skedd om-
skakning 3,61 procent fett;

2:0 efter 3 timmars digestion 3,92 procent fett;

3:0 efter 5 timmars digestion 4,31 procent fett; samt

4:0 efter 73 timmes digestion 4,45 procent fett.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 10.

— 484 —

Efter 4 dygns stående och inträffadt surnande, lemnade
samma mjölk genom en längre digestion med ren ether 4,60 pro-
cent fett, d. v. s. nära nog samma tal som i försöket 4.

Jemte fett fanns vid alla fyra försöken i filtratet 7) en
temligen konstant mängd mjölksocker, utgörande 0,45 procent af
mjölkens mängd.

Ofvanstående tal visa, att den använda etheralkoholbland-
ningen inverkar ganska energiskt på smörkulorna. Om sådant
sker antingen derigenom, att hinnorna i följd af koagulation eller
endosmos spräckas eller deraf att de af blandningen genomträn-
gas, förmår jag ej att afgöra. Nog meddelar sig deras innehåll
ganska fort åt det omgifvande lösningsmedlet, och reaktionens
förlopp kan säkert mycket påskyndas derigenom att fint blyha-
gel inblandas i det under mjölkens tillsättning med etheralkohol
uppkommande koagulum, och att således vid omskakning alla
mjölkens olösta delar bringas i intimaste beröring med lösnings-
medlet. Möjligtvis bidrager en högre temperatur, som i fall det
behöfdes kunde ökas öfver etherns kokpunkt, att förkorta fett-
extraktionen.

Jag anser den föreslagna methoden för bestämmandet af
mjölkens fetthalt ega framför HAIDLENS och andras methoder,
der fettet extraheras medelst ether ur den intorkade mjölken,
det företräde att den medgifver fettets extraktion genom ett lös-
ningsmedel som icke blott verkar på ytan af ett om än så tunnt
dock för ether ogenomträngligt lager af hårdnadt ostämne, mjölk-
socker o. s. v., utan genomtränger hela mjölkqvantiteten och
drager genom diffusion fettet från alla delar till sig. Tillika
eger kemisten ett kriterium för extraktionens fullbordande der-
uti, att tvänne med en stunds mellantid tagna prof måste visa
samma fetthalt.

Jag tror att man med tillhjelp af denna method kommer
till en annan åsigt än Herr HOoPPE vid sina förtjenstfulla under-

”) Filtreringen skedde medelst den af mig förut för filtrering af flygtiga vätskor
använda och beskrifoa apparaten (se Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhand-
lingar April 1860).

— 485 —

sökningar om mjölkens sjelfmanta förändringar uppställt. Det
synes mig vara enklare att förklara den tillökning af fett, som
han med tillhjelp af HAIDLENS method funnit i äldre mjölk ut-
öfver den färskare mjölkens, genom att anse densamma såsom
en följd af syrsättning och förtunning af tjocka eljest ogenom-
trängliga smörhinnor, än såsom en följd af fettbildning ur pro-
teinämnen. För praktiska behof eger Herr MICHAELSONS sinn-
rika method att intorka mjölk blandad med perlsand och att
derefter extrahera massan med ether, så länge ett obestridligt
företräde, tills den af mig föreslagna reaktion på något sätt kan
förkortas, så att den upptager lika kort eller ändå kortare tid
än den som för användandet af förenämnda method är behöflig.

— 486 —
Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum.

Zoologiska afdelningen.

AjrAdj: OO: Torell

Ett cranium af Ursus maritimus från Spitsbergen.

Af Candidaten Goös.

Ett antal exemplar af slägtet Unio, från Follingsjön.

Af Conservatorn F. W. Meves.

Femton st. Foglar och 3:ne Vespertilioner från Nyköpings Skärgård
och Stockholmstrakten.

Af Mag. G. Lindström.
Åtskilliga tänder från Gottlands myrar.

Af Grefve Hermanson.
Hufvudet af en Elgko.

Af Mr Alfred Newton.

Fem ägg af Ampelis garrula, förda till England, från Lappland, af
- framl. Joh. Wolley.

Af Prosten L. Lestadius.

En Hypudeus amphibius och diverse insektlarver, funna vid Kengis i
Norrbotten.

Botaniska afdelningen.
Åf Professoren E. Regel i S:t Petersburg.
232 species från Songariet, Brasilien och Texas.
Af Apothekaren Hamnström.
119 växtarter från Broby i Norra Skåne.

Af Studeranden J. G. C. Lagergren i Carlstad.

36 Phanerogamer från Wermland.

— 487 —

Om den röda färgen hos Gypaäötus. Af F. W. MEvzEs.

[Meddeladt den 12 December 1860.]

Vid K. Vetenskaps-Akademiens sammankomst i April må-
nad d. å. hade jag äran inlemna en berättelse om min resa till
Jemtland, hvaruti jag sökte ådagalägga, att den rostbruna eller
rostgula färgen, som vissa individer af Tranan visa under som-
maren, och hvilken färg Professor NILSSON") och Dr. GLOGER ?)
ansett för fogelns sommardrägt, blott härröra af ytligt vidfä-
stad jernoxid. Nu är jag i tillfälle att meddela ett liknande
förhållande hos Skägg-gamen, Gypaétos barbatus L.

Sistlidna sommar erhöll Riksmuseum, under lokaluppgiften:
»Syd-Europa», ett exemplar af denna stora roffogel, hvilket en-
ligt flera nyare ornithologers åsigter, torde höra till G. occi-
dentalis SCHLEGEL ”), G. meridionalis ') och subalpinus BREHM ”).
Detta subspecies skall förekomma i Sardinien och på Pyreneer-
na, och utmärka sig genom den mest framstående orange-rost-
gula färg.

Vid uppstoppningen af detta exemplar fann jag, att de
orangegula fjädrarnas struktur undergått någon förändring. Strå-
larna voro ej så rediga och lena som på andra fjädrar, utan vid
beröring med fingrarna något sträfva eller hårda. Mest inten-
siv visade sig färgen på framhalsen och bröstet, men aftog ned
åt buken, hvarest här och der en nästan hvit fjäder fanns in-
blandad. Bakhalsen visade sig betydligen blekare. De ljusa
skaftstrecken på de gråbruna skulderfjädrarna och de främre
vingtäckarna voro äfven orangegula, men de som voro mera be-
täckta eller nya, hvita. De mera bakåt öfversidan liggande fjä-
drarne hade hvita skaftstreck och spetsfläckar. Allt detta förde
mig till den förmodan, att denna färg hade tillkommit sednare,
än sjelfva fjädrarne och att den kunde härröra af jernoxid. För

1) Skand. fauna, Foglarna 1858 s. 160. 2?) Journal fir Ornithologie 1860 s. 123.
3) CO. L. Bonaparte, consp. gen. av. I. sid. 11. 9) Brehms Vogelfang 1855
8. 7. 5) Okens Isis 1840.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1860, N:o 10.

— 488 —

att förvissa mig om förhållandet lades en liten smal, starkt fär-
gad halsfjäder i utspädd saltsyra och upphettades till kokning,
hvarvid färgen ganska fort upplöstes och fjädern blef hvit. Upp-
lösningen lemnade med blodlutsalt en ganska stark blå fällning.
En annan lika så beskaffad och behandlad fjäder lemnade med
kolsyradt kali en orangegul fällning. Nu undersöktes äfven en
nästan hvit fjäder af ett ofärgadt exemplar G. barbatus från
Egypten, och denna lemnade med blodlutsalt blott en ganska
ringa blå reaktion.

Då färgen på Skägg-gamens ägg beskrifves ganska olika:
hvit, hvit med bruna fläckar o. s. v., syntes det nu ganska vig-
tigt att lära känna ett sådant. Riksmuseum erhöll ett från Py-
reneerna, men detta var ej hvitt utan rostgult med några orediga
fläckar (Farbenanhäufungen). Åfven här härrörde färgen af
ytligt påkommen jernoxid, hvilket fullständigt ådagalades genom
anstäld kemisk undersökning. Det är således ganska sannolikt,
att fogeln värper hvita ägg (MEISSNER fann ett sådant fullbil-
dadt i ovidukten), men att dessa sedan under rufningen blifva
färgade. Åggen från Egypten, eller sådana trakter der fogeln ej
är färgad, äro sannolikt ständigt hvita.

Huru färgen kommer på fjädrarna borde på stället, der
fogeln vistas, undersökas, men det torde dock kunna förmodas,
att det sker vid fogelns badning i jernhaltigt vatten, samt synes
det sannolikt, att man efter fogelns mer eller mindre intensiva
färgning kan sluta till bristen eller tillgången på jernhaltiga käl-
lor i de trakter, som fogeln har bebott, men hvilket värde
denna färg äger vid arternas uppställning, torde lätt inses.

Gypaötus barbatus, L. BR., lär ej vara så starkt färgad
som G. occidentalis och finnes i Schweizer-Alperna.

Gyp. altaicus GEBLER, från Sibirien, skall vara blek och
torde således öfverensstämma med den egyptiska.

— 489 —

Kongl. Vetenskaps-Akademiens Extra Sammankomst

den 13 December 1860.

Sekreteraren föredrog de till den Letterstedtska Donationen
hörande Handlingar, med anledning af hvilka, och efter Commit-
terades tillstyrkan, Akademien beslöt att emottaga donationen
och aflåta tacksägelseskrifvelse.

Till ledamot af åttonde klassen kallades genom anstäldt val,
General-Consuln, C. W. O., Hr JACOB LETTERSTEDT.

Akademien beslöt, att genom telegram underrätta General-
Consul LETTERSTEDT om dessa, sammankomstens enda förhand-
lingar.

Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 17. N:o 10.

STOCKHOLM, 1861. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE.

METEOROLOGISKA OBSERVATIONER

ÅR

STOCKHOLM, 1860.
P. A. NORSTEDT & SÖNER,
Kongl. Boktryckare.

252 Oh

|

Meteorologiska Observationer på Stockholms Observatorium i Januari 1860.
= TS ---rd. .tDhlHNnnnm+-++<«[«jwÄÖ|h[hfnfnf'.c.ooBss"n"naR5'T"TSt"t.t.tt iöisto>nsstcs=tt!:2 tt T,=111I :: Ah DIS
j 9 1 o 1 v +
= [Dare ae s REL Ro Sn Thermometer. | Vindens riktning och styrka. Anmärkningar.
2 TT IR) II FI OIKT KIT ÖT Or RR CE
B | KL. 8 | Kl. 2 | KI. 9 KI. 8|K1. 2/K1. 9| Kl. 8 | Kl. 2 | Kl. I | Maxi- | Mini- Kl. 8 KIF2 KY SERA É 3
i f. m. | e. m.'|e. m. |f. m.je. w.le. m.| f. m. | €& m. | e. m. | mum. : | RT | em. SE So 2 ce. m|Kl. 9 e m.
mM— MZQ& mm mm mmm mm my mmmnnnnmrr7rnvvOiooo>wm mm mmmmpmmm m em mm mm OO HmmOrhMophmomOOOO—————— -.-X — —--—— > = 2 ? ? P?u 2 >
1 1252,391253,38 253,62] 1,66] 1,68) 1,69) + 1",0) + 1,2) + 1,5 + 3",0/ | | 8.S.0. 1 | Mul., tjocka Mul., tjocka — Mulet
2 | 250,46/249,271249,61| 1,70) 2,05) 1,82! + 1,6 + 4,01 -+ 3,3] + 5,0 10 Vd Mulet, snö Mulet Halfklart
3 |249,331/249,501250,611 1,91] 1.64] 1,42] + 3,0 + 3,4 + 0,4) + 5,1] 0,0| S.V V.S.V. I | Mulet, re Mulet Klart
4 1249,07|247,751246,64| 1,66) 1,91) 1,89) + 1,0 + 3,01 + dl + 3,6) — 1,5) St I S.S.O. 1 | Mulet, regn) Mulet, regn Mulet
5 | 245,54/245,40/245,711 1,93] 1,94] 1,84] + 3,61 + 3,7I + 27) + 4,0) + 2,11 S.S. S:.S.01 Mulet Mulet Mulet
6 |245,79/246,21/246,85]) 1,858|-1,83| 'L,72| + 2,8 + 2,4) + 1Läl + 3,8 + LOSS. | N.O. 1 | Mulet, regn) Näst. mulet | Mulet, snö |
7 |248,531/249,831251,49| 1,56 dd 1,53] + 0,11 + Ol + Ol + 2,0) — 0O,5/ N.N NS Mulet Näst. mulet Mulet
8 |253,70/254,65|255,101 0,92) 0,911 0,88) — 5,41 — 5,01 — 6,3) + 0, fö — 6,5) N.N V.N.V. I | Strömoln Klart Näst. klart
9 -1254,771255,871256,00) 1,40 1,97 0,85] — 0,2 — 4,81 — 6,6 0,0) — 8,01 V. VINVE Mulet Klart | Klart
1071 257,79/258;141258;711.0,791 0,98] 0,81) — 7,41— 5,4 — 7,6) — 4,21 — 92 V. Lugnt Klart Kl1., dimma | KL, dimma/]
11 | 259,47 260,12/260,46) 1,11) 1,22] 1,38] — 3,6) -- 28) — 1,4 — 1,0) — 8,1 N.V. I /Mul., dimma Mul., tjocka Mul., tjocka]
12 1260,64/260,56/260,641 1,201.1,391 1,33] — 2,7| —- 1,01 — 1,51 + 0,2 — 4,0) V. I Mul., dimma! Mulet Mulet
13 |260,68/260,74/260;92] 1,13) 1,12) 1,12) — 3,4] — JA — J5/— VA — ADS VA Lugnt Mulet Mulet Mulet
147 1260,84/260;86/260;91) 1:28) 14) LI =— 1151 = 02-30) 0,3 — 3.6 KHIUSSO Mulet Mulet Mulet
15 |260,261259,73/258,891 1,02| 0,96! 0,96! — 2,6|— 2,9) — 2,9) + 0,7] — 4,8! 9:8.0. I | S.S:0. 1 Mulet Mulet Mulet
16 |257,531256,021/255,27 | 1,13) 1,27) 1,41| — 2,61 — 0,81 — 0,8 0,0! — 5,11 8.8.0. 11S:S:0 1 Mulet Mulet Mulet, snö |
17 1255,291255,321255,31) 1,23) 1.26 1.401 — 2,01 — 1,4/ —-- 0,5 + 0,9) — 3,4! V.SV :V. I I V.S.V. 1] Strömoln | Näst. mulet Klart |
18 | 254,93/254,85 254,99) 1,44] 1,45) 1,31! — 0,6) — 0,8 — 2,0) + 0,1|— 2,2) V.S.V. I | V.S.V. 1 | V.S.V. I Mulet — |Mulet. snö | | Mulet, snö |
19 | 255,211255,44|255,56| 1,18) 1,2510,93| — 3,2/ — 231 — 5,7 — 0,5| — 5,8 Lugnt Lugnt |V.S.V. 1| Mulet, snö Mulet, snö | | Mulet, snö |
20 | 235,35 255,17 255,55 0,791 0,99) 0,81 7,4 5,2 per. 3,5/ SJU ANS EL Lugnt | V.S.V. 1/| Mulet, snö! Mulet, snö IMul.. dimma
| 21 |255,481254,891253,82) 1,08) 1,23 1,07] — 3,01 — 2,21 — 2,1 — 0,8/— 8,4 Lugnt |O 58.0. 110.S.0. 3 | Strömoln Strömoln | Mulet, snö
22 1 252,04/251,391250,94] 1,00 1,09/ 1,00) — 3,4| — 3,8] — 4,6|— 1,0) — 6,11 0.8.0. 0.5.0. 3 | 0.S.0. 3 | Mwet, suö | Mulet, snö! Mulet, snö
23 | 249,661249,451249,51 0,89 0,90/ 0,88 — 6,21 — 6,4 — 6,0] — 3,2! — 9,21 0.5.0. 3 | O.N.O. 2! O.N.O. I | Mulet, snö Mulet, snö; — Mulet
24 1248,971248,61/249,00 0,96] 1,10] 1,31] — 5,01 — 3,71 — HU — 201— BI NOA NO: sl Lugnt Mulet Mulet — /Mul., dimmal
235 | 248,66/249,02/249,52 1,66) 1,60 1,08) + LO + LÖl+ 121— 181 — 3,21. 8.0: 2-1 S8S0. 4 Lugnt | Mulet, regn | Mul., snösl.| Mulet, snö
260 250,15 250,421250,601 1,63] 1,64] 1,57) — 0,7] + 0,8 + 0,2! + 2,01 — 1,0) Lugnt |V.S.V.0,5| V.S.V. I Mul., dimma/Mul., dimma! - Mulet
27 1250,691251,491252,051 0,89] 1,11/ 0,97| — 4,9] — 3,61 — 5,1 + 1,01 — 5,4) V.S.V. I | V.S.V. 1 | V.S.V. 1 | Klart Halfklart Mulet
28 |250,751250,17 249,54 1,48) 1,48| 1,62] + 0,5] + 0,7] + 1,2 + 1,81 — 5,2) SS:0. 21SS.0. 21 S.S0. ST Mulet, snö | Mulet, snö | Mulet, snö
20-1-:248,98/ 240,48 250,53] 1512/:1, 251 0:97] — 2,6) — 1,81 — 453) + 146] — 5,0). SL IS:SV. ASS VIL | Mulet | Mulet | - Mulet
: 249,931249,63 249,07) 1,21 1,48] 1,56] — + 1,0 + 0,7] + 2,01 — 7,1) OO. 1 Sr 8:S:0: fe snö | Mulet, snö | Mulet, snö
248,94/249,90/250,53) 1,57 1.03) 0,84 — 4,2] — 5,9) + 1,5|— 5,9] SS. 1 V.S.V. 11 V.S.V.1| Muet | Mulet Mulet
le Fa å
2200/259,08 253,18 åk Nederbörd = 1,348 dec.-tum. må

SON SI RR WAR

63/252

Barometern red. till 09. | Puktighetstryck.
Dec.-linier.

Kl. 2/K1. 9

Dec.-linier.

251,02!4
7/253,19/25
254,89/2
250,32 24
247 ,31/2
5/244,.88/2

249,85

57/249,69/2
7/251,16/2
252,37 2
253,9912

258,5912
5200,01
61256,1112
252 4912

253,75/25
254,13/2
5/247,66|24

246,9512
252,021/25
255,92
51255,95
51257,34
3 51257,5 [54

255,38
249,13
41249,53
250,5

-— mm 2 2 2

ET le

fm

Thermometern
Celsius.

KISBI-KT ISA Kl
£ Ne Me 8;

0",0| + 05,6) + 0",5
ÖF -0L

FT

Thermometer. | Vindens riktning och styrka.

FERSYg e.

FUEL

|

SRNNOSRWR ST

I

-—

SS:
=

— = a 2

odd

= AD RA

Cm möOmOD-—-» 22

RR

2 ÖN SO SLE ND It OEN N Ut ST 00 NN It OT
00 nh a UD AD AE ND LD OtO0 OO OS RA 00 NI LV NAD

NV NOD TDI WN
VR KE nn NE

<S
S

SNOOP RORWN
PRENSA CAORATBER
-—

=

SER VARE SN

Nn WW

cv

dd

—
SE

Ad
—

oc

od

SSE-CSCSC--CHRO--COCDSSS

SS

ST

= — fä

70/252

0.

=
6! — 2,2] — 1jål —
,5]— 3,4/— 8,8| —
a ER 1,0] gr 0,2 SI
,6| — 1,4/ — 8,6) +
2,81 —15,0| —17,3) —
—19,6| —16,0/ —19,8/ —

14,2] — 5,8 3,3
+ 0,21 + 0,2) — 3,6) +
5,2) — 3,3] — 5,4 —
6,6) — 4,6) — 2,3/ —

152 2,0 1,5
10 + 1,2 + 0,1 +
+ 0,1 +

=6",27

SS

SN CRVRWEOTC-ROCN-OS-—-NT NIO Rp > me a

e. m.

z250
SA

20

FANA

NR ee AD

204020

=

V.S.V. 1 |
NAR SA
V.N.V. I |
SNR
QS
S.SOF21

Lugnt | Mulet,
EON NN ES AE AN EEE

Nederbörd = 0,452

Näst. klart
Mulet, snö

Halfkla rt

Näst. mulet

Halfklart

Mulet, snö
Mulet

Näst. mulet
Näst. klart
Mulet
Näst. mulet
Näst. klart
Klart
Mulet, snö
Mulet, snö
Klart
Mulet, snö
Mulet, snö
Mulet, snö
Halfklart
Halfklart

ö | Mulet, snö

Mulet, snö
N. mul., snö
Klart
Mulet
Mulet
I Mulet
Mulet
I Mulet
Mulet

snö Mulet

dec.-tum.

KLJÖSS" Ms

Anmärkningar.

Kl. 9 e. m.

Mul., dimma| Mulet, snö

Mulet, snö
Mulet, snö

Mul., dimma| Strömoln

Mnlet
Näst. mulet
Mulet
Strömoln
Väst. mulet
Kl., norrsken
Mulet
Mulet
Klart
Mulet
Mulet
H:kl..norrsk.
K1., norrsken
Klart
Mulet, snö
Mulet, a
Mulet
KL norrsken]
Mulet
Näst. klart
Näst. mulet
Mulet
Mulet
Mulet
Mulet

Meteorologiska Observationer på Stockholms Observatorium i Mars 1860.

; :

—— ===

0 ot RA NMhop -

3 NNE te Aa ; ROSE SS dS Thermometer. | Vindens riktning och styrka. Anmärkningar. |
EB | KL 8 | KL. 2/ KI. 9 K1. SIK1. 2/K1. 9| Kl. Kl. 2 | Kl. 9:| Maxi- | Mini- | KI. 8 14 ER Kl. 9 KL. 8 £ | 2
S FEN Ke: i KeA fs IN): 6. 1M:|6; 0] f MM | Ce, Ma | Ce, TA; | mum. mum. fm: e. m. e. m. "KE Nam Bly keR ar mm,
1 1 253,00/254,10/255,24| 1,32 1 5,8 6",0/ N.N.V. 1 | O.N.O. 1| N. 1 Mulet, snö | Mulet, snö |
2 1256,39/257,091257,71) 0,80) 0,921 0,84 7,0) 5,8] — 6,8 8,3| N.V. 1 | N.N.V. 1IN.N.V.1 Mulet | Mulet | Mulet
3 |237,75 257,55 | 257,37 | 0,90] 1,28) 1,13] — 6,4 — 1,7] — 3,4 5,01S.S.V. 0,5] V.S.V. 11 S.S.0. 1 Mul., dimma! Näst. mulet Mulet
4 1256,55125 225,08) 1,05) 1,17) 1,17] — 2,8 + 0,4 — 2,2 ,51S:S.0. 0,5) S.S.0. 1 | 8.8.0. I N. mul., snö | Mulet Mulet
5 |254,511255,23/255,94| 1,10 1,11 0,95) — 1,81 -- 3,1 — 5,0 31 0.S.0. I | O.N.O. 2 | O.N.O. 2 Mulet | Mulet Mulet
6 |256,861257,25/257,63) 0,90 0,89/ 0,94] — 5,7] — 4,01 —- 5,5 71 O.N.O.1 | N.O. I I N.N.O. I Mulet, snö | — Mulet Mulet
Z 257,2 255,95 1256,131 0,56 1 0,86) 0,65] —11,0| — 6,5) — 9;7 | N.N.V. I | V.S.V. 1 | N.O. 0,5 | Näst. mulet | Halfklart | Halfklart
8 257,24 257,27 257,06) 0,66) 0,81| 0,74| — 9,6/ — 6,8) — 8,3 SI N.N.O. 2 d N. 3 | Mulet, snö | Strömoln Mulet, snö
9 -1256,301255,601/255,141 0,79) 0,79) 0,64|/ — 7,9) — 7,4) —10,3 —10,5| N. 3 I N.N.O.3/N.N.O.? Mulet, snö | Mulet, snö | Halfklart

| 10 | 254,14/254,051253,921 0,65 0,911 0,951 — 10,1] — 5,01 — 3,0 RSS NGT NO ITIEN:OEd Mulet, snö| Mulet, snö Mulet, snö |
11 | 252,95/252,63/252,54] 0,89) 0,95 0,79) — 6,21 — 5,4/ — 7,8 — SZ NN.O.A1 |O.NO:2 IO.N.O:; 1 Mulet, snö | Mulet, snö | Mulet, Snö |
12 | 251,991252,28/252,65) 0,72) 0,90 05681— 901 — 6;0l— 92 —I1,1/ N.N.V.2] N. 1 INN.V.A|N. mul., snö | Mulet, svö |H:kl.,norrsk.|
13 1252,621252,82 253,181 0,63| 0,97) 0,81| — 10,0) — 5,1 — 7,2/ —10,2/S.S.V. 0,5) V.S.V. 1 | V.N.V.1 Mulet Mulet | Näst: mulet
14 253,66 253,08 253,89] 0,84 1,35) 0,97 | — 6,4/— 0,9) — 4,8 — 11050). Lugnt |O:S:07 41 O:N:O, [| Strömoln Strömoln | — Klart
15 1253,60253,98/254,61) 1,34] 4,62) 1,27) — 1,2 4- 1,2 — 2,11 6,01 0 8.0. 11 S5.0: 110.S.0. 1 | Mulet, snö Mulet | Mulet, snö |
16 |254,78/ 255,07 255,98) 1,13) 1,11) 1,08] — 4 MN AR 21 0.5.0. 1 | 0.N.O: 11 O.N.O. 1 Mulet Mulet | Mulet, snö |
17 |256,12/255,80 256,06) 1,11] 1,23) 1,01] — 3,6 — 0,8 — 1,6! | 6,0) S.S.0. 1 1 S:2 | Mulet, snö| « Mulet | Mulet |
18 1252,96 251,96 252,00) 1,44 1,68] 1,63! + 0,6) + 1,2 + 2,5 dl; SA 2 SV, I Mulet Mulet, regn/H:kl ,norrsk.|
19 1252 Se 252,86/253,62] 1,56) 1,58) 1,49] + 1,2) + 40 1,9 3,05. 0,5 1 S.S.V. 1] Halfklart | Strömoln |Näst. klart
20 | 253,26 253,46/253,19) 1,55) 1,78 1:62) -E NOR Bö a 0,1) S.S.V. I Vrid SIS Vag Mulet Mulet Mulet |
21 202 "06/2 52,32 251,44 1,63) 1,72] 1,66) + 25) + 28 + 1,0 1,0] S.S.iV.2 :V. 21 S. 3 | Mulet, regn | Mulet, regn! Mulet |
22 249,02 247,96 249,19 1,491 1,60] 1,54] — 0,2 + LO + LU 0;91 8.8.0. 3 0. 41 S.V. 3 | Mulet, snö | Mulet, snö Mulet

| 23 | 251,24/252,05 252,89) 1,54] 1,33) 1,02) + 2,3 + 4,4! + 2, 4) SV. see SSV Strömoln | Strömoln | Näst. klart
24 | 252 76 252,11 251,15] 1,47 | 1,47) 1,31] + 0,4) + 1,4] + 0,5 Tel. Ne FrLOÖSOA Mulet Mulet — | Näst. mulet
25 249.90 249,49 248,811 1,501 1,59] 1,53] — 0,4) + 0,4] + 0,4] TLONSOr3 0.2! 5.0. 1 | Mulet, svö | Mulet, snö |Mul., dimma
26 |248,67 248,7 1|249,27 | 1,46) 1,57) 1,35) + 0,11 + 1,0 — 0,6 01 NV: Ad Mio lh Ne sÉ co I-MiDletonsnö Mulet Halfklart
27 1|248,991249,15/249,20] 1,40 1,49] 1,44 — 0,2| + 2,2 — 0,4 01S.S.0. 1 | Lugnt |S.S.0. 1/| Mulet, snö Mulet Mulet
28 | 248,91|249,17/249,82| 1,53 1,83] 1,47] + 0,4] + 3,81 — 0,2 6) Lugnt Lugnt Lugnt | Mulet, snö Mulet Väst. klart
29 |250,49/251,23/251,53] 1,09 1,44] 1,21] — 3,8] — 0,4| — 2,4 OIV.N.V.0,5/V.N.V.0,5] Lugnt |Näst. klart Mulet Näst. klart
30.1 251,65/251,88/252,30 = Z,0/ + 1,01 — Lugnt |V.N.V.0,5 Klart Klart Klart

252,58/252,511252,20 — 5,0! + 3,8 V.S.V.0,5| Lugnt [0.5.0 1 4 Halfklart Klart
a 1 Nederbörd under månaden. .........

I regnmitaren qvarligga ande e

253,33

Barometern red. till 0?.|Fuktighetstryck.

Deec.-linier.

Dec.-linier.

K
RT e. m. If. m.je. m.le. m.| f.
250,70/249,75/248,55) 1,48 1,58] +
248,35/248,93 249,48) 1,95 1,78) +
248,11/247,94 248,36) 1,77 1,67] +
251,50/253,481254,93) 1,12 0,39 —
254,73/253,73/254,89| 1,091 1,13] 1,26] —
255,48/255,74/255,85| 1,20) 1,44) 0,64) +
255,95/255,77 255,39] 1,55] 1,46] 1,34] +
253,43 252,57 |[252,25] 1,57 | 1,75) 1,59) +
250,75/249,32/250,03' 1,88) 1,911 2,08) +
251,604/250,91 252,77 | 1,85 1,58 1,49] +
254,34/254,80 255,53) 1,60 1,65| 1,56) +
256,05 256,46 256,96) 1,61| 1,45) 1,40) +
257,37 |257,74/258,37| 1,28) 1,26| 1,28 +
259,7 1/260,77 261,37 | 1,40] 1,38) 1,25 +
261,901261,77 261,46] 1,36] 1,34] 1,32 +
261,42 260,92 260,38) 1,40] 1,27 | 1,17] +
259,80/258,89/258,04| 1,54] 1.48) 1,27] +
255,131253,80/253,87| 1,44) 1,39] 1,50) +
253,321253,17 253,01 137 VIA RAA
252,23/251,591251,37 | 1,47 1,64) 1,94] +
251,6 1/252,30/253,02 2,00] 2,07) 1,76) +
253,31/253,53) 1,86) 2,22) 1,80) +
253.26|253,29| 2.11 2,06) 1,95| +
254,09|254,81| 1,95) 2,03] 1,59] +
254,87 /254,68| 1,71) 1,89] 1,70] +
254,001254,80| 1,84 1,85 1,75] +
256,76|257,35) 1,86) 2,08) 1,70| +
257,97|258,34/258,84| 1,81| 1,54] 1,37 | +
259,231259,43 260,10) 1,65) 1,31] 1,44] +
260,42/260,20/259,87| 1,51] 1,46) 1.28] +
254,82/255,10| 1,61| 1,62 a
RR RR NS | NN
254,92 1,57

Thermometern
Celsius.

Kl. 2

e.m.

3

2

150 + 1,01 + 0,3
3,8] + 7,6) + 4,2
1,9) + 4,3 + 1,6
1,2 — 2,2 — 2,5
00) FAS)
2,0 + 7.5 + 2,1
4,1 + 9,4) + 4,0
2,61) + 6,7) + 2,7
4,4) + 3,0) + 4,2
4,2 + 5,8] + 1,6
2,01 + 9,4 + 2,2
2,6 + 82 + 2,5
L4l + 3,4) + 14
0,8 + 3,2 + 0,3
1,4 + 6,8) + 1,0
2,6) + 9,8) + 4,6
5,4| +13,6| + 5,0
6,0! +11,1] — 071
1,2) — 1,21 —" 1,6
0,3) + 0,8 + 3,2
4,6) + 7,6) + 3,8
Jil HI). Ne
6,2] + 5,4) + 3,5
3,3) + 4,8| + 2,7
1,4 410,5) + 3,6
5,8) + 4,7] + 3,7
3,6) + 6,2 + 2,8
5,8] + 11,4] + 5,8
5,7] + 9,2 + 5,4
5,4) + 11,9) -- 4,9
se

pm
=

Thermometer.

+ 3',9/ — 3,5
Eg SAND
+ 6,0 + LU
+ 2,51 — 3,01
+ 4,3/— 4,4l
+ 9,2 — 1,4
+10,0 0,0
+ 13) + 07
+ 6,51 + 0,8
EEE a
+10,3/ — 1,9
+ 9,0 — 0,5
+ 4,0 + 0,8
ERÖ 00
+ 7,1| — 3,0
+11,01 — 2,0
+14,01 + 1,0
+13,0/ — 0,5|
+ 1,0 — 2,2
AND
+ 9,0 + 1,4
+ 8,0 + 1,0
+ 7,5l + 2,0
+ 6,9) + 21
+10,9/— 1,1
+10,8| — 1,0
+ 8,9| + 0,6
+12,0/ — 0,1
+11,5) + 0,3
+12,3] + 0,3
+14,0| — 4,4

d. 5:te

Vindens

8.5.0. 1
Lugnt
Lugnt
Lugnt
N.N.O. 2
O.N.0.2
Lugnt
S.S.V. 0,5
Lugnt
V.S.V. I
N.O. 3
N.:0.-2
0.5.0. 1
O:N.O. 1
OR?
V.S.V. I
Lugnt
S.S.0. 0,5
N.N.O. I
N.N.O. 1
N. 1

Lugnt

| 0.5.0. 2
SMA
SSM
IN.N.V. 2?
IVISaV Te
Lugnt
SVE
S.S.V.1
0:S:0; 11
Lugnt
S.S.V. I
'0.N.O0.0,5
N.N.O. 2
O.N.O0. 2
0.5.0. 1
I V.S.V. 1
5.0. 1
| Lugnt
N.O. 3

0.5.0. 1
S. 1
S.S.V. 1
NED

Lugnt
S.S.V. 0,5
0.S.0. I

Mulet
Mulet
Mul., dimma
Mulet, snö
Näst. klart
Näst. klart
Klart
Näst. mulet
Klart
Strömoln
Kl., dimma
Halfklart
Mulet
Mulet
Klart
Näst. klart
Näst. klart
Halfklart
| Mulet, snö
Mulet, snö

| Mulet
| Mulet, regn
| Strömoln
Mul., tjocka
Kl., dimma
| Halfklart
Näst. mulet
Klart
I OKlart
le Klart

Mulet
Näst. mulet
Mulet
Mulet, snö
Halfklart
Halfklart
Näst. klart
Näst. klart
Mul., dimma
Mulet
Halfklart
Halfklart
Mulet
Klart
Klart
Halfklart
Näst. klart
Näst. mulet

Mulet, snö | Mulet, snö

Mulet, snö
Strömoln
Mulet
Mulet

Mulet, snö
Näst. mulet
Mulet
Klart
Näst. mulet |
Näst. klart |
Näst. mulet
Halfklart
Mulet
Näst. klart
Klart
Mulet
Mulet
Klart
Klart
N-.kl.,norrsk.
Halfklart
| Mulet, snö

Mulet
Näst. mulet |
Mulet
Mulet, regn

Näst. mulet | Näst. klart

Strömoln
Mulet, regn
Mulet
Strömoln

Klart
Klart

Nederbörd = 0,442 dec.-tum.

Näst. klart
Mulet
Näst. klart

Klart
Klart
Klart

Meteorologiska Observationer på Stockholms Observatorium i Maj 1860,
EE AEA ————— "= "0

A M 0 4 Nn AR
3 Baromeer sen gu or. 2 SE RASA Reno Eee :v Thermometer. | Vindens riktning och styrka. Anmärkningar.
=E > 7 a. Er
= | KL EK 2| Kl VIK. SKL 2/K1. 9) Kl. 8) Kl. 2 | Kl. I | Maxi- | Mini | KL. 8 Kl. 2 datan a | S |
: f. m. | e. m. | e. m.|f. m.|e. m.le. m.| f. m. | e. m. | e m. | mum. | mum. fm. e. m; e. m, KL. Sf. m.|KLl. ? e m.Kl 9 ee. I
mn MM MM — > ? ? 7- &r Cr17 o|oo— —— —— — - —.-— ——A— !Ä
1 1258,89/257,811257,35) 1,73] 1,851 1,60) + 7",4 +! 4 + 2",0/ V.S.V. 1 | V.N.V. I | Lugnt | Strömoln | Strömoln | Näst. klart |
2 1255,80/255,401255,70) 1,86 1,63) 1,42] + 8,21 4 + + 2,61] N.N.O. 1 | N.N.O.2|]N.N.V. 1 | Strömoln | Strömoln | Klart |
o | RIDGIRIN 1 1,55] 1,20] + 3,4 + Tr Sj —! 0,21 NINO LT | NINO: TI NORA Klart | Klart | Klart
AP Ear BA I 1.57 | 1,83] 1,07) + 5,8 + + se — 0,5! S.S.V. 11 O.N.O. 1 | V.N.V. I | Näst. mulet Mulet | — Klart
5 |250,16/249,46 1,34) 1,33 1,66 + 3,4 + + + 8,2 — 1,0! V.N.V. 2! V.N.V. 2 | N.N.V. 2 | Näst. mulet | Strömoln Mulet |
6 1250,301251,021251,13| 1,67) 1,71) 1,74) + 1,4 + + + 5,9) + 0,3) N.N.V. 2] NNV:2] V. I | Mulet, snö Mulet, snösl.| Mulet |
7 |251,401251,83/252,17| 1,35| 1,36) 1,21] + 3,0 + + + 7,5 + Fr V.N.V. I | Näst. mulet | Strömoln Klart = |
8 252 ,76/252,87 1,51/0,99] 1,47] + 3,4 + + + 10,0 — 1 S. 1 Klart? "> | ooKlart! | OKIareT
9 4,23 1254,28 1,961 1,62] 1,79) + 7,9) + + + 12,0! + S.S.0. I | Halfklart Strömoln | Näst. mulet
10 RS 11253,02 lea 313,09) 1,85] + 7,6 + + + 13,9 + V.S.V. I Näst. mulet! Mulet, regn; Klart
Tid: 1:52, 31e 0253-04 | 2,02) 2,21 1,88] + 7,6) + + + 14,6] + Lugnt | — Klart Klarts/ >) Klart)
12 | 252,451251,78 12,70! 2,56 2,22) + 8,0 + + + 9,81 + N. 1 - Mul., dimma! Muwet, regu! Mulet
131 253,87 254,13 254,04] 1,90) 1,91] 1,99) + 3:4] + + + 5,2] + O.N.O.1| Mulet | Mulet |Mulet, regn
14 |254,84/255,25/ 255,63) 1,68) 1,94) 1,47| + 1,2 + a + 5,0| + O.N.O. 1| Mulet, regn Mulet Mulet
15 255,85 / 250,04/256,191 1,55 1,58] 1,39 + 3,2 + + + 6,2 + O. 1 Mulet Strömoln Mulet |
16 |256,23/255,98/255,84| 1,36) 1,51| 1,44] + 4,7| + + I + 9,7 + 0.5.0. I | Näst. mulet | Strömoln | Näst. klart |
17 1255,08/254,81 254,75) 1,76) 1,90] 1,06) + 5,7) + + + 10,0) + / O. 1 | Näst. mulet | Mulet Mulet |
18.1 254,96 255,04 255,60) 1,73] 1,96] 1,96! + 7,8) +! + +14,7| + 1,6 Böght S.S.0. 1 Klart Näst. klart | Näst. klart |
19 1256,18/256,18/; 1,83] 2,47 + 10,6) +! + +14,6! + 2,01 8.8.0. 1 | Se Klart Klart: "| OKIasev
20 | 256,56/256,36 2,79| 2,74| 2,55] + 14,5) +18,3) + +19,0! + 5,0! S.8.0. 1 SBN Klart — | Näst. klart | Halfklart |
21 68 51 2,86| 3,30) 1,99] + 10,4] + 11,4) + + 14,3) + 8,0] Lugnt Lugnt Mulet |Mulet, regn| Näst. klart |
22 30 2,01 2,13] 2,11) +10,4| + 14,6] + +15,8) + 6,0 N. N.O. 1 S. 1 | Näst. klart | Näst. klart | Halfklart |
23 51252,89 260. 30 2,57 | 2,81 | 3,34] + 9,0) + 8,6] +12,1) + 12,9) + V.S.V. 1 | Mulet, regn! Mulet, regn) — Mulet
24 |1251,481251,241251,02| 3,13] 3,491:3,35)] +10,8| + 13,1] -F11,61 + 16,4] + Lugnt Mulet -|Mulet, regn) Näst. klart
25 |250,241252,06 253.30 2,511 2,22] 1,85] F 9,01 +11,7! + 9,8 +13,7| + V.N.V. 1 Mulet Strömoln | Näst. klart |
20 |& 252,79 252,38) 2,16) 2,651 2,53] + 12,0) + 15,8] + 9,5) +17,2) + 8.S.0. 1| Näst. mulet | Halfklart | Näst. klart
21 251,021/250,85| 2,71| 2,84| 2.96] +11,6| + 14,8) + 10,3! -- 15,6! + 5,0! 0.N.0. 2 .S.0O. 3 | Halfklart | Halfklart Mulet
28 250,86, 251,41| 2,89| 3,78) 2,66) + 9,0) + 14,3) + 7,8 +16,2! + 6;8| O. 1 . 1] Mulet, regn | Näst. mulet Klart
29 DIR LÖD SAR 4 2,821 2,88) +10,2| + 15,3! +10,1) +17,6) + 6,2) 8.8.0. . 1] Strömoln | Näst. mulet | Mulet, regn
: 253,771254,12) 2,75 +1 + 9 / + 7,0 . 1 | Näst. mulet Klart | Halfklart
ARE 252,45) 2,83] 3,09 +1 + LA . I | Näst. mulet | Mulet, regn Näst. mulet
Måna- 3/253,65/253,72| 2,13] 2,25] 2,03) +7,56|4+10,07| +6,77|+19",0/— 1",0
den SSA AMRA SYVSEA INN mn ema EEED: d 20:d 5:t
253,70 2,14 +70.35 "EFG Ge AR

Rd a

"unge

Rev

=

00 NM

10

NE SP

LA

Barometern red
Dec.-linier.

Kl. 8
fm.
252,02
251,01

253,48/2

253,83
254,12
200; a
2 5,53|2
254 82
232, 29/2
25206
250,80!
252,40]
255,06
254,95
254,30
254,10
254, 40

253, 21

253.622

rag 25

både
251,29

[RA

251,87

| 250,74

251,96

Kl. 2
Be: sm;

252,44
252,88
FJD
253,76012
254,70
200501

90 29
254,07

JA
251,79
251,18
253,23
254,92
254,70
254,17
254,18
254,30
253,2 21

3,49

UNGE FORE CE CE Et a a ORD LO
Or Or OSLO SSG ARS
(Si
oc
-—

"till.09:

e. m.

200,2

253,93 3,
3,78
255,33 2,5

+

235,64
255,49
25262
252 32

252,32

F

uktighetstryck.
Dec.-linier.

Thermometer
Celsius.

n

I Jun!

1860.

Thermometer.

Maxi-

MA

KÖ
=S
we

2,89
SPI
2,03
4,30
4,73
NL
4,44
6.28
Ko
SD
4,28
4,17
4,06
4,05
4,29
2 2,47

Ste
Md
'

St OTO KO >

ur NI Oc = 00
NN &
badkadkad

Oc 00 & Ur OD NIO OA

=

ödla

4

ANAR

=

Re

—
&

STDMNRA
=
u

Cd
vw
S

2

wo

OP RS NS UD I IWAN NINE VE I RR
NN

vv
HR Ae

410,8| + 12,6
+12,4| +16,2
+15,4| + 18,5
+ 7,0| +10,4
+ 10,4] +13,3
+ 12,4] +17,2
21952 + 122
+11,6| + 15,0
+13,.1 +11,7
+12,7| +13.4
+411,7| + 16,5
+14,4 +15,8
+ 18,2) + 21,4
+20,4/ +18,6
+18,3 + 21,1
+20,8) +23,2
+19,0|/ +18,2
116,6) 20
+14,0| +17,8
419,8) + 17,6
420,01 + 19,0
+15,8| +19,6/
+ 17,4] +22,2
+20,4| +22,8|
+18,0) +17,2|
+ 15,0) +19,4
fär ELO:
4-13,2) + 16,0
+12,2 +1
LT

Oc a ne OC a SR 00 —

3 AS AD rn DE SEND

Mini-

Vindens riktning och styrka.

+ 8',8| O.N.O 11 O.N.O. 1
+ 87| Lugnt |O.N.O. I
TO) NSL SONORA
+ 8,6] Lugnt (OR
29ÖNR NIA FÖNEORd
0083 NO] NI055
+ 4,9) Lugnt SVS
ERE SISO O:NOL
+ 7,2| V.S

+ 9,5

+ 8,61

+ 9,5| 2)

+ 7,8 11S.S.
+11,6) $:8:0. 1 | 8.S.0. 2
=13;0O,S:0AL NON
+ I 0.Si0. 2
ar O.N.0.2
+1 AL
+111 .S.0. 1
+ 13,0 Hvad
+11,1 : 8.0: 2
FU SSNILVSSNAL
+ 12,2) S.S.V. 1 | V.S:V. 2
LOSSNA I SIST
+14,1| Lugnt |0.S.0. 1
FAT ÖST ASKA
+ 10,3) V.S.V. 3 V.S.V. 3
+ 11,51 V.S:V: 2] V.SN.I2
str LÖN SIS AV el VÄSEN
+ 8&7|N.N.V. I | O.N.O. 1
+ 4,9|

d. 7:de

Anmärkningar.

O.N.O. 11 Näst. mulet | Näst. mulet
N.N.0.0,5| Mulet, regn! Strömoln
Lugnt Klart Strömoln
Lugnt Klart Klart
O.N.O. I Mul., dimma Mulet
jä 5.0.0,5 Strömoln Strömoln
S.0711 Klart Strömoln
N.O.1| — Klart Näst. mulet
SIVA 1| Strömoln Strömoln
20 1 | Strömoln | Mulet, regn
VN. 2 | Mulet | Näst. mulet
| NER I Mulet Strömoln
8.5.0. 1 Klart Näst. klart
0.S.0. 1 Klart Klart
0.5.0. 11| Strömoln | Strömoln |
0.8.0. 21 — Klart Klart — |
O.N.O. I Klart Näst. klart
0.5.0. 1| Halfklart | Mulet, regn
O.N.O. 1| Halfklart | Näst. mulet
5: 0,5 | Mulet Strömoln
Sad Klart Mulet
S.S.V. 1! Strömoln Mulet
V. 1 | Strömoln | Strömoln
S.S.V. 1 | Näst. mulet | Halfklart
8.S.0. 0,5| Näst. klart | Strömoln
V.S.V. 1| Näst. mulet Mulet
VR Strömoln Halfklart
Sd Strömoln |Mulet, regn
SSNad Mulet Strömoln
N.N.O. I Mulet Mulet
Nederbörd = 1,774 dec.-tum.

Kl. 9 e. m.

Näst. mulet
Klart

Strömoln

Strömoln
Mulet
Klart

Klart

Mulet, regn

Näst. mulet

Mulet, regn|

Strömoln
Klart

| Näst. klart

Klart
Strömoln
Klart
Klart
Halfklart
Strömoln
Klart
Näst. klart

Mulet, regn |

Halfklart
Strömoln
Näst. mulet
Mulet, regn
Strömoln
Mulet, regn
Strömoln
Mulet

Baden akt z
väta NEDAN Jr förr 3

I

Meteorologiska Observationer på Stockholms Observatorium i Juli 1860.
SNES AEEA—————— ——L — LL ]

NY AG :
z BETONA NEG or ite SRA SENAST Thermometer. | Vindens riktning och styrka. Anmärkningar.
EE "VI 2 I VI 9 I VI QQ IK1 KIVI III Öl VI 8 | vi | viI lr OSV
B | KL. 8 | Kl. 2| Kl. 9 J|K1. S|KL. 2/K1. 9| Kl. 8 | KL. 2 | Kl. I | Maxi- | Mini- | Kl. 8 Kl. 2 Kl. 9 | 3
? f. m. | e. m. | e. m. |f. m.je. m.le. m.| f. m. | e. m. | e. m. | mum. | mum. | f. m. ee M. e.m. 8 f. m.|Kl. ?.e. m.|Kl..9 em.
"Hd |OHL HR BED ON 053 073.280 70) 5 04 - TIS NR I 10.8) 1905) a dn ÅN Nov dö NON vg | RH | RE ad RES
1 |252,54/253,27 253,07 | 3,28) 2,79| 2,94 +11",5 +11",8 + 10",8| +13",5| + 9",6|N.N.V. 1 | N.N.V. 2 | N.N.V. 1 | Mulet, regn Mulet Näst. mulet
2 |254,94/254,86|254,46| 2,32) 2,47 3,07 +12,6 418,0! +12,2| +18,6) + 9,8) N.N.V. I | N.N.V. 11 0.8.0. I Klart Strömoln | Halfklart |
3 |253,42/252,49/ 250,77) 3,68) 3,61| 3,48 +16.2) -+19,5| + 12,2! +21,4 + 11,41 8.S.0, 1 S. 1 S.S.V. 1 | Strömoln Strömoln | Mulet, regn|
4 1249,65/249,591249,51 2,80| 2,78 3,09) +10,3) +11,2 + 10,0) + 13,0) + 9,6| N.V. 2 | V.N.V.3| N.V. 3 Mulet |Mulet, regu|Mulet, regn|
5 1250,771251,521251,741 2,87) 2,80! 2,81] + 9,5 + 9,5l + 9,4! +12,0) + 8,9/ N.N.V.3 | N. 2 N. 1 | Mulet, regn! — Mulet Strömoln
6 |251,291251,621251,85| 2,86) 2,721 3,06] + 11,4 + 12,4| +11,2| + 16,0) + 7,0] NN.V. 2! N.N.V. 1 I N.N.V.1 | Strömoln Strömeoln | Näst. mulet
7 |1252,08/252,96/253,43 3,221 3,11] 3,09] + 10,6 120 + 13,4! +15,2| 410,0) N.N.V.2] N. 2 |N.N.V.1 Mulet, regn Mulet Strömoln
8 |254,24/254,411254,87 | 2,65 2155 5| +12,7| +15,8| +12,2) +17,4| 410,0) N.N.V.1 | N. I IN.N.V.1 | Näst. klart | Strömoln | Strömoln
9 1255,321255,411255,241 2,76) 2,87 | 2,82) +13,2 +19,0| +15,2| + 19,8) +10,0] N. 1 Nard VAD Klart Strömoln Mulet
10 | 255,29 255,47 250,47 | 2,92 3,421 2,64] +14,7| +17,5| + 16,6) +19,3| -- 12,2] N.N.O. 1] N. 1 Lugnt Strömoln | Strömoln Klart
11 |255,66/255,35/255,36| 3,33) 3,22| 3,43| + 18,5) +24,0] + 18,0) + 225,3 +10,0| Lugnt |V.S.V. 1] Lugnt Klart Klart Klart = |
12 | 255,58/255,821256,041 3,13| 3,351 3,21| +18,1| +20,81 +16,3 +21,5| + 12,4 N.N.O. 1 IO.N.O.1,5 Lugnt Klart Klart Klart = |
13 |256,04/255,97 256,56| 3,11) 3,06) 3,15) +18,2) +19,4| + 14,4| +22,2 + 11,1! O.N.0O. 11 O.N.0.2| 0. 1 Klart Klart Klart = |
14 1256,70/256,83/256,881 3,29 3,341 3,55] +17,0) +20,4| +15,5| +21,7| +10,0) 0. 1 0. 2 10.S.0.0,5] — Klart Strömoln | Näst. klart |
15 1256,901256,951256,821 3,59) 3,241 4,05) + 18,6) +21,4| +16,2| 422,0 WL OST (OR OSOTT Klart Klart Näst. klart |
16 |256,291256,19/255,97 | 4,67 | 5,08 4,68) + 20,6) +25;8| + 19,0) + 26,2] + 12,11 0.8.0. 11 8.S.V. 118.S.0. 0,5) Strömoln | Strömoln | Näst. klart |
17 1|255,90/255,74/255,56) 5,40| 5,18) 4,44| +22,4| + 25,0) +19,2| +27,0| + 15,5) 8.8.0. 1 Sid Sv Näst. -klart | Strömoln Klart
18 1255,481255,27 255,03] 4,33] 4,53 4,28! --22,6| +25,8| + 19,0) +26,8) +15,5| 8. 1 Si 1 S: 0,5 Klart Strömoln Klart
19 1 254,84! 254,36 254,021 3,97 | 3,85| 4,37 | +23,8| +26,8| +19,6| +27,7| +15,3| 8.S.0. 1| sS. 2 Lugnt | Näst. klart | Näst. klart | — Klart
| 20 1253,30/253,09/253,42| 4,65| 5,76) 5,02] +23,8| +26,6| +18,8| +27,6| + 16,0) 8.8.0. 1| 8.0. 1 Sä Klart Strömoln | Klart |
21 |253,48 253,60/254,19| 4,97] 4,26| 4,20| +18,0| +22,0) +18,4| +23,0| +16,2] 8. 1 S. I | V.S.V. 1 | Mulet, regn! Strömoln | Näst. mulet |
| 22 | 253,94/254,00/254,26| 3,88| 3,31] 3,82] +17,6| +21,6| +18,4| +23,2| +14,9| V. I V. 1 [I V.S.V. I | Näst. klart | Näst. klart | Strömoln |
23 | 254,33 253,95/253,75] 4,41 | 4,191 4,20) +20,4] + 21,8] + 17,2) + 23,4] + 14,6) S.S.V. 11|8.9.0. I | SI. 1 Halfklart | Halfklart | Strömoln
24 | 253,91 253,981253,941 3,60) 3,28) 3,79) + 18,6] -+21,9| 418,11 + 23,2] +13,6| 85. 1 V.S.V. 0,51 V.S.V. 1 Klart Strömolu | Halfklart
25 |253,691253,411252,99| 3,43) 3,33] 3,19 8) +21,01 +17,4) +23,2) + 13,5! N.N.O. 1 | O.N.O. I | N.N.O. I | Näst. klart | Strömoln |Näst. mulet
26 | 2351,751251,41 251,14 4,501 4,91| 4,72 +18,6| + 17,2! +21,0| + 13,0] N. 2 |O8.0. 11 5.S.0. I | Mulet, regu| Mulet = |Mulet, regn
hå 252,29 252,7 11252,74| 3,74| 3,88) 3,70 +21,21 + 15,7! + 22,0] +13,4| V.S.V. 2 | V.S.V. 11 S.S V. I | Strömoln | Strömoln | Halfklart
28 | 252,721252,96 253,34] 3,33) 3,40| 3,61 +19,7| + 15,2! +21,4| +12,2] VV. 1 I V.S.V. I | V.S.V. 1 Klart Strömoln Klart
29 | 253,90 253,92/ 254,21) 3,52| 3,34] 3,19 + 20,21 +16,0| + 22,5] + 11,4) S.S.V. 1] SS.V. I | S.S.V. I Klart Strömoln | Näst. mulet
30 | 254,10/254,29/254,281 3,86) 3,19) 3,29 5,0 Lugnt |V.N.V.2] N. 1 | Näst. mulet | Strömoln Klart
31 |253,77 253,29 253 3,18] 2,78) 2,05 N. 2 |O.N.0:0,5] — Klart Strömoln | Näst. klart
Måna-(254,00/254,02 3559-353

den

10

ATA red, till 0", RATE FEAR

Thermometern

Thermometer, | Vindens riktning och styrka.

Deo,-linier, Dec,-linier, Celsius,

KI. 8 I KI, 21 Kl. 9 IKI, BJKI 2/KI1. | Kl. 8 | KL2 | KL 09 | Maxi- | Mini-
f. m, e, m. )f. m.le, m.le, m.) f. m. | e& m, | 6, m, | mum, | mum,
252,74/252,34 202,03) 2,62 3,041 3,82] 4+17",014-21",6|-+17",7 423,0) 4+411",1
251,31 /251,04/250,66 3,85 3,07) + 17,4] 419,8) 416,0 +21,6 1
249,7 1/249,381249,38 3,711 3,55) 416,0) +21,1] +15,)1 + 21,7 1
249,08/250, val 2.831 3,64] 414,8) 418,01 415,0 -+-20,2| + 1
200,19 20 3,86] 4,05) 416,6) 414,8) + 14,8 + 20,0) +1
250,96 42 ä0 3,42) 3,45] 416,8) + 12,11 +14,9 + 18,2 +1
253,401252,991252,7! 4,69| 416,41 420,6] + 16,6) 421,5 I
253,071254,041253,77 3,27) 3,28] 415,5) + 16,5) + 11,3 + 19,2) 411,0
203,04 253,72 SN 3,62 3,71] 414,4] 418,5] + 14,2] +21,0) + 9,9
203,76 h 4,13) 418,4) 419,6) +14,8) + 21,3 4 13,0
254,26 3,49] 415,2! + 18,6] + 14,2) 420,0 +11,7
254,3: 3,32] 4 14,8) + 13,4) ++ 13,5) +18,4 + 11,0
203,00 3,93) 415,4) +20,1] + 14,4] + 21,7 + 10,7
202,34/252,72 1 3,85] + 14,8) 416,8) + 14,4] = 18,4] + 12,5
254, 121253,74 4,19) 416,4) 419,1) 416,0) + 20,0 + 12,1
253,49/254,281204,81 3,98) 4 16,01 4 19,6) 416,61 + 20,8 413,1
255,13/255,381205,30) 4,12) 3,71 4,2 + 14,4] 420,0) ++ 14,9) +21,0 + 12,2
254,061251,80 263,2 20 37) + 18,5) 4 18,5) 4 13,4) + 20,8) +13,0
254,21 254,17 253, 3.85 415,5) 418,4) + 14,4) +20,1) ++ 10,2
253,091252,991253, 3,731 416,0) 418,6) +13,6) 419,1 + 11,7
203,83 254,011254, 5 3,77 | +15,4) +19,3) +14,1) -++20,9 + 10,6
2053,201252,74/252,31 3,84) 416,2) +18,2) ++15,9) +18,7 410,9
251,091251,76/251,49 3,76 + 15,6) + 13,6) ++ 13,0) +16,3) + 9,9
250,441250,70/250,73 3.601) 412,0) +15,6| 4+13,1| +17,8 + 10,5
251,031251,61/252,57 3.37 414,1] 416,5) + 12,8) + 18,0 + 11,0
253,121/254,18/ 252,80 3,15] + 14,8) 416,5) + 13,6) +19,2 + 11,4
251,891251,85/252,18 2,98) 414,0) 415,8) 4+13,6) + 17,2 + 10),5
252,201252,08/ 252,21 2,72) 412,5) 416,2) + 13,0) +17,0) + 9,0
251,081252,12/ 252,25 2,85| 4-12,2| +16,2| +11,7 417,01 410,0
252,11/251,56/250,07 4,13) 415,0) 415,4) + 14,8) + 17,6] + 8,5
250,24/251,22/ 251,44 3,38) +14,7| --16,7) 414,1) +19,0) -++11,6
252,55/252,57|252, 60 3,69] 3,57] 3,64/415,38|417,60|4+14,3 + 23,01 ++ 8,5
RAA än — A | ww RR——

252,57 3,03 +14,98 FARA MIDUIAR

KI, 8
ft, m,

8,8.0, 2
V.N.V. I
Lugnt
N.N.O, I
O.N.O, 1
8.8.0, 1
N.N. V. 1
Lugnt
ON.O,
S.S.V, 1
0.5.0, I
Lugnt

Kl. 2

0, Mm,

0,5.0, 1

VE vVAl
VIS a
8.0, 2
V.SV. 1
O.N.O, 2
S,5.0, 1
VIS Ve
ONDA
V.N.V.1
5.5.0, 1
2
Te fy
S.S.V, 1
Sd
O.N.O, 2
ONO, 2
S.5,0, 2
080,2

Kl, 9
eo, M.
Lugnt

N, I
V.N.V.1

V.S.Vy, 1
S, 1
V.N.V.0,5
S, 1
Tu 6 |

N

ViN Vad

N.N.O, 1
NORA
fl
N.N.O, 1
an

Lugnt
NFO
Gr Al
OO, 3
0.5.0, 1
0.5.0,
8.5.0;
S,.S.V.
V.S.V,
V.B.V.
5.5.0,
B.5.V; 1

2 AR NR

Nederbör

Anmlrkningar.
RAN O Ren rnrrr AAA

8 f. m,

Niiat, klart
Klart
Näst. mulet
Strömoln
Nilat. mulet
Mulet, regn
Klart
Strömoln
Strömoln
Strömoln
Strömoln
Mulet
Mulet, regn
Mulet, regn
Niiat. mulet
Strömoln
'Tjocka
Klart
Strömoln
Nlist, mulet
Klart
Niiat, mulet
Mulet
Mulet, regn
Niial, mulet
Niist, mulet
Strömoln
Niial, mulet
Strömoln
Halfldart
Niiat, mulet

Kl,

Strömoln
Strömoln
Strömoln
Strömoln
Mulet, regn
Strömoln
Halfklart
Mulet
Strömoln
Niiat, klart
Strömoln
Mulet, regn
Niiatl, mulet
Strömoln
Mulet
Niiat, klart
Strömoln
Mulet, regn
Strömoln
Niiat. mulet
Niiat. mulet
Niist, mulet
Mulet, regn
Nilsat, mulot
Nilst. mulet
Niist, mulet
Strömoln
Strömoln
Strömoln
Muleb

Strömoln

d = 3,079 dec.-lum,

e, m,|Kl. 9 e, m.

Niist, mulet
Niist. klart
Niist. klart
Halfklart

Mulet, regn
Halfklart

Mulet
Mulet
Strömoln
Näst. mulet
Klart
Mulet
Niist, klart
Klart
Niist, mulot
Klarb
Holfllart
Klart
Strömoln
Nilat, mulet
Klart
Mulet
Mulet, regn
Mulet
Nilat, klart
Mulet
Halfldart
Niist. klart
Klart
Mulet, rogn
Mulet

[Pg

Meteorologiska Observationer på Stockholms Observatorium i September 1860,

Barometern red. till 0” |Fuktighetstryck.] — Thermometern
rer Dec. linier, Celsius,
(KL SJ KL j Kl. I IKL SFIKL 2 JKL 9) Kl. 8 ] El. 2] EL.9 | Maxi- | Mini |: 8 | KN 2 | KL. 9 IKL 8 £ m.|KL ? m.| Kl. |

e
| KJ | e m.|e m. li. mo. me mj f m, | e& m, |e m. | mum. | mum. | & m, SA IB

Thermometer, | Vindens riktning och styrka. Anmärkningar,

jötlden

34341; 3,4] + 165,9] +13',4] +17',8 +10,0

1 | 232 181252,67 25 Sv 7 S.V. 1 | SV. I | SSV, 1] Näst klart | Näst. klart | Näst, mulet
- | 253,511233,50] 2900] + 11,6) + 16,3 Fia + 17,0 + ul SSV, 11 V.SV. 11 SSV. 11 Strömoln | Strömoln | Klart |
3 233,38 253,55 3,16] + 13,4] + 15,1 20 + 10,3 I 1 I VSV, 11 Hallklart | Näst mulet | Mueoct |
I 4 03,69 253,64 2A +12 0 +134 1 Lugnt | Näst. mulet | Strömoln | Strömoln |
| -5 |253,361254,27] + +152 I I NNV. I | Näst, mulet | Strömoln Mulet = |
| 8 12565 +1171 +17.2 SV, 21 V.SV. 1] Halfklart Halfklart Klart
7 125 +144l +20,2 | Lugnt Klart Klart Klart |
I 8 1251671250,87 431 + 13,71 + 19,2] 19,6) + 10 NV. 2] Lugnt Swömoln | Strömolna Klart = |
9 1250,101250 2412 | + 94] +11,6! 13,01 + 7 SIVNV. 21 Kat Näst, mulet | Halfklart |
10 | 251,731252, 391253 16 Säl + 5,2 + AN IL + 3 NM 2/ VI | Halfklart | Strömoln Klart |
11 -1254,301254,58/2 254,9 1 + 44l + ON IL,8] + 2 & EL NIE AR MR a Swömoln Klart |
? 255, 471255 431253, 18) 2 2,26] + 9,8 +132 15,8 + 4 I | V.SV, II Näst, klart | Strömoln Klart |
13 1254, 18/253,581253, 11) 2,74 265] +10,6 +13,8 14,8] + 7? 21 V.SV- 2] Halfklart | Näst, mulet |Mulet, regn|
14 253,34 253,01) 254,27] 3,39 3.39) +HI1,4 +120 15,4] + 9 O. 110.S.0. I | Näst, mulet | Mulet, regn| Mulet, regn
15 1254, 111253,591253,371 3,1? 201 + 13,7 +152 + 1 Iugnt | Strömoln | Stömoln | Klart
| 16 | 2501,77/251,051250,281 3,63 3,91 3,64) + 13,2 + 13,8] + O. 11 Lugat | Mulet |Mulet, regn] IMul,, dimma!
17 | 251,01 251,66 251,66 5 3,41] + 1,6! + 14,7 + V. II SSV. 1] Mulet | Strömoln | Mulet, regn
18-11 251,31 231,08 05 1.44] 4,03 3 +15, + 10,3 + VSISSV st, mulet Mulet = | Mulet |
| 19 1 250,63 | 4,02 3 +128 +14,4] + 0. 11 SSV. .? Mulet Mulet, regn | Näst, klart
I 20 I 230,27 370 3.09) +12,6 +13,8/ + V. 1IN.NO1 Mulet Mulet, regn) — Mulet
2 3,5912 3.00 3,11) + ål +13,0] 4,0) + VOSS Mä CK Må | Klart | Halfklart Mulet = |
22 | 252,73 2,79 2,55] +11,2) + 11,6 13,0) + Vv. 21 VI I Mulet || Mulet Halfklart |
23 | 253,160125 3.00 UR 3 37 1 + 10,8! + 15 15,8) + V. II SV, I | Mulet, regn| Näst, mulet | Mulet |
24 1 254,4012534,85 3,32) + ål +1 ll + 0. 11 ONO, 2 | Mulet, rogn / Mulet, regn| Mulet, regn
| 25 "54, 40/254,2 3,35 + 1 16,8) + 0. 11 S.S.0. t| Tjocka | Strömoln | Klart |
254,85 +1 15,01 + / SV. 1 Halfklart Halfklart | — Mulet
31232,63 EM 13,0! + Mulet | Mulet, regn) — Mulet
+1 12,5) + Strömoln Klart Halfklart
+1 12,5 + Näst, klart
+ 10,0 + Klart

12

259,54]:
257,14]:
252,82):
244,59)
251,16
251,76):
255,95]|2

250,24/2
250,1325
251,94
2t 9312
rö 9112
FE
dc 4
Ng
253,81|
25220
252,72

249,77 |

249,65
248,20
252,91
256,
255,0

00

9,001258,38
6, 16 SA 031 2,20

ND
ND

Sn NN NI AD OR 00 00

TETE TE
t

NOUR Tse DR
+

It OT NS RS OM SO OT S

RN U3 00 IS

NDS UD DD a

fE ND NS NE OS 3 te SS RI te KD

AT ot ot It Dt ot AR
SSamwmmN

m.

249,48| 2,70
249,22 Ska
50,72 1,56

Se

UP Saab fo

OO

2 Ut OO OC UD ON EN OP

-—
oc Du

nte

ed

SS] NN

= je AD AD ND AD > kr fr Jr Jr dr rn

ts OO St OO OT OA

I
v

ND 00 ut SS VN DN Le Ut SO I
APRENSVMVONGIASTIRSR

-

20,
55,33 1,5

NEVIS RITS RA TORG RA TI RA Feta TA

ot os ot St Ir It IA

UN a

VB, 84;

SPRAARSBWHrOCWWSERR=KS 00 00

”- 3
-

SSR OTO 00 SS RR

SPIRAR FA af ar af a RAR ar SF of one ar ar ss AF afar af af RA Ar AROR

m.

re KE AG Ke a
sv vv

sv

Sort

202

Ko Mo MTM NÄSNROVAETOS
(24 NI

vv
vw

v

I RN It DS KCR OC STI AGN SS TS UNS SNR Oc OO MN OS

00 STU Rs SER KO CR 00 TAN

<

-
<

SS SN 00 ot I 00 00 LO SD 0

3
a

2 SR 00 SN OO WTA WT EON ORDOPNTNO DE

w

ND VD I 00 KD Ott DO

-

SEGE MOT SEKSEASND Mr AB Rör ng ÄB Jfr ND END JA 1 IRA a MD Lar SRA. ND

SNS NN EAA OTO GO NM OO NI NEO WW AR
SS

+11,5| + 2,6
+12,0 + 5,5
+10,4| + 5,4
+ 7,5) + 2,1
+ 5,4 — 0,5
fetish
+10,5! + 4,9
+ 7,4] + 4,2
+ 8,01 + 0,9
+ 5,2 ar 2,1
+ 3,7 0,0
+ 3,01 — 2,0
+ 7,1|— 2,4
+ 6,6] + 1?
310,0 e—-— 1
+11,0) + 5,0
+10,4) + 3,8
+10,4| + 6,1
+ 9,5 + äl
+ 9,4] + 5,4
+ 9,0] + 2,4
+ 6,0 + LO
+ 6,6 + 15
+ 6,0) + 0,9
+ 9,8) + 3,7
+ 9,01 + 4,0
+ 9,0 + 4,2
+ 7,2 + 4,9
+ 6,7! + 2,0
+ 5,8) + 2,4
+ 12,0) — 2,4
d. 3:djeld. 14:de

mum.

<<

an O

SPP AADO

[90]

ne
nä nas]

Dn

V.S.V. 1

-——

Klart
Klart
Mulet

V.N.V. 2 | Mulet, regn
Va

|
+ &

S.S.V. 1

Klart
Näst. klart
Halfklart
Ni ist. mulet

Tjocka

N. kl., dim:a
Mulet, regn
Mulet, snö |
Näst. klart |
Halfklart
Strömoln
Näst. mulet

Klart

Näst. mulet

Mulet, regn|

Mulet, regn
Näst. mulet
Klart
Näst. mulet
Näst. mulet
Mulet
Strömoln
Näst. mulet
Mulet
Mulet
Halfklart

Näst. mulet |

Halfklart
Näst. mulet
Strömoln
Mulet
Näst. klart
Strömoln
Mulet, regn
Strömoln
Näst. mulet
Strömoln
Mulet, regn

Mulet |
Klart |
Halfklart
Strömoln
Mulet = |
Näst. klart
Halfklart
Mulet
Mulet
Näst. mulet
Mulet
Mulet
Mulet
Mulet
Mulet
Näst. mulet |
Mulet
Mulet
Strömoln
Mulet

Nederbörd = 2,184 dec.-tum.

Barometern red. till 0?.|Fuktighetstryck. Thermometern - HG Hr
DEC inteR RR GENE Thermometer. | Vindens riktning och styrka. Anmärkningar. é
Kl. 8 | KL. 2| KI. 9 2 Kl. 2 | Kl. 9 | Maxi- | Mini- : :

Halfklart |
Mulet

Mulet, regn

Mulet
Mulet
Klart

Mulet, regn

Klart
Näst. klart
Klart
Mulet, regn
Halfklart
Klart
Mulet
Klart
Mulet
Mulet
Mulet
Klart
Mulet
Mulet
Mulet
Mulet, regn
Näst. mulet
Näst. mulet
Strömoln
Mulet
Mulet
Näst. mulet
Mulet
Mulet, regn

Meteorologiska Observationer på Stockholms Observatorium i November 1860,

"unge

Su -

[> fs Kor SN

>
SS

13

" | i 0 >+1 vv mm ' pr u
NY USE bi ; Puktighetstryck, Thermometern Thermometer. | Vindens riktning och styrka. Anmärkningar. |
ec.-linier. Dec.-linier. Celsius. |
Kl. 8 | Kl. 2 | Kl. 9 |K1. ZIKL 2/K1. 9| Kl. 8 | Kl. 2 | Kl. I | Maxi- | Mini- | Kl. 8 KIT KJESG EES 5 (SE [=
FN Ferm er ng fm em erna | fm em Ce man mu Sm: em, em; SEE JE Se: SES I em.
259,96 /258,64/258,21| 1,62 1,53| 1,68) + 2,21] + 3,0) + 3,4 +54,0 HT Yr, D|ERTOSNTA SS VERd SSNE Ed Mulet Mulet | Mulet
257,911257,70/257,35) 1,84| 1,84] 1,84] + 3,2 + 4,4! + 4,1 + ESD 2,0] Lugnt | V.S.V. I | V.S.V. I | Näst. mulet | Näst, mulet | Näst. mulet
256,73/256,86/257,811 1,86| 1,91) 1,93] + 3,4! + 3,0) + 3,6] + 5,0) + 2,5! V.S.V. 1IV.N.V.0,5| N.O. 1 Mulet — |Mul., dimma! Näst. mulet
258,59 /258,651259,06] 1,82 1,86) 1,78) + 2,81 + 4,0) + 2,01 + 5,0 + 1,01 N.O. 1 IN.N.O.1]N.N.O. I | Mulet, regn| Näst. mulet Mulet
259,57 1260,04/260,77| 1,61 1,62| 1,55] + 1,4] + 12 + 1,6) + 2,7! + 0,7!/N.N.O. 1|N.N.O.1 |N.N.O. 1 | Mulet, regn | Näst. mulet Mulet
261,36 /261,39/261,45| 1,551 1,68) 1,58] + LI + 3,2 + 2,4! + 3,7 + 0,6| N.N.O.1 | N.N.O.1IN.N.O.1,5| Näst. mulet | Näst. mulet Mulet |
260,70/259,85/259,121 1,59) 1,321 1,48] + 0,4) + Lä + 0,7! + 3,0 0,0! N.N.O.1 | N.N.O.1 | N.N.O. I | Näst. mulet | Näst. mulet Mulet |
258,05 80/259,02 1,251 1,461 1,62) — 2,0 0,0 + 0,6] + 2,11 — 2,2 N.N.O.1 | Lugnt |N.N.O. 1 Mul., dimma|Mul., dimmal| — Mulet
259,26/2 59,00 258,69 1,64) 1,79| 1,58) + 1,4] + 3,3] + 0,6 + 4,01 — 0,1) N. I IN.N.V.I I N.N.V. 1 | Strömoln | Näst. mulet Klart
258,02 258.2 71258,5911,671 2,00) 1,92] + 1,6) + 4,6) + 3,3] + 5,01 — LOI N.N.V. 1 | N.N.V.1] V.S.V. I | Halfklart Mulet Näst. klart
257, 891257,54/257,37| 1.83 1,94] 1,94] + 3,6) + 4,6) + 4,21 + 5,21 + 2,0 V.S.V. 1) V.S.V. 1 | V.S.V. I | Näst. mulet | Näst. mulet Mulet
257,151/257,06/256,82) 1,83 1,75) 1,64) + 3,4, + 4,0) + Zl + 5,0 + 2,2) V.S.V. 1 | V.S.V. 11 V.S.V. 1 Mulet Mulet Mulet
255,98 255,60 255,20] 1,43 1,48 1,43] + 22 + DH + YA + I0 + 1,4] SS. 1 SKU S.S.V. 1 Mulet Mulet Mulet
254,26/253,80/ 253,18) 1,67| 1,89) 1,77] + 3,ll + 3,1 + 2,9) + 4,0) + 1,5| Si 1 S. 0,5 S. I Mulet, regn |Mul., dimmal - Mulet
252,15/251,93/251,08' 2,171 2,36) 2,33) + 4,8 + 6,0) + 5,8 + 6,4) + 2,8 SS 1 Skil S. 2 Mul.,regnigt Mul., regnigt! Mulet
250,02/250,55 2,33 2,23 2,09] + 5,8 + 5,4 + 4,5! + 7,0 + 4,0] 5. 2 S.S.V. 1! S.S.V. 1 | Mulet, regn Mulet Näst. mulet
250,92 251,40 1,83) 1,84 1,69] + 3,4] + 4,4| + 15 + 5,8) + LOI S.S.V. 11 S.S.V. 1 | S.S.V. 1 | Näst. klart | Näst. klart Klart
äre AT|247,44 1.88] 2,421 2,04] + 2,8 + 6,4] + 5,3] + 7,0 + 0,8 0. 2 158.5.0. 2] S. 2 | Mulet, regn) Mulet, reguj Mulet
249,32/250,61/252,06) 1,68| 1,53] 1,55 + 2,91) + 2,81 + 1,6) + 5,9| + 1,0) S.S.V. 1) SSV. 1] S: 1 Mulet Swömoln | Näst. SR
253, 82/254,641255,461 1,38) 1,51| 1,29] — 0,8! + 0,51 — 1,6] + 3,4) — 1,7| S.V. 1 IN.N.V. I | N.N.V. 1] Näst. mulet | Strömoln Klart
236,15 256, 60/256,79) 1,23] 1,34] 1,46] — 2,2) — 0,21 — 0,4 + 0,4|— 3,1 N.N.V. 1] N. 1 N. I | Näst. mulet | Strömoln | Mulet, snö
256,29/2: 5,78/2 55,11 1,51| 1,57) 1,54] + 0,2 + 0,2 + 0,21 + 1,31 — 1,01 N.N.0.2| N.O 1 | N.N.O2]| Mulet, snö | Mulet, snö | Mulet, snö
254,36 254,09 253,85 1,501 1,581 1,43] + 0,4| + 0,8] — 0,4) + 1,51 — 1,01 O.N.O. 1] N.N.O. 1 I N.N.O.1] Strömoln | Strömoln | Näst. mulet
253,06 254,17 234,69) 1,38] 1,54) 1,41] — 0,8) + 0,2, — 0,6) + 1,0/ — 1,7| N.N.V. 1 | N.N.V. I] N.N.V.I Mulet Näst. mulet Mulet
204,85/254,55/253,58) 1,29 1,35| 1,33] — 1,61 — 1,6) — 0,51 + 0,51 — 1,5| N.N.V.1| Lugnt |N.N.O.1 Mulet Mulet, snö | Näst. mulet
2353,40/253,15/252,92) 1,31) 1,26) 1,07) — 1,4/— 1,3) — 2,0 0,0! — 2,3! N.N.O. I | N.N.O.2 | N.N.O. I | Mulet, snö | Mulet, snö Mulet
253,001253,19 253,46 0,851 0,77 1 0,61) — 5,0) — 7,0) —-10,01 — 1,01 —-10,5) N.N.V. 1 I N.N.V.I I N.NV.1 Mulet | Näst. mulet Klart
253,85/254,28/255,75| 0,95 0,97| 0,92) — 5,81 — 4,8| — 5,1 — 3,8] —11,6IN.N.V. 1] N. 1 IN.N.O. I Mulet | Näst. mulet Mulet
257,6 1|258,851259,68| 0,77) 0,93) 1,23] — 7,4] — 3,4| — 2,2) — 1,8 — 80) N. 1 N.O. 1 | O.N.O.1]| Strömoln Mulet Mulet
260,35/260,84/261,05| 1,40! 1,31 0,86) — 0,5] — 1,4 — 4,8] — 0,11 — 4,8! O.N.O. 2 | O.N.0.2 | O.N.0.2 Mulet Strömoln | Näst, mulet
Måna- )
e SöRAdnA Nederbörd = 0,832 decotum.

+ NR > RA

mA GH 5 VINN 5
EEE EET SEE ARSA EASTERN oe —— "= — "000"
é ; 11 09 I Rult; z
7 NEN ra fa NE ; EA la GISSA Thermometer. | Vindens riktning och styrka. Anmärkningar.
=) Maxi- | Mini- | Kl. 8
mum. | mum.
1 1260,601260,091259,61 — — 64) — 7911 — 3,4] — 756) O.N.O: 11 Mulet Mulet Mulet
2 -|259.32/259,18|/259,50 0,791 0,99) — 9,2) — 7,1] — 5,2) — 48) — Y|N.N.V.1 Mulet Mulet Mulet — |
3 |259,551259,31/258,94 0,971 0,93] — 3,0) — 3,6) — — 2,5] — 5,4) O.N.O. I | Mulet Mulet, snö Mulet |
4 | 257,41|256,32/255,36 0,85) 1,27] — 3,6|— 4,11 — — 1,3) —"BN SSV, 4 Mulet Mulet Mulet = |
5 |253,591253,001252,81 1,20 1,35] — 2,0) — 1,4 — 0,01 — 24/8 SI Vv Mulet | Mulet Mulet, snö |
6 | 232,42 PEDIGE 252,76 ,33] 1,24| 1,23] — 1,8 — 2,6] — = FO NON ILugnot |Mul., dimma Mul., dimma Mulet |
7 |252,60/252,43 252,44) 1,31] 1,38| 1,52] — 1,7) - 0,8 — 0,0] — 3,0) N.O. 1 N.N.O.0,5|Mul., dimma Mul., dimma Mul., dimma]
8 | 251,941251,4412 54,39 1,60] 1,74) 1,91] + 0,51 + 1,7] + EB MOOSOA 10.S.0. 2] Mulet, snö | Mulet, snö Mulet |
9 | 251,56 252,00 253,07) 1,57| 1,46) 1,39) + 0,2| — 0,4 — + 3,21 — 2,01 0.5.0. 3 DET Mulet, snö | Mulet, svö | Mulet, snö |
10 253,9 )71254,09/254,42| 1,28| 1.30| 1,24| — 1,7! — 1,8 — + 2,0 — 2,8) 0. 3 bk 0.3 | Mulet, snö | Mulet, snö | Mulet, snö |
| | 11 -1253,501253,37 253,73) 1,25| 1,24] 1,22] — 2,5| — 2,6] — — 24 — Zl 0.2 OR OM Mulet, snö | Mulet, snö | Mulet, snö |
12 | 254,371255,021/255,36) 1,10) 1,12| 1,01] — 3,4 — 3,51 — ES001-— 450 ANSOR TINGLE OS LIE IN Mulet Mulet Mulet, snö |
+ 13 | 256,32/256,611257,11| 0,94] 0,901 0,89) — 4,6] — 4,8] — EMI EES on Ned Mulet Mulet Mulet |
-— 14 | 257,05/257,05/256,97| 1,001 0,94] 0,92] — 4,5) — 5,2 — 0) = BAN d N.N.V. Mulet Mulet Mulet
15 | 256,21/255,53/254,35| 0,85| 0,94] 1,30) — 6,6] — 5,5 — — 1,1] — 7,0) V.S.V. I | S.S.V. Näst. mulet Mulet Mulet, svö
| 16 25296 252,89/252,99| 1,43) 1,47) 1,20] — 0,4/ — 0,11 — + 0,5) — 3,2| S.S.V. 1 | S.S.V. Mulet, snö |Mul., dimmal| Mulet, snö
17 | 252,81 252,77 /252,77| 1,06) 1,01] 0,85) — 3,8) — 4,4 — — 22) — 60,8) N. 2 IN:N.O: Mulet Mulet, snö | Mulet, snö |
18 |252,66/253,60/254,77| 1,08) 1,33| 1,17] — 3,6) — 1,5 — — 1,0) — 7,5| N.O. 1 (0 Mulet Mulet Mulet
19 |254,80/253,37/253,10| 0,60) 0,63] 0,61) —10,6| —10,6| —10,5| — 2,0| —11,2| N.O N.N.0O. 2 Mulet Mulet, snö | Halfkl., snö
20 | 253,81/254,65/255,561 0,691 0,51] 0,48) — 9,01 —12,0] —1 = 2,5) — 14,1) NVS VINNNA | Mulet Strömoln | Näst. mulet
21 | 256,31/256,241255 NE 0,481 0,621 0,68) —-13,8| —10,8| — — 9,0| — 17,6 N.N.V. 1] N.V. 1 | Mulet Mulet, snö Mulet
22 | 254,69/253,93/ 253,04) 0,79) 0,771 0,751 — 7,11 — 7,8 — — 6,0) — 9,4] N. 1 NA Mulet Näst. mulet Mulet
23 | 252,07/251,411250,18| 1,07) 1,231 1,10] — 4,0) — 2,4 — — 1,01 — 8,2| N.N.O. 1 | O.N.O. | Mulet, snö ! Mulet, snö Mulet
24 | 249,46/249,57 249,85) 1,35) 1,16) 1,13] — 0,61 — 2,61 — — 0,2] — -4,51 08:01 SOA Mulet Mulet, snö | Mulet, snö
25 |251,991252,10 251,85| 1,13) 1,33 21-— 3,4! — 1,8] — — 0,7| — 4,5] S.S.0. I | S.S.0. Halfklart | Mulet, snö | Mulet, snö |
20 | 251,57 252,05 252,50 1,03 0,841 0,65) — 4,8] — 5,9| — — 1,0 —10,0/ N.N.O.1 | Lugnt 5 Mulet Klart Näst. mulet
27 | 252,77|253,11/253,29| 0,84 0,821 0,61) — 6,8] — 6,71 — =" 301—10,21, Nil N. 1 Mulet Mulet Näst. mulet
28 | 253,67 /253,38|253,83| 0,46) 0,52| 0,54| —13,0 2,8 — 6,0 —15,0/V.S.V. 0,5] Iugnt Klart Halfklart | Mulet, snö
29 | 255,421256,34/256,77) 0,85) 0,771 0,51] — 6,6 — 5,8) — 13,2) N.N.V. 14 |] NN.V. 1] Lugnt Mulet Halfklart | Halfklart |
30 |257,57|/257,86/257,76| 0,43) 0,41| 0,58) —15,0 — 5,9/—17,5| Lugnt | V.S.V. I IV Mulet, tjocka! Halfklart Mulet |
257,86 /257,78/257,37 | 0,68) 0,63| 0,65] — 9,3 8,7| —11,3| N.N.V. 1 NE Mulet Halfklart | Mulet, snö /
den PA E005A8 254,4 0,99 3,8) —17,6 Nederbörd = 0,477 dec.-tum.
d.21:ste

254,50 0,99 — 5",30

15

Sammandrag af Meteorologiska Observationerna på Stockholms Observatorium år 1860.
KANN — — — |

Barometern red. till OP. Fuktighetstryck. Relativ fuktighet. Ihermometern: Thermometer. Neder-

Dec.-linier. Dec.-linier. Celsius. hörd

Månad. a RE
KIL CKI. 2ACKIL9 KlVS RIK IRIS KI 2 la 0--KL8 IRIS) Kr rag: Maxi- | Da- | Mini- | Da- | Dec:

Medium. t
f; ml] e. m. | e. m. If. m.le: m.|e, m.) f. m. |'e. mi. | e. mi.) f. m. e. m. e. m. mum. | tum. | mum. | tum. | um.
nouovwnnuw = Hue VA "0 — —— LL
Januari . . .| 252,96) 253,03) 253,19) 1,30) 1,34| 1,281 0,96 10,95 10,96 — 1,80) — 19,30) — 20,04) — 1",90) + 5,1 3 |—92,2/10&23| 1,348
Februari . .| 252,63 252,70) 252,86) 0,9411,051 0,98) 0,97 10,95 10,96 |— 6,97) — 5,00 — 6,39] — 6,27] + 4,0) 29 |—22,0] 11:| 07452
IVLa TS tr 2 47| 1,12) 1,26) 1,12/ 0,94 10,87 -1 0,91 |— 3521 — 0,91] — 2,97/ —, 2,75) + 6,3] 28 —12,8 7 1|")1,806
SAJIDLING Gore 10) 1,61/ 1,62] 1,49] 0,84 |0,70 10,80 | + 2,96) + 6,30) + 2,60) + 3,18) +14,0] 17 |— 4,4 5 1:0,442
Majken 721 2,13] 2,25) 2,031 0,79 |0,72 |0,80 | + 7,56) +10,07| + 6,77] + 7,35) +19,0) 20 |— 1,0 5 | 1,209
TUNES Me 3,491 3,55 3,391 0,81 |0,72 |0,87 | +15,05) +17,19| +13,32| +14,12| +25,1] 17 | + 4,9 TOLITA
JUA Hee 3,59 3,53] 3,58| 0,78 |0,62 |0,80 | +16,74| +19,67| +15,63| +16,37| +?7,7| 19 | + 7,0 6 | 1,100
Augusti. . . 3,69 3,57] 3,64 0,84 |0,71 |0,88 | +15,38) +17,60) + 14,37) 414,98) +23,0 1l1+ 8&5| 30 1|:3,079
September . 3,011 2,97 1 2,901 0,89 | 0,74 | 0,88 | +11,12) +14,00) +10,73| +11,25| +20,2 7 + 1,2] 30 0,883
October. . . 1,94/ 2,02 2,031 0,90 10,81 10,90 | + 4,56] + 6,75] + 5,321 + 5,42 +12,0 Ful =E slunga 2,184
November .| 1,56) 1,62) 1,55| 0,94 10,92 10,93 | + 0,76] + 1,65) + 0,87! + 0,97 + 7,0116&18| —11,6| 28 | 0,832
December. 0,9 0,94 0,477
2 0,883) 0,804 11:te | 15,586
| — — Febr.

253,80 2,12 0,858

Bättelser:

Sid. 5 (Mars månad), thermom. minim. för månaden: står — 119,8 d. 8:de, läs
— 129,8 d. 7:de
» 6 (April » ), thermom. medium för månaden: står — 32,18, läs + 3,18

INNEHÅLL.

Införda uppsatser betecknas med en asterisk.

ANDERSSON ref.” FRIES: Sveriges ätliga och giftiga Svampar
ARPPE, oljsyrans oxidations-produkter med salpetersyra
BERG, statistiska congressen i London

BOHEMAN, Coleoptera fr. s. v. Afrika seder AN
BystrRÖM, huru metallernas specifika värme tillverer med tem-
peraturen ” :

DAHLANDER, om ljusets diffraction
DauG, om simpsonska formeln”
EDLUND, visar maximi-thermometer af ÅDERMAN é

—— =:ooch PascH, om grunden för SERENA af bränvins

värde vid partibandel
EKMAN, om hydrobenzamidens förhållande till chlorväte”

—— om inflytandet af fri elektricitet vid vägningar”
FånRrRAvsS, O. J., om storfisket i Bohuslän e
HOLMBERG, om en elektrisk vindvisare”

IGELSTRÖM, om ett aphrosideritlikt mineral” .

LILLJEBORG, Leptodora och Bythotrephes” å :

LILLIEHÖÖK och LINDHAGEN, telegrafiska meddelanden vid vestra
kusten om vindens styrka och riktning

LINDBERG, rottrådsbildning inuti radisor” : :

LINDHAGEN, iakttagelser öfver solförmörkelsen den 18 Tall, i
Spanien" . . SRS SE

LINDMAN, BL., den blekröda fältspathens Bibi maasktuine

LINDMAN, C. F., ref. DE HAANS tables d'intégrales définies”

—— om några definita integraler och summering af finita
serier”

LINDSTRÖM, Gotlands Brachiopoder”

Lozrw, till kännedomen om Afrikas Diptera”

LovÉn, S., om Crustaceer från Vettern och Vägerd

MEVEs, till Jemtlands Ornithologi”

— röda färgen hos Gypaötus”

MöULLER, Kemiska notiser” å

—— Borsyrans och Molybdensyrans reaktion på gurkmej-

. papper” :
—— -Kornets och hafrens fröbarhet efter torkningen”
—— =: Smörkulornas kemiska förändring under gräddsättning”

—— ny method att bestämma mjölkens fetthalt”
MÖLLER, solförmörkelsen den 18 Juli iakttagen i Spanien”

Sid.
NILSSON, rättelser och tillägg till Skandinavisk fauna” —- . . 105:
—— om Gymnetrus Grilli vid Bermudas" . . . 183:

NORDENSKIÖLD, om Svenska Yttrotantal- och Yttroniobt mitidtalier 27:
—— Vanadin- och Molybdensyrans kristallformer"” -. 299:

—— Oxidernas kristallformer” +. SAST
—— och CHYDENIUS, kristalliserad thörjard: ojhoans
talsyra og Re ERE Te RR a a a
NYLANDER, Novitie Lichenzere Norvegioxs" FRE MAG SE Lr NR SR ta
v. Post, om gyttja, dy, torf och mylla” PRE RE SEE Le
Retzius, A., Trumpetdjur boende i rör" cs oso soc co-o- + 23.
—— om Rana mugiens . EEE
—— ref. NORDMANNS Paleontolbale Säd- Russtandgt EKEN 1 SVG
—— =:karta öfver folkslagens utbredning” . . IFE
v. ROTHSTEIN, om träets vigttillökning genom vatten" sl AS 2BD
StAPF, sekundära bildningar vid Klefva grufva” . . . sw . 125.
—— till ceroxidernas kännedom” -. 819 FRE äs be RAEIE
STEENSTRUP, Benbrecciorna vid Medelhafvet ” 2 Vår SIRUTSE as IRA
STAL, Ohrysomelide «ox: dc SK SS ASEA
SUNDEVALL, ref. NORDVI om fogelarteri. i TE rf 1 TR ARR
—— =: och LOVÉN, angående fisket i Nora sjö . - SÅN
= — — laxfisket i Ångermanland .- 306.
SE — — fisket .1 Fäsjön : A+, MS Ev ARO:
THALÉN, om Inductionsströmmars fortvaro och styrka” . . . 57.
THOMSON; Dvergesr PrOCCObrupek? 4: et ie: tet ik PV sDR AASE LON
WEEDE; om ;WIBERGS räknemaskin:'. = fäctog ee fel KÖ NSNS
—— om minsta quadratmethoden —. . « . 305.
—— om instrumenter, som förtydliga två polariserside ljus-
vågssystemers inflytande på hvarandra =. «+ + + + 305.
ÅNGSTRÖM, om lufttemperaturen i Enontekis” . . . . - . 141.
Sekreterarens berättelse på högtidsdagen -. 225.
Presidium öfverlemnas af Hr SELANDER till H. Hie: Öre SPARRE 140.
Dönatrons al vit ETTERSTEDT 7 ost ist gy, sn se spendet e . 489.

Med döden afgångna ledamöter: EKSTRÖMER, 305; HAUSMANN, 40;
HEURLIN, 103; HWASSER, 231; RETZIUS, Å., 139.

Invalda ledamöter: BUNSEN, 231; v. DÖBEN, 336; GLAS, 473; GRU-
NERT, 1; Grefve HAMILTON, 427; LETTERSTEDT, 489.

Afhandlingar inlemnade: HOLMGREN, 1, 40; LANG, 231, 274; v. POST,
473; SUNDEVALL, 1, 40.

Reseberättelser afgifna: HOLMGREN, 473; LINDSTRÖM, 40; MEVES,
104; WIDEGREN, 428.

Reseanslag: LINDSTRÖM, HOLMGREN, 104; WIDEGREN, 306.

Pris: v. ZEIPEL, THALÉN, BLOMSTRAND, THORELL, 104.

Understöd af Wallmarkska donationen åt Ingeniören BK. ScHEUTZ 427.

Honorarium åt Magister WiBERG förordas hos K. Maj:t . 39, 104.

Vv

; Sid.
Utbyte af skrifter «> . . PERS EE 13 jar rs A NA
Afbildningar af Svenska Svampar Th RAT:

Meteorologiska iakttagelser: Hr EDLUND år inscerMet öfver Fyrbåks-
stationerna, 273; bidrag insändas, 103. 139, 232, 473: Örlogs- :
mannasällskapet lofvar biträda, 40.

Abstractlogs insända . . -. RS (LT
K. Sjöförsvars-Departementet underrättar om Fxpedilioner sr 300,
Inbjudning från Humboldts-Stiftelsen i Berlin =: so so += + - 1
Engelska Amiralitetet erbjuder resa till Spanien =. = «. - » 305.

Byggnadsritningar till Hunterska Museet meddelade =. . + - 103.

Skänker till Akademiens Bibliothek: 2, 40, 78, 104, 132, 140, 168,
214, 232, 12745 294298; -302;.306; 330; 336, 423; 428, 471.
474, 482,

Skänker till fysikaliska kabinettet . - SVA GRAD TA

Skänker till Riks-Museum: Zoologiska afdelningen: 138303: L330;
425, 472, 486. — Botaniska afdelningen : 205--908-1030- 82,
303, 332, 425, 486. — Mineralogiska afdelningen: 272, 333.

Un 4! et

ÅN

2

PHENELNNY

3

få BR
SN

Pr,
i
Fat
JE
Qrea

55 a
N

få
i fe

(ER
Tu Tr La MN
FIAT SRA I LATT SYNES VR

vev snar

06.
severe