.-92 Ent ^ Insekternas själslif. Föredrag )'' L lid K. Vetenskapsakademiens höotidsdao den 30 Härs 1901 Prof. Chr. Aurivillius. STOCKHOLM 190U BTOCKHOLMB DAGBLADS IRTCM»L J ';öj z.^ Iiisektenias själslif. Föredrag vid K. Vetenskapsakademiens högtidsdag den 30 Mars 1901 Prof. Chr. Aurivillius. STOCKHOLM 1901. STOCKHOLMS DAGBLADS TRYCKERL Det är en välbekant sak, att leddjuren i sin allmänna kroppsbyggnad så väsentligt afvika från alla andra djur, att de med skäl kunna anses såsom en af djurrikets egen- domligaste och från de öfriga mest diver- gerande grenar. Skarpast framträder må- hända denna skilnad, då de jemföras med ryggradsdjuren. I organismens allmänna utveckling, som bäst kännetecknas genom arbetsfördelningen, i rörelseförmågans mångsidighet och fulländning samt i sin- nesorganernas utbildning kunna åtminsto- ne de högre leddjuren utan svårighet täfla med de flesta af ryggradsdjuren, ja, till och med ställas högre än de lägre bland dessa. Ehuru det mål, till hvilket leddjur och ryggradsdjur kommit, åtminstone vid en mera ytlig jemförelse synes vara likartadt, har det nåtts på alldeles skilda vägar och med fullständigt olika medel. Med afseen- de på organens uppkomst och inbördes an- ordning samt hvarje organs egen byggnad, afvika nemligen leddjuren så grundväsen t- ligfc från ryggradsdjuren, att det ej kan blif- va tal om att förklara något af leddjurens organ såsom homologt med något af rygg- radsdjurens. Det oakbadt har man sällan tvekat att be- döma leddjurens och isynnerhet insekter- nas sinnen och "själsförmögenheber" efter mensklig måttstock. Man har ej blott an- tagit, att de ega menskliga sinnesföniim- melser, man har också tillskrifvit dem mensklig läraktighet, menskliga känslor, mensklig omdömesföraiåga och menskliga beräkningar. Till och med en så berömd forskare som L u b b o c k anser i inlednin- gen till sitt arbete öfver "myror, bin och getingar", att myrorna med afseende på själslifvets utveckling komma menniskan närmast och stå högre än de menniskolika aporna. Denna antropomorfistiska tolkning af led- djurens själslif har under de senaste åren gjorts till föremål för en ingående kritik, som gifvit upphof till flera vetenskapliga undersökningar, hvilka i väsentlig mån vid- gat vår kännedom om insekternas lif och förmögenheter. För dessa undersökningars resultat vilja vi nu lenma en sammanträngd redogörelse, och göra dervid början med insekternas sinnen. Ryggradsdjurens sinnesorgan öfverens- stämma i sin byggnad så nära med våra egna, att vi med skäl kunna begagna oss af vår egen erfarenhet vid bedömandet af deras sinnesförmögenheter. En undersök- ning af den anatomiska byggnaden kan der- för ofta lemna en god ledning vid bedö- mandet af ett sinnesorgans funktionsförmå- ga. Vida svårare är det att vinna någon kunskap om insekternas sinnen. Man träf- far bos leddjuren en stor mängd af olika 5 organ, som efter all sannolikhet äro att ty- da såsom sinnesorgan. Hvilka sinnesin- tryck, som genom dessa organ förmedlas, kan man deremot i många fall ej på grund af organens byggnad afgöra. Äfven de or- gan, t. ex. ögon och hörselorgan, hvilka med säkerhet kunna framhållas såsom eii bestämdt slag af sinnesorgan, äro till sm byggnad så fullständigt afvikande från våra motsvarande organ, att man måste känna sig ytterst tveksam, då det gäller att be- svara frågan, huruvida de verkligen omsät- ta eter- och luftvibrationerna i samma slags förnimmelser, som vi sjelfva erfara. Det ligger alltså i sakens egen natur, att vi på den histologiska vägen aldrig kimna vinna någon egentlig kunskap om insek- ternas sinnesförnimmelser. På en annan väg har man emellertid vunnit en erfaren- het, som tydligen visar, att insekt-erna-s sin- nen ej blott till omfattningen, utan äfven till arten kunna skilja sig från våra egna. Insekterna ega ofta två slags synorgan, enkla ögon, s. k. punktögon, och sammansat- ta ögon. facettögon. Att dessa till sin inre byggnad alldeles olika organ förmedla oli- ka sj^nförnimmelser är sannolikt, men nå- got bestämdt känner man ej om den sa- ken. Genom Exners sinnrika undersöknin- gar vet man emellertid, att facettögonen bryta ljuset på ett annat sätt än alla andra ögon, så att i ögats inre uppstår en rätt- vänd bild af föremålet. Den tydliga för- kärlek eller afsmak, som många insekter ådagalägga för blommor och andra föremål af bestämd färg, den motsvarighet, som of- 6 ta kan spåras mellan insekternas egen färg och deras älsklingsfärger samt flera andra förhållanden, bland annat många af de fö- reteelser, som sammanfattas under benäm- ningen "mimicry", synas visa, att insekcer- na verkligen uppfatta skilnaderna mellan spektrets färger. De äro till och med i det fallet bättre utrustade än vi sjelfva, ty de reagera tydligen äfven för de ultravio- letta strålarne samt för Röntgenstrålar. Ovisst är dock om de sistnämnda uppfat- tas genom ögonen eller af andra sinnes- organ. Näst synorganen och i flera fall framför dem hafva de sinnesorgan, hvilka man tol- kat såsom luktorgan, betydelse för insek- terna. Till luktsinnet hänföras då alla de företeelser, hvarvid insekterna visa sig kun- na på afstånd förnimma tillvaron af ämnen ellr föremål, som ej äro tillgängliga för sy- nen eller hörseln. Äfven "luktsinnet" vi- sar anmärkningsvärda egendomligheter. De bildningar, som anses vara dess organ, äro' mycket talrika och förekomma ej blott på antennerna, utan äfven på palperna samt sannolikt också på andra kroppsdelar. Men det är ej nog härmed. Det förekommer också en arbetsfördelning mellan de olika "luktorganen". Så t. ex. fann W a s m a n n, att en liten skalbagge (M y r m e d o n i a), som lefver i myrornas samhällen, då den beröfvades sina antenner, förlorade förmå- gan att skilja vänner och fiender åt, men deremot fortfarande kunde vädra sin föda. I detta fall har således det sinne, hvarmed olika smådjur, såsom myror och andra, åt- skiljas, sitt säte i antennerna, men förmå- gan att finna födan deremot sannolikt sin plats i palperna. En annan sida hos insekternas luktsinne belyses genom följande iakttagelse, som gjorts af F a b r e. I södra Europa före- kommer ej sällsynt en Aroidé (A r u m d r a- cunculus L.), som, då den blommar, på långt håll sprider en vidrig lukt af ruttet, kött. Ledda af denna lukt infinna sig från alla håll små skalbaggar af slägtena D e r- mestes och S a p r i n u s, som annars an- träffas på döda djur, ooh krypa ned i höl- strets säcklika del, der de ofta flera hundra tillsammans tumla om, så länge blomman utsänder sin för dem berusande doft. Det kan på grund häraf svårligen betviflas, att denna blomma på deras luktsinne gör sam- ma eller likartadt intryck som på vårt eget, d. v. s. att de ej kunna skilja dess doft från den stank, som utgår från döda djur. Men så är ej förhållandet med alla insekter. Trots trägen vakt fann F a b r e aldrig, att någon dödgräfvare (N e c r o- p h o r u s) eller skinnarebagge (S i 1 p h a) besökte dessa blommor, ehuru de deremot genast infunno sig, så snart han i sin träd- gård utlade en död råtta. För dem existe- rar således ej den likhet mellan Aj'um- blommans och döda djurs lukt, som för vårt luktsinne är så uppenbar. Talrika andra fakta vittna äfven om en hög gi'ad af specialisering och om en häpnadsväc- kande känslighet hos insekternas luktsin- ne. 8 I södra Frankrike lefver en art af det egendomliga skalbaggsslägtet B o 1 b o c e- r a s, som fått namnet g a 1 1 i c u m. Den lefver uteslutande af en iiten tryffelsvamp (H y d n o c y s t i s a r e n a r i a T u 1. ), som växer i sand på några decimeters djup. I olikhet med de flesta andra tryfflar är den- na för vårt luktsinne fullkomligt luktlös. Skalbaggen deremot finner med lätthet sin älsklingsrätt. Han gräfver aldrig på måfå i sanden, utan lodrätt ned från ytan, och börjar alltså sitt arbete midt öfver det stäl- le, der svampen ligger. Sin högsta utveckling och specialisering synes insekternas luktsinne hafva nått hos hanarne till vissa fjärilar af spinnarnes grupp. Det har länge varit kändt, att ek- spinnarens hanar kommit flygande från afstånd, som måst uppskattas i kilometer, för att uppsöka en enda hona, som t. ex. förvarats inomhus i en stor stad. Med denna Qch närstående arter har Fabre nyligen anställt flera försök, som yt- terligare belysa detta sakförhållande. Ho- nan förvarades under en af metallväf gjord kupa» inuti ett rum, till hvilket ett fönster stod öppet. På vårt luktsinne gör honan ej något intryck. För att dock om möjligt bortblanda eller neutralisera den lukt, som måste antagas utströmma från henne, lät Fabre, så långt det var möjligt utan att skada djuret, uppblanda luftan i rummet med starkt luktande ämnen, såsom tobaks- rök, naftalin, lavendelolja, fotogen, svafvel- väten m, m., så att hela rummet var såsom förpestadt. Det oaktadt kommo dussintals hanar flygande fiån alla hall, sökte sig in genom fönstret och slogo sig ned på den kupa, under hvilken honan förvarades. En annan gång hade Fabre kort före hanarnes svärmning, som inträffar hvarje dag vid middagstid, förflyttat honan från den gam- la buren till en ny samt af en händelse kastat den qvist, på hvilken hon under det föregående dygnet setat, på en stol i ett hörn af rummet. När hanarne började att infinna sig, såg han till sin öfverraskning. att de ej flögo till den nya buren, utan till den qvist. på hvilken honan förut så länge setat. Denna hade således för dem en större dragningskraft än honan sjelf, ett förhållande, som ej är lätt att nöjaktigt för- klara. Om man sammanställer dessa fakta dermed, att dessa spinnare ej förtära nå- gon föda, blir det i hög grad sannolikt, att deras luktsinne är till den grad specialise- rad t, att det endast är mottagligt för den doft, som utgår från honan, men fullkom- ligt känsloslöst för alla andra intryck. Hos de insekter, som lefva i samhällen, måste man enligt alla sakkunniges vittnes- börd äfven antaga en mycket långt gående differentiering af luktsinnet. Bland dem eger nemligen ej blott hvarje art, utan äf- ven hvarje enskildt samhälle sin specifika lukt, hvarpå dess individer igenkänna hvar- andra. Det skulle föra oss alldelets för långt att på liknande sätt behandla äfven de andra sinnena hos insekterna. A^i få derför nöja oss med att här påpeka några af de fakta ur insekternas lif, som ej kunnat förklaras 10 med tillhjelp al cle sinnen, vi känna, utan tala för tillvaron af sinnen, som till arten skilja sig från våra egna. Härpå lemnar isynnerhet många flygande insekters förmå- ga att hitta hem till sin bostad märkvärdi- ga bevis. Redan för 20 år sedan anstälde Fabre på- Darwins uppmaning försök med en i södra Frankrike vanlig solitär biart af slägtet C h a 1 i c o d o m a. Talrika individer af denna arfc byggde sina lerceller på en mur vid hans bostad. Af dessa infångades för hvarje gång 20 — 50 ex., märktes på ryggen med färg, inneslötos i en ask samt fördes derpå enligt Darwins råd först ett par kilo- meter åt ett håll och sedan dubbelt så långt i motsatt riktning. Innan riktningen än- drades samt derpå äfven, innan bien ui- släpptes, snoddes asken flera gånger rundt för att göra djuren fullständigt hufvudyra. Sedan utsläpptes bien antingen ute på öpp- na slätten eller inne i en stor skog. Re- sultatet blef alla gångerna, att åtminstone 30—40 proc. af bina inom kort anträffades hemma fullt sysselsatta med det arbete, som på ett så ovanligt sätt afbrutits. Nå- gra, som hemkommo redan efter 5 — 10 mi- nuter, hade tydligen tillryggalagt den 2 — 3 kilometer långa vägen i nästan rak linie. Tilläggas bör att försöken lyckades, antin- gen det var lugnt eller ej ooh oberoende af vindens riktning. Om man också bort- ser derifrån, att bina hitta vägen hem bå de med och mot vinden, synes det äfven för öfrigt vara omöjligt att förklara denna förmåga genom luktsinnet. Denna biaic 11 lefver ej i samhällen, utan hvarje hona bygger sina celler för sig, oberoende af de andra, fastän ofta händer, att flera byg- ga på samma ställe. Vore det nu lukten som ledde biet, kunde det ej vara någon för alla individer af samma art gemensam lukt, ty då skulle djuret naturligtvis förle- das att flj'ga till närmaste ställe, der någon af dess samslägtingar bodde, utan det må- ste vara en individuell lukt, som hvarje djur meddelat de celler, hvilka det sjelf byggt. Att åter ett djur på flera kilome- ters afstånd skulle kunna vägledas af en lukt. som det tillika sjelf för med sig och afsöndrar, strider mot allt hvad vi veta om lagarne för sinnesintryck. Andra, med ett stort antal insekter an- stälda försök visa för öfrigt, att djuren ej återvända till det ställe, der boet för till- fället befinner sig, utan till den plats i rummet, der boet fanns, då de aflägsnades derifrån. Med det vanliga, tama biet gjor- de Albrecht Bethe i Strassburg föl- jande försök. Han vred kupan 90 gr. kring dess axel, så att flustret, som förut var rik- tadt mot öster, vette åt söder. De hemvän- dande bien flögo ej nu såsom förut direkt till flustret, utan bildade en allt större och större svärm framför kupans östra sida. Endast småningom lyckades bien att leta sig fram till flustret. Ännu märkbarare blef detta förhållande om kupan vreds 180 gr., ty då stannade alla på kupans baksida un- der fåfänga försök att der inkomma i ku- pan. Vid ett annat tillfälle flyttades kupan endast 2 meter åt ena sidan, och genast 12 samlade sig de hemvändande bina i en stor svärm på det tomma ställe i luften, der kupan förut stått. Svärmens midt var dei ställe, der flustret förut varit. Den strax bredvid stående, på långt håll synliga sto- ra kupan, utöfvade deremot ingen drag- ningskraft på bien. Alla de försök, som gjorts att förklara dessa och liknande före- teelser i insekternas lif med tillhjelp af de sinnen, vi känna, måste anses såsom full- ständigt förfelade. Man nödgas derför med- gifva, att bien återfinna kupan genom nå- gon kraft, som för oss är alldeles obekant. Sedan vi således visat, att insekternas sinnen ej blott genom sinnesorganens histo- logiska byggnad, utan älven till sin omfatt- ning och verksamhetssätt afvika från våra egna, öfvergå vi till frågan om insekternas själslif i allmänhet. Att denna fråga just nu blifvit en brän- nande fråga, beror i främsta iiimmet på en 1898 i Pfliigers Archiv fiir Physiologie in- tagen och af nyssnämnde Bethe författad uppsats med titel : "Diirfen wir den Amei- sen und Bienen psychische Qualitäten zu- schreiben" (Böra vi tillerkänna myror och bin själsegenskaper), I denna a.fhandling söker Bethe, stödd på egna och andras iakttagelser, visa, att myror, bin och öfver hufvud taget alla leddjur endast äro reflex- maskiner, som utan alla egentliga sinnes- förnimmelser endast ledas af reflexrörelser. Den möderne histologen och fysiologen Beth© kommer således i denna punkt till samma resultat som den bekante filosofen C a r t e s i u s. Bethe afslutar sin afhand- 13 iing sålunda : Så länge inga fuUgiltiga be- vis för tillvaron af en själsverksamhet hos leddjuren blifvit framdragna, så länge in- gen visat at de äro i stånd att modifiera sitt handling&sätt, d. v. s. att lära, så län- ge måste man enligt min tanke frånkänna dem alla psykiska färdigheter. Alla rygg- radslösa djur synas endast lefva ett reflex- lif. De synas ej förfoga öfver några sinnen eller öfver någon förmåga att samla erfa- renhet och att derefter ändrai sitt hand- lingssätt ; alla deras intryck synas stå un- der förnimmelsens och varseblifningens tröskel, och de synas rent mekaniskt utfö- ra äfven sina mest förnuftsenliga handlin- gar". Vid alla sina försök och undersök- ningar återkommer Bethe ständigt till sat- sen : "ej inlärdt, alltså reflex". Det är ej att undra på, att Bethes lära. väckte liflig anstöt hos många, som dittills satt insekternas själslif ganska högt. Fram- för andra kände sig myrmekologarna träf- fade, och alla de förnämsta nu lef\"ande bland dessa hafva mer eller mindre utför- ligt sökt vederlägga Bethes påståenden. I främsta rummet bland dem bör nämnas E. Wasmann, som i ett större arbete med titeln "Myrornas själsförmögenheter" i de- talj granskat så väl Bethes experiment som hans teoretiska slutledningar. Enär Was- mann s undersökningar nästan uteslutande röra myrorna, återkomma vi till dem vid redogörelsen för de i samhällen lefvand© insekterna. Att insekterna under sin lefnad åtmin- stone i hufvudsak ledas af nedärfda drif- u ter, instinkter, är ett förhållande, som in- gen kan besitrida. Bethe sätter ett likhets- tecken mellan instinkten ooh reflexrörelsen. Andra ha.fva velat förklara, instinkten så- som artvana, d. v. s. en färdighet, som ar- ten • småningom genom öfning förvärfvat och som sedan gått i arf från slägtled till slägtled. Förhållandena äro vid olika hand- lingar så olika, att vi nödgas undersöka hvarje fall för sig och indela instinkthand- lingarna i tre hufviidgrupper, nämligen : 1) sådana handlingar, som endast en gång utföras af hvarje individ ; 2) handlingar, som hvarje individ utför flera gånger, men ensam för sig, och 3) handlingar, som upp- repade gånger utföras af i samhällen lef- vande djur. Såsom exempel på instinkthandlingar af första slaget må anföras de silkeshylsor, kokonger, som många insektlarver, då de äro fullväxta, förfärdiga för att i dem för- puppas. Dessa kokonger äro visserligen ofta temligen enkla och konstlösa, men stundom af en så sinnrik och ändamålsen- lig byggnad, att de tillfullo kunna mäta sig med andra mästerverk som insekterna utföra. Den äfven hos oss ej sällsynta lilla på- fågelsspinnarens larv förfärdigar en päron- formig kokong, hvars smalare ända har en cylindrisk öppning, som liknar en kort fla^skhals. Inuti denna hals sitta i en tät krans stj^fva, elastiska trådar, som af lar- ven äro anordnade alldeles som en ryssja, så att ingen kan komma in i kokongen. Inifrån kan deremot fjärilen, då den kläc- 15 kes, med största lätthet krypa ut, hvarefter ryssjaiLS trådar fullständigt återtaga sitt fön-a läge, så att man ej kan se om fjärilen krupit igenom eller icke. En annan af våra spinnarelarver (E r i o- gaster lanestris), spinner en ko- kong, som göres hård och lufttät genom ett egendomligt kittämne, som larven af- söndrar. I denna lufttäta hylsa skulle dju- ret under puppstadiet, som egendomligt nog kan räcka flera år, helt säkert snart omkomma af brist på syre, såvida ej på ett ställe af hylsan funnes ett litet regelbun- det, cirkelrundt hål, genom hvilket luften kan inkomma. Detta hål går emellertid endast genom hylsans yttre, lufttäta vägg, men ej genom väggens inre lager, hvilket består af tätt hopfiltade silkestrådar. Här- igenom hindras små parasitsteklar att ge- nom andhålet införa sina ägg i kokongens inre. I de nu anförda fallen äro två faktorer, öfning och härmning, som annars kunna tänkas hafva betydelse i leddjurens själs- lif. fullständigt uteslutna. Larven, som spin- ner kokongen, har aldrig sett någon sådan förr och aldrig sjelf gjort någon förut. Han gör den blott en enda gång i sitt lif, men då utför han den alldeles på samma sätt som hans förfäder gjort den förut i otaliga generationer. Omöjligt är det också att an- taga att någon beräkning eller något af- sigtligt handlande hos djuret, vare sig nu eller under förgångna generationer, gifvit upphof åt dessa kokonger. Ryssjan och andhålet hafva ingen betydelse för larven 16 sjelf. Gjorde han dem således med afsigt, så måste han veta, att puppan behöfver luft för att andas eller fjärilen en utgång för att komma ur sitt fängelse. I alla dylika fall äro åtminstone de själs- egenskaper, &om vi känna, betydelselösa för arbetets utförande, och arbetet sjelft är i lika hög grad som djurets olika kropps- delar ett uttryck för artens egendomlighet samt måste på samma sätt som dessa för- klaras. Yi öfve]'gå nu till de handlingar som fle- ra gånger utföras af samma, ensamt för sig lefvande, individ. Hit höra de flesta af de företeelser, som möta oss i de solitära in- sekternas lif. Hos menniskan förvärfvas nästan alla färdigheter genom en länge upprepad öfning. Ordspråket säger ju : "Öfning ger färdighet" och "All vår början blifver svår, bättre går det år från år". Vore insekternas själslif verkligen likartadt med vårt eget, så borde alltså äfven hos dem liknande företeelser kunna på\dsas. Så är dock ej förhållandet. Äfven i de fall. då öfning kunde finnas, synes den ej före- komma eller endast hafva en mycket un- derordnad betydelse. Så snart flugan eller fjärilen kommit ur puppan, kan den genast krypa eller sprin- ga omkring, och så snart vingarne hunnit torka, kan djuret äfven flyga, utan att man kan se någon skilnad på flygfä-rdigheten i början och längre fram. Gallstekeln läg- ger sitt första ägg med samma noggrannhet som det sista, och den första cellen, som ett bi eller en gräfstekel bygger, skiljer sig 17 ej på något märkbart sätt ifrån dem, som göras senare. Insekten är således född mästare i sitt yrke. Mästaren är dock ej en om sitt verks ändamål medveten mästa- re. Det visar sig genast, om man sätter honom på prof. Arbetsordningen är alltid för hvarje art densamma. Först bygges t. ex. en cell, sedan inlägges i denna, föda samt ett ägg, och slutligen tillstänges cel- lens öppning. Om cellens vägg skadas, se- dan djuret börjat att samla föda, fortsätter det att samla föda utan att bry sig om skadan, och om födan samt ägget borttages ur den en gång fylda cellen, fortsätter dock insekten att med största lugn omsorgsfullt tillstänga den nu tomma cellen. I vissa yttre, mindre vigtiga hänseenden synes emellertid insekten ej uteslutande le- das af den blinda instinkten, utan ega en viss förmåga att rätta sig efter omständig- heterna. Ett bi, som vanligen bygger sina celler i tomma snäckskal, kan äfven bygga i ihåliga stjelkar eller i vassrör, i hvilket fall cellerna måste anordnas på ett annat sätt än i det spiralvridna och uppåt afsmal- nande snäckskalet. F a b r e kallar detta för urskiljning (discernement) och W a s- m a n n anser, att dylika företeelser enk- last förklaras genom att tillerkänna insek- terna förmågan att lära sig något omedel- bart genom den sinnliga erfarenheten, sin- nesintrycken. Denna förmåga att utföra instinkthandlingarna under växlande yttre förhållanden har stundom, ehuru med orätt, anförts såsom bevis på instinktens föränderlighet och kan lätt nog få skenet 18 af att vara en förändring af instinkten sjelf. I mellersta Sverige kan man ofta i röd- målade laduväggar träffa bon af två arter solitära getingar. Den ena (L i o n o t u s pubescens) tillstänger ingången till sitt bo med ett lock af lera, som alltså skarpt framträder mot den röda väggen, den an- dra (O d y n e r u s m u r a r i u s) bekläder sitt lerlock på ytan med ett lager af röd trämassa, som den tagit från väggens yta. Ingången till dess bo kan derför endastupp- täckas af ett mycket vant öga. De rödmå- lade husväggar endast en kort tid funnits i Sverige, föreligger ju här, torde någon säga, ett tydligt exempel på instinktens förändring i historisk tid. Så är dock in- galunda fallet. Den nämnda getingen byg- ger äfv^en i grå väggar, i stubbar och i vass- rör. Under alla omständigheter behåller den sin vana, att bekläda lerproppens yta med ett lager af trämassa, och då trämas- san naturligtvis hemtas på närmsta håll, blir deraf en naturlig följd, att proppens yta vanligen till färgen öfverensstämmer med omgifningen. Äfven då boet anläggas i vassrör, bibehålles det yttre lagret af trä- massa, ehuru dennas färg lika mycket skil- jer sig från det gula vassröret som den nakna leran skulle göra. Hos de i samhällen lefvande arterna når insekternas lif sin högsta utveckling. Hos dem bör man derför i sista hand söka sva- ret på frågan om beskaffenheten af insek- ternas själslif. I samhällena lefva två el- ler flera generationer tillsammans. Lar- 19 verna och pupporna äro oftast alldeles hjelplösa, så att de hvarken kunna, förttära sin föda eller lemna sina piipphj^lsor utan hjelp af sina äldre syskon eller anhöriga. Under sådana förhållanden finnas ju alla förutsättningar för ett lärande genom ef- terhäimning och dressyr, för en uppfostran af de yngre genom de äldre. Eger då nå- got sådant verkligen rum? Behöfva de ny- kläckta arbetarne af de äldre lära sig att utföra sina sysslor inom samhället? Mån- gen, som mätt insekternas samhällen efter mensklig måttstock, har jakande besvarat dessa frågor, men talrika fakta och fiera nyligen gjorda försök gifva ett annat svar. Nya myrsamhällen kunna anläggas af en ensam hona. Äfven då denna i det sam- hälle, hvarifrån hon härstammar, aldrig ut- fört några arbeten, kan hon likväl på sam- ma sätt som arbetsmyrorna uppföda sina larver och hjelpa de nykläckta arbetarne ur deras kokonger. Med afseende på det tama biet har åen ryske forskaren K o g e v- n i k o w för några år sedan visat, att man kan grunda ett nytt samhälle genom att isolera en kaka, som innehåller ännu ej kläckta individer. De unga arbetarne, som således ej äro i tillfälle att lära något af äldre och erfarnare kamrater, utföra än- dock alla arbeten lika noggrannt och lika omsorgsfullt som arbetarne i ett vanligt samhälle. Dessa och liknande iakttagelser visa, att äfven de sociala insekternas vig- tigaste färdigheter äro medfödda och ej fortplantas genom uppfostran. 20 Gentemot Bethe framdrager emellertid Wasmann talrika företeelser ur myrornas lif, som synas visa, att desamma ej i allt sitt görande och låtande uteslutande drif- vas af instinkter, utan att de äfven ledas af sinnesintryck och af den erfarenhet, som de genom sinnena förvärfva. Myrorna mata, såsom bekant, ej allenast sina larver, utan äf\'en sina kamrater samt en mängd andra, insekter, hvilka såsom gä- ster lefva i deras samhällen. Larverna kunna ej tillkännagifva sin önskan att blif- va matade, men myrorna och gästerna göra vanligen detta genom särskilda rörelser af antennerna. Om nu matandet endast be- rodde på reflexrörelser, borde en myia med fylld kräfva mata hvarje larv den träf- fade på och hvarje kamrat som både der- om. Så är dock ingalunda alltid fallet, och derför kan matandet svårligen vara endast en reflexverksamhet. AVasmann påpekar vidare, att de skal- baggar, hvilka såsom gäster lefva hos my- rorna, genom färg- och ljusreflexer likna sina värdar, då dessa hafva väl utbildade synorgan, men att de deremot öfverens- stämma med värdarne i afseende på be- håring och kroppsytans beskaffenhet, när dessa äro blinda. Denna öfverensstämmel- sei kan enkelt förklaras, om man får anta- ga, att mjTorna ega verkliga syn- och kän- selförnimmelser, men sjTies skäligen öfver- flödig, ifall de endast äro reflexmaskiner. Bethe påstår vidare, att myrornas förmå- ga att igenkänna hvarandra endast beror på en kemisk reflex och ej på sinnesför- 21 nimmelser. Wasmann framhåller en hel mängd fakta ur myrornas lif. som svårligen kunna förenas med Bethes åsigt. Vi vilja här endast anföra ett enda. Den blodröda myran (F o r m i c a s a n- g u i n e a) håller ofta arbetare af den svar- ta myran såsom "slafvar". Slalvarne infö- ras såsom puppor i den blodröda myrans samhällen. Om nu förmågan att på lukten skilja vän och fiende berodde på en med- född reflexverksamhet^ måste slafvarrie na- turligtvis reagera fiendtligt mot sina her- rar och vänligt mot individerna i det sam- hälle, från hvilket de härstamma. I verk- ligheten eger dock raka motsatsen rum. De uppföra sig fredligt mot den blodröda my- ran, men fiendtligt mot sina egna anhöriga. Detta bevisar, att denna reaktion ej beror på arf, utan på intryck, som myrorna få, sedan de kommit ur puppan. Å andra sidan gi-anskar Wasmann utför- ligt alla de omständigheter, som från skil- da håll blifvit anförda såsom bevis för in- telligens hos myrorna, och kommer liksom Bethe till det resultat, att intet enda fak- tum föreligger, som tvingar till antagande al ett målmedvetet och afsigtligt handlan- de hos insekterna. Alla de försök, som hit- tills blifvit utförda för att utröna insekter- nas intelligens, hafva endast gifvit negati- va resultat. Yi kunna här endast anföra ett enda exempel. Om man öfver en myr- väg upphänger en remsa, hvars nedre än- de är bestruken med honung, sträcka sig myrorna upp och afslicka honungen, så län- ge den är inom räckhåll för dem, men om 22' remsan småningom dragés uppåt, så att de slutligen ej nå upp till den, faller det dem ej in, att genom hopande af jord eller dy- likt under remsan höja marken så att de kunna nå honungen, ehuru detta arbete för dem skulle vara ytterst lätt att utföra. Så- dant ligger nämligen ej inom området för deras själslif. Wasmann sammanfattar derför resultatet af sina undersökningar sålunda : "Mj^rorna äro hvarken intelligenta miniatyrmenni- skor, ej heller blotta reflexmaskiner. De äro varelser, utrustade med sinnlig förnim- melse- och frivillig rörelseförmåga, och de- ras instinkter kunna på flerfaldigt sätt mo- difieras så väl direkt genom sinnesförnim- melserna som ock i någon mån genom vim- nen erfarenhet". Den antropomorfistiska tolkningen af in- sekternas själslif har således ej vunnit nå- got stöd af de senaste årens vetenskapliga forskningar. Insekternas själslif är grund- väsentligen olikt vårt eget. Hos dem be- ror allt eller nästan allt på nedärfda in- stinkter. Insekten ärfver ej blott möjlig- ligheten, anlaget, till en viss färdighet, han ärfver färdigheten sjelf och kan derföre ut- föra densamma omedelbart utan öfning och utan undervisning. Insekter kunna fullständigt af skilj as från alla sina samslägtingar utan att derigenom förlora en enda af de färdigheter, som de- ras förfäder egt. Äfven hos menniskan finnes visserligen mycket, som beror på reflexrörelser och in- stinkt, men i hennes själslif spela dock des- 23 !5a faktorer en imderorclnad roll. Vi ärfva anlagen, men ej färdigheterna, och hela den omätliga skatt af kunskap och konst- färdighet, som menskligheten under årtu- senden af intelligent arbete förvärfvat, fort- plantas från generation till generation ej genom arf, utan genom tradition. Om en menniska från första början åtskiljes från den öfriga menskligheten, förlorar hon der- före hela denna skatt och nedsjunker ome- delbart till det lägsta urtillstånd. Häruti ega vi ett påtagligt uttrj^ck för grundolikheten mellan insekternas instinkt- ledda och menniskans intelligenta själglif. a SMITHSONIAN INSTITUTION LIBRARIES :^^^^?% 3 =1DÖÖ DD31bb7S ö nhent QL461.A92 Insekternas s)?alslit. 'iS^rél^^