A + ee — d Re Har, AR | C a Pte MMark | fFAindad okt s ör, ; je eh = ÅA . 5 é 3 ( t I å - OM Af NR s' om TER é | w AF Ne 3 ET RA N -HTE RE AR Tä ITR FAR a (VAN => Sans PIC Po Collin inghorg p (10 RR RN he 3 LE rr för) madcutiflae Kenneth K. AR Collection Bequest of Kenneth K. Mackenzie WOrtober 1934 ELIAS FRIES. UTGIFVEN AR SVENSKA AKADEMIEN. " STOCKHOLM, 1880. z KONGL. BOKTRYCK KERIET LR 1 Utgifvarens förord. Al Fördvarande arbete, fullbordadt på 1860-talet, var af författaren ämnadt att tjena till ledning vid växtnamnens behandling i den ordbok öfver modersmålet, hvilken Svenska Akademien då hade för afsigt att utarbeta. De omständigheter, som sedermera för- anledt Akademien att inskränka sin verksamhet i sådant syfte, äro angifna i hennes underdåniga utlåtande den 19 november 1872 (tryckt i 48:e delen af Akademiens Handlingar), hvarigenom hon afsade sig det statsanslag, som utgått till befordran af hennes ordboksarbete. Akademien uttalade dervid sin förhoppning »att kunna fortfarande i någon mån medverka till ordboken genom förarbeten, hvilka hon önskade att, så vidt möjligt vore, efter hand göra för allmänheten genom tryck tillgängliga, för att så- lunda efter förmåga fullgöra det uppdrag, som blifvit Akademien af hennes höge stiftare lemnadt». Som ett sådant förarbete allmän- göres nu denna Ordbok öfver de Svenska växtnamnen. Akademien har härvid ansett sig böra erinra, att författaren, ehuru han öfver- låtit sitt verk till Akademiens fria förfogande, likväl ej åsyftat dess utgifning såsom ett särskildt arbete; han skulle annars otvifvel- aktigt hafva egnat det en större omsorg i stilistiskt afseende. Men hvad i sådan måtto kan finnas att anmärka, har synts ; - 4 ed a dr , SA ; KA kusdanien vara af så Å06R Väntat vigt, 1 SK NM | ; af denna art, att det ej bort utgöra hinder Ö å RR: Hvad angår de från våra skalder. EE sg öämiiade ordbok, skulle författaren, om han sjelf RS sitt & ge betes särskilda utgifning; sannolikt hafva utelemnat dem; Ak: 4 > ES Deremot har hon funnit några a tillägg Sd för att. 3 citatställen ur anförde författare, förtoökngskdr på desse em 5 ” ÅN — fattare, och registret öfver de Latinska VAENTOR med a - visning till deras Svenska benämningar. INLEDNING. Al äotornäsg namn förete otvifvelaktigt den mest obestämda del af Svenska språket. Utom trädslagen och några få örter, hafva -våra fleste växter olika namn i olika landskap (och ofta flera i samma landskap); ja, hvad än värre är, samma benämningar föras till helt olika växter”, eller ock äro namnen så i uttalet förbråkade, att man svårligen igenkänner dem. För att utreda, hvilket uttal af ett namn är det rätta eller hvilken växt namnet rätteligen tillkommer, måste man följa dessa ords utbildning från äldsta tider, söka utforska deras härledning och det begrepp, folket fäster vid dem, och tillika deras användande i de öfriga Germaniska språken. I senare fallet finner man ofta en för- ; Vålstade öfverensstämmelse, icke blott i de gamla gemensamma stamorden, utan äfven i en dei yngre, skenbart tillfälliga be- nämningar. Växtnamnen blifva derigenom af stort interesse i lingvistiskt hänseende, och bland våra Svenska finna vi bevarade många fornnordiska ord, som i nuvarande språket utgått. Dessa + Bland otaliga exempel härpå må nämnas, att, enligt Linnés Skånska resa, S. 238, i en trakt af Skåne Spircea Filipendula kallades Konvalje för luktens skull, ehuru dessa båda växter ej ega minsta likhet, — och i Upland öfverföres namnet Konvalje till Pyrola rotundifolia. VI böra, i min tanke, bevaras som dyrbara antiqviteter. Anmärknings- värdt är, att A. F. Dalin och andre ordboksförfattare, som eljest upptaga de obetydligaste växtnamn, förkasta just de fornåldriga namnen, emedan dessa genom nuvarande språkbruk ej kunna tydas”. Vi ega betydliga samlingar af Svenska växtnamn redan före Linné, nemligen genom Franckenius (1638), Tillandz (1683), Bromelius (1694) och Linder (1716). Men de af dem anförda namnen äro till stor del antingen öfversättningar från de Gre- kiska och Latinska, som utgå från en helt annan naturåskådning, eller ock lånade ur främmande tungomål, hvilka namn, då de icke ingått i allmänna språkbruket, ej förtjena upptagas i en Svensk ordbok?" Det samma gäller om en del genom Tyska kräuterbächer införda namn, som väl af åtskillige kompilatorer blifvit brukade, men icke ingått i folkspråket och nu synas vara utdöda, t. ex. Affodil, Andorn, Gamander, Gundelref, Poleja, AS Sempertin, Tusengyllenkrut, Tusendygdegräs m. fl. Samma öde förtjena vissa andra från Tyskan införda, men löjligt förbråkade namn, såsom Leffelkrut af Löffelkraut, Fulbom af Faulbaum, Spelbom af Spillbaum. Det är i synnerhet på Gotland som dessa. träffas. Under sina resor upptecknade Linné noggrant växternas namn i folkspråket, och han erhöll af sina lärjungar rikliga upp- gifter från alla landskap. Rikaste och pålitligaste källan för dessa > Undantag från ett sådant förfarande gör Rietz i sin Ordbok öfver Svenska allmogespråket. +& De bland dessa, som af Wahlenberg blifvit återupptagna, kunna dock icke förbigås. VII namn är derföre Linnés Flora Svecica. Åtskilliga bidrag hafva visserligen sedermera lemnats af Retzius m. fl., men i allmänhet mindre vigtiga. Det är en verklig förlust, att Linné ej fast- stälde Svenska namn på samtliga våra högre växter, såsom han gjorde i afseende på gräsen. Liljeblad sökte fylla denna brist, men upptog, i stället för att använda det i folkspråket bevarade rika ordförråd, vanligen de Latinska namnen, dock i flera fall så förbråkade, att man svårligen kan igenkänna dem, t. ex. Byll af Bupleurum, Kara 'af Chara, Lysing af Lysimachia, Lyst af :' Lychnis, Näfta af Nepeta, Ofris af Ophrys, Orbe af Orobus, Osmund af Osmunda, Rym af Erysimum, Sirse af Circea, Sist af Cistus, jemte många fera af likartadt slag. Billberg i Svensk Botanik dref denna rigtning till karrikatur. Han ville förkasta alla Svenska namn och införa de Latinska med stympadt uttal; så kallar han t. ex. Hafre för Aven, Smultron för Fragar, Säf för Scirp. Att erhålla allmänt antagna och faststälda Svenska växtnamn är i närvarande tid ett nödvändigt behof. Man har hittills hjelpt sig med de Latinska, men sedan nu speciell botanik läres i real-, landtbruks-, ja folkskolor, äro Svenska namn oundgängliga. För dessas erhållande har det varit af största vigt att egna Synne uppmärksamhet åt folkspråket. Utom det att jag sjelf insamlat 'och genom vänner bekommit talrika bidrag, har jag noga jemfört det ymniga förråd, som förut i tryck meddelats. Men dessa växt- - namn fordra en noggrann kritisk granskning. Många bland dem bero på ett misstag dels af namngifvaren, dels af upptecknaren. Flera äro så obetydliga, tillfälliga, ja blott skämtvis gifna (t. ex. ' Pelle på strand, Lasse på tomten), att de ingen uppmärksamhet VIII förtjena, hvarpå Kröningssvärds förteckning öfver växtnamnen i Dalarne lemnar talrika exempel. Upptecknandet af folkspråkets namn är icke en så lätt sak som man skulle förmoda. I allmän- het tycker jag mig finna hos ordboksförfattare en hunger efter många namn ; mig synas färre och godkända ega företräde. I en ordbok öfver landskapsmålen måste man söka uppsamla alla vex- lingar i uttal; men i en ordbok öfver riksspråket bör man väl bemöda sig att återföra dessa till riksspråkets uttal. Så länge likväl de fleste vilja framhålla sin hembygds be- nämningar eller, hvad ännu sämre är, af subjektift estetiskt tycke föredraga mera klingande namn och förkasta dem man ej förstår, är ingen enhet att hoppas. Man måste ock fastställa bestämda grundsatser om namnens formella beskaffenhet. I Botaniska Ut- flygter, 2 bandet, har jag uppgifvit de grundsatser jag följer. Sådana namn som Kattklor, Käringtand, Räfrumpa, jemte otaliga likartade, hvilka beteckna helt andra bestämda föremål, kunna svårligen användas i skriftspråket. 'I denna ordbok har jag likväl upptagit dem, dels för att lemna anvisning till de sålunda be- | nämnda växternas verkliga namn i riksspråket, dels för att visa - huru sväfvande benämningarna äro, vanligen tillagda de mest olikartade växter. För att kunna urskilja dessa blef det nöd- vändigt att vid alla icke allmänt kända växter, hvilkas namn jag anser tillhöra riksspråket, tillägga några yttre, lätt i ögonen fal- lande kännetecken, utan att vilja lemna någon vetenskaplig be- skrifning. Äfven: har jag bifogat några språkprof, synnerligast ur Linnés och våra poeters skrifter, men hvilka gerna må ute- lemnas, om de befinnas mindre lämpliga. I motsats till de Engelske skalderna, synas de Svenske hafva besjungit, utom 2 IX Sippor och Hvifvor, mest utländska växter under deras Fin mande namn. é Vid namnens anförande har jag följt den alfabetiska ord- ningen och upptagit de sammansatta under deras begynnelse- bökslaf, då de äro så fast förenade, att de icke kunna upplösas utan att förlora sin betydelse. Sådant är förhållandet med alla slägtnamnen. Men helt annorlunda förhåller det sig med art- namnen, hvilka blott äro ett närmare bestämmande af slägt- namnet. De äro vanligen så löst förenade, att man lika gerna kan säga t. ex. Hvit Sippa, Svart Poppel, Grön Pil m. m., som Hvitsippa, Svartpoppel o. s. v. I många fall låta de icke samman- foga sig med slägtnamnet, t. ex. Äkta, Allmän m. fl. För deras rigtiga uppfattning. och urskiljande är det äfven af största vigt att hafva dem samlade under slägtnamnen, hvilka ofta först genom dem erhålla full klarhet och bestämdhet. I sammanhang härmed bör jag fästa uppmärksamheten på ett eget förhållande, hvars iakttagande är af synnerlig vigt. Då artnamn tillsättas de sammansatta slägtnamnen, bortfaller van- ligen subjektet i dessa och endast predikatet qvarstår, som slägt- namn; - Så t. ex. blir af Kaflegräs, Kampegräs, Slokgräs vid sammansättning Ängkafle, Ängskampe, Bergslok. På samma sätt af Kronlilja, Klocklilja, Krageblomma, Bulleblomster blir Kejsar- krona, Kungskrona, Snöklocka, Prestkrage, Ängbulle. En stor del, kanske de festa, af de enkla namnen hafva på detta sätt uppkommit, hvilket låter historiskt bevisa sig. Så har Starr | uppkommit af Starrgräs, Monke af Munkbatt, Vass af Hvassrör o. s. v. (I Bot. Utflygter har jag visat samma förhållande vara äfven med de Grekiska namnen.) Men icke alla ord kunna på ES Så nämnda sätt bortkastas; icke de som afse en viss del af växten, såsom rot, blad 0. s. v., utan blott då subjektet afser hela växtens utseénde, såsom träd, gräs, lilja, ört. Språket vinner derigenom i välljud, ty eljest skulle en dubbel säminansärenne uppkomma. I slägten med sammansatta namn kunna artnamnen vanligen icke med dem sammanbindas. Vid fastställande af växtnamn uppstår en strid mellan folk- språket och det systematiska interesset. Ehuru både slägt- och artbegreppet äro gemensamma för båda, uppfattas de i flera fall olika. "Många växter, som botanisterna efter minutiösa, icke i ögonen fallande skiljaktigheter upptagit såsom särskilda slägten, äro så lika till det yttre utseendet, att de af folket betraktas som ett, t. ex. Carduus och Cirsium, Schoberia och Kochia. Vid andra tillfällen skiljas i folkspråket växter, som botanisterna förena, t. ex. Hägg och Körs, Oxel och Rönn. Det har efter min öfvertygelse varit ett misstag, att man velat tvinga folk- språket in i de systematiska lagarne. Dessa fordra ett gemen- samt slägtnamn för alla arter; mén' då folkspråket har sjelf- ständiga namn för underafdelningarna, måste de bibehållas: t. ex. under slägtena Polygonum samt Ribes och Vaccinium bör hvarje art. behålla sitt sjelfständiga namn, och detta så mycket hellre som dessa namn förblifva oförändrade, då deremot de systema- tiska åsigterna alltjemt vexla. , f Den svåraste frågan vid sammanskrifvandet af denna ordbok har varit, hvilka växtnamn borde upptagas. Jag har icke kunnat: lösa den på annat sätt än att jag, med få undantag, upptagit alla, som jag hos botaniske och hos andre, godkände författare funnit anförda, och särskildt alla af Dalin i hans ordbok upp- AM XI Vagnas ingalunda i den mening, att de borde i en ordbok öfver Svenska språket införas, utan för att kritiskt granska dem och uppgifva skälen för en stor mängds uteslutande. Härigenom blir ordboksförfattaren i tillfälle att välja, hvilka namn enligt det helas plan finnas lämpliga att bibehålla. Om jag icke upptagit äfven de i min tanke förkastliga, skulle man lätteligen kunnat tro, att dessa blifvit af mig öfverhoppade eller varit mig okända. De, hvilkas rätt att anses tillhöra riksspråket jag betviflar, har jag utmärkt med +. — Hvad de Svenska växterna beträffar, har jag ansett alla högre (fanerogama) slägten böra upptagas; men att angifva alla artnamn skulle i ett arbete af detta slag hafva ledt till en intet gagnande vidlyftighet. Jag har derföre upptagit endast sådana växters artnamn, som af folket urskiljas; de öfriga höra till specielt botaniska arbeten. Af hundrade inhemska Starr- arter kunna på sin höjd tio komma att skiljas af allmänheten. Hvad de utländska växterna angår, är fältet ändlöst; för min del skulle jag anse, att endast sådana böra upptagas, som allmännare odlas inom landet eller ock tillföras oss såsom handels- artiklar eller som äro i mytologiskt eller kulturhistoriskt afseende märkvärdiga. Äfven bland dessa främmande växter har jag upp: tagit alla af Dalin anförda, och jag anser mig böra erkänna, att artiklarne om dem i allmänhet äro af honom med omsorg ut- arbetade. Jag har dock tillagt åtskilliga, som synts mig med mera skäl böra upptagas, åtminstone i ett Supplement. De bland ifrågavarande växter, som icke ega Svenska namn, anser jag böra bibehålla sina systematiska eller de i deras hemland ' brukliga. Detta gäller företrädesvis om orangeriväxter och -om den mängd, som för rabatter årligen införskrifves från Tyskland. Liksom i namns värsta fiender, så äro det nu för tiden de Tyska älak gärtnernas frökataloger med sina prunkande benämningar, hvilka månge anse böra föredragas våra gamla ärliga Svenska namn. Också har det sårat min fosterlandskänsla, då jag t. ex. fått läsa i tidningar, att »redan blomma Primuler, Anemoner och Gager>. Icke förstår Svenska folket hvad dermed menas. Ännu mindre synes man mig böra i en Svensk ordbok upp- taga de odlade växternas ändlösa förändringar. Jag vill här icke tala om de hundratals namn man har på: olika sorter af Roser, Dahlier m. fl., hvilka uteslutande tillhöra gärtner, som årligen påhitta nya; men det samma gäller äfven om de fleste af våra kulturväxter, såsom Potates och Kålsorter, samt om våra fruktträd. Äfven på dessa senare tillkomma årligen nya, men snart försvin- nande namn, och de hafva sin plats i pomologiska arbeten. — Hvad jag nu yttrat var redan Virgilii åsigt (Georg. 14): Men på förändrade slag och de skilda namn, som de bära, Finnes ej tal; och hvad båtar i tal att fatta dem alla? Den som begär dem veta, han räkne i Lybiens öknar Sandens yrande korn, som Zephyrus sprider i rymden, Eller, när Eurus rigtar sitt våld mot seglande kölar, Vågornas mängd på Ioniens haf, som brytas mot stranden. Anförde författare. ADLERBETH, G. G. Virgili Bucolica och Georgica, 2 uppl. Stockh. 1814. ARNELL, L. Sjöfröken af W. Scott, öfvers. Stockh. 1828. ATTERBOM, P. D. Å. Lyriska Dikter, 1—3. Örebro 1863. BELLMAN, C. M. Valda Skrifter, utg. af P. A. Sondén, 1—6. Stockh. 1835, 36. BeEsKow, B. von Vitterhetsförsök I, 3 uppl. Stockh. 1862. BrRroMEnuws, O. Chloris Gothica. Göteb. 1694. BöTTIGER, C. W. Samlade Skrifter, 1-4. Stockh. och Örebro 1856-69. CREUTZ, G. Pu. Vitterhetsarbeten. Stockh. 1795. i DAHLGREN, C. F. Samlade Skrifter, 1—3. Stockh. 1873—75. DALIN, O. VON Vitterhetsarbeten, 1—6. Stockh. 1767. FRANCKENIUS, J. Speculum botanicum renovatum, Ups. 1659. FRANZÉN, F. M. Skaldestycken, 1—7. Örebro 1824—61. Fries, E. Botaniska Utflygter, 1—3. Ups. och Stockh. 1843—64. GEIJER, E. G. Skaldestycken (Samlade Skrifter I. 3), Stockh. 1851. GRAFSTRÖM, Å. Å. Samlade Skaldestycken, 1,2. Stockh. 1864. GYLLENBORG, G. F. Vitterhetsarbeten, 1-4. Stockh. 1795—1800. KELLGREN, J. H. Samlade Skrifter, 1—3, 4 uppl. Örebro 1860. KNOS) TE Dikter, 1,2. Upssl852;.53. LEOPOLD, C. G. AF Samlade Skrifter, 1—6. Stockh. 1814—33. LILJEBLAD, S. Svensk Flora, 2 uppl. Ups. 1798, 3 uppl. ib. 1816. LINDER, J. Flora Wiksbergensis. Stockh. 1716. LiNnG, P. H. Samlade Arbeten, 1—3. Stockh. 1859—66. LINNÉ, C. von Hans Öländska och Gotländska resa, Stockh. 1745. — Vest- göta resa, ib. 1747. — Skånska resa, ib. 1751. — Flora Svecica, 2 uppl. ib. 1755. — Flora Lapponica, 2 uppl. Lond. 1792. — Delicie Nature, 2 uppl. Stockh. 1816. MALMSTRÖM, B. E. Dikter, Stockh. 1876. NICANDER, K. A. Samlade Arbeten, 1—3, 3 uppl. Stockh. 1862. NORDENFLYCHT, H. C. Samlade Skrifter, Ups. 1852. Si NyBLow, C. R. Dikter, Ups. 1860. ar gr 5 | ÖxENSTIERNA, fr G. Arbeten, 1-5. Stocka, 1 > äv (4 TN 7 då Samlade Ser 1—5. Örebro 185 STR SEHLSTEDT, E. Samlade Sånger och Visor, 1, 2. Stockh 18 ge, STAGNELIUS, E. J. Samlade Skrifter, 1,2. Stockh. 1868. = Svensk Botanik, Stockh. 1779 o. följ. , TEGNÉR, E. Samlade Skrifter, 1—7. Stockh. 1847—51. TILLANDZ, E. Catalogus Plantarum. Åbo 1683. WAHLENBERG, G. Flora Svecica, 2 uppl. Ups. 1833.. a i i HG A. Abborrnate, se Nate. — Abborr- gräs (Helsingland) är ett obestämdt namn, uppkommet genom vårdslöst ut- tal i stället för Abborrnate. + Abramsrot, f. = Skogsnäfva. Anm. Namnet finnes blott en gång antecknadt, nemligen i Linnés Vestg. resa, s. 235, der det uppgifves vara bruk- ligt på Dal och skrifves Abrahamsrot:; i hans Flora Svec., n. 617, är det ändradt till Abramsrot. Detta namn, som säker- ligen blott tillfälligtvis gifvits, är numera obrukligt; det bör derföre och såsom tillika olämpligt ej medsläpas i ordböcker öfver Svenska språket. Abrodd (äfven Åbrodd Sch förvri-. det Ambrett), m., en för sin vällukt odlad art af slägtet Gråbo: Artemisia Abrotanum L. Abrodden hinner under våra korta somrar icke till blomning. + A bull, m., är endast ett Skånskt bond-uttal af det Danska Abild (på Svenska Apel). Se Linnés Sk. resa 392. + Aceacia, f., ett talrikt slägte, syn- nerligast på Nya Holland, och hvaraf flera arter odlasiorangerier.— Namnet, såsom varande Latinskt,bör icke uppta- gas. i Svensk ordbok, om ej i ett bihang. Ackeleja, f., en så väl vild som od- lad prydnadsväxt af Ranunkulaceernas familj, utmärkt genom sina fem klolikt böjda sporrar: Aquilegia vulgaris L. Skrifves äfven Akleja och af äldre för- fattare Akerleja. Af ackelejans blom- mor beredes blå färg. Adonis, m., ett örtslägte af Ra- nunkulaceernas familj, med findelade blad, sköna blommor och talrika små- frukter: Adonis L. Arter deraf äro: Höst-adonis, ettårig, med mindre, röda blommor: Å. autumnalis L. Od- Fries, Svenska växtnammen. las som prydnadsväxt under namn af Bloddroppar, Gossen i det gröna. Vår-adonis, mångårig, med stora, gula blommor: 4. vernalis 1. Vår- adonisen, som hos oss växer endast på Gotland och Oland, är en af Sven- ska florans skönaste smycken. Anm. Namnet Adonis är fullkomligen Latinskt, men jag har ansett det böra upptagas i Svenska språket, då de på Öland efter växtställen gifna namnen (Aronsros, Arontorpsros, Kastlöser) icke kunna tillämpas på hela slägtet. + Affodil, m., egentligen ett för- bråkadt uttal af det Latinska Aspho- delus L., ett Liljeslägte, som hos oss hvarken växer vildt eller odlas. På hvad grund namnet af Wahlenberg föres till Sedum Telephium 1., inser jag icke. Aftonstjerna, se Stjernlök. Ag, m., ett groft, sträft vattengräs, tillhörande Halfgräsen, med gyttrade bruna småax: Cladium Mariscus B. Bz. — Ingen man gifve annan man lof att hugga i oskift skog eller slå ag i oskift myr. Gotl.lagen 25: 3. (Schlyters öfvers.) + Agave, f., vetenskapliga namnet på den växt, som är känd under be- nämningen Hundraårig Aloe. Bör, såsom fullkomligen obekant i allmän- na språkbruket, knappt upptagas ens i ett bihang till Svensk ordbok. | + Agersilke, en Skånsk danicism ; kallas i det öfriga Sverige Akersilke. + Ajamej, i Verml. Elfdalen Ogontröst. + Akasieträd, se under Ärtbuske. Al (äfven Alder, Ål, Ålder), f., ett allmänt, på fuktiga ställen före- 1 2 kommande, Hängeväxterna tillhöran- de träd, med blomning på bar qvist och klibbiga blad: Alnus glutinosa Winzp. Kallas äfven Grönal. Alen för- ökar sig med ovanlig lätthet. Alarna äro de träd, som tidigast blomma och sist fälla sina löf. Pilar trifvas på flodernas brädd, och alar i träsken. ADLERBETH 74. Vid bäcken aspen sina qval Förtäljde för den kalla al. ARNELL 12. Alen är en bild af idoghet, Och af höjdens stormar hon ej vet. Grå-al, se Arre. Alant, m., en prydlig växt af Hålk- blomstriges familj, med stora gula blomhufvud: Inula Helenium 1. Hos äldre förf. äfven Alunarot. Alanten är en af de väldigaste inhemska örter, och roten användes i medicin. Anm. Namnet Alant är redan i sjunde seklet antecknadt bland Vestgötarne i Spa- nien (jfr Bot. utfl. 1:143), och ännu bibehål- let i Tyska, Danska och sydsvenska folk- språket. Numera i riksspråket .förvändt till det mycket missledande Alandsrot och af en del skriftställare till Elinsrot, Helenerot, under förmodan att namnet kommer af Helenium, som dock härleder sig från Grek. iloc, kärr. Alg, £., en talrik klass bland Grodd- trådsväxterna, hvars slägten växa i vat- ten ; det Latinska Alga. Hit höra Tång, Slake, Söl m. f. Ringare än på hafvets strand upp- kastade algen. (»projecta vilior alga». VIRG. Ecl. 7:42.) + Algräs, Rosl., Alskogsgräs, Osterb. — Mjödört. + Alkanna, f., färgstoft, som er- hålles från Orienten af Alkanna tincto- rid TAvsck (af Linné förd till slägtet Anchusa). + Allbotsrot, Nerike Äng-anis. Alm, f., ett allmänt löfträd, blom- mande på bar qvist, med hela, vanli- gen sträfva blad: Ulmus L. Almarnas Vvingade frukt kringföres vida af yinden. De täta almars skjul en fåfäng till- flykt ger. CREUTZ 15. ALANT—ALROT m—— -e ->=——— —- >=NMis>=—=— —- -——————Å:—— RNE Flera förändrade dike man ADS af : härdiga almar. ADLERBETH 74. Almar i ståtlig växt sig sprida för himmelens vindar. DAHLGREN 1: 141. Allmän Alm (U. montana Sm.) fin- nes öfver hela landet, upp till Vester- botten. Kork-alm (U. campestris Sm.) före- kommer på Oland och Gotland; har mindre löf än den föregående och korkartad bark. ; Vres-alm (DU. effusa Wiurp.) finnes äfven på Oland; är skild från Kork- + almen genom långt skaftade blom- mor. Almecke, Medelp., Almocke, Ve- sterb., Almycke, Angerm. = Kropp. — Detta namn (lånadt från Lapskan ?) är så allmänt, ehuru olika uttaladt, i de Norrländska landskapen, att jag an- sett det förtjena upptagas. Aloe, m. 1) Ett artrikt örtslägte bland Liljeväxterna, på Cap, med köt- tiga, saftfulla blad, hvilkas saft använ- des i medicin: Aloé L. 2) Amerikansk eller vanligen s. k. - Hundraårig Aloe, hvilken tillhör ett annat slägte: Agave americana L. 3) Indisk Aloe, bekant för sin egen- = skap att motstå förruttnelse: Aloöxy- lon Agallochum Tovzr. Denna är den under namn af Aloe i vår bibel om- talade växten. 4) Svensk Aloe benämnes af Til- landz m., fl. slägtet Dyborre. Alpros, f., en skön buskväxt af Ljungfamiljen, tillhörande södra Eu- ropas fjell, och i största prakt upp- trädande på Himalaya: Rhododendron L. En liten förkrympt buske af detta slägte finnes äfven på våra fjell: Lap- ska Alprosen, R. lapponicum We. Hvar morgon en alpros jag fäster i hatten Och börjar min vandring med stafven i hand. BÖTTIGER 1: 283. + Alrot, Gestrikl. = Hönsbär. + Öv AA > 300 Vi RENNIE AD SE ag KSR IL VÄ AE vn. CCR NL EAA TORD ig då AN RR 4 4 i; Vg ' på ÅS k Nr ATEUNA ANDROMEDA ; NR OR + Än. f., ett mycket gammalt. Tyskt namn på en i Norden icke före- kommande växt af Bolmväxternas fa- milj: Atropa Mandragora L. Växten har användts vid besvärjningar och varit föremål för mångfaldigt skrock, hvarigenom namnet kommit till oss. I roten har man trott sig finna bilden af ett foster. Till Svenska språket hör namnet- icke. Alsikeklöfver, se Klöfver. + Alster, ett rent af diktadt namn, som, af missförstånd inkommet i våra didböcker och floror, måste alldeles ut- strykas. Benämningen är, efter Wah- lenbergs förmodan, uppkommen af Hal- ster, enligt Roslagska uttalet, och har för den växtens likhet med Benveden blifvit af missförstånd öfverförd till denna senare. Namnet förekommer ingenstädes i vårt folkspråk och ej hel- ler i något af de beslägtade språken, såsom deremot alla andra buskars och träds namn göra. Altea, Althea, f., en mångårig ört af Kattostfamiljen, odlad för sin i me- dicin använda rot, Althérot: Althea officinalis L. Althéroten innehåller re- naste växtslem. - Alvarlök, se Gräslök. Amarant, m., ett med Mollaväxter- na närförvandt örtslägte, hvaraf flera arter odlas på fritt land som prydnads- växter, synnerligen Amarantus cauda- tus L., vanligen kallad Kalkonsnabel. En hit förd inhemsk art (A. Blitum 1.) föres numera till eget slägte: Fuxolus Raris. Jfr Bläsa. Anm. Namnet är visserligen utländskt, men fullkomligt nationaliseradt. + Amaryllis, f£., en utländsk prakt- lilja, endast odlad i varmhus: Amaryl- - lis formosissima L. — Vill man upp- taga den i Svensk ordbok, borde man med lika skäl der upptaga flera hun- drade andra orangeriväxter. Amur, m., är enligt alla äldre för- fattare örtslägtet Melilotus (L.), ett med Klöfver förvandt slägte, men lätt skildt genom utdragna blomklasar; hos Klöf- vern äro blommorna samlade i ett huf- vud. (Detta gamla goda namn har man i senare tider utbytt mot det Grekiska Melilot eller dess öfversättning Ho- nungsklöfver.) — Amuren torkad har en söt, behaglig lukt. Amurgräs, n., är ett namn, som tillägges flera gräs, hvilka torkade haf- va samma vällukt som Amuren, nem- ligen Vårbrodd, Hässlebrodd, Myske- gräs. Amört, f. = 1) Äng-anis, hvilken anses öka mjölken hos ammor; 2) Lund- kovall, Bleking, af okänd anledning. Ananas, m., en i varmhus odlad tropisk växt: Ananassa sativa Lisor. Denna som en synnerlig läckerhet högt värderade växt, införd till Sverige 1726, är så allmänt bekant, äfven af poeter (bland andre Oxenstjerna) besjungen, att den måst upptagas. Andgräs, Vesterg. = Braxengräs. Andhafre, Vesterg. = Andmat. Andmat, m. , mycket små, på vatt- net flytande bladlika stjelkar; örtsläg- tet Lemna L. Andmaten betäcker ofta stillastående vatten med en grön matta. Andorn benämnas efter Tyskan åt- skilliga Sugeväxter, såsom Hvit-andorn = Kransborre, Svart-andorn =— Bo- nässla, Vatten-andorn — Strandklo. Enligt Tyskan är namnet m., men i Svenskt uttal n. Ehuru främmande och öfverflödigt, förekommer detta namn så ofta hos äldre skriftställare, att det måst upptagas. Andromeda, f. Så benämnes Ros- lingen i poesi, t. ex. af Atterbom (1: 20) och Franzén. Linné lemnar öfver den sammasen poetisk bes ke raae i Fl. Lap- . ponica, p. 126. Ingen i behag Linnea öfverträffar, Dock sjelfve mästarns röst af Andro- meda vans, Då han åt Flora knöt från fjellarna en krans. FRANZÉN 4: 61. 4 Andvide, n., en med Roslingen närförvandt liten buske i norra Vester- botten och Finland: Cassandra caly- culata Dos. Anemon, f., benämning på de syd- europeiska, som prydnadsväxter stun- dom odlade arterna af slägtet Sippa: Anemone hortensis L. Brukas blott i poesi. Solen har tecknat med kärlekens drag sitt barn Anemonen. GRAFSTRÖM 2:'250. Angelika, f. —= Qvanne. Namnet är brukligt endast i medicin. + Angusturabark, m., en medi- cinsk drogue, som erhålles af den i Co- lumbien växande Galipea officinalis HaANCOocKE. LÅ Anis, m., en odlad, &ttårig växt af Umbellaternas familj: Pimpinella Ani- sum L. Anisfrön hafva en behaglig krydd- smak. Äng-anis, en vild, mångårig art af | samma slägte: P. Sazifraga L. +Anisblomster, Nerike=Linnés- ört. Namnet afser blommornas lukt. + Anisros, Upl. — Knylbräcka. etdnsts anledning inses svårligen. Annbok, f., ett vackert, i södra Sverige växande löfträd af Allonträ- dens familj: Carpinus Betulus 1. Be- nämnes äfven Hvitbok. Jfr Avenbok. Annboken lemnar ypperligt slöjdvirke. Annbokskogarne utmärka sig genom synnerlig täckhet och liflig grönska. + Apebrödsträd, n., ett genom sitt utomordentliga omfång, men sin lösa ved, utmärkt träd i Afrika: Adan- sonia digitata L. Apel, f., ett så väl vildt (Skogs- oe som odladt kärnfruktträd: Pyrus alus 1. Frukten kallas Äpple och dgrefter trädet äfven Äppleträd. Af den vilda Apeln har man två bestämda artförändringar, skilda genom fruktens smak: Sur-apel och Besk-apel. Af den odlade finnas talrika sorter med ANDVIDE—ARTSKOCK Ag | | egna namn, men dessa äro mycket vex- lande, och nya sorter uppdragas årli- gen, hvarföre de'icke förtjena upptagas i en ordbok, utan tillhöra speciella po- mologiska arbeten. (Jfr Eneroths Po- mologi.) — Af den ur Sur-apelns frukt utpressade .:saften beredes en dryck, kallad Ciden. Af apelns vilda växt inge? PSN En dryck, ännu begärd i sjelfva druf- vans land. OXENSTJERNA 2: 152. På aplarna blomstren befruktade blif- vit AT sprittandé solstrålars eldiga brand. DAHLGREN 1: 378. Snöblommor yra från aplarnas topp. Dens. 1: 419. 3 Apéelsin, m., den guldgula frukten Orangeträdet (se Orange): Citrus ÅAurantium L. Aprikos, f., benämning så väl på frukten af ett träd, tillhörande, slägtet | Slån, som på sjelfva trädet: Prunus Armeniaca L. Aprikosen trifves i Sve- rige under bar himmel endast i sydli- gaste delen. ' Aprikosers växt, dem sommaren förgylt Och svarfvat deras klot och dem med sötma fylt: OXENSTJERNA 2: 124. ' Ae se Arre. + Areka-palm, f., en palmart i EÅ OR Areca Catechu b.vAÉ hyllan ri Areka-nöten, terra Catechu. Onsros, ATORKSKRINNN Ö- föbadt Vår-adonis. ÅrTre, n., en art af Alslägtet, med gråludna, icke klibbiga blad: Alnus in- cana Wii. äldre förf. Hvit-al. + AYrOWägt, f., hvaraf beredes det ikkRde före Ommande närande Arrow- < Kallas rättare Grå-al, af mjölet, erhålles af Maranta arundina= 4 cea L., som tillhör Scitamineernas fa- milj. Artskock, Artskocka, £, be- nämnas tvenne vidt skilda växter, BådR: EG dock tillhörande Blomhålksväxterna: : ta Lä ER > ARUN—AXÄRENPRIS 5 1) Jord-artskock, den ätliga, söta stamknölen af en art Solros: Helian- thus tuberosus 1., hvilken väl uthär- dar vårt klimat, men icke hinner till blomning. 2) Kron-artskock, en tistelväxt, hvars nedtill något köttiga hålkfjäll ätas som en läckerhet: Cynara Sco- lymus L. Anm, Uttalas och skrifves origtigt Årt- skock, Ärtskocka. Namnet är det Fr. arti- chaut, T. artischocke; med Art har växten ej den ringaste förvandtskap. Årun, m., örtslägtet Erythread Rica., utmärkt af sina röda blommor och sin beska smak, närbeslägtadt med Stål- örten. Arun är ett godt, magstärkande medel. Anm. Detta särdeles gamla och märk- värdiga namn är ännu brukligt i Tysk- länd, Danmark och Skåne (se Linnés Sk. resa 277). Mycket origtigt är det förbi- gånget i Dalins ordbok, liksom de flesta namn, hvilka ej hafva sin tydning i nu- varande språket. Men just dessa äro de för språkforskaren dyrbaraste. ATV, m. (Isl. arfi.) Gemensam be- nämning på flere småväxter, som fin- nas mest på odlade ställen, och mot- svarande T. Miere, E. Chickweed. Nytt- jas endast i sammansättning och ingår i en mängd växters namn. + Asblomma, f. Detta namn, som det sydafrikanska örtslägtet Stapelia L., hvilket stundom odlas i orangerier, erhållit för sina stinkande blommors skull, synes mig onödigt, då det aldrig kan komma att ingå i allmänna språk- bruket. För växter af denna art är det oförändrade Lat. namnet att föredraga. Ask, f., ett prydligt inhemskt löf- träd af Ligusterns familj, men utan både blomfoder och blomkrona: Fra- xinuz: excelsior L. Asken var fordom, och är ännu bland allmogen, ett heligt träd. Asken Yggdrasil. — Askarna äro skogens förnäma; de slå sist ut sina löf och fälla dem först. Jag askens ädla växt, jag almens krona vördar. OXENSTJERNA 2: 93. På kullar stodo ask och ek, Som kämpar uti bardalek. ARNELL 12. + Askört, f., ett synnerligen för- olyckadt namn, bildadt efter Lat. Cine- raria; men det befinnes, att de växter, hvilka man tillagt det, alldeles icke tillhöra nämnda slägte. ASP, f£., ett allmänt Hängeträd, ut- märkt af sina darrande löf och hon- trädens ymniga fröfjun; tillhör Poppel- slägtet: Populus tremula L. Aspen ut- gör gemenligen små lundar,... sällan träffar man den blandad med andra träd- slag i skogar. RETZIUS 2: 548. De höga aspar fläta sina grenar Utöfver grafven. GEIJER I. 3: 300. Susen er grafsång, susen af sorg, I darrande aspar! MALMSTRÖM 7. Aster, m., ett talrikt slägte, tillhö- rande Blomhålksväxterna, med stjern- likt ordnade strålblommor: Aster 1. Flera arter odlas som prydnadsväxter. Jfr Stjernros. Astrakan, m., en odlad, mör och söt ädlare äpplesort. : En astrakan, der dagen genomsken, Som en kristall, så klar och ren. 3 FRANZEN 1: 356. Aurikel, m., en odlad, i många färger skiftande art af slägtet Hvifva: Primula Auricula L. Aurikelns mångfärghet, som sig i låg- het gömmer. OXENSTJERNA 2: 121. Avenbok, ett namn bildadt efter D. avnbög ; enligt rent Svenskt uttal heter trädet Annbok. Axing, se Äxing. Axlosta, f., ett från Losta skildt slägte, med enkelt ax; endast de lägsta småaxen äro skaftade: Brachkypodium P. Brauv. + Axsvingel, se Svingel. Ax-ärenpris, se Ärenpris. pA BACKBRÄNNA—BAMBU JD. An FI TE JAN ,Z "i , B. Backbränna, f., arterna af slägtet Arabis L., örter med små hvita blom- mor och långa, smala skidor; egentli- gast A. Thaliana 1. + Backbär, n. — Backsmultron. Backhumle, 'Dal., Hels. = Röl- lika. Back-klöfver, se Klöfver. Backrinka, se under Binka. Backsippa, se Vippa. Backstarr, se Starr. Backsöta, f., en art af slägtet Astragalus L. utaf Artväxternas familj, med tvårummig, krökt, nästan tre- kantig fröbalja: A. glycyphyllus L. — Roten har sötaktig smak, likt Lakrits, hvarföre den af äldre förf. (Francke- nius, Tillandz) förvexlades med La- kritsroten. Backtimjan, se Timjan. Backvippa, se Vippa. = Backväpling = Back-klöfver. + Baggpungar, m. pl. = Tarald. Baggsöta, f., en art af slägtet Stål- ört, med stora purpurröda blommor: Gentiana purpurea 1L. Förekommer endast på vestliga Norges fjell och be- nämnes der Söte, ehuru i hög grad besk (således ett skämtnamn). Anm. Redan i äldre tider har (enligt Rudbeck) denna ört, för sina utmärkta medicinska egenskaper, blifvit såsom handelsartikel införd från Norge (öfver Dalarne) och deraf här i riket fått nam- net Bagasöta, d. v.s. Norsk söta. Linné, som ej sett den blommande växten, hän- förde honom till en närbeslägtad, gul- blommig art från Schweiziska alperna: Gent. lutea, hvarföre han ännu i våra ordböcker origtigt föres till denna. + Baisk-lök, Gotl. — Gräslök. Baldersbrå, f., en ört snarlik Ka- millblomster och Surkulla, med fin- delade blad och sköna hvita strålblom- å — ————tFZL OO —— vn sA— —— ..zir— —?< + mor, men utan märkbar lukt, samt tre- ' kantiga frukter: Chamemelum inodo- rum Vis. (Tripleurospermum Scuuurz.) I vårt allmogespråk är numera detta namn förvändt till Ballerbro, Balse- bro, Barbro, och hänfördt till slägtet Kullor, men det har bibehållit sig oförändradt på Färöarna och Island (Baldrsbrå, Balders ögonbryn), der det äfven rigtigt tillägges förstnämnda ört. Anm. Den stora likheten mellan ar- terna af slägtena Matricaria och Anthemis förklarar lätt, hvarföre dessa förvexlas och namnet Baldersbrå öfverförts till sistnämnda slägte; men att det rätteli- gen tillkommer endast Matr. inodora L., lider intet tvifvel, ty på Island och i de nordliga länderna finnes icke den stinkan-. de, otäcka Surkullan, till hvilken man velat hänföra det. Balsamin, f., en för sina prydliga röda blommor allmänt, äfven i torp- stugor, odlad krukväxt, hörande till -slägtet Springkorn: Impatiens Balsa- mina L. Balsaminens fädernesland är Ostindien. Balsampoppel, se Poppel. | Balsamträd, n., en gemensam be- nämning på flera trädslag i de varma- re länderna, af hvilka balsamen erhål- les, såsom Perubalsam af Myrosper- mum peruiferum Dzo., Tolubalsam af Myrosp. toluiferum Biou., m. tl. Mest bekant är Meccabalsam, af Balsamo- - dendron gileadense Kvsra, hvilken an- vändes i medicin och är den i bibeln omtalade balsam. + Balsamäpple, n. Under detta namn anföres i Dalins ordbok Momor- dica Balsamina 1., hvilken lämpligare kallas Balsamgurka; men ingendera förtjenar upptagas i Svenska språket. Bambu, m., Bamburör, n., ett i de tropiska länderna växande träd- artadt gräs (Bambusa Somzrxs.), som hin- ner flere hundra fots längd, med ben- ' BANAN—BENZOE | q hårdt, men — såsom hos öfriga pipigt rör, hvaraf man i nämn n- der bygger hus m. m. Banan, Bananas, m., en ståtlig, mångårig trädartad växt, tillhörande Etthjertbladsväxterna: Musa Sapien- tum 1. Bananernas frukt är söt, väl- smakande och i de tropiska länderna högt värderad. Bandpil, f., en afdelning af Pil- slägtet (Saliz 1.), buskar med långa, smala, sega skott och blad: Vetriz Fx. De lemna det yppersta material till tunnband, korgar, vidjor m. m., hvar- före de ofta odlas i stort. De mest be- kanta arterna äro: | Gul Bandpil, med gröna, i kanten sågade, vågiga blad: Saliz undulata " EHRE. Upland, Oland. Holländsk Bandpil, med på undra sidan gråludna, helbräddade blad: S. lanceolata Fz. Skåne, Halland. Tysk Bandpil, se Korgpil. I allmogespråket räknas äfven Man- delpilen till Bandpilarna, ehuru från dem vida skild. Bandtång — Bändling. Bandvide, se Vide. Barken-, Barkena-rot, f., be- nämnes i Skåne och Halland den vilda ; Morroten. Anm. TI lingvistiskt hänseende är detta namn märkvärdigt, emedan Morrotens benämning i alla Finska språk dermed sammanhänger, t. ex. Porkkana i Fin- land, Porkan i Estniskan, Borkkana i Wo- tiskan. Barrlind (Lind med barr), f., kal- las Idgranen i Göta rike. Namnets anledning är, att sistnämnda träd lem- nar bast liksom Linden. De s.k. Bar- linds-öarna i Göteborgs skärgård hafva sitt namn af detta träd. Barrträd, n., träd med barr, i mot- sats till löfträd, utgörande en mycket egendomlig växtfamilj: Conifere L. Vi ega i Sverige fyra arter inhemska barrträd: Fur, Gran, Idgran och En, samt åtskilliga planterade: Lärkträd, Silfvergran, Cypress m. f. Basilik, f., en mera sällan (i drif- bänk) odlad kryddväxt af Sugeväxter- nas familj: Ocymum Basilicum L. + Bastträd, Finland m. £. ställen = Lind. Batatas, m., en i de tropiska län- derna odlad jordfrukt af slägtet Vinda: Convolvulus Batatas 1. Rotknölarne af Batatas hafva mycken likhet med Potates, ehuru dessa båda växter icke äro förvandta, och namnet Potates är egentligen en förvridning af Batatas. Battram, m., hos alla äldre förf. rigtigare Berthram, efter det Grekiska Parthenium, en med Kamillblomster närförvandt ört, men mångårig och med äggrunda bladflikar: Pyrethrum Parthenium sx. (Matricaria Parthe- nium LL.) Jfr Mattram. Beckblomster (allmänt), Bek- risper (Smål.), se Tjärblomster. Belladonna, f., en mycket giftig, men i medicin använd växt: Atropa Belladonna 1. Hör till familjen Bolm- växter. Benved, m., en i södra Sverige växande buske, skild från alla andra genom femkantiga, femrummiga, ro- senröda frukter (ej bär): Euonymus europeus L. Anm. Namnet Benved tillkommer otvifvelaktigt rätteligen denna växt, en- ligt så väl vårt folkspråk (se Linnés Sk. resa 265, 392) som de närbeslägtade språ- ken. Namnet Alster har aldrig funnits, utom i böcker. Benämningen Käringtand (på Öland) är i alla hänseenden förkast- lig. — Genom förvexling har namnet Ben- ved blifvit fördt till så väl Kornell som Try. + Benvälla, f. = Vallört. + Benvärksgräs, Osterb. = Lin- nésört. Benzoe, m., ett på Moluckerna in- hemskt träd: Styraxz Benzoin Dryanp., Lo) af hvilket erhålles det i handel före- kommande Benzoeharts, hvaraf fås Benzoesyra. | Berberis, m. = Surtorn. Det förra namnet är likväl mest brukligt i skriftspråket. Berberisrost, se Rost. , Bergamot (uttalas oftast Perga- mott), m., en sorts runda, mycket saf- tiga Päron. Bergamotolja, f., en eterisk olja af pomeransskal. Bergbräcka, se Bräcka. Bergdusk, m., en prydlig fjellväxt af slägtet Bräcka, med yfvig blomruska, hvita blommor: Sazifraga CotyledonL. Berggröe, se Gröe. Berggyllen, se Gyllen. Bergklöfver, se Klöfver. + Bergknopp, Linné, en art Fet- knopp (Sedum rupestre 1.). + Bergmynta — Harmynta. Bergrör, se Rör. Berg-skrabba, f., en mångårig ört, växande på Oland och Gotland, med talrika blå, i ett hufvud samlade blom- mor, fyra fria ståndare: Globularia vulgaris 1. Benämnes i trädgårds- språket vanligen Blåboll. + Berg-skälla, f., Liljeblad = Svarthö. Bergslok, se Slokgräs. Bergspring, n., smärre Bräken- arter, tillhörande slägtet Asplenium L., växande i bergspringor. Sjelfva hällar- na grönska om vintern af Bergspring. Bergsyra, se Syra. + Bergsöta — Stensöta. Berthram, se Battram. Beskapel, se Apel. Besksöta, f., en klängande buske af Bolmväxternas familj, med knippe- vis sittande blå blommor och röda bär: "BERBERIS— BINKA | A Fa LATE Solanum Dulcamara L. Bären kallas Hållbär Smål., Ormbär Osterg., Troll- bär Söderm., Villbär Verml. Beta, f., ett för bordet, för socker- beredning och till foder allmänt odladt örtslägte: Beta 1. Man skiljer deraf flera arter: Rödbeta, Hvitbeta, Foder- beta. Betel, m., som i Orienten allmänt tuggas såsom tobak, beredes af bladen utaf Piper Betle 1. och af irukterna utaf Areca Catechu L. Bibinell, förderfvadt uttal af Pim- pinell. + Bigarrå, m., en artförändring af Körsbär. Binda, f. Detta namn tillkommer rätteligen afdelningen Helzine af släg- tet Polygonum eller Slideknä, hvars arter slingra sig omkring andra växter, såsom Akerbinda (Polyg. Convuolvulus L.) och Löfbinda (P. dumetorum 1.), den förra växande på åkrar, den senare bland buskar. Oegentligen är namnet tillagdt dels Akervindan, emedan den- na likaledes omslingrar andra växter, t. ex. benämningarna Drabinda, Snar- binda (snärjbinda), och dels Snarref- van, t. ex. Hummelbinda (Dalarne), Linbinda, Bindsleskorf (se Skorf). Bingel, m., en mångårig ört med små, gröna, enkönade blommor, utan kronblad, och med tvåknölig frukt: Mercurialis perennis L. Torkad blir Bingelen svartblå; hvilket i förening med - det Latinska namnet förvärfvat honom rop för magiska egenskaper. Bingelen »är en skadelig växt för fåren, så väl som för menniskan». Linnés Öl. resa 146. Binka, f., örtslägtet Erigeron 1., skildt från öfriga Boväxter genom sina. smala, nästan trådlika strålblommor. Rödbinka (E. acris 1.) är allmän. Anm. Hos äldre förf. föres denna växt till slägtet Gråbo och benämnes af Franckenius och Tillandz Rödbo. Nam- net Binka är en flexion af Bo, liksom Böna, Bynke. Namnet Rinka — i Back- rinka, Dal. — är troligen samma namn, men föres till Achillea. - Mja [ANNE SPE RAR ! , (SER 6 (ER || Å LAG! pov MJ Rd p Caj | + Bisam, m., utgår alldeles. + Biskopsört, efter Liljeblad == Fingerhatt. Bitterblad, n., en art af Pilört, utmärkt genom brännande smak: Po- lygonum Hydropiper 1. Bitterkrasse, se Krasse. Bittermjölke, n., ett örtslägte snarlikt Hökfibla, men skildt derifrån genom på tvären strimmiga frukter och genom fruktfjun på stift. Picris hieracioides L., med mycket sträfva blad och bitter mjölksaft. Bitternäfva, f., ett af de mest för- olyckade namn, gifvet i systematiskt intresse åt ofvan anförda Bitterblad. Huru man för Polygonum fått det orimliga slägtnamnet Näfva, hvilket så väl passar till Geranium, se under Näfva. Bittersalsa, f., se Krasse. Bittersöta — Besksöta. Bitterväxter, raturliga familjen Gentianee Juss., Tvåhjertbladsväxter med sambladig, regelbunden krona; frukten fri, tvåskalig, med frön fästa vid skalens kanter. Arun och Bläcken. + Bitterört, f: Ett sådant namn finnes icke; Alyssum heter Sandhvita. Bjugg,n., den fornsvenska benäm- ningen på sädesslaget Hordeum L. I vårt folkspråk är det vanligaste nam- net Bygg, liksom i Isländskan (Dan- skan har Byg, Engelskan Big); men i skriftspråket brukas nästan uteslutan- de benämningen Korn, i bibeln både Bjugg och Korn. — Man har deraf SG arter med egna namn. Jfr Korn. + Bjälla,f., benämnes i vissa lands- tr Lilla Blåklockan, t. ex. i Småland Dombjälla, i Dalsland Märrbjälla. — Jfr Skälla. Björk, f., ett allmänt bekant slägte, tillhörande Kummerträden (Betulinee | Hit höra $tålört, BISAM—BJÖRK = | 9 Rriox.). Björken är ett äkta nordiskt träd, som äfven på fjellen närmar sig snögränsen. Björkens runda, hvita stam Sken lik en pelare af silfver fram. FRANZÉN 3: 180. Som skalden till sin himmel, har jag trängtat Till: björkarna omkring min moders hus. TEGNER 2: 48. Jag minnes dig i SERVRAR Sus- ning Af höga björkar vid den stilla sjö. GEIJER I. 3: 323. Björkarna gro kring den älskades graf styr fläta sitt skugghvalf deröfver. SEHLSTEDT 1: 4. Dvergbjörk, en förkrympt buske, med små, runda löf, växande i fjell- -och bergstrakter: Betula nana 1. Denna har mångfaldiga namn i all- mogespråket, såsom Fredagsbjörk (Långfredagsbjörk, se detta ord), Horbjörk, Källingbjörk, Myrbjörkm. fl. Ofta säges ris i stället för björk. Fjellbjörk, en medelstor buske, mest lik Dvergbjörken, men högre, upprätt växande: B. alpestris Fx. Glas- eller Svallbjörk, träd, med lösare ved, klibbiga årsskott och knop- par: B. odorata Beousr. Häng- eller Slokbjörk, gammal Masurbjörk, med hängande grenar. Så viftar ock hingbjörkens midsom- marsdrägt Kring snöhvita stammen för vind- alfers fiägt. LING 1: 140. Kartbjörk, gammal björk, synner- ligast Svallbjörk, af hvilken näfvern blifvit flådd, hvarefter barken blir skroflig, lik kart.på ett sår. Marbjörk, högväxt buske, med fin- ludna qvistar och löf: B. pubescens EHRE. Masurbjörk, högstammigt träd, med triangulära, långspetsade blad, liksom qvistarne kådprickiga: B. ver- rucosa Eszen. Hår den hårdaste ved. En gammal, knotig björk med masur 1nne. RUNEBERG 5: 49. 10 Björkticka, se Ticka. Björnbrodd, m., en liten, med Liljorna närbeslägtad ört i fjelltrakter: Tofieldia borealis We. En större art af samma slägte finnes på Gotland. Björnbärsbuske, m., ett gemen- samt namn på flera buskarter af släg- tet Rubus eller Hallon, med svarta bär — Björnbär eller rättare Björnhallon — hvilka arter af Linné innefattades under namnet Rubus fruticosus. Jfr anm. vid Käringbär. Anm. Anledningen till namnet Björn- bär är svårförklarlig, då björnen åldrig vistas i de trakter, der Björnbärsbusken växer. I äldre tid kallades denna buske Brumbär, och så ännu vid vestra kusten ; må hända härleder sig detta namn från det fornnordiska bruwm, löf, emedan bären sitta bland löfven, hvilket för de busk- artade Rubi är högst karakteristiskt. Se- dan det gamla ordet utdött ur språket synes man hafva förändrat brumbär till björnbär, dertill kanske föranledd af idé- förbindelsen mellan björn och brumma. Björnfloka, se Björnloka. + Björnkam, m. — Kambräken. Björnklo, f. Dermed öfversättes i ordböcker Grek. Acanthus L., som ej finnes i Norden, en i mytologiskt hän- seende märkvärdig växt, hvars pryd- liga blad utgöra siraterna på Kofinthi- ska pelare. Man har velat finna likhet mellan dessa blad och Björnlokans, hvilken derföre af äldre förf. kallas Björnram. Björnloka,f. (äfven Björnfloka, Björnram, Björnstut), en mycket storväxt Umbellat, med parbladigt sammansatta, sträfva blad och platta frukter: Heracleum Sphondylium L. Björnmossa,f., en högväxt mossa, som användes till qvastar, viskor o.s.v. Polytrichum commune L. Dess utskju- tande frukt kallas Dufråg, Gökråg, Kråkbjugg, Kråkhvete m. fl. Björnram, Björnstut, se Björn- loka. BJÖRKTIOKA-BLODPLÄTTLAE — oro 00 AES | uu Blacka, f., de större arterna af slägtet Ulva 1. Bohuslän. Bladgrus, n.,, Bladludd,, m., svamplika utväxter på åtskilliga träds löf: Erineum Pers. och Phyllerium Ez. Bildas af insekter. Bladmossor eller Löfmossor, en talrik familj bland Groddtrådsväx- terna, utgörande hufvudgruppen i Mos- sornas klass, med fria blad och med fröhus, täckta af ett lock: Bryacece Bartr. Samtliga arter benämnas Mos- sa, och de mera framstående, af allmän- heten skilda, upptagas under Mossa. Blek- tillsättes åtskilliga växter så- som artnamn, t. ex. Blek-kattost (= Rosenkattost), Blekstarr (Carex pal- lescens 1L.), Blekväpling (= Alsike- klöfver) m. fl. Blidnässla, f., en till Nässlefamil- jen hörande, polygamisk ört med små hvitgröna blommor: Parietaria offici- nalis L. Förekommer hos oss endast förvildad. + Blindmjöl, n. = Röksvamp. Blindnässla, f., ett namn, som tillägges flere Sugeväxter af slägtena Dån och Plister, i synnerhet Hvit- plistern: Lamium album L. + Blindsvamp = Röksvamp. Blink, Vattenblink, m., vatten- växt af Hvifveväxternas familj, med findelade blad, hvita, något rödletta, - hastigt affallande blommor: Hottonia palustris L. : Bloddroppar, se Adonis. ; + Blodgräs, .Hels., enligt uppgift = Boört. Namnet är troligen en fel- aktig uppteckning i stället för Bogräs. - Blodhirs, se Hirs. a: + Blodknopp, m. = Johannes- knopp. Jfr Mansblod. Blodnäfva, se Näfva. Blodplättlaf, se Laf. VY 3 In A Na E Tag TND FYySnbe Mr EVE KN - aa EE YE ERE RV äv AE RET JANE åå LV dd RA CÅ be N TAN ' + pb & SEAT fy et BLODROT—BLÅKLOCKA 11 , 3, d Blodrot, f., en liten art af Finger- örtslägtet, med fyra kronblad: Poten- tilla Tormentilla Nzoz. Roten har myc- ket adstringerande egenskaper och är ett af de Frrksäniatästo medel mot röd- sot, diarrhé o. s. Vv. Blodstilla, f., Blodtopp, m., en mångårig ört af Brumväxternas familj, utmärkt genom sina axlika, blodröda Alomhbafrud i toppen af den bara stjel- ken: Sanguisorba officinalis L. Blomhålksväxter eller Hålk- blomstrige benämnas Synantherece Ricr., den största och artrikaste famil- jen bland Tvåhjertbladsväxterna, med talrika blommor inom en gemensam hålk på ett gemensamt fäste, fem sam- manväxta ståndarknappar, och en frukt under hvar blomma. Fördelas i tre underfamiljer: Boväxter, Tistelväxter och Fibleväxter, hvilka särskildt upp- tagas. Blomkål, se Kål. Blomtistel = Stjerntistel. Blomvass, m., en prydlig, säflik vattenväxt bland Etthjertbladsväxter- na; de talrika, liffärgade blommorna sitta i blomflock: Butomus umbella- fus L. + Blundblomma, Dal. — Höst- fibla. Namnet afser de tidigt sig slu- tande blommorna. Blåboll — Bergskrabba. + Blåbuk, m., en i Göta rike all- män benämning på Odon. Blåbärsris, n., en liten buske af Ljungväxternas familj, med årligen af- fallande löf och mörkblå bär: Vacci- nium Myrtillus 1. Bären äro ätliga. Blåeld, m., en mycket sträfhårig växt af de Skrufblomstriges familj, med rik blomruska, sköna, oregelbund- na blomkronor: Echium vulgare L. Om denna växt yttrar Linné, Sk. res. 206, att den i Skåne, under namn af Klåkuntor, »växte på de sluttande fäl- ' . ten i den myckenhet, att jag aldrig sett dess like, hvaraf ock skedde, att dessa fält på långt håll lyste med en så präk- tig och högblå färg, att jag aldrig sett något fält, som i fägring häremot kun- nat förliknas». Blågull, n., se Blåljus. Blåhallon, n., en buskväxt af släg- tet Rubus, med svartblaå bär: R. cesius L. Blåklett, se Klett. Blåklint, m., växt bland vintersäden, med blå blom- mor i ett hufvud, strålblomstren tratt- lika: Centaurea Cyanus 1. Har talrika benämningar, såsom Blågubbar, Blå- hattar, Blåkorn eller Blå Kornblom- ma, Blålilja (Halland), .Blå Ring- blomma, Blåtoppar, Blåört, att för- tiga de obestämda, appellativa, t. ex. Akerros och Kornros, samt de oefter- rättliga Dalska, hvilka synas vexla i hvar socken. Några andra, mera sjelf- ständiga, anföras särskildt. — Växtens rigtigaste namn torde vara Blåklett. Ceres, blidkad sjelf, den blåklint tå- igt ser, Hvars ogräs åt dess drägt likväl en prydnad ger. Z OXENSTJERNA 2: 123. Blåklocka, f., ett artrikt örtslägte, med blå, klocklika blommor och hvit, mild mjölksaft: Campanula L. Somliga (elfvor) klämta sitt bingelibing Uppå blåklockor, som fuktiga drypa. DAHLGREN 1: 80. De af allmänheten skildfrarterna äro: Allmän eller Liten Blåklocka: C. rotundifolia 1L., med runda rotblad, smala stjelkblad. Stor Blåklocka: C. persicifolia L., med alla bladen smala, mycket stora blommor. Hässleklocka: C. latifolia L., stor, med äggrundt lancettlika bläd. "Kal las äfven Hässlekål. Knylklocka: C. rapunculoides L., med rotknölar; ett högst elakt ogräs i trädgårdar. Jfr Rapunzel. en allmänt bekant. -Wadrv SM VR BLÅKNAPPAR—BLÄGKEN Nässleklocka: C. Trachelium L., med triangelformigt hjertlika bikd.” Rofklocka — Rapunzel. Toppklocka, särskildt upptagen. + Blåknappar — 1) Knappvädd; 2) Monke. + Blåkunta, plur. -Or, f. Denna Bora för Echium vulgare lemnar ett märkligt exempel på den vårdslös- het, hvar med man behandlat växtnam- nen. I källorna för namnet — Linnés Sk. resa, s. 177, 206; Flora Svec., n. 168 — och såsom jag sjelf hört af all- mogen i Skåne, lyder det Klåkunta; men emedan man ej känt dess bety- delse (kunta, cunnus), har man god- tyckligt ändrat det till Blåkunta, EE ket är någonting helt annat. Jfr Blå- eld. Blåkål, se Kål. = Blåljus, n., en i Jemtland vild, men" eljest såsom prydnadsväxt all- mänt planterad ört, med parbladiga blad, hjulformiga, blå blommor och trerummigt fröhus: Polemonium ce- ruleum L. Kallas i trädgårdsspråket Blå riddare och Blåljus. Anm. Namnet uppgifves olika; af Linné Kosjuss, hvilket lär vara samman- draget af Kongsljus. Då denna benäm- ning icke är användbar, har jag ändrat den efter trädgårdsspråket. Wahlenberg åter benämner växten Blågull. Blålåcka, se Låck. Blåmonke = Monke. Blåmunk, m., se Munkskalle. + Blåseranunkel, enligt Lilje- blad Ranunculus sceleratus L. Blåsestarr, se Starr. + Blåsgom, m. = Drakblomma. Detta af Liljeblad bildade namn är ieke antaget och bör utgå. Blåsippa, se Sippa. Blåslaf, se Laf. + Blåslok och Blåtåtel — Blått Senegräs. Dessa båda i systematiskt ) AV ohkiW- madd z jor, hvilken hos oss sällan odlas: intresse bildade namn hafva icke pe gått i allmänna språkbruket, och då växten Senegräs nu befunnits vida skild både från Slok och Tåtel, måste de utgå. Blåsmäre, se e Smäre. Blåstarr, se Starr. Blåstjerna, f., ett slägte bland Liljeväxterna, med blå, till basen de- lade, stjernlika blommor: Scilla 1. En « hos oss naturaliserad art är S. italica L. Blås-tång — Knapptång. Blåsuga, f., örtslägtet Ajuga L., tillhörande Sugeväxternas familj, men skildt från öfriga genom saknaden af blomkronans öfre läpp och genom blå blommor. Om dess vanligare namn Kärinkruka och Krukört, se Krukört. Blåsärt, f. Så benämnes i Dalins ordbok en utländsk buske af Artväxter- nas familj, med mycket uppblåsta bal- Co- lutea arborescens 1. Jag tvekar, om detta föga bekanta namn förtjenar upptagas. + Blåtistel = Blåeld. Blåtry, se Try. + Blåtåtel, se Blåslok. Bläcken, n., en på våta ställen växande ört, närmast förvandt med Bitterväxterna, men lätt skild genom sina tredelade blad och inuti håriga, rödletta blommor: Menyanthes trifo-. liata 1.. Uppgifves af Linné i F1. Svec., n. 173, vara benämnd Korsbläcker i — Dalsland, men på det af honom der citerade stället från Vestg. res., s. 234, kallas den Saltbläcker; ovisst derföre, hvilketdera namnet är det rätta. Linné anser denna växt rätteligen böra be- nämnas Klöfver, men detta namn föres nu allmänt till Trifolium. För öfrigt har Bläcken i nästan hvarje landskap olika benämningar, af hvilka Bockblad i de södra och Getklöfver i de norra . landskapen äro de vanligaste. G « Li Bläcksvamp, m., ett slägte bland Skifsvamparne, hvars samtliga arter hastigt upplösa sig i en svart, bläcklik vätska: Coprinus Fx. Bläddrerot, f., slägtet Utricularia L., vattenväxter med hårfint delade, blåsbärande blad, hvilka hålla örten flytande i vattenytan under blommnin- gen. Blommorna äro tvåläppiga och försedda med endast två ståndare. + Bläror, f. pl. = Tarald. Bläsa, f., en ettårig, med Molla vanligen förvexlad ört, men närmare beslägtad med Amarant genom sitt fröhus, och lätt känd af sina hvitfläcki- ga blad. Amarantus Blitum L., nu förd till slägtet Zuzolus Raris. Jfr Bot. utf. VAS BRINGA | Bo ingår i namnen på en mängd växter af Hålkblomstriges familj, så- som Gråbo, Gullbo, Rödbo (nu Binka), Boört. Då alla dessa hafva många små blommor inom gemensam hålk, torde ordet bo här hafva betydelsen »nidus». + Bockblad, n., ett vanligt växt- namn, men tillagdt de mest skilda väx- ter, t. ex. Bläcken (Skåne), bladen af Konvaljen (Smål.), slägtet Rams (Po- lygonatum) och Kärleksörten(»Bocke- bläcke»). Bockhorn, se Brandkorn. Bockrams; se Rams. Bockrot, Norrl. — Äng-anis. Bockskägg,n. 1) De greniga ar- terna af svampslägtet Clavaria L. 2) Ofversättning af det Grekiska Trago- pogon; detta namn har dock aldrig in- gått i allmänna språkbruket, utan den odlade arten af slägtet Tragopogon L. kallas Hafrerot. + Bocksvärd, n., Gotl. = Svärds- lilja. Bofis (Tysk. Bofist), m., svamp- slägtet Bovista (L.), föga skildt från de egentliga Röksvamparne. i BLÄCKSVAMP—BOMULL 13 Bohon Upas, ett för sina giftiga egenskaper namnkunnigt träd på Java: Antiaris toxicaria LEsoHEs. 4 Bohvete, n., rätteligen Bokhvete, ett bekant sädesslag, som har sitt namn af frukternas likhet med bok- ållon: Fagopyrum esculentum Morsocu. »Bohvetet gifver bina mera honung än någon annor ört». Linnés Sk. resa 97. Bok, f£., det vackraste af våra in- hemska löfträd, tillhörande Allonträ- den: Fagus silvatica 1. Bildar stora” skogar i södra Sverige. Kallas äfven Rödbok, till skilnad från Annboken. Bokens fruktskålar kallas Gjortar, sjelfva frukterna Allon. —T bokens skug- ga kunna spädare plantor ej uppväxa. — — i skygd af den lummiga boken du hvilar. ADLERBETH 9. "Anm. Med det i bibeln omnämnda bokträdet kan omöjligen förstås vår Bok, hvilken ej växer i Orienten, utan snarare en art Ek, liksom det Grek. qnyog är en art af detta träd. Bolltistel, m., en tistelväxt med i klotform samlade blommor, omgifna af eget blomfoder: Echinops spheero- cephalus 1. Kallas äfven 0 Bolmrot,f., Vesterg. = Sprängört. Bolmväxter, en talrik familj bland Tvåhjertbladsväxterna, med fem ståndare, fästa på den sambladiga, re- gelbundna kronan, och tvårummig frukt, dels fröhus, dels bär: Solanacee Juss. De flesta af hithörande växter äro narkotiska och giftiga, såsom Bolm- ört, Tobak, Spikklubba, Dvalbär (A- tropa). Bolmört, f., en allmän, giftig, stinkande, klibbig ört med smutsgula, inuti mörkådriga blommor: Hyoscyta- mus niger L. Rötterna likna Palster- nackors, hvaraf örten äfven benämnes Vild Palsternacka. Som Bolmörtens rötter äro mycket giftiga, måste de noga skiljas från Palsternackans. Bomull (Tysk. Baumwolle), f., en hvit, mjuk, trådig ludd, som omgifver 14 fröna hos arterna af Bomullsslägtet: Gossypium L. Af detta slägte finnas flera arter med-dels trädstam och dels örtstam. +Bomullstistel, Nerike = "Tistel- borre. Bondtobak, se Tobak. Bonässla, f., en kring hus och byar växande ört af Sugeväxternas familj, vanligen förd till Leonurus L., men en- ligt folkspråket rättare tillhörande Bal- lota 1., hvilken skiljes från den förra genom hjertlika, endast sågade blad. Ballota ruderalis Sw. + Borst, m. Så benämnas i all- mogespråket flera gräs med borstlika blad, t. ex. Stagg (Finnborst, Ang- borst), Sandborst (Borstgräs, Borst- tåtel) m. fl. Borste, m., en i Dalsland och flera andra landskap bruklig benämning på Borst-tisteln; men vanligen tillägges ett epitet, såsom Brudborste (Smål.), Gullborste (Jemtl.). Ordet borsteingår tillika i både slägtnamn, t.ex. Gullbor- ste förocyres vulgaris Dec.), Ringbor- ste, artnamn, t. ex. Borstnäglika. Borstgräs, n., ett grässlägte med - mycket långa agnborster: Stipa 1. Vår inhemska art, S. pennata L., se Fjäder- borstgräs. Borstnate, se Nate. Borstnäglika, se Näglika. Borst-tistel, se Tistel. Borst-tåg, se Tåg. + Bosört, Blek. = Besksöta. Boväxter, Blomhålksväxter med talrika pipiga, femdelade blommor i disken och vanligen utdragna, tunglika blommor i kanten, samt med mjuka hå all: Corymbiferce JUSS. irt, f., ett i Helsingland bruk- ligt" Hamn på Korsörten (Senecio vul- garis L.), hvilket antagits som slägt- namn för Senecio. Jfr Korsört, Stånds. BOMULLSTISTEL—BRANDKORN i a I KC LES sv Brake, Brakved, äfven Bråke och Bråkbuske, m., en på fuktiga ställen växande buske, snarlik Al, men med fullständiga blommor och svarta bär (af äldre förf. kallad Svart-al): Rhamnus Frangula 1. Frukten benäm- nes Brågon. — Brakved torde vara öfversättning af Frangula. — Namnet är brukligt endast i Svea rike; i Göta rike kallas växten allmänt och lämpli- gare Tröske. ; + Brake, m., Gotl. = Mjödört. Anm. Detta namn (liksom flera andra på Gotland nationaliserade) är synnerli- gen märkvärdigt, emedan derigenom ty- des det hos abbedissan Hildegard före- kommande Brachwurz, hvilket Tyske språkforskare ej kunnat bestämma. Brambär, se Bringbär. Brand, m., ett svart, kimrökfiBt doft, tillhörande svampslägtet Ustilago Bavrz.; utbildas hos vissa växter, före- 'trädesvis i fröredningsorganerna, hvil- ka den förstör, t. ex. Fiblebranden på Kornfiblan, Hafreroten m. fl. Skadli- gast är Brand i säd, hvaraf man har två skilda arter: 1) Sotbrand, äfven Sot, Sotax kallad (Ust. Segetum Fz.), hvil- ken angriper sädesslagens (utom Rå- gens) frön, äfvensom flera vilda gräs- arters, och, sedan den tunna omgif- vande hinnan brustit, utbreder sig som ett sotlikt doft. 2) Kolbrand (Ust. Caries Dzo.), hvilken hemsöker Hvetearterna och uppfyller det miss- bildade kornet med en i början svart- brun, fetaktig massa, men sedan öf- vergår till ett fint, torrt, stinkande. pulver, utan att fröet sönderspränges. Brandkorn, n., ett missbildadt sädeskorn, vanligast på Rågen, men = - äfven förekommande på vilda gräs; utväxer till en svart, hornlik massa, allmänt känd sinder, namn af Mjöl- dryga, Mjölöka, Bockhorn, Hunger- korn eller Korntagg m. fl., och hvil- ken är ganska giftig: Spermoedia Cla- oo BRANDROST—BRUNKULLA vus Fr. I bibeln räknas den till lands- plågor: Amos 4: 9; Haggai 2: 18. Brandrost, se Rost. Braxenblomster, se Bräsma. Braxengräs, n., en under vatten växande Groddtrådsväxt, med syl-lika blad, närmast förvandt med Bräken- växterna: Isoétes lacustris L. — Brax- nen anses under lektiden från sjö- bottnen upprota Braxengräset, som då flyter upp på vattnet. Se Linnés F1. Svec. n. 951. + Bredkrasse, m. = Bitterkrasse. Namnet är en mindre passande öfver- sättning af Lepidium latifolium L. emm erst Bremle, Skåne := Lingonris. Bresilja, f., ett färgstoft, som er- hålles af flera Amerikanska trädslag: Röd Bresilja, äfven Fernbock kallad, fås af Cesalpinia echinata Laxm., m. fl.; Blå Bresilja, äfven kallad Kampesch, bekommes af Hematoxylon campechi- anum 1.; Gul Bresilja, se Gelbholz. Af Bresiljan säges Brasilien erhållit sitt namn, > Bresil! och du, Kampesch! kring edra vikar sträckt, Den färgträdsskog, som än på silkets väfda drägt Med sina spånors saft dess ritningar bestrålar Och än palatsens golf i mosaiker målar. > OXENSTJERNA 2: 132. Anm. Ofvan anförda, såsom färgstoft allmänt kända benämningar har jag an- sett nödigt att upptaga; men deremot har jag icke funnit lämpligt att antaga Svenska namn på de trädslag, af hvilka de förmodas vara erhållna, emedan dessa icke kunna växa i Sverige. Bringbär, n., städes — Hallon. Anm. Namnets hänsyftning är om- tvistad; Wahlenberg anser det rätteligen vara Brinkbär. Snarare bör det (såsom i Vermland) vara Brinnbär, i likhet med det Jemtländska Brännbär, emedan Hallon bäst frodas på svedjeland; men snarast skulle jag vilja antaga, att det är för- vandt med Brambär, Brombär, Brumbär. Ett orätt uttal eller en felaktig uppteck- ning är Hingbär. Vesterg. och fler- 245 Brita lök, se Sankt Brite lök. Brombär, se Bringbär. Brosklaf, se Laf. + Brud och Brudgum = Får- kummer. Brudborste, Smål. = Borst-tistel. Brudbröd, n., en art af slägéet Spirea, med mycket sammansatta, fin- delade blad, hvita blomvippor, söta, ät- liga rotknölar: Spirea Filipendula L. Kallas äfven Svinbröd, Svinkrässla, Galteknapp, Somilla m. £. Anm. I Linnés Sk. resa, s. 238, anföres ett märkligt exempel på växtnamnens förvexling i folkspråket. I en trakt af Skåne, der Konvaljen ej växte, hade man öfverfört detta namn till Brudbrödet, ehuru ej den aflägsnaste likhet finnes mellan dessa växter. + Brudgran = Brudsporre. + Brudgum-pors, Blek. = Lopp- ört. . + Brudgumsknappar, Smål. = Akervädd. + Brudljus, Blek. = Flugsporre- blomma. : Brudsporre, m., i allmogespråket Brudgran, prydliga växter af Nosse- växternas familj, med röda blommor, som hafva långa sporrar i ett ax: Gym- nadenia R. Br. + Brudtvål, m. SA Brännände Pil- ört. Brumbär, se Bringbär. Brumväxter, 'Tvåhjertbladsväx- ter med fem kronblad, talrika på fodret fästa ståndare, och småfrukter: famil- jen Senticose 1. Hit,höra Hallon, Nypon, Smultron m. fl. Namnet här- ledes af det fornnordiska ordet brum (blad, löf), emedan frukterna FENDER sitta bland bladen. Brunhven, se Hven. Brunkulla, f., en mest i Jemtland växande art af Nossefamiljen, skild från alla öfriga arter genom sina svart- bruna blomax: Nigritella angustifolia Pra ät Å 16. Rios. — Enligt Wahlenberg benämnes den äfven Brunstolar. + Brunrot, ett i tredje uppl. af Liljeblads Flora genom tryckfel till- kommet, sedermera af Dalin upptaget namn, i stället för Bunrot. Brunskära,f., ett slägte bland Bo- växterna, från alla skildt genom 2—4 sträfva borster å fruktens spets: Bi- dens 1. Arterna af Brunskära växa på våta ställen och äro bekanta färgväx- ter. Brunört, f., äfven Bruntuppor, f. pl., en lågväxt ört med bruna ax, tillhörande Sugeväxterna: Prunella vulgaris 1. I Dalarne lär det senare namnet tilläggas Geranium silvaticum 1L.; säkerligen af misstag, då ingen an- ledning dertill finnes hos detta slägte. + Brygger, Brygdtuppor, f. pl. (Dalarne.) Detta namn tyckes vid för- sta påseendet afse växtens användande som Humle, helst den i nämnda land- skap tillika kallas Backhumle; men emedan namnet är allmännare brukligt på Jutland och der förekommer äfven i sammansättningar, t. ex. Gedebryg- ger, Smörbrygger, torde för det samma hafva funnits ett gammalt, nu förloradt stamord. + Brågon, Bråke, Bråkbuske, se Brake, + Bråssor, Brässor, f. pl., Dals- land = Röllika. Namnet är, enligt uppgift, härledt af det fornnordiska bregda, skifta färg, och skulle således motsvara — rödleka. Bräcka, f., ett artrikt örtslägte, med fem kronblad, tio ståndare och två nedtill sammanväxta, i spetsen skilda fröhus: Sazifraga L. De flesta arterna äro små fjellväxter, hvarföre endast få erhållit namn i allmänna språkbruket, nemligen: Bergbräcka, fjellväxt, vanligen kal- lad Bergdusk,. Se detta ord. BRUNROT—BRÄSMA få Knylbräcka, en allmän art, med hvita blommor och under jorden bil- dade groddknoppar, i folkspråket be- nämnd Lärftsblomma: S.granulata L. Myrbräcka, en i djupa kärr växan- de art, med gula blommor: S. Hir- culus L. L ' Stenbräcka, en refvigt växande art, med enblommiga skaft och vackra rödblå blommor: 8. oppositifolia L. + Brädspelslilja, se Kronlilja. Bräken, n., gemensamma namnet påshela familjen Bräkenväxter, Filices L., Groddtrådsväxter försedda med kärl. Ordet ingår derföre som subjekt i de flesta slägtnamnen. » Bräken i sin egentligaste mening är Pteris aquilina L. eller Örnbräken, hvilket så mycket mindre kan kallas Ormbunke som det aldrig växer i bunkar (bunkvis), utan alltid enstaka och just derföre äfven kallas Enstapel efter dess Isländska namn einstapi. + Bränna, f., Smål. — Brännande Pilört. + Brännbär, Jemtl. = Hallon. Jfr Bringbär. Brännässla, se Nässla. + Brännört, en i Dalins ordbok upptagen felaktig öfversättning af Cle- matis lammula 1., hvilken har sin be- nämning af den rika, liksom lågande vippan. Växten finnes icke i Sverige och är så föga märkvärdig, att den ej förtjenar eget Svenskt namn. Af släg- tet Clematis finnas flera andra, odlade arter, hvilka bäst bibehålla sina Latin- ska namn. Bräsma, f., en i Göta rike bruklig benämning på Ängkrasse och så all- mänt bekant, att den förtjenar uppta- gas. — Blommar vid braxnens lektid och kallas derföre äfven Braxenblom- ster. (Bräsma kommer väl af brasm, såsom braxen kallas i åtskilliga land- skapsmål.) - Vv EN RI AR AGT ALE An N s ; X BRÄSSOR—BUXBOMSMOSSA + Brässor, se Bråssor. -Brödkorgsvamp, m., ett svamp- slägte med bägarlikt frukthus, i hvars inre ligga talrika rundade platta fruk- ter, likt skorporien korg: Cyathus Harr. Brödträd, n., ett på Söderhafvets öar växande, med Mulbärsträdet be- slägtadt träd, af hvars frukter bröd bakas: Artocarpus incisa L. Fi. Anm. Ehuru för oss främmande, är detta träd i resebeskrifningar och eljest « så ofta omtaladt, att det måste upptagas. + Brömsar, m. pl. = Brunskära. + Bröstbär, bär som erhålles: af eu i Medelhafsländerna växande buske, Zizyphus vulgaris Lam. + Bröstört, Upl. = Hästhofsört. Brötling, m., en afdelning af Mjölkskiflingarnes slägte, arterna van- ligen milda och ätliga: Lactarius vo- förvlrs Fz., m. f. Buksvampar kallas sådana, som hafva fröredningen innesluten i sjelfva svampen: Gasteromycetes Fz. Buletång, se Knöltång. Bulleblomster, n., en allmän ört af Ranunkelfamiljen, med stora, mång- bladiga, boll-lika, gula blommor: Trol- lius L.— Blomster bortfaller i samman- sättningar. Gullbulle, m., en odlad prydnads- växt, med brandgula blommor: T. asiaticus L. i Angbulle, en vild art, med svafvel- gula blommor: T. europeus L. ” Bull-laf, se Laf. Bullmossa, se Mossa. Bunarot, f., äldre benämning på Sprängört (Cicuta L.), hvilket senare namn nu är antaget i riksspråket. 'Bunias, m., af allmogen kallad - Bunaris, en mångårig, under förra år- hundradet i vårt land inkommen Kål-” växt, med gula blommor och enfröiga, "icke uppspringande skidor: Bunias Fries, Svenska växtnamnen. 17 orientalis L. Ar numera det förderfliga- ste ogräs i mellersta Sveriges östra del. Anm Röd Bunias, efter Liljeblad an- förd i Dalins ordbok, hör ej till detta slägte, utan dermed menas Cakile mari- tima, se Marfiol, + Bunjeört, ett i Dalins ordbok upptaget namn för slägtet Bunium L., men då detta växer hvarken vildt eller odladt i Sverige, ej heller kommer hit såsom handelsartikel, måste namnet utgå. Den växt, som hos Dalin afses, tillhör numera ej nämnda slägte, hvar- före benämningen tillika är origtig. Bunke, m., benämning för växter. som växa i tufvor, helst på fuktiga ställen, t. ex.Ormbunke, Tuftåda, större Starrarter (Gotl.) m. fl. + Bunkie, m., mindre sötvattens- alger (Skåne): Ulva I. + Bunrot, Vesterg. = Bönrot. + Buris, Dalarne = Gråbo. + Burmänner, i stället för Brud- männer, Bohusl. — Hästfibla. + Buskmolla, ett i Dalins ordbok upptaget namn, bör utgå. Den ifråga- varande växten (Atr lea portulac des L.) finnes ej i Sverige. + Busknäglika, hos Dalin, orig- tigt namn för Borstnäglika. Buskviol — Märsviol. Buxboni, m., en ständigt grönt skande buske (Buzxus sempervirens L.), som odlas till infattning af rabatter; är vanligen lågväxt, men uppnår i Skå- ne flera alnars höjd (se Linnés Sk. resa, s. 313 m. fl. ställen). — Hos profeten Esaias tages Buxbom som en symbol af trofasthet. Jag är en frodig buxbomshäck, Som felar ej att vara täck. V. DALIN 5: 356. Inom en list af buxbom och grönt Ritade namn i hundra fasoner. BELLMAN 3: 123. + Buxbomsmossa, f. Namnet Buxbaumia 1. är gifvet efter en Tysk botanist Buxbaum ; det må således icke 2 18 ändras till Buxbomsmossa, Kvilket blir absurdt. För öfrigt bör denna högst sällsynta och nästan osynliga mossa ej upptagas i-en ordbok öfver Svenska språket. + Byll, en förolyckad rådbråkning af det Latinska Bupleurum L., hvilken hvarken botanister eller allmänheten vidkännes. Bymell, se Mell. + Bynke, n., se Gråbo. + Byttbär = Vikon. + Byttegräs = Mjödört. Byttelet, m., ett färgämne, som beredes af lafven Lecanera tartarea. Se Örnlaf. ; + Båtsmanshatt, Båtsmans- mössa — Blåklett (Blåklint). + Båtsmän — Knappvädd. + Bäckblomma, Bäckros = 1) Neckros, Blek. 2) Kabbelök, Dalarne. Bäckböna (äfven Bäckgröna,), f. Detta namn har inkommit i skriftsprå- ket efter Beccabunga; men bunga kom- mer af ett gammalt Tyskt ord bungo (knöl, lök) och har intet att göra med böna. Jfr Punga. — Ifrågavarande växt benämnes rätteligen Bäck-ärenpris. Bäck-krasse, m.,Cardamine ama- ra 1. Se Ängkrasse. + Bäcklilja, f. = Svärdslilja. + Bäcksvärla, Hall. = Svärds- lilja. Svärla är sammandragning af Svärdslilja. Bäck-ärenpris, se Ärenpris. I | BYLL—BÖNTRÄD + Bäfvegriäs = Darrgräs. Bäfverbär, n., en med Stenhallon närförvandt art af slägtet Rubus: R. castoreus Lzsr. Genom sina röda blom- mor närma sig Bäfverbären äfven Vi- kon. Bägarlaf, se Laf. . ; Bälarefvor, f. plur., Vesterg. = Backsöta. Troligen rättare Bälg-ref- vor, som vore ett karakteristiskt namn i anseende till den refviga stjelken och de stora ärtbaljorna. j + Bäljon, Böljon, n., Skåne — -. - Odon. : Bändling,m.,sammandr. af Band- tång, en gräslik växt i hafvet: Zostera L. Benämnes ofta Tång, Grästång. Böna, f., gemensam benämning för åtskilliga Artväxter med större, ätliga frön. 1) Bondböna, en art af stora Vic- kor: Vicia Faba L., hvaraf Hästböna är en mindre förändring. 2) Turkisk Böna eller Sabelböna (slägtet Phaseolus L.), vanligen med slingrande stjelkar, men en afart är mycket lågväxt, Krypböna: Ph.nanus L. — Så väl växten som dess frön benämnas bönor. För öfrigt kal- las så flere utländska växter, såsom Kakaobönor, Tonkabönor. | Bönrot, f£., en i Göta rikes allmoge- språk vanlig benämning på roten af Gråbo, Gråböna. + Bönträd, så benämnes hos Dalin en i södra Sverige under namn af Gull- regn allmänt såsom prydnadsväxt od- lad buske. — Benämningen är både olämplig och öfverflödig. | C. Under denna bokstaf finnes intet Svenskt namn. Alla ur främmande språk lånade, med C begynnande växtnamn, "hvilka kunna betraktas såsom naturali- "serade och numera tillhörande Svenska språket, upptagas under K, då hård vo- kal eller ock konsonant följer på begyu- nelsebokstafven, hvaremot sådana, som CACTUS—CHAMPIGNON , 12, icke kunna anses hafva ingått i vårt språk, synas böra bibehållas under” OC, likasom namnen på Ch, t. ex. Champignon, China, och de på C med efterföljande len vokal, t. ex. Ceder, Citron, Cypress. — De flesta bland här anförda namn böra väl intagas endast i ett Supplement. Cactus, m., Cacteer, pl., en tal- rik, i länderna kring Mexikanska viken förekommande växtfamilj, hvars samt- liga slägten utgöras af köttiga, saft- fulla, bladlösa växtformer, liknande bollar eller stänger. Flera hafva Sven- ska namn. + Cajeputolja, f., som erhålles af | trädet Melaleuca Leucadendrum L., finnes väl upptagen i Svenska Farma- kopén, men är så föga brukligFatt den ingalunda förtjenar anföras i en Svensk ordbok, möjligen blott i ett Real- lexikon. + Calaba-balsam, m., som fås af brädet Calophyllum Calaba L., är änhu mindre känd än föregående olja och icke ens upptagen i Svenska Farma- kopén. Calabar, extrakt af frön utaf Phy- sostigma venenosum Barsour, MÄärkvär- digt för dess egenskap att samman- draga ögonpupillen. Camellia, f., en för sina sköna "blommor allmänt i orangerier odlad buske från Japan. Närmast beslägtad med Thebusken. Caprifolium,m., slingrande busk- växt af slägtet Try, en i trädgårdar vanlig prydnadsväxt från södra. Eu- ropa: Lonicera Caprifolium L. Äfven den inhemska, snarlika Lonicera Peri- clymenum IL. odlas under benämning af Svensk Caprifolium, ehuru den har flera inhemska namn. Om aftnarne dof- tar Caprifolien af vällukt. — bersån, af blommiga syrener Och välluktrika caprifolier byggd. | STAGNELIUS 1: 404. Anm. Detta namn, som är rent Latin, synes mig ej böra anföras under bok- stafven Kr + Caranna-gummi utgår alldeles. > Cardbenedikt (= Carduus bene- dictus), m., en tistelväxt, använd i me- dicin och så allmänt omnämnd, sär- deles i äldre läkareböcker, att den torde förtjena upptagas. Nu Cnicus benedic- fUuS GERIN. Cascarill, f., barken af flera arter utaf slägtet Croton L., synnerligast af C. Eluteria Sw. från Jamaica, högt vär- derad i medicin. Cayennpeppar, se Peppar. Ceder,m., ett ädelt och resligt barr- träd i Orienten och pi Atlas-bergen, närmast beslägtadt med vår Tall: Cedrus Libani Louno., Pinus Cedrus 1. Kallas i bibeln både Ceder och Ceder- träd. — Cedern lemnar ett ypperligt, välluktande timmer. Cedern lyftade en hjessa, Och blomman öppnade en barm. KELLGREN 2: 158. Redan hann sin purpurslöja Ofver cederskogen höja / Tidens sjette dag. FRANZEÉN 1: 6. Anm. Alla öfriga sammansättningar af Ceder synas mig öfverflödiga, såsom afseende för oss Svenskar obekanta fö- remål. + Cedrat-citron utgår, såsom va- rande ett nära obrukligt namn. Cedro-olja, f., en flygtig olja, som pressas ur citronskal. + Celaster, m., en buske, som hos oss hvarken växer, planteras eller i handel förekommer, bör väl icke upp- tagas, helst namnet är oförändradt det Latinska. + Centunkel utgår alldeles. Heter på Svenska Knut-arv: Centunculus mi- nimus L. Chalottenlök, se Lök. Champignon, m., en mycket läc- ker och allmänt värderad art af Skif- svamparne, känd genom sina såsom äldre svartbruna skifvor på hattens undre sida: Agaricus campestris 1., m. fl. — Ordet är Franskt och betyder svamp i allmänhet. 20 + Charme, m., är Franska namnet ! på Annboken, nu obrukligt, men före- | kommande hos Linné och äldre skrift- ställare, dock tillagdt endast deni i träd- | gårdar odlade; China, f., ett dyrbart, feberfördrif- vande medel, som erhålles af flera arter | utaf Chinaträdet (Cinchona 13) från | Andernas sluttningar i Peru. | Anm. De mångfaldiga olika slag af | Chinabarken, som förekomma på apo- teken, kunna icke här upptagas, såsom uteslutande tillhörande farmacevtiska ar- beten. Chinarot, f., en medicinsk drogue, som fås af trädet Smilax China L. från Orienten. Cikoria, f., en odlad afart af den vilda Vägvårdan, hvars rot begagnas som kaffe-surrogat. Cikoria-kaffe. Citron,m.,frukten af Citronträdet, inhemskt i Orienten, nu allmänt odladt i Medelhafsländerna: Citrus Medica L. Medien skänker den frukt, hvars sunda | och syrliga safter Häfta på tungan sin smak. ADLERBETH fö: Hvad är citronens varma lund: Emot den bygd, der klippans grund Gör anden kysk och stark? ATTERBOM 1: 162. Citronmeliss, m., en i södra Eu- ropa vild, hos oss för sin vällukt odlad art af Sugeväxternas familj: Melissa officinalis L. Coccionell-lafvar, se Laf. CHARME-—DAGGPIL | agnskal. + Crocus = Saffran. Det är ett rent okynne att begagna Latinska nam- net; man kan då lika gerna säga Fagus, Quercus för Bok, Ek. + Crotonolja, f., pressas af en art utaf slägtet Croton (C. Tiglium L.), hvil- ken:användes i medicin. + Crucifixört, Dalsland = Kors- | ört. + Curare, ett häftigt verkande gift | från södra Amerika, hvilket anses er- hållas af en art Strychnos L. + Cymbel, enligt Dalins ordbok | Antirrhinum Cymbalaria L., men svår- ligen skulle någon botanist ana, hvil- ken växt dermed menas. Cypergräs, ett vackert och artrikt Halfgrässlägte, med tvåradigt sittande En art, Cyperus fuscus L., är inhemsk, Cypress, m., ett artrikt slägte bland Barrträden, af hvilket i synnerhet en art, såsom en sorgens sinnebild, hos oss odlas: Cupressus sempervirens L. Ur buskarnes hop cypressen höjer sin spira. ADLERBETH 10. När jag bärs ur mitt hus Och min begrafning firas, Skall med cypresser siras Min flaska och mitt krus. + Cytis, m., buske af Ärtfamiljen, ofta planterad till prydnad: Cytisus L. Dansande söker ock geten sig väg til Cytisi blomma. ADLERBETH 15. D. Dadelpalm, f., en palmart från norra Afrika, med välsmakande fruk- ter, kallade Dadlar: Phoenix dactyli- fera L. Deil Mos. 43: 11 omtalade dadlar anser man hafva varit Pistacier. + Dagghår, Daggros, Daggört — Sileshår. Daggkåpa, f., se Daggskål. Daggpil, se Pil. C. A. ROTH. ' DAGGSKÅL—DADRA Daggskål, f£., en allmän ört med breda, veckade blad, i hvilka daggdrop- par uppsamlas: Alchemilla vulgaris L. Benämnes ofta Daggkåpa, Jungfru «Marie Kåpa, hvaraf bildats det olämp- liga namnet Kåpört. Dagslilja, f. Så kallar Atterbom Convolvulus tricolor L., en art af släg- tet Vinda, odlad som "prydnadsväxt. Jfr Purpurvinda. Hvarför klaga, att så kort jag varar, Att jag blommar blott en enda dag? ATTERBOM 1: 43. Dablsros, f., en allmänt odlad prydnadsväxt af Hålkblomstriges fa- milj, med ätliga rotknölar: Dahlia va- riabilis Des. Kallas vanligen Dahlia och är benämnd efter en Svensk bota- nist Dahl. Man en deraf väl hundra DORrANE-Ebe, se Tä. + Dammossa, enligt Dalins ord- bok »ett slags alg, Byssus». Namnet är rent af olämpligt, och slägtet Byssus Mick. har helt och hållet försvunnit. + Damspelslilja, se Kronlilja. SIAnS RARING; se Mannablod. + Dansklöfver, m., ett mindre lämpligt namn på Hedysar um gyrans L., en vid Ganges mynningar växande Artväxt (dock vida skild från Klöfver), hvars biblad befinna sig i ständig sväng- ning. Växten kan visserligen odlas hos oss i hetaste: drifbänkar, men man är bäst betjenad med dess Latinska namn. Darrgräs, n., ett mångårigt gräs med hjertlika, dallrande småax: Briza media L. Kallas på Franska Amourette, deraf stundom i trädgårdsspråket Kär- leksgräs. + Degbär, Nyland == Måbär. Desma, Desmeros, f., en art af slägtet Kattost, med sköna blommor och stark lukt af desma: Malva mo- schata L. | 21 Na Desmansknopp, Desmeknopp, m;, en liten af desma luktande vårväxt, med gyttrade gröna blommor: Adozxa Moschatellina 1. (På Gotland föres detta namn till Honungsblomman.) + Desmans-Ofris, ett förolyckadt namn, af Liljeblad bildadt i systema- tiskt intresse, men växten (Ophrys Mon- orchis 1.) är vida skild från Opkrys, och benämningen har aldrig varit an-' tagen. +Desmegräs—=Myskegräs. Nam- nettillägges stundom äfven andra starkt luktande växter, t. ex. i Osterg. Ren- fanan, hvars benämning der blifvit öf- verförd till Röllikan. Dill, m., en allmänt odlad krydd- växt af Umbellaternas familj: Anethum graveolens 1. Användes som krydda och omtalas redan i bibeln, Matth. 20802 + Diptamn, Diptan, ett namn bildadt af' det Latinska Pictamnus. Se Nattfackla. Disksvampar, en stor familj bland Svamparne, med fröredning på öfre sidan, sporerna inom egna hylsor: Di- scomycetes Fx. + Distron, i Finland, Upland m. fl. ställen Tistron = Svarta Vinbär. + Djefvulens hand, se Herrans hand. + Djefvulsbett, n. (Lat. Morsus didboli), ett i äldre tider brukadt namn på Knappvädd, men nu föråldradt och obrukligt. + Djefvulsblod, n., en giftigt brän- nande nässleart på ön Timor, med hvilken vi Svenskar ingen bekantskap hafva. Dodra, f. (mångfaldigt vexlande i uttal: Dodder, Dotter, Dåbast, Dåda, Dåde, Dåre, Döra, Döre), ett örtslägte af de Korsblomstriges familj: Cameli- na Crastz. — En tvåårig, mycket hårig art, Vild-dodra (C. silvestris Warez. 22 DOSTA—DVALKULLOR växer ofta ,på ouppodlade ställen. — En annan, Akerdodra (C. sativa Fr.), växer bland säden och odlas för sina fröns användande i oljeslagerierna. — Bekantast är Lindodra (C. foetida Fx.), med uppblåsta skidor, hvilken växer bland linet och deraf i folkspråket fått namnet Lindotter. Dosta, f., äfven Ringdosta, ett slägte bland Sugeväxterna, med blom- morna sammandragna i ett hufvud: Clinopodium vulgare 1. — Namnet här- ledes af fornnord. Pustr, qvast, viska; tusta, sammandragen i en knippa. [TIsl. ustr förekommer i den uppgifna bety- delsen hos Björn Haldorson, men icke hos senare ordboksförfattare, såsom Fritz- ner och Cleasby-Vigfusson. Norska folk- språket har Tust, liten vippa, tofs; Tusta, knippa (af halm o. d.); tusta, samman- veckla, hoptrassla. Utg. anm.] J frKonig. + Drabinda, f., en i Skång och flerstädes bruklig benämning på Åker- vinda. + Dragblad, n., enligt Linné ett i Småland förekommande namn på Al- i chemilla vulgaris L. Det synes nu vara utgånget; atminstone har jag der hört det tilläggas endast Groblad. Drakblod, n., ett bekant harts, som erhålles af det utländska trädsla- "get Pterocarpus Draco L., äfvensom af Calamus Draco Wiuup. Drakblomma, äfven Draknos, f., ett inhemskt örtslägte af Sugeväx- ternas familj, med blå blommor: Dra- cocephalum Ruyschiana 1. i Droppmossa, se Mossa. + Drufbild, m., en art Mögel: Botrytes Mioa. Detta och en stor mängd andra, rent af mikroskopiska svampars namn, upptagna i Dalins ordbok efter « Liljeblads Flora, måste ovilkorligen utgå. å + Drufhyacint, m.=Perldrufva. Sedan slägtet Muscari Mir. nu blifvit skildt från Hyacinthus L., eger ifråga- varande, i systematiskt intresse gifna | namn icke vidare någon tillämpning. Dufkulla, f£., en vacker hvit skogs- blomma af Hvifveväxternas familj, den enda Svenska växt med sjudelad krona och sju ståndare: Trientalis europeaL. Dufkullan, sommarens förste härold, ly- ser som en stjerna i den dystra skogen. + Dufkål, Vesterg. — Vägsenap. + Duflins, se Lins. + Dufråg, m., en olika tillämpad benämning på åtskilliga mossors frö- gömmen. s + Dufstol, Dufvestol, m. =Blå- klett (Blåklint). + Dufvefot, m., enligt Wablenberg Geranium columbinumL.; öfversättning efter Latinet. + Dufägg, n. = Aa RN Duggört = Daggskål. + Duk-ricin, m., ett alldeles onö- digt namn på Ricinus Mappa L. från Ostindien, med hvilken växt Svenskar svårligen komma att göra bekantskap. Dulcamara — Solanum Dulca- mara 1., se Besksöta. + Dunstockar, m. pl., Gotl. = Kafveldun. NE Dunört, f., ett artrikt slägte af Kroppväxternas familj, med regel- bundna fyrbladiga kronor och ätta ståndare: Epilobium L. En art, Luden Dunört (E. hirsutum L.), odlas stun- dom i trädgårdar som prydnadsväxt. Durrha, f£., Durrhakorn, n., ur- sprungligen ett Negerfolkens sädesslag: Holcus Sorghum L. +Duvagräs, efter Wahlenberg Cen- Namnet är mig tunculus minimus L. obekant, och det förekommer icke hos någon annan författare än Wahlenberg. Dvalbär — Galnebär (Atropa Bel- = ladonna L.). + Dvalkullor, Valkullor (skrif- ves vanligen, men orätt Hvalkullor), f. pl., benämning i Jemtland på Äng- bulle. Man plägar om midsommars- natten lägga växten under hufvudgär- den för att försättas i extatisk sömn. (Sannolikt härledes val af dvala.) Dverg- ett mycket vanligt epitet så väl till lågväxta arter, t. ex. Dverg- björk, som till artförändringar, t. ex. Dvergapel. Dvergmandel, se Mandel. Dyblad, n., en på vatten flytande växt, med njurlika, skaftade blad och hvita blommor: Hydrocharis Morsus rane L. Dyborre, m., en under vattnet vä- xande ört, med svärdlika, hvasstandade blad och rosenröda blommor: Stratio- tes aloides L. Dyborren. är, enligt Linné, Nordens enda palmartade växt. Dyfräken, se Fräken. Dyfvelsträck, m., ett slags gum- miharts, som erhålles ur roten på Fe- rula Asa foetida L., en Umbellat i Persien. + Dymossa utgår, liksom öfriga endast i systematiskt intresse bildade "namn på mossor böra utgå, helst de DVERG- —EK 23 aldrig komma att urskiljas af allmän- heten och ej heller begagnas af bota- nister. + Dynaman, m. (se Linnés Sk. resa 148) = Kafveldun. | + Dynaskräppa, f., Skåne. En mycket storväxt art af slägtet Syra, med ganska smala blad: Rumez Hy- drolapathum Huvs. + Dyplanta, f. — Äfjebrodd. Dån, m., örtslägtet Galeopsis L., tillhörande Sugeväxternas familj, skildt från de öfriga genom tvenne från kro- nans nedre läpp uppskjutande tänder. De festa arter hafva stickande hår, synnerligast Hampdånen (G. versico- lor Curt.) med stora blommor, till fär- gen gula, utom den nedre läppen, som är mörkröd. För dessa hårs skull kal- las de i folkspråket Nässlor. (Nässla heter, enligt Dioscorides, på Dakiska språket Jur.) Dårrepe, se Repe. + Dåskay,: f., Skåne — Lin-snar- refva. — Namnet är sannolikt härledt från Dodra, hvilken benämning i Engel- skan (Dodde) öfverföres till Cuscuta. E. Ebenholz, m., utmärkt hårda träd- slag från Orienten, som användas till finare snickar-arbeten, förnämligast Svarta Ebenbolzen, hvilken erhålles af Diospyros Ebenum L. ri. Omtalas ofta i bibeln, under namn af Hebenträ, såsom en dyrbar handelsvara från Ofir. Blott Indien alstrar hos Sabeerna blott gror -rökelsebusken. ADLERBETH 75. + Eckergräs, se Äckergräs. + Efsing — Äxing. Ebenholz; 5 . Ek, f., ett allmänt bekant träd af Allonträdens familj: Quercus Robur L. Frukten kallas Ållon, i vissa landsorter Akarne (af Isl. akarn). Eken är våra skogars'ädlaste, hårdaste trädslag. Eken i sin höghet stolt, och hedrad i sitt fall, Han(!) skogens konung (!) var, och böl- jans blifva skall. OXENSTJERENA 2: 93. I Djurgårds- ekar, susen vänligt öfver Den störste sångarns bild, som KORET ar Po TEGNÉR 3: 215. 24 Se ekens strid mot stormarne på fjellen. STAGNELIUS 2: 184. Eken växer ej på fjellen.) Anm. I Orienten finnas mångfaldiga skilda arter af Ek, så htt den i bibeln omtalade troligen är eu annan art än vår. »Jag uträckte mina Brenar såsom en ek». Syr. 24: 22. + Ekebräken, n., en art af slägtet Stensöta, med tre gånger pardelade blad: Polypodium Dryopteris L. Ekefock, se Fock. Eknas, m., se Kornell. — Detta i Vesterg. brukliga namn är så bestämdt och egendomligt, att det förtjenar upp- tagas. ; Ekorrbär, n., en med Konvaljen närbeslägtad ört, tillhörande Liljeväx- terna, med tvenne hjertlika blad på stjelken : Convallaria bifolia L. Smi- lacina DesrF. Ekorrsvamp, m., en art af Buk- svamparnes familj, använd i Dalarne som lockbete för ekorrar: Octaviana variegata Vitt. + Eksuga, f., Skåne = Ängs- kovail. + Ekört, f., Skåne = Skogs- och troligen äfven Ängs-kovall. Elfgräs, n., rättare Elfäxing, m., ett gräs med blå ax, växande i ringar: Sesleria cerulea Arv. — »När detta grä- set växer på en mager äng, synes det afmåla en blå ring, den enfaldiga folket trott förorsakas af elfvors dansande». Linnés Öl. resa 66. +Elfnäfver,f.,föres af Linné rätte- ligen till Torsklafven (se detta namn), men i Dalins ordbok till Marchantia, hvilken på Svenska kallas Jordlunga. Elfring, m., har man kallat vissa i ring växande svampar. Benämningen torde förtjena upptagas. Elfäxing, se Elfgräs. + Elgborst, m., Gestrikl. =S8tagg. Elggräs, n., Södermanl. — Mjöd- ört. Detta provinsnamn har ingått i (Obs. upptagas. — Vid högtider plägar Elg- gräset för sin behagliga lukt strös på golfven i bondstugorna. Tiljorna smyckas af elggräsets blad. DAHLGREN 1: 189. / + Elgrams, Elgstjelk, m., Dalsl. = Kropp. + Elinsrot, se Alant. Elm, se Helm. Elnaträd, n., är den i Småland och flerstädes allmänna benämningen på Olvonbuske. Andra uttal af nam- net äro : Illnaträd, enligt Linné i Skåne Illenaträd (F1. Svec.n. 264) och Iläna- träd, Ilånneträd (Sk. resa 84, 392). Blomflockarne kallas Elnakringlor i anseende till de stora gallblommornas ringar. / En, f., Enbuske, m., en öfver hela landet allmän buske, tillhörande Barr- träden: Juniperus communis L. De bär- —— lika kottarne kallas Enbär. »Af enen är allting nyttigt». RETZIUS 1: 342. — Mån- gen gågnar sin bygd, fast stickande och hvass som -enen. — Enbären mogna först tredje året, så att man på samma buske träffar omogna, halfmogna och fullmog- na; deraf ordstäfvet: När alla enebär hunnit mogna, Bli alla flickor gifta och trogna: Enbärsträd i bibeln afser de stora, trädartade, i Orienten växande arterna af Enslägtet. »Hon (en falsk tunga) är - såsom eld i enbärsträ». Psalm. 120: 4., + Engelsört, f., ett medeltidsnamn på Qvanne. | Engeltorn (pl. -törnen), n., uttal i allmogespråket af det Franska églan- tier (äfven uttaladt Neglantyr) = - Lukttörne. Enlaf, se Laf. Enstabb, Enstapel, m. (af Isl. einstapi), benämnes Örnbräkenet,eme- dan - det icke, såsom Ormbunkarne, växer i tufvor. Se Bräken. riksspråket och synes derföre böra Nä 1 Eternell, m., namn på mycket olika växter, hvilka torkade bibehålla sig oförändrade. SRA f., se Nässla. + Etterört, f. — Gullkrage (Gul Krageblomma). ETERNELL-—FETKNOPP 2D Etthjertbladsväxter, Monoco- tyledonee. Se Hjertbladsväxter. == Evighetsblomma, -blomster, Svensk öfversättning af Eternell. Exing, se Äzxing. F. Fackelros, f., äfven Fackel- blomster, -ört, en prydlig, på strän- -der växande ört, med purpurröda, i ax sittande blommor/ och tolf ståndare: Lythrum Salicaria 1. + Fackeltistel, m., namn på arter af slägtet Cactus. + Fageblomma, f., Gotl. = Hvit- sippa. + Fallblomster (origtigt Falk- ”blomster), n., Upl. Så kallas de vilda arterna af slägtet Valmö för deras ha- stigt affallande foder och kronblad. + Fallbär, n., Helsingl., enligt an- nan uppgift troligen rigtigare Fällbär = Hallon. + Fans onda bett, enligt Wahlen- berg Paris quadrifolia 1. (se Ormbär). +Fansögon, i folkspråket Ögon- blomma. ! + Fastlagsris = Påsklaf. + Fattigmans-tryssel, m., Skåne = Gullkrage (Gul Krageblomma). — Namnet är anmärkningsvärdt endast för sin härledning af det Isl. trys, tros (onyttigt affall, skräp). Jfr R1Etz,s.122. + Faxe, m., Vesterg. = Råglosta. + Feberört, f., hos äldre förf. = Frossört. + Femfingerört, f£., se Fingerört. Namnet förekommer ofta i skriftsprå- ket. .småfrukter. Fenkol, m.,en bekant kryddväxt af Umbellaternas familjssom odlas i sö- dra Sverige: Feniculum officinale Arr. »Fänkål Eiker här (i Falsterbo) i träd- gårdarne mycket frodigt, uthärdade vin- trarne, och sådde sig der sjelf — — Hos oss uppe i landet sås Fänkål hvart år och förgås hvar vinter, utan att någonsin bära frukt». Linnés Sk. resa 232. + Fennä, Fänne, Dal. 1) = Frä- ken; 2) större i kärr växande Starrarter. - Fernbock, m., ett rödtfärgstoft, som erhålles af den raspade veden utaf Cesalpinia brasiliersis L. och andra Vestindiska trädslag. Namnet kommer af Brasilianska provinsen Pernambuco eller Fernambuco. Jfr Bresilja. + Fes-SOppP, m., arterna af svamp- slägtet Lycoperdon Tovzrs., tillhörande Röksvamparne. Fetbladsväxter, naturliga famil- jen Crassulacee Deo., Tvåhjertblads- växter med tjocka, saftiga blad, regel- bundna blommor och hornlika, fria Hit höra Fetknopp, Ro- senrot, Taklök m. fl. + Fetgräs, Fetnacke, Fetört, vexlande benämningar på Tätörten. Fetknopp, m., ett artrikt örtslägte, med köttiga, saftfulla blad, fem kron- blad, tio ståndare: Sedum 1. Utom Kärleksörten, som särskildt upptages, äro följande arter mest kända: Bitter-fetknopp, allmän på torra ställen: S. acre t. Har bitter smak hj - Matth. 26 och anses för ett medel mot skör- bjugg. Hvit-fetknopp, lätt skild från öf- riga genom hvita blommor: S. al- bum 1L. + Fetrot, f., enligt Wahlenberg = Vallört. + Fet-tistel = Mjölkfibla. Fibla, f., Fibleväxter (Cichoria- "Cee Varr.), en gemensam benämning på alla Blomhålksväxter med utdrag- na, tunglika blomkronor (mest gula), hvarföre alltid ett epitet tillägges ordet Fibla. För öfrigt har detta namn blif- vit öfverfördt äfven till slägtet Häst- fibla för den yttre likhetens skull, ehuru dess diskblommor äro pipiga. Anm. Namnet är mycket gammalt. Is- ländskan har /fifill, m. (således borde det nya ordet snarare vara bildadt /ibel än fibla), och ännu på 1600-talet skref en Svensk författare (Tillandz), obekant med Isländska språket, Fifler, pl Fiblebrand, se Brand. Fiblespira, f., en med Klofiblan förvandt ört, med hela blad och i klase sittande blomhufvud : Intybus premor- SUS Fr. Fikon, n., den läckra frukten af Fikonträdet, en i Medelhafsländerna växande och hos oss i orangerier od- lad art af slägtet Ficus: F. Carica L. — Icke hemtar man... fikon af tistel. Virke Fikonträdets växt och grenars ojemn- het Förlåts vid fruktens smak och sötmans ljuflighet. OXENSTJERNA 2: 154» Indiska Fikon, frukten af Cactus Opuntia L. : Fikor, f. pl., Dalsl. = Klöfver. Hvitfikor, Hvitklöfver; Rödfikor, Röd- klöfver, 0. 8..v.. > Fingerhatt, m., ett prydligt ört- slägte af Skeplingsväxternas familj, med stora, snedt klocklika blommor. Vår inhemska, ofta odlade art har pur- purröda blommor: Digitalis purpurea FETROT-—FIOL L. — På Gotland fä namnet äfven till Allmänna Blåklockan. — Finger- borgsblomma och Fingerborgsört äro öfverflödiga synonymer. Finger-nunneört, se Nunneört. Fingersvamp, m., benämning på. upprättstående, köttiga, mycket gre- : niga arter, utan hatt, af slägtet. Cla- varia L. Fingersvamparnes grenar äro trinda; flera arter ätliga. Fingerört, f.;' ett artrikt slägte, tillhörande Brumiväxbvl med saft- lösa frukter, talrika småfrukter utan borst: Potentilla L. Af dess arter hafva Blodrot, Silfverört och Tok sjelfstän- diga namn. Bland de öfriga förtjena särskildt nämnas: Femfingerört, Silfverfingerört (P. argentea L.), med upprätt stjelk, alla bladen femfingrade, liksom hos Refvig Fingerört (P. reptans L.), men hvilken har nedliggande, refvig - stjelk. Vår-fingerört (P. verna L.), med stjelkbladen trefingrade. + Finnborst = Stagg. Finnbär, n., bären af Haftorns- : busken. Finnkarv, m., en i Finnmarken växande Umbellat: Conioselinum Gme- lini Fr. Roten är aromatisk och har säkert verkande medicinska egenska- - per. '+ Finnskägg, ». = Stagg. Finsk Ingefära, se Mossrot. Fiol, f., ett gemensamt namn på flere Korsblomstrige växter med blå eller gredelina blommor: Brukas der- före endast i sammansättningar. Från dessa växter måste noga skiljas det vidt olika slägtet Viola L. Anm. För att skilja nämnda växt- grupper skrifver jag Fiol för de först- nämnda och Viol för de senare. Detta öfverensstämmer ock med vanliga ut- talet, hvartill kommer; att Fiol är infördt ur Tyskan, men Viol från Latinet. VAN j SS 5 SN FIORINGRÄS—FLOKS jå + Fföringräs, a n. — Kryp-hven. Namnet är nyligen infördt i ekonomi- ska skrifter. Fjellbär, n., frukten af en i fjell- bygder allmän art af Mjölonris, med årligen affallande blad: Arctostaphylos NE SPRENG. Fjellklint, m., ett slägte bland Näglikeväxterna, med enblommiga stjelkar och parvis tiotandade, enrum- miga fröhus: Wahlbergella Fx. Fjell-ljung, m., en halfbuske, till- hörande Ljungväxterna, liknande Kråk- riset, men med ägglika blå blommor: Phyllodoce cerulea (L.). + Fjellrapa, f. = Dvergbjörk. Fjellskära, f., en med Angskäran " förvandt ört, men med fjäderlikt frö- fjun, på undre sidan hvitludna blad och blå blommor: Saussurea alpina Dzc. Fjellsyra, f., en från örtslägtet Syra nyligen skild art, med två pistil- ler (de egentliga Syrorna hafva tre): - Ozyria digyng. (L.). Fjellsyrans blad hafva en ganska behaglig syra. Fjelltåtel, m., ett med Tåteln när- : förvandt slägte, men har alla blom- morna tvåkönade och glatta blad : Vahl- odea atropurpurea Fr. Fjellvicka, f., en fjellväxt af Art- växternas familj, parbladig med udd- blad utan klänge och med gula blom- mor: Phaca frigida L. Fjellvippa, f£., en vacker fjellväxt Hat Brumväxternas familj, med snöhvita, ” åttabladiga blommor lika Hvitsippans, men med småfrukter liknande Vippor- nas: Dryas octopetala L. Fjädergräs, rätteligen Fjäder- borstgräs, n., Sveriges utmärktaste grässlag, med mycket lång, fjäderlik borst: Sima pennata L. Växer endast i Vestergötland. ” + Fjäderkål och dylika. TE högre SARS RNE rr: + Ca nämningar äro otaliga och anses af mig ej förtjena upptagas i en allmän ordbok öfver Svenska språket. Fjädernäglika, se Näglika. Fjällnarf, m., ett slägte bland Narfväxterna, skildt från öfriga genom fjäll under de enkelt motsatta bladen: Lepigonum Fz. Fjällticka, se Ticka. 4 Fjällört = Vätteros. d Fjärva, f£., en på hafsstränder vä- xande ört af Skrufblomstriges familj, > med isgrå, liksom af rimfrost öfver- dragna blad, hvarför den i Norge äfven benämnes Hilsko (af Isl. hela, rim- frost): Stenhammaria maritima Rricu. — Namnet Fjärva är egentligen lånadt från Norskan (fjera, strand, strand- brädd). Jfr Hilsko. Flen, m., Flengräs,n., ett frodigt gräs, liknande Rör, växande på våta ställen: Digraphis arundinacea Tzris. Benämnes äfven Fläck, Rörfläck (Rör- flok, enligt Wahlenberg). Flenen är ett ypperligt, mycket gifvande foder- gräs. Flenkampe, se Kampe. Flenört, f£., en allmän, stinkande ört af Skeplingsväxternas familj, med knöliga rötter, hjertlika blad: Scrophu- laria nodosa L. — Genom förvexling har namnet i Vesterbotten blifvit öf- verfördt till Skelörten och Röllikan. + Flockört benämnes i Dalins ord- bok slägtet Caucalis 1., men namnet är obrukligt och dessutom obehöfligt, ty ingen art är inhemsk eller i något afseende utmärkt. + Flohår — Hornserf. Floks, m., en ört af de Hålkblom- striges familj, med blad liknande Ham- pans och med röda blommor: Eupa- torium cannabinum L. — Liljeblad kal- lar växten Flåckel; men Floks (som torde härleda sig från Is). Aöki, fock, 28 tått, tofs) är det i folkspråket brukliga namnet. Flotagräs, n., en art af slägtet Igelknopp, med mycket långa, smala, på vattnet flytande blad: Sparganium naätans L. »Flotgräs... flöt med ändarne af bladen, och under starkaste stormen bröt så vågorna, att vattnet stod helt spegelklart så långt detta gräset växte». Linnés Vestg. resa 263. — »Han mår som ko i flotagräs», Småländskt ordspråk om en som har allt fullt opp. F1. Lapp. Pp. 273. Flugblomma, f., en till Nosse- växterna hörande ört, hvars mörka blommor likna flugor: Ophrys Myodes (L.). »Dess blommor äro så lika flugor, att en okunnog, som får henne se, skulle tro, att 2 eller 3 flugor sutto på stjelken». Linnés öl. resa 45. Flugblomster, rätteligen, Flug- - Sporreblomma, f., en art af slägtet Sporreblomma, med blad liknande Li- nets och gula blommor med. lång spor- re: Linaria vulgaris Mir. — Med flug- blomster lagda i mjölk dödar man flugor. + Flugfänga, f. — Tjärblomster. Obrukligt namn. + Fluglin,n. Hvad dermed menas är mig obekant; troligen Flugblomster. Flugsporreblomma, se Flug- blomster. Flugsvamp, m., en utmärkt vac- ker svamp med röd hatt, beströdd med hvita vårtor, för öfrigt hvit: Agaricus muscarius L. Man har en stor mängd arter, som föras till samma slägte. Flugsvampen är i hög grad giftig. + Flugträd, en benämning på Svartpoppeln då dess blad vanställas af insektbon. Flyghafre, m., en vild art af släg- tet Hafre, med ludna frön: Avena fatua I. Växer som ogräs bland säden och är på många orter en verklig lands- plåga. +Flåsgräs, Flåsklöfver—Har- klöfver. | " FLOTAGRÄS—FOCK Jfr Linnés | + Flä, Fläk, se under Flägg. + Fläck, se Flen. + Fläcklaf, utgår, se Laf. Fläder, f., rätteligen Fläderhyll, m., en buske af slägtet Hyll, med stora hvita blomflockar: Sambucus nigra L. »Fläderns blommor med sin lukt besvära och förorsaka 'hufvudvärk hos många. Ganska osundt är det ock att sofva, äf- ven i fria luften, nära blommande fläder». RETZIUS 2: 647. Fly en sjuklig sömn, hvars anda kring din bygd På luften sänker sig i fläderblommans skygd. OXENSTIERNA 2: 122. Fläderväxter, Tvåhjertbladsväx- ter med ståndare fästa på den sam- bladiga kronan ofvan det trerummiga fruktämnet, med trenne märken: Va- lerianee Dec. Flägg, m., ett i Skåne (äfven Dan- mark och England) vanligt namn för de svärdlika bladen på Kalmus och Svärdsliljan. I Linnés Sk. resa, 8.359, kallas den senare Fläje; men s. 365 säges: »Calmus, som mycket växte vid Vrams kyrka, kallades Flägg, och icke åtskilliga ställen . Men äfven Gly- . Iris, dem bönderna på blandat till namnet». ceria aquatica WaarB: kallas Fläjegräs, och otvifvelaktigt är den Norrländska benämningen Flä, Fläk på de upprätta arterna af slägtet Tgelknopp samma ord. Flätting, m. 1) = Gumrik-korn; 2) ett slägte bland Halfgräsen, med sammansatta, fattryckta ax: Blysmus PaAnNz. + Fnockväf, m., ett Milgakopiskt sväntpslägte; Utgår alldeles. Fnösksvamp, m., rättare Fnösk- ticka, en på trädstammar (af Bok och Björk) växande trähård svamp, af hvars inre, lösare massa fnöske beredes: Po- lyporus fomentarius Fr. — Före tänd- stickornas IPprECkd var fnösksvampen af största vigt. Fock, m., gemensamt namn på svampslägtena Dedalea och Trametes, - liknande Tickorna, men med större, oregelbundna porer. De mest bekanta arterna äro: Ekefock, trähård: Dedalea quer- "Cina Pers. - Sällefock (Helsingl.), utmärkt för sin vällukt: Trametes suaveolens Fz. Foderbeta, se Beta. Foderbräken, n., ett slägte bland Bräkenväxterna, växande i form af stru- tar, med från örtbladen skilda frukt-, blad: Struthiopteris germanica Wiuip. Fodersmäre, se Smäre. HÖternyEnSSONeR, se Svingel- losta. Fodervicka, se Vicka.' Fogelarv, m., en liten ettårig ört af Narfväxternas familj, med tre stån- dare: Holosteum umbellatum L. Fogel- arven är en af de tidigaste vårväxter, hvilken hastigt afblomstrar och för- ; svinner. + Fogelbo, n., kan väl aldrig an- vändas som växtnamn, men tillägges af Wahlenberg den vilda Morroten. Fogelbär, Fogelkörs, se Körs, Fogelhirs — Hönsbhirs. Fogellim, n., egentligen lim ko- kadt af Misteln, men tillägges såsom namn stundom sjelfva busken. ; Fogelvicka — Kråkvicka. - Fogelört, f. 1) En art af slägtet Slideknä, med små blommor i blad- vecken: Polygonum aviculare 1. 2) - Namnet tillägges i Österg. örtslägtet Jungfrulin. Fredagsbjörk = Dvergbjörk. + Fredlös, ett gammalt, nu ut- gånget namn på Frossört; troligen för- vridet: Frier, f (2), ett örtslägte bland Skeplingsväxterna, med gapande blom- mor och öfre läppen hoptryckt: Pedi- cularis L. — Namnet är mycket gam- FODERBETA—FRÄKEN LJ) 29 malt (Isl. frer, n. pl., Mösog. frius, frost, köld), nu vanligen öfversatt med Kallgräs, dock icke utdödt i folksprå- ket. — Utom Kung Carls spira (som särskildt upptages) och flera fjellörter äro följande tvenne arter allmännare kända: Kärrfrier, med upptill grenig stjelk: P. palustris 1. Kallas äfven Lievarg i folkspråket. Skogsfrier, äfven Granfrier (Wah- lenberg), endast vid roten grenig: P. silvatica 1. Benämnes i folkspråket också Grangräs, Granört. + Frillogräs, se Slägfrid. + Frimodig benämnes Konig en- ligt Wahlenberg. Fromental, m., det i förra seklet allmänt brukliga namnet på Knylhaf- re, nu utganget, men förekommande i Linnés och Retzii skrifter samt i äldre hushållsböcker. Den höga Fromental, som härmar haf- rens topp liksom skrytande med dubbla skördars hopp. Som gräs hör ängen till, med ax är åkren egnad. OXENSTJERNA 2: 30. Frossört, f., namn på mångåriga örter, tillhörande Sugeväxterna, med tvenne i bladvecken parvis sittande blå blommor: Scutellaria L. — Allmänna Frossörten: S. galericulata L. Fruekål,m.—Slåtterfibla.»Landt- mannen brukar här neder på åtskilliga ställen, besynnerligen vid slåttertiden, att samla bladerna, som då äro' störst, samt koka och äta dem alldeles som kål». Linnés. Sk. resa 25. Fryle, m., ett slägte bland Tåg- växterna, lätt skildt genom sina gräs- lika blad: Luzula Deo. om våren. — I vissa orter öfverföres namnet till Spergeln. Fräken, äfven Fräkne, n., ett egendomligt slägte, tillhörande Grodd- trådsväxterna, med pipiga,ledade,blad- lösa stjelkar, men oftast my cket gre- Och, Blommar tidigt : 30 niga: Equisetum L. Fräkenväxterna utgöra en medelform mellan Bräken och Barrträd. Af misstag benämnes Bräken stundom för Fräken. — Liksom af sjunkna kontinenter endast bergstop- parne återstå såsom låga öar, så återstå nu af fornverldens fräkenskogar endast lågväxta plantor. — Fräken-arterna haf- va talrika namn i folkspråket, hvarför här måste upptagas: Dyfräken (E. limosum L.) med en- pipig stjelk. Kärrfräken (E. palustre 1.) med flerpipig stjelk; på fuktiga ängar. Skaf-fräken (E. hiemale L.) med sträfva stjelkar utan grenar. Kallas allmänt Skafgräs. Skogsfräken (E. silvaticum 1.) med mygket findelade kransgrenar. Akerfräken (E. arvense L.) med "> fruktbärande, enkla, grenlösa, snart vissnande stänglar; de ofruktsamma stänglarne äro greniga. Ängfräken (E. pratense Enzu.), likt det näst föregående, men spädare; de fruktbärande stänglarne utskjuta all- deles enkla grenar. Fräkenbottnar benämnas dyfulla träsk och flodbäddar, beväxta med Dy- fräken tätt som säden på en åker. + Fräkenträd, ett på Söderhafvets öar växande barrträd, som liknar Frä- ken: Casuarina equisetifolia Forst. — Namnet är nytt, väl bildadt, men för min del bibehåller jag helst det Latin- ska namnet på dylika för oss helt främ- mande växter. Fränskifling, m., arter af slägtet Skifling, med frän lukt och smak, hvil- ka anses giftiga: Hebeloma Fx. + Fröbild, Fröludd, m., mikro- skopiska svampar, som ingalunda för- tjena upptagas. + Fulbom, m., Gotl. = Hyll. Nam- net är en förvridning af det Tyska Faul- baum. Fur, Fura, f. (oblik kasus furu), ett allmänt bekant, ständigt grönskan- I FRÄKENBOTTNAR—FÅRSVINGEL de barrträd med tvenne parvis förenade barr: Pinus silvestris L. Kallas i olika landskapsmål äfven Fåra, Före, Fira. (Jfr Tall.) Frukterna kallas Kottar, i allmogespråket Borrar. »Furen blifver det högsta trädet i Sverige, och det täflar ofta, med Eken i ålder». Linnés Vestg. resa 247. — Vid Norums bruk i Vermland räknade Linné år 1746 på en furustock 409 årsringar. »Jag håller gerna med dem, som tro, att de många mastträn och gamle stockar, som här i landet fun- nits, böra erkänna den svarta döden eller digerdöden för sin moder; ty då denne utsopat folket, fingo skogarne växa fritt — — detta träd var uppvuxet år 1337, och de store förskräckelige pester,...ty- ranniserade emellan 1330 och 1350». Ders. Furan växer opp att pryda heden. RUNEBERG 2: 16. Jarl Angantyr satt än Uti sin sal af furu. TEGNÉR 1:96. Furgräs,n.,en vattenväxt af Grodd- trådsväxterna, med trådlika stjelkar och blad samt klotrunda, ärtlika frukter: Pilularia globulifera L. Se Bot. utfl. 3: 230. + Fustelholz, m., veden af Rhus Cotinus L., som färgar orangegult. + Futteljus, n., Skåne, enligt Lin- né. Se Vätteljus. Fyrling, m., en liten, på våta stäl- len växande ört af Fetbladsväxternas familj, med fyrtal i alla blommans de- lar: Bulliarda aquatica Dec. Fyrväpling, m., kallas normalt trefingrade blad, när de tillfälligtvis hafva fyra småblad, t. ex. af Bläcken, Klöfver, Harsyra. Benämnas äfven Lyckoblad, emedan de anses betyda framtida lycka. Ordspråk: »de älskan- de fyrväpling plocka». | + Fålafötter, m. pl., Vesterg. = Hästhofsört. vr Fårgräs, rätteligen Fårsvingel. Fårkummer, se Kummer. + Fårpungar, m. pl. = Fårkum- mer. : | "Fårsvingel, se Svingel. FÅRTARMAR-—-GAMANDER dl + Fårtarmar, m.pl., Upl. —Åker- vinda. Fårticka, se Ticka, + Fårtunga, f. = Åkervinda. Fårtungört, se Tungört. + Fällbär, se Fallbär. "+ Fälle, Akerfälle — Klofibla: Crepis tectorum L. i Smål. och Osterg., der Crepis biennis L. icke växer. Fäll-laf, se Laf. Fältgråbo, Fältkrasse, Fält- vippa, se Gråbo, Krasse, Vippa. Fältvädd = Stjernvädd. + Fänting, m. På hvad grund Liljeblad upptagit detta namn för Såp- örten, kan icke inses. Färgek, Färgtörne, namn, som endast i ordböcker pläga upptagas för vissa utländska, hos oss aldrig före- kommande växter, synas mig böra utgå. Färggräs, Färgrot, Färgträd äro nomina appellativa och icke någon bestämd växt; allmänneligen kallas dock Centaurea Jacea L. Färggräs. Färgkullor — Letkullor. Färgmadra, se Madra. Färgmossa, se Letlaf. + Fölsungafötter, m. pl., Dal. = Kabbelök. Förgät-mig-ej, t ., en symbolisk benämning på Sköna Ögonblomman (Myosotis SNR RotH). Namnet före- kommer första gången hos Tillandz (1683). [Hos andre, icke botaniske förf. träffas det tidigare, t. ex. i COMENII Upläste gyl- lene tungomåls dör eller Alle språks och veltskapers örtegård, tr. 1640. Utg. anm.] Ögon som förgätmigej. CC + Galanga, Galgant, Galgan- | dödsfall inträffat. rot äro olika benämningar på roten af Alpinia Galanga Sw. från Ostindien. + Galban, Galbanum, n., en art balsam från Orienten. Erhålles af Gal- banum officinale Dos. Se 2 Mos. 30:34; Syr. 24: 21. Gall-, Gåll- tillägges hanplantan af växter med skilda kön, t. ex. Gall- humle, Gållhampa. Gallersvamp, m.,ett mycket märk- värdigt, utländskt svampslägte, med gallerlikt sammanväxta grenar: Cla- thrus Mick. + Gallgräs, n. = Jordrök. Galnebär, n. 1) En utländsk, myc- ket giftig växt af Bolmväxternas fa- milj: Atropa Belladonna 1. Planteras stundom hos oss, men fordrar varsam- het; genom bärens förtärande hafva [| 2) Hos åtskillige Svenske författare tillägges namnet bä- ren af Solanum Dulcamara L.; i Lin- nes Sk. resa, s. 269, föres det till bären af Cornus sanguinea L. + Galtebröd, n., Galteknapp, m. — Brudbröd. Gamander, m., ett i äldre skrifter brukligt namn, som uppkommit af det Latinska Chamedrys. Den äkta Ga- mandern är Teucrium Chamedrys L., som icke växer i Sverige; men namnet öfverföres hos oss äfven till Veronica Chamedrys L. Denna är Retzii Ga- mander, hvilken »icke allenast pryder ängarna med sina vackra blommor, utan är ock en god foderväxt, som icke qväfver gräsen». RETZIUS 2: 764. Anm. Namnet, infördt från Tyskland, är numera obrukligt, men förekommer så allmänt hos äldre författare, att det TEGNÉR 2:16. / 32 svårligen kan uteslutas. I folkspråket har det aldrig upptagits. + Gantora, f., synes vara rätta ut- talet af ett i Dalarne mycket förbråkadt namn på Röllikan (Galentora, Garn- tora, Gantola). Namnet tillhör icke riksspråket, men torde i lingvistiskt hänseende vara af intresse, såsom sam- mansatt af det mystiska ordet gan. Jfr. IHrRE och RIETZ. Jag har en gång i Småland hört gantora användt som liktydigt med trollknuta. Se Bot. utfl. ZE Gasse (sammandragning af Gås- hafre), m., benämnes i Skåne och på Gotland Råglostan. — Härmed be- slägtadt är namnet Gassa-råg (Linnés Sk. resa 78), råg, som uppvuxit sjelf- sådd, blandad med Gasse. Anm. Af Liljeblad (se hans Flora, 2 uppl. s. 469) är slägtet Orobus L. benämndt Gasse, men detta namn är förkastligt. Gatkrasse, se Krasse. Gegal, m., torde vara rätta uttalet för ett i norra orterna brukligt, men i uttal mycket vexlande namn (Gegål, Gegan, Gegar, Jäger m. fl.) på Aira cespitosa L. Härledningen är oviss, möjligen af gigel, ojemn (såsom i »gi- geltänd»), motsvarande växtens öfriga namn: Tof, Bunke. + Gelbholz, m., ett gult färgstoft, som erhålles af en Nordamerikansk växt: Maclura tinctoria Dos, beslägtad med Mulbärsträdet. Kallas äfven Gul Bresilja. + Gentian, f., det Datinska Gen- tiana, brukas i apoteksspråket i stället för Stålört. Centian-vin benämnes äf- ven Baggsöte-vin. + Georgin, f., benämnd efter kon- ung Georg III i England, kallas rät- : tare Dahlsros, Dahlia. Af denna all- mänt värderade prydnadsväxt har man öfver hundra afarter med egna namn. + Geranium, n., är det rent Latin- ska namnet på Näfva. Det tillägges GANTORA—GINST SR ANA Wo FJ, TE egentligen endast de utländska Pelar- gonierna, hvilket senare namn bör före- dragas, men upptagas blott i bihang till en Svensk ordbok. + Getapel, Getbark = Vägtorn. + Getblad, Getklofving, Get- klöfver, Getkål = Bläcken, + Getmat, m., Nerike = Foder- bräken. + Getnos, f. = Frossört. Namnet anföres af Retzius, Wahlenberg, Hart- man, men är mig veterligen obekant i folkspråket. ! + Getpors, m.— Sqvattram. Etti Upland m. £. provinser brukligt namn. Getrams, se Rams. + Getrofva, f., Nerike = Foder- bräken. + Getstabb, m. 1) Vesterg. = Kropp; 2) Verml. = Bräken: Ptieris aquilina L. Getväpling, se Väpling. + Gibbergräs, n. = Skogsnäfva. Namnets betydelse okänd. + Giftträd, obestämdt namn på flera giftiga trädslag i de tropiska län- derna. Jfr Dalins ordbok. Gigelsärt, f., benämning på Art- växter med gula blommor och mycket olika långa kronblad (jfr derföreispråk- ligt hänseende gigel uti »gigeltänd»). Namnet afser egentligen Lotus corni- culatus L., men är i folkspråket äfven tillagdt Ängsvialen. + Giktgräs, n., Verml. enligt Wah- lenberg — Linnésört. + Giktrot, f. = Karborre. + Ginseng, m., roten af Panaz Ginseng, hvilken i China och på Japan så högt skattas som läkemedel, att den uppväges med lika vigt guld. Ginst, m., småbuskar af Ärtväx- ternas familj, med gula blommor, alla - ' ,. enligt Wahlenberg —' - DAN ståndarne sammanväxta: Genista 1. Ginstbuskarne växa bland Ljung, syn- nerligast i Halland. Vi hafva deraf tre arter: Färgginst, med släta grenar: G. tinctoria L. Knutginst, med knutiga grenar: G. pilosa L. Tagg- ginst, med taggiga grenar: G. germanica L. Den vilda ros sin vällukt göt . Bland ginstens ånga, ljuf och söt. ARNELL 32. Gjortar, m. pl., benämning på Bo- kens fruktskålar, omklädnaden kring dess ållon (månne af gjord, gördel?). + Glansfrö, n., Sv. Bot. =Stenfrö. Glasbjörk, se Björk. — I Dalins ordbok återgifves detta namn med Be- tula fragilis, enbenämning som ej fin- — nes i hela botaniska litteraturen. » Glasört, f£., en ört tillhörande Mol- laväxterna, men med fjäll-lika blad och ledade, köttiga grenar: Salicornia herbacea Lt. Glasörten växer på hafs- stränder, och lemnar soda. Glim, Glimster, m., örtslägtet Silene 1, tillhörande N äglikeväxterna, skildt från sina slägtingar g genom tren- ne stift. Namnet är lånadt från Nor- skan, emedan vi icke ega något Svenskt, men är närförvandt med Klint. Rödglim, en vanligen odlad art, med röda, i en qvast sittande blom- mor: S. Armeria L. | Ängglim, en på torra backar all- män art, med hvita, nickande blom- mor: S. nutans L. Glis, m., en Umbellat med findela- de, glänsande blad: Athusa Cynapium L. Namnet är mycket gammalt, ge- mensamt för de Germaniska språken (jfr Isl. glys, glans). T. Gleisse. Väx- ten benämnes vanligen, men i systema- tiskt hänseende origtigt, Vildpersilja ; med Persilja har den ingen närmare slägtskap. Fries, Svenska växtnamnen. GJORTAR—GRANATTRÄD 33 + Gliseblad, n., tillägges stundom den näst föregåendes, men i Skåne rät- teligen Konvaljens blad. | + Glösen, m. Så benämnes i Lin- nés Sk. resa, s. 284, Färgginsten. + God Henrik kallas i skriftsprå- ket en art af TIGER Chenopodium Bo- nus Henricus L.; men namnet har ej nedträngt till folkspråket. + Golfsvamp = Svamp i hus. Gor-= (Gorr-) tillägges förkrympta former af Tall, Gran: Gortall, Gor- gran. L + Gorbilla, f., svampslägtet Lyco- gala Mron. Om man klämmer svampen då han är ung, utflyter derifrån en var- lik vätska. + Gortistel, m. — Åkertistel. + Gorvälta, f., Dalsl. = Odon. + Gossen i det gröna, se Adonis. Gotlandsrofva, se Rofva. Gran, Grän, f., ett allmänt bekant, ständigt grönskande barrträd, med en- samt sittande barr: Abies excelsa Deo. En odlad Amerikansk art, med plat- tare, på undre sidan hvita barr, benäm- nes Silfvergran. — Frukterna kallas, liksom Furens, Kottar eller Borrar. En lummig gran ur klyften tränger, Som rann för tio åldrar opp. s CREUTZ 52. De gamla granar våren röna, Som lyser opp det mörka gröna Med späda knoppars purpurfjäll. . GYLLENBORG 1: 185. Granar på klipporna stå och skyldra med gungande lansar. DAHLGREN 1: 141. Granat-träd,n., ett ständigt grön- skande träd, med glänsande löf, när- mast beslägtadt med Myrten: Punica Granatum L. Dess frukter, Granat- äpplen, likna vanliga äpplen, men haf- va helt olika inre byggnad; de äro läckra och svalkande. Af dem pressas ' ett angenämt vin: Granatvin. Trädet :| omtalas flerstädes i bibeln; dess ur- sprungliga hemland är Orienten, men 3 34 I det finnes nu planteradt i södra Eu- ropa. + Granfrier — Skogsfrier. + Grangräs, 1) Medelp.=Skogs- fräken; 2) Dalsland = Skogsfrier. + Granvarg, Granört, Vesterg. och Osterg. = Skogsfrier. + Graune, n., Gotl. = Ljung. Grenmossa, slägtet Hypnum L. Groblad, n. (rättare Grodblad, af Isl. greda, läka, och ofta öfversatt Läkeblad). I inskränktare mening All- männa Grobladet (Plantago major L.), med breda, glatta blad och smala ax. I vidsträcktare mening hela slägtet Plantago 1., utmärkt genom sin fyr- klufna, hinnaktiga krona, och hvars fle- sta arter hafva egna namn i folkspråket. Kämpegroblad, med breda, ludna blad, aflånga, rödletta ax: P. media 1. Kallas i folkspråket Kämpar, Slåss- kämpar. Spetsgroblad, med lancettlika, hå- riga blad, äggrunda, bruna ax: P.lan- ceolata L. Suttgroblad, se Sutt. + Grodblad, n. = Dyblad. Groddtrådsväxter, växter som ej hafva egentliga blommor och utbildade frön, såsom Hjertbladsväxterna, utan fortplanta sig genom encelliga sporer, hvilka groende förlängas till en tråd: Cryptogamer. Plante Nemee Fr. Spo- rerna likna Hjertbladsväxternas frö- stoft. Hit höra Bräken, Mossor, Laf- var, Svampar, Alger. Grodnate, m., ett från Ranunkel- slägtet nyligen skildt slägte, i anseende till dess nakna honungsgrop vid kron- bladens klo och för dess tvärstrimmiga frukter: Batrachium (Dzro.). Kallas Alnate af Retzius m. f., men är vida skild från den äkta Ålnaten. Se Nate. + Grofkorn, en i Dalins ordbok spptaken; men obruklig benämning på vanligt Korn. GRANFRIER—GRÄS FRE i Grofnåte, se Nate. - + Groplaf. Utgår. + Gropört — Fyrling. Grusslok, se Slokgräs. + Grynhufvud, n., mögelslägtet Aspergillus Mron., men som det aldrig kommer att af allmänheten skiljas från Mögel, är ej skäl att upptaga det. Gråal, se Arre. Gråbo, m., f£. (?), ett allmänt ört- slägte, vanligen med findelade, grå- ludna blad, tillhörande Boväxterna, men utan strålblommor: Artemisia 1. Äfven Malörten tillhör detta slägte. Jfr Bo. Allmän Gråbo har platta, endast ör undre sidan gråludna' bladflikar: A. vulgaris 1. Kallas vanligen Grå- böna, Bönrot, Bunrot, Buris. (I Da- lins ordbok uppgifves, att denna växt äfven kallas Gråben; men ett dylikt växtnamn har aldrig funnits.) Fältgråbo har nedliggande stjel- kar, trinda, trådsmala, glatta blad- flikar: A. campestris L. Strandgråbo, lik den näst föregå- ende, men med gråludna blad, växan- de på hafsstränder: A. maritima L.— De båda sistnämnda kallas vanligen Bynke: + Grån, n., Norrl. = Ljung. + Gråstarr, se Starr. Gråstenslaf, se Laf. Gråvide, se Vide. + Gräflingshö, Nerike = Ängs- vial. + Grän, n., Norrl. = Ljung. Gräs, n., SH naturligaste och en af de talrikaste växtfamiljerna; tillhör Etthjertbladsväxterna, men skiljer sig från de öfriga och i synnerhet från Half- gräsen genom pipiga,ledade strån, slid- omfattande blad, agnlika blommor och hinnbeklädda, mjöliga frön: Graminee »Gräsen i sin simpla drägt utgöra ' JUSS,. ,” ( EA 7) BLI FA här (inom växtriket) allmogen; de äro de meste och skatta mest; berga sig bäst, ehuru de dageligen trampas och plågas». LINNÉ, Del. nat..14. — Den gröna gräs- mattan, som utgör de nordiska ländernas fägring, saknas i de varma klimaten. Ingenstädes är gräsets grönska lifligare än på Erins gröna ö. " Gräs i vårt gamla språk, likasom i Mösogötiskan, motsvarade ört i det nu- varande, och ordet bibehåller ännu i all- mogespråket denna betydelse i de flesta växtnåmn, hvari det ingår, ehuru det eljest allt mer utbytes mot ört. Vi blomstre liksom gräsen Och vissne lika fort. Psalmb. 16: 3. Gräshafvet (se Dalins ordbok) be- nämnes rigtigare Sargasso-sjö, eme- dan det ej bildas af gräs, utan af en art Tång, Sargassum vulgare Ac. + Gräsja, f., Oland = Grästång. Gräslök, se Lök. Gräsnate, se Nate. Grästång — Bändling. Gröe, m., ett artrikt grässlägte med vippa, mångblommiga, platta småax, utan borst: Poa L. Samtliga arter har Linné namngifvit. Vi upptaga följande: ' Berggröe, med platta strån: P. compressa L. Hvitgröe, liten, mjuk, ettårig, mest på odlad jord: P. annua L. Lundgröe, spensligt gräs med lu- tande vippa: P. FRE 1 4 Slåttergröe, Ängsgröe,med trindt, slätt strå, krypande rotskott: P. pra- tensis L. och angustifolia L. Ar det allmännaste ängsgräs. Anm. De i Dalins ordbok upptagna arterna Jettegröe, Mannagröe och Sand- gröe föras nu till slägtet Glyceria R. BR. Grönal, se Al. "+ Gröne, n., Norrl. = Ljung. . Grönkulla, f., en med Brunkulla förvandt växt bland Nosseväxterna, med gröna blommor: Coeloglossum vi- ride Harm. Grönkål, m., kål kokad af vilda växter, såsom Hässlekål, Nässlekål, Fruekål. GRÄSHAFVET—GULLHVIFVA i så ; 30 Grönpil, se Pil. Grönvide, se Vide. + Gubbtänder — Knylvippärt. + Guckulin, Guckuråg, frögöm- men af större Mossor, företrädesvis Björnmossa. Guckusko, m., en prydlig växt af Nosseväxternas familj (Cypripediun Calceolus 1.), med egendomligt bilda- de blommor, nedre läppen uppblåst, liknande en väska, hvaraf växten äfven kallas Sorgskräpp (skräppa betyder väska). Guds hand, se Herrans hand. + Gulbark, m., Gotl. — Tröske. + Gulerot, f., i Skåne efter Dan- skan = Morrot. Gulhane, m., Jemtl. = Gigelsärt. + Gulholz, se Gelbholz. Gulhvifva, se Hvifva. + Gullbo, Gullgro = både Gull- ris och Stånds. Gullborste, m. 1) En på Ölsad växande ört, tillhörande Boväxterna, med smala, jemnbreda stjelkblad och med gula, i en qvast sittande blom- hufvud utan strålblommor: Linosyris vulgaris Deo. 2) Benämning iJemtland på Borst-tisteln. Gullbulle, se Bulleblomster. + Gulleblomma, f., ett af Gula Krageblommans (Gullkragens) många namn. Se Linnés Sk. resa 251. Gullfrö, n., tillägges örtslägtet Xanthium L., troligen efter Grekiska namnet; är utmärkt; genom sina sträfva blad och två inom blomhålken slutna frukter. Benämningen är för denna ört okänd i folkspråket, som deremot hänförer den till Svinmolla. + Gullgubbar, obestämdt namn, tillagdt flere större Blomhålksväxter, t. ex. Hästfibla, Slåtterfibla. Gullhvifva, se Hvifva. 36 GULLKLÖFVER—GUTTA PERCHA Gullklöfver, se Klöfver. Gullkrage, se Krageblomma. Gull-laf, se Laf. Gullpudra, f., en liten, vacker vår- växt, tillhörande Bräckaväxterna, utan kronblad; örtbladen beströdda med ett gult stoft. Chrysosplenium alternifo- lium L. . Gullregn, n., en vacker buske af Artväxternas familj, med långa, hän- gande, gula blomklasar: Cytisus Labur- num L. Prydnadsväxt, som odlas i sö- dra Sverige, men icke uthärdar Upsalas klimat. Gullris,'n., ett särdeles artrikt, i synnerhet Nordamerika tillhörande slägte af Hålkblomstriges familj, med rika, gula blomruskor: Solidago 1. All- männa Gullriset (S. Virgaurea L.) är inhemskt och allmänt öfver hela lan- det. Flera Amerikanska arter odlas som prydnadsväxter, i synnerhet Ca- nadagullriset (S. canadensis L.), som äfven träffas förvildadt. ' Gullskålar, f. pl., en vanlig be- nämning på de större arterna af slägtet Solöga. + Gullspira, f£., ett af Liljeblad bildadt namn på Allmänna Videörten. Gulltraf, m., en från norra Ame- rika införd växt af Kroppfamiljen, med stora gula fyrbladiga blommor, hvilken nu är naturaliserad i Sverige: (Eno- thera biennis L. Har mycket olämpligt blifvit kallad Gul Rapunzel, Gul Natt- fiol. Gullväpling — Gullklöfver. Gulmåra, se Måra. Gulsippa, se Sippa. Gulskära, f., Vestmanl. en art af slägtet Knoppört: Centaurea Jacea L. Se Jernört. Gulsuga, f., en ört af Sugeväxter- nas familj, lik Plister, men med gula blommor: Galeobdolon luteum Huns. Gulsugan pryder marken i Skånes lun- cd dar. Gulvide, se Vide, + Gulört, f.— Åkersenap och Gul Krageblomma (Gullkrage). Gummi, n., ett bekant växtämne, som lätt löses i vatten till en slemmig vätska och användes såsom lim. Gum- miarterna erhållas af flerfaldiga växter; mest bekant är Gummi arabicum, som fås af Acacia vera och arabica Wiz. Vår så kallade körsbärs-kåda är äfven en art Gummi. Gummi gutta, f., ett höggult färg- ämne, som erhålles af Indiska trädsla- get Garcinia Cambogia Desv. Gummi lacca, f., en fernissa, som fås af flera arter Fikon, t. ex. Ficus ' indica, bengalensis 1. m. fl. Gumrik, Gumring, m., se under Korn. + Gumsepungar,m. pl. Tarald. + Gundelref, f. = Murgrön. Be- nämningen, förekommande hos Bro- melius, är lånad från Tyskan, men i detta språk tillhör den Jordrefvan. Gurka, f., ett artrikt slägte, till- hörande Gurkväxterna, utmärkt af sina klängen: Cucumis L. Hit höra: Allmän Gurka (C. sativus L.), med rätvinkliga bladflikar, sträfva frukter; och Melon (C. Melo 1.), med rundade bladflikar. Gurkmeja, f., ett färgämne, som erhålles af Curcuma longa L., hvilken i Orienten förekommande växt tillhör Kryddliljornas familj. Gurkväxter, en i varmare länder talrik växtfamilj, utmärkt af sin egen- domliga frukt, kallad Gurkfrukt: Cu- curbitacee 1. Endast ett slägte, Hund- rofva, är inhemskt hos oss. Gutta percha, f., den stelnade elastiska - mjölksaften af Isonandra Gutta Hoox., ett träd på Ostindiska öarna. Allmänt använd till PR tek- niska ändamål. , wu ; skidor: Erysimum 1. ALA NES SM Mi NÄRA denn 0 VÄRRE De gt ERE SUV SIR ISEA VR SST TR Pre TN STR TG LANE RANE CE [NN Gyllen, »., ett örtslägte bland Kål- växterna, utmärkt genom fyrkantiga Vi ega deraf tvenne arter: Berggyllen, en tvåårig, på berg och gamla murar växande ört: E. hieraci- folium L. | Akergyllen, ett ettårigt åkerogräs : E. cheiranthoides 1. + Gyllenklöfver, Gyllenväp- ling, m., en hos Franckenius och Til- landz förekommande benämning på »Hepatica nobilis» (Anemone Hepatica L.), men hvilket namn hvarken funnits eller fins i Svenskt språkbruk. Gyllenlack, m.,ett med Gyllen när- förvandt slägte med buskartad stjelk. Blott en art odlas: Cheiranthus Cheiri L. — Jfr Lackfiol. + Gårdblomster, ett af okunnig- het gifvet namn åt Kamillblomman och onödigtvis upptecknadt. + Gärdgräs, ett obestämdt namn, gifvet åt smärre på gårdar växande växter, t. ex. Fogelört, Hvitgröe m. fl. Afven kalladt Trampgräs. + Gårdlök — Vårlök. + Gåsgräs, Smål. — Mannagräs. + Gåshafre, se Gasse. + Gåsört, f. (olämpligt kallad Gås- gräs), en ört af slägtet Fingerört, med parbladiga, på undre sidan hvita blad: MM. dr MA "i yr . ra RNE så ROM , 1 - é GYLLEN—HAFRE 37 Potentilla Anserina 1. Se Linnés Ol. resa 120. — Namnet är bildadt efter Latinet; den uråldriga inhemska be- nämningen är Silfverört. Gäddnate, se Nate. + Göingebyxor, f. pl. — Höskall- ra. Se Linnés Sk. resa 240: Gökbet, f., Norrl. — Ängfräken. Gökblod, Gökspott, Gökspy, en röd art af Bladgrus på unga björk- löf. Förorsakas af insekter, liksom Galläpplen. Gökblomma, f£. 1) En ört af Näg- likefamiljen, med röda, inskurna kron- . blad, fem pistiller: Lychnis Flos cuculi L. Afven kallad Gökblomster. — 2) Gotl. = Gulhvifva, Gökmat, m., en allmän benämning på flere vårväxter, såsom Harsyra, ar- terna af Vippärt, m. fl. Gökråg, se Björnmossa. + Gökskälla, f., Nerike = Back- vippa. : Göksmör,n.,Vesterg.=Gigelsärt. Göksnöre, n. — Backvippa. Anm. Namnet, jemfördt med benäm- ningen Ljungsnöre på Movippan, synes antyda ett förloradt namn Snöre för släg- tet Vippa. + Göksyra = Harsyra. + Göpon, Vesterg. = Nypon. H. + Hadd, m., Söderm. = Tuf-äng- dun. (Troligen felaktigt för Vadd.) Hafre, m., ett allmänt kändt sädes- slag: Avena L., af hvilket flera både od- lade och vilda arter förekomma. Bland de förra märkas: Allmän Hafre: ÅA. sativa L. Skal-lös Hafre: A. nuda 1. Turkisk Hafre: A.orientalisScxresr., med mera utdragen, ensidig vippa. Snarlika dessa arter och växande bland säden, men snarare att anse som Ogräs, äro: Flyghafre, särskildt upptagen. 38 Purrhafre: A. strigosa SomrEs., Med ensidig vippa. Bland de vilda, mångåriga arterna är Knylhafre (särskildt anförd) ut- märkt som en ypperlig foderväxt. Jfr Fromental. + Hafregräs,; n. Dermed menas hos Dalin Knylhafre, men namnet bör utgå. Hafrehatt, m., en svampväxt, som betäcker den afhuggna stubben af Haf- re: Sarcopodium avenaceum Fr. Hafrerot, f., örtslägtet Tragopo- gon L., tillhörande Fibleväxterna, ut- märkt genom en enkel rad af hålkfjäll. Odlad Hafrerot, med purpurröda blommor: T. porrifolius L. Vild Hafrerot, med gula blommog;: T. pratensis L. Hafreäxing, m., ett Hafren när- förvandt slägte, med vanligen samman- dragen axlik blomning: Trisetum Prrs. — Gul Hafreäxing (T. flavescens P. Bravv.) är ett godt fodergräs. + Hafsgräs, n. Så kallas stundom Bändling. Hänföres alldeles origtigt till Sargasso; se Gräshafvet. Hafshår, n., åtskilliga i hafvet vä- xande, finare Alger. Till Najas L. kan det ej hänföras. + Hafs-kål, m., Alaria esculenta (L.), en med Tång beslägtad hafsväxt, men ej tillhörande Sveriges flora och bör ej upptagas i en ordbok öfver Sven- ska språket. Hafslin, n., ett bestämdt namn på den enkla Conferva Linum L., redan anfördt af Bromelius (s. 32). Haf-slånga — Slånga. Hafslök,m., en art af slägtet Scilla L., växande på Englands och södra Eu- ropas hafsstränder: S. maritima L. An- vändes i medicin, men jag tvekar om namnet bör anses tillhöra Svenska språket. HAFREGRÄS—HALLONBUSKE Hafssilke, n., obestämdt namn på finare hafsväxter, snarast Polysipho- nia Ac. och Ectocarpus Lyscs. Hafsstarr, se Starr. Hafssyra, se Syra. Hafssäf, se Säf. Hafsvial, se Vial. Hafsärter, f.pl., Linné=Hafsvial. Haftorn (pl. -törnen), n.,- en på mellersta Sveriges kuster växande tag- gig buske med smala, på undre sidan silfvergrå blad: Hippophaö rhamnoi- des L. Haftornets bär kallas vanligen Finnbär. + Hagebok, ett efter Tyskan bil- I dadt namn på Annbok. Hagtorn (utan pl1.), m., ett allmänt bekant buskslägte af Kärnfruktträden, försedt med tornar: Crategus 1. Man skiljer deraf tvenne arter: Rund Hagtorn, med rundade, trub- biga blad: C. Ozyacantha L. | Spets-hagtorn, med spetsigt fliki- ga blad: C. monogyna Jaco. Hagtornen är ypperst till lefvande häckar. Necken Blickar fram öfver hagtornshäcken. DAHLGREN 1: 437. + Hajtand, f., Bohuslän = Smör- blomma. Halfgriäs, n. pl., acee Jvss., tillhörande Etthjertblads- växterna; likna gräsen, men hafva ole- dade strån, ett stift, frön med hårda skal. Hit höra Ag, Starr, Säf m. fl. + Hallborre, m., Wahlenberg = Bitter-fetknopp. Hallonbuske,m., ett artrikt slägte af Brumväxternas familj, med ätliga, oftast läckra bär (Hallon), samman- satta af flere gyttrade småfrukter: Ru- bus L. Arterna, dels buskar, dels örter, hafva sjelfständiga namn och upptagas derför särskildt. Allmänna Hallon- busken (R. ideus 1.) har röda bär. LÄ familjen Cyper- - HÅLSGRÄS—HARÖRA : 39 FREE: mera lätt från hallonbu- Å skens höjd Dess FR som bjuder sig, af färg och vällukt röjd. OXENSTJERNA 2: 53. De rödaste hallon jag ärnar dig gifva. NICANDER 1: 4534. + Halsgräs, n., Herjed. = Allmän stålört. . + Halster, Hilster, Hjelster, i olika landskap förekommande olika ut- tal af Jolster. Hampa, f., en för sina tågor allmänt odlad växt, med skilda kön: Cannabis sativa L. Hanplantan kallas Gållham- pa, honplantan Fröhampa. Af hampa beredas gröfre väfnader, rep m. m. Anm. Ordet brukas ej i plur., utan nyttjas för. sådan användning hampstånd. Hampnässla, se Nässla. + Hampört, f., rätteligen Hamp- dån, se Dån. Linnés Sk. resa 272. I Dalins ordbok hänföres namnet till Floks. + Handknopp, m., Wahlenberg = Fläckigt Nyckelblomster. + Hantkam, m. 1) ett i folksprå- ket alldeles obekant namn på Rhinan- thus Crista galli L1., af hvilka två sista ord det är en öfversättning; 2) i Skåne benämning på en art af slägtet Hvifva (? Primula Auricula L.). + Hansbbomster, se Sankt Hans- blomster. + Hansletsbär, -gräs — Natt- skatta. Se Linnés Gotl. resa 209. + Harbrodd, m. = Fryle. + Hardun, n. = Ängdun. Harfloka, f., en liten Umbellat med hela, jemnbreda blad och enkel blom- flock: Bupleurum tenuissimum L. + Harfot, m. (Hareqvä, Dalsl.), enligt folkspråket och alla äldre för- fattare benämning både på Kattfots- "örten och Musörten; men efter upp- gift skall vid Nyköping samma namn öfverföras till AÄngsyran. + Hargräs, Skåne — Tuftåda. + Hargök, ett alldeles falskt upp- gifvet namn. Harklöfver, se Klöfver. +Harkummil, m., Jemtl.=Björn- loka. — Ett särdeles opassande namn. Harkål, m., er ettårig växt, till- hörande Fibleväxterna, men utmärkt genom saknaden af fröfjun: Lapsana communis 1. — Namnet kål är mycket olämpligt, men så allmänt antaget, att det måste bibehållas. Harmynta, f., örtslägtet Calamin- tha Lam., förr förenadt med Timjan, men skildt genom i krans sittande blommor. En art, C. Acinos Crarev., är inhemsk och kallas äfven Hartimjan. + Harpungar, m. pl. = Tarald. . Har-ris, n., en vacker buskväxt af Artväxternas familj, med käntiga gre- nar, gula blommor och håriga fröbal- jor: Spartium scoparium 1. Harriset växer hos oss endast på de Skånska sandfälten. Harsyra, f., en vacker vårväxt med enblommig stängel,rotbladen samman- satta af trenne omvändt hjertlika små- blad, kronbladen hvita, blåådriga: Oxa- lis Acetosella 1. Harsyran har en be- hagligt syrlig smak. Harsyror insamlas i mängd för beredande af oxalsalt. Hartimjan, se Harmynta. + Harull, f. = Ängdun. + Harvia, f. (misskrifning för Har- vicka) — = Kråkvicka. Harväpling,m.=1) allmänt Har- klöfver; 2) Osterb. Harsyra; 3) Sv. Bot. Getväpling. Haräpple, n., en märkvärdig, un- derjordisk svamp, som till växtsätt lik- nar Tryffeln, men inuti är fyld med svart fröstoft: Elaphomyces NeEzs. + Haröra, n., Osterb. = Konval- jens blad. 40 Hassel, f., Hasselbuske, m., Hässle, n., en allmän, trädartad buske af Ållonträdens familj, blommande på z bar qvist: Corylus Avellana 1. Fruk- ten kallas Nöt. Hasselbusken — — — — I vård af slutna skal en oljig kärna bär. OXENSTJERNA 2: 150. Hasselört, f., en mångårig, kry- pande ört med tvenne motsatta, njur- lika blad och treklufven, inuti brun blomma: Asarum europeum L. Hassel- örten växer under hasselbuskar och var fordom eftersökt såsom beredande ett verksamt kräkmedel. Hatt, m., benämning dels på flere växter med a) blomhufvud, såsom Blåklett (Båtsmanshatt), Knappvädd (Blåhatt); 5) hjelmlik krona, såsom Munkhatt, Stormhatt; dels på den öf- re, runda och utbredda delen af Svam- par, som fructificera på undre sidan. / Hattsvampar, de fullkomligaste Svamparne, som hafva fröredning på hattens undre sida: Hymenomycetes Fx. + Hauter, Gotl., se Höter. Hedelaf, Hedemossa = 1Islands- laf. Hedenblomster,n., en med Katt- fotsörten närbeslägtad växt, med gull- gula, oförvissneliga blommor: Heli- chrysum arenarium Mozson. Af Heden- blomstren förgyllas sandfälten i södra Sverige. Heder, f., en mindre vanlig benäm- ning på Murgrön, efter Latinet: He- dera Heliz 1. »Hedera täckte muren till 15 alnars höjd, såsom en den sköna- ste tapet, med en beständig grönska». Linnés Sk. resa 99. + Helenerot, se Alant. - +Helgatrefaldighetsblomster, Blek. = Solvända. + Helgeandsört, medeltidsnamn på Qvanne. + Helgerefva, f., Wahlenberg = Hundrofva. HASSEL—HIMMELSTRAF LJ Helghö, n., -öfversättning af Fr. S Sainfoin, en som foderväxt odlad art af örtslägtet Onobrychis Tours., Med ledade fruktbaljor, röda blommor: 0: sativa LAM. Helm, äfven Elm, m., af Lat. Ely- mus = Strandråg. Föres mindre rig- tigt till Sandröret. > + Helting, hos Liljeblad en för- vridning af Lat. Elatine. Utgår alldeles. Herrans hand, f., ett bland de i folkspråket mycket vexlande namnen på Orchis-arter med handlikt delade rötter, efter medeltidens Palma Christi. Andra namn äro: Guds hand, Jungfru Mariz hand, Djefvulens hand. + Hesperis kan aldrig upptagas som Svenskt namn; vi ega ett allmänt antaget: Nattfiol. Hexört, f£., örtslägtet Circea L..af Kroppväxternas familj. Samtliga ar- terna växa i skugga, hafva hjertlika blad och små hvita eller rödletta blom- mor i klase. Hilsko, Hillsko, m. Detta namn är af Linné tillagdt Androsace septen- trionalis L., en liten ettårig vårväxt af Hvifveväxternas familj, med bladlös stängel, små hvita blommor i en blom- flock. - Anm. Namnet förekommer för öfrigt icke hos våra författare, ej heller i vårt folkspråk eller i något beslägtadt tungo- mål, utom Norskan, der det likväl till- lägges en helt annan växt, nemligen Stenhammaria maritima Re1ion., på hvilken = ock namnets härledning från Aila (hela), rimfrost, passar mycket väl. Jfr Fjärva. Himmelskorn, se Korn. + Himmelskrus, n., en artförän- dring af Renfana, med krusiga blad. Odlas. +Himmelsnycklar, m.pl.= Gul- hvifva. AG + Himmels-traf (Himmelsgräs, Himmelsört, Immelört äro olika uttal af samma namn) = Kropp. ; 2 pu or virer h 2 REDAN de $ RWS JE ed FE arg SEE . Lå N - - Jas a : + Hindbär, Hingbär, Hinnbär, Vesterg., Skåne — Hallon. Synes vara samma namn som Bringbär, Brinnbär. Se Bringbär. — Prior förkastar allde- les den af Ray antagna härledningen från hind. + Hirkenpirk, Gotl., Pirkum, Skåne. Förvridna namn, af Lat. Hy- pericum (Johannesknopp, -ört). Hirs, m., ett i södra Europa, sällan i Sverige odladt sädesslag: Panicum miliaceum L. Enligt Linné höra till detta slägte äfven följande, som nu vanligen äro skilda till egna slägten: Blodhirs, ett vackert, merendels rödbrunt gräs, med fingerlikt delade ax: Digitaria sanguinalis Score. och D. humifusa PERS. = Hönshirs, med grenig, ensidig vip- pa: Echinochloa Crus galli (L.). . Kafvelhirs, med cylindriskt ax: Setaria P. Brauv. + Hjernbrylla, f. = Bolmört. Obrukligt namn. Hjertansfröjd, f., en odlad, syn- nerligen välluktande art af Mynta: Mentha sativa L. »Hjertansfröjd kalla- des här (i Vexiö) en Menta, som allmänt fins i trädgårdarne, den somlige borgare brukte att sätta med vatten uti ett käril i fönstret, der hon förökte sig mycket... att hela fönstret stod betäckt med en härlig grönska, som både gaf en angenäm lukt och en skön skugga». Linnés Ol. resa 321. Anm. Namnet Hjertansfröjd tillhör utomlands Melissa L., men hos oss, der Melissa sällan (i Småland aldrig) odlas, är det öfverfördt till Mentha sativa och än i dag allmänt kändt i Småland. Til- landz, född Småländing, upptager både Melissa och Mentha sativa under namn af Hjertansfröjd. Af anförda ställe hos Lin- né är klart, att denna är den äkta M. sativa, hvilkén hos oss förekommer endast odlad eller förvildad. Den är väl känd genom sin på långt håll lätt igenkänne- liga sköna lukt och noga skild af hvarje bondgumma i min hembygd, men af bo- tanisterna förvexlas den med en vanlig, vida skild form af Mentha aquatica L. (M. aquatica Vv. subsativa Fr.), som redan af våra äldre botanister, t. ex. Bromelius, | HINDBÄR—HOLT 41 rigtigt skildes under namn af Vild Hjer- tansfröjd. — Af ett uppenbart missför- stånd har man äfven uppgifvit Hjertans- fröjd såsom namn på Konvaljen. + Hjertblad, n., Dalsl. = Visil. Hjertbladsväxter äro växter med tydliga blommor, utbildade frön, som groende utskjuta från örtbladen skilda hjertblad: Plante Cotyledonee. De för- delas i Ett- och Tvåhjertbladsväxter. + Hjertbär, n., Upl. = Ekorrbär. Hjertstilla, f., äfven Hjert- : (språngsgräs, örtslägtet Leonurus L. bland Sugeväxterna. Vår inhemska art (L. Cardiaca 1.) plägar, för bladens likhet med Hampans, i folkspråket äf- ven kallas Hampnässla, och ett annat namn derpå är Asknässla (jfr under : Nässla); men benämningen Bonässla, som äfven förekommer, föres rigtigare till Ballota (se Bonässla). + Hjorthorn, n. — Kråk-krasse. Namnet förekommer hos Franckenius och Tillandz, är äfven anfördt af Wah- lenberg, men brukas icke i folkspråket. Hjortron, n., kallas så väl plantan som frukten af Rubus Chamemorus L., bekant för sina välsmakande frukter. Som växten har örtstam, är det af Da- lin bildade namnet Hjortroubuske all- deles orimligt. Käll Hjortronet... föds isanka mossars flod. OXENSTJERNA 2: 152. + Hjortrot, f. = Spenört. Nam- net, bildadt efter Tyskan, är ej bekant i folkspråket. + Hjorttröst, f., en från Tyskan upptagen, i folkspråket okänd benäm- ning på Floks. Hofsvamp, m. 1) svampslägtet Onygena Pzrs., hvars vanligaste art endast finnes på ruttnade hästhofvar; en ätlig svamp af Skiflingarnes släg- te, hvilken framkommer vid löfsprick- ningen: Agaricus gambosus Fz. Holt, se Hult. i Honungsblomma, f., en liten ört af Nosseväxternas familj, med blott en rotknöl: Herminium Monorchis RB. Bz. Anm. Honungsblomster, Honungsgräs äro icke bestämda namn; de tilläggas utan åtskilnad flere växter med söt lukt, t. ex. Amur, Gulmara, Rödklöfver m. fl. Honungsdagg, f. 1) en söt, klibbig vätska, som efter hastiga temperatur- vexlingar utsvettas af växternas blad; 2) det sötaktiga, groddeeller innehål- lande slem, som afsöndras af Mjöldry- gan (Cordyceps purpurea eller Sper- moedia Clavus Fz.) och ofta betäcker blad och ax hos rågen. — Äfven Linné kände denna, men Fler förvexlade den med Mjöldaggen (slägtet Erysiphe HEDW. FrL.), hvilken han kallade den mjöliga Honungsdaggen, ehuru mellan dem ej finnes ens den aflägsnaste förvandtskap. Jfr Vestg. resa 28. Honungsklöfver, se Amur. + Horbjörk, se Björk. — Ordet hor framför växtnamn utmärker: oegent- lig, afvikande från den äkta arten. Horleta, Horletta, f., en ettårig art af slägtet Stenfrö, hvilken är ett vanligt åkerogräs och hvars röda rot kan användas till smink: Lithosper- mum arvense L. Kallas äfven Smink- rot (Liljeblad, Hartman). Hornserf, m., ett under vatten vä- xande örtslägte, med findelade, horn- artade blad: Ceratophyllum L. + Hornsilke, n., ett alldeles odug- ligt namn, hvilket bör helt och hållet utgå, dels för sin olämplighet, dels för växtens (Scytonema ae.) obetydlighet, som gör att den ej kommer att af all- mänheten urskiljas. Horntistel = Väsgtistel. Hors- tillsättes flere växters namn såsom artnamn, men omvexlar alltid med MHäst-, så att det utan åtskilnad säges än Horsafibla, Horsamynta m. fi., än Hästfibla, Hästmynta o. s. v. + Horsabär, n., Blek.—=Hagtorns- bär. HONUNGSBLOMMA—HUMLE af hvifva. + HOrsäguker. n.; Wahlenberg = =" Stallört. | hr + Horsamynta, se Åkermynta. + Horskonung,m., Öland=Tulk- ört. — Namnets mening är svår att fatta; med slägtet Koning har ifråga- varande växt intet gemensamt. Jfr Lin- nés OL. resa 125. / Horsljung, se Ljung. + Hostört, f. Namnet är väl ur- sprungligen en öfversättning af Tussi- lago, men sedan öfverfördt äfven till andra växter, såsom Jordrefva, Röl- lika m. fl. Hufvudkål, m., en artförändring af Allmänna Kålen, hvars blad knyta sig tillsammans till ett hufvud. Kallas äfven Hvitkål. — Af samma anledning | brukas ock benämningen Hufvudsal- lat: Lactuca sativa V. capitata L. + Huggormsört, f.= Ögonblom- ma. — Namnet förekommer endast hos äldre författare; men från Dalarne upp- gifves Blå Huggormsört såsom be- nämning på Echium (?). Hult-, som ingår i flere växters namn, afser i folkspråket egentligen bokskog, till skilnad från tallskog, hvil- ken benämnes blott skog. + Hultabräken, n., en art af släg- tet Stensöta, med två gånger pardelade blad: Polypodium Phegopteris 1. Den- na art synes vara den egentliga Träjon, ehuru detta namn är öfverfördt till andra arter. +Hultamjella, Holtemjella, f., Dalsland (enligt Linnés Vestg. resa 235), Hultasuga, f.,” Vesterg.. = Ängskovall. + Hultaviva, f., Smål.— Dufkulla. — Namnet härledes snarare af ves än Se Vera. Sy Humle, m., en så väl vild som od- lad slingerväxt, hvilken allmänt an- vändes vid brygd: Humulus Lupulus 1. Ä Stjelkarne kallas Hummelrefvor, frukt- hängena Hummelkupor. — Jfr Pors. Än humlen, slingrigt böjd kring smala tallens spröte, Har lyft en” hastig skog ur jordens ljumma sköte. OXENSTJERNA 2: 26. + Humleblomster, egentligen Humlens blomster, men tillägges i Dalsland Fårkummer. Humlesuga, f., en ört tillhörande Sugeväxterna, med sträfva blad och i ett axlikt hufvud sittande mörkröda blommor: Betonica officinalis LTL. — Humlesugan öfverensstämmer till-sina egenskaper med Humlen och har som denne blifvit använd till brygd, men förorsakar, liksom Porsen, yrsel. Hummelbinda, se Binda. + Hummeltuppor, f. pl., Medel- pad = Kråk-klöfver. + Hundatand, f., enligt Wahlen- berg — Kråk-krasse. Namnet obruk- ligt. + Hundbiär, n., Vesterb. — Troll- drufva. i + Hunddill, m., Nerike — Väg- senap. | + Hundfloka, f., Norrl.—= Nordisk Stormhatt, Aconitum Lycoctonum L. + Hundfötter, m. pl. = Musfibla. + Hundgräs, »., Dal. = Qvickrot. Hundhyen — Brunhven. Hundhyvyete, n., Triticum cani- num L. Hundkax, m., eller Hundkäxa, £., Hundloka, E "Dessa namn använ- das utan åtskilnad på arterna af släg- tena Cherophyllum L. och Anckrisens — Pzrs., båda hörande till Umbellaterna, med mycket sammansatta blad och släta frön utan upphöjda åsar. Lämp- — ligast fördelas de så, att Hundlokan fö- res till Cherophyllum och Hundkaxen eller Hundkäxan till Anthriscus. — I Dalarne är namnet Hundloka tillagdt Björnlokan. HUMLEBLOMSTER-—HVETE 43 + Hundkummil, m. — Hundkaz. Hundlök — Ängslök. Hundrofra, f., en klängväxt till- hörande Gurkväxterna, med stor, tjock rot, flikiga, sträfva blad och svarta bär: rr. alba L. — Hundrofvans rot, som har en vämjelig lukt och skarp smak, kan bli tjock som en mans arm. RETZIUS 1: 132. Hundtunga, f., öfversättning af Cynoglossum; växten (C. officinale 1.) kallas så för sina mjukludna blad, i motsats till den sträfbladiga Oxtungan (i Dalins ordbok säges origtigt, att Hundtungan är »sträfbladig»). Benäm- nes annars Munkfnat. Hundviol, se Viol. Hundäxing, m., ett allmänt gräs- slag med hopgyttrade småax, vända åt en sida: Dactylis glomerata 1. Hund- äxingen är ett mångårigt, ypperligt fodergräs. — Namnet föres i allmoge- språket äfven till Qvickroten. Hungerkorn, se Brandkorn. Huslök, m., benämnes ofta så väl Taklöken som Kärleksörten. — »Denne | växt är på torftak den allratjenligaste att qvarhålla mullen, hvarigenom ett tåk, som är öfvervuxet med denna ört, kan uthärda hela hundrade åren». ' Lin- nés Sk. resa 18. Hussvamp, m., kallas vanligast Svamp i hus. Se Träfrätare. Hven, f., egentligen grässlägtet Agrostis L., men i folkspråket tillägges namnet i allmänhet finare, spensligare gräs med vippa, t. ex. Kruståda, äfven arter af Rör, såsom Piphven. Samt- liga arter af Hven äro goda fodergräs, i synnerhet Brunhvenen (Agrostis ca- nina L.) och Kryphvenen (4. stoloni- fera L.). Hvete,n., ett allmänt bekant sädes- slag: Triticum 1. Deraf finnas talrika förändringar, äfven arter, t. ex. Kubb- hvete. Vinterhvete, Vårhvete m. f.. hvilkas närmare bestämmande tillhör ekonomiska skrifter. Afven Spelten är 44 en art Hvete, men högst olämpligt be- nämner man Majsen Turkiskt Hvete. — »De så hvete, men tistel skola de upp- skira». Jerem. 12:13. Hvifva (äfven Vifva), f., ett ört- slägte med bar stängel och trattlika blommor, typ för Hvifveväxterna: Pri- mula L.— Namnet kommer sannolikt af fornsv. hvif, qvinlig hufvudbonad (hufva).— De mest bekanta arterna äro: Aurikel-hvifva, se Aurikel. Gulhvifva (skrifves äfven Gullhvif- va), med gula blommor: P. veris 1. Majhvifva, med gredelina blom- mor och på undre sidan hvitmjöliga blad: P. farinosa L. På Majfälten blomma"hvitsippan och vifvan. DAHLGREN 1: 423. Du, gullvifva, Glans må gifva Åt den gröna äng. Dens. 1: 132. Hvifveväxter, Tvåhjertbladsväx- ter med fem den sambladiga blomkro- nans flikar motsatta ståndare och en- rummigt fröhus med centralt fröfäste : Primulacee Vest. + Hviloreda, f., är sannolikt det rigtiga uttalet af Villoreda (se detta namn). + Hvita Dejor, Hvita Pigor m. fl., se Hvitört. + Hvita Dufvor = $tjernlök. (SN vu + Hvita Klockor, Medelpad = Linnésört. — Hvit-al, se Arre. vu Hvit-andorn, se Andorn, Hvitatäfva, se Täfva. Hvitbeta, se Beta. Hvitbok, se Annbok. +Hvitglygg,m.,Verml.=Spergel. Hvyitgröe, se Gröe. + Hvithufvud — Ängdun. « Hvitklöfver, se Klöfver. HVitkål, se Hufvudkål. Hvitlåcka, se Låck. HVIFVA—HYLL Hvitlök, se Lök. é Hvitlöksört, f., en ört af Kålväx- ternas afdelning, med hjertlika blad, hvita blommor och stark lukt af hvit- lök: Alliaria officinalis Axvrz. + Hvitmeja, f., i norra Skåne, en- ligt Linné — Hvitsippa. Hvitmossa, f., ett slägte bland Mossorna, hvilket i stora massor upp- fyller alla skogskärr: Sphagnum L. Kal- las äfven Rödmossa. >» Hvitmåra, se Måra. Hvitpeppar, se Peppar. AVG Hvitpoppel = Silfverpoppel: + Hvitrik, m., en af Liljeblad bil- dad benämning efter det Latinska An- thericum. Det är väl icke möjligt att ana hvad ett sådant namn skall betyda. Hvitrot, f£., Smål. = Qvickrot. Hvitsenap, se Senap. Hvitsippa, se Sippa. Hvitväpling — Hvitklöfver. + Hvitört, Hvita Dejor, Hvita Pigor, Hvitkullor, Hvit-tuppor, Hvitateja m. fl. Alla dessa namn tilläggas Kamillblomster, Aker- och Surkullor samt Baldersbrå på olika orter, äfvensom på samma ort, utan att vara bestämda. j Hyacint, m., en från Orienten in- förd Liljeväxt, som odlas: Hyacinthus orientalis L. Denne är icke de gamles Hyacinthus. — re tider fördes till Hyacinterna äfven slägtet Muscari, som derföre kallades gPrufhyacint, Perlhyacint. Se Drufhyacintoch Perl- 2 drufva. Du hyacint, som ej din like I färg, i glans, i täckhet har Bland all din slägt i Floras rike! H. C. NORDENFLYCHT 243. Festligt hyacinten ler I blåa kronors drägt. STAGNELIUS 2: 165. Hyll, m., är det namn, som i vårt liksom i öfriga Germaniska språk till-- PERS RAP 0 PA ER re VR LAR NNAST KID AE LEN PT RN EN: åa ana VON J 3 Er NY 7 ar a ar None PEEL 2 I b Je TT ) | F Pr 4 Nn + SV gr 4 LÅ eh A ” - mä Fale ; Vv EM MÅ PE NA : 45 HYLSLAF—HÄSSLEKAL bräcka. kommer slägtet Sambucus L. En buske deraf (S. nigra 1.) kallas nu vanligen Fläder; men benämningen Hyll bibe- hålles för slägtets andra, med örtstam försedda art (S. Ebulus 1.), hvilken kal- las Sommarhyll. Jfr Ättiksbär. + Hylslaf, hos Liljeblad namn på slägtet Spherophoron Pzrs. Utgår all- deles. Jfr Kraslaf. ; Hylsväxter, Tvåhjertbladsväxter med fem ståndare på den sambladiga kronan och med tvenne enskaliga,långs efter uppspringande fröhylsor: Ascle- iadece R. Br. Hålkblomstrige, se Blomhålks- växter. + Hållbär, ett alldeles obestämdt namn, som tillägges vilda, icke ätliga bär, i Småland Besksötans, i Roslagen dem på Paris quadrifolia L., 0. 8.V. — Trollbär, Ormbär, Villbär kunna an- ses som synonymer. Hållsknoppar, m. pl. = Knyl- »Saxifraga granulata kallades - Hållsknoppar, rötterna torkades, pulve- riserades och intogos af bönderna i pleu- risie», Linnés OL. resa 61. Hållsrot, f. 1) Ortslägtet Aristo- lochia 1., tvåhjertbladsväxt med egen- domligt bildade, strutlika blommor och vidt krypande rötter, hvarigenom den inhemska (4. Clematitis 1.) blir ett be- svärligt ogräs. — 2) I Halland namn på Alant. + Hålrot, se Hålört. + Hålsgräs, hos Linné=Halsgräs. + Hålört, £., Corydalis cava (L.). Se Nunneört. Namnet förekommer hos äldre författare, men är nu obrukligt. Hårdved, m. Detta namn tillkom- mer rättast buskväxten Röda Kornel- len, men kan ej antagas som slägt- namn för Kornell, emedan den andra inhemska arten af detta slägte är en ört (se Hönsbär). I folkspråket föres namnet kanske oftast till Try. Jfr Lin- " nés Sk. resa 265. Hårkullor, f. pl., Öland — Stor Knoppört: Centaurea Scabiosa L. Hårlaf, se Laf. Hårnacker, m. pl., Oland = Visil. Hårnate, m., en med Nate när- beslägtad växt, med hårlika blad och skaftade frukter: Ruppia L. Alla arter af Hårnate växa i hafvet. Hårserf, m., lik den näst föregå- ende, men har han- och honblommor skilda och blott en ståndare: Zanni- chellia L. Hårserfven är en liten, i vat- ten nedsänkt växt. Hårtandsmossa, Hårtofs, i Da- lins ordbok efter Liljeblad upptagna namn, förtjena icke ens omnämnas. Hårväxter, m. pl., Vesterg. = Hästfibla. + Hårört, f£., hos Liljeblad olämp- ligt namn på Hornserf. Hägg, f., ett med Körs närbesläg- tadt Stenfruktträd, med vackra hvita blomklasar och små svarta bär: Cera- sus Padus Deo. Häggens bär hafva en mycket sammandragande smak. Häggen, som i skogen Var först med blommor klädd och sist med frukter mogen. OXENSTJERNA 2: 152. Hällebriäken, n., en liten finluden Bräkenväxt, växande i bergspringor: Woodsia ilvensis R. Br. Hälleknopp,m. (Hällegräs obruk- ligt) = Hvit-fetknopp. Ehuru blott ett provinsnamn (i Småland, Dalsland), torde detta synonym böra upptagas. Hängeväxter (Amentacee 1.) äro träd eller buskar med blommorna i hängen, t. ex. Ask, Björk, Ek, Hassel, » Vide. + Hära, f., Dalarne — Stagg. Hässlebrodd, m., ett välluktande gräs med yfvig vippa och enblommiga småax: Milium effusum L. Hässlekål, m., en art af slägtet Blåklocka (Hässleklocka), som är en - Lå 46 af de förnämsta inhemska växter att använda till grönkål, + Hästblad — Hästhofsört. Hästböna, se Böna. Hästfibla, f., en i Göta rike allmän Blomhålksväxt, liknande Fiblorna, men har pipiga diskblommor: Arnica L. Benämningen brukas i Småland och flerstädes. Hästblomster (Dalsland), Horsafibla (Småland, äfven Skåne, se Linnés Sk. resa 359) äro variationer af namnet. + Hästgröning, m., Jemtland = Skogsfräken. Hästhofsört, f., en gulblommig Blomhålksv äxt, som tidigast om våren blommar på enkel, fjällig stängel före bladens utslående: Tussilago Farfa- ra L. Hästkastanie, m., ett resligt, lum- migt träd med sjufingrade blad och stora blomruskor, sju ståndare: Zscu- lus Hippocastanum L. Hästkastanierna äro införda från Högasien och nu hos oss allmänt planterade. Der högstammig och stolt kastanien paras med lindar. DAHLGREN 1: 141. Hästljung, se Ljung. Hästmynta, se Mynta. + Hästskoblad, n., af Wahlenberg tillagdt Vympheacere såsom slägtnamn. + Hästsvans, m. (äfven Häst- rumpa), ett i formelt hänseende obrukbart namn, och i hög grad för- villande, såsom tillagdt de mest olik- artade växter. I skriftspråket tillägges det vanligen Hippuris L., hvaraf det är .en öfversättning, men i folkspråket Fräken eller Equisetum 1., hvilket se- nare ord har samma betydelse, äfven- - som flere andra växter, t. ex. Kropp. Hästsyra, se Syra. + Hättebär, n., Vesterg. = Back- smultron. +Höfrö,n., Jemtl.=Liten Ormrot. NN HÄSTBLAD— HÖRSILKE Hökblomster, n., fibla, f., ett artrikt slägte, tillhörande Fibleväxterna, med oregelbundet öfver hvarandra liggande hålkfjäll och i spet- rättare Hök= = sen tvärt afhuggna frukter med frukt-: fjun: Hieracium 1. + Hömjölke,m., Dalarne=Kropp. Hönsarv, m., örtslägtet Cerastium L., tillhörande Narfväxterna, utmärkt af hornlika, i spetsen tiotandade frö- hus. Kallas i Småland Hönstarmar, och märkvärdigtvis finnes detta namn (Hihnerdarm) anfördt redan i abbedis- san Hildegards Physica (före år 1180). Hönsbane, m., en Skånsk (Dansk och Engelsk) benämning på Bolm- örten. Orätt uppgifves Hönsabale i Linnés Sk. resa, s. 115. Hönsbet, f£., Hönsgräs, n., ört- slägtet Sagina då tillhörande Narfväx- terna, hvars samtliga arter äro mycket små, skilda från Spergel genom sak- naden af stipler. Namnet förekommer redan hos Franckenius. Hönsbär, äfven Hönson, n., en art af alägtet" Kornell, med små svart- purpurfärgade blommor inom ett fyr- bladigt hvitt svepe: Cornus suecica 1. Hönsbären äro orrens läckerhet; deraf namnet. Anm. bärnamn ett särskildt namn på plantan, men till Hönson särdeles olyckligt Höns- bärsbuske, ehuru. växten har örtstam. Hönshirs, se Hirs. + Hönsruta, f., enligt Dalins ord- bok Veronica triphyllos L., är ett både opassande och i folkspråket okändt namn på en sällsynt och mycket liten växt. + Hönstarmar, m. pl., se Hönsarv. Hör, m., inhemska namnet på Lin, allmänt brukligt bland allmogen i Göta rike. Hörkäring, f., Vesterg. = Lin- dodra. + Hörsilke, n. = — Linsnarrefva. Dalin bildar vanligen till hvarje Höskallra, f., örtslägtet Rhinan-. thus L., tillhörande Skeplingsväxterna, med platta, kretsrunda frukter (deraf Penninggräs) och vid mognaden skall- rande frön (deraf äfven Skallergräs). R. Crista galli L. Höst-adonis, se Adonis. HÖSKALLRA—IMJÖLKE 47 Höstfibla, f£., örtslägtet Leontodon L., tillhörande Fibleväxterna, med blad- lös stängel och skaftadt fruktfjun. L. autumnalis och hispidus L. Höstklocka, f. = Klock-stålört. + Höter eller (Gotl.) Hauter, m. | pl. (2) = Knapptång. + Iber, f., ett af Liljeblad bildadt namn på örtslägtet Iberis 1. bland Krasseväxterna; den art, till hvilken namnet af honom hänfördes (I. nudi- caulis 1.) tillhör dock numera icke detta slägte, hvaraf ingen art är in- hemsk, men väl några odlas som pryd- nadsväxter. Dessa, likasom andra ut- ländska odlade växter, behålla bäst sina Latinska namn ostympade. + Ibisrot, f., ett alldeles okändt namn på Althéroten. Id, Idgran, f. (jfr Isl. idja-grenn, atändist grön), ett ständigt grönskande barrträd, hvars småkottar öfvergd till mjuka bär: Tazus baccata L. Idgra- nens trä är segt och lemnar det vack- raste slöjdvirke. Bären äro giftiga. REHN, af iden bereder sin båge. ADLERBETH 85. Ideträn af kölden och nordan förnöjas. Dens. 15. Igelknopp, m., ett slägte bland Etthjertbladsväxterna, med stora jemn- breda blad och till ett rundt, stickande hufvud förenade frukter: Sparganium 1. Se Träggan och Flotagräs. Iglegräs, n., Vesterg. — Narthe- cium ossifragum, enligt Linné. Om denna växt går den sagan, att efter dess förtärande benen brista hos boskapen. Hvilken växt-dermed menas, är ovisst. .Se Ilagräs. K + Ignatii-böna, f., frukten af Ig- natia amara 1. Kan svårligen anses tillhöra Svenska språket. Igrön, se Ivgrön. v Ikorr-, se Ekorr- Lv +Iktebiir (af ikt, gikt), n. = "Troll- drufva. ; Iktegräs,n. (Giktört) = Gul Ängs- ruta, men i Dalsland är namnet tillagdt Ältgräset. Tlagräs, n., en kärrväxt, som enligt Småländska allmogens tro förorsakar små »ilare» (maskar) i lefvern eller i hjernan hos. får; men ingen vet, hvil- ken växt dermed egentligen menas. Ar nog samma namn som Iglegräs. + Ilek, f., ett olyckligen bildadt namn af Ilex; denna växt är ingen Ek, utan en vida skild buske = Krist-torn. Se Jernek. Illermjölke, se Imjölke. + Illnaträd = Elnaträd. + Ilrot, f. = Qvickrot. Imjölke (Nerike), Illermjölke (Hels.), m. = Kropp. Dessa namn, jemte Almocke, Aldermjölk, Allon- märke, äro troligen olika uttal, med flere medélförmer: af samma stamord. Jfr Mjölke. [Ca (Bs v 48 + Indalsris, n., Liljeblad — Klåd- ris. & Indigo, m., ett blått färgämne, som erhålles af flera arter utaf slägtet In- digofera 1., tillhörande Artväxterna. Ingefära, f£., en mycket hettande krydda, som fås af roten till Zingiber officinale Rosc., tillhörande Kryddlil- jornas familj (Scitaminece 1.). — Finsk Ingefära kallas den skarpa, hettande roten af en Svensk Umbellat: Peuce- danum palustre Mozson (Mossrot). — Dansk Ingefära, se Munkmössa. Insektpulver, n., frön af en med Krageblomman närbeslägtad ört: Py- rethrum roseum BizB. + Ipecacuanha, f., ett mycket verksamt kräkmedel, som erhålles af flere Sydamerikanska växter, såsom Cephaölis Ipecacuanha Ricu., Jonidium Venst., Richardsonia Kusta. Kallas Kräk- KÖPA ba Islandslaf, se Laf. INDALSRIS—JERNEK Isop, m., en i södra Europa in- hemsk, i Sverige odlad kryddväxt af Sugeväxternas familj: Hyssopus offi- cinalis 1. Har brukats till heliga för- rättningar. — Skära mig med isop, att jag må ren varda. Psalm. 51: 9. Stänkte signadt vatten ur Isopsqvast på nybyggd mur. TEGNÉR 1: 225. Anm. Den isop, som nämnes 1 Kon- ungaboken 4: 33, måste vara felaktig öf- versättning och en helt annan växt, tro- ligen Mossa eller Laf. Isört, f., ett synnerligast på Cap ytterst artrikt örtslägte, med köttiga, saftfulla blad och sköna, mångbladiga blommor: Mesembryanthemum L. Ar- terna förekomma hos oss endasti oran- gerier; men den art, som gifvit anled- ning till namnet, växer i Medelhafs- trakten och är betäckt med vårtor, hvilka se ut som islika kristaller: M. crystallinum L. ; "Ivgrön, Igrön (Franckenius), f. = BSinngrön. J. + Jakaranda, f., ett hårdt Brasi-. lianskt trä, som erhålles af flera arter utaf slägtet Jacaranda Juss. (förr Big- nonia L.). Användes till finare snickeri- arbeten. + Jalappa, f., ett bekant laxer- medel, som fås af roten till Ipomoea Purga Hase. v +Jalbär, n., Hels. = Hjortron. u +tJamaika-peppar—=Kryddpep- par. Jams, vanligen Yams, m., namn på rötterna af några med Liljorna be- slägtade växter från Söderhafvets öar (Dioscorea alata och sativa L. m. f1.), hvilka rötter i de varma länderna odlas som näringsmedel. . +Jansmesseblomster,n., Retzius = Ängsnäfva. Jfr Midsommarsblom- ster. Jasmin, m., ett artrikt slägte i sö- dra Europa och Orienten, af hvilket en'” art, den Välluktande Jasminen (Jasmi- num odoratissimum 1L.), hos oss i syn- nerhet odlas. Schersmin. Jemna, f., en art af Lummerslägtet, SAR med platta grenar och vidvuxna blad V- af två slag: Lycopodium complanatum L. Jemna är mycket använd till gul färg. Jernek, f., en i södra Europa vä-v xande art af Ekslägtet: Quercus Ilex 1. Lå Må ej förvexlas med =" Fre Kal JK TE a” ' « ra N Fv sd D Jag förmodar, att denna afses med den af Dalin upptagna Ilek, som i alla fall är ett ohjelpligt namn. Jernrot, f., benämning på växter med mycket hårda och sega rötter, så- som Stora Knoppörten, Oxtungörten (båda uppgifna från Gotland) m. fl. Jfr Rast. Jernört, f., de mångåriga arterna af slägtet Knoppört, i synnerhet Cen- taurea Jacea 1. För denna är namnet Jernört så allmänt kändt, att det borde i riksspråket antagas som slägtnamn. Dock kallas i Skåne äfven Pedicularis L. för Jernört. Se Linnés Sk. resa 277. Blå Jernört = Vägvårda. Jfr Lin- nés Sk. resa 400. I skriftspråket och i våra ordböcker hänföres namnet Jernört till Verbena L. Men för denna är benämningen föga lämplig, och jag skulle förkasta den, om den icke vore nära enhälligt an- tagen. — Annu orimligare föres nam- net i Dalarne till Capsella 1.; men här, som i flera andra fall, förmodar jag ett misstag af upptecknaren. ” Jettebröd, se Jettelaf. Z Jettegröe — Kasevia. & Jettelaf, se Laf. Vv Jetteticka, se Ticka. + Jogere, m., Dalsland — Kråk- vicka. +Johannésblomster,n., Gotland = Letkullor. Namnet föres äfven till Johannesknopp. Johannesbröd, n., ett i medicin användt växtämne, som erhålles af mergen i ärtbaljorna på Ceratonia Si- liqua L., en i Medelhafsländerna växan- de buske med parbladigt sammansatta, ständigt grönskande blad och små, klas- vis sittande blommor. - Johannesknopp, Johannesört, numera det allmännast brukliga nam- net på slägtet Hypericum L., med fem- Fries, Svenska växtnammnen. JERNROT—JORDHUMLE 49 bladig, gul blomkrona och talrika, i fem knippen sammanväxta ståndare. Af dess arter äro två allmännare kända: Fyrkantig Johannesknopp, med fyrkantig stjelk: H. quadrangulum 1. Akta Johannesknopp, med två- eggad stjelk: H. perforatum 1. + Johanneslök, m. — Chalotten- lök. — Namnet utgår, såsom alldeles onödigt. É å + Johannesnycklar, Gotland — Nyckelblomster. Johannesört, se Johannesknopp. Jolster, f., ett öfver hela landet växande träd eller buske af Pilslägtet, med glänsande löf och vårtlika knop- par på bladskaften: Saliz pentandra L. Namnet vexlar i uttal inom hvarje landskap: Halster, Hilster, Hjelster, Ilster (Isl. ilstri, neutr.), Jolster, Ju- ster o. s. v. Alla dessa former före- komma, enligt Walpers, äfven i Tyskan. . Jonqvill, f£., en art af Narciss, med flerblommig stängel och hvita blom- mor: Narcissus Jonquilla L. Jonqvillen lyfts på smala stjelkars rot. OXENSTJERNA 2: 29. Jord-artskock, se Artskock. Jordbär (äfven Jolebär), n., det allmänt brukliga namnet på Fragaria vesca L. i Göta rike, liksom i Danskan (i Tyskan Erdbeere); den i Svea ri- ke mest förekommande benämningen Smultron är i skriftspråket antagen. Jordgalla, f., föres af våra äldre botanister (Franckenius, Tillandz, Bro- melius) till Äng-stålörten, men af Lil- jeblad (och efter honom i Dalins ord- bok) till den utländska Gratiola offi- cinalis L. + Jordgaltar, m. pl.—Brudbröd. Se Linnés Sk. resa 240, 270. Jordgubbar, m. pl., se Smultron. Jordhumle, m., ett mångtydigt namn, som rätteligen tillkommer Hum- lesugan, så väl för hennes egenskaper, 4 50 JORDKNÖPLE—JUDASÖRON hvilka närma sig Humlens, som enligt våra äldste botaniske författare. Men i folkspråket föres det till Brunörten (Dalsland), Röllikan (Dalarne), Gull- klöfvern (Småland) och Johannes- knoppen (Skåne, enligt Linnés Sk. resa 319). ha Jordknöple, n., en liten lågväxt ört, hvars frukt liknar Lin, med hvil- ket slägte den af Linné förenades: Ra- diola millegrana Su. Jordkrona, f. Af Linneas talrika namn i folkspråket är detta det enda som kunde förtjena upptagas i riks- ' språket; hennes systematiska namn blefve då Linnés Jordkrona. Jordkrypa, f., Vesterg., ett pas- sande namn på Akta Arenpris. + Jordlefver (hvit, röd o. 8. Vv.) = Klöfverslägtet. Namnet uppgifves från Vestergötland; möjligen rigtigare Jordrefvor. Jordlunga,' f., ett slägte bland Lefvermossorna, med mycket breda blad och skaftade, sköldlika, i kanten stråliga frukter: Marchantia L. + Jordmandel, m., en i södra Eu- ropa odlad art af slägtet Cyperus L., med ätliga rotknölar: C. esculentus L. Emedan den hvarken odlas hos oss eller kommer hit som handelsartikel, tvekar jag, om namnet bör upptagas. + Jordmossa (Phascum 1.) utgår alldeles. + Jordnafle, m., benämnes enligt Wahlenberg slägtet Chrysosplenium L. Namnet är obrukligt och tillkommer, enligt äldre författare, mera lämpligt Hydrocotyle 1., men lämpligast, om man vill gifva Svenska namn åt ut- ländska växter, slägtet Umbilicus Dxo. Jordnöt, f., en art af slägtet Kum- mil, med knöliga, ätliga rötter: Carum Bulbocastanum Koom. (I Dalins ord- bok förvexlas detta namn med Jord- mandel.) Jordpäron — Potates. rr 0 Jordrefva, f., en ört af Sugeväx- ternas familj, med refviga, krypande stjelkar, njurlika blad och små blåa blommor: Glechoma hederacea 1. Jord- refvan användes till bröst-the. Jordrök (äfven Åkerrök),m., ört- slägtet Fumaria L., tillhörande Kron- sporreväxterna, med mångdelade blad, axlik blomklase, små enfröiga frukter. Namnet, bildadt efter Latinet, är all- mänt antaget i skriftspråket, men till- hör ej folkspråket. Inhemska benäm- ningar äro Gallgräs, Akersilke. Jordstjerna, f., ett utmärkt slägte bland Röksvamparne, hvars yttre hylle uppspringer i stjernlikt utbredda fli- kar: Geaster Micn. Jordstråla, f., ett slägte bland - Lefvermossorna, med strål-likt utbred- da bladflikar: Riccia 1. Jordsvamp, m. Så kallas svampar som växa på bara jorden, i motsats till Trädsvampar, Bladsvampar. De som växa under jorden benämnas Under- '- jordsvampar. Att särskildt föra nam- net Jordsvamp till Tuber Mrom. är så mycket mera olämpligt som denna eger ett allmänt kändt namn: Tryffel. Jordtistel, se Tistel. Jordvide, se Vide. v Jordäpple, n. 1) En afdelning af Buksvamparne, lik Röksvampar, men den inre massan upplöses icke till ett fint pulver: Hymenogastres Vir. 2) 1 Småland benämning på Jord-artskock, i Vermland på Potates. +Judasöron,n.pl., benämndes for- dom på apoteken en geléartad svamp: Hirneola Auricula Jude Berx. Växer på Hyll i mellersta och södra Europa, men är ej funnen i Sverige, ehuru upp- tagen i Linnés F1. Svec. (Tremella Au- ricwla L.) sh ERA Så (NE Ag 2» Pe kpla 1 an er UTRARN SNR LM JR ACER oa Vv ÅA . YE 4 4 Fara < KPP ck AR IN nr ” ,' På År NN) Å i ' CRRG y 4 Ad . AM fög" Pi J UDEKIRS—J UNGFRUÖGON 51 SJödekies; m., frukten af Physalis - Alkekengi L. Denna tillhör Bolmväx- terna, ren frukterna äro ätliga. + Juglon, n., Roslagen = Nypon. + Jungermansmossa (Liljeblad) utgår alldeles. Jungfru ingår i en stor mängd växtnamn, af hvilka de flesta afse Jung- fru Maria, ehuru ordet Jungfru stun- dom vid uttalet bortfaller. Ibland ute- lemnas Marie, och endast Jungfru be- gagnas. Jag har ansett lämpligast att här i en följd sammanföra alla dessa namn och derefter uppgifva dem, i hvilka Jungfru ej kan med säkerhet hänföras till Jungfru Maria. Den stun- dom brukliga benämningen Vår fru afser Jungfru Maria. Jungfru Marie barnmössa (Ve- sterbotten), ett utmärkt vackert Moss- slägte, med ett uppblåst bihang under frökapseln: Splachnum luteum och ru- brum L. J.M. blomma, Gotl.=Majhvifva. J.M. brudgran,Vesterb.— Brud- sporre. | J. M. bröst, Osterg. = Fläckigt Nyckelblomster. J. M. bär, äfven Marize bär —=1) Vestmanl. Stenhallon; 2) Helsingl. Vikon. J.M. förkläde, Smål.— Fläckigt Nyckelblomster. 'J. M. gräs, Wahlenberg— Myske- gräs. J. M. hampa, hör, lin, tonad, Smål. m. fl. st. = Jungfrulin. J. M. hand, allmänt — Fläckigt Nyckelblomster. J. M. hjerta, Dalsl.= Hvit Visil. J. M. kam = Alchemilla Aphanes, se Jungfrukam. — Je M. kåpa, Medelpad mi döst. Daggskål. de M. nyckelband, Bohuslän = Oxtungört. J. M. nycklar, Vesterg. = Gul- hvifva. J. M. ris, Verml. = Gullris. J. M. rock, Dalsland = Fläckigt Nyckelblomster. J. M. sileshår, allmänt = Siles- hår. J. M. sko = Guckusko. (Calceolus Marice.) måra. — I Elfdalen (Dalarne), enligt uppgift = Sileshår, men troligen ett misstag. J. M. särk, Gotl. = Åkervinda. J. M. tistel = Sempertin. J. M. tårar — Sileshår. J. M. ögon — Ögonblomma. Jungfrukam, m. 1) = Nålkörf- vel. Namnet är en öfversättning af Lat. Pecten Veneris och afser ej Jung- fru Maria. 2) En art af slägtet Dagg- skål: Alchemilla Aphanes Lerrs. Jungfrulin, n., örtslägtet Poly- gala L., hvars blad likna Linets, men” blommorna närma sig Artväxternas. Jungfrulinets blommor skifta i hvitt, blått, fiolett och rödt. Jungfrun i detgröna kan lämp- ligare kallas Jungfrukorg: Nigella da- mascena L. + Jungfruris, n., Verml. — Gull- ris. Se Jungfru Marie ris. + Jungfrutvål, m. = Brännande Pilört. Jungfruögon, n. pl, ärenpris. se The- 52 KABBAR—KALMUS K. «” > Kabbar, m. pl., Nerike = Kafvel- dun. Kabbelök, Kabbelek, m., Kalf- leka, f., en på kärrängar allmän ört, blommande tidigt om våren med gull- gula blommor: Caltha palustris L. Anm. Det i Småland förekommande uttalet Krabbelök synes vara namnets ur- sprungliga form. I Halland föres örten till slägtet Låck, Låcka (derstädes ut- taladt Låga), d. V. s. Sippa. I Dalarne, hvarifrån man har så många vexlande namn och stridiga uppgifter, benämnes den Necktuppor, Påsktuppor m + Kabelrotting, m., en för sin utomordentliga höjd utmärkt art af Rottingslägtet, i Ostindien: Calamus Rudentum Lovz. Kaffeträd, m., ett ständigt grön- skande mindre träd i Abyssinien, der- ifrån infördt till Arabien och nu all- mänt odladt i de varma klimaten: Cof- fea arabica L. Kafferkorn, n., se Durrha. Kaffevicka, f., benämning på ärt- växter från södra Europa, odlade som kaffe-surrogat, t. ex. frön af Astragalus beticus L. och en art Lupin. + Kaffskäggs n., Småländsk benämning på Stagg. Jag har dock hört endast namnet Kalf- > skägg. Kaflegräs, n., grässlägtet Alope- curus L., med axlikt sammandragen vippa. I sammansättningar bortfaller ordet gräs. Kärrkafle, m., med knäböjdt, ned- liggande strå: Ve geniculatus L. Ängkafle, med högt, rakt strå: A. pratensis 1. "Ypperlig foderväxt. Kafveldun, n. , högväxta, till Half- gräsen sig närmande vattenväxter, med stora blad, blommor i tvenne kolfvar, den öfre med hanblommor, den nedre med honblommor och rikligt fröfjun: enligt Linné en | Typha L. Man har deraf en bredbladig och en smalbladig art. Kafvelhirs, se Hirs, = Kakao, m., bönorna af Kakaoträ- det (Theobroma Cacao L.) från Mexico. Användas till choklad, kakaosmör m.m. Kalatänder (d. v. s. gubbtänder), Smål. — Flugsporreblomma. Kalebass, m., en Amerikansk art af slägtet Pumpa, hvilken urhålkad begagnas till flaskor: Cucurbita Lage- naria L. j + Kalebassträd, en nästan okänd benämning på ett kolossalt Afrikanskt träd, som bäst bibehåller sitt veten- skapliga namn Adansonia digitata L. eller ock infödingarnes Baobåab. Se Apebrödsträd. + Kalfbär, Osterbotten = Måbär. + Kalfhjortron, Upland — = Blå- hallon. Kalfhufvud, n.=Skalleblomma. Kalfleka, se Kabbelök. Kalfnos, f., Skåne = Skalle- blomma. + Kalfrefvor, f. pl. = Matt- och Reflummer. + Kalfrumpa, f., Upland, odugligt namn på Kropp. Kalklaf, se Laf. Kalkonsnabel, m., se Amarant. Kallgräs, ett mycket allmänt namn, men tillagdt fyra olika växter af slägtena Pedicularis L., Comarum L., Spirea L. och Scheuchzeria 1.., dock lämpligast bibehållet för den sistnämm- da, en i kärr växande ört af Svaltings- familjen, med trinda blad och treknöli- ga frukter: S. palustris 1. Jfr Frier. Kalmus, m., en svärdlik vatten- växt med blomkolf på sidan af den .bladlika stjelken: Acorus Calamus 1. KAMBRÄKEN—KARBORRE Den underjordiska stammen af Kalmus (i vårdslöst uttal Kalmarerot) är myc- ket aromatisk, hettande, använd i me- dicin. Kambräken, n., ett slägte bland Bräkenväxterna, hvars fruktbärande blad äro inskurna i smala, kamlika fi- kar: Blechnum boreale Sw. (Det i Da- lins ordbok upptagna Kamblad hör hit, men bör utgå, såsom obestämdt.) + Kamelblom, Wahblenberg = Blomvass. Obrukligt namn. Kamfert, m., en fast, eterisk olja, som erhålles af ett träd tillhörande Lagerfamiljen : Camphora officinarum NEES. + Kamgräs, obestämdt namn på Kamäxzing och Tofsäxing, som bör alldeles utgå. Kamillblomster, n., Kamill- blomma, f., en allmänt antagen, efter Lat. Chamomilla bildad benämning på Matricaria Chamomilla tL. (Men den äkta, Romerska Kamomillen, Anthe- mis nobilis L., är en helt annan växt, som i »Svensk Botanik» alldeles orig- tigt förenas med den här ifrågavaran- de.) Namnet har i allmogespråket blif- vit mycket förvridet, såsom Kalablom- ster, Kommenteblomster o. s. v. Kammar, m. pl., rättare Kam-. näfva, ett från Näfva nyligen skildt slägte, med mycket findelade blad: E- rodium cicutarium Herir. Kampegräs (egentligen Kämpe- gräs), n., lätt urskildt genom sin axlika blomning och sina gaffellikt uddiga småax: Phleum 1. — Om namnets an- ledning se Bot. utfl. 3: 234. — Ordet gräs bortfaller i sammansättningar. Flenkampe, m., en mindre art, vä- xande på torra backar: P. phalaroi- des Korr. Angskampe, ett af de allmännast odlade fodergräs, ofta under det främ- mande namnet Timotej: P. praten- se L. Be Kampeschträd, ett Brasilianskt trädslag, hvars ved lemnar blå bresilja. Se Bresilja. + Kamtåtel, m. Detta endast i systematiskt intresse bildade namn ut- går alldeles, emedan Koeleria Pzzrs. (se Tofsäxing)icke kan förenas med Tåtel- slägtet. Kamäxing, m., ett utmärkt gräs, lätt skildt genom sina kamlika skärmar under småaxen: Cynosurus cristatus L. Kanadabalsam, m., hartset af Kanadagranen (Pinus canadensis L.), ett Nordamerikanskt barrträd. Kanariegräs, n., ett odladt gräs- slag från Kanarie-öarna, hvars frön lemna bästa föda åt kanarie- och andra sångfoglar: Phalaris canariensis L. Kanel, m., den aromatiska barken af Kanelträdet, från Ostindien: Cin- namomum ceylanicum Nzrrs. Kanelros, se Törnros. Kantarell, m.,/en ätlig och väl- : smakande, gullgul svamp: Cantharel- lus cibarius Fz. »Chantarellen, en svamp som ätes, ... var dermed skild ifrån alla af sin slägt, att dess lameller (skifvor) grenade sig». Linnés Vestg. resa 215. — Ordet är Arabiskt: kantar, som bety- der svamp i allmänhet. + Kantklocka, f., en sällan bruk- lig benämning på Nässleklockan. Y + Kantknopp — Kantfetknopp:” L Sedum sexangulare L. + Kantärt, f., en förändring af All- männa Ärten, med något kantiga frön. Tillhör trädgårdsspråket. Kapris, m., blomknopparne på den isödra Europa växande Kaprisbusken: Capparis spinosa L. + Karbas, m., ett obestämdt och obrukbart namn, af Wahlenberg fördt till Rockentraf, af Retzius till Stink- stallörten, vanligast till unga Björkar. Karborre, rättare Kardborre, m., ett allmänt bekant örtslägte, till- Lt 54 hörande Tistelväxterna (Lappa Touzrs.), hvars hålkfjäll sluta i en hake, med hvilken de hänga fast vid kläderna. Kardemumma, f., frön af åtskil- liga kryddväxter från Ostindien, före- trädesvis arter af slägtena Amomum L. och Cardamomum SauisB. Kardtistel, m., ett örtslägte till- hörande Väddväxterna, med taggiga stjelkar och hålkfjäll: Dipsacus 1. Kal- las äfven Kardskära. Fabriks-kardtisteln, D. fullonum L., med i spetsen haklikt böjda hålk- fjäll, odlas för ullberedning i fabriker. + Karlintistel, m., af Carlina 1. = Stjerntistel. Namnet, alldeles onö- digt, är inkommet från Tyskan, hvari det tillägges en hos oss ej växande art. Karsöta, Karört, rigtigast Kas- söta, f£.. ett i Upland och Österg. van- ligt namn på Mjödörten. Karv, Karve, m., det äldsta in- hemska, ännu i Norrland, Norge m. fl. st. brukligaste namnet på Kummil: Carum Carvi 1. Kase, m. 1) Ett gammalt, nu nä- stan förloradt namn på Vass, men qvarlefvande i Kers och här nedan an- förda sammansättningar. — Vid Persnäs på Öland »letades (färgades) ullet med Kasa eller veppan af rör (vass)». Linnés Öl. resa 115. — 2) Grässlägtet Fluminia Fr., hvilket till utseende och växtsätt " liknar Vass, men har mångblommiga småax med treuddiga agnskal: F. arun- dinacea Fz. Kasedun, n. = Kafveldun. Kasevia, Kasevija, f., ett af våra största gräs, mycket likt Kase, men foderskalen äro kortare än småaxen: Glyceria aquatica Waurs. Kasia, f., ett träd af Lagerfamiljen, bekant för sin vällukt; kallas oftast Kasielager: Persea Cassia SPrR. Kasias blomma och fler ljuf vällukt spridande örter. ADLERBETH 15. KARDEMUMMA-—KATTOST 1 Kassiaträd, n., ett trädslägte i ; Egypten och Ostindien, tillhörande Artväxterna, hvaraf flera arter äro ut-' märkta för sina laxerande egenskaper: Cassia 1. Se Sennetsblad. Kassöta, se Karsöta. Kastanie, m., frukten af det i sö- dra Europa och Orienten växande Äkta Kastanieträdet (skildt från Hästka- stanien), närmast förvandt med Bok: Castanea vesca G=rriN. Kastanjernas träd af bördighet yfvas; Marken i/kronornas skygd är höljd af ymniga frukter. ADLERBETH 36. Kastlöser, f. pl., efter socknen Kastlösa på Oland = Vår-adonis. + Kattballar, m. pl. = Fårkum- mer. Kattfotsört, f., ett allmänt bekant örtslägte, tillhörande Boväxterna, utan strålblommor: Antennaria Gzris. Den allmännaste arten är Å. dioica G=rrs. — I talspråket säges vanligen såna kattfötter. Kattklor, f. pl, en i BoRbalkn, Vermland och flerstädes bruklig be- ' nämning på Gigelsärt, men obrukbar som växtnamn. Genom förvexling har benämningen blifvit öfverförd äfven till Anthyllis L., som dock allmänne- ligen och af alla bättre botaniske för- fattare kallas Räfklor. Kattleka, Kattlusta, f., Wahlen- berg = Kattmynta. 'Kattmynta, f., örtslägtet Nepeta L., tillhörande Sugeväxterna; närför- vandt med Mynta, men kronan läpp- formig och ståndarne närmade till hvar- andra. N. Cataria 1. Har behaglig lukt, som sökes af katter. Kattostväxter skiljas från öfriga genom 'ståndarsträngarnes samman- växning till en pelare: Malvacee Iuss. Typen för familjen är slägtet Kattost, m. (Malva1.), hvars yttre blomfoder är trebladigt. Namnet är mycket gammalt och förekommer re- dan hos medeltidsförfattare. Allmän Kattost (MM. vulgaris Fx.) och Liten Kattost (M. borealis Waiirm.) hafva nedliggande stjelkar, blommor- na i krans i bladvecken; den förres kronblad äro större än fodret, rödletta; den senares af fodrets längd, hvita. Desmekattost, se Desma. Rosenkattost (M. Alcea L.), med större, blekröda blommor i toppen; skild från Desmekattosten genom glatta frukter. Röd Kattost (M. silvestris L.), med hög, upprätt stjelk, högröda blommor i bladvecken. Kors, hvilken stat utaf vaggande stäng- lar Smörblomster, kattost och gräs i parti! DAHLGREN 1: 397. + Kattpattar, m. pl., Skåne = Törel. + Kattrumpa, f. Benämningen, i likhet med alla dylika parabler obruk- bar söm växtnarhn, tillägges de mest skilda växter, såsom Småborre, Mörkt Kungsljus, Ax-ärenpris m. f. + Kattstöflar, m. pl. = Gulhvifva och (enligt Linnés Sk. resa 210) äfven Höskallra. Kautschu, m., ett segt, slemmigt växtämne, som erhålles af flera mjölk- saftiga träd, företrädesvis af Siphonia elastica Pzzs. i Sydamerika. Kax, Käxa ingå som stamord i Hundkaz, Hundkäxa och som art- namn i Kaxstäkra. Förekommer i många former i det Engelska folk- språket. + Kejpe, Kep (af Lat. Cepa), m., Gotl. och Boh. en art Lök. Se Lök. Kejsarkrona, f., en praktfull lök- växt af slägtet Kronlilja, med en blad- tofs i spetsen, från hvilken de klocklika - kronorna nedhänga: Fritillaria impe- rialis L. — »Kejsarkronor måste växa Å KATTPATTAR—KLETT 55 här (Simbris) frodigare än på något an- nat ställe i riket, ty de voro satte på hvar enda stol i kyrkan vid pingest- helgen, så att hela kyrkan var dermed majad». Linnés Sk. resa 141. Kers, m., Vesterg. blomvippan af Kase (Vass). Kikbär, n., bärlika utväxter på En, förorsakade af en liten insekt (Tipula juniperina), hvilka af allmogen ansetts som medel mot kikhosta. + Kik i rammen, Angerm. Konvalje. Kikärt, f., en i södra Europa odlad ärtväxt: Cicer arietinum L. Afven den- na benämnes Kaffevicka (se der). + Killingblomma, f., Gotl. = Blåsippa. Kina, se China. Kirs, Kirskål, m., ett mycket gammalt namn på Qvaller. I äldre Tyskan Giersa, nu Giersch. + Kivelbast, n., Roslagen = Ti- bast. + Klammer-ris, n., en växt, som, kastad under bordet i gästabudslag, anses vålla gräl och slagsmål. Sådana mystiska namn föras på olika orter till olika växter; det här ifrågavarande tillägges i Småland Sqvattram, hvil- ken genom sin starka narkotiska lukt möjligen kan bidraga till att åstad- komma omförmälda verkan, men van- ligen föres: det likväl till den milda Gulmåran. ; Klasbär, Roslagen — $tenhallon. Klason, se Koddon. Klett, m.,n., torde vara Blåklintens rigtigaste benämning, eller, med art- namn, Blåklett, såsom den i Oster- götland och flerstädes kallas. Se Blå- klint. : Säden förgicks; karborren och klettet Bredde sig ut till en skog. ADLERBETH 58. Rödklett (Centaurea Jacea L.), se Knoppört. - 56 ) KLILAF—KLÖFVER lé Klilaf, se Laf. + Kling-ris, n., Vesterbotten = Dvergbjörk. "Klint, Rödklint, m., en prydlig röd blomma af Näglikefamiljen, känd genom sitt läderartade blomfoder med långa flikar: Agrostemma Githago L. Allmän bland vintersäd. »Skånske slätt- bonden ... anser den råg, hvari mycken klint finnes, för den drygaste i hushållet». RETZIUS 1: 28. Klintblära, f., ett med Klinten närförvandt örtslägte, med uppblåst blomfoder, enkönade blommor: Me- landrium Born. Klippglim, m., Silene rupestris L. Klocka, se Blåklocka. Klocklilja, f., ett slägte bland Narcissväxterna, med klocklik,- sex- bladig kalk, likformiga kalkblad: Leu- cojum L. Se Snöklocka. Klockljung, se Ljung. Klockrofva = Rapunzel. Klock-stålört, se Stålört. Klofibla, f£., ett med Hökfiblan när- förvandt örtslägte, med upptill afsmal- nande frukter och tillbakaböjda blad- flikar: Crepis 1. Jfr Fälle. Klofving, se Klöfver. + Klotblomma, f£., ett efter Lati- net nybildadt namn på Globularia vul- garis L., men obehöfligt, då vi förut ega tvenne inhemska: Berg-skrabba och Blåboll. Klotboll, m.,svampslägtetSphero- bolus Tonz; ett mycket passande namn, men svampen är oansenlig, hvarföre jag tvekar om det bör upptagas. + Kloting, m. — Furgräs. + Klotsvamp, utgår alldeles. Klottång, Bohuslän, se Tång. Klovicka, f., en liten, hos oss säll- synt ärtväxt, med klolika, ledade ärt- baljor. Fogelklovicka: Ornithopus perpusillus L. Sj - > HTC AR- Nr KR SSA v ERE Kloärt, f., ett örtslägte bland Ärt- = växterna, länge förenadt med Back- söta, men skildt genom blomkölens förlängning till en udd eller liten klo, hvarföre namnet måste tilläggas Ozxy- tropis Dec. i Klubbfibla, f., en art af slägtet Arnoseris (A.pusilla Gxzry.), skild från alla öfriga Fibleväxter genom sina upp- till klubblikt svälda stänglar. Klubbgräs, n., Österbotten, ett synnerligen passande namn på slägtet Kasedun. Högst olämpligt har man gifvit benämningen Klubbgräs åt Sand- borsten. Klubblaf, se Laf. + Klyfblad, n., ett af mig fordom illa bildadt namn på svampslägtet Schi- zophyllum Fzxr., hvilket bör utgå. Skulle man anse ett Svenskt namn nödigt, kunde det lyda Klyftsvamp. + Klådblomster, se Skabb-blom- ster. Klådris (efter Norskan), n., en hos oss endast vid Indalselfven växande buske, som liknar Cypressen: Myrica- ria germanica Desv. + Klåkunta, se Blåeld, Blåkunta. Klöfver, äldre namn Klofving, m. (origtigt Klöfvergräs), en i folk- språket allmän benämning på växter med af trenne småblad sammansatta blad, och sannolikt ursprungligen = Bläcken (Menyanthes 1L.), ty Trifolii äldsta namn äro Väpling och Kolla. Numera är Klöfver en så allmänt an- tagen benämning för slägtet Trifolium L., att rättelse vore fruktlös. Klöfver ingår tillika i många andra växtnamn, såsom Klöfverärt, Honungsklöfver, Kråk-klöfver m. fl., hvilka särskildt upptagas. — I nuvarande skriftspråk är Klöfver, som sagdt, slägtet Trifoli- um, ärtväxter med blommor i ett rundt hufvud och med små, mest enfröiga, inom fodret slutna fröbaljor. Såsom i S vr ANG. EN I r KLÖFVERSNARBEFVA—XKNYTLING ekonomiskt afseende vigtiga, måste de allmännare arterna anföras: Alsikegklöfver (bättre efter Tyskan Svensk Klöfver), med uppstigande stjelk, rödhvita blommor: T. hybri- dum 1. Ypperlig foderväxt. Back-klöfver, med upprätt stjelk, hvita blommor: T. montanum L. Gullklöfver, Humleklöfver, upp- rätt, med gullgula blomhufvud: T. agrarium L. Harklöfver, upprätt, ettårig, med hvitulliga blomhufvud: T. arvense 1. Hvitklöfver, med krypande stjelk, hvita blomhufvud: T. repens L. Od- las till bete. Rödklöfver, med upprätta stjelkar, röda blommor: T. pratense L. Den förnämsta bland våra odlade foder- växter. Skogsklöfver, med hit och dit böj- da stjelkar, högröda blommor: T. me- dium (L.). Kallas äfven Bergklöfver. Vattenklöfver = Bläcken. vm Klöfver-snarrefva,seSnarrefva. Klöfverärt, f., ett med Klöfver närförvandt slägte, men med långa, flerfröiga, fyrkantiga ärtbaljor: Tetra- gonolobus Soor. Spergelklöfverärt (T. purpureus MozscE), med röda blommor; odlas under namn af Spergelärt. Strandklöfverärt (T. siliquosus Rorz), Med gula blommor; växer vild. Knagel, m., enligt Ihre ett namn på Pors. Knagglestarr, se Starr. Knapp-ag, m., ett med Ag för- vandt slägte, med alla småaxen i ett hufvud: Schoenus L. Knappar, m. pl., benämnas flere växter med plattade blomhufvud, före- trädesvis Vädd-arter, äfven Monke och mer oegentligt Knoppört. + Knappfjäll, n., ett åt små mi- kroskopiska svampar gifvet namn, som ej förtjenar upptagas. DT Knappsäf, f., ett slägte bland Half- gräsen, med ett enda ax, utan fröull: Eleocharis R. Br. Alla arter af Knapp- säfven växa på fuktiga ställen. Se Sälta. Knapptåg, se Tåg. Knapptång, se Tång. Knappvädd, se Vädd. + Knarfvel, m., ett mig obekant namn på Fräken. Knavel, m., örtslägtet Scleranthus L., små växter med ledade stjelkar, trinda blad och små, kronbladslösa blommor. »Knafvel blommade och dess innerste blomsträngar lutade tillsam- mans åt sina styftor». Linnés Öl. resa 18. — Namnet Knawel finnes redan hos de . äldste Tyske botanister. Franckenius, Tillandz och Bromelius ha Knaflegräs. Knoppgräs = Stor Knoppört. Knoppört, f., örtslägtet Centaurea L., tillhörande Tistelväxterna (men våra inhemska arter äro icke taggiga), med strutlika strålblommor. De flesta ar- terna hafva sjelfständiga namn och upptagas derföre särskildt, såsom Blå- klett eller Blåklint, Gulskära, Jern- ört, Storhufvud (Stor Knoppört). Knutarv, m., en liten med Röd- arven beslägtad ört, blott afvikande ge- nom blommornas fyrtal: Centunculus minimus L. Namnet föres af Wahlen- berg till Spergel. Knylbräcka, se Bräcka. Knylhafre, m., en vild, mångårig, men som foderväxt odlad art af släg- tet Hafre, med knölig rot: Avena ela- tior L. Knylklocka, se Blåklocka. Knyl-solöga, se Solöga. Knylvippärt, se Vippärt. Knytling, m., en liten, till jorden nedtryckt ört, med gröna, till små kny- ten i bladvecken gyttrade blommor: Herniaria glabra 1. Knytlingen fro- das, fast han dagligen trampas. || 58 KNÄCKEGRÄS—KORGPIL + Knäckegräs, Skåne — Fräken. Knäckepil, se Pil. Knägräs, n., ett litet, nedliggan- de, knäböjdt gräs med mångblommiga småax: Triodia decumbens P. Brauv. Knägräset växer på magra betesmarker, liksom förtryckt bland de andra gräsen. Knärot, f., en ört af Nosseväxter- nas familj, med knäböjda rötter och hvita, ensidiga, något vridna blomax: Goodyera repens R. Bz. Den mossbe- lupna marken i de dystra barrskogarne upplifvas af Knärotens hvita blomax. + Knöltång, se Tång. Knöple, n., egentligen benämning på fröhusen hos Lin, men äfven på låg- växt lin, samt på någonting förkrympt, hvaraf växtnamnet Jord-knöple (se detta). Kobeber, Kubeber, m., en art peppar af Piper Cubeba 1. ri. Föga brukligt namn. + Kobär, n., Skåne = Stenhallon. +Koddon, äfven Klason, n., enligt Linné benämning i Småland på Sten- hallon; jag har dock der hört endast namnet Stenbär. Kohvete, Korphvete, Puk- hvete, n., några bland de mångfaldiga namn, som tilläggas Åkerkovall. (Af — misstag hänföras namnen till Ängs- kovallen.) Kokelkärnar, m. pl., bären af Menispermum Cocculus 1. (från Mala- bar) samt fera arter af slägtet Coccu- lus Dec. Kokosnöt, f., frukten af Kokos- palmen (Cocos nucifera 1.) på Söder- hafvets öar. Kolbrand, se Brand i säd. Kolfväxter, Etthjertbladsväxter med han- och honblommor på olika kolfvar af samma stånd, utan hölster eller täckfjäll: Typhacee Sr. Hu. Hit höra Igelknopp och Kafveldun. Kolla, f., ett i Vestergötland anta- get slägtnamn på Klöfver. Hvitkolla, Gullkolla, Rödkolla motsvara Hvit-, Gull-, Rödklöfver. Kolumbo, m.,en medicinsk drogue, som erhålles af Cöcculus palmatus Dzc. från södra Afrika. Kolvass, m., Upland — Sjösäf, så kallad för sin mörka färg, i motsats till Skärvass. (Må ej skrifvas Kålvass.) + Komjan, m., Skåne — Kummil. Konig, Koning, m., ett uråldrigt, dyrbart namn på Origanum vulgare L., tillhörande Sugeväxterna, med i en vippa hopklasade småax, men ingen jemn qvast såsom hos Dostan. Nam- net härleder sig knappt från konung, ehuru det i Småland uttalas Konungs- gräs. Efter Tyskan har man kallat växten Dosta, men detta namns här- ledning visar uppenbart, att det ej kan föras till Koning. Jfr Dosta. Konvalje (äfven Liljekonvalje, Lille Kovalle, efter det Latinska Lilium convallium), m., en Liljeväxt med breda rotblad, hvita, klocklika, i en klase sittande blommor på bar stän- gel, samt bär: Convallaria majalis L. Namnet förekommer först hos Brome- lius (1694); förut kallades växten Rams och Majlilja. Konvaljens blommor ut- märka sig genom sin vällukt, dess blad genom sin glans. + Kopattar, m. pl., Skåne=Klock- ljung. + Kopiss, m., Vesterg. — Smör- blomma. Utgår af många skäl. + Kopplaf, utgår, se Laf. + Korall-laf, utgår, se Laf. Korallrot, f., en bladlös ört af Nosseväxternas familj, med korall-lik rotstock: Corallorrhiza innata R. Br. Korgpil, f., en art af Bandpil med mycket smala "skott och blad: Saliz viminalis L. ES d d a” fv VA Vv RE FE ANA BES APR vs OR 5 Ks bj ta TA RE SR SPUR AE ARR (USER C RRRI NS Fe SR ec RE RA I ”Å få SV ROE Pr AT KAT re) N FF + 4 7 sf dd SS LJ + I bär + £ få h JETARA 4 i 4 A ARS i Sy Stundom bereder han rankorna band ed af böjelig korgpil, Flätar med händig flit af buskarnes telningar korgar. ADLERBETH 62. Korgsvamp, m., se Brödkorg- CC svamp. Koriander, m., en odlad Umbel- lat; med klotrunda frön och stark, vidrig lukt: Coriandrum sativum L. Mycket använd kökskrydda. Korinter, m. pl., en afart af Vin- drufvan, med mycket små frukter: Vi- tis vinifera Vv. apyrena L. Kork, m., barken af en art Ek i sö- dra Europa: Quercus Suber L.(Korkek). Korkalm, se Alm. Korksopp, m., rätteligen Björk- ticka. Korn, n., i vidsträcktaste mening: frön och mindre frukter, t. ex. peppar- | korn; men i inskränktare: sädesslagens frön, och i speciell: Bjugg (Hordeum 1), i hvilken mening benämningen nä- stan uteslutande användes i rikssprå- i ket. Deraf odlas, utom mindre an- märkningsvärda förändringar, följande arter: Allmänt Korn (HF. vulgare L.), med axets korn sittande i sex rader, af hvil- ka två äro tilltryckta axfästet; alla blommorna tvåkönade med borst. Gumrik-korn, Gumringkorn (F. distichum 1.), med hanblommor på de platta sidorna af axet, utan borst, frön öfver hvarandra liggande. Kallas äf- ven Flätting. Himmelskorn (KH. hexastichum L.), likt Allmänt Korn, men alla raderna äro lika utstående. Kallas äfven 8ezx- radigt Korn. Skyffelkorn (H. Zeocriton 1.), likt :Gumrik-korn, men kornen äro ut- spärrade med långa borster. + Kornblomma, Kornros, obe- stämda namn, tillagda åtskilliga bland säd växande örter, t. ex. Blåklett, Gull-. krage, Rödklint. KORGSVAMP—KORSBLÄCKER ban I YR SUN Korndodra, f., en ört närförvandt med Dodra, med hvilken den ock af Linné förenades, men har enfröiga ski- dor: Neslia paniculata Desv. / Kornell, m., ett slägte innefattan- de både buskar och örter; det kommer nära Måraväxterna, men kronbladen äro fria. Åtskilliga arter planteras som prydnadsväxter. Här upptaga vi blott: Röd Kornell (Cornus sanguinea L.), buske med röda grenar, blommor- na hvita, utan svepe. Växer vild i Göta rike. (I Vesterg. Eknas.) Äkta Kornell (C. mascula L.), bu- ske, blommande på bar qvist, blom- 'morna gula, med svepe. Vild i södra Europa, odlad i Sverige. : Den örtartade Cornus suecica L. se Hönsbär. Kornfibla, f., en till Fibleväxterna hörande ört (Scorzonera humilis L.), med lancettlika, vid torkning svartnan- de blad och stora, af hvitulliga och van- ligen ogrenade stjelkar uppburna, gul- blommiga korgar. Jfr Scorzoner-rot. Kornros — Blåklint. Korntagg, se Brandkorn. Kornvalmo, se Valmo. + Korp, Korphvete, se Kohvete. + Korsblomma, Kristi Kors- blomma = Passionsblomma. Korsblomstrige, en stor och högst naturlig växtfamilj, med fyra i kors sit- tande fria foder- och kronblad, sex ståndare, af hvilka två kortare, och tvåskalig skidfrukt: Crucifere Avass. Efter folkets uppfattning kunna de för- delas i Kålväxter, med långa, smala skidor och vanligen gula blommor, Krasseväxter, med korta, breda ski- dor, och Fioler, med fioletta blommor. Dock finnas flere, som icke kunna fö- ras till någondera gruppen, eller som snarare tillhöra båda de sistnämnda (t. ex. Angkrassen). + Korsbläcker, f. pl., se Bläcken. 60 Kors-kovall, se Kovall. + Korskål, m., uppgifves som be- nämning på Svalört (Ficaria Rorn), men då denna icke erbjuder någon an- ledning till namnet, måste det bero antingen på missförstånd eller ock på misskrifning i stället för Kirskål. + Korsnäta, f., Vesterg. = Hvit- plister. Korsört, f., de ettåriga arterna af slägtet Boört (Senecio 1.), med in- skurna, flikiga blad och inga eller ock korta, tillbakarullade strålblommor. + Korsört benämnas ytterligare 1) Ormbär i Bleking; 2) Kors-kovall i Jemtland; 3) slägtet Dån enligt Wah- lenberg. Kosmör, se Smäre. Kosopp, Kosvamp, m. (origtigt Koticka), åtskilliga'arter af slägtet Rör- sopp, i synnerhet Boletus luteus, gra- nulatus och bovinus L., eller arter öf- verdragna med ett segt slem, hvaraf - man antagit, att efter deras förtärande af korna mjölken skulle blifva seg. Se Linnés Vestg. resa 274. Koträd, n., ett i Guyana växande träd (Tabernemontana utilis Ars.) med ymnig hvit mjölksaft, hvilken är mild och förtäres som mjölk. Kovall,m., örtslägtet Melampyrum L., hörande till Skeplingsväxterna, ut- märkt genom blott ett frö i hvartdera af fröhusets rum. Hithörande arter hafva i folkspråket flera namn, hvilka särskildt upptagas. Korskovall (M. cristatum L.), med blommor i fyrkantiga ax. Lundkovall (M. nemorosum L.), med blå, tandade blomskärmar. Ut- märkt vacker. Akerkovall (M. ärvense L.), med blommor i allsidiga ax, röda, par- flikiga skärmblad. - Skogskovall (M. silvaticum L.) och Ängskovall (M. pratense L.) hafva blommorna parvis och ensidigt sit- KORSKOVALL-—KRASSE Rv er Ave TOK Y PA RAR få g 4 PLV SRS så A N pF A Re (a > Vg YE N + tande i bladvecken; den förres äro öppna, höggula, den senares sklutna, hvitgula. ! | | Anm. Om ordformen vall, se Via. Krageblomma, f.,örtslägtet Chry- santhemum L., tillhörande Blomhålks- växterna, utmärkt genom (sina sköna, tunglika strålblommor omkring den platta, af pipiga blommor bildade di- - sken... — Ordet blomma bortfaller i sammansättningar. : Gullkrage, m. (Gul Krageblom- ma), med gula strålblommor: Ch. se- getum L. Jfr Solsicka. Prestkrage, m. (Prestkrageblom- ma), med hvita strålblommor: Ch. Leucanthemum 1. Krakmandel, m., mandelkärne innesluten i sitt skal. Se Mandel. Krampfrö, n., frön af Aker-rätti- kan, inblandade i säden, hvilka ansetts förorsaka kramp, dragsjuka. Namnet - Kramprättika (hos Dalin) är obrukligt, öfverflödigt. -Kransborre, m., tillhörande Suge- . växterna, med hvita blommor, som bilda klotrunda kransar omkring stjel- ken: Marrubium vulgare 1. Se Andorn. + Kranshirs, m., obrukligt, olämp- ligt namn; kallas rätteligen Kafvel- hirs. + Krans-ormbunke utgår all- deles. Kransärt, se Ärt. Jfr Kronärt. Krapp, m., ett örtslägte bland Måraväxterna, kändt af sina klocklika kronor. Den hos oss för färgerier od- lade växtens rot lemnar ett rödt färg- stoft: Rubia tinctorum L. Kraslaf, se Laf. Krasse, m., örtslägtet Lepidium L., tillhörande de Korsblomstrige, med runda, platta skidor och enfröiga rum. I folkspråket ingår krasse i en mängd andra slägtnamn, hvilka särskildt upp- tagas. Akta krassearter äro: ” KRASSESOMMARGYLLEN—KRUKÖRT Allmän Krasse (L. sativum L.), all- mänt odlad för sin behagliga krasse- smak. Bladen mångklufna. Bitterkrasse (L. latifolium L-.), med breda, glatta, odelade blad. Kal- las i gamla bibelöfversättningen (2 Mos. 12: 8) Bittersalsa. Fältkrasse (L. campestre R. Bz.), med odelade, pil-lika, ludna blad. Gatkrasse (L. ruderale 1L.), liten, med parflikiga rotblad. Indiansk Krasse, se Skölding. Krasse-sommargyllen, se Som- margyllen. | + Kratstistel utgår. Torde hafva” uppkommit genom skrif- eller tryckfel. Kremla, f:, ett slägte bland Skif- svamparne, hos "hvilket skifvorna äro lika långa, utan inblandning af kortare: Russula Fr. Kremlorna äro i allmän- het giftiga. Krepling (krypande Ljung), m., en liten, nedliggande buske, tillhö- rande Ljungväxterna, med sambladig krona och fem ståndare: Azalea pro- cumbens L. Krikonträd, n., en art af slägtet Slån, med svartblå, runda, välsmakan- de frukter: Prunus insititia L. Kallas äfven Tysk Slån. Kringelväxter, Svenska benäm- ningen på familjen Umbellate 1., men vi hafva i detta arbete begagnat nam- net Umbellater, såsom mera kändt. Krist-torn (pl. -törnen), n., en buske med läderartade, taggiga, städse grönskande blad: Ilex Aquifolium L. Kristtörnen växa vilda på Jutland och i sydvestra Norge, men uthärda ej på fritt land våra vintrar. Kroll-lilja, se Lilja. Kron-artskock, se Artskock. Kronill, i Dalins ordbok felaktigt för Koronill. Se Kronärt. bn 61 & Kronlilja, f., ett utmärkt örtsläg- te, tillhörande Liljeväxterna, lätt igen- -kändt af en honungsgrop vid kronbla- dens bas: Fritillaria 1. (Lilja bort- faller i sammansättningar.) De mest bekanta arterna äro: Kejsar-kronlilja — Kejsarkrona. Kungs-kronlilja, äfven Kungskro- na, Kungslilja, Kungsängslilja, Dam- spelslilja: F. Meleagris L. Kronsporreväxter, Tvåhjert- bladsväxter med två små foderblad, fyrbladig, oregelbunden blomkrona, det nedre kronbladet utskjutande en sporre: Fumariacee Dzo. Hysa vatten- aktig saft. Kronärt, f. 1) En på Oland och Gotland växande vacker buske, tillhö- rande Artväxterna, med ledade frukt- baljor: Coronilla Emerus 1. — 2) En förändring af våra vanliga Arter, med 1 krans sittande blommor. Benämnes rigtigare Kransärt. Kropps m., en af våra prydligaste vilda växter, med hög, mångbladig stjelk, lång, purpurröd blomspira: Epi- lobium angustifolium L. eller Chame- nerion angustifolium Score. »Kropp var i rågåkrarne vid Rinkaby det svåraste ogräset». Linnés Sk. resa 78. Anm. Ingen Svensk växt torde hafva så många namn som denna. Bland dem eger Kropp bestämdt företräde, så väl "såsom ett sjelfständigt namn som för sin härledning af Ang.Sax. krop, spica. Linné, Retzius, Wahlenberg och alla för- fattare, som förtjena auktoritet, sätta ock detta främst. Kroppväxter, Tvåhjertbladsväx- ter med mycket olika utseende, men hos alla sitter fruktämnet under blom- kronan, de fria kronbladen och stån- darne äro fästa i fodrets svalg: Onagra- rie Jvss. Hit höra Kropp, Dunört, . Hezört m. f. + Krukört, f., ett kostligt exempel på huru af missförstånd de besynnerli- gaste namn uppkomma och sedan slaf- viskt afskrifvas. Af ett gammalt och 62 ännu i folkspråket brukligt namn Kä- ring-ruka gjorde man först genom fel- aktig stafning Kärin-kruka, och af kruka i stället för ruka (stercus) har man sedan tillskapat Krukört. Krus- ingår i en mängd växters benämningar såsom artnamn, t. ex. Krusmynta, Krustistel m. fl.; äfven till betecknande af artförändringar, t. ex. Kruskål, Krusrenfana, Krussallat m. fl. Krusbräken, n., ett slägte bland Bräkenväxterna, med de ofruktsamma bladen krusiga, men de fruktbärande hela: Allosorus Crispus BErsa. Krusbär, n., en förändring af Stic- kelbär, med styfhåriga frukter: Ribes Grossularia L. Krusfrö, n., hos Bromelius (ej Kruffrö, såsom i Bot. utfl. 3: 243 upp- gifves): Selinum Carvifolia I1., med mycket sammansatta blad och flikiga småblad. Namnet har väl afseende på frönas upphöjda åsar. Kruskål, se Kål. Krusmynta, se Mynta. Kruspersilja, se Persilja. Krustistel, se Tistel. Kruståda, Kruståtel, se Tåda. Krutbrännare — Svedt Nyckel- blomster. »Krutbrännare, ett namn, som är makalöst väl gifvet, ty axet har röda blommor såsom eld, men på spitsen små outslagna svarta blommor, hvarmed bran- den aftecknas». Linnés ÖL. resa 115. Krutläskare, m. = Kafveldun. »Krutläskare kallade folket (i Marstrand) ej obeqvämligen den bekanta Typha, ty hon liknar det instrument, med hvilket man läskar stycken» (kanoner). Linnés Vestg. resa 181. Krydda, f., kallas af allmogen i synnerhet för vällukt odlade växter. Platsen, der dessa odlas, benämnes kryddsäng, och blomsterqvastar, som pläga bindas om söndagarne, kallas kryddqvastar. KRUS-—KRÅKRIS + Kryddböna, f£., kärne af Ocotea Puchury Mazrr., från Brasilien. Offi-. cinell. Mynta beslägtad ört, men med ensidiga ax: Elsholtzia cristata Wu. Krydd- myntan är införd från Sibirien och nu flerstädes förvildad. Har stark krydd- lukt. Kryddnäglika, f., de torkade blomknopparne af Caryophyllus aro- maticus L., ett ständigt grönskande träd på Moluckerna. Kryddpeppar, m., de torkade bä- ren af Eugenia Pimenta Dzo., ett stän- digt grönskande träd i Vestindien. Krypböna, se Böna. + Krypfloka, se Kärrfloka. Kryphven, se Hven. Kryptåg, Juncus bufonius' TD: Krypvide = Jordvide. + Kråkbjugg, från Barrträd, som hafva syl-lika, van- ligen qvarsittande barr. — »Det vore ej ringa prydnad för riket, om allmogen öfverallt i Sverige kunde förmås att vid > sina gårdar plantera löfträn, helst af de 4 högstammade slagen : Alm, Lind, Lönn eller Ask,... ett skalligt hufvud utan peruque». nés Vestg. resa 7. Lök, m. (Isl. laukr), ett allmänt be- kant och från äldsta tider odladt ört- slägte (redan i 4 Mos. 11: 5 omtalas Purlök, Rödlök, Hvitlök), tillhörande Liljeväxterna, skildt från öfriga genom sin egendomliga löklukt: Allium L. De mest bekanta arterna deraf (utom Ramslöken, som särskildt upptages) äro: Chalottenlök (4. ascalonicum L.), med bar stängel, trinda blad och tre- uddiga ståndare. Odlas, men blom- mar ej hos oss. Gräslök (4A. Schoenoprasum L.), lik den föregående, men med enkla stån- dare. Både vild. (kallas på Oland Alvarlök; se Linnés Ol. resa 53) och odlad. Hvitlök (4. sativum 1.), med bla- dig, rund stjelk, treuddiga ståndare, sammansatt lök. Odlas. ty en gård utan trä är som Lin- | ve Kejpe- eller a (A. Scoro- doprasum 1L.), lik den föregående, men med tve-eggade bladslidor och enkel lök. Vild. Piplök (4. fistulosum 1.), lik Röd- löken, men stjelken jemntjock, bla- den uppblåsta, pipiga. Odlas. Purjolök (4A. Porrum 1.), lik Kejpe, men blomhufvudet utan lökar. Odlas. Rödlök (4. Cepa L.), med bar, ned- till uppblåst stängel, trinda blad. Od- las. Sandlök (4. arenarium L.), med bladig, rund, lökbärande stjelk, tre- uddiga ståndare. Vild. Ar ett vid Skanör och ferstädes högst förderf- ligt åkerogräs till följd af smålökarne i blomflocken, hvilka blandas med säden. Ängslök (4. oleraceum 1.), lik den föregående, men med enkla ståndare. Vild. Kallas äfven Hundlök. Lök ingår äfven i namnet på växter, som hafva a) löklukt, t. ex. Hvitlöks- ört, Löksuga; b) lökformigt gyttrade blad, t. ex. Huslök, Taklök; c) lök- formiga blomknoppar, t.ex. Kabbelök; d) lökformiga frukter, t. ex. Lökäpplen, Lökpäron. Löksuga, f., en ört af slägtet Teu- crium L., tillhörande Sugeväxterna, men blommorna sakna öfverläpp, och vår art (liksom en Norsk) utmärker sig genom löklukt: T. Scordium ,u. Flera utländska arter af detta slägte ' hafva sjelfständiga namn. Gamander kan ej hänföras till vår art. Lökväxter benämnas alla Lilje- växter som hafva lökar, men ej höra till Lökslägtet, stundom äfven andra. I dessas slägtnamn ingår vanligen lök, t. ex. Stjernlök, Vårlök m. fl. Lönke, m., en i vatten nedsänkt mossa, vida afvikande från öfriga Mos- sor: Fontinalis 1. (F. antipyretica 1.) Lönn, f., ett allmänt kändt slägte bland Löfträden, utmärkt af flikiga 76 M LÖPEGRÄS—MALÖRT blad, samtidigt med löfven utslående gulgröna blommor med åtta ståndare: Acer 1. Lönnarne hafva vårtiden en sockersöt saft, i synnerhet den Nord- amerikanska Sockerlönnen (4. saccha- rinum L.), af hvars saft socker beredes. De hos oss allmännare kända arter- na äro: Svensk Lönn (4. platanoides 1.), med spetsflikiga blad och upprätta blomvippor. Vild. Tysk Lönn (4. Pseudoplatanus L.), med trubbflikiga blad och hängande blomklasar. Planterad. : (Nafverlönn upptages särskildt.) Långs öfver dörren ett bårkläde hängde Utaf de gulnade lönnarnas blad. DAHLGREN 2: 264. + Löpegräs, n., Öland =Gulmåra. Användes till mjölks ystning. +Lössegräs,n.,Boh.=Kattmynta. Lösta, Löxa, se Losta. M. Madd, m., ett med Måra närför- vandt örtslägte, med blekblå blommor, ; Renas af allmänt hylle: Sherardia — Åkermadd (S. arvensis L.) kallas uf Wahlenberg Blåmadra. | Madra, f£., örtslägtet Asperula L., närbeslägtadt med Måra, men skildt genom blommornas pip. Vi ega deraf två inhemska arter: Färgmadra (4. tinctoria L.), med i krans sittande smala, jemnbreda blad. Se Linnés Gotl. resa 238. Myskemadra (4A. odorata L.), med åtta i krans sittande lancettlika blad; synnerligast utmärkt genom sin väl- « lukt. Kallas vanligen Myska. Anm. Namnet Madra, ännu för detta slägte bibehållet på Gotland och Island, tillades fordom alla Måraväxter. + Madun, n., Smål. = Ängdun. Mahogny, n., ett vackert och härdt träslag, som erhålles af Swietenia Ma- hagony L. från Sydamerika. Majblomster, n., en obestämd be- nämning på flera vårblommor, olika i olika landskap, t. ex. Konvaljen, Maj- hvifvan (Osterg.), Mjödörten (Dal.), flera arter af Solöga (Vestm.) o. s. v. Majbräken,n., en Bräken-art, som i systematiska arbeten föres till slägtet Bergspring, men är till utseende och växtsätt så lik Ormbunkeslägtet, att den måste behålla sitt sjelfständiga namn: Asplenium Filixz femina (L.). + Majgräs, n. —Mypkegröm Vår- ”brodd m. f. Majhvifva, se Hvifva. Majlilja, f., äldre, ännu i vissa orter brukligt namn på Konvalje. + Majnyckel = Gulhvifva, enligt Dalin. Mig obekant namn. Majs, m., ett särdeles bördigt sädes- slag, med skilda han- och honax: Zea Mays L. Majsen tillhör ursprungligen Amerika och odlades der före Europe- ernas ankomst. Den höga majs, som axets yta fyller Med korn i perlors form, dem mogna- så den förgyller. ! OXENSTJERNA 2: 130. + Makrasse, m., Smål. — Äng- krasse. + Malva, f., Latinska namnet på Kattost, hvilket ej kan tillhöra Sven- ska språket. Malört, f., en för sin beska SK allmänt bekant art af slägtet Gråbo: Artemisia Absinthium L.— Malörten är efter allmogens uppfattning en symbol af ångern. NS > MANCENILJTRÄD—MARFIOL Honing du bjuder min mun, och mal- ört ger du mitt hjerta. BÖTTIGER 2: 155. Manceniljträd, n., ett Vestindiskt träd af Törelfamiljen: Hippomane Mancinella 1. Innehåller ett bland de häftigaste slags gift i växtriket. Mandel, m., frukten af Mandel- trädet, tillhörande Stenfruktträden, inhemskt i Orienten och södra Europa: Amygdalus communis L. Gif ock med omsorg akt när mandel- ; trädet i skogen Står af sin blomning höljdt med sänkta doftande grenar. ADLERBETH 59. Dvergmandel, en lågväxt buske med röda blommor, hvilken tål vårt klimat och odlas som prydnadsväxt: Å. nana L. Mandelpil, se Pil. +Mandelpotates. Dylika till träd- gårdsspråket hörande benämningar an- ser jag icke böra upptagas. + Mandelsäf, se Jordmandel. — Namnet utgår alldeles; den ifrågava- rande växten tillhör ej Säfslägtet. Mangroveskogar, m. pl., upp- komma på de af tidvattnet öfverskölj- da hafsstränderna i heta zonen genom träd, tillhörande Rhizophoree RB. Br., hvilka från grenarne nedskjuta rot- slående luftrötter och sålunda bilda ogenomträngliga skogar. Maniok, m., ett stärkelseartadt mjöl, som erhålles af roten på Manihot utilissima Pomr. Kallas ock Tapioka. Mannahblod, äfven Danskablod, n. = Sommarhyll. »Mannablodet stod nu i full blomma och uppfylde hela trak- ten med sin lukt». Linnés ÖL. resa 304. Om denna ört den »sagan går, att den på ingen annan ort i verlden skall finnas mer än endast vid Kalmare slott, derest hon skolat uppsprungit af Svenskars och Danskars blod». Ders. 35. — Alldeles sam- ma sägen finnes i England, der växten kallas Danesblood, vid en by nära Chippen- ham, hvarest fordom ett fältslag stått med Danskarne. Vv, Mannagräs, n. (Mannagröe), ett vattengräs med långsträckta, mång- blommiga, borstlösa småax och på vattnet flytande blad: Glyceria fluitans R. Br. Af dess frön erhållas Manna- SIYyN. »Mannagryn, samlade här i lan- det (Skåne), sågos ... så vackra och klara som någonsin utländska». Linnés Sk. resa 263. Anm. Kallades förr i systematiskt in- teresse Mannasvingel, men detta namn är origtigt och numera obrukligt. Mannaträd, n., en i södra Europa växande art af slägtet Ask, Frazxinus Ornus L., hvilken eger fullständiga blommor med blomfoder och blom- krona, som båda saknas på vår Ask. Af dess utsvettande, stelnade saft er- hålles den i handel förekommande Manna. Mansblod, n., ett gammalt och ännu brukligt namn på Johannesknopp (Hypericum quadrangulum och perfo- ratum L.).. De krossade blomknoppar- ne lemna en blodröd fläck. Manschetter, m. pl., en i träd- gårdsspråket vanlig benämning på Spikklubban. Manskraft, f., ett mycket afvikan- de slägte bland Umbellaterna, med styfva, läderartade, taggiga blad och blommorna i ett hufvud: Eryngium 4 maritimum L. Manskraften växer på sandiga hafsstränder. Mar- ingår i flera arters eller af- arters namn, betecknande dels kärr, t. ex. Marbjörk, Martall, dels låga, sandiga hafsstränder, t. ex. Marfiol (se nedan), Margräs eller Marhalm (= Sandrör), Marvide (Saliz angustifo- tia Fr.). +Marchantsmossa= Jorälunga. Utgår alldeles. Marfiol, f£., en ört af Korsblomstri- ges familj, med gredelina blommor och kantiga, icke uppspringande skidor: Cakile maritima Scor. Vild Lackfiol. Kallas äfven 78 " Marie, se Jungfru Marie. Marientistel — Sempertin. Marksmultron, se Smultron. Mar-risp, m., ett på hafsstränder växande örtslägte med breda rotblad och bladlös, mycket risgrenig stängel: Statice L. Marsviol, se Viol. - Maskfrö, n., maskdödande medel, som erhålles af flere Boväxters frön, företrädesvis af en art Gråbo, Artemisia Santonica L., äfven af Renfana. Maskmjöl, n.=Lumrik (se Matt- lummer). + Maskros, f. = Smörblomma. Ett nyare namn, som likväl ingått hvarken i folkspråket eller skriftsprå- ket. Någon rimlig hänsyftning deri kan jag icke finna. + Maskrot, f., benämnes i Dalins ordbok roten af Spigelia Anthelmia L. Orten hvarken odlas eller växer vild hos oss och är för Svenska allmänhe- ten obekant. + Maskull, f£., svampslägtet Arcy- ria Hi; egentligen ludden i dess och slägtet Trichice Harr hyllen. Utgår. Mastix, m., ett ljusgult harts, som erhålles af Pistacia Lentiscus L. från Orienten. Mastix användes till rökelse. Se Hesek. 27: 17. Masur- tillsättes växtnamn för att utmärka hårdare träslag, t. ex. Masur- björk, Masurlönn. Matledsqvistar, m. pl. Namnet tillkommer rättast Besksöta, men öf- verföres ofta i de vestra landskapen på Svensk Caprifolium:; Matolja, f£., pressas icke blott af Oliv, utan äfven af Vallmo. Mat-rhabarber, se Rhabarber. + Matsvamp = ätlig svamp. Nam- net är obrukligt och alltför obestämdt att föras till någon viss art. MARIE-—MELON - Mattgräs, n. = Mattlummer. | Mattlummer, se Lummer. Mattram, m., bildadt af Lat. Ma- tricaria (M. Parthenium L.), men van- ligen fördt till Battram (se der). Nam- net, ofta förekommande i äldre skrifter, är nu utgånget. + Mauritia-palm, obekant för Svenskar. Meccabalsam, m., ett harts, inne- hållande eterisk olja af ett med Tere- binten beslägtadt träd i Arabien: Bal- samodendron gileadense Kusra (Amyris gileadensis L.). + Meja, f. (Hvitmeja), Skåne, enligt Linné — Hvitsippa. Utdödt namn. Mejram, m., en allmänt odlad kryddväxt, tillhörande slägtet Koning: Origanum Majorana L. + Melblomster, n. = Majhvifva. Melilot, m. = Amur. Det förra namnet är nu vanligen brukligt; be- kant är t. ex. Melilotplåster. Mell, Mellre, f., ett med Molla närförvandt örtslägte, men har alla” blommor likformiga och tvåkönade: Chenopodium L. Mellens blad äro van- ligen mjöliga, och namnet härledes af mel, mjöl. (Afven Mjölkroten hör, enligt Linné, till detta slägte.) De be- kantare arterna äro: Bymell, med triangulära blad: Ch. urbicum L. Rödmell, med romboidiska, glän- " sande blad: Ch. rubrum L. Föres i systematiska verk till slägtet Smink- bär. Stinkmell, med äggrunda, helbräd- dade blad: Ch. Vulvaria L. Svinmell, med olikformiga, vågiga blad, hvitmjöliga blomklasar: Ch. vi- ride L., äfven Atriplex patula L. Melon, m., en odlad, välkänd art af Gurkslägtet: Cucumis Melo 1. . L Vv MENNISKOLIF—MJÖLGRÄS Ren är den varma bänk utaf meloner klädd, ; Som -rundas under glas vid Re låga bädd, « Der sommarn deras skal med blom- mans likhet målar Och gjuter svalkans saft i deras gula skålar. OXENSTJERNA 2: 54. Menniskolif, n., se Purpurvinda. + Menniskovän, m., ett gammalt, nu obrukligt namn på Snärjegräs, emedan denna växt hänger sig fast vid kläderna. Jfr Snarmåra. Mespel (mindre rigtigt Mispel), m- 1) Egentligen ett buskslägte bland Kärnfruktträden, med större, upptill skålformiga frukter: Mespilus germa- nica L. Denna är mera sällan odlad. 2) Vanligast, men oegentligt gifves namnet Mespel åt Amelanchier cana- densis Mzev. (Mespilus canadensis 1.), en buske, äfven tillhörande Kärnfrukt- träden, med små svarta, ätliga bär. 3) Afvenledes Oxbärsbusken (Cotone- aster vulgaris Lisor.) har i systemati- ska arbeten blifvit kallad Mespel, men då den numera ej räknas till Mespel- slägtet, bör sådant namn på denna bu- ske försvinna. + Midsommarsblomster, n. I anseende till den stora utsträckning och följaktligen de olika klimat Sverige eger, är det klart, att detta namn an- vändes olika i flera landskap. Sålunda hänföres det i Skåne till Hästfibla, i Småland till Nosserot, i Vermland till Knylbräcka, i Medelpad till Angs- näfva (i Jemtland kallad Jansmesse- blomster), i Vesterbotten till Allmänt Solöga. Vill man derföre upptaga nam- net i en Svensk ordbok, bör det endast "tydas med örter, som blomstra vid mid- - sommarstiden. + Millefolium, n., rent Latin, men brukas ofta i talspråket för Röllika. Minnesviol, f., Atterbom — Styf- morsviol. "79 Mire (Tysk. Miere), m., Visby — = Våt-arv. Mispel, se Mespel. Missne, n. (i Dalarne f.), äfven Mäss, en i kärr växande ört med tjock rotstock, hjertlika blad, tjock blom- kolf, omgifven af ett på inre sidan hvitt hölster, och med röda, tätt sit- tande bär: Calla palustris L. Af Miss- nets tjocka rot beredes i Norrland bröd i missväxtår. Mistel, m., en på träd växande, ständigt grönskande buske med ledade stjelkar och hvita, enfröiga bär: Viscum album -L. Misteln (Isl. mistilteinn) är välbekant i nordiska mytologien. — Af Mistelns bär kokas fogellim. + Mjella, Holtemjella, f£., Dalsl. = Angskovall: Mjeltbräken (föråldradt: Mjelt- gräs), n., en hos oss sällsynt Bräken- växt (förekommande på Gotland), med odelade, vid basen hjertlika blad med linieformiga fruktplättar på undre si- dan: Scolopendrium officinarum Sw. Mjödört, f., en på fuktiga stäl- len allmän, parbladig ört, tillhörande Brumväxterna, med stor blomruska i toppen, hvita, starkt honungsluktande blommor: Spirea Ulmaria L. Har tal- rika benämningar i mellersta och norra Sverige, men det i Göta rike (äfven Danmark och England) allmänt bruk- liga namnet Mjödört är det mest ka- rakteristiska. " Mjöldagg, f., en på lefvande väx- ter parasitisk, högst skadlig svamp, bildande mjöl- -lika fläckar med små gulbruna knappar: Erysiphe Heow. Fi. Den mycket omtalade Drufsjukan i » södra Europa (Oidium Tuckeri Berz.) är en outbildad form af Mjöldaggen. Mjöldryga, f. = Brandkorn. +Mjölgräs,n. =Svinmell. Obruk- ligt namn. 80 Mjölkblomster, Medelp.. Mjölk: ros, Upl., Trimjölksgräs, Ångerm., ett mycket obestämdt namn i folk- språket. Torde rigtigast hänföras till Kabbelök, enligt namnets användande i nämnda provinser, men tillägges tem- ligen allmänt Smörblomman, och i Dalsland Leontodon autumnalis L. Mjölke,m. (Mjölkgräs Dal. »Imjöl- ke Nerike, Illermjölke Hels., Rå- mjölksgräs Osterg., Aldermj ölk Fran- ckenius, att förtiga de rådbråkade ut- talen i Dalarne), ett ständigt vexlande namn på Kropp, synes vara det för- herskande i mellersta Syerige, liksom Almocke i norra och Allonmärke i södra, och dessa så skilda benämningar gå genom medelformen öfver i hvar- andra. Mjölkfibla, f., vanligen, men min- dre lämpligt Mjölktistel, m., ett ört- slägte af Fibleväxterna, med ymnig hvit mjölksatft, i kanten småtaggiga blad? Sonchus L. Allmän Mjölkfibla (S. oleraceus L.), ett besvärligt, ettårigt ogräs i träd- gårdar. Fet Mjölkfibla, Åker-mjölkfibla (S. arvensis L.), ett större, mångårigt, svårt åkerogräs. + Mjölkgubbar, m. pl., Dalsland = är LANER. S + Mjölkpungar, D SplsNUpLE— he KöElöfver. -r --Mjölkros, f., se Mjölkblomster. ” Mjölkrot, f., Rosl., en mångårig art af slägtet Mell: Chenopodium Bo-” nus Henricus L. — Af Wahlenberg fö- res namnet till Mossrot. Mjölkskifling, Mjölksopp, m., ett slägte bland Skifsvamparne, hvars arter brutna utsippra en mjölksaft: Lactarius Peres. Hit höra Brötling, Pepparling, Riska, som äro särskildt upptagna. + Mjölktistel, se Mjölkfibla. MJÖLKBLOMSTER-MOLLAVÄXTER Es Mjölkvial, m., Medelp. SR: kovall. ; Mjölk-ysta, f. = Gulmåra. + Mjölköka, f., öfversättning af Polygala (se Jungfrulin), ett namn som förekommer i böcker, men för öf- rigt ej brukas. Mjölkört, f., en gemensam benäm- ning på arterna af slägtet Törel, spe- cielt på Reforms-töreln (Euphorbia Helioscopia 1.). 1 sammansättningar bortfaller ört, t.ex. Räfmjölk (E. Peplus L.) och Vargmjölk (Kärrtörel, E. pa- lustris L.), af Bromelius kallad Djef- vulsmjölk. — Enligt Linné (Sk. resa 240) öfverföres namnet Mjölkört äfved till Höstfiblan. Mjöl-laf, utgår, se Laf. Mjölonris, n., en liten, nedliggan- de, ständigt grönskande buske af Ljung- familjen, med ofvan blomkronan sit- tande bär, hvarigenom denna buske skiljes från Lingonriset: Arctostaphy- los Uva ursi (L.). Frukten kallas Mjö- ' lon, Mjölbär. — Jfr Fjellbär. : Du landets fria bygd, plundrar tufvans skatt och stryker mjölonlöfven. DAHLGREN 1: 31. Mjölöka, f. = Brandkorn. Mobjälla, f.,Vesterg.=Linnésört. Molla, f., ett artrikt örtslägte, när- förvandt med Mell, men har två slags hlommor, jemte tvåkönade äfven olik- formade honblommor: Atriplex L. De mest bekanta arterna äro: Svinmolla, som är ett allmänt ogräs på odlad jord: A. patula L. Trädgårdsmolla, hvilken allmänt odlas och användes som spenat: ÅA. hortensis L. Mollaväxter, naturliga familjen Chenopodiacee Dumorr., Tvåhjertblads- växter med kronbladslösa, merendels femtaliga blommor och med hinnfrukt. Blommorna äro små, gröna. Hit höra Molla, Mell, Sodaört, Saltört, beer ? ört m. fl. BOM ssk ” < Molter, f. pl., i de vestra landska- "pen, Multer i Dalarne, = Hjortron. Monke, m., en ettårig växt, allmän i södra Sverige, med blå blommor i i ett ord hufvud på korta skaft: Jasione montana IL. Ursprungliga namnet är " Munkhatt, men nu är Monke allmänt antaget. Mor (skog) ingår i några växtnamn, såsom Morhattar, Morkulla, Mortåg. Morell, m., en afart af Körsbär. Morgonstjerna, se Stjernlök. + Morhattar, m. pl., Dal.=Skogs- näfva. Mo-ris, n., Ångerm. = Ljung. Morkulla, f., Dal. = Dufkulla. Morrot (äfven Morot), f£., en all- mänt odlad växt af Umbellaternas fa- milj, med fintaggiga frukter: Daucus CarotaL. Den odlade Morroten har en tapplik, köttig, ätlig rot; den vilda der- emot en smal, träaktig. Se Barkenrot. Mortåg, äfven Myrtåg, m., Norrl., en art af Ormrot, Lilla Ormroten (Franckenius). Se Ormrot. Mosisroser, f. pl., Rosl., en art af Blåklocka, Campanula glomerata L. Mossa, f., en talrik klass af Grodd- trådsväxterna (Musci L.), med tydligt utbildade vegetationsorganer och spor- kapslar, men utan spiralkärl. Den för- delas i Löf- och Lefvermossor. — »Ma?- sor kallas (inom växtriket) slafvarne, som tjena växterna, dem de täcka för vinter- kölden, skydda för solhettan, fria för rut- nelsen, men vika för alla andra». LINNÉ Delic. nat. 14. Ett hyende, prydt af den nyfödda sippan Och virkadt af mossornas sammet, der låg. LING 1: 16. Anm. Mossa har från äldsta tider varit en gemensam benämning på alla Grodd- trådsväxter, utom Bräkenväxterna och Svamparne. Numera afsöndras allmänt LTafvar och Alger, som olämpligt äfven kallats mossor. De talrika Lafarter, hvil- ka af Linné och äldre författare blifvit upptagna under Mossa som slägtnamn, upptagas här under Laf. De egentliga ) Fries, Svenska växtnamnen. MOLTER-—MOSSA 81 Mossorna äro så lika till utseendet och utan synnerlig användbarhet, att få hafva egna namn i tal- eller skriftspråket. Våra botanister ha väl gifvit Svenska namn åt de flesta slägten, men som dessa äro un- derkastade oupphörlig söndersplittring, och allmänheten visst icke kommer att urskilja dem, anser jag onödigt att upp- taga ifrågavarande namn. Endast några få, som förekomma i folkspråket och som bland de af Liljeblad och Wahlenberg gifna kunna lättare urskiljas, äro här nedan anförda. Björnmossa, arterna af slägtet Per lytrichum Dirr., Som i folkspråket har talrika benämningar. Särskildt upp- tagen. Bullmossa, Bullemossa (Liljeblad), slägtet Splachnum L., 1 synnerhet S. uret och rubrum L., de vackraste mossor i verlden. Wahlenberg be- nämner denna mossa Parasoll- och Solskärmsmossa. Droppmossa,Tortula ruralis Exzu., som växer på halmtak, hvilka efter regn länge droppa af den i mossan stannade fuktigheten. Hvitmossa, särskildt upptagen. Ljussläckaremossa (Wahlenberg), slägtet Encalypta Scxres., lätt skildt genom sin klocklika mössa. Raggmossa, slägtet Racomitrium Brin., arter af Grimmia HeEbw., eller mossor med hårspetsade blad. Rödmossa — Hvitmossa. 29 Snigelmossa, slägtet Jungerman- >. nia IL. OA ib fl Sotmossa, slägtet. Stjernmössa (Liljebläd), ' Mam I Svallmossa, Leucobryum glaucum HAMPE. Trälmossa, åtskilliga mossor, mest Hypna L. på magra ängar. Viskmossa = Björnmossa, äfven större arter af slägtet Dicranum How. Vispmossa, se särskildt. Väderleksmossa <(Wahlenberg), Punaria hygrometrica Heow. Väggmossa, de större arterna af Hypnum L., såsom proliferum, parie- 6 . HRH. "Slägtet 82 tinum L. Användes att stoppa i väg- gar. Mossatof, se Tof. Mossros, f., en odlad artaf Törnros. Mossrot, f., en art af Umbellat- slägtet Peucedanum L., med findelade blad och platta frukter, utmärkt för rotens brännande smak, hvaraf den fått namnet Finsk Ingefära. Jfr Ingefära. (I Nerike skall äfven Calla L. benäm- nas Mossrot.) Movippa, se Vippa. Mulbirsträd, n., ett i de varma länderna talrikt slägte, med hallonlika frukter, Mulbär. Deraf odlas hos oss två arter: Hvitt Mulbärsträd (Morus alba L.), med hvita bär. Dess blad lemna den yppersta föda för silkesmasken. Svart Mulbärsträd (JM. nigra L.), hvars brunsvarta bär äro synnerligen läckra. + Multegräs,n., Vesterg.=Mjöd- ört. Multer, se Molter. Munkfnat, n. (Munklöss), en art af slägtet Cynoglossum L., tillhö- rande de Skrufblomstriges familj, med - mjukhåriga blad och med frukter som genom hakformiga piggar fästa sig vid kläderna: C. officinale 1. Har en stin- kande lukt. — Jfr Hundtunga. Munkhatt, m., se Monke och Munkskalle. + Munkhufvud, n., Dalsland = Smörblomma. Namnet har samma hänsyftning som Skallnacke, brukligt i Osterg., och Priesterowni Engelskan. + Munk-kål, m., Söderm. = Bläc- ken. Munkmössa, f., en med Missne närförvandt växt, men med han- och honblommor åtskilda, fastän på sam- ma kolf (hos Missnet äro de blandade om hvarandra): Arum måculatum L. MOSSATOF-—MUSFIBLA Munkmössan har en skarp, brännande smak. Kallas äfven Dansk Ingefära. » — Hos Franckenius benämnes den Munkepes, hos Tillandz Munketyg. — Jfr under Munkskalle. Munkpeppar, m. = Bitterfet- knopp. Munkskalle, m., Munkhatt, Munkmössa, allmän benämning på en art af slägtet Stormhatt, med stora, blå, hjelmlika blommor: Aconitum Na- pellus L. eller snarare A. Cammarum I. Kallas äfven Blåmunk. Anm. Enligt: Linnés F1. Svec. skall namnet i Jemtland öfverföras på den himmelsvidt åtskilda Kamillblomman. Murgrön, Murgröna, f£., en stän- digt grönskande buskväxt, som för- medelst luftrötter klänger sig uppför klippor, murar o. s. v. Hedera Heliz 1. Murgrönan var helgad åt vinets gud, och dess rankor inbjuda än till hans hyllning. Och murgrönsrefvans helga krans sig knöt SVARA 6. 364 om silfvergråa håren. STAGNELIUS 1: 135. Der rankan sig lindar kring lagrarnas stam Och murgrön kring hjeltarnes stoder. BESKOW 1: 165. Murkla, f., en läcker vårsvamp med på öfre sidan nätådrig, oftast sockertoppslik mössa: Morchella escu- lenta Prrs. Stenmurkla, en nd Murklan be- slägtad ätlig vårsvamp, men med upphöjda, vridna åsar på mössans öfre sida: Gyromitra esculenta Fx. Mur-ruta, f., en art af slägtet Berg- spring, med tredeladt sammansatta blad, småbladen vigglika: Asplenium Ruta muraria 1. + Murört, f., ett mycket opassande, obrukbart namn på Gypsophila mura- lis L. Musfibla, f. (äfven Musöron), en afdelning af Hökfibleslägtet, vanligen utskjutande refviga rotskott, med ut- märkt små frukter: Pilosella Fr. - FR SSR IR IGENERN ell SAS RNE LINAS FRA rag” dike kl LR AMP LITAR NY ke RAG PR An SÖ > « £Y SÅ " MUSKOTTRÄD—MYRTEN Muskot-träd,n., ett ständigt grön- skande träd på Moluckerna: Myristica moschata TavsB. Frukten kallas Mu- skotnöt och det kärnen omgifvande skalet Muskotblomma. Musrumpa, f., se Mustippa. Musseron, m., en ätlig svamp af Skiflingarnes slägte: Agåäricus gambo- Sus Fr. Mustippa (äfven Musrumpa), f., en mycket liten växt af Ranunkelfamil- jen, med bar, enblommig stängel och långt utdraget fruktfäste: Myosurus minimus IL. + Mustörne, enligt Dalin Ruscus aculeatus 1. Förkastligt och obrukligt namn, efter Tyskans Mäusedorn. Musärt, f£., Vesterg. (Musapjask) = Sparflins. Musöron, n. pl., se Musfibla. Musört, f., ett till Boväxterna hö- rande slägte: Filago L., små gråludna växter med hela blad och gyttrade blomkorgar. Myggblomma, f., ett i kärr växan- de örtslägte af Nosseväxternas familj, med mycket små, gulgröna blommor: Malazis Sw., äfven Sturmia Rzrion. Mynta, f£., ett artrikt slägte af Suge- växternas familj, med nästan regel- bundna, fyrklufna blommor, och mer eller mindre behaglig aromatisk lukt: Mentha 1. Utom de vilda Myntorna hafva flera arter från äldsta tider varit odlade så väl för sin vällukt som för medicinskt bruk. Grön Mynta (M. viridis 1.), glatt, grön, med blommor i ax. Grå Mynta (M. silvestris 1L.), lik den föregående, men gråluden. Hästmynta (M. aquatica 1.), blom- morna i ett hufvud, bladen släta. En förändring häraf med blommor i krans uti bladvecken kallas Vild Hjertans- "fröjd. hf a 83 Krusmynta (M. crispa L.), blom- morna i ett hufvud, bladen inskurna och krusiga. Myskmynta (M. sativa L.), se Hjer- tansfröjd. Denna odlade art är den mest välluktande af alla, vida skild från Vild Hjertansfröjd, med hvilken den dock af botanister förvexlas. Trädgårdsmynta: (M. gentilis 1.), blommorna i småludna knippen uti bladvecken. Odlad och förvildad. Akermynta (MM. arvensis L.), blom- morna i kransar uti bladvecken. Har obehaglig lukt och kallas deraf ofta Horsamynta. Myr- ingår i flera sammansättnin- gar, utmärkande dels arter, dels för- ändringar, växande i kärr, t. ex. Myr- björk, Myrgran m. fl. | Myrag, m., ett slägte bland Half- gräsen, likt Ag, men mycket mindre: RhynchosporaVanr. Af Myragen finnas två arter, en med hvita småax (Rh. alba Vanr.), en med bruna (Rh. fusca Vanr.). Myrbjörk, se Björk. Myrbräcka, se Bräcka. +Myrbär,n., Ångerm. — Tranbär. + Myrdun, Myrkulla = Ängdun. Myrkong, m., se Kungsspira. Myrlaf, se Laf. Myrrha, f.,en välluktande kåda,som utflyter ur Balsamodendron Myrrha Line, hvilket träd finnes i Arabien och Abyssinien. Omtalas flerstädesi bibeln. + Myrstut, m., Jemtl. — Strätta. Myrten, m., en ständigt grönskan- de buske från södra Europa, hvilken hos oss allmänt odlas inom hus: Myrtus communis L. Akta kärlekens symbol. Den första (kransen) var af myrten. Dermed kröntes Den lycklige, hvars ömma tro belöntes Af den förnämsta skönhets ädla hand. LEOPOLD 2: 291. Unga flicka, i din vår: Bind dig myrtenkransen. FRANZÉEN 1: 140. 84 "+ Myrtåg, se Mortåg. + Myrtåger, f. pl., Verml. = Lin- nésört. Myska, f., gemensamt namn för flere välluktande växter, såsom Myske- gräs (Hierochloa odorata Wc.), Myske- madra (se Madra), Myskmynta (se Mynta), Skogsmysk = Linnea borea- lis L. Måbärsbuske, m., en art af släg- tet Ribs, med upprätta blomklasar och röda bär (Måbär) med fadd smak: Ri- bes alpinum L. Jfr Linnés Ol. resa 7. Månadsros, f., en odlad art af Törnros: Rosa damascena air. Månfiol, f., ett örtslägte af Kors- blomstriges familj, med blå blommor och stora glänsande skidor: Lunaria L. — Månört, Atterbom 1: 89. +Mångbladslaf, falskt och obruk- ligt namn ; utgår alldeles. Måra, f£., ett artrikt örtslägte, skildt från öfriga Måraväxter genom platta blomkronor utan pip: Galium L. Af hit hörande arter äro följande mera allmänt kända: Allmän Måra (G. boreale L.), upp- rätt, med fyra blad i krans, hvita blommor, håriga frukter. Hvitmåra (G. Mollugo 1.), upp- stigande stjelk, åtta blad i krans, hvita blommor, glatta frukter. Gulmåra (G. verum L.), lik den näst föregående, men stjelken upprätt, blommorna gula. Har talrika namn i folkspråket. Snarmåra (G. Aparine "I. ), med snärjande stjelk; hänger sig medelst krokiga taggar fast vid kläder och an- dra föremål. Kallas vanligen Snärje- gräs. MYRTÅG—MÖRTGRÄS Måraväxter, Tvåhjertbladsväxter med sambladig blomkrona ofvan om den af tvenne småfrukter sammanväx- ta frukten, med två märken: Rubia- CeWM Juss. Märke, n., ett i vatten växande ört- slägte af Umbellaternas familj, med enkelt parbladiga blad och femnerviga småfrukter: Sium L. Namnet tillhör ursprungligen Selleri, men är nu all- mänt öfverfördt till slägtet Sium. En art har de under vatten växande bladen dubbelt parbladiga: S. latifolium L. + Märrbjälla, f., Dalsland = Blå- klocka. Märrblomster, n., Dalsland = Hästfibla. Märrmynta, f£., Boh. RME. Märrpissegräs, n., Vesterg. — Drakblomma. Mäss, n., se Missne. Mästerrot, f., en mångårig ört af Umbellaternas familj, med dubbelt tre- delt-sammansatta blad och platta del- y” frukter: Imperatoria Ostruthium L. Möblomma, f., en med Valmo när- beslägtad ört, men med långa, horn- lika, tvårommiga skidor: Glaucium Tours. Vår inhemska art har gula blom- mor: G. luteum Scor. Mögel, n., åtskilliga veka, ull- ellet hårlika svampväxter, allmänna på för- ruttnande organiska ämnen, med frö- korn i spetsen, dels inom en blåsa (Mucor Mziom.), dels bara i ett hufvud (Aspergillus Mrom.) eller radade i pen- selform (Penicillium Lisr). + Mörklaf utgår alldeles. Mörtgräs, n., Gotl. = Hvitfet- knopp. Må UREA AS 4 Kl N f AR - NACKEL—NARFVÄXTER N. + Nackel, m., Nackblomster, n., ett af Liljeblad bildadt namn på Hök- fibla (Hieracium 1L.), men utan känd härledning och som: hvarken i skrift- språket eller det allmänna språket blif- vit antaget. Jfr Prestnacke. + Nafvelgräs, n. (rättare Nafvel- ört), föres af äldre författare ganska - passande till slägtet Spikblad; i Da- lins ordbok föres det till utländska slägtet Cotyledon 1., men då detta är i Sverige okändt, synes det mig öfver- flödigt att för det samma antaga ett Svenskt namn. Nafvellaf, se Laf. + Nafverlönn, f. (i Skåne Naver, efter Danskan), en buske, hörande till slägtet Lönn, med treflikiga blad, upp- rätta blomknippen: Acer campestre L. + Nagelgräs, n. = Hönsarv. Nagelsvamp, m., en mycket liten, ätlig svamp, som framkommer strax vY efter snösmältningen om våren: Aga- ricus esculentus WurF. Nagelört, f., ett artrikt slägte af Korsblomstriges familj, med små oan- senliga blommor, korta skidor: Dra- ba 1. Den allmännaste arten deraf, D. verna L., skiljes nu vanligen som eget slägte och benämnes Rågblomma (Smål. ja Nagglaf utgår alldeles. Najas, £., ett under vattnet växande örtslägte, hvilket kanske rättast bibe- håller Latinska namnet, såsom stam- förvandt med Nate; eljest kan det ock benämnas Nateserf. ST Najkon, se Nejkon.- + Nakling, m.—= Tidlösa. Af dess i trädgårdsspråket vanliga metaforiska benämning Nakna Jungfrun har Lilje- blad Hildat Nakling, som är ett föga lämpligt namn. Narciss, m. och f., örtslägtet Nar- cissus L., skildt från öfriga Narciss- växter genom en odelad krona inom kalkbladen. Hit höra Gul Narciss (se Påsklilja), Hvit Narciss (se Pingst- lilja) samt Jonqvill och Tazett, hvilka alla äro särskildt upptagna. Narcissen, sörjande, som med sin blek- het klagar Mot kärleken, hvars hämnd förhärjade : dess dagar. OXENSTJERNA 2: 28. Långs utför rabatten narcisserna buga Och röra på nackarne liksom i takt. DAHLGREN 1: 420. Narcissväxter, prydliga lökväx- ter med ett hjertblad och sex ståndare; likna Liljeväxterna, men hafva frukt- ämnet under blomman: Narcissewe Juss. Nardus, f., en från äldsta tider för sin vällukt prisad växt i Ostindien, be- . slägtad med Vänderoten: Nardosta- chys Jatamansi Dzc. Den af rotstocken pressade saften användes till smörjelse. »Kom en qvinna, som hade ett glas med oförfalskadt och kosteligit nardus smör- jelse». Marc. 14: 3. i Narf, m., ett namn närbeslägtadt med Arv och med nästan samma be- tydelse, men i allmänhet tillagdt en- dast Narfväxterna. Liksom Arv kan det blott med bifogadt epitet användas såsom bestämdt växtnamn. Flexioner deraf äro Nägde, Nörel. Narfgräs, n., ett mycket mjukt och vekt grässlägte, växande på våta ställen, med 1—2blommiga småax: Ca- tabrosa P. Bravv. Narfväxter, familjen Alsinacee Fr., Tvåhjertbladsväxter med ledade. stjelkar, motsatta blad, fembladigt blomfoder och blomkrona, enrummigt fröhus med centralt fröfäste. Hit höra Hönsarv, Spergel, Stjernblomma m. fi. Undantagsvis äro blommorna fyr- delade. 86 Nata, f£., är i mellersta Sverige den allmänt brukliga benämningen på Stel- laria media (1.), i Göta rike Våt- eller Vassarv. Nate, m., ett artrikt örtslägte, hvars samtliga arter äro vattenväxter med smala blomkolfvar, fyra kalkblad och småfrukter: Potamogeton L. Bland ar- terna förtjena följande, af allmänheten urskilda, att anföras: Abborrnate, med de öfre bladen flytande, hinnaktiga, rodnande: P. rufescens Scxrav. Namnet tillägges i folkspråket äfven Gäddnaten. Borstnate, med borstlika, ehuru platta blad, alltid nedsänkta i vatten: P. pectinatus L. Grodnate, särskildt upptagen. Grofnate benämner Wahlenberg P. lucens L., med nästan oskaftade, lan- cettlika, glänsande blad, alla nedsänk- ta i vatten. Gräsnate, med grenig stjelk, de nedre bladen under vattnet gräslika, de öfre flytande bladen hinnaktiga: P. gramineus L. Gäddnate, med flytande, skaftade, lädgrartade blad: P. natans 1. " Alnate, med alla bladen nedsänkta i vatten, hjertlika, stjelkomfattande: P. perfoliatus L. Anm. Såsom synnerligen eget må an- märkas, att detta örtslägte af Dalin all- deles förbigås och förvexlas med Nata. Nateserf, m., se Najas. Natt och dag = Lundkovall. Nattfackla, f., Dictamnus albus L., en hos oss såsom prydnadsväxt od- lad ört med hvita eller röda blommor. Den är mycket rik på en eterisk olja, som vid hög temperatur afdunstar i så stor mängd från blomdelarne, att, om hon antändes med ett ljus, hon då bildar en starkt uppflammande låga; deraf det Svenska namnet. Nattfiol, f., örtslägtet Hesperis L., tillhörande Korsblomstriges familj, NATA—NECKROS hvars äkta art (H. tristis L.), med smuts- gula, brunådriga blommor, odlas för den vällukt dessa sprida nattetid. Det samma eger äfven rum, ehuru i mindre grad, med Allmänna Nattfiolen (HA. matronalis L.), som har röda blommor. Med lockar gula såsom solens, Och kinder såsom nattfiolens. TEGNÉR 2: 16. När på bergen och kring dalen Aftonrodnan lågar opp, | Sjunger ljufligt näktergalen, Öppnas nattfiolens knopp. NICANDER 1: 431. I tårar liljan stod, och nattfiolen Sitt milda doft kring Floras bäddar göt. STAGNELIUS 1: 423. Anm. Till de ofvannämnda båda väx- terna hör obestridligen namnet Nattfiol; men som flere växter om aftnarne ut- veckla en starkare lukt, har samma namn blifvit öfverfördt äfven till dessa, synner- ligast till Nosseroten och Svensk Capri- folium. Nattskatta, f. (Tillandz), Natt- skategräs, n. (Retzius), är tydligen det Tyska Nachtschatten, Danska Nat- skygge, och i skriftspråket en benäm- ning på Solanum nigrum L., men som knappast ingått i folkspråket. Enligt Rietz har dock namnet Nattskategräs otvungen härledning af nattskata, en provinsbenämning på Läderlappen. Neckarot, f. Linnés Vestg. resa 98—100. Neckblad, Neckblomster, n., en allmän vattenväxt med stora, hjert- lika, läderartade, flytande blad och gula blommor: Nuphar luteum Su. (Se RIETZ Ordb. 467, der flera olika benämningar på denna växt anföras.) Kring kölen neckens blomster glimma, Och breda blad i mattor simma, Dem ingen bölja fuktat har. GYLLENBORG 1: 190. Neckros, f., lik näst föregående, men med mycket större, hvita blom- mor: Nymphea alba L. Den hvita neckros reste opp Mot soln sin blanka silfverkopp. ARNELL 37. Fyrisån, af neckens rosor krönt. STAGNELIUS 1: 305. Sprängört. Se NEGLANTYR—NUNNEÖRT Neglantyr = Lukttörne. Jfr En- geltorn. Neglika, Nejlika, se Näglika. (Ordet anses härleda sig från nagel, spik, stift; jfr T. Nägelein, hvarmed närmast afses Kryddnäglikan, i anse- ende till blomknopparnes likhet med små nubbar.) Nejkon (Najkon), n., Gotland = Backsmultron. Namnet kommer af det Ryska nika, bär, hvilket ord för- irrat sig till Gotland. Nicht, m., en från Tyskan lånad benämning på Lumrik. Se Mattlum- mer. Nicktistel, se Tistel. + Nippramsgräs — Silfverört. Njupon, se Nypon. : + Njurlaf utgår. Nocka, f., ett särdeles gammalt, dyrbart namn, af det nu nästan förlora- de nocka, ludd. (Se Ihres Gloss.) Till- lägges mycket ulliga växter, men tem- ligen obestämdt.. Jag har hört det hän- föras äfven till Musörten; lämpligast " synes det mig dock tillkomma våra Svenska Cinerarier eller ock Tephro- seris Reicn., ett med Boörten förvandt slägte, men med enkel hålk. + Nolanaber, m., Skåne, enligt Linnés Fl. Svec. n. 704 (enligt Sk. resa s. 147: Nolanabber, i registret till bo- ken: Nolanäbbar) — Hökfibla. Nam- net synes vara utgånget och är sanno- likt förvridet. iz Nopal, m., en art af Cactus, Opun- tia coccinellifera Dzc. Noppa, f., örtslägtet Gnaphalium t.; hittills förenadt med Kattfotsörten och från den skildt endast genom två- «> könade blomhufvud. Namnet tillägges i folkspråket båda, äfvensom Harklöf- vern. Nosgräs, se Näsgräs. ; 87 Nosserot, f., ett örtslägte af Nosse- växterna; de Svenska arterna hafva två breda rotblad, hvita blommor i klase och med lång sporre: Platanthera Bion. Rotknölarne hafva afrodisiska egen- skaper. Nosserotens blommor sprida om aftnarne en behaglig lukt, hvaraf de oegentligt blifvit benämnda Nattfioler. Anm. Namnets etymologi är märk- värdig. Tvenne tydningar förekomma, begge ganska karakteristiska för växten. Enligt den ena härleder det sig från noss, ett landskapsord, som är liktydigt med slem, hvilket väl passar till rotknölarnes slemrikhet. Enligt den andra kommer det af växtens Tyska benämning Genoss- wiirz, der ordet genoss, conjugium (ge har bortfallit i Svenskan), betecknar de båda förenade rotknölarne. — I Svenska folk- språket skola ock testiculi kallas nossar. Nosseväxter, Tvåhjertbladsväxter med mycket egendomligt bildade blom- mor, treskaligt, enrummigt fröhus, från alla öfriga skilda genom ståndarnes förening med pistillen till en pelare: Orchidee L. Notblomster, n., en i de Svenska insjöarne vanlig växt med jemnbreda, inuti pipiga, tvårummiga rotblad och på stängeln klaslikt hängande hvita blommor: Lobelia Dortmanna L. De utländska, som prydnadsväxter odlade arterna af slägtet bibehålla namnet Lobelia. Nubblaf, se Laf. Nubbsvamp, m., en liten, hård trädsvamp med gullgul disk; märk- värdig för sitt inom tallens ved kry- pande svamplager, hvarigenom träet snart förruttnar: Ditiola radicata Fr. Nunneört, f., ett i lundar växande, tidigt blommande örtslägte, med rund stamknöl, mångdelade blad och i en klase sittande (hös våra inhemska arter röda) blommor: Corydalis Ves:. De allmännare arterna äro: é Finger-nunneörten, med tät stam- knöl och fingerdelade skärmblad: C. bulbosa Pers. Förekommer mest i gamla trädgårdar. 88 Håla Nunneörten,med ihålig stam- knöl och hela blomskärmar: C. ca- va (L.). Lilla Nunneörten, med tät stam- knöl och hela blomskärmar: C.-faba- cea Pers. En af de tidigaste vårväxter i lundar. Sibiriska Nunneörten, med hela skärmar och gulhvita blommor: C. no- bilis Pers. Odlas som prydnadsväxt. + Nyckelblomma, f., ett af Gul- hvifvans många namn; oftare säges dock Jungfru Marie nycklar, Him- melsnycklar. Nyckelblomster, n., ett artrikt slägte af Nosseväxternas familj, med tvenne rotknölar, klasvis sittande (mest röda) blommor med långa sporrar: Or- chis 1. Flera arter urskiljas af allmo- gen under namn af Johannis, Jungfru Marie, Petri nycklar; några hafva tillika sjelfständiga namn. Arter med handlikt klufna rotknölar kallas Her- rans hand (se derst.). Den allmänna- ste bland dessa är: Fläckiga Nyckelblomstret, med tät stjelk och fläckiga blad: 0. macu- lata L. (Svedda Nyckelblomstret, 0. ustu- lata 1., se Krutbrännare.) + Nyckelgräs, n., ett af Ängsko- vallens många namn, antecknadti Me- delpad. Nyponbuske, m., Dalsland Nype- torn, n., de vilda, enkla arterna af släg- tet Rosa L., taggiga buskar med sköna blommor. Frukten kallas Nypon, Hy- pen m. fl., rättast Njupon af det äldre Hjupon. Jfr Törne och Törnros. Ny- ponbuskens frukter insamlas för kökets behof och skiljas dervid efter mognads- tiden i Smörnypon (RB. cinnamomea L.), de minsta, tidigast mognande, smör- mjuka frukterna. Sommarnypon I(R. mollissima Wiiip.), tidigt mognande, köttiga, NYCKELBLOMMA-—NÄFVA tagghåriga frukter. Till dessa sluta :/ sig de stora, oftast odlade Holländ- ska Nyponen. Vinternypon (R. canina L.), sent . mognande, hårda, glatta frukter. Nysblad, n., Österg. = Hästfibla, Nysrot, f., örtslägtet Veratrum L., Etthjertbladsväxter med stora, breda, fållade rotblad, rik blomvippa, sex qvarsittande kalkblad och tre enskaliga Nysroten benämnes ofta småfrukter. Prustrot, emedan den eger lika egen- skaper. Hvit Nysrot (V. album-L.), med hvitgröna- blommor. Växer i Fin- marken. Svart Nysrot (V. nigrum L.), BO svartbruna blommor. Odlas. +- Nyttegräs, ett onyttigt och obrukligt namn, fördt till Kattmynta. + Nåldyna, f. = Taskört, äfven ' Björkticka: : Nålkörfvel, m., en med Körfvel närbeslägtad Umbellat, med långa, syl- lika, kamlikt stälda frukter: Scandizx Pecten L. + Nålsvamp, ett i intet afseende utmärkt, litet svampslägte, som kan alldeles förbigås. + Näfta, f., ett af det Latinska Ne- peta olyckligt bildadt namn, som hvar- ken har vunnit eller kommer att vinna. burskap i språket. - Näfva, f., nyare Näbb (i äldre språ- ket heter näbb 'näf), ett artrikt örtsläg- te bland Tvåhjertbladsväxterna, lätt skildt genom en näbblik fruktpelare, på hvilken fem småfrukter äro fästa: Geranium L. Slägtets arter äro dels mångåriga, dels ettåriga; flera af dem hafva egna namn i folkspråket, såsom: Blodnäfva (G. sanguineum 1.), med enblommiga blomskaft, högröda blommor. Skogsnäfva (G. silvaticum mångårig, med knölig rot, gredelina blommor. l DIA Vv i » Stinknäfva (G. Robertianum 1..), ”Stiärig. utmärkt från flera andra, lika- ledes ettåriga arter genom sin stin- kande lukt. Ängsnäfva (G. pratense L.), lik Skogsnäfvan, men har mera inskurna blad och sköna högblå blommor. Anm. Genom ett olyckligt stafningsfel ” bar man kommit att föra namnet Näfva till slägtet Slideknä. Detta kallas van- ligen i södra Sverige Röknäa; i stället för Rö(d)-knäa har man läst Rök-näva och derigenom fått benämningen Näfva till slägtnamn för Polygonum. L., hvarpå den icke har aflägsnaste tillämpning, hvilket sedermera föranledt flera olyckliga sam- mansättningar. Näfverlaf, Näfvermossa, se Laf. + Nägde, Ångerm. = Spergel. Näglika, f., ett artrikt örtslägte, typ för Näglikeväxterna, skildt från öfriga slägten genom fyra eller två fjäll, som nedtill omgifva det cylindri- ska fodret: Dianthus 1. Näglikor täckt bland röda pioner Siraå hvar vinkel och lukta så skönt. BELLMAN 3: 123. Borstnäglika (D. barbatus L.), med lancettlika blad, blommornåi en jemn qvast. Praktnäglika (D. superbus TJuned röda blommor i gles vippa, kronbla- den delade i hårfina flikar. Sandnäglika (D.arenarius L.), med kronbladen som hos den föregående, | blommorna hvita, stjelken enblom- mig. Sandnäglikan uppfyller vid mid- Hotade. luften med en doftande aromatisk vällukt. Jfr Linnés Sk. resa 74. — Liknar mycket den utländska, stundom odlade Fjädernäglikan (D.: plumarius L.), men denna har isgrått, grenigt örtstånd. . Saronsnäglika (D. Armeria L.), se Saronsblomster. Trädgårdsnäglika (D. Caryophyl- lus L.) har grenig stjelk, ensamt sit- tande blommor, i kanten tandade kronblad. 4 NÄFVERLAF-—NÖREL ; 89 Ängsnäglika (D. deltoides L.), lik den föregående, men flere gånger min- dre och har blott två smala skärmblad under fodret. Näglikekummer, se Kummer. Näglikeväxter, familjen Silena- cee Lisor., Tvåhjertbladsväxter med ledade stjelkar, motsatta, enkla blad, sambladigt blomfoder, sköna fembla- diga blommor och centralt fröfäste. + Näsgräs, Nosgräs, Dalarne = 1) Röllika, 2) Nysrot. Nässla, f£., ett allmänt bekant slägte, tillhörande Tyåhjertblads- och kronlösa växterna, hvilket genom sina stickande hår gör sig lätt kändt: Urtica 1. Kallas äfven Nätla (fornsv. netla), Näta, Nät. Jag är en nässla; den mig rör Får känna hvad min qvickhet gör. Men slutlig man mig agar Och kål på mig tillagar. V.DALIN 5: 356. Brännässla (DU. dioica 1.), mång- årig, med hjertlika blad. Etternässla (U. urens L.), ettårig, med ovala blad. ; Hampnässla (DU. cannabina L.), mångårig, med fikiga blad; liknar Hampa och lemnar, såsom denna växt, äfven tågor. : Anm. Den sistnämnda är vida skild från allmogespråkets Hampnässla, en art af slägtet Dån. I detta språk kallas flere Sugeväxter, nässla, t. ex. Blindnässla, Bonässla, Asknässla, hvilka icke ega den ringaste förvandtskap med Nässleslägtet. Nässleklocka, se Blåklocka. + Nässlesilke, n.— Allmän Snar- refva. Nästrot, f., ett örtblad saknande slägte af Nosseväxternas familj, med i en knippa samlade rotgrenar, liknande ett skatbo: Neottia Nidus arvis,(L.). Nörel, Nörla, f., mycket små Narfväxter med syl-lika blad, treskalig frukt: Alsine We. Namnet, tillagdt äf- ven Lepigonum Fx. (se Fjällnarf), till- hör egentligen Norskan. 90 OBÄR—ORANGE Oo. + Obär, Dal., se Öbär. Odonbuske, m., en art af slägtet Vaccinium 1., med årligen affallande löf och mörkblå bär, liknande Blåbär, men smaken äcklig: V. uliginosum L. Bären kallas Odon, hos äldre författare Odensbär. I stor mängd förtärda, för- orsaka de yrsel och hufvudvärk; deraf deras namn (Isl. öör, galen, rasande). Odört, f£., en narkotisk ört, tillhö- rande Umbellaterna, känd af sina klot- runda frukter med ojemna åsar, sina mycket sammansatta blad och sin fräna lukt: Conium maculatum L. Namnet är ursprungligen och hos Harpestreng samt alla andra äldre författare tillagdt Sprängörten (Cicuta L.), men numera allmänt antaget för Conium. + Ofris, f£., det Latinska Ophrys L., hvilket slägte nu är upplöst i flera, så att man icke kan föra namnet till något- dera, ehuru Flugblomman dermed tro- ligen menas. + Oleander, m. = Nerium Olean- der 1. Jag har alltid hört denna, en- dast inom hus odlade buske kallas Nerium. Intetdera namnet bör likväl upptagas i en Svensk ordbok, om ej i ett bihang. Oleaster, m., se Oliv. Olgon, Olvon, n., se Olvonbuske. Oliv, Olivbuske, m., en i södra Europa och Orienten växande, ständigt grönskande buske (Olea europea L.), af hvars bär pressas olja (matolja och bomolja). Den vilda busken kallas Ole- aster. På en ringa lofvande mark, oländiga kullar, Klappergrus, med törne beväxt, och magrare lera Trifvas Minervas skog och olivens lif- liga stammar. Tecken dertill oleastrerna ge, som ym- nigt i trakten Skjuta sin växt och beströ med de vilda frukterna jorden. ADLERBETH 77. ... Vårda den feta oliven, helgad åt freden. Dens. 84. Olivlaf, se Laf. + Olivlöf,n., Vesterg.=Murgrön. + Oljoblad, n., blad af Oliven. TEGNÉR 3: 72. Oljoträd, n., benämnes Oliven i bibeln. »Han varder afhemtad... såsom ett oljoträ bortfäller sitt blomster». Job 15: 33. — »Än i dag grönskar Cedern på Libanon och Oljoträdet i örtagården vid' Gethsemane». FRIES Bot. utfl. 1: 94. Två oljeträd planterade man såg Vid grottans öppning. STAGNELIUS 1: 464. Oljpalm, f., ett slägte bland palm- arterna i Guinea, af hvars frukter Palm- oljan erhålles: Eleis guineensis L. + Oljrättika, anförd i Dalins ord- bok. Hvilken växt dermed förstås, vet jag icke. - + Olmegräs, se Ölmegräs. Olsmessaskopor (0ls-skopor)' och Olsmess-umbell,. olämpliga. namn i Dalarne, det förra på Skogs- näfvan, det senare på Röllikan, hvilka intet afseende förtjena. Olvonbuske, m., en prydlig buske af Fläderväxternas familj, med flikiga blad, stora hvita blomkransar, i hvilka kantblommorna äro mycket större och ofruktsamma: Viburnum Opulus L. Frukten kallas Olvon (Olgon), egent- ligen Ulfbär. — Jfr Elnaträd. + Oragräs, vanligen Orragräs, sällan Örengräs, n., Smål. med fl. st. = Ängskovall. Orange, m., en vanlig benämning på Pomeransträd, men tillägges äfven andra växter af Citronslägtet. Häraf namnet orangeri på drifhus, emedan - eva 4 sådana först anlades för Orangeträdens odling. Der skönt orangen ibland lagern spirar Med silfverblommor och med frukt af guld: BESKOW 1: 157. + Oransört, f., Skåne = Allmän Stålört. + Orkorn (af or, mal), n., Vesterg. = Kikbär. Orleanaträd, n., ett resligt träd i de varmare delarne af Amerika, med hjertlika blad och stora, sköna, rosen- röda blommor: Biza Orellana L. Dess frön omgifvas af ett ämne, som lemnar färgstoftet Orleana. Ormax, n., ett litet grässlägte med fjällikt öfver hvarandra liggande blom- mor i enkelt ax, liknande en ormstjert: Lepturus R. Bz. Ormbunke, m., ett slägte bland Bräkenväxterna, med i tufvor eller bunkar växande blad med runda spor- plättar på undre sidan: Aspidium Sw. Tvärt emot både härledning och alla äldre författare har man hänfört nam- net till hela Bräkenfamiljen. Ormbär, n., en mångårig växt med fyra i krans omkring stjelken sittande blad, fyrtaliga blomdelar och svarta bär: Paris quadrifolia L. Anm. I folkspråket öfverföres namnet till flera vilda, icke ätliga bär, t. ex. Troll- drufvans samt arternas af slägtet Solanum L., och på Gotland skall Vägtorn benäm- nas Ormbärsträd.. + Ormgräs, n., Dalsl.=Blodnäfva. — Ordspråk: »ormen gömmer sig i ormgräs» (latet anguis in herba. Virg.). + Ormkagge, m., Verml. = Orm- bunke. ; + Ormnäfva = Ormrot. En allde- les falsk sammansättning af det miss- förstådda Näfva. + Ormris,n., Hels. — Örnbräken. — Om de med orm ferfaldigt samman- satta provinsnamnen på Ornbräken, se RiETZ Ordb. 489. ORANSÖRT—OXEL Je Ormrot, f., en afdelning af slägtet Slideknä med mångåriga, vridna rot- stockar (Bistorta Tours.) och ett ax i toppen: Polygonum L. Arterna äro: Liten Ormrot (P. viviparum L.), med hvitt, lökbärande ax. Akta Ormrot (P. Bistorta 1..), med rödt ax utan smålökar. + Ormskalle, m., Gotl. = Gucku- sko. + Ormskallrebräken, n., Wah- lenberg — Läketunga. + Ormstingsgräs, n., Orm- stingsrot, f., Finl. = Tulkört. . + Ormtunga, f. = Läketunga. + Or-mylja, f£., enligt Wahlenberg = Brudbröd. + Ormöga,n. = Rifva. Ett af bo- tanister bildädt, men för en växt olämp- ligt namn, och eljest obrukligt. + Ormört, f., Dal. = Ormrot. + Orne, m., Vesterg. (Gäsene hä- rad) = Ask. Namnet torde komma af Lat. ornus. ' Orselj, m., ett blått färgstoft, som erhålles af lafslägtet Roccella, företrä- desvis från Canarieöarna. Jfr Orseljlaf. + Osteblomma, f£., norra Boh. = Röllika. Namnet har blifvit härledt från os, lukt; men kommer sannolika- re, enligt Rietz, af ysta. Otterbär, se Utterbär. Oxbärsbuske (egentligen Ozel- bärsbuske), m., en liten, inhemsk bu- ske, hörande till Kärnfruktträden, med - äggrunda, helbräddade blad, på undre sidan hvitludna: Cotoneaster vulgaris LIison. Bären likna Oxelbär, hvaraf namnet. LÄ Oxel, f., utgör jemte Rönnen släg- tet Sorbus L., tillhörande Kärnfrukt- träden, men lätt skildt genom sina mångblommiga blomqvastar och sina bär med hinnaktiga kärnhus. ' es 92 Finsk Ozxel (S. fennica Karm) har de nedre bladflikarne fria och bären syrliga, såsom Rönnen. Kallas äfven Suroxel (Rosl.), Ozxelrönn. Norsk Ozel (S. Aria CRANTZ), med enkelt sågade, på undre sidan hvit- ludna blad. Svensk Ozxel (S. scandica Fz.), med flikiga och sågade blad. + Oxgräs, n. = Oxlägg, Oxlägga, f. (förskämdt uttal är Yzxlägg) = Gulhvifva. Nam- net förekommer äfven hos våra äldre författare och i Engelskan. Oxläggan, sippans bror, som, knappt ur drifvan frälsad, OXGRÄS—PAPYRUS VE af det trägna bi som vårens först- ling helsad. : OXENSTJERNA 2: 122. Oxtunga, Oxtungört, se Tung- ört.. Oxtungsvamp, m ekstubbar växande, rödbrun svamp med gula pipor på undre sidan: Fistulina hepatica Fz. Svampen har genomsku- ren mycken likhet med en oxtunga och räknas till de läckrare svamparne. + Oxöga, n., en af äldre författare antagen benämning på Krageblom- morna och ännu bruklig i Skåne. + Oxöron, n. pl. = Backvippa. EE + Paddbär, n., hänföres vanligast till Trolldrufvan, men tillägges äfven andra växter, som benämnas Ormbär, Trollbär, Villbär. + Paddfot, m. = Rifva. +Pallgräs,n., Marstrand=Bitter- fetknopp. Palm, f£., Palmträd, n., en ge- mensam benämning på träd tillhöran- de familjen Palme Avser. Palmerna, som af Linné kallas växtrikets furstar, uppnå en utomordentlig höjd; de haf- va enkla stammar med en yfvig blad- tofs i spetsen. — De vigtigare slägtena äro särskildt upptagna. Jfr Dadel- palm. Ön var glad och skön, Rik på palmer, som dem bödo Ymnigt både bröd och must. FRANZÉN 1: 305. I lustgården skimrar en källa, Af viftande palmer bekransad. STAGNELIUS 2: 433. Palmer, f. pl., kallas blomhängena af Sälg, som blommar omkring palm- söndagstiden, med hvilka fordom hos oss kyrkorna sirades, såsom i de varma länderna med verkliga palmer. (Från Skandinavien har namnet och bruket öfvergått till Northumberland i Eng- land.) +Palmmossa, f., obestämdt, obruk- "ligt namn. Utgår alldeles. Palsternacka, f., en allmänt dä lad köksväxt af Umbellaternas familj, med lång, hvit, köttig rot: Pastina- ca sativa 1. — Den Vilda Palster- nackan har tunn, träaktig rot. Jfr Bolmört. + Paltpotates, en flyktig, tillfällig benämning, som ej förtjenar att upp- tagas i en ordbok öfver Svenska språ- ket. + Pantoffler, m. pl., förvridning af det Tyska Kartoffel = Potates. Papyrus, m., ett till Cypet gräsen (ingalunda Säfslägtet) hörande Half- gräs, hvars blad fordom användes i stället för papper: Cyperus Papyrus m., en saftig, på en Skånsk .z.rn( ROSLING-—RÅGBLOMMA ryktade Berberisrosten (CE. Berberi-- dis Pzers.). Rotabagge,m., eni Vestergötland at Kälroten gifven benämning, som vunnit Europeisk ryktbarhet och blif- vit upptagen i de flesta språk. Rotpersilja, se Persilja. Rotting, m., stammen af den rör- lika Rottingpalmen, som uppnår flere hundra fots höjd: Calamus Rotang 1. + Roxne, Rone, n., arter af slägtet Fräken: Kärrfräken, Skaf-fräken. + Rump-ull, f£., Linné = Snip. Runarot, se Safjabräken. Runn, se Rönn. Ruta, f., se Murruta, Vinruta, Angsruta. Ryltåg, se Tåg. Rylört, f., en ständigt grönskande” buske, lik Lingonris, men med vigg- lika, sågade blad och rödletta blom- mor, liknande Vintergrönans: Chima-- phila umbellata Nurr. Benämnes äfven Statt upp och gack, emedan den anses bota för lamhet. ; Anm. På hvad grund Liljeblad hänfört Rylörten till Lathrea L., är svårt att inse. T Bym, Liljeblads namn på slägtet Erysimum 1L., är en rent förkastlig för- vridning. Detta slägte har ett godt Svenskt namn: Gyllen. + Rymossa, moss-slägtet Bryum LL. + Rynkblad, n. = Daggskål. + Ryssar, Ryssgubbar, m. pl. = Bunias. Råg, m., ett allmänt bekant sädes- slag: Secale cereale L. Rågen dammar, Gulddoft kring sig strör. DAHLGREN 1: 187. Rågblomma, f., en liten ört af Nagelörtslägtet, med små hvita blom- - mor på bar stängel: Draba verna 1: Blommar mycket tidigt om våren. När rågblomman står i flor, ; - Är tid att vårrågen gror. Smål. ordspr. INNE Eva TY LS RÅGGRÄS-—RÖLLIKA + Råggräs — Ängkafle. + Råglosta, se Losta. +Råmjölksgräs,Österg.=Kropp. Rädisa, f., en afart af Rättikan, med rund rot: Raphanus sativus L. + Räfblad, n., Österg. = Bläcken. +Räfblomster,n., Boh.—Stallört. Räfkaka, f., frö af ett Ostindiskt träd, Strychnos Nux vomica L., som användes dels i medicin, dels till för- giftning af luder för rofdjur. + Räfklor, f. pl., en allmän be- nämning på Getväpling, men alla dy- "lika namn äro så formelt origtiga, att de måste förkastas. + Räfmjölk,f.=Törel. Jfr Mjölk- ört. + Räfpiss, m. — Stinknäfva. + Räfrumpa,f., Räfsvans,m., ett i alla afseenden förkastligt och tillika Qbestämdt namn, tillagdt Ängkafle,, Åkerfräken, Ledgräs, Kropp, Blåeld, arter af Kungsljus m. 4. Räfstarr, se Starr. + Räftunga, f., Vesterb. = Gullris. Rittika, f., ett örtslägte bland Kål- växterna, med knutiga, afbristande men ej uppspringande skidor: Raphanus L. Trädgårdsrättika, med gredelina blommor, köttig rot: R. sativus L. Aker-rättika, med blekgula, ådri- ga blommor; tunn rot, som dock eger rättikesmak: R. Raphanistrum L. Rödarv, m., en liten, vacker ört, tillhörande Hvifveväxterna, med enkla motsatta blad och röda (stundom blå) blommor: Anagallis arvensis L. Rödbeta, se Beta. Rödbinka, Rödbo, se Binka. Rödbok, se Bok. + Rödhbär, n., Gotl. = Smultron. Rödfikor (Dal.), Rödkolla (Ve- sterg.), Rödtuppa (Skåne), Rödtu- sta (Boh.), Rödväpling — Röd- klöfver. 103 Rödfloka, f., ett örtslägte bland Umbellaterna, med findelade blad, i början rödletta, sedan hvita blommor och sträfhåriga frukter: Torilis Anthri- SCUS GMEL. Rödglim, se Glim. Rödklett, se Klett. Rödklint, se Klint. Rödklöfver, se Klöfver. Rödknäa, f., en i södra Sverige vanlig benämning på Milda Pilörten (Polygonum Persicaria 1L.), för dess uppsvälda röda leder. — Huru man genom missförstånd af namnets staf- ning kommit att kalla hela slägtet Poly- gonum för Näfva, se under detta namn. Rödkolla, se Rödfikor. Rödkulla, f., ett örtslägte bland Skeplingsväxterna, med lancettlika, naggade blad, rödbruna blommor, vid basen tandade ståndare : Odontites Pers. Rödlonke, m., en liten på våta ställen växande ört, lik Lonke, med tydligt blomfoder, men oftast saknande blomkrona, sex ståndare: Peplis Por- tula L. Rödlök, se Lök. Rödmell, se Mell. Rödmossa, se Hvitmossa. Rödplister, se Plister. Rödpyttor, se Pyttor. + Rödrot, f£., Dal. = Blodrot. Rödtuppa, Rödtusta, Rödväp- ling, se Rödfikor. Rödvira, se Vira. + Röknäfva, origtigt i st. för Röd- knä. Se Rödknäa. Röksvamp, Röksvampar, en egen familj bland Buksvamparne, hvars inre massa upplöses i ett rykande pul- ver: Lycoperdinei Fzr. Röllika, f., en allmän ört af Hålk- blomstriges familj, med endast fem NN 104 strålblommor, vanligen hvita, sällan rödletta: Achillea Millefolium 1. Röl- likan är en i medicin högt värderad växt. Rönn (i folkspråket äfven Runn), f., ett allmänt träd, tillhörande Kärn- fruktträden och samslägting med Oxeln, men har parbladigt sammansatta blad och röda, syrliga bär: Sorbus Aucupa- ria L. Rönnens bär eller drufvor äro för flere foglaär en begärlig föda och begagnas derföre af fogelfängare till bete. Rönndrufvan glöder. TEGNÉR 3: 36. Och ifrån höjden en doftande rönn Räckte mot vågen den ljusgula vippan, Speglade kronan i himmelsblå sjön. DAHLGREN 1: 401. När jägarn samlar hop de bittra rön- nars bär Att kläda snarans knut, som väntar luftens här. OXENSTJERNA 2: 132. Rönnpenselrost, se Rost. Rör, n., ett grässlägte, närförvandt med Vass (båda skiljas från öfriga ge- nom en hårtofs inuti blommorna), men spädare, med enblommiga småax: Ca- lamagrostis Avans. Af äldre författare kallades jemväl Vassen Rör; äfven Lin- né förenade dem till ett slägte. RÖNN—SAFFRAN 107 VIS TSAREN UDEN KE 2 ed SERA Np An ? Bergrör, ett styft, sträft, bredbla- digt gräs: C. epigejos Roru. Sandrör, ett styft, gråhvitt gräs med inrullade blad: C. arenaria Bor. Ofriga arter urskiljas ej af allmän- heten. — Jfr Piphven, Rörflen, Rörflok, Rörfläck, m., se Flen. j ej Rörsopp, m., ett artrikt slägte bland Hattsvamparne, lätt skildt ge- nom ett lager af fina rör eller pipor, packade på hattens undre sida, men som kunna utan svårighet söndras från hatten: Boletus Dur. Samtliga rör” soppsarter växa på jorden, äro kötti-> ga, flera bland dem värderade såsom näringsmedel, dock några giftiga. Om arterna se FRIES, Sveriges ätliga och giftiga svampar. Rörsvingel, m. (Flwminia arun- dinacea EFr.), se Kase. + Rörtand, f., ett föga bekant stotrema Pzrs.). + Rörvass utgår. Röte,n., rotstockarne af Qvickroten. som uppgräfvas och läggas i fria luften att förtorka. Se Linnés Sk. resa 35, 51. 5. Sabadillfrö,n., frö af en i Mexico växande art utaf Nysrotslägtet: Vera- trum Sabadilla Rerz. + Sabelböna, f., se Böna. Sabel-lilja, f., ett nytt, men ej förkastligt namn på det utländska släg- tet Gladiolus L., förvandt med Svärds- liljan. + Sabelärt, se Ärt. Safflor, m., en så väl för sin nytta som prydlighet odlad ört, tillhörande Tistelväxterna, med taggigtsågade blad och högröda blommor: Carthanmus tinc- torius L. »Safflor voro blomblad, köpta utifrån, som färgade rosenrödt». Linnés Ol. resa 34. : Saffran, m., en tidigt om våren blommande lökväxt af Svärdsliljeväx- ternas familj, hvars blompip utskjuter ur sjelfva löken: Crocus 1. Pistillerna svampslägte: Irpex Fx. (numera ej Si- 3 af Äkta Saffran (C. sativus L.) lemna. den under namnet Saffran bekanta kryddan. ne Tmolus dig sänder till gärd der väl- luktspridande saffran. ADLERBETH 55. 2 ” - TVR RN Safjabräken, n., Safsabuske, | m., den utmärktaste af våra Svenska Bräkenarter, med dubbelt parbladiga blad och fruktklasar i toppen: Osmun- da regalis L. — Safjabräkenet tillskrif- vas i Småland mystiska egenskaper och det anses förläna vishet (se Linnés Sk. resa 40); namnet synes således förvandt med det af Grimm antagna Mösogötiska safjan, sapere. Ett annati Småland bruk- ligt namn på denna växt är Rörot eller Rönrot, hvilket, då hvarken till röd eller rönn finnes den aflägsnaste anledning, torde rätteligen vara Runarot, hvari allt- så (Isl. rin betyder egentligen hemlighet, vishet) skulle ligga en liknande hänsyft- ning som i namnet Safjabräken. Saftskifling, m., en afdelning af Vaxskiflingarnes slägte, med vatten- aktig saft: Hygrophorus, subgen. Hy- grocybe, Ez. Safver, m., en bekant köksväxt, som vanligen, men origtigt, benämnes Kyndel. Se detta namn. NSagogryn, n., fås af mergen hos flera Palmarter och Cycadeer, företrä- desvis Sagopalmen (Sagus Rumphii Wi.) och Cycas circinnalis L. i Ost- indien och på Moluckerna. Salep, m., ett mycket närande mjöl, som i vatten upplöses till ett gelé; fås af rotknölarne hos åtskilliga Nosserots- växter, t. ex. Orchis Morio 1.., Orchis mascula L. och Anacamptis pyramida- lis Rion.; den i handel förekommande erhålles dock-till största delen från Orienten. fe a Salepsrot, Salepsört, f., benäm- ning i Svenskan på Anacamptis pyra- midalis Ricn. f erklok Al bl- + Sall, f., Skåne, enligt Linné — Sälg. . Sallat, m., gemensam benämning på åtskilliga växter, som förtäras rå, t. ex. Krasse, Laktuk m. fl. I äldre tider begagnades för samma ändamål äfven Krasse-sommargyllen och arter af Fetknopp. — Jfr Vårsallat. Sallats-laktuk, se Laktuk. SAFJABRAKEN—SAMMETSBLOMMA 105 Salomons ljusstake, m., en art af Krasseslägtet, med upptill bågfor- migt böjda grenar, liknande en kan- delaber: Lepidium campestre R. Br. — Namnet förekommer i Upland. + Salomons sigill, n., ett ur apo- teksspråket (Sigillum Salomonis) upp- taget namn på Rams (Polygonatum Tovzns.), men utan allmännare sprid- ning. Salsa, Saltört, f., hafsstrands- växter, tillhörande Mollaväxterna, med trinda, köttiga blad utan brodd i spet- sen, och med små gröna, i bladvecken gyttrade blommor. Glatt Saltört, Schoberia maritima C. A. MerY. Luden S$Saltört, NoOLTE. + Salsel, Liljeblad — Sodaört. Ut- går. Salsofi (efter Franskan), f. — Haf- rerot. (Detta med flera andra Franska namn, brukliga i förra seklet, äro nu utträngda af rent Svenska.) Saltarv, m., en på hafsstränder växande ört, tillhörande Narfväxterna, utmärkt genom köttiga, saftfulla, ägg- runda blad: Halianthus peploides Fr. + Saltbläcker, se Bläcken. + Saltgräs, n., Hels. — Sälting. Saltört, se Salsa. Salvia, f£., ett bekant örtslägte af Sugeväxternas familj, med läppformig krona och endast två ståndare: Sal- via L. Äkta Salvia, med blommor i ax: S. officinalis 1. Odlas för sin vällukt och sitt användande i medicin. Kochia hirsuta Äng-salvia, med stora blå blom- mor i krans: S. pratensis 1. Vildi Upland. Sammetsblomma, Sammets- ros, f., ett örtslägte bland Blomhålks- | växterna, med sammetsludna strål- v 106 blommor: Tagetes L. Odlas som pryd- nadsväxter. En sammetsblomma käns den huldas BESKOW 1: 50. Brun Sammetsblomma, med gre- nig stjelk: T. patula L. Gul Sammetsblomma, med meren- dels enkel stjelk: T. erecta L. +Sammetshvete,n.—Kubbhvete. +Sammetspungar, m. pl., enligt Wahlenberg — Fårkummer. +Sammetsviol, f£., en odlad, stor- blommig förändring af Styfmorsvio- len, med nedre blombladen sammets- ludna. Samosört (Samol, Liljeblad) = Punga. ; Sandarak, m., ett slags harts, som erhålles af Callitris quadrivalvis VEesr., ett barrträd i norra Afrika. Sandborst, m., ett gräs med grå, borstlika blad och smal vippa, växan- de i sand: Corynephorus canescens P. BrEauV. Sandelträ, n., den gula, hårda, aro- matiska veden af Sandelträdet: Santa- lum album 1. Ett annat slags Sandel- trä erhålles af trädet Pterocarpus san- talinus L. rin., hvars ved är röd, för öf- rigt lik den förstnämnda. Båda träden växa i Ostindien. Sandgröe, m., en art af slägtet Gly- ceria R. Br., växande på hafsstränder: G. maritima WamrBs. Namnet begagnas af Liljeblad, men växten räknas nu- mera icke till slägtet Gröe (Poa L.). Sandhafre, m.=Sandrör.— Nam- net föres ofta origtigt till Strandrågen, så t. ex. i Linnés Sk. resa 336; men i hans Ol. och Gotl. resa 139, 205, föres det rigtigt till Sandröret. Sandhvita, f£., en ört af Korsblom- striges familj, med stjernludna blad, hvita blommor, korta, mångfröiga ski- dor: Alyssum incanum L. SAMMETSHVETE-—SARSAPARILL Sandlök, se Lök. + Sandmossa utgår alldeles. . Sandnarf, m., äfven Sandört, f£., ett litet slägte bland Narfväxterna, med små, odelade, hvita kronblad: Arena- ria L. Sandnäglika, se Näglika. + Sandris, n. = Nagelört, enligt Dalins ordbok. Namnet är mig allde- les obekant, och någon dess tillämplig- het på slägtet Nagelört kan ej upp- täckas. Sandrör, se Rör. Sandstarr, se Starr. + Sankt Brite lök, i Vadstena- trakten — Ramslök. + Sankt Hans blomster, Sankt Hans ört, Skåne — Hästfibla, men föres derstädes äfven till Kärleksörten, enligt Linnés Sk. resa 251. + Sapotiljträd,n., Achras Sapota L. Till namnets upptagande i i språket finner jag ingen anledning. + Sappan, n., ett slags Ostindiskt färgträ, som erhålles af Cesalpinia Sappan L., äfven räknadt till Bresilja. NSaronsblomster, n. 1) Ett ört- slägte, af Linné fördt till Näglikesläg- tet, men skildt derigenom att det har blommornai ett hufvud inom ett svepe: Tunica Soop. 2) Saronsnäglika (Dian- thus Armeria L.), lik Tunica, men hö- rande till Näglikeslägtet. — Uttrycket i Psalmboken (394: 5): Du Sarons blomster sköna! Du lilja i grön dal! torde vara källan till namnet, hvilket blifvit tillämpadt på nämnda art Näg- lika. Sarsaparill, m., roten af den Syd- amerikanska växten Smilaz Sarsapa- rilla 1L., använd i medicin. Såsom sur- rogat för den samma begagnas rot- stocken af Sandstarr, hvilken deraf fått namnet Svensk Sarsaparill. - SASSAFRAS-—SENSITIVA + Sassafras, m., en Nordameri- kansk buske af Lagerfamiljen, använd i medicin: Sassafras officinalis NErs. + Satyrört, ett namn, bildadt af det Latinska Satyrium L.; men då detta slägte numera är alldeles upplöst och ingen inhemsk art finnes deraf efter slägtets nyare begränsning, förfaller namnet af sig sjelft. i + Savoykål, m., en bland de tal- rika artförändringarna af Kål, hvilkas meddelande tillhör speciella trädgårds- böcker. + Scammonium, n., roten af en art Vinda från Orienten, som har häf- tigt purgerande egenskaper: Convol- vulus Scammonia L. Schersmin, m., en allmänt odlad buske med hvita, fyrbladiga blommor: Philadelphus coronarius L. Har stark, för de fleste behaglig, men för mig stinkande lukt. Namnet förvexlas ofta med Jasmin, som hos oss ej växer un- der bar himmel, hvarföre hit måste höra Bellmans: Syren, jasminer Sprida vällukt öfver allt. + Scilla, f£., se Hafslök. Scorzoner-rot, f., en från södra Europa härstammande Fibleväxt, som ej sällan odlas hos oss för sina ätliga rötter: Scorzonera hispanica 1. Skil- jes från sin slägtinge Kornfiblan (S. humilis L.) genom starkare grenighet och mindre ludenhet. Benämningen användes redan af Bromelius, men för S. humilis. Jfr Bingormsrot. Selleri (Fr. Celeri),n., en Umbellat, närbeslägtad med Persilja, men med enkelt parbladiga blad: Apium graveo- lens L. Odlas för kökets behof; vild i Skåne. Den vilda plantan anses giftig. Jfr Märke. Ifrån Lofön komma vi Med grönsaker, selleri. BELLMAN 3: 163. Sempertin, m., en stundom odlad Tistelväxt med stora, hvitfläckiga blad, 2: 109. 107 | blomhålken med en dubbel rad af tag- gar: Silybum marianum Gzris. — Ge- nom förvexling har namnet i Skåne öfverförts till Tistelborren, och der- efter likaledes i våra Floror. + Sempertuppa, f., 'Gestrikl. = Gulhvifva. + Semperviv, m. = Taklök m. fl. Namnet tillägges i allmänhet saftfulla växter, som skilda från roten fortfara att växa. Senap, m., ett örtslägte tillhörande Kålväxterna, lättast skildt genom sina skarpt smakande frön: Sinapis L. Senap är en värderad matkrydda. »Ettsenaps- korn... när det varder uppväxt, är det störst ibland kryddor». Matth. 13:31, 32. Hvitsenap, med tve-eggade skidor och gula frön: S. alba L. Svartsenap, med fyrkantiga skidor och svarta frön: S. nigra L. Akersenap har knöliga skidor med tve-eggad spets: S. arvensis 1. Aker- senapens frön hafva en besk, oange- näm smak, hvarföre den är oanvänd- bar som matkrydda. Ar ett högst be- svärligt åkerogräs. + Senegarot, f., erhålles af en art Jungfrulin, Polygala Senega 1., från Nordamerika. Senegräs, n., Sener, f. pl. Detta namn tillägges åtskilliga gräs med styf- va, sega blad, såsom arter af Rör, af Starr; men i bestämd mening föres det till Enodium ceruleum Pzrs., skildt från öfriga genom oledadt strå (blott nere vid roten finnes en ledknut). Sennetsblad, n., ett bekant laxer- medel, som erhålles af flera arter Cas- sia L. från Egypten och Orienten. Sensitiva, f., arter af slägtet Mi- mosa L., hvars småblad om aftnarne, äfvensom när de vidröras, lägga sig tillsamman: M. sensitiva, M. pudica L. Du varma, känslofulla själ! Hvad bäst du liknar vet jag väl: En sensitiva, späd och skär, Din lefnads blomma är. NYBLOM 91. 108 | SERADELLA—SJÖBLAD Seradella, f., en i senare åren in- förd späd, men mycket gifvande foder- växt af slägtet Klovicka: Ornithopus ebracteatus Bror. Serf, Sörf, m., benämning på flere under vatten sänkta växter, men hvil- ken endast med tillagdt epitet kan an- vändas, t. ex. Hornserf, Hårserf, Nate- serf, Sesam, m., en i Orienten allmänt odlad kryddväxt: Sesamum orientale L. + Silenört utgår alldeles. Sileshår,n., ett i kärr växande ört- slägte, hvars blad på öfre sidan äro be- klädda med långa hår, som i spetsen utsippra en klibbig vätska: Drosera 1. Silfver- tillägges flere växter så- som artnamn, t. ex. Silfvergran (se Gran), Silfvermolla (Atriplex rosea Mm + Silfverdyna, f. — Törel, enligt Linnés Sk. resa 272. Silfverfingerört, se Fingerört. Silfverpoppel, se Poppel. Silfverträd,n., gemensam benäm- ning på talrika arter af familjen Pro- teacee Juss., Växande på Cap och i Nya Holland, med af hvit ludd silfverskim- rande blad. Hit hörer: Ethiopernas skog, som snöhvit glän- ser af bomull. ADLERBETH 75. Silfverört, f., en mycket gammal benämning på en art af slägtet Paten- tilla 1. eller Fingerört, afvikande ge- nom parbladiga, på undre sidan vanli- gen hvitludna blad: P. anserina 1. Må ej förblandas med Silfverfingerörten (P. argentea 1.). Silke ingår 1) som stamord i flera namn på Snarrefvan, t. ex. Hörsilke, Nässlesilke; 2) som artnamn i andra benämningar, men Silkesmulbärsträd |. (hos Dalin) är ett alldeles onödigt och obrukligt namn. — 3) Atskilliga finare Alger benämnas äfven Silke, Vatten- silke. Silkesblomster, n.,en art af släg- tet Nattfiol, med röda blotatnör: Hes- peris matronalis 1. Jfr Eng. Satin- flower. + Silkesört, f., upptages af Dalin som namn på den Amerikanska Ascle- pias syriaca L. + Silledön, se Sönnerdön. + Simp, m., Vesterg. = Senap. Sinngrön, f., ett ständigt grön- skande växtslägte med vackra blå blom- mor, hvilkas flikar äro liksom vridna: Vinca L. , Anm. Detta namn är gemensamt för alla Germaniska språk (hos oss anfördt redan af Franckenius: »Sijgröön») och betyder den ständigt grönskande. Bör således föredragas det i Bot. utfl. 3: 248 antagna Igrön eller Ivgrön (evig-grön), ehuru äfven detta har godkänd auktori- tet och samma betydelse. Alldeles orig- tig är benämningen Vintergrön. Sippa,f., namn på allmänt bekanta och firade vårblommor, med enkelt, kronbladslikt blomhylle och enfröiga småfrukter: Anemone L. Uti bergets klyfta Sippan, späd och rädd, Ses sitt hufvud lyfta Upp ur drifvans bädd. KELLGREN 2: 45. När våren kommer, då vakna sippor. A SEHLSTEDT 1: 20. Blåsippa, med foderlikt svepe, blå eller röda blommor: ÅA. Hepatica L. Hvitsippa, med trenne skaftade svepeblad nedpå stjelken, hvita blom- mor: A. nemorosa L. Se Flora, som i vårens sköte Är lifvad på sin bleka bädd Och redan vid ett älskadt möte I blå och hvita sippor klädd. GYLLENBORG 1: 184. Se hvitsippan hur täck hon är, men jack! hur REISE FRANZÉN 6: 132. Gulsippaj lik den föregående, men stjelken oftast tvåblommig och blom- morna gula: A. ranunculoides L. Sittver, se Zedoaria. + Själa, f., Själegräs, n.—=Skära. + Sjöblad, n. = Neckblad. SJÖGRÄS—SKOUCKA + Sjögräs, n., en allmän benäm- ning på i vatten växande gräslika väx- ters SR betydelse: Bändling. Sjönöt, £ ., ett utmärkt örtslägte, med stora ätliga nötter och med fly- tande blad, som likna björklöf: Trapa natans L. Sjönötter hafva ännu i förra århundradet vuxit i Kalmar läns sjöar, men äro nu der utgångna; på senaste tiden hafva de blifvit funna i en sjö i Skåne. Sjöplommon, n., en vattenväxt, räknad till Algerna, lik plommon: Ulva pruniformis L. Sjösäf, se Säf. + Sjöållonyg n., rosen + Skabb-blomster, n., Vesterg. = Kabbelök. Kallas, enligt Rietz, äf- ven Klådblomster. Skaf-fräken, se Fräken. Skafgräs, Skafrör — Skaf-frä- ken. + Skafvel, n., frukten på Bok. Namnet synes vara alldeles utgånget. Skalleblomma, f., ett örtslägte bland Skeplingsväxterna, förvandt med Sporreblomman, men har mycket kort sporre och dess fröhus liknar en död- skalle: Antirrhinum 1. — En inhemsk art, Akerskalleblomma (4. Orontium 1.), har små röda blommor. En myc- ket storblommig (4. majus L.) odlas; se Lejongap. Skallergräs, se Höskallra. +Skallnacke, m., Österg.=Smör- blomma. Jfr Munkhufvud. + Skarlakansek, f. = Quercus coccifera L. En högst misslyckad öf- versättning, ty coccus i coccifera be- tyder galläpple, icke skarlakan. (Den Tyska benämningen är dock Scharlach- frukten af Neck- eiche. Utg. anm.) + Skarlakansgräs, n. — Stink- syska. Anm. Äfven här är ingen fråga om skarlakan. — Det kan vara lärorikt nog 109 att se, huru detta namn småningom upp- kommit af det Latinska Sclarcea MILL., en art af Salvia. Franckenius, för att försvenska den Latinska benämningen, skref Skarleya; Tillandz förbättrade det- ta till Skarlack, och slutligen blef det, äfven hos Retzius, Skarlakansgräs,. Skateblomster, n. = Styfmors- viol. Namnet upptages, såsom varan- de mycket vanligt. Skatnäfva, f. se Kamnäfva (Kam- mar). Skedört, f£., öfversättning af Lat. Cochlearia L. Svenska namnet är Skör- bjuggsört. Skelört, f., en mångårig ört bland Valmoväxterna, med gula blommor och gul mjölksaft, enrummiga skidor: Che- lidonium majus L. I likhet med Törel kallas den äfven Reformsört, men nam- net Svalört tillägges i folkspråket ej denna, utan endast Ficaria. Skepling, m. = Kovall, Melam- pyrum L.” Antages af Liljeblad som slägtnamn för detta slägte. Skepnad, skepelse i folkspråket motsvarar icke illa det Latinska Personate, hvarföre Skeplingsväxter antagits som Svensk benämning på familjen Perso- nate L.. Tvåhjertbladsväxter med 4 (sällan 2 eller 5) olika långa ståndare, fästa på den sambladiga, oregelbundna (oftast läppformiga) kronan, och med tvårummigt fröhus. Skifling, Skifsvamp, m., den tal- rikaste gruppen bland Hattsvamparne, med tunna skifvor på hattens undre sida: Agaricini Fr. — Fjällskifling m. fl. särskilda slägten, se FRIES, Sveriges ätliga och giftiga svampar, och Bot. utfl. 3: 339—344. + Skillingar, m. pl. (efter Dan- skan) — Skärf-frö. + Skimmel, n. (efter Tyskan) = Mögel. + Skocka, Skåcka, f., Jemtland Bs Norskan) = Daggskål. y hå i 110 + Skogräs, n., gröfre Halfgräs. Se Lappskogräs. Skogs-, ett af de vanligaste art- namn, t. ex. Skogsapel, -frier, -frä- ken, -klöfver, -kovall, -laktuk, -lind, -näfva, -säf, -vial, -vinda, -viol m. fl. Se under slägtnamnen. Skogsfrublomma, f., en vacker, men mycket bräcklig, bladlös ört, till- hörande Nosseväxterna: Epipogium aphyllum Sw. + Skogshumle, m. = 1) Pors, se der; 2) Röllika, Dalarne; 3) Brunört, Dalsland, enligt Linnés Vestg.resa 235; 4) Gullklöfver, Dalsland, enligt Linnés F1. Svec. n. 671. (Hvilken af dessa två sistnämnda, stridiga uppgifter är den rigtiga?) + Skogslöper, Dalsland = Eke- bräken. + Skogsmysk, m. = Linnésört. Skolme, m., f.(?), en tångväxt med trind bål och skidlika frukter: Halidrys siliquosa Lysce. + Skomakarskägg, n., Söderm. = Kärrfrier. + Skorf, Pinskorf, m. = 1) i Skåne Allmän Snarrefva (Cuscuta); 2) i Småland Spergel (Spergula). — Bindsleskorf äfven — Snarrefva, och namnet passar bättre till Cuscuta än till Spergula. +Skottlufva,f., Boh.—Blåhallon. Skriftlaf, se Laf. +Skroftistel,m., Halland —=Åker- mjölkfibla. Jfr Akertistel. + Skrubber, Skrubbär, Boh. = Hönsbär. Skrufblomstrige kallas familjen Boraginee Avass., Tvåhjertbladsväxter, med skiftevis sittande, vanligen sträfva blad, före blomningen spiralformigt inrullade blomklasar, sambladig blom- krona och fyra delfrukter (»nötter»). SKOGRAS—SKÄKTEBLAD Hit höra Lungört, Tungört, Ögon- blomma m. fl. M Skråp, m., Skräppa, f. Detta namn synes ursprungligen tillhöra de stora, breda bladen af Tussilago enligt Linnés omfång; så i norra Sverige (Pe- tasites frigida Fr.) och i Norge. Sedan har det blifvit öfverfördt 1) till bla- den af Karborre (kallade Thordöns- skräppa) och liknande blad, samt 2) till de stora Syre-arterna. + Skräkon, n., Jemtl. — Kråkbär. Skräppa, se Skråp. Skräppesyra, se Syra. +Skummeslöfsört, f.—=Gul Kra- geblomma. + Skurgräs, n. — Skaf-fräken. Skyfall, n., en Alg, växande på torr mark, i torr väderlek hopskrum- pen och nära osynlig, men efter regn- väder uppsväld och slemmig och der- före ansedd nedregnad: Nostoc com- MUNE Vavuci. A Skyffelkorn, se Korn. Skålbild, se Skålsvamp. + Skål-laf utgår. Skålrost, se Rost. Skålsvamp (Skålbild), m., små skål-lika svampar, mycket allmänna: Peziza 1. Skäde, n. = Dårrepe. »De som drucko af öl, brygdt af skädblandadt korn, blefvo liksom fånuge och nästan blinda». Linnés Gotl. resa 223. + Skäfte, n. — Skaf-fräken. + Skägghvete, n. = Kubbhvete. Skägglaf, se Laf. : Skäkteblad, n., en vattenväxt till- hörande Etthjertbladsväxterna, med pil-lika blad och hvit blomruska: Sa- gittaria sagittifolia 1. Namnet upp- tages redan af våra äldste författare (» Skäktegräs») och är än i dag bibe- hållet i folkspråket, men de äldre be- Tal a Prat CP JPR Snr RR nämningarna Skottgräs, Skyttegräs äro utgångna. Jfr RIETZ, Ordb. 614. + Skälfvegräs, n. — Darrgräs. + Skälfving, m., Liljeblads be- nämning på det gelatinösa svampsläg- tet Tremella (Dru. a + Skälla, f., benämnes på vissa or- ter Blåklockan. Jfr Bjälla. — Berg- skälla, se detta namn. Skälle, n., är egentligen slösäd, eftersäd vid kastningen; men emedan » denna till stor del utgöres af ogräsfrön, har namnet blifvit öfverfördt på dylika växter, t. ex. Akerkovall (Linnés Fl. Svec. n. 546), Höskalira (Linnés Sk. resa 147), Skärf-frö (ders. 177) m. 4. Skära (äfven Själa och Skärda), f., ett slägte bland Tistelväxterna, men utan taggar, blomfästet fjälligt. Den enda inhemska arten är Angskära (Ser- ratula tinctoria 1..), en mycket värde- rad färgväxt. — Skära (af skir) ingår äfven i andra färgväxters namn, såsom Brunskära och Gulskära, samt i Kard- skära (se Kardtistel). Skärf-frö,n., örtslägtet ThlaspiL., tillhörande Krasseväxterna, med små platta skidor, liknande runda pennin- gar. Akerskärffröet (T. arvense L.), som är ett svårt ogräs på åkrar, har stark löklukt. Jfr Byggn.B. 8: 4. Skär-floka, f., ett Umbellatslägte, utmärkt genom sina jemnbreda, skär- likt krökta blad: Falcaria Rivini Host. + Skärvass, se Vass. + Sköldblad, n. = Neckblad. Skölding, m., Sköldört, f., be- nämnes af Liljeblad slägtet Tropeolum L., som för frukternas angenäma kras- sesmak allmänt odlas under namn af Indiansk Krasse. Bladen äro runda, sköldlika, blommorna stora, oregel- bundna, brandgula hos vår odlade IT majus L. Anm. Namnet Indiansk Krasse kom- mer nog att bibehållas, ehuru olämpligt och i systematiska arbeten obrukbart. oSKÄLFVEGRÄS—SLINKE 4 kJ TVÄNNE MARTA TA i Lä sd få få RV YT) - år +”. FER i , e 2 3 ' ” « Kd ; é ( BU Sköldlaf, se Laf. Skörbjuggsört, f., ett på hafs- stränder växande örtslägte, tillhörande Krasseväxterna, men med tjocka, saft- falla blad och runda skidor: Cochlea- ria L. Den Akta Skörbjuggsörten (C. officinalis 1.), med oskaftade stjelk- blad, är ett berömdt medel mot skör- hjugg. — Mindre rigtigt har man öfver- fört namnet till slägtet Fetknopp. + Skörsilke, n., en åt ett mikro- skopiskt Algslägte (Diatoma Dzo.) gif- ven benämning, som icke kan komma i fråga att upptagas, äfven om den vore mindre olämplig. + Slake, m. = Klottång. + Slanggurka, f., en utländsk, för oss främmande Gurkväxt: Cucumis fle- xUOSUS L. + Slemhorn, Slemklot, Slem- klubba, Slemklänge, Slem- knopp, efter Liljeblad anförda af Da- lin, äro samtligen obetydliga namn på ännu obetydligare, tvetydiga växter, hvilka aldrig bort komma i fråga att i en Svensk ordbok upptagas. Sli, Slima, f., Algslägtet Batra- chospermum Rortu, bestående af busk- likt greniga, slemmiga trådar. Slideknä, n., ett örtslägte af myc- ket olika utseende, hvars underslägten Ormrot, Pilört, Fogelört och Binda särskildt upptagas. Utgör typen för Slideknäväxter, Tvåhjertblads- växter, skilda från alla öfriga genom slidor, nedtill omgifvande stjelkens leder inom bladen; blommorna små, ofullkomliga, med ett frö: Polygonee Juss. Hit höra, jemte de under Slide- knä anförda, äfven Syra, Bohvete, Rhabarber m. fl. Sligefrö, n. — Slägfrid. Slima, se Sli. Slinke, n. 1) Slägtet Nitella Asc., trådlika, pipiga, kransgreniga, ledade SV RA ' 112 Groddtrådsväxter, ständigt nedsänkta i vatten, lederna encelliga. 2) Åtskil- liga trådlika, i hafvet växande Alger. + Slinklaf utgår alldeles. . Slinnor, f. pl. (Slyngon, Slyn- nen, n. pl.), i Göta rike den vanliga benämningen på Blåbär. Enligt Linné (Fl. Suec. n. 332) skall i Halland nam- net föras äfven till Odon, men detta grundar sig troligen på någon förvex- ling. Slokbjörk, se Björk. Slokgräs, n., ett vackert grässlägte med tvåblommiga småax, utan borst, de yttre agnskalen af småblommornas längd: Melica 1. — Ordet gräs bort- faller vid sammansättning. Bergslok, m., med sammandragen, ensidig, lutande vippa: M. nutans L. Grusslok, m., med axlikt samman- dragen vippa, håriga agnskal: M. ci- liata 1. : Lundslok, m., med upprätt, grenig vippa, inre blomman felslående: M. uniflora Rerz. Slokstarr, se Starr. Sloktistel, se Tistel. Slån, f., en allmän buske med tor- nar, tillhörande Stenfruktträden: Pru- nus spinosaL. Frukterna, kallade Slån- bär eller Stärkebär, äro klotrunda, svarta, med kärf smak. Till samma slägte höra Krikonträd (äfven kalladt Tysk Slån) och Plommonträd. Slånga, f.=Bändling. Jfr Vatten- slinga. Slånlaf, Slånmossa, se Laf. Slåsskämpar, se Kämpar. Slåtterblomster, n., ett namn, icke utmärkande någon viss växt, utan tillagdt många växter, som blomma vid slåttertiden, t. ex. Hvita Visiln, Hästfiblan m. fl. Slåtterfibla, f., ett allmänt ört- slägte, tillhörande Fibleväxterna, med SLINKLAF—SMOCKBÄR rn JE FANA MN se LR ck AV bara blomstänglar, fjälligt blomfäste och på tvären rynkiga frön: Hypoche- ris L. Blommorna äro gula. Allmän- na Slåtterfiblan (H. maculata L.) kal- las i Vesterg. Slåttergubbar, i Jemtl. Slåtterkullor. (Afven Hästfiblan kal- las stundom Slåttergubbar.) Slåttergröe, se Gröe. Slägfrid, f.=Gulmåra. Ett myc- ket gammalt namn, som blifvit öfver- satt med Frillogräs. Sedan ordets bemärkelse (frilla) utdött, har man trott att det skulle betyda slagsmål. Se RIETZ, Ordbok. + Slätt, m., förvridet uttal af Klett. Slöke, n., en gammal benämning på Qvanne, af Isl. slok, ränna. Detta nu obrukliga namn anser jag lämpli- gen kunna öfverföras till Pleurosper- mum austriacum Horrx., på hvilken växt det vida bättre passar, ty denna är den enda Umbellat, hvars stjelk ut- gör en fortgående ränna utan afbrott genom tvärleder. För att häntyda på växtens slägtskap med Libsticka, kan man göra ett tillägg till namnet och : kalla den Slöke-sticka. + Slökestut, m. = Strätta. + Slökorn, n., de vilda arterna af slägtet Korn (Hordeum L.). ” Smile, m., små, ettåriga gräs, förr räknade till slägtet Tåda, men hafva i spetsen tvåklufna agnskal, fastväxta vid frukten: Airopsis Desv. — Namnet Smile tillägges allmänt både i Tysk- land och Norge arterna af Aira 1. Sminkbär, n., ettåriga örter af Mollaväxternas familj, hvilkas blom- hylle uppsväller och blifver köttigt: Blitum virgatum och capitatum L. Ofriga i senare tider hitförda arter fö- ras i folkspråket till slägtet Mell. Sminkrot, f., se Horleta. + Smockbär, n., äldre namn på Smultron. fört te be : x ANI € + a (EL ; AA 6 Ved de rg : rr | ti ÄV ? 3 SMULTPÄRON—SMÖRBLOMSTER + Smultpäron, n., utgår alldeles. Smultron, n., ett allmänt kändt örtslägte, hvars bär äro bildade af det uppsvälda fruktfästet: Fragaria 1. Jfr JIJordbär. Ur vård af späda blad, som hölja dem för dagen, På böjda stjelkars topp de låga smul- tron tagen. OXENSTJERNA 2: 53. Röda smultron mellan blad. NICANDER 1: 22. Rödaste smultron i mjölk och vin. BELLMAN 3: 246. Kom att purpursmultron plocka. STAGNELIUS 2: 291. Backsmultron, med foderflikarne tryckta intill frukten: F. collina Eur. Marksmultron, med foderflikarne utstående, frukten lätt affallande: F. vesca L. Trädgårdssmultron, vanligen kal- lade Jordgubbar, skiljas från båda de föregående genom större, på ytan gro- piga frukter: F. elatior Exzu. Flera utländska arter odlas, men deras namn äro ännu obestämda. +Smultronbuske, m. Namnet är olämpligt (rättare Mjölonbuske) och äfven öfverflödigt déls derföre, att väx- ten ej finnes hos oss, dels emedan den i skrift vanligen kallas Arbus, Arbu- ser: Arbutus Unedo 1. + Smultronklöfver, m., en min- dte bekant art af Klöfver: Trifolium fragiferum L.” Småborre, m., en mångårig ört, tillhörande Brumväxterna, med gula, i en lång klase sittande blommor, fruk- terna under blomman med i spetsen haklikt krökta taggar: Agrimonia Eu- patoria L. Småborrens frukter hänga sig fast vid kläderna, liksom Karborrar. + Småknoppar, m. pl., en ettårig art af slägtet MECKA Sedum an- nuum L. Smålummer, m., en med Lummer närförvandt växt, med taggigt tandade blad: Selaginella spinulosa Ar. Brauns. Fries, Svenska växtnamnen. 113 + Smälla, f., Smällor, pl. (Smät- jon Dal.), växter med uppblåsta blom- foder, hvilka, hastigt krossade, spricka med en smäll. Egentligast Tarald. + Smällon, n., Skåne = Back- smultron. 5: Smäre, m., ett fornnordiskt, ännu brukligt namn på Klöfverväxter, men som i allmänhet öfvergått till uttalet smör; tillägges nu slägtet Medicago 1. (äfven kalladt Kosmör), hvilket skiljer sig från Klöfver genom bågformigt böj- da eller ock spiralvridna ärtbaljor. Blåsmäre, med blå blommor, spi- ralvridna ärtbaljor, i äldre tider odlad under namn af Luzern: M. sativa L. Fodersmäre, äfven Svensk Smäre, med gula blommor, bågformigt böjda ärtbaljor: M. falcata.r. Smör- ingår i en mängd växtnamn, äfven till betecknande af mjukare fruk- ter, t. ex. Smörnypon, Smörpäron m. fl. Smörblomma, f., den allmänna- ste arten af Fibleväxterna, med enkel, mjölkrik stängel, som slutar med den smörgula blomman: Taraxacum offi- cinale Wes. (I Dalsland tillägges nam- net äfven Leontodon autumnalis L.) Smörblomman blommar hela våren och sommaren och upphör sist om hösten. En smörblomma, ännu qvar Utaf sommarns fagra dar, - Emot månen blygsamt drar Upp sitt gullgula standar. "DAHLGREN 1:79. Anm. Bland denna växts mångfaldi- ga namn är Smörblomma det allmännast spridda och i skriftspråket mest brukliga. Det är äfven det mest karakteristiska: det mjölkrika örtståndet liksom öfvergår till smör i blomman. Af dess öfriga namn är Skallnacke mest betecknande. Flera, såsom Lejontand (osvenskt), Kopiss, Svin- ros, Maskros 0. s. V., äro rent af förkast- liga och utan tillämpning på växten. Smörblomster, Smörfånga, Smörört (se Linnés Sk. resa 240) äro mycket obestämda namn, som för de gula blommornas skull tilläggas atskil- liga Ranunkulaceer, såsom 1) Kabbe- 78 - 114 löken, synnerligast i Dalarne; 2) flera arter af slägtet Solöga; 3) Gulsippan. — Äfven Smörblomman kallas Smör- blomster. + Smörbollar, Smörbullar, m. pl. = Bulleblomster. +Smörbir, n., Jemtl.= Hönsbär. Smörnypon, se Nyponbuske. + Smörpalm, f., en palmart, som är hos oss så obekant, att den ej kan ega Svenskt namn: Cocos butyracea L. FiL. + Smörträd, n., ett tropiskt träd med läderartade blad, hvars fruktinne- håller ett smörlikt ämne: Pentadesma R. Br. P. butyraica växer i Sierra Leo- na. — Namnet Smörträd är af Dalin fördt till den näst föregående, Cocos butyracea. Snara, f., se Snärjegräs. Snarbindel, se Snarvinda. Snarmåra, se Måra. Snar-refva, f ., ett trådlikt, blad- löst, på andra växter växande örtslägte: Cuscuta L. Utom Allmänna Snarref- van (C. major Dec.) är i synnerhet den på lin växande Lin-snarrefvan (C. Epi- linum WzEinz) ett skadligt ogräs, och under senare åren har till oss inkom- Bar.), förderflig för klöfverfälten. Snarvinda (origtigt Snarbinda),se Vinda. — Med Snarbindel i Sv, Lag, Byggn.B. 8;4, förstås väl både Aker- binda och Akervinda. Snigelmossa, se Mossa. +Snip, m., Gestr. en liten art af släg- tet Ängdun: Eriophorum alpinum L. . + Snoddergräs, n., Ångerm. — Akerbinda. + Snoktistel, m., Skåne — Bitter- mjölke. + Snokört, f., Retzius — Blåeld. + Snotter, SÖ Reel Hjortron. ty t SMÖRBOLLAR—SOCKER- ARA ARN, ke Snufveblomma, f. = Skogsfru- blomma. Vanligen egnad »skogssnuf- van» (skogsrå). Snufveläder, n., en packad massa af svampars vegetativa system, som förekommer i gamla träd, synnerligast i Bok. Kallades af Tode Xylostroma giganteum. + Snugghbär,n., Elfd.=Smultron. Snyltrot, f., en bladlös, på andra växters rötter växande ört, med gul-' bruna, läpplika blommor, liknande Skeplingsväxterna, men fröhuset är enrummigt: Orobanche L. + Snytterbär, n., uttal af Snotter. (Enligt Linné är i nämnda landskap Snytterbär namn på Smultron. Uig. anm.) Snärjegräs, Snärpegräs, n., all- männaste benämningen på Snarmå- ran. I Dalarne kallas Allmänna Snar- refvan Gult Snärjegräs. Snöbollsträd, n.— Olvonbusken med endast gallblommor. Snödroppe, m., en lökväxt, be- slägtad med Narcissen, med en hvit hängande blomma på hvarje stängel, de tre inre kalkbladen urnupna och under islossningen. Snöhvita, f., ett lämpligare namn på Draba verna 1. än Rågblomma. Snöklocka, f., en art af slägtet Klocklilja (lilja bortfaller i samman- ; sättningar), närbeslägtad med Snö- droppen, men större, upprätt, alla kalkbladen likformiga, i spetsen grön- fläckiga: Leucojum vernum L. -Blom- mar något senare än Snödroppen. Snölaf, se Laf. Snö-ört, f., Öland = Röllika. Socker- tillägges flere växter som artnamn, t. ex. Sockerlönn, -tång (La- minaria saccharinn Lawmex.); men mest i Hels: olika, ec | grönfläckiga: Galanthus nivalisL. Snö- | . 9e - mit Klöfver-snarrefvan (C. Trifolii | droppen blommar tidigast af alla örter, Pad P PRATA VA RO TE FOR g LEN Å X u SOCKERKIST—SOLÖGA som artförändringsnamn, t. ex. Socker- böna,-toppskål,-melon,-potates m. f. + Sockerkist, m., ett Amerikanskt trädslag, närmande sig Mahogny. Sockerpalm, f., en palmart i Gui- nea, af hvilken palmsocker erhålles: Arenga saccharifera Lasiu. Sockerrot, f., en för sina välsma- kande rötter odlad art af slägtet Märke, hvarföre den rätteligen bör kallas Soc- kermärke: Sium Sisarum L. Soekerrör, n., ett högväxt gräs i de varmare länderna, af hvars söta saft socker beredes: Saccharum officina- rum IL. Sockerärt, se Ärt. Sodaört, f., en med Saltört besläg- tad art af Mollaväxterna, lätt skild från ;alla genom sina taggigt tillspetsade blad: Salsola Kali 1. Sodaörten växer på hafsstränder. Sodomsäpple, n., ett på ytan glän- sande, men inuti med asklik massa fyld frukt, växande kring Röda hafvet: So- lanum sodomeum L. Dock ofta bildning, konst och smak Ett sodomsäpple var. é ATTERBOM 1: 162. + Sodöda, f£., Wahlenberg = Flen- ört. 3 Sojaböna, f., ett till Artväxterna hörande örtslägte i China och på Ja- pan, af hvars Bönor Soja beredes: Soja hispida MOoENCH. - + Sokrasse, m., Wahlenberg = Gatkrasse. | Solan, m., det artrika slägtet Sola- num L. Må hända blir det nödvändigt att behålla detta Latinska namn såsom gemensamt slägtnamn, emedan intet af de inhemska är dertill lämpligt. Solblomma, f., se Solros. »Sol- blomman, snart sagdt det största blom- ster i naturen, fröjdade sig nu högeligen mest vid alla bondehyddor, som för 100 år sedan endast kunde trifvas vid de Kongligas palais och i de präktigaste trädgårdar». Linnés Sk. resa 433. 115 + Solbär, n., Skåne (se Linnés Sk. resa 240) och Halland = Svarta Vin- bär. + Soldagg, f. — Sileshår.. + Solfjäderpalm, f., en palmart med bladen solfjäderformiga: Corypha umbraculifera 1. Som produkter af detta träd icke komma till oss, bör namnet på sin höjd i ett bihang till ordboken upptagas. + Solgräs, n., Wahlenberg =Flug- sporreblomma. + Solhvifva, f£., Boh. (Linné) = Knyl-solöga. Solros, f., en ståtlig, ettårig ört af Hålkblomstriges familj, med talrika strålblommor, hvarföre den af Francke- nius lämpligast benämndes Solkrona. Af Linné kallad Solblomma (Helian- thus L.), se der. — Jfr ATTERBOM 1: 63. Solsicka (af Lat. solsequia), f., ett gemensamt namn på (gula) Blomhålks- växter, som vrida sig efter solen, nem- ligen Ringblomman, Solrosen, Häst- fiblan, Gula Krageblomman. Vill man skilja den sistnämnda såsom eget släg- te, torde namnet lämpligast fastställas för denna, emedan dess »alla blomster vända sig efter solen färdigare än nå- gon annan solblomma». Linnés Sk. resa 251. +Solskärmsmossa, se Bullmossa. +Solvisa, Solviser,f., Boh.(Wah- lenberg) = Knyl-solöga. Solvända, f., små halfbuskar med talrika fria ståndare och treskaligt frö- hus: Helianthemum Tours. Solöga, n., ett artrikt slägte af Ra- nunkulaceernas familj, med fria foder- och kronblad, de senare hafvande ho- nungsgrop vid basen, samt med talrika, i ett hufvud samlade småfrukter: Ra- nuncwus L. Allmänt Solöga, med glatta små- frukter, släta blomskaft: R. acris L. + 116 Knyl-solöga, med frukter såsom det föregående, men refflade blom- skaft, lökformig rot: R. bulbosus L. Refvigt Solöga, likt det näst före- gående, men med krypande grenskott: R. gepens L. Aker-solöga, ettårigt, med taggiga småfrukter: R. arvensis L. (Amöja och Ältgräs äro särskildt upptagna.) Somalla, Somilla, f., Söderm.= Brudbröd. Sonimar-, tillagdt växtnamn, ut- märker 1) ettåriga artförändringar, så- som Sommarråg, -hvete, -raps; 2) ti- digt mognande frukter, såsom Sommar- äpplen, -päron, -nypon. Sommargyllen,n.,ettslägte bland Kålväxterna, med tveeggadt-fyrkantiga skidor och ly rformiga blad: Barbareik BR. Br. Allmänt Sommargyllen har bittert besk smak: B. vulgaris R. Br. Krasse-sommargyllen har ange- näm krassesmak: B. precoz BR. Ber.' Odlades fordom till sallat under namn af Vinterkrasse. Sommarhyll, se Hyll. Sommarnypon, se Nyponbuske. + Sonke, af Liljeblad bildadt namn på slägtet Sonchus L.; förkastligt. Sopmossa, f., namn på större mos- sor, som användas till viskor, synner- ligast Björnmossa. Sopp;, m., den äldre och ännu i vis- sa landsorter vanliga benämningen på jordsvampar (trädsvampar kallas i all- mänhet Ticka). I Dalarne benämnas Skifsvamparne Skurusopp och Rör- soppsarterna Mjölksopp. Soppegräs, n. — Flotagräs. Se Linnés Sk. resa 398. + Sorgskräpp, f., Vesterb., Guckusko. Sostagg, se Stagg. se 4 SOMALLA-—SPERGEL Sot, Sotax, Sotbrand, se Brand. Sotmossa, se Mossa. + Spadklubba, svampslägtet Spa- ikularia Pers. Utgår alldeles. + Spansk ryttare, m., Blek. en art Nyckelblomster: Orchis mascula L. Spanskt rör = Rotting. Sparflins, se Lins. + Sparrgräs, n., Wahlenberg == Igelknopp. Sparris, m., en bekant matväxt, tillhörande Liljeväxterna, med hårfina, bladlika smågrenar och röda bär: Aspa- ragus officinalis L. Den vilda Sparri- sen, som-förekommer på södra Sveriges hafskuster, är icke ätlig. Sparrisärt, f. = Klöfverärt. + Sparrlosta, f. = Axlosta. + Spelbom, m., Gotl. = Benved. Namnet är ett förvridet uttal af Tysk. Spillbaum. Spelt, m., ett sällan odladt sädes- slag af Hveteslägtet, med tvärhuggna agnskal: Triticum Spelta 1. Spenat, m., en allmänt odlad köks- växt af Mollafamiljen: Spinacia olera- cea L. »Spinat... är ibland de helso- sammaste grönsaker och kan väl tor- kas till vinterföda». LILJEBLAD. — Ny- Zeeländsk Spenat, Tetragonia expan- sa An., tillhör familjen Ficoidee Juss. ; Spenört, f., en ståtlig Umbellat med dubbelt trebladigt delade blad, breda, hjertlika bladflikar och hvita blomfockar, fyravingade frön: Laser- pitium latifolium 1. Spenörten aning darnes prydnad. Spergel, m., ettåriga örter af Narf- + växternas familj, med knutigt ledade stjelkar, trinda, saftfulla blad, hvita I blommor, fem pistiller: Spergula t. —' Akerspergeln (S. arvensis 1.) är på en gång ett godt foder och ett pinsamt ogräs (»Pin-skorf»). etlst "OO VR /STT JR 0 a FAR NE a an NTE Lal Co TSAR Iris SARA farlr a SN AR STR LPG SKOR IGEN RAS SKR GIN rf RN ra AND SE FRE z ; JE ' d , RR Vr SPERGELKLÖFVERÄRT—SQVATTRAM 2 Gers DA se Klöfver- RRASroklad; se Groblad. Spetshagtorn, se Hagtorn. + Spetsmossa utgår. Spikblad, n., en liten, krypande Umbellat med sköldlika blad och enkla blomfockar, växande på fuktiga stäl- len: Hydrocotyle vulgaris L. Spikklubba, f., en med Bolmörten förvandt växt med stora, vackra hvita blommor och fyrskaliga (taggiga) frö- hus: Datura Stramonium L. Spikklub- ban är giftig, men användes i medicin. Spikvalmo, se Valmo. + Spillrofva, f. = Långrofva. Spindelsvamp, m., ett talrikt släg- te bland Skifsvamparne, med”spindel- väfslikt hylle och mer eller mindre ockra-färgade sporer: Cortinarius Fz. Bland Spindelsvamparne finnas inga ätliga. Spindelört, f., en liten mångårig ört med smala, jemnbreda blad och små fyrklufna blommor, fästa på blad- skaften: Thesium alpinum L. Hos oss är Spindelörten ej någon fjellväxt, utan tillhör Småländska höglandet. Spiralört, f£., en sydeuropeisk, un- der vatten växande ört, hvars hon- blommors skaft äro trådlika och spiral- vridna: Vallisneria spiralis 1. Orten har af misstag uppgifvits som Svensk, men odlas stundom i aqvarier. Spirea, f., utländska buskväxter, tillhörande (jemte Mjödörten och Brud- brötlet) slägtet Spirea L. Bland flera arter, de flesta hvitblommiga, förtjenar särskildt upptagas: Röd Spirea (S. salicifolia 1.), all- mänt odlad och flerstädes förvildad. Spirkål utgår. Spiskummil, m., benämnes den vanliga Kummilen till skilnad från den äkta sydeuropeiska Kumminen. TT + Spokter (Spökter)? — en från Göteborgstrakten uppgifven benäm- ning på vanliga Hundkaxen. Sporreblomma, f., ett i södra Europa artrikt slägte bland Skeplings- växterna, utmärkt af blommans sporré: Linaria Tovzs. Den mest bekanta ar- ten är: Flugsporreblomma (L. vulgaris Mi1ir.), med större, gula blommor i en klase, allmänt känd under namn af Flugblomster (se der). K Vekueku + Spricklaf, Sprickling, utgå alldeles. Springkorn, n., en vild ört, be- slägtad med Balsamin, med gula blom- mor: Impatiens Noli tangere1. Då det mogna Springkornet vidröres, springa fröhusets skal elastiskt upp och kring- sprida frön. Spritärt, se Ärt. Sprängört, f., en i vatten växande Umbellat med dubbelt parbladigt dela- de blad, lancettlika bladflikar och små, nästan klotrunda frukter: Cicuta viro- sa L. Af äldre författare kallas den Odört (se denna). Sprängörten är den giftigaste af våra inhemska örter, i syn- nerhet rotstocken, som utlakar en gul saft; den uppgifves förgifta sjelfva vatt- net för boskapen, som deraf dricker. + Spurry, m., Retzius — Spergel. Spåmanstistel, m.=Stjerntistel. Sqvaller, Sqvallerkål, se Qval- ler. Sqvattram, m., Sqvickri f., en i skogskärr växande buske af Ljung- familjen; har på bladens. undre sida rostfärgad ludd och i grenarnes toppar hvita blomflockar: Ledum palustre L.- De mest ödsliga skogskärren upplifvas af blommande Sqvattram. Sqväckra har en mycket stark lukt och narkoti- ska egenskaper. Te: A + Sqvätta, f. = Strätta. Namnet härledes af sqvätt, ty de ihåliga stjel- karne användas af barn till sprutor. + Sqvättlök, m., Dalarne — Vän- derot. + Stadd, m. Svårligen skulle någon ana, att detta namn härleder sig från Lat. Statice. Liljeblad kallar så både Statice (se Mar-risp) och Armeria (se Trift). + Staduflur, f., Ångerm. — Höst- fibla. (Namnet uttydes solstånds- blomma.) + Stadun, n., Alg, tillhörande släg- tet Oscillatoria Vavcn. + Staf, m., benämnes af Liljeblad slägtet Frier. Staffansfrö, n., en utländsk art af slägtet Riddarsporre, använd i me- dicin: Delphinium Staphysagria L. Stagg, m., ett styft, stickande gräs med borstlika blad och ensidigt ax: Nardus stricta L. Wahlenberg: So- stagg. »Stagg” gör lien slö och ger ma- gert hö». Ordspråk. Stallört, f., örter eller halfbuskar af Artfamiljen, bladen med trenne små- blad, röda blommor: Ononis L. Bland de talrika namnen är detta äldst och har bästa auktoritet. Det afser arter- nas stinkande lukt. Stinkstallört, med ettårig stjelk, utan taggar: O. hircina Jaco. Akerstallört, äldre taggig, med öf- vervintrande stjelk: O. arvensis L. Starkpeppar, se Peppar. Starr, m., ett slägte bland Half- gräsen, med han- och honblommor på samma stånd: Carez L. Af detta slägte finnas i Skandinavien omkring hundra arter, bland hvilka de flesta fått Sven- ska namn sig tillagda i rent botaniska arbeten, såsom Linnés F1. Svec. och Liljeblads Flora; men att upptaga alla dessa synes mig så mycket mera öfver- flödigt, som de icke ingått i allmänna SQVÄTTA—STARRE m— språkbruket och endast af botanister” ex professo komma att åtskiljas. : Backstarr, se nedan vid Vårstarr. » Blåsestarr, ett storväxt gräs med uppblåsta frukter, hvilket, jemte an- dra större arter, lemnar Lappsko- gräset: C. vesicaria L. Växer i kärr. Blåstarr, äfven en högväxt art, med skilda han- och honax, men endast tvenne märken: C. acuta L. Växer på åbräddar och lemnar bättre foder än de öfriga arterna. Gråstarr, en mindre art, med hvit- aktiga ax, han- och honblommor i samma småax: C:canescens L. Utgör till väsentlig del höet på kärrängar. Hafsstarr, den utmärktaste i släg- tet, blomfjällen med långa borster: C. maritima Mörr. Endast i Bohusläns och Göteborgs skärgård. Knagglestarr, ett lågväxt gräs, men ådrager sig uppmärksamhet genom sin ljusgröna färg och sina knaggliga småax: C. flava 1. Växer i kärr. Räfstarr, en storväxt art, med sam- mansatt, brunt ax, han- och honblom- mor i samma ax: C. vulpina L. Växer på fuktiga ängar. Sandstarr, lik den föregående, men mindre, utmärkt genom sina flere famnar långa, krypande rotstockar: C. arenaria L. »Sandstarren... växte un- der sanden, med några famnars långa krypande rötter, uppsättandes meren- dels emellan hvart qvarters spatium en liten stjelk och blad, liksom den hade varit planterad efter snöre». Linnés ÖL. resa 139. — Växer endast i flygsand och är ypperlig till dess dämpande. Slokstarr, en stor art, med flera skilda både han- och honax, de senare hängande: C. Pseudocyperus 1. Vid stränder. Tufstarr, med ett hanax, flera hon- ax, två märken, lättast skild genom de ljusgröna tufvor den bildar på fuk- tiga ängar: C. cespitosa L. Se Linnés Sk. resa 241. — Blommar tidigt och är då lågväxt, men förlänges sedermera. f STECKELGRÄS—STINKSVAMP Vårstarr (C. precoz JIaoo.) och Backstarr (C. ericetorum Poir.), tven- ne smärre, på torrare ställen växande arter, blemmande tidigt om våren, med lifligt gröna blad. + Steckelgräs, Steckgräs, Dn. = $Stålört. Föres vanligen till Gen- tiana Amarella L., men innefattar äf- ven G. campestris 1. + Stehjok, Dalarne Fräken, Dy- fräken. + Stenbryt, m. = Bergspring. Stenbräcka, f., flera arter af släg- tet Sazifraga L., växande i fjellen, före- trädesvis S. oppositifolia L. Se Bräcka. Stenbräken, n., ett slägte bland . Bräkenväxterna, mera spädt och vekt än Ormbunkslägtet (Aspidium sw.), med ensidigt fruktplättarnes PRE Cysto- pteris BErsm: Stenbär, n. = = tökfinilan Stenek — Jernek. Stenfruktträd, n., en växtfamilj med talrika på fodret fästa ståndare och köttiga frukter, som innesluta en stenhård kärne: Drupacec L. Hit höra Hägg, Körs, Mandel, Persika, Slån Mm. Stenfrö, n., slägtet Lithospermum L., sträfhåriga örter, tillhörande Skruf- blomstriges familj, med hvita blom- mor och mycket hårda frön. Jfr Perl- gräs, + Stengräs, n., Medelp. (Flen- SZräs, Vesterb.) — Röllika. Stenhallon, n., en ört af Hallon- "slägtet, med krypande stjelkar, hvita blommor och röda bär: Rubus saza- tilis L. Stenmossa, f., allmän BARNS för Lafvar, som växa på sten; vanligen hänföres namnet till Parmelia sazati- lis Ack. Se Letlaf. Stenmurkla, se Murkla. 119 + Stenpoley = Dosta. Tillhör ej Svenska språket, utan har upptagits ur Tyska kräuterbucher. + Stenpäron, n., frukten af det: vilda Päronträdet, äfvensom en sämre sort odlade Päron. Vilda Päron. Stensötå, f., en i bergspringor vä- xande art af Bräkenväxterna, med en- kelt parbladigt inskurna blad och bara (ej fjällbetäckta) fruktplättar på bla- dens undre sida: Polypodium vulgaret. + Stenvårta utgår. ; T Stenört, f. =71) i Upland Kors- ört; 2) i Skåne Bitter-fetknopp, en- ligt Linnés Sk. resa 240. +Stickelblomma, f., Boh. —Fält- stålört. Jfr Steckelgräs. Stickelbärsbuske, m., en art af slägtet Ribs, skild från öfriga genom sina taggiga grenar: Ribes Uva crispa 1. Krusbär är en förändring deraf. När stickelbuskens bär bland sårande försvar I mognadsstunden än har växtens grön- ska qvar. OXENSTJERNA 2: 54. + Stiftssvamp utgår alldeles. + Stighåltgräs, n., Vesterb. = Linnésört. (Rohaltgräs är ola ut- tal deraf.) Stillfrö, n., ett obestämdt namn, som tillägges frön af flera olika arter tillhörande de Korsblomstrige växter- na, t.ex. Rockentraf, Fältkrasse, NR senap m. fl. + Stingsel, m., Dal. = Tistel. + Stingskallar, m.-pl, Dalys= Åkertistel. Stinkmell, se Mell. Stinknäfva, se Näfva. / + Stinknässla, f. = Stinksyska. Stinkstallört, se Stallört. Stinksvamp, m., en aslikt stinkan- de svamp med nätådrig mössa, i början I täckt med ett svartgrönt slem, och fo- 120 ten nedtill omgifven af en slemfyld säck: Phallus ER L. Jfr Troll- ägg. Stinksyska, se Syska. + Stjelkborre, m.—Kransborre. Stjernanis, m., småfrukterna af en i China växande buske, Illicium ani- satum L., hvilka i lukt, smak och egen- skaper öfverensstämma med Anis. An- vändas i medicin. Stjernblomma, f., ett örtslägte bland Narfväxterna, skildt från öfriga genom djupt tvåklufna kronblad: Stel- rd L. Till detta slägte hör äfven Våtarv, men den är så allmänt känd under detta namn, att det måste sär- skildt upptagas. Anm. Man har benämnt äfven de utländska arterna af slägtet Aster för Stjernblomma, men de bibehålla bäst sitt utländska namn, utom AÅster chinensis L., som kallas Stjernros. + Stjernhyacint, m. — Blåstjer- na. Tillhör ej Hyacintslägtet. Stjernlök, m., lökväxter, tillhö- rande Liljeväxterna, med hvita, stjern- lika blommor: Ornithogalum L. I van- ligt tal bortfaller lök vid sammansätt- ning. - Aftonstjerna, f., med i klase sit- .tande, nedhängande blommor: O. nu- tans L. Morgonstjerna, f., med uppstigan- de, jemnhöga blommor: 0. umbella- tum L. Stjernmossa, se Mossa. Stjernros, f., en utmärkt vacker prydnadsväxt, som odlas i talrika för- ändringar, af Linné räknad till slägtet Aster, men nu bildande ett eget slägte: Callistephus chinensis Nzzs. (Namnet Stjetnros har föga lämpligt tillagts Dufkullan, och förekommer ej i folk- språket.) Stjerntistel, m., ett utmärkt släg- te bland Tistelväxterna, med halmfär- gade strålblommor, som utbreda sig i STINKSYSKA—STRANDGRÅBO klar, men sammandragas i i kolen väder- lek: Carlina L. Stjernvädd, se Vädd. + Stjernört, f., se Stjernblomma. Stockros, f. 1) Den ursprungliga. Vy öv SEPA KAR Je RO NV ra EVR NG fe Sd SN PR Å vr SORAN och inhemska är slägtet Lavatera L., tillhörande Kattostväxterna, skildt ge- nom stora blommor och fria småfruk- ter: L. thuringiaca 1. (I systematiskt afseende föras till detta slägte rättast Rosen- och Desmekattosten.) 2) I trädgårdsspråket föres namnet äfven till en storblommig art af slägtet Alcea, Å. rosea L. Stofferblomma, f., en odlad, ett- årig växt, tillhörande de Skrufblom- striges familj, med platta.blå blommor: med strål-lika tänder i bottnen: Borago officinalis L. Stolt Henrik (Bonus Henricus), m., ett främmande namn på Mjölk- roten, hvilket likväl, enligt Linnés Sk. resa 112, skall hafva ingått i folksprå- ket. Kan endast som en kuriositet upp- tagas. Storax, m., ett välluktande harts, som erhålles af Styrax officinalis L. från Levanten. + Storhufvud, n., Skåne, en art. af Knoppört: Centaurea Scabiosa L. (Stor Knoppört). Storknäbb, m. = Näfva. Stormhatt, m., ett örtslägte af Ra- nunkelfamiljen; öfre blombladet hjelm- ” likt hvälfdt, inneslutande tvenne skaf- tade honungshus: Aconitum L. Se Lus- floka och Munkskalle. Men tillåt ej din krans, hvars färger menlöst skiftas. Af stormhattsblommans prakt och ti- basten förgiftas. OXENSTJERNA 2: 122. + Strandblomster, n., Örter vä- CR på stränder, såsom Trift OR Ä Fackelros (Smål. ) m. f. : Strandgråbo, se Gråbo. - (Liljeblad), Ferne KI SM py Br AN AES PEN NE CNN YR ; FINA + Strandhafre, m., se Sandrör. - Strandkil, m. 1) en inhemsk art af slägtet Aster, med blå strålblommor: A. Tripolium 1L.; 2) Hvit Nysrot. Strandklo, f., en på våta stäl- len växande ört af Sugeväxterna, med blomkransar i bladvecken, nästan re- gelbundet fyrklufna blommor och två - ståndare: Lycopus europeus 1. Strandklöfverärt, se Klöfver- ärt. Strandkrypa, f£., Strandling m., en liten på hafssträn- derna krypande ört, lik Rödarv, men utan blomfoder: Glaux maritima L. Strandkål, m., en frodig, på hafs- stränder växande ört af Korsblomstri- ges familj, med stora, tjocka, isgrå blad och hvita blommor: Crambe maritima L. »Folket berättade, att en borgare- hustru i Marstrand hade hemtat sådan kål, kokat och gifvit den åt soldaterna, som spisat hos henne, i stället för Blå- kål, hvilka alla blifvit fjollige, när de ätit af samma rätt; men då officerarne undersökte derom, funno de värdinnan lika tokig med gästerna». Linnés Vestg. resa 189. Strandlilja, f., ett på gränsen mel- lan Liljor och Tågväxter stående ört- slägte, med gula blommor och ludna ståndarsträngar: Narthecium ossifra- gum (L.). Har fått sitt vetenskapliga namn af en gammal sägen, att genom örtens förtärande benen hos boskapen skulle skörna och sönderbrista. Hit för- de Linné Ilagräs, men detta namn har en helt annan hänsyftning. Se Ilagräs. Strandling, se Strandkrypa. + Strandportlak, m. = Saltarv. Strandpryl(Hartman), m., en liten ört, förvandt med Groblad, men bladen syl-lika, stängeln enblommig och frö- huset med ett frö: Littorella lacustris L. Strandråg,m., ett mångårigt, med Råg förvandt grässlägte, växande i flyg- sand, med krypande rotstock och hop- rullade, styfva blad: Elymus arenarius yr NIKE SOA STRANDHAFRE—STUDENTER 121 1. Kallas af sjöfarande Elm eller Helm (af Elymus). Anm. Till följd af yttre likhet och gemensam växtplats förvexlas detta gräs till namnet med Sandröret. Benämningen Elm, Sandelm tillhör uppenbart föreva- rande växt; till Sandrör åter höra nam- nen Sandhafre, Margräs, Marhalm. + Strandrör, n. = Vass. Strandsticka, f., en på hafssträn- der växande Umbellat med dubbelt tre- fingradt delade blad, beslägtad med Libsticka, men har fria frön : Haloscias sCcoticum Fr. Ra Strandsvingel, se Svingel. Strandsälting, se Sälting. Strandärenpris, se Ärenpris. Strandärter, f. pl., Linné = Hafs- vial. + Struss' (af Tysk. Strauch), m., Skåne — Röd Kornell. Strutbunke, m., Boh. — Foder- bräken. Namnet är karakteristiskt, ty detta Bräkenslägte växer i strutlika bunkar (tufvor), liksom Ormbunkarne. + Strål-laf utgår. Sträfse, n., ett i vatten helt och hållet nedsänkt växtslägte, liknande Fräken, men spädare, oftast fintaggigt och med alldeles olika fröredning (små nötter): Chara L. Sträfset »har en obe- haglig lukt, som liknar svafvel-lefver... På många ställen har man hufvudsakli- gen denna örten att tacka för torfgraf- varnas återväxt». RETZIUS 1: 158. Strätta, f£., en stor Umbellat, förr förenad med Qvanne till ett slägte, och skild derifrån nästan endast genom det vid frögömmet fastväxta fröet: Ange- lica silvestris 1. Namnet tillägges äf- ven Sium L. Ströppel, Ströpple, n., en myc- ket spridd benämning på Dyfräken. + Stubbmossa, ett förkastligt namn. r + Studenter, Studentnäglika . = Borstnäglika. 122 Stut ingår i några Norrländska växtnamn, såsom Björnstut (Heracle- um L.), Myrstut och Slökestut (dessa båda för Angelica L.). Ordets härkomst är oviss, men som ifrågavarande väx- ters stjelkar hafva ihåliga leder, liknan- de tutor, är härledningen af tuta, med omslags-s, ej osannolik. Benämningen Tjuton för Angelica, hvilken plägar af barn användas till hvisselpipor, synes dock häntyda på tjuta. Abbedissan Hildegard har Stutgrass, ett namn som man ej lyckats tyda. Styfmorsviol, se Viol. + Stynggräs, n. —= Stålört. Ståltrådslaf, se Laf. Stålört, f., ett utmärkt örtslägte, tillhörande Bitterväxterna, med mot- satta blad, blå blommor och enrummigt fröhus: Gentiana L. Arterna af Stålört hafva bitter smak, men i hög grad to- niska egenskaper, hvilka liksom stål- sätta organismen. Allmän Stålört, Fält-stålört,blom- kronorna fyrklufna, med fransade fjäll kring svalget: G. campestris L. Klock-stålört, blommorna stora, klocklika, utan fjäll i pipöppningen: G. Pneumonanthe L. Äng-stålört, Bitter Stålört, lik Fältstålörten, men blomkronorna fem- klufna: G. Amarella 1. Ädla eller Norska Stålörten, se Baggsöta. +Ståndpes, Ståndpers,m., Dalsl. m. fl. st. = Nosserot. Stånds, m., Boh., en art af slägtet Boört: Senecio Jacobea L. Stäggan, f., en stinkande art af Mell: Chenopodium Vulvaria L. Stäkra, f., ett gammalt, allmänt bekant namn på en växt, som skall vara dödande för hästar; men hvilken växt dermed menas, har, såsom i afse- ende på Ilagräset, varit mycket ovisst. Linné hänförde namnet först, enligt STUT—SUGA »t ST Ta H & KN Pad ; T Sy NE Ra 4 - + w uppgift i Norrland, till Alopecurus ge- niculatus 1. Detta var dock alltför orimligt, hvarföre han i sin Gotländska resa (s. 298) förde namnet till Alisma, hvilken ock af alla våra äldre förfat- tare och än i dag på vissa orter antages vara Stäkra. Men sedermera i sin Vest- göta resa (s. 47) säger han sig hafva lärt känna den äkta Stäkran, nemligen Phellandrium, en Umbellat med upp- repadt delade blad och nästan klot- runda frukter, hvilken vore ett starkt gift för hästar. Det är ock denna som nu allmänt kallas Stäkra (i Kalmar län Kaxstäkra). Under Linnés Skånska resa inträffade likväl ett nytt uppslag i saken. I beskrifningen öfver denna resa (s. 182—185) omtalar han, huru- som hästar i Malmö åto Stäkra (Phel- landrium) i största ymnighet utan att deraf lida något men, hvarföre sjelfva växten måste frikännas från giftig ver- kan, hvilken deremot af Linné till- skrefs en derpå sig uppehållande in- sekt, Curculio paraplecticus. Denne torde dock äfven befinnas oskyldig. I min tanke är Cicuta (Sprängörten) den rätta, ursprungliga Stäkran; det finnes dock intet skäl att nu ändra växtens faststälda namn: (Enanthe Phellandri- UM LAM. S Nå + Stämgräs, n., Angerm. — Vän- derot. + Stärkebär, n., den mycket sam- mandragande frukten af Slån (någon gång kallad Stärkebärsbuske). + Störböna, f., arter af Böna (Pha- seolus L.), som vinda sig omkring en uppsatt stör. NR SS 4 Sudare, Sultråd, m., ett slägte bland Tångväxterna, liknande en grof FR tråd: Chorda Filum (1L.). Suga, f., begår M. allmänt känd benämning p m. pl., en växtfamil- jen Labiate Jvss. (Verticillate 1.), med ledade stjelkar, motsatta blad, blom- morna skenbart i krans uti bladvecken SULTRÅD—SVINBORST (sällan i axitoppen),läppformig blom- krona med två längre och två kortare ståndare, fyra småfrukter. Namnet är mycket gammalt; redan abbedissan Hildegard omtalar en art under namn af Bienen-suga (Lamium album L.). Barn pläga suga honungssaft ur blom- mans pip, liksom ur vissa Trifolia; deraf namnet. Sultråd, se Sudare. Sumak, m., ett garf- och förgänine, som erhålles af åtskilliga arter utaf Nordamerikanska växtslägtet Rhus, specielt R. Coriaria L. Surapel, se Apel. + Surklöfver, m. = Harsyra. Surkullor, se Kullor. Suroxel, se Ozel. : Surtorn, m., en taggig buske med gula, i klase sittande blommor, sex kronblad och sex ståndare: Berberis vulgaris L. Sutt, m., en art af Groblad, med jemnbreda, köttiga blad, växande på hafsstränder och utgörande en väsent- lig del af det berömda sältingsbetet: Plantagö maritima L. »Den nordvestre Juten tror sig icke fägna sina gäster väl, om han åcke bland flere rätter har stuf- vad Sutt». RETZIUS 2: 523. + Svalblomster, n.—=Majhvifva. Svallbjörk, se Björk. Svallmossa, se Mossa. Svalting, m”, en mångårig vatten- växt med grenig, utbredd blomvippa, sex småfrukter och blad liknande Gro- blad: Alisma Plantago 1. En annan art, Liten Svalting, har lancettlika blad och enkel blomflock: A. ranuncu- loides 1. Svalört, f£., en samtidigt med sva- lornas ankomst blommande ört, genom mångbladig blomkrona skild från Sol- öga, till hvilket slägte den räknades af Linné: Ficaria ranunculoides Rorn. 123 Svalörtens rotknölar likna hvetekorn, och blottade af regnskurar hafva de ansetts för nedregnad säd. Anm. Både denna och Skelörten heta på Grekiska Chelidonium, d. v. s. Svalört. I Svenska folkspråket är det endast Fi- caria som kallas Svalört, och Chelidonium blommar hos oss minst en månad senare än svalans ankomst. Svamp, m., den artrikaste klassen i hela växtriket, tillhörande Groddtråds- växterna,'saknande den gröna färgen, som mer eller mindre tillkommer an- dra växter. Svamparne fördelas i föl- jande familjer: Hattsvampar, Disk- svampar, Kärnsvampar, Mögelsvam- par och Rostsvampar. »Svamparne äro ett ströfvande pack, som röfva allt hvad de finna lemnadt sedan Flora gått i sitt vintertält emot hösten». LINNÉ, Del: nat. 14. Svamp i hus, se Träfrätare. + Svampgryn utgår alldeles. . Svart-al, se Brake. Svart-andorn, se Andorn. Svarthufvud, n., de ännu icke blommande, svarta blomhufvuden af Tuf-ängdunet. ) Svarthö, n., en med Höskallran förvandt fjellväxt, som under torkning svartnar: Bartsia alpina L. (Sådant eger ej rum med Backtimjan, hvilken origtigt blifvit kallad Svarthö.) ) Svartkummin, m., frön af en i södra Europa växande art utaf slägtet Nigella: N. sativa L. Svartpeppar, se Peppar. Svartpoppel, se Poppel. + Svartrot, f. 4 NUPeNDE ört. Svartsenap, se Senap. Svemmel, m. (af svimma), Smål. = Dårrepe. Svickra (flexion af Sqvattram), f., —=Vall- + Svinblomster, n. — Kornfibla. + Svinborst, m. —= Stagg. 124 + Svinbröd, n., se Brudbröd., + Svinbär, n, = Hönsbär. Svingel (Svindel, Svimbel hos äldre förf.), m., af Linné förd till släg- tet Festuca L., såsom nu är allmänt an- taget. (I folkspråket benämnes egent- ligen Råglostan Svingel, hvilket är samma ord som Svemmel, Lolium te- mulentum 1.) Slägtet Svingel skiljes från Gröeslägtet genom från kronska- lens spets utgående agnborst; Losta- slägtet åter är skildt genom borst ut- gående nedom skalens spets. Allmän- nare kända arter äro: Fårsvingel, liten, tufvig, med borst- lika blad: F. ovina 1. Yppersta får- bete. Strandsvingel, ett högväxt, rörlikt gräs med lutande vippa, bredare blad och småax än nästföljandes: F. litto- read We. Ängsvingel, lik den föregående, men mindre: F. pratensis Huvs. All- män på ängar. Anm. Ofriga anförda Svingelarter,nem- ligen Axsvingel, Mannasvingel och Svin- svingel, utgå alldeles, såsom endast i sy-; stematiskt intresse tillkomna, men hvil- ket befunnits origtigt. Svingel-losta, f., benämnes släg- tet Schedonorus P. Bzavv., Som är en medelform emellan Svingel och Losta. En art deraf, Fodersvingellosta (S. inermig P. Bravv.), är ett af de yppersta fodergräs. Svinknyler — Knylsyska. Bör kanske upptagas. + Svinkrässla, f. = Brudbröd. + Svinmandlar, m. pl. = Brud- bröd. Svinmell, se Mell. Svinmolla, se Molla. + Svinros, f. = Smörblomma. + Svinrot, f. = 1) Liten Ormrot; 2) Kornfibla. + Svinsvingel, m.—=Mannagräs. SVINBRÖD—SYRA + Svinsyra, Tyr 2Eräksyrd: re ; + Svintistel, m. = Mjölkfibla, Sviskon, n., den torkade frukten af en artförändring utaf Plommon, hvars kärnar lossna från fruktköttet. + Svålon, n., Rosl. — Odon. + Svärdgräs, n., Nerike; Vesterb. = Igelknopp. » Svärdslilja, slägte med svärdlika blad, prydliga kalkar ofvan frukten, tre kalkblad ned- böjda: Iris L. Du växer bland oss lik en svärdslilja OPpp. TEGNÉR 31 143. Gul Svärdslilja 0: Pseiudacorus L.), allmän i åar 0. s. Vv. Blå Svärdslilja (/. sibirica L.), Röd smalare blad, mindre, blå blommor. f., eb jet: ört > Af detta slägte odlas dessutom tal- 2 rika arter. Sykomor, m., en art af Fikonträd, växande i Orienten: Ficus Sycomorus : 1. (På hvad grund Retzius hänför namnet till Tyska Lönnen, är mig obe- kant.) + Sylfrö, n., Sylknapp, m., små mikroskopiska svampar, som ej böra upptagas. Sylört, f£., en mycket liteh, sällan mer än tumshög ört, liknande Råg- blomman, men med syl-lika blad: Su- bularia aquatica 1. Växer på stränder. Syra, f., ett artrikt örtslägte med grön, sexbladig kalk i tvenne kransar, sex ståndare: Rumez 1. Fördelas i 1) Egentliga Syror, med en- könade blommor och mindre styf växt. Kråksyra, mycket spenslig, med han- och honblommor på skilda stånd: R. Acetosella 1. Kallas äfven Berg- syra. Ängsyra, med han- och honblom- = mor på samma stånd: R. Acetosa L. = Användes som spenat, men har en bör a hagligare, syrlig smak. RAG RS RAG 27 SYREN—SÅF 2) Tjerp- eller Skräppesyror, j med tvåkönade blommor, styfva stjel- kar. Hafssyra, kalkbladen med långa syl-lika tänder: R. maritimus L. Hästsyra, kalkbladen utan gryn, -rotbladen bredt hjertlika: R. Hippo- lapathum Fz. Skräppesyra, lik den föregående, men med lancettlika, vågiga blad: R. domesticus Harrm. Det är endast den- na art, som i Småland kallas Skräppa, hvilket namn af Linné fördes till den vida sällsyntare Krussyran (R. cri- spus L.), som har gryniga kalkblad. Vattensyra, med nedtill afsmal- nande rotblad, gryniga kalkblad: R. Hydrolapathum Hvvs. Denna är den enda art, som växer i vatten, och hvil- ” ken i alla Linnés resor kallas Rumezx aquaticus. Syren, m., en allmänt odlad buske från sydöstra Europa och Persien, med hjertlika blad, stora blomklasar, två ståndare: Syringa vulgaris L. Mindre allmänt odlade äro Persiska och Chi- nesiska Syrenen. Syrenernas rödblåa tofsar för vinden Lätt vagga i trädgården neder och opp. DAHLGREN 1: 419. Syrsälta, f., Syrsälting, m., Lil- jeblad = Harsyra. Syska (diminutiv af Suga), f., ört- slägtet Stachys L., tillhörande Suge- växterna och från Humlesugan lättast skildt genom de bladlika blomskär- marne. Stinksyska, med hjertlika, dkäftas de blad: S. silvatica L. . Knylsyska, med oskaftade, sma- lare blad och knöliga rötter: S. ar- vensis L. > Syssla, f. 1) Ortslägtet Cephalan- thera Rion., tillhörande Nosseväxterna, med krypande rotstock, bladig stjelk och upprätta frukter. Namnet är troli- > gen ett olika uttal af Zymbel, hvarmed slägtet förr blifvit förenadt. 2) Benäm- 125 ningen tillägges i Kalmar län de större arterna af slägtet Blåklocka. Sågtäng, se Tång. Såpnäglika, f., en mångårig ört af Näglikefamiljen, med bredare, lan- cettlika blad och två pistiller: Sapo- naria officinalis L. + Såpträd, n., ett träd i Sydame- rika, hvars fruktkärnar användas som såpa: Sapindus Saponaria 1. Då hvar- ken trädet eller dess bruk är kändt i Sverige, ser jag icke hvarföre namnet skall upptagas. Såpört, f., ett med Såpnäglikan när- förvandt slägte, men med smala, jemn- breda blad, smärre blommor: GCypso- phila 1. (Den i stället för såpa mest använda arten, G. Struthium L., tillhör södra Europa.) Sårläka, f., en Umbellat med-hand- flikiga rotblad, ”hufvudlika blomflockar och "taggiga frukter: Sanicula euro- pea L. Säf, f£., ett större släkte bland Half- gräsen, med flera rundade, knippvis gyttrade småax och tvåkönade blom- mor: Scirpus L. (Arterna med ett enda ax hafva sjelfständiga namn.) Utan artnamn menas med Säf alltid Sjö- säfven. Alltför svag är säfvens strid mot stor- men. KELLGREN: 2: 170. Sucka, som vinden i säf suckar då” hösten är när! MALMSTRÖM 4. »Den brister ej, som likt säfven sig böjer». Ordspråk, emedan säfven anses för symbol af eftergifvenhet, undfallenhet. Hafs-säf, med hvass-kantad, bla- dig stjelk, allmän på hafsstränder: S. maritimus L. Sjösäf, med trind, bladlös Sbjelk: S. lacustris L. Det är denna som all- mänt är känd under namn af Säf; men i södra Sverige benämnas, efter Danskan, de bladlösa Tågarterna äf- ven Säf. + 126 Skogs-säf, med trubbkantig stjelk, mycket yfvig och bladig blomvippa:. S. silvaticus L. Säfferot, f., en Umbellat med fårad stjelk, dubbelt parbladigt delade blad, gyttrade blomflockar och håriga frön: Libanotis montana Arr. Säfferoten, tug- gad, befordrar salivens afsöndring; der- af namnet (Lågtysk. sever, Högtysk. seifer, spott, dregel). + Säfjablomma, f. = Blomvass. Säfstarr, m., ett litet Halfgräs- slägte, midt emellan Säf och Starr: Kobresia Wu. Tillhör endast högre fjelltrakter. Säfvenbom (efter Tyskan), m., en art af Enslägtet, växande i södra Eu- ropa: Juniperus Sabina 1. I motsats mot vår inhemska, milda En är Säfven- homen giftig. + Säld, Sälle — Sälg. Sälg, f., ett allmänt trädslag af Pil- slägtet, med på undre sidan ludna blad och blommande före löfvens utslående: Saliz caprea L. Sälgen växer på tor- rare mark än öfriga pilarter. »Intet träd i Sverige mognar tidigare». Linnés Sk. resa 67. Sälgen är vackrast under blomningen en klar vårdag; dess gull- gula hängen omsvärmas då af tusentals bin och andra insekter. Sällefock, se Fock. + Sälta, f., Boh.— Allmän Knapp- säf, Eleocharis palustris R. Br. I Ros- lagen kallas denna för Sälting, men alldeles origtigt. — Jfr Knappsäf. Sälting, m., örtslägtet Triglochin L., gräslika växter med trinda blad, smala ax, sex ståndare och samman- växta småfrukter. SÄFFEROT—SÖTÖRT Kärrsälting, med trind, trerummig frukt: T. palustre 1. Växer i kärr. Strandsälting, med aflång, sex- rummig frukt: T. maritimum L. Vä- xer på hafsstränder, lemnande ypper- sta bete för hornboskapen. + Sätgräs, n., Sätört, f. = Tät- ört. Söl, m., större hafs-alger, egentli- gast slägtet Rhodymenia Gzzv. + Sömntorn, m., benämnes en skägglik utväxt på Nyponbusken, för- orsakad af insektsting. + Sönnerdön eller Silledön, m., en löda förvridning af Grek. Chelido- nium. Skåne. Söt är ett vanligt epitet till afarter med söt smak, såsom Sötbräken (Sten- söta), Sötmandel, Sötpotates, Söt- äpple m. fl. Sötblomster, Sötkullor, Söt- tuppor, benämningar på Kamill- blomman, som jemte Röllikan har de talrikaste namn i Svenska språket. Jfr Sötört. «a» ; Söte, Sötrot, f., Norska benäm- ningen på slägtet Gentiana L., ehuru dess artér företrädesvis utmärka sig genom sin beskhet. Se Baggsöta. Sötgräs, n., ett tvåårigt, välluktan- de gräs med slak, hängande vippa och enblommiga småax: Cinna pendula Tris. (På slägtet Molinia Somranz eller slägtet Enodium Gavo. har detta namn ingen tillämplighet.) + Sötört, f., ytterligare ett namn på Kamillblomman, men enligt Linné, Sk. resa 270, föres det rättare till Gul- 4 måran. 4 0 ; TAGG-GINST—TARE (TR Ta Tagg-ginst, se Ginst. + Taggpuke, m., ett alldeles för- gätet och obrukligt namn på Stall- örten. | Taggsvamp, m., ett artrikt slägte bland Hattsvamparne, med syl-lika tag- gar på hattens undre sida: Hydnum L. Inga Taggsvampar äro giftiga, men många trähårda och derföre icke ätliga. Taklök, m., bladsväxterna, med breda, vid basen löklikt hopade blad: Sempervivum tec- torum L. Jfr Huslök. (Namnet har alldeles origtigt blifvit tillagdt Sedum Telephium L. och i Vexiö Ajuga pyra- midalis L., för hvilken senare Wahlen- berg uppgifvit den mindre lämpliga henämningen Takgran.) + Talgträd, n., benämnes Croton sebiferum L., af hvars frön kokas ett slags talg. Som hvarken växten eller dess produkt är känd i Sverige, vet jag icke hvarföre namnet bör upptagas. Tall, f£., betecknar allmänt i Svea rikes språk Furen, men i Göta rikes all- mogespråk är benämningen antingen okänd eller ock tillagd Granen (till hvilken den föres äfven af Tillandz). Jag skulle anse lämpligast att antaga Tall såsom gemensamt namn på Fur och Gran. Ved af båda träden kallas ock ofta tallved. Norden är så kall... Högt i hyita snön Står den höga tall, Alltid frisk och grön. LING 1:50. I brokigt skimmer tallen återstrålar Från rimbeklädda grenar månens ljus. STAGNELIUS 2: 547. Silfvergrå stå bergets tallar, Snö på minsta gren och barr. ; DAHLGREN 2: 4. Tallört, f£., en helt gul, svampaktig, bladlös, men fjällbetäckt ört med lu- tande blomklase: Monotropa Hypopi- tys L. Växer mest på tallrötter. ett slägte bland Fet- Tamarisk, m., en buskväxt i södra Europa och Orienten, hvaraf en i Ara- bien växande art utsvettas ett slags manna: Tamariz mannifera EuresB. Tamariskens bark utsvettas den ädla- ste ambra. ADLERBETH 40. Anm. Linné förde till detta slägte äf- ven Klådriset, hvarföre denna buske i Dalins ordbok benämnes Tamarisk. + Tandgräs, n.=1) Upl. Knavel; 2) Skåne Törel. Tandrot (olämpligt Tandört), f., en ört af Korsblomstriges familj, med en tandlika, hvita fjäll bärande rot- stock, parbladiga blad och liffärgade blommor: Dentaria bulbifera 1. Af små lökar i bladvecken är det Latinska artnamnet hemtadt. | Tapioka, f£., en sorts gryn, som er- hållas af Manihot utilissima Pomr, hvil- ken allmänt odlas i det tropiska Ame- rika. Gtrynen förekomma äfven hos oss” i handel. Tapioka-plantan har färsk en skarp, mycket giftig mjölksaft, men se- dan den blifvit urlakad lemnar den ett i hög grad närande födoämne. Tapsan, m., ett gammalt, förgätét namn på Spenörten, upptaget af Wah- lenberg. Månne det någonsin tillhört Svenska språket? + Tara, se Tjerp. - Tarald, m., arter af slägtet Glim, med mycket uppblåsta blomfoder: Si- lene inflata Su. och maritima Wira.' Be- nämningen tillhör Gotland. Anm. Namnets härledning är oviss; man har gissat, att det eger Arabiskt ursprung, men sannolikare är det Ty- skans Tarant, ehuru detta tillägges en annan växt med uppblåst blomkrona, Gentiana Pneumonanthe L. Tare, Boh. — Bändling. Namnet är märkvärdigt, emedan dylika växter, enligt Dioscorides (i första årh. e. Kr.), af Kelterna i Gallien kallades Taruk (tavoovz). 128 Taskört, £., Taskegräs, n., en allmän ört, liknande Krasse, lätt skild genom sina hjertlika skidor: Capsella Bursa pastoris Mep. + Tax, efter Lat. Tazus=1Idegran. Tazett, f., en art Narciss med fer- blommig stängel och hvita blommor: Narcissus Tazetta L. Tazetten, som ett rum uti din krans begär. OXENSTJERNA 2: 28. Tekträd, n., 'ett resligt löfträd i Ostindien, som användes till skepps- byggnad: Tectona grandis L. Terpentin,m., ett harts, som utfly- ter af åtskilliga barrträd samt af arter tillhörande slägtet Terebinthus Mozson. Man har mångfaldiga slag af Terpen- tin, bland hvilka torde här vara till- räckligt att anföra: Cyprisk Terpentin, som erhålles af Pistacia Terebinthus och P.vera tr. Svensk Terpentin, af tall och gran. Ungersk Terpentin, af Pinus Cem- bra L. Venetiansk Terpentin, af Lariz europea Dec. Dessutom fås Terpentin af flera A- merikanska tallar. Thebuske, m. 1) Chinesiskt The erhålles af en i China inhemsk buske, närmast beslägtad med Camellia : Thea chinensis L. Deraf förekomma i handel flera sorter, såsom Grönt The, Svart The, Thebohe o. s. v. 2) Paraguai-The fås af en vida skild buske, Ilex para- guariensis Sr. Hi., och brukas allmänt i Amerika, vanligen under namn af Matte. + Theros, f., en odlad art Törnros: Rosa indica L. The-ärenpris, se Ärenpris. + Thordönsskräppa, f., Skåne= Karborre. Jfr Skråp. + Thorsnässla, f., Söderm. = All- män Flenört, Scrophularia nodosa L. 'TASKÖRT—TICKA LJ , Tibast, rätteligen Tirsbast,m., en tidigt om våren på bar qvist blomman- de buske med tre sammansittande röda blommor: Daphne Mezereum L. Nam- net förbråkas i uttal nästan i oändlig- het: Tirbast, Tjurbast, Tisbast, Tist- bast, Taisbast, Tifvelbast, Tived, Ti- vedsbast m.fl. Afser egentligen barken och veden, liksom det motsvarande Ty- ska Seidelbast, fordom Ziubast, Zidel- bast. Jfr Bot. utfl. 2: 85. — Växtens be- nämning Källerhals, äfven gemensam med Tyskan, afser egentligen bären. Ticka, f., ett talrikt slägte bland - Hattsvamparne, nästan uteslutande vä- xande på träd, med fina porer på un- dre sidan, hvilka ej kunna skiljas från hatten: Polyporus Fz. Linné förenade detta slägte med Rörsoppslägtet och öfverförde derföre origtigt namnet äf- ven till det sistnämnda. Bland slägtets många synnerligen utmärkta arter för- tjena upptagas: Björkticka, allmän på björk, hatten vidhäftad med en på öfre sidan snedt sittande puckel: P. betulinus Fz. Be- gagnas till kork, nåldynor, rakstriglar m,. m. | Fjällticka, en stor, på löfträd vä- xande art med gul, brunfjällig hatt och snedt sittande, nedtill svart fot: P. squamosus Fz. Fnöskticka, se Fnösksvamp. Fårticka, en på jorden växande art, hvit, köttig, ätlig och välsmakan- de: P. ovinus Fz. Jetteticka, en af de största svam- par i verlden, växande på rötterna af gamla stubbar, med rödbrun, köttig, men seg hatt: P. giganteus Fr. Svafvelgul Ticka växer i tufvor (klumpar) på gamla trädstammar, höggul, med köttig hatt: P. sulfu- rTeus Fr. Tufvig Ticka, Tufticka, växer i tufvor på marken, med tegelfärgad. hatt: P. confluens Fr. Atlig. Yppig Ticka växer i stora tufvor vid trädrötter, med talrika, ofvan grå hattar: P. frondosus Fx. Ätlig. Tidlösa, f., sista höstblomma, upp- skjutande alldeles naken ur en under- jordisk lök, med gredelina blommor: Colchicum autumnale 1. Tidlösans blad utbildas först följande vår, då äfven frukten mognar. Timjan, m., en allmänt bekant kökskrydda af Sugeväxternas familj: Thymus vulgaris 1. Vi ega af detta slägte äfven tvenne inhemska arter: Backtimjan, med refvigt krypande, öfverallt finluden stjelk, smala blad: T. Serpyllum 1. (Jfr Svarthö.) Angtimjan, med uppstigande, en- dast i kanterna finluden stjelk, ägg- runda blad: T. Chamedrys Fr. + Timmermossa, Timmsmossa utgå alldeles. Timotej, m., ett i nyare tid inkom- met namn på Ängskampe, uppkalladt efter Timothy Hanson från Newyork, som i England införde odlingen af detta fodergräs. v> Tina, f., Gotl. = Snarmåra. Tistel, Tistle, m., benämnas flere taggiga, stickande växter; men egent- ligen tillkommer namnet slägtet Car- duus i Linneansk mening (= nyare botanisters Carduus och Cirsium). — »Den lates åker... stod full med tistel». Sal. Ordspr:.24: 80, 81. 4 ov Högt rest på tegen med sårande taggar Yfdes tisteln. ADLERBETH 358. Borst-tistel, knappt taggig, med stjelkomfattande, dels hela, dels fliki- ga, på undre sidan hvita blad: Car- duus heterophyllus 1. Kallas vanli- gen Brudborste. Jordtistel, utan tydlig stjelk: Car- duus acaulis L. Krustistel, med på stjelken ned- löpande, krusiga blad: Carduus cri- spus L. Akerogräs. , Kåltistel, föga taggig, bladen stjelkomfattande, parbladigt inskur- Fries, Svenska växtnamnen. TIDLÖSA-—TJUTON 129 na, blomhufvuden med breda, hjert- lika skärmar: Cnicus oleraceus L. Kärrtistel, bladen nedlöpande, par- bladigt inskurna, småtaggiga, blom- hufvuden utan skärmar: Carduus pa- lustris L.— Jfr Linnés Vestg.resa 236. Nicktistel, Sloktistel, med stora, nedböjda blomhufvud: Card.nutans 1. Piggtistel, mycket taggig: Car- duus acanthoides L. Vägtistel, äfven Horntistel, blom-. hufvuden liksom bladen hafva långa, styfva tornar: Carduus lanceolatus L. Akertistel, äfven Gortistel, Skrof- tistel, blomhufvuden i vippa, bladen icke nedlöpande: Carduus arvensis Sx. Serratula arvensis 1. Ett af de mest skadliga åkerogräs. Anm. Flere med Tistlarne ej förvandta, men taggiga växter benämnas äfven Ti- stel, t. ex. Blåtistel, Mjölktistel m. fl. + Tistelboll, m., se Bolltistel. Tistelborre, m., en med 'Tistlarne beslägtad ört, skild genom glatt blom- fäste och mera luden växt: Onopordon Acanthium L. Tistelväxter, en afdelning af Blomhålksväxterna, hvars väsentliga kännemärken äro mindre i ögonen fal- lande, men som vanligen igenkännes på styf och oftast taggig växtsamtstora och hårda, oftast taggiga blomhufvud: Cynarocephale Juss. + Tisteläpple, n. = Spikklubba. + Tistron, n.=1) enligt Liljeblad (F1. 2 uppl.) Tistelborre; 2) Svarta Vinbär. Jfr Distron. Tjerp, Tjerprot, f£., Upl., Jemtl. större arter af slägtet Syra, företrädes- vis Hästsyra. (Tara hos Franckenius är troligen samma namn.) + Tjurgräs, n., Smål. — Ryltåg. (Sannolikt har namnet MERPRANSTS varit Furgräs.) Tjuton, n., en i södra Sverige all- män benämning på Strätta. Se Linnés 9 + p 130 Sk. resa 359. Jfr Stut, såsom namnet uttalas i de norra orterna. + Tjälablomma, f., Tjälablom- ster,n., Tjälatuppa, tf. kallas mång- faldiga vårblomster, såsom Sippor (en- ligt Franckorias Tillandr, Bromelius), Movippa (i Upl.), Kabbelök och Häst- hofsört (i Dal.), Violer (enligt Retzius) I. ÅL Tjärblomster, n., Tjärört, f., mångåriga örter bland Näglikeväxter- na, med purpurröda blommor, fem stift och vid basen flerrummigt fröhus: Vi- scaria Rozmr. Allmänna Tjärörten (V. vulgaris Rozar.) har stjelken klibbig vid lederna. To (i stället för ull eller lin) ingår i flera ord, såsom Tonad, gemensamt namn på Hampa och Lin, Tobändel, Tåbengräs — Lin-snarrefva, Tobetel = Tufvigt Angdun, och troligen äfven Tåtel, äldre Totel. Ordet står i nära förbindelse med Do i Dodra (Cameli- ij na), Eng. Dodder (Cuscuta), Tysk. Dot, hamptråd o. s. v., hvarföre man kunde vara frestad att antaga ett förloradt stamord Po. a Tobak, m., en allmänt odlad ört, tillhörande Bolmväxterna: Nicotiana L. Utom den Allmänna Tobaken (N. Tabacum L.) odlas Bondtobaken, skild genom rundadt trubbiga blomflikar: N. rustica L. Anm. Atskilliga växter, som brukats såsom surrogat för Tobak, hafva äfven fått namn deraf; så har Arnica montana L. kallats Tobaksblomma, samt Achillea Millefolium L. (Dal.) och Tussilago Farfara L. (enligt Wahlenberg) Bröst-tobak. Tof, m., benämnas flera tufviga gräs, egentligast kanske Aira cespitosa L. I Jemtland kallas Aira flexuosa 1. Tof- hven, i Skåne Scirpus cespitosus L. Mossatof. Tof kallas allmänt i Norr- land äfven Festuca ovina 1. m. fl. gräs. Toffelblomma, f., en skön och sällsynt, högnordisk ört af Nosseväx- ternas familj, med enbladig och en- TJÄLABLOMMA —TORMENTILL flora (L.) Reron. blommig stjelk, Iiffärgade + Plosligar: Calypso borealis Sauiss. — I anseende till blommornas likhet fördes denna ört af Linné till slägtet Guckusko, och namnet Toffelblomma har tillagts båda. Tofhven, se Tof. + Tofsmossa utgår. Tofsäxing, m., ett grässlägte med axlikt sammandragen vippa, treblom- miga, plattade, gyttrade småax: Koe- leria Pers. Den Blågrå Tofsäxingen (K. glåuca Dec.) är ett värderadt gräs på sandfält. Tok, m., en utmärkt, för södra Ö- land egendomlig buske af Brumväx- ternas familj och Fingerörtslägtet, från hvars öfriga arter den afviker genom trädstam : Potentilla fruticosa L. »Tok kallas på Öland en buske, som i hela verlden är mycket rar». Linnés Öl. resa 63. — Tokens qvistår äro mycket sega och användas till qvastar m. m. Nam- net synes härleda si& från Angl.Sax. tohs, seg. Tolta, f., örtslägtet Mulgedium Cass., tillhörande Fibleväxterna, men har blå blommor och fruktfjun. Våra båda inhemska arter tillhöra ensamt Norrland och Lappland, och namnet synes vara af Lapskt ursprung. Wah- lenberg skrifver Tort, Torta. : Å Tolubalsam, m., se Balsamträd. + Tomtört, f. = Harkål. ' Toppklödigg f., en art af slägtet Blåklocka, med blommorna gyttrade i toppen: Campanula glomerata L. Topplösa, f., en art af slägtet Vide- ört, eller snarare ett eget slägte, med gula blomklasar endast ur stjelkens bladveck, hvarigenom stjelkens topp är obegränsad: Naumburgia thyrsi- + Tordyll, m., efter Lat.. Tordy- lium 1. Hvarken växten eller namnet finnes i Sverige. | + Tormentill, efter Te Tormen- tilla, en art af Fingerörtslägtet; men EA NSRE då växten har ett godt och allmänt kändt Svenskt namn (Blodrot), finnes intet skäl att införa det främmande. "Torn, m. 1) pl. -ar. Förkrympta, stickande grenar. Spince. 2) utan pl. Allmän benämning på taggiga buskar. Jfr Törne. »Torn får fritt huggas af hvarjo, hvarmed förstås alla de buskar, som hafva taggar eller ock ej växa till synnerliga träd, dem man får utan syn bortrödja utur ängarna; sådane äro Hag- torn, Slånbärstorn, Vigeltorn, Njupon- torn». Linnés Öl. resa 133. k + Tornört, f. Detta namn, en öf- versättning af Lat. Turritis L., har tro- ligen aldrig funnits utom i böcker och är nu platt obrukligt. Torrvärksgräs, n. = 1) Jemtl. Gul Ängsruta, Thalictrum flavum L. 2) Upl. Linnésört. Torskblad, n., Torskblomma, f., Angerm. = Bläcken. (I Dalarne, der ingen reda synes vara på växtnam- nen, eller der man vid deras uppteck- nande ej förstått att frånskilja tillfäl- liga och på misstag beroende benäm- ningar, är ifrågavarande namn tillagdt Kabbelöken.) Torske, se Tröske. Torsklaf, se Laf. Torste, Toste, se Tröske. + Tort, Torta, se Tolta. Traf (= skida) ingår i flera namn, såsom Gulltraf, Himmelstraf, Roc- kentraf. + Trampgräs, n.— Fogelört (Po- lygonum aviculare L.) samt flera andra örter, som växa på gårdar, vägar och trampade ställen. Jfr Vägört. — Fogel- örten kallas äfven Trampnäfva, af det origtigt tillkomna namnet Näfva för Polygonum (se Näfva). Tranbärsris, n., en på mossar vä- xande, ständigt grönskande art af släg- tet Vaccinium L., med liffärgade blom- mor och tillbakaböjda -blomflikar: V. Ozycoccos L. Bären kallas Tranbär, TORN—TROLLKÖTT Hy 2 131. Tranjuter, Tränjon; de utmärka sig genom sin starka syrlighet. + Tranhals, m. = Näfva. Tranvicka, se Vicka. + Tranärt, f. = Tranvicka. Trebening, m., Skåne — Qvaller. Namnet afser de tredeladt-dubbeltsam- mansatta bladen. Trefingerört, f., skild från Finger- örten derigenom att den har blott tre småblad och fem ståndare: Sibbaldia procumbens L. + Trifolium, rent Latin, och ett obehöfligt namn, då vi ega de Svenska Klöfver, Kolla, Väpling m.fl. på detta växtslägte. Trift, Thrift, m., örtslägtet Ar- meria Winin., med gräslika blad, bar stängel med ett blomhufvud och en- fröig frukt. Odlas i trädgårdar under namn af Engelskt gräs, Gräsnäglika. Trimjölksgräs, n., ett af Kabbe- lökens många namn, och anmärknings- värdt är, att det genom Skandinaverna blifvit infördt i England. När växten blommar, anses tiden vara inne' att mjölka korna tre gånger om dagen. + Trindgräs, n. = Trådtåg. Trip-madam, f., ett i Linnés tid vanligt namn på en odlad art af slägtet Fetknopp (Sedum rupestre 1.), hvil- ken användes till sallat. Så väl namnet som användandet äro nu helt och hål- let förgätna. Trollbär, n., ett gemensamt namn på vilda, icke ätliga bär, såsom Orm- bär, Trolldrufva, arterna af Solanum 1. Trolldrufva, f., en stinkande ört af Ranunkelfamiljen, men med svarta, i klase sittande bär: Actea spicata L. Bladen trebladigt sammansatta, blom- klasarne hvita. Blott ett bär efter hvar blomma. + Trollkött utgår alldeles. Z a 132 + Trollslända, Trollkäring- slända, f., Medelpad — Kungsljus. Trollsmör, n., en gul, liksom jä- sande slem-massa, som mognad öfver- går till en Röksvamp: Zthalium septi- Cum Fr. + Trollspott utgår alldeles. + Trollspy, f. = Skyfall. + Trollägg, n., den i sitt slemfylda hylle ännu inneslutne Stinksvampen. + Trollört, f., Wahlenb. = Hexört. Troske, se Tröske. + Trutlaf utgår alldeles. Try, m., ett med Linnésört förvandt buskslägte, men med saftiga bär: Lo- nicera L. Hos de egentliga Tryarterna äro bären parvis sammanväxta, såsom hos Allmänna Tryen (L. Xylosteum L.) med röda bär; men sammanflyta till ett hos Blå-tryen (L. cerulea L.) med mörkblå bär. Till detta slägte hör äf- ven Vrivendel (= Caprifolium), som likväl, emedan, den alltid i folkspråket skiljes från Try, upptages särskildt. Tryffel, m., en talrik grupp af un- derjordiska Svampar, som inuti äro köttiga och ådriga, ej pulverölenta, och som räknas bland läckerheter: Tuber Den Akta Tryffeln (T. cibarium Pers.) insamlas i södra Europa vinter- tiden efter dertill dresserade hundars anvisning, hvilkas luktorganer upp- täcka hvar svampen är att söka. Blott en hvit art Tryffel (Terfezia Leonis Tur.) är ett par gånger anträffad i Sverige. + Trynefrö, n., Upl. = Flenört. Trådlaf, se Laf. Trådrot, f., ett köttigt, på jorden utbredt svampslägte, tillhörande Disk- svamparne, utan fot, men uppburet af flere rotsträngar: Rhizina Fr. Om detta slägte upptages, kallas det bättre Tråd- rotssvamp. Trådtåg, se Tåg. + Trädeslök, m. = Skärf-frö. MicH. TROLLSLÄNDA—TULKÖRT NR SES SS a Trädgårds- tillägges som artnamn åtskilliga odlade växter, t. ex. Träd- gårdsmolla, -mynta, -näglika, -rät- tika, -smultron, -syra m. fl. ; + Trädlaf, Trädmossa, Träd- svamp, NS Mossor och Svampar, som växa på träd, icke någon viss växt. Trädlimsvamp (Bulgaria inqui- nans Fz.), se Limsvamp. + Trädros, f.= Törnros, i iallmoge- språket. + Trädvefla, f., klängväxt, som fäster sig vid eller omslingrar träd, t. ex. Murgrön. Träfrätare, m., ett skorplikt ut- bredt svampslägte, på ytan nätformigt ådrigt eller fålladt, växande på och för- störande trä, synnerligast af Tall: Me- rulius (Harr.). Den skadligaste arten deraf är känd under namn af Svamp i hus (M. lacrymans Wurz.). Träggan (sammandr. aftre-äggan), f., Upl. de arter af slägtet Igelknopp, som ha trekantiga blad :Sparganiun ramosum och simplex Hus. + Träjon, n.?, Smål., se Hulta- bräken. Trälmossa, se Mossa. + Tränjon, n., se Tranbärsris. + Trätogräs, ». — Gulmåra. Tröske, Troske, Torske, Trö- ste, Torste, Toste, n., se Brake. Tröskebuskens barksåft anses som ett specificum mot torsk; deraf namnet. + Tuberos, f., en utländsk Lilje- | växt, högst sällan odladi Sverige: Po- lyanthes tuberosa L. Tuf- tillägges åtskilliga växter som artnamn, t. ex. Tufstarr, -ticka, -tåda eller -tåtel, -ängdun m. fl. Se slägt- namnen. Tulkört, f., en mångårig ört med motsatta, äggrunda blad, hvita blom- klasar utgående från bladvecken, frön inom tvenne frukthylsor, omgifna af fjun: Cynanchum Vincetozicum R. Br. X FTULPAN—TAÅDA - Tulpan, rätteligen Tulipan, m., en allmänt känd och odlad Liljeväxt, skiftande i flera färgförändringar: Tu- lipa Gesneriana L. Tulpanens skrumpna blad sig mer och mer tillsluta. Vid regnets glesa skur. BELLMAN 4: 76. Tulpanträd, n., ett prydligt Nord- amerikanskt träd med tulpanlika blom- mor och flere småfrukter: Lirioden- dron tulipiferum 1. Tundersvamp = Fnösksvamp. Tungört, f., ett örtslägte af Skruf- blomstriges familj, med sträfhåriga blad, blå och i svalget af uppstående knölar tillslutna blommor, släta fruk- ter: Anchusa L. Fårtungört (A. arvensis SENT ett- : årig, späd, med krökt pip. :Oxtungört (A. officinalis L.), mång- arig, med starka, plogen hindrande rötter; deraf äfven kallad Rast, Jern- rot. Tuppa, f., i vissa landsorter be- nämning på blomma. + Tuppkam, m., öfversättning från Latin, liksom Hanekam (se der). Ett alldeles obrukligt namn. Tuschlaf, se Laf. + Tusenblad, n., öfversättning af Myriophyllum. Det Svenska namnet är Vattenslinga. S + Tusengodt, n., Skåne = Katt- mynta enligt Retzius, Jordrefva enligt Linné. & Tusengren, m., Dalarne — Röl- lika. + Tusengyllen, Tusendygde- gräs, n., ur kräuterbucher lånade namn på Erythrea Riok., hvilka ej till- höra Svenska språket och nu äro för- åldrade. Vårt folkspråk har bevarat det gamla, dyrbara namnet Arun, som måste föredragas. Tusenskön, f., hos Franckenius benämning på de utländska arterna af q 133 slägtet Amarantus L.;1 det nyare språk- bruket tillägges namnet flere odlade växter med fylda blommor, såsom Gul Tusenskön (Ranunculus repens 1.), Hvit Tusenskön (Achillea Ptarmica L.), Röd Tusenskön (Bellis perennis L.). Men namnet Tusenskön tillhör mera det förnämare trädgårdsspråket än folkspråket. Jag är en vacker tusenskön, Som bör i kransen ha min lön. V. DALIN 5: 358. + Tuska, f. = Spergel. Tussilago, f., Latinska namnét på Hästhofsörten. Förekommer hos poe- TERS bon Ga Tussilago pryder redan Månget knappbål med sitt gull. NYBLOM 143. + Tusta, f., Boh.: namn på Klöfver- slägtet, t. ex. Rödtusta = Rödklöfver. Tveblad, n., ett örtslägte bland Nosseväxterna, lätt igenkändt af tvenne motsittande blad på stjelken: Listera R. Br, Tvåhjertbladsväxter, Dicotyle- donee. Se Hjertbladsväxter. + Tyde, f£., Hall. = Hundkaz. Ef- ter Danskan. + Tysk Pil = Korgpil. + Tyska Klockor, Blek. = Acke- leja. + Tyska Rofvor, Skåne BRN rofva. Se Linnés Sk. resa 112. + Tysling (Boh.), m., Tyttebär, n. = Lingon. + Tåbengräs, n.. Angerm. = Lin- snarrefva. Se To. Tåda, f., ett grässlägte med yfvig vippa, tvåblommiga småax och på kron- skalens rygg fäst borst: Aira L. Kallas vanligen Tåtel, men måste skiljas från slägtet Holcus. Vi ha derföre för först- nämnda slägte upptagit det fornåldriga och ännu i Dalarne brukliga namnet Tåda. ER: 134 - Kruståda (vanligen Kruståtel), spridt växande, med borstlika blad: 4. flexuosa T. Tuftåda (vanligen Tuf- eller Täkt- tåtel), tufvigt växande, med platta blad: 4. cespitosa L. Tåg, m., ett artrikt örtslägte, till utseendet likt Halfgräsen, men med regelbundna, sexbladiga kalkar och tre- rummigt fröhus: Juncus L. De talrika arterna häraf hafva redan af Linné er- hållit Svenska namn, men vi anse till- räckligt att anföra de vanligares, af all- ör mänheten urskildas : Borsttåg, med syl-lika blad, blom- vippa i toppen: J. squarrosus L. Knapptåg, bladlös, med en gyttrad blomknippa på midten af stj elken: ÅR conglomeratus L. Kallas i södra Sve- rige Säf. Ryltåg, med trinda, knutigt ledade blad: J. articulatus L. Trådtåg, lik Knapptågen, men är "mycket spensligare, med trådlik stjelk och få blommor: J. filiformis L. Veketåg, lik Knapptågen, men med rik blomvippa på stjelkens midt: J. effusus L. Användes till lampvekar. +Tågbhbär,n.,Vesterb.=Stenhallon. Tång, f gernas familj, men i inskränktare me- ning och i skriftspråket slägtet Fucus L. Som hafstång På sandrefveln föres af svallande sjö. LING 1:97: | De vigtigaste arternaräro: Knapptång eller Klot-tång, den allmännaste arten, med plattad, hel- bräddad, klynnedelad bål med tvenne motsatta blåsor vid förgreningarna: F. vesiculosus L. Kallas äfven Blåstång. Knöltång, äfven Buletång, är jem- ' väl tudelad, men ej plattad, och sjelf- va grenarne äro på midten blåslikt uppsvälda: F. nodosus L. Sågtång, lik Knapptången, men utan blåsor, och de plattade flikarne äro sågade: F. serratus L. TÅG-—TÖREL ., större hafsväxter af Al-. Tårpil, f. — Sörjande Pil, se Pil. + Tårört, f. = Sileshår. Tåtel, m., ett med Tåda förvandt grässlägte, men skildt genom växtens vekhet och fina ludd (to) samt öfre blomman utan pistill: Holcus 1. Den fina tåtelns växt, som bärs på knutna leder. OXENSTJERNA 2: 30. Luddtåtel, ett allmänt odladt fo- dergräs med ludna bladslidor: H. la: natus L. Vektåtel, med glätta bladslidor: H. mollis 1. Anm. - Namnet Tåtel har också förts icke blott till Tåda, utan äfven till Sand- borst, tenegräs och Smile, samt af äldre författare till Ängkafle. Det härleder sig troligen från Tåda eller To. Täfva, f., i sammansättningen Hvi- tatäfva, härleder sig från Isl. Pefr, Pefja, lukt, och tillägges så väl Kamill- blomster som Surkulla, båda utmärkta genom sin starka lukt. Täkt-tåtel, se Tåda. + Täpperocka, f£., Skåne = Åker- fräken. + Täpperot, f., har i våra floror Nppioete som namn på Björnloka i stället för folkspråkets oanständiga Täpperöf, men derigenom förlorat sin betydelse. Enligt Linné (Sk. resa 266) var namnet föranledt deraf, att ifråga- varande växt af allmogen användes som i medel mot dysenteri. + Tärne, D. » Medelp. = == Dyfräken. nacke), en liten ört, lätt känd SSR sina klibbiga blad, sin enblommiga, bara stängel samt läppformiga och med sporre försedda blomma: Pinguicula vulgaris 1. Användes i Norrland till tätmjölkens beredning. (Genom för- vexling har nåmneti Vestmanland blif- - vit öfverfördt till Sileshår.) + Töflor, f. pl. = Karborre. Törel, m., ett artrikt örtslägte med alldeles egendomligt bildade blommor och treknölig frukt, lättast kändt af den 20 TÖRNE—VÄRINGSGRÄS =, AL 7 135 hvita, skarpa mjölksaft, som utflyter då ag EES törnebuske tvär, växten såras: Euphorbia L. Arterna om likväl vackra ad EN nok ka Oo Oo . 2 . . hafva flera namn i folkspråket, såsom Ser sjölkva torköt Mg it rost klader. Reformsört, Reformsgräs, Ringorms- i GRAFSTRÖM 2: 35. fl. so A Mj = Ni Mjölkört m. Jfr Törnros, f., de dubbla odlade för- 4 3 i ändringarna och arterna af slägtet Rosa Törne, ». (Törnbuske), allmän- | ,., på hvilka man i trädgårdsspråket nast brukligt som plural af Torn (se | har otaliga benämningar. De bekan- detta ord) och tages i lika vidsträckt | tare äro: Damascener-ros, Kanelros, bemärkelse; men i bestämd mening | Mossros, Månadsros,Provinsros,The- tillägges det de vilda arterna af slägtet ros, Ättikros, Hvit Törnros m. fl. Rosa L., t. ex. Lukt-törne, Rosa rubi- | Den svällande törnrosen slutit sin mun. gmosa L. w | | DAHLGREN 1: 255. jag + Uddbär, n. = Odon. | lor; men då Umbell allmänt antagits + Ugglebär, n., Ugglerönn, Ularönn, f., Kalmar län, Blek. = Olvon, Olvonbuske. Uggleved, m., trä, som under för- Umbellatväxter kallas växter ruttnelse lyser i mörkret. Har orätt | med umbell och tvenne frukter, som ansetts härleda sig från en svampväxt. skiljas vid mognaden. På Svenska | Kringelväxzter, men Umbellater är den + Ulfbär, n., Söderm. + Olvon. | allmännast brukliga benämningen. Ulflaf, Ulfmossa, se Laf. | | | + Underträd,n., utgår alldeles, så- + Ullax, Ullgräs, n., nu alldeles | som tvetydigt, öfverflödigt, obrukligt ansett lämpligast att bibehålla denna benämning. obrukliga namn på Ängull. namn. + Ullbär, n., Vesterg. = Hallon. Underviol, se Viol. + Ullklot, n., utgår alldeles. + Upasträd, n., ett mycket giftigt + Ulra, f., Norrl., en obruklig be- | träd på Java: Strychnos Tieute Lrsomex. nämning på Arre. + Utterbär, n., Vesterb. = Odon. Umbell, £., en blomställning, hvari Uäringsgräs, n., Smål. = Dår- - alla blomskaften utgå från en punkt | repe, Råglosta. Jfr Näringsgräs, och blommorna sitta i en jemnhög | Möllers ordbok öfver Halländska land- krets. Kallas i allmogespråket Kring- |! skapsmålet. Y i den botaniska terminologien, ha vi =. 136 VAKSIN—VARGBÖNA Vi Vaksin (hos Liljeblad), m., örtsläg- tet Vaccinium 1., hvars samtliga ar- ter hafva sjelfständiga namn: Blåbär, Lingon, Odon, Tranbär. . de svarta vaccinier (d. ä. blåbär) plockas. MÅ ADLERBETH 14. Valbork, m. (Osterg. Valbjörk, Boh. Valborg) = Vägtorn. Anm. Valbork, af Isl. börkr (bark), an- ser jag vara rätta uttalet af detta namn, ty Vägtornsbusken har ingen likhet med björk. Jfr, bland Vägtornens benämnin- gar i folkspråket, namnet Getbark. Den- na buske synes vara Eddans svefn-born (sömntörne), och ordet va! är väl liktydigt med dvala. + Valkullor, se Dvalkullor. Vallkrasse, m., en tvåårig Krasse- växt med bara stänglar, platta skidor med smal skiljevägg: Teesdalia nudi- caulis R. Br. Namnet upptages redan af Bromelius; Wahlenberg för det till Gatkrassen. 5 Vallört, f., ett slägte bland Skruf- blomstrige, utmärkt genom sin slem- miga rot, på stjelken nedlöpande blad (hos de inhemska arterna) och lancett- lika fjäll i blompipens svalg. Symphy- tum officinale L., med röda eller hvita blommor. Anm. Växten har ansetts sårläkande, och namnet härledes af valla, samman- välla. Se Ihre. Valmo, Valmoge, m., ett allmänt örtslägte med tvåbladigt blomfoder, t- fyrbladig blomkrona med talrika stån- dare kring en tjock pistill: Papaver L. Alla-Valmo-arter hysa hvit mjölksaft. Denna valmo är präktig och skön. BELLMAN 1: 164. Dess runda anlet friskt liksom en val- mo prålar. STAGNELIUS 1: 105. Kornvalmo, sträfhårig, med klot- runda, släta frukter: P. Rhoeas L. Od- las ofta till prydnad. Spikvalmo, med aflånga, styfhåri- ga frukter: P. Argemone 1. Åkervalmo, med SRS glatta frukter: P. dubium L. Äkta Valmo, stor, glatt, nd: runda frukter: P. somniferum L. Af denna erhålles opium i Orienten (hos oss är - . saften mildare). Åkern bräns... af den slummergif- vande valmon. ADLERBETH 56. — doften af en valmo ... Söfver smärtan. GRAFSTRÖM. 2: 9. Anm. Hos alla äldre författare och af allmogen kallas örten Valmoge, Valmoga (Grek. unzov, Lett. Maggon, Tysk. Mohn). Skrifves vanligen Vallmo; men i min tanke vore Dvalmo (jfr Tysk. Schlafmohn) rigtigast. X Valnötsträd, n., ett resligt träd, tillhörande Hängeväxterna, med blad liknande Askens, odladt i de södra land- skapen för dess stora, ätliga nötter, kallade Valnötter: Juglans regia L. Valnötsträdets topp med nederfälda nötter -Beströr det vissna gräs, som gulnar kring dess rötter. OXENSTJERNA 2: 150. Anm. Ordet val i detta namn utmärker Valsk eller Välsk och är sålunda alldeles skildt från »wal i Valbork, Valkullor, Valmo.: = I 3 Vamstöt, m., Verml., Odon. (Af vam, våm, buk.) Vanilj, m., den mjuka massan inuti fröhusen hos en tropisk SEN Vanilla aromatica Sw. + Varg, m., benämning på växter, som äro fiendtliga mot lien: Vievarg, allmänt; Gräsvarg, Dal. — Kärrfrier. Hit hör äfven af samma anledning Vargbasse — Åkerstallört. +Vargböna,f. Detta namn på några odlade utländska arter af slägtet Lupi- nus L., hvarifrån namnet är en öfver- Jemtl: = sättning, synes böra utgå, då de redan allmänt äro kända under benämningen | | Lupiner. VARGDÖDA-—VATTENSLINKE fx 137 + Vargdöda, f.= Nordisk Storm- | mänt brukligt namn, böra upptagas hatt, Aconitum Lycoctonum L. Nam- net är en öfversättning från Lycocto- num och har aldrig vunnit burskap i språket. + Vargmjölk, f. — Kärrtörel, se Mjölkört. + Vargtrut, m., Skåne = Blåeld. Vass, Skärvass (jfr Kolvass), m., det största af våra inhemska gräs, med hvassa, skärande blad och yfvig, efter blomningen ullig blomvippa: Phrag- miles COomMUnNis TRIN. Jag bland den höga vass förgäfves letar stranden. OXENSTJERNA 2: 26. Leker och skär pipor uti vassen. SEHLSTEDT 1: 10. Anm. Namnet skrifves i de gamla land- skapslagarne både Hvass och Vass, hos Bromelius Vass, hos Tillandz Hvass. Att det härledes af adj. hvass och utmärker det hvassa röret, synes otvifvelaktigt. + Vassarv, Vannarv — Våtarv. Vass-svingel,m.=Fluminia arun- dinacea Fz., se Kase. +Vassviol, f. Waklenbete- = Blom. vass. Vatten-andorn, se Andorn. Vattenarv, m., ett med Stjern-' blomman förvandt slägte, skildt genom fem pistiller, femflikigt fröhus: Mala- chium aquaticum Fz. + Vattenbinda, f. = Snärjegräs. : Vattenblink, se Blink. + Vattenbläddra, f., Liljeblad = Bläddrerot. Vattenglunga, f., på vatten fly- tande, blågröna Alger; "derom säges äf- ven: »vattnet blommar». + Vättengran, f., Smål. — Led- gräs. j + Vattenhyll, m., Bromelius — Olvonbuske. Vattenklöfver, m. = Bläcken. Torde, såsom varande ett mera all- / SO synonym. + Vattenkrasse, m., Retzius = Källkrasse. + Vattenkula, f., algslägtet Riru- laria Rorn. Förtjenar ej upptagas. .Vattenlilja, f., i poesi benämning på vackra vattenväxter; vanligen afses dermed Neckrosen, men lämpligast Svärdsliljan. + Vattenlins, m. = Andmat. + Vattenlök, m. = Dyborre. Vattenmärke, n., Sium latifolium . Se Märke. ; + Vattennöt, f. — Sjönöt. ' +Vattenpeppar, m.,öfversättning af Hydropiper, — Brännande Pilört. Vattenpilört, se Pilört. + Vattenrotsblomster, n.=Ref- vigt Solöga. + Vattenrysja, f., öfversättning af Hydrodictyon Rorr, ett slägte bland Algerna. +Vattenröllika,f.=Vattenblink. Vattensenap, m., de gulblommiga arterna af slägtet MN. asturtium R. Br., Så- som N. amphibium, silvestre m. f. +Vattenserf, m., Liljeblad— Hår- serf, Vattensilke, se Silke. Vattenslinga,f., ett i djupare vat- ten växande örtslägte med hårfina, par- bladigt delade blad och uppskjutan- de endast blomaxet ofvan vattenytan: Myriophyllum t. Stjelkarne äro ve- ka, slingrande; deraf benämningen. — Namnet Slånga (Haf-slånga);, tillagdt Zostera L., Synes vara samma ord som Slinga. +Vattenslinke, n., se Slinke. Tor- de vara blott ett olika uttal af Vatten- slinga, men föres till en annan, snarlik växt, nemligen Nitella Ac. 138 Vattensolögå, se Åmöja. Vattensyra, se Syra. JT AtOnBäga; f., Liljeblad = Dy- bor + Vattentistel, m. Under detta namn skall i Ångermanland förstås både Mjölkfibla och Kärrtistel. + Vattentulpan, m., Gotland = Neckros. Särdeles opassande benäm- ning. + Vattenviol, f., Wahlenberg = Vattenblink. + akess m.= Bläcken. Vau, m. (n.?), en värdefull färgväxt medslancettlika blad och små, grön- gula, i ett ax sittande blommor med flikiga kronblad: Reseda Luteola L. Lr Sveriges egen jord för sina strids- mäns drägt Är af det gula vau och veidets azur täckt. OXENSTJERNA 2: 123. Vaxbuske, m., en i Nordamerika inhemsk buske af slägtet Pors, ur hvars frukter utkokas ett slags vax: Myrica cerifera L. Vaxpalm, f., en palmart i Syd- amerika, af hvars hela stam utsvettas ett vaxartadt ämne: Cerozxylon andi- cola Hume. Vaxskifling, m., ett slägte bland Skifsvamparne, med saftfulla skifvor: Hygrophorus Fz. . + Vaxäpple, n., en förändring af | Applen, hvars namn tillhör trädgårds- | språket. | Ve, se Vera. ” Vedel, Vele, m. = Ängsvial. — Enligt Wahlenberg är namnet en flexion af Vial. + Vefla, f., klängväxt. Veide, m. (n.?), en bekant färgväxt, tillhörande Korsblomstrige, utmärkt genom sin yfviga vippa och sina en- fröiga, vingade, icke uppspringande skidor: Isatis tinctoria L. VATTENSOLÖGA—VICKA Vekare, m., honträdet af Jolster- pilen. Fröfjunet har användts till lampvekar. eketåg, se Tåg. Vektåtel, se Tåtel. +Velamsrot, Velantsrot =Vän- derot. 3 Vele, m., se Vedel. Vera, Ves, Ve, Verf,. Viva m. fl., en inom olika landskap i oändlighet vexlande benämning på Sippor. Jfr Bot. utfl. 3: 206, not. [ +Vespelten, m., Vesterg.—Mistel. »Gemene man trodde, att då denne Ve- speltenen hängdes i i huset, skulle det vara säkert för vådeld». Linnés Vestg. resa 31. Vevling, f. — Åkerbinda. Via, Vija, f. Detta namn, som in- går i flera sammansättningar (t. ex. Kasevia) och sannolikt är stamför- vandt med Vial:och med vall (i Ko- vall) samt, enligt Wahlenberg, äfven med Vvele och Hven — allt benämnin- gar på de yppersta foderväxter —, sy- nes beslägtadt med Mösog. vinja, foder. Vial, m., ett slägte bland Ärtväx- terna, med stora parblad och klänge samt stora, mångfröiga baljor: Lathy- rus L. Hit höra de yppersta foder- växter. Hafsvial, med många breda par- blad och blå blommor: L. maritimus ” Biezr. Kallas af Linné Hafsärter, Strandärter: Pisum maritimum L. Kärrvial, med smala blad och blå blommor: L. palustris L. Skogsvial, med mycket långa blad och röda blommor: L. silvestris L. Ängsvial, med gula blommor: L. ' pratensis L. Anm. Namnet Vial, Viar föres i allmoge- språket ofta till arter af slägtet Vicka. . Vicka, f., ett artrikt slägte bland Artväxterna, skildt från Vial genom på undre sidan ludet märke (hos Vialen glatt): Vicia 1. Af dess arter urskiljas” i folkspråket: [Era VICTORIA REGIA—VINBARSBUSKE Fodervicka, ettårig, allmänt odlad foderväxt: V. sativa L. Kråkvicka, flerårig, finluden, slan- kig växt med talrika blommor på ut- dragna skaft: V. Cracca L. Tranvicka, flerårig, med korta, få- blommiga skaft: V. sepium 1. + Vietoria regia (Liwor.) eller Vattnens Drottning, en af de stör- sta blommor i verlden, tillhörande " Neckrosorna, växande i Amazonfloden. Vide, n., en afdelning af slägtet Pil (Saliz 1.), hvilken innefattar talrika buskväxter, blommande på bar qvist, med långskaftade fröhus: Vetriz Fx. Videt, som sin gång från bäckens sanka brädd Med rötters krypning stjäl och röjs i gräsets bädd. OXENSTJERNA 2: 30. Bandvide, med glatta knoppar och qvistar, finludna, skrynkliga blad: Sa- liz aurita L. Användes till tunnband, vidjor m. m. Gråvide, med ludna qvistar, knop- par och blad: S. cinerea L. Grönvide, med glatta, gröna, men under torkning svartnande blad: S. nigricans (Swx.). Jordvide, en låg, i jordbrynet kry- pande buske: S. repens 1. Utom dessa finnas åtskilliga andra arter, såsom Gulvide (S. bicolor Fz.), Lagervide (S. laurina Sx.), Rosmarin- vide (S. rosmarinifolia LT.) m. fl. Se Bot. utfl. 3: 293 o. följ. + Videvier, se Vira. Videört, f., ett slägte bland Hvifve- växterna, med bladig stjelk, gula blom- mor och vid basen sammanvuxna stån- dare: Lysimachia £. Allmänna Vide- örten har stor blomruska i toppen: L. vulgaris 1. Jfr Penningört och Topp- lösa. Vif, m.?, Nerike = Gullpudra. Vifva, se Hvifva. + Vigeltorn, se Väretorn. » 139 Vija, se Via. Vikon, n., en ört af Hallonslägtet, med trefingrade blad, röda blommor och-utmärkt läckra frukter: Rubus arc- ticus L. Frukten kallas vanligen Aker- bär, men detta namn är särdeles opas- sande (i södra Sverige tillagdt Hallon), och önskligt vore att den ypperliga fornnordiska benämningen Vikon (= de heliga bären) allmänt antoges. Jfr R1ETZ Ordbok. Vild-, Vill-, ett vanligt epitet till vilda arter, som närma sig en odlad art, eller till vilda stånd af en äfven odlad växt, t. ex. Vildapel, Vildpäron, Vill- hafre, Villdrufva(= Trolldrufva), Vill- humle, Vild Fläder, Vild Körs, Vildt Lin eller Hör, Vild Morrot m. fl. Vild Cypress, m., Wahlenberg.— Klådris. Vild-dodra, se Dodra. Vildpalsternacka, se Palster- nacka och Bolmört. Vildpersilja, f., se Glis. + Vildpesa, f., Vesterg. = Dår- repe. ” + Vildpoley = Dosta. Namnet är upptaget ur Tyska kräuterbächer och har aldrig tillhört Svenskan. Jfr Sten- poley. + Villbär, n., se Trollbär. + Villoreda, f. = Gulmåra. Jag anser namnet ursprungligen hafva va- rit Hviloreda, emedan växten begag- nats i stället för bolster i sängar. Jfr Slägfrid. i + Villpors, m. = Sqvattram. + Villsqvattram, m. = Pors. Vilster, f. = Jolster. « Vinbärsbuske, m., tvenne arter af slägtet Ribs, utan taggar, med ätliga bär: Ribes 1. Röda Vinbär, BR. rubrum L. Svarta Vinbär, BR. nigrum 1. 140 Vinda, Vindelört, f., ett örtslägte med slingrande stjelk, som flätar sig kring andra växter, och vackra, klock- lika blommor: Convolvulus L. Namnet förvexlas ofta med Binda. Skogsvinda, med hjertlika blad: C. sepium L. Ofta odlad för sina stora, vackra blommor. Akervinda, med pil-lika blad: C. arvensis L. Ett svårt åkerogräs. + Vindgräs, n., enligt Linné be- nämning i Angermanland på Linnés- ört, men enligt Rietz rättare Vinngräs (af vinn, värk) och således motsvaran- de namnen Benvärksgräs (Osterb.), Torrvärksgräs (Upl.) på samma ört. Vingblomma, f., benämnes af Franzén Phyllocactus phyllanthoides Deo. (i trädgårdsspråket Cactus alatus Wizzrp.), hvilken han egnat ett vackert skaldestycke. Vinpalm, f., en palmart i Ostin- dien, ur hvars afskurna stänglar flyter en sockerhaltig vätska, af hvilken ge- nom jäsning beredes vin: Borassus flabelliformis L. Vinranka, äfven blott Ranka, f., en verldsberömd, mångårig klängväxt från Armeniens och Caucasi dalar, af hvilken erhålles Vindrufvan, vinets moder: Vitis vinifera L. Ingen växt framträder i så talrika artförändringar som Vinrankan. Hvarje folkrace har sina egendomliga spritväxter; Vinran- kan är egendomlig för de Caucasiska eller Indogermaniska folken och är den ädlaste, icke förslappande såsom Opi- um m. f. En skönare verld, Der rankorna skälfva I almarnas topp, Der bäckarne hvälfva Bland myrten sitt lopp. A STAGNELIUS 2: 183. Vinruta, f., en mångårig, fordom allmänt, nu sällan odlad växt, med gre- nigt delade blad och flikiga frukter, lätt känd genom sin vidriga lukt: Ruta gra- veolens 1. VINDA-—VIOL Vinter- tillsättes vissa växtnamn, dels för att utmärka artförändringar, dels som artnamn, t. ex. Vinterråg, Vinterhvete, Vinter-rapunzel m. fl. Vintergröna, f., ett ständigt grön- skande örtslägte, närmast beslägtadt med Ljungväxterna, men med breda rotblad, klasvis sittande blommor och fria kronblad: Pyrola 1.-— Namnet, i alla 'Germaniska språk antaget för Py- rola, har af okunnighet blifvit fördt äfven till Sinngrön. Vinterkrasse, se Sommargyllen. Vinterlaf, Vintermossa, se Laf. Vinternypon, se Nyponbuske, Vinträd, n., Osterg. = Murgrön. — Murgrön har från äldsta tider sam- manbundits med Vinrankan såsom dess symbol. (vUbi vinum bonum, non opus est suspensa Hedera», Lat. ordspråk.) Viol, £., ett artrikt örtslägte med fembladiga, oregelbundna, med sporre försedda blommor: Viola 1. Jfr Fiol. Bland arterna urskiljas af allmänheten: Luktviol; utan bladig stjelk ; blom- morna mörkblå, välluktande: V. odo- rata L. Marsviol, äfven Buskviol, lik den föregående, men utan rotskott; blom- morna ljusblå: V. hirta L. — Dessa båda arter blomma tidigt om våren. Skogsviol (V. silvatica Fz.), med breda, hjertlika blad, och Hundviol (V. canina L.), med aflånga blad, haf- va båda bladig stjelk och mörkblå blommor och förenas vanligen. Styfmorsviol, ettårig, med flikiga biblad och trefärgade blommor: V. tricolor 1. Odlas i flera förändringar; äfven af den vilda finnes en afart med små, nästan gula blommor: var. bi- color. ; Underviol har tvenne slags blom- mor, från roten fullständiga (med kronblad på enkla skaft), från stjel- ken utan kronblad: V. mirabilis 1. ' VIOLROT—VÅRSALLAT + Violrot, f., roten af en i södra Europa växande art utaf Svärdslilja: Iris florentina L. Violsten, m., kallas nyligen om- vältrade stenar (t. ex. vid vägar), som blifvit beklädda af en liten, välluktan- de, röd Alg (Chroolepus Jolithus Ae.), hvilken gnuggad blir gul, torkad grå- grön. + Vipefett, Vipegräs, n., Skåne = Tätört. + Vipestjert, m., Skåne = Äng- krasse. Vippa, f., ett af Linné med Sippor- na förenadt slägte, skildt genom mång- klufvet svepe och småfrukternas fjun- håriga borst: Pulsatilla Mir. Nåmnet, brukligt i Nerike och flerstädes, är sär- deles karakteristiskt. Backvippa (Backsippa), med fin- delade blad och klocklika blommor: P. vulgaris Mur. Allmänt känd. Fältvippa, lik den föregående, men blommorna slutna, med i spetsen ut- böjda kalkblad: P. pratensis Miu. Movippa, med enkelt parbladigt delade blad, utstående kalkblad: P. vernalis Miri. Vippärt, £., ett till Artväxterna hö- rande slägte, skildt från Vial endast genom saknaden af klänge: Orobus L. Knylvippärt, med hinnkantad stjelk, knölig rot: O. tuberosus L. Allmänt kallad Gökmat. Svart Vippärt, med grenig stjelk, 5—8 parblad; svartnar torkad: 0. ni- ger L. Vårvippärt, med enkel stjelk utan hinnkant: O. vernus L. Vira, f., en afdelning af slägtet Pil (Saliz L.), omfattande buskar med sma- la, vidjelika qvistar, nedtill motsatta blad, sammanväxta ståndare och oskaf- tade frukter: Helix Fz. Den allmänna- ste arten är Rödvira, Salix purpurea "IL. Videvier, Linnés Sk. resa 58. ? 141 + Virenbom, m. = Vrivendel. + Virretorn, m., se Väretorn. Visil, m., en mångårig ört med ett hjertlikt blad på den enblommiga stjel- ken, blomman hvit, Hvit Visil: Par- nassia palustris L. Namnet är besläg- tadt med flexionerna af Ves. Viskmossa, se Mossa. Vispmossa, f., arter af Lummer- slägtet; äfven — Björnmossa. Viva, se Vera; jfr Hultaviva. + Vivang, m.?, Verml. = Dverg- björk. Woodsört, f£., ett mycket opassan- de namn på Hällebräken, som ej kan kallas ört. Vresalm, f., se Alm. Vrivendel, m., Vrivångeliträd, n., det inhemska namnet på Caprifo- lium, hvilket är ganska karakteristiskt. Vår-, ett af de vanligare artnam- nen, äfven tillagdt artförändringar, t. ex. Vårråg, Vårhvete. Vår-adonis, se Adonis. Vårbrodd, m., ett allmänt, tidigt blommande grässlag, med sammandra- gen vippa, hvilket,i synnerhet torkadt, utmärker sig genom vällukt och ger hö dess behagliga lukt: Anthoxanthum odoratum L. Och myskans välluktgräs, bland fältets vårbrodd född, Af värman utan konst för dina fötter strödd. 2 Er. OXENSTJERNA 2: 122. Vår-fingerört, se Fingerört. Vårfrudagslök, se Vårlök. + Vårhane, m. — Harsyra. + Vårhvita, f. = Snöklocka. Vårlök, m., en liten, gulblommig Liljeväxt med lökstam, blommande ti- digt om våren: Gagea lutea Kerr. Be- nämnes i folkspråket Vårfrudagslök. Vårsallat, m., ett ettårigt örtsläg- te, nära förvandt med Vänderoten, men 142 har fintrådig rot och saknar fruktfjun: Valerianella Tovrs. Jfr Rapunzel. Vårstarr, se Starr. Vårtgräs, se Törel. + Vårtlaf (Verrucaria Pers.) utgår. Vårvippärt, se Vippärt. Våtarv, m., ett i södra Sverige all- mänt brukligt namn på en art af släg- tet Stjernblomma: Stellaria media (L.). Sångfoglars vanliga föda är Våtarv. Vädd, m., är gemensamma benäm- ningen på de växter, som af Linné för- des till slägtet Scabiosa L., hvilka likna Blomhålksväxterna, men hafva endast fyra fria ståndare. De förra: Latinska artnamnen begagnas nu delvis som slägtnamn. Knappvädd, med enkla, lancett- lika blad och blå blommor: S. succi- så L. Stjernvädd, med findelade blad och ljusblå blommor: S. Columbaria 1. Åkervädd, med parbladigt inskur- na blad och gredelina blommor: SS. arvensis L. + Väddklint, m., enligt Liljeblad och Wahlenberg Stor Knoppört (Cen- taurea Scabiosa L.). Väderleksmossa, se Mossa. Väghbreda, f., Dansk benämning på Groblad, allmänt bruklig i de förra Danska provinserna. Förvridet Väfve- redsblad, se Linnés Sk. resa 240. Vägglaf, se Gull-laf. + Vägglusgräs, n.— Stinknäfva. Väggmossa, se Mossa. + Väggört, f., en öfversättning af Lat: Parietaria, hvilken dock icke är antagen i Svenska språket, = Blid- nässla. + Vägkrasse, m. = Vägsenap. Vägsenap, m., ett örtslägte bland Kålväxterna, med 'små gula blommor, smala, trinda skidor: Sisymbrium L. VÄRSTARR—VÄPLING I genom parbladigt sammansatta blad. Allmän Vägsenap, med rundtag- Kallas gade blad: S. officinale $oor. i Vesterg. Dufkål. Finbladig Vägsenap, med mycket findelade blad: S. Sophia 1. Frön af denna m. f. kallas Stillfrö. Vägtistel, se Tistel. Vägtorn, m., en taggig buske med blad liknande Apelns (deraf kallad Get- apel), men med små fyrbladiga blom- mor, klasvis sittande på grenarne, och svarta bär: Rhamnus catharticus L. Vägvårda (Tysk. Wegwarte), f,, en ståtlig växt af Fiblornas familj, med blå blommor utan fruktfjun: Cicho- rium Intybus L. +Vägört, f., är, i likhet med TRINRE. gräs, ett obestämdtnamn ,tillagdt Knyt- ling, Fogelört, afdelningen Avicularia Mziss. Under Polygonum L., och så myc- ket mindre användbart som fertalet af arter växer upprätt. + Vämblad, n., Dalarne — Neck- blad. Vänderot, f., ett slägte bland Flä- derväxterna, utmärkt genom torr frukt (ej bär) och fruktfjun: Valeriana 1. Äkta Vänderot har bladen parbladigt sammansatta, tvåkönade blommor: V. officinalis L. — »Tibast och Vänderot stå mig emot», säger trollpackan i en folksaga. Väpling, m. Detta namn är af ål- der tillagdt Ärtväxter med blommor i ett hufvud, således slägtena Trifolium L. och Anthyllis L. Det förra slägtet kallas nu allmänt Klöfver, och arterna Backväpling, Gullväpling, Hvitväp- ling, Rödväpling m. fl. återfinnas un- der Klöfver. skäl att bibehålla namnet Väpling för Anthyllis, som icke. eger något annat i skriftspråket användbart namn. A.Vul- neraria 1. kallas från äldsta tider Get- väpling och skiljes från Klöfverarterna Det är fördenskull allt VÄRETORN—AÅKER- ; Värttorn, m.—=Vägtorn. Namnet härledes af Mädur och öfverensstäm- mer med dennes benämning i främ- mande språk, men är nu i vårt folk- språk till orgenkännelighet förvridet, såsom Virretorn, Vigeltorn o. s. v. Värkört, f. — Ältgräs. Vätteljus, n., den vilda, hvitblom- miga Bellis perennis 1., allmän i Skå- ne. Namnet är i folkspråket på mång- faldigt sätt förvridet (i Skåne enligt Linné Futteljus). Teckningen Vätte- Yams, se Jams. €Q& Ylle, n., ett Algslägte med ulligt utseende: Ectocarpus LysGB. Yx-, Yxne- brukas i flera landskap i st. f. Oze; sålunda säges Yxlägg för sf kat 143 ljus synes mig vara den enda an- vändbara. Jfr Bot. utfls 2: 124 not.; SSA ADS Vätteros, f., en köttig, liffärgad växt, utan örtblad, men rotstocken har tjocka, öfver hvarandra liggande fjäll: Lathrea Squamaria 1. I anseende till Vätterosens underjordiska växt, mysti- ska utseende, men vackra liffärg, har hon med allt skäl blifvit egnad de un- derjordiske eller vättarne. Vävling, se Vevling. > Oxlägg, Yzneöron för Oxöron, Yxne- gräs, Yxnepes (= Nosserot) för Ox- gräg o.s.v. Yxne, af Liljeblad antaget som namn på Nosseväxter, var olyck- ligt valdt. Ls + Zederack, m., bark och blad af Melia Azedarach 1., fordom använda i medicin. Zymbel, m., ett örtslägte bland Nosseväxterna, med trådlika rötter och päronformiga, hängande frukter: Epi- + Zedoaria, f., en Ostindisk kryd- | pactis Rion. Jfr Syssla. da, rotstocken af Curcuma Zedoaria Rosc. Kallas äfven Sittver. > A. Åbrodd, rigtigare Abrodd. Åkanna, f., frukten af Neckblad och Neckros. : Åker- tillägges mångfaldiga växter som artnamn, t. ex. Akerbinda, -do- > dra, -fräken, -gyllen, -hven (=Kösa), -klint (= Klint), -kovall, -kullor, -kål (Brassica campestris L.), -lins (=Aktå Lins), -madd, -mjölkfibla, -mynta, -rofva, -rättika, -senap, -skalleblom- ma, -skärffrö, -solöga,-spergel,-stal'. NN 144 ÅRERARV— ÄGGBLUMSTER ört, -tistel, -valmo, -vinda, -vädd, + Åkersuga, 3 böråninine vå de -ärenpris (Veronica agrestis L.), -ärt | bland säd växande arterna af slägtena m. fl. Se under slägtnamnen. Dån och Plister. + Åkerarv, m. — Rödarv. Ålandsrot, se Alant. . (I pA Åkerbär, n. == 1) i Göta rike Hal- ATP mjölk, FR Mijölke. lon; växa helst i åkrarnes stenrör; 2) i lgräs, n., en i vatten växande art Österbotten och i riksspråket Vikon. af slägtet Fräken: Dyfräken. Se detta namn. Ållon, n,, frukten af Ek, Bok, Ann- Tan mot de åkerbär, som, hägnade vid polen, | jemte Hasseln benämnas Allonträd. - Bland Fruktgudinnans barn psp rä" | Namnet härleder sig, enligt Ihre, från as solen. OXENSTJERNA 2?: 54. | ala, nutrire, och till grund derför lig- + Åkerdön, Åkerdöer = Blind- dån (se Blindnässla). Åkerfälle, se Fälle. + Åkerkåpa utgår alldeles. + Åkerleja, se Ackeleja. + Åkermönja, f., en meningslös förvridning af det Latinska Agrimonia = Småborre. + Åkerrast, f., en benämning, som i systematiska skrifter högst opassande blifvit tillagd Fårtungörten. Åkerros — Blåklett (Blåklint). sd Åkerrym, 1 Åkergyllen. Förkastligt namn, ; Y AN ; es Z väl på ifrågavarande, bland åm (ag, Åkerrök, se (Jordrök. vattengräs) växande art. Jag antög det Åkersilke (efter det Danska Ager- | senare till dess jag fann möja som slägt- Ekens och Bokens alla äldre namn. Jfr Bot. utfl. 3: 220. Ållonmärke, n., den i Göta rike allmännast brukliga. benämningen på Kropp. Jfr Mjölke. Ålnate, m., se Nate.—Äfven Grod- naten benämnes stundom Alnate. Jfr Grodnate. Åm, m., Öland, Österg. = Ag. T Åmöja, f., benämning i folksprå- ket på en art af slägtet Solöga (Vatten- solöga, Ranunculus Lingua 1.) med upprätt stjelk, naggtandade, lancettlika blad. Det har synts mig tvifvelaktigt, antingen namnet bör läsas Å-möja el- "silke), n., tillägges vanligen Jordrök, | namn på andra växter, t. ex. Svalörten. men stundom äfven de vilda Valmo- | Åsknässla, Åsknäta, f. = Hjert- arterna. stilla. +Äckergräs, n.— Åkerkullor. — Äfjebrodd, m., en mycket liten Namnet skrifves väl orätt Eckergräs, | ört, växande i uttorkadt slam, med små då det härledes af äckra, hvilande åker- | hvita, rödprickiga blommor: Limosella' fält. aquatica L. ger således samma begrepp som för. bok och Akta Kastanie, hyilka träd - ler ock Åm-öga, hvilket passar särdeles + Äfjeblomma, f. — Blomvass. | tÄggblomster,n.—=Smörblomma. ÄGGLING—ÄRT sägeling, m., Liljeblad = Tarald. + Äggplanta, f., en utländsk art af slägtet Solanum 1., med stora hvita, ägglika bär: S. Melongena L. + Äggplommon utgår alldeles. i Äggskål, f., Skåne — Svalört. Äkta Hillbättes vanligen hufvud- arten i ett slägte, den, hvilken namnet 1 främsta rummet tillkommer. Det Lat. officinalis öfversättes i Svenskan bäst med äkta. F Älskling, m., ett föga passande namn på slägtet Myosotis 1. Utgår. + Älskogsvilla, f. — Spikklubba. Obrukligt namn. Ältgräs, n., en mindre art af släg- tet Solöga, med nedliggande stjelk, hela, lancettlika blad, mycket skarp, så att den uppdrager blåsor på huden: Ranunculus Flammula L. Äng-, Ängs-, ett af de allmännast förekommande artnamn, t. ex. Äng- anis, -bulle (se Bulleblomster); -frä- ken, -glim, -kafle (se Kaflegräs), -sal- via, -skallra (= Höskallra), -skära, -stålört, -svingel, -syra, -timjan, - -vädd (=Knappvädd); Ängsgröe (= Slåttergröe), -kampe (se Kampegräs), -kovall, -lök, -näfva, -näglika, -vial Mm; 1. Se Slikinaviiken) Ängborst, m. — Stagg. Ängdun, »n. (Madun, Ängull), ett slägte bland Halfgräsen, hvars mogna frukter omgifvas af lång ull: Eriopho- rum L. En art: Tufvigt Ängdun, Tuf- ängdun (E. vaginatum L.) har särskildt flera namn i folkspråket. Ängkrasse (Makrasse), m., ett örtslägte bland de Korsblomstrige, med krassesmak, men med långa, smala ski- dor, hvita blommor: Cardamine L. Angkummin, m., ett åtskilliga Umbellater tillagdt, obestämdt namn; - torde rättast fastställas för slägtet Cni- dium Kock, som eljest saknar Svenskt namn. Det utmärker sig genom fin- Fries, Svenska växrtnammnen. — = OO — —M ———— — — — — — -— z —— —— 145 didedé blad (dubbelt uulleläde) och långa bladslidor. C. venosum Kocu. Ängkål, m., Nerike, Upl. = Som- margyllen. Ängpipor, Angtutor, f. pl. = Strätta. Ängsruta, f., ett örtslägte af Ra- nunkulaceernas familj, med små blom- mor utan kronblad och med enfröiga småfrukter: Thalictrum L. Äng-sticka, f., en mångårig ört af ' Umbellaternas familj, med lukt och gula blommor, närmande sig Libsticka, men lätt skild genom de 2—3dubbelt par- bladigt delade bladen: Silaus praten- sis BES. Ängull, f., se Ängdun. Äpple, Äppleträd, n., se Apel. Ärenpris, m., ett erik. till yttre utseendet mycket olikartadt slägte, till- hörande Skeplingsväxterna, men med platt blomkrona och blott två stånda- re: Veronica 1. Egentligen tillkommer namnet endast Äkta Ärenprisen (F. of- Jicinalis L.), öfverallt finluden, med täta blomklasar ur de ovala bladens veck. Axärenpris, med uppstigande stjelk och axlik blomklase i toppen: V. spi- cata L. dj Bäckärenpris, glatt, med aflånga blad, blomklasar i bladvecken: V. Bec- cabunga I. Växer merendelsi källdrag. Strandärenpris, en med Axären- prisen närbeslägtad art, men upprätt, högre, med 3—4 blad i krans: V.longi- folia L. The-ärenpris, med stjelken två- sidigt hårig, bladen hjertlika, blom- klasar ur bladvecken: V. Chamedrys 1. Har vackra blå blommor, hvar- före den, likasom Ogonblomman, blif- vit kallad Jungfruögon. Ärt, Ärta, f., en ettårig, allmänt odlad ört, typ för Artväxternas familj, med stora biblad: Pisum 1. Deraf ega vi tvenne arter: "NÅ 10 146 Allmän Ärt, med flerblommiga blomskaft, hvita blommor och gul- hvita frön: P. sativum 1. Hit höra mångfaldiga artförändringar, såsom Kransärt, Sabelärt, Sockerärt,Sprit- ärt m. fl. ; Akerärt, med enblommiga, sällan tvåblommiga blomskaft, röda blom- mor och spräckliga frön : P. arvense L. + Ärtbuske, m., se Kronärt. Anm. I Dalins ordbok föres detta namn till den i södra Sverige odlade Nordame- rikanska Robinia Pseud-acacia L., som dock växer upp till ett högt träd, hvilket kal- las Akasieträd, men får ej förvexlas med slägtet Acacia. Detta träd bibehåller bäst sitt utländska namn RKRobinia L. Ärtskock, se Artskock. Ärtträd, n., ett vackert träd eller buske af Artväxternas familj, med en- blommiga blomskaft, gula blommor, trinda ärtbaljor: Caragana arborescens Lax. Sibiriskt Artträd. - Arttörne, n., en mycket taggig buske, tillhörande Artväxterna, med ÄRTBUSKE-—ÖRONKLOCKA stora, vackra gula blommor: Ulex eu- ropeus I. Ärtväxter, en af de största och naturligaste växtfamiljer, lätt skild ge- nom sina oregelbundna blommor, hvil- ka man liknat vid fjärilar (corolla pa- pilionacea), sammanväxta ståndare och baljfrukt (legumen): Papilionacee I. Leguminose Juss. i Athäva, f., förvridning af Zthusa = Glis. Attikros, f., en odlad art af Törn- ros: Rosa gallica r. Ättiksbär, n., frukten af Sommar- hyll, hvilken hos våra äldste författare kallas Attig, Attik: Sambucus Ebulus 1. Axing, m., gräs med mer eller min- dre axlik blomning. Ingårien mängd grässlägtens namn, såsom Elfäxing, Hafreäxing, Hundäxing, Kamäxing, Tofsäxing m. fl. — Skrifves vanligen exing, men så väl, härledning (af az) som uttal fordra ä. Ö. + Obär, Olbär, n.= 1) i Roslagen Odon; 2) i Dalarne Röda Vinbär. Ögonblomma, f., ett allmänt ört- slägte, tillhörande de Skrufblomstriges familj, med små blå blommor och slät frukt: Myosotis L. En art med större blommor (M. palustris Rorm) benämnes vanligen Förgät-mig-ej. Ogonljus, Ogonsjukegräs, n., en liten, ständigt grönskande växt, be- slägtad med Vintergröna, med enblom- mig stjelk, stor hvit, välluktande blom- ma: Moneses uniflora (L.) Sariss. Ån- vändes af folket i ögonsjukdomar. Ögontröst, f., ett ettårigt örtsläg- te, tillhörande Skeplingsväxterna, med spetsigt sågade blad, små, mest hvita, blåstrimmiga blommor: Euphrasia of- - ficinalis 1. m. i q +Olgräs, Olmegräs, äfven Olme- gräs, n. = Mjödört. — Namnet Ol- gräs föres enligt Linné (F1. Svec.n. 730) äfven till Renfana. ; tOrnblomster, n.— Getväpling. Ornbräken, se Bräken. Ornlaf, se Laf. + Ornträ utgår alldeles; tillhör ej oss på minsta vis. + Oronbild, m., svampslägtet Au- ricularia Fr. Förtjenar ej upptagas. +Oronklocka,Ornaklocka(Lin- nés Sk. resa 319) = Liten Blåklocka. — er REGISTER öfver de Latinska växtnamnen, med hänvisning till deras Svenska benämningar. a Abies excelsa, Dec. Gran. Acacia, Nercz. Se Acacia. TE arabica, NR SÅ Cummi = vera, Wioip. | Acanthus, 1. Se Björnklo. Acer, 1. Lönn. — campestre, 1. ver. — dasycarpum, Emrz. Luddlönn. — platanoides, 1. Svensk lönn. — Pseudoplatanus, L. Tysk Lönn. — (Sykomor.) ( — saccharinum, L. Sockerlönn. Achillea Millefolium, 1. Röllika. (Mil- lefolium.) — Backhumle, Back- rinka, Brygger, - Bråssor, Brässor, Bröst-tobak (se Tobak), Flengräs, (Flenört), Gantora, (Hostört), Jordhumle, Nosgräs, Näsgräs, Olsmess-um- bell, Osteblomma, Pestilens- blomma, Reformsört, (Renfåna), Skogshumle, Snö-ört, Stengräs, + Tusengrei. — Pitarmica, L. Hvit Tusenskön. ÅAchras Sapota, L. Sapotiljträd. Aconitum, L. Stormhatt. — Cammarum, L. Blåmunk, Munk- hatt, Munkmössa, Munkskalle. — Lycoctonum, 1. Nordisk Storm- hatt. — Hundfloka, Lusfloka, Lus- gräs, Lushatt, Lusört, Vargdöda. Nafverlönn. — Na- Brygdtuppor, ' Aconitum Napellus, 1. = ÅA. Camma- rum. — septentrionale, Koen. Lusfloka, Lusgräs. ! Acorus Calamus, 1. Kalmus. — Flägg. (Kalmarerot.) Actea spicata, 1. Trolldrufva.—Hund- bär, Iktebär, Ormbär, Paddbär, — Trollbär, Villbär, Villdrufva: Adansonia digitata, L. Apebrödsträd, Kalebassträd. Adonis, L. Adonis. — autumnalis, 1. Höstadonis. Bloddroppar, Gossen i det gröna. — vernalis, L. Våradonis. — ÅArons- ros, Arontorpsros, Kastlöser. Adozxa Mosokåldllika. L. Desmans- knopp, Desmeknopp. Ecidium, Pers. Rost. Skålrost. — Berberidis, Pzzrs. Berberisrost. Egopodium Podagraria, tv. Qvaller. — Sqvaller, Sqvallerkål, Kirs, Kirskål, Trebening. sEsculus Hippocastanum, 1. Hästka- stanie. Ethalium septicum, Fr. Trollsmör. Ethusa Cynapium, 1. Glis. — Glise- blad, Vildpersilja. (Äthäva.) Aörides vodorata, Lovz. (Luftblomma.) Agaricus,:;Fr. Skifling, Skifsvamp. — Skurusopp. — campestris, L. Puggehatt. — esculentus, Wurz. Champignon. — Nagelsvamp. 148 ; Agaricus gambosus, Fr. : Musseron. — muscarius, L. Flugsvamp. Agave americana, L. Amerikansk eller Hundraårig Aloe. Agrimonia Eupatoria, L. Småborre. — Kattrumpa, Åkermönja. ' Agropyrum repens, P. Bravv. Qvick- kyr rot. — Qvicka, Qveka, Qvekare, Qvickhvete, Qvicktåger, Hund- gräs, Hundäxing, Hvitrot, Ilrot, Röte. Agrostemma Githago, 1. Klint, Röd- klint. — Åkerklint, Kornblomma; Kornros. Agrostis, L. Hven. — canina, L. Brunhven. (Hund- hven). — stolonifera, 1. Kryphven. — Fio- ) ringräs. Åira, 1. Tåda. — (Tåtel.) (Smile.) — cespitosa, 1. Tuftåda. — (Tuf- tåtel, Täkt-tåtel.) Bunke, Gegal, Hargräs, Tof.' — fezxuosa, 1. Kruståda. — (Krus- tåtel.) Hven, Tofhven. Airopsis, Dzesv. Smile. > Sjuga, 1. Blåsuga. — Käringruka le ; (Kärinkruka, Krukört), Mjölk- gubbar. — pyramidalis, 1. (Taklök, Takgran.) Alaria esculenta, (1.) Hafskål. Alcea rosea, 1. Stockros. Alchemilla Aphanes, Lezrs. Jungfru AX Maris kam, Jungfrukam. | — vulgaris, L. Daggskål. — Dagg- kåpa, Duggört, Jungfru Marise kåpa, Kåpört, (Dragblad), Kä- ringöron, (Lejonfot), Rynkblad, Skocka, Skåcka. Alectoria, Acn. Trådlaf. Ståltrådslaf. Alga. Alg. - Alisma Plantago, 1. Svalting. (Stäkra.) R — ranunculoides, L. Liten Svalting. ” Alkanna tinctoria, Tavson. Se Alkanna. SÅ Alliaria officinalis, Asprz. Hvitlöksört. | Allium, 1. Lök. öre — arenarium, L. Sandlök. Pt LP Vr TNA är rk SR RNE CSN SURT ASS SE Hofsvamp. Alle 1. (Johanneslök.) da FR Cepa, 1. Rödlök. SI KI — fistulosum, 1. Piplök. = oleraceum, L. Ängslök. SE lök. säden Porrum, L. Pnrjolök SEN sativum, L. Hvitlök. = Schoenoprasum, L. | å Alvarlök, ge FA Kej | Scor odoprasum, IL ursinum, L. Ramslök. - Britze lök. Allosorus Ccrispus, BErsu. Krusbr Alnus glutinosa, Wizo. Al. — -— incana, Tavson. ÅTTe, Ard — Hvital; (Ulra). | Aloé, L. Aloe. Aloözylon Agallochum, LovB. Aloe. Alopecurus, L. Kaflegrösrl TN — geniculatus, 1. Kärrkafle. — pratensis, L. Ängkafle. — — gräs, Räfrumpa, Räfsvans. Alpinia Galanga, Sw. Se Galanga. Alsinacee, Fr. Narfväxter. = — Alsine, We. Nörel, Nörla. Althea officinalis, L. Altea, Althe Althérot, (Ibisrot). Alyssum incanum, I. (Bitterört.) Amarantus, L. Amarant.— —-iPnson — Blitum, 1. Bläsa. (Jfr Hua — caudatus, L. Kalkosel Amaryllis formosissima, L.A Amelanchier canadensis, Mede. j Amentacee, L. Hängeväxter. Amomunm, L. Se Kardemumma. Amygdalus communis, L. Mandelt t Se Mandel, Krakmandel. — nana, L. Dvergmandel. ; — persica, L. Persika, Pe: Amyris gileadensis,L. SeM Anacamptis pyramidalis, AR om rot, Salepsört. Anagallis arvensis, L. Röd arv. RS Ananassa sativa, Lisor. Ananas. Anchusa, 1. Tungört. — arvensis, Bier. (Akerrast.) 5 — officinalis, 1. Oxtungört, Ox- ; tunga. — Jernrot, Jungfru Ma- ; rie nyckelband, Rast. Andrecea, Exzm. Sotmossa. Andromeda, 1. Rosling. oc oo — polifolia, vn. Allmän Rosling. (Se yn Andromeda.) — Svickra. / — tetragona, L. Lumkräkling, Lum- merlyng. Androsace septentrionalis, L. Hilsko. Anemone, 1. Sippa. — Låck, Låcka, Tjälablomma, Tjälatuppa, Vera, Ves m. fl. Hepatica, 1. Blåsippa. — Blå- låcka, Killingblomma. hortensis, L. Se Anemon. nemorosa, 1. Hvitsippa. — Fage- blomma, Hvitlåcka, Hvitmeja. ranunculoides, 1. Gulsippa. — Smörblomster. Anethum graveolens, 1. Dill. Angelica silvestris, L. Strätta. — Myr- stut, Slökestut, Sqvätta, Tjuton, Angpipor, Angtutor. Antennaria, Gzris. Kattfotsört, Katt- fot. — dioica, G=zrrs. Kattfotsört, Kattfot. id — Harfot, Hareqvä, Noppa, Pige- 23 AN pattar. AE - Anthemis, 1. Kullor. — arvensis, L. Akerkullor. — Hvit- ört m. fl. (se der), Ackergräs. — Cotula, 1. Surkullor. — Hvitört m. f., Hvitatäfva. (Baldersbrå.) — nobilis, LL. Romersk Kamomill. Se Kamillblomster. — tinctoria, L. Letkullor, Färgkul- lor. — Lettblomster, Johannes- Se blomster. > Anthericum, 1. (Hvitrik.) = Anthoceros, 1. Lefversyl. Anthoxanthum odoratum, L. Vårbrodd. FS — Amurgräs, (Lavendelgräs), | Luktgräs, Majgräs. Fårtungört. — REGISTER! | ARANDA 149 - Anthriscus, Pers. Hundkax, Hundkäxa. — Hundkummil, Rack-kummin, Spokter, Spökter, Tyde. — Cerefolium, Horrwm. (Jfr Scandiz.) Svensk Körfvel. Anthyllis, 1. Väpling. (Jfr Trifolium.) — Vulneraria, L. Getväpling. — Har- väpling, (Kattklor), Räfklor, Orn- blomster. Antiaris toxicarid, LEscHEes. Upas. Antirrhinum, 1L. Skalleblomma. — Cymbalaria, 1. (Cymbel.) — majus, 1. (Lejongap.) — ÖOrontium, L. Akerskalleblomma. — Kalfhufvud, Kalfnos. Apera Spica venti, P. Brauvv. Kösa. — Akerhven. Apium graveolens,1. Selleri.—(Märke.) Aquilegia vulgaris, 1. Ackeleja, Ak- leja. — Akerleja. Tyska Klockor. Arabis, 1. - Backbränna. — Thaliana, L. » — Qvesört. Arbutus Unedo, L. Se Smultronbåske. Archangelica officinalis, Horrm. Qvan- ne. — Angelika, Engelsört, Hel- geandsört, (Slöke). Arctostaphylos alpina, Serzse. Fjell- mjölonris. — Fjellbär, Ripbär. — Uva ursi, (L.) Mjölonris. — Mjö- lon, Mjölbär. Arcyria, Hur. (Maskull.) Areca Catechu, 1. Arekapalm. — Se Betel. — oleracea, 1. Kålpalm. Årenaria, L. Sandnarf, Sandört. Arenga saccharifera, Laeirr. Socker- palm. Aristolochia Clematitis, L. Hållsrot. Armeria, Wiuip. Trift, Thrift. — En- gelskt gräs, Gräsnäglika, Strand- blomster. Arnica montana, L. Hästfibla. — Horsa- fibla, Hästblomster, Märrblom- ster, Burmänner, Gullgubbar, Hårväxter, Midsommarsblom- ster, Sankt Hans blomster, (Nys- blad), Ringblomma, Slåtterblom- Bohon 150 ster, Slåttergubbar, Solsicka, (Tobaksblomma). Arnoseris pusilla, Gris. Artemisia, L. Gråbo. — Abrotanum, L. Abrodd, Åbrodd, (Ambrett). — Absinthium, L. Malört. campestris, 1. Fältgråbo.—Bynke. maritima,1L. Strandgråbo.—Bynke. — Santonica, 1. Se Maskfrö. vulgaris, 1. Allmän Gråbo. — Bunrot, Buris, Bönrot, Gråböna. Artocarpus incisa, L. rim. Brödträd. Arum maculatum, L. Munkmössa. — Dansk Ingefära. Asarum europeum, L. Hasselört. Asclepiadee, R. Br. Hylsväxter. Asclepias syriaca, L. Silkesört. Asparagus officinalis, L. Sparris. Aspergillus, Mica. Mögel. Grynhufvud. Asperugo procumbens, L. Rifva. — Ormöga, Paddfot. Asperula, L. Madra. — odorata, 1. Myskemadra. Myska. — tinctoria, L. Färgmadra. Asphodelus, L. (Affodil.) Aspidium, Sw. Ormbunke, Ormkagge. Asplenium, L. Bergspring. — Lånke, Stenbryt. — Feliz femina, (L.) Majbräken. — Ruta muraria, L. Mur-raota. Aster, 1. Aster. — (Stjernblomma.) — chinensis, L. Stjernros. — Se Cal- listephus. — Tripolium, 1. Astragalus beticus, L. Se Kaffevicka. — glycyphyllus, 1. Backsöta. (Svensk Lakrits.) Bälarefvor. Atriplexz, 1. Molla. — hortensis, L. Trädgårdsmolla. — patula, L. Svinmolla. (Jfr Svin- mell.) — Gullfrö. .— portulacoides, 1. (Buskmolla.) — rosea, L. Silfvermolla. Atropa Belladonna, L. Belladonna. — Dvalbär, Galnebär. — Mandragora, L. Alruna. Auricularia, F2. (Oronbild.) Klubbfibla. Strandkil. REGISTER. ' Ballota ruderalis, Sw. Avena, L. Hafre. . — elatior, L. Knylhafre. —Fromen- tal. (Hafregräs.) fatua, 1. Flyghafre. sTandHatye nuda, L. Skal-lös Hafre. — orientalis, SomzzB. Turkisk Hafre. sativa, L. Allmän Hafre. — Sstrigosa, ScmzzB. Purrhafre. Azalea procumbens, 1. Krepling. B. Beomyces roseus, Pers. Klubblaf. Bonässla. — Svart-andorn. Balsamodendron gileadense, Kvstu. Se Balsamträd, Meccabalsam. Tp Myrrha, LisE. Se Myrrha. Bambusa, SomzrzBa. Bambu, Bamburör. Barbarea, R. Br. Sommargyllen. — precoz, R. Br. Krassesommargyl- len. — Vinterkrasse. — vulgaris, R. Br. Allmänt Sommar- gyllen. — Angkål. Bartsia alpina, 1. Svarthö. — Berg- skälla. a Batrachium, (Dzo.) Grodnate. — (Å1- nate.) Batrachospermum, Rorz. Sli, Slima. Bellis perennis, 1. (den vilda) Vätte- ljus. — (Futteljus.) - (den odlade) Rödpyttor, Röd Tusenskön. Berberis vulgaris, L. Surtorn. — Ber- beris. Beta, 1. Foderbeta, Hvitbeta, Rödbeta. Betonica officinalis, 1. Humlesuga. — - Jordhumle. Betula, 1. Björk. — alpestris, Fr. Fjellbjörk. — nana, L. Dvergbjörk. — Fjellrapa, Fredagsbjörk, Långfredagsbjörk, Horbjörk, Källingbjörk, Myr- björk, Klingris, Ripris, Vivang. — odorata, Becusrt. Glasbjörk, Svall- björk. — Kartbjörk. — — ER REGISTER. Betula pubescens, Euru. Marbjörk. — verrucosa, Enen. Masurbjörk. — Hängbjörk, Slokbjörk. Betuline&e, Rrox. Hängeträd, Kummer- träd- (se Björk, Kummer). Jfr Amentacece. Biatora icmadophila, Fr. Myrlaf. Bidens, L. Brunskära. — Brömsar. Bignonia, 1. Se Jakaranda. Bistorta, Toves- (Jfr Polygonum.) Se Ormrot. Biza Orellana, L. Orleanaträd. Blechnum boreale, Sw. Kambräken. (Kamblad.) — Björnkam. Blitum capitatum, ST Sminkbär. — virgatum, L. Blysmus, Panz. Flätting. Boletus, Dir. Rörsopp. — (Mjölksopp.) — bovinus, L. — granulatus,1. Kösopp, Kosvarip. — luteus, L. (Koticka.) Boraginee, Avass. Skrufblomstrige. Borago officinalis, 1. Stofferblomma. Borassus flabelliformis, 1. Vinpalm. Botrychium, Sw. Låsbräken. — Låsgräs. Botrytes, Mrcn. (Drufbild.) Bovista, (L.) Bofis. Brachypodium, P. Bzravv. Axlosta. — Sparrlosta.. 00. Brassica campestris, L. Akerkål. — > Kålsat. — Napobrassica, 1. Kålrot. — Kål- rabbi, Rotabagge. Napus, L. Gotlandsrofva.-— Lång- rofva, Spillrofva, Akerrofva. — Rofkål, Rotkål. — Vv. obeifera, Morscn. Rapsat. oleracea, L. Allmän Kål.— Blom- kål, Blåkål, Hufvudkål, Hvitkål, Kruskål, Rosenkål, Savoykål. — Rapa, 1. Allmän Rofva. Briza media, L. Darrgräs: — Bäfve- gräs, Skälfvegräs. — Kärleksgräs. Bromus, 1. Losta. — Lösta, Lyxa, Löxa. — secalinus, 1. Råglosta. — Faxe, Gasse, Gåshafre, Svingel, Uärings- gräs. - vilt Bryacee, Barr. Bladmossor, Löf- mossor. | Bryonia alba, L. Hundrofva. — Helge- refva, Qvesrot, Tyska Rofvor. Bryum, L. Rymossa. Bulgaria, Fz2. Limsvamp. — globosa, Fz. Klotlimsvamp. — inquinans, Fz. Trädlimsvamp. Bulliarda aquatica, Dec. Fyrling. — Gropört. Bunias orientalis, L.. Bunias, Bunaris. — Ryssar, Ryssgubbar. (Lång- rofva.) | Bunium, 1. (Bunjeört.) Bupleurum tenuissimum, L. Harfioka. — (Byll.) » Butomus wumbellatus, L. Blomvass. — (Kamelblom), Säfjablomma, Vassviol, Afjeblomma. Buzxbaumia, 1. (Buxbomsmossa.) Buzxus sempervirens, 1. Buxbom. (Byssus, Mica. Dammossa.) C. Cactus, 1. Cactus, Cacteer. — Se Fackeltistel. — alatus, Wiuip. Vingblomma. — fagelliformis, 1. Rosengissel. — (Paradisorm.) — Opuntia, L. Se Indiska Fikon. Cesalpinia rg Se RödBrisilja, sis, L. 3 Fernbock. — echinata, Law. — Sappan, L. Se Sappan. é Cakile maritima, Scop. Marfiol. — Vild Lackfiol. (Röd Bunias.) Calamagrostis, Avans. Rör. — arenaria, Roru. Sandrör.—(Helm), Margräs, Marhalm, Sandhafre, Strandhafre. — epigejos, Rorn. Bergrör. — silvatica, Dec. Piphven. Calamintha, Lax. Harmynta. — Berg- mynta. — Acinos, Crarev. Harmynta. — Har- timjan. "152 Calamus Draco, Wi. Se Drakblod. — Rotang, 1. Rottingpalm. Se Rot- ting, Spanskt Rör. — Rudentum, Lovz. Kabelrotting. Calendula, 1. Ringblomma. — Sol- sicka. " Calicium, Pers. Nubblaf. Calla palustris, L. Missne. — Mäss. Callistephus chinensis, Nezs. Stjernros. Callitriche, L. Lonke. — (Kälört.) Callitris quadrivalvis, Vesz. Se Sand- arak. Calluna, SarisB. (Jfr Erica.) Ljung. — Ling, Lyng, Löng. — vulgaris, Saviss. Allmän Ljung. — Graune, Grån, Grän, Gröne, Hästljung, Horsljung,Rossljung, Rossling, Mo-ris. Calophyllum Calaba, I. balsam. Caltha palustris, 1. Kabbelök.—Kabbe- lek, Kalfleka, Krabbelök. Bäck- blomma, Bäckros, Fölsungaföt- ter, Gulalåga, Klådblomster, Skabb-blomster, Mjölkblomster, Mjölkros, Necktuppor, Påsktup- por, Smörfånga, Trimjölksgräs, Tjälablomma. Calypso borealis,SarisB. Toffelblomma. (Jfr Guckusko.) Camelina, Crastz. Dodra. — Dodder, Dotter m. fl. — foetida, Fr. Lindodra. dotter, Hörkäring. — sativa, Fz. Akerdodra. — silvestris, Warrz. Vild-dodra. Camellia, L. Se Camellia. Campanula, L. Blåklocka. Klocka. — glomerata, 1. Toppklocka. -— Mosisroser. latifolia, 1. Hässleklocka. Hässlekål. — Syssla. persicifolia, L. — Syssla. rapunculoides, 1. Knylklocka. — Rapunzel. Rapunculus, 1. Rofklocka (Klock- rofva, se Rofva). — Rapunzel. Se Calaba- — Lin- Stor Blåklocka. UN er REGISTER. Campanula rotundifolia, L. Allmän eller Liten Blåklocka. — Dom- bjälla, Märrbjälla, Fingerhatt, Skälla, Oronklocka. — Trachelium, L. Nässleklocka. — Kantklocka. Camphora officinarum, Nezs. Se Kam- fert. Cannabis sativa, L. Hampa. — Tonad. Cantharellus 'cibarius, Fr. Kantarell. Capparis spinosa, L. Kaprisbuske. Capsella Bursa pastoris, Mev. Taskört. — Taskegräs, (Jernört), Lomme, Lummegräs, Nåldyna. Capsicum annuum, L. Se Cayenn- peppar. Caragana arborescens, Lam. Ärtträd. Cardamine L. Angkrasse, Makrasse. — Braxenblomster, Bräsma, Pige- särkar, Vipestjert. — amara, 1. Bäck-krasse. Cärdamomum,Sauss. SeKardemumma. Carduus, L. (Jfr Cirsium.) Tistel. — Stingsel. acanthoides, L. Piggtistel. acaulis, L. Jordtistel. arvensis, Su. (Serratula arvensis, Lö) Åkertistel. — Gortistel, Skrof- tistel, Stingskallar. crispus, 1. Krustistel. heterophyllus, L. Borst-tistel. — Borste, Brudborste; Gullborste. lanceolatus, L. VERS — Horn- tistel. nutans, L. Nicktistel, Sloktistel. palustris, 1. Kärrtistel. — Vat- tentistel. Carex, L. Fänne, Pärr. åcuta, L. Blåstarr. L arenaria, L. Sandstarr. — Svensk Sarsaparill. cespitosa, L. Tufstarr. canescens, L. Gråstarr. ericetorum, Pori. Backstarr. Aava, 1. Knaglestarr. maritima, Mörr. Hafsstarr. pallescens, 1. Blekstarr. / Starr. — Bunke, Fennä, Carex precox, Jaco. Vårstarr. — Pseudocyperus, L. Slokstarr. — vesicaria, 1. Blåsestarr. — Lapp- skogräs, Lappskostarr, Skogräs. — vulpina, L. Räfstarr. Carlina, 1. Stjerntistel. — Blomtistel, Spåmanstistel, (Karlintistel). Carpinus Betulus, L. Annbok. (Afven- bok, Hagebok.) Hvitbok. Charme. — Allon. Carthamus tinctorius, L. Safflor. Carum Bulbocastanum, Koom. Jordnöt. — Carvi, 1. (Jfr Cuminum.) Kum- mil. — Karv, Karve, Komjan, Spiskummil. Caryophyllus aromaticus, L. Se Krydd- näglika. Cassandra calyculata, Dos. Andvide. Cassia, 1. Kassiaträd. — Se äfven . Sennetsblad. G Castanea vesca, Gzrrs. Akta Kastanie- träd, se Kastanie. — Ållon. Casuarina equisetifolia, Forsr. Fräken- träd. Catabrosa aquatica, P. Bzrauv.. Narf- ; gräs. — (Källgräs.) Caucalis, 1. (Flockört.) Cedrus Libani, 1.ovn. Ceder. Celastrus, L. Se Celaster. Centaurea, 1. Knoppört. — Cyanus, 1. Klett, Blåklett, Blå- klint, (Slätt). -— Blågubbar, Blå- hattar, Blåkorn, Blå Kornblom- ma, Blålilja, Blå Ringblomma, Blåtoppar, Blåört, Båtsmans- hatt, Båtsmansmössa,. Dufstol, Kornblomma, Kornros, Akerros. — Jacea, L. HRödklett, Gulskära, Jernört. — Färggräs, Knappar. — Scabiosa, L. Stor Knoppört, Stor- hufvud. — Hårkullor, Jernrot, Knappar, Knoppgräs, Väddklint. Centunculus minimus, L. Knutarv, (Centunkel). Duvagräs. Cephaélis Ipecacuanha, Ric. cacuanha, Kräkrot. Cephalanthera, Rios. Syssla. Se Ipe- ; b w | REGISTER. 153 Cerastium, L. Hönsarv. — Hönstarmar, Nagelgräs. Cerasus, Tours. Körs, Körsbärsträd. — avium, Mozscn. Fogelkörs, Fogel- bär. — Lauroceras 018. = Fadus, oe Bio — vulgaris, Mur. Allmän Körs. — Körsbär. Bigarrå, Morell. Ceratonia Siliqua, L. Se Johannes- bröd. Ceratophyllum, L. Hornserf. — Flo- hår, (Hårört). Cereus flagelliformis, Mur. Se Rosen- gissel. Cerozxylon andicola, Hums. Vaxpalm. Cetraria glauca, Acu. . Näfverlaf. -— islandica, Aon. Islandslaf. — He- delaf, Hedemossa. — juniperina, (L.) Enlaf. — nivalis, (L.) Snölaf. Cherophyllum, 5. Hundloka. Chetophora, ac. (Limblad.) Chamemelum inodorum, Vis. (Jfr Tri- pleurospermum.) Baldersbrå. — Hvitört m. fl. (se der). Chamenerion angustifolium, Scor. (Jfr Epilobium.) Kropp. — Almecke, Almocke, Almycke, Elgrams, Elgstjelk, Getstabb, Himmels- gräs, Himmelstraf, Himmelsört, (Hästsvans), Hömjölke, Imjölke, Illermjölke, (Kalfrumpa), Mjöl- ke, Mjölkgräs, Råmjölksgräs, (Räfrumpa), Åldermjölk, Ållon- Lagerkörs. märke. Chamorchis alpina, Rica. Ripört. Chara, 1. Sträfse. — Lavring. Cheiranthus Cheiri, 1. Gyllenlack. Chelidonium majus, 1. (Jfr Ficaria.) Skelört. — (Flenört), Reforms- ört, Silledön, Sönnerdön. Chenopodiacece, Dumort. Mollaväxter. Chenopodium, 1. Mell, Mellre. — ambrosioides, L. Luktmolla. — Bonus Henricus, 1. Lungrot, Mjölkrot. — God Henrik, Stolt Henrik. 154 Chenopodium rubrum, 1. Rödmell. — Jfr Sminkbär. — urbicum, 1. Bymell. — viride, 1. Svinmell. molla. — (Mjölgräs.) — Vulvaria, 1. Stinkmell. — Stäg- gan. Chimaphila umbellata, Nurr. Rylört. — Statt upp och gack! Chorda Filum, (1.) Sudare, Sultråd. Chroolepus Jolithus, ac. Se Violsten. Chrysanthemum, 1. Krageblomma. — Leucanthemum, L. Prestkrage, Prestkrageblomma. — Oxöga, Prestnacke, Prestskalle. — segetum, 1. Gullkrage, Gul Krage- blomma. — Jfr Solsicka. — Et- terört, Fattigmanstryssel, Gulle- blomma, Gulört, Kornblomma, Kornros, Oxöga, Ringblomma, Skummeslöfsört. Chrysosplenium alternifolium, 1. Gull- pudra. — Vif. (Jordnafe.) Cicer arietinum, L. Kikärt. — Kaffe- vicka. Cichoriacee, Vair. Fibleväxter. Cichorium Intybus, L. Vägvårda. — Cikoria. Blå Jernört. Cicuta virosa, L. Sprängört. — Bolm- rot, Bunarot, Neckarot. — Jfr Odört. Cinchona, L. Chinaträd (se China). Cineraria, 1. (Jfr Filago.) Nocka. — (Askört.) Cinna pendula, Tris. Sötgräs. Cinnamomum ceylanicum, Nzzes. Kanel- träd (se Kanel). Circea, 1. Hexört. — Trollört. Cirsium, Tovzes. (Jfr Carduus.) Tistel. Citrus Aurantium, L. Orangeträd, Po- meransträd. — Se Apelsin, O- range. — Limonum, Risso. Limon. — Medica, 1. Citronträd (se Citron). Cladium Mariscus, R. Br. Ag. — Åm. Cladonia pyzidata, (1.) Bägarlaf. — rangiferina, (L.) Renlaf, Ren- "mossa. Jfr Svin- REGISTER. Cladonie coccifere. Coccionell-afvar.. : Clathrus, Mron. Gallersvamp.' Clavaria, 1. Fingersvamp. -- "Bock- skägg. 4 Clematis flammula, TT (Brännört.) Clinopodium vulgare, L. Dosta, Ring- dosta. — Ringborste, Stenpoley, Vildpoley. a Cnicus benedictus, Gzrrs. Cardbenedikt. — oleraceus, L. Kåltistel. Cnidium venosum, Kocn. Ängkummin. Cocculus, Deo. Se Kokelkärnar. -— palmatus, Dzo. Se Kolumbo. Cochlearia, 1. Skörbjuggsört. — Lef- felkrut, Skedört. — officinalis, 1. Akta Skörbjuggsört. Cocos butyracea, L. rr. Smörpalm. — nucifera, £. Kokospalm. Coeloglossum viride, Harrm. Grönkulla. Coffea arabiga, 1. Kaffeträd. Colchicum autumnale, 1. Tidlösa. — ' Nakna Jungfrun, Nakling. Collemacece, Fr. Limlafvar. Colutea arborescens, L. Blåsärt. Comarum palustre, 1. Kråk-klöfver. — Kråkfötter, Hummeltuppor, Kallgräs, Mjölkpungar. Conferva Linum, 1. Hafslin. Conifere, L. Barrträd. ; Conioselinum Gmelini, Fr. Finnkarv. Conium maculatum, 1. Odört. — Jfr Sprängört. Convallaria bifolia, 1. (Smilacina, Desr.) Ekorrbär. — Hjertbär. — mmajalis, 1. Konvalje, Liljekon- valje. — Bockblad, Gliseblad, Haröra, (Hjertansfröjd), Kik i rammen, Majblomster, Majlilja, Rams (se Polygonatum). Convolvulus 1. Vinda, Vindelört. — arvensis, L. Akervinda. — (Dra- binda), Fårtarmar, Fårtunga, Jungfru Maris särk, Käring- tarmar, (Löfbinda), Snarvinda, (Snarbinda), Snarbindel. — Batatas, L. Batatas. — purpureus, L. Purpurvinda. — Menniskolif. Pr ” I ve | Conkolendas Sddrmonid L. Se Scam- monium. — scoparius, L. Fin. Se Rosenträd. — sepium, 1. Skogsvinda: — tricolor, 1. Dagslilja. Coprinus, Fz. Bläcksvamp. Corallorrhiza innata, RB. Br. Korallrot. Cordyceps purpurea, Fz. (Jfr Spermoe- dia.) Mjöldryga. Se Honungs- dagg. (Coremium, Liss. Luddborste.) Coriandrum sativum, L. Koriander. Cornus, L. Kornell. i — mascula, L. Akta Kornell. — sanguinea, 1. Röd Kornell. — (Benved), Eknas, Hårdved,Struss. Galnebär. — suecica, L. Hönsbär, Hönson. — Alrot, Skrubber,Skrubbär, Smör- bär, Svinbär. Coronilla Emerus, L. Kronärt. — Ärt- buske. Coronopus depressus, Morson. Kråk- krasse. — Kråkfötter, Kråk-klor, (Hjorthorn, Hundatand). Cortinarius, Fz. Spindelsvamp, Corydalis, Vesr. Nunneört. — bulbosa, Pers. Fingernunneört. — cava, (L.) Hål Nunneört. — Hål- rot, Hålört. | — fabacea, Pers. Liten Nunneört. — nobilis, Pers. Sibirisk Nunneört. Corylus Avellana, 1. Hassel, Hassel- buske. — Hässle. Lambertsnöt. Corymbifere, Juss. Boväxter. Corynephorus canescens,P.Brsauv. Sand- borst. —Borstgräs, Borst-tåtel, (Klubbgräs). Corypha umbraculifera, 1. Parasoll- palm, Solfjäderpalm. ” Cotoneaster vulgaris, Lispr. Oxbärsbu- ske, Oxelbärsbuske. — (Mespel.) Cotyledon, 1. Se Nafvelgräs. Cotyledonee. Hjertbladsväxter. Crambe maritima, L. Strandkål. Crassulacee, Dec. Fetbladsväxter. Crategus, 1. , Hagtorn. — Hagtorns- bär, Horsabär. REGISTER. t 155 Crategus monogyna, Jaco. Spetshag- torn. — Ozyacantha, L. Rund FIbEtgrn, Crepis, L. Klofibla. — biennis, L. » Ua — tectorum, L. » — Fälle, Akerfälle. Crocus, 1. Saffran. — sativus, L. Akta Saffran. Croton Eluteria, Sw. Se Cascarill. — sebiferum, 1. Talgträd. — Tiglium, 1. Se Crotonolja. Crucifere, Avass. Korsblomstrige. Cryptogame, 1. Groddtrådsväxter. Cucumis, 1. Gurka. — fezuosus, 1. Slang-gurka. — Melo, L. Melon. — sativus, L. Allmän Gurka. Cucurbita Lagenaria, 1. Kalebass. — Pepo, L. Pumpa. — Kurbits. Cucurbitacee, L. Gurkväxter. Cuminum Cyminum, 1. (Jfr Carum.) Kummin. Cupressus. sempervirens, L. Cypress. Cureuma longa, 1. Se Gurkmeja. — Zedoaria, Boso. Se Zedoaria. — Sittver. Cuscuta, L. Snarrefva. — FEpilinum, Wzmz. Linsnarrefva. — Dåska, Hörsilke, Linbinda, To- bändel, Tåbengräs. — Epithymunm, (1.) (Ljungsilke.) -— major, Dec. Allmän Snarrefva. — Bindsleskorf, Hummelbinda, Nässlesilke, Skorf, Pinskorf, Gult - Snärjegräs. — Trifolii, Basa. Klöfversnarrefva. Cyathus, Har. Brödkorgsvamp. — Korgsvamp. Cycas circinnalis, L. Se Sagogryn. Cydonia vulgaris, Pers. Qvittenträd. Cynuanchum Vincetoxicum, B.:Bz. Tulk- ört. — Horskonung, Ormstings- gräs, Ormstingsrot. Cynara Scolynvus, L. Kronartskock. Cynarocephale, Juss. Tistelväxter. Cynoglossum officinale, 1. Munkfnat. — Munklöss, Prestlöss, Hund- tunga, Lusgräs. 156 Cynosurus cristatus, L. Kamäxing. — (Kamgräs.) Cyperacee, Jvss. Halfgräs. Cyperus esculentus, L. Jordmandel. — (Mandelsäf.) — fuscus, L. Cypergräs. — Papyrus, L. Papyrus. (Pappers- säf.) Cypripedium Calceolus,' 1. Guckusko: — Jungfru Mariza sko, Lapp- hätta, Ormskalle, Sorgskräpp. Cystopteris, Bersn. Stenbräken. Cytisus, 1. Cytis. — Laburnum, L. Gullregn. — (Bön- träd.) 13; : Dactylis glomerata, L. Hundäxing. Dedalea, Pers. (Jfr Trametes.) Fock. — quercina, Pers. Ekefock. Dahlia variabilis, Dess. Dahlsros, Dah- lia. — Georgin. Daphne Mezereum, 1. Tibast, Tirsbast. — Kivelbast, Källerhals, (Lager- ört), Pepparbuske. Datura Stramonium, 1. Spik-klubba. — Manschetter, Tisteläpple, (Al- skogsvilla). Daucus Carota, L. Morrot. — Barken- rot, Fogelbo, Gulerot. Delphinium, 1. Riddarsporre. — ÅAjacis, L. Romersk Riddarsporre. — Consolida, £. Allmän eller Vild Riddarsporre. — Staphysagria, 1. Staffansfrö. Dentaria bulbifera, 1. Tandrot. — (Tandört.) Dianthus, L. Näglika. — arenarius, L. Sandnäglika. = Armeria, L. Saronsnäglika. — Saronsblomster. — barbatus, L. Borstnäglika. (Busknäglika), Studenter, Stu- dentnäglika. — Caryophyllus, L. Trädgårdsnäg- lika. — REGISTER. rd fe KE NI SERA PR gng > ig / BR 4 N 4 Dianthus deltoides, 1. Ängsnäglika. = — plumarius, 1. Fjädernäglika. MM — superbus, L. Praktnäglika. Diapensia lapponica, 1. Polört. Diatoma, Dec. (Skörsilke.) VÄN Dicotyledonee. Tvåhjertbladsväxter. = Dicranum, Hzow. Viskmossa. ERA Dictamnus albus, 5. Nattfackla. — Diptamn, Diptan. Digitalis purpurea, L. Fingerhatt. — Fingerborgsblomma, Strandportlak. Halidrys siliquosa, 1xses. Skolme. Haloscias scoticum, Fr. Strandsticka. Hebeloma, Fz. Fränskifling. RIE ANA ver 160 REGISTER. | Hedera Heliz, L. Murgrön. 2 Heder, | Hirneola Auricula Jude, BERK. Södag ; Gundelref, Olivlöf, Rind, Träd- öron. vefia, Vinträd. Holcus, 1. Tåtel. Hedysarum gyrans, 1. (Dansklöfver.) | — lanatus, L. Luddtåtel. Helianthemum, Tovzrs. Solvända. — | — mollis, 1. Vektåtel. Helgatrefaldighetsblomster. — Sorghum, 1. Durrha, Durrhakorn, Helianthus, L. Solros. — Solblomma, Kafferkorn. Solkrona, Solsicka. Holosteum umbellatum, 1.. Fogelarv. — tuberosus, L. Jordartskock. — | Hordeum, 1. Korn. — Bjugg, Bygg. — Jordäpple. Slökorn. Helichrysum arenarium, Mozscn. He- | — distichum, 1. Gumrik-korn. — denblomster. | Gumrik, Gumring, Flätting. Helix, Fr. Vira. — hezxastichum, L. Himmelskorn. — Helleborus, 1. Prustrot. Sexradigt Korn. — niger, L. Svart Prustrot. | — vulgare, 1. Allmänt Korn. — — viridis, L. Grön Prustrot. | (Grofkorn.) | Helosciadium inundatum, Koon. Kärr- | — Zeocriton, 1. Skyffelkorn. — Plu- floka. — Krypfloka. magekorn. Helzxine, 1. Se Binda. Hepatica nobilis, Frasox., Tin. Se Gyl- lenklöfver. Hepatice, Jess. Lefvermossor. Heracleum Sphondylium, 1. Björnloka. — Björnfloka, Björnram, Björn- stut, (Harkummil), Hundloka, Qvesgräs, Täpperot, Täpperöf. Herminium Monorchis,R.Br. Honungs- | [| . — blink. — Vattenröllika, Vattenviol. Humulus Lupulus, L. Humle. Hyacinthus orientalis, 1. Hyacint. Hydnum, 1. Taggsvamp. Hydrocharis Morsus ran&e, 1. Dyblad. — Grodblad, Penningblad. Hydrocotyle vulgaris, 1. Spikblad. — blomma. — Desmansknopp. Hydrodictyon, Roru. Vattenrysja. Herniaria glabra, 1. Knytling. — | Hygrophorus, Fr. Vaxskifling. Vägört. — subgen. Bygrocybe, Fr. Saftskif- Hesperis, 1. Nattfiol. — matronalis, L. Allmän Nattfiol. — Silkesblomster. — tristis, L. Äkta Nattfiol. Hieracium, 1. Hökfibla. — Hökblom- ster, (Nackel, Nackblomster), ling. Hymenogastres, Vrr. Jordäpple. ” Hymenomycetes, Fr. Hattsvampar. Hyoscyamus niger, 1. Bolmört. Vild Palsternacka, (Hjebalsylla); Hönsbane. Jordnafle, Nafvelgräs, Nafvelört. Hottonia palustris, 1. Blink, Vatten- Å ; > nr Nolanaber. Hypericum, 1. Johannesknopp, Jo- Hierochlod odorata, We. Myskegräs. — -. hannesört. — Johannesblomster, 3 Myska, Amurgräs, Desmegräs, : Jordhumle. NV. AN Jungfru Maris gräs, Luktgräs, | — perforatum, 1. Akta Johannes- Majgräs. knopp. — Hirkenpirk, sins 2 Hippomane Mancinella, 1. Mancenilj- Mansblod. SG träd. — quadrangulum, L. Pyskånia Jos Hippophaéö rhamnoides, 1. Haftorn. — |. hannesknopp. — Blodknopp, 3 Finnbär. Mansblod. Hippuris vulgaris, 1. Ledgräs, Led- | Hypnum, 1. Grenmossa. Trälmossa. 0 krans. — Hästsvans, Hästrumpa, | — parietinum, Räfrumpa, Vattengran. | — proliferum, Så girig Hypocheris, 1. Slåtterfibla. — Fruekål. — maculata, L. Allmän Slåtterfibla. — Gullgubbar, Slåttergubbar, Slåtterkullor. Hyssopus officinalis, 1. Isop. I. Iberis nudicaulis, 1. Se Iber. Ignatia amara, 1. Se Ignatii-böna. Iez Aquifolium, 1. Krist-torn.— (Tlek.) — paraguariensis, Sr. Hun. Se The- buske. Illicium anisatum, 1. Se Stjernanis. Impatiens Balsamina, L. Balsamin. — Noli tangere, 1. Springkorn. Imperatoria Ostruthium, L. Mästerrot. Indigofera, L. Se Indigo. Intybus premorsus, Fr. Fiblespira. Inula Helenium, 1. Alant. — Aluna- rot, Elinsrot, Helenerot, Alands- rot, Hållsrot. — salicina, 1. Kråkfötter. Ipomoea Purga, Hayvsz. Se Jalappa. Iris, 1. Svärdslilja. — florentina, L. Se Violrot. — Pseudacorus, L. Gul Svärdslilja. — Bocksvärd, Bäcklilja, Bäck- svärla, Flägg, Fläje, Vattenlilja. — sibirica, L. Blå Svärdslilja. Irpez, Fr. Rörtand. Isatis tinctoria, L. Veide. (Isidium. Korall-laf.) Isoötes lacustris, L. Braxengräs. — Andgräs. : IsonandraGutta,Hooz. Se Gutta percha. J. Jacaranda, Juss. Se Jakaranda. Jasione montana, L. Monke. — Blå- knappar, Blåmonke, Munkhatt. Jasminum odoratissimum, L. Välluk- tande Jasmin. Fries, Svenska växrtnamnen. ad REGISTER. 161 Jonidium, Vest. Se Ipecacuanha. Juglans regia, L. Valnötsträd. Juncus, L. Tåg. j — articulatus, 1. Ryltåg. — Tjurgräs. bufonius, 1. Kryptåg. — conglomeratus, 1. Knapptåg. — Säf. — effusus, 1. Veketåg. — Jfiliformis, 1. Trådtåg. — Trind- gräs. v squarrosus, L. Borsttåg. Jungermannia, L. Snigelmossa. — (Jungermansmossa.) Juniperus communis, L. En, Enbuske. — Se Kikbär, Orkorn. — Sabina, L. Säfvenbom. E. Kobresia, Wiio. Säfstarr. Kochia hirsuta, Norzz. Luden Saltört. (Jfr Schoberia.) Koeleria, Pers. Tofsäxing. — (Kam- gräs, Kamtåtel.) — glauca, Dec. Blågrå Tofsäxing. Krameria triandra, Ruiz o. PAvos. Se Ratanhiarot. L. Labiatce, Avass. Sugeväxter. Lactarius, Pers. Mjölkskifling, Mjölk- sopp. — deliciosus, (L.) Riska. — piperatus, Scor. — turpis, Fr. volemus, Fr. Brötling. Lactuca, L. Laktuk. — muralis, Dos. Prendling. — sativa, L. Sallatslaktuk. — Vv. capitata, L. Hufvudsallat. Scariola, 1. Vild Laktuk. — virosa, 1. Giftig Laktuk. t Pepparling. Skogslaktuk. — 13) 162 Laminari ia saccharina, LamBx, Socker- tång. Lamium, L. Plister. — Se Åkersuga. —— album, 1. Hvitplister. — (Blind- nässla), Korsnäta, Pipnässla, Akerdöer, Akerdön. — purpureum, 1. Rödplister. Lappa, Tovzs. Karborre, Kardborre. — Giktrot, Thordönsskräppa, Töflor. Lapsana commumis, L. Tomtört. Lariz europea, Deo. Lärkträd. — Venetiansk Terpentin. Laserpitium latifolium, L. Spenört. i: Hjortrot, Tapsan. Lathrea Squamaria, 1. Vätteros. Fjällört, (Rylört, NN F1. 2 uppl.) Lathyrus, 15. Vial. — maritimus, Bicer. Hafsvial. Hafsärter, Strandärter. — odoratus, L. Luktvial, Luktärt. — palustris, 1. Kärrvial. — pratensis, L. Angsvial. — Gigels- ärt, Gräflingshö, Vedel, Vele. — Ssilvestris, L. Skogsvial. Laurus nobilis, L. Lager. Lavandula officinalis, Cnaix. Lavendel. Lavatera thuringiaca, 1. Stockros. Lecanora cinerea, (L.) Gråstenslaf. — hematomma, Ack. Blodplättlaf. = ROLLE TENS siALs) N- grn pra — Parella, (1.) Kräftstenslaf. .. Bull-laf. subfusca, ÅCH. tartarea, AcH. Ornlaf. — Se Bytte- let. — ventosa, Acn. Blåslaf. Lecidea geographica, acn. Landkarte- Taft; Ledum palustre, 1. Sqvattram, Sqväck- ra. — Getpors, Klammer-ris, Kägrabuske, (Lummer), Villpors, Vild Rosmarin. Leguminose, Juss. Artväxter. Lemna,tL. Andmat.—Andhafre, Pugge- mat, Vattenlins. Harkål. Se ÅN REGISTER. 1 . Leucojum, L. <« - AR FTV AESET RN SET SN Al Leontodon autumnalis, L. Höstfibla. — Blundblomma, Mjölkblomster, Mjölkört, Smörblomma, Stadu- flur. — hispidus, L. Se Höstfibla. . Leonurus, 1. Hjertstilla, Hjertsprångs- gräs. (Lejonsvans.) — Cardiaca, 1. Hjertstilla. — (Bo- nässla), Hampnässla, Åsknässla, Åsknäta. Lepidium, 1. Krasse. — cumpestre, R. Br. Fältkrasse. Salomons ljusstake, Stillfrö. — latifolium, 1. Bitterkrasse. Bittersalsa, (Bredkrasse). — ruderale, L. krasse, Vallkrasse. — sativum, L. Allmän Krasse. Lepigonum, Fr. Fjällnarf. — Nörel. (Lepraria, Aon. Mjöl-laf.) Lepturus, R-Bzr. Örmax. Leucobryum glaucum, Hamre. mossa. Svall- Klocklilja. — vernum,L. Snöklocka.— Vårhvita. Levisticum officinale, Koca. Libsticka. Libanotis montana, Arr. Säfferot. Lichenes pyrenocarpi. Kärnlafvar. Ligustrum vulgare, 1. Liguster. — Prentebär. Liliacee, Drc. Liljeväxter. — Se Lök- växter. Lilium, 1. Lilja. 3 — bulbiferum, L. Brandgul Lilja. — candidum, 1. Hvit Lilja. — Martagon, 1. Kroll-lilja. Limosella aquatica, 1. Afjebrodd. — Dyplanta. ; Linaria, Tours. Sporreblomma. — vulgaris, Mimi. Flugsporreblom- ma. — Flugblomster, (Fluglin), Brudljus, Kalatänder, Lingräs, Linört, Solgräs. Linnea borealis, L. Linnea, Linnés- ört. — Anisblomster, Jordkrona, Benvärksgräs, Giktgräs, Torr- värksgräs, Hvita Klockor, Mo- bjälla, Myrtåger, Skogsmysk, Gatkrasse. — 8So- ' REGISTER. N SF OR INN 163 Rohaltgräs, Stighåltgräs, Vind- | Lycopodium clavatum,1t. Mattlummer. (Vinn)gräs. | Linosyris vulgaris, Dec. Gullborste. Linum usitatissimum, 1. Lin. — Hör. Knöple. Tonad. Liriodendron tulipiferum, 1. Tulpan- träd. Listera, R. Br. Tveblad. Lithospermum, 1. Stenfrö. — Glans- frö, Perlgräs. — arvense, L. Horleta, Sminkrot. Littorella lacustris, 1. Strandpryl. Lobelia Dortmanna, L. Notblomster. Lolium, 1. Repe. — Linicola, Sosp. Linrepe. — perenne, L. Allmänt Repe, Ren- repe. — Rajgräs. — tenvulentum, 1. Dårrepe. —Losme, Skäde, Svemmel, Uäringsgräs Näringsgräs, Vildpesa. Lonicera, L. Try. — cerulea, 1. Blåtry. — Caprifolium, 1. Caprifolium. — 3 Pukaris. — Periclymenum, 1. Vrivendel, Svensk Caprifolium. — Viren- bom, Vrivångliträd, Käringtand, Matledsqvistar, Nattfiol. | — Xylosteum, 1. Allmän Try. — (Benved), Hårdved, (Rosenben- ved, Rosentry). "Lotus corniculatus, 1. Gigelsärt. — Gulhane, Göksmör, Kattklor, Kä- ringtand. Lunaria, L. Månfiol. Lupinus, L. Vargböna. Lupin. Luzula, Deo. Fryle. — Harbrodd. Lychnis Flos cuculi,L. Gökblomma. — Gökblomster. Lycogala, Mion. Gorbilla. Lycoperdinei, Fr. ”Röksvampar. — Blindmjöl, Blindsvamp: Lycoperdon, Tovzs. Fessopp.— Käring- fis, Käringrök. Lycopodium, L. Lummer. — annotinum,1L. Reflummer. — Kalf- refvor, Refgräs, Vispmossa. | t — Kalfrefvor, Mattgräs, Refgräs, Vispmossa. — Lumrik, Mask- mjöl, Nicht, Pigekrut. — complanatum, L. Jemna. — Selago, 1. Luslummer. — Lopp- gräs, Lusgräs. Lycopus europeus, L. Strandklo. — Vattenandorn. Lysimachia, 1. Videört. — Nummularia, L. Penningört. — vulgaris, 1. Allmän Videört. — Gullspira, (Lysblomster). Lythrum Salicaria,L. Fackelros.—Fac- kelblomster, Fackelört, Strand- blomster. , M. Maclura tinctoria, Dos. Se Gelbholz, Gulholz. — Gul Bresilja. Malachium aquaticum, Fr. Vattenarv. Malazis, Sw. (Jfr Sturmia.) Mygg- blomma. Malva, 1. Kattost. — Alcea, 1. Rosenkattost. — Blek- kattost. (Jfr Stockros.) borealis, Wazim. Liten Kattost. moschata, L. Desmekattost, Des- ma, Desmeros. (Jfr Stockros.) silvestris, L. Röd Kattost. vulgaris, Fx. Allmän Kattost. Malvacece, Juss. Kattostväxter. Manmihot utilissima, Ponr. Se Maniok, Tapioka. Maranta arundinacea, L. Se Arowrot. Marchantia, 1. Jordlunga. (Marchants- mossa. — Elfnäfver.) Marrubium vulgare, 1. Kransborre. — Hvitandorn, Stjelkborre. Matricaria Chamomilla, 1. Kamill- blomster, Kamillblomma.— Söt- blomster, Sötkullor, Söt-tuppor, Sötört, (Gårdblomster), Hvitört o.8.v., Hvitatäfva, Kalablomster, Kommenteblomster, Lukt-tup- por, (Munkskalle). — 164 Matricaria inodora, L. Se Baldersbrå. — Parthenium, L. Se Mattram. Jfr Battram. Matthiola incana, BR. Br. Löfkoja. — Lackfiol. Jfr Gyllenlack. Medicago, L. Smäre. — Käringtand. — falcata, 1. Fodersmäre, Svensk Smäre. — Kosmör, Linnés höfrö, Ljungpinnar, Rast, Refgräs. — sativa, L. Blåsmäre. — Lucern, Luzern. Melaleuca Leucadendrum, L. Se Ca- jeputolja. "Melampyrum, 1. Kovall. — Skepling. — arvense, L. Akerkovall. — Ko- hvete, Korp, Korphvete, Puk- hvete, Skälle. i — cristatum, L. Korskovall. — Kors- ört. — nemorosum, L. Lundkovall. — Amört, Landsknektar, Svenske militärer, Natt och dag. — pratense, 1. Angskovall. — Ek- suga, Ekört, Hultasuga, Mjella, Hultamjella, Mjölkvial, Nyckel- gräs, Oragräs, Orragräs, Oren- gräs, (Ko-) Korp-, Pukhvete). — silvaticuwm, 1. Skogskovall. — Ek- ört. Melandrium, Rozur. Klintblära. Melio. Azedarach, 1. Se Zederack. Melica, 1. Slokgräs. — ciliata, L. Grusslok. — nutans, 1. Bergslok. — uniflora, Rerz. Lundslok. Melilotus, (L.) Amur. — Melilot, Ho- nungsklöfver, Honungsblomster, Honungsgräs. Melissa, L. Se Hjertansfröjd. -— officinalis, L. Citronmeliss. Menispermum Cocculus, L. Se Kokel- kärnar. Mentha, 1. Mynta. — arvensis, L. Akermynta. — Horsa- mynta. — aquatica, 1. Hästmynta. — — V. subsativa, Fr. Vild Hjer- tansfröjd. REGISTER. ACE Aa 2 Mentha crispa, 1. Krusmynta. — gentilis, L. Trädgårdsmynta. — piperita, L. Pepparmynta. Pulegium, 1. (Poleja.) — sativa, L. Myskmynta. — Hjer- tansfröjd. — silvestris, L. Grå Mynta. — viridis, L. Grön Mynta. Menyanthes trifoliata, 1. Bläcken. — Bockblad, Getblad, Getklofving, Getklöfver, Getkål, Korsbläcker, Saltbläcker,' Kråkfötter, Munk- kål; Räfblad, Torskblad, Torsk- blomma, Vattenklöfver, Vatten- väpling. Mercurialis perennis, L. Bingel. Merulius, (Harr.) Träfrätare. — lacrymans, (Wurr.) Svamp i hus. — Golfsvamp, Hussvamp. Mesembryanthemum crystallinum, L. Isört. Mespilus canadensis, L — germanica, L. Milium effusum, 1. Hässlebrodd. — Amurgräs, Luktgräs. Mimosa bi ARN 1L.| Känselblomma, — sensitiva, L. t Sensitiva. Mnium, L. Stjernmossa. Molinid, SoHraAnK. Jfr Sötgräs. Momordica Balsamina, 1. Se Balsam- äpple. É Moneses uniflora, (L.) SauisB. ljus, Ogonsjukegräs. Monocotyledonee. Etthjertbladsväxter. Monotropa Hypopitys, 1. Tallört. — Lungört. Montia fontana, L. Källelunk. — (Käll- gräs.) MorGhella esculenta, Pers. Murkla. Morus alba, L. Hvitt Mulbärsträd. — nigra, L. Svart Mulbärsträd. Mucor, Mioa. Mögel. — Skimmel. ) Mespel. Ögon- Mulgedium, Cass. Tolta. — Tort, Torta. Musa paradisiaca, 1. Pisang. — dSapientum,1L. Banan, Bananas. — Paradisfikon. Muscari botryoides, Mir. Perldrufva. — (Drufhyacint, Perlhyacint.) REGISTER. Musei, L. Mossor. Myosotis, 1. Ögonblomma. — (Älsk- ling.) Fansögon, Jungfru Marise ögon, Huggormsört. — palustris, Rora. Skön Ögonblom- ma, Förgät-mig-ej. Myosurus minimus, 1. Mustippa, Mus- rumpa. Myrica cerifera, 1. Vaxbuske. — Gale, 1. Pors. — Skogshumle, Knagel, (Körning), Villsqvattram. Myricaria germanica, Dasv. Klådris. — Indalsris, Vild Cypress. Myriophyllum, L. Vattenslinga. — | Tusenblad. Myristica moschata, Tuss. Muskot- träd. Myrospermum peruiferum, Bola DEc. träd. — toluiferum, Rio. Myrrhis odorata, Score. Spansk Körfvel. Myrtus communis, 1. Myrten. N. Najas, 1. Najas, Nateserf. — (Jfr Hafshår.) Narcissece, Juss. Narcissväxter. Narcissus, L. Narciss. — Jonquilla, 1. Jonqvill. — poéticus, 1. Hvit Narciss, Pingst- lilja. — Pseudonarcissus, L. Gul Narciss, Påsklilja. — Tazetta, Lv. Tazett. Nardostachys Jatamansi, Dzo. Nardus. Nardus stricta, L. Stagg. — Elgborst, Finnborst, Finnskägg, Hära, Kaff- skägg, Kalfskägg, Lapphår, So- stagg, Svinborst, Angborst. Narthecium ossifragum, (L.) Strand- lilja. — Jfr Iglegräs, Ilagräs. Nasturtium amphibium, R: Br. Vatten- senap. — Armoracia, Fr. Pepparrot. — officinale, R. Br. Källkrasse. — Vattenkrasse. 165 | Nasturtium' silvestre, R. Br. Vatten- senap. —. Naumburgia thyrsiflora, (L.) Re. Topplösa. | Nemece, Fr. Groddtrådsväxter. Nemophila, Barr. Kärleksblomma. Neottia Nidus avis, (L.) Nästrot. 6 Nepeta Cataria, 1. Kattmynta. (Näfta). — Kattleka, Kattlusta, Lösse- gräs, (Nyttegräs), Tusengodt. Nephroma arcticum, Aca. Jettelaf. — Jettebröd. Nerium Oleander, 1. Se Oleander. — (Rosenpil, Roslager.) Neslia paniculata, Desv. Korndodra. Nicotiana, L. Tobak. — rustica, L. Bondtobak. — Tabacum, 1. Allmän Tobak. Nigella damascena, L. Jungfrun i det gröna. Jungfrukorg. — sativa, L. Se Svartkummin. Nigritella angustifolia, Ron. Brun- kulla. — Brunstolar. Nitel!la, ac. Slinke, Vattenslinke. Nostoc commune, Vavucn. Skyfall. — Trollspy. Nuphar luteum, Sw. Neckblad, Neck- blomster. — Läblad, Lä(de)rblad, Sjöblad, Sköldblad, Vämblad. — Akanna. Nymphea alba, 5. Neckros. — Bäck- blomma, Bäckros, Vattenlilja, (Vattentulpan). — Sjöållon, A- kanna. — Lotus, L. Nympheacee, Dec. Lotusblomma. Hästskoblad. O. Ocotea Puchury, Mazr. Se Kryddböna. Octaviana variegata,Virr. Ekorrsvamp. Ocymum Basilicum, 1. Basilik. Odontites, Pers. Rödkulla. (Enanthe Phellandrium, Lam. — Kaxstäkra, (Ranke). (Enothera biennis, L. Gulltraf. — (Gul Nattfiol, Gul Rapunzel.) Stäkra. 166 : REGISTER. ÄR | Orobanche, L. Snyltrot. Oidium Tuckeri, Beex. Se Mjöldagg. ; Olea europea, 1. Oliv, Olivbuske, | Orobus, L. Vippärt. — (Gasse.) SSE Oljoträd. — Oleaster. — niger, L. Svart Vippärt. Jå Onagrarie, Juss. Kroppväxter. — tuberosus, 1. Knylvippärt. — 23 Onobrychis sativa, Lax. Helghö. Gubbtänder, Gökmat. Er Ononis, L. Stallört. — vernus, L. Vårvippärt. — Kråk- NE — arvensis, L. Akerstallört. — Horsa- ärt. ; SÅ gräs, Lievarg, Ljungpinnar, Rast, | Oryza sativa, 1. Ris. Er (Taggpuke), Vargbasse. Oscillatoria, Vavon. Stadun. TE — hircina, Iace. Stinkstallört. — | Osmunda regalis, 1. Safjabräken. — 3 Karbas, Räfblomster. Safsabuske, Runarot. 25 Onopordon Acanthium, 1. Tistelborre. | Ozalis Acetosella, L. Harsyra. — Gök- ' | — Bomullstistel, (Sempertin), mat, Göksyra, Harväpling, Sur- ; Tistron. | klöfver, Syrsälta,Syrsälting,Vår- 3 Onygena, Pers. Hofsvamp. | hane. 2 Opegrapha, Acu. Skriftlaf. Ozyria digyna, (L.) Fjellsyra. Ophioglossum, 1. Läketunga. — Orm- | Ozytropis, Deco. Kloärt. skallrebräken, Ormtunga. Ophrys Monorchis, 1. Se Desmans- | : Ofris. ev , — Myodes, (L.) ' Flugblomma. — P. ; i (Ofris.) ; S Opuntia coccinellifera, Dzc. Nopal. Orchidee, L. Nosseväxter. Orchis, L. Nyckelblomster. — (Yxne.) Peonia officinalis, Rerz. Pion. Palma, Avser. Palm, Palmträd. Panaz Ginseng. Se Ginseng. — maculata, 1. Fläckigt Nyckel- | Panicum miliaceum, 1. Hirs. i [3 blomster. — Djefvulens hand, | Papaver, 1. Valmo, Valmoge. — Fall- ; Guds hand, Herrans hand, Hand- blomster. knopp, Johannesnycklar, Petri nycklar, Jungfru Maris bröst, J.M. förkläde, J.M. hand, J. M. — Argemone,L. Spikvalmo.— Åker- — dubium, 1. Akervalmo. —/f silke. i — Rhoeas, 1. Kornvalmo. 2 rock. — somniferum, L. Akta Valmo. tare. Parietaria officinalis, L. Blidnässla. ; — Morio, L. Se Salep. — Väggört. ) — ustulatia, L, Svedt Nyckelblom- Paris quadrifolia, L. Ormbär.— Fans ster. — Krutbrännare. | — mascula, L. Se Salep, Spansk ryt- Papilionacee, L. Artväxter. = onda bett, Hållbär, Korsört, Troll- Origanum Majorana, L. Mejram. bär. ör — vulgare, 1. Konig, Koning. — | Parmelia centrifuga, (1.) Vinterlaf. CE Frimodig, Konungsgräs, Märr- | — conspersa, aox. Pricklaf. PS mynta, (Dosta). — olivacea, acu, Olivlaf. SR Ornithogalum, 1. Stjernlök. — Hvita | — omphalodes, Ack. Brun Letlafi — 00 Dufvor. (Nafvel-laf.) PN — nutans, L. Aftonstjerna. — parietirna, Aon. Gull-laf. — Väggs Soo 0 — umbellatum, L. Morgonstjerna. laf. FS Ornithopus, 1. Klovicka. — physodes, Acn. Qveslaf. RER — ebracteatus, Bror. Seradella. — sazatilis, Acu. Letlaf. — Färg- — perpusillus, L. Fogelklovicka. mossa, Letmossa, Stenmossa. al Parnassia palustris, 1. Visil, Hvit Visil. — Hjertblad, Hårnacker, . Jungfru Marie hjerta, Slåtter- blomster. Passiflora cerulea, 1. Passionsblom- ma. — Korsblomma, Kristi kors- blomma. Pastinaca sativa, 1. Palsternacka. Pazillus involutus, 1. Pluggskifling, Pluggsvamp. Pedicularis, 1. Frier.— Lusgräs. (Staf.) — palustris, 1. Kärrfrier. — Jern- ört, Kallgräs, (Ledgräs), Gräs- varg, Lievarg, Skomakarskägg. — Sceptrum Carolinum, RuvB., L. Kungsspira, Kung Carls spira. — Myrkong. — silvatica, 1. Skogsfrier. — Gran- frier, Grangräs, Granvarg, Gran- ört. 4 Pelargonium, Hrrir. Pelargonie. Jfr " Geranium. Peltigera, Wiwo. Sköldlaf. — aphihosa, (1.) Torsklaf. — Elf- näfver. Penicillium, 11sx. Mögel. Pentadesma butyraica, R. Br. Smörträd. Peplis Portula, 5. Rödlonke& Persea Cassia, Ser. Kasia, Kasielager. Personate, 1. Skeplingsväxter. Petasites frigida, Fr. Skråp, Skräppa. — officinalis, Morscn. Pestilensrot, Pestört. Petroselinum sativum, Horrm. Persilja. — Kruspersilja, Rotpersilja. Peucedanrum palustre, Moescx. Mossrot. — Finsk Ingefära. (Mjölkrot.) Peziza, 1. Skålsvamp. — Skålbild. Phaca frigida, 1. Fjellvicka. - Phalaris canariensis, L. Kanariegräs. Phallus impudicus, L. Stinksvamp. — Trollägg. Phascum, L. (Jordmossa.) Phaseolus, L. Turkisk Böna, Sabel- böna. — Störböna. " — nanus, L. Krypböna. Philadelphus coronarius,L. Schersmin. Phleum, L. Kampegräs. Kämpegräs. REGISTER. 4w[ TNT FLÖRT Å g . 167 Phleum phalaroides, Kozr. Flenkampe. — pratense, LI. Angskampe. — Ti- motej. Phoeniz dactylifera, 1. Dadelpalm. Phragmites communis, Tris. Vass, Ski vass. — Kase, Kers, Strandrör. Phyllerium, Fz. Bladludd. ; Phyllocactus phyllanthoides, Dzc. Se Vingblomma. ; Phyllodoce cerulea, (1.) Fjell-ljung. Physalis Alkekengi, 1. Se Judekirs. Physcia ciliaris, Fz. Hårlaf. Physostigma venenosum, Barrovr. Se « Calabar. Phyteuma, L. Se Rapunzel. Picris hieracioides, 1. Bittermjölke. — Snoktistel. Pilosella, Fr. Musfibla. — Musöron, Hundfötter. ; Pilularia globulifera, 1. Furgräs. -— Kloting. Pimpinella Anisum, L. Anis. | — Sazifraga, L. Anganis. — All- botsrot, Bockrot, Amört. Pinguicula vulgaris, 1. Tätört. — Tät- gräs, Tätnacke, Fetgräs, Fet- nacke, Fetört, Kråkört, Sätgräs, Sätört, Vipefett, Vipegräs. Pinus canadensis, L. Kanadagran, se Kanadabalsam. — Cedrus, 1. Ceder. Cembra, 1. Se Ungersk Terpentin. — Pinea, 1. Pinie. silvestris, 1. Fur, Fura, Tall. Piper, L. "Peppar. — Hvit-, Svart-, Lång-, Svartpeppar. — Betle, 1. Se Betel. — Cubeba, L. ir. Se Kobeber, Ku- beber. Pistacia Lentiscus, L. Se Mastix. — Terebinthus, sd Se Cyprisk Ter- — vera, IL. =. pentin. Pisum, 1. Art, Arta. — arvense, L. Akerärt. — maritimum, L. Se Hafsvial. — sativum, 1. Allmän Art. — Kant-, Krans-, Kron-, Sabel-, Socker-, Spritärt. 168 Plantago, 1. Groblad. — Coronopus, L. Flikigt Groblad. — Kråkfötter. — lanceolata, L. Spetsgroblad. - inajor, 1.: Allmänt Groblad: = Dragblad, Läkeblad, Läkeblacka, Vägbreda. — maritima, L. Sutt, Suttgroblad. — media, L. Kämpegroblad. — Käm- par, Slåsskämpar. — Psyllium, 1. Loppfrögräs, se un- der Loppgräs. Platanthera, Ricu. Nosserot. — Mid- sommarsblomster, Nattfiol; Ox- gräs, Ståndpes, Ståndpers, Yxne- pes. Pleurospermum austriacum, Horrm. Slöke, Slökesticka. Poa, 1. Gröe. — angustifolia, 1. Slåttergröe. — annua, L. Hvitgröe. — Gårdgräs, Trampgräs. — compressa, L. Berggröe. — nemoralis, L. Lundgröe. — pratensis, L. Slåttergröe. Angs- gröe. Polemonium ceruleum, 1. Blåljus. — Blå Riddare, Blågull, Kosjuss. Polyanthes tuberosa, L. Tuberos. Polygala, 1. Jungfrulin. — Fogelört, Jungfru Maris hampa, hör m. fl., Mjölköka. — Senega, L. Se Senegarot. Polygonatum, Tovzrs. Rams. — Bock- rams, Getrams, Bockblad, Salo- mons sigill. Polygonece, Jvss: Slideknäväxter. Polygonum amphibium, 1. Vattenpilört. — aviculare, 1. Fogelört. — Gård- gräs, Trampgräs, (Trampnäfva), Vägört. | Pietörtll L. Äkta Ormrot. —(Orm- näfva), ”Ormört. / — Convolvulus, 1. Akerbinda. — Snoddergräs, Vevling, Vävling. — dumetorum, 1. Löfbinda. — Hydropiper, 1. Brännande Pil- ört. — Bitterblad, (Bitternäfva), REGISTER. Bränna, Brudtvål, Jungfrutvål, Loppgräs, Vattenpeppar. > Polygonum lapathifolium, 1. Rockor, Ryklor. — Persicaria, 5. Mild Pilört. — Rödknä, Rödknäa, (Röknäfva). — viviparum, 1. Liten Ormrot. — Höfrö, Mortåg, Myrtåg, Svinrot. Polypodium, 1. Stensöta. — Sötbräken. — Dryopteris, 1. Ekebräken. — Skogslöper. — Phegopteris, L. Hultabräken. — Träjon. — vulgare, 1. Stensöta. — Bergsöta, Kariserot (Lakritsrot). Polyporus, Fr. Ticka. — betulinus, Fr. Björkticka. —Kork- sopp, Nåldyna. — confluens, Fr. Tufvig Ticka, Tuf- ticka. — fomentarius, Fr. Fnöskticka, Fnösksvamp. — Tundersvamp. — frondosus, Fr. Yppig Ticka. — giganteus, Fr. Jetteticka. — ovinus, Fr. Fårticka. — squamosus, Fr. Fjällticka. — sulfureus, Fx. Svafvelgul Ticka. Polysiphonia, Ac. Hafssilke. Polytrichum commune, L. Björnmossa. — Dufråg, Guckuråg, Gökråg, Guckulin, Kråkbjugg,Kråkhvete, Kråkkorn, Sopmossa, Viskmossa, Vispmossa. Pomacece, 1. Kärnfruktträd. Populus, 1. Poppel. — alba, 1. Silfverpoppel. Hvitpop- pel. | — balsamifera, L. Balsampoppel. — nigra, L. Svartpoppel. — Poppel- pil. Flugträd. — pyramidalis, Ror. Pyramidpoppel. — tremula, 1. ASP. Portulaca oleracea, 1. Portulak. Potamogeton, L. Nate. — gramineus, L. Gräsnate. — lucens, L. Grofnate. — natans, L. nate. Gäddnate. — Abborr- REGISTER. Potamogeton pectinatus, L. Borstnate. — perfoliatus, L. Alnate. — rufescens, Sorran. Abborrnate. — : (Abborrgräs.) Potentilla, L. Fingerört. — anserina, L. Silfverört. — Gåsört, (Gåsgräs), Nippramsgräs. — argentea, L. Femfingerört, Silfver- fingerört. — fruticosa, 1. Tok. reptans, 1. Refvig Fingerört. Tormentilla, Nzcz. Blodrot. — Rödrot, (Tormentill). — verna, L. Vårfingerört. Poterium Sanguisorba, 1. Pimpinell. — Bibinell. | Prenanthes, L. Se Prendling. Primula, 1. Hvifva, Vifva. — ÅAuricula, L. Aurikel, Aurikel- hvifva. — Hanekam. — farinosa, L. Majhvifva. — Jung- fru Marie blomma, Lärkblom- ster, Majblomster, Melblomster, Svalblomster. — veris, L. Gulhvifva, Gullhvifva. — Gökblomma, Himmelsnycklar, Jungfru Maris nycklar, Nyckel- blomma, Kattstöflar, Käringtand, (Majnyckel), Oxlägg, (Yxlägg), Oxlägga, Sempertuppa. Primulacece, Vzsi. Hvifveväxter. Proteacece, Jvss. Silfverträd. Prunella vulgaris, L. Brunört. Brun- tuppor. — Jordhumle, Skogs- humle (?), Käringrock. Prunus, L. Slån. — Armeniaca, L. Aprikos. — domestica, L. Plommonträd. — insititia, 1. Krikonträd. — Tysk Slån. — spinosa, L. Slån. — Stärkebärs- buske. Körne. — Stärkebär. Pteris aquilina, L. Bräken, Ornbräken. — Enstabb, Enstapel, Getstabb, Ormris. Pterocarpus Draco, 1. Se Drakblod. — santalinus, L. ri. Se Sandelträ. Puccinia Graminis, Pers. Påfälle. 169 Pulicaria vulgaris, Gzzrrs. Loppört. — Brudgumpors. Pulmonaria, L.A Lungört. Pulsatilla, Mix. Vippa. — pratensis, Mur. Fältvippa. & — vernalis, Mir. Movippa. — Ljung- snöre, Tjälablomma, Tjälatuppa. — vulgaris, Mir. Backvippa. Back- sippa. — Gökskälla, Göksnöre, Oxöron. Punica Granatum, L. Granatträd. Pyrenomycetes, Fr. Kärnsvampar. Pyrethrum Parthenium, sx. Battram, Berthram. Jfr Mattram. — roseum, Bes. Se Insektpulver. Pyrola, L. Vintergröna. Pyrus communis, L. Päronträd. — Pä- ron. Bergamot. Stenpäron. — Cydonia, 1. Qvittenträd. — Malus, 1. Apel, Appleträd, (A- bull). — Skogsapel: Beskapel, Surapel.— Apple. Astrakan.Vax- äpple. Q. Quassia amara, L. Se Qvassia. Quercus coccifera, 1. Se Skarlakans-ek. — Jler, 1. Jernek, Steneks ov, — Robur, 1. Ek. — Akarne, Allon. — Suber, 1. Korkek, se Kork. R. Racomitrium, Brin. Raggmossa. Radiola millegrana, Six. Jordknöple. Ramalina, Aca. Brosklaf. Ranunculacee, Juss. Ranunkulaceer. Ranunculus, L. Solöga. — Ranunkel. — acris, 1. Allmänt Solöga. — Gull- skålar, Majblomster, Midsom- marsblomster, Smörblomster, Smörört. — arvensis, L. Akersolöga. — bulbosus, 1. Knylsolöga. — Sol- hvifva, Solvisa. 170 Ranunculus Flammula, 1. Altgräs. — Iktegräs, Värkört. Källelunk. — Lingua, L. Vattensolöga, Amöja. — repens, L. Refvigt Solöga. — Gul Tusenskön. Refgräs, Vattenrots- blomster. — sceleratus, 5. Blåseranunkel. Raphanus, 1. Rättika. — Raphanistrum, L. Akerrättika. — Rocka. Krampfrö. — sativus, 1. Trädgårdsrättika. — Radis, Radisa, Rädisa. RBeseda Luteola, L. Vau. i | — odorata, L. Reseda. Rhamnus catharticus, 1. Vägtorn. — Väretorn, Vigeltorn, Virretorn, Getapel, Getbark, Kråktorn, Krä- ketorn, Letteträd, Ormbärsträd, | | Valbork. — Frangula, 1. Brake, Brakved. Trö- ske. — Brågon, Bråke, Bråkbu- ske, Gulbark, Sprakved, Svartal. Rheum, L. Rhabarber. | — palmatum, L. Äkta Rhabarber. — Rhaponticum, 1. Matrhabarber. Rhinanthus Crista galli, 1.. Höskallra. Angskallra. — Göingebyxor, Ha- nekam, Tuppkam, Kattstöflar, Penninggräs, Skallergräs, Skälle. Rhizina, Fz. Trådrotsvamp (se Tråd- rot). Rhizophorec, R. Bz. gar. Rhodiola rosea, 1. Rosenrot. Rhododendron, L. Alpros. — Rosen- träd. — lapponicum, We. Lapsk Alpros. Rhodymenia, Grev. Söl. Rlhus Coriaria, L. Se Sumak. — Cotinus, L. Se Fustelholz. Rhynchospora, Vanr. — alba, Van. | Mvyrag. =S fusca, VAHL. Ribes, 1. Ribs, (Risp). — alpinum, 1. Måbärsbuske. — Må- bär. Degbär, Kalfbär,- Kungs- bär. — Grossularia, L. Krusbärsbuske. Se Mangrovesko- REGISTER. Ribes nigrum, L. Svarta Vinbär. — = oc Distron, Tistron, Solbär. AS — rubrum, 1. Röda Vinbär. — Obär, «oc Öbär, Ölbär. | — Uva crispa, 1. Stickelbärsbuske. Riccia, 5. Jordstråla. Richardsonia, Kusru. Se Ipecacuanha. Ricinus, L. Se Kurbits. — communis, L. Ricin. — Mappa, L. Duk-ricin. Rivularia, Bora. Vattenkula. Robinia Pseud-acacia, 1. Akasieträd. Se Artbuske. Roccella, Dzec. Orseljlaf. — Se Orselj. Roestelia cornuta, Exzu. Rönnpensel- rost. i — penicillata, YFz. Penselrost. Rosa, 1. Nyponbuske, Törne, Törn- buske. Törnros, Trädros. — Se Kanelros, Mossros. canina, L. Nyponbuske. — Vinter- nypon. — Körne, Nypetorn. — Nypon. Göpon, Juglon. — Sömn- torn. 5 centifolia, L. Provinsros. - cinnamomea, L. Smörnypon. > på 0 damascena, Ar. Månadsros: ; gallica, 1. Attikros. indica, L. Theros. mollissima, Wo. Sommarnypon. rubiginosa,L. Lukttörne.—Engel- torn, Neglantyr. Rosmarinus officinalis, L. Rosmarin. — silvestris. Vild Rosmarin (Sqvatt- ram). Rubia tinctorum, L. Krapp. Rubiacece, Jvss. Måraväxter. Rubus, 1. Hallon. — arcticus, L. Vikon. Åkerbär. — By ttbär, Jungfru Maris bär. — cesius, L. Blåhallon. — Käring-- = tarmar, Ljungpinnar. — Kalf- 00 hjortron, Käringbär, Käringhal- = lon, Psalmbär, Skottlufva. FM — castoreus, Lzsr. Bäfverbär. — Chamemorus, 1. Hjortron. — Jal- bär, Molter, Multer, Snotter, Hår Snytterbär (?). KÄR 2 NE ÅSA ANT Rn rr Rubus fruticosus, L. Björnbärsbuske. Björnbär, (Brumbär), Björn- hallon. — ideus, 1. Allmän Hallonbuske. Hallon. — Bram-, Bring-, Brinn-, Brom-, Brum-, Bränn-, Fall-, Fäll-, Hind-, Hing-, Hinn-, UN bär. Åkerbär. plicatus, Weimz. Se under Käring- bär. saxatilis, L. Stenhallon. — Sten- "bär, Jungfru Maris bär, Klasbär, Kobär, Tågbär. Klason, Koddon. suberectus, Asvers. Se under Kä- ringbär. Rumez, 1. Syra. . — Acetosa, L. Angsyra. — Harfot. — Acetosella, L. Kråksyra, Bergsyra. Svinsyra. crispus, 1. Krussyra. —(Skräppa). "domesticus, Harrm. Skräppesyra. — Skräppa. Hippolapathum, Fr. Hästsyra. — Tjerp, Tjerprot. Hydrolapathum, Huvs. Vattensyra. Dynaskräppa. maritimus, L. Hafssyra. Patientia, L. Patientia. Ruppia, 1. Hårnate. Ruscus aculeatus»1L. (Mustörne.) Russula, Fr. Kremla. Ruta graveolens, L. Vinruta. NR Saccharum officinarum, 5. Sockerrör. Sagina, 1. Hönsbet, Hönsgräs. Sagittaria sagittifolia, 1. Skäkteblad. Sagus Rumphii, Win. Sagopalm (se Sagogryn). Salicornia herbacea, L. Glasört. Saliz, 1. Pil, Pilträd, Sälg, Vide, Vira. — acutifolia, Wiw. Daggpil. — alba, 1. Hvitpil. — amygdalina, 1. Mandelpil. — (Bandpil.) JG REGISTER. TyI Saliz angustifolia, rr. Marvide. — aurita, 1. Bandvide. babylonica, 1. Sörjande Pil, Ba- bylonisk Pil. — Tårpil.. bicolor, Fr. Gulvide. caprea,L. Sälg. — Sall, Säld, Sälle. cinerea, L. Gråvide. — fragilis, 1. Knäckepil. lanceolata, F2. Holländsk Band- -— pil. ; ' — laurina, Sw. Lagervide. — nigricans, Su. Grönvide. pentandra, L. Jolster, Jolsterpil. — Halster, Hilster, Hjelster, I1- ster, Juster, Vekare, Vilster. 3 pruinosa, WENDL. Daggpil. purpurea, L. Rödvira. — Videvier. repens, L. Jordvide, Krypvide. — Lievarg. rosmarinifolia, L. Rosmarinvide. undulata, Buxru. Gul Bandpil. viminalis, 1. Korgpil. — Tysk Bandpil. -— viridis, Fr. Grönpil. Salsola Kali, 1. Sodaört. — (Salsel.) Salvia, L. Salvia. så — officinalis, L. Akta Salvia. — pratensis, L. Angsalvia. — Sclarea, 1. (Sclarea vulgaris, Mir.) Se Skarlakansgräs. Sambucus, 1. Hyll. — Ibulus,L. Sommarhyll.— Manna-, -blod, Danskablod. — Attiksbär. — nigra, 1. Fläder, Fläderhyll. — Fulbom. Samolus Valerandi, 1. Punga.—Samos- ört, Samol. Sanguisorba officinalis, 1. Blodstilla; Blodtopp. Sanicula europea,t. Sårläka. — (Läke- ört.) Santalum album, 1. Sandelträd. Sapindus Saponaria, L. Såpträd. Saponaria officinalis, L. Såpnäglika. Sarcopodium avenaceum, Fr. Hafre- hatt. Sargassum vulgare, Ac. Se Gräshafvet. — (Hafsgräs.) 172 Sassafras officinalis, Nezrs. Sassafras. Satureja hortensis, 1.. Safver.—Kyndel. Satyrium, 1. Se Satyrört. "Saussurea alpina, Pro. Fjellskära. Sazifraga, 1. Bräcka. — Cotyledon, 1. Bergbräcka. — Berg- dusk. — granulata, 1. Knylbräcka. — Anis- ros, Hållsknoppar, Lärftsblom- ma, Midsommarsblomster. — Hirculus, 1. Myrbräcka. — oppositifolia, L. Stenbräcka. Scabiosa, L. Vädd, — Knappar. — arvensis, L. Åkervädd. — Brud- gumsknappar. — Columbaria, 1. Stjernvädd. — Fältvädd. — succisa, L. Knappvädd. — Ang- vädd. Blåhattar, Blåknappar, Båtsmän, (Djefvulsbett). Scandiz Cerefolium, 1. Svensk Körfvel. — Pecten, 1. Nålkörfvel. — Jungfru- kam. Sceptrum Carolinum, se Pedicularis. Schedonorus, P. Bzavv. Svingel-losta. — inermis, P. Bravuv. Fodersvingel- losta. Scheuchzeria palustris, Lt. Kallgräs. Schizophyllum, Fr. Klyftsvamp, se Klyfblad. Schoberia maritima, C. A. Merry. Saltört. (Jfr Kochia.) Schoenus; 1. Knappag. Scilla, 1. Blåstjerna. — Stjernhyacint. — italica, L. » — maritima, L. Hafslök. Scirpus, L. Säf. — cespitosus, L. Ramme, — Mossa- tof. — lacustris, 1. Sjösäf. — Kolvass. — maritimus, 1. Hafssäf. — silvaticus, 1. Skogssäf. Scitaminee, 1. Kryddliljor (se Inge- fära). Sclarea, Miu. gräs. Scleranthus, L. Kalel. Knaflegräs. — Tandgräs. Glatt Se under Skarlakans- REGISTER. Sclerotium Semen, Tove. Kålfrösvamp. Scolopendrium officinarum, Sw. Mjelt- bräken, (Mjeltgräs). Scorzonera hispanica, L. Scorzoner- rot. — Ringormsrot. E — humilis, 5. Kornfibla. — Svin- blomster, Svinrot.' Scrophularia nodosa, 1. Flenört. — Sodöda, Thorsnässla, Trynefrö. Scutellaria, L. EFrossört. — galericulata, 1. Allmän Frossört. — Feberört, Fredlös, Getnos. Scytonema, ac. (Hornsilke.) Secale cereale, 1. Råg. Sedum, 1. Fetknopp. — acre, L. Bitterfetknopp. — Hall- borre, Munkpeppar, Pallgräs, (Skörbjuggsört), Stenört. album, 1. Hvitfetknopp. — Hälle- knopp, (Hällegräs), Mörtgräs. annuum, L. Småknoppar. s rupestre, L. Bergknopp. — Trip- madam. sexangulare, 1. Kantknopp. Telephium, 1. Kärleksört. — (Af- fodil), Bockebläcke, se Bockblad, (Huslök), Käringkål, Sankt Hans ört, (Taklök). N Selaginella spinulosa, Ar. Braus. SmMå- lummer. Selinum Carvifolia, 1. Krusfrö. Sempervivum tectorum, L. Taklök. — Huslök, Semperviv. Senecio, 1. Boört. — Jacobea, 1. Stånds. — Gullbo, Gullgro. — vulgaris, 1. Korsört. — Boört, Crucifixört, Stenört, (Blodgräs). Senticose, L. Brumväxter. Serratula, 1. Skära. — Själa, Själe- gräs, Skärda. — arvensis, L. Åkertistel. Se 0 duus. q — tinctoria, 1. Angskära. Sesamum orientale, 1. Sesam. Sesleria cerulea, arv. Elfäxing, (Elf- gräs). Kantfetknopp. Fd | REGISTER. Setaria,B.Bravv. Kafvelhirs. —(Krans- hirs.) Sherardia, 1. Madd. — arvensis, L. Åkermadd. — Blå- — madra. Sibbaldia procumbens, 1. Trefingerört. Silaus pratensis, Brss. Ang-sticka. Silenacee, Lisor. Näglikeväxter. Silene, 1. Glim, Glimster. — Armeria, L. Rödglim. — inflata, Sx. Tarald. — Baggpun- gar, Gumsepungar, Harpungar, Bläror, Dufägg, Smälla, Aggling. — maritima, Wiwa. Tarald. — nutans, L. Ang-glim. — rupestris, 1. Klippglim. Silybum marianum, Gzris. Sempertin. — Jungfru Mariee tistel, Marien- tistel. Sinapis, L. Senap. — Simp. — alba, 1.. Hvitsenap. — arvensis, L, Akersenap. — Gul- ört, Prestkål. — nigra, L. Svartsenap. Siphonia elastica, Pzzrs. Se Kautschu. Sistotrema, Pzzrs. Se Rörtand. Sisymbrium, 1. Vägsenap.— Vägkrasse. — officinale,Scor. Allmän Vägsenap. — Dufkål, Hund-dill. — Sophia, 1. Finbladig Vägsenap. — Stillfrö. Sium, 5. Märke. — latifolium, 1. Vattenmärke. — Strätta. — Sisarum, 1. Sockermärke, Socker- rot. RS Smilacina, DesF. Se Convallaria. Smilaz China, 1. Se Chinarot. — Sarsaparilla, 1. Se Sarsaparill. Soja hispida, MorscE. Sojaböna. Solanacee, Juss. Bolmväxter. Solanum, L. Solan. —. Dulcamara, 1. Besksöta. Qves- ved. — Bittersöta, Bosört, Mat- ledsqvistar, Pukaris. — Galne-, Håll-, Orm-, Troll-, Villbär. — Lycopersicum, L. Kärleksäpple. — Melongena, 1. Aggplanta. ” 173 Solahum nigrum, 1. Nattskatta, Natt- skategräs. — Hansletsbär, -gräs. — sodomeum, 1. Sodomsäpple. — tuberosum, L. Potates. — Jord- päron, Jordäpple, Pantoffler. — Potatesblast, -kål, -ris. Solidago, 1. Gullris. — canadensis, L. Kanada-gullris. — Virgaurea, L. Allmänt Gullris. — Gullbo, Gullgro, Jungfru Mariae ris, Jungfruris, Räftunga. Solorina crocea, Acx. Saffrans-laf. Sonchus, 1. Mjölkfibla. — (Sonke), Mjölktistel. Svintistel. — arvensis, L. Fet Mjölkfibla, Åker- mjölkfibla. — Fet-tistel, Skrof- tistel. — oleraceus, 1. Allmän Mjölkfibla. — Vattentistel. Sorbus, L. Oxel. Rönn. Aria, Crastz. Norsk Oxel. — Aucuparia, L. Rönn. — fennica, Kam. Finsk Oxél. — Oxel- rönn, Suroxel. — scandica, Fr. Svensk Oxel. Sparganium, 1. Igelknopp. — Flä, Fläk. | — natans, L. Flotagräs. — Soppe- gräs. — ramosum, Huvs. Träggan. — Sparr- gräs, Svärdgräs. — simplex, Huos. Träggan. Spartium scoparium, L. Har-ris. Spathularia, Pers. (Spadklubba.) Spergula, 1. Spergel. — arvensis, L. Åkerspergel. — Fryle, Hvitglygg, Knutarv, Nägde, Pin- skorf, Pjuska, Pjåsk, Spurry, Tuska. Spermoedia Clavus, Fr. (Jfr Cordy- ceps.) Brandkorn. — Bockhorn, Hungerkorn, Korntagg, Mjöl- dryga, Mjölöka. Spherobolus, Tove. Klotboll. Spherophoron, Prres. Kraslafvar. (Hylslaf.) Sphagnum, 1. Hvitmossa, Rödnadan Spigelia Anthelmia, 1. Se Maskrot. / få å | & > + 174 (Spiloma. Fläcklaf.) Spinacia oleracea, L. Spenat. Spirea, L. Spirea. — Filipendula, L. Brudbröd. — Gal- tebröd, Galteknapp, Jordgaltar, (Konvalje), Or-mylja, Somalla, Somilla, Svinbröd, Svinkrässla, Svinmandlar. — salicifolia, 1. Röd Spirea. = Ulmaria, 1. Mjödört. — A1-, Al- skogs-, Bytte-, Elg-, Kall-, Lukt-, Multe-, Olme-, Ölme-, Ölgräss Brake, Karsöta, Karört, Kassöta, Majblomster. Splachnum lu-I| Bullmossa, Bullemossa. teum, L.A — Parasollmossa, Sol- — rubrum, f( skärmsmossa, Jung-:i IL: fru Mariza barnmössa. Stachys, 1. Syska. — arvensis, L. Knylsyska. — Svin- knyler. — silvatica, L. Stinksyska. — (Skar- lakansgräs), Stinknässla. Stapeliä, 1. (Asblomma.) Statice, L. Mar-risp. — (Stadd.) Stellaria, 1. Stjernblomma. Stjernört. — Holostea, 1. (Perer, Peror.) — media, (L.) Nata. Våtarv. — Vann- "arv, Vassarv, Mire. Stenhammaria maritima, Reirou. Fjärva. — Hilsko (jfr Androsace). Stereocaulon, Acu. Påsklaf. — Fast- lagsris. Sticta pulmonacea, Ac. Stipa, L. Borstgräs. — pennata, L. Fjäderborstgräs. Jfr Fjädergräs. Stratiotes aloides, 1. Dyborre.— Svensk Aloe, Vattenlök, Vattensåga. Struthiopteris germanica, Win. Fo- derbräken. — Getmat, Getrofva, Strutbunke. Strychnos, 1. Se Curare. — Nuz vomica, 1. Se Räfkaka. — Tieute, LescHen. Upasträd. Sturmia, Reron. (Jfr Malaxis.) Mygg- blomma. Lunglaf. REGISTER. | Subularia aquatica, 5. Sylört. Ry Styrax Benzoin, Dryanpv. Benzoe. Mr — officinalis, 1.” Se Storax. Swietenia Mahagony, 5. Mahogny. Symphytum officinale, 1. Vallört. — Benvälla, Fetrot, Svartrot. Synantheree, Rio. Blomhålksväxter, Hålkblomstrige. Syringa vulgaris, L. Syren. | ih 2 ;d Taberncemontana utilis, Ars. Koträd. «oo Tagetes, 1. Sammetsblomma, Sam = metsros. 5 — erecia, 1. Gul Sammetsblomma. 2 -— patula, L. Brun Sammetsblomma. ' - Tamariz mannifera, EmaresBs. Tama- vt risk. RK Tanåcetum vulgare, 1. Renfana. — E Desmegräs, Himmelskrus. — Se SA Maskfrö. NS Taraxacum officinale, Wes. Smör- Ve blomma. — Smörblomster, Haj- cs tand, Lejontand, Kopiss, Mask- = ros, Mjölkblomster, Munkhuf- ÅR ; vud, Skallnacke, Svinros, Agg- 3 | blomster. ME | Tazxus baccata, v. Id, Idgran. -— Barr- Ez 4 | lind. Tax. EES | Tectona grandis, 1. Tekträd. ÖR | Teesdalia nudicaulis, R.Bz. Vallkrasse. 2 | Tephroseris, Recon. Se Nocka. : Er | Terebitsklar MoencH. Se Terpentin. Ne Terfezia Leonis, Tur. Se Tryffel. el Tetragonia expansa, Arr. Nyzeeländsk SS Spenat. ER Tetragonolobus, Scop. Klöfverärts — oc Sparrisärt. LA — purpureus, Mozson. Spergelklöf- - 2 verärt. — Spergelärt. St — siliquosus, Bora. Strandklöfverärt. = 0 Teucrium Chamedrys, 15. Gamander 2 (jfr Löksuga). YO — Scordium, 1. Löksuga. — Lack- = lök. SAN ST ARE te N TS SE RE Na Fig nt or ME a SVAGA NN BAER, N t hy 9 DV Thalictrum, L. Angsruta. — flavum, 1. Gul Angsruta. — Ikte- gräs, Torrvärksgräs. (Thamnidium, LisK. Limludd.) Thea chinensis, L. Se Thebuske. Theobroma Cacao, L. Kakaoträd. Thesium alpinum, L. Spindelört. Thlaspi, 5. Skärffrö. -— Lomme, Lom- megräs, Lummegräs. — arvense, L. Akerskärffrö. — Pen- é ninggräs, Skillingar, Skälle, Trä- deslök. Thymus, L. Timjan. . — Chamedrys, FR. Angtimjan. — Serpyllum, 1. Backtimjan. — (Svarthö.) —- vulgaris, L. Timjan. Tilia, 1. Lind. — Bastträd. — grandifolia, Ezzx. Holländsk Lind. = parvifolia, EERH. Skogslind. SEK vulgaris, HAYsE. Allé-lind. — Hol- ländsk Lind. Tofieldia borealis, We. Björnbrodd. Tordylium, 1. Se Tordyll. Torilis Anthriscus, Gmer. Rödfloka. Tortula ruralis, Exzxx. Droppmossa. Tragopogon, L. Hafrerot. — (Bock- skägg), Salsofi. — porrifolius, 1. Odlad Hafrerot. — pratensis, L. Vild Hafrerot. Trametes, Fx. (Jfr Dedalea.) Fock. . — suaveolens, Fr. Sällefock. 7 Trapa natans, 1. Sjönöt. — Vattennöt. Tremella, (Dix.) Skälfving. - Auricula, L. Se Judasöron. : Trichia, Harr. Se Maskull. Trientalis europea, 1. Dufkulla. — Morkulla, Hultaviva, (Stjernros). Trifolium, L. Klöfver. (Jfr Anthyllis.) — Klofving. Jordlefver. Tusta. == agrarium, L. Gullklöfver, Humle- klöfver. — Gullkolla, Gullväp- ling, Jordhumle, Skogshumle (?). — arvense, L. Harklöfver. — Har- väpling, Flåsgräs, Flåsklöfver, Noppa. — fragiferum, L. Smultronklöfver. HER . ” REGISTER. REL 175 Trifolium hybridum, 1. Alsikeklöfver. Svensk Klöfver. — Blekväpling. medium, (L.) Skogsklöfver. Berg- klöfver. montanum, L. Backväpling. pratense, L. BRödklöfver. — Röd- fikor, -kolla, -tuppa, -tusta, -väp- ling; Honungsblomster, Ho- nungsgräs. repens, L. Hvitklöfver. — Hvit- fikor; -kolla, -väpling. Triglochin, L: Sälting. — Saltgräs. — maritimum, L. Strandsälting. — palustre, L. Kärrsälting. Triodia decumbens, P. Brauv. Knägräs. Tripleurospermum inodorum, ScHurrz. (Jfr Chamemelum.) Baldersbrå. Trisetum, Pers. Hafreäxing. — flavescens,P.Bravv. Gul Hafreäxing. Triticum, L. Hvete. — caninum, L. Hundhvete. — Spelta, 1. Spelt. — turgidum, 1. Kubbhvete. — Sam- metshvete, Skägghvete. Trollius, 5. Bulleblomster. — asiaticus, L. Gullbulle. — europeus; 1. Angbulle. — Dval- kullor (Hval-, Valkullor), Lax- blomster, Smörbollar, Smörbul- lar. Tropeolum majus, 1. Skölding, Sköld- ört. Indiansk Krasse. Tuber, Micu. Tryffel. — (Jordsvamp.) — cibarium, Pzrs. Akta Tryffel. Tulipa Gesneriana, L. Tulpan. Tunica, Scop. Saronsblomster. Turritis glabra, 1: Rockentraf. — Kar- bas, (Tornört). — Stillfrö. Tussilago Farfara, 1.. Hästhofsört. — Bröstört, Bröst-tobak (se Tobak), Hostört, Fålafötter, Hästblad, Ringblomma, Tjälablomster. (Se Skråp, Skräppa.) Typha, 1. Kafveldun, Kasedun. — Dunstockar, Dynaman, Kabbar, Klubbgräs, Krutläskare. Typhacee, Sr. Hi. Kolfväxter. Back-klöfver. 176 ; Ulex europeus, L. Art-törne. Ulmus, L. Alm. — campestris, Su. 'Korkalm. — effusa, Win. Vresalm. — montana, Su. Allmän Alm. Ulva, L. Blacka. Bunkie. — pruniformis, L. Sjöplommon. Umbellate, 1. Kringelväxter, Umbellat- växter. Umbilicaria pustulata, Horrx. Tuschlaf. Umbilicus, Dzo. Jordnafle. Urceolaria calcarea, Acz. Uredo, Pers. Brandrost. Urtica, L. Nässla. — Nät, Näta, Nätla. — cannabina, L. Hampnässla. — dioica, L. Brännässla. — urens, L. Etternässla. Usnea barbata, ack. Skägglaf. — Ragg- Kalklaf. laf. Ustilago, Bava. Brand. Brand i säd. Fiblebrand. Kolbrand. Sotbrand. — Sot, — Caries, Dec. — Segetum, Fr. Sotax. Utricularia, 1. Bläddrerot. — Vatten- bläddra. V. W. Vaccinium, L. Vaksin. — Myrtillus, 1. Blåbärsris. — Blå- bär. Rackbär, Slinnor, Slyngon, Slynnen. — ÖOzycoccos, 1. Tranbärsris.— Tran- bär, Tranjuter, Tränjon, Myrbär. — uliginosum, 5. Odonbuske. — O- don, Odensbär, Blåbuk, Bäljon, Böljon, Gorvälta, Obär, Otter- bär, Utterbär, Svålon, Uddbär, Vammstöt, Obär, Olbär. — Vitisidea, Lr. Lingonris. — Bremle, Krösonris. — Lingon, Lingbär, Krösa, Kröson, Kröser, Tysling, Tyttebär. REGISTER. ” Wahlbergella, Ez. Fjellklint. Vahlodea atropurpurea, Fx. Pjelltåtel. Valeriana, 1. Vänderot. — officinalis, L. Äkta Vänderot. — Velamsrot, Velantsrot, Sqvätt- lök, Stämgräs. Valerianecw, Dro. Fläderväxter. Valerianella, Tovzes. Vårsallat. — (Ra- punzel.) Vallisneria spiralis, 1. Spiralört. Vanilla aromatica, Sw. Se Vanilj. (Variolaria, Acu. Kopplaf.) Veratrum, L. Nysrot. — Nosgräs, Näs- gräs. — Prustrot. — album, 1. Hvit Nysrot. — Strand- kil. — nigrum, L. Svart Nysrot. — Sabadilla, Rerz. Se Sabadillfrö. Verbascum, 1. Kungsljus. — Ljus- brand, Trollslända, Trollkäring- ; AR slända. — Lychnitis, Lt. Hvitt Kungsljus.' — nigrum, 1. Mörkt Kungsljus. — Kattrumpa, Räfrumpa. — Thapsus, 1. Filtbladigt Kungs- ljus. — Lungört. Verbena, L. Jernört. Veronica, L. Arenpris. — agrestis, L. Akerärenpris. — Beccabunga, 1. Bäckärenpris. — = Bäckböna, Bäckgröna, Limmika. — Chamedrys, Lv. Theärenpris. — z Gamander, Jungfruögon. — longifolia, L. Strandärenpris. — officinalis, L. Akta Arenpris. — Jordkrypa. — spicata, 1. Axärenpris. — Katt- rumpa. — triphyllos, 1. (Hönsruta.) Verrucaria, Pers. (Vårtlaf.) Verticillate, 1. Sugeväxter. Vetriz, ra. Bandpil. Vide.— (Mandel- pil.) Viburnum Opulus, 5. Olvonbuske. — Elnaträd, Illnaträd, Snöbollsträd, Ugglerönn, Ularönn, Vattenhyll. — Olvon, Olgon. Ugglebär, Ulfbär. Qvalkebär, : 23 i REGISTER. Vicia, 1. Vicka. — Cracca, L. Kråkvicka. — Fogel- vicka, Harvia, Jogere, Kråkärt. — Faba, L. Bondböna. Hästböna. — sativa, L. Fodervicka. — sepium, L. Tranvicka. — Tranärt. Victoria regia, Lisvr. Vinca, L. Sinngrön. — Igrön, Ivgrön, (Vintergröna). Viola, 1. Viol. — canina, L. Hundviol. — Läns- mansstöfar. hirta, L. Marsviol, Buskviol. — mirabilis, L. Underviol. odorata, L. Luktviol. silvatica, Fr. Skogsviol. — Läns- mansstöfar. — tricolor, 1. Styfmorsviol. — Min- nesviol. Skateblomster. Sammetsviol. — Vv. bicolor. Viscaria, Rozmr. Tjärblomster, Tjärört. = vulgaris, Roztr. Allmän Tj ärört. — Beckblomster, Bekrisper, (Flug- fänga). Viscum album, L. Mistel. — Fogellim, Vespelten. Eries, Svenska växtnamnen. 177 Vitis vinifera, 1. Vinranka. — V. apyrena, L. Korinter. Woodsia ilvensis, RB. Br. Hällebräken: — (Woodsört.) X. Xanthium, L. Gullfrö. Xylostroma giganteum, Tovz. Snufve- läder. — Pukaläder. FA Zanniehellia, 1. Hårserf. — Vatten- serf. Zea Mays, 1. Majs. — (Turkiskt Hvete.) Zingiber officinale, Roso. Se Ingefära. Zizyphus Lotus, Lam. Lotusbuske. — vulgaris, Lam. Se Bröstbär. Zostera, 1. Bändling. — Bandtång, Grästång, Gräsja, Hafsgräs, Sjö- gräs, Slånga, Haf-slånga, Tare. Zygnema, Ae. (Partrådar.) 12 FÅ Sid. 31, sp. ed | OB a få Vs » 167, ” SAR FANSEN 65, » SS » SÅR » a ” > LÅ 4 fp > N 0 Allé-lind, se Lind. EN Bitterfetknopp, » Fetknopp. Blåmadra, » Madd. - Fjellbjörk, » Björk. Fältstålört, » Stålört. Ar Färg-ginst, » Ginst. oo Gräsnäglika, =» Trift. es Oras varg, » Varg. oo oo Humleklöfver, » Klöfver. Hvitfetknopp, 14 29 15 » pr» REN UDEN TÖS = Följande icke angifna hänvisningar äro att på sina ställen märkas » Fetknopp. Pra ep Angskampe" Så Arka Kampe för Kampegräs Rasta » Resta Hvitfkor, Hvitplister, Hängbjörk, Kartbjörk, se Fikor. 2 » Plister Knutginst, . Knylsyska, Krussyra, Kärrtörel, 2 Sandelm, SA Strand ical NN 3 51 85 002