'•rj y^. mif i>r ^ ^ f UNIVERSITY OF B. C. LIBRARY '* i^ 3 9424 00126 0451 v>- ^S r:^\J' '^^ • m- ■.A-.,^>y\kä»-n*i ^(^;, >-Ä ^ -^^ v ..^^ ' ' X., . SIOKAGE ITtM PBOCESSING-CNE Lpl-F19B U.B.C. LIBRARY THE LIBRARY THE UNIVERSITY OF BRITISH COLUMBIA ,^ /&Zr2.>-^^.^<-^ ^ Särtryck ur Uppfinningarnas Bok, Ny uppL, Bd. 4. KULTEYÄXTER PÅ ÅKER OCH ÅNG AF JAKOB ERIKSSON PROFESSOR OCH FÖUESTÅNUARE FÖU KGL. I.AXDTBRUKS-AKAnEMIENS VÄXTFYSIOLOGISKA FÖRSÖKSANSTALT. MED 11(> ILLUSTRATIONER STOCKHOLM AKTIEBOLAGET HIERTAS BOKFÖRLAG STOCKHOLM KUNOL. noKlUYCKERlKT. . 1'. A. NORSTEDT &, SÖXKR 1899 INNEHALL. Sid. Sädesväxter 101 | Hvete 103 I Råg 112 I Korn 115 I Hafre 118 Majs 121 Hirs 124 Ris 127 Bohvete 129 Ärter 131 Åkerböna 132 Lins 132 Sädens skördande, tröskning och för- varing" (delvis af professor H. .T. B. Juhlin-Dannfelt) 133 Skörden 133 Tröskning 138 Sädens förvaring 143 Foderväxter 147 Klöfver 147 Lucern 14 30 |-20 -10 II. KULTURVÄXTER TÅ ÅKER OCH ÄNG. Hela världens liveteskörd år 1891. Skörd pr hektar Deciton 0 5 10 15 20 1 I I j=l Danmark England Nederländerna Norge Belgien Sverige Tyska riket KaiKida Finland Egypten Frankrike Österrike-Ungern Spanien Rumänien Grekland Australien Italien Nordam . För. stat. Portugal Indien Ryssland lilll I ■ ■ ■■ "tfi ?„ r -= S 9 5"-- 5P T, 12; t,C c; O - =-M KSh bc J3 r* -i " o ?q <&q 0(-s 1851 — 60 4,550,000 » » » 1861—70 4,550,000 » » » 1871—80 4,952,390 » » » 1881—90 5,267,880 » » 5-årsperioden 1891—94 5,776,940 » Antalet af odlade rågsorter är långt ifrån så stort som det af hvetesorter, och olikheten i inre beskaffenhet ej heller sär- skildt i ögonen fallande. Dock framträder en viss skiljaktighet i härdighet, bördig- het o. s. v., som gör den ena sorten mera värdefull än den andra. En högt skat- tad sort är Probstei er-rågen från Probstei i Holstein, en annan Pirnaer-rägen o. s. v. I senaste årtiondena har man flerestädes flitigt arbetat på att åstadkomma ännu mera gifvande sorter. En nyare, förädlad sort är den äfven i- vårt land mycket kända Schlanstedter-rågen, som uppdragits af W. Rimpau i Schlanstedt i Preussen ; en annan dylik är Petkuser-ragen. Vanligtvis sätter hvarje småax uti råg- axet allenast 2 korn (fig. 79 a); under- stundom inträffar dock att rågen blir »fler- blommig» (fig. 79 b). Under ogynnsamma vegetationsförhållanden lär dock flerblom- migheten snart nog försvinna. Sådden af höstråg sker på hösten, i södra Sverige i slutet af augusti, i mellersta kring midten eller början af samma månad samt i norra Sverige redan i juli, helst i träda, som gödslats med kreatursspillning. Vårråg, som mera sällan odlas, är en ettårig afart, som sås tidigt på våren. Äter en annan afart är midsomviarrågen, som plägar sås vid midsommartiden och på hösten lämnar en grönskörd att afbeta eller afmäja. Rågen har åtskilliga fiender, så väl inom växt- som djurvärlden. Till de förra hör rost, som hemsöker rågen liksom hvetet, och hvaraf gifvas flera former, näm- ligen svartrost (Puccinia graminis), af samma utseende och natur som hvetets, dock utan förmåga att öfvergå på detta senare sädesslag, vidare brunrost {Puccinia dispersa), som kan öfvergå på arter af rastsläktet (Anehusa), framkallande å dem ett slags skålrost, lik berberisrosten, men ej smittar öfriga sades- eller grässlag, samt slutligen gulrost (Puccinia glumar.um), . lik hvetets men sällan af svår be- Tig. 79. Råg {Secale cereale); a vanlig (med tvål^korn i småaxen); b Herblommig (med flera korn i småaxen), f. SÅDESVÅXTER. — KORN. 115 skaffenhet. — Af sot eller brand äger rågen en art, stängelsot eller brand {Urocystis occulta), som genomgår hela strået, där bildande långa, öppna sår, fyllda med svart stoft, samt vanställer och dödar plantan. Denna sjukdom uppträder sällan bos oss såsom farlig. — En mycket vanlig sjukdom är åter bildningen af mjöldrygor i rägaxen, sär- skildt under våta år. Dylika kunna förekomma en eller flera i ett ax. Mjöldrygan, som är lång, blåsvart, hornartad, inuti hvit samt intager ett rågkorns plats i axet, utgör hvilostadiet (s. k. sklerotium) af en svamp (Claviceps purpureä). Mjöldrygor böra ej få finnas i utsädet, om man vill förebygga deras uppträdande i skörden. De böra äfven frånskiljas den säd, som skall användas till föda åt människor och djur, emedan de, åtminstone såsom färska, äro starkt giftiga. Det verksamma giftet i dem, hvilket benämnes ergotin, har medicinsk användning. Fall ha förekommit, då råg, som varit rikt bemängd med mjöldrygor, framkallat inom större områden en endemisk sjukdom, benämnd ergotinismus. Bland skadedjur å råg märkas rotmaskar, företrädesvis sädesknäpparelarver, hvilka afäta rötterna å den spirande brodden, samt broddmask, förnämligast larver af flyarter (Agrotis), hvilka afäta brodden ofvan jord. Råg brukas först och främst till mjöl, hvaraf bröd bakas, därnäst också till gryn, till föda åt fåglar samt till öl- och sprittillverkning. Korn. Kornet {Hordeum sativum) utgör det måhända äldsta af våra sädes- slag. Det odlades af egyptier, indier, judar och greker i urgamla tider. Man anser dess hemland vara landsträckan mellan Röda hafvet samt Kaukasus och Kas- piska hafvet, hvarest tvåradigt korn anträffas i vikit tillstånd. Både i Södern och i Norden träffar man på kornet i folkens äldsta historia. I Egypten har man i Dashur- pyramiden, hvilken anses härstamma från tiden omkring 3,000 f. Kr., funnit strån och korn af detta sädesslag. I mellersta Europa kände urinvånarne i Schweiz kornet redan förr, än de lärt sig använda metaller. Det äldsta kornet synes vara det s. k. stjärnkornet. Kornet har en vidsträcktare utbredning än något annat af vara sädesslag. Det odlas i Egypten och i Arabien, ja, ännu sydligare, i Abyssiniens bergstrakter, och det går både högre upp på bergsluttningarna i sydligare länder och längre upp mot norden än något annat sädesslag. Vid Alten i Xorge, under 70% där det nordligaste åkerbruk på jorden finnes, är korn det enda sädesslag, som kan odlas. Hela världens kornproduktion beräknades år 1891 till omkring 173 mill. dt., fördelade på det sätt omstående grafiska tabell utvisar. Främst kommer här, liksom i fråga om rågen, Ryssland med en produktion af 29, Tyska riket med 22,5 samt Österrike-Ungern med 22 mill. dt. Mest gifvande synes kornodlingen vara i Xeder- länderna, hvarest skördats på hektar i medeltal 24 dt. Därpå följer England med 19, Norge med 18, Belgien med 17,5, Danmark med 15,5 och Sverige med 15 dt. Uti Sverige utgjorde den årliga kornskörden i medeltal under 1 O-årsperioden 1841 — 50 2,700,000 deciton » » 1851—60 3,080,000 » » » 1861—70 3,000,000 » » » 1871—80 3,417,540 » » » 1881 — 90 3,361,550 » » 5-årsperioden 1891—94 3,169,000 » Den har alltså under de sista 25 åren något minskats. 116 II. KULTURVÄXTER PÅ ÅKER OCH ÅNG. Hela världens hornskörd år 1891. Skörd pr hektar. Deciton 0 5 10 15 20 25 1 I I I I I Millioner Deciton -30 -20 -10 lin Nederländerna England Norge Belgien Danmark Sverige Kanada Tyska riket. Rumänien Finland Nordani. För. stat. Australien Frankrike Grekland Österrike-Ungern Spanien Portugal Ryssland BIJIImm"»» — - (-. -^ 'C _ o a a; a Jl -T! 2 !=^ ^ cc < Q Uä CO — •S.'^ -£ S -Sb -s -S f? o o cq -ij CL, Af korn gifves det tre väsentligen olika hufvudslag eller arter: S tjärnkorn {Hordeum hexasticliuni) (fig. 80), med kärnorna sittande utefter axspindeln i 6 rader, alla raderna likformigt utspärrade, h vadan axet, uppifrån sedt, ter sig som en sexstrålig stjärna; Sexradigt korn {Hordeum vulgäre) (fig. 81), med äfvenledes 6 kornrader, men af dessa 3 och 3 mera hopslutna sinsemellan och axet med borsten där- igenom något hopplattadt från 2 sidor; samt Tvåradigt ko v n (Hordeum dis tichum) (fig. 82), med kärnor utbildade allenast i de 2 mellersta småaxraderna, under det de 4 sidoradernas blommor sakna borst och innehålla blott ståndare. Den äldsta, men numera föga odlade arten är stjärnkornet. Det tvåradiga lämnar de största och fylligaste kärnorna, och är det enda som i stort användes till ölberedning. Det sex- radiga ger mindre kärnor af sämre kvalitet och användes företrädesvis till utfodring samt till beredning af gryn. SÄDESVÄXTER. — KORN. 117 Fig. 80. Stjärnkorn {Hordeum hexastichum). |. Fig. 81. Sexradigt korn (Hordeum vulgäre). |. Kornet odlas mestadels såsom vårsäd. Det gifves dock äfven sexradigt vinter- korn, odladt på somliga ställen, t. ex. i Holland och Danmark, i rätt stor skala samt ej utan framgång pröfvadt i mindre försök äfven i vårt land. Man har kallat detta kornslag »Rettema», d. v. s. människans räddare, och detta af den anledning, att det är färdigt att skörda redan vid midsommartid och därför i forna tider under svåra år kunde rädda människor och djur från hungersnöd. Ett utmärkt bryggerikorn skall ha följande egenskaper. Det skall vara stort men ej groft; 100 korn böra väga åtminstone 4,6 gram; skalet skall vara tunt och på tvären rynkigt; innehållet mjöligt, vid brottet hvitt, ej glasigt; färgen ljusgul eller hvitgul. Mindre omtyckt är den guldgula färgen och ännu mindre den rödgula eller grågula. Endast vissa trakter förmå att producera ett prima bryggerikorn. Bland utmärkta bryggerikornsorter märkes Chevalier-kornet, uppdraget af engelsmannen Chevalier från ett enda korn och odladt i stort redan på 1830-talet, en af de mest spridda sorterna och i nyare tid flerestädes ytterligare förbättrad. Dylika för- bättrade stammar äro Hållets pedigree, Richardsous, Heines m. fl. Andra nyare 2- 118 n. KULTUBVÄXTER PA ÅKER OCH ANG. kornsorter, som likna Chevalier-kornet, äro Printice, Engelskt pärlkorn m. fl. Dessa sorter med långa, glesa, lutande ax (var. nutans, fig. 82 a) ha flerestädes undanträngt Imperial- kornet, som har kortare, täta, upprätta ax (var. erecturn, fig. 82 6) samt gröfre korn. Kornets förnämsta användning är till malt för ölbrygd. Af korn kan dock äfven en annan dryck beredas, ett slags kornvatten eller extrakt, framställdt af ^/2 — 1 del korn i 12 delar vatten samt försatt med socker och citronsaft. Denna dryck verkar ky- lande och släcker törst. I Irland och Skottland, i Norge och Sibirien utgör kornet ett mycket viktigt näringssäde för människan. Malt eller därur framställdt maltextrakt användes såsom medel mot hosta, heshet o. d. Förut begagnades för samma ändamål jprepareradt korn- mjöl», d. v. s. mjöl som hållits under 30 timmar i slutna träkärl uti varmt vattenbad och därigenom gjorts mera lätt- smält. Kornhalmen är högt skattad så- som foder åt kreaturen. Hafre. Hafrens (^Avena sativd) härstamning och äldre historia äro höljda i dunkel, och detta ehuru den synes ha kommit i odling senare än hvete och korn. Den var okänd för de gamla egyptierna och judarne. och den saknar namn i sanskrit. Romerska författare från Kristi tid omtala odling däraf, dock ej i ordalag som gifva visshet om, att den odlats såsom sädesväxt utan må- hända allenast såsom foderväxt. I andra århundradet e. Kr. känner man emeller- tid med visshet hafre såsom allmänt odlad i Mindre Asien till hästfoder och i miss- växtår äfven till människoföda. Läm- ningar af hafre har man påträffat i de schweiziska fornfynden från bronsåldern. Hafrens ankomst till Norden är jämförelse- vis sen. Den omtalas ej i den äldre isländska litteraturen. Först i de gamla land- skapslagarna från 1200-talet upptages den såsom ett sädesslag, hvaraf gafs tionde. Långsamt synes dock dess spridning inom vårt land hafva varit, alldeustund hafre ännu vid 1500-talets midt var okänd inom flera svenska landskap. För närvarande odlas denna sädesart i mycket stor skala i mellersta och norra Europa. I Sverige anses dess nordgräns vara vid 64:e breddgraden (Umeå), men i Norge kan den gå Fig. 82. Tvåradigt korn {Hordeum distichum); a Chevalier-korn (var. nutans)-. b Imperial-korn (var. erecturn). f. SÅDESVÅXTER. — HAFRE. 119 något högre. Den har där till och med mognat vid 69'28' nordlig bredd. Utom Europa odlas den i Sibirien, Centralasien och i de kallare delarna af Nordamerika. Hela världens hafreproduktion har år 1891 beräknats till omkring 444 millioner deciton, så fördelade, som nedanstående grafiska tabell utvisar. Främst bland de hafreproducerande länderna finner man Nordamerikas Förenta stater med 123 mill. dt., och därefter komma Ryssland med 92, Tyska riket med 49 och Frankrike med 40 mill. dt. Mest gifvande synes hafreodlingen vara, enligt hvad den bifogade lilla tabellen utvisar, uti Belgien, där man på hektar skördar 17,5 dt. Därnäst komma Norge med 17 samt Nederländerna och England med 16,6 dt. Hela världens hafreskörd år 1891. Millioner Deciton 120 -110 -100 -90 -80 -70 60 -50 -fO 30 -20 -10 U-0 Skörd pr hektar. Deciton O 5 10 15 20 Belgien Norge Nederländerna England Kanada Rumänien Sverige Danmark Tyska riket Australien Nordam. För. stat. Frankrike Finland Österrike-Ungern Italien Grekland Portugal Ryssland lilla»,, *f-( 7^ "^ ^ bt, -3 ^ 120 n. KULTURVÄXTER PÅ ÅKER OCH ÅNG. Inom Sverige har hafrcodlingen under det senaste halfseklet varit i ett mycket starkt stigande, såsom man finner af följande sammanställning, utvisande den årliga skörden i deciton: under 1 O-årsperioden 1841 — 50 . . » » 1851—60 . . » » 1861—70 . • » » 1871—80 . . . » » 1881—90 . . » 5-år8perioden 1891 — 94 . . { 1,940,000 deciton 3,480,000 » 5,600,000 » 7,736,320 » 9,604,670 » 10,855,780 » H af ren är det anspråks- lösaste af våra sädesslag i af- seende på jordmån. Den var därför ock länge till sitt värde underskattad och odlades al- lenast å åkrar, där ingen an- nan säd ville gå. Numera tillgodoses den bättre och har tillvunnit sig en plats ej långt efter hvetet. Af hafre hafva vi tvenne hufvudslag eller arter, Vipp- hafre {Avena s. patula) (fig. 83) med vippgrenarna lik- formigt utbredda åt alla håll, samt Plymhafre {Avena s. orientalu) (fig. 84) med vipp- grenarna kortare och riktade alla åt ett håll. Inom hvar- dera arten urskiljer man en mängd varieteter efter kor- nens färg (hvit, gul, brun, grå, svart) och form (lång och smal, kort och tjock) o. s. v., och man har af båda arterna förädlade for- mer, sådana som Beselers Anderbecker, Heines Ertragreichester, Bestehorns Oberfluss o. s. v. Bland svenska förädlade sorter kunna nämnas Svalöfs borstlösa Probsteierhafre, Svalöfs svarta tatariska Plymhafre och Svalöfs Ligowobafre. I allmänhet äro plymhafresorterna något mera fordrande i afseende på jordmån och mogna senare. — Skörden sker i gulmognadsstadiet. Dröjer man längre, går mycket förloradt genom affallande. Af hafremjöl baka skottarne bröd, och äfven i vissa delar af vårt land har sådant bröd, shafreläfsor», ända till senaste tider varit ganska allmänt hos allmogen. Hafregrynsgröt utgör nu för tiden mångenstädes en omtyckt hälsospis. I Belgien begagnas hafre till s. k. Weissbier. Förnämsta användningen har dock hafren såsom kreatursfoder, särskildt för hästar; redan i våra gamla landskapslagar benämnes den »hsestakorn». Halmen och agnarna utgöra äfven ett förträffligt foder. // .^' Fip;. Vipphafre {Avena sativa patula). ^. Fig. 84. Plymhafre {Avena sativa orientalis). 4. SlDESVlXTER. — MAJS. 121 Majs. Majsen {Zea Mais) är inhemsk i Amerika, hvarest den odlats sedan uråldriga tider. Vid nämnda världsdels upptäckande af européerna utgjorde majsen den förnämsta kulturväxten öfver en stor del af den amerikanska kontinenten, och den hade namn i alla språk därstädes. I Mexiko offrade man förstlingen af majs åt en gudinna, motsvarande romarnes Ceres. På hvilket ställe i Amerika dess ur- sprungliga hembygd månde ha varit, är dock ovisst, då majsen numera ingenstädes förekommer vild. Största sannolikheterna tala för Nya Granada eller också Para- guay. Viktigast är fortfarande majsodlingen i Amerika, mellan 54' nordlig och 40° sydlig bredd. I Mexiko och Centralamerika utgör den befolkningens, fattigas och rikas, hufvudsakliga föda. Till vår världsdel inkom den i 16:e århundradet, först till Spanien och därpå till Syditalien och Turkiet. Öfver Österrike-Ungern har den vandrat till Tyskland, och man trodde en tid på 1840-talet, att den där skulle låta så acklimatisera sig, att den skulle blifva ett af de förnämsta brödsädena äfven för mellersta Europa och kunna ersätta potatisväxten, som vid denna tid började svårt ansättas af potatis- sjukan. Dessa förhoppningar slogo dock fel. Endast under särskildt varma somrar mognar majsen i Nordtyskland. I enstaka trakter af Sydtyskland, såsom i Baden, har den emellertid vunnit hemortsrätt. I vår världsdel är det hufvudsakligen Lombardiet och länderna kring nedre Donau, hvarest majsen användes till människo- föda. I Italien är majspuddingen eller »polentan» en nationalrätt. Majsodlingen har ock nått Kina och Japan samt innersta Afrika, så att majsen näst riset föder de flesta människor på jorden. Den mesta majsen produceras i Nordamerikas Förenta stater, där man år 1896 skördade ej mindre än 580 mill. deciton. Därnäst kommer Österrike- Ungern med 32,5, Argentina med 20, Italien med 19,3, Mexiko med 18, Ru- mänien med 16, Kanada med 7,6 och Frankrike med 7 mill. dt. Hela världsskörden uppgick samma år till omkring 744,5 mill. dt., däraf 642 mill. i utomeuropeiska länder. Mest gifvande är majsodlingen i Amerika. Man kan där skörda ända till 75 — 85 dt. kärna på har, medan i Österrike-Ungern skörden ej gärna öfver- stiger 25—37 dt. Majsplantan (fig. 85 a) blir 2 — 4 m. hög. Den är skildkönad. Stjälken afslutas med en rik, upprat vippa af hanblommor. Från stjälkens sida längre ned utgå lik- som kortare grenar, honax, omslutna af tätt packade bladslidor och fortsatta af ett knippe långa, smala, nedhängande trådar, som tjäna att uppsamla det från hanblom- morna affallande frömjölet. Honaxen, majskolfvarna (fig. 85 c), bestå af en mängd, tätt packade korn, insänkta uti ett köttigt, uppsvälldt fäste. Man urskiljer ett stort antal varieteter af majs, sinsemellan skilda genom plantans storlek och kolfvens beskaffenhet men särskildt genom kornens form, färg och storlek. Varieteterna kunna sammanföras till flera grupper eller underarter. En sådan är Vanliga majsen {Zea Mais vulgaris), den i Nya så väl som Gamla världen mest odlade underarten, med ärtliknande korn. Af densamma finnas i odling många varieteter, somliga stor-, andra småkorniga. Bland de förra odlas i Amerika Lady- korn, Kanadenser-majs, King-Philips-majs, Papkorn och hundratals andra sorter samt i Europa hvit Paduaner-majs, gul ungersk majs, Steyrisk och Tyroler-majs, Can- statter-, Oberländer- och gul badensisk majs. Bland småkorniga sorter (Pärlmajs), hvilka ha kortare växtid och äro mindre anspråksfulla i afseende på klimat, märkas tidig Szekler-, hvit och gul Cinquantino-majs m. fl. 122 II. KULTURVÅXTER PÅ ÅKER OCH ÄNG. Fig. 85. Majs {Zea Mats); a hel planta, b småax med hanblommor, c ett honax med borttagna slidor, d moget fruktax, »majskolf». En annan underart är Hästtand-majsen (Z. M. dentiformis), i Nordamerika kallad »Dent-Corn», som har kornen stora, plattryckta, till formen som hästtänder. Denna odlas för kärnans skull i de varmare delarna af Nordamerikas Förenta stater samt någon gång äfven i Tyrolen. I öfriga Österrike, äfvensom i Tyskland, når den däremot ej mognad på grund af lång växtid men skattas högt såsom foderväxt, då den blir hög och alstrar en yppig bladmassa. En tredje underart är Socker maj sen (Z. M. saccharata), i Nordamerika kallad »Sugar»- eller »Sweet-Corn.-, som har skrynkliga, genomskinliga, söta frukter och hör nästan uteslutande Amerika till. Majsen fordrar god, kraftig jord samt godt utrymme. Sådden kan ske så, att kornen utläggas för hand uti plogfåra, 2 — 3 korn tillsammans i hvar tredje fåra och på ett afstånd af 35 — 40 cm. i raden. Så sker ännu ofta i Elsass, Italien och Amerika. Ett annat sätt är att man på det jämnade fältet med markör uppdrager ett rutnät samt i hvarje korsningspunkt medelst en hacka gör ett hål, hvari ned- läggas 2 — 3 korn, och därpå täcker hålet. Men man använder också hvarjehanda planterings- eller såningsmaskiner, såsom i Italien en dylik af Tomaseli, i Nord- amerika »Keystone Plantor», i Tyskland »Sack-Plagwitz' Maispflanzapparat^ o. s. v. Majsen skördas på olika sätt. Vid odling i helt liten skala afb ryter man kolfvarna och upphänger dem, sammanbundna medelst de tillbakavikna hylsbladen, på SÄDESVÅXTEE. — MAJS. . 123 ett luftigt ställe till torkning. Är majsfältet något större, så afskär man med lie hela plantan, sätter upp den till torkning och för den så i stack, för att sedan bryta ut kolfvarna och ur dem uttaga kornen. Vid den mycket extensiva odlingen af majs på Nordamerikas vidsträckta slätter drifver man ut i de mogna majsfälten stora hjordar af magra oxar, hvilka trampa ned plantorna och äta upp kolfvarna. Från dessa godheten gå djuren direkt till slakthusen och järnvägsstationerna. Efter oxhjordarna följa hjordar af svin, hvilka på samma sätt gödas, och efter dessa slutligen stora flockar höns. Utan arbete och kostnad blir fältet på sådant sätt både skördadt och gödsladt, och skördens produkter blifva i förädlad form förda till afsättningsorterna. Ur de ordentligt skördade majskolfvarna kunna kornen äfven uttagas medelst maskiner, hvaraf finnas många slag. Såsom grönfoder kan majsen skäras efter hand som den behöfves, eller ock, om tidig höstfrost inträffar, afskäras all på en gång och uppstaplas i pyramider, i hvilket fall den kan hålla sig långt in på vintern. Vid odling i större skala för vinterutfodring insyras majsen i jordgrafvar, och detta sker bäst efter den Gof- fartska metoden. Uti 12 m. långa, 5 m. breda och 5 m. djupa, murade behållare, försedda med invändigt glatta väggar och liggande till hälften under jordytan, instufvas de i 1 cm. långa bitar sönderskurna majsstänglarna, hvilka sedan täckas med halmhackelse. Öfver alltsamman läggas bräder, som belastas med tunga före- mål, stenar eller dylikt, för att åstadkomma massans hoppressning. Majsens korn innehålla väl något mindre stärkelse, 61 — 64,5 %, än de förut omtalade sädesarternas, och äfven något mindre ägghvita, men sockerhalten och ännu mer fetthalten — den senare 4 — 8 % — äro större, och detta skänker åt majsen dess stora näringsvärde. Den förarbetas till gryn och mjöl. Af mjölet bakas bröd, särskildt i Amerika. Då emellertid majsmjöl bakar sig dåligt och brödet däraf lätt blir torrt och sprödt, använder man hellre mjölet (vMaizena-)till beredning af ett slags gröt eller pudding. På sådant sätt tillredas »Polenta» i Italien, »Mamaligra» i Rumänien, »Paluchos» i Siebenblirgen och »Atolli» i Mexiko, alla hvar på sin ort mycket vanlig allmogeföda. I Rumänien bereder man af majsmjöl ett särskildt slags bröd, benämndt »Mamaley», som är särskildt lämpligt på resor. Ty värr medför förtärandet af majs, uti länder där densamma utgör den uteslutande födan bland folket, ofta en mycket svår hudsjukdom, som särskildt i Xorditalien kräfver talrika offer. I mellersta Amerika beredas af hela majskorn, som kokas, skalas och rifvas, ett slags kakor, »Tortillas», hvilka ätas varma. Äfven ätas hela, rostade korn, och rostade, omogna kolfvar af sockermajs utgöra en omtyckt rätt i Amerika, liksom dylika af vanlig majs i Ungern. Man bereder också af majs stärkelse, som i våra dagar i stor mängd expor- teras från Amerika till Europa och som kan förarbetas till sirap och socker. Äfven af raajsstängelns saft kan socker framställas, något som redan de gamla mexi- kanarne kände till. Vidare kunna af majs framställas jästa drycker. Man brygger i Sydamerika majsöl, kalladt »Chicha>, äfvenså i Portugal, och i Mexiko gör man af de gröna stänglarna en jäst dryck, som kallas »Pulque». I Tyskland förarbetas den billiga majsen i stället för råg i brännerier till sprit. Vid dess användning för tekniska ändamål uppstå åtskilliga biprodukter, hvaraf kan beredas olja; af majs- halmen kan tillverkas papper. 124 II. KULTURVÄXTER PÅ ÅKER OCH ÄNG. Fig. 86. Vipphirs {Panicum miliaceum); a blommor, b, c frukter med skal, d, e utan skal. \. Hirs. Hirsen (släktet Panicum) är ett gammalt sädesslag eller rättare en grupp af sådana, härstammande från östra Asien. Den förekommer i de schweiziska fornfynden från den senare stenåldern och var känd af roraarne allt ifrån Julius Caesars tid. I Europa odlas den för närvarande i Polen, Schlesien, Böhmen, Mähreu, ärkehertigdömet Österrike, Kärnthen, Ungern, Frankrike m. fl. länder, men har ej samma stora betydelse som de förut beskrifna sädesslagen. I Kärnthen utgör den likväl allmogens dagliga spis. Af hirs finnas flera hufvudslag eller arter. En sådan är Vipphirsen {Panicum miliaceum) (fig. 86) med blommorna samlade i vippa, liksom hos hafren, antingen allsidig (effusum), eller ensidig lutande (contractum), eller sammandragen upprat (jcompactum). Färgen å kornen kan vara hvit, gul, grå eller röd. Den varma delen SÄDBSVÅXTEE. 125 af Asien betraktas såsom vipphirsens hemland. I Kina och Indien är dess kultur förhistorisk, och därifrån har den spridt sig väster ut. Uti Italien odlades den rätt mycket under romerska kejsartiden. Nu- mera odlas den i södra och mellersta Europa i allmänhet endast på spridda ställen. Blott i södra Ryssland samt i län- derna kring nedre Donau spelar den nu någon betydande roll i folkens ekonomi. En annan hirsart är Kolfhirs {Panicum italicum) (fig. 87), som har blommorna samlade till ett cylindriskt ax i stråets topp. Kornen äro något mindre och mera långdragna än hos den föregående. Kolfhirsen är urgammal i Kina och utgör i allmänhet en viktig kulturväxt i östra och mellersta Asien. En tredje art är Blodhirs (Pani- cum sanguinale) (fig. 88), hvars blom- ställning består af 5 eller flera finger- likt ställda, smala ax. Den odlas något i Böhmen och sydöstra Tyskland i trakter, som bebos eller varit bebodda af slaver. De äldsta uppgifterna om dess odling härröra från 16:e århundradet. Dessutom finnas tvenne hirsarter, som härstamma från och ha sin för- nämsta utbredning i Afrika. Den ena är Negerhirsen {Pinnisetum spicatmn) (fig. 89), ett manshögt, ettårigt gräs med tjockt ax, något erinrande om ett ängs- kafleax, fastän vida större. Negerhirsen utgör den viktigaste åkerväxten i de flesta af Centralafrikas länder. Den andra är Durrah eller Morhirs {Andropogon sorghum eller Sorghunt vulgäre) (fig. 90), ett 3 — 5 m. högt, bredbladigt, om majs påminnande gräs. Durrahn omtalas i slutet af 800-talet af en arabisk för- fattare såsom hufvudsädet i Sansibar. Numera är den utbredd öfver så godt som hela Afrika och lämnar ställvis befolkningen dess hufvudföda. Af durrahn finnes en varietet, stundom betraktad såsom särskild art, Socker- morhirsen (Sorghum saccharatum), anmärkningsvärd genom stjälkens stora rikedom på socker. I Kina bereder man af den utpressade saften genom jäsning en alkohol- haltig dryck, och i Amerika har man gjort försök med sockerfabrikation däraf i stort. Båda morhirsformerna odlas i Tyskland »liksom majs» till grönfoder. För sådant ändamål har sockermorhirsen visat sig bäst, alldenstund den är näringsrikare och för djuren smakligare. Fi"-. 87. Kolfhirs {Panicum italicum) ; a a blommor, h- 126 II. KULTURVÄXTER PÅ ÅKER OCH ANG. Fig. 88. Blodhirs {Panicum sanguinale). i. Fig. 89. Negerhirs {Pinnisetum spicatum). A förinodad stamform. B odlad form. Fig. 90. Durrah eller Morkirs {Andropogon sorghum eller Sorghum vulgäre). .V. SÄDESVÄXTER. 127 Ris. Riset {Oryza sativa) (fig. 91) syaes härstamma fx'ån Indien och södra Kina. Äldst torde risodlingen vara i Kina. Redan 2,700 år f. Kr. spelade ris därstädes, liksom för öfrigt äfven i våra dagar, en framstående roll vid religiösa ceremonier. Föga yngre är väl också risodlingen i Indien, från hvars sanskritnamn växtens benämning i de moderna språken härleder sig. I Västerlandet blef risväxten väl först känd genom Alexander den stores fälttåg. De i kokande vatten uppmjukade kornen utgjorde redan då för tiden vid öfre Oxus samt i de lägre Eufrat- och Tigris-länderna, liksom ännu i dag i hela Öster- landet, hufvudbeståndsdelen i alla måltider. Sedermera uppträdde riset snart såsom handelsvara. Dock an- vändes det af romarne på Horatii tid ännu ej som föda utan allenast till beredande af en slemmig dryck, hvilken begagnades som hälsomedel. Först araberna försökte införa risodling i Xildeltat, och de bragte en dylik odling, medelst konstgjord bevattning, äfven i Spanien till hög blomstring. I Lombardiet, den trakt i Europa där ris nu företrädesvis odlas, daterar sig dess kultur från 1468, och den spred sig därifrån till Piemont m. fl. ställen. Utbredningen var till och med så hastig, att regeringarna flerestädes sågo sig nödsakade att genom bestämda förordningar något inskränka densamma, emedan de vid odlingen upp- kommande stora sumpytorna alstrade sjukdomar. Till Amerika nådde risodlingen långt senare. ' Ar 1701 medförde ett skepp från Madagaskar en ringa kvantitet ris till Carolina; snart därpå erhöll man också ris från Ostindien, och knappt ett fjärdedels århundrade senare begynte man från Amerika utföra ris. Såsom tropisk sumpväxt fordrar riset mycket både värme och fuktighet. Det oaktadt är dess odlingssområde mycket stort, så att riset utgör en af jordens allra viktigaste kulturväxter. I Japan, det tätt befolkade Kina och Ostindien jämte närlig- gande öar är riset af samma betydelse som hvetet i Europa, och för den lägre befolkningen därstädes utgör det nästan den enda födan. I Afrika odlas det somligstädes mycket, och i Nordamerikas sydstater frambringas oerhörda massor af ris. I Europa be- drifves risodling i Spanien och särskildt i öfre Italien, ^^jg- 91- Ris {Oryza sativa); a hlommn, ° ^ b frukt med skal, c utan skal. i. där vidsträckta risfält utbreda sig i de sumpiga trak- terna i Lombardiet, utefter Po. Detta är emellertid det nordligaste distrikt, dit riskultur i stort når. Risplantan är ettårig. Dess strå når en höjd af 1 — 1,5 m. Kornen äro vid mognaden omslutna af sina skal och måste, innan de användas, befrias frän dessa. Af ris förekomma talrika varieteter, ofta visande stora skiljaktigheter sinsemellan. Det finnes borstbärande och borstlösa, stor- och småkorniga, hvita, gula, röda, ja, 128 II. KTJLTUEVAXTER PA ÅKER OCH ANG. till och med svarta sorter. Alla dessa kunna sammanföras till två grupper, Vatten- ris och Bergris. Endast vattenriset äger en större, allmän betydelse och odlas i risländerna för export. För att undvika de hälsofarliga olägenheterna af vattenrisets odling har man bemödat sig att i europeisk kultur införa äfven bergriset, som går till på torrare jord och blott vid mera ihållande torka fordrar bevattning samt dess- utom har kortare växtid, men dessa bemödanden ha allt hitintills varit fruktlösa. Riset bredsås, radsås eller planteras. I Lombardiet går man till väga på följande sätt. Tidigt på våren plöjes eller gräfves den för särskild bevattning inrättade åkern, och vatten påsläppes på försök för att pröfva fördämningarnas styrka. Efter skedd aftappning får åkern ligga torr flera veckor, ända till dagen före sådden, då ny öfvervattning äger rum. På den nu våta, sumpiga marken bredsås riset, och marken Fältet är teiTassformigt ordnadt, vattnet flyter från terrass till terrass; här och hvar ses risplantorna upp- sticka of van vattnet; i bakgrunden en bj- med kokos och pisanger. Tig. 92. Ett risfUlt på Java. hålles sedan alltjämt fuktig, tills efter några veckor plantorna spirat upp. Vid denna tid påsläppes rikligt med vatten, så att blott topparna af plantorna synas, och så bibe- hålles fältet under vatten ända till blomningstiden, då åkern för någon tid torrlägges, för att emellertid snart åter sättas under vatten ända till den tid, då vipporna börja gulna. Fältet torrlägges nu och förblir torrt ända till mognads- och skördetiden. I Kina uppdragas plantor på rikligt vattnade fröbäddar; så snart det för risodling bestämda fältet blifvit vederbörligen bearbétadt, verkställes utplantering å detsamma. I Syd-Carolina nedläggas riskornen uti för hand eller med maskin upp- dragna fåror, hvilka sedan fyllas med jord. På Java har risodlingen nått en hög grad af utveckling (fig. 92). Risfälten anläggas på bergsluttningarna i form af terrasser, hvilka omgifvas med halfmeterhöga jordvallar. Från ett högre liggande fält tappas vattnet till ett lägre liggande, och så ända ned till slättlandet. SÅDESVÅXTEE. — BOHVETE. 129 Uttröskningen verkställes på flera olika sätt. Den mindre risodlaren i Kina afslår kornen med en påk i ett ämbar, medan man i Lombardiet låter bufflar eller mulåsnor trampa ur dem. I Amerika begagnar man allmänt tröskmaskin. Där lik- som i Indien levererar man vanligen varan i rått, oskaladt skick såsom »paddy» i hamnstäderna, hvarest den skalas i stora riskvarnar. I dessa aflägsnas agnar, frukt- vägg och de därmed sammanhängande delarna af fröet, hvarefter handelsvaran »ris- gryn», som utgöres enbart af kornets fröhvita, är färdig att skeppas till Europa, där den ytterligare putsas och borstas, stundom äfven blånas med en indigolösning, för att erhålla vacker hvit färg. Riset är det kanske viktigaste näringssädet på jorden, ty det tjänar till föda åt den ojämförligt största delen af dess befolkning. Öfver 750 mill. människor i Kina, Japan, Indien, Malajiska arkipelagen, Persien, Arabien o. s. v. lefva mer eller mindre uteslutande af ris. Hufvudexportländerna äro Ostindien och Birma. Från Rangoon, Akgab, Bassein, Maulmain och Calcutta exporteras årligen öfver 1 mill. hl. ris. Därnäst komma Kochinkina och Siam, Ceylon, Japan och Manila samt i Europa Italien. Ostindiens hufvudsorter äro det rödaktiga, storkorniga Bengalriset samt det småkorniga Patnariset, som har smala och hvita korn. En tredje, billigare sort är Arakanriset. Såsom förnämsta handelsvara gäller det amerikanska Carolinariset, med långa, kantiga, blekhvita eller genomskinliga korn. Därnäst dyrbarast är Javariset, som har något mindre, ännu hvitare korn. Det italienska riset har tjocka, runda, hvita korn. Äfven från Levanten, Egypten, Brasilien, Västindien, Sydafrika ra. fl. ställen kommer ris till England, hvars hufvudstad är inom vår världsdel förnämsta handelsplatsen för ris. Därnäst komma Liverpool, Bremen och Rotterdam. Ännu vid midten af detta århundrade blott en lyxartikel, är riset numera i följd af sitt billiga pris och sitt ändock stora näringsvärde — det innehåller väl mindre ägghviteämnen (omkring 7, so %) men också mera stärkelse (76,4 %) än någon annan sädesart — ett af människans viktigaste födoämnen. Riskornen användas antingen hela eller ock söndermalda till gryn eller mjöl på de mest olika sätt. I Indien bereder man af rismjöl allahanda rätter och äfven bröd. Hos oss användes riset mest till gröt. Rismjöl brukas äfven såsom tillsats till choklad och såsom ersättning för stärkelse. Det vid skalningen uppkommande kliet utgör ett förträffligt kreatursfoder och föres i handeln såsom risfodermjöl. Risets höga stärkelsehalt gör det särskildt ägnadt för beredning af stärkelse. En betydande mängd finner också användning för ölbrygd. I Ost- och Västindien, Kina och Japan beredas af ris jästa, starka drycker (arrak o. s. v.). Strået brukas till flätverk och till pappersfabrikation. BohTete. I det gamla Grekland och Rom var bohvetet {Polygonum fago- ■pyrunri) (fig. 93) fullkomligt okändt. Från sitt hemland i Centralasien, sydliga Sibirien och Mandschuriet, hvarest den ännu växer vild, infördes denna växt först med de i Europa inbrytande mongolstammarna till Ryssland och Tyskland. Bohvete omnämnes första gång år 1436 från Mecklenburg. I Sverige blef det antagligen först kändt på Gotland genom Hansans köpmän. Vid slutet af sextonde århundradet utgjorde bohvetet ett ganska allmänt födoämne för den fattigare befolkningen i Frankrike. Någon synnerligen stor utbredning har det ej vunnit inom Europa i allmänhet, om det också på vissa magra sand- och hedtrakter inom Ryssland. Nordtyskland, Dan- mark, Holland o. s. v. blifvit ett oskattbart näringsmedel för de fattiga invånarne. 130 II. KULTURVÄXTER PA ÅKER OCH AKG, Bohvetet är en vid pass halfraeterhög, ettårig ört med pillikt hjärtformade blad och små, rödhvita, välluktande blommor. Frukten är en slät, trekantig nöt, erinrande i utseende om ett bokollon, fastän mycket mindre. Antagligen får man ur denna likhet härleda dess svenska namn, egentligen »bokhvete» (på tyska Buchweizen). I början af 1860-talet kora i odling en förädlad, mera gifvande sort, det skottska silfvergrå bohvetet, med silfverfärgade korn. Denna sort är emellertid mera anspråksfull i af- seende på jordmån än den gamla, svartkorniga. Mindre kändt är det från Sibirien härstammande Tatariska bohvetet (Po- lygonu7n tartaricum), som i 18:e århundradet fördes till St. Petersburg och därifrån vidare utbredt sig. Detta växer yppigare och ägnar sig därför väl till foderväxt, men kornen äro ojämförligt tjock- skaligare och mindre välsma- kande samt affalla lättare. De mjölrika bohvete- kornen lämna vid förmal- ning 66 % mjöl, 14 % kli och 19 °b skal. Mjölet låter ej gärna baka sig till bröd annat än såsom tillsats till rågmjöl. I Kina och Japan använder man det till pa- stejer och vermiceller. Gry- nen äro utmärkta och an- vändas i många rätter, sär- skildt till gröt. Bohvetet brukas också till svin- och fågelföda samt såsom tillsats vid öl- och brännvinsbe- redning. Dess allmännaste användning är likväl till grönfoder, alldenstund det växer hastigt. Växten trifves bäst på lucker sand- och mossjord. Den bredsås med 75 — 100 kg. pr har eller radsås med 50 — 75 kg. Efter 6 — 7 veckor kan den mejas och utfodras grön. Skall den stå till mognad, så företages skörden, då de flesta frukterna äro bruna. Man räknar 10 — 25 deciton kärna och 20 — 30 dt. halm pr har. För grönfoder sås bohvetet gärna i blandning mod vicker, senap eller arman grönfoderväxt. Fig. 93. Bohvete (Polygonum fagopyrum). SÄDESVÄXTER. — ÄRTER. 131 Arter. Af odlade ärter finnas tvenne hufvudslag eller arter, den hvitblommiga, Gulärter (Fisum sativum) (fig. 94), som har tvåblommiga blomskaft och ljusa frön, samt den rödviolettblommiga, Gråärter {Pisum arvense), som har blomskaften enblom- miga och fröna mörka. Den förras härkomst känner man ej, och den har ej blifvit funnen vildväxande; den senare åter förekommer så väl i vildt som i odladt tillstånd. Somliga författare antaga, att den hvitblommiga arten under kulturen uppstått ur den rödviolettblommiga. Andra åter vilja söka den förras härkomst uti norra Indien. Användning och odling af ärter är mycket gammal. I Grekland odlades ärter på Alexander den stores tid, och hos romarne utgjorde de en viktig kulturväxt. Norrut har man träffat spår däraf i de schweiziska fornfynden från stenåldern. I Skandinavien odlades de säkert på 1200-talet. I allmänhet hålla nu gråärterna på att undanträngas af de gula. Under tidernas lopp ha upp- stått talrika kultursorter. De mest fulländade ha en yppig växt, och sätta stora, hvita frön. Till dessa, som äro de mest gifvande men äfven de i afseende på jordmån mest fordrande, höra de s. k. Viktoria-ärterna. I välsmak stå dock ej alltid dessa högt förädlade sorter främst, utan finsmakaren föredrager ofta den lilla anspråks- lösa, gröna ärten. Ärtplantan tillgodogör sig under första tiden af sin utveckling blott en ringa mängd af jordens kväfve,och under en följande period förser den sig själf med kväfve ur luften förmedelst de i dess små rot- knölar lefvande bakterierna. Den är alltså en »kväfvesamlare» och behöfver föga tillgång på kväfve i jorden. Däremot spelar jordens fosforsyrehalt en viktig roll vid ärtväxtens utveckling, och däraf beror särskildt i rätt hög grad ärternas lättkokthet. Fosforsyrefattig jord tarfvar därför en tillsats af 50 kg. i vatten löslig fosforsyra pr har eller omkring 3 deciton super- fosfat med 16 % löslig fosforsyra. Ärterna sås mycket tidigt, på tung jord 5 — 6 cm. och på lättare 7 — 8 cm. djupt. Af de storväxta sorterna kan man i lyckliga fall skörda ända till 40 dt. pr har, af de mindre ej gärna öfver 25 dt. Därtill kommer halmen 25 — 40 dt. Ärterna hafva ett stort näringsvärde och utgöra därför, ehuru något svårsmälta, ett viktigt näringsmedel för människan. De mogna ärterna innehålla, förutom 14,3 % vatten, 53,24 % stärkelse och dextrin samt 22,63 % ägghvita. De skalas stundom och föras såsom »ärtgryn» i handel eller förmalas till mjöl, som man kokar till gröt eller använder såsom tillsats till bröd eller i pepparkakor. De gröna ärterna innehålla 19,2% vatten, 12,32% stärkelse och 5,66% ägghvita. De inläggas i burkar eller torkas. Fig. 94. Gnlärter (Pisum sativum)-, a blad- och blombärande gren |^, b balja +. 132 II. KULTURVÄXTER Pl ÅKER OCH ANG. Minst utvecklad i kultur är bland ärterna Peluschk- eller sandärten, som odlas i blandning med hafre, vårråg, bönor o. s. v. till kreatursfoder. Af de gula ärterna åter odlas i trädgårdar ett stort antal förädlade former, dels Sockerärter med platta, ätbara baljor, dels Spritärter med trinda baljor, hvilka i följd af väggens hårdhet äro oätbara. Åkerböna. Åkerhönan (Faba vulgaris) (fig. 95) tros härstamma från trakterna söder om Kaspiska hafvet. Såsom kulturväxt är den mycket gammal. Den var känd af de gamla egyptierna och odlades mycket af de gamla grekerna och romarne. I de skandinaviska länderna här- röra de äldsta uppgifterna om densamma från 1200-talet. Åkerhönan har en rak, styft uppstående stjälk med något köttiga blad. Blommorna äro hvita med svarta teck- ningar. Dessa gällde hos de gamle såsom dödens skrifttec- ken, hvadan denna böna hos dem hade en stor mytologisk betydelse. Af åkerbönan finnas två varieteter, den lilla Häst- bönan och den stora Sand- bönan. Den stora bönan be- handlas sedan gammalt så- som trädgårdsväxt. Den är ock mera anspråksfull i af- seende på jordmån. Stundom ätas de unga bönorna såsom gröna ärter. Den lilla bönan lämnar ett utmärkt foder för nötkreatur och svin. Äfven de mjuka delarna af stjälken samt baljskalen hafva foder- värde, och de hårda stamm- delarna begagnas sönderskurna till inblandning i strö. Bönan trifves bäst på en djup, kalkhaltig, humusblandad lerjord. Den bör sås djupt, 7 — 10 cm. Då de nedre baljorna blifvit svarta, företages skörden med lie eller maskin. En skörd af 25 deciton pr har anses såsom god; stjälkmassan kan uppgå till 20 — 45 dt. Fig. 95. Åkerhöna {Faba vulgaris). Lins. Linsväxten (Ervmn Lens) (fig. 96) anses härstamma från Medel- hafstrakterna eller västra Asien, hvarest dess odling är urgammal. I Gamla testa- mentet omtalas den tre gånger; af lins var den grynvälling kokad, hvarmed Esau SÄDENS SKÖRDANDE, TRÖSKNING OCH FÖRVARING. SKÖRDEN. 133 sålde sin förstfödslorätt till Jakob. Den röda färg, som denna välling uppgifves hafva haft, har gifvit anledning till det antagande, att här varit fråga om en annan frukt eller växt. Emellertid uppgifver historieskrifvaren Josefus, att man hade för sed att skala linsfröna, så att an- rättningen erhöll en blekröd färg. Linsen är en ettårig ört med slankig, klättrande stjälk. Blommorna äro hvita med svagt violett anstrykning. Baljorna innehålla hvardera två runda, plattryckta frön. För närvarande odlas lins i mel- lersta och södra Europa, mest i södra Ryssland, samt i Levanten, i nordvästra Asien och i Indien. I Skandinavien har den så godt som ingen betydelse, om den också ej utan framgång försökts i Skåne och på Gotland. Linsen tycker om lätt, sandig lera. Jorden bör vara ren frän ogräs, ty eljest blir den späda plantan under- tryckt. Då den skall skördas, upp- ryckas plantorna för hand. Man an- ser 15 deciton pr har såsom god skörd. Halmen är af stort värde och kommer såsom foder klöfvern nära. Linser innehålla i medeltal 12,5»^ ^'S- 96- Toppen af en linsväxt {Ewum Lens) jämte frukt och fro, de senare i naturlig storlek. vatten, 54,78 % stärkelse och dextrin samt 24,81 % ägghvita och ha således lika stort näringsvärde som ärter. De till- redas och ätas i allmänhet liksom dessa men äro vida mera lättsmälta. Beduinerna bereda bröd af linsmjöl. Sädens skördande, tröskning och förvaring. Skörden. Sädens afskärande har, så vidt man af funna redskap kan sluta, i äldsta tider öfverallt utförts med ett halfmånformigt skärande redskap, kalladt skära eller sickel. En afbildning å en egyptisk pyramid (fig. 97) visar detta redskap och sättet för dess användande; fig. 98 visar en forntida skära, funnen i Sverige, och fig. 99 en »sigd>: eller kort lie från Norge. Hur skörden ännu på 1500-talet verkställdes med skära i Norden kan ses af fig. 101. Karlarne skuro rågen, kvinnorna samlade säden i kärfvar, och »det gemensamma arbetet slutades städse med ett lifvadt gästabud». Så länge säden hufvudsakligen odlades på af stubbar och stenar uppfyllda svedjeland, var skäran det enda för ändamålet lämpliga redskapet, och den begagnas ännu ganska allmänt i vårt lands norra delar (fig. 100). Skörden med skära går emellertid mycket långsamt, ty i hvarje snitt afskäres blott så ravcket säd, som handen kan omfatta, och därför vann lien, 134 II. KULTURVÄXTER PA ÅKER OCH ANG. /^Tt; Fig. 97. Fornegj^jtisk »-kära och dess anvandaade. Fig. 98. Skära från järnåldern. (Sverige.) Fig. 99. «Sigd'^ frän yngre järnåldern. (Norge.) Fig. 100. Nutida skära. Fig. 101. Rågskörd i Norden, enligt Olaus Magni, 1555. med hvilken ett bredt skar kan tagas, insteg, i samma mån odlingen öfvergick till jämna fält, där skärning kunde utföras utan hinder af stubbar och stenar. Ända in i den äldsta forntiden kan man emellertid spåra försöken att äfven vid detta arbete använda kraft- och tidsbesparande mekaniska hjälpmedel. Sålunda omtalar redan Plinius, att gallerna begagnade en maskin för sädens skärning, och Palladius (4:e århundradet e. Kr.) beskrifver närmare en sådan skördemaskin. Den utgjordes af en kärra, baktill anspänd med en stark oxe och framtill försedd med en rad skarpa tänder, hvilka, då vagnen sköts in i säden, afrefvo sädesaxen, som nedföUo i kärrans låda (fig. 102). Denna kunde höjas eller sänkas alltefter den önskade längden af strået. Sädens skördande, tröskning och förvaring. — skörden. 135 Om vi bortse från denna väl 2,000 år gamla skördevagn, känner man intet försök att konstruera en maskin för sädens skärning förrän från slutet af förra och början af innevarande århundrade. Att behofvet af arbetsbesparande maskiner vid sädesskörden nu gjort sig gällande, visas bäst däraf, att de shördemaskiner, som från nämnda tid konstruerades, hufvudsakligen af engelska uppiinnare, den ena efter den andra vunno stort bifall. De voro emellertid ännu alltför ofullkomliga att kunna bibehålla sig i bruk i det praktiska arbetet. Bland dessa konstruktörer förtjänar den skotske prästen Patrick Bell of Carmylie att ihågkommas framför de öfriga, emedan vid hans år 1830 af skotska jordbrukssällskapet prisbelönade skördemaskin (fig. 103) först tillämpats det system för skärningen, som fortfarande, om än väsentligt för- Ficr. 102. Gammal gallisk skördemaskin, enligt beskrifning af Palladius. Fig. 103. Bells skördemaskin (1830). ändradt, användes vid skörde- och slåttermaskinerna. Skärapparaten utgjordes näm- ligen af två knifvar, hvardera bestående af en järnstång, försedd med pånitade skarpa knifblad; den undre knifven var rörlig och skar vid sin fram- och återgående rörelse säden mot den öfre, fasta knifvens blad. Den stående säden fördes mot knifven af en apparat, i hufvudsak af samma beskaffenhet som de på nutida s. k. själfafläggande skördemaskiner fortfarande använda stråförarna. Denna maskin var emellertid, såsom äfven af bilden kan ses, mycket tung och invecklad och vann, oaktadt det stora uppseende han först väckte, därför ingen vidare användning. Ehuru maskinen alltjämt varit i bruk på en egendom i For- farshire, var den så godt som bortglömd, då ett par vid 1851 års världsutställning i 136 II. KULTURVÄXTER PA ÅKER OCH ANG. Fig. lOi. Woods själlaU;ii:y:aiiut; skördemaskin. London utställda amerikanska skördemaskiner å nyo väckte engelsmännens intresse för dylika landtbruksredskap. Utställarne af dessa maskiner, C. H. Mc Cormick i Chicago och A bed Husse y i Baltimore, hade redan år 1832 börjat tillverka skördemaskiner, ganska nära öfver- ensstämmande med Bells modell, och äfven lyckats förskaffa dem en rätt stor sprid- ning i Förenta staterna, där bristen på handkraft vid den år för år snabbt utvidgade sädesodlingen tvungit jordbrukarne att använda de ännu mycket ofullkomliga maski- nerna. Den mångsidiga, praktiska pröfning, som dessa sålunda fått. hade ock fram- kallat en mängd förbättringar, så att de vid sitt första uppträdande i Europa redan hunnit öfver försöksstadiet och äfven voro för europeiska förhållanden ganska an- vändbara. I England började man nu ägna stor uppmärksamhet åt detta slag af maskiner; flera verkstäder började tillverka sådana, och täflingar anordnades tidt och ofta. Maskinernas konstruktion blef härigenom hastigt förbättrad. Till en början kunde de blott skära säd, men sedan man funnit, att större hastighet i knifvens rörelse ökade skärningsförmågan, konstruerades redan i slutet af 1850-talet dugliga slåttermaskiner för grässkörd (fig. 60). De första, ofullkomliga anordningarna för den skurna sädens afläggning i hopar åt de efter maskinen följande bindarne fullkomnades snart, så att vid världsutsäll- ningen i Paris 1867 den yysjälf a/läggande» skördemaskinen, som medelst ett antal räfsor automatiskt aflägger den på en platform vid maskinens högra sida fallande säden, framstod i ganska användbart skick. En sådan maskin af nyaste konstruktion SÄDENS SKÖRDANDE, TRÖSKNING OCH FÖRVARING. — SKÖRDEN. 137 Maskinen i arbete. Fig. 105. Woods själfafläggande skördemaskin. s::£=?=C:^ ■V'^^^ f \ Fig. 106. Woods själfbindande skördemaskin. 138 II. KULTURVÄXTER PA ÅKER OCH ANG. och allmänt använd nästan i hela världen är afbildad i fig. 104, 105. Slutligen hafva amerikanska uppfinnare konstruerat ännu en klass af skördemaskiner, as jälf bindaret, i hvilka säden från platformen automatiskt föres upp i en bindareapparat och där samlas till kärfvar, som ombindas med band, hvartill först användes ståltråd men numera alltid hampgarn (fig. 106). Dessa maskiner utföra ett synnerligt fullkomligt arbete och lämna fältet fullständigt rent, så att ingen efterföljande räfsning behöfs, samt binda kärfvarna noggrannare, än arbetet kan utföras för hand. De hafva dock i vårt land fått jämförelsevis liten' spridning, emedan de äro dyra och dessutom, liksom öfriga skördemaskiner, ej kunna användas med fördel då säden ligger, hvilket alltför ofta hos oss är fallet. Jämte Förenta staterna förblef England länge hufvudhärden för skörde- och slätter- maskintillverkningen ; i synnerhet de amerikanska maskinerna hafva funnit vidsträckt an- vändande i Sverige. Under senaste årtiondet hafva flera svenska verkstäder med framgång börjat ägna sig åt tillverkningen af slåtter- och skördemaskiner, och likasom slåtter- maskiner af svensk tillverkning redan vunnit en rätt betydlig afsättning, är det att för- vänta, att äfven inhemska skördemaskiner småningom skola kunna täfla med de utländska. Den afskurna säden bindes i allmänhet i kärfvar. Endast i enstaka orter förekommer, att man låter vårsäd torka på marken och sedan hopför den i vålmar på samma sätt som hö. Det sätt, hvarpå kärfvarna uppsättas till torkning, växlar för olika sädesslag och i olika landsdelar. På slättbygden brukas allmännast och särdeles för vårsäd ^långskylarD, bestående af två rader kärfvar, som ställas på marken, med topparna något lutande mot hvarandra. Härvid torkar säden hastigt, men den är alls ej skyddad mot regn, och äfven >^räfsets, hvarmed man täcker skylen, kan blott i ringa grad minska faran för sädens försämring genom väta. Man brukar därför rätt allmänt att uppsätta i synnerhet dyrbarare sädesslag i i>trindsk^/lar», af 5 — 10 eller ännu flera kärfvar, som ställas tätt intill hvarandra och sammanhållas genom ett eller två om- bundna halmband. Till skydd mot regn täckas dessa skylar med säd, som på olika sätt formas till en yJicitU. I väl gjorda hattskylar kan säden stå rätt lång tid utan att skadas af nederbörden. Ännu säkrare mot väta är säden, då den, såsom här och hvar brukas, hopsättes i -»stuhor» eller små stackar, bildade på det sätt, att kärfvar till stort antal sättas tillsammans i en rund hop, på hvilken andra kärfvar läggas med axändarna mot midten och anordnade så, att hela stukan får formen af en pyramid. — I trakter, där kringliggande skogar och höjder hindra blåsten, torkar säden mindre fort, och i landets mer skogiga och kuperade delar måste den uppsättas så, att ut- torkningen så mycket som möjligt befordras. Höstsäden bindes vanligen och uppsattes i tunna trindskylar, som, för att kunna stå, resas kiing en i jorden nedslagen krak- stör, hvaremot vårsäden i dessa trakter i allmänhet sättes i -»snesar», som bildas därigenom att sädeskärfvarna trädas på krakstör på tvären med axändarna något nedåtlutande. Dessutom begagnas ock rätt mycket att uppsätta säden på »hässjav, antingen bunden till kärfvar eller obunden på samma sätt som hö (se sid. 98). Tröskning. Då säden blifvit torr, sammanföres den till tröskning, och då, såsom i vårt land med dess korta sommar och regniga höst, detta ej kan ske omedel- bart på fältet, upplägges säden i stack eller införes i loge för att där förvaras, till dess detta arbete kan verkställas. Det utföres på mycket olika sätt i olika länder. Den äldsta metoden för skiljandet af kärna från skal och agnar var att urknacka SÄDENS SKÖRDANDE, TRÖSKNING OCH FÖRVARING. — TRÖSKNING. 139 axen mot stenar, hvilket också ännu i dag sker hos flera naturfolk. Ett framsteg i denna metod var redan användningen af käppar, särskildt elastiska sådana af bambu- rör, som kineserna fortfarande begagna för detta ändamål. Svårigheten att öfverallt anskaffa dylika böjliga slagdon synes ha ledt till uppfinnandet af tröskslagan, ett redskap, som ännu är i bruk inom alla den tempererade zonens länder. Redan ganska tidigt började man dock tänka på att låta djuren öfvertaga det ansträngande tröskningsarbetet. Dessa fingo trampa ur säden å jämna och fasta platser. Israeliterna betjänade sig i sådant syfte af oxar och romarne af hästar. Pä liknande sätt förfar man än i våra dagar i många sydligare länder samt här och där, åtminstone i fråga om en växt, rapsen, äfven i mellersta Europa. Många gamla folkslag, såsom egyptier, galler och äfven romare, ha för ändamålet begagnat arbets- djuren äfven på det sätt, att de låtit dem draga öfver den utbredda säden vissa fordon (tröskvagnar, -medar, -valsar), hvilka ju kunna betraktas såsom ett mycket primitivt slag af tröskmaskin. Fig. 107. Tröskning med slaga, enligt Olaus Magni, 1555. (I midten af logen lyser en tjärvedsflamma.) Äfven i vårt land hafva liknande metoder varit eller äro fortfarande i använd- ning. Tröskning på marken torde knappt hafva förekommit i Sverige annat än af raps, som stundom uttröskats på marken i utbredda lakan. Däremot har slagtrösk- ning i ria eller loge sedan förhistorisk tid varit den vanliga metoden (fig. 107), hvilken, ehuru alltmer undanträngd af maskintröskningen, dock ännu rätt allmänt brukas hos landets småbrukare. Äfven de gamla folkens tröskvagnar hafva hos oss haft sin motsvarighet i tröskvalsen eller y>bulten», som, om än nu mestadels försvunnen, dock i ganska sen tid allmänt brukats i vårt lands norra delar. Bulten var stundom enkel men oftast sammansatt af två, till en »tröskvagn» förenade, vanligen kantiga trävalsar, oftast försedda med indrifna träknaggar eller med påspikade lister; den kördes kring loggolfvet öfver den utbredda säden, som därjämte äfven bearbetades med slaga. I vår tid hafva dock dessa enkla redskap för sädens uttröskning alltmer undan- trängts af arbetsbesparande tröskverk. En mängd försök att konstruera sädana maskiner äro kända, och vid dessa har man användt åtskilliga olika sätt att bearbeta säden. Vid äldre konstruktioner utgick man i allmänhet från tanken att låta trösk- 140 n. KULTURVÄXTER PÅ ÅKER OCH ANG. Fig. 108. Stifttrö-skverk för handkraft. Fig. 109. Thermtenii enkelreusande tröskverk. verket efterhärma slagtröskningen och sökte hufvudsakligen nå större arbetseffekt genom att låta slagen ske med stor hastighet. Efter denna idé är det å sid. 44 afbildade tröskverket konstrueradt. Denna princip för tröskverkens arbetssätt lyckades man dock aldrig realisera på fullt praktiskt sätt, hufvudsakligen därför att afverkningeu blef ringa och maski- nens hållbarhet ej pålitlig. — En skotsk arbetare, Andrew Meikle, hvilken ofta haft till uppgift att laga den tidens bräckliga slagtröskmaskiner, kom därvid slutligen på tanken att i stället låta säden gnidas ut ur axen. Han byggde år 1786 ett tröskverk, i hvilket säden inmatades mellan. två intill hvarandra och åt samma håll roterande valsar, försedda med nätformiga upphöjningar. Dä emellertid urtröskningen gick mycket långsamt, förändrade uppfinnaren snart konstruktionen sä, att trösk- SÅDENS SKÖRDANDE, TRÖSKNING OCH FÖRVARING. — TRÖSKNING. 141 .),"' ningen verkställdes mellan en roterande cylinder och en fast, omslutande kåpa, båda klädda med fastskrutVade slaglister. Härmed var urtypen till senare tidens slagtröskcerk funnen. Dessa slagtröskverk hafva i ett afseende för- enklats. De äldre tröskverken voro vanligen för- sedda med ett par matarevalsar, mellan hvilka säden helt långsamt frammatades, så att den skulle under något längre tid blifva bearbetad af cylindern och ej hastigt följa denna vid hans roterande rörelse. Sedan emellertid cylinderns rotationshastighet ökats och den omgifvande kåpan (»skon») lagts närmare intill cylindern, har denna matareanordning befunnits obehöflig. Meikles tröskverk fuUständigades snart med ett skakverk, som skakade halmen, så att alla lösa korn skildes från densamma, samt med en under tröskverket anln-agt fläktvanna för agnarnas aflägs- nande ur säden. Dessa samma delar återiinnas fort- farande i nutidens tröskverk, hvilka skilja sig från sina föregångare hufvudsakligen genom mera full- ändad konstruktion och därigenom, att de mestadels utgöra själfständiga, transportabla maskiner, hvar- emot de äldre tröskverken plägade vara fasta och inbyggda i logen. Något senare upi)fanns i England den andra af de nu brukliga tröskverkskonstruktionerna, stift- tröshverh, där så väl cylinder som sko äro försedda med utstående stift, mellan hvilka säden urtröskas. Det första stifttröskverket byggdes af Atkinson i Yorkshire, men denna konstruktion vann ingen fram- gång i England, hvaremot den genast med stor för- kärlek upptogs till användande i Förenta staterna. De tröskverk, som i vår tid användas, vare sig de äro slag- eller stifttröskverk, förekomma dels enkla (fig. 108), så att de endast utföra trösknings- arbetet, dels mer eller mindre sammansatta. Än äro de blott försedda med halmskakare, som skaka den tröskade halmen, så att den blir fri frän lösa korn, än hafva de en rensningsmaskin af fläkt och sån och kallas då enkelrensande (fig. 109); än får den sålunda rensade säden ytterligare passera en fläkt och ett sorteringssall, som sorterar säden efter olika kornstorlek i varor af olika kvalitet, och trösk- verket säges i detta fall vara duhhelrensande (fig. 111, 112). Slutligen äro äfven en del tröskverk försedda med en körnare, som putsar af säden, sä att borst och agnspetsar aflägsnas. Smärre tröskverk äro stundom afsedda att dragas för hand, men äfven vid^ helt små tröskverk är detta ett tungt arbete, hvarför ock dessa handtröskverk i iV' A'! f m 142 II. KULTURVÄXTER, PÅ ÅKER OCH ÄNG. Fig. 111, 112. Det yttre och genomskärning af Munktells dubbelrensande och sorterande tröskverk. mycket litet användas. Vanligen drifvas de mindre och medelstora verken med dragare, som arbeta i en vandring (fig. 110), livaremot större tröskverk i allmänhet drifvas med ånga (fig. 113). För den tröskade sädens rengöring och sortering användas olika förfaringssätt. Fordom, innan maskiner för dessa arbetens utförande funnos att tillgå, kastade man säden i logen med en skofvel, hvarvid den tunga, väl matade säden slungades längst bort, den lätta, slöa säden föll närmare och agnarna tätt intill den kastande. Nu- mera användas, såsom förut omtalats, för sådant arbete åtskilliga slags maskiner, hvilka äfven i det föregående beskrifvits (sid. 80 o. f.) och hvilka, såsom nyss nämnts, också pläga ingå i sammansättningen af de fullständigare tröskverken. SÄDENS SKÖRDANDE, TRÖSKNING OCH FÖRVARING. — FORVARINGEN. 143 Fin. 113. Änströskverk med lokomobil. Sädens förvaring. För att bibehålla säd och särskildt stora massor däraf i godt och brukbart skick erfordras särskilda anordningar. De gamle grekerna betjä- nade sig af stora tunnor, korgar och lerkärl, som de uppställde på de torraste plat- serna i boningshuset eller på logen. Redan i gamla tider var det i Medelhafsländerna, Italien, Mindre Asien och norra Afrika brukligt att förvara säden i gropar, gräfda i jorden. De gamle romarne begagnade äfven sådana förvaringsrum jämte sädesmaga- sin, »horrea», hvilka ofta voro af väldiga dimensioner. Sädesförvaringen i jordgrafvar eller »silos», som spaniorerna först kallade dem, har bibehållit sig genom århundraden i några länder, särskildt i Algeriet och Spanien, hvarest morerna begagnade i klippor uthuggna spannmålskällrar. I ungerska låglandet finner man siloer ännu i dag. Pä en torr, upphöjd plats utgräfver landtmannen en 4 — 5 m. djup och 3 — 4 m. bred graf af flasklik form, utmynnande ofvan i en 1 — 1,5 m. lång och 0,5 m. vid hals. Under några dagar uttorkas väggarna förmedelst en halmeld, hvarpå de beklädas med vass eller halm, som fasthålles medelst påspikade tunnband. Därpå ifylles säden, täckes öfverst med en tjock halmmatta, silons hals igenskottas med fast hoptrampad jord och öfver det hela uppkastas en jordkulle. På de stora godsen i Ungern brukade man anlägga flera siloer inuti torra backar, bekläda väggarna med glaseradt tegel och förena brunnarna sinsemellan genom gångar. Numera ha godsherrarne dock öfvergifvit denna förvaringsmetod, emedan säden, om den ej vid inläggningen var fullkomligt torr, lätt antog en dålig lukt och sålunda förlorade i handelsvärde, ja, stundom till och med blef alldeles oduglig för export. Medan man uti silos söker genom möjligast fullständigt utestängande af atmo- sfäriska luften hålla säden frisk, vill man uti de vanliga sädesmagasinen nå samma mål på motsatt väg, förmedelst möjligast stark genomluftning. Bland mera berömda sådana kunna nämnas Va 11 er ys »Grenier-Mobile», Pavys »Conservateur», Sinclaires sädestorn, Devaux' spannmålsmagasin m. fl. Sädestornet innesluter ett enda, stort upplagsrum, hvilket genomdrages af många luftkanaler och nedtill har en stor tratt för sädens uttömmande. Konservatören innehåller flera höga cylindrar med sido- öppningar för luftens genomgång; säden ifylles upptill i en tratt, medan nedtill, ut- Magasinet kan dagligen mottaga 500 vagnslaster spannmål octi lasta på järnväg eller fartyg 100,000 bushel (1 bushel = 0,35 hl.) i timmen. Den ena väggen är på bilden borttagen lör att visa det väsentliga af den inre anordningen. Fig. 114. Årmours spannmålsmagasin i Chicago. släppas noga afmätta kvantiteter. På sådant sätt försättes hela sädesmassan i rörelse och blir på samma gång genomluftad. Enligt detta system utfördes på 1870-talet stor- artade anläggningar i Frankrike, Alexandria, Ungern m. fl. ställen. I nyare tid har man uti Nordamerika anlagt väldiga spannmålsmagasin, där benämnda elevatorer. Inrättningen af en »Grain-elevator» är vanligen följande. Säden tömmes ur transport- vagnen i en stor tratt, upplyftes därifrån genom ett paternosterverk till husets öfversta del, väges, rengöres och sorteras samt nedstjälpes slutligen i höga, lodräta schakt eller silos. Ar säden icke fullkomligt torr, sa uppsamlas den äter vid schaktets nedre ände, upplyftes å nyo och införes ofvanifrån i ett annat schakt. Mindre sädana elevatorer finnas öfver hela landet, större åter i alla viktigare hamnstäder. Så rym- mer Armours elevator i Chicago (fig. 114) 1^/2 mil), deciton säd, en dylik i New York 400,000 dt. o. s. v. Den största på jorden är den i Kansas City, som har en höjd af 64 m. och innehåller 182 sädesschakt, af hvilka de största rymma 3,000 dt. På fyra järnvägsspår kunna dagligen 200 vagnar fara fram för aflastning och 300 vagnar lastas. I full öfverensstämmelse med utrymmets väldiga dimensioner äro maskin- anordningarna för lyftinrättningar, elektriskt ljus, vattenledning, personhissar m. m. Det hela drifves med ångmaskiner af tillsammans 525 hästkrafter. Afven i Tyskland har man ganska storartade magasinsanläggningar för spannmål. Den i Mannheim rymmer 100,000 dt.; därnäst komma de i Köln, Urtingen, Hameln, Königsberg, Hamburg o. s. v. Dessa ha hittills ej haft annat syfte än att magasinera de förråd, som ej genast förbrukas, till tjänst för enskilda handlande eller handelssäll- skap. Man lär emellertid nu ämna a vissa orter anlägga stora magasin efter ameri- kanskt mönster och hoppas därigenom kunna bättre än förut reglera spannmålshandeln. Likaledes har man i Ryssland under de senaste åren med understöd af statsmedel Tvärskärnicg. Fig. 115. Det stora spauiniiålsniagasiiiet i Köpenhamns frihamn. — Skala 1 : 500. 146 II. KULTURVÄXTER PÅ ÅKER OCH ÄNG. mycket kraftigt gripit sig an med dylika anläggningar. Stora elevatorer finnas upp- förda vid stationer å stats- och enskilda järnvägar och i utförselhamnar. I vårt grannland Danmark har äfven en sådan magasinsbyggnad helt nyligen kommit till stånd i sammanhang med den under åren 1891 — 1895 utförda frihamns- anläggningen vid Köpenhamn. Då detta ganska storartade, s. k. y>komhinerede Lofts- og Silopakhus-» är det enda af sitt slag i Norden och i alla afseenden modernt och ändamålsenligt inrättadt, må en kort beskrifning därå här finna plats (fig. 115). Byggnaden är belägen å yttersta änden af hamnens s. k. mellanmolo, således från tre sidor tillgänglig för fartyg. Grundytan utgör 52x31 m.; höjden upp till takåsen 38,6 m. Genom två parallela långmurar delas det inre i tre hufvudskepp, af hvilka de båda yttre genom sex mellanbottnar äro anordnade som vanliga spannmålsmagasin, hvar- emot det c:a 12 m. breda mellanskeppet är uppdeladt i tre rader »siloer», d. v. s. lodräta träbrunnar (3,5 m. i fyrkant), 12 i hvarje rad, hvilkas undre mynningar ligga i jämnhöjd med jordvåningen, medan de öfre ifyllningsöppningarna befinna sig 21 m. högre upp, i vindsvåningen. Den trattformiga bottnen till hvarje sådan brunn är gjuten i cement och har fyra utloppsöppningar, ur hvilka säden kan nedströmma i lastvagnar, stående på jordvåningens järnvägsspår. I dessa siloer kunna rymmas 75,000 danska tunnor och å löften 35,000 tunnor, eller inalles c:a 110,000 deciton spannmål. Detta motsvarar ungefär 75 tunnor pr kvm. af byggnadens grundyta. Genom en bred tvärgång i hvarje våning delas siloerna i två längdgrupper och förenas spannmålsbottnarna å ömse sidor. Öfver de båda sidoskeppens platta takytor reser sig midtskeppets mansardkonstruktion, krönt af en smal lanternin, hvarigenom här uppe beredts plats för ytterligare tre loft, af hvilka det öfversta inrymmer sex elektromotorer (om 15 — 18 hästkr. hvardera), som drifva sex paternosterverk. Med dessa elevatorer upphämtas spannmålen från källarvåningen ända upp till åttonde löftet, där den aflämnas i särskilda tömningslårar, hvardera försedd med en sinnrik vågapparat, som ej öppnar utloppsluckan förrän en ton spannmål blifvit ifylld. Den nedrinner då till ett på sjunde löftet befintligt »tränörband», löpande utefter bygg- nadens hela längd och så inrättadt, att det på båda sina banor kan transportera spannmålen och aflämna den hvar som helst, antingen i en silobrunn eller till något af de stuprör, som leda till de olika magasinsbottnarna. Hvarje paternosterverk kan upptransportera 600 t:r i timman. En exhaustor i förbindelse med elevatorcrna tjänar till bortsugande af damm och lättare föroreningar ur säden under transporten. Under hela magasinet sträcker sig en källarvåning, som genom sex tränörband med tunnlar åt hvarje sida står i förbindelse med de innanför kajmurarna anbragta aflastningstunnlarna. Ett sådant band, 60 cm. bredt, kan transportera 600 t:r i timmen. Skall ett fartyg lossa spannmål till magasinet, sky if las denna genom kaj- tunnlarnas luckor ned på tränörbanden, föres af dem in till källarvåningens midt, afkastas i därvarande mottagningslårar, fattas af ekvatorernas bägarskopor och föres med svindlande fart upp till åttonde löftet, nedstörtas i vågtrumraorna och transpor- teras på nyss omnämndt sätt vidare till sitt bestämda förvaringsrum. Till och med det största spannmålsskepp lär sålunda kunna lossas på 24 timmar. Gäller det åter att från magasinet lasta ett fartyg, sker sådant genom att först medelst flyttbara nedloppstrummor störta spannmålen ned på närmaste tränörband i källarvåningen, åter hissa upp den med elevatorn, väga den, och därefter genom utvändigt anbragta nedloppsrör, hvilande på vridbara utliggare och försedda med lodrätt nedhängande slangar, låta den strömma direkt ned i fartygets lastrum. FODERVÄXTER. 147 Foderväxter. Foderväxterna äro såsom odlade vida yngre än sädesväxterna. Detta är ock ganska naturligt, då odling af de förra förutsätter en högre grad af allmän kultur och en väl ordnad kreatursskötsel. En gång införd har foderväxtodlingen varit en kraftig häfstång till höjande af jordbruket i allmänhet och till stegrande af jordens produk- tionsförmåga, då en betydande del af foderväxtmassan i form af gödsel åter kommer jorden till godo. I all synnerhet är det balj växterna, som härvid spelat en stor roll, dels i följd af plantornas täta bestånd, som främjar ogräsets kväfvande, dels också på grund af dessa växters i föregående afdelning omtalade förmåga att ur luften uppsamla kväfve. Odlingen af klöfverartade växter lär härstamma från mederna. Inom vår världsdel har den först förekom- mit i Gi*ekland samt därifrån kommit till Italien och Spanien. Under folk- vandringarna synes dock denna kultur ha så godt som alldeles fallit i glömska. Först på 1500-talet kom densamma åter till heders. Klöf ver . Rödklöfvern( Tri- foliwn pratense) (fig. 116) är en upprat ört med trefingrade blad och röda, i hufvud samlade blommor. Den förekommer vild i hela Europa. Till odling upptogs den på 1500-talet i Italien och Spanien, hvarifrån klöfver- odlingen sedan spridde sig till Holland. Genom protestantiska flyktingar fördes kännedomen därom till England och Tyskland. I sistnämnda land vann den större spridning först mot slutet af 1700-talet genom en jordbrukare, J. Kr. Schubert (adlad von Kleefeld), i Schlesien, hvilken genom skrifter och föredöme ådagalade fördelarna af en rationell klöfverodling. I Sverige odlades klöfver redan under förra hälften af 1700-talet ä några större egendomar, men allmän blef odlingen ej förrän Schuberts skrifter där blifvit kända. Hvarhelst vintersäd odlas, förekommer nu också rödklöfver i odling. Den är rikast och säkrast gifvande i fuktiga klimat och fordrar en tämligen stor kalkhalt i jorden. Dennas förmåga att bära rödklöfver anses såsom ett kännetecken på dess godhet. Återkommer klöfver för ofta på samma jord, så blifver denna »klöfvertrött», hvilket visar sig däruti, att klöfvern ej växer utan ser sjuk och förkrympt ut. Rödklöfver (Trifolium pratense). 148 II. KULRURVÄXTER PÅ ÅKER OCH ÄNG. Klöfver sås i stråsäd, dels höst-, dels vårsäd, såsom skyddssäde. Skall höst- hvete vara skyddssädet, så utsås klöfverfröet på våren å hvetefältet, som därpå harfvas för fröets grunda nedmyllande. I korn och hafre sker sådden på samma sätt, strax efter det sädesslagen blifvit sådda. Oftast, och särskildt på mindre god jord, sår man klöfvern blandad med gräs, timotej, rajgräs o. s. v. Under skydds- sädets fuktiga bladtak utbildar sig ^ den späda klöfver plantan, i begynnelsen helt långsamt. Full frihet att utveckla sig får hon först sedan skyddssädet skördats och . inbärgats. Full skörd lämnar klöfvern ej förrän året därpå. Den kan då skördas två eller stundom tre särskilda gånger. Skörden företages, då klöfvern står i full blom. Skördad och något torkad upplägges den i små stackar, eller ock göras däraf små knippor, med blommorna riktade åt ett håll. En hektar jord kan ge 40 — 60, ja, ända till 100 deciton hö samt 3 — 5 eller stundom 6 dt. frö. Klöfverhöet är mycket värdefullt såsom synner- ligen proteinrikt och ätes gärna af djuren. Hvitköfvern (Trifolium repens) är, jämförd med rödklöfvern, en rätt oan- senlig växt, med krypande stjälk och från denna uppstigande små hvita blom- hufvuden. Dess värde ligger förnämligast däri, att den har ringare anspråk i afseende på jorden, ja, till och med går till på sand. Den sås sällan ren utan gärna i blandning med gräs. Alsikeklöfvern {Trifolium hyhridum)^ så benämnd efter socknen Alsike i Uppland men äfven känd under namn af Svensk klöfver, rekommenderades först till odling af Linné. Den anses vara uppkommen genom korsning mellan de båda föregående klöfverarterna, liknar rödklöfvern genom den mera uppräta stjälken men hvitklöfvern genom sin större anspråkslöshet. Blommornas färg är rödhvit. I början af vårt århundrade upptogs den till odling i norra Europa och infördes 1834 till England, hvarifrån den sedan spridts vidare, Fröet utsås vanligen i blandning med gräsfrö, oftast timotej. Frötäkt och handel med klöfverfrö bedrifvas mest i Tyskland, och alldeles sär- skildt i Schlesien men äfven i Steyermark och Sydfrankrike. Nyligen har äfven Nordamerika försökt vinna sig en marknad på detta område. Lucern. Den Blå lucemen {Medicago sativa) (lig. 117) härstammar från länderna söder om Kaukasus och från dem öster ut mot Indien. Till Grekland anses den ha kommit vid perserkrigens tid, omkring 470 f. Kr. Från Grekland spred den sig till Italien och därifrån till Spanien samt öfver Sydfrankrike i sextonde århun- dradet till Tyskland, hvarest den dock först mot slutet af förra århundradet vann allmännare utbredning. I våra dagar utgör den jämte rödklöfvern förnämsta grön- foderväxten. Man har kallat den »foderväxternas drottning;. Lucernen har trefingrade blad liksom klöfvern samt blå, i klase samlade blom- mor, hvarur snäckformigt vridna baljor uppkomma. Den är mångårig, kan fortlefva och gifva rik skörd 6 — 8, ja, i Sydfrankrike ej sällan ända till 10 — 12 år. Den har en synnerligen starkt utvecklad och rikt förgrenad, ända till 5,5 m. djupt ned- gående rot. Den kan därför ock bättre motstå torka än klöfvern. Då lucernen fortlefver många år, låter den sig svårligen inpassa i den vanliga cirkulationen. Man brukar för densamma åtskilja särskilda extra jordlotter, vanligen tvenne, däraf en äldre och en yngre, hvilka omväxlande köras upp och sås om. Frötäkt af lucernen bedrifves företrädesvis i Sydfrankrike och Italien. FODERVÄXTER. ESPÅRSETT. GETVAPPLING. LUPIN. 149 Humlelucern {Medicago lupulinä) har gula, i små hufvud samlade blommor, ur hvilka uppstå små svarta, vridna baljor. Den står långt efter den blå lucernen i storlek och varaktighet men är också mindre fordrande, växer till och med på mager sandjord. Fröodling bedrifves i Schlesien och i Thiiriugen, men framför allt i Böhraen. Esparsett. Esparsetten {Onohrychis sativa) (fig. 118) är en mångårig ört med upprat stam, parbladiga blad och rosa- färgade, i spiror samlade blom- mor. Den odlas allmänt i Frank- rike och England samt infördes till Tyskland i början af 18:e århundradet. Esparsetten utfod- ras, grön eller torkad, såsom hö. Höet anses synnerligen värdefullt för uppfödande af ungdjur. Gretväppling. Getväpp- lingen {Antliyllis vulnerana) (fig. 119) är en hos oss all- mänt vildväxande ört med par- delade blad och gula, i hufvud samlade blommor. Den trifves väl på lätt jord, till och med på sand, blott den är kalkhaltig. Vid dess odling går man till väga på samma sätt som vid odling af rödklöfver; dock kan sådden ske ännu så sent som efter bärgandet af sädesgrödan. Någon kraftig andraårs-gröda kan man ej beräkna, då efter- växten är obetydlig. Fig. 117. Blfi lucera {Medicago sativa). Lupin. Lupinsläktet omfattar ett stort antal arter, som kunna vara mycket olika sinsemellan i afseende på bladverk och blomställning. Åtskilliga fleråriga arter odlas såsom prydnadsväxter i trädgårdar. Såsom landtbruks växter äro att märka tre ettåriga arter, den gula, blå och hvita. Den Gula lupinen (Lupinus luteus) (fig. 120), som har sträfhåi-iga, finger- delade blad samt gula, i kransar sittande och till en lång spira ordnade blommor, härstammar från Sicilien. Den odlades i Tyskland till en början såsom prydnads- växt i trädgårdar, tills omkring år 1840 en jordbrukare, vid namn Burchard, i Grossballerstedt vid Osterburg (Altmark) begynte odla den såsom åkerväxt. Dess yppiga växt på mager sandjord tilldrog densamma inom kort landtmännens synnerliga i ■ « 150 KULTURVÄXTER PA ÅKER OCH AKG. uppmärksamhet, och dess odling utbredde sig snart inom Xordtysklands alla sand- trakter. Den gula lupinen värderas särskildt för sin anspråkslöshet. Den går bäst till på lätt sandjord. Fodret är dock ej af någon utsökt beskaffenhet, ja, det åstad- kommer stundom sjukdomar, särskildt den s. k. Lupinosen, hvaraf kreaturen till och med kunna dö. Skola lupinfröna utan fara utfodras, måste de förut undergå en tämligen omständlig ut- lakningsprocess för af- lägsnande af bitterämnet. Emellertid alstras äfven på jord af den magraste beskaffenhet stora växt- massor, hvilka, nedplöjda såsom gröngödsling, be- tydligt höja jordens bör- dighet. Den Blå lupinen (JLupinus angustifo- lius), som har blå blom- mor, sittande i ett af ensamma blommor bil- dadt ax, har sitt hemland i Spanien. Den är mindre gifvande än den gula. Minst värderad är den Hvita lupinen, som lämnar minsta växtmas- san och sämsta fodret. Skall af lupiner tagas fröskörd, måste sådden företagas mycket tidigt.* Ticker. Foder- vi eker ( Vicia sativa) (fig. 121), som växer vild öfver nästan hela Europa samt söder om Kaukasus ända bort till Indien, är såsom kulturväxt af en mycket hög ålder. Dess blad äro parbladiga med klänge i spetsen och blommorna sitta två och två på korta skaft samt äro purpurröda. Vickerns stora kulturvärde ligger i dess stora proteinhalt, som gör den synner- ligen lämplig till grönfoder åt mjölk- och gödboskap. Mindre värdefulla äro fröna pä grund af det bitterämne de innehålla. Vanligtvis odlas vicker ej enbart utan i blandning med hafre, korn, bohvete, lupin, hvitsenap o. s. v. Den alstrade växt- massan blifver därigenom i regel större och fodrets sammansättning ändamålsenligare. Ju bördigare jorden är, dess mera vicker låter man ingå i blandningen. Luddvicker ( Vicia villosa) har smalare småblad och är starkt luden, hvarjämte 4 blommorna sitta många tillsammans i långa blomklasar. Luddvickeim är en af våra Fio 118. Esparsett {Onobrychis sativa). a blomma, b fruktsamling, c frö. FODERVÄXTER. — GETVAPPLING. LUPIN. YICKER. 151 Fig. 119. Getväppling {Anthyllis vulneraria). \. a blom- och bladbärande stjälk, b blomma, c blomfoder, d e f blomblad, g ståndarerör, h en ståndare. ' Fig. 120. Gul lupin {Lupinus luteus). \. Fig. 121. Fodervicker {Vicia sativa). \. a öppnad baljy, // frö. 152 II. KULTURVÄXTER PÅ ÅKER OCH ÅNG. yngsta kulturväxter. Särskildt i England och Skottland odlas densamma mycket i stället för vanlig fodervicker, och den har på senare tid äfven kommit till heder i Tyskland och Sverige. Under kulturen har dess bördighet ökats och hårigheten minskats. Vid odling till grönfoder utsås den gärna i blandning med höstråg på hösten, lika delar af hvarje. Nästa vår har man ett utmärkt grönfoder, som gärna ätes af boskapen. Äfven fröna ätas af denna, så väl som af svin, med stor begärlighet. Serradella. Serradellan {Omithopus sativus) är en liten örtartad, ettårig baljväxt, med fingerdelta blad och rödhvita, små blommor samt fågelfotsliknande frukt- knippen. Den inkom från Spanien till Tyskland i början af 1830-talet. Med sina fina, bladrika stjälkar lämnar den ett rikligt foder af ypperlig beskaffenhet. Mycket anspråkslös i sina fordringar trifves den blott på lätt jord. Denna måste dock vara fri från ogräs och i öfrigt väl skött. Serradellan sås på våren i skyddssäde, antingen i höstsäd (höstråg) eller i vår- säd (hafre), i senare fallet ej förrän hafreplantorna nått fingerhöjd. I början växer den mycket långsamt, kraftigare först sedan skyddssädet är bärgadt. På senhösten gifver den en rik fodermassa af utmärkt beskaffenhet, som kan utfodras grön eller ock beredas till hö. Växten odlas äfven ofta i blandning med gul lupin till grön- gödsling och nedplöjes då på hösten. Rotfrukter. Under detta i och för sig något oegentliga namn sammanfattas ett antal växter, som uti ansvällda rötter eller jordstammar afsätta en rikedom af närande ämnen, stärkelse, socker o. s. v. och därför blifvit af människan upptagna i kultur. Hit höra potatis, sockerbeta, morot, kålrot och ännu flera andra. Rotfrukterna kräfva flitig tillsyn och rensning. Den senare måste ske med stor omsorg, att ej ogräset förkväfver den växt man odlar. I England började man i begynnelsen af 18:e århundradet odla rotfrukter på åkerfält, och Jetro Tull, uppfinnaren af hästhackan, namnes såsom den där särskildt varit verksam för denna odlings införande därstädes. I Tyskland gjorde rotfruktsodlingen sitt inträde mot samma århundrades slut samt i början af det 19:e genom Thaer, von Kl e ef eld m. fl., men vann ej där någon mera betydelsefull plats inom jordbruket förrän efter detta århundrades midt. I viss mån kan rotfruktsodlingen sägas ersätta trädesbehandlingen. Den upp- repade rensningen med hacka eller annat redskap håller jorden ren och åstadkommer en fysikalisk omsättning i det öfre jordlagret, liksom vid trädesbruket den upprepade plöjningen. I olikhet med detta senare tager dock rotfruktskulturen i anspråk en riklig näring. Ihågkomraas må emellertid härvid, att rotfrukterna själfva skapa rikliga näringsvillkor för den underhållna djurstocken. Den skördade rotfrukten (potatis, beta o. s. v.) kommer antingen hel och hållen, om den utfodras på platsen, eller ock delvis, såsom biprodukt från socker-, sprit- och stärkelsefabrikerna, kreaturs- stallarna och därmed i sinom tid såsom gödsel äfven jorden till godo. I Tyskland upptog rotfruktsodlingen år 1893 ej mindre än 4,237,661 har eller omkring 16,i6 fo af hela den odlade jordarealen. I vårt land utgjorde den af rot- fruktsodling upptagna jordarealen årligen af KOTFRXJKTER. — POTATIS. 153 under 1 O-årsperioden 186G — 75 i medeltal 150,515 har » » 1876 — 85 » 166,518 » » 9-årsperioden 1886—94 » 182,349 » Rotfruktsodlingen, icke minst sockerbetsodlingen, har pä mänga ställen varit den förnämsta häfstången för höjandet af jordbruket, dels genom den rika, kontanta behållning den gifvit odlaren, dels ock genom den därmed vunna rikliga tillgången på för kreaturen närande och smaklig föda, särskildt under vintermånaderna. Potatis. Potatis- växten (Solanum tuhero- surri) (fig. 122) hör till solanaceernas eller nattskat- tornas familj, och är alltså nära besläktad med mänga i hög grad giftiga växter, sådana som bolmört, bella- donna m. fl. Dess hemland är Sydamerika, sannolikt Chile, hvarest den ännu lär förekomma vildväxande. Till Europa synes den ha kommit på tvenne vägar, dels genom spaniorerna, dels genom engelsmännen. Spani- orerna införde den i början af 1500-talet. På denna väg kan den spåras inkommen till Wien, hvarest Charles Clusius, som vid slutet af 1500-talet var direktör vid botaniska trädgården där- städes, odlade och beskref den. Äfven i Italien och Belgien var den känd vid denna tid. Italienarne kal- lade den till en början »tar- tuflfoli», på grund af dess likhet med tryffel. Redan år 1604 finner man dock benämningen »cartouffle», hvaraf bildats tyskarnas »Kartoffel». Till Irland infördes potatisen 1585 eller 1586 af Thomas Herriott, sir Walter Raleighs reskamrat, från Västindien. Allmän användning vann den dock ej i England förrän under 1700-talet, och lika långsamt gick det äfven i Tyskland och Frankrike. Den serverades vid hofven som en raritet samt hos en och annan enskild person, men en hos befolkningen inneboende misstro lade länge hinder i vägen mot en allmännare spridning. I regel måste några missväxtår komma och bana väg för denna växt. I Frankrike var det hungeråret 1769 jämte en apotekare vid namn Parmentier, som gjorde slag i saken, den senare dels genom eget före- Fio-. 122. Potatisväxt {Solanum tuherosum). +. 154 II. KULTURVÄXTER PÅ ÅKER OCH ÄNG. döme af odling, dels genom en af akademien i Besangon prisbelönt skrift i ämnet. I Tyskland utfärdade Fredrik II år 1756 en instruktion, att hvarje arrendator af kronojord skulle på ^/is af åkerjorden odla potatis, klöfver och kummin, och dragoner vakade öfver, att planteringen verkställdes ordentligt. Befolkningens motvilja mot »svinfödan» öfvervanns dock icke fullständigt förrän genom dyrtidsåren 1771 och 1772. I Sverige omnämnes potatisen år 1658 i O. Rudbeck d. ä:s förteckning öfver växter i Uppsala botaniska trädgård, och den odlades mot samma århundrades slut i en och annan trädgård dessutom. Allmän spridning vann den dock ej förrän under följande sekel, till väsentlig del genom kommerserådet Jonas Alströmer (f 1761), som 1723 erhållit från Frankrike mindre kvantiteter potatis med de fabriksarbetare, han därifrån införskrifvit. Potatisen odlades först å egendomen Nolhaga vid Alingsås, hvarför ock knölarna till en början af allmänheten benämndes »Nolor». Visserligen utgaf Alströmer år 1727 en särskild skrift om odling af potatisväxten, och 20 år senare offentliggjorde hans son, Patrik Alströmer, en afhandling om ämnet i Vetenskapsakademiens handlingar. Full fart fick ändock ej potatisodlingen förrän .med de från Pommern, efter kriget 1762, hemvändande svenska soldaterna, som i det främmande landet lärt sig uppskatta potatisen samt hemförde mindre förråd däraf för odling vid sina torp, äfvensom efter missväxtåren 1771 — 73 samt efter det man vunnit insikt om potatisens användbarhet till brännvinsberedning. Den stora vinst, brännvinsbränningen och äfven kreatursuppfödningen medelst potatis befanns gifva, föranledde snart på åtskilliga stora gods i Tyskland, England, Belgien o. s. v. en kanske onaturligt stor utsträckning af potatiskulturen. Kom så potatissjukan och anställde år 1845 och äfven de därpå följande fyra åren en här- jande förödelse samt vållade en betydande återgång i denna kultur. Det uppstod en formlig kris, och man befarade att potatisväxten var dömd till undergång. Småningom aftog dock sjukan i intensitet, och potatisodlingen började åter vinna terräng. Den måste dock nu inslå på delvis nya banor. Man måste uppsöka och utbilda sådana potatissorter, som befunnes särskildt motståndskraftiga gent emot sjukan, och man fick ej låta potatisen återkomma på samma åker utan efter vissa års mellantid. I nyare tid har denna odling betydligt tilltagit. Under år 1895 utgjorde potatisskörden uti Tyska riket 317,9 mill. decitou » Ryssland 211,6 » » » Frankrike 129,2 » » » Österrike 98,4 » » » Nordamerikas Förenta stater .... 73,4 » > » England 71,8 >• » » Ungern 38,7 » > » Belgien 34,3 » » » Nederländerna 18,4 » » » Sverige 13,8 » y o. s. v. Hela världens potatisskörd steg från 954,8 mill. dt. år 1892 till 1,058,4 mill. dt. år 1895. Potatisväxten har parbladiga blad och i flocklik blomställning samlade blommor. Icke alltid komma dock blommorna till utveckling eller ens frukterna (»potatisäpplen») till mognad. Många sorter äro blomlösa. Potatisknölarna (»jordpäron») äro ansväll- ningar på den underjordiska stammen, afsedda att fortplanta växten från år tilP år. »Ögonen» på potatisen äro de knoppar, ur hvilka följande år nya skott skola framkomma. KOTFRUKTER. — POTATIS. 155 De i odling varande potatissorterna kunna räknas i tusental, och årligen till- komma nya. De skilja sig från hvarandra genom knölarnas färg (hvit, röd, blå o. s. v.) och form (rund, afiång o. s. v.), äfvensom uti blast och blomfärg. Alltefter den olika hastigheten i utveckling skiljer man emellan tidiga, medeltidiga och sena samt efter bruksändamålet i mat-, bränneri- och foderpotatis. Särskildt Tyskland är utmärkt genom upjidragandet af nya, förädlade potatissorter. I Berlin finnes en särskild försöksstation för potatisodling. Mot norden når potatisodlingen ända öfver 70° nordlig bredd och mot söder närmar den sig ekvatorn. Potatis kan odlas på nästan allt slags jord, om också lätt och lucker sådan är den mest passande. Ju större jordens sandhalt är, dess mindre blifver skörden, men i samma mån är också stärkelsehalten större. I halten af Fig. 123. Redskap att uppdraga fåror för potatissättniiig. Fig. 124. Riessler-Zerbsts maskin för potatissättning. Stärkelse ligger potatisens förnämsta värde. Emedan ägghvitehalten är ringa, är potatisen ej lämplig såsom enbart födoämne, om man också stundom så använder den, exempelvis bland den fattiga befolkningen i Irland, Erzgebirge o. s. v. I förening med andra födoämnen, som äro rika på ägghvita och fett, bildar den åter en både billig och närande föda. Potatisen »sättes> för hand och täckes en och en med spade, eller höljes hela raden på en gång med plog (fig. 123), eller ock sker sättningen med maskin, antingen sådan som både lägger och höljer potatisen, t. ex. Riessler-Zerbsts »Kartofieldrill» (fig. 124), eller ock sådan som allenast gör hål för potatisen, men ej lägger den, t. ex. Unterilps maskin (fig. 125). Afståndet mellan raderna växlar från 40 till 60 cm. och mellan potatisen i raden från 30 till 60 cm. Då plantorna nått något ofvan jord, kupas jorden upp omkring dem medelst kupplog (fig. 21). 156 KULTURVÄXTER PA ÅKER OCH ANG. Fig. 125. Unterilps maäkin att göra häl för potatissiittning. Hållbar blir potatisen endast om den far kvarstå i jorden, tills den är fullt mogen, d. v. s. blasten fullt nedvissnad och knölarna lätt lossnande från sina fästen. Potatisen uppgräfves med spade eller grep, eller ock uppköres den med årder, men det gifves ock maskiner för upptagning af potatis. En sådan är uppfunnen af engelsmannen Hanson och sedermera förbättrad af Gross & C:ie i Entritzsch (fig. 126). Den både upptager potatisen och afskakar jorden. Bland potatisväxtens sjukdomar är potatissjukan den svåraste. En af orsakerna till denna sjukdom är en parasitsvamp, ett slags bladmögel, som beskrefs ungefär ^_ .^_ samtidigt af en belgisk dam, vid namnLibert, samt af franske bota- nisten C. Montagne år 1845. Närmare under- sökt blef Potatissvampen {Phytophtora iiif estans) (fig. 127) af tysken A. de B arv. Denna art af potatissjuka, som äfven blifvit kallad xfläcksjuka» ( Phytophtora-röta»), framträder först å bladen såsom stora, bruna fläc- kar, omgifna på den undre bladsidan af en mögelring. Fläckarna vidga sig hastigt, och inom få dagar är hela bladet brunt och dödt. Svampens sporer falla till marken och ned- sköljas med regn till knölarna, som nu också blifva sjuka. Härvid med- verka i regel äfven andra sjukdomsalstrare, före- trädesvis en trådsvamp (Fusarium Solani) samt vissa bakterier. Är väderleken torr, blir potatisen »torrutten» (hemsökt af »torröta» eller »Fusarium-röta»), i annat fall ..blötrutten» (af »blötröta» eller »bakterieröta»). Det bästa medlet mot fläcksjukan är val af härdig potatissort, men man har också, ej utan framgång, däremot användt besprutning af plantorna, upprepade gånger allt ifrån blomnings- tiden, med s. k. Bordeaux-lösning, en utspädd lösning af kopparvitriol och kalk. En annan, sedan 1859 i Amerika uppträdande fiende har potatisväxten uti Colorado-skalbaggen (Bori/phora decemlineata). Den har upprepade gånger äfven visat sig i Europa utan att likväl där ha funnit någon trefnad. För att utestänga den från vår världsdel har man flerestädes utfärdat förbud mot införsel af amerikansk potatis. Fig. 126. Gross & C:ies potatisupptagare. ROTFRUKTER. 157 Den skördade potatisen sorteras gärna så, att de minsta och de största knölarna skiljas från de medelstora. De senare användas såsom matpotatis, om sorten för öfrigt är för sådant ändamål lämplig; de senare åter låter man gå till kreaturs- stallarna eller till brän- nerierua. Sorteringen sker i stort med särskilda sorteringsraaskiner (fig. 128), inrättade efter yam- ma grunder som sädes- sorteringsmaskinerna. Under vintern för- varas potatisen i källare eller ock i jordtäckta högar. Skall den jord- täckas, så upplägges den omedelbart efter upptag- ningen på jämn, torr mark uti 1,5 — 2 m. breda och I — l,r)m. höga strän- gar, hvilka täckas först med ett tunt lager torr _. -,,^-, _ ^ ,. ,r,i . i. ■ r . ^ . • i. vi ^ i rig. liii. Potatissvampen (Fhytophtura mjestans); A sjukt blad, ^, halm och därjja med jord. b konidiebärare, c sv arm sporernas utträngande ur konidierna och deras T nordliwi trikter nläo-T' groende, D groddslangarnas inträngande i potatisbliidet. '^ F to '^ j-g — jy starkt förstorade.] man ock förvara pota- tisen uti jordgrafvar, omkring 80 cm. djupa, hvari den lagras och sedan täckes med halm och jord. Under förvaringen mister potatisen genom uttorkniug 10 — 12 % af sin vikt, på samma gång halten af stärkelse tilltager, ända till in i november. Från denna tid intill mars påföljande år behåller den sig någorlunda oförändrad, men därefter aftager den betydligt, vis- serligen ej just i närings- värde men så mycket mera i smak. En betydande del af dess stärkelse har da öfvergått till dextrin. Utomordentligt stor är potatisens användning såsom människoföda i många olika former, men den har också en mycket stor betydelse såsom födoämne åt djuren. Potatisen utgör dessutom grundlaget för spritberedningen och användes för framställning af stärkelse, stärkelse- socker och stärkelsesirap. Af blasten har man försökt att tillverka papper, och understundom lär den ock ha fått tjänstgöra i stället för tobak. Fig. 128. Potatissorterare. 158 II. KULTURVÄXTER PÅ ÅKER OCH ÄNG. Beta. Betan {Beta vulgaris) är en till mållornas familj (Chenopodiaceae) hörande tvåårig växt, som under första året i allmänhet ej utvecklar ofvan jord annat än en bladrosett samt andra året blommor och frukt. Betan växer vild i Medelhafsländerna ända bort till Kaspiska hafvet samt i Persien. För de gamla indierna och judarne var den okänd såsom kulturväxt, och nian kan spåra den såsom sådan först omkring 500 år före vår tidräknings början. Af greker och romare an- vändes bladen såsom grönsaker; Plinius d. y. omtalar betan såsom »den sockerrika grönsaksväxten», odlad i trädgårdar. Till Frankrike antages den ha blifvit införd öfver Alperna år 1595, men först långt senare, från och med år 1784, synes den ha varit känd därstädes som åkerväxt. Till England lär den ha införts år 1548 att användas till människoföda samt mot slutet af 18:e århundradet såsom åkerväxt. I Tyskland började den visserligen redan på 1500-talet här och hvar odlas på fälten, men vann icke någon allmännare spridning som foderväxt förrän i slutet af 18:e århundradet eller snarare fram mot 1830-talet. Betan går bäst till på en kalkhaltig, hurausrik lerjord, som blifvit väl och djupt bearbetad. Fröet utlägges i rader, 35 — 40 kg. på har. Under gynnsamma förhållanden komma plantorna upp efter 10 — 12 dagar. Snart därpå måste plantorna gallras, så att de ej komma att stå tätare i raden än 20 — 30 cm. Under hela uppväxttiden måste ogräset noga bortrensas. Af betan har under dess odling uppstått ett stort antal olika former, hvilka kunna hänföras till tre olika hufvudslag. Ett sådant är Rödbetan {B. v. cruenta), utmärkt genom rotens så väl som bladens röda färg. Rödbetan odlas allmänt i träd- gårdar uti många, till form och färgnyans växlande sorter, så långt upp i norr som jordbruk öfver hufvud taget är möjligt, i Norge ända upp till Nordvaranger och i Finland till Enare-träsk. I sydöstra Europa utgör den en ej oväsentlig del af folkets dagliga föda. Ett annat slag af beta är Foderbetan (B. v. campestf-is) (fig. 129), som har inuti hvit, föga sockerrik rot. Af densamma finnes ett stort antal sorter, olika till form och färg. Af långa sorter märkas Elvetham (fig. 129 a), som är i-öd och i båda ändar tillspetsad, med sina olika stammar, den engelska Mammuth, de franska Disette blanche å collet vert och Disette négresse m. fl. Af halflånga märkas den franska Barres, de engelska Intermediates och Golden Tankard, den tyska Röd oliv jätte m. fl. Korta sorter äro den nästan klotformiga Leutowitzer (fig. 129 6) och den olivformade Eckendorfer. Foderbetan odlas i stor skala särskildt i södra och mellersta Europa, men äfven flerestädes i det norra. Den utgör ett ypperligt foder åt nötboskap. Ett tredje och därtill det viktigaste slag af beta är Sockerbetan (S. v. sac- cliarifera) (fig. 130), hvars rot är inuti hvit samt synnerligen rik pä socker. Socker- betan är en af våra yngsta kulturväxter. Möjligheten att tillgodogöra sig rotens rika sockerhalt för beredning af socker påvisades först år 1747 af den tyske kemisten Marggraf i Berlin, och 50 år senare anlade en annan tysk kemist, Achard, med understöd af statsmedel den första betsockerfabriken ä godset Cunnern i Schlesien. Detta försök utföll dock mindre lyckligt. En verklig sockerbetsindustri uppkom först i följd af Napoleon Ls kontinentalspärrning mot engelska fartyg vid 19:e århundra- dets början. Denna spärrning föranledde en oerhörd stegring af sockerpriset, så att ett kilogram socker betalades med ända till 6 francs. Man såg sig om efter någon inhemsk växt för framställning af socker, och sockerbetan kora härvid till heders. ROTFRUKTER. — BETA. 159 Fabriker växte upp i Schlesien, Sachsen, Böhmen, Frankrike, Belgien o. s. v. Och man lärde sig småningom att genom rationellt urval och förädling åstadkomma allt mer och mer sockerrika betor samt att genom förbättrade arbetsmetoder bättre tillvarataga sockret i betorna, så att äfven efter det med kontinentalspärrningens upphörande inträdande lägre sockerpriset sockerbetsodling och betsockerfabrikation i stort befunnos lönande. Sedan man uti saccharometern och polarisationsapparaten erhållit instrument, lämpliga för bestämning af sockerhalten i betan, kunde man för frösättning utvälja de mest sockerrika betorna, och genom att sa förfara generation efter generation vann man en märkbar stegring i sockerhalten. Fig. 129. Foderbeta {Beta vulgaris campestris) ^; a lång, Elvetham, b kort, Leutowitzer. Fig. 130. Sockerbeta {Betu vulgaris saccharifera). l. I Frankrike var det särskildt Louis de Vilmorin (1816 — 1860), en af inne- hafvarne af den förut omtalade, världsberömda firman Vilmorin, Andrieux & C:ie i Paris, som började ett förtjänstfullt arbete med förädling af sockerbetor. Han uttog å växande hvitbetsplantor små profstycken ur själfva rötterna och undersökte dem på sockerhalt. De mest sockerrika fingo sätta frö. Bland de därifrån uppväxande betorna utvaldes på samma sätt åter de sockerrikaste till frösättning. Efter några år er- höllos betor, som konstant höllo 10 — 14 % socker, medan de ursprungliga ej hållit mera än hälften sä mj-cket. Vilmorins förädlade sockerbeta är utmärkt genom sin stora rikedom på socker — den stod länge främst bland alla härutinnan — samt genom sin tidighet, men den passar ej fullkomligt för nordligare länder. En annan fransk sockerbetsförädlare är S. Legrand i Bersée, hvars förädlade sockerbeta väl är mindre sockerrik än den Vilmorinska men gifver större växtmassa samt går väl till äfven på mindre mullrik jord. I uppdragning af utmärkta sockerbetslag har dock i nyare tid Frankrike öfver flyglats af Tyskland, så att frön af tyska sorter numera funnit en ej obetydlig marknad äfven i Frankrike. Såsom framstående tyska förädlare kunna nämnas Rabethge & Giesecke på Klein- Wanzleben, hvars Original Klein- Wanzlebener-beta är utgångs- punkt för en högst betydande afvel, hvilken i nyare tid ytterligare förbättrats af en mängd framstående odlare, såsom Rimpau, Heine m. fl., men framför allt af 160 II. KULTURVÄXTER PA ÅKER OCH ANG. Fill. 131. Betupptagare, konstruerad af .Siedersleben Jc C:ie i Bernburg. Gebruder Dippe i Quedlinburg. Åter en annan tysk förädlare är F. Knauer på Gröbers i provinsen Sachsen, hvilken särskildt arbetat på att förbättra Imperial- sockerbetan. Från dessa sorter, hvilka samtliga ha fullkomligt hvitt kött, skiljer sig den egentliga Quedlinburger-sockerbetan genom rosafärgadt kött. Denna senare är för öfrigt utmärkt genom sin tidighet — den är färdig två veckor tidigare än den hvita — men äfven genom sin anspråkslöshet i afseende på jordmån. Sockerbetans mognad, d. v. s. den tidpunkt då sockerhalten i densamma är som störst, ger sig till känna därigenom, att fler- talet blad ljusna. Betorna upp- tagas nu. Detta sker vanligen för hand men kan också utföras med maskin. En sådan maskin är Siedersleben & C:ies i Bernburg »Betupptagare» (fig. 131). A de upptagna betorna afskäras hufvudena med knif och kastas i hög för att forslas till fabriken. Under uppväxttiden hem- sökas betplantorna stundom af fiender och sjukdomar, som kunna betydligt nedsätta skörden. Den kanske mest kända bland dessa är Betnematoden (Heterodera Schachtii) '(ig. 132), en trikinartad rundmask, upptäckt af den tyske botanisten H. Schacht 1859. Denna mask åstad- kommer små knölbildningar å rötterna samt föranleder jordens s. k. bettrötthet, som visar sig däruti, att plantorna upphöra att växa och blifva förkrympta. På orter, där denna sjukdom uppträder elakartad, har man stundom sett sig nödsakad att för någon tid alldeles upphöra med betodling. Ett verksamt medel emot denna sjukdom är det af Julius Ktihn i Halle föreslagna, att å betåkern jämväl odla en fångstplanta, å hvilken nematoderna med förkärlek slå sig ned, och hvilken sedan rensas bort. Man har såsom sådan användt Sommarrybs, som utsås flera gånger om och efter hand uppryclies. Alla nematoderna kunna visserligen ej på detta sätt förgöras, väsentligen har dock deras antal och förstörelseverk därigenom minskats. Odlingen af sockerbetor och beredningen af betsocker äro af stor betydelse, i synnerhet i Frankrike, Belgien, Tyskland och Ryssland. Redan år 1890 beräknade man, att betsocker- och rörsockerproduktionerna i hela världen förhöllo sig till hvar- Fig. lo'2. Betnematoden {Heterodera Schachlii): a handjur (100 ggr förstoradt), b rot, starkt angripen af nematodknölar. KOTFRUKTER. — MOROT) PALSTERNACKA, KÅLROT OCH ROFVA. 161 andra såsom 3 till 4. och i våra dagar är proportionen hart när den omvända. I- vårt land har på senaste åren sockerbetsindustrien tagit en rent af förvånande fart; afverkningen af sockerbetor, som år 1885 utgjorde blott 432,600 deciton, hade så- lunda år 1896 stigit till icke mindre än 8,902,040 dt. Beräknar man 30 ton pr har, så erhåller man för år 1896 den med betor upptagna jordarealen till omkring 30,000 har. Det allra mesta, omkring 76 %, af denna väldiga sockerbetsskörd kom- mer på Malmöhus län. Därnäst följa Kristianstads län med omkring 15 %, Gotland med 6 %, Blekinge med 1,3 'Å samt öfriga provinser (Halland, Öland m. fl.) med tillsammans 1,7 %. Morot och Palsternacka. Moroten {Daucus Carota) är en till de flock- blommigas familj (Umbelliferae) hörande, tvåårig växt, som förekommer vild i en stor del af Europa, ända upp i mellersta Sverige. Den har i detta tillstånd en träaktig, tunn och hvit rot. Ur denna vilda form lyckades Pierre de Vilmorin på 1830- talet efter några års omsorgsfullt urval framställa en form med köttigt uppsvälld, välsmakande rot, lik den sedan gammalt såsom köksträdgårdsväxt bekanta arten. När moroten såsom kulturväxt först kom i bruk, vet man ej. Ganska tidigt torde det dock ha skett, då den förekom redan uti de gamle grekernas och romarnes trädgårdar. Odling af densamma förordades varmt af Karl den store. Från den skandinaviska Norden gå uppgifterna om denna växt tillbaka till 1600-talet. Numera odlas moroten öfver så godt som hela den civiliserade världen. Af morot finnas i odling åtskilliga sorter, skilda sinsemellan genom färg (röd, gul, hvit) och form (lång, kort). Till de finaste trädgårdsmorötterna räknas de korta »Karotterna». Till odling å större fält för kreatursfoder användas större sorter, dels röda, t. ex. Altringham, dels hvita, t. ex. Hvita jättemoroten, hvilka gifva större växtmassa. Palsternackan (Pastinaca sativa) är en med moroten nära besläktad, äfven- ledes tvåårig växt med uppsvälld, saftig rot. Den vilda stamformen, som har roten smal och torr, förekommer i södra och mellersta Europa, ja, äfven i södra Sverige. Som kulturväxt torde den vara något yngre än moroten. Såsom trädgårdsväxt har den en ganska vidsträckt utbredning. Do*ck odlas den i vida mindre omfattning än moroten, i synnerhet sedan potatisen blifvit allmän. Såsom foderväxt å öppet fält odlas palsternackan särskildt i norra Frankrike och på öarna i Engelska kanalen, och lär där kunna ge ett betydligt utbyte. Kålrot och Rofva. Kålroten (Brassica Napus rapiferd) (fig. 133), i utlandet flerestädes kallad Rutabaga (omformning af det i Västergötland förekom- mande namnet »rotabagge»), är nära besläktad med Strandkålen eller Gotlandsrofvan {Brassica Napus), hvilken såsom strandväxt förekommer vild i trakterna kring södra Nordsjön, på Sveriges ostkust samt på Gotland. Från den vilda formen skiljer sig kålroten allenast genom sin tjocka, uppsvällda rot. Kålroten uppgifves ha varit odlad i Böhmen år 1610. Till England skall den ha införts från Sverige i slutet af 18:e århundradet. Den benämnes där »Swede» (svensken) eller »Swedish turnip». Kålrotsplantorna kunna uppdragas på plantsäng och därifrån utplanteras på åkern, eller ock utsås fröet direkt på åkern. Under uppväxten äro plantorna ofta utsatta för angrepp af jordloppor, som kunna alldeles tillintetgöra dem. Man skiljer mellan kålrötter, som ha hvitt kött och ljusgula blommor, samt dem, som ha köttet 162 II. KULTURVÄXTER PA ÅKER OCH ANG. gult och blommorna orangegula. Till de senare, hvilka räknas såsom de värdefullaste, höra sådana sorter som Bangholm, Champion, King of Swedes m. fl. Vid utfodring af kålrötter åt mjölkkor måste en viss försiktighet iakttagas. Utfodras de i större mängder, gifva de lätt åt mjölken och smöret en oangenäm bismak. Rofvan (Brassica Rapa rainferd) (fig. 134), äfven Turnips kallad, skiljer sig från den vanliga Åkerkålen {Brassica campestris), som växer vild i hela Skandi- navien, nästan endast genom sin köttigt uppsvällda rot. Rofvorna kunna indelas uti dem med hvitt och dem med gult kött. De förra voro redan i forntiden kända af greker och romare. Till England lära de ha in- förts från Holland år 1550 att odlas i trädgårdar. Såsom åkerväxt omtalas den hvitköttiga rofvan därstädes först 1686. Denna rofva växer hastigare och kan ge ett större massutbyte än rofvan med gult kött men är mindre hållbar. Den gul- köttiga rofvan anses vara inhemsk i England. En i Tyskland såsom raänniskoföda synnerligen värderad ^'^S^l?^ ^Mi aH sort är Teltower-rofvan, som odlas Fig. 133. Kålrot {Brassica Xapus rapifera). Fig. 134. Rofva {Brassica Rapa rapifera); a kort, rund, b lång. på rätt mager, lerblandad sandjord i trakten af Teltow, äfvensom annorstädes i Mark Brandenburg. Af god kvalitet betingar den ett pris af 10 — 12 riksmark pr tysk centner (50 kg.) på torgen i de större städerna. Bland de nordiska folkstammarna ha kålrötter och rofvor — man kan ej alltid skilja mellan dem — odlats sedan mycket långt tillbaka. De utgjorde, jämte korn och lin, fornfinnarnes enda kulturväxter. Under medeltiden var äfven i mellersta och södra Europa odlingen af dessa rotfrukter af den största betydelse. De användes då på samma sätt som potatisen nu för tiden. I våra dagar tjäna de visserligen ännu bland nordborna till människoföda, ehuru i vida mindre utsträckning än förr. Sydländingar åter begagna dem endast . såsom foder- eller oljeväxter. SPANADSVAXTER. 163 Spånadsväxter. Behofvet af en värmande och skyddande klädedräkt är för människan i de tempererade och kalla trakterna af jorden lika ui^penbart som behofvet af föda. Konsten att spinna och väfva, låt vara i början med mycket enkla redskap, är därför också inom dessa trakter urgammal. Materialet till sin beklädnad har människan hämtat dels från djurvärlden (ull, silke), dels ock från växtvärlden (lin, hampa, bomull). Det från växterna hämtade spånadsmaterialet utgöres i allmänhet af långa och sega tågor inuti stammar och blad ; dessa tågor äro i och för sig ofta så starka, att de kunna täflla med lika tjocka trådar af metall. Med konst måste tågorna skiljas från de omgifvande, lösare väfnaderna. Detta arbete, liksom för öfrigt själfva odlingen af spånadsväxter, tager i anspråk mera arbetskraft än vården om och tillgodogörandet af de i det föregående omtalade kulturväxterna. Odlingen af spånadsväxter kan därför ej heller gärna bedrifvas i lika stor omfattning som dessa utan passar bäst för smärre jordbrukare. Rätt bedrifven lämnar den dock i allmänhet en betydande vinst, större än man eljest kan påräkna. Den förnämsta spånadsväxten i de nordliga län- derna är Lin. Linet {Linum usitatissimum) (fig. 135) är en ettårig eller någon gång tvåårig växt med fin, upprat stjälk och skiftevis fastade, smala blad samt vackert himmelsblå blommor. I som det tyckes vildt tillstånd har det anträffats i Persien och vid Svarta hafvet. Själf- sådt träffar man det ej sällan i sydligare länder. Det mesta nu odlade linet är ettårigt. Däraf finnas tvenne varieteter, Trösklin (X. u. vulgäre) som vid mog- naden har slutna frökapslar, samt Springlin (i. 7i. humilis), hvars kapslar springa upp af sig själfva. I några trakter af Italien odlas Vinterlin, som sås på hösten. Linets användning som spånadsväxt är urgammal i Egypten och västra Asien. De egyptiska mumierna, härstammande från omkring 3,000 år f. Kr., äro insvepta i bindlar af linne, stundom blandadt med ylle. På pyramiderna finnas afbildningar, som visa huru linet på den tiden bearbetades. Judarne använde linet på många- handa sätt, så ock grekerna, hvilka gjorde segel och delvis äfven kläder af linne- väf. I Italien odlades det allmänt under romarues tid och redan dessförinnan i mellersta Europa. Dess användning var bekant för invånarne i de schweiziska pålbyggnaderna under stenåldern. Ptester af en där funnen linplanta med frukter och frön visa, att det var det fleråriga, ännu i södra Europa vildt växande linet (L. angustifolium), som där utgjorde råmaterialet. Under medeltiden spelade linet en ganska stor roll inom byteshandeln mellan de germanska och västslaviska folken i penningars ställe. Fig. 135. Lin {Linum usitatissimum). 164 II. KULTURVÄXTER PÅ ÅKER OCH ÄNG. Inom Skandinavien finner man de äldsta spåren af linodling under järnåldern. Man har på Björkö i Mälaren träffat på linneväfnad från 800-talet, och i Norge har man funnit redskap för linets bearbetning från tiden före år 700 (fig. 139). I 15:e århundradet kom linodlingen och linindustrien till full utveckling. En rubbning däri inträffade visserligen genom religionskrigen, dock ej svårare än att efter ordningens och lugnets återställande linet åter kom till heders. Linodlingens blomstring fortfor sedan till inemot 18:e århundradet. Vid midten af detta århundrade exporterades årligen från Åbo 60,000 m. lärft, och mot dess slut uppskattades linexporten från Schlesien till omkring 40 millioner riksmark. Efter denna tid började linodlingen åter gå tillbaka, väsentligen i följd af den då uppblomstrande bomullsindustrien. I alla händelser spelar linet dock fortfarande en stor roll inom väfnads- industrien. Linodling bedrifves i våra dagar så väl i Gamla världen, allt ifrån Lidien och Egypten ända upp till nordligaste Norge, som ock i Nya världens tem- pererade delar. I Södern odlas linväxten ofta mest för sina frön, hvåraf beredes linolja, men i nordligare länder företrädesvis såsom spånadsväxt. Det mesta linet produceras i våra dagar af Ryssland, hvars årliga skörd upp- går till 320 — 350 millioner kg. Däraf utföres omkring 170 mill., i synnerhet till England och Tyskland, hvilka länders linneindustri nästan uteslutande förarbetar rysk råvara. Det ryska linet föres i marknaden hufvudsakligen öfver Riga, S:t Petersburg och Arkangel men äfven öfver Danzig och Königsberg, och det blir därvid af särskilda mäklare sorteradt och betecknadt. I allmänhet är det ryska linet långt i tågorna men ej synnerligen fint. Det finaste linet alstras i Irland, hvarest linodlingen alltsedan 18:e århun- dradets början under drottning Annas regering har stor nationell betydelse. Den inhemska produktionen, som uppgår till 20 — 25 millioner kg., räcker dock ej till för landets eget behof, utan dubbla mängden måste årligen importeras. Föga efter Irland i afseende på frambringande af ett fint lin kommer Belgien, hvarest produktionen vida öf verstiger den inhemska förbrukningen. Till de bästa linsorterna räknas ock de från Holland, hvars årliga linskörd visserligen utgör endast 6 millioner kg. men dock lämnar ett betydande exportöfverskott. I Tyskland produceras 44, i Österrike 38 och i Frankrike 25 millioner kg., men inom alla dessa länder räcker det inhemska linet ej på långt när till för deras egna behof, utan en betydande införsel äger rum. De franska linsorterna anses delvis mycket goda; föga uppskattade åter äro de från Sydtyskland. I Sverige odlas lin litet hvarstädes, dock i större skala för afsalu endast i Helsingland, Ångermanland och Västerbotten samt i Jönköpings- och Älfsborgstrakterna. Medelpunkten för linodlingen i Finland är Tavastland. Linet trifves bäst i lägen med någorlunda jämn nederbörd, i fioddalar, vid hafskuster och i bergstrakter. Det har stora anspråk på näringsämuen i jorden, liksom ock på en omsorgsfull bearbetning af denna. Å jord, som burit lin, bör sådant ej odlas å nyo förrän efter 6 — 7 år. Med afseende på tiden för sådden skiljer man mellan tidigt och sent lin. Det förra sås, så fort jorden det tillåter, och skördas i juli. I torra trakter och å jord som lätt torkar ut bör sådden alltid ske tidigt. I kallare och fuktigare lägen åter sås det gärna senare, i början och midten af maj. I allmänhet lämnar linet efter tidig sådd de bästa tågorna och den rikaste skörden. Fröet bredsås, mest för hand. Ju tätare sådden sker, desto finare blifva stjälkarna och tågorna. I Holland, där man lägger an på att åstadkomma syn- SPÅNADSVÄXTER. — LIN. 165 nerligen fina väfnader och spetsar af linne, ntstis 300 — 350 kg. frö på hektar. Stjälkarna komma då att stå så nära hvarandra, att de ej förmå hålla sig uppräta af sig själfva utan måste stödjas af ett slags spaljér, bestående af ett galler af ribbor med intlätadt ris, hvilande på i jorden nedslagna pålar; då linet uppväxer genom gallerverket, erhåller det däraf erforderligt stöd. I Ryssland utsår man vanligen ej mer än 100 kg. frö pr hektar, ty där lägges särskildt an på att få en rik fröskörd. Skörden företages olika tidigt, alltefter odlingens olika ändamål. Vill man ha ett mycket tint spånadsraaterial utan att fästa vidare afseende på fröskörden, så verkställes skörden, medan stjälken ännu är grön eller blott nedtill börjat gulna. Nöjer man sig med en raedeltin spånadsvara och önskar begagna fröet för att däraf bereda olja, är den rätta skördotiden inne, då stjälken är helt gul, bladen börja falla af och frökapslarna bli bruna. I Ryssland låter man linet stå nästan ända till full- mognad. Skörden verkställes så, att linplantorna uppryckas för hand samt hopbindas till små knippor (»limmar»), som uppsättas eller upphängas till torkning för att sedan inbärgas. Frökapslarna frånskiljas genom repning eller genom tröskning, hvarefter stjälkarna (»rålinet») rötas, torkas, blekas, bråkas och skäktas. Rötningen tillgår antingen så, att linet tunt utbredes å en afbetad gräsvall eller å en stubbåker samt får ligga utsatt för dagg och regn under 5 — 7 veckor, eller ock så, att det nedlägges för en kortare tid uti lådor eller bassänger, fyllda med sakta rinnande, ljumt vatten. Den senare rötningsmetoden kallas Courtray- mctoden, efter den belgiska ort, där den först kora till användning. Alltefter vattnets temperatur och beskatlenhet i öfrigt får linet ligga i vattnet 6 — 20 dagar. Genom rötningen inträder en förruttnelse, hvarvid basttrådarna i stjälkarna lossna från ved och bark. Efter rötningen utbredes eller utsattes linet till torkning på öppet fält. Torkadt föres det in i ladan för att sedan vidare behandlas, eller ock underkastas det en sådan behandling redan ute på fältet, genom att där blekas i solen. För sådant ändamål utbredes det åter på en gräsmatta eller sädesstubb och får ligga så 10 — 12 dagar, hvarpå det hopknippas och föres inomhus. Det inses lätt, att resultatet af rötningen så väl som af blekningen i fria luften är i hög grad beroende af de väderleks- och temperaturförhållanden, som varit rådande under tiden. För att göra sig oberoende af dessa har man infört rötning med varmt vatten, efter s. k. amerikansk eller Schenks metod. Man nedsätter det hop- knippade linet uti behållare med dubbla bottnar, hvilka behållare sedan fyllas med kallt vatten så högt, att liiiet står helt och hållet under vatten. Därpå höjes vattnets temperatur förmedelst underliggande ångrör sakta intill 32 — 38°. Efter 3 dagar kan linet uttagas, afsköljes därpå i kallt vatten och utbredes till torkning uti ett torkrum. Eller ock håller man vattnet ständigt rinnande, vid en temperatur af blott 27 — 29"; rötningen kräfver då vid pass 5 dagar. En annan rötningsmetod har upp- funnits af Baur. I stora kittlar, ur hvilka luften utpumpas, behandlas linstjälkarna under en temperatur af ända till 00°, först med utspädd svafvelsyra, därpå, till neutralisering, med en svag lösning af natronkarbonat och afsköljas slutligen med varmt vatten. Behandlingen tager ej mer än 4 — 6 timmar. Därefter utbredes linet på en äng till torkning, som vid vackert väder vanligen kan ske på 4 dagar. Denna metod, som tydligen förutsätter rätt dyrbara fabriksinrättningar och därför ej gärna kan an- vändas af den enskilde odlaren, gifver mindre rötningsförlust (18 — 24 "O än den vanliga vattenrötningen (24 — 32^0 samt något större (2,72 °„) utbyte af skäktadt lin, hvarjämte så rött lin vid häckling gifvit 20 % mera långa tågor än ryskt lin af samma finhetsgrad. 5 166 KULTURVÄXTER PÅ ÅKER OCH ÅNG. I senaste tid har man å hufvudorten för den tyska lin- och hampodlingen börjat använda ett nytt rötningssätt, som är enklare och billigare än det Baurska, nämligen att koka linet i en öppen kittel under tillsats af ett ämne, benämndt »Röstlin». Huruvida detsamma lämnar lika goda resultat som det Baurska, är dock ännu ej bekant. Efter rötningen bråkas linet, ett arbete som kan uppskjutas till vintern, då man har mera godt om arbetskraft. Linet bultas då så, att veden i stjälkarna brytes och affaller såsom flisor. Bultningen sker å ett loggolf eller en större plausten medelst ett slags klubba, den s. k. bråkhammaren (fig. 136), som utgöres af en på under- sidan refflad klots af något hårdt träslag, försedd med ett svagt böj dt handtag. Efter bråkningen följer skäktnmgen. Man tager en hand full bråkadt lin och bearbetar det med en skäktknif (fig. 137), helst i en skäktstol (fig. 138), i hvars öfre öppning linet hålles under det flisorna bortskäk- tas. De vid skäktningen affallande gröfre blånorna (»skäktfallet») kun- na användas till gröfre väfnader, säckar o. d. Fis:. 136. Bråkhammare. 6/ Fisj. 137. Skäktknif. Fis;. 138. Skäktstol. Fig. 139. Häckla frän yugre järnåldern. (Norge.) i Nu är linet färdigt att sändas till fabriken för att där undergå vidare behandling, eller ock utför man en sådan själf, i det man häcklar det, d. v. s. genom att draga det öfver en kam med långa tänder af stål (»häckelkammen») från tågorua afskiljer ännu kvarvarande blånor, och så slutligen låter det komma i spinnstolen. Fig. 139 visar en urgammal linhäckla, funnen i Norge och bestående af två kammar. För alla de nu senast beskrifna arbetenas utförande har man också maskiner, som göra arbetet lättare och billigare. En sådan är Koselowskys bråkningsmaskin, som användes ganska mycket i Tyskland. Hos det stora flertalet af linodlare i smått är och förblir dock handarbetet det vanligaste. Hampa. Hampan {Cannabis sativa) (fig. 140) är en ettårig, 2 — 3 m. hög ört, nära besläktad med nässlorna. Bladen, som äro fingerdelta, ha en skarp lukt, som verkar döfvande och åstadkommer hufvudvärk, till olägenhet för dem, som arbeta med hampa. Lukten härrör från ett narkotiskt verkande harts, hvilket ock SPANÅDSTAXTER. 167 hos många folkstammar i Afrika utdrages ur bladen och under namn af »haschisch» njutes såsom berusningsmedel. Blommorna äro på ett stånd hanblommor med allenast ståndare, på ett annat honblommor med endast pistiller. Hanplantorna, som, ehuru oriktigt, i Tyskland benämnas »Femel» eller »Fimmel», äro mindre än honplantoi'na, som kallas »Mastel» eller »Maesch». Dessa benämningar (femella = kvinna, mas = man) härröra från de gamla italienarne, hvilka hade aning om de olika könen men togo miste vid deras beteckning. Hampan växer vild söder om Kaspiska hafvet, vid Irtisch, i Taurien och södra Kaukasus. Till västra Europa anses den ha kommit genom skyterna, omkring år 1,500 f. Kr. Herodotus omtalar dess förekomst i skyternas land, södra Ryssland; dess namn hos detta folk var kannabis. Forn- inderna kände tvenne slags hampa, i sanskrit be- nämnda fana och hhanga. I kinesiska arbeten omtalas hampa 500 år f. Kr., men af romerska författare först 100 år f. Kr. I Gallien uppgifves den ha varit odlad redan 270 år f. Kr. Under romarväldets tid vann hampodlingen stor utbredning i Siciliens, Italiens och Fihonemyn ningens lågtrakter. Till norra Europa utbredde sig denna odling senare, antagligen från Asien, men har där, liksom i det västra, alltid varit inskränkt till mera enstaka distrikt. Inom Skandinavien odlades hampa under medeltiden, fastän i ringa utsträckning. I våra dagar odlas inom Europa den mesta hampan i Ryssland (100 — 120 millioner kg.), i Italien (80 — 90 mill.) och i Österrike-Ungern (70 mill.). Den italienska hampan anses vara den finaste; den ryska är gröfre och ofta mindre väl beredd. I nyare tid har hampa i allt större och större mängder förts i marknaden af Nordamerika. Äfven Ostindien exporterar numera rätt betydliga mängder af denna spånadsvara. Hela världens år- liga produktion af hampa har man uppskattat till omkr. 340 mill. kg. Hampväxten fordrar ett mildt klimat, ungefär detsamma som vinrankan, och går till i nordligare trakter endast på väl skött, humusrik jord i skyddade och soliga lägen. Den sås i rader, med olika vidd emellan hvarje, alltefter som man vill ha den gröfre eller finare. Den växer kraftigt och blir vanligen utan svårighet herre öfver ogräset. Skörden af han- och honplantor sker på olika tid. Hanstånden uppryckas först, omedelbart efter blomningen, men honstånden kvarlämnas, till dess fröna mognat. De skördade plantorna hopbindas i knippen och uppställas till torkning. Man förfar sedan med hampan liksom med linet. Den rötes alltså, antingen ute i det fria, utsatt för dagg och regn, eller också nedsänkt i vatten, samt torkas därpå. Torkningen är förenad med någon svårighet, dels därför att stjälkarna äro jämförelsevis grofva, dels därför att hampan, om man använder särskild uppvärmning, ej tål högre temperatur än 50'. Fabriksmässigt sker torkningen med ångvärme, som Fig. 140. Hampa {Cannabis sativa). 168 II. KULTURVÄXTER PÅ ÅKER OCH ÄNG. noga regleras. Den torkade hampan bråkas, vanligen med särskild maskin, och bultas därpå; sedan följer, liksom vid linet, skäktning och häckling. I handeln skiljer man mellan rätt många olika slag af hampa, hvilka på olika sätt betecknas å de olika marknadsplatserna. I Petersburg har man ren, halfren och utskottshampa, i Riga ren, utskotts- och basthampa o. s. v. I Belgien för man i handeln ett slags hampa, benämnd »Pellhanf», som efter rötningen ej undergått annan behandling, än att bastet afskalats från de träiga stjälkarna. Den finaste hampan är den italienska »Bologna-hampan», som är silfverhvit, lika mjuk som lin samt enbär eller blandad med lin användes till fina väfnader. Af de gröfre och starkare tågor, som erhållas af de sent skördade honstånden, tillverkas snören och rep. Hampfröet finner användning såsom fågelföda. Nässelyäxter. Bland de hampan närstående nässelväxterna (Urticaceae) utmärka sig åtskilliga för sega fibrer, som kunna användas till spanad. Sådana äro båda våra nässelarter, den lilla Etternässlan {Urtica urens) och den stora Bränn- nässlan {U. dioica), bägge sedan gammalt odlade för framställande af s. k. nettel- duk. Småningom har dock nässlan såsom spänadsväxt fallit i glömska. Man försökte visserligen på 1870-talet flerestädes att återupplifva dess användande som sådan, men med föga framgång. Konkurrensen med andra spånadsväxter, särskildt bomullen, har blifvit för svår, i all synnerhet som nässlornas anspråk i afseende på jordens beskaffenhet ej äro ringa och beredningen förenad med rätt stora svårigheter. Bättre ha ett par andra nässelväxter bestått denna konkurrens, nämligen Ramié- plantan {Boehmeria tenacis.ntna) och Kina-gräset (B. nivea). Båda äro buskar, inhemska i Ostindien och på Sundaöarna. Särskildt Ramié-plantan är föremål för odling i Kina, Indien och Nordamerikas sydstater. Däraf erhållas 4 — 5 skördar om året; stjälkarna behandlas liksom linet. Fibrerna af båda arterna komma i handeln under namn af Kina-gräs, som användes till förfärdigande af segelgarn, linor m. m. Bomull. Bomullsväxterna, arter af släktet Gossypium (fig. 141), till- hörande kattostväxternas familj (Malvaceerna), äro örter, buskar eller träd med 3 — 5 -flikade blad, gula eller röda, från blad vecken utgående blommor samt 3 — 5- rummiga fruktkapslar med fröna omgifua af hvita eller gulaktiga hår. Det är dessa hår som bilda bomullen. Man urskiljer ett stort antal arter af bomull. De förnämsta äro den örtartade {G. herhaceum), med ljusgula blommor, inhemsk i östra och södra Asien men äfven förekommande i Egypten och Sydeuropa; vidare den trädartade (6r. artoreMm), med rosenröda blommor, inhemsk i Ostindien, bådadera med fröna omgifna af så väl korthårigt fjun som långa bår, samt den buskartade (G. barbadense), mest lik den örtartade men med fröna bärande uteslutande långa hår och inhemsk i Västindien. Man plägar ock sammanfatta de i odling varande arterna och varieteterna af bomulls- växten under tvenne grupper, Indisk bomull, som är örtartad och blir 60 — 90 cm. hög, samt Amerikansk bomull, förnämligast representerad dels af den buskartade med dess varieteter, bland hvilka märkes den på kusterna af Georgia, Syd-Carolina och Florida odlade Sea Island-bomullen, dels af Nankiug-bomullen, som utmärkes genom sin gula färg samt bildar råmaterielet för de bekanta Nanking-tygerna. Bomullsväxten har sedan äldsta tider tillbaka varit odlad i Indien, Egypten, Central- och Sydamerika, och det synes som om invånarne i hvart och ett af I SPANADSVAXTER. — BOHULL. 169 dessa land, oberoende af hvarandra, upptagit växten i odling. Från Indien omtalas bomullsväfnader redan i den äldsta sanskritslitteraturen, och bomullsplantan hölls där för en helig växt. De väfnader, man därstädes framställde af bomull redan i forn- tiden, voro af en underbar, sedermera ej öfverträffad finhet. I Egypten räknades bomullskläderna i urgamla tider såsom den förnämsta dräkten. Josef erhöll af Farao såsom gåfva en bomullsklädnad. I Mexiko, Västindien, Brasilien och Peru funno de europeiska upptäckarne utmärkt vackra bomullsväfnader, och dylika utgjorde under århundraden en framstående handelsvara inom Orienten. Inom Europa fick man höra talas om denna underbara planta först genom Herodotus, som med undran berättar om de indiska träden, hvilka buro ull, öfverträfiFande fårens. Först mot slutet af Fig. 141. Bomullsväxt [Gossypium); a fröhus, öppnadt, med uthängande bomull, b frö, c frö i större skala med fjun, d detsamma i genomskärning. medeltiden började man inom Europa förarbeta bomull och då först i Venedig. Kattuner, lika de indiska, framställdes i Geut och Brugge i 16:e århundradet. Med uppfinningen af maskinspinneriet i England (omkring 1770) vann bomullsindustrien ett förut ej anadt uppsving, som sedan alltjämt varit i stigande. Inom intet land har bomullsodlingen i nyare tid vunnit en sådan utveckling som inom de Nordamerikanska sydstaterna. Ar 1621 gjorde man därstädes de första försöken att odla bomull, och 1747 exporterades för första gången nordamerikansk bomull till England. Omkring 40 år senare stod Nordamerika i främsta ledet bland bomuUsproducerande länder, och det blef under därpå följande årtionden småningom herre öfver hela bomullsindustrien. En ändring inträdde visserligen under slafbefrielse- kriget i Nordamerika på 1860-talet, då de väldiga bomullsplantagerna fingo stå öde. Nu skyndade andra länder att utvidga sin produktion, för att täcka bristen på världs- 170 n. KULTURVÄXTER PA ÅKER OCH ÄNG. marknaden. En bomullskultur uppblomstrade efter 1862 i Ostindien, Sydamerika och Egypten. Sedan början af 1870-talet har dock Nordamerikas Förenta stater återtagit herraväldet inom bomullsvärlden. Där alstrades icke mindre än 1,980 mill. utaf de 2,922 millioner kg. bomull, hvartill världsskörden uppgick år 1890. Därnäst kommo brittiska Ostindien med 396, mellersta och östra Asien med 316 och Egypten med 180 mill. kg. Förbrukningen af rå bomull utgjorde i medeltal årligen under 5-års- perioden 1886 — 90 omkring 2,500 mill. kg., däraf inom England 31, i %, inom Nordamerikas Förenta stater 25 % och på den europeiska kontinenten 35,6 %. Bomullsväxten älskar hafskliraat men är eljest ej synnerligen nogräknad på jord, om man undantager alltför styf lerjord, där den ej gärna går till. Den kan i allmänhet odlas år efter år på samma fält, utan att man behöfver frukta för jordens utpinande, blott man låter de efter skördandet kvarvarande stjälkarna komma jorden Fis;. 14:2. BomuUsskördemaskin. till godo samt då och då tillför gödselämnen, naturliga eller konstgjorda, i tillräcklig mängd. Sådden sker inom heta zonen efter regntidens slut, för hand eller med maskin. Komma plantorna upp för tätt, måste de gallras. Flitigt måste bomulls- fältet rensas från ogräs. Fruktkapslarna skördas efter hand som de öppna sig. Arbetaren bär en säck hängande öfver skuldran och nedstoppar däri de afplockade frukterna. Nedfallna och nedsmutsade sådana tagas för sig. Då säckarna äro fulla, nedsättas de vid en väg, hvarifrån de sedan afhämtas med vagn och föras inomhus. Skörden kan dock äfven ske med maskin (fig. 142). De skördade kapslarna torkas och putsas samt befrias därpå från fröna. Uttagningen af dessa senare är ett omständligt och svårt arbete, om det skall ske för hand. Numera utföres det därför mest med maskiner, benämnda »Saw-gin». Den rengjorda bomullen pressas under starkt tryck samman i i balar, som omviras med järnträd och föras i marknaden (fig. 143). SPANADSVAXTEE. — BOMULL. 171 God bomull skall ha mjuka och veka fibrer men tillika vara fast och elastisk. De längsta fibrerna kunna nå en längd af ända till 11 cm. Den mest brukade bomullen har dock ej större fiberlängd än 4 — 6 cm. Färgen pä bomullen är rent hvit eller oftare, och detta särskildt hos de finaste sorterna, dragande i gult, samt företer sidenglans. Den värdefullaste bomullen är Sea Island, äfven kallad Lång Georgia. Därnäst i rang kommer bomullen frän Louisiana. Den brasilianska bom- ullen är hvit och sidenglänsande; dess förnämsta sorter äro Pernambuco och Paraibo. Den kolumbiska bomullen är ojämn i färg och mindre värderad, så ock den peruanska. Jämförelsevis grof men mycket använd är den ostindiska, synnerligen fin äter den västindiska. I nyare tid har äfven australisk bomull, delvis af ypperlig beskaffenhet, börjat komma i marknaden. På den tiden då Holland var förnämsta sjö- och han- delsmakten, från 1650 till omkring 1740, var Amsterdam största bomuUsmarknads- l''i":. 1-io, BoniuIljti;mdhire i Boiubav. platsen i Europa. Xumera äro Liverpool, London och Glasgow de förnämsta bomullsorterna. Därefter komma i Frankrike Havre och Marseille, i Italien Genua, i Spanien Barcelona, i Österrike Triest och Wien samt i Tyskland Bremen, Hamburg och Chemnitz. Bland utomeuropeiska bomullsorter intager Xew York för- nämsta platsen. Fröna af bomullsväxten kastade man förr till stor del bort såsom värdelösa, men numera utgöra de ett högt skattadt råmaterial för beredande af olja i stor omfattning uti amerikanska och engelska fabriker. Fröna skalas först med maskin, och därpå utpressas oljan. De finaste sorterna olja användas till mat, särskildt ofta i Italien att bedrägligt inblandas i olivoljan, de sämre sorterna såsoro belysnings- ämne. Biprodukterna vid oljeberedningen utgöra ett värdefullt kraftfodermedel åt djur. Bomullsfrö-fodermjöl har dock stundom gifvit upphof till sjukdomar hos krea- turen, dels på grund af uti mjölet kvarvarande rester af bomullsfiber, dels af ett särskildt giftämne, som efter lång tids lagring bildas i oljekakorna. Landtmännen måste därför noga tillse, att fodermjölet först omsorgsfullt sållas en gång och vidare att det är fullt friskt. 172 KULTURVÄXTER PA ÅKER OCH ANG. Jute. Jute, äfven Dschute kalladt, fås af ett antal till lindarnas familj (Tiiiaceffi) börande örter, särskildt Corchorus capsularis och C. olitorius. Den förra arten (fig. 122) blir 3 — 4 m. hög och bar upprat, ända till fingertjock, glatt stjälk, långa, sågade blad, små gula blommor samt rund fruktkapsel. Den senare arten är något mindre och har mera långsträckt fruktkapsel. Den förra finnes vild på Java och Ceylon, den senare på Västra Indiska halfön samt i Kordofan. I östra Asien har jutefiber använd ts sedan gammalt till väfnader, i Europa åter når kunskapen därom ej längre tillbaka i tiden än till början af 1830-talet. De första försöken därmed gjorde man i vår världsdel 1834 — 35. Till full heder kom dock juten ej förrän genom Krimkriget, då de engelska och skotska spinnerierna ej kunde erhålla ryskt lin och rysk hampa. I Tyskland grun- dades det första jutespinneriet år 1861 i Beschelde i Braunschweig. Sedan dess har juteindustrien vuxit betydligt och öfverträffar i våra dagar flerestädes den gamla linneindustrien i omfattning. Juteväxten, särskildt C. cap- sidaris, odlas för närvarande i stor omfattning i Kina, Siam och Annam, i Ostindien och på In- diska öarna, vidare i Arabien och Egypten, i Algeriet och Guiana. Ostindien exporterar årligen om- kring 10 mill. deciton jute, och förbrukar dessutom för egen del 6—8 mill. Sådden af jute sker efter regntidens slut i april eller maj. Den skördade juten undergår sam- ma behandling som linet, röt- ning, blekning o. s. v. Med den häcklade juten förfar man på olika sätt. I England sönder- skäras tågorna i 760 mm. långa strängar, som spinnas till garn, benämndt Guny- eller jute-linne-garn, och an- vändt till juteväfnader (Guny-Cloth), hvaraf göres segelduk och pressenningsväf, men särskildt säckväf för ris, socker, kaflfe, säd, mjöl, ull, humle o. s. v. I Tysk- land och Österrike bearbetas de i korta strängar sönderklippta tågorna med kardor till ett ändlöst band, som sedan sträckes i maskin, spinnes och väfves till grofva tyger. Af de späda och fina fibrerna kan man emellertid äfven bereda finare väf- nader, förhängen och gardiner. Fig. 144. Jnteväxten {Corchorus capsularis). OLJE VÄXTER. — RAPS OCH RYBS. 173 Oljeväxter. Ett ganska stort antal växter innehålla i sina frön och frukter feta ämnen i så riklig mängd, att man med fördel kan ur dem framställa olja. Vissa växtoljor, sådana som olivoljan och palmoljan, hafva särskildt inom varmare länder en mycket stor användning såsom födoämnen eller vid tillredning af sådana. Andra åter brukas företrädesvis eller uteslutande för tekniska ändamål till belysning, målning eller smörjning, dock ingalunda numera i samma omfattning som förr, sedan belysning till så väsentlig del åstadkommes förmedelst petroleum, gas och elektricitet. Vi fästa oss här endast vid de oljeväxter, hvilkas produkter äro af teknisk betydelse. Af dessa gifves det vissa, som tillika och i främsta rummet odlas för annat ändamål. En sådan är bomullsväxten, som har sin största betydelse på grund af den därifrån erhållna bomullen och därför blifvit bland spånadsväxterna omtalad. En annan dylik är vallmon, hvars förnämsta produkt är opium och därför här nedan kommer att upptagas bland de s. k. njutningsväxterna. Jämförelsevis få äro de tekniskt använd- bara oljeväxter, hvilka uteslutande odlas för den ur dem pressade oljans skull. Främst bland dessa märkas Raps och Rybs. Rapsen (Brassica Napus oleifera), äfven Kålraps kallad, är en mer än meterhög skidväxt med glatta, blågröna blad samt talrika, i en sammansatt klase samlade, gula blommor. Den har sitt hem vid de engelska och holländska kusterna. Från Holland, hvarest dess odling är gammal, kom rapsen vid midten af 16:e århundradet till tyska Rhenländerna samt omkring år 1730 till Thuringen och Sachsen. Man skiljer mellan vinter- och sommarraps. Blott den förra odlas i någon större omfattning. Sommarrapsen, som särskildt odlas i Frankrike och Belgien, är osäkrare och mindre gifvande. Denna växt är ganska fordrande i afseende på jordmån; den kräfver humusrik lerjord i hög näringskraft. I Tyskland och Sverige sås rapsen oftast i starkt gödslad träda eller efter förfrukt, som lämnat åkern tidigt tillgänglig. I Holland och Belgien planteras rapsen. Skörden företages, då fröna i skidorna börja antaga en brun färg. Inbärgandet måste ske med största försiktighet, ty skidorna spricka lätt upp, och därvid utfalla fröna. Skördevagnarna plägar man invändigt bekläda med stora, tunna pressenningar för att uppsamla det frö, som affaller. Rapsen aftrampas med hästar eller urtröskas med maskin. Rapsen har den olägenheten att vara utsatt för många fiender ur insektvärlden. Somliga af dessa lefva i roten, andra i stammen, andra å bladen, andra å blom- morna och andra slutligen å skidorna. Den farligaste är rapsbaggen {Nitidula cenea), en 3 mm. lång och 1,5—2 mm. bred skalbagge, som äter upp blommor och knoppar. Man har mot den försökt hvarjehanda medel, till och med konstruerat särskilda rapsbaggefällor. Herre öfver detta skadedjur har man dock ej än blifvit. Rybsen {Brassica Rapa oleifera), äfvén Rofraps kallad, är lik den egentliga rapsen men har håriga och något sträfva blad. Rybsen är en nordbo, inhemsk i Ryssland, Sibirien och Skandinavien, samt har från dessa länder spridt sig söder ut. Den är anspråkslösare än rapsen i afseende å både jordmån och klimat men odlas och behandlas eljest på samma sätt som denna, dels såsom vinter-, dels såsom sommarfrukt. 174 II. KULTURVÄXTER PÅ ÅKER OCH ÄNG. Af raps- och rybsfröna framställes olja, och af den därvid uppkommande åter- stoden rapskakor, ett mycket användt fodermedel för nötboskap. Oljedodra, Oljemadia, Oljerättika och Solros. Oljeåodvan (Camelina sativa) är en skidväxt med små gulaktiga blommor samt äggrunda eller päronformiga skidor. Den odlas i Belgien och Holland samt å enstaka ställen i Sydtyskland och Thliringen. Ur de små gula fröna pressas en ljusgul olja, som har egenskapen att torka fort och därför med fördel användes vid oljemålningsarbeten, äfvensom inom sidenfabrikationen. Oljemadian (Madia sativa) är en korgblomstrig växt, härstammande från Kina och där odlad sedan urgammal tid. Den infördes i odling i Tyskland år 1837 men vann aldrig där någon större utbredning, trots sin härdighet och sin korta växttid (3 månader). Oljan, som är af utmärkt kvalitet, framställes ur de grå, långsträckta, krökta frukterna. Den användes både såsom matolja och maskinsmörja; biproduk- terna tjäna till kreatursfoder. O Ij er ättikan (Raphanus sativus cliinensis) liknar i mycket den vanliga rättikan men bildar ej någon starkt uppsvälld rot utan sätter i stället en rik frö- skörd. På god, kalkrik jord och i varmt läge gifver den såsom vårväxt nästan lika rik skörd som vinterraps, men oljan är ej så god som rapsoljan. Någon gång odlas växten till grönfoder. Solrosen {Helianthus annuus), som härstammar från Peru och infördes till Europa mot slutet af I6:e århundradet, odlas nu särskildt i Ungern och Ryssland. Denna växt har en mångfaldig användning. Såsom en särdeles ståtlig prydnadsväxt försvarar den ■ väl sin plats inom blomsterträdgården, dess späda knoppar kunna brukas såsom grönsaker, stammen till bränsle, bladen som kreatursfoder och frukterna, hvilka utbildas i hvarje blomkorg till ett antal öfver 2,000, såsom fågelföda, men framför allt till framställning af olja. Af biprodukterna vid oljepressningen tillverkas foderkakor. Färgväxter. De växter, ur hvilka färgämnen kunna för industriella ändamål framställas, intogo för ej så länge sedan en viktig plats inom den europeiska växtkulturen och bidrogo väsentligt till särskildt de mindre jordbrukarnes välstånd på den tiden. Nu- mera är emellertid dessa växters betydelse minskad i följd af dels tillförseln af ännu verksammare växtfärgämnen från Orienten, dels de nyupptäckta, konstgjorda mineral- färgämnena. Kräpp. Krappväxten (Rubia tinctorum) (fig. 145), en med det hos oss artrika släktet Galium närbesläktad växt, är en sträfhårig, slingrande ört, inhemsk i sydöstra Europa och angränsande delar af Asien. Blommorna äro små och gröngula, Den tekniskt användbara delen af växten är den jordbetäckta rotstocken, som lämnar krappfärgämnena purpur-, orange- och turkiskt rödt. Krai)pväxten odlades i Italien redan på Plinii tid. Vid slutet af 16:e år- o hundradet omtalas den som odlad i Holland, Schlesien och Böhmen. Ar 1760 lät franske ministern B er ti n införa och bland landtmännen utdela frö af den levantiska krappen. I Avignon, det nuvarande hufvudsätet för den franska krappkulturen. FÄRGVÄXTER. — FARGVEJDE. 175 infördes denna odling omkring år 1766. Det uppgifves, att franska soldaternas ben- kläder fingo sin bekanta röda färg för att främja denna odling. Ungefär samtidigt kom krappen till Pfalz, Bajern, Sachsen och Baden, och man ifrade rätt mycket för dess införande i Norden, fastän utan nämnvärdt resultat. I början af 1830-talet stod krappkulturen högt i mellersta Europa, men så kom, hastigt nog, ett bakslag genom upptäckten af anilinfärgämnena, och krappodlingen är nu fortfarande stadd i till- bakagång. I Orienten fortgår den likväl ännu i stor skala och bedrifves dessutom i Nord- och Sydamerika samt i Australien. ..„ Krappen fortplantas genom rotstocksbitar, mera sällan genom frö. Skörden företages andra året, då rot- stockarna försiktigt upptagas, rengöras och torkas. I fabrikerna befrias rotstocken från sugrötter och öfverhud samt males till ett fint pulver. Rotens värde är större, ju rödare den är inuti. Den bästa krappen kommer från Mindre Asien, Syrien, Cypern och Grekland samt är i handeln känd under namn af »Lizari» eller »Alizari». Därnäst kommer den franska från Provence, den från Elsass och den från Holland. Det viktigaste färg- ämnet i krappen är ali- zarin, hvarmed ylle, men i synnerhet bomull kan färgas vackert rödt( vakta turkiskt»). För billigare pris kan emellertid nu- mera detta ämne fram- ställas ur stenkolstjära. Färgvejde. Färg- vejden (Isatis tinctoria) (fig. 146) är en till skid- växternas familj hörande ört med stjälk och blad glatta, blågröna. Af bla- den framställes ett sär- skildt, fordomdags högt skattadt, blått färgämne (»tysk indigo»). Växten förekommer vild nästan öfver hela Europa men odlades redan af de gamla grekerna och romarne, och från dem spred sig odlingen däraf till Tyskland. Under medeltiden var denna odling ganska om- fattande inom norra Thuringen. År 1290 var Erfurt särskildt berömdt för sin vejde- odling och erhöll särskilda privilegier för denna odling. Liknande privilegier erhöUo ock sedermera Gotha, Arnstadt, Langensalza och Teunstedt. Samtliga dessa 5 städer blefvo s. k. Waidstädte, berättigade att odla vejde. På vejdeodling vann då mången Thiiringer-bonde sitt välstånd. Sedan 1572 erhöll vejden en svår konkurrent uti den af holländarne införda ostindiska indigon. Man utfärdade lagar mot denna Fig. 145. Kräpp {Rubia tinctorum) ^: a blomma, b ståndare, c pistill, cl och e frukter. Fig. 146. Färgvejde (Isatts tinctoria). 176 II. KULTURVÄXTER PÅ ÅKER OCH ÄNG. senares införande, men dessa räckte ej till att utestänga »djäfvulsfärgen», såsom man kallade den utländska konkurrenten. Emellertid blomstrade ändå vejdekulturen till in på 17:e århundradet. I nyare tid har upptäckten af konstgjorda blå färgämnen ännu mer inskränkt vejdekulturen, som nu allenast i mindre omfattning bedrifves i Thtiringen, Böhraen, Ungern, Belgien och Frankrike. Den franska färgvejden anses för den bästa. Vejden odlas både såsom höst- och vårväxt. Vintervejden sås i slutet af augusti eller början af september, helst i rader. Den måste, i likhet med rotfrukter, gallras och hackrensas. Vårvejden sås tidigt på våren. Då de nedersta bladen begynna gulna, sker afblad- ningen förmedelst en särskild knif. Efter hand utväxa nya blad, och man kan taga en andra, ja, till och med en tredje skörd. Bladen torkas, hop- knippas och sändas i handeln. m Yau. Vauen eller Färgresedan (Reseda Lu- teola) (fig. 147) är en äfven hos oss vildväxande resedaart, som når en höjd af ^/2 — 1 m. Uti växtens alla delar innehålles ett vackert och var- aktigt gult färgämne, vaugult eller luteolin. I Frankrike odlas mest Sommarvau, i Thtiringen, Sachsen, Bajern och Wiirtemberg åter Vintervau. Sådden sker i rader, hvilka sedan gallras. Då de nedre bladen börja gulna, företages skörden. Bladen aftagas och hopknippas samt torkas sedan lång- samt inomhus. Svåra medtäflare har äfven vauen fått i nyare tid uti Gulvedsträdet (Maclura aurantiaca) från Västindien samt uti Citronbarkseken (Quercus tinc- toria) från Nordamerika. Safflor. Safiflorväxten (Ca?"'^7iamnws tinetorius) (fig. 148) eller Färgtisteln är på en gäng färg- och oljeväxt. De gula blommorna lämna ett mycket håll- bart och värderadt rödt färgämne, »safflorrödt» eller »karthamin», jämte ett mindre hållbart gult, be- nämndt »safflorgult». Af frukterna pressar man olja. Växtens hemland anses vara östra Afrika och västra Asien, hvarest den sedan urminnes tid användts till färgning. Till Europa kom den genom araberna. I stor skala odlas den nu i Egypten, Persien, Ostindien, Mexiko, Kolumbia, Nya Sydwales samt i Spanien, Ungern, Thtiringen och Pfalz. I förra seklet ifrade man mycket för dess kultur i Skandinavien, dock utan framgång. Frukterna sås i rader på våren. Skörden tillgår så, att man med en trubbig knif aftager blommorna, då deras gula färg börjar öfvergå i eldröd. Blommorna torkas, pressas och försändas i säckar. Persisk och bengalisk safflor anses som den bästa i handeln; därnäst kommer den egyptiska, som är den i europeiska marknaden vanligaste, vidare den från Bombay Fig. 147. Vau (Reseda luteola). FÄRGVÄXTER. — SAFFRAN. 177 och den spanska. Alla dessa sorter äro tvättade, d. v. s. blommorna omedelbart efter skördandet genom utlakning med vatten befriade från det mindre värde- fulla, i vatten lösliga gula färgämnet. Massan kommer i form af klimpar eller små kakor i handeln. Safflor användes rätt mycket vid sidenfärgning. Fullt beständiga äro dock ej de därmed åstadkomna färgnyanserna hvarken för ljus. luft eller tvätt, hvadan detta färgämnes användning mer och mer inskränkes. Saffran. Saffran {Crocus sativus) (fig. 149) är en liten, till svärdsliljornas familj (Iridaceae) hörande lökväxt. Hos oss odlas den allmänt såsom prydnadsväxt Fig. 148. Safflor {Carthamnus tinctorius). Fig. 149. Safiran (Crocus sativus) j; a växt med lök och blommor, b ståndare, c, d märken, e frukt, / frö. och utgör en af vårens tidigaste och täckaste blommor. I stort odlas den mest såsom färgväxt, mindre såsom parfym- och kryddväxt. Saffran har sitt hemland i Italien, Grekland och Mindre Asien, och dess odling är mycket gammal. I indiernas äldsta medicinska verk omtalas växten, äfven- så hos Homerus och Hippokrates. De gamla folken kallade saffran för »växternas konung». I Salomos Höga visa uppräknas den bland växtrikets för vällukt högst skattade alster. Hos romarne bestänktes teatrarna med saffransvatten, och man be- strödde golfven med saffran, ja, Heliogabalus badade i dammar, som voro parfymerade med saffran. Såsom färgämne var den äfven mycket högt värderad, näst efter purpurn. Perserkonungarnes fotbeklädnad var saffransgul och de grekiska hjältarnes och hjältinnornas mantlar krokusfärgade. I 10:e århundradet odlades saffran i Spanien. Till Frankrike, Italien och Tyskland lär den ha kommit genom korsfarare. I 16:e och 17:e århundradena var förbrukningen däraf allra störst. Den mesta saffran i våra dagar kommer från Spanien. Högre skattad är dock den franska, särskildt den från Pithiviers nära Orleans. Såsom den allra bästa 178 IT. KULTURVÄXTER PA ÅKER OCH ÄNG. anses saffran från nedre Österrike, h vilken dock ej produceras i större mängd. Dessutom odlas saffran i England (Essex, Cambridge), Italien, Turkiet, Kaukasus, Arabien och Pennsjdvanien. Fortplantningen af saffran sker medelst små lökar, som utsättas i rader mot slutet af augusti eller början af september. Det är blommans märken som användas till krydda m. m. Blommorna afplockas och utbredas tunt på ett svalt ställe, hvar- på man urtager märkena och torkar dem. Arbetet är mödosamt och skörden ringa, ty till 1 kg. saffran åtgå 120 — 200,000 märken, men så är också priset högt, 70 — 110 kr. pr kg. Såsom på en gång färg- och kryddämne användes saffran i bröd. De arabiska damerna bruka det som skönhetsmedel och färga därmed ögonlock, fingerspetsar och tår. IndigO. Bland de blå färgämnen, som hämtas ur växtriket, intager indigon, på grund af sin stora varaktighet, det främsta rummet. Den fås af flera arter, tillhörande balj växtsläktet Indigofera (fig. 150), företrädesvis I. tinctoria, en fler- årig halfbuske med 4 — 5-pariga blad och purpurfärgade blommor. Andra arter äro /. argentea, I. disperma, I. Anil och /. coccinea. Den förstnämnda artens hemland anses vara Ostindien. I Asien användes indigo redan i urgamla tider — den har eget namn i sanskrit — , och därifrån erhöllo romarne den. I nyare tid kom den inom vår världsdel först till använd- ning i Italien och blef därefter allmän- nare känd genom holländsk-ostindiska handelskompaniet. I början hade den dock rätt svårt att vinna större sprid- ning, då den skadade den inhemska vejde- industrien, hvadan också i England, Frank- rike och Tyskland förbud utfärdades mot införande af indigo. Omsider bröt den sig dock väg, så att mot slutet af 17:e år- hundradet blåfärgning med indigo var allmän. Förnämsta produktionslandet är ännu, liksom i äldre tider. Ostindien. Afven i Kina, Japan och Siam odlas emellertid indigoväxter, liksom för öfrigt på Afrikas ost- och västkust, i Sudan och Tunis. I Sydamerika förekommer indigoodliug i Nya Granada, Venezuela, Salvador o. s. v. samt Mexiko och Nordamerikas sydstater. Inom tropiska trakter äro indigoväxterna i allmänhet fleråriga, medan de inom de subtropiska behandlas såsom ettåriga. De fordra kraftig, humusrik jord, hvari det fina fröet utsås i rader. Så snart blommorna slå ut, är tiden inne att skörda. Plantorna afskäras då några centimeter ofvan marken, hopknippas och föras till fabriken. Fig. 150. Indigo {Indirjofera tinctoria); I a blombärande gren, b blomma, c frukter, d frukt i längdgenomskärning. KRYDDVÄXTER. — HUiTLE. 179 Färgämnet förekommer ej i färdigt skick uti växten utan ingår uti en ur densamma framställd, ljusgul, sirapstjock vätska, indican," som genom jäsning eller inverkan af syror sönderfaller i indigoblått och en sockerart. Den fabriksmässiga framställningen af indigofärgäranet tillgår på flera sätt. I Bengalen lägger man plantorna i stora fat, pressar dem därpå med bambustänger och gjuter vatten där- öfver. Efter några dagar, då jäsning inträdt, aftappas vätskan, som nu är gröngul, uti ett annat fat och omröres där under några timmar flitigt med skoflar eller käppar, att luften må få rikligt tillträde för underlättande af syrsättuing och bildning af indigo. Det blå färgämnet afskiljer sig som ett flockigt pulver, hvilket sedan sätter sig till bottnen. Vattnet aftappas, och bottensatsen pressas mellan tyg, torkas och sönderskäres i stycken, som packas i lådor för att föras i handeln. Årliga förbrukningen af indigo uppgår till omkring 15 millioner kg., däraf Ostindien lämnar omkring V^. Den ostindiska indigon anses för den bästa. Under detta namn förekommer emellertid äfven indigo, som producerats på Java och Manilla. Mindre värderad är den afrikanska, som företrädesvis kommer från Egypten och Senegal, och först i tredje rummet kommer den amerikanska, hvaraf man skiljer mellan olika kvaliteter, Flores, Sopres och Cortes. Den amerikanska, äfven af bästa kvalitet, gäller i pris endast hälften emot den bästa bengaliska. Kryddväxter. Humle. Humlen {Humulus Lupidus) är en med hampan närbesläktad, slingrande, flerårig, sträfhårig ört, som växer vild i största delen af Europa, från bergstrakterna vid Medelhafvet ända upp i Norrbotten. Den har han- och honblom- mor på olika stånd, de förra knippevis samlade i smala, hängande klasar, de senare förenade uti äggformiga, kottelika ax (fig. 151). Dessa ax bestå till största delen af skärm- och hyllefjäll, vid hvilkas bas förekommer en mängd små gula körtlar. Dessa körtlar afsöndra ett egendomligt bitterämne, »lupulin», som gör humlen användbar vid ölbrygd. Bruket att försätta ölet med humle är gammalt, dock ej lika gammalt som öl- beredningen själf, ty de gamla germanerna på Taciti tid bryggde öl utan humle. De gamla skandinaverna försatte sitt öl med pors {Myrica Galé) eller getpors {Le- dum palustre), hvilka båda förlänade ölet bitterhet och ökade dess berusande verkan. I mellersta Tyskland använde man i gamla tider ekbark, murgröna m. fl. växter såsom ölkrydda. De första historiska urkunderna om humle såsom öltillsats hafva vi från Pipin den lilles och Karl den stores tid. År 768 skänkte den förre »homu- larias», d. v. s. humlegårdar, till klostret St. Denis. Under de följande århundradena blef humleodlingen allt allmännare i Fi-ankrike och Tyskland; lagen tog den i sitt skydd, och humle blef en handelsartikel. I Skandinavien torde bruket af humle ha införts på 1200-talet; här bestämdes år 1442, att humlegårdar skulle af landbo underhållas, och år 1474 föreskrefs, att hvarje humlegård skulle omfatta 200 stänger. Under Karl XI:s tid nådde humleodlingen i Svei-ige sin höjdpunkt. I England blef humlens användbarhet vid ölberedning ej känd förrän år 1525, men den mottogs där till en början föga sympatiskt. Det väcktes till och med uti engelska parla- mentet förslag om förbud mot denna »förbannade ört, som förstörde ölets smak och vore skadlig för folket». 180 KULTURVÄXTER PA ÅKER OCH ANG. I våra dagar bedrifves den största humleodlingen i Tyskland. Denna odling omfattade därstädes år 1^93 en areal af 42,064 har, däraf i Bajern ensamt 26,226. Näst Tyskland kommer Storbritannien. Den bästa humlen får man från Böhmen, sär- skildt från trakterna af Saaz, Leitmeritz, Falkenau och Pilsen. Äfven Belgien och vissa områden af Frankrike bedrifva en beaktansvärd humleodling. Utom Europa förekommer sådan i Nordamerika, som icke blott producerar för eget behof utan äfven är i till- fälle att exportera till Europa. Det förnämsta humledistriktet i Nordamerika är staten New York. I nyaste tid har man börjat odla humle jämväl i Australien. Humlen är en flerårig växt, men endast dess underjordiska delar, rotstocken med de större rötterna, fortlefva, under det stammen ofvan jord årligen nedvissnar. Den trifves bäst på kraftig, humusrik lerjord i måttligt varmt och fuktigt klimat. Fig. 151. Humle {Huimilus Lupulus); a gren med honax, b d:o med lianblommor, c utvuxet honas. Fig. 152. Humlestjälkskott. Anläggningen af en humlegård förberedes på hösten året förut genom jordens bearbetande och gödslande. På våren utmärkas planteringsställena på 1 — 2 ra. af- stånd sinsemellan. På hvarje sådant ställe gräfves en 30 cm. djup grop, hvari nedsättes en underjordisk stambit eller stjälkskott (»humlegös»), hvarifrån sedan sido- skott och rötter utväxa (fig. 152). Under första året gifva plantorna (»jungfru- humlen»), äfven med bästa skötsel, ej mer än ^/6 af full skörd. Först andra året kan man vänta sådan. Detta år, liksom alla de följande, blottas rotstocken tidigt på våren och beskäres på öfverflödiga skott. Kring den beskurna stocken utströs kompostjord eller annat gödselämne. Stocken jordtäckes därpå, och till densamma utsattes en stång, utefter hvilken plantans skott och refvor under uppväxandet få slingra sig. I stället för trädstänger begagnar man också metalltrådsställningar. En dylik, som nu mångenstädes brukas, är Hermanns trådställning (fig. 153), ^A ni. hög, och bestående af starka, horisontalt löpande metalltrådar, hvilka bilda ett tak, hvaruti segelgarnstrådar uppbindas i 45' vinkel mot marken, till stöd för de uppväxande humlerankorna. Denna anläggning är visserligen kostsam — man beräknar den till 1,000. mark pr har — , men den är ock hållbar och bekväm. KRYDDVÄXTER. — PEPPARROT. 181 Man skiljer mellan tidig, raedeltidig och sen humle. Den tidiga mognar i Tyskland mot slutet af juli och lämnar jämförelsevis liten skörd, men »kopporna» — såsom man kallar honblomsamlingarna — äro af j-ppersta beskaffenhet, med mycket stark och angenäm arom. Saazer-humlen anses vara den bästa. Den medeltidiga mognar mot slutet af augusti och gifver rikligare skörd af god kvalitet. Hit hör Spalter-humlen från trakten af Spalt i Bajern. Den sena humlen utvecklar sig långsamt och gifver det största skördeutbytet, men koppornas kvalitet är mindre god. Hit höra Wiirttemberger-, Anschauer- och Elsasser-humlesorterna. Skörden företages, dä kopporna antagit en gulaktig färg. Dessa afplockas då en och en. Stor omsorg fordrar torkningen, som utföras inomhus i någon väl genom- luftad lokal, stundom uti särskilda slutna rum, som genomströmmas af varm, torr luft af 25 — 33° temperatur. Stundom svaflas humlen tillika under torkningen. Fig. 153. Hermanns tvådstiillning för humleodling. Priserna på humle äro mycket växlande, efter goda skördeår mycket låga, efter dåliga mycket höga. Somliga år stiger alltså den finaste Saazer- och Spalter- humlen till 300, ja, 325 mark pr deciton, medan den andra är sjunker ned till 100, ja, 50 mark. Den gröfre Elsasser-humlen betingar under gynnsamma kon- junkturer 150, eljest 25 — 30 mark. Humlens ringa hållbarhet — aromen bibehåller sig ej öfver ett år — har föranledt åtskilliga försök att ur humlekopporna utdraga och konservera de verk- samma kryddämnena. I allo tillfredsställande resultat ha dock dessa försök ej ännu lämnat. Emellertid förekommer i handeln humleolja, erhållen genom destillation. Den humle, ur hvilken oljan aflägsnats, lär hålla sig länge oförändrad och skall hafva samma verkan vid ölbrygd som frisk humle, blott man till vörten sätter olja i lämplig mängd. Ur de torkade humlekopporna kan beredas ett slags mjöl, benämndt humlemjöl eller lupulin och användt såsom medicin. I humletrakterna ätas unga humleskott såsom sparris. Af humlerankorna har man försökt att tillverka papper. Pepparrot. Pepparroten {Nasturtium Armoracid) (fig. 154) är en flerårig ört med mer än fotslånga rotblad, små, i en lång klase samlade, hvita blommor samt långa, cylindriska rötter, hvilka senare innehålla en stark krydda (eterisk olja), omtyckt till åtskilliga maträtter. Växten, som förekommer vild i Ryssland, var 6 182 II. KULTURVÄXTER PA ÅKER OCH ANG. okänd för de gamla kulturfolken och blef först under medeltiden bekant i Väster- landet. Numera odlas den allmänt i Europas och Amerikas kalla och tempererade trakter, stundom i rätt stor skala, såsom i Bajern, Hannover, Schlesien o. s. v. Förökningen sker medelst smårötter eller s. k. rotsträngar, som nedläggas radvis i jorden tidigt på våren. I juli månad företages en putsning, den s. k. tjuf- ningen, af pepparoten. Därvid borttages jorden försiktigt från roten ett godt stycke ned. Alla öfverflödiga skott och sidorötter aflägsnas, och de finare rötterna afgnidas med en ylletrasa, hvarpå rötterna å nyo täckas med jord. Skörden sker i oktober, då rötterna upptagas och läggas till förvaring i källare. . En synnerligen liflig pepparotshandel bedrifves i den preussiska staden Llibbe- nau. Årligen hålles där på hösten en stor pepparrotsmarknad, hvarifrån försändas hela vagnslaster med tusentals deciton, i synnerhet till Berlin och konungariket Sachsen. I vårt land har pepparrotsodlingen blifvit högt uppdrifven kring Enköping. F ig. 154. Pe^j)a.TTot {Xaslurtium Armoracia). ^. Fig. 155. Kummin (CarwjTi Cart;(); a ensam blomma. Kummin, Koriander, Fänkål, Anis. Uti frukterna af åtskilliga till de flockbloramigas familj (Umbelliferae) hörande växter förekommer en eterisk, merendels ganska angenämt luktande olja, som gör dessa frukter användbara såsom kryddor i mat och dryck. De förnämsta flockblommiga kryddväxterna äro följande. Kummin (Carum Carvi) (fig. 155), en flerårig ört med findelta blad och 4 — 6 mm. långa, något böjda, aromatiska frukter, växer vild i mellersta och norra Europa. Odlad finner man den på många ställen, såsom i Holland, mellersta Ryss- land, England, Tyskland o. s. v. Den mesta i handeln förekommande kummin här- stammar dock utan tvifvel från vilda plantor. Kummin sås ena året i skyddssäde, men skörden begynner ej förrän det därpå följande. Frukten användes såsom krydda i bröd och ost. Största användningen har den dock genom den därur utdestillerade, flyktiga kumminoljan, hvilken såsom KRYDDVÄXTER. — KUMMIN. SENAP M. M. 183 krydda tillsättes brännvin. Halten af olja är större hos den holländska (6 — 6,5 %) än hos den tyska (3,6 — 4 %) kumminen. Kummin användes för öfrigt äfven i medi- cin, och stjälkarna ätas begärligt af får. Koriandern {Coriandrum sativum) liknar i det väsentliga kumminväxten men är ettårig och har de rundade delfrukternas mot hvarandra vända sidor skål- formigt konkava. Denna växt är ej känd i vildt tillstånd men tros härstamma från Nordafrika och Mindre Asien. Af alla flockblommiga kryddväxter är korian- dern den, som tidigast kommit till användning. Den omtalas i Gamla testamentet och i ännu äldre egyptiska urkunder. För närvarande odlas den i hela mellersta Asien, från Kina till Levanten, äfvensom uti Medelhafsländerna, i Tyskland, England o. s. v. Den ur korianderfrukterna framställda oljan användes dels i medicinen, dels till mat, likör er m. m. Fänkål (Foeniculum officinalé) är en i allmänhet tvåårig växt, inhemsk i länderna kring Medelhafvet. I odling infördes den i Tyskland genom påbud af Karl den store, och den skattades under medeltiden högre än anis. Numera frambringas den mesta fänkålen i Mähren och Galizien. En ettårig fänkål {F. dulcé), äfven kallad romersk fänkål, produceras i Syd-Frankrike, Italien och på Malta; dess frukt har en något mildare, sötaktig smak än den tvåårigas. Anis {Pimpinella Anisum) är ettårig, med rundade, korthåriga frukter, och härstammar från Syrien och Egypten. För närvarande produceras mesta anisen i Rysslands Östersjöprovinser, därnäst i Polen, Böhmen, Mähren samt i Frankrike, Spanien och södra Italien. Något anis odlas också i Franken, Schwaben och Sachsen . I Thiiringen fanns förr en ganska omfattande anisodling, men denna har numera inskränkts. Användning af anis såsom brödkrydda kan spåras tillbaka till Alexander den stores tid. Den ryska anisen, som är starkt aromförande, användes liksom den spanska och den thiiringska företrädesvis till framställning af anisolja. Af den italienska, som utmärker sig för en särskild sötma, samt af den franska beredes en omtyckt likör, anisett, och den storkorniga anisen från Malta och Syd-Italien an- vändes i konditorierna. Senap. Under detta namn inbegripas flera med vanliga åkersenapen när- besläktade växtarter, alla ettåriga med gula blommor. Man kan skilja mellan hvit eller gul (Sinapis alba), svart (S. nigra) och Sarepta-senap {S. jtincea). Den hvita senapen, som har håriga skidor samt vid mognaden hvita frön, härstammar från södra och mellersta Europa och odlas i Tyskland, Holland, Eng- land o. s. v. Den har anspråkslösa fordringar på jordmån. Såsom grönfoder är den värdefull för sin höga proteinhalt och sin lättsmälthet. Redan 6 — 7 veckor efter sådden kan den användas och kan sålunda sås på nytt tiera gånger under sommaren. Den hvita senapens frö lämnar ingen senapsolja men innehåller 30—36 % mild, fet olja, som kan användas till mat. Återstoden efter olj pressningen pulveriseras och blandas med ättika, mjöl, kurkuma m. m. till matsenap. Den svarta senapen, som är nära släkt med raps och rybs, synes ha sitt hem i sydöstra Medelhafsländerna samt odlas för närvarande i Böhmen, Holland, England, Italien, Grekland och Nordamerika. I Tyskland har man nästan upphört att odla den. Fröna af denna senapsart innehålla bland annat sinigrin och myrosin, af hvilka det senare kan sönderdela det förra uti socker, kaliurasulfat och senapsolja, det 184 KULTURVÄXTER PA ÅKER OCH ANG. ämne som ger den vanliga bordsenapen dess brännande smak och lukt. Nämnda sönderdelning äger rum, då senapskornen tuggas eller söndermalna utröras i vatten. Senapsoljan har också egenskapen att upphäfva alkoholjäsning samt att hindra ägg- hvita och mjölk från att stelna. Ett tredje senapsslag är Sarepta-sena])en, hvars hemland skall vara södra Asien och nordöstra Afrika och som odlas i Syd-Ryssland, särskildt vid Sarepta i guvernenientet Saratov, vidare i Indien, Centralafrika m. fl, länder. Sarepta-senapens frön ha samma kemiska egenskaper som den svarta senapens. I Ryssland pressas ur dera matolja och beredes senapspulver, som användes såsom tillsats till bordsenap. Utom såsom grönfoder, oljeväxt och krydda finner senap äfven användning såsom läkemedel till senapsdegar och -plåster. Peppar. Med namnet peppar betecknar man ett antal skarpa kryddor, som erhållas från mycket olika växter. De vanligaste peppararterna äro den hvita och svarta, hvilka fås af den egentliga Pepparväxten (Piper nigrum) (fig. 156), en krj^pande eller slingrande, intill 5 m. hög buske med ovala blad och ärtstora, vid mognaden gulröda, i täta hängen samlade, bär- lika frukter. Arten är inhemsk i de varma och fuktiga skogarna i Travankur och Malabar. Peppar, hufvudsakligen af nu nämnda slag, är en af de äldsta kryddorna i Indien och var väl känd af romarne. Den utgjorde en tid den viktigaste artikeln inom handeln med kryddor, och Venedig och Ge- nua, så väl som flera sydtyska han- delsstäder, hade den att tacka för en stor del af sin rikedom. Priset höll sig mycket högt, stundom så att pepparkorn intogo skiljemyntens plats. Först efter upptäckten af sjövägen till Indien och efter kulturens utbredning till Ostindiska öarna blef pepparn billigare. I våra dagar odlas den egentliga pepparväxten framför allt på Sumatra, vidare på Java, Borneo, Filippinerna, Ceylou och i Bortre Indien, Singapore, Tahore m. fl. ställen. Infödingarne bedrifva odlingen på ett mycket primitivt sätt, antingen med sticklingar eller med frö. På Sumatra sätter man sticklingarna intill skogens träd, utefter hvilka plantorna sedan få slingra sig, eller ock utsättas stänger intill plantorna, liksom vid humleodling. En gång planterad kan växten fortlefva i åratal, förutsatt att den odlas å fruktbar jord. Skörden begynner tredje året efter planteringen och når sin höjdpunkt i sjunde till nionde året. Den företages två gånger årligen, först i juli — augusti och sedan i december — januari (fig. 157). Då frukterna börja rodna, afplockas de, läggas på en ställning af bamburör och torkas öfver en svag öppen eld eller utbredas på mattor att soltorka. Vid torkningen skrumpnar och mörknar skalet, så att frukten blir nästan svart. Den utgör svartpeppar. Fig. 156. Gren af pepparväxten {Piper nigrum). KRYDDVAXTKE. 185 För att erhålla hvitpeppar låter man bären kvarsitta ända till full mognad, kastar dem atplockade i ett kärl med vatten och låter dem så ligga i tre dagar, hvarpå de skalas och utläggas till torkning. Genom denna behandling förlorar pepparn en del af sin skärpa och blir därigenom smakligare för européerna, under det att man i Indien och nästan öfverallt inom tropikerna föredrager den större skärpan och alltså den oskalade svarta pepparn. Af denna anledning komma också de mycket skarpa frukterna af Piper trioicuni icke till Europa utan förbrukas af indierna själfva. Bland andra växtarter, som lämna pepparartade kryddor, märka vi Cubeba ofjicinalis, en med den egentliga pepparväxten nära besläktad, 6 meter hög, klätt- rande buske, som odlas i Syd-Borneo, på Java och Sumatra, äfvensom på Antillerna. Dess frukt användes i Europa mest såsom medicin. Ett annat slags peppar är den s. k. japanska, som fås af den till familjen Rutaceae hörande Xanthoxylon Fig. 157. Pepparplantage i Kiouu-Liuj:ga-aikipelagL-n. Jiisaiiiliug af fruktei' kt kull piperita, hvars frukt kan användas på samma sätt som den egentliga pepparn. Äter ett annat slag är långpeppar, den torkade fruktsamlingen af den på Moluckerna inhemska Fiper ofjicinarum, nu odlad på Java, Sumatra och Celebes, eller af den på Ceylon och Filippinerna hemmahörande P. Roxhurghii. Långpepparn användes såsom krydda redan af de gamla grekerna men kommer numera sällan till bruk. Slutligen må ock nämnas den spanska eller Cayenne-pepparn, som fås af tre till Solanaceernas familj hörande Capsicum-SiVtev, nämligen C. annuum, C. longxim och C. frutescens, hvilka växa vilda i Sydamerika. De båda förstnämnda arterna odlas i Sydeuropa, särskildt Spanien, i åtskilliga varieteter. Produkten är en röd, torr frukt med glatt, läderartad vägg samt talrika blekgula frön. Den såsom peppar använda Curry (»Curry-powder») erhålles af rotstocken till gurkmejan {Curciona longa), en växt tillhörande samma familj som ingefäran. 186 II. KCLTURVAXTER PA ÅKER OCH ÄNG. Äfven. i våra dagars handel intager pepparn, särskildt svart- och hvitpeppam, bland kryddorna främsta rummet. Hela produktionen uppskattas till omkring 26 millioner kg. årligen, hvaraf på Sumatra ensamt komma 14 millioner. Den bästa sorten kommer från Malabar, medelgoda sorter från Singapore och Pinang. Den holländska Batavia-pepparn är den minst värderade. Hufvudmarknadsplatserna i Europa äro London, Amsterdam och Hamburg. Muskot. Muskotträdet {Myristica moschata) är ett 15 — 20 meter högt träd, som i växtsätt påminner om vårt päronträd. Det har han- och honblommor på olika stånd samt en bärlik, gul frukt, stor som ett litet äpple (fig. 158 a). Frukten innehåller ett enda frö, omgifvet af ett köttigt, orangerödt, nätlikt hylle, benämndt >/muskotblomma» (fig. 158 h). Fröets kärna gar i handeln under namn af muskotnöt. Trädet växer vildt på Moluckerna, Xya Guinea och Bandaöarna. Fig. 158. Muskot {Myristica moschata): a grea med frukt, b frö med fröhvlle, 9. k. muskotblomma. |. Muskotnöten ingick redan tidigt i den kryddhandel, som araberna drefvo med indierna. Man har ock funnit den i gammalegyptiska mumier. I Europa var den känd på 1100-talet, använd såsom läkemedel och krydda samt till välluktande rökelse och smörjelse. I 15:e århundradet förde venetianaren Niccolö Conti till Europa första kunskapen om själfva trädet. Portugiserna funno den sedan på Bandaöarna och höllo handeln därmed i sina händer, tills de måste vika för hoUändarne i början af 1600-talet. Då dessa senare fått herraväldet, sökte de på ett hänsynslöst sätt monopolisera all Ijandel med muskot, liksom äfven med kryddnejlikor och kanel. Amboina skulle blifva centrum för kryddproduktionen. Därstädes, äfvensora på några kringliggande öar, anlades stora planteringar af de nämnda kryddväxterna. På andra ställen utrotades kryddträden, för hvilket ändamål särskilda expeditioner årligen ut- sändes. Var skörden riklig, så att den ej . gick åt till det fastställda priset, lade man öfverskottet på lager hellre än att nedsätta priset, och blef lagret för stort, brände man upp en del. Ar 1772 lyckades det omsider fransmännen att öfverföra musköten och kryddnejlikan till Mauritius, och några år senare förstördes de holländska kryddplantagerna nästan fullständigt genom storm och jordbäfning. Genom engels- männens försorg blef under åren 1796 — 1802 monopolet alldeles brutet och musköt- odlingen utsträckt äfven till andra ställen. Ännu i dag lämna dock vissa af Banda- öarna: Lontor, Neira och Aij, den mesta muskot, som förbrukas. Förbrukningen har i nyare tid nedgått betydligt. 1 KRYDDVÄXTER. — MUSKOT. KANEL. 187 Muskotträdet fordrar jämn temperatur och mycken fuktighet, både i jorden och i luften. Trädet uppdrages ur frö i trädskolor, och plantorna utplanteras, då de blifvit 60 cm. höga. Eftersom trädet under sin uppväxt är i behof af skugga, ut- sättas plantorna i gamla skogar, som för ändamålet delvis uthuggas. Först vid åtta års ålder lämnar trädet skörd, dock ännu rätt obetydlig. Produktionsförmågan till- tager sedan intill trettionde året. Man kan under de bästa åren få 2,000 frukter af ett enda träd. Fruktens utbildning och mognad tager 9 månader. De insamlade frukterna befrias för hand från sina hyllen och fröna från sina frömantlar, hvilka senare torkas till »muskotblomma». Omständligare är nötternas framställning. Man lägger fröna först till torkning i särskilda torkhus, hvarest underhälles öppen eld under 2 — 3 månader. De torkade kärnorna urslås därpå med en hammare eller ett vedstycke. Muskotnöten innehåller, förutom 6 % eterisk olja, mycket stär- kelse och ägghvita samt 28 ?^ fett. Fettet kan utpressas och föres såsom muskotnötolja i handel. Muskotblom- man packas i balar och utskickas. Det finnes däraf tre slag i handeln: »Klimmfolie», som erhålles af plockade frukter, »Rangfolie» af affallna samt »Gruis-» eller »Stoff-folie» af halfmogna frukter. Kanel. Den under namn af kanel kända kryddan är den afskalade barken af kanelträdet {Cinnarnomum ceylanicum'), ett städse grönt träd, hörande till lagrarnas familj (Laura- ceae) och inhemskt på Ceylon. Kanelen har sedan gammalt räknats såsom en af våra ädlaste kryddor. Den upptages redan i den kinesiske kejsaren Schen-Nung's örta- bok omkring 2,700 år f. Kr., och i Gamla testamentet namnes kanel så- som ingående i smörjelseoljau för tabernaklet under ökenvandringen. Såsom medicin och säsom krydda på vin användes den ock i gamla tider. Kanel från Ceylon börjar omtalas på 1200-talet såsom ut- märkt. Till en början tillvaratagen endast från vildt växande träd, utgör kanel numera därstädes föremål för en mycket omfattande odling. Fortplantningen kan ske med frö, och de från dessa uppväxande plantorna utsättas sedan på sina platser; säkrare sker den dock genom afläggare. Unga skott nedböjas, hakas och jordtäckas; sedan de slagit rot, frånskiljas de från moder- växten och planteras. Skörden kan begynna i fjärde året, men utbytet är då ringa och af mindre god beskaffenhet. Först i åttonde till tionde året erhåller man riklig och fullgod skörd. Man tager två skördar årligen, den första, hufvudskörden, omedelbart efter Fig. 159. Sköi-d af Ceylon-kanel. 188 II. KULTURVÄXTER PÅ ÅKER OCH ÅNG. vårregnen och den andra i december. De ett par meter långa och 1 — 2 cm. tjocka stjälkarna afskäras med en knif och befrias från sina blad (fig. 159). Därpå uppristas de, så att barken kan affläkas. Barkcylindrarna, som tagas 30 cm. långa, trädas flera inuti hvarandra, hopknippas och få så ligga flera dagar, hvarpa den nu lätt lossnande öfverhuden afskrapas (fig. 160). De få sedan ytterligare ligga och torka, hvarvid den förut hvita färgen på barken öfvergår till brun och skif- vorna rulla ihop sig som rör. Den kinesiska kanelen (C. Cassid) förekommer vild i Kina samt odlas icke blott därstädes utan ock i Annam, på Filippinerna och på Java. Den har en mera skarp än söt smak. Hufvudplatserna för kanelhandeln på den europeiska kontinenten äro Hamburg, Amsterdam och Rotterdam. Fis. IGO. Knnelbarkens behandlinc; efter sköidandet. Kryddnejlika. Kryddnejlikan är den torkade blomknoppen af Kryddnejlike- trädet {Eugenia carijophyllata) (fig. 161), ett 10 — 12 m. högt, ständigt grönt, 'till myrtnarnas familj (Myrtaceae) hörande träd, inhemskt på Moluckerna. Det vid blom- ningen mörkröda fodret är cylindriskt, fyrflikadt och omsluter 4 hvita, hvalflikt hopslutna kronblad. I urgamla tider tuggade man vid det kinesiska hofvet kryddnejlikor för att göra sin andedräkt välluktande, och man vet, att kryddnejliketrädet odlades i Kina redan i tredje århundradet f. Kr. I Europa kände man kryddnejlikan under de romerska kejsarnes tid, och under medeltiden utgjorde den en viktig handelsartikel. Först efter det portugiserna 1524 tagit Moluckerna i besittning, kommo emellertid kryddnejlikor i någon större mängd till Europa. Ar 1599 öfvergick besittningen af nämnda öar till holländarne, som gjorde odlingen och handeln med kryddnejlikan, liksom med muskot och kanel, till ett holländskt monopol. Hvarhelst kryddnejliketräden förekommo, utrotades de, förutom på Amboina och närliggande småöar. Därvarande odlare måste lämna nejlikorna för ett fastställdt lågt pris till regeringens förrådshus, hvar- KKYDDVÄXTER. — KRYDDNEJLIKA. 189 Fig. 161. Ki-yddnejliketräd {Eugenia caryophiiUata); A blombärande gren (f), B längdgenomskärniag af en blomknopp (kryddnejlika), förstorad ungefär '6 ggr. ifrån försäljningen sedan skedde med stor vinst. Ar 1714 bortauktionerades i Hol- land ej mindre än 217,712 kg. nejlikor. Antalet träd bestämdes till 500,000. Hvad därutöfver fanns brändes upp, så att ej priset skulle falla. Tid efter annan måste äfven i Europa, då lagren blefvo för stora, de gamla förråden uppbrännas. År 1770 lyc- kades emellertid frans- männen skaffa sig frö af växten och plantera den på Mauritius, och där- igenom vardt det skam- liga monopolet brutet. PYån Mauritius kom kryddnejlikan sedermera till andra franska kolo- nier, till Réuniou, St. Vincent och 1779 till Cayenue. Snart fördes den af engelsmännen till Trinidad och af spaniorerna tfll San Domingo. I våra dagar är odlingen störst i Sansibar, hvars årliga export växlar mellan 2^/2 och 3V2 millioner kg. Kryddnejlikorna skördas, så snart blomfodret börjat rodna. Man slår då med bamburör på blomsam- lingarna och uppsamlar på dukar, utbredda under trädet, de nedfal- lande blomknopparna, hvilka sedan torkas i solen eller i särskildt rum. Knopparna, som genom torkningen blifva bruna till färgen, packas i säckar och föras i marknaden. Nejlikorna från Amboina, som säljas på auktioner i Amsterdam, Rotterdam m. fl. ställen, äro de vackraste. Därnäst komma de mör- kare och tunnare Sansibar-nejli- korna, hvilka äro de vanligaste i handeln. Mindre och oljefattigare äro kryddnejlikorna från Cayenne och Réunion. Kryddnejlikorna användas för- nämligast såsom matkrydda. Af dem beredes emellertid äfven nejlikeolja, som i dem innehålles i riklig mängd (20—25 %). Fig. 162. Ungt kryJdnejliketräd {Eugenia carijoi^lujUfitn) 190 II. KULTURVÄXTER PA ÅKER OCH ANG. Tanilj. Vaniljen, den finaste af våra kryddor, är den skidlika frukten af ett antal växtarter, tillhörande orkidésläktet Vanilla, företrädesvis V. planifoUa, som är inhemsk i Mexiko och där äfven odlas jämte tre andra arter. Blommorna (fig. 163) sitta uti ett ax, och ur dem utveckla sig långsamt på 13 månader de 7 — 10 ram. tjocka och 16 — 30 cm. långa, glänsande svarta frukterna. Dessa inne- hålla en otalig mängd ytterligt små frön, enligt beräkning ända till 25,000 i en enda frukt. Redan före européernas ankomst till den Nya världen användes vaniljen af mexikanerna, särskildt såsom krydda å kakao. I Europa har den varit känd sedan början af 16:e århundradet. Dess ursprungliga hemland Mexiko är ännu i dag det förnämsta produktionslandet; som sådana märkas för öfrigt Guatemala, Venezuela och Guayana, hvarest insamlingen af vaniljfrukter sker endast från vildt växande plantor, samt Brasilien, där vaniljen jämväl odlas. Odling af vanilj förekommer dessutom på Piéunion i stor omfattning, på Madagaskar, på Java och i Västindien. fig. 163. Vaniljväxteu {Vanilla jjlanifolia). Växten är slingrande, har en omkring 12 mm. tjock stjälk och älskar fuktig mark och luft. Odlingen (fig. 164) sker i delvis uthuggna skogar. Vid de till stöd kvarlämnade träden sättas 2 — 3 sticklingar. Finnas ej gamla skogar att tillgå, planterar man skydds- eller stödträd, eller ock utsättas, liksom i humlegårdarna, särskilda störar och planteras mellan störarna någon skuggande växt. I tredje året gifva plantorna första skörden. Liksom öfriga orkidéer kan vanilj växten ej sätta frukt, med mindre frömjölet af insekter eller med konst öfverföres på pistillen. Insekter, lämpliga att utföra detta arbete, förekomma i vaniljens hemland. Inom andra odlingsområden, där inga sådana insekter finnas, måste pollenöfverförandet ske genom människohand; i annat fall sätter plantan ingen frukt. Denna artificiella befruktning, hvars nödvändighet vid insekters frånvaro först påvisades år 1837 af den holländske botanisten Mor ren, utföres vanligen medelst en fin tillspetsad bambusticka, som man för in i blomman. På stickan fastnar frömjölet, hvilket sedan, då stickan införes i nästa blomma, NJUTKINGSVAXTER. 191 fastnar vid dennas märke o. s. v. Arbetet verkställes under morgontimmarna af kvinnor. En sådan uppgifves medhinna 1,000 blommor åt gången. Fruktens mognad tager ett hälft år. En planta kan ge ända till 50 frukter och kan fortfara därmed i 30 — 40 år. De skördade frukterna torkas i solen eller medelst artificiell värme. Stundom nedlägger man dem först under några sekunder i kokande vatten och torkar dem sedan. De hopknippas därpå i buntar om 50 stänger samt inneslutas i kärl af bleck, stanniol eller glas. Den bästa handelssorten är »Vanilla corriente», som består af 30 cm. långa stänger af mycket fin smak. Därnäst kommer »Vanillq, silvestre^». En sämre sort är »Vanillon», som erhålles från Brittiska Guayana och Nordbrasilien samt är frukten af »Vanilla Pomponav. Fig. 164. Yaniljodliiig pä Java. Vaniljstängerna innehålla ett kristalliniskt ämne, vanillin, som förlänar åt vaniljen dess fina lukt. Af detta ämne innehåller den amerikanska vaniljen 1,68^», Bourbon-vaniljen (från Réunion) 2,48 fo och Java-vaniljen 2,75 %. Vanillin kan ock framställas med konst, och sådan vara användes till parfymer, choklad m. m. Priset på den äkta vaniljen, som på 1870-talet uppgick till 70 — 72 kr. pr kg., har där- igenom nedgått till 27 — 36 kronor. Njutningsväxter. Under detta namn sammanfatta vi här till sist ett antal mestadels tropiska växter, hvilka blifvit af stor betydelse för människan, i allmänhet icke på grund af deras näringsvärde utan genom deras lifvande inflytande på hennes nervsystem. De flesta af dessa växter innehålla en giftig alkaloid, som, omåttligt njuten, kan inverka skadligt på kroppen men vid måttligt bruk i allmänhet uppfriskar och stärker. De förnämsta hithörande växterna äro kakao, te, kaffe, tobak, och vallmo. Såsom på en gång njutnings- och näringsväxt upptages också sockerröret i detta sammanhang. 192 II. KULTURVÄXTER PÅ ÅKER OCH ÄNG. Kakao. Kakaoträdet {Theohi^oma Cacaö) är ett till familjen Biittneria- ceae hörande, 10 — 12 meter högt, ständigt grönt träd, med rikt löfverk af stora, äggrunda blad samt talrika små, röda blommor, som framträda från stammens och grenarnas sidor uti små knippen (fig. 165 a). Ur de oansenliga blommorna utväxa långa, gurklika frukter, vid mognaden gula eller rödaktiga, fyllda af en köttig, söt massa, hvari fröna ligga radvis inbäddade (fig. 165 h). Hvarest kakaoträdet först anträffats vildt växande vet man ej, men det antages möjligen ha varit i dalgångarna utefter Amazonfioden, där trädet ännu växer vildt och utan den ringaste omvårdnad gifver de rikaste skördar. Vid européernas ankomst till Amerika odlades trädet af mexikanerna, som af kakaobönans pulver, majsmjöl och vanilj beredde en dryck »schokollatl». Denna dryck var bitter, då socker saknades däri, och den smakade därför spaniorerna mindre väl. Först sedan man lärt sig tillsätta socker, vann chokladen utbredning i Europa. Ar 1520 kom kakaon första gången till Spanien, men ej förrän år 1606 bragte Carletti kännedomen om choklads framställning därur från Västindien till Europa. Numera sträcker sig kakaoodlingen öfver ett stort antal tropiska länder, bland hvilka den sydamerikanska republiken Ecuador har att uppvisa den mest omfattande kulturen. Därifrån kommer omkring hälften af de kakao- bönor, som finnas i världs- marknaden. De bästa bönorna (Chuao) produceras af Vene- zuela. Näst efter dem komma de från Ocumare, Choroni och S. Felipe. Stor omsorg ägnas ock kakaoodlingen på Trini- dad, som sänder stora partier kakao i marknaden. I Ecuador går kakaon 600 — 1,000 meter högt upp på bergen. Den första skörden, som pågår från mars till juni, lämnar den aromrikaste produkten, märkt Arriba-kakao I. De senare skördarna äro mindre och sämre samt betecknas Arriba II. Ännu lägre i anseende stå Naranjal- och Balao-sorterna, som ej gå högre upp än 600 m. De billigaste äro Machala- och Guayaquil-sorterna, som odlas i låglandet. Från holländska Guayana kommer Surinam-kakao, hvilken dock ofta har en syrlig, ej angenäm smak. Medelgoda sorter produceras uti Brasilien, sådana som Para-kakaon från Amazonflodens stränder och Bahia-kakaon från de sydligare landsdelarna. Under senare tid har ock Afrika framträdt med ej obetydande kvan- titeter kakao af medelgod beskaffenhet. Produktionsorter äro vidare samtliga Väst- indiska öarna, Kuba, Haiti, Portorico, Jamaika m. fl. Man låter där naturen själf torka bönorna. Kakaosorterna frän Ceylon och Java utmärka sig genom en vacker, ljusröd färg, som gör dem omtyckta särskildt i Amerika, där man föredrager mycket ljust färgad choklad. Fig. 165. Grenar af Kakaoträdet (Theobroma Cacao); a med blommor och unga frukter; b med fullt utbildade frukter, den ena öppnad för att visa fröna (»bönorna v). NJUTNINGSVAXTER. — KAKAO. 193 I En arbetare "är sysselsatt med att med en bambukäpp nedslå kakaofrukter. De tjockstammiga träden, som synas mellan kakaoträden, äro skuggträd. Fig. 166. Kakaoplantage på Java. Kakaoträdet är ganska fordrande i afseende på jordmån och klimat. Jorden skall vara god och djup, klimatet varmt och fuktigt samt växtplatsen skyddad mot brännande solhetta. Plantorna uppdragas ur frön på skuggig bädd och utplanteras, då de äro omkring 2 månader gamla, på väl tillredd åker vid regntidens början. För att bereda kakaoplantorna nödig skugga utplanterar man samtidigt eller ännu bättre under föregående regnperiod hastigt växande bananer. Såsom skuggträd för en följande tid planteras i kakaoplantagen andra, långsamt men yppigt växande trädslag, i Venezuela Yiccca och Erythrina wnhrosa samt i Centralamerika Madeira negra. Det senare 194 II. KULTURVÄXTER PÅ ÅKER OCH ÄNG. trädet har på grund af denna sin användning blifvit kalladt »kakaoträdets moder». Blommor börja framkomma i tredje året, men dessa få ej sätta frukt utan aftagas för trädets skonande. Först i fjärde och femte året kan man påräkna någon skörd. I 12:e året har man full skörd, och sedan fortfar den att vara riklig i många år. Under gynnsamma förhållanden kunna träden nå en ålder af ända till 100 år. Vid högre ålder aftager dock skörden betydligt. Kakaoträdet blommar och sätter frukt året om. Blommorna framkomma i riklig mängd, men frukterna äro i jämförelse med dem ganska få. Man har beräknat 1 frukt på 3,000 blommor. Till fruktens utbildning åtgår ett hälft år eller i mindre gynnsamma lägen ända till 9 månader. Då frukterna äro mogna, till färgen gul- nande, afskäras de medelst en knif. Sitta de högt, användes en lång stång med en i änden vidfäst skära (fig. 166). Frukterna behandlas på olika sätt. An öppnar man frukten förmedelst ett slag med en klubba och utplockar fröna med händerna, än åter låter man frukterna först undergå en jäsningsprocess, att fröna därunder må lättare lossna. För detta ändamål nedlägger man frukterna uti en grop i marken, täcker dera med löf och jord samt låter dem så ligga, tills de ruttnat. I stället för gropar i jorden be- gagnar man ock stora kärl eller murade grafvar. Bästa sättet anses dock vara att uppstapla frukterna i högar, som under 5 dagar regelbundet genomarbetas med skofvel, och att därpå låta dem ligga utbredda i tunt lager en eller annan dag till uppvärmning och jäsning. De efter jäsningsprocessen erhållna bönorna färgas medelst en röd jordmassa, torkas och skickas så i marknaden. Priset för råkakao växlar betydligt allt efter kvaliteten, mellan .36 och 180 kronor för 50 kg. I fabri- kerna rostas bönorna och malas. De förnämsta fabrikerna finnas i Holland, Frank- rike och Schweiz. Förbrukningen af choklad är i tilltagande. I Spanien beräknar man den till ^'2 kg. pr individ årligen. Chokladen innehåller, förutom teobromin (1,2 — 1,5%), rikligt med fett (50%), hvaraf för medicinskt ändamål beredes kakaosmör. Te. Kinesiska tebusken (Thea chinensis) är en till familjen Ternstroeraia- ceae hörande, ständigt grön buske med läderaktiga, glänsande blad, stora hvita eller skära, välluktande blommor samt trerummig frukt med frön stora som körsbärskär- nor (fig. 167). Man antager, att Indien, särskildt öfre Assam, är tebuskens fädernesland. Där- ifrån skall den i urgamla tider ha kommit till Kina, hvarest dess kultur tidigt nådde stor utbredning och blomstring. Tebusken omtalas i kinesiska urkunder från 2,700 f. Kr. Allmänt kom dock te såsom dryck ej där till användning förrän i 6:e århundradet e. Kr. Till Europa kom kännedomen om te i en långt senare tid. Ar 1610 förde holländarne te, som de köpt af kinesiska köpmän i Bantam, för första gång i den europeiska marknaden, och år 1628 öfverlämnade en rysk ambassadör åt tsaren te såsom present från en centralasiatisk furste. Omkring år 1635 blef teet bekant i Paris och år 1650 i England. Från år 1660 började man servera te, i början såsom en synnerligen kostbar dryck, i Londons kafiehus. I Tyskland blef teet kändt särskildt genom kurfurstens af Brandenburg lifraedikus Bontekoe, som var en ifrig vän af den nya drycken. Det gick emellertid till en början rätt långsamt, innan denna dryck kom till allmännare användande. Stort motstånd härvid gjorde dels de ofta uttalade påståendena om tedrickningens fördärflighet, dels äfven det höga priset, en följd af det då gällande monopolet å tehandeln. NJUTNINGSVÅXTER. — TE. 195 I Brasilien begynte man försök med teodling 1812, dock utan att erhålla till- fredsställande resultat. Fåfänga voro ock liknande försök i Frankrike, Portugal, Mindre Asien, på St. Helena och i Kaplandet. Förnämsta produktionslandet är i dag, liksom fordomdags Kina. Där produ- ceras årligen 360 — 450 millioner kg., hvaraf ungefär en tredjedel exporteras. Ensamt till Ryssland utföras 30 — 40 millioner kg. Äfven Japan producerar sedan ur- åldriga tider betydande kvantiteter te. Exporten därifrån uppgick år 1893 till 30 millioner kg. Tebusken odlas vidare på Korea, i Indien, på Ceylon, Java, i Amerika, särskildt Syd-Carolina och Tennesee. I nyare tid ha ock stora teplantager anlagts på sydsluttningen af Himalaja, och Ostindien, som tillförene knappast kom i betraktande såsom utförselland, exporterar sedan 1861 alltjämt stigande mängder te, ända till 50 mill. kg., så ock Ceylon ända till 38 mill. kg., hvilket ej varit utan inverkan på den kinesiska tehandeln. England, som år 1867 tog allenast 6 ^ af sitt te från Indien och Ceylon, resten från Kina, införde år 1890 ända till 70 % indiskt te. Tebusken har ganska stora ford- ringar i afseende på jordmån och klimat. Humusrik lerjord med alf, som lätt genomsläpper vatten, är mest passande, och klimatet bör vara varmt och fuktigt. Teodlingens totala ut- bredning i östra Asien ligger emellan 15° och 40° n. br. I Kina fäs det bästa teet mellan 23° och 30' samt i Japan mellan 30' och 35°. I båda dessa länder odlas tebusken i allmän- het ej å större ensamt däraf upptagna fält utan växer i strödda grupper eller ock i rader mellan åkrarna, i Kina ej sällan å de höga dammval- larna mellan risfälten och i Japan bland mullbärsträden. I Indien odlas den mestadels endast i större plantager. I Japan sås fröet direkt på den för ändamålet utvalda, trädgårdsmässigt till- redda jorden, 3 — 5 frön på hvarje ställe. Af de uppväxande plantorna lämnas vid gallringen en, den kraftigaste, kvar, de öfriga borttagas. Ett annat sätt, som ock användes, är att uppdraga plantor på säng och sedan utplantera dem. Första året skyddas den unga plantan mot solen förmedelst en därbredvid nedstucken cedergren. I tredje och fjärde året beskäras plantorna i toppen, så att de undre grenarna komma att växa kraftigt. Skörden begynner i fjärde året och fortgår så, tills buskarna äro 10 — 12 år gamla eller ännu längre, hvarpå desamma aflägsnas och ersättas med nya. Vill man ha en särskildt fin kvalitet, afplockas allenast de tre yngsta bladen på de sidoskott, som frambryta från de större grenarna. Afplockningen verkställes af kvinnliga arbetare från tidigt på morgonen till fram mot middagstiden, och den Fi^. 167. Kinesisk- tebuske (Thea chinensis). 196 II. KULTURVÄXTER PÅ ÅKER OCH ÄNG. vidare behandlingen af bladen äger rum på eftermiddagen. Denna börjas med ett kortvarigt ångbad. Uti en kittel, som i sin öfre del är försedd med ett galler, hälles något vatten, detta uppvärmes, och på gallret nedsättes en bambukorg med tebladen uti, hvarpå kitteln täckes med ett lock. Endast en minut får den uppstigande vattenångan inverka på bladen, som därefter upptagas och utläggas på mattor till torkning. Ändamålet med ångbehandlingen är att bibehålla bladens gröna färg; utan densamma blir teet svart. Tebladen undergå därpå ett slags röstning. De läggas för sådant ändamål på heta rostpannor, som ställas öfver en koleld, och omröras härunder samt knådas flitigt. Efter denna röstning utläggas de till afkylning. Ännu två eller tre gånger upprepas samma omväxlande uppvärming och afkylning. Slutligen sållas bladbitarna, sorteras och rensas för hand. Stundom färgas teet sär- skildt genom tillsats af indigo eller berlinerblått. Det finaste teet inpackas i porslins- burkar, de mindre goda sorterna åter i trälådor. En öfvad tearbeterska kan på en half dag plocka 5 — 6,5 kg. teblad, och en person kan på dagen hinna rosta 1 5 — 19 kg. te. Af 4,25 kg. friska blad blir efter röstning 0,85 kg. torrt te. Denna omständliga bearbet- ning kan förklara, hvarför de bästa japanska och kinesiska tesorter stå så högt i pris. Det svarta teet beredes på ett något afvikande sätt. De afplockade bladen läggas på ett spjälverk af bambu att lufttorka under en dag. Därpå rullas de och knådas duktigt samt uppläggas i högar att jäsa under 1 — 3 dagar. Genom denna behandling försvinner bladens gröna färg, hvarjämte bortgå en del bittra ämnen, så att det svarta teet verkar mindre retande på nervsystemet än det gröna. Efter jäs- ningen uppvärmes bladmassan uti ett slags järntråg, hvarpå densamma rullas och knådas samt slutligen torkas i flata korgar. Hufvudplatserna för tehandeln i våra dagar äro i Europa London, Rotterdam, Amsterdam och Hamburg. I Ryssland, liksom i Kina, är teet en nationaldryck, som for- tares alla tider på dygnet. En allmän folkdryck är det ock uti England och Holland. De mest bekanta sorterna af kinesiskt grönt te äro pärlte med de späda bladen sammanrullade till små korn, imperialte, äfven kejsarte eller blomte kalladt, som beredes af större och gröfre blad, samt Young-Hayson-te, ett fint te med små smala blad, ej inrullade, blott krusade. Det gröna teet kommer ej till Europa. Bland de svarta tesorterna från Kina är Peko-teet det mest kända och omtyckta. Detta har fått sitt namn — Peko betyder hvitt hår — efter de hvitaktiga hår, som sitta på spetsarna af de späda, svartbruna bladen. I England är särskildt Kongo-teet — d. v. s. te »som kraft mycket arbete» — särdeles omtyckt. Vidare märkas följande svarta tesorter: Souchong, med brunaktiga, stora blad, förut det väsentliga s. k. »karavan- teet», Pouchong med breda, långa, starkt vridna blad o. s. v. Otaliga äro för öfrigt namnen på de kinesiska tesorterna. Ej sällan är emellertid det kinesiska teet för- falskadt, hvilket vållat en misstro till detta te i allmänhet och skadat den kinesiska teexporten. Svart är det mesta ostindiska teet och allt det te, som produceras på Ceylon och Java. »Tegelte» framställes af brutna blad och affall, som males, ång- behandlas och pressas i tegelstensform. Detta te går karavanvägarna till Sibirien och Mongoliet. Det utgör en viktig handelsvara och användes mycket bland den lägre befolkningen i norra Asien. I Kina bereder man sitt te genom att öfvergjuta de på ett eller annat sätt preparerade bladen med kokhett vatten. I Europa tillsätter man nästan alltid socker till afkoket, och ofta jämväl mjölk eller grädde. Af tegelteet tillreda de asiatiska nomaderna med mjölk och smör ett slags soppa. Närmast singalesiska arbeterskor, i midten arbetare, sysselsatta med plockning af teblad. Afven bergsluttningarna i bakgrunden äro beväxta med tebuskar. Fig. 168. Teplantage i Ceylons högland. I förgrunden bambutallrikar med därpå utbredda teblad, i midten tesorterare. Fig. 169. Tefektori på Java. 198 KULTURVÄXTER PA ÅKER OCH ANG. Teets lifvande verkan beror på förekomsten däri af koffein (1 — 2,3 %). Af garfsyra innehåller det 10 — 12 f^. Teet anses ock förmå reglera ämnesomsättningen inom kroppen, sä att denna behöfver mindre föda. KaflFe. Kaffeväxten (Coffea arabica) (fig. 170) är en ständigt grön buske eller ett mindre träd, med korsvis motsatta, glänsande blad och i kransar ordnade blommor, påminnande om schersminblommor. Frukten, i början grön, blir småningom gul och slutligen mörkröd, körsbärslik samt innesluter två rum, h varje rum med ett frö. Kärnan af detta frö bildar »kaffebönan», ett namn som härledes från det arabiska ordet »buna->, hvar- med betecknas kaffeväxtens frö. Kaffebusken, som räknas till samma familj som den i det föregående omtalade Krappen, familjen Rubiaceae (underafdelningen Coffea- ceae), har sitt hem i Abyssinien, hvarest den anträffats vild i bergstrakter och där bruket af kaffe såsom dryck synes vara urgammalt. Namnet kommer af det abyssiniska provins- namnet Kaffa. I Persien användes kaffe såsom dryck redan år 875 e. Kr. och i Arabien i 15:e århundradet. Det kom till Konstantinopel år 1517, och där inrättades det första »kaffe- huset» år 1554. Inom det kristna Västerlandet erhöll man år 1582 kunskap om kaffet genom Rauwolf, som lärt känna detsamma i Aleppo. Ar 1624 förde venetianerna stora mängder kaffe till Europa, och 25 år senare lär kaffe ha varit en allmän dryck i Syd-Italien. Det blef vid denna tid äfven kändt i England, Frank- rike och Tyskland men dracks emellertid länge ej annat än i offentliga kaffehus. Det första kaffehuset inrättades i London 1652, i Paris 1657. i Hamburg 1679 och i Wien 1683. I Berlin dracks kaffe redan vid den store kur- furstens hof, men där anlades det första kaffe- huset ej förrän 1721. Hvarhelst kaffehus inrättades, uppstod till dem i början en formlig rusning, som flerestädes ingaf regeringarna bekymmer och föranledde hvarjehanda förbud och inskränkningar. I Konstantinopel utfärdades i religionens intresse befallning om kaffehusens stängande, alldenstund moskéerna för deras skull fingo stå tomma. I Tyskland gjorde man försäljningen af kaffe till ett statsmonopol och inrättade offentliga kaffebrännerier, hvilket hade till följd, att kaffe- priset stegrades till det sexdubbla och att kaffe blef en lyxartikel allenast för de rika. I vårt land var kaffet okäudt intill början af 1700-talet, men bruket af denna dryck spred sig sa hastigt, att Stockholm redan 1728 hade 15 större kaffehus, och Collegium Fig. 170. Gren af Kaffebusken {Coffea arabica); a frnkt, b frnkt med delvis borttaget kött, c frö. NJUTNINGSVAXTER. — KAFFE. 199 medicum såg sig föranledt att är 1746 utfärda en kungörelse om »det missbruk och det öfverflöd, som te- och kaffedri ekandet är underkastadt3>. År 1756 så väl som upprepade gånger därefter förbjöds införsel af kaffe; sista införselförbudet utfärdades år 1817 och räckte intill år 1822. I våra dagar drickes kaffet af rik och fattig. Flerestädes har förbrukningen förr varit större, än den nu är, såsom i Nederländerna, där den under 5-årsperioden 1880 — 84 uppgick till 9,4 kg. pr individ. — Nedanstående diagram (fig. 171) åskådlig- gör närmare kaffeförbrukningens storlek i åtskilliga länder. Nederländerna. I Nederländerna » Belgien » Norge . » Sverige . » Danmark » Schweiz » Tyska riket Sverige. Tyskland. Frankrike. Fig. 171. Ärliga förbrukningen af kaffe per inbyggare. 67,3 hg. i Finland .... 22,3 hg 38,6 » »Frankrike. . . . 18,4 » 38,6 » » Österrike-Ungern . 8,7 ■» 34,5 » » Grekland .... 5,3 » 30.5 » »Italien 4,2 » 28.6 » »Portugal .... 3,9 » 24,1 » » Storbr. o. Irland. 3,3 » Storbr. o. Irland. Ryssland. i Spanien 3,1 hg. » Bulgarien 2,7 » » Rumänien 2,7 » » Serbien . 2,5 » » Ryssland 0,5 »■ » Europa . 10,3 » » Nordam. P ör stat 39,1 » I början var det endast arabiskt kaffe, från hamnen i Mocka, som sändes i världsmarknaden. I dag åter är Arabiens kaffeproduktion försvinnande liten i jäm- förelse med andra länders. Högst står Brasilien med en odlad areal af något öfver V2 million har samt en utförsel af 4 mill. deciton. Därnäst kommer Java med V2 mill. har, så Ceylon, Centralamerika och Mexiko, vidare Sydamerikas nordliga republiker, Peru, öarna Haiti, Cuba, Portorico samt Afrikas västkust. Exporten från dessa länder, hvilken sexdubblats på de sista 60 åren, uppgår årligen till 7 mill. dt. Förutom den arabiska kaffebusken odlas äfven en annan kaffeart, Liberiska kaffebusken (Coffea liberica), utmärkt genom mycket stora frukter samt en synner- ligen fin arom. Denna art, som härstammar från Liberia, har i nyare tid genom botaniska trädgården i Kew vid London blifvit förd i odling på Ceylon och Java. Kaffebusken fordrar en mild, humusrik, någorlunda kalkhaltig lerjord samt be- höfver på en gång värme och fuktighet för sin trefnad. Temperaturen får ej gärna gå under + 10' men ej heller gärna öfverstiga + 32". Starkt solbadd skadar växten, och den trifves därför bäst på skuggiga sluttningar. Där så behöfves, planterar man åt densamma särskilda skuggträd. Kaffeplantorna uppdragas ur frön antingen i krukor eller på säng. Efter sådden täckes sängen med ett lager torra löf och vattnas flitigt vid inträffande torka. Efter 5—6 veckor, då fröna hålla på att gro, aflägsnas löflagret, för att de späda plantorna må kunna fritt utveckla sig. Efter två år äro de färdiga att utplanteras. På Ceylon och Java utsätter man plantorna på 1,5—2 samt i Brasilien och Central- 200 KULTURVÄXTER PA ÅKER OCH ANG. amerika på 2 — 3,5 meters afstånd sinsemellan. Utplanteringen sker vid regntidens början. Odlingen hålles väl ren från ogräs, och plantorna beskäras i toppen, då de nått lagom höjd, men äfven å sidogrenarna, om bladverket blifver för tätt. Första skörden kan tagas i fjärde året, full skörd dock först från och med det sjette. Man kan sedan hålla på att skörda i 30 — 40 år eller, om jorden genom tillförande af näringsämnen hålles vid kraft, ända till 100 år. Då frukterna äro röda, är tiden inne att skörda. I Arabien låter man frukterna bli öfvermogna och afskakar dem på dukar, som utbredts under buskarna. I andra länder åter plockar man af dem. På Java blommar kaffebusken och skördas 3 gånger årligen. Den mellersta skörden anses vara den bästa. Skördens riklighet växlar efter kulturförhållandena på platsen. Ett fullt gifvande träd lämnar ^h — 2 kg., undantagsvis 3 kg. frukter. Till vänster ser man soltorkadt pergamentkaffe, utlagdt på mattor, sammanföras i högar. Fig. 172. Kaffeplantage jämte skalningshus (»Pulping mill») på Cevlon. De skördade frukterna torkas och befrias genom slag af klubbor eller i sär- skilda skalningsmaskiner från den köttiga fruktväggen och från fröskalet, eller ock bearbetas de på våta vägen. I senare fallet få frukterna passera mellan två i vatten roterande cylindrar (s. k. »pulper»), och massan ligger därefter några dagar uti en cistern med vatten. Fruktköttet lossnar nu lätt och aflägsnas, i det att vattnet vid upprepade vaskningar omröres förmedelst vattenhjul. På detta sätt behandlade erhållas fröna omslutna af fruktväggens innersta pergamentartade skal, hvarför pro- dukten benämnes »pergamentkaffe». Från detta skal befrias bönorna sedan, efter skedd torkning, genom att klämmas mellan trävalsar eller ock medelst särskilda maskiner. Den sista behandlingen af bönorna, innan de föras i handeln, är rensning och sortering, hvilka arbeten utföras dels för hand, dels med maskiner. NJTJTNINGSVÄXTER. — KAFFE. 201 Bönornas färg växlar. Man finner olika nyanser af gult, grått, grönt, brunt och blått, allt eftersom solen vid torkningen inverkat under längre eller kortare tid. Varans godhet kan man ej bestämma efter fäi'gen, emedan bönorna under lagringen gärna förändra färg, i det att de blekna något, samt emedan de alltför ofta färgas med konst. ^ Antalet af handelssorter är snart sagdt oräkneligt. Från kaffets hemland, trak- terna söder om Tsanasjön samt Gallaländerna, kommer knappt något till Europa. Indiska handlande uppköpa den bästa varan i Berbera och Zeila. Det finaste arabiska kaffet. Mockakaffet, hvars bönor äro de minsta af alla, hinner knap- past längre än till Konstantinopel. Hvad som i Europa i allmänhet går under namn af Mocka, är mestadels småbönigt Java- eller Ceylon-kaffe. De för öfrigt mest bekanta kaffesorterna äro: Java- (Batavia, Dscheriban), guldgult, brunt, blek- grönt o. s. v., delvis utmärkt; Menado-, från Celebes, med stora, ljusgula, gul- bruna eller gröna bönor, äfvenledes omtyckt; Sumatra-, med stora, mörkgula, bruna eller nästan svarta bönor, af mindre fin smak; Manila-, från Filippinerna, det bästa från Cavite, medelgodt från Laguna och Batanges samt det sämsta från Mindanao; Bourbon-, med gul- eller grönaktiga små bönor; Ostindiskt, från Nilgiri, Madras och Ceylon, allt utmärkta sorter, af växlande färg och stor- lek; Cuba-, starkt aromatiskt; Jamaica-, med jämnstora, långa, smala bönor; Domingo-, en god sort af gul eller blekgrön färg. Godt kaffe producera ock de andra Västindiska öarna. Portorico, Martinique, Guadeloupe och Dominica, samt Centralamerika (Costarica, Guatemala, Nicaragua, Salvador), Mycket viktigt för världsmarknaden är det sydamerikanska kaffet: Surinam-, med små, breda, grön- aktiga bönor, af stark arom; Venezuela- (Caracas), mindre värderadt; Brasilianskt (Rio, Santos), växlande i godhet, de bästa sorterna täflande med de yppersta ost- och västindiska, andra åter sämre. De bättre brasilianska sorterna gå ofta i handeln under namn af Cuba-kaffe. Hufvudmarknadsplatserna' för kaffe äro i Europa Havre, London, Hamburg, Amsterdam, Antwerpen och Triest. Bönorna innehålla 0,8 — 1,2%' koffein. Kaffets arom anses bildad af två eteriska oljor, af hvilka dock blott den ena är gemensam för alla kaffesorter, den andra åter förekommer endast hos de finare sorterna. Då bönorna skola användas, rostas de, hvarvid de förlora 15 — 20?^ i vikt, på samma gång de genom svallning tilltaga 30 — 50 % i volym. Brändt kaffe förlorar sig snart, så ock drycken, alldenstund de aromatiska beståndsdelarna snart undergå sönderdelning. Bemödandena att framställa ett kaffepreparat, som tillsatt till varmt vatten genast gifver ett friskt kaffe, hafva därför allt hitintills varit fåfänga. Förutom bönorna kunna äfven andra delar af växten användas. Af det köttiga frukthyllet tillreda araberna en dryck, som har samma lifvande inverkan som kaffet. Torkadt och rostadt användes också detta fruktkött såsom kaffesurrogat. Det lämnar med kokande vatten sultankaffe eller sakka. Ett liknande preparat har ock nyligen förts i handeln till Europa. Ur bönornas skal kan man bereda en lätt, ljus dryck, som liknar kaffe i smak samt njutes i stora mängder af de fattigare folkklasserna i Orienten. På Java och Sumatra begagnas bladen af kaffebusken, hvilka för öfrigt innehålla mera koffein än bönorna och därjämte äro rika på garfsyra, till framstäl- lande af ett te, som är jämförligt med det kinesiska. 202 II. KtJLTirRVÅXTER PÅ ÅKER OCH ÅNG. Cikoria. Cikorian (CicJwrium Intyhus) (fig. 173) är en med vår vanliga maskros nära besläktad, till familjen Compositae hörande, flerårig ört med parflikade blad och stora himmelsblå blomster på korta skaft ur bladvecken. Växten förekom- mer vild i södra delarna af vårt land och för öfrigt i en stor del af Europa och Asien. Första året utbildar den endast rot och bladrosett, andra året framkomma blombärande grenar. Späda kunna bladen användas såsom salad, och växten odlas i sådant syfte, särskildt i Frankrike och Belgien. Cikorians förnämsta betydelse är dock såsom surrogat för kaffe. För detta ändamål odlas den i stor omfattning i Böhmen, Mähren, Österrike, Ungern, Belgien, Holland och England. Odling och bruk af cikoria voro en följd af vissa politiska förhållanden. Redan under Fredrik den stores tid fördyrades kaffet genom monopolisering af kaffehandeln. Ännu dyrare blef kaffet genom Napoleons konti- nentalspärrning. Ej under då, att man uppsökte ett billigare ämne, som kunde i någon mån er- sätta kaffet. Första cikoriefabriken inrättades i början af 19:e århundradet. Nu lära i Europa finnas omkring 450 sådana fabriker, däraf enbart i Tyskland 123. Af olika cikoriesorter, som äro i odling, kunna nämnas Magdeburger Spetshufvud, med lång smal rot, Braunschweiger, med kort tjock rot, samt den halflånga, tjocka Schlesiska. Cikoriefröet utlägges i rader, med en rad- vidd af 30 — 45 cm. samt med 12 — 25 cm. afstånd i raden. Skötseln är ungefär densam- ma som den vid sockerbetsodling, så ock skör- den. De friska rötterna torkas i ugn eller sär- skild torkinrättning och undergå därefter sin vidare behandling — skärning, röstning, målning ^. -,-,0 n-\ ■ (r^- 1 ■ 1 . I \ \ — i fabrikerna. Fig. l(o. CiKoria {Ctchortum Intybus). ^ Sockerrör. Sockerröret (Saccharum officinarum) (fig. 174) är en i Ost- indien vildt växande gräsart, som når en höjd af 3 — 4 meter. Det fortlefver från år till år förmedelst sin knutigt uppsvällda rotstock, från hvilken utväxa ledade, 3 — 5 cm. tjocka strån, fyllda med en sockerrik märg. Användningen och odlingen af sockerrör synes flerestädes vara mycket gammal. Från Kina omtalas det under andra århundradet f. Kr. Till en början tuggade man eller pressade, såsom infödingarne än i dag göra, den söta stjälken. Konsten att ur strået framställa fast, kristalliseradt socker är jämförelsevis ny. Den omtalas från Indien först år 500 e. Kr. Araberna införde odling af sockerrör i norra Afrika, på Sicilien och andra Medelhafsöar samt i Spanien. I sistnämnda land fortfor odlingen i omfattande skala ända till början af 1500-talet, då växten öfverfördes till de amerikanska kolonierna. Inom dessa blef sockerproduktionen snart så riklig, att den spanska vardt alldeles öfverflödig. Varieteter af sockerröret äro det Violetta, som särskildt odlas i Ostindieii till beredning af rom, och det Otaheitiska, stort och sockerrikt, hvilket Bougainville förde från Otaheiti till Antillerna och hvilket nu särskildt odlas i Ostindien. NJUTNINGSVAXTER. TOBAK. 203 De förnämsta produktionsorterna äro i våra dagar uti Amerika: Cuba, Porto- rico, Västindien, Brasilien, Förenta staterna och Guayana — uti Asien: Java, Främre och Bortre Indien, Kina, Filippinerna och Formosa — uti Afrika: Mauritius och Egypten — samt i Australien: Hawaii och Queensland. I Europa odlas sockerröret allenast i Spanien. Sockerröret fordrar mycket värme och fuktighet samt en årlig medeltemperatur af åtminstone 25°. Det förökas medelst sticklingar, tagna af strånas öfre delar samt satta i rader. Sockerplantagerna upptaga i allmänhet vidsträckta fält. Inom de rent tropiska trakterna äro plantorna mångåriga och kan fältet skördas under en följd af år. I Spanien skadas de åter af frost, så att ny plantering årligen måste äga rum. Skörden begynner före blomningstiden. Man aftager först bladen, afskär därpå m^d en knif strået nära marken samt sönderhugger detta i mindre stycken. Dessa föras till sockerhuset, hvarest saften utpressas och inkokas, under tillsats af något kalkmjölk för aflägsnande af ägghviteämnen. Vid afkylning utkristalliserar sockret, som sedan renas genom omkristalli- sering och affärgas. Den bruna afrinnande lagen, känd under namn af melass, läranas att jäsa för framställning af rom, eller ock ut- skeppas den till de europeiska fabrikerna att där tillgodogöras. Skörden i sockerplantagerna är mycket ansträngande och hälsofarlig samt kostar många arbetare lifvet. Medan rörsockret förr ensamt tillfreds- ställde världens hela sockerbehof, har socker- betsindustrien sedan århundradets början fram- trädt såsom en allt svårare och svårare kon- kurrent vid dess sida. -fetjS?*^^ Fig. 174. Sockerrör {Saccharum officinarum). Tobak. Bland de talrika, omkring 50, arterna af det till Nattskattornas familj (Sola- naceae) hörande tobakssläktet {Nicotianä), är det endast trenne, som äga någon betydelse såsom odlade för framställning af tobak. Den viktigaste bland dessa är den Virginiska tobaken (Nicotiana tahacum) (fig. 175), som blir 1,5 meter hög, har långa, äggrundt lansettlika, spetsade, oskaftade, stjälkomfattande blad samt stora, trattformiga, ljusröda blommor med spetsiga brämflikar. En annan art är Bondtobaken (iV. rusticd), äfven kallad Syrisk tobak, med något lägre, ej gärna öfver en meter hög stam, ägg- runda till afiånga, skaftade blad samt bägarlika, gulgröna blommor med trubbiga brämflikar. Denna art odlas mest för framställning af snus. En tredje användbar art är Maryland-tobaken {N. macrophyllä), som är mest lik den virginiska men har bredare och mindre spetsade blad. Tobaken — vi tänka här särskildt på den virginiska — har sitt hem i Syd- amerika. Vid européernas ankomst till Amerika var seden att röka, snusa och tugga 204 KULTURVÄXTER PA ÅKER OCH AKG. redan vida utbredd från Canada långt ned i Sydamerika. Vid landstigningen på Cuba 1492 fingo spaniorerna första gången bevittna infödingarnes sällsamma bruk att genom näsa och mun utblåsa rökskyar, som de insugit ur ett sammanrulladt, af torra tobaks- blad fylldt majsblad, ett slags cigarr, som antändts i ena änden. Urgammalt torde detta bruk, äfvensom odlingen af tobaksväxten, därstädes ha varit, då man uti aztek- grafvarna i Mexiko har funnit tobakspipor, gjorda af lera. I Europa började man odla tobaken i Lissabon år 1518 för medicinskt ända- mål, och år 1560 sände franska sändebudet i nämnda stad, Jean Xicot, till Kata- rina af Medici i Paris frön af växten. Han hade själf odlat den i Portugal och hade funnit de friska bladen däraf verksamma, om de lades på svullnader, reformar o. d. Samma år anlades ock i Sevilla den första snusfabriken. I Frankrike började man Sliart med förkärlek odla växten, under namn af »Herbe de la Reine mera», såsom prydnadsväxt för sitt ståtliga utseende och sina prydliga blommor. Nicot till ära gaf Linné åt tobakssläktet namnet Nicotiana. Från Frankrike utbredde sig tobaksbruket och tobaksodlingen till andra europeiska länder, särskildt till England, hvarest bruket att röka tobak var allmänt på 1580-talet. Mycket bi- drogo matroserna i Drakes och Raleighs engelska flottor till to- bakens spridning samt inom Tyskland de under 30-åriga kriget kring- ströfvande härarna. Till Skandinavien kom kän- nedomen om det i Tysk- land så moderna »näs- mjölet» i början af 1600- talet genom hemvändande krigare. Den första tobaksplantagen anlades i Sverige af Jonas Alströmer år 1725 vid Alingsås. Med förvånande hastighet gick spridningen inom de olika länderna, så hastigt till och med att regeringarna mångenstädes sägo sig föranledda genom särskilda förbud och straffbestämmelser hindra eller åtminstone in- skränka bruket af den giftiga örten. I Sverige straffades tobaksrökning med plikt, i Italien med bannlysning, i Ryssland med näsans afskärande o. s. v. Detta oaktadt vann tobaken allestädes insteg, och den bildar härutinnan en fullkomlig motsats till den närbesläktade potatisväxten. »Liksom ett oförståndigt barn», säger A. vonHumboldt på tal om potatis- och tobaksväxterna, »åt h vilket man bjuder på en gång bröd och ett glödande kol, griper efter det senare, så gjorde ock människorna i Europa.» Då man märkte, att alla förbud voro fåfänga, slog man in på en annan väg för att hejda fienden. Man sökte genom skatt och införseltull tillföra staternas kassor rika inkomster, och flerestädes, såsom i Österrike och Frankrike, gjorde man tobaks- Fig. 175. A C Virginisk tobak {Nicotiana tabacum). A gren med blad och blommor. B blomma. C frukt. NJUTNINGSVÅXTER. — TOBAK. 205 fabrikationen och tobakshandeln till ett statens monopol. Uti Sverige inträdde tobaks- frågan efter åtskilliga växlande öden år 1724 i det skede, att ett kungligt plakat af den 29 februari till och med förordade tobaksodling, »hvartill landets klimat efter skedda försök befunnes lämpligt», och på 1730-talet var spanskt snus »så i mod och behofvet för bättre eller förnämare näsor så tilltagande), att »något hvar, ja, käringar och gubbar i sina kojor och nästen, började laborera snus, färga sådant rödt, brunt, gult samt detsamma omkringbära i hus och på gator till försäljning». Missbruk af tobak bland ungdomen sökte man emellertid genom särskilda förordningar motarbeta, såsom inom vårt land genom en kunglig förordning af den 16 september 1741, hvarest förbjöds »tobaksrökande af ungt folk, som ej fyllt 21 år, vid vite af 2 daler silfvermynt, för hvarje gång någon därmed beträdes; orkar ej bota, sitte 2 söndagar i stocken; dock krigsfolk undantagna — med hvilka det är en helt annan beskaffenhet». Främsta platsen i våra dagar bland de tobaksodlande och tobakshandlande län- derna intager Amerika, särskildt Nordamerikas Förenta stater, hvarest odlas tobak å en areal af 280,660 har och exporterades 1890—91: 3,875,000 cigarrer, 319,013,000 cigaretter samt 124,616,302 kg. blad. Den finaste tobaken produceras i Västindien, särskildt på Cuba, som lämnar pärlan af alla tobakssorter, Havanna-tobaken. Cubas medelskörd för året uppskattades för de senaste olycksåren till omkring 32 millioner kg. Sedan detta århundrades midt har Brasilien framträdt med en alltjämt växande tobaksodling. I Asien bedrifves denna odling i stor omfattning i Indien och Japan, liksom och i Levanten, men särskildt på Sumatra, dit tobaksodlingen på 1860-talet infördes genom hoUändarne, har man i våra dagar stora tobaksplantager. Afrika har visserligen både genom klimat och jordmån de bästa förutsättningar för att blifva ett tobaksproducerande land af betydenhet, men den afrikanska tobaken spelar ännu en obetydlig roll inom världshandeln. I Europa intager Österrike-Ungern främsta platsen såsom tobaksproducerande land, med en tobaksodlad areal af 58,000 har. Därnäst följa Ryssland med 41,000 har samt Balkanstaterna. Turkiet producerar tobak af mycket växlande godhet. Den finaste turkiska tobaken, utmärkt genom sin angenäma doft, kommer från nedre Macedoniens fruktbara dalar. Ganska medelmåttig åter är den tobak, som frambringas i öfre Macedonien samt i Tracien. Betydande är ock tobaksodlingen i Tyskland och Frankrike. Den inom Europa producerade tobaken föres ofta i handeln under granna tropiska namn. Inom vårt land, hvarest tobaks- odling bedrifves företrädesvis i Skåne vid Ahus och vid Landskrona samt i trakten af Stockholm, utgjorde hela produktionen år 1889 omkring 10,000 deciton. Hela världens produktion samma år har beräknats till omkring 7,5 millioner dt. Tobaksväxten fordrar en jord, som är rik på kali men fattig på klor. Endast å sådan jord erhålles god röktobak, med en kalihalt i bladen af minst 2,5 % samt en klorhalt ej öfverstigande 0,4 %, En god röktobak skall brinna lätt och hastigt, ty vid långsam förbränning uppkomma illa luktande och illa smakande produkter. Då nu de flesta naturliga gödselämnen innehålla mycket klor, såsom klornatrium (koksalt), så inses lätt, att tobak af fin kvalitet ej gärna kan påräknas efter gödsling med latrin-, häst-, får- eller svinspillning. En något mera lämplig tobaksgödsel utgör spillningen efter nötboskap, särskildt om densamma nedplöjes före vintern, så att det lättlösliga koksaltet hinner utlakas och nedföras till djupare liggande jordlager. Bäst är dock att gödsla till tobaken med artificiella gödselmedel, sådana som kalisalpeter och fosfater. Såsom kaligödselämne passar emellertid ej den eljest så värdefulla kai- niten, då densamma jämväl innehåller klor, utan i stället bör användas kalimagnesia. 206 KULTURVÄXTER PA ÅKER OCH ANG. Tobaksplantorna uppdragas på vanlig bänk eller på låga, jordfyllda, fönster- betäckta ställningar af trä, hvilka hvila på pålar eller murade pelare. Utplante- ringen bör ej ske förrän man kan anse sig trygg för frostnätter, alldenstund tobaks- plantorna icke alls tåla någon köld. Efter planteringen vattnas och rensas upprepade gånger samt uppkupas jorden mer och mer kring plantorna. Då tobaken börjar gå i blom, bör den toppas, d. v. s. den blombärande grenen afskäras, för att de stora stjälk- bladen må få tillgodogöra sig alla de näringsämnen, plantan är i stånd att upptaga. Af samma anledning aflägsnas ock gärna de kort efter toppningen utväxande sido- skotten, de s. k. tjufvarna. Fig. 178 visar en del af ett amerikanskt tobaksland. ^ ^V^^ -^ V^U^^S^^ z;^ Fig. 176. a b Torkning af tobak förmedelst upphängning på snöre, c d packning och buntning af tobaksblad. Fig. 177. Torkning af tobak förmedelst upphängning å käppar. Skörden begynner, då bladens förut mörkgröna färg börjat öfverga till ljusare grönt. De brytas då och läggas i smärre högar, först de nedersta, af jord ofta orenade (»sandgodset») och sedan de öfre, rena (»storgodset»). Sedan bladen äro skördade, få de först ligga några timmar att vissna, stundom jämväl en eller annan dag löst hopknippade för att undergå svettning, antagligen ett slags jäsning, samt upphängas därpå till torkning uti särskildt för ändamålet uppförda och inredda tork- lador. Härvid trädas bladen med nål på 1,5 meter långa snören (fig. 176 a ö), eller ock, upprispade 10 — 15 cm. långs midtnerven, på långa käppar (fig. 177). I Amerika plägar man ofta afskära hela växten och upphänga den hel till torkning (fig. 179). För torkningen åtgår en tid af 2 — 3 månader. Under ogynnsam väderlek är torkningen Fis;. 178. En del af ett amerikanskt tobaksland. Fjo;. 179. Amerikansk tobakslada. 208 II. KULTURVÄXTER PÅ ÅKER OCH ÄNG. förbunden med hvarjehanda farligheter, som kunna vålla betydande förluster. Torra afplockas bladen från snörena eller stängerna samt läggas öfver hvarandra i lager, som täckas med bräder och genom därpå lagda tyngder svagt hoppressas under ett par dagar. Slutligen packas de, alla med skaftändarna åt samma håll uti ett slags låga, vid ena kanten öppna lådor (fig. 176 c) samt hopbindas i knippor (fig. 176 d). Tobaken är nu färdig att föras till fabriken. Man har i nyare tid trott sig finna, att den olika aromen hos olika tobaks- sorter beror af vissa mikroorganismer, som tillfälligtvis funnits å bladen samt vid den fabriksmässiga behandlingen i dem åstadkomma jäsning, och har kommit på den tanken, att man genom att bland de inhemska tobaksbladen inlägga blad af utländsk, utmärkt sort skulle kunna af de förra framställa en utmärkt produkt. Tillräckligt bevisande praktiska försök saknas dock ännu. YallniO. Sist bland njutningsväxterna upp- taga vi här den odlade vallmon eller Opievallmon {Papaver somniferuni) (fig. 180), hvaraf beredes det såsom smärtdöfvande och njutningsmedel väl kända opiet. Opievallmon anses härstamma från en starkt hårig vallmoform, som växer vild i Grekland och på Cypern. Odlad förekommer den numera öfver hela jorden i en stor mängd sorter, skilda genom blommornas färg, fröhusens form och byggnad samt frönas färg. Vallmon försvarar väl sin plats i prydnadsträdgården genom sina stora, prydliga blommor. Den odlas dock för- nämligast för de ur frukterna erhållna produk- terna. Opium framställer man ur de omogna fröhusen, och ur fröna pressar man olja, eller ock använder man dessa senare att utströ på bakverk. Odlingen af vallmo, särskildt i och för opie- beredning, var känd redan på Homeri tid. Från århundradena närmast efter Alexander den store finner man hos grekiska och romerska författare utförliga redogörelser för sättet, hvarpå opium framställes, äfvensom för detsammas egenskaper. Under medeltiden knappast användt annat än såsom ett sällsynt läke- medel, fick opium allmän användning först på 1600-talet. I största skala produceras nu opium uti Ostindien, i all synnerhet i de tätt befolkade provinserna Benares och Bellar, hvarest regeringen har monopol på opium och hela skörden måste aflämnas till dess faktorier. Alltefter frönas färg skiljer man mellan hvit, grå och blå vallmo samt efter fröhusets förhållande vid mognaden mellan vallmo med slutna och med öppna fröhus. I senare fallet uppstå under märkesflikarna en mängd små hål, genom hvilka fröna kunna urskakas. I mellersta Europa odlas mest den blå med slutna fröhus. Vallmon kräfver en väl skött och rikt gödslad jord samt tycker om värme och torka. Vill man af vallmon taga frö, för att därur sedan pressa olja eller eljest på annat sätt använda dem, företages skörden, då fröhusen äro mogna, något olika allt eftersom sorten har slutna eller öppna fröhus. I förra fallet afskär man hela Fif 180. Opievallmo {Papaver soinniferum). KJUTNINGSVäXTEK. — VALLMO. 209 plantan, tröskar den och rengör fröet pä vanligt sätt. I det senare åter har skörde- mannen en säck, upptill utspänd af en ring, bunden kring lifvet, hvari fröhusen afskakas. Vill man af vallmon bereda opium, så sker skörden, medan fröhusen ännu äro omogna. Med en knif eller annat lämpligt instrument gör man inristningar a det gröna fröhuset antingen i riktning nedifrån uppåt eller ock på tvären (fig. 181). Då den utsipprande mjölksaften halfstelnat, afskrapas den och samlas efter hand i ler- krukor. I dessa afskiljer sig småningom en svartbrun vätska, liknande kaflfesump, från den fastare, gryniga delen, som utgör det egentliga opiet. Opiimassan torkas därpå under några veckor, knådas och bearbetas till bollar af ett barnhufvuds storlek. Dessa bollar rullas i ett pulver af krossade vallmostjälkar, torkas därpå under ett par månader samt inpackas slutligen i kistor för att så föras i handeln. Nästan allt det opium, som förbrukas i Europa, kommer från Mindre Asien och användes såsom läkemedel. I södra och* östra Asien åter användes opium före- trädesvis såsom njutningsmedel, på samma sätt som tobak hos oss. Bruket af opium på detta sätt är ursprungligen mohammedanskt. Mot slutet af 1500- talet var det kändt i Persien och Turkiet. Till Kina kom det väster ifrån omkring år 1644 och hade därstädes redan vid århundradets slut, väsentligen på grund af rik tillförsel genom engelsk-ostindiska handelskompaniet, blifvit etl med passion omtyckt njutningsmedel. Visserligen utfärdade kinesiska regeringen 1796 förbud mot opiirökandet och 1820 mot införsel af opium, men dessa åtgärder uträttade föga gent emot befolkningens åtrå och engelsmännens vinningslystnad. Ar Fig. 181. På 1839 företog sig då den kinesiska regeringen att uppbränna 20,000 tvären ristadt kistor opium, konfiskerade hos engelska köpmän i Kanton. Detta hade till följd, att England förklarade Kina krig. Utgången blef seger för engels- männen, som alltså fortfara att skaffa sig en årlig inkomst af omkring 160 millioner kronor på den kinesiska befolkningens förseende med detta fördärfliga njutningsmedel. I Kina har man uppfunnit ett särskildt sätt att njuta opium, rökning däraf, medan man i Indien och annorstädes mest tuggar detsamma. Opierökningen har emel- lertid i nyare tid spridt sig till flera andra länder, särskildt till Amerika. Till rökning användes ej opium i vanligt skick utan ett vattenextrakt därur, hvilket af- dunstas till sirapstjocklek och hvaraf sedan en liten portion, 5 — 10 cgr., uttages och mellan fingrarna rullas till en liten kula. Denna förbrännes uti enkom konstruerade pipor, ur hvilka röken suges ända in i lungorna. Opierökningen, så väl som opie- tuggningen, åstadkommer i organismen en känsla af välbefinnande, både kroppsligt och andligt, som kan stegras till berusning, men efter detta tillstånd följer ett annat af djup nedstämning, som ej kan kväfvas annat än genom ett nytt rus. Mer och mer måste opieransonen ökas, och slutligen dukar organismen alldeles under. Bekant är ock, hurusom det ur opium extraherade narkotiska ämnet morfin, som ursprung- ligen är afsedt att för tillfället lindra smärta, lätt nog kan blifva ett behof för organismen, ledande till dess undergäng. AGRICULTUR^ FOI^ST^Y . LIBRARY- €8 /27 $3 Bl t299 ' f^ '^: TT- ir-. TRY Au.viCULTURE LfBRARY ^".^ ^^ -^. >• -^ ^^^- .^ ^« r*-. \.Vw' '■^^' ^ .:^"^. -^:.: .> v 1 "V* r i^X^'^^ y% •■ .. ■%-^.