EORI TEETIPEOPRIE FOR EDVCATION FOR SCIENCE KONGLIGA SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS EKA NDLINGA NY FÖLJD. TJUGO PIE OM TE BANDET. 1=s922. FÖRRA HÄFTET. STOCKHOLM, 1892—1893:; a PP YCKERIET. P. JORSTEDT LINE L I UU VI Hd HIT ar ÖYROVEUN I IKT - HM KAANITA LOLIDAOR OT d KALLAR KÄRNTEN ; 4 7 Ar at ren I I mn SR Ny MV a År dt [ PE - UlLJÖM 1 PAM VAR TER TIROTNETN Ses TATYÄR ARAÖRT Å a | Bite 1 SRA MOTION HUV dd retas Ko TURUN | - 7 tt bo oc INNEHÅLL AF TJUGUFEMTE BANDETS FÖRRA HÄFTE. EKMAN, F. L. och PETTERSSON, O. Den svenska hydrografiska expeditionen är 1877 under: ledning at RE o EKMAN. Med 14 taflOl ococosooosooccosssoo-oodsooeossossossscosssooosooonn BATHER, F. A. The Crinoidea of Gotland. Part I. The Crinoidea inadunata. With 10 (UENES) > arvet SEI SA AE DÅ er ENL SÄR AASE AB Sjö 0 br AAN DAHLSTEDT, H. Bidrag till sydöstra Sveriges (Smålands, Östergötlands och Gotlands) Fiietacimm=Hora: fri CATEIeaCIA, ocsoo—tocokostesicossener eo bsbsudsicereseesesoodsosddesköoredern ds BERGENDAL, D. Studien iber Turbellarien. I. Ueber die Vermehaung durch Quer- theilung des Bipalium kewense. Mit einer Tafel TURNER, W. B. Alg&e aque dulcis Indie orientalis. Fresh-water Alge (principally Desmidie&x) of East India. With 23 plates sid . 1—163. 1EE200! OL 1— 42. I TR mener anal ettbnmen bd säte tot ME avund kabinett PAT ARON 0. oe RT JIA PE EMHÖVE STIGA UTM KYLET (eb dan slänter jelmsdlaneY sspvev2 mmöabve Hi und ebuanmide Ak HU mt övat unnedenara Fobo amet vi ahnt eu HaQlmunvdg ) uult utväg itansöo bök Sn soft sv 0 öar dae CI 71 AN male FI bol Mara RE Snell Ad tadrsonad - Ita ans HM Ravasd mvavilaqut sh vande ARCHIV eek SEPA abe er 10 CR Ah 4 HATA ant 0 Ho Aasa soltomasevsi KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR. Bandet 25 N:o1t DEN SVENSKA HYDROGRAFINKA EXPEDIDIONEN AR 1877 UNDER LEDNING AF F. L. EKMAN. FR ÖR SINA CA EE DIET NEN GEN AF F. L. EKMAN. KAN IDER EAT AED AERIG NING EN EFTER F. L. EKMANS DÖD UTARBETAD AF 0. PETTERSSON. MED 14 TAFLOR INLEMNAD TILL K. SVENSKA VETENSKAPS AKADEMIEN DEN 13 JANUARI 1892. — ma ve F- STOCKHOLM, 1893 KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER. nte APUGTIV/ KäSnava JOKON — AA Ba i fi mna banat kva ALM oh 4 = Flavia BSR OTA FR KC lå AA dt INU DAN Ar Mal AäTOR- FIA ULL "i f | WARTEATE Vi 13 i MELIET ! | POLA I I iw ] | t ist. AV MIT HETEREN EJ RUGTE INTE HAN oh Jä RE FÖL INGE D NING Om den svenska hydrografiska expeditionens af år 1877 tillkomst, anslag och utrustning. Den 9 November 1875 inlemnade professor F. L. EKMAN en skrifvelse till Kongl. Vetenskaps-Akademien, hvaruti hun, under påpekande af det stora intresse som en utred- ning af de hydrografiska förhållandena i de svenska hafven skulle ega, hemstälde: att Aka- demien måtte ingå till Kongl. M:t med underdånig hemställan om, att ett anslag af 10,000 kronor till hydrografiska undersökningar af de Sverige omgifvande hafven måtte beviljas, äfvensom att dessa arbeten finge utföras under loppet af de 3 följande åren med tillhjelp af en af svenska flottans kanonbåtar. Sedan Vetenskapsakademien ingått med skrifvelse i ärendet till Kongl. M:t, aflemnades kongl. proposition härom till 1876 års Riksdag, som biföll densamma. Akademien uppdrog ledningen af dessa undersökningar åt sin ledamot professor F; L. EKMAN. Professor EKMANS ursprungliga plan hade varit, att under åren 1876, 1877, 1878 utföra den hydrografiska undersökningen under en månad hvarje sommar med biträde af ett af flottans fartyg. För utförandet af de nödiga förarbetena till företaget måste dess början uppskjutas till sommaren 1877. Kongl. Maj:t hade tillåtit att kanonbåten Alfhild fick begagnas för utförande af de hydrografiska arbetena. Chefen för Kongl. Sjökartverkcet, kommendörkapten T. A. ARWIDSSON, stälde af intresse för saken sjömätningsfartyget »G. af Klint> fullt bemannadt och försedt med kol till expeditionens disposition, så att under sommaren 1877 de hydrografiska undersökningarne kunde utföras med tillhjelp af två far- tyg i stället för ett efter den ursprungliga planen. Genom denna förändring vanns den i vetenskapligt afseende stora fördelen att inom jemförelsevis kort tid, 2 Juli—2 Augusti, få utförd en fullständig undersökning af salthaltens och värmets fördelning under högsom- maren inom hela det vattenområde som omgifver svenska kusten från nordligaste änden af Bottniska viken till en linea dragen mellan Skagens udde och Arendal i Norge. Under- sökningen skedde i riktningen af 34 lmnier, af hvilka flertalet drogos i ungefär vinkelrät riktning från svenska kusten till den motsatta, och hvilka sammanlagdt hade en längd af nära 2,100 nautiska mil. Öfver 1,800 bestämningar af vattnets värmegrad på olika djup blefvo dervid gjorda och ungefär lika många vattenprof insamlade. 4 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. ÅA sjömätningsfartyget G. af Klint som fördes af löjtnant E. OrpBErG medföljde såsom deltagare i expeditionen kaptenen, numera föreståndaren för Kongl. Nautisk-Meteorologiska Byrån, F. MALMBERG samt docenten A. W. CRONANDER och ingeniören E. SCHOLANDER. Denna del af expeditionen hade till uppgift att undersöka Östersjön norr om Gotland. A kanonbåten »Alfhild> som fördes af kaptenen A. MOLANDER medföljde professor F. L. EK- MAN och amanuensen G. EKMAN för att undersöka området mellan Gotland och Nordsjön. Då det af Riksdagen auslagna beloppet, 10,000 kronor, till största delen åtgått till dessa omfattande arbeten och till anskaffande af de derför nödiga apparaterna utfärdade chefen för Kongl. Sjökartverket, kommendörkaptenen TH. ARWIDSSON 1879 en inbjudning till de svenska Sjöförsäkringsbolagen att lemna bidrag till bestridande af bearbetningen af det stora insamlade materialet. På denna lista antecknade sig: Sjöförsäkringsaktiebolaget Gauthiod i Göteborg för.............. 500 kronor » Ocean > » ENAS SR 300 >» » SVART O Gö re SSE 220 NEN 300. >» » Aegir FAGR SMRLNRYS ETTER 300 > Stockholms Sjöförsäkringsaktiebolag =eccecsmcssmesosssssosne oonnnona 300 Kullens Enskilda Sjöassuransförening i Höganäs för 200 Norrlands Sj öassutansförenino Clörjessss. 5 sera NN 300 (Fefle, SjöasSUTANSLÖTSTIDG, LÖR sosse ses SN Tear rs 0 OR SJöförsäktingsbholaget, Itosla den -—5 es Eee ONT SVG S Veni Sest ÅSSULAn Skön EST Oss TE LOOS Bearbetandet af det vetenskapliga materialet fortgick sedermera under professor EK- MANS ledning å Tekniska Högskolans laboratorium men hann under hans lfstid cj att afslutas. Efter professor EKMANS den 1 Januari 1890 timade frånfälle uppdrog Kongl. Veten- skapsakademien fortsättningen af arbetets utgifvande åt D:r OTTO PETTERSSON. Vid Professor Ekmans död förelåg fullt färdig och utarbetad af hans hand den del af arbetet som nu utgifves omfattande inledning samt redogörelse för expeditionens appa- rater och arbetsmethoder samt derjemte fullständigt utarbetade och uträknade observations- tabeller öfver de hydrografiska iakttagelserna, dels en öfversigtskarta öfver Östersjöns, Kattegats och Skageracks gebit med uppdragna djupkurvor och expeditionens undersök- ningslinier utsatta. Dessutom förelåg i form af anteckningar ett betydligt material af undersökningar dels öfver den vattenmängd som årligen genom floderna tillföres Östersjön och dels öfver förhållandet mellan saltmängden och specifika vigten samt klorhalten i hatsvattnet. Dessa anteckningar äro emellertid icke så uppstälda och ordnade att de kunnat användas vid publikationen af den hydrografiska expeditionens resultat. Den vackra och i vetenskapligt afseende säkerligen värdefulla samlingen af botten- prof som af expeditionen hemfördes var af professor EKMAN icke bearbetad. Den har för sådant ändamål öfverlemnats till Docenten vid Upsala Universitet D:r MunrHEr. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. x:o |. Den kemiska undersökningen af bottenprofven utföres af fil. stud. fröken A. och bestämningen af bottenslammets diatomaceer af professor P. T. CLEVE. Arbetets första afdelning innehåller: A. Beskrifning af de under expeditionen begagnade instrumenten. B. Expeditionens meterologiska observationstabeller. CLEVE C. Allmän öfversigt af de hydrografiska förhållandena inom det Baltiska sjösystemet. De hydrografiska observationstabellerna samt öfversigtskartan meddelas i andra af- delningen af arbetet. O. Pettersson. FÖRSTA AFDELNINGEN. A. Beskrifning af de under expeditionen begagnade instrumenten. 1. Djupvattenhemtare. Hvartdera af expeditionens fartyg var med hänsyn till dessa apparater utrustadt på följande sätt. För att möjliggöra en ganska fullständig, men likväl snabb undersökning af salthalt och temperatur på olika djup vid hvarje station, medföljde två värmeisolerande vattenhemtare, afsedda att samtidigt skötas från två platser å fartyget. Emedan tempera- turen hos de sålunda tagna vattenprofven ej undergick märkbar förändring under apparatens upphalning, så kunde den omedelbart derefter undersökas ombord med en termometer af vanlig beskaffenhet och derigenom den tid inbesparas. som temperaturens bestämning med särskilda djupvattentermometrar skulle hafva kräft. Dessa djupvattenhemtare voro afsedda att användas för djup af åtminstone intill 200 meter, således för de allra flesta här ifrågakom- mande. Dessutom medföljde en icke värmeisolerad vattenhemtare, konstruerad för använd- ning på huru stora djup som helst, äfven oceaniska, och här afsedd att begagnas i de fall, då man kunde befara att det förstnämnda slaget af vattenhemtare ej skulle tjenstgöra nog säkert. Som reservinstrument funnos dessutom ett par mindre djupvattenhemtare af enklare slag att tillgå. Vid följande redogörelse för konstruktionen af ifrågavarande apparater vill jag följa den ordning, hvari de småningom utvecklats från en mycket enkel och billig form till mer fulländade och dyrbara, i den mån jag sökt afpassa deras användbarhet för olika behof eller eljest stegrat anspråken på deras beskaffenhet. Då jag år 1869 företog mig att undersöka hafsvattnets salthalt vid Sveriges vestkust, nödgades jag i saknad af en passande djupvattenhemtare att sjelf söka konstruera en sådan. Vid konstruktionen af dylika apparater har man följt två olika principer. Antingen har man inrättat apparaten så, att den kunnat nedsänkas till det önskade djupet i slutet till- stånd och först derstädes öppnas, eller så, att den kunnat hållas öppen under nedgåendet, på det att apparaten under tiden måtte genomströmmas af vattnet och vid ankomsten till det afsedda djupet redan vara fylld med vatten af der befintligt slag. Den förstnämnda principen är förkastlig, både derför att ett så erhållet vattenprof är öfvermättadt med atmosferisk luft, och emedan det stora trycket medför alltför stora svårigheter att fullstän- digt utestänga vattnet, innan det afsedda djupet uppnåtts. Hvad den sednare principen KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:o ll. 7 beträffar, så kan den visserligen ej alldeles fullkomligt genomföras, enär apparaten under nedgåendet måste släpa med sig ndgot vatten från öfre lager till undre, men storleken af det derigenom föranledda felet kan dock blifva väsentligt olika allt efter apparatens kon- struktion. Äldre djupvattenhemtare af dylikt slag hafva i denna punkt lemnat mycket öfrigt att önska och samma anmärkning kan till och med göras mot vissa nyare sådane. Om det kärl, hvari vattnet skall inneslutas, tillslutes medelst en inre ventil, eller är vid någon af dess mynningar mycket hopträngdt, eller eljest är till dess form så beskaffadt, att vatt- net inom kärlet ej kan ombytas med på långt när samma hastighet som den, hvarmed kärlet under nedgåendet utomkring omströmmas af vattnet, så måste det nämnda felet kunna blifva ganska afsevärdt. Det måste dock å andra sidan medgifvas, att en dylik ofullkomlighet i djupvattenhemtarens konstruktion kan, om skyndsamhet vid vattenprofvens upptagande ej är behöflig, i de flesta fall göras oskadlig deri- genom, att apparaten efter ankomsten till det afsedda djupet Fig. I. hålles öppen en viss tid, innau den tillslutes och uppdrages, enär det inuti apparaten befintliga vattnet i så fall kan hinna att utbytas mot vatten från nämnda djup, om en olikhet i spec. vigt dem emellan förefanns. Äfven i det sällsyntare fall att spec. vigten hos vattnet inuti och utanför apparaten vore lika på grund af samtidig olikhet i temperatur och salthalt, skulle ett dylikt utbyte småningom ske, i den mån temperaturskillnaden utjemna- des. - Man kan derföre säga, att om omständigheterna vid djup- vattenprofvens upphemtning äro sådana, att ett tillräckligt uppskof med apparatens tillslutning på det afsedda djupet kan medgifvas, så kunna äfven sådana djupvattenhemtare, 1 hvilka vattnets ge- nomlopp under nedgåendet möter anmärkningsvärdt hinder, full- komligt uppfylla deras ändamål. MSärskildt gäller detta vid under- sökningar på större oceaniska djup, hvarest olikheten i salthalt på smärre djupskillnader är omärklig. Helt annorlunda är dock förhållandet inom de baltiska haf- ven, särskildt 1 Kattegats och Skageracks öfre vattenlager. Ge- nom förberedande undersökningar år 1868 hade jag redan öfver- tygat mig om den ytterst hastiga vexlingen af salthalten på olik: djup inom dessa områden och deraf funnit behofvet af en så konstruerad djupvattenhemtare, att den i möjligast ringa mån medsläpade vatten från öfre till undre lager. Detta var här desto mer behöfligt, som vattenprofvens upphemtning borde kunna utföras skyndsamt, emedan strömsättningen i nämnda farvatten ofta är stark och svårigheterna derföre i samma mån stora att bibehålla fartygets läge oförändradt under den tid, som behöfves för att upp- hemta många vattenprof på samma ställe. Ett nödvändigt villkor var då också, att appa- raten skulle kunna tillverkas för ringa kostnad. Jag sökte lösa uppgiften på följande sätt: Djupvattenhemtare n:o 1, afsedd för mäktiga djup och vattnets undersökning blott på fasta beståndsdelar. Lätthandterlig och prisbillig. En i båda ändar öppen cylinder, a b, kan medelst 4 derå fästade hylsor c glida upp och ned på två paralella stänger d, hvilka upptill äro fästade vid ett smalt tvärstycke « S F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. och nedtill vid två utsprång från en rund skifva f. På denna skifva är fastlödd en ringformig ränna ss, hvari cylindern kan in- falla med sin undre kant, hvarvid dess öfre omvikna kant b infaller 1 en ränna 00, fästad på en rund skifva k, som uppbäres af den centrala stången g. Cylindern är i denna ställning sluten och full- ständig tätning åstadkommes derigenom, att de båda ringformiga rännorna äro fyllda med en massa af passande konsistens, hvari man förut låtit cylindern göra intryck. En blandning af vax och talj 1 sådan proportion att massan ej blir smetig utan någorlunda hård, kan dertill användas. Den behöfver ej ofta förnyas. Ofvanpå cylindern är fästad en ringformig skifva Ah, som genom dess mot- stånd mot vattnet förorsakar, att cylindern hålles upplyftad mot stången e, så länge apparaten sjunker. Då apparaten upphalas, medverkar samma skifva till cylinderns nedfallande. Då man be- gagnar apparaten, har man således blott att låta honom sjunka ned till det afsedda djupet och derefter genast uppdraga honom. Sedan uttages proppen » för att aftappa vattnet, hvilket, om tätningen är 1 godt skick, likväl cj afrinner, förr än äfven lufthålet p öppnats. För att undvika de för vattnets snabba ombyte omkring appa- ratens centrala del ogynsamma fördjupningarne m och n äro dessa fylda med bly. Ringen qg tjenar till fäste för ett lod, om apparaten skall användas för någorlunda stora djup, 1 hvilket fall dess egen tyngd kan vara otillräcklig för att nog hastigt medsläpa linan, som fästes 1 ringen v. Det är naturligtvis angeläget att apparaten ej slutes innan den nedkommit 1 vattnet. Detta inträffade en gång med den påföljd att cylindern sammantrycktes tätt intill stången g i mångfaldiga veck. För att förebygga sådant anbragtes sedan me SU ram haken t, vid hvilken cylindern upphänges på sätt figuren visar. Så snart apparaten nedsjunker 1 vattnet upplyftes cylindern af vatten- motståndet till dess högsta läge, hvarvid haken faller tillbaka och ej vidare hindrar apparaten att sluta sig på det afsedda djupet. Hela apparaten är gjord af starkt förtennadt jern med undan- tag af cylindern och dess skifva samt rännorna o och s, hvilka Sr delar äro af messing. Den rymmer 500 cc. (Oo Djupvattenhemtare n:o 2, afsedd för samma ändamål som n:o 1. Denna vattenhemtares rymd är ökad till omkring 1300 cc. och åt- skilliga förändringar vidtagna, såsom synes af vidstående figurer, af hvilka fig. 4 visar apparaten sedd ofvanifrån. Skifvan Ah är för- sedd med en uppvikt kant,' för att öka dess styrka, och dess storlek 1 Den omvikna kanten är rigtad uppåt i ändamål att cylindern måtte, då apparaten uppdrages, göra kraftigt motstånd i vattnet och derför desto säkrare pressas ned med sina kanter i de med fet massa fyllda rännorna. Men af förbiseende har samma form på skifvan sedan äfven bibehållits för de vattenhemtare, för hvilka ej dylik massa blifvit använd som tätmedel. Det hade otvifvelaktigt varit riktigare om, KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o I. 9 i förhållande till cylinderns betydligt förminskad, för att göra apparaten beqvämare att handhafva och förvara. Skifvans storlek är så beräknad, att dess motstånd mot vattnet vid en fallhastighet af 6 decimeter i sekunden skall motsvara cylinderns och skifvans sam- manlagda vigt i vattnet, en beräkningsgrund, som jag sedan äfven tillämpat för de andra djupvattenhemtare, vid hvilkas konstruktion vattenmotståndet tagits i anspråk för att hålla dem öppna under nedgåendet. För de mäktiga djup, för hvilka dessa apparater blifvit afsedda, möter nemligen ej svårighet att gifva dem en större fallhastighet än den nyss- nämnda, och då deras dimensioner ökades, blef det önskligt att ej göra deras motstånd i vattnet vid nedhalningen större än behöfligt. Beräkningen af skifvans area har skett efter följande formel: ; Mm JR hvari / m är vattnets motstånd mot skifvan uttryckt i kilogram, a >» skifvans area i qvadr. meter, p » vigten af en kub. meter vatten i kilogram, h » fallhastigheten 1 meter per sekund, g >» tyngdkraftens acceleration uttryckt i meter, hvaraf erhålles m=102 ah” För beqvämlighets skull är denna apparat försedd med en kran k för vattnets ut- tappning. Kranen öppnas, då röret r vrides i den ställning figuren visar, och dess form är så vald, att vattenprofvet ej kan förorenas af vatten, som inkommit i kranen från öfre vattenlager, om man blott låter något vatten utrinna innan profvet tillvaratages. Då appa- raten nedfiras är kranröret r vridet inåt mot apparatens medellinea och skyddas då af skifvan p mot stötar eller tilltäppning af bottenslamm. Den hake m, hvarmed cylindern uppgillras, har erhållit en förändrad form, som närmare visas af fig. 3. Haken är fästad på sjelfva cylindern, och stöter, då cylindern upplyftes af vattnet, mot stången n, hvarvid haken äfven oberoende af dess egen tyngd måste falla tillbaka. Denna djupvattenhemtare, tillverkad af samma material som föregående, har till- verkats till ett pris af omkring 70 francs. Kranen, som icke så litet fördyrar apparaten, kan dock med föga minskning af beqvämligheten vid apparatens användning utbytas mot en propp, i hvilket fall äfven skifvan p med dess stång blir öfverflödig. Beträffande handhafvandet af dessa slags apparater är i allmänhet följande att be- märka. För att apparaten skall hålla sig öppen under nedgåendet fordras egentligen blott att cylindern med dess skifva skall sjunka långsammare än den öfriga delen af apparaten, men fallhastigheten hos den sednare delen minskas, om hamplina begagnas, beständigt till följe af linans ständigt tilltagande friktion mot vattnet, och det kan derföre inträffa, att fallhastigheten vid ett visst djup blir mindre än cylinderns och att apparaten derför sluter åtminstone för sednare slags vattenhemtare, den omvikna kanten å skifvan riktats nedåt i stället för uppåt, emedan det i allmänhet är önskligt att skifvans motstånd mot vattnet är störst då apparaten går nedåt. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 1. 2 10 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXEDITIONEN 1877. sig i förtid. Denna olägenhet undanrödjes bäst genom begagnande af metalltråds-lina, men om hamplina måste begagnas, blir det nödvändigt att öka apparatens fallhastighet genom vidhängande af en tillräcklig vigt, om den skall kunna säkert tjenstgöra på djup af viss storlek. Att angifva något närmare härom är ej möjligt, emedan ganska mycket beror på den använda linans groflek. Under apparatens nedfirande får ej heller något tillfälligt afbrott ega rum, ty man torde ej säkert kunna räkna på att cylindern vid fortsatt nedfirande åter öppnas, äfven om den ej är försedd med spärrhake, såsom fallet är med de följande apparaterna. Ett säkert bevis att apparaten varit öppen vid ankomsten till det afsedda djupet kan man i allmänhet erhålla, om man, då detta uppnåtts, fattar linan med handen och kraf- tigt rycker den uppåt. Den stöt, som uppkommer, då den vid linan fästade apparaten dervid möter den nedfallande cylindern, fortplantar sig nemligen till handen och kan tydligt kännas intill åtminstone 100 meters djup. De ofvanbeskrifna apparaternas upphalning måste äfven ske jemnt och stadigt, enär de möjligen skulle kunna öppnas, om de finge tillfälle att sänka sig. Om man arbetar med dem under sjögång, så kan man hafva anledning att aktgifva på denna omständighet. Hvad beträffar de anförda apparaternas förmåga att gifva ett rent prof af vattnets beskaffenhet på det afsedda djupet, så kan mot dem den anmärkning göras, att något vatten från öfre lager skulle kunna stanna under cylinderns öfre, omvikna kant. Huruvida så är fallet, eller huruvida denna lilla vatten- mängd tillräckligt hastigt bortspolas af det vatten, som strömmar uppåt genom cylindern, kan jag ej afgöra, men det måste med- gifvas att denna form af cylinderns öfre del innebär en ofull- komlighet. Särskildt kan man misstänka att den luft, som kan stanna under denna kant då apparaten användes i vattnet, ej fullständigt bortsköljes och att derför ett med en dylik apparat taget vattenprof ej egnar sig till undersökning af djupvattnets gasformiga beståndsdelar. Denna ofullkomlighet har jag sökt undanrödja vid konstruktionen af följande apparat. Djupvattenhemtare n:o 3, afsedd för måttliga djup och vattnets undersökning på både gasformiga och fasta bestånds- delar. Cylinderns undre tätning sker här på samma sätt som vid föregående apparater, men dess öfre tätning åstadkommes derigenom, att cylinderns öfre ända är något smalare än den undre och lindrigt pressas mot kautschu-ringen s, då cylindern nedfaller. Största svårigheten var här att åstadkomma en fullständig anslutning mellan metallen och kautschu-ringen utan att friktionen på den KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. NxN:o Ål. 11 stora beröringsytan blef för stor. Ringen är derför ihålig och medelst 2 platta metallringar r (se fig. 5) och flera skrufvar stadigt fästad omkring den runda metallskifvan g, och medelst en genomborrning Ah i denna förhindras att vattentrycket förändrar ringens form. Då det för undvikande af för stor friktion här är nödvändigt att ringen blott är obetydligt vidare än cylinderns öfre öppning samt väl centrerad, syntes det önskligt att gifva cylindern 3 ledstänger i stället för två och derigenom större stadga. Stycket p, som upptill förenar ledstängerna är derför här 3-grenadt och gjutet af rödmetall liksom apparatens öfriga gjutna delar. Cylindern är af messing och ledstängerna af ohärdadt stål inom tätt deröfver dragna messingsrör. För att hindra att apparaten, sedan den slutit sig, må kunna genom någon tillfällig- het öppnas, är en med fjeder försedd spärrhake & anbragt på en af cylinderns hylsor. Då cylindern nedfaller kan denna hake obehindradt glida förbi bottenplattan, hvars utskju- tande kant på detta ställe är bortfilad, och griper sedan fast under skrufhylsan d. För att förekomma all glappning hos cylindern i vertikal riktning, bildar hakens inre krökning en cirkelbåge, som ej sammanfaller med den rörelse, som hakens spets gör omkring hakens axel, och som å figuren blifvit antydd med en punkterad linea. Till följd häraf vrider sig spärrhaken allt längre inåt i den mån cylinderns underkant nedtränger djupare i tät- massan. ÅA figuren är haken tecknad i den ställning, som han intager, då cylindern ned- trängt möjligast djupt. I stället för den skifva, som å djupvattenhemtaren n:o 2 anbragts till skydd för kranröret, tjena här 3 fjedrande stålplattor », som bättre skydda apparaten för stötar mot klippig botten. De äro nedtill breda för att hindra apparatens nedsjunkande i lös botten och fästade vid en hylsa, som med en skruf är fästad vid apparaten. | Denna apparat fordrar vid dess förfärdigande mycket större omsorg och arbetsskick- lighet än de föregående, särskildt emedan 3 ledstänger skola anordnas i fullt paralel ställ- ning och den öfre tätskifvan noga centreras, och ställer sig derför betydligt dyrare. Ehuru de ofvan anförda apparaterna äro mycket beqväma vid användningen och på måttliga djup göra fullgod tjenst, har jag likväl ej afsett dem till begagnande på stora djup, emedan såväl möjligheten för apparatens tillslutning i förtid, som olägenheterna af ett dylikt fall ökas med djupet. Då likväl den princip, som för dem ligger till grund, nemligen användningen af ett cylindriskt kärl med vida öppningar, som under nedqgåendet genom vattnet är högt upplyftadt öfver dess båda bottnar, syntes mig vara den för djup- vattenhemtare mest rationela, så sökte jag år 1875 att göra denna princip tillämplig äfven för undersökningar på oceaniska djup. Djupvattenhemtare n:o 4, afsedd för äfven de största djup och vattenprofvets under- sökning på både fasta och gasformiga ämnen. Den fordran, som jag uppstälde på denna apparats beskaffenhet var följande. Appa- raten "skall under nedfirandet ej kunna sluta sig af någon tillfällig anledning, men den skall sluta sig, då den upphalats en viss väglängd, som är större än den största vid sådant arbete antagliga vertikala vägrörelsen. Denma fordran innebär, att apparaten skall hålla sig öppen, äfven om dess nedfirande afbrytes för hur lång tid som helst och äåpparaten under denna tid ständigt föres uppåt och nedåt genom vattnet till följe af fartygets rörelser i sjögången. 12 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Fig. 6 och 7 visa apparaten, sedd från sidan och ofvan- ifrån. I fig. 8, 9, 10 äro de delar, som tjena attt uppgillra och lösgöra cylindern, framställda i större skala och från 2 olika sidor. Fig. 11 visar särskildt cylinderns undre tätning och aftappningskranen. A alla figurerna betecknas samma delar med samma bokstäfver. Fig. 12 och 13 visar en del, som icke är något nödvändigt tillbehör till apparaten, nem- ligen ett urverk, med hvars tillhjelp det djup kan bestämmas, E H H 4 sm = (Cad hvartill apparaten blifvit nedsänkt. £ es Cylindern uppgillras medelst en fjedrande hake a (en- kd ; ; dast synlig å fig. 8) och 3 lättrörliga häfstänger b, c, d. En iP liten turbin, som genom en gängning å dess axel meddelar rv sin rörelse åt kugghjulet e, åstadkommer cylinderns utlösning, = då apparaten upphalas. Anordningen är sådan att hjulet e, från det ögonblick räknadt då upphalningen började, måste vrida sig något mer än ett helt hvarf i den riktning pilen visar, innan cylindern lösgöres af den å hjulets axel fästade armen n. Om man känner det antal om- vridningar, som turbinen gör, då den föres 1 dess egen axel- riktning ett visst stycke väg genom vattnet, så kan man ge- nom antalet kuggar å hjulet e ungefärligen afpassa det väg- stycke, som man önskar att appa- raten skall tillryggalägga 1 uppstigande riktning, innan cy- lindern utlöses. Har man gjort detta vägstycke längre, än den största ifrågakommande vertikala rörelsen hos vågorna, så kan cylindern ej utlösas till följe af vågrörelsen, enär hjulet e vid fartygets rörelse nedåt vrides lika mycket tillbaka af turbinen, som det vid fartygets höjning vrides i den för cylinderns utlösning nödiga riktningen. Den ofvan nämnda väglängden kan, sedan apparaten blifvit sammansatt, närmare kontrolleras genom försök, och vid vattenprofvens uppsam- < FN Gee 7 t = I 5 Il lande afdragas från det djup, hvartill apparaten fått gå ned. Om 4 NV Apparaten kan derföre äfven begagnas för sådane mindre djup, (0 för hvilka nämnda väglängd förtjenar beaktande, ehuru den Läg 6. ej egnar sig för uppsamling af bottenprof från sådane mindre djup. Cylindern uppgillras medels följande handgrepp. Den nedre ändan af stången d, som af en fjeder hålles i den KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 13 ställning, som å figuren tecknats, föres åt sidan och stången c tryckes mot den fasta tappen g, hvarefter d får återgå till dess förra ställning. Sedan vrides stången b till det i figuren angifna läget och cylindern skjutes uppåt så långt den kan gå, hvarvid den vid cylinderns öfre rand fästade fjederhaken a (se fig. 8) griper fast i b. Genom dessa hastigt utförbara handgrepp är cylindern orubbligt fixerad och kan endast lösgöras derigenom att den undre ändan af stången d åter skjutes åt sidan, hvarvid stängerna c och b omvridas af cylinderns tyngd och cylindern nedfaller. Emedan b och c äro mycket olikformiga häfstänger, blir frik- tionsmotståndet då d skall undanskjutas omärkligt, oaktadt cylinderns tyngd. Till följe af den kraftiga utvexlingen mellan turbinen och armen n förmår ej heller den ringa spännkraften hos den fjeder, som håller stången d i sitt läge, att märkbart hindra tur- binens rörelse, och turbinens kraft är derföre oaktadt dess ringa storlek långt mer än tillräcklig. Hvad jag med dessa anordningar sökt att vinna är, att kunna gifva apparaten i dess helhet en enkel och lätthand- terlig form och göra dess motstånd i vattnet vid upp- halning från stora djup möjligast ringa. Det var naturligtvis önskligt att skydda upp- gillringsmekanismen från yttre våld, hvilket också blef lättare derigenom att den erhöll små dimensioner. Stängerna b och c, som äro temligen starka, äro till- räckligt skyddade genom deras plats. De öfriga de- larne äro inneslutna i cylindern h, som är fästad inom det starka, helgjutna metallstycke, hvari apparatens tre ledstänger äro upptill fastgjorda. Detta metall- stycke består af en nedre ring f med tre genombor- rade utsprång & för ledstängerna och tre vertikala armar l, som upptill sammanlöpa och sluta med ringen p, hvari linan fästes. I cylindern h äro två smala stänger m diametralt anbragta. Den undre af dem tjenar till stöd för turbinaxeln, hjulet « och stången 2 Å A 4 Å Z Å Å ÅA ÅA 4$ ÅA ÅA Å 4 År 4 Å 4 :t RTR Sy d och i den öfre är justeringsskrufven för turbinens öfre tapplager anbragt. Cylindern h är upptill och nedtill betäckt af skifvor at metallduk, s, som hafva omkring 75 maskor på qv.-centimetern och fasthållas af två tunna ringar och tjena att afhålla möjligen i vattnet förefintliga fasta föremål från turbinhusets inre delar. Turbinens hela diameter är blott 9 centimeter. Den har 12 vingar, som öfverst hafva en lutning mot horisontalplanet af 307. Deras höjd, vertikalt räknadt är 24 mm. 14 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. och dess längd, radialt räknadt, 18 mm. De äro fästade på en cylinder med koniska bottnar, som leda vattnet mot vingarne. I den undre konen nedtill är ett litet hål för att göra vattentrycket oskadligt. Vid denna konstruktion afsågs icke blott kraftig verksamhet hos turbinen och någorlunda likformig rotationshastighet för viss tillryggalagd väglängd i axelns riktning, utan äfven lättare tillverkning, enär lutningen af dessa korta vingar ej behöfde förändras med centrum. Då metalldukarne 1 turbinhusets mynningar icke oväsendt- ligt förminska vattnets genomströmningsarea derstädes, syntes denna ock lämpligen kunna minskas omkring turbinen. Hvad beträffar turbinens omvridningshastighet, så befanns, att då turbinhuset fördes genom vatten med en hastighet af 40 till 80 meter i minuten, så gjorde turbinen 4,5 till 4,7 omvridningar för hvarje meter, hvilken rörelsehastighet dock något minskades, då turbinhuset blifvit insatt i apparaten. Den väglängd, som apparaten under upphalningen behöfde tillryggalägga innan cylindern lösgjordes fanns genom direkta försök vara 20 meter; den hade till följe af ett misstag vid utvexlingens beräkning blifvit större än hvad som var afsedt. Genom den hittills beskrifna anordningen skulle den ofvan framstälda fordringen på apparatens sätt att verka visserligen kunna uppfyllas, men om hjulet e vore orubbligt fästadt på dess axel, så skulle turbinen nödgas stanna, så snart den undre apparatens ned- firande hunnit vrida armen n intill stången d. Men i så fall skulle vattnet ej kunna cir- kulera genom turbinhuset utan medsläpas från öfre lager till undre, och gängningen å tur- binaxeln skulle på en punkt lida en med tiden möjligen skadlig påkänning. För att före- komma dessa olägenheter är hjulet e vridbart kring dess axel, ehuru med ett lindrigt motstånd, som förorsakas deraf att en på hjulet fästad spärrhake f af fjedern z tryckes mot det å axeln fästade spärrhjulet » (se fig. 10, som visar turbinhusets inre från dess andra sida). Detta motstånd är fullt tillräckligt för att hjulet e till en början, då appara- ten nedfiras, skall kunna föra dess axel med sig, och då axeln stannat 1 dess å fig. 9 angifna läge, fortsätter hjulet dess rörelse, hvarvid haken x släpar öfver spärrhjulets tänder. Men då apparaten föres uppåt i vattnet och hjulet c vrides 1 den motsatta riktningen, griper haken fast i spärrhjulet och axeln måste då följa hjulets rörelse, och den måste dervid göra ungefär en hel omvridning, innan den å axeln fästade armen n kan lösgöra cylindern. Det är nödvändigt att axeln till hjulet e skall kunna direkt omvridas utifrån. Det kan nemligen inträffa att armen n stannar i ett sådant läge, att den hindrar stången d att återtaga den ställning, som är nödvändig för cylinderns uppgillring. Axeln till hjulet e har derföre åt ena sidan en 4-kantig förlängning, som genom ett hål i turbinhuset är åtkomlig med en urnyckel. På den här tecknade apparaten, som är försedd urverk, vrider den nämnda axeln direkt urverkets första visare och kan omvridas med en öfver visaren fästad knapp- Måhända kan det förefalla, som om de beskrifna delarne vore för små och ömtåliga för att passa för en apparat för ifrågavarande ändamål. Dervid bör dock betänkas att de ifrågavarande delarne äro helt få, nemligen en turbin med gängad axel, samt ett kugghjul med spärrhjul och spärrhake, och att de äro omsorgsfullt skyddade. Under förutsättning af ett välgjordt arbete bör en sådan mekanism vara åtminstone lika hållbar, som en gröfre men mera öppet liggande, och emedan hela apparaten är mycket lätthandterlig, är den i KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. 15 samma mån mindre utsatt för våldsamma stötar. Vid en rymd hos cylindern af 2 liter väger apparaten blott 12 kilo. Den enda afsevärda fara för apparatens hållbarhet vore väl att de finare delarne af mekanismen kunde förlora deras lättrörlighet till följe af oxidation. Ehuru sjelfva turbi- nen utan olägenhet kan göras af förtennad messing, böra derföre turbinaxeln samt kugg- hjulet med dess tillbehör förfärdigas af icke oxiderbar metall. På expeditionens exemplar af dessa vattenhemtare voro nämnda delar blott gjorda af nickelrikt nysilfver, men då denna legering ej är fullt varaktig mot oxidation, ansågs nödvändigt att skölja turbinhuset med färskt vatten, då apparaten begagnats. Lämpligare vore naturligtvis att göra delarne af ren metall,' som nu är lätt att erhålla, eller af någon fullt oangriplig och tillräckligt hård lege- IIS INVASIVA ring. Dessutom vore skäl att å turbinhuset anbringa en stängbar Ö lucka för att lätt kunna iakttaga de inre delarnes tillstånd. år Fig. 12 och 13 visa det urverk, som blef anbragt på en af dessa vattenhemtare i och för djupets bestämning. Det 3 är fästadt på turbinhuset så, att axeln till hjulet e meddelar sin rörelse direkt till urverkets 1:a visare, och är skyddadt af en stark lucka af messing. Innan apparaten nedfiras, vrides axeln till hjulet e till den å fig. 9 angifna ställningen och alla visarne inställas på o. De blifva då orörliga under det appa- raten går ned och af deras rörelse under apparatens upphal- ning beräknas djupet med tillhjelp af en förut experimentelt bestämd coefficient. Denna inrättning syntes mig kunna vara af gagn” i de fall, då vid undersökningar å mycket stora djup svårigheter möta att närmare bestämma djupet medelst linan, t. ex. i följd af stark underström, hvaraf linan kan utföras i en större bugt. Vid den här ifrågavarande expeditionen var ej anledning att begagna apparaten för detta ändamål och koefficienten för visarverket blef derför ej noggrant bestämd. Emellertid må följande ungefärliga bestämning anföras, hvilken utfördes så att apparaten, horizontelt upphängd vid sidan af en roddbåt och på ungefär 1 meters djup under densamma, fördes Fia. 13 genom vattnet en väglängd af 153 meter. äre | Apparatens rörelsehastighet En hel omvridning af 1:a visaren i meter pr minut. motsvarande en väglängd af 44 27,7 meter 6: 20,6411 vd 2055 a 90 2258 102 2256, 4 > 1 Annu bättre vore platina, om kostnaden ej kommer i betraktande. ? Det må dock bemärkas, att en dylik bestämning af djupet egentligen helst bör ske med någon apparat, som är verksam under nedgåendet, emedan apparaten under upphalningen i viss mån kan afvika från den verti- 16 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Koefficienten syntes således blifva konstant vid en upphalningshastighet af omkring 100 meter 1 minuten. Cylinderns undre tätning är hos denna djupvattenhemtare annorlunda beskaffad än hos de föregående och åstadkommes derigenom att cylinderns underkant trycker mot en platt kautschu-ring wu (se fig. 11), som betäcker en i bottenplattan utsvarfvad ränna. Kautschu-plattan är med en stark messingsring t och flera skrufvar fastklämd vid botten- plattan och rännan kommunicerar medelst ett par sidohål i bottenplattan med vattnet utan- för apparaten. Denna tätning verkar fullkomligt. Apparater försedda med kautschu-tät- ningar böra dock ej förvaras i sluten ställning, emedan kautschu-ringarne i så fall kunna deformeras, eller till och med småningom fastna vid metallen. Med afseende på kautschu-tätningen anser jag mig slutligen böra tillägga följande anmärkning. Beträffande apparatens öfre tätningsring har jag antagit att, emedan vatten- trycket verkar på densamma både inifrån och utifrån, så skulle den ej kunna undergå någon formförändring, som förhindrade tätningen. En sammanpressning af sjelfva kautschu- massan till något mindre volum skulle dervid knappast hafva något att betyda. Jag har vidare antagit att kautschuk, ehuru den förstöres vid ett visst starkare tryck mellan fasta ämnen, skulle kunna uthärda äfven det starkaste vattentryck, som förekommer i hafvet, utan att förstöras till sina egenskaper. Skulle så emellertid ej vara förhållandet, utan kautschuk +t. ex. vid mycket stort vattentryck betydligt utsvälla till följe af vattnets in- trängande i dess porer, så måste naturligtvis någon annan slags tätning användas för vattenhemtare afsedda för oceaniska djup, ehuru de ofvannämnda visat sig fullt använd- bara vid djup af några hundra meter. De ifrågavarande djupvattenhemtarne tillverkades af hufvudsakligen samma materialer som n:o 4 och till ett pris af 540 francs för den med visarverk försedda apparaten och 470 francs för den andra. Djupvattenhemtare n:o 5, afsedd för mäktiga djup och vattenprofvets undersökning såväl för dess värmegrad, som på dess fasta och gasformiga beståndsdelar. Det syntes mig möjligt att inrätta en vattenhemtare så, att vattnets temperatur ej hunne att märkbart förändras under den för apparatens upphalande från måttliga djup behöfliga tiden. Under förutsättning att detta kan ske vinnas följande fördelar. Sjelfva temperaturbestämningen kan utföras med en vanlig termometer, som är lättare kontrollbar, mindre utsatt för tillfälliga och varaktiga förändringar och derföre att föredraga framför de dyrbarare djupvattentermometrarne. Den tid, som åtgår för djupvattentermometerns accommodering," kan inbesparas, hvilket har särskild betydelse, då många temperatur- bestämningar önskas från små eller mäktiga djup, enär vattenprofvets upphemtning i dylika fall fordrar mycket mindre tid än djupvattentermometerns accommodering. Äro omstän- digheterna vid profvens upphemtning sådana, att svårighet möter att bibehålla fartygets läge oförändradt under tiden för observationerna, så blir denna tidsbesparing af ännu större kala ställningen, hvilken är erforderlig för ett fullt rigtigt resultat. Helt visst kommer dock den här ifrågava- rande apparatens ställning under upphalningen att bli vida mera vertikal än linans, i fall denna löpt ut i sned riktning. I För fullständig accommodering af en Miller-Casella-termometer från 18” till 0” i vatten har jag funnit 5 minuter behöfliga, om termometern hölls i rörelse, men ungefär 3-dubbla tiden, om termometern låg stilla. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 17 vigt. Slutligen är denna method, liksom de fullkomligaste djupvattentermometrarne, lika användbar då vattnets temperatur tilltager mot djupet, som då den aftager. Den första af mig konstruerade värmeiso- lerade djupvattenhemtare var utstäld i Philadel- Lig:14, phia år 1876 och begagnas numera å en hydro- grafisk station, Käringön, vid Sveriges vestkust. Den liknar till dess allmänna anordning djup- d fr vattenhemtaren n:o 3, men är hufvudsakligen a RS olika deri, att cylinderns bottenplattor äro af ebonit J EE mm , = | och cylindern sjelf dubbel och mellanrummet mellan å Hl CA Md dess väggar värmeisoleradt medelst kolofonium / Ö och en öfre och en undre ebonitring. Jag förbi- / Ö går denna djupvattenhemtares närmare beskrif- Ö Je ning, emedan följande apparat, som jag konstru- Ö erade för den här ifrågavarande expeditionens Ö behof, är enklare, starkare och billigare och der- Ö V före att föredraga, ehuru den är tyngre och der- före obeqväm att imhala utan tillhjelp af vinch. Till dess allmänna anordning skiljer sig RR denna djupvattenhemtare från alla de förutnämnda deri, att sjelfva cylindern är fast, men cylinderns till ett stycke förenade bottnar bildar den rörliga KSSS so delen, som af vattenmotståndet hålles upplyftad öfver cylindern, då apparaten sjunker. Genom denna anordning blef det lättare att anbringa en god värmeisolering, och samtidigt vanns den för- del att blott en enda centralledstång behöfdes och att den rörliga delen blef lättare. Apparatens närmare beskaffenhet synes af fig. 14—17, af hvilka fig. 15 visar apparaten sedd ofvanifrån, fig. 16 ett genomsnitt i större skala af cylinderns öfre och undre del i slutet tillstånd, och fig. 17 den nedersta delen af den centrala stången, sedd från en annan sida än i 14. Cylindern a och ledstången c äro fästade i en ram d af 4-kantjern. På denna ram sitta 4 ringar af plattjern e, f, g, h, hvilka skydda öfriga delar mot stötar," och underst två mot ändarne breda stötfjedrar i. Dessa jerndelar äro starkt förtennade. Då apparaten skall nedsänkas 1 Af dessa ringar torde dock f gerna kunna utelemnas och g lämpligen flyttas litet längre nedåt, så att den med sin öfre kant ej öfverskjuter skifvan ! då cylindern är sluten, K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 1. 3) 18 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. i vattnet, upphänges den rörliga delen 6 medelst haken & på ett utsprång från ramen. Under nedgåendet upplyftes den ännu något högre genom vattenmotståndet mot bottnarne och skifvan l!, hvarvid haken faller tillbaka. Skifvan I! har i kanten två utsnitt, hvarige- nom den ledes af ramen och hindras att vrida sig. Då apparaten vid upphalningen sluter sig, fastlåses den rörliga delen af haken m, som griper in i en öppning n i den centrala stångens nedre, vidgade del. På det att läget af Fig.15. öppningen n må noga kunna afpassas efter spärr- haken — haken verkar nemligen på samma sätt som den å vattenhemtaren n:o 3 — kan stången c höjas eller sänkas något litet. Stångens öfre, 4-kantiga ända är derföre vertikalt rörlig i ett motsvarande hål i ramen, och i ramens under- sta del är en skruf o ingängad (se fig. 17), hvar- med stångens läge kan justeras, hvarefter den der äfven befintliga motskrufven tilldrages. Då apparaten upphalats, uttages genast ebo- nitproppen p (se fig. 16) och vattnets temperatur bestämmes hvarefter ebonitproppen q uttages för att uttappa vattnet. Ett kranrör af metall skulle, såsom värmeledande, här vara olämpligt och man uppsamlar vattnet nästan lika beqvämt utan ett sådant. Vill man öfverföra ett prof af vattnet i ett annat kärl så att det under tiden kommer i möjligast ringa beröring med luften, så kan ett rör insättas i stället för ebonitproppen och vattnet öfverföras medelst en dervid fästad slang. Häålen för båda ebonitpropparne äro fordrade med kaut- schukhylsor för bättre tätnings skull. På grund af särskilda undersökningar, för hvilka jag i en bilaga närmare redogjort och till hvilka jag här får hänvisa, valde jag guttapercha till värmeisoleringsmedel. Guttaperchabeklädna- den är mycket varaktig och lätt att anbringa, emedan den 1i hett vatten blir plastisk, och då dess sp. vigt är ungefär 0,98 så ökas ej deraf den rörliga delens vigt 1 vatten. Cylinderns bekläd- nad är 25 mm. tjock. Bottnarnes beklädnad har i periferien samma tjocklek, men en tilltagande mot centrum, på det att formen må blifva mer gynsam för vattnets cirkulation omkring den rörliga delen. Beklädnaden af det messings- rör, som förenar båda bottnarne, är blott 15 mm. tjock, emedan faran för värmeledning från detta håll är vida mindre. Naturligtvis bör apparaten ej nyss före dess användning hafva blifvit utsatt för tillfällig uppvärmning och, då flera prof skola tagas på olika djup, KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAK. BAND 25. N:o l. 19 helst begagnas så, att man fortskrider från mindre till större djup, på det att guttaperchans egen värmegrad småningom må ställa sig möjligast i jemvigt med värmegraden på de djup, hvarifrån profven tagas. Cylinderns undre tätning åstadkommes derigenom, att den platta kautschukringen s (fig. 16) intryckes i två ringformiga rännor, den ena utsvarfvad i sjelfva bottenplattan, den andra i den starka messingsringen »r, som fasthåller kautschu-ringen vid cylindern. På detta ställe förefinnes en möjlighet för värmes' fortplantning genom metallisk ledning mellan vattnet inuti och utanför cylindern. För att förekomma detta är på den undre bottneus beklädnad fästad en kautschuring tf, som, då apparaten slutes, betäcker det ring- formiga mellanrummet mellan den undre bottnen och cylindern. Emedan detta mellanrum är högt, men ganska smalt, torde värmets fortplantning till sjelfva cylinderns inre kunna anses tillräckligt förebygd genom nämnda anordning. Den öfre tätningen ernås derigenom att en rund kautschu-skifva » (se fig. 16) pressas mot cylinderns öfre kant, då apparaten upphalas. För detta ändamål är messingsskifvan I! försedd med flera stora hål (se fig. 15), genom hvilka vattnet kan verka mot den nämnda kautschu-skifvan, då apparaten upphalas, men då den nedfiras täckas hålen af kautschu-skifvan. För att erhålla god kontakt mellan den sednare och cylinderns öfre rand vid apparatens upphalning, är nämnda rand lindrigt afrundad och beklädd af en messingsring u (fig. 14), som likväl är mycket tunn, för att förekomma hastig värmeledning.' I kautschu-skifvans omkrets är en stark messingsring « fastgjord för att förhindra veckbildning å skifvan. Det skulle för öfrigt varit lätt att understödja värmeisoleringen vid cylinderns öfre ända på samma sätt som skett vid dess nedre medelst ringen t, men jag ansåg detta här vara öfverflödigt, emedan den temperaturförändring, för hvilken apparaten under upphalningen utsättes, hufvudsakligen är uppvärm- ning och värmet endast mycket långsamt fortplantas nedåt 1 vatten. Apparaten tillverkas af Herr C. A. LInNDQUuIST i Stockholm, som förfärdigat flera så- dane till ett pris af 330 francs. Den rymmer något öfver 1'/, liter, och väger i luft 17,7 kilo, hvilken vigt i vatten minskas till ungefär 13,5 kilo. Under expeditionen begagnades dessa djupvattenhemtare nästan uteslutande såväl för temperaturens bestämning” som vattenprofvens insamling och sköttes dels med handvinch för de mindre djupen och dels med ångvinch för de större. Någon reparation å dem be- höfdes aldrig. I början hände väl å Alfhild att några djupvattensobservationer förlorades till följe af förtidig slutning af apparaten, emedan ångvinchen arbetade ojemnt, men sedan felet hos ångvinchen blifvit afhjelpt, arbetade djupvattenshemtaren utmärkt. Då hamplinan efter någon tid blifvit utbytt mot messingslina, behöfde apparaten icke ens på 200 meters djup särskild belastning. Den kunde skötas med säkerhet och temperaturbestämningarne utföras äfven under mycket ogynsamma yttre förhållanden. Den första af de här ofvan omnämnda djupvattenhemtarne beskrefs af mig i K. Svenska Vetenskapsakademiens Handlingar för 1870 Band 9 n:o 4 och har mycket användts af svenska hydrografer, helst den är billig att anskaffa. En modifikation deraf har be- ! Denna messingsring torde dock lämpligen kunna utelemnas, enär guttaperchans egen yta bör kunna göras nog slät och jemn för att medgifva god kontakt. > De undantag, som i sådant hänseende egde rum, äro under rubriken Termometrar närmare angifna. 20 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDRUGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. skrifvits 1 Jahresberichte der Commission zu wissenschafftlicher Untersuchung der Deutschen Meere för die Jahre 1872, 1873 af Dr U. A. Meyer, som under den första expeditionen med Pommerania vid ett besök hos mig erhöll kännedom om appa- raten. Djupvattenhemtaren n:o 3 blef i oförändradt skick an- vänd för de grundare vattenprofvens upphemtning under den norska expeditionen i norra Atlanten 1876 —78, och en beskrif- ning och teckning af densamma meddelad af kapten C. WILLE i hans redogörelse för denna expeditions historiska afdelning. Den värmeisolerade vattenhemtaren har bland annat blifvit be- gagnad under friherre A. NORDENSKJÖLDS färd med Vega kring Asien och af professor Buyrs BaALLoTt för utrustningen af en af honom ordnad holländsk expedition. Med undantag af den först nämnda publikationen har jag sjelf ej i någon vetenskaplig jour- nal beskrifvit ifrågavarande apparater, ehuru jag vid några in- ternationela utställningar sökt göra dem bekanta. Det har der- före nu synts mig lämpligt att här lemna en fullständig redo- görelse för deras konstruktion och dermed afsedda ändamål, äfven om de ej alla varit begagnade i och för den här ifrågava- rande expeditionen. Jag tillägger att om jag åter skulle konstru- era en icke värmeisolerad djupvattenhemtare, så skulle jag antag- ligen tillämpa den för n:o 5 följda principen af en fast cylinder och en central ledstång för den inre, i så fall rörliga delen. Priset för en sådan apparat skulle derigenom kunna nedsättas, och äfven med användning af den enklaste formen för cylinderns tätning, eller den med fet massa, ett för undersökning af äfven de gasformiga beståndsdelarne dugligt vattenprof kunna erhållas, såsom jag genom vidstående ungefärligt skizzerade figur sökt antyda. Försök öfver möjligheten af djupvattenhemtares värmeisolering. Till dessa försök begagnades vidstående enkla apparat. En cylinder med botten, a a, af hvitbleck insattes i en något större sådan b b, och mellanrummet mellan båda fylldes med det värme- isolerande ämnet. Lätt smältbara sådane, såsom vax, colofonium m. fl., in- | gjötos i smält tillstånd, och blefvo således, der ej annorlunda finnes bemärkt 1 nedanstående tabell, använda i form af ett kompakt lager. Kautschuk och guttapercha begagnas i form af plattor, hvilka vid försöksserien I jemt ut- 3 fyllde cylindrarnes mellanrum, men vid serien II användes i form af dubbla lager. Väfnadsämnen, såsom filt m. m., virades omkring den inre cylindern SOLISTER EES L 8 dd Hj 3 8 3 i så många lager, att mellanrummet väl fylldes. Dessa sednare ämnen, Oo [al ) V KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 21 liksom de pulverformiga, voro ej förut särskildt torkade, utan höllo hygroskopisk fugtighet. Sedan apparaten blifvit så förberedd, fylldes den inre cylindern med destilleradt vatten och fick stå till dess vattnet, som emellanåt omrördes, ungefärligen antagit rummets temperatur (omkring 17? C.), eller nogare uttryckt, till dess vattnets temperatur ej ändra- des med mer än 0,05” under 10 minuter. Derefter nedsänktes apparaten i ett större kärl, fylldt med vattendränkt snö, och betäcktes med en pappskifva c, försedd med hål för ter- mometern, som sedan observerades för hvarje minut. Temperaturförändringen i a yttrade sig företrädesvis vid kärlets botten, dit det afkylda vattnet nedsjönk, och termometern var derföre nedförd ända till bottnen. Efter 10 minuters förlopp borttogs papplocket och vattnet i a omrördes med termometern. Af skillnaden mellan vattnets så bestämda me- deltemperatur vid försökets slut och dess temperatur vid försökets början bedömdes huf- vudsakligen ämnets värmeisoleringsförmåga, men äfven de vid hvarje minuts början obser- verade förändringarne 1 bottenlagrets temperatur voro för frågan upplysande. Två försöksserier anstäldes, vid hvilka det isolerande lagrets tjocklek var betydligt olika. Vid båda begagnades samma yttre cylinder, hvars diameter var 128 och höjd 171 mm. Vid serie I användes en inre cylinder af 114 mm. diameter och 164 mm. höjd, som innehöll 1500 cc. vatten. Det isolerande lagrets tjocklek var då ungefär 6'/; mm. Men emedan denna tjocklek ej syntes tillräcklig för det afsedda ändamålet, ökades den till 13,5 mm. vid serie II, i det att en inre cylinder af mindre dimension då begagnades, som inne- höll 1140 cc. vatten. Det hade visserligen varit lämpligare, om ej den inre, utan den yttre cylinderns dimension varierats, emedan den genomgångna värmemängden i så fall blifvit fördelad på samma vattenmängd vid båda serierna. För att i detta afseende göra dem mer jemförliga, har jag emellertid äfven beräknat huru stor förändringen i vattnets medeltemperatur vid serie II i så fall skulle hafva blifvit, och dervid också tagit i unge- färlig beräkning inflytandet af den tillökning i omkrets, som det värmeisolerande lagret då skulle hafva erhållit, ehuru detta inflytande här blott blir obetydligt. I följande tabell hafva de värmeisolerande ämnena blifvit ordnade efter deras verk- samhet. Ehuru fera af dem, särskildt deribland de mest verksamma, knappast kunde ifrågakomma till användning för djupvattenhemtares värmeisolering på grund af andra skäl, upptogos de dock för jemförelses skull vid försöken. Serie I; det isolerande lagrets tjocklek = 6"/; mm. =E [eli 5 Ha S oe 2] Observerad förändring af undre vattenlagrets temperatur = Se = 3 | efter minuter. z | Det isolerade lagret var. RER = | =: bar ÄR, | l = SjErSEN dies? 3 | 4 5 6 [ 8 9 | aln | | I a | I | HU Destyllöradt vatten. «tål d om Jagadhoioo dd 4,8 1 2,9 | - - — I 2 | Vattendränkt filt, samma slag som 19 ococoo 3,4 0,1 sd 7 2,1 = = == = TS d-| Fin iqUuartz-sand (sjösakd) Atos foooootlon2 2,3 0,2 ÖT Re 1,9 2,3 la — EN 4 | Paraffin, färglös, smältpunkt 557 msooooooosssoo---- 2,3 0,3 0,9 1 -— 2,9 -— — — — | | | DIN" Vax, vanligt: oplektgre fp. Li vol ledda SoL do. 1-6 0,0 | 0,4 0,8 1,2 1,65 | 139 2,2 | = =— | 6 | Kautschuk, askhalt 2224 = CaO,CO nossnmnnenn nn (IE IE OO OO ET 0,3 0,8 1,2 1,6 -— — — F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1878. Serie I; det isolerande lagrets tjocklek = 6"/; mm. fa | 2 Sd 3 je sd = 3 335 Observerad förändring af vxdre vattenlagrets temperatur S: 2 AA efter minuter. z Det isolerade lagret var. TE Få ; : : är a | 2 | 2. iron kansli Tran 7 | Stängsvatvel, groft Pulfvek ..G..---------oco—m oss 1,2 0,1 0,3 0,7 GT 1A 1,6 1,9 2,1 2,3 87] Guttapereha......-------- BPT SRENT "Ae Sn VIENNA Ill 0,0 0,1 0,3 0,7 I 1,3 L6 1,9 2,2 JN|EBomullsshardt 1NStampad ----s-t- sr ecöspocs soo cken 1,05 0,0 0,2 0,6 0,9 12 L4 1,6 15 1,9 10) Kolöfoniam såld. £e4t! 2 AIGA N ARN AENT Se I ARR 1,05 0,0 0,2 0,7 0,9 1,2 = = — 2,1 |- UL Stångsvafvelufintispulfrerer 313557 es Slater vera 1,0 0,05 | 0,3 0,6 0,9 1,2 1,4 1,6 1,9 2,0 12; | Trädkol;; filt pulfver, ia LA - sfären åsnor 1,0 0,2 0,4 0,6 0,8 105 14 — -- 1;9 13 | Koloföntup, [grott PRICVER = soo oo oo deta sense 0,9 0,2 0,4 0,6 0,8 1,0 1,2 1,5 Lz — TAI TrRdkOl; grott pulfver —teee 5 Cessseesae TRES 0,8 0,0 0,2 0,6 0,8 il if 1,3 L3 — | ILO] Sågspån, Mint sigtade -SS=es bee ryRsIIRNASAA NR Ng 0,8 0,0 0,4 0,6 0,8 50 — 14 — — | 167 | Kolofönium;,/ fint pulfverie.-—=.---- tva segt 0,75 0,0 | 0,2 0,4 0,6 0,8 Lo YR 1L3 -- | 17” | Bomulisfilt/ plysehväfaad! /.-- tili eefi (07 0,2 0,4 0,6 0,8 Lo 11 13 14 1,6 18] Gåsdun), löst packad I 202 2Ajanrari:— sfrit 0,6 0,2 0,35 | 0,4 0,6 0,8 1,0 11 ja 1,4 19) | Filt afisdjorhår” A.S oastoareo dy soy hon! I 0,6 0,1 0,2 0,4 0,6 0,8 — 1,0 1,2 — 20 1| Blanell; helylle, f-s-43s ck EO ng 0,6 0,0 0,2 0,4 0,6 0,7 0,8 1,0 4 13 ZITIIBomullsvadd; pl080, PACKA == sus = ester ne SAST SEEN 0,55 0,1 0,3 0,5 0,7 0,9 1 1,2 1,3 15 22 DU occsvodrucsdnp rote t sn entrar nåt BOSE ERA 0,5 0,2 0,4 0,4 0,5 CA Se ja 0 1,0 1,0 1,2 201 | RaSIlke;, 08, VALNa ds soc er os so nkedee TERS SRS BUSA 0,5 0,1 0,3 0,5 0,7 0,9 1,0 1 L3 — 24 |ISilkesvadd, Töst packad Itos oi et trea 0,5 0,0 0,2 0,4 0,6 0,7 0,8 0,9 1,0 1;2 207 |IFlSittröidem te stå tuls fc tie omtil oo retat 0,5 0,0 0,2 0,4 = 0,7 0,8 0,9 1,0 Li Serie II; det isolerande lagrets tjocklek = 13,5 mm. Hera Emer AD = 3 535 e 3=5 Observerad förändring af det Hödre vattenlagrets temperatur &S HA Str. Sö efter minuter. zz Det isolerande lagret var. & HTS RS 5 Fila ligg ; : : ?S : Ez 23 : it 2 3 4 5 6 l 8 | 9 20 |. Ein -guarzsand, 8jösaMd. sosoo----sssesscbio 178 1,05 0,0 0,2 0,5 0,8 1,2 L6 1,9 2,2 — 27 | Paraffin, färglös, smältpunkt 55? ......... 1,0 0,79 0 | 0 0,1 0,3 0,6 — 1,0 L3 L6 28 | Skellack, ordinär qualitet .................- 0,8 0,63 0 0 0,1 0,2 0,4 0,6 0,8 Lä 13 20715 bEnK 018-08 Al GessnaeeA AS AES SEE 0,7 0,56 0 0 0 0,2 0,4 0,6 0,8 13 1,3 30 | Stearinsyra (af stearinljusg).............----- 0,7 0,56 0 0 0505 | 0,15 | 08 0,5 0,7 0,9 171 1 | Vax, vanligt oblekt. ...-ooMDInE Pe 0,6 0,47 0 0 0,05 | 0,15 | 0,3 0,5 0,75 | 0.95 | 1,2 32 | Guttapereha rt isen AE 0,4 0,32 0 0 0 0,03 | 0,15 | 0,35 | 0,5 0,65 | 0,8 3 733] 14 IF 15 1 ot SVD, VARSE VESA SSE SR Sar EA fr eg 0,35 0,27 0,05 | 0,15 | 0,25 | 0,35 | Oy4 0,5 — 0,7 0,8 34 | Bomullsvadd, löst packad ..............-.-- 0,35 0,27 0 AU ön as Jr fars 0 6 0,3 0,4 = 0,6 0,7 0,8 SOM ERKOLOfORI UM ass nea AE RE TNE 0,35 0,27 0 0 0 0,03 | 0,1 0,2 0,3 0,5 0,6 JO Gäsdun, löst PacCkad -.....o-c---scso—tn 0,3 0.24 0 01 0,2 0,3 — 0,5 0,6 0,6 0,7 SCENE afidjarhär. eocen RE 0,3 0,24 0 0,05 | Oy 0,2 0,3 0,4 0,5 0,6 — 38 | Kolofonium, fint pulfver soon ooo. 0,27 0,22 0 0,07 0,1 0,1 0,15 | 0,2 0,3 0,4 0,5 | 39 > grofb ell Pins 0,25 0,2 (0) 0 [0] 0,03 | On 0,13 | 0,8 — 0,4 40 | Silkesvadd, löst packad ... oooooooooooo---- 0,20 0,16 0 0 0 0,2 | 0,3 0,4 0,4 0,5 0,6 KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. 23 Om man jemför isoleringens verksamhet vid serierna I och II på grund af föränd- ringen i medeltemperatur för 1500 cc. vatten i medeltal af de 12 försök, vid hvilka samma isolerande ämnen blifvit i båda serierna begagnade, så befinnes, att detta medeltal för serie I är 1,06, men för serie II blott 0,”38. Värmeisoleringen utföll således nära 3 gånger förmånligare, då det isolerande lagrets tjocklek föga mer än fördubblades. Men olika äm- nen företedde dervid rätt stora olikheter. Då det isolerande lagret utgjordes af blott luft ökades isoleringen blott i förhållandet 1: 1,35, antagligen emedan luftens cirkulation under- lättades, då mellanrummet ökades. Då det isolerande lagret bestod af organiska fiber (vadd, dun m. m.) ökades isoleringen i medeltal som 1: 2,5, och då täta organiska ämnen, såsom vax, guttapercha m. m., begagnades, som 1:3,3. Beträffande ämnenas olika för- hållande var dessutom följande att bemärka. Ehuru förändringen af vattnets medeltem- peratur under hela försökstiden i allmänhet blef minst, då luftfyllda massor af organiska fibrer användes som isoleringsmedel, blef dock temperaturförändringen under de första minuterna i allmänhet mindre vid användning af täta organiska ämnen, för så vidt den kan bedömas af ändringen i bottenlagrets temperatur. Följande sammanställningen visar detta förhållande tydligt, särdeles beträffande serie II. Obsgerverad förändring af det undre vattenlagrets temperatur efter minuter. [ERA BROR IE RE der nåd GR ner hö jen ÄB SN Vid serie I, i medeltal af 10 försök med ämnen af organisk fiber (n:o,9, 15, 17—21, 23—25) -oooooooo0mmmm 0:07. 1410;28 InO0;48 0:72 40:87, Loa) bas Ie5N 141 dito, i medeltal af 4 försök med täta organiska ämnen (FER oo (0) Ers rond Arr RR 0,0 0,2 0,58 | 0,72 | 1,02 | 1,26 | 1,83 | 190 | 220 | [ Vid serie II, i medeltal af 4 försök med ämnen af organisk RDEKL f0:0-345 150: Mor AD) Pers Es SRA 0 0,8 0,10 | 0,23 | 0,33 | 0,43 | 0,50 | 0,58 | 0,68 | dito, i medeltal af 7 försök med täta organiska ämnen | (a SURA Er 5 RR AAA 0,0 0,0 0,04 | 0,15 | 0,32 | 0,51 | 0,69 | 0.94 | Lä3 | Det är väl möjligt, att de anmärkta olikheterna i de täta och fibrösa ämnenas för- hållande åtminstone delvis kunnat bero på deras olika värmekapacitet och ej blott på deras olika genomtränglighet för värme. Särskilda försök för att utröna detta blefvo emellertid ej anställda. Om man placerade termometerkulan i den inre cylinderns öfre vattenlager i stället för i dess undre, så visade sig naturligtvis en mycket ringare temperaturförändring hos vattnet under de första 9 minuterna, emedan det utifrån afkylda vattnet här samlade sig mot cylinderns botten, innan alltsammans vid försökets slut omrördes. Sålunda var vid 37:e försöket temperaturförändringen efter 8 minuters förlopp blott 0,75 vid ytan ehuru 0,55 vid bottnen. Detta förhållande bör beaktas vid bestämningen af djupvattnets tempe- ratur medelst värmeisolerad apparat. Då hafvets temperatur nemligen i de allra flesta fall aftager med djupet, så blir apparaten under upphalningen hufvudsakligen utsatt för upp- värmning, och då vattnets rörelse i den fullkomligt fyllda apparaten snart afstannar, så bör den temperaturförändring, som vattnet deri trots värmeisoleringen skulle kunna undergå, blifva minst märkbar, om termometern nedföres djupt i apparaten. 24 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Om man till värmeisolering af djupvattenhemtare skulle försöka att använda fibrösa ämnen af lucker beskaffenhet, så skulle stora svårigheter möta vid apparatens konstruktion till följe af vattentrycket. För vissa pulverformiga ämnens användning skulle väl denna svårighet hafva mindre betydelse, om de hårdt sammanpackades, men om till följe af någon otäthet i metallomböljet vatten skulle intränga, så skulle dock deras isoleringsförmåga i hög grad minskas, såsom man finner af försök 3 och 19. Jag ansåg derföre endast täta ämnen böra ifrågakomma som isoleringsmedel, och att af dessa äfven sådana borde förkastas som äro spröda, t. ex. kolofonium, och derföre utsatta för att af tillfälliga anledningar mer eller mindre söndersmulas. Bland öfriga undersökta ämnen syntes guttapercha stå främst i värmeisolerande förmåga och dessutom på grund af dess fasthet, seghet och lätta formbarhet vara för ändamålet särdeles lämplig. Enligt försök 32 visade vattnet i den med guttapercha isolerade cylindern efter 4 minuters förlopp en temperaturstegring af blott 0,5 och efter de 3 första minuternas för- lopp ingen sådan alls, oaktadt termometerkulan var anbragt på det ställe i cylindern, der en förändring var mest bemärkbar. Men medelst ångvinch borde apparaten kunna upp- halas från de största djup, för hvilka den var afsedd, på mindre än 3 minuter. Med handvinch för 2 man borde den kunna upphalas med en hastighet af 1 meter i secunden, och således, då det största för detta arbetssätt ifrågakommande djupet kunde anslås till 50 meter, på åtminstone en minut. | Visserligen kunde den invändning göras, att guttaperchabeklädnaden ej har samma temperatur som vattnet, då apparaten först nedfiras, och derföre under dennes upphalning kan afgifva en del af sitt värme till vattenprofvet, hvars temperatur sålunda skulle kunna stiga oberoende af värmeledningen från det omgifvande vattnet. Härvid är dock att be- märka, att guttaperchan under apparatens nedfirande afkyles af vattenströmmen såväl in- vändigt som utvändigt och att den hastighet, hvarmed apparaten måste nedsjunka, för att ej sluta sig, strängt taget ej behöfver vara större än 0,6 meter i sekunden och således i alla händelser icke behöfver vara större än den, som kan ernås vid upphalningen. Om man dessutom iakttager att upphemta vattenprofven 1 ordning efter tilltagande djup, så bör guttaperchabeklädnadens inre temperatur i allmänhet sjunka i mån som de vattenprof, som skola upphemtas, blifva kallare. Då dertill slutligen kommer, att vattenprofvets tem- peratur undersökes på det ställe i apparaten, der en möjlig temperaturförhöjning gör sig minst märkbar — i motsats till hvad som skett vid de ofvan anförda försöken — så syntes mig vid öfvervägande af alla omständigheter att methoden otvifvelaktigt borde vara an- vändbar för de djupförhållanden, för hvilka apparaten var afsedd. Jag valde derför guttapercha som värmeisolerande ämne och beslöt att gifva detta lager en tjocklek af omkring 25 mm. och åt vattenhemtaren en rymd af minst 1'/; liter. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 25 o., Termömetrar. Termometrar för bestämning af djupvattnets värmegrad. Till de värmeisolerade djupvattenhemtarne hörde vanligen qvicksilfvertermometrar med benglasskala graderad i '/;” C. De hade en liten cylindrisk kula, förlagd så långt under skalans 0O-punkt, att kulan var nära vattenhemtarens botten, då termometern ned- förts i vattenhemtaren till nära 0-punkten. I denna ställning aflästes termometern, sedan den efter lindrig rörelse upp och ned antagit konstant visning. A hvardera fartyget fun- nos 5 sådana termometrar, hvaraf 2 voro afsedda för dagligt bruk och 3 som reserv- instrument. De förra voro inneslutna inom en tunn messingshylsa, försedd med en slits för skalan och nätformigt genombruten omkring kulan. Erfarenheten visade dock att detta skydd var öfverflödigt, emedan man i alla fall vidtagit det försigtighetsmått att å fartygets reling på den plats, der vattenhemtarne upphalades, upphänga en med blånor fodrad träd- låda för undanläggande af termometrar eller andra ömtåligare saker. Det var angenämare att afläsa termometrarne fria och de begagnades derför snart utan hylsa, utan att detta medförde förlust af någon termometer. Hvardera fartyget hade dessutom två Miller-Casella termometrar, tillhöriga Veten- skapsakademiens meterologiska centralanstalt. De voro afsedda att användas blott i de fall, då man på grund af djupets storlek kunde befara, att de värmeisolerade vattenhemtarne ej skulle vara nog pålitliga, och man derföre föredrog att använda djupvattenhemtaren n:o 4. Beträffande de baltiska hafvens värmeförhållanden hade man hittills ej haft annan erfarenhet, än att vattnets värmegrad ständigt aftager mot djupet, och Miller-Casella ter- mometern syntes derföre vara användbar på stora djup. Vid begagnandet af de värme- isolerade vattenhemtarne visade sig dock under expeditionens fortgång att ett helt annat förhållande kan ega rum inom de inre baltiska sjöarne, i det att vattnets värmegrad ofta redan efter 50 meters djup åter börjar stiga, och att temperaturen sedan kan omvexlande till- och aftaga mot djupet, i hvilket fall en Miller-Casella-termometer naturligtvis ej kan gifva riktiga resultat. Ombord å Alfhild kom Miller-Casella-termometern till användning blott på några få ställen i Skagerack, men ej alls i Kattegat eller Östersjön, emedan djupen i sednare om- råden ingenstädes voro större, än att den värmeisolerade vattenhemtaren med full trygghet kunde begagnas. Ombord å Klint blef deremot det sistnämnda instrumentet knappast alls användt under expeditionens början, då fartyget befann sig i Bottenviken och nordliga delen af Bottenhafvet, emedan herr ÖRONANDER, som å detta fartyg i första rummet hade sig det hydrografiska arbetet anförtrodt, föredrog Miller-Casella-termometern. De å dessa områden gjorda temperaturobservationer blefvo derföre, såsom af journalen framgår, fåtaliga relativt till dem å andra områden, och, för så vidt äfven här ett tilltagande af värme- graden mot djupet förekommit, kunna de delvis äfven vara osäkra. Då emellertid fördelen af den värmeisolerade vattenhemtarens begagnande under expeditionens fortgång blef all- K. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd 25. N:o 1. 4 26 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. deles obestridligt, blef denna apparat äfven å Klint sedermera nästan uteslutande använd för bestämning af djupvattnets värmegrad. Termometrarnes korrektion bestämdes af mig omedelbart före expeditionens afgång. För Miller-Casella-termometrarna, hvilka såväl å sjelfva termometrarnes ebonitfästen som å deras metallomhöljen blifvit signerade med n:o 1, 2, 3 och 4, fann jag vid 0? korrektionerna + 2, + 0,2 + 0,3 och + 0,0. För de 10 andra termometrarna, som tillverkats af Veten- skapsakademiens meterologiske instrumentmakare, herr ADERMAN, fann jag ingen korrektion behöflig, och då jag under färden jemförde Alfhilds termometrar sins emellan och med dess Miller-Casella-termometrar, fann jag ingen relativ förändring dem emellan. Det hade visserligen varit önskligt att alla termometrarne blifvit åter kontrollerade efter expeditio- nens slut. En sådan kontroll kom likväl först att ske flera år derefter, under hvilken tid alla termometrarne legat obegagnade. Jag fann då för Miller-Casella-termometrarna korrek- tionerna + 1,8, + 0,3, + 0,35 och + 0,15 vid 07. Den förstnämnda af dessa korrektioner är dock mindre säker, emedan termometerns stålindex under begagnandet glidit upp i kulan. För de tre öfriga skulle således förändringen blott hafva belöpt sig till 0,05 a 0,15”, qvantiteter, som i alla händelser ej är lätt att å en dylik i hela grader delad termometer säkert under arbetet ombord bestämma. De nämnda termometrarnes visning vid + 18” var på grund af jemförelse med en Geisslers normaltermometer ej förändrad med öfver 0,71. Hvad beträffar de 10 termometrar, som tillhörde de värmeisolerade vattenhemtarne, så be- funnos de vid den förnyade kontrollen visa litet högre än från början. Jag fann för två af dem korrektionen — 071, för 6 — 0,2 oeh för de två återstående — 0,3 vid 0” och samma korrektion vid —+ 18”. Då termometrarne nyss före expeditionens början voro riktiga är emellertid sannolikt, att den lilla höjningen hufvudsakligen egt rum under den långa tid, hvarunder de legat obegagnade. Jag har på grund häraf ej infört någon korrektion för de temperaturbestämningar, som gjorts med de värmeisolerade vattenhemtarne och för Miller-Casella-termometrarne be- gagnat deras ursprungligen bestämda korrektioner. [on] 3. Bottenhemtare. Vid expeditionens utrustning konstruerade jag ett par apparater, afsedda att upp- taga temligen djupa prof af hafsbottnen på sådant sätt, att ordningsföljden af de aflagrade ämnena ej kunde dervid rubbas. Fig. 19—21 visa den af dessa apparater, som under expeditionen blef mest begagnad och i journalen blifvit betecknad med n:o 1. Ett exem- plar deraf medföljde hvardera fartyget. a är ett starkt rör af förtennadt jern, ungefär 1,8 meter långt, 48 mm. 1 yttre och 39 mm. i inre diameter. I dess undre ända är ett skärpt munstycke af stål, b, inskrufvadt. Röret kan till 1,5 meter af dess längd nedtränga i bottnen utan hinder af apparatens öfriga EE AASE KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. IT delar. Inuti jernröret passar jemnt ett messingsrör c af 1 mm. godstjocklek. Detta rör har förut blifvit upptill gängadt och sedan efter hela dess längd klufvet i två halfvor, hvilka upptill sammanhållas af en stark messingsring e, i hvilken de kunna inskrufvas. Nedtill hållas de i deras rätta ställning af en tunn messingsring d, som der inskjutes, in- nan rörkolfvarna införas i jernröret. Då apparaten träffar bottnen och bottenprofvet in- tränger i messingsröret, skyddas detta för skada af munstycket b, hvars inre diameter är litet mindre än messingsrörets. Sedan apparaten upphalats, utdrages messimgsröret med tillhjelp af bygeln f å den öfre ringen och sedan denna lösskrufvats, och den ena rörhalfvan borttagits, har man hela bottenprofvet blottadt för undersökning. I den öfre ringen finnes dessutom en ventil & af messing som öppnar sig uppåt och utsläpper vatt- net ur röret, då apparaten nedtränger 1 bottnen, men sedan åter sluter sig. Då detta försigtighetsmått lik- väl antagligen ej var tillräckligt för att hindra prof- vet att bortsköljas vid apparatens upphalning, men /revvser Fig. 19. ÅA S FSS | jag å andra sidan ville undvika att i rörets undre MX-7 =---- = ända anbringa någon inre ventil, emedan hvarje sådan Så VÄ N LÅ Y syntes mig kunna störa bottenprofvets likformiga in- CA vg trängande i röret, så försökte jag att åstadkomma en tillslutning af rörets nedre ända utifrån. Till detta ändamål anbragtes ett ventilhus af messing, g, som medelst hylsan 4 kan glida på jernröret. Då appara- ten skall nedfiras i vattnet, upphänges ventilhuset med ett snöre på ett utsprång från det jernstycke m, hvari linan fastgöres. Detta jernstyckes nedre del bildar en rörlig bygel, på hvilken hela apparaten hänger, i det att bygelns axel är anbragt på ett cylindriskt messingstycke p (jemför fig. 20), som sjelft är orubb- ligt fästadt vid jernröret a. Så länge apparaten un- der nedfirandet sträcker linan, hålles ventilhuset uppe, men då den träffar bottnen och linan slaknar, faller m ned till den ställning, som de punkterade linierna å fig. 19 visa, och ventilhuset löses och nedfaller. I mån som röret sedan uppdrages ur bottnen glider ventilhuset längre ned på röret, men stannar slutligen i ett sådant läge, att en i ventilhuset befintlig skifva s, som af en stark spiralfjeder z tryckes i den å fig. 21 med en pil angifna riktningen, jemnt slipper förbi munstyckets underkant och afspärrar dess mynning. Detta läge bestämmes af en i hylsan h fastskruf- vad ställbar tapp (ej synlig å ritningen), som kan löpa i en längs jernröret uthyflad ränna till den punkt å röret, der rännan slutar. Skifvan s kan sedan vridas tillbaka i dess ur- sprungliga ställning medelst en å densamma fästad arm t, som skjuter ut genom en slits i ventilhusets öfre botten. 28 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Apparatens vigt ökas af 4 blyskifvor v, som äro uppträdda på cylindern p, och efter behag kunna aflägsnas. Inberäknadt blyskifvorna väger apparaten 36 kilo. Priset för appa- raten, som var väl arbetad, var ungefär 300 francs. Bottenhemtaren begagnades på följande sätt. Sedan man förut bestämt djupet med vanligt, talgadt lod och dervid ej funnit stenig botten, fastgjordes bottenhemtaren på karbin- haken till den för ändamålet afsedda gröfre lina, som var upplagd i en linkorg, och ned- firades med ångvinchen, i det linan lades omkring det fria hufvudet af vinchens trumma. Vid så stort afstånd från bottnen, att bottenhemtaren ännu borde få tillräcklig fallkraft för att kunna djupt nedtränga i bottnen, eller åtminstone 10 meters afstånd derifrån, stannades linan och aftogs från vinchen, och en be- höflig mängd af linan upplades på däck, hvarefter bottenhemtaren fick nedfalla fritt. På smärre djup fick den sålunda nedfalla fritt redan från början. Bottenhemtaren inhalades sedan med ångvinchen, hvilket med Alfhilds vinch skedde med en hastighet af omkring 100 meter i minuten. Sedan apparaten tagits ombord och bottenprofvet blottats, annoterades beskaffenheten och längden af dess vanligen något olika lager,' och prof af dessa inlades i glasburkar, då spritlagda prof önskades. Vanligen inlades dock hela bottenprofvet i en trädlåda af samma bredd och längd som profvet. För detta ändamål medfördes läg. 20. ov ett förråd af simpla trädbitar, hvaraf stycken af passande längd af- 3 | sågades och sammanspikades. På lådorna anmärktes stationens n:o | zz 7 och profvets läge i lådan. Emedan ett dylikt prof under torkningen Fö sammanskrumpnar, är det lämpligt att efter en tid öppna lådan och va = F inpacka något blånor deri för att säkrare behålla styckena i deras ursprungliga läge. Mot den nu beskrifna apparaten kunna utan tvifvel befogade anmärkningar göras. Svårigheterna vid dess konstruktion voro rätt stora till följd af de olika vilkor, som jag önskade tillgodose. Jag ville ogerna göra apparaten tyngre än att den temligen lätt kunde handteras af en man. På det att röret likväl måtte kunna nedtränga djupt i hafsbottnen, borde det ej göras mycket tjockare i godset än som för styrkan var nödigt, och då det nyssnämnda djupet ej kunde närmare bedömas på förhand, syntes önskligt att ej göra rörets längd läg. 22. mycket mindre än 2 meter. För att undvika en ännu större, obeqväm längd hos apparaten, blef den blyvigt, som skulle befordra apparatens nedträngningsförmåga, förlagd å rörets öfre del, ehuru detta visserligen ej syntes gynsamt för apparatens benägen- het att gå nedåt i vertikal ställning. Jag hoppades dock, att denna sednare egenskap skulle tillräckligt befordras af det vattenmotstånd, som dels linan, dels ventilhuset i appa- ! Ombord å Klint antecknades icke blott bottenprofvets längd, utan ofta också den längd, hvartill röret utvändigt befanns förorenadt af bottenleran. Der båda dessa siffror antecknats för samma bottenprof, förhålla de sig vanligen som 0,5 : 1, stundom som 0,4, 0,7 0,9 : 1. Den längd, hvartill apparaten inträngt i leran, äfven förutsatt att leran ej delvis bortspolats under apparatens upphalning, har dock föga betydelse, då man ej känner den vinkel, hvari apparaten stannat i bottnen, och således ej heller det vertikala djup, hvartill den nedträngt. Jag har derför ej funnit anledning att införa nämnda siffra i journalen. | KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 29 ratens öfre ända gjorde under nedgåendet och lemnade åt erfarenheten att närmare afgöra om apparatens ändamålsenlighet. Hvad då först beträffar storleken af de upptagna bottenprofven, så hade naturligtvis bottnens beskaffenhet dervid inflytande. Från ren sandbotten förmådde apparaten blott undantagsvis att upptaga något prof. Men om sanden var lerhaltig, så kunde den qvar- hållas. Af lera, om äfven ganska hård, och af all slags lösare botten upptog apparaten oftast vackra prof. Längden af de till antalet något öfver 50 bottenprof, som å båda far- tygen med denna apparat upptogos, var i medeltal 40 cm., vexlande från 8 ända till 90 cm." Då apparatens tyngd blott var 36 kilo, så bör resultatet i detta hänseende kunna anses ganska tillfredsställande. Det största djup, på hvilket apparaten blef försökt, var 250 meter (Klints station n:o 70) och han upptog derifrån ett 85 cm. långt prof. Då det så- lunda visat sig, att prof af imemot en meters längd kunnat med denna bottenhemtare er- hållas, så torde längden af rörets fria del, 1,5 meter, knappast böra anses onödigt stor, helst om man dertill vill göra afseende på möjligheten att röret kan intränga snedt i bottnen. Anordningen af messingsröret, hvari bottenprofvet inträngde, visade sig tillfreds- ställande. Dess skötsel var beqväm och bottenprofvet blef helt qvarliggande i den ena rörhalfvan, då den andra aflägsnats. Någon skada å detta rör inträffade aldrig oaktadt dess relativt ringa styrka. Jag anmärker blott att de båda rörhalfvorna lämpligen kunna för- stärkas till deras tjocklek i deras öfversta ända, på det att deras lösskrufning från stycket alltid må gå obehindradt. En eller annan gång mötte detta någon svårighet till följe af rörhalfvornas vekhet, men då gängningen var välgjord — hvilket här naturligtvis är af stor vigt — kunde svårigheten dock snart öfvervinnas. Det rörliga ventilhuset förorsakade deremot till en början rätt mycket besvär. Ofta inträffade, att det ej gled nog långt ned på röret för att kunna tillsluta dess mynning, emedan friktionen mellan röret och skifvan s blef för stark, helst den sednare var i kanten något skärpt. För Alfhilds bottenhemtare afhjelptes felet, dels genom noggrannare afputs- ning af friktionsytorna, och dels genom att omkring ventilhuset fästa en blyplatta y, som ökade dess vigt till 5,7 kilo. Sedan detta skett och ventilhusets lägsta ställning blifvit så justerad, att, då ventilen slutit sig, blott ett ganska obetydligt glapprum fanns mellan ventilen och munstyckets mynning, gjorde löpventilen mycket god tjenst för att qvarhålla bottenprofven. Detta visar sig påtagligt deraf, att sedermera blott 14 4 af bottenunder- sökningarne blefvo utan resultat, i de fall då löpventilen behörigen slutit sig, då deremot bottenhemtaren uppkom tom i 75 fall bland 100, om den användes utan löpventil,” eller om denna ej glidit ned. Man såg då ofta att apparaten qvarhållit bottenprofvet tills den kommit upp till vattenytan, men förlorade det just, då apparaten uppdrogs ur vattnet. Luft kunde nemligen då insugas emellan det yttre och inre röret och sedan genom springorna ! Längden af de å Klint tagna 19 profven var i medeltal 56 cm. (max. = 90 och min = 20 cm), men längden af de å Alfhild med apparaten tagna 33 prof i medeltal blott 32 cm. (max. = 58 och min. = 8 cm.). Denna betydliga olikhet berodde väl hufvudsakligen derpå, att blybelastningen på Alfhilds bottenhemtare snart blef flyttad längre ned på röret, på det att apparatens tyngdpunkt skulle få ett förmånligare läge, den omgjöts då till en smalare cylinder, ehuru naturligtvis röret sedan ej kunde obehindradt nedtränga i bottnen så långt som förut. ? Löpventilen till Alfhilds bottenhemtare förlorades vid expeditionens början, men apparaten försöktes emellanåt ändå, tills en ny löpventil hunnit anskaffas. Ombord å Klint egde samma slags missöde rum inemot expeditionens slut. Att löpventilen öfverhufvud kunde förloras berodde på en något ofullkomlig anordning af den ställbara tapp, som bestämde ventilhusets lägsta ställning på röret. 30 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. mellan rörhalfvorna, hvarvid bottenprofvet utföll af sin egen tyngd och genom trycket af vattenpelaren i röret, så framt det ej hade nog konsistens för att kunna qvarhållas af dess egen friktion mot röret. Öfverhufvud misslyckades af olika anledningar 26 4 af de för- sök, som å Alfhild under expeditionens lopp gjordes att upptaga bottenprof med denna apparat, då han var försedd med löpventil. Motsvarande siffra för Klints bottenhemtare var betydligt större, nemligen 50 4, antagligen emedan löpventilen ej derstädes under- kastades någon förbättring ombord. I dessa uppgifter har jag ej medräknat de försök, som stundom gjordes att upptaga prof från ren sandbotten, hvilka försök nästan alltid fullkomligt misslyckades. Hvad beträffar apparatens förmåga att vid nedgåendet genom vattnet bibehålla en vertikal ställning, var erfarenheten icke rätt tillfredsställande. Stundom, dock icke ofta, inträffade att snöret, hvarmed löpventilen var upphängd, ej aflöstes, antagligen emedan apparaten träffat bottnen i någon mycket sned ställning, Äfven den omständigheten att profvens längd, äfven då bottnen var af tjenlig beskaffenhet, kunde så betydligt variera, tyder på, att apparaten ofta gjorde större afvikelser från den lodräta riktningen. Jag lät derföre, då Alfhild för ogynsamt väder låg stilla vid Arendal, omgjuta bottenhemtarens blyskifvor till en cylinder, som fästades något längre ned på jernröret, för att tillförsäkra apparaten en stadigare vertikal riktning, om också på bekostnad af bottenprofvens längd. I hvad mån den anmärkta olägenheten derigenom minskades kan jag likväl ej närmare an” gifva, men säkert är att den ej deraf fullkomligt afhjelptes. På grund af de vunna erfarenheterna anser jag hufvudsakligen följande två förbätt- ringar vara att vidtaga med denna bottenhemtare. Den öfre ventilen bör anordnas så, att den lätt utsläpper all luft ur röret, då apparaten går ned, men fullständigt afspärrar apparaten upptill vid upphalningen. I så fall bör bottenprofvet och den deröfver i röret stående vattenpelaren qvarhållas af det yttre lufttrycket, då apparaten upphalas ur vattnet, så framt profvets partiklar hafva något slags sammanhang, eller m. a. o., om profvet är af lerig eller muddrig beskaffenhet. Den yttre löpventilen blir då antagligen öfverflödig, ty om bottnen består af ren sand, så kan denna 1 alla händelser ej qvarhållas. Den andra förbättringen borde gå ut på att tillförsäkra apparaten en vertikal ställning utan att göra honom för tung eller eljest svårhandterlig, och utan att man afstode från fördelen af det långa rör, som möjliggör upptagande af ett djupt bottenprof. Fig. 22 och 23 visar ett förslag till en sådan förbättrad apparat. a är det yttre röret, b det inre klufna messingsröret, c den skrufhylsa, som sammanhåller båda rörhalf- vorna och d ventilen. Denna består af en messingsskifva af ungefär 4 cm. diameter, hvars omvikna skarpa kant tätas i en med fet massa fylld ringformig ränna. Ventilstången har stadig ledning i öfre och undre delen af hylsan l, som är fästad i en smal tvärstång e. På det yttre röret är lufttätt fästad en tackjernceylinder g, vägande omkring 15 kilo. Den skjuter upptill något öfver jernröret, så att en fördjupning här uppkommer i hvilken fet massa anbringas. Sedan det inre röret blifvit fastskrufvadt vid hylsan c och infördt i jern- röret, nedtryckes hylsan i den nämnda fördjupningen och fastlåses genom en omvridning, hvarvid ett kilformigt utsprång på hylsan griper fast under stycket m på jerneylindern. Luften kan sedan, då apparaten uppdrages, ej intränga i röret på denna väg och ej heller genom ventilen, och emedan ventilen är så lätt, att den upplyftes af vattentrycket, då KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. 31 apparaten går ned, finnes ej heller på förhand någon luft i röret, då apparaten upphalas. Un- der sådana omständigheter bör profvet qvarhållas i röret af yttre lufttrycket, då apparaten upp- halas ur vattnet." Apparatens vertikala ställning under nedgåendet vinnes derigenom att den, sedan det inre messingsröret blifvit insatt, för- länges med en trädstång £k, som upptill har 4 vertikalt ställda vingar af jernplåt och öfverst en ring, hvari linan är fastgjord. Dessa vingar måste sträfva att uppresa apparaten, om han vill skära sig på sned under nedgåendet. Träd- stången är nedtill klädd med en svagt konisk jernhylsa, på det att den må lätt kunna inpas- sas i den starkare jernhylsan i, som bäres af 3 eller 4 på tackjerneylindern fästade jernarmar Ah. Sedan fästes stången i hylsan med en tvärs ige- nom båda gående jernsprint eller kil. För säker- hets skull är stången förstärkt med 4 jernband n, som förena ringen upptill med jernskoningen i dess undre ända, och äfven tjena till fäste för vingarne. Sedan apparaten upphalats, löstages trädstången och messingsröret utdrages. Ombord å Alfhild begagnades äfven en annan bottenhemtare, som i journalen betecknats med n:o 2. Jag har vid dess konstruktion sökt åstadkomma en afspärrning af rörets undre ända med en inre ventil, så beskaffad, att den ej alls kommer 1 vägen för bottenprofvets inträngande 1 röret, men tillslutes innan röret uppdrages ur bottnen. Detta blef möjligt derigenom att röret gjordes 4-kantigt i stället för rundt. Fig. 24 > och 25 visar anordningen af denna apparat. Det fyrkantiga jernröret a har 4 mm. tjock- lek i godset och 55 cm. längd och är efter längden klufvet i 2 halfvor, som sammanbhållas af ett jernband b och munstycket c,” hvilka skjutas 1 Man kunde visserligen anordna den öfre ventilen så, att den tillslöte det yttre jernröret a i stället för skruf- hylsan c, i hvilket fall blott detta enda ställe behöfde luft- tät tillslutning, men apparatens skötsel måste likväl då af andra skäl blifva något mindre enkel, och jag har derför föredragit den ofvan beskrifna anordningen. ? I stället för det hela munstycket begagnades äfven 4 lösa ståleggar, som sammanhöllos af ett jernband. 32 Be L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. utanpå halfvorna, sedan dessa passats tillsammans, hvarvid en liten tapp i kanten af den Hig24. (ö ? Ö 2 Sr N | os ST pr FEAR o Z / £0A VV p US & d - SE SS SJ NY Fig.25. m ena halfvan och ett motsvarande hål i kanten af den andra närmare bestämma dess ställning. Munstycket och jern- bandet kunna om nödigt starkare fastklämmas vid röret med ett par tunna jernkilar. Sedan röret är sammanpassadt in- skjutes det i tackjernceylindern d, och fastgöres dervid med en tvärs genom båda gående jernsprint, som ej synes å fi- guren. Då bottenprofvet intränger i röret, har vattnet fritt aflopp upptill genom två större öppningar ee 1 rörhalfvorna och cylindern. Ventilen utgöres här af två tunna stålfjedrar k af samma bredd som röret invändigt. Då apparaten nedfiras ligga de tätt intill 2 af rörets sidor, men då linan inhalas glida de ned och sammanlöpa till den ställning, som visas i fig. 25, och afspärra då fullständigt rörets mynning. De ledas dervid af tunna jernplattor, som äro fastnitade på rör- halfvornas båda hela insidor och lemna emellan sig spår för fjedrarnes rörelse. Fjedrarne äro fästade vid 2 smala jern- stänger k, som skjuta upp så väl genom röret, som genom hål i tackjerneylindern d, och inläggas naturligtvis i sina spår på samma gång som rörhalfvorna sammanpassas. Fjed- rarnes sammanslutning sedan apparaten trängt ned i bottnen åstadkommes genom ett slag på jernstängerna & med tillhjelp af följande anordning. I tackjernscylindern d är orubbligt fastgjordt ett jern- rör 1,' på hvilket en löpvigt af taekjern f kan fritt glida. Då löpvigten nedfaller på stängerna k, drifvas stålfjedrarne i rörets mynning tillsammans. Innan apparaten nedfiras uppgillras löpvigten så, som fig. 24 visar. Den skjutes då uppåt tills den stadnar mot en liten rörbit mn, som är fast- nitad på i. De två på löpvigten fästade, orörliga armarne n läggas tätt intill röret 2 och den rörliga hylsan o skjutes ned öfver deras ändar. Löpvigten hvilar då på m och kan ej falla förr än hylsan o uppdrages. Linan fastgöres i den ringformiga ändan af jernstången t, som är vertikalt rörlig inuti röret i. Denna stång har i dess öfre ända en tyngd och i dess nedre en klack p, som skjutes ut genom en slits i röret i, så att stången ej kan utdragas ur jernröret längre än till slutet af denna slits. Då apparaten nedfiras tränger den således på klacken p, men då den stannat mot bottnen, nedfaller stången, hvarvid klacken p passerar förbi den på hylsan o fästade fjederhaken zz. Då linan åter långsamt ! Diametern af detta rör hade lämpligen kunnat vara något större för att gifva hela apparaten mera stadga. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 33 inhalas drages stången t i första rummet uppåt och för då med sig hylsan o, hvarvid löp- vigten faller och genom slaget mot stången k tillsluter fjederventilen, innan apparaten hun- nit uppdragas ur bottnen. Fig. 25 visar apparatens utseende sedan löpvigten fallit. Ehuru denna apparat synes komplicerad, är den dock relativt lätt att tillverka och föll sig äfven billigare än föregående. Dess vigt var 36 kilo och priset 135 francs. Vid dess konstruktion afsåg jag egentligen att göra ett försök med den beskrifna fjederventilen i hopp att finna den användbar äfven för sandbotten, hvarifrån det ej var att vänta att apparaten n:o 1 skulle kunna qvarhålla prof. Jag afstod derföre från att gifva botten- profröret en större längd, helst denna apparat derigenom skulle hafva blifvit obeqväm att handtera. Hvad beträffar erfarenheten vid dess användning är följande att tillägga. Apparaten fick, liksom den föregående, gå ned fritt med linan och upphalades sedan med ångvinchen. Då löpvigten föll ned, verkade fjederventilen fullkomligt, men i 7 fall af 25, eller i 28 4 af försöken inträffade att löpvigten ej föll, hvilket påtagligen visar att apparaten då träffat bottnen i så sned ställning, att den jernstång, hvari linan var fastgjord, ej kunnat glida ned förbi fjederhaken. Sannolikt skulle dock detta fel kunna afhjelpas genom att anbringa ett skifkors i stället för en tyngd i öfre ändan af nämnda stång. Om bottnen var lerig, så qvarhöllos likväl profven ändå. Så t. ex. erhölls från ett 295 meters djup ett 25 cm. långt bottenprof, fastän löpvigten ej fallit. Att denna bottenhemtare bättre än den före- gående förmådde qvarhålla profven äfven i de fall, då röret ej tillslöts af ventilen, berodde antagligen mest derpå, att trycket af den vattenpelare, som verkade på profvet, då apparaten upphalades ur vattnet, var betydligt mindre, men möjligen äfven derpå, att friktionen mellan bottenprofvet och rörets inre yta här var större relativt till bottenprofvets vigt. Den minsta längden af de från lerig botten upptagna profven var 12 cm., men den största ej mer än 33 cm., ehuru rörets fria del är 44 cm. lång. För användning å lerig eller muddrig botten anser jag att den föregående apparaten 1 alla händelser förtjenar företrädet, emedan den är enklare att handhafva. Från sandbotten, som gör ett betydligt motstånd och stundom är så hård att måhända endast mycket tunga apparater deri kunna nedtränga till nämnvärdt djup, kunde ej heller denna apparat upptaga större prof. Det längsta från sandbotten erhållna profvet höll blott 4 cm. Naturligtvis kunde apparaten endast i de fall, då löpvigten föll ned, qvarhålla prof från dylik botten, men äfven i dessa fall kom appa- raten ofta upp tom, eller m. a. o. den hade nedträngt så föga i bottnen, att sanden ej nått upp till fjederventilen. Möjligen kan detta hafva berott derpå att apparaten ej träffat bottnen nog vertikalt, samt derpå att rörets munstycke ej var rätt väl formadt och för litet skärande. Jag måste dock lemna oafgjordt huruvida en förbättring i dessa afseenden skulle kunna tilförsäkra apparaten en tillräcklig verksamhet på sandbotten, eller om äfven apparatens tyngd för ändamålet behöfde väsendtligt ökas. Ombord å Klint begagnades äfven en annan apparat för bottenprofs upptagande, som blifvit konstruerad af Chefen för Sjökarteverket, Kommendör TH. ARWIDSSON, och af honom lemnad till expeditionens begagnande. Den är visserligen ej afsedd för upptagande af djupa bottenprof med bibehållen skiktning, men deremot mycket väl egnad för att upp- samla prof af den öfre bottenmassan, och ej sällan kunde äfven skiktningen i denna iakt- K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 1. 5 34 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. tagas. Af 15 fall, i hvilka apparaten begagnades, upptog den prof i 13, eller i: 88 4 af antalet, och i två af dessa fall fin eller grof sand. I de två fall, då apparaten uppkom tom, var bottnen i ett fall sand, och i ett annat lera. "Apparaten har således stor använd- barhet, är enkel att handhafva och kan lätt skötas af en man. En teckning och beskrifning af densamma torde derför här vara på sin plats, oaktadt en sådan förut blifvit meddelad af Herr H. JULIN-DANNFELT, som med stor fördel använde apparaten vid en undersökning öfver Östersjöns diatomaceer.” Figurerna 26, 27 och 28 äro, ehuru i förminskad skala, lånade ur Herr JULIN-DANN- FELTS nämnda arbete, äfvensom följande beskrifning. »The bottom-specimen-catcher consists of two hooks of iron plate, diameter about 20 cm., shutting closely to one another and united by a joint. In order to increase the weight of the instrument, the innermost part of the scoops — down to the is filled with lead, b. On the top of each scoope there is a walve of leather, c, to let the air out, when the puncetuated line instrument is going down in the water. From the joint a chain of flat links, d, issues, and on one of these links, about 35 cm. above the scoops, there is a little hook, e, on which a string, that connects the two eyes, f, on the outer sides of the scoops, is to be hooked. The string is so short that, when it 1s hooked on, the scoopes are held wide open. At the middle of the string a corkfloat a is fastened, big enough to hold it in perpendicular position in the water, when it is not hooked on, and on the corkfloat the eye of brass wire, g, is fastened, by which the string is hung on the hook. The instrument is lowered by a rope, fastened to the end of the chain, and in lowering has the appearance represented in fig. 26. When it reaches the bottom, it sinks down in the clay or mud, and when it stops sinking, the chain with the hook, by its own gravity, continues sinking, but as the string is held upright by the corkfloat, the eye slips off from the hook. When the instrument then is hauled up, there is nothing that holds the scoops apart, and so they clap together around the mud or clay, that fills up their interior.» Ännu ett annat sätt att undersöka hafsbottnen försöktes ombord å Klint af Herr CRONANDER. Han lät nemligen göra ett längre jernspett, som, bundet vid en lina, hastigt nedfirades till bottnen i ändamål att bedöma dess beskaffenhet af den massa som utvändigt vidhängde spettet, då detta sedan uppdrogs. Detta prof förutsätter natur- 1 On the diatoms of the baltic sea, Bihang till K. Svenska Vet. Akadem. Handlingar. 1882, Band 6. n:o 1. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25: N:o l. 35 ligtvis att botten är af nog lerig beskaffenhet för att spettet ej skall rensköljas under upp- halningen, men då våt lera ganska envist vidhänger föremål, så uppfylles detta villkor i ganska många fall. Profvets värde förminskas visserligen mycket derigenom, att alla de delar af spettet, som nedträngt i bottnen måste hafva gått igenom bottnens öfre lager, och detta två gånger, nemligen både vid upp- och nedgåendet, och man har derföre tydligen ej rätt att sluta, att märkena af bottenmassan utanpå spettet gifva någon säker föreställ- ning beträffande ämnenas lagringsföljd eller djup, äfven förutsatt att spettet nedträngti vertikal ställning. Jag har emellertid i journalen bibehållit Herr ÖURONANDERS observationer med bottenspettet. I medeltal af 37 observationer hade spettet nedträngt till ungefär 1'/, meters djup. I några fall hade närvaro af sten under leran angifvits derigenom att spettet befanns aftrubbadt 1 spetsen, då det uppdrogs. 4. Linor, karbinhakar, vinchar. En enkel metalltråd är ur theoretisk synpunkt lämpligast för nedfirande af hydro- grafiska apparater, enär den relativt till dess bärkraft gör det minsta friktionsmotståndet i vattnet och minst påverkas af strömsättningen. Men genom någon lätt begången oför- sigtighet vid metalltrådens skötsel, då djupvattenhemtare m. fl. apparater skola tagas om- bord, eller genom dess anfrätning, om den är af oxiderbar metall, kan en dylik tråd blifva betydligt försvagad, utan att detta genast blir bemärkt, och förlusten af någon dyrbar apparat kan deraf blifva följden. Användning af den enkla metalltråden är väl derföre egentligen mest befogad i det fall, att frågan särskildt gäller ledningar för mycket stora djup. Vid här ifrågavarande undersökningar voro djupen relativt små, och det gällde mindre att begagna djuplodet än djupvattenhemtare. Under sådana omständigheter syntes mig vanliga linor, såsom vida mer handterliga och mindre utsatta för tillfälliga skador, vara att föredraga. Efter flera försök öfver hållfastheten hos linor af olika material och arbete, bestämde jag mig för att till expeditionens behof hufvudsakligen anskaffa tross-slagna hamplinor. De tillverkades här i Stockholm af prima polsk hampa i längder af 100 svenska famnar (178 meter), hvilka i ändarne förseddes med messingskaus och sålunda lätt kunde vid behof förenas med merling till större längder, med undvikande af hinderliga knutar. I de allra festa fall var det tillräckligt att hafva blott en sådan längd på vinchen och man kunde sålunda skona hufvudmängden af linorna från att onödigt utsättas för röta. För att emellertid göra dem möjligast varaktiga lät jag behandla dem med paraffin i stället för tjära. En linlängd i sänder nedlades i smält paraffin vid omkring 100? C till dess den mesta utvecklingen af gasblåsor upphört, hvarefter den upptogs, afdröps och ännu varm afgneds. Detta behandlingssätt medför äfven den fördel att linorna blifva slätare på ytan och antaga en viss styfhet, som dock ej alls är hinderlig, men förtager all be- nägenhet hos dem att »kinka». 26 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Af dessa linor anskaffades två slag af olika groflek. De gröfsta linorna, som hade en diameter af 8 mm. och en bärkraft af omkring 500 kilo, begagnades för bottenhemtare som vägde 36 kilo. En smalare sort af 5 mm. diameter och 300 kilo bärkraft användes för lodet och vattenhemtarne. Den värmeisolerade vattenhemtaren var den tyngsta appa- raten, som dessa linor hade att upphala. Dess vigt i luft, 17,7 kilo, minskas i vatten till omkring 13,5 kilo, men då dertill lägges skifvans motstånd mot vattnet, som vid en upp- halningshastighet af 1,5 meter i sekunden kan räknas till 8,5 kilo, så blefve linans påkän- ning, oberäknadt andra friktioner och behofvet i vissa fall af en särskild tyngd under vattenhemtaren 22 kilo. Dessa linors hållfasthet tages således i anspråk i större grad, än som motsvarar fordran på 10-faldig säkerhet. Men med hänsyn till den omsorg, som an- vändts att skydda dem mot röta, och sättet för utfirningen, som ej medförde nämnvärd nötning, och slutligen den korta tid, för hvilken expeditionen var afsedd, ansåg jag deras styrka vara för ändamålet tillräcklig. Ehuru jag vid expeditionens utrustning fann rådligast att bibehålla hamplinor till hufvudsakligt begagnande, för att ej äfventyra expeditionens framgång genom användning af linor af mindre bepröfvade egenskaper, syntes det mig dock särdeles önskligt att till försök äfven medföra en tross-slagen lina af fin messingstråd. En sådan borde nemligen kunna vara temligen böjlig och handterbar, men göra mycket mindre motstånd i vattnet än hamplina, vara varaktig mot hafsvattnets verkan, men i mycket mindre grad än den enkla metalltråden vara utsatt för att af mekanisk anledning försvagas. Med afseende på dess bärkraft i vattnet borde visserligen göras afseende äfven på tyngden af den utlupna linlängden, men denna omständighet får för de här ifrågakommande djupen ej synnerligt stor betydelse. Jag bestälde derför en sådan lina från jernbruket Lessjöfors 1 Vermland och genom benägen medverkan af dess disponent, ingeniör MOossBErG, erhöll jag derifrån en välgjord sådan, som medfördes å Alfhild. Den var slagen af 36 messingstrådar, hvar- dera af 0,37 mm. diameter, fördelade på 6 parter, hvarje part med ett inneliggande hamp- snöre. Sjelfva linans diameter var ungefär 3,1 mm., vigten af 100 meter lina 1 luft 3,70 kilo, och priset å en sådan längd 20!/, francs. Linans hållfasthet, enligt afslitningsprof, befanns uppgå till 140 kilo. För att skona den närmast karbinhaken befintliga delen af linan, som mycket handterades och derför visade en benägenhet att sno upp sig, blef denna del tätt omvirad med merling. Denna lina visade sig långt fördelaktigare än hamplinan för vattenhemtarnes ned- firning, emedan dess friktionsmotstånd i vattnet var mindre och den tillökning af mot- ståndet, som egde rum i den mån linan utlöpte, syntes öfvervinnas af linans växande tyngd. Man kunde derföre nedfira vattenhemtaren med tillräcklig hastighet för att den med säkerhet skulle hålla sig öppen äfven till större här ifrågakommande djup, utan att gifva honom någon särskild belastning. Messingslinan blef derföre snart uteslutande an- vänd å Alfhild för att upptaga de djupare vattenprofven medelst ångvinchen, på hvilken den ständigt var upprullad, under det att hamplinan användes för den vattenhemtare, hvarmed de grundare vattenprofven samtidigt upptogos. Messingslinan användes äfven vid djuplodningen. Det skulle kunna synas som om tyngden af den utlupna delen af linan dervid borde försvåra bestämningen af det ögonblick, då lodet träffade bottnen, och må- hända skulle detta hafva varit fallet vid mycket stora djup, men vid de här ifrågakom- KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. 37 mande kan jag icke säga att större svårighet mötte att loda med messingslinan än med hamplina, utan snarare tvertom, särskildt emedan den sednare hade större benägenhet att af starkare strömsättning föras ut i bugt. För det fall att smärre apparater, såsom Miller-Casella-termometrar, skulle behöfva särskildt utfiras, medfördes äfven fina hamplinor af blott 3 mm. diameter och omkring 100 kilo bärkraft. d Apparaterna fästades vid linorna medelst karbinhakar. För full säkerhets skull lät jag göra de mindre, för vattenhemtare m. m. afsedda karbinhakarne på det sätt att hakens rörliga arm är försedd med en hylsa, som kan skjutas något öfver den fasta armens ända. ÅA en karbinhake drifves hylsan nedåt af en spiralfjeder och fixeras medelst ett slags bajonettlås. Allra säkrast är dock en hake, hvars fasta arm har ett skarpt utsprång, som griper in i en utskärning 1 spetsen af den rörliga armen, hvarefter hylsan skrufvas ned och fixeras med en motmutter. För bottenhemtaren använde jag en större fjederkarbin- hake af vanligt slag. Men att sådane icke äro nog tillförlitliga, visade sig vid ett tillfälle då linan, efter att hafva gått ned med bottenhemtaren, vid upphalningen kom upp med karbinhaken oskadad och tillsluten, men utan apparat. Karbinhaken hade således genom någon rörelse af apparaten blifvit öppnad på bottnen. Lyckligtvis inträffade detta på en sådan plats och djup, att apparaten lätt kunde med dykares tillhjelp återfås, men jag lät sedan förse äfven denna karbinhake med en hylsa, som kunde skjutas öfver dess båda armar. Vinchar. Af stor vigt för skyndsamt arbete är att för apparaternas inhalning hafva passande vinchar. Från K. flottans varf erhöllos kostnadsfritt för expeditionen, dels två handvinchar, hvaraf en användes å Alfhild och en å Klint, och dels en ångvinch för det förra fartygets räkning, enär sjömätningsfartyget Klint redan förut var försedd med en passande sådan. Alfhilds ångvinch hade en 3-cylinders maskin af WILLIAMS patent af 6—7 hästkrafter, görande 600—1000 slag i minuten. Linan för djuplodet och den vatten- hemtare, som var afsedd för de djupare profven, var uppvindad på vinchens trumma. Dessutom hade axelns yttersta ända ett utanför lagret fritt utskjutande hufvud — eller en kort, på midten något fördjupad cylinder — med hvars tillhjelp en lina kunde inhalas utan att upprullas på vinchens trumma, och som särskildt begagnades för att upphala bottenhemtaren, hvars lina då inmanades i en linkorg. Angvinchen hade sin plats ungefär midskepps med dess axel i fartygets längdlinea. Den visade sig först mindre lämplig så till vida, att det var mycket svårt att hålla den i jemn rörelse vid den mäktiga hastighet, hvarmed den värmeisolerade vattenhemtaren nedsjönk. Om nemligen ångvinchen stannade eller för mycket saktades, så slöt sig vattenhemtaren i förtid, och åtskilliga proftagningar måste till en början af sådan anledning omgöras. Det lyckades emellertid fartygets ma- skinist att afhjelpa detta fel, så att ångvinchen sedan arbetade efter önskan. Då det ön- skade djupet uppnåtts, stannades ångvinchen på kommando af den som skötte apparaten. Handvinchen placerades något mer för ut och begagnades för halning af den värme- isolerade vattenhemtaren, hvarmed de grundare vattenprofven upptogos. Den hade en trumma af trä, på hvilken linan var upprullad, och vid ändarne två jernskifvor för att qvarhålla linan på trumman. I hvardera ändan af trummans jernaxel kunde fastgöras en vefarm af 12,5 cm. längd, och således två man vid behof ställas till vinchen. Axeclns lagergångar hvilade 1 en trärustning, som med jern fastskrufvades i 38 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. däcket. Då trummans diameter var temligen stor, så kunde vattenhemtaren gå ned till- räckligt hastigt med linan, oaktadt denna samtidigt hade att draga vinchen rundt, hvilken sednare på kommando stannas medelst broms, då det afsedda djupet uppnåtts. 9. Lodningsur. Vid hydrografiska undersökningar plägar man bestämma djupet med en s. k. knopad lina, eller en lina, å hvilken bestämda afstånd blifvit utmärkta med påmerlade, färgade yllelappar. Vid bestämning af mycket stora djup kunna dessa märken anbringas temligen glest, t. ex. för hvar hundrade meter, och särskilda metoder användas för att bestämma den linlängd, som utlöpt utöfver det sist observerade märket. Användningen af knopad lina har dock sina olägenheter, särdeles om, såsom vid denna expedition var fallet, observa- tioner skola anställas på många olika djup å samma station och dervid små djupskilnader g, om icke linans märken äro ganska tätt anbragta, men i sådant fall måste mycken uppmärksamhet användas hastigt och noggrant bestämmas. Detta låter nemligen svårligen göra si för att undvika misstag vid märkenas räkning, äfven om olika färger begagnas för att ut- märka t. ex. 100-tal, 10-tal och enheter af meter. Om hamplina begagnas, då kan dess- utom dess längd med tiden något ändras, och ändringen af märkena blir desto besvärligare ju tätare de äro anbragta. För att lämpa metoden för djupvattenhemtningen efter omständigheterna vid ifråga- varande expedition, syntes det mig derför önskligt att kunna afläsa djupet å ett visarverk, som af linan sattes i rörelse, i stället för å linan sjelf. Men visarverket fick i så fall ej drifvas af den trumma, hvarå linan var upprullad, enär den för hvarje hvarf af trumman utlöpande linlängden i så fall skulle hafva blifvit föränderlig och denna förändring ej kunnat tillräckligt noga tagas 1 beräkning. Men då linan, för att skonas för nötning, 1 alla hän- delser borde passera en blocktrissa, innan den nedlöpte 1 vattnet, syntes intet hinder möta att ersätta denna blocktrissa med ett större hjul af noga bestämd omkrets, och låta detta hjul drifva ett visarverk. Allt hvad som behöfdes vore då, att leda linan till och från mäthjulet på sådant sätt, att den under inga omständigheter kunde glida af detsamma, samt att gifva den tillräcklig friktion mot hjulet för att hindra slirning. Genom en dylik anordnin g vore man tydligen oberoende af linans med tiden inträdande längdförändring och om visarne gjordes ställbara och instäldes på 0 vid lodningens början, borde afläsningsfel vid djupets bestämning icke kunna ifrågakomma äfven vid skyndsamt arbete. Figurerna 29, 30 och 31 visa den apparat, som jag för detta ändamål konstruerade, och som jag vill härmed benämna lodnings-ur. Uret uppbäres af en jernstång a, hvilken fastgjordes vid fartygets reling med dess undre del b, och på sådan plats, att mäthjulets plan pekade mot midten af den trumma, hvarifrån linan utfirades. Denna trummas axel var naturligtvis stäld i fartygets längdriktning. Längden och krökningen af stången a är så afpassad, att observatorn kunde samtidigt beqvämt iakttaga visartaflan och med handen KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 |. 39 nå den utanför fartygets reling nedlöpande linan. På ömse sidor om jernstången äro fästade två stora jernplattor c, hvilka för stadighetens skull äro vidare sammanbundna af 3 jernbyglar d och tjena till stöd för mäthjulets tapplager och visarverket. Mäthjulet d är gjutet af rödmetall och en ränna deri utsvarfvad, hvars plana botten håller jemnt en va Va rg IN d NORIN MI NS FN ON SN Sx meter i omkrets. Då linan löper från vinchens trumma till mäthjulet, ledes den först under ett mindre hjul e, och tvingas deraf att ligga an mot sjelfva mäthjulets halfva om- krets, hvarigenom slirning af linan förebygges. Äfven om linan kommer i någon skakning på dess väg till mäthjulet, eller om den afrullas från trummans ändar och således löper till lodningsuret i sned vinkel, ledes den säkert till mäthjulet af hjulet e, emedan detta 40 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. sednare är bredt och har en djupt utsvarfvad ränna, hvars båda sidor med hvarandra göra ungefär en rät vinkel. Vid g passerar linan genom ett aflångt hål i armen a, hvarigenom den hindras att afglida från mäthjulet eller utöfva någon brytning på detsamma i det fall, att den skulle nedlöpa i vattnet i mycket sned rigtning. Kanterna af detta hål äro väl afrundade och polerade för att förebygga linans nötning. Alla öppningar på lodningsuret, som linan har att genomgå, äro nog stora för att linan skall kunna trädas igenom dem med vidsittande karbinhake, och förberedelser till lodningarne! kan derföre hastigt verkställas. Sjelfva urverket är inneslutet inom en särskild dosa af messing k, och dess visartafla skyddas af ett rörligt lock h. Urverket har två ställbara visare med hvar sin skala men gemensam besiffring, 1 till 10. Den längre visaren anger hela meter och den kortare, som rör sig åt samma håll, 10-tal af meter. På det att deras rörelse måtte blifva nog långsam, för att beqvämt kunna observeras, är enhets-visarens rörelse utvexlad till blott "/,o af mätningshjulet. Vid fig. 31, som visar urverket i genomsnitt i större skala, är det hjul nr, som direkt vrides af mäthjulets axel, för åskådlighetens skull tecknadti annat läge än dess verkliga. Man kan vid ett helt omlopp af uret visserligen blott afläsa 100 meters djup, men då djupen här aldrig öfverstego några få hundratal af meter, ansågs det öfver- flödigt att tillfoga en tredje visare, som lätt kunde ersättas genom en enkel anteckning vid observationen. Priset för denna mätapparat uppgick till ungefär 270 francs. Alfhild förseddes på expeditionens bekostnad med 2 sådane apparater, hvarmed alla dess djupbestämningar blifvit utförda. Ett tredje exemplar, som öfvertogs af K. Sjökarteverket,” anskaffades dessutom för Klint och begagnades der för större djup, under det att de grundare vattenprofvens djup bestämdes med knopad lina. Under expeditionens förlopp behöfde lodningsuren ingen förändring eller reparation,” och erfarenheten vid deras begagnande var äfven 1 öfrigt gynsam. MSärskildt underlättades genom deras begagnande vattenprofvens snabba upptagande från förut bestämda djup, hvarvid tillgick sålunda. Sedan vattenhemtaren upphängts på linan och förts ut öfver relingen, upphalades den nära under lodningsuret och visaren ställdes på 0, eller rättare så, att de kommo på 0, när apparaten vid linans utlöpande träffade vattenytan. Då det behöriga djupet uppnåtts och ångvinchen på kommando stoppades, stannade mäthjulet ögonblickligt till följe af linans friktion. Då det vid användning af sådane djupvatten- hemtare, som under nedgåendet hållas öppna genom vattenmotständet, är för observatorn angenämt att kunna öfvertyga sig att vattenhemtaren tillsluter sig först i det rätta ögon- blicket, hvilket, såsom förut blifvit omnämndt, plägar kunna kännas af den dervid upp- kommande stöten, så förfors dock vanligen något annorlunda. Den hydrograf, som upp- 1 För bottenhemtarnes utförning begagnades dock ej mäthjulet, utan en med blocktrissa försedd däfvert. 2? För de djuplodningar, som af K. svenska Sjökarteverket anordnas, har dock denna apparat ej användts, utan begagnas dervid uteslutande en af kommendör TH. ARWIDSSON konstruerad apparat, som grundar sig på samma princip, men är i flera afseenden annorlunda inrättad med hänsyn till de-omständigheter, som behöfva afses, då frågan gäller ett möjligast snabbt utförande af djuplodningar enbart. Denna apparat är bland annat rörligt upphängd på sådant sätt, att fartyget genast kan sättas i gång, då djupet blifvit afläst, utan att linan derigenom utsättes för skadlig påkänning. 3 Jag undantager dervid ett fall, då mäthjulets axel till följe af försummad smörjning skar sig 1 lagret, så att en tröghet uppkom, men felet kunde afhjelpas ombord redan innan ankomsten till nästa station. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. 41 hemtade vattenprofvet, lät linan glida genom handen, då vattenhemtaren nalkades det afsedda djupet, och drog den kraftigt uppåt i det ögonblick, då detta djup uppnåtts, och samtidigt stoppades vinchen. Äfven vid användning af messingslinan var detta förfarande möjligt, ehuru då med behörig försigtighet att ej meddela linan någon tvär böjning, hvaraf den kunde skadas. Vid begagnandet af hamplina och handvinch, som vid vattenhemtarens nedfirande fick löpa ut fritt, användes det sednare förfarandet uteslutande. Dessa djup- mätningar kunde med lodningsurets tillhjelp utföras lika säkert om natten vid lyktsken som vid dagsljus, och med anledning af den begränsade tiden för expeditionen var detta ej sällan nödvändigt. Äfven om stark sjögång samtidigt egde rum kunde man sålunda med lodningsurens tillhjelp utföra observationerna med de värmeisolerade djupvatten- hemtarne nattetid. Vid djuplodning och upphemtning af vattenprof närmast hafsbottnen förfors på samma sätt, blott med den skilnad, att man då hade att å visartaflan observera det djup, hvarvid mäthjulets rörelse hastigt saktades, då lodet träffade bottnen. Den svårig- het, som vid djuplodning i allmänhet möter att bestämma detta ögonblick, i fall linan ej genast stannar utan i viss mån fortfar att löpa ut till följe af dess tyngd och fart, eller till följe af fartygets afdrift eller strömsättningens verkan, måste naturligtvis äfven här göra sig gällande. Man skulle kunna säga att här ännu ett försvårande moment tillkom, nemligen farten hos det i rörelse stadda mäthjulet. Huruvida den sistnämnda omständig- heten verkligen gjorde djuplodningen med lodningsuret 1 märkbar mån svårare än med knopad lina, kan jag ej afgöra, emedan jemförande försök i sådan riktning ej blefvo af mig gjorda. För att under den korta tiden för expeditionen kunna hoppas att medhinna dess hufvudändamål, rekognosceringen af hela det vidsträckta vattenområdet med hänsyn till dess salthalt och temperatur, måste uppehållena vid stationerna göras möjligast korta och man hade föga tid till andra undersökningar. Jag kan derföre ej heller uppgifva något närmare angående graden af den osäkerhet, hvarmed djuplodningen kunde vara behäftad, så mycket mer som den var mycket olika vid olika tillfällen allt efter djup, strömsättning m. fl. omständigheter. I allmänhet inträdde afsaktningen af visarnes rörelse, då lodet nådde bottnen, så hastigt, att osäkerheten om rätta ögonblicket knappast borde uppgå till mer än en meter, men 1i vissa fall kunde den nog uppgå till flera enheter af metern. Linan inhalades då åter, tills man tyckte sig finna att lodet lättades från bottnen, och djupet kontrollerades af visarnes rörelse under lodets upphalning. Sedan messingslinan kommit till användning var djuplodningen lättare att utföra än i början, då hamplina begagnades. Oberäknadt att den var mindre känslig för strömsättning, nedlöpte nemligen lodet då med större hastighet till bottnen, och afsaktningen i linans rörelse, då bottnen träffades, blef derigenom tydligare, oaktadt den större benägenhet att fortsätta rörelsen, som messingslinan borde ega på grund af dess större tyngd. Man torde häraf kunna sluta att äfven mäthjulets fart ej anmärkningsvärdt försvårade djuplodningen. Apparaten skulle dock 1 detta hänseende kunna fullkomnas derigenom, att ett par friktionsfjedrar, hvilkas spänning kunde regleras, anbragtes å ömse sidor om mäthjulets omkrets. Man skulle så- lunda kunna erhålla en efter lodets tyngd afpassad bromsning af mäthjulet, nog svag för att vara oskadlig så länge lodet verkar på linan, men nog stark för att hastigt stanna hjulets rörelse, då lodet träffat bottnen. Denna bromsinrättning borde i de fall, då den ej K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 1. 6 42 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. vore behöflig, t. ex. vid vattenprofs upptagande från olika djup ofvan bottnen, med ett enkelt handgrepp kunna göras overksam. Vid lodningsurets konstruktion uppstod den frågan, huruvida man borde gifva åt sjelfva mäthjulet en meters omkrets, eller beräkna denna omkrets så, att den för hvarje hvarf af hjulet utlöpande linlängden utgjorde jemnt en meter. Jag valde det förra alterna- tivet, emedan det sednare vilkoret i alla fall blott kunde noga uppfyllas för en lina af en viss diameter, men olika linor här voro afsedda att användas, och dels emedan jag an- såg, att det fel, som uppkom genom linans böjning omkring hjulet, borde kunna lemnas utan afseende, då hjulets omkrets var så pass stor. Vid denna böjning undergår linan en sträckning i böjningens större kurvatur, men en sammantryckning i den mindre, hvilka olikformigheter utjemnas, då linan åter lemnar hjulet. Den linlängd, som utlöper för hvarje hvarf af hjulet, skulle således egentligen mätas enligt en linea, dragen genom de partiklar af linan, hvilkas inbördes läge vid böjningen ej förändrats. Om linan böjdes fritt, borde denna linea närma sig linans medellinea. Om den sammanfölle med medellinean, så skulle, då hjulets omkrets är 1,000 mm., 1,011 mm. lina af 3,: mm. diameter (mot- svarande messingslinans) utlöpa för hvarje hvarf af hjulet, eller m. a. o. djupet skulle med lodningsuret finnas 1'/,, 4 för litet, och af samma skäl 1"/,, 4 för litet om en lina af 5 mm. diameter (motsvarande hamplinans) begagnades. Men linan böjes här ej fritt, utan träffar hjulet i tangentens riktning och ligger sedan tätt an mot mer än halfva dess om- krets innan den lemnar detsamma. Genom den stora friktionsytan mot hjulet bör derföre sammanpressningen af linan i dess inre kurvator motverkas och i stället sträckningen af dess yttre omkrets blifva större, eller m. a. o. den linea, som tänkes dragen genom de partiklar, som vid böjningen ej förändra deras läge, bör falla närmare sjelfva mäthjulets omkrets, och det ifrågavarande mätningsfelet blifva mindre, än under nyss ofvan gjorda antagande. 6. Apparaternas begagnande. Apparaternas begagnande är redan för hvarje sådan särskildt beskrifvet, och för full- ständighets skull må blott följande tilläggas om den arbetsordning som dervid följdes om- bord å Alfhild. Innan man ankom till en station hade man förut bestämt de djup, från hvilka vattenprofven skulle tagas." De flaskor, på hvilka profven skulle samlas, etikettera- des på förhand och uppstäldes i en smal, vid fartygets reling upphängd trälåda jemte några ej etiketterade reservflaskor, som kommo till användning, om temperaturobservatio- nerna gåfvo anledning att taga tätare prof, än hvad förut var afsedt. Man hade äfven på förhand bestämt hvilka prof; som skulle uppdragas med handvinchen och hvilka med ång- ! Detta kunde ske, emedan djupen å dessa områden redan förut voro temligen fullständigt kända. Redan i sjelfva planen för expeditionen ingick derföre också ett allmänt förslag med hänsyn till antalet prof vid statio- nerna och deras djup. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. 43 vinchen, på det att arbetet vid båda måtte hinna afslutas ungefär lika fort. Sedan far- tygets båda hydrografer intagit sina platser vid lodningsuren, och befälhafvaren stannat fartyget på stationen, börjades genast vid handvinchen arbetet med grundare vattenprofs upptagande och deras temperaturbestämning, och samtidigt utfirades lodet från ångvinchen för närmare bestämning af stationens djup. Sedan lodningens resultat antecknats, utbyttes lodet mot en vattenhemtare, och de djupare vattenprofvens insamling och temperatur- bestämning börjades. Man arbetade i allmänhet med båda de värmeisolerade vatten- hemtarne så, att man fortgick från mindre till större djup. Då man blifvit färdig med vattenprofvens upptagande med ångvinchen och den från vattenhemtaren befriade linan blifvit upplindad och fastgjord på ångvinchens trumma, fick bottenhemtaren nedgå, derest tiden så medgaf och lodet ej angilvit sten eller bergbotten. Då bottenhemtaren slutligen uppdragits, hade äfven arbetet vid handvinchen vanligen hunnit sluta. Den först bestämda arbetsordningen var litet annorlunda så till vida, att botten- hemtaren fick nedgå omedelbart efter djuplodningen, på det att bottenprofvet, derest afdrift egde rum, måtte erhållas från möjligast samma plats. Detta medförde dock något mer tidsutdrägt vid linornas ombyte, och det befanns dessutom önskligast att arbetena med båda vattenhemtarne skedde samtidigt, på det att båda hydrograferna måtte kunna med- dela hvarandra deras temperaturbestäraningar, och om dessa dertill gåfve anledning öfver- enskomma om ett eller annat prof på mellanliggande djup. Då bottenprofvens insamling här var af relativt underordnad vigt, fanns derför lämpligast att uppskjuta den till slutet af arbetet vid stationen. Observationerna infördes genast 1 för detta ändamål förfärdigade observationsböcker af större fickformat" med tryckta kolumner för alla behöfliga data, äfvensom för anteck- ningar angående ström, vind m. m. Dessa böcker jemfördes dagligen af fartygets båda hydrografer, hvarvid den ene i sin bok äfven införde den andres annotationer, på det att alltid två fullständiga exemplar af dessa böcker måtte förefinnas. 1 Dessa böcker voro bundna i vattentätt band, och försedda med ett snöre, för att kunna fastknytas vid drägten. För anteckningar rörande vattenprofvens undersökning funnos andra dylika böcker, som hade sin plats i ett litet för profvens undersökning bestämdt rum. 44 F. L, EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. B. Expeditionens meteorologiska observationer. ilg Alfhilds färd-journal och väderleks-observationer. | 1877 Vindens Barom., Fermometer | Fugtighet — | nederbörd, | vid & SS Färden och arbetet. Juli. Kl. m. m. rigtn. |styrka. ; | torra. | våta. | absol. | relat. | | | | 21 0—4 fint regn 0 | | | Till ankars vid Göteborg. Sedan Alfhilds hydro- | 48 j | grafer här embarkerat, afgick Alfhild 9,40 f. m. i é | | till Kattegat. Sektionen IV, stationerna 1—4, 3—12 | SSV 1 | | gjordes 1—5,55 e. m. Gick in till Bohuskusten | (0—4) | lätta molr | SSV > | innanför Måseskärs fyr och ankrade vid Käringö | er AE | | 8,30 e. m. | (4—58) » | > | > | | | (8—12) > lait S Ana 3 | SNr0EA halfklart | Na 2 | ' Afgick 4,30 f. m. till Lysekil. En ny löpventil | | 5 J y. 10] 2-8 | | till bottenhuggaren n:o 1 bestäldes derifrån jr; | | genom telegram till Stockholm. Fortsatte fär- 8—12 | > | | den till Kosterfjorden, hvarest stationen 5 gjor- (0—4) | lätta I SL Å | | des kl. 2—3,45 e. m. Den värmeisolerade FREE 5; | vattenhemtaren och M-. Casella-termometern (4—8) mulet SV 3 | jemfördes der till deras visning af temperaturen | (8—12 . 4 | på större djup. Ankrade vid Strömstad 4,15 e. m. 41 0—4 regntjocka SV C6 Till aukars vid Strömstad. 4—8 mulet Vv 3 12 » | > (0—4) e SSV , (4—8) regn SV 1 (8—12 mulet » > | | Hl 0—4 mulet V 2 | | | Afgick omkring 3 f. m. från Strömstad och gjorde SÖ SH] | sektionen III mellan norra Koster och Fredriks- =S halfklart | SSV 3 | | värn, st. 6—10, kl. 3,15—10,50 f, m. Fort- sf) ) 9 | satte färden till Hållö på svenska kusten och | | ankrade vid Kungshamn kl. 6 e. m. Bestämde 0-4 4 | 8 | (U=2) | | djupkorrektionen för den med turbinutlösning (4—8) lätta moln > | | försedda vattenhemtaren. (S—12) mulet > 3 | | | - Blu mulet V 2 | | Afgick från Kungshamn 3 f. m. och gjorde sek- la SM | tionen II mellan Hållö och Oster Risöer, st. =S klart VvSV Sul | 11—215, kl. 4 f. m.—3,30 e. m. Fortsatte fär- | S—=19 > | | den inomskärs till Arendal och ankrade kl. 6 / | | | e. m. i hamnen, hvarvid st. 16 gjordes. (0—4) | lätta moln S | | | I (4—98) > > (8—12) SV NOA mulet V 6 Till ankars i Arendals hamn. Ombesörjde en | 3 | | | förändring i bottenhuggaren n:o 1, hvars bly- 5 äska NO 3 | | belastning nu gjordes flyttbar och förlades till 8—12 regn SV I | något öfver midten af sjelfva röret. (0—4) halfklart > t | (4—-8) mulet NO 2 | | (8—12) | halfklart | 0 | | 8 NNO 754 | 1358) 1AGS 8,6 | 76 | Oväder i Skagerack under natten. (2) S 53:58 ön SK) KIT 89 | 76 |Vinden hade sedan morgonen gått kompassen rundt. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. Nx:o Ål. 45 1877. | ok Vindeus | Barom. | Fermometer | Fugtighet é — — vederbörd äl (| - Färden och arbetet. Kl. m. m. | rigtu. |styrka.] | torra. | våta. | absol. | relat. | | | (8) | ONV | (754,5)+) 12,8 | 11,9 | 9,8 | 90 [EF Klammern betyder att barometerns temperatur | | ej blifvit afläst, utan uppskattad efter närlig- | | | | | gande observationer. | 0—4 halfklart | 0 Söndag. Till ankars i Arendals hamn. 4—8 klart NV 7 | 2 | Vädret fortfarande ombytligt. | SP 1 mulet AR > | | | Gick kl. 10 e. m. till sjös och fortsatte sektion | EA | | | | | | I, Arendal—Skagen, hvarå stationen 17 gjordes (0—4) askbyar SO | 1 | | 6 ds de om. | (4—38) | > | 2 | | | | (83—12) | > (NV 3 | | | | 8 | | (754,0) | 177,8 | 14,2 | 9,9 | 65 | (2) | (755,5)INI165,5 I EL27.a 8,6 62 | 0-4 | halfklart | NV | 3 | | | Fortsatte sektionen I och gjorde derå stationen ZEN ! I VSV 5 | | | 18 kl. 2 f. m. Grof sjö och fartygets afdrift | | | | | försvårade arbetet. Då vind och sjö tilltog, 8—12 » | då) 6 | | | måste afstås från vidare djupvattensprof å denna | | 4 nd | | sektion. Under Skagen blef lugnare sjö och (0-2): VIND | 5 | | | | | sektionen V mellan Skagen och Vinga, st. 19 (4—8) > Van] > | | | | —22, gjordes 8,25 f. m.—1,40 e. m. Ankrade (8—12) | idlet jar ata) 4'| | | vid Göteborg 2,30 e. m. | | | | 10 | VNV-|.6—7-1(759,9) | 187,6 | 11,2 | 8,5 | 73 | | 0—4 | halfklart an 4 | | | Till ankars vid Göteborg. Löjtnant A. W. WALLEN- yradbeterl 3 | | Mi | | | BERG embarkerade för att tjenstgöra å Alfhild | a AA ål | | | som medkommenderande officer. Fartyget in- 8—12 mulet | NV » | i i tog kol och vatten. En nylöpventil till botten- | (0—4) S Vv 5 | | | hemtaren n:o 1 erhölls från Stockholm. Afgick | | | | kl. 6,15 e. m. till Känsö i Göteborgs skärgård (4—38) halfklart | SV | > | och ankrade der 7,30 e. m. (8—12) mulet ERS > | | | I 0—4 mulet | SV 7 | Till ankars vid Känsö för ogynsam väderlek. 4—38 » > » | 8—12 | regntjocka p 3 | | (0—4) mulet Vv 4 | | | | (4—38) regptjocka NV 3 | (8—12) halfklart , 2 | STON SV 5 | 759,8 | 16,5 | 15,8 | 12,2 | 87 | (2) Nr 4317459;8 "iL8L5 1iBt,s TO (8) IVINIV (al DJS I MOT | MS 8,6 | 64 | 0-4 mulet V 6 | | | Afgick 4,30 f. m. från Känsö till Fredrikshavn. | | | Färden försenad af motvind. Ankrade vid Fre- | | I I 4-8 halfklart la 3 n | | | | drikshavn 11,20 f. m. Vid upptagande af botten- 8-9 > I Vt N | 3 | prof inträffade att instrumentet vid bottnen | | släppte karbinhaken, hvilken sednare kom upp (0—2) | SER NE | | med linan i oskadadt tillstånd och sluten. (4—8) klart > > | | | Bottenhuggaren upptogs med hjelp af dykare 812) | ; AE | | från Fredrikshayn och karbinhaken, som var af (B—12) | SV 3 | vanlig konstruktion, ändrades. 8 Vv 5 | 759,1 | 147,5 | 13,0 | 10,2 | 84 (8) | > 4 (ZO9) MAS ers | 08 HO 04 klart SV 4 Afgick från Fredvikshavn 4,20 f. m. Sektionen 4rdg | | VI mellan Fredrihshavn och Niderjens fyr, st. - z - 5 | | 23—29, gjordes kl. 4,38 f. m.—1,20 e. m. 8—12 2 > > | Ankrade vid Varberg kl. 3,15 e. m. (0—4) halfklart S 3 (4—38) > 2 | (8—-12) mulet 0 46 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. 1877. SR Vindens Parosh Termometer | Fugtighet SAN nederbörd — — via Q&. - = = Färden och arbetet. Juli. Kl. m. m. rigtn. |styrka. torra. | våta. | absol. | relat. | 18kkng SV 3 | 758,9 | 142,5 | 12,6 | 9,1 | 80 | I I | (2) | St.V 2 » 18,8 | 14,3 JA DS | (8) (0) 135500 | ESO SOL ISSN 14 | 0—4 mulet SO 3 | Afgick från Varberg 4,30 f. m., men återvände ETS PEST sv | för regntjocka. Gick åter till sjös 8 f. m. och SKE TJEORE j k gjorde stationerna 30—33 å sektionen VIT mellan 8—12 > Ssv | 4 Morup Tånges fyr och Fornäs kl. 9,35 f. m.— | 0,55 e. m. Ankrade för regntjockas skull NV | CS ; SE RSA ANNO DN GF | (4—8) > AN > | | (8—12) halfklart > | 8 (0) 21. 755,6 |NI6,0.) 155,6. | MT, NES | (2) SO | 3—4 | 754,7 | 16,6 | 15,8 | 12,9 | 96 | (8) | SS0 2054 | 1832 | 1659 | TI ON 15 | 0—4 forn AS SO 2 Söndag. Afgick kl. 4,5 f. m. och gjorde återsto- neg) , den af sektion VII, stationerna 34—36, från 4—8 | regntjocka , 3 6,40—9,40 f. m. Färdades utmed jutska kusten | MLA till Jernhatten och gjorde derifrån sektionen | S—12 | Halfklart". fa0 1 VII riktnivg mot Sjellands xepfetNSners | (0—4) > SO kl. 11,40 f. m.—2,45 e. m. Fortsatte färden | (4-—8) | SO 3 genom Stora Belt, hvarvid stationen 40 å sektio- | 4 nen IX gjordes kl. 6,10 e. m. Ankrade kl. 8,5 | (8—12) jåskbyar, starkt 4 9 e.m. vid Kallundborg för att reparera i maskinen. | regn | 8 $0, 2—=31 1 252:0.. | LSH2 I), L6Ra | SN SK (2) SSO Sura749:7 | 21901 | 1856 | 144) 18 (8) SO 4 1 748,6 > 18:51 ) 13,6 | 24 16 | 0—1 regn NV 2 | Till ankars i Kallundborg för regntjocka. 4—38 | > I 0 | | | 8—12 | starkt regn | NV 2 | | (0—4) | regntjocka > | (4—08) | starkt regn > | (8—12) » Lå il I | | 8 Vv 1) 750,0 | 185001 IT | SS OR | (2) | NV 2 | 750,7 | 16,6 | 167,4 | 13,8 | 98 | (8) 0 | 751, | 167,1 | 155,5 | 12.8 | 94 [17 | 0—4 halfklart S 2 Afgick från Kallundborg kl. 2,15 f. m. Gjorde | AR | de återstående stationerna 41 och 42 af längd- NT ; R | sektionen IX genom Stora Belt, samt längd- 8—12 > SV > sektionen X i Östersjöns vestliga gren, st. 43— (NES rg 45, från 6,40 f. m.—10,15 e. m. Fortsatte fär- TE 3 É den under natten. (4—8) » » » I (8—12) , SV 5; | | 8 S 2 AS | 188 | 16558 | 18:00 | SM (2) > 11 52:46 1u215;5 Jak 5 a (8) St. Vv 1 | 75259 Irt9H4 Il LiR5 he dört LOK 118) 0—4 halfklart S 2 | Färdades under natten till Speil Klint på Möen | | och gjorde derifrån i riktning mot Dornbusch 4=8 ? ; H sektionen XI, stationerna 46—49, kl. 1,10—4,45 8—12 > SV > f. m. Fortsatte färden utmed Rägen och gjorde c sektionen XII mellan Arcona fyr och Smygehuk (02) klart NV 3 på Skånska kusten, st. 50—54, kl. 6,30 f. m.— (4—38) » > 4 | 0,30 e. m. Gick derifrån till Malmö och gjorde | | stationen 55 norr om Falsterbo fyr kl. 4,15 e. m. (8—12) 5 3 Ankrade i Malmö hamn kl. 6 e. m. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 47 1877. ue Vindens Termometer Fugtighet och Barom —! nederbörd = vid Juli. Kllr | m. m. rigtn. styrka torra. | våta. | absol. | relat. 18 8 VSV | 2-3! do3:6-) 18,81 15584 ES del I (2) I 2754 NELORNELG rr ELSA SET 18 | 759,6 | 167,4 | 12,4 | 8,3 | 60 F9jl0=4 | regutjocka NV 4/| | 4—8 | ; |E send 8—12 | starkt regn | > | 6 | (0—4) | regn Vv | > | I (4—8) | mulet NV | D i | (8—12) | $ | | 6 | | | 20010 0-4 regntjocka | > | 8| | | 4—8 > I NNV | > | 8—12 | , öM > | (0—4) regn pling 5 | (4—8) | > ARG | | (3—12) | mulet Ihr Van 7 | | HETO—A | regn = | V 10 | FS > Ika al > | 812 | halfklart /NVEN| — 9| | | (0—4) > sd | | | (4—8) > (NV 8 | | | | | (8—12) mulet tad 61 | | | | re vsv |9—10, 747,2 | 187,1 | 12,4 | 10,8 | 93 | (2) NV | 7|0752,6) | 177,6 | 14,4 | 10,3 | 68 | (8) ler > 81 757,3 | 15,6 | 145,5 | 11,6 | 88 Rö ET tjocka | VNV 3 | | | 4—8 mulet | VtN 6 | | 8—12 | regntjocka | sv 21 | | (0—4) mulet Vv 3 | | | (de I Holfklart |. 2 | | (8—12) regn (0 | | | 8 VNV 2/ 160,4 | 16,6 | 14,7 | 11,3 | 80 (2) | SV 2/1 760,9 | 17,2 | 15,8 | 12,5 | 86 28.| 0—4 | halfklart | S 11 | | | 4 Br > ig 2 | 8—12 | , | s0 4 (0—4) | 5 HE. el | (4—8) | lätta moln 2 cl (8—12) | mulet » | |-Fä8de | [SO] > 31 759,2 | 155,7 | 1455 | 11,6 | 87 (3) 'SOt.O ye | 1652 | 1458 | Iz | 85 (3) |oigr » | 756,7 | 167,9 | 155,6 | 12,4 | 87 | 24 | 0—4 lätta moln | (0) 1 4—8 klart | 0 ENE NN | | | (0—4) = lätta moln | 030 | 1 | | | (4—8) ; SO | | I Söndag. Afgick kl. 4,25 f. m. från Malmö, | Färden och arbetet. | | I | Till ankars i Malmö hamn. Ombesörjt vissa för- | ändringar å hbottenhnoggaren n:o 2. Fartyget intog kol, m. m. | Till ankars i Malmö hamn för ogynsam väderlek. Till ankars i Malmö hamn för ogynsam väderlek. men återvände för regntjocka. Afgick från Malmö kl. 4,25 f. m. till Ystad och ankrade der 12 f. m. Afgick från Ystad kl. 3 f. m. Gjorde sektionen XIII mellan Skåne och Bornholm st. 56—58, kl. 5,30 till 8,45 f. m. Gick öster om Bornholm och gjorde der st. 59 kl. 11 f. m. och sedan sektionen XIV mellan Bornholm och Colberg på tyska kusten, st. 60—63, kl. 1,25—7,50 e. m. Fortsatte under natten färden längs tyska kusten. 4 8 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. | 1877. SGD Vindens | Termometer | Fnegtighet. och Barom == | erbdna vid 0. Färden och arbetet. Juli.| Kl m. m. rigtn. |styrka. "| torra. | våta. | absol. | relaf. 24 I (8—-12) lätta moln SO Su | 8 | SO 2 | 756,81:18',2 til7,2 la d4;0 190 (2) | > 1 | 756,6111207,2 I 187,3 led4a lursa I ast(BYrol sOt.0 1 | 749,8 | 22,3 | 20,0 | 16,0 | 80 I I I I i 25 | 0—4 | lätta moln (0) 2 Gjorde sektionen XV mellan Jershöfts fyr och | ; RS Via Utklipporna (sydöstra hörnet af Blekinge), st. | | 4—8 Halfklare SO | t—5 64—70, kl. 0,17 f. m.—1,35 e. m. Fortsatte | 8—12 > | 4 | | | färden till Kalmar och ankrade der 6,40 e. m. | (0—4) mulet S 2 | (4-8) | > | | | (8—12) | lätta moln | | 8 (55,1 | 1854 | TTR 388 [ (2) 0) 2 | 755,5 | 1834 | 1655 | 128 | SÅ | 26: | 0—4 regn S 2 | | Till ankars vid Kalmar. ARR 0 | | | | | | | | | 8—12 | ON | | | (0-4) NO | | | | (4—38) 0 | | | | (8—12) | 0 | | RS NO | 11 757,7 | 180 | 1850 | 15,4 | 100 | I | (2 | | 0 [(756,4) | 17,6 | 17,4 | 14,7 | 98 | S 2 | 0—4 mulet SV 2 | | | Afgick från Kalmar söder ut kl. 3 f. m. Gjorde (ES | | sektionen XVI mellan Olands södra udde och / | | | Rixhöfts fyr på tyska kusten, st. 7T1—77, kl. BER halfklart | | | | | -7T,5—8,35 e. m. Fortsatte omedelbart sektionen | | | | | XVII, mellan Rixhöfts fyr och Memel, och 0-—-4 let O 1 y ON mMN:En | | gjorde derå st. 78 kl. 11,20 e. m. (4—8) | starkt regn SO) 3 | (8—12) | | 21 | I =E8 I SVt.V 21 756,90) 1550 | 148) Te SS I 3 I (2 | SV 1); 52 | 1055 | MORSE) Le | OL IL (8) | 0S0 2 TOGS | GA LIRA EL 89 | 28 | regn SSV 4 | Fortsatte och afslutade sektion XVII, hvars åter- | : sl | | stående st. 79—81 gjordes kl. 2,40—10,45 f. 25 | Sy 2 | | om. Fortsatte omedelbart sektion XVIIT, mellan | 8—12 funleb V | | Memel och Olands södra udde, hvarå st. 82— | | 83 gjordes kl. 4—10 e. m. (0—4) | halfklart | > > | | 2 al dr (4—8) | — klart | G | | | Hesse ( D | | | 8 | 080 2 | 758,7 | 18,2 | 16,2 | 12,5 I 80 (2) 0) | 759,8 > | a 3 ; (8) | VNV HrlteL0 [TGS IDEON RS 99 FOA klart Vv 1 | | Söndag. Afslutade sektionen XVIII, st. 84—88, vd FSK 3 | kl. 1,45 f. m.—1,15 e. m. Hög sjö hade rådt Ce) halfklart vSV | Sc | | under qvällen och natten och i någon mån för- 8—12 | | | | svårat observationerna på denna linea. Den | värmeisolerade vattenhemtaren arbetade dock (0:=4) mulet | d | äfven under dessa förhållanden väl, så att intet (4—98) > 9 | prof dervid misslyckades. (8—12) | regn > , | | I I le DAN SV ill 4, yb1.8 | 1836 | 16521 TSAR I (2) | VvSV | 4=1':760,6 | 147,8 | 18,5 | 1077 86 | KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. | 1877. Mata | Vindens nr Termometer | Fugtighet. | = — nederbörd | | vid -- | Färden och arbetet. Juli. Kl. m. m. rigtn. |styrka. | | torra. | våta. | absol. fsk 29 | (8) VSV 4 | 759,2 | 15,2 | 13,8 | 10,9 | 85 | | 30 | 04 regn > 6 | | Till ankars i Kalmar. | | 4—=8 halfklart | V a) EB SR MR 6 (0—4) | lätta moln > | (4—8) klart ; 7 | (8—12) ur 6 | IN jur (2) | VNV | 756,6 | 19,8 | 149,4 | 8,9 | 52 SNRA oo halfklagbi | Voss) od | 4—8 > 6 8—12 | ? TR id med fastlandet i EN komilen” 4 kägvd | ÖN osnbrrd dd dig0r 66 (4—8) 2 vun > | | (8—12) | . halfklart | (08 | | läu9na | |or V 3: 756,7 | 19,0 | 14,4 | 94 | 58 I: (2) EN en fkts00,0) | 1750 | 130) Sr | 6 | (8) | Vv Cr a sNTS5) 172 | 154 | 119) 82 | Aug. | | IN OSA regn Vv 2 | I 4—8 regntjocka SV | Av tjocka. 8— NV | (0—4) halfklart NNV 3 INB) klart | 0 | | (8—12) | — halfklart SV 3 | | | [STTTORESE SV la 049,8 | 1670) 1556, | 129) 6 | frö) | NNV | 2—3 | (748,2) | 18,0 | 167,2 | 12,6 | 82 | | (GO |: Sv JL |UrAzE a kl5ts else | ke |) | 9 | 04 lätta moln | V 3 | | des 3,45—5,15 f. m. 4—58 vSsv | 5 8192 > A > | | | | | stora djupet öster om Gottland kl. I (0—4) regn N 21 | | | = (4—8) | — halfklart Sur TA Ke | (8—12) | lätta moln ; | | 10 Vv 4 | 750,3 | 16,6 | 14,0 | 11,0 | 79 3 a = = 0 — ER ES VE | | | | I | | | | | | | | | | | | | | | | hvarest Alfhilds bydrografer debarkerade. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 1, Afgick kl. 4,30 f. m. norr ut till Oscarshamn, hvarest ankrades 9,30 f. m. Anmärkningsvärd var ytvattnets låga temperatur denna dag ut- Kalmar sund. Afgick från och ankrade vid Gick till sjös kl. 6 f. m., men återvände för regn- Afgick åter kl. 12 f. m. och gjorde sektionen XIX mellan Olands norra och Gott- lands södra udde, st. 89—91, kl. 1—5,35 e. m. Började sektionen XX mellan Gottlands södra udde och Stensort på Ryska kusten, och gjorde derå st. 92 och 93 kl. 3,30—11,45 e. m. Fortsatte sektionen XX, hvarå st. I4 och 95 gjor- Ställde sedan färden till | Fårösund och gjorde under vägen st. 96 på det | 9I,45 f. Ankrade i Fårösund kl. 2,45 e. m. Afgick från Fårösund kl. 3 f. m. till Häradsskär och ankrade i Barösund kl. 1,30 e. m. Sektio- nen Fårö—Häradskär hade redan gjorts af Klint den 31 juli och undersöktes derför ej vu. I Barösund tog Alfhild ombord docenten CRrRo- NANDER och Klints hydrografiska apparater och samlingar, som derstädes under hans vård blif- vit qvarlemnade, och afgick till Stockholm, FJ Et nederbörd m. m. klart lätta moln » halfklart lätta moln regn regn fint regn klart lätta moln tunga moln lätta moln » tunga moln I » tjocka regnbyar regn > | | regnbyar fint regn halfklart tunga moln > » EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 18 = -— Klints färdjournal och väderleksobservationer. starkt regn Vindens I I I I I | NNO | 1 | Termometer | | I | MH NN LV UD d = 10,6 | torra. | våta. IR | I , 1 12,3 | | 12,2 | 1281 SSE 8,2 | T8 2,6 | 13,7 | 137,2 54,0) LINS 0:25 o Le] (SA SAN 10,4 Y,3 58 TA | absol. Färden och arbetet. Sedan Klint i Stockholm emottagit ombord kapten MALMBERG och ingeniör SCHOLANDER och den 1 juli afhemtat docenten CRONANDER från fyrskeppet Svenska Björn i Stockholms yttre skärgård, hade fartyget derifrån afgått direkt till Luleå och anländt dit den 3 juli 4,45 e. m. Afgick nu den 4 juli 6 f. m. på hydrografiska undersökningar i Bottniska viken. Gjorde sektionen XLI i Luleå skärgård, st. 2 till 4, kl. 7,30 till omkr. 12 f. m. och sektion XL mellan Rödkallens och Malörens fyrar, st. 3—8, kl. 1,40—omkr. 8 e. m. Ankrade vid Malörens fyr 8,45 e. m. Afgick derifrån kl. 4 f. m. och gjorde sektionen XXXIX mellan Malörens fyr och Brahestad på finska kusten, st. 9J—13, kl. 4,30 f. m—2,15 e. m. Fortsatte omedelbart sektionen XXXVIII mellan Brahestad och Rönnskär på svenska kusten, och gjorde deraf st. 14—16, kl. 4,15— 10,30 e. m. Fortsatte under natten och afslutade sektionen XXXVIII, hvars återstående st. 17 och 18 gjor- des 0,30—omkr. 2,30 f. m. Till ankars iAby fjärd kl. 3,45 f. m. Afgick derifrån 1,15 e. im. och gick efter landkänning till Bjurö klubb, hvarest ankrades 6,15 e. m. | TOS från Bjurö klubb 4 f. m. och gjorde sek- tionen XXXVII mellan nämnda punkt och Lotheå udde på finska kusten, st. 19—25, 4.45 f. m.— 2,45 e. m. Fortsatte sedan färden med kurs på Ratau på svenska sidan. I Söndag. Ankrade i Rataus hamn kl. 4 f. m. 1877. Vindens — |Barom. | Termometer | Fugtighet | —| nederbörd vid 0? | I Juli.) KIL | m. m. rigtn. styrka. | torra. | våta. | absol. relat. | | 81: o ANAB:g | 1224 | 104 | De | IM (8) NNO 2 | 748,4 | 108 Ssd ta | SÅ 9) 0—4 regn NNV I | 4—8 | tunga moln LR 2 | 8—12 | > NV 3 (0—4) > I a ; | | (4—8) | a 1 YSV | | (8—12) | lätta moln SN > | | | 8 konNVe Er Snlbe50,m | 102 | Ye) al Bil (2 | | | 754,6 | 12,1 | 10,0 | 7,9 | 75 | NL Vä 4 21-568 | 1077 | "Ke |” Bs | 87 | 10 | 0—4 | halfklart VNV | 3 | 4—8 klart SR | if | | 8—12 : vsv | 2 | (0—4) halfklart /SVt.V 2 | (£—8) | oklarte |. SV 3 | (8—12) tan | NÖLF OM 85 | Vv 1 | 758,5 | 14,6 | 10,5 | 7,0 | 56 | (2) Sv 2 | 759,6 | 14,2 | 10,0 l-6:e | 55 | | (8) SYV faen | Ia | Kal Te | AA INA EA TR edart Lär 0 | (4-8 ; StO ån | | 8—12 mulet SSO SN | (0—4) | tunga moln | VSV 6 | | (4-8) > , > | | (8—12) , ; | | 8 | SSV 3 | 756,3 | 10,8 | 10,0 | &7 | 90 (2) S 4.1 754,9 | 11,2 | 107,4 | 8,9 | 901 12 0—4 lätta moln Vv 2 | ASS Uhalfklart 0 | 8—12 lätta moln | NNV | älg (0—4) klart St0 | 2 | (4—38) lätta moln > 3 | | | (8—12) ar 30: | Fo 8 ssv | 1| 7521:11958 |i15,5 | 10,5 | 161] (2) SSM ngn HBl,o | 12,3 | 1150 | 90 | 86 | (8) > lylgrols: | 1450: | 1 Mel 9 181 0=4 lätta moln 0 | | | 4—8 > So 1 | | 81? / ; ; (0—4) 2 S 2 | (4—8) > aa 3 | (8—12) | | > | 8 0 | 752,7 | 18,1 |IL0 | 9,8 | 188 | (2) | IN3iS 1 | 754,6 | 12,0 | 11,0 | 9,2 | 89 (8) | SSV 3 II 75616 | 15 | 10,6 | 90 | 89 | KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o [. 51 | Intog kol, m. m. sand och fortsatte sektion XXXIV, hvars åter- | Färden och arbetet. Afgick från Ratau kl. 6,15 f. m. och gick utmed svenska kusten till Bjuren, öster om Ume elfs mynning och gjorde derifrån sektion XXXVI tvärs öfver norra Qvarken, st. 26—30, 9,30 f. m.—2 e. m. Gick sedan från Kummelskärs båk vesterut och gjorde st. 31 i Qvarkens syd- ligare del kl. 5,20 e. m. Rönnskärens båk i finska skärgården och bör- jade sektion XXXV mellan nämnda punkt och Skags mudde, och gjorde deraf st. 32 och 33 kl. 9J—11,15 e. m. Fortsatte och afslutade sektion XXXV, hvars åter- stående st. 34—36 gjordes 1,20—5,35 f. m. Till ankars i Skags hamn 6,15 f. m. | Afgick från Skags hamn kl. 4 f. m. och började sektionen XXXIV, som följer yttre kanten af svenska skärgården från Ulfö till Bremö. ÅA deona sektion gjordes st. 37 på det stora djupet utanför Ulfö samt st. 38—42, belägna utanför Angermanelfvens utlopp, från 11,10 f. m. till 3,35 e. m. "Till ankars i Hernösands hamn kl. De: JA. Afgick kl. 1 e. m. från Hernö- stående st. 43—45 utanför Indalselfvens utlopp gjordes 3,40—omkring 6 e. m. Till ankars kl. Sundsvall. Afgick från Juniskären kl. 4 f. m. och gjorde sektionen XXXIII mellan Astholmsudd på sven- ska och Skälgrunds fyr på finska sidan, st. 46—51, från 7,5 f. m.—omkring 8 e. m. Fortsatte färden från Skälgrunds fyr mot sven- ska landet med kurs på Agö. 7 e. m. vid Juniskären mellan Bremö och | Gick derifrån till | F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Moln 1877. FO Vindens Barda Termometer Fugtighet. Sa | KEderbord ölen vide ÖR Juli. Kl. m. m. rigtn. |styrka. torra. | våta. | absol. | relat. 14 | 0—4 lätta moln S 3 4—8 » SSV 4 38—12 > > > (0—4) > S 2 (4—8) 5 5 3 (8—12) mulet > dt 9 | SSV AiljaoGe | 1256 IS 8,8 | 82 (3) ÅR 3 IRre0dL0 || LANGE) fördel LOS 84 15 | 0—4 mulet | ONO 1 4—38 fint regn p > 8—12 regn NO 2 (0—4) mulet ONO , (4—8) , Ot.N (8—12) half klart ONO il 8 NO Su Tags | an | LÄRS 9,6 | dz (2) (0) 3 korar Isa | (8) O RON RR les NON SR | t6AN0E halfklart | Ot.N 1 AES lätta moln d > | 8—12 klart » » (0—4) | lätta moln | NO > (4—38) half klart Nt.O » (8 —12) > N > 8 ONOM 0=>Luln kO0d,T | SR Le ROJO (2) 57,0 | 1336. | 1255 | LO 88 | (8) ONO 0O=1 "1" 75556" | 1555, | LASSE i 89 | il 0—4 tjocka N 1 4—8 > > 3 8—12 mulet > 2 (0—4) | lätta moln > > (4—8) |: halfklart 5 3 (8—12) > > | 8 0) 7556 | 14538 | 1858 | IT 95 (4) N 1 11 25316 | Le | ORSA NAS (8) Nt.V 2 | 752,9 1138 M135T HOS EE93 18 | 0—4 mulet Nt.O 3) 4—8 tjocka > 4 8—12 > 2 4 (0—4) , 4 (4—38) > > (8—12) > > 5 8 N 1 | 75010 | 14556-) 18 TOA (2) N 31 750,1 | 130 | 1850) TIN 100 (9) INNO] —2/ 750,2 -112 | 11,7 | 10,2 1197 115) 0—4 regn Nt.O 4 4—8 > 5 Färden och arbetet. Framkom till Agö och ankrade vid Kråkön innan- för Agö kl. 11,45 f. m. Till ankars der för rengöring af pannan m. m. Söndag. Till ankars i Kråksundet. Afgick från Kråksundet kl. 2 f. m. och gjorde sektionen XXXII mellan Agö fyr på svenska och Säbbskärs fyr på finska sidan, st. 52—58, från 2,55 f. m—7,10 e. m. Fortsatte färden i rigtning S 30” V och började sektionen XXXI mellan Lökö båk på finska och Björns fyrar på svenska sidan, hvars första st. 69, gjordes kl. 11,45 e. m. | Fortsatte och afslutade sektion XXXI, hvars st. 60—65 gjordes från 2,50 f. m.—6,15 e. m. | Fortsatte färden från Björns fyrar till Gefle och ankrade der på yttersta redden kl. 9,15 e. m. Till ankars på Gefle redd. till Gefle för att intaga kol och ankrade åter på yttre redden omkring 3 e. m. Till ankars på Gefle redd för ogynsam väderlek. Gick under f. m. in | I KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o Ål. 53 1877. Vindens Termometer | Fugtighet och Barom. S å —| nederbörd TT AV Färden och arbetet. Juli. Kl. m. m. rigtn. | styrka. torra. | våta. | absol. | relat. | | | 19 | 8—12 regn 5 (0—4) S NNO > | (4—8) > N > (8—12) 2 » > 8 NNO | 3 | 750,2 | 12,3 | 12,8 (2 NNO | 401 -150;8 I 180-12, 7 (9) NNO | Bal 520413 011,6 20 | 0-4 mulet NO 2 | Till ankars på Gefle redd. Gjorde kl. 8,45 f. m. Vag FORSA f . | de för st. 66 anförda hydrograflska observationer. J | Afgick derifrån kl. 9,45 f. m., men ankrade i 8—12 > > | | skärgården för tjocka kl. 11 f. m. (0—4) | regntjocka (0) > (4—8) > > 2 (8—12) | starkt regn | ONO > | OA mulet Ot. N 3 Afgick åter kl. 4,45 f. m. och fortsatte färden ut- flag fock o 9 med svenska landet SO hän till närheten af JOCKA Svartklubbens fyr, hvarest ankrades å Gåsstens 8—12 | regntjocka > > redd kl. 1 e. m. (0—4) fint regn NO 1 (4—8) | tunga moln | NV 2 (8—12) > » > 221 0A mnlet NNV » | | Söndag. Afgick från Gåsstens redd kl. 2,20 f. m. 48 3 | och gjorde sektionen XXX tvärs öfver södra « z Qvarken, öster om Grisslehamn, st. 67—71, från 8—12 | tunga moln | ONO 2 3,20—8,25 f. m. Fortsatte derifrån färden SSV Å hän till Stockholms skärgård och ankrade vid (0—4) | lätta moln Ö 1 Furusund kl. 0,13 e. m. ä | (4—8) » 0 (8—12) > 0 8 NV PIEDOBN Lene l20, | JOE) 93 | 23 | OA klart SVt.S 1 Afgick från Furusund 10 f. m. och gjorde st. 72 ulPrälg lätt 1 och 73 mellan Furusund och Söderorms fyr Spare 4 é från 10,25 till inemot 12 f. m. Började sektion 8—12 » SSO , XXIX, tvärs öfver nordligaste Ostersjön från 4 Söderorm till närheten af Hangö, och gjorde (0—4) z SSV 2 | derå st. 74—77 från 0,50 till inemot 8 e. m. | (4—8) > > » Ankrade å sistnämnda station 7,45 e. m., med Utö fyr i N 5T 0. (8—12) 2 > » 3 | | 8 > OMBS0. ISeLl-I65n) 12,7.) 80 I (2) S glodde föra | 146) Il 9 (8) SSV nrS9a Ild4iong) 14: 115) 91 24 0— lätta moln | SSV 2 | Lättade ankar kl. 2 f. m. och fortsatte sektionen | AS | XXIX, hvars återstående st. 73—80 gjordes kl. 7 å H 5 | 4.40—10,43 f. m. Fortsatte omedelbart sektion 8—12 > > 1 | XXVIII tvärs öfver Finska vikens mynning, st. MA : | 81—382, från 0,20 till omkring 2,30 e. m. och ( ) E S ä likaledes sektionen XXVII från Odensholms fyr n/ (4—38) > SSsO 2 till norr om Dagö, hvars st. 83—84, gjordes 8—12) från 4,15—06,45 e. m. Fortsatte färden till (8- i 4 ; Dagerort och gick der till ankars kl. 8,30 e. m. 8 SO Hel Ge | Is | IAN, Il) 90 (2) DilI62a LO GO RN 2 (8) N 2015 | Lr Ki.) fs) 80 25 | 0— halfklart SO 3 Afegk från. Detemort 249 FS mm. Och gjorde pek J g rska oc gg q SO 4 ionen mellan Dagerort på ryska o F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. 1877 SR Vindens | Barom. | Termometer Fugtighet Len a RA Hederbörd Dal vid & 23 Färden och arbetet. Juli Kl. m. m. rigtn. styrka. | torra. | våta. | absol. | relat. 25 | 8—12 halfklart S5SO 4 Sandhamn på svenska sidan, st. 85—89, från (0—4) Ks å 7,13 f. m.—3,45 e. m., och ankrade i Sand- hamn kl. 5,45 e. m. (4—38) > » » (8—12) | > > > | 8 » 3 | 760,5 | 167,5 | 15,4 |Fil2,4 |1r88 | (2) SO 4.1 760,2 | IT,4 | 15,9 kilR0 PI84 | (5) SO 3 > 177,3. | 1579, IKH2:SRES6 26 | 0—4 | regntjocka | Nt.V 5 | Lättade ankar kl. 9,30 f. m. och gick inomskärs. SNI k i [G Började sektionen XXV i Stockholms södra segel- - Fran ; ; | led, och gjorde derå st. 90—91 från 9,50—12 J 8—=12 > å 5 | f. m. Ankrade i skärgården 1 e. m. för att - É Så | intaga vatten och gick till Dalarö för att pro- CQ 2) halft SSM 1 viantera. Ankrade der 4,45 e. m. (4—38) > I 2 | | (8—12) mulet ; 5 | 3 stt SO 4 1n:z60,1 | 184 | 16,8 | 13,8 | 84 (2 > 21-760,4 120150, I LB). LISA 27 04 regn SSO 2 Afgick från Dalarö”9,30 f. m. och afslutade sek- | 48 1 | tionen XXV, hvars st. 92—93 gjordes från RE : 2 | 10,50 f. m.—1,30 e. m. Fortsatte sektionen 819 Halfklart 5 | XXIV mellan Landsort och Filsands fyr på OA ; d Osel, st. 93—99, och gjorde derå st. 94—95 ( minlet 3 < från 3,140—98,25 e. m. Gick till ankars 10,30 (4—8) ; 5 1 e. m. i närheten af Gotska Sandön. (8—12) | — halfklart | St.V > | | 8 SV 2:1- 757,4 | 16,9 | 165,8 | 18,4 | 94 | - o Ro c I > | | (8) N al Sean RT al RS 0 | 28004 halfklart SSV 1 | Lättade ankar kl. 1,30 f. m. och fortsatte sektio- ALA SG nen XXIV, hvars återstående st. 96—99 gjordes LU) 7 SM från 3,40 till inemot 12 f. m. Gick derpå syd- | 8—12 » » » | vart och gjorde sektionen XXIII utanför Riga- | sd vikens mynning, st. 100—102, från 2,5 till in- | (0—4) | 4 c öd emot 6 e. m. Fortsatte derpå omedelbart sek- | (4—8) | tnnga molu | VSV > tionen XXII mellan Lyserorts fyr och Fårösund | | (8 -12 på Gotland, och gjorde derå st. 103—105 från | (8 -12) 7 é Zl | | | 7,50 till omkr. 12 e. m. 8 SSOo HÖ 167,2 | 15,8 | 12,8 | 90 (2) SV SNrROl,s | 165,8 | 1578 (8) > FB ee US Tf Log RA he aa a PS 29 | 0—4 | Söndag. Fortsatt och afslutat sektionen XXII, | | hvars återstående st. 106 och 107 gjordes 2,10 4—8 till 5 f. m. Gick in till Fårösund och för- 8—12 töjde der kl. 6,30 f. m. | (0—4) (4—38) (8—12) 8 (2) NV 6) 755,8 | 174 | 17 | 148 | 9 I (8) 30 | 0—4 regn V 3 Gick åter till sjös kl. 4,15 f. m., och började AR | sektionen XXI mellan Fårösund och Häradsskärs - z Vr 2 fyr, hvarå st. 108 gjordes 5,10 f. m. Åter- 8—12 mulet NV di vände kl. 6 f. m. för ogynsamt väder till Fårö- (0—4) å NNV 6 sund och förtöjde der. (4—8) > »” 3 — NR a VR KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 45- | Mol | | 1877. | ON Vindens Barom. | Yermometer | Fugtighet | = — | nederbörd, fart vid OS | Färden och arbetet. Juli. Kl. | m. m. | rigtn. |styrka. | torra. | våta. | absol. Flat. | | Rd 30 | (8—12) | tunga moln | NNV | 1 | | I I i 31 | 0—4 | tunga moln | VNV | 1 | Afsick från Fårösund kl. 4 f. m. Fortsatte och : | | afslutade sektionen XXI, hvars återstående st. 4—8 halfklart 5 fd 4 | 109—112 gjordes 8,10 f. m.—3,40 e. m. Ankra- 8—12 | lätta moln JG > de kl. 4,30 vid Kettelsö, hvarest Klints hydro- | Ivf | c grafer debarkerade, sedan dess hydrografiska (0—4) i NNV 3 | apparater och samlingar förts i land, för att af | (4—38) | » | 3 1 | Alfhild afhemtas till Stockholm. | (8—12) | tunga moln | >» | > | | | | | JMK | VNV | AES IE br OC a BO 96 | (2) Maco i DSK LISE LIS0 dd 904 C. Allmän öfversigt af de hydrografiska förhållandena inom det Baltiska sjösystemet. Det vattenområde, som omgifver Sveriges kuster, tillhör den klass af hafsvikar eller innanhaf, i hvilka tilloppet af flodvatten öfverstiger afdunstningen, och är af alla sådane det största näst Hudsonviken. De hydrografiska företeelser, som utmärka dylika vatten- bäcken, komma här till en mångfaldigare utveckling än annorstädes till följe af ifråga- varande vattenområdes högst egendomliga form och vexlande djupförhållanden. Det går i nordostlig rigtning från Nordsjön in mellan Norge och Jylland och böjer sig sedan mot söder, öster och norr omkring svenska kusten med en bredd af 75 till 300 och en samman- lagd längd af 2,200 kilometer, hvarvid djupet, som vanligen är mindre än 100 meter, men på flera större områden mellan 100 och 200 meter och stundom ännu mycket mer, upp- repade gånger af- och tilltager. Det hela bildar en följd af 5 särskilda vattenbäcken, Skagerack, Kattegat, Östersjön, Bottenhafvet och Bottenviken, af hvilka Östersjön dessutom åt ryska sidan inskjuter med 2 större vikar, Finska viken och Rigabugten. Alla dessa vattenbäcken äro mer eller mindre afskiljda från hvarandra genom kustlineernas närmande eller genom mellanliggande öar och vanligen äfven genom ett ringare djup på skiljegränsen» och förete derför väsentliga olikheter i anseende till vattnets salthalt och andra hydrografiska förhållanden. Som mindre afdelningar af ifrågavarande vattensystem kan man vidare upptaga mellanområdena mellan vissa af de större afdelningarne. Det mest anmärkningsvärda af dessa utgöres af de många sund och smärre hafsbugter, som omgifva de danska öarne. Omfånget af detta mellanområde kan uppfattas olika. Mig vill synas lämpligt att bestämma det så, att det skiljes från Kattegat af två lineer, den ena dragen från Höganäs till Nakke- hoved och den andra från Sjellands ref mot Hjelms fyr och från Östersjön likaledes af två 56 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. lineer, den ena dragen från Falsterbo udde vest till Stevns fyr och den andra från Darser- ort mot nordvest till Falster. Det största djupet i denna sednare linea, ungefär 20 meter, är också det största djup, på hvilket Kattegat står i förening med Östersjön. Den samman- lagda bredden af de sund, genom hvilka Östersjöns vatten på detta mellanområde kan finna aflopp, utgör på deras smalaste ställen blott 32 kilometer. Det betydliga hinder, som här alltså förefinnes för utbytet mellan hafsvattnet från Nordsjön och flodvattnet från det inre sjösystemet, föranleder så stora olikheter i anseende till salthalt och temperatur m. m. mellan de på inre och yttre sidan om de danska öarne belägna vattenområdena, att man med skäl kan ur hydrografisk synpunkt indela hela det ifrågavarande vattensystemet i två hufvudafdelningar, den ena bestående af Skagerack och Kattegat och den andra af Östersjön och de längre inåt belägna afdelningarne. På mellanområdet omkring de danska öarne förete de hydrografiska förhållandena särdeles stora vexlingar till följe af vattnets olika beskaffenhet å ömse sidor samt strömsättningens föränderlighet, såväl på ytan som djupet. Skagerack och Kattegat äro deremot ej skiljda af något särskildt mellanområde och ej heller af någon grundare bottentröskel, ehuru djupet på öfvergången dem emellan mycket hastigt aftager. Skillnaden bestämmes blott af deras olika riktning samt af den förminsk- ning 1 vattenområdets bredd, som den åt öster långt framspringande nordändan af Jylland föranleder. Som ideel gräns torde man lämpligen kunna antaga en linea, dragen från Skagens udde till Sydäddan af ön Tjörn på svenska kusten. Östersjön och Bottenhafvet äro till största delen åtskiljda af Ålandsöarne samt af den täta och vidsträckta skärgård, som utbreder sig mellan dessa öar och sydvestra delen af Finland. Blott emellan Åland och svenska öden är detta mellanområde öppet med en bredd af 30 till 50 kilometer. Den sydliga delen deraf kallas Ålands haf och den nordliga Södra Qvarken. Mellan Bottenhafvet och Bottenviken finnes äfven ett mellanområde, va dadt genom kustlineernas närmande samt der inströdda öar och skär. Äfven här befinner sig den öppnare delen af mellanområdet, som benämnes Norra Qvarken, närmare svenska sidan, men delas af en rad smala öar i två delar, den vestra och östra Qvarken. Såväl mellan Bottenviken och Bottenhafvet, som mellan det sednare och Östersjön finnas botten- trösklar af betydligt mindre djup än dessa vattenbäckens egentliga djupområden, hvarom närmare längre fram. Djupets fördelning inom de ifrågavarande vattenbäcknen är i dess allmänna drag följande." Det yttersta af dem, Skagerack, är också djupare än alla de öfriga. Man finner i dess inre tvärsektioner mellan Jylland och Norge djup af 500 meter och till och med deröfver. Denna djupränna följer Skageracks längdriktning 1 närheten af norska kusten, blir smalare och grundare utåt Nordsjön, men tilltager betydligt i bredd inåt. Utanför hela den svenska skagerackskusten träffar man derför 100 meters djup på ett afstånd af 15 åa 30 kilometer från land, hvarefter djupet vanligen tillvexer temligen hastigt med ett och annat 100-tal meter. Oaktadt det ringa djupet af sjelfva Nordsjön står Skagerack medelst denna djupränna, som omkring Lindesnäs böjer sig nordligt utmed Norge, i fri gemenskap med norra Atlanten på ett djup af omkring 200 meter. 1 Jemför den hithörande, af chefen för svenska sjökarteverket, kommendör TH. ARWIDSSON ombesörjda djup- karta, vid hvars utarbetande de intill år 1888 nyaste sjökort blifvit använda. — KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O |. 51 I närheten af Kattegats mynning aftager djupet ganska hastigt och är inom sjelfva Kattegat i allmänhet mindre än 50 meter. En smal ränna af mellan 50 och 100 meters djup böjer sig dock från Skagerack ned utmed svenska kusten till omkring Kattegats halfva längd. I Kattegats vestra och södra områden är djupet minst och uppgår der i allmänhet ej till 30 meter, på en större sträcka mellan Laesö, Anholt och Jylland ej ens till 20. I det hela företer djupet sålunda ett ständigt aftagande från inre delen af Skagerack mot de danska öarne. På mellanområdet omkring de nämnda öarne går den djupaste vägen för Kattegats vatten till Östersjön mellan Sjelland och Fyen, Laaland och Fehmern. Den öfre delen af denna kanal, Stora Belt, har en bredd af minst 17 kilometer och ofta ett mycket större djup, än hvad som kan träffas i de grundaste tvärsektionerna af Kattegat och Östersjön utanför kanalens mynningar. Dessa sednare djup uppgå nemligen i Kattegat till blott omkring 21 meter och i Östersjön till 20, då deremot de största djupen mellan Sjelland och Fyen (det egentliga Stora Belt) samt Langeland och Laaland ganska ofta uppgå till 30 å 40 meter och stundom öfverstiga 50. Bugten mellan danska öarne och Holstein, Kielerbugten, är åter ganska grund, så att djupet vanligen understiger 20 meter och sällan uppgår till 30, och före inloppet till kanalen mellan Laaland och Fehmern, Fehmer-belt, har kattegatsvattnet att öfverstiga en bottentröskel af omkring 21 meters största djup. I sjelfva Fehmer-belt tilltager djupet och uppnår stundom något öfver 30 meter, men aftager åter i bugten mellan danska öarne och Mecklenburg, så att en temligen bred bottentröskel af blott 20 meters största djup slutligen möter mellan Darss och Falster, hvarest sjelfva Östersjön vidtager. Öresund mellan Sverige och Sjelland är icke blott smalare, utan äfven betydligt grundare än de nyssnämnda kanalerna. Dess bredd mellan Helsingborg och Helsingör är blott 4'/; kilometer med ett största djup af 28 meter, men i dess södra, bredare del af- tager djupet så mycket, att en bottentröskel af föga mer än 7 meters djup förefinnes i de båda segelrännorna mellan Köpenhamn och Malmö. Ehuru Öresund har betydelse för östersjövattnets aflopp till Kattegat, måste det derför hafva en blott relativt ringa sådan för kattegatvattnets tillträde till Östersjön. Af ännu mycket mindre vigt för vattenutbytet mellan dessa vattenbäcken är Lilla Belt mellan Fyen och Schleswig. Inom Östersjön tilltager djupet till en början blott ganska långsamt och öfverstiger knappt 50 meter förr än 1 trakten af Bornholm. Men öster, norr och söder om denna ö vidtager ett större område, som med djup af 50 till inemot 100 meter utbreder sig mot svenska och tyska kusten, men söder om Öland åter hastigt sammandrager sig och med en något grundare och blott 25 kilometer bred ränna sammanhänger med det stora djup- område, som från Danziger-bugten sträcker sig upp genom Östersjöns östra hälft. Inom detta sednare område finnes i sjelfva Danziger-bugtens mynning en anmärkningsvärd för- djupning, hvari djupet uppgår till något öfver 100 meter. Längre norrut, på höjden af Memel, sjunker djupet åter under 100 meter och ett betydligt område med djup af 100 till öfver 200 meter vidtager, som går öster om Gotland upp till höjden af Ösel. Dess största djup, 250 meter, träffas ungefär midt emellan Gotland och ryska kusten. På höjden af Ösel förenar sig detta stora djupområde med ett annat ungefär lika vidsträckt och djupt, K. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd. 25. N:o 1. 8 58 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. som från Finska vikens mynning går tvärs öfver norra Östersjön och förbi grundet norr om Gotska Sandön (Kopparstenarne), böjer sig ned mellan svenska kusten och Gotland och slutar ungefär på höjden af Wisby. Dess största djup träffas öster om Landsort på blott 30 kilometers afstånd från svenska kusten, hvarest inom ett omkring 33 kilometer långt område af minst 200 meters djup några särskilda hålor finnas med djup af 300 till 400 meter. Slutligen finnes vester om Gotland en särskild fördjupning, som i form af en ganska rak och smal ränna af öfver 100 meters djup löper helt nära utmed Gotlands nord- vestra kust och sträcker sig ned mellan Gotland och Öland. Midten af Östersjön kan sägas vara delad i två hälfter af Gotland och af ett vatten- område af mindre än 50 meters djup, som från nämnda ö sträcker sig först sydligt och sedan vestligt, förenar sig med landgrundningen utanför Blekinge och omsluter Öland. Sydost om Öland sträcker sig detta grundare område med en bredd af 50 till 80 kilometer så långt söderut att det kommer den tyska kusten närmare än den svenska och höjer sig ungefär midt emellan Ölands södra udde och Rixhöft till blott 12 meter från vattenytan (Middelgrundet). Djupet inom sjelfva Östersjön är alltså särdeles oregelmessigt fördeladt. Man kan der urskilja 5 mer eller mindre åtskiljda fördjupningar af anmärkningsvärdare storlek, hvilka, tagna i den ordning, hvari de ofvan anförts, torde på grund af deras belägenhet lämpligen kunna betecknas med namnen Bornholmsdjupet, (50 till 100 meter), Danziger- djupet, Östra djupet, Norra djupet och Gotlandsrännan, de 4 sednare djupare än 100 meter.' Tillflödet af det tyngre vattnet från Kattegat måste inom Östersjön på grund af djupets fördelning taga sin väg närmare den tyska och ryska kusten än den svenska, och kan först sedan det kommit upp i nordligaste delen af Östersjön tränga närmare intill svenska kusten genom det norra djupets sydvestliga arm. Östersjöns norra djup är alldeles afstängdt från de största djupen i Bottenhafvet af ett mycket vidsträckt område af mindre än 50 meters djup, hvars södra gräns går tvärs öfver Östersjön från Hangö till Stockholms skärgård. Hufvudpartiet af detta grundare område omsluter Finska skärgården och Alandsöarne och dess vestligaste del skärgårdarne utanför Stockholm och Öregrund. Men emellan Öregrunds skärgård och Aland nedtränger från Bottenhafvet en smal ränna af öfver 50 meters djup, som snart vidgar sig till en fördjupning af betydligt omfång mellan Alandsöarne och Uplands östra kust, utan att dock åt söder genomtränga den grundare banken. Här inträffar alltså det ovanligare förhållan- det att inom sjelfva det grundare mellanområdet mellan Östersjön och Bottenhafvet ett särskildt område af stort djup förefinnes, hvilket i dess sydligare del benämnes Alands haf och i dess nordligare Södra Qvarken. I Ålands haf öfverstiger djupet vanligen 100 meter. I Södra Qvarken öfverstiger det 100 och delvis äfven 200 meter, och kan uppgå till 250 a 270 meter på blott några få kilometers afstånd från de närmaste skären. Bottenhafvets djup är i allmänhet mellan 50 och 100 meter. I dess nordliga hälft börjar 50-metersdjupet på mycket ringa afstånd från svenska kustlineen, men i dess sydliga del och på hela finska sidan vanligen först på ett afstånd af 20 till 40 kilometer från land. Från Geflebugten går en grundare bank, på hvilken djupen vexla från 50 till mindre "Af de mindre områden, på hvilka djupet nedgår under 200 meter, kunna de två förnämsta benämnas Gotlandsdjupet (200-—250 m.) och Landsortsdjupet (200—400 m.). KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:o l. 59 än 1 meter, ut i Bottenhafvet till en längd af 80 kilometer, och från dess östra ända går på omkring 60 kilometers afstånd från svenska kusten ett annat, 90 kilometer långt om- råde mot norr, på hvilket djupet på många spridda ställen och slutligen öfverallt under- stiger 50 meter. I Bottenhafvet finnes dessutom två större försänkningar af öfver 100 meters djup. Den ena, som ännu är mindre fullständigt uppmätt, finnes ungefär i midten af Bottenhafvets nedre, breda del, något närmare den finska kusten än den svenska. Den andra, som utgör Bottenhafvets största djupområde, börjar ungefär 40 kilometer norr om det förra och på 30 kilometers afstånd från finska kusten, sträcker sig derifrån åt nordvest genom Bottenhafvets nordliga hälft, hvarvid den tilltager i bredd och djup och går slutligen helt nära intill den svenska kustlineen mellan Skags udde och Angermanelfvens utlopp. I denna sednare trakt öfverstiger djupet ofta 200 meter på enskilda ställen. Söder om nyss nämnda udde och rätt öster ut från Angermanelfvens mynning finnes ett sådant område af 50 kilometers längd och inemot 20 kilometers bredd. Det största anmärkta djupet utanför denna del af kusten är 270 meter och träffas 7'/; kilometer öster om Ulföns södra udde. De två ofvannämnda stora djupområdena torde lämpligen kunna benämnas Botten- hafvets södra och norra djup. Äfven på den sträcka, hvarest sammanhanget mellan deras 100-meterskurvor är afbrutet, är dock djupet föga mindre än 100 meter och öfverstiger på särskilda ställen denna siffra. 'Tänker man sig dessa två djupområden som ett helt, så skulle detta till läget i viss mån motsvara Östersjöns östra och norra djup. Man kan för öfrigt med hänsyn till djupets fördelning i Östersjöns hufvudbäcken och Bottenhafvet knap- past undgå att anmärka följande likheter. I båda utgår från deras sydvestra kust ett grundare område mot öster, som sedan fortsättes i nordlig rigtning, men närmare svenska landet än det motsatta, och i öster och norr derom finnas de största djupområdena. Såväl i Bottenhafvet som i Östersjön sträcker sig det norra djupet tvärs öfver hela vattenbäcknet och går temligen nära intill det grundare, af skär och öar mer och mindre fyllda mellan- område, hvarigenom Bottenhafvet skiljes från Bottenviken liksom Östersjön från Botten- hafvet. Slutligen träffas de allra största djupen i dessa vattenbäckens nordvestra hörn, 1 Östersjön utanför Landsort udde, i Bottenviken utanför Skags udde, och i båda fallen mycket nära svenska landet. Huruvida denna allmänna likhet i djupets egendomliga för- delning kan hafva sin grund i en likhet 1 vattnets rörelser och den deraf beroende slamm- aflagringen inom dessa båda vattenbäcken, hvilka temligen motsvara hvarandra till läget och erhålla dess hufvudsakliga tillflöde från norr genom de nämnda, grundare mellan- områdena, är en fråga, som kan synas förtjent att i förbigående framkasta. I Bottenviken är djupets fördelning af mycket enklare beskaffenhet. Det grundare kustområdet af intill 50 meters djup är här mycket bredt, särdeles 1 Bottenvikens norra hälft och på dess östra sida och sträcker sig på gränsen till Bottenhafvet som ett 60 till öfver 80 kilometer bredt bälte mellan dessa båda vattenbäcken. Det största djup, på hvilket fri förbindelse dem emellan kan ega rum synes vara ungefär 35 meter. Denna botten- tröskel finnes i östra Qvarken. Kurvan för 50 meter omsluter inom Bottenviken blott ett enda djupområde, som till dess omfång dock är betydligt mindre än området ofvan 50 meter. Inom nämnda djupområde uppnår djupet på flera spridda ställen 100 meter eller något deröfver. Det största djupet i Bottenviken är 130 meter och har träffats 30 kilo- 60 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HBYDROGRAFISKA EXEDITIONEN 1877. meter utanför den från svenska kusten långt framskjutande udden Bjurö klubb, i hvilken trakt området för 100 meters djup kommer närmast intill kusten. Vid en framställning af de allmänna hydrografiska förhållandena inom den rad af vattenbäcken, som omgifva Sverige, är det mycket önskligt att kunna använda kortare benämningar för att beteckna såväl hela detta vattensystem, som vissa större områden deraf. Jag vill derför i det följande använda benämningen »de baltiska sjöarne» för systemet 1 dess helhet, från och med Skagerack till och med Bottenviken. Med de »yttre baltiska sjöarne» eller »det yttre sjösystemet» förstår jag Skagerack och Kattegat tillsammans, och med »de inre baltiska sjöarne> eller »det inre sjösystemet» hela det öfriga vattenområdet. För Bottenhafvet och Bottenviken tillsammanstagna använder jag benämningen »de bottniska sjöarne», och med »de danska sunden» förstår jag vattenområdet mellan Kattegat och Öster- sjön, ehuru dervid i första rummet afses Beltena och Öresund. De vanliga benämningarne å särskildta vattenområden begagnas naturligtvis i deras oförändrade betydelse. De baltiska sjöarne mottaga, särdeles 1 deras inre afdelning, ett stort tillopp af flod- vatten. Flodtilloppet är framför allt rikligt 1 Bottensjöarne, hvarest från norr och vester en mängd betydliga elfvar utgjuta sig, som till väsentlig del hafva sitt ursprung från fjell- trakter och derför hafva två vårflöden, af hvilka det första, härrörande från snösmältningen 1 låglandet infaller tidigare, men det andra, som kommer från fjelltrakterna börjar sednare, men är mera varaktigt. Mycket flodvatten tillföres dessa sjöar äfven från östra sidan, men i ojemförligt mindre mängd än från den norra och vestra. I förhållande till vattenbäck- nens omfång är det direkt från land kommande tilloppet af sött vatten större i Botten- sjöarné än i Östersjön och störst i Bottenviken. Östersjön mottager från de svenska stränderna relativt föga flodtillopp, men från öster och söder utfalla der flera större floder, som genomgått Rysslands och Tysklands slättland och föra ett mera orent och slammigt vatten än fjellfloderna. I de yttre baltiska sjöarne kommer flodtilloppet från den svenska och norska sidan. De elfvar som utfalla i Kattegat äro dock ej af större betydenhet utom Göta elf, som är den största i mellersta Sverige och utfaller nära Kattegatts öfre mynning. Skagerack mottager intet nämnvärdt tillMöde från land förr än i dess nordligaste bugt, hvarest några stora elfvar utmynna, som hafva deras ursprung från norska fjelltrakter. På Skageracks nordvestra kust utmynna sedan flera andra norska elfvar, ehuru mindre stora, Det flodvatten, som utgjutes inom det baltiska sjösystemet, måste anses som den vigtigaste orsaken till strömsättningen derstädes, icke derför att det framkallar de starkaste strömmarne, ty i sådant afseende kunna vindarne utöfva en mägtigare verkan, utan derför att flodvattnets verkan är beständig. Den strömsättning, som flodvattnet förorsakar, är 1 första rummet en af nivåförhöjning föranledd ytström, som rör sig framåt på ett underlag af saltare vatten, men dervid ständigt i sig upptager och bortför nya partiklar af detta underlag. Den uppväcker derigenom i andra rummet en reaktionsström, som tilltager i styrka i samma mån som ytströmmen nalkas dess slutpunkt, Nordsjön, hvars tyngre, saltare vatten slutligen nedtränger under ytströmmen, delvis öfverstiger bottentröskeln mellan danska öarne, nedflyter i Östersjöns fördjupningar och småningom sprides till sjösystemets innersta ändpunkter. Ytströmmen tilltager under dess lopp beständigt i salthalt och består, då den kommit in i Skagerack hufvudsakligen af hafsvatten, som den ursprungliga flod- vattensströmmen med sig införlifvat. Reaktionsströmmen, hvilken vid dess upprinnelse KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. 61 äfven kan uppträda som ytström, aftager deremot på dess väg under de inre sjöarnes salt- fattigare vatten småningom i salthalt och då denna bottenströms vatten här slutligen blifvit upplyftadt nog högt mot ytan, för att af ytströmmen kunna indragas i dennas rörelse mot hafvet, består det hufvudsakligen af flodvatten. Ju lifligare ytströmmen är, desto kraftigare är den reaktionsverkan, som föranleder tillströmning af undre, saltare vatten, och detta uppstiger derföre högre mot ytan i närheten af flodtilloppen eller der, hvarest andra om- ständigheter påskynda ytströmmens rörelse. Men ytströmmens hastighet beror icke blott på mängden af det framrinnande vattnet, utan äfven på strömbäddens vidd, hvilken inom det baltiska sjösystemet är synnerligt vexlande, hvarjemte bottnens djup och lutning kan på strömmarnes förlopp utöfva ett stort inflytande. Utom den allmänna reaktionsström, som underhåller hela sjösystemets salthalt, kunna derför många andra af lokal natur före- komma, liksom också styrkan hos den förra äfven kan på grund af lokala förhållanden vara olika stor. Der en ytströms och en derunder framgående reaktionsströms rörelser äro hastiga, uppstå stora olikheter i salthalt på olika djup inom de öfre vattenlagren, men ju långsammare dessa rörelser fortgå, desto mer utjemnas de nämnda olikheterna af diffusionen och vågrörelsen. På alla dessa samverkande omständigheter beror till väsendtlig del den olika fördelning af salthalten, så i vertikal som horisontell riktning, som är utmärkande för olika afdelningar af det baltiska sjösystemet. Om man vill söka att närmare uppfatta vilkoren för strömsättningen inom detta sjö- system, bör det vara en naturlig ordning att först söka göra sig en föreställning om det sätt, hvarpå strömsättningen borde gestalta sig, om förändringarne i luftkretsen ej inverkade derpå, och sedan taga i betraktande det inflytande, som dessa kunna utöfva. Ehuru man vid ett sådant försök, då det ej kan grundas på beräkning af qvantiteter, lätt kan förledas till misstag, torde dock äfven af en mindre strängt vetenskaplig metod ett och annat kunna vinnas för frågornas utredning, och om jag dervid stundom, för att undgå tunga, villkorliga satsbyggnader, skulle uttrycka mig i mer positiv form, än hvad som strängt taget kunde vara berättigadt, torde sådant af sagda anledning kunna ursäktas. Om ingen annan orsak än tilloppet af flodvatten åstadkomme strömsättning inom det baltiska sjösystemet, så borde der ständigt råda en öfver hela dess yta utbredd och till följe af strömbäddens vidd i allmänhet mycket svag utström, som inom dess inre af- delning ginge 1 öfvervägande sydlig, sydvestlig och slutligen vestlig riktning, mellan danska öarne och i Kattegat i nordlig och i Skagerack åter i sydvestlig. Men emedan sydligt gående strömmar hafva vestlig och nordligt gående ostlig afvikning, så måste ytströmmen under dess väg såväl söderut som norrut hafva en tendens att närma sig -till den svenska kusten och bör derför der blifva mera märkbar. Af samma skäl bör denna ström i Skageracks nordliga del och vid utträdet i Nordsjön ansluta sig till norska kusten. Dess samman- trängning mot svenska kusten bör dessutom i Skagerack befordras af den der ingående reaktionsströmmen, som från Nordsjön, äfven på ytan, löper in mot den utgående ström- mens fria vestra sida. Emedan allt det nordsjövatten, som flodvattenströmmen under hela dess lopp drager till sig, måste komma in genom Skagerack, blir reaktionsströmmen här mägtigare än annorstädes. Den får till följe af Skageracks läge nordostlig rigtning och således en benägenhet att afvika mot öster eller m. a. o. att följa den Jutska halföns nord- vestra kust. Denna väg är naturlig för hufvudmängden af reaktionsströmmens vattenmassa 62 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. äfven af det skäl, att strömmen der ej möter hinder af den utgående strömmen, som under slutet af dess bana följer Skageracks öfre sida. En del af den ingående strömmens massa, motsvarande den utgående strömmens reaktionsverkan inom Skagerack, bör förbi Skagen löpa nordostligt och nordligt upp till den sednare strömmen." En annan del af dess massa, motsvarande den utgående strömmens reaktionsverkan inom Kattegat, de danska sunden och förmodligen ännu längre upp i sjösystemet, bör deremot taga vägen söderut förbi Skagen och dervid förr eller sednare öfvergå till bottenström. Denna reaktionsströms vattenmassa bör delvis stanna inom Kattegat och de danska sunden och derifrån återvända till Nordsjön, men resten genom dessa sund intränga i Östersjön. Antagligen bör den in- gående strömmen dervid hufvudsakligen taga vägen genom Stora Belt till följe af det större djupet i detta sund och sjelfva strömmens benägenhet för ostlig afvikning, men den ut- gående strömmen fördela sig på alla tre sunden ehuru med öfvervägande tendens att följa den vestliga vägen genom Öresund. För att närmare inse orsaken till de stora olikheter i strömsättningens liflighet och salthaltens och värmets deraf betingade fördelning, som äga rum mellan de baltiska sjöarnes CS inre och yttre afdelning och säkerligen skulle förefinnas, äfven om förändringarne inom luftkretsen ej inverkade på strömmarne, måste man taga i betraktande icke blott kust- lineernas sträckning utan äfven djupförhållandena inom dessa områden. Det största djup som förenar dem (Östersjö- och Nordsjö-området) är föga öfver 20 meter. Huru djupen å ömse sidor om bottentrösklarne i de danska sunden förändras vi- sar sig bäst vid en blick på den bilagda kartan. Man finner att djupen i den yttre af- delningen ständigt tilltaga mot hafvet och detta särdeles hastigt i Skagerack der det upp- når 600 meter. Yttre delen af Skageracks djupa ränna, som på kartan ej är synlig, böjer sig förbi Lindesund utmed norska kusten men dess inre del sydligt förbi Skagen utmed svenska kusten och slutar i Kattegat med ett djup af mindre än 100 meter. Fri kommu- nikation förefinnes här således i hvilken nivå som helst, som kan tänkas dragen mellan Nordsjön och hvarje punkt inom Skagerack och Kattegat. Till följe deraf blifva de tryck- differenser, som här framdrifva den utgående strömmen, möjligast stora, och då för öfrigt kustlineernas sträckning ej föranleda något väsentligt hinder för ytvattriets aflägsnande, blifva de af dessa tryckdifferenser betingade strömmarne lifliga och vattenmassornas om- sättning hastig.” Det allmänna resultatet af dessa förhållanden blir, med hänsyn till salt- haltens fördelning på de områden, hvarest den utgående strömmen framgår, ett relativt tunt lager af utspädt hafsvatten med hastigt mot djupet tilltagande salthalt och derunder ett mägtigt lager af hafsvatten med långsamt mot ytan aftagande salthalt, och slutligen, med hänsyn till värmets fördelning, ett djupvatten, hvars temperatur liknar nordsjövattnets. (—) Skageracks och Kattegats olikheter till djup, form och läge i förhållande till Nordsjön ! Det i Skagerack ofta förekommande förhållandet, att stark utgående ström råder utmed svenska och norska kusterna, men stillvatten i dess mellersta del, torde af det sagda finna sin förklaring. > Om man tänker sig att ett lättare vatten, som utgjutits på en del af ytan af ett tyngre, till en början intagil den ställning till detta, som skulle betingas af dess ringare sp. vigt, så blifva pressionerna i alla de nivåer, som kunna dragas genom det lättare vattenlagret, större från dettas sida än från det tyngre vattnets, och dessa tryckdifferenser komma sedan att betvinga en strömning, hvarvid det lättare vattnet utbreder sig öfver och uudan- tränger det tyngre. Tryckdifferenserna och i följd deraf strömmens hastighet, blifva större, ju mägtigare det lättare vattenlagret är. Men under för öfrigt lika omständigheter blifva villkoren för strömmens hastighet äfven gyn- sammare, ju större skillnaden i sp. vigt är mellan de båda vattenlagren, KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 63 medföra visserligen dem emellan särskildta olikheter i vattenlagrens rörelse och omsättning. men dessa torde i denna allmänna öfversigt kunna lemnas ur sigte. Då den djupaste bottentröskeln mellan de danska öarne blott uppnår 23 meter, så kan styrkan af den ytström, som här utträder ur Östersjön, blott bestämmas af de tryck- differenser, som ofvanför denna nivå förefinnas mellan den inre afdelningens vatten och Nordsjöns, och olikheten i sp. vigt hos de derunder befintliga vattenlagren blir utan allt inflytande på vattenutbytet dem emellan. Både den ytström, som från Östersjön utgår och den reaktionsström som dit ingår, måste derföre vara mycket svagare, än hvad eljest hade blifvit fallet, och vattenombytet på djupet således långsammare. Den inre afdelning- ens stora omfång bör hafva till följd att ytvattnet, innan det hinner aflägsnas, till betyd- ligt djup blandar sig med bottenvattnet. Det hafsvatten, som ursprungligen fyllt de inre baltiska sjöarne, har derföre till största delen kunnat bortföras, innan jemnvigt inställt sig — såsom förmodligen nu är fallet — mellan det hafsvatten, som bortföres af flodströmmen och det, som på grund af dess reaktionsverkan kan tillföras, och nivåen för ett vatten af blott t. ex. 1 4 salthalt har dervid sänkts djupt under ytan." Reaktionsströmmen måste derför, sedan den inkommit i Östersjön, sjunka i det lättare vattnet, följa bottnens lutning och utfylla dess fördjupningar. Den bör dervid alltid i sin väg finna ett vatten, som under något längre tid än dess eget varit i beröring med ett mera utspädt öfre lager, och derför kunna undantränga och upplyfta detta sednare. Der bottenströmmen träffar en fördjupning, som sluttar från alla sidor, bör derför cirkulationen blifva af den art, att strömmens eget vatten stannar på fördjupningens botten, men det der förut befintliga vattnet öfverflödar dess brädd och sålunda bildas en ny bottenström. Då vattnet genom Stora Belt flyter ned i Östersjön, bör alltid Östersjöns vatten flöda öfver till Alands haf och södra Qvarken, och vattnet derstädes till Bottenviken etc. Den slutliga följden af dessa rörelser blir dock en förflyttning af bottenvattnet nedifrån uppåt och från afdelningens mynning till dess innersta förgreningar. Med hänsyn till salthaltens fördelning i den inre afdelningens hufvudområde, Öster- sjön, bör som allmänt resultat af dessa vattnets rörelser uppkomma ett mägtigt öfre lager af saltfattigt vatten, med mot djupet långsamt tilltagande salthalt och derunder på större djup ett undre saltare vattenlager med uppåt hastigt aftagande salthalt, ett förhållande, som i verkligheten också förefinnes och är alldeles motsatt till det, som eger rum i den yttre afdelningen. Det modifieras dock väsendtligt i afdelningens andra områden, så t. ex. i Östersjöns sydvestliga del, som ligger närmare tillflödet på bottnen af saltare vatten från Kattegat, och i de delar af afdelningen, hvarest tilloppet af flodvatten är störst och der- före större relativa olikheter i de öfre vattenlagrens sälta uppkomma. De särskildta ström- ningar, som uppstå der större mängder flodvatten utgjuta sig, blifva i de baltiska sjöarnes inre afdelning vida mindre lifliga än i den yttre, emedan olikheten i sp. vigt mellan flod- vattnet och dess underlag här är långt mindre. Samma slags orsak och öfverhufvud den försvårade gemenskapheten med hafvet bör äfven hafva inflytande på lifligheten af den strömsättning som kan ega rum mellan denna afdelnings särskildta områden. En annan väsendtlig olikhet mellan sjösystemets inre och yttre afdelning har man slutligen i värmets ! Naturligtvis är dock nivåen för en viss salthalt ganska olika i afdelningens olika områden, så att den är högst i närheten af dess aflopp och i allmänhet aftager norrut. 64 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. fördelning. Emedan bottenvattnet i den förra blott långsamt utbytes genom tillströmning från Nordsjön, kan det derifrån tillförda värmet på långt när ej så som i den yttre afdel- ningen motväga den afkylning af vattenmassan som det nordliga läget föranleder, och äfven sedan ytvattnet under sommartiden åter blifvit uppvärmdt, har derföre det derunder be- fintliga vattnet en mycket lägre värmegrad än 1 den yttre afdelningen. De verkningar, som flodvattnet ensamt kan utöfva på företeelserna inom det baltiska sjösystemet, måste, ehuru till arten konstanta, likväl hafva periodiska olikheter. De dervid inverkande momenten måste vara: föränderligheten af det tillförda flodvattnets mängd och det olika förhållandet mellan afdunstning och nederbörd ötver sjelfva sjösystemets yta un- der olika årstider, samt isbildning och issmältning på denna yta. Det qvantitativa infly- tande, som dessa moment kunna utöfva på strömsättningen, kan af brist på tillräckliga data ännu ej bestämmas.' Men man kan dock söka att bilda sig en föreställning om be- skaffenheten af de strömförändringar, som uppkomma genom ökning eller minskning af den vattenmängd, som sjösystemet måste afbörda sig, äfvensom om den verkan, som vissa andra orsaker kunna utöfva på strömsättningen och hvarigenom den af flodvattnet åstad- komna rörelsen kan påskyndas, hämmas, omvändas eller på annat sätt förändras. Dit höra +t. ex. ändringar af Nordsjöns nivå, lufttryckets ombytlighet och vindarnes friktion mot vattenytan. De förändringar 1 strömsättningen mellan de baltiska sjöarne och Nordsjön, som kunna föranledas af vattenståndets förändring i endera, skulle vara af mer enkel natur, om båda områdena innehölle och finge emottaga samma slags vatten. Det tillskott af vattentryck från Östersjön, som blefve den första följden af en höjning af dess yta eller en motsvarande sänkning af Nordsjöns skulle då fortfara oförändradt i alla gemensamma nivåer, således ända till bottnen af Stora Belt, så länge förändringen i vattenståndet fort- fore. Förändringens verkan skulle derför antagligen blott blifva en ökad utströmning från Östersjön till Nordsjön i alla gemensamma nivåer, ehuru visserligen minst i den understa, enär de relativa tryckdifferenserna der vore minst. Omvändt skulle en förändring af vattenståndet i motsatt rigtning hafva till följd en minskning i utströmmen eller en in- strömning till Östersjön i alla gemensamma nivåer. Men följderna af vattenståndets för- ändringar blifva i sjelfva verket mycket invecklade till följe af olikheten i sp. vigt mellan Nordsjöns och de baltiska sjöarnes vatten, och kunna till och med blifva af olika art vid lika stor förändring 1 vattenståndet, om orsaken till förändringen varit olika. Hvad då först beträffar verkningen af ett genom rikligare tillopp af flodvatten ökadt vattenstånd i Östersjön,” så skulle visserligen en sådan tillökning stegra tryckskillnaden mellan Östersjön och Nordsjön i alla nivåer och dess första verkan på utströmningen borde derföre äfven sträcka sig till bottenlagren i Stora Belt. Man har dock härvid att bemärka ! Vid expeditionen år 1877 iakttogs att under dessa kalla vatten fanns på större djup åter ett varmare, i det att sjelfva bottenströmmen ej ännu hunnit afkylas till de mellanliggande lagrens temperatur, som till och med i södra Östersjön i slutet af juli månad stundom nedgick till under 2” (Ci och att temperaturen hos detta undre lager åter kunde falla och stiga mot djupet. Den närmare diskussionen af dessa förhållanden måste till- höra en sednare del af redogörelsen för ifrågavarande expedition. ? Det synes vara tillräckligt och för enkelhetens skull önskvärdt att vid en allmän undersökning af dessa frågor endast taga Östersjön i betraktande och den derifrån härrörande strömmen i de danska sunden, Kattegat och Skagerack. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. 65 att en på ett underlag af tyngre vatten fritt flytande ström måste följa lagarne för flytande kroppars jemvigt i allmänhet, om också till följe af partiklarnes rörlighet särskilda för- hållanden dessutom inträda för flytande vätskor i motsatts till fasta kroppar. Om en så- dan ytström tilltagit i höjd och massa derigenom att ett nytt lager lättare vatten utgjutit sig öfver densamma, så måste den derföre genast nedsjunka djupare i det tyngre under- laget, af hvars vatten en viss mängd då undanpressas. Så snart denna rörelse blifvit full- bordad och jemnvigten mellan ytströmmen och underlaget derigenom blifvit återställd, måste hydrostatisk jemnvigt äfven hafva inträdt i alla nivåer mellan ytströmmens och sjelfva strömbäddens botten, ehuru ytströmmens yta ännu intager ett något högre läge än från början. Den tillökning i bottentrycket, som inträder, då en nivåförhöjning hos en dylik ström eger rum tillfölje af ökadt tillflöde, är således en öfvergdende i motsats till den varaktiga förökning af trycket i alla nivder, som under samma omständigheter inträder om vattnet i strömmen och dess underlag är af samma beskaffenhet. Men då ytströmmens alla förhållanden blifvit konstanta och hydrostatisk jemnvigt inträdt i vattenlagren under ytströmmens botten, så förefinnes derstädes intet hinder för en rörelse af sådan art, att en del af dessa lagers vattenpartiklar bortsläpas af ytströmmen under det att nya tillströmma i motsatt rigtning från hafvet, eller m. a. o. att en ingående reaktionsström uppkommer på djupet." Emedan denna ytströmmens reaktionsverkan måste blifva starkare ju större dess massa och hastighet äro, så bör alltså ett af starkare flodtillopp betingadt högre vatten- stånd i ett dylikt område hafva till följd icke blott en ökad utströmning i dess öfre nivåer, utan ock en ökad tillströmning af tyngre vatten på djupet. Dessa egendomligheter hos strömsättningen mellan området för ett lättare vatten och hafvet kunna dock väsendtligt modifieras af strömbäddens form och djup. De måste fram- träda fullkomligare, ju friare gemenskapen är mellan hafvet och den lättare ytströmmen, enär deraf beror huru lätt och hastigt den jemnvigt mellan båda, som är ett hufvudvillkor för den ingående bottenströmmens uppkomst, kan inställa sig. Om strömbäddens djup mot hafvet hastigt tilltager och dess bredd är stor i förhållande till det utströmmande vattnets mängd, så blir af sednare skäl rubbningen i jemnvigtsläget vid ökadt flodtillopp obetyd- lig, och denna rubbning kan till följe af den stora genomskärningsarean för djupvattnets rörelse lätt återställas. Dessa förhållanden gälla i hög grad för de yttre baltiska sjöarne. Äro deremot två dylika områden skiljda af en bottentröskel af ringa djup och bredd i förhållande till den utströmmande mängden af lättare vatten, så kan inträffa att ytström- men der utfyller strömbädden ända till bottnen, och vid ytterligare tillökning af flodtill- loppet bör då en varaktig förhöjning af vattentrycket äfven 1 den djupaste gemensamma nivåen uppkomma, som ännu mer förhindrar uppkomsten af en ingående bottenström. Mellan dessa ytterligheter i förhållandena kunna tänkas andra, som medföra olika villkor för den ingående bottenströmmens styrka och föränderlighet, t. ex. sådane, att en ingående bottenström vid normalt flodtillopp förefinnes, men vid ökadt tillopp aftager och vid till en viss grad minskadt tillopp tilltager i styrka. Det mekaniska motstånd, som botten- 1 Då denna bottenström till att börja med icke möter något öfverskjutande mottryck, så är det sannolikt att den till och med kan på grund af dess vis inertie i någon mån upplyfta den utgående strömmen, åtminstone der särskilda förhållanden i lutningen af strömbäddens botten dertill gifva anledning. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 1. 9 66 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. strömmen kan röna i strömbäddens förträngningar till följe af dess längd, krökningar m. m. kan naturligtvis äfven imverka på dess styrka. Huruvida alla dessa förhållanden i sunden mellan de danska öarne äro sådane, att de betinga en tillökning af reaktionsströmmens styrka, då Östersjöns nivå genom ökadt flodtillopp höjes och tvertom, kan visserligen ej för närvarande afgöras, men i betraktande af utloppens sammanlagda bredd och djupet i Stora Belt och den långsamhet, hvarmed vattenståndets förändring genom ökadt flodtillopp kan ega rum, vore väl sannolikast, att så verkligen är förhållandet. Förändringen 1 vattenståndet inom ifrågavarande områden kunna emellertid föran- ledas af orsaker, som verka mycket hastigare än förändringarne i flodtilloppets mängd och särskildt med afseende på bottenströmmens rörelse måste utöfva en annan slags verkan. En vigtig sådan måste vara förändring af Nordsjöns vattenstånd, som hastigt bör kunna ega rum t. ex. på grund af en vindförändring, utan att den dervid verksamma vinden be- höfver att direkt beröra de baltiska sjöarnes eget område. Om dessa sednares nivå förut intagit den ställning till Nordsjön, som tilloppet af flodvatten ensamt skulle betinga, och ytström och reaktionsström antagit en denna ställning motsvarande hastighet, så måste dessa strömmar, särdeles 1 närheten af sjösystemets mynning, vara ganska känsliga för rubbningar i Nordsjöns vattenstånd. Vid en viss höjning af detta måste den utgående strömmen på en längre sträcka försvagas eller, om höjningen är nog stor och hastig, upp- dämmas. Reaktionsströmmen som sådan måste då också derstädes försvagas eller försvinna, men i stället inträder verkan af en annan kraft, som fortfarande drifver nordsjövattnet inåt som bottenström. Då Nordsjön stiger, rubbas nemligen tryckförhållandena mellan Nordsjön och de yttre baltiska sjöarne icke blott ofvanför ytströmmens undre nivå, utan ända till bottnen, hvarvid nordsjövattnet på grund af dess större tyngd intränger under ytströmmen och upplyfter den. Om en utgående ytström ännu fortfar längre in i sjö- systemet och en ingående bottenström på grund af reaktionsverkan der ännu förefinnes, så bör denna bottenström komma att understödjas af den i systemets mynning inträdda förändringen. Vid en viss hastigare höjning af Nordsjön bör den utgående strömmen inom hela den yttre afdelningen kunna drifvas tillbaka, så att hafsvattnet både på ytan och djupet flödar in i Östersjön genom de danska sunden, hvarefter strömmens förlopp blir af samma art, som ofvan angifvits för den normala, ingående reaktionsströmmen. Om däremot Nordsjön faller, så får den utgående ytströmmen naturligtvis ökad fart, men ehuru reaktionsströmmen som sådan deraf borde befordras, så hejdas dock inström- ningen på djupet nu af en kraft, som verkar åt motsatt håll. Ty vid sänkning så väl som vid höjning af Nordsjöns vattenstånd rubbas jemnvigtsförhållandet mellan Nordsjön och de baltiska sjöarne i alla nivåer ända till bottnen, och nu på sådant vis att pressionen från de sednares sida får öfverhand. Den ingående bottenströmmen måste deraf försvagas, och äfven kunna upphäfvas eller omvändas, och således det fall kunna inträda att vid sjunkande vattenstånd i Nordsjön utström ända till bottnen uppkommer i de danska sunden och sjösystemets yttre afdelning, åtminstone i dennas mindre djupa delar." En sådan total omvändning af bottenströmmen bör framför allt lätt kunna inträffa nyss efter ett starkare 1 Villkoren för utström blifva nemligen mindre gynsamma ju större djupet är. Det torde derföre t. o. m. kunna inträffa, att äfven då utström ända till bottnen råder i stora Belt, en ingående reaktionsström kan förefin- nas på större djup i Skagerack eller Kattegat. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. 67 inflöde af hafsvatten, emedan vattenpelarne mellan ytan och en viss djupnivå i de områden, dit inflödet närmast egt rum, då äro tyngre. Likartade förändringar af strömsättningen i de danska sunden och de yttre baltiska sjöarne inställa sig om vattenståndet i södra Östersjön hastigt faller eller stiger, hvilket åter bör kunna inträffa genom vindförändring 1 sjösystemets nordligaste del utan att den verkande vinden direkt berör det södra området. Det ofvan sagda kan derföre sammanfattas så, att om skillnaden mellan Östersjöns och Nordsjöns normala vattenstånd hastigt minskas, så bör den ingående bottenströmmen derigenom förstärkas, men ytströmmen försvagas, afstanna eller omvändas; men om den nämnda skillnaden i vattenstand hastigt ökas, så tilltager ytström- men, under det bottenströmmen försvagas, afstannas eller omvändes. Lufttryckets förändringar böra på strömsättningen mellan Nordsjön och de baltiska sjöarne utöfva anmärkningsvärda verkningar, liknande dem, som förorsakas af hastiga nivå- förändringar, men dock i vissa afseenden af egendomlig art. En förökning eller förminsk- ning af lufttrycket öfver en särskild del af ett vattenområde förökar eller förminskar nem- ligen vattentrycket inom denna del ända till bottnen lika mycket, som om vattenståndet derstädes blifvit ökadt eller minskadt med ett vattenlager af sådant djup, att dess tryck motsvarade lufttrycksförändringen. Om man alltså tänkte sig att lufttrycket öfver de inre baltiska sjöarne ökats med blott 7,35 mm., så skulle pressionen från Östersjöns sida i alla nivåer i de danska sunden ökas med en qvantitet, motsvarande trycket af en vattenpelare af 7,35 X 13,6; mm. eller 0,1 meters höjd. Naturligtvis borde den utgående strömmen deraf förstärkas och den ingående bottenströmmen motverkas, måhända omvändas. I allmänhet borde sålunda en höjning af lufttrycket öfver de baltiska sjöarne eller en sänkning af luft- trycket öfver Nordsjön öka den utgående strömmens styrka och minska den ingåendes, och en motsatt förändring af lufttrycket åstadkomma en motsatt verkan. Men härvid är vidare att bemärka följande. Om en lufttrycksförändring berör blott en del af ett större vattenområde, så måste vattnet pressas undan från den del, hvarest trycket är större till den del, hvarest det är mindre, och denna rörelse måste förlöpa desto fortare i samma mån som genomskärningsarean för vattnets rörelse är stor, och vattenområdets djup har dervid stor betydelse emedan tryckförändringen är lika stor i alla nivåer. Då denna rö- relse blifvit fullbordad är den hydrostatiska jemnvigten mellan båda områdena återställd, oaktadt nivåerna för lika tryck blifvit lutande, men den förändring 1 det hydrostatiska tryckets absoluta storlek, som i hvarje sådan nivå ännu eger rum, är desto mindre, ju mindre den af lufttrycksförändringen berörda delen af vattenområdet är i förhållande till den del, öfver hvilken lufttrycket ej förändrades. I dessa afseenden gestalta sig följderna af en lufttrycksförändrimg öfver de inre baltiska sjöarne ganska olika med en sådan öfver de yttre eller öfre Nordsjön. Om man tänkte sig att en viss lufttrycksförändring kunnat ega rum öfver de inre baltiska sjöarnes hela område, så skulle förändringen i det hydro- statiska trycket derstädes blott kunna utjemnas i den mån vattnet hann att frampressas genom de danska sunden, och under förutsättning att lufttrycksförändringen varit nog lång- varig för att jemnvigten på denna väg skulle kunnat återställas, skulle strömmens förhål- lande i dessa sund undergå en lika stor förändring i motsatt riktning, då den nämnda lufttrycksförändringen åter upphörde. Om åter lufttrycket t. ex. ökats blott öfver södra hälften af det inre sjösystemet, så skulle vattnet långt fortare drifvas upp till norra hälften 68 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. af området än hvad det hunne att utpressas genom sunden, och tryckförändringen skulle derföre på det sednare stället blifva blott ungefär hälften så stor, som om lufttrycket stigit öfver hela området. Om lufttrycksförändringen sedan hastigt upphörde, skulle vattnet löpa tillbaka från områdets nordliga till dess sydliga del och det normala tryckförhållandet vid sunden på detta sätt återställas, afsedt derifrån att en något större vattenmängd än van- ligt utströmmat ur Östersjön under tiden för tryckförändringen. Hvad åter Nordsjön be- träffar, så står den i ganska fri gemenskap med oceanen, hvars vattenstånd ej märkbart kan förändras af den vattenmängd, som vid en lufttrycksförändring öfver Nordsjön kan derifrån afgifvas eller dit tillströmma, och villkoren för hastigheten af ett sådant vattenut- byte mellan dessa områden äro mycket gynsammare än för vattenutbytet mellan olika af- delningar af det inre baltiska sjösystemet. Gemenskapen mellan de yttre baltiska sjöarne, särdeles Skagerack, och Nordsjön är också ganska obehindrad. Lufttrycksförändringar öf- ver Nordsjön böra derföre i allmänhet hafva ett mindre varaktigt inflytande på strömsätt- ningen mellan de danska öarne, än lika stora och långvariga lufttrycksförändringar öfver de inre baltiska sjöarne. Vid en lufttrycksförändring, som blott sträckte sig öfver Nord- sjön, borde nemligen dess vattenstånd snart hinna att ställa sig i jemnvigt med oceanens, och, så snart detta hunnit ske, vore Nordsjöns tryck mot de baltiska sjöarne ej nämnvärdt annorlunda än före lufttryckets förändring och således villkoren för strömsättningen de samma som förut. Den lätta föränderligheten af Nordsjöns nivå, som härvid reglerade tryckför- hållandet, skulle, äfven då förändringen 1 lufttrycket upphörde, göra sig gällande och för- hindra varaktigare tryckskillnader i motsatt rigtning. Af det anförda bör slutligen följa, att om en viss lufttrycksförändring skulle utbreda sig öfver både Nordsjön och de baltiska sjöarne, så bör den snart utöfva en inverkan på strömsättningen i de danska sunden. Vid förhöjdt lufttryck måste nemligen vattnet mycket hastigare kunna undanpressas från Nordsjön, Skagerack och Kattegat, än från de inre baltiska sjöarne, och nivåsänkningen i de förstnämnda områdena måste då föranleda en ök- ning af den utgående ytströmmen och en minskning af den ingående bottenströmmen i sunden. Vid minskadt lufttryck måste af motsatt skäl en relativ höjning af vattenståndet ega rum i Nordsjön och de yttre baltiska sjöarne, och således ytströmmen 1 sunden för- svagas, men bottenströmmen förstärkas. Bland de orsaker, som föranleda förändringar i strömsättningens normala förlopp, är dock ingen så verksam och i dess verkningar så mångfaldig, som vexlingarne i vindens rigtning och styrka. Då vindarne äro åtföljda af lufttrycksförändringar, så att vinden blåser från områden med högre lufttryck till andra med lägre, ehuru i sned rigtning mot isobarerna, så bör för det första lufttryckets olikhet i allmänhet föranleda att vattnet stiger på det område, mot hvilket vinden blåser. Men genom vindens mekaniska verkan" på ytlagrets vattenpartiklar framflyttas dessa dessutom i vindens rigtning, och denna rörelse 1 Emedan vinden infaller i något sned riktning mot jordytan, bör dess verkan på vattnet i sjelfva verket kunna delas i två komposanter, af hvilka den ena, mindre, åstadkommer ett tryck i vertikal riktning, men den andra, stora, en rörelse i horisontalplanet. Trycket af den förra komposanten bör åstadkomma en sänkning af vattenståndet på det af vinden berörda området och en höjning utanför detsamma, och bör således medverka till eller sjelf föranleda vattenståndets höjning på den framför vinden belägna delen af ett vattenområde, innan vinden hunnit utbreda sig öfver det hela. För så vidt som vindens tryck mot vattenytan ej är likformigt öfverallt, böra dessa oscillationer i den vertikala komposantens verkan dessutom utöfva ett väsentligt inflytande på vågbildningen. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o Il. 69 sträcker sig djupare och ökas i hastighet i samma mån som vindens styrka och vågornas storlek tillvexa. Vindarne åstadkomma på detta sätt tillfälliga, men likväl för sjöfarten ofta mycket beaktansvärda ytströmmar — man skulle med hänsyn till deras orsak kunna benämna dem vindströmmar — hvilkas hufvudsakliga rigtning bestämmes af vindens, ehuru den ofta modifieras af kustlineernas böjning. De skilja sig från andra ytströmmar väsentligt deri, att de icke härröra af ett stördt hydrostatiskt jemnvigtsläge, utan tvertom sjelfva framkalla ett sådant, framför allt om vinden utbredt sig öfver vattenområdets hela yta, hvilket snarast kan blifva fallet i fråga om sådane mer begränsade vattenområden som de baltiska sjöarne. Då nemligen oupphörligt nya vattenmassor framsläpas i vindens rigtning, men hejdas i deras rörelse af den kustlinea, mot hvilken vinden blåser, måste der en höj- ning af vattenståndet ega rum och en sänkning vid den motsatta kusten, hvarigenom den hydrostatiska jemnvigten rubbas i alla nivåer. Om vindens utsträckning och kustlineernas form äro sådane, att vattnet ej kan vika undan åt sidorna, så kan den tillbakaströmning af vattnet, som måste blifva en följd af det rubbade jemnvigtsläget endast ega rum på djupet. Verkade vinden tillräckligt länge och med konstant styrka, så skulle i alla hän- delser slutligen en konstant lutning af hela vattenytan inställa sig, åtföljd af en konstant strömning, nemligen en ytström i vindens rigtning och en återgående ström, den sednare efter omständigheterna antingen endast på djupet, eller delvis på ytan och delvis på djupet. Då vinden upphör, utjemnas lätt den uppkomna nivåskillnaden genom en rörelse i vatten- ståndets hela genomskärningsarea, för så vidt vinden rubbat jemnvigten mellan vattenlagren på samma sätt 1 alla djupnivåer. Men det sednare blir ofta ej förhållandet, om, såsom 1 de baltiska sjöarne är fallet, lättare vattenlager finnas ofvanpå ett tyngre underlag. Det lättare ytlagret kommer nemligen att under tiden för vindens verkan blifva delvis eller helt och hållet bortfördt från den kust, hvarifrån vinden blåser, till den motsatta. Om det derstädes ej kan vika undan åt sidorna, så samlar det sig till ett allt djupare lager, djupast närmast kusten och grundare i mån af afståndet derifrån, och detta lager kan på grund af dess lättare beskaffenhet ej deltaga i den allmänna tillbakagående strömningen på djupet." Då detta lager på grund af dess stora lätthet måste intaga en allt högre nivå, ju mer det tilltager i djup, så måste denna omständighet också i någon mån bidraga till vattenståndets höjning på vindens sida och minskning på dess läsida. Då vinden upphör måste detta sammanhopade, lättare vatten söka sin väg tillbaka i form af ytström.” Vinden åstadkommer således i vattenområden af här ifrågavarande beskaffenhet två olika slags ! Om vinden under nämnda omständigheter verkade på två vätskor af olika tyngd, som ej kunde med hvarandra blandas, och af hvilka den lättare bildade ett tunt lager ofvanpå den tyngre, så skulle följden tydligen blifva att den lättare vätskan samlades åt det ena hållet och den tyngre delvis blottades, samt att inom båda vätskorna en ytström och en derunder tillbakagående strömning uppkomme. Analogt måste förhållandet blifva för ett vattenområde med ett relativt tunt ytlager på ett tyngre underlag, ehuru de nämnda rörelserna här blifva mindre skarpt begränsade på grund deraf att ytlagret här utgöres af många lager af småningom mot djupet till- växande tyngd. > Ehuru strömmar af detta sednare slag nödvändigt måste uppkomma, känner jag dock ej huruvida de kunna ernå tillräcklig styrka för att anmärkningsvärdt inverka på navigeringen. Möjligen är så icke fallet. De skulle endast i det fall kunna utveckla deras fulla styrka, om vinden plötsligt upphörde, då ytvattnet blifvit sammanhopadt till den största djuplek. Men då vinden småningom upphör, så tränger sig ytvattnet under tiden småningom tillbaka emot vinden, och dessa strömmars intensitet måste dessutom ständigt aftaga i mån ytvattens- lagret utjemnar sig. För öfrigt bör en dylik ström öka den naturliga flodströmmens styrka, om vinden gått i mot- satt rigtning mot flodströmmen, och sålunda t. ex. i Bottniska viken N-ström efter S-vind vara starkare än vanligt. 70 F. L: EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. rubbningar i det hydrostatiska jemnvigtsläget, nemligen dels en rubbning derat ända till bottnen, som lätt kan utjemnas då vinden upphör, och dels en rubbning i ytlagrens jemn- vigtsförhållanden, som blott kan återställas genom en strömning i dessa särskildt. Denna sednare strömning måste, sedan vinden upphört, förstärka den normala flodströmmen, om vinden förut verkat i motsatt rigtning mot denna, men försvaga eller öfvervinna densamma om vind och flodström haft samma rigtning. Alla dessa af vinden förorsakade rörelser 1 vattenlagren, vågrörelsen, ytströmmarne och den undre cirkulationen, utöfva i andra afseenden högst afsevärda verkningar på de hydrografiska förhållandena. De verka för det första derhän, att de olika vattenlagren småningom blandas med hvarandra till allt större djup. Gränserna mellan dessa lager äro derföre långt skarpare under den tid, då ett dylikt vattenområde är isbelagdt, än då dess yta är fri, och blifva desto mindre skarpa och draga sig desto mer mot djupet, ju vid- sträcktare den för vinden utsatta ytan är i förhållande till storleken af de tillflöden af lättare och tyngre vatten, som föranleda vattenlagrens olikhet. Häraf betingas 1 väsentlig mån den förut anmärkta stora olikheten mellan de inre och yttre baltiska sjöarne med hänsyn till salthaltens vertikala fördelning. Men de nämnda rörelserna föranleda dessutom högst betydliga tillfälliga förändringar 1 ytvattnets salthalt och värmegrad, särdeles i när- heten af kusterna. Vid den kust, hvarifrån vinden blåser, bortskummas nemligen små- ningom ytvattnet och ersättes af saltare och kallare vattenlager, som uppstiga från djupet, under det att tjockleken af det utspädda och varma ytlagret tilltager vid den motsatta kusten. Dessa tillfälliga förändringar i ytvattnets salthalt göra sig mest bemärkta i de baltiska sjöarnes yttre afdelning, dels emedan djupleken af det utspädda ytvattnet der under normala förhållanden är tunnare, och dels emedan underlagrets salthalt der är så påfallande stor. Vid ihållande ostliga vindar stiger derför salthalten utmed den nordligare delen af Sveriges vestkust högst betydligt, och minskas tvertom af måttligt starka vestliga vindar, som motverka utflödet af det från Östersjön ditförda ytvattnet och af det myckna flod- vatten, som i Skagerack och Kattegat utgjutes från de norska elfvarne och Göta elf. De af vindarne föranledda förändringarne i ytvattnets värmegrad äro deremot mest påfallande i sjösystemets inre afdelning och under den varmare årstiden, emedan olikheterna emellan ytlagrens och underlagets värmegrad äro störst i denna afdelning. Emedan djupleken af de varmare ytlagren är särdeles ringa i förhållande till dessa vattenbäckens omfång, så kunna de äfven af en måttligt stark frånlandsvind snart nog undanföras, och hastiga vex- lingar af vattnets temperatur med ända till 10? C. och derutöfver, t. ex. från 16? till 62; äro derför vid öppna kuststräckor af Östersjön ej sällsynta. De hufvudsakligaste verkningarne af vindarne på vattenområdenas hydrografiska till- stånd voro således: uppkomsten af tillfälliga ytströmmar eller direkta vindströmmar, hastiga nivåförhöjningar på vindens stötsida, hvilka i deras mest utpreglade form erhållit benäm- ningen stormfloder, sänkning af vattenståndet på vindens läsida i förening med ofta be- tydlig stegring af ytvattnets salthalt och minskning af dess värmegrad, och slutligen efter vindens upphörande secundära ytströmmar, hvarigenom dessa sistnämnda rubbningar åter utjemnas. Alla dessa förändringar kunna vara af öfvergående art, så att vattenområdet i nästan alla afseenden återtager sitt ursprungliga tillstånd, då vinden upphört. Men i hvad mån detta blir förhållandet eller icke, beror på den inverkan vinden kunnat utöfva på KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 71 vattenutbytet mellan det ifrågavarande området och hafvet. Detta åter beror på vindens hufvudrigtning i förhållande till den normala flodströmmens, samt på vattenområdets form, djup och läge till hafvet. I alla dessa afseenden blifva omständigheterna olika för det inre och yttre baltiska sjöområdet. Gå vind och flodström 1 motsatt rigtning, så tillvexer den sednare 1 djup 1 mån som dess hastighet hejdas," men vid tillräcklig vindstyrka kan den tillbakaträngas mot dess utgångspunkt. I det yttre baltiska sjösystemet kan derföre ytvattnet vid starka och långvariga vindar från Nordsjön trängas tillbaka och ersättas af nordsjövatten,” så att salt- halten hos Skageracks ytvatten t. o. m. utmed svenska Skagerackskusten stegras upp till 3'3/ 4, Och ehuru V till SV-vindar icke äro direkt gynsamma för att afföra ytvattnet i Kattegat till Östersjön, kan detta likväl ske till följe af den nivåförhöjning i Skagerack och Kattegat och nivåsänkning i sydvestra Östersjön, som dylika vindar förorsaka, och hvarigenom yt- strömmen i danska sunden kan omvändas. Hafva Skagerack och Kattegat sålunda blifvit öfverfyllda af hafsvatten, så kunna dock vattenlagrens normala beskaffenhet lätt återställas då vinden upphört och strömmen från Östersjön återvänder med förökad styrka. Helt annor- lunda förhåller sig i detta afseende det inre sjösystemet till hafvet. Det ytvatten, som från Kattegat af en dylik vind pressats tillbaka till Östersjön och som för en tid höjer salt- halten i dess sydvestra del öfver det normala beloppet, återvänder väl delvis till Kattegat, ytströmmen blir utgående, men största delen af det tyngre vatten, som under tiden för vindens verkan i förökad mängd inströmmat till Östersjön, qvarhålles af bottentrösklarne i de danska sunden och nedflöda småningom till sjelfva Östersjöns fördjupningar. Detta saltare vatten får derföre till en början intet direkt inflytande på ytvattnets salthalt inom det inre sjösystemets hufvudområden. Den jemna cirkulation af dessa områdens undre lager, som flodströmmen i och för sig skulle medföra, antager sålunda af flera orsaker, och väl mest genom vindarnes verkan, snarare formen af stötvis skeende tillflöden, hvarvid de förut på bottnen befintliga vattenlagren undersvämmas af tyngre. För hvarje period af starkare vindar från Nordsjön ökas alltså den absoluta vattenmängden i det inre sjösystemet, såväl det lättare ytvattnet, som det tyngre bottenvattnet och särskildt detta sednare på ett ganska varaktigt sätt. Om vinden går i samma rigtning som flodströmmen, så påskyndas dennes rörelse, ytlagret uttänjes och aftager i djia fövt så vidt ej hinder för rörelsen uppstår. Är kommu- nikationen med öppna hafvet rymlig och djup, så sänkes dervid vattenståndet å det ifråga- varande området. Denna sänkning har visserligen till följd en minskning af den absoluta vattenmängden, men befordrar på samma gång en ingående bottenström från hafvet, hvar- igenom mängden af det saltare vattnet ökas, under det att de öfre mindre salta vatten- lagren aflägsnas. Då vinden upphört återställes lätt den absoluta vattenmängden till dess ursprungliga storlek och ytlagren återtaga deras normala djup och beskaffenhet, i mån som flodströmmen der åter hinner samlas. Dessa förhållanden, som mest äro tillämpliga på STD det yttre kännetecknas detta fall som bekant af en särdeles brant vågrörelse, då deremot vågorna antaga en mer långsträckt form, när vind och ström följas. 2 Den Koder sådana vindfönkällan den i Skagerack ingående strömmen kan erhålla en betydlig hastighet och har derföre föranledt mångfaldiga sjöolyckor innan fyrsystemet blifvit mera fullkomnadt. Ej sällan lär t. o. m. då hafva inträffat att fartyg, som kommit i sigte af en fyr på svenska kusten, på grund af seglationshastig- heten antagit den för att vara Skagens fyr och för att undvika Skagens ref hållit in i de bohuslänska skären. 72 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Skagerack, ställa sig ganska annorlunda för det inre sjösystemet. Om t. ex. vinden i södra delen af Östersjön går i flodströmmens rigtning, men styrkan af denna vind öfver- stiger en viss gräns, så kan det mot de danska sunden tillförda ytvattnet ej finna tillräck- ligt utlopp, utan en nivåförhöjning uppstår, hvarigenom den der ingående bottenströmmen kan omvändas. I sådant fall aflägsnas ytvattnet i större mängd än vanligt utan att ersättas af saltare vatten, och samtidigt utströmmar djupvatten af den salthalt, som motsvarar största djupet i Stora Belt och närmast innanför belägna områden. Man kan öfverhufvud säga att de förändringar af ytlagrens och djuplagrens relativa förhållande, som vindarne kunna förorsaka, inom det inre sjösystemet till följe af dess inskränkta gemenskap med hafvet försiggå långsammare och på ett annat sätt, än inom det yttre, och att de derstä- des af vindarne förorsakade ändringarne 1 den totala vattenmängden af samma skäl lång- sammare försiggå och långsammare utjemnas efter vindens upphörande. Vattenmängden inom det inre baltiska sjösystemet motsvarar väl sällan det vatten- stånd, som skulle betingas blott af vattenlagrens spec. vigt och flodströmmens verkan samt Nordsjöns normala vattenhöjd och för öfrigt vara något olika på olika områden af sjö- systemet och under olika årstider, allt efter vexlingarne i flodtilloppet, nederbörden och afdunstningen. Detta vattenstånd rubbas nemligen beständigt genom lufttrycket och vin- darnes föränderlighet och skulle förmodligen icke ens sammanfalla med det observerade medelvattenståndet, emedan detta sednare kan röna inflytande af en viss vindrigtnings öfver- vigt öfver andra, och ett ej fullkomligt normalt medelbarometerstånd för en viss trakt. De ifrågavarande rubbningarne inom det inre sjösystemet kunna dels gälla vattenståndet inom en del af området relativt till en annan, och dessa lokala rubbningar böra kunna vara betydliga till följe af hela områdets stora omfång, men de kunna äfven gälla vattenståndet inom sjösystemet i dess helhet eller m. a. o. den derinom befintliga totala vattenmängden. Huru hastigt den sednare kan förändras genom vindarnes inflytande och i hvad mån af sådan anledning periodiska förändringar i det inre sjösystemets vattenstånd försiggå till följe af vissa vindrigtningars öfvervigt under vissa årstider är en för de baltiska sjöarnes hydrografi vigtig, men svårlöst fråga. ANDRA AFDELNINGEN. Då Svenska Vetenskapsakademien efter professor F. L. EKMANS död uppdrog åt under- tecknad att fullborda hans stora hydrografiska arbete, förelåg, såsom 1 inledningen är nämndt, utom observationstabellerna endast första afdelningen (den allmänna delen) jemte djup- kartan öfver Östersjön i färdigt skick såsom manuskript. Af hans öfriga efterlemnade papper synes, att professor EKMAN ända till sina sista dagar var ifrigt sysselsatt med vidsträckta förar- beten till arbetets senare del. Dessa arbeten voro riktade på lösningen af två stora uppgifter: bestämning af den vattenmängd som årligen under olika årstider tillföres Östersjön af de uti densamma utfallande floderna och bestämning af kemiska sammansättningen utaf de i flod- vattnet och östersjövattnet lösta salterna. Dessa förarbeten — hvilka han icke hann af- sluta — hade icke lemnat EKMAN tid att ingå på någon speciellare utarbetning af det uti denna och föregående del meddelade stora observationsmaterialet. Utom den allmänna »öfversigt af de hydrografiska förhållandena inom det Baltiska sjösystemet», hvilken afslutar detta arbetes första del, samt den korta redogörelse för expeditionen, som publice- rats uti PETERMANS Mittheilungen, fanns af EKMANS hand endast en kort jemförande öfver- sigt af salthaltens fördelning vid vestra och östra sidan af Kattegat och Östersjön, förtydligad genom en grafisk framställning. Som denna framställning icke var fullt färdig och af- slutad, har jag tillåtit mig att utesluta den och i dess ställe meddela en färglagd öfversigts- karta öfver ytvattnets salthalt i Östersjön enligt expeditionens observationer jemte en längd- sektion af hela Östersjön från Stora Belt till Haparanda och en tvärsektion från Lands- ort till Ösel, hvilka återfinnas å plansch XIII. Utan att behöfva någon vidare beskrifning torde denna karta lemna en tydlig öfverblick öfver salthaltens fördelning i olika trakter af Östersjön, sådan expeditionen fann den i juli 1877, och bör alltså uppfylla samma ända- mål som EKMAN åsyftade. På samma plansch finnes bredvid tvärsektionen Landsort —Ösel från juli 1877 ett annat diagramm, som framställer situationen uti djupbassinen utanför Landsort enligt en upplodning, som jag företog i september 1891 i afsigt att pröfva rik- tigheten af de Svenska bestämningarna från 1877. Dessa angåfvo nemligen en väsentligt olika fördelning af temperatur och salthalt uti denna Östersjöns djupaste håla än som fun- nits 1871 af Pommeraniaexpeditionen. Resultatet blef, såsom synes af figuren och utför- ligare beskrifves i afdelning 4, att under djuptrösklarnes nivå befinner sig vattnet uti alldeles samma tillstånd nu som för 14 år sedan. Temperaturen är ifrån 150 eller 200 m. djup ända till botten absolut identisk med den som fanns 1877 af den ExMANSKA expeditionen. Ofvanom den afspärrande undervattensbankens nivå ega betydliga förändringar rum, men de uti djupbassinen der nedanför afspärrade vattenmassorna qvarstå oförändrade på sin K. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd. 25. N:o 1. 10 74 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. plats år från år. Oafsedt den betydelse som detta förhållande eger i och för sig, lemnar det ett vackert bevis på den noggranhet, hvarmed de hydrografiska arbetena utfördes un- der den Svenska expeditionen 1877. Utaf professor EKMANS allmänna öfversigt synes, att han förklarar inträngandet at saltvatten såsom underström i Östersjön ur principen om olika vätskors förhållande uti kommunicerande kärl, så att, om två hafsbassiner, som innehålla vatten af olika salthalt, äro i kommunikation med hvarandra, måste inströmning af det saltaste vattnet från ena området till det andra ega rum uti de djupaste gemensamma nivåerna, under det ett ut- flöde af färskare vatten vid ytan eger rum i motsatt led. Uti förbindelseleden mellan håda områdena komma alltså de färskare vattenlagren att kilformigt öfverlagra de saltare. Längdsektionen å plansch XII lemnar den tydligaste illustration till denna princip, som man kan begära, i det alla vattenlager utefter Östersjöns hela utsträckning visa sig vara på sådant sätt orienterade. Förutom denna princip, hvilken omedelbart framgår af vätskornas fysiska egenskaper och hvilken före EKMAN uttalats af många andra hydrografer, har EKMAN äfven funnit en förklaring öfver rörelsefenomenen 1 hafvets olika lager, hvilken särskildt på det Baltiska området har en vidsträckt tillämpning. Vid en undersökning 1875 af strömförhållandena vid Götaelfs utlopp i Kattegat upptäckte EKMAN, att under det utflödande färskvattnet fanns en ingående bottenström af salt vatten från Kattegat, hvilken långt inne uti sjelfva elfvens strömfåra uppnådde en högre nivå än motsvarande vattenlagren hade ute i sjelfva Katte- gat. EKMAN insåg att här förelåg ett hydrodynamiskt fenomen och att den ingående under- strömmen hemtade sin rörelseenergi från den uti ytströmmens vattenmassor inneboende lef- vande kraften, hvilken genom friktionens förmedling delvis omsättes uti arbete, som be- höfves för att indraga det salta vattnet från Kattegat uti flodens bädd och lyfta detsamma till högre nivå. Dylika strömmar, som uppstå derigenom, att ytströmmen rycker med sig vattenpartiklar ur det underliggande saltare lagret, hvilka ersättas genom ny tillströmning utifrån och underifrån, benämde EKMAN reaktionsströmmar. Man kan utaf hans framställ- ning 1 afdelningen B finna, hvilken betydelse han tillskrifver dessa strömmar vid förkla- ringen af cirkulationen på det Baltiska området. Från början ansåg jag det vara mycket tvifvelaktigt, huruvida ytströmmarnes reaktionsverkan på de underliggande lagren här spe- lade en så mäktig roll som EKMAN påstått; ty hela fenomenet var då endast studeradt vid Mälarens och Göta elfs utlopp, der ytvattnets hastighet är relativt stor och djupet ringa, och det var en oafgjord fråga, om ytströmmarnes inflytande kunde göra sig gäl- lande på så stora djup som förekomma inom Skagerack, Kattegat och Östersjön. Men den erfarenhet jag förvärfvade under vinterexpeditionen 1890 öfvertygade mig om, att den Baltiska strömmens reaktionsverkan på de djupa vattenlagren är den vigtigaste faktorn uti cirkulationen på hela detta hafsområde. Uti afhandlingen »Grunddragen af Skageracks och Kattegats hydrografi> finner man å sid. 68—78 en studie öfver de hydrografiska förän- dringar som inträffade vid Kattegats mynning under februari månad 1890, hvartill mate- rialet hemtats dels från expeditionens egna iakttagelser, dels från samtidiga observationer å de Danska fyrskeppen vid Trindelen, Laxsö Rende och Skagens ref. Resultatet af denna undersökning visade till komplett evidens, att äfven starka och långvariga vestliga stor- mar icke inverka särdeles på de djupaste lagren i Skagerack och Kattegat, oaktadt de -J un KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. vålla stora förändringar 1 ytan, under det deremot de tunna ytströmmar af färskare vat- ten, som den Baltiska strömmen under vissa förhållanden utsänder vester om Skagen, genom sin reaktionsverkan förmå att lyfta de saltaste och djupaste vattenlagren 1 Skageracks- bassinen till en sådan nivå, att de t. o. m. kunna indragas 1 Kattegat tvärsöfver de grunda Danska bankarne. Genom denna studie, hvilken det lyckats att fullständigt genomföra i alla detaljer, vann jag öfvertygelsen, att vis movendi till cirkulationen på detta område af hafvet är i första rummet att söka uti de från inre Östersjön utflödande vattenmassornas lefvande kraft och att hvarje theori som ej fäster afseende dervid måste bli förfelad. Inne uti Östersjöns stora bassiner, der ytvattnets rörelse blir mindre märkbar, kan inflytandet af lufttryckets fördelning och af vindriktningen göra sig gällande mera ostördt, men på Östersjöns utloppsområde, der utströmningen från densamma uppträder såsom den hafs- ström vi benämna Baltiska strömmen, spela vindarne hufvudsakligen en dirigerande roll, i det de förorsaka afböjning i riktningen hos de vattenmassor, uti hvilka den egentliga drifkraften innebor. Granskar man något närmare ' arten och storleken af det arbete, som behöfver uträttas för att strömning och nivåförändring uti de undre lagren skall kunna uppstå, så finner man att den kinetiska energi, som den Baltiska strömmen visat sig ega på de punkter, der man varit i tillfälle att uppmäta dess mäktighet och hastighet, väl kan anses stå i proportion till de observerade verkningarnes värde i arbetsenergi. Derför be- höfver man icke frukta att råka 1 någon sjelfmotsägelse från energiförvandlingens synpunkt, om man uppfattar cirkulationen inom vattenlagren uti det Baltiska sjösystemets bassin så- som i första rummet förorsakad af det utflytande vattnets lefvande kraft. Ännu en annan omständighet visar oförtydbart härpå. Resultaten af vinterexpeditionen 1890, sedda i sammanhang med observationerna från sommaren 1877, visa klart och tydligt, att hydrografiska tillståndet i Skagerack, Kattegat och Vestra Östersjön är underkastadt en betydlig varation med årstiden. Orsaken kan ej vara någon annan än att Östersjöns tillflöde och utflöde vexlar periodiskt från vinter till sommar. Jag finner äfven uti dessa omständigheter en förklaring öfver professor EKMANS åt- gärd att lemna bearbetningen af expeditionens resultat tillsvidare åsido och 1 första rum- met sysselsätta sig med beräkningen af Östersjöns tillflöden under olika tider af året. Hans afsigt torde nemligen hafva varit att derigenom erhålla material till en generell kal- kyl öfver vattnets rörelse uti det Baltiska sjösystemet. Om man utgår ifrån att denna rörelse till väsentlig del förorsakas af det färskare ytvattenslagrets kinetiska energi, måste man för att kunna beräkna den i första rummet känna, med hvilka massor och hastig- heter eller hydrauliska tryck man har att räkna. Professor EKMANS plan blef icke utförd och kan i närvarande stund icke utföras. Min uppgift måste inskränka sig till att framställa den hydrografiska situationen, sådan expeditionen förefann den sommaren 1877, och anställa de jemförelser, hvartill erfarenheten från föregående och efterföljande undersökningar gifver anledning. Det rika och i all- mänhet ytterst sorgfälligt insamlade observationsmaterialet tillåter att uppdraga en mycket fullständig bild af tillståndet i afseende på salthalt och temperatur hos vattnet vid den ! Se Grunddragen af Skageracks och Kattegats hydrografi 1. c. p. 72. 76 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. ifrågavarande tidpunkten. Endast 1 fråga om Bottenviken och Bottenhafvet har materialet visat sig i visst afseende otillräckligt, hvarför framställningen i sista afdelningen måst af- kortas. Detta beror på ett skäl som prof. EKMAN nämnt i det föregående, nemligen att ett för dervarande förhållanden olämpligt instrument, Miller-Casellas thermometer, användts uti en del af sektionerna till temperaturbestämning. De uteslutningar, som på grund af denna omständighet måst göras 1 tabellerna, äro verkstälda af EKMANS hand. För att erhålla en öfversigt af salthaltens och temperaturens fördelning måste en gra- fisk framställning af de olika sektionerna utföras på sådant sätt som skett uti diagrammen å plansch I-—XII. Linierna för lika salthalt, isohalinerna, äro här utlagda med blått och lini- ” erna för lika temperatur, isothermerna, med rödt. Längd- och djupskalor äro valda lika- som uti arbetet >»Grunddragen af Skageracks och Kattegats hydrografi». Utarbetningen af dessa diagramm efter observationstabellen är med få undantag verkstäld af ingeniör RAG- NAR EKMAN, för hvars skickliga biträde jag får uttrycka min tacksamma erkänsla. Djupkartan öfver Östersjön, Skagerack och Kattegat å plansch XIV med expeditionens kurslinier och stationer angifna är utarbetad å Kgl. Sjökarteverket i Stockholm. Af in- ledningen till detta arbete framgår, hvilken väsentlig del Sjökarteverkets chef, kommen- dören TH. ARWIDSSON, haft uti hela expeditionens tillkomst, utförande och utrustning. Det är en angenäm pligt för mig att omnämna att kommendören ÅRWIDSSON äfven vid bear- betandet af resultaten lemnat mig sitt bistånd i råd och dåd. Genom hans bemedling lyckades sålunda undertecknad få tillfälle att utföra den i det föregående omtalade revi- sionen af de äldre hydografiska observationerna 1 det stora djupet öster om Landsort. Föreståndaren för Nautiskt—Meteorologiska byrån 1 Stockholm, kommendörkaptenen F. S. MALMBERG, sjelf deltagare i 1877 års expedition, har af intresse för saken tillåtit undertecknad att vid redaktionen af detta arbete begagna ännu outgifna Svenska fyrskepps- observationer från 1880 till närvarande tid. Ingeniör G. EKMAN i Göteborg har likaledes ställt till mitt förfogande sina outgifna hydrografiska iakttagelser från sommaren 1876 uti Sundet och Östersjön. Här nedan följa specialbeskrifningen af det hydrografiska tillståndet i 1. Skagerack, 2. Kattegat, Stora Belt, Sundet och Vestra Östersjön, 4. Östra Östersjön, 5. Alands haf, Bottenhafvet, Bottenviken samt 6. expeditionens af professor EKMAN utarbetade hydrografiska observationstabeller.' Stockholm i oktober 1891. I O. Pettersson. ! Dessa tabeller måste tryckas i denna afdelning af arbetet, emedan de innehålla det observatiousmaterial hvarpå såväl specialbeskrifningen som den grafiska framställningen å planscherna I—XIV hvilar. Skagerack. Tillståndet i Skagerack vid början af juli 1877 framställes genom de fyra sektio- nerna I—IV å plansch I—II, hvilka äro utarbetade efter uppgifterna 1 Alfhilds tabeller. Som djupen i denna del af undersökningsområdet äro ansenliga hafva diagrammen måst uppritas enligt tvenne olika djupskalor. Uti hvar och en af sektionerna I—IV före- ställer figuren till venster ett fullständigt genomsnitt af Skageracks vattenbassin från ytan till botten med djupen utlagda efter den till figuren fogade skalan. Linierna för lika temperatur, isothermerna, äro uppdragna med rödt och linierna för lika salthalt, isohalinerna, med blå färg. Figuren till höger åskådliggör uti fem gånger förstorad djupskala men med för öfrigt oförändradt beteckningssätt temperaturens och salthaltens fördelning uti de öfre lagren. Längdskalan är öfverallt densamma som finnes uppdragen nederst å plansch I och angifver distanserna uti engelska mil. Samma framställningssätt har användts uti den af G. EKMAN och O. PETTERSSON redigerade afhandlingen: Grunddragen af Skageracks och Kattegats hydrografi,' hvaruti äfven sektionerna II och III ur detta arbete aftryckts för att tjena till jemförelse mellan sommar- och vintertillståndet i Skagerack. Genom att sammanställa de å kartan uppdragna kurslinierna öfver Skagerack med sektionsdiagrammen I—IV å plansch I—II erhåller man en öfverblick af det hydrogra- fiska tillståndet på detta område under sommartiden. Skageracks djupa bassin är från botten ända till 60 a 100 meter från ytan fyld med vatten af mer än 35”/,, salthalt, som otvifvelaktigt är af Atlantiskt ursprung. Det höga värde på salthalten nemligen 35,56"/,,, som F. L. EKMAN fann hos vattenprofvet från 450 me- ters djup i station 13 å linien Risör—Hållö, öfverensstämmer med den salthalt Torne ett år tidigare fann hos Atlantervattnet omkring Shetland och Färöarne, hvarigenom bevisas att Atlantiskt vatten i oförändradt och outspädt tillstånd från oceanen inträngt uti den Nor- ska rännans innersta och djupaste del, Skageracksbassinen. Det är af intresse att studera utbredningen inom Skageracksområdet af det direkt från oceanen inkomna vattnet. Om vi låta isohalinen 35 beteckna gränsen för Atlantervattnet, visar det sig af sektion IV att dylikt vatten icke inträngde i Kattegat. Isohalinen 35 sänker sig nemligen mellan station 4 och station 3 mycket brant mot hafsbottnen utanför Kattegatsrännan. Det oceaniska I Min afsigt då jag införde denna likformighet uti redaktionssättet af båda afhandlingarne var, att man uti dessa samfäldt skulle ega en öfversigtlig framställning af tillståndet i de haf som omgifva vårt land. 178 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA BYDROGRAFISKA EXEDITIONEN 1877. vattnet är likväl icke helt och hållet inskränkt till Skageracksdjupet, ty af sektion III sy- nes att det öfversvämmar bankarne, som bilda Skageracksbassinens norra rand på ett djup af intill 200 meter, och alltså efter all sannolikhet intränger uti Christianiafjordens djupa rännor. Deremot synes det icke hafva inkommit i Kosterrännan (se station 5 i sektion IIT), der fördelningen af temperatur och salthalt under ett visst djup visar sig vara en helt annan än utanför i öppna Skagerack. På största djupet i station 5 fanns en salthalt af 34,95"/,, under det på 175 meters djup utanför i station 8 bottenprofvet egde 35,50"/,, salt. Den undervattensbank, som mellan Koster och Väderöarne afspärrar Kosterrännan från Skageracksdjupet, har alltså under sommaren 1877 hindrat kommunikationen mellan dessa båda hafsbassiners djupaste vattenlager. Emellertid visar en tidigare iakttagelse af EKMAN från sommaren 1869, då han i Kosterrännan på 180 meters djup fann vatten af 35,01 ”/,, salthalt, att oceaniskt vatten vid vissa tillfällen torde öfverstiga bankens nivå och intränga 1 Kosterrännan. I afseende på oceanvattnets utbredning 1 vertikal riktning är följande att anmärka. Den yttre sektionen Arendal—Skagen blef tyvärr ofullbordad tillfölje af inträffad ogynsam väderlek, och man har derutaf endast stationerna 17 och 18 jemte en station i Arendals hamn 16 och en annan utanför inloppet vid Torungen. Om man jemför 35 kurvans läge i den yttre ofullbordade sektionen I och i den fullständiga inre sektionen II mellan Ö. Risör och Hållö, finner man att oceanvattnet i allmänhet uppnår högre nivå uti den inre mel- lersta delen af Skagerack än 1 den yttre. Derjemte visar 35 kurvan i tvärsnittet öfver inre Skagerack (sektion II) en egendomlig form, i det vattnet af 35”/,, salthalt går vida närmare ytan 1 stationerna 14 och 12 än i midten vid station 13 samt närmast kusterna. 35 kurvan har alltså ett minimum midt öfver Skageracks djupaste parti och tvenne maxima belägna närmare bräddarne af den egentliga djupa bassinen. Mot kusterna stupar 35 kurvan liksom öfverhufvud taget alla isohaliner af högre gradtal temligen brant. Det i Skagerack inträngande Atlantervattnet antager alltså i inre Skagerack formationen af en kulle med insänkning i toppen, hvilken är belägen midt öfver den djupa bassinen och har temligen branta sluttningar mot Norska och Svenska kusten. Denna formation är tydligtvis en effekt af vattnets rörelse i Skagerack. Skagerack är en strömhvirfvel med stillvatten 1 midten. Af de strömmar som omkretsa detsamma nemligen den Jutska, den Svenska och den Norska strömmen ega de båda sistnämda, hvilka man med ett gemensamt namn kan benämna den Baltiska strömmen, emedan den ytterst leder sitt ursprung från utflödet ur Östersjön, mycket ringa djup men jemförelse stor ha- stighet och rörelseenergi hos sina vattenmassor, hvilka flyta fram på ett underlag af sal- tare, utifrån härstammande vattenlager, hvilkets understa och saltaste del utgöres af det mäktiga lager af Atlantervatten med salthalt af öfver 35"/,,, hvilket fyller Skageracks djupa bassin ända från botten och vid utkanten af den Baltiska kustströmmen och — jag tillägger genom denna såsom jag tror äfven i öfverensstämmelse med professor EKMANS åsigter ströms reaktionsverkan — lyftes till en nivå af blott 60 m. från hafsytan. Så tydligt än den här ofvan beskrifna formationen af 35-vattnet markerar sig uti det tvärsnitt af inre Skagerack mellan Ö. Risör och Hållö, som jag efter EKMANS tabeller utlagt i sektion II, skulle det emellertid vara förhastadt att på grund af denna enda sek- jr Rännar na nen RR ata Rn a nn nn KONGL. SV. VET. AKADEMIENS: HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 79 tion från juli 1877 söka uppställa en allmän regel för strömförhållandena och vattenför- delningen i Skageracks djup. Men det visar sig — och jag hänvisar i detta fall till »Grunddragen af Skageracks och Kattegats hydrografi», — att alldeles samma fördelning af vattenslagen och samma form hos isohalinen 35 återfunnits vid alla hydrografiska undersökningar som utförts förr eller senare 1 denna del af Skagerack t. ex. vid G. EEMANS och ÅA. ÖRONANDERS expedition 1876, vid Svenska expeditionen vintern 1890 och vid mina undersökningar sommaren 1890. Der- igenom bevisas att nämde formation icke är något tillfälligt utan är ett konstant drag i Skageracks hydrografi. Ofvanpå oceanvattnet hvilar ett mäktigt lager hafsvatten af salthalt mellan 35 och 34”/,.. Uti arbetet »Grunddragen af Skageracks och Kattegats hydrografi» visas, att detta vattenslag äfvenledes härstammar utifrån och till sin beskaffenhet närmast öfverensstämmer med vattnet i Nordsjön söder, öster och vester om de stora bankarne, hvarför det i den ofvannämda afhandlingen benämnes Nordsjövatten. Utbredningen af detta vattenslag synes af tvärsnitten å plansch I, II och II. Det intränger 1 alla djupare kustrännor och fjordar som sammanhänga med Skagerack, sålunda i Christianiafjorden, Kosterrän- nan, Kattegats ränna samt efter hvad den svenska expeditionen 1890 visat äfven i Gull- marefjord, hvarest dess inflöde dock är intermittent. På tvärsnitten af Skagerack i sektion I och II visar sig 34 kurvan bågformigt böjd med sin toppunkt belägen öfver midten af den djupa bassinen och ganska brant sluttande mot Svenska och Norska sidan. Samma formation visa äfven isohalinerna 33 och 32, hvilka beteckna vattenslag som på grund af sin höga salthalt äfvenledes måste antagas härstamma utifrån. Dessa vatten- slag har jag i »Grunddragen af Skageracks och Kattegats hydrografi» betecknat med nam- net bankvatten och har visat, att de liksom Nordsjövattnet äro underkastade en viss perio- disk vexling med årstiden, hvarpå jag här ej kan närmare ingå. Hvad som emellertid genast faller 1 ögonen vid en blick på sektion I och II är den ytterligt ringa tjocklek, som 32 och 33 vattnet ega 1 den centrala delen af Skagerack, hvilket står i skarp mot- sats till det underliggande 34 vattnets förhållande. Observationstabellen från station 13 i sektion II visar för de öfre lagren följande siffror: Djup 1 Meter. Temperatur. Salthalt. 0 14,”9 210653 5 Ner UTG 10 14,74 28,52 15 NSL 31.63 » 20 9,0 34,49 > 30 (SR 34,69 >» 50 ARE (man) 24,69 100 FD 3D.07 » 200 6,”0 SILL Motsvarande observationsserien från den midt öfver Skageracks djupaste parti be- lägna stationen 18 i den yttre linien Arendal—Skagen i sektion I är: 80 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Djup i Meter. Temperatur. Salthalt. 0 15,8 20573 10 13,20 30,37 > il 7,8 34,46 20 (550 34,69 30 OMS 34,76 50 4558 (min.) 34,83 >» 100 DER 34,93 200 -— BÖRD Vid betraktandet af dessa siffror frapperas man af den utomordentligt branta öfver- gång, som eger rum 1 den centrala delen af Skagerack mellan det färskare och varmare ytvattnet och det mycket saltare och kallare underliggande lagret. Denna öfvergång eger rum i station 13 mellan 15 och 20 meter och i station 18 redan mellan 10 och 15 meter. I båda fallen ligga isohalinerna för 31, 32, 33, 34 ”/,, salthalt så sammanträngda att de motsvarande vattenlagren ej kunna ega mycket mer än en meters tjocklek hvardera och att deras läge endast otydligt kan angifvas på figurerna uti mellersta delen af Ska- gerack, under det att de skilja sig åt med mer än 10 meters djup nära Svenska och Norska kusterna (se t. ex. station 17 i sektion I och station 11 i sektion IT). Dessa isoha- liner hafva formen af cirkelbågar med olika stor radie hvilka nästan tangera hvarandra i midten af Skagerack. Man iakttager vidare att vattenlagren af mellan 32 och 34 ”/,, salthalt, ehuruväl de- ras tjocklek tilltager mot sidorna, likväl enligt hvad tvärsnitten i sektion I och II angifva i det hela äro af obetydlig mäktighet, jemförda såväl med ytlagren som med det närmast underliggande stora vattenlagret som har mellan 34 och 35 ”/,, salthalt. Detta är ett drag som utmärker sommartillståndet inom Skagerack. Under den Svenska vinterexpeditionens iakttagelser 1 februari 1890 befanns förhållandet mellan dessa vattenslag vara helt olika mot om sommaren. 32 och 33 ”/,, vattnet (bankvattnet) bildade då ett mäktigt ytlager uti hela den centrala delen af Skagerack, och det färskare ytvatten, som om sommaren enligt de här föreliggande EKMANSKA observationerna betäcker hela Skageracks mellersta och nord- liga del, saknades under vintern alldeles uti denna mellersta del och återfanns endast så- som en temligen smal kustström längs Svenska och Norska landet. Af detta förhållande har jag dragit den slutsats, att bankvattnet d. v. s. 32 och 33 ”/,, vattnet är ett utifrån härstammande vattenslag, som under vintertiden har ett periodiskt inflöde i Skagerack, och att vattnet af intill 29 och 30 ”/,, salthalt måste räknas till de ur Skagerack utflytande vattenslagen, den Baltiska strömmen, hvilken är underkastad en variation af motsatt fas mot bankvattnets i det den ansväller under sommaren och aftager om vintern. Att när- mare redogöra för gången af den periodiska vexling, som dessa vattenslag äro underka- stade med årstiden, vore ej på sin plats i denna afhandling, hvars uppgift är att fram- ställa förhållandena i hafvet sådana de enligt professor Ekmans iakttagelser voro vid ti- den för den Svenska expeditionen 1877 under högsommaren. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 81 Ofvanför dessa från hafvet utomkring Skagerack inkomna vattenlager af från 35 till 32 ”/,, salthalt finner man i alla sektionerna ett ytlager af mycket vexlande salthalt, hvil- ken närmast kusterna ofta ej befanns saltarc än 15 till 18 ”/,,, men i midten af Skagerack vid ytan kunde uppgå till 29 och 30 ud Detta ytvatten, hvilket sommartiden öfversvämmar hela Skagerack och är tunnast i midten men tjockast invid kusterna, tillhör de ur Skage- rack utströmmande vattenmassorna d. v. s. den Baltiska strömmen och är uppkommet genom blandning af det från Östersjön samt de Svenska och Norska elfvarne utflödande vattnet med det underliggande saltare hafsvattnet samt det ytvatten från Nordsjön som” utefter Jutlands nordvestra kust intränger i Skagerack (den s. k. Jutska strömmen). Det egentliga blandningsområdet för dessa olika vattenslag är Kattegats grundare delar samt det Svenska och Norska grundare kustområdet eller skärgården. I det djupa centrala om- rådet af Skagerack är gränsen mellan ytlagret och det undre ingående hafsvattnet ytter- ligt skarp, och någon blandning mellan dessa tyckes der icke ega rum. Enligt F. L. EKMANS observationer var alltså hela Skageracks yta i juli 1877 be- täckt af den Baltiska strömmens vattenmassor med salthalt intill 29 och 30 ”/,,. Ännu nå- got lägre salthalt hos ytlagren funno G. EKMAN och ÅA. ÖRONANDER året förut i juli på hela linien Fredriksvern—Skagen. Äfven iaktagelserna under Pommeranias färd somma- ren 1872 och Drache-expeditionerna sommaren 1882 och 84 visa oss Skagerack nästan helt och hållet betäckt med ett ytlager ' af ringare salthalt än 30 ”/,,, under det i SV. längs utmed Jutland från Hanstholmen inemot Skagen ett kilformigt lager af saltare ytvatten från östliga delen af Nordsjön skjuter fram (den Jutska strömmen). Det torde derför kunna antagas såsom regel, att den Baltiska strömmen under sommartiden utbreder sina vattenmassor öfver hela Skageracks yta, hvilket icke är förhållandet om vintern. Men lik- som alla formationer i hafsytan, torde äfven denna vara underkastad vindarnes inflytande. Derför blir det af intresse att tillse, hvilka vindar som herrskat under tiden för expedi- 1 Se den karta (Tafel B!) som är vidfogad afhandlingen: Ergebnisse der Untersuchungsfahrten S. M. Knbt. Drache in d. Nordsee in den Sommern 1881—-82—384. Berlin 1886. A denna karta framställes salthal- tens fördelning i Skagerack under sommaren efter Pommerania- och Drache-expeditionens iakttagelser. Jemförelsen mellan de ytprof som föreligga från Pommerania-expeditionen och den Svenska expeditionen 1877 på linien Arendal —Skagen visar stor öfverensstämmelse. Pommerania. Svenska expeditionen. Ort. Salthalt. OM: Salthalt. Arendals kap eoR . er - a 10,88 0/00 INTendalsthamn i: ctr. ec c = L552 00 Afrendals skargard +. . . . 15,72-0 HIKOEUN SCENE STL t Ser 20,02T —- SAVOY RIE "er SAR T CEN STI ATI) 080 EEE Herr HT ab Nb vn — — ra re lea arean Pan BI 2004 ST -— — Mal INCS örlanttilge 20,6 1)-3 — —- IGT ET Aer en cd BÖR DR 12 mil NV. t. V. om Skagen 28,3 >» DELBETALA SRATT E2OKG AD 101 > > tillbe: tdogrskes HniLsibe CMA ftrörImnegrA SM > N. om Hirshels 32,8 » SV TIS PTA AVE HLR Lin UD INTEOIO NG DIT IOR ÖNA matens konge mg (Oy K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 1. lt 82 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. tionen 1877. Derom ger den vidfogade meteorologiska journalen upplysning. Man fin- ner deraf att från d. 2 juli herrskat vindar af vexlande men ofta rätt betydlig styrka från V. och SV. på Skageracks område. Dessa vindar böra verka hindrande på ytlagrets utflöde ur Skagerack och delvis dämma upp den Baltiska strömmens under våren och sommaren alltmer ökade vattenmassor inom Skageracks område på samma gång de bidraga att drifva in ytvatten från Nordsjön vid inloppet till Skagerack längs Jutlands kust från Hanstholmen förbi Skagen. Man fin- ner äfven af sektion I huru salthalten i ytlagret tilltager i granskapet af Skagen. I sta- tion ce (se kartan), som är närmast Skagen, uppgår ytvattnets salthalt till 31,65 ”/,,, och en ungefär likadan saltstyrka besitter ytvattnet i station 20 sektion V nemligen 31,53 ”/,,. Här skjuter alltså från SV. den Jutska strömmens saltare vatten från Nordsjön drifvet af de vestliga vindarne förbi Skagens udde kilformigt in i den Baltiska strömmen och åstad- kommer höjning af alla saltkurvor omkring station 20 i sektion V. Att dess inflytande ej lika tydligt ger sig tillkänna i sektion IV, kommer möjligen deraf att denna sektion är gjord en vecka före I och V, då de vestliga vindarne ej verkat så länge. Hvad temperaturen hos vattnet angår, så finner man äfven 1 afseende på densamma en skillnad mellan de undre saltare lagren, som hafva lägre temperatur, och ytlagren, som hafva mellan 14? och 16? C. Under högsommaren är nemligen ytvattnet i Östersjön var- mare än Atlantens och Nordsjöns, och tillfölje häraf blifva äfven de blandningsvatten, som uppkomma i Kattegat och på de Danska och Svenska kustbankarne och sedermera af den Baitiska strömmen drifvas ut öfver Skagerack, varmare än det underlag, hvarpå de hvila. Eftersom det salta vattnet, som har lägsta temperaturen, når närmast ytan i midten af Skagerack, antaga äfven isothermerna bågform liksom isohalinerna med bågarnes toppunkter midt öfver djupaste partiet och med ännu brantare sluttning mot sidorna än isohalinerna. Man ser af sektion I och II att isothermerna 5” och 6” i centrala delen af Skage- :ack sluta sig ringformigt tillsammans inneslutande ett temperaturminimum vid 50 meters djup. Valören af detta minimum är 49,1—4?,8 C, hvilket är den lägsta temperatur, som någonsin observerats på hela Skageracksområdet sommartiden. Under minimet tilltager temperaturen åter och aftager igen mot bottnen, der den i station 13 sektion II vid 420 meter med Miller—Casella thermometern fanns ' = 571. Dessa observationer äro af stor vigt. Temperaturen på de stora djupen i Skagerack bestämdes först af Pommerania- expeditionen 1872, som fann omkring 6” på 100 famnars djup, 57,0 till 5,9 i 200 fam- nars och 57,0 vid omkring 300 famnars djup.” Samma temperatur af omkring 5” vid botten af Skageracksdjupet har sedermera återfunnits af alla följande expeditioner och tyckes således vara konstant eller i det närmaste konstant. ”Temperaturminimet vid om- kring 50 meters djup under ytan observerades först af den Svenska expeditionen 1877 i juli och af Norska upplodningsfartyget Hansteen d. 4 september samma år ” samt d. 20 maj 1880" och slutligen d. 20 juli 1890 af O. Pettersson. Vid alla dessa tillfällen åter- fanns minimet men med något olika valör och på olika djup, såsom följande tabell utvisar: 1 Den isolerande vattenhemtaren medförde från detta djup vatten af 5,7. > Se Mohns referat af dessa resultat i Nordhavets Dybder, Temperatur og Strömninger p. 81. Se ofvanstående journal p. 81. Om dessa temperaturmätningar är förut intet offentliggjordt. Sex Moln. lie: ps 8 + Vw KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. x:o Ål. 83 År Datum. Lat. Long. E t? Djup. Observator. ILS GEA Do EE Tv oe UA il UA Sr SOME F. LL. EKMAN TRO 68 TITS Bg TO 0 Ng 50 | 1877 4 sept. 58 14 y Gel IG ÖS ör JL upplodningsfart. HANSTEEN 1880 20 maj 958” 9 0 ST 91 > SI0200u BS IT JE 6,3 40—50 O. PETTERSSON På samma ställe i Skagerack, der under sommaren ett temperaturminimum existerar, och på samma eller något större djup upptäckte den Svenska vinterexpeditionen ett tem- peraturmaximum i februari 1890. Såväl sommarens temperaturminimum som vinterns maximum tillhöra alltså åtminstone i mellersta Skagerack samma vattenlager nemligen vattnet af mellan 34 och 35 "”/,, salthalt, »Nordsjövattnet», hvilket alltså under sommaren bär inom sig den lägsta och under vintern den högsta temperatur som existerar inom Skageracks bassinens vattenmassor. Angående orsakerna till detta anmärkningsvärda för- hållande äfvensom till bottentemperaturens valör måste jag hänvisa till arbetet Grunddragen af Skageracks och Kattegats hydrografi. Kattegat. Af djupkartan ser man att den djupa rännan i Kattegat börjar Ö. om Anholt och trattformigt vidgar sig mot Kattegats mynning, hvarest dess botten långsamt sluttar ned mot Skageracksdjupet. Djuprännan i Kattegat ligger närmare Svenska än Danska sidan, och V. om densamma intages nästan halfva Kattegats bredd af den grunda och vidsträckta Danska banken på hvilken Lesö och Anholt äro belägna. Emellan dessa öar och Jutska kusten går den farled som benämnes L&esö Rende. Ingenstädes inom hela Nordsjöområdet äro de hydrografiska förhållandena mera vex- lande och invecklade än vid Kattegats mynning. Här mötas den Baltiska strömmen, som för det utflödande vattnet från Östersjön och inre Kattegat ut i Skagerack, och den Jutska strömmen, som för vatten från Nordsjön mot öster förbi Skagen, under nästan rät vinkel mot hvarandra. Båda strömmarne äro ytströmmar. Den Jutska strömmen drifves af de i södra Nordsjön förherrskande vindarne och har på grund af jordrotationen tendens att böja af mot öster och söder sedan dess vatten passerat Skagen; Baltiska strömmen fram- drifves hufvudsakligen af det i Östersjön rådande öfvertrycket och har genom sin rikt- ning tendens att följa den Skandinaviska halföns kust. Som Jutska strömmen har saltare vatten än den Baltiska, har den derjemte en tendens att dyka under den senare, men som djupet på den Danska banken Ö. om Skagen icke tillåter den ena strömmen att obehin- drad passera under den andra, blir resultatet ofta att den enas vattenmassor kilformigt intränga på den andras område och undantränga eller dämma upp hvarandra. Det kan sålunda inträffa, att Jutska strömmen intränger långt in i Kattegat och utbreder sig såväl 84 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Ö. som V. om Lesö, hvarom ström-observationerna från Lesö Rendes ' och Trindelens '! fyrskepp bära vitne, och lika ofta kan det inträffa, att Baltiska strömmen utsänder sina vattenmassor betäckande vida sträckningar af hafvet V. om Skagen. Skagens fyrskepp ligger än uti den Jutska än uti den Baltiska strömmens vatten, såsom man kan se af om- vexlingarne hos de saltbestämningar och strömobservationer som tagas från detsamma. Hvad som i första rummet utöfvar det bestämmande inflytandet på dessa förhållanden är vinden. Men dervid inverkar icke blott riktningen utan äfven varaktigheten och styrkan af den östliga eller vestliga vinden. Långvariga östliga vindar förmå drifva Baltiskt vat- ten af ringa salthalt långt ut öfver vestra Skagerack, under det vestliga vindar fylla en stor del af norra Kattegat med ytvatten från Nordsjön och antingen hålla den Baltiska strömmen samlad utefter Sverges kust eller klyfva densamma i en östlig och en vestlig gren som följer Jutlands östra kust, under det saltare vatten utifrån kilformigt tränger in mot söder mellan båda grenarne förbi Leesö. Till dessa strömombyten, som ega rum vid ytan hufvudsakligen föranledda af vin- darnes vexlingar, kommer den inverkan som ytströmmarne utöfva på de underliggande djupare lagren. Då ett lager af strömmande färskare vatten utbreder sig öfver salt vat- ten medfölja partiklar af detta senare (tillfölje af friktionen) ytströmmens undre lager. För att ersätta dessa uppstiger utifrån djupet af det salta bottenlagret nya partiklar, hvari- genom alstras en underström af salt vatten, som har motsatt riktning mot ytströmmen och derjemte en tendens att uppnå högre nivå än det salta bottenlagret skulle intagit, om det varit i hvila och icke påverkats af ytströmmens »reaktion». Professor EKMAN har först påpekat denna för hafsströmmarnes dynamik så vigtiga princip uti sitt arbete On the general causes of ocean currents.” Anledningen till att han framstälde densamma var» att han funnit, att det ur Göta elfs mynning utflytande färskvattnet förorsakade inträn- gandet af en bottenström af salt vatten från Kattegat ett långt stycke in i sjelfva flodens bädd och att denna reaktionsström, hvilken flöt fram på flodens botten i motsatt riktning mot flodens eget vatten, uppnådde allt högre nivå ju längre in uti floden den påträftades.” Samma orsak som frambringar bottenströmmen af salt vatten 1 Göta elf verkar äfven i ofantligt större skala vid Kattegats mynning. Det utströmmande färsk-vattnet motsvaras här af den Baltiska strömmen, och den deraf framkallade underströmmen »reaktionsström- men» intränger från Skageracksdjupet genom Kattegats djupa ränna och utbreder sig seder- mera på bottnen af Kattegats sydliga grunda bassin, följande de fördjupningar och rännor som der finnas i SV. mot ingången till Belterna och i SO. ända till den stora uppgrundningen i Öresund S. om Hven. Inflödet af salt vatten genom denna djupa ränna kan med all säkerhet antagas pågå oafbrutet, alldenstund sjelfva den orsak som frambringar underströmmen, nemligen utflö- det af Baltiskt vatten vid ytan i Kattegats östra del längs Svenska kusten, sällan om någon- sin lider något afbrott. Deremot torde underströmmens hastighet, liksom äfven mäktig- 1 Se LÖFFLER: Beiträge zur Hydrographie d. Belte u. d. Kattegats, PETERMANNS Mith. 1872 u. 1874 och ACKERMANNS diskussion af LÖFFLERS tabeller i Beiträge z. phys. Geografie d. Ostsee, Hamburg 1883 p. 181. 2 Nova Acta. Reg. Sec. Sc. Ups. Ser. III. (1876). 3 Den vid Göta elfs botten ingående reaktionsströmmen är sedermera studerad af den Svenska vinter- expeditionen 1890. Se nämnda publikation plansch VIII. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. 85 heten och salthalten hos det vatten den medför, vara underkastad vexlingar med de perio- diska förändringar som ytströmmen undergår under årets lopp. Antagligt är att vatten- lager af i viss mån olika beskaffenhet (t. ex. salthalt) och härkomst indragas genom Kat- tegats ränna under sommaren och under vintern.' En del af detta salta vatten, nemligen de djupaste lagren, förhindras i sitt vidare framträngande söderut af Kattegatsrännans upp- grundning S. om Anholt, en annan del intränger i Östersjön genom Stora Belt och en del blandas inom sjelfva Kattegat med det färskare ytvattnet och bortföres mot hafvet med den Baltiska strömmen. Men äfven V. om Kattegats djupa ränna kan en ingående underström framkallas, då den Baltiska strömmen drifven af östliga vindar skjuter fram tunna ytlager V. om Skagen. Vatten af hög salthalt, 34 ”/,, och mer, indrages då från djupen utanför öfver banken när- mast Ö. om Skagen och kan inflöda genom L2sö Rende följande dess botten. Men en dy- lik underström är intermittent af två skäl: först och främst framkallas han endast då öst- liga vindar drifver ytvattnet vesterut och upphör med dem, och vidare sätter det ringa dju- pet på den Danska banken en gräns för bottenströmmens framfärd, då ytströmmen vuxit till en tillräcklig tjocklek att utfylla platsen mellan bottnen och ytan.” Man inser att förhållandena i vestra delen af Kattegats mynning blifva vida mera vexlande än vid östra sidan dels genom konflikten mellan den Jutska strömmen och den Baltiska strömmens vestra del, hvilka vexelvis inkräkta på hvarandras områden, och dels genom den reaktions- ström af starkt salthaltigt vatten, som den sistnämda uppkallar från djupen vester om Skagen, då östliga vindar i förening med öfvertryck hos vattnet i Östersjön och Kattegat verka på ytvattnet. Man skulle kunna påstå att Kattegats östra och vestra sida hafva hvar sitt särskilda strömsystem. De observationer jag hittills erhållit från trakten omkring Ska- gen tyckas öfverensstämma deruti: att långvariga vestliga vindar åstadkomma en jemn, temligen hög salthalt från botten till ytan på de Danska bankarne V. och Ö. om Skagen och långt söderut i mellersta eller mellersta och vestra Kattegat; detta tillfölje af ytvattnet från Nordsjön som medföres af den Jutska strömmen; att östliga vindar, sedan de varat någon tid, förorsaka en stark sjunkning i salthal- ten hos ytvattnet såväl Ö. som V. och NV. (men icke SV.) om Skagen, men deremot be- tydlig ökning af salthalten vid botten af de Danska bankarne i Kattegats mynning och såväl vid botten som vid ytan på sträckan utefter Jutland från Hanstholmen till Hirtshals — Skagen; detta tillfölje af den af de östliga vindarne framkallade ytströmmen och dess reaktionsverkan på de djupare lagren utanför Jutland. Efter denna utredning af de vanligen förekommande förhållandena uti Kattegats mynning, hvilken jag gjort efter de erfarenheter som förvärfvades under utarbetandet af den Svenska expeditionens resultat 1890, öfvergår jag till framställningen af den hydro- grafiska situationen i Kattegat, sådan den förefanns 1 juli 1877 vid den EKMANSKA expedi- tionen. Man finner af kartan, att expeditionen utförde tvenne sektioner IV och V, hvilka korsa hvarandra i Kattegats mynning. Professor EKMANS mening med denna anordning 1 Anledningarne till denna förmodan framställas i Grunddragen af Skageracks och Kattegats hydrografi. ? Exempel härpå meddelas i den nyss citerade afhandlingen. 86 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. har tydligtvis varit, att genom sektion IV erhålla ett tvärsnitt af den Jutska och genom sektion V af den Baltiska strömmen jemte motsvarande underström. Utan tvifvel skulle han äfven dermed vunnit ändamålet att fullständigt klargöra situdtionen för tillfället, så- vidt de båda tvärsnitten tagits omedelbart efter hvarandra. Så blef emellertid icke för- hållandet. Sektion IV utfördes först af alla, d. 2 juli, sektion V en vecka derefter, d. 9 juli. Under tiden hade förhållandena ganska väsentligt förändrats, hvilket inses af föl- jande. Sektionslinierna IV och V skära hvarandra sålunda, att station 2 i den förra är belägen endast några få nautiska mil från station 20 i den senare. Båda stationerna äro belägna på banken Ö. om Skagen (se kartan) med nästan lika djup, hvilket lodades till 45, meter i stat. 2 och 42 mir stat. 20: Stat. 2rutfördes d:'2 julirock stat. 201494 m Om inga väsentliga förändringar timat under mellantiden, borde observationsserierna ut- fallit nästan identiskt lika på 2 så närbelägna ställen i hafvet. Men tabellen och den grafiska framställningen å plansch II visa att så icke är fallet. Station 2 (sekt. IV) d. 2 juli. Stations20r(sekt. M)ndif9rjul: SE ffs DM BE i (OG IR OL Bra Vena STAN 18 Dav vOE Ser 0 One Djup i M. Temp. Salthalt. e Temp. Salthalt. (OSIASTRCESERR — 2 OR ELD DUR FSE 378 CK il DID ÖSK TATE US 20 14” 0 31,57 >» ISRN 29,5 » 14” 0 a1,57 >» 20) hamna gr försa 29,6 > 14? ,0 NGT STO Arent NPR 31,6 » NE 1,97 >» ATL RE 9,6 SAS WP 32,80 I senare fallet, d. v. s, d. 9 juli, finner man ett nästan homogent vattenlager af om- kring 13”--14? temperatur och 31,53—32,8 ”/,, salthalt från botten till ytan på denna punkt i Kattegat. Detta tillhör den Jutska strömmen, som inträngt i Kattegat, drifven af de vestliga vindar, som herrskat under föregående veckan. Den 2 juli åter befinner man sig vid början af dessa vestliga vindars period, före hvilken tydligen ett annat tillstånd herr- skat, hvarunder djupvatten af så hög salthalt som 34 ”/,, och så låg temperatur som 9” sti- git upp utifrån mot den Danska bankens sluttning och antagligen flödat öfver dess platå, under det platsen ofvanför det salta vattnet intagits af utflödande vatten ur Kattegat af ringa salthalt (28—29 "”/,,), ända tills den inbrytande Jutska strömmen gynnad af den vest- liga vinden började undantränga såväl det salta och kalla bottenlagret (hvilket vikit undan nedåt) som delvis äfven mot Danska sidan det färskare ofvanliggande lagret, hvilket den trängt undan mot Svenska sidan och ersatt med ytvatten från Nordsjön af 31,5—32 ”/,. salthalt och deröfver. Stationen 20 ligger just midt i denna den Jutska strömmens fåra, som kilformigt skär in uti Baltiska ytströmmen, hvarför alla isohaliner i sektion V höja sig på båda sidor om denna punkt. Af sektion VI, som omfattar linien Fredrikshavn—Nidingen och först genomskär mynningen af L2esö Rende, derpå bankarne N. om Lesö och slutligen sjelfva den djupa Kattegatsrännan, kan man se, huru den Jutska strömmens vatten spridt sig vidare och KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. Nw:0o |. 87 böjt af söderut och alldeles fyllt hela vestra Kattegat N. om Lesö med vatten af samma salthalt (omkring 31 till 32 ”/,j,) och samma temperatur (mellan 13” och 14?) som man i sektion V finner omkring station 20. Den Jutska strömmen har tydligen böjt af mot S. sedan den passerat Skagen, och dess krökta midtellinie torde man kunna förlägga genom station 20 å sektion V (se plansch II) och station 24 å sektion VI (se plansch III). Den Baltiska strömmen finner man tillbakaträngd genom de vestliga vindarnes och den Jutska strömmens inflytande och inskränkt till östra Kattegat. Det Baltiska vattnets område sträcker sig från Svenska kusten, der det har en mäktighet af öfver 20 meter ungefär till midten af Kattegat, station 26 i sektion VI. Det har högre temperatur, omkring 15” och deröfver, än det vester ifrån inkomna vattnet, hvilket delvis underlagrar detsamma på grund af sin större täthet. Under 30 meters djup vidtager den ingående salta underströmmens vattenlager, hvilken fyller den djupa rännan Ö. om Leesö-bankarne och kännetecknas genom en salt- halt öfver 33 ”/,, samt genom låg temperatur (från 12” ända ner till 5,5). Denna under- ström kan följas på alla tvärsnitten öfver Kattegat i sektionerna V, VI, VII och VIII. I sek- tion V ser man den vid sitt inträde i Kattegatsrännans trattformiga fördjupning mot Skageracksdjupet, 1 sektion VI ser man den fylla den djupa rännan på höjden af Leesö, i sektion VII återfinner man den i sydligaste delen af denna ränna, något S. om Anholt, och slutligen finner man en utlöpare af densamma, som visar sig härstamma från Skage- racksdjupet genom hög salthalt (ända till 33,91 ”/,,) och låg temperatur (6”—T7”), uti den djupaste rännan 1 sydvestliga Kattegat mellan Jernhatten och Sjzellands ref (se sektion VIII), hvilken är djupvattenskanalen som leder till Stora Belt. Som expeditionen icke företog några undersökningar i sydöstra Kattegat och Öresund, lemnas man i ovisshet, huru långt mot SO. den salta underströmmen framträngde i Kattegat i juli 1877. Säkert är emellertid att den icke nått S. om den stora uppgrundningen i sundet, som sträcker sig S. om Hven från Malmö, öfver Saltholmen till Kjöbenhavn, emedan en station n:r 55 som utfördes och är återgifven å plansch IV visar en så ringa salthalt som 8 ”/,, vid bottnen i sundet söder om denna uppgrundning, en salthalt som helt och hållet tillhör det egentliga Östersjövattnet. 1 allmänhet torde en linie 8. om Malmö—Kjöbenhavn ' be- teckna yttersta gränsen för underströmmens framträngande mot S. genom Öresund. Öfver denna barriere strömmar såsom Pommeraniaexpeditionen ” först visat endast östersjö-vatten norrut men intet saltvatten söderut in i Östersjön utom måhända i sällsynta fall, Deremot når den salta underströmmens sydöstligaste gren i vanliga fall ända in i nord- liga Öresund i den djupa rännan Ö. om Hven, der G. EKMAN och A. CRONANDER i augusti och september 1876 funno bottenlager af ända till 28 ”/,, salthalt.” Vid Helsingör hade Pommerania d. 27 juni funnit en svag underström med 33,5 ”/,, salthalt. Situationen i Kattegat vid tiden för den Svenska expeditionen 1877 från d. 9 till d. 15 juli var alltså till sina hufvuddrag följande: vid mynningen af Kattegat sammanträffade 3 vattenslag af olika beskaffenhet och härkomst. Dessa voro: !Y Och S. om de Svenska fyrskeppen Kalkgrundet och Oskarsgrundet. ? Jahresbericht der Untersuchungs-Commission in Kiel 1871. I p. 40. 3 Denna undersökning är hittills icke offentliggjord. 88 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. 1. Den Baltiska strömmen, hvars vatten var i allmänhet stadt på utgående ur Kat- tegat. Denna ström, som innehåller det vatten som utflödar ur Östersjön jemte de bland- ningslager som bildat sig af detsamma och underströmmens vatten under dess passage genom vestra Östersjön samt Belterna, Sundet och södra Kattegat, utfylde ännu S. om Anholt hela Kattegats bredd från Svenska till Danska landet, såsom synes af sektion VII Dermed är icke sagdt att hela vattenmassan 1 de öfre lagren af sektionen VII på sträckan mellan Fornes och Morups Tånge skulle samtidigt befunnit sig på utgående ur Kattegat. I så fall skulle ju expeditionen vid alla stationerna 30—36 iakttagit utgående eller sydlig ström. I stället meddelar journalen, att vattnet vid ytan visserligen befanns vara 1 stark utgående rörelse närmast Danska och Svenska kusten, men att deremot ingå- ende ström från NNV. med 2 knops fart herrskade vid station 34, som ligger närmast S. om Anholt. Man får ej uppfatta det som här yttras om Baltiska strömmen, hvarmed me- nas en komplex af vattenlager, hvilka i allmänhet, eller sedda i stort och helt, äro stadde på utgående ur Kattegat och Skagerack, så, att hvarje del af dess vattenmassa skulle be finna sig uti oafbruten strömning utåt mot hafvet. Man skall tvärtom finna af det föl- jande, att dessa vattenlager ofta hejdas i sin rörelse och ibland af vissa orsaker kunna inslå en motsatt riktning mot den vanliga, utan att man derför kan sätta i fråga dess samman- hang med de öfriga lagren af likartad beskaffenhet hvilka tillsamman bilda den Baltiska strömmen. Den orsak som 1 detta fall vändt om den Baltiska strömmen och tvingat dess öfversta lager att flöda i sydlig i stället för nordlig riktning 1 trakten af Anholt är lätt funnen. Det är den norrifrån kilformigt 1 Kattegat inträngande Jutska strömmens vatten- massor, som just 1 Kattegats medellinie tränga fram emot och hejda det Baltiska vattnet, hvarigenom Baltiska strömmen klyfves 1 två grenar som strömma fram med stark fart vid ytan längs Danska och Svenska sidan, såsom strömobservationerna från stat. 30 och 36 visa, men hejdas 1 sitt lopp och tvingas att flyta tillbaka i midten vid station 34. Men man iakttager att den nordliga ytströmmen S. om Anholt innehåller vatten af endast 18 ”/,, salthalt, hvarigenom den tydligt visar sig vara endast ett tillfälligt återflöde af den stora Baltiska strömmens vattenmassor. Om man jemför stationerna 24 och 25 i sektion VI med station 34 i sektion VII finner man, att den kil af saltare vatten som Jutska ström- men fört in i Kattegat (se sektion VI) ej hunnit så långt mot S. som sektion VII. Dess vattenlager hafva alltså utkilat mot botten på vägen mellan Lesö och Anholt, men hafva dervid upplyft och uppdämt det utflödande lättare Baltiska vattnet och tvingat dess öfver- sta lager att flyta tillbaka i midten af Kattegat, under det ännu utströmningen i ytan obe- hindradt pågår vid sidorna. På detta sätt förklarar jag de vexlingar mellan ingående och utgående ström som observerats vid de Danska fyrskeppen i Kattegat. Härmed står i fullkomlig öfverensstäm- melse, att ingående ström oftare observeras vid Trindelens och Knobens (Anholts) fyrskepp än vid Lesö Rendes, och att vid Anholt ingående ström inträffar oftare än utgående. An- holts fyrskepp ligger nemligen just uti linien för den Jutska strömmens inträngande uti Kattegat, och oaktadt denna ströms vattenmassor sällan torde nå så långt sydligt, kunna de likväl indirekt genom sin verkan underifrån på den mötande Baltiska yt- strömmen tvinga dess öfversta lager att flyta tillbaka, och detta inträffar oftast i midten af Kattegat. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o Å. 89 En fullständigare utredning af frågan om den ingående och utgående strömmens orsaker i Kattegat skall lemnas vid beskrifningen af strömsättningen i Stora Belt, från hvilket ställe expeditionens observationer äro synnerligen upplysande. Jag återgår nu till beskrifningen af de mäktiga lager tillhörande Baltiska strömmen, hvilka expeditionen förefann i odelad massa ehuru med olika rörelseriktning öfver hela bredden af Södra Kattegat från Morup till Forn&es. Detta vatten egde en jemförelsevis hög temperatur, hvilket härrörde deraf, att Östersjövattnet under passagen genom Sundet och Vestra Östersjön uppvärmts till 16”—18” vid ytan. Alltefter som blandning med de under- liggande lagren inträffade, afkyldes den Baltiska strömmens temperatur på samma gång dess salthalt ökas. Så egde t. ex. på höjden af Anholt ytströmmens öfversta lager ännu så hög temperatur som 16”,; med en salthalt af 17 och 18 ”/,, och dess undre omkring 15” med en salthalt af 20—22 ”/,,,' under det samma Baltiska ström 40 eng. mil längre norrut på höjden af Nidingen invid Svenska kusten hade en temperatur af högst 157,7, hvilken i dess undre lager sjönk under 15”, medan deremot salthalten ökats i dess undre lager ända till 28—29 ”/,, (se sektion VD. Någonstädes mellan Anholt och Laesö har dessutom en klyfning af den Baltiska strömmen inträffat (se ofvan), så att man i sektion VI finner dess hufvudmassa samlad i östra hälften af Kattegat, under det en vestlig gren flyter fram utefter Danska sidan, hvarom man likväl i sektion VI endast får en svag antydning genom den sänkning i salt- halt under 30 ”/,,, som observerades mellan 5 och 10 meter under ytan i station 23 när- mast utanför Fredrikshavn. En tendens till klyfning af Baltiska strömmen, då han upp- nått mellersta och yttre delen af Kattegat, förefinnes alltid,” och det beror på omständig- heterna i hvad mån denna tendens realiseras och hvilkendera grenen, den östra eller ve- stra, som utvecklas mest. I närvarande fall synes hufvudmassan af Baltiska strömmen hafva följt den Svenska sidan af Kattegat. Hurudant tillståndet varit vid den Danska si- dan i Aalborgsbugten, derom lemna observationerna ingen upplysning, eftersom inga sta- tioner gjordes på hela sträckan från Fornes (station 36 i sektion VII) ända till N. om Lesö (station 23 i sektion VI). Den orsak, som föranledt klyfningen af Baltiska strömmen, var inträngandet af ytvatten från Nordsjön, som medförts af 2. Den Jutska strömmen, hvilken af vestliga vindar framdrifvits förbi Skagens udde och fyllt Vestra Kattegat med vatten af 31—32 ”/,, salthalt och en temperatur af omkring 13?—14”. På grund af sin större täthet och lägre temperatur sträfvar detta vatten att kilformigt tränga under den Baltiska strömmen mot Ö. och S. och bildar sålunda de öfversta lagren af underströmmen i Kattegat, hvilka under sin väg mot S. alltjemt uppblandas och bortföras med ytströmmens vattenmassa, hvars salthalt derigenom stiger på samma gång dess temperatur något sänkes. Derför ser man af den vattenmassa, som den Jutska ström- men medfört och hvilken spelar så stor roll i sektion VI, ganska ringa spår uti den 40 —50 mil sydligare belägna sektion VII. Dessutom är inflödet af Jutska strömmens vatten i Kattegat i hög grad ombytligt och beroende af vindarne, hvarför den bild som sektionerna ! Någon skarp gräns mellan de utflytande och de ingående vattenlagren låter sig naturligtvis här icke uppdraga. ? Se ACKERMANN, Beiträge zur physischen Geographie d. Ostsee, Hamburg 1883, p. 137 u. 140. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 1. 12 920 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. VI och VII gifva af det hydrografiska tillståndet ingalunda representerar det allmänna till- ståndet i Kattegat utan endast det typiska tillståndet derstädes sådant detta befinnes som- martiden efter en period af vestliga vindar. Detta är visserligen det vanligast förekom- mande fallet sommartiden. Hurudant tillståndet är i motsatta fallet, nemligen efter ihållande östliga vindar, är ej med säkerhet kändt, eftersom man ej ännu utfört någon hydrografisk sektion öfver Kattegat under sådana förhållanden. Får man emellertid döma efter erfa- renheten under vinterexpeditionen 1890, skulle östliga vindar förstärka utflödet af Baltiska strömmens vestliga gren utefter Danska sidan af Kattegat och genom reaktionsverkan af densamma på de djupare lagren utanför framkalla en underström af salt och kallt vatten från Skageracksdjupet öfver Skagensrefvet och in genom Lasö Rende. Spår af att ett dylikt tillstånd existerat någon tid före den Svenska expeditionens undersökning finnas. Uti sektion VII finner man vid botten i station 36 närmast Danska sidan spår af en under- ström af salt och kallt vatten, hvilken icke har gemenskap med den stora underströmmen som fyller botten af den östra djupa rännan i stationerna 31, 32 och 33, utan antagligen inkommit såsom underström genom Lesö Rende vid ett föregående tillfälle, innan de vest- liga vindarne fylde denna rännas yttre mynning med ytvatten från yttre Skagerack eller Nordsjön. Sektion IV, som utfördes en vecka före de öfriga Kattegatssektionerna, torde beteckna öfvergången från ena tillståndet till det andra. 3. Underströmmen i Kattegat. Denna följer ända från mynningen Kattegats djupa ränna och skiljer sig genom sin salthalt men framför allt genom sin temperatur skarpt ifrån ytvattnet från yttre Skagerack och Nordsjön, som inkommit med den Jutska ström- men. Underströmmens vatten visar sig nemligen genom sin salthalt och temperatur här- stamma ifrån Skageracksdjupet, der vattenlagret af 34 ”/,, salthalt just kännetecknas af ett temperaturminimum under sommaren. Hvad slags vatten som genom underströmmen in- kommer 1 Kattegat beror tydligen dels på ytströmmen, genom hvars reaktionsverkan den indrages i rännan, dels på beskaffenheten af de vattenlager som finnas i Skageracksdjupet utanför rännans mynning. Men ytströmmen är underkastad vexlingar, dels tillfälliga som bero på vindriktningen etc., dels periodiska som bero på årstiderna. 1 Grunddragen af Skageracks och Kattegats hydrografi visas, att äfven vattenslagen i Skageracksdjupet äro underkastade periodiska ansvällningar med årstiderna. Derför är det icke osannolikt, att olika vattenslag d. v. s. vatten af olika härstamning och egenskaper införas i Kattegat med underströmmen om vintern och om sommaren, och dermed torde vissa periodiska vexlingar i faunistiskt afseende, hvilka observerats i Kattegat och Vestra Östersjön, stå i sammanhang. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 91 Stora Belt, Sundet och Vestra Östersjön. Genom detta område försiggår som bekant hufvudsakligen inströmmandet af salt vatten från Skagerack och Kattegat i Östersjön. På grund af sin högre specifika vigt bil- dar det salta vattnet en underström, som, följande de djupaste rännorna på området, letar sig väg till den egentliga Östersjöns djupa bassiner. Såväl Öresund som Lilla Belt ega för ringa djup för att kunna i nämnvärd mån tjena såsom inloppsvägar för denna under- ström. Deremot sker utströmningen af färskare vatten från Östersjön genom alla tre sun- den. I Stora Belt mötas alltså det utgående Baltiska vattnet och det ingående hafsvattnet såsom tvenne strömmar af motsatt riktning den ena vid ytan den andra vid botten. För- hållandet mellan dessa båda strömmar och utbytet af de olika vattenslagen mellan Kattegat och Östersjön studerades för första gången redan 1868 och sedan 1869 genom en längre serie af observationer vid Korsör af d:r A. Mayer" och derefter af Pommerania-expedi- tionen d. 17 juni 1871 genom direkta mätningar. Af dessa resultater må följande här anföras: 5 »Die am 17 Juni im grossen Belt gemachten Beobachtungen zeigten in der That die eingehende Unterströmung schwereren Wassers in besonders deutlicher Weise. Zwischen Korsör und Sproge, bei einer Tiefe von 35 Faden, herrschte an der Oberfläche eine starke Strömung aus Säden. Das Oberflächenwasser enthielt genau 1 Proc. Salz. In 5 Faden Tiefe hatte bei gleicher Stromrichtung der Salzgehalt nur bis zu 1,017 Proc. zugenommen, Weitere 5 Faden abwärts enthielt das Wasser 1,077 Proc. Salz und bildete hier von 9 bis uber 10 Faden ”Tiefe eine indifferente Zone, in weleher die Strombestimmungsapparate keinerlei Strömung anzeigten. Wenig tiefer begann eine entgegensetzte nördliche Strömung mit der sich die ganze noch gegen 25 Faden mächtige untere Schicht des Wassers nach Söden bewegte. Dabei enthielt das Wasser schon in 15 Faden Tiefe 2,865 Proc. dann in 20 Faden 3,006 Proc. und endlich am Grund 3,026 Proc. Salz.» Längre norrut, ONO. från Romse gjorde Pominerania d. 22 juni tvenne observationer, hvarvid fanns på 5 famnars djup 1,321 Z och på 19 famnar 3,180 4. Af den Svenska expeditionen 1877 gjordes en längdsektion genom Stora Belt inne- fattande 3 stationer, som i journalen och på kartan bära n:r 40, 41, 42. Af dessa ligger 40 nära norra och 42 vid södra mynningen af Beltet. N:r 41 är belägen något söder om det största djupet i Stora Belt, hvarest Pommerania gjorde sin undersökning. Resultaten af observationerna å dessa 3 stationer äro grafiskt framstälda å plansch III i sektion IX. Jemför man dessa resultat med Pommeranias iakttagelser, så finner man att i juli 1877 liksom i juni 1871 funnos i Stora Belt tvenne vattenlager af olika ursprung och rörelse- riktning, åtskiljda af många tunna mellanlager med raskt nedåt tilltagande salthalt. Det öfre, färskare lagret tillhörde tydligen den Baltiska ytströmmen, det understa lagret ut- ! Untersuchungen äber phys. Verhältnisse d. Westl. Theils d. Ostsee. Kiel 1871 p. 23, 62, 72, Tab. LVI —LVIII. ? Die Expedition z. Unters. der Ostsee im Sommer 1871. Jahresber. I p. 40. 92 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. gjordes af underströmmen från Kattegat. Skillnaden mellan de båda observationsserierna ligger endast deruti, att vid tiden för Pommeranias iakttagelser den Baltiska ytströmmen var något mäktigare (17—18 meter) och innehöll vida färskare vatten 10 ”/,, (hvilket an- tyder nästan oblandadt Östersjövatten) än vid den Svenska expeditionens undersöknings- färd. Underströmmen var deremot mäktigare i senare fallet och förde i sina understa lager vatten af något större salthalt (omkring 31 ”/,). Längdsektionen genom Stora Belt å plansch III visar att öfverströmmens och under- strömmens vattenlager hafva formen af två mot hvarandra vända kilar, så att ytströmmen är mäktigast vid södra ändan af Beltet och tunnast vid den nordliga; underströmmens tvärtom. Genom denna iakttagelse torde de ombyten 1 strömriktning, som inträffa vid Korsör såväl hos ytströmmen som äfven — efter hvad Mayer ' visat — hos underström- men, lättast kunna förklaras. Man får nemligen icke tänka sig vare sig ytströmmen eller underströmmen såsom ett oafbrutet in- och utflöde i bestämd riktning utan såsom inter- mittenta strömmar, hvilka t. o. m. tillfälligtvis kunna ändra riktning. Enligt LÖFFLERS sammanställning af strömobservationerna i Stora Belt har man i 179 tillfällen funnit ut- löpande ström i 104 och ingående i 67 fall. Det Baltiska vattnet är alltså i allmänhet stadt på utgående genom sundet, men denna utlöpande sydliga ström afbrytes och ger i vissa fall plats för en strömning åt motsatt led. Ett motsvarande ombyte af riktning eger rum hos underströmmen, ehuru — att döma af Mayers observationer — detta torde inträffa mindre ofta. En dylik strömbrytning i ytlagren inträffade under den Svenska expeditionens undersökning. Under första hälften af juli 1877 rådde i Skagerack och Kattegat vestliga vindar, men under d. 14 och 15 juli inträdde en omkastning i vind- riktningen, hvilken med temlig styrka och åtföljd af regnbyar blåste från S. och SO. Un- der sådana förhållanden gjordes den 15 på aftonen den yttersta stationen i norra delen af Stora Belt, nemligen st. 40. Man iakttog derstädes stark sydlig, d. v. s. utgående ström. Under följande dag, då ångbåten qvarlåg i Kallundborg, ändrade sig vinden till NO., hvil- ken följande dag d. 17 öfvergick till sydlig. Tidigt på morgonen d. 17 gjordes station 41 något S. om Korsör, och dervid befanns strömmen vid ytan gå inåt. Detta var må- hända en verkan af den nordostliga vinden som blåst dagen förut. Senare på dagen be- fanns strömmen vid station 42 i södra mynningen af Stora Belt löpa norrut med 3 knops fart. Expeditionen hade alltså funnit utlöpande (sydlig) ytström vid ändpunkterna af Stora Belt men ingående (nordlig) vid midten af Sundet. Man finner emellertid af observatio- nerna, att den ingående strömmen vid Korsör icke medfört någon höjning i salthalt. Om- kastningen i strömriktningen har alltså endast bestått i ett tillfälligt återflöde af den Balti- ska strömmens ytlager. Dessa omkastningar äro så vanliga i Beltet, att enligt ÅCKERMANN ” antalet dagar, då ingående ström observerats vid Korsör, förhåller sig till antalet dagar, då utgående ström herrskar, såsom 1: 1,55. Orsaken till förändringarne torde inses af föl- jande bild. Den Baltiska strömmens vattenmassa B och underströmmens lager U hafva enligt längdgenomskärningen af Stora Belt från N. till S. å plansch II formen af tvenne kilar, Se Mayer 1. c. p. 24 samt Tab. LVII & LVIII. Se ACKERMANN: Die Ostsee etc. 1 2 KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O |. 93 hvilkas sneda ytor glida mot hvarandra. Ökas af någon anledning såsom t. ex. tillväxande lufttryck öfver Östersjön, sydliga eller östliga vindar o. s. v. trycket på kilen B, så fram- drifves denna, så att den underliggande vattenmassan U eller åtminstone dess understa och saltaste lager kila ut mot botten 1 Stora Belt och hejdas i sin ingående rörelse af upphöjningarne 1 Sundets bot- ten, hvilken såsom profilen å | AGA : plansch III antyder är mycket Pr | B ojemn. A sektion IX synes huru U => Ir ÄN IR c 2NM 0 - —— vattenlagren af 31 och 30 "/,. N < & SS salthalt på detta sätt kila ut mot bottens ojemnheter. Vid tiden för Pommeranias iakttagelser var den öfre kilen B (ytströmmen) ännu mäktigare, så att kurvan för 31 ”/,, kilat ut redan N. om Korsör, all- denstund vatten af så hög salthalt icke anträffades på något djup. Vid sådana tillfällen, då trycket på kilen B öfverväger, herrskar i Beltet utgående ström vid ytan, och förbi Korsör passera tungor af allt färskare vatten tillhörande den Baltiska strömmen. Ifall åter trycket från norra sidan ökas t. ex. genom vestliga och nordvestliga vin- dar 1 Skagerack och Kattegat, är det kilen U som framdrifves. Dervid uppdämmes och lyftes vattenmassan B, hvarigenom en retrograd strömning i dess öfre lager uppkommer och ytlager af alltmera tillväxande salthalt passera Korsör i sydlig riktning. Men vattnet som strömmen från N. medförer är likväl Baltiskt vatten d. v. s. tillhör fortfarande lag- ret B, icke U. Endast i extrema och sällsynta fall torde det kunna hända, att den ena kilen helt och hållet förtränger den andra från Sundet, så att Stora Belt från ytan till botten är fyldt med antingen vatten från Östersjön eller från Skagerack. Dessa fall skulle då motsvara de högsta och lägsta gränsvärdena man observerar uti ytvattnets salthalt vid Korsör. Alldeles samma förklaring, som jag här användt på strömförändringarne vid ytan af Stora Belt, torde kunna användas för de omkastningar af strömmen, som observerats i mellersta och yttre Kattegat t. ex. vid Anholts, Trindelens och L&sö Rendes fyrskepp. Jag hänvisar till hvad som yttrats i förra kapitlet om orsaken till den ingående ström som expeditionen iakttog i trakten af Anholt. En verkan af rörelsen hos saltvattnet, som inströmmar utefter Sundets ojemna bot- ten, observerades vid station 42. Der fanns nemligen under 30 meters djup ett vatten- lager med lägre salthalt men högre temperatur än hela det omgifvande lagret. Uppträ- dandet af en dylik lättare vattenmassa, som fritt sväfvar uti ett tätare medium och genom sin högre temperatur och salthalt tydligen visar sig vara en lösryckt del från ett högre liggande vattenlager, kan endast förklaras genom strömrörelsen hos bottenlagret, hvilken vid stöten mot en brant upphöjning af hafsbotten frambringar en hvirfvelrörelse. Det sannolika synes mig vara, att vid ett nyligen föregående tillfälle ytströmmen tagit öfver- hand och trängt underströmmen tillbaka. Följden af detta blef i första hand att under- strömmens saltaste lager kilat ut mot bottnen tidigare (nordligare), så att t. ex. kurvan 31 stannat mot någon förhöjning i botten i närheten af station 40, och kurvan 30 stan- nat mot botten vid samma plats, der nu 31 slutar. Man inser att i så fall fördjupningen vid station 42 måste varit fyld af vatten med en salthalt mellan 29 ”/,, och 30 ”/,, och en 94 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. temperatur af 8'—9”. Tänker man sig nu, att underströmmen ånyo rycker fram med större vattenmassa, så komma dess understa saltaste vattenlager att följa botten. Vatten- lagret af 30 ”/,, kommer alltså att följa utefter bottenkonturen vid station 42 och stiga uppåt branten på grund af sin rörelseenergi. Under det 30 ”/,, vattnet på detta sätt fyller fördjupningen, uppstår en hvirfvelrörelse framför branten, hvarigenom en del af det derstädes befintliga 29 ”/,, vattnet inneslutes af det nya vattenlagret, under det hufvudmassan af 29 ”/,, vattnet lyftes till den högre nivå det nu innehar.' Temperaturförhållandena i Stora Belt måste afhandlas i sammanhang med iakttagel- serna i Vestra Östersjön. Vid beskrifningen af expeditionens undersökningar i Vestra Östersjön bör erinras, att det alldeles icke ingår i planen för detta arbete att lemna någon uttömmande skil- dring af det hydrografiska tillståndet i sin helhet eller att göra någon sammanfattning af de undersökningar som hittills utförts på detta område. Den Svenska expeditionen utförde nemligen här endast en enda längdsektion om- fattande de 4 stationerna 43—45 och denna undersökningslinie lemnar, som man finner vid en blick på kartan, den större (vestliga) hälften af Vestra Östersjön alldeles oberörd. I hela Kielerbugten finnes ingen enda station. Den Svenska undersökningen af Vestra Östersjön börjar midt i Fehmern-belt med stationen 43 och slutar midt på gränslinien mel- lan Vestra och Östra Östersjön med station 45, som är belägen vid den fördjupning som benämnes Cadetten Rinne. Midt emellan dessa är station 42 belägen. Vestra Östersjöns hydrografi är mycket invecklad och kan på långt när icke sägas vara fullständigt utredd ännu i trots af det långvariga arbete som den Tyska Kommissionen för vetenskapliga hafs- undersökningar egnat deråt. Svårigheten ligger uti den utomordentliga rörlighet och vex- ling som herrskar på alla djup från ytan till botten hos de olika vattenslag som här mötas. Denna vexling är sannolikt underkastad inflytandet af flera af hvarandra mer eller mindre oberoende orsaker af delvis periodisk (beroende på årstiderna) delvis operiodisk natur. Ledaren af den Svenska expeditionen har utan tvifvel insett att en utforskning af Vestra Östersjöns hydrografi i sin helhet icke kunde intagas i expeditionens program utan måste förbehållas långvariga och under olika årstider upprepade undersökningar och har derför behandlat denna afdelning på ett annat sätt än den öfriga Östersjön. Här finnas nemligen inga tvärsektioner, ej heller några isolerade stationer, ena hälften af Vestra Öster- sjön, den stora Kielerbugten, lemnades såsom nämdt är alldeles oberörd; allt detaljarbete är utlemnadt och uppmärksamheten koncentrerad på en enda uppgift, nemligen förhållandet mellan den utgående och ingående strömmens vattenlager. Denna uppgift har EKMAN sökt lösa genom att utföra en längdsektion utefter den djupaste rännan som förbinder Beltet med Östersjön, en sektion, som alltså borde utgöra ett slags symmetriplan för såväl öfver- . & Ne a aw a 2 1 som underströmmen. Så har jag uppfattat Professor EKMANS plan ” och följande denna tankegång har jag utlagt å plansch IV en längdsektion från Stora Belts mynning genom Vestra Östersjön ända in till den stora östra Östersjö-bassinens djupaste punkt. Denna I Någon annan förklaring synes mig icke gerna vara möjlig. Ty att förutsätta, att en del af ett högre lättare vattenlager dragits ned och inhöljts uti ett underliggande tyngre lager, vore tydligen orimligt. >? Jag är likväl skyldig att omnämna att jag aldrig varit i tillfälle att personligen erfara Professor EKMANS åsigter om någon af de frågor som stå i samband med expeditionen och dess resultat. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 95 sektion följer, såvidt materielet medgifver, den djupaste rännan som förbinder Kattegat med Östersjöns stora djup och är bildad genom att kombinera EKMANS längdsektioner ge- nom Stora Belt (sektion IX) och genom Vestra Östersjön (sektion X) med stationerna uti de följande 6 stora tvärsektionerna öfver den egentliga Östersjön. Det medför emellertid en viss osäkerhet att undersöka ett hafsområde uteslutande medelst längdsektioner utan tvärsektioner,' såsom den Svenska expeditionen gjort i Vestra Östersjön, ty om icke den valda sektionslinien sammanfaller med den egentliga och djupaste strömfåran (och derom kan man knappt förvissa sig på annat sätt än genom tvärsektioner) kan man få en delvis oriktig föreställning om strömmarnes förlopp och mäktighet derigenom, att man studerar förhållandet vid sidorna 1 stället för uti strömmens axel. Men å andra sidan är den total- bild, som längdsektionen genom Stora Belt och Vestra Östersjön lemnar, så upplysande för förhållandet mellan ytvattnet och bottenlagren, att jag anser att expeditionen derige- nom gjort en mycket vigtig insats uti utforskningen af detta område. Ty det är just undersökningar af detta slag som bäst behöfvas, alldenstund de förekommit ytterst spar- samt hittills, en brist som är desto känbarare som litteraturen innehåller en ofantlig rike- dom på hydrografiska observationer anstälda vid kusterna och uti vikarne af Vestra Öster- sjön på föranstaltande af den Tyska Kommissionen i Kiel. Det är klart att just genom tillvaron af detta stora material af kustobservationer sådana undersökningar som utfördes 1871 af Pommerania och 1877 af den Svenska expeditionen få en särskildt betydelse, enär de lemna upplysning om tillståndet på alla djup uti de centrala delarne af Vestra Östersjön och utefter den vigtiga förbindelselinien mellan Kattegat och Östra Östersjön, hvilka för- hållanden omöjligt kunna studeras ensamt från stationerna vid kusten.” Af längdgenomsnittet i plansch IV framgå omedelbart två vigtiga slutsatser. Den i Östersjön ingående underströmmen är intermittent, ty vid undersökningstill- fället hade faktiskt hela inflödet af salt vatten vid botten upphört Ö. om en linie mellan Möen och Darsserort (sektion XI). Partiella afbrott i underströmmen torde hafva före- funnits vid ingången till Fehmern-belt. Om man jemför tillståndet å linien Speil-klint Darsserort (sektion XI) med tillståndet i sydliga grunda delen af Öresund, hvarigenom endast ytström passerar (station 55), skall man finna, att samma fördelning af vattenlager med samma salthalt förefinnes i båda dessa utloppsportar för Östersjön, i det östersjövatt- net intager hela platsen mellan bottnen och ytan utan att lemna plats för någon ersät- tande underström. Vid denna tidpunkt höll Östersjön alltså på att uttömma och förminska sin salt- halt. Denna observation gäller icke blott den egentliga Östra Östersjön utan äfven den närmaste delen af Vestra Östersjön, hvars förråd af salt vatten vid botten uppblandades och bortfördes med ytvattnet. Vestra Östersjön utgör liksom Södra Kattegat ett stort blandningsområde, der de vattenlager uppstå, hvilka af Baltiska hafsströmmen föras ut mot Atlanten. Det är hufvudsakligen bottnens ojemna beskaffenhet och omvexlingen mel- lan grunda och djupa samt breda och trånga passager, hvilka tvinga ytström och under- ström att blandas med hvarandra. Det vatten, som Östra Östersjön innehåller i sina öfre I På grumd af denna omständighet har jag måst vid den följande behandlingen göra vissa reservationer. ? Se härom en anmärkning af d:r O. JACOBSEN. 96 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. lager och utsänder genom Öresund och öfver den relativt grunda barrieren mellan Gjedser och Darsserort, är nemligen visserligen i sig sjelft ett blandningsvatten, som uppstått ge- nom inverkan af flodvatten och saltvatten på hvarandra i Östersjöns stora bassiner, men detta blandningslager är så godt som homogent och af konstant salthalt i alla nivåer som kunna träda i vexelverkan med hafvet utanför. Under den jemförelsevis korta sträcka som det egentliga östersjövattnet har att tillryggalägga genom Vestra Östersjön och Stora Belt innan det uppnår Kattegat, inträffar en så liflig uppblandning af detsamma med sal- tare vatten ur underströmmen, att ytströmmen mer än fördubblat sin salthalt vid utträdet ur Stora Belt. Vid utträdet ur Kattegat har den tredubblats. På Vestra Östersjöns område försiggår alltså en liflig vexelverkan och blandning mellan ytströmmens och underströmmens lager. Jag anser att denna blandning sker ej genom diffusion (d. v. s. genom molekylrörelsens inverkan) utan hufvudsakligen genom massrörelse och friktion mellan ytströmmens undre lager, som under sitt framglidande öfver underlaget upptager och med sig införlifvar vattenpartiklar ur detsamma. Resultatet deraf blir å ena sidan att nytt saltvatten måste inströmma utifrån för att ersätta det som bortföres med ytströmmen (EKMANS »reaktionsströmmar») och å andra sidan att ytström- men måste tillväxa i massa och salthalt. Detta visar sig i längdgenomskärningen å plansch IV såsom en formation af nya tungformiga vattenlager af växande salthalt och tjocklek, hvilka öfverlagra hvarandra i rask följd och kila ut mot ytan, så att salthalten inifrån och utåt eller från station 47 till 40, hvilka äro belägna i ytströmmens längdaxel, ökas från 8 ”/,w till 17 ”/,,. Alla dessa blandningslager, som i figuren synas utkila vid ytan äro tydligen bildade på bekostnad af de saltrika bottenlager som östligaste delen af Vestra Östersjön, (Mecklenburgerviken med Cadetten Rinne) innehåller. Den egendomliga form som de undre lagren från 20 till 13 ”/,, antaga kan ej förklaras af något annat än vatten- massans rörelse och denna endast af den reaktion som ytströmmen framkallar hos underlaget. För jemförelses skull har jag å plansch IV, som åskådliggör Östersjövattnets utlopp, ut- lagt en sektion föreställande Göta elfs utlopp efter F. L. EKMANS observationer som- maren 1875. Den bild båda sektionerna gifva af de öfre och de undre vattenlagrens form är så öfverensstämmande, att man knappt kan tvifla om att den verkande orsaken i båda fallen är en och densamma, nemligen den i ytvattnets rörelse inneboende kinetiska energien, och att förloppet i det hela är ett och samma vid det Baltiska vattnets utströmning ur Öster- sjöns mynningar som vid flodvattnets utflöde ur en elf i hafvet. I båda fallen observerar man, huru underströmmens lager höja sig till högre nivå innerst uti utloppskanalen än utanför densamma, huru bottens upphöjningar och ojemnheter verka uppdämmande och afspärrande på den ingående underströmmen samt huru efter passerandet af hvarje sådan barriere ytströmmen uppträder med nya lager af större salthalt än förut, hvilka bildats på underströmmens bekostnad vid kontakten mot densamma och först ansvälla för att se- dan utkila vid ytan. Man iakttager vidare huruledes det är bottnens formation och yt- strömmens mäktighet, som bestämma huru stor del af underströmmen som kan passera ett visst tvärsnitt af utloppskanalen och hvilka af dess vattenlager som afspärras eller tränga fram längre inåt. Ifall ytströmmen nemligen tillväxer så i mäktighet, att han ut- fyller på något ställe hela kanalens djup, afbrytes bottenströmmen och blir intermittent. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR BAND. 25. N:o |. 97 Det saltvatten som befinner sig längre in uti utloppskanalen är då under hela den tid afspärrningen räcker fortfarande utsatt för att uppblandas och aflägsnas med ytström- men, och salthalten uti dessa inre delar af kanalen eller bassinen är då stadd i sjunkande, ända tills någon förändring inträffar vid stället för afbrottet som tillåter underströmmen att ånyo passera. På längdsektionen å plansch IV iakttager man tvenne sådana ställen der isohalinens förlopp antyder att afbrott för tillfället eger rum i underströmmens inflöde. Det ena af dessa ställen är Fehmern-belt, der barrieren som afbryter underström- mens framträngande mot Östersjön skulle ligga någonstädes V. om station 43. Men detta afbrott är troligen endast skenbart. Ty oaktadt station 43 är belägen ungefär midt emel- lan Fehmern och Laaland, eger man ingen garanti för att expeditionen genom denna station (43) träffat Fehmern-belts djupaste ränna, och i så fall är det ju möjligt att bredvid denna station t. ex. S. om densamma en djupränna förefanns, hvarigenom inströmningen af salt- vatten försiggick, oaktadt denna underström synes vara afbruten å längdsektionen, hvilken är utlagd efter en linie som längs farvattnets midt sammanbinder stationerna 42 och 43. Hade Svenska expeditionen utfört någon tvärsektion öfver Fehmern-belt, skulle man fått visshet i frågan huruvida någon ingående underström af saltare vatten än 18 ”/,, för till- fället passerade genom detsamma. Men någon sådan gjordes icke. Men så mycket torde kunna anses säkert, att underströmmen genom Fehmern-belt varit af obetydlig mäktighet i jemförelse med de betydliga ofvanliggande lagren och att denna linie 1 hvarje fall verkat afspärrande på det saltaste vattnet från Stora Belt. Den högsta salthalten i Mecklenburger- bugten (station 44) fanns nemligen endast = 27 "/,,, under det högsta salthalten vid Stora Belts södra mynning åt Kielerbugten (i station 42) var öfver 30 ”/,,. Något omedelbart sammanhang mellan vattenlagren af 27 ”/,, salthalt i station 42 och 44 tyckes ej heller förefinnas, alldenstund temperaturen hos det förra är öfver 9” och hos det senare endast 6”,5. Således har det saltaste vatten som underströmmen medfört genom Stora Belt stan- nat i Vestra Östersjöns första afdelning. Det är äfven anmärkningsvärdt att det saltaste vattnet i Vestra Östersjön innanför Fehmern-belt bildar ett ytterligt tunnt, endast 3 meter tjockt lager vid botten omkring station 44, som är belägen å 23 meters djup. Som det största djupet i denna bassin enligt Danska sjökort endast uppgår till 15 famnar, inses, att det förråd af saltvatten, som vid tiden för den Svenska expeditionen förefanns i denna afdelning af Vestra Östersjön, var obetydligt i förhållande till de qvantiteter som bortför- des med ytströmmen, och då dessutom tillförseln af saltvatten genom Fehmern-belt antingen var helt och hållet afstängd eller åtminstone reducerad till en ringa bottenström, följer: att salthalten i denna afdelning af Östersjön var stadd i aftagande. Den andra punkten vid hvilken afbrott i underströmmen egde rum var öster om Cadetten Rinne och station 45. Här var afspärrningen fullt effektiv, hvilket bevisas deraf att på hela linien Speil Klint—Dornbusch, utgörande tvärsektionen XI å plansch IV. ingen- städes högre salthalt anträffades vid botten än mellan 8 och 9 ”/,,, oaktadt djupet vid sta- tionerna 46, 47, 48 å denna linie äro lika stora och delvis större än vid station 45. Salt- halten vid botten å linien XI (8,5 ”/,, till 8,9 ”/,,) är lika stor som salthalten vid ytan i station 45 (8,64 ”/9.)- Deraf synes att det mäktiga öfre lagret i den egentliga Östersjön, hvars salthalt just ligger omkring 8 ”/,, fylde ut hela öppningen mellan Möen och Tyska K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 1. 13 98 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. kusten från ytan till botten och fullständigt afspärrade underströmmen uti Vestra Öster- sjön från tillträdet till den egentliga Östersjön i juli 1877 då expeditionen arbetade. Man skulle vänta att anträffa en betydlig förhöjning af hafsbotten, hvilken satte en gräns för bottenströmmens framträngande någonstädes på denna linie, men så är icke förhållandet. Sjökorten utvisa endast en ringa höjning af bottenkonturen Ö. om Cadetten Rinne. Och likväl finnes här en öfvergång mellan olika vattenslag mera tvär och brant än på något annat ställe af hela undersökningsområdet, en öfvergång som är minst lika vigtig i biolo- giskt som i hydrografiskt afseende. Denna linie kan sägas bilda den verkliga gränsen mel- lan Östersjö- och Nordsjö-området, för så vidt en skarp gräns mellan båda öfverhufvud kan uppdragas. Strängt taget existerar naturligtvis ingen gränsskilnad, emedan tröskeln mel- lan Möen och Rigen kan öfverskridas af underströmmen från Belterna, som passerar den åtminstone delvis med vissa af sina vattenlager. Derom vittnar det bottenlager af vatten med nära 17 ”/,, salthalt, som af den Svenska expeditionen påträffades i Östersjöns första stora fördjupning innanför Bornholm (se station 66 å längdsektionen i plansch IV) och hvilket naturligtvis är en rest från ett föregående inflöde af underströmmen från Vestra Östersjön. Vid det tillfälle då Svenska expeditionen undersökte Östersjön mellan Danska och Tyska kusten framgick lika litet der någon underström som genom Öresund (jemför sek- tion XI med sektionen af Öresund S. om Drogden, se station 55). Alldenstund utflödet af ytvatten af omkring 8 ”/,, salthalt obehindradt försiggick genom dessa två öppningar vid tiden för undersökningen utan att någon ersättning i salthalt genom underström tillfördes Östersjön, gäller om den egentliga Östersjön tydligen samma observation, som gjordes om en del af Vestra Östersjön, nemligen att dess salthalt för tillfället var i aftagande. Huru länge detta tillstånd räckt är obekant. Det återstår nu att ställa de Svenska iakttagelserna från 1877 1 behörigt samband med de föregående från Pommerania-expeditionen 1871 och med de samtidiga observatio- nerna vid de Tyska kuststationerna. Det visar sig då att samma skarpt markerade gräns mellan de båda Östersjögebiten, som Svenska expeditionen förefann Ö. om linien Falster — Darsserort redan iakttagits af Pommerania. D:r O. JACOBSEN yttrar nemligen:” »Durch eine von Darsserort nach Falster hinibergezogene Linie werden zwei ihrem Salzgehalt nach verschiedene Gebiete der Ostsee von eimander getrennt, mit einer Schärfe, wie sie fir keine ähnliche Abgrenzung in der Ostsee wieder hervortritt. Der Salzgehalt, bedeutenden localen Schwankungen unterworfen, im Allgemeinen aber von Östen nach Westen rasch abnehmend, betrug in dem eng umschlossenen westlichen ”Theile der Östsee bis nahe zu jener Grenze noch öber 1 Procent, um östlich von derselben schnell auf ”/, Proc. zu sinken und sich nun auf weite Strecken hin auf dieser ungefähren Höhe zu er- halten oder doch weiter östlich nur noch eine sehr allmälige und gleichmässige Verringe- rung zu erfahren. So fanden wir, wenn auch nicht gleichzeitig, den itbereinstimmenden Salzgehalt von fast 0,76 Proc. an der Ostkäöste von Rigen und am FEingang der Danziger Bucht bei Hela, ja noch nordwestlich von Brästerort.» i Detta aftagande i salthalten från V. till Ö. kan äfvenledes följas uti de observa- tionsserier från de Tyska stationerna vid Kiel, Fehmern-belt, Travemimde, Poél, Warne- minde, Darsserort, Lohme, Hela, hvilka meddelas uti den Tyska Kommissionens berät- ! Se Die Expedition z. Unters. der Ostsee im Sommer 1871. Berichte der Commission I. p. 41. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 20-0AN0 1 SJ) telser ' för 1877—381 af D:r G. KArstES. I ännu närmare sammanhang med Svenska expeditionens iakttagelser, emedan äfven de äro gjorda ute i öppen sjö, stå de observationer å ytvattnets salthalt, som tagits under ångbåtsturerna mellan Kiel och Köpenhamn under åren 1877—383 af kapten BALTZERSEN ” hvars medeltal äro: Utan ORD Ul (IKTelerp urges. secs ss NERE AA AE [ESRI SERNER (öm Felmern ic PY 1 =900rNDIqLA BRRUNSTA 11 dere en INTO (GI CÖSOTR breda Je rr nr AA DR rr bryt korg 10,9 Möenm. eos sd oder noder säll rr boer Rdr RN ved BIRSES I afseende på ytvattnets salthalt återfann den Svenska expeditionen alltså ungefär samma förhållanden som Pommerania 6 år förut, men deremot synas saltförhållandena vid bottnen hafva varit annorlunda år 1871. Jag fäster mig icke dervid att Pommerania vid vestliga inloppet till Fehmern-belt fann på 17 och 18 famnars djup 27,37 ”/,, salt under det Alfhild vid station 43 på 20 meters djup ej fann högre än 16,86 ”/,,, ty detta förklaras genom den förmodan jag förut framkastat, att Alfhilds station 43 ej är belägen i Fehmern- belts djupaste ränna. Längre österut vid station 44 fanns på 23 meter 27,53 ”/,,, hvilket mycket nära öfverensstämmer med den högsta salthalten Pommerania fann i Mecklenbur- gerbugten, nemligen: 14 1/3 sjömil NV-!/; V-om Warneminde på 14 famnar.umnkesossssssnoonnn 2UASON HG 10 » Mit/se Nini, mDarsserort stsbndd AV tölresd tes haga 2 TE Rain» O t N >» Stabenhuk (midt uti Fehmern-belt) 14 famnar 28,89 > Men en bestämd och mycket vigtig olikhet visar sig mellan bottenlagrens salthalt på gränsen mellan Vestra och Östra Östersjön. Öster om Darsserort fann den Svenska expeditionen 1877 ej högre salthalt vid botten än mellan 8 och 9 ”/,, (se sektion XT), och mellan Skånes sydspets och Arcona i station 51 på ända till 45 meters djup ej mer än 12,60 ”/,,, under det Pommerania 9 sjömil öster om Darsserort fann på 9 famnar 13,23 ”/,, och 8 mil N. om Arcona på 22 famnar 14,66 ”/,, och 16 mil NNV. om Arcona på 23 fam- Ha NOAA fb Detta visar att i juli och augusti 1871 en underström af saltvatten af minst 13 ”/,, salthalt flöt in från Vestra till Östra Östersjön, under det i juli 1877 inströmningen af saltvatten vid botten var totalt afbruten och endast ytvatten af 8—9 "”/,, salthalt fanns på gränslinien mellan Östersjöns yttre och inre afdelning. Tillvaron af en ingående underström mellan Darsserort och Gjedser bevisade Pom- merania-expeditionen dessutom genom en direkt strömobservation: D:r JACOBSEN yttrar:”? ! Ber. VII—XI. Abth. III p. 14—39. För juli månad 1877 var i medeltal salthalt och temperatur vid de Tyska kuststationer, som ligga när- mast Alfhilds undersökningslinie, följande: Djup Salthalt Temperatur Djup Salthalt Temperatur Fehmern-belt 0 M. 1155 Sö HGF STA LIN ANSEON I Darsserort » SR 17”,66 = — Lohme (Rägen) > (NE 15584 UB T,6 >» 12856 Hela » (CEN INR de, 24 EC för 127,94 smibid: 3 Ibid. 100 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. »In den Cadettenrinne zwischen Darsserort und Gjedser trafen wir am 7 Juli schon in 6 Faden Tiefe auf einen starken siädwestlichen, der Oberflächenströmung entgegenlau- fenden Unterström. Das Wasser der Oberfläche enthielt 0,75) Proc., das aus 14 Faden vom Meeresgrunde geschöpfte mehr als die doppelte Menge nämlich 1,637 Proc. Salz.> Östersjön befann sig alltså i alldeles olika tillstånd sommaren 1871 under den Tyska och sommaren 1877 under den Svenska expeditionen. Vid förra tillfället höll den på att förnya i det senare att uttömma sin salthalt. Härmed står 1 nära sammanhang ett vigtigt resultat som erhållits genom de Tyska kustobservationerna. Salthaltens medelvärde vid dessa visade sig nemligen vara underkastad vexlingar, så att den under åren 1869, 1872 och 1873 var ovanligt hög i Vestra Östersjön." Derpå följde ett antal år under hvilka salthalten i genomsnitt var stadd i ett ständigt aftagande. Först ” med 1882 började så saltrikt vatten som under de förstnämda åren åter att in- tränga och höja medelvärdet för Vestra Östersjön. De Tyska observationerna hafva alltså ådagalagt, att Vestra Östersjön är underkastad vexlingar uti salthalt och att året 1877 in- faller och sannolikt bildar vändningspunkten uti en period af saltminskning. Den Sven- ska expeditionen af detta år visar oss huru denna förminskning uppkommer, nemligen derigenom att underströmmen, som inför saltare vatten i det stora Östersjöbäckenet, för kortare eller längre tid afstannar och ytvattnet ensamt uppfyller utströmningsportarne och uppblandar sig med samt bortför det saltvattens förråd som finnes uti de djupa lagren af Vestra Östersjön. Längdgenomskärningen å plansch IV ger en mycket tydlig bild af detta förlopp. Temperaturen hos de understa lagren i Stora Belt af 50 och 31 ”/,, salthalt befanns 1 juli 1877 vara mellan 7 och 8”. Hos vattnet af samma salthalt 1 Kattegat var tempera- turen vida högre nemligen ända till 13”—14”. Man finner att i allmänhet ett lager af underströmmen af viss salthalt eger desto lägre temperatur ju längre in det anträffas uti Östersjön. Detta torde vara utmärkande för den årstid hvarunder observationerna togos. Vattnet i underströmmens djupaste lager uti den östliga delen af området har möjligtvis under föregående vinter befunnit sig närmare ytan uti yttre Kattegat eller Skagerack och kan hafva bibehållit sin låga temperatur derifrån, under det nytt vatten af samma salthalt som vid sommarens slut medföljer underströmmen genom Belterna helt naturligt medför en högre temperatur. D:r H. A. MEYER gjorde redan på grund af sina iakttagelser 1869 vid Korsör (och Kiel) uppmärksam på inträngandet af en underström af varmt och saltrikt vatten under höstmånaderna. 1 Se D:r G. KARSTENS ofvan citerade afhandling i Berichte etc. p. 39. bs ? Redan med 1878 började emellertid saltare vatten att framtränga i Ostliga Ostersjön (se p. c. p. 42) enligt observationerna å Adlergrundet. SUSe CA. GEN IMEYBRIIN C: Pio T2 KONGL. SV. VET, AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 101 Östra Östersjön. Till Östra Östersjön eller Östersjön i egentlig mening räknas hela vattenområdet mellan södra mynningen af Öresund och linien Falster Darsserort i 1 vester och den under- vattensbank som förbinder Stockholms skärgård med Åland och Finska skärgården i norr. Hit hörer äfven Finska viken, emedan den icke genom någon gräns 1 hydrografisk mening är skiljd från Östersjöns stora bassiner och från vattenutbytet med dessa. ' Inom detta område utförde den svenska expeditionen 18 hydrografiska sektioner (N:o XI[—XXIX) om- fattande 88 fullständiga stationer. Djupkartan å plansch XIV, hvarå dessa stationer och sektioner äro utlagda, tillsammans med sektionsdiagrammen å föregående planscher tjena till orientering å det vidsträckta området och till underlättande af öfversigten öfver det stora materialet. Derjemte har jag å plansch XIII lemnat en karta öfver salthalten i ytvattnet på hela Östersjöområdet sådant detta var beskaffadt i Juli 1877. Hela den dåvarande hydrografiska situationen framstår med stor noggranhet ända in 1 detaljerna genom dessa kartor och sektioner och torde icke behöfva förtydligas genom någon vidlyftig beskrifning. Jag betraktar nemligen klargörandet af den under expedi- tionen funna situationen såsom min förnämsta uppgift och skall endast i ringa mån ingå på frågan om de orsaker som framkallat detta tillstånd eller om de förändringar, som det är underkastadt med olika årstider o. s. v. Den egentliga Östersjön är längs sina ofvan nämnda vestliga gränslinier afspärrad på mindre än 20 meters djup från kommunikation med Vestra Östersjön och på mindre än 10 meter från Kattegat och den nordliga Öresundsrännan. Dess nordliga gränsbank mot Ålands haf torde ingenstädes vara mycket djupare än 40 meter. Mellan dessa båda gränser ligga ett antal djupa bassiner skiljda åt på större eller mindre djup genom förhöjningar af hafsbotten eller bankar. Salthaltens fördelning i Östersjöns djupa lager är beroende af denna formation hos botten, ty dessa bankar verka 1 mån af sitt större eller mindre djup afspärrande på det från Vestra Östersjön inkommande saltvattnets djupaste och tyngsta lager. Expeditionen fann äfven att djupvattnets salthalt ändrade sig icke kontinuerligt utan med vissa afbrott i den mån den framskred längre inåt Östersjön med sin undersökning. Följer man gången af denna undersökning från vester mot öster, finner man, att underströmmen, hvilken enligt hvad jag visat i ett föregående kapitel var afbruten på gränsen mellan Vestra och Östra Östersjön, åter uppträder med sina vattenmassor på linien Ärrona Skåne (sektion XII) och i alla följande sektioner. Öfver den grunda hafsbotten Ö. om OCadetten Rinne mellan Falster och Rägen framgår endast isohalinen för 8 ”/,, obruten (se sektion XT), under det alla linier som beteckna högre salthalt stannat mot bottnen vester om denna ! Riga viken åter är såväl i V. mellan Osel och Kurland som i N. mellan Dagö och Estland skiljd från Östersjön genom grundbankar. Rigavikens hydrografiska förhållanden komma emellertid icke att afhandlas här, emedan expeditionen icke undersökte detta område. Afven Finska viken undersöktes blott genom en tvär- sektion vid dess mynning (Sektion XXVIII Hangö—9Odensholm). 102 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. gräns för att åter uppträda vid den första tvärsektionen af Östra Östersjön mellan Rögens nordspets och Skånes sydligaste udde." Här påträffar man alltså åter den intermittenta bottenströmmens vattenmassor i färd med att intränga mot öster uti Östersjöns första stora bassin, Bornholmsdjupet. Sektion XII, som är mycket anmärkningsvärd på grund af iso- thermernas och isohalinernas egendomliga form, visar på det tydligaste, att underströmmen följer den sydliga sidan af Östersjön. Det salta vatten som inkommit från V. Östersjön följer alltså Mecklenburgs och Rägens kust till denna ös nordliga spets, men tvingas der- efter af underhafsbankarne mellan Riägen och Bornholm, Rönnebanken och Adlergrund m. fl. att taga vägen mot NO. mellan Bornholm och Sverige och derefter utbreda sina vattenlager i djupbassinen Ö. om Bornholm. På de större djupen här uppträda lager med en salthalt från 12 till öfver 16 ”/,,. Så hög salthalt påträffades ingenstädes af expedi- tionen mellan Cadetten Rinne och Bornholm, hvilket visar att detta vatten måste hafva inkommit i Östra Östersjön vid någon föregående tidpunkt, då underströmmen varit i gång och vattenlagren af 9—16 ”/,, salthalt ostördt kunnat passera gränsen mellan Vestra och Östra Östersjön. Men de tillfällen, då vatten af så hög salthalt som 14—16 ”/,, kunnat passera gränsen, måste hafva hört till undantagen eller i hvarje fall ej hafva varit synnerligen talrika eller långvariga, ty dessa vattenslag hafva stannat i Bornholmsdjupet, der de träffas 60 meter under ytan (se station 66 i sektion XV) och hafva ingen utbred- ning längre mot öster. Uti Östersjöns största djupbassin Ö. om Gotland finnes äfven vid de största djup ej högre salthalt än 12 ”/,,. Vatten af salthalten 13—16 "”/,, är alltså in- skränkt till Bornholmsdjupet. Vilkoret för att det derifrån skulle kunna intränga uti Östersjöns följande afdelning är tydligen, att inströmningen af dylikt vatten under någon tid skulle hafva pågått i sådan myckenhet att det räckt till att fylla hela Bornholmsdjupet från botten till 55 meter under ytan och flöda öfver Middelbanken, som vid denna nivå afspärrar Bornholmsdjupet från Gotlandsdjupet. Men detta inträffar icke eller har åt- minstone icke inträffat på mycket lång tid, eftersom inga spår deraf kunde upptäckas af den Svenska expeditionen. Man ledes alltså till den slutsats, att underströmmen från V. Öster- sjön under vanliga förhållanden medför vatten af intill 12—13 ”/,,, men undantagsvis af ända till 16—17 "”/,, salthalt. Vattnet af förra slaget d. v. s. af salthalt 9—12 ”/,, finnes deremot i ojemförligt större myckenhet inom Östra Östersjön och påträffades af expeditionen i alla sektionerna från XII ända till XXIX d. v. s. från Skånes sydspets ända till Finska viken. Dylikt saltvatten sprider sig alltså med underströmmen från V. Östersjön genom rännan mellan Bornholm och Sverige till de tre stora undervattensbassinerna uti Östra Östersjön, nemligen 3ornholmsdjupet Ö. om Bornholm, Gotlandsdjupet S. och Ö. om Gotland och Landsorts- djupet NV. om Gotland. Följande sammanställning af isohalinernas läge uti de tre stationerna N:o 67 i sektion XV [Hats LÖK Long.: INGRI2 (djupaste st. i Bornholmsbassinen). N:o 96 ensam station > EB 2 NOTES > » Ö. Gotlandsbassinen). N:o 94 (K) sektion XXIV NN SRA30 » SN (I » » V. Gotlandsbassinen). 1 Sektion XII. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o Ål. 103 Isohalinen för Station 67 Station 96 Station 94 (K) Höna das selger ytan 30 M SUP AE ÖR VAN sg ADM 63 M 65 >» MIR röd. Tvärnit d AS RR EE lön Barnes bly tråd) SE bn » Ilypp stördes nella eta BN 149 >» — l2kröänräladon ste eld 200 >» - FAsöRve nee otimutit sshestsö0 a = Lögg va hast andan 4 Oy — 16 »> 76 > visar, att underströmmen medfört vatten af öfver 16 ”/,, salt till den yttersta bassinen Born- holmsdjupet samt något öfver 12 ”/,, till den stora östra Gotlandsbassinen och 10 ”/,, till vestra Gotlandsbassinen. Då nu djupet i dessa bassiner tillväxer utifrån inåt, så att östra Gotlandsbassinen är djupare än Bornholmsbassinen och vestra Gotlandsbassinen inne- håller den djupaste sänkning som existerar på hela det Baltiska området nemligen Lands- ortsdjupet (station 94), är klart att salthaltens aftagande utifrån och inåt uteslutande är att tillskrifva den afspärrande verkan, hvilken underhafströsklarne, som finnas mellan dessa bassiner, utöfva på den inträngande underströmmen. Starkast verkar i detta afseende Middelbanken, som sträcker sig tvärs öfver Östersjön i SO. riktning från Blekinges och Ölands södra kust till Pommerska kusten omkring Rixhöft och skiljer Bornholmsbassinen och den stora Ö. Gotlandsbassinen från hvarandra på ett djup af högst 55 meter. Just på denna nivå framgår i Bornholmsbassinen isohalinen 12 "”/,,, såsom man finner af station 67. Derför kan vatten af en maximihalt af omkring 12 ”/,, öfver Middelbanken jemt upp inkomma i Ö. Gotlandsbassinen. Detta inflöde har emellertid varit så sparsamt, att vatten af öfver 12 ”/,, endast anträffas i mycket ringa mängd såsom ett tunnt bottenlager af 10—11 meters mäktighet uti Gotlandsbassinens största fördjupning omkring station 96 på 208 meter från hafsytan. Vid ingen annan station i hela Gotlandsbassinen finnes för öfrigt något spår af så salthaltigt vatten. Det mäktigaste lagret i Ö. Gotlandsbassinen utgöres af vatten mellan 11 ”/,, och 12 ”/,,, hvilket i station 96 är 80--90 meter djupt. Det träffas uti hela denna bassin 100—118 meter under ytan. Någonstädes mellan sek- tionerna XXII och XXVI afstänges det genom bottnens höjning, så att på linien Sandhamn --Dagerort största salthalten på 180 meters djup i station 86 icke uppgår till 11 ”/,, utan endast till 10,83 ”/,,. Vattnet af 11—12 "”/,, salt har således stannat qvar i östra Got- landsbassinen, liksom vattenlagren af 13—16 "/,, i Bornholmsbassinen, och endast vatten af 10—11 "/,, salthalt framtränger N. och V. om Gotland till den djupa bassinen V. om denna ö, der det i station 94 (K) fyller Landsortsdjupet från 106 meter ända till botten vid 400 meter (sektion XXIV). Längre söderut i sektion XXI iakttager man en egendom- lig formation hos isohalinen 10 ”/,,. Närmast Gotland i station 108—109 återfinnes den på nära 100 meter, men något östligare i station 110 först på mer än 170 meters djup. Förklaringen finnes genom en blick på sektionsfiguren XXI å plansch VIII, der en upphöj- ning af hafsbottnen visar sig vid station 109. Denna utgör en del af en undervattens- bank, som på omkring 100 meters djup delar vestra Gotlandsbassinen i tvenne bäcken, hvaraf det östliga innehåller Landsortsdjupet och är fyldt med vatten af öfver 10 ”/,, salt 104 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. från botten till omkring 100 meter från ytan. Af detta vattenslag har en ringa del flö- dat öfver tröskeln och samlat sig vid botten i det vestliga bäckenet, der det återfinnes på 176 meters djup.” Man skall finna att på samma sätt alla isohaliner af högre salthalt än 9 ”/,, äro utsatta för dylika tvära afbrott och nivåförändringar vid passerandet af de undervattens- trösklar, som finnas uti Östra Östersjön. Deremot passera alla isohaliner af lägre salthalt än 9 ”/,, obrutna fram öfver Östersjöns alla trösklar. Sjelfva isohalinen 9 afbrytes vid gränsen mellan Vestra och Östra Östersjön, men ingenstädes inom den senares stora område utom måhända af höjningen af Östersjöns botten omkring Ölands sydspets. Längre österut mellan denna ö och Gotland betäckes åter botten, såsom sektion XIX visar, af ett lager med salthalt mellan 8 och 9 ”/,,. Men isohalinen 10 ”/,, saknas här äfven på 106 m. djup. Deraf synes att endast vatten af 8 och 9 ”/,, salthalt direkt kan inkomma i bassinen V. om Gotland söderifrån, men att vattnet af 10 ”/,, och högre salthalt måste passera Ö. och N. om Gotland. Underströmmen följer alltså i allmänhet den södra och östra sidan af Östersjön. Den går, såsom förut visats, N. om Bornholm, men fyller derefter de stora bassinerna Ö. om Bornholm och Ö. om Gotland samt sänder N. om Gotland en arm in i djupbassinen V. om denna ö. Mot N. och Ö. stanna isohaliner af högre salthalt än 7 ”/,, mot den tröskel, som förbinder Stockholms norra skärgård med den Aländska ögruppen, hvilket synes af sektion XXIX, som går S. om och parallelt med denna bank. Öfver densamma passerar intet vattenlager af högre salthalt än mellan 7 och 8 ”/,., hvarför högsta salthal- ten på de stora djupen i Alands haf ej uppgår till mer än 7,3 ”/,.- En tvärsektion öfver Finska vikens mynning (sektion XXVIII) visar att vattenlagren af 7, 8 och 9 ”/,, salthalt hafva obehindradt tillträde dit. Högsta salthalten vid botten å 100 meters djup var 9,76 ”/,,. Finska viken hör derför i hydrografiskt afseende tillsam- man med Östra Östersjön, eftersom både dess undre och öfre vattenlager äro i omedelbar förening med och deltaga i östersjövattnets cirkulation. I Rigaviken torde, att döma af sektionerna XXIII och XXVII, ej inkomma vatten af större salthalt än mellan 7 och 8 ”/1- Emellertid är Rigaviken uti sitt inre vida djupare än vid sin norra och vestra mynning, och salthalten på djupet i denna inre del kan naturligtvis vara högre, liksom fallet ofta är uti fjordar. Detta undersöktes emellertid icke af expeditionen. Längdsektionen å plansch XII visar att alla isohaliner sänka sig inåt Östersjön, Vattenlagren hafva således formen af öfver hvarandra lagda kilar med spetsarne riktade utåt. Det öfversta af dessa lager som begränsas af isohalinerna för 7 och 8 ”/,,, som är det ojemförligt mäktigaste, sträcker sig öfver gränsen till Vestra Östersjön och ända in i Öresund, hvarest det utkilar vid ytan. Alla de undre lagren utkila mot botten innan de uppnått gränsen mellan Östra och Vestra Östersjön, men det synes likväl tydligt att dessa vattenlager af högre salthalt härstamma från Vestra Östersjön, der de bildats genom bland- ning af det utströmmande ytvattnet med de underliggande från Kattegat inkomna saltare I Liksom en ringa mängd vatten af öfver 12 9/0, runnit öfver Middelbanken och samlat sig uti den stora östra Gotlandsbassinens djupaste sänkning, hvarigenom nivån för isohalinen 12 sänkts 152 meter från station 67 till 96, så har här en ringa mängd vatten af öfver 10 9/4, runnit öfver denna undervattensbank och sänkt nivån hos isohalinen 10 med 70 meter. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 105 lagren, oaktadt sammanhanget mellan Östra Östersjöns bottenlager och de motsvarande i Vestra Östersjön för tillfället är afbrutet. Vestra Östersjön är i vidsträcktaste mening ett blandningsområde, der de vattenslag beredas, hvilka sedermera med underströmmen in- komma i Östra Östersjön. Salthalten hos denna underström vittnar nemligen derom, att dess vatten ej omedelbart inströmmat från Kattegat utan uppkommit inom Vestra Öster- sjöns bassiner. Den egentliga Östersjön erhåller sålunda sin salthalt endast medelbart ifrån Kattegat. Underströmmens vattenlager uppträda först i sektion XII, som framställer en genom- skärning af Östersjön från N. till S. mellan Smygehuk i Skåne och Arcona på Riägen. Här mötas den utgående och ingående strömmen. Af isohalinernas och ännu mer isothermernas form kan man någorlunda bedöma, hvilka vattenlager, som tillhöra den ena och den andra af dessa strömmar. Det vatten, som finnes uti Östersjön under högsom- maren, kännetecknas af hög temperatur i sina öfre lager, hvilken temperatur emellertid från ett visst djup raskt aftager nedåt till ett minimum, som härrör från föregående vin- terns köld. Öfverallt i Östersjön Ö. om Bornholm markerar sig detta temperaturminimum med största tydlighet uti hvarenda station vid ett djup af omkring 50—60 meter. Mini- mets valör vexlar något men är i allmänhet mellan 1,74 och 2,6 CO. Temperaturen som är från 15” till 18” vid ytan sjunker under de första 15—20 meter långsamt, derpå raskt tills den vid omkring 40 meter uppnått 3”, hvarefter den under de följande 20—30 meter blir nästan stationär och slutligen uppnår sitt minimivärde. Det är alldeles otvifvelaktigt att denna temperaturfördelning är effekten af en värmevåg, som hvarje sommar fortplantar sig från hafsytan nedåt till de djup, der ännu inflytandet af den föregående vinterns köld herrskar, minimi-regionen, och lika otvifvelaktigt är, att de vattenlager, hos hvilka man finner ett sådant aftagande af temperaturen, måste hafva tillhört Östersjöns öfre vatten- massa under åtminstone en vinter och en sommar, om icke längre. Strömmar nu detta vatten ut ur Östersjön, så bör det kunna igenkännas på sin låga och likformiga salthalt samt på sin på djupet starkt aftagande temperatur. Det vatten åter som inkommer med underströmmen har en temperatur lägre än Östersjöns ytvatten sommartiden men högre än minimets. Underströmmens vattenmassor hafva nemligen uppstått i Vestra Östersjön genom blandning med Kattegatsvatten, hvilket icke undergår så stora temperaturvexlingar med årstiden som ytvattnet i Östersjön. I tvärsnittet XII Arcona—Smygehuk upptages den nordliga hälften, omfattande sta- tionerna 52, 53, 54, af utströmmande östersjövatten från ytan ända till 36—37 meters djup. Uti södra hälften af sektionen XII finner man äfven östersjövatten, men blott såsom ytström intill något mer än 20 meter från ytan. Under denna nivå vidtaga den ingående underströmmens lager, hvilken följer södra sidan af Östersjön. Gränsen mellan strömmarne markerar sig tydligt. Vattenlagren uti norra hälften af sektionen d. v. s. uti stationerna 52, 53 och 54 visa sig nemligen intill 36—37 meters djup vara af alldeles samma beskaffenhet, som vatt- net längre in uti Östersjön N. och Ö. om Bornholm. Man jemföre t. ex. salthalten och temperaturen intill 36 meters djup uti ofvannämda stationer 52-—54 med stationerna 67, 68, 69 uti sektionen XV öster om Bornholm och med stationerna 56, 57, 58 uti sekt. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd. 25. N:o 1. 14 106 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. XIII mellan Skåne och Bornholm, och man skall finna, att vattenmassan på hela denna sträcka från ytan till nämda djup är af likartad beskaffenhet. Det är östersjövattnet från det stora området mellan Bornholm och Gotland, som intill ett djup af omkring 36 meter är i rörelse utåt mot Sundet och Belterna och tager vägen genom Bornholmsrännan föl- jande den Svenska sidan af Östersjön. Vid ett djup af omkring 35 meter har vattnet uti inre Östersjön en temperatur af omkring 5” C., och ungefär samma temperatur finner man äfven vid station 52, 53, 54 på ungefär samma djup. Men vid 36 meter visar sig ett tvärt afbrott, i det temperatur och salthalt hastigt tilltaga. Det är underströmmens sal- tare och varmare vattenlager, som här inströmma närmast botten och uti södra hälften at sektionen ansvälla till allt större mäktighet, så att underströmmen här återfinnes redan omkring 20 meter under ytan. Dess vatten medför i station 51 en temperatur af ända till 10”, hvarigenom det märkvärdiga förhållandet inträffar, att i samma tvärsnitt och på ett afstånd af endast ett par mil ett minimum af 5” och ett maximum af 10? existera bredvid hvarandra på nära nog samma djup i hafvet. En sådan formation som isohalinen och isothermen 1 sekt. XII visa kan endast förklaras deraf, att vattenmassorna äro i jem- förelsevis stark rörelse -gent emot hvarandra. Ofvanpå underströmmen i sydliga hälften af tvärsnittet Arcona—Smygehuk framflyter, såsom jag visade, äfven en ytström af öster- sjövatten. '" Äfven detta vatten kommer från trakterna innanför Bornholm, men det torde — att döma af dess högre temperatur — komma ifrån den sydöstliga sidan af Östersjön, hvarest temperaturen hos ytvattnet är högre än utanför Svenska kusten. Det är endast de öfre varmare lagren af vattnet vid den Preussiska och Kurländska kusten, som kunna strömma ut S. om Bornholm, der de afskummas af bankarne mellan denna ö och Rigen, hvilka hindra de lägre kallare lagren att komma ut på denna stråt. Det är äfven, såsom förut är nämdt, dessa bankar som leda underströmmen i NV. riktning från Riägens nord- spets in genom Bornholmsrännan, der vi återfinna den på botten uti sektion XIV och XV. I fall man bortser från tillfälliga omhkastningar i strömriktningen, hvilka naturligtvis in- träffa här lika väl som uti Kattegat och Belterna, och uppställer frågan: hvilka vattenlager äro, i stort och helt sedt, på utgående ur Östersjön, och hvilka äro ingående? så finner man af det ofvan sagda, att gränsen mellan det utgående och ingående vattnet, mellan ytström och underström måste hafva legat någonstädes mellan 8 och 10 "/,, vid tidpunk- ten för den Svenska undersökningen. Sektion XII i förening med XI och station 55 visa tydligt, att det utströmmande östersjövattnet har i sina nedre lager en salthalt af öfver 8 Vw: Största kontingenten till den utgående östersjöströmmen lemnar alltså det mäk- tiga öfre vattenlagret af mellan 7 och 8 ”/,, salthalt, som utgör mer än hälften af den egentliga Östersjöns vattenmassa och påträffas uti alla sektioner af Östersjöns bassiner från ytan till 50—60 meters djup ända till trakten af norra Gotland och Rigaviken, der det börjar öfverlagras af ett annat lager med mellan 6 och 7 ”/,, salt. Den utomordentligt likformiga salthalten uti detta vattenlager måste tillskrifvas våg- rörelsens och vindarnes långvariga inverkan. Särskildt bör framhållas inflytandet af den cirkulation, som östliga och vestliga vindar framkalla, derigenom att ytvattnet af vinden | ID. v. s. vatten från den egentliga Östersjön. Underströmmens vatten har visserligen äfven bildats i Östersjön men icke i Ostra utan i Vestra Östersjön. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. 107 drifves mot endera kusten (>»Windstau»). Jemvigten återställes genom en strömning i mot- satt led uti de närmast underliggande lagren. Denna kompensationsström kan icke gå så djupt att den upprör sjelfva bottenlagren, hvilka till följe af sin högre specifika vigt ligga i det närmaste orubbade af de rörelser, som försiggå uti de öfre lagren, hvilket man kan inse af de djupare belägna isohalinernas form. Dessa ligga alldeles horisontalt ', men den kom- penserande underströmmen samt den uppstigande och nedstigande rörelsen hos vattnet vid lovarts- och lä-kusten måste dock mäktigt bidraga till vattnets omblandning och upprätt- hållande af en likformig salthalt från ytan ända till ett visst djup, derigenom att saltvat- ten ur de högst belägna lagren i Östersjöns nedre regioner t. ex. af öfver 8 eller 9 ”/,, salthalt medföljer dessa strömmar och uppblandas med färska vatten som af floderna spri- des öfver hafsytan. BoGUscLaAwski och KRÖMMEL ” påvisa exempel på starka temperatursänk- ningar hos ytvattnet nära den kust hvarifrån vinden blåser, förorsakade genom uppstigandet af kallare vatten från de djupare lagren i Östersjön. Kapten P. HOFFMAN ombord å kanon- båten Delphin iakttog den 9 augusti 1875 1 Memels hamn en sänkning 1 vattentemperaturen från 19? till 8” och slutligen 6” C efter ihållande östlig vind. Men 4 å 5 sjömil från kusten återfanns temperaturen 18” C i ytan, och 35 sjömil från land fanns så låg värme- grad som 6? C först på 70 meters djup. Dessa vexlingar äro för öfrigt väl kända vid Östersjöns badorter t. ex. vid Visby. Den Svenska expeditionen observerade under V.- storm en så låg temperatur som 6,3 närmast Svenska landet (se sektion XIX). Det är anmärkningsvärdt, att de stora temperaturförändringar, som framkallas af en stark från land blåsande vind hos vattnet på läsidan om kusten, icke åtföljas af någon motsvarande förändring 1 salthalten. Detta visar, att den cirkulation som framkallas af vindströmmarne i Östersjön icke sträcker sig längre ned än till gränsen af den i afseende på salthalt nä- stan homogena öfre vattenmassan. I thermiskt afseende åter är detta öfre lager ingalunda homogent åtminstone sommartiden, och en blick på sektion XVII ger förklaring öfver, huru det kan vara möjligt, att, såsom i det af ACKERMANN anförda exemplet, en stark östlig vind kan vid Kurländska kusten på kort tid sänka temperaturen från 18” till 6”. Man behöfver blott tänka sig, att en dylik vind drifver de öfre varma vattenlagren vesterut och att vattnet från 38 meters djup som i station 81 har 6” temperatur uppstiger till ytan för att ersätta det bortförda ytlagret. Salthalten förändras naturligtvis dervid icke märkbart. Ännu en orsak bidrager mäktigt till vidmakthållande af en likformig salthalt ända till ett visst djup, nemligen den vertikala strömning vattenytans afkylning under hösten och vintern framkallar. Det färskare vattnet, som samlas på ytan, blir genom afkylnin- gen tyngre än det underliggande varmare men något saltare vattenlagret och sjunker ige- nom detsamma, ända tills det träffar ett lager at sin egen täthet. Genom denna ther- miska cirkulation, som vinterkölden frambringar, förorsakas äfven det temperaturminimum som återfinnes i alla sektioner på omkring 50—60 meters djup eller just vid nedre grän- ! Ett exempel härpå erbjuder den östliga delen af sektion XX mellan Gotland och Kurland, der isohalinen 8 genom sin oregelbundna form antyder en temligen betydlig rörelse hos vattenlagren intill 60—70 meters djup, under det de följande isohalinerna genom sitt fullkomligt horisontala läge beteckna att de djupa vattenlagren äro i hvila. >? Oceanographie II p. 305. 108 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXEDITIONEN 1877. sen af det homogena öfre lagret. Dit samlas det under vintern afkylda vattnet, emedan det icke kan sjunka längre, och åstadkommer ett temperaturminimum på detta djup om sommaren. Hurudant tillståndet är om vintern, då sommarens värmevåg bör hafva trängt nedåt till dessa lager, är ännu obekant och fordrar undersökning. Men det inses, att temperaturens fortplantning nedåt de djupaste lagren måste antaga en annan karakter från och med gränsen för det homogena lagret d. v. s. ifrån det djup, der isohalinerna 8 och 9 framgå. På grund af den raska stigningen 1 salthalt fortplantas värmet icke längre genom vertikal strömning (convection) af uppvärmda och afkylda partiklar ” utan genom ledning, hvilken som bekant verkar ytterst långsamt och gifver åt de djupare lagren en likformig temperatur af omkring 4? C, hvilken är lägre än medelvärdet af årets lufttem- peratur. Denna konstanta temperatur kan likväl endast utbilda sig hos vattenmassorna i de djupa bassinerna Ö. och V. om Gotland, der vattenlagren äro mest i hvila. I Born- holmsbassinen är rörelsen hos vattenlagren för stark och djupet för ringa. Men i de båda djupaste stationerna 96 i östra Gotlandsdjupet och 94 (K) Landsortsdjupet herrskar under temperaturminimets region en ytterst likformig temperatur. Jag hänvisar härvidlag till tabellerna och den grafiska framställningen af tillståndet i dessa stationer å plansch VII och XII. Allra närmast botten visar sig en minskning i temperaturen, om hvars orsak jag icke vågar yttra mig, emedan det använda instrumentet, EKMANS isolerande vattenhemtare;, icke torde gifva alldeles tillförlitliga resultat på så stora djup som 3—400 meter. Om man med minimi-regionen betecknar de lager i Östra Östersjön, hvilka i juli— augusti hafva lägre temperatur än + 3”, finner man vid granskning af alla sektionerna, att någon dylik region icke existerar V. och N. om Bornholm. Rörelsen hos vattenlagren är här för stark, för att något temperaturminimum härrörande från föregående vintrar skulle kunnat qvarstanna inom vattenmassan. Den djupaste rännan fylles af underström- men, som om sommaren medför en hög temperatur från V. Östersjön, och den utgående strömmen från Ö. Östersjön medför icke vatten från de djup, der minimi-regionen är be- lägen. Dess lägsta temperatur är 5? OC. I Bornholmsbassinen Ö. och S. om Bornholm finner man i sektion XIV och XV temperaturen under 3” C från omkring 50—560 meters djup till botten. Minimi-regionen bildas här af sjelfva underströmmens vattenlager, hvilka 1 bassinen innanför Bornholm tyckes hafva förlorat den högre temperatur de medfört ifrån V. Östersjön. Den sista punkt der ännu underströmmens högre temperatur gör sig bemärkt är i station 59, som ligger omedelbart Ö. om Bornholm (se plansch IV) mellan sektion XIM-—XTIV. Här lik- nar temperaturfördelningen ännu den i sektion XIII och XII, så att vattnet af 12—13 ”/,, salt på 58 meters djup har en temperatur af 6” C liksom utanför Bornholm, men i östra och södra delen af Bornholms-bassinen har vattnet af 12—13 "”/,, salthalt afkylts till 3? —4? C, och de djupaste och saltaste lagren från 14—16 "/,, ega ej högre värmegrad än 2?,5—2”,8 CO. Antingen har detta vatten inkommit i Bornholmsbassinen så länge sedan, att det hunnit förlora den högre temperatur, som det kunnat medföra från V. Östersjön och i stället antaga den minimitemperatur, som vinterkölden frambringar i Östersjöns djupare ! Så nära grannskapet af vattnets täthetsmaximum är nemligen den volymförändring värmet framkallar så ringa, att salthalten blir absolut bestämmande för vattnets täthet. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. 109 lager, eller också — hvilket är troligare — har underströmmen medfört dessa vattenslag af 13—16 "/,, salt under vintertiden, och deras låga temperatur kan förklaras af den af- kylning de varit utsatta för redan i V. Östersjön såsom ytvatten under den kallare års- tiden. Det är icke möjligt att afgöra, om temperaturminimet hos de djupa lagren i Born- holmsbassinen medförts utifrån eller meddelats vattnet efteråt, emedan man icke känner något om underströmmens temperatur under vintern och vårtiden. Men det vill synas af sektion XIV, som om omsättningen och rörelsen i de undre lagren uti denna bassin vore för stark att tillåta utbildningen af en minimi-region öfverallt på hela området under 50 meters djup. I station 60 har man nemligen vid botten 4,2 C och i nästa station, 61, har man 2,74 C vid samma djup men under 60 meter 3” C. Ifall minimet i denna sed- nare station förorsakats af rent klimatiska orsaker, skulle man väntat att återfinna det äf- ven 1 station 60. Deremot finner man öfverallt i Östersjön innanför Bornholmsbassinen och Ö. om Middelbanken en jemt och likformigt utbildad minimiregion, hvilken icke kan förklaras ge- nom annat än klimatiska orsaker, med en temperatur under 3”, belägen mellan ungefär 35 a 40 meter och 75 meter från hafsytan. Denna minimiregion synes 1 alla tvärsnitten så- som ett bredt bälte inneslutet mellan den öfre och undre isothermen för 3” C. Den öfre af dessa linier ligger ofvanom isohalinen 8 ”/,,, den nedre under densamma men vanligt- vis ofvanom isohalinen 9 "”/,,. Inom detta bälte finnes sjelfva temperaturminimet, som vanligen ligger på ett djup af omkring 50 meter (på 40 till 60 meter) och har en valör mellan 1,4 C och 2,4 OC. En egendomlighet är, att öfver de största djupen såsom i sta- tion 96 och 94 (K) finner man minimet hafva lägsta valören och ligga närmast ytan. Lägsta temperaturen träffas alltid omedelbart invid isohalinen 8 ”/,, och tillhör alltså un- dersta delen af det stora homogena vattenlagret med 7—38 ”/,, salthalt." Under minimiregionen växer temperaturen raskt, tills den uppnår en konstant gräns, som tyckes ligga något under 4”, och förblir sedermera likformig ända till grannskapet af hafsbotten, der den i regeln aftager med ungefär '/, grad OC. eller med salthaltens fördel- ning i dessa undre lager utesluter möjligheten af att värmet här kan fortplantas genom vertikal strömning. Nedanför isohalinerna 8—9 och isothermen 3” måste uppvärmning och afkylning meddela sig endast genom molekylär rörelse (värmeledning) och genom den orbital rörelse som vågor och dyningar från ofvan förmå meddela vattenpartiklarne på dessa djup. Resultatet häraf blir slutligen en utjemning af årstidernas inflytande och en konstant temperatur hos de djupa lagren från omkring 100 meters djup. De djupare be- lägna vattenlagren ega en salthalt af ungefär 10—12 "/,, och måste förutsättas vara sedan långa tider i hvila uti Östersjöns stora djupbassiner för att kunna hafva antagit en så jemn temperatur. Inom lagren af intill 8 och 9 "”/,, salthalt måste deremot en ej obetyd- lig omsättning och rörlighet förutsättas ega rum, emedan salthalten eljest skulle minskas 1! I Ålands haf (sekt. XXX) finner man ett temperaturminimum af endast 0”,9 C, hvilket ligger ännu när- mare ytan (30—40 m.) och tillhör lagret af 6—7 ?9/,, salthalt. Detta föranleder mig att antaga, att minimet icke förorsakats af någon slags »köld-våg» som fortplantas nedåt genom ledning o. s. v. utan genom convection, d. v. s. genom nedsjunkande af afkylda vattenpartiklar från ytan tvärs igenom det öfversta homogena lagret till den gräns, der ett saltare och tätare lager vidtager. Hade minimet uppkommit genom värmeledning skulle det legat djupare i Alands haf än i Östersjön. 110 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. märkbart i Östersjön. Detta stämmer äfven öfverens med det förhållande jag förut på- pekat, nemligen att isohalinerna 8 och 9 passera oafbrutna öfver alla trösklar inom Öster- sjön, under det de följande isohalinerna 10 och 12 stanna mot dessa trösklar och återfin- nas på högst olika nivå inom de olika bassinerna. Antagandet att ett temperaturminimum under hvarje år hinner aflagras på visst djup uti dessa öfre vattenlager förutsätter icke att de äro stillastående, utan endast att vattenmassan uti desamma qvarstannat inom Öster- sjöområdet öfver åtminstone en vinter. Emellertid är den åsigt jag yttrat öfver cirkula- tionen inom Östersjön intet annat än en hypothes, som med sannolikhet framgår af den Svenska expeditionens iakttagelser. Visshet derom kan endast vinnas genom förnyade undersökningar, hvilka om möjligt borde anställas under vintertiden. " Det vore i hög grad intressant att veta, om samma temperatur och salthalt fortfarande förefunnes på de stora djupen utanför Landsort? och Ö. om Gotland, som under sommaren 1877. Ofvan om minimi-regionen finner man alla isothermerna från 4” ända till 16” och 17” C afsatta, hvilka genom sitt läge ådagalägga huru sommarvärmet från ytan nedträn- ger mot djupet. Dervid visar sig öfversta lagret ganska likformigt uppvärmdt till rätt betydligt djup. I södra och östra delen af Östersjön visar ytvattnet ända till 15 och 20 meter en likformig temperatur af 15” eller 16” C, hvilken uti ytlagret närmast Pommer- ska kusten stegras ända till 17? och 18”. Deremot herrskar vid vestra sidan af Östersjön en lägre temperatur af omkring 13”—14? C. Det är en längesedan gjord erfarenhet att salthalt och temperatur är lägre vid den Svenska sidan af Östersjön än vid den Tyska och Ryska sidan. Den sydgående strömmen i Östersjön från Bottenhafvet tager i allmän- het vägen närmare vestra än östra kusten på grund af jordrotationens inflytande, hvilket vållar nedsättning i temperatur och salthalt. På kartan öfver salthaltens fördelning synes att gränsen för 7 ”/,, salt träffas vid station 96 Ö. om Gotland på 57” 23' Lat. men V- om Gotland betydligt sydligare. Gränsen för 6 ”/,, salthalt sträcker sig snedt från Lands- ort mot Finska skärgården. Ännu tydligare visar sig detta i Bottenhafvet och Bottenvi- ken. Och den lägre salthalten åtföljes af lägre temperatur och framför allt af tunnare lager hos det uppvärmda ytvattnet, en observation som man gör vid första blicken på tvärsek- tionerna af Östersjön i plansch VI—IX. Oafsedt alla ström-förhållanden är det klart att som- marvärmen skall verka starkare på vattnet vid Östersjöns sydöstliga än vid dess vestra kust. Men äfven vindförhållandena under de dagar expeditionen besökte dessa trakter torde hafva i viss mån medverkat till att drifva det uppvärmda vattnet mot SO. och samla det i tjockare lager vid denna sida. Så finner man af Alfhilds färdjournal att un- der de dagar, då de stora sektionerna XVII, XVII, XIX, XX o. s. v., gjordes, blåste stark vind från V. och SV. Samma vindriktning herrskade från d. 28 juli till d. 2 augu- sti. Dessa vindar hafva drifvit det varmare vattnet mot den östra läkusten, der det sam- lats till allt mäktigare lager och tvingat de kallare vattenlagren att lyfta sig mot ytan in- vid lovart-sidan, hvilken här utgöres af Svenska kusten. Isothermernas läge anger detta på det tydligaste. En gång observerades närmast Svenska landet så låg temperatur i ytan 1 I det följande skall jag söka belysa denna fråga så vidt det i närvarande stund kan ske genom en jem- förelse med Pommerania-expeditionens uppgifter från 1871. 2 Tillståndet i Landsortsdjupet undersöktes i september 1891. Resultaten återfinnas i sektionen nederst å plansch XIII. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 111 som 67,3 C (i sektion XIX mellan Sverige och Öland). Samma anmärkning gäller natur- ligtvis äfven om af Klints sektioner XXI, X XII, XXIII, och XXIV, hvilka utfördes samtidigt med Alfhilds från d. 28 till d. 31 juli under förherrskande vestlig och nordvestlig vind: Jag tvekar derför icke att förklara isothermernas lutning mot öster, sådan den visar sig i det öfre lagret af alla tvärsnitten öfver inre delen af Östersjön från XIX till XXIX vara i första rummet förorsakad af de vestliga vindarnes uppdrift (>Windstau»). En in- vändning kan likväl göras nemligen att den föregående sektionen XV mellan sydöstra Ble- kinge och Rixhöft, som visar den nämda grupperingen af isothermer i den mest utpräg- lade grad, utfördes under d. 25 juli under SO. vind, hvilken räckt från d. 23 samma må- nad. Detta tyckes innebära en motsägelse, ty af SO. vind borde det varma ytvattnet drifvits från Tyska mot Svenska kusten. Men denna motsägelse är endast skenbar, ty journalen visar att under en hel veckas tid före den 23:de alltså från d. 16:de juli hade ihållande stark vind från NV. blåst i Östersjön, hvilken d. 21 öfvergick till full storm, som hindrade Alfhild från att gå till sjös. Det måste hafva varit dessa vindar som förorsakat det till- stånd i öfre vattenlagret som synes uti sektion XV, och hvilket de temligen svaga mot- vindarne under tiden från d. 23 till d. 25 juli icke förmått väsentligt ändra. ”Tempera- turfördelningen i denna sektion, der öfvergången från 14,0 C till 6,6 sker inom mindre än 5 meters distans på ett djup af 20 meter i station 67 är i hvarje fall högst anmärk- ningsvärd. Det öfversta lagret i sektion XV (liksom äfven i de följande) visar från ytan ända till öfver 40 meters djup en salthalt som ej varierar mer än ifrån 7,44 ”/, till 8,00 ”/99- Men inom detta i afseende på salthalt så likformiga lager eger en vidsträckt temperatur- variation rum, hvarom isothermerna bära vittne. På Nordsjöns, Kattegats och V. Öster- sjöns område är det salthalten, som i främsta rummet tjenar till vägledning vid bedömandet af ett visst vattenlagers härkomst; temperaturen utgör endast ett sekundärt kriterium, Uti Östersjöområdet innanför Bornholm blir förhållandet omvändt hvad det öfre lagret beträffar. Differenserna i salthalt bli här så små, att man ej på grund af desamma kan med säkerhet sluta till rörelsen eller strömmarnes förlopp inom detta öfre lager, hvarest omblandningen genom vindar och vågrörelse är så fullständig att den åstadkommit en nä- stan homogen vattenmassa. Emellertid är saltbestämning genom chlor-titrering af så stor analytisk skärpa, att jag likväl förutsatt möjligheten att derigenom kunna upptäcka hufvud- fåran af den från nordliga trakten framgående ytströmmen i Östersjön, ifall isohalinerna utlades ej som hittills efter tusendelar utan efter tiotusendelars salthalt. Ett sådant för- sök är gjordt 1 sektion XV genom att med en streckad linie uppdraga isohalinen för 7 '/, ov. Får man sluta af denna linies läge, skulle det färskaste vattnet (alltså Östersjö- strömmen) framgå i nordliga hälften af sektionen omkring stationerna 67, 68, 69. Men det har visat sig omöjligt att på liknande sätt behandla de följande sektionerna och derur konstruera fram läget af ström-axeln med någon säkerhet. Endast så mycket framgår af jemförelsen, att den färskaste vattenmassan framflyter i vestra hälften af Öster- sjön mellan Öland och Gotland och efter att hafva beskrifvit en lång båge omkring Ölands sydspets följer norra sidan ehuru på ett visst afstånd från Svenska kusten. Det varmaste och saltaste vattnet träffas ända ifrån Finska viken vid östra och sydöstra sidan af Öster- sjön med undantag af trakten närmast kusten vid Memel, der salthalten är känbart ned- 12 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. satt men temperaturen ökad genom inflytandet af utströmmande flodvatten (från Niemen och möjligen äfven från Weichsel).'! Det gäller nu att jemföra det här ofvan skildrade tillstånd som den Svenska expe- ditionen förefann i Östra Östersjön vid slutet af juli 1877 med föregående iakttagelser, i första rummet med Pommerania-expeditionens. Pommerania fann vid infarten i Östersjön genom Sundet d. 28 juni 1871 intet spår af någon ingående ström utan endast ett utflöde af Östersjövatten, som vid ytan utanför Malmö hade salthalten 7,87 ”/,, och vid botten på 16 meter 8,20 ”/,,, alltså fullkomligt liknande förhållanden som Svenska expeditionen i station 55. Gränstrakten mellan Vestra och Östra Östersjön undersökte Pommerania fullständi- gast under hemfärden d. 17 och 18 augusti. Några af Pommeranias stationer äro belägna i så nära grannskap till den Svenska expeditionens att en jemförelse af de hydrografiska förhållandena är möjlig. De stationer som jemföras äro: Pommerania aug. 1871. Svenska exp. juli 1877. 7 '/; mil NO. fr. Staberhuk (Fehmernbelt) N:o 43, sektion X Lat. 51?35'29”. Long. 112025" 18?/.71. 18.77. 10 mil ViN. fr. Darserort (Cadetten Rinne) N:o 45, sektion X Lat. 54?30'50". Long. 12216"492". 18'2/.71 18.77. 9 mil ONO. fr. Darserort N:o 47, sektion XI Lat. 54? 48'. Long. 122 45'48". 18/71. 18"/,77. 8 mil N. om Arkona 18/71. N:o 51, sektion XII Lat.54”52'30". Long. 13225' 16 mil N. om Arkona HY TEN Y EN TÖS ISNOE 8. Jag har försökt utlägga en längdsektion genom dessa Tyska observationspunkter från Vestra Östersjön d. v. s. från Fehmern-belt genom Cadetten-Rinne ända till ett stycke norr om Arkona uti plansch IV, liksom jag gjort med de Svenska stationerna å samma plansch. Båda linierna äro belägna ganska nära hvarandra. Pommeranias observationer äro ej tillräck- ligt talrika att tillåta uppdragandet af mer än några få isohaliner med säkerhet. ” Likväl torde figuren gifva en tillnärmelsevis träffande bild af tillståndet å gränsen mellan Öster- sjöns båda afdelningar 1 aug. 1877. Af de båda sektionerna synes att förhållandena vid gränsen voro mycket olika i augusti 1871 och juli 1877. Vid förra tillfället passerade alla isohaliner ända t. o. m. 13 ”/,, obrutna öfver gränsen, och en underström af minst 13— 14 ”/,, salthalt framträngde från Vestra till Östra Östersjön. Liksom salthalten i de un- dre lagren t. o. m. 13 ”/,, icke visar något tvärt afbrott från Vestra till Östra Östersjön, så finnes ej heller någon anmärkningsvärd temperaturskilnad hos de motsvarande lagren vester och öster om gränsen, hvilket äfvenledes antyder att underströmmen är i full gång. Helt annorlunda är förhållandet sommaren 1877. Från och med 9 ”/,, äro alla isohaliner afbrutna vid tröskeln, och lagren af samma salthalt 9, 10, 11, 12 ”/,, ega myc- Här gjorde expeditionen alltså samma erfarenhet som Pommerania 1871. Se K. A. S. pag. 43. 2? De stycken af isohalinerna 13, 14 och 20 ?/,,, som kunnat uppdragas med säkerhet efter de uppgifna observationerna äro fullritade. De öfriga linierna, hvilkas läge endast kan vara approximativt riktigt, äro streckade. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 113 ket olika temperatur på ömse sidor om denna tröskel. Den jemförelsevis låga tempera- turen hos dessa lager på östra sidan om gränsen visar att underströmmen icke varit i gång sedan den tid af året, då vattnet i Vestra Östersjön hade lägre temperatur. Att afbrottet i underströmmen varat någon tid synes äfven af en annan omständighet. Sommaren 1877 påträffades ingenstädes, äfven på större djup, högre salthalt än 12 or vester om Bornholm: Vattnet af högre salthalt, som under föresäaendé! tid medförts af underströmmen, hade alltså haft tid att afrinna österut och samlas i djupbassinen Ö. om Bornholm, der man i station 66 m. fl. finner lager af ända till 16 ”/,, salthalt. 1871 fanns deremot långt V. om Born- holm, nemligen 16 mil NV. om Arkona, vid botten på 42 meters djup 15,17 ”/,,. Året före den Svenska expeditionen i slutet af september 1876 gjorde G. EKMAN och A. W. ÖRONANDER hydrografiska undersökningar i Kattegat, Öresund och Östersjön. Ur deras hittills icke offentliggjorda resultat har jag fått tillåtelse att meddela en sektion från Arkona till Möen å tafl. IV. Denna sektion är belägen något utanför sektion XT och visar tillståndet straxt öster om tröskeln mellan Vestra och Östra Östersjön. Formen af isohalinerna antyder att en underström af saltare vatten från Vestra Öster- sjön passerar öfver gränsen följande med sin hufvudmassa den Pommerska kusten förbi Rögen. Men detta är icke det enda håll, hvarifrån salthalten intränger i Östra Östersjön. Tvärsnittet å plansch IV mellan Stevns Klint och Falsterbo-ref visar att saltvatten inströmmar norrifrån, alltså genom Sundet. EKMANS och ÖRONANDERS undersökningar visa att i sep- tember 1876 vatten från Kattegat inträngt i Öresund och fyllt den djupa nordliga delen deraf till S. om Hven med vatten af hög salthalt ända till några få meter från ytan. Så- som ett exempel derpå meddelas här sektionen Skodshoved—Barsebäck, som är belägen endast 10—12 mil N. om den stora uppgrundningen i Sundet på linien Malmö—Kjöben- havn. Eftersom vattenkommunikationen med Östersjön genom Drogden och Flintrännan torde kunna ske ännu på 10 meters djup, kan man af idohdfnernas läge i sektionen Skods- hoved -—Barsebäck se, att vatten af jemförelsevis hög salthalt kunnat inkomma genom Sun- det i Östersjön, hvarest det återfinnes på linien Stevns Klint—Falsterbo såsom ett bottenlager af ända till 16 ”/,, salthalt. Inflödet af saltvatten i Östersjön från Öresund sker, efter alla uppgifter att döma, jemförelsevis sällan och har då helt och hållet karakteren af »uppsjö» ”, d. v. s. vatten från nordliga delen af Sundet drifves af vindar och högt vattentryck utifrån in i Öster- sjön för att, då de omständigheter som föranledt inflödet upphöra att verka, lemna plats för den utgående östersjöströmmen, hvars vattenmassor under vanliga förhållanden uppfylla Sundets grundare del. Vid tiden för EKMANS och CRONANDERS undersökning i september 1876 rådde emellertid ett dylikt tillstånd af uppsjö, och det är högst anmärk- ningsvärdt att denna uppsjö synes hafva tillfört Östersjön vattenlager af högre salthalt ge- nom de grunda rännorna i Sundet än underströmmen förmår medföra ifrån Vestra Öster- sjön, hvilken har förbindelse med den egentliga Östersjön på ett dubbelt så stort djup som Sundet. 1 Så benämnes som bekant det tillfälliga inflödet af östersjövatten i Mälaren öfver den grunda tröskeln vid Norrström. K. Sv. Vet. Akad. Haudl. Band 25. N:o 1. 15 114 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Ett år efter den Svenska expeditionen, alltså i juli 1878 utfördes i sammanhang med de Svenska zoologiska undersökningarne af detta år från kanonbåten Gunhild några hydrografiska arbeten i Kattegat och Östersjön. Deribland finnes en sektion från trakten närmast nordspetsen af Möen till Arkona, alltså belägen något innanför d. v. s. öster om sektion XL Denna sektion är utlagd å tafl. IV. Den visar att vattenlager af öfver 14 ”/,, salthalt inkommit öfver tröskeln från Ve- stra Östersjön, ty omkring 10 mil N. om Arkona fanns vid botten på 47 meters djup en salthalt af 14,40 ”/,,, det högsta värde på salthalt som observerats i Östra Östersjöns yttre del V. om Bornholm. Figuren å tafl. IV visar tillståndet på denna ort d. 26 juli 1878 jemfördt med tillståndet d. 18 juli året förut. Salthalten hade alltså betydligt ökats från sommaren 1877 till 1878." Att underströmmen äfven vid det senare tillfället följer utefter Räögens kust synes af isohalinernas form. Från nordspetsen af Rägen ledes underströmmen af undervattensbankarne in uti rännan mellan Skåne och Bornholm. Talrika observationer af Pommerania Ö. om Rägen visa, att äfven på tröskeln mellan Rigen och Bornholm, t. ex. Ö. om Königsstuhl (26 meter) och på Rönnebanken icke fanns högre salthalt än 7,7—7,3 "/,,, hvilket ådagalägger att väl ytvatten från inre Östersjön framströmmar öfver denna barriére men ingen underström finnes som medför saltare vatten. Rännan mellan Bornholm och Skåne är således enda infartsvägen för underström- men till det inre af Östersjön. I midten af denna ränna fann Pommerania Svenska expeditionen Stat. 57 189/.71. 1824/,77. Djup i meter. Haltai bygg 16 (Oh Djupyi, meters Salt 1,00 0 ti: 0 7,20 15”,4 [0) 7,61 ER 9 1,46 — 10 7,61 IE 2 1,6 — 20 7,86 9,5 45 7,58 —— 25 8,17 5,9 cirka 64 1,75 — 30 S,74 5”,6 68 15,49 4?.5 40 I,5ö 5,5 45 10,92 759 50 11,64 6,0 57 12,75 T”,0 Uti den stora Bornholmsbassinen, som i Ö. begränsas af Midsjöbanken och Stolper Bank, fann Pommerania 18 mil Ö. om Bornholm på 81 meter en salthalt af 16,33 ”/,, med en temperatur af 2”,4 OC. Ett alldeles öfverensstämmande resultat fanns af Svenska expe- ditionen i station 66, der vattnet vid botten på 85 meter hade salthalten 16,79 ”/,, och 27,8 CO temperatur. Deraf framgår den slutsats, att tillståndet i de djupaste lagren af Bornholmsbassinen icke undergått någon märkbar förändring från 1871 till 1877. Salthalten i ytlagret låg vid båda dessa tidpunkter mellan 7 och 8 ”/w.- Medel- talet för salthalten i ytvattnet sommaren 1878 var enligt BECKERrs ” bestämningar 7,5 ”/vo- 1 Samma resultat framgick af kapten-löjtnant BECKERS undersökningar ombord å transportskeppet Rhein 1878, se Bericht d. Comm. z. Unters. d. D. Meere in Kiel 1877 —1881. p. 42. Fp aris. pag: 42 KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. 115 Salthalten i det mäktiga ytlagret uti södra Östersjön håller sig alltså konstant från ena året till det andra. Uti den nästa stora fördjupningen af Östersjöns botten Ö. om Midsjö- och Stolper Bank, hvilken sträcker sig mellan Gotland i Ö. och Ryska kusten i V. och från Danzig i S. till Finska viken i N., kan man särskilja 2 afdelningar: Danzigerdjupet och östra Got- landsbassinen. Denna senare har 2 djupare områden, ett större Ö. om Gotland och ett mindre NO. om Gotska Sandön. Förhållandena uti Danzigerdjupets nordliga del synas uti sektion XVII. TI denna del af Östersjön gjorde Pommerania flera lodningar, hvilka kunna jemföras med de Sven- ska observationerna 1877. Resultatet är, att salthalten vid ytan var emellan 7 och 8 ”/, vid båda tillfällena, alltså oförändrad. På 87 meters djup fann Pommerania salthalten 11,0 ”/9, och temperaturen 2”,;0 till 2?,5 C., under det salthalten 1877 vid station 78 (sek- tion XVII) vid 82 meters djup var 11,05 ”/,, och temperaturen 2”,8 C. På ännu större djup öfverstigande 90 meter fanns i station 79 salthalten 12,10 ”/,, och temperaturen 3”,1. Man har inga observationer af Pommerania expeditionen från så stora djup. Huruvida den högre salthalt och temperatur som Svenska expeditionen observerade vid 92 och 95 meters djup existerade äfven 1871, kan alltså icke afgöras, men intill 90 meters djup synas för- hållandena hafva varit oförändrade från 1871 till 1877. Uti östra Gotlandsdjupet gjorde Pommerania flera djuplodningar, men resultaten af dessa äro alltför ojemna att kunna upptagas till jemförelse af tillståndet i de djupa lagren 1871 och 1877.'! I afseende på salthalten i ytan visa Pommeranias iakttagelser att gränsen för salthalt framgår ungefär i trakten af norra Gotland, hvilket äfven var fallet 1877. Uti vestra Gotlandsbassinen mellan Landsort och Gotland finnes största djupet i hela Östersjön. Tillståndet hos vattenmassan i denna fördjupning framgår af Svenska expeditionens station 94, utförd d. 27 juli 1877 (se sektion XXIV). Salthalten var vid ytan 6,06 ”/,, och öfvergick på 25 meters djup till 7 ”/,,; på 63 meter till 8 ”/,,; på 75 meter till 9 ”/,,; på 112 meter till 10 ”/,,, vid hvilket värde den höll sig nästan kon- stant ända till 400 meter, der 10,64 ”/,, anträffades. Temperaturen sjönk under de första 30 meterna raskt ner från 15”,+ C till 2,0 C, hvilket var den lägsta temperatur som an- träffades, men steg längre ner vid 80 meter till 3”,4 och bibehöll från 120 meter ända ned till grannskapet af botten (alltså under nära 300 meter) ett konstant värde af 3,7 C. Pommeranias lodningar d. 12:te och 19:de juli 1871 häntyda på en helt och hållet olika fördelning af temperatur och salthalt. Tvenne stationer utfördes. = 0/ ( 00 1:sta stationen d. 12 juli 2:dra stationen d. 19 juli Landsorts fyr 23 mil i NO !/, N mellan Landsort och Halshuk. Djup i meter. Salt 2/00: Ob Djup i meter. SER Se OR 0 6,46 13”,6 0) 0,48 LSS 46 9J,12 Sf 110 — 2858 55 J,20 20 210 I,96 07,8 1 I samma trakt der Svenska stationen 96 är belägen men något närmare Gotland gjorde Pommerania d. 22 och 24 juli 1871 4 serier af djuplodningar. Alla 4 stationerna ligga på föga afstånd från hvarandra, men resultaten äro i hög grad olika och visa att proftagningen på de större djupen härstädes misslyckats. Så t. ex. 116 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Skillnaden består således deruti att lagren af 7 och 8 ”/,, salthalt, hvilka enligt de Svenska observationerna räckte ända ned till ett djup af öfver 70 meter, vid tiden för Pommeranias undersökning skulle varit så tunna, att de ej uppnått 46 meters djup. Der- emot skulle lagret af mellan 9 och 10 ”/,, salthalt, hvilket den Svenska expeditionen här, liksom öfverallt uti det inre af Östersjön, fann ganska tunnt (10—15 meter tjockt), 1871 haft den kolossala mäktigheten af 100—150 meter eller ännu mer. Största skillnaden visar sig likväl uti temperaturens fördelning. I stället för de 1877 observerade minimi- registren mellan 30 och 70 meter och den derpå följande konstanta temperaturen hos de undre lagren ända till botten skulle temperaturminimet 1871 befunnit sig i de stora dju- pen (210 meter) och haft ett så lågt värde som 07,8 C. En så låg temperatur observe- rades ingenstädes på något djup 1877 inom hela Östra Östersjön. I Alands haf fanns väl ett minimum af denna valör men ej på djupet utan på endast 40 meter under ytan. Ifall Pommeranias mätningar uti vestra Gotlandsbassinen äro riktiga — hvilket är omöjligt att afgöra, emedan ej mer än en bestämning gjordes på hvarje djup — hafva från 1871 till sommaren 1877, hvilket ger oss en-helt annan föreställning om vattenom- sättningen på djupet inom Östersjön än man får vid betraktandet af den Svenska expedi- tionens resultat, hvilka såsom jag förut nämnt häntyda på ett ganska stationärt tillstånd på de stora djupen, der temperaturen är konstant på hundratals meter och isohalinerna ligga fullkomligt horisontalt. Endast en förnyad undersökning af Landsortsdjupet kan af- göra frågan om Östersjöns djupaste lager är i ett tillstånd af relativ hvila eller inbegripna uti en rask omsättning. Sammanfattas resultaten af ofvanstående jemförelser mellan de uppgifter som föreligga om tillståndet i Östersjön 1877 och föregående och efterföljande år, så visar det sig att: den yttre afdelningen af Östra Östersjön V. om Bornholm och Skåne är utsatt för betydliga förändringar, derigenom att förhållandet mellan det inflödande och utflödande vattnet i Östersjön vexlar. Östersjön erhåller tillförsel af saltare vatten, dels genom tillfälligt inflöde af vatten från Öresund, dels genom reguliär inströmning af vatten från Vestra Östersjön såsom under- ström öfver gränslinien Falster—Darserort. Inströmningen genom Sundet inträffar jem- förelsevis sällan, men kan införa vatten af betydlig salthalt (16 ”/,, och deröfver) uti yttre Östersjön, såsom fallet var i slutet af september 1876. Underströmmen inför sommartiden vanligtvis vatten af från 10—12 och 14 ”/,, salt- halt, men kan vid vissa tillfällen medföra vatten af ända till 17 ”/,,, hvilket är den högsta salthalt som observerats inom den egentliga Östersjön. Underströmmen är intermittent. Den Svenska expeditionen 1877 har visat, att det gifves tillfällen då intet inflöde i Östersjön eger rum utan endast utströmning af östersjö- fanns på 91 meter uti två närbelägna stationer salthalterna 8,09 och 9,12 ?/g,; på omkring 120 meter vid en station 7,71 och vid en annan 8,22 9/1, samt på 176 meter ena gången 10,21, andra gången 9,20 [up Då det kan antagas vara alldeles omöjligt att inom en distans af 10 mil de djupa lagren äro underka- stade så stora omkastningar, måste man antaga, alt vattenhemtarne i några fall slutit sig för tidigt (hvilket är den vanliga anledningen till dylika fel), och då det icke är möjligt att urskilja de riktiga resultaten från de oriktiga, måste jag lemna Pommeranias djuplodningar i Gotlandsdjupet utom räkningen, KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 117 vatten genom Sundet och öfver tröskeln till Vestra Östersjön. Men i de flesta fall som observerats framgår en underström öfver denna tröskel. Underströmmen följer kusten af Pommern och Räögen och de bankar som sträcka sig mellan Riögen och Bornholm och går norr om denna ö in uti djupbassinen Ö. om Bornholm. Det saltaste vatten som utifrån inkommer i Östersjön samlas såsom bottenlager uti denna bassin och stannar derstädes. Tillståndet uti de djupa lagren i denna bassin voro 1877 ej märkbart olika mot 1871. Samma förhållande egde rum i Danzigerdjupet. Om det stora djupet Ö. om Gotland kan intet afgöras, emedan observationerna från 1871 ej visa tillräcklig öfverensstämmelse med hvarandra. Uppgifterna från 1871 och 1877 om tillståndet uti djupbassinen V. om Got- land äro alldeles olika hvarandra och häntyda på att djupgående förändringar inträffat. Förnyade undersökningar äro emellertid nödvändiga, innan något kan afgöras i detta fall. Salthalten hos det mäktiga öfre lagret i Östersjön från Sundet till norra Gotland har varit konstant mellan 7 och 8 "”/,, alla år. Ålands haf, Bottenhafvet, Bottenviken. Banken mellan Stockholms skärgård och Åland, hvilken åtskiljer den egentliga Öster- sjön från Ålands haf, har mycket ojemn botten och innehåller talrika mindre fördjupnin- gar. Detta antydes genom bottenkonturen i sektion XXIX mellan Furusund och Hangö. Stationerna 72 och 73 äro belägna i norra segelleden till Stockholm, 74 ligger nära utanför Söderarms fyr. Sektionslinien framgår här öfver en fördjupning i i botten, hvilken är belä- gen på bankens djupaste del. Ölatsgsiän står alltså icke i kommunikation med Ålands haf på hela det djup som sektionen visar omkring station 75, utan den effektiva vattenskil- naden måste tänkas ligga högre, omkring 40—50 meter från ytan. De djupaste partierna äro ej att betrakta såsom tvärsnitt af rännor, som förbinda båda hafsområdena på öfver 80 meters djup, utan såsom isolerade sänkningar, som väl ega kommunikation med vatt- net på södra men ej på Rorta sidan. Sålunda förklaras att man omkring station 75 på 70 meter finner vatten af 8 ”/,, salthalt, hvilket naturligtvis härstammar rön Östersjön men likväl icke inkommer i Ålands haf, hvars högsta salthalt är föga öfver 7 ”/,. Ban- ken afspärrar sålunda alla vattenslag af högre sallbalt från Ålands haf. Deremot inträn- ger vatten af omkring 7 ”/,, i Alands Ny och fyller dess stora djup från botten ända till omkring 50—60 meter från ytan, såsom sektionen XXX visar. Vattnet af salthalten mellan 7—8 "/,, bildar alltså en underström, som öfverstiger banken mellan Östersjön och Ålands haf och intränger uti detta senare, men åtminstone för tillfället icke kan öfverstiga gränsen mellan lands haf och Bottenhafvet utan afspär- ras af bottens höjning uti RR Qvarken. Emellertid har vid ett föregående tillfälle in- flöde af vatten med öfver 7 ”/,, salt igenom S. Qvarken egt rum, eftersom ett tunnt bot- 118 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. tenlager af sådan salthalt påträffades vid öfver 80 meters djup i station 62 (sektion XXX1). Uti den färglagda längdsektionen å pl. XII visas äfven fördelningen och formationen af vattenlagren i de nordligaste delarna af Östersjön. Sektionslinien följer den djupaste rännan genom 5. Qvarken och Ålands haf. Man ser af denna sektion att isohalinerna 9 och 8 stanna mot den bank som be- gränsar Östra Östersjön; isohalinen 7 passerar denna bank men afbrytes vid bottens höjning uti 5. Qvarken och återfinnes först på vida större djup och nära botten uti Bottenhafvet. Isohalinen 6 passerar obruten öfver båda gränserna. Förhållandena här förete en viss likhet med längdsektionen å plansch IV från Vestra till. Östra Östersjön. Isohalinen 6 har en motsvarande plats här som isohalinen 8 å plansch IV. Och vattnet af mellan 5 och 6 ”/,, salt spelar uti Bottenhafvet samma roll som vattnet af 7—8 ”/,, uti Östersjön. Dessa båda vattenslag äro de vigtigaste på hela Öster- sjöområdet, eftersom de finnas uti största myckenheten och utgöra hufvudmassan uti dess båda största afdelningar. Vattnet af 7—8 ”/,, är typiskt för Östra Östersjön; det utgör det hufvudsakliga innehållet i Östersjön, bildas inom dess gränser och utströmmar öfver dessa gränser. Såsom ytström öfverskrider det tröskeln mellan Östra och Vestra Östersjön och den grunda sydliga delen af Sundet; såsom underström passerar det banken mellan Svenska och Finska skärgården, fyller Ålandshafs stora djup och intränger tidtals genom S. Qvar- ken. Det lilla bottenlagret under isohalinen 7 ”/,,, som synes i sektion XXXTI vid sta- tion 62 (den sydligaste i Bottenhafvet), är dess nordligaste, den kilformiga tungan vid ytan ofvanom isohalinen 8 ”/,, mellan stationerna 45 och 47, i trakten af Cadetten Rinne vid Vestra Östersjöns gräns, är dess sydligaste utlöpare. Det kan derför benämnas öster- sjövatten i egentlig mening. Genom den kolossala vattenmassan i detta lager förklaras, hvarföre salthalten inom Östersjön på det stora gebit, der detta lager går i dagen, hål- ler sig inom omärkbara gränser konstant från år till år — ett faktum som alla hydro- grafiska undersökningar konstaterat — samt derjemte är likformig från ytan till ganska betydligt djup. Det är klart att en så stor vattenmassa icke på ett eller flera år hinner afrinna ur Östersjön, och att derför vindar och vågrörelser hinna åstadkomma en likfor- mighet hos salthalten, hvilken tillfälliga inflytelser icke förmå 1 märkbar mån rubba. Den jemna salthalten i östersjövattnet — hvarmed alltså förstås vattenlagret af 7 —8 "/,, salthalt — underhålles å ena sidan genom inflöde af saltare vatten från Vestra Öster- sjön och Sundet, å andra sidan genom tillflöde af färskare vatten från Finska viken och 3ottenhafvet. Detta senare lemnar den största kontingenten, och utflödet derifrån består, såsom redan är nämdt, till sin hufvudmassa af vatten af samma slag, som fyller Botten- hafvet från ytan ända till nära 60 meters djup, d. v. s. af salthalten mellan 5 och 6 ”/,, hvilket vatten här i Bottenhafvet har samma betydelse ' som vattnet af 7—8 ”/,, i Öster- sjön. Salthalten hos lagret 5—6 "/,, vidmakthålles genom inflöde af 7—8 ”/,, vatten eller östersjövatten, hvilket underströmmen medför. Denna underström liknar underströmmen ifrån Vestra Östersjön äfven deruti, att den är intermittent. Det finnes antagligen tider, ! Emellertid är vattenmassan i detta lager af mycket mindre storlek än 7—-8 9/1, lagret i Ostersjön och torde alltså kunna vara utsatt för variationer i salthalt af märkbar storlek under olika årstider. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 119 då östersjövatten i rikligare mängd inströmmar öfver tröskeln vid S. Qvarken och förser Bottenhafvets djupbassiner med nytt förråd af saltvatten, och andra tider, då tilloppet af östersjövattnet är afstängdt och den qvantitet deraf som införts 1 Bottenhafvet håller på att uppblandas med det öfre lagret och sedan bortföras med ytströmmen. " En sådan period tyckes hafva inträffat vid tiden för den Svenska expeditionens undersökning, att döma af läget hos isohalinen 7. Vattenlagret af salthalten mellan 6 och 7 ”/,, betraktar jag såsom ett blandningslager, uppkommet genom blandning af 5—6 "/,, vatten med östersjövatten, hvilken blandning försiggår dels inuti Bottenhafvet i dess djupare lager, och dels vid det öfre lagrets utströmning öfver trösklarne samt i Åländska skärgården. Öfverallt der under- vattenströsklar åtskilja tvenne större bassiner på Östersjöns, Nordsjöns och Nordhafvets område visar sig en tendens till bildning af dylika blandningslager, hvilken är desto mera markerad, ju grundare tröskeln är. I största antal uppträda dessa blandningslager på gränsen mellan Vestra och Östra Östersjön. En egendomlighet hos dessa blandningslager är, att de ansvälla, der de komma 1 dagen utanför tröskeln, hvilket gör att de isohaliner som i längdsektionerna begränsa de utströmmande lagren synas antaga vågform. Lagret af 6—7 "/,, salthalt på gränsen mellan Bottenhafvet och Östersjön har sin motsvarighet uti lagret mellan 8--9 "”/,, och 9—10 "”/,, 0. s. v. salthalt på gränsen mellan Vestra och Östra Östersjön. Rörelsen inom dylika blandningslager är att förklara ur reaktionsprincipen. Dess öfre skikt släpas med af den utgående ytströmmen genom friktion, i dess undre skikt uppstå reaktions-strömmar af vattenpartiklar, som röra sig 1 motsatt led för att ersätta dem som ytströmmen medfört. Blandningslagrens undre skikt bilda alltså öfvergången till under- strömmen och utgöra dess öfversta lager. Huru många af utanför tröskeln befintliga lager, som indragas med underströmmen öfver densamma, beror af djupet på tröskeln och af yt- strömmens mäktighet och hastighet. I samma mån tröskeln är grund, så att utrymmet för underströmmen minskas, inträffar en uppdrift af de saltare vattenlagren utanför trö- skeln, hvilken ger åt isohalinerna den vågform som synes i längdsektionen å plansch IV.” Att Ålands haf uti sin stora fördjupning innehåller Östersjövatten af 7—8 ”/,, vi- sas af en djuplodning utanför Svartklubben utförd af WIiDEGREN och NYSTRÖM, hvilken ci- teras af F. L. EKMAN” efter FORCHHAMMER, och här må anföras till jemförelse med resultaten från station 70 som har liknande djup. WIDEGREN och NYSTRÖM (utanför Svartklubben). Station 70 (Sektion XXX) Lat. 80” 8'20” Long. 19”18'18” Djup i meter Salt; Yåo Djup i meter Salt, Yao ti 0 5,92 0) 5,32 USER 90 (EE 90 T,A4 — 278 7,50 205 1,36 1558 I juli 1887 gjorde D:r O. NorpQvisr en djuplodning vid Signildsskär i Ålands haf och erhöll från 218 meters djup vatten med salthalt af endast 6,16 ”/,, och temperaturen I Det förtjenar att undersökas, huruvida förekomsten af vattnet af öfver 7 9/,, salthalt i Bottenhafvet står i något beroende af årstiden. ? Förklaringen af det hydrografiska fenomen som här åsyftas kan naturligtvis formuleras på flera olika sätt. 3 EKMAN: Om hafsvattnet utmed Bohuslänska kusten p. 30. 120 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. 4?,7 C. Dr. NORDQVIST " anser att möjlighet här föreligger att vattenhemtaren slutit sig för tidigt och alltså medfört vatten från mindre djup. Vid ytan fann NORDQvisTt salthalten 5,24 ”/90, alltså öfverensstämmande med de Svenska bestämningarna. Vid Finska sidan af Bottenhafvet gjorde NoOrpQvist tvenne djuplodningar, hvilka böra jemföras med den näst östligaste stationen 50 och 51 sektion XXXTII. 1. NorpDeQvisT 4—5 mil fr. Gåshällan. Station 51 (sektion XXXIII) Lat.: 62” 20' 48” NETA Tong: 2 AR SES Te Djup i meter. Salthalt 9/,, trOR Djup i meter. Saltes oo tre 0 — MEN 0 5,44 1055 10 = Sr 10 — OC 20 — 5-0 20 5,50 — di 6,03 4,0 25 5,46 Fer 2. NORDQVIST 23 mil V. om Högklubb. Station 50 (sekt. XXXIIT) Lat.: 62” 21' 8” 1818 Long.: 207,31 404.118 Same Djup i meter. Salt. on CR LÖR Djup i meter. Salb. ia teg: 0) 5,50 RR 0 5,56 DRA 10 — 8”,0 10 5,68 8,9 20 TT 4,5 20 Pr 57,9 30 Mer A? 5 30 EAT 50 — SE 40 5,76 JMS 70 — 2053 50 = 25 80 — 20 60 5,91 ER 90 6,03 220 0 6,20 I Öfverensstämmelsen i salthalt är troligtvis i verkligheten ännu större än som synes af siffrorna, emedan NORDQVIST bestämt salthalten areometriskt, hvilket — såsom han sjelf anmärker — ger något för höga värden. NORDQVIST gör den anmärkningen att salthalten inom Bottenhafvet måste vara ganska jemn, hvars riktighet visas af de Svenska sektionerna XXXI—XXXV. Den jemna salthalten beror på tillvaron af det stora vattenlagret af 5—6 "I; Som Bottenhafvet innehåller. Nära ytan aftager emellertid salthalten från Ö. mot V. och dertill synnerligt raskt i närheten af Svenska kusten, ett förhållande som framgår redan af de äldsta tillförlitliga saltbestämningar man eger på Östersjöområdet, nemligen EDLUNDS och STRUVES. EDLUND” fann längs Svenska kusten vid Gefle 4,8 ”/,,, vid Söderhamn 4,6 7, vid Hernösand 4,2 ”/,,, medan STRUVE vid motsatta sidan utan för Kristinestad / 009 fann 5,4 ”/,, och vid Gåshällan 5, ”/,,. Detta aftagande vållas af de vattenmassor som de stora Svenska elfvarne medföra till Bottenhafvet och visar sig särdeles tyd- ligt i sektion XXXIII. Hurudant tillståndet är i hafvet omedelbart utanför flodmyn- ningarne, visar sektion XXXIV, som är belägen utefter Svenska kusten utanför Indals- och Angermanelfvens utlopp. Sektionen visar emellertid, att denna stora tillförsel af färskt vatten genom floderna inverkar i mindre grad än man skulle kunna förmoda på fördel- 1 0. NorpDavist: Iakttagelser öfver hafsvattnets salthalt och temperatur inom Finlands skärgård. Helsing- fors 1888. p. 10. 2 EKMAN 1. c. p. 30. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. Ikon ningen af salthalt och temperatur i hafvet utanför och egentligen inskränker sig till yt- lagret. Utanför Angermanelfvens mynning finner man detta ytlager betydligt utspädt och uppvärmdt. Äfven så långt söderut som i den Finska skärgården S. om Åland, hvilken i hydro- grafiskt afseende måste räknas till Östersjön, fann NORDQVIST ett bestämdt aftagande af ytvattnets salthalt från Ö. mot V. Starkast visar sig aftagandet i salthalt dock äfven på denna latitud vid Svenska sidan S. om Ålands haf uti sektion XXIX. Förbindelsen mellan Bottenhafvet och Bottenviken vid norra Qvarken torde ingen- städes vara mycket djupare än 30 meter. Sektion XXXVI visar tillståndet på denna trö- skel, hvilken åstadkommer en väsendtlig skillnad 1 hydrografiskt afseende mellan Bottniska Vikens två stora afdelningar, Bottenhafvet och Boten ER Öfver denna tröskel intränger vatten från Bottenhafvet af öfver 5 ”/,, salt som en underström följande Finska kusten, såsom synes af sektion XXXVI, men det oaktadt kunde intet vattenlager af så hög salthalt som 5 ”/,, upptäckas inuti sjelfva Bottenviken ej ens på dess största djup, der salthalten i station 21 sektion XXXVII var 4,67 vid 120 meter. Antagligen kommer detta sig deraf att det utdytande vattnet — åtminstone under högsommaren — uppblandar sig med och bortför underströmmens saltaste lager, innan det hinner framtränga till Bottenvikens dju- paste partier, hvilka äro belägna i dess nordvestliga del. Sålunda inträffar att man i Bot- tenhafvets djupbassin SV. om N. Qvarken finner vatten af 5 ”/,, 9 meter under ytan och ”/ho på 72 meters djup (i station 31), under det Bottenvikens största fördjupning ingen- städes har att uppvisa högre salthalt än mellan 4 och 5 "”/,,. Tillströmningen af färsk- vatten genom floderna är så olika Sr olika årstider, att något lager af jemn och lik- formig Väoaihe sådant som 7—38 ”/,, vattnet i Östersjön och 5—6 "/,, vattnet i Bot- fönhätvet icke kan bilda sig i Bottenvikens bäcken. På djupet 40—50 meter från ytan finnes vatten af 4 ”/,, salt ända upp till trakten af Luleå. Ofvanom denna nivå finnes vatten af 3—4 "”/,, salthalt, hvilket i de nordligaste sektionerna öfverlagras af vatten med endast 2—3 "”/,, salt. Uti detta ytlager framgå färskvattensströmmar bestående af ofull- ständigt utblandadt flodvatten i synnerhet vid kusterna. Ännu vid midten af Bottenviken i sektion XXXVII är salthalten temligen jemt fördelad uti ytan, men i sektion XXXVII på linien Åby— Brahestad visa sig strömmande lager af nedsatt salthalt vid både Svenska och Finska sidan. |G En följd af den stora utspädningen med flodvatten, som inträffar uti Bottenviken, är att proportionen mellan hafssaltets kemiska beståndsdelar betydligt afviker från den som herrskar 1 oceanen. Flodvattnets inflytande visar sig deruti, att sulfaternas qvantitet ökas i förhållande till chloridernas. Uti verldshafven är som bekant denna proportion så kon- stant, att man endast genom medelvärdena af ett stort antal af de skarpaste analyser kun- nat konstatera en ringa olikhet hos polarströmmens och golfströmmens vatten; ' 1 det grunda Sibiriska ishafvets vatten som är betydligt utspädt genom de Sibiriska floderna funno O. PETTERSSON och G. FORSBERG en tydlig öfvervigt af sulfaten. ” Genom en serie ! Se HAMBERG. Hydrografisk-Kemiska Takttagelser. Bih. K. V. A:s Handl. Bd. 10. N:r 13. 2? O. PETTERSSON. Contributions to the hydrography of the Siberian Sea. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 1. 16 1202 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. analyser å de af D:r NORDQVIST tagna vattenprofven har professor E. HJeELT ' påvisat huru förhållandet mellan hafsvattnets beståndsdelar ändras från Östersjön till Bottenviken. Förf. påpekar huru denna afvikelse från de normala proportionerna blir synnerligt framträdande hos vattnet i Bottenviken. Det bör anmärkas att HJertTs undersökning gälde vattnet från djup af omkring 22—30 meter i Bottenviken med nära 3 ”/,, salt. Ofvanom den sista tröskeln börjar Östersjöns vatten alltså att i viss mån förlora sin karakter af hafsvatten. Äfven dess färg ändrar sig. I Bottenhafvet är den grön, i Bot- tenviken brun (NORDQVIST). Hvad temperaturens fördelning beträffar, så är förut anmärkt, att minimiregionen i Östersjön af expeditionen anträffades vid nedre gränsen af 7—8 ”/,, vattnet. I trakten af Fårösund börjar detta vattenlager att öfverlagras af vattenslag med lägre salthalt, men minimet återfinnes likafullt derinom, såsom synes af sektion XXIV och XXVI. Det har endast flyttats något högre upp. På linien Landsort—Filsand, sektion XXIV, innehåller lagret af 7—8 ”/,, salt ingen öfre, af sommarens inflytande uppvärmd, del utan är helt och hållet afkyldt till omkring 3” C. Uppvärmningen har endast träffat det ofvanliggande lagret af 6—7 "/), salt. Samma observation gäller sektionen XXVI med undantag af den östligaste delen närmast Estland och Dagö. Östersjövattnet, hvilket ännu S. och Ö. om Gotland i sina öfre skikt är uppvärmdt till 152—16? C., är N. och V. om Gotland (i sekt. XXIV, XXVI, XXIX) sommartiden helt och hållet ett kallt vattenlager. Från den nordliga delen af Östersjön inkommer detta i Alandshaf, hvarest det bildar bottenlagret. Vattnet af 6—7 "/,, är ett uppvärmdt ytlager från Öland ända till Stockholms skär- gård, men öfverlagras från trakten af Dalarö af 5—6 ”/,, vatten och är redan utanför Söderarm och ännu mer i Alandshaf bäraren af temperaturminimet, hvilket här är så lågt som 07,9 OC. och träffas redan på 30—40 meters djup. Sommarvärmet innehålles här uti ytlagret af 5—6 "/,, salthalt, som härstammar från Bottenhafvet. S. om Åland och vid mynningen af Finska viken är lagret af 6—7 "/,, ytvatten och företer såsom sådant den högsta temperaturen (se stationerna 76—80 uti sektion XXIX), medan det närmare Svenska sidan (se station 74—75 i samma sektion) är det kal- laste vattenlagret. Uti Bottenhafvet finnes minimiregionen, hvarmed man här bör förstå området mel- lan öfre och undre isothermen för 2? C., vid nedre gränsen af 5—6 "/,, vattnet. Minimet uppnår här en mycket lägre valör än i Östersjön och är vanligen mellan 0? och 1? C. - Bottenlagret, som här har 6—7 ”/,, salt, är varmare (öfver 2” O). 1! PP. Herr. Kemisk undersökning af hafsvattnet i Finlands sydvestra skärgård, Helsingfors 1888. — re ee en ALFHILDS HYDROGRAFISKA JOURNAL. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o [. 125 Juli. N. latitud Vattnets t.” Salthalt. N:o. Stati ch Profvets Anmärkningar. 0 ation. | — oc g Dat. | Ti O-Torgik] IE | vac jorp.titen]. Et | SA at. | Timme. VAATME. | "p-lifer. | ter pl mille. Sektion IV, öster om Skagen, riktning N,20V, stationerna 1—4. 5T3T38” UNI a (1:07) 1 Hl 512 0 |14”.6 16.78 | 30.37 | 29.69 | Lodet: 33 meter; lera. 2 5 13.8 16.88 | 30.55 | 29.87 | Vind SSV., svag. 3 10 |13.6 16.92 | 30.62 | 29.94 | Ström sydlig. 4 15 > 16.96 | 30.70 | 30.01 | E.B.! förlorade vid första försöket dess löp- 5 20 113.5 > > > ventil. Till dess en ny sådan hunnit an- 6 0 IKE 18.23 33.00 | 32.20 skaffas (10:e Juli) förmådde instrumentet blott 7 (E:35) 33 |12.4 18.37 | 33.25 | 32.44 sällan qvarhålla bottenprofven. 57 4715 Sp. vv. 81 > I (2.35) 2 105910 0 1:022801 20:7 29.0 |Lodet: 45 meter. I 5 113.838 1.0224 | -29.9 | 29.2 |Vind SSV. 10 101 13-4 150226; | 30.2 29.5 11 150113: 1.0226 | 30.2 29.5 12 20 |13.4 1.0227 | 30.3 29.6 13 30 |12.9 1.0242 | 32.2 31.6 14 (3.20) 45 JE 1.0263 | 35.2 34.3 57.53 1 1 (410) 3 105448 0 142 1.0220 | 29.4 28.7 | Lodet: 115 meter; sand. 16 5. | 13.9 1.0224 | 29.9 29.2 | Vind VNV., laber. 12 10 kl3r2 1.0230 | 30.8 30.1 |Ström NV., stark. 18 ia 126 1.0237 | 31.6 | 30.9 19 20 |11.0 1.0253 | 33.9 | 33.0 20 30 9.8 1.0258 | 34.6 30.7 21 40 SJEL) 1.0262 | 35.0 34.1 22 530 | 8.6 1.0264 | 35.3 | 34.4 23 103 | 18cZ 1.0264 | 35.4 | 34.5 24 (4.55') 115 8.0 1.0264 | 35.4 34.5 575727 Cl. p-liter. 25 | 2 | (5.25) 4 105243 0 | 146 16.49 | 29.85 | 29.19 | Lodet: 155 meter; sandblandad lera, sanden 26 Du 1450 16.49 > 2 mycket fin (”slick”). 27 107 |if32 16.81 30.43 | 29.75 | Vind VNV. t. V., laber. 28 15. 110.2 19.15 | 34.66 | 33.78 |Strömsättning märktes ej. Men då Alfhild om- 29 20 d..A4 19:44 | 35.19 | 34.28 kring kl. 8 e.m. kommit in under Bohus- 30 30 8.8 19.72 | 35.69 | 34.76 kusten vid Måseskär, gick der sydlig ström 31 50 3.5 19:79 | 35.82 | 34.88 med en hastighet af 24 till 3 knop i timmen. 32 70 7.8 19.86 | 35.95 | 35.01 | Ett prof från 100 meter är uteslutet, enär dess 33 155 D:.6 TÖI BGLR | 35:20 låga salthalt, 34.2 p. mille, tydligt visade att vattenhemtaren slutits för tidigt. Ensam station i Kosterfjorden. 585331” 34 | 3 | (2.30) d 11 518 0 116.535 9.29 16.82 | 16.61 | Lodet: 1855 meter; lera. 30 5 116.2116.1] 10.29 | 18.63 | 18.37 | Ström nordlig, stark. 36 10: 1185 16.24 | 29.39 | 28.76 | Till följe af vind och ström var fartygets af- 31 Törs lg 20 17.24 | 31.20 | 30.49 drift under arbetet betydlig, och man måste 38 20:12 HR 47 95 ih 32.49 | 3172 derför emellanåt gå tillbaka till den ursprung- 39 30.5 El <2 18.66 | 33.77 | 32.94 liga platsen. Skillnaden i djupet enligt lodet 40 40 d.A4 18.90 | 34.21 | 33.36 och enligt djupaste vattenprofvet, hvilket togs 41 HORNE Br3 3 2 le TITS sn 34:66 | 33.78 vid bottnen, beror antagligen på dessa svårig- 42 100 545 100 lr 02 I 2569 | 376 heter. Alla vattenprofven drogos med hand- 43 160 4.9 vinchen, enär en ojemnhet i ångvinchens rö- 44 (4.10) 170 DA 19.83 | 35.89 | 34.95 relse, som man ej ännu lyckats förebygga, | | visat sig kunna föranleda för tidig slutning T af vattenhemtaren. Sektion III, mellan Nordkoster och Fredriksvärn, stationerna 6—10. BOND ED I De (1 6 0 aa 0 1167.0 10.46 | 18.93 | 18.67 | Lodet: omkring 30 meter. 46 5 115.6 11.17 | 20.22 | 19.91 |Vind vestlig, 2. 47 7.5 | 15.3 12.98 | 23.49 | 23.08 48 10 |14.9 13.82 | 25.01 | 24.55 49 1 SY RR 16.41 | 29.70 | 29.05 50 3.30' 20 |12.4 17.41 | 31.51 | 30.78 126 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Juli. Ne datitud Vattnets t.” Sa 1 tha Nb N:o. I Station. och SOME te fre Anmärknin 0 ation ll GR. ST Sa märkningar. Dat. | Timme. O. longit. E. V. |M. C. |CI. p.liter.| "7 2 p. liter. 'p. mille. H8D245 SL Do) Ab 7 105314 0 [ID4 13.25 | 23.98 | 23.56 | Lodet: 85 meter, ”slick”. 52 av KOR 14.33 | 25.94 | 25.45 | E. B." upptog 40 cm bottenprof, hvaraf 10 em 53 10 -|14.6 14.97 27.10 | 26.56 lera, blandad med mycket fin sand, och der- = under 30 cm blålera, underst mycket styf. Sp. v. +? 54 1503 T02220 2 29.0 30 207 1125 1.0236 | 31.6 30.8 56 30 [11.6 1.0246 | 33.0 | 32.1 51 30 | 83.4 1.0259" | 34.7 | 33.9 58 0.301 70 (EZ 1.0267 | 35.8 34.8 | Detta prof togs vid bottnen, men djupets mät- ning blef något osäker. 58 54 11 Cl. p-liter. 59 6.30" 8 103440 ÖFEIAS2 14.47 | 26.19 | 25.69 | Lodet: 165 meter; ”slick”. 60 3 |14.2 16.35 | 29.59 | 28.95 | Ström NO. 61 20 Ya 17.02 | 30.81 | 30.11 | Ett prof å 100 meter är uteslutet, enär dess 62 15 |13.4 17.24 | 31.21 | 30.50 låga salthalt, 32.79 p. mille, visade att för 65 OMR ELEN 18.23 | 33.00 | 32.20 tidig slutning af vattenhemtaren egt rum. 64 30 |12.6 18.51 | 33.50 | 32.68 Den ojemna rörelsen hos ångvinchen med- 65 50 ES 19.28 | 34.90 | 34.01 förde svårighet under hela denna dag och många prof måste på grund deraf tagas upp- repade gånger. 66 (LD 1756 20.15 | 36.46 | 35.50 |" Detta prof togs vid bottnen. 58 54 34 671 > 8.5 9 102110 0 | 14.7 15.29 | 27.67 | 27.11 | Lodet: omkr. 175 meter, lös lera. 68 Do IE 17.08 | 30.92 | 30.22 |Ström N.O., stark. 69 10 1|13.4 17.27 | 31.26 | 30.54 |Fartygets afdrift var under arbetet å denna sek- 70 15 122 18.16 | 32.87 | 32.08 tions stationer betydlig, hvilket antagligen är 71 201 | 12.4 18.48 | 33.45 | 32.63 hufvudorsaken till den oftast dåliga öfverens- 72 30 |11.8 18.94 | 34.28 | 33.42 stämmelsen mellan djupet för djupaste vatten- 75 50 Ö-3 19.65 |. 35.57 | 34.65 profvet, som togs vid bottnen, och djupet 74 100 | 7.8 19.79 | 35.82 | 34.88 enligt lodningen. Stundom var äfven svårt (6) 3.50” 150 6.5 20.00 | 36.20 | 35.24 att noga märka när instrumentet nådde bott- nen. Denna svårighet upphäfdes derigenom, att hamplinan utbyttes mot messingslinan, 285846 som sedan alltid användes till ångvinchen. 76] > 9.45” 10 110 638 0 |15.4 12.77 | 23.11 | 22.72 | Lodet: 120 meter; blålera, temligen styf. UU 5 14.9 14.82 | 26.82 | 26.29 78 107 | 1829 16.03 | 29.01 | 28.39 |Ström nordlig, stark. 79 onk2Ee L/CB20 LT 30: 50 20 > 18.37 | 33.25 | 32.44 S1 30 |11.8 18.51 | 33.50 | 32.68 82 50 | 9.6 19.29 | 34.91 | 34.02 83 100 6.5 19.65: |u85:57 | 184165 34 10.50' 120 | 6.2 19.72 | 35.69 | 34.76 Sektion II, mellan Hållö och Öster-Risöer, stationerna 11—15. 582025” 85 | 6 4.0' 1 ng 30 0 | 14.8 14.11 | 25.54 | 25.06 | Lodet: 36 meter; grof sand. 36 5 |14:4 16.44 | 29.76 | 29.11 |Ström sydlig, stark. 51 10 (13.8 17.17 | 31.08 | 30.37 |Nästan vindstillt. folo) 159 HO 17.95 | 32.49 | 31.72 |Strömmen förorsakade afdrift under arbetet. 59 20 |13.1 17.82 | 32.25 | 31.49 | Den oregelmässiga förändringen af temp. och JO SOA ITA 18.34 | 33.20 | 32.39 salthalt vid 20 met. djup är antagligen en Ii 4.40' 40 |11.8 18.55 | 33.58 | 32.76 följd af den starka strömmen, ty ingen an- ledning fanns, att djupet skulle vara felaktigt. 92 DI04 1, a 0 |14.3 16.63 Au 29.43 Den förut omnämnda olägenheten af ångvin- 03 20 > Db OM HAT 16.81 | 30.43 | 29.75 chens ojemna rörelse, som ibland föranledt I4 5.40 > C 0 |14.3 IG 29.34 | 28.71 för tidig slutning af vattenhemtaren, hade 95 6.0" EG) 0.1 14.4 16.17 | 29.27 | 28.64 nu blifvit afhjelpt. 6 6.20" | > e 0 |14.3 16.00 | 28.96 | 28.34 58 27 15 971] > 6.40" 12 104047 OMS 15.95 28.87 | 28.26 | Lodet: 175 meter, lera. 8 Dolda 15.96 | 28.89 | 28.28 | E. B2 upptog 33 cm. bottenprof, nemligen 12 99 10 |14.2 16.07 | 29.09 | 28.47 em. lös, gulaktig lera och derunder 21 em. 100 15 I Ip39 16.87 | 30.53 | 29.85 styfvare, grå lera. 101 20 DA 19.46 | 35.22 | 34.31 |Strömsättning var ej märkbar. 102 530 8.9 19.79 39.82 | 34.88 | Vind: SV., lindrig. Juli. Dat. > Timme. (1.0") (2.0') (3.0) (3.30) (6.0') GEL205) (12.0') 0.30' 104 1.30' 2.0 KONGE: ISM, VET: AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. [ÖR Station. 14 15 | 16 16, a 1 17, a N. latitud Profvets | och du O. longit. IP 50 100 iföD 583414” LOTTAS 0 5 10 15 20 30 50 100 200 420+ 440 584213 93652 0 5 10 15 20 30 50 100 200 280 300 58 40 42 916 55 0 D 10 15 20 30 | 50 70 582730” 84710 0 3) 10 15 20 30 58 24.55 84840 0 58 22 37 85325 0 2 10 15 20 50 50 100 5819 57 AO 0 5818 0 SIP 0 58 1558 91310 [0] 581358 919 20 0 D Vattnets t.” E.: VM. C: a HR Jak bk ng fo HOUR OH RRR AITÄO SIR Sibir ao RJ an NN -— a SH ARRHS MR 6.1 | Salthalt. Gäng ÖR a RR 19.88 35.98 | 35.03 19.93 36.07 | 35.12 19.95 0.11 | 35.16 15.53 28.11 | 27.53 15.68 28.38 | 27.79 16.10 29.14 | 28.52 17.90 32.40 | 31.63 19.56 30.40 | 34.49 19.68 327062 | 34.69 19.68 > > 19.90 36.02 | 35.07 20.07 36.33 | 39.37 20.18 36.53 | 35.56 20.11 36.40 | 35.43 14.54 | 26.32 | 25.81 15.60 28.24 | 27.65 16.39 29.67 | 29:02 LE 31.08 | 30.37 18.28 33.09 | 32.29 19.56 | 35.40 | 34.49 19.86 35.95 | 35.01 19.93 30-07 | JJL2 19.97 JOSE 320 20.00 36.20 | 35.24 27.55 | 26.99 PBbi I 27-91 29.27 | 28:64 32.34 | 31.57 182 |-32.80 | 32:01 18.76 | 33.96 | 33.12 19.24 | | 33.95 NPOAR 00 FA sl ND SM NIAN HKKHHKH 19.40 DD. p- liter. |p. mille. Anmärkningar. + Profvet togs vid bottnen. Lodet: 440 meter. Strömsättning märktes ej. > Profvet togs med turbin-apparaten. Lodet: 295 meter, lera. E. B2 upptog 25 cm. bottenprof, hvaraf 5 cm. löst, gulaktigt lerslamm öfverst, derunder lera af vanlig konsistens, och mycket styf lera underst. Ström NO., ganska stark, syntes redan på af- stånd som ett särskildt i liflig rörelse stadt vattenområde, då Alfhild nalkades norska kusten. Vattenprofven från 200 och 280 meter togos med turbin-apparaten. Lodet: 65 meter, lera. E. B> upptog 35 cm. bottenprof, hvaraf det öfre utgjordes af en lösare, sandig lera, som småningom öfvergick till en fastare, grå, fet lera. Sektion I, Arendal—Skagen, stationerna 16—18. Sp. v. 4? T0117" | I5:4 152 1.0230 | 30.7 30.0 1.0239 | 31.9 BIL 1.0245 | 32.7 31.9 NOR47RINSS:0 32.3 1.0256 | 34.2 33.4 Cl.p.liter. 14.26 | 25.81 | 25.32 15:07 27.28 26.73 15.07 > > I Arendals hamn, djup 30 meter. Omkring 3 minut från Torungens fyr. Lodet: 135 meter; grof sand och lera. Vind: VNV, svag. Profvet å 100 meter togs med turbinapparaten. Prof vid bottnen ej taget. Lodet: 430 meter. Ström NV. 128 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Juli. Nödlatitod q Vattnets t.” Salthalt. ING | mm = Station" [doc TOEIERA Anmärkningar it.) djup Salt | Salt z SÖTT Dat. | Timme. O. longit. E. V.|M. C.|Cl.p.liter.| ”T PG p- liter. |p. mille. 156 2:06 18 10 |13”.0 17.17 | 31.08 | 30.37 | Observationerna vid denna station försvårades 157 15 d:8 19.54 | 35.37 | 34.46 mycket genom fartygets afdrift och grof sjö. 158 20 7.0 19.68 | 35.62 | 34.69 Då uppehåll å sektionens öfriga stationer ej 50 30 DE 19.72 | 35.69 | 34.76 ansågs förenligt med fartygets säkerhet, er- 160 50 4.8 19.76 | 35.77 | 34.83 höllos blott ytprof från den öfriga delen af linien. 161 200.015 19.82 | 35.87 | 34.93 |" Vattenprofven från 100 och 200 meters djup 162 2007 5.0 | 20.02 | 36.24 | 35.28 togos med turbinapparaten. Från upphemt- 163 2:50" (450) 50 ning af vattenprof från största djupet afstods, sedan ett försök misslyckats. Djupet 450 m. för temp.profvet kan anses osäkert. 58” 133” 164] > BAS 185 195523 0 14.7 16:17 0 29:27 |I2864 58 020 165 | > | 6.0' RR Eka (0) 0 14.6 16.69 | 30.21 | 29.54 | Vind (VSV) och sjö ökades. 57 57 32 GGN >» ce 110 sa 0 14.7 16.90 | 30.59 | 29.91 | Grof sjö; strömmen syntes här sätta vestvart. 5754: 167 7.0' » d 1015 30 0 14.5 Sjön här mera långsträckt. 57.50 58 168] > | 7.30' > e 11030 45 0 14.7 17.91 | 32.42 | 31.65 |I närheten af Skagen starka strömmar, som syntes bilda olika strömfåror. Sektion V, mellan Skagen och Vinga, stationerna 19—22. 5v4718" 169 | > | 8.25 19 104222 DOMARE GDI HN 20.:88 2 r 170 10 > 17.92 | 32.44 | 31.67 |Ström SV; sjön jemnare än förut under dagen. id LOCALEARS T:s IRA) 6 172 20 » 17:91 > > Ytprof blef ej taget. 173 30 14.0 17.91 > > 174 3.45 50 > 17.98 | 32.54 | 31.76 57 4418 70) RS 20 11058 30 0 14 .2 17.84 32.29 | 31.53 | Lodet: 40 meter; lera. 176 D > 17.84 > > E. B.' upptog 58 cm. bottenprof, bestående af LTT 10 |14.0 17.86 | 32.33 | 31.57 blåsvart lera, betäckt af några få cm. gul lera. 178 15 > 17.86 > > 176) 20 > 17:87) 82:84 3157 | Vind” VSV, stark. 180 0 HED 18.10 | 32.76 | 31.97 181 10.7' 42 |12.7 18.58 | 33.63 | 32.80 57 39 45 BS FS PAL INRE (OM LA 14.61 26.44 | 25.93 | Lodet: 65 meter; lera. 183 3) 14.6 16.07 29.09 | 28.47 | E. B.! upptog 42 cm. lera. 184 10 -113.8 17.84 | 32.29 | 31.53 | Vinden under denna och följande stationer VNV, 185 150 HMI 18.02 | 32.62 | 31.84 omkring 6 till styrkan. 186 20. IL30 18:27. | 33.07 | 32.27 187 30 |12.4 18.51 | 33.50 | 32.68 188 40 11.9 18.58 | 33.63 | 32.80 189 50 UB 19:22 | 34.79 | 33:91 190 12.0" 65 8.8 19:33, 34.99] DELT0 B1.3053 Sp v.d8 191115 10) Pa [BIOS SIP 0 1.0170 | 22.5 22.2 | Lodet: 33 meter. 192 FR GG 1.0174 | 23.1 22.7 |E. B.! upptog 50 cm. ljusgrå, fet lera. 193 107 [13 1.0223 | 29.8 29.1 194 25 [12.6 1.0244 | 32.7 | 31.9 195 30 [12.2 1.0248 | 33.2 | 32.4 196 (1.40) 33 | 9.9 1.0257 | 34.4 | 33.5 Sektion VI, Fredrikshavn—Nidingen, stationerna 23—29. ST25'50” 197 TINAS 23 103622 0 14”.2 17.02 30.81 | 30.11 | Lodet: 15.5 meter; sand och ”slick”. 198 5 > 16.92 | 20.62 | 29.94 | E. B> upptog 21 cm. svagt lerhaltig, blågrå 199 10 113.4 17.85 | 32.31 | 31.55 | sand. 200 la 15.5 |IL2-9 18.02 | 32.62 | 31.84 | E. B. tom. Den var nu åter försedd med löp- 572525 ventil. 201 > | 615 24 104953 OAS 17.50 | 31.68 | 30.94 | Lodet: 30 meter; ”slick” och sand. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 129 Juli. N. latitud Vattnets t.” Salthalt. N:o. Station. | — och RR SN SN Anmärkningar. Dat. | Timme: O. longit.| "IP" Ir. V.|M. C.|Cl.p.liter. lg FR 4 SEE 202 | 13 | 6.15 24 5 146 17.49 | 31.66 | 30.92 | E. B.> upptog 26 cm. lös, gråblå, sandhaltig 203 10: | 1452 Tr:52aLT | 30:97 lera, bemängd med mycket snäckskärf. 204 1 RE 18.02 | 32.62 | 31.84 205 20 |12.4 18.28 | 33.09 | 32.29 206 30 |12.2 18.48 | 33.45 | 32.63 BU24'53” 207 | > 205 200 Br 0 145 il 31.26 | 30.54 | Lodet: 13 meter; sand. 208 5 |14.4 17.16 | 31.06 | 30.35 | E. B.? upptog 3—4 cm. ren sand. 209 10 3 17.16 > » Vind: NNV. 210 7.35 13: 14.3 17:19 | SLI | 30:40 57 2412 2111») 8.35 26 111843 0 11458 16.39 | 29.67 | 29.02 | Lodet: 41 meter; ”slick”. 212 516 16.62 | 30.08 | 29.41 | E. B.' upptog 30 cm. af en ljust blågrå bland- 213 10 14.4 17.05 "| 30.86 | 30.16 ning af sand och lera. 214 5. [14.2 17.34 | 31.39 | 30.67 | E. B.? upptog 35 cm. af samma beskaffenhet. 215 20 |13.6 17.78 | 32.18 | 31.42 | Ström: NNV. 216 30 |12.8 18.36 | 33.23 | 32.42 217 2 40 110.8 18.65 | 33.76 | 32.93 57 22 30 218] > 9.50' 20 ESS 0 15 14.25 | 25.79 | 25.30 | Lodet: 56 meter; lös lera. 219 5 |14.9 16.11 | 29.16 | 28.53 | E. B. upptog 45 cm. lera, öfverst lös, gulaktig, 220 10 |14.4 16.85 | 30.50 | 29.82 sedan blågrön. 221 15 AN 17:20 "I oL.13 | 30:42 222 odla oa 17.96 | 32.51 | 31.74 223 30 |12.8 18.29 | 33.10 | 32.30 224 40 AES 18.94 | 34.28 | 33.42 225 10.25 56 6.9 19.46 | 35.22 | 34.31 BIND 226] > | 11.15 28 I114740 0 153 14.03 | 25.39 | 24.92 | Lodet: 44 meter; ”slick”. 227 Ja (IDO 15.12 | 27.37 | 26.82 | E. B.! vid 2 försök tom, ehuru löpventilen 228 10114 16.53 | 29.92 | 29.26 slagit igen. 229 15 AR 17.34 | 31.39 | 30.67 | E. B> upptog 30 cm. bottenprof, bestående öf- 230 20 113.3 17.82 | 32.25 | 31.49 verst af sand och lera, derunder af renare lera. 231 30 -|10.8 18.73 | 33.90 | 33.06 232 114 44 7.8 19.16 | 34.68 | 33.80 |Ström: sydlig, stark. 57 1842 203) > | (0.25') | 29 115850 0 l|15.7 12.18 | 22.05 | 21.69 | Lodet: 22 meter; sten. 234 Or ML 12.46 | 22.55 | 22.17 230 101 1152 12.58 | 22.77 | 22.39 236 5 13.63 | 24.67 | 24.22 2317 (1.20') 0 ITA 18.14 | 32.83 | 32.04 Sektion VII, Moruptånges fyr—Fornäs, stationerna 30—36. 565430” 208 | 14 | 9.35 30 11220 5 Om | 1681 d.434 | 17.08 | 16.86 |Lodet: 12 meter. 239 Dbrt16n0 9.754 | 17.65 | 17.42 | E. B. upptog 32 em. lös, gråblå lera, öfverst betäckt af en ringa mängd gult slamm. 240 10 > I.967 | 18.04 | 17.80 | Vind: SO, variabel. 241 9.55" 12" (1556 10.36 | 18.75 | 18.49 | Ström: sydlig, stark. 56 5212 242 | » | 10.25" | 31 121350 01 [era I.576 | 17.33 | 17.11 | Lodet: 25 meter. 243 5 1160 244 1050 1159 9.768 | 17.68 | 17.45 245 15 15.4 10:92 | 19.77 | 19:48 246 207 [HORA 18.80 | 34.03 | 33.19 247 10.45" 25 6.3 19.16 | 34.68 | 33.80 26 49 49 AS ARNSA GI 30 0 |1650 10.29 | 18.63 | 18.37 | Lodet: 45 meter; lös lera. 249 ör | 1558 E. B.! upptog 42 cm. af en fet, lös, grågrön 250 1077 1157:6 11.14 20.16 | 19.86 lera, öfverst gulaktig. 251 157 [SCR 14.86 | 26.90 | 26.37 252 2057 EID 18.27 | 33.07 | 32.27 253 25 Cal 19.15 | 34.66 | 33.78 254 30 Dr 19.36 | 35.04 | 34.14 255 40 5.8 19.54 30.37 | 34.46 256 11.38" H 5.4 19.58 | 35.44 | 34.52 56 44 50 250) >» | (0.25') | 33 |115452 OT ”"[H6RS | 9.824 | 17.78 | 17.54 | Lodet: 44 meter; lös lera. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd 25. N:o 1. alz( 130 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. SEN SNRA SRNNRNNNNNNRNNNNNNNNNRRNRNNRNNNNANNNNNNNNNNNNNNN0Nnr NS I Juli. N. latitud pg Vattnets t.” Salthalt. Ni0s ls rn aa Station: och rofvets Anmärkningar. iu djap Salt | Salt 3 Dat. | Timme. | 10. Tongit. E. V.|M. C. |CL.p-liter.|. 7: a | p- liter. |p. mille. || 208 | 14 23 5 | 1650 9.859. | l7.84 | 17.60) )E: BI: tom: 259 10, | TEX 12.84 23.24 | 22.84 | E. B> upptog 32 cm. lera, öfverst gulaktig, 260 | 5 AA 15.92 28.82 | 28.21 upptill af lös, men nedtill af fastare beskaf- 261 20 12.4 17.82 32.25 | 31.49 fenhet. 262 | 25 | 12.5 18.24 33.01 | 32.21 263 | SÖK LER 18.63 30.72 | 32.89 264 30 8.5 18.83 34.08 | 33.23 260 40 5.8 19.26 34.86 | 33.97 266 (0.55") 44 D.5 19.36 30.04 | 34.14 HORN 267 | 15 | 6.40' uU 1126 8 OR 10.32 | 18.68 | 18.42 | Lodet: 15 meter; fin sand. 268 5 1155 10.52 19.04 | 18.77 | E. B.' upptog något snäckskal och småsten. 4 1 269 107 115 11.61 21.01 | 20.68 | Ström: NNV, stark (omkring 2 knop). Den 270 6.56' 155 NA 14.97 27.10 | 26.56 hade tidigare på morgonen varit sydostlig 56 32 15 norr om Anholt. 1271) > 8.0' 3 1113 0 0 |16.3 10.06 18.21 | 17.96 | Lodet: 16 meter; fin sand. | 272 | D 16 10.07 18.23 | 17.98 | E. B.! tom; E. B.? upptog litet sand. 213 | 1004-1556 10.26 18:57.) 18:81 274 8.20' 16 13.6 15.80 28.60 | 28.00 56 28 39 I 275] > 9:20" 36 11 113 0 |16.6 9.93 17.97 | 17.73 | Lodet: 17 meter; fin sand. 1276 5 NOR 10.02 18.14 | 17.89 | E. B.! upptog litet sand och snäckskal. 2T7 10 10.6 14.90 26.97 | 26.44 | E. B.2: tom. 278 157 01ELOEG6 18.02 32.62 | 31.84 | Ström: sydlig, mycket stark. 279 9.40" 17 TORA 18.02 » » Sektion VIII, Jernhatten—Sjellands ref, stationerna 37—39. 5612'58” 280 | » | 11.40" 37 105128 0 IEA 10.92 19.77 | 19.48 | Lodet: 18 meter; sand. 281 DNE Eee 20.22 | 19.91 | E. B.! och E. B.? tomma. 282 10 ELO 16.17 29.27 | 28.64 |Ström: sydlig, stark. 283 15 2IE0 18.09 | 32.74 | 31.96 | 284 12:0' 18 8.7 18.30 33.12 | 32.32 56 945 | 285 | >» | (0.53') 38 105930 0 116.9 10.39 18.81 | 18.55 | Lodet: 24 meter; ”slick”. 286 DIESES 10.87 19.67 | 19.38 | 287 10 IS 17.20 31.13 | 30.42 | E. B.!' upptog 25 cm. lera, öfverst innehållande 285 15 NOG 18.53 30.54 | 32.72 mycket fin sand, sedan mindre och underst 289 20 Ur) 18.80 34.03 | 33.19 åter mer sandhaltig. - 290 (1107) 24 6.0 HIA 34.79 | 33.91 | Ström: sydlig, måttligt stark. 56 640 2911 » | (2.25) | 39 11 910 OK FE 9.647 | 17.46 | 17.23 | Lodet: 40 meter: lera. 292 5 |16.4 I.966 | 18.04 | 17.80 | E. B.' upptog 10 cm. snäckblandad lera, ytterst 293 10 DER 16.49 29.85 | 29.19 fast och seg. 294 15 T.A4 18.34 39.20 | 32.39 | Ström: SV, mycket stark. 295 20 6.8] 18.73 | 33.90 | 33.06 296 20 (8 18:e I 207 30 derb 18.85 | 34.12 | 33.27 298 (2.45') 40 6.0 19.05 | 34.48 | 33.61 Sektion IX, längdsektion genom Stora Belt, stationerna 40—42. | 554324” 2991 >» 1 (6.10') | 40 104955 0 16”.8 9.363 | 16.95 | 16.74 | Lodet: 22 meter; mudder. 300 SOS 9.363 » » JE. B.! upptog 28 cm. fin svart badgyttja af 1301 10, 1154 10.385 19.64 | 19.35 hepatisk lukt, öfverst till färgen ljusare. 1302 | 12.5 |12.8 13.871. | 2420 | 230 303 15 JE 17.09 30.93 | 30.23 |Ström: sydlig, mycket stark. 1304 (6.37) | 20" 8.1 15.00 32.58 | 31.80 |" Profvet togs vid bottnen. | | 55 17 24 3051 AT | 040 41 11 145 0 11657 6.753 | 12.22 | 12.11 | Lodet: 23 meter; lös lera. 1306 JA | (RE 7.022 | 12.71 | 12.59 | E. B.! upptog 26 cm. lös, sandblandad lera. 307 10: ADA | 8.036 | 14.55 | 14.39 | Ström: nordlig, mycket stark. 1308 | 137 (TO0LG 14.91 | 26.99 | 26.45 309 20 3.1 TT. 31.26 | 30.54 310 VN 23 2 17.96 32.51 | 31.74 KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 131 INFor Juli. Dat. | Timme. 17 18 1 (0.48') | (4.36) | (4.55') (7.25") (10.0) 10 OA: 2.25 3.50" 4.30' Station. N. latitud och O. longit. 544936” 1050 0 Profvets djup. Vattnets t.” |E. v. JM. C. |CI.p.liter. I Salthalt. Salt Salt p- liter. |p. mille. O:1485RKIL.L2 I) LL03 6.775 | 12:26: | 1215 7.738 yk 13:99 | 13:84 12.47 22.57 | 22.19 16.17 29.27 | 28.64 br 31.08 | 30.37 7.17 > > 16.67 30.17 | 29.50 17.52 JL.71 | 30.97 Anmärkningar. Lodet: 42 meter; grof sand och småsten med alger (florideer). Ström: sydlig, gjorde 3 knops fart. Fartyget kunde under profvens upphemtning ej bibe- hålla sitt läge oförändradt, men återgick emel- lanåt till den ursprungliga platsen. Huru- vida vexlingen af läget föranledt oregelmäs- sigheten i salthalt för 35 m. djup, eller om vattenlagren verkligen omblandats till följe af strömmens hastighet, får lemnas oafgjordt. Ingen anledning var att vattenhemtaren skulle ha slutits för tidigt. Djupen för 30 och 42 meter (vid bottnen) blefvo något osäkra till följe af afdriften. Sektion X, längdsektion mellan Fehmern och Darss, stationerna 43—45. 43 46 47 49 543529” 11 2025 5426 4 115055 54 30 50 121642 SPH245 1239 0 16.0 fd Ha ov = -— [(CR-E 5.533 5.958 6.312 7.235 9.434 4.894 4.894 5.320 D.764 7.626 11.70 15.53 4.807 4.807 9.505 11.42 4.322 4.335 4.328 4.399 4.860 4.364 4.399 4.576 4.753 4.296 4.296 4.331 4.367 4.420 4.899 4.367 4.367 4.367 4.740 | 4.953 10.01 10.78 11.42 13.10 17.08 8.858 9.629 10.43 13.80 21.18 28.11 8.701 17.20 20.67 7.823 7.846 7.834 7.962 8.797 7.899 9.93 10.69 11.32 12.97 16.86 8.80 9.56 10.35 13.66 20.85 27.53 3.64 16.98 20.35 a CE 0 of (AR I Lodet: 20 meter; fin sand. E. B.': tom; E. B.?: litet sand. Lodet: 23 meter; lera och sand. E. B.!: tom; E. B.2: 12 cm. lera och sand. Lodet: 18 meter; sand. Sektion XI, mellan Speil Klint och Dornbusch, stationerna 46—49. Lodet: 18 meter; fin gul sand. Lodet: 20 meter; fin gul sand. Lodet: 21 meter; fin gul sand. KBT: tom. Lodet: 15 meter; fin sand. E. B.!: tom. 132 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Juli. N föl Vattnets t.” Salthalt. s | Profvets 3 : N:o. TT | Station. och djup a 3 Anmärkningar. Dat. | Timme. O. longit. ”ELVE| MIC CI plåten. by on Da | | p- liter. Ip. mille. Sektion XII, Arcona—Smygehuk, stationerna 50—54. 544440” 309 | 18 | 6:30" 50 1326 5 OM 1559 4.354 7.881 | 7.83 | Lodet: 36 meter; fin sand. 360 Ha IDN6 4.363 (897 — TI85 |-E! Bi: tom. 361 100 |A5E2 4.372 | 7.913 | 7.87 | Ström ej märkbar. 362 15 14.4 4.375 | 7.919 | 7.87 369 1763 ROS 4.598 | 8.313] 8:26 364 20 | 8.0 4.722 | 8.547 | 8:49 360 20 3.2 D.48 9.919 | 9.84 366 30 SM 6.597 | 11.94 | 11.83 367 30 JFR 6.774 | 12:26 | 12:15 368 5 317 ND 6.856 | 12.41 | 12.29 54 52 30 369 | > 8.0' 51 1325 0 (IIS) 4.314 | 7.808 7.716 | Lodet: 45 meter; lera. 370 10 -I5:8 4.314 | > >» | E. B? upptog 14 cm. svart löst mudder, illa- 371 20 113.0 4.456 | 8.065 | 8.02 Inktande. 312 22:57) «81 4.474 | 8.098 | 8.05 5173 20 7.4 4.669 3.451 | 8.40 | Omständigheterna voro under hela denna sek- 514 30 8.3 5.734 | 10.38 | 10.30 | tionen gynnsamma för observationernas nog- 370 32 3.9 6.461 | 11.69 | 11.58 | granna utförande, särdeles i jemförelse med 376 40 -110.6 6.816 | 12.34 | 12.23 de vind- eller strömförhållanden, som van- ligen rådt i Skagerack och Kattegat. 377 | 40" [TOR 7.029 | 12.72 | 12.60 |" Detta djup något för stort, enär linan ej 378 | 8.30" 45 8.3 7.029 > > stod rakt. | 55 040 39] a 9.30! 32 132425 05 1556 4.314 7.808) 7.76 | Lodet: 45 meter; lera. 3580 3 IDA 4.314 » >» | E. B.! upptog 34 cm. lös, gröngrå, snäckhaltig 381 10 14.6 4.314 » » lera. 382 VE AS 4.314 » > | E. B> upptog 24 cm. af samma slags lera. 380 20 6 4.314 > > 384 20 8.5 4.314 | > > 380 30 D.4 4.421 3.002] 7.95 |2 prof å detta djup visade 5.3 och 5.5. 386 30 5.0 4.438 3.033 | 7.98 |2 prof å detta djup visade 4.3 och 5.0. 387 37.5 | 6.6 2.219 | 9.446 | 9.38 388 40 7.0 5.503 I.960 | 9.88 |2 prof å detta djup visade båda 7”.0. 389 42 TA 390 10.0' 45 7.6 6.905 | 12.50 | 12.38 (Blake) 391 | > TO 533 132355 0 15.9 4.260 Väl 7.67 | Lodskott ej antecknadt. Bottnen lera, enär så- 392 HI DG 4.267 UET28 er nk6S dan medföljde vattenhemtaren, då djupaste 303 OR lr kan 4.267 > > profvet togs. 504 15 12.7 4.296. | TTT6N TS 395 175 | T16 4.332 7.841 | 7.79 306 20 8.8 4.349 7.872 7.82 307 20 Hr 4.456 | 8.065 | 8.02 308 30 0.3 4.470 3.091 | 8.04 |2 prof å detta djup visade 3.2 och F.4. 399 30 5.0 4.580 | 8.290) 8.24 400 40 7.0 5.822 10.54 10.45 401 W:205 42 T.4 6.142, ILL | 103 55 16 22 4021 >» | 12.0 >» 113 2030 0115 4.260 | 7.711 | 7.67 |Lodet: 31 meter. 403 d |15.4 4.267 | 7.7231 7.68 404 107 INTAG 4.288 (OL fr 405 120: | 42965 dk he) RS 406 15 23 4.367 | 7.904] 7.86 407 20 7 :0 ABA BC9SIT) TS 408 22.5 | 5.6 4.430 | 8.018] 7.97 409 25 5.0 4.527 3.194 83.14 410 30 D.3 259815 18.322 | BR 411 SLE NI 4.622 8.366 | 8.31 |" Profvet togs vid bottnen, men djupet dervid ej säkert afläst. Ensam station i södra mynningen af Öresund. | BOT 38 412 | > | (4.10') | 53 124325 0 116.5 4.410 7.982] 7.93 413 | 5. | 158 4.424 8.007 | 7.96 I MM KONGL. SV. VET. AK ADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 133 Juli. N. latitud Vattnets t.” Salthalt. N:o. Station. h Forte Anmärkninga :0 ation oc ä gar. Dat. | Ti O. longit.| Ö"P: Ir vy. |M.G.|OLp.liter.| Salt | Salt at. | Timme. g VY. |M. C.|CL.p-liter. |, Titer. |p. mille. 414 | 18 | (4.10) | 55 10 11571 4.470 8.091 | 8.04 5523 [ 415 | 24 55 a |135010 0 110.0 4.346 7.866 | 7.82 | Utanför Ystad omkring kl. 3 f.m. Sektion XIII, mellan Skånska kusten och Bornholm, stationerna 56—58. DO 2445” 416 | > | 5.30' 56 1420 0 0 |13:9 4.230 | 7.656| 7.61 |Lodet: 33 meter. 417 | 5 > 4.238 7.671] 7.63 |Ström: NO, stark, omkring 2 knop, enligt far- 418 10 8.3 4.227 7.651 | 7.61 tygets afdrift. 419 15 5.0 A2030I Se -aa0N TIA 420 20 a 4.346 | 7.866) 7.82 421 20 5.4 4.346 > > 422 30 4.9 4.346 ? > 423 30 4.8 4.346 » > 55 22 33 4241 > | 6.50 57 143143 0 TINA 4.227 7.651 1.61 |Lodet: 59 meter; lera med något sand. 425 5 > E. B.! (något förändrad i Malmö) upptog 31' 426 10 > 4.227 7.651 7.61 cm., hvaraf 7 cm. nästan lerfri sand och 24 427 157 ]ag 4.227 » » cm. hvitgrå, styf lera. | 428 20 I.5 4.371 | 7.912] 7.86 . | 429 20 5.9] 4.541 8.219 | 8.17 | Omständigheterna under hela denna dag gynn- | 430 30 5.6 4.860 8.797 | 8.74 samma för observationerna. 431 40 D..5 5.320 | 9.629] 9.56 432 45 5.9 6.083 | 11.01 | 10.92 433 50 6.0 6.491 | 11.75 | 11.64 434 7.15 art 10 7.110 | 12.87 | 12.75 |" Profvet togs vid bottnen. 55 20 15 4351 > | 815 58 144330 0 115.5 4.220 1.638) 7.59 |Lodet: 49 meter. 436 OS FN 437 10 > 438 15: 1150 439 20.-113..6 4.257 | 7.705] 7.66 440 25 |12.7 4.275 |- 7.738) 7.69 441 30 J.A 4.328 | 7.834) 7.79 442 32.5 | 7.8 443 35 6.9 4.346 | 7.866 | 7.82 +H4 40 5.8 4.807 | 8.701] 8.64 445 45 5.2 6.065 | 10.98 | 10.89 446 8.45 50 (oci 6.313011511.48 | Il:B3 Ensam station, öster om Bornholm. 551058” 447 | >» | 11.0 529 11513 0 0 1167.0 4.150 | 7.5111| 7.47 | Lodet: 64 meter. 448 15 |14.3 Ström: sydlig, stark. 449 20 1|10.3 4.168 | 7.544] 7.50 450 30 4.2 451 40 3.2 4.371 7.912 | 7.86 452 45 3.7 D.284 | 9.564] 9.49 453 50 4.7 5.746 | 10.40 | 10.32 454 60 6.1 7.164 | 12.97 | 12.84 455 65 20 7.519 | 13.61 | 13.47 Sektion XIV, mellan Bornholm och Colberg, stationerna 60—63. BHD” 4561] > | (1.25') 60 115 730 0 116”.5 4.220 7.638 | 7.59 | Lodet: 56 meter; hård lera och småsten. 457 5 |14.8 E. B.! upptog 32 cm. af en grå, ovanligt styf 458 10 |12.8 lera, hvars öfversta lager var stenblandadt. 459 15) 116 Sjelfva leran var ej homogen, utan bestod 460 20 DR 4.238 T.6y1 | VG3 af en fastare, grå lera, som i form af små 461 25 239 klumpar var inmängd i en lösare, ljust grå- 462 30 T:8 4.257 7.705 | 7.66 brun lera. Denna grå och gråbruna färg 463 30 ig 4.328 7.834 | 7.79 hos leran hade ej observerats i Skagerack 464 40 Dy 4.470 8.091 | 8.04 och Kattegat; den mötte först i Östersjön. 465 45 3.9 5.871 | 10.63 | 10.54 466 (1.53") 50+ | 4.2 6.225 | 11.27 | 11.17 |" Vattenprofvet från 50 meter togs vid sjelfva bottnen. Den stora olikheten i djup med lod- skottet kan endast förklaras på grund af afdrift. 134 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Juli. N. latitud|,,. + Vattnets t.” Salthalt. N:o. — Station. och Ii ER : Anmärkningar. Dat. | Timme. O. longit.| IP" | py. |M, C.|CL.psiter| Sat | pSalt p. liter. Ip. mille. 544035” | | | 467 | 24 | (3.53') | 61 151645 0 I|16".7 | 4.185 7.575 | 7.53 | Lodet: mudder. Djupet för lodskottet ej an- tecknadt, men enligt djupaste vattenprofvet | var djupet 63 meter. 468 10:7=) 147 E. B.' upptog 34 cm. af en lös blågrå massa, 469 20 |12.8 4.185 T.575) T.58 som underst var lerartad. 470 20 7.6 4.221 7.640 7.60 471 30 4.8 4.298. 0 -7T0N 2 472 30 4.6 4.293 » > 473 40 4.3 4.399 7.962] 7.91 474 50 2.4 5.689 | 10.21 | 10.18 475 | 60 Sd 6.987 | 12.65 | 12.53 476 (4.18') 635 LF 7.484 | 18.55 | 13.41 |" Profvet togs vid bottnen. 54 2915 : 477 (5.48') | 62 11524 5 (a kli 4.203 7.607 | 7.56 | Lodet: 46 meter. 478 10. Vv 1551 4.210 4.620) 7,58 479 20 |14.1 4.220 7.688] 7.59 480 20 |142 481 30 11.3 4.220 7.638 7.59 482 32.5 | 8.8 4.254 7.700 7.65 483 30 NES 4.346 7.866 7.82 484 40 4.8 4.470 8.091 | 8.04 485 (6.38) 46 2.8 4.965 8.987 | 8.98 5418 2 486 | >» | (7.38') 63 153525 (OA SNES 4.220 7.638 | 7.59 | Lodet: 18 meter. 487 a 4 LT:0 4.220 > , 488 10 4.220 » | 489 (7.50') 18 15.4 4.220 » Sektion XV, mellan Jershöfts fyr och sydöstra hörnet af Blekinge, stationerna 64—70. | 5£45' 0” 490 | 25 | 0.17" 64 116 2450 0 !167.4 4.203 | 7.607 | 7.56 |Lodet: 40 meter; grof sand. 491 20. | 151:2 492 20116 | 10 4.210 7.620 | 7:58 493 30 > 4.220 7.638 7.59 494 3 |14.1 495 0.40' 40 -113.0 4.288 017 M.6z1L| T68 54 57 25 496 2.15 65 161638 07 152 4.203 7.607 1.56 |Lodet: 38 meter; grof sand. 497 20 |14.2 4.203 > > 498 25 113.0 499 30 10.6 4.192 7.588 7.54 500 30 8.6 501 2:30 38 (CD 4.322 | 7.823) 7.78 DN 502 4.10' 66 116 838 0 115.5 4.179 7.564 | 7.52 | Lodet: 85 meter; mudderartad, lös lera. 503 | 0 TER 504 20 110.6 4.186 | 7.577| 7.53 | E. B.! qvarhöll i löpventilen ett prof af den 505 25 (YZ 4.203 | 7.607 | 7.56 lösa massan; det öfriga hade runnit ut. 506 30 4.7 4.257 7.705 7.66 507 40 OL 4.470 3.091 3.04 508 50 3.8 6.348 | 11.49 | 11.39 509 60 4.3 7.785 | 14.09 | 13.94 510 65 3.0 8.370 | 15:15 | 14:97 511 70 2.8 8.619 | 15.60 | 15:42 512 80 2.9 9:257-11"16.76 16.55 513 4.37' 85 2.8 9.399 TOA 16.79 55 23 10 ör sl 6:10 67 116 2-0 OF | 157 4.132 | 7.479| 7.44 |Lodet: 90 meter; lös lera. 515 il0m | 158 516 13 14.8 517 184 | 140 518 20 (10.5) 4.185 7.575| 7.53 | Obs. Den synnerligt hastiga temperaturförän- 519 205 | 66 dringen mellan 10 och 25 meters djup för- 520 25 5.0 anledde mig att närmare undersöka förhål- 521 30 4.8 4.221 7.640 | 7.60 landet. Derföre inskjötos här prof för smärre d22 40 3.4 4.293 (770. TS skillnader i djup, och från meter togos 523 50 3.3 5.178 9.372] 9.80 prof 3 gånger, hvarvid erhöllos temperatu- KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. 135 Juli. N. latitud Vattnets t.” Salthalt. N:o. Station. och Exotvets Anmärkningar. Dat. | Ti O. longit. djup. E. V. | M. C. |Cl.n. lit Salt Salt at. | Timme. « VTM. C. [CI p. liter: p. liter. |p. mille. 7.838 | 14.19 | 14.04 rerna 8, 13.7, I.8, hvilkas medeltal är 8.:796+)| (15:92 | 15:78 10.5. Dessa stora olikheter i värmegrad 9.292 | 16.82 | 16.61 för 20 meters djup visa att just här var I.452 + | M7.11 16.89 gränsen mellan 2 vattenlager af betydligt olika värmegrad. Värmegraderna +14” och +8” befunno sig här så godt som omedel- bart intill hvarandra. HSO 528 | > 9.0' 68 16 250 0 1556 4.132 (.479 1.44 | Lodet: 75 meter; lös lera. 529 15 14.6 E. B.! upptog 28 cm. bottenprof, bestående af 530 20 110.2 4.157 T.524| TAB en temligen fast, gråaktig fin lera, betäckt | 531 | 25 6.1 af ett tunnt lager löst slamm. | 532 30 5.2 4.185:11 T.575| 7.53 533 40 4.4 4.417 | 7.995] 7.95 534 50 3.2 4.838 | 8.757| 8.70 530 60 3.1 7.584 | 13.73 | 13.59 536 70 2.8 8.690, | :15.73 | 15:54 537 9.24' 75 2.6 8.726 | 15.79 | 15.60 55 54 25 538 | >» | 11.24 | 69 116 330 0 13.2 4.150 | 7.511] 7.47 | Lodet: 47 meter; fin sand och sten. 539 10 I.0 4.186 alv U.577 | 758 540 20 5.2 4.222 | 7.642] 7.60 541 25 4.7 542 30 4.5 4.271 v.781)| T.69 543 30 4.6 544 40 4.3 4.293 USD EU 545 11.40' 47 4.1 4.364 | 7.899) 7.85 56 125 | 546 | » | 0.12 70 11552 0 Or TA 4.203 1.607 | 7.56 | Lodet: 18 meter; grof sand. 547 5. |10-6 E. B.' upptog några småstenar, sanden bort- 548 10 Rd. 4.293 (270) TI sköljd. 549 15 fel E. B2” upptog ett ordentligt prof af sanden. 550 18 6.8 | 4.293 7.770 72 Sektion XVI, mellan Olands södra udde och Rixhöft, stationerna 71—77. 5619 8” 551 | 27 70 a + 11 30 0: | JANE 4.179 7.564] 7.52 |3 minuter SO om Utgrundens fyrskepp. 830 552 Tid vä 1613:10 05 1140 4.189 7.582 | 7.54 |Lodet: 35 meter; lera. 553 UR ENENS 4.225 | 7.647) 7.60 |E. B.! upptog YI cm. grå lera, öfverst blandad 554 15 rä 4.225 , > med mycket sand och snäckskal. | 555 20 5.8 4.225 p >» |Ström: NNV, temligen stark. 556 25 DU 4.243 | 7.680) 7.63 557 30 5.2 4.296«1, 1.776 | 1.78 558 7.25 30 4.0 4.420 | 8.000 | 7.95 55 57 38 559 | > Sk 72 11633 30 0 114.6 4.083 7.390 | 7.35 | Lodet: 57 meter; lera. 560 10 12.7 4.118 7.454| 741 |E. B.' hade trängt ned i lera, men kom upp 561 15 5) 4.189 7.582 | 7.54 tom. Vid 2:a försöket tog den blott småsten. 562 20 5.3 4.296 | 7.776) 7.73 563 30 4.0 4.882 | 7.841) 7.79 564 40 3.2 4.509 |, 8.161 | 811 565 9.20' 50" | 182 4.509 » > |" Profvet togs vid bottnen. 55 47 53 66] >) 110" 73 165110 0 I16.4 4.118 (1.454 | - TA1 |Lodet: 40 meter; sand och sten. 567 10 | 154 4.154 7.519 | 7.48 | Vind: VSV, svag. 568 15 [132 4.154 > ? 569 201 | TOG 4.154 » » 570 25 Dre 571 30 4.9 4.225 7.647 | 7.60 572 On 40 4.0 4.314 | 7.808) 7.76 5530 2 k Sal > | (1.30')1 424 171445 080 4.118 | 7.454 | 7.41 | Öfver Middelgrundet. Lodet: grof sand och | 574 Ote | 161-0 4.118 > > småsten. | 575 10 1|15.9 4.118 | > > 576 5. [30 AA > HTT (1.37') 0 IS 4.118 | > 3 Antagligen taget vid bottnen, men detta ej sär- skildt anmärkt. 136 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Juli. Nulatitind Vattnets t.” Salthalt. N:0:]S = ta ITaNlON: och Profvets Anmärkningar + djup. Salt | Salt SA Dat. | Timme. 0. longit.! E. V. |M. OC. |CI.p.literil/ 03. : Pp. liter. |p. mille. 5522 0” 5781 27 | (4.0') 75 11740 0 (OL Bl 4.118 7.454 7.41 | Lodet; 75 meter; lera Std 107 | 168 4.118 > >» | E. B.! upptog 8 cm. grå lera, öfverst lös, se- 580 15 12.9 4118 » > dan fast. 581 20 DI 4.189 7.582| 7.54 | Vind: SO, svag. 582 25 4.3 4.189 > » 583 30 JES 4.189 > > 584 40 2 4.260 sr a 7.67 585 45 NM 4.296 T.776) 7.13 586 50 lag 4.331 7.839 7.79 587 60 2.2 4.491 8.129 | 8.08 588 65 2.4 4.686 3.482 8.43 589 70 2.8 D.432 9.832 9.76 590 (4.27") 75 2.5 4.029 =] ERT 12.60 55 10 22 HL) > I (6:27) 76 118 228 0 16.8 4.118 7.454 7.41 | Lodet: 59 meter; sand. 592 10. 1162 4.154 7.519 | 7.48 593 20 115.0 4.154 ? > 594 20m | 4.154 > > 595 30 8 4.367 7.904 7.86 596 40 3:0 4.385 7.937 | 7.89 597 45 PÅ 4.402 T.:968]| —T.:92 598 50 216 4.402 > > ON) D5 25 4.491 8.129 8.08 600 (6.45") 59 2.7 4.906 8.880 | 8.82 55 238 6011 > | (8.15) 77 182025 0 17.4 4.225 7.647 7.60 | Lodet: 65 meter; fin sand. 602 10 116.8 4.225 » > 603 2055-1155 4.225 > > 604 25 9.6 4.225 » » 605 30 H.3 4.260 H-71T 7.67 606 40 3.0 4.296 7.776 7.13 607 45 2.6 4.296 » > 608 50 2.2 4.331 7.839 T.179 609 59 2.3 610 60 2. 4.651 8.418 8.36 611 65 4.829 8.740 | 8.68 612 66 2.6 Sektion XVII, mellan Rixhöft och Memel, stationerna 77—81. 5512'55” 613 | >» | (11.20')| 78 1185538 0 167.8 4.118 7.454 7.41 | Lodet: 82 meter; sandig lera. 614 105 IkHloka 4.118 > > 615 20 7.4 4.172 7.551 7.51 616 30 3.5 4.225 7.647 | 7.60 617 40 OK 4.331 7.839 | 7.79 618 50 2.0 4.367 7.904 | 7.86 619 60 2.5 4.615 8.353 | 8.30 620 70 204 5.219 9.446 | 9.38 621 (11.55') 82 2.8 6.160 | 11.15 | 11.05 55 22 13 622 | 28 | 2.40' 79 192825 O- ITS 4.065 7.358 | 7.32 | Lodet: 95 meter; mudder. 623 107 IT 4.083 7.390 | 7.35 624 20 1|10.0 4.154 :519N TAS 625 30 5.0 4.190 7.584 | 7.54 626 40 2KS 4.296 (776) THE 627 50 2.4 4.349 8721 dB 628 60 JG 4.473 8.096 | 8.05 629 70 2.6 4.935 8.932 8.87 630 80 36 6.106 | 11.05 10.96 631 92 6.745 ” | 12.21 12.10 632 3.205 95 Hjul 5535 5 (TaB 6.45' 80 -1201343 0 17 .0 4.136 7.486 7.44 | Lodet: 70 meter; lös lera. 634 10 116.8 E. B.' upptog 38 em. mjuk grålera, upptill 635 15 14.8 svärtad af svafveljern och öfverst betäckt af 636 20 8.2 4.172 v.001] T01 gulaktigt slamm. 637 30 4.4 4.296 (706 NS KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. 137 Juli. N- Jatitad! Vattnets t.” Salthalt. N:o. Stati ;h EVER = Anmärkningar. N:o ation. oc d ga Dat. | Timme O. longit.] ISP av MG. |G p.litenily Sa ; i | JL mA TOR "Ip. liter. |p. mille. | I JES sa | [bra Or | 638 | 28 | 6.45 80 201343 40 2 4.296 Hede TS 639 | 50. | ke 4.385: | 7.937 | 7.89 640 | — | 60 | 2.0 4.473 | 8.096 | 8.05 641 65 | 22 4.580 | 8.290 | 8.24 642 H:207 70 2 |.-5.006 9.061 | 9.00 | 32544 55 | | | 643 | >». 10.0" 81 —:205430 0 11 18.0 | 3.976 7.197 | 7.157 | Lodet: 32 meter; fin sand. 644 | 10. |17-.8 | 3.976 > > JE. B!' och E. B.2: tomma. 645 | | | 20 |14:7 Ia 4.04751)117.325 | 728 646 | | 25 | 1300 | 4.083 7.390 | 7.35 647 | | 350 81 4.189 7.582] 7.54 648 | 33 |17e6 Sektion XVIII, mellan Memel och Olands södra udde, stationerna 82-88. 553” 649 | 28 | (4.0) 82 195130 0 | 4.153 7.517 | 747 |Lodet: 67 meter; brun, temligen fast, jord- 650 ; 10 11652 4.153 > » artad massa af ockraartadt utseende, jemte 651 15 110.535 4.153 > > sten. 652 20 20 4.189 7.582) 7.54 |E. B.' upptog 24 cm. lös lera; den hade så- 659 30 4.3 4.225 7.647 | 7.60 ledes ej träffat samma ställe som lodet. 654 40 Sa 4.243 7.680 | 7.63 655 50 22 4.331 7.839 | 7.79 656 55 2.0 4.402 7.968 | 7.92 657 60 2.3 4.438 8.033 | 7.98 658 (4.25") | 67 2.8 3.006 d.061 | 9.00 55 58 32 659 | > | (9.30) 83 119 115 0 116.2 4.083 7.390 | 7.35 | Lodet: mudder. 660 10 > 4083 » » 661 20 |16.0 4.119 | 7.455] 7.41 662 30 3.0 4.172 7.551 | 7.51 | Djupets säkra bestämning försvårades af sjö- 663 40 3.0 4.349 LEL2 82 gången, som var ganska stark under större 664 50 2.2 4.349 2 > delen af denna sektion. 665 60 > 4.367 7.904 | 7.86 666 70 3.1 4.296 | 7.776) 7.73 667 80 | 3.2 5.148 | 9.318 | 9.25 668 90 3.5 5.538 | 10.02 9.94 669 100 Jk2 5.769 | 10.44 | 10.36 670 itl3 > 671 | 120 6.319 | 11.44 | 11.34 56 020 6721-29) 1:45 8 182510 0 1556 2.994 7.229) 7.19 | Lodet: lös lera. 673 10 > 3.994 | 2 » E. B.' upptog 45 cm. lera. 674 20 1|10.2 4.083 7.390 | 7.35 675 30 4.4 4.207 7.615) 7.57 676 40 LS 4.207 > > 677 50 4.1 4.207 > » 678 60 1.3 4.331 7.839 | 7.79 679 70 2.4 4.615 8.353 | 8.30 680 | 80 32 5.048 9.137 | 9IO7 681 I0 3.5 5.521 9.993 | 9.92 682 95 > 5.663" | 10.25 | 10.17 683 2.20" | 100. | 308 5.822 | 10.54 | 10.45 56 210 684 | > | 5.20' 85 175210 07 155 4.030 7.294] 7.25 | Lodet: ”slick”. | 685 | 10 |15.4 4.030 » > E. B.' upptog 15 cm. grå lera, mycket lös och | 686 | 15 | 1456 bemängd med pulfverformig sand, isynnerhet | 687 | 20 8.6 4.084 7.392 | 7.35 öfverst. 688 30 4.9 4.189 7.582 | 7.54 689 40 | 4.3 4.260 T.väl | 67 690 47.5) 3.3 691 20 2.6 4:260118.07.711 | ”T67 692 dö | 2.4 4.296 | TT76| (78 693 2.43 rå 50 | 2R2 4.314 7.808 | 7.76 |” Profvet togs vid bottnen. 36 694 | >» | 8.30' 86 171728 0 |15:2 4.118 TA54 | 741 |Lodet: 35 meter; grof sand. 695 | 10 > 4.118 2 > 696 | 15 |13.1 4.118 > > K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 1. 18 138 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Juli. N. latitud Vattnets t.” Salthalt. No liStabibs! h Profvets CIAR A ämnat :0 uion och - de = Si nmärkningar. Dat. | Timme. O. longit. E.V. IM. CCI p.literil 47. 2 p- liter. |p. mille. | 56 4' 8” 697 | 29 | 8.30" 86 171728 20 67.9 4.136 | 7.486 | 7.44 698 25 50 4.189 | 7.582 | 7.54 699 30 4.7 420711 7.615 | LST 700 8.45 30 4.6 4.243 | 7.680 | 7.63 56 233 701 | > | 11.30" 87 164435 0-5 N3rA 4.083 | 7.390 | 7.35 |Lodet: 47 meter; lera och sand. | 702 0. TL8 4.083 > » E. B.!' upptog 20 cm. lera, öfverst betäckt af 703 15 D.5 4.137 T.488 7.45 sand och småsten. 704 20 4.8 4.172 7.551 (bi 705 50 4X2 4.226 | 7.649 | 7.60 706 40 3.8 4.331 7.889 | 7.79 707 11.45 47 3.6 4.491 | 8.129 | 8.08 HOLLkO Ä OSI-L | (10) 88 116 17 40 02 | 145 4.154 | 7.519 |: TAB 709 1027 HO 4.154 > > 710 20 6.0 4.154 > > tält 25 AF 4.154 » > 712 der | 4.5 4.172 | 7.551 | 7.51 |" Profvet togs vid bottnen. Ytprof, tagna mellan Oscarshamn och Olands norra udde. | | ST 18107 | di) al) 2201 1881 | 162 0 67.3 401r2kUr 262 | TA | 5720 5 714 3.00" > 0 165057 0 113.8 3.905 | 7.068 | 7.03 | H7 22 47 715 | 3.40' se NT 053 0 |14.4 3.817 | -6.909 | 6.87 Sektion XIX, mellan Ölands norra och Gotlands södra udde, stationerna 89—91. Augusti. 571543" GT CEO 89 171915 0. | 1562 3.791 6.862 6.83 | Lodet: lera med fin sand. (KT | 5 |1541 E. B.' upptog 16 cm. lera, som öfverst var 718 | 10 |14:9 3.791]. 6.862 | 6.83 blandad med fin sand. Vild | | 15: |Han5 3.817 | 6.909 | 6.87 |Vid denna och de flesta stationer å linierna 720 20 5.6 J.959017 7.166 | TI8 XIX och XX har djupet vid lodningen ej an- 721 | | 30 4.1 4.047 | 7.325 | 7.28 tecknats, men särskild orsak dertill ej an- T22 | | 40 3itb 4.0651 |2 7.858 | 7.82 förts. Djupet angifves i dessa fall af det 723 | 50 3.4] 4.207 |: £.615 | T.57 djupaste vattenprofvet. 724 60 | 3.0 4.385140 4.987 | 7.89 725 (1.20) 1. 66" 1138 4.775 | 8.643 | 8.59 |" Profvet togs vid bottnen. | 57 620 7261 > 130) 907” 17 3637 0 ISA 3.870 | 7.005 | 6.97 | Lodet: lera. 27 10 > 3.870 > > E. B.! upptog 50 cm. lös, ljusgrå lera, litet 728 | 15 MS fläckad af svafveljern, upptill betäckt af ett 729 20 6.8 d.941519 d.133 | 7:09 ringa lager gulgrått, lösare slamm. 730 NEN 000.) | BL11901 €.455 | TAL 731 40 3.8 4.119 > > 732 50 J..v 4.278 7.743 7.70 733 | 60 OD 4.793 | 8.675 | 8.62 734 | 70 3.7 H:07701)0- 9.189 | —IA2 735 ] 80 3.9 5.1480u 9.313 | IR 736 90! 1-3 :8 5.219 | 9.446 | 9.38 751 100 > H.8481111.9.671 |. -9:60 738 (3.250) 108" » D.343 > » + Profvet togs vid bottnen. 56 54 10 739) >» | (5.15) 91 1759 0 0 |15:4 3.941 7.133 7.09 | Lodet: 56 meter; ”slick”. 740 10 |14.9 3.941 > » E. B. upptog 17 cm. fin lerhaltig sand, öfverst 741 15 5.3 blandad med småsten. a 742 20 4.0 4.0471 IP A.325 0) 128 743 30 | 3.8 4.154 | 7.519) 148 744 400 BIT 4.189 | 7.582 | 7.54 745 SOLNING 4.367 | 7.904 | 7.86 746 (5.35) 56 |13.5 KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. 139 Augusti. N. latitud Vattnets t.” Salthalt. : Profvets AE é N:o. Station. och s Anmärkningar. aa OMlongit.| EP) la väv lo fö Salt | Salt al. imme. SM SO -P: 1ter. p- liter. p- mille. Sektion XX, mellan Gotlands södra udde och Stensort, stationerna 92—95. 5651'32”| 7471 1 | (8.30) | 92 1842 0 0 |]14£.6 3.959 7.166 | 7.13 |Lodet: 49 meter; sten. 748 10 |14:5 3.959 > > 749 15: 1198 750 20 52 93.948 1.146.) TE 751 30 |138 4.278 T.743 | 7.70 752 40 3.0 4.314 7.808 | 7.76 753 (8.40') | 49 ID 4.438 8.033 7.98 06 53 7 754 | > |(10.10')| 98 191917 | Or 52 4.075 7.376 | 7.34 | Lodet: sten och lera. 755 | 107 115 4.082 7.039 | 7.35 | 756 20 |10.2 4.189 7.582 | 7.54 757 307 CET 4.207 7.615 | 7.57 758 40 3.8 4.207 > > [Ör 50 2.6 4.278 7.743 | 7.70 | 760 60 2.1 4.402 7.968 | 7.92 761 0 | Ha 5.059 9.157 | 9.09 762 100 | 4.0 5.627 | 10.18 | 10:10 763 200 BA 6.213 | Ilos | 115 764 140 4.0 6.390 | 11.57 | 11.47 765 160 | 4.0 6.639: | 12.02 | 11.91 766 (11.45) T07153E8 6.639 | >» | > |" Profvet togs vid bottnen. 56 55 32 | 67 | 2 | 2.45 9” 120 510 OK 150 3.933 | 7.119 7.08 | Lodet: 163 meter; lera. 768 10 > 3.933 SN EA 769 ej | E. B.! upptog 35 cm. lera. 770 201-155 4.146 | 7.504 746 | Obs. Upphemtningen af vattenprof från största Ti 30 | 4.2 4.225 | 7.647) 7.60 djupet, 163 meter misslyckades, emedan meter- Ti2 40 d.2 4.260 7.711 | 7.67 | hjulets axel dervid skar sig in i lagret. Ska- 73 50 2.5 4473 8.096 | 8.05 dan afhjelptes under färden till nästa station. 774 60 1.9 4.473 > , 713 65 2.1 4.473 > | > 716 dd SY) 757 8.610 | 8.55 | dd |. -80 3.3 D.148 | 9.318) 9.25 | 718 AN TNITSLA 5.414 | 9.799] 9.73 Ti) 100 3.6 5.787 | 10.47 | 10.39 780 110 | 34 6.035 | 10.92 | 10.83 | 781 120 Je 6.195 | 11.21 las 782 130 3.4 6.195 Se ) > | 783 140 Bla 6.461 | 11.69 | 11.58 784 3.30' 150 | 3.6 6.568 | 11.89 | ktl78 | 56 57 30 | 785 | > 5.0" | 985 202745 0 ISA 4.047 7.325 | 7.28 | Lodet: lera. 786 | OS 4.047 > | > | E. B.' upptog 30 cm. lera, mycket fet och 787 20 | 8.6 4.189 7.582 | 7.54 | sammanhängande, till färgen nästan svart, 788 | 30 | 3.7 4.225 7.647 | 7.60 | blott upptill grå. 789 | 407113.3 42 SM TAS 0 i 790 | 50 | 2.4 4.367 7.904 | 7.86 | 791 60 22 4.403 7.969 | 7.92 792 70 2.0 4.438 8.033 | 7.98 793 5.15 CENIERED 4.474 3.098 | 8.05 |" Profvet togs vid bottnen. Ensam station på det stora djupet öster om Gotland. 52350” 794 | > JO 926 195150 O- | 148A 3.888 | 7.037 | 7.00 | Lodet: lera. 795 10, 14.7 3.905 7.068 | 7.03 E. B.!: lera i löpventilen, men sjelfva röret 796 15 NATT | tomt. 797 20 | 7.8 3.923 101]. 7:06 | TIS 30 250) 4.083 7.390) 7.35 799 | 40 | 2.8 4.190 7.584 | 7.54 800. | 45 |) 2 801 301 (ES 4.278 | T.748| 7.70 | | 60 2.0 4.420 8.000 | 7.95 140 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Augusti. N. latitud Vattnets t.” Salthalt. N:o a Station] od RN SE Se Avn m ärknlin o atio fll forn. = Se m ningar. Dat. | Timme. O. longit. E. V. | M. C. |C1.p-liter:. på Ha le BOFJIES 9:07 26 70 JT0 4.509 8.161 8.11 804 80 3.5 5.183 9.381 9.31 5805 90 3.9 D.467 9I.895 9.82 806 100 | 3.9 5.751 | 10.41 | 10.33 | 507 120 JES 6.106 11.15 11.05 | 808 140 13.8 6.426 | 11.68 | 11.53 309 1607 -1:3:8 6.497 | 11.76 | 11.65 | 810 1710: | Ser 6.568 |, 11.89 | 11:78 | 811 180 "352 6.639 | 12.02 | 11.91 | 812 1907 | 3-2 6.675: | 12.08 | 1197 | 813 9.45" 213" | 3 6.745 | 12.21 | 12.10 |" Profvet togs vid bottnen. | AF-KLINTS HYDROGRAFISKA JOURNAL. 142 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Juli. N. latitud Vattnets t.” SEE N:a! Station.|. och |FXofvets Alnan align Lo allon. 0 , djup. Cl S lt S lt nmaur nin g &R Dat. | Timme. O. longit. E.VIM.GC: SE A Da | | Pp. liter. |p. liter. !p. mille. Ensam station i Lule elf, vester om staden Luleå. 814 | 3 | (8) 1 0 SIE 0.0096 | 0.0174 | 0.0174 815 | | 4 0.0120 | 0.0217 | 0.0217 816 | | 6 0.0127 | 0.0230 | 0.0230 817 8 0.0142 | 0.0257 | 0.0257 818 | | 10 0.0145 | 0.0262 | 0.0262 819 | | 12 0.0149 | 0.0270 | 0.0270 820 15 0.0166 | 0.0300 | 0.0300 821 | 18 11”.3 | 0.0195 | 0.0353 | 0.0352 Sektion XLI, i Luleå skärgård, stationerna 2—4. | 653115” 822 | 4 | 7.30" 2 R211 0 0 TIER 0.3895 | 0.7050 | 0.704 | Lodet: 14.5 meters djup. 3823 2.5 1125: 0:6728 | 1218 I 122 Strömstillt till bottnen. 824 5 11.5 | 0.8534 | 1.545 | 1.54 825 ED. SA TMNT RT 826 10 6.41 1.360 | 2.462 | 2.46 827 | 12.5 4.71 1.615 | 2.923 | 2.92 328 | | 15 3.4] 1.487 | 2.691 | 2.68 | 65 27 55 Bed 10.0' 3 2216 6 | 0 12.1 | 0.6940 | 1.256 | 1.26 Lodet: 21 meter; bottnen sand och lera. 830 2.5 1138 |,0.7557 | 1.368y | 1:35 831 | D 11.3 | 0.7578 | 1.372 | 1.37 | Bulldogg-apparaten kom upp tom. 832 | 75 10.21 0.8548 | 1.547. | 1.55 I-Ström: N till NNO, +'; knop i timmen på 0 833 | | 10 ZEN a SGT RS ON Set till 2.5 met. djup, + kuop på 5—17.5 met. 834 | 12.5 6.6) 1.339 | 2.424 | 2.42 djup. 835 | | 15 4 TS 2205 0 836 | 17 2.71 1.686 | 3.052 | 3.04 837 | 20 USA a rä FRAS Sa 838 21 210177 3206 IKS:20 | 65 27.52 BJJ 3 20 4 12228 0 (DE RN 0.9490 | 1.718 | 1.72 |Lodet: 30 meter. 840 | | | ERSIBA 10 .4 | 1.089 | 1.971 | 1.97 — |Strömstillt till bottnen. 841 | | 5 821180: 0 IFS Sa 842 | 7.5 | 1.319 | 2.387 | 2.38 843 | 10 5.21 6.3] 1.390 | 2.516 | 2.51 844 | [25 5.8) 1.381 "| 2.500 | 2:49 845 | 15 4.31! 5.0) 1.473 | 2.666 | 2.66 846 | TS 4.21 1.597 | 2.891 | 2.88 847 20 SLL oc 4NKLGTIN För025. 3:02 848 22.5 YC 849 25 25 2 ANIE7TB8 1T3:2861 | I28 850 30 29 2KRNESker Las SL Sektion XL, mellan Rödkallens och Malörens fyrar, stationerna 5—38. |65"22'52” 85 NAO 3 224250 0: LON 1.211 | 2.192 | 2.19 Lodet: 60 met. djup. 852 | | 2.5 1 107.5 | 1.409 | 2.550 | 2.54 | Nästan strömstillt. 853 | 2 I 2 268205 804 T.5 3.9 855 10 TOM TAN ERT 556 | | 12.5 Hr 857 | | 15 3.5) 1.528 1 2.757 | 2:05 858 | | 20 2407 090 B:08 859 Ev 60 1 ; 8601 = | NSASNIN-D | 10.4 1.186 | 2.147 | 2:14 I I 65 25 30 BOLI > l (3:45) 67 122:59-0 0 110.4 1.204 | 2.179. | 2:18 Lodet: 85 met. djup, lera och grus. 862 | | 5 8.0| 1.257 | 2.275 | 2.27 |Ström: svag vestlig. S6: | 0) 6.0| 1.301 | 2.855 | 2.35 864 | | 15 5.6] 1.372 | 2.483 | 2.48 865 | | 20 2.71 1.788 | 3.236 | 3.238 866 | [ER 1.9] 1.912 | 3.461 | 3.45 867 | | 30 1.948 | 3.526 | 3.52 868 | | 40 1.965 | 3.557 | 3.55 869 | | 50 2.178 | 3.942 | 3.98 870 I 60 2.240 | 4.054 | 4.04 KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 143 Juli. IN: latitud Vattnets t.”' Salthalt. - 2 Profvets mna | EN 5 N:o — Station. och FE Anmärkningar. Dat. | Timme OcA DETT Ge RE EST VISE | / SC] Up. liter. |p. liter. p. mille. 652530” Hd) 4 1 (8:45) 6 12259 0 80 2.284 | 4.134 | 4.12 872 (4.55') 85 0.7 873 (3.15) | 6) a Tila 1.248 | 2.259 | 2.26 874 (5.30') | > b 9.6 1.275 | 2.308 | 2:30 65 27 42 8175 | » | (9.40') to! 23:12:10 0 |10.4 1.186 | 2.147 | 2.14 | Lodet: 92 meter, lera. 876 | 2.5 10.2 ST | 5 dT sel 1.2390k 2.243 | 2.24 878 T.5 72 879 10 5.0 :1.5280h 2.757 | 2.75 880 15 d AR 1.753 0 D173 | DIG 881 20 3 ON u.8410h 3.332 | 332 882 25 1.8417). D.332 | 332 883 30 1 inT.88610.414 | dgr 884 40 1.983 | 3.589 | 3.58 885 50 2.036 | 3.685 | 3.68 886 | 60 2.160 | 3.910 | 3.90 887 80 1:71): 12.2490k 4.071 I 4.06 888 (6.25') 90 2.275 | 4.118 | 4.104 889 (6:45) | 7, a 0 110.:5 Tr69ck PANG 2 | 890 CC.) | > BB 0 lI11:0 1.142] 2.067 | 2.06 891 (7.15') | > € 0 | 12 Hi86R) 147 | O14 65 31 20 SZ) > | (7.30") 8 12330 36 0 1Il2 1.098 | 1.987 | 1.98 | Lodet: 35 meter, sand. 893 2.5 1.080 | 1.955 | 1.95 | Strömstillt. 894 5 10.21) 1.275 | 2.308 | 2.30 895 7.5 1.284 | 2.324 | 2.32 896 10 8.51 1310 | 2371 | 237 897 | 15 6 7) d5rarh 2.740 | 273 898 | 20 JG) D-124101 3.12 899 25 17880 5.227 IM 3:22 900 | 30 1.820 | 3.294 | 3.29 901 (8.55') 30 JAl948: 3.526 | 3.52 Sektion XXXIX, Malörens fyr—Brahestad, stationerna 8—13. 902 | b | 4.30" | 8, a 0 Sj 1089A] I7L | 197 203 3:07 Mo Jb 0 9.7 1.186 | 2.147 | 2.14 904 5.30" | > € 0 8 1.372 | 2.483. | 2.48 9205 SAdL I > cd 0 -110.0 1.363 | 2.467 | 2.46 BB 906 > 6.10 92 233910 0 198 1.275 | 2.308 | 2.30 | Lodet: 57 meter, sand och lera. 907 D 8:51] 1.416) 2.563) 2.56 |E. B.: 3 cm. sandblandad lera. 908 10 ork 1.668) 3.019] 3.01 9209 15 4 L:8025k 32621) 3.25 910 20 2.21 1.859 | 3.365 | 3.36 911 25 1:01] 1.894) 3.428 | 3.42 212 30 1:7) 1.983 | 3.589 | 3.58 913 3) 2.010 | 3.638 | 3.63 914 40 110:) 208160 -3:676 | 3.67 915 50 1:z) 22271 4.081 | 4.02 916 53 0.7 Liv 7.0 60 2.243 | 4.060 | 4.05 918 El5d oN ds 0 | 1138 1.29R5) 12.339 | 2.33 919 7.30' > ob 0; like 1.301 | 2.355 | 2.35 920 7.45 > Ce 0: 1112 1.354 | 2.451 | 2.45 65 11 27 921 | > 3.10" 10 12346 50 0 9.9 1.505 | 2.724 | 2.72 | Lodet: 22 meter, sand. 922 5 d.9] 1.496 | 2.708 | 2.70 | Ström: ONO, 3'5 knop, vid bottnen nästan 923 10 7.21 1.585 | 2.869 | 2:86 strömstillt. 924 12.5 5.4 925 15 42:01 iL7580K 0178: | 3.16 926 20 3 AlLSIKN D:28561| 3.28 927 23 3.0 928 8.45 25 182401 13-301] 3.29 929 NOLIFI0NG 0 1104 1.505.) 2.724 | 2.72 930 9.15" >» b Ore I 10 T.71rE) 31087) 3.10 931 9.30" > C 0 8.8 823301 | 3.29 144 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Juli. N. latitud Vattnets t.” Salthalt. | N:o. = TT ——HliStation. och Profvets = IN 9 a SRS SA Anmärkningar : iu) djup Cl. |) Salt, |, Salt Re Dat. | Timme. O. longit. BAVSKMaG: 3 2 3 | p. liter. | p. liter.!p. mille. 65 932 | 5 | 9.45" | 10, d |234650 | 0 | Pi 1.668 | 3.019 | 3.01 933 10.0" > 1e 0 8.4 NT 3.205 3.20 65. La 934 | > 10:15 11 235430 0 3.2 1.673 | 3.028 | 3.02 | Lodet: 24 meter, sand. 935 2:50 67.5 Draggens fly: litet sand, derunder styf lera, 236 a) 3.9) 1.806 | 3.269 | 3.26 nedtill skiffrig. Ingen sand i leran. 937 10 3.4] 1.824 | 3.301 | 3.29 938 15 1.894 | 3.428 | 3.42 939 20 1.868 | 3.381 | 3.37 240 10:355 25 1.7) 1.939) 3.510 | 3.50 941 11.07 | Ilse 0 8.4 1.815 | 3.285 | 3.28 942 1115 > ob 0 9.5 1.691 5.061 3.05 9243 Tll30L IS 0 8.6 1:73851k8.:340 | 3.18 44 2 BA 0 8.8 2.018) 3.653 | 3.64 64 5213 J45- | ll RO 12 124 145 0 3.4 1.788 | 3.236 | 3.23 | Lodet: 31 meter, grof sand. J46 2.5 7.7) 1.682 | 3.044 | 3.036 | Dråggen: litet styf blålera. 947 5 7.0] 1.859 | 3.365 | 3.36 |Ström: NV från ytan till djupet, men mycket J48 (ED 2.8) 1.868 | 3.381 | 3.37 svag på djupet. 949 10 2:51 1.83201. 3.316 | 3:31 250 15 1.921 DAT 3.47 95 20 1.939-1.3.510 | 3:50 952 25 2.045 | 3.701 | 3.69 9253 (12.30") 30 1 R.0540B.718 | dT 954 (1:07). | 125 a 0 9.18 1.735") 3.140 | 3.13 955 LICENS TG 0 I4 1.549 | 2.804 | 2.80 956 (1.30') | > c 0 1|10.3 1.647 | 2.981 | 2.97 64 42 37 IH ST IMRARO) 13 24 914 0 1052 1.632 | 2.954 | 2.95 | Lodet: 29 meter, sand. 958 2.5 10.2) 1.641 | 2.970 | 2.96 | Ström: svag, O, snart efteråt V. 50 5 102: 17424). 9158 | 3.15 9260 7.5 4.8 9261 10 d gill L.837IB:325 4 3:32 962 12.5 Bl 963 15 3.3 I64 20 1.870 |, 3.385 | 3.38 965 (2.15') 25 d:0,) «l.89050)) H:421 | Do. Sektion XXXVIII, Brahestad—Rönnskär, stationerna 13—18. 64”46'55” 966 | » | (4.15') | 14 233550 0 5.6 1.827 | 3.307 | 3.30 | Lodet: 90 meter, gul lera. | 967 | a) 5.7) 1.874 | 3.392 | 3.38 |E. B.: 58 em., hvaraf öfverst 10 cm. gulbrun 968 | 10 5:2) 1.851:h 3.350) 3.34 lera, derunder 25 cm. svart lera och underst 9269 15 4:21] (1.870) 3.385 1 3.38 23 cm. blå lera. 270 20 3.5) 1.885 | 3.412 | 3.40 | Spettet trängde 1 meter djupt i leran. SxAl 2D 1.8566) 3.359 | 3:35 972 | 30 1.885 | 3.412 | 3.40 IS | | 20) 1.990 :) 3.602 | 3.59 974 40 2.061£1 3.730 | 3.72 975 | 50 2.233 | 4.042 | 4.03 976 | 60 2.257 | 4.085") 4.07 Ii 50 2 im 12.276 4.120 4.11 978 (Bi 920 2.295] 4.154 | 4:14 L979 (5.30') | 14, a 0 D.5 1.870.) 3.385 | 3.38 980 (5.45) | > Db 0 Hu2 1.899. | 3.437 | 3.438 981 (6.0') IC 0 DER 1.356 3.359 3.35 982 | (6.15') | » id 0 5.8 1.8660)1 B.377 | di87 983 (6.30') | » ee 0 6.2 1.842.) 3.384'| 3.33 984 I1(6:£5NE SLE 0 6.4 1.83251;. 8.316 | 3.31 6451 0 985 | > (NA 1 23 0 1.832 | 3.316 | 3.31 | Lodet: 75 meter, lös, gul lera. 286 | 5 6.6) 1.813 | 3.282 | 3.27 | Bulldogg-app.: lös, gul lera. 987 | | 7.5 6.2 E. B. hade nedträngt 75 cm., i gul (30 em.) 988 10 4 sar t1.8995) IB:d8v | 3:43 och blå (45 cm.) lera, men kärnprofvet för- 989 15 4:21 1.861) 3.368 | 3.36 loradt. 290 20 3.4] 1.890 | 3.421 | 3.41 | Ström: på ytan N, på djupet V, s'y knop. CEN 25 1.870 | '3.385 | 3:38 KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. Juli. | Dat. | Timme. I 2 1 (d:5) (7.40') (8.15) (8.30') (8.45') (9.0) (9.15') (9.30") > 1 (9.50') ” 4.45' SL | K. Sv. Vet. Akad. Handl. | Station. 15 i Salthalt. N. ad PACK ES Jup:. é (08 Salt Salt RE RE NRA p- liter. |p. liter. p. mille. 6451" 0” 23 220 30 1.928 | 3.490 3.48 30 1.980 | 3.584 | 3.57 40 2.042 | 3.696 3.69 50 2.157 | 3.904 3.89 60 2.328 | 4.214 4.20 Vic 0.8 | 2.348 | 4.250 | 4.24 0 .3 1.899 | 3.437 3.43 0 6.6 76551 -13:195 | 3.19 0 6.3 1.356 | 3.359 3.35 0 DS [8TSE)-33.291 3.28 0 DL 1.851 | 3.350 3.34 0 Ul [7185 53101 3.09 6455 8 2227 6 0 5 iTTSiN23:213 3.20 D 47) 1864 | 3374 3.37 10 40-11-17) 13:213 3.20 15 3.5 | 1.864 | 3.374 3.37 20 2.81 1.908 | 3.453 | 3.44 2D 855 1 -13.358 | 3.35 30 3 211-12.082-1-13.678 | 3:67 30 2.059 | 3.727 OMR 40 1.9 | 2.157 | 3.904 3.89 50 3 DM 12 .1920)-13.968 3.96 60 2.166 | 3.920 3.91 380 1.0 | 2.370 | 4.290 4.28 85 2.405 | 4.353 4.34 0 8.0 1.77601-50:213 3.20 0 SL 1.500 | 2.715 Pal 0 8.1 1.633 | 2.956 2.95 0 798 1.651 | 2.988 2.98 0 8.1 64 58 45 22 010 0 8.0 1.615 | 2.923 2.92 5 8.5 | 1.686 | 3.052 3.04 10 7:51 1.633 "| "2.956 2.95 15 OJ GA B Br ok Sd 20 4.21 1.766 | 3.196 3.19 25 BRP fa BÖR rk SE 3.46 30 1.873 | 3.390 | 3.38 30 2.050 | 3.710 | 3.70 40 2.01 2.015 | 3.647 3.64 0 8.1 1.598 | 2.891 2.88 0 8.1 1.606 | 2.907 2.90 0 9 1.669 | 3.021 3.01 65 125 21 36 36 0 1.669 | 3 021 3.01 5 7 40 1.598") 2.891 2.88 10 6.3 | 1.743 | 3.155 3.15 12.5 HA 15 3 (ON-L.80vNI 3271 | 13:26 20 2.3 | 1.882 | 3.406 3.40 25 1.963 | 3.553 3.54 30 1.977 | 3.578 3.57 35 2.041 | 3.694 2.68 40 2.103 | 3.806 3.80 45 1 NAN 13:9085 3.92 Vattnets t.”| BAND . 254 N:o Å. 145 Anmärkningar. Lodet: 85 meter, lös lera. E. B. hade nedträngt 1.22 meter i leran, upp- tog 60 cm. gråblå lera. Lodet: 40 meter, sand och sten. Ström: på ytan 0, på 5 meter 0, I—r'g knop. Lodet: 45 meter, sand och lera. E. B.: 44 cm. bottenprof, nemligen: a) 6 em. gul, lerblandad sand, öfverst, b) I > grå, sandblandad lera, ec) 10 > svartblå lera, d) 19 > blå lera, underst. Ström: på ytan ingen, under 5 meters djup 0, | svag. Sektion XXXVII, Bjurö klubb—Lohteå udde, stationerna 19—25. 19 64?26'45” 213856 | 0 4.5 1.935 1.926 1.944 2.006 2.024 2.059 | 3.502 3.486 3.519 3.631 | 3.663 SNC 2.493 3.48 Jil 3.62 3.65 Si Eodet: 21 meter, sand och lera. 146 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Juli. N-latitnd Vattnets t.” Salthalt. Dl Profvets 5 E N:o: = TT ma ör Stanon: och FER E Anmärkningar. Dat. | Timme. O. longit.| IVP: EMS MIO ök Se Spå | p. liter. |p. liter. !p. mille. [1 6423'53” - 1052 7 1 15:50! 20 12151 0 0 | 6.4 2.041 | 3.694 | 3.68 | Lodet: 90 meter, lera. 1053 5 6.7 | 1.890 | 3.421 | 341 |E. B.: 53 cm. bottenprof, nemligen: 1054 10 6.6 | 1.873: | 3.390 | 3.38 3 cm. gult slamm, öfverst, 1055 15 3.60 ULLSTEN 0470! | 3:46 17 > blå lera, 1056 20 3.6 6 > svart lera, 1057 25 3.3 | 1.965 | 3.557 | 3.55 27 > blå lera. 1058 30 3.0) 2.006: 13.681 | 3.62 1059 35 2.0954] 13.791 | 3.78 1060 40 2.098 D.197 3.79 1061 50 2.290 | 4.145 | 4.13 1062 60 2.339 | 4.234 | 4.22 1063 30 2.423 | 4.386 | 4.37 1064 6.45 920 2.0 2.467 4.465 4.45 1065 7.15" | 205 :a (8 1.860 | 3.367 | 3.36 6421 8 1066 | > | 7.35 21 22 346 0: 170 1.864 | 3.374 | 3.37 | Lodet: 120 meter, lera. 1067 5 6.2 | 1.828 | 3.309 | 3.30 1068 10 i.8140 13.283 I) 3.27 1069 [5 1.882 3.406 3.40 1070 20 1.928 | 3.490 | 3.48 1071 30 2.9 1.960 2.548 3.54 1072 40 2.050 | 3.710 | 3.70 1073 50 2.254 | 4.080 | 4.07 1074 | 60 2.334 | 4.225 | 4.21 1075 380 2.361 4.273 4.26 1076 100 2.538 | 4.594 | 4.58 1077 110 2.600 | 4.706 | 4.69 1078 8.25 120 0.5 | 6415 30 TOLINTST AO 22 122 2826 0 | 6 1.908 | 3.453 | 3.44 | Lodet: 90 meter, lera. 1080 D 5.1 | 1.899 | 3.487 | 3.43 | Spettet: 1 met. djupt i leran. 1081 10 3.1 | 1.977 | 3.578 | 3.57 |E. B.: 50 cm. bottenprof, nemligen: 1082 15 du a) 7 em. gul sand och lera, öfverst, 1083 20 3 AN CL.949H 13.528 1: 3:52 b) 33 > svart lera, 1084 30 2.2 | 2.009 | 3.636 | 3.63 e) 10 > styf blålera. 1085 40 1.751 217045) 13.980 1), 3:92 1086 50 1.0] 12.852] 14.257 | 4.24 1087 60 2.391 | 4.328 | 4.31 1088 80 2.458 | 4.449 | 4.43 1089 35 0.7 1090 10.40” 90 2.467 | 4.465 | 4.45 6410 3 10911 37 10:10) 23 12253 0 0-1 '6€2 1.899 | 3.437 | 3.428 | Lodet: 36 meter, grof sand. 1092 0) H.4 | 1.908 | 3.453 | 3.44 | Ström: Ostlig, 7, knop, vtan till bottnen. 1093 10 4.7 | 1.961 | 3.549 | 3.54 1094 15 4.1] 1.935 | 3.502 | 3.49 1095 20 1.4 | 1.908 | 3.453 | 3.44 1096 25 12 1097 30 2.041 | 3.694 | 3.68 1098 30 2.166 | 3.920 | 3.91 1099 | (0.31) 36 0.4 1100 (0.45") | 23, a 05 | 653 1.926 | 3.486 | 3.48 | 64 7 3 OT FNES 05) 24 123 614 0 1.858 | 3.363 | 3.35 | Lodet: 40 meter, sand och lera. 1102 | 3) 1.913 | 3.463 | 3.45 | Bulldogg-app.: tom. 1103 10 1.921 | 13.477 | 3.47 | ECB.: tom. 1104 20 1.922 | 3.479 | 3.47 | Draggen: fin gul sand. 1105 | 30 3.8 | 2.068 | 3.743 | 3.73 1106 57 1.3 1107 | (1.45') 3) 2.245 | 4.063 | 4.05 64 313 TON NRO) 25 231456 (DU RSS 1.846 | 3.341 | 3.33 | Lodet: 36 meter, lera. 1109 | (0) 9.0 Draggen: gul, sandblandad lera och blålera. 1110 10 6.1 | 1.917 | 3.470 | 3.46 IE. B.: 1.23 met. djupt i leran, men tom. 38 a lal 15 4.9 Ström: ostlig, på ytan nästan ingen. 1112 20 4.1 | 1.917 | 3.470 | 3.46 1118 25 4.0 KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. 147 [I Juli. | Ni latitud Vattnets t.” Salthalt: ESP Profvets FR & : N:o. —| Station. | — och | djup dä Sit Su Anmärkningar. 'Dat. | Timme. 10. longit. | E:V. [M.C.]p. liter. burjiter: mille. I | 6 313 | TAN TC | (2:30) 25 231456 | 30 2:089111-d.781 | dT 1115 30 2.183 | 3.951 | 3.94 1116 (2.45') 36 fy Sektion XXXVI, i norra Qvarken, stationerna 26—30. 634328” | Tibel 9 9:30! 26 12036 45 0 ST 1.917 | 3.470 | 3.46 |Lodet: I meter, sand och sten. 1118 5 6.8 | 1.917 SR Draggen: intet. 1119 C) 6. TZ: ud > Ström: ingen. 63 37 13 | 11201) > | 10.40" 27 120385 8 0 Ucd | 2.095 | 3.791 | 3.78 | Lodet: 27 meter, saud. 1121 10 D.7 | 2.183 | 3.951 | 3.94 | Draggen: intet. 1122 15 2.419 | 4.378 | 4.36 | Ström: nästan ingen. 1123 20 | 2.565 | 4.643 | 4.63 1124 10 27 D.7 | 2.725 | 4.932 | 4.91 ST > | 11.15" | 27, a 0 T4 2.015 | 3.647 | 3.64 WzZ6l + | 11.30" | > b 0 8.0 1.988 | 3.598 | 3.59 1127) > | 11.45 c 0 T.9 2.006 | 3.631 | 3.62 63 33 45 | 1128) > | 11.55 28 12044 20 0 S.1 2.024 | 3.663 | 3.65 | Lodet: 20 meter, sten. 1129 5 1.2 | | Vind: SV. 1130 10 7.1.1 2.095 |, 3.791 | 3.78 1131 15 6.7 | 2.139 | 3.872 | 3.86 1132 (0.15') 20 5.3 | 2.751 | 4.979 | 4.96 1133 | > | (0.30') | 28, a 0 T.4 | 2.015 | 3.647 | 3.64 1134] > | (0.45) | > ob 0 ti | 2.130 | 3.855 | 3.84 63 30 40 | | 1135 | > (1:57) 29 12053 44 0 (487) | 2.343 | 4.241 | 4.227 | Lodet: 25 meter, sand och sten. 1136 3) 7.0 | 2.512 | 4.547 | 4.53 | Spettet: sten. 1137 10 2.680 | 4.851 | 4.83 1138 20 | 2.751 | 4.979 | 4.96 1139 20 7.21 2.822 5.108 | 5.09 1140 | > | (1.45) | 29, a 0 (EE | 2.325 | 4.208 | 4.19 63 27 48 1141 | > (2.0") 30 21 120 0, 1102 | 2.730 | 4.941 | 4.92 | Lodet: 20 meter, sten. 1142 aj | 2.787 | 5.044 | 5.02 | Draggen: intet. 1143 20 J2 Med Casella-termom. hade på 20 met. erhål- 1144 22 | 2.858 | 5.173:| 5.15 lits dels 9.4, dels 10”. Ensam station i norra Qvarken, NO. om Sydostbrottens fyrskepp. bärgad AST > | (5:20') | 81 201754 0-4 1102:5 2.805 | 5.076 I 5.06 | Lodet: 92 meter, lera. 1146 10 Se! 2.769 | 5.012 | 4.99 |E: B.: 1.10 met. djupt i leran, tog 65 cm. 1147 15 3.000 | 5.430 | 5.41 bottenprof, bestående at blålera, betäckt af 1148 20 6.9 3.089]. 5.590 | 5.57 några cm. löst, gult, slamm. 1149 30 JT 3.124 | 5.654 | 5.63 1150 40 3.239 | 5.863 | 5.84 1151 50 3.0 1152 60 3.302 | 5.976 | 5.95 1153 | 72 2.4| | 3.328 | 6.024 | 6.00 Sektion XXXV, Rönnskärens båk—Skags udde, stationerna 32—36. 163” 4'38"” 1154 | > (9.0') 32 12038 0 07 11082 3.032 | 5.488 | 5.46 | Lodet: 57 meter, lös, blå lera. 1155 5 FETA SAR Draggen: intet. C 1156 10 ÖB 110 2 3.039 | 5.501 | 5.48 |E. B.: tom. 1157 20 8.5| 7.6) 3.142 | 5.687 | 5.66 1158 30 3.160 | 5.719 | 5.69 1159 50 D.2131H0.816 7] 5.79 1160 56 3.231 | 5.847 | 5.82 1161 57 348] dT 63 632 1162 | > |(11.15')] 383 201210 0 110.0 2.680 | 4.851 | 4.832 |Lodet: 90 meter, gul lera. 1163 10 I.7) 2.876 | 5.205 | 518 | Spettet: 1.2 meter djupt i leran, den öfversta 1164 15 2.982 | 5.397 | 5.37 lös gul, resten blålera. 148 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. I Juli. N. flatitod 5 Vattnets t.” Salthalt. N:o = tt HG TT (Station: och Profvets fd Anmärkninga i it) djup OL ID Salt | Salt ÖR de Dat. | Timme. 0. longit. EV: | M. C: = i ra p- liter. |p. liter. 'p. mille. 637 Ola 1165) 9 NKF ROT AO 20 6.7 | 3.115 | 5.688 | 5.61 | Draggen: intet. 1166 30 4.5 Ström: nästan ingen. 1167 40 3.239 | 5.863 | 5.84 1168 50 ER 1169 60 3.257 | 5.895 | 5.87 1170 70 3.550 | 6.425 | 6.39 aläl 80 3.612 | 6.538 | 6.51 1172 920 2.01 3.657 | 6.618 | 6.58 63 T47 ÖN ORRR0 34 195044 (QUE a0 2.513 | 4.549 | 4.532 | Lodet: 95 meter, lera. 1174 10 10.31 2.686 | 4.771 | 4.75 |Spettet: 0.66 meter djupt i leran; öfverst lös, 1175 [5 2.794: | 5.057 | 5.04 gul lera, sedan blå lera. 1176 20 4.41 3.076 | 5.568 | 5.54 1177 30 2t5D:2021 1 DG | DIT 1178 40 93.264 | 5.908 | 5.88 Tala) 30 i f5118-390200 116-140 6 1180 60 3.459 | 6.261 | 6.23 1181 2.50" 95 1.4/| 3.589 | 6.496 | 6.46 6393 TB2) >oN330 3» 192744 0 2.615 | 4.733 | 4.72 | Lodet: 185 meter, lera. 1183 10 9.4 | 2.742 | 4.963 | 4.94 1184 15 29210 D:287AN DN 1185 20 6:01 3.005 | Hb:489 | 5.42 1186 30 3-0 13.107 KB:6240 H:60 1187 40 2055 1188 60 DANI: 1189 80 3.515 | 6.362 | 6.33 1190 100 3.656 | 6.617 | 6.58 [1191 120 | 2.5 1192 140 2.5 1ill93 150 2.5 1194 160 205 1195 180 2.8 1196 185 3.668 | 6.639 | 6.61 63 10 55 ONS Di3OA 36 119 334 0 3.9 Lodet: 37 meter, sand. 1198 10 UA 1199 20 4.2 1200 31 3.0 Sektion XXXIV, utmed svenska kusten från Skags udde till Bremö, stationerna 36—45. 625732” 1201 | 11 | 6.30' 37 11845 50 0 976 2.294 | 4.152 | 4.14 | Lodet: 159 meter, lera. 1202 2 7.71 2.281 | 4.129 | 4.12 | Spettet: 2.08 meter djupt i leran, blålera. 1203 10 2.538 | 4.594 | 4.58 1204 15 2.832 | 5.126 | 511 |E. B.: tom, hade ej nedträngt. 1205 20 2.6) 2.41 2.959 | 5.356 | 5.33 1206 30 203.068 D:585; | DHL 1207 40 3.183 | 5.761 | D7Å 1208 50 201 3.206115.S21 | B30 1209 60 3.341 | 6.047 | 6.02 1210 50 3.491 6.319 | 6.29 1211 100 3.556 | 6.436 | 6.40 1212 120 2.9 1213 fl 150 3.0 3.598 | 6.512 | 6.48 1214 37, a 1.006 | 1.821 | 1.82 | Tid ej angifven. 1215 sö 0.9599 | 1.737 | 1.73 | Tid ej angifven. 62 47 33 1216 | > 9.30' 38 181540 0 | 1057 1.660 3.005 | 3.00 | Lodet: 98 meter, lera. 1217 2.5 2.244 | 4.062 | 4.05 | Ström, utgående, mycket svag. 1218 5 9.71 2.359 | 4.270 | 4.26 1219 10 7.6) 2.3) 2.413 | 4.368 | 4.35 1220 12.5 2.448 | 4.431 | 4.42 1221 17.5 2.659 | 4.813 | 4.79 1222 20 4.21] 2.21 2.674 | 4.840 | 4.82 1223 | | 30 2 | 2.744 | 4.967 | 4.95 1224 30 3.059 | 5.587 | 5.51 KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. 149 | Juli. NE latitnd Vattnets t.” Salthalt. = A Profvets kb : N:o. !— HH Station. och djup. | dä Salt Salt Anmärkningar. Ti 0. Iongit. T 1 a L 5 ade Pimme. | 0: Tonge | E. V. IM. C. p- liter. |p. liter. 'p. mille. 624733” i2201 11 | 9:30" 38 181540 40 1”.8 3.028 ;) 5:481 | 5:46 1226 50 20 13 3150 5.703 | 5.68 1227 60 2.5 d.182vh 0759 | De73 1228 30 2.6 3.328 6.024 | 6.00 1229 90 Pärt 1230 98 3.389 | 6.134 | 6.10 1231 38, a | 0 12.0 1.005 | 1.819 | 1.82 | Utanför nordvestra udden af Storön. 1232 11.0' 6 12.0 0.9883 | 1.789 | 1:79 > — sydvestra d 62 44 45 | 23311 > | 11:10" 39 181056 0 l11.6] 1.246 | 2.255 | 2.25 | Lodet: 50 meter, lera. 1234 2.5 | 1.904 | 3.446 | 3.44 | Den vattenhemtare, som hittills mest begagnats, 1235 5 | IJavl 2.259 4.089 | 4.08 förlorades här. Denna vattenhemtare var en 1236 10 8.21 3.71 2.319 | 4.197 | 4.18 ej värmeisolerad Ekmans vattenhemtare af 1237 12.5 | 2.471 4.773 | 4.46 mindre storlek, och borde endast ha användts 1238 25 2.538 | 4.594 | 4.58 om någon af de värmeisolerade vattenhem- 1239 20 4.1 2.625) | 11.55" | 39, a 0 110.4] 2.197 | 3.977 | 3.96 ON > || (0.5) | > b 0 LI05] 2.262 | 4.094 | 4.08 16240 7 1245 | > | (0.30') 40 118 940 0 110.61 2.253 | 4.078 | 4.06 | Lodet: 90 meter, lera. 1246 D 10.4 Spettet: 2.08 meter djupt i leran; blålera. 1247 10 8.6) 8.81 2.422 | 4.384 | 4.37 1248 12.5 | 2.605 | 4.715 | 4.70 1249 15.0 5.71 2.677 | 4.845 | 4.83 1250 17.5 2.711 | 4.907 | 4.89 1251 20 cm JrTN2.830H.15:122 | B1ö 1252 30 2.2 2.991 | 5.414 | 5.39 1253 40 1.6 3.054 | 5.528 | 5.50 1254 50 1241 T03.135 0) 5.674 | 5:65 1255 60 1.9 3.216) 5.821 | 580 1256 70 2.3 3.331 6.029 | 6.00 1257 80 2.6 3.382 | 6.121 | 6.09 1258 85 128 San > I (1.15) 90 2.9 3.405 | 6.163 | 6.13 1260 | > | (1.25) | 40, a 0 9 2.226 | 4.029 | 4.02 6237 15 12611 > | (1.30) | 41 1870 0-1 107:6 1.825 | 3.303 | 3.29 |Lodet: 65 meter, blålera jemte något gult 1262 | 2.5 | 2.084 DT 3.76 slamm. - | 1263 5 9.6] 2.397 | 4.339 | 4.32 1264 1.5 2.445 | 4.425 I 4.41 1265 10 (EON Had 1266 12.5 2.583 | 4.675 | 4.657 1267 15 6.5| 2.699 | 4.884 | 4.87 1268 20 2.01) D.0| 2.882 | H:216 .19 1269 30 FÄR 2.968 | 5.372 | ”D.35 1270 40 16 3.079 | 5.573 | 5.55 1271 50 2.2 3.144 | 5.691 | 5.67 1272 65 2.8) 1.41] 3.251 | 5.884 | 5.86 1273 | > Ala 0 cal 2.236 | 4.047 | 4.03 | Tid ej angifven. 1274 | > | » 10.0 2.326 | 4.210 | 4.20 | Tid ej angifven. 12151 > | (2.55) | > ”e 98 2.326 | 4.210 | 4.20 62 31 32 1276 | >» | (3.0') 42 1758 0 0 110.8 2.254 | 4.080 | 4.07 | Lodet: 75 meter; blålera och något gult slamm. 1277 2.5 2.200 | 3.982 | 3.97 1278 5 2.245 | 4.067 | 4.05 1279 25 2.540 | 4.597 | 4.58 1280 10 6.8 2.481 | 4.491 | 4.47 1281 15 2.583 | 4.675 | 4.66 1282 20 4.0 2.705 | 4.896 | 4.88 1283 30 2.3 2.964 | 5.365 | 5.34 1284 40 3.090 | 5.593 | 5.57 1285 50 15 d.161. | 5.708 | 5.68 1286 60 3.293 | 5.960 | 5.93 1287 (3.55') 85 2.6 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Juli. IN. latitud | Vattnets t.” Salthalt | TT = HIStation. och Profvets s—— Anmärkningar it) djup. CL oj Salty |; Salta | ; SES at. Timme. O. longit. BAVIIIME SG: 5 FR 5 p. liter. |p. liter. |p. mille. I | 6S5 (3.40") 43 174834 0 |10”.6 2.114 | 3.826 | 3.82 | Lodet: 90 meter; lera. 5 958 2.291 | 4.147 | 4.13 | 10 6.2 2.596 | 4.699 | 4.68 15 2.819 | 5.102 | 5.08 20 208 27 I H:388 1) IA | 30 1.9 3.090 | 5.593 | 5.57 40 3.126 | 5.658 | 5.63 50 1.5 3.146 | 5.694 | 5.67 60 US 3.257 | 5.895 | 5.87 70 rokal 3.344 | 6.053 | 6.02 30 2.3 3.427. .6.203 | 6.17 4.15 20 2.8 3.444 | 6.234 | 6.20 62 1840 (4.45') | 44 11744 20 0 1|10.8 2.105 | 3.810 | 3.80 | Lodet: 90 meter; lera. 5 9,8 2.116) 3.830 | 3.82 10 TA 2.390 | 4.326 | 4.31 15 2:82 DIT | DUO 20 JV 2.928] D.291 | DAT 25 2.986 | 5.405 | 5:38 30 2.3 3.054 | 5.528 | 5.50 40 2.0 3.142 | 5.687 | 5:66 50 1.6 60 > 3.206 | 5.803 | 5.78 70 158 | 80 PI (5.20") 1 90 2.6 3.345 | 6.054 | 6.025 621414 | (5.55') 45 174210 | 0 | 1050 2.287 | 4.139 | 4.13 | LCodet: 68 meter; lera. 5 9.4 2.345 | 4.244 | 4.23 |E. B.: tom. 10 8.4 2.435 | 4.407 | 4.39 15 3.9 2.763 | 5.001 | 4.98 20 2.8 2.981 | 5.396 | D.37 50 2.0 3.084 111:5.582 | d:56 40 1.6 3.142 | 5.687 | 5.66 50 1.4 3.1691-5.736 | Dk 60 1.6 3.254 | 5.890 | 5.86 68 219 3.264 | 5.908 | 5.88 b Sektion XXXIII, mellan Sundsvall och Skälgrunds fyr, stationerna 43 och 46—51. 622230 (5 46 182120 0 1|10”.8 2.561 | 4.635 | 4.62 | Lodet: 65 meter; lera. 3] 2.553 | 4.621 | 4.60 |E. B.: 1.50 meter djupt i leran; tog upp 55 10171 92 2.651 | 4.798 | 4.78 cm., hvaraf 1 cm. gult slamm öfverst och 54 15 2.898 | 5.245 | 5.22 cm. blålera. 20 4.2 3.110, | 5.629 | 5.60 30 2.8 40 1.3 50 100 3.282 | 5.940 | 5.91 65 VE 3.380 | 6.118 | 6.09 6222 8 9.30' 47 185346 OK EO 2.782 | 5.085 | 5.02 | Lodet: 109 meter; lera. Du | 10.44] 105,5 Spettet: 2.08 meter djupt i leran, med något 10 110.0:]10.0] 2:840 | 5.140 | 5.12 gult slamm öfverst. 15 IN 78 20 6.71 6.6] 2.990 | 5.412 | 5.39 25 4.7 30 21:61! 2:61 fd. lt DGAS | DOK 40 len 3.129 | 5.663 | 5.64 50 1.21 1.21 13.062 |. 5.542 | 5.52 60 PR 3.373 | 6.105 | 6.08 50 2 3.525 | 6.380 | 6.35 90 2.4 109 2.6] 1.8] 3.601 | 6.518 | 6.49 10.45" | 47, a 07 | LS 2.699 | 4.884 | 4.87 TID ENESTD 0 |]10.7 2.927 | 5.298 | 5.28 62 2156 12.0" 48 11926 8 0 1|10.6 2.840 | 5.140 | 5.12 | Lodet: 90 meter; lera. (0.50”) (2.45") (5.45") (6.15) (7.10") (7.45') 2.55 4.30' 5.40" 6.0" 1.07 8.15 KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAK. BAND 25. N:o l. 151 NE latitud Ba Vattnets t.” Salthalt. 3 I Profvets CJ ; Station. och du Anmärkningar. O. longit. Jup. E VM. C Ol. Salt Salt US IE "Ip. liter. |p. liter. |p. mille. 622156” 48 1926 8 10 P3) P7) 2.853 | 3.164 | 5.14 | Spettet: 60 em. djupt i styf blålera. 15 8.5 2.891 | 5.233 | 5.21 | E. B.: tom. 20 OL 6.5, 045. I BST | DA9 30 41] 4:4| 3.144 | 5.691 | 5.67 40 1:81] 2:01 13.204) 5.799 | D7T | 50 10] OS B:2750) 15-928 | 5:90 60 leg) 1181-3322 016.013) 5:99 70 r 3.504 || 6.342 | 6.31 | 80 2.3 3.566 | 6.454 | 6.42 90 2.:6| 2.0| 3.585 | 6.489 | 6.46 62 21 37 49 195910 0 110.6 3.011 D.450 | 5.43 | Lodet: 138 meter: lera. | 10 9:01] 9I2l 3.007 5.443 I 542 20 6-5] 4.01 3123 | 5653) | 5.63 30 24901 214 40 2 OK BIM 3 | ÄT 50 1.4! 0.:7| 3.328 | 6.024 | 6.00 60 2.01 8 JAG | 0:292 | 62 70 3.567 | 6.456 | 6.42 80 3.624 | 6.559 | 6.53 100 2-5 3.685 | 6.670 | 6.64 138 320 201 :3.738H) 16:766 | 16.78 6221 8 50 12031 40 0 9.4 3.084 | 5.58 5.56 | Lodet: 14 meter; lera. | 10 38.9 3.152 | 5.705 | 5.68 |E. B.: 30 cm. djupt i leran, kom upp tom. 20 5.9 30 5.0 40 MA S:200. | HZ92 | 766 50 2.5 60 242 3.283 | 5.942 | 5.91 (0 1.9 3.440 | 6.226 | 6.20 50, a 0 | 9I4 3.142 | 5.687 | 5.66 62 2048 51 21 428 0 110.4 3.017 | 5.461 | 5.44 |Lodet: 25 meter; grof sand. 5 3.065 | 9.548 | 5:52 10 1|10.2 20 3.052 | 5.52 5.50 25 97 3.029 | 5.482 | 5:46 Sektion XXXII, Agö fyr—Säbbskärs fyr, stationerna 52—58. (Ga be RA 52 I731 6 00: 2.863 | 5.182 | 5.16 | Lodet: 58 meter; lera. 10 ÖT Spettet: 0.91 djupt i leran. 20 4.91) 3.013 | 5.454 | 5:43 30 dt3 40 SIE) fd.l65] | 1.729 | Få 51 3.183 | 5.761 | 5.74 58 SN) 52, a 0 10.4 2.837 | 5.135 | 5.11 61 32 42 3 118 822 0 NAR: 2.900 | 5.249 | 5.23 | Lodet: 60 meter; lera. 10 110.535 Spettet: 0.3 meter djupt i styf blålera. 20 H.3 2.976 | 5.387 | 5.36 E. B.: 0.25 meter djupt i styf blålera, kom 2D 3.044 | 5.510 | 5.49 upp tom. 30 NE 3.111 | 5.631 | 5.61 40 En 3.193 | 5.779 | 5.75 50 3.238 | 5.861 | 5.83 60 ke Sä 0:112 | 6108 55, a (0 ERE 2.837 | d135 | HA 6132 0 MM 11845 30 OF IT2E2 2.800 | 5.068 | 5.05 | Loadet: 50 meter; sand. 2) 1:10 Spettet: 0.3 meter djupt i styf blålera, befintlig 10:-11IOL6I FOA 2857 | Han | Ae under sanden. 15 8.21] 3.014 | 5.455 | 5.43 20 SES 7i5IG3.02ANEDAT: | DAS 30 3.0) 4.01 3.087 | 5.587 | 5.56 40 fr.p SATAN DAR. | D2 162 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Juli. N- latitud Vattnets t.” Salthalt. INGEN eTsssnt —7 Station. och PRESES SE SAR Anmärkningar. Dat. | Timme: 0: Tongit.] "SP öns ve eur er Sal besatt p. liter. |p. liter. p. mille. 16732' 0” 1407 | 16 | 8.15 5 184530 48 3.223 | 5.834 | 5.81 1408 8.40' 50 15:31) 07.6 6131 8 1409 | > | 10.55" | 55 192230 0 110.4 3.063 | 5.544 | 5.52 |Lodet: 80 meter; lera. 1410 | 10 8.31 8.6 | 3.070 | 5.557 | 5.53 | Spettet: 0.57 meter djupt i leran, styf blålera. 1411 15 3.039 | 5.501 D.48 1412 | 20 | 4.7|5.0 | 3.052 | 5.524 | 5.50 |E. B.: tom. 1413 25 3.7 1414 30 1:5 | 0.5 | 3.127) 5.660 | 5.64 1415 40: |: Ti8N-1GN0:198 0788 Dré 1416 50 100 3.281 5.939 5.91 1417 | 60 2:50 2.450 6.244 6.21 1418 11.30 80 2.7| 2.0 | 3.618 | 6.549 | 6.52 61 3033 1419 | > | (1.50') | 56 120 0 0 0 TIER 3.056 | 5.531 | 5.51 | Lodet: 117 meter; lera. 1420 I 10 8.4 > > > Bulldogg-app.: gulbrunt slamm, derunder blå- 1421 20 4.9 J.1181D:635 1) Se lera, och underst styf blålera. 1422 | 30 4.6 1423 | 40 2.8 3.188 | 5.770 | 5.74 |E. B.: 0.9 meter djupt i leran, kom upp tom. 1424 50 12 1425 60 119 3.355 | 6.073 | 6.04 1426 70 3.500 | 6.335 | 6.30 1427 30 2.4 3.586 6.491 6.46 1428 | 1004 | 22 3.706 | 6.708 | 6.67 1429 (2.30") DL 32 3.746 | 6.780 | 6.74 61 29.58 1430 | > | (4.30) 537 203718 (0 fa bror 3.068 | 5.553 | 5.53 | Lodet: 98 meter; lera. 1431 10 8.1 Spettet: 2.4 meter djupt i leran. 1432 20 6.0 3.106 | 5.622 | 5.60 |E. B.: 1.4 meter djupt i leran, upptog 65 em. 1433 30 2.4 3.159] 5.718 | 5.69 prof, hvaraf 1434 40 130 2—3 cm. gult slamm öfverst, 1435 50 0.81 0.6 3.309 D.989 5.96 40 > blålera. 1436 60 11603 3.606 | 6.527 | 6.49 23 » mörkare lera derunder. 1437 80 RT 1438 (5.0') 97 1 big 3.729 | 6.749 | 6.71 1439 | > (6.0') | 57, a 0 110.838 3.113 | 5.635 | H6Å 6129 2 14401 > | (7.10") 58 211540 0 MLS 3.173 | 5.743 | 5.72 | Lodet: 22 meter; sand. 1441 | 100 3.174 | 5.745 | 5.72 1442 | 210 110-21 3.180 | 5.756 | 5:78 Sektion XXXI, Lökö båk—Björns fyrar—Gefle, stationerna 59—066. 605348” 14431 16 (ILA45) 591 2049--0 0; LRS 3.128 | 5.662 | 5.64 | Lodet: 50 meter; lera. 1444 10 3.4 3.146 | 5.694 | 5.67 1445 20 ikG2 d.164-] 10:726 11 5.70 1446 30 JE 1447 40 2.0 3.401 | 6.156 | 6.13 1448 50 1.7 3.585 6.489 6.46 | 1449 | 17 | 1.0" | 59, a OM IE 3.093 | 5.598 | 5.57 60 50 53 1450 | >» | 2.50' 60 2014 4 Of. ICE 4 3.111 | 5.631 | 5.61 | Lodet: 65 meter; lera. 1451 10 93 3.088 | 5.589 | 5.56 | Spettet: 1.25 meter djupt i styf blålera. 1452 20 4.0 3.158 115.716 | 5.69 1453 30 2.6 3.213 | 5.816 | 5:79 1454 40 0.5 3.371 | 6.102 | 6.07 1455 50 0.7 3.445 6.235 6.20 1456 60 128 3.765 6.815 6.78 60 47 38 | 1457 | > 9.40' 61 193918 0 3.023 | H.472 | 5.45 | Lodet: 85 meter; lera. | 1458 10 TA 3.035 | D.493 | 5.47 | Spettet: 0.3 djupt i leran; derunder sten. 11459 20 | 3.8 3.102 | 5.615 | 5.59 1460 30 11951 1461 40 0.8 3.25111150.8845) 5:857 1462 50 3.459 | 6.261 | 6.23 1463 60 3.603 | 6.521 | 6.49 1464 70 3.661 | 6.626 | 6.59 KONGL. SV. VET: AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o dl. 153 Juli. S Jatitad Vattnets t.” Salthalt. N:o. Station. och FERER . a Anmärkningar. Dat. | Timme. OEI EP RA [Oe of SALG la j Salt p- liter. |p. liter. |p. mille. 60”47'38”'| 1465 | 17 | 10.0 61 193918] 85 22 1466 | > | 10.30" | 61, a | 0 112:9 2.917] 15-280 D.26 1467 | > Jl07 3 0 12:59 1468 | > 11.30" > € 0 12.1 60 44 43 - 1469] > (0.5) 62 H9 A1l4| 0 1125 2 DH.408 | 5.39 | Lodet: 85 meter; lera. 1470 10 110.0 2.917 | 5.280 | 5.26 | Spettet: 1 meter djupt i leran; blålera. 1471 15 0 E. B.: upptog 20 cm. blålera, men intet gult 1472 20 2 3.044 ).510 D.49 slamm deröfver. 1473 30 11 1474 40 0.3 3.149], 15.687 | 15.66 1475 50 3.181 5.758 H.73 1476 60 14 9.357 | 6.076 | 6.05 1477 70 3.453 6.250 6.22 1478 (0.35') 85 27 3.919 | 7.093 7.06 Taro > | (1.0) | 62, a 0 113.8 3.040 | 5.502 ).48 60 42 42 14801 > | (1.40") 63 184410 | 0 1355 2.867 | 5.189 5.17 | Lodet: 60 meter; lera. 1481 10 9.8 2.886 | 5.224 | 5.20 | Spettet: 2.23 meter djupt i lös blålera. 1482 I 15 4.8 2.978 | 5.390 | 5.37 1483 20 4.0 3.028 | 5.481 | 5.46 1484 30 1.3 3.106 | 5.622 | 5.60 1485 40 0.8 3.142 | 5.687 | 5.66 1486 50 3.262 | 5.904 | 5.88 1487 (2.0') 60 90) 3.331 | 6.029 | 6.00 14881 > | (2.45") | 63, a 0 113 2:888F | 15.227 | 15.24 60 40 52 1489 | > (4.0") 64 182355 0: IT 2.829 | 5.120 5.10 | Lodet: 60 meter; lera. 1490 5) 11:09 | E. B.: 1.30 meter djupt i leran, upptog 70 em. 1491 10 8.0 2.897 | 5.244 D.22 bottenprof, hvaraf 1492 15 2.9 2.999 | 5.428 D.41 6 cm. gul sand och lera, öfverst: 1493 20 152 3.070 | 5.557 | 5.538 8 > svart lera, 1494 30 3.117] 5.642 | 5.62 6 > ljusblå lera, 1495 40 0.4 50 >» svart lera, underst. 1496 50 0.6 S.1875) 15.768 | 5:74 1497 (4.30') 60 0.8 14981 > | (5.0') | 64, a 0- 113:0 2.8'7ila | 15.197. | 15.18 14991 > 1(5:80') | »> bb 0 13.8 2.743 | 4.965 | 4.95 6039 5 1500 | > (6.0') 65 M8 3 4 [0] 13.4 2.739 | 4.958 4.94 | Lodet: 45 meter; lera. 1501 0.1 11140 2.843 | 5.146 | 5.13 |Spettet: 0.9 meter djupt i lös blålera. 1502 10 4.8 2.921 | 5.287 D.27 | Ström: på ytan sydlig, närmare bottnen SV, 1503 15 2.6 3.028 | 5.481 | 5.46 10] knop. 1504 20 1.4 3.068 | 5.553 | 5.53 1505 (6.15) 45 1.0 3.113 | 5.635 | 5.61 15061 > | (7.0) | 65, a 0 | IE: 2.799 | 5.066 | 5.05 5071 > | (7:30) | > Pb 0 113.3 2.547 | 4.610 | 4.59 15081 > | (8.0) | > e€ 0 130 2.544 | 4.605 | 4.59 1509 | > | (8.30') | > d 0 112.3 2.540 | 4.597 | 4.58 HOT > | (9.0) | > e 07 | 15E 2.139.) 3.872 | 3.86 1511 | 20 | 8.45 66 0 |14.8 1.350 | 2.444 | 2.44 |På yttre redden vid Gefle. Botten gul sand. 1512 10 2.993 | 5.309 | 5.29 Sektion XXX, i Södra Qvarken, stationerna 67—71. 60? 6'45"” TS) 22 | 320 67 185236 0 1157 2.978 | 5.381 DN.36 | Lodet: 45 meter; leva. 1514 D 2.936 | 5.314 D.29 |Spettet: 0.75 meter djupt i blålera. 1515 10 9.0 2.964 | 5.365 | 5.34 1516 15 6.4 3.000 | 5.430 | 5:41 1517 20 H.3 3.089 | 5.590 | 5.57 1518 25 3.097 | 5.606 | 5.58 1519 30 Det S142ED6B7 | 19:66 1520 30 D.2GIKKO.B2L- | 12:80 1521 40 3.639 | 6.587 | 6.55 1522 3.40" 45 | 106 3.807 | 6.891 | 6.85 1523 | > 4.0" 1 67, a OM AR 2.991 | 5.414 | 5.39 K. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd 25. N:o 1. 20 154 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Juli. N. latitud Vattnets t.” Salthalt. = EEE Ån Profvets = å N:0. a St och dan = Anmärkningar. Dat. | Timme. O. longit.] "SEP= IHE. ar iGH eve SER AASE p. liter. |p. liter. p. mille. 60? T'22” 1524 | 22 | £15 68 119 1 0 0 11250 2.991 | 5.414 | 5.39 | Lodet: 133 meter; sten. 1525 5 1 3.000 | 5.430 | 5.41 1526 10 8.4 3.053 | 5.526 | 5.50 1527 15 DL2 3.108 | 5.625 | 5.60 1528 20 4.4 3.160 | 5.719 | 5.69 1529 29 TA 5.750 DU 1530 50 OA 3.2221 5.832 | 5:81 1531 30 3.630 | 6.570 | 6.54 1532 40 1.0 3.781 | 6.844 | 6.81 1533 50 1.3 3.855 | 6.978 | 6.94 1534 60 9.901 I-7.061 | 7:02 1535 70 3.923 | 7.101 | 7.06 1536 30 d.94LIN AH. | 09 1537 90 9.941 > > 1538 100 2.976 (197 7.16 1539 110 3.994 | 7.229 | 7.19 1540 120 2.4 A012 | 26 | V22 1541 130 2.3 4.047 | 7.325 | 7.28 1542 4.55' 138 18.8 4.047 > > 1543) > | 5.10” | 68, a 0 |12.0 2.982 | 5.397 | 5.37 60 750 1544 | > H.25 69 119 846 05 IT2 2.991 | 5.414 | 5.39 | Lodet: 170 meter; lera. 1545 5 | INA 2.991 2 > HB tom. 1546 10 6.0 3.701 | 6.699 | 6.66 1547 il5 3.124 | 5.654 | 5.63 1548 20 4.4 3.151 | 5.703 | 5:68 1549 1 30 i[.4 3.497 | 6.330 | 6.30 1550 40 0.9 3.728 6.747 6.71 1551 50 i 3.870 | 7.004 | 6.97 1552 60 3.878 | 7.019 | 6.98 1553 70 3.903 7.064 7.03 1554 580 3.938 | 7.128 | 7.09 1555 920 3.965) VLT | (138 1556 100 rN: 3.965 HEM 7.14 1557 110 3.092" | "7.225 | UCL85H 1558 120 3.992 H-225 7.185 1559 140 2 4.018) 7.264 | T.22 1560 6.5' 170 IL 4.048! | "7.327 | 1:29 1561 | >» | 6.20" | 69, a 0 |12.2 2.949 | 5.338 | 5.32 60 820 1562 | > 6.45' 70 191818 0 112.5 2.949 | 5.338 | 5.32 | Lodet: 250 meter; lera. 1563 5 | 1 2.949 > > E. B.: 1.20 meter djupt i leran, upptog 85 em. 1564 10 9.4 3.029 1) 15:482 | D:46 bottenprof, hvars öfversta lager bestod af gult 1565 15 3.4 3.232 | 5.850 | 5.82 slamm, som småningom öfvergick till svart 1566 20 JL. 3.312 | 5.995 | 5.97 lera. 1567 30 1.0 3.740 | 6.769 | 6.73 1568 40 104 3.845 | 6.959 | 6.92 1569 50 3.903 | 7.064 | 7.03 1570 60 3.903 > » 1571 70 J.929 | =C.Ll11 | MAO 1572 80 3.942LA.135 | ELO 1573 I0 3.060 "C.L | UA 1574 100 1.9 d.ITANN d.L9S NN LD 1575 110 3.974 > > 1576 120 4.000 | 7.240 | 7.20 15 140 2.0 4.030 | 7.294 | 7.25 1578 160 2-0 4.030 3 > 1579 180 10 4.036 7.305 7.26 1580 200 1.9 4.045 7.321 28 1581 7.40' 250 ig 1582 255 4.089 | 7.401 | 7.36 60 845 1583 | > 8.5' 71 119 2430 0 113.5 3.003 | 5.435 | H41 | Lodet: 66 meter; sand och lera. 1584 DERES 3.003 > > 1585 10 | 10:4 3.091 | 5.596 | D.57 1586 113) 6.5 3.188: 10:770 | DiT4 1587 20 SJA0 3.427 | 6.203 | O17 KONGL: SV. VET: AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. 155 Juli. Nlatitnd j Vattnets t.” Salthalt. Station. och Profvets SS Anmärkningar «+ | djup. a (0)! Salt Salt i : RA Dat. | Timme. 0. longit. EVS IM: Ol 3 å Zz p- liter. |p. liter. !|p. mille. 60” 8'45” 22 vil - 192430 30 3.806 | 6.889 | 6.85 40 2.4 3.851 | 6.969 6.93 50 3.903 | 7.064 | 7.03 60 3.903 > > | 66 20 3.25 70 3.947 | 7.144 JE 23 Cå | 0 11558 2.932 | 5.306 | 5.28 | Vid Furusund. Sektion XXIX, Furusund—Söderarm— Hangö, stationerna 72—380. 5941” 0” LÖ 72 185837 0 | 1554 2.923 | 5.291 5.27 |Lodet: 36 meter; lera. 2.5 2.923 > >» | E. B.: 1.50 meter djupt i leran, upptog 5 em. 3 2.932] 5.306 | 5.28 prof deraf. 7.5 2.932 > > Ström: nästan ingen. 10 | 138 2.947 | 5.334 ).31 15 For 3.124 | 5.654 ).63 | 20 6.8 3-195' 1 19.783 | 15:76 | | 25 3.239: | 15.863 | 15.84 350 3.275 | 5.928 5.90 10.47 36 DA JAGA O:201 6.17 5943 48 +0151180" CC CR (OR) 0 14.5 2.982 | 5.397 5.37 |Lodet: 36 meter; lera. 2.5 2.973 | 5.381 2.36 | BE. B.: 1.35 meter djupt i leran, upptog 70 cm. 5 2.975 | 5.385 5.36 lera och sand. 5 2.982:1 15.397 D.37 10 1126 2.982 > > 15 3.0 3.062 | 5.542 D.52 20 6.6 3.138" 25.671 D.65 25 6 H.177: 1 15.750 5.72 36 29 3.675 | 6.652 6.62 59.46 53 | | > | (0.50') 74 192553 0 )I3n9 2.928 | 5.300 | 5.28 | Lodet: DI meter; lera. 2 2.9887 -5.318 | 15.30 | Spettet: 1.40 meter djupt i styf blålera; under 10 8.2 2.968 | 9.372 5.35 leran fanns sten. 15 3.000' | 5.430 | 5.41 20 5 3.070: | 5.557 5.53 | 25 | 3.088 | 5.589 | 5.56 30 3.9 H.128rAD.662 5.64 30 3.213 | 5.816 5.79 40 2.3 3.461 | 6.264 6.23 45 3.728 | 6.748 6.71 50 154 3.799 | 6.876 | 6.84 59 19:6 4.118 | "7.454 7.41 301 (1:30) | 2450 0 1142 | 2.973) 5.381 | 5.36 (2.0') > Db 0 114.3 59 44 26 > | (2.20') 70 11946 0 0 14.6 2.973 | 5.381 5.36 | Lodet: 82 meter; lera. 5 1382 2.982 | 5.397 5.37 10 8.5 2.986 | 5.405 H.38 15 4.8 3.257) 0.895 5.87 20 ord 3.408 | 6.168 | 6.14 250 II 3.603 | 6.521 | 6.49 30 2.0 3.639 | 6.587 6.55 30 3.816 | 6.907 6.87 40 | 1.7 3.825 | 6.923 | 6.89 45 53.825 > » 50 dd 3.869 | 7.003 6.97 60 2.8 4.047 | 7.325 7.28 70 4.446 | 8.047 8.00 80 2.2 82 A:S FÖJLTS. | 18-13 3 11 (3:15 0 0.4 LI5.0 3.017 | 5.461 | 5.44 3 1 (DANNE OR 152 2.982 | 5.397 | 5.37 > II (415) + oe 0 15-1 3.160 | 5.719 5.69 3 RAN) ad 0' ISA Du dNT60 | DA 59 41 57 31 (15) 0-TI20:2T 0 1553 SL MATD:T50 3.72 | Lodet: 44 meter; sand. 156 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Juli. N. Jatitud Vattnets t.” Salthalt. N:o. Og Station. ' och |Profvets Anmärkni o ol än. i ST ST Anmärkningar. Dat. | Timme. 0. longit. E:V. |M. C. bö Nå He p. liter. |p. liter. |p. mille. fav I aa 1648 | 23 | (5.15) | 76 2027 7 Dr NIA 3.213 | D.816 | 5.79 |Spettet: 0.45 meter djupt i lerblandad sand. 1649 10 110.8 3.355 | 6.073 | 6.04 |E. B.: tom. 1650 109) 8.2 3.568 | 6.458 | 6.43 1651 20 DK 3.657!) "6.618 | 16:58 1652 25 3.834 | 6.94 6.90 1653 30 d.4 3.870 | 7.004 | 6.97 1654 (5.30') 44 2.7 3.958 | 7.164 | 7.13 1655 (6.30') | 76, a OK NS 59 39.52 1656 | > | (7.45) CR EX 0 0: 11150 3.426 | 6.201 6.17 | Lodet: 60 meter; sand och lera. 1657 5 3.639 | 6.587 | 6.55 | Spettet: 0.45 meter i lerblandad sand. 1658 JOG ILS 3.639 > > 1659 1050 fal 2.639 > > 1660 20 JR 2.639 > > 1661 25 6.6 3.905 | 7.068 | 7.03 1662 | 30 3.4 2.905 > > 1663 40 AMS 7.454 7.41 1664 50 4.118 > » 1665 60 1.6 42605) i-TIL | VRGT > 593813 1666 | 24 | 4.40" 18 213742 0 |144 2.586 | 6.490 | 6.46 | Lodet: 64 meter; sand och lera. 1667 5 3.593 | 6.503 | 6.47 | Spettet: träffade sten under ett ytterst tunnt 1668 107 | 128 3.596 | 6.509 | 6.48 lerlager. 1669 15 10.6 d.6214 1 10.004 | 10.52 1670 20 (2) 3.834 | 6.940 | 6.90 1671 25 4.7 3.948 | 7.146 | 7.11 1672 530 SJ) 4.029 7.292 7.25 1673 30 4.029 > > 1674 40 2.5 4.088-] 7.389 | 7.35 1675 45 4.154-1 7.518 | ”T.LT 1676 50 Pa 4.154 > > 1677 Db” 64 SL 4.154 » > 59 37 32 ; 1678 | > 7.5 79 221010 0” |144 STLONAOTTS 6.68 | Lodet: 50 meter; sten. 1679 5 BÖN > > 1680 10 12.7 3.728 6.747 6.71 1681 15 |1058 3.728 > > 1682 20 8.0 3.799 | 6.875 | 6.84 1683 2D 5.8 3.941 7.132 7.09 1684 30 3.0 3.941 > > 1685 10) 3.941 » » 1686 40 2.6 4.012) 17.261 | 122 1687 45 4.047) | 14.325, | 1.28 1688 50 2.8 4.054 | 7.338 | 7.30 | 59 40 37 1689 | >» | 10.30" 80 123 320 0 15.3 3.667 | 6.637 6.60 | Lodet: 48 meter; sand. 1690 3 3.674 | 6.650 | 6.62 | Spettet: intet märke. 1691 10 | 14.0 3.674 > > E. B.: tom. 1692 15: NILE 32.692 | 6.683 | 6.65 | Bulldogg-app.; fin sand. 1693 20 110.8 3.692 > > 1694 20 3.745 6.778 6.74 1695 30 3.5 3.781 | 6.844 | 6.81 1696 40 0.887-1, 14.085: | 14:00 1697 45 3.905 7.068 7.03 1698 10.45 48 DAS 3.905 > » Sektion XXVIII, Hangö—Odensholms fyr, stationerna 80—382. 16901 3 | TLA | 805-a 0 11535 3.692 | 6.683 | 6.65 17001 ]11:807) > b 3.763 | 6.811 | 6.78 | Spettet: 1.9 meter djupt i lera. OT > | 11507 | ae 0 162 E. B.: upptog 55 cm. ljus blålera. | 592910” 17021) > | (0:20) 81 231038 0 - | 15:6 3.710 | 6.715 | 6.68 | Lodet: 90 meter; svart lera. 1703 | 10: |T3E2 3.745 | 6.778 | 6.74 | Bulldogg-app.: tom. 1704 | 15 |ARE2 9.745 | 16.778 | 16.741 V|.ENB.: tom. 1705 20 9.4 3.763 | 6.811 6.78 1706 25 8.0 3.763 > > 1707 | | 30 | 3.4 3.870 | 7.004 | 6.97 KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. 1 | Juli. Dat. | Timme. 24 | (0.20') (1.0') > | (1.30') > (2.0') > I (2.15") > | (4.15) > (6.0) 2 IS 4.30" > 5.30' » 6.30' > (Nr N. latitud och O. longit. Station. 592910” 81 231038 SI, a > Db 82 291858 2317 0 Profvets Salthalt. Vattnets t.” ; CI. Salt Salt EINE | MC lp. ilitex! ip. sliter: [p.| mille. 1.4 4.100 | 7.421 7.38 4.207 | 7.615 | 7.57 6 4.402 | 7.968 7.92 3.4 16.6 3.710-1 16.715 6.68 1 3.728 | 6.747 | 16.71 17.3 J-T2SHINIO. TAT 6.71 3.169: 110.811 6.78 13.5 3.763 > > 3.763 > > 10 .0 3.763 > > 3.799 | 6.875 6.84 5.6 3.870 | 7.004 6.97 öv 4.012 | 7.261 (570 4.136 | 7.486 T.44 1.6 4.526 | 8.192 3.14 2.4 5.165 | 9.349 | 9.28 3.3 D.432 | 9.831 9.76 3.6 Anmärkningar. Lodet: 93 meter; svart lera. Bulldogg-app.-: full med svart lera samt gult slamm öfverst. E. B.: upptog 90 cm. prof, svart lera. Sektion XXVII, Odensholm—Dagö norra udde, stationerna 83—84. 1455” 83 12256 10 591015 2230 20 2806” 2153 7 a b 29 150 21 515 55, 86 Sektion 17.0 14.6 12.9 10 .0 176 14.0 11..3 10.6 16.4 14.8 Il :8 3.834 | 6.940 3.834 > 3.870 | 7.004 3.870 > 3.923 | 7.101 3.958 | 7.164 3.994 | 7.229 3.976 | 7.197 3.976 > 3.976 > 3.976 > 3.976 > 4.012 | 7.261 4.012 > 4.012 > 4.012 > 4.047 | :7.325 4.154 | 7.518 4.207 | 7.615 4.722 | 8.546 5.219 | 9.445 3.958 | 7.164 4.012 | 7.261 3.976 | 7.197 3.976 > 3.994 | 7.229 4.012 | 7.261 4.012 > 4.065 | 7.358 4.118 | 7.454 4.225 | 7.646 4.367 | 7.903 3.834 | 6.940 3.923 0.101 3.515 | 6.361 3.603 | 6.521 6.90 » 6.97 Lodet: 33 meter; lera. Spettet: 0.85 meter djupt i gul lera. Lodet: 86 meter; lera. Bulldogg-app.: svart mudder med alger. Spettet: 2.1 meter djupt i bottnen. E. B.: 1.5 meter djupt i bottnen, upptog 63 cm. bottenprof, nemligen: 3 cm. gult slamm, 20 > svart mudder med org. rester, 40 > ljus lera. Lodet: 55 meter; sand. E. B.: 30 cm. djupt i ljus sand och lera. Lodet: 180 meter; E. B.: upptog öfver 70 cm. bottenprof, neml.: 3 cm. gult slamm öfverst, F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Juli. Ni latitnd | Vattnets t.” Salthalt. N:o. Station. ch Profvets == Anmärkningar. - ST lonorer | duD: CL | Salt | Salt S Dat. | Timme. | O. longit. EINSNMC NN 7. | p- liter. |p. liter. |p. mille. HAELHÖK 17651 25 | td! 86: FI 55 20 BY 3.994 | 7.229) 7.19 65 cm. blåsvart lera, 1766 30 4.029] F7.292] | 7.25 och derunder svart lera och mudder, dock 1767 40 2.4 4:0654) 17:358] ia ej illaluktande. 1768 50 4.100 7.421 7.38 1769 60 2.2 4.651 8.417 | 8.36 1770 70 4.864 8.803 3.74 1771 80 Ha61 | 9.703) 19:63 1772 90 D.4140 | 0799) LOTA 1773 100 3.6 5.716: | 10.35 | 10.27 1774 120 5:6095) 20:15 | 10:07 L77D 140 4.189 7.582 7.54 1776 160 3.8 5.982 | 10.83 | 10.74 ITE RR 180 | 4.2 6.035 | 10.32 | 10.83 1778 | > d.05 S6 a 0 1I5E2 3.408 | 6.168] 6.14 539 445 FD a 10.0' 847 20:33:10 0 1150 3.426 6.201 6.17 | Lodet: 115 meter; lera. 1780 (5) 3.444 | 6.233 | 6.20 | Spettet: 2.1 meter djupt i ljus, styf lera. 1781 1 (0 BU 5.497) 16:330 | 16:30 1782 15 110.0 3.657 | 6.618) 6.58 1783 20 | 5.8 3.905 | 7.068 | 7.03 1784 50 4.012 7.261 22 1785 30 4.100 | 7.421] 7.38 1786 40 2.4 BARTON 1787 60 22 4.491] 8.1291 8.08 1788 50 3.5 HF:36L| FIMO3 FIG 1789 100 3.8 5.591 | 10.12 10.04 1790 115 452 3.515 ITIL) >) ATS] Sea 0 115.3 3.408 | 6.361 | 6.33 1792 | +) (0:15) | TD 0 | 17 6.168 | 6.14 59 816 iz93 > (0:55) 88 195350 0 |14.9 2.550 6.425 6.39 | Lodet: 93 meter; lera. 1794 | D 3.608) 160:521 6.49 |Spettet: 2.5 meter djupt i ljus, styf lera. 1405 10 114 3.550 | 6.425) 6.39 |Sjögång. 1796 HA On 3.586 | 6.490] 6.46 TO 20 6.9 3.728 6.747 6.71 1798 305 | 3.2 9.941) 7.182 | |T.09 1799 30 4.047) +7.3825 |] | 7.28 1800 40 29 4.047 1 +7:325|] | 7.28 1801 45 4.118 | 7.454) 7.41 1802 50 3.887 7.035 7.00 1803 60 3. 4.029 7.292 T.25 1804 70 4.615 5.353 3.30 1805 50 3.0 4.935 8.931 3.87 1806 (1.157) 93 4.0 5.325-1 19.688 | I 9.57 1807 | >» | (1.45') | 88, a 0 |14.7 3.586 | 6.490] 6.46 1808) > | (2.15') | > b 0 |14.9 3479-11 6297 | 6.27 18091 >» | (2.45) ] > e 0 |14.6 o.1956 | SS788 | IDG 181013 |i(B:5) I TA 0 |14.:8 2.911 5.269 | 5.25 59 11 40 T8LE] > 1) (3:30) 89 191830 0 l14.8 3.160 | 5.719| 5.69 | Lodet: 64 meter. 1812 3) 3.195 | 5.783 | 5.76 | Spettet: 2.4 meter djupt i blålera. 1813 10 112.6 3.266 | 5.911) 5.88 |E. B.: hade varit djupt ned i leran, men kom 1814 105) 9-0 3.479 |; 6.297 | | 6.27 upp tom. 1815 20 3tÖ 3.816 6.907 6.87 1816 2D 3.852 6.972 6.93 1817 30 4.012: 1 1 T:261 1] |i-22 1818 3 4.047 7.325 7.28 1819 40 | 2.6 A-T001 | + 421 | 138 1820 45 4.118 | > ZTi4b4 |] I T.41 1821 50 4.225 | 7.646 | 7.60 1822 60 4.651 3.417 3.36 1823 (3.45') 64 2.9 1824 | > | (4.0') | 89, a 0 |14.8 3.515 | 6.361 | 6.33 18251 » I (4151 Xx ob 0 114.8 3.124 | 5.654 | | 5.68 1826 | >» | (4.30) | > ec 0 |14.9 3.160 |. ..Hi719| I 5.69 1827) > I (d45Yl > -d 0 |14.4 3.124 | '5:654 | 5.63 18281 > | (5.07) > e 0 114.8 KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o |. 159 Juli. ING jatibud Vattnetl! 6 Salthalt. | INFOs ln or SS = IIStation. och fä GC SN ST Anmärkningar. Dat. | Timme. 0. longit. P- B:V. | M..C CS SEN SEN "| P- liter. |p. liter. p. mille. iS29125. | (5.15) | SAF 0. |155 1830) >=] (5.30) | > g 0 116: LU SN Sektion XXV, i Stockholms södra segelled, stationerna 90—93 59P19' 0” 1831 | 26 | 9.50" 9” 194655 0: 11557 Lodet: 85 meter; lera. 1832 5 1150 ARR. : tom. 1833 1071 Ta 1834 15 Sal 1835 20 OL1 1836 25 4.9 1837 30 3.6 1838 40 2.6 1839 60 2.6 1840 85 3.0 59 855 ns, | 11.50" 91 11831 5 0 115.9 2.160 5.719 5.69 | Lodet: 43 meter; lera. 1842 ä 3.195 | 5.783) 5.76 | Bulldogg-app.: gult slamm och derunder lös 1843 10: 4 13:.0 3.319 | 6.007 | 5.98 blålera. 1844 15 8.8 3.302 | 5.976) 5.95 | E. B.: tom: det undre ventilhuset gick förlo- 1845 20 H.8 3.302 | 5.976) 5.95 radt. 1846 25 3.408 | 6.168] 6.14 1847 30 2.6 3.621 6.554 6.52 1848 3D 3.639 6.587 6.55 1849 43 2.3 3.128 6.747 6.71 58 59 12 1850 | 27 | 10.50" BV 1814 8 0 | 15-:8 3.337 6.040 6.01 | Lodet: 55 meter; lera. 1851 | > | 180 3.408 6.168 6.14 | Spettet: 2.4 meter djupt i lös blålera. 1852 10" | 1355 3.302 5.976 5.95 | 1853 15: | RT J.4T9N LG29T | | 6.27 | 1854 20 8.6 3.390 6.136 6.11 1855 | 2D 4.1 3.745 | 6.778) 6.74 1856 | 30 De 3.781 6.844 6.81 1857 515) 2 3.941 TALS2 7.09 1858 40 2.3 3.941 7132 7.09 1859 11.10" 1515) 2.5 3.976 TIL97 TAG 5846 0 1860 | > | (1.10) 93 175650 0: 152 3.337 6.040 | 6.01 | Lodet: 62 meter; lera. 1861 5 | 18 3.355 | 6.073 | 6.04 | Spettet: 1.5 meter djupt i blålera. 1862 | 10 |12.5 3.461 6.264 6.23 | E. B. innehöll 25 em. lös blålera. 1863 15 | 11.5 3.497 6.330 6.30 1864 | 20 | I.4 3.497 > ; 1862 2D 7.8 3.603 6.521 6.49 1866 30 D.8 3.621 6.554 6.52 1867 40 4.0 3.799 6.875 6.84 1868 50 4.047 7.325 H.28 1869 I (1.309 [I BE FR [24509 | 860] |A Sektion XXIV, Landsort—Filsands fyr, stationerna 93—99. 1870 | >» | (2.30') | 98, a | Or | 15.4 3.266 |: 5.911 | 5.88 | 1871 | > (3.0) > Db OKT TSEO 3.373 | 6.104 | 6.08 584130” Sre » | (3:40) HH 1825 0 0 |15.4 3.362 6.085 6.06 | Lodet: 386 meter; blålera. 1873 5 15.01 3.578 6.476 6.44 | E. B.: tom. 1874 10 | IL-3 | 1GRl:3621 6.554 6.52 1875 15 8.7 110.211: 3.444 1 16.233 | I 6.20 | 1876 20 SENS ERT 6.490 6.46 | 18577 25 ST 1878 30 0 Hl anND905 7.068 7.03 1879 40 Coal | I re a) 7.439 7.40 1880 : 50 4.110 > > 1881 | 60 2.3 4.189 7.582 7.54 1882 | 80 | | 5.254 | 9.510 | | 9.44 | 1883 100 3.0] 5.254 Sö sl 1884 120 | DN 5.787 | 10.47 | 10.39 1885 | | | | 140 | 5.751 | 10.41 | 10.33 160 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Juli. N- Jatitnd | Vattnets t.” Salthalt. = Ed Profvets sA ; N:o. Station.| och du Anmärkningar. Dat. | Timme. O. longit. AE: BiVEIM:G: CL Salt Salt p. liter. |p. liter. !p. mille. 584130” 1886 | 27 | (3.40") MH 11825 01 160 BA 5.627 | 10.18 | 10.10 1887 180 5.680 | 10.28 | 10.20 1888 200 dd 5.716 | 10.35 | 10.27 1889 220 Gl 5.716 > > 1890 240 DM 5.751 | 10.41 10.33 1891 260 el 5.769 | 10.44 10.36 1892 280 Bl 5.787 | 10.47 | 10.39 1893 300 Cl D.787 » > 1894 320 3.8 5.804 | 10.51 | 10.43 1895 340 Gal D.804 > > 1896 360 3.8 5.822 | 10.54 10.45 1897 380 3.9) 5.858 | 10.60 | 10.51 1898] 1(5.50') 400 | 4.6 (30) 5929 | 10.73 | 10.64 1899 | > 1 (6.30") | 94, a 0 |14.6 3.441 | 6.228 | 6.20 1900 | > (009 > 0 0 115.4 3.248 5.879 | 5.85 58 38 23 ROOT ELTON 95 119 120 03 | 150 3.266 | 5.9111| 5.88 | Lodet: 142 meter. 1902 5 3.639 | 6.587 | 6.55 |Spettet: 2.3 meter djupt i lös blålera. 1903 10. 1 18.:9 3.639 > > 1904 157 ae 3.145.) --Ös778 | "Ö:7TA2 1905 20 DA 3.923) T7ALOL| 17.06 1906 30 2.8 d-994 FYN FIS 1907 40 22 4.260 | 7.711| 7.66 1908 50 4.544 | 8.225| 8.17 1909 60 3.2 DiI48 | OST 92 1910 70 5.148 > > [IL 80 5.219), 9445 | 9.88 1912 9d0 5.396 | 9.767 | 9.69 1913 100 3.7 D.396 » > 1914 130 5.609 | 10.15 | 10.07 1915 (8.25') 142 3.8 58 35 30 1916 | 28 | 3.40" 926 193710 0 |15.4 2.638 6.585 | 6.55 | Lodet: 90 meter; lera. LITT OR TN 3.585 | 6.489) 6.46 | Bulldogg-app.: ljus, styf lera och gult slaumm. 1918 10 1105 3.709 | 6.713 | 6.68 | Spettet: 2.1 meter djupt i ljus lera. 1919 15 7.6 3.780: 16.842 | 16:81 1920 20 2.9 3.815 | 6.905 | 6.87 1921 2D 3.850 | 6.968 | 6.93 1922 30 2 3.:9210 14097 | 06 1923 30 3.921 > > 1924 40 22 3.974 |G 793) AG 1925 45 4.097 | 7.416 | 7.37 1926 50 4.115 7.448 7.41 1927 60 2.0 4.327 | 7.83821 7.178 1928 70 4.574 | 8.279 | 8.23 1929 87 3.9 5.475 | 9.910 | 9.84 58 32 23 1930 | > 6.20" 27 12013 20 (a 3.585 6.489 | 6.46 | Lodet: 88 meter; lera. 1931 DK HD 3.585 > > | Bulldogg-app.: tom. 1932 107 -113.3 3.585 > > | Spettet: 0.3 meter djupt i styf blålera. 1933 15 9.9 3.727. 1.1 6746 | 16:71) IEI BI: tom. 1934 20 3.8 3.868 | 7.001 | 6.96 1935 2D 2.939 7.130 7.03 1936 30 d.4 4.115 7.448 7.41 1937 40 2.0 4.168 | 7.544] 7.50 1938 45 4.203 | 7.607] 7.56 1939 50 4.274. | T:786) 7.69 1940 60 VÄG 4.504 | 8.1521 8.10 1941 70 4.723 | 8.549] 18.49 1942 88 3.8 5.563 | 10.07 9.99 582932 1943 | > 9:07 98 12049 50 07 IST 3.532 | 6.393] 6.36 | Lodet: 87 meter; lera. 1944 | D 3.532 | 6.393 | 6.36 | Bulldogg-app.: blålera, betäckt af 1 cm; gult 1945 10 |14.6 3.603 6.521 | 6.49 | slamm. 1946 15 8.9 3.674 | 6.650 | 6.62 | E. B.: tom. 1947 20 OM 3.780 | 6.842] 6.81 | KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O |. 161 Juli. N. latitud Vattnets t.” Sa lt halt 3 Profvets - Station. och g Hun GT SA SET Anmärkningar. | : 5 a 2 N Dat. mac SMOngit E. V. IM. C. p- liter. |p. liter. Ip. mille. I 5829'32” 28 9:0' 98 12049 50 30 d.921 1.097 | 7.06 | 40 2.5 4.097 1.416 | 7.37 | 50 4.097 > > | 60 4.592 8.312 5.26 70 | 4.910 8.887 | 8.83 9.20 87 3 Så 5.528 | 10.01 | 9.93 > | 10.20" | 98, a 0 IS 3.532 6.398 | 6:86 58 26 47 > ILLA 92” 2126 0 0 -115:8 3.674 5.650 | 6.62 | Lodet: 78 meter; lera. 3) 9.744 | 6.777 | 6.74 |Npettet: 2.4 meter djupt i leran. LOT SRS 3.886 | 7.034 | 7.00 |E. B.: 0.65 meter djupt i leran, upptog 60 cm. | 15 3.886 || > blålera, något grönaktig. 207 2 4.044 | 7.320 | 7.28 q 20 MO 4.027 7.289 | 7.25 30 DER 3.974 7.198) 7.15 40 2.2 4.009 | 7.256 | 7.22 50 4.115 7.448] 7.41 60 4.309 HA499| ITS | 70 4.645 | 8.407 | 8.35 | | 75 3.4 4.963 3.983 | 3.92 | Sektion XXIII, utanför Rigavikens mynning, stationerna 100—102. DORADO fn (2:50) 100 212910 Ö.a|16.e 3.886 | 7.034) 7.00 | Lodet: 40 meter; lera. | 20 114.0 0521) 0352) (Bk (2.15) 40..-| 40 AT6SNA t.d44] 750 oh > | (2.45) | 100, a CT are 4.009 | 7.256) 7.22 57 52 30 sa N(S-45) I 101 213012 Or IA 3.991 7.224 | 718 | Lodet: 45 meter; lera. HETS 4.044 7.320 | 7.28 | Bulldogg-app.: lera med fin sand. 10: |12-6 41687] 7.544 | 7.50 | Spettet: 2.5 meter i lera och sand. | ir 4.168 | | 20 INET 4.115 | 7.448] 7.41 | 25 4.115 > > SV Al | 4.133 7.481 | 7.44 JD JE 4.186 EDT Hd.DS 40 4.0 4.186 ? 45 4.186 > : (4.10") 55 26 4.415 7.991 | 7.94 > | (4.45) | 101, a 0 116:9 P0 4NETk98 ID FrIlL(OTS)N | > ob OM RED 3.974 T198F 715 5739 8 > | (5:45') | 102 1213315 0 Tg 4.097 7.416 | 7.37 | Lodet: 25 meter; sand. 3) 4.133 7.481 | 7.44 107 70 4.133 > + 1500 | 4.133 20 4.133 OAS 4.133 Sektion XXIII, Lyserort- Fårösund, stationerna 103—107. | 574023” | | srlIr(r50) | 108 121 310 LUM fr 3.886 7.034 | 7.00 |Lodet: 30 meter; sand. 5 3.956 | 7.160) 7.12 | Bulldogg-app : en ringa mängd grof sand. 10 lI532 3.956 > > Spettet: trubbades. 15: |[L240 3.974 | 7.193] 7.15 20 6:83 J.991 | T.2241 TiS 25 4.097 7.416 | 7.37 30 4.1 4.186). 7.577 | 7.53 57 41 50 » | (9.40) | 104 12037 52 0 116.0 3.709 | 6.713 | 6.68 | Lodet: 115 meter; lera. 10: IH16-0 3.762 | 6.809) 6.77 | Bulldogg-app.: blålera. 20 8.8 3.939 | 7.130) 7.09 | Spettet: 0.45 meter djupt i leran. 30 4.115 | 7.448 | 7.41 40 | 2.21 | 42741) "7.136 | 7.69 30 | 3.692 | 6.683 | 6.65 K. Sv Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 1. 2 F. L. EKMAN, DEN SVENSKA HYDROGRAFISKA EXPEDITIONEN 1877. Juli. N. latitud Profvets | Vattnets t.” Salthalt N:o es — | Station. och dT S 5 = Anmärkningar. Dat. | Timme. O. longit. JP: BIVE MEG: CL Salt Salt Pp. liter. |p. liter. |p. mille. 574150” 2003 | 28 | (9.40') | 104 1203752 60 2.3 4.627 | 8.375| 8.32 | 2004 80 5.281 9.559 | 9.49 2005 100 Buda 6.111 41:06 | 10:97 2006 (10.10') | 115 SK 6.358 | 11.51 | 11.41 57 4255 2007 | >» I (11.50')) 105 12013 0 (EA 3.709 | 6.713 | 6.68 | Lodet: 120 meter; lera. 2008 10-52 93.744 | 6.777 | 6.74 | Spettet: 2.4 meter djupt i leran. | 2009 150 EL 3.886 7.034 | 7.00 2010 20 4.2 3.974 d:198] THG 2011 30 3.974 » > | 2012 40 2.5 4.168 7.544 | 7.50 2013 60 176 4.309. | 7.799) 7.75 2014 50 32 5.087 d:207 | INA 2015 100 4.0 5.952 | 10.77 | 10.68 2016 120 4.0 6.482 0lul.78 | 11:62 57 44 17 2017 | 29) 210" 106 194545 0 16 3.868 7.001 | 6.96 | Lodet: 100 meter; lera. 2018 10: [1522 3.956 | 7.160 | 7.12 | Spettet: 0.6 meter djupt i blålera. 2019 20 8.2 J.991MEZ.224 | H.18L | I 2020 40 2.8 4.203 u.607 | T.56 2021 60 ag 4.415 7.991 | 7.94 2022 80 B) 4.928 3.920 | 3.86 2023 2.35' 100 4.0 6.040 | 10.93 |-10.84 157 45 30 2024 | > | 4.40" 107 192130 0 162 3.941 | 7.132) 7.09 |Lodet: 55 meter; lera. 2025 LOIS 3.941 > » | Bulldogg-app.: upptog en ringa mängd gul- | 2026 20 9.9 | brun lera. 2027 30 3.4 4.189 | 7.582] 7.54 | Spettet: 1.5 meter djupt i leran. 2028 40 4.189 > > 2029 5.0' 55 2:50 4.491 8.129 | 8.08 Sektion XXI, Fårö—Häradsskär, stationerna 108—112. 5C5ST30” | 2030-30.) 5107 108 11856 45 05 ISEN 3.745 6.778 | 6.74 | Lodet: 90 meter; lera. 2031 5) 3.781 | 6.844) 6.81 | Bulldogg-app.: upptog ljus lera och gult slamm. | 20382 10 3.763 6.811 | 6.78 |Spettet: 2.5 meter djupt i leran. | 20383 5 3.781 6.844 | 6.81 2034 20 14.3 3.816 6.917 | 6.87 2035 25 9.0 3.834 6.940 | 6.90 2036 30 DS 3.852 6.972 | 6.93 | 2037 40 2.9 3.941 7.182 | 7.09 | 2088 50 4.083 | 7.389) 7.35 1 2039 60 2.8 4.757 8.610 | 8.55 | 2040 70 5.094 d:22011 ID 2041 30 38 5.325 9.638 | 9.57 2042 90 4.0 5.574 | 10.09 | 10.01 571 59.33 204319 BLO 109 182723 0 II4:8 3.799 6.875 | 6.84 | Lodet: 73 meter; sand och lera. 2044 D 3.799 » > | Spettet: 0.9 meter djupt i gulbrun lera. 2045 0 H3Eg 3.799 » >» | Svår sjögång hela dagen. | 2046 5 5.0 3.799 > > | 2047 20 d0 2.841 6.952 | 6.92 2048 50 3.870 7.004 | 6.97 2049 40 2.4 3.976 H-LOMAL LG 2050 60 4.125 7.466 | 7.42 2051 70 4.751 | 8.598) 8.54 2052 703) 3.6 58 2 8 2053 | > 110 110 |17 57 22 0 15.4 3.799 6.875) 6.84 | Lodet: 175 meter; lera. 2054 5 3.799 > > Bulldogg-app.: gult slamm, gråblå lera, och 2055 10 |14.6 d:852 |” 6.972 | 6:98 svart lera, som syntes omvexla med en del 2056 20 90 3.852 > > af den gråblå leran. 2057 25 4.6 3.852 > > 2058 30 21.5] 3.870 7.004) 6.97 2059 40 20 S:976N IT NRA. TELG 2060 50 4.012 261] Tree KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o l. 163 Juli. 3 fatitnd Vattnets t.” Salthalt. N:o. 0 Station. | ch POM Anmärkningar. ic ORT Eeg djup > Ik Oh Se Salt Dat. | Timme. S longit. E.V. M.C. P- liter. |p. liter. |p. mille. 58” AK Os | 20611 31 | 11.0' | 110 175722 60 | 21 Am WE do781)| 1.69 2062 80 5.002 | 9.054 | 8.99 2063 100 | 3.8 5.272 | 9.542) 9.47 2064 120 5.290 | 9.574 | 9.50 2065 140 3325 | d.:688| 9.57 2066 160 5.449 | 9.863 | 9.79 2067 | 172 5.591 | 10.12 | 10.04 2068 | | 175 1 4:0 58 430 e0pdIN I (1.25) |. 111 172930 | OrluDTS 3.763 | 6.811 | 6.78 | Lodet: 87 meter; lera. 2070 | | 5 3.657 | 6.618 — 6.58 | Bulldogg-app.: lös blålera och gult slamm. 2071 | | 10 l|14.4 3.763 | 6.811 | 6.78 | Spettet: 3 meter djupt i leran. Spettets bly- | 2072 150-20 3.870 | 7.004] 6.97 kala flyttades nu från 2.1 till 3 meters af- 2073 20: | 7.0 3.923 | 7.101| 7.06 stånd från spetsen. 2074 25 | 4.4 3.923 > > 73 30 4012) 7261) - 7.22 2076 40 | 2.6 4.047 | 7.325 | 7.28 2077 50 | 4.118 | 7.454] 7.41 2078 BOLT 4.473 | 8.096 | 8.05 2079 70 4.793 | 8.674] 8.62 2080 | 15 Ha83) I38L 9:31 | 2081 (1.45) 87 | 4.0 5.325 | 9.638 J.57 | 58 813 | . | 2082] >» | (3.40') | 112 I17 135 0 115.5 Lodet: 50 meter; lera. | 2083 10 |14.2] Bulldogg-app.: tom. 2084 | 15 8.2 Spettet: trubbades: således sten under leran. 2085 20 6.6 2086 30 | 4.8 2087 | 49 3.4 | | ort 8 UVA UNABLE sted? YR Ner rr ,' ] / len it eulli få vall FILEN [Ua [d fun tt tta! tf, Fr äre må Handl. Bd25 N?1 29 30 147 316 + Sektion I. Aréndal-Skagen 8-0 Juli 1877. Sektion II. Ö Risör- Hållö 6 Juli 1877 Tith W. Schlachter Stockholm Sektion III Fredriksvern — Koster fjord 3-5 Juli 1877 Sektion IV Ö. omv Skagen 2 Juli, 1877. Sektion V Skagev- Vinga 9 Juli 1877. Iith.W. Schlachter, Stockholm. Fredrikshavn -Nidingen 13 JulL 1877. Sektion VI fa | | Fornces -Morups Tange gi HA MN 0 | S ektion VII 14 Juli 1877 Jernhatten -Sjellands Ref 15 Juli 1877 Sektion IX Stora Belt 15-17 Juli 1877. Fry VOR nn hrgurnlere Wer NRA mf Zgl Vet Akad. Handl. Bd 25 N2 1 20 E far Längd Sektion från. Stora Bält till. öster om Gotland 50 fäsrsanassl 190 10 2 i; RS == == a - 14 4 fas Sr = ä SAN = = 5 RE RN MN | RO Station 55 i z la 110 30 FT S7 Sydliga Öresund 18 Juli 4877 50 | | (3 o N 10 LA . Å . L. Ekmans Sektion ippel- 9 | mil 2 SSA Göta EW I Dyna ä.5 Aug 1375. 25 25 45 Speil Klint | My d 17? 16:8 Ma — 10 10 20 20 30 30 SSÅN Sektion X Sektion X Längdgenomskärning i V. Ostersjön 2 Speil Klint -Dornbusch 17 Juli 1877 | d.18 Juli 1877 50 4 Q 3 10 15 0 25 30 35 40 45 50 55 60 mil ga rar FSS 7 = Steonsklint Falsterbo Shodshovea MO 2 Skala tu längdsektion 2 | G Ekman & Cro a "Tafl 66 5 83 26 | | I Arcona Ul I | Lat. 5yÅv 3 Lat.54so so" Long. 13”24 5" Long. 13725" 4358 T 170469 T 7 1239 7357 130 + 80 7 "as 1032 83 17925 2 | 7e | N b 106 223 | 83 = Sektion XI sa 5 p Å i 182277 Arcona- Smygelhauv 183575 d.18 Juli 1877 16? färs Sektion XN Bornholm -Colberg RR ] d 24 Juli 1877. Station 59 SN 0. om. Bornholm S Tith. W. Schlachter, Stoci Tafl:V. : S- 3 8 3 3 3 8 I s S S a S 08 | ja] == | LL Amp Lå 4 608 RS nr $ 26 i NS UYONYMY- PUDIQ UO'Sg | [388 == : IAX HOTIY?2S oe i Tith. W. Schlachter, Stockholrr - | Lt Ez FAS WL gl ; - RA ell JA VA PL CL oL SÅ Pupmgawuo”g Let Inf så 2ÖUurfT-YONYUSLP AX uOLHMPS < Or SS SO : : rå A +9I £9 9 £9 89 4 69 OL é | I = AN [Koss Kgl Vet Akad Handl.Bd 25 No 1 TIME Akadomandl. BOSS Nod da Ölands S udde 88 87 86 85 - VY4y5TAB 152 TAI H 20 Il 30 40 I 50 60 70 Iso 190 Sektion XVIII S.om Oland — Memel 100 28-29 Juli 4577 440 U 420 70 Al 20) 20) 40 o | 20 20 ES 30 40 40 Södra mynningen 0 ar = Kalmarsund - 25 6.27 Juli, 1877 | 60 60 21 uu) 8.68 70 70 26 z 80 80 20 92” 100 400 o 110 Sektion XVI. Rixhöfv -Memel 27-28 Juli 1877. Tifh.W. Schlachter, Stockholm. 21 7] Vet Akad. Handl. Bd 25 N Oo >! 90 89 32 (nun) Sektion XIX. N.om Öland. S.om Gotland 1 Augusti 1877 70 LÅ Stensort 94 Bj 146 7.13 152 73 15? I I I I I 7,92 |21 (vin) |22 I 20 vr) Han) 8.05 & 5 1 Oo 209 10 Sektion XX. Gotland -Stensort 1-2 Augusti1877 55 50 45 35 30 10 yckholn U RTR AW Senlackter St Kr RR 0 RAN ir Ja FVT BR PAN öJRR MIR Pn RR MPS RA SR AA NA oa « ven KN RR EN ER KAR = Sn SP ESSENS LL EE EEE). : = PRESSAR | j | | I 5: N o- [eg | | 926 Agl. Vet. Akad. Handl. Bd 25 No 1, 93 ”N | : 2 PS es 615 ; | l pa I Kd | T, & I Sn (Sj I — ; - 3 | . F$ n Dp - > S - & | NS DO Do NS > S S > | x YT | ? å ES | S SN | - S NESS ENSE — - — le — — AR - 2 N Bj? oa = ; - på S (RS I ES (S dd o Oo d oo S S S (> od (C) Oo [oj (] [S] Sd d S So S eS S 0 SR SR EE RE RS ER 00 RE NE SSK DN (Re AA I 1 LANE a RE BES | z — VE ( Sn AA AR | N I HH J| utanför Riga vikens mynning d:28 Juli 1877. 27-28 Juli1877 Lyserort 105 104 103 102 3 66 165700 TAN 173737 Sektion XXI Fårö -Lyserort d. 28-29 Juli1877 LTith W. Schlachter, Stockholm. 28 4 LAY X "Kgl. Vet. Akad. Handl. Bd 25 Ne1. Sektion XXV 50 Stockholms södra segelled d. 26-27 Juli 1877 80 Odenshotm S+ M 215 Oo. ff" (ERE 15 JE 10-15 I Sektion XXVII 180 Odensholm-Daqgö d.24 Juli 1877 190 Furusund ve 73 74 75 76 7 My 5 15 14” 528 14 536 16” 569 7.12 6 157 SER | 1 —L — ES 14 T | Re nn le sr — = EN fä a 2 Nr — | Fä SEE | | | | = | 1V, AN s Vv o ; N i | 6891, 7 min (7 3 (jer X Tra | Sd | 20 FARA | N N | / Sektion XXIX No - i f/ z 27.57 )& Fer Furusund -Hangö ; Åk d. 23-24 Juli 1877 £;2 Zz fö gl o 5 10 27. I Xx tf? 15 | Una. | 22 |Y4 | > 23 | N|723 RR 18128 Sä 722 I po 17 29 A | | | 13 90 | 200 12 |z s| 80 M 210 N Hangö | 80 220 | 1536 60 79 230 240 | 250 I 18 260 i 270 0 Sektion XXX Sektion XXVIIL Södra Qvarken Hangö-Odenshobn SR d. 24 Juli 1877. Iith. W. Schlachter, Stockholm. TAN svA ED vs SÄ RR RNA SE Noret NT re NR NÅ tan sa OG M NR RV mina sa vet pt de = Kgl. Vet. Akad. Handl. Bd 25 Ne1. 100 110 130 140 2,05 42” 4”? 252 ” 5A —T = fam 2 I SA SUR a ET OA AE sr i ERE Sj Fn a E RE at [SR a re 2 I Pn - AR 11 18 | or I 113 äta (ag 12 sq — L a hä EN > u = fö Te RR Sektion XXXII Md cd Agö — Säbbskär q AG Juli 1877. ; 22 43 46 47 48 49 i 50 4 462 So2 11” 5 N 512 543 10" 356 94 j SE Er [pr 2 leeaar et ER AA a [IS ä SSA AR NN Se RE 8 ) | | RR SN | Ö EE! HL NN ca RR Zz fr STEN a EE MN fe | = AK RA 13 15 73 12 3 No 128 113 12 10 14 | | | SA EES SN | =E RN ss bd 14 6 SS Å 17 AT i = TS Rd ol Be (234 SR | KA K SS - ) SK > Må Hos i SA 12 | f( | 24 | NES || - Za 26 4 ' o | | / 26 K 49 | / Le | i | Sektion XXXIII Sundsvall - Skälgrund Å AA2 13 Juli 1877. | IN 673 4 Oo 5 10 oe NUmE Sektion XXXIV Skags udde -Bremö längs Svenska kusten dA10-11 Juli1877. Lökö Båk Båk Björns Fyrar LAGA? Juli 1877. Jith. W. Schlachter, Stockholm. Sj I Vet Akad. Handl. Bd 25 N Brahestad 16 37 € 320 Sektion XXXVIIL 5-6 Juli 1877 + Svdostbrottens fyrskepp o M Station 31 Sektion XXXV Rönnskär-—Skags udde 9-10 Juli 1877 Im tockhol + S » er larnht ) ill - all SC Lith W. LLA IM f-E OM j c-T 25 / | | | P.wbsv4s vem LL8t Am L / . | j | 8-0 Lf SUDLOJDNT—UNDYPOYT TIX BTX UOR9S DanjOoT -Qqnpy omg TAXXX MOTPJISN BEE 30 £9 ol USLOTOJT MaPYT GI Qq7ry onlg LL8tATAL 9 LLBI Anp 6 POISIYDLJ — LDL SUDLOJON UPYLDAD DALON NINXX HOTJYIGS TÄNKNEITOBSTON gl Vet Akad. Handl Bd 25 N21 ä | U FÅ = $ ; Tafl AM Längdsektion 150 Tätn.W. Schlachter, Stockholm Akad Hanal BA 25 N91 Tafl XIV i ,” ,” 20v mv un or ww LLäd 10 YE 2” SV 20 FTV SR ANNE | AA | | Eg i | | | | | I | | | | | NN SÅ N | | I | | | | NEN fager || DEN | | | AJ | C SVENSKA — EXPEDITIONENS = | I 1 Nf SR | T = | 5 il fam) 18 Dy | ) 0 I Vv | || 1-8 Eärnesdå | SEKTIONSLINIER | (| | | | ra NS h | f | IV» 9 [i = z I i Juli | | I | | | | | I | | 1877 | DN | I I I utförda al I | | vc "ALFHILD” och 'G. af KLINT.” — FD | | L | i | | | | | | | | Förklaring: | | I betacknar de Nydrograflska djupstanionernas läge. IHvarje station är betecknad | I I Ne | NE med. slit ordningsmummer. i nående och djup i karsiva siffror I | I | AN (vh x betecknar plaiser der ytprof wgos. De bära näst föregående djupstatlons nununer I I 'Angdemamand - Bokstafven. detecknar. deras inbördes ordningsd. I | | I fund CN En serie af djupstatloner, förbundna genom en fulldragen eller prickad. linie, be | | — = - 2 täckta är för BRA vå (S/T PK TG Ar ae RAR os Tror. udfrån. inde, från Skagerack ull Iailed, utan, hänseende till udden Årg. Sry.ä kare repa AR pilar ALGER tecknar. sckloner utförda al AVPild, LD) "6 af Kun! - FIN ÅL AN isobather för 20 mater. Y äre & betecknade med färg. C) gor = 20) «000 = 200 soo = er 300 meter Je | | | LG I | NIGER G | E - = | | | | | NS | | ) | — 74 IÅR pe I | Nr ex I MY | äg | Ila Södermanland stand E N T | ro | — || JE : | SR Sr 3 | I Fl | 5 > 15 | | SR H | | Å Östergötlang I | I | Jam IN CN << 4 em 6 EE j d J | | KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR. Bandet 25 N:o 2. THE CRINOIDEA OF GOTLAND. PART I. THE UCRINOIDEA INADUNATA. NWEPER TEN) PLATES: BY RAG BART EERIRN:« MolAy Bo6: 5: ASSISTANT IN THE BRITISH MUSEUM (NAT. HIST.). PRESENTED TO TÅOE ROYAL SWEDISH ACADEMY OF SCIENCES DECEMBER 9, 1891. — —e-:. STOCKHOLM, 1893. KUNGL. BOKTRYCKERIET. P.A. NORSTEDT & SÖNER. [0 AUTO VIAD || " 0 | i I SLHIGTIOYVLED HHT »För efterkommande.» TIN INTRODUCTION. In the year 1878 the Royal Academy of Science of Sweden carned the gratitude of zoologists by the publication of the »Iconographia Crinoideorum in stratis Suecie silu- ricis fossilium», the materials for which had been accumulated and arranged for many years by Professor N. P. ANGELIN. During the thirteen years that have elapsed since the appearance of this important work the study of extinet Crimoids has advanced rapidly, together with our knowledge of their living descendants. Those, however, who have been working on this subject in other countries, have not hitherto found time or opportunity to examine for themselves the magnificent collections in the Riksmuseum at Stockholm; and yet it has become obvious to many of them that, before further use could be made of ÅNGELIN'S Work, such an examination was absolutely necessary. Consequently, when I proposed to myself the task of describing, either afresh or for the first time, the British Fossil Crinoids, I was soon aware that no work done on the Silurian forms could have a firm foundation until the Swedish fossils had been re-examined in the light of modern knowledge. In any case the affinity already recognised between the contemporaneous faunas of Siluria and Gotland rendered close comparison of the species absolutely im- perative. The vacations of two years spent in Stockholm, namely, from August 19th to Sep- tember 19th, 1890, and from April 28th to June äåth, 1891, have enabled me to study very carefully a small part of the ÅNGELIN collection of Crinoids: the rest of the collection was willingly left to afford excuse for further visits to the delightful capital. The main results of this examination are those which, through the kindness of Prof. G. LINDSTRÖM, I am now permitted to lay before you. As all specialists on Crinoids will have expected, our views as to the value of the »Iconographia» must be considerably modified; and it will be my duty first to give a short general criticism of Professor ANGELIN's book. The man of science, whose work is not for himself, but, as the emblem of this Academy reminds us, for those that come after, suffers, to a greater extent perhaps than any other human worker, the hard lot of being abused by his successors. »On the stairs that he has built they will mount: at the clumsy work they will laugh; when the stones roll they will curse him.»') The scientific critic is compelled to judge of a man's work 1) OLIVE SCHREINER, »The Story of an African Farm>. 4 F. ÅA. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. from the standpoint of modern knowledge, while, to be humanly just, we should consider the relations of the man to his own time and to the knowledge of his contemporaries. Historically regarded this book of ANGELIN'S is a magnificent production, and to duly appreciate its worth it will be as well to glance at what was known of the Gotland Cri- noids before its publication. It is unnecessary to give in this place an account of all observations by eighteenth century naturalists; a short summary will be found in the bibliographical note (p. 9) which has not been made more exhaustive than the importance of the subject demanded. CaAP- PELLER'S letter is noteworthy, for he seems to have intended publishing an Opus de Stellis marinis petrefactis, which should have contained figures of many Gotland Crinoids. Three species, not named by him, were here published as an earnest of his frustrated intention. Of these fig. 1 has been named by ANGELIN Åbacocrinus Cappelleri; fig. 2 is stated by the author to belong to the same species; fig. 3 has been referred by ANGELIN to Carpo- crinus simplex, PHirL. sp; fig. 4 appears to be Carpocrinus ornatus, ANG. sp. If this plate be a sample of what CAPPELLER was only prevented from giving through the bad faith of a friend's widow, we may almost regret the non-appearance of his Opus; the more so when we reflect that for many years to come such learned and acute writers as J. T. KrEin, J. WaLcH, CO. F. ScHuLrtzE, E. F. VON SCHLOTHEIM, G. WAHLENBERG; and even the illustrious travellers to Gotland, LInnyaus and HIsSInGER, had to content themselves with mere stem-fragments. HIsINGER's subsequent discoveries are summed up in his Le- thaa Suecica, where are figured and described 9 recognisable species of Gotland Crinoidea, none, however, bearing the name of the genus to which it is now referred. G. VON HEL- MERSEN in 1859 published 7Trochocrinites (now Periechocrinus) gotlandicus of PANDErR. In Prof. G. LINDSTRÖMS first list of Gotland fossils (1867) the name Hypanthocrinus decorus, PHILL. 18 given to some species since referred elsewhere; while Pisocrinus sp. and Ichthyo- crinus sp. are also added. "This gives a total of 13 species, not all described, known to come from Gotland, which might have been referred to 11 genera. ANGELIN'S work contains 173 species of Gotland Crinoidea, referred by him to 42 genera. In Prof. LIinpsTRÖMS last list, where the Crinoids are arranged according to WaACHSMUTH and SPRINGER'Ss Revision of the Palxocrinoidea, the species, somewhat altered and shifted, number 175, while the number of genera has been increased to 44. These numbers speak for themselves, and when it is remembered that of most species numerous figures are given, many of morphological importance, it will be conceded that the appea- vance of this work marked a great advance in our knowledge of Silurian Crinoidea. Were Seience less exacting, the blemishes I am now forced to point out would matter little; and it is of course very probable that, had Prof. ANGBELIN lived to issue his own work, many obscurities would have been cleared up. The brevity of the diagnoses and the absence of descriptions has already been com- mented on by the learned editors. On what is obvious to all it is unnecessary further to dilate; nevertheless the descriptive zoologist may be once more reminded that cha- racters of no apparent use to the systematist may have the deepest meaning for the mor- phologist, and that structures so minute as to have at first escaped notice altogether have often become the basis of subsequent classifications. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. 5 Brevity may be tolerated for its supposed virtues; but one can hardly pass inaccur- acy without censure. The text of the Iconographia is as a rule merely insufficient; but the illustrations are often misleading. When figures are very beautiful and perfect in appearance, one is rarely surprised to hear that they have been largely restored. The imaginative qualities of Prof. ANGELIN'S artists would have won them fame in any other department of art than that of scientific draughtmanship. But in this case beauty has unfortunately not proved compatible with use. Ås warrant for these remarks I may refer to the paper on Crotalocrinus by Messrs WACHSMUTH and SPRINGER. ') To be just, however, the blame should fall not so much on the artists as on the author who guided their pen- cils with excess of zeal. Worse than mere restoration, which after all may occasionally chance to be correct, is the habit too often indulged in by our author, of constructing figures from many dif- ferent specimens. This is a method of representation which has doubtless much value in certain lines of scientific enquiry. A diagram, for instance, is always understood to give the authors idea of a structure or of a fact; and the more instances it is generalised from, the closer will it approach ideal truth. Again, it is conceivable that the method of composite portraiture, as developed by Mr FRANCIS GALTON and others, might be em- ployed with advantage to discover a type or standard from which degrees of variation within the limits of a species might be measured in positive or negative terms. But in the systematic description of a species, the accurate rendering of the individual type-spec- imens must be held to be the prime necessity. Endless labour is entailed on subsequent observers by such a figure as Tab. XXIX, fig. 74, which is composed of the crown of one specimen and the stem of another; while confusion is still worse confounded by mon- strosities like Tab. XXVII, fig. 1; for there, not content with the conglomeration of three specimens in a cement of fiction, our author has artfully combined individuals belonging to two distinct species. Well may the systematist despair. And even for the morphologist there is no hope. The base of Pisocrinus is drawn with absolute incorrectness, while the anal tube, clear enough in the specimens of that genus, is barely hinted at in the drawings. -A large part of the curious structures be- longing to Crotalocrinus, as shown in Tab. VII, fig. 7a, are imaginary, and in the actual specimen have a different arrangement. The difficulties connected with ÅNGELIN'S figures of Myelodactylus have hitherto proved insuperable, and it has naturally never been sus- pected that one of the arms in Tab. X, fig. 24 is really an anal tube. But it is useless and ungrateful to multiply instances: enough to show that there really was a need for careful revision, and for the re-drawing of many specimens. For the rest, the ensuing paper will, I trust, be its own justification. And here, considering the length of the paper, it may not be out of place to direct the attention of those who have not the wish to plod through deserts of detail, to such points of general interest as are here brought forward for the first time, and to give a short summary of the forms described. The section of the paper now presented to the Academy deals only with the Cri- noidea Inadunata. These are taken first since they may be very plausibly regarded DA Proc. Ae. Nåt. Sc: Philadelphia, vol. for 1888, p. 364. 6 F. ÅA. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. as the simplest forms of Örinoids, and as least removed from the type whence all families of Crinoids have sprung. In Gotland the Inadunata are represented by at least 40 species, which are here described, and possibly by a few other species still doubtful, which are set aside for the present in the hopes of better material coming to light. Of these 40 species 18 were founded by ANGELIN, 16 are quite new and the rest have been previously described by other authors. These species are referred to 10 genera, of which one is here proposed for the first time, viz., Gothocrinus, while one, Homocrinus to wit, has not hitherto been recorded from Europe. These genera in their turn are distributed among 7 families, none of which are new. The following is a list of the species, in the order of their description, with the horizons from which they come. The meaning of the hori- zons and their letters is given in a note, p. 15. Fam. Pisocrinidee. Pisoertnus pilula, DE KON. ee & f ollula, ANG. e&tf > pocillum, ANG. c Fam. Heterocrinid&e. Herpetocrinus Fletcheri, SALTER. d&f » convolutus Harr. c > Ammonis, n. sp. f > NMabellicirrus, n. sp. f Fam. OCalceocrinide. Calceocrinus gotlandicus, ANG. f » — efr. gotlandicus. f pugui n. sp. f > tucanus, Dn. Sp. f fenan; D.nSsp. É » 1 CÉr. tenax. g? > mtidus, n. Sp. f » intenpres, Miusp. f > pinnulatus, n. sp. f & h? Fam. Dendrocrinid&e (Dendrocrinites). Homocrinus tenuis, n. sp. e Fam. Euspirocrinid&e. Huspirocrinus spiralis, ANG. d? f Fam. Decadocrinid&e (Botryocrinites). Gothocrinus gracilis, n. g. & sp. — € PBotryocrinus ramosissimus, ÅNG. f » cucurbitaceus, ANG. Sp. € Fam. imcert. Streptocrinus erotalurus, ANG. Sp. f Fam. Cyathocrinide&e ( Cyathocrinites). Cyathocrinus visbycensis, n. sp. c » acinotubus, ANG. dif » striolatus, ÅNG. d » Diane, n. sp. f glaber, ANG. f » muticus, ANG. É KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. ö Cyathoerinus distensus, ANG. f » longimanus, ANG. f » ramosus, ÅNG. f Gissocrinus typus, n. Sp. f » elegans, ANG. f » campanula, n. sp. f umbilicatus, ANG. f » macrodactylus, ANG. f » goniodactylus PEiLtiPs sp. f » goniodactylus, var. É » squamitfer, MS. f incurvatus, ANG. Sp. f » verrucosus, Nn. Sp. e » Sp. c It is somewhat remarkable that of all these species the only ones that are also found in England are Pisocrinus pilula, Herpetocrinus Fletcheri, H. Ammonis, Calceocrinus nitidus, Cyathocrinus acinotubus, Gissocrinus goniodactylus et var., and G. squanifer. Moreover the forms that are among the commonest in England are the rarest in Gotland and vice versa. The only two species that are fairly common in both regions, viz., Piso- erinus pilula and Herpetocrinus Fletchert, and to a less extent Cyathocrinus acinotubus, are among the few that have likewise a greater vertical distribution. "Consequently the Crinoids prove of no great assistance in correlating the beds. A comparison of the above list, either with ANGELIN'S index, or with Prof. LiND- STRÖM 'S later »List of the Fossil Faunas of Sweden, II, Upper Silurian> (Stockholm, 1888, p- 20), will show many points of difference. ”The following species are here relegated to the limbo of Synonyms: Pisocrinus flagellifer (= P. pilula), Botryocrinus corallum (= B. ramosissimus), Cyathocrinus alutaceus (= C. acinotubus and C. ramosus), C. zonatus (= C. ramosus), C. granulatus (= Gissocrinus incurvatus), Myelodactylus gracilis (=? Homo- erinus tenuis and ? Gissocrinus macrodactylus). "The following species are referred to other genera: Sicyocrinus cucurbitaceus to Botryocrinus, Cyathoerinus ineurvatus to Gissocrinus, Myelodactylus interradialis to Taxocrinus? The following species have to be dropped, either on account of insufficient description or confusion of the species, as explained in each case: Cyathocerinus levis and C. monilifer (see under C. visbycensis); Gissocrinus ar- thriticus, G. nudus, G. tubulatus and G. punctuosus (see under G. typus and G. campa- nula). The name Opliocrinus of ANGELIN was changed to Streptocrinus by Messrs WACHS- MUTH and SPRINGER; and the name Myelodactylus gives place to Herpetocrinus, and Chiro- erinus to Calceocrinus. Study of so rich a collection and such well preserved material has naturally caused many additions to our knowledge, and these additions have in their turn caused changes in theoretical views. Thus there will be found under Pisocrinus (p. 24) a description of the anal structures, which has involved a complete change in the orientation of the calyx, enabling 8 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. us for the first time to compare this genus, in a rational manner, with other Monocyclica. Under the Calceocrinidee (p. 54) will be found a revision of the genera based on morphological principles, and a nomenclature of the various skeletal elements that is no longer arbitrary but scientific. For the first time too is this family comparable with other Crinoids. Many points of minor morphological importance are also dealt with under the head of Calceo- crinus. In the present paper (p. 39) is published for the first time a correct and almost a com- plete account of the morphology of that very curious genus Herpetocrinus (= Myelodaec- tylus); incidentally this leads to some modifications of the rules that have lately been laid down by Messrs WACHSMUTH and SPRINGER concerning the stem of the Crinoidea (p. 44). The examination of all these remarkable families has suggested a somewhat important alteration in the Classification of the Inadunata, namely, the abolition of the Sub-orders Larviformia and Fistulata and the erection of two fresh divisions, Monocyclica and Dicyclica, separated according to the presence or absence of infrabasals. This may seem at first to be a re- trograde step; but I am confident that a perusal of the arguments will convince everyone that, however imperfect, it is at least a more philosophical arrangement than that which has of late held the field. (See p. 20.) To turn to the Dicyclica, there will be noticed first a revision of the genus Homo- erinus, rendered necessary by the discovery for the first time of a European species of this genus (p. 101). In treating of Puspirocrinus I have endeavoured to clear up a little misapprehension that appears to exist concerning the ventral and anal structures of this very interesting genus (p. 108). In describing the tegmina of the various spe- cies of Cyathocrini I have paid special attention to any facts that might throw light on the vexata questio of the orals and interradials. Streptocrinus (p. 122) is a singularly interesting. form: the only specimen is unfortunately in a very poor state of preser- ration and this must excuse any deficiencies in my account of it: it is obviously a genus that will have to be reckoned with some day by the phylogenist of the Inadunata. The chief point of interest noted among the Gissocrini 18 the fact that the position of the small or unfused infrabasal is by no means fixed even in the same species (p. 152): the bold generalisations that have been put forward as to the base of the Örinoids rest on somewhat insecure facts. "The determination of the systematic position of Gisso- erinus incurvatus affords occasion for some remarks on the rather doubtful genus Arachno- erinus (p. 168). It is impossible to abstract all these points of interest, and it is a question whether abstracts do not do more harm than good to him who subsists on them. The above sum- mary is a sign-post, but not a short cut. There only remains the duty, or rather the pleasure of thanking those who have helped me in my work. First Professor G. LInpDSTRÖM, who welcomed me to Sweden in the kindest possible manner, and who gave me every facility for work that a paleonto- logist could desire; his critical insight was always at my service in the elucidation of those difficult problems set by his predecessor, and to his profound knowledge of the Got- land rocks many corrections of locality and horizon are due. Among the important aids in this study should be especially mentioned the original MS. notes and drawings prepared by Prof. ANGELIN and his artists. These have fortunately KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. 9 been preserved in the library of the Royal Academy and have helped me to solve many a riddle presented by the published work. I have had the good fortune to obtain the services of Mr G. LILJEVALL, who drew many of the plates in the Iconographia, and I am indebted to him not only for information as to those plates, but for his extreme care in working out some of the specimens that he has so accurately delineated in the plates to the present publication. Finally I would thank the Academy for their acceptance of this lengthy paper from a stranger; and especially Professor SVEN LovÉn, Förste Intendent of the Museum, for the very kindly interest that he has repeatedly shown in the progress of my work. One pleasure that I should have had, in thanking my friend P. HERBERT CARPENTER for his ever-ready help, has, alas! been turned into a great sorrow. He had himself in- spected the ANGELIN collection and knew well what wealth lay hid in it for the enrichment of his favourite science. This consolation only have I, that it did not require the print- ing of this paper for him to be informed of its contents, and that nearly every new idea of importance in it had been put to the touch of his great knowledge. And now, instead of his help in the search, we who catch from his hand the torch have only the inspiration of his memory. BIBLIOGRAPHY OF GOTLAND CRINOIDEA. 1740. CAPPELLER, M. A. Sciagraphia Lithologica curiosa, seu: Lapidum Figuratorum Nomen- clator, olim a, celebri JoH. JAC. SCHEUCHZERO ..... in gratiam amici con- scriptus; postmodo auctus et illustratus a Jac. Turop. KLEN, praemissa Epistola Dn. Maur. ANT. CAPPELLER M. D. et centumviri Lucernens. de Studio Lithographico; de Entrochis et Belemnitis; cum additionibus et figu- ris. Gedani. There is a copper-plate with six figures of Crinoids from Gotland, representing four specimens (see p. 4), which are alluded to in Cappeller's letter. 1745. Linnavs, C. Öländska och Gothländska Resa. Stockholm and Upsala. P. 187, on June 27th a quarry between Hangvar and Fleringe was visited and Entrochi found. The »Gothländska Resa» has been reprinted by Gotlands Allehanda (Visby, 1890; kr. 1: 50), and in that edition the page referred to is p. 27. 1760. ScHuULTzE, CHR. FrRIEDR. Betrachtung der versteinerten Seesterne und ihrer Theile. 4to. Warsaw and Dresden. Mentions Entrochi in a red limestone from Gotland. 1762. Kreis, J. T. För die Liebhaber der Naturlehre &c. Neue Gesellschaftliche Er- zaehlungen. Vol. IV, p. 120. Hamburg. Mentions Crinoid stems from Gotland. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 2. 2 10 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. 1768. Linnaeus, C. Systema Nature. Twelfth Edition. Tom. II. Stockholm. P. 168 Helmintholithus entrochus, «. punctatus, P. verrucosus, both from Got- land, probably represent the Enerinites verrucosus of VON SCHLOTHEIM, with its var. punctata. 1775. Knorr, G. W., and WarcH, J. E. E. Recueil des monumens &c. Närnberg. Vol. II, section 2, plate G. V, pp. 122—124. A fragment of coralline and erinoidal limestone from Gotland, with worn stem-fragments of Crotalo- crinus sp. (not named). Plate G. VI, p. 124, fig. 1, a similar slab; figs. 2, 3, 4, 5, stem-fragments of Crotaloerinus sp. (not named). Vol. III, Suppl. plate VII c, figs. 2, 3, 4, 5, ex Museo Societatis physice Ge- danensis; Crinoid stems and roots from Gotland, mostly red. Suppl. plate VII d, figs. 1, 3, Crotalocrinus; fig. 4, Hucalyptocrinus ? (not named). 1799. Hisinger, W. »Minerographiske anmärkningar öfver Gottland.> Kongl. Vetenskaps- Arcad. Handl: Vol XIX (1798), pp: 276—287;' Taf. Vi uStockholmt On p. 284 he mentions the Crinoid limestone of the Klinteberg, and in his list of fossils (p. 286) gives Isis entrocha a) lavis, b) punctatus, c) verrucosus (vide supra). The name lcevis is also adopted from LInNzus, but to what it refers is uncertain. 1813. voN ScHLoTtneEmM, E. F. »Beiträge zur Naturgeschichte der Versteinerungen in geo- gnostischer Hinsicht.> Taschenbuch för die gesammte Mineralogie &c. Leon- hard. 7:ter Jahrg., l:e Abth) pp. 3 1355 PES Ran korta Me On-p. 31 Eclhidnis diluviana, MONTFORT is said to occur in Swedish ”Uebergangs- kalkstein', and on p. 34 it is said to be the same as Orthoceratites echidnoides: it is a crinoid stem. 1820. — — Die Petrefactenkunde auf ihrem jetzigen Standpunkte .... erläutert. $8vo. Gotha. P. 333 Hnerinites echidnoides a) major, a erimoid stem; see Echidnis diluviana above. Pp. 333, 334 HFnerinites verucosus a) verucosa; this is Crotaloerinus rugosus MILLER sp.; see under LINNZUS, above. P. 334 Encrinites orthoceratoides; probably the root of a Crotalocrinus. 1823. — — Nachträge zur Petrefactenkunde; zweyte Abtheilung. 8vo. Gotha. P. 91 Enecerinites orthoceratoides. P. 98 FEnecrinites verrucosus. 1823. HIisIngGeErR, W. Anteckningar i Physik och Geognosie under resor uti Sverige och Norrige. Tredje Häftet. Upsala. Pp. 88, 89 Encrinites flexilis and »Enerinite heads.» 1827. — — »Gottland geognostiskt beskrifvit.» Kongl. Vetenskaps-Acad. Handl. (1826). Pp. 311—337, with table of fossils and Plates VII and VIII. Stockholm. On pp. 320, and 321 seven species of cerinoids are mentioned as occurring in Gotland. Plate VII, figs. 1,12;.:9. Sege, Imdexj. phil: 1828. 1829. 1831. 1831. 1837. 1837. 1840. 1840. 1841. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 2. 1 HisincErR, W. Anteckningar &c. Fjerde Häftet. Stockholm. The above-mentioned crinoids and one or two other crowns are referred to in the following places. Pp. 46, 188, 213, 216, 217, 239, and Tab. V, figs. 5, ROT VID fosk ID — — Esquisse d'un Tableau des Petrifications de la Suede, distribuées en ordre systematique. 8vo. Pp. 1—27. Stockholm. On p. 19 mention is made of Apiocrinites ? scriptus H., A. punctatus, Encrinites ?, Poteriocrinites ?, Marsupites ornatus?. — — Änteckningar &. Femte Häftet. Stockholm. References to Crinoids on pp. 106, 107, 123, 125, and Tab. VII. — — Esquisse dun Tableau des Petrifications de la Suede. Nouvelle Edition. 8vo, pp. 1—43 and table. Stockholm. Same as first Edition, with addition of Encrinites flexibilis on p. 37. — — Anteckningar &c. Sjette Häftet. Stockholm. References to Crinoids on pp. 107, 108 and Tab. III, figs. 1 and 2. -— — Lethrxa Suecica seu Petrificata Suecie, Iconibus et Characteribus illustrata. 4to. Pp. 1i—iv, and 1—124. Plates I-XXXVI. Stockholm. This includes a Supplement of doubtful Species, pp. 113—115, Plates XXXV, XXXVI. — — Anteckningar etc. Sjunde Häftet. Stockholm. References to Crinoids on pp. 15, 45, 64, 65, 72. — — Lethea Suecica &c., Supplementum Secundum. Pp. 1—11, Plates XXXVII— XXXIX. Stockholm. — — Lethe&ea Suecica &c., Supplementi Secundi Continuatio. Pp. 1—6, Plates XL—XLII. Most of HIisInGER's types of Crinoids and Cystids are preserved in HIisINGER's own collection, which is maintained intact in the Riksmuseum. The various references to them scattered through the Anteckningar (Ant. III, IV, V, VI and VII), the paper on Gotland (G), the Lethaa (L.), the Second Supplement (S. 5.) and the Continua- tion of the Second Supplement (S. S. C.) are combined in the following Index. The names now valid are in ttalics. Apiocrinites ? Ant. IV, 217. IANplocrinites:e punetatus Ant. TV; t. Vil. I; lAmt? V55T25; Amt VII 766; L. 89, be OENSV PS JR Apiocrimites? Seriptus! «Amt: IV, tv tt 9 TOSImAnt” V T287 Amt. VIl64; L. 89, FE ENIVE SfE al Actinocrinites regularis ' Ant. VII, 45, 65; S: S. 6, t. XXKXIN, f. 6. Actinocrinites tessaracontadactylus, GoLpE.? Ant. VI, 107, t. III, f. I a, b; Ant. VII, 65, 5 908 FINAN Ita, 0: Callicerinus costatus, His. sp. vide Eugeniacrinites costatus. Carpoerinus simplex, PHirL. sp. vide Actinocrinites tessaracontadactylus. Caryocystis granatum, WAHLENB. sp. vide Spheronites granatum, Echinospherites granatum et Sphåeronites testudinarius. F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Caryocystis testudinaria, v. Bucn. non His. vide Spheeronites citrus, f. 8 d only. Corymbocrinus corolliferus, His. sp. vide Cyathocrinites corolliferus. Crinoid cup, sp. indet. Ant. III, 88, 89, t. III. Urinoid root, sp. indet. vide Örinoidis corolla. Crinoid stem-fragments, sp. indet. vide Cyathocrinites pinnatus, also Ant. V, 124, tU SES Se Crinoides (Crinoides novi generis) Ant. VII, 65; L. 90, 91, t. XXV, f. 6 a, b, c. Crinoidis articuli columnea S. 5:53, t. KAXVIIE fy? a be Crinoidis columnee fragmentum S. S. C. 4, t. XLI, f. 6. = Scalpellum sulcatum, AURIV. Crinoidis;corollatiS) STEEN SV Sr Crotalocrinus vide Marsupites. Crotalocrinus pulcher, His. sp. vide Cyathocrinites pulcher. UCrotalocrinus verrucosus, SCHLOTH. sp. vide Cyathocrinites rugosus and Encrinites verrucosus. Cyathocrinites? Ant. IV, 217. Cyathocrimites corolliferus Ant. VIL 45, 655! S: S: 6,4 XXXINT ET Sar 0n6e Cyathocrinites pinnatus, GoLpF. Ant. VII 15, 12; Sö S. 4, 0, ts ANXVIIELE Cyathocrinites pulcher. Amt. VII; 457 655 5-5: 05, 6: XX AIN Diao: Cyathocrinites rugosus, MILLER Ant. VI, 108; Ant. VII, 65; L. 89, 90, t. XXV, f. 3 a—Jf. Cyathocrinites serobiculatus Ant. VIL 45, 65; S. 5. 60, t: NAÄNINGT TT. arom Echinoenerinites Senkenbergi Ant. IV, 196. Echinosphera auvrantium, GYLL. sp. vide Spheronites aurantium and S. citrus (excl. f. 8 d). Echinospherites granatum G. 321, 332; Ant. IV, 196, t. V, f£. I. Echinospherites pomum G. 321, 332; Ant. IV, 47. Enallocerinus scriptus, His. sp. vide Apliocrinites ? punctatus, AÅ.? scriptus et En- cerinites sp. Encrimites calycularis, ScHrotH. G. 321, t. VII, f. 2. Encrinites echidnoides G. 320; Ant. IV, 216. Encerinites flexibilis, WAHLENB. (apud His.) vide Cyathocrinites pinnatus, and G. 332; Ant. IV, 46, 188. Enermites flexilis Ant. III, 88, 89, t. I: Antevir 3 Encrinites rosaceus Ant. V, 123. Enerinites spa Orfas2t tolv EC Encrinites verrucosus G. 320; Ant. IV, 216. Encrinites verrucosus var. punctata G. 320; Ant. IV, 216. Eucalyptocrinites rosaceus, GoLpF.? Ant. VI, 108; Ant. VII, 65; L. 90,t. XXV, f. 5 a, b. Eucalyptocrinus reguwlaris, His. sp. vide Actinocrimites regularis. Eugeniacrimites IG. 1:32, tiv fx208)sa Ant MI108; te ILO Eugeniacrinites ? costatus Ant. VII, 65; L. 90, t. XXX, fl4a, b. Marsupiocrinus radiatus, ANG. vide Eucalyptocrinites rosaceus. Marsupites, [G.+321; st: I ufekösmAnt: NETLO65A TON: Marsupites ornatus.? Amt. MM, l25,ts VIL frajne Platycerinus Ant. VI, 108. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:o 2. 13 Poteriocrimites.?wAnt.. V,s123: Pycnosaccus scrobiculatus, His. sp. vide Cyathocrinites scrobiculatus. Spheronites aurantium Ant. IV, 46, 48, 198. SPheromteskeltrussr- Anta 42,04; 91 (925 ARV fa8dia, bye, dy; S: S. 10. Sphkeronites, granatum Ant. V; 11; Ant. VI; 115, t. VIL,f. 1. Sp etOniteS ROME, ESS. SP. fAnDt HV: FIVE 3 vARts VV; 11, 13; SAS OVAT Ads. 0 Tr NOV ford Splseronites testudinarimus. Amt. VI, klös Ant: VIL 745 1: ,92, t. NNV, fi da, bye, d. Spheeronis pomum, GYLL. sp. vide Echinospherites and Spheronites pomum. Trochites, vide Crinoidis articuli column and Crinoid stem-fragments. 1854: MörrLer, JoH. »Ueber den Bau der Echinodermen.> Phys. Abb. d. k. Akad. Wiss. Berlin)" for year 1853, pp: 123-219; Plates I-IX. "Berlin. Anthocrinus Loveni on pp. 187—192 and PI. VIII. This paper was translated by T. H. HuxLrer, with added note, in Ann. Mag. Nat. Hist., 2nd ser.:, vol.' XII, p. 1; p: 112 and p. 241. Jan., Feb. and April, 1854. 1858. RoemeEr, C. FeErRpD. »Die Versteinerungen der silurischen Diluvial-Geschiebe von Gröningen in Holland.> Neues Jahrb. f. Min. Jahrg. 1858, pp. 257—272. Stuttgart. On p. 268 Cyathocrinus pentagonus, GoLDFE., Cyathocrinus rugosus, GOoLDF. pars, and Rhodocrinus (Åctinocr.) tesseracontadactylus, Gorpr., are said to occur in Gotland. 1859. HELMERSEN, G. VON. »Geognostische Bemerkungen auf einer Reise in Schweden und Norwegen.> Mem. Acad. Imp. Sci. (Math. Phys.) St.-Petersbourg, ser. 6, vol. VIL, pp. 293—335 and 3 plates. Actinocrinus simplex (= Ener. tesseracontadactylus, His.), p- 299, 300, 309. Cyathocrinus rugosus, MURCHISON, p. 300, 304, 305, 309. Apiocrinus scriptus, p- 300, 309. Trochocrinites gottlandicus, p- 303 (by correction for Actinocrinites moniliformais), S00- FSS RATE TG 1859. ScHmiptT, FriebrRiICH. »Beitrag zur Geologie der Insel Gotland, nebst eimige Be- merkungen ueber die untersilurische Formation des Festlandes von Schweden und die Heimath der norddeutschen silurischen Geschiebe.> Archiv f. d. Naturkunde Liv-, Ehst- und Kurlands, ser. 1, vol. II, pp. 403—464. Dorpat. Crotalocrinus rugosus mentioned on pp. 435, 440. >»Ein kleimer Encriniten- Kopf> p. 438. 1859. LinpstrRÖM, G. Geologiens Grunder. 2nd edition. 8vo. Stockhohn. On pp. 153—1535 is a description of the geology of Gotland, and on p. 166 there are said to be about 200 species of Crinoidea in Gotland. 1867. — — Nomina Fossilium siluriensium Gotlandie. 8vo. Stockholm. The following list of Crinoidea is given on p. 6. Anthocrinus Lovemi, MÖLL., Crotalocrinus rugosus, MinL., Enalloerinus scriptus, His., E. punctatus, His., e. Description by PANDER. 14 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Eucalyptocrinus rosaceus, GorpF.?, Hypanthocrinus decorus, PHirL., Actino- erinus tesseracontadactylus, GoLDF., ÅA. regularis, His., Eugeniaerinus ? costatus, His., Cyathocrinus corolliferus, His., C. scrobiculatus, His., C. pulcher, His., (C. tuberculatus, Mirr.?), Pisocrinus sp., Ichthyocrinus sp. 1878. ANGELIN, N. P. Iconographia Crimoideorum in Stratis Suecia Siluricis Fossilium . .. Opus postumum edendum curavit Regia Academia Scientiarum Suecica. 4to, pp. 1 —iv, 1—62. Cum Tabulis XXIX. Stockholm. Crinoidea propria (pp. 1—27) edidit G. Lindström. This work is quoted as Folio, but according to the signatures and folding it is quarto. Besides the above there are a few very sparse notices of Gotland Crinoids in general works, such as »Hist. Nat. des Zoophytes Echinodermes» by Dujardin and Hupé and Pictets »Traiteé de Paléontologie». Since the publication of Angelin's work these have become more numerous. None, however, are of any importance, with two exceptions:— 1879. ZirtEeL, K. A. Handbuch der Palxontologie. Bd. I, Abth. I. 8vo. Minchen and Leipzig. Section on Echinodermata, pp. 308—53560. 1889. NEumayr, M. Die Stämme des Thierreichs. Bd. I. 8vo: Wien and Prag. Chapter on Echinoderms, pp. 348—504. Nachtrag, pp. 577—582. More special papers, that have alluded more particularly to Gotland Crinoids, are the following:— 1879. WaAcHsMmuUTH, C., and SPRINGER, F. »Revision of the Paleocrinoidea, Part I, The Families Ichthyocrimnide and Cyathocrinide.» Proc. Acad. Nat. Sci. Phila- delphia, Nov. 4th, 1879, pp. 226—378. Plates XV—XVII. Separate copies repaged 1—153, with explanation to plates and Index to Parts I and II. 1881. — — »Revision &c Part II, Family Spheeroidocrinida, with the sub-families Platycrinide, Rhodocrinide and Actinocrinidre.» Loc. cit. July 26th, 1881, pp. 177—411, Plates XVII—XIX. Separate copies with double pagination 1—237 and explanation of plates. 1885. — — >»Revision &c. Part III, Discussion of the Classification and relations of the Brachiate Crinoids, and conclusion of the generic descriptions. First Section.» Loc: cit. July 28th, 1885, pp.:225--364, Plates IV-— HX. Separate copies with double pagination 1—138 and explanation of plates. 1886. — — >»Revision &c. Part. III, Discussion &c Second Section.> Loc. cit. March SOth, 1886, pp. 64—226. Separate copies with double pagination continuous with First Section pp. 139—302, and with Index to Genera and /iSpecies pp. 303—334. (Index not in original.) The Authors copies of this publication are the best to use, as they contain fewer misprints, and have Indices. References to it will be made in the following manner. — W. and S. Rev. II, 83. Proc. 1881, p. 257. The first reference, some- times the only one given, is to the Authors” copies. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 25 119) 1889. WacHsmutH, C., and SPRINGER, F. >»Crotalocrinus: its structure and zoological posi- MODE? suloc: set. NON-n 2 (tb (1888, pp364 390, Plates, XIN, AX. 1891. — — >»The : Perisomic Plates of the Crinoids.> Loc. cit. 1890, pp. 345—392, Plates IX; X, (pubd. Feb: 1891). 1882. TrauTscHOLD, H. >»Ueber Crinoideen, Zusätze und Berichtigungen.» Bull. Soc. Imp. Nat. Mosc., vol. LVII, pp. 140—145.. Moscow. Contains a note by S. LovÉNn, on Sicyoerinus. 1886. CARPENTER, P. H. »Note on the Structure of Crotalocrinus.> Ann. Mag. Nat. Hist. Sex. .d34 vol. MIL, pPpax sdt--4064 London. 1891. BatHeErR, F. A. »British Fossil Crinoids, — V. Botryocrinus, Wenlock Limestone.» Ann. Mag. Nat. Hist. ser. 6, vol. VII, pp. 389—413, Plate XII. London, May. 1892. — — »British Fossil Crinoids, — VIII. Cyathocrinus; OC. acinotubus, ANG., and C. vallatus; sp. nov., Wenlock Limestone.> Ann. Mag. Nat. Hist. ser. 6, vol. IX; pp. 202—226. Plate XIII. London, March. THE STRATIGRAPHICAL HORIZONS OF THE GOTLAND CRINOIDS. In this paper the horizons at which the various fossils have been found are signified by the letters ec, d, e, f, g, h. These letters refer to the divisions of the Silurian rocks of Gotland, as maintained by Prof. G. Lindström in his paper »Ueber die Schichtenfolge des Silur auf der Insel Gotland»”). These Divisions are as follows:— a Oldest red Marl-slates. Probably in situ off the W. coast near Wisby, below sea-level. 2 feet... Uharacterised by Avrachnophyllum diffluens. Only stems of Crinoids recorded. Probably equivalent to the /sthonus-beds of Oesel. b Soft, light-grey Shales. Along the shore N. of Wisby. Characterised by Stricklandinia 90 feet. lirata. No Crinoids recorded. Correlated with Upper Llandovery. ce Newer Shales and Sandstone. The Shales underlie the ensuing Limestone in the N. from 25 Part of the island, being exposed mostly along the W. coast: the Sandstone takes to their place in the 5. part of the island. In N. blue-grey or greenish hard shale 75 feet. with limestone nodules; near Westergarn and on Stora Carlsö soft, blue laminated shale; S. of Klintehamn hard, laminated »Kalkschiefer»; at Fröjel and Eksta soft, blue-green marl; near Petesvik harder, calcareous marl; from Fardhem to Burs more sandy; from Grötlingbo to Hoburg sandstone, with a few intercalated shale-bands. Coinciding with the petrographic variation are various Faunal Districts. Such Echinoderms as occur are found chiefly in the Southern and less argillaceous regions. Correlated with the Wenlock Shale, and partly xvith the Beyrichien- and Choneten-Kalk of German authors; probably also with the »Thonschiefer mit Graptolithen»> of Berendt and Dames; also with Niagara Shale. 1) Neues Jahrb. f. Min. Jahrg. 1888, Bd. I, pp. 147—164, Plate V. 16 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. d Limestone beds with Marl bands, or Oolite in S. Gotland. This, in its two forms, from 20 extends over almost the whole island. The Crinoids occur more in the N. than to in the S., and belong for the most part to the Families Eucalyptocrinidee, 50 feet. Actinocrinida and Glyptasteride. Correlated with the Wenlock Limestone, and in part synonymous with the »Coralline Limestone», the »Oolithischen Kalk- steine», and »Conglomerat mit Phacites gotlandicus» of German authors. Perhaps corresponding to Niagara Limestone. e Pterygotus-beds. Very soft, light brown, erumbly clay or marl; sometimes a peculiar from 1 in. 1908e limestone. Near Wisby, Klints in Othem, Slite, in the limestone hills of to Ostergarn, and traces near Fröjel. Characterised by Pterygotus osiliensis, Phas- 2 6 feet. ganocaris and Palcwophonus nuncius. From this bed come (rissocrinus verrucosus, a few other Crinoids, a Palwaster and a fine Ophiurid. Correlated with the base of the Ludlow Beds, and with the Onondaga Salt group. f Crinoid and Coral Conglomerate; consisting very largely of stem-ossicles of Cri- BOR noids, but sometimes, as near Lau, of arm-ossicles and cup-plates. Occurs over a large part of the island. Crowns of Crinoids only exceptionally preserved and at restricted localities, ec. g. Follingbo. Crotaloerinus, Enallocrinus, Barrandeo- erinus, Cyathoerinus ramosus and C. longimanus are characteristic; but some example of every Gotland genus, except Leptocrinus and Gothoerinus, has been found in this bed. Correlated with Aymestry Limestone or Lower Ludlow. The Coral and Crinoid Limestone (in part) and the Pentamerus conchidium rock of the German Diluvium. g Banks of Megalomus gotlandicus, whose place is taken in the S. by Trimerella. RE Stretch from the N. point of the island as far as Hejde and Ardre in the S. No Crinoids certainly recorded. Correlated with Guelph Limestone and Megalomus Beds of N. America, but are probably only a facies of the preceding bed. h Uppermost Cephalopod Bed. An obscurely stratified, hard limestone, often an intense SAG red. Very rich in Cephalopoda. Crinoids are represented only by Calceocrinus pinnulatus, Corymbocrinus grandistellatus, Eucalyptocrinus speciosus, Callicrinus Roemerianus. Correlated with Upper Ludlow and Lower Helderberg. The above Classification differs very slightly from that of LINDSTRÖM (op. cit.), the chief alterations being in the thicknesses of the beds, which, however, are still only ap- proximate. My bed h corresponds to g of DAmzEs') rather than to h of LINDSTRÖM; but the horizon g is retained as a convenient way of denoting the uppermost Megalomus and Trimerella Beds: this course seems preferable to that of confusing readers by the alteration of well-known symbols. ÅA stay of a few weeks in Gotland has convinced me that Prof. LINDSTRÖM'S correlation of the rocks in the different parts of the island is in all essentials perfectly correct: on this matter I hope to publish a few remarks elsewhere. The Correla- tions with the horizons of other countries are given solely on Prof. LINDSTRÖMS authority, since this is a question on which the Crinoids hitherto studied do not, for reasons explained on p. 7, throw much light. 1 W. DAMEBS, Ueber die Schichtenfolge der Silurbildungen Gotlands &c.» Sitzber. d. k. preuss. Ak. d. Wiss. Berlin, XLII, pp. 1111—1129:=1890! KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 2. äg TERMINOLOGY AND SYMBOLS. The Terminology employed in this paper, for the description of the various parts of a Crinoid, has been explained in »British Fossil Crinoids. II. The Classification of the Imadunata Fistulata», Ann. Mag. Nat. Hist. ser. 6, vol. V, on pp. 312—315, April, 1890; in »Suggested Terms in Crinoid Moörphology», Ann. Mag. Nat. Hist. ser. 6, vol. IX, pp. 51—66, January, 1892; and in »Notes on the Anatomical Nomenclature of Echinoderms», fyr RSREN CARPENTER, Ånn. . Mag. Nat. Fist., ser. 6, vol. VI, pp. 1—23, July, 1890. It seems unnecessary to repeat the substance of those papers in this place. It may, however, be as well to give a table of the Symbols employed in the present work. Cup-plates. IB = Infrabasal. B = Basal. R = Radial. IR? = Infer-radial. R: = Super-radial. R = Radianal. Anal plates. x = First special anal. rt = »Third anal», or small tube-plate on right of zx. lt = Corresponding plate on left. Tegminal plates. A = Deltoid. Amb = Ambulacral. IAmb = Primambulac. and so on. ilAmb= Inter-primambulac. and so on. iamb = Interambulacral. Arm-ossicles. Br = Brachial. , [I Br = Primibrach. = |I Br, = First primibrach. and so on. sökas Primaxy-. 2 | I[ Br = Secundibrach. and so on. 2 Il ax = Secundaxil and so on. SAG = finials. 35 [1 St = Monostichal. = Il Ax = First Main-axil. a | St = Distichal. = 42 Ax = Second Main-axil. 2 4St = Tetrastichal, and so on. Zz 3Ax = Third Main-axil, and so on. - [F = Einjals. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 2. ål 18 Supplementary plates. IR. = all Interradial plates, except Basals. Also =In- Other signs. F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. terradius. ibr = Interbrachial. i II Br = Inter-secundibrach. illlBr= Inter-tertiobrach. C = Cirral or cirrus-ossicle. a y — = Radical, or root-ossicle. i Br = Fixed Brachials. 1 e Br = Alpha brachs; explaimed under Calceocrinus; so also £ Br, y Br and so on. PHYLUM ECHINODERMATA. Crass CRINOIDEA. Caliculate, actinogonidial, statozoic Echinodermata, provided with branching articulated arms, and without »hydrospires». This definition is a slight modification of that recently proposed by my colleague Prof. F. JeFFreY BeLL in his paper on the Arrangement and Inter-relations of the Classes of the Echinodermata. ') BeELLr's definition did not exclude certain brachiate Cystidea, e. y. Porocrinus and Caryocrinus, which can only be excluded on the assumption that the »hydrospires» or »hydrophores» have some distinet morphological and physiological im- portance. Since that assumption is at present generally admitted, it is advisable to give expression to it in our definitions; but it is by no means improbable that it will have to be either discarded or modified at no distant date. Discussion of this point is not, how- ever, of pressing importance owing to the absence from Gotland of any Cystidea that could legitimately be considered as brachiate and actinogonidial. Order INADUNATA. Crinoidea in which all brachials are free; and in which no interradials enter the dorsal cup, unless it be in the posterior interradius. This name and this Order are retained provisionally, although it seems impossible to draw up any diagnosis that, while applying to all Inadunata, shall exclude such Camerata as Platycrinus or such Articulata as Cyrtidocrinus and Pycnosaccus. This, however, may be due to the fact that the other Orders of Crinoidea have been derived from this one, and that such genera as those above-mentioned represent stages in the evolution not far removed from the true Inadunate type. The still greater difficulty, that presents itself when one attempts to distinguish the Crotalocrinide from the Inadunata, is probably due to a simpler reason. For the present, however, it is convenient to treat of the Inadunata as they have been understood by WACHSMUTH and SPRINGER and by P. H. CARPENTER. ”) 1) Ann. Mag. Nat. Hist. ser. 6, vol. VIII, pp. 206— 215, Sept. 1891. 2) The last classification of the Crinoidea published by Dr. CARPENTER appeared in Nicholson and Lyddeker's »Palzaontology», ed. 1889, pp. 445—6. This, however, was merely a stop-gap which its author was prepared to modify in many points. 20 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Sub-order ? INADUNATA MONOCYCLICA. Inadunata with no infrabasals. This division of the Inadunata into two sub-orders characterised by the presence or absence of infrabasals is proposed somewhat tentatively, and will be better appreciated after perusal of the following descriptions. It will then be seen that the sub-orders Larviformia and Fistulata cannot well be maintained. Many genera hitherto included in Larviformia have quite as good a ventral sac as some acknowledged Fistulata. WACHSMUTH and SPRINGER in their last paper”) said, »We now think that the Larviformia should be restricted to forms in which the radials are directly followed by the orals.> But, on the one hand, they retained -Symbathocrinus among the Larviformia, although they had previously described and figured interradials as occurring between the radials and orals in that genus ”); while, on the other hand, they excluded Heterocrinus and Calceocrinus, in which it has at all events never been proved that other plates beside orals occur in the tegmen. It wil further be seen from the ensuing remarks on Pisocrinus, Calceocrinus and Herpetocrinus that a very large number of Inadunata Monocyclica closely resemble one another, either in the horizontal biseetion of certain radials, a character which in Dicyclica is entirely confined to the right posterior radial, or in the greater development of certain other radials. The extreme importance of these points was admitted by Dr. P. H. CARPENTER in the last conversation I had with him, and we both felt that they should have more weight in classification than the varying extent of tegminal development. The Monocyclica will include all genera placed by WACHSMUTH and SPRINGER in their Larviformia (1886), with the possible exception of Cupressoerinus and the Gasterocomidee. It is, however, by no means improbable that the proximal plate of these latter is a top stem-ossicle rather than a fused infrasabal circlet: this view is confirmed by the appearance of the plate in question in certain specimens of Cupressocrinus Schlotheimti, C. gracilis and C. inflatus in the British Museum, and in SANDBERGER'S figures of Myrtillocrinus. The Monocyclica will further include the Hybocrinidee, Caleeocrinida, Catilloerimida and possibly Belemnocrinus. Holocrinus will probably not stand, since Dr. A. Von KOENEN ”), following the comparison made by Mr. R. WAGNER ”), has shown that the Encrinus Beyrichi of PicarpD, on which the genus was founded ”), is probably a Dadocrinus. The Monocyclic genera may be separated according to their structure in the follow- ing manner. I. With r. post. R, r. ant. R and 1. ant. R transversely bisected. (a) With no anal plate. Haplocrinus. (b) With anal supported on upper angle of r. post. R: and abutting on 1. post. R. Heterocrinus, Ectenocrinus, Ohiocrinus, Anomalocrinus; Phimocrinus(?). —- 1) Proc. Ac. Nat. Sci. Philadelphia (1890), p. 355; Feb. 1891. 2) Rev: III, 167; Proc: 18867p-1917 PI1iN,) fos 3 IM] 3) »Crinoiden des Muschelkalks»>, Abh. k. Ges. Wiss. Göttingen, Bd. XXXIV, Phys. Kl. I, p. 6; 1887. 4) »Encriniten des unteren Wellenkalkes», Jenaische Zeitschr. Nat., Bd. XX, N. F. XIII, p. 22; 1886. 5) WACHSMUTH and SPRINGER, Rev, III, 215, Proc. 1886, p. 139. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. 2 (ce) With anal resting between r. post. R: and 1. post. R. Herpetocrinus. (d) With anal supported on whole of r. post. R; and often by r. ant. R; as well. Castocrinus, Euchirocerinus, Calceocrinus, Halysiocrinus. II. With 1. post. R and ant. R larger than the other RR, and with an anal supported by upper angle of r. post. R. (a) With R': Pisoerinus, Triacrinus, Calycanthocrinus. (b) Without R'. Mvwyocrinus, Catillocrinus. II. With all RR fairly equal. (a) With modification in r. post. R. (1) With simple unbranched arms. Hoplocrinus, Hybocrinus, Baerocrinus. (1) With dichotomous arms. [Iocrinus. (b) Without modification in r. post. R. (1) With slight disturbance of symmetry due to anal in post. IR. Symbathocrinus, Stortingocrinus, Phimocrinus (?); Gasterocoma (?), Nano- crinus (?); Belemnocrinus. (nm) Without disturbance of symmetry in anal IR. Stylocrinus; Cupressoerinus, Myrtillocrinus; Lageniocrinus (?); Allagecrinus. Such an arrangement may suggest relationships, but it does not represent them, and is therefore not the classification we are in search of. Before these genera can be satis- factorily arranged into families we must have some idea as to their phylogeny. The investigation of this would be so long a task and would lead us so very far away from Gotland that it seems better to be dogmatic for the present. It is, moreover, hardly necessary for the purpose of this paper, for no-one at any rate will doubt the general validity of the families Heterocrinidae and Calceocrinide as maintained in the following pages. The only other family of Monocyclica with which we are concerned is the Piso- erinid&, which I venture to define as follows. PISOCRINIDA. Inadunata Monocyclica in which 1. post. R and ant. R are much larger than the other RR, r. post. R is the only R transversely bisected, and R' with the two large RR constitute the greater part of the Dorsal Cup. Arms unbranched and non-pinnulate. An anal tube rests on the posterior RR or on their processes. The name Pisocrinide was first used by ANGELIN (Iconographia p. 20, 1878); but he gave no definition, and referred to it no genera except Pisocrinus. VON ZrrtEL in 1879 (Handb. d. Paleont. I, p- 348) defined the family and referred to it Pisocrinus, Triacrinus and Catillocrinus; that is to say his family potentially included all the genera in the above 22 fö FF; A. BATHER; "CRINOIDEA 'OF GOTLAND: group II, and excluded all in the other groups. In 1886 WaACHSMUTH and SPRINGER (Rev. III, 165, Proc. p. 89) separated Symbathocrinus and other forms in III b from VON ZITTEL'S Cupressocrinida, and placed them in the same family as Pisoerinus; but instead of calling the family »Pisocrinida», as would have been natural, they constituted a new family — Symbathocrinide. VON ZiTtTELS divisions, however, seem more in accordance with the facts tabulated above; a return therefore is here made to the Pisocrinidee, with this difference, — Mycoerinus and Catillocrinus are separated as having no R', and form the family Catillo- erinid:e, W. and Sr. There is no reason why the Symbathocrinida should not be main- tained as a family including, probably, all the other forms referred to it by WACHSMUTH and SPRINGER. The Family Pisocrimide, as here understood, includes Pisocrinus, Triacrinus and Calycanthocrinus. Consequently it cannot correspond with that of ANGELIN, which is main- tained by Mr. S. A. MILLER "'), for both those authors base their primary divisions on the number of basals; Triacrinus, for instance, would fall into the Synbathocrinida of Mr. Mirrer, which does not equal the Symbathocrinid:e of WACHSMUTH and SPRINGER. How utterly unphilosophical and absolutely untenable such an arrangement is, will be seen by anyone that takes the trouble to read the description of Pisocrinus ollula. Pisocrinus. (Plate I, figures 1—23.) 1858. L. pE KoniIncK, Bull. Ac. Roy. Belg., 2e ser., vol. IV, p. 104, Pl. II, and Geologist, vol. I, Dd pp. 182—184; London, May 1858. 1860. Synbathocrinus, C. F. Römer, Silur. Fauna W. Tennessee, p. 55, Taf. IV, figs. 6 a, 6 b; Breslau. 1884. Triacrinus, EB. N. S. RINGUEBERG, Proc. Ac. Nat. Sci. Philadelphia, pp. 144—145. Revised Generic Diagnosis. BB 5; 1. post. B, post. B and r. unt. B pentagonal; r. post. B and 1. ant. B. tetragonal. RR 5; 1 post. R and ant. R large, of irregular shape but roughly four-sided, resting on BB; 1. ant. R small, roughly threesided, not touching BB; r. post. R and r. ant. R small, of irregular shape, roughly four-sided, supported between large RR and R', not touching BB. Radial facets equal in size. Arms 5, simple, unbranched; ossicles long, of somewhat tri- angular section, with large ventral groove from which the axial canal is not separated. R' heptagonal but of roughly five-sided appearance; rests on post. B, r. post. B and r. ant. B, between 1. post. R and ant. R, while its upper sides support r. post. R and r. ant. R. Anal x elongate; rests on truncated processes of 1. post. R and r. post. R, abutting against the first brachials: it is followed by a series of similar plates, all very like the brachials in external appearance and section. Stem round, with low ossicles at least in proximal region; lumen small and apparently round. The rather unfortunate treatment which this genus has hitherto met with at the hands of European palwontologists would, in any case, have necessitated a discussion of 1) »Structure, Classification and Arrangement of American Palwozoic Crinoids &c.>» Amer. Geol. vol. VI, p- 356; Minneapolis, Dec. 1890. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 2. 23 its Literature; but, besides this, the discovery of anal structures compels an alteration of the previous terminology. L. pE KONINCK (op. ctit.) founded the genus in 1858 on the evidence of three dorsal cups. So far as this material permitted, his description was correct; but the figures appear to be very bad. The two specimens figured were said to come from the collection of Mr. JOHN GRAY of Hagley, but, as they do not seem to have found their way, with the larger part of the collection, to the British Museum, I have been unable to compare them with the figures. There can, however, be no doubt but that the basals are quite incorrectly drawn in both plate and woodeut, and that the views of the ventral surface given in figs. 11 and 13 are largely imaginary. The »more decided» »groove» »on the anal side» no doubt exists, but not in the posterior interradius of pE KONINCK, for that is now seen to be the right posterior interradius. The specimens of Pisocrinus described by OC. FErp. RÖMEr in 1860 (op. cit.) as Synbathocrinus tennesseönsis were not well enough preserved to advance our knowledge. J. W. SALTER in 1873") mentioned that »long tentacular arms» occurred in some specimens; he placed the genus, however, with the Cystidea. S. ÅA. MILLER, Writing. in 1878), obviously without having seen ÅNGELIN'S Icono- graphia, adds that »one of the arm-plates possesses a very wide and deep ambulacral furrow for so small a plate», and that »the column is small and round». Mr. MILLER saw that the American species differed in the structure of the base from the figures at least of the European species, and he was the first to give an adequate description of that structure. ÅNGELIN (op. cit.) in 1878 figured a specimen with arms, and described the stem as cylindrical, composed of smooth, simple and rather long ossicles, and with a central canal. In his generic diagnosis occur the words »interdigitalia nulla 1. interdum unicum>, and under P. pocillum »Interradiale oblongulum, sexangulum». I take it that both these sen- tences refer to the plate that is represented, though rather incorrectly, as partly hidden by the arms in Tab. IV, fig. 3 a; these obscure references to it escaped the observation of subsequent writers. Although the unpublished diagrams of ANGELN show that he understood the composition of the base, and although Tab. IV, fig. 1 e gives a representa- tion of the basals that may pass muster, his other figures are either useless in this respect or, as fig. 2 b, more incorrect than DE KONINcK's. We cannot therefore be hard on Mr. S. ÅA. MiurerR for having, in his subsequent writings, ignored the resemblance of ANGELIN'S Tab. IV, fig. 1 e to the base of his own P. gemmiformis. Dr. E. N. S. RInGUEBERG (op. cit.) threw no further light on the structure of the genus, when in 1884 he described two species under the names Triacrinus pyriformis and T. globosus. Apparently he did not intend to refer them to the Yriacrinus of Mimnster, and, as he compared them with Hybocrinus and not with Pisocrinus, his institution of a new genus was probably due rather to inadvertence than intention. The description given by Messrs WACHSMUTH and SPRINGER in 1886 (Rev. III, 172— 174, Proc. pp. 96—98) was good so far as it went. They stated that the column had a 1) Cat. Camb. and Sil. Foss. p. 128; Cambridge. 2) Journ. Cincinnati Soc. Nat. Hist., July, 1879, pp. 10, 11. 24 > F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. stellate central canal, but without adducing evidence. They were the first to call attention to what I have elsewhere ') called the »radial processes». In November, 1888, Messrs WACHsMUTH and SPRINGER ”) published a figure that purported to show the »Inner floor of the orals of a Pisocrinus from Indiana,» and said (op. ett. p. 350) »We now recognise ... in Pisocrinus five large orals as covering the greater part if not all of the ventral surface.» In 1890 Mr. S. A. MILLER ”) introduced into a description of his family Pisoerinid:ae some ideas as to the »subradial» nature of the plate hitherto usually called »azygous> and of the lower part of the two larger radials. Since Mr. MILLErR's »subradials» represent the »basals» of modern scientific terminology, this would make Pisocrinus a dicyclic form; Mr. MILLER placed it, nevertheless, among »Genera having five Basals, no Subradials, no regular Interradials.>» In this connection it may be mentioned that Dr. Otto FOLLMANN in 1887 '”) :alled the »azygous» plate of both Triacrinus and Calycanthocerinus a >»Parabasal», while the plates called »Basalia» in his text were lettered »IB» in his figures. Quite recently Mr. S. A. MILLER ”) has described three new species and has given us further views on the morphology of the genus. He suggests that the three large cup- plates »might be defined as... primary radials» and the smaller ones as »three secondary radials». This is quite unnecessary. He talks about »arm-blades» as taking the place of arms, a view that appears to be suggested ty the occurrence of a rather long first brachial in P. Gorbyt. In this connection he quotes ANGELIN'S descriptions of arm-bearing Piso- crini, but suggests that the Swedish and American species are not congenerie. In PI. VI, figs. 24, 25 he represents »the convex side of two plates first discovered by Mr. A. C. BENEDICT associated with Pisocrinus and which he supposed to be the vaults.» It was the under or concave side of one of these that was figured by WACHSMUTH in 1888 (loc. cit.) Of these two plates Mr. MILLER gives a very full description, from which it appears that there are no sutures in them, that ten large ridges or folds radiate from the apex and that between them arise ten smaller ridges, that on the concave side depressions correspond with these ridges. »The five grooves on the under side may represent the continuation of the channels to the central part of the visceral cavity.» On the other hand there is no indication of an anal orifice, as one would certaimly expect. 'There is no direct evidence that these plates belong to Pisocrinus, and they look far more like cup-plates with pro- nounced radiate ridging than they do like fused orals. The changes that will now have to be made in the Terminology of the plates will be best understood by comparing the accompanying diagrams, which represent the cup of P. pilula (text-figs. 1 and 2). The position of the anal tube of course determines the 1) > Trigonocrinus &.> Quart. Journ. Geol. Soc. London, vol. XLV, p. 151; Feb. 1889. 2) »Ventral Structure of Taxocrinus ete.> Proc. Ac. Nat. Sci. Philadelphia, 1888, PI. XVIII, fig. 14. 3) pA mer: | Pal;; Crin.» Amer. ,Geol: vol. VI, p- 356. 3) »Unterdevonische Crinoiden», Verh. nat. Ver. preuss. Rheinl., Jahrg. XLIV, Hälfte 2, pp. 114—116, Pl. II, figs. 1 a and 2e; Boun. Those who possess author's copies of this paper have doubtless found to their sorrow that it has been repaged and the plates renumbered, while all reference to the original place of publication has been carefully removed. When will authors learn how irritating this form of vanity is? 3) Advance Sheets from the 17th Report of the Geol. Surv. of Indiana, Palzeontology, pp. 26—32, PI. VI, figs. 10—25, Pl. XI, figs. 4, 5; Indianopolis, Aug. 1891; sold as a separate publication. ND an KONGL. SV. VET. "AKADEMIENS HANDLINGAR. . BAND 25. N:0O 2. posterior interradius, and this is fixed by the plate marked x, which is either the anal x or the proximal plate of the tube. The azygous plate (Az) is thus seen to be a true radi- anal (KR): it partly supports the small r. post. R and r. ant. R, and rests on the truncated r. post. B. These changes are of great importance, for they bring Pisocrinus into harmony with the rest of the Monocyclica, with which under previous terminologies it certainly did not agree. Triacrinus (text-fig. 3) having, so far as the radials are concerned, the same 3 KO DISA Fig. 1. Dissection of Pisocrinus: The plates named Fig. 2. Dissection of Pisocrinus: The plates named according to WaACHSMUTH and SPRINGER. The asterisk according to the views of the present represents the supposed position of the anal interradius. paper. This dissection is made from a specimen of Pisocrinus pilula from Dudley in the British Museum: No. 57348. =) ROS Fig. 3. Dissection of Triacrinus. Fig. 4. Dissection of Symbathocrinus. /(AyAnus r. post = I post Ör post rant Ant lant I post PE rant Ant &) — BB TH Db 2ÖS Sö KITOL, TR sag Fig. 5. Dissection of Haplocrinus. Fig. 6. Dissection of Heterocrinus. 5 ] 5 structure, would have the same terminology, and this is now seen to resemble Symbatho- erinus in the position of its basals (text-fig. 4). It is to be noted that in 1886 (op. cit.) WACHSMUTH and SPRINGER called the plate in Symbathocrinus marked z an »anal», and said that it supported the proximal plate of the ventral tube. Now also we can compare Pisocrinus with Haplocrinus (text-fig. 5). This genus only differs from Pisocrinus im the presence of an infer-radial in the left and right anterior rays, and in the absence of a K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 2. 4 26 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. ventral tube; one of the orals, however, being perforated by an aperture of supposed anal function, determines the posterior interradius. From Haplocerinus it is not far to Heterocrinus (text-fig. 6). ”The composition of the cup is precisely the same; but a plate supporting a ventral tube rests in the latter genus on the sloping upper faces of the two posterior radials. This plate is now called the proximal plate of the tube (t) by WACHSMUTH and SPRINGER '): in any case it is homo- logous with the plate x of Pisocrinus, and with the plate which WACHSMUTH and SPRINGER called »anal» in Symbathocrinus. For my own part I can detect no morphological difference between the anal z and the proximal plate of the tube (tr), and I believe that the proximal plate in the anal interradius is the same morphological element in every genus of the Inadunata. Calycanthocrinus, the peculiar genus described by Dr. FOLLMANN (op. cit.), resembles Pisocrinus, or rather Triacrinus, in its main plan, but has added to its cup five smaller arm-bearing plates which its describer calls radials. The probable interpretation of this structure is shown in text-fig. 7, where the plates present in Triacrinus are shaded, the added ones being merely outlined. It is noticeable that Dr. FOLLMANN did not observe the anal plate in either Triacrinus or Calycanthocrinus, but this may have been due to the ill preservation of the specimens. The sutural surface that supported it is clearly shown by specimens of Triacrinus depressus in the British Museum. lant I post orpost Tant Nf KX TF AN lp Fig. 7. Dissection of Calycanthocrinus. Species of the genus. The following have been deseribed, — P. pilula, DE Kon. Gotland England P. ornatus, DE KON. England P. flagellifer, ANG. Gotland P. ollula, ANG. Gotland P. pocillum, ÅNG. Gotland P. tennesseönsis, C. F. Röm. sp. N. America P. gemmiformis, S. A. MILLER N. America N P. piriformis, RINGUEB. sp. . America P. globosus, RINGUEB. Sp. N. America P. Benedicti, S. A. MILLER N. America P. Gorbyi, S. A. MILLER N. America P. campana, S. A.; MILLER N. America 1) »The Perisomic plates of the Crinoids>, Proc. Ac. Nat. Sci. Philadelphia, 1890, pp. 381—384, PI. X, fig. 8; Feb. 1891. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:o 2. OM Beside these there is an undeseribed species from the Wenlock Shale of Dudley and Malvern, of almost hemispherical shape. The nomen nudum et barbaricum »Pisocrinus pentalobus, W. and SP.», which occurs in a note by Mr. OC. S. BEACHLER "') as indicating a species found in Niagara beds at St. Paul, Decatur co, probably refers to P. Gorbyi. It is, however, a little uncertain whether P. Gorbyi does not include two species. I have for some years been acquainted with a species from the Niagara group of W. Tennessee, of which the following is a diagnosis: — Dorsal Cup low; pentagonal as seen from ventral surface, the angles of the pentagon being radial in position: the radial facets are very narrow, the radial processes correspondingly broad, forming the concave sides of the pentagon: basals hidden in the concavity for the stem. Now this seems to agree with specimens collected by Prof. GorByY in W. Tennessee and: figured by Mr: Minter (op. cit. P1. VI, figs. 21, 22, 23): The type-specimens of P. Gorbyi, however, which come from Indiana, have, as Mr. MILLER points out, a more elongate and conical cup; the basals also are far more visible in a side view. Of the other species in the above list P. ornatus and P. flagellifer are here regarded as synonyms of P. pilula. In the specimens of P. gemmiformis and P. globosus that have come under my notice (for which I am indebted to the kind offices of Mr. C. S. BEACHLER) I can see no such differences as would warrant specific distinction, and it seems probable that American palrontologists will have to consider P. globosus as a mere variety, or even as a synonym, of P. gemmuiformis. Further, were it not for the difference of matrix and mode of fossilisation, I could not undertake to diseriminate these species from the globose forms of P. pilula, while P. piriformis could not be distinguished from the more conical varieties of that species. P. Benedicti agam is strikingly like the ovoido-conical English specimens of P. pilula, but has perhaps rather narrower radial facets. P. campana differs from the conical varieties of P. pilula chiefly in size; but also in the greater height of the basals. Pisocrinus pilula. (Plate I, figs. 1—11.) 1858. DE KONnIincK, Bull. Ac. Roy. Belgique, 22 ser., vol. IV, p. 106, P1. II, figs. 8—11. 1858. P. ornatus, DE KONINCK, op. cit. p. 107, Pl. II, figs.-12, 13. 1873. SALTER, Cat. Camb. and Sil. Foss., p. 128; Cambridge. 1878. ANGELIN, Iconographia, p. 21, Tab. IV, figs. 4, 4 a—b. (?). 1878.2'P. flagellifer, ANGETAN, op. cit: p. 21, Tab. IV, figs. 1, 1 a—e. Emended Diagnosis. Shape variable; globose, ovoid or conical; in transverse section circular, sub-pentagonal or slightly trilobate. Greatest height (from base to bottom of radial facet) never more than greatest width and never less than ”/, width. Base roughly triangular in outline, with no plates entirely covered by stem. Radial articular facet wide on exterior of cup, with straight sides sloping towards centre of cup: radial processes well developed, rather 1) Amer. Geol. March, 1891, p. 179. The more correct quinquelobus would admirably suit the new Tennessee form. 28 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND: narrow, with vertical and usually parallel sides, but sometimes slightly spear-shaped or even petaloid. Description. Dorsal cup varies greatly in shape, so much so indeed that one is tempted to make more than one species: there would however be so many connecting links that no diagnoses would be possible. Similar variations in form are seen in most common and widely distri- buted species; thus, Hugeniacrinus caryophyllatus has a series of shapes curiously parallel to those of P. pilula, and Apiocrinus elegans Derr. (A. Parkinsomi auctt.) varies in a very similar manner. Many other variations in structure, e. g. the shape of the basals, are direct consequences of the shape of the cup; while other variations, e. g. the shape of the radial processes and the articulation of the stem, appear indiseriminately in cups of different shapes. I have therefore not even ventured to propose definite varietal names; but shall simply distinguish the shapes as conical (Pl. I, figs. 2; 6), ovoid (Iconogr. Tab. IV, f. 4, 4 a—b) and globose (PI. I, figs. 4, 5). The conical form proper has straight sides and is abruptly truncated above and below: the ovoid form is elongate owing to the greater length of the large radials and the radianal, and curves inward gently above and below; the specimens of this form are mostly very small: the globose form is lower in propor- tion and gently rounded. The conical form is the most common in Gotland; it is however also found in England, and on such a specimen pr KONIncK founded his P. ornatus; among American species its analogue is P. piriformis. A form between conical and ovoid is perhaps the most common in England: it is also found in Gotland (P1. I, figs. 3, 7), especially in bed f; the type specimen of P. flagellifer (P1. IT, fig. 1) has a cup of this shape; in America it appears to be represented by P. Benedicti. "The true ovoid form is rare in Gotland, and unknown in England, it has as yet only been found in bed e: this form if any should be distinguished as a variety or even species, but only 5 cups are known and it may well be merely a young stage. The globose form is very rare in Got- land, but is common in England; such a form was pE KONINCK'S type-specimen: in America P. globosus and P. gemmiformis are of this shape. The following measurements show the considerable variation in size and proportions: 3 Freight. 0: fs 611 | HSA 43: 2.8) 2 | mm. Width . - so s > SNS 6.5 | 5.5 401 4.5) dv) 2:51 hn The plates have generally an equal curvature, as in the conical form (P1. I, fig. 2); but they are often slightly swollen, as in the ovoido-conical forms (P1. I, figs. 3, 7), and this is usually the case with the English specimens; this swelling, being naturally more visible in the three larger plates (viz., ant. R, 1. post. R and R'), produces a trilobate section (P1. I, fig. 7), and this, though not shown in ANGELIN's Tab. IV, f. 4 b, is especially marked in the ovoid form, where these three plates have a greater relative size. The surface of the plates is usually smooth as in all other species of the genus; sometimes, however, a rough surface has been produced by weathering or other ex- ternal causes, and of this nature was the ornament described by pE KONINCK in P. ornatus. jjm .o om ob ékooo mt pp on mh hm P h bpnovzX bh 22 oh PPPPp pp eo fi mimmi mmm HH MMMM KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:o 2. 29 The Base does not, in most cases, form a regular equilateral triangle as described by DE KONIncK. Sometimes the basals spread out horizontally from the stem and curve upwards gently (Pl. I, figs. 4, 5); sometimes they bend upwards at a sharp angle (PI. I, figs. 2, 6). The top of the stem is in the conical form often received within a little rim (P1. I, fig. 6), but this may be absent and the cup truncated by a smooth plane (PI. TI, fig. 7): in globose forms there is a slight concavity for the stem, but no rim (PI. I, fig. 5). BB 5. In the more conical and ovoid forms, when viewed from the outside and counting the suture with the stem as a side, post. B, 1. post. B and r. ant. B are pentagonal, and the last is smaller than the other two; r. post. B and 1. ant. B are quadrangular and usually wider than high: the upper sloping sides of the pentagonal basals make an obtuse but very variable angle with the truncate tops of the quadrangular basals (P1. I, fig. 1). In the more globular forms the essential shape of the basals is the same, but, owing to the ab- sence of a sharp bend at the junction with the stem, the appearance is different: in these also the angle formed by the upper sides of the pentagonal with those of the quadrangular basals is so wide as to be almost a straight line; consequently the outline of the whole base forms an almost regular triangle. The basals vary considerably both in size and proportion, as shown by the following measurements: in these the first column gives the absolute height in millimetres of 1. post. B, measured from the suture with the stem, or from the corresponding bend in the plate when a rim is present; the second column gives the height in millimetres of the cup from the same point to the articular facet of the left anterior radial; the third and fourth columns show the proportion. Specimens a and hb are of the ovoid form, the rest are conical or ovoido-conical. lt tt | INU JES a 0.75 | 3.1 | JA börndikanr utg nvemnf Jarnanols 3 c 20 ie NERE Hinsavå kas an födan hår0g e ads tg.) nior | nä beg RA RETA föld saneras lir snar? RR 5. If the radial processes be not taken into account, the plates may be described as follows: 1. ant. R triangular, with its lower sides usually curved, equal to one another and generally shorter than the third or facet side; it does not touch the basals: 1. post. R seven-sided, being bounded by 1. ant. R, ant. R, 1. post. B, post. B, R', r. post. R, and facet: r. post. R and r. ant. R four-sided; the side where they meet each other is however some- times very short, or even non-existent, owing to the extension of R'; ant. R eight-sided, being bounded by r. ant. R, R', r. ant. B, 1. ant. B, 1. post. B, 1. ant. R, and facet. The articular facet (PI. I, fig. 10) is excavated in the shape of a four-sided pyramid, with the 50 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. angle towards the centre of the cup more or less truncated. The outer margin of the facet is curved conformably with the shape of the radial, and a straight fuleral ridge extends as a chord across the curve from the extreme outer corners of the facet: this ridge is cerenelate or slightly toothed. "The segment contained by the fulcral ridge and the radial arc of the circumference is slightly concave and covered with very fine granules. The tri- angle contained by the fuleral ridge and the lower margins of the radial processes has its inner angle truncated by the curve of the calycal cavity: its floor has a slight triangular depression on either side and is covered by rather irregular strix that continue from the crenelations of the fuleral ridge, parallel to one another, and at right angles to the ridge. There is no trace of a perforation either on the ridge or towards the inner part of the facet, but there can sometimes be distinguished a slight notch where the facet meets the valycal cavity, and the wall of the cavity on either side of this notch may be slightly raised so as to form two teeth: doubtless the axial cord lay in this notch, and in course of evolution the teeth would have met over it, thus forming a perforation. The radial processes are from 0.6 to 0.8 mm. wide at their base in fig. 9, where the facet is 2 mm. wide: this may be taken as a typical measurement. The processes are generally of about the same width all the way up, but tend towards a spear-head shape; sometimes they are a little rounded as well, and may then be called petaloid; sometimes, and especially in petaloid forms, the suture-line is depressed. Where the processes enter into the wall of the calycal cavity they are slightly hollowed, even though they may be pointed above; but this hollowing is very little if at all greater than the general curvature of the cavity. In the case, however, of the process formed by the left and right posterior radials, the breadth is greater, the suture lies to the left of the process, the top is truncate, and the side next the calycal cavity is markedly hollowed: the truncated surface is roughened and to it was attached, probably by close suture, the anal a. The calycal cavity passes down to nearly: the bottom of the cup, but is constricted a little more than half-way down, as shown in the section (P1. I, fig. 11). The nature of this constrietion is no doubt the same as in P. ollula, where it is better shown (PIAS: LT The Arms are simple and unbranched. In the type-specimen of P. flagellifer, ANG. (Iconogr. Tab. IV, fig. 1) (Plate I, fig. 1) they: are preserved to a length of 36 mm.: the proximal ossicle is 1.5 mm. high, with its base twice as wide as its upper edge; in the left anterior radius it has been rubbed so as to appear more square: the next ossicle is also 1.5 mm. high, but the same width all the way up; the third is 2.5 mm. high; the succeeding ones of the same size and then gradually decreasing: the width of the ossicles is about 1.1 mm.: the backs of the ossicles are slightly angular, but are a good deal worn. Arms are known in five English specimens: in one in the British Museum (E 652) they are preserved to a length of 14 mm.; the ossicles in this specimen are 4 mm. long and 1.2 mm. wide, the height of the cup being 3.8 mm. and its width 4 mm.; in other respects they are like those of the Swedish specimen. The ventral side of the arms has not been observed, but a fracture in the specimen figured enables one to see that the section is triangular with slightly rounded angles, and that there is a large ventral groove from which the axial canal is not yet separated. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:0 2. 31 Anal Structures: R' is seven-sided, since it rests on three basals; but when the upper edges of these basals come into line it is five-sided. It varies in its proportions: in the conical forms the breadth is as a rule very little more than the height; in PI. I, fig. 1 the height is 3.75 mm., the breadth 2.5 mm.: in the ovoid forms the breadth and height may be equal; in one specimen the height is 2.75 mm., the breadth 2.25 mm., but the great curvature of the plate makes the breadth far less than it would be if the plate were more flattened; the difference of proportion is therefore more apparent than real. "The apex is sometimes extended in a long thin process almost separating the two small radials, as shown in DE KONINCK'S figure of P. ornatus. Anal x, as I call the plate that rests on the truncate process between the right and left posterior radials, is rarely preserved in this species; a portion of it, however, is to be seen attached to the process in a specimen from Petesvik, while it is shown, though broken off from the process, in Pl. I, fig. 8. It appears to have been long and rather thin and to have passed in between the arms rather rapidly: it is grooved on its inner side. The remainder of the tube is unknown. The Tegmen is unknown; but in PI. I, fig. 8 there are seen fragments of plates attached by suture to the processes between r. post. R and r. ant. R, and 1. post. R and 1. ant. R. I am inclined to regard these rather as covering plates that have entered into the tegmen than as orals. These covering plates appear to have rested on the sloping sides of the spear-head, just as distichals rest on an axillary costal, while the orals probably rested between the covering plates and partly touched the hollow inner margin of each process; in the posterior interradius, however, the oral must have been pushed a little to the centre and have been slightly hollowed on its outer side to allow for the passage of the rectum. The Stem: In the type-specimen of P. flagellifer (Iconogr. Tab. IV, fig. 1, P1. I, fig. 1) 12.5 mm. of stem are preserved: the proximal millimetre is slightly swollen, and just below this the stem is broken: at the proximal end of the stem the ossicles are low and alternate in size; distalwards they become equal and about 0.75 mm. high, with a width of 1.25 mm. In E 652, Brit. Mus., 11 mm. of stem, somewhat broken, are preserved: the ossicles are about 0.75 mm. wide, short and slightly moniliform. The axial canal is very small and apparently round. The sutures are plain, not crenelate. Notes on ÅNGELIN'S figures: Tab. IV, fig. 1, 1 a: the true length of this specimen is 51 mm.; it lies on the matrix in the position of fig. 1; the aspect of fig. 1 a is only visible in the lower part of the cup, and for this part it is correctly drawn: the length of the arm-ossicles is ex- aggerated; the shape of the proximal brachial is incorreetly given: the shape of the stem is fairly shown in fig. 1, but the ossicles themselves are wrong: this specimen is refigured im my Plate I fig. 1. Tab. IV, figs. I hb and 1 e: the sutures between the basals are a little too regularly spaced, otherwise these and figs. I c and 1d are fair representations. Tab. IV, figs 1d, 1 e and probably also Ib, 1c represent a rather large form from the Klinteberg. Al figures 1 represent the ovoido-conical form. 32 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Tab. IV, figs. 4, 4a, 4b are enlarged drawings of a small ovoid form from Petes- vik; the trilobate shape is not shown in 4 b, and the basals might in the same view have been given a little more clearly; the posterior radial process is not distinguished in 4 a; otherwise the drawings are adequate. Localities in Gotland: Petesvik in Hablingbo (ec); ”Canal near Medebys in Ha- blingbo (e), Qvinnegårda in Hafdhem (/fide ANG.) (ce), Stenbro in Silte (ce), Djupvik in Eksta (e), Road between Mölner and Klintehamn (ec), Westergarn (ec), Stora Carlsö (ce), Lau (ec), Lilla Carlsö (f), Klinteberg (f). Pisocrinus ollula. (Plate I, figs. 12—19.) 1878. ÅNGELIN, Iconographia, p. 21, Tab. IV, fig. 2, 2a, 2c, 2d, not 2 b. Emended diagnosis. Cup bowl-shaped; height less than ”/, width. Base circular; BB very small, entirely covered by stem. Ant. R, r. ant. R and R' bend inwards rather sharply below, forming a slight concavity, in middle of which is attached the stem. Radial processes rather stout, especially in post. IR, widening towards centre of cup. Description. Dorsal cup: ÅNGELINS figures 2 and 2a give a good idea of the general shape: a single cup found near Hemse railway-station in June, 1892, is of more conical form. Size variable: specimens from Linde Klint are 4.5 mm. wide by 2.25 mm. high (Pl. I, fig. 16), and 4.5 mm. wide by 2 mm. high (P1. I, fig. 15), measuring to the bottom of the radial facet. Specimens from the Klinteberg are 8.4 mm. wide by 3.25 mm. high (PI. T, fig. 17). A specimen from Petesvik is 6.75 mm. wide by 4.25 mm. high (P1. I, fig. 19). BB 5, of unequal sizes; lie in a deep depression which is circular (P1. I, fig. 19) or slightly triangular (P1 I, fig. 13), and are covered by the stem. The outline of the base appears to coincide with that of the proximal stem ossicle, but it is almost impossible to distinguish the basi-radial sutures. , Ann. Mag. Nat. Hist., ser. 6, vol. V, p. 384; May, 1890. JE ww [OP] F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Herpetocrinus. (Plates Tand IT) 'figs! 24—78): (1852, Myelodactylus, HALL.) 1865, Ophiocrinus, CHARLESWORTH non SALTER 1856. 1873, Herpetocrinus, SALTER. 1878, Myelodactylus, AÄNGELIN, pars. 1879, Myelodactylus, ZITTEL. 1879, >”Myelodactylus?», WACHSMUTH and SPRINGER. 1880, Myelodactylus, S. A. MILLER. 1880, Myelodactylus, NICHOLSON and ETHERIDGE. 1889, Herpetocrinus, BATHER. History of opinion. Not only the systematic position, but the structure and homologies of this genus have long been obscure. In 1852 Prof. Jas. Harr proposed the name Myelodactylus!) for certain stem- ossicles, which he described as brachials. The only generic character pointed out by HALL was the »foramen or medullary canal penetrating the column of joints». In no case, even had the specimens been brachials, could this character have had a diagnostic value; for the pre- sence of an axial canal is the rule in pinnulate arms. Prof. Harr, however, gave figures and a clear, though erroneously worded, description of his type-species”). From these figures it should have been clcar that the specimens, whatever they were, were not the brachials of a Urmoid; for the »tentacles» were represented as two to each ossicle. In no Crinoid is there more than one pinnule to a single brachial; such an occurrence is an evolutionary impossibility. Prof. HALL also described M. brachiatus”) and some unnamed fragments”). His two species are distinct, as species go in this genus. In 1865 Mr. E. CHARLESWORTH exhibited 6 specimens of this fossil at a meeting of the Birmingham Natural History Society on November 21st. His remarks were reported in the Birmingham Gazette of November 23rd, and copied into The Reader”). He proposed the name ÖOpluocrinus for the genus, and regarded the remains as »detached fingers of encrinites bearing enermital-shaped tentacles». »The specimens exhibited were sufficiently distinct inter se to indicate the existence of several species.» In 1873 J. W. SALTER") changed the name of this genus to Herpetocrinus (£€onetor, a creeping thing), discarding HaALr's name »as based on false ideas». At the same time he described the crown and the stem in correct terms. As type-species he took his new species H. HFletcherti, which can be identified from his description and figure combined- Unfortunately SALTER was not content to draw what he saw, but tried his hand at resto- ration: the result was a monstrosity which made people doubt the accuracy of his descrip- !) Nat. Hist. N. Y., Palaeontology, vol. II, p. 191 — >»uvekov, medulla and dazsztvkos, digitusr. 2):Op: cit:, p- 192, Pl: XLIT, figsl öra; brand Gas 3)--Ops cit.,. Pp. 232, PIC KLIN, hgst a— ce 2) Op. Cit., Ps 202, PICKING Dos rd 0 ande oa ARG 5) The Reader, vol. VI, Part. XXXV, No. 152, p. 604; London, Saturday, Nov. 25th, 1865: 6) Cat. Foss. Geol. Mus. Cambridge, p. 118. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 2 dd tion. Although Mr. JoHs GrRaAY was liberal in the distribution of casts of the specimen that gave rise to this figure, nevertheless the fractured and distorted condition of the specimen, and the anomalous character of the whole structure still left much room for doubt. In 1878 Prof. ANGELIN') gave a new diagnosis of the genus, under the name Myelodactylus, which may be rendered thus. — Crown narrow, elongate; dorsal cup cup- shaped. IB, 3. BB, 5, polygonal. RR, 5. IBr, 2; IBr, axillary. Anal plates (>Interradialia>) 2. Arms very long, subfiliform, repeatedly dichotomous, with simple ossicles. Ventral tube distinct, jointed. Stem thick, coiled, with very fine ossicles and numerous monili- form cirri. 'To the genus he referred three supposed new species, viz. — M. heterocrinus, Tab. X, figs. 24, 25. Crown with arms more stout than in M. gracilis. Cirri thick, close-set, in single series. Length 37 mm. Fol- lingbok» MAR. M. gracilis, Tab. X, fig. 28. Cup elongate, narrow. IBr, very large, bearimg 2 branches. Arms graceful and elongate, many times divided. Cirri monili- form, embracing crown. Length of crown 30 mm. Visby. M. R. M. imterradialis, Tab. X, figs. 26, 27. Cup cup-like. IB obsolete. BB 5. Anals 6 in single series. Petesvik. The value of these species will be discussed later on; meanwhile we shall see what other observers have gathered from his work. ANGELIN placed the genus in his family Taxo- erinidee. In 1879 Prof. K. A. v. ZITTEL”) gave a diagnosis of the genus compiled from HaLL, SALTER and ÅNGELIN, and left it in the Taxocrinide. In the same year Messrs. WACHSMUTH and SPRINGER”) treated Myelodactylus as a doubtful genus. They considered with Harr that Harr's figures represented portions of arms, but remarked, — »We cannot see any propriety in founding genera or species upon mere fragments of arms or column, especially in a case like this». They could not under- stand why ANGELIN referred his three species to this genus, and pointed out with justice, that only M. heterocrinus agreed with AÅNGELIN'S generic diagnosis. 'They continued, — »We have here placed Myelodactylus provisionally under the Cyathocrinidz, because AN- GELIN'S first two species undoubtedly belong to that family, though probably to different genera. His M. (?) interradialis, however, is a representative of an altogether different family». Species founded upon mere fragments of column were not recognised by WACHS- MUTH and SPRINGER; and it appears that they felt unable to adopt HaLr's genus, but provisionally adopted ANGELuN's with M. heterocrinus as type. This seems a logical pro- ceeding so far as it goes. In 1880 Mr. S. A. MILLER”) described a species of this genus under the name Myelodactylus bridgeportensis. Unfortunately his material was all in the form of casts from magnesian limestone, and this led him into some very remarkable errors as to the Dälconographa, p: 11, Tab. X, figs. 24—928. 2) Handb. d. Palaeont., vol. I, p. 354. 3) Revision I, (145), Proc. 1879, p. 368. 1) Journ. Cincinnati Soc. Nat. Hist., vol. III, p- 141; July, 1880. 28 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. morphology of the genus which it is kinder not to dwell on. As a further instance of the confusion of mind then existing with regard to this genus, one may quote his very natural remark on ANGELIN; he says (p. 143), — »His species are all small and slender, and very much resemble some species of Heterocrinus. "They certainly have no generic relation with Myelodactylus.> In 1880 Prof. H. A. NiIcHOLSON and Mr. R. ETAERIDGER, junior"), figured some im- perfect specimens, probably of H. Fletcheri. "They considered them to be stem-fragments, but threw doubts on SALTER'sS figure. They accepted the identity of Herpetocrinus with Mvyelodactylus, but said, — »We do not consider Harr's having mistaken stems for arms as a sufficient reason for the rejection of his name, and therefore adopt it in preference to Mr. SarteR'S». They mentioned Ophiocrinus of CHARLESWORTH as a MS. label in the British Museum, but were unaware that it had been published. In January 1883 Mr. S. A. MILLER”) founded a new order of Echinodermata — Myelodactyloidea, to contain two new families — Myelodactylide and Cyclocystoidid:e. The family Myelodactylida&e was founded upon the single genus Myelodactylus. Mr. MILLER was driven to this step by his peculiar notions above alluded to; notions which one regrets to see he has not yet been disabused of, for they appear again in his »North American Geology and Palaeontology»”). In 1886 Messrs. WACHSMUTH and SPRINGER omitted Myelodactylus from their genera of Palaeozoic Crinoids, saying”), — >»The so-called genus Myelodactylus may be left out of consideration. It was founded upon columns only, and if correctly identified by AN- GELIN, which is improbable, it would not belong to the Articulata at all. Matters were then in this unsatisfactory state so far as the public were concerned. HaLr's genus had been rejected by those most qualified to pronounce an opinion; SALTER'S was considered doubtful; and ANGELIN, who had had magnificent opportunities for setting the whole question at rest, had made confusion worse confounded. There was nothing to prove what kind of a crown was attached to the stems, if stems they were, or in what position it was attached. In November, 1889, I announced to the Geological Society of London”) the undoubted attachment of a crown to the stems of Herpetocrinus SALTER (= Myelodactylus HALL), and exhibited specimens and drawings which were conclusive. These drawings have not yet been published, but will, it is hoped, illustrate a future article in »British Fossil Crmoids». The main morphological question being thus settled, we have to consider, (1) what name we shall apply to the genus; (2) what are its diagnostic characters, and what its systematic position; (3) which, if any, of ANGELIN'S species belong to this genus. (1) It seems to me that Harr's Myelodactylus cannot be accepted. The misleading nature of the name more than justified SALTER in rejecting it in accordance with the 1) Monogr. Silur. Foss. Girvan, Fasc. III, pp. 330—333, Pl. xxi, figs. 11, 12; Edinburgh and Lon- don, 1880. 2) The American Palaeozoic Fossils, 2nd Edition, p. 278; Cincinnati. 3) Cincinnati; 1889, pp. 213, 262. 2) Revision III (141), Proc. 1886, p. 65. 5) Abstr. Proc. Geol. Soc., No. 545, for Nov. 20th, 1889, p. 12, and Quart. Journ. Geol. Soc. vol. XLVI, Proceedings, p. 5; Feb. 1890. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. X:0 2. 39 British Association rule 11"). >»A name may be changed when it implies a false proposi- tion which is likely to propagate important errors». That important errors were so pro- pagated we have already seen. But more important is the fact that Messrs. WACHSMUTH and SPRINGER rejected HaALL's genus on two separate occasions, and, so far as they used »Myelodactylus» at all, applied the name provisionally to ANGBELINS M. heterocrinus. The observations of Messrs. NICHOLSON and ETHERIDGE, who, on their own showing, had not examined SALTER'S type- specimen, hardly outweigh those of our eminent American authorities. The name ÖOpliocrinus proposed by CHARLESWORTH had previously been used by SALTER for a fossil Crinoid from South Africa; its value therefore needs no discussion. The name Herpetocrinus is next on the list. SALTER'S description of the genus was morphologically correct; it is moreover possible to recognise his type-species. His name must therefore be accepted. (2) SarTtTER'S description of Herpetocrinus is as follows. — »A minute cup, all but obsolete, and with dichotomous narrow arms, branched like those of Homocrinus, HALL. This is set on a narrow cylindrical suberect stem, which soon however becomes com- pressed, then hollowed on one side, and bears close set auxiliary arms to the lowest part, so far as observed. The stems coiled up like an adder resemble arms of crinoids rather than stems». Type H. HFletcheri. This is sufficiently diagnostic, but does not afford much information as to the sys- tematic position of the genus. The genus, as we have seen, has been variously referred to the Taxocrimide and the Cyathocrinide; and has even been placed in a separate class of Echinoderms. The knowledge acquired by an examination of SALTER'S type-specimen (a/384 Cambridge Museum), of specimens belonging to Mr HorrieEr of Dudley, and of a specimen in the British Museum (47,859), all belonging to H. Fletcheri, led me in April 1890”) to ally the genus with Fctenocrinus. In May of the same year”) I placed the genus with a(?) in Fam. Dendrocrinide, Series Dendrocrinites. The evidence of the British Museum specimen (47,859) and of the Stockholm spe- cimens a and k at last enables me to draw up the following Emended diagnosis. BB 5, irregular in size and position. RR 5, all (?) except 1. post. R divided hori- zontally. Arms simple, dichotomous. + rests on left upper slope of r. post. R' and partly abuts on 1. post. R and r. post. R;. Ventral tube long, narrow. Stem in proximal region evolute, more or less circular in section; in distal involute, compressed or sub- erescentic in section, with two rows of cirri varying in arrangement. The above diagnosis and figs. 25, 26, 37 and 38 sufficiently indicate that Herpeto- erinus must be referred to the Heterocrinida, and that it is most closely allied to the genus Heterocrinus. !) Rep. Brit. Assoc. for 1865, p. 34; London, 1866. JkAnn. Mag: Nat. Hist. ser. '6,+-vol. V, Pp. 333, Note d. SNOpHert:,! Pp. 384. 40 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. (3) We have now to consider the three species referred by ÅNGELIN to Myelo- dactylus. M. (?) interradialis may at once be set aside; it is undoubtedly a Tazxocrinus or a close ally thereof. ANGELINS MS. figures prove that he at one time regarded all crowns of Herpetocrinus as belonging to Taxocrinus; and this explains how he ever came to regard TI. interradialis as a possible Myelodactylus. With regard to M. grucilis I am in a state of doubt. The only specimen with that name in the collection is very unlike ÅNGELIN'S figure, and affords no evidence as to the structure of the cup. Prof. LINDSTRÖM, however, assures me that it is intended as the type-specimen; and there is certainly no other possible. The specimen consists solely of arms with no trace of a cup, of a stem, or of cirri. There is in fact nothing in the specimen to cause one to refer it to Herpetocrinus, and it is most probably part of an arm of Gissocrinus macrodactylus. A slight superficial resemblance to the type-specimen of »JI. heterocrinus» may have misled ANGELIN, and one can go with Prof. LINDSTRÖM SO far as to believe that it was from this specimen that ANGELIN described the arm-characters of M. gracilis. But that Tab. X fig. 28 can ever have been intended as a representation of this specimen is beyond belief. This figure does not agree with ANGELIN'S description; in his MS. drawings it is named >Tazxocerinus gracilis; in pencil only, while »Cyathoerinus tenuis» 18 written agaimst it in ink. The specimen from which the drawing was made, if it exists or ever existed, is, as probably as not, a Cyathocrinus. M. heterocrinus 18 represented in Tab. X by two drawings, fig. 24 being a crown and fig. 25 a stem; but there is nothing in either plate or text to prove that this erown had any connection with that stem or with any other like it. Scepticism arising from other sources was therefore not dispelled. Had ANGELS drawn the original of fig. 24 as it really was, there would never have been the slightest doubt; for the crown is attached to a stem and lies close up against the distal end of the stem, by the cirri of which it is embraced (PI. I, fig. 24), while the intervening coil of the stem is clearly shown in its natural position, though partly obscured by matrix. The original of ANGELIN'S fig. 25 is a different specimen, and the word »ejusdem» in the description of the plate must be taken as referring only to the species. There can therefore be no doubt that M. hetero- erinus is a Herpetocrinus. It is in fact, as will be seen, a synonym of H. Hletcheri. Attention may now be directed to certain minor points in the Morphology of the Genus. Owing to the insertion of an anal plate (x) between the r. and 1. post. RR, the symmetry of the cup is distorted in a rather puzzling way. The Basals in the British Museum specimen lie almost in a line with the radials, so that they might be mistaken for inferradials were not their true nature shown by the Stockholm specimens (figs. 37, 38). In the British specimen the proximal columnal is slightly swollen and is raised into 5 ridges between the BB, a structure which further obscures the evidence. It is hard to distinguish the superradials from the ensuing brachials, and there is considerable variation in their shape in the different rays. From fig. 37 it may be in- ferred that 1. post. R is simple as is typically the case in Heterocrinus. "The other Radials ; SR AA OR GT SL Fig. 12. The Structure of the Stem of Herpetocrinus. Part of the coiled stem of H. Fletcheri from Wenlock Limestone of Dudley (Brit. Mus. E 295). The black line is that along which the microscope-sections were taken after the specimen had been drawn. «a denotes the stem-region from which drawing 2 was taken, ö that from which drawing 3 was taken, and ce that from which drawing 4 was taken. This drawing is natural size. Transection of stem-region 1 in specimen E 295. The large dark mass in the upper half of the drawing probably represents the remains of muscular or ligamentous tissue concentrated in that tract. The meaning of the two dark patches in the lower left-hand part of the drawing is uncertain; perhaps traces of sutural ligament. It is hardly probable that they are the remains of the axial canal, though it is true that that struc- ture is not otherwise represented in the section. Transection of stem-region 2 in specimen E 295. This shows a clear differentation into a smaller upper half, containing traces of muscular or ligamentous tissue, and a larger lower portion, containing the axial canal. These two portions are separated by the lateral sutures, which, however, can hardly be distinguished in this region of the stem. A radiate disposition of the reticulate stereom is very faimtly observable in the smaller portion, but is plainly seen in the larger portion; it is, however, to be noted that the radii are arranged according to a different plan in the two portions. The axial canal is clearly divided, but its two halves are somewhat irregular. Transection of stem-region 3 in specimen E 295. The different character of the two portions of the section is very apparent in this drawing, and here the radiation of the stereom is more clearly seen in the smaller portion. In the larger portion the two halves of the axial canal are very distinct. Transection of a columnal from stem-region 5 of H. Fletcheri (Brit. Mus. 57435 a). Sce full description at bottom of p. 42 and third paragraph on p. 43. s denotes lateral suture, and ce cirrus-articulation. The small figure on the left gives the natural size of the object. Transection of a columnal from stem-region 6 of H. Ammonis (?). The section being slightly oblique, the canals to the cirri are only visible towards the centre of the section. The lateral sutures (s), the large muscular spaces, and the five rays of the axial canal, are all plainly seen. The small figure on the right gives the natural size of the object. A diagram giving a hypothetical restoration of the ancestral stem. s=suture, and c = cirrus. This represents the view put forward in the text. It is, however, possible that the outer median sutures and outer lateral SE E sutures are one and the same set of sutures, since the evidence that both exist in any one specimen is not quite concelusive. Pl. II, Figs. 70 and 72 suggest that the canals to the paired cirri actually run along the suture. If this be the true interpretation, then the ancestral stem of Herpetocrinus would still consist of 5 parts or pentameres, and would probably have borne whorls of 5 cirri; but the cirri, the sutures and the angles of the axial canal would have the same orientation, as required by WACHSMUTH and SPRINGER's law. This explanation, however, has its own difficulties, so that I am as yet unable to come to any satisfactlory decision. Articular surface of a columnal of H. Anmmonis, from a specimen in the British Museum. This is fully deseribed on p. 42. The appearances presented by this surface should be carefully compared with the intimate structure as disclosed by transection, as well as with the various sections and surfaces delineated in the Plates. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 2. 41 were probably compound; but this may not have been the case in every species, or indeed in every individual of H. Fletcheri. Variation in this point occurs in other Hete- rocrinid2e, notably in Anomalocrinus. This character then can hardly be said to diffe- rentiate the genus from Heterocrinus. The Arms, which are only known in the type-species, though superficially like those of Homocrinus, are slightly more specialised. The arms bifurcate on about the 6th or Tth primibrach, and from the inner sides of each branch armlets are given off at intervals of 5 or 6 ossicles. These armlets are half the width of the main branch, extend to a considerable length, perhaps to the ends of the arms, and do not as a rule appear to branch agaim. Such a mode of branching is easily derived from a dichotomous arm of the type of Heterocrinus exilis,') but I am not acquaimted with any other instances of it. By itself it would hardly be enough to differentiate the genus from Heterocrinus; and, indeed, considering the variation of arm-structure in other Heteroerinide, this particular type may be confined to some specimens of H. Pletcheri. The Ventral Tube is mentioned by ANGELIN, and is represented in his Tab. X fig. 24. It very closely resembles an arm, and the ossicles that form the main series of the tube can hardly be distinguished from arm-ossieles; they have, like them, a ventral groove, which is covered with small plates, and they differ only in the fact that their ventral sides are irregularly notched for the reception of these covering-plates, as in Caleceocrinus pinnulatus. The tube in specimen k has a very faimt median ridge, on either side of which, at the suture, is a slight depression. The ventral tube of Hetero- erinus appears, so far as it is known, to be of similar structure; but in that genus it has not sunk so far down between the rays as in Herpetocrinus (see P1. I, figs. 15—28, 3,33 and 49). The Stem forms the one great diagnostic feature of this genus. It is a remarkable example of modification, and it is difficult to distinguish the characters that are the result of modification from those that are primitive. This difficulty is inereased by the obscurity that still overshadows the origin of the Pelmatozoan stem. It is convenient in deseribing the stem to divide it into regions. The regions that can be dististinguished in the type-species may be numbered, and will thus serve as a standard by which to compare other species. "They are as follows (see PI. I, figs. 29, 36), (1) Proximal: evolute; section circular; no ossicles bear cirri. (2) : »H: » elliptic; ; > ; (3) : involute; ; LäS » D ) » (4) : hen > semilunar; few oo» ) » (5) : » ; » suberescentic; several ossicles bear cirri. (6) Distal: ) ; » subquadrangular; all ossicles bear cirri. These regions grade into one another; the shortest are 1, 2, and 3; while 5 and 6 form the main part of the stem and are those that best display the distinctive features of the genus. !) Brit. Foss. Crin., Ann. Mag. Nat. Hist., ser. 6, Vol. V, Pl. XV, fig. 5 a. KR. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 2. 6 492 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. The following description of an ossicle taken from region 5 applies in the main to any species, but is based on material afforded by H-. Fletcheri (Text-fig. 12 and gg. 30-85). In section the ossicle is suberescentic, the concavity of the crescent being towards the inner curvature of the coil. The horns of the crescent are roundedly truneate, and on one or both is generally an articular depression for a cirrus, pierced as usual by an axial canal. The concave portion of the different ossicles thus forms a shallow groove, lined on either side by cirri. The convexity of the crescent is on the outer curve of the coil, and is often elevated in a broad somewhat square-shaped median ridge, which, when the stem is tightly coiled, fits into the concavity of the succeeding whorl. The upper articular surface of one of these ossicles (Text-fig. 12 (8)) shows a narrow, transversely elongated, and sometimes slightly curved axial canal; just such a one as we may imagine to have been produced by the lateral outgrowth of an ordinary round ossicle with round or pentagonal lumen. On the inner side of this axial canal is a well- marked transverse fuleral ridge of the same or slightly greater length. Immediately on the imner side of this ridge, and coextensive with it, is a slight narrow depression. On the inner side of this is a smooth transverse band, stretching right across the ossicle; on this no doubt played the slight ridge on the lower articular surface of the succeding ossicle. From either end of the axial canal a faint line is seen to slope towards the outer curve of the ossicle; these lines, together with the axial canal and the outer portion of the circumference, enclose a roughly pentagonal or hexagonal area. This area is divided up as follows. From either end of the axial canal a faint ridge runs almost straight up to the outer circumference. "The four-sided space thus marked out is again divided by other faint ridges parallel with the two just mentioned. The number and arrangement of these latter vary somewhat, but there appear to be two as a rule. The spaces between them are of coarse appearance, and sometimes appear to be marked by a few faint trans- verse lines. Thus, two roughly triangular spaces are contained by the faint lines that slope from the ends of the axial canal, by the outer ridges that pass up from the same points, and by parts of the circumference:; these spaces are clearly marked by about 4 or 6 ridges, which are more or less transverse. All the surface of the ossieles not occupied by the above described structures is finely granular. In no case could there be much doubt but that the above described ridges, excluding the fuleral ridge, indicate the attach- ment of muscles. This indeed was pointed out by Prof. HALL; but it is confirmed by the appearances of transverse sections. ÅA transection through an ossicle at the level of the cirrus articulations (Text-fig. 12 -(5)) shows the following points. The axial canal as before; a canal from either end of it leading to the cirrus; a dense transversely banded mass of stereom in the region of the fuleral ridge; faint lines, apparently sutures, sloping upwards and outwards from the ends of the axial canal; longitudinal and tramsverse ridges of stereom corresponding with the ridges in the outer quadrangular space on the articular surface; stereom absent or very porous between the ridges. The suture-lines that pass outwards from either end of the axial canal together with the canal itself separate the ossiele into two unequal por- tions. The hard stereom below the fuleral ridge appears to be the centre of calcification KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25B. N:o 2. 43 of the inner portion, since from "it fine lines are seen to radiate to the circumference, indicating a radially plexiform disposition of the stereom. In the outer portion of the ossicle similar fine lines run more parallel to one another, and at right angles to the axial canal; these lines pass across the suture line a short distance into the inner portion of the ossicle, an appearance precisely similar to that of a close suture in a recent Cri- noid: the faint transverse ridges of stereom are very much closer together in the neigh- bourhood of the axial canal: these two facts indicate that a region near and parallel to the axial canal is the centre of calcification of this portion. The two centres of calcifica- tion are therefore just where one would expect them to be on any hypothesis of derivation from a round ossiele. The disposition of the stereom seems to indicate that the shape of the ossicle was arrived at by an outward growth laterally, and not by an inward pressure along the median line of the inner curve. Had this latter been the case, the lines that now radiate would have tended to converge. It seems moreover to follow from this that the modification in the shape of the ossicle was due, not to successive inheritances of a deformation caused by coiling, but to the repeated selection of those individuals in which the stem more naturally lent itself to coiling. "This is a kind of evidence not often ob- tainable, and it seems worthy the attention of Neo-Lamarckians. Turning now to the outside of one of these ossicles, we can easily distinguish the two longitudinal sutures, which lie one on either side of the square-shaped outer ridge (figs. 30, 32, 41, 42, 43, 53). Beside these sutures, however, there are seen, in one spe- cies at least (H. flabellicirrus), three other sutures. Two of these are close together in the middle of the outer surface (figs. 63, 65); the third, which is less obvious, is in the middle of the inner surface, i. e., in the concavity between the two cirri (figs. 66, 68). The two outer median sutures and the two lateral sutures are all shown in HALL's figures of Myelodactylus convolutus (op. cit., P1. 42, fig. 6 b, d, e), while there also appear traces of the median inner suture (fig. 6 a). Returning to the transections of the ossicles, we can now perceive that two of the inner ridges that pass to the outer curve, at right angles to the axial canal, are split by a suture line (Text-fig. 12 (5)); and in some specimens the matrix filling the axial canal may be seen to run up into the suture lines. ÅA transection through a rather more distal ossicle shows a similar extension or process of the axial canal towards the inner curve (Text-fig. 12 (6)). The axial canal is in fact 5-rayed, but two of the rays are greatly extended and enlarged. In the more proximal regions of the stem there are, as is always the case, fewer traces of primitive structures. A transection in regions 1 or 2 shows the following points (Text-fig. 12 (2, 3, 4)), — a circular or elliptic section;-an axial canal, transverse and divided into two lateral canals by a median growth of stereom; very faimt traces of the two outer lateral sutures; slight traces of greater muscularity in the portion between these sutures. It would appear from the very peculiar division of the axial canal that the bilateral symmetry of the stem has affected even the internal organs. From the structures above described it may be inferred that the stem of the an- cestral Herpetocrinus (Text-fig. 12 (7)) was divided by 5 longitudinal sutures into 5 equal parts; that the axial canal was 5-rayed; that the stereom grew out from it in a radiating 44 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. manner; and that cirri were given off from the pentameres, between the sutures. A spe- cimen of H. flabellicirrus, in which a more distal portion of the stem is preserved than is usually the case, shows that in this region there was actually a third cirrus between the two outer median sutures (Plate II, fig. 66). The explanation of the stem-structure to which we have been led does not, it is true, harmonise with the law stated by Messrs. WACHSMUTH and SPRINGER;') for, accord- ing to that law, the cirri, the angles of the axial canal, the longitudinal sutures and the sides of the stem should all have the same orientation, whether radial as in Dicyclica or interradial as in Monocyclica. WACHSMUTH and SPRINGER >»have found this rule to be without exception among palacozoic crinoids»; but it has often enough been pointed out that exceptions occur among Neozoic OÖrinoids. Thus, — in Pentacrinus the cirri and sides of the stem are radial, but the angles of the axial canal are interradial; in Bathy- erinus the angles of the axial canal, as befits a Monocyclic OÖrinoid, are interradial, but the sides of the proximal ossicles are radial; in Rhizocrinus, another Monocyclic form, the sides of the stem are quite properly interradial, but the angles of the canal are also in- terradial. The rule does no doubt hold good for most Palaeozoic Crinoids, and hitherto has been confirmed by every fresh fact.”) On the other hand a stem occurs in the Si- lurian of Gotland in which the angles of both stem and axial canal and the longitudinal sutures all have the same orientation. These diversities of plan may be capable of ex- planation; actual changes of orientation can, it appears, take place, or secondary structures can obscure the primitive arrangement. Antedon bifida, PENNANT, sp. (= Å. rosacea, LINCK, sp.) is a notable example of this: here the first-formed cirri are radial, but the second-formed cirri are interradial; downward extensions of the axial canals are radial, but the angles of the lumen of the centrodorsal in the adult are interradial; the angles of the centrodorsal in the adult are interradial, but in the young they are radial, and yet agam Mr. Bury has shown that these radial angles are merely infråbasals fused to the top stem-ossicle, and therefore the angles of this ossicle, so far as it had any, were pri- mitively interradial. This form then starts in a truly dicyclic stage, agreeing with WaACHSMUTH and SPRINGER'S rule, passes through a pseudo-monocyclic stage, with apparent exceptions to the rule, and finally reaches a monocyclic stage, in which any exceptions to the monocyclic character are of secondary nature and valueless as evidence. Further knowledge will no doubt solve the many problems connected with the Pelmatozoan stem, but it is early yet to be stating general laws. A rule with exceptions is of small value in science, until the exceptions by being explained help to prove the rule. To return to the stem of Herpetocrinus. "There may often be seen on the outside a faint groove, looking almost like an obscured suture, which runs parallel with the outer lateral sutures, close to them and on the outside of them (PI. I, fig. 30). The meaning of these grooves is not obvious; they may be merely the impressions produced by the 1) Revision III, (7); Proc. 1885, p. 229. Revision III, (294); Proc. 1886, p. 218. >»Discovery of ventral surface of Taxocrinus &.>» Proc. Acad. Nat. Sci. Philadelphia 1888, p. 351. 2) Brit. Foss. Crin. III, Ann. Mag. Nat. Hist., ser. 6, Vol. VI, p. 230; and V, op. cit., Ser. OymMolk VIT, p- 408. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. 45 coiling of the stem. A similar groove, however, appears to run close to the inner median suture; but this is doubtful. In the involute portions of the stem the thickness of each ossicle is a little more on the outer curve than on the inner: thus the stem naturally tends to coil without the help of any special ligament on the inner curve, although such may have been present. The uncoiling of the stem is produced by the simple contraction of the large muscles on the outer part of the articular surface. The different species vary in the extent to which the stem is normally coiled, and probably in the extent to which it could possibly be coiled: specimens with the crown extended are very rare. In all known specimens the left anterior radius of the cup is turned to the outer curve of the coiled stem as in fig. 36. The attachment of the stem has not been seen in this genus, except in H. scolo- pendra which is referred here with some doubt. We learn, however, from a specimen of H. flabellicirrus, that, in the distal region, the cirri were long and numerous and more than two to the whorl: whether all 5 cirri were ever present is doubtful. It is very probable that the animals usually broke off any rooted attachment they may have formed, and that they clung to corals or other submarine objects by their cirri. In some speci- mens the stem narrows at the distal end (Pl. II, fig. 52); and this suggests that the crea- tures may have had some power of locomotion, such as might have been effected by suc- cessive contractions and extensions of the stem. In diseriminating Species of this genus reliance has to be placed entirely on the stem. The crown is too rarely visible; and it may be doubted whether it would ever yield differentiating characters. Now that the morphology of the genus is understood, it is legitimate to found species on the evidence of stems alone. ”The arrangement of the cirri 1s the chief diagnostic character; of less importance are the shape of the cirrus- ossicles, the state of the longitudinal sutures and the extent of coiling; the shape of the stem-ossicles is chiefly dependent on these points and fairly characteristic. Four species of this genus have been described from America, H. convolutus, H. brachiatus, H. bridgeportensis and H. Gorbyi. The two latter I find myself unable to recognise, partly owing to the bad preservation of the specimens and partly owing to the perplexing way in which Mr. MILLER has chosen to describe them; but the species them- selves may be good ones. Only one species has as yet been described from Europe, H. Fletcheri, of which H. heterocrinus is a synonym. Both CHARLESWORTH and SALTER, how- ever, mentioned the existence of more than one species; and it is the case that at least one other species occurs in England, for which is here proposed the name of H. Ammonis. In Gotland both H. Fletcheri and H. Ammonis occur, and there are also found two other species here described under the names of H. flabellicirrus and FH. scolopendra as well as one specimen of H. convolutus. "To facilitate comparison, a diagnosis of the American species H. brachiatus is here given. The relations between these species are roughly ex- pressed in the accompanying table. HH. HFletcheri is the most numerous in individuals and the most widely distributed, and is structurally intermediate between the others. H. brachiatus, H. scolopendra and H. flabellicirrus offer some points of resemblance and 46 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. are all primitive in one respect or another. H. Anmnmonis may well have been derived from such a form as H. convolutus. H. flabellicirrus H. Ammonis. H. brachiatus — H. Fletcheri -— H. convolutus. r H. scolopendra. ; The genus is at present known only from Silurian rocks. Species of the genus. H. braclhiatus, HALL sp. Cirri few, alternating, and only in region 6; they spring from the back of the ossicle; cirrus-ossicles longer than wide, cylindrical. Outer median sutures clear, lateral unseen. Coil very open. Niagara Group, N. America. Herpetocrinus Fletcheri (Plate I, figs. 24—49.) 1873. SALTER, Cat. Camb. and Sil. Foss., p. 118; Cambridge. 1878. Myelodactylus heterocrinus, ANGBLIN, Iconographia p. 11, Tab. X, figs. 24, 25. Diagnosis. Cirri irregular in regions 4 and 5, 2 to each ossicle in region 6 only; cirrus-ossicles slightly longer than wide, moniliform. Outer lateral sutures clear, median sutures unseen. Coil rarely quite close. The type-specimens of this species are in the Woodwardian Museum at Cambridge; the description of them and of the other British specimens will be more suitably given in an English publication. Here only the Gotland specimens are treated of. There are in the Riksmuseum 14 specimens that may be referred to this species, viz. (a), the original of ANGELIN'S Tab. X, fig. 24, from which the following description of the crown is for the most part taken; (b), the original of Tab. X, fig. 25; (ö) a spe- cimen with the crown in the embrace of the cirri (201 MR); (d and e) two imperfect specimens of stem; (f, g and 4) three stem-fragments; (7) a well-preserved stem; (J) a long slightly curved stem-fragment; (£) a beautifully preserved and complete individual (fig. 36); (Il, m, n) Weathered stems. Description. Crown is 30 mm. long, but the arms are broken. Dorsal cup is elongate: its composition is not easily made out in specimen a, since the hard crystalline matrix was not easily cleared away, but it can be better seen in specimen k. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 2. 47 BB somewhat irregular in shape, owing to the disturbance of symmetry by the anal plates: this feature is more marked in the British Museum specimen No. 47,859. They are pentagonal, but the left upper side of each plate is usually longer than the right upper side, so that in each radius the basal tends to assume a radial position. RR. Owing to the minuteness of the cup and the difficulty of dissecting it out, it is hard to say how many of them are compound. The 1. post. R. appears to be single, while all the others may have been compound. The inferradials are irregularly- penta- gonal: R', which is far wider than the others, is hexagonal and supports x and r. post. Re. The superradials are roughly quadrangular and not easily distinguishable from the primi- brachs, which they support by their entire upper surfaces. Arms: those visible in « are the right and left posterior and small portions of others. In both these there are 7 primibrachs. In r. post. arm, IBr, and IBr, are broad and abut against the lower plates of the tube; IBr, is broken, otherwise its sides would slope inwards; the four succeeding primibrachs are much narrower, being about half the width of IBr,. In the 1. post. arm IBr, slopes inwards in the same manner. The rapid thinning of the arms at this point is also shown in Mr. HoLLniEr's specimen, and was mentioned by ÅNGELIN in his diagnosis of the genus: it is, however, a common character of the Heteroerinide. The joints between the brachials are sinuous, especially in the proximal region (fig. 38) where there is a groove on the upper surface of each brachial: this may be connected with the coiling of the arms in the plane of the stem. The r. post. arm bears 5 secundibrachs in either series, but, as the 5th in each is broken, there may have been more. The remaining brachials of this arm are not pre- served. The 1. post. arm also has 35 secundibrachs in either series; subsequently the arm continues as two main branches which give off finer branches on the inner side. These armlets are given off at intervals of 5 or 6 ossicles; they are about half the width of the main arm, extend to a considerable length and do not appear to branch again. Anal structures: The lower plates of the ventral tube are wide, like the arm- plates on which they abut, but they are only three-quarters their height. Like the arms the tube narrows on the 3rd and 4th plates, and continues as a long narrow series of plates which can hardly be distinguished from the arm-ossicles. They remain throughout about as wide as IBr, is in its middle region. The tube extends to the distal end of the specimen without lessening in diameter; it was no doubt as long as the arwms and perhaps longer. There are preserved in specimen a 28 plates of the vertical series, with a total length of 24 mm., to which 1 mm. may be added to allow for curvature; the normal height of the plates is about 1 mm. Stem: In specimen b the length of stem figured is 24 cm.; all is of course not seen. In specimen c the length of the stem between the crown and the broken distal end was 36 cm.; and in this specimen all the stem is certainly not preserved; 6 cm. at the very least may be added, giving a total length of at least 43 em. The length of the erown in this specimen was about 35 mm.; we shall therefore be on the safe side in saying that the proportion of stem to crown in this species was as 10 to 1. The six regions into which the stem of this species may be divided have already been described in general terms. In region 1 the diameter is 1.25 mm.; the ossicles are 48 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. low and gradually increase in height distalwards. In region 2 the ossicles are consider- ably higher. In region 3 the ossicles are 1 mm. high and are higher than in any other part of the stem. In region 4 the ossiecles increase in both transverse and sagittal dia- meter. The ossiecles in regions 4, 5 and 6 are very regular in size whether cirriferous or not, thus markedly differring from H. Ammonis; their general height is between 7 mm. and 1 mm. In the strongly curved portions of the stem, both involute and evolute, the height of the ossicles is greater on the greater curve; in specimen a an ossicle that mea- sures 1 mm. in outside height has an inside height of 0,63 mm., or ”/;. The coil of the stem is rather loose and like a bishop's pastoral staff. The cirri spring from the angles of the ossicles, on either side of the inner con- cavity. They are slender, and composed of moniliform ossicles. In the proximal part of each cirrus the ossicles have a diameter of about 1 mm. and a height of 0,75 mm. The cirri are longest in region 6, where they may attain a length of 16 mm. The outer lateral sutures are plainly seen. They are about half-way between the median outer liné and the origin of the cirri. They can be traced from the distal end of the stem, where they are most distinct, up to the distal end of region 1. No other sutures are visible. Notes on ANGELIN'S figures: Tab. X, fig. 24. The armlets are drawn as dichotomising, but there is no evidence for this. The numbers of the arm-ossicles are wrong. The outline of r. post. R', and the lower part of the ventral tube are wrong. A slightly better drawing of the crown occurs in ÅNGELIN'sS MS., p. 174. Tab. X, fig. 25 is very slightly enlarged. In the three distal centimetres the cirri or their articulations should have been shown on each ossiele, and all ossicles should have been of the same size. In the succeeding part more cirrus-articulations occur than are shown, and the ossicles bearing them are slightly swollen. Localities: Specimens a—h come from Follingbo (f); specimen 4 is from Burgen in Endre (f). Specimen i comes from an opening near the high road E. of Stjernarfve in the soke of Eksta (d); specimen j from Kyrkviken, Fårö (d); and specimens l, m, n from Söderholm and Norderholm, Fårö (d). Herpetocrinus convolutus, (Plate IT, figs: 50—53.) 1852. Myelodactylus convolutus, HALL, Nat. Hist. N. Y., Palaeontology vol. II, p. 192, P1. XLII, figs. Feb And bOa—N Emended diagnosis. Cirri 2 to each ossiele; cirrus-ossicles much longer than wide, squarish in section. Outer median and lateral sutures clear. Coil close. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 2. 49 Of this species a single specimen, consisting of a coiled stem, has quite recently been found in Gotland. Description of the specimen. The stem is closely coiled in the proximal part, but uncoiled distally, so that the longest diameter of the total coil is 25 mm., and the shortest is 16 mm. (fig. 50). The specimen is considerably flattened so that the sections of the columnals are probably some- what distorted (fig. 52 a). In the distal region of the stem about 8 ossicles go to 5 mm., and, so far as can be seen, the height of the ossicles lessens very slightly towards the proximal region. The greatest width of a columnal in the distal region is 3.25 mm. (fig. 52 a), while at the point marked b in fig. 50, the width is 3 mm. In the distal region, however, the section is sub-triangular, while higher up it is sub-crescentic; thus the mean width of a columnal is less in the distal region. This difference is more marked in some specimens of H. Ammonis, but may be partly due to distortion. Al the columnals visible are cirriferous, and, in the more closely coiled regions of the stem, their height is slightly less on the inner curve. The cirri, so far as seen, are regularly paired on each ossiele. They attain at most a length of 9 mm., and are composed of about 7 ossicles (fig. 51). The width of each cirrus-articulation is equal to the height of the columnal on which it occurs. The proxi- mal cirral is at most 0.8 mm. long: subsequent ossicles rapidly decrease in length, and the whole cirrus rapidly tapers. The cirri are flattened and closely apposed, so that the section of a cirral 1s sub-quadrangular and elongate, with a correspondingly elongate axial canal (fig. 53). ; The outer lateral sutures are clear, and lie in a very slight depression. They occupy the same relative position as in H. HFletcheri. This species was not figured by ÅNGELIN. Locality in Gotland: Tofta soke; precise locality not known. The chief fossili- ferous beds in Tofta occur on the shore and are e. The species also occurs in the Niagara Beds of N. America. Herpetocrinus Ammonis, n. sp. (Plate II, figs. 34—63.) Diagnosis. Cirri either paired on alternate ossieles, or alternating, one on each ossicle; confined to regions 4, 5 and 6; short: cirrals longer than wide in proximal part of cirrus, squarish in section. Outer lateral sutures clear; median sutures not seen. Coil very close. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 2. — 50 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. It is chiefly by means of English specimens in the British Museum that this species has been studied. The Gotland specimens are two small, closely-coiled stems (a and b), and it is to them that the present description is confined. The trivial name is due to the close superficial resemblance of the coiled stem to a »Cornu Ammonis». Description. In specimen a the longest diameter of the total coil is 19 mm.; the shortest dia- meter is 13.5 mm. The coil in all specimens is closely involute, as in H. convolutus, and, perhaps as a consequence of this, the inner side is more concave than in H. Fletcheri. In specimen a, in the distal region of the stem 7 ossicles go to 5 mm., but higher up 6 go to 5 mm. In the same specimen the width of the stem in the distal region is 3.5 mm., while higher up it is 4.5 mm.; the sections of the ossicles are also different, as in H. convolutus (figs. 54, 56): this may point to a semi-free existence. The cirriferous ossicles decrease in height towards the inner curve very slightly, if at all; the plain ossi- cles decrease much more: thus the mean height decreases a good deal. It appears that the cirri are never paired on successive ossicles in this species. In place of this there are two main plans of arrangement, which in the British specimens seem to be fairly distinet and according to which one may place the specimens in one of the two following varieties. var. bijugicirrus. Cirri regularly paired on alternate columnals. 2-9 . EE :356,, dd 415, E 1326, ADA British Museum specimens 338, E 323 E 1410 b. var. alternicirrus. fee ERE 5 Feer Cirri regularly alternating, one on each columnal. Q4T— « - AA dö NN Sritish Museum specimens 57091, 57207, Ei 355 ande E 4100, san diöE emo ,] ;) ÄN Gotland specimen b. In both of these varieties the height of each columnal, as measured on the outer curve, is the same (fig. 53); and in both varieties the stem, as seen from the side, pre- sents the same appearance (fig. 51). It is only on the inner curve of the stem that any difference is apparent. Here in H. bijugicirrus the cirriferous columnals have an hour- glass or dumb-bell outline and meet one another almost if not entirely, so that the plain columnals are partly hidden and have a lenticular outline. In H. alternicirrus, from the same point of view, each ossicle is wedge-shaped and bears a cirrus at its broader end (GEO: These varieties might be separated as species, were it not for the evidence of spe- cimen a. This, which is in the main constructed on the bijugicirrus plan, shows in its distal region and elsewhere a few ossicles of the alternicirrus type. Since the varieties are in all other respects the same, and since it is a difficult matter to distinguish them, advantage may be taken of this connecting form to retain them under one specific name. The cirri are short, being at most 6 mm. in length, and are composed of few ossicles, usually only 3 or 4. The proximal cirral is about 1.9 mm. long: subsequent KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25D. N:0 2. 51 ossicles rapidly decrease in length, and the whole cirrus rapidly tapers (fig. 51). The backs of the cirrals are rounded, their sides compressed. Their axial canal, where it leaves the stem, is elongate (figs. 55, 57). The outer lateral sutures are rather closer together than in H. Fletcheri, being placed at rather more than '/; of the distance between the median outer line and the origin of the cirri. Between these sutures the stem is raised into a rounded ridge with a flat back, which however is not very obvious (figs. 54, 58). This species was not figured by ÅNGELIN. Locality in Gotland: Follingbo (f). Commoner at Dudley. Herpetocrinus flabellicirrus, n. sp. (Plate IL, figs. 64577) Diagnosis. Cirri confined to region 6, where they are arranged in alternating fan-like groups, two cirri springing from each ossicle: proximal cirrals flat and elongate; distal ones wide and rounded. Outer median sutures clear; lateral sutures less clear. Coil rather close. This species is founded on seven specimens of stem, lettered a—g. Description. The greater part of the stem, corresponding to the 5 proximal regions of H. Flet- cheri, appears to be devoid of cirri. The change from region 2 to 3 is sudden. In regions 4 and 5 the columnals are regular, equal, shaped like those of H. Ammo- ms, but less excavate on the inner curve, and sometimes quite flat on that side. Region 6 has large cirri arranged in a very peculiar manner. Each columnal bears two cirri, one on either side. The cirri of each side of the stem are arranged in groups of about a dozen. In each group the line of origin of the cirri, which appears like a suture-line between cirri and stem, instead of curving with the stem, is straight or even curyved in the opposite direction; consequently it gradually passes from the inner to the outer side of the stem; and this, at all events when the stem is coiled, causes the cirri to have an upward trend. Further, since the cirri inevease in thickness towards their middle region, this makes each group form a spread fan. Hence when the stem is coiled, and even, to a less extent, when uncoiled, the cirri of each distal group lie over those of the succeeding proximal group: in this way 4 groups of cirri may lie one over the other (PI. II, fig. 64). In conformity with this arrangement the distal cirri of each group are much smaller than the proximal ones: the cirri of each group are graded in size, but the rate of increase is higher at the proximal end. The cirrus-groups do not coincide on opposite sides of the stem but appear to alternate. A cirrus in one specimen attains a length of 20 mm. and is by no means complete; it is about the middle of a group, in a specimen of medium size (P1. II, fig. 66). In 52 F. ÅA. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. full-grown individuals cirri may have been 30 or 40 mm. long. The greatest diameter of a cirral, as observed in a large specimen, is 2 mm. 'The extreme proximal cirrals are elongate and like flat extensions of the columnals; they widen slightly in the course of their length and have flat backs. Succeeding cirrals gradually become more rounded, and much wider and thicker, with circular section. The ossicles in smaller cirri do not become much wider, but are as long as those of the larger cirri. The axial canal is always large and elongate in the proximal cirrals (P1. II, figs. 74—76); smaller and apparently circular in subsequent cirrals (P1. II, fig. 77). The outer lateral sutures are often hard to detect, especially in the distal region ot the stem where the cirrus-groups obscure them (fig. 67). The outer median sutures are 0.5 mm. apart: they are very clear in the distal region; how far they extend proximally is unknown, but certainly up to region 4. There is a fragment of a large stem, 35 mm. long and about 6 mm. wide (fig. 69). In this the distal portion is evidently not preserved, for there are traces of the cirri be- longing to it. At the 1löth ossicle from the distal end of this fragment, the distance between the outer median sutures increases slightly, and it continues to increase distal- wards gradually but irregularly: the portion of the ossicle between the sutures gradually becomes elevated, and then rounded on all its sides, and at last there appears in it a small hole. It is in fact clear that in the distalmost portion of the stem there were cirri given off along this line. Further, that these cirri were primitive appears to follow from the rudiments above described, which are easily explicable as degenerate cirri, but which can hardly be regarded as nascent cirri. The inner median suture can be made out in some specimens of this species (fig. 67), and it is curious that there should be the appearance of a faint groove alongside of it, just as there always is alongside of the outer lateral sutures. As to the meaning of this groove, no explanation that has hitherto suggested itself seems worthy of publication. The section of the stem at its distal end is almost circular, but is straight-cut where the cirri abut on it and gives off ridges above the cirri (fig. 70). Higher up it is ellip- tical, and probably becomes round again in the proximal portion (fig. 67). Coiling of the stem is produced as before by the different heights of the ossieles on the outer and inner curves. The coil is fairly close (fig. 65). This species is primitive in the possession of all 5 sutures, and in the occurrence of a third cirrus in the distal region. The peculiar way in which the cirri appear to spring from the backs of the ossicles resembles the origin of the cirri in H. brachiatus. In other respects the species is remarkably modified, and totally distinct from all others. This species was not figured by ÅNGELIN. Locality: Specimens a, b, from neighbourhood of Wisby, and specimens c—yg from Follingbo, (f). Not known out of Gotland. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 2. 53 Herpetocrinus scolopendra, n. sp. (Plate II, figs. 78—382.) Diagnosis. Cirri two to each ossicle, in regions 4, 5 and 6; cirri short; cirrals as wide as long, sometimes constricted in the middle, circular in section. No sutures seen. Coil open, helicoid. This species is founded on two specimens, — (a) two coiled stems and the distal portion of a third, all rising from the same point and arranged like the Prince of Wales feathers; there is perhaps a trace of a fourth: (b) a single coiled stem, broken in two, lying in matrix. Description. These stems very closely resemble the arms of a crinoid, with cirri coming off as pinnules; with this important difference, that each ossicle bears two cirri. iThe; columnals in region 5 are 2 mm. high, and 2.5 mm. wide. They have rounded backs. The cirri are short, and taper rapidly at the distal end. They are set on a curved facet at the side of the stem-ossicle. The cirrals are round, in many cases constricted in the middle. Their width and height are about 0.9 mm. (fig. 80). The stem appears to expand distally into a base; and, in the case of specimen a, three or more individuals seem to have grown from the same base (fig. 78). The spe- cimen is, however, too broken at this end to prove the point completely; it would seem to be very unlike other Herpetocrini in this respect; but no other explanation of the peculiar disposition of the three stems presents itself. This species does not appear to be at all hollowed on the inner side of the stem, or even obviously flattened; and correlated with this is no doubt the fact that the involu- tion does not lie in the same plane, but forms an ascending coil, the inner whorls being covered only in part by the cirri of the outer ones. This is most probably a primitive character (figs. 77, 78). No longitudinal sutures can be seen. Beyond the arrangement of the cirri, there is not much in the present species to cause one to refer it to Herpetocrinus. Mr. WACHSMUTH has, in a letter, called my attention to the fact that a double row of cirri has been found in other crinoid stems. Still the species bears some resemblance to H. brachiatus, and may well be placed in this genus provisionally. There are in the Riksmuseum several massive coiled fragments of stems, which have hitherto been associated with the specimens of Herpetocrinus. They are the root ends of some unknown stem, and do somewhat resemble Herpetocrinus in their loose coiling and in a certain bilateral arrangement of cirrus-like processes. These processes are often nothing more than extensions of the sides of the ossicles, often coalescing into 34 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. a pleated fringe; even when they do look like cirri, they are attached to the stem by no articular facet. The articular surfaces of the stem-ossicles do not show the characteristic markings of Herpetocrinus. It is therefore impossible to refer these stems to the present genus. I merely mention them in this place because they suggest that the bilateral sym- metry of the Herpetocrinus stem may have been evolved through the ancestors of the genus having adopted some such mode of attachment. This, however, renders the en- crusting root of H. scolopendra still more difficult of reconciliation with the two rows of cirri and with the coiled stem. This species was not figured by ÅNGELIN. Locality: Follingbo, (f). Not known out of Gotland. CALCEOCRINIDA. Inadunata Monocyclica, in which a bilateral symmetry along the left anterior radius and right posterior interradius has been superinduced in conjuncetion with the bending of the crown on the stem in such a way that the right posterior interradius lies along the stem; with the left anterior, right posterior and right anterior radials compound; with anal » shifted over the right posterior radius, usually into the right posterior interradius, and supporting a massive tube; with three, rarely four, arms, of which two are as a rule peculiarly modified and bear armlets or pinnules. This Family has long been a puzzle both to Systematists and Morphologists; it is therefore not surprising that a study of much fresh material should necessitate important changes. First, however, it is necessary to discuss the Synonymy, which, for two distinct reasons, is exceptionally complicated. The first reason is the ordinary one, that different names have been given at different times to the same genus: the second reason is the difficulty of determining adequate diagnostic characters for the various forms belonging to this family, a difficulty that has hitherto been exaggerated by misapprehension of the funda- mental structure. The history of opinion and of nomenclature may be simply traced without prejudice, but the grounds upon which the genera are here established will be better understood after their morphology has been explained in a new light. The first discovered fossil belonging to this Family was described in 1852 by Prof. JAMES HALL") under the name Calceocrinus: the fossil was rightly recognised by him as a basal cirelet with sutures obscured, but, being unable to give a diagnosis, he refrained from attaching a specific name to the specimen figured. Thus a genus was founded with no type-species, and when, eight years later, Prof. HALL”) proceeded to describe various 1) Palaeont. New-York II, p. 352, Pl. LXXXV, fig. 5, 6. 2) 13th Rep. N. Y. State Cab. Nat. Hist., p. 122, Albany, 1860. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. 55 species with a structure that was at any rate very similar, the fact that he had previously published a name escaped his notice, and he used for these species the name Cheirocrinus. It is a curious literary coincidence that in the previous year J. SALTER") should have proposed the same name in a list of fossils for a MS. species of T. and T. AusTIn, which belongs, as we now know, to the same family if not to the same genus. This however is a detail of no importance, for the name Cheirocrinus had already been used by EicHWALD in 1856 for a Cystid, and therefore should not have been adopted for their species by either SALTER or Harr. B. F. SHUMARD”) in 1866 pointed out that HALr's species of »Cheirocrinus» appeared to belong to the same author's genus Calceocrinus. SHUMARD was followed by MEEK and WORTHEN, 1869”) and 1873”), and by S. A. MILLER, 1877”). This view was in 1879 accepted by Harr”), who explained that, owing to the publication of the name Calceocrinus in an unindexed appendix, he had forgotten its existence. Here arises the first difficulty. Before we can accept this action of SHUMARD and Harr there are two questions to be answered. First, are the species which Harr in 1860 deseribed as Cheirocrinus congeneric with the specimen to which he in 1852 applied the name Calceocrinus? Secondly, what species is to be taken as the type of Calceocrinus? Now the species first named by Harr, which moreover he himself took as the type of »Cheirocrinus», was OC. chrysalis: this species comes from the same locality and horizon as the specimen previously figured by him as Calceocrinus, but the two do not belong to the same species. 'The latter species has been recently described by Dr. E. N. S. RINGUE- BERG ') as Calceocrinus Halli. So long as »Cheirocrinus> chrysalis was regarded as conge- neric with C. Halli, it seemed right to most palzentologists to take Calceocrinus chrysalis as the type of the genus; and this was done by Messrs. WACHSMUTH and SPRINGER. "”) But if »Cheirocrinus» chrysalis be not congeneric with Calceocrinus Halli, this course cannot be followed. On the contrary there are two other courses before us, one of which must be taken: on the one hand, if HaLr's description of C. Halli be adequate, that species must be taken as the type; on the other hand, if Harr's description of C. Halli be not adequate, then the name Calceocrinus cannot stand, but the first name proposed for spe- cies congeneric with C. Halli, and accompanied by an adequate diagnosis, must be adopted: in either of these cases a new generic name will have to be found for »Cheirocrinus> chrysalis and its congeners. This very difficulty was foreseen by MErEK and WORTHEN "”) who suggested that should »Cheirocrinus», HALL, not prove to be identical with Calceocrinus, Harr, then the name FEucheiroerinus might be used: of this genus the type-species would naturally be Hucheirocrinus chrysalis, HALL sp. 1) MURCHISON'S »Siluria», 3rd. ed., p. 535, 1859. 2), »Catal. Pal. Foss. N: Amer», Trans: Acad. Sci. St. Louis, II, p. 358. ?) Proc. Acad. Nat. Sci. Philadelphia, p. 73. 3) Rep. Geol. Surv. Illinois, Vol. V, p. 442. 5) Cat. Amer. Palaeozoic Foss., 1st ed., p. 73. 6) 28th Rep. N. Y. State Cab. Nat. Hist. ; (Ed. ii), p. 146. 7) »The Calceoerinidze». Ann. N. York Acad. Sci., Vol. IV, p. 388, 1889. 8) Revision III, 281; Proc. 1886, p. 205. 2) Rep. Geol. Surv. Illinois, Vol. V, p. 443, 1873. 56 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Let us now return to the examination of the literature and see first whether » Cheiro- erinus» chrysalis is regarded as congeneric with C. Halli. Dr. RINGUEBERG (op. cit.) has described under the name C. typus, a species from the same horizon and locality as OC. Halli, which he regards as more closely allied to it than any other species. Other species which the same authority regards as undoubtedly congeneric with C. Halli are two new species OC. bidentatus and C. contractus, »Cheirocrinus» stigmatus, HALL, the various species called by UrricH Halysiocrinus and probably those called by the same writer Deltacrinus. But Dr. RINGUEBERG removes »Cheirocrinus> chrysalis from the neighbourhood of all these species and places it without hesitation in his genus FProclivocrinus, the type of which is P. radiculus, RinG., and which is closely allied, in his opinion, to Cremacrinus, ULRICH. Practically the same answer to our question was given by Mr. E. O. UrricH') in 1886, when he divided the species of the Calceocrinidée among three genera Cremacrinus, Delta- erinus, and Halysiocrinus, and placed »Cheirocrinus> chrysalis in the genus Cremacrinus, while the species more nearly allied to C. Halli, such as »Cheirocrinus» stigmatus, were referred to Deltacrinus. Messrs. WACHSMUTH and SPRINGER, when they published the third part of their Revision, had not had the opportunity of examining the fresh material; hence their reference of all species to one genus, Calceocrinus, need not carry so much weight as is usually attached to their opinion. Examination of the evidence adduced by Messrs. UrricH and RINGURBERG has convinced me that the species which they refer to their respective genera Uremacrinus and Proclivocrinus are rightly regarded as generically dis- tinet from those which they refer to Calceocrinus s. str., RING., Castocrinus, RinG., Halysio- erinus, ULRr., and Deltacrinus, Utr.: and, although I do not accept in their entirety the ge- neric diagnoses of either of these writers, I would follow Mr. Urricn in regarding »Cheiro- crinus> chrysalis, Harr, Calceocrinus Barrandei, WaALcott, and Proclivoerinus radiculus, RING., as congeneric with his own ÖCremacrinus punctatus. »Cheirocrinus> chrysalis not being congeneric with Calceocrinus Halli, a new name is required for the genus »Cheirocrinus> Harr (non E1ICHW., SALTER, ÅNG.); this however was provided in 1873 by MrEK and WORTHEN, and the genus Hucheiroerinus, more pro- perly written Huchirocrinus, with £. chrysalis, HALL sp. as type-species, must now assume its proper place. As a natural consequence of this, both the Cremacrinus of UrricH and the Proclivocrinus of RINGUEBERG become synonyms of Fuclhiroerinus, unless indeed those authors can succeed in proving that they were mistaken in referring HI. chrysalis to their respective genera. One difficulty being thus happily solved, with equal justice to Messrs. HALL, UtRICH and RINGUEBERG, there still remains for discussion the no less important question: — Can Calceocrinus, HALL, 1852, stand? Here there has been a remarkable consensus of opinion. Mr UrricH (op. cit. 1886) maintained that it was impossible from the evidence of HaALr's figures to decide to which genus of the Cremacrinid2e, as he called the family, C. Halli belonged. Professor Harr himself has never paid any attention to this species, but has tacitly retained KE. chrysalis as the type. The very fact that SHumaARrp, MEREK and WOoR- THEN tentatively referred to Calceocrinus well-deseribed species belonging to a different 1) 14th Rep. Geol. Surv. Minnesota, p. 107. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. 57 genus, shows that Calceocrinus itself was insufficiently defined. WACHSMUTH and SPRINGER (op. cit.) and subsequently Mr S. A. MILLER”), by taking E. chrysalis as the type of Calceocrinus, acknowledged the inadequacy of previously described material. Dr. RINGUE- BERG (op. cit.), though he retained the genus Calceocrinus, felt himself obliged to take another species as the type; this, it is to be presumed, he would not have done had it been possible to found a genus on the evidence of C. Halli. It is clear then, that in the opinion of those most competent to judge, not to mention other palzeontologists of repute, Harr's description of C. Halli was inadequate. The consequence is, as already laid down, that the name Calceocrinus, HALL, cannot stand, but that the first name proposed for species congeneric with C. Halli and accompanied by an adequate diagnosis must be adopted. The mongrel »Pendulocrinus», T. and T. AusTiInS MS., quoted as nomen nudum by SALTER (loc. cit.), cam hardly be revived, for the species to which it was applied has not even yet been described. We come then to the paper by Mr. UrricH already referred to; and here we find two names — Halysiocrinus and Deltacrinus, the type-species being H. dactylus, HALL sp., and D. clarus, HALL sp. These genera, however, are founded, not only on a misconception of the morphology of the family, but, in the words of WACHSMUTH and SPRINGER, on »incorrect observation». Moreover, since neither of the two type-species has yet disclosed the posterior plates, which are all important, it is impossible to say with certainty whether or how far they differ in essential characters from Huchirocrinus. It would therefore not be right to adopt either of Mr. UrricH's names; but we must pass on to the careful paper by Dr. RINGUEBERG on »the Calceocrinid2e».. Here is to be found the first use of the name Calceocrinus as including C. Halli and excluding E. chrysalis, together with an intelligible diagnosis. It seems to me therefore that we shall be in accordance with the letter no less than with the spirit of the laws of nomenclature if we accept Calceocrinus, HALL em. RINGUEBERG. For the type-species of this genus Dr. RINGUE- BERG has chosen a species obviously a close ally of C. Halli, and to it he has given the name C. typus. Since only the base of C. Halli is known, the adoption of that species as type was out of the question, and Dr. RINGUEBERG has probably done the best thing possible under the circumstances. In the same paper Dr. RINGUEBERG has founded a new genus Castocrinus for the reception of C. (Calceocr.) furcillatus, W. R. BirtInGs, and allied species: this genus I have no hesitation in accepting. The following names have been applied to this family: 1873 Calceocrinid&e, MERK and WORTHEN, op. cit., p. 443. 1878 Chirocrinid2e, ÅNGELIN, Iconogr., p. 22. (1879 Cheirocrinide, ZirtrEL, Handb. d. Paleont., I, p. 357). 1886 Cremacrinid&e, ULRICH, op. cit., p. 105. 1889 Calceocrinidze, M. and W. revised RINGUEBERG, op. cit., p- 389. Of these the names Cheirocrinide and Cremacrinide must fall out together with the generic names from which they are derived. The name Euchirocrinidae was not suggested as an alternative by MzEEK and WOoORrtHEn, for, they said, »it is almost a certainty that !) North American Geology and Palaeontology, p. 230; Cincinnati 1889. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 2. 8 58 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Calceocrinus, even if generically distinct from the forms now under consideration, would at least belong to the same family, and if they are generically identical, Calceocrinus> being the older name, would have to stand for the typical genus». This argument no longer holds good, for, as we have seen, the name Calceocrinus was not justified till 1889. Nevertheless it would be a great pity to disturb the name Calceocrinid2 which has been used by DE LorIOL,') WACHSMUTH and SPRINGER, RINGUEBERG, S. A. MILLER, P. H. CARPENTER”) and others. Palaeontologists therefore might well agree to retain Calceocrinus, RING. as the type-genus, especially as this genus includes not only the first known form of the family, but also the majority of American, and, so far as known, all the European forms. Such are the conclusions to which we are led by a study of the literature; but before we can absolutely accept all those conclusions we must consider the actual facts presented by the fossils. To appreciate the Diagnostic characters of the genera, no less than to frame a philosophical Terminology, it is necessary to investigate the Mor- phology of the Family. No one has ever doubted but that the triangular portion of the cup to which the stem is attached, and from which the distal part of the cup is separated by a hinge, re- presents a number of basals more or less fused. Harr in his first specimens (1852) only saw two plates in the base, but said: »It is probable that the plates are so closely anchy- losed as to obscure or obliterate the lines of suture.> In describing Huchirocrinus chry- salis (1860), HALL recognised three plates in the base, of which one was triangular with sides parallel to those of the whole base, while the other two lay along its sides and met at the attachment of the stem. "These three plates have now been seen in nearly all spe- cies of the family: but it has further been noticed that in many forms, especially those referred to the earlier genera Castocrinus and Huchirocrinus, the triangular basal also consists of two equal plates; thus the base would consist morphologically of four basals more or less fused. In the later species the articulation of the stem lies on the suture- line between the two outer basals; but in earlier forms all four basals take part in the articulation, so that the base approaches more nearly that of a normally symmetrical crinoid. No one has hitherto pointed out any relic of a fifth basal, but the above facts, which are generally admitted, are enough to suggest that the earlier forms are, as one would expect, the more ancestral. Castocrinus is the most primitive, not only in respect of its base, but also in the structure and branching of the arms, which approach most nearly to the normal dicho- tomous type. It may therefore be taken as proved that Castocrinus is the most ancestral genus of the Calceocrinida, and that its structure, in other points than those mentioned, will be found to approximate to that of some more normal, but early Inadunate type. Let us then examine the scheme of the dissected cup of Castocrinus (text-fig. 13 a). Here are seen five distinct radii. In these it is not very hard to decide which are the radial elements in the strict sense, for the primibrachialia or ”costals rest in a slightly 1) Paléont. Frangaise, vol. vi (Crinoides), p. 51, 1882. 2?) NICHOLSON and LYDEKKER, Mannal Palaont., p. 446, 1890. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 2. 59 curved articular facet, on either side of which are slight radial processes: the true articular nature of these facets is confirmed by examination of the corresponding plates in other genera (RINGUEBERG, op. cit., P1. X, fig. 13 a). There are two plates, rather larger than the others, forming what may, loosely speaking, be called the sides of the cup: each of these is a complete radial. In the single radius that intervenes between these large ra- dials, there are two plates, which are regarded as the upper and lower halves of another radial by WACHSMUTH and SPRINGER and W. R. BiLLInGs; other writers also have considered both plates as elements of the dorsal cup; RINGUEBERG alone has referred the second plate to the brachial series. Huchirocrinus and Calceocrinus afford no evidence in support of RINGUEBERG'S view; he has doubtless been led to it by the fact that in Castoerinus fur- cillatus, C. rugosus, C. Billingsianus and perhaps in other species, the distal plate is slightly more raised above the general margin of the cup and appears to be attached to the proximal plate by an articulation. If this be Dr. RINGUEBERG'S argument, there is much force in it; but the following considerations incline me to abide for the present by the old view. The presence of an articulation between the two plates does not necessarily make the distal one a brachial, for there is in this family an articulation between basals and radials: this articulation has not been absolutely proved, it disappears in subsequent genera, and never has that characteristic appearance, with processes on either side, that is possessed by the articulation between the distal plate and the ensuing brachial in at least some species of HFuclhirocrinus and Calceocrinus: finally, in the type-specimen of Casto- erinus rugosus, in which the joint surface of the proximal of the two plates is exposed, I can detect no trace of an articulation. The sinking of a brachial into the cup, which follows from Dr. RInGUEBERG's hypothesis seems less in accordance with the general evo- lution of this genus, than the gradual diminution of the two halves of a radial: and were the distal plate a brachial in Castocrinus, we should expect it to be pushed out of the cup, by the meeting of the larger radials, in later genera; whereas the contrary is the case, for there is of course no room for doubt but that the distal plate in Castocrinus repre- sents the distal plate in Calceocrinus. We shall therefore be justified in continuing to regard these two plates as the two halves of a radial. On the other side of the cup two radii intervene between the large radials, and in this case too there does not seem much doubt but that in each the radial is compound: the transverse sutures are not, as usual, horizontal, but are oblique, so that the proximal portions of the radials are a little pushed away from one another; this however is clearly connected with the bending over of the crown on this side. The distal halves were regarded by Dr. RINGUEBERG as brachials, and in this I inconsiderately followed him”): on mature reflection however, and after examining 7 LINGS in his original description of that species”); my chief reasons for this are the absence of any articulation between these plates and the proximal portions, and the pre- sence of a well-marked articulation, with traces of radial processes, between them and the ensuing plates. specimens of Castocrinus, I prefer to return to the view of Mr. W. R. Bir- 1) »The Classification of the Inadunata Fistulata.> Ann. Mag. Nat. Hist., 6 ser., vol. v, p. 330, Pl. xxiv, He, April, 1890. 2) Ottawa Naturalist, vol. I, no. iv, p. 51, July, 1887. 60 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF: GOTLAND. The dorsal cup of Castocrinus consists then of a cireclet of 5 radials, of which three are compound; and a cirelet of apparently only 4 basals, which alternate with the radials except in the interradius between the two adjacent compound radials. The two larger basals appear to meet along this line, as 18 well seen in the type-specimen of OC. furcil- latus; so that it is from this interradius that the fifth basal is missing. Besides these plates, Dr. RINGUEBERG has described a narrow plate, of irregular four-sided shape, lying between the two distal halves of the adjacent compound radials; and he has called it »the azygous plate». This plate has been omitted from the above description for the following reasons. First, mere inspection of Dr. RINGUEBERG'S diagrams (PI. XI, fig. 1 c, d) shows that this plate plus the upper radial on its left exactly equals the upper radial on its right. Secondly, this plate has only been described for one speci- men of one species. Thirdly, the original describer, W. R. BIrLInGs, omitted all reference to it both in C. furcillatus and C. rugosus. Lastly, I have been unable to discover it either in the type-specimens of C. furcillatus, C. rugosus and C. Billingsianus, most kindly lent to me by Mr. W. R. BILtinGs, or in a large and well-preserved specimen of C. furcillatus (Brit. Mus. E. 6,001) which I have myself prepared with great care. On the contrary, the combined evidence of these and other specimens makes it very clear that what Dr. RINGUEBERG mistook for a separate plate is merely a portion of the super- radial that supports the anal tube, which portion has been depressed to form a groove for the reception of the stem. In the larger of the two type-specimens of C. Billingsi- anus this groove affects also the first and second plates of the anal tube itself. Even supposing that this plate existed, it could not, for reasons hereafter given, be »the azygous», as that term has been used by American writers; it could in fact only be an intercalated plate of temporary importance. The next point to determine is the orientation of the cup, and this may be done by both direct and comparative evidence. First the direct evidence. Of the two adjacent compound radials, that on the right supports an arm, but that on the left supports a series of plates which form part of the ventral tube. This is a feature as to which there has never been any doubt. Now in all other Inadunata the ventral tube, so far as it 1s connected with a radius at all, is con- nected with the right rather than with the left posterior radius, as is most clearly seen in Jocrinus and Merocrinus; even Messrs WACHsMUTH and SPRINGER will hardly dispute this. It is therefore to be inferred that the radius of Castocrinus in which the ventral tube occurs is the right posterior radius, and so forth as in text-fig. 13 a. Secondly, the comparative evidence. If the diagram of Castocrinus be compared with the diagrams of Heterocrinus (text-fig. 6, p. 25) and Hctenocrinus, or with Haplo- erinus (text-fig. 5), it will be seen that in each case there are two simple and three com- pound - radials. It is admitted that in Heterocrinus, Ectenocrinus and Haplocrinus the compound radials are the right posterior and the right and left anterior; and in hardly any Inadunate genus is the left posterior radial ever divided horizontally. We are there- fore bound to suppose that the same is the case with Castocrinus, and thus we arrive at the same conclusion as followed from the direct evidence. "The correctness of this view is confirmed by a comparison with other Inadunata, such as Anomalocerinus, Mycocrinus, KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 2 61 Catillocrinus and, on my interpretation, Pisocrinus (text-fig. 2), Triacrinus (text-fig. 3) and Calycanthocrinus (text-fig. 7): in all of these, as well as in the above-mentioned forms, the two large arm-bearing radials are the left posterior and the anterior, and this agrees with the proposed reading of the Calceocrinide. In short, by the changes here made, the whole of the monocyclic Inadunata, whenever they differ from the symmetrical pentamerous type, differ according to one general plan. Messers WACHSMUTH and SPRINGER ') have stated that »among the Heterocrinidze>», one of the compound radials is »exceptionally the anterior one in place of the left anterolateral», but such cases are too rare to affect the argument. The importance of the above conclusion will be seen by all students of the Crinoidea, but this is not the place to dilate on its consequences (see antea, p. 20). Turning again to the diagram of Castocrinus, it is seen that the absent basal is the right posterior; whether it has disappeared by atrophy, has fused with the right anterior (as in Triacrinus &c.) or has merely escaped observation, one cannot say. Applying to the right posterior radius the terminology used for other Inadunate genera, we shall call Fig. 13. Diagrams illustrating the structure of the posterior area in a) Castocrinus. b) Euchirocrinus. c) Calceocrinus. d) Halysiocrinus. the plate supported by the super-radial the Anal x', while the infer-radial will be the Radianal'”. We are now in a position to extend our terminology to the more specialised genera of the family, first of which comes Huchirocrinus. Here the two halves of the left an- terior radial still exist and are still connected; but the infer-radial is narrowed, especially in its distal region, while the super-radial has its upper margin flush with the upper margins of the large radials. The anterior and left posterior radials are increased in width. The right posterior super-radial (Radianal) and the right anterior super-radial still exist, but are a little smaller. The arm of the right anterior radius, which was the smallest in Castocrinus, has now entirely disappeared. The ventral tube, on the contrary, which in Castocrinus was supported only by the right posterior radial, has now shifted to a position more symmetrical with the position of the calyx, so that the anal x rests on the right posterior and left anterior infer-radials. These infer-radials, which in Castocrinus were already very closely united, have now entirely fused and have at the same time become smaller; they thus form a single plate of broad T-shape, which still bears to the !) »Perisomic' Plates &c.», loc. cit., p. 378. 62 F: A.; BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. adjacent plates the same relation as did the two plates in Castocrinus; that is to say, the stem of the T lies between the infer-radials, and touches the posterior and right anterior basals, while the branches of the T abut on the large radials. This is substantially the same reading of the T-piece as I gave in April, 1890 (op. cit., P1. xiv, fig. 10), with the exception that what were then called costals are here called super-radials. Examination of specimens, however, enables me to put this view forward with far more confidence than when I had to overcome the difficulties presented by Dr. RINGUEBERG'S drawings. The opinion of Dr. RINGUEBERG, that the »lateral arms and central body» of the T-piece »probably represent the first anal plate, while the inferior process is representative of the azygous plate which has been anchylosed to it», involves the disappearance of the right posterior and right anterior super-radials, and has no counterbalancing advantage. In Calceocrinus the two halves of the left anterior radial are roughly triangular in shape. In some of the European species they still touch by their apices, though not necessarily in all specimens of the species; in the American species, however, according to RINGUEBERG, they are always separated by the large radials. The anterior and left posterior radials are still wider than in the previous genera, and curve right round to the stemward side of the drooping cup. The radianal and the corresponding right anterior infer-radial are distinct in most European specimens: according to RINGUEBERG they are fused with the large radials, but I much doubt whether this is the case in all American species, though it appears to be so in some. Between these two plates lies the T-piece, now, however, reduced in size, often merely a wide quadrangular plate, and no longer touching the large radials with its eross-branches. Atrophied though it be, it is still the homologue of the coalesced right posterior and right anterior super-radials. In some spe- cies this plate is so minute as to be with difficulty visible. The anal z is supported by the T-piece, but usually rests also by its corners on the radianal and right anterior infer- radial; it is now a wide, low and somewhat curved plate. In the further evolution of the family through Devonian and Carboniferous times, it appears that the radianal and right anterior infer-radial, supposing that they did not become fused with the large radials, became still more diminished in size. Examination of specimens of C. ventricosus (or its varieties), in the British Museum and the Riks- museum at Stockholm (Plate TV, fig. 137), leads me to suppose that, in this species at least, the T-piece has disappeared, while the right posterior and right anterior infer-radials meet one another and support together the anal x, which plate also rests by its lower truncated corners on the corners of the large radials. This explains the description of the posterior side given by WACHSMUTH and SPRINGER (Rev. III: 280, Proc. 1886, p. 204): »Anal plates two, resting against the basals and the incurved wings of the lateral radials. Their upper side supports a row of very large and heavy quadrangular plates.> The only difference is that what they call »anal plates» I call »infer-radials». The diserepancy between the description given by these authors and that given by RINGUEBERG, is due to their having studied Carboniferous species while the latter based his on Silurian species: both are right. We see then that in the evolution of the Calceocrinid2e, the anal area passes through four fairly distinct stages (text-fig. 13 a, b, c, d). These changes are accompanied by others in the arms, the basals and so forth, all connected with the typical feature of the family, KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. 63 the bending over of the crown. The concomitant changes, however, do not take place at quite the same rate as these connected with the anal plates. For instance, while in one species of the stage c the fused basal enters into the stem-articulation, in another it will not do so; or in the stage b, one species may have the basals fused, another separate; similarly in c the two halves of the left anterior radial may be still touching or may be completely separate; while in some forms of c and d the radianal and right anterior infer- radial may have become anchylosed to the left posterior radial and the anterior radial respectively. Consequently it is advisable not to lay so much stress on these concomitant characters as Dr. RINGUEBERG has done, but to take only the changes in the anal area as diagnostic of the different genera. This is in accordance with the method generally fol- lowed throughout the Inadunata. To forms of the earlier stages names have already been given, viz., (a) Castocrinus, (b) Buckhirocrinus, (c) Calceocrinus. By separating from Calceocrinus all species in stage d, there will be four 2&quipollent genera representing the four stages. As type of this last genus I take the species called by WACHSMUTH and SPRINGER Calceocrinus ventricosus; the specimens examined by me were all from the Burlington Limestone and were labelled C. Wachsmuthi, C. ventricosus and C. dactylus. Now &C. dactylus (which is either a variety or a synonym) was taken by UrricH as the type of his genus Halysiocrinus; it is pro- bable therefore that it will save present heartburnings and future confusion to retain this name; and if any American paleontologist should traverse the statement of WACHS- MUTH and SPRINGER that C. dactylus is a synonym of C. ventricosus, then the species Halystio- erinus dactylus must be regarded as the type of this new genus, It is needless to repeat that one cannot retain a single line of Mr. UrricE's diagnosis. Before giving the needful diagnoses of the genera, it will be advisable to give the terminology employed in the form of a table, by the side of that used by previous writers. This should satisfy the collector, the curator, the student and the lecturer; only the spe- cialist cares for argument. Since, however, the table is arranged in chronological order, the gradual growth of correct opinions can be easily traced. (See next page). The revised diagnoses are as follows. Castocrinus, RINGUEBERG. r. post. R' and r. ant. R> jomed by ill-defined close suture; each abuts by one side on adjacent large RR (1. post. R and ant. R respectively). x supported by r. post. R: only, while r. ant. R: supports IBr, of r. ant. arm. R' and r. ant. R' separated one another and fört efiby r. post. R' and r. ant. R”. Concomitant characters: BB unfused, all entering into articular facet of stem; post. B and r. ant. B barely, or not at all, touching large RR. 1 ant. R: joined to ]. ant. R' by articulation (?) or loose suture, slightly projects above level of large RR. Arms four. Type: C. furcillatus, W. R. BiLrrinGs: sp. MezK and WACHSMUTH RINGUEBERG 1889 Signs od ÖR 0 WORTHEN | ZITTEL 1879 UrricH 1886 and SPRINGER Ww. NE Gastocrinust Proclivoerinus, fa ESR a pOStea 11869 and postea 1886 "— OCalceocrinus Base | BB or | Basal plate | Basal plate Basale Basal plate Basal disk Basal series Basal piece Base pelvis left anterior La. BIE.S ] SR ; a basal | 22 |(C1 plate I 1 or 2 plates | 1 plate 2 plates |2 anterior basals: ant. Srebylöked IE EE TEER Solertobesel. ön. BIS & | ; | | left posterior op: = Number of Ein basal = plates not drei- 5; p B sg mentioned eckiges posterior ba-| Between these = 1 plate 1 plate 2 plates 2 plates 2 lateral basals yn isgathe goth 'or Ia BIELS ? ” - rightanterior [right posterior a ve PA basal basal. RER Body-plates Body-plates — Body-plates Radials &c. Radials Radials and Brachials Radial circlet ER dor- 5 4 la. Rs upper dorsal | dorsales R! upper central 2nd anterior R. || rg ! First anterior brachial left anterior superradial a | radial | Ha. Ri > lower dorsal | lower dorsal — h fr SAN ve RS 1st anterior R. | RS ; anterior radial left anterior inferradial l.p R| oo |dorso-lateral| dorso-lateral | oberes B dorso-lateral left lateral R.|outer anterior left lateral radial (large) left posterior radial å a ae 4 — fStube-plate, or upper left pos-| left posterior q | right posterior superradial Kap. Re ] ] | centralpiecel[ pars] = as oSnid terior, or anal rachial: — 22y80us [pars] (T-piece pars) MV i | Sentgal | [>ventral pla- | fAnal-inter- subovate lateral 2 anal plate | lower left left posterior radial right posterior inferradial 5 Il IUtes» not seen! tl) radius = Pra posterior P (or Radianal) : 5 I msutures. (AR described kleinen : 4 & fStube-plate, or | upper right | right posterior a + | right anterior superradial ria. Rs | ren specimens Täfelchen |centralpiece[p års fänseeoEn Ned posterior brachial: 2ZY80US [pars] (T-piece pars) RE | | å od lower right ” - s ; för SANN ra. subovate lateral > anal plate posterior right posterior radial right anterior inferradial a. R dorso-lateral! dorso-lateral | oberes B dorso-lateral right lateral R. outer anterior right lateral radial (large) anterior radial plate of the Se 6 first or second| basal plate : first plate of oe JentralNide unseen first tube-plate tube-plate of tube anal plate: tube Anal x Axillar i ; i a Yi ; 2 Main-axils [of ant Br. 3 | ; k ] ] ee Armplates Axillary Brachials Så I 5 Er ateral divi- | | : / : Tax = IN dosaand || sions of the | 1st primary series il PIISIEE SS AA rt 2 AEOTTOr SUPA? R! ) primary radials g- CRPELITOTAG Il ax ports of la- 2nd EN 2 secundaxil =) plates teral arms | | order secondar JIlax| S 3rd SEN E tertiaxil &c. J J &Cc. &C. &C. TERMINOLOGY oFf-tuE CALCEOCRINIDAE, PaAst AND PRESENT. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 24 65 PEuchirocrinus, MEEK and WORTHEN. r. post. R? and r. ant. R; fused into a T-piece, which abuts with either wing on corners of large RR: x supported by whole upper margin of T-piece: R' and r. ant. IK separated from one another and from x by T-piece. Concomitant characters: BB unfused (? sometimes 1. post. B and 1. ant. B fused), all entering into articulation of stem; post. B and r. ant. B are bounded for '/; or '/, of their outer margins by large RR. 1 ant. R: joined to 1. ant. R' by suture and does not project above level of large RR. Arms 3. Type: E. chrysalis, HALL sp. Calceocrinus, (HALL) RINGUEBERG. T-piece (fused r. post. R' and r. ant. R:) separated by R' and r. ant. R: from large RR; it is low, wide and sometimes very small: «x supported by both T-piece and R' and r. ant. R', but does not touch large RR. Concomitant characters: 1. post. B and 1. ant. B fused; this fused B never, or very rarely, enters into stem-articulation; post. B and r. ant. B bounded for about half their outer margins by large RR: 1 ant. R and 1. ant. R' are two triangular plates meeting at their apices or entirely separated by large RR. RK and r. ant. I stated to be, in some cases, fused with large RR. Arms 3. Type: C. typus, RINGUEBERG. Halysiocrinus, (ULRICH) BATHER. T-piece (fused r. post. R and r. ant. R5) either completely atrophied or hidden be- tween R', r. ant. Ri and BB in stem-articulation. x supported by R' and r. ant. R', which have now met, and abuts by its lower corners on large RR. Concomitant characters: BB as in Calceocrinus (? sometimes post. B and r. ant. B also fused); the fused 1. post. B and 1. ant. B never enter into stem-articulation; post. B and r. ant. B bounded for about ”/; their outer margins by large RR. 1 ant. R; and 1. ant. R' always completely separated by large RR. Rand r.: ant. R' perhaps fused with large RR in some cases. Arms 3. Type: ff. bentricosus, ALL sp. (2 = "HH" dactylus, Här sp.). Since these four genera represent an evolutionary series, and not divergent branches, it is to be expected that many forms should be of an intermediate nature, and that there should be some difficulty in referring them to one or the other genus. 'Thus, it will be seen that some of the Gotland Calceocrini approach Euclhirocrinus, while others are not far removed from Halysiocrinus. The American species of Devonian age will probably present greater difficulties. As I have not had the opportunity of studying these or the other Carboniferous species, I cannot undertake to refer any of them to Halysiocrinus; but I hope that, with the diagnoses above given, American palzeontologists will be able to determine their respective genera without further trouble than that of preparing those specimens which they have already found. The following is believed to be a complete List of the Species of the Calceocrinidac hitherto named. In assigning them to their respective genera I have been guided, in the K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 2. 9 66 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. case of the American species, chiefly by the descriptions of American writers. Many of the species cannot be recognised from the figures or descriptions given, while some are, no doubt, synonyms. The names in brackets show to what genera the species have hitherto been referred. Castocrinus, RINGUEBERG. ifunreillatusy WAR: BIELINGS) spi (Calceocrinus) SEE In Ten NaAsE AIN Trenton. articulosus, E. BirrinGs, sp. (Heterocrinus) (Calceocrinus?, ULRICH) ......... » Billingstanus, RINGUEBERG-.........- KINNA ANE ve 1 STR Ae I Ån aa (1 fos 1 fr 0 OR » inequalis, E. Birrings, sp. (Heterocrinus) (Cremacrinus, UtricH) (Calceo- CTU 3 NV BIG Se ann nn a a fe ER SNS > Tugosus: NE BR BIELINGS, (Spok((Calee0 cor see ere » FKuchirocrinus, MEEK and WORTHEN. chrysalis, Harr, sp. (Cheirocrinus) (Calceocrinus, Harr, M. and W.) (Cremacrinus, ULRICH) (Proclivocrinus, RINGUEBERG) -....omomosmmsnmonoan on Niagara. Barrandei, WALCoTtTt, sp. (Calceocrinus) (Cremacrinus, ULRICH)................ Trenton. punetatus,! UTRICH,. sp. (Cremacramustrast type) = SP See Ere > indaanensisynS: Al. NIIEEER»: Sp.) ( Galceo orumus) st be ve SAT RN Niagara. radiculus, RINGUEBERG, sp. (Calceocrinus) (Proclivocrinus, RINGUBBERG, as type) (Cremacrinuss ORRIGH). =S See see See NaN > Calceocrinus, (HALL) RINGUEBERG. typUsn. RINGUBBERG soda lammen smslårs talen Bengal San RANA » bidentatus,! RINGUEBERG tcegutpttaöosctesst tel erstölsps Betsta sagt 0 ELSE ee AR NE » contractus, RINGUEBERG. tl avel me Söder ere Sr el CTS FO » Halli,, ININGUEBERG: (Calee0ocninusiasp.s, HATT =. 8/62) EE era ne » stigimatus,; FALL, sp. (Oheirocrimus), (Deliacrinvus,, UERICE) ES EES » (abdominalis, SALTER, catalogue name (Cheir0CriNUS).....m..... soon seonnnnnnnnna Wenlock.) Filetehetöy SALTER Sp sq (ORerno eve) esse se TOR NAN » (gradatus, SALTER, catalogue name. (Cheiroerynus). = gotlandicus, ANGELIN, sp. (Chirocrinus) (Halysiocrinus, UTRICH)............... Ludlow? f BarTISt; NV ORTHEN 20: cos dokg äs dose ke UED CS Hamilton. elarus, HALL, sp. (Cheirocnimus), (Delta cinus,. UmRICE). FEST » 2 lamellosus, FLAT, Sps,(CRetnoCnanaw ses ses ee Na Ne Burlington. Halysiocrinus (ULRICH) BATHER. ventricosus, HALL, sp. (Cheirocrinus) (Calceocrinus, W. and S.J)... » Synn. dactylus, Harr (Cheirocrinus) (Calceocrinus, SHuMARD) (Halysio- erinus; UTRIOH) anm odsmeköediie särar » Wachsmuthi, M. and W. (Cheirocrinus) (Calceocrinus, SHUMARD) (Efalysiocninmus; UTRIOE)A--o larna ht nt devon niel le » nodosus, HALL (Cheirocrinus) (Halysiocrinus, ULRICH). .soooo. Keokuk. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:o 2. 67 ? Bradleyi, M. and W., sp. (Calceocrinus) (Deltacrinus, ULRICH) ............- Keokuk. ? perplexus, SHUMARD, sp. (Calceocrinus).................. MN RAA SRA SNI kl » GER DO USTUSV ANV OR TEIEINY So r ACOa Ce 0 CTS) Eka ANN NA DUE RN EM ll > tunicatus, HALL, sp. (Cheirocrinus) (Deltacrinus?, UtricH) (Calceocrinus, [VER amn GRS BER LIRA SE FLURE” ORARREN LEDAS I ev MÄRANA BR LISYD ORSA, AMON a MSAT BY dA a ALINE ER ad > To the above list there must now be added, under the head Calceocrinus, six new species from the upper limestone beds of Gotland, for which are here proposed the names, C. pugil, C. tucanus, C. tenarx, C. nitidus, C. interpres, and C. pinnulatus. . When the British species come to be defined, it will probably be found that, beside C. Fletchert, there will be a species to which the name C. serialis can be applied, and perhaps two other species as yet unnamed. It may be considered as certain that the names C. abdominalis and C. gradatus will fall out as unrecognisable nomina nuda. Calceocrinus. (Plates II and III, figs. 83—140). 1852, Calceocrinus, J. HALL. 1859, Pendulocrinus, AUSTIN, MS. 1859, Cheirocrinus, SALTER, nom. nud. 1862, Cheirocrinus, J. HALL, non EICHWALD 1856 (pars). 1863, Calceocrinus, SHUMARD (pars). 1869, Calceocrinus, MEEK and WORTHEN (pars). 1873, Calceocrinus, MEEK and WORTHEN (pars). 1873, Cheirocrinus, SALTER. 1877, Calceocrinus, S. A. MILLER (pars). 1878, Cheirocrinus, ANGELIN. 1879, Calceocrinus, J. HALL (pars). 1879, Cheirocrinus, ZITTEL (pars). 1886, Deltacrinus, ULRICH (pars). 1886, Halysiocrinus, ULRICH (pars). 1886, Calceocrinus, W ACHSMUTH and SPRINGER (pars). 1889, Calceocrinus, RINGUEBERG. The details of the above Synonymy have already been explained, and a Diagnosis of the genus given (p. 65). Before proceeding to the description of the species, it will be as well to direct attention to some minor points in the Morphology of the genus. 1. The fifth Basal. This missing plate we have already seen must be the right posterior basal; I believe that it can be distinguished in certain specimens of C. tenax and C. nitidus, and perhaps in OC. tucanus (P1. III, figs. 108, 117, 103). In these specimens the stem has been cleanly broken away from the basals so that the facet for the stem is plainly seen: it presents the following appearance. Its margin is roughly circular, and almost in the centre of the circle is a small hole for the passage of the axial cord. The greater part of the facet pertains to the large basals (post. B and r. ant. B), and the axial canal is in the middle of the suture-line between these. The proximal apex of the fused 68 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. basal (1. post. B and 1. ant. B) just enters into the facet and is seen as a small triangular space at one end of the above-mentioned suture-line. At the other end of this suture- line, in the right posterior interradius, 18 a similar triangle, not very easy to distinguish at first, but, when once seen, clearly visible to the naked eye. The facet is concave, but the concavity is not regular; on the contrary, each plate that enters into the facet slopes down towards the axial canal, so that there are 4 distinct surfaces lying at different angles. When this fact has been appreciated it is still more easy to see the small trian- gular plate lying in the right posterior interradius. This plate can represent nothing but the åth basal, and its discovery proves the correctness of opinions come to, on å priori grounds, long before its existence was known. 2. The Hinge. The description of Calceocrinus given by WACHSMUTH and SPRIN- GER appears to have been based on a study of Carboniferous species, which probably belong to the genus Halysiocrinus (vide supra); it cannot therefore be taken as a descrip- tion of Calceocrinus s. str. A few of their remarks, however, may be noticed, since they apply equally to the whole of the family. The description given by these authors ”') of the articulating surface between basals and radials on the left anterior face of the cup differs from that given by RINGUEBERG, in that they mention a small axial canal. If I understand their language aright, the articular margin of the left anterior inferradial is excavated by a deep fossa; the articular margin of the combined left anterior and left posterior basals is excavated by a shallower fossa; the extreme edges of the plates, where they meet one another, form a narrow ridge between the two fossex; in the middle of the fossa belonging to the left anterior radial there is a triangular projection from this ridge; in this projection is the axial canal. No European specimen yet found shows either the triangular projection or the axial canal. Both WACHSMUTH and SPRINGER and RINGUEBERG consider that the fossx were for the reception of »elastic ligament». RINGUEBERG further says: »The posterior curved margin [se. of the base] was not attached directly to the arch into which it fits [composed of the upper and lower halves of the right posterior and right anterior radials and parts of the large radials], but was united by means of some elastic and flexible medium, which allowed a considerable degree of separation at this point»; and from his plate XI, figs. 4 a, 4b, we learn that, in Dr. RINGUEBERG'S opinion, the base of »Proclivocerinus» was united to the internal projections of the radials [Qy. what he elsewhere calls the »vault»] by »muscles which held the calyx dowm. The frequent occurrence of bases apart from the rest of the cup, and the anchylosis of the basals to one another, and of the radials to one another, confirm the idea that the base formed a support on which the rest of the calyx moved. It is not likely, however, that the angular motion was very great: the column itself is usually found curved at its proximal end, and could doubtless be somewhat straightened: the articulations between the radials and the arms were, as WACHSMUTH and SPRINGER have noted, »widely gaping», and this was often the case between succeeding arm-ossicles; so that the arms themselves would be considerably raised and expanded by the contraction of their own muscles. WACHSMUTH and SPRINGER mention a specimen in li Ren, LIL, 279: Pxoc- 1886 P- 203: KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:0 2. 69 which the main body stands out from the column at an angle of 60”, but add that »no specimen shows the calyx in an erect position». It is therefore doubtful whether the ra- dials ever moved so far from the base as RINGUEBERG'S fig. 4 b indicates: in some speci- mens the posterior and right anterior basals have a peculiar bevelled outer edge (P1. II, fig. 89), which would permit of considerable motion without great separation of the plates. In any case, seeing that the upward motion of the other parts of the crown was produced by museles, it is reasonable to suppose that the fossx at the articulation of the radials and basals were for muscles and not for ligament; when three radials took part in the articulation each had a separate muscle, and the muscles were usually separated by little projections of stereom. On this supposition there is no necessity for the existence of muscles inside the cup, since the downward motion would be produced by the simple action of gravity. If, however, any internal muscles or ligaments were present in Calceo- erinus, it would appear, from the evidence of some Dudley specimens, that they were attached immediately beneath the external articular surface, and that they did not occupy so large a part of the basals and radials as in RINGUEBERG'S figures. 3. Supplementary plates. In his description of Huclirocrinus (olim Cremacrinus) punctatus, Mr. UrricH described »a large number of small and irregularly distributed plates> covering the hinge-line; these plates he supposed to be developed in an integument covering the hinge. This interesting structure was not remarked on by Messrs WACHSMUTH and SPRIN- GER, and Mr. W. R. BirringGs only noticed it to say that the plates were absent from his specimen of Castocrinus fureillatus. Dr. RINGUEBERG, in his description of Euchirocrinus chry- salis (op. cit. p. 400) says, »Faint traces of the integument uniting the two outer margins of the grooves and covering the elastic ligaments, can be seen. This integument is better shown in some other specimens of P. radiculus, in one of which it is broken up into small pieces which at first glance have the appearance of ”numerous little plates', such as are figured by UrricH in 'Cremacrinus punctatus». In plate X, fig. 13 b, Dr. RINGUEBERG gives a »view of the hinge-line of» »a unique specimen showing . .. the articular joint with its connecting ligaments . .. perfectly» »X 5». The drawing, it is to be feared, is not so perfect as the specimen; for both ligaments and integument appear conspicuous by their absence. ÅA specimen of Calceocrinus from the Klinteberg, found not many months ago by Mr. G. LItJEVALL, and described on p.- 94 (Plate IV, fig. 126) under the name C. interpres, shows a structure undoubtedly homologous with that described by Mr. UrricH. The whole space of the hinge is filled with small plates: in size and shape they are irregular, but as a rule they are wide in the direction of the hinge-line, and are about 0.5 mm. high. They are separated from one another above and below by deep spaces from which it is difficult to clean the matrix, but laterally they abut closely on one another. The spaces between them are greatest along the middle line of the hinge; as they approach the radials above and the basals below, the plates are more closely pressed together, and indeed it is hard to distinguish them from the cup-plates themselves, especially on the basal side. These plates are rather darker in appearance than the main cup-plates, i. e. they are more translucent, which may be caused by greater density of structure. It is exceedingly note-worthy that this same specimen has similar plates in some of the gaping articulations 70 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. between the large axillaries of the arms (Pl. IV, fig. 127), and this confirms the idea that the basi-radial hinge is a muscular articulation. "These plates may be compared with the patelloid plates of the Articulata and with similar interstitial plates in other Crinoids, and they are in no way to be considered as fragments of an integument. It is possible that Dr. RINGUEBERG has confused them with some other appearance. Although no such structure has hitherto been deseribed outside the genus HPuclhiro- erinus, there can be little doubt but that it is common to all Calceocrinide, though per- haps variously developed in the different species. In many cases too zealous cleaning of the specimen must have destroyed what only escaped notice because attention had not been directed to it. Since seeing the unmistakeable appearance of the Klinteberg specimen, I have found many traces of these plates in other forms. Thus, fragments of 5 such plates remain in the specimens of C. furcillatus in the British Museum [E. 6001], 1 in the type of C. gotlandicus, a few in specimens of C. pugil, more obscure remains of some such structure in the types of C. tucanus and C. tenarx, a few in various English speci- mens of species as yet uncertain, at Cambridge and in the British Museum, and many well preserved in the specimen of Halysiocrinus ventricosus in the Riksmuseum (Plate IV, fig. 142). 4. Ventral surface. Messrs WACHSMUTH and SPRINGER”) say, >There are besides summit and vault pieces which, however, were not described by Hair». For this one might now substitute: »There are probably summit or vault pieces (tegminal plates), but none were described by Messrs WACHSMUTH and SPRINGER». Dr. RINGUEBERG has used the term >»vault» in his description of »Proclivocrinus» (op. cit., p. 397) and P. (= Euchiro- erinus) radiculus (op. cit., p. 400); but, even with the aid of his figure (P1. X, fig. 13 a), it is difficult to understand his description, which leaves it doubtful whether the structure described be »convex» or »concave». It would appear, however, that the four plates which form the greater part of the cup, viz., the T-piece, the anterior radial, the left posterior radial, and the lower half of the left anterior radial, each give off a process on their inner side, which processes appear to start from the lower part of the plates and are described as meeting in the centre. Whatever the structure may be, it agrees neither in situation, nor orientation, nor composition, with any structure that any writer has hitherto called a »vault», a »tegmen», a »disc>, or any such name in any OÖCrmoid or in any Pelmatozoan whatsoever. The very few specimens of Calceocrinus available for dissection present no trace of such a structure as shown in Dr. RINGUEBERG'S remarkable drawing; it may possibly be an exageration of the peculiar constrietion of the lower part of the calycal cavity that obtains in Pisocrinus pilula and P. olluta (P1. I, figs. 11, 17). The articular surfaces of the radials as figured for Calceocrinus stigmatus”) present a close resemblance to those of Pisocrinus and allied forms. A specimen of C. pugil, in which the cup has been broken off just below the arms, shows that the actual ventral opening of the cup was very small, since the muscle-plates of the radials close in on every side, and that this opening was chiefly covered by the plates of the ventral tube; it therefore seems probable !y Revision III, 275, Proc. 1886) p- L99: 2) J. Harr, 28th Rep. N. Y. State Cab. Nat: Hist. PI xix, fig. 10, 1879, and RInGUEBERG, loc. Cit. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. "(ell that the orals, or whatever tegminal plates existed, practically helped to form the anterior wall of the tube. 5. Anal Tube. Messrs. WACHSMUTH and SPRINGER ') describe the anal or ventral tube as composed posteriorly of a series of large quadrangular plates, »the anterior side being composed of very small and delicate plates». Dr. RINGUEBERG (op. cit., p. 391) gives this last statement on the authority of WACHSMUTH and SPRINGER, and does not seem to have seen the structure himself. It is partly confirmed by the best specimen of C. pinnu- latus (see p. 97); but here, in the distal part of the tube, the distinction between the posterior series and the smaller anterior plates is not so great. Further, the tube, instead of »extending to the tips of the arms and perhaps beyond their limits, with scarcely any diminution in size», becomes markedly smaller above. This seems to have been the case in all European species of Calceocrinus, and it is doubtful whether the tube often extended beyond the arms: it was probably only exposed when the crown was erected and the arms opened; there would then be a broad fan of arms and pinnules, unfolded equally on either side of the left anterior radius, from which fan the ventral tube would project at a con- siderable angle. There is most remarkable resemblance between the large outer plates of the tube and brachials, as shown in a section of a crown of C. tenax (P1. III, fig. 111). 6. Arms and Pinnules. In the descriptions of Calceocrinide given by various authors, the term »pinnules» has been very loosely used. Here it will be used in the sense ascribed to it in my paper on »The Classification of the Inadunata Fistulata»: ”) »When finally the armlets become small, cease to branch, and are regularly placed on alternate sides of successive joints, they are called Pinnules.> In this sense it does not appear that pinnules have yet been described for any Calceocrinid. The minor branches of Castocrinus furcillatus, for instance, which RInNGUEBERG calls pinnules, are given off from every third ossicle. It is probable too that, in many cases, these so called pinnules really branch again; in fact by many authors the term has actually been applied to what is, as we shall see, morphologically the major portion of the arm. The truth of this statement is proved by the Gotland species, which present us with an exceedingly interest- ing evolutionary series showing the gradual differentiation of the arms. Before this evolution can be understood it is necessary to grasp the law that governs the branching of the arms in most, if not all, of the Calceocrinid:e. And first let us consider what was the type of arm-branching in the ancestral Calceocrinid. Examination of the four arms of Castocrinus furcillatus shows that each arm is constructed on exactly the same plan: if any one of these arms be considered separately, without reference to the orientation of the body, if it be placed with the distal end uppermost, as is usual, and if the terms "right and ”left be used with reference to the right and left of the ob- server, then this plan may be described as follows. The arm bifurcates on the second primibrach, and in each division an armlet is given off from every 3rd or 4th ossicle. The first or proximal armlets are given off on the outer sides of the arm, 4. e. on the right of the right-hand branch, on the left of the left-hand branch: succeeding armlets 1) Revision III, 281 Proc. 1886, p. 205. 2) Ann. Mag. Nat. Hist., ser. 6, vol. V, p. 374. May 1890. 472 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. alternate as usual. This type of arm-branching is precisely that shown in Heterocrinus Juvenis, ') and there can be little doubt but that the ancestral Calceocrinid had 5 arms of this simple nature. We have already seen that the dorsal cup of Castocrinus is essen- tially the same as that of Heterocrinus; and thus the derivation of the Calceocrinide from a Heterocrinid ancestor, suggested by me in May 1890, is fully confirmed. ”) In connection with the various changes that characterise the Calceocrinide, this simple and primitive arm-structure becomes variously modified. In all members of that family the right posterior arm has disappeared, its place being completely occupied by the anal x and the following plates of the tube. How easily this may have come about is seen from the diagram of Heterocrinus bellevillensis given by Mr. WALTER BILLINGS,") in which species »the first anal plate .... rests principally on the second plate of the right posterior series, but, slightly, on the first radial plate of the left posterior series.»") It is not long before a similar fate befalls the right anterior arm. '”The left anterior arm gradually bifurcates at a greater distance from the cup and eventually ceases to branch altogether. We may therefore confine our attention to the arms that spring from the large anterior and left posterior radials. The secondary bilateral symmetry that is super- induced, in the course of evolution, on the crown of a Calceoerinid affects these arms, 80 that they form a right and left counterpart on either side of the ventral tube. The following deseription refers to the anterior arm, and in it the terms "right and ”"eft' are used as above, so that ”left' is adanal and ”right is abanal or on the side of the median (left anterior) arm. In describing the left posterior arm, the terms right and left would simply have to be reserved in every case. In Castocrinus and in some species of Fuchirocrinus the arm-branching only differs from the simple type above described in the rather greater size of the right-hand division of the arm. The armlets are probably simple as a rule, but it is often, if not always the case that the first armlet of the left-hand division branches. This does not seem to have been noticed hitherto in Castocerinus, where this armlet is small; but in Fuchirocrinus, where the armlet has increased in size, the branching of it has been specially deseribed by Dr. RINGUEBERG. Now, so far as the arms are concerned, Calceocrinus and Halysiocrinus differ from the earlier genera chiefly in this, that the above-mentioned left (adanal) armlet is much larger, and that it continues to bifurcate on the left-hand ossicles. Each arm-division, however, still branches on the same primitive plan. Therefore, though it is a general rule that the extreme left-hand ossicles are all axillaries, we may still state the law of branching as follows: running from right to left, each transverse series of the III, V, VIH &c. Br. will be — armlet, axil, axil, armlet, armlet, axil, &c.; while each transverse series of the IV, VI &c. Br. will be — axil, armlet, armlet, axil, axil: &c. 1) Ann. Mag. Nat. Hist., ser. 6, vol. V, Plate XV, fig. 5 b. 2) In this connection it is interesting to remember that Mr. BE. BILLINGS — no mean authority — actually deseribed two Caleeocrinids as IHeterocrinus inequalis and H. articulosus. 3) Ottawa Field Nat. Club Trans. no. 4, p. 49 and plate; 1883. 1) This little bit of description has been overlooked by my learned friends Messrs. WACHSMUTH and SPRIN- GER in their criticism of my previous remarks on Heterocrinus; see »The Perisomie Plates of the Crimoids»> Proc. Ac. Nat. Sci. Philadelphia, vol. for 1890, p. 383. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. T3 In most species of Calceocrinus and Halysiocrinus, however, the specialisation of the arms has proceeded to such an extent that this presentment of the law is more philoso- phical than practical. The conspicuous feature of these genera is, as just stated, the series of contiguous axillaries formed by the ossicles on the extreme left of the arm. These may be called the »main-axils», and the whole branch given off from the right (abanal) or, as it is often termed, the upper slope of each main-axil, may be called an axil-arm. The main-axils are, of course, the primaxil, left secundaxil, left tertiaxil, and so on; it will therefore be natural to call the arms primaxil-arm, secundaxil-arm, tertiaxil-arm, and so on. Now it is obviously convenient to treat each axil-arm as a separate unit; we need then to formulate our law with reference, not to the whole arm, but to its con- stituent axil-arms. This may be done without reference to specimens if we remember that each succeeding axil-arm starts one higher in the brachial series than the one pre- ceding it. Any mere re-setting of the law in this manner would, however, be cumbrous: a shorter method must be devised. Since we cannot apply the terms primibrach, secundi- brach &c., to the series in each of the axil arms themselves, it will be best to call them by Greek letters, — Alphabrach, Betabrach and so on. Thus Ilax «br. would mean the first series in the secundaxil-arm, IVaxybr. would mean the third series in the quart- axil-arm, and so on. The law may then be most simply stated as follows: — simple armlets are given off from the right side of the «, y, &€ axillaries (odd numbers), and from the left-side of 6, d, C axillaries (even numbers). To afford a concrete instance and at the same time a proof of the truth of this law, the following table has been con- structed from the two best specimens of Calceocrinus gotlandicus. In this table the num- bers of ossieles in each branch or series are set down; the armlets are denoted by the sign +, which may also be taken to mean that probably more ossicles existed than can be seen in these specimens; the series of the arm, from which the armlets are given off, are denoted by »ax»; when more than one number is given, there is a difference between the two specimens; the sign x stands as usual for an unknown quantity. The items in broad-faced type represent the thicker portions of the arm, as explained on p. 74. Table of Arm-ossicles in the Anterior Arm of Calceocrinus gotlandicus. Y | SR = = | = CT TAX | Nn od RA — -- vax r+ — 3ax öFt) SE ac E — — 4+ 2ax r+ vax ? 6 + 2ax € ec ye d — — 2ax T+ Jax 4? Jax FE = y — X+ xAaX 8+ 2-4ax 7+ - 2-4ax 7+ 2ax Y 5 SEE — 2-3ax 8+ 2 2-8ax Il+ 2ax Fl fo | ss (04 xax 3aXx 2ax 2ax 2-3ax (04 E 5 = lax lax 1ax lax 2ax = = Vv IV IIT II I : Proximal ends of axil-arms. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 2. 10 net F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Now, just as it is not far from a complete arm of the Castocrinus or Buchirocrinus type to a simple dichotomous arm such as that of Heterocrinus exilis'), so also it is not far from an axil-arm of the above type, through such a stage as that presented by Heteno- crinus ”), to a regularly pinnulate arm such as that of Decadocrinus”?). In one species from Gotland (C. pinnulatus) this development has actually taken place; in this species, however, certain peculiarities seem to show that it is out of the regular evolutionary series as sketched above, and its relationship will be more fully discussed later on (p. 99). The pinnulate arm is not, however, the goal to which the majority of the Calceo- erinide tend; there is another tendency in obedience to which is evolved an arm unlike that of any other Crimoid. We have already seen how the ossicles on the extreme left are magnified and become main-axils; much in the same way, the left-hand armlets of cach axil-arm always tend to be bigger than those on the right; and gradually the armlet on the extreme left and the Betabrachs that support it become larger, while the rest of the arm becomes correspondingly smaller. To such a pitch is this eventually carried that the armlet on the left, the left-hand Betabrachs, and the Alphabrachs appear to form one continuous and regular arm; while the fact that right-hand Betabrach and Gammabrach series exist can only be ascertained by very minute scrutiny. The stages of this evolution are most clearly marked by the species of Calceocrinus hereim described. The important point to notice is that the right-hand Gammabrachs and the series that follow them are morphologically the main part of the axil arm; and yet this part, if noticed at all, has been described as merely a pinnule. The diminution of the main arm and right-hand armlets has proceeded to a far greater extent in the more specialised European Silurian species, than it seems to have done in the American species, even from later periods and belonging in many cases to the genus Halysiocrinus. It appears in fact that yet another tendency was emphasised in the American seas, and that was the tendency of the axillaries (not the main-axils) »to be somewhat stouter owing to a thick callosity at their upper end». This is characteristic of Calceocrinus Fletcheri,") but gradually lessens in other European species as the arms become differentiated. The questions suggested by these differences of tendency in conjunction with geogra- phical separation are profoundly interesting, for they are connected with the most im- portant problems of modern biology. Without a more exhaustive study of the American Calceocrinid&e than is at present possible for me, I dare not suggest an answer; but I would warn my readers against taking the word »tendency» in any teleological sense. The forces that produce differences of this nature, are, we can hardly doubt, much the same as those that are changing a population gathered from diverse races and many lands into a solid American nation with easily recognised traits. 7. Stem. In its proximal region the stem curves towards the crown, and this curvature, as has also been noticed by RINGUEBERG (op. cit., p. 399) for Euchirocrinus 1y Ann. Mag. Nat. Hist., ser. 6, Vol. V, Plate XV, fig. 5 a. ZYOP.r Citsr LA0: Cilsyr UTAS Sy (Öp:seit. rkabsF Ci UC: LA 1) SALTER's Cat. Camb. and Sil. Foss. Cambridge, p. 119, figure. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 2. 75 radiculus, is due, at least in part, to the greater thickness of the ossicles on the outer side of the curve, i. e. in the left anterior radius. There is however a curvature of the ossicles themselves, especially, but not solely, in the proximal region, which does not appear to have been alluded to by previous writers other than ANGELIN, who probably means this by the words »articulis curvis» applied to the stem of C. gotlandicus. "The ossicles are so curved that a median elevation runs sagittally to the crown in the line of the left anterior radius and right posterior radius. There is a corresponding depression on the under side of each ossiele. This curvature may be detected in species of Casto- erinus, but in them it is very slight; it becomes more marked as the true Calceoerinus type is approached, and attains its maximum in the most specialised forms of that genus and in Halysiocerinus. In some species, e. g. C. tenarx, the elevation has almost the aspect of a median ridge. It is possible that there is here seen the nascent stage of such a ridge as is found in the Platyerimide and Bourguetierinide. If its effect was the same, as to some extent it must have been, the motion of the stem, while facilitated in a transverse, would be checked in a sagittal direction: thus the strain which would otherwise have been continually put on the stem by the pendent crown must have been in great measure relieved. The distal end of the stem is very WACHSMUTH and SPRINGER ”") mention that the column was often long and that they have »followed it up to a foot or more without reaching the root;. The only figure or descrip- tion hitherto given of the attachment of any Calceocrinid is that of »Cheiroerinus» clarus by Prof. J. HALL; ”) here the stem is attached by a branching root-expansion to the stem of another crinoid, which latter, Prof. HALL considers, was probably living at the time or otherwise the arms of the »Cheirocrinus» would almost have reached the sea-floor. "The stem as drawn is in fact only 65 mm. long, while the length of the crown is about 55 mm. Under these circumstances it seems advisable to draw special attention to new facts rarely found in the Calceocrinide. Messrs. brought to light by the specimen of Calceocrinus interpres from the Klinteberg. 'The stem in the specimen is 44 mm. long, and is composed of 30 ossicles. The 20th ossicle from the crown has a height of 1.5 mm. and a diameter of about 4 mm.; the remaining 10 distal ossieles do not lessen appreciably in height but gradually lessen in diameter, the last 3 tapering off very suddenly, so that the stem looks very like a common earth-worm. There are no signs of cirri or root-expansion. The distal end of the stem was entirely covered by matrix, so that its shape cannot be due to weathering after fossilisation. In other genera such features have been explained as due to the severance of the animal from its attachment and the gradual resorption of the distal stem-ossicles. ”) Thus a erinoid fixed in youth, either by a root-expansion, or by its radical or even its nodal cirri, or by the coiling of its stem around some other object, may, in its maturity, become a temporarily locomotive or even an entirely free-swimming organism. It would not however be quite safe to assume that we have, in the present instance, the normal mode of ending of the stem. !) Revision III, 281; Proc. 1886, p. 205. WELSth Rep. N. Y. State Cab. Nat. Hist., p. 116, Pl. i f, 17, 1862. 3) See especially P. H. CARPENTER »Ön some new or little-known Jurassic Crinoids>. Quart. Journ. Geol. Soc., vol. XXXVIII, pp. 31—33, 1882. 76 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. The stem of Heterocrinus is divided by 5 longitudinal sutures interradially placed. This structure has not hitherto been observed in the Calceocrinida, but it may be seen in the new species Calceocrinus pinnulatus, in which the stem is larger than in other species. Here the diameter of the stem, in its proximal region, is 6 mm., and there is a pentagonal axial canal with a mean diameter of 1,75 mm.: from the angles of the canal traces of sutures are given off, and these would no doubt have been, as is always the case, more pronounced in the distal region of the stem. The sutures appear to be inter- radial, but are slightly shifted to the right; ti. e., as seen from below, in the direction of the clock-hand. This is doubtless connected with that torsion of the crown which is so obvious in Castocrinus. It will no doubt be granted that these sutures are ancestral in nature, ') and that in them the Calceocrinide present another point of connection with Heterocrinus. Diagnostic characters of Species. The just discrimination of the species of this family has proved no less difficult than the establishment of genera, for somewhat similar reasons. First, the homologies of the different parts being misapprehended, variations of slight value have been regarded as permanent specific characters. Secondly, the rarity of well-preserved specimens usually renders comparison of large series of forms impossible, so that one is liable to magnify into species what are really nothing but extreme varieties of the same species. ”Thirdly, the peculiar habitus of these animals, with the posterior side so generally hidden, and with the main arms closely compressed and hiding the arm- lets or pinnules, has prevented the examination of many characters which in other families are rightly regarded as of considerable importance. Of these difficulties the second and third are still prominent in the case of some of the Gotland forms, and have hardly been overcome by days of labour and nights of thought. The first difficulty however need no longer exist, if the views here put forward be finally adopted. In the genus Calceocrinus specific differentie are chiefly afforded by the relative width and height of the cup, by the hinge, by the degree of separation of the halves of the left anterior radial, by the arms, and by the arrangement of plates in the anal area. 'The three latter points are however directly affected by the evolution of the family, and, in common with some other points, such as the exact position of the stem articulation, the clearness of the sutures between radials or between basals, and the degree of nodosity in the arms, they naturally show considerable variations among individuals of a single species. Such variations are always more numerous and appear of greater importance when a family or genus is undergoing rapid evolution; whether they are the effect of instability produced by the initial and subsequent changes, or whether they are them- selves, through natural selection, the cause of those changes, is a biological problem of which the solution is no less difficult than it is important. Here it is only necessary to emphasize the fact that in such a family it is impossible to found species upon isolated fragments. Any comparison of these Gotland species with those of the same age that have been described in North America is therefore almost impossible, for either the spe- cimens or the descriptions or the figures of these latter have been so imperfect that it 1) See Brit. Foss. Crin. V. Botryocrinus. Ann. Mag. Nat. Hist., ser. 6, vol. VII, p. 408, May 1891. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 2. Tård would be absurd for one who has not worked over all the material to make any state- ments with regard to them. Many apparent differences are due to the extent to which the arms are closed, or the angle that the crown happens to be making with the stem; but these should mislead no cautious naturalist. The Gotland species may be divided into two main groups: one containing all spe- cies with the arm-branching conforming to the general Family type; the other contaiming only C. pinnulatus, in which the arm-branching presents certain deviations from that type. The first group may again be divided into species with two primibrachs, and spe- cies with one primibrach, the latter division containing only C. nitidus. From the division with two primibrachs may at once be separated C. interpres, which in the shape of its cup and of its arm-ossicles totally differs from all other species of this division. The remaining species form a closely connected evolutionary series, leading from C. gotlandicus up to C. tenax: the extremes of the series are far apart, but the connecting species are so numerous that their separation and diagnosis has been a matter of no small difficulty. Further discoveries may degrade some of these species to the rank of varieties; meanwbhile their discrimination undoubtedly enables one better to appreciate a most interesting chapter in Crinoidal evolution. Calceocrinus gotlandicus. (Plate IIT, figs. 83—97.) 1878. Clhirocrinus gotlandicus, ANGELIN, Iconographia, p. 22, Tab. XVI, figs. 6, 7, 8, 9, not figs. 10, ESR 14 Emended diagnosis. Proportions of cup are, — height 1; width 1.13; width at hinge 1.15: thickness 0.84. Cup seen from 1. ant. radius oblong, with slight constriction half-way up. 1 ant. R; and R' separated. T-piece low, wide, biconcave; rests by its corners on the infer-radials. T not quite twice as wide as high; rests on T-piece and on infer-radials. 1. ant. arm much stouter than any of the branches of the other arms; apparently simple. Ant. and ]. post. arms have mainaxils up to Vax, and probably not many more. IBr 2. Axil- arms follow the normal type; adanal PBr and yBr rather stouter than other arm-branches; all axillaries widen above, but are hardly at all nodose; abanal branches and all after yBr are compressed laterally. Hinge with well-marked cross-processes. Shagreen ornament well marked. Curvature of stem-ossicles very slight. As type-specimen of this species is taken the specimen represented in the earlier figures to which ÅNGELIN attached the name C. gotlandicus (No. 64 RM). This alone, of all the twelve specimens known to ÅNGELIN, agrees with his diagnosis and measurements. In one point only is there a diserepancy: the specimen has no stem preserved, and in the only other specimen of the species the stem is not particularly fine, nor are its ossicles very J distinetly curved (No. 67 RM). The latter specimen was mostly obscured by matrix, 178 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. which has now been removed; it will be referred to as h in the following description, while the type-specimen will be designated au. Description. Crown as a whole like a partly opened fan; the angle formed by the stem and the 1. ant. arm is about 34”, and the intervening space is entirely occupied by the apposed arms and by the anal plates. Dorsal Cup in a is distorted, apparently in consequence of the attacks of some boring parasite on 1. post. R; thus ant. R is longer than 1. post. R, and 1. ant. R' is shifted towards the left posterior side of the hinge. Height, measured along 1. ant. radius from the hinge to the lowest point in the articular facet of 1. ant. R”', 7.5 mm.; width, at right angles to height, from anterior to left posterior, 8.5 mm.; thickness, at right angles to height and width, 6.75 mm. In bh, the general outline of the cup, as seen from 1. ant. radius, is oblong with a very slight constriction half-way up. Height, 9 mm.; width, 10 mm.; thickness, 7 mm. Base is in outline a triangle truncated by the stem-facet; it is somewhat swollen. In a, where it is slightly affected by distortion, the width along the hinge-line is 7.5 mm.; if normal it would have been about 9.5 mm.; height, from stem to hinge-line, 4 mm. In b, width 9.5 mm.; height, 4.25 mm. BB 3; 1 ant. B and 1. post. B being fused into what may be called ”the left basal”. In a the left basal is triangular, and occupies nearly the whole of the hinge side of the base; it does not reach the stem-facet; the sutures between it and the other basals are sinuous; width, 7 mm.; height, 3.2 mm. In b this plate is similar in all respects, but is too obscure for measurement. The stem is attached to post. B and r. ant. B, the lower angles of which it entirely truncates. The suture-line between these basals, from the stem-facet to the left B, is 1 mm. The length of the outer side of these basals, from the stem-facet to the end of the hinge, is 5.25 mm.; along this edge there is a slight groove or rebate, facilitating motion: these points are not clearly shown in b. The stem-facet is almost at right angles to the outer surface of the BB, and is set in a slight but clear-cut depression of the plates; its diameter in a is 3 wmm., in b, 3.9 mm. In b, where the stem is cleanly broken away, the inter-basal suture is seen to bisect the stem-facet, while the axial canal is on this line, not exactly in the centre but moved about 3 mm. in the direction of the anal tube. RR. — 1. ant. R; in a the two halves are separated by a distance of I mm.; in h by 1.3 mm. 1 ant. R' is an acute-angled isosceles triangle; in a this is somewhat dis- torted, its base being 3.25 mm., its height 5.5 mm.; in b its base is 3.25 mm., its height 6 mm. 1 ant. R: is an obtuse-angled isosceles triangle, with its base excavated by the articular facet; the width of its base, i. e. the facet, is 5 mm.; its height measured to the lowest point of the facet is 2 mm.; the sides of the triangle have a slightly convex curve: in b the shape of the plate is similar; its width is 6.5 mm., its height 2.5 mm. The large radials (ant. R and 1. post. R) form, together with 1. ant. R, a flat broad surface, and then curve gently round to the sides; this curvature is rather greater about the middle of their height, and so produces a slight constriction. Ant. R is six-sided, — — — Ä.Ä ?A ! |] KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 2. 79 being bounded as follows, — (1) by articular facet, with a slight convex curve, 4.75 mm.; (2) by ri ant. Ri, with convex curve, 4.3 mm.; (3) by left B (i. e. the hinge-line), 3.25 mm-.; (4) by 1. ant. Ri, 6 mm.; (5) by 1. post. R, 1 mm.; (6) by 1 ant. R' and the angle of ant. IBr,, together forming a convex curve of 4 mm.: the extreme height of this plate is 8.8 mm. In b this plate is similar in shape; the measurements, however, are rather more, the extreme height being 10.3 mm., but the specimen 1s not well enough preserved to give them with certainty. In a, 1. post. R is distorted, but in 6 it is bilaterally sym- metrical with ant. R. Of the above-mentioned sides No. 1 is at right angles to No. 6, and forms an obtuse angle of 130” or more with No. 2. r. ant. Ri is roughly four-sided, being bounded as follows, — (1) by ant. R, a convex curve, 4.3 mm.; (2) by ant. IBr,, a somewhat sinuous line, 3 mm.; (3) by T-piece and possibly by a part of x, a slightly concave line, 2.6 mm.; (4) by stem-facet and r. ant. B, an irregularly convex curve, 5.25 mm. R' which corresponds to this plate, is in a somewhat distorted. In 6 the plates have similar relations, but are not well enough pre- served to be measured. The r. post. R: and r. ant. R: are fused into one plate (T-piece): of this only a small portion is seen in a, owing to the preservation of the stem; in b likewise it is difficult to make out, since the specimen is fractured at this point. It appears, however, to have been a low wide plate, resting partly on the infer-radials, and slightly excavated between them for the reception of the stem and of the lower and posterior part of the base. On its upper side the T-piece is concave and supports x. Anal structures: In this family it is convenient to treat of these in immediate connection with the radials. x is a curved plate, roughly quadrangular; in aitis about 5 mm. wide below, slightly less above, and 2.8 mm. high. It rests mainly on the T-piece, and by its slightly truncate lower angles on the radianal and r. ant. Ri; the details are, how- ever, obscured by fracture and distortion. It is followed by a similar, curved and massive plate, which in a is 3 mm. high, about 4 mm. wide below, and 3 mm. wide above. The ensuing plate is absent from «a, but its shape may be gathered from C. tenaz (p. 89) where it is well seen. Instead, a shows the sutural surface on which this plate rested; in outline this resembles the section of an ossicle of the 1. ant. arm, but is a trifle wider and the groove is not so deeply cut; its angles too appear to have been truncate, pre- sumably for the attachment of the smaller ventral plates of the tube. The sutural sur- face is slightly concave and "covered with minute granules; its outer edges are gently rounded off. Arms: L. ant. is much stouter than any of the branches of the other arms; it is apparently simple; in other words, neither specimen shows any trace of armlets or pinnules or of their attachment. In a nine ossicles are preserved. IBr, is 2.2 mm. high; its width at the base is 5.5 mm.; it widens upwards to 6.2 mm. and again contracts to 4.75 mm.; it is thus hexagonal and abuts by its lower outer sides on the radials and primibrachs of the adjoining rays. The subsequent ossicles decrease gradually in width from 4 mm. to 3.5 mm. half-way up, and at the distal end, 2.75 mm. The heights of the ossicles are — for the second primibrach, 2.9 mm.; for the fourth, 3.9 mm. The depth grades from 4 mm. in the proximal region, to 3 mm. in the distal region. The ossicles are very slightly 80 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. moniliform. They have an elliptical section, cut into by a V-shaped ventral groove, which is prolonged by a slight tongue for the axial cord. In b, 13 ossicles of this arm are preserved; their absolute size 1s of course greater than in a, and their proportions are also slightly different: IBr, is 2.75 mm. high, 7 mm. wide below, 7.1 mm. wide in the middle, and 4.75 mm. wide above: subsequent ossiecles are more moniliform and of rounder section than in a; IBr, 1s 3.2 mm. high, and 4.5 mm. wide; IBr, is 2.75 mm. high, and about 3.75 mm. wide. | The 1. post. arm is obscured by matrix in both specimens, but the ant. arm is fairly well shown: both arms were doubtless of the same character. They branch according to the general law that governs most species of the genus. This has been so fully described, and with especial reference to the present species (p. 73), that repetition would be super- fluous. IBr, in a is 5 mm. wide at the base, 5.5 mm. wide above, and 1:75 mm. high in the middle, but on its right side it is a little lower than on its left; its sides abut on IBr, of the 1. ant. arm and on r. ant. Ry its articular surfaces both aboverand below are concave; there is a strong transverse groove, bounded by an imperforate fulcral ridge, which on the upper surface is seen to be somewhat triangular in plan, the apex of the triangle projecting inward, while on either side is a well-marked depression; the ventral groove is apparently a deep V notch. IBr,, in this case the primaxil, is roughly triangular; the right lower angle is truncate where it abuts on IBr, of 1. ant. arm, and the left lower angle is truncate where it abuts on x: its width below is 5.5 mm., its height 2.25 mm.; its right upper slope, which supports the primaxil-arm — apparently by slightly loose suture —is 3.25 mm. long; its left upper slope, which supports Il ax — by imperforate articulation like that above described — is 4 mm. long. The II, III, and IV main-axils, which are all of the rest that remain, have the same general shape and struc- ture, with gradually decreasing measurements. The union between the ossicles of the axil- arms generally was probably by slightly loose suture; between axillaries and succeeding ossicles, by loose suture or by imperforate articulation; between axillaries and preceding ossicles, by close suture verging on a syzygy. The above description applies generally to both specimens; but in 6 the union between the axillaries of axil-arms and the preceding ossicles does not seem to have been so close. In a the brachials are as a rule nearly as wide as high; but in 6 the width is as a rule only ”/; the height. The sides of the ossicles are parallel, except in the case of the axillaries, which widen above. The ossicles are round or slightly elliptical in section, with a small U-shaped groove, which does not show any further depression for the axial canal. The left beta- and gamma-brachs are, as has been already explained, larger than the right-hand branches, and these latter are somewhat compressed laterally. Ornament: All cup-plates and brachials and the visible plates of the ventral tube are covered distinetly by the shagreen ornament so characteristic of this family. Stem: In a are preserved only 2 ossicles and fragments of 3 others. In b the stem, though broken off at the place of articulation, is preserved to a length of 25 mm., in which portion there are 42 or 43 ossicles. In the distal half of this portion, the ossicles are fairly regular in height, and 8 go to 5 mm.; in the proximal half, ossicles of less height alternate, though not quite regularly, with the others which are themselves not KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:o 2. 81 quite so high. The diameter of the columnals is 4 mm., lessening slightly close to the cup. The articular surface of the columnals is faintly granular, and this sometimes gives the suture-line an irregularly crenelate appearance. ”The axial canal is pentagonal; its extreme diameter is 1 mm.; its angles are interradial in position, one being directed to- wards the position of r. post. B. The sagittal curvature of the ossicles is hardly distin- guishable. The 3 or 4 proximal ossicles are slightly thicker on their outer sides, i. e. away from the crown; thus the articular surface for the cup slopes downwards and in- wards, and increases the downward bend of the crown. This species most closely resembles C. HFletcheri, but differs from it very perceptibly in the almost entire absence of nodosity from the axillaries. Notes on ÅNGELIN'S figures: 'Tab. XVI, fig. 6. The stem 1s restored; ant. R is drawn as though in two parts, but the apparent suture is only a crack; on the other hand the suture between ant. R and 1. ant. R' is omitted; the distal part of the arms is greatly restored, and the plates of the anal tube are represented as bearing arm-branches; details are incorrect, but other- wise the character of the arm-branching is fairly given. Tab. XVI, fig. 7. Fair; but the ossieles of the 1. ant. arm have not the shape here given them. Tab. XVI, fig. 8. Restored in an impossible manner; stem wrongly drawn. Tab. XVI, fig. 9. Correct in the main; it is a view of the hinge and is rather unintelligible. All these figures are very slightly enlarged. Localities: Follingbo, Wisby (2); (f). Not known out of Gotland. I also refer to this species, without very much doubt, a specimen consisting of part | J | 1 8 oc] of the radial circlet and six brachials, from Wisby (?) (f). This, however, differs from the type in the greater distance between the two halves of the 1. ant. R. Calceocrinus cfr. gotlandicus. (Plate III, figs. 94—97.) This is a specimen, apparently from Follingbo, which I am unable to refer to anv of the described species. "Though too fragmentary to support by itself a specific name, it seems to deserve description. Dorsal cup: Basals lost. Radial circlet, as seen from 1. ant. radius, is low, wide at bottom and sloping in- wards above, with a sinuous curve. R' and r. ant. Ri can be seen from this point of view; there is a slight constriction half way up. Height 10 mm.; width below, 17 mm.; width half-way up, 13.5 mm. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 2. 11 82 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. In 1. ant. R the two halves are separated by 4 mm. In the inferradial the width below is about 3 mm., the height is 4 mm.; the sides are convex, curving in gently: in the superradial the width above is about 10 mm., the height is 3 mm.; both sides and the upper surface are almost straight. The 1. post. R has six sides, being bounded as follows. — (1) by articular facet, straight, 6.1 mm.; (2) by R', concave, 7 mm.; (3) the hinge-line, 7 mm.; (4) by 1. ant. Ri, 4.5 mm.; (5) by ant. BR, 4 mm.; (6) by 1. ant. Rs, and IBr,, 6.75 mm. The extreme height of this plate is 12 mm. R' and r. ant. R': the suture between these plates and the T-piece is exceedingly difficult to distinguish. Apparently R' is bounded by (1) IBr, and Tax, 5 mm.; (2) z and T-piece, 5 mm.; (3) the base, 8 mm.; (4) 1: post. R, 7 mm. T-piece is apparently very small, quadrangular, and concave above and below. Its approximate measurements are, — width below, 2.25 mm.; width above, unknown; height, 2:25 mu. Anal structures: x, a broad curved plate, rests on T-piece and (?) the inferradials; its width below is 9 mm.; its sides abut on the main-axils from I to IV; its height is 3 mm.; its width above is 6 mm. Above it can be made out 4 or 5 similar plates, rapidly de- creasing in width. Arms: 1. ant. is not preserved. 1. post. has two primibrachs; IBr, has a width below of about 7 mm., and above of about 8 mm.; its height in the middle is 2 mm. Iax has a width of 8 mm., a height of 4 mm.; the upper slope, supporting the primaxil-arm, 1s 5.25 mm. long; the outer slope is 6 mm. long and is wholly occupied by the facet. The II, III, and IV mainaxils åre preserved; there may have been one more. They are of the same general character astlax. The axil-arms, so far as preserved, appear to branch as in C. gotlandicus. Ornament is a strong shagreen, where not obliterated by weathering. This specimen is seen to resemble C. gotlandicus in most points, but it differs from the two known specimens of that species in the following features. — (1) the greater relative width of the cup; (2) the greater distance between the halves of 1. ant. R; (3) the shape of the main-axil; (4) apparently in the relations of the T-piece and of the base. It may possibly be an old individual of that species. Calceocrinus pugil, n. Sp. (Plate TII, figs. 98—104-) Diagnosis. Proportions of cup are, — height 1; width 1.3; width at hinge 1.06; thickness 1. Cup seen from 1. ant. radius roughly quadrangular, low, with slight constriction '/; way up; narrowing above. 1 ant. R and Ri separated. T-piece biconcave, widening upward; rests by its sides on the inferradials. & more than twice as wide as high; rests on the T-piece, KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25D. N:O 2. 83 but may abut by its corners on inferradials. I ant. arm not much stouter than the larger branches of all the axil-arms;- apparently simple. Ant. and 1 post. arms have mainaxils up to Vax, but only four axil-arms are visible. IBr 2. Axil-arms follow the normal type; adanal PBr and yBr much stouter than other arm-branches. The latter are partly seen from the exterior, but are squeezed into a more or less quadrangular shape. The internodes are slightly constrieted. Hinge with cross-processes distinct. Shagreen ornament slight. Curvature of stem-ossicles slight. This species is founded on 3 crowns, more or less complete. Description. General appearance of crown massive, the arms irregular and robust, like a hand armed with the cestus, whence the trivial name. Dorsal cup. — The general outline as seen from l. ant. radius is roughly quadrang- ular and low, with a slight constriction '/; way up; it narrows above owing to the slope of the articular facet of the large radials. The measurements are, — height, 7.5 mm.; width 10 mm.; thickness, 7.5 mm. The height of the cup 1s to the length of the arms äasrid to 48. The I. ant. and r. post. faces are at an angle of about 40?. Base, shown in two specimens, in general contour much resembles that of C. got- landicus, but has perhaps a slightly more obtuse angle opposite the hinge margin. Its width along the hinge is 8 mm.; its height from stem to hinge 4 mm. BB. — 3 observed. Left basal occupies rather less of hinge-line than in C. got- landicus; its width is 6.6 mm.; its height 4 mm. or perhaps a little more, as it reaches right up to the stem and possibly enters the stem-facet. 'The sinuosity of the suture be- tween it and the other basals is more marked than in C. gotlandicus, there being near its apex a reöntrant curve, and the apex itself being a rounded tongue. The stem is attached to post. and r. ant. BB, and apparently touches the left basal on the one side, while on the other it abuts on the T-piece; in other words, the posterior angle of the base is coincident with the outer semicirele of the articular circumference. The length of the outer side of the basals, from the stem to the end of the hinge, is 4.5 mm. or 5 mm. The diameter of the stem-articulation is 3.25 mm.; the axial canal is apparently in the centre, or perhaps a little towards the anal tube. RR. — I. ant. R: the two halvescare 1 mm. apart; the lower half is of ogival shape like a bishops mitre; its base is about 3 mm. long, its height, 3 mm. and 4.5 mm. in the two specimens. The upper half is an obtuse-angled triangle, with a slightly ex- cavated base of 5.5 mm.; its height is 1.8 mm.; the sides have a slight convex curve. Large radials: general appearance much as in C. gotlandicus. Ant. R is 7-sided, being bounded as follows. — (1) by articular facet, with a slight concave curve, support- ing IBr, and part of IBr,, 5 mm.; (2) by r. ant. R', with concave curve, 3.25 mm.; (3) by r. ant. B. and left B (hinge-line), 3 mwm.; (4) by r. ant. Ri, concave curve, 5 mm.; (5) by 1. post. R, 1 mm.; (6) by 1. ant. Rs, and 1. ant. IBr,, concave curve, 5.25 mm.; (7) by the right-hand IIBr, of ant. arm, 1 mm. The extreme height of this plate is 8 mm. 54 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. The 1. post. R is bilaterally symmetrical with this. In both, side 1 is at right angles to side 6, and at an obtuse angle of 115” to side 2. The r. ant. R' is 3-sided, being bounded as follows. — (1) by ant. R, with a convex curve, 3.25 mm.; (2) by IBrj and IBr,; of ant. arm, a slight convex curve, 4: mm.;.(3) by T-piece and sometimes a part of x, a slight convex curve, 2.25 mm.; (4) by stem- facet, a concave curve, 1.2 mm.; (5) by r. ant; Ba convex curve, 4 mm. Sides I and 2 in some cases form a continuous curve. R' is bilaterally symmetrical with this plate. The T-piece is concave below, with a width of 2.75 mm., and concave above, with a width of 5 wmm.; its least height is in the middle and is about 0.75 mm. Its sides rest on R' and r. ant. Ri. Anal structures: &» 18 shaped as in C. gotlandicus, but is lower in proportion. Its width below is 5 mm.; its height is 1.75 mm. It rests on the T-piece and may also abut by its corners on R' and r. ant. R'. This appears to be more the case on the radi- anal side. A similar plate, apparently 3.2 mm. wide below and narrowing above, follows on £; its upper part and the ensuing plates are not clearly shown in any specimen, since they were covered by the arms when in the closed state. Arms: 1. ant. is not very much stouter than the larger branches of the other arms, but this is due to increase in the size of those branches, not to decrease in 1. ant. arm. It is apparently simple. Its total length was 24 mm. In one specimen 8 ossicles are preserved, but there must have been one more, and only one. "The first brachial is hexa- gonal; it is 2 mm. high; it rests on the upper half of ant. R by an articular surface 5.5 mm. wide; the articulation is not shown; it abuts by its lower sides on the large ra- dials, and by its upper sides on the first «Br of the primaxil arms; its upper articular margin is slightly convex, with a width of 4.5 mm.; its articular surface has been exposed by dissection in one specimen and is slightly granular, and in plan is like the sector of a cirele with a sharp reöntrant angle at the apex; this shape is due to compression by the arms. The second brachial is 3 mm. high, 4 mm. wide. The third brachial is 3.5 mm. high, 4.4 mm. wide. Succeeding brachials may attain a height of 5 mm., but usually they decrease gradually both in height and width, the decrease being very rapid in the last two. Neither their articular surface nor a section is clearly seen. The section is apparently more transversely elliptical than in OC. gotlandicus, with a somewhat flattened ventral surface and a very narrow ventral groove. The ant. and 1. post. arms follow the ordinary law of branching; but the appearance produced is very different to that of C. gotlandicus. In the ant. arm there are 2 primi- brachs: IBr, is low and wide, almost crescentic; IBr, or Iax rests on IBr, and abuts on ant. R by its right corner, and on r. ant. R: by its left corner; its right upper slope supports the primaxil-arm, and its left upper slope Ilax. There are visible 5 main-axils, but no specimen shows more than 4 axil-arms. In one specimen IlIlax of 1. post. arm is rather thicker than the others and appears to be double; otherwise the main-axils follow on one another as usual. The concave articular facet does not occupy the whole of the left upper slope of each main-axil, but for about their upper thirds the main-axils abut KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 2 33 closely on one another in the closed state. The facet is large, and its fulcral ridge runs at an angle to the main diameter of the whole slope; thus when the muscles contracted the main-axils would be bent downwards as well as outwards, and the axil-arms would be separated from each other. The necessity for this arrangement is seen on examining the axil-arms. On the exterior of the closed crown there are seen from 4 to 6 main branches, of which one belongs to the primaxil, and one or two apiece to the secundaxil, tertiaxil and quartaxil arms. When only one main branch of an axil-arm is conspicuous, there may also be seen a smaller branch, of irregular appearance, lying to its left side; but when two branches are conspicuous, that to the left is of irregular appearance, and occa- sionally small ossicles may be seen attached to some of the more irregular plates. By dissecting away the 1. ant. arm, and exposing the primaxil-arm on either side of it, each of these latter is seen to branch just as in C. gotlandicus; but the exaggeration in size of the left-hand branches is far greater than in that species. The simple armlets that are given off on the side next the 1. ant. arm are squeezed into a more or less quadrangular shape, with flat sides, while those that come off on the opposite side are squeezed down under the large branch on the left, so as to be almost out of sight. It is unnecessary to dissect away more, so as to expose the secundaxil, tertiaxil, and quartaxil arms; for the external appearances agree with those presented by the primaxil arm sufficiently to warrant the inference that they follow the same law and are subject to the same modifications of it. The larger armlets given off from the alpha-axillary are always clear, while the series of axillaries and internodal ossicles which are often exposed constitute the irregular branch mentioned above. The internodes have a constricted appearance; while the axil- laries can always be distinguished by the non-parallelism of their upper and lower sutures, even when the face that bears an armlet is entirely hidden. Their upper sutures are far they are also more conspicuous than the sutures between the ossicles of the simple arm- lets. The larger branches are more transversely elliptical, the smaller ones more angular in section than is the case in C. gotlandicus. "The ventral groove is small and in section a rounded V. more clear than their lower ones, which latter, as in C. gotlandicus, approach a syzygy; Ornament: The specimens are not well enough preserved to show more than a trace of shagreen ornament; but in any case it can hardly have been so marked as in C. gotlandicus. Stem: Only in one specimen is any preserved and that is a tiny fragment. Other fragments, however, occur which are believed to belong to this species. They are like the stem of C. gotlandicus, but have higher ossicles. This species was not figured by ÅNGELIN. Locality: Follingbo, (f); not known out of Gotland. 86 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Calceocrinus tucanus, n. sp. Plate III, figs. 105—107. Diagnosis. Proportions of cup are, — height 1; width 1.27; width at hinge 1.09; thickness 0.872. Cup seen -from 1. ant. radius roughly quadrangular, low; with upper angles rounded off; constriction very slight. 1. ant. R: and R' separated. T-piece biconcave, widening above; rests by its sides on the inferradials. x more than twice as wide as high; rests on T- plece and, by its corners, on inferradials. 1 ant. arm not much stouter than the larger branches of the primaxil-arms; apparently simple. Ant. and 1. post. arms have mainaxils up to Vax or Vlax. IBr 2. Axil-arms follow the normal type; their larger branches gradually decrease in size; abanal branches small and largely hidden by adanal fBr and yBr, but can be distinguished even when arms are closed; their sides are compressed and long in proportion to width. Axillaries after «ax and fax hardly at all nodose. MHinge with cross-processes distinct. Shagreen ornament very slight. Stem-ossieles show clear curvature in proximal region. This species is founded on two specimens one of which (a) shows the arms and stem and cup more clearly, while the other (b) shows the anal area, but is much weathered and broken about the cup and arms. The latter specimen approaches the structure of C. pugil in the arms, while the former specimen is nearer OC. tenax. Both specimens, however, resemble one another in the shape of the cup and in the anal area, and may well be placed together in a single species. Description. General appearance of crown less massive and less irregular than in C. pugul. In the closed state, as viewed from either the ant. or 1. post. radius, the crown is enclosed by two gentle curves, of which that on the side of the 1. ant. arm is more marked. The stem arises at about right angles to the axis of the erown, and curves gently round. Thus the whole appearance reminds one of a toucan's head with its enormous bill, and this has suggested the trivial name. Dorsal cup: The general outline, as seen from 1. ant. radius, is quadrangular and low, with the faintest trace of a constriction; the upper angles are rounded off by the facets of the radials, which slope more than in C. pugil. "The measurements are, — height, 5.5 mm.; width, 7 mm.; thickness 4.8 mm. The height of the cup is to the length of the arms as 11 to 48, less than in C. pugil. The 1. ant. and r. post. faces are at an angle of about 18”, ?. e. much less than in C. pugil. Base has a width of 6 mm.; a height of 2.5 mm., t. e. rather less in proportion than in C. pugil. BB. — 3 observed. Left basal is shaped much as in C. pugil, but it is a little doubtful whether the stemward tongue quite reaches the stem, at least on the surface. In one specimen this fused basal shows doubtful traces of the original suture. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. ST Stem-facet as in OC. pugil, but the ends of the post. and r. ant. BB are more trun- cated where the stem abuts on the T-piece. Both the T-piece and the r. post. and r. ant. Ri enter more largely into the circumference of the stem-articulation. RR. —1. ant. R: as in OC. pugil; the inferradial is 2.75 mm. wide at the base, and about 3.5 mm. high; the superradial is about 4.25 mm. wide, and 1.25 mm. high. Large radials: as in C. pugil; but the 7th side, that abutting on IIBr,, has come more into a line with the 1st side, the articular facet, and may indeed be covered by one or other of the primibrachs. Side 1 is at right angles to side 6, as in OC. pugil, and at a little more than a right angle to side 2, i. e. a less angle than in OC. pugil. R' andr: ant. R' are as in C. pugil. The T-piece is not quite so much excavated for the stem as in OC. pugil; it has, however, sunk further towards the stem-facet. In neither specimen does it appear to have touched any plates of the large side-arms. Anal structures: x rests on the T-piece, and, by its corners, on the r. post. and Fant Rö When the arms are folded there are still seen two other plates and part of a third following on x; thus a much higher triangle of anal plates is seen than in C. pugu. The visible portions of these plates also are flatter and seem to abut against the main-axils rather than to be covered by them; this appearance, however, is by no means so marked as in C. tenaz. Arms: 1. ant. bears about the same relation to the larger branches of the other arms as in C. pugil. It is apparently simple. Its total length was 23 mm.: eight ossicles are preserved; there was perhaps one more very small one. The first brachial is shaped much as in C. pugiul, but, since it abuts against the second as well as the first IlBr of the adjacent arms, it has become eight-sided instead of six-sided. Its sides have a curi- ously flattened appearance. The succeding brachials are mostly rounded, not at all monili- form, and usually a little higher than wide. Their articular surfaces are granular; their ventral groove is a broad V, with a slight tongue for the axial cord; their section is more cireular than in OC. pugil. The ant. and 1. post. arms follow the ordinary law of branching, but the modifica- tions seen in CC. pugil are here intensified. The large outer armlets (gamma-brachs) of each axil-arm have increased in size, and all of them now form a fairly regular series, gradually diminishing in length and thickness in each axil-arm. What are really the main axil-arms with their armlets are reduced in size and hidden by these larger armlets to a much greater extent than is the case in typical forms of C. pugil; they can, how- ever, be still seen when the arms are closed; their ossicles are much compressed, and consequently very long in proportion to their width; their axillaries can be distinguished, although the armlets springing from them are rarely seen. The alpha-, and, to a less extent, the beta-axillaries of each axil-arm are clearly seen, owing to the slight swelling of the nodes and the slant of their sutures; this nodosity is rendered more conspicuous than in OC. pugil by the smoothness of the rest of the arms. IBr, is more triangular than in CO. pugil: the two IBr together form a parallelogram, of which the diagonal almost coincides with the suture between them; consequently only a small portion of Tax abuts on the 88 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. r. post. and r. ant. inferradials. The mainaxil series forms a more elevated arch than in C. pugil. The restrietion of the articular facet of each mainaxil to its adanal side, noticed in C. pugil, is here intensified; the upper portion of each mainaxil, together with the first alphabrach, is so closely apposed to the corresponding adjacent plates as often to present the appearance of a sutural union; it is, however, improbable that there was any organic connection. The specimen (b) that approaches C. pugil appears to have most of its mainaxils com- pound plates; in other words a wide low plate occurs beneath each mainaxil and is united to it by very close, possibly syzygial suture. This may have been intended to increase the flexibility of the arms, in which case the union was not syzygial. One such mainaxil, it will be remembered, occurred in a specimen of C. pugil. Ornament: Traces of slight shagreen ornament are preserved. Stem: 23 mm. are preserved attached to the cup; it is curved lik2 a swan's neck when the head is drawn back. It is thinner proximally, and here as usual the ossicles are lower, with a few still lower ones inserted. In the proximal portion a strong sagittal ridge is observable. In the distal portion the width is 2.75 mm., and 6 ossicles run to 5 mm.; thus the height of the ossicles is just twice as great as in C. gotlandicus. This species was not figured by ÅANGELIN. Localities: Follingbo, (f); Lilla Carlsö (f), coll. F. A. B. 1892. Not known out of Gotland. Calceocrinus tenax, n. sp. (Plate III, figs. 109—115.) Diagnosis. Proportions of cup are, — height 1; width 1.25; width at hinge 1.04; thickness 0.86. Cup seen from 1. ant. radius roughly quadrangular, low, with upper angles rounded off; constriction very slight. 1. ant. R: and R' separated. T-piece: width below same as height; widens considerably above; may touch the mainaxils. x more than twice as wide as high; rests on T-piece and (?) on inferradial. 1. ant. arm hardly at all stouter than adanal branch of primaxil-arm; apparently simple. Ant. and 1. post. arms have main- axils up to VIax. IBr 2. Axil-arms follow the normal type; their larger branches de- crease considerably in size, and are closely apposed, entirely hiding the adanal branches when closed. The arms are very smooth externally, but slightly ridged where pressed against one another. Hinge with cross-processes distinct. Very faint traces of shagreen ornament. Stem-ossicles show strong curvature, forming a sagittal ridge. This species is founded on two specimens, — (a) an almost complete erown with a small portion of stem; (b) the arms of a slightly larger individual, rather broken. The description, except when otherwise stated, follows a. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. NEO 25 89 Description. General appearance of crown like that of OC. tucanus; but the larger arm-branches are closely pressed together and drawn to a point, while the mainaxil series is closely fitted to the anal plates. Thus one is reminded of a hand with the outstretched fingers tightly closing around a small object; hence the name »tenaz> (grip-fast). Dorsal Cup: The general outline, as seen from the 1. ant. radius, is much as in C. tucanus; but, as seen from the side, the facets of the large radials slope more, i. e. make a smaller angle with the long axis. The measurements are, — height, 6 mm.; width, 7.5 mm.; thickness, 5.2 mm. The height of the cup is to the length of the arms as 11 to 48, the same as in C. tucanus. The 1. ant. and r. post. faces are at an angle Od Base as in OC. tucanus; has a width of 6.25 mm., a height of 3 mm. Basals 4 observed. Left basal has a tongue 1 mm. long, projecting from the body of the plate and just reaching the stem. Stem-facet has much the same relations as in C. tucanus, but is more concave, with the plates that enter into it sloping straight down towards the axial canal. Radials: 1. ant., — the two halves are separated by 1.75 mm.; the inferradial is 2.5 mm. wide at the base, and 2.8 mm. high; the superradial is 4.5 mm. wide, and 1.5 mm. high. Large radials: as in C. tucanus, but side 1 is at rather less than a right angle to side 6, and is at right angles to side 2. R' and r. ant. Ri are as in C. tucanus, but no longer touch any portion of the primaxil. The T-piece is smaller below than in previous species, and abuts less on the stem- facet; the exact extent of the side-wings cannot be made out from the specimens; the width below is 1.25 mm., the height is 1.25 mm. Anal structures: x rests on the T-piece and probably on the inferradials; its sides abut on the primaxils of the ant. and 1. post. arms. It is followed by similar plates which form a surface like that in C. tucanus, but higher, and in it portions of three plates beside x are visible. The visible edges of all these plates are raised into a ridge against which the mainaxils abut. Arms: 1. ant., — only 3 ossicles are preserved in a, and those that are preserved in b are covered with matrix. The arm seems, however, to have been of essentially the same character as in OC. tucanus, differing mainly in the presence of a slight ridge along the sides of the ossicles. IBr,, as in OC. tucanus, abuts against the second alpha-brach of the adjacent axil-arm, but owing to the increased smoothness and linearity of that arm this does not result in the formation of an additional side; the ossicle is therefore six-sided. The succeeding brachials as seen in section are enclosed outwardly by a parabolic curve and ventrally by a reöntrant broad V-shaped groove. Ant. and 1. post. arms. — The primibrachs, as in C. tucanus, form a parallelogram. The mainaxils are seen up to VIax. That part of the surface of each main-axil that lies between the facets is set at rather a sharp angle to that which is upturned to bear the axil-arm; the combined interfacet surfaces form a gentle sinuous curve, and abut closely K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 2. 12 90 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. against the ridge of the anal plates. The axil-arms are proved by dissection to follow the same law of branching as in the previous species, but from the exterior only the large adanal armlets can be seen: these abut closely on one another and on the 1. ant. arm, and the sides of the ossicles are raised into little sharp ridges. The backs of the ossicles may be rounded and somewhat flattened; the latter is especially the case on that part of the arm that closes over the anal tube; along this median line the arms meet closely, so that the external surface of the closed crown appears completely plated over. The abanal portions of each axil-arm, which it will be remembered include what is really the main stem of each axil-arm, are, in the closed state, closely pressed one against the other inside the crown and are still further diminished in size. Their borders appear marked with pits or slight serrations (figs. 106, 107): these appear to have been produced by the pres- sure of the coverimg-plates belonging to the outer portion of the arm, and are the first indication of such structures noticed in the Calceocrinide. Ornament: The shagreen appearance is very slight indeed. Stem: 13 proximal ossicles are preserved, which reach a length of 7.5 mm. and gradually increase in height distalwards. The stem is slightly curved, with the concave side towards the crown and the height of the ossicles is greater on the outer than on the inner curve. The distal ossicle is just over I mm. high, with a diameter of about 2.6 mm.; this is proportionately higher than the corresponding ossicle in previous species. The sagittal ridge is well marked. This species was not figured by ÅNGELIN. Locality: Follingbo (f). Not known out of Gotland. 3eside specimens a and bh, I refer here, with slight doubt, a much worn specimen from Follingbo, a less hopeful specimen from Tjelders in Boge (f), and a cup recently found by me at Galgberget, Wisby (f). Calceocrinus cfr. tenax. (Plate II Peo 6) A specimen from Sandarfve Kulle, from beds somewhat higher than those at Fol- lingbo, represents a further development along the lines of C. tucanus and C. tenax. Un- fortunately only the arms are preserved; there appear to be six, five together and one lying aslant. All are so much of a size that it appears impossible to tell which belongs to the 1. ant. radius, and which are merely axil-arms. They are slender and very straight, tapering gently towards the distal end; their backs are rounded, and they look very like a bundle of walkingsticks, or, to be more dignified, a lictor's fasces. In the middle region the ossicles are half as long again as wide, and the diameter grades from 3 mm. to 2 mm. in a length of 25.5 mm., in the course of which there are about 8'/; ossicles. The sutures between some of the ossicles, perhaps the alternate sutures, are very faint, and the union was possible syzygial. No trace whatever of lesser branches can be detected. LJ KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 2. 91 The occurrence of this extreme form is of interest; but, while the material 1s so limited, I refrain from naming this species. Calceocrinus nitidus, n. sp. (Plate IV, figs: 117—122.) (?) 1878. Chirocrinus gotlandicus, ANGELIN, Iconographia, Tab. XVI, figs. 10, 11, 12, 13, 14, not figs. 6, 7, 8, 9. Diagnosis. Proportions of cup are, — height 1; width 1.36; width at hinge 1.27; thickness 0.97. Cup seen from 1. ant. radius quadrangular, low, with no lateral constriction. 1. ant. R: and R' separate. T-piece extremely small, linear; sunk right down between inferradials. z rests on remains of T-piece and of inferradials. 1. ant. arm very little stouter than adanal branch of primaxil arm; apparently simple. Ant. and 1. post. arms have mainaxils up to VIax. IBr 1. Axil-arms follow normal type; their larger branches gradually de- crease in size; first and second internodes are slightly constricted; the remaining ossicles are moniliform; abanal branches minute, and only visible on exterior at their point of origin. Hinge wide and deep, with very faint traces of cross-processes. No trace of ornament. Stem”? This species is founded on two specimens, — (a) a fairly complete crown, drawn in ÅNGELINS MS., p. 136; (b) a cup with part of the arms, from which ANGELIN made an analysis, MS., p. 137. Description. General appearance of crown neat and elegant; hence the trivial name. Dorsal cup: The general outline, as seen from 1. ant. radius, is low and quadran- gular, with no lateral constriction. The measurements are, — in a, height 4.75 mm.; width 6.3 mm.; thickness 4.5 mm.: in b, height 6 mm.; width 9 mm.; thickness 6 mm. The height of the cup is to the length of the arms as 9 to 48, i. e. less than in previous species. The 1. ant. and r. post. faces are parallel. Base: In a the width is 5.75 mm.; the height is 2.25 mm. In 6 the width is 8 mm.; the height is 3.2 mm. Basals, 3 observed. Left basal in a does not quite reach the stem-facet; in b it takes a small part in it; it occupies less of the hinge-line than in previous species; in a its width is 4.25 mm., its height 3 mm.; in hb its width is 6 mm., its height 3 mm. The sutures between the left basal and the other basals are sinuous in a, straight in hb. Stem-facet markedly concave as in C. tenax; or rather, each basal that enters into it slopes down towards the axial canal. The facet is not so close to the edge of the basals as in C. pugil, C. tucanus, and C. tenax, and does not abut on the radials. The r. post: B is more clear in b than in a. Radials: 1. ant. R, — the two halves are separated, in a by 0.5 mm., in b by 1.25 mm.: the inferradial is of mitre-shape, but in a a small tongue projects towards the 92 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. R:; in a its width is 3 mm., its height 2.5 mm.; in b its width is, 2.75 mm., its height 3.25 mm.: the superradial is almost a right-angled triangle, with convex sides and concave base; in a its width is 3.5 mm., its height 1.6 mm.; in b its width is 3.75 mm., its height 2.25 mm: Large radials: These are 8-sided, being bounded as follows. — (1) by articular facet, including part of IIBr,, with a concave curve, in a 3.5 mm., in b 4.75 mm.; (2) by post. or r. ant. Ri, in a 2.75 mm., in b 2.25 mm.; (3) by outer basal at corner of hinge, in a 0.5 mm., in b 1.25 mm.; (4) by the left basal (4. e. the hinge-line), in a 1.5 mm., in bh 2:75 mm.; (5) by 1. ant. R', with a concave curve, in a 3.5 mm., in b. 3 ,mnm.sklo) by the corresponding large radial, in a 0.5 mm., in b 1.25 mm.; (7) by 1. ant. R', with a concave curve, in a 2.5 mm., in b 3 mm.; (8) by the corner of'I. ant. IBr,, m au mm., in b 1,4 mm.: the extreme height of this plate is in a 5.25 mm., in b 7 mm. Side I is at rather less than a right angle to side 7, and at a slightly obtuse angle to side 2.” The r. ant. R' does not abut on the stem; it mav touch Ilax of ant. arm; it touches z and usually only a very small part of the T-piece. The radianal corresponds. These plates are longer and narrower than in previous species; the suture between them and the large radials is much curved, and in b is hard to distinguish. The T-piece is extremely small; in a its outline cannot be distinguished, but in b a small triangular plate is seen between x, r. ant. B, and r. ant. R; this is the remains of one wing of the T-piece, which probably formed a very thin strip, slightly expanded at its ends. Anal structures: x rests on the remains of the T-piece and on r. post. R' and r. ant. Ri. It is to be noted that these latter are still separated from one another, in da. by 2.25 mm., in 6 by 3.75 mm., a fact which distinguishes this species from Halysiocrinus. x and the two succeeding plates are much as in (C. tucanus, but the triangle formed by them is a little wider. Arms: 1. ant., — 8 ossicles are preserved in a, only 1 and some fragments in b. The first brachial is practically four-sided, but, as it rests by its lower corners on the large radials, one or both of these angles may be truncate; its height in a is 2.25 mm., in b 3 mm.; its extreme width below is in a 4.1 mm., in b 5.5 mm.; its width above is in a 3.1 mm., in hb 3.6 mm. Subsequent ossicles are fairly regular, about as high as wide, slightly moniliform, being more elevated along the middle line. Ant. and 1. post. arms. — There is only one primibrach, and in this point the species differs from all other Gotland species: this is a low triangular plate, with a rather obtuse angle; it rests on its own large radial and on the adjacent inferradial, and abuts on sz; in a the length of its base is 4.5 mm.; its upper slope supporting the axil-arm 18 2.5 mm. long; its outer slope supporting Ilax is 3.75 mm. long. Sueceeding mainaxils, 5 or 6 in either arm, are of essentially the same structure as in C. tucanus, but the lower or inter-facet surface is turned at a sharper angle to the upper surface.” Only the large outer or adanal armlets of the axil-arms are seen on the exterior; these lie parallel to one another and to the 1. ant. arm, from which they gradually decrease in size. In each axil-arm the second and fourth plates are seen from the slant of their sutures to be axillary, and a close inspection shows a minute triangular plate on the inner or abanal I KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:0 2. 93 upper corner of many of these alpha- and beta-axillaries, which plates are all that are visible of the rest of the axil-arms. The inner armlets, ti. e. the main stem of the axil- arms, must have been exceedingly compressed and minute; only with difficulty can there be made out at the broken end of specimen a one or two very fine branches. The two lower internodes of each axil-arm are, as in previous species, slightly constricted. The ossicles of the thick outer branches are slightly moniliform, and in the branches next the ]. ant. arm are raised into rounded crests. In none of the arms are sections or articular surfaces clearly shown, and such as are seen present no points of interest. Ornament: No trace is seen on either specimen. Hinge: The depression is very wide and deep and occupies more of the radial than of the basal circlet. Neither specimen shows more than a faint trace of the cross-processes, and the outline is a simple curve. Such an appearance is presented by no other Gotland specimen, and it is probably a good specific character. Stem not preserved. Relations of the species. — This species is clearly separated from all the pre- ceding species by its single primibrach. It is evidently out of the line that leads from C. gotlandicus to C. tenaz, but is in general appearance more like C. interpres. TIt most resembles the English species, typified by a specimen, formerly in the Gray Collection and now in the British Museum, to which SALTER applied the MS. name >»C. serialis>; from this, however, it differs in the shape of the cup, in the proportion of its plates, in the less extension of the primaxil, in the lesser size of the inner armlets, and probably in its hinge. Notes on ÅNGELIN'S figures: As the drawings of specimens a and bh were never published, I am spared the trouble of criticising them. It is perhaps needless to say that the illustrations to the present paper are not copied from those drawings. Tab. XVI figs. 10—14, are seen from the original sketches to represent one speci- men. This, if at all correctly drawn, should probably be referred to the present species; but the original is not to be found. In any case it is clear from the sketches that the drawings are enormously restored, far more so than the published figures indicate. Tab. XVI, fig. 11: the attachment of the stem to the basals is inconsistent with fig. 12, and like that of no Calceocrinus. Tab. XVI, fig. 12: the peculiar median line of plates is intended for the stem, while the small figure attached is said to be the »stem from the side»; much of this is probably imaginary, although a longitudinal suture combined with irregularity in the plates is not unknown among the earlier Crinoids. Tab. XVI, fig. 13 is said in the explanation of the plate to represent »assule radi- ales et axillares»; for this, however, there is no warrant in the MS., and I incline to think that the figure shows the hinge, with the ant., 1. ant. and 1. post. radials above, and with 94 F. ÅA. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. the 3 basals and the r. post. and r. ant. inferradials below. The draughtsman has, how- ever, dwelt a little too lovingly on the characteristic V-shape of the stem-facet. Localities in Gotland: Follingbo (f); also Bruten, N. of Klinteberget (f) and Lilla Carlsö (f) coll. F. A. B. 1892. I believe that this species also occurs at Dudley, England. Calceocrinus interpres, n. sp. (Plate IV, figs. 123—128.) Diagnosis. Proportions of cup are, — height 1; width 1.2; width at hinge 1.1; thickness 0.8. Cup seen from 1. ant. radius is nearly twice as wide at the hinge end as at the origin of the arm; the sides slope inwards equably. 1. ant. R; and R' united by their apices. T-piece apparently very small. x a broad, stout plate; rests on remains of T-piece and on infer- radials. 1. ant. arm considerably larger than the larger branches of the axil-arms; appa- rently simple. Ant. and 1. post. arms have main-axils up to VIax. IBr 2. Axil-arms follow the normal type; their larger branches gradually decrease in size. The proximal ossicles of the abanal branches are not seen, and probably no part of those branches was visible when the arms were closed. Hinge with cross-processes indistinct. Ornament nil. The stem-ossicles have a sagittal elevation. This species is founded on a single but very fine and complete specimen that was discovered in the year 1890 by Mr. G. LILJEVALL. Description of the Type-specimen. General appearance of crown not unlike that of C. mitidus, but larger and slightly more massive. Dorsal cup: The outline as seen from the 1. ant. radius is more oblong than in previous species, with sides sloping equably in from the hinge to the left anterior arm. The measurements are, — height 10 mm.; width at hinge 12 mm.; width half-way up 10.5 mm.; width above 7 mm.; thickness 8 mm. Base: Width 11 mm.; height to stem-facet about 4 mm. 3asals, 3 observed. Left basal appears to reach the stem-facet, and it extends almost the entire width of the hinge. The suture between the left basal and the posterior basal is only slightly sinuous, the corresponding suture is not seen. The relations of the post., r. post., and r. ant. basals are not clearly seen as the stem is in position. Radials: 1. ant. R, — the two halves are united, but the apices of the triangles, instead of exactly meeting, overlap, so that the suture between the two halves is aslant: the infer-radial is deeply excavated on the hinge margin, its width there is about 3 mm., its height is about 7 mm.: the super-radial has a width of 5.5 mm., a height of 4 mm. Large radials: these resemble those of C. nitidus, but, since they do not meet one another, have one side less. Their extreme height is 10 mm. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. 95 The radianal is bounded by (1) 1. post. R, a convex curve, 5 mm.; (2) IBr, of 1. post. arm, a slightly convex curve, 2.75 mm.; (3) z, and perhaps the T-piece, 4 mm.; (4) post. B, 6 mm. The plate is somewhat swollen, and side 4 presents a broad flat surface against which the base closed. T-piece is apparently very small, as in C. nitidus. Anal structures: x rests on the remains of the T-piece and on the r. post. and r. ant. inferradials, and abuts laterally on IBr, and possibly Iax of the adjacent arms. When the arms are closed, x, the next plate, and just possibly part of a third are exposed below the main-axils. Arms: 1. ant., — 9 ossicles are preserved. The first brachial rests on the super- radial, just touches the large radials, and abuts in a gentle curve on IBr,, Iax, and IIBr, of the adjacent arms; its height is 2.2 mm., its extreme width is 6.2 mm. Succeeding ossicles are markedly moniliform; the height of the 7th brachial is 3.5 mm., its extreme width is 4.75 mm., its width at the suture is 3.6 mm. L. post. arm. — There are two primibrachs. The first is 5-sided; it articulates with the radial below and Iax above, the edges being strongly bevelled; it abuts on the first brachial of 1. ant. arm, on the radianal, and, by a very short side, on £; its height is 1.75 mm., being a little more on the right than on the left, and its width is about 6.5 mm. The primaxil is 5-sided; it articulates below with IBr,; parallel to this articula- tion is the slope that articulates with Ilax., which has a length of 5 mm.; the slope on the left is attached to IIBr, by a very close suture and is 3 mm. long. The succeeding main-axils are seen up to Vlax; they are of the same character as the first; the upturned portion is short, not at a sharp angle to the inter-facet portion; the suture with the ensuing alpha-brach is always very close and possibly syzygial. In the axil-arms the 2nd or 3rd alpha-brachs and the 2nd or 3rd beta-brachs are axillary. The arm-branching is doubtless the same as in previous species. The proximal ossicles of the inner armlets are not seen as they are in C. nitidus; but distally, where the arms are somewhat opened, there may be seen between the large outer branches por- tions of the small inner ones. The outer armlets lie more or less parallel to the 1. ant. arm, and decrease in size as they recede from it; but the difference in size between the |. ant. arm and the adjacent outer armlet is considerable; thus the 4th gamma-brach, which is contiguous with the seventh brachial of the 1. ant. arm, is 2.5 mm. high and 2.5 mm. wide. Supplementary plates: These are well preserved in the present specimen, both in the hinge and in the wide spaces of the articular facets between the main-axils. Since their morphological importance is greater than their diagnostic value they have already been described on pages 69, 70. Ornament nil. Stem: 44 mm. long and composed of 30 ossicles. A sagittal ridge is evident. The axial canal is small. The 5th ossicle from the cup is 2.75 mm. high and about 4 mm. in diameter; above this the ossicles are rather less in height and a little irregular; below this they lessen in height till in the 20th ossicle the height is 1.5 mm.; the dia- meter remains about the same. The remaining 10 distal ossicles gradually lessen in 96 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. diameter while keeping much the same height; the last 3 taper off more suddenly. The importance of this tapering has already been discussed on page Tä. Relations of the species. — Although possessing 2 primibrachs, this species does not resemble the C. gotlandicus—C. tenar series in the shape of its cup or of its arm ossicles, or in the arrangement of the cup-plates; we can therefore hardly suppose that it is a further development from that race. It is however highly specialized in both arms and anal structures. It is possible that some English specimens may be found to belong to this species; in any case its allies are probably to be sought in some other country than Gotland. Locality in Gotland: the Klinteberg (f). It possibly occurs in England. Calceocrinus pinnulatus, n. Sp. (Plate IV, figs. 129 —140.) Diagnosis. Proportions of cup are, — height 1; width 1.69; width at hinge 1.77; thickness 1.54. Cup seen from 1. ant. radius quadrangular, low, upper angles truncated; sides very slightly «constricted. 1. ant. R and R' connected by a wide suture. T-piece large, bicon- cave; abuts by its sides on infer-radials; its upper corners may touch some of the main- axils. x wide and low; rests on T-piece and does not touch infer-radials. 1. ant. arm bifurcates on IBr,; the branches are of almost the same size as the adjacent mainaxil- arms. The branches bear pinnules, the first of which is given off on the adanal side of IIBr,. Ant. and 1. post. arms have mainaxils from IXax to Xlax. IBr 2. Axil-arms very gradually decrease in size adanally; they bear pinnules, of which the first is given off on the adanal side of «Br, (this is contrary to the normal type). Hinge with no cross- processes, owing to width of 1. ant. R'. Ornament not seen. Stem-ossieles with gentle sagittal curve. As type-specimen is taken a fairly complete crown with some 12 mm. of stem. There are 2 other specimens, much weathered and very incomplete, that appear to belong to this species. Description. General appearance of crown massive and tun-bellied. Dorsal cup: The general outline as seen from the 1. ant. radius is low and quad- rangular, with the upper angles truncated by the facets of the large radials, and with the sides very slightly constricted. The measurements are, — height 6.5 mm.; width 11 mm., along hinge 11.5 mm.; thickness about 10 mm. The height of the cup is to the length of the arms as 8 to 48, less than even OC. nitidus. "The left anterior and right posterior faces are almost at right angles. 3ase triangular, and very largely cut into by the stem-facet. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 2. 97 Basals 3 observed. Left basal enters stem-facet and occupies almost the whole width of the hinge; its width is 10.5 mm., its height 4 mm. Stem-facet at the extreme apex of the basal triangle; since the stem is attached, the relations of the basals to it are not quite clear. Radials: "All the sutures are very obscure. L. ant. R, -— the two halves are not separated: the inferradial occupies the whole of the hinge-line and rapidly narrows above; all its sides are concave; its height is 4 mm., its width below 10.75 mm., its width half- way up 6 mm., its width above 4 mm.: the superradial is the segment of a circle with a square-cut facet for the arm; its width above is 7 mm. while the width of the facet is 6 mm.; its height is 2.75 mm. Large radials: it 1s very difficult to distinguish the sutures between them and the f; post. and r. ant. inferradials; they appear to be bounded as follows, — (1) articular facet, 7.25 mm.; (2) radianal, 2 mm.; (3) post. B, 4 mm.; (4) 1. ant. inferradial, a con- vex curve, 6 mm.; (5) 1. ant. super-radial, a concave curve, 4 mm.: the extreme height is 8 mm. Radianal is a very small 4-sided plate, bounded as follows, — (1) 1. post. R, 2 mm.; (2) IBr, and Ilax, 2.5 mm.; (3) T-piece, 2.5 mm.; post. B, 1.1 mm. T-piece is apparently about 8.75 mm. wide above and 6 mm. wide below. Above it is bounded by a shallow concave curve; below it appears to have been considerably excavated for the reception of the stem. Its sides abut on the r. post. and r. ant. infer- radials. Its upper corners may touch some of the main-axils. Anal structures: x rests on the T-piece; it is gently curved, with a slightly concave suture below, with sides apparently straight, and with a markedly concave suture above. Its width is about 8 mm.; its height at the sides 2.75 mm.; its height in the middle 2 mm. (Fig. 131). The plate succeeding x has a convex lower suture but a nearly straight upper one, so that the plate is somewhat lunate; its width is 8 mm.; its height in the middle 2.25 mm. This we may call the 2nd anal plate. The next or 3rd plate has its upper and lower sutures almost parallel to one an- other. It is 7 mm. wide, and 2 mm. high. The following plates from the 4th to the 1l5th gradually decrease in width, but all have a height of about 2.25 mm., rather less in the last three or four; their upper sutures are fairly straight and parallel, but their sides are irregular owing to the abutment of small irregular plates; thus the shape of plates 4 to 15 is more or less hexagonal. The width of plate 7 is 4 mm.; of plate 15 is about 2 mm. 'The small plates that abut on these, and close the tube over on its ventral side, are extremely irregular in size and shape; they appear to have been fairly solid. The tube, which below must have been at least 10 mm. wide, contracts above, where it emerges from the closed arms, to a tube of 2 mm. diameter with a lumen of 0.5 mm. diameter. (Fig. 132). Arms: L. ant. is two-branched. IBr, is axillary; it rests in a square-cut socket of the 1. ant. superradial; it is pentagonal; its lower sides slope inwards slightly; its surface, which below is almost straight, becomes rounded above; its width below is 7 mm.; its K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 2. 13 i I 98 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. height is 4.75 mm.; its upper slopes, which are very slightly concave, are 4 mm. in length. The secundibrachs form two arms of equal size, and of the same external ap- pearance as the axil-arms of the other radi. 'The extreme length of the secundibrach series is 34 mm. The ossicles, except the extreme proximal and distal ones, are of the width of 2.75 mm. throughout. IIBr, is 4 mm. wide below and 2.75 mm. wide above; its height is 1.9 mm. Succeeding ossicles gradually lessen in height, from 1.1 mm. to 0.75 mm. or less (Eiga 133): Ant. and 1. post. arms. — IBr, seen externally appears almost as a wide rectangle, but is really of very wide lunate shape; the middle portion is almost flat, but at either end the plate bends round sharply; the flat portion is bevelled above and below. The plate rests on the large radial and abuts by its corners on the adjacent inferradial. Its width is 8 mm.; its greatest height is 1.2 mm. TIax is roughly triangular; the ends of its base are curved upwards to meet the sides; its upper slope, 4 mm. long, supports an arm which rests in a square-cut notch; its outer slope, 7 mm. long supports Ilax. The main-axils and arms numbered 9 in the type-specimen, but in one of the Fårö specimens they can be traced up to the llth axil. The main-axils resemble Iax in shape, with the addition of an upturned portion; the lower or inter-facet portions curve gently round till they become perpendicular to the surface of the anal plates; over these they form the usual arch, which leaves exposed only « and part of the second plate. The axil-arms clo- sely resemble one another and the branches of the 1. ant. arm; they lessen very slightly in width and length as they recede from this, and lie parallel to one another. In each axil-arm the first alphabrach is wider than succeeding ossieles; it rests in a curved facet, and the outer edges of the articulation are slightly bevelled. (Fig. 129). As seen from the exterior when the crown is closed, the branches of the 1. ant. arm and the axil-arms all appear quite simple. A close inspection, however, shows that the sutures between the ossicles are not absolutely parallel, but lie at alternate angles. The slope of the suture is rarely perceptible on the outer curve of the ossicles, but in- creases towards the sides. This having been observed, careful dissection of the type- specimen revealed the fact that as the sutures curved round towards the ventral side they almost, or sometimes quite, met on alternate sides, so that the line formed by them was a zigzag and each ossicle was really triangular in its dorsal outline. Then also it was seen that each ossicle bore a true pinnule on its outer side. (Figs. 134, 135, 138). A section of a specimen from Fårö, at about 18 mm. from the base of the axil- arms, shows the following points — width of arm-ossicles 2.5 mm.; extreme depth dorso- ventrally 3 mm.; depth to bottom of ventral groove 2 mm.; groove large and curved; axial canal distinct, fairly large, and not far removed from groove. (Figs. 139, 140). The Pinnules are set closely on both sides of the arm, so that they touch one an- other at their bases; in each arm-ossicle the articular face to which the pinnule is attached slopes outward below and projects beyond the preceding ossicle; it has a gentle concave curve. Each pinnule is about 8 mm. long and 6 mm. wide; perhaps longer in the proximal region, and certainly shorter in the distal region. The proximal ossicle of each pinnule is wide at its base, and its lower side is longer than its upper side; thus the pinnule is given an upward direction greater than it would have received from the slope of the KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. 99 articular facet alone. Subsequent ossicles are slightly longer than wide, laterally com- pressed, with a deep ventral groove, and apparently with no distinct axial canal. (Fig. 136). It appears that in each axil-arm the first pinnule is given off on the adanal side of the first ossicle after the axillary; while in 1. ant. arm it is on the adanal side of the second ossicle. Since a pinnule is undoubtedly homologous with an armlet, it follows that this type of arm-branching is of a different origin to that which obtains in the other Gotland species. Ornament: if there ever was any, no traces remain. Stem: The average height of the ossicles in the part preserved is 0.6 mm., their diameter is 6 mm.; but they alternate slightly in both height and width. There is a gentle sagittal curve, and the ossicles are also rather higher on the outer curve of the stem than on the inner side next the pendent crown. The articular surface of each ossicle is radially striated towards the circumference. The axial canal is pentagonal; its diameter is 1.75 mm.; traces of sutures are given off from its angles, which appear to be inter- radial, but are slightly shifted towards the right; i. e., as seen from below, in the direc- tion of the clock-hand. (Figs. 130, 137). Relations of the species. — Besides differing from the other European species in almost every minor detail, this species differs from all other species of Calceocrinus (sensu stricto) in the bifurcation of the 1. ant. arm, or perhaps it would be safer to say in the bifureation so low down. From all Calceocrinid& hitherto described, it differs in the posession of pinnules; and, what is of far more importance, the plan of arm-branching appears to be quite different. We can indeed hardly suppose that this species is descended from any other species of Calceocrinus. It has reached a highly developed stage, but the line along which it has travelled has been one parellel to that on which we have found all species not only of Calceocrinus, but of Castocrinus, Euchirocrinus, and Halysiocrinus. The resemblance to other Calceocrini in the anal area may therefore be to some extent homoplastic. The absolute correctness of these views cannot be determined until our American friends have investigated all their species of Calceocrinid: with special reference to the arm-branching. If there can be traced a distinct line of evolution leading up to the present species, or if indeed all other species are found to have the normal type of arm-branching, then, in either case there will have to be founded a new genus for the reception of this species. I do not intend to suggest any name for a genus about which we cannot yet be quite certain, although such a course is, I am aware, far from fashionable. Locality: Type-specimen from South Gotland, (f). Fårö, (f). Not known out of Gotland. | 100 F. ÅA. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Sub-order: INADUNATA DICYCLICA. Inadunata with infrabasals. The genera of Inadunata that have infrabasals in the dorsal cup appear to form a fairly homogeneous group. None of them present that deviation from pentamerous sym- metry in the" cup-plates that we have seen to be of such common occurrence among Monocyclic genera. Only in the right posterior radius are there ever seen traces of that horizontal bisection of certain radials that is so characteristic of the Heterocrinidee, the Calceocrinide and other Monocyclica. The classification of these forms has been very fully discussed in »British Fossil Crinoids, II, The Classification of the Inadunata Fistulata.»') I have there endeavoured to show that they may most naturally be divided among three main families, — Dendro- erinidie, Decadocrinide and Cyathocrinidae, although a few genera that are not easily arranged with the rest necessitate the temporary maintenance of the families Carabocrmid2e and Euspirocrinida. Within these three main families the genera may further be sepa- rated under the head of series, which mark off the different stages of the evolution of the families. The lapse of nearly three years, during which my knowledge of the Inadunata has greatly increased, has brought nothing to light to disturb the main lines of that classi- fication; consequently that will be the one adopted in the present paper. DENDROCRINIDA. Inadunata Dicyclica, with R alone, or with anal x alone, or with R' and anal z, or with a radianal, anal x and one plate of the tube, in the anal area of the dorsal cup; with broad radial facet; with dichotomous arms, that may or may not develope pinnules; with a tegmen composed of small plates, and with a ventral tube that is usually long and transversely flattened. This Family was proposed”) to include a large number of genera hitherto distributed among the Cyathocrinide and Poteriocrinidae of authors. The family is distinguished from the Decadocrinidx by the continuous dichotomy instead of the single bifurcation of its arms; at the same time, since the Decadocrinidae are lineally descended from certain Den- drocrinids, there are naturally forms that bridge the gap. From the Cyathocrinida it is distinguished by the fact that the anal area is never without some plate, by the wide, slightly specialised radial facet, and by the more delicate tegmen. It differs from the Carabocrinide in that no plate ever descends from the anal area to touch the infrabasal cirelet; and from the Euspirocrinidé in the more delicate tegmen, and in the anal tube. 1) Ann. Mag. Nat. Hist., ser. 6, vol. V, pp. 310—334 and 373—388; 1890. 2) »Brit. Foss. Crin. IIL.> Ann. Mag. Nat. Hist., ser. 6, vol. V, p. 383. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. 101 This family is divided into two Series, Dendrocrinites and Scaphiocrinites, according as the arms are simple or pinnulate; it also happens that the genera in the latter Series have all three plates in the anal area. The former Series, with which alone the investigator of Siluria is concerned, may be defined thus. Dendrocrinites. Dendrocrinide with non-pinnulate arms, and with from one to three plates in the anal area. The genera referred to this series are Merocrinus, Ottawacrinus (if truly Dicyclic), Dendrocrinus, Mastigoerinus, Homocrinus and Parisocrinus. "The genus Bactrocrinus ap- pears to be related to the Euspirocrinide& or to the Cyathocrinida. The only one of these genera found in Gotland is Homocrinus. Homocrinus. 1852: Homocrmus, HALL, Nat. Hist. N. Y., Paleont. vol. II, p. 185. 1859. Poteriocrinus, HALL, pars, Corrected List of N. Y. Fossils (fide WACHSMUTH and SPRINGER). 1861. Homocrinus, HALL, emend., Nat. Hist. N. Y. Paleont. III, p. 102. 1879 and 1886. Hormocrinus pars, WACHSMUTH and SPRINGER, Revision, I, p. 77, and Revision, III, p- 220. non EICHWALD, 1859. This genus seems to be in a state of considerable confusion; and this confusion is due, as in so many other cases, to the fact that the original diagnosis of the genus con- tained no diagnostic characters, and that the two original species were founded on in- sufficient material. Once more therefore it is our unpleasant duty to discuss the opinions of authors before the facts of nature. The name Homocrinus was first used by Prof. J. Harr in 1852 (op. cit.). As WACHSMUTH and SPRINGER pointed out (Rev. I, 77) the description that he gave was so indefinite that it would have done for any non-pinnulate dicyclic Inadunate erinoid. The species then referred by Harr to the genus were H. parvus (op. cit., p. 185, Pl. XLI, NEStarO NON ONE cylindricws, op. reityip 1865 PIX XL figs. 2 ajb, ec andra; by ce); and two species previously referred by him to Poteriocrinus, viz., P. gracilis and P. alter- natus (Palxont. N. Y., vol. I, pp. 83, 84). The two latter species have been subsequently referred to HALL's own genus, of the same date, Dendrocrinus, and are therefore out of the discussion. Concerning the two former species WACHSMUTH and SPRINGER remarked as follows (loc. cit.), »The typical specimens which HaLL used for description were most unsatisfactory, that of H. parvus being evidently a very young individual, while those of H. cylindricus are very imperfectly preserved.> There is certainly nothing in the descrip- tion or figures of H. parvus to show that it is congeneric with H. cylindricus, and it seems very doubtful to what genus it belongs; it is therefore better to ignore this species, 102 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. at all events until it has been properly described, and not take it, as Mr. S. A. MILLER has done, for the type-species of the genus. MH. cylindricus is not much better, but it is clear from the figures and description that this species is not a Dendrocrinus; in fact the only other genus it might conceivably belong to is Botryocrinus, but from all species of that genus it differs in the shape of the cup, the proportions of the radials and the structure of the column. It is therefore quite possible to regard this as the type-species of the genus, although it does not show every single generic character. That Harr did not comprehend his own genus is shown by the fact that in 1859 (op. cit.) he merged both DPendrocrinus and Homocrinus in Poteriocrinus. ") In 1861, however, he re-asserted the validity of Homocrinus and described two new species, viz., H. scoparius (op. CU p- 102; :Pl I; figs. 1—9) and EH. proboseidialis. (op. cit, p: 138,11 LXNNVIEGSSH and 25). There can be little doubt but that the former species is congeneric with H. cylindricus; since it shows the generic characters clearly it has been taken by WACHSMUTH and SPRINGER as the type-species of the genus; this, however, is an unnecessary proceeding and one that would alter the date of the genus from 1852 to 1861, thus pre-dating the name by EicHWALD's”) application of it to Hoplocrinus dipentas, a consequence that WACHSMUTH and SPRINGER seem to have overlooked. As for H. proboscidialis, on the other hand, it is by no means obvious to what genus it belongs; and any doubts that may arise as to the propriety of referring it to Homocrinus will not be dispelled by Harr's statement that it »differs in the arrangement of the plates of the body» from H. scoparius. WACHSMUTH and SPRINGER have always maintained this genus and have clearly pointed out its differences from Poterwocrimnus, Parisocrinus, and Dendrocrinus. They do not, however, seem to have altogether understood the characters by which it is separated from Botryocrinus; consequently they have referred to Homocrinus many species which would be more fittingly placed elsewhere. They have also, for reasons that are not ap- parent, referred to this genus one or two species that have quite a different arrangement of plates in the dorsal cup. To clear away these misconceptions, I take the only two species that have shown the generic characters at all clearly, and base on them the following — Emended generic diagnosis. IB 35, pentagonal. BB 5, 3 hexagonal, post. B and r. post. B. heptagonal. RRSM shield-shaped; r. post. R with lower angle truncate, and resting on r. post. B; articular facet straight or very sligthly curved, occupies most of the upper side of the radial. KR roughly lozenge-shaped, rests on post. B and r. post. B, supports ax and r. post. R; its right sides are often curved. Anal x six-sided, rests on post. B and R', abuts on adjacent 1) This fact is given on the authority of WACHSMUTH and SPRINGER (Rev. I, 77). The Corrected List referred to appears to be that in Rep. N. Y. State Cab. Nat. Hist. 1859; but on p. 82 of the copy in the British Museum (Nat. Hist.), Homocrinus cylindricus and H. parvus stand without alteration. The date 1861 for Palzeont. N. Y., vol. III, is also given on the same authority. The date on the title- page is 1859; but the volume is not referred to in CArus and ENGELMANN »Bibliotheca Zoologica», 1861. 2) Lethaa Rossica, Lieferung V, p. 583, 1859. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 2. 103 radials, supports two plates of anal tube. Arms dichotomous. Anal tube wide and com- posed of numerous small plates. This genus differs from Dendrocrinus, from which it is probably descended, in the different relations of r. post. R and R', for in Dendrocrinus R' retains its normal position as an infer-radial. From Parisoerinus, which is one of its descendants, it differs in the fact that no plate of the tube or third anal has yet sunk into the dorsal cup. From Poteriocrinus and all Scaphiocrinites it differs in this same point as well as in the absence of pinnules. From the Botryocrinites it differs in the simple dichotomy of its arms and in the shape of anal x, which in Botryocrinus 18 shaped like the radials and supports either one or three plates, not two. Apparently also the species of this genus may be distinguished from most Botryoermites by the presence in the latter of more pronounced axial folding of the cup and of more horseshoe-shaped radial facets. Before proceeding to diagnose our Gotland species, it will be as well to run through the various Species that have been rightly or wrongly referred to Homocrinus, so that we may see with which it is necessary to compare it. alternatus, Harr (Poteriocrinus), Nat. Hist. N. Y. Palzont. vol. I, p. 83, was referred to Homocrinus by Harr (op. cit., vol. II, p. 185), and was placed in Dendrocrinus by WaAcCHSMUTH and SPRINGER, (Revision, I, p. 76). Nothing as to the generic relations can be made out from the specimen figured by Harr. ancilla, Harr (Dendrocrinus), Trans. Albany Inst. vol. X, p. 65; 1883; (sep. copy 1879). This was referred to Homocrinus by WACHSMUTH and SPRINGER in 1886 (loc. cit.); they have presumably examined the type-specimens, for there is nothing in HALL's description or figure that gives any clue to the genus. angustatus, MEEK and WORrtTEEN (Homocrinus), Proc. Acad. Nat. Sci. Philadelphia, vol. for 1870, p. 30, has been referred to Dendrocrinus by WACHSMUTH and SPRINGER, (Revision, I, p- 76). They are presumably correct. crassus, WHITEAVES, (Homocrinus), Contrib. Canad. Paleont., vol. I, pp; 957 1889. This is founded on a dorsal cup from the HAMILTON group, which cannot be distinguished from that of a Botryocrinus. "The posterior side of the cup is not shown in the figure; but Mr. Wurirraves has very kindly sent me the type-specimen, the evidence of which is quite clear. As a Botryocrinus it is doubtful whether the species will stand. curtus, MÖLLER (Poteriocrinus), Verhandl. d. naturh. Verein f. Rheinlande, vol. XII, p. 80; 1855; in ZEILER and WirTGEN. This was referred to Parisocrinus by WaAcHs- MUTH and SPRINGER (Revision, I, p. 115) and there can be little doubt that the reference was correct; why they referred it to Homocrinus in 1886, I cannot imagine. cylindricus, Harr (Homocrinus), Nat. Hist. N. Y. Paleont., vol. II, p. 186. The type- species of the genus. It is sufficiently clear from the figures and description that the plates of the cup are as in the above diagnosis, the only doubt being as to q 104 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. the exact shape of x; but that the species is not a Botryocrinite is clear from the shape of the cup and of the stem-ossicles. davisanus, S. A. Minuter (Poteriocrinus), Journ. Cincinnati Soc. Nat. Hist., vol. for 1882, p. 226. "This was referred to Homocrinus by WACHSMUTH and SPRINGER in 1886 (loc. cit.). The anal plates are said by Mr. MILLER to be two or three and small, while PI. IX, fig. 4.6 does not afford more definite information. The character of the arm-branching however, shows that this is neither a Homocrinus nor a Poteriocerinus, but one of the Decadoecrinidee. dipentas, EicHwALp (Homocrinus), Lethe&ea Rossica, Lief. V, p. 583, is now referred to Hoplocrinus dipentas, and one specimen to Baerocrinus Ungerni. fusiformis, C. F. RömMer (Poteriocrinus), Das Rheinische Uebergangsgebirge, p. 61; 1844. This was retained in Poteriocrinus by JoH. MÖLLER and L. SCHULTZE, but was referred to Homocrinus by WACHSMUTH and SPRINGER in 1879 (op. cit.). Both NCHULTZR and the latter authors however, consider that Bactrocrinites fusiformis, SCHNUR in NSTEININGER, »Versteinerungen der Eifel», p. 22, 1849, is a synonym of this; and such is no doubt the case. If then this species were a Homocrinus, the name Bactrocrinus would have three years precedence of Homocrinus. This species, however, does not really seem to be a Homocrinus, since it differs in the pentagonal shape of its stem, the solidity of its tegmen, the small size of its anal tube and the horse-shoe-shape of its radial facets. I prefer therefore to follow ZiITTEL in regarding Bactrocrinus as a separate genus. gracilis, Hair (Poteriocrinus), Nat. Hist. N. Y. Palzeont., vol. I, p. 84; 1847... This was referred by HALL to Honiocrinus (op. cit., vol. II, p. 185; 1852), but was placed in Dendrocrinus by WACHSMUTH and SPRINGER in 1879 (Revision I, 76). The generic characters are not clearly shown in the figure. nanus, CO. F. RÖMER (Poteriocrinus), Paleontographica, vol. IX, p. 150; 1863. This was referred to Homocrinus by WACHsMUTH and SPRINGER in 1879 (Revision I, 78) but was retained in Poteriocrinus by O. FOLLMAN in 1887 (Verh. nat. Ver. preuss. Rbheinl., vol. XLIV, p: Lan Tie systematic position of this species is still uncertain; the anals have never yet been seen; the arms were described by RÖMER as bifurcating on the 4th brachial and bearing simple armlets on every 8th, 9Ith or 10th ossicle; the armlets, however, appear to branch, and indeed the whole arm often has a dichotomous appearance. The stem and general shape agree with other species of Homocrinus. nettelrothanus, S. A. MIinreEr (Poterioerinus), Journ. Cincinnati Soc. Nat. Hist., vol. for 1882, p. 227. This was referred to Homocrinus by WaACHSMUTH and SPRINGER in 1886 (Revision, III, p. 220). The anals are unknown, but arm-branching is of Decadocrinid type, so that the species is probably neither Potertocrinus nor Homocrinus. nucleus, HALL (Dendrocrinus), 28th Rep. N. Y. State Cab. Nat. Hist., first edition P1 XV, figs. 7—9; 1876. Referred to Cyathocrinus in 2nd edition p. 136; 1879; and to Homocrinus by WAcHsMuTH and SPRINGER (Revision, II, p. 220). It is almost certainly a Botryoerinus. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 2. 105 parvus, Anne (Flomocrimus), Nat. Hist. N. Y. Paleont., vol. II, p. 185; 1852. Of this WACHSMUTH and SPRINGER say (Revision I, 78) »Probably a very young individual of some other species». It is however doubtful to what genus this belongs; there is nothing to show that it is a Homocrinus as now understood. Mr. S. A. MILLER retains it as the type of Homocrinus, but has proposed no new name for H. cylindricus and H. scoparius. It seems safer to regard it as insufficiently described. polydactylus, SHUMARD (Homocrinus), Trans. Acad. Sci. St. Louis, vol. I, p. 78; 1867. This was referred to Dendrocrinus by WACHSMUTH and SPRINGER (Revision, I, 77). polyzo, Harr, (Cyathocerinus), Trans. Albany Inst., vol. IV, p. 199; 1863. This was referred to Homocrinus by WACHSMUTH and SPRINGER (Revision, III, 220) but it is almost certainly a Botryocrinus. proboscidialis, HALL (Homocrinus), Nat. Hist. N. Y. Paleont., vol. III, p. 138; 1861. There would have been no reason to doubt that this was a Homocrinus, had not Harr remarked that it differed from H. scoparius in the arrangement of the plates of the body. SC0panius, HALL (Homocrinus), Nat. Hist. N. Y. Paleont., vol. III, p. 102; 1861. This is the best preserved species of the genus. The following then are the only species that can be legitimately referred to Homo- West CH: iancilla,. HAL spi, 1 H. cylindricus, HALT, Hi nanus,, CO. FF; RÖMER sp.?, H. proboscidialis, HALL? and AH. scoparius, Harr. To these is now added one new species from Gotland. Homocrinus tenuis, n. sp. (Plate IV, figs. 143—-147). Diagnosis. Dorsal cup almost regularly conical, slightly higher than wide. IBB and BB higher than wide. RR nearly as high as BB, very slightly wider than high, project slightly from the cup. Arms dichotomise regularly at intervals of 4, 5 or 6 ossicles; reach about 4'/, times length of cup. Anal tube reaches more than half the length of the arms and widens above. Stem subpentagonal proximally, of regularly alternating ossicles. A small slab of sandstone in the Riksmuseum, interlaced with stems of crinoids, contains amongst other genera, such as Taxocrinus, 7 or more specimens of this delicate little species, the total effect being very like that of the slabs of Lower Helderberg sand- stone that have been found covered with Homocrinus scoparius. From these seven speci- mens four well-preserved may be specially selected for description, and lettered a, b, c, d. Description. The Dorsal cup is almost regularly conical, not contracting above, but with the radials slightly projecting as in Botryocrinus. The shapes of the plates agree exactly with the generic diagnosis. The following are the measurements noted: K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 2, 14 106 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. a. b. C. d. Cup. , Heights. SE 4.0 mm. 3.5 mm. 4.0 mm. 3.5 mm. Width at. base... 1:75 >» LAG 2 2:0LEE lizönng IBB30 Elers 15 oe 1.25 >» 1.5 oo» llang Width above ...... 1.25...» I 12007 INO BB EHleroht 175 > 6. 2.0? >» 20... » Width above... 1.4 >» IR 1552 IE NR Heroht ar IEC USD ED IR Width above ...... IS 1.8 >» L:8 Lb, Width of facet.. 1.25 >» 1.22 ES 1.25 RR widen very slightly, and then slope in gently to the facet, which is directed upwards and very slightly outwards. R' is small and quadrangular, not square; the sides next r. post. R and r. post. B are curved. The side abutting on post. B is I mm. long, that abutting on r. post. B is 0.85 mm. long: the measurements are from specimen a. Anal structures: Anal z, as seen in specimen a, is I mm. high and is sunk rather below the level of the radials. As usual in the genus, it supports two plates. Ventral tube: The two plates resting on x are followed by hexagonal plates in longitudinal series, of which three rows are seen abreast in specimen a, four rows in specimen c. 'The plates are broader than high and exhibit no sign of folding, and cer- tainly none of pores or slits. The tube can only be traced to a length of 5 mm. in specimen a; but in specimen c, where all is seen, it is 11 mm. long, and appears to widen above into a large sac, a feature also noted in H. proboscidialis. The Arms dichotomise quite regularly, the ossicles regularly lessening in width at pach dichotomy. The ossicles have smoothly rounded backs and are very slightly monili- form. The primibrachs are 1 mm. high and 1 mm. wide; the secundibrachs are a little longer than wide. The following are the numbers of the series as observed: a. b. C. d. [BRON NTA AMA RA 6? ARA DD fBT: COteRt ASEA SET IA 6? DEAR AST KI OWIE TIBET OT AIR RT UNKNOWN — 0, da ET » The arms would appear from specimen c to have reached a length of 18 mm. at least. Their ventral surface is not very distinct. The Stem is subpentagonal proximally, and more round distally. It is composed of high and low ossicles regularly alternating. The width of the stem is about 1.2 mm.; the higher ossicles are about 0.5 mm. high and in the distal region are slightly swollen. The sutures between the ossicles are slightly crenelate. The length of the portion of stem preserved in one specimen is 15 mm., in another it is 30 mm. The longest stem frag- ment on this slab that can with safety be referred to this species is 70 mm. long. This species bears some resemblance in details, as well as in general appearance, to ANGELIN'S 'Tab. X, fig. 28, named Myelodactylus gracilis. Had the name »gracilis» not KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. 107 been previously applied to a species once referred to Homocrinus, I should have adopted it; as it is, the name chosen is that already mentioned as having been used by ANGELIN in his MS. for the same figure. The present species resembles H. ancilla in the shape of the cup and in the slight projection of the radials, but it may be distinguished from that species by the far greater height of the radials as compared with the other plates of the cup. From H. cylindricus it differs in the absence of any distal contraction of the cup, in the greater height of the radials and in the less moniliform stem. From H. nanus it differs in the greater pro- portional height of the infrabasals, in the less number of brachials in a series, and in the less moniliform stem. It presents some resemblance to H. proboscidialis in the shape of the ventral tube and in the length of the brachial series, but is distinguishable by the greater height of all the plates and the more conical shape of the cup. It closely re- sembles H. scoparius in general appearance, but differs in the slightly greater length of the cup, in the greater regularity and less length of the arms, and in the greater regularity of the stem-ossicles. Locality: Bursvik, (ce). Not known out of Gotland. EUSPIROCRINIDA. Inadunata, Dicyclica; with anal x hexagonal or heptagonal, rising above the level of the radials and truncating the posterior basal; with radianal pentagonal, resting on post- erior and right posterior basals, supporting z on one side and right posterior radial on the other and a plate of the tube sunk into the cup between them; with 5 arms, simple and dichotomous; with tegmen solid; with anus at end of a massive anal tube. The genus HFEuspirocrinus is the type and, in the present state of knowledge, the only genus that can with certainty be referred to this Family. There are, however, two genera, — Closterocrinus and Ampheristocrinus, in which the structure of the dorsal cup in the anal area agrees closely with that of Euspirocrinus; in founding the Family, I therefore placed these genera in it provisionally. ') Here they may stay till we know more about them. Fuspirocrinus may be said to have the dorsal cup of an advanced Dendrocrinite, such as Parisocrinus, with the tegmen of a Cyathocrinid. Its arms might belong to either a Dendrocrinite or a Cyathocrinite, but they are paralleled rather by the latter than the former type. "The anal tube is more like that of Cyathocrinus acinotubus than of any other Dicyclic Crinoid. For these reasons it seems impossible to place it in any of the families as now restricted or established. Hence the Family Euspirocrinidee. HFAnn. Mag. Nat. Hist., ser. 6, vol: V, p. 384; May 1890. 108 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Euspirocrinus. 1878, Fuspirocrinus, ANGELIN, Iconographia, p. 24. ANGELIN'S diagnosis, as translated into English and modern terminology, is as follows: Crown subpyriform. Dorsal cup rather short, cup-like, unsymmetrical. IBB 5, sub- equal. BB 5, 4 rather pointed, 5th with its apex subovately truncate by the anal. RR 5, rather large, sublunate. Anals 2: x rather long, heptagonal, with truncate apex; thé upper smaller, hexagonal, truncate. A single interradial (R') on the right of the anal radius, touching two BB, x and r. post. R. 5 series of ambulacra, branched at their distal ends, on the tegmen. Anal tube narrow; with few rather large ossicles. Arms di- chotomous, involute distally. Stem short, with distinct axial canal, ossicles alternately larger and smaller. Fresh material of HE. spiralis from Gotland, and the description of HE. obconicus W. R. BinninGs ') enable and oblige me to present the following Revised Generic Diagnosis. IBB 5. BB 5; post. B and r. post. B heptagonal; the rest hexagonal. RR 5. Anals as in Family diagnosis. Arms rather widebacked, with a tendency to distal involution. Anal tube cylindrical. Tegmen with 4 massive deltoids supporting the ambulacra; the madreporite partly covered by the lower plates of the anal tube. Stem with 5 radial sutures. Euspirocrinus spiralis. (Plate ; V; figs., 148-157). 1878. ANGELIN, Iconographia, p. 21, Tab. IV, figs. 7 and 7 a—e. Revised specific Diagnosis. Primibrachs usually 2, rarely 1 or 3. Lower plates of anal tube of about the same size as the anals of the cup; tube narrow. Stem short. The specimens known to ANGELIN, which may therefore be taken as the type-spe- cimens, are four. Of these, three were figured by ANGELIN; and two of them have lately been figured by Messrs. WACHSMUTH and SPRINGER. ”) In going through the collection in the Riksmuseum I have been fortunate enough to unearth 5 more specimens of this genus, which, though they present some differences, may all be referred to the present species. The nine specimens are as follows. 1) Trans. Ottawa Field-Nat. Club., vol. IT, No. 2, p. 248; 1885. Through the Kindness of Mr. BILLINGS and the Officers of the Canadian Geol. Survey, I have been able to examine the type and other specimens of this species. 2) The perisomic plates of the Crinoids. Proc. Acad. Nat. Sci. Philadelphia, (1890) Part. IT1; PIYTS fivs. 4 and: d; Heb. f89d: KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 2. 109 (a) Crown and stem; figured ANGELIN, IV, 7 and 7a. 119 Ang. 186 RM. (Pl. Nörfig. 148). (b) Upper part of a crown; 119 Ang. 186 RM. (ce) Calyx with a few brachials; figured ANGELIN, IV, 7b and 7 e, and WACHSMUTH HOCKSPRINGER, IX,:5. —187..RM: (Pl: V; fig. 156): (d) Calyx with a few brachials; figured ANGELIN, IV, 7 c and 7 d, and WACHSMUTH SIdNSERINGER, IX; 1: . I have most carefully examined the plates with a view to discovering any perforations, whether in the substance of the plates themselves or along the sutures between them, but I have as yet quite failed to distinguish any, and perhaps Prof. LINDSTRÖM will permit me to say that he too could see none. No previous observer has ever described such structures, and Messrs WACHS- MUTH and SPRINGER themselves said in their Revision (I, 143) »Pores have not been ob- served». Mr. W. R. BILLrInGs neither mentioned nor indicated pores in HK. obconicus. The Tegmen is rather massive (Text-figures 14, 15 and Pl. V, fig. 153). In each interradius except the posterior is a large rhomboidal or heart-shaped plate, which may be called a deltoid. The four deltoids abut on the upper ends of the radials, and, except KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. Aki in the posterior interradius, they abut laterally on one another. The food-grooves pass from the arms over the depressed edges of the deltoids. ”Thus in a specimen from which the covering plates have been removed, (e. g., h) there is seen a wide semicircular depres- sion or channel. In the middle line of this is a fine, very distinct groove; and at the bottom of this groove can be seen with a microscope the suture between the two deltoids, very faint it is true, but distinetly traceable. At the outer end of the inter-deltoid chan- nel is the notch in the radial through which the axial canal passes almost vertically downwards, being separated from the food-groove at this point by the deltoid arch. At the inner or adcentral end of the inter-deltoid channels the food-groove passes directly into the peristome; this is pentagonal, with radial angles, and is bounded on four sides by the deltoids, on the fifth side by another plate not previously mentioned — the madreporite. (Plate V, fig. 153). The covering plates of the ambulacra pass from the arms along the inter-deltoid channels, and when they are removed the depressions for their attachment to the deltoids Text-fig. 14. Kuspirocrinus spiralis, tegmen; Text-fig. 15. Puspirocrinus spiralis, tegmen; specimen ec, X 3 diam. specimen d, X 3 diam. are very clearly seen, as in specimens d and h. The food-grooves appear to branch almost before leaving the tegmen, as in some species of Crotalocrinus. This is due to the lowness of the primibrachs. There is however an appearance of branching produced by the presence of certain small plates, which have really no connection with the ambulacra. These are perisomic interambulacral plates, which begin to border the ambulacra about half-way down the inter-deltoid channel, and which continue to border them for a short distance along the arms, perhaps even as far as the tertiobrachs. In addition to this they give off branches, consisting of a single line of plates, which pass along the suture-lines between the radial and the first brachial, and between succeding brachials, at least as far as the suture be- tween the secundaxil and first tertiobrach. As they pass to the dorsal side of the arms, these plates gradually lessen in size and disappear. When these small plates are removed there are still seen along the suture-lines the indentations made by them, just like the impressions left by the covering-plates. (Compare Streptocrinus, p. 124). 11102 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. The posterior interradius is considerably modified by the large anal tube. The madreporite, which in some genera is a heart-shaped plate as large as, or larger than, the deltoids, is here pressed in and partly covered by the anal plates, so that on the surface it appears of triangular outline with the base of the triangle bounded by the large cover- ing-plates that roof in the mouth. In some genera the madreporite is, as its name implies, pierced by numerous pores; in other genera, however, pores, though they may have been present, are not to be distinguished, and the surface of the plate is merely crinkled or curiously rugose. In the latter state it very closely resembles the various stages in the development of the madreporite of Asterias glacialis as figured by Prof. LovÉn in his Etudes sur les Echinoidées, P1. LIII, figs. 266—271. In the present species the madre- porite is erinkled rather less than in LOovEN's fig. 268, and no pores can be made out. (PI: Ni fissalse LST: On either side of the madreporite, and supporting like it the covering plates of the ambulacra, is a plate of about the same size as the madreporite and of irregular shape. These plates abut on the adjacent deltoids, but do not appear to touch the radials, in which respect they differ markedly from the deltoids. They abut on two other large plates one on either side of the anal tube; and it is these latter plates that rest on the radials. These latter plates also serve to support the lines of small perisomic plates that pass be- tween the radials and brachials. In specimen a, and possibly in b, the ventral tube appears to rise rather abruptly from the tegmen, so that the large lower plates of the tube are at right angles to the plates that abut on the madreporite; but in specimens c, d, and possibly g, the ventral tube rises gently, so that all the plates in the posterior interradius rise up towards the vertical wall of the tube. In specimens c and d the ventral tube has been broken off close to the tegmen; and, in each, nine plates are seen to enter more or less into the base of the tube (see Text-figures 14, 15). These are (1) the madreporite; (2) a tiny plate abutting on the left posterior ambulacrum and hardly forming part of the tube; (3) a plate abutting on the madreporite and the left posterior ambulacrum, and forming part of the tube-wall; (4) a large plate resting on 1. post. R. and bounded internally by the lumen of the tube; (5) a plate resting on anal x, and bounded by the lumen; (6) a plate corresponding to 4; (7) a plate corresponding to 3; (8 and 9) two plates within the tube, of which only a minute portion is seen from the exterior, and which are immediately behind the madre- porite. In text-fig. 14 another plate is represented as resting internally on 6 and 7; this, however, is the lower part of the ensuing tube-plate, and appears to have a broken sur- face. The surface of all the other plates is granular showing that they were suturally united with the plates above them. The Stem is quite short. It is composed of ossicles of alternate size. Their arti- cular surfaces have marginal radiating strix but are granular in the centre. There are 5 radial sutures. Distally the stem ends in a large swollen massive base. The stem, as here described, is only known in one specimen, and in that it is much weathered; it is therefore possible that its shortness is merely abnormal. This is rendered more probable by the alternate size of the ossicles, characteristic of only the proximal stem region in | KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 2. 113 other Crinoids, and by the fact that Mr. BILLInGs found three and a half inches of stem with his species and no root. The present species differs from FE. obconicus by the characters given in the diag- nosis. It is however possible, as just remarked, that the stem is not really different. Mr. BILLINGS regarded the straightness of the arms in £. obconicus, as compared with E. spiralis, as its chief diagnostic character. ANGELIN and WACHSMUTH had even con- sidered this as a most marked generic character. It appears, however, that the coiling of the arms varies so much in different individuals that it can hardly be regarded as even a specific character. Notes on ÅNGELIN'S figures: Tab. IV, figs. 7 and 7a. The stem does not show the peculiar irregularities indi- cative of radial sutures; the arms are much restored, and the ambulacral plates of the tegmen are not shown. These figures are enlarged 11/8ths. Fig. 7 was copied by ZiTTEL, Handb. d. Pal. fig. 239; but his copy is reversed, which is most puzzling to the student. NEUMAYR'S figure, Die Stämme des Thierreiches, fig. 121, is correct. Tab. IV, figs. 7b and 7 e are apparently the same specimen, not different ones as stated in the explanation of the plates. Tab. IV, figs. 7c and 7 d are also of one specimen. No stem ossicle is preserved as represented. As the ventral surfaces of these two specimens are here refigured, criticism of ÅNGELIN'S figures is unnecessary. Localities: Specimens (a) and (b) come from Follingbo, bed f. > (c) and (d) > » the Klinteberg, » > (e) » » — Galgberget, Wisby, bed f. » (f) » » Waterfall at Wisby, bed e?. » (2) » » North of Wisby, base of bed f. » (h) » >» Weskinde, N. of Wisby, bed f. » (i) » » near Wisby, bed f. N. B. The bed f at Wisby is on a lower horison than that at Follingbo. DECADOCRINIDA. Inadunata Dicyclica, in which the arms bifurcate, each main branch bearing armlets or pinnules; with from none to three anal plates in the dorsal cup, supporting a tube in which the lumen is usually flattened transversely and the plates plicated; with a tegmen composed of numerous small plates, very rarely distinguishable. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 2. 15 114 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. This Family was founded by me ') to include a large number of genera that had mostly been grouped together with the Scaphiocrinites in one large and heterogeneous assemblage called Poterioerinide. In this family the anal area of the dorsal cup passes through evolutionary changes that correspond in the main with those undergone by the Dendroerinide. In accordance with those changes the family may be split up into five or six Series not capable of very exact definition. Of thesc series only one has repre- sentatives in the HSilurian, viz., the Botryocrinites; this therefore is the only one that concerns the student of Gotland Crinoids. Botryocrinites. Two anal plates in dorsal cup; radianal small, usually quadrangular; anal x penta- gonal, resting on the horizontally truncated posterior basal and on the radianal, abutting laterally on the adjoining radials, and supporting above from one to three plates of the anal tube. The radianal is exceptionally absent. There is a tendency to axial folding in the plates of the cup. The arms usually bear armlets, sometimes pinnules. This series contains forms that link the more primitive Dendrocrinid2e with the Carboniferous Ncytalecrinites and Graphiocrinites. (rothocrinus, here first deseribed, is the oldest member of the series and the most ancestral in structure. Botryocrinus is at pre- sent only recorded from the Silurian of Europe. Barycrinus occurs in the Lower Car- boniferous of England and North America. VWVasocrinus has been found in both the De- vonian and Lower Carboniferous of North America. The three latter genera are so closely allied that their diagnostic characters are not very obvious; this question, however, has been so fully discussed in »British Fossil Crimoids» that, in the absence of any elucidation from American palwontologists, it is unneccessary to reopen it here. Åtelestocrinus, the remaining genus included in this series, occurs in the Burlington Limestone, and is rather abnormal: as it was placed among the Botryoerinites by its founders, Messrs WACHSMUTH and SPRINGER, it seems advisable to leave it there, although it differs from all other genera of the series in the presence of a third anal plate in the dorsal cup. Gothocrinus. nov. gen. Diagnosis. IBB 5. BB 5, hexagonal, except post. B which is heptagonal. RR 5. R' separated from r. post. R by a horizontal suture, pentagonal. Anal x rests on truncated post. B and R', abuts on adjacent radials, and supports an anal tube. The two main arm-branches bear armlets on either side. The genus may be described as a Dendrocrinus cup with Botryocrinus arms, and this mode of expression probably hits off its place in the phylogenetic series. Only one 1) Ann. Mag. Nat. Flist., sem, 6; vol Mjup. 3894 May T890: | | | | I | | | | KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 2. 15 species is yet known, and that from only one specimen; but since the form is one that we should naturally expect to find somewhere, and since it has been found just at the horizon where it was to be expected, I have little hesitation in regarding it as a good genus. The name proposed refers to the ancient inhabitants of Gotland (I'6:901). Gothocrinus gracilis, n. sp. (Plate V, figs. 158—159.) Phis species is founded on a single specimen, which consists of a complete crown and a portion of the stem. The state of preservation and the sandy matrix do not permit of the details being accurately observed. Description of the specimen. Dorsal cup, shaped as in Botryocrinus, but rather wider at the base. "The measure- ments are, — width at base 2.5 mm.; width above 4.9 mwm.; height 5 mm. The plates INO Br RR nr 0 are all higher than wide. No ornament is to be seen. Text-fig. 16. Dissection of the Dorsal Cup of Gothocrinus gracilis, accurately made from the type-specimen (X 4 diam.) IBB 5, pentagonal as seen from exterior. BB 5, hexagonal, except the posterior which is heptagonal. RR 5, shield-shaped. The articular facet occupies about two-thirds their width, except, in r. post. radius, where it is rather wider in proportion owing to the compres- sion of the radial by anal z. R' immediately beneath r. post. R, and separated from it by a horizontal suture as in Dendrocrinus. It rests on post. and r. post. BB, and supports by its upper sides anal grand r. ant. RK. The Arms reach a length of 32 mm. They bifurcate on the 4th or 5th primibrach. The main branches are long and fine, and give off armlets alternately on either side, as in Botryocrinus, the exact arrangement of which cannot be made out. The slender and graceful appearance of the arms has suggested the trivial name. 116 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Anal structures: x apparently shaped as in Botryocrinus, although it may project slightly above the level of the cup as in Dendrocrinus. It rests on post. B and R', abuts on the adjacent radials, and supports an anal tube the structure of which is unknown. The Stem, in the portion preserved, consists of large, swollen, rounded ossicles, alternating with smaller, smoother ossicles. The "diameter of the larger ossicles is 2.25 mm., their height is I mm. The appearance is very like that of some stems figured by Messrs. H. A. NICHOLSON and R. ETHERIDGE jun. in their Monograph on the Silurian Fossils of Girvan, Fasc. III, Pl. XXI, figs. 3 and 4. This form of stem is also found in Pycnosaccus scrobiculatus. This species was not figured by ÅNGELIN. Locality: Kättlevik in Wamlingbo: Sandstone bed e. Not known out of Gotland. Botryocrinus. (Plate V, fig. 160—Plate VI, fig. 193.) 1878. ANGELIN, Iconographia, p. 24. 1878, Sicyocrinus, ANGELIN, loc. cit. 1886, Homocrinus pars, WACHSMUTH and SPRINGER, Revision, III, p. 220. 1891, Boiryocrinus, BATHER, Ann. Mag. Nat. Hist., ser. 6, vol. VII, p. 392. 1892, Botryocrinus, BATHER, Ann. Mag. Nat. Hist., ser. 6, vol. IX, p. 189. I have (loc. cit., 1891) so recently discussed the morphology and relations of this genus that it is unnecessary to say much here. It will only be expected of me to prove certain statements made in my previous paper as to the invalidity of ANGELIN'S genus Sicyoerinus. "This will be done in the description of the species B. cucurbitaceus Ang. sp. As to the validity of Botryocrinus itself, the absence of more precise information from American palxontologists as to Vasocrinus and Barycrinus leaves us still doubtful. Since, however, many species of a form indistinguishable from Botryocrinus have been referred by Messrs. WacHsmutTH and SPRINGER and others, not to Vasocrinus ov Barycrinus, but to Homocrinus, where, as already shown (p. 103), they cannot belong, it seems likely that they, together with the European species, can somehow or other be maintained in a sc- parate genus. For the present then I repeat, with slight emendation, the diagnosis pre- viously given (loc. cit.) Generic Diagnosis. Cup cyathiform, with plates of medium thickness. IBB 5, BB 5, RR 5. Arms with two (rarely threc or four) main branches bearing armlets or pinnules. IK small, oblong or rhomboid. «« nearly same shape as RR. Ventral sac '/; to ”/; length of arms, com= posed of primitively hexagonal plates. Stem round, subpentagonal, or quinquelobate, with small pentagonal axial canal, and with radial sutures, occasionally obscured. MM— Re nn re Re ee Re ns KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:0 2. (17 Botryocrinus ramosissimus. (Plate V, fig. 160—Plate VI, fig. 179.) 1878, ANGELIN, Iconographia, p. 24, Tab. XX, fig. 8, Tab. XXIII, fig. 14. 1878, Botryocrinus corallum. Ang. op. cit., p. 24, Tab. XV, figs. 9, 9 a, Tab. XXIII, figs. 15, 16, 16 a; iab. OCIVI fig pA. Diagnosis. Dorsal cup a wide cone, with smooth IBB and BB and slightly projecting RR. Articular facet occupies greater part of width of radial. IBr 2 or rarely 1 to a ray. "Arms seven or eight times length of cup, 2iving off long branching armlets at irregular S OD =) Oo Oo Oo O intervals alternately; arm-ossicles slightly constricted as a rule. &x supports three low plates of about equal size. Ventral sac bends first in an anterior direction, then curves round posteriorly. Stem rather stout, round or obscurely pentagonal. This species is represented by a large number of specimens, many of them only arm-fragments. The individuals vary much in size, but in other respects their characters are fairly constant. Some of the smaller individuals, which probably represent younger stages, were separated by AÅNGELIN as a distinct species, B. corallum. It will be well to give here the reasons that have induced me to merge this in B. ramosissimus. There is practically no difference between the two forms except that of size. 'The only diagnostic characters given by ANGELIN concern the plates of the tube, which in B. ramostissimus are said to be elevated and radiately ribbed towards the apex of the tube, while in 65. corallum they are said to be small and smooth. This difference is merely that between youth and age: but, as a matter of fact, the specimen of B. ramosissimus represented in fig. 8 of Tab. XX shows only very slight traces of plication on the sides of the tube, while the specimen named 65. corallum, of which a greatly restored drawing 1s given in fig. 16 of Tab. XXIII, shows traces no less clear on the sides of the distal part of the tube. The chief specimens examined are as follows: a Type-specimen of B. ramosissimus, "Tab. XX, fig. 8. b » » » iab: NAM 0s: 34 C » » Bb. corallum, Tab. KNX, If I d » » » Tab: AX) fos 16:-and 16:4. & ÅA large specimen of which part of an arm was figured Ann. Mag. Nat. Hist., ser. 6, vol. VII: p>- 408) figd'4 [our text-fig. 171(4)]. ft A large specimen with abnormal stem. g ÅA large specimen with the calyx seen in section. h A well preserved cup showing the radial facet. The specimens of B. corallum represented in Tab. XV, fig. 9 and Tab. XXIV, fig. 4 are not to be found; and this is a pity, since the former figure shows an opening at the base of the ventral tube which is supposed to be an anal aperture. 118 F. ÅA. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Description. Dorsal cup forms a wide cone with a rather broad base (figs. 160, 179). IBB 5, smooth not protuberant. BB 5, hexagonal, except the post. and r. post. which are heptagonal; the side by which they meet is, however, an exceedingly short one. ER 5, branching out from the cup in a line with the arms. They are often slightly constricted below the facet, which occupies the greater part of their width. R' has straight sides and is fairly large for the genus. Arms: IBr 2, very rarely 1, in each ray; about half as wide again as high. As a rule they are slightly constricted in the distal half, then swell out above in a slight ridge. The two main branches of the arms give off armlets on alternate sides from every first, second, third or fourth ossicle. "These armlets sometimes extend almost as far as the main arms themselves; they give off branches on alternate sides, which themselves ramify. The main or distichal arms are heavy, the secundibrachs being almost as wide as the primibrachs. The tetrastichal armlets are about two-thirds the size of the distichal arms or less, while the branches which they bear are slender and short. All the brachials are slightly constricted in the same way as the primibrachs, and are of about the same proportions. In section the arm-ossicles are sub-quadrangular or almost circular, with the ventral side excavated by a broad shallow groove (fig. 172). The axial canal is slightly dorsad of the centre of the ossicle, and traces of its origin are seen in a fissure that connects it with the ventral groove, which fissure is as a rule closed and partly obscured by stereom. The axial canal lies in the middle of a slight transverse ridge, dorsad of which is a very faint depression of semicircular outline; while ventrad of it, and on either side of the fissure, is a small but well-marked triangular depression. This description is taken from a large specimen; in smaller specimens the muscular and ligamentous depressions are less marked, while the fissure is more open (compare Ann. Mag. Nat. Hist., ser. 6, vol. VII, PI XTIT fio:00). The covering-plates are normally of pentagonal outline and alternate with one an- other (fig. 161). In older specimens, however, the arms are huge and massive, and are very like those of Onychocrinus; in them the ventral groove is covered by a number of irregular plates of varying size like those that form the tegmen [see Text-fig. 17 (4), and my previous Botryocrinus paper, (op. cit. 1891, p. 406)]. Another arrangement is shown in figs. 171—173: the covering-plates are in two series, viz., a median series of smaller alternating plates, and an outer, discontinuous series of larger, irregular plates which lie over the interbrachial sutures; the median series rests on the bevelled edges of the outer plates as well as on the edges of the ventral groove. Anal structures: x is of much the same shape as the radials, and is, like them, slightly constricted about one third of the way down. Its lower sides, however, are not quite equal, that abutting on R' being rather smaller than that abutting on post. B. The Ventral Sac is composed of hexagonal plates. In the proximal part of the sac these plates are arranged in regular longitudinal series, one of which can be traced right KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. 119 up the dorsal median line of the sac. This series, together with half the width of the series on either side of it, forms a flat or smoothly rounded back to the sac and is un- disturbed by plication; but the other series form longitudinal ridges, one to a series, between which the plates are folded. This folding also affects the outer halves of the plates on either side of the median dorsal series (fig. 165). The ridging and plication increase with age up to a certain point when they again disappear: this senile character is inereased by the greater wear that has affected large specimens [see Text-fig. 17 (3)]. The plication in full-grown specimens is nearly the same as that of B. cucurbitaceus but not so marked. The Tegmen is shown in figs. 167, 168, 169. The plates are small and irregular, with no definite arrangement. 17. "Structure in Botryocrinus. Fig. 1. The anal area of B. decadactylus; (X 3 diam.) Fig. 2. From the proximal part of the Ventral Sac of B. cucurbitaceus, specimen b. To show the folding, without perforation, of the plates. The distal end of the sac is beyond the left of the drawing. (Xx 6 diam.) Part of the Ventral Sac, as seen from the back, of B. ramosissimus, specimen b. (X 3 diam.) Fig. 4. Ventral surface of Arm of B. ramosissimus, specimen e. To show small irregular covering-plates. (DG IS diam.) « Distal part of Stem of B. decadactylus, EB. 1412 B. M. To show irregularity of pentameres. (X 12 diam). Fig. 6. Root of B. decadactylus, B. 1412 B.M. (X 3 diam.) = R ov = DC) an The Stem in mature or old specimens is round. In specimen b (fig. 160) it is marked with rather strong interradial and fainter radial ridges, so as to be obscurely pentagonal. It is composed of very thin ossicles about 0.25 mm. high, with occasional intercalated ossicles half or less than half the size, occupying only a part of the circle (figs. 162, 163). Beside these intercalated ossicles there are occasional evidences of longi- tudinal sutures. The canal is pentagonal, and in a stem of 5 mm. diameter has a dia- meter of about 1.5 mm. 120 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. In specimen f (fig. 174) the stem appears to be composed of very minute polygonal plates, arranged irregularly in transverse lines (fig. 177). In places, and especially towards the proximal end, these merge into more regular lines (fig. 175). At the distal end of this stem are some rather large radicular cirri. The broken end of the stem shows con- centric circles, apparently denoting successively formed layers (fig. 178): the stem is also slightly swollen above the cirri. This swelling was perhaps induced by the attacks of boring parasites, of which there are traces: the middle of the stem also shows numerous small pittings, irregular in disposition, which are probably the work of parasites (fig. 176). 3ut, although the breaking up of the stem into minute plates may be pathological, there is nothing to connect it with the attacks of these parasites; for it occurs where there are no traces of borings, and, in a slightly modified form, to the very proximal end of the stem. Notes on ÅNGELIN'S figures: Tab. XV, fig. 9, Ja. Specimen not found. Tab. XX, fig. 8 This: gives a very good idea of the arms. Tab. XXXNHI, fig. 14. This is not only much restored, but the numbers of the arm- ossicles are incorrect, and the folding of the ventral sac is poorly indicated. Tab. XXIII, figs. 15 and 16 are fair, but do not give a right impression of the numbers of the brachial series. Tab. XXIV, fig. 4. Specimen not found. Localities: Specimens a, b, c, d, e, f and g are from Follingbo (f). Specimen h is from Dal- hem (f). Arm-fragments have been found at Wisby (base of f), and Långomme in Othem (f). Not known out of Gotland. Botryocrinus cucurbitaceus. (Plate VI, figs. 180—193.) 1878, Sicyocrinus cucurbitaceus, ANGELIN, Iconographia, pp. 23, 24, Tab. 1V, fig. 9, Tab. XVI, fig. 5. 1882, Sicyoerinus cucurbitacens, S. LOVÉN in H. TRAUTSCHOLD, Bull. Soc. Imp. Nat. Moscow, vol. LVII, pp. 140—145. 1879, Botryocrinus (Sicyocrinus) cucurbitaceus, WACHSMUTH and SPRINGER, Revision, I, 99. 1891, Botryocrinus cucurbitaceus, BATHER. Ann. Mag. Nat. Hist., ser. 6, vol. VII pp. 391—393, and 407. Diagnosis. Dorsal cup a wide cone, with height about "/, width; plates smooth. Radial facet projecting very slightly. Arms of long thin ossicles. Branching armlets are given off on alternate sides of the two main arms in each ray; but these are folded inwards, so that they are only seen on one side at a time. « supports three plates, of which the middle ön is longer than the others. Ventral sac bends first anteriorly then curves posteriorly; it widens above, and the backward curved portion appears as though fused with the lower part. Stem pentagonal, with alternate sized ossicles. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 2. i This species was founded by ÅNGELIN on two specimens, (a) that figured in Tab. IV, fig. 9, and the other figured specimen, which can no longer be found. Fresh information has been gleaned from the following specimens, (b) tae arms and ventral tube of a large individual, partly figured by me (op. cit. p. 408, fig. 2), (c) a small, rather worn crown, the tube not shown, (d, e, f, g) four individuals on three slabs, showing arm and stem characters well. Description. Dorsal cup not unlike that of B. ramosissimus: width at base, in specimen hb, 3 mm.; extreme width above, from R to IR, 7 mm.; height 6 mm. (figs. 180, 187, 188). IBB low, wide, with sides almost parallel. In b they are 1.5 mm. high and 2. mm. wide at the base. [Ce BB hexagonal and heptagonal as in other species. In hb they are 3 mm. high, 2.25 mm. wide at the base, and 2.75 mm. wide above. RR: the central portion bearing the facet projects, so that the facet, which is at right angles to it, slopes outwards slightly. In b the measurements are, 2.75 mm. from basals to bottom of facet, width above 3.2 mm., width of facet 2 mm. R' and z are much as in 6B. ramosissimus. Arms: The ossicles (figs. 184—186 and 192, a, b, c) are long and thin, with a curved back and rather flat sides. In 6 a secundibrach measures 4 mm. high and 1.75 mm. wide. The ventral groove is broad and deep, and the axial canal is separate from the groove. There is a very slight transverse elevation, hardly a ridge, on the articular surfaces. The covering-plates are, in their simplest form, pentagonal and regularly alternating (figs. 184—186). Sometimes, however, there is a swelling at the inner distal angle of each covering-plate; and this swelling may be developed into a distalward direeted spine, which in some cases appears to have become separated from its parent plate by suture (2: 192). The appearance presented by the arm-branching has been well described by Messrs. WACHSMUTH and SPRINGER (loc. cit.). But they were not aware that what they described was merely an appearance and not the real structure. The latter was first detected in specimens d, e, f and g, which are preserved in a rather different matrix to the others. These specimens show that the branching does not essentially differ from that of B. ra- mosissimus; but the armlets and their branches spring from the inner side of the axil- laries, so that they are normally directed inwards, and close on one another like the leaves of an acacia. The consequence of this was that when the animal died and was buried one arm lay over and hid another. The underlying arms are hidden by matrix, which requires to be dissected away, together with the overlying armlets, before the true struc- ture can be seen. It is exceedingly difficult to prepare a portion that shall be capable of being drawn so as to convince the sceptical, and even with the specimens it takes some days to convince oneself (figs. 191, 184, 185). Anal Structures: The Ventral sac of this species has also been a stumbling-block to many. As a matter of fact it hardly differs at all from that of large specimens of B. ramosissimus (figs. 180, 182, 183, 187, 188, 189, 190). There is a median dorsal row K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 2. 16 122 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. of plain hexagonal plates, lying between similar rows folded on their outer sides. The folding sets in very gradually, but becomes, in the distal region, very pronounced. All plates on the sides of the sac are ridged and folded as usual in the genus; but anteriorly is a similar row of plain hexagonal plates. The sac is at first narrow, but as it ascends increases slightly in width. At first it bends in an anterior direction, then distally curves round on itself in the same plane, just as it does in B. ramosissimus, with this difference, that in the angle of the curve the plates appear to have grown together. This slight coil of the sac is by no means so remarkable as it appears at first sight; the inner passage is merely bent round in a semicircle and did not return on itself as, from the evidence of ANGELINS figures alone, WACHSMUTH and SPRINGER seem to have supposed. The walls of the swollen end of the sac were quite thin. I have previously (op. cit., p- 406) alluded to the opinion that slits or pores were present in this sac, and I have stated my inability to demonstrate any such. (Text-fig. 17(2), and PI. VI, fig. 190). Since publishing those observa- tions I have again had the opportunity of examining the specimens, and have nothing to alter. There seems to be an anal opening surrounded by small plates, just below the coil, on the posterior side (fig. 183). The Stem is pentagonal, with angles interradial. The portions preserved are com- posed of alternately thick and thin ossicles; some of these stand out more than others, and the most proximal 3 or 4 ossicles are quite thin. The axial canal is small and penta- gonal, with angles radial. The articular surfaces show slight radiating striae. No longi- tudinal sutures are visible (figs. 181, 193). Remarks on ANGELIN'S figures. Tab. IV, fig. 9: The Ventral Sac is partly restored in the angle of the curved por- tion. The Stem, as noted by ANGELIN, is »perverse delineata». In other respects the figure is fairly correct. The true length of the specimen is 34 mm., of which the stem occu- pies 10 mm. The figure is therefore enlarged nearly 3 times. Tab. XVI, fig. 5: The specimen cannot be found. Localities. a, b and c are from Bursvik, in sandy matrix, bed e. id, e, f-and.g are from the west side of Wamlingbo quarry, in a sandy shale (ce). Not known out of Gotland. Streptocrinus. 1878, Ophiocrinus ÅNGELIN, Iconographia, p. 24, non SALTER, 1856, CÖHARLESWORTH, 1865, nec SEMPER, 1868. 1879 Oplhiocrinus WACHSMUTH and SPRINGER, Revision I, 97, Proc. Acad. Nat. Sci. Philadelphia, 1879, p. 320. 1886 Streptocrinus W ACHSMUTH and SPRINGER, Revision III 224, Proc. Acad. Nat. Sci. Philadelphia, 1886, p. 148. The sole point in ÅNGELIN'S diagnosis by which this genus was distinguished from Cyathocrinus lay in the words »tubus analis . . . . cochleatim convolutus». Messrs WACHS- MUTH and SPRINGER in their description based on AÅNGELINS figures (Revision I, 97), while they laid stress on this character, also upheld the genus on account of its »pendent arms» KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 2. 23 and »recumbent pinnulze». As to the diagnostic value of a coiled anal tube, I should not be inelined to regard it as of more moment here than in the case of Botryocrinus cucur- bitaceus. The pendent arms, or rather arm, for only one is preserved in the specimen, are not much to go upon. The proximal part of the arms was undoubtedly directed downwards in some specimens of Cyathocrinus visbycensis; while there is nothing to show that the distal part of the arms was not directed upwards, as usual, in the type-specimen of Streptocrimus erotalurus. Tastly »recumbent pinnulz» simply do not exist; in this as in many other points, WACHSMUTH and SPRINGER'S description 18 erroneous through no fault of theirs. The genus, then, if it is to stand, must be based on a surer foundation. There are really many features that separate it from Cyathocrinus, as that genus is now re- stricted; these are the great width of the radial facet, the folding of the lateral plates of the ventral sac, the radial sutures of the stem, and the presence of false pinnules. In the first three of these points this form approaches such genera as Dendrocrinus, Mastigo- erinus, Euspirocrinus and Botryocrinus, and it is clear that it should find a place some- where in the Dendocrinide or Decadoerinide rather than with the Cyathoerimidee '). In the structure of the dorsal cup this form closely resembles Mastigocrinus, and differs from all other genera of those families: it differs from Mastigocrinus, however, in the structure of the ventral sac and in the character of the brachials, notably in the presence of false pinnules. The ventral sac most closely resembles that of Botryocrinus; while the perisomic plates between the primibrachs on the ventral surface of the arms are paralleled in Fuspiro- erinus. The tegmen unfortunately cannot be seen, and the unique specimen is already so fractured that I have not dared to clean away more of the matrix. The arms too are in so fragmentary a condition that the exact systematic position of the genus must remain doubtful for the present. Enough, however, can be gathered from the specimen to enable us to draw up the following — Revised generic diagnosis. Dorsal Cup cyathiform. IBB 5, equal. BB 3: 4 hexagonal, post. B heptagonal. ER 5, with wide articular facet. Arms apparently dichotomous; with some Br bearing grooved processes (false pinnules). No R': x hexagonal, in line with RR. Ventral sac composed of hexagonal plates, some of which are transversely folded. Stem round, with small, pentagonal axial canal, and with radial sutures. As yet only one species of this genus is known. Streptocrinus crotalurus. (Plate II, figs. 78—82, and Plate VI, figs. 194—1938.) 1878 Opläocrinus crotalurus ANGELIN, Iconographia, p. 24, Tab. IV, figs. 8, 8 a—c. 1886 Streptocrinus crotalurus WACHSMUTH and SPRINGER Jloc. cit. Herpetocrinus scolopendra BATHER, "This work p. 53. This species is based on a somewhat fragmentary specimen figured in Tab. IV, figs. 8, 8a and the distal end of a ventral tube figured in figs. 8b, 8 c. 1) Compare »Brit. Foss! Crin: VID, Ann. Mag. Nat. Hist., ser. 6, vol. IX, pp. 194—202; March, 1892. 124 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Description of the Specimens. Dorsal Cup rather wider than high; composed of slightly tumid plates arranged as in Cyathocrinus and Mastigocrinus. "The cup forms a wide cone, the sides of which appear to be straight. IBB 5; pentagonal and equal; rather wider than high. BB 5; four are hexagonal and rather wider than high; post. B heptagonal, having a truncate top that supports anal «. RR 5; sub-pentagonal, and lunate in outline; height about ”/, width. Radial facet elliptical and occupying the greater part of the width of the radial; it reaches almost half-way down the radial, is a smooth saucer-like depression and has no distinct axial canal, but has instead a spearhead-shaped notch on the inner side. The Arms: not much preserved, and the right posterior is the only one of which anything is seen beyond the primibrachs (fig. 194). The brachials are about twice as wide as high, and in section are slightly wider than they are deep. As seen from the ventral surface, the ventral groove is very narrow compared with the width of the brachials. The groove is also very shallow, with straight sides, and at the bottom is a very deep tongue for the axial cord, which tongue swells out below. This tongue does not reach to the centre of the brachial (fig. 195). The covering-plates are small, subquadrangular or pentagonal, and alternating; they appear to be continuous with the tegminal plates. Along the lines of suture between the IBr, on the ventral surface of the arm, are rather deep grooves with a slight ledge on either side, along which minute indentations may be detected. These indentations are probably the impressions of small perisomic plates, that have been lost in the fossil (cf. Euspirocrinus, p- 111). The arms bend downwards to a slight extent, a character which made WACHSMUTH and SPRINGER compare the genus with Arachnocrinus. "The arms do not, however, resemble those of any species ascribed to Arachnocrinus in any other respect. IBr52E0rKo: [BE IIIBr 4. IVBr, 2 are apparently preserved. The most remarkable feature of this genus is not the anal tube, as WACHSMUTH and SPRINGER thought, but the curious processes from certain of the brachials to which the name »false pinnules» is here applied. These are seen on IIIBr, and IHBr, of one branch, and on IVBr, of another branch; in each of these cases they are placed on the inner side of the dichotom. There are, however, indications on HIBr, and IVBr, of the above- mentioned branches that similar processes existed on the outer side of the dichotom in these ossicles. In the best preserved examples the process, or so much of it as still exists, resembles a small brachial or pinnule-ossicle, attached to the side of the main brachial, and receiving a branch from the ventral groove thereof. On the outer side of this small ossicle there are signs of an articular surface, so it is to be inferred that each process consisted of several such ossicles. Supposing this to have been the case, the pro- KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 2. 125 cesses would have been very like pinnules; at the same time they would have differed from true pinnules in their situation, which is not at the upper end of a sub-axillary brachial but in the very middle of a brachial, as well as in their disposition at the same side of the arm-branch instead of on alternate sides. It is difficult to suppose that these processes can have been evolved from arm-branches, as true pinnules have been; it cer- tainly looks as though they had been developed as outgrowths from the body of the brachial. Since then these processes do not appear to be homologous with pinnules pro- per, it is better to term them »false pinnules» (see Addenda). Anal structures: x is shaped as in Cyathocrinus, but widens above. By a some- what concave suture it supports a rather large median plate; on the left of this median plate is a smaller plate that rests partly on z, partly on 1. post R; there was probably a similar plate on the right (fig. 196). The Ventral Sac appears to be composed of 8 longitudinal rows of plates, which are all hexagonal and some of which are folded. Three of these rows arise from the proximal median plate, and of these three the middle row is rather smaller than the two outer ones; ti. e. the plates, though of the same height, are not so wide. ”The plates of the median row are quite plane and so are those portions of the outer rows that abut on it; the outer angles, however, of the outer rows are sharply pressed down and are transversely folded. Each small plate on either side of the proximal median plate gives rise to a similar series of hexagonal plates, which have both their lateral edges trans- versely folded, the folds meeting those of the outer median rows. The inner side of the tube appears to be composed of three rows of similarly folded plates, thus completing the total of 8. The folding is very strongly marked, especially along the sides of the tube, and the appearance of fissures is thereby produced, as described by WacHSsMUTH and SPRINGER. ÅS a matter of fact, however, the hexagonal shape of the plates is never entirely lost, and it is perfectly certain that no fissures occur either in or between the plates (fig. 197). The Stem, so far as preserved, is composed of alternate-sized ossicles (fig. 198 a). There is a small pentagonal canal, and 5 radial sutures, which are not very distinct on the outside of the stem, but are clear in section (fig. 198 b). Notes on ÅNGELIN'S figures: Tab. IV, fig. 8. In each ray the number of primibrachs is incorrect; the left-hand branch of r. post. arm does not exist in the specimen; the infrabasals are too high. NAD SIV Des S:aasSskis statedran the explanation of the plate to be the same specimen. This is very probably correct; and as the point of view is the same for both figures, a comparison of them is instructive. The present figure is in many respects more correct, but the stem is not well rendered. The accompanying view of the arm from above does not show the sutures, and has therefore led to the idea that the specimen possessed recumbent pinnules. Tab. IV, fig. 8b represents the distal end of a ventral sac as seen from below. It is not part of the preceding specimen, as stated in the explanation to the plate. 126 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Tab. IV, fig. 8 c represents the same from the side. This figure does not show the folding of the plates clearly enough. 4 Locality: Follingbo (f). The genus is not known- out of Gotland. CYATHOCRINIDA. Inadunata, Fistulata, Dicyclica; with no radianal or tube-plate in the anal area of the dorsal cup; with anal x either present in the cup or raised above it; with 5 arms, simple and dichotomous; with tegmen rather solid. Owing to the slight extent of our knowledge of certain genera that appear to be- long to this family, the above diagnosis must be considered as provisional. The family, as I conceive it, is divided into three series, Cyathocrinites, Codiacrinites and Achradocri- nites, with the first of which alone are we now concerned. Cyathocrinites. Cyathocrinide in which the anal « is in line with the radials and supports a ventral sac of considerable size. Cyathocrinus. (Plate VII, figs. 199—247, and Plåte. VIII, figs. 248—260.) 1821 Cyathocrinus pars, J. S. MILLER, »A Natural History of the UCrimoidea», p. 55. 1879 Cyathocrinus, WW ACHSMUTH and SPRINGER, Revision I, 79, Proc. p. 302. 1892 Cyathocrinus, BATHER, »Brit. Foss. Crin. VIIb, Ann. Mag. Nat. Hist. ser. 6, vol. IX; p. -202. It will not be expected that I should discuss the history of this name or the validity of this genus, since this was fully done in my paper quoted above. Generic Diagnosis. IBB 5, equal, pentagonal. BB 5, hexagonal except post. B which is heptagonal and supports ax. RR 5, shield-shaped, with facet circular or elliptic in outline and occupying from "'/; to ”/, width of R. .x tetragonal to hexagonal, in line with RR, and about ”/; width of R. Arms long, simple, dichotomising regularly several times; covering-plates alternating, in from 1 to 3 rows on either side. Ventral sac long, composed of usually hexagonal plates either smooth or laterally folded. Madreporite distinct. Species of the Genus: The number of species that have been referred at one time or another to Cyathocrinus is very large, including in fact about half the total number of species in the Fistulata. Most of these have been already transferred by previous writers to more fitting resting-places, and a large number of the Silurian species have been found to belong to either Botryocrinus or Gissocrinus. Even the list given by Messrs. WACHS- KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. 127 MUTH and SPRINGER (loc. cit.) may be considerably reduced. Among species described from the Silurian of North America I can only find three that can claim to be considered members of this genus, viz., C. cora, HALL, C. waukoma, HALL and OC. van Hornet, S. A. MinrerR. The axial folding on the cup-plates of the two former sufficiently distinguishes them from all the Gotland species, in which the plates are either smooth or very slightly Text-fig. 18. Morphology of Cyathocrinus. 1. The dissected cup; with the anterior radius on the right. Longitndinal median section through ten columnals of OC. acinotubus. s, stereom of ossicle; m matrix filling axial canal; c, caleite taking the place of former ligament. 3. Transverse section through the stem of C. acinotubus. TLettering as above. X 5 diam. 4. Transverse section through a brachial (IITBr) of OC. acinotubus. Br, body of the ossicle; ax., axial canal; vg., ventral groove; cp., covering plates. X 8 diam. 5. A young individual of C. acinotubus (?). The extreme length of some of the brachials may be only apparent and due to the difficulty of seeing the sutures; it is, however, noticeable in the young of other genera. Nat. size. da. ÅA first primibach of the same, showing that the axial canal is not yet separated from the ventral groove; Xx 3 diam. 6. Ventral surface of the calyx of C. planus with ambulacrals and interambulacrals removed. A, deltoids, and M, madreporite; these surround the peristome, and on their edges are seen indentations for the reception of the ambulacrals; x, anal. From E 6007, B.M.; X 2 diam. 7. Ventral surface of the calyx of C. mamnullaris, PHILL., with tegmen complete. AA, deltoids, in great part covered by Za, interambulacrals; cp, covering-plates, which are irregular; z, anal, which is partly broken. E 288 B.M.; Xx 2 diam. Da striated or concentrically ridged, and even suggests the possibility that they may belong to some other genus; while the very peculiar shape of C. van Hornei, 1f not confined to the only known specimen, would distinguish it from every other species of this genus yet known. 128 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. There are fourteen species described under the name of Cyathocrinus in ANGELIN'S »Iconographia». Of these (. interbrachiatus has been referred by Messrs. WACHSMUTH and SPRINGER to Gnorimocrinus under the new name G. Loveni (Revision, I, 50); and the same writers have doubtfully placed C. granulatus in Arachnocrinus. With the former reference I agree, but not with the latter. C. granulatus is without doubt a synonym of C. incurvatus; while that species is here referred to Gissocrinus. Al the other forms in the Iconographia belong to Cyathocrinus; but some of the species are not well founded, while others are synonyms. Thus, the specimens named C. alutaceus belong partly to C. ramosus and partly to C. acinotubus; one of the type-specimens of OC. levis is an ab- normal calyx of C. ramosus, while the other is an abnormal specimen of a hitherto unde- seribed species, UC. visbycensis; C. monilifer was based on an abnormal and strongly marked specimen of the same species; lastly C. zonatus cannot well be regarded as other than an old specimen of (C. ramosus. As for the specimens described as C. acinotubus, C. longi- manus and C. ramosus it would be impossible to separate them from the descriptions and figures given. Fortunately there is no doubt as to the type-specimens, and it is easily seen that in the case of C. acinotubus these represent a distinct species; those of C. longi- manus and C. ramosus, however, are in a confusion that is almost inextricable. I have done my best to separate the two species in accordance with the more important of the type-specimens; but with this curious result, that what we are bound to take as C. ramosus is the form to which ANGELIN intended to apply the name longimanus and vice versa. The only other way out of the difficulty would have been to have ignored ANGELIN'S species altogether. Such a cutting of the Gordian knot would no doubt have greatly lightened not only my labours, but those of all future students of these fossils; it is however a method to be employed only in cases of absolute necessity, and in this one the knot could be unravelled. There are one or two specimens that I am unable to refer to anv of the described species, and for them I venture to propose the new name C. Diane. This gives a total of nine species of Cyathocrinus from Gotland, eight of which appear to be peculiar to that region. 'They may be arranged in three groups. as follows: Group I. = OC. visbycensis, n. sp: ec ; C. acinotubus, ÅNG. d, f C-. striolatus, ÅNG. d C. Diane, n. sp. Group, I, Ci glaber, ANG: C. muticus, ÅNG. C. distensus, ANG. Group III. C. longimanus, ANG. = RN C. ramosus, ÅNG. The following key shows the characters of these groups. There are of course other differences between the species than those therein mentioned; but those differences must be looked for under the several diagnoses. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. 129 Key to the Gotland species of Cyathocrinus. ÅA. Stem-ossicles rather low and alternately ridged. I. Stem of moderate width; Cup more or less conical. a. Cup with straight sides. Oates lan eSE SRA ons ternases C. Diane. FAR atesastrallysfoldedFan ditstriare ACS pr oo I C. striolatus. b. Cup with convexo-concave sides, irregular. c. Plates plane; smooth or pustulater... CS spa es er RKA Arr C. visbycensis. GATES strimma 4 ST OO ti == set. st SE ETT ERAT ANDE MI RIE I LE C. acinotubus. II. Stem rather fine; Cup expanding suddenly and greatly in middle of radials. (The three species exemplify the latter character in different degrees.) a. IBr, wedge-shaped. e. Radial-facet almost vertical; arm-ossicles low, rather wide ....... ..... SAR SUENNAR Ar ERNA GENT RA KO gle: b. IBr, not wedge-shaped. f- Radial-facet gently sloping; Arm-ossicles long, fine.............. BE SERARE ARNE BANER ST ER «at SN C. muticus. g. Radial-facet vertical; ATEN =O SSTELESL LON) Ver yr WICIek. ..oss0 SEO PUE SAT DIN SEAN (ERA Hästen sus: B. Stem-ossicles very low and equal. NI: Stem very wide; Cup with convex sides. h. All plates high; slightly tumid; Cövermo plates a /.. 4 to an össiele bn por Nn SSA ER C. longimanus. i. All plates low, plane; (Cövering-=plates” l-—- 1/9, to "ant OSSICIG. > oss olennibse ellen C. ramosus. This key does not represent the affinities of the species. They may perhaps be shown as follows: C. ramosus C. longimanus CO. distensus N | N : Ö KA Ci mutreus. C. acinotubus C. glaber C. Diane & PReIyS edra N FR C. visbycensis C. striolatus SS vakten This scheme is in accordance with the facts of geological distribution; but it must not be taken as representing a genealogical tree. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 2. 17 130 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Cyathocrinus visbycensis, n. sp. (Plate VII, figs. 199—206.) [1878 Cyathocrinus monilifer, ANGBLIN, Iconographia, p. 23, Tab. XXI, figs. 15, 15 a.] (—] [1878 Cyathocrinus lcvis, ANGELIN, Iconographia, p. 23, Tab. XXVI, figs. 3, 3 a, 3 b, non figs. 2, 2 a.] In the shale beds e, on the shore between Wisby and Weskinde, there occur many cups, sometimes with portions of stem, of a rather variable species. The variability of the species occasionally amounts to eccentricity and abnormality, and two very different and abnormal specimens have been figured by ANGELIN under the names C. monilifer and UC. lcvis. Recent acceessions of material show that the forms which ANGEIMN not un- naturally considered distinet belong to one and the same species. ANGELIN'S diagnosis of C. monilifer, translated, runs as follows: »Plates ornamented with raised points representing moniliform figures.» One specimen from Wisby is the type, No. 138 RM. or 57 AnG. This specimen is abnormal, though this is not seen in ÅNGELINS figures; but in his unpublished analysis its plates are correctly drawn. The cup 18 distorted, so that, while the height of the posterior side is only 7 mm., that of the anterior is 10.2 mm., and all the plates on the anterior side are higher than the corre- sponding ones on the posterior side. The main abnormality, however, lies in the fact that the right and left anterior basals are fused into a heptagonal plate shaped like the posterior basal, which plate supports the anterior radial by its truncate upper side; the anterior radial consequently has a truncate base. The ornament that constitutes AÅNGELIN'S diagnostic character consists of a slight moniliform ridge, parallel with the edges of the plates, at a distance of about 0.75 mm. from the suture. The diagnosis of C. levis runs thus: »IBB pentagonal, equal; BB hexagonal; RR large; Ventral tube of very unequal plates.> This can hardly be considered as a diagnosis at all. The only diagnostic character, that of the tube, is unsupported by both figures and specimens; for not one possesses a ventral tube, while the few plates that are preserved are perfectly normal. Moreover neither the specimens nor the figures, so far as they are correct, correspond with the description. The type-specimens belong to two distinct spe- cies; and, what is more curious still, both are abnormal. That figured in 2, 2a1s a bat- tered calyx of C. ramosus and will be further alluded to under that species. The cup figured in 3, 3a, No 143 RM or 118 ANG., is said to come from Likkershamn. 'THe drawings, though susceptible of much improvement, show the very interesting abnormality, namely, the transverse bisection of the left anterior basal into plates of distinct individu- ality. Both plates are fairly regular pentagons; the lower is shorter than the upper. The adjacent basals are in consequence heptagonal. In other respects this specimen does not agree with the diagnosis; the radials, for instance, cannot by the widest stretch of ima- gination be described as »magna». It scems, therefore, impossible to take either of these abnormal specimens as the type of the species to which they belong. Since moreover the diagnoses are inadequate or in- correct and the names misleading, it seems advisable to give a new name to the whole species, while ÅNGELIN'S names may be used, if required, to designate the two varieties, to KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 2. 131 abnormal specimens of which he applied them. In adopting this way out of the difficulty it is as well to state that I have the approval of Professor LINDSTRÖM. Owing to the extreme variability of this species it is almost impossible to draw up a diagnosis that shall enable any chance specimen to be referred to it, and one must rely largely on characters that are not often to be seen. Diagnosis. Dorsal cup below radials with regular steep sides, but some or all RR usually spread out at a wide angle. Facet about ”/, width of R; ventral groove deep, narrow; axial canal separate, half-way betwen bottom of groove and outer edge of facet; fulcral ridge slopes outwards on either side of axial canal. x supports 3 plates. Ventral tube composed of 9 longitudinal rows of hexagonal plates alternating and not folded. Stem round with quinquelobate lumen. Plates of cup smooth or granulate, especially round borders. Description. The Dorsal cup below the radials forms a fairly regular cone with steeply sloping sides; but some or all of the radials, as a rule, spread out at a rather wide angle. The proportional height of the cup varies very much; in the following the numerator represents the height in millimetres, the denominator the width: rr, H, HH, 5, H- The cup is lower in proportion as the radials are bent outwards, and is often higher on one side than on the other. IBB 5, pentagonal, rise up in a line with the stem. They vary considerably in height, even in the same individual, but the usual measurements are: height 2 mm. and width 4 mm. Their shape also may be distorted. In one specimen from Snäckgärdet they are swollen and rugose, and partly cover the top stem-ossicle. BB 5; 4 are hexagonal and 1 heptagonal. They are about as high as wide, say 5 mm.; but there is considerable variation even in the same individual, thus one basal is 2.3 mm. high and 5 mm. wide, while another is 5 mm. high and 3.7 mm. wide. RR 5, very variable. Some continue the line of the cup from the infrabasals up, and their articular facet is directed upwards. Others spread out almost horizontally from the cup, and their articular facet becomes parallel with the sides of the infrabasals and basals so that it is actually directed downwards. The edge of the facet is often raised in a little rim. The width of the facet may be taken as ”/, that of the radial; but it varies, and is often increased by weathering. It is horseshoe-shaped, sometimes long, sometimes broad. The ventral groove forms a sharply incised angle. The axial canal lies half- way between the bottom of the groove and the outer edge of the facet. Just at the lower edge of the axial canal is a transverse ridge; or rather, the surface of the facet outside this point is slightly excavated, and the excavation is bounded by two lines that descend gently from the lower part of the axial canal. There are also slight lateral depressions on the inner side of these lines. The space between the inner and outer depressions is slightly granular. Traces of the connection between the axial canal and the ventral groove are to be distinguished in some specimens (fig. 200). 132 F. ÅA. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. The Arms are not preserved; but there is sometimes to be seen a low first primi- brach, which is not axillary (fig. 202). Anal structures: &x is hexagonal and quite normal; it supports a small median and two lateral plates (fig. 202). One specimen from Wisby has no anal plate at all, nor can the position of the posterior interradius be inferred. There cannot be much doubt that some small ventral tubes, found along with the calyces of the species, belong to it (figs. 205, 206). They are of the same character and size as the fragmentary remains of a tube still attached to the calyx in many instances. The largest fragment is apparently complete, as it spreads out below where it joimed on to the tegmen; it is 9 mm. high; at the base it is 5 mm. in width transversely, and 4.1 mm. sagittally; about half-way up it has increased 0.2 mm. in transverse, and 0.7 mm. in sagittal diameter; above this it curves in gently to a rounded point. It is composed of I longitudinal rows of fairly thin hexagonal plates, which alternate with one another: at the distal end these plates decrease in size, and one or two are here absent. Another specimen shows that some of the rows end before quite reaching the distal extremity. All the specimens consisted of 9 rows in their proximal region; in one small specimen, however, many of these die out at a rather greater distance from the apex than is the case in the other specimens. Not one of the specimens is completely closed at the sum- mit; and, although the exact arrangement of the plates cannot be made out, still it seems pretty clear that there must have been some sort of flexible or sphincter-like opening. The ”Tegmen is often well preserved (fig. 201). There is a large madreporite. The four deltoids are small, but larger in proportion in the young. The greater part of the tegmen is occupied by small plates partly ambulacral and partly anambulacral. The covering-plates extend for a short distance over the sides of the radials. A good drawing of the ventral surface of the abnormal specimen named CO. lcwvis has been given by Messrs. WACHSMUTH and SPRINGER in their paper on the Perisomic Plates ”), reproduced in text- figure 19. - Concerning it they remark, »the resorption of the orals was apparently com- plete, and their place is occupied by irregular covering pieces, which join in the center. Farther out the ambulacra have well defined side pieces, and small covering plates close the food grooves.» In the same place they remark, »The specimens . . . . which ANGELIN referred to C. levis are either distinct species, or one of them is in a more advanced stage of growth». The former, as we have seen, is the case. The Stem is round, and composed of rather low ossicles alternating in height; the higher ones also project slightly. The articular surfaces are radially striate and the lumen quinquelobate. Ornament: the plates of the dorsal cup may be quite smooth, as in the specimen named OC. levis (fig. 204); or they may be in any condition between that and coarsely granulate (fig. 199). The granules tend to be produced especially round the borders of the plates, and thus arises a line of granules more or less coalesced, as im the type- specimen of C. monilifer (figs. 202, 203); so regular a line of granules is however quite 1) Proc. Acad. Nat. Sci. Philadelphia, vol. for 1890, PI IX, fig. 3) p. 356. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:0O 2. 133 exceptional. It may be advisable to retain ANGELIN'S names to express these two varieties, which differ in no other character. Notes on ÅNGELIN'S figures: These have already been alluded to under the headings O. monilifer and OC. lavis at the beginning of the account of this species. Tab. XXVI, fig. 3 b has been redrawn by Mr. LitJEVALL for WACBSMUTH and SPRINGER (op. cit.): see also our text-fig. 19. Localities: Between Wisby and Weskinde, Snäckgärdet, Likkershamn: all bed e. .A very doubtful specimen is said to come from the Klinteberg, bed f. Not known out of Gotland. Text-fig. 19. Cyathocrinus visbycensis, tegmen; original of ÅNGELIN, Tab. XXVI, fig. 3 Db. Cyathocrinus acinotubus. (Plate VII, figs. 207—217-.) 1878 ANGELIN, Iconographia, p. 22, P1. XNX, fig. 5. 1878 Cyathocrinus alutaceus, ÄNGELIN, Iconographia. pl. IV, fig. 6 a. 1892 C. acinotubus, BATHER, »Brit. Foss. Crin. VIID Ann. Mag. Nat. Hist. ser. 6, vol. IX, p. 213. Diagnosis. Cup bowl-shaped, rather rounded at the base; plates tumid. Arms rather stout, with rounded ossicles; covering-plates long and conical, 2 or 2'/; to each ossicle. Ventral sac large, slightly swollen above; its plates protuberant and rugose. Stem round, with alternate-sized ossicles. It is a fortunate thing that only one specimen bearimg this name was figured by ÅNGELIN, for, since that specimen is preserved, there can be no doubt as to the type of the species. There is another specimen, half the size of the figured one, that was found to have been so labelled by ÅNGELIN, and it is apparently of the same species. The spec- imen represented in Tab. IV, fig. 6 a, as C. alutaceus, is a small but typical specimen of OC. acinotubus; the surface of the cup-plates has a coarse rugosity it is true, but this is produced by weathering; the primibrachs also vary considerably in height, but this is the case in many species. These three specimens may be designated a, hb and c respectively. a and b are numbered 141 RM., and c is 122 Ane. or 130 RM. No. 149 RM. (d) is a small but good specimen of unknown locality. Beside these there are two cups from Wisby, 134 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. a few arm and stem fragments and 76 cups from the Klinteberg, of which latter two that are here figured may be distinguished as e and f. Description. Dorsal Cup a broad cone, rounded at the base and often projecting radially (figs. 215, 217). The shape, though characteristic, is very variable in minor points. Thus the infrabasals may project at a rather sharp angle with the stem-axis, as in a, or may gently curve upwards, as in b. The plates, especially the basals, may be very tumid; but in a few cases, as in bh, the swelling is inconspicuous. The projection of the radials also varies very much. In ÅNGELIN'S diagnosis the posterior rays are said to be much shorter than the anterior; this character, however, which also is extremely variable and not noticeable in hb, is by no means confined to this species; it is in fact equally the case in C. visby- censis and is even seen in one specimen of C. longimanus (Tab. XX, fig. 4). IBB 5, pentagonal and almost equal-sided. Measurements in a are as follows: height 7 mm.; width below 4.75 mm.; width above 7 mm. BB 5, hexagonal; post. B. heptagonal. In a the height is 11.25 mm.; width below 8.5 mm.; width above 11 mm. RR 5, pentagonal, with parallel sides. They vary considerably in height in differ- ent individuals. The posterior RR are as a rule a little distorted, and generally smaller than the others; this, however, is by no means invariable. The measurements in a are: total height 10 mm.; height to bottom of facet 7 mm.; width below 11.5 mm.; width above 11 mm.; width of facet 6 mm. The facet (fig. 207) is generally about half the width of the radial, but is not always in the centre; it is elliptical in outline; a fuleral ridge runs across a little outside the long diameter, and in the centre of this ridge is the axial canal. The food-groove forms a wide depression on the inner side of the ellipse. The angle at which the facet is directed outwards varies much in different individuals and even in the same specimen, making any angle with the horizontal between 35” and 85”. The Arms dichotomise regularly and lessen in thickness quite gradually, remaining rather stout even to their extremities. The ossicles are rounded and slightly swollen, and often might be described as moniliform; sometimes, however, they are more even in thickness. In section they are roughly circular. An axial canal is very distinct, at all events in the proximal region, and coincides with the centre of the circle. The ventral groove is a broad, curved, shallow depression (figs. 209, 213). The covering-plates are two or two and a half to each arm ossicle. In their simplest form, which apparently occurs in all the British specimens, the covering-plates are conical, both in outline and longitudinal section, regularly alternating, and extending about three- quarters across the ventral surface (see Text-fig. 18 (4) and »Brit. Foss. Crin. VID, PI. XIII, figs. 10 a, c). A more elaborate form, however, occurs rarely in British specimens but commonly among the larger individuals from Gotland (see figs. 208—213). Here each covering-plate, as seen from the exterior (fig. 208), appears divided by a suture which cuts off the apex of the cone just a little to the apical side of the median line of the . . » . . I . arm; each covering-plate thus consists of a large proximal portion, c', and a small distal KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 2. 135 portion, ce". On the interior (fig. 212) ec” is not seen; for each c” lies between two c's of the opposite side, and is separated from the ventral groove by the swelling and apposi- tion of their inward portions (fig. 211). On the interior, however, there are seen small round ossicles (i), each of which bears to the internal surface of its adjacent covering- plate (c') much the same relation that c” does to the external surface. The inner piece, i, does not, however, extend beyond the median line, but abuts on a process of the op- posing ce. The edges of the ventral groove are marked off into concave, suberescentic facets for the articulation of the covering-plates: each of these facets has a median notch, comparable to the notch in the articular facet of a primitive brachial. The articular por- tion of c' is marked in corresponding fashion, wviz., with a median depression or hole and a slight sub-crescentic ridge outside it. The sides of c' are concave, for the reception of the alternating c'; while the distal end is also concave for the attachment of its own c”. The sides of c' are convex. The elaborate articular surfaces were necessitated by the great size and solidity of the plates, far exceeding that in any recent Crinoid; while the median notch and hole suggest that each covering-plate had a well-defined branch from the axial nerve. All the elements described were doubtless ambulacral, and the splitting up of the covering-plate into three parts may have been to facilitate motion. The primibrachs and secundibrachs number from 3 to 5. Subsequent series gradu- ally inerease in number. The dichotomy is traceable up to the sixth series. Anal structures: x supports three plates of the tube, of which the middle one is the largest. These three plates and all the more proximal plates of the tube are hexa- gonal; but distally the plates become irregular in outline. The plates are a little smaller in proportion than in (C. longimanus; but, as in that species, they are very thick. They are rather more warty, protuberant and rugose (fig. 214). No intimate structure is vi- sible, but the superficial rugosities have a radiating arrangement. In none of the Got- land specimens have I been able to see any folding at the edges of the plates such as is visible in an English specimen referred to this species. The tube is about half the length of the arms or less; it is rounded and somewhat swollen above. The Stem is not preserved in the type-specimens a and b, with the exception of portions of two ossicles in a. There is, however, in the Riksmuseum, a piece of stem in conjuncetion with arm-fragments that are apparently of this species. This stem is of the same character as the stems of the English specimens referred to C. acinotubus. From their combined evidence we learn that the stem is round, composed of ossicles alter- nating both in height and width, with a quinquelobate lumen, the diameter of which is about '/; that of the stem. The articular surface of each ossicle is radiately striated. The base of the cup is often slightly excavated for the top stem-ossicle. Ornament: In very well-preserved specimens a fine granulation may be seen on the cup plates; this however, is usually worn off. In a few specimens there 1s a slight ridge or fold of the plates parallel with their margins, and at a distance of about 1 mm. from the suture, which may be compared with the ornament characteristic of C. vallatus. 136 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND: Notes on ÅNGELIN'S figures: Tab. IV, fig. 6 a. The ornament on the plates is not regular as here shown, and is nothing more than a roughness produced by weathering. The arm-ossicles are more tumid, and the facet does not occupy the whole width of the radial. | Tab. XX, fig. 5, represents the cup and arms very fairly; but the plates of the ventral sac are much tov smooth. Localities in Gotland: Specimens a and hb come from Follingbo (f); c comes from the Klinteberg (f); d, of unknown locality, is also probably from bed f; specimens e and f and 74 other cups are from the Klinteberg (f), while two cups come from Wisby (d). Also found at Dudley, England. Cyathocrinus striolatus. (Plate VII, figs. 218—221.) 1878 ANGELIN, Iconographia, p. 23, Tab. XIN, fig. 9, 9 a. Diagnosis. Dorsal cup a straight cone, with slight axial folding, the plates covered with fine 'adiating striae; height about '/; width. Facet occupies ”/; width of radial, is horseshoe- shaped and at about right-angles to the slope of the plate. Stem round, with alternating ossicles and large pentagonal lumen. There were found in the collection four specimens labelled with this name; but of these only one, that figured, can be separated from other Gotland species (a) (fig. 221). There are, however, two other cups (b, fig. 218, and c, fig. 220) that I would refer to this species. Description. The Dorsal Cup forms a cone, the sides of which are almost straight, but slightly concave in the radii, and form with the vertical an angle of about 21”. The plates are axially folded; but the foldings are not always very clear, and often consist in nothing more than a depression of the plates at their angles. In a the surface of the plates is covered with fine radiating striae, as shown in ÅNGELIN'S figure; but these are obliterated in the other specimens. The three specimens are of different sizes, the type being of the middle size; it also is the best preserved and least distorted specimen of the three. The measurements of a are: height 8.5 mm.; width at base 4.25 mm.; width above 9.75 mm. IBB 5; vary in height in the three specimens, being proportionately higher in the smallest and lower in the largest. In a they are 2.3 mm. high and 3 mm. in greatest width. Their lower margin is slightly raised in a rim. BB 5; 4 are hexagonal and are 4.5 mm. high. Post. B is heptagonal and 4 mm. high. All are from 4 mm. to 4.5 mm. in greatest width. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. NXN:0 2. 137 RR 5. Their height up to the bottom of the facet is 4 mm.; their greatest width is 5 mm. The articular facet is 3 mm. wide; it is horseshoe-shaped when not worn down, and lies at about right angles to the slope of the radial. There is no distinct fulceral ridge, but the surface is radiately striated, especially at the edges. In a the axial canal is not separated from the ventral groove; but in b and c it lies in the middle of the facet and is separated from the groove. The Arms are not preserved; but in the small specimen IBr, still exists; it is low and not axillary. Anal structures: x is hexagonal, and has a slight median ridge in connection with the axial folding. It must have supported three plates, and, seen from above, the side that supported the middle one of these looks rather like an articular facet (fig. 220). The Stem is not preserved in a, but in b and c there are a few ossicles. These alternate in height and width, have a pentagonal or quinquelobate lumen of considerable size and radiating striae on their articular surfaces (fig. 219). Notes on ÅNGELIN'S figures: Tab. XIX, figs. 9, Ja. These two drawings are obviously of the same specimen, and not of different specimens as stated in the explanation to the plate. Any doubt as to this is dispelled by the legend attached to the MS. drawings. The figures are good on the whole, but, at least in the copies I have seen, too faint to show the axial folding distinetly. The infrabasals are not quite correctly rendered. Locality: That of a is unknown; but b and c come from bed e between Wisby and Weskinde. Not known out of Gotland. Cyathocrinus Dian&e n. sp. (Plate VII, figs. 222—223.) Diagnosis. Dorsal cup broadly expanding with straight sides; height '/, width; ornamented with radiating wavy lines of delicate granules. All plates wider than high. RR almost Iunulate. IBr, very small and crescentice. Arms fairly stout. Stem round, with low ossicles alternately ridged. The type of this is a specimen from the Windmill Hill at Slite, in a reddish lime- stone belonging to bed f; it possesses 7 mm. of stem and a portion of the r. post. arm. Another specimen from the same locality appears referable to this species; it is only a dorsal cup. The following description is based entirely on the type specimen. Description. Dorsal cup broadly expanding, with straight sides. It is 7 mm. high; 6.5 mm. wide at the base; 14 mm. wide above. The sides make an angle of about 32? with the K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 2 18 138 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. vertical axis. The surface is ornamented with delicate granules arranged in radiating wavy lines. IBB 5; pentagonal and very low; height 1.25 mm.; greatest width 3.25 mm. BB 5; 4 are hexagonal, and their adjacent sides are very short. They are 3.75 mm. high and 5 mm. in greatest width. Post. B has short sides adjoining the other BB, but the sides abutting on the RR are long: height 4.25 mm.; greatest width 5.25 mm.; width where it supports 2, 2.25 mm. RR 5; pentagonal, but deeply cut into by facet so as to appear almost lunulate: height 6 mm.; height to bottom of facet 2.8 mm.; width 8 mm.; width of facet 4.5 mm. Arms are fairly stout and dichotomise regularly; their complete length is unknown. IBr, very small and crescentic in outline. From its very characteristic shape and from the shape of the radial, Diana, whose symbol is the crescent moon, seemed an ap- propriate patron deity for this species. IBr, 1s axillary, and is slightly constricted in the middle. Its extreme height and width are both 4 mm. It rests on the radial as well as on the first primibrach. IIBr number 4 in the arm observed. : Anal structures: x so far as seen appears square, with a width of 2.25 mm. It bends in above. No other plates of the tube are to be seen. The Stem has a diameter of 6 mm. It consists of low ossicles, of which the alter- nate ones project in slight ridges. The axial canal is rather large and appears to be quinquelobate, but this is doubtful. Relations of species: it apparently belongs to Group I. but differs from the other species of that group in its low regular cup and in the shape of its costals. This species was not figured by ÅNGELIN. Locality: Slite, Quarnberget (f). Not known out of Gotland. Cyathocrinus glaber. (Plate VIT, figs. 224—226.) 1878 ANGELIN, Iconographia, p. 23, Tab. XXIII, figs. 12, 13. Diagnosis. Dorsal cup with sides concavely curved, bending outwards suddenly in the middle of the RR; as seen from above, its outline is roughly pentagonal, with the interradial areas slightly concave. Facet ”/, width of radial and almost vertical. IBr, wedge-shaped, so that the arms bend rapidly upwards. Arms dichotomise at frequent intervals; ossicles rather wide, with rounded backs. ÅNGELIN'S diagnosis of this species was as follows. — Radialia [4. e. radial and primi- brachs] 4, low and wide. Anals 2 (fig. 13 is a variety with a single anal). Arm-ossicles low, numerous. I ——— —-->> KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 2. 139 The original of fig. 13 cannot be found; but as this appears to have possessed neither arms nor stem and was admittedly abnormal in the construction of the calyx, its absence does not affect our recognition of the species. The peculiarity in its structure, if we as- sume some degree of correctness in the figure, appears to have been the absence of anal z, or what is more probable, its fusion with the posterior basal. The original of fig. 12 is very much weathered:. The arms are lost after IV or VBr; and the stem together with part of the IBB is broken off. This species heads Group II, as having departed less than the other species of the group from the normal type. 1 Description of the specimen. Dorsal Cup: general shape broadly conical; the sides concavely curved, at first making an angle of 26” with the vertical axis, and then changing in the middle of the radials to 59”. The angle that the arms make with the horizontal is therefore about 30”, and this is much the same as in the next species C. muticus, but here the slope does not start so low down and arises in a more gradual curve. The outline of the cup as seen from be- low 18 roughly pentagonal; the interradial areas have a slight concave curve, but are not nearly so depressed as in the two other species of the group (fig. 226). IBB 357? indistinguishable and partly broken away. BB 5; 4 are hexagonal, with short adjacent sides; they widen above, and their greatest width is a little more than their height. Post. B is heptagonal, and rises rather high. RR 5; not so particularly low as ÅNGELIN'S diagnosis would lead one to suppose. They project as above described. The facet occupies ”/, width of plate, and is almost vertical. The Arms dichotomise at frequent intervals. "Their ossicles have rounded backs, and are wide, but not quite so wide as in OC. distensus. IBr 3. IBr, is wedge-shaped, so that the arms rapidly bend upwards instead of continuing the direction of the cup-walls. This constitutes another point of difference between this species and C. muticus. HBT 3 or 4 Anal structures: z small, hexagonal, widening above and supporting three plates of the tube (fig. 225). Above these plates the tube is broken off. Thus far the anal area is of quite ordinary construction, and what ANGELIN meant by »Analia duo» I am at a loss to conceive. Could he possibly have called the posterior basal an anal? Notes on ÅNGELIN'S figures: Tab. XXIII, fig. 12. This drawing is not happy, for the only differentiating cha- racter that the specimen possesses has been not merely ignored but totally misrepresented, viz., the curvature of the cup and arms. There is besides no reason to suppose that the ventral tube ended so soon in a mere rounded excrescence. 140 F. ÅA. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Tab. XXIII, fig. 13. This cannot be criticised as the original specimen is not fortheoming. Locality: Follingbo, (f); not known out of Gotland. Cyathocrinus muticus. (Plate VII, figs. 227 —229.) 1878 ANGELIN, Iconographia, p. 23, Tab. XXI, figs. 22, 23. Diagnosis. Dorsal Cup greatly expanded in region of RR. Articular facet of RR has a gentle slope, so that the arms spread out at an angle of 30” or more with the horizontal. Lower plates of cup irregularly indented. Tegminal plates ascend the arms, as far as IIBr,. Anal « appears to be pentagonal, supporting two plates of tube. Ventral sac tubular, with plates slightly folded. Arms at first dichotomise at short intervals, then form long and fine arms, with ossicles usually longer than wide. Of this species there are two specimens, of which one is figured and must be taken as the type-specimen, while the other and smaller specimen is badly drawn in the MS sketches, p: 120, No: 34. Description. Dorsal Cup: In general form this species is between C. glaber and C. distensus, but with a greater resemblance to the latter species. IBB 5; low and somewhat irregular in shape (see under »The Stem>). BB 5; about as high as wide; 4 hexagonal; post. B heptagonal. RR 5; spreading outwards suddenly, especially along the median radial line. The facet is not vertical, but has a gentle slope. The Arms spread out from the cup at an angle of 30” or more with the horizontal, in this respect resembling C. glaber and differing from C. distensus; this however, is not due to a wedge-shaped IBr, as in C. glaber, but to the slope of the facet itself. The arm-ossicles are usually higher than wide. JET I200c-0: IIBr usually 2. IIIBr 2 or more. Subsequently the arms may branch once or twice again: their long and fine branches are gracefully folded over one another. Anal structures: x appears to be pentagonal, as represented in ANGELIN'S figure; but its outline is rather hard to distinguish. It supports a sac that was apparently tubu- lar, the plates of which were slightly folded. The Stem is only preserved in the small specimen, and here only quite the proxi- mal portion. This is subpentagonal. Its ossicles are higher in proportion than those in KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:o 2. Iz dl the species of Group III; the alternate ones project. In the type-specimen the junction of the stem with the cup is trilobate, the anterior and left anterior IBB forming one lobe, and the other three IBB being pretty evenly distributed between the other two lobes; the left posterior IB is if anything larger than the rest. ÅNGELIN'S figures are fairly correct, though clumsily drawn. Locality, Follingbo (f). Not known out of Gotland. Cyathocrinus distensus. (Plate VII, figs. 230—233.) 1878 ÅNGELIN, Iconographia, p. 23, Tab. III, figs. 6, 6 a. Diagnosis. Dorsal cup greatly expanded in region of RR. Articular facet of RR vertical, so that arms spread out at an angle of between 4? and 10” with the horizontal. Facet occupies nearly half width of R. Arms suddenly curve upwards on IIBr,, and dichoto- mise to VIIBr; ossicles low and wide. ÅNGELIN'Ss diagnosis of this species is longer than most. It is practically the de- scription of the single type-specimen, and as such it is in the main correct. There appears, however, from the evidence of ANGELIN'Ss MS. figures, to have been some confusion between this species, which is undoubtedly a Cyathocrinus, and the somewhat similar form called by ANGELIN Taxocrinus distensus; and this may account for some incorrect expressions in ANGELIN'S diagnosis. This fact certainly accounts for the wrong locality given, since it is Tazocrinus distensus that comes from Djupvik (bed e); the present specimen, however, is undoubtedly not from that locality, as Professor LINDSTRÖM assures me. The specimen has been much weathered and presents the appearance of having been injudiciously cleaned with a sharp instrument. Description of the Specimen. Dorsal Cup rises from the stem in a steep cone but expands greatly in the region of the radials. The measurements are: vertical height 6.5 mm.; width at base 4 mm.; width at top of basals 5 mm.; width above, from radius to interradius, 10 mm. It is thus seen that the base is by no means »subdilate» as in Taxocrinus distensus; nor can the cup itself be correctly described as »sub-patelliform». IBB 5; pentagonal. As they are broken off in the specimen their exact height can- not be ascertained; but since they appear to enclose a portion of a stem-ossicle it is im- probable that they were much higher. They may therefore be described as low. BB 35; hexagonal, about as high as wide. Post. B appears to have been heptagonal as usual, but its upper margin is barely decipherable. RR 5; swollen along the median radial line, but depressed in the interradial regions where the processes ascend rather high. The facet occupies nearly half the width of the 142 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. plate and is quite vertical. The two posterior radials are rather smaller than the others, and are slightly distorted by the interposition of the anal plates. The Arms spread out from the cup at an angle of from 4?” to 10” with the hori- zontal, and bend upwards on about IBr,. The ossicles are low and wide; they had ap- parently smooth rounded backs, but are too much worn for this to be certain. IBr vary in height and number in the different rays; thus there is one in each of the posterior, but two in each of the anterior rays. IIBr are 2 or 3. The remaining branches are traceable up to the septimibrachs; they are elongate and rather fine. E The ventral surface of the arms is unknown; but in VIIBr, at least, the covering- plates were 2'/; to a brachial. Anal structures: x not very clearly seen, but appears to be pentagonal, sup- porting two plates of the tube. Rest of tube unknown. None of the Stem except a portion of an ossicle is preserved. ANGELIN'S descrip- tion was probably based on Taxocrinus distensus. Notes on ANGELIN'S figures: Tab. III, fig. 6. A rather ridiculous restoration with an imaginary stem. Tab. III, fig. 6 a. Also very bad: the attachment of the stem is quite wrongly re- presented, the anal x cannot be seen as there shown and the arms are not so close-set as this would make them out to be. Locality: Probably from Fårö (f). Cyathocrinus longimanus. (Plate VII, figs. 234—242.) 1878 ANGELIN, Iconographia, p. 23, Tab. XX, figs. 4, 6(?), 7; non Tab. XXVI, figs. 4, 4 a—e, 5, Ha—b. ” 1878 Cyathocrinus ramosus ANGELIN, op. cit. Tab. XX, figs. 2, 3; non fig. 1. Diagnosis. Dorsal Cup with height about ”/, width; with sides slightly curved and directed at an angle of 15—20? to the vertical. IBB nearly as high as wide. BB as high as wide. RR nearly as high as wide. Cup-plates very slightly swollen. Arms dichotomise regu- larly down to VIBr, are fairly stout and curve gently. Arm-ossicles rounded. Covering-plates 3'/, to 4 to a brachial, unornamented, in four rows of alternating pieces. Ventral sac nearly half the length of the arms, broad, and composed of rather large, wide and fairly regular plates with plane surfaces. Stem rather wide, with very low ossicles. ÅNGELIN'S diagnosis of this species, when translated into modern terminology, runs as follows. Ventral sac thick; its plates plane or subceoncave, 6- or 7-sided, with crene- late margins. Arm-ossicles shagreened; covering-plates very short and conical. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. 143 The latter half of this diagnosis was probably based on specimens of C. ramosus; at all events it is to that species that all the specimens used by ANGELIN to illustrate the arm-structure of C. longimanus must be referred. The name »longimanus», moreover, alludes, one can hardly doubt, to the long, straight appearance of the arm-branches in those same specimens. Not only are some specimens described as belonging to this spe- cies to be referred to C. ramosus, but one of the two figured specimens of C. ramosus belongs almost certainly to (C. longimanus. It would, therefore, have been more con- venient to have followed the dictates of common sense and to have given the name longi- manus to that species containing the greater number of specimens to which it was appro- priate and to which it would have undoubtedly been applied by ANGELISN. This course, however, would have ignored the three specimens figured as C. longimanus on Tab. XX, which have the first claim to be considered as type-specimens of the species. We are therefore bound by the letter of the laws of nomencelature to use the names in the sense here ascribed to them for the first time; I say »for the first time» since we are also driven to admit that the author of these species did not understand what were the characters by which they were really separated. The following description is based on the following specimens, all in the Riks- museum: (a) No. 137, a crown without stem, the original of Tab. XX, fig. 4; (b) No. 142, a ventral sac and adjacent structures, the original of Tab. XX, fig. 7; (c) No. 137, label- led C. longimanus by ANGELIN but not figured, a very large, conical specimen; (d) a nice little crown with short stem, very like Tab. XX, fig. 4; (e) No. 156, an old individual with ornament tending to C. zonatus; (f) No. 499, a battered crown, doubtful; (g) No. 161, a small erown, rather doubtful; (1) No. 153, a very small cup, 6 mm. high, rather doubtful; (i) No. 178, a large crown with a little of the cup lost. There are also nume- rous other arm-fragments some of which probably belong to this species, but I cannot undertake the minute examination that would be required to determine all of them. Description. Dorsal Cup conical, with the sides at an angle of 15—20” to the vertical and slightly curved convexly. The height of the cup is about ”/, its width, or sometimes almost equal to the width. IBB 5; pentagonal. They stand out a little from the column, but are not very protuberant. Height 6.75 mm.; width below 6 mm.; width above 7.6 mm. BB 5; hexagonal, except post. B which is heptagonal. The surface is almost plane, but the sutures are a little sunk. Height 10 mm.; width 9.5 mm., sides almost parallel. RER 5; pentagonal or shield-shaped; rather more swollen and rounded than IBB and BB; bent inwards above. The articular facet occupies half the width. Height 11.2 mm.; height to bottom of facet 7 mm.; width below 11.5 mm.; greatest width 13 mm.; width of facet 6 mm. The axial canal is distinct and rather towards the outer side of the facet. The Arms dichotomise regularly five times or more; they lessen in thickness quite gradually, and never get very fine. They have not that very straight appearance so characteristic of C. ramosus, but are gently curved in the interaxillary portions. The arm-ossicles are rounded, but not exactly moniliform, and in section are rather wider than 144 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. high, with a wide shallow ventral groove. The axial canal can be traced from the radials some way down the arms (fig. 237). "The ossicles show no trace of ornament. The covering-plates consist of an outer row of pentagonal pieces on each side, and two median rows of quadrangular pieces, which alternate with one another and with the outer or side pieces (fig. 236). The arrangement is not always very orderly, and it seems as though the median pieces had originally formed the apices of compound conical covering- plates, as in C. acinotubus, and had been shifted out of line with the side pieces; at any rate the side pieces can hardly be called anambulacral, or even adambulacral, for their relations to the ventral groove are precisely the same as those of the pieces lettered c' in C. acinotubus (fig. 238). When the ventral surface of the arm is viewed directly from above, only a small portion of the brachials can be seen on either side of the covering- plates (fig. 236). The number of side-pieces to a brachial is 3'/,—4 (fig. 235). The covering-plates are quite smooth. IBr 3, 4 or 5. IBr, is sometimes almost semilunar in outline. UBr 3, 410,5. IIIBr; all numbers between 4 and 10 have been observed. IVBr may reach 14. VBr and VIBr have also many ossicles. In specimen c, from which the above measurements were taken, the height of the calyx is 19 mm., the length of the arms 63 mm. Specimen a has a rather smaller calyx but stouter arms; the height of the calyx is 15.5 mm.; the arms have been traced to 0 mm. Anal structures: x is hexagonal, supporting three plates of the sac, of which the median one is of exactly the same shape as x, and is rather larger than the other two. The sac is composed of longitudinal rows of normally hexagonal plates, alternating with one another; it is best seen in specimen b. This specimen in no way possesses the smooth and regular appearance shown in ÅNGELIN'S figure; but it is considerably crushed and, especially on the posterior side, very much battered, rubbed and weathered. A more nor- mal state of the plates may be observed on the anterior side of the sac (fig. 242). The plates, we thus see, were plane or possibly convex; there is no reason to suppose that they were ever concave as stated by ANGELIN. This is confirmed by such parts of the sac as are visible in specimen a, where the sac is by no means so perfect as represented in ÅNGELINS figure. Where the plates are well-preserved the suture-lines are perfectly straight; there is not the slightest waving either apparent or real: this indeed is correctly expressed in Tab. XX, fig. 7. The apparent crenelation that is produced when the plates are slightly weathered is due to the intimate structure of the plates. Where some of the plates are broken right across they are seen to have had their stereom disposed in a radiating manner, as in the cup-plates of so many Crinoids. When, therefore, weathering has unequally affected the original stereom and the infilling calespar, this radiating struc- ture is very clearly brought out (figs. 239—241). A folded structure of the ventral sac is so common among Fistulata in one form or another, that it is probable that the plates of the sac were invariably deposited as radiating bars of stereom in a reticulate perisome. Circumstances would lead to a greater exhibition of the structure in some species than in others. That it is not discernible in KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 22 145 many specimens, either in sections or on weathered surfaces, is due no doubt to the petri- fying processes which have often obliterated all trace of such structure when we know very well that it originally existed. Of the Stem only 12 mm. are preserved, in but one specimen. Here the diameter is 8 mm., but increasing slightly proximally. The height of the ossicles is 4 mm. (fig. 234). Notes on ÅNGELIN'S figures: Tab. XX, fig. 4. There is no stem in the specimen, and the IBB are much higher. The ventral sac is not so perfect. The slope of the sides of the cup is steeper. Tab. XX, fig. 7. The 1. post. ray is restored, together with a part of the sac on that side. There are but three primibrachs in r. post. arm. Otherwise the figure is fair. Locality: Follingbo (f). Not known out of Gotland. Cyathocrinus cfr. longimanus. (Plate VII, figs. 243—247.) There are some finely preserved arms, in general appearance like those of the pre- ceding species, but so far differing from them that it seems as well to keep the specimen separate. Since, however, it is not known what kind of calyx and stem pertained to these arms, it would be inadvisable to erect a new species. The brachials are rounded, but not exactly moniliform; in section they are higher than wide, with a deep U-shaped ventral groove (fig. 247). The axial canal is separate. The ossicles show no trace of ornament. The covering-plates show two main types of structure. In the first, they are coni- cal and regularly alternating. Each plate, however, consists of three elements: a large 2 proximal piece, c', a much smaller median piece, c', and a minute distal piece, c” (fig. 246). The median pieces, ce", form an almost regular row down the middle line of the ventral surface. The second type of structure (fig. 245) is a specialisation of the first: ec" appears to be absent; ce” is much smaller, and, instead of carrying on the conical outline of c', forms only a little projection on its distal margin. Thus the c's of opposite sides meet one another by their corners, while the cs do not touch one another. Occasionallvy too there appear to have been minute pieces intercalated between the proximal ends of the covering-plates (j). When the ventral surface of the arm is viewed directly from above, a considerable portion of the brachials can be seen on either side of the covering- plates. The number of covering-piates to a brachial is 3'/,.—4. The covering-plates are quite smooth. In some respects this form may be thought to resemble C. acinotubus; but the covering-plates are by no means so massive when compared with the brachials as they are in that species. On the contrary, in the number and size of its covering-plates, this form approaches (. longimanus. The differences in the arrangement of the various ele- ments are perhaps of no great consequence; for, not only do we detect variation within K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 2. i 355) 146 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. the limits of a single specimen, but it is not hard to see the connection between the second type of structure herein described and the normal type in C. longimanus. A more important difference appears to be the less width of the ventral groove as compared with the brachial; this, however, is a feature that is well known to vary with the pressure that a fossil has undergone. For the present then this form may fittingly be retained in the neighbourhood of the preceding species. Locality: Follingbo (f). Cyathocrinus ramosus. (Plate VIII, figs. 248—260.) 1878 ANGELIN, Iconographia, p. 22, Tab. XX, fig. 1; non figs. 2, 3. 1878 Cyathocrinus alutaceus ANGELIN, op. cit. p. 23, Tab. XXIII, figs. 10, 10 a—b, 11; non Tab. IV, fig. 6 a. 1878 Cyathocrinus lcvis, ANGELIN, op. sit. p. 23, Tab. XXVI, figs. 2, 2 a; non figs. 3, 3 a—b. 1878 Cyathocrinus zonatus, ANGELIN, op. cit. p. 22, Tab. VI, fig. 5. 1878 Cyathocrinus longimanus, ANGELIN, op. cit. p. 22, Tab. XXVI, figs. 4, 4 a—c, 5, 3 a—b; non BEN] OSSE Tea OA Diagnosis. Dorsal Cup with height less than ”/; width; with straight sides, at an angle of 30—40” to the vertical. IBB twice as wide as high. BB wider than high. RR nearly äs high as wide. Cup-plates plane, but slightly depressed at the sutures. Arms dichotomise regularly down to VIIBr, fairly stout, with long, straight series. Arm-ossicles shagreened; covering-plates 1 or 1"/; to an ossicle. Ventral sac narrow, tubular, composed of small, irregular plates. Stem rather wide, with very low ossicles. There are a very large number of specimens belonging to this species in the Riks- museum, and it has been a matter of some difficulty to separate them from the specimens of the closely allied C". longimanus. This was in fact impossible, until it was recognised that the covering-plates differed in number in the two species. Even this character, however, is hard to see in many specimens, so that it has not been possible to determine with confidence every fragment in the State Museum. The chief specimens are as follows: (a) erown and part of stem, original of Tab. XX, fig. 1; (b) part of erown and stem, original of Tab. XXIII, figs. 10, 10 a—b; (c) calys; original of Tab. XXIII, fig. 11; (d) an old, strongly marked, fragmentary crown, original of Tab. VI, fig. 5; (e) a small erown with arms showing covering-plates, No. 161 RM; original of Tab. XXVI, figs. 4, 4a—c; (f) No. 165 RM, with arms showing: covering= plates, original of Tab. XXVI, figs. 5, 5 a—b; (g) a large and characteristic specimen; (h) a somewhat battered, slightly abnormal calyx, No. 144 RM or 180 ANG., original of Tab. XXVI, figs. 2, 2a. There are besides many specimens that probably belong to this species, but that cannot be accurately determined without dissection. 'The small specimen referred to this species by ANGELIN, and figured in his Tab. XX, figs. 2, 3, probably belongs to C. longimanus. At all events it does not show what appear to be the essential characters of the present species so far as the cup and arm- KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 2D. N:0 2. 147 branching are concerned. Its plates are tumid, except on the posterior side, where they have been much rubbed down, thus producing an apparent resemblance. The covering- plates are nowhere exposed, so that it has not been possible to decide the point definitely. Description. 2 Dorsal cup shaped like a pudding-bowl, with almost straight sides spreading out straight from the stem, at an angle of 30—40” to the vertical axis. Sometimes, indeed, there is a slight curvature of the sides; but this is never so marked as in C. longimanus. The plates of the cup are smooth and plane, being only depressed very slightly towards the sutures. In specimen b there are traces of a slight shagreen ornament on the cup- plates, as well as on the arm-ossicles. This ornament, however, is so exactly the same as that on the arms of all typical specimens of the present species that it cannot be re- garded as a diagnostic character. In all other respects specimen b resembles OC. ramosus, so that the name C. alutaceus 18 not required for it. Specimen d was separated by ÅNGELIN as C. zonatus, owing to the concentrically ridged ornament of the basals. Concentric ridges erossed by radiating ridges are also seen on the radials and, to a less extent, on the infrabasals. Such an ornament, however, must be regarded as merely a character of age; it is much like that of C. visbycensis var. monilifer, and is seen, though to a less extent, in an old specimen of C. longimanus. "The cup-plates in »C. zonatus» are, it is true, higher in proportion than in normal specimens of C. ramosus, and thus the specimen resembles C. longimanus; on the other hand the arm-ossieles and covering-plates are so much more like those of C. ramosus that it seems advisable to consider specimen d as a gerontic variety of this species. IBB 5; pentagonal; very low; not projecting from the stem as in C. longimanus. Measurements — in a, height 2 mm., width below 5 mm., width above 5.4 mm.; in qg, height 4 mm., width below 6.75 mm., width above 7 mm.; in d, height 9 mm.(?), width below 11.25 mm.(?), width above 13 mm. BB 3. Four are hexagonal; with the two lower sides forming a very wide angle, sometimes a gentle curve, or almost a straight line. Measurements in a, height 6.8 mm., width below 6.8 mm., width above 8.25 mm.; in g, height 8.5 mm., width below 9 mm., width above 10 mm.; in d, height 16 mm., width below and above 13.25 mm. Post. B is heptagonal, of the usual shape, and of much the same proportions as in (. longimanus, but a trifle wider. ER 5; pentagonal or shield-shaped, sloping in above. There is no constant differ- ence between these and those of C. longinanus. Measurements — in a, height 9.5 mm., height to bottom of facet 6.5 mm., width below 10.5 mm., greatest width 12 mm., in y» height 11 mm., to bottom of facet 7 mm., width below 11 mm., greatest width 11.5 mm.; in d, height 15.5 mm., to bottom of facet 10.5 mm., width below 13.5 mm., width above (which is greatest) 14.5 mm. Articular facet elliptical, with a wide notch above, and a distinct axial canal placed as in C. longimanus. Greatest width, in a, 5.25 mm.; in g, 5 mm.; in d, 5.5 mm. The inner side of a radial, showing the entry of the ventral groove and axial canal, is drawn in fig. 257. 148 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. The Arms are generally of the same character as in C. longimanus and C. acino- tubus; but the different series have rather a larger number of ossicles and are very straight. 'The brachials are hardly at all rounded; in section they form a half-ellipse, and are a little higher than wide, with a rather broad ventral groove. The axial canal is separate. The ossicles, when well-preserved, have a fine shagreen ornament. The covering-plates are typically of the same structure as in OC. acinotubus, but even more massive than in that species. The elements c', c” and i can be distinguished (figs. 249, 250, 255), at all events in some specimens. Occasionally narrow side-plates (? adambulacral) alternate with the covering-plates proper (Iconogr. Tab. XXVTI, fig. 5 b). When the ventral surface of the arm is viewed directly from above, it often happens that no part of the brachials can be seen, since the covering-plates actually bulge out beyond them. In other cases a small portion of the brachials is visible on either side of the covering-plates. The number of covering-plates to a brachial is 1 or 1'/;. The covering- plates often have a shagreen ornament like that of the brachials (fig. 254); often, however, they are transversely ridged (Iconogr. Tab. XXVI, figs. 4, 5), an appearance which may have originated the erroneous idea that these covering-plates represented either primitive or degenerate pinnules (see Iconogr., Explicatio Tab. cit.; WACHSMUTH and SPRINGER, Rev. I, 24, 25, and Proc. 1879, pp. 247, 248, 305; P. H. CARPENTER, Challenger Report; Stalked Crinoids, pp. 65, 66; and F. A. BATtHER, »Brit. Foss. Crin. VIID, tom. cit. p. 224): CARPENTER'S suggestion (op. cit. ult. p. 84, footnote) that these covering-plates were anam- bulacral plates protecting the gonads would of course not have been made, had he been aware of their true structure. In specimen d, the type of ANGELIN'S C. zonatus, the covering-plates are a little narrower than in ordinary specimens of C. ramosus, and each plate extends almost or sometimes quite to the opposite side of the ventral groove. c' and c” are distinct. A small portion of the brachial is visible when the arm is viewed from the ventral surface (figs: 200200): IBr are stated in ÅNGELIN'S diagnosis to be 3 or 4; they are also said to be 4 in C. zonatus; and 4 or even 5? are represented in the figure of C. alutaceus (Tab. XXI, 10). This is a point of no importance; but, as a matter of fact, no specimen of this species has yet been proved to have 4 IBr: it is quite impossible to distinguish the num- ber in specimen d, while the drawings of specimen bh are considerably restored, and what is not restored 18 incorrect. Anal structures: x is hexagonal and shaped as in other species; but the suture between it and the ensuing median plate is rather more curved, with the concavity di- rected downwards. The Ventral Sac is narrow and tubular, with a lumen small compared with other Cyathoerimi (fig. 252). The length of the sac is unknown, but it was apparently short, and in many cases is only represented in the fossils by an irregular protuberance (Text- fig. 20, spec. bh). The plates of which it is composed are irregular both in size and shape. The Tegmen is well known from specimens b, c and 4 (Text-fig. 20), which have all been figured by ANGELIN to show this structure, and of which the two latter are re- presented with great accuracy in Plate IX, figs. 1 and 2 respectively, of Messrs. WACHSMUTH KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. ' BAND 25. N:0 2. 149 and SPRINGER'S paper on the Perisomic Plates (jam cit.). It is also seen in specimen a (fig. 252). The plates of the tegmen are extremely irregular and differ in each of these four specimens. There may, however, be noted in specimen ce, 5 large smooth plates, inter- radial in position, which occupy the central part of the tegmen. The posterior of these is larger than the others, and forms together with the right and left anterior plates a central triradiate suture; thus it separates the right and left posterior plates from one an- other. Around these 5 large plates are a number of plates, which on the whole are much smaller, but which vary much in size among themselves. They may be divided into two sets, — ambulacral and interambulacral. "The ambulacral series consist in the main of larger plates than those lying between them; and of the ambulacral plates themselves those nearer to the actinal centre are far larger than the abceentral ones, so that in each of the rays on the right side, at all events, the plate next to the large interradial and central plate nearly equals it in size. The plates of the ambulacral series are of course specimen b. specimen c. specimen Ah. mn » . . . Text-fig. 20. Cyathocrinus ramosus, tegmina, X 3 diam. nothing more than covering-plates, and as such alternate with each other. They are, however, somewhat irregular and include other quite minute plates irregularly distributed among them. Among the interambulacral plates there can be distinguished, except in the posterior interradius, a plate, generally rather larger than the others, resting on the radial processes. Turning now to specimen b, we note the same large postero-central plate; but instead of this meeting 4 other plates, it meets 7 or 8 plates, the larger of which are radial rather than interradial in position; in other words they appear to follow fairly regularly on the ambulacral series. The remaining tegminal plates are not well preserved, and one cannot clearly distinguish any particular plates as resting on the radial processes. In specimen h one can hardly distinguish even the postero-central plate, while the other central plates are split up, and both they and the covering-plates are separated by a number of small irregular plates. In specimen a (fig. 252) although the central plates are of larger size than the others, they have no definite arrangement. In none of these specimens can any plate be pointed to as perforate or as specially folded. 150 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. It is possible to give two distinct explanations of these appearances, and the one does not appear either more or less probable than the other. Messrs. WACHSMUTH and SPRINGER consider that in specimen c »the greater part of the ventral surface 1s occupied by 5 large well defined orals which are arranged in the same manner as those of the Camerata»; while specimen 4 »probably at one time had orals like» specimen c, »but these were partly resorbed and replaced by other plates». It is, however, equally possible that the 5 central plates are merely large covering-plates, and that the 8 plates in specimen b are not divided orals but merely the adcentral covering-plates. The fact that the adcentral covering-plates can occupy a position precisely comparable to that of plates that are usu- ally recognised as orals is admitted by Messrs. WACHSMUTH and SPRINGER, and may very well be the case here. Which of these two explanations be chosen by any future worker will probably depend on the order in which he examines the specimens and on the thesis that he is at the moment desirous of upholding. The Stem is stout and composed of very low ossicles, with a quinquelobate axial canal and a radially striated articular surface (fig. 253). It cannot be distinguished from the stem of C. longimanus. Notes on ÅNGELIN's figures: Tab. XX, fig. 1. This is not a good representation; neither the sides of the cup nor the arms are straight enough. Tab. XXIII, £gs. 10, 10 a. The arms beyond IIBr are restored; the rest is incorrect. Tab. XXIII, fig. 10 b. The arms are temporarily removed; for the correct details see Text-fig. 20, pb. Tab. XXIII, fig. 11. For correct details see WACHsMUTH and SPRINGER's Pl. IX, fig. 1 (op. cit.) and our Text-fig. 20, ec. Tab. VI, fig. 5. The drawing is enormously restored and is besides very bad. Tab. XXVI, figs. 4, 4a—c. These give a very good idea of the arm-structure. Tab. XXVI, figs. 5, 5a—b. These are also good. Tab. XXVI, fig. 2. For the correct details see WACHSMUTH and SPRINGER's Pl. IX, fig. 2 (op. cit.) and our Text-fig. 20 h. Tab. XXVI fig. 2a. This does not show the abnormality of the cup, which lies in the fact that the 1. post. IB meets 1. post. R, so that its distal angle is truncate, and so that the BB on either side do not meet one another but lose a side. Locality: Follingbo (f) and Wisby (f). Not known out of Gotland. an -— KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. 1 Note on the colour of certain Cyathocrini. The specimens of Cyathocrinus longimanus and C. ramosus are always of a rich brown colour; and this colour can hardly be due to the matrix, since other species in the same matrix are of a yellowish colour. Whether, however, this colour would have been retained under different conditions of preservation is uncertain. Similar instances are of course very common; for example, some species of Thysanocrinus from the Wenlock Limestone are of a deep brown, sometimes almost black, while in the Lower Carboniferous rocks of North America certain species may always be distinguished by their colour. In other cases a dark colouring seems to characterise a whole genus as Dimerocrinus of the Wenlock Limestone. Sometimes, on the other hand, the colour appears to be concentrated in parti- cular regions of the crinoid, as the beautiful purple of the ÅApiocrinus root, which, how- ever, is occasionally found in the upper columnals and in the crown. Experiments on a few fragments, chiefly of Apiocrinus, have failed to extract any organic pigment such as the dusky purple »acid pentacrinin» of Prof. Moserey. This in- deed was hardly to be expected, since so complicated a chemical compound could not well be preserved by the ordinary processes of fossilisation. It has, on the other hand, been possible to extract from this dark stereom, by dissolving it in hydrochloric acid, a very large proportion of animal carbon '); and it appears that the presence of this in a finely diffused state is what gives to the specimens their rich colour. The purest colour 80 produced is a purply black, but by the admixture of iron oxide this often becomes a purplish, a reddish, or even a yellowish brown. No trace of manganese can be discovered. The presence of large quantities of organic carbon can sometimes be detected in thin sec- tions, by the aid of the microscope, especially in those tracts where the meshes of the stereom are more open, that is to say, where there was more organic matter in the living animal; e. g. the muscle tracts of the stem of Herpetocrinus Ammonis. Generally speaking, then, the constant existence of a dark colour in any species (when fossil) may be held to show that its stereom was not so fully developed, in pro- portion to the organic stroma, as in allied species of a light colour. The presence of dark spots on the arms, arranged in a definite pattern, as noted in a specimen of C. acinotubus (57365 B. M. See »Brit. Foss. Crin. VIII» p. 215) may pos- sibly be the relic of some original colouring, since similar ornament is found in recent forms. At the same time the above observations should render us very cautious in ascribing the dark bands and patches, that are sometimes found in various fossils, to the presence of an original pigment. It is quite possible that in many cases they represent nothing more than the remains of the organic substratum in or on which the stereom was deposited. 1) Compare JAMES PARKINSON, »Organic Remains &c.,» vol II, pp. 166, 286; London, 1808. 152 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Gissocrinus. (Plate VIII, fig. 261. — P1. X, fig. 402). 1878. (Gissocrinus, ANGBELIN. Iconographia, p. 10. 1879. Gissocrinus, WACHSMUTH and SPRINGER, Revision I, 89 (Proc. p. 312). Revised Generic Diagnosis. IBB variable in number, owing to fusion, more or less complete, of one or two pairs. BB 5, hexagonal, except post. B, which is heptagonal and supports x. RR 5, shield- shaped, with facet circular or elliptic in outline and occupying from '/; to ”/; width of R. z tetragonal to hexagonal, in line with RR, and about ”/, width of R. Arms long. simple, dichotomising regularly several times; with alternating compound covering-plates. Ventral sac long, composed of plates which are primitively hexagonal and alternating, but which usually become more or less tetragonal and in line; always laterally folded. Madreporite distinet. Columnals low, alternating. This is a difficult genus to diagnose. Although clearly understood by ANGELIN, it does not hitherto seem to have been properly appreciated. It has indeed been regarded as little else than a Cyathocrinmus with 3 instead of 5 infrabasals. While, however, the 3 infrabasals are by no means invariable, there are many features common to nearly all species of this genus, which are hardly at all developed in Cyathocrinus. Such are: the clearly marked axial ridging (not exactly folding) of the cup-plates; the lateral compres- sion of the distal regions of the arms; the elevated rim at the distal end of each brachial in many species, or the ridging of the brachials in other species; the strong lateral or transverse folding of the plates of the ventral sac; the length of the ventral sac and its anteroposterior compression. It is apparently to the cornice-like rims of the brachials that the genus owes its name; these, however, are not always present; when they are, the backs of the brachials are usually rounded; but when they are absent, the backs of the brachials are ridged. The tendency to ornament, as manifested in the rims of the brachi- als and the axial ridging of the cup, is sometimes carried to excess, and varies very considerably in the different individuals of a species. The fusion of the infrabasals is not of that complete and highly developed type that obtains in Platycrinus. There are, apparently, cases in which no fusion has taken place, at all events in the young; other cases in which only one pair of infrabasals has fused, making a total of four (p. 161); and finally cases in which two pairs have fused; but there are no particular pairs that tend to fuse more than any others. Tt is rarely the case that the unfused infrabasal is of larger size than a fifth of the circlet; and traces of the original sutures are often to be distinguished between fused infrabasals. No morpho- logical importance can therefore be attached to the fusion, nor can theories of orientation be based on it. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. 1055 The precise phylogenetic position of this genus is not easy to determine. In the general structure of the dorsal cup, tegmen and arms it can hardly be distinguished from Cyathoerinus; and a mere difference in the number of infrabasals, variable as it is, would hardly be enough to warrant its separation from that genus. At the same time it does not seem probable that this genus is actually derived from Cyathocrinus: the axial ridg- ing of the cup and the length, compression and folding of the ventral sac are not to be found in that genus, but have closer parallels among the Dendrocrinites. Especially does the little-known genus Palwmwocrinus present some striking resemblances. It seems pro- bable then that Cyathocrinus and Gissocrinus are two parallel outgrowths from some Ordovician or Cambrian stock, which was either Palwocrinus itself or a form combining certain characters of Palwocrinus with some of Dendrocrinus. Gissocrinus had undoubtedly its largest and most typical development in Europe, and has indeed not been recorded as yet from any other province. Too much stress must not, however, be laid on negative evidence: British species of Gissocrinus were till quite recently ascribed to Cyathocrinus, and the same is not unlikely to be the case with some American species. Species of the genus: In ÅNGELIN'S Iconographia are the names of seven species of Gissocrinus, viz., G. arthriticus, G. nudus, G. tubulatus, G. elegans, G. punctuosus, G. umbilicatus and G. macrodactylus. Of these names G. elegans, G. umbilicatus and G. macrodactylus refer to species that there is no difficulty in recognising; but the spe- cies to which the other names were applied are in a dire state of confusion. The difficul- ties hitherto met with in the interpretation of ÅNGELIN'S species are quite insignificant compared with those that appal the student of the present genus. In the first place, the forms that are figured under the names G. arthriticus and G. punctuosus seem to have been separated from one another quite by accident; the only principle discoverable from the diagnoses is that of ribbed or granular ornament, a principle which, even if followed, could be of no value. In the second place, none of these specimens belong to G. arthriticus of Phillips at all. That would not matter if they all belonged to one species, for we could still use the name G. punctuosus. But unfortunately they belong to two species, and when we enquire to which of these species the name G. punc- fuosus may be given we find that the diagnosis applies equally to either species, and that the figures are compounded from specimens of both species. After some hesitation and after discussion with Prof. LinpstrRöm, I have decided to drop the name G. punctuosus altogether; if anyone censures me for setting aside the laws of nomenclature I willingly hand over to him the task of determining the type-specimens. Thirdly, the names G. nudus and G. tubulatus have been proposed for one and the same specimen, which has been figured twice over; and after all the specimen turns out to be nothing more than a rather worn crown belonging to the same species as some specimens of G. arthriticus ANG. and G. punctuosus. This startling assertion had better be proved at once. First, to show that the two species are based on the same specimen. A comparison of the diagnoses brings out the fact that, although that of G. tubulatus is much longer, yet it contains nothing that is not in the diagnosis of G. nudus. There were found in the Riksmuseum two specimens labelled G. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 2. 20 154 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. nudus, one of which was said to be the figured one and was numbered 87 ANG. and 236 RM. There is no reason to doubt that this specimen is that figured in Tab. XX, fig. 20, although the figure is very much restored and the arms represented quite absurdly as passing under the anal tube; at any rate in ANGELIN's MS. this figure is likewise numbered 87. The type of G. tubulatus is stated in the Iconographia to be in the Riksmuseum; but no specimen bearing this name was to be found. It will, however, be noticed that Tab. III, fig. 4 beårs some resemblance to Tab. XX, fig. 20; especially is this the case in the position of the arms underneath the anal tube. Moreover the description given of the arms of this species agrees closely with the arms of the specimen in question. This in- ternal evidence is corroborated by a curious bit of external evidence: the originals of Tab. III, figs. 2 and 3 have affixed to them the numbers 2 and 3 respectively, and these numbers are printed in different type to the numbers that usually denote ANGELIN'S specimens. The present specimen, which we assume to be the original of Tab. II, fig. 4, has likewise affixed to it a similar number 4. This leaves no room for doubt. Secondly, to prove that this specimen does not represent a separate species. Besides the elongation of the arm-ossicles there is nothing to separate it from specimens labelled G-. arthriticus, and even in this character it is not so very far distant from the specimen figured Tab. III, fig. 3, while it is even exceeded by others. The smoothness of the cup, to which the name nudus 1s due, is quite illusory, for the specimen is much weathered and its surface fractured. The trend of the ventral sac is undoubtedly peculiar, but the lower plates of the sac are worn away in the specimen and the restoration is obviously in- correct. It may be considered by some that one of the names G. nudus or G. tubulatus ought to have been adopted for the species to which it probably belongs. But it seems to me that this would have been exceedingly confusing. Even supposing that it were possible to recognise either of these descriptions or figures, we should have as our type a very doubtful and imperfect specimen showing none of the true characters of the species. 3ut experience had already shown that it was quite impossible to recognise these species; and that I have been able to explain them is due entirely to the printed numbers. In view of all these facts, it seemed that it would be most to the advancement of science to re-describe the specimens without further reference to the confusion in which they were found. It will be seen that they are divisible into two species, based on characters quite distinct from those recognised by ANGELIN, and for these I propose the names G. typus and G. campanula. In addition to the five species that correspond with ÅNGELIN'S seven, there are five others found in Gotland. Two of these, represented by three rather imperfect specimens, are well known British forms, — G. gomiodactylus and G. squamifer. "The third is a species described by ANGELIN as Uyathocrinus incurvatus and C. granulatus, and partly referred to Arachnocrinus by WACHSMUTH and SPRINGER under the name Å. granulatus. The reasons for the present change will be discussed under the head of the species. The fourth is a new species from bed e for which the name G. verrucosus is proposed. The last is represented only by a small cup from bed e, and is as yet unnamed. All the species of Gissocrinus except the two last come from bed f. 10 KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. 155 Gissocrinus typus, n. sp. (Plate VIII, figs. 261—283). 1878 G. arthriticus, ÄNGELIN (non PHILLIPS) pars, Iconographia, p. 10, Tab. III, fig. 3 and fig. 2 pars» figs. 1 and 5 b?, Tab. NNXINX, fig. 73. 1878 G. punctuosus, ANGBELIN pars, Iconographia p. 10, Tab. XXVII, fig. I infima pars, fig. 1 a, 1b, ej fo Hd, Bab, AXTEK, figs. 73, ,13.a; 19,d; 16 and 76 a. 1878 G. nudus, ANGELIN? Iconographia, p. 10, Tab. XNX, fig. 20. 1878 G. tubulatus, ANGELIN? Iconographia, p. 11, Tab. III, fig. 4. Diagnosis. Diameter of closed crown greatest at level of IVBr. Dorsal cup a fairly regular cone; its plates marked with radiating ribs formed by the concrescence of granules. IBB very low. BB greatest width equal to height. RR slightly wider than high. IBr 1. IBr 1. Arms branch from 4 to 6 times. Arm-ossicles very variable in shape, but expand into a distal ridge, and are slightly compressed laterally. Covering-plates about 5 to the ossicle. Ventral sac vertical, distally composed of parallel series of almost quadrangular plates, lying nearly side by side, with regular transverse folding. Stem-ossicles circular, low, of equal height, but alternately ridged; lumen small. This species is by far the most common of the Gotland Gissocrimi, and there are in the Riksmuseum some thirty specimens that can with certainty be referred to it. It answers in the main, though by no means entirely, to the G-. arthriticus of ANGELIN; and since this was the species taken by ANGELIN as the type of the genus, I retain it as such under the name G. typus. As is well known it is by no means always the case that the arbitrary type coincides with the natural type, that is with the most normal species of the genus, and we may reasonably doubt the perfect wisdom of a rule that sometimes elevates as the type-species a form that is obviously aberrant. Fortunately, so far as the Gissoerini from the bed f of Gotland are concerned, the present species may be legitim- ately considered as the natural type; not only is it the most prolific in individuals, but it forms a centre around which the other species may be grouped according as they vary from it in this or that direction. The specimens from Follingbo were mostly known to ANGELIN and probably inelude the originals of all the figures mentioned above. It has not, however, been possible to identify all of these, owing to the fact that the figures are largely restored and that many of them are composed from more than one specimen. TI also refer to this species a fine large specimen from a quarry between Bara and Wallstena. Like all specimens from this locality it is well-grown, but in other respects presents nothing worthy of comment. It will be alluded to as w. Description. In the fossil specimens with the arms closed around the ventral tube the diameter of the crown is greatest at about the level of IVBr; it contracts by about 2 mm. at the level of VIBr, and then expands again slightly. 156 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Dorsal Cup rather small in proportion to arms, forming a fairly regular cone. Measurements are, in one specimen, — height 5 mm., width at base 3 mm., width above 6.75 mm.; in another, — height 6 mm., width at base 3.3 mm., width above 9 mm.; in w, — height 10 mm., width at base 6.25 mm., width above 16 mm. All the plates are marked with strong radiating ribs formed by the conerescence of granules. In this point, however, there is considerable variation, which is increased by the extent to which the specimens are weathered; for instance, the ornament is entirely obliterated in the specimen figured in Tab. II, fig. 3 (fig. 276) as well as in that described as G. nudus (fig. 280). The granular or moniliform character of the ridges is not well shown in ÅNGELIN'S figures. IBB 3, unequal; very low and sometimes hardly distinguishable. In 2 the height is 2.75 mm. In three specimens the small IB is in 1. post. radius (fig. 266), in two it is in r. ant. radius (fig. 265): and in yet another it does not appear to be in 1. post. radius. 5, equal and hexagonal, except post. B. Greatest width and height both 2.5 mm.; mm. wide and 2 mm. high. In w the BB are 5.25 mm. high and 5.5 mm. wide. 5; height 4.2 mm., height to bottom of facet 2 mm., width 4.75 mm., width of facet 3 mm. The extent of the facet, however, varies considerably in the same indi- vidual. In 0 the height to the bottom of the facet is 4 mm., the greatest width 8.75 mm. The axial canal is distinct. lad ww — AA — Sv OD Vv I post. B l The Arms dichotomise regularly on a system common to this genus and Cyatho- crinus '). That is to say, the series towards the middle of each dichotom contain more ossicles than the outer branches; the outer branches, moreover, keep in line with one an- other so that they have the appearance of main arms giving off armlets on their inner sides. The brachials of the inner branches are, however, no smaller than the correspond- ing brachials of the outer branches. In the folding of the arms that on the right of two adjacent rays usually lies under that on the left. This, however, is not always the case; in fact, owing to the length of the brachials, the arms often do not overlap at all in the proximal half, and in the distal half the branches, being more frec, are less regularly disposed, so that a right may lie over a left in some or all of the rays. The brachials, as seen from the back, vary in their proportions from rather wider than high to twice as high as wide; this is in undoubted specimens of the species and not in those labelled G. nudus. "The backs of the brachials are sometimes rounded (fig. 267), sometimes with a flat obtuse angle (fig. 268), sometimes with a rather more acute angle the apex of which is truncate or rounded. The ossicles are slightly compressed laterally, and the sides are straight and high. The proportion of the dorso-ventral axis is never very great but increases slightly towards the distal end of the arms. The os- sicles are constricted about the middle and expand into a more or less pronounced ridge distally. This ridge is more evident on the sides than on the back. Some specimens, e. g. that figured in "Tab. III, fig. 3, show one or two minor ridges behind the distal ridge, and these are almost confined to the sides of the ossicle (figs. 276, 267 b). In one spec- 1) See detailed numbers given for Cyathocrinus acinotubus in »Brit. Foss. Crin. VIIID>, Ann. Mag. Nat. Hist., ser. 6, vol. IX, pp. 218, 219; avd for Gissocrinus elegans, infra, p. 160. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 25 157 imen these lateral ridges are very fantastically developed, and are broken up into a number of prickly spines (fig. 269), while the ornament on the cup seems to have been correspond- ingly developed. The axial canal is sometimes, but not always, distinct. The ventral groove is fairly broad (fig. 270). The covering-plates are about 5 to each brachial. "Their structure is even more complicated than in some of the species of Cyathocrinus previously described (see p. 134). Ås seen from the ventral surface, three elements, c', c', c", may be recognised, of which the first is much the largest and the third much the smallest. The cs of opposite sides form an alternating series just above the middle line; while the c” of each covering-plate lies against and partly between two c's of the opposite side. Adjoining the c”s there may occasionally be seen a very small intercalated plate. Although so small on the exterior, c” swells out below into a fairly large sized plate (figs. 273, 275), which, together with an internal intercalated plate (4), separates c” from the ventral groove; this plate i has already been observed in Cyathocrinus. In addition to these plates, the ventral groove is almost filled with some four or five other rather large plates (figs. 274, 275) which do not come to the exterior. It is hard to see how the food-groove can have communicated with the exterior, unless it were at the distal ends of the arms. IBr 1, axillary. Height 2.75 mm., width below 2.5 mm., width above 3.5 mm. IIBr 1, axillary, expanding above, longer in proportion than IBr. Usually they meet above by their lateral processes, but rarely they lie closely side by side as though attached by suturc; there was, however, no organic connection. IIIBr from 1 to 3, sometimes 4? IVBr from 2 to 7. In both III and IV Br the inner branches of the dichotom have more ossicles, and their ossicles are also higher, so that the lateral processes do not meet. VBr are always present, and VIBr nearly always; both of these have from 5 to 12 ossicles. VIIBr are sometimes present. Anal structures: x hexagonal, supporting in the middle the proximal median plate of the sac, and on either side, together with the adjacent RR, supporting the two lateral plates (fig. 276). There is some slight variation in the precise shapes and relations of the lower plates of the Ventral Sac; but they are speedily developed into parallel series of almost qua- drangular plates, which tend to lie side by side rather than to alternate (figs. 276, 277, 280). The plates are wider than high, and the width inereases in the distal region of the tube. At the same time there arises on each plate a strong transverse ridge at half the height of the plate, which is connected with that of the two adjacent plates. The tube ig about as long as the arms; it is compressed dorso-ventrally, and has a thin wide lumen (fig. 368). There appear to be 8 rows of plates. The Tegmen is only exposed in one specimen, and that is weathered (fig. 279). It is seen to be of the same type as in Gissocrinus arthriticus, PHir. The ambulacra are elevated, passing over the edges of 4 rather small deltoids and a madreporite. Over the actinal centre are large plates which may represent covering-plates or orals. The Stem: in a specimen of which the crown is 34 mm. long, the stem is 32 mm. OO long, and has a diameter of 2.25 mm. (fig. 262). It is not quite certain that all the 158 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. stem is here preserved. The ossicles are round, of about the same height, wviz., 3 mm., but the alternate ones have a strongly projecting ridge (fig. 263). Sometimes every 4th or åth ossicle is more pronounced than the others (fig. 283). The lumen is small. In w the diameter of the stem is 6.25 mm.; the articular surface of the ossicles is radiately striate; the axial canal is slightly quinque-lobate, and its diameter is 2.4 mm. (fig. 264). Notes on ÅNGELIN'S figures. Tab. III, fig. 1 cannot be determined with certainty; anyway it is not drawn as »a latere anali>. Tab. III, fig. 2 is the same specimen as Tab. XXIX, fig. 73. It is very considerably restored and is not much like the actual specimen. The specimen was recognised through having a number 2 affixed. Tab. III, fig. 3. Much restored; the IBB are absent in the specimen. The smooth- ness of the plates is due to weathering. Tab. III, fig. 4 is incorrectly restored, and is magnified. Tab. III, fig. 50 has not been found, but the IBB are higher than usual in this species and are not of natural shape. Tab. XX, fig. 20. Same specimen as III, 4. Arms almost entirely restored and much too smooth; in the original they have strong spiny processes at the distal ends of the brachials. The lower plates of the sac are worn away in the original, and the restora- tion is obviously incorrect. The sac itself is very badly rendered. The smoothness of the cup is quite illusory. Tab. XXVII, fig. I has been composed from 3 specimens as follows, — the figure is nearly 130 mm. long; divide it by horizontal lines at distances of 60 mm., 75 mm. and 90 mm. from the bottom, and letter the four portions so obtamed, from above down- wards, &«, 6, 7, d. Then « represents the ends of the arms of one specimen, in y the arms are drawn from another specimen, d and the ventral sac in y are taken from yet a third specimen, while £ is the connecting link evolved by the draughtsman. Parts « and 7 belong to specimens of G. campanula, but I belongs to G. typus. This part is fair, but as the species was here called G. puncetuosus, it was thought necessary to represent the ridges as merely granules. Tab. XXVII, fig. 16. The smooth character of the tube is illusory, since it is due to weathering, and even then the foldings of the plates are more visible than represented. In the section the number of plates is exaggerated owing to eracks being drawn as sutures. The inner layer of small ossicles is illusory, the appearance being produced solely by the infilling calespar, which here, as always, continues the crystalline structure of the ossicles themselves. Tab. XXIX, fig. 73. Arms from III, 2; the small size of some arm-branches is apparently due to recuperation. Tab. XXIX, fig. 75 d is somewhat too free. See my Plate VIII, fig. 279. Locality: Follingbo, between Follingbo and Endre, and Quarry between Bara and Wallstena (f). Not known out of Gotland. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 2. 159 Gissocrinus elegans. (Plate VIII, figs. 284—292.) 1878 ANGELIN, Iconographia, p. 10, Tab. 1II, figs. 5, 5 a. Diagnosis. Dorsal Cup a rather broad cone; its plates with axial ridges. IBB low. BB greatest width rather greater than height. RR wider than high, with facet a little more than half width. IBr 1. IIBr 2; laterally apposed. Arms branch about 7 times, rather short. Arm-ossicles wider than high, with curved sutures; expand slightly distalwards and have a slight distal ridge; slightly compressed laterally. Patelloid plates may be present. Ventral sac vertical; distally composed of parallel series of almost quadrangular plates, lying side by side, with regular transverse folding. Stem-ossicles circular, low, of equal height, but alternately ridged; lumen small. This species was founded on a single specimen of a crown with one or two stem- ossicles attached (a). In this specimen the cup is crushed, the plates out of position and partly broken, so that the original shape of the cup cannot be made out exactly, but it certainly was a broader cone than in Tab. III, fig. 5. There is also a specimen (b) from the quarry between Bara and Wallstena, a finely grown individual. It is somewhat difficult to separate this species from G. typus, especially as specimen bh is even nearer to that species than is a. The only differences that can be laid hold of are the presence of two secundibrachs, the breadth of the arm-ossieles and the curved sutures between them. I retain the species provisionally. Description. Dorsal Cup a rather broad cone, the absolute measurements of which cannot be distinguished in the specimens owing to erushing in a and matrix in bh. The plates are strongly ornamented after the fashion of G. typus and G. campanula. Height in a about 9 mm. IBB 3: the sutures cannot be seen because of the ornament. Height in a 3 mm. BB 5; hexagonal or pentagonal; post. B truncate above. Measurements in a: height 5 mm. or 4.75 mm., width below 4 mm., width above 5.75 mm. or 5.5 mm. RR 5. Measurements in a: height to bottom of facet 4 mm., width below 6 mm., width above 8 mm., height of side 5.75 mm., breadth of facet about 4.75 mm. Arms: in a traced to VIBr, in b to VIIBr or VIIIBr. In a the length is about 27 mm., but it is probable that they are not all preserved; in b they are much longer in propor- tion to the cup. The brachials as seen from the back are wider than high throughout (fig. 286); they expand slightly distalwards and have a slight ridge at the distal end; the pro- portion of the dorso-ventral axis is much the same as in G. typus (fig. 287). The su- tures between the ossicles are curved. The axial canal is distinct (fig. 289). In the proximal series, the brachials of adjacent arms are closely apposed, and in this respect the species resembles G. campanula (fig. 291). In the general trend of the arms, how- 160 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. ever, the species is quite different, simce they pass in almost a straight line upwards from the cup. The covering-plates are not very clearly seen; but they appear to have had essenti- ally the same arrangement as in G. typus (fig. 288, 289). Not quite so many, how- ever, go to a brachial, in consequence of the less height of the latter in the present species. IBr 1; trihedral, with curved sides. AÅANGELINS statement, that there are two of these plates of which the distal one is minute, is probably due to an error of ob- servation. IIBr 2, low and wide. IlIBr 2—4 = and:.3—5 = the higher numbers. being: on the inner sider). ; In this series there are sometimes low patelloid plates, a feature common in the Articulata but rare in Inadunata. IVBr 4—7—6—4 = and 4—6—8—35 =/4— 8—--8n 4. The Anal structures are unseen in a, but in bh a proportion of the ventral sac is visible and is seen to be as in G. typus; it 18, however, much weathered and, owing to the backs of the transverse ridges having been rubbed down, presents the appearance of pores (figs. 290, 292). The Stem is apparently as in G. typus. Notes on ÅNGELIN'S figures: Tab. III, fig. 5. This is an incorrect and very wooden restoration. The cup was certainly broader than here shown. Tab. III, fig. 5 a shows the character of the ornament, but is not strongly enough marked. Locality: a from between Endre and Follingbo; b from quarry between Bara and Wallstena; bed f. Not known out of Gotland. Gissocrinus campanula, n. sp. (Plate, IX, figs. 293—306-) 1878, Gissocrinus arthriticus, ANGELIN, (non PHILLIPS) pars, Iconographia, p. 10. 1878, Gissocrinus punctuosus, ANGELIN, pars, Iconographia, p. 10, XXVII, fig. 1 (divisions &« and y), fig. La, ,e fig Lab. AXRIN lss TANIA a. Diagnosis. The closed crown is bell-shaped, its greatest width being at the level of VIBr. Dorsal Cup a very low wide cone; its plates marked with radiating ribs formed by the conerescence of granules. IBB very low. BB wider than high. RR lunate; with facet from 6 to 8 of width. IBr 1, low. IIBr 1, very rarely 2; laterally apposed. Arms 1) The sign = denotes the middle line of the arm. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:0O 2 161 branch 8 or 9 times. Arm-ossicles with distal expansion, and much compressed laterally. Covering-plates about 2'/; to the ossiele. Ventral Sac vertical; distally composed of paral- lel series of almost quadrangular plates, with strong transverse folds. Stem-ossicles cir- cular; larger ones occurring between several very low ones. The necessity for founding this new species has been discussed under G. typus: the trivial name has reference to the shape of the closed crown. As types of this species I take 6 fairly perfect crowns, two with stem-fragments; and I refer to it with differimg degrees of certainty 7 portions of crowns. The six types include the originals of the figures, or parts of figures, mentioned above under the name G. punctuosus. Al other specimens, however, figured as G. punctuosus by ANGELIN, including the original of Tab. XXVII, fig. 1, division d, and all other figures of ANGELIN bearing the name punctuosus, are to be referred to G. typus. Description. The folded crown, as attached to its stem, resembles an elongated bell, or still more the flower Campanula (fig. 293). The Dorsal Cup is a wide open cone. It is ornamented as in G. typus, but, owing to the peculiar habitus of the species, the stem and even the lower part of the cup are often broken away, and the plates of the cup have become so worn that the ornament is very indistinct. IBB normally 3. They are visible, though not very clearly, in the originals of Tab. XXIN, fig. 74 a, and Tab. XXVII, fig. 1, division &«, and in one other specimen. In the first and last of these specimens they have been broken across, and the lower part together with the stem is absent. In the first specimen (fig. 294) the two pairs of IBB are not yet completely fused, so that 5 sutures can be made out; it is, however, clear that r. post. IBIS fusing with r. ant. IB, and ant. IB with 1. ant. IB, since 1; post. IB is larger than the others and the sutures separating it are clear. In the second specimen also the single IB is seen in the 1. post. radius (fig. 295). In the third specimen (fig. 296), however, the single IB appears to lie, as in some specimens of G. typus, in the r. ant. radius; on either side of this and in the 1. post. interradius alone can sutures be distinguished. The IBB were very low, and in two specimens seen from the side, Tab. XXIX, fig. 74 and Tab. XXVII, fig. 1, division y, they can hardly be perceived (fig. 293). BB 5; four are hexagonal, the post. B heptagonal; but, owing to the fusion of IBB, the two lower sides are often in the same straight line, so that the BB are practically pentagonal. Height 2.75 mm., width below 2.75 mm., width above 3.4 mm. RER 5; lunate. Height to bottom of facet 2 mm. or less; width below 4 mm.; width above 5.5 mm.; length of side 3.6 mm.; width of facet from about 3.5 mm. to 4.5 mm. The Arms spread out at right angles from the cup; they then curve upwards slightly, and in the region of VIBr bend straight up, and then slightly inwards. The least diameter of the closed arms is at about the level of VIIIBr: distally they again spread outward. Each ossicle expands into a distal ridge, much as in G. typus, and there K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 2, 21 162 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. are sometimes subsidiary ridges; but this ornament is as a rule less pronounced than in G. typus (fig. 298). "The ridges are more marked on the sides than on the back. The ossicles differ markedly from those of G. typus in their extreme lateral compression; thus an VIIIBr with a height and breadth of 0.5 mm. has a depth of 1.75 mm. The arms are finer in general appearance and more branched than in G. typus. The axial canal is distinct. The ventral groove is the full width of the ventral surface. 'The covering-plates are composed of three elements, as in G. typus; but, owing to the less length of the brachials, only 2'/; or 3 covering-plates go to each (figs. 299—301). IBr 1; about 2 mm. high; the width varies considerably. The upper and lower sides are curved; sometimes it is pentahedral, sometimes trihedral. IIBr 1; wide, and only slightly higher than IBr. They may rest on the curved upper sides of IBr,, or partly on this and partly on the radials. In the latter case IBr, is smaller in proportion, and the IIBr of two adjacent arms may almost meet one another. The two lbBr of the same arm are very closely apposed, and appear to have been suturally united in almost every case. Very rarely indeed there may be two IIBr in an arm-branch. I[lIBr 1, 2, 3, or 4; the numbers are nearly always symmetrical and the higher ones are towards the inside of the arm, e. g. 1—2 = 2—1, or 2—3 = 3—2. They are rather wider than high. IVBr range between 3 and 6; the higher numbers are on the inside of each dicho- tom, but the symmetry is not quite so marked, e. g..2—3 = 5—2, 3-5 = 6-5, Or 3—6 = 6—4. Here the sign = stands for the middle line of the dichotom. VBr as seen from the back are slightly longer than broad, and this proportion ob- tains to the end of the arms. The arms continue up to IXBr or further, and the inner branches are far longer than the outer ones. : Anal structures are essentially the same as in G. typus, but the transverse ridges of the tube are rather more pronounced and set in more proximally (fig. 302). The Stem differs from that of G. typus in that a greater number of very fine ossicles occur between the larger ossicles. The ossieles are round and have a small pen- tagonal canal. Their diameter is 6 mm. and the height of the larger ones is 4 mm. (figs. 303, .304). I also refer to this species with some doubt some arms from the quarry between ara and Wallstena, which are very large and show the peculiarities of the species very clearly, but have no ridges (figs. 305, 306). Notes on ÅNGELIN'S figures: (=) Tab. XXVII, fig. 1, division «. The arms present a marked resemblance in their disposition and general appearance to the terminal branches of a specimen of this species which resembles the figure in no other respect. Tab. XXVII, fig. 1, division y. This division of the figure resembles the correspond- ing part of a specimen of this species otherwise unlike the figure (see fig. 293). KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 2. 163 Tab. XXVII, fig. 1 a does not show the finer ossicles, although the general appear- ance is well rendered. Tab. XXVII, figs. 1 e, f, g are supposed to be taken from a specimen of this species, but have too many covering-plates to the ossicle (see figs. 298—301). Tab. XXIX, fig. 74 is made up from two specimens; the crown 1s very fairly rend- ered and is magnified 5/4ths. Tab. XXIX, fig. 74 a represents the crown that is seen in fig. 74; the general ap- pearance is fairly rendered, but the infrabasals, which are the really important part, are incorrect (see fig. 294). Locality: Follingbo and (?) Quarry between Bara and Wallstena; bed f. Not known out of Gotland. Gissocrinus umbilicatus. (Plate IX, figs. 307—315.) 1878 AÅNGELIN, Iconographia, p. 11, Tab. XXI, figs. 8—10, and Tab. XNXIX, fig. 73 a, b. Diagnosis. Dorsal Cup low; broadly expanding above and bent in at the base; its plates thrown into broad axial folds. IBB minute, covered by stem. BB low, at right angles to stem. RR lunate, with fåcet 0.64 of width. IBr 2. IIBr 2. Arms branch about 5 times. Arm- ossicles with slight distal expansion and rounded backs; much compressed laterally. Ven- tral Sac vertical; composed of hexagonal plates depressed at corners, which distally be- come more quadrangular with transverse folds and longitudinal ridges. Stem-ossicles pentagonal, alternating in height and all ridged. Of this species there are in the Riksmuseum three specimens, viz., (a) a crown, No. 84 ANG., original of Tab. XXI, figs. 8 and 9. (b) stem and lower part of a crown, No. 83 AÅNG., original of Tab. XXI, fig. 10 and possibly of Tab. XXIX, fig. 75 a. (c) the distal part of a crown, No. 89 ANG., not drawn in ANGELIN's MS. Description. The general shape of the crown is something like that of G. campanula, but it is less swollen and the cup is flatter. Dorsal cup broadly expanding and bent in at the base, so that a part of the basal cirelet and all the infrabasal are covered by the stem. The plates are thrown into broad axial folds, being deeply impressed at their angles (figs. 307, 308). IBB not distinguished, being minute and covered by the stem. BB 5; spreading at right angles to the stem. They are hexagonal or possibly pentagonal, except post. B, which has a truncate top. Their adjacent sides are short. RR 5; spreading outwards and upwards. Above the facet the radial processes bend in very sharply. The facet occupies 9/14ths the width of the radial. 164 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. The Arms have been traced up to VIBr. The ossicles are very slightly expanded distally, and have rounded backs; they are equal, fine and laterally compressed to a con- siderable extent. The axial canal does not appear to be always distinct. The covering-plates are very minute and hard to distinguish, but appear to have been much the same as in preceding species of Gissocrinus (fig. 310). Rows of inner plates can be seen, where the sides of the brachials are broken away, and traces of these inner plates can be seen in section (fig. 311). About 5 covering-plates go to each brachial. IBr 2; rather wide. IIBr 2; also wide. | IIIBr from 2 to 4, thus: 3—3 = 4—3, 2—4 = 4-3 and 2—4 = 4—29. Remaining series traced up to VIBr. In a the ossicles of these series are higher than wide, but in hb the opposite is the case. Anal structures: x is hexagonal and depressed at the angles; it supports 3 plates. The proximal median plate of the Ventral Sac is of the same shape and has the same ornament as x. Similarly all the plates of the sac are hexagonal and depressed at the corners. They never quite attain the parallelism of G. typus, although they approach it distally. In the distal region of the sac too, the transverse folds are exaggerated, while the vertical folds form longitudinal ridges. It is quite clear that there are no slits or pores. The sac is thin, but is not so compressed as in G. typus (figs. 307, 310). In b the anal area of the cup is somewhat disarranged, and there is an appearance of a small radianal as in Botryocrinus; (fig. 312), an appearance which is of considerable interest in view of the possible derivation of this genus from Palmwocrinus, for the ab- normality would thus be an instance of atavic reversion. The Tegmen is seen in ce. It consists of small hexagonal plates and rises into a dome. These small plates come right down to the angle where the radials bend inward (fig. 315, see also fig. 309). The Stem consists of pentagonal ossicles, alternating in height and all ridged (figs. 313, 314). Notes on ÅNGELIN'S figures. Tab. XXI, figs. 8 and 9 represent the same specimen. The arms appear too thick and flat. Tab. XXI, fig. 10 is somewhat restored but is fair; it shows the abnormality in the anal area. TAIK MIN rä: (förd ASKCORrect: Tab. XXIX, fig. 75 b is a good deal restored. Locality: Follingbo (f). Not known out of Gotland. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 2. 165 Gissocrinus macrodactylus. (Plate, IX, figs., 316 —325). 1878 ÅNGELIN, Iconographia, p. 10, Tab. XVIII, fig. 1. Diagnosis. Dorsal Cup conical, higher than wide; its plates with strong axial ridges. IBB high. BB higher than wide. RR higher than wide; facet less than half width. IBr 3 or 4. HBr 3 or 4. Arms branch 4 (5?) times, and are slender. Arm-ossicles higher than wide, with rounded backs and parallel sides, compressed laterally. Ventral Sac vertical; composed of parallel series of quadrangular plates lying side by side; with imbricating transverse folds. Stem-ossicles round or subpentagonal, low, alternating in height, with rounded edges. The type-specimen of this species, No. 115 ANG., is a complete crown with two stem-fragments, 22 mm. and 28 mm. long, proved to belong to it by the fitting of the matrix in which they lie. I also refer to this species, with slight doubt, an arm-fragment (fig. 325), which I am assured is a type-specimen of Myelodactylus gracilis ANG. (see p. 40). Beside these no other specimens of the species are known. Description of the Type-specimen. Dorsal cup conical; ornamented with strong axial ribs as im G. goniodactylus. Height 11 mm.: width at base 3.75 mm.; width above 9 mm. (figs. 316—3818). IBB 3. The single one, which below is nearly as wide as the others, is in 1. post. radius. They rise up sharply from the stem, with long adjacent sides. Seen from with- out 1. post. IB is pentagonal; its height is 3.4 mm., the length of its side 2.25 mm. BB 5, hexagonal, and post. B heptagonal; elongate. Height 5 mm.; width below 3.25 mm.; width above 4 mm. RR 5; the interradial portions bend in sharply about the level of the facet. Height to bottom of facet 3 mm.; width below 4.25 mm.; width above 4.6 mm.; length of side about 3.2 mm.; width of facet 2.2 mm. The axial canal is distinct. Arms about 45 mm. long, extend to VBr or possibly VIBr, and are of generally slender appearance (figs. 316, 319). The ossieles as seen from the back are higher than wide, with parallel sides and no distal ridges. Their backs are smoothly rounded. The axial canal is distinct in the proximal region. The ventral groove with its covering-plates appears to have been of much the same nature as in preceding species of this genus (figs. 320, 321). Anal structures: x hexagonal, supporting 3 plates. The median proximal plate of the Ventral Sac is of the same shape as « (fig. 318). The ensuing plates, primitively hexagonal, soon become quadrangular and parallel. They have very strong upturned transverse ridges, which give the sac an imbricated appearance (fig. 322). The Stem is preserved to a length of 50 mm., and has a diameter of 3.6 mm. The ossicles are round or obscurely pentagonal, with a quinquelobate axial canal of I mm. 166 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. in diameter. They alternate in height with some regularity, the average height being about 0.5 mm. Their edges are rounded and alternately project. "The articular surface is radiately striate, and slight crenelations may sometimes be seen at the suture (figs. SPA BAN Notes on ÅANGELIN'S figures. Tab. XVIII, fig. 1. This is of course restored and the artist did not know what to do with the anal x; otherwise the figure 1s fair. Locality: Follingbo (f). Not known out of Gotland. Gissocrinus goniodactylus. (Not figured.) 1839 Cyathocrwnites goniodactylus, PHILLIPS in MURCHISON »Silurian System», p. 671, P1. XVII, fig. 1. Cyathocrinus goniodactylus, Auctt. seqq. Diagnosis. Dorsal Cup slightly wider than high; roughly conical; either with strong axial ridges, or with facets bounded by the axial lines. IBB of moderate height. BB about as high as wide. RR wider than high; facet between '/, and ”/, width of R. IBr 1 or 2. IIBr 2, rarely 3. Arms branch about 6 times. Arm-ossicles usually wider than high, either ridged or rounded, with or without distal expansion. Ventral Sac vertical; composed of roughly quadrangular plates, with strong transverse folds. Stem-ossicles round; very low, the alternate ones often ridged. The typical form of this species, so common in the Wenlock Limestone of England, is represented in Gotland by a single erown from the Klinteberg. Remarks on the specimen. The Crown attains a length of 43 mm. The Dorsal Cup is in a rather disturbed state. The axial ridges of its plates are very characteristic. Two IBB are preserved, and these show slight traces of the original sutures. ER are 2.75 mm. high to the bottom of the facet, and 4.2 mm. wide. The width of the facet is 2.5 mm. The Arm-ossieles are of very characteristic shape, with dorsal ridge and distal ex- pansion. The lower part of the Ventral Sac is well shown, and is rather strongly folded. This species was not figured by ÅNGELIN. Locality in Gotland: the Klinteberg (f). KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 2. 167 Gissocrinus goniodactylus, var. (Plate IX, figs. 326—334.) There is a variety of this species that in the extreme breadth and flat appearance of its arm-ossicles approaches G. squamifer. "This variety is not rare in England, but in Gotland it is at present represented by nothing more than the upper portion of a crown, No. 131 RM. The specimen apparently possessed a cup when first found, but the portion of matrix on which it was has been lost. The Arm-ossicles are nearly half as wide again as high, with plain ridged backs. The depth of the ossieles is small compared to their breadth, but is not so little as in G: squamifer. "The sides of the ossicles are a little convex. The ossicles are dark- coloured. The axial canal is separate from the ventral groove in the proximal, but not in the distal region of the arms. The ventral groove is a wide V. The covering-plates are about 6 to a brachial and are apparently compound, but their elements cannot be clearly distinguished. The Ventral Sac passes upwards with the arms; it is strongly folded transversely, and the ridges being worn the appearance of slits is produced. The folded edges of the plates are well seen (fig. 334). Locality in Gotland: Uncertain; Prof. LINDSTRÖM suggests Follingbo and bed f. Gissocrinus squamifer, MS. (Not figured.) [1873 Cyathocrinus (sp. 4) squamiferus, MSS. SALTER, Catalogue of Fossils in Woodwardian Museum, p. 124.] This species is fairly well known in England, and I believe that it is here repre- sented by specimen No. 155 RM. In this specimen the Cup is not shown, but the Arms are broad and massive. This species was not figured by ÅNGELIN. Locality in Gotland: Unknown. It apparently comes from bed f. 168 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Gissocrinus incurvatus. (Plate IX, figs. 335, 336, and, Plate X, figs. 337—351-.) 1878 Cyathoerinus incurvatus, ANGELIN, Iconographia, p. 23, Tab. XXVI, fig. 1. 1878 Cyathocrinus granulatus, ANGELIN, Iconographia. p. 23, Tab. XVI, figs. 1, 2 and 3. 1879 Cyathocrinus incurvatus, WACHSMUTH and SPRINGER, Revision I, 86, Proc. 1879, p. 309. 1879 ? Arachnocrinus gramnulatus, WACHSMUTA and SPRINGER, Revision I, 93, Proc. 1879, p. 316. Diagnosis. Dorsal Cup very low and wide; its plates simply curved and ornamented with small tubercles. IBB minute. BB half as wide again as high. RR slightly wider than high; facet 3/4ths width. IBr 1 (? sometimes 2). IIBr 1 or 2. Arms branch about 5 times; they pass horizontally outwards from the calyx to the level of IIIBr; then they curve round, and when closed are markedly involute. Arm-ossicles have occasional tubercles, especially on the articular margins; they are slightly higher than wide, have broad slightly rounded backs and flat sides sloping inwards. Ventral Sac horizontal; composed of hexagonal plates which distally tend to run in transverse folds; the plates are rather prominent and have slightly folded edges. Stem-ossicles round, low and alternating in height, the higher ones projecting in rough ridges. There can be very little doubt but that C. granulatus of ANGELIN, which WACHSMUTH and SPRINGER have for some reason transferred to Årachnocrinus, 18 a synonym of this species. The diagnosis tallies exactly. The type-specimen is said to be in the Riks- museum, but it cannot be found. The figures, however, agree with G. incurvatus in everything except the ventral sac, which was obviously broken off in the figured specimen. I adopt the name »incurvatus» in preference to »yranulatus» because the figured specimen of the former species 1s preserved, and there are many other specimens bearimg the name that must have served as types to ANGELS. The specimens are fragmentary, but the scattered evidence enables one to build up a fairly complete description of the species. The species is transferred to Gissocrinus, notwithstanding the fact that the number of infrabasals is uncertain, for the following reasons. In the shape and structure of its arm-ossicles it resembles many species of (issocrinus, but none of Cyathocrinus; the structure of the ventral sac is very characteristic of, though not absolutely confined to, Gissocrinus; the horizontal position of the ventral sac and of the proximal region of the arms is parallelled by Gissocrinus squamifer and G. arthriticus, not to mention other species more doubtfully referred to Gissocrinus. I am not sure that I appreciate the reasons that caused Messrs. WACHSMUTH and SPRINGER to refer Cyathocerinus granuwlatus, and by implication C. incurvatus, to Arachno- erinus. If, however, the forms grouped under Arachnocrinus are really of this nature, then that genus must be regarded with considerable suspicion. The present species un- doubtedly belongs to the same section of Gissocrini as G. squamifer, while another English species that has been regarded as an Årachnocrinus by various authorities is only a further development in the same direction. But between G. squamifer and G. goniodactylus there KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 2. 169 is hardly a step; the latter species, however, has none of the characters that differentiate Arachnocerinus. On the other hand, G. arthriticus PEimiries, which only escaped being made the type of Gissocrinus owing to its absence from Gotland, has almost all the characters of Arachnocrinus. Really the only difference between Arachnocrinus and some species of Gissoerinus lies in the fact that the former has 5, the latter 3 infrabasals. But it must be remembered on the one hand that many specimens of Gissocrinus do actually show traces of the original pentamerous symmetry in the base, and on the other hand that the infrabasals of the American species of Arachnocrinus are quite minute and have been properly described for no species. I incline therefore to the opinion that the American species may eventually be found to possess three infrabasals only, in which case the two genera could no longer be separated. For the present, as I have not yet had the opportunity of examining the American specimens, I retain the genus and the name Gissocrinus. If, however, my suspicions are well founded, it will some day be necessary to consider whether the genus should not be called Arachnocrinus, and ÅA. bulbosus Harr sp. taken as its type. Such a proceeding would certainly be a charming reductio ad absurdum of one custom of nomenclaturists, for the diagnosis of Arachnocrinus would no longer retain any of its original clauses. Description. Dorsal Cup very low and proportionally wide. Its plates are simply curved, but not swollen, except that the radials project slightly; they appear to have been ornamented with small tubercles, especially along the margins, but it is not certain that this was the case in all specimens. The measurements of a small specimen are: height 5 mm., width below estimated at 3.5 mm., width above estimated at 8.5 mm. (figs. 335, 337, 341, 342). IBB number not ascertained; low, minute. BB 5: hexagonal, except post. B which is heptagonal. The height is at most ”/, the width. RR 5; slightly wider than high. The facet occupies ”/, of the width and is almost vertical. The axial canal 1s distinet as a rule, but placed rather close to the ventral groove, with which it is sometimes connected (fig. 338). The Arms extend horizontally from the calyx-to the level of IIIBr or IVBr; here they begin to curve round, dichotomising as they go (figs. 335, 336). The distal branches are remarkably involute, sometimes forming two distinct whorls; the involution also appears to be constant (fig. 351). The ossicles are roughly quadrangular in section, with a broad rounded back and flat inbent sides, which suddenly curve in to a rather narrow ventral groove. The axial canal can be traced for some distance, but lies very close beneath the groove and joins it in the distal ossicles (figs. 344—346, 349, 350). The covering-plates were composed of at least the elements c' and c” and some internal pieces (figs. 344, 345, 346, 349). The inner rows of plates (c”) appear to have been depressed; but so peculiar an appearance may be due to the state of preservation. IBr 1, possibly sometimes 2. Occasionally they are very low and almost triangular, but usually are rather longer than wide. They are constricted in the middle and either K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 2. 22 SS 170 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. tuberculate or with raised articular margins. They are almost at right angles to the long axis of the calyx. IIBr 1 or 2, rarely, if ever, more. They are similar in shape and ornament to IBr. IIBr from 1 to 3, rarely, if ever, more. IlIlax expands above, but the other os- sicles are not constrieted. Ornament as before. In the remaining series the ossicles are a little longer in proportion to their width, and more are found in a series. They are still tuberculate, and in some specimens are ridged on the articular margins, but more often are simply rounded (fig. 343). Anal structures: x is hexagonal and supports two plates (fig. 341). No specimen shows all the immediately ensuing plates but there is no reason to suppose that they differed from those of other Gtissocrim. There were at any rate two lateral plates, and there must have been as usual one proximal median plate between them. The Ventral Sac itself is composed of several alternating series of hexagonal plates, which are rather prominent and have slightly folded edges (fig. 348). The sac attained a length of at least 22 mm. in one specimen. In its distal region the plates present a less regular appearance, and tend to run in transverse folds. The chief peculiarity of the sac is its position; it appears to pass out almost horizontally from the calyx, and in one specimen actually appears to be pendent, lying alongside of the stem (cf. fig. 342). The Tegmen shows 4 deltoids and a madreporite. All these five plates are very similar in shape and position, and the food-grooves pass over their edges to the actinal centre (fig. 339). That in the posterior interradius, however, the madreporite, appears rugose and of darker colour than the others (fig. 340). The extremely lateral situation of the ventral sac causes less departure from pentamerous symmetry in the posterior interradius of the tegmen than is usually the case. The ambulacrals are clearly seen passing over the edges of the deltoids and the madreporite. Those in the centre are larger, but can hardly be thought to represent orals as they are certainly not interradial in position. The Stem in one specimen (that in which the sac is preserved) has a length of at least 24 mm., including the root (fig. 342). The average width of the stem in this specimen is 5 mm. It is normally composed of rather low ossicles alternating in height, the higher ones projecting in rough ridges. In the distal part of the stem in this specimen there is considerable irregularity, and the ossicles are broken up by longitudinal or oblique sutures (fig. 347). Whether this is a pathological or senile development, or whether it is an original structure is uncertain. The Root forms an incrustation. Notes on ÅNGELIN'S figures: Tab. XVI, fig. 1. The ventral sac is obviously broken off just above the proximal median plate. The specimen is unknown. Tab. XVI, figs. 2 and 3 show the shape and ornament of the brachials very well, but they are rather lower than is usual in the species. Tab. XXVI, fig. 1 is a very correct drawing of the specimen. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. vä Locality in Gotland: Follingbo; two specimens from Samsugn in Othem. Some weathered arms, No. 129, from Fårö are referred in the collection to this species, but I doubt whether they belong to it. All localities are in bed f. Gissocrinus Vverrucosus, n. sp. (Plate X, figs. 352—378.) Diagnosis. Dorsal Cup regularly conical; height slightly greater than width; ornamented with large granules that vary in arrangement. IBB of moderate height. BB higher than wide. RR higher than wide, facet rather more than half width of R. IBr 4, sometimes 5. IIBr 4, sometimes 5, rarely 6. Arms branch 4 times at most. Arm-ossicles widen slightly distalwards; change from more than twice as wide as high in the proximal region to as high as wide in the distal region; they are laterally compressed. Ventral tube vertical; greatly compressed dorso-ventrally; composed of quadrangular plates with a transverse ridge and a slight longitudinal ridge. Stem-ossicles round, very low, the alternate ones with a projecting moniliform rim. This species 1s founded on 10 specimens, all recently collected by Mr Oscar W. WENNERSTEN. They are mostly rather crushed; but those in a yellowish and more marly matrix are less crushed than the rest, which are in a blue-grey matrix. The measure- ments are taken from one of the former, which has been extracted clean from the matrix. Description. . E j 3.1 + 3.9 Dorsal Cup regularly conical. Height 8 mm.; width at base — 3 — = 3.5 mm.; É dd 10.5 ; width above EE = 7.8 mm. All the plates are ornamented with large granules; these are sometimes quite irregular, sometimes follow the outlines of the plates, and sometimes tend to radiate (contrast figs. 352 and 361). IBB 3; but the sutures are not clearly seen owing to the ornament. BB 5; hexagonal, and post. B heptagonal. Height 4 mm.; width below 3.4 mm.; width above 3.6 mm.; length of adjacent sides 2 mm. RR 5; high, pentagonal. Height to bottom of facet 3 mm. or 2.25 mm.; width below 4 mm.; width above 4.5 mm.; length of side about 3.25 mm.; width of facet 2.25 mm. The facet is sometimes surrounded by a distinct ring of granules; it projects slightly; there is a distinct axial canal in the middle of a transverse ridge (figs. 354—362). The Arms never appear to have got beyond VBr. Their length in the adult was probably about 26 mm., or rather more than three times the height of the cup. In general appearance they are separate from one another, and rather Cyathocrinus-like in the mode of branching. The axial canal is distinct. As in other species, the ossicles are laterally compressed in the distal region of the arm; this compression is considerable, but not quite so much as observed in G. campanula (fig. 363). 72 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND: The covering-plates, which run about 3 to a brachial, are composed of the three elements usual in this genus. Internal pieces are also present (figs. 357, 358, 365—368). IBr 4, or sometimes 5. Their height is I mm., their width about 2.25 mm. Their backs are rounded. The width incereases slightly distalward, thus producing an imbricated appearance, which is more marked in some specimens than in others. IBr, is usually orna- mented with transverse rows of granules, and on highly ornamented specimens there is a tendency to the same ornament on succeeding primibrachs, especially at the sides; in other cases the IBr are quite smooth (fig. 374). IBr 4, sometimes 5, rarely 6. They are less wide, both proportionally and ab- solutely, than IBr. They are imbricate, but not granulate. IIIBr 5 on the outer side of the dichotom, and 9 or 10 on the inner side. They are narrower, both proportionally and absolutely, but as seen from the back are still a little wider than high. IVBr, number uncertain. They and VBr are about as high as wide. Anal structures: x is hexagonal, and ornamented like the rest of the cup. It supports the usual three plates, but as these are also ornamented it is not easy to discern their outlines. The Ventral Sac extends to at least the length of the arms, and was very probably longer. It is compressed dorso-ventrally, and has a thin wide lumen. It is straight or gently curved and of normal Gäissocrinus type. It is composed of 8 or 9 longitudinal rows of plates arranged in horizontal circlets. The plates are wider than high; they have a transverse fold at half their heights, and middle parts slightly raised and forming vertical ridges. In a specimen otherwise highly ornamented the granulation appears to be carried up the tube and induces an imbricated appearance (figs. 356, 361, 369, 370, 373, 374, 378). The Tegmen is not seen. The Stem is preserved in three specimens to lengths of 22 mm., 22 mm. and 31 mm. respectively. It was probably about 40 mm. long. The diameters of a crushed stem are 3 mm. and 2 mm. The ossicles are about 3 mm. high, alternating in size; every other one has a projecting moniliform ring of very delicate and beautiful appearance; every 4th ossicle is larger than the 2nd. The articular surface is radiately striate. The axial canal is quingquelobate, and has a diameter of 75 mm. In an uncrushed specimen the diameter of the stem close to the crown is 3.25 mm. (figs. 355, 361, 371, 372, 373, 375). One of the specimens (fig. 377) is small and presumably voung. Its plates are almost smooth. The cup is seen from below. The IBB are not quite fused in the left anterior and anterior radii; 1. post. IB is distinet and large; r. post. IB is small; r. ant. IB is absent and its place taken by the lower part of r. ant. B. There are very faint traces of granules following the outlines of BB and RR. The proportions of the cup- plates are apparently the same as in other specimens of the species. The arms seem finer in proportion, this is partly because they have many ossicles in the different series, wviz., IBr 5 and IIBr 5 and 6, but also because the ossicles are somewhat higher in proportion. > 4 KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 2. 73 There is another specimen, consisting of two radials and their arms, that is still smoother. These differences are no doubt chiefly due to youth; another specimen shows them to a less extent. After careful consideration, therefore, I see no ground for separating these specimens as another species '). Perhaps I may be permitted to express the hope that no zealous writer will think it necessary to found a new species on the evidence of my figure. This practice of giving names to species of which the writer has never seen a single specimen savours of impertinence. Of such names the lists of synonyms are very largely composed. Locality: the upper part of the waterfall outside the south wall of Wisby, in the Ptierygotus bed e. Not known out of Gotland. This species was not figured by ÅNGELIN. Gissocrinus sp. (Plate X, figs. 379—402.) There has recently been found a small specimen, apparently referable to this genus, and consisting of a slightly distorted cup with one or two brachials and one columnal. The specimen cannot be referred to any described species of Gissocrinus; but, since its incompleteness renders it unsuitable for the type-specimen of a new species, it will not receive either diagnosis or name in the present paper: I rely on the good taste and com- mon sense of my colleagues to leave it unchristened for the present. Description of the specimen. Dorsal Cup conical below, but with almost vertical sides above middle of BB. Height varies in different radii, owing partly to different size of plates, partly to distor- tion in fossilisation. Height to facet of 1. ant. R, 6 mm.; to facet of r. post. R, 5.2 mm.; to top of r. post. R, 5.9 mm. Width at base, exeluding ornament, 1.5 mm.; including ornament, about 2.5 mm. Width above, estimated at 5.5 mm. The Ornament consists of very clearly defined axial ridges, with a few slighter intervening folds. The height of the ridges is about 0.5 mm. IBB, 5, varying slightly in size. They bend up sharply from the stem, and the measurements, reckoning from the bend, are as follows: greatest height, 2 mm.; width below 1.1 mm.; width above 1.75 mm. 1. post. B is not so strongly ribbed as the others. The non-fusion of the IBB need not prevent this specimen from being a Gissocrinus; for, as we have already seen (pp. 152,156, 161, 172), the fusion is by no means always either complete or along the same interradiu. It is probable that the IBB were rarely fused in the young of any Gissocrinus. The shape and ornament of the cup are far safer guides to the generic position of the specimen than the number of its IBB. 1) Since the above was written Mr. WENNERSTEN has found 3 more young specimens at the same locality which confirm the above conclusions. 174 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. BB, 5; hexagonal, except post. B which is heptagonal. They vary slightly in size, but the measurements are somewhat as follows: height 3 mm.; width below 1.75 mm. to 2 mm.; width above 2 mm. RR 5; very variable in size, but all small as compared with BB. Some are so broken that the measurements cannot be given; the following are the measurements for the 1. and r. ant. RR, respectively: Height to bottom of facet, 2 mm. and 1.75 mm.; width below, 3 mm. and 3 mm.; width above, 3 mm. and 3 mm.; width of facet, 1.1 mm. and 1 mm. The facet is gently concave, shows no trace of ridge or depressions, and has a wide notch, with no separate axial canal. The 1. post. R appears to have been abnormal (fig. 400). Arms: some fragments of what appear to be brachials are attached to the l. ant. R. Anal structures: none preserved; but, to judge from the shapes of the adjacent plates, the anal area of the cup seems to have been normal. Tegmen: a few interambulacrals are preserved, but nothing more can be made out. Stem: the single columnal is very low, somewhat irregular in shape and has a small axial canal. This specimen is of interest as presenting a strong resemblance to the specimens of Paleocrinus from Canada, and to certain species of Dendrocrinus. In this connection it should be noted that it comes from a lower horizon than the other Gotland Gissocrim. This specimen was not figured by ÅANGELIN. Locality: near Djupvik in Eksta: bed ec. Be 9, Fr14, > 20, » 24, 24, 35, » 44. » 45, AD, 45, > 46, » 46, > 53. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. 175 Addenda et Corrigenda. Bibliography. An earlier reference than any here given is to MAGNUS VON BROMELL's »Mineralogia, eller line line line end line end Inledning til nödig kundskap af igenkiänna och upfinna Allahanda Berg-Arter/ Mineralier, Metaller samt Fossilier, o. s. v.> 2nd edition, Stockholm, 1739; 8vo, xxiv & 95 pages, & Register 36 pages. The following passage on p. 47 shows that BRoMELL had a very fair idea of the true nature of Crinoid remains: »I lika måtto hittar man som oftast uti kalksten på Gottland och i Skåne ett slags små platta / femkantiga eller trinna tunna / enkla / så och i små leder hopwuxne iholige stenar / bekante under namn af Entrocho, Trochita, och Asteria columnari, Stiern- och Hiulstenar/ om hvilkas ursprung man fuller ännu ingen futkommelig [sic] kunskap hafwer / dock hållas de af de fläste naturkunnigom för petrificerade fötter / leder och strålar af ett mång-fotat hafsdiur/ stella marina och meduse caput kallad.> A German translation of this work by MIKRANDER, under the litle of >Mineralogia et Litho- grapica suecana», was published in 1740; in this edition the above-quoted passage occurs on p. 83. 18, For »Thierreichs>, read »Thierreiches>. 24, For >»infrasabaly, read »infrabasal». 19, For »ty», read »by>. of 4th paragraph, Add: — This supposed tegmen of Pisocrinus is now known to be the oral pyramid of Idiocrinus ventricosus; see WACHSMUTH and SPRINGER, Description of two new genera &c., Amer. Geol: vol. 'X, on'p. 138; Sept. 1892. 15, Dele »Fistulata>. of 5th paragraph, Add: — That this statement of the case is by no means exaggerated may be seen by reference to Mr. D. P. OÖEHLERT's recent paper "Description de deux Crinoides nouveaux du Dévonien de La Manche' (Bull. Soc. Géol. France (3) XIX, pp. 834—853, pl. XVIII; Dec. 1891). On p. 849 he discusses Herpetocrinus, concluding thus: »Nous ferons d'abord observer que les espéces qui ont été réunies sous ce nom par ÅNGELIN posseédent des caractéres assez différents pour devoir étre réparties dans des genres distincts; ensuite, quil n'est nullement prouvé qu'aucune des formes du Silurien de Suede se rapporte au genre de HaLr, qui, dailleurs, est toujours tres problématique, puisque les fragments d'aprés lesquels il est établi, sont pour les uns des bras, hypotheése a laquelle se sont rattachés MM. WACHSMUTH et SPRINGER, et pour les autres des trongons de tige.» Note to 2nd paragraph: — WACHSMUTH and SPRINGER's law of stem-orientation has recently been discussed line line last by Mr. D. P. OBEHLERT (loc. cit.), without however clearing up any of the difficulties. 12, Dele »except in H. scolopendra» to end of sentence. 7 from bottom, For »there are also found &c.» read »there is also found another species, here de- seribed under the name of H. flabellicirrus, as well as one specimen of H. convolutus>. line, Dele »H. scolopendra>. line 1, For »are all primitive», read »are both primitive». in Table, Dele »H. scolopendra>. Note on Herpetocrinus scolopendra: — After the sheet containing the description of this species had been printed off, the larger specimen was very carefully cleaned by Mr LILJEVALL, who thus made the fortunate discovery that it did Pp! 176 125, end of 1st paragraph, See above Note to p. 53. F. 4. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. not belong to Herpetocrinus at all, but consisted of some arms of Streptocrinus crotalurus. The arms of the latter genus differ, as explamed on pp. 124, 125, from those of all known erinoids in the possession of false pinnules', structures, that is, which outwardly resemble pinnules, but which differ from" them in springing from the middle of the brachials instead of from their upper corners, and in occurring in pairs instead of alternately. The brachials, in fact, are not axillary, and the pinnules appear to have arisen as processes from the brachials rather than through the specialisa- tion of originally dichotomous arms. These peculiar facts, inferred from the study of the type-specimen of S. crotalurus, are fully confirmed by the fossils now under consideration; and it will be remembered that it was this very peculiarity that justifiably precluded me, in the absence of other evidence, from regarding them as the arms of a crinoid. It was, however, pointed out that these specimens had, in other respects, a very arm-like character, and that they differed in certain important particulars from other stems of the genus to which they were provisionally referred. It only required the demonstr tion of a ventral groove with its covering-plates, now so beautifully accomplished by Mr. LILJEVALL (figs. 80, 81, 82), to prove that, despite their abnormality, they did really belong to the brachial skeleton. It is no wonder that this fact was not discerned before, for the axial canal is exceedingly minute, and is indeed not separated by stereom from the ventral groove, which is very narrow and very shallow (cfr. fig 195). The chief specimen consists of portions of five arm- -branches, all finials (figs. 1830) Of these, that on the left is independent (1), while the rest form two pairs (2, 3; 4, 5), each pair spring- ing from an axillary (A; B). As the type-specimen of S. crotalurus had certainly four and probably six or more branches to the arm, the present specimen may be a portion of a single arm; but it may equally well be composed of portions of two or three arms, and it is in any case impossible to say to which series the various brachials belong. The axillary A appears to be placed on the l slope of another brachial, which also must have been an axillary and appears to have a portion of another brachial attached to its right slope. These axillaries, surrounded as they were by matrix, are what was before supposed to be a root. Similarly the brachials were described as columnals, and false pinnules as cirrl. In other respects the previous description still holds good, and it is not necessary to repeat the measurements. ( To the description of S. crotalurus it may now be added that the distal portions of the arms did, as was suggested, bend upwards, and that they were, when closed, tightly coiled, like the arms of UGper eri spiralis and Gissocrinus incurvatus, but not in the same plane. We also learn that the false pinnules continued to the distal ends of the arms, usually arising on each side of a brachial, but occasionally with some irregularity in this respect. In one case a false pinnule springs from the suture between two brachials (fig. 79, third suture from +), each of which bears a false pinnule on its other side. In other cases, as in branch 2 (fig. 80), the side of the brachial that does not bear a false pinnule is shorter than the opposite pinnuliferous side, much as in an ordinary pinnulate arm. The false pinnules possessed a ventral groove of broad V-shape, over which quadrangular covering-plates, similar to those of the brachials, extended (fig. 82). , KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. INDEX BAND 25. N:o 2. Iver to all Generic and Specific names used in Part I. Synonyms are in ttalics. »Nomina nuda vel manuscripta» are between quote-marks. A page-number printed in solid type, thus 25, denotes that the genus or species is specially described on that page. Abacocrinus Cappelleri 4. Actinocrinites moniliformis 13. Actinocrinites regularis 11. ÅActinocrinites tessaracontadactylus 11. ÅActinocrinus regularis 14. ÅActinocrinus simpler 13. Åctinocrinus tessaracontadactylus 14. Allagecrinus 21. Ampheristocrinus 107. Anomalocrinus 20, 35, 41, 60. Antedon bifida 44. ÅAntedon rosacea 44. Anthocrinus Loveni 13. Apiocrinites 2? 11. Apiocrinites punctatus 11. Apiocrinites ? scriptus 11. Apiocrinus 151. Apiocrinus elegans 28. Apiocrinus Parkinsoni 28. Apiocrinus scriptus 13. Arachnocrinus 8, 124, 168, 169. Arachnocrinus bulbosus 169. Arachnocrinus granulatus 128, 154, 168. Asterias glacialis 111. Atelestocrinus 114. Bactrocrinus 101, 104. Bactrocrinus fusiformis 104. Bzerocrinus 21. Berocrinus Ungerni 104. Barrandeocrinus 16. Barycrinus 114, 116. Bathycrinus 44. Belemnocrinus 20, 21. Botryocrinus 102, 103, 114, 116, 123, 126. Botryocrinus corallum 7, 117. Botryocrinus crassus 103. Botryocrinus cucurbitaceus 6, 7, 119, 120. Botryocrinus nucleus 104. Botryocrinus polyxo 195. Botryocrinus ramosissimus 6, 7, 117. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 2. Calceocrinus 768190, 21, 545 55r5HENST58, 61,62, 63,65, '66, 64. »Calceocrinus abdominalis> 66, 67. Calceocrinus Calceoerinus Calceocrinus Calceocrinus Calceocrinus Calceoerinus Calceocrinus Calceocrinus Calceocrinus Calceocrinus Calceocrinus Calceocrinus Calceocrinus articulosus 66. Barrandei 66. Barrisi 66. bidentatus 56, 66. Bradleyi 67. chrysalis 55, 66. elarus 66, 75. contractus 55, 66. dactylus 63, 66. Fletcheri 66, 67, 74, 81. furcillatus 57, 66. gotlandicus! 6, 66, 70; T3/075y:77, 82. efr. gotlandicus 6, $1. »Calceocrinus gradatus> 66, 67. Calceocrinus Calceocrinus Calceocrinus Calceocrinus Calceocrinus Calceocrinus Calceocrinus Calceocrinus 77, 96. Calceocrinus Calceoerinus Calceoerinus Calceocrinus Hallis55, 156) 577 66: inequalis 66. indianensis 66. interpres! 6;.6M5 696 5, WT,=94 ? lamellosus 66. nitrdus' 6) 7; 167TI77-1:91: perplexus 67. pramulatus” 6,5 P6w4lgr6T, TITANS, pugil 6, 67, 70, 82. radiculus 66. robustus 67. rugosus 66. »Calceocrinus serialis> 66, 67, 93. Calceocrinus Calceocrinus Calceocrinus Calceocrinus Calceocrinus Calceocrinus Calceocrinus Calceocrinus stigmatus 56, 66, 70. tenax 6, 67, 70 T1,r75, 77,88: efr. tenax 6, 90. tucanus 6, 67, 70, $S6. tunicatus 67. typus 56, 57, 65, 66. ventricosus 62, 63, 66. Wachsmuthi 63, 66. Callierinus costatus 11. Callicerinus Roemerianus 16. 178 Calycanthoerimus 21, Carpocrinus Carpocrinus Caryoerinus Caryocystis Caryocystis Castocrimus” 217" 56, 577) 58, 29,60, 61; 62,63, GO UP UD Castocrinus Castocrinus Castocrinus Castocrinus Castocrimus Catillocrinus Cheirocrinus F. A. 22, 20, 4, 61 ornatus 4. simplex 4, 11. 19: granatum 11. testudinaria 12. 76: articulosus 66. Billingsianus 59, 60, 66. fureillatus” 575 59, 607 665 inzequalis 66. rugosus 59, 60, 66. 27 22.161. 553; ÖT. 6:95-TOFET »Cheirocrinus abdominalis»> 66. Oheirocrinus Cheiroerinus Cheirocrinus Cheirocrinus »Cheirocrinu Cheiroerinus Uheirocrinus elarus 66, 75. chrysalis "55, 56, 66. dactylus 66. PFleteheri 66. 3 gradatus> 66. lamellosus 66. nodosus 66. »Öheirocrinus serialis> 66. Cheiroerinus Cheirocrinus OCheiroerinus Cheirocrinus Chirocrinus, Chiroerinus Closterocrint stigmatus 56, 66. tunicatus 67. ventricosus 66. Wachsmuthi 66. see Calceocrinus. gotlandicus 66, 77, 91. 18TLÖTG Corymboecrinus corolliferus 12. Corymboecrinus grandistellatus 16. Uremacrinus Cremacrinus Uremacrinus UOremacerinus Cremacrinus Uremacrinus 56. Barrandei 66. chrysalis 66. inequalis 66. punctatus 66. radiculus 66. Crotalocrinus 5, 12, 16, Crotalocerinus pulcher 12. Crotaloerinus rugosus 10, 13. Crotalocrinus sp. 10. Crotaloerinus verrucosus 12. Cupressocrinus 20, 21. Cupressocrinus gracilis 20. Cupressocrinus inflatus 20. Cupressocrinus Schlotheimi 20. Cyrtidocrinus 19. Cyathocrinites ? 12. Cyathocrinites corolliferus 12. Cyathocrinites pinnatus 12. Cyathocrinites pulcher 12. Cyathocrinites rugosus 12. Cyathocrinites scrobiculatus 12. Cyathocrinus 8, 123, 126, 153, 156. Cyathocrinus acinotubus 6, 7, 128, 129, 133, 151. Cyathoerinus alutaceus 7, 128, 133, 146, 147. Cyathocrinus cora 127. Cyathocrinus corolliferus 14. ilj lg (ER BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Cyathocrinus Cyathocrinus Cvyathocrinus Cyathocrinus Cyathoerinus Cyathocrinus Cyathocrinus Cyathocrinus, Cyathoermus Cyathocrinus Cyathocrinus Cyathocrinus Cyathoerinus Cyathocrinus Cyathocrinus Cyathocrinus Cyathocrinus Cyathocrinus Cyathocrinus ramosus 142. Cyathocrinus rugosus 13. A Cyathocrinus secrobiculatus 14. vå »Cyathocrinus (sp. 4) squamiferus> 167. tå Cyathocrinus striolatus 6, 128, 129, 136. N »Cyathocrinus tenuis> 40. Cyathocrinus Cyathocrinus Cyathoerimus V Cyathocrinus Cyathocrinus w Cyathocrinus Dadoerinus Beyrichi 20. n Decadoerinus Deltaerinus: 56, "57, 67. Deltacrinus Bradleyi 67. Deltacrinus celarus 57, 66. Deltacrinus stigmatus 66. Deltacrinus ? Dendrocrinus Dendrocrinus Dendrocrinus Dendrocrinus Dendrocrinus Dendrocrinus Dendrocrinus Dimerocrinus Echidnis diluviana 10. Echinoencrinites sSenkenbergi 12. Echinospheera aurantium 12. Echinospherites granatum 12. Echinospherites pomum 12. Ectenocrinus Enalloerinus Enallocrinus punctatus 13. Enallocrinus scriptus 12, 13. Encrinites 2? 11. Encrinites calycularis 12. Encerinites echidnoides 10, 12. Encerinites flezibilis 11, 12. Diane 6, 128, 129, 137. distensus 7, 128, 129, 141. glaber 6, 128, 129, 138. goniodactylus 166. gramulatus 7, 128, 154, 168. incurvatus 154, 168, see Gissocrinus. interbrachiatus 128. leevis"N, 128; 130; 132 MAG G longimanus 7, 16, 128, 134, 142, 151. longimanus 146. efr. longimanus 143. monilifer 7; 1287 130, 132. muticus 6, 128, 129, 140. Å nucleus 104. pentagonus 13. polyzo 105. gj pulcher 14. , ramosus 7, 16, 128, 129, 130, 146, 151 tuberculatus 14. pg vallatus 135. Å an Hornei 127. visbycensis 6, 7, 123, 128, 129, 180; 134. waukoma 127. zonatus 7, 128, 146, 147, 148. 74. tunicatus 67. 101, 102, 103, L255 me alternatus 101, 103. ancilla 103. angustatus 103. gracilis 101, 104. nucleus 104. polydactylus 105. 151. 205-355 OM EE | 16. u KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDEINGAR. BAND 25. N:0 2. 179 Halysiocrinus ventricosus 62, 63, 65, 66, 70. Halysiocrinus Wachsmutlu 66. Haplocrinus 20, 25, 60. Helmintholithus entrochus 10. Eferpetoerinusi 557, 8, 20; 21, 35, 36, 175: Herpetocrinus Ammonis 6, 7, 45, 46, 48, 49, 51, 151. Herpetocrinus Ammonis, var. alternicirrus 50. Encrinites flexilis 10, 12. Encerinites orthoceratoides 10. Encrinites rosaceus 12. Encerinites sp. 12. Encrinites verucosus 10. Encrinites verrucosus 10, 12. Encrinus Beyrichi 20. "PRE NR Eucalyptocrinites rosaceus 12. Eucalyptocrinus ? 10. Enucalyptocrinus regularis 12. Eucalyptocrinus rosaceus 14. Enucalyptocrinus speciosus 16. Eucheirocrinus, see Euchirocrinus. BEuchirocrinus 21, 55, 56, 58, 61, 62, 63, 65, 66, 72. Euchirocrinus chrysalis 55, 58, 65, 66, 69. Euchirocrinus Barrandei 66. Herpetocrinus Ammonis, var. bijugicirrus 50. Herpetocrinus brachiatus 36, 45, 46, 52, 53. Herpetocrinus bridgeportensis 45. Herpetocrinus convolutus 6, 43, 45, 46, 48, 50. Herpetocrinus flabellicirrus 6, 43, 44, 45, 46, 51. Herpetocrimus Fletcheri 6, 7, 36, 38, 39, 41, 42, 46, 49, 50, 51. Herpetoerinus Gorbyi 45. Herpetocrinus scolopendra 45, 46, 53, 123, 173. Å Euchiroerinus indianensis 66. Heterocrinus 20, 25, 26, 35, 60, 72 TE: 4 Euchirocrinus punctatus 66, 69. Heterocrinus, W. and 8., 35, 41. : Euchirocrinus radiculus 66, 69, 70, 75. Heterocrinus articulosus 66, 72. HH — Pugeniacrinites 12. Heterocrinus bellevillensis 72. > — Eugeniacrinites ? costatus 12. Heterocrinus exilis 41, 74. | — Eugeniacrinus caryophyllatus 28. Heterocrinus inequalis 66, 72. > Bugeniacrinus ? costatus 14. Heterocrinus juvenis 72. | Euspiroerinus 107, 108, 123. Holocrinus 20. Euspirocrinus obeonicus 108, 110, 113. Homoecrinus 8, 101. Euspirocrinus spiralis 6, 108. Homocrinus EIcHW. 102, 104. j Homocrinus alternatus 101, 103. Forbesocrinus 110. Homoecerinus ancilla 103, 105, 107. Homocrinus angustatus 103. Gasterocoma 21. Homocrinus crassus 103. Gissocrinus 8, 126, 152. Homocrinus curtus 103. Gissocrinus arthriticus 153, 157, 168, 169. Homocrinus cylindricus 101, 102, 103, 105, 107. Gissocrinus arthriticus, ANG., 7, 153, 154, 155, 160. Homocrinus davisanus 104. Gissocrinus campanula 7, 154, 158, 160. Homocrinus dipentas 104. Gissocrinus elegans 7, 153, 159. Homocrinus fusiformis 104. Gissocrinus goniodactylus 7, 154, 166, 168. Homocrinus gracilis 104. Gissocrinus goniodactylus var. 7, 167. Homocrinus ? nanus 104, 105, 107. Gissocrinus incurvatus 7, 8, 128, 154, 168. Homocrinus nucleus 104. Gissocrinus Gissocrinus Gissocrinus macrodactylus 7, 40, 153, 165. RUudus "I, 158, PH4HiöRN 56: punctuosus 7, 153, 155,' 158, 160, 161. Gissocrinus sp. 7, 173. »Gissocrinus squamifer» 7, 154, 167, 168. Gissocrinus tubulatus 7, 153, 154, 155. Homocrinus Homoerinus Homocrinus Homocrinus Homoecrinus Homocrinus nettelrothanus 104. ? parvus 101, 102, 105. polydactylus 105. polyxo 105. ? proboscidialis 102, 105, 107. scoparius 102, 105, 107. Gissocrinus typus 7, 154, 155. Homoecrinus tenuis 6, 7, 105. Gissocrinus umbilicatus 7, 153, 163. Hoploerinus 21. Gissocrinus verrucosus 7, 16, 154, 171. Hoplocrinus dipentas 102, 104. Gnorimocrinus Loveni 128. Hyboecrinus 21. Gothocrinus 16, 114. Gothocrinus gracilis 6, 115. -— Ön Halysiocrinus 21, 61, 65, 66, 72, 74, Halysiocrinus ULR. 56, 57, 67. 4 Halysiocrinus ? Bradleyi 67. Halysiocrinus dactylus 57, 63, 65, 66. Halysiocrinus gotlandicus 66. Halysiocrinus nodosus 66. Halysiocrinus ? perplexus 67. Halysiocrinus ? robustus 67. Halysiocrinus tunicatus 67. Hypanthocrinus decorus 4. Ichthyocrinus sp. 4, 14. Idiocerinus ventricosus 175. Iocerinus 21, 35, 60. Isis entrocha 10. Lageniocrinus 21. Leptocrinus 16. Marsupites 12. Marsupites ornatus ? 11, 12. 45, 180 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Marsupiocrinus radiatus 12. Poteriocrinus 102, 103. Mastigocerimus 101, 123. Poteriocrinus 101, 102. Merocrinus 60, 101. Poteriocrinus alternatus 101, 103. Mycocrinus 21, 22, 60. Poteriocrinus curtus 103. Myelodactylus 35, 36, 37, 38, 39, see Herpetocrinus. Poteriocrinus davisanus 104. Myelodactylus brachiatus 36. Poteriocrinus fusiformis 104. Myelodactylus bridgeportensis 37. Poteriocrinus gracilis 101, 104. Myelodactylus convolutus 43, 48. Poteriocrinus nanus 104. Myelodactylus gracilis 7, 37, 40, 106, 165. Poteriocrinus nettelrothanus 104. ” Mvyelodactylus heterocrinus 37, 39, 40, 45, 46. Proclivocrinus 56. Mvyelodactylus interradialis T, 37, 40. Proclivocrinus chrysalis 66. Myrtillocrinus 20, 21. Proclivocrinus radiculus 56, 66. a Pycnosaccus 19. : Nanoerinus 21. Pycnosaccus serobiculatus 13, 116. Ohiocrinus 20, 35. Rhizocrinus 44. Onychoerinus 113. Rhodocrinus tessaracontadactylus 13. Ophiocrinus ANG. 122, see Streptocrinus. Ophiocrinus CHARLESW. 36, 38, 39. Scalpellum sulcatum 12. Ophiocrinus crotalurus 123. Sicyocrinus 116, see Botryocrinus. Orthoceratites echidnoides 10. Sicyocrinus cucurbitaceus 120. Ottawaerinus 101. Sphaeronis pomum 13. Spheronites aurantium 13. Palaeocrinus 153, 164, 174. Spheronites citrus 13. Parisocrinus 101, 102, 103. Spheronites granatum 13. i Parisocermus curtus 103. Spheronites pomum 13. >Pendulocrinus» 57, 67. Spheronites testudinarius 13. »Pendulocrinus serialis» 66. IStenocrinus 35. Pentacrinus 44. Stortingocrinus 21. Periechocrinus gotlandicus 4. Streptocrinus 7, 8, 111, 122. Phacites gotlandicus 16. Streptocrinus crotalurus 6, 123, 175. Phimoerinus 20, 21. Styloerinus 21. Pisocrinus! 5, 7, 8,20, 21,22: 6 Symbathocrinus 20, 21, 22, 25. Pisocrinus 175. Synbathocrinus, C. EF. Röm. 22. Pisocrimus Benedicti 26, 27, 28. Synbathocrinus tennesscönsis 23. Pisocrinus campana 26, 27. Pisocrinus flagellifer 7, 26, 27, 28, 30, 31. Taxocrinus 105. Pisocrinus gemmiformis 23, 26, 27, 28. Taxocrinus distensus 141, 142. Pisocrinus globosus 26, 27, 28. >Tawocrinus gracilis> 40. Pisocrinus Gorbyi 24, 26, 27. Taxocrinus ? interradialis 7, 40. Pisocrinus ollula 6, 26, 30, 32, 70. Thysanocrimus 151. Pisocrinus ornatus 26, 27, 28,31. "Drtacrimusi21,22,020, 207032, SJR ON: »Pisocrinus pentalobus» 27. Triacrinus, RING, 22. Pisocrinus pilula 6) 17, 725, 26, 27,32, 33: Triacrinus altus 33. Pisocrinus piriformis 26, 27, 28. Triacrinus depressus 26. Pisocrinus pocillum 6, 23, 26, 33. Triacrinus elongatus 33. Pisocrimus quinquelobus ? 27. Triacrinus globosus 23. Pisocrinus sp. 4, 14, 24, 27. Triacrinus pyriformis 23. Pisocrinus tennesseénsis 23, 26. Trochocrinites gotlandicus 4, 13. Platycrinus 19, 152. . Trochites 13. Platycrinus 12. Porocrinus 19. Vasocrinus 114, 116. e Poteriocrinites ? 11, 13. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 2. 181 Explanation of the plates. All figures are natural size except where otherwise stated. Enlargement is denoted by the sign of a vulgar fraction placed alongside each enlarged figure, and is in all cases caleulated by linear measurement; thus, i signifies that the specimen has been magnified 4 diameters. When figures are specially alluded to in the text, a page-reference is added to the explanation. When the cup is drawn either from above (actinal) or from below (abactinal), the orientation of the figure is always such that the right of the animal is on the right of the observer, so that the posterior interradius is towards the bottom of the page in the former case, towards the top in the latter. Plate I. Pisocrinus (p. 22). ämilnla (p. 27). Fig. 1. Specimen figured by ANGELIN, Tab. IV, fig. 1; from r. ant. radius. Petesvik. (pp. 30, 31). N. B. The swelling at the proximal end of the stem is also seen in British specimens, and is probably a constant character. ost UO0mcal form: from rt: post. imterradius. Petesvik: (pp. 28, 29.) Fig. 3. Ovoido-conical form, with swollen plates; from 1. ant. radius. Petesvik. (p. 28.) Fig. 4. Globose form; from post. interradius. Petesvik. (pp. 28, 29.) Fig. 5. Same specimen; globose form; from below. (pp. 28, 29.) Fig. 6. Conical form; with cireular horizontal section; from below. Petesvik. (pp. 28, 29.) Fig. 7. Ovoido-conical form, with trilobate horizontal section; from below. Klinteberg. (pp. 28, 29. Compare ANGELIN, Tab. IV, fig. 4.) Fig. 8. Actinal surface, showing the proximal plate of the anal tube slightly separated from the r. and 1. post. RR, also fragments of tegminal plates. Petesvik. (p. 31.) N. B. It is uncertain whether the tegminal plates seen in this specimen are Orals or Am- bulacrals. The Orals of this genus have never yet been described, for the structure figured and described by WACHSMUTH and SPRINGER and S. A. MILLER (see p. 24) is now shown by the former authors to be the oral pyramid of Idiocrinus ventricosus (Amer. Geol. X, p. 138; Sept. 1892). That 53 Orals were present, however, as maintained by W. and SP. and as described on p. 31, is proved by a British specimen of P. pilula now iu the collection of Mr. WACHSMUTH. Fig. 9. Cup from above, with tegminal plates removed; showing articular facets for arms, surface for support of anal plate, and pentagonal opening of calycal cavity. Petesvik. (p. 30.) Fig. 10. Same specimen; the articular facet of a radial. (pp. 29, 30.) Fig. 11. Conical form; vertical section, showing calycal cavity. Petesvik. (p. 30.) N. B. Specimens of this species have lately been found in beds b and e, near Wisby. P. ollula (p. 32). Fig. 12. From 1. ant. radius. Wisne Myr. Fig. 13. Same specimen; from below, showing a sub-triangular basal exeavation. (p. 32.) Fig. 14. Specimen with conical outline and flat base; from 1. ant. radius. Petesvik. Fig. 15. Very low form; from r. ant. interradius. Linde Klint. (p. 32.) Fig. 16. Specimen with broad radial processes; from above. Linde Klint. (p. 32.) Fig. 17. Specimen figured by ANGELIN, Tab. IV, fig. 2; from above, showing calycal cavity and its constriction. Klinteberg. (pp. 30, 32, 33.) Fig. 18. Same specimen; articular facet of ant. R. (p. 33.) Fig. 19. Specimen with partially fused BB; from below. Petesvik (2). (p. 32.) K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 2. 24 182 Pisocrinus (continued). Pi pocillum (p. 33). Fig. Fig. Fig. Fig. Herpetocrinus (p. 36). H. Fletcheri (p. 46). Fig. Fig : 18: DL Fig. Fig. Fig. Fig g. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. € Her 20. 21 22. 23. 24. 1829 F. A. BATHER,. CRINOIDEA OF GOTLAND. From post. interradius. Djupvik. (p. 34). Same specimen; from ant. interradius. Same specimen; from 1. ant. radius. Specimen figured by ANGELIN, Tab. IV, fig. 3, 3 a; from post. interradius; showing anals and stem. Djupvik: (ppi 34, 355) Specimen a, figured by ANGELIN, Tab. X, fig. 24; crown and adjacent portion of coiled stem The crown is seen from the post. interradius, which is its invariable position in coiled fossils 1. post. arm slightly restored in accordance with original sketch of author. (pp. 40, 41, 46. Same specimen; cup, from post. interradius. The apparent plate at the lower end probabl represents one or more enlarged or fused columnals. (p. 41). 2 Same specimen; cup, from r. post. radius. The right-band portion of the cup is either hidde by matrix or cut away; the structure at the top left-hand corner is the anal tube. Same specimen; plates of the anal tube, seen from the right side, showing covering-plates. (p. 41) Same specimen; anal tube, seen from the left side, showing covering-plates. (p. 41.) Specimen 7; outline sketch, with the six regions of the stem indicated by numbers. (p. 4: Same specimen; columnals from region 5. (pp. 41, 42.) bi Same specimen; diagrammatic section of region 5, with one cirrus-articulation. (p. 42.) Specimen /f; columnals from region 6, showing shorter cirri and some columnals stouter tha others. (pp. 41,43.) Same specimen; transection of region 6, with articulation of two cirri. (Compare Text-fig 12: (5); see. p. 42). i Specimen Jj; columnals of region 6, with fine cirri and showing the inner concavity of stem; , (Pp, 42). 5 Same specimen; transection of region 6, with articulation of two cirri. (p. 42.) j Specimen k; as seen in its natural position on the matrix, on which also lie some columnals probably of the same specimen. The regions of the stem are numbered (cf. Fig. 29, an p- 41). The letters a—yg indieate the portions enlarged in the ensuing figures. (p. 46.) Same specimen; the cup and proximal regions (1 and 2) of stem; from post. interradiu (pp. 40, 47.) | Same specimen; the cup from r. post. radius, with region 1 of stem. (p. 41.) N. B. Certain difficulties presented by previously known specimens of this species may | explained by a Dudley specimen in the collection of C. WACHSMUTH Esq., which I have latel been permitted to examine. This new specimen is the only one in which I have been abl entirely to detach the cup from the matrix. It proves to have only four radii. This, thoug it may be an individual abnormality, will probably prove to be the case in other specimel of the species and perhaps of the genus. Same specimen; brachials from the side, showing covering-plates. (Compare with Figs. 283 Pp. 47.) Same specimen; columnals from region <£ Same specimen; columnals from region Same specimen; columnals from region Same specimen; columnals from region Same specimen; columnals and cirrals from region 6; in this figure the crenelation of tl articular suture cannot be seen owing to the weathering of the surface of the stem. Same specimen: part of stem from region 7, in oblique position, showing inner coneavity stem and cirri on both sides. Same specimen; articular surface of columnal at a (region 2). Same specimen; articular surface of columnal at bh (region 2). Same specimen; articular surface of columnal at 7 (region 6). Same specimen; third and fourth plates of the anal tube seen from the back, showing medi ridge and sutural depressions. (p. 41.) ; OR VN PI Ljustryck af Chr. Westphal, Stockholm Urinoidea of Gotland, I. Bather: ; öga pr ENN ÄG ARA . e RA C FORSAR we G. Liljevall del. Ma Aa BN Er SATAN Higenbds Fig. 58. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 2. . 183 Plate II. Herpetocrinus (continued). H. convolutus (p. 48). Hag: 50. iBbg: 51. Hig: 52. Fig. 53. The only known Gotland specimen; coiled stem, lying on matrix. (p. 49.) Same specimen; a few columnals with cirri, from 6 in Fig. 50. (p. 49.) Same specimen; sections of the stem at points marked a and » in Fig. 50. (p. 49.) Same specimen; articular surface of a cirral. (p. 49.) H. Ammonis (p. 49). Fig. 54. Hig: 55: Fig. 56. Specimen a, var. bijugicirrus?; the coiled stem. (p. 50.) Same specimen; eight columnals bearing four cirri on one side. (p. 51.) Same specimen; seen from the outer curve, showing the diminution of the distal end of the stem:y:(p:150). Same specimen; four columnals seen from the outer curve, showing their alternation of size and the longitudinal sutures. (pp. 50, 51). Same specimen; transection of stem, showing relations of axial canal, sutures and cirrus. This columnal has only one cirrus, though most bear two. (p. 51). Same specimen; distal end of stem, seen from inner curvature, showing irregularity of columnals and diminution in diameter distal-wards. (p. 50). Same specimen; transection of the stem at the extreme distal end. Specimen b, var. alternicirrus; portion of stem, showing arrangement of columnals, articular surfaces for cirri, and inner curve. (pp. 50, 51). Same specimen; transection of stem, showing large axial canal, sutures and cirrus-articulation. Same specimen; transection of stem with attached cirral, showing smaller axial canal and passage therefrom into cirrus. Traces of muscular structure are seen in the upper part of this section, as in Text-fig. 12 (5). N. B. The reader is requested to make the following corrections in the text of tbe references to the preceding figures. | pr 43, par. 2; line 3; för 53 read 57. p50, par. 3, line, 45; for 54 read 58. p. £3, par: 2, line 5; for 63 read 68. p- 50, par. 3, line 4; for 56 read 60. pr 43 par s2, lime 5; for 65 read 71. Pp-r50; par. dd, Mner25 för 53 read dd. pp. 43; par. 2, line 6; for 66 read 67. Pp: 50, Pars ",, Inerd; for dl read 35. pr £3; par. 2, Iiner6; for 68 read 72. p-romkepar. Ly une 15 for öm read 55: p- 44, par. 1, line 4; for 66 read 69. ps ol; opar. 1; lime 33; för 55 read 59. Pp. £5, par. 4, line 7; for 52 read 56. Po SlMar. 1, Ne 33 for ov read Od. ps si par. 2, line 4; för 54 read 62. Specimen a; from side, showing four sets of cirri overlapping one another. (p. 51.) Another specimen; the coiled stem, showing regions 2, 3 and 4, with a section of the stem in region 4. (p. 52.) Specimen 6; from side, showing long cirri and portions of all the stem regions, which are numbered. (p. 51.) Same specimen; the stem regions from 1 to 5 seen in section. (pp. 43, 52.) Specimen c; stem region 6 seen from the outer curve, showing outer median sutures and origins of cirri. (pp. 43, 52.) 184 Herpetocrinus flabellicirrus (continued). 69; ÖL Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Streptocrinus (p. 122). S. crotalurus (pp. 123, 175). Fig. 78. Hist Fig. Fig. Fig. völe 72. dd. 74. 75. (0: illa d. 80. 8. F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND: Same specimen; distal end of stem, showing cirri between the outer median sutures. (pp. 44, 52.) Same specimen; transection of distal end of stem, showing the five sutures, and the origins of three sets of cirri. The black line to the left of the inner median suture is a crack. (pp. 43, 44, 52.) Compare with Text-fig. 12 (7). Same specimen; proximal end, from outer curve, showing the outer sutures. Same specimen; transection of the proximal end, showing five sutures and origin of two cirri. (Compare Fig. 70.) Specimen e; region 5, seen from inner curve, showing inner median suture. The lines on either side are not sutures. Articular surface of a proximal cirral, with a sub-elliptical axial canal. (p. 52.) Articular surface of second cirral, with hour-glass-shaped axial canal. (p. 52.) Articular surface of fourth cirral, with hour-glass-shaped axial canal. (p. 52.) Articular surface of sixth cirral, with small round axial canal. (p. 52.) The specimen described as Herpetocrinus scolopendra on p. 53, and redescribed as the arms of Streptocrinus on p. 176. In this view 3 of the 5 arms are shown and 2 axillaries, A and BB: (pp. 53, LT6) Same specimen; the left-hand arm (1) seen from the side. A false pinnule springs from a suture at 3rd suture from &x. ÅA and B denote the axillaries. (p. 176.) Same specimen; showing branches 1, 2, 4 and 5, part of the ventral surface of branches and 5, and a section at the distal end of branch 1. (p. 176.) (a) Same specimen; part of the ventral surface of arms 4 and 5, springing from axillary B. The ambulacral groove with its covering-plates is clearly seen, as well as branches given off from it to the false pinnules. (6) The articular surface of a brachial, showing the ventral groove and its connection with the axial canal, also the slight attempt at a transverse ridge. px 1760) specimen. (a) Transection of a brachial with two false pinnules, from branch 1 at the point marked «. The covering-plates are continued up the false pinnules. (6) Four ossicles of a false pinnule; the side of one having been dissected away, the covering-plates are exposed. (c) Transection of a false pinnule, showing covering-plates, ventral groove and its connection with the axial canal as in the brachials. (p. 176.) N: B. Compare all these figures with PI. VI, Figs. 194; 195: » mivet. Akad. Handl., Bd 25, M 2. i Gsvan del. [i är Bather: Crinoidea of Gotland, I. PI. II Ljustryck af Chr. Westpbal. Stockholm. Fig. 83. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 23 Plate III. ICalceocrinus (p. 67). N. B. Owing to the intercalation of some figures, a few errors have crept into the text, and the reader is requested to make the following corrections: Pr 62) Par. Jo, line: 5, for 137 read 141; Prod, lasti par. mumnec3, for 108, fl7, lO3teadoil2, 121, 108; Puippar: 2, last line, for (ii read 115, p. 86, line 2, for 107 read 108, pyrJdONpars Lt, line 11; for 106, 107, read 110, 111: C. gotlandicus (p. 77). Specimen a, seen from anterior side, as in ANGELIN, Tab. XVI, fig. 6. Here, as in most of the ensuing figures, the Crown is placed in an upright position, which it did not have in nature, to facilitate comparison with more normal Crinoids. Same specimen, from 1. ant: radius, as in ANGELIN, Tab. XVI, fig. 7. Same specimen, from r. post. radius, as in ANGELIN, Tab. XVI, fig. 8, but the other way up. Same specimen; section of a brachial, restored from IBr, + of 1. ant. arm. Same specimen; section of last preserved brachial of 1. ant. arm. Same specimen; articular surface of IBr, of ant. arm. Same specimen; suture between r. ant. B. and r. ant. Ri, to show bevelling. (p. 69.) Same specimen; the hinge. Same specimen; portion of surface, magnified to show shagreen ornament. Specimen b, from anterior side, as Fig. 83, but in the natural position. Same specimen; articular surface of a columnal, showing granulation and pentagonal axial canal. Specimen c, from 1. ant. radius. Wisby. (p. 81.) C. cefr. gotlandicus (p. 81). Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. SD. 96. 97. . pugil (p. FE: HEN 100. ICO) 102. 103. 104. 105. 106. 107. 108. Cup from 1. ant. radius. Same specimen, from anal side; BB absent. Same specimen, from ant. radius. 82). , Specimen a; 1. post. arm and 1. ant. arm, with a portion of the cup. Same specimen; base, with fragment of stem. Specimen b; the Crown, with 1. ant. arm removed, exposing primaxil arms. Same specimen; anal side, showing 4 BB, T-piece, anal plates, and arms. Same specimen; upper surface of IBr, of 1. ant. arm. Same specimen; seen from 1. post. radius, with 1. ant. arm, stem, &c. restored in dotted lines. This shows natural position, for comparison with Figs. 92, 105, 109 and 123. Specimen c; T-piece and adjacent plates. (P: AN) tucanus (p. 86). Specimen a, from ant. radius, with stem; in natural position, for comparison with Figs. 92, TO0SATO, 123 and 129. Same specimen; from 1. ant. radius, showing shape of cup, hinge and part of arms. Same specimen; from anal side, with stem removed; showing base and anal plates. Specimen b; from anal side, showing anal area and base. The drawing does not show the faint sutures in the main-axils, described on p. 88. 186 Calceocrinus (coutinued). C. tenax (p. Fig. 109. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. C. efr. tenax (p. 90). Hig. 116. CO: nitidus (p. 91): Fig. 117. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. LO: 1 la kr kg VER: 11 114: 115. 118: 119: 120. UPN 122. F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. 88). Specimen a; from 1. post. radius, showing stem; the 1. ant. arm is added in dots. Natu position, for comparison with Figs. 92, 103, 105, 123 and 129. Same specimen; from 1 ant. radius; the arm having been dissected away, the underlyi branches of the primaxil arms are exposed. (p. 90.) | Same specimen; a portion of the primaxil arms, showing impressions of the covering-pla that belonged to the removed 1. ant. arm. (pp. 90.) S Same specimen; from anal side, with stem removed, showing fifth basal. (p. 67.) Same specimen; 9th columnal from above, showing the sagittal ridge. al Specimen b; part of an axil-arm, showing the smooth and closely fitting brachials. ) Same specimen; a section across the closed arms, including the anal tube with its ven covering-plates. (p. 71, wrongly referred to as Fig. 111.) The arms, all preserved. Unique specimen. Specimen a; from ant. radius, showing axillaries of axil-arms, and the proximal ossicles the small inner armlets. [ Same specimen; from 1. ant. radius. Same specimen; from anal side. Same specimen; hinge. Specimen bh; cup from anal side, showing base, T-piece, and anal plates. The suture betw 5th Basal and T-piece is not clear. | Same specimen; hinge. Ljustryck af Chr. Westphal, Stockholm. Crinoidea of Gotland, I. P1. OT. Bather: er2. NA IS NASN GG Gå LLA IA K. Vet. Akad. Handl., Bd 25, HN 109 G. Liljevall del. Å 4 mA RN ARR KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 20.0 N:0, 2. 187 Plate IV. Calceocrinus (continued). C. interpres (p. 94). Fig. 123. The complete specimen seen from 1. post. radius, as it lies on the matrix. Natural position; compare with Figs. 92, 103, 105, 109, 129. Fig. 124. Same specimen; lower part of crown, from 1. ant. radius. Fig. 125. Same specimen; lower part of crown, from anal side, with stem attached. Fig. 126. Same specimen; the hinge, showing supplementary plates. (p. 69 and compare Fig. 142.) Fig. 127. Same specimen; sutures between II, III and IV axils showing supplementary plates for com- parison with those of the hinge, Fig. 126. (p. 70.) Fig. 128. Same specimen; distal end of stem, as preserved. The axial canal is seen at the point de- noted by = (pp. 75 and 95; and add reference to Rep. Geol. Surv. Illinois, VIII, p. 161, published 1890 but received in England after the sheet containing those pages had gone to press.) Q pinnulatus (p. 96). Fig. 129. Type-specimen; view of entire specimen from ant. radius. (p. 98.) Fig. 130. Same specimen: from behind, showing hinge and stem. (p. 99.) Fig. 131. Same specimen; anal plates, drawn as though stem and small axil-arm were absent, but nothing inserted that cannot be clearly seen. (p. 97.) Fig. 132. Same specimen; distal end of anal tube in section. (p. 97.) Fig. 133. Same specimen; the cup and proximal ends of 1. ant. and I ax arms; chiefly to show the alternation of the brachial sutures, indicative of the presence of pinnules. (p. 98.) Fig. 134. Same specimen; quintaxil-arm of ant. radius from side, showing pinnules. (p. 98.) Fig. 135. Same specimen; eight brachials of the same arm, with four pinnules. (p. 98.) Fig. 136. Same specimen; pinnules from the same arm seen in section. (p. 99.) Fig. 137. Same specimen; articular face of a columnal, showing pentagonal axial canal, traces of sutures, and striated surface. (p. 99.) Fig. 138. Fårö-specimen a; brachials from side, showing the swelling of the pinnule-articulation. (p. 98.) Fig. 139. Fårö-specimen b; section of three arms, showing axial canal, groove and kinnules. (p. 98.) Fig. 140. Semi-diagrammatic sections of brachials, showing relations of ventral groove and pinnules. (p. 98.) - Halysiocrinus (p. 65). H. ventricosus (pp. 65, 66). Fig. 141. A specimen from Burlington, Iowa, in the Riks-Museum. From anal side, showing radianal, src: P-62.) Fig. 142. Same specimen; hinge with supplementary plates. (p. 70, and compare Fig. 126.) Homocrinus (p. 101). H. tenuis (p. 105). Fig. 143. Photograph of the larger portion of a sandstone slab covered with specimens of this species and of a few other genera. The letters a, b, c, d, refer to the particular specimens described and figured. (p. 105.) Fig. 144. Specimen a, with its stem; posterior view. Part of another specimen of this species lies across the stem. (p. 106.) Fig. 145. Specimen 6; anterior view of dorsal cup and proximal part of arms. (p. 106.) Fig. 146. Specimen c; showing ventral tube. Fig. 147. Portion of stem, with articular surface of a columnal. | 20 3 yta id TUE NNE aseooltin Ly. Bl Crinoidea of Gotland, I. Bather: Fl -- AN IVT håkageg y TIRPEREA DARE SNES KR LILI Ljustryck af Chr. Westphal, Stockholm. G. Liljevall del. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 2. 189 Plate V. > Zuspirocrinus (p. 108). E. spiralis (p. 108). Fig. 148. Specimen a, seen as in ANGELIN, Tab. IV, fig. 7a. (pp. 109, 113.) Fig. 149. Specimen e, from anal side. The IBB are absent. (p. 109.) Fig. 150. Specimen yg, from r. ant. radius. (p. 109.) Fig. 151. Same specimen; a brachial. (p. 109.) Fig. 152. Specimen h, from ant. radius, showing articular facets of RR, and deltoids. (p. 109.) Fig. 153. Same specimen; seen from above, showing four deltoids, with impressions of ambulacrals, and peristome. (pp. 109, 110, 111.) Fig. 154. Specimen 7; anal tube from side. (pp. 109, 110.) Fig. 155. Same specimen; distal end of anal tube, showing lumen. (pp. 109, 110.) Fig. 156. Specimen c; Madreporite and surrounding plates. The Madreporite is distinguished by its central depression in which ridges are visible. (pp. 109, 112.) Fig. 157. Specimen d; Madreporite and surrounding plates. The pores in the Madreporite are clearly ; seen and were drawn by the artist without my pointing them out to him. (pp. 109, 112). othocrinus (p. 114). G. gracilis (p. 115). Fig. 158. The unique specimen, from ant. radius, as seen lying on the matrix; with stem. (p. 115.) Fig. 159. Same specimen; posterior side of cup, with lower parts of arms and ventral tube. otryocrinus (p. 116). B. ramosissimus (p. 117). Fig. 160. Specimen b; from ant. radius, as in ANGELIN, Tab. XXIII, fig. 14; lower part of crown and 1. cm. of stem. Shows plates of tegmen and covering-plates of arms. (pp. 118, 119.) Fig. 161. Same specimen; the brachial in the upper right hand corner of Fig. 160, from ventral sur- face, showing covering-plates.- (p. 118.) Fig. 162. Same specimen; portion of stem 13 mm. from cup, showing crenelate sutures, intercalated columnals and occasional longitudinal sutures. (p. 119.) Fig. 163. Same specimen; another portion of stem, from distal end of part preserved, showing irregu- larity of columnals and occasional longitudinal sutures. (p. 119.) Fig. 164. Specimen a; part of crown, from post. interradius, clearly showing arrangement of proximal plates of anal tube. (Compare ANGELIN, Tab. XX, fig. 8.) Fig. 165. Specimen d; olim B. corallum, ANGELIN, Tab. XXIII, fig. 16. Curved end of anal tube seen from side, to show slight folding of plates. (p. 119.) Fig. 166. Same specimen; columnals. Fig. 167. Specimen c; olim B. corallum, ANGELIN, Tab. XXIII, fig. 15. Calyx, with an arm removed, | showing tegmen. (p. 119.) Fig. 168. Specimen yg; calyx in section, showing tegmen. (p. 119.) Fig. 169. Same specimen; from the side, to show junction of tegmen with radials and brachials. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 2. 25 så OH 2udid ILO vital pia K. Vet. Akad. Handl., Bd 25, NM Batiher: Crinoidea of Gotland, IT. Pi: V. Ljustryck af Chr. Westphal, Stockholm. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 2. 191 Plate VI. Botryocrinus (continued). B. ramosissimus (continued). Fig. 170. Four brachials from the back. Fig. 171. The same; ventral surface, showing covering-plates. (p. 118.) Fig. 172. Same specimen; proximal articular surface of an axillary, showing axial canal, ventral groove and covering-plates. The cp. consist of two large sidepieces, one of which is marked a (Figs. 171, 172), of two smaller ad-median plates, and of a median row of minute pieces. The regular arrangement of these plates is of course disturbed by the branching of the arms. (p:nil85) Fig. 173. Same specimen; distal articular surface of an axillary, showing same structures as Fig. 172, but mostly duplicated. The facet marked 5 supported one of the large side-pieces. (p. 118.) Fig. 174. Specimen f£f; an abnormal stem. (p. 120.) Fig. 175. Same specimen; a portion of the stem from the proximal region, indicated by a in Fig. 174, showing the irregularity of the ossieles and tendency to arrange themselves in horizontal lines. (p. 120.) Fig. 176. Same specimen; a portion of the stem half-way down, indicated by 5 in Fig. 174, showing irregularity of ossicles more pronounced than in Fig. 175, and pits probably made by some boring parasite. (p. 120.) Fig. 177. Same specimen; a portion of the stem nearer the distal end, indicated by c in Fig. 174, showing extreme irregularity of ossicles, though unaffected by boring parasites. (p. 120.) Fig. 178. Same specimen; distal end of stem in section, showing concentric deposition of stereom as is so common in Apiocrinus. (Pp. 120.) Fig. 179. Specimen Ah; dorsal cup from the side, showing articular facet of radial. (p. 118.) B. cucurbitaceus (p. 120). Fig. 180. Specimen a, drawn as in ANGELIN, Tab. IV, fig. 9. (p. 121.) Fig. 181. Same specimen; articular surface of distal columnal preserved, showing pentagonal axial canal and striae. (p. 122). Fig. 182. Specimen b; ventral sac from left side. (p. 121.) Fig. 183. Same specimen; ventral sac from anterior, showing anal opening, which appears to have shifted its position, the former position being indicated by a rounded hillock of small plates just below the present opening. (pp. 121, 122.) Fig. 184. Same specimen; two brachials, seen from the side. The distalmost is seen to support an armlet by a facet at its upper corner, left hand in the drawing; covering-plates are seen in its ventral groove; and, by the fracture of its dorsal surface, the groove itself is laid bare from that side. The proximal of the two brachials has a facet which similarly bore an armlet, and which is pierced by the axial canal. (p. 121.) Fig. 185. The same, from the ventral surface, showing covering-plates above and ventral groove below, with the facets for the armlets on either side. (p. 121.) Fig. 186. Same specimen; brachials (a) seen from ventral surface, showing covering-plates with small spinous processes, (b) restored section, showing axial canal and covering-plates in situ. (PIE) Fig. 187. Specimen d; from 1. ant. radius, so as to show inner side of ventral sac. Armlets are seen given off from the main arms on both the left and right sides of the drawing. (p. 121.) Fig. 188. Same specimen; dorsal cup, from anal side. Compare with Fig. 164. (p. 121.) Fig. 189. Same specimen; the lower portion of the coiled part of the ventral sac, showing the deep folds of the plates, producing the appearance of fissures. (p. 121.) 192 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Botryocrinus cucurbitaceus (continued). | Fig. 190. Same specimen; lower left-hand portion of Fig. 189, further enlarged to show the bottom the folds, thus demonstrating the entire absence of both pores and slits. (pp. 121, 1225) Fig. 191. Specimen e; part of an arm, showing the true nature of the branching. (p. 121.) Fig. 192. Specimen £; brachials and covering-plates; (a) from ventral surface, (b) ventral surface, larged and slightly restored, to show spinous processes attached by suture to the c plates proper, (c) as in (b), but seen from the side. (p. 121.) Fig. 193. Same specimen; sutural surface of a columnal, showing pentagonal axial canal and str Compare Fig. 181. (p. 122.) Streptocrinus (pp. 122, 53 and 175). NIO S. crotalurus (p. 123). omcmtat Fig. 194. Right post. arm, seen from ventral surface, showing covering-plates, impressions of plates along suture-lines, and false pinnules. For full description see p. 124. L' Fig. 195. Same specimen; facet 'of II Br,, showing shallow ventral groove, and deep notch for a cordl:- U(PID245 Fig. 196. Same specimen; origin of ventral sac from dorsal cup. Compare Figs. 164 and 188. Fig. 197. Portion of the ventral sac of another specimen, enlarged to show the folds of the plates. Fig. 198. Stem of original specimen, (a) from side, showing columnals of irregular eler | tudinal sutures, (b) facet of a columnal, showing sutures. (p. 125.) EM Bather: OCrinoidea of Gotland, I. Pl. VI. Ljustryck af Chr. Westphal, Stockholw. uu q Ca Å KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 2. 193 ; Plate VII. rathocrinus (p. 126). . visbycensis (p. 130). Fig. 199. Dorsal cup, (a) from ant. radius, (b) from post. interradius, (c) from below. (p. 132.) Fig. 200. Same specimen; articular facet of radial. This specimen does not show traces of connection between ventral groove and axial canal. (p. 131.) Fig. 201. Ventral surface of another calyx, showing madreporite. (p. 132.) Fig. 202. Var. monilifer; dorsal cup, from post. interradius, with portion enlarged to show ornament. The small lump at the junction of the stem and cup is due to some boring parasite. (p. 132.) Fig. 203. Var. monilifer; another specimen, from ant. radius, with portion enlarged to show ornament. (p. 132.) Fig. 204. Var. levis; dorsal cup, from r. ant. radius. (p. 132.) Fig. 205. A ventral sac, most probably belonging to this species; from the side. (p. 132.) Fig. 206. Another ventral sac, from distal end. (p. 132.) O. acinotubus (p. 133). Fig. 207. Specimen a; a radial, showing articular facet. (p. 134.) Fig. 208. Same specimen; brachials and covering-plates, from the ventral surface. In the lower part of the drawing the covering-plates are complete and in situ, ec! being the proximal and c? the distal portion of each plate. In the middle part of the drawing the covering-plates proper have been dissected away, exposing the small round inner pieces i, of which 3 are seen in place. There is also exposed in this region an infilling of calcite, the crystals of which have the appearance of a series of internal alternating plates. The surface form of this infilling is merely an impression of the inner side of the covering-plates and inner pieces, as may be seen by comparison with Fig. 212. In the upper part of the drawing all covering-plates as well as the infilling are removed so that the bottom of the groove, the articular facets for the covering-plates and the notches for branches of the axial nerve-cord, are all clearly seen. It is also shown that the elements of the calcite infilling are in crystalline continuity with c!, to such an extent that impressions occur at the bottom of the groove which correspond to the covering-plates above (p. 134). Fig. 209. Same specimen; three brachials, with covering-plates partly removed, seen obliquely from the side. Lettering as in Fig. 208. (p. 134.) Fig. 210. Same specimen; brachials and covering-plates from the side. Lettering as in Fig. 208. Fig. 211. Same specimen; covering-plates removed from brachials and dissected along the admedian suture-lines. The spectator sees the c!'s of the side opposite to him, alternating with which | are the cs of the side nearest to bim. It is seen that these latter do not reach down to 2 the ventral groove. The relation of the inner pieces i is also clearly shown. (pp. 134, 135.) Fig. 212. Same specimen; covering-plates removed from brachials and seen from underneath. Lettering as mokig: 208: (pp. l34, 135.) Fig. 213. Same specimen; the articular surface of a brachial, with covering-plates in position. Lettering as in Fig. 208, except that the elements of the opposite sides are distinguished by »r and I. N (p-345) Fig. 214. Same specimen; some plates of the ventral sac, showing irregularities of surface with a slightly ; radiating disposition and entire absence of pores or slits. (p. 135.) Fig. 215. Specimen e, from ant. radius. (p. 134.) Fig. 216. Specimen e, ornament. — Fig. 217. Specimen f; dorsal cup from below, with a columnal attached. (p. 134.) J. striolatus (p. 136). fEig. 218. Fig. 219. läng. 1220. fris. 221. Specimen b; dorsal cup, with fragment of stem, from ant. radius. Same specimen; stem-facet. (p. 137.) Specimen c; cup from anal side. (p. 137.) Specimen a; cup from below. 194 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND. Cyathocrinus (continued). C. Dian&e (p. 137). Fig. 222. Unique specimen, from r. post. radius. Fig. 223. Same specimen; r. post. R and I Brr, showing ornament and characteristic crescent-shap of plates. | C. glaber (p. 138). Fig. 224. Specimen figured ANGELIN, Tab. XXIII, fig. 12; from 1. ant. radius. Fig. 225. Same specimen; from post. interradius. (p. 139.) Fig. 226. Same specimen; from below. (p. 139.) C. muticus (p. 140). Fig. 227. Type-specimen; from post. interradius. Fig. 228. Same specimen; from below. Fig. 229. The small specimen; from post. interradius. C. distensus (p. 141). Fig. 230. Type-specimen; the crown, from r. ant. radius. Fig. 231. Same specimen; the crown from below. Fig. 232. Same specimen; anal area. Fig. 233. Same specimen; VII Br or VIII Br from back and side. C. longimanus (p. 142). Fig. 234. Specimen c, lower part of crown, from r. post. radius. (p. 145.) | Fig. 235. Specimen a; brachials from side, showing proximal halves of covering-plates, ct. Fig. 236. Same specimen; same brachials from ventral surface. oc! and c? proximal and distal halv of covering-plates, which in this species are not quite in the same straight line; compa Fig. 208. (p. 144.) Fig. 237. Same specimen; a brachial in section; compare with Fig. 213. The chief difference is that does not pass between the cis of the opposite side. + denotes the infilling crystals calcite. The . ventral groove seems to have a median ridge running along its floor. TI small pieces 7 cannot be distinguished. (p. 144.) Fig. 238. Same specimen; some brachials seen from the dorsal surface and partly broken away so to expose the inner surface of the covering-plates and the infilling calcite «. The articul facet of the covering-plates, with its notch, is also seen; compare Fig. 212. (p. 144.) Fig. 239. Specimen »b; weathered plates of the ventral sac, from the posterior side, as in ANGELI Tap: AR, fig Tr (PIA ; Fig. 240. Same specimen; similar plates ground down, showing continuity of suture-lines and absen of pores or slits. (p. 144.) Fig. 241. Same specimen; similar plates in which weathering has brought out the internal structure which the radiating ridges are often due and which often produces the appearance of slits the suture. (p. 144.) Fig. 242. Same specimen; plates from the anterior side of the ventral sac, which have not been expo to the weather and are still in the normal state. A comparison of these with the weathe plates is very instructive (p. 144). C. efr. longimanus (p. 145). Fig. 243. Brachials from side, with covering-plates of the simpler type. The small pieces intercala between the proximal ends of the covering-plates should have been lettered j. (p. 145.) Fig. 244. Brachials with the covering-plates of one side partly dissected away. In this case the di element of cach covering-plate c> hardly appears on the surface at all, but is embed between tkv c!s of the opposite side. The crystals of infilling calcite are seen as before. Fig. 245. Brachials seen from ventral surface, with covering-plates of more specialised type, in wh the ce?s and cs are greatly reduced in proportion to KBR es. This particular piece d not, however, clearly show how, as stated on p. 145, the c!s may meet one another by tl corners. The covering-plates are broken off in the upper part of the drawing and the infil caleite is exposed (p. 145.) Fig. 246. A brachial with covering-plates of the simpler type. Lettering as in Fig. 244. j Fig. 247. Section of a brachial for comparison with Figs. 237 and 213. Lettering as before. (Pp. 1 247 (au nm SE e Dr HOV 7 »Z SD Ljustryck af Chr. Westphal, Stockhohn. 247 Crinoidea of Gotland, I. Pl. VIL 243 Bather: 236 Md Bä ak OR fan 4 235 23 239 FENVet. Akad. Handl., Bd 25, wi 2. (ELäjevall del. mh Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Flg. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. 249. 250. 251. 202. 253. 254. 255. 256. DU 258. 259. 260. 266. An KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 25 9 Plate VIII. Cyathocrinus (continued). C. ramosus (p. 146). lg. 248. Specimen a; brachials and covering-plates seen from side. Compare Figs. 235, 243 and 210. Lettering as before. The same from the ventral surface. (p. 148.) Articular surface of brachial, with covering-plates. Compare Figs. 213, 237 and 247. The inner piece i is seen, but smaller than in C. acinotubus. (P. 148.) Specimen a; anal area and tube. Another specimen, wrongly alluded to in text as a. Calyx from ventral side, showing the greater part of the tegmen. Compare Text-fig. 20. (pp. 148, 149.) Same specimen; articular facet of a columnal. (p. 150.) Specimen f£; covering-plates from ventral surface, with marked shagreen ornament. (p. 148.) The same from the inner or dorsal surface, showing the articular facets of ce! and the inner pieces i. The latter are distinguishable from the infilling calcite by their darker colour. (per LAS.) Same specimen; articular facet of a brachial. Specimen 160, R. M.; inner surface of radial with attached I Br and covering-plates, showing entrance of ventral groove and of axial canal and the diverging ridges that protect the branches of the axial cord. (p. 147.) Specimen d (C. zonatus of ANGELIN); the plates of the cup that are preserved. (p. 147.) Same specimen; brachials and covering-plates from the side. Compare Fig. 248. (p. 148.) The same from the ventral surface. Compare with Figs. 249 and 254, especially the former. On «c? of the fourth covering-plate from the bottom of the drawing is a small spot, which may be due to a parasite. (p. 148). N. B. With reference to the colour of C. longimanus and C. ramosus, discussed on p. 151, add a reference to Rep. Geol. Surv. Illinois, VIII, p. 160 (1890); received in England after the page in question had gone to press. Gissocrinus (p. 152). G. typus (p. 155). 201: 262. 263. 264. 265. Original of ANGELIN, Tab. III, fig. 2, showing the general characters of the species. Original of ANGELIN, Tab. XXVII, fig. 109, showing stem and anal area. (p. 157.) Same specimen; columnals. (p. 158.) Specimen w; articular facet of columnal, slightly broken. (p. 158.) A dorsal cup from below, showing the small IB. in r. ant. radius. Compare Figs. 266, 294, 295, 308, 359, 360 and 377. (p. 156.) A dorsal cup from below, showing the small IB in 1. post. radius. Compare Figs. 265 &c. (p. 156.) Brachials (a) from the back, showing the rounded shape and lateral projections, (b) from the side, showing the lateral projections. (p. 156.) Brachials from back, showing ridged shape and slight lateral projections. (p. 156.) Brachials from back, showing strong spines, a further development of the ridge and lateral projections. (p. 157.) Transection of two brachials, showing ventral groove and axial canal. That on the left appears to be axillary, as the axial canal has bifurcated. (p. 157.) Brachials from the ventral surface, showing the covering-plates composed of three elements and occasional minute intercalated plates. 196 Gissocrinus typus (continued). Fig. Fig. Fig. 18:29. 272. 273. 274. DO -— An 18: 2176: SP AINO ig. 280. g. 281. ig. . 282. . 283. elegans Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Big! Fig. Fig. 284. 285. 286. 287. 288. 289. 292. F. A. BATHER, -"CRINOIDEA OF GOTLAND. Original of ANGELIN, Tab. XXIX, fig. 76. Brachials from the dorsal side, with the backs rubbed away, exposing the calcite infilling of the ventral groove, which here bears a markable resemblance to an internal series of alternating plates =. Same specimen; brachials from the dorsal side. The upper part of the drawing is as in Fig 272. except that the wall of the brachial has been dissected away on the right, exposing more clearly the infilling calcite. Below, the body of the brachial and the infilling calcite are en tirely removed, so as to present an interior view of the roof of covering- plates. Note the very large size of c?, as compared with its small size in the exterior view, the absence c ce? from the inner surface and the presence of the small inner pieces i. The proximal end of the covering-plates are only slightly ridged for articular purposes and the notch. for th i axial cord cannot be clearly distinguished in this drawing. (p. 157.) Same specimen; brachials from the dorsal side, the body of the brachial being removed in th lower part of the drawing and the infilling calcite and proximal ends of the covering-pla te thus exposed. This shows the notches for the branches of the axial cord that go to th covering-plates a little more clearly than Fig. 273; the most clear seems to be at the poin opposite the letter cl. Same specimen; transection of a brachial, with covering-plates. The three elements of the left- hand covering-plate are lettered ct, c?, c3; below c? is seen the inner piece i. The calcite infilling + appears split into four or five portions, which give the effect of as many plates and as such they are alluded to on p. 157. In this species, indeed, the appearance is SO deceptive that it has only been the evidence of a number of specimens of other species tha has led me to the right conclusion. It seems possible that this division of the infilling calcite may have been due to the presence of the septa between the various canals: thus, the tm upper divisions would represent the subtentacular canals and the lower ones the coeliac canal; the genital rachis would have lain in the centre where the dark lines cross. The section 0 the arm of Actinometra nigra, given by P. H. CARPENTER, Challenger Report Stalked Crinoids Pl. LXI, fig. 6, may readily be compared with the present drawing. TI have seen similar structures in a transection of the arm of Cupressocrinus. (P- 157.) Original of ANGELIN, Tab. III, fig. 3; posterior view of lower part of crown. The IBB are missing. (pp. 154, 156 and 157.) Portion of ventral sac; from original of ANGELIN, Tab. XXIX, fig. 76. (p. 157). Section of ventral sac, for comparison of with ANGELIN, Tab. XXVII, fig. 146, but not from the same specimen. (p. 157, where it is wrongly refered to as Fig. 368.) Original of ANGELIN, Tab. XXIX, fig. 75 d; ventral surface of calyx. M = Madreporite; amb = ambulacrals; A = Deltoids. (pp. 157 and 158.) Type of G. mudus and G. tubulatus, from r. post. radius. (pp. 154, 156 and 157.) Same specimen, from ant. radius, showing arm-characters as described. Same specimen; a radial, showing traces of ornament. Columnals of a specimen of G. typus that approach those of G. campanula (Fig. 303), bu are still distinct. (p. 158.) (dd (Pp. LION Specimen a; in position on matrix, .e. from ant. radius. Compare ANGELIN, Tab. III, fig. 5 Same specimen; from below, showing post. B. Same specimen; brachials from the back, with patelloid plates. Same specimen; brachials from the side, showing covering-plates amd one small patelloi plate. (p. 159.) ; Same specimen; brachials from ventral surface, showing covering-plates. Compare Fig. 271 (p. 160.) Same specimen; articular facet of brachial, showing covering-plates, calcite infilling, ventra groove, axial canal and slightly defined articular ridge partly enclosing the canal. (p. 159) Specimen b; posterior view. (p. 160.) Same specimen; right anterior radius, showing part of an arm and ornamented cup-plates A little spot on the anterior basal is probably due to a boring parasite. (p. 159.) Same specimen; portion of ventral sac, very much weathered, with delusive appearance 0 pores, produced by erosion of the ridges. That no pores or slits are really present in th genus may be seen from Figs. 277 and 278. (Pp. 160.) PLV I Ljustryck af Chr. Westphal, Stockholwn Crinoidea of Gotland, Bather: v. $ TNG rt AM K. Vet. Akad. Handl., I KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 2. 197 Plate IX. 1iSSOCriNUS (continued). Fig. Fig. = ING Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. 204, 304. 305. 306. 309. 310. Sill. Sl2. 313. 314. JLD.- KK. Sv. Vet G. campanula (p. 160). 293. Original of ANGELIN, Tab. XXVII, fig. 1, division y; seen from anal side, showing stem and Crow (pp. od, 162.) Original of ANGELIN, Tab. XXIX, fig. 74 a; from below, showing the partly fused IBB, with the unfused IB in 1. post. radius. (pp. 161, 163.) Original of ANGELIN, Tab. XXVII, fig. 1, division «; from below, showing three IBB, the smallest or unfused IB being in 1. post. radius. (p. 161.) Compare Figs. 294, 296, 308. 266, 359, 360 and 377. Specimen 130 RM; from below, showing three IBB, the smallest or unfused IB being in r. ant. radius. (p. 161.) Same specimen; from r. ant. interradius, showing BB higher than usual. Original of ANGELIN, Tab. XXVII, fig. 1e, f, 9; VIII Br, (a) from back, (6) from side. (pp: 162, 163.) Same specimen; articular surface of a brachial, VI or VII Br, showing ventral groove and separate axial canal. The lateral projections, so conspicuous in Fig. 298 have been rubbed away. (p. 162.) Same specimen; articular facet of a more distal brachial, showing the axial canal joined to the ventral groove. (p. 162.) Same specimen; ventral surface of brachials, showing covering-plates, from X or XI Br. (pp. 162, 163.) Same specimen; portion of ventral sac, showing apparent irregularity produced by ridging of the plates:n (pi 1620) Columnals, showing a number of small ones between large projecting ones. Compare with G. typus, Fig. 283. The sutures between the small columnals are very hard to distinguish; they are better seen in bh, which has been slightly ground down. This also shows slight ir- regularities in the ossieles. (p. 162.) Same specimen; articular facet of stem. (p. 162.) Bara-Wallstena specimen; brachials seen from back and side. (p. 162.) Same specimen; articular facet of brachial. Compare with Figs. 299, 300. (p. 162.) umbilicatus (p. 163). 307. 308. Specimen «a, from posterior. (pp. 163, 164). Same specimen, from below. Since the description in the text was written, Mr. LILJEVALL has sueceeded in removing the stem-fragments that obscured the IBB. (p. 163.) Same specimen; interradial space, showing steep sides of brachials, which join on to tegminal plates. (p. 164.) Same specimen; (a) portion of anal tube from distal region, with portion of an arm seen a little from the side and showing covering-plates. (b) part of the same arm further enlarged, showing covering-plates and infilling of calcite which is alluded to as »inner plates» in the text. (ce) brachials and covering-plates from the ventral surface. (d) the same in section. (PIG Specimen 6; sections of brachials and covering-plates, of which a is a little more proximal than 46 and ce, and has the axial canal a little more defined. (p. 164.) Same specimen; posterior view, showing an apparent R'. (p. 164.) Same specimen; columnals. (p. 164.) Same specimen; articular facet of a columnal, showing stellate axial canal and very slight striations. Specimen c; an interradial area, showing the dome-like tegmen. Compare Fig. 309. (p. 164.) . Akad. Handl. Band 25. N:o 2. 26 198 F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND: Gissocrinus (continued). G. macrodactylus (p. 165). Fig. 316. Type-specimen, in natural position on matrix, with stem. (p. 165.) Fig. 317. Same specimen; cup removed from stem and seen from below. The small or unfused in 1. post. radius. (p. 165.) Fig. 318. The dorsal cup; posterior view. (p. 165.) Fig. 319. Portion of arms, from distal region. (p. 165.) Fig. 320. III Br from ventral surface and in section. (p. 165.) | Fig. 321. II Br and (a) articular surface of II ax. (p. 165.) SE Fig. 322. The anal tube, as much as is exposed, showing the ridges, the summits of which are s worn and the sutures between the plates, which, it is seen, are unaccompanied by slits pores. (p. 165.) » Fig. 323. Columnals. (p. 166.) Fig. 324. Articular facet of a columnal, showing quinquelobate axial canal. (p. 166.) G. macrodactylus ? (p. 165). Fig. 325. Specimen said to be the type of Myelodactylus gracilis, ANG. (p. 165.) G. cefr. goniodactylus (p. 167). Fig. 326. Brachials from the back. The median furrow is due to weathering and may also be trac in Fig. 334; it is possibly connected with the axial canal. Fig. 327. Part of an arm, about half-way up, seen from the ventral surface. Towards the distal e the ventral groove tends more and more to coalesce with the axial canal. Fig. 328. Brachials from the proximal region of an arm, seen from the ventral surface, with cov plates partly removed, showing the ventral groove with its ledge on either side for thei reception. Fig 329. Articular facet of brachial, showing trace of union between ventral groove and axial ca Fig. 330. Articular facet of a brachial. with axial canal quite separate and coverinig-plates in positi Fig. 331. Articular surface of a brachial of rather irregular shape, due to the apposition of the cori sponding brachial of the other branch of the dichotom. > Fig. 332. A similar brachial, with the axial canal connected with the ventral groove. Fig. 333. A brachial from the distal region of an arm, seen from the articular and ventral surfac with covering-plates in position. Fig. 334. The remains of the ventral sac, slightly weathered, especially on the transverse ridges a with some of the plates shifted from their natural positions. This combination produces, is so often the case, a remarkable appearance of pores or slits. Tbe true structure is he ever, easily seen in the drawings of separate plates a, hb and ce. (p. 167). G. incurvatus (p. 168). Fig. 335. Original of ANGELIN, Tab. XXVI, fig. 1, after having been carefully cleaned by Mr. G. VALL. Seen from below, both BB and IBB wanting. (p. 169.) ; Fig. 336. Same specimen, posterior view, showing anal tube, which here lies alongside of the arms stead of drooping below them as in Fig. 342. (p. 169.) IX. PI IL Ljustryck af Chr. Westphal, Stockholm. Crinoidea of Gotland, Bather: a (3 Vet. Akad. Handl., Bd 25, NV ÄRR NN one fö AREA R Var fact FA ERSTA far 18 —G. Liljevall del. TI KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 2. 199 Plate X. soOCrinuSs (continued). —G. incurvatus (continued). Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. 337. 338. 339. : 340. . 341. . 342. . 343. .« 344. ig. 345. ig. 346. ig. 347. « 348. ig. 349. . 350. I Sod. Fig. 352. 353. 354. 355. 356. 357. 358. 359. 360. Specimen 128 RM., one of ANGELIN's types; from below. IBB wanting. (p. 169.) Same specimen; articular facet of radial, showing ventral groove, axial canal, transverse ridge and covering-plates. (p. 169.) The ventral surface of another of ANGELIN's types. Shows deltoids, madreporite -with pores, and ambulacra. The lumen of the anal tube is not seen as is usually the case in crinoids seen from this side, because the tube passes out at right angles to the crown. (p. 170.) Part of the ventral surface of another of ANGELIN's types, worked out by Mr. G. LILJEVALL. Shows the rugose surface of the madreporite and the absence of any plates in the actinal centre that could possibly be considered as orals. (p. 170.) Another specimen; part of the crown from below, wanting IBB. (pp. 169, 170.) An almost complete specimen, on matrix; showing stem, root and ventral sac. (pp. 169, 170.) Same specimen; brachials from the back, showing ornament. (p. 170). Same specimen; brachials from ventral surface, showing covering-plates, of which the distal halves are bent inwards. Compare Figs. 346 and 349. (p. 169.) Same specimen; brachials from the side, showing proximal halves of covering-plates. The back of the upper brachial has been broken off and the axial canal exposed. (p. 169.) Same specimen; section of arm, showing ventral groove, not separated from axial canal, and covering-plates, of which the distal halves are bent inwards. Compare Fig. 344. The struc- tures in the interior of the ventral groove, which are alluded to in the text as inner plates, are probably only infilling calcite erystals. (p. 169.) Same specimen; columnals, which in lower part of drawing show curious irregularity. (p. 170.) Same specimen; portion of the ventral sac, to show arrangement of plates and absence of pores. (p. 170.) Same specimen as Fig. 340; section of arm. Compare Fig. 346. (p. 169.) Same specimen; covering-plates from the side. (p. 169.) Another specimen; part of a single arm, to show extent of coiling. The other arm-fragments on the same piece of matrix are only outlined, to avoid confusion. (Pp. 169.) G. verrucosus (p. 171). A specimen seen from 1. post. radius; » is a little out of place, owing to the compression of the specimen. (p. 171.) Same specimen; from r. ant. radius. In this and the former figure the relations of the tegmen to the ventral tube, arms and cup can be distinguished. Same specimen; a radial, with facet slightly worn. (p. 171.) Same specimen; articular surface of a columnal. (p. 172.) Same specimen: part of distal end of ventral sac. Compare Fig. 369. (p. 172.) Same specimen; section of a III Br, showing ventral groove, covering-plates, infilling calcite and axial canal. (p. 172, where the infilling is wrongly alluded to as inner plates.) Same specimen; section of a V Br. (p. 172.) Same specimen; analysis of dorsal cup. The r. post. and r. ant. IBB have fused, producing 4 IBB in different positions to Fig. 360. In the text, the number of IBB is said to be 3, and it may be so in some cases. Another specimen; analysis of dorsal cup. Here the ant. and 1. ant. IBB have fused, pro- ducing 4 IBB in different positions to Fig. 359. 200 Gissocrinus Vverrucosus (continued). 361. 362. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. 3 IG Gissocrinus sp. (p. 173.) Fig. Fig. Fig. 363. 364. 379. 380. F. A. BATHER, CRINOIDEA OF GOTLAND: Same specimen; in natural position on matrix. (pp. 171, 172.) Same specimen; radial and facet, slightly restored from the evidence of two exposed faoall i the specimen. (p. 171.) Same specimen; brachials from the side, showing covering-plates. (p. 171.) Same specimen; brachials seen from back, as exposed at the back of the specimen; Or IV Br: Same specimen; ventral surface of the same brachials, with covering-plates partly removet exposing ventral groove and axial canal. (p. 172.) Same specimen; the upper articular surface of one of these brachials, without covering-plate (PI L25) i Same specimen; II Br from ventral surface, with covering-plates which are indented, probs owing to conditions of preservation. (p. 172.) - Same specimen; articular surface of II Br, showing indented covering-plates. Compare F 200: 1U(P- 20 Same specimen; plates from the proximal part of the anal tube, showing imbricated charac produced by ridges. (p. 172.) Same specimen; a single plate of the anal tube, further enlarged. (p. 172.) Same specimen; columnals from the side and viewed a little from above. (p. 172.) Same specimen; articular surface of a columnal, showing quinquelobate axial canal. Compar withby, Higa 355: (P3 l25) Another specimen, from 1. post. radius. (p. 172.) Same specimen; the calyx and lower part of the anal tube enlarged, showing ornament cup-plates and I Br, tegmen, covering-plates of anterior arm and structure of tube. (p. 172 Same specimen; columnals, which are of three, sizes, a, b and, c. (Pp. 172.) i Another specimen; actieulAr facets of brachials. (a) I Br, (b, c) II Br. Note curious sharp of axial canal. Compare Fig. 358 and contrast Figs. 357 and 368. ö A young individual; the crown from below, with outline drawing of the cup-plates. (p. 172 Same specimen; plates of the anal tube. Compare Figs. 369 and 374, showing that t imbrication is not so developed in the young. Between tbe plates are appearances of sli and: pores, as in Fig. 334 and due to the same cause. (p. 172.) N. B. In reference to Plate-figures, for 402 read 382. Dorsal cup, from r. ant. radius. | The same, from post. interradius. Anal x is absent and 1. post. R is either broken or & normal. (p. 174, referred to wrongly as Fig. 400.) The same, from 1. post. interradius. The 1. post. and 1. ant. RR support a deltoid. tegminal plates are seen. The same, from below, showing the single attached columnal and the 5 IBB. — AR ee DE Pl: Westphal; Stockholw af Chr. Crinoidea of Gotland, I. Ljustryck Bather: Ne EE Fö saa a 2 (eg ULLA IN KECVet. Akad. Handl., Bd 25, M KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR. Bandet 25. N:o 3. BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES (SMÅLANDS, ÖSTERGÖTLANDS OCH GOTLANDS) ks HIERACIUM-FLORA AF HUGO DAHLSTEDT. I; ARCHIERACIA. SECTIO I VULGATA, svesEcmnmo SUBCZESIA ET SUBVULGATA. INLEMNAD TILL K. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIEN DEN 9 MARS 1892. STOCKHOLM 1893. KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER, INLEDNING. o Äfven för denna bearbetning ligga utom egna samlingar från Östergötland och Små- land i första hand till grund de åt Riksmuseet förvärfvade omfattande Hieraciesamlingar, hvilka aflidne lektor K. J. LöÖNSrotTH hopbragt hufvudsakligast från detta senare landskaps östra del samt Gotland. Men derjemte har jag i ännu större utsträckning än förut haft tillfälle att använda Riksmuseets öfriga samlingar af Hieracia, såväl äldre som nyare, bland hvilka senare befinna sig såsom gåfva till museet lektor S. ALMQUISTS storartade och värdefulla samlingar från olika delar af skandinaviska halfön. Med skarp blick och aldrig trytande intresse har läroverksadjunkten K. JOHANSSON i Visby under flera år undersökt olika delar af Småland och Gotland och välvilligt ställt sina synnerligen värdefulla och vackra samlingar från dessa landskap till mitt förfogande, hvarjemte han äfven meddelat mig efter naturen gjorda beskrifningar öfver flera såväl redan kända som af honom upp- täckta och urskilda former. Vidare har jag haft den stora och oskattbara förmånen att af flera andra hieraciologiens vänner erhålla värderika samlingar från såväl det här be- handlade området som andra delar af Skandinavien, nämligen af lektor E. ADLERZ från Nerike och Östergötland, af stationsskrifvaren ÅA. ARVÉN från Småland, af kamrer C. BrRANDEL och studeranden J. COoLLiS från Jemtland, af kyrkoherde S. J. ENANDER från Herjedalen och Medelpad, af rektor M. FLopErus från Småland, Södermanland och Up- land, af kandidaten A. FRrRYxErr från Dalsland och Vestergötland, af kyrkoherden F. HAG- STRÖM från Smaland, af kandidat FR. LÖNNKVIST från Bohuslän, Vestmanland, Dalarne och Ångermanland, af kollega A. MAGNUSSON omfångsrika samlingar från Helsingland, Herjedalen och Jemtland, af Fil. D:r G. A:N MALME från Södermanland och Skåne, af läroverksadjunkten D:r C. O. von Porar från Småland och Vestmanland, af Fil. kandidaten E.: NYMAN från södra Norge, af Fil. D:r K. O. E. STEnstRÖM från Vermland samt af ban- direktör C. F. SUNDBERG från Jemtland. Dessutom har jag, till stort gagn för mitt arbete, haft tillfälle att helt eller delvis genomse följande samlingar: lektor K. F. DusÉnss från Östergötland, med. kand. M. ELF- STRANDS från Jemtland, v. lektor K. P. HäGERSTRÖMS från Dalarne, lektor N. C. KinDp- BERGS från Dalsland och Östergötland samt Fil. D:r K. O. E. StEsstrRÖms från Dalsland och Vestergötland och Fil. kand. C. G. WESTERLUNDS från Blekinge. Till denna förteckning kan jag lägga mina egna samlingar från södra Norge, Stock- holmstrakten, Upland, Jemtland, Herjedalen samt Småland och Östergötland. 4 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. Genom användande af detta rika material har det blifvit mig möjligt, att med ännu större noggrannhet än vid behandlingen af Piloselloidea kunna angifva utbredningen af områdets former icke blott inom sjelfva området utan äfven i det öfriga Skandinavien. Men materialets riklighet har i ännu högre grad varit af betydelse och till en värdefull hjelp vid begränsningen och utredandet af en mängd mera tvistiga former samt har gifvit mig en klarare insigt om det olika värde och den olika grad af konstans, samma karaktärer kunna ha inom olika formgrupper. Dessutom har studiet af dessa omfattande samlin- gar från så manga både klimatologiskt och fysiografiskt skilda områden, som vär vid- sträckta halfö erbjuder, skärpt min blick för det inflytande, ståndorten utöfvar vid form- bildningen, samt lärt mig 1 en mängd fall bättre skilja de af densamma framkallade modi- fikationerna från konstanta och bestående variationer. Redan vid behandlingen af Piloselloidea antyddes, att jag med afseende på deras utbredning tyckt mig kunna spåra vissa bestämda Hieraciologiska florområden, och det rikliga material, jag vid behandlingen af AÅrchieracia haft förmånen att använda, har ytterligare bekräftat mina förmodanden. Jag är fullt öfvertygad, att dylika områden, när en gång hela vår Hieraciumflora blifvit grundligt undersökt, skola kunna fullt och klart begränsas, liksom jag äfven är öfvertygad, att en full kännedom om utbredningen af släg- tets former, just derföre att det hos oss utom synbarligen äldre och vida spridda former äfven eger en sådan mängd yngre och endemiska, hvilka hvar för sig ega en karaktäristisk mer eller mindre vidsträckt och begränsad utbredning, skall bli af en ej ringa betydelse för utredandet af fragan om vår floras invandringsvägar och vårt lands förhållande till andra floromraden liksom till en, som jag tror, ej ovigtig hjelp vid bestämmandet af våra egna smärre floromradens förhållande till hvarandra. Till alla dem, hvilka genom meddelande af samlingar eller på annat sätt befordrat mitt arbete, är det mig en kär pligt, att uttala mitt upprigtiga tack. I främsta rummet har jag att uttala min djupa erkänsla till professor V. B. WrirrrocK och lektor S. ALM- QuisT, hvilka båda genom värdefulla råd och upplysningar ständigt varit beredda att bistå mig 1 mitt förehafvande. I den förhoppning, att de, som komma att använda mitt arbete, skola hafva öfver- seende med de fel och ofullkomligheter, som tyvärr vidlåda detsamma, öfverlemnar jag det härmed till herrar Hieraciologers som jag hoppas ej allt för stränga bedömande. Jag skulle känna mig tillfredsställd, om jag i någon ringa mån lyckats bidraga till att föra studiet af detta i mer än ett afseende så intressanta slägte framåt. h KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 3. 5 ALLMÄN DEL. Morfologi och biologi. I sina 1884 utkomna »Adnotationes de Pilosellis fennicis I.> (Anteckningar öfver Fin- lands Pilosellx i Acta Soc. pro Fauna et Flora Fennica II, n. 4. 1884.) har I. P. NORRLIN lemnat en synnerligen sakrik och intressant, på omfattande naturstudier fotad utredning af de finska Piloselloidernas morfologi och biologi och i sitt storartade arbete öfver mel- lersta Europas Piloselloider (Die Hieracien Mittel-Europas etc.) ha C. von NäGELri och A. PETER lemnat en uttömmande och på mångåriga undersökningar grundad framställning i samma ämne. Jag ansåg det derföre onödigt, att vid min behandling af sydöstra Sveriges Piloselloider, närmäre ingå härpå, då en framställning häraf till större delen ju skulle in- skränka sig till ett, referat af de nämda forskarnes iakttagelser och resultat. Vid den följande behandlingen af områdets Archieracia med afseende på deras morfologiska och biologiska egendomligheter måste jag dels begagna en del tekniska termer, hvilka af dessa författare användts beträffande Piloselloiderna, dels anställa jemförelser med förhållandena hos dessa. För de vigtigare och i detta arbete mest använda termerna skall jag lemna förklaring under framställningens gång. I öfrigt hänvisar jag till de nyssnämda förfat- tarnes arbeten. | Groddplantan. AÅrchieracierna så sig, hvad beträffar hufvudmassan af våra arter (Oreadea och Vulgata samt en del Rigida), genast efter frukternas mognad, hvilken i södra Sverige hos olika arter och grupper inträffar från slutet af Juni till slutet af Juli. En- staka arter och artgrupper mogna sina frukter ännu senare, ända till fram 1 September (flertalet Rigida och Foliosa). I Augusti till September, isynnerhet under mildare höstar och på gynnade lokaler, in- träda Oreadea och framförallt Vulgata (Subecesia och Subvulgata) ofta i en andra blomstring och derpå följande fruktmognad, hvilken mången gång först afbrytes af de begynnande höst- frosterna. Om regnig och jemnt fuktig väderlek inträffar vid den första fruktmognaden, gro Archieraciernas frukter efter en tid af 8—12 dagar, men vanligen inträffar oroningen i större utsträckning först senare, nämligen under och efter höstregnen under Augusti och September månader eller till och med senare. Under denna tid kan man iakttaga groddplantor i olika sta- dier af utveckling. De äldsta, från sommaren härstammande exemplaren ha redan hunnit ut- bilda en bladrosett af 5—8 blad eller någon gång flera, de yngre 1—2 blad, ja de senast sådda ha vid vinterns inbrott knappt eller icke alls hunnit med att gro. Hufvudmassan eger vanligen 6 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. 3—4 blad. Dessa groddplantans 4—5 första blad vill jag kalla primärbladen, då de, såsom nedan skall visas, i visst afseende till indumentet äro olika de följande." Alla områdets Archieracier, såväl de, som normalt öfvervintra med bladrosett som de, hvilka som äldre öfvervintra med slutna knoppar, öfverlefva såsom groddplantor vintern under form af rosett- skott af mer eller mindre talrika, tätt stälda och oftast mot marken tilltryckta, små blad. Ör (>) På samma sätt är förhållandet med Piloselloidea. I sitt första stadium förete groddplan- torna af olika arter och grupper föga framträdande skiljaktigheter. Hyjertbladen, hvilka äro af aflång form, åt båda ändar rundadt tvärhuggna, tillväxa en tid sedan de utträdt ur fruktskalen och äro vid de första örtbladens framträdande 3—4 gånger större än i fröet. Under denna tid framträda redan några smärre skiljaktigheter mellan olika former i hjert- bladens storlek och färg och till en ringa del äfven i deras form. De äro alldeles i sak- nad af indument och till konsistensen något köttiga. De första örtbladen äro, såväl hos Piloselloider som Archieracier små, helbräddade eller med en och annan obetydlig glandel- tand, mer eller mindre skaftade och varierande hos olika arter från smalt till bredt ellip- tiskt-lancettlika till bredt äggrunda eller ibland med tvär eller svagt hjertlik bas, det senare hos en del Archieracier. Deras form står ej 1 bestämdt förhållande till den slutliga formen hos de utbildade örtbladen, utan lika ofta ega former med i utveckladt stadium smala blad och nedlöpande bladbas, de första örtbladen med m. 1. m. tvär bas, som förhållandet är motsatsen. Med fjerde eller femte bladet börjar artens typiska bladform och tandning röja sig. Beklädnaden är 1 detta första stadium hos såväl Piloselloider som Archieracier temligen likartad. Den består hos alla af små, glasklara och genomskinliga, styfva här samt små, fina, gulaktiga och något klara glandelhår. Hos en stor del Piloselloider till- komma äfven på andra eller tredje till fjerde bladet glesa eller talrikare stjernhår, hvilka alltefter de respektive arternas natur på de följande bladen tilltaga 1 mängd, så att de på fjerde eller femte bladen vanligen ega den normala tätheten. Glanshåren öfvergå hos alla former småningom i de för hvarje art normala håren, så att den typiska hårigheten van- ligen är utbildad på fjerde och följande blad. Glandelhåren deremot, hvilka mer eller mindre rikligt uppträda på bladskaften, medelnervens undersida och i bladkanterna samt mindre rikligt eller mindre ofta äfven äro spridda på båda sidorna af skifvan, äro talrikast på första och andra bladen, aftaga sedan i mängd och hafva i regeln hos arter, hvilkas utbildade örtblad sakna glandelhår (men ej hos andra), försvunnit på fjerde eller femte bladet. Förekomsten af glandelhår på groddplantans första örtblad är måhända en normal företeelse hos alla arter af slägtet. Atminstone har jag vid mina odlingsförsök med öfver 100 olika arter af såväl Piloselloidea som Archieracia hos alla påträffat dem 1 större eller mindre mängd. Visar sig denna företeelse konstant inom slägtet, är den ganska anmärk- ningsvärd och synes mig tyda på en ursprunglig, för alla gemensam karaktär, hvilken hos flertalet arter nu försvunnit, men ännu hos vissa isolerade typer af såväl Piloselloidea som Archieracia bibehållits i deras utvecklade stadium. 1 Dessa öfvervintra väl normalt allesammans, äfven då groddplantan hunnit en högre utbildning. Hos groddplantor, hvilka ej hunnit före vintern utveckla detta antal blad, fortsättes utvecklingen omedelbart vid den nya växtperiodens början. De nya bladen, hvilka då utvecklas, bli såsom man i naturen kan öfvertyga sig om, kvarsittande större delen af växtperioden. De öfvervintrande bladen deremot afvissna snart, sedan de nya örtbladen i det närmaste nått sin utveckling. Häraf beror den ofta i ögonen fallande olikheten i bladen hos vårrosetterna af andra årets plantor allt efter den utveckling, till hvilken de hunnit på hösten. WEE rä KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 3. T Den vid groningen utvecklade hufvudroten förgrenar sig mer eller mindre rikligt och synes åtminstone i en mängd fall — alltid hos sena groddplantor —- kvarlefva öfver vin- tern. Redan då groddplantan erhållit sitt första blad, börja tvenne birötter, en för hvar- dera sidan, framträda på den hypokotyla stammen vid hjertbladens bas. Alltefter som groddplantan fortväxer utveckla sig dessa vidare och nya utbildas, såväl nära dessa som på den knappt märkbara epikotyla stamdelen; härmed är grunden lagd till rhizomet, hvilket fortfarande från yngre internodier utbildar nya birötter, hvilka genom sitt nedträngande i marken förläna detsamma en mer eller mindre sned rigtning. På hvad sätt rhizomet ned- sänkes i jorden, är mig ej fullt klart. NäGErri och PETER säga sig ej ha iakttagit någon förkortning af birötterna hos Hieracier. Dock har jag iakttagit vid vegetationsperiodens slut, både hos birötter på stoloner af några Piloselloider och hos groddplantor, en märk- bar tvärrynkning af barkväfnaden, hvilket tydligen talar för en förkortning af vare sig den axila kärlsträngen eller parenchymatiska barkväfnaden eller båda. Sålunda synes mig åtminstone groddplantornas rhizomanlag och från moderväxten mera isolerade öfvervintrings- skott, såsom stolonernas ändrosetter, kunna neddragas 1 marken. Med afseende på äldre rhizomer förekomma måhända andra bidragande eller i hufvudsak verkande orsaker, som åstadkomma deras läge mer eller mindre djupt under markens yta, framförallt myllbild- ning, som vanligen är ganska riklig på Hieraciernas vanliga lokaler. Innovationen. Med innovation menas som bekant det sätt, hvarpå nya skott eller skottanlag, bestämda att öfvervintra, bildas för att följande år utväxa till ofvanjordiska, blommande stammar. Som jag redan nämt, öfvervintrar groddplantan såsom rosettskott. Men hos den utvecklade plantan är förhållandet mycket olika inom skilda grupper af släg- tet. Två hufvudslag af innovation förekomma och äro sinsemellan vida skilda, nämligen öfvervintring genom rikbladiga, tidigt på hösten utbildade rosettskott och genom slutna m. 1. m. köttiga och fjällbeklädda knoppar af vexlande form; men mellan dessa förekomma alla mellanformer. Som bekant ega äfven Piloselloidea ett annat imnovationssätt, hvilket Archieracia alldeles sakna. Hos en mängd former af de förra utvecklas, nämligen m. 1. m. förlängda, krypande och utefter hela längden eller mot spetsarne rotslående skott, stoloner, hvilka mot vegetationstidens slut i sina spetsar utveckla öfvervintrande rosettskott, som föl- jande år bilda sjelfständiga plantor. Detta innovationssätt är sålunda på samma gång ett kraf- tigt vegetativt spridningsmedel. Hos Archieracia och de Piloselloider, som ega samma slags innovation som de förra, aflägsnas deremot till följd af innovationsskottens korthet den nya plantan i obetydlig grad från fjolårsplantan, och endast då flera innovationsskott utbildas kan genom bortdöende af rhizomets äldre delar en ringa individförökning på vegetativ väg ega rum. Med afseende på innovationen är för öfrigt att märka följande. Hos former, hvilka typiskt öfvervintra genom bladrosetter, sker under vissa förhållanden en öfvervintring endast genom små tunna knoppar. Detta inträffar med en del individer på gynnande lokaler under milda höstar. Under dylika förhållanden utväxa nämligen hos dessa de för öfvervintringen anlagda rosettskotten proleptiskt till blommande stammar, och dessa hinna i vanliga fall ej före vinterns inbrott utveckla de i basalbladens veck anlagda små, tunna och fåfjälliga knopparne till rosettskott. För öfrigt äro dessa, hvilka sitta i de öfre basal- bladens veck, sjelfva att anse som proleptiskt utbildade knoppar. De öfvergå på rhizomets äldre delar (hos kraftiga exemplar småningom) i allt mindre och mindre knoppanlag, af 8 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. hvilka större delen aldrig utväxa eller endast utväxa, då rhizomets yngre delar skadas. Från de stora, slutna, köttiga knoppar, genom hvilka vissa former normalt öfvervintra, skilja sig dessa genom sin litenhet och genom sina få, högst 2—3 tunna och små fjäll. Under milda höstar utveckla sig stundom proleptiskt äfven de nyss omnämda, köttiga knopparne till små bladrosetter, hvilka i detta stadium öfvervintra. Mellan former, hvilka ega de nyss nämda skarpt markerade innovationssätten, står en hel serie andra, hvilka än mera närma sig den ena än den andra kategorien. Många af dessa mellanformer öfver- vintra allt efter omständigheterna och sina individuella egendomligheter än med knoppar än med små rosetter. Ett likartadt innovationssätt anger visserligen 1 många fall äfven ett genetiskt samband, men i stort sedt är det att uppfatta som en biologisk egenskap, hvilken är analog hos genetiskt skilda former och sålunda ej för en naturlig gruppering har det systematiska värde, man skulle vilja antaga. Morfologiskt-biologiska typer. I innerligaste samband med innovationssättet står hos Archieracia (liksom äfven hos Piloselloidea) utbildningen af den ofvanjordiska stammen, genom hvilkens morfologiska och biologiska egendomligheter flera ganska skarpt markerade typer låta sig urskiljas. I närmaste samband med de tvenne skarpast utpräglade öfver- vintringssätten, ha sålunda tvenne sinsemellan skarpt skilda typer utvecklats, nämligen silvaticum-typen och wmbellatum-typen, hvilka kunna betraktas som hufvudtyper, och till hvilka öfriga typer mer eller mindre nära ansluta sig. Former af den första typen öfver- vintra normalt genom bladrosetter, af den andra genom slutna knoppar. I allmänhet står den ofvanjordiska stammen 1 det förhållandet till innovationssättet, att ju mera ut- vecklad den öfvervintrande rosetten är, desto mera tenderar den ett följande är utvecklade stjelken att förkorta de nedre internodierna och sålunda erhålla en bladrosett af persiste- rande blad vid sin bas och på samma gång allt färre, af förlängda imternodier skilda stjelk- blad; deremot, ju mera typiskt innovationen eger rum genom slutna knoppar, desto flera af korta internodier skilda stjelkblad erhåller stammen och desto tydligare äro de nedre stjelkbladen skilda af utvecklade mellanleder och desto tidigare afvissna de. Med afseende på stjelkens utbildning och innovationen kunna följande typer urskiljas: Typ I, silvaticum-typen. Innovation normalt genom öfvervintrande bladrosetter. Hos den under en följande vegetationsperiod utvecklade, blommande stjelken, äro de nedre internodierna ytterst förkortade, hvarigenom vid dess bas en vanligen rikbladig rosett bildas. Basalbladen äro långskaftade, typiskt breda, med fran skaften vanligen väl afsatt bas, som oftast är bred och varierar från tvär till kort vigglik eller typiskt hjertlikt-pillik eller ibland rundadt hopdragen, men alltid, åtminstone pa de inre bladen, är karaktäristiskt in- skuren af än tätare än glesare, olikstora och oregelbundet vexlande, utåt- eller bakåt- rigtade, gröfre eller finare flikar och tänder med bugtiga sidor. Skifvans öfriga del är än nästan helbräddad än groft och oregelbundet flikad, tandad eller sag- tandad. Stjelken än bladlös, än med 1, sällan 2 utvecklade, skaftade, sinsemellan och från basalbladen samt från inflorescensen af långa mellanleder skilda blad af ungefär samma form som de inre rosettbladen. Holkar, vanligen små och oftast smala. Af denna typ kan urskiljas tvenne, dock ej skarpt begränsade bityper. öyp IL Typ III, KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. Ö Subtyp 1, subcesium-typen. Bladen glattare, de inre rosett- och stjelkbladen spetsigare (skarpspetsade). Inflorescensen med aflägsnade och utspär- rade, längre och rakare grenar, ofta nästan gaffelgrenad. Subtyp 2, subvulgatum-typen. Blad rikhårigare, de inre och stjelkbladen (ej sällan 2) trubbiga eller kortspetsade. Inflorescens med närmade, ofta flock- likt stälda, kortare, bågböjda grenar. cesium-typen. Innovation genom mer eller mindre utbildade, öfvervintrande bladrosetter. Den under en följande vegetationsperiod utbildade stjelkens nedre internodier förkor- tade, så att en mer eller mindre rik bladrosett bildas vid dess bas. Basalbladen mer eller mindre breda, kortskaftade med från skaftet vanligen mindre väl afsatt, kort vigglik eller nedlöpande bas (sällan tvär eller intryckt). Bladens tänder och flikar temligen glesa, äfven vid basen utåt eller framåtrigtade, med normalt raka sidor. Stjelk grof med 1—2 (—3) oskaftade blad (eller det nedre kortskaftadt) af ungefär samma form och tandning som det inre basalbladet, och hvilka äro skilda af medelmåttigt långa internodier, hastigt decrescera uppåt och i sina veck ofta utbilda grenar. Holkar stora och grofva, vanligen samlade i gles, ut- spärrad, ofta långgrenig och ej sällan gaffelgrenad, nedåt föga begränsad inflorescens med temligen raka grenar. Former af denna typ motsvara noga former af subccesium-typen och äro nära beslägtade med dessa. Hit ansluter sig som bityp: Subtyp, ramosum-typen. I allt lik föregående, men stjelken oftast fler-, 4—5- bladig och oftast långt ned grenad af (liksom i vippan) utspärrade grenar. Holkar vanligen smärre. Former af denna typ äro ofta nära beslägtade med former af ceesium-typen, hvarföre den är att anse som en utveckling af denna, analog med subrigidum-typen. vulgatum-typen. Innovation genom tunna knoppar eller små, fåbladiga rosetter, ofta båda slagen hos samma art. Den under en följande vegetationsperiod utvecklade stjelken försedd med nedtill få, mer eller mindre förkortade internodier, så att en få- (2—3) bladig rosett uppstår. Basalblad smala med i allmänhet glesa, mera likformiga och lik- stora, korta och vanligen ännu mera framåtrigtade tänder än hos föregående typ samt med mer eller mindre långt på skaften nedstigande bladbas. Stjelk högväx- tare med flera (3—5) temligen smala, oskaftade (eller endast det nedre skaftadt) stjelkblad, hvilka äro framåtrigtadt tandade med mer eller mindre hopdragen och smal bas samt uppåt småningom decrescera, ehuru med temligen tvärt afbrott mot inflorescensens brakteer, och äro skilda af ej särdeles långa mellanleder. Inflo- rescens hopdragen med medellånga eller korta, ofta bågböjda och ej sällan, isyn- nerhet i dess öfre del, flocklikt stälda grenar. Holkar medelstora till stora. En K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 3. 2 10 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. del former af denna typ motsvara subvulgatum-typens former och äro beslägtade med dem. Hit ansluter sig som bityp: Subtyp, subrigidum-typen. Innovation genom kraftigare utbildade, slutna knoppar eller äfven genom små bladrosetter. Den blommande stjelkens nedre blad samlade till ett antal af 2—3 till en gles bladrosett, derigenom att mellanlederna ej äro så fullständigt förkortade som hos de föregående, hvarjemte de snart afvissna. Basalblad med korta skaft och nedlöpande skifva, gles- tandade af framåtrigtade tänder. Stjelk högväxt och styf, med många, (4—8) eller flera blad, alla vanligen alldeles oskaftade med smal bas och framåtrigtad tandning, småningom uppåt decrescerande och hastigt öfvergående 1 inflorescensens brakteer samt oftast med korta mellan- leder. Inflorescens mindre sammandragen med rakare grenar, nedåt ofta obegränsad genom förgrening från de öfre bladvecken. Holkar vanligen stora. Öfvergångstyp till rigidum-typen. Former af denna typ äro oftast nära beslägtade med former af vulgatum-typen, af hvilken den är en med följande typ analog ut- bildning. Typ IV, umbellatum-typen. Innovation genom slutna, mer eller mindre köttiga knoppar. Den blommande stjelkens nedre blad små och smala, mindre än de följande stjelkbladen, 1 hvilka de uppåt småningom öfvergå, liksom de nedåt nästan utan gräns gå öfver 1 öfver- vintringsknoppens fjäll, aldrig samlade till en bladrosett, utan skilda af mer eller mindre utvecklade mellanleder, vanligen otandade eller föga tandade och vid blomningen oftast alla afvissnade. Stjelken mång- och tätbladig af smala med låg och gles tandning eller helbräddad rand försedda, uppåt i storlek först tilltagande sedan aftagande och i inflorescensens brakteer utan gräns öfvergående blad, skilda af korta internodier. Inflorescens kortgrenig, uppåt ofta flocklik, nedåt svagt eller icke begränsad. Holkar temligen stora. p Hit ansluter sig: Subtyp, rigidum-typen. Lik föregående till innovationssätt och nedre stjelkblad, men stjelk- bladen äro bredare och vanligen glest långtandade af utåt- eller framåt- rigtade tänder samt vanligen långa. Stjelk mindre bladig (6—15-bladig) med uppåt tilltagande internodielängd och aftagande bladstorlek, men oftast tilltagande bladbredd. Bladen hastigt öfvergående 1 inflorescen- sens brakteer. Inflorescens som hos föregående. Af områdets Archieracia tillhöra Subemesia och Subvulgata (se den speciella delen) silvaticum-typen, hvarvid formerna af den första gruppen till större delen tillhöra sube&- stum-typen och formerna af den senare subvulgatum-typen. Ett större eller mindre antal af båda gruppernas former vackla dock emellan båda typerna, så att de i vissa afseen- KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 3. Fl den närma sig den ena, i andra afseenden den andra typen eller äro de i allt inter- mediära. Formerna af Ccesia tillhöra till sitt flertal cesium-typen, till ett mindre antal ramosum- och i få fall subrigidum-typen eller öfvergångar mellan alla dessa typer. Hos en del hithörande former visar sig en benägenhet att med ccesium-typens allmänna karaktärer (isynnerhet med afseende på rosettbladen) äfven förena vissa af suilvaticum- typens egendomligheter. Formerna af Vulgata genuina tillhöra till större delen vulgatum- typen och till en mindre del subrigidum-typen jemte intermediära stadier mellan dem. Vissa subrigidum-artadt utbildade former komma äfven rätt nära rigidum-typen. Alla Rigida tillhöra rigidum-typen eller visa ibland svag anslutning till subrigidum-typen och närma sig i en del fall rätt mycket umbellatum-typen, till hvilken den enda representanten af områdets former af Foliosa, H. umbellatum hör. ÖOreadea omfatta former, hos hvilka såväl rigidum- som subrigidum-typen är väl utvecklad, men derjemte förekomma typer, hvilka mer eller mindre närma sig cesium-typen eller medeltyper mellan de nyssnämda och denna och någon gång äfven former (t. ex. H. Schmidtii, hvilken dock ej förekommer inom området) hos hvilka cesium- och subcesium-typerna äro på olika sätt kombinerade. Till hufvudsaklig del har jag grundat den systematiska uppställningen under Vul- gata på dessa morfologiskt-biologiska typer, och angående skälen dertill hänvisar jag till den speciella delen, der de i hufvudsak framställes vid behandlingen af Subcesia och Cesia. Men som jag både der och särskildt på fera ställen under specialformerna fram- hållit, angifves icke alltid (ehuru visserligen i många fall) ett genetiskt samband mellan for- mer, tillhörande samma typ. Fastmera visar sig ofta en långt större slägtskap ega rum mellan former af olika typer än mellan former af samma typ sinsemellan. Så är t. ex. förhållandet mellan Subcesia och Cesia, af hvilka grupper de respektive formerna ega en slående paralellism och en starkt i ögonen fallande slägtskap, så att mången form af Subemesia visar sig vara en tydlig, fast jemförelsevis bättre differentierad led i en större formkrets, af hvilken då en eller flera former af Cesia utgöra den eller de andra mera variabla lederna, eller är förhållandet ibland motsatsen. Vidkommande dessa frändskaper hänvisas till framställningen deraf i den speciella afdelningen. Samma förhållande, som på- pekades med afseende på Subccesia och Cesia, eger äfven, ehuru i ej så påfallande grad, rum med Subvulgata och Vulgata genuina. På liknande sätt är förhållandet inom ÖOreadea, Rigida och Foliosa, frånsedt att hos den första gruppen typerna äro sinsemellan svagare begränsade och hos de båda senare färre och af mindre omvexling. Hvar och en af dessa morfologiska typer är sålunda 1 ett stort antal fall icke ett uttryck för ett genetiskt samband mellan de former, hvilka tillhöra hvar och en af dem, utan de äro enligt min öfvertygelse uppkomna genom analog variation. Under formutveck- lingens gång ha de otvifvelaktigt uppstått, derigenom att skilda former (beslägtade eller icke beslägtade) tillpassat sig till bestämda, likartade och i stort verkande yttre förhållanden, hvarigenom de erhållit en viss gemensam prägel. I flera fall är det antagligt, att denna likartade utveckling gynnats genom de respektive formernas gemensamma ursprung, i det de egt en mer eller mindre likartad konstitution, som påverkats på ett analogt sätt. Hvilka yttre förhållanden, som åstadkommit de olika typerna, är ännu okändt eller kan blott del- vis spåras. Men detta ämne är af så stort intresse för förståendet af den phylogenetiska 12 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. utvecklingen inom slägtet, att det förtjenar göras till föremål för särskild undersökning. Det synes mig också, som om ett studium i denna rigtning af ett så polymorft och tydligen ännu 1 full artdifferentering stadt slägte som slägtet Hieracium äfven skall komma att lemna värdefulla bidrag till belysning af formbildningens väsen och betingelser i allmänhet. Genom att undersöka de olika formernas förekomstsätt, genom att aktgifva på, till hvilken årstid hvar och en af de nämda typerna hufvudsakligast förlägger sin blomning, fruktsättning och utveckling af innovationsskott, genom att studera naturen af de ståndarter, hvar och en hufvudsakligast älskar, genom att undersöka deras förhållande till den omgifvande vegeta- tionen, bland annat förhållandet till de växtsamhällen, inom hvilka hvar och en med största förkärlek uppträder (med flera liknande omständigheter) torde man kunna vinna kunskap om åtminstone en del af de faktorer, genom hvilkas verkan dessa typer uppstått. Be- träffande de skilda typernas förekomst har jag att meddela följande iakttagelser, hvilka dock i mycket behöfva fullständigas. Silvaticum-typen. Formerna af denna typ uppträda visserligen inom många växt- formationer, men välja inom alla vissa af gemensamma drag präglade ståndorter. Dessa äro kuperad och stenbunden skuggig mark, som derjemte är mer eller mindre denuderad eller betäckt af löst växttäcke, der gräsen och mossorna spela en mindre i ögonen fallande roll. De formationer, inom hvilka former af denna typ mest förekomma, äro 1 främsta rummet lundbackarne, dernäst ekbackarne, björkbackarne och glesare björkskog, vidare öpp- nare sluttningar i tallskog och björkblandskog, mera sällan i granskog (derstädes alltid blott på öppnare ställen) samt sparsamt på gräsbackar och ljunghedar på de friskare, af buskar eller telningar beskuggade lokalerna. Af de tvenne undertyperna uppträder subvulgatum- typen oftast på de mest beskuggade och mera lundartade lokalerna, subccesium-typen oftare på lokaler, hvilka mera närma sig gräsbackeformationen. Då former af denna typ i regeln ega tidiga och väl utvecklade innovationsrosetter, hvilka genast efter vinterns slut kunna fungera, sker utbildningen af den blommande stjelken hastigt, hvarigenom hithörande former, hos hvilka dessutom genom förkortning af stjelkens internodier och minskning af bladens antal en rätt stor arbets- och materialbesparing eger rum, komma till blomning före en stor del af den omgifvande vegetationen och medan ännu bladen af de löfträd, under hvilka de ofta växa, mindre utestänga ljuset än längre fram på sommaren. I syd- östra Sverige inträder nämligen deras blomning i allmänhet omkring den 15—20 Juni, når sitt maximum mot slutet af månaden och är nästan afslutad med utgången af första veckan i Juli, Naturligtvis inträda variationer häri efter årets och lokalens klimatologiska förhållanden, hvarigenom blomningen under vissa år eller på vissa lokaler försenas eller påskyndas. De breda rosettstälda, vid basen af stjelken fästade bladen, äro en tydlig till- passning till de lokala förhållandena. Utbredda utefter marken äro de i ej ringa grad skyddade mot såväl temperaturvexlingar som angrepp af djur. Genom bladens läge och storlek kunna formerna af denna typ på de i regel skuggiga lokaler, de bebo, bättre till- godogöra sig värme och ljus. Denna typ, hvilken i sin morfologiska utbildning, framförallt genom sin innovation och deraf följande tidiga utveckling, under vegetationsperioden så mycket erinrar om den morfologiskt-biologiska utbildningen af arktiskt-alpina former synes mig vara från början utbildad under liknande betingelser, fastän den sedermera ingått i vär skogsflora och tillpassat sig efter der rådande förhållanden. TI våra fjälltrakter äro former KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 3. 13 af denna typ ymniga 1 subalpina regionen, och ett ej obetydligt antal gå äfven upp i videregionen, många till och med ända upp i nedre delen af den egentliga fjällregionen. Cesium-typen. Formerna af denna typ uppträda äfven i flera växtformationer, men välja inom dem alla sådana ståndorter, hvilka äro mera öppna och solbelysta. Liksom före- gående öfvervintra de med bladrosetter och ega under vegetationsperioden vid stjelkens bas en rikbladig rosett af i allmänhet breda blad. TI enlighet härmed välja de äfven mera denuderade eller af mindre rik gräsvegetation täckta platser. De formationer, i hvilka de helst uppträda, äro gräsbackarne och klipporna, men de förekomma äfven i andra. forma- tioner, der de då uppträda på soligare och torrare lokaler. Liksom hos föregående gör sig äfven här en skillnad gällande i val at ståndorter alltefter typens större eller mindre fullkomlighet. Då den närmar sig subecesium-typen, dela dess former ofta växtplats med former af den nyssnämda. Då dess former närma sig vulgatum-typen, förekommer den gerna i sällskap med former af denna typ på dess ståndorter. Former, tillhörande denna typ, blomma och afsluta sin blomning i medeltal något senare än de föregående. I öfverens- stämmelse med förhållandena på dess normala ståndorter är denna typ lågväxt, då den ej har att kämpa med någon storväxt eller tät vegetation. Denna typ, hvars former, emedan de bebo soligare och öppnare platser i öfverensstämmelse dermed ej behöfva komma till en så tidig blomstring som föregåendes, har äfven uppnått en mindre hög morfologisk differen- tiering och mindre utprägling i arbets- och materialbesparing. Hithörande former synes mig i lägre grad än föregående vara utbildade under liknande betingelser som det arktisk- alpina florelementets former, och är på samma gång i ringare grad än föregående till- passade till skogsformationen. Ramosum-typens former förhålla sig i flera afseenden som föregående, men de föredraga ännu mera soliga, öppna och denuderade lokaler. Företrädesvis äro de utbildade på Gotlands kalkhedar och egendomliga strandvallar och välja på fastlandet gerna sol- belysta, varma och torra klippsluttningar och backar samt hedar. Vulgatum-typen. Denna typs former förekomma i samma formationer som silvaticum- typens former, men de välja här oftast de öppnare, gräsrikare lokalerna. I öfverensstäm- melse härmed ega de mindre riklig bladrosett vid stjelkbasen, talrikare stjelkblad och blomma på samma gång senare. Hufvudblomstringen inträder med någon variation under olika år och på skilda lokaler under de första 14 dagarne af Juli. Genom sin fåbladigare basalrosett, flera stjelkblad och högre växt samt senare blomning, äro de sålunda tydligt tillpassade till de lokaler, de bebo. Former af denna typ ha en vidsträckt utbred- ning i Skandinavien och stiga upp både i subalpina och alpina regionerna. De äro tydligen bättre än föregående typs former afpassade för nordligare trakter. En del former af den- samma uppträda ofta på ganska skuggig lokal, andra förekomma på frodigare gräs- och örtbackar tillsammans med former af cesium-typen, men de föredraga eller fördraga lättare på båda dessa lokaler de gräsrikare platserna. Subrigidum-typen. Hithörande former välja dels samma lokaler som vulgatum-typens former, dels uppträda de på lokalerna för följande typer. De välja helst öppna, soliga, gräs- och örtrika platser på backsluttningar, i skogskanter, i kanten af busksnår och på bergssluttningar. De blomma något senare än föregående. Former af denna typ före- komma äfven ända upp i subalpina regionen. 14 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. Rigidum- och umbellatum-typerna. De hithörande formerna äro senblomstriga och tillhöra eftersommars- eller höstfloran. Blomningen försiggår för den första af dem från andra veckan af Juli till månadens slut. Den sista typens former börja sin blomning senare och fortsätta dermed till Augusti månads slut eller längre. De förekomma 1 de festa af ofvannämda formationer, men välja öppna, soliga platser, gerna branter och afsatser eller bergsspringor och uppträda ofta i kanten af busksnår och i stenrösen. Helst förekomma de på gräsbackarne, ekbackarne och i lundbackarne samt björkbackar, rätt ofta i utkanter af tallskog och äro väl de enda som en längre tid kunna uthärda på ljunghedarne. Är utan tvifvel en sydlig typ, men af hvilken hos oss en del former gå upp i subalpina regionen, der de helst förekomma på lokaler med soligt och varmt läge. Betraktar man nu hvarje särskild art för sig skall man finna, att hvar och en än i högre, än i lägre grad, är underkastad modifikationer beträffande den typ, den tillhör, allt efter vexlingarne i ståndorten och efter tiden för dess blomning. Så skall man finna många former af silvaticum-typen på de ståndorter, som pläga bebos af former af cesium- typen, antaga vissa likheter med denna senare typ. Likaledes är ofta en form af silva- ticum-typen, om den blommar senare än vanligt eller då den blommar för andra gången på eftersommaren, något modifierad genom högre och flerbladigare stjelk. Liknande för- ändringar kan man se hos arter af öfriga typer. Ja många arter vackla såväl individuelt som efter skiftningar 1 lokalen m. m. mellan olika typer. Så är förhållandet med många former af vulgatum-typen. Men angående detaljer hänvisar jag till den speciella delen. Dessa förhållanden visa sålunda, att det är ståndorternas beskaffenhet, som till en del framkallat eller rättare utpräglat de morfologiskt-biologiska typerna på samma gång den verkat urväljande vid artbildningen. Med dessa variationer 1 en forms typ är ej att förväxla sådana förändringar, som äro en följd af allmänna fysiologiska lagar, t. ex. förstoring af bladytorna och förlängning af stjelken i stark skugga, förminskning af bladen och förkortning af stjelken i stark sol m. m. Rhizomet. Den underjordiska stammen eller rhizomet företer obetydliga skiljaktig- heter hos de olika formerna. Den bildar ett sympodium af mer eller mindre korta leder och blir inom kort snedt krypande eller snedt uppstigande. Såsom jag vid tal om groddplantan yttrat är det troligt, att den till någon del får sitt läge under jordytan genom förkortning af birötterna vid vegetationens slut. I många fall är det tydligt, att myllbildning bidrager att dölja rhizomet; i andra fall, såsom på fastare mark händer ofta att hvilande knoppar på äldre delar, hvilka ligga djupare, utväxa, medan deremot yngre, nära jordytan eller öfver densamma liggande, bortdö. Rhizomet bortdör efter hand i sin bakre, äldre del; vanligen äro 3—4 internodier samtidigt vid Hf. Dess lifslängd är olika hos olika arter, såsom vid odling kan iakttagas. Under det t. ex. en del former bibehållit sig i Bergianska trädgården vid full växtkraft i 6—7 år, bortdö andra utan synbara yttre orsaker efter 3—4 år, oaktadt de eljest visat sig fullt lifskraftiga. TI flera fall har detta inträffat med former, hvilka i naturen ofta uppträda sporadiskt. Några närmare undersökningar öfver förhållandet i naturen har jag dock ej varit i tillfälle att göra. Den ofvanjordiska stammen. Vid redogörelsen för de morfologiska typerna har jag redan till en del vidrört dess morfologi. Utom hufvudstammen, hvilken ur den öfver- vintrande bladrosetten eller knoppen höjer sig mer eller rakt uppåt alltefter rhizomets läge, KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. 15 förekomma hos AÅrchieracia liksom hos Piloselloidea ej sällan en eller flera bistammar, hvilka uppstå i de öfre rosettbladens veck. Deremot saknas flageller alldeles. I enlighet med NäGErLis och PETERS framställning af förhållandet hos Piloselloidea kan man äfven hos Archieracia på den ofvanjordiska stammen iakttaga följande regioner: - 1) Rosettblads- (jemte lågblads-regionen) med förkortade internodier och först till- sedan aftagande bladstorlek. Hos de grupper af former, hvilka öfvervintra med bladrosetter, saknas lågblad alldeles eller äro få (2—3) små och tunna. Hos former, hvilka öfvervintra med slutna knoppar, äro de större, köttigare och flera. Hos dessa former äro stjelkens första blad, hvilka delvis motsvara öfriga formers rosettskott, små och skilda af mer eller mindre långa internodier samt tilltaga uppåt i storlek. De sakna sålunda en rosettbladsregion. 2) Stjelkbladsregion med mer eller mindre förlängda internodier och uppåt hastigt, småningom eller plötsligt aftagande bladstorlek. På stjelkens bladrikedom, afståndet mellan internodierna och stjelkbladens långsamma eller tvära aftagande i storlek uppåt beror till en stor del utseendet hos de förut skildrade typerna. För närmare enskildheter hänvisar jag till den före- gående framställningen af dem och till de speciella beskrifningarne längre fram. 3) Högblads- och inflorescens-regionen med aftagande internodielängd och aftagande bladstorlek. Till inflorescensen skall jag återkomma längre fram. 4) Blomsterregionen eller holken (involuerum med receptaculum) med förkortade internodier och först till- samt derefter aftagande bladstorlek. Med afseende på internodiernas längd förefinnes sålunda på den ofvanjordiska stam- men tvenne minima, i rosettblads- och blomsterregionen, och ett mellan dem inskjutet maximum, stjelkbladsregionen, hvilken i allmänhet företer längre och färre internodier i samma mån som rosettbladsregionen är väl utbildad. Så följer hos silvaticum-typens for- mer omedelbart på de korta internodierna 1 rosetten ett långt, som upptar 1—3 af stjel- kens hela längd, derpå ett andra, som upptar den återstående längre eller kortare delen till inflorescensregionen. Ibland blir hos denna typ det nedersta internodiet ännu mera förkor- tadt, så att det stjelkblad, hvarmed det afslutas, till och med deltar i bildandet af den basala rosetten. Hos andra former af denna typ eger stjelken stundom ända till 3, ehuru alltid förlängda internodier. Hos cesium- och vulgatum-typens bli internodierna flera, men alltid långa och vanligen längre än bladen. Hos öfriga typer (subrigidum-, subramosum-, rigidum- och umbellatum-typen) ökas de allt mera till antalet men aftaga i längd, så att de, isynnerhet hos de senast nämda, tvenne typerna, oftast äro kortare än bladen. Det längsta internodiet kan hos dessa ligga än närmare stjelkens bas, än närmare dess spets, men i allmänhet äro de öfre och nedre jemförelsevis längre än de mellersta. Bladen. Med afseende på bladens form, bladbasens utseende och tandningen gör sig här en utomordentligt stor vexling gällande, hvilken bildar en slående motsats till den enformighet, som råder hos Piloselloidea. Vid skildringen af de morfologiska typerna har jag redan antydt, i hvilket förhållande bladens relativa bredd samt basens form och i viss mån äfven tandningens utseende står till stjelkens bladrikedom och innovationssättet. Den 16 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. rikaste omvexlingen isynnerhet med afseende på tandningssättet eger silvaticum-typen och omvexlingen häruti aftager 1 ungefär samma grad som stjelken blir rikbladig och innova- tionen eger rum med slutna knoppar. Den är sålunda mest enformig hos umbellatum-typen. Vid skildringen af de enskilda formerna har jag så utförligt det varit mig möjligt angifvit tandningens utseende. Med afseende på inskärningarnes djup och till en del tät- het eger dock en stor variation rum hos individer af samma art allt efter ståndortens be- skaffenhet, och derjemte förekomma äfven individuella variationer. På friska, vare sig be- skuggade eller solöppna ställen, blir tandningen djup och riklig, i fuktig skugga och på näringsrik lokal derjemte ofta gröfre. I torr skugga och på soliga, torra ställen reduceras tän- dernas storlek i större eller mindre grad. Bladens storlek och till en del form liksom konsisten- sen äro äfven underkastade variationer efter närimgens riklighet och lokalens beskaffenhet. I skugga bli de stora och tunna samt breda och på torra ställen derjemte äfven platta. På soliga ställen bli de återigen fasta och tjocka, smärre och ofta smalare. På denuderade lokaler bli rosettbladen korta och tryckta till marken och få bredare bas, på gräsrikare ställen blir basen ofta smalare än vanligt och största bredden förlägges ofvan midten, hvarjemte bladen och skaf- ten mer eller mindre förlängas. På fria lokaler utvecklar sig basaldelen bättre (t. ex. den för silvaticum-typen m. 1. m. karaktäristiska formen på bladbasen), på andra lokaler blir den ofta mindre typisk. Oberoende af dessa, af ståndorten beroende förändringar behåller dock hvarje form 1 stort sedt sin typiska bladform och tandning. Framförallt äro tändernas form, inbördes förhållande, platsen för deras uppträdande och rigtning af stor konstans och erbjuda värdefulla igenkänningstecken, hvilka likväl äro svåra att i ord återgifva. Goda karaktärer, ofta af stort värde, lemnar bladfärgen. Den skiftar hos gruppens former i alla nyanser, från blekgrönt (pallide viridis) till lifligt eller mörkaste gräsgrönt (lete — saturate gramineus) och i alla skift- ningar från dessa färger till hvitgrönt (glaucescens), blågrönt (ceesius) eller lökgrönt (prasinus). Hvarje art eger sin bestämda färg, hvars intensitet något vexlar efter ståndortens natur. De rent gröna färgerna förekomma oftast, men ej uteslutande, hos arter, som bebo skuggiga lokaler, och de glaucescenta och blågröna färgerna hos dem, som växa på soliga ställen. Den gröna färgen skiftar hos en del former i gulaktigt. I djup skugga blir den gröna färgen mörkast, i sol blekare, ofta mycket urblekt; på samma sätt bli hvit- och blå- gröna blad gerna mera gröna i skugga, men erhålla sin typiska färg på solöppna lokaler. Detta förhållande beror utan tvifvel till en del på chlorophyllets läge, dels på kutikulans och cellväggarnes i epidermiscellerna olika tjocklek. Hvarpå de olika färgerna för öfrigt bero, känner jag icke. Undersidan af bladet är alltid blekare färgad och här framträder den typiska färgen tydligast genom chlorophyllets mindre riklighet. Den ofta vackra marmore- ring af öfver bladets yta, som det synes omotiveradt strödda, brunsvarta eller svartvioletta och hos många arter rikliga fläckar, är hos en stor del arter ytterligt konstant, så att den förekommer hos alla individer eller hos andra endast under vissa förhållanden saknas hos en del. Hos många arter uppträder den under de mest olika ståndortsförhållanden, men är vanligen då mindre tydlig i stark och fuktig skugga, der den ofta är inskränkt till spetsarne af bladen, isynnerhet stjelkbladen. Hos andra försvinner den fullständigt på skuggiga och fuktiga lokaler. Bäst utpräglad blir den på torra lokaler, äfven om de äro beskuggade, men blir intensivast på ståndorter, som derjemte äro starkt solbelysta. Den tyckes sålunda röna ett visst inflytande af belysningen och markens fuktighetsgrad, hvilket KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. i man äfven kan iakttaga hos en del former, hos hvilka den blott undantagsvis förekommer. Hos dessa är det just på de torraste och soligaste lokalerna, som den framträder. För öfrigt synas den i en del fall viss mån äfven betingas af individuella olikheter och sanno- likt äfven af underlaget. Af öfriga färger, som förekomma hos bladen, bero de olika skiftningarne af violett, som förnämligast uppträder på deras undersida, af ståndortsförhållandena. På spetsarne af bladen (hufvudsakligast på stjelkbladen) förekommer hos många former en mer eller mindre lifig och utbredd brun- eller purpurviolett, ofta verkligt praktfull färg, hvilken hos somliga arter är en konstant eller ofta uppträdande företeelse och förlänar dem ett karaktäristiskt utseende. "Till hvilken grad denna färg beror af lokala förhållanden, känner jag ej; i flera fall synes den dock i viss grad betingad af ståndorten. Hos de former, hvilka ega öfvervintrande rosetter, gör sig mellan de yttre och inre bladen i den under en följande vegetationsperiod utbildade bladrosetten en ganska stor olikhet gällande med afseende på form, tandning, bredd och basens bildning. De yttre (första bladen) äro små och föga eller ej tandade, de mellersta äro vanligen störst och bredast samt ega oftast det för arten mest karaktäristiska utseendet hos bladbasen, det eller de inre äro åter- igen vanligen mindre och smalare, men hafva artens karaktäristiska tandning bäst utpräglad. På samma sätt är förhållandet med de rosetter, hvilka utbildas utan föregående öfvervintrings- rosett och de nedre bladen på stjelken hos former, hvilka öfvervintra med slutna knoppar. Med afseende på stjelkens blad gör sig äfven en ofta karaktäristisk olikhet gällande allt efter deras läge. Men beträffande detaljer hänvisar jag till den speciella delen. Inflorescensen eller blomsterställningen (korgställningen). Denna är temligen vex- lande hos olika typer. Dock förekomma här ej i morfologiskt (och biologiskt) afseende så skarpt utpräglade typer som hos Piloselloidea. Så förekommer här aldrig som hos en del af dessa (Pilosellina) förgrening endast i rosetten, hvarigenom växten antingen blir en- blomstrig eller erhåller genom utveckling af enblomstriga skaft ur de öfre bladaxlarne och genom kortheten hos de dem tillhörande internodierna en »rosettstäld flock» (>rosetten- bärtige Dolde»). Likaledes förekommer aldrig eller endast sällan en så väl utpräglad, flock- lik inflorescens som hos Cymosina, ehuru den hos många arter kommer ganska nära en sådan. Inflorescensens morfologiska utbildning står ej alltid i ett bestämdt förhållande till stjelkens, ehuru den till en viss grad är beroende af densamma. Inflorescensens utveck- ling och blomstring är centrifugal, men de enskilda korgarnes deremot som bekant centri- petal. Denna anordning är af stor biologisk betydelse. Stjelken afslutas alltid vid blomnin- gen med en holk, hvilken uppbäres af ett längre eller kortare internodium utan eller med ett mindre antal brakteer, men som aldrig ur sina veck utveckla grenar och äfven sakna hvarje rudiment dertill, hvarföre detta internodium af NÄGEri och PETER benämnts akladium. Den öfriga delen af stjelken benämnes af dem kladofor. Denna toppholk blommar först, medan gre- narne af första ordningen ännu ej nått i jemnhöjd med densamma och deras holkar ännu äro slutna. Derpå sträcka sig grenarne af första ordningen mer eller mindre (deras förlängning är inom vissa gränser för hvarje särskild art bestämd) och deras toppholkar utslå mer eller mindre samtidigt. Samma förhållande upprepas med grenarne af tredje och följande ordningar. Genom denna anordning blifva de blommande korgarne alltid väl synliga för insektsbesök. Biologiskt K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 3. 3 18 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. stå de inflorescenser onekligen högst, hvilkas internodier äro korta. Hos dessa komma isynner- het under ett mera framskridet stadium af blomningen ett större eller mindre antal korgar att stå mer eller mindre tätt, hvarigenom de framställa en större färgyta och sålunda bli synliga på längre håll. Detta är isynnerhet fallet med former, hvilka företrädesvis välja starkt beskuggade och mera dolda lokaler (subvulgatum-typens former i allmänhet), eller med sådana, som bebo af högre gräs och örter betäckta lokaler eller blomma senare (ett större eller mindre antal af vulgatum-, subrigidum-, ramosum-, rigidum- och umbellatum- gräs och örter betäckta loka- ler och derjemte blomma tidigt (såsom många af subccesium- och cesium- typerna) hafva typerna). Former, som bebo halföppna eller öppna, af korta deremot glesare och mera långgrenig, ofta utspärrad inflorescens. Hos inflorescenser med tätt stälda och korta grenar ökas ännu mera verkan af en sådan anordning deraf, att gre- narne ofta böja sig båglikt uppåt, hvarigenom korgarne komma att stå närmare hvarandra än de skulle göra, om grenarne vore raka. I många fall synes den båglika krökningen utåt och uppåt af grenarne vara en anordning, som afser att bringa korgarne i närmelse- vis samma plan, hvarigenom effekten af flera på samma gång blommande korgar ytter- ligare förhöjes. En sådan anordning förekommer hos former af många typer, men är synnerligen vanlig hos subvulgatum-typen, der ofta en i full blomning varande inflorescens på afstånd för utseende af en enda stor jättekorg.' En annan fördel vinnes äfven genom de mera tätblomstriga inflorescenserna och sättet för blomstringen, 1 det först och främst de afblomstrade korgarne ej skymma de blommande och att de sedermera genom förlängnin- gen af de i tur och ordning blommande grenarne döljas under de blommande holkarne och således torde erhålla ett visst skydd under de första stadierna af fruktmognaden. På ett hos hvarje art inom vidare eller trängre gränser bestämdt afstånd från topp- holken begynner ur axeln af ett högblad inflorescensens förgrening och fortskrider hos olika arter mer eller mindre djupt ned. Allt efter näringsförhållandena och lokalens be- skaffenhet blir förgreningen hos hvarje form mer eller mindre riklig. Detta är en stånd- ortsföreteelse, som för öfrigt är delvis oberoende af artens natur med afseende på för- greningens normala riklighet. Hos många former afslutas förgreningen inom högbladsregio- nen, hos andra är ett kortare stycke nedanför den egentliga högbladsregionen en mer eller mindre isolerad gren utbildad från en större, örtbladslik brakte (eller rudimentärt örtblad). Hos dessa är inflorescensregionen nedåt sålunda bestämdt begränsad (inflorescentia deter- minata). Detta är förhållandet med former, hvilka hafva en fåbladig örtbladsregion, hvars blad uppåt genom tydligt, ofta skarpt och plötsligt afbrott äro begränsade från högbladen, nämligen hos flertalet former af silvaticum-, vulgatum- och många af ccesium-typen. Det är i allmänhet de sammanträngda inflorescenserna, som förhålla sig på detta sätt. De mindre sammanträngda eller långgreniga inflorescenserna inom nyssnämnda typer öfvergå deremot ofta utan eller med otydlig begränsning nedåt i grenar, hvilka utvecklas från axlarne af öfre rudimentära örtblad eller örtbladslika brakteer samt från flera eller färre örtbladsaxlar. Dylika inflorescenser förekomma ofta eller normalt hos en stor del former af ccsium-typen och hos 1 En dylik blomning är mycket vanlig hos en del Piloselloider, isynnerhet former af Cymosina. I Herje- dalen hade jag tillfälle att iakttaga en i detta afseende synnerligen framstående form, I. pubescens Tolm "con- tractum . 2 + sv 1 Sannolikt ingick i Frirs H. subewsium äfven ifrågavarande art, hvarom närmare under H. ”canitiosum. er KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. -N:O 2 43 pilosa, supra glabra subtus + dense stellata, in petiolis magis et molliter pilosa. Anthela plerumque laxa patula oligocephala ramis leviter curvatis — subrectis supe- rantibus, superioribus magis approximatis, inferioribus magis distantibus, mediocriter — sat dense foccosis,fere epilosis, pedicellis sat longis acladioque 15—30 mm. longo dense floccosis superne pilis paucis tenellis albis — subobscuris et interdum glandulis solitariis (—raris) instructis. Involucra sepe angusta et gracilia, basi + rotundato-ovata in pedicello superne sat incrassato säpe leviter decurrente, viridi- obscura — canescentia. Squame anguste sublineares e basi paullum latiore sensim in apicem longum acutum — cuspidatum, efloccosum et piceo-coloratum attenuatz2e, densiusculis glandulis minuftis ceterum pilis mollibus albis — subobscuris sparsis paucis obtecte sparsim stellate v. precipue ad basin floccis densioribus subcanescen- tes. Calathia dilute lutea plerumque valde radiantia. Ligule glabre. — Stylus luteus sed sepe quam ligule obscurior. Inv. En D. 35—40, L. m. 2,;—3 mm. Denna utmärkta och väl utpräglade form igenkännes lätt på de intensivt glaucescenta, vanligen groft och ojemt tandade bladen, de smala holkarne med långt utdragna sylspet- sade och i spetsen långt ned nakna och hårlösa fjäll samt de radierande, ljusa korgarne. För öfrigt varierar den betydligt och synes öfverallt splittrad 1 en mängd smärre varia- tioner, afvikande till bladens form och tandning, holkarnes rikligare eller svagare bekläd- nad af hår och stjernludd samt deraf framkallade färg, stjelkens lägre eller högre förgre- ning o. s. v. Många af dessa afvikelser torde nog omedelbart bero på ståndorten, men äro svåra att skilja från de på verklig variation beroende förändringarne. Hos typiska former äro, såsom ofvan är antydt, bladen groftandade och isynnerhet vid sin bas ojemt flikiga eller inskurna, de inre alltid långspetsade och med på bladskaften m. 1. m. nedlöpande fria flikar och tänder, de yttre breda och korta, ofta nästan fyrkan- tiga genom den tvära eller hjertlika, utåtrigtadt groftandade basen och den m. 1. m. af- huggna, breda och ofta intryckta spetsen. Denna trubbighet hos de yttre bladen är ser- deles karaktäristisk och återkommer hos de festa former. Skuggformer få mera lång- skaftade, stora och utdragna blad; bladbasen blir gerna hos dylika former på alla bladen m. 1. m. nedlöpande eller hopdragen. På en del ställen träffas på öppna lokaler former med nedlöpande bladbas och korttandade blad af mera gråaktig färg, på andra ställen former med breda blad, tvär bas och låg, vinklig eller rundad tandning. Holkarne variera längre eller kortare med mörka fjäll, klädda af föga stjernludd (oftast hos skuggformer) eller med ljusare ända till gröna fjäll, till större delen gråa af temligen tätt ludd (vanligt hos solformer). På öppna, näringsrika ställen blir den ofta tufvig af flera stjelkar, på skuggiga ställen utvecklas vanligen blott en stjelk. Har i Skandinavien en vidsträekt utbredning, men hör ej till de allmännaste med afseende på förekomsten. Fläckvis uppträder den någongång riklig, men vanligen ej i större individmängd, hvilket sammanhänger med dess val af ståndorter. Inom området är den allmännast i skogsbygden, der den uppträder i stenbundna ängar och på bergiga trakter, företrädesvis 1 närheten af sjöar. I detta senare afseende öfverensstämmer den mycket med H. cesium, med hvilken den har en genomgående analogi. Dock väljer 44 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. ifrågavarande art de skuggiga och fuktiga ställena, hvaremot H. fcwsium företrädesvis väljer torra och soliga afsatser. De äro båda sannolikt att anse som två ytterst närbesläg- tade men i olika rigtning utbildade former, den förra efter silvaticum-typen den senare enligt den efter densamma benämda cesium-typen. Utbredning inom området: Östergötland, Vist s:n, Sturefors, Sundsbro, Tobo och Hofvetorp på ekbackar, lundbackar och berg; Oppeby s:n, Drabo (förf.); Hägerstad s:n, Drättinge, berg vid sjön Nimmern och N. Vi s:n, Urberget (K. F. DusEn); Omberg, Vettersbranterna allmän (förf.); Qvillinge; Krokeks s:n Marmorbruket. Små- land. Gärdserum s:n, Qvistrum (förf.): Öggestorp s:n, Ljungarp (K. JOHANSSON); Vestervik, Svinnersbo (A. W. LUND). Gotland, Hangvars sm, Flenvik (K. J. LÖNNROTH); Visby, Snäckgärdet m. fl. st. allmän (K. J. LÖNN- ROTH och K. JOHANSSON); Fleringe s:n, Hau och Ar (S. ALMQUIST). Utom området anträffad i Upland flerestädes allmän; Södermanland, Vestmanland, Dalarne, Gestrikland, Hel- singland, Medelpad, Herjedalen, Jemtland (Åreskutan), Lappland samt i Vestergötland, Dalsland, Blekinge och Skåne. I Norge är den funnen på Dovre (N. C. KINDBERG) och i Kristianiatrakten (förf.) samt Finnmarken. — Danmark. Ifrån hufvudformen mera afvikande äro: b. obscuratum mn. f. Skild från hufvudformen och följande var., i hvilka båda (isynnerhet i hufvudfor- men) den utan gräns öfvergår, genom mörka holkfjäll med glesare ludd, vanligen blott glest samladt vid basen, oftast något dunkla stift och mörkare mera 1 blygrått dragande, ej sällan fläckiga blad samt mera ceswum-habitus. En visserligen obetydligt afvikande form och måhända endast en ståndortsmodifika- tion, men hvilken jag likväl ansett mig här böra anmärka för den likhet, den stundom eger med en del analoga former af H. "cosiwum, t. ex. den modifikation, som af FRIES kallats AH. plumbeum. Denna likhet framträder hufvudsakligen i den ofta vinkliga och stela tandningen hos bladen, hvilka gerna hafva en blygrå färg och oftare än hos de van- liga formerna undertill äro lifligt violetta, i de rakare och längre vippgrenarne, de ofta nästan oskaftade stjelkbladen och de ofta vid basen bredare fjällen samt de gerna fläckiga bladen.! På Gottlands kalkhedar erhålla likväl ej sällan former af såväl hufvudformen som af följande var. rätt ofta fläckiga blad. Hos ingen annan form af H. "stenolepis har jag sett verkligt mörka stift, ehuru de kunna hafva mörka hårpapiller. Hos denna deremot äro de redan under blomningen rätt dunkla och svartna lätt under torkningen. Endast i skugga kunna stiften hos ett och annat exemplar af de öfriga formerna bli något grönaktiga och möjligen äfven i fjälltrakter. Former, hvilka kunna hitföras, äro anträffade på Omberg i Östergötland och i trakten deromkring, der de ofta växa tillsammans med H. cesium. På Gotland äro andra närstående former, än närmande sig denna än mera hufvudformen, insamlade, såsom vid Visby och på Skälsö (K. JOHANSSON); mycket liknande former finnas vid Upsala och Tibble i Upland (S. ALMQUIST). Här bör äfven nämnas, att på flera ställen former uppträda, om hvilka det är svårt att säga, huruvida de tillhöra IH. ”stenolepis eller H. "césiwm. Så har jag under flera år iakttagit en liten grupp vid Hofvetorp i Vist sm, Östergötland, hvilken ständigt hade att uppvisa en jemn serie former från sådana med stenolepis-blad och holkar till sådana, som till bladen äro att föra till H. ”"cesium och äfven till holkarne komma den åtminstone mycket ! Den form från Jemtland, som M. ELFSTRAND kallat f. micrantha, har äfven oftast fläckiga blad. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 3. 45 nära. Dessa individer varierade för öfrigt utan åtskillnad med 0—1 eller 2 (ofta oskaftade) stjelkblad, med fläckiga eller ofläckade, glaucescenta till blågrå blad och med gråa till svartbruna holkar. Dylika former äro 1 det af- seendet intressanta, att de otvetydigt hänvisa på den nära slägtskapen mellan dessa båda former. /p. euryanthum n. var. H. stenolepis L. f. macrantha LÖNNRr. in Resa i Smål. och på Gotl. p. 56. Skild från hufvudformen, hvars hufvudsakliga karaktärer den upprepar, genom gröfre växt, ofta flera stjelkar från samma rotstock med ofta djupare förgrening af vippan samt rakare grenar och skaft, större, ofta ofantligt stora, vanligen ännu mera flikade blad med smalare basalflikar och skarpare tänder, hvilka hafva mera raka sidor, betydligt större holkar (13—16 mm. långa) med bredare, ej så långt och fint sylspetsade fjäll, klädda längre upp mot spetsen af jemt spridt stjernludd, hvaraf holkarne ofta bli rätt gråa, och af nästan ända ut i densamma uppträdande fina, korta och glesa hår, samt slutligen mycket stora korgar (ända till 50 mm. i D.). Denna utmärkta form, hvilken enligt K. J. LÖNNROTH är allmän vid Bönders i Klinte s:n på Gotland, der den äfven är funnen på ett par andra ställen, utgör att döma af de talrika exemplar, jag sett, äfven en af de former, hvari H. ”stenolepis närmar sig H. Xceswum. Former från Dovre likna den mycket 1 habitus och genom större holkar.! Ibland får den i anseende till de stora, ytterst groft tandade och djupt flikiga bladen stor "likhet med följande form, hvilken den äfven liknar genom de långt upp mot spetsen stjernhåriga fjällen. Ofta äro bladen på öfversidan mörkfläckiga men för öfrigt ljust och lifligt glaucescenta. Vanligen blir den tufvig och ferstjelkig. ycanulum 7: var. DARLST. Hier.exs. fasc. I. n. 39. Vanligen stor och grofväxt med intensivt glaucescenta, ännu mera groft och ojemt fiktandade blad än föregående, stora, 13—15 m. m. långa, grågröna holkar af öfver fjäl- lens hela yta utbredt, ganska tätt stjernludd, hvilket är spridt ända upp till den smala, långa och svagt hårtofsade, ej så tydligt syllika spetsen. Holkarne äro för öfrigt ljusa genom fjällens breda gröna kanter och klädda af glesa eller något tätare hår, stundom med inblandade få glandler. Till bladen öfverträffar den oftast i storlek alla hithörande former. Vippan är vanligen gles med utbredda grenar. Är hittills endast anträffad på ett par närbelägna lundbackar i Vist s:n, Östergötland, men der ytterst tal- rik såväl på skuggig som öppen lokal. Är af ett så karaktäristiskt utseende, att jag, om ej den intermediära B curyanthum varit mig bekant, ej skulle tvekat att upptaga den som underart. På den nämda trakten förekommer hufvudformen af H. ”steno- lepis 1 talrik mängd ocH i flera modifikationer på alldeles samma ståndorter, men ännu efter fleråriga undersök- ningar på växtplatsen har jag ej kunnat iakttaga några verkliga mellanformer mellan dem. d. littorale Lönnr. — H. stenolepis var. littoralis LÖNNR. Resa i Smål. och på Gotl. Sk Danerst. fier. exs. fasc. IL. n. 20 (forma rupestris). I Till dessa höra troligen H. ”stenolepis Lbg var.? NORrrL. Bidr. p. 103, från Drivstuen. 46 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. Caules plures humiliores sat profunde v. alte furcato-ramosi 0—1-folii subglabri et sparsim stellati. Folia firma + longe petiolata ut in forma primaria dentata, interiora sepius angustiora minora, supra pallide v. lrete glauco-viridia lutescentia glabra, subtus + glaucescentia cum petiolis sparsim pilosa et sparsim — sat dense precipue in costa stellata, subtus saxpe + dilute hepatico-colorata. Anthela + profunde furcato-ramosa ampla et sat laxa ramis pedicellisque + patentibus sub- arcuatis + densc floccosis, leviter pilosis et superne glandulis minutis raris dilutis obsitis. Involucra parva 10—11 mm. longa et 3—6 mm. lata basi rotundata + dilute — obscure viridi-canescentia. Squamw anguste + pallid:e in apicem + subu- latum coloratum protractae sparsim pilose, glandulis raris minutis dilutis obsite et floccis sparsis — densiusculis ad basin sat densis praecipue in dorso obtectex. Cala- thium minus ce. 30 mm. D. Ligule marginales 201,5) mm. late. En synnerligen utmärkt form, hur sjelfständig den nu än må vara, och lätt skild från hufvudformen genom sina ljusare gröna, ofvan något 1 gulaktigt stötande blad, hvilka undertill än äro tydligare glaucescenta än gråaktigt blågröna, och af ungefär liknande form och tandning som hos hufvudformen men mindre och vanligen smalare samt de inre ofta mera utdraget långspetsade, genom flera stjelkar, hvilka vanligen äro låga och vågböjda och oftast hafva blott ett liniesmalt stjelkblad utveckladt samt äro långt ned grenade, ofta nästan gaffelgrenade med mera utstående och mångblomstriga grenar, smärre luddigare och på samma gång grönare holkar med rundad, från det upptill nästan hvita skaftet väl begränsad bas samt smalare och åtminstone i yngre stadier ej så långt utdragna fjäll. Synes åtminstone på vissa -orter vara mycket konstant och ej ega öfvergångar till hufvud- formen, hvilken den dock står närmast, såvida ej några former från Wisby, till hvilka den i mina Hier. exs. fasc. II n. 20 utdelade formen något närmar sig till bladen, och från Fårösund på Gotland äro att uppfatta såsom sådana. På andra ställen synes den, såsom S. ALMQUIST meddelat mig, ej konstant, utan öfvergå i hufvudformen. Måhända är den endast en af ståndorten framkallad ras med någon beständighet. I hvarje fall är den fullt analog med former af H. "cwsium m. £. andra arter från samma ställen, hvilka dock oaktadt sina egendomligheter ej synas mig i samma grad skiljaktiga från sina re- spektive hufvudformer. Liksom hufvudformen af H. ”Xstenolepis varierar den till bladens tandning rätt betydligt. Vanligen äro åtminstone de yttre bladen vid basen groft tandade och flikade, de inre oftast tät- och smalflikade samt smala och långspetsade, men 1 öfrigt karaktäristiska individer med grund tandning och breda blad förekomma äfven alldeles som hos hufvudformen. De förra uppträda gerna nära hafvet, de senare på torrare platser längre derifrån. På holkarne äro glandlerna talrikare än hos hufvudformen men små och ljusa och ej sällan äro de temligen talrikt förhanden äfven på öfre delen af korgskaften. Växtsättet blir genom de många (oftast 2—3) stjelkarne m. 1. m. tufvigt. Formen hör till de tidigast blommande gotländska Archieracia; enligt K. J. LÖNNROTH anträffas den oftast med både blommor och frukt under det samtidigt p. euryanthum har endast de första korgarne utslagna. Funnen på norra Gotland i Fleringe sn, Ar och mellan Fårösund och Utbunge i Bunge s:n samt vid Flenvik i Haugvar s:n (K. J. LÖNNROTH, K. JOHANSSON och S. ALMQUIST), isynnerhet på stenbunden mark såsom a RN EE VA i (| | KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 3. 47 på strandvallar, vid vägkanter och på åkerrenar nära hafvet. Den ofvannämda något afvikande formen (f. rupestris), närmande sig mera hufvudformen, är anträffad på steniga kalkhedar vid Wisby (K. JOHANSSON). I närheten af H. stenolepis B. euryanthum och y. canulum, isynnerhet den senare, står den i mina Hier. exs. fase. II. n. 21 utdelade H. "coadunatum från Helsingland, skild bland annat genom de raka, korta holkskaften, hvarigenom två och två holkar ofta nästan sammansmälta, den gaffelgrenade vippan och de grofva håren samt de tjocka och talrikare glandlerna på holkfjällen, hvilka dessutom hafva bredare bas. Närmar sig äfven en modifikation af H. fstenolepis med vinkligt tandade blad från Tibble i Upland. Beslägtad med H. ”stenolepis är äfven den i mina Hier. exs. fasc. III n. 29 utdelade H. "oxylepium från Helsingland, hvilken form äfven till holkarnes beklädnad tenderar åt H. "acidotum. Den är skild från båda genom högre stjelk och kortgrenig, hos frodiga exemplar nästan flocklik korgställning, hvars gråludua grenar och skaft hafva temligen rikliga glandler bland de långt svartfotade håren, samt genom svartgröna föga luddiga holkar med ganska rikliga, korta, mörkfotade hår och föga mindre talrika, mycket små, mörka glandler. Stiftets färg är brun- aktig och mörknar snart. Blommorna äro temligen mörkt gula. Erinrar rätt mycket till holkarne om I. ”"ex- pallidum NORRL., men till de ofvantill vackert gröna och något glaucescenta, undertill gråaktigt glaucescenta bladens tandning erinrar den mera om vissa former af H. ”stenolepis och H. "acidotum. Bladen hafva, utom de yttre, m. 1, m. nedlöpande bas, och tandninen är hos späda exemplar gles, kort och skarp, hos frodiga exemplar tätare och längre och vid basen något flikad af krökta, smala tänder. 2. H. "eanitiosum DAHLST. Hi silvaticum IL: subsp: 1: silvatiecum. var..1;' ALMQu. Stud: p. XIII. —'H. >cani- tiosum DaAurst., Några bidr. till kännedomen om Skånes Hier.-flora, Botaniska notiser KR00p lbs LLDAHTST. .HMier:iexs,'fasets I; ma41: Caulis gracilis 0—1 folius glaber vel inferne pilis tenellis sparsis obsitus, leviter stellatus, superne sparsim — mediocriter floccosus, ima basi + vinose coloratus. Folia rosularia l2te viridi-glaucescentia, subtus + hepatico-colorata, brevia longe petiolata, exteriora + cordato-rotundata — ovalia apice + obtusata mucronata late et breviter sinuato-dentata, intermedia + ovato-oblonga — oblonga obtusiuscula — breviter acuta basi + truncata — hastata ad medium + inequaliter et + longe et acute dentata, intimum —+ ovato-lanceolatum in apicem + longum acutum sub- integrum angustatum basi plerumque + grosse inciso-dentatum dentibus ima basi + retroversis obliquis et in uno alterove latere petioli sepe decurrentibus, omnia supra glabra v. minute et rarissime pilifera, margine pilis tenellis mediocribus cili- ata, subtus pilis tenuibus et floccis sparsis in nervo dorsali frequentioribus obsita et in petiolis pilis mollibus floccisque densioribus villosule. Folium caulinum lineare- + contracta decurrente v. hastata + lanceolatum v. sepius ovato-lanceolatum basi inciso- (et reverso-) dentatum sat longe petiolatum in apicem longum integrum protractum, infra medium immsertum. Anthela + laxe paniculata ramis 1—4, ex- terioribus subrectis, interioribus + leviter arcuatis superantibus, pedicellis mediocribus acladioque 10—25 mm. longo + dense — densissime albofloccosis et pilis tenellis raris obtectis. Involucra sat parva basi ovata in pedicello inerassato + decurrente, ubique dense albofloccosa et pilis tenellis albidis raris — mediocribus obsita, albo- 48 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIBERACIUM-FLORA. cinerea. Squame anguste, exteriores breviores sublaxe acutiusculx, interiores + lanceolate dorso obscuriore dilute marginate in apicem acutum — cuspidatum + obscuratum livido-fuscum sensim attenuatze, intime paucr subulate. Calathium saturate luteum subradians. ”Ligulw glabre. Stylus vivus viridi-obscurus, siccus sat nigricans. Inv. ie De, 35. rm 253 mm. En vacker och utpräglad form, lätt igenkänd på sina nästan glatta blåaktigt blek- gröna eller lifligare glaucescenta, undertill vanligen lefverfärgade blad med långa, vanligen röda bladskaft och sin fina, vanligen bladlösa eller långt ned enbladiga stjelk, men isynnerhet på de grönhvita eller ljust askgrå, af det täta stjernluddet liksom mjöliga holkarne med smala, utdragna, spetsiga till sylspetsade fjäll. Bladen äro vanligen temligen breda, ned- till grundare eller djupare och ojemt skarptandade med ofta sned, vanligen tvär eller m. 1 m. pillik bas, de inre och stjelkbladen mest flikade med ojemna och ofta bakåt- rigtade basaltänder, långt och helbräddadt spetsade, de yttre m. 1. m. trubbiga och grundt tandade. Holkarne äro vanligen smala, ovalt cylindriska m. 1. m. nedlöpande och öfver- gående i det upptill förtjockade holkskaftet, men variera bredare, mångfjälligare och med utseende som hos cesium-typen. Vid blomningen äro de svagt hopdragna på midten. Fjällen äro nästan alltid i spetsen mörka och ofta vinfärgade, men fjällens såväl mörka ryggar som breda, gröna kanter döljas för öfrigt till största delen af det täta, hvita stjern- luddet. Till sina hufvudsakligaste kännetecken visar den sig vara närmast beslägtad med föregående och står äfven mycket nära följande. Genom H. "caudatulum (Hier. exs. fasc. III on. 28), som mest är skild genom sina nästan helbräddade och ovalt-lancettlika, fin- spetsade blad samt mera glandelhåriga holkar m. m., och vidare H. "cordigerum NORRL. Bidr. bildas en nästan kontinuerlig serie till H. "maculosum. Med spädare former af H. stenolepis y. canulum skulle den möjligen någon gång kunna förvexlas, men är lätt skild genom rikligare stjernludd, mörkare, mindre korgar och mörka stift.! Från följande form skiljes den bland annat genom spädare växt, bredare blad och smärre, gråare holkar. Båda stå i ett mycket nära förhållande till H. "ravusculum, hvilken 1 Enligt BE. Fries beskrifning på HH. mur. ineisum Nov. ed. II och Symb. samt den dermed synonyma H. subecesium Bpicr. skulle möjligen ifrågavarande form till en del afsetts med dessa. På båda ställena, hvilket uttryckligen angifves i Symb., användes dock dessa namn kollektivt, och otvifvelaktigt afses till stor del späda och mera stjernludna former af HH. Xstenolepis TLbg, måhända dd. littorale LÖNNSR. De anförda ståndorterterna och växtställena torde antyda detta ss. i Symb.: »in rupibus calcareis v. ec. Gottlandize» och i Epier.: »pulehrum in Gottlandia». På Gotland, hvars norra del på senare tider är ganska väl undersökt af K. J. LÖNNROTH, K. JOHANS- SON och S. ALMQUIST m. fl, har H. "canitiosum aldrig anträffats, men väl former af H. Xstenolepis med starkt stjernludna fjäll. Att denna senare form äfven innefattats i H. mur. inciswm och H. "subeesium FR. i Symb. och Epicr. och till hvilken grad kollektiva dessa verkligen der äro, framgår bland annat af de i Symb. cit. ex. ur Herb. Norm. XIII. (n. 21.), hvilket nummer såväl jag efter granskning af Upsala Universitets och Stockholms Museers exemplar, som OC. J. LINDEBERG (enl. anteckningar i K. F. DUsEns herbarium) funnit innehålla flera for- mer. OC. J. LINDEBERG säger i anförda anteckningar: >»Under namnet »subezsium» har FRIES sammanfört en liten form af IH. murorum och en d:o af H. bifidum (se Herb. Norm.) — — —» Jag har funnit de citerade explrn. innehålla dels en späd 7. "stenolepis (i båda ex.) dels små individer af H. cesium, (= H. bifidum Tbg), vidare H. Xmaculosum samt slutligen en hittills obenämd, gulstiftig, med HH. ”stenolepis beslägtad form. På grund häraf anser jag, att hvarken namnet inciswm (såsom förut af HoPPE användts på en annan art) eller subeesium kunna begagnas för vare sig II. "canitiosum eler IH. "stenolepis och åtminstone endast ex parte böra upptagas ss. syno- nym till den senare. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. 49 är att anse som en motsvarande, närbeslägtad, casium-artadt utbildad form. Synnerligen starkt framträder likheten i holkarnes utseende och beklädnad. Inom området anträffad i Östergötland, Marmorbruket i skuggiga kalkklyftor (S. ALMQUIST och ÅA. WIRÉN); Sunds s:n, Graby, öppen ängsbacke talrikt på en inskränkt lokal (förf.); Vist s:n, Sturefors på flera ställen (förf.): Björsäter s:n, Högboda (N. OC. KINDBERG). Utom området funnen i Södermanland, Stora Malms s:n, Jakobsberg (G. A:N MALME); Vestergötland (K. O. E. STENSTRÖM): Skåne, Ifvö sparsamt (G. A:N MALME). 3. H. "sublividum n. subsp. DAtLSna,Flier.:fexs.,tfasc.ubang 423 Caulis sat altus crassus 0—1(—2) folius, subglaber v. infra fol. caul. tenuiter pilosus basi + coloratus, superne leviter stellatus. Folia rosularia + obscure prasine- scenti-viridia subtus subglauca — sat sordide glaucescentia plerumque passim + hepa- tico-colorata + longe petiolata, exteriora + ovata — oblongo-ovalia obtusa mucronata breviter mucronato- v. angulato-dentata et basi vulgo oblique cordata, intermedia + late oblonga inequaliter et breviter dentata — argute plicato-dentata basi + con- tracta v. obtusa dentibus longis patentibus v. retroversis + incisa, intimum + ovato- lanceolatum — lanceolatum sparsim et + profunde, acute et irregulariter (plicato-) dentatum basi + contracta v. subsagittata + argute incisum laciniis angustis liberis sepe in petiolo decurrentibus, + longe cuspidatum, omnia superiore parte minus , dentata — subintegra, supra glabriuscula v. pilis sparsis obsita, margine densiuscule et molliter ciliata, subtus pilis tenellis densiusculis — sparsis et floccis sparsis in nervo dorsali densioribus obtecta, in petiolis pilis tenuibus floccis sparsis villosula vinose colorata. Folium caulinum infra medium v. supra insertum angustius lan- ceolatum — lineare longe cuspidatum + petiolatum ad medium inzequaliter et acute ad basin + inciso-dentatum. Anthela sat laxa v. + contracta + simplex 2-—06- cephala v. subcomposita ramis patulis sat approximatis subrectis v. superioribus subincurvatis superantibus pedicellis mediocribus acladioque 5—15 mm. longo sat dense camofloccosis fuscesentibus pilis albis — subobscuris + brevibus sparsis superne etiam glandulis tenellis obscuris raris — sat sparsis obsitis. Involucra livido-cane- scentia et fusco-viridia mediocria — sat alta subcerassa basi ovata in pedicello apice + incrassato subdecurrente. Squame + lanceolate, exteriores + laxe& anguste breviores obtusiuscul&e interiores e basi + lata in apicem + obtusulum sat longum 2qualiter attenuate, intima cuspidatr, dorso angusto fusco-livido + late et dilute virescenti-marginatse, sparsim — densiuscule v. in marginibus paullo densius et laxe canofloccose, ceterum pilis brevibus subobscuris sparsis et glandulis minutis solitariis obsite. Calathium sat obscure luteum, subradians. Ligule apice glabre. Stylus vivus livido-fuscus, siccus sat obscurus. Inv. == Dre 0 RS NM. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 3. -— 530 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. En ganska framstående form, stående nära föregående, från hvilken den skiljes genom större och längre, mindre stjernludna och mera blygrå holkar med något gröfre och mörkare hårighet samt bredare, något trubbigare men långt utdragna fjäll, större korgar i mera hopdragen vippa på gröfre skaft samt slutligen i anseende till blad och holkar mera framträdande ccesium-habitus. Närmare än föregående står den till H. "ravusculi hufvudform, med hvilken den utan tvifvel är nära beslägtad. Från denna skiljes den dock lätt genom sin högre växt och i allo silvaticum-artade utbildning, isynnerhet med afseende på bladens tandning. Stundom har den någon likhet med en form af H. "cesiflorum, hvarom mera under denna. Bladen äro ofvan mera lökgröna och mörkare än hos före- gående samt vanligen längre i förhållande till bredden. De variera rätt mycket till tand- ningen. Vanligen äro de mera håriga än hos föregående, hvilken skillnad mest fram- träder på soliga lokaler. På dylika ställen bli de ofta ofvan glest mörkfläckiga i likhet med hufvudformen af H. "ravusculum. Sådana individ påminna äfven ej så litet om H. tsarcophyllum och närstående, hvilka bilda en af mellanserierna mellan Subccesia och Sub- vulgata. Fjällen äro alltid långt utdragna och öfverskjutande de outvecklade blommorna, men sjelfva spetsen är vanligen trubbig. Stiften äro i lefvande tillstånd ej så mörka som hos föregående, stundom rätt ljusa och svartna ej så starkt vid torkning. Anträffad på följande ställen: Östergötland, Stora Kullen i Svanshals s:n; Sunds s:n, Löfåsa och Sunds Södergård (förf.); Qvillinge sm (BE. HerFUurRTH): Vårdsbergs sn, Vimarka (A. R. DAHLGREN): Småland, Gärdserum s:n, Qvistrum (W. VAN DER KopDDE); Askeryd s:n, Bordsjö och Ingevaldstorp (förf.): Gotland, Lojsta (S. ALMQUIST). 4. H. " cesiiflorum ÅLMQU. H. silvaticum &L. subsp. 5. Armou. Stud. p. XV. — H. cesiiflorum ArMoQu. apud:. Norrr. Bidr. p. 96. — I. P. NORRun, Hier. exs.jn. 117 .a. — DAHrsTt. Elier. (exe and IS setet Caulis sat altus gracilis v. suberassiusculus 0—1-folius basi + coloratus, inferne pilis tenellis sparsis v. raris et floccis raris obsitus, superne rarissime pilosus v. glaber et mediocriter floccosus. Folia rosularia (prasino- v.) lutescenti-viridia subtus + subegesia — canoglaucescentia raro cesia + lata, exteriora e basi plerumque cordata v. ovato-rotundata + ovato-ovalia minora, crebre et late + inequaliter subdupli- cato-dentata obtusiuscula v. obtusa, intermedia latissima et maxima e basi cordata v. oblique sagittata late ovata acutiuscula — acuta e dentibus acutis + latis paten- tibus longis minutisque alternantibus + profunde fere ad apicem serrato-dentata et ad basin + inciso-dentata dentibus + angustis et retroversis, intimum longum ovato- lanceolatum angustissime et longissime et precipue ad basin leviter contractum etiam inequaliter laciniato-dentatum — incisum laciniis liberis vulgo in petiolo decurren- tibus, supra medium subintegrum in apicem longum acutum protractum; omnia et swpissime exteriora subtus colore hepatico violascenti-maculata, supra glabra — sub- glabra, margine minute et mediocriter ciliata, subtus pilis brevibus tenellis sparsis KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 3. du in nervo dorsali crebrioribus villosula et rare — sparsim stellata in petiolis pilis tenerrimis sat longis crispulis + densis villosa. Foliwum caulinum sublineare v. ovato- lanceolatum — ovato-triangulare ad medium v. supra sepius laciniis longis angustis subulatis et dentibus brevioribus alternantibus + laceratum v. saltim inciso-dentatum basi sepius oblique sagittata lacinius liberis in petiolo sepissime descendentibus praedi- tum, subtus densius stellatum. Anthela plerumque simplex expansa 3—5 cephala ramis patentibus, inferioribus + longe distantibus subrectis, superioribus magis approximatis, interdum leviter curvulis cum acladio 5—25(—40) mm. longo floccis sat densis canis pilis brevibus sparsis in pedicellis freqventioribus subobscuris et heic etiam glandulis solitariis minutis obsitis. Involucra mediocria + obscura vel fusco-viridi- canescentia — sat cana basi + rotundato-ovata in petiolo apice + incrassato aliqvantulum de- currentia. Squame sublineares — lineari-lanceolate, exteriores conspicue breviores truncate longum sat angustum obtusiusculum — acutiusculum attenuate, intima subulate, obtuse, intermedix pauce longiores sat obtuse, interiores in apicem + omnes apice leviter v. conspicue (extimz) albocomose, foccis densiusculis — densis precipue basin et margines + tegentibus v. rarius etiam in dorso + dense adspersis, pilis brevibus curvulis subobscuris — canis sparsis — sat densis et glandulis soli- tariis minutis obtecte. Calathium saturate luteum-subustellinum + radians. Ligulx glabre. Stylus vivus luteus — olivaceus fuscohispidulus, siccus + fuscescens. Inv. ee D. 35—40, L. m. 2,;—3 mm. Denna utmärkta form igenkännes lätt på de breda, vanligen mörkgröna, undertill något blåaktiga eller gråaktigt glaucescenta och oftast starkt violetta bladen med hjertlik och vanligen djupt inskuren till flikad bas och nästan ända mot spetsen ojemt tandad kant, djupt och hvasst fliktandadt stjelkblad samt gles, vid och långgrenig vippa, hvars holkskaft äro upptill förtjockade och bära brungrå till gråa holkar med serdeles karak- täristiska fjäll. Dessa äro nämligen nästan jemnbreda, de yttre och mellersta i spetsen trubbiga eller isynnerhet de yttre tvärt afhuggna och med en ljus hårtofs, hvarigenom de tydligt och ofta skarpt framträda mot de inre i en smal trubbad eller skarp, hos de innersta sylhvass spets utdragna fjällen. Med afseende på fjällens utseende, isynnerhet de yttres och deras beklädnad liknar den mycket vissa former af H. "galbanum, hvilken utan tvifvel är dess närmaste slägting inom Cesia. Liksom denna varierar den mycket till holkarnes beklädnad och deraf framkallade utseende och har i detta afseende att uppvisa alldeles analoga variationer med denna. Än är stjernluddet mycket rikligt och ehuru företrädesvis samladt i fjällens kanter likväl föga mindre sparsamt utbredt på deras ryggar, hvaraf 1 förening med de ljusa håren holkarne få en ofta ljust askgrå färg, än äro stjern- håren sparsammare hopade i de brunsvarta fjällens kanter och håren mörka, hvaraf hol- karne bli mera svartbruna till brungrå. Dylika former äro rätt afvikande från de förut- nämda och man skulle i början tveka att identifiera dem med dessa, såvida ej alla mellan- liggande former verkligen vore att påträffa i naturen. Formen med mörkare, sparsamt stjernludna holkar uppträder här och hvar med något mera glaucescenta blad än vanligt. Sådana modifikationer, hvilka oftast ega mörkare stift än vanligt, påminna mera i blad- form och tandning både om H. Xsinuosifrons och H. Xprolixum, och någon gång erinra ö2 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. de ej så litet om H. Xsublividum och äro af intresse för de antydningar om slägtskaps- förhållandena, de gifva. Med den förstnämda torde denna form vara närmast beslägtad och både genom denna och den sistnämde sammanbindes den för öfrigt med H. Xsteno- lepis. Ofvannämda modifikationer ha vanligen också mörka hår och rätt talrika glandler på holkskaften. För öfrigt varierar ifrågavarande art med smärre, korta holkar och trubbi- gare fjäll eller längre holkar med längre och mera spetsiga fjäll, vidare med breda holkar och mera rundad bas eller smala med mera nedlöpande bas o. s. v, alldeles analogt med H. galbanum. I allmänhet ega former med de för silvaticum-typen mest utmärkande egen- skaperna både smalare och längre holkar samt spetsigare fjäll. På magra, torra lokaler får den ofta grundt tandade blad, men behåller i öfrigt sina karaktärer. Mest afvikande från alla öfriga former är: b. galbaniforme n. f. Foliis pallidioribus lutescenti-viridibus, subtus magis glauco-canescentibus, firmi- oribus minus profunde dentatis, anthela magis contracta subsimplex ramis pedun- culisque magis arcuatis, involucris crassioribus brevioribus magis floccosis et glan- dulosis, squamis brevioribus angustioribus plurimis obtusioribus, calathiis minoribus sat plenis a forma typiea diversum. Stylus luteus, siccus leviter fuscescens. Inv. = D. 30—35, L. m. 2,5 mm. Genom sina blekare och och mera gråaktigt glaucescenta, fastare blad, hvilka äro. grundt tandade, ofta trubbtandade, mera långskaftade med sällan djupflikad men oftast trub- bigt och bredt flikad, tvär till hjertlik bas, sina kortare, gråare, mångfjälligare och bredare holkar med mera jemnbreda, vanligen kortare och trubbigare fjäll samt sin mera hop- trängda vippa med krökta grenar är den ganska väl skild från föregående, om än den mångenstädes synes genom mellanformer öfvergå i den. Eger dessutom på holkskaften rikligare glandler, hvilka ofta äfven lätt kunna iakttagas bland holkens mörka och mera styfva hår. Har 1 detta afseende likhet med en i Torpen i Norge af mig anträffad- form, hvilken synes utgöra en slags mellanlänk till H. "canitiosum. Är ibland så föga skild från föregående att den ser ut att vara blott en ståndortsmodifikation af densamma, ibland deremot högst utpräglad och lätt skild. Exemplaret i I. P. NORruins Hier. exs. n. 117 b. öfverensstämmer med ifrågavarande form till blad och holkar, men liknar föregående i vippan. I skugga bli bladen stora och glatta samt jemnare tandade och fjällen mera ut- dragna. Motsvarar fullkomligt en mera högväxt silvaticum-lik form af H. "galbanum med smärre, korta holkar och mera hopdragen vippa. I lefvande tillstånd har den alltid gula stift, hvilket ej alltid är fallet med föregående. Hufvudformen med modifikationer är anträffad på följande ställen: Östergötland, Linköpingstrakten; St. Lars s:n, Ryd; Vist s:n, Sturefors och Sundsbro; Kärna s:n, Malmen; Väderstad s:n, Bossgård; Rinna s:n, Stor- torp; Svanshals s:n, Stora Kullen (förf.); Stora Åby s:n, Backasand (G. ANDERSSON); Sunds s:n, Sundbomo, Graby och Sundsö; Omberg, Rödgafvel, Stocklycke m. fl. st. (förf.); Grebo s:n, Steckö (N. OC. KInDBERG); Marmor- bruket (S. ALMQuist): Gotland, Fleringe sn, Hau och Ar; Tingstäde; Visby, Lummelund (allt enl. S. ALTM- KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. 53 auIsT); Rute s:n, Gerungs och Risungs; Klinte s:n, Valla; Hangvar sn, Flenvik (allt enl. K. J. LÖNNROTH); Skälsö och Fårösund (K. JOHANSSON, S. ALMQUIST): Småland, Askeryd s:n, Bordsjö (förf.). Utom området an- träffad flerestädes i Södermanland (S. ALMQuisTt; G. A:N MALME); Stockholms skärgård, med gråa holkar (8. ALMQUIST); Upland (S. ALMQuist); Dalarne (K. P. HäGERSTRÖM, FR. LÖNNKVIST); Helsingland (A. MAGNUSSON); Herjedalen (förf.); Jemtland (I. P. NORRLIN m. fl.) samt allmän ända till norra Ångermanland (enl. S. ALM- Quist): i Norge vid Kristiania (förf.) och i Guldalen, Manudfjeld (E. ADLERZ) samt enligt S. ALMQUIST, som det tyckes, vanlig ända till Helgeland. Har enl. I. P. NORRLIN äfven 1 Finland en vidsträckt utbredning. Biformen är funnen i Östergötland, Väderstad s:n, Lindekullen; Trehörna s:n, Slangeryd; Qvarsebo (S. ALMQuiIsT): Gotland, Fårösund (S. ALMQUIST), en form som högeligen påminner om H. ”galbanum. Utom om- rådet är densamma funnen i Upland (S. ALMQUIST); Södermanland, Stora Malm s:n (G. A:N MALME); i Norge fann jag den vid Kristiania bland former af H. "galbanum, från hvilka den var mycket svårskild samt i Etnedalen vid Espelien, derstädes ganska liknande en, som det synes, mellanform till H. Feanitiosum. Nära denna form står H. ”albidulum STENSTR. från Vermland, hvilken synes föra öfver till H. Xsublividum och H. ”sarcophyllum. 5. H. Xsinuosifrons ÅLMQU. descr. H: silvaticum L. subsp. 4. ArmQu. Stud. p. XV. — Damirst. Hier exs. fasc. AASE Caulis sat altus gracilis, leviter striatus, inferne pilis tenellis sparsis v. raris obsitus, superne fere glaber sparsim stellatus et supra fol. caul. rarissime et minute glandulosus, 0—1 folius. Folia rosularia l2te gramineo-viridia subtus sat glauce- scentia, exteriora minora + ovalia — late ovato-ovalia basi + rotundata — truncata apice obtusissima + obtuse crenato-dentata, intermedia sepe magna ovali-oblonga — oblongo-lanceolata obtusa-obtusiuscula mucronata + grosse et inzequaliter precipue ad basin cordato-hastata dentibus et laciniis longis et latis basi retroversis, ceterum patentibus minoribus obtusiusculis — acutis plicato- v. sinuato-dentata, intimum + anguste ovato-lanceolatum basi magis hastata angustius et inzequaliter inciso-laci- niatum — dentatum in apicem sublongum sat integrum obtusiusculum mucronatum sat protractum, laciniis liberis in petiolo sxpissime decurrentibus praeditum, omnia supra glabra et + nitentia, margine pilis tenellis sat ciliata, subtus breviter et sparsim et in costa uberius stellata magis pilosa, ceterum rarissime stellata, in petiolis coloratis pilis sat longis tenellis subdensiusculis villosula. Folium caulinum lineare subulato- dentatum v. plerumque evolutum prope basin v. paullo supra medium insertum longe petiolatum ad basin hastato-cordatum v. contractum laciniis angustis acutis ine- qualiter et longe et dense incisum + plicatum, ceterum + irregulariter serrato- dentatum, ovato-lanceolatum in apicem acutissimum sepius protractum, subtus den- sius stellatum. Anthela sat laxa subsimplex ramis patulis leviter incurvatis inferi- oribus + distantibus superioribus magis approximatis acladioque 20—30 mm. longo et pedicellis mediocriter — sat dense stellatis glandulis tenellis raris — sparsis et pilis brevibus fuscis raris — frequentioribus obtectis. Involucra fusco-nigra + virescentia suberassa basi + truncata obliqua. Squamee latiuscula sublineares, exteriores breves — brevissime truncatae marginibus rare floccose concolores, intermediax obtiusiusculx mu- cronate — obtuso-truncat:e et interiores acute cuspidat2e, pilis suberassis brevissimis 54 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. nigris sparsis — densiusculis glandulis tenellis nigris — fuscis sparsis hirte, ceterum nude nitentes v. rarissime in marginibus fuscovirescentibus stelligere, apice sepe levissime comatul:e, intima pauce subulate. Calathium sat obscure luteum, plerumque eximie radians. Stylus vivus luteus v. in umbrosis et siccus parum livescens. = Dii30=-400 LI mac 3rmm: Inv. En synnerligen anmärkningsvärd form, igenkänd på sina lifligt gröna, djupt inskurna och veckade blad, hvilka äro smalare än hos föregående, och sina mörka brunaktiga, trubbade och vid basen afstympade, sneda och knotiga holkar, väl begränsade från de upp- till föga eller icke förtjockade, ljusgrå holkskaften och klädda af korta, mörka, något styfva hår och små fina glandler samt de synnerligen glesa korgarne med sina (fullt ut- slagna) ut- och bakåtböjda kantligule. Stjernluddet är vanligen endast ytterst glest förhanden i de yttre fjällens kanter. Sällan uppträder det äfven på de inre fjällen ss. hos en del Gotlandsformer. Dessa påminna om föregåendes mera glaucescenta och mörk- holkiga former, hvarom äfven fastlandsformerna erinra i holkarnes byggnad. Båda under- arterna ega samma egendomligt afstympade och korta yttre samt förlängda och afsmal- nande inre fjäll. Såväl häri som i habitus och bladens tandning framträder tydligen deras nära slägtskap. Dock äro de lätta att skilja isynnerhet genom bladfärgen, holk- basen och fjällens beklädnad samt de radierande korgarna och deras färg. Genom den bredare tandningen hos de yttre bladen och tändernas rundare sidor erinrar den om H. Xstenolepis och 1 anseende till de inre mera skarptandade bladen ofta rätt mycket om H. "acidotum, men skiljes från båda genom holkformen och fjällen m. m. och från den senare bland annat dessutom äfven genom stiftens färg. En del gotländska solformer likna habituelt och till de utbredda bladen med ofta i en rigtning krökta bladskaft och på ena sidan kortare skifva analoga former af H. Yprolixum.! Dessa former ega äfven ofta mindre tandade och stundom fläckiga blad och erinra då äfven om bredbladiga for- mer af H. "maculosum, men skiljes lätt genom sina karaktäristiska holkar och sin glesa, utbredda vippa. Dessa former äro tydligen endast ståndortsmodifikationer, men för de likheter, de visa med nyssnämda underarter och hvilka likheter af ståndorten blifvit skar- pare framhäfda, äro de af ett visst intresse, emedan de lemna ledning för bedömandet af dessa formers slägtskapsförhållanden. En annan på Gotland vid Klinte anträffad frodig skuggform synes vid första påseendet ganska afvikande. Den har vanligen stora, breda, mörkgröna till och med lökgröna, mera likformigt skarptandade blad, hvilka sällan äro veckade eller så djupt fliktandade som hos hufvudformen och erinrar till tand- ningen betydligt om bredbladiga former af H. "acidotum. MHolkarne ega dock det karak- täristiska utscendet och den egendomliga beklädnaden, men äro tjockare och grönsvarta samt vanligen rätt tydligt stjernhåriga i fjällens kanter. Växten är äfven gröfre och högre. Är troligen oaktadt sitt afvikande utseende äfven den endast en ståndortsmodi- fikation. Något liknande modifikationer äro för öfrigt insamlade i Vestmanland. Denna 1 Denna likhet har äfven I. P. NORrun i Bidr. till skand. halföns Hier.-flora p. 95 anmärkt. De der omnämda exempl. fr. Visby tillhöra nämligen hithörande art. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 3. 55 underart, hvilken på grund af sina karaktärer är att anse som en af de bättre utpräglade, eger likväl, såvidt kändt är, en temligen inskränkt utbredning. Inom området är den funnen i Östergötland vid Drabo i Oppeby s:n; Vist s:n, Sturefors; Svanshals s:n, St. Kullen; Sunds s:n, Löfåsa, Sunds Södergård och Graby allmän (förf.); Marmorbruket (S. ALMQUIST): Gotland, Klinte s:n, Valla (K. J. LÖNNROTH); Visby på grusbankar och i Lojsta s:n (S. ALMQUIST): Småland, Forserum s:n, Lättarp (K. JOHANSSON). Utom området är den funnen i Vestmanland, Kungsör (C. O. v. Porart) allmän: Södermanland, Kila s:n, Ålberga (S. ALMQuIsT), Stora Malm s:n och Strångsjö (G. A:N MALME). En vid Rostock i Brännkyrka s:n (S. ALMQuIsT) anträffad f. glaucescens (= H. sub- cesiwum ALMQU. f. i Thed. fl. p. 359 och vv. 2: 1) af subsp. silvaticum 1 ALMQuU. stud. p. XIII) är från hufvudformen något afvikande genom mera glaucescenta och ännu mera veckade blad af för öfrigt typisk form och eger mycket långt utdragna, spetsiga till syl- spetsade, inre holkfjäll samt påminner häri mera om H. ”stenolepis än någon annan form. De yttre fjällen äro deremot af vanligt utseende. Ar alldeles analog med de spetsfjälliga formerna at H. "ccesuflorum. "Torde vara en af ståndorten betingad modifikation eller måhända ras.! Af hufvudformen förekomma dock här och hvar former, hvilka tendera åt detta håll. 6. H. "silvaticum (L.). sinurorum. Ju. Pr Sylvaticum Ju. lor. Suec. ed. 1. — H:; silvaticum T. subsp. 2.silvaticum ArMou. Stud. p. XII. — H. ”silvaticum STENSTR. Verml. Archier 1889. — WätfrsT. fier. exs. fasc. I. n. 46, fasc. II. n. 23. Caulis altus (30—70 ctm.), plerumque crassus — crassiusculus 0- v. interdum unifolius, ima basi coloratus, sparsissime pilosus v. subglaber, superne sparsim — leviter stellatus. Folia rosularia gramimeo-viridia, subtus sepe subcesia v. glauce- 1 Anmärkningsvärdt nog, och hvilket tyder på någon egendomlighet hos ståndorten, finnes äfven i närheten i samma socken analoga modifikationer af andra former, t. ex. af H "pretenerum (från Vinterviken). >? Att LINNB med sin H. murorum BP. silvaticum i F1. Suec. afsett denna och troligen äfven närstående former har S. ALMQUIST i stud. öfver SI. Hieracium redan påvisat. Då emellertid närvarande form stämmer ganska bra med den hit af LINNE citerade »Pulmonaria gallica femina» 1 Tabernaemontani Kreuterbuch, hvarjemte LINNE (i ed. 1) ej anför någon annan lokal än »Holmiza extra portam septentrionalem» och såsom S. ALMQUIST påpekat ingen annan af de i Stockholmstrakten funna formerna så väl stämmer med denna figur, synes sannolikt att LINNE sett denna form, hvarföre namnet torde böra behållas för densamma åtminstone tillsvidare. Beskrif- ningen kan dock lika väl passa till hvilken annan form som helst af närvarande formgrupp, hvarföre namnet i hvarje fall alltid kan brukas kollektivt för hela gruppen. I Nov. F1. Suece. ed. II p. 258 har FRIES uttryck- ligen betonat att LINNEs B. silvaticum just motsvarade den formgrupp, jag här gifvit detta namn. FrIEs indrog sedan densamma i Symb. under H. murorum, med hvilket namn han i Nov. hufvudsakligen synes afsett Subvul- gata i allmänhet. Möjligen har han härtill föranledts af exemplaret af H. murorum i LINNES herbarium, af hvilket jag genom F. W. HanBurY's i London godhetsfulla tillmötesgående erhållit en kopia. Detta exem- plar tillhör ovedersägligen silvaticum-typen, och om man skulle våga gissa på en specialform, så skulle det till- höra H. ”"prolizum, med hvilken bladformen alldeles öfverensstämmer. LINNks beskrifning på hufvudformen af H. murorum visar dock att han afsett former af cesinm- och kanske äfven af vulgatum-typen men ej af silvaticum- typen. 56 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. scentia et + purpurascentia, exteriora minora late cordato-ovata — cordato-elliptica, sat grosse et obtuse plicato v. undulato-dentata obtusa — obtusiuscula, intermedia latis- sima et maxima e basi cordata — truncato-hastata late ovata — ovato-lanceolata ad basin profunde et retrorsum incisa ceterum grosse et late sed acute et inzeqvaliter fere ad apicem acutiusculum — acutum plicato-dentata, intimum ovato-lanceolatum, basi + hastata + argute incisa, ceterum fere ad apicem sat longe acutum ineqvaliter et argute, sat longe duplicato-dentata laciniis liberis in petiolis alatis sepissime descendenti- bus, supra glabra — subglabra nitentia, subtus pilis brevibus sparsis, in nervo dorsali sat floccoso pilis densioribus et longioribus vestita, rarissime stellata, margine pilis brevibus tenellis sat dense ciliata, in petiolo szepe colorato molliter et sat dense pilosa. Folium caulinum 0 v. I, lineare, subintegrum — denticulatum v. evolutum et inciso — subu- lato-dentatum cuspidatum. Anthela 3—10-cephala + laxa — contracta subsimplex v. subcomposita, ramis inferioribus sat longe distantibus, superioribus plerumque approxi- matis, patulis, subrectis vel leviter curvatis, + superantibus, pedicellis medioeribus — sat longis acladioque 15—30 mm. longo + dense canofloccosis, pilis sparsis superne densioribus tenerrimis brevibus obscuris — dilutis et glandulis minutis soli- tariis v. nullis obsitis. Involucra + obscure — dilute viridi-canescentia + cylindriea basi ovata in pedicello apice + incrassato sepius leviter decurrente postea rotundata. Squamce anguste lanceolato-lineares, exteriores pauce breviores obtusiuscule v. sub- acute, intermedix sensim in apicem + longum obtusiusculum — acutum protracte, intime acute subulat2e, dorso + lato obscurx margine + late v. anguste et sor- dide virescentes floccis canis sparsis — densiusculis marginibus basique sepe densio- ribus obtecte, pilis brevissimis teneris densis — crebris subobscuris — dilutis villo- sul& et glandulis minutissimis raris — sparsis obsite. Calathium lxte luteum sub- radians. Ligule glabre. Stylus vivus subfuscescens, siccus subniger v. sat obscurus. (ÖB SN oc Iriv sea —6 ? 405 -Tonmag mm; Denna framstående form utmärker sig framförallt genom sin höga, vanligen grofva och nästan glatta, i allmänhet bladlösa stjelk, breda m. 1. m. hjertlikt äggrunda till ägg- rundt lancettlika, skarpt och tätt samt bredt (triangulärt) dubbeltandade och något veckade, vid basen m. 1. m. djupt och smalt flikade blad med tillbakaböjda eller utstående för öfrigt framåtrigtade tänder, temligen rik och vid vippa med upptill närmade, nedåt aflägs- nade grenar, hvilka äro m. 1 m. ljust gråa och till sin nedre del något böjda men eljest nästan raka eller föga krökta, temligen långa, gråsvarta eller grågröna holkar med smala, nästan jemnhöga, spetsiga till sylspetsade (endast några få yttre kortare och trubbigare) fjäll med medeltät, kort, fin och mörk hårighet samt öfverallt spridd eller mot kanterna något mera framträdande, sparsam till ganska riklig stjernhårighet. De yttre fjällen äro betydligt smalare än de inre samt färre, räcka oftast längre upp, äro betyd- ligt mindre trubbiga och afsticka ej på långt när så skarpt mot de inre i en vanligen lång spets jemt utdragna fjällen som hos de båda föregående formerna. Bladens, isynnerhet de inres, tänder hafva rakare kanter än hos föregående och sluta i en lång, fin glandeludd. Bladen äro derjemte tätare och mera regelbundet dubbeltandade och tandningen fortlöper nästan ända ut i spetsen. För öfrigt variera de rätt mycket i anseende till tandningens KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 3. ör djup, bladkantens veckighet, bladens bredd och basens utseende, hvilken vanligen är hjert- likt pillik, men ofta tvär eller något hopdragen. På smalare blad med mera hopdragen bas äro tänderna rigtade mera framåt, hos blad med bredare bas äro de åtminstone nedtill rigtade m. 1. m. bakåt, hvarigenom basen blir m. 1. m. pillik eller äfven hjertlik. På de inre och mellersta bladens skaft saknas sällan några fria, fintandade eller hela, lancettlika flikar, hyilka vanligen endast uppträda på ena sidan af det upptill bredt vidgade skaftet. Till färgen variera de ofvantill rent gröna till något glaucescenta. De äro alltid undertill ljusare och oftast något blåaktiga och lefverfärgade. Stundom äro de på öfversidan, isynner- het mot spetsarne, mörkfläckiga. Stjelkbladet är ytterst sällan utbildadt och liknar då det innersta rosettbladet; vanligen är det liniesmalt eller syllikt. Stjelkens bas och bladskaft äro oftast lifligt röda. Holkarne variera längre och kortare samt med m. 1. m. ut- dragna fjäll. Stundom äro de ganska gråa af ljusare hår och rikligt ludd, isynner- het på solöppna och torra lokaler. Synes beslägtad med H. "ccesuflorum eller kanske närmare med H. Ymaculosum och H. Xprolizum, men intar inom gruppen en mera fristående ställning än andra former. Om dess förhållande till H. "exaltatum se under denna. Den är sannolikt den allmännaste af områdets silvaticumartade former, icke blott genom sin jemna spridning utan äfven genom sin talrika individmängd på för den- samma lämpliga lokaler, af hvilka den synes föredraga skuggiga eller friska, kuperade ängsmarker. Den går ej långt mot norden såsom H. "prolizum och H. "ccesiiflorum. Inom området anträffad på följande ställen: Östergötland, Vestra Husby, Korssäter och Hylinge (H. SrtRÖM- FELT.), Sunds s:n, Äng, Graby, Sunds Norrgård, Sundsö och Löfåsa m. fl. ställen, ytterst allmän (förf.); V. Ryds s:n, Tunarp (K. F. Dustn); Väderstad s:n, Bossgård; Svanshals s:n, Stora Kullen: Omberg, Stocklycke m. fl. ställen; St. Lars s:n, Valla; Kärna s:n, Malmslätt; Vist s:n, Sturefors, Sundsbro och Tobo; Landeryd s:n (förf.); Vårdsbergs s:n, Vimarka (ÅA. R. DAHLGREN); Marmorbruket (S. ALMQuIsST); Vånga s:n, Grensholmen (förf.); St. Anne sn, Engelholm (N. C. KINDBERG): Småland, Askeryd s:n, Bordsjö, Svenstorp och Ingevaldstorp (förf.); Hannäs s:n, Mantorp (ÅA. R, DAHLGREN); Lannaskede s:n; Öggestorps s:n, Romelsjö; Forserums s:n (K. JOHANS- SON); Moheda och Braås (G. E. HYLTEN-CAVALLIUS). På Gotland synes den deremot icke förekomma. Utom området anträffad i Södermanland (S. ALMQuist m. fl.); Nerike (E. ADLERZ): Upland flerestädes (S. ALMQUIST); Vestmanland Kungsör (C. O. v. Porat); Vestergötland (A. E. ELIASSON m. fl.); Bohuslän, (S. ALM- Quist); Dalsland ferestädes (A. FRYXELL); Vermlaud (K. O. BE. STENSTRÖM och BE. HOLMGREN); Dalarne (K. P. HÄGERSTRÖM) ; Jemtland, Frösön (FR. LÖNNKVIST). I Norge i Kristianiatrakten och vid Presterud i Torpen (förf.). 7. H. "Juelii n. subsp. Caulis 25—40 cm altus crassiusculus vel crassus rectus viridis ima basi levis- sime pilosus ceterum ubique glaber, rare — sparsim stellatus apice sat tomentellus, 0—1-folius. Folia lzete et pallide viridi-glaucescentia, supra fere glabra — glaber- rima subtus — glaucescentia rare pilifera in nervo dorsali sat floccoso pilis mollibus sparsis — densiusculis obsita, ceterum leviter stellata, marginibus sparsim ciliata, petiolis rare et molliter pilosa; basalia in rosulam 4—5-foliam approximata sat longe et sat late petiolata, exteriora elliptica (— anguste oblonga) breviter acuta basi + K, Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 3, 3 [0] 58 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. ovato-subtruncata breviter et acute dentata — denticulata, intermedia + late ovato- lanceolata — ovato-oblonga acuta, intima anguste ovato-lanceolata + longe acuta margine dentibus argutis late — anguste triangularibus longioribus cum minutis irre- gulariter alternantibus serrato-dentata ad basin hastato-cordatam v. oblique trunca- tam dentibus 1—2 longioribus angustioribus acutis — subulatis curvatis retroversis v. patentibus predita v. irregulariter subincisa; fol. caulinum parvum (anguste ovato-) lanceolatum v. sublineare — lineare, medio v. supra medium interdum prope basin insertum (tune majus), longe subulatum, ad basin precipue longe et crebre subulato- dentatum. Anthela + laxa paniculata v. furcato-paniculata simplex v. magis con- tracta et composita ramis gracilibus sat v. multum approximatis sat curvatis paten- tibus et sat longis, tomentellis et glabris v. rare pilosis pedicellis brevibus — medio- ceribus acladioque tomentosis glabris v. pilis raris nigris brevibus crassis et glandulis solitariis — raris presertim sub involucris evolutis obsitis. Involucra subobscure sanescenti-viridia, eximie variegata mediocria crassa v. crassiuscula basi ovata postea truncata. Squame exteriores lineares anguste obtusiuscula obscure, intermedia dorso obscuro + viridi-marginate et intime + virides, omnes sat late e basi latiore 2eqva- liter in apicem obtusiusculum v. acutiusculum + attenuate pilis brevibus crassis nigris v. apice brevissime albidis sparsis — densiusculis et glandulis obscuris bre- vissimis crassis densiusculis v. sparsis obtecta, marginibus foccis albis inferne an- guste superne + late limbatr, ceterum ubique floccis sparsis v. ad basin densius- culis obtecte, apicibus + albo-comate. Calathium mediocre subobscure luteum parum radians. Ligulce apice glabre. Stylus mere luteus. Inv. Ra DI30- 30, IL. Mm; omm. Denna serdeles karaktäristiska och intressanta form utmärker sig genom sina ljusa, föga håriga, skarpt och tätt men ojemt sågtandade blad med något framåtrigtade eller utstående bredt till smalt triangulära tänder, ofta veckad bladkant, tvär och ofta sned, vanligen hjertlikt-pillik eller hjertlikt-spjutlik bas med långa och smala bakåt- eller utåt- rigtade, krökta tänder och flikar och ofta på bladskaften nedstigande smala flikar och tän- der, bladlös eller med ett föga utveckladt, långt sylspetsadt och tätt samt ojemt syltandadt blad försedd, nästan glatt stjelk, gles eller något sammansatt vippa med närmade, ut- stående och något bågböjda grenar och skaft, hvilka äro gråa eller grågröna af tätt stjern- ludd och vanligen utan glandler och hår eller klädda af glesa eller upptill något talrikare svarta, grofva, korta hår och mörka, korta glandler, något mörkt gröngråa, brokiga, tem- ligen tjocka holkar, klädda af spridda eller medeltäta, grofva, svarta, ibland kort grå- spetsade hår och korta, tjocka, mörka glandler, hvilkas färg i förening med de inre bredt grönkantade eller gröna fjällen och det i deras kanter till en nedtill smalare, upptill bred strimma samlade stjernluddet och de öfverallt på de grönsvarta ryggarne spridda eller ganska talrika stjernhåren förlänar holkarne ett synnerligen karaktäristiskt, brokigt ut- seende, samt slutligen genom de föga radierande korgarne och de rent gula stiften. I habitus, bladens form, tandning och beklädnad är den en nästan trogen afbild af A "acidotum, hvilken den äfven liknar till holkarnes form (ehuru de äro något kortare), men den afviker fullkomligt genom deras beklädnad. Häri liknar den åter i anseende till de korta, KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. 59 tjocka och mörka håren och de korta glandlerna samt äfven till fjällens form H. "sinuosi- frons, men från denna, hvilken dock stundom, såsom på Gotland, har starkare tendens att få glest stjernludd i holkfjällens kanter, afviker den utom genom bladen äfven genom det till en bred, hvit rand i fjällens kanter samlade stjernluddet. Om man frånser hårbekläd- naden, så öfverensstämmer den i sistnämda afseende mycket med ljusholkiga former af H. lacerifolium från Upland och påminner om dessa utom till holkarnes brokighet och fjällens form äfven till blommornas och stiftens färg samt till bladfärgen och ej sällan äfven något till bladens form och tandning. Den är sålunda utan tvifvel att uppfatta som en skarpt och väl utpräglad mellanform, förenande såväl H. lacerifolium och H. Xsimuosifrons sinsemellan, som dessa båda med H. "acidotum. Den har äfven ej få lik- heter med en i vestra Sverige (Dalsland) anträffad form, (= H. "confine mihi. mscr."), hvilken intar en ungefär liknande medelställning mellan H. Xsilvaticum och H. "acidotum. Torde äfven vara beslägtad med den form från Torpen i Norge, hvilken jag omnämt under H. "cesiflorum såsom förmodad mellanlänk till H. "canitiosum. Denna vackra och anmärkningsvärda form är hittills endast funnen i Stockholmstrakten, på Djurgården vid Uggleviken (O. JUEL). 8. H. Xacidotum DAHuLst. n. nom. H:: macrolepis: KInDB. p. p. Sv. Flor. p. 284.” — Dauirst. Hier. exs., fasc. I n. 40, fasc:. II n::22. Caulis sat gracilis 0—1 folius glaber v. subglaber lete viridis, inferne raris- sime superne sparsim stellatus. Folia rosularia + longe petiolata + lete subeiesia v. glauco-viridia subtus vulgo dilute subceesia v. + glaucescentia, exteriora cordato- ovata — cordato-rotundata crebre et late dentata obtusiuscula — sat obtusa mucro- nata, intermedia e basi + ineqvaliter sagittata v. truncata + ovato-lanceolata —— lanceolato-oblonga ad basin + inciso- et reverso-laciniata ceterum fere ad apicem ineqvaliter late et acute duplicato-dentata sat acuta, intimum + ovato-lanceolatum — lanceolatum apice sat longo integro cuspidato basi sagittata v. (et) + decurrente valde et inzeqvaliter laciniatum ceterum + anguste subulato-dentatum sepe + plicatum, laciniis liberis haud raro in petiolo parum alato descendentibus, omnia supra glabra — subglabra, margine breviter ciliata, subtus sparsim in nervo dorsali sparsim stellato densius pilosa ceterum rarissime stellata — efloccosa, in petiolis sepe coloratis molliter, sat dense et longe pilosa. Folium caulinum lineare — filiforme v. evolutum petiolatum infra v. ad medium insertum basi oblique sagittata v. hastata + incisum ceterum inzeqvaliter dentatum et in apicem longum integrum + subulatum attenuatum ovato-lanceolatum, glabrius at subtus magis stellatum. 1 Skild från H. ”silvaticum, hvilken den står närmast och habituelt nästan alldeles liknar genom smalare och skarpare bladtänder, hvilka äro tätare och längre samt genom ännu tydligare dubbelsågning, vidare genom rikligare glandler på holkar och skaft och tydligare, i fjällens kanter samladt stjernludd. > Namnet är redan tidigare af Borsster i Fl. orientalis gifvet åt ett annat Archieracium. 60 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. Anthela + laxa — subceontracta simplex — subcomposita 3—10-cephala ramis subrectis v. + curvulis sat patentibus superantibus + approximatis imis sat distan- tibus sparsim stellatis rare glandulosis et pilosis, pedicellis mediocribus sepius leviter arcuatis acladioque 13—30 mm. longo sat dense canotomentosis pilis brevibus tenellis subobscuris raris superne sparsis longioribus dilutioribus et glandulis tenuibus nigris v. dilutioribus ubique sparsis obtectis. Involucra viridi-obscura v. sat viridia basi ovoidea in pedicello + incrassato + decurrentia. Squame angusta lanceolato-lineares plurim&e subequales, exteriores modo breviores sublaxe angustiores obtusiusculr, intermedixe in apicem obtusiusculum v. acutum sensim et longissime protracte, in- tima plures subulatee, apicibus tenuissime albocomatule, pilis obscuris brevibus sparsis — densiusculis et glandulis sat brevibus nigris basin versus densiusculis ceterum sparsis obtectis rare — sparsim stellatis. Calathium + late luteum densiusculum. Ligule glabre. Stylus vivus fusco-lividus, siccus nigrescens. Inv. == D. 35—40, L. m. 2,5 mm. Denna utmärkta och med H. Xstenolepis länge förvexlade form ' öfverensstämmer visserligen med densamma i många afseenden ss. till de smala, utdragna, spetsiga fjällen äfvensom i habitus, men igenkännes dock lätt genom de grönare, ej så blåaktiga, mera skarp- och oftare bredtandade tunnare bladen med stelare, rakare tänder och flikar, i all- mänhet mera hopdragen vippa med gröfre grenar och skaft, genom grönare holkar med visserligen långt utdragna och spetsiga men i spetsen aldrig nakna fjäll, hvilka äro betyd- ligt mindre stjernhåriga, rikare och tydligare glandelhåriga och styfvare, mörkare håriga, samt slutligen de mörka stiften. Oaktadt sin större habituella likhet med H. Xstenolepis är den dock sannolikt mindre beslägtad med denna än med H. Xsilvaticum och H. Xprolizum. Från den förra är den utan vidare skild genom holkarnes beklädnad, från den senare, hvilken den med afseende på holkarnes glandelrikedom närmar sig, genom sina långa, smala fjäll med färre glandler och talrikare hår samt bredare, djupare inskurna blad af ljusare färg. Äfven är den nära beslägtad med H. "christianiense Daurst. (Hier. exs. fasc. III n. 30 och STENSTR. Verml. Archier. 1889), hvilken är att anse som en vestlig paralellform med ännu rikligare ut- vecklade glandelhår. Den varierar temligen obetydligt till holkarnes beklädnad, hvilkas färg vexlar något från m. 1. m. grön till grönsvart. Fjällen variera något mera och äro än kortare, än betydligt förlängda. Deremot varierar den betydligt i anseende till bladen, hvilka i skugga vanligen äro stora, veckiga och flikiga, deremot på friskare ställen hafva smalare och djupare in- skärningar och tänder och på solöppna ställen och hos magrare individer äro mera jemt och grundt tandade; för öfrigt variera de smalare till bredare, få- till mångtandade o. s. V. Bredbladiga former, hvilka ofta ega färre och framåtrigtade tänder, få vanligen bredare och tjockare holkar och erhålla härigenom en mera cesium-artad habitus. Dylika former få ofta enklare vippa med rakare skaft och erinra rätt mycket om en del långfjälliga former af H. "lwticolor, hvars allmännare former dock ännu mera motsvara följande underart. 1 I herbarier har denna länge gått under namn af H. ”stenolepis, hvartill C. J. LINDEBERG ofta bestämt den. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 3. 61 Eger en ganska vidsträckt och allmän utbredning i sydöstra Sverige och anträffas helst i stenbunden ängsmark, ofta i ganska rikligt individantal. Inom området iakttagen på följande ställen: Östergötland, Gårdeby s:n, Örsby; Vestra Husby s:n, Lndden (H. STRÖMFELT); Linköping; St. Lars s:n, Tannfors; Vist s:n, Sturefors, Sundsbro och Vessentorp; Väderstad s:n, Bossgård; Oppeby s:n, Drabo; Sunds s:n, Löfåsa, Graby, Sunds Norrgård och Äng (förf.); N. Vi sn, Urberget (K. F. DusÉn); Tjärstad s:n, Borgberget (H. NORDENSTRÖM): Motala (K. F. THEDENIUS); i granskog vid sjön Glan (P. DE LaVaAL); Tingstads s:n (J. HULTING): Småland, Rogberga s:n, Tenhult och Klefarp och Öggestorps s:n, Ljungarp och Månsarp (K. JOHANSSON); Askeryds s:n, Bordsjö; Eksjö s:n flerestädes (förf.): Gotland, Fle- ringe s:n, Hau och Ar; Visby, Myrväldet (S. ALMQuist); Vänge m. fl. st. (K. JOHANSSON); Lojsta (S. ALMQUIST); Klintehamn; Lilla Karlsön (K. F. THEDENIUS). För öfrigt funnen 1 Stockholmstrakten vid Nacka (H. THEDENIUS); Södermanland, Ålberga (S. ALM- Quist); Råby s:n (K. J. LÖNNROTH); Jacobsberg i Brännkyrka s:n (S. ALMQuist och förf.); Upland, Sigtuna (M. M. FLoDpeErus); Vermdön, Vesterskägga (H. THEDENIUS) samt Vestmanland, Kungsör (C. O. VON PORAT) och Vermland vid Karlstad (N. C. KINDBERG). 9. H. 5 prolixum NOoRrRL. H:; silvaticum L. subsp. 2. silvaticum. var. 3 ALMQu. Stud. p. XIV. — H. prolixum NORR. -Bidr:set Herb: Mus. fenn. — I; P. NOorrruin, Hier. Exs. n. 115. — Dauust: Hier. exsi, fasc. I. n. 46. Caulis mediocris — sat elatus 0—1-folius sat crassus et firmus sat rigidus glaber, inferne + intense purpureus, superne sparsim stellatus. Folia rosularia obscure glauco-viridia subtus leviter subcesia v. sordide glaucescentia et sepius hepatico-purpurascentia tenuia firma, exteriora + late ovato-ovalia — ovato-oblonga basi contracta subceordata — obtusa denticulata v. breviter et obtuse crenato-den- tata apice rotundata — obtusa, intermedia + oblonga — ovato-oblonga basi sat contracta sagittato-cordata obliqua profunde reverso-dentata ceterum late v. grosse sed acute et + inzeqvaliter dentata et sepe plicata apice obtuso — acutiusculo, intima e basi + sagittata sxpe sat contracta decurrente + late — anguste ovato-lanceolata in apicem subintegrum sat protracta basi inzeqvaliter incisa dentibus partim paten- tibus partum reversis ceterum ineqvaliter et late dentata — denticulata, omnia dimidio paginee breviore et minore sepius obliqua et curvata, supra glabra nitentia, subtus rare pilosa — subglabra in nervo dorsali sat dense stellato densius pilosa ceterum rare — densiuscule stellata, in marginibus sparsim et brevissime ciliata, petiolis coloratis mediocribus szepe valde curvatis + alatis sat floccosis et pilis tenellis densiusculis obsitis. HFolium caulinum lineare v.. + ovato-lanceolatum + argute et ineqvaliter inciso-dentatum et plicatum acutum — subulatum, sessile — breviter petiolatum sepe + recurvatum, subtus sparsim — sat dense stellatum. Anthela paniculata sat ampla et prolixa + composita v. simplex + furcata ramis longis superantibus sparsim stellatis superioribus nunc minus nunc valde approximatis plerumque valde patentibus, inferioribus sat distantibus magis erectis ima basi paullum curvatis ceterum subrectis, pedicellis mediocribus — brevibus szepius sat 62 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. curvatis acladioque 20—50 (—150) mm. longo, floccis densiusculis — densis laxis canis — cinereis, glandulis raris — densiusculis sub involuero sepe sat densis et interdum pilis brevibus obscuris raris immixtis obsitis. Involucra fusco-obscura raro subceanescentia sat lata et brevia basi rotundata primitus a pedicello incrassato haud bene limitata postea + truncata. Squame anguste lineares, exteriores brevissima obtusiuscule angustiores, reliquae subeqvales, intermedie in apicem obtusiusceulum — subacutum leviter attenuate, intime plures v. pauce subulatex, omnes apicibus levis- sime albocomat2e, glandulis nigris brevibus densis et pilis paucis — sparsis v. den- sjusculis brevibus vulgo obscuris raro nullis obtectis subnudee leviter v. sparsim stellate ceterum basi squam. exter. sparsim — sat dense floccosex, raro ubique den- sius stellate. Calathium lete luteum subdensiusculum. Ligule glabre. Stylus vivus livido-fuscus, siccus nigricans. =10 Inv. - ne DIC A0;9ES mmm: Denna vackra och väl utpräglade form igenkännes 1 allmänhet lätt genom sina brun- svarta till brungrå, jemförelsevis breda och korta holkar med rundad bas, hvilken vanligen är blågrå af temligen tätt stjernludd, genom de smala, jemnbreda, trubbade till spetsade (några inre sylspetsade) fjällen, hvilka liksom de m. 1. m. askgrå skaften äro klädda af temli- gen rikliga glandler men derjemte med inblandade korta, mörka hår, men för öfrigt vanligen med föga stjernludd, genom vackert mörkgröna, smalare till bredare, utåtrigtadt groftandade till tätt korttandade, vid den nedlöpande hjertlika eller pillika och vanligen något hop- dragna basen ofta fliktandade blad samt styf, bugtig, oftast vriden stjelk, mörkgula blom- mor och nästan brunsvarta stift. Serdeles karaktäriserande denna form äro, isynnerhet på öppna och gräsfattiga ställen, de åt ena sidan båglikt eller — formigt krökta blad- skaften, hvarvid äfven skifvan på samma sida, hvaråt skaften äro krökta, oftast är kortare och mindre utvecklad och sålunda osymmetrisk samt ofta olika djupt och tätt tandad. I skugga bli likväl skaften vanligen rakare och längre och skifvans båda halfvor mera lik- formiga. Stjelkbladet är ofta liniesmalt men äfven mera utveckladt, oskaftadt och sittande högt upp eller skaftadt och fästadt närmare basen samt vanligen utåt- och bakåtböjdt. Vippans utbildning är serdeles karaktäristisk. Den är alldeles analog med den hos AH. "macranthelum och närstående bland Piloselloidea. Hos fåblomstriga former är den mycket ofta furkat med det ända till 150 m. m. långa akladiet och den enblomstriga eller två- blomstriga, nästan jemnhöga eller högre sidogrenen bildande en vid vinkel mot hvarandra och ofta ungefär lika stora, trubbiga vinklar med stammen. Från denna enkla korgställ- ning finnes alla öfvergångar dels till en mera regelbundet kvastlik, dels till en, genom de närmade, långa grenarne och det ofantligt långa akladiet djup och långgrenig, nästan flock- lik vippa. Grenarne äro i detta fall långa och utspärrade, raka eller föga krökta och ofta stälda på tvenne sidor af hufvudaxeln nästan i ett plan, men de närmade holkskaften deremot ofta bågböjda och mera likformigt utstående. Såväl hufvudaxeln som sidoaxlarne äro mellan grenarne sigsagformigt böjda och akladiet bildar alltid en vinkel mot den öfriga delen af hufvudaxeln. Intressant nog träffas alldeles samma egendomliga bildning af inflorescensen hos den närbeslägtade, men ccesium-artadt utbildade H. Xlcticolor. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. NEO Je 63 Denna form är tydligen nära beslägtad med föregående, men synes ännu närmare beslägtad med MH. "ccesionigrescens FrR., hvilken är att uppfatta som en vestlig paralell- form, i flera afseenden alldeles intermediär mellan denna och MH. >stenolepis. Ännu anmärkningsvärdare är dess nyss nämda likhet med H. "lwticolor, isynnerhet dess varietet Pp. subprolizum, till hvilken den står i samma förhållande som H. Xstenolepis till H. "cw- sium. Till holkarnes byggnad och beklädnad kunna de stundom endast med svårighet skiljas från hvarandra, men den förra är 1 örtståndet utbildad efter silvaticum-, den senare såsom nämdt är efter ceesium-typen. Båda variera äfven analogt, utom i vippans utbild- ning äfven till bladtandning och isynnerhet till holkarnes beklädnad, hvilka hos båda variera mörka eller ej sällan ganska gråa af rikligt stjernludd, samt till fjällens längd och spet- sighet. Magra former af H. "prolizxum få isynnerhet ofta en stor habituel likhet med lågväxta former af H. "leticolor. I nordligare delen af området varierar ifrågavarande art med mindre holkar och mera håriga holkskaft samt är oftast spädare till växten. Varierar stundom äfven med fläckiga blad. Med H. "sinuosifrons eger den stundom en viss likhet men är alltid lätt skild genom sina tätare korgar, smalare blad och mörka stift samt smala, jemnbreda fjäll. Är en bland östra Sveriges allmännare silvaticumformer, på många ställen inom om- rådet öfverträffande H. Xcilvaticum 1 individmängd. Har för öfrigt en egendomlig, lång- sträckt utbredningszon i östra Sverige och återfinnes sedan i södra Norges fjelldalar. Från Upland och norrut synes den allmännare än alla samslägtingarne. Inom området funnen på följande ställen: Östergötland, Tingstad s:n (J. HULTING); Sunds s:n, Äng, Graby, Smedstorp, Ukreda, Sundbomo, Rökulla, Sunds Norrgård och Sandbäckstorp flerestädes ymnig; N. Vi s:n Kärre- måla och Siggemålen; Asby s:n, Bätterarp och Aspa; Väderstad s:n, Bossgård och Lindekullen; Svanshals s:n, Stora Kullen (förf.); Styrestad s:n, Grinneby (C. HALLENDORFF); St. Lars s:n, Smedstad; Vånga s:n, Grensholmen (förf.); Mellan Kimstad kyrka och Norsholm samt Okna (P. pE LavaAL); Marmorbruket och Qvarsebo (S. ALMQUIST); Mo- tala (K. Fr. THEDENIJUS): Tjärstad s:n, Borgberget (H. NORDENSTRÖM): Småland, Eksjö s:n; Askeryd s:n, Bordsjö (förf.); "Taberg (O. SVANSTRÖM): Gotland, Sanda s:n (K. J. LÖNNrRorH); Fleringe s:n, Hau och Ar; Lärbro (S. ALMQUIST). Utom området anträffad i Vestmanland, Kungsör flerestädes (C: O. v, Porat): Södermanland, Råby nära Hällsäter (K. J. LÖNNROTH), Stora Malm s:n (G. A:N MALME); Alberga i Kila s:n (S. ALMQuist); i Stockholms- trakten allmän (S. ALMQuist): Upland allmän (S. ArMmeuisr, M. M. FLoDErus och E. HOLMGREN): Gestrikland, nära Gefle (C. O. SCHLYTER): Helsingland, Söderhamn flerestädes (A. MAGNUSSON): Ångermanland, Tåsjöberget (FR. LÖNNKVIST): Härjedalen, östra delen (förf.): Jemtland, Åreskutan, Totthummela (S. ALMQUIST och A. MaAG- NUSSON) och på Frösön (FR LÖNNKVIST) och flera andra ställen enl, S. ALMQuist och 1. P. NORRLIN, enl. hvilken senare den äfven fins på ÄAland; Vesterbotten, Skellefteå (C. MELANDER). Äfven funnen i Norge i skogsregionen på Throndfjellet (E. NYMAN) och i Etnedalen, Breidenstöle (förf.). 10. H. "psepharum n. subsp. Caulis sat altus rigidus 0—1 folius, inferne rare pilosus, superne glaber rare stellatus et glandulis solitariis minutis obsitus. Folia caulina obscure v. prasino- viridia, subtus + glaucescentia, supra + maculata, exteriora + elliptica denticulata obtusa — breviter acuta, intermedia elliptico-lanceolata denticulata — sinuato-den- 64 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. tata ad basin in petiolum alatum sensim abeuntem magis acute dentata acuta, inti- mum + late lanceolatum —+ ineqvaliter sed acute sinuatum — denticulatum ad basin + contractam decurrentem v. subhastatam obliquum inzeqvaliter incisum den- tibus liberis latis in petiolo alato sepe descendentibus in apicem + longe integrum cuspidata, supra glabra v. rare et brevissime pilosa, subtus rare in nervo dorsali sparsim stellato magis pilosa, ceterum subnuda in marginibus brevissime et sparsim ciliata, petiolis + purpurascentibus magis pilosis rare stellatis. Folium caulinum ad basin v. infra medium insertum ovato-lanceolatum — anguste lanceolatum in apicem + longum subintegrum subulatum protractum ineqvaliter et argute dentatum ad basin + incisum subsessile v. breviter petiolatum in nervo dorsali et petiolo sat dense stellatum. Anthela simplex v. + composita superiore parte sat contracta, ramis superioribus plerumque valde patentibus sat arcuatis, inferioribus distantibus magis rectis superantibus pedicellis brevibus arcuatis acladioque 10—30 mm. longo, + dense cinereo-floccosis et glandulis nigris mediocribus densiusculis — densis ob- tectis. Involucra fusco-atra v. fusco-virescentia subeanescentia sat brevia basi + rotundato-ovata. Squame lineari-lanceolate plurime subequales, exteriores paucre breviores obtusee obtusiusculze, intermedix in apicem obtusiusculum — sat acu- tum + attenuate, intima acutx — subulate, glandulis parvis nigris densis et floccis in marginibus squamarum presertim ad basin stria angusta congestis ceterum raris v. subnullis obtectis. Calathium sat obscure luteum, subradians. Liqgule apice sub- glabre v. brevissime pilose. Stylus obscurus, siccus nigrescens. Denna form står ytterst nära föregående, hvilken den isynnerhet liknar till holkarne, och påminner åfven om H. "ccsionigrescens genom de oftare vid basen något bredare fjäl- len och åt kanterna något tydligare luddet, men är skild från båda genom den fullstän- diga bristen på hår bland holkarnes små och talrika glandler samt från den senare genom sin mörkgröna bladfärg och från båda genom de mera långsträckta och m. 1. m. ned- löpande bladen, hvilka äro lägre och skarpare tandade. Till bladens form, hvilka dess- utom oftast äro på sin öfre sida, isynnerhet mot spetsen rikt mörkfläckiga, och vippans utseende samt i habitus närmar den sig mycket H. "maculosum och är att anse som en sjelfständig mellanform mellan denna och de båda föregående. Med en i Stockholmstrak- ten ej sällsynt form, hvilken närmar sig åt H. "persimile och H. Xanfractiforme, har den äfven några anmärkningsvärda likheter och bildar jemte denna och närstående en serie, som för öfver till de nyssnämda formerna af Subvulgata. Den tenderar, liksom de båda följande, i ej ringa grad äfven åt H. "pretenerum. Vippans grenar äro mycket utspär- rade, och de öfre, hvilka jemte korgskaften äro starkt bågböjda, tendera ofta att samman- sluta sig till en flockrik korgställning, liknande den hos H. "prolizum. Hufvudaxeln är såsom hos föregående vanligen starkt zigzagböjd. Hittills endast anträffad i Södermanland, Österhaninge s:n, Gålö och Dalarö s:n, Dalarö (S. ALMQUIST) samt St. Malms s:n, Qvarntorp (G. A:N MALME): Upland, Djurö (S. ArMQuist) och vid Norrtelje, Uddboö. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. 65 11. H. " maculosum DAHLST. HH: silvaticum L. subsp. 2. silvaticam L. F. inv. minorib. ete. ALMQu. Stud. p. XIII. ZH. fmaculosum DAHLST., STENSTR. Verml. Archier. 1889. — Daurst. Hier. exs. fasc. WAT: fasc. II, n. 24, fasc. IV, n. 55. Caulis sat elatus firmus plerumque 1-folius ima basi + coloratus, inferne sparsim et tenerrime pilosus leviter stellatus — subnudus, superne glabrior sparsim — densius stellatus. Folia rosularia + obscure — lete (gramineo-) v. prasino-viridia, supra sepissime maculis nigro-violaceis + densis conspurcata, subtus + glaucescentia (—cesio-canescentia), exteriora + ovalia — obovata basi obtusa — decurrente raro subeordata apice rotundato-obtusa subintegra v. + denticulata, intermedia anguste — sat late ovali — ovato-oblonga v. oboblonga — oblongo-lanceolata basi abrupte — sensim contracta v. anguste subeordata ad medium v. supra argute et sat dense denticulata — undulato-dentata ad basin ineqvaliter et angustius sxpe reverso- dentata acuta, intimum e basi latiore truncata — subhastata + obliqua + anguste v. lineari-lanceolatum argute et ineqvaliter dentatum — plicato- v. eroso-dentatum ad basin sepius dentibus crebris reversis v. patentibus + curvatis ineqvaliter incisum — crenato-incisum laciniis liberis in petiolo saxpe descendentibus longe acutum — cuspidatum, omnia supra glabra — glabriuscula, subtus rare in nervo dorsali sparsim pilosa subefloccosa, margine rare — rarissime ciliata, petiolis longis gracilibus + violascentibus sparsim — densiuscule et molliter et sat longe pilosis. Folium cawli- mum 0—1 (rarissime duo petiolata evoluta) varia altitudine caulis insertum lineare — lineari-lanceolatum fere ad apicem + longum integrum cuspidatum — subulatum argute sepe creberrime dentatum v. crenato-dentatum basi sepe retrorsum inciso- dentatum — v. crenato-incisum + obliquum. Anthela simplex v. sexpissime + composita sat ampla polyvcephala ramis superioribus spe valde approximatis + arcuatis 2—3-cephalis, pedieellis brevibus + curvatis, acladio 10—13(—20) mm. longo sparsim — sat dense cinereo-floccosis, pilis tenellis brevibus subobscuris inferne sparsis superne sepius densiusculis — densis et glandulis minutis raris superne den- siusculis obtectis. Involucra e viridi + obscura, canescentia, plerumque brevia basi rotundato-ovata. Squame plures angust&e + lineares, exteriores breves obtusiusculze, intermedizxe acutiuscule — sat acutrx, intime + acute — subulate, pilis brevis- simis fuscescentibus — albidis densiusculis — sat densis, glandulis minutissimis raris densiusculis obtectre, sparsim v. rare ad basin et in marginibus paullo densius stellatze. Calathium lzete luteum, sat plenum. Ziguleé presertim interiores brevissime ciliate. Styli obscuri. 9— SN c Inv. = D. 35—40, L. m. ad 3 mm. Denna vackra och mycket distinkta form utmärker sig genom de smala, ofvan van- ligen mörkfläckiga bladen, af hvilka det inre och stjelkbladet äro särdeles karaktäristiska K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 3. LJ) 66 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. genom sin täta, skarpa och naggadt, vid basen djupare, inskurna tandning, ofta snedt ned- stigande på skaften, sin vanligen mångblomstriga vippa med utspärrade, bågböjda och isynnerhet upptill närmade grenar, 1 spetsen på de korta m. 1. m. krökta skaften bärande oftast små och breda holkar, som till färgen äro m. 1. m. gråaktigt svartgröna och ega smala fjäll, klädda af sparsamma till rikliga, korta hår och små, af håren oftast nästan dolda, spar- sammare till tätare glandler samt sparsamt stjernludd, hvilket är något rikligare på holk- basen och i de yttre och några af de mellersta fjällens kanter. Fjällen äro till större delen jemnbreda, smala, trubbade eller hastigt tillspetsade, endast några inre mera lång- spetsade eller sylspetsade. De variera dock såväl till längd som spetsighet ej obetydligt. Bladen äro vanligen mycket glatta och sakna undertill nästan eller helt och hållet stjern- ludd utom stjelkbladet, hvilket åtminstone på medelnerven är temligen stjernhårigt. Der- emot äro skaften temligen rikt och långt håriga. I bladform och färg, holkarnes utseende och karaktärer i allmänhet har den en anmärkningsvärd likhet med H. "basifolium. Med denna, hvilken till sin morfologiska utbildning tillhör cesium-typen, är den utan tvifvel nära beslägtad. Späda backformer af båda äro understundom svåra att skilja och båda variera alldeles analogt. Deras förhållanden till hvarandra skall närmare omtalas under H. Xhasifoltum, till hvilken hänvisas. Vanligen har H. "maculosum enbladig stjelk, men på en del ställen, såsom 1 Stockholmstrakten, träffas den dock stundom med ett par skaftade stjelkblad, ett förhållande hvilket märkvärdigt nog på denna trakt eger rum med flera andra former af silvaticum-typen. Den synes för öfrigt beslägtad såväl med före- gående båda former som med följande och har i vippans bildning, det oftast småhåriga kronbrämet m. m. karaktärer, hvilka häntyda på ett om än aflägset genetiskt samband med vissa Subvulgata, särskildt en del sagittatumartade former ss. H. philanthraz m. i. och H. "prwtenerum, till hvilka följande form dock har att uppvisa ännu större antyd- ningar. Liksom till holkfjällen varierar den ej så litet äfven till bladens bredd, hårighetens större eller mindre riklighet m. m. I allmänhet är den i östra Sverige tätare och kortare, i vestra Sverige och Norge längre och glesare hårig i anseende till holkarne 1 full analogi med förhållandet hos H. "basifolium. I skogstrakter bli också växtens alla delar finare, spädare och glattare än annorstädes. Med H. Xcordigerum NORRL. är den utan tvifvel nära beslägtad, hvilket tydligt fram- går af här och hvar uppträdande, bredbladiga former, hvilka till bladform och habitus ofta äro förvillande lika den nyssnämda. Så t. ex. äro dylika former anträffade på Got- land. De skiljes dock lätt bland annat på bladens mörkare grönska, deras tjocklek och fasthet m. m. och holkarnes beklädnad. (Se vidare under H. "canitiosum). Inom området är ifrågavarande form flerestädes anträffad och synes föredraga torrare, fastare mark och mindre beskuggade lokaler ss. stenbundna gräsbackar, öppnare buskmarker m. m. Utbredning: Östergötland, Vestra Harg, Djurstorp (H. Srrömrenr); St. Lars sm, Valla och Ryd; Vist sn, Klampenborg; Svanshals s:n, Stora Kullen; Väderstad s:n, Bossgård och Lindekullen; Oppeby s:n, Drabo; Sunds sn, Graby; N. Vi sn, Kärremåla, Siggemålen samt Kyrkohögmålen; Trehörna s:n, Slangeryd (förf): Småland, Mörlunda s:n, Haddetorp (K. J. LÖNNROTH); Vestervik, Svinnersbo (A. V. LuNnD); Forserum s:n (K. JOHANSSON); Dref sn (G. E. HYLrEN- CAVALLIUS): Gotland, mellan Sanda och Vestergarn (K. J. LÖNNROTH)? KONGL. SV: VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. 67 Utom området allmän i Södermanland och Upland (S. ALMQuisr, G. A:N MaLME och O. JuvEL): Vest- manland, Kungsör ymnig (C. O. v. Porat): Vermland, Borgviks och Gillberga socknar (K. O. E. STENSTRÖM): Gestrikland, Gefle (C. HARTMAN); Helsingland, Söderhamn (ÅA. MAGNUSSON): Härjedalen, Viken, Ulfberget (H. STRÖMFELT): 1 Norge funnen vid Kristiania, i Etnedalen vid Espelien och på Tonsåsen, i Torpen vid Kinn och Preste- rud (förf.) samt i skogsregionen på Trondfjellet (E. NYMAN). 12. H. "pendulum n. subsp. DaursT. Hier. exs. fasc. L n. 48. Caulis 20—40 cm. altus + gracilis plerumque valde undulatus, ima basi + obscure coloratus subpilosus, ceterum subglaber, inferne sparsim, superne sepius sat dense et laxe stellatus. Folia rosularia + prasino- v. lete glauco-viridia, subtus glauco-canescentia, exteriora + late ovalia dentata — denticulata basi sxpe ovata interdum + abrupte contracta haud raro minute et retrorsum dentata rotundato- obtusa, intermedia + late elliptica — anguste obovata sparsim — crebrius obtusius- cule -- acute dentata ad basin abrupte cuneatam v. sensim in petiolum alatum descendentem argutius incisa obtusiuscula — acuminata, intimum + lanceolatum v. anguste ellipticum haud raro supra medium dilatatum inferiore parte v. paullo supra medium subulate denticulatum — sparsim dentatum ad basin in petiolo alato sensim descendentem sat longe et inzqvaliter dentatum — subincisum, dentibus v. laciniis sepe liberis in petiolo descendentibus, in apicem + longum et acutum subintegrum attenuatum, supra glabra — glabriuscula, subtus pilis tenerrimis brevibus sparsis — densiusculis et foccis sat densis — densis tomentella, in marginibus tenerrinme et subdensiuscule ciliata, petiolis pilis teneris sat longis et floccis sparsis villosulis, Foliwum caulinum + lineari-lanceolatum + petiolatum magis ineqvaliter inciso-den- tatum longe acutum, subtus pilis tenerrimis et floccis densissimis tomentosum. Anthela paniculata superiore parte haud raro subumbellata simplex v. subcomposita vulgo contracta 4—8-cephala sepe nutans ramis gracilibus, superioribus brevibus 1—2- cephalis arcuatis sexpe + approximatis, inferioribus + distantibus et patentibus magis rectis + dense stellatis, paullo superantibus v. 2equantibus, pedicellis brevibus + arcuatis acladioque 10—20 mm. longo dense et adpresse albidofloccosis pilis brevis- simis parcis v. nullis glandulis solitariis v. nullis obsitis. Involucra humilia sepe gracilia et angusta basi + ovata cesio-cana postea + obtusa e viridi + plumbeo- canescentia, subfusca. Squamcwe sat anguste lanceolato-lineares, exteriores breves sat obtuse, intermedizx sensim attenuatr obtusre — acutiusculre, intime acutrx — subu- late dorso obscuro + fusco-viride marginate apice obscuriores leviter comate ubique sparsim v. ad basin densius (czesio-) albide stellatx et pilis brevibus — brevissimis obscuris sparsis — sat densis (v. densis) glandulis paucis (= raris) minutissimis parvis immixtis + hirte. Calathium parvum sat obscure luteum (sepe valde) radians. Ligulce presertim interiores brevissime ciliate. Stylus vivus livescens, siccus fuscus — subnigricans. 9—10 a NRO ÖT Mm: ad 3 mm. Inv 68 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. En såväl genom sina karaktärer som slägtskapsförhållanden i hög grad märkvärdig form, utmärkt af det på örtståndet, isynnerhet på bladens undersida rikliga stjernluddet, hvilket är tätast på stjelkbladet och i förening med de späda håren förläna undersidan ett filtartadt utseende, vidare af de små finhåriga, oftast 1 blygrått dragande brungröna holkarne, hvilka vanligen äro närmade hvarandra på temligen korta, bågböjda, ljusgrå, nästan hår- och glandellösa skaft och grenar samt temligen små, mörka och glesa korgar. Genom den af fina hår och stjernludd bildade m. 1. m. täta filtbeklädnaden på bla- dens undersida, holkarnes fina hårighet och egendomligheter i bladens tandning (naggad och vågig) har denna form en ganska anmärkningsvärd likhet med vissa Andryoloidea, och det erfordrades i sjelfva verket endast en kvantitativ ökning af hårigheten för att göra lik- heten fullständig. Vare sig dessa karaktärer äro senare uppkomna genom analog variation eller bibehållna från äldre tider, då Vulgata och Andryoloidea voro närmare förenade, är förhållandet anmärkningsvärdt, så mycket mera som antydningar i denna rigtning kunna spåras såväl hos en del andra silvaticum-former ss. H. Xstenolepis, H. Xsublividum och närstående jemte deras motsvarande rcesium-former som hos H. Xsarcophyllum och de sagittatum-artade formerna af Subvulgata och några andra former af samma grupp. Med H. sagittatum och närbeslägtade i allmänhet är H. "pendulum säkerligen ej så aflägset beslägtad och bildar till dessa en öfvergångslänk från H. "maculosum och H. "prolizum. Serskildt tydligt framträder dess likhet i habitus, bladform, vippans bildning samt hårighetens mjuka, fina beskaffenhet med späda former af H. "philanthrax (se under H. sagittatum) och de olika former, hvilka sluta sig kring H. "expallescens. Det förtjenar vidare anmärkas, att liksom H. "pendulum 1 viss grad förenar de ofvannämda silvaticum- formerna med en grupp af sagittatum-artade former bildas en annan föreningslänk af H. sarcophyllum mellan H. "ccesionigrescens och H. Fsublividum inom Subecsia å ena sidan och H. "expallidum, H. expallideforme m. fl. inom Subvulgata å andra sidan. H. Xpendu- lum har sina närmaste slägtingar i H. "laceratum Norrr. och H. "cultratum NORRL., hvilkas motsvarande cesium-artade former genom H. ”approximatum NORRL., H. "torpense DAHLST. (Hier. exs. fasc. I, n, 79) och H. ”qulldalense NorrrL. m. fl. äro rikligt representerade i norra Sverige och Norge. Äfven H. "fraudulentum synes vara en af dess slägtingar inom Cesia. Om dessas förhållande till H. sagittatum och motsvarande former inom Cesia och Vulgata se under denna. H. Xpendulum utmärker sig för öfrigt, isynnerhet på hård, fast mark, genom sin egendomligt vågiga stjelk och den åt ena sidan gerna lutande vippan. På denna egen- domlighet kunde jag redan första gången, jag anträffade den, på långt håll urskilja den- samma, der den växte bland H. "triangulare, H. "prolixum, H. "maculosum och H. Xsil- vaticwm om. fl. En annan egendomlighet, hvilken isynnerhet framträder på bar eller mindre gräsbevuxen mark och hvari dess slägtskap med H. "prolizum tydligen framträder, är dess benägenhet att få bladskaften åt ena sidan båglikt böjda och i samband dermed skifvans ena halfva kortare, hvarigenom rosettbladen bli osymmetriska och vridna i samma rigtning rundt om stammen. I skugga och bland gräs bli bladskaften rakare och längre. Stjelkens bas och bladskaften hafva merendels en karaktäristisk, brunviolett färg. Inom området anträffad på temligen skilda håll, vanligen sparsamt, på ett par ställen ganska rikligt. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 3. 69 Utbredning: Östergötland, Väderstad s:n, Bossgård, på flera ställen; Sunds s:n, Graby, temligen ymnig (förf.); N. Vi s:n, Urberget (K. F. DusEn); Tingstad s:n (J. HULTING); Marmorbruket (S. ALMQuist): Småland, mellan Lannaskede och Vallsjö i tät barrskog (K. JOHANSSON); Grenna, Röttle, ymnigt (F. HAGSTRÖM). Utom området funnen i Vestergötland, Kinnekulle (K. O. E. STENSTRÖM): Södermanland, Råby s:n, på berg mellan Möllsäter och Långhalsen (K. J. LÖNNROTH) samt 1 Stockholms skärgård, Djurö (S. ALMQUIST) och i Norge i skogsregionen på Trondfjellet (E. NYMAN), der den växte bland H. "prolizum och H. ”maculosum, således ungefär i samma sällskap som ofta i Östergötland. H. TRIANGULARE (ArmqQu.). Caulis subglaber, + stellatus saltim a medio rare et minute glandulosus. Foliwm caulinum 0 v. 1, minutum v. petiolatum sat bene evolutum. Folia rosularia lata + ovato-triangularia + dentata, basi magis profunde et + anguste dentata sepius cordata. Involucra sat crassa brevia sat parva — mediocria squamis + latis lanceolato-triangularibus obtusiusculis marginibus dense canofloccosis ceterum dense glandulosis v. glandulosis et pilosis. Anthela simplex v. composita + contracta vulgo oligocephala. Styli obscuri. Till denna art höra blott två hittills kända underarter, hvilka intaga en ganska isolerad ställning inom gruppen Subecsia. Måhända stå de i närmare förbindelse med följande art att döma af några hittills sparsamt i vestra Sverige och södra Norge an- träffade mellanformer. Deremot äro de högst nära beslägtade med H. cesiomurorum, hvilken bland Cestia intar en liknande, isolerad ställning. Angående motiverna för ett dylikt särskiljande i olika grupper hänvisas till mina uttalanden under Vulgata och Subewsia. Dessa båda former äro derjemte tydligen ej så aflägset beslägtade med Subvulgata. Särskildt framträder slägtskapen såväl med H. "pa- neolum som med H. "pellucidum ganska tydlig. Anmärkningsvärdt är äfven, att alla de nyssnämda formerna på samma gång äro väl utpräglade som de intaga en isolerad ställ- ning, på hvilken grund de utan tvifvel böra uppfattas såsom äldre än flertalet öfriga former. I. H. Xtriangulare ALMQU. H. murorum L. "sagittatum ArmQu. in Thed. F1l. — H. silvaticum L. subsp. 3. trian- gulare ArmQu. Stud. p- XIV. — H. Xtriangulare ALMQU., STENSTR. Verml. Archier. 1889. = H.; murorum L. v. triangulare Armqu., C. J. LInNDEBERG, Hier. Scand. exs. n. 120. Caulis 25—50 mm. altus + firmus 0—1-folius subglaber v. inferne rare — sparsim pilosus rare stellatus, superne sparsim floccosus a medio v. interdum a hbasi glandulis minutis rarissimis — raris obsitus. Folia rosularia + obscure 70 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. viridia, subtus pallidiora purpurascentia et subezesia, exteriora cordato-ovalia — cordato-ovata + breviter et sat late xqualiter dentata basi haud raro subcontracta apice rotundato-obtusa mucronata, intermedia e basi + cordata — sagittata + ovato-triangularia breviora v. + elongata, + ineeqvaliter et + argute et late serrato-dentata ad basin + retrorsum et profunde dentata + acuta v. breviter acuminata, intimum + late — elongate triangulare basi + hastato-cordata (+ ob- liqua) in apicem sat longe acutum attenuatum irregulariter et + anguste (subulato-) dentatum basi + retrorsum incisum — laciniatum, omnia lamina a petiolo parum alato + purpurascente densiuscule et molliter piloso bene distincta, supra glabra — subglabra, subtus breviter et sparsim in nervo dorsali longius et densiuscule pilosa, in margine breviter ciliata, ceterum rarissime in costa sparsim stellata. Folium caulinum sepe nullum v. unum (parum —) sat bene evolutnm (subsessile —) sat petiolatum, triangulare supra medium ineqvaliter et subulate + longe pauci-denta- tum, basi hastata + incisum, longe cuspidatum, sepius infra medium insertum. Anthela simplex — sat composita 1—10-cephala ramis superioribus approximatis + patentibus leviter arcuatis — subrectis, inferioribus sat distantibus magis erectis superantibus sat stellatis et sparsim glandulosis, pedicellis brevibus subarcuatis acla- dioque brevi 10—20 mm. longo sat dense canofloccosis densissime — creberrime et minute glandulosis. Involucra curta basi ovato-rotundata postea obtusa eximie varie- gata. Squame late + obscure et + viridi-marginate e basi sat lata triangulari- lanceolata, obtusx — obtusiuscule conferte et minute glandulose, interdum raris- sime pilosi, floccis densis laxis praesertim ad apicem late — latissime albomarginatr, ceterum rare — sparsim stellate. Calathium parvum lete luteum, sat densum. Ligulw brevidentatax, glabre. Stylus vivus et siccus obscurus. Inv. NE De: 30, I om. 255mm. Ifrågavarande form är en bland Skandinaviens mera utbredda och mest distinkta former. Från öfriga Subcewsia är den såväl till habitus som karaktärer väl skild och torde såsom lektor S. ALMQUIST påvisat med ingen af dem (undantagandes möjligen föl- jande) vara nära beslägtad. Deremot står den som förut är nämdt tydligen nära H. cesio- murorum och är sannolikt, ehuru aflägsnare, äfven förbunden med en del Subvulgata. Utmärkande för formen äro framförallt de korta holkarne, hvilka äro karaktäristiskt brokiga af rikligt, i de breda fjällens kanter och trubbiga spetsar tätt hopadt stjernludd och på den mörkare midten tätt samlade, fina, korta glandler utan eller sällan med korta inblandade hår, den sammanträngda vippan med åtm. upptill utspärrade skaft, de mörk- gröna, långskaftade bladen, hvilka ega en karaktäristisk, bredt till utdraget triangulär form, äro långspetsade samt hafva en m. 1. m. grund och bred, vanligen af omvexlande längre och kortare tänder bildad, vanligen hvass, utstående och vid basen bakåtrigtad samt här djupare och smalare tandning och slutligen små, temligen täta korgar. Varierar obetyd- ligt och nästan endast i kvantitativt afseende. Bladen äro, som nämdt, i allmänhet lång- skaftade, isynnerhet på skuggiga lokaler; på solöppna ställen bli de som oftast dock kortskaftade och på lokaler med gles vegetation och på denuderad mark oftast tätt tryckta mot marken. På mindre näringsrika och torra lokaler äro de vanligen smärre, lågtandade KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 3. 71 och mera håriga. Bladens undersida, stjelkens bas och bladskaften äro alltid m. 1. m. mörkt till ljust purpurfärgade. Stjernluddet på holkarne varierar i riklighet; alltid äro dock fjällens kanter bredt och ljust, ända till spetsen kantade af tätt stjernludd, hvilket derifrån sprider sig än glest än, förnämligast på solöppna ställen, ganska rikligt öfver fjällens mörkare ryggar. Stundom uppträda på yngre, men vanligen endast på de af- blomstrade holkarne, fera eller färre, korta hår bland glandlerna. Vanligen väljer den steniga och backiga, mera solöppna lokaler, men trifves äfven rätt väl i skugga (dock på stenig mark). Inom området synes den förekomma rätt allmän, men träffas vanligen blott i ett fåtal individer tillsammans eller oftast i enstaka, på långa af- stånd spridda individer. Häri liknar den mycket H. "pellucidum, hvilken förekommer på samma sätt. På andra ställen ss. i Upland synes den oftare förekomma i större samlade individmassor. I Östergötland är den funnen i Sunds s:n, Graby, Löfåsa och Oppeby; Asby s:n, Glansås; Oppeby s:n, Drabo; Väderstad s:n, Bossgård och Torpa; Svanshals s:n, Stora Kullen; Vist s:n, Tobo; Omberg flerstädes (förf.) samt Marmorbruket (S. ALMQUIST): Småland, Askeryd s:n, Bordsjö (förf.): Gotland, Visby (V. B. WirrrocK); Hau och Ar i Fleringe s:n (S. ALMQuIist); Skälsö och Stånga (K. JOHANSSON). Utom området anträffad i Södermanland, Kila s:n (S. ALMQuisTt); Stora Malms s:n (G. A:N MaALME); Mälareområdet och Upland allmän (S. ALMQUIST): Vestmanland, Kungsör flerestädes (C. O. v. Porat): Vermland (K. O. E. STENSTRÖM): Lule Lappmark (A. DAHLBERG) och i Norge vid Kristiania allmän; Torpen, Presterud (förf.); nedanför Trondfjellet (enl. J. P. NORRLIN) samt på Dovre vid Drivstuen (N. C. KINDBERG). I Kristianiatrakten och vid Stockholm äro anträffade exemplar med mindre tandade blad med m. 1. m. nedlöpande bas. Dylika individ likna härigenom ännu mera analoga modifikationer af H. "caesiomurorum än exemplar med vanlig bladform. 2. H. " subtriangulare STENSTR. H. Xsubtriangulare STENSTR. Verml. Archier., 1889. — Daurst. Hier. exs. fasc. III, n. 35. Caulis ec. 30—50 mm. altus plerumque crassiusculus sat robustus et firmus 0—1-folius, inferne sparsim pilosus, superne sat stellatus glandulisque minutis raris et pilis sparsis — raris obsitus. HFolia rosularia iisdem H. Xtriangularis simillima sed aliqvantulum latiora, extima magis obtusa, obscuriora, spe crebrius et latius dentata cum petiolis longis sat alatis magis pilosis; caulinum vulgo parvum sub- sessile v. petiolatum v. melius evolutum -ceterum ut in pracedente. Anthela minus contracta ramis crassiusculis subarcuatis acladio breviore 5—10 mm. longo pedicellisque mediocribus dense canofloccosis pilis sat brevibus ohbscuris sparsis — freqventioribus inter glandulas breves confertas immixtis obtectis. Involucra crassiora et longiora basi magis rotundata. Squame angustiores longiores quam in precedente anguste viridi-marginatae glandulis densis brevibus (et mediocribus) pilis obscuris — cane- scentibus mediocribus — longioribus sparsis — densiusculis obtecte et in marginibus dense et laxe albo-floccose ceterum rare sparsim stellate. Calathium mediocre sat obscure luteum, sat plenum. Stylus obscurus. 10—12 5 or 5 Inv. a DITO SOA ID 20 MIN. 6-8, (2 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. Står mycket nära föregående, hvilken den habituelt och till bladform, tandning, färgen på stjelkens bas, bladskaft och bladens undersida samt till de brokiga holkarne mycket liknar, men 1 de festa fall lätt skild genom sin gröfre växt, sina bredare och mörkare, i allmänhet mera trubbiga blad samt sina större och gröfre holkar med smalare fjäll och bland de gröfre glandlerna, äfven holkskaftens, inblandade, sparsammare till rikligare hår samt mörkare, större och något mindre täta korgar. Akladiet är ofta kortare än hos föregående, men vippan i allmänhet mindre hopträngd med gröfre, rikligare stjernludna men mindre tätt glandelhåriga skaft och grenar. Till holkarnes beklädnad och storlek liknar denna form, utan att likväl kunna anses vara en direkt mellanform, mera H. ”coesiomurorum, hvilken deremot till de bredare, kortare fjällen, de tätare korgarne o. s. v. bättre öfverensstämmer med föregående. Håren på holkarne och skaften variera rätt mycket i mängd och kunna på de senare stundom alldeles saknas. Rikligast äro de vanligen på akladiet och toppholken och bli på de af- blomstrade holkarne ofta ganska långa, täta och ljusa. Varierar med glesare tandade blad, de yttre nästan helbräddade. Inom området endast anträffad i Östergötland på Omberg, (Germundstall) rätt rikligt (G. A:N MALME). För öfrigt funnen i Stockholmstrakten vid Nacka (H. THEDENIUS): i Vermland (K. O. E. StEnströM och B. M. BROSTRÖM): Dalsland (A. FRYXELL) och Vestmanland, Kungsör (C. O. v. Porat). En sannolikt hithörande, på holkarne sparsamt och på skaften knappt hårig form är funnen i Upland. Vårdsätra (F. AHLBERG). H. LACERIFOLIUM (Armaou.). H. silvaticum L. subsp. 6 ALMmqQu. Stud. p. XV. — H. ”lacerifolium ALMQU., STENSTR: Verml. Archier. 1889. — Daurst. Hier. exs. fasc. III. n. 33. Caulis altus 0—1(—2)-folius crassiusculus sat firmus basi sepe + obscure violaceus, inferne sparsim — mediocriter pilosus, superne sat floccosus rarissime — rare et minute glandulosus. Folia rosularia Izxete viridia, subtus pallidiora subglauce- scentia et raro passim violascentia, exteriora + late — anguste ovato-ovalia basi vulgo parum descendente v. truncato-subcordata + sparsim et obtuse v. crenato- denticulata breviter acuminata — obtusiuscula, intermedia + ovato-oblonga — oblongo-lanceolata basi + truncato-cordata swepius inxqvaliter + anguste v. late et profunde fere ad apicem erecto-dentata deorsum + patentim incisa breviter acuta, intimum + ovato-lanceolatum basi + truncata sagittata v. descendente obliqua laci- niis majoribus + reversis in petiolo spe liberis descendentibus instructa ceterum inzeqvaliter grosse et acute subduplicato-dentata apice + longo subintegro cuspidato v. acuto, supra rare pilifera subtus sparsim pilosa in nervo dorsali deorsnm + dense floccosa, in marginibus sparsim — mediocriter pilis brevioribus v. longioribus ciliata, petiolis parum alatis spe obscure violaceis flocces densiusenlis et pilis mediocribus KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 J. 13 sat longis vestitis. Folium caulinum sepius + profunde ad basin affixum v. ad medium caulis insertum petiolatum + ovato-lanceolatum in apicem sat longe cuspidatum subintegrum attenuatum + inexqvaliter et argute dentatum deorsum + ineqvaliter et crebre et profunde incisum. Anthela + laxa simplex v. + composita ramis longis + rectis, inferioribus sat longe distantibus magis erectis, superioribus + approximatis sat patentibus dein sepe leviter curvulis plerumque valde superanti- bus, pedicellis mediocribus et acladio 25—40(—60) mm. longo dense — densissime canofloccosis et glandulis mediocribus sparsis (v. raris) — densiusculis (presertim i pedicellis) obtectis. Involuera + obscure cano-virentia et variegata sat elongata valida basi + ovata. Squame latiusculx + elongate + ovato-lanceolate in apicem + obtusiusculum — acutiusculum comatum elongater sat late viridi-marginate, in marginibus inferne sat dense superne dense et late albofloccose ceterum rare — sparsim stellat&x dorso glandulis + validis mediocribus densiusculis subobscuris dilutis vestite. Calathium late luteum, radians. Ligule glabre. Stylus vivus et siccus semper luteus. 10—12 FE Inv. DIGI Mm. co So mm. Ifrågavarande vackra form utmärker sig från närstående genom sina blekgröna, undertill ofta något glaucescenta, än tjocka än tunna blad, som till öfre delen äro mera jemnt och framåtrigtadt tandade och vid basen, som är något hopdragen eller tvär, mindre ofta med tydligt hjertlikt-pillik form, åtminstone hos de inre djupt och bakåt- eller utåtrigtadt flikiga, temligen långa och stora holkar, hvilka äro brokiga af tätt stjernludd i fjällens kanter och klädda af medelmåttigt täta och stora, vanligen gulknappiga glandler, oftast vid och gles korgställning med raka, slutligen långt öfverskjutande grenar samt temligen ljusa, långa och glesa blommor med alltid gula stift. Bladen variera betydligt till konsi- stensen äfvensom till tandningens groflek och riklighet samt rigtning. I skugga bli de tunna och oftast stora med längre, gröfre och veckigare tandning samt vid basen djupare fikade; på solöppna ställen äro de smärre, tjocka och läderartade med grund men tem- ligen skarp och ofta framåtrigtad tandning. Tänderna äro utom vid basen framåtrigtade, ofta ganska regelbundet ordnade utefter bladkanterna samt omvexlande stora och små. Är ganska fristående och synes ej nära beslägtad med någon af de föregående, ehuru den i några afseenden har vissa likheter med H. "ccesiiflorum och måhända, såsom förut påpekats, genom några sparsamma mellanformer torde sammanbindas med H. triangulare. Deremot står den synnerligen nära den formgrupp bland Cesia, hvilken jag sammanfattat under namn af H. porrigens, och isynnerhet dess underart H- "resupinatum. Med båda dessa former öfverensstämmer den med afseende på egendomligheterna i bladens tand- ning, äfvensom ofta till deras form samt till holkarnes indument och byggnad m. m. Båda de nämnda formerna ega modifikationer, analoga med dem hos H. Xlacerifolium, hvilken dock, som ofvan är antydt, torde vara närmast beslägtad med H. "resupinatum. Till denna senare närmar den sig ofta betydligt i anseende till bladens färg och tandning, äfvensom till de ljusare färgade holkfjällen. I Upland, der båda äro mycket allmänna, an- taga bladen oftast hos båda en något blåaktig färgton, hvarjemte holkarne ofta bli mindre K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 3. 10 14 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. och stundom glesare och ljusare glandelhåriga. Dylika modifikationer äro af särskildt in- tresse såsom belysande den utan tvifvel rätt stora slägtskapen mellan ifrågavarande former. Inom området endast funnen på ett fåtal ställen såsom i Östergötland, Omberg, Stocklycke, här dock rikligt: Väderstad s:n, Lindekullen, sparsamt (förf.); Marmorbruket (S. ALMQUIST). Utom området anträffad i Södermanland vid Ålberga rikligt (S. AIMQUuIsST);: Stora Malms sm (G. A:N MaALME): Upland och Mälartrakten allmän (S. ArMoQuist, M. M. FLOoDERUS m. fl.): Vermland (K. O. E. STEN- STRÖM): Dalarne, Silfsbergs s:n (K. P. HäGERsTRÖM, FR. LÖNNKVIST) samt Vestmanland, Vestanfors (FR. LÖNN- KvisT) och Kungsör (C. O. v. PoraAr). B. SUBVULGATA (ArMmQu.). Stjelk nedtill m. 1. m. rikt och mjukt långhårig och glesare stjernhårig, upptill van- ligen glesare hårig, sällan nästan glatt och oftast mycket rikt stjernluden, stundom ända från basen eller från midten glest och upptill rikt glandelhårig eller åtminstone i närheten af vippan glandelhårig, vanligen med ett väl utveckladt, stundom med två eller någon sång tre, väl utbildade och skaftade stjelkblad eller de öfre m. 1. m. outvecklade och braktéliknande, sällan bladlös. Stjelkbladet är vanligen fästadt vid eller ofvan midten, mera sällan närmare basen. De nedre bladen bilda vid basen en m. 1. m. rikbladig rosett med korta eller inga mellanleder och äro oftast långt skaftade. Bladen äro för öfrigt normalt mörkare eller blekare gräsgröna, ej sällan ytterst lifligt gröna med mången gång svagare eller mera utpräglad anstrykning åt lökgrön, glaucescent eller något blygrå färg, sällan rent glaucescenta, undertill blekare eller mycket ofta med dragning åt blågrönt, - ofvan tätare eller glesare finhåriga, sällan nästan glatta, undertill temligen till rikt mjuk- håriga, vanligen rikt cilierade och med lång- och oftast rik- samt mjukhåriga skaft, för öfrigt Å undertill vanligen sparsamt, mera sällan rikt eller blott på medelnerven stjernhåriga. Basal- bladen variera till bredden från bredt äggrunda till aflånga eller bredt lancettlika och äro än helbräddade eller nästan helbräddade, än på vexlande sätt tätt tandade med spetsiga eller trubbiga smala eller breda tänder, stundom regelbundet sågtandade och ej sällan dubbeltandade. Bredbladiga former hafva oftast äggrund, hjertlik eller af större utåt- och bakåtrigtade, breda eller smala flikar och tänder pillik bas. Smalbladigare former hafva oftast äggrund eller m. 1. m. nedlöpande bas. De inre och mellersta bladens bas hafva vanligtvis rikligast tandning, som stundom blir mycket grof och veckad och ej sällan ned- stiga fria flikar och tänder mer eller mindre långt ned på bladskaften, isynnerhet på de inre bladen. I allmänhet äro de flesta bladen trubbiga, de yttre ofta rundade eller tvär- huggna och endast de inre äro spetsiga, men vanligen ej så skarpt spetsade, som hos före- gående grupp. Hos smalbladigare former äro likväl äfven de mellersta bladen ofta mera spetsiga. Stjelkbladen äro trubbade till kortspetsade eller hastigt och vanligen ej långt & KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 3. 7: tillspetsade. Holkarnes beklädnad är äfven hos denna grupp mycket vexlande, i ännu högre grad än hos föregående grupp. I allmänhet äro alla slagen af hår rikligare för- handen än hos föregående. Bäst och rikligast äro hos flertalet former glandlerna utveck- lade, och vanligen äro de kraftigare än hos föregående grupp och ofta ensamt förherrskande. Stjernluddet är förhållandevis svagare utbildadt och sällan jemnt fördeladt öfver fjällens yta, utan vanligen, då det är i rikligare mängd förhanden, samladt till en smalare eller bre- dare, ofta skarpt markerad strimma 1 fjällens kanter. Ibland saknas det nästan helt och hållet eller är doldt af de rikliga glandlerna. Då enkelhåren äro öfvervägande äro de betydligt tätare utvecklade än hos föregående grupp. Ofvanstående gäller äfven i nästan samma grad om holkskaften. Dock äro här vanligen glandler och stjernludd rikligast ut- vecklade, det senare ej sällan i högre grad än de förra. Haren äro, då de äro talrika, oftast mjuka och långa samt m. 1. m. ljusa, då de äro sparsammare, ofta korta och mörka, stundom förvillande lika glandlerna, bland hvilka de då nästan äro dolda. Hos en del former öfvergå de utan gräns 1 glandlerna. De ega vanligen tjockare bas än hos före- gående grupp och äro oftast gröfre. Glandlerna äro i allmänhet gröfre än hos föregående eller åtminstone längre, mera ojemna och ofta till utseendet liksom krusade af längre upphöjningar eller papiller samt hafva oftast större och tydligare knappar. Stjernluddet består vanligen af mera långgreniga hår än hos föregående och blir i allmänhet derföre lösare och gråare. Holkfjällen äro af vexlande form och bredd. Hos en del! former äro de temligen smala, jembreda och vanligen trubbiga. Hos andra äro de m. 1. m. lancett- lika och ofta från bred bas småningom afsmalnande, stundom till och med utdraget triangulära. Hos en stor del former äro de karaktäristiskt aflångt lancettlika eller ut- draget ovala och ganska breda. Hos flertalet former äro de trubbade. Vanligen äro de föga utdragna och sällan långt öfverskjutande de unga blommorna. De äro i detta fall än trubbade, än spetsade. Nästan alltid äro åtminstone några af de inre fjällen spetsiga, ibland sylspetsade. Sällan äro de i sjelfva spetsen glatta, utan vanligen, om än svagt hårtofsade. Hithörande former tillhöra äfven, liksom formerna af föregående grupp, silvaticum- typen och till största delen en afvikande modifikation af densamma, den förut omnämnda subvulgatum-typen. Bäst utpräglad är denna typ hos de former, hvilka synes stå längst aflägsna från de mera typiska formerna af föregående grupp, mindre väl utbildad hos former, hvilka tydligen äro beslägtade med föregående och hvilka isynnerhet till bla- dens färg, tandning och sparsammare hårighet närma sig densamma, eller hos former, hvilka genom sina karaktärer visa sig befryndade med former af Vulgata genuina. Mellan formerna af närvarande och sistnämnda grupp råder en viss analogi, som sannolikt här- flyter ur en aflägsen slägtskap, hvilken dock i några fall är så tydlig, att en liknande paralellism, som råder mellan Subcwesia och Cesia, äfven här kan påvisas beträffande flera former. Dock stå Subvulgata och Vulgata genwina ej på långt när i samma nära gene- tiska förhållande till hvarandra som de nyssnämnda grupperna, utan här synes formerna divergerat mera från hvarandra. Bland intressanta analogier inom de respektive grupperna må här påpekas några. Under det att inom Subecsia och Cesia formerna ega benägenhet till reducering af stjelkbladen och hos båda inflorescensformer med långa, rakare grenar och glest kvastlik anordning af dessa äro allmänna, herrskar inom Subvulgata och Vulyata genuina 76 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. en större benägenhet till utveckling af stjelkblad och till utbildning af en sammanträngd, flocklik inflorescens med kortare och böjda grenar. Så ega en stor del former af Sub- vulgata anlag (äfven hos småväxta individ) att utveckla flera men dock alltid skaftade stjelkblad och ännu större anlag till hopdragen och flocklik korgställning med starkt utstående och böjda grenar. Hos Vulgata genuina är tendensen till bladrikedom på stjelken större, men benägenheten till flocklik inflorescens mindre, hvarjemte grenarne ej ega en så i ögonen fallande benägenhet att bli bågböjda och ej heller äro så starkt utåtrigtade. En annan, analogi mellan de båda sistnämnda grupperna är, att de i genomsnitt ega mindre och smalare holkar än de båda andra och att holkskaften ega föga utvecklade brakteer. Den typ, subvulgatum-typen, till hvilken de bäst utvecklade formrna af denna grupp höra, synes mig både morfologiskt och biologiskt vara den bäst utvecklade. Den synes mig äfven vara en jemförelsevis yngre typ än de öfriga, dels emedan det finnes stora formgrupper, som tillhöra denna typ och inom hvilka formerna tydligen stå så nära hvarandra, att man har skäl att antaga, att formbildningen i somliga fall ännu fortgår eller i hvarje fall i relativt sen tid afslutats, och dels emedan den på samma gång omfattar ett långt större antal former än hvar och en af de öfriga typerna, kanske med undantag af vulgatuwm- typen, hvilken åtminstone i vissa fall genom rikedom på ytterst närstående och svårskiljda former kan täfla med densamma. På grund af dessa förhållanden äro grupperna Sub- vulgata, liksom äfven Vulgata gemuina, med afseende på sina formers begränsning och inbördes slägtskap på långt när ej så väl kända som de båda andra. Härtill bidrager äfven att de båda otvifvelaktigt äro betydligt formrikare i de nordliga och mindre under- sökta delarne och fjälltrakterna af Skandinavien. Att dessa båda formgrupper stå i ett liknande, ehuru ej så nära genetiskt förhållande till hvarandra som Subecwsia och Cesia, framgår af många förhållanden, såsom jag nämnt, tydligt nog, och troligen skall efter en noggrannare utredning af båda gruppernas former detta förhållande framträda tydligare än hittills är fallet. För att åskådliggöra slägtskapsförhållandena såväl inom gruppen Subvulgata som dess förhållande till Subccesia, Oreadea och Alpina (Nigrescentia) meddelar jag här en grafisk framställning. De med + betecknade namnen utmärka former af Subccesia, de med O utmärkta angifva former af Subvulgata. Namnen inom parentes beteckna besläg- tade former och grupper eller former, som ej tillhöra området. Då de olika formernas slägtskapsförhållanden till former af Vulgata genuina ännu äro i detalj så outredda, att man hittills blott känner ett mindre antal tydligt beslägtade former af båda, har jag ej här medtagit dessa, utan hänvisar till de upplysningar, som meddelas derom längre fram under de arter, der en dylik frändskap kan påvisas. Conspectus specierum. I. Involucera + dense glandulosa v. glandulosa et pilis solitariis v. raris immixtis parum conspicuis obsita. A. Squame imvolucri vulgo obscure v. atre omnino efloccose v. marginibus floccis rarissimis vix conspicuis notatr, apicibus epilosis v. interdum albocomatis. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 3. Subvulgata. o anfracliforme 92 SN ”Q Uborassum mA lpina / IS fötgisacenes af pk pt —ORersimile Ke — AT agqulltceps ec RN / rens O Stenstroemii 830) pelluctdicm Ofrubtgtn fe s) SA N RE pe AT nh / : -— AR d' I N a 1 —0 glandulostsstmam > Octriops || | ; / Oflgullumj ” Pg | » i pp a — O caliginosum / | I / O morulum SercatlFonisi /Akar SS I t NN Oo—- N ( N TA rn / SS 3 = = | Er & s KH fö jo ) subetta fan] ' / Ar SE / SÅ : 33 ÖMT > IN A ; / | [| ' Z i ANNES 4 rv / I BA ciliatum [0] tortieeps - pr 1 / | I SINN FR EN sg 2 — Omaunduliforne [0] grandid ers Z z / ' o nigricantleeps NO EA Fyat I 4 Os NN Ä Xx Hen oa I oc Q dentifolGm [| | | [0] v Re / | I 4 AX inte gralum N hi | 4 NN z / ”O duplidens SA ) tenebricosum Å a / fee X Optychophylfum ) ' AG subulatldens - NN I O tepaticolor Liep 'O uåbicans ; 1 vas N SA 1 > SS I N Johans soma O farinaceum I NY å > 3 NS RJ S 5 N << — ,f ”OTpärstdens IRS fvutgata genuina] U| ' 1 4 ' N I « i 5 ' FN Hör lare) ' O striatalum | 3 ATA Oo Liilandkrar (Subecesia) SVAN Se N | INA Il SG SS ; — —Otspadlescenl ; S OUAAlobrenr | 1) ; | Fpendulumf | + | | ' I marginellum I I [Subcasia) [0] larnuginosum N I [0] gra liceps I ANS — O obliguifolium SE ——— 6, [2] Epallidum) | | [molybdinum) Par nea z NO Sarcophyllu me KUST: NS Z3 Ofplumwligerum) [0] UED g Ydiaphanoides hör, men till de vegetativa delarne afviker den från den senare mera än de flesta andra, isynnerhet nordliga, former af denna artgrupp. Inom området anträffad i Östergötland, Oppeby s:n, Drabo; Svanshals s:n, Stora Kullen; Väderstad s:m Bossgård; Sunds s:n, Sunds Södergård, Löfåsa och Äng; Åtvids s:n, Slefringe (förf.), Qvarsebo: Småland, Aske- ryd sn, Bordsjö, flerestädes. Utom området funnen i Stockholmstrakten (5. ALMQUIST): Uplard, Dannemora (förf.): Vestmanland, Kungsör (C. O. v. Porat): Vestergötland, Mörkeklef på Kinnekulle (A. FRYXELL). I närheten af denna underart står H. ”oligolepium STENSTR., från Vermland, äfven anträffad af mig i Norge på öarne i Kristianiafjorden. Den liknar i hög grad till holkarnes färg och byggnad samt fjällens form nyss be- skrifna form, men har färre fjäll, mindre bolkar samt afvikande bladform och gles tandning. 4. H. " glandulosissimum n. subsp. DamrsT., EHier. exs: fase: In 238. Cawulis medioeris — sat elatus sat gracilis basi subpilosus ceterum epilosus v. leviter pilifer, nudus, superne mediocriter stellatus et sparsim — mediocriter glandu- losus. Folia rosularia tenuia viridia, exteriora + cordata — ovalia subintegra v. + denticulata — dentata obtusiuscula, intermedia + cordato-ovata — cordato- v. ovato- oblonga v. basi haud raro truncata obtusiuscula — subacuta sat crebre et zxequaliter denticulata — dentata, interiora + ovato-lanceolata — lanceolata longiora crebre et argutius, ad basin + abrupte contractam — decurrentem profundius dentata, apice brevi integro acuta, omnia supra parce mediocriter, subtus sparsim ct presertim in costa simul rare stellata densius pilosa, marginibus sat crebre et breve ciliata, petiolis pilis mollibus densiusculis — sat densis + villosis. Folium caulinum ple- rumque medio v. supra medium caulis insertum vulgo bene evolutum mediocriter petiolatum + ovato-lanceolatum basi + descendente v. subcordata — truncata magis dentatum ceterum fere ad apicem + acutum crebre et argute serrato-denticulatum. Anthela + laxa et alte furcato-paniculata v. + contracta simplex — subcomposita superiore parte + umbellata — repetito-umbellata ramo uno alterove distante aucta, ramis gracilibus parum superantibus + arcuatis, pedicellis mediocribus cum acladio 20—30 mm. longo sparsim stellatis — sat floccosis et glandulis longis gracilibus confertis v. superne creberrimis obtectis. Involucra sat longa + gracilia viridi- atra basi + anguste ovata, postea rotundata. Squame sat anguste plerumque lineares, exteriores angustissima breves laxw obtusiusculx, interiores protracta obtu- 92 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. siusculx — sat acute, intima paucer subulatr, omnes vulgo late viridi-marginate crebre — cereberrime glandulis gracilibus longis iisdem brevibus immixtis obtecta 1 nude v. basi rarissime stelligere apicibus leviter comatulx. Calathium + aureum; sat radians. Ligule glabre. Stylus luteus. Ifrågavarande form förenar i sig karaktärer både af H. fmeticeps och H. Xserrati- frons, men har likväl en från båda afvikande prägel och kan ej sägas vara en direkt mellanform mellan dem. Med den förstnämnda har den större likhet med afseende på de smalare och smalbasiga holkarne, men påminner deremot mera om den senare till bladens form och tätare, fina tandning. Från båda är den bland annat skild genom ännu rikare och längre glandelhårighet på holkar och skaft, bladens oftare tvära eller rundade, hos de yttre nästan alltid hjertlika bas samt oftare utveckladt, långskaftadt stjelkblad med oftast bredare och tvär bas. Stundom äro två väl utbildade stjelkblad för handen, af hvilka äfven det öfre är mer eller mindre skaftadt. Vanligen är detta senare dock föga utbildadt och oskaftadt eller fjällikt. Synes icke fullt likartad öfverallt och torde måhända vid kommande undersökning visa sig omfatta flera smärre varieteter. Skilnaderna synes mig likväl så obetydliga, att jag finner mig här kunna förena formerna från nedan anförda lokaler. Formen från Helsingland synes mig såsom bäst utpräglad kunna anses som artens typ: Den är vanligen mindre hårig än de öfriga och har mera bredt grönkantade och smalare fjäll. Hos denna form isynnerhet äro stjelkbladen och några af rosettbladen på öfversidan ofta mörkt purpurfläckiga. ixemplaren från Södermanland närma sig betydligt med afseende på de något bre- dare och mera trubbiga fjällen föregående, men afvika mera i habitus och bladforim. Stjern- ludd saknas hos ingen af dessa former på holkarne helt och hållet men är i allmänhet så obetydligt utveckladt, att det vanligen undgår uppmärksamheten. På soliga ställen blir det något rikligare och uppträder då som en smal strimma i fjällens (företrädesvis de yttres) kanter. Anträffad i Södermanland, Stora Malms s:n (G. A:N MaALME), Brännkyrka s:n, Jakobsberg och Vinterviken (förf.) samt i Ifelsingland, Söderhamn ymnigt (A. MAGNUSSON). 5. H. "lepistoides K. JOHANSSON in litt. Caulis 40—60 ctm. altus + gracilis 0—1-folius — subbifolius sat strictus et sim pilosus superne subglaber — sparsim pilosus sparsim (— densiuscule) stellatus et glandulis minutis — minutissimis sparsis — densiusculis sub anthela non raro subdensis obtectus, apice sat floccosus. Holia rosularia mediocria saturate viridia subtus pallidiora, subcesiella, exteriora + ovato-rotundata — ovalia basi abrupte contracta — subtruncata dentibus humilibus + obtusis undulata apice + truncato- rotundata, intermedia + ovalia — obovato-ovalia basi cito contracta — leviter KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 I. 93 descendente + cuneata 2qualiter minute et + obtuse v. acute denticulata raro inxe- qvaliter et grossius dentata obtusiuscula — brevissime acuta, interiora + ovato- lanceolata — lanceolata basi + descendentia breviter — sat longe acuta + zequaliter et argute ad basin longius et angustius dentata v. denticulata, omnia supra + glabra, subtus mediocriter et sat dense in nervo dorsali dense et longe pilosa fere efloccosa, marginibus longiuscule et subdense ciliata, petiolis + fusco-violaceis pilis longis et sat densis villosis. Folium caulinum sepius infra medium insertum + anguste ovato-lanceolatum — lanceolatum basi sxpe obliqua + cuneatim descendente, inferne dentibus v. laciniis + patentibus et + longis acutis sepe duobus precipue promi- nentibus + inciso-dentatum, ceterum sparsim denticulatum v. subintegrum + longe acutum, altero (raro duobus) sepe sessili superiore parte caulis evoluto, vulgo lineari vel saltim parum evoluto addito. Anthela sat humilis + expansa paniculata — subumbellata + composita ramis plerisque strictis + patentibus subrectis — leviter incurvatis gracilibus spe longe superantibus pedicellis gracillimis apice + incrassatis mediocribus acladioque brevissimo 3—8(—10) mm. longo cano-viridibus v. fusco- canescentibus floccis densiusculis — sat densis obtectis et glandulis minutis gracili- bus densis — confertis vestitis. Involucra parva gracilia subvariegata fusco- v. atro- viridia basi ovata postea rotundata. Squame angustissime, lanceolato-lineares, exte- riores breves obtusiusculz, interiores sensim in apicem subobtusum — acutiusculum sat longe protract:e, intima subulatr, + late et sordide viridimarginate, glandulis brevibus et longis gracilibus atris v. lurido-fuscis dense — creberrime obtectze, marginibus floccis parum conspicuis striam angustissimam formantibus notatx ceterum radians. Ligule apice glabre v. tenuissime ciliatex. Stylus luteus. Inv. =S DIF30==35, SIP 2.5 mm. dorso parce et presertim ad basin sparsim stellate. Calathium + aureum leviter En form med högst framstående egenskaper och karaktäristisk habitus, mycket när- beslägtad med följande. Utmärkt af sina mörkgröna, ofvan nästan glatta, undertill tem- ligen tätt håriga, konkava, tjocka och styfva blad, hvilka vanligen äro samlade i en mot marken tilltryckt rosett och från tvär, vigglik till nedlöpande bas äro äggrunda till ovala eller lancettlika (det innersta och stjelkbladet) med vanligen jemnt fördelade, glesa, låga och trubbade till spetsiga tänder, smala, små, grönbruna till svartbruna holkar, klädda af täta till ytterst täta, fina, omvexlande långa och korta, svarta eller gulhufvade glandler, en smal, föga framträdande luddkant på fjällens breda, orent gröna rand och för öfrigt en- staka, spridda stjernhår på de smala och något trubbiga till spetsiga, knappt hårtofsade fjällens ryggar och baser samt gula stift. De innersta och stjelkbladen hafva oftast några få långa, utstående tänder vid sin bas. Häri och i allmänhet till bladform och tandning liknar denna form mycket både H. mun- dulum och H. morulum, om hvilken senare äfven det ytterst korta akladiet erinrar. Till vippan påminner den mest om H. Xprcetenerum, ehuru grenar och skaft äro betydligt rakare, hvari den liksom genom de temligen långt öfverskjutande yttre grenarne har en ej obetydlig likhet med H. "limum. Säkerligen kan den anses bilda en mellanlänk mellan denna och H. Yproetenerum, på samma gång den i flera afseenden är nära beslägtad med JA H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. HH. Ymundulum och H. Xmorulum. Särdeles karaktäristiska för ifrågavarande form äro de raka, närsittande, fina vippgrenarne, det korta akladiet och de smala, fina holkarne. Bladen variera stundom i skugga och på friskare ställen långskaftade med smalt ned- löpande bas och omvändt till äggrundt aflång form samt trubbig spets, i kanten öfverallt lågt trubbtandade, vid basen stundom med glesa, grofva, stora och ojemna tänder, hvilka fort- sätta på bladskaftet. Stundom förekomma ända till 3 tydliga stjelkblad, af hvilka det nedersta är skaftadt. Ofta äro de öfre utböjda med spetsen. Anträffad inom området i Småland, Braås (G. E. HYLrrEN-CAvVALLIUS); Rogberga s:n, Riddersbergstorpet (K. JOHANSSON) och i Gärdserums s:n, Bossgård samt Eksjö s:n, Brevik (förf.). 6. H. "mundulum n. subsp. « DAuHrsT., Hier. exs. fase. I, n. 59: Caulis 30—60 ctw. altus gracilis 1-—-2(—3), folius ex alis sepe ramiger, inferiore parte intense (v. fusco-) violaceus molliter et sparsim — densiuscule pilosus rare stellatus, superne leviter pilosus sparsim — densiuscule floccosus et a medio glan- dulis brevibus sparsis superne densiusculis obtectus FHFolia rosularia + gramineo- viridia, subtus pallidiora, exteriora + ovalia — obovata basi contracta + cordata -— leviter decurrente, obtusa + late et obtuse dentata et undulata, intermedia + ovali-oblonga v. ovato-lanceolata — elliptica sat erebre et late dentata basi descen- dente v. truncato-cordata argutius et profundius dentata v. incisa breviter acuta, interiora + lanceolata v. ovato-lanceolata argute et imeqvaliter et praesertim ad basin dentibus et laciniis angustis spe liberis in petiolum sensim descendentibus inciso- dentata sat longe acuta, omnia plerumque longe petiolata supra + sparse pilosa — subglabra, subtus pilis brevibus densiusculis in nervo dorsali sat dense floccoso longioribus et densis obtecta, marginibus breviter et sat dense ciliata, petiolis alatis coloratis pilis mollibus densis villosis. Folium caulinum lineare v. + anguste ovato- lanceolatum sparsim et + longe subulato-dentatum ad basin in petiolum mediocre sensim descendentem + profunde et longissime dentatum — incisum et laciniis liberis + instructum; folia caulina haud raro 2—3, summa + linearia subulate dentata. Anthela plerumque + composita polycephala ampla et laxa divaricata, superiore parte subumbellata v. umbellata, ramis inferioribus plurimis longe distanti- bus, erecto-patentibus, superioribus magis et summis maxime patentibus + incur- vatis, omnibus + superantibus, pedicellis sat brevibus gracilibus acladioque 5—30 mm. Jlongo virescentibus superne subfuscis sat dense stellatis glandulis brevibus v. minutis nigris inferne + confertis superne creberrimis obtectis. Involucra curta parva cylindrica + atro-viridia basi ovata postea rotundata. Squameae latiuscule lanceolato-lineares, exteriores breves angustiores obtusex obscura, intermedix dorso ohbscuro anguste — sat late viridimarginatax obtusax — obtusiusculr, intima ferc tot virides acute — subulatr, glandulis confertis brevibus nigris obtectax, marginibus Ina a EE Hä ÖR KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. -N:O 3! Sö) inferne leviter superne sat dense et usque ad apicem albocomatum magis magisque late albofloccoser, ceterum nude v. levissime stellate. Calathium obscure luteum, radians. Ligule glabre. Stylus vivus subluteus, siccus fuscescens. Inv. SN DISO RE 2. En synnerligen vacker och, som det synes, särdeles konstant form, igenkänd på sin späda, ganska höga stjelk, långskaftade, små eller medelstora, från m. 1. m. ovala till lan- cettlika blad, af hvilka de yttre äro mera jemnt trubbtandade och trubbade med hop- dragen, men ofta tvär eller något (ehuru svagt) hjertlik bas och de inre spetsigt och skarpt samt långt, men ej synnerligen tätt tandade, vid basen djupt smalflikade och nedlöpande på skaftet med vanligen på ena sidan utbildade fria, smala flikar och tänder, 1—2(eller 3) stjelkblad, det nedre m. 1. m. skaftadt och liknande det inre rosettbladet men vanligen med smalare och längre, ofta sylhvassa tänder och flikar, de öfre föga utbildade linie- smala och syltandade, lifligt purpurfärgad stjelkbas och bladskaft, vid och utspärrad, nedtill gles, upptill oftast flocklik vippa med bågböjda, fina grenar samt små grönsvarta, rikt och och kort glandelhåriga holkar med breda och öfvervägande trubbiga fjäll, hvilka upptill i kanterna äro m. 1. m. tydligt och bredt stjernhåriga och i spetsarne hårtofsade. Intar en ganska fristående ställning men liknar till holkarne på en gång H. "sub- ciliatum och H. pellucidum. Til bladen erinrar den dels om H. "preoetenerum, dels om H. Xcanipes, äfvensom om föregående. Den synes förena alla dessa för öfrigt rätt skilda former med hvarandra, men torde vara närmast befryndad med föregående, hvilken den habituelt är mest lik och med H. pellucidum, med hvilken den har en utomordentlig stor likhet till holkarne. Liksom en mängd andra former af Subvulgata har den en sär- deles stor benägenhet till utveckling af flera stjelkblad, hvilket hos denna form framträder i högre grad än hos ett flertal andra. Häri yttrar sig såväl som 1 andra karaktärer den nära slägtskapen till Vulgata. Anträffad inom området i Östergötland, Vestra Husby sm, Korssäter (H. STRÖMFRELT); Sunds s:n, Sunds Norrgård, synnerligen talrikt, Sunds Södergård och Graby på fera ställen; St. Lars s:n, Rosenkälla; Omberg, Stocklycke (förf.): Småland, Askeryd sn, Bordsjö (förf.); Rogberga sn, Heljaryd och Ingaryd (K. JOHANSSON). H. ” suberassum ÅLMQU. descr. Fly silvatieum, Lb subsp. 11; vars 2, ALMQu: Stud: py XX. Caulis 50—70 em. altus crassiusculus leviter geniculatus 1—2-folius, basi sparsim et molliter et longe pilosus levissime stellatus, ceterum fere glaber et sparsim stellatus, supra fol. caul. supernum rare glandulosus et sat floccosus apice tomentosus 1 Till följd af min obekantskap med denna form, hvars egendomligheter lektor S. ALMQUIST sommaren 1890 för mig i naturen påvisade och vid hvilken han vill fästa namnet »suberassum», utdelade jag origtigt under samma namn i mina Hier. exs. dels II. "wthiops, dels H, "Stenströmtit, hvilka jag nu funnit väl skilda såväl sinsemellan som isynnerhet från beskrifna form, ehuru de alla visserligen äro nära beslägtade. 96 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. et sparsim glandulosus. Folia basalia in rosulam 4—5-foliam conferta, exteriora ovalia — ellipticea v. oblonga subintegra, undulata v. sat crebre et late brevidentata, intermedia obtusa — obtusiuscula + oblonga — lanceolata et interiora magis lan- ceolata + acuta dentibus + crebris patentibus late triangularibus instructa et ad basin decurrentem vulgo + grosse, patentim et irregulariter incisa basi in petiolo dentibus liberis magis magisque angustis et remotis acutis longe descendente v. interdum truncato-hastata, apice + brevi edentato, + longe et late petiolata, supra saturate v. subprasino-viridia sparsim et breviter pilosa, subtus + lete viridia et leviter glaucescentia molliter et densiuscule in nervo dorsali leviter v. sparsim floccoso longe et + dense pilosa, marginibus dense et molliter ciliata, petiolis pilis longis tenuibus densis villosa; folia caulina nunce unum medio caulis v. imfra insertum nunce duo, sammum parvum vel minutum subsessile sublineare maxime irregulariter subulato-dentatum dentibus säxpe reversis subulatum supra medium insertum, in- fimum acutum prope basin affixum + ovato-lanceolatum dentibus ecrebris acutis patentibus late triangularibus + undulato-dentatum basi saxpe leviter decurrente — truncato-hastata obliqua dente uno alterove maximo retroverso instructa Vv. subincisa et dentibus liberis in petiolo brevi alato unilateraliter descendentibus predita, omnia subtus magis stellata. Anthela parva paniculata v. apice + umbel- lata sat contracta uno alterove ramo distante aucta, ramis sat brevibus et pedicellis medioeribus — sat longis valde arcuatis cum acladio 10—30 mm. longo tomen- tellis — sat tomentosis glandulis nigris densiusculis vestitis, sub involucris tomen- tosis et dense — crebre glandulosis. Involucra cerassa vulgo brevia atra atro- viridia basi rotundata postea truncata. Squamcme lineares + anguste, exteriores totae atre breves — brevissime obtuse, interiores + viridimarginate longe subrequales obtuse vel apice breviter attenuatax obtusiusculxr, intima subacuter + virides, omnes apice obscur& et + longe albido-comate glandulis mediocribus nigris erebris obtectae marginibus basi anguste apicem versus latius floccoso-marginatae, floccis autem propter colorem viridem in vivo parum et sub lente modo conspicuis, in sicco magis pro- minentibus, dorso floccis solitariis interdum adsperse. Calathium mediocre parum radians, obscure luteum. Ligulw apice glabre. Stylus ferrugineo-fuscescens, siccus sepe sat obscurus. 0=12 Ty s« Or a Inv. 17, D. 30—35, L. m. 2—255. = In i flera afseenden intressant och karaktäristisk form, utmärkt af sina svarta eller svartgröna, korta och tjocka holkar med rätt smala, jemnbreda fjäll, af hvilka de yttre äro rent svarta, betydligt kortare än de inre och trubbade samt mörkspetsiga och derföre väl afbryta mot de inre grönkantade och jemnhöga fjällen, hvarigenom de få utseende att vara stälda i tvenne rader, alla rikt glandelhåriga och i kanterna nedtill med en smal, föga märkbar, upptill bredare och tydligare stjernluddskant, som mot spetsarne af de mellersta fjällen öfvergår i en rätt lång och ljus hårtofs, vidare starkt bågböjda holkskaft och gre- nar, hvilka stundom upptill bli flocklikt närmade eller 2 och 2 nästan motsatta, mörk- gröna, tätt och något vågigt af korta, breda och triangulära tänder inskurna blad, hvilka nedtill bli djupt och groft flikade med på skaftet oftast nedlöpande och tandad eller KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 2) di stundom hos de inre rosettbladen och nästan alltid hos stjelkbladen vid basen osym- metriskt tvär eller något pillik skifva, derigenom att en och annan större bakåt- eller utåtrigtad tand eller flik på ena sidan är starkare utbildad, då deremot den andra sidan är svagare utvecklad och ofta nedlöper på skaftet med fria flikar eller tänder, hvilket äfven är förhållandet hos basalbladen, som dock ega mera symmetrisk bas, samt slutligen små, mörkgula, knappt radierande korgar med smala ligule och rostbruna eller rostgula stift. Bladskaften äro nästan alltid långa och isynnerhet nedtill breda. ”Tandningen är alltid tät och bred utom på bladskaften, der den är smalare, och tänderna aftaga jemnt i längd mot skifvans öfre del och lemna blott en kort del af spetsen hel. I djup skugga på torrare mark bli bladen helare, isynnerhet till sin öfre del; på friska ställen bli de isynnerhet vid basen groft och djupt flikade. Basaltänderna och flikarne äro isynnerhet på stjelk- bladen i oregelbunden vexling utstående i olika rigtningar. Stjelkbladen äro oftast två, det nedre fästadt temligen nära basen och m. 1. m. skaftadt, det öfre föga utveckladt, sylspetsadt och högst oregelbundet syltandadt samt fästadt högt upp på stjelken. Är nära beslägtad med AH. "cetluops och H. XStenstroemii, liknande den förra mera i habitus och de korta holkarne, den senare mera till holkarnes beklädnad. Men den är kanske ännu när- mare beslägtad med H. "persimile och H. anfractiforme. Om båda erinrar den i hög grad till rosettbladens form och tandning och isynnerhet liknar den häri den sistnämda, med hvil- ken den till bladen stundom ända till förvexling öfverensstämmer. Om H. "persimile påminner den äfven till holkarnes form, stjernluddet 1 fjällens kanter och de täta glandlerna, men den afviker genom total saknad af hår bland dessa och jemnbreda, smalare fjäll. Den förenar tydligen dessa båda sistnämnda former med H. "cethiops och H. "Stenstroemi. Till holkarnes utseende och beklädnad påminner den äfven om H. "mundulum och i ej ringa grad äfven om H. pellucidum. Anträffad i Stockholms skärgård flerestädes rikligt, ss. på Rindö (S. ALMaQuist), Lidingö (O. JueL): Upland, Ljusterö (S. ALMQuIsT): Södermanland, Brännkyrka s:n, Jakobsberg, Vinterviken (S. ALMQuisT och förf.), Oster- haninge s:n, Dalarö m. fl. st. (S. ALMQuist): Vestmanland, Kungsör (C. O. v. Porar). 838. H. " meticeps ALMQU. descr. H. silvaticum subsp. 11 pellucidum (f. primaria) ArmQu. Stud. p. XIX. — H. silva- REUnSFATMQU. in lbedsy Fl piymaxi par Ra FRisteEvT,.Pharmac.: växter: fy IV ni Te. — DänrrsT., Hier. exs. fase, IV, n:o 57: Caulis mediocris — sat altus (40—70 cm.), crassiusculus — gracilis, 0- v. non raro 1-folius, inferne sparsim et molliter pilosus ceterum subglaber, superne leviter stellatus, minute et sparsim — densiuscule glandulosus, ceterum fere usque ad basin glandulis gracillimis raris — solitariis obsitus. Folia rosularia + longe petiolata sat obscure viridia, subtus pallidiora, plerumque magna, exteriora basi + truncato- cuneata + obovata — late ovalia obtusa — truncato-rotundata, intermedia + sub- 2 KaSvsVet;. Akad. Handl: : Band 29. N:ö,3. 13 98 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. anguste elliptica — elongate ovata v. obovata + obtusiuscula intimum + late — anguste lanceolatum subacutum, exteriora undulato-dentata — denticulata, interiora + sparsim et subulate triangulari-dentata, basi in petiolo alato decurrente longius dentata v. basi raro anguste subcordato-obtusa obliqua subincisa — subulato-incisa, intimum haud raro dentibus liberis fere ad basin petioli instructum, omnia supra glabriuscula v. sparsim pilosa, subtus sparse et presertim in nervo dorsali parum floccoso sat dense et + longe pilosa, marginibus pilis brevibus sat densis ciliata, petiolis superne sepe valde alatis pilis longis mollibus sat dense — dense villosis. Folium caulinum sepius nullum v. unum lineare sessile, interdum bene evolutum + ovali — ovato-lanceolatum basi in petiolum brevem alatum descendente v. sessile spar- sim et + longe subulato-dentatum in apicem longum protractum. Anthela simplex — subcomposita sxpe contracta et superiore parte subumbellata, ramis inferioribus + longe distantibus + patentibus et arcuatis subrectis, superioribus magis patenti- bus, pedicellis brevibus v. longioribus arcuatis apice incrassatis acladioque 20—30- (—50) mm. longo, inferne cano-fuscescentibus, sub involucris fusco-atris densius- cule — sat dense et graciliter nigroglandulosis. Involuera sat longa angustissima gracilia atroviridia basi + anguste ovata — turbinata in petiolo incrassato + abe- untia. Squame sat angusta sublineares + nitentes, atrex + viridi-marginate, exte- riores brevissime obtusiuscule — subacute, intermedix longe latiores subobtusre — acutiuscule, intime + subulate apice sepe levissime comatule, nude (v. mar- ginibus deorsum levissime stellate) et glandulis gracilibus atris longis densiusculis — sat densis obtecte. Calathium + obscure luteum valde radians pauciflorum. Ligule glabre. Stylus subluteus, siccus subobscurus. Inv. = DIEN 2 AA Utmärkt genom sina föga tandade men vanligen likformigt med m. 1. m. spetsiga, triangulära tänder försedda blad, hvilka variera från smalare till bredare elliptisk och ägg- rundt elliptisk till aflångt-lancettlik form och af hvilka vanligen endast de innersta och stjelkbladet, som mera sällan är väl utveckladt, äro spetsiga eller långspetsade, alla med vanligen i de bredt vingade skaften mer eller mindre nedlöpande, djupare och skarpare tandade baser, smala, långa, svartglänsande holkar, klädda af fina, mörka glandler och oftast med basen snurrlikt nedlöpande i det upptill förtjockade och fjälliga korgskaftet, upptill oftast focklik vippa med nedtill jemförelsevis raka, upptill m. 1. m. bågböjda grenar samt slutligen ytterst glesa korgar med långa kantblommor. Bladen variera rätt betydligt till form och storlek. Det yttre är vanligen omvändt äggrundt, trubbigt eller nästan tvärhugget med grundt tandad kant och vid den hopdragna basen med ett par ojemna, längre tänder, det inre och stjelkbladet af en karaktäristisk, äggrundt lancettlik form; stjelkbladet isynnerhet åt båda ändarne tillspetsadt och ofta med långt utdragen, smal spets samt skarpt, långt och glest syltandadt och vid basen försedt med djupare tänder, hvilka ofta fortsätta nästan ända till basen af det bredt vingade skaf- tet och stundom bli nästan fria. Sällan äro något af de yttre och mellersta bladen vid den hopdragna basen tvära eller snedt hjertlika, groftandade. Bladen i den om hösten bildade rosetten, hvilka stundom kvarsitta till blomningstiden eller längre, äro smärre och Ma 2 rp Ai --IAR dn OA . de sc noe dä kd — KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 3. 99 bredare, betydligt hårigare, nästan helbräddade eller glandeltandade, äggrundt-hjertlika till elliptiska, trubbiga och mukronerade. Stundom förefinnas bland holkarnes glandler, isynnerhet vid afblomstringen, små, fina, mörka hår och på torrare, soliga ställen eller under varma somrar blir stjernluddet stundom från holkskaften utbredt till de yttre fjällens kanter, der det framträder som en ytterst fin, ljus strimma. Hårtofsen i fjällens spetsar varierar från nästan omärklig till tydlig och sträc- kande sig ett stycke ned på fjällens sidor. Hårigheten är vanligen endast riklig på bladens medelnerver och på bladskaften, men på torra, soliga ställen är den äfven tätare på öfriga delar af bladet. Är nära slägt med följande, hvarom de få inblandade håren på holkarne, det någongång svagt framträdande luddet i fjällens kanter, bladens och isynnerhet de yttres form samt habitus bära vittne. I Upland synes förekomma en ännu ej tillräckligt granskad mellanform till H. "persimile, till hvilken enstaka, här och hvar bland normala exemplar påträffade individer af förhandenvarande form i många afseenden närma sig. Från följande är den skild genom sina nedlöpande, smalare blad och snurrlika holkbas samt smalare, mörkare holkar, smalare fjäll och glesare korgar. Är analog eller kanske slägt med H. "tenebricosum, hvilken den mycket liknar till holkens form. Inom området anträffad i Östergötland, Sunds s:n, Sunds Norrgård (förf.): Småland, Askeryd s:n, Bordsjö, flerestädes riklig, ofta i sällskap med H. ”ethiops. Utom området allmän i Stockholmstrakten (S. ALMQUIST och förf.): Södermanland, Ålberga (S. ALMQuIisT) och Stora Malms s:n (G. A:N MALME): Vestmanland, Kungsör (C. Wv: PORAT). 9. H. 7 canipes ALMQU. H: tcanipes: ALMQu. (STENSTR. Verml. Archier. 1889). — DaursTt., Hier. exs. fasc. II, n. 42. Caulis 40—80 cm. altus gracilis — crassiusculus flexuosus v. geniculatus 0—1(—2)-folius, inferne sparsim et molliter pilosus, superne fere depilatus rarissime — sparsim v. densiuscule stellatus glandulis solitariis v. subnullis obsitus. Folia rosularia plura sat magna saturate gramineo-viridia sat nitentia, subtus pallidiora cesiella, exteriora + ovato — rotundato-ovalia v. late obovata obtusa basi truncata — leviter decurrente denticulata — grossius et obtuse dentata et plicata ceterum sub- integra v. undulata, intermedia + late ovata — ovato-oblonga v. sepe obovata — obovato- v. ovali-oblonga obtusa — obtusiuscula, basi contracta v. decurrente sepe obliqua + grosse et late et inzqualiter laciniato-dentata — incisa sxpe valde plicosa ceterum late, haud profunde et dense angulato-dentata superiore parte subintegra, interiora + ovato-lanceolata — oblonga v. oboblonga — oblongo-lanceolata obtusiuscula — acuta basi sepe valde descendente acute dentata v. valde et sub- anguste et inzequaliter laciniata et plicata, laciniis v. dentibus liberis in petiolo sepe evolutis, ceterum argute denticulata v. irregulariter et acute dentata, apice + integro, supra brevissime et sparsim — densiuscule pilifera, subtus breviter et densiuscule — sat dense et presertim in nervo dorsali sat dense floccoso pilosa marginibus pilis 100 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. brevibus densis — sat densis ciliata, petiolis + alatis pilis mollibus sat densis villosis. Folium caulinum plerumque infra medium caulis insertum (sepe alterum minus superiore parte affixum) sat petiolatum ovato-lanceolatum v. ovato-ellipticum basi descendente — contracta longius dentatum — subulato-laciniatum v. incisum, ceterum denticulatum — inequaliter et longe subulato-dentatum in apicem sepe longum et + integrum acutum attenuatum, in costa dense, ceterum rare stellatum. Anthela sxpe magna polycephala, ramis summis, plerumque ima basi iterum divisis, sepe in umbellam fere simplicem congestis, ramis 2—3 inferioribus sepius valde distantibus haud equantibus apice ramulosis, ramis superioribus + patentibus subrec- tis v. basi leviter arcuatis et acladio 20—30 mm. longo floccis densissimis canis et glandulis gracilibus longis inferne sparsis v. raris superne sparsis — densiusculis obtectis. Involucra elongata anguste cylindrica sat valida basi + ovata v. ovato- conica. Squame elongate latiusculr, exteriores breviores sublineares obtuse, inte- riores + lanceolate in apicem obtusiusculum v. subacutum —-- cuspidatum parum attenuate fores virgineos + superantes dorso angusto fusco-livido — fusco-atro late et clare viridi-marginate, floccis sparsis — densiusculis + anguste limbate cete- rum glandulis nigris elongatis superne sparsioribus inferne densiusculis — densis dorso fere simplici serie ordinatis vestite et pilis obscuris sat longis raris immixtis obsite. Calathium subaureum maxime radians. Ligulce apice glabre. Stylus vivus fuscus — fusco-niger. 12—14 Or Inv. === PN e30 AMm nad form. 4—5 ? En synnerligen utmärkt form, igenkänd på sina vackert gräsgröna, något fettglän- sande, från bredt ovala till aflånga eller äggrundt aflånga till äggrundt lancettlika, ofta breda och stora, öfvervägande trubbiga blad, hvilka rätt ofta äro bredast ofvan midten och vanligen äro bredt och något vinkligt, vid basen ofta groft och inskuret tandade till flikade och veckade samt vanligen hafva ojemnt nedlöpande, mera sällan med något tvär bas, ganska vid och rikblomstrig, flocklik vippa med nästan raka eller föga böjda, ljusgrå skaft och långa, smala holkar, hvilka ha ett egendomligt brokigt utseende genom de breda, klart gröna och smalt stjernludna fjällkanterna och fjällens smala grön- eller brunsvarta ryggar, hvilka äro klädda af en nästan enkel rad långa glandler, samt slutligen mycket radierande blommor. Är särdeles konstant, isynnerhet till holkarne och vippan och dessutom af en karaktäristisk habitus. Till rosettbladens allmänna form varierar den mellan tvenne ytter- ligheter. Än äro "bladen af mera äggrund form och bredare med föga nedlöpande bas samt med mera kantig tandning, företrädesvis hos former från solöppna ställen, än äro de längre, mera aflånga eller omvändt aflånga, trubbigare och mera nedlöpande, grof- tandade och vid sim bas grofflikade, hvilket är fallet hos former från friskare lokaler. Till bladformen erinrar den på en gång om H. ”orbicans, H. "mundulum och H. "persi- mile, isynnerhet om den förras smalbladigare former, till tandningen mera om de båda senare, isynnerhet med afseende på stjelkbladet, men är lätt skild från alla genom sina afvikande holkar. Till dessas form och byggnad samt då och då till bladen har den ej få likheter med H. "pretenerum och H. "lepistoides samt med föregående, men dessa former äro till alla delar spädare, isynnerhet till holkarne, hvilka hafva betydligt smalare fjäll. Med KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 3. 101 alla dessa former är den utan tvifvel mer eller mindre nära beslägtad, mest med den sistnämda. Är säkerligen äfven något slägt med ÄH. "aquilum, hvilken den liknar till holkarne och stundom i bladform, men är lätt skild från denna genom de förras rikare beklädnad och genom bladens tandning. Den motsvarar utan tvifvel H. "barbarewfolium bland Vulgata. Holkarne hos båda hafva en anmärkningsvärd likhet med hvarandra och sättet för bladens tandning och deras tendens hos många former af båda att bli bredast öfver midten föröka ytterligare likheten. Säkerligen är ifrågavarande form att uppfatta som motsvarande silvaticum-typ till denna vulgatum-artadt utbildade form. H. ”canipes blir äfven rätt ofta i vildt tillstånd 2—3-bladig (isynnerhet exemplar från Helsingland) och vid odling bli de gröna, liniesmala brakteer, hvilka stödja de nedre inflorescensgrenarne, utbildade till verkliga, fastän små blad, hvilket äfven inträffar med flera andra former af denna grupp. Bladens undersida liksom skaften är oftast vackert purpurfärgad, marmorerad. Inom området anträffad i Östergötland på Omberg (G. A:N MALME); Krokek s:n, Marmorbruket (P. OLs- SON); Vist s:n, Sturefors och Sundsbro; Kärna s:n, Kärna mosse; Sunds s:n, Äng (förf.): Småland, Rogberga s:n. Klefarp (K. JOHANSSON); Arby s:n, Ålebo (P. HEBERT); Askeryd s:n, Bordsjö (förf.): Gotland, Fårösund (K. JOHANSSON). Utom området anträffad i Skåne, Oppmanna s:n, Bokenäset och vid Ifvö (G. A:N MALME): Södermanland, Stora Malm (G. A:N MALME); Stockholmstrakten (S. ALMQuisT och förf.): Upland, Tibble (S. ALMQuIsT): Vest- manland, Arboga (C. O. v. Porat): Vermland, Gillberga (K. O. E. STENSTRÖM) och Björneborg (B. M. BRrRo- STRÖM): Dalsland, Billingsfors (K. O. E. STENSTRÖM): Dalarne, Ulfshyttan (FR. LÖNNKVIST) och Helsingland, Söder- hamn (ÅA. MAGNUSSON). 10. H. crassiceps n»n. subsp. DAHLST., Hier. exs. fasc. I, n. 62. Caulis 30—-60 ctm. altus crassiusculus sat crassus firmus 0—1-folius in- ferne longe et rare — sparsim pilosus fere nudus superne fere epilosus sparsim stellatus et glandulis solitariis — raris obsitus. — Folia rosularia sat obscure viridia subprasina, subtus + ceesio-viridia, exteriora plerumque parva v. mediocria e basi + truncata — cordata + late ovalia — elliptica obtusa pauci-dentata — subintegra, intermedia + late ovalia — ovato-ovalia v. ovato-lanceolata obtusiuscula — breviter acuta basi plerumque abrupte contracta v. hastato-cordata subobliqua raro + rotun- data — leviter decurrente subintegra — sat argute et suberebre sed haud profunde serrato-dentata, interiora + ovato-lanceolata — lanceolata + longe acuta — cuspi- data acute et longe sed haud crebre dentata v. preasertim ad basin profundius et subirregulariter inciso-dentata — incisa basi in petiolum laciniis subliberis spe in- structum + decurrente, supra pilis brevibus sparsis (— densiusculis) obsita, subtus densius in nervo dorsali + dense floccoso erebre pilosa, marginibus dense et sat breve ciliata, petiolis pilis mollibus longis + densis villosis. Folium caulinum s&- pius nullum v. lineare rarius evolutum, ovato-lanceolatum cuspidatum subpetiolatum 102 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. inzequaliter subulato-dentatum et basi subincisum. Anthela plerumque pauciflora simplex v. subcomposita, vulgo laxa divaricata, ramis inferioribus sepe longe distantibus, superioribus + approximatis patentibus leviter incurvatis, omnibus inequilongis spe valde superantibus, pedicellis sat brevibus acladioque 10—20 mm. longo cano-fuscescentibus densiuscule — dense canofloccosis inferne sparsim, superne sat dense glandulis mediocribus nigris pilis nigris longioribus solitariis inspersis ob- tectis. Involucra sat magna, crassa et elongata atra — atro-viridia basi + ovata postea rotundata. Squame + nigre, exteriores sat anguste lineares subobtuse bre- ves — mediocres, intermedizx ct intima latiores marginibus + virescentibus e basi latiore sensim in apicem obtusiusculum v. acutum — subulatum supra flores vir- gineos longe protractum barbatum attenuater, glandulis densis — sat crebris atris et pilis mediocribus — sat longis obscuris — nigris sparsis — densiusculis obtecte, nude Vv. in exterioribus sublaxis levissime stellate. Calathium obscure luteum v. aureum subradians. Ligulce apice glabre v. interiores subceiliate. Stylus + obscurus. Inv. Pang Dad 40 Em. mm. 6—6,5 ' Denna särdeles framstående form utmärker sig genom vanligen låg och grof, i all- mänhet bladlös stjelk, vanligen breda, ganska mörkgröna eller något lökgröna, under blåaktiga blad, af hvilka vanligen endast de inre och stjelkbladet äro vid sin bas djupare tandade eller inskurna, oftast fåblomstrig och gles vippa med utspärrade, något krökta, långt öfverskjutande grenar af olika höjd, ganska långa men breda, vanligen svarta holkar klädda af täta glandler och inblandade m. 1. m. talrika, längre, mörka hår samt i allmän- het långt utdragna, något trubbade till spetsiga fjäll. Bladen äro ofta på öfre sidan m. 1. m. mörkfläckiga och variera rätt mycket till form och tandning. På fastare, öppen mark äro de ofta nästan helbräddade med m. 1. m. rundad eller nedlöpande bas. På friskare ställen äro de mera ojemnt tandade och isynnerhet de inre vid basen m. 1. m. inskurna. På skuggiga ställen bli de breda och mera jemnt tandade. Basen varierar från hjertlik till tvär eller vigglikt nedlöpande. Hårigheten är än starkare, än svagare. Vippan och isynner- het holkarne bibehålla dock alltid sitt karaktäristiska utseende och sin beklädnad. Till bla- den erinrar den på en gång om följande som om H. morulum, till holkarnes utseende har den deremot stor likhet med följande, om hvilken helbladigare former isynnerhet er- inra. Med dessa är den också utan tvifvel närmast beslägtad, men den är också med all sannolikhet, ehuru aflägsnare, beslägtad med H. ciliatum. Särdeles lärorika äro i hvar- andras sällskap växande former från trakten af Vestervik i detta afseende, hvilka habituelt och i bladform äro hvarandra förvillande lika. De skiljes dock lätt äfven under dessa omständigheter genom de för hvardera formen utmärkande karaktärerna, såsom det starkt cilierade kronbrämet, de gula stiften, de trubbigare fjällen och den rikligare hårigheten hos H. ciliatum i motsats mot det glatta brämet, den svagare hårigheten, det dunkla stiftet och de spetsigare fjällen hos H. ”crassiceps. Tfrågavarande form har äfven, liksom H. moruhun, en i ögonen fallande likhet med former af H. ”nigrescens, hvilken den mera än den nyssnämnda liknar till holkens allmänna utseende, fjällens form m. m. H: "urti- cefrons Daurst. från Kristiania är mycket närstående och att uppfatta som en vestlig parallelart. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANRLINGAR. BAND 25. N:O 3. 103 Inom området anträffad i Östergötland, St. Lars sm, Ekkällan och Djurgården; Vist s:n, Sturefors och Sundsbro ; Svanshals s:n, Stora Kullen; Väderstad s:n, Bossgård; Sunds s:n, Sunds Norrgård och Sandbäckstorp (förf.); N. Vi s:n, Kyrkohögmålen (K. F. DusEn): Småland, Dref, Braås (HYLTEN-CaVALLIUS); Vestervik, Svinnersbo (A. V. LUND); Husqvarna (C. G. LUNDBERG). Utom området funnen i Vestergötland, Venersborg (ÅA. G. ELIASSON). 11. H. Xcaliginosum n. subsp. DAHTST., vilier: exsanmfascr hn? 63. crassiusculus sat firmus Caulis 35—65 ctm. altus plerumque 1-folius gracilis inferne + fusco-violaceus molliter et sparsim — densiuscule pilosus sparsim floccosus, superne subepilosus, rare — sparsim glandulosus sat dense floccosus. Folia rosularia saturate viridia subprasina subtus sepe cinerascentia, exteriora e basi subcordata — abrupte contracta + late ovata — ovalia v. subrotunda apice + obtusa — rotun- data, intermedia majora + late — elongate ovata — elliptica interdum suboblonga obtusiuscula — breviter acuta basi + rotundata — decurrente v. subobtusa, intimum minus + late — anguste ovato-lanceolatum + longe acuminatum — cuspidatum basi + oblique et sensim decurrente argutius dentatum v. dentibus 2—3 inzequali- bus sat longis patentibus — subretroversis instructum, omnia ceterum dentibus minutissimis angulata v. deorsum crebrius et argutius dentata, sepe subintegra — integerrima denticulis mucroniformibus marginata, supra pilis brevibus densiusculis obtecta, subtus pilis + densis et brevibus in nervo dorsali subfloccoso longioribus confertis vestita, marginibus brevissime et crebre ciliata, petiolis fusco-violaceis — violaceis pilis mollibus longissimis dense — conferte villosis. Folium caulinum lineare, plerumque + evolutum brevissime petiolatum + late anguste ovato-lanceolatum —=" (ONENADNOAL fas longe et inteverrime cuspidatum — acuminatum, ceterum subintegrum v. a medio ad basin deturrentem et + argute et sat longe dentatam + minute subulato-dentatum. Anthela pauciflora simplex — subcomposita laxiuscula — sat contracta ramis + superantibus sursum magis magisque approximatis et arcuatis + patentibus, pedicellis medioceribus acladioque 8—20 mm. longo fuscescentibus cano-virentibus sat dense floccosis glandulis nigris confertis — creberrimis et pilis paucis v. solitariis obscuris immixtis obtectis. Involucra atra — atro-viridia medio- cria — sat magna + elongata basi + ovoideo-decurrente postea rotundata. Squamae sat anguste — latiuscule, exteriores mediocres lineares subtriangulares, obtusius- culXe, intermedix et intime elongate subtriangulari-lineares sensim in apicem + acutum — subulatum ultra flores virgineos + longe porrectum attenuatzax, omnes + viridi-marginate et glandulis suberassis + crebris — confertis pilis nigris apice brevi fuscescente paullo longioribus passim freqventer immixtis vestite, nude v. inferne marginibus levissime stellulate. Calathium obscure luteum, subradians. Li- gule marginales glabre v. subeiliate, interiores breviter ciliate. Stylus vivus luteus v. parum livescens, siccus + obscurus. EE RN 0, IDG 1006 AA ANN 4,5—5,5” , 104 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. Utmärkt af de mörka, tätt glandelhåriga holkarne och skaften med temligen rikligt bland glandlerna inblandade, något längre, mörka hår, de outslagna blommorna ganska långt öfverskjutande och m. 1. m. spetsiga fjäll, helbräddade, glest fintandade eller af låga tänder något vinkliga blad, hvilka endast vid basen (isynnerhet af de inre och stjelk- bladet) äro försedda med ett fåtal längre och spetsiga, smala, utstående tänder, samt rik- lig hårighet, isynnerhet på bladens undersida och bladskaften. Bladen äro i allmänhet mörkt gröna eller något dragande i lökgrönt, undertill af en egendomlig, m. 1. m. blågrå färg. Till formen äro de vanligen m. 1 m. elliptiska till äggrunda och äro vanligen kortskaftade och på mindre bevuxna, öppna ställen m. 1. m. utbredda utefter marken. Deras form och den i allmänhet låga till nästan omärkliga tandningen ger växten ett särdeles karaktäristiskt utseende, hvarigenom denna form lätt skiljes från närstående. På fukti- gare eller friskare ängsmark bli bladen mera långsträckta, stundom m. 1. m. aflånga och långskaftade samt vanligen glattare. Stjelkbladet är vanligen fästadt nedom stjelkens midt och oftast kortskaftadt och liksom det inre rosettbladet utmärkt genom sin hastigt afsmal- nande men långt utdragna, ofta syllika spets. Till holkarnes beklädnad och de långa fjällen liknar den 1 viss mån föregående, till indumentets täthet H. "morulum och till holkens form AH. ”pellucidiforme, med hvilka den säkerligen har den närmaste slägtskapen. Deremot påminner den i bladform dels om H. limum och dels äfven om H. "integratum, och torde nog i ej ringa grad vara beslägtad med de artgrupper, till hvilka dessa båda former höra. Till stjelkbladets form erinrar den om H. Stenstroemii och H. cthiops. Det cilierade kronbrämet häntyder äfven på slägtskap med H. ciliatwim och beslägtade. Inom området funnen i Östergötland, Sunds s:n, Sunds Norrgård, på fuktig ängsmark; Oppeby s:n, Drabo, i skuggiga lundar (förf.): Småland, Askeryd sn, Bordsjö, flerestädes på tufvor i våta skogsängar (förf.); Rogberga s:n, Tenhult (K. JOHANSSON): Gotland, Sanda s:n; Skogen mellan Sanda och Vestergarn; Klinte s:n, Valla; Hang- var s:n, Flenvik (K. J. LÖNNROTH); Angelbos och Ar (S. ALMQuIisT); Bäx i Väte s:n (FR. E. AHLFVENGREN); Visby och Vible (K. JOHANSSON); Vesterhejde (G. A:N MaLmE). Enl. K. J. LÖNNROTH väljer den äfven på Gotland fuktigare lokaler. 12. H. 5 morulum n. subsp. H. Zsubatratum Daursrt., Hier. exs. fasc. I, n. 60.' Caulis 35—60 ctm. altus sat gracilig molliusculus plerumque 1-folius, inferne rare — sparsim pilosus et floccosus, superne sat floccosus et pilis obscuris glandu- lisque sparsis v. raris obsitus. Folia rosularia obscure prasino-viridia, subtus cesio- viridia mollia — sat firma crassiuscula, exteriora minora + rotundata — ovalia (— elliptica) basi sXxpe + truncata obtuse et sparsim sat equaliter dentata apice obtusa — subtruncata, intermedia + late v. anguste ovato — ovali-oblonga basi sat argute sxpe longe pauci-dentata sat decurrentia v. cuneata raro truncata ceterum + denticulata obtusa — acutiuscula, interiora sat anguste ovato-lanceolata — lanceolata crebrius — parcius et argutius (pråesertim ad basin) dentata decurrentia v. + ! Namnet är förut användt och måste derföre utbytas mot ett annat. a FIG Aae KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. 105 abrupte contracta sat longe acuta supra brevissime et sat densiuscule pilifera sepius + maculata, subtus sat dense in nervo dorsali + floccoso densius et longius pilosa, marginibus brevissime et dense ciliata, petiolis + fusco-violaceis pilis longis mollibus densis villosis. Folium caulinum + lanceolatum v. ovato-lanceolatum + petiolatum plerumque argute serrato-dentatum v. superiore parte subintegrum — pauci-denta- tum et prasertim ad basin dente uno alterove longe extracto preditum ceterum in apicem longum sat integrum protractum. Anthela sat ampla simplex — sat com- posita ramis inferne + distantibus sat patentibus superne magis magisque approxi- matis valde curvatis et patentibus haud raro fere umbellatim congestis et ina qualiter sepe longe superantibus, pedicellis sat brevibus gracilibus acladioque sepius brevis- simo 2—10 mm. longo cano-fuscescentibus sat dense stellatis glandulis gracillimis atris densis — crebris pilis nigris zequilongis + raris immixtis obtectis. Involucra minuta v. parva gracilia atra basi rotundato-ovata a petiolo apice + incrassato sxepe haud bene limitata. Squame atre, exteriores breves lineares, intermediz latiusculxr e basi latiore sensim in apicem obtusiusculum — acutum attenuatae cum intimis paucis subulatis marginibus plerumque parum virescentes, nude vel exteriores ad basin levissime stellulate glandulis elongatis gracilibus fere undulatis atris passim in pilos atros paullo longiores abeuntibus cereberrime villose. Calathium saturate luteum — aureum sat radians. Ligule glabre. Stylus vivus subluteus, siccus + obscurus. STON NI ul Inv. ET PESON. 2 mm. En i flera afseenden synnerligen framstående och anmärkningsvärd form, utmärkt af de mörkgröna (lökgröna), under blågröna bladen, hvilka vanligen äro nästan jemnbreda (utom de inre), fåtandade med bredare och trubbigare tänder eller mera tätt tandade med skarpare och vanligen icke, utom vid sjelfva basen, djupare tänder, skarptandade, tätare eller glesare tandade stjelkblad, hvilka stundom ofvan midten äro alldeles helbräd- dade och vanligen vid basen äro försedda med ett par karaktäristiska, långa och hvassa tänder samt oftast äro skarpspetsade, små, smala, kolsvarta holkar, hvilka oftast hafva ett egendomligt, lurfvigt utseende af de ytterst täta, fina och långa, liksom krusiga, svarta glandlerna och inblandade mörka, nästan aldrig hvitspetsade håren samt tät (åtm. upptill) vippa med grenarne närmare toppholken, hvilken oftast är ytterst kort skaftad, starkt båg- böjda och för öfrigt till olika höjd m. 1. m. långt öfverskjutande densamma. Bladen variera för öfrigt rätt betydligt till form, bredd och tandning. Tänderna äro än bredare och trubbigare, mera jemnt fördelade utefter bladsidorna, och stundom blir kanten genom de låga tänderna bugtbräddad, än äro de skarpare, oftast på de inre bladen, hvilka liksom stjelkbladet ofta bli djupare eller längre tandade mot basen, i hvilket fall tandningen oftast blir tätare. Bladbasen varierar från mer eller mindre nedlöpande till kort vigglik eller tvär och då ofta något sned eller tillfälligtvis pillik. I skugga bli de slappa "och bredare med färre och lägre tänder samt oftast vid basen försedda med ett par skarpa och längre fliktänder. På soliga ställen bli de smalare, fastare, ofta skarptandade och på öfversidan brunfläckiga. På dessa ställen framträder tydligast undersidans blågröna färg. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 3. 14 106 H. DAHLSTEDT, BIDRAG "TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. Bäst igenkännes formen (redan på längre håll) på det korta akladiet, hvilket stundom reduceras derhän, att toppholken blir alldeles oskaftad på de ojemnt öfverskjutande vipp- grenarne samt på de små svarta, lurfviga holkarne. Är otvifvelaktigt på grund af sina karaktärer beslägtad med de båda föregående, af hvilka dock H. Xcrassiceps till följd at sina stora holkar, växtsätt m. m. får en högst afvikande habitus. Äfven har den en ej obetydlig likhet med H. "pretenerum och närstående samt liknar äfven mycket till vip- pans förgrening och form HH. "lepistoides. A andra sidan har den en anmärkningsvärd likhet med vissa former af H. alpina, särskildt mindre typiska former af H. migre- scens, såsom MH. ”pulliceps NOorri., H. "submurorum Lbg. Isynnerhet erinrar den om dessa till sammansättningen, färgen och rikligheten af indumentet på holkar och skaft. Utan tvifvel utgör den en länk i den formserie, genom hvilken H. nigrescens nästan full- ständigt förbindes med Subvulgata. Anträffad inom området i Östergötland, Vist s:n, Sturefors och Sundsbro, ganska rikligt; Sunds sm, Löf- åsa (förf.); Småland, Askeryd sm, Bordsjö, flerestädes ej sällsynt; Eksjö s:n, Brevik (förf.); vidare i Rogberga s:n, Heljaryd och Klefarp; Öggestorp s:n, Ljungarp samt Forserum s:n (K. JOHANSSON) och vid Jönköping och Husqvarna (C. O VON PORAT). 13. H. "subeiliatum 2n. subsp. Caulis 30—60 ctm. altus gracilis flexuosus 0—1-folius, inferne rare — spar- sim pilosus, superne epilosus rare stellatus et glandulis solitariis — raris minutis obsitus. Folia rosularia plura sat longe petiolata, lxte v. glaucescenti-viridia subtus cesio-viridia, tenuia mollia, exteriora rotundato-ovalia — ovato-ovalia basi subcordata v. abrupte contracta subobliqua apice obtusa — obtuso-rotundata, intermedia + ovalia — ovali-oblonga obtusa — obtusiuscula basi + contracta -— rotundata obliqua, intimum + ovato — oblongo-lanceolatum v. lanceolatum acutum, omnia subintegra v. dentibus humilibus latis obtusis + undulata — denticulata v. inti- mum ad basin decurrentem sepe profundius et late dentatum, supra breviter et densiusculis in nervo dorsali longioribus et sparsim pilifera, subtus pilis sparsis sat densis obtecta subefloccosa, marginibus dense ciliata, petiolis pilis longissimis mollibus sat densis villosa. Folium caulinum nullum v. lineare — lanceolatum haud multum dentatum, petiolatum. Anthela simplex subcomposita humilis ramis inferioribus + longe distantibus sat longis erecto-patentibus leviter curvatis, superiori- bus brevibus valde approximatis — subumbellatis patentibus + curvatis, omnibus subwequantibus v. parum superantibus, pedicellis brevibus — sat longis superne in- crassatis fuscescentibus acladioque 3—7 mm. longo sat dense stellatis glandulis minutis densiusculis sub involucris sat confertis vestitis. Involucra parva sat brevia cylindrica atro-viridia basi + ovata, postea rotundata. Squamce latiusculax ovato- lanceolata — lanceolato-lineares, exteriores breves, intermediex et intima subequi- long: obtuse — obtusiusculx apice + comat:r, omnes + viridi-marginate et glan- KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR: BAND 25. N: O 3; 107 dulis brevibus v. minutis densis — sat crebris et pilis nigris brevibus raris — sparsis immixtis obtecta, subnude v. marginihus praesertim apicem + comosum versus levissime stellate. Calathum sat obscure luteum, subdensiusculum. Ligulce presertim interiores breviter ciliate. Stylus vivus fuscescens, siccus sat obscurus. Inv. = DIV NN: Utmärkt af de ljust gröna till något blågröna, vanligen bugtbräddadt trubbtandade bladen (endast det inre vid basen något skarpare tandadt), den låga, vanligen ej rikblom- striga vippan med de nedre grenarna aflägsnade och långa, de öfre korta m. 1. m. bågböjda och tättsittande eller flocklikt anordnade, korta, svarta eller grönsvarta holkar, liksom skaf- ten klädda af korta, ganska rikliga glandler, men derjemte med inblandade korta, mörka hår, ytterst kort akladium samt små korgar med kort cilieradt kronbräm. Fjällen äro temligen breda och tydligt hårtofsade. Hårtofsen öfvergår ofta nedåt i ett svagt stjern- ludd, hvilket sträcker sig ett kortare stycke utefter fjällens sidor, men vanligen är föga märkbart. Holkarne hafva i utseende och storlek mycken likhet med dem hos H. "mun- dulum. I deras utseende har den äfven en viss likhet med H. ciliatum, hvarom det håriga kronbrämet, äfvensom de trubbiga fjällen erinra, men från hvilken den likväl utan vidare är skild genom bladens utseende, den spädare växten, den mindre rikliga hårigheten på örtståndet och bristen på stjernludd i fjällkanterna. Från H. mundulum skiljes den lätt genom sin låga, kortgreniga vippa och bladens låga tandning. Med båda, isynnerhet den senare, är den utan tvifvel beslägtad och för- binder dem med föregående former af H. serratifrons af hvilka den synes stå närmast både H. "caliginosum och H. "morulum. Vippans öfre grenar, hvilka, som förut är nämdt, äro mycket korta, äro vanligen enkla, sällan 2-blomstriga, hvarvid sidogrenen ofta utgår långt ned, stundom ända vid basen af grenen af andra ordningen. Då de få, öfre (2—3) grenarne derjemte äro mycket närmade och akladiet kort, bildas härigenom en säregen, hopträngd, kortgrenig kvast eller flock 1 vippans öfre del, hvarpå denna form redan på längre håll kan igenkännas. Hittills endast anträffad i Småland, Askeryd s:n, Bordsjö, på flera ställen, men alltid sparsam. Till denna grupp och närmast beslägtad med H. ”remanens G. A:N MaLmMeE ! och H. pellucidum IAST., mellan hvilka den är alldeles intermediär, ansluter sig H. ”remanentiforme wmibi. Den utmärker sig genom få, långskaftade, gräsgröna, nästan helbräddade eller glest och skarpt fåtandade, äggrunda eller smalt äggrunda — äggrundt-lancettlika, kort skarpspetsade eller utdraget spetsade och stora inre blad med smalt äggrund till ägg- rundt tvär, helbräddad eller glest skarptandad bas, ej sällan med fria tänder på bladskaftens öfre del. små, ovala till nästan rundade, trubbiga, vanligen nästan helbreddade yttre blad med äggrund till svagt hjertlik bas, ett stort skaftadt, långt skarpspetsadt, utdraget äggrundt, glest, vid den äggrunda till svagt hjertlikt-pillika eller något ned- löpande basen tätare och längre skarptandadt stjelkblad, fåblomstrig, gles och ojemn vippa med föga stjernludna grenar och kort och temligen glest glandelhåriga, hvitludna skaft, stora eller medelstora holkar af ungefär samma färg och utseende som hos I. pellucidum T.esT., men längre och gröfre samt klädda utom af täta, korta glandler, äfven af långa, småknappiga dylika, hvilka tydligen öfvergå i medellånga, svarta, spridda hår samt slutligen vidare och glesare korgar med bredare ligulae af mörkare färg. Y Denna form är utom från de af G. A:N MaALME i Bot. Notis. 1891 ss. 179—180 uppgifna lokalerna i Södermanland äfven funnen vid Nacka nära Stockholm (H. THEDENIUS). 108 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. Står både i habitus och karaktärer nära former med mera utdragna blad af H. pellucidum Lest., men erinrar till de större holkarne och de bland glandlerna spridda håren rätt mycket om former af H. ”remanens G. A:N Marmr, med hvilken exemplar med bredare blad äfven habituelt ofta ha en ej obetydlig likhet. Är in- tressant, emedan den ytterligare visar, huru nära HH. pellucidum Test. i sjelfva verket är beslägtad med de serratifrons-artade formerna. Till holkarne har den äfven rätt stor likhet med H. XStenstroemii DAHLST. och H. ”serratifrons ATMQU., äfvensom med H. ciliatum AiMmeu. Former med helbräddade blad påminna i deras form mycket om IH. ”integratum DAHLST. Anträffad i ett tiotal exemplar vid Mörkeklef på Hunneberg i Vestergötland (A. FRYXELL). H. ANFRACTIFORME Arwmaou. in litt. n. spec. DAHESTA Hlersvexs. fase., Ikim. A5,«fasemlll nbv48: Caulis 50—80 ctm. altus crassiusculus 0—1-folius sparse pilosus et rare stellatus, superne fere depilatus magis magisque dense floccosus a medio glandulis brevibus nigris solitaris — raris, superne sparsis et sub anthela densiusculis vesti- tus. Folia rosularia obscure v. subprasino-viridia, subtus pallidiora, exteriora + anguste ovalia basi + contracta decurrente v. subtruncata undulato-dentata obtusa, intermedia + ovato-oblonga — oblonga dentibus latis obtusis — acutis + angulata v. + late et profunde dentata, basi sat longe in petiolum alatum descendente + inequaliter et late sinuato-incisa obtusiuscula — acuta, interiora + oblongo-lanceo- lata — lanceolata acuminata acuta irregulariter et crebrius serrato-dentata et ad basin sensim attenuatam lacerata v. profunde inciso-dentata, omnia supra pilis brevissimis sparsis — subdensiusculis obtecta, cito glabrescentia et nitentia subtus breviter et sparsim — subdensiuscule in nervo dorsali leviter — sat dense stellato densiuscule pilifera, marginibus breviter et sparsim =-—- densiuscule v. sat dense ciliata, petiolis superne valde alatis et + dentatis — laciniatis + purpurascentibus sat stellatis et pilis mollibus sat longis sparsis densiusculis obtectis. HFolium cauli- num plerumque prope basin insertum lineare v. + lanceolatum longum petiolatum a medio ad basin inequaliter et sat acute et longe dentatum — incisum in petiolum dentibus irregularibus descendens. Anthela paniculata v. superiore parte sapius fere umbellata, subcomposita mediocris, ramis pedicellisque erecto-patentibus brevi- bus subrectis et acladio 10—20 mm. longo fuscocinereis dense cano-floccosis et glandulis parvis nigris suberassis dense — conferte obtectis. Involuera mediocria opaca atra — atro-viridia variegata basi + ovata — ovato-conica. Squame lata + elongate triangulares — triangulari-lanceolatex, exteriores pauce breves, interiores subequales, obtusx — obtusiusculzxe, intima angustiores subacutr, apicibus comatr marginibus + late virescentibus floccis albis + densis + late limbatex ceterum rare stellate, dorso glandulis nigris parvis — mediocribus crassis dense — conferte vestite. Calathium luteum. Ligule glabre. Stylus nigrescens. ES ak er DIG) Sö MA CSN Lp KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGBR.: BAND 25. N:0'3. 109 En särdeles vacker och distinkt form, utmärkt genom mörkgröna, något 1 lökgrönt skiftande, ofvan fettglänsande och merendels smala blad, hvilka vanligen äro tätt och bredt, vanligen hvasst och ojemnt tandade med den groft inskurna basen mer eller mindre långt nedlöpande på de vingade och ofta med större tänder och fria flikar försedda skaf- ten, kort och upptill oftast hopträngd eller flocklik vippa samt medelstora, mörka holkar med breda, utdraget triangulära, mer eller mindre trubbiga fjäll, i kanten försedda med en mer eller mindre bred rand af tätt stjernludd och för öfrigt tätt klädda af mörka, temligen grofva glandler. Endast de yttre bladens bas är stundom tvär. Tänderna äro till större delen utat- eller framåtrigtade och oftast breda; de större bredt triangulära och spetsiga tänderna om- vexla vanligen med korta uddtänder. Basen är ofta djupt inskuren 1 breda, olikstora flikar. För öfrigt varierar tandningen från bredare och ofta veckad och ojemn till grun- dare och mera likformig eller kort, hvass och då vanligen tätare. Stjelkbladet är oftast långskaftadt, uppåtrigtadt och långt utdraget, vanligen fästadt vid basen eller åtminstone nedom midten. Bladskaften äro ofta, isynnerhet i skugga och bland gräs, långa, åtmin- stone upptill bredt vingade och liksom stjelkens bas till större eller mindre del mörkt violetta, liksom förhållandet ofta är med bladens undersida. I skogsbygden blir vanligen stjernluddet i fjällens kanter mera otydligt, hvarjemte bladens tandning blir finare och spetsigare. Den påminner då rätt mycket om H. Epersi- mile, isynnerhet i sina bredbladigare former. Till bladform och tandning erimrar den i viss mån äfven om H. ”"anfractum och H. ”chlorodes med närbeslägtade, men kan ej anses närmare befryndad med den förra, kanske dock med de senare, hvilken torde motsvara den inom Vulgata gemnwina. Deremot är den utan tvifvel något slägt med H. Xpersinvile och kan anses stå på öfvergången mellan Subecesia och Subvulgata, ehuru den mera till- hör den senare gruppen än den förra. Är troligen äfven beslägtad eller till sin utbild- ning åtminstone analog med H. "suberassum, som den liknar till bladens form och tand- ning och genom hvilken den förbindes med H. pellucidum Last. m. fl. Den står likväl mycket isolerad bland områdets former och kan ej gerna inordnas bland någon af dess formgrupper. Anträffad i Östergötland på Omberg, Stocklycke; Sunds s:n, Löfåsa; Väderstad s:n, Lindekullen; Linköping, Magistratshagen (förf.). Utom området funnen i Södermanland, St. Malm, Brävunkärr (G. A:N MALME) och i Stock- holmstrakten flerestädes, såsom på Djurgården, Haga m. fl. st. (S. ALMauisr, O. Jurr och förf.), Rindö vid Vax- holm (S. ALMQUIST). H. CILIATUM ArmoQu. F3 ciliatum "ArmQu. in "Thed. F1 p. 360. — H. silvaticum L. subsp. 7 ciliatum KEMQU. Stud. p. XV. — H. murorum L. e. ciliatum Armou. Hn. Fl. ed. 11, pyrdos CJ. LINDEBERG Hier. Scand. exs. fasc. III, n. 122. Caulis 35—50 cm. altus sat robustus 0—1(—2-folius), inferne sat dense — dense et longe pilosus et leviter superne + dense stellatus, sparsim — densiuscule 110 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. pilosus et glandulis brevibus sparsis — densiusculis sub anthela densis obtectis. Folia rosularia breve et sat late petiolata + lxte prasino-viridia supra adiposa sub- tus + cinerascentia, breviter et sat dense — dense pilosa rare — sparsim floccosa, subtus pilis longioribus priecipue in nervo dorsali + dense cano-floecoso + dense — densissime vestita, marginibus pilis mediocribus densis — crebris + longis ciliata, petiolis longe et dense — densissime villosis, exteriora + cordato-ovata — ovalia, intermedia + oblonga — cordato-oblonga, omnia + obtusa, intimum + late — anguste cordato-lanceolatum — ovato-lanceolatum — ellipticum + acutum omnia late et crebre obtusius — argutius, sed haud profunde, + patentim et sub- aqualiter undulato- v. serrato-dentata ad basin sepe obliquam haud raro profundius reverso-dentata. Folium caulinum plerumque parvum, bracteolatum v. majus breve petiolatum + ovato-lanceolatum — lanceolatum acutum — cuspidatum + argute et inzequaliter dentatum — denticulatum, subtus sat dense — dense tomentosum + pilosum. Anthela plerumque expansa + laxa simplex — subeomposita paniculata, ramis inferioribus distantibus erecto-patentibus superioribus magis approximatis ple- rumque valde patulis et curvatis superantibus, pedicellis medioeribus acladioque 10-—-20 mm. longo fuscescentibus laxe et dense canofloccosis golandulis atris validis densis — creberrimis et pilis paucis — sparsis v. superne sepe densiusculis obscuris obtectis. Involucera + atroviridia variegata, elongata, valida, basi + ovata postea rotundato-truncata. Squame interiores late oblongo-lineares, exteriores brevissima angustiores, obtusiusculx — obtuse, apice + comate glandulis validis crebris — ereberrimis atris et pilis brevibus obscuris v. apice albidis raris, sparsis — densius- culis villose, undique sparsim (— mediocriter) floccosis et margimnibus + virescenti- bus dense sed anguste apices versus densissime floccis albis limbate. Calathium saturate luteum subradians. Ligule + dense et longe ciliate. Stylus luteus v. subluteus. ED ; Inv. 19-24 Dad 40EXmDY LS mm. 2 -—D,0 Denna högst anmärkningsvärda form igenkännes lätt på sin grofva, vanligen rik- håriga stjelk, sina genom tät och stark hårighet och på undersidan äfven genom m. I m. rikligt stjernludd grågröna blad, hvilka äro tjocka och temligen fasta och utåt äro af hjert- likt eller äggrundt oval till aflång form och trubbiga, inåt hjertlikt eller äggrundt lancett- lika liksom stjelkbladet och spetsiga samt bredt och trubbigt eller spetsigt, men lågt, ofta något bugtigt sågtandade, men framförallt genom de karaktäristiska, grofva holkarne, hvilka äro egendomligt brokiga af ytterst täta, olika långa, vanligen gulhufvade glandler och inblandade, mer eller mindre talrika, korta och grofva, ofta hvitspetsade hår samt af det i fjällens kanter, isynnerhet i närheten af de långt och ljust hårtofsade spetsarne, hopade stjernluddet och de på midten m. 1. m. mörka under den hvita hårtofsen, svarta fjällen, samt slutligen genom långt och vanligen tätt cilieradt kronbräm och ljusa stift. Vippan är vanligen gles, sällan mera sammansatt utan mestadels enkel... Vippgrenarne äro grofva och isynnerhet hos rikblomstrigare exemplar starkt utspärrade och bågböjda. Bladen variera för öfrigt med grundare och mera oregelbundna tänder eller med spetsigare, tätare och jemnare sågtandning. Stundom bli alla bladen spetsiga, smalt lancettlika med jemnt KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25:51N:O Ju 11 afsmalnande, nedlöpande bas och ega då oftast skarpare och jemnare sågad kant. Hos dylika exemplar blir stjelkbladet (eller stjelkbladen) oftast nästan oskaftadt, hvarigenom ett utseende, närmande sig vulgatum-typen, framträder. Vanligen äro dock bladen breda med äggrund eller hjertlik bas och utstående, vid basen bakåtrigtad tandning. Stjelk- bladet är i allmänhet föga utveckladt. På friska och näringsrika ställen blir det dock vanligen stort och skaftadt, och tandningen blir här hos alla bladen, isynnerhet vid deras bas, längre och skarpare. Då och då variera bladen nästan helbräddade, ovala till elliptiska. De på hoelkar och skaft bland glandlerna uppträdande håren förekomma 1 ytterst vexlande mängd. Typiskt äro de ganska rikligt för handen, men hos former från en del orter (såsom Småland) synes de nästan alldeles saknas och förekomma blott enstaka på något eller några af fjällen. Hos den rikligast håriga formen (hvilken är bäst utpräglad i Stockholmstrakten), synes glandler och hår kunna öfvergå 1 och ersätta hvarandra. Denna form har äfven kronbrämet starkast hårigt. Med H. "vartiicolor är den utan tvifvel nära beslägtad; äfven torde den genom H. Xsubeiliatum, hvilken är en nästan fullständig afbild af densamma, fast till alla delar spädare och glattare, sammanbindas med H. pellucidum ULxst. Från H. "subeiliatum är den oaktadt likheterna väl skild, hvilket framgår äfven deraf, att båda formerna, t. ex. i Askeryd, der de växte blandade om hvarandra, alltid förekommo utan några mellanformer och alltid redan på blotta habitus med säkerhet kunde särskiljas. Till bladens tandning, isynnerhet hos smalbladiga former med skarpt sågtandade blad, holkfjällens anordning och form samt inflorescensen har den äfven rätt många likheter med II. Xserratifrons ATMQU. Dock torde den såsom den rikliga hårigheten och isynnerhet tendensen att erhålla hår på holkarna antyder utom med följande vara närmast beslägtad med H. sagittatum Lbg. Sannolikt kan den anses vara en gammal och väl utpräglad mellanform mellan de form- grupper, hvilka i detta arbete betecknats under namnen H. serratifrons, H. integratum och H. sagittatum. Om dess förhållande till H. sarcophyllum, se under denna. Med H. cinerascens Jorp." är denna form icke identisk, att döma af originalexemplar i Ups. Univ. bot. Museum, men måhända beslägtad. I denna form, hvilken med all sanno- likhet tillhör Öreadea, har denna grupp och Vulgata en af sina många beröringspunkter. Båda formerna tillhöra utan tvifvel äldre variationskretsar inom de respektive grupperna, uppkomna innan flertalet af dess former hunnit differentiera sig 1 de nu inom grupperna så olika variationsrigtningarna. Härigenom torde den vid första betraktandet så märk- värdiga likheten möjligen förklaras. Inom området är förhandenvarande form funnen i Östergötland, Vestra Husby, Korssäter (IH. STRÖMFELT); Omberg, Elvarums udde och Mullskräema (P. DusÉn): Småland, Askeryd sn, Bordsjö; Eksjö s:n, Brevik (förf.); Grenna (F. HaGstrRöMm); Döderhults s:n, Sörevik (EB. WiJKstTRÖM); Vestervik, Svinnersbo m. fl. st. (A. W. LUNnD och M. FLoperus); Öggestorps s:n, Ljungarp (K. JOHANSSON). Utom området anträffad rikligt i Stockholmstrakten flerestädes på Djurgården, vid Nacka m. fl. st. (S. ALMQUIST, O. Juer och förf.): Södermanland, Brännkyrka s:n, Jakobsberg (S. ALMQUIST och förf.): Upland, Fogelbolandet (K: FR. THEDENIUS): Vestmanland, Kungsör (C. O. v. Porat): Blekinge, Afvelsgärde (J. ANKARKRONA): Ifalland Särö i Norrskogs s:n och Lunda s:n (J. A. GABRIELSSON). fd lyJfroAnMeu. Stud p. XVI. 112 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. Äfven anträffad i Danmark på Sjaelland, Herlufsholm (M. NIELSEN), en form med tvåbladig stjelk och mindre rikt, men skarpare tandade blad. Närstående eller identisk med denna form är H. "bifurcatwm C. G. WeEstEri. (anträffad vid Ronneby i Blekinge), hvilken knappt är skild genom annat än något bredare och mera trubbtandade blad, något rikli- gare ludd i holkfjällens kanter, saknad af hår bland holkarnes glandler och föga eller icke cilieradt kronbräm, sålunda anslutande sig till de småländska formerna. En modifikation med något mindre stjernludd på holkarne, men eljest alldeles lik nyssnämnda form, är funnen vid Nygård på Hunneberg i Vestergötland (A. G. ELIASSON). Båda höra tydligen tillsammans och kunna tills vidare lämpligast betraktas som en svagare varietet af H. ciliatwn ArMaQu. Här må påpekas det intressanta förhållandet, att höstformer af denna senare, samlade vid Stockholm, likna nyssnämnda form till bladen och det svagare cilierade kronbrämet. Hos formen från Vestergötland fram- träder hos holkarne genom deras mörka färg och tydligast mot spetsarne samlade stjernludd en större likhet med H. pelluciduwm Tiast., hvilket ännu tydligare än hos hufvudformen antyder slägtskapen med denna form. H. INTEGRATUM n. spec. (coll.). Caulis gracilis — sat robustus inferne densiuscule — sat dense pilosus superne sat floccosus sparsim pilosus et + glandulosus. Folia lata + ovata, ovato-oblonga ovato-lanceolata subintegra, obtuse et undulato-dentata v. breviter et late serrato- dentata basi ovata v. ovato-cordata raro leviter decurrente vulgo parum dentata (inter- dum magis dentata — sublaciniata) sat pilosa + obtusa — obtusiuscula v. interiora sat acuta. Folium caulinum unum (raro duo) + ovatum + ovato-lanceolatum parum denta- tum basi ovato-decurrente v. leviter cordata interdum argutius dentatum breviter — sat longe acutum. Involucera erassa — cerassiuscula + glandulosa et marginibus squa- marum limbo angusto — latissimo floccoso notata atro-viridia v. canescentia varie- gata. Squame late — latiusculex obtusx — obtusiusculx apicibus comatr v. fere epilose. Anthela vulgo + composita paniculata apice sxpe subumbellata ramis + arcuatis. Styli + obscuri v. nigri. Ligule glabre v. interiores ciliatr. j Under detta namn sammanfattar jag tills vidare följande fyra, hvarandra mycket när- stående former, hvilka alla hafva gemensamt föga tandade eller nästan helbräddade blad, rikt glandelhåriga holkar med breda m. 1. m. trubbade fjäll, hvilkas kanter äro klädda af en vanligen bred, ljus, alltid tydligt framträdande luddkant, som stundom (hos ett par af formerna) nästan sammansmälter med det på fjällens ryggar 1 detta fall temligen rikligt, eljest glest utvecklade luddet, så att holkarne, hvilka i allmänhet äro grönsvarta och bro= kiga af luddet, bli nästan gråsvarta eller grågröna. Af hithörande former är H. "inte- gratum mest fristående, ehuru den i sina karaktärer tydligen hänvisar på en aflägsen slägtskap med H. sparsidens och närstående och genom dessa till vissa former af HH. sarcophyllum och H. sagittatum (jfr H. "subcinerellum och H. "unctiusculum). H. "varii- color förbinder tydligen nyssnämnda form med H. ciliatum, ehuru den ej är att anse som en direkt mellanform. H. munduliforme är tydligen nära slägt med H. "integratum, men . ; - - . M T visar på samma gång så stora likheter med andra former, t. ex. H. "mundulum och i KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. - BAND 25. N:0O 3. 113 Xpretenerum m. H., att den, såvida ej holkarnes beklädnad, bladfärgen och oftast bladens form och deras brist på tandning mången gång gåfve den en öfverraskande likhet med den förstnämnde, lika gerna skulle kunnat behandlas 1 sammanhang med någon af dessa senare. H. ”ptychophyllum är äfven mycket fristående, men torde vara närmast slägt med H. Xvariicolor, hvilket tydligt framträder vid en jemförelse med gotländska, på sol- öppna ställen växande och på holkarne mera gråludna exemplar af den senare. För öfrigt har den, oaktadt sina stora olikheter för öfrigt, i holkarnes och fjällens form och i bladform rätt mycket, som hänvisar på en, låt vara ganska aflägsen slägtskap med AH. pellucidum Last. Habituelt och 1 bladfärg och delvis till bladens form samt till de grågröna holkarnes byggnad och utseende men i ringare grad till deras beklädnad har den många och an- märkningsvärda likheter med AH. latilobum, hvilken tydligen är beslägtad med vissa for- mer af H. sagittatum. Äfven H. Xptychophyllum pekar sålunda med afseende på sina slägtskapsförhållanden åt samma håll som H. Xintegratum. Conspeetus subspecierum. A. Ligule ciliate v. ciliolate. Folia late cordato-ovata — ovato-oblonga, supra sepius conspicue maculata acuto-dentata. Involucra cerassa obscura squamis sat latis obtusis glandulis crebris + longis obsitis, late floecoso-limbatis, dorso rare stellatis. 1. HH. "variicolor DAHLST. Folia ovalia — ovali-oblonga basi cordata — ovata, supra non maculata, + undulato-dentata et plicata. Involuera crassa diluta squamis latis obtusis glandulis densis validis mediocribus obsitis, latissime floccoso-limbatis dorso sub- dense floccosis. 2. H. "ptychophyllum DAHLST. B. Ligule glabre. Folia subintegra v. obtuse undulato-dentata basi ovata v. leviter cordulata. Involuera dilute atro-viridia brevia sat crassa squamis latiusculis obtusis glan- dulis crebris mediocribus validis obsitis late floccoso-limbatis dorso subdensius- cule stellatis, apicibus comosis. 3. JT. "integratum DAHLST. Folia crebre undulato-serrata basi ovata v. decurrente. Involucra dilute atro-viridia sat brevia crassiuscula, squamis latiusculis subacutis glandulis bre- vibus gracilibus densis obsitis, anguste floccoso-limbatis, dorso sparsim stellatis, apicibus fere epilosis. 4. H. "munduliforme DAHLST. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 3. 15 114 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. 1. H. X variicolor DAHLST. H. Xvariicolor Daurst. (STtEnstR. Verml. Archier. 1889). — Daursrt. Hier. exs. fasc: TD. DO: Caulis 45—50 ctm. altus, crassiusculus — sat robustus basi + obscure fusco- violaceus, inferiore parte sat longe et + densiuscule pilosus rare stellatus, ceterum sat dense — dense floccosus rare — sparsim pilosus et superne usque a folio caulino deorsum rare antrorsum sparsim — sat dense, sub anthela plerumque sat dense et sat longe nigroglandulosus, 1(—2)-folius. Folia rosularia + obscure viridia sub- prasina, supra nitentia ssepius maculosa, subtus pallidiora subceesia, supra den- siuscule — sat dense et breve pilosa, subtus pilis longioribus sat densis — densis presertim in nervo dorsali sat floccoso vestita, marginibus dense — crebre et bre- vissime ciliata, petiolis + violaceis mediocribus pilis longis mollibus + dense villosis, exteriora e basi + rotundata — truncato-cordata + late ovalia obtusa, intermedia + ovali- v. ovato-oblonga — oboblonga v. obovata sat obtusa basi + abrupte con- tracta — truncato-subcordata v. ovato-descendente + obliqua, omnia raro subintegra v. + late et sat crebre brevi-dentata — leviter et angulate undulata, basi dentibus paucis majoribus inequalibus reverso-patentibus sepius instructa, intimum + elliptico- v. ovato-lanceolatum — ovatum + acutum basi ovata — descendente v. oblique cordato-hastata subintegrum v. crebrius et argutius ad basin inequaliter et longius dentatum dentibus liberis in petiolo sepe evolutis. Folwm caulinum mediocriter petiolatum inferiore parte caulis affixum (v. duo, alterum minus bracteolatum v. parum evolutum superiore parte insertum) + ovatum — ovato-lanceolatum + acu- minatum — longe acutum basi + descendente — truncato-hastata argutius sed haud dense subulato-dentatum — subintegrum. Anthela plerumque multiflora (sim- plex —) sat composita paniculata ramis inferioribus v. omnibus + remotis erecto- patentibus v. sepius superioribus congestis interdum subumbellatis et valde arcuato- patentibus + superantibus, pedicellis sepius sat brevibus -curvatis acladioque 5—15 mm. longo fusco-canescentibus dense floccosis et glandulis sat longis cum minoribus alternantibus crebre — creberrime obtectis. Involucra sat brevia crassa + obscure fusco-atra cano-variegata basi + ovata postea truncato-rotundata. Squamce + late oblongo-lineares, exteriores brevissime subtriangulares + obtuse, interiores obtusius- cule — obtusex, marginibus (praesertim in intimis) anguste virescentibus floccis den- sis + late albo-limbatis, ceterum sparsim — rare stellatis et glandulis confertis — creberrimis sat confertis nigris obtectis. Calathium sat vitellinum, sat radians. JLZi- gulee exteriores breviter et parce, interiores sat dense ciliate. Stylus vivus + ob- scurus, siccus sepius nigricans. 9—10 É a E —, D. 35—-40, L. m. 2,5—3 mm. 5—5,5” Inv. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. 113 En synnerligen utmärkt form, stående emellan H. Xintegratum PP decorosum och H. ciliatum. Från den senare, hvilken den habituelt oftast liknar, är den skild genom svagare hårighet, oftast fläckiga, tunnare, temligen lökgröna blad, rikt glandulösa holkar utan inblandade andra hår (endast afblomstrade holkar hafva äfven några få hår), oftast tydligare och rikare stjernludd i fjällens kanter samt mörka stift. Från den förra är den skild genom sina mera aflånga och lökgröna, fläckiga blad, hvilka äro m. 1. m. tydligt tandade samt mörkare, tjockare holkar med bredare fjäll och rikligare stjernludd. Hufvud- sakligast karaktäriseras denna form af de mörka, mestadels lökgröna, ofvan rikt mörk- fläckiga och fettglänsande bladen, hvilka variera från m. 1. m. oval till aflång form och utom det innersta äro trubbiga samt äro vinkligt vågbräddade eller ega bred, grund och trubbig tandning, hvilken vid den hopdragna hjertlikt pillika eller tvära basen, isynnerhet hos de inre, är längre, skarpare och bakåtrigtad, ett eller mera sällan två, kortskaftade, spetsiga, isynnerhet vid basen m. 1. m. skarptandade, utåtböjda stjelkblad, korta, tjocka holkar, klädda af rikliga glandler och brokiga af vanligen rikt stjernludd i de mörka fjäl- lens kanter samt mörka stift. Varierar till bladens bredd och tandning ganska betydligt. På solöppna, torrare ställen får den vanligen nästan helbräddade eller ytterst kort bugttandade blad, hvilka vanligen äro små och. smala (ovala till aflånga) samt ofvantill rikt svartviolett fläckiga. Stjelken och bladskaften bli här ofta, den förra stundom i hela sin längd, lifligt violetta. I skugga bli bladen, isynnerhet vid basen, djupare och skarpare tandade samt bredare, van- ligen äggrundt ovala till bredt aflånga med oftast tvär eller hopdragen, pillik till nästan hjertlik bas. Ofta tendera bladen (på alla lokaler) att få största bredden ofvan midten. Vippan varierar från 2—3-blomstrig med aflägsnade, upprätta grenar till rikblomstrig med isynnerhet upptill närmade, utspärrade och bågböjda grenar. Holkarne variera längre eller kortare, med stjernluddet rikligt i fjällkanterna och föga spridt på fjällens midt eller äfven ganska rikligt öfver hela fjället, hvilket isynnerhet är förhållandet hos former från torra, soliga ställen. I djupare skugga blir stjernluddet oftast löst tilltryckt och otydligt samt framträder bäst på fjällets öfre del. Utom med föregående och följande är den jemte H. "integratum sannolikt beslägtad med H. sagittatum och troligen äfven, ehuru mera aflägset befryndad med H. pellucidum, om hvilken den i flera afseenden erinrar till holkar och vippa och med hvilken frodiga skuggformer ega en i ögonen fallande habituel likhet. Magra, fåblomstriga former med glesare vippa och mera skarptandade, spetsigare blad erinra i flera afseenden om H. Xornatum, till hvilken denna form kan anses som mot- svarande silvaticum-form. Sådana exemplar ega, isynnerhet till vippgrenarnes beskaffen- het, holkarnes beklädnad och form, fjällens bildning m. m. stora likheter med den scnare. Anträffad inom området i Småland, Eksjö s:n, Brevik: Östergötland, Vist s:n, Sturefors och Sundsbro i steniga och bergiga ekbackar temligen rikligt; Sunds s:n, Graby och Sunds Södergård (förf.); Svinshults s:n, Klockarp nära Backhult; Omberg (K. F. DusEn): Gotland, Ar i Fleringe (S. ALMQUIST). För öfrigt ej sällsynt i Stockholmstrakten (S. ArMauist och O. JuEL): Södermanland, Brännkyrka s:n, Jakobsberg (förf.). Äfven anträffad i Vermland (K. O. E. STENSTRÖM). 116 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. 2. H. Xptychophyllum n. subsp. H. "orbicans C. G. WestErzL., Ronnebytr. Faun. et Flor. p. 113. — H. Yptychophyl- lum H. Danrst., Några bidrag till kännedomen om Skånes Hieracium-flora, Bot. Not. 1892. Caulis altus gracilis 1-folius, inferne pilis mollibus longis sparsim obsitus fere efloccosus, medio densius pilosus et sparsim floccosus, superne sparsim — densiuscule floccosus rare pilosus, sub anthela subtomentellus glandulis raris et pilis raris — sparsis obsitus. Folia saturate viridia vulgo magna, supra sparsim et breviter pilosa — glabriuscula, subtus in pagina rare — sparsim in nervo dorsali densiuscule — sat dense floccoso densius pilosa, marginibus breviter et dense ciliata, petiolis pilis mollibus sat longis + dense villosis; basalia in rosulam 4—53 foliam congesta, ex- teriora + cordato-ovata — ovalia subintegra obtusa, intermedia + cordato-ovata v. ovalia — ovali-oblonga obtusiuscula breviter et obtuse undulato-dentata — sub- integra basi + contracta ovata v. cordata dente uno alterove longiore interdum in- structa, intimum + ovatum — ovato-lanceolatum obtuse et sparsim undulato-denta- tum v. fere integrum in apicem obtusiusculum — subacutum brevem — longiorem equaliter attenuatum, omnia margine sepe valde plicata mediocriter petiolata; cauli- num medio caulis v. infra insertum petiolatum ellipticum — ovato-ellipticum sub- integrum — integrum margine sepe + plicatum basi + contracta dentibus paucis brevibus — minutis acutis sepe preditum apice subito in acumine brevi contractum, basi sepe obliquum et medio valde ampliatum. Anthela furcata — paniculata + laxa vulgo simplex ramo longo remoto valde superante sape aucta, ramis + rectis erecto-patentibus longis — medioceribus + tomentosis glandulis raris nigris obsitis, pedicellis mediocribus — sat longis leviter curvatis acladioque 25—40 mm. longo dense canotomentosis glandulis sat longis nigris densiusculis obtectis. Involucra me- diocria sat brevia crassiuscula + obscure — dilute cano-virescentia eximie variegata basi ovata postea + lata truncata. Squame + late, exteriores sublineares acutius- culex breves, interiores oblonge e basi lata sensim in apicem obtusum — obtusius- culum attenuate, intima subacutx omnes + albido-comate + viridi-marginate et floccis albis densis late vittatex ceterum dorso obscuriore sparsim — densius- cule stellatex et glandulis nigris mediocribus — longis validis densis obtecte. Ca- lathwum subobscure luteum, sat radians. Ligule apice breviter — minute et den- siuscule ciliate. Stylus fuligineo-livescens v. nigro-fuscus, siccus sat nigrescens. En raycket isolerad form, vida skild från H. ”orbicans ALMQu., men måhända afläg- set beslägtad med H. "integratum DAHurst., om hvars storväxta och frodiga varietet decorosum den mycket erinrar till bladform och tandning, men den är betydligt afvikande från denna genom sina holkar, hvilka äro korta och breda samt ljusa och vackert brokiga genom det i fjällens kanter till ett bredt band samlade, hvita och täta stjernluddet, som KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 3. PE mot de hårtofsade spetsarne täcker nästan hela fjällets bredd, men på midten och mot basen småningom öfvergår i spridda bland de mörka och ganska rikliga, grofva och olik- långa glandlerna tydligare eller svagare framträdande stjernhår. Fjällens ryggar äro der- jemte ganska mörkfärgade och fjällen äro bredt grönkantade, men denna kant är vanligen nästan alldeles skyld af stjernluddet eller blott inåt och på de inre fjällens bas mer eller mindre tydligt genomlysande. Fjällen äro derjemte mycket breda, triangulärt aflånga till lancettlika och m. 1. m. trubbade, utom de innersta, hvilka äro kortspetsade till syllika. Spetsarne äro vanligen ej alldeles skylda af luddet och hårtofsen utan äro, isynnerhet hos de inre, till sin yttersta, korta del m. 1. m. genomlysande till nästan nakna och vanligen svagt kolorerade som hos H. "triangulare, med hvilken denna form till holkarne eger en viss och kanske ej tillfällig likhet. För öfrigt har den flera likheter med H. Xvariicolor, om hvars former med rikligare stjernludna holkar den ofta rätt mycket påminner och är sannolikt närmast beslägtad med denna, åtminstone närmare än med följande. I öfrigt utmärker den sig genom sina rätt stora och radierande korgar, kort hårbräddade ligulze (isynnerhet i deras yngre stadier), mörka, ofta nästan svarta stift och stora, oftast veckade, helbräddade eller trubbigt och glest vågtandade, endast vid basen med några få korta, oregelbundet fördelade, korta men spetsigare tänder försedda blad. Bladen variera med mer eller mindre bredt hjertlik eller med kort nedlöpande bas. De yttre äro ofta hos små exemplar och på öppna ställen bredt hjertlikt äggrunda och vinkliga af korta, glesa tänder samt påminna till formen om bladen hos H. pellucidum Last. De inre äro ofta utdraget äggrundt lancettlika med m. 1. m. hjertlik bas och påminna som sagdt om bla- den hos H. Xintegratum Bb decorosum, men äfven om bladen hos skuggformer af hufvud- formen. Hos storväxta och i skugga växande exemplar saknas ofta de yttre bladen och de mellersta få hos dessa oftare än hos andra individ nedlöpande bladbas. Stjelkbladet är kortskaftadt med hastigt hopdragen, men kort nedlöpande, ofta sned och vanligen lågt samt oregelbundet fåtandad bas, för öfrigt af bredt elliptisk, något osymmetrisk form och nästan helbräddadt eller med några få, ytterst små tänder, vanligen i kanten vågigt cch veckadt samt nära spetsen tvärt hopdraget i en kort och ofta sylhvass spets. Är utan tvifvel att anse som en skarpt differentierad äldre form, m. 1. m. beslägtad både med H. Xintegratum, H. pellucidum och H. Xtriangulare, hvilka alla äro att upp- fatta som äldre, genom mellanformernas utdöende numera från hvarandra mycket isolerade, men beslägtade former. Exemplar förvaras i Riksmuseet i Stockholm. Enligt C. G. WESTERLUND, hvilken tillsändt mig exemplar, förekommer den ganska talrikt på ett ställe vid Djupadal vid Ronneby i Blekinge, »mestadels steril». För öfrigt är den funnen i Skåne på Boknäset vid Oppmanna och på Ifvöklack (G. A:N MALME); Småland, Kråksmåla s:n, Pelarne. En H. "ptychophyllum ytterst liknande form och troligen identisk, endast skiljande sig genom något längre tandade blad, har jag sett från Nyland, Fagervik i Finland (P. HiSINGER). 118 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA 3. H. "integratum DAHLsT. H. silvaticum L. subsp. 8 integrifolium ArmQu. Stud. p. XVII p. p. (quoad spec. svecica et mnorvegica) non LANGE. — H. vulgatum Fr. — integrifolium FR. p. m. p. — H. ”integratum DaAurst. (STEnstrR. Verml. Archier. 1889). — H. integrifolium Fr. H. N. fasc., XIL n: 20.40 DAHLShH. Fier. exs. fasc.ll, mkd2 So Caulis 40—65 ctm. altus gracilis — crassiusculus + mollis, 1—2-folius, in- ferne + densiusculi — dense et molliter pilosus, basi fuscoviolaceus, superne + pilosus et rare — subdense stellatus superiore parte glandulis minutis gracilibus raris — sparsis sub anthela densiusculis — sat densis octectus. Folia rosularia + obscure viridia — subprasina subtus pallidiora subceinerascentia exteriora + (vulgo leviter) cordato-ovata — cordato-rotundata v. + ovalia (— elliptica) apice + rotun- dato-obtusa, intermedia + late — anguste ovalia — ovato-ovalia ovali-oblonga basi + rotundata — parum cuneatim descendente + obtusa, interiora + late — anguste ovato-lanceolata — lanceolata + descendentia (cuneata) et + longe acuta, omnia integra — integerrima vel pråesertim ad basin levissime et rare undulato-dentata, supra pilis + densiusculis — sat densis brevibus, subtus + densis sat brevibus in nervo dorsali mediocriter floccoso longioribus densissimis vestita, marginibus breviter et + crebre ciliata, petiolis superiore parte presertim multum alatis + violaceis pilis longis mollibus dense — crebre villosis. Anthela plerumque polycephala densa + composita paniculata superne sepe subumbellata, ramis superioribus congestis paullo superantibus curvatis, inferioribus + distantibus, pedicellis brevibus + arcuatis acladioque 5—10 mm. longo dense cano-floccosis et glandulis mediocribus erebre — sat conferte obtectis. Involucra parva — mediocria + elongata sat gracilia fusco- viridia variegata, basi + ovata postea rotundata. Squamc sat late, exteriores pauce breves angustiores + obtusee, interiores latiores sublineares in apicem breviter acu- tum — obtusiusculum parum angustatxr intima acute + late viridi-marginatae, dorso fusco-fuscoviridi glandulis nigris v. obscuris validis longis et brevibus dense — 1 Detta namn gafs redan af Fries åt här ofvan beskrifna form i H. N. fasc. XII, n. 23, hvartill exem- plaren insamlats af A. Brytt 1848 i Kristianiatrakten, (hvarest jag 1885 flerestädes återfann samma form). FRIES indrog sedermera i Symb. (1850) densamma såsom varietet under H. vulgatum. Möjligen sammanslog FRIES den härstädes, hvarpå beskrifningen synes tyda, med H. integrifolium LANGE, måhända efter LANGES föredöme, hvilken i Haandb. i den danske flora 1851 och sedermera i andra och följande upplagor såväl som i Fl. Danica med sin föröfrigt långt skilda form identifierade de norska exemplaren. J. LANGE har dock sedermera i bref till C. J. LINDEBERG (Hieraciol. Bidr. I, 1882, p. 11) frångått denna åsigt. Men vare sig nu Fries namn skall an- ses äldre än LANGEsS eller ej, hvarvid i förra fallet ofvan beskrifna form skulle signeras H. integrifolium FR., kan likväl detta namn hvarken bibehållas för den ena eller andra, emedan enligt DC., Propr. VII: 1, p. 214 en annan form, hvilken der indragits som var. af H. humile, förut af SBERINGE beskrifvits under detta namn. Jag har der- före åt båda formerna ansett mig böra gifva nya namn, åt den här beskrifna namnet H. integratum (Syn. se ofvan) och har ansett lämpligt att åt LANGES danska form gifva namnet H. danicum, hvars syn. blifva: H. integri- folium LANGE, Haandb. i den danske flora edd. 1—4 [exclus. syn. e FR. Symb. 1850 p. 117 (p. p.) et H. N. XII, n. 23] och H. integrifolium F1. Dan., Fasc. XLV, p. 7, tab. MMDCLXI, KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 3. 119 conferte obtect&e, marginibus usque ab apice comoso + dense superne sat late in- ferne angustius floccoso-limbate. Calathium + obscure luteum sat radians. Ligule glabre. Stylus obscurus, siccus nigricans. Inv. = Der 305, I mm. ad. 3 mm. Utmärkt genom sina mörkgröna till grågröna, mjuka, rikligt håriga och helbräddade eller nästan helbräddade blad af vexlande bredd, af hvilka endast de yttre eller höstbladen ha något hjertlik eller intryckt, de öfriga m. 1. m. äggrund eller m. 1. m. vigglikt ned- löpande bas, de flesta trubbiga, endast de inre m. 1. m. spetsiga, nästan alltid 1—2 lång- spetsade stjelkblad, af hvilka det nedre oftast är m. 1. m. skaftadt med vanligen äggrund eller föga nedlöpande bas, rik, hopträngd m. 1. m. vid, kvastlik eller upptill flocklik in- florescens med böjda skaft, ganska gröna till grönbruna holkar, som äro brokiga af en smal strimma af tätt stjernludd i de temligen breda och jemnbreda, trubbiga till kortspetsade fjäl- lens kanter och klädda af rikliga, omvexlande längre och kortare, storknappiga glandler, som äro spridda nästan öfver fjällens hela yta, samt mörka stift. Glandlerna på holkarne är till större delen längre än på skaften och inflorescensgrenarne samt hafva temligen stora knappar, Häri och i bladform har den mången gång en stor likhet med en del helbladigare former af H. ”macradenium och är utan tvifvel något beslägtad med denna. För öfrigt fram- träder mer eller mindre tydligt såväl i holkarnes utseende och beklädnad som mången gång i bladform dess slägtskap dels med H. pellucidum, dels med H. orbicans. Derjemte har den i många afseenden ej ringa öfverensstämmelse med de mera sjelfständigt utbil- dade formerna af H. sagittatum, särskildt underarten af samma namn, till hvilken H. Functiusculum kan anses som en verklig mellanform. Till H. orbicans bildas, ehuru ej så tydligt, en mellanlänk genom H. "umbelliferum Norrr. Hier. exs. n. 97—99. Till H. ciliatum har den tydligen slägtskap genom H. Xvarticolor. Med följande är den, som förut påpekats, ganska nära slägt. För öfrigt är den habituelt och isynnerhet genom bladen lätt igenkänlig och varierar 1 endast ringa mån till holkarnes karaktärer, troligen endast genom ståndortens inflytande, hvilket yttrar sig i något bredare eller smalare fjäll, rikli- gare eller svagare stjernludd o. s. v. Deremot varierar den betydligt till bladens bredd och färg. Än äro de breda af oval eller aflångt oval form, än smalt aflånga eller smalt lancettlika, än äro de af gråaktigt grön, än af mörkt grön och än af något i gulgrönt stötande färg. De yttre hafva vanligen något intryckt eller svagt hjertlik bas och hafva ofta nästan alldeles afhuggen spets, de innersta och stjelkbladen äro deremot alltid spet- siga. De senare äro karaktäristiska genom sin äggrunda eller föga nedlöpande bas och genom att hastigt från den jemförelsevis breda basen afsmalna i en oftast långt utdragen, stundom sylhvass spets. Vanligen är det nedre, som än är fästadt nära basen, än vid eller ofvan stjelkens midt, skaftadt (om än kort) och väl utbildadt; det öfre är oftast föga utveckladt eller fjällikt, bildande öfvergång till brakteerna. I de flesta fall äro alla bla- den helbräddade eller bugtbräddade; endast sällan förekomma på de yttre bladen några trub- biga, nästan rundade och på de inre och stjelkbladet vid basen några få, föga framträdande spetsiga tänder. Smalbladiga former hafva dock oftare lågt bugtbräddad kant. Nedre delen af stjelken och åtminstone halfva bladskaften, hvilka oftast äro långa och isynnerhet upp- till och vid sin bas bredt vingade, äro än mörkare, än ljusare brunvioletta. 120 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. I den om hösten anlagda bladrosetten hafva bladen nästan alldeles samma form som hos Syringa vulgaris, ehuru med vanligen mindre tydligt hjertlik bas, och äro alldeles helbräddade. Dessa blad kvarsitta dock sällan vid blomningstiden. Med H. danicum mihi (= H. integrifolium LANGE) ! har den och kanske i ännu högre grad följande var. flera likheter, hvilka föranledt S. ALMQUIST att sammanföra dem, men såsom G. SCHNEIDER ? påpekat, är LANGES form sannolikt beslägtad med Alpestria och Nkheterna få väl derföre tydas såsom beroende på analogi. Dock kan denna likhet möjligen tydas som härflytande ur en aflägsen slägtskap, om AH. danicum, såsom jag förmodar och såsom anmärkningsvärda likheter göra rätt sannolikt, är att föra till gruppen Semidovrensia ALMQuU.,” hvilken synes utgöra en sannolikt äldre och artfattig mellangrupp mellan Vulgata och Alpestria (Dovrensia). | Från H. Xintegratum är H. danicum emellertid betydligt skild genom flera, ända till 5, utvecklade stjelk- blad, hvilka alla, utom stundom det eller de tvenne nedersta, äro oskaftade eller ibland nästan omärkligt skaftade ; och af hvilka de mellersta än hafva bred, rundad, nästan omfattande bas, än äro något nedom midten hastigt hop- dragna och derefter jemnbreda men vid sjelfva bladfästet något utvidgade och mer eller mindre omfattande, såsom hos AÅlpestria, samt de öfre ega äggrundt hjertlik, något omfattande bas eller mer eller mindre förhålla sig som de mellersta. Stjelkbladen äro derjemte breda och nästan jemnbreda eller liksom de flesta rosettbladen bredast ofvan midten och kortspetsade samt alla vanligen ytterst lågt och jemt tandade. MHolkarne äro längre och mör- kare genom föga framträdande grön kant och med likformigt öfver fjällens ryggar spridt stjernludd samt ega genom stjernluddets utseende mycket, som erinrar om Alpestria. Achenierna äro långa och brunröda eller kastanje- bruna (enl. odlade explr. och tab. i Fl. dan.). d Inom området är H. ”integratum anträffad på Gotland, nedom Torsborgen i barrskog (K. JOHANSSON): Småland, Rogberga sn, Klefarp (K. JOHANSSON); Askeryds sm, Bordsjö (förf.): Östergötland, Kvarsebo sn, Marmorbruket (S. ALMQUIST); St. Anna sn, Herrborum (N. OC. KINDBERG). d Utom området funnen i Södermanland, Björkviks sm, Harpebol (G. A:N MaALME); Brännkyrka sm, Jakobs- berg m. fl. st. (S. ALMeuist och förf.) och flerestädes i Stockholmstrakten, der den synes vara allmän och der den liksom på de nämnda lokalerna i Södermanland mestadels uppträder med i ovanlig grad smalbladiga former: Vermland, Gillberga sn (K. O. E. STENSTRÖM): Vestergötland, Kinnekulle (ÅA. H. CEDERIN): Nerike, Karlskoga, Rödehult (C. REUTERMAN): Dalsland, Dalskogs s:n (A. FRYXELL): Gestrikland, Åmot (C. O. SCHLYTER): Ånger- manland, Tåsjöberget (FR. LÖNNKVIiST); Själevads s:n>(V. F. HoLM): Jemtland, Östersund (C. EF. SUNDBERG och förf.); Frösön (förf.); Handöl (FR. LÖNNKVIST): Norge, Dovre (FR. AHLBERG, N. CO. KINDBERG m. fl.), ofta med stylösa blommor; Kristiania och på öarne i Kristiania-fjorden (Bryrr i H. N. XII, 23 och förf). Jfr för öfrigt 5. ALMQUIST, Stud. p. XVII. Har oftast på nordligare lokaler bugtbräddade, smala-blad samt dessutom kortare holkar. g I Former från Östergötland och Småland närma sig genom oftare breda blad och deras tendens till skarpare tandning, isynnerhet vid basen, i allmänhet mera än former från andra områden följande varietet: Pp decorosum n. var. — Daurst., Hier. exs. fasc. I, n. 52. 2 Caulis magis robustus. Folia rosularia saturate gramineo-viridia brevius petio- lata, exteriora minora, rotundato-ovalia — ovata, interiora et intima latissima et | Vv 1 in 1 Se noten sid. 118. Jfr G. SCHNEIDER, Deutsche bot. Monatsschrift, n:o 8, 1888. 3 Se M. ELFSTRAND, Botaniska utflygter etc. p. 64 i Bihang till Kgl. Svenska Vet. Ak. Handlingar, Band Afa: 1IT, no E b ; | bå > [NA KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 3. 19 maxima + ovata — ovato-elliptica basi + rotundato-cordata — abrupta v. sub- hastato-cordata integra v. minute denticulata et ad basin breviter argute et inzeequaliter dentata + acuta. Folium caulinum e basi + rotundata — sagittata + dentata + late ovatum subintegrum — denticulatum et cito in apicem + cuspidatum contrac- tum (sepe duo). Anthela ut in precedente ramis pedicellisque crassioribus den- sissime nigroglandulosis. Involucra crassiora, squamis latioribus obtusis densissime glandulosis ceterum ut in precedente. Ligule marginales aliquantulum latiores, in- time sepius brevissime ciliate. Grof och storväxt samt af ett från föregående ganska afvikande utseende till följd af de stora, breda bladen och tjockare holkarne med bredare och betydligt mera glandel- håriga fjäll samt rikligare glandulösa korgskaft. Bladen äro till större delen af m. I. m. äggrund form, stora och breda (ända till 12—13 ctm. långa och 6—7 ctm. breda), de yttre trubbiga, de inre trubbspetsade med hjertlikt pillik till nästan tvär eller äggrund bas, helbräddade eller något bugttandade eller efter hela kanten temligen tätt korttandade eller fintandade. Vid basen sitta ofta några få långa tänder, hvilka äro bredare och något bakåtböjda, isynnerhet hos de yttre bladen, då basen är hjertlikt pillik, smalare och spet- sigare då basen är äggrund, hvarvid de närmast skaftet sittande tvenne tänderna synas nästan fria. Till och med småväxta, magra exemplar bibehålla jemförelsevis breda blad och tydlig om än kort tandning i motsats mot hufvudformen. Liksom hos denna äro bladskaften, isynnerhet upptill, bredt vingade och till nedre delen liksom stjelkbasen m. 1. m. mörkt violetta. Stjelkbladet är i allmänhet ganska bredt äggrundt, kortskaftadt, små- tandadt med hvassa, glesa tänder och med rundad eller någongång pillik och längre tan- dad bas, i allmänhet kort men skarpt spetsadt. Vanligen är det fästadt vid stjelkens nedre del, stundom nära basen. Ofta är ett andra blad med mindre men väl utbildad skifva utveckladt på stjelkens öfre del, men vanligen är detta föga utbildadt, braktelik- nande. Tillhör onekligen föregåendes variationskrets, från hvars former den mera i kvantitativt afseende, än i verkliga karaktärer skiljer sig. Emellan denna forms mest fro- diga individer och föregåendes smalbladigaste ytterlighetsformer finnes dock habituelt en oerhörd skillnad, men mellanrummet utfvlles nästan helt och hållet af former, intermediära till bladens form, bredd och storlek. Dock synes ifrågavarande form alltid konstant skild genom sina tjockare holkar, bredare fjäll och ytterst rikliga glandelhårighet samt benägen- heten hos bladen att erhålla en skarp om än föga framträdande tandning Häri och i bladens bredd och stundom äfven form erinrar den mera än föregående om H. danicum. Formen från Kinnekulle (ALMQu. Stud.), af hvilken jag sett exemplar, tillhör hufvudformen men tenderar åt denna varietet genom sina bredare blad och gröfre holkar. Inom området anträffad i Östergötland, Sunds s:n, Löfåsa riklig; Asby s:n, Tångarp (K. F. Duskn). I Herborum, St. Anne s:n i Östergötland äro jemte former af föregående insamlade exemplar, hvilka stå ytterst nära denna varietet. K. Sv. Vet. Akad Handl. Band 25. N:o 3. 16 122 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. 4. H. " munduliforme n. subsp. Caulis 40—60 cm. altus gracilis — crassiusculus firmus subflexuosus 1—(2)- folius, inferne sparsim — densiuscule pilosus leviter stellatus, superne rare glandulosus sparsim pilosus et magis magisque dense floccosus sub anthela sparsim glandulosus subepilosus tomentellus. Folia saturate lutescenti- v. subprasino-viridia supra spar- sim — densiuscule pilosa subtus sparsim et breviter in nervo dorsali sat floccoso + dense et longe pilosa marginibus + dense ciliata, petiolis mediocribus — brevibus pilis mollibus densis villosa; rosularia firma et + crassiuscula, exteriora ovalia — elliptica apice sepe + obtuso — rotundato cum plurimis interioribus szepe snbintegra, intermedia vulgo oblonga — anguste obovata v. anguste ovalia margine breviter et crebre undulato- v. subserrato-dentata v. basi argutius dentata obtusiuscula — sub- acuta, intima + lanceolata — anguste lanceolata sat 2equaliter et acute brevidentata basi + decurrente dentibus paucis longis et + acutis plerumque instructa, sat acuta, omnia vulgo basi + decurrente v. subovata, exteriora interdum basi rotundata — subtruncata; fol. caulinum vulgo + petiolatum lanceolatum v. ovato-lanceolatum subulato-dentatum + acutum — cuspidatum, raro duo evoluta, sammum bracteola- tum prope anthelam insertum. Anthela simplex v. sat composita ramis inferioribus remotis sat curvatis, superioribus approximatis valde patentibus et curvatis, pedicellis mediocribus gracilibus acladioque 5—15 mm. longo dense cano-floccosis et glandulis nigris parvis gracilibus densis — creberrimis obtectis. Involucra parva — mediocria atro-viridia — virescentia brevia crassiuscula basi ovata postea rotundata. Squame latiusculze, exteriores sublineares breves obtusiuscula& obscuriores, intermedizx (obtu- siusculx —) acutisusculx subtriangulari-lanceolate, intima acutx — subulate dilute viridi-marginat2e, omnes apicibus fere epilose glandulis brevibus gracilibus sat densis — densis obtectx marginibus leviter et anguste floccosx dorso sparsim stellate, epilose. Calathium obscure luteum, sat plenum. ZLiquleée marginales apice glabre, interiores breviter ciliolate. Stylus obscurus fere ater. Inv. = D. 30—35, L. m. 2,5 mm. Igenkännes på sina gul- eller något lökgröna, vanligen ovala till bredt lancettlika blad, af hvilka de yttre äro trubbiga, de inre och isynnerhet stjelkbladet spetsiga, alla ofta nästan helbräddade eller de inre grundt bugtbräddade till jemt, skarpt och lågt såg- tandade, vid basen med föga längre, skarpa tänder, ofta rikblomstrig vippa med bågböjda, stjernludna och rikt samt kort glandelhåriga grenar och skaft, medelstora, grönsvarta eller isynnerhet upptill af de lifligt grönkantade fjällen öfvervägande ljusa holkar med temligen breda fjäll, klädda af medeltäta till täta, korta glandler och i fjällens kanter svagt men ofta tydligt framträdande, på ryggarne glest och föga synligt stiernludd samt slutligen mörkgula, ganska täta, små korgar och nästan svarta stift. Erinrar till holkarne än om föregående, än om H. "mundulum, men har fjällen mot spetsen mera hopdragna och mindre KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 3. 123 trubbiga, än hos båda dessa, mindre stjernludd och kortare samt finare glandler, än den förra, och grönare, längre holkar, än den senare. Varierar mycket till bladens tandning. Former med helbräddade blad erinra mycket om H. "integratum och hänvisa tydligt på den nära slägtskapen till denna. Former med de inre bladen fint sågtandade erinra om H. Xserratifrons och H. torticeps och individer med lågt bugttandade blad påminna 1 hög grad om H. Xphilanthraz. Ofta träffas individer, hvilka äfven i bladens form och tandning ha påfallande likheter med H. "mundulum och H. Yprcetenerum. Den synes så- lunda vara en form, hvilken förenar H. ”"integratum dels med de nyssnämnda, dels genom H. >torticeps af H. grandidens med de mycket närbeslägtade H. "plilanthrax af H. sagittatum och H. Xpretenerum af H. persinvle. Funnen i Södermanland (G. A:N MALME); Stockholmstrakten, såsom på Djurgården (förf.) och Vadholma m. fl. st. (S. Armauist): Upland, Tibble (S. ALMQuist) samt i Helsingland vid Söderhamn (A. MAGNUSSON) och Engeltofta (C. O. SCHLYTER). H. PANEOLUM n. spec. H. silvaticum L. subsp. 3 triangulare ALMQu., F. fol. magis obtusatis ALMQu., Stud. PAN ok DAEnstivHier: exs. faser Iljn: 28; fasc. III; n: 34. Caulis 35—50 cm. altus gracilis — sat crassiusculus 0—1(—2)-folius, inferne leviter (ima basi sepe dense) pilosus, superne v. pro majore parte subglaber — gla- ber efloccosus apice rare stellatus, et glandulis minutis raris — sparsis obtectus. Folia rosularia + longe petiolata plerumque pallide viridia, subtus pallidiora (sub- ceesia) + purpurascentia, supra sepe + fusco-maculata vulgo longissime petiolata, ex- teriora + rotundato-ovalia — fere rectangularia obtusissima — truncata basi + cordata obtuse undulato-dentata — subintegra, intermedia + late ovata — elliptica (v. obovata — oboblonga) basi + cordato-truncata lata — subcontracta + obtusa — obtusiuscula subintegra — angulata v. dense et breviter undulato-dentata (v. rarius + dense et late serrulato-dentata) basi dentibus paullum longioribus latis reversis —— patentibus in- structa, intimum + ovatum — triangulare basi + abrupta — cordata (— hastata) spar- sim — crebrius angulato-denticulatum (— serrulato-dentatum) + acutum — cuspi- datum basi profundius sed late dentatum — crebrius et reverse subincisum, omnia supra subglabra, subtus pilis (raris), sparsis — densiusculis in nervo dorsali + stel- lato sat densis tenellis longioribus obtecta, marginibus breviter et sparsim — den- siuscule ciliata, petiolis säepius obscure violascentibus superne angustis inferne dila- tatis pilis mollibus + densiusculis et sat longis + villosis. Folium caulinum petio- latum + anguste — late ovatum — ovato-lanceolatum subintegrum v. inequaliter et breve dentatum basi + obliqua rotundata — ovata v. + lineare sessile. Anthela + paniculata v. superiore parte umbellata + composita et contracta ramis brevibus + patentibus subcurvatis, superioribus + approximatis, inferioribus + remotis, v. 124 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. simplex oligocephala ramis distantibus + erectis — valde divaricatis + longis (in- terdum profunde paniculato-umbellata ramis polycephalis longissimis), pedicellis bre- vibus — sat longis acladioque (3—) 5—20(—40) mm. longo, dense cano-floccosis et glandulis gracilibus parvis v. mediocribus raris sparsis superne densiusculis sub- involucris densis — crebris obtectis. Involucra + canescentia diluta — sat obscura variegata elongata gracilia (v. breviora subgracilia) basi + ovato-conica in pedicello superne + incrassato bracteolato + abeunte. Squamwe + latiusculx — anguste + elongate et anguste triangulares — lanceolato-lineares, exteriores breves obtusius- cule, interiores in apicem acutum — obtusiusculum + angustate, intime paucr subulatr, + comose, glandulis brevibus nigris + gracilibus densis + crebris ob- tectx, marginibus floccis densis sat late limbate, dorso rare — sparsim (raro den- sius) stellate. Calathium sat obscure luteum, radians. Stylus vivus luteus, siccus fuscescens. O=L al Inv. AES , D. 30—35, L. m. 2,;5—3 mm. En af områdets märkligare och mera fristående former. Utmärker sig isynnerhet genom långskaftade, blekgröna (eller något lökgröna), jemförelsevis föga håriga blad, hvilka vanligen ega tydligt hjertlik bas och låg, utstående, bugtad eller vinklig tandning (men de variera äfven nästan helbräddade till mer eller mindre grundt och bredt glest eller tätt bugttandade till skarptandade), ganska smala och långa gråbrokiga holkar med i bör- jan m. 1 m. nedlöpande bas, temligen utdragna, smala fjäll, i kanterna klädda af tätt stjernludd, hvilket inåt den rikt glandelhåriga, mörka ryggen småningom blir glesare, samt gula stift och glesa korgar. Bladen variera betydligt till bredden; än äro de bredt äggrundt triangulära med hjert- lik bas och vinklig, vid basen något gröfre bakåtrigtad tandning, än mera utdraget ägg- runda eller ovala till jemnbredt aflånga med tätare och isynnerhet vid basen, som stun- dom är sned, pillik eller något tvär, djupare och skarpare tandning samt än nästan hel- bräddade. Nästan alltid äro de långt skaftade. På solöppna ställen bli bladen oftast ofvantill m. 1 m. rikt mörkfläckiga. Varierar äfven högeligen till vippans utbildning mellan tvenne ytterlighetstyper: en glest utspärradt kvastlik, nästan subfurkat inflorescens- typ med aflägsnade grenar och långt akladium, hvilken är så karaktäristisk för en del former af H. silvaticum (Subccesia), och en hopträngd, kortgrenig kvast- eller flocklik in- florescenstyp med kortare akladium och mera bågböjda grenar, hvilken karaktäriserar en stor del former af Subvulgata. I detta afseende är den analog med H. "prolizum m. d. af Subecesia, hos hvilka ett sådant vacklande mellan ytterliga morfologiska inflorescens- typer är förhanden. Sålunda kan den som denna ofta få en djupt ned förgrenad, lång- grenig kvast eller flock med långt akladium (ända till 40 cm.), hvilken är att tyda som ett mellan stadium mellanden flocklika, hopträngda och begränsade och den kvastlikt furkata, mer eller mindre obegränsade inflorescensen. Äfven i öfriga afseenden har ifrågavarande form att förete öfverensstämmelser än med Subccwesia, än med Subvulgata. På grund häraf kan den anses som en mellanform mellan dessa båda grupper, men en äldre och mera isolerad sådan, då den likväl ej genom direkta öfvergångar är förbunden med de former af båda grupperna, till hvilka den tydligast eger antydningar till slägtskap. Inom KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. 123 Subecesia torde H. triangulare och H. lacerifolium utan tvifvel vara dess närmaste släg- tingar. Med dessa har den många likheter, såsom i holkarnes beklädnad, egendomligheter i bladens form och äfven tandning m. m., men är dock betydligt skild genom holkarnes och fjällens form, de trubbiga bladen med lägre tänder och från den förstnämnde äfven genom de gula stiften o. s. v. MSlägtskapen med Subccsia framträder äfven tydligt 1 ört- ståndets glatthet, hvari liksom till bladform och tandning, isynnerhet i den egendomliga trubbiga tandningen vid den ofta sneda, hjertlika basen, den mycket närmar sig H. sarco- phyllum (isynnerhet H. "obliquifolium och H. "expallidiforme), hvilken sjelf är att upp- fatta som en mellanlänk mellan vissa Subccsia, t. ex. H. "stenolepis och beslägtade och H. sagittatum och närstående. Den kan äfven betraktas som en länk i en äldre serie, hvilken förenat H. triangulare med H. sarcophyllum, H. orbicans och 4. pellucidum. "Till alla dessa visar den sig än 1 högre, än i lägre grad ega anknytningspunkter. Här bör anmärkas att den, i synnerhet på Gotland, uppträder i två modifikationer eller raser, den ena med helare och ofta fläckiga, mörkare blad samt kortare och bre- dare, mera flerfjälliga holkar med korta glandler, och hvilken isynnerhet i förstnämnde af- seende har stor likhet med H. ”opacum LÖNNR., den andra (f. myrtillinum K. JOHANSS. n. forma) med oftare tandade blad, något mera utdragna, smalare holkar med längre fjäll och på holkar och skaft längre glandler, hvarigenom den rätt mycket påminner om en del for- mer af H. "porrigens. Dessa former synes likväl icke skarpt begränsade från hvarandra, men antyda båda de differenser, hvilka äro något skarpare utbildade hos deras sannolikt mot- svarande coesium-former: H. "opacum och H. Xporrigens, hvilka visserligen ej heller alltid med lätthet kunna skiljas från hvarandra, men dock i sina flesta former äro så betydligt skilda, att de ej kunna, liksom de båda formerna af H. "pancwolum, sammanfattas under en beskrifning. Det är förnämligast b myrtillinum, som visar största likheten med H. lacerifolium, hvilken tydligen äfven i någon mån är beslägtad med H. "porrigens. Hufvudformen af H. "pancolum liksom H. "porrigens kunna ibland variera med något livescent stift, hvilket alltid är karaktäristiskt för b myrtillinum (enl. K. JOHANSSON). Denna form är funnen i barrskog bland ljung å gamla strandvallar vid Ar träsk i Fleringe s:n (K. JOHANSSON). Inom området är hufvudformen anträffad rikligast på Gotland, der den insamlats vid Visby flerestädes (S. AtLMQuist, K. J. LöÖnnrortH och K. JOHANSSON); Hau och Ar i Fleringe s:n (S. ALMauist); Skälsö; Fårösund (K. JOHANSSON): Östergötland, Qvillinge s:n, Hult; Marmorbruket (S. ALMQuist, P. OLSsoN); Oppeby s:n, Drabo (förf.). Utom området funnen flerestädes i Stockholmstrakten, såsom vid Haga, på Djurgården m. fl. st. (8. ALMQUIST, O. JUEL och förf.): Upland, Funbo (M. F. FroveErus). Vid Visby, Galgbacken, är (af G. A:N MALME) funnen en modifikation, hvilken till de långa och stora holkarnes färg, form och storlek eger ytterst stor öfverens- stämmelse med lång- och smalfjälliga former af H. "porrigens och bevisar tydligare än andra modifikationer den nära slägtskapen mellan dessa former. 126 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA, H. GRANDIDENS n. sp. Caulis gracilis — crassiusculus altus 1—2(—3)-folius, inferne sparsim — sat dense pilosus, superne sat floccosus subglaber — sparsim pilosus et + glandulosus. Folia + angusta ovato-lanceolata — lanceolata sparsius — sat dense et argute serrato-dentata basi + decurrente longius dentata v. + lata ovata basi sagittato- cordata + late et acute v. subobtuse serrato- v. irregulariter dentata basi + pro- funde et grosse reverso-dentata, exteriora + obtusa, interiora et fol. caul. + acuta — acuminata. Involucra gracilia crassimscula mediocriter longa — sat elongata valida fusco — atro-viridia glandulis brevibus — mediocriter longis densis — crebris inter- dum pilis obscuris brevibus — longiusculis raris — sparsis immixtis obtecta, mar- ginibus squamarum limbo angusto — latiusculo floccoso notata, ceterum vix v. spar- sim stellata. Squamce + anguste sublineares v. e basi latiore + lanceolate + acute — obtuse apice comose v. parum comosr. Anthela vulgo composita pani- culata — subumbellata sepius + contracta ramis arcuatis. Styli sublutei — sat obscuri. Liguleée glabre v. totex v. saltim interiores breviter ciliate. Hithörande former skiljes från föregående tre arter, hvilka de liksom de följande till holkarnes beklädnad mycket likna, genom 1 allmänhet längre och smala reholkar med sma- lare fjäll och oftast groftandade och isynnerhet vid basen, som oftast är m. 1. m. hjert- likt pillik, särdeles grof- eller långflikade blad. H. "torticeps afviker mest genom sina smala, skarptandadt sågade blad med nedlöpande bas och påminner till bladen om H. Xserratifrons och till habitus ofta om H. "pretenerum, med hvilka den torde vara ganska beslägtad, men å andra sidan har den stora likheter t. ex. till holkarne med H. Xcubulati- dens och till bladens skarpare tandning, färg m. m. dels med den sistnämnde och dels med spädare former af H. "grandidens samt till de ofta vridna holkarne m. m. med H. "duplidens, att den torde lämpligast böra föras tillsammans med dessa. H. Xgrandidens liknar i flera afseenden, såsom till holkarne, det cilierade kronbrämet m. m. samt ofta 1 bladens tandning så mycket H. ciliatum, att den utan tvifvel af hithörande former är när- mast beslägtad med densamma. Till H. ciliatum närmar sig äfven i anseende till det cilierade kronbrämet FH. "subulatidens, hvilken dessutom tenderar åt HF. sagittatum, isynner- het åt H. ”marginellum och beslägtade. H. "duplidens med Pp. trilineatum och H. Xdenti- folium äro hvarandra ytterst närstående och bilda en sammanhängande serie. De synes å ena sidan närmast slägt med H. ”torticeps, å andra sidan med H. "Johansonii (af H. sparsidens) men synes äfven ansluta sig till H. "tenebricosum och H. persimile och genom dessa till H. sagittatum (resp. H. "lanuginosum). Derjemte må anmärkas, att gruppen medelst H. "grandidens och H. mundulum och beslägtade eger anknytningspunkter med H. pellucidum. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 3. 127 Conspeetus subspecierum. A. Folia angusta lanceolata — ovato-lanceolata anguste et acute serrato-dentata ad basin anguste et acute laciniata. Involuera fusco-viridia angusta sepe contorta, squamis angustis acutiusculis glandulis densis mediocribus obsitis anguste et dense floccoso-limbatis, dorso spar- sim floccosis, apicibus comosis. INNE Sforticepsi MD AHGST. B. Folia lata + ovata basi cordata — cordato-hastata anguste v. grosse et reverso- laciniata. 1. Involuera glandulosa pilis haud immixtis. Folia grosse et late + dense et acute serrato-dentata basi cordata + grosse reverso-laciniata obscure viridia. Involucra crassiuscula atro-viridia brevia, squamis subangustis lineari-lanceolatis anguste floccoso-limbatis, dorso rare stellatis, apicibus comosis. 2. H. "grandidens DAHLST. Involuera glandulosa pilis raris — freqventioribus immixtis. Folia + ovata basi sagittato-cordata subulato-laciniata ceterum + subu- lato-dentata glaucescenti- et late gramineo-viridia. Involucra brevia dilute atro-viridia, squamis sat angustis lineari-lanceolatis acutiusculis, pilis raris — sparsis inter glandulas crebras immixtis anguste floccoso-limbatis, dorso den- siuscule floccosis, apicibus leviter comosis. Ligulw saturate lute:e. 3. H. Ysubulatidens DAHLST. Folia ovato-oblonga basi sagittata argute et longe + irregulariter trian- gulari-laciniata ceterum late et irregulariter, acute fere duplicato-dentata ob- scure viridia. Involucra atro-viridia angusta et sat elongata, squamis + angustis acutis pilis nigris raris inter glandulas sat densas breves immixtis, marginibus anguste floccoso-limbatis, dorso fere efloccosis, apicibus parum comosis. Ligule fere vitelline. 4. H. "duplidens DAELST: Folia ovata basi sagittata argute et + longe triangulari-laciniata late et irregulariter + acute fere duplicato-dentata. Involucra atro-viridia magna 128 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. elongata, squamis sat angustis longis + obtusis pilis sparsis — freqventiori- bus fuscis inter glandulas crebras validas immixtis, marginibus late et dilute floccoso-limbatis, dorso rare floccosis, apicibus comosis. Liqule vitelline. ENE xdentifolium C. G: WESTERL. 1. H. "torticeps n. subsp. DaursTt., Hier. exs. fasc. I, n. 56, fase. IL; n. 41: Caulis 30—50 ctm. altus firmus 1—(2—3)-folius, inferne densiuscule — sat dense pilosus et sat dense stellatus, supra folium caulinum sparsim v. rare pilosus sat dense — dense floccosus et rare — sparsim sub anthela densiuscule glandulosus. Folia rosularia dilute prasino-viridia, subtus cinerascentia, exteriora + ovalia elongate ovalia v. subcordato-ovata sat crebre et minute dentata v. denticulata obtusiuscula v. breviter acuta, intermedia + ovate — oblonge lanceolata basi abrupte contracta sxpe subhastata vel cuneata et + decurrente breviter acuta sat argute et sat dense subequaliter serrato-dentata ad basin profundius et angustius dentata, interiora + late — anguste lanceolata + longe acuta argute serrato-dentata basi + longe descendente sepe anguste et irregulariter inciso-dentata, dentibus et laciniis liberis in petiolo sepius + decurrentibus, omnia supra sat dense et breviter pilosa, subtus dense in nervo dorsali sat floccoso densissime pilosa ceterum sparsim stellata, marginibus crebre et breviter ciliata, petiolis pilis densis — densissimis -— mollibus villosis. Folium caulinum unum prope basin vel ad medium caulis inser- tum (sepe alterum v. duo bracteolata — parum evoluta superiore parte affixa) + petiolatum — sessile + ovato-lanceolatum — lanceolatum acutum — cuspidatum acute serrato-dentatum, subtus dense floccosum et pilosum. Anthela + humilis, de- pressa subsimplex v. composita polycephala paniculata, ramis superioribus brevibus valde congestis + patentibus et + arcuatis + zxquantibus, inferioribus magis remotis + superantibus, pedicellis mediocribus acladioque 8—15 mm. longo dense et adpresse cano-floccosis et glandulis densis mediocribus sat gracilibus obtectis. Involucera diluta + fusco — cano-viridia gracilia + elongata cylindrica sepe torta basi ovata postea rotundata. Squame latiusculr, exteriores breves lineares + obtuse, intermedix lineari-lanceolate longe obtuse — obtusiusculx, intima paucer acute apicibus + dense comose dorso angusto + obscuro fusco-viridi, glandulis longis + gracilibus + fuscis dense — sat crebre obtectis, marginibus latis virescentibus stria angusta densiuscule floccosa notata, ceterum floccis sparsis — densiusculis obsite. Calatliu saturate luteum —+ radians. Ligulw interiores brevissime et parce ciliate. Stylus luteus v. subluteus, siccus sepe obscurascens. » Inv. NN D. 30—35, L. m. 2,5 mm. Utmärkt af de tunna, ganska rikligt håriga bladen af ljusgrön, något i lökgrönt skiftande färg och vanligen från smalt oval till lancettlik form, som äro mer eller mindre skarpt, KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. 129 tätt och långt sågtandade med djupare tandad till finflikad, vanligen smal och hopdragen, nedlöpande till något tvär bas, sammanträngd, låg vippa med korta m. 1. m. utstående och m. 1. m. bågböjda grenar samt smala, cylindriska, m. 1. m. ljusa, gråaktigt brungröna holkar, klädda af rikliga, temligen långa glandler och öfverallt spridt, i kanterna vanligen rikligare stjernludd. En för denna form särskildt utmärkande egenskap är att holkarne äro sneda och m. 1. m. vridna, derigenom att ena kanten hos fertalet af fjällen är något kortare än den andra, hos fjällen på samma holk alltid på samma sida af fjällen. Ofta blir denna förkortning så stark, att holken härigenom blir ett halft hvarf eller mera spiralvriden åt höger eller venster. Oftast inträffar detta med toppholken och några af de närmast sittande. Stun- dom öfvergår denna förkortning affjällets ena sida till en så fullständig förkortning af några af ena sidans fjäll, att de stundom aborteras helt och hållet, så att monströsa, åt ena sidan öppna holkar med blott 2—3 fjäll och lika många blommor uppstå. Men äfven denna abnormitet är så ofta förhanden hos denna underart, att äfven den kan anses karaktärisera densamma. Ofvan relaterade egendomlighet uppträder hos både skugg- och solformer från såväl friskare som torrare mark. Bladen äro vanligen smala, men variera äfven ganska breda och erhålla då ej sällan bredare, tvär eller genom ett par längre, smala, bakåt- eller utåtrigtade flikar nästan pillik (men likväl hopdragen) bas. Tandningen är vanligen jemn, tät och framåtrigtad, föga längre och skarpare vid basen, men blir stundom djup och något ojemn och vid sjelfva basen långflikad och mera utstående, hufvudsakligast på de inre bladen. Hos mindre exemplar är oftast ett, litet och smalt, nästan oskaftadt eller ett större, m. 1. m. lancettlikt, skaftadt stjelkblad utveckladt. Hos stora, kraftiga exemplar, men ej sällan äfven hos spädare, utvecklas dessutom ofta på stjelkens öfre del 1—2 smärre, vanligen brakteliknande blad, af hvilka mera sällan det nedre är väl utbil- dadt. Bladskaften och stundom stjelkens nedre del äro violetta eller brunaktiga, bladens undersida violett och öfversidan ofta rikt mörkfläckig, isynnerhet på torr och fast mark. Till bladens tandning och holkarnes form och byggnad har denna form många lik- heter med H. Xserratifrons och torde äfven vara temligen nära beslägtad med densamma. Ännu tydligare är den beslägtad med H. Xpretenerum (och H. Fmunduliforme), hvilka den i sydöstra Sverige synes ersätta och hvilka former den torde förena med H. Xsubula- tidens och H. Xduplidens med närbeslägtade. Om H. "munduliforme påminna isynnerhet individer med helbräddade blad, hvilka tillfälligtvis uppträda, der formen växer i större massor. Anträffad i Östergötland, Vestra Husby s:n, Norrbo (H. STRÖMFELT): Vist s:n, Sturefors, Sundsbro, Tobo och Vessentorp, på förstnämnda ställe i stora massor; Vreta s:n, Berg; Kärna s:n, Malmskogen (förf.): Småland, Vestervik (A. W. LUND). 2. H. "grandidens n. subsp. DAHLST.,, Hier. .exs. fase..I, n.,154,155. leviter stellatus, superne sparsim pilosus et sparsim — densiuscule stellatus usque a K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 3. iz Caulis 45—75 ctm. altus 1(—2)-folius, sat robustus, inferne + dense pilosus 130 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. medio glandulis minutis sparsis anthelam versus densiusculis — densis obtectus. Polia rosularia saturate viridia firma magna, exteriora late cordato-ovata — cordato- ovalia basi dentibus latis obtusiusculis + grosse dentata ceterum + minute undu- lato-dentata + rotundato-obtusa, intermedia e basi + cordata + ovata — ovato- oblonga v. cordato-triangularia plerumque maxima + acuta, grosse inequaliter et late dentata basin versus sepius mequaliter et grosse dentibus patentibus — reversis + incisa, superiore parte interdum breviter — minute dentata, interiora magis elon- gata e basi sepe + cordata v. contracta obtusa — decurrente ovato-lanceolata — — lanceolata longe acuta — acuminata crebrius et argutius dentata et ad basin laciniis longis inequalibus angustis in petiolo haud raro descendentibus dissecta, supra densiuscule — dense et sat breviter pilosa, subtus pilis densis in nervo dor- sali sparsim floccoso densioribus et longis vestita, marginibus breviter et creberrime ciliata, petiolis densissime molliter et sat longe villosis. Folium caulinum sat mag- num + petiolatum ovato-lanceolatum v. elongate triangulare basi parum descendente — eximie cordata, acutam — cuspidatum sepius + argute et inxequaliter dentatum basin versus + profunde inciso-dentatum, subtus in nervo dorsali densius floccosum, pilosum. Anthela + composita polycephala sat ampla paniculata v. apice subumbellata interdum simplex, ramis arcuatis sat longis crassis superantibus, superioribus approxi- matis inferioribus + remotis, pedicellis brevibus v. mediocribus acladioque 20—30 (—35) mm. longo floccis sat densis — densis et glandulis nigris longioribus et brevioribus creberrimis obtectis, cano-fuscescentibus. :Involuera crassiuscula sat brevia atra v. atroviridia basi ovata postea rotundata. Squamc + obscure, exterio- res breves lineares obtusiuscule, interiores latiuscule sublineares paullum in apicem obtusiusculum — acutum leviter comatum attenuatae intime paucer subulate + viridi-marginatee, marginibus sparsim ceterum rare stellate, creberrime glandulis mediocribus crassiusculis nigris usque ad apices obtectx. Calathium saturate luteum v. aureum + radians. Ligule interiores plerumque valde sed breviter, exteriores parce v. vix ciliate. Stylus luteus subfuscescens, siccus + obscurus. Inv. -— D. 30—35, L. m. 2—2,5. Utmärkt af sin höga, temligen grofva växt, vida vippa med böjda grenar och ytterst tätt glandelhåriga skaft och holkar, hvilka härigenom, oaktadt de temligen grönkantade fjällen bli mycket mörka och hvilka dessutom på fjällens ryggar ega spridt, i fjällkan- terna, isynnerhet mot den wm. 1. m. hårtofsade spetsen, tätare stjernludd, vanligen groft och ojemnt samt långt, isynnerhet mot den vanligen regelbundet hjertlika eller pillika basen, inskurna, saftigt mörkgröna, m. 1. m. rikhåriga, temligen tjocka och mjuka blad. Skaftens liksom holkarnes glandler äro ytterst täta, temligen grofva och stiga på de senare nästan ända upp till den hårtofsade fjällspetsen. Bladen variera ej obetydligt till tand- ningens riklighet och djup. Vanligen äro de öfverallt ytterst tätt groftandade, isynnerhet vid basen, der flikarne bli långa och breda, utåt- eller bakåtböjda. Stundom är tandnin- gen mest utbildad vid basen och på öfre delen kortare och glesare. Former med bredt hjertlika blad ega vanligen gröfre, former med pillik eller något hopdragen bladbas fi- nare tandning Samma motsats eger i allmänhet rum mellan de inre och yttre bladen. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. 131 Stundom bli rosettbladen mera utdraget ovala till aflånga, hvarvid stjelkbladet ofta blir stort, hjertlikt triangulärt, stundom äro basalbladen mycket breda men stjelkbladet smalare, mindre utveckladt med mera tvär eller nedlöpande bas. Ju mera hjertlika bladen äro desto gröfre och trubbigare blir i allmänhet tandningen, hvilken stundom hos de yttersta kan bli endast vinklig. Stundom anträffas individer med smalt äggrunda till lancettlika blad och obetydlig, gles eller skarpare och tätare, syllik tandning. Höstformer erhålla ofta trubbigt bugttandade och rikligt borsthåriga blad med hjertlik eller äggrund bas. Ibland utbildas två stjelkblad. Bladskaften och stjelkens nedre del äro vanligen violetta, sällan äro några af de yttre bladen undertill m. 1. m. purpurfärgade. Utan tvifvel är denna form närmast beslägtad utom med föregående äfven med H. Emundulum, med hvilken den har flera nämnvärda likheter, såsom bladens form, isynner- het bladbasens, de temligen korta holkarne med nästan jemnbreda fjäll, deras täta glandel- beklädnad och det cilierade kronbrämet m. m., men den är väl skild genom sin grofva tandning, mörka bladfärg och mörka holkar. I många afseenden har den, liksom när- stående former likheter (tydande på slägtskap) med H. "ciliatum, såsom den rikliga hårbe- klädnaden, holkarnes glandelrikedom, det cilierade kronbrämet, men är lätt skild genom de korta holkarne med smalare fjäll och den merendels afvikande tandningen hos bladen m. m. Inom området endast anträffad i Östergötland, Åtvid s:n, Adelsnäs (W. VAN DER KODDE) och i Linköpings Trädgårdsförening (förf.), på båda ställena på insådda gräsplaner i parkanläggningar. Måhända är den ej af in hemskt utan af utländskt, troligen då tyskt ursprung. 3. H. "subulatidens n. subsp. H. silvaticum ”triangulare LÖNnnsr., Resa i Smål. och på Gotl. ss. 89, 90. — H. "hepaticolor, forma, DatrsTt., Hier. exs. fasc. II, n. 2 DARrsT., Hier. exs. fasc: IV, n. 61. 9. — H. ”subulatidens 9 conjungens Caulis 45—60 ctm. altus gracilis 0—1(— 2)-folius, inferne sparsim — sat dense et longe pilosus, superne rare pilosus et floccis sparsis — densiusculis glandulisque sparsis sub anthela sat densis gracilibus obtectus. Folia rosularia lete viridia, subtus presertim subersia — glaucescentia vulgo longe petiolata, exteriora parva + late cordato-ovata cordato-ovalia minute dentata + rotundato- obtusa, intermedia + magna e basi exacte cordata + ovata — triangularia argute serrato-dentata — inzequaliter et longissime et angustissime presertim ad basin laci- niato-dentata + acuta, intima + ovato-lanceolata basi + cordata v. sagittato- truncata longe et acute dentata — anguste laciniata laciniis angustis liberis in pe- tiolo sepissime evolutis ceterum acute dentata + longe acuta — cuspidata, supra sparsim pilosa, subtus dense et longe in nervo dorsali sepe dense floccoso densissime et longissime pilosa, marginibus pilis mediocribus v. sat brevibus crebre ciliata, petiolis pilis longissimis mollibus dense — densissime villosis. Folium caulinum 132 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. parvum — magnum sat longe petiolatum ovato-lanceolatum basi cordata.— hastata v. obtusa argute et longe + inzequaliter subulato-dentatum ad basin + profunde et anguste incisum et in petiolo sepe laciniis et dentibus angustissimis liberis instruc- tum, alterum summum haud raro evolutum, lineare integrum v. subulato-dentatum v. sepius bracteiforme. Anthela vulgo sat contracta paniculata v. umbellata + com- posita rarius subsimplex et laxa, ramis pedicellisque sat longis gracilibus szepe valde arcuatis, inferioribus 1—2 distantibus, summis valde approximatis cum acladio (5—) 15—20(—30) mm. longo, dense cano-floccosis et glandulis gracilibus longioribus et brevioribus confertis — creberrimis obtectis. Involucra brevia diluta + fusco-viridia basi ovata postea rotundata. Squame latimuscule, exteriores breves lineares obtu- siusculze, interiores sublineares obtusiusculxe — sat acute, intime + subulatae, mar- ginibus latis virescentibus + densiuscule floccose, ceterum sparsim stellate glandulis gracilibus confertis — creberrimis fere usque ad apices leviter comatos vestite et pilis brevibus obscuris ad basin sparsis — densiusculis superne raris — nullis ob- tecte. Walathium + aureum, radians. Ligule breviter at conspicue plerumque sat dense ciliate. Stylus luteus, siccus sepius fuscescens. = c = Die SRA 2 Inv. in såsom det synes särdeles distinkt form, utmärkt af ljusgröna, ofta något glauce- scenta blad af hjertlikt äggrund till triangulär form, alla utom de yttersta m. 1. m. spet- siga och ofta långspetsade med hvass, syllik och oftast lång tandning eller flikighet, isynner- het vid de inres och stjelkbladets bas, korta, ljusa, m. 1. m. grönaktiga holkar med brun- gröna (de mellersta och inre nästan jemnhöga), korta och nästan jemnbreda fjäll, hvilka äro ytterst tätt glandelhåriga och isynnerhet vid basen äfven kort mörkhåriga samt i kan- terna tätare, för öfrigt glesare stjernludna. Vippan är kvastlik eller oftast flocklik med bågböjda skaft och grenar. Holkskaften äro ofta långa och utgående långt ned vid basen af grenarne, så att flocken blir nästan enkel till utseendet. Stundom blir vippan enkel, fåblomstrig och ej sällan gles med utspärrade och aflägsnade grenar. Bladen variera i skugga mjuka, tunna, mera utdragna, starkare och smalare flikade och tandade samt blek- gröna, 1 sol fastare, bredare, grundare tandade, stundom blott småtandade och mera blekt blågröna. Former med mera hela blad hafva, isynnerhet de yttre bladen, tydligt och vackert hjertlika, hvaremot former med mera tandade blad få bladbasen mera tvär eller pillik. De senare hafva oftast ojemnare flikighet vid basen och ej sällan långt ned på skaften utvecklade smala och långa, fria flikar och tänder. Ibland uppträda individer med ytterst bredt hjertlika inre och nästan rundadt hjertlika yttre blad. Stjelkbladet är än stort, fästadt nära basen, hvarvid ett liniesmalt, stundom fintandadt blad är utveckladt på stjelkens öfre del, än är det mindre, fästadt högre upp och liksom rosettbladen i allmän- het långt skaftadt. Bladskaften och bladens undersida, synnerligast medelnerven, äro sär- deles långt och tätt hvithåriga, men liksom stjelkbasen vanligen föga eller icke färgade. Genom en form på Gotland framträder dess nära slägtskap med AH. "hepaticolor ganska tydligt. En form från Öland kan anses som en ytterligare mellanlänk. Med en del for- mer af H. "grandidens har den en ej obetydlig likhet och eger äfven i tandningens ut- seende, bladfärgen o. s. v. flera likheter med H. "torticeps. Liksom en stor del former RESTE rr RR RER 2 FEAR AAA ER KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 3) 33 af denna formgrupp har den en otvetydig slägtskap med H. "ciliatum och H. "sagittatum, hvilket visar sig, bland annat, i det ganska starkt cilierade kronbrämet. Anträffad hufvudsakligast i östra Småland, der den enligt K. J. LÖNNROTH helst uppträder i steniga löf- skogar, gerna på skuggig mark såsom i busksnår, vid bergsrötter, äfvensom i bergsspringor. Insamlad från föl- jande ställen: Kråksmåla s:n, Ökna, Barkebo och Kimramåla (mellan Askaremåla och Fröskelås); Morlunda s:n, Haddetorp; Fagerhults s:n, Fagerhult; nära Eskebäck m. fl. st.; Hagsby s:n, Lillsjödal; Döderhults s:n; Oskars- hamn (från alla dessa ställen samlad af K. J. LÖNNROTH) samt af G. E. HYLTEN CAVALLIUS funnen i Dref vid Broås, Eksjö hofgård och Moheda s:n, Stora Målen samt (af förf.) vid Ingatorp. Gotland, Visby, (K. J. LÖNNROTH, K. JOHANSSON, G. A:N MALME in. fl.). Öland, Borgholm (S. Amauist, C. O. U. MONTELIN och K. JOHANSSON), Högrum (K. JOHANSSON). Formen från Gotland har i vissa afseenden rätt stor likhet med H. ”hepaticolor, hvilken den liknar till den robusta växten, de mörkare, ofta undertill lefverfärgade bladen och de triangulära fjällen, hvilka dock äro både kortare och smalare, men den öfverensstämmer med de småländska och öländska formerna af H. "subulatidens till bladens form samt deras spetsiga och smala tandning, de mera böjda och oftast kortare vippgrenarne, de kor- tare holkarne och det mera cilierade kronbrämet, hvarföre jag är obenägen att skilja den ens som form från dessa. Olikheterna synas mig snarare bero på ståndorten. På densamma (öppna, soliga lokaler) beror också sannolikt det något rikligare luddet i holkfjällens kanter och dess starkare utveckling och jemnare fördelning på holkfjällens ryggar. Oberoende af ståndorten och häntydande på en svagare rasolikhet är hos degotländska exemplaren bristen på hår bland holkarnes glandler. Hos de öländska, eljest i allt liknande exemplaren, gör sig anmärkningsvärdt nog en motsatt rasolikhet gällande. Hos dessa äro nämligen håren på holkarne oftast betydligt rikligare utvecklade än hos fastlandsformerna. De gotländska formerna, hvilka i flera afseenden likna former af H. ”hepaticolor, visa emellertid tydligen på ett nära samband med denna, och utan allt tvifvel är H. Xsubulatidens och H. ”hepaticolor tvenne i jemförelsevis sen tid differentierade paralellformer.! Höstformer från Gotland hafva helare blad, hvilka genom form och tandning, liksom i viss grad äfven bladen hos H. ”hepaticolor, dels påminna om dem hos H. pellucidum och dels om bladen hos analoga former af H. "grandidens, och hvarigenom den eljest rätt märk- bara slägtskapen mellan alla dessa former ytterligare framträder. Liksom liknande former af H. ”grandidens hafva de styfvare och rikligare hårighet och dessutom glesare, kantlik vippa med stundom ända till 45 mm. långt akladium. H. ”hepaticolor STENsSTR. (Värml. Archier. 1889), hvilken ej är funnen inom området, skiljer sig från nyss- beskrifna form, såsom jag vid jemförelse af odlade exemplar sett, konstant genom glesare och triangulärt eller vanligen vinkligt, men spetsigt tandade blad, hvilka öfverallt äro glattare, längre holkar med från bredare bas längre utdragna fjäll, klädda af längre glandler och ofta äfven med grofva, glesa eller enstaka hår samt vanligen ro- bustare växt med rakare och oftast längre vippgrenar m. m. 4. H. 7 duplidens n. subsp. DAHLST. Eliertrexs, fasen I, n. 57. Caulis 35—70 ctm. altus firmus sat gracilis, inferne rare — sparsim pilosus, su- perne rare pilosus v. fere dipilatus sparsim floccosus, apice densiuscule floccosus et minute, sparsim v. rare sub anthela densius glandulosus pilisque raris, obscuris obsitus. Folia rosularia tenuia saturate viridia, exteriora + rotundato — ovato-ova - ! Jemför för öfrigt det liknande förhållandet mellan de båda (mera skilda) paralellformerna: H. Xcordigerum och H. "maculosum, af hvilken sednare jag från Gotland sett individer, hvilka i anmärkningsvärd grad erinra om den förra, 134 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. lia + late et irregulariter sed haud dense dentata + cordata — hastata obtusa, in- termedia e basi cordata — hastata v. truncetata sat magna + ovata — ovalia v. ovali — oblongo-lanceolata acuta et interiora + anguste oblongo-lanceolata sat longe acuta in petiolo + longe et oblique descendentia v. basi angusta subtrun- cata, omnia + profunde et late maxime imequaliter et argute fere ad apicem dupli- cato-dentata v. ad basin precipue dentibus latis longis vel laciniis patentibus — reversis incisa laciniis liberis spe in petiolo unilateraliter decurrentibus, supra pilis brevibus sparsis — densiusculis, subtus longioribus presertum in nervo dorsali + stellato hirta, marginibus pilis mediocribus sat densis — densis ciliata, petiolis molliter et sat longe villosis. Folwum caulinum + lanceolatum cuspidatum sessile — petiolatum plerumque supra medium caulis insertum dentibus et laciniis angustis petiolo decur- rentibus + longe argute et irregulariter subulato-dentatum. Anthela sat ampla laxa + composita irregulariter paniculata v. umbellata ramis (sepe valde) patentibus in- curvatis superioribus sepius valde approximatis, inferioribus + remotis + supe- rantibus, pedicellis longis gracilibus aceladioque 20—30 mm. longo fuscovirescen- tibus sparsim — densiuscule floccosis et sat dense — dense et graciliter nigroglandu- losis. Involucra obscure atro- v. fusco-viridia sat elongata et sat gracilia basi ovata postea rotundata. Squame sat angustae, exteriores breves lineares obtusze, interiores sublineares in apicem obtusiusculum — subacutum parum angustatze, intime pauce subulate, plereque apice sat comosaxr, marginibus colore fuscoviridi in dorso obscu- riore sensim abeunte sat late marginate et superne floccis densioribus inferne spar- sis haud late et dense limbate, ceterum parce — sparsim stellate et glandulis fuscis apice lutescentibus brevibus et longis dense — conferte obtectx raro pilis paucis obscuris immixtis obsite. Calathium vitellinum v. fere croceum, radians. Li- gulee glabra Stylus luteus — subluteus. 5 (C) inv: SDL 3035 An AE , En såväl habituelt som till karaktärer synnerligen utmärkt form, lätt igenkänd på sina skarpt, vanligen långt och ojemnt dubbeltandade och veckade samt vid basen, hvilken i allmänhet är något pillik eller vanligen tvär och endast hos de inre bladen ej sällan ned- löpande, tätt inskurna mörkgröna blad, de vanligen svartgröna temligen långa holkarne med temligen smala fjäll, klädda af ganska fina, täta, brunaktiga, ofta brunhufvade glandler, hvilka här och hvar öfvergå i sparsamma, mörka, vanligen icke hvitspetsade hår, nedtill sparsamt, upptill rikligare och tydligare stjernludna holkfjällskanter och svagt hår- tofsade fjällspetsar samt mörka, nästan brandgula blomster och oftast gula stift. Bladens tandning är särdeles karaktäristisk. Vanligen omvexla ett fåtal större, triangulära, rak- kantade, långa och spetsiga, framåtrigtade, endast vid basen ofta utstående eller bakåt- rigtade tänder eller flikar med talrikare små tänder eller uddtänder, hvilka isynnerhet hos groft inskurna blad uppstiga m. 1. m. långt på de större flikarne. Hos magrare exem- plar framträder nästan endast de större tänderna, hos frodigare blir skifvan deremot me- stadels mot basen äfven betydligt inskuren och grofflikad samt vanligen veckad. Stjelk- bladet och det inre rosettbladet äro vanligen mycket smalt lancettlika och utdraget lång- spetsade samt med djupa syltänder eller flikar. Vippans grenar äro ofta focklikt KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. 135 närmade och fina. Skaften, hvilka upptill ofta äro något förtjockade, äro långa och ej sällan utgå de vid grenarnes bas, så att en nästan enkel flock uppstår. Vanligen är en och annan af de öfre och ofta någon af de nedre m. 1. m. aflägsnade grenarne längre än de öfriga, hvarigenom vippan blir ojemn. Holkarne äro ej sällan något vridna, hvilket utom andra karaktärer antyder denna forms slägtskap med H. ”torticeps. Dock är den af temligen afvikande habitus genom bladens form, tandning och färg, hvari den närmar sig H. Xdentifolium, samt holkarnes färg och beklädnad, hvari den temligen påminner om H. Xpersimile. | Anträffad inom området i Östergötland, Vist s:n, Sturefors, på ett ställe temligen rikligt; Kärna s:n, Mal- men (förf.). b trilineatum K. JOHANS. in litt. n. forma. Foliis plerumque angustioribus saepius minus profunde et minus crebre den- tatis, basi tantum dentibus longis sepius angustioribus instructa, anthela magis irregularis paniculata v. superiore parte interdum subumbellata ramis vulgo mul- tum patentibus curvatis dense canofloccosis et dense — conferte nigroglandulo- sis pilis paucis longioribus nigris immixtis, acladio 3—30 mm. longo et involucris validis sat magnis atris variegatis basi crassa rotundata squamisque angustis lineari- bus obtusis — obtusiusculis valde comosis marginibus + anguste viridibus floccis albis densis fere ad basin limbatis dorso atro glandulis nigris longis erebris — con- fertis pilis sparsis(—densiusculis) obscuris immixtis vestitis nec non stylo obscuro facile nigricante a pracedente sat diversum videtur. 11—12 bk [äv br 60 Dans les MM. Ehuru i flertalet karakterer och i habitus ganska lätt skild från föregående och må- hända likvärdig med densamma, vågar jag ej bestämdt uttala mig härom på grund såväl af de få fyndorterna som af den stora likheten med en del former af h. f., af hvilken den möjligen kunde vara en mera utpräglad lokal variation. Dock är den från alla före- gåendes former skild genom de mörka stiften, de mörkare holkarne med smalare eller åt- minstone ännu mera jembreda fjäll, hvilkas smala gröna kanter äro nästan eller helt och hållet täckta af tätt, hvitt stjernludd, hvilket upptill är tydligast och öfvergår i fjällspet- sarnas rikliga hårtofsar och med sin hvita färg bildar ett skarpt afbrott mot den smala, svarta ryggen. Då derjemte luddet på fjällets öfriga del alldeles saknas eller åt- minstone är sparsamt, men till följd af fjällets mörka färg och de mörka glandlerna knap- past synes, uppstå tre olikfärgade, ganska tydligt markerade och nästan lika breda linier, hvaraf holkarna få ett karaktäristiskt utseende. Hos föregående öfvergår kantens ludd småningom mot fjällets midt i glesare stjernhår. Vippan är derjemte mera oregelbunden och glesare än hos föregående. Ofta äro ett par holkar, ibland toppholkens och den när- mast under sittande, ibland ett par af sidogrenarnes starkt närmade hvarandra med delvis hopvuxna skaft eller äro de till större delen sammansmälta. Ofta är då den äldre holken alldeles oskaftad och sidoholken något öfverskjutande men kortskaftad. 136 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. Genom några af sina karaktärer synes den, ehuru stående betydligt närmare före- ende, på visst sätt förena den med H. XJohansonii och ännu mera med följande. I flera afseenden, såsom i bladens form och tandning samt till holkarnes färg och beklädnad, derigenom att ganska talrika hår äro inblandade bland holkarnes glandler och isynnerhet utvecklas vid aftblomstringen, synes denna form mera än föregående eller andra former af denna art (dock mindre än följande) närma sig vissa former af H. sagittatum såsom H. "lanuginosum och H. Xtenebricosum. Med följande är den mycket beslägtad, men väl skild genom sina tätare tandade, smalare blad, smärre och mindre holkar m. m. Mera lågväxta backformer påminna 1 några afseenden, såsom i bladens tandning, något tjockare och kortare holkar m. m., i ringare grad om H. "mundulum, från hvilken denna underart dock är väl skild genom sina öfriga karaktärer och med hvilken den sannolikt endast kan anses aflägset beslägtad. o gå Hittills anträffad i Småland, Rogberga s:n, Klefarp och Heljaryd (K. JOHANSSON), Askeryds s:n, Bordsjö, Eksjö s:n, Brevik och Smedstorp (förf). 5. H. 7 dentifolium (C. G. WBsTERL.). H. dentifolium C. G. WESTERLUND, Bidr. till känned. om Ronnebytr. Fauna & Flora 1890, p. 113. | Caulis 35-50 cm. altus crassiusculus subflexuosus 0—1-folius, inferne pilis longis gracilibus sparsis obsitus ievissime stellatus, medio fere glaber v. pilis molli- bus raris obsitus, leviter stellatus superne sparsim floccosus et pilis mollibus longis sparsis vestitus sub anthela magis pilosus tomentellus et glandulis nigris sparsis — densiusculis obtectus. Folia tenuia saturate viridia, supra glabriuscula — sparsim pilosa, subtus pallidiora sparsim — densiuscule et in nervo mediano densiuscule — dense floccoso + dense pilosa, ceterum levissime stellata, marginibus pilis medio- cribus dense ciliata, petiolis pilis + longis mollibus tenellis + dense villosa; basa- lia lata in rosulam 4— 5-foliam approximata, exteriora late ovato-rotundata — late : ovata basi sagittata obtusa — rotundato-obtusa fere ad apicem late angulato-dentata, intermedia + elongate ovata breviter acuta irregulariter et late triangulari-dentata di margine plicata basi sagittata — truncata spe obliqua longius dentata, intimum late ovato — elliptico-lanceolatum crebrius et argutius dentatum basi + contrac- tum hastatam dentibus fere liberis curvatis — grossis dentata — incisa ceterum spe duplicato et serrato-dentata et haud raro dentibus liberis in petiolo + descen- dentibus pråedita omnia + longe et late petiolata, exteriora subtus + violascentia; folium caulinum vulgo nullum v. unum parvum lanceolatum — lineare cuspidatum rare irregulariter dentatum in superiore parte caulis affixum, breviter petiolatu Anthela paniculata v. apice sepe subumbellata simplex — subcomposita ramis c siusculis curvatis aequatibus v. parum superantibus tomentellis glandulis densi culis — sat densis brevibus et mediocribus pilisque mediocribus sparsis obtectis, pedi-- Ä KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 3. 137 cellis arcuatis mediocribus acladioque 20—25 mm. longo tomentosis glandulis nigris et brevibus et mediocribus densis — crebris pilisque raris — sparsis obtectus. Invo- luera magis elongata atro-virescentia — sat atra sat variegata basi ovata postea rotundata. Squame latiusculx sublanceolate, exteriores sat breves obtus2e, interiores + elongate e basi latiore sensim in apicem obtusiusculum — acutum attenuate + anguste viridimarginate omnes apice + comate glandulis virescenti-obscuris v. nigris crebris brevibus et mediocrebus et pilis sparsis v. raris in squamis basalibus swepe densioribus obtecta, marginibus inferne anguste superne sat late et conspicue et dense floccoso-marginate ceterum levissime stellate. Calathium sat magnum obscure lu- teum v. fere vitellinum radians. Ligul& apice glabre. Stylus luteus, fuscohispidu- lus, siccus fuscescens. 13—15 z ä é NYA. faen: 00-40; Tr M.v 3 smMMm. (3-)6—7> , Denna vackra form, som framförallt utmärker sig genom sina breda och tunna, nä- stan ända till spetsen med breda, olikstora, triangulära tänder försedda blad, hvilkas bas är bred, pillik eller tvär och ofta sned, hos de inre vanligen indragen, djupare inskuren och nästan spjutlik, genom sin vanligen bladlösa, men höga stjelk, sina långa holkar, som hafva tät beklädnad af mörka, öfvervägande korta glandler jemte inblandade, vanligen mörka, spridda, på de yttre fjällen ofta tätare hår, och äro karaktäristiskt brokiga af de mörka fjällen, de inres gröna, smala kanter och det företrädesvis 1 fjällens kanter tätt samlade stjern- luddet, samt genom sina stora, mycket mörkt gula korgar, är mycket nära beslägtad med före gående, isynnerhet dess v. 6 triltneatum. Från båda dessa är den dock skild genom gröfre tan- dade och bredare basalblad, af hvilka endast de inre ibland äro dubbelsågadt tandade, vanli- gen bladlös stjelk, upptill jemte glandlerna mer eller mindre rikligt klädd äfven af hår, hvilka äfven uppträda på grenarne och wmera sparsamt på holkskaften, långa och stora holkar med betydligt tätare glandelhårighet och talrikare hår samt från hufvudformen äfven genom tydligare och bredare stjernluddsrand i kanterna af fjällen och slutligen äfven genom större korgar. Med H. "Johansoniir, hvilken den liknar till holkarnes och fjällens form, är den som den synes rätt nära slägt, men denna är för öfrigt betydligt skild genom bladformen och bladens tandning, genom sma bredt grönkantade fjäll, sparsammare glandelhår och nästan fullständig brist på enkla hår på stjelkens öfre del, inflorescensgrenarne och hol- karne samt ljusare blomfärg och glest men tydligt cilierade ligulx. Den bildar med alla dessa former en naturlig serie, genom den sistnämnda förbunden med H. "sparsidens och är en sydlig, troligen sent uppkommen paralellform till de två föregående. Funnen i Blekinge vid Ronneby (C. G. WESTERLUND). K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 3. 18 138 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. H. SPARSIDENS n. sp. Caulis gracilis crassiusculus altus — elatus 1—2(—3)-folius, inferne spar- sim — sat dense pilosus, superne fere depilatus — sparsim pilosus rare — sparsim v. superne densiuscule pilosus, apice rare — sparsim glandulis minutis v. longis obsitus v. fere a basi minute glandulosus: Folia ovalia — elliptica v. ovali- oblonga subintegra v. rare undulato-dentata — sparsim et acute dentata basi ovata — decurrente parum dentata v. laciniis longis sparsis inzequalibus predita. Involucra parva — elongata fusco- v. cano-viridia + variegata glandulis brevibus — longis densis — sparsis interdum pilis paucis v. raris immixtis obsita margmibus squamarum usque ad apices comosos + late et conspicue floccosa v. basi saltim floc- cosa dorso squamarum rare — subdensiuscule stellata. Squame latiuscule e basi latiore lanceolata v. angustiuscule + lineares acutiusculre obtuse. Anthela nune laxa nunc + contracta paniculata v. superiore parte + umbellata sepe irregularis ramis sat arcuatis. Styli lutei v. sat obscuri. Ligule glabrae v. saltim interiores + ciliate. Hithörande former utmärka sig genom sina i allmänhet glest tandade eller nästan helbräddade och endast vid basen tandade till flikade blad med vanligen spetsiga och smala tänder, sällan med bladen i kanten vågiga till vinkliga af korta tänder, samt små till "ätt långa holkar med stjernludd i fjällens kanter (eller hos en form med mera jemnt för- delad ludd) och klädda af talrika korta till långa glandler och stundom äfven af spar- samma hår, i hvilket fall glandlerna äro mindre talrika. De bilda en paralellserie till föregående med hvilka en af dem synes stå i något närmare förvandtskap, nämligen H. "Johansonii. Denna synes äfven beslägtad med H. "canipes, med hvilken den har stor öfverensstämmelse till holkarne. Den erinrar äfven om H. ciliatum till det cilierade kron- brämet och i några andra afseenden. H. "Umum och H. "macradenium äro, huru habituelt olika de än synes, nära beslägtade, hvilket framgår af en jemförelse mellan frodiga exem- plar af den förra och spädare af den sednare, hos hvilka karaktärerna mycket närma sig hvarandra. Den förra är otvifvelaktigt, såsom bladform och habitus ange, beslägtad med H. "caliginosum, om hvilken äfven spädare former af den sednare påminna; å andra sidan har den sistnämnda i holkarnes utseende och ofta till bladform (då bladen bli bredare och helare) samt i bladfärgen många öfverensstämmelser dels med H. "orbicans, dels och kanske ännu mera med H. "integratum. Ännu mera liknande H. "orbicans till holkarnes utseende är den H. "macradinium ytterst närstående H. "sparsidens, hvilken dessutom i bladform och tandning samt bladens färg närmar sig former af H. sarcophyllum. Slutli-- gen står H. "subeinerellum till sina karaktärer emellan H. ”sparsidens och H. Xorbicans samt former af H. sagittatum förnämligast H. "informe och H. "expallescens och borde kanske snarare räknas till dessa, fastän jag här på grund af dess ytterst sparsamma hår- beklädnad på holkarne och flere i ögonen fallande likheter med H. "sparsidens inordnat den i denna formgrupp. . KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. 139 Conspectus subspecierum. Involuera glandulosa pilis haud immixtis. Folia parva subintegra basi ovata — descendente et sparsim anguste dentata — sublaciniata. Involucra parva brevia fusco-cinerea, squamis latis acutis den- siuscule glandulosis anguste et fere inconspicue floccoso-limbatis, dorso sparsim floccosis, apieibus non v. vix comosis. 1. H. flimum KK. JoHANSS: Folia magna subintegra — sparsim dentata, basi + descendente — subovata sparsim et longe + acute laciniata. Involucra sat magna elongata atro- v. fusco- viridia, squamis sat angustis longis obtusis glandulis validis cebris obsitis sat late et conspicue floccoso-limbatis, dorso rare floccosis, apicibus dense comosis. 2. H. "macradenium DAHLST. iInvoluera glandulosa pilis solitariis v. raris immixtis. Folia lete viridia ovali-rhomboidea sparsim et acute dentata, basi + cune- ata paullo longius dentata haud laciniata. Involuecra gracilia sat elongata cano- viridia, squanus angustis obtusiusculis v. breviter acutis glandulis crassis sat longis crebris pilis solitiariis immixtis obsitis late floccoso-limbatis, dorso densi- uscule floccosis, apicibus leviter comosis. 3. H. "subeinerellum K. JOHANSS. Folia glaucescenti-viridia ovali-oblonga v. angustiora rare et acute + late dentata basi obtusa v. cuneata laciniis dentibusque longis sparsis irregulariter predita. Involucra elongata et sat valida + cano-virescentia, squanus e basi lata angustatis obtusiusculis glandulis mediocribus sat densis obsitis pilis raris v. nullis immixtis anguste floccoso-limbatis, dorso sparsim floccosis, apicibus vixX comosis. 4. H. sparsidens DAELsT. Folia Ixete prasino-viridia ovalia — ovali-oblonga sparsim undulato — acute et late dentata basi cuneata — obtusa parum dentata — sparsim et longe et acute laciniata. Involucra elongata sat valida virescentia, squamis longis e basi lata subattenuatis obtusis glandulis densiusculis et pilis sparsis obsitis, anguste floccoso- limbatis apicibus breviter comosis. 5. H. "Johansonii DAHLST. 1: H. £limum K. JOHANSSON in litt. Caulis 45—60 ctm. altus crassiusculus firmus 1—2-folius. inferne sparsim pilosus, superne plerumque depilatus rare — sparsim floccosus et glandulis minutis raris — sparsis obsitus. Folia rosularia plerumque parva, obscure viridia, crassa 140 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. et firma, subtus pallida, ciesio-cinerascentia, exteriora + ovalia — ovata obtusiuscula, intermedia + elliptica — late ovali-oblonga + breviter acuta, intimum + elliptico- lanceolatum — sat anguste lanceolatum cito v. sensim in apicem + cuspidatum attenuatum, omnia integerrima — subintegra et solum ad basin dentibus paucis mediocribus instructa v. etiam undique minute denticulata, omnia in petiolum superne + alatum abrupte v. sensim descendentia, supra brevissime et plerumque sat dense pilosa, subtus dense et presertim in nervo dorsali longius pilosa, marginibus breviter et dense — densissime ciliata, petiolis + fusco-violaceis pilis mollibus sat longis + dense villosis. Folium caulinum inferiore parte v. ad medium caulis insertum breviter petiolatum — subsessile + ovato-lanceolatum parvum integerrimum basi paullo de- currente acute sed haud profunde 2—3-dentatum, ceterum supra medium cito in apicem longum — longissimum cuspidatum attenuatum v. sensim acutum, sepe alterum lineare in superiore parte evolutum. Anthela + pamiculata irregularis sepe e latere compressa, ramis inferioribus ramosis, superioribus simplicioribus, omnibus + remotis v. summis mediocriter sat dense approximatis, longe — longissime supe- rantibus, erecto-patentibus et leviter arcuatis, pedicellis sat longis acladioque 10—15 mm. longo, viridi-canescentibus, densiuscule — sat dense floccosis et glandulis minutis gracilibus mnigris — fuscis, inferne densiuscule superne dense — conferte vestitis. Involucra parva — mediocria fusco-viridia basi ovata postea rotundata. Squamde latiuscule — sat late, exteriores pauce breves sublineares v. subtriangu- lares acutiusculr, intermedie elongate triangulares — Janceolatex sensim v. cito in apicem piceum acutiusculum — sat acutum attenuate, intime acute subulatze, dorso fusco-nigricantes v. fusco-virentes, marginibus + late et sordide viridi-margi- nate, undique floccis sparsis quasi leviter pulverulente v. deorsum ad marginibus floccis magis confertis stellate, ceterum glandulis sat gracilibus — crassiusculis mediocribus brevibus nigro-fuscis v. luridulis dense — sat conferte obtecte&. Calathum aureum, sat plenum. Zigule glabre v. levissime ciliate. Stylus subluteus, siccus obscuratus. 10—12 Inv. ET DICK Sömn 2 Utmärkt genom sina merändels små, mörkgröna, täthåriga blad af säreget utseende, kvastlik och vanligen gles samt ojemn och från sidan ofta hoptryckt inflorescens med medelstora, brungröna eller något svartaktiga holkar, som hafva liksom ett svagt, gulgrått öfverdrag till följd af det öfverallt spridda luddet och de täta, korta, än svarta än brun- aktiga glandlerna, hvilkas knappar vanligen äro brungröna eller något gulbruna. Luddet är liksom ett fint pulver strödt öfver hela fjället, men synes något tätare hopadt vid kan- terna och mot basen af de yttre fjällen. Den ganska breda randen i fjällens kanter är vanligen orent grön och öfvergår småningom i ryggens brungröna eller brunsvarta färg. Fjällspetsarne äro i allmänhet m. 1. m. långt ned mörka och något tjärfärgade. Af särdeles karaktäristiskt utseende äro bladen. De vexla från m. 1. m. oval — äggrundt- oval eller elliptisk form, någongång omvändt äggrunda eller omvändt aflånga, äro nästan alltid små samt äro till största delen i kanten alldeles helbräddade eller med några små otydligt, sällan väl framträdande tänder. Vid basen, som är mer eller mindre hopdragen och nedlöpande på det upptill ganska breda skaftet träffas nästan KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. 141 alltid några få, ofta blott ett par kortare eller längre utstående eller något bakåt- rigtade, ej sällan krökta tänder. Vanligen äro alla bladen spetsiga, utom de yttersta. Det innersta och stjelkbladet äro vanligen äggrundt lancettlika eller elliptiska till smalt lancettlika och oftare än rosettbladen alldeles helbräddade, endast vid basen med ett par tydliga tänder och vanligen ofvan midten tvärt hopdragna till en ganska lång, skarp spets. Vippan är ganska egendomligt utvecklad. Vanligen äro de 2—3 nedre grenarne aflägs- nade från hvarandra, ofta rikt förgrenade och betydligt öfverskjutande akladiet, hvilket är mycket kort. Derjemte äro de företrädesvis stälda på ena sidan af hufvudaxeln, hvari- genom vippan blir sned och från sidan plattad. De öfre äro vanligen enblomstriga och närmade hvarandra, sällan äfven något flocklikt gyttrade och i ringare grad nående öfver akladiet. Till egenskaper står denna form delvis emellan H. Xsparsidens och följande och är troligen mest beslägtad med dem. TI bladens beklädnad, form och tandning samt i habi- tus har den ofta en utomordentlig likhet med H. "caliginosum, med hvilken den utan tvifvel äfven 1 ej ringa grad är beslägtad. Liksom H. Xsparsidens har den en rätt tydlig likhet med några med H. "diaphanoides beslägtade nordliga former, isynnerhet sådana med smärre holkar med m. 1. m. ludd på fjällen, t. ex. H. Xstorliense Norrr. Till hol- karnes färg och beklädnad påminner den äfven rätt mycket om en annan åt H. "diapha- noides tenderande form, H. "punctillatum, synnerligast med afseende på glandlernas ut- seende och stjernluddets fördelning. Anträffad i Småland, Horsarp, Högåsen m. fl. st. (K. JOHANSSON) 2. H. " macradenium n. subsp. DAHLsT., Hier. exs"fase; II, 184: Caulis 40—70 ctm. altus crassiusculus — crassus plerumque 1-folius, inferne sparsim pilosus, superne rare pilosus — depilatus sparsim — densiuscule floccosus et a medio glandulis minutis sparsis — densis v. sat crebris obtectus et spe fere usque ad basin glandulis minutissimis solitariis obsitus. Folia rosuwlaria obscure viridia, exteriora + ovata — ovalia denticulata — undulata obtusa basi + abrupte contracta, intermedia + elongate ovalia — elliptica v. + late anguste oblonga — oblongo-lanceolata subintegra v. + sparse et late sat acute dentata basi descen- dente uno altero dente longiore instructa + acuta, interiora + lanceolata v. anguste elliptica sensim descendentia basi + longe et acuta 2—3-dentata ceterum sparsim et acutissime dentata cito contracta, supra breviter et mediocriter — densiuscule pilosa subtus pilis sat denticulata v. subintegra in apice + longum integrum cuspidatum brevibus densiusculis in nervo dorsali sat floccoso sat densis longioribus hirta, mar- ginibus crebre et breviter ciliata, petiolis pilis sat longis densis — sat crebris villosa. Folium caulinum petiolatum — subsessile + lanceolatum v. ovato-lanceolatum basi descendente — subtruncata + obliqua dentibus paucis longioribus densissimis paten- 142 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. tibus — subreversis instructum ceterum argute pauci-dentatum v. subintegrum seepius cito in apicem + integrum longum acutum v. cuspidatum attenuatum. AÅnthela sat magna + ampla et laxa paniculata v. contracta umbellata uno alterove ramo distante aucta, ramis sat patentibus + arcuatis — subrectis pedicellis sat longis acladioque 15—35 mm. longo, cano-virentibus, sat dense floccosis glandulis densiusculis superne densis — densissimis minutis v. brevibus sub involucris iisdem longis immixtis vestitis. Involuera fusco-viridia — sat obscura + elongata plerumque gracilia (v. crassiuscula) basi + ovata postea rotundata. Squame sat anguster, exteriores an- gustiores lineares obtusiusculz, interiores sublineares in apicem obtusiusceulum — acutum + longe angustatze, intima paucer subulate, apicibus sat longe albocomose, marginibus + late viridibus floccis superne densis sat late, inferne sparsis + anguste striatex, ceterum rare stellatx et glandulis validis nigris longissimis et mediocribus mixtis + confertis obtect&x. Calathium + aureum, sat radians. Ligule glabre. Stylus vivus luteus, siccus interdum obscurus. Inv. = Da 35-405. 15 mov mm, Står mycket nära H. "sparsidens, med hvilken den ofta har rätt stor likhet, men skild genom sina mörkare gröna och mera håriga blad med något tätare, smalare och ofta spetsigare tandning, hvilken vanligen är lika sparsam som hos denna och på samma sätt fördelad, samt smalare fjäll och längre holkar. Den liknar mycket föregående genom sin än glesa och vida, kvastlika, än upptill flocklika vippa med ungefär samma anordning af grenarne och skaften som hos denna, men den har rikligare glandelhåriga skaft och skiljes från densamma dessutom genom sina stora och långa holkar med betydligt tätare och längre, storknappiga glandler, smalare, nästan jemnbreda fjäll med smalare, grön kant, hvilken isynnerhet upptill är rikligt luddig samt stora, mera tandade blad. Vanligen är denna form stor och grof med stora, gulgröna, fettglänsande blad. Stjelken är vanligen hög och bugtig, sällan med mer än ett blad. Ofta äro bladen mycket hela, med endast ett par kortare eller lägre tänder vid basen. Dylika individer påminna både om en del former af H. "integratum och H. "caliginosum, med hvilka den synes i någon mån be- slägtad. Med föregående är den säkerligen äfven, oaktadt det temligen skiljaktiga ut- seendet, rätt nära slägt, att döma af vissa, ej sällan förekommande likheter i bladform och tandning m. m. Endast anträffad i Östergötland, Vist s:n, Sturefors och Sundsbro, på ett ställe temligen rikligt. 3. H. "sparsidens n. subsp. Caulis 35—60 ctm. altus crassiusculus 1—2(—3)-folius, inferne pilis longis sparsis — densiusculis mollibus vestitus, superne fere depilatus et rare — sparsim floccosus, superiore parte glandulis brevibus nigris solitariis — sparsis obsitus. Folia rosularia plerumque plura crassiuscula et sat firma medioeria — sat magna lete graminco-viridia — sat glaucescentia subtus pallida, sxpe cano-glaucescentia, exteriori KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 3. 143 + ovalia — obovata, intermedia + elongate obovata — oboblonga plerumque apice rotundata — obtusa basi in petiolo superne valde alato dentato — denticulato descen- dentia et sepe + longe, late et grosse v. minute et acutius, inzequaliter 2—3-den- tata dente uno alterove longo reverso ceterum dentibus sparsis latis + humilibus angulata — inequalia v. majore parte subintegra, intimum anguste oboblongum — lanceolatum v. anguste ovato-lanceolatum + acutum, supra subglabra v. rare et bre- viter pilosa, subtus rare — sparsim in nervo dorsali dense floccoso sat longe et den- siuscule pilosa ceterum sparsim — sat dense stellata. Folia caulina nunce 1 petiolatum v. subsessile + ovato lanceolatum — ellipticum v. lanceolatuam subulato-dentatum v. angulatum et basi oblique sepe tfeverse et grosse pauci-dentatum v. integrum — integerrimum + cuspidatum, interdum 2—3, summa sessilia minora minuta dentata — ”integerrima. Anthela + laxa ampla + composita paniculata v. superiore parte umbellata ramis canovirentibus erecto-patentibus sat rectis v. leviter curvatis inferiori- bus 1—2 sat longe remotis, omnibus + superantibus, pedicellis sat longis, acladio 15—20 mm. longo, sat dense floccosis et glandulis mediocribus et brevibus nigris inferne sparsis superne densiusculis — densis obtectis. Involucra gracilia cylindrica + obscura — virescentia, variegata, basi + ovoidea. Squamee sat anguster, exteriores pauee breves anguste lineares obtusiuscule, interiores lanceolato-lineares sensim in apicem angustum obtusiusculum — acutum attenuatze, intime pauce subulatr, + late et sordide viridi-marginate, marginibus stria angusta floccosa conspicua notateae ceterum rare Vv. sparsim stellatx et glandulis longis et mediocribus nigris + dense obtectex. Calathium aureum subradians — sat plenum. Ligule glabre. Stylus vivus et siccus + obscurus. 10—11 Inv. EES ORTIE m 2,5 mm. En i flera afseenden intressant och anmärkningsvärd form, framförallt utmärkt genom bladens karaktäristiska tandning, den oftast 1- men mången gång tydligt 2—3-bladiga stjelken samt den rika vippan med ganska raka eller något böjda grenar och temligen långa, brokiga holkar, med från bredare bas lancettlikt lineära fjäll. Bladen äro isynner- het utmärkta genom sin oftast tydligt glaucescenta färg och de vid basen företrädesvis ut- vecklade och få, utstående eller någongång bakåtrigtade gröfre till finare, oftast på ena sidan längre flikarne eller tänderna. Bladbasen är vanligen långt nedlöpande på det uppåt bredare och med fria flikar eller tänder försedda skaftet. För öfrigt är tandningen gles och kort samt ojemn och försvinner vanligen från midten af bladen eller antydes endast Svagt. Stundom blir bladet till större delen helbräddadt. Stjelkbladen äro lika mycket eller mera varierande till tandningen än rosettbladen, än (isynnerhet de öfre) helbräddade, än med några grofva, ojemna tänder vid basen och än utefter hela kanten korttandade — syltandade och någon gång med temligen långa, smala basalflikar och m. 1 m. spjutlik bas. Om endast ett sjelkblad är utbildadt är det vanligen kortskaftadt men ofta alldeles oskaftadt. Äro flera utbildade, är det nedre vanligen m. 1. m. skaftadt och fästadt nära basen. För öfrigt variera de mycket till formen, ibland smalt lancettlika, ibland bredt äggrundt lancettlika men vanligen långt och skarpt spetsade. Rosettbladen äro äfven till formen mycket varierande, ibland till största delen omvändt äggrunda till omvändt aflånga, 144 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. 1 spetsen rundade eller åtminstone mycket trubbade, ibland mera äggrunda till aflånga och kortspetsade; det innersta är dock alltid smalare och mera spetsigt. Undertill variera de från temligen till rikt stjernludna, isynnerhet stjelkbladen, och äro än temligen ljust gröna, än ganska intensivt blåaktiga. Särdeles intressant är denna form för sin vexlande habitus, framkallad af stjelkens olika bladrikedom. Exemplar utan eller med 1 stjelkblad tillhöra i morfologiskt afseende silvaticum-typen i vidsträckt bemärkelse och öfverensstämma 1 tandning och bladform mycket med följande och H. "lepistoides (eler H. "pretenerum). Exemplar med flera ut- vecklade stjelkblad, hvilka sålunda äro utbildade enligt vulgatum-typen, närma sig habi tuelt och i karaktärer i hög grad vissa i närheten af H. ”diaphanoides stående former, isynnerhet några jemtländska med stjernludd i holkfjällens kanter, hvilka på annat ställe skola behandlas." Men den liknar äfven mycket H. Fdiaphanoides sjelf till habitus, isynner- het de ej sällsynta formerna af densamma med trubbigt eller rundadt spetsiga, upptill bredare rosettblad och vid basen hufvudsakligen framträdande tandning. Onekligen står den mycket närmare diaphanoides-gruppen än t. o. m. H. serratifrons och närstående, då mellan dessa senare och den förra olikheten med afseende på stjelkens morfologiska utveck- ling, bladform och tandning är betydligt större. Hos H. "sparsidens förekomma alla öfvergångar från silvaticum- till vulgatum-typen och här har man sålunda exempel på en form, hvilken inom sig sjelf eger dessa båda motsvarigheter, hvilket är af intresse, emedan det visar, att de olika morfologiska typerna icke strängt tillhöra fylogenetiskt skilda grupper, om än så ofta synes vara förhållandet utan i många fall utbildats ur en gemensam grundtyp. Många gånger kommer den i det allmänna utseendet nära en del mindre typiska former af H. ”orbicans och med afseende på bladens tandning och rikliga stjernludd har den ofta synnerligen stor likhet med : "sarcophyllum, med hvilka former den utan tvifvel har en aflägsnare slägtskap. Den stå mycket nära föregående och förbindes genom densamma troligen med H. "integratum. Med H. ”subeinerellum har den äfven en ej ringa likhet till holkarne och äfven till bladen: = Anträffad i Småland, Rogberga s:n, Tenhult, Lättarp; Forserum s:n (K. JOHANSSON); Eksjö s:n, Bror m fl. st. allm. (förf.): Östergötland, Qvarsebo (8. AtrMavuist). Äfven känd från Södermanland, Ålberga (8. ALMQUIST). | 4. H. " subeinerellum K. Jou. in litt. I Caulis 35—50 ctm. altus, gracilis, inferne sparsim et molliter pilosus leviter stellatus, superne magis magisque floccosus — sat cano-tomentellus apice glanduli solitariis — raris nigris sat validis obsitus, 1(—2)-folius. Folia rosularia sat longe petiolata, lxte gramineo- v. sublutescenti-viridia, subtus pallidiora sparsim (-- sub- dense) et molliter in costa leviter stellata longius et densius pilosa, supra glabra - fere glabra (— sparsim pilosa) sat opaca, exteriora orbicularia — rotundato-ovat subintegra — leviter undulato-dentata basi subcordata — obtusa, intermedia + la te I Så påminner den mycket till holkar och allmänna utseendet om H. "storliense NORRL. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. 145 ovato-elliptica ad medium late et sparse haud profunde dentata — acute undulato- dendata basi + contracta — subtruncata (v. subcordata) apice late et abrupte rotundato-obtusa mucronata, interiora majora et sepe longius petiolata ovata (— ovato- oblonga) v. elliptica subrhomboidea + acuta denticulata — breviter et sparsim serrato-dentata v. undulato-dentata basi cuneata acutius dentata. HFolium caulinum infimum majus ovali-lanceolatum sat petiolatum ad basin v. in inferiore parte caulis insertum acutum argute et subirregulariter haud erebre dentatum ad basin decur- rentem v. contractam subobtusam dentibus v. laciniis paucis brevibus longis argutis instructum, magis (presertum in petiolo) pilosum et floccosum, v. minus, lanceo- latum — sublineare alte insertum, summum + anguste lanceolatum — lineare breviter petiolatum. Anthela vulgo 4—6-cephala paniculata et fere simplex parva sat contracta ramis gracilibus arcuatis (v. subarcuatis) equantibus v. parum super- antibus pedicellis mediocribus acladioque 5—10(—15) mm. longo dense canofloccosis et glandulis longis gracilibus — sat validis nigris sparsis — densiusculis obtectis. Involucra sat elongata + gracilia diluta e viridi cinerascentia variegata basi ovata postea subrotundata. Squamc anguste — sat anguste sublineares (basi 1—1,2 mm. late) sensim in apicem comatulum obtusiusculum — obtusum attenuatr, exteriores sat breves lineares angustiores, intim& pauce cuspidate, omnes usque ad apices floccis albis densiusculis, in marginibus densius confertis et lineam albam formantibus, vestitis et glandulis longis + gracilibus densis iisdem brevibus et interdum pilis (paucis v.) solitariis immixtis obtectis. Calathium sat obscure luteum + radians. Ligule glabre. Stylus subluteus — sat obscurus. Inv. re DI30= 30. Lem; 2.5 mm. ,5—5(—6) Denna särdeles vackra form är otvifvelaktigt nära beslägtad både med föregående och H. £informe, men skild från båda genom sina öfverallt rikligare stjernludna, brokiga holkar, hvilka liksom skaften äga långa, svarta, vanligen smala, men temligen storhufvade glandler, som skarpt afbryta mot luddet, isynnerhet på de ljusgråa skaften, der det är tätt samladt och tilltryckt. På holkarne förekomma äfven bland de större glandlerna små och korta i ungefär lika stor mängd och stundom några få (isynnerhet på äldre holkar) eller enstaka, långa, temligen grofva, långt svartfotade hår, hvilka oftast dock helt och hållet saknas. Till bladformen och de långa bladskaften påminner den mycket om H. informe, äfvensom till tandningen, hvilken är gles och föga djup samt ofta vinklig utom vid basen, hvarest stundom, isynnerhet på de inre bladen, några få smala tänder bli mera fram- trädande. Hårigheten är dock betydligt svagare. Häri äfvensom till stjelkbladets form och skarpare tandning eller stundom vid basen större flikighet och benägenhet att bli skaftadt äfvensom till den ej sällan tvära basen liknar den H. X striatulum. Rosettbladen äro dock mycket trubbiga, isynnerhet de yttre, hvilka ofta äro rundade och gerna hafva tvär eller intryckt till något hjertlik bas. Stjelkbladet är nästan alltid spetsigt, stundom långspetsadt. Påminner ej obetydligt i tandningen och formen af det inre rosettbladet och stjelkbladet om H. Xpendulum, hvilken starkt tenderar åt denna formserie. De yttre K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 3. 19 146 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. bladen erinra ofta mycket om dem hos H. £ expallescens. På öppna, soligare ställen bli bladen mera kortskaftade och isynnerhet undertill längre och tätare håriga. Hos dessa former få holkarne särdeles rikt utveckladt stjernludd (alltid tätare mot fjällkanterna), hvilket i förening med den något blygrå färgen på fjällens ryggar, den genomlysande gröna färgen i kanterna och de långa, mörka glandlerna gifva dem ett karaktäristiskt och i ögonen fallande gråbrokigt utseende, som äfven ehuru ej 1 så hög grad bibehåller sig på skuggiga ställen. Till indumentets fördelning på holkarne erinrar den rätt mycket om H. & cinerellum (DaAursTt., Hier. exs., fasc. IL: n.: 31). Ofta får äfven denna form två väl utvecklade, skaftade stjelkblad. Den erinrar då rätt mycket om vissa former af H. Xsparsidens med korttandade blad, med hvilken den torde vara beslägtad, såsom bladens form och holkarnes beklädnad angifva, men den är lätt skild bland annat genom sina smalare och genom det rikare luddet mera gråbrokiga holkar samt smalare, mera jemnbreda fjäll, genom sina skaftade stjelkblad, långskaftade basalblad och sin mera utpräglade silvaticum-habitus, genom lägre och trubbigare samt mera bugtig, längre upp mot spetsen uppstigande tandning hos bladen samt genom de ofta bland holkarnes glandler utvecklade håren och längre, kraftigare glandelhårighet. Fram- förallt är den utmärkt genom sina vanligen ej stora, bleka blad, af hvilka de yttre äro nästan rundade med tvär till svagt intryckt bas, de mellersta med äggrund eller svagt hjertlik bas, alla trubbade, och de inre med nedlöpande, vigglik bas och vanligen af m. 1. m. lancettlik, ofta genom de på midten mera framträdande tänderna något rhombisk form och temligen spetsade samt genom de långa och vanligen smala, af det företrädesvis i kan- terna af fjällen, som äro bredt och lifligt grönfärgade, hopade luddet och de täta, om- vexlande långa och korta, mörka, storknappiga glandlerna brokiga holkarne med smala, till större delen trubbiga och nästan jemnbreda fjäll. ”Tandningen är vanligen ej djup men bred och rätt skarp. Oftast få bladen genom den låga och något oregelbundna tandningen 1 sina kanter ett vågigt eller vinkligt utseende. Anträffad i Småland 1 Eksjö s:n, Smedstorp (förf.), Forserums s:n, Lättarp och Oggestorps s:n, Hiegöl i skuggiga eller sidländta ängar (K. JOHANSSON) och 1 Jemtland, Odensalastugan (C. F. SUNDBERG). H. " Johanssonii ”n. subsp. Caulis 35—50 ctm. 0—1 folius gracilis — crassiusculus, inferne sat dense pilosus, superne sparsim v. rare pilosus et sparsim floccosus glandulis minutis — brevibus raris sub anthela sparsis vestitus. Folia rosularia plerumque longe petiolata lete viridia, exteriora minora subcordato-ovata — late ovalia minute denticulata + obtusa, in- termedia + late anguste ovalia — elliptica basi rotundata — abrupte contracta v: parum descendente sparsim et obtuse undulato-dentata v. acute dentata basi sepe longius et subinequaliter dentata breviter acuta — obtusiuscula, intima majora ovato- elliptica — elliptica basi abrupte contracta — leviter et oblique descendente, argutius et longius dentata, cxterum sparsim dentata — denticulata + acuta, supra rare — sparsim KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 3. 147 pilosa, subtus densiuscule in nervo dorsali subefloccoso sat dense et longius pilosa, marginibus breviter et sat dense ciliata, petiolis pilis densiusculis + longis sat villosis. Folium caulinum sat magnum + ovato-lanceolatum basi + obliqua cuneata inzequaliter et longe + argute et profunde dentatum — incisum dentibus paucis in petiolo sepe decurrentibus, ceterum argute et sparsim dentatum + longe cuspidatum et + longe petiolatum sat glabrum. Anthela oligocephala laxa + simplex paniculata ramis + distantibus + erectis leviter arcuatis superantibus pedicellis mediocribus sub involucris + inerassatis acladioque 10—25 mm. longo viridi-fuscescentibus, floccis sparsis — densiusculis, glandulis validis nigris sat longis et minutis sparsis — densiusculis sub involucris sat densis obtectis. Involucra sat elongata + vires- centia basi ovata postea rotundata. Squamc latimscule elongater, exteriores brevissime sublineares — subtriangulares + obtuse, intermedix + obtuse — obtusiuscule et in- I time + acute elongate triangulares sensim angustate apice + comose et in marginibus latissime et elare viridibus superne sat late et dense inferne + anguste et — sparsim floccosex, ceterum rare — sparsim stellate et glandulis nigris longis validis — jisdem minutis densiusculis et pilis obscuris raris immixtis obtectis. Calathium + au- 0 reum, radians. Ligulce presertim interiores + longe at sparsim ciliate. Stylus luteus. ” Inv. = D. 30—35, L. m. 2,,—3 mm. Denna anmärkningsvärda form utmärker sig genom de jemförelsevis föga håriga, ljusa bladen med gles och på de yttre bladen trubbig, på de inre spetsig och vid basen af de inre och stjelkbladet lång och skarp, men äfven der gles och ojemn tandning, m. 1. m. ned- löpande eller rundad, endast hos de yttre bladen svagt hjertlik bas, gles och fåblomstrig vippa med upprätta, föga böjda grenar, långa holkar med vid basen breda, småningom i en van- ligen trubbad och hårtofsad spets sammandragna fjäll, hvilka äro bredt och rent (isynnerhet hos de inre) grönkantade och i kanterna upptill temligen bredt och tätt, nedtill smalare och glesare stjernludna samt jemte skaften klädda af omvexlande långa och korta, ganska grofva, medelmåttigt tättsittande glandler, som på holkarne äro blandade med några få mörka hår, glest cilieradt kronbräm samt gula stift. Bladen äro temligen tunna, ganska långskaftade och vanligen med grund och gles tandning. De inre och stjelkbladet äro isyn- nerhet glest skarptandade af korta och långa, smala, oregelbundet sittande tänder och lång- spetsade, det sednare vid basen med tätare eller glesare, långa, skarpa tänder och flikar af olika längd, som ofta på ena sidan nedstiga på skaftet; de yttre äro vanligen grundt trubbtandade eller bugttandade och trubbiga. Basen är endast hos de yttre något hjertlik eller rundad, hos de inre m. 1 m. vigglikt nedlöpande eller hopdragen och något tvär. Stjelkbladet är vanligen stort, långskaftadt och fästadt på stjelkens nedre del, stundom ända vid basen. Stjelkens nedre del och bladskaften äro m. 1. m. mörkt violetta. Står temligen fristående, men liknar habituelt rätt mycket H. Xcrassiceps, dock troligen be- slägtad med H. Xsparsidens. Med H. Xduplidens b trilineatum torde den äfven i någon mån vara beslägtad. Holkarnes form och beklädnad, det cilierade kronbrämet m. m. häntyder äfven på slägtskap med MH. ciliatum, med hvilken den stundom till bladen äfven har några öfverensstämmelser. Till holkarne har den i anseende till de breda, klart 148 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. gröna fjällkanterna, holkens form och den glesare beklädnaden en viss likhet med H. + canipes, hvilken likhet dock torde mera bero på analogi än slägtskap. Visar sig vid odling konstant skild från H. ciliatum. Anträffad i Småland, Rogberga s:n, Vismålen på en mossbeväxt klippa i barrskog i ett fåtal individer (K. JOHANSSON). H. TENEBRICOSUM Daursr. Caulis mediocris — altus, gracilis — crassiusculus 0—1(—2) folius, inferne sparsim — subdensiuscule pilosus, ceterum sparsim pilosus — subglaber leviter floccosus — subtomentellus, apice glandulis nigris pilisque solitariis — parcis nigris obsitus. Folia saturate v. gramineo-viridia subprasina, rosularia ovata, lanceolata — anguste lanceolata longius — brevius acutedentata basi + descendente presertim inzequaliter et longius dentata — laciniata, interiora saltim + longe acuta — cuspi- data longe petiolata, subtus et in petiolis densiuscule — sat dense et longe pilosa, caulina 0 v. 1 evolutum lanceolatum cuspidatum petiolatum v. 1—2 linearia subsessilia. Involucra atra, atro- v. fusco-viridia elongata basi subturbinata v. cras- siuscula basi + ovata cum pedicellis tomentosis glandulis nigris v. fuscis longis gracilibus v. brevibus crassioribus densis — confertis et pilis obscuris (vulgo nigris) mediocribus v. brevibus vulgo inter glandulas occultis sparsis — densiusculis obsita. Squamce anguste — latiuscul& breves — elongate marginibus anguste et vulgo xegre conspicue floccoso-limbate. Anthela plerumque simplex parva angusta v. humilis paniculata ramis parum arcuatis v. rectis. Stylt obscuri v. nigri. Ligule glabre v. subglabre, intime sepe breviter ciliate. Hithörande tvänne former utmärka sig genom sina långskaftade, åt båda ändar m. 1. m. spetsade, skarptandade och vid basen oftast längre tandade eller skarpt fliktandade blad af ljust eller mörkt grön färg med svagare eller starkare dragning åt lökgrönt, men fram- förallt genom sina rikt glandelhåriga holkar och skaft med bland glandlerna inblandade, glesare till tätare, oftast svarta hår, hvilka äro lika långa eller föga längre än glandlerna och genom att ofta sakna hvit spets till utseendet föga skilja sig från dessa, samt genom mycket smal strimma af oftast glest stjernludd i holkfjällens kanter. De synes (jemte H. "nigricanticeps, STENST., hvilken dock står närmare följande form- grupp) bilda en mellanlänk mellan H. serratifrons och H. persimäile. H. Xtenebricosum närmar sig å ena sidan H. Ymeticeps och H. Xglandulosissinum ' med närstående och är 1 En tydlig men sjelfständig medelform till dessa är H + Hägerstoemii mibhi från Dalarne (K. P. HäÄGER- STRÖM) och Nerike (E. ADLErz). Till de flesta karaktärer och habituelt är den ytterst lik H. Xtenebricosum, men genom saknad af hår bland holkarnes glandler, genom de smalare och ännu mera snurrlika holkarne och de långa fjällen påminner den om HH. "meticeps och beslägtade former, genom bladens bugtiga och ofta grofva tänder om H. X suberassum. Den skall på annat ställe utförligare beskrifvas. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 3. 149 å andra sidan tydligen beslägtad med H. Xlanuginosum. H. £ denigrans har äfven lik- heter med former af FH. serratifrons, bland hvilka den dels till bladen erinrar om hufvud- formen, dels till holkarne om H. £subcecrassum och närstående samt till bladfärg och tand- ning äfven om H. + crassiceps och H. X remanens, men den står onekligen mycket närmare H. Xpersimile och erinrar äfven både till blad och holkar mången gång mycket om H. anfractiforme. Conspectus subspecierum. Involuera obscure atro-viridia elongata valida basi subturbinata glandulis densis sat longis — mediocribus pilis nigris brevibus sparsis — subdensiusculis obsita, squamis elongatis parum v. leviter floccoso-marginatis. Folia basalia an- gusta + lanceolata argute dentata obscure gramineo-viridia; caulinum latius, petiolatum vulgo bene evolutum. 1. H. Xtenebricosum DAHLST. | Involuera obscure atro-viridia brevia crassiuscula basi + ovata glandulis creberrimis parvis pilis brevissimis nigris sparsis — densiusculis inter glandulas fere occultis vestita, squanuis brevibus acutis leviter floccoso-limbatis. Folia basalia lata + ovata — lanceolata argute dentata late prasino-viridia; caulinum lineare, vulgo haud bene evolutum subsessile. 2. H. denigrans DAuLsT. Hir 1. H. Xtenebricosum DAHLST. i H. Xtenebricosum Daursrt. (STENSTR., Verml. Archier. 1889). — H. 5 mediiforme G. ANnps., Bot. Notiser 1890 sid. 91. — Daursrt., Hier. exs., fasc. I, n. 51. & Caulis 50—60 ctm. altus sat gracilis viridis 0—1 folius, basi sparse — sub- — densiuscule longe et tenuissime pilosus, ceterum subglaber v. rare pilosus, superne > deviter floccosus — subtomentellus et glandulis pilisque obscuris parcis — solitariis obsitus. Folia rosularia saturate viridia subprasina, subtus pallidiora subcinera- scentia, supra breviter sparsim — densiuscule pilosa, subtus densiuscule, sat dense oo — dense in costa sat floccosa longe et dense — densissime pilosa, marginibus bre- oo viter et crebre ciliata, petiolis mediocribus + alatis pilis + longis mollibus dense — villosis, exteriora parva + anguste — late ovalia — ovali-lingulata obtusa sat crebre sed haud profunde dentata, + obtusa — obtusiuscula, intermedia elongata + late . — anguste lanceolata v. subovato — oblongo-lanceolata + acuta argute et sat crebre, 0 subinequaliter et presertim ad basin, longe anguste et crebrius subulato-dentata basi sepe longe descendente v. cuneata dentibus arcuatis patentibus et sepe liberis instructa, interiora + elongata et + ovato-lanceolata — anguste lanceolata spe 150 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. longe acuta argutius et sat crebre subulato-dentata, ad basin + decurrentem -— obtusam v. subhastatam + longe et anguste et patentim — reverse inciso-dentata. Folium caulinum sepe nullum v. unum + lineare — ovato-lanceolatum + petio- latum sXepe sat magnum longe cuspidatum, argutius et crebrius dentatum basi + cuneata — subhastata saepe longissime et acutissime laciniato-dentatum, nunc prope bhasin nunc supra medium insertum. Anmnthela plerumque pauciflora simplex v. parum composita humilis et sat contracta ramis inferioribus + remotis suberectis, superi- oribus vulgo valde approximatis brevibus subpatentibus et + arcuatis postea + superantibus cum pedicellis sat longis acladioque 7—15 mm. longo, + dense camno- floccosis fusco-cinereis, glandulis sat longis nigris densis densissimis pilis nigris e&quantibus raris immixtis vestitis. Involucra elongata suberassiuscula plerumque obscura — nigricantia v. nigro-virentia, basi + ovoideo-turbinata postea magis ovata. Squameae subanguste — latiuscule e basi latiore sensim in apicem + acu- tum — cuspidatum fores virgineos + superantem parum comatum sensim attenuatee, exteriores breves anguste lineares obtusiusculze, omnes vix v. interiores leviter vires- centi-marginate, glandulis sat elongatis et brevibus gracilibus nigris dense — densissime obtectis, pilis nigris zequilongis v. longioribus (apice interdum albidis) sparsis — densiusculis obsitis, marginibus tenuiter et angustissime, sepe inconspicue floccosr ceterum rarissime (locis apricis densius) stellate. Calathium + aureum, subradians. Liqule glabre — subglabre, intima breviter ciliate. Stylus obscurus, subnigricans. 11—14 SLAS c Inv. D. 30—35, L. m. 2,5. 4,5—5? 7 Denna vackra form påminner genom sina smala, spetsade blad mycket mera om vulgatum- än silvaticum-typen, till hvilken den dock genom det skaftade stjelkbladet och rosettbladens något oregelbundna och gerna utåtrigtade tandning samt deras tendens till pillik bas bör föras. Utmärkt framförallt genom sina smala, spetsiga, isynnerhet undertill m. 1. m. rikhåriga blad och de långa, oftast mörka holkarne med m. 1. m. snurrlik och i det förtjockade skaftet m. 1. m. öfvergående bas samt deras rikliga beklädnad af till större delen långa glandler och färre, vanligen svarta hår. Bladens tandning är alltid skarp och vid basen, isynnerhet på de inre och stjelkbladet, hvass och djup, stundom äfven lång, hvarvid basen ofta blir m. 1. m. pillik, men varierar äfven kort, ehuru äfven då hvass. Holkarnes stjernludd vexlar betydligt från mycket sparsamt och knappast märkbart, på kallare lokaler eller under kallare somrar, till temligen rikligt och stundom utbredt öfver fjällens hela yta, på solöppna lokaler eller under varma somrar. I förra fallet äro hol- karne mycket mörka nästan svarta, i sednare fallet mycket gröna och gråaktiga. Dylika modifikationer med rikligare stjernludd likna betydligt H. = persimile, men skiljas genom smalare, hårigare och spetsigare blad samt vanligen längre holkar med afsmalnande bas. Varierar äfven med glattare blad och ännu rikare glandelhåriga skaft och holkar med få inblandade mörka hår (exemplar från Södermanland, hvilka måhända utgöra en skild va- rietet), men bibehåller den karaktäristiska formen på blad och holkar. Dylika exemplar på- minna dels om H. + Stenstroemii dels om H. + glandulosissimum och likna äfven ej obe- tydligt en del former af H. X diaphanoides, liksom mera typiska former svagt påminna KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. NXN:0 3. 15 om en del mera glandelhåriga former af H. X pinnatifidum (af Vulgata). Med H. Xserrati- frons synes den äfven något beslägtad, men står sannolikt närmare H. £lanuginosum, om hvilken den isynnerhet till bladform, tandning och örtståndets hårighet i hög grad på- minner. Bladens undersida är ofta m. 1. m. violett och stjelkens bas och bladskaften m 1 m. lifligt till mörkt purpurfärgade. Ofvannämnda glattare form får ofta två väl utbildade stjelkblad och erinrar härigenom ännu mera än de öfriga om vulgatum-typen. far RT : Sturefors och Sundsbro (förf.): Småland, Grenna (N. AKERMARK och ÅA. BELFRAGE); Forserums s:n (K. Jo- mom området anträffad i Östergötland, Wäderstads s:n, Bossgård; Sunds s:n, Sunds Norrgård; Wist s:n, NSSON). Utom området funnen i Södermanland, St. Malms s:n (G. A:N MALME), den glattare modifikationen; fsjö bruk (HI. MOsEn) samt i Wermland (K. O. E. STENSTRÖM) och i Vestmanland, Kungsör (C. O. v. POoRAT). "Bq tal | Ho ft : 2. H. " denigrans n. subsp. pe Caulis 40—50 ctm. altus crassiusculus sat firmus 0—1(—2) folius, inferne — sparsim et breviter pilosus, superne + stellatus et glandulis brevibus crassis atris 0 raris — sparsis pilis obscuris solitariis immixtis vestitus. Folia rosularia plura fn lete gramineo- v. subprasino-viridia mediocria — magna, exteriora + late ovata oo basi paullo descendente — truncata inequaliter et sat late brevidentata obtusius- cula, intermedia + ovato-lanceolata sxpius inequaliter et sat acute paucidentata acuta, interiora + late — anguste lanceolata magis acute et fere subulato-dentata sat longe acuta basi dentata sensim in petiolum alatum descendente, supra bre- — Vviter et sparsim pilifera, subtus sparsim — densiuscule in nervo dorsali densius et fötrvil longius pilosa parce stellata, marginibus breviter et densiuscule ciliata, petiolis medio- 0 Ccribus densiuscule et sat longe albido-pilosis. Folium caulinum prope basin affixum på angustissime lanceolatum minutum subgsessile inequaliter subulato-dentatum cuspi- 7 datum v. 1-2 lnearia sessilia sepe longa subulato-dentata — subintegra floccoso- Rn "pilosa, ad medium Vv. profundius inserta. Anthela + contracta — laxa parva M simplex v. parum composita paniculata ramis et pedicellis crassis erectis v. erecto- er patentibus rectis v. superioribus leviter incurvatis vix superantibus acladioque 10— 25 mm. longo, inferne virescentibus et sat dense stellatis, superne subfuscis dense floccosis, glandulis nigris + crassis brevibus — mediocribus sat densis — con- — fertis v. crebris pilis obscuris solitariis inspersis vestitis. Involucra mediocria sat vd — crassa fusco-atra basi ovata v. ovato-turbinata postea obtusa. Squame anguste plures lineari-lanceolate fusco-atre, exteriores breves marginibus angustis sordide vires- centibus, omnes superne sat late inferne anguste floccoso-limbatze, apicibus obtusis — obtusiusculis v. in intimis acutis comos:e, ceterum glandulis nigris brevibus et medio- eribus sat crassis + conferte vestite et pilis nigris apicibus breviter fuscentibus v. canis mediocribus sparsim — densiuscule obtectx. = Calathium saturate luteum — aureum, sat plenum. Ligule glabre. Stylus fuscescens v. obscurus. Inv. 5, D. 30—35, L. m. 2—2,5. 6 152 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. En anmärkningsvärd form af ganska säreget utseende, utmärkt af sin rika blad- rosett af medelmåttigt långt skaftade, öfvervägande äggrundt-lancettlika — bredt lancettlika m. 1. m. spetsade, gräsgröna 1 lökgrönt skiftande blad med utefter hela bladkanten ganska tät, något ojemn, ej serdeles lång, utstående eller framåtrigtad tandning med de bredare eller smalare bugtkantade eller triangulära tänderna utdragna i en karaktäristisk, lång, syl- lik, glandelspetsad udd, föga utbildadt eller stundom 2 till 3 rudimentära stjelkblad, smal och vanligen äfven kort, kvastlik vippa med korta, ganska raka och (isynnerhet under holkarne) tjocka grenar och skaft, temligen tjocka, flerfjälliga holkar af gråaktigt svartbrun färg och smala, till större delen trubbiga, i kanterna smalt stjernludna och liksom de gråsvarta skaften rikt och kort glandelhåriga fjäll, som dessutom äfven äro klädda af sparsamma till temligen talrika, svarta, föga gråspetsade, korta hår. Habituelt tillhör den mera cmsium- än silvaticum-typen och äfven i bladform på- minner den mången gång mycket om den, isynnerhet då tänderna, som stundom händer, bli rakare, mera framåtrigtade och jemt spridda utefter kanten. Vanligen är tandningen dock tät och ojemn samt tändernas kanter bugtiga, isynnerhet hos de oftast längre basal- tänderna. Det nedersta, mera utbildade stjelkbladet, hvilket oftast är litet, lancettlikt, långspetsadt och långt syllikt samt vid basen flikigt tandadt, är sällan långt aflägsnadt från rosettbladen, utan sitter vanligen alldeles i deras närhet. Oftast äro nedtill och vid midten af stjelken 1—2 smala, stundom långa, skärmlika blad utvecklade, hvilka äro oskaftade och stundom långt, hvasst och syllikt tandade. Äfven härigenom får den ett mindre silvatiecum-artadt utseende. Sannolikt är den lika mycket som H. ”sparsidens m. fl. eller kanske ännu mera än dylika former af Subvulgata beslägtad med H. diaphanoides och närstående. Synnerligen stor likhet har den med H. diaphanoides P atricapillum, från hvilken den dock skiljes genom sina outvecklade stjelkblad, spetsigare, längre skaftade rosettblad med smärre, utefter hela kanten spridda tänder, samt smalare holkfjäll, hvilka ej uteslutande äro glandelhåriga. I bladens tandning, isynnerhet de inre rosettbladens och stjelkbladens, samt deras form, men ej så mycket till sin habitus, har den mycket gemensamt med föregående, hvilken den i visst afseende förenar med H. serratifrons. Den liknar till blad och holkar till en viss grad äfven H. 5 persimile. Med dessa är den utan tvifvel närmast beslägtad. Stundom blir den till habitus rätt lik en del former af H. + porrigens, men är lätt skild från dessa, bland annat genom sin täta glandelhårighet i vippan. Hittills endast anträffad på ett fåtal ställen inom området, der den helst synes välja stenbundna, magra hedmarker eller liknande ängsmarker, nämligen i Östergötland, Wäderstads s:n, Skållerud och Lindekullen; Torpa s:n, Guldkistan; Trehörna s:n, Slangeryd (förf.): Småland, Fagerhults s:n nära sjön Wälen, 1 sällskap med H. diaphanoides B atricapilluwm (K. J. LÖNNROTH); Loftahammars s:n, Bjursund (A. W. LUND), med något bre- dare och mindre tydligt tandade rosettblad: Södermanland, Stora Malms s:n (G. A:N MALME). KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. öv H. PRETENERUM Arwmaov. Caulis sparsim — densiuscule pilosus, superne rare pilosus — subglaber spar- sim — dense floccosus rare — densiuscule glandulosus, 1(—2) folius. Folia rosu- laria Ixete — obscure gramineo-viridia — sat prasino-viridia plerumque sparsim pilosa, subtus leviter — sparsim floccosa, plerumque obtusa ovalia — oblonga vulgo late et undulato-dentata, interiora angustiora + acuta — longe acuta angustius den- tata basi + descendente — subobtusa longius et inequaliter dentata, raro basi sub- cordata — subhastata magis reverso-laciniata. Folium caulinum longe acutum —- cuspidatum plerumque angustum vulgo basi descendente, raro hastato-cordata, sepius acute et subulate dentatum. Involuera mediocria — parva raro elongata crassius- cula — gracilia squamis angustis sepius acutis et sepe longe protractis glandulis sparsis — densis v. crebris gracilibus et pilis brevibus vulgo obscuris densiusculis — sparsis obsitis marginibus leviter et sepe inconspicue floccosis dorso vix v. parce stellatis. Anthela parva — sat magna paniculata — fere umbellata ramis leviter — sat eximie arcuatis. Stylt lutei v. obscuri. Hithörande former utmärka sig alla genom sina vanligen föga håriga, till större delen trubbade och oftast bredt bugttandade blad med nedlöpande eller trubbig bas, medel- stora till små holkar af ljusgrön till brunsvart färg, klädda af fina glandler och mörka hår samt i de spetsiga och ofta utdragna fjällens kanter försedda med en oftast föga märkbar strimma af glest stjernludd. De inre bladen och stjelkbladen äro alltid mer eller mindre långt spetsade och smala samt hafva skarpare och ofta sylhvass tandning. Undersidan är oftast hos stjelkbladet m. 1. m. stjernluden. Hos en form, H. " aquiliceps, förekommer ofta pillikt-hjertlik bladbas äfven hos stjelkbladet med vid basen utåt- och bakåtrigtade tänder och fikar. Eljest är tandningen framåtriktad, och serdeles karaktäristisk är den hos de yttre bladen, der den är låg och bred, så att kanten ofta blir bugtad eller vinklig. Af hithörande former tenderar H. + persinule, hvilken är nära slägt med både H. Xrubiginans och H. Xpretenerum, åt H. "canipes och äfven åt H. "anfractiforme samt åt föregående formgrupp. H. Xrubiginans närmar sig utom till H. + aquiliceps i flera af- seenden äfven till H. "conspurcans NORRL., hvilken måhända bör räknas till denna grupp, ehuru den synes mycket fristående. H. X pretenerum och H. X aquiliceps, isynnerhet den sistnämnda, hvilken äfven synes beslägtad med H. expallescens, stå temligen nära FH. "canipes; den förstnämda är äfven nära slägt dels med H. lepistoides och genom denna med H. + mundulum, dels i ej ringa grad med H. £ plulanthraxz. Omnämnas bör äfven att H. " persimile har en anmärkningsvärd likhet med H. + expallidiforme. Dessa former visa sig sålunda till sina slägtskapsförhållanden intermediära mellan former af H. serratifrons och vissa former af H. sagittatum och H. sarcophyllum, men intaga en ganska sjelfständig ställning mellan dessa. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 3. 20 154 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. Äfven i ett annat afseende äro de af intresse emedan de (isynnerhet H. + pre- tenerum) äga en del anmärkningsvärda likheter med formserien H. 5 psepharum — macu- losum — pendulum af Subccesia, hvilket tyder på ett fordom existerande samband med dessa former. Härmed är att jemföra den mellanställning H. sarcophyllum intar mellan delvis andra former af Subvulgata och Subcesia. Conspectus subspecierum. A. Folia rosularia ovali-oblonga — oblongo-lanceolata basi + descendente; caulinum oblongo-lanceolatum — lanceolatum longe acutum basi saltim sublaciniato-den- tatum. Folia obscure gramineo-viridia. Involucra brevia — mediocria crassiuscula basi ovato-turbinata atroviridia, squamis + lanceolatis sat angustis obtusiusculis — acutis glandulis sat densis et pilis obscuris sparsis — densiusculis obsitis latiuscule (in siecco) floccoso-marginatis dorso leviter stellatis apicibus leviter cCOmosis. 1 CH: "persumile "ID ASTSI Folia + prasino-viridia. Involucra sat elongata crassiuscula basi + ovata virenti-nigra v. fusca, squamis angustis sublanceolatisa cutis pilis tenellis brevibus densiusculis et glandulis minutis parcius vestitis anguste et leviter foccoso-lim- batis dorso subefloccosis apicibus vix comosis. 2. H. Xrubiginans NORRL. Folia dilute et subglaucescenti-viridia. nvolucra parva gracilia virentia — fusco-viridia, squamis angustissimis acutis — cuspidatis pilis tenellis brevibus sparsis — densiusculis et glandulis minutis sat densis vestitis ubique sparsim et tenuiter marginibus paullo magis conspicue floccosis, apicibus epilosis. 3. H. £ pretenerum ALMQU. B. Folia rosularia + ovali-oblonga basi + sagittato-cordata, grosse et irregulariter reverso-dentata; caulinum basi sepius sagittato-cordata grosse dentato-laciniatum. Folia obscure lutescenti- v. prasino-viridia. Involuera elongata valida basi ovata obscura, squamis latiusculis lanceolatis subulatis pilis brevibus subobscuris tenuibus sparsis — densiusculis et glandulis minutis parcioribus vestitis basi anguste floccoso-marginatis dorse fere efloccosis apicibus haud v. levissime comosis. ! 4. H. "aquiliceps DAHLST. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. 155 1. H. ”persimile n. subsp. DARLST., Hier. - exg.,, fase. II, n. 43, 44. Caulis 40—70 ctm. altus gracilis crassiusculus plerumque 1-folius, inferne pilis sparsis — densiusculis tenuibus hirtus, superne rare pilosus sparsim — sat dense floccosus et fere usque a medio rare sub anthelam sparsim — densiuscule et minute glandulosus. Folia rosularia + obscure gramineo-viridia, subtus paullo pallidiora et sepe purpurascentia, exteriora + ovalia — obovata obtusa basi leviter descendente — truncata + late et crebre undulato-dentata, intermedia + ovalia — obovato-ovalia v. ovali-oblonga, sat late et subobtuse undulato-dentata v. crebrius et + inequaliter sepe crenulato-dentata obtusiuscula — subacuta sensim decur- rentia, interiora + ovato-lanceolata — sat anguste lanceolata argutius et sxpe longe et inzequaliter ad basin in petiolum alatum sepe laciniato — subulato-dentatum sensim descendentem subincisa + longe acuta apice sxpius obtusiuscula — obtusa, in utraque pagina pilis densiusculis v. sparsis supra brevibus — brevissimis subtus presertim in nervo dorsali sparsim floccoso longioribus vestita, marginibus sat crebre et brevissime ciliata, petiolis sat longis angustis superne alatis pilis densiusculis tenuibus villosis. Folium caulinum anguste ovato-lanceolatum breviter petiolatum v. anguste lanceolatum — lineare subsessile erectum argute et inequaliter + profunde arroso — subulato-dentatum. Anthela plerumque parva et angusta plerumque sub- simplex congeste paniculata ramo uno alterove distante aucta, superiore parte sepe umbellata, ramis pedicellisque mediocribus e basi arcuata erectis vel sepe rectis acladio 8—15 mm. longo, floccis densiusculis — densis et glandulis gracilibus nigris medi- ocribus et brevibus densis — confertis pilisque obscuris brevibus solitariis — raris obtectis fusco-viride canescentibus v. sat incanis. Involucera mediocria — brevia cras- siuscula + obscure fusco-virentia basi + ovata postea subtruncata. Squame sat late — latiuscule, exteriores sat breves lineares obtusiusculzre, interiores e basi latiore sensim in apicem obtusiusculum — subacutum attenuatx comosrx, marginibus le- viter floccose (floccis in vivo parum vel haud conspicuis, in sicco multum promi- nentibus), ceterum glandulis parvis gracilibus nigris sat densis — densis et pilis obscuris brevibus sparsis — densiusculis vestite. Calathium obscure luteum v. subaureum. Ligule glabre. Stylus vivus et siccus obscurus. Inv, === Dj 30—40, L. m. 2,5—3 mm. 4,5—5” Denna vackra och egendomliga form igenkännes genom sina på båda sidor vackert gröna eller undertill föga blekare blad, hvilka äro smala, från oval till aflång och lan- cettlik form, de yttre och mellersta ofta med största bredden ofvan midten, alla trubbiga eller trubbspetsade eller de inre och stjelkbladet något mera spetsiga, på de yttre rund- trubbig och vågig på de inre allt mera skarp och ojemn samt tämligen tät och vid den 156 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. nedlöpande basen längre, mer eller mindre på skaften nedstigande tandning, smal och vanligen kort, kvastlik till flocklik vippa med upprätta, nästan raka eller vid basen något bågböjda grenar och skaft med oftast små, tämligen korta, grönsvarta till grönbruna, rikt glandelhåriga och vanligen sparsamt mörkhåriga holkar med mer eller mindre grönkantade fjäll och med hos den lefvande växten knappast märkbart men efter torkning tydligt framträdande, om än smal strimma af stjernludd 1 kanterna. Stjelkbladet är vanligen fä- stadt något nedom eller vid stjelkens midt, oftast smalt lancettlikt, uppåtrigtadt och ojemt samt tämligen spetsigt naggtandadt och stundom vid basen flikadt, vanligen långt men ej serdeles skarpt spetsadt och nästan oskaftadt. Hos frodiga exemplar bli rosettbladen, isynnerhet de inre, vid basen grofflikade och veckade samt stjelkbladet ofta långt och ojemt syltandadt till flikadt. Undertill äro de festa eller åtminstone de yttre vanligen lefverfärgade. Till bladform och tandning erimrar den än om H. anfractiforme än om H. Xcanipes och H. = pretenerum. Med den förstnämnda torde den vara mera aflägset, med de båda sista närmare beslägtad liksom med följande. Till holkarne och bladen är den ofta rätt lik ÅH. "campes, men skiljes lätt genom de förras form och beklädnad, och ofta liknar den till fjällen ännu mera H. Xduplidens, från hvilken den i öfrigt är vida skild, bland annat genom bladens form och tandning. Habituelt och i vippans bildning öfverens- stämmer den rätt mycket med H. + Stentroemit, hvars former med rikare utbildadt ludd i fjällens kanter torde antyda slägtskapen. Då den någon gång får smalare och skarpare blad, får den på samma gång en ej obetydlig habituell likhet med H. Xtenebricosum (isynnerhet om de växa tillsammans), hvilken dock är lätt skild genom de hårigare, spetsigare och mera långtandade bladen samt de längre, mörkare och spetsfjälliga holkarne med konisk bas. Sannolikt är den dock föga befryndad med denna. Är möjligen att uppfatta som en silvaticum-form, mot- svarande H. violascens bland Vulgata. Endast anträffad inom området och blott på ett fåtal ställen såsom i Östergötland, Vestra Husby s:n, Korssäter (FH. STRÖMFELT); Wist socken Sturefors och Sundsbro, på dessa ställen dock ganska riklig; Wäderstads s:n, Lindekullen (förf.): Småland, Grenna, Westanå (K. A. BeLFrRAGE, I. N. ÅKERMARK); Rogberga s:n, Klefarp (K. JOHANSSON), Askeryds s:n, Bordsjö (förf.). 2. H. "rubiginans NORRL. H. "rubiginans NOoRrRrL., Bidr. etc. et Flier. exs: n. 119. Caulis humilis — sat altus, 30—60 ctm., viridis gracilis — suberassiusculus 0—1 folius, inferne sparsim pilosus, superne fere depilatus et sparsim v. + dense floccosus, apice pilis paucis subobscuris et glandulis minutis raris — solitariis obsitus. Folia rosularia subprasina + obscura, subtus paullo pallidiora breviter v. mediocriter petiolata, supra breviter et sparsim — subdensiuscule pilosa, subtus pilis sparsis — densiusculis in costa sat floccosa densioribus et longioribus vestita, marginibus sat VPN ce 6 - RAA Vv ÖRRANVESÄ veptv sr ok ae KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 3. 157 dense ciliata, petiolis sat latis + alatis longe et sat dense villosis, exteriora + ovalia — ovali-elliptica basi + abrupte contracta v. subceordata, + obtusa integerrima — late et obtuse dentata, intermedia + ovali — ovato-elliptica — oblonga breviter acuta — obtusiuscula + breviter late et obtuse (szepe irregulariter) dentata, basi + decurrente crebrius et profundius dentata, interioria + ovato-oblonga — ovato-lan- ceolata sat acuta, intima longe acuta, cerebrius et profundius et precipue ad basin descendentem v. contractam — oblique subhastatam sepe inequaliter et + grosse inciso-dentata v. omnia superiore parte subintegra. Folium caulinum 0 v. 1 breviter petiolatum + ellipticum — lanceolatum + crebre et acute et inequaliter, presertim ad basin + longe descendentem, dentatum v. subintegrum in apicem + longum integrum acutiusculum — acutum protractum. Anthela sat laxa simplix — sub- composita paniculata ramis parum distantibus subrectis patulis v. suberectis pedi- cellis mediocribus — sat longis acladioque 15—30 mm. longo tomentellis — sat tomentosis glandulis tenuibus obscuris densiusculis v. sat densis et pilis + obscuris brevibus tenellis + sparsis obtectis. Involucra sat elongata suberassiuscula virenti- nigra — sat virescentia subfusca basi ovoidea postea subrotundata. Squamme sat anguste e basi latiore in apicem floribus virgineos + longe superantem obtusius- culum — acutum (v. cuspidatum) + lividum sensim attenuatr, parum v. vix co- mate, exteriores breves anguste lineares obtusiusculx + comatae, marginibus vix v. tenuissime sepe usque ad apicem squamarum superiorum floccifere, pilis tenuibus brevibus — mediocribus obscuris subdensiusculis (= sparsis) et glandulis minutis nigris parcius vestite. Calathum luteum, parum radians. Ligulw apice glabre. Stylus + obscurus. 12—14 c Inv. = MAGNI Vad or mm. JR Står i närheten af H. aquiliceps, hvilken den liknar till holkarnes beklädnad och fjällens form, spetsighet m. m., men skild genom de smalare fjällen, hvilka hafva mer: grönaktig färg, ljusare korgar med långa krontänder, ljusare blad af ej så tydligt lökgrön färg, hvilka afvika till formen och hafva trubbigare tandning och vanligen nedlöpande, endast hos de yttre, något tvär eller hjertlik, ehuru hopdragen bladbas, kortare, mera vingade och vanligen mindre kolorerade bladskaft samt kvastlik, aldrig flocklik korgställ- ning. Ännu närmare står den dock till föregående, men skiljes väl från denna genom holkarnes och fjällens form och beklädnad. Stjernluddet i fjällkanterna framträder än såsom en tydlig men mycket svag och hufvudsakligast uppåt mera synlig strimma, än är det nästan aldeles försvinnande och för sin gleshet knappast synligt, ehuru det aldrig saknas helt och hållet. Bladen äro i allmänhet mycket trubbiga, endast de innersta ibland långspetsade. På solöppna ställen få de grund och trubbig, vid basen djupare och tätare, på de inre något ojemt flikig och på bladskaftet nedstigande tandning; på skuggiga och fri- skare ställen bli bladen deremot mera ojemt men trubbigt vecktandade och bugtiga, vid basen trubbigt och groft eller mera spetsigt tättandade och oregelbundet flikade med utstående eller stundom bakåtböjda tänder. Vanligen är basen nedlöpande eller stundom något hop- dragen, snedt pillik, hos de yttre tvär till hjertlik. Bladen variera till formen från m. 1. 158 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. m. ovala — aflånga eller någon gång äggrunda, mer eller mindre smala och utdragna till temligen breda. Till bladformen påminner denna form mycket om H. + persimile och ibland äfven om H. expallidiforme. Med den sednare och ännu mera med föregående torde den vara närmast slägt samt i någon mån äfven med H. + conspurcans NORRL. Lågväxtare, nordliga former och solformer äro habituelt mest lika H. Xexpallidi- forme, storväxta skuggformer äro i habitus mycket öfverensstämmande med analoga former af H. + persimile. Inom området anträffad i Östergötland, St Lars s:n, Smedstad, temligen rikligt på ett litet område (förf.). Utom området vid Åre (J. P. NORRUN) och på Åreskutan i Jemtland (A. MAGNUSSON). Närstående denna och måhända endast en vestlig paralellform är H. Xnigricanticeps STENSTR., Werml. Archier. 1889 (utdelad 1 DauLsr., Hier. exs., fasc. II, n. 26), hvilken äfven af mig anträffats i Norge i Kristiania- trakten. Den synes mest skild genom något rikligare glandlar och mörkare hårbeklädnad på holkar och skaft, något bredare (isynnerhet vid basen) och mörkare, 1 spetsen något mera hårtofsade fjäll med upptill i kanterna otydligare, vid basen mera synbart stjernludd samt längre och spetsigare, mera lifligt gröna blad. 5. H. "pretenerum ALMQU. descr. H. silvatieum L. subsp. 11. pellucidum var: 3 ArMQu. Stud: p. XXN="PDAHEST) Hier. exs., fasc. II, n. 39, 40, fasc. IV, n: 62 (f. glaucescens). Caulis 30—60 altus subflexuosus 0—1(—2) folius ima basi obscure violascens rare pilosus ceterum glaber — glaberrimus, superne sparsim — densiuscule v. sat dense stellatus et glandulis minutis raris — sparsis obsitus. Folia rosularia I2ete gramineo-viridia v. subglaucescentia, subtus pallida subcesiella, supra subglabra v. pilis raris brevissimis obsita, subtus sparsim in nervo dorsali + floccoso densius pilosa ceterum rare — sparsim stellata, exteriora + cordato-rotundata — ovalia v. obovata basi cordato-contracta v. descendente obtuse undulato-dentata + obtusa, intermedia + ovalia — elongate ovalia v. oblonga — oboblonga plerumque obtuse v. subacute et haud late profunde dentata — arrosa basi cuneata v. descendente (raro obtusa) subacuta, interiora + lanceolata — lineari-lanceolata v. lingulato-lan- ceolata subtiliter denticulata — dentata ad basin sensim descendentem acutius et longius dentata acuta — cuspidata v. omnia erebrius arroso-dentata — serrato-dentata. PFolium caulinum plerumque lanceolatum — lineare (alterum lineare v. bracteiforme prope anthelam sepe affixum) sessile v. breviter petiolatum sparsim et inzequaliter argute — subulate (preesertim ad basin) dentatum plerumque in apicem longis- simum subulatum protractum, subtus vulgo sat dense — dense floccosum. Anthela plerumque humilis parva — sat ampla conglomerata, superne sexpe umbellata + composita ramis + patentibus plerumpue valde arcuatis gracilibus + superantibus, pedicellis mediocribus gracillimis acladioque 3—10(—15—20) mm. longo, viridicane- scentibus, glandulis nigris v. fuscis, minutis, gracilibus crebris — sat confertis KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 3. 159 obtectis, sat dense — dense floccosis. Involucra parva gracilia fusco-viridia — sat virescentia basi + ovata, postea rotundata. Squamce sat anguste lineares v. e basi latiore in apicem + acutum sensim attenuate sepe flores virgineos longe su- perantes, intime subulate, exteriores breves acute — obtusiusculx, omnes apice levissime comatre v. nude, glandulis gracilibus fuscis — luteolis densis v. confertis — ereberrimis et pilis obscuris parvis sparsis — densiusculis obtectis, ceterum levissime inferne in marginibus rare — sparsim dorso parce stellate. Calathium aureum sat radians. Ligule glabre. Stylus luteus. 10—11 UTA AOL 2 SAN. Denna utmärkta form betraktar jag som typ för den särskilda formserie, till hvilken äfven föregående och följande höra, af hvilka den mest liknar H. persimule men från hvilken den är lätt skild genom de små fina, smalfjälliga holkarne och deras beklädnad af tem- ligen talrika, fina hår och små, tätare glandler samt sparsammare stjernludd och genom den oftast starkt utspärrade vippan med hopträngda, bågböjda grenar. Utmärker sig för öfrigt genom sina smala, (vanligen ett, ibland ett par) skarpt och långt spetsade, syltandade, kortskaftade eller oftast oskaftade, föga utbildade stjelkblad, små tätt eller glest och bug- tigt vågtandade rosettblad med trubbiga till skarpspetsade, ofta ojemna och låga tänder, samt temligen rikt till rikligt stjernludd på bladens och isynnerhet medelnervens undersida. Bladen variera dock temligen betydligt såväl till formen som till tandningens djup och riklighet. Hos de nordligare formerna äro tänderna vanligen breda med rundade sidor och tättsittande samt ofta temligen grofva och ojemna, hvaraf bladen, isynnerhet fjäll- formernas, få ett kantigt utseende. Hos dessa bli också bladen oftast små och ganska breda, vanligen m. 1. m. ovala eller äggrunda, de yttre med tvär eller något hjertlik, sned bas, derigenom att basaltänderna ofta på ena sidan bli bakåtriktade. Hos låglandsformerna bli bladen mera långsträckta, ovala till aflånga, ofta med största bredden ofvan midten och trubbigare samt nedlöpa på skaften och få mera bugtig tandning. Det innersta och stjelk- bladet äro dock alltid m. 1. m. spetsade eller långspetsade med skarpare, företrädesvis vid basen hopad tandning. Odlade exemplar utveckla ej sällan ofantligt stora och långsträckta, rhombiskt till smalt lancettlika blad med grof och ojemn tandning, men ändra i öfrigt ej sina karaktärer. Liknande bladform förekommer då och då hos vilda, kraftigt närda exemplar. Småländska exemplar ha bredare blad med gles och ofta mera spetsig tandning, något längre akladium samt ej sällan mera stjernludd på holkfjällen. Af dessa olikheter vill det synas som om formen hölle på att splittras i en nordlig och en sydlig ras samt den förra i en låglands- och fjällform. Skilnaderna äro dock för obetydliga för att be- teckna dessa former med serskilda namn, men de äro emellertid af intresse vid jemförelse med andra former, hvilka hafva en liknande afbruten utbredning och på de skilda om- rådena förhålla sig på samma sätt. Bland andra är den utan tvifvel närbeslägtade H. "philanthrax en dylik form. Bådas utbredning är öfvervägande nordlig, och inom området äro de att betrakta såsom reliktformer från en tid, då båda formerna hade en sydligare utbredning. H. £ pretenerum utmärker sig för öfrigt genom sin späda växt, glatta stjelk, 160 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. det temligen rikliga stjernluddet på bladen och den intensivt violetta färgen på blad- skaften och stjelkens nedre del. Genom dessa och andra sina egenskaper visar den sig i vissa afseenden förbinda formserien H. £ psepharum — maculosum — pendulum bland Subecesia med H. & plulanthraz. Tikaså förbindes den också utan tvifvel jemte före- gående genom H. = lepistoides med H. Xmundulum och genom följande underart med H. = canipes. Inom området anträffad 1 Småland, Lannaskede s:n, mellan Aspelund och Bokelund; Forserums s:n, Rum- seryd (K. JOHANSSON). Utom området funnen flerestädes i Stockholmstrakten såsom på Djurgården (S. ALMQUIST och förf.) samt i Södermanland, Brännkyrka s:n, Jakobsberg och Vinterviken (S. ALMQuisT och förf.), der jemte en blekgrön, mera normal form en form med glaucescenta till blygrå blad och långspetsade hoikfjäll (f. glaucescens) förekommer, hvilken likväl synes öfvergå 1i hufvudformen och måhända utgör en relikt af den svagt, men dock i vissa afseenden skilda fjällformen: Helsingland, Söderhamn allmän (A. MAGNUSSON) och säkerligen allmän i Norrlands kustprovinser, der den anträffats upp till Skellefteå (C. MBLANDER): Herjedalen, Funnäsdalen, sparsamt (förf.): Jemtland på Åreskutan (8. ALMQuisr, O. JUL, A. MAGNUSSON m. fl.), der den förekommer ymnig ända upp i lägre fjällregionen, på sednare stället 1 den nyss omnämda, något skilda fjällformen. — I Dalarne, Silfs- bergs s:n (Fr. LÖNNKVIST) förekommer en modifikation, närmast anslutande sig till den småländska formen, men med holkarne ännu gråare af stjernludd, för ofrigt i alla karaktärer lik hufvudformen. 4. H. "aquiliceps n. subsp. altus, 30—60 ctm., 0—1 folius, viridis, fere glaber, superne leviter stellatus glandulis et pilis solitaris obsitus. Folia rosularia + lute- scenti — prasino-viridia, subtus pallidiora sepe + violacea, supra rare pilosa v. fere depilata, subtus sparsim — densiuscule in nervo dorsali leviter floccoso sat dense et longius pilosa, marginibus densiuscule — sat dense ciliata, petiolis longis molliter et + dense villosis, exteriora brevia + ovata — ovalia v. subrotundata basi obtusa — cordata denticulata — obtuse dentata + obtusa, intermedia + ovalia — ovata v. ovato-oblonga + inzequaliter et argute dentata — denticulata, basi profundius et Caulis mediocris longius reverso-dentata — angusta hastato-cordata v. subobtusa — subrotundata, + obtusiuscula, interiora + ovato-lanceolata — lanceolata v. oblonga + longe et acute et + irregulariter dentata basi sepius hastata dentibus + reversis ineequalibus acutissime et + profunde incisa, obtusiuscula — breviter acuta. Folium ecaulimun + longe petiolatum + ovali — ovato-lanceolatum — subtriangulare breviter — longissime et angustissime acutum denticulatum ad basin sepe hastatam (v. con- tractam) longe subulato-dentatum — argute et inzqualiter incisum. Anthela sat laxa simplex — subcomposita paniculata — (sepe simpliciter) umbellata ramo in- terdum uno alterove + distante aucta, ceterum ramis pedicellisque longis + con- gestis + patentibus leviter arcuatis — subrectis obscuris acladioque 10—30 mm. longo parce v. sat dense et adpresse floccosis pilis brevibus + obscuris raris — sparsis et glandulis minutis paullo frequentioribus v. rarioribus obtectis. Involucra elongata basi ovoidea postea subrotundata, obscure atro- v. fusco-viridia. Squame sat late sublaxe sensim in apicem acutum — subulatum piceum comatulum attenuata KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 3. 161 foribus virgineis longe superantes, exteriores laxe& angustissimee lineares obtusule, marginibus fusco-virescentibus angustissime sepe parum conspicue floccosre, dorso glandulis minutis nigris raris — sparsis et pilis brevibus obscuris v. apice breviter albidis sparsis v. interdum densiusculis vestite. Calathium + luteum, subradians. Ligule glabre. Stylus obscurus. Inv. 5-tr 7 D. 35—40, L. m. 2,7 3 mm. Utmärkt af sin föga håriga, upptill något stjernludna och knappast glandelhåriga, vanligen enbladiga stjelk, mörkare eller ljusare lökgröna, långskaftade blad, af hvilka de yttre äro trubbade, vanligen grundt tandade vid basen, m. 1. m. hjertlika och breda, ofta nästan rundade och njurlika, de öfriga mera långsträckta, ofta med skarp och ojemn ehuru ej tät tandning, hvilken är framåt- eller utåtrigtad och vid basen, isynnerhet af de inre bladen, mycket ofta djup och flikad samt pillik, temligen gles vippa med medellånga, föga böjda, af ganska tätt stjernludd och deras egen mörka färg mörkgråa skaft samt långa, i blygrått dragande, svartgröna holkar med långt utdragna, spetsiga fjäll, klädda af mörk: hår och inblandade små glandler men med föga, i fjällkanterna endast som en smal strimma synligt stjernludd. Vippans grenar äro mycket ofta så tätt sittande, att de nästan eller helt och hållet bilda en flock. Holkskaften utgå äfven ofta långt ned, ej sällan vid sjelfva basen af gre- narne, hvilka äro jemnhöga eller föga öfverskjuta akladiet, hvarigenom mången gång en till utseendet af enkla korgskaft bildad, regelbunden flock uppstår. Magrare former hafva dock vanligen en få- (3—5) blomstrig kvast. Bladen vexla rätt betydligt till tandning och bredd. Smalbladigare former är vanligen djupare och skarpare tandade, bredbladiga former hafva deremot kortare och bredare tänder men mera veckad bladkant. Basen va- rierar från bredare, hjertlikt-pillik med starkt tillbakarigtade tänder eller flikar till mera hopdragen, tvär eller svagt hjertlik med bredare och trubbigare tandning. Vanligen äro de inre och stjelkbladet skarpast tandade, de yttersta stundom endast bugtbräddade. Holkarnes och skaftens hår, hvilka vanligen äro mörka, stundom kort hvitspetsrde och rik- ligast vid holkbasen, samt glandlerna variera i riklighet hos olika individer och på olika lokaler. Vanligen äro håren rikligare hos former från öppnare, glandlerna talrikare hos former från mera beskuggade lokaler. Den fina strimman af stjernludd i holkfjällens kanter är än tydligt framträdande, isynnerhet mot spetsen af fjällen, än föga märkbar. I holkarnes beklädnad och form har denna form mycken likhet med H. Xexpallescens, från hvilken den dock i andra afseenden är lätt skild. Till vippan, isynnerhet till holk- skaftens tätt tilltryckta stjernludd, äfvensom i habitus och egendomligheter i bladform och tandning erinrar den ej obetydligt om H. "canipes, liksom den i flera afseenden, synner- ligast i bladform och tandning, dels påminner om H. ”aquilum NORRL., dels om H. "per- simile och H. Erubiginans, med hvilka alla den är nära slägt. Den synes äfven beslägtad med H. £conspurcans NORRL., med hvilken den i habitus och till bladen har en viss likhet. Den erinrar äfven, isynnerhet i späda exemplar, om fjällformen af H. £pretenerum. Bladens undersida är oftast vackert violett till mörkt och marmoreradt lefverfärgad, stjelk- K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 3. 21 162 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. basen och bladskaften nästan alltid brunvioletta. Stjelkbladen äro vanligen långt och smalt skaftade och hafva oftast tvär till pillik bas; ofta äro två utvecklade, af hvilka det öfversta vanligen är litet och smalt. Blommorna äro ofta temligen länge efter utsprickningen med kanterna inrullade. Inom området anträffad i Östergötland, Sunds s:n, Graby, temligen riklig; Småland, Askeryds s:n, Bordsjö, på flera ställen riklig (förf.). Utom området funnen i Vestmanland vid Arboga (C. O. v. Porat). Möjligen är den att anse som en sednare utbildad paralellart till den i Jemtland förekommande H. Xaquilum NORRL. H. ORBICANS Armaovu. H. murorum L., rotundatum Fr. Symb. — H. murorum L. v. silvaticam LBG., Hn. F1. ed. 11 p.p. et Hier. Scand. exs: n.:57 p.p:r — FH: silvaticum: L: subsp. 10 -ATMQu: Stud. (ov. rotundatum» Kit.) p. XVIII. — H. forbicans ALMQu. (STENSTR., Wärml. Archier: 1889). — Daursrt., Hier. exs., fasc. III, n. 38. Caulis + elongatus gracilis — crassiusculus 40—80 ctm. altus (0—)1—2 fo- lius, majore parte glaber — subglaber, ima basi + violacea sparsim interdum raris- sime pilosus, superne leviter v. subdensiuscule stellatus, apice glandulis et pilis solitariis + v. raris longis obsitus. Folia rosularia lata plerumque longissime petio- lata saturate viridia, subtus pallidiora, supra fere glabra, subtus pilis mediocribus — sat longis rare — sparse in nervo dorsali substellata densiuscule obsita, marginibus sparsim — densiuscule ciliata, petiolis angustis longe et molliter sed haud dense villosis, exteriora latissima + rotundato-ovata — orbicularia v. subreniformia, interiora + late ovato-elliptica — elliptica + obtusa et basi + cordata, intimum magis acutum basi sepe abrupte contractum, truncatum v. cordato-hastatum, omnia tenuia sparsim et minute glanduloso-dentata, ad basin presertim in intimis sxpe argutius et minute reverso-dentata. Folia caulina 1 v. sepe 2,infimum cordato-ovatum — cordato-triangulare acutum integerrimum v. sparsim denticulatam — angulatum ad basin sepe obliquam haud raro argutius et longius reverso-dentatum, longe petio- latum, summum rare evolutum petiolatum vulgo minus v. bracteolatum. ÅAnthela paniculata plerumque subsimplex oligocephala sat patens ramis inferioribus remotis et leviter curvatis, superioribus + approximatis vulgo valde arcuatis + superantibus pedicellis sat brevibus acladioque 5—15 mm. longo dense canofloccosis et glandulis longis — longissimis gracilibus atris sparsis superne densis — sat crebris et pilis nigris longis apice sepe albidis sparsis obtectis. Involucra elongata gracilia fusco — atroviridia v. sat virescentia + variegata basi + ovata v. leviter descendente postea rotundato-truncata. Squame anguste lineares, exteriores brevissime angu- stissime obtusiuscule obscures, interiores late viridi-marginate obtusex — obtusius- 1 Denna form förekommer likväl blott i en del af de exemplar af LINDEBERG exsiccater, som jag sett. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. 163 cule apice leviter comate et stria angusta floccosa, superne densa inferne tenui, limbatee, ceterum dorso angusto obscuro glandulis nigris gracilibus longis et pilis nigris apice brevi albidis densiusculis — densis obtecte. Calathium sat obscure luteum sat plenum. Ligulce glabre v. intime brevissime ciliate. Stylus luteus v. sat obscurus, siccus seXpe nigricans. 10—12 Inv ae ö Da Cr 0; I. Mm; 2—255 mm. En i hög grad framstående och distinkt form af hufvudarts värde och åtminstone med hänsyn till områdets former mycket fristående. Lätt igenkänd på sina föga eller icke tandade, långskaftade, breda rosettblad, af hvilka de yttre vanligen äro rundade eller till och med njurlika, de inre mer eller mindre bredt äggrundt elliptiska, alla trubbade utom de innersta, till formen temligen vexlande men vanligen äggrundt lancettlika bladen, hvilka oftast äro spetsiga, högväxt, 1—2-bladig stjelk, hvilken liksom bladen är föga hårig, van- ligen fåblomstrig inflorescens med starkt högböjda grenar och oftast långa holkar med mörkhåriga och långt glandelhåriga, luddkantade, smala, jemnbreda och trubbiga fjäll. Ehuru af synnerligen framstående habitus och i sin typiska form lätt att igenkänna på ofvannämda egenskaper, varierar den dock temligen mycket i enskilda karaktärer framför allt till bladens form och till en del äfven till deras tandning. Rosettbladen äro vanligen få (4—5 till antalet) och alltid långskaftade med skaftet lika långt eller vanligen betydligt, oftast 2—3 gånger längre än skifvan och normalt breda, trubbade och med m. 1. m. imtryckt, äggrund eller tvär bas samt lågt och ej synnerligen tätt, något bugtigt glandeltandade. Mest karakteriska äro de yttre, hvilka hos nästan alla former tendera till bredt hjertlikt äggrund form. Deremot äro de öfriga rosettbladen och stjelkbladen van- ligen af mycket föränderlig form, i det de variera på mångfaldigt sätt från äggrundt ellip- tisk eller äggrundt oval till mer eller mindre aflång eller från smalt oval till elliptisk eller t. o. m. lancettlik form. I samband med bladens aftagande bredd förändras basen oftast från hjertlik till tvär eller hastigt hopdragen eller rundad till vigglik och m. 1. m. långt nedlöpande. ”Tandningen, hvilken tilltager i skarphet och längd utifrån och inåt, är van- ligen äfven djupare hos smalbladiga än hos bredbladiga exemplar. Hos de förra blir den stundom på de inre bladen vid basen t. o. m. något flikad och nedlöpande på bladskaften. Bladbasen är vanligen sned, isynnerhet då bladen bli bredare, hufvudsakligast på de mel- lersta och inre bladen. Stjelkbladen variera till form i samma grad som rosettbladen men ej alltid i full analogi med dem; vanligen äro de dock hos de bredbladiga formerna hjert- likt äggrunda, stundom aldeles helbräddade med rundade hörn vid den ofta sneda basen, eller glest skarptandade med vid basen pillik och skarp tandning, och hos smalbladiga former mera äggrundt lancettlika eller lancettlika med m. 1. m. nedlöpande bas, men ganska ofta äger ett aldeles motsatt förhållande rum. Vanligen är åtminstone det eller de nedre bladen långskaftade eller med skaftet åtminstone af skifvans halfva längd. Stundom äro ända till 3 väl utbildade och skaftade stjelkblad för handen, hvilket ej är sällsynt på beskuggade lokaler. Mycket ofta äro 2 blad väl utbildade eller är det öfre litet, smalt och nästan oskaftadt. Vanligast är dock ett stjelkblad, hvilket i allmänhet är fästadt vid eller ofvan stjelkens midt; ytterst sällan saknas det helt och hållet. Serdeles karakterise- SS 164 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA rande formen är den ofta uppträdande förekomsten af ett snedt äggrundt eller hjertlikt äggrundt, aldeles helbräddadt stjelkblad. Isynnerhet är detta vanligt, der arten anträffas i större individmängd, och hvilket jemte andra karaktärer på ett i ögonen fallande sätt anger dess frändskapsförhållanden till H. pellucidum, H. integratum och H-. sagittatum, hos hvilka tendensen till en dylik form hos stjelkbladen med helbräddad rand äfven är serdeles framträdande. Till belysande af denna arts öfriga frändskapsförhållanden förtjenar vidare att rela- teras den öfverraskande variabilitet, jag fann densamma äga i södra Norges fjälldalar, såsom i Torpen och Etnedalen, der jag 1885 hade tillfälle att närmare studera densamma, och hvilken visade sig betydligt större än hvad förhållandet är inom Sverige. Sparsamt anträffades här former af normalt utseende, men dessa syntes i allmänhet illa utvecklade, småväxta och fåblomstriga. Deremot träffades mångfaldiga öfvergångar till högväxta former, stundom med 3 utvecklade, skaftade stjelkblad af någorlunda normal form, men med smala vanligen elliptiska till lancettlika och ofta, isynnerhet vid basen, djuptandade rosettblad eller till former med äfvenledes smala, vid basen groftandade, nedlöpande, stundom (isynnerhet då endast ett utvecklats) nästan aldeles oskaftade, mången gång smalt lancettlika stjelk- blad. Dessa former ägde i allmänhet normala holkar, hvilka hos de svenska formerna i allmänhet föga variera till beklädnad och fjällens form och bredd, men stundom voro de tjockare af mörk färg och med isynnerhet vid basen bredare fjäll. Andra former, hvilka genom tydliga öfvergångar voro förenade med dessa, hade breda stundom nästan rundade, lågtandade, yttre rosettblad (liknande höstformer från östra Sverige), hvaremot de inre nästan alltid voro smalt lancettlika till jemnbreda och långspetsade samt vid basen djup- tandade liksom det vanligen oskaftade, oftast föga utbildade stjelkbladet. Hos dylika in- divider voro holkarne stora och tjocka samt mörka med breda och väl framträdande hvita luddkanter på fjällen. Dessa former ägde 1 allmänhet tätare och gröfre glandelhårighet, hvarjemte äfven de enkla håren voro kortare och oftast tätare. Till holkarnes form och brokiga utseende påminde de i hög grad om AH. ciliatum, ehuru de till beklädnaden och de betydligt smalare fjällen visade sig sammanhänga med de öfriga formerna, hvilka i all- mänhet öfverensstämde med de svenska till hårighet och fjällens utseende och nästan en- dast varierade till beklädnadens färg och täthet. De förutnämnda smalbladiga formerna visade, oaktadt sin tydliga samhörighet med de svenska, 1 flera afseenden såsom 1 ten- densen till hopdragen bladbas, djupare och isynnerhet vid basen, framför allt på de inre bladen framträdande tandning, mindre raka korgskaft och inflorescensgrenar samt ofta på holkarne kortare glandelhårighet, anmärkningsvärda likheter med H. ”umbelliferum IBG.; NORRL., ' hvilken är att anse som närmaste slägting till H. orbicans och ersättande den i nordligare delarne af skandinaviska halfön, der den synes ensam dominera. Såsom framgår af de omnämnda norska formerna, hvilka äro att anse som mellanformer, synas dessa båda arter ännu ej på alla trakter fullt differentierat sig från hvarandra, ehuru H. torbicans i förhållande till andra former eljest är mycket fristående. Alla de omnämnda norska formerna, hvilka öfverensstämma med de svenska i anseende till de täta blom- ! LINDEBERGS f. i Hier. Scand. exs. n. 56 och NORRLINS £. i Hier. exs. n. 97—99, synes icke fullt identiska, men äro att anse som modifikationer eller på sin höjd geografiska racer af samma art, i full analogi med förhållandet hos HH. orbicans. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 3. 165 korgarne, hafva vanligen betydligt tätare men kortare cilieradt kronbräm. Dessa karaktärer i samband med de stundom stora och bredfjälliga holkarne häntyda återigen på ett for- dom existerande samband med MH. ciliatum. Tikaså häntyda de korta krontänderna och de små samt tätsittande blommorna utom andra egenskaper på en fordom befintlig för- bindelse med H. pellucidum. Utom de ofvan anförda svenska modifikationerna förekomma i Sverige här och hvar andra variationer 1 anseende till holkarne, hvilka vanligen inskränka sig till förändringar i fjällens och korgarnes längd, sparsamhet eller riklighet på stjernludd i fjällkanterna, samt variationer i rikedom på enkla hår bland glandlerna (hvilka sednare stundom kunna vara ensamt för handen). Hos några sådana modifikationer med korta holkar, klädda af fina, långa glandler utan eller med få inblandade hår och med rikligt stjernludd i fjällkanterna hvarigenom holkarna bli gråa, samt med mera hopdragen inflorescens framträder tydligt slägtskapen med HH. "gracilipes, genom hvilken förhandenvarande form sammanbindes med öfriga former af H. sarcophyllum och genom dessa med en del Subccwsia. Hos andra modifikationer framträda mången gång likheter än med H. "canipes än med H. Xsparsidens än med H. pancwolum, och hvilka sannolikt äfven häntyda på en aflägsnare slägtskap med dessa. Utom ofvannämda förändringar framstå tvenne modifikationer, hvilka såsom det synes, ofta oberoende af formolikheten för öfrigt, uppträda på alla lokaler, den ena med rent gula stift, den andra med redan från början mörka. Dock synes dessa i någon mån angifva artens slägtskapsförhållanden genom att oftare vara bundna vid bestämda former. Så äga vanligen former med fåbladig eller bladlös stjelk och tjockare holkar gula stift (slägt- skap med H. ciliatum), hvaremot högväxtare och mångbladigare former med smalare hol- kar, d. v. s. de mera typiska, oftast äga mörka stift. Efter olika ståndorter förändras karaktärerna på vanligt sätt; bladen bli större och tunnare i skugga, fastare och tjockare samt mindre på solöppna ställen, på hvilka sednare ställen och under varmare somrar stjernluddet blir mera framträdande, håren ljusare och holkfjällen grönare, hvaremot i skugga och på kallare lokaler glandlerna bli mera fram- trädande, håren mörkare, fjällen svartare och luddet otydligare. Höstformer hafva vanligen fasta och tjocka blad, kortare bladskaft och lägre, 0—1 bladig stjelk. Inom området anträffad på följande ställen i Östergötland, Omberg, Stocklycke; Åtvids s:n, Slefringe (förf.): Småland, Rogberga s:n, Klefarp och Tenhult, allmän i flera modifikationer (K. JOHANSSON); Dref, Braås (G. EB. HYLTEN-CAVALLIUS); Grenna (C. J. LINDEBERG, Hier. Scand. exs.); Husqvarna (O. SvVANstrRÖM); Kråksmåla: Got- land, Klintehamn (K.: J. LÖNNROTH); Bunge s:n, Mattise (K. JOHANSSON). Utom området funnen i Södermanland, Alberga (8. ALMQuist), Stockholmstrakten allmän (S. ALMQUIST): Upland flerstädes (S. ArLMQuist); Vestmanland, Kungsör (C. O. VON Porat): Wermland (K. O. E. STENSTRÖM): Dalarne, Venjans s:n, Johannesholm (K. P. HÄGERSTRÖM) och Silfsbergs s:n, Ulfshyttan (FR. LÖNNKVIST): Helsing- land, Söderhamn, Strand (A. MAGNUSSON): Jemtland, Klöfsjö, Skarvallen (förf.). — I Norge äro typiska former såväl som ofvannämda modifikationer och former af mig funna i Torpen, såsom vid Engejordet, Kinn och på Syns- fjeld vid Hugelien (i björkregionen) m. fl. st., i Etnedalen på Tonsåsen och vid Bruflat samt (af F. AHLBERG) i Valders vid Hugakollen i Vang. 166 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. H. LATILOBUM Armaou. in litt. n. sp- Caulis 35—50 ctm. altus sat rectus firmus gracilis 0—1 folius, sparsim pi- subglaber, a medio leviter superne sparsim floccosus, apice glandulis parvis pilisque longioribus solitariis obsitus. Folia rosularia latissima obscure viridia le- viter prasina, subtus pallidiora sat subceresia breviter et sparsim v. subdensiuscule pilosa in costa parum stellata pilis longioribus frequentioribus obsita, supra rare — sparsim et brevissime pilifera — subglabra, in apricis sepe + maculata, exteriora e basi cordata + ovato-rotundata ohbtusa minute dentata, intermedia + cordato- ovata — ovalia v. elongate cordato-triangularia — cordato-oblonga + late rectangulo- losus dentata obtusiuscula, intima late ovata — ovato-lanceolata — triangularia angulato- dentata v. + obtuse — anguste ct sparsim dentata basi + cordato v. hastato-sa- gittata, omnia plerumque breviter petiolata basi sepius contracte cordato-sagittata, lobis basalibus latis — latissimis triangularibus valde deorsum et introrsum retro- versis et saepe petiolum tegentibus, ad basin v. tota margine plicosa, margine bre- vissime et sat dense ciliata, petiolis spe obscure violaceis parum alatis pilis teneris longis densiusculis villosis. Folium caulinum breviter petiolatum patens v. deorsum recurvatum minutum v. mediocre — sat magnum, late ovatum — ovato-lanceolatum v. triangulare cito cuspidatum basi truncata v. cordato-sagittata angulatum — sparse denticulatum. Anthela sepius laxissima oligocephala divaricata + (furcato-) pani- culata ramis + patentibus rectis 1—2-cephalis gracilibus, inferioribus presertim vulgo longe distantibus, omnibus + superantibus (szepe inequaliter) pedicellis tenellis mediocribus — sat longis acladioque 15--30 mm. longo e flocceo + denso cano- viridibus pilis sepius solitariis v. nullis et glandulis gracilibus nigris passim dispo- sitis, inferne raris superne sparsis sub involucris interdum densioribus obtectis. Involucra parva gracilia — sat crassiuscula clare et dilute viridia leviter albescentia subvariegata basi ovata postea truncato-rotundata. Squame + breves e basi lata + triangulares in apicem obtusiusculum — obtusum cito attenuate sat imbricate, exteriores prsesertim dorso fuscovirides, interiores latissime et clare viridi-marginata v. tote virides, sparsim stellata margimibus sat dense et + late prasertim apices comatos versus albido-floccose, ceterum pilis brevibus crassis + obscuris sparsis — sat densiusculis et glandulis nigris minutis v. mediocribus raris — sparsis obtecte. Calathium perlaete luteum, radians. Ligule glabre. Stylus basi obscura superne luteus — subluteus, deinde fusco-virens. 10—11 LOVE) Da SON AD Ifrågavarande form, hvilken i hög grad utmärker sig såväl till habitus som kavak- tärer, är lätt igenkänd på de breda, öfvervägande äggrunda af de breda, låga, glandeluddiga tänderna vinkliga bladen, hvilkas bas vanligen är något hopdragen men hjertlikt-pillik KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 3. 167 med starkt bakåt och inåt böjda, längre eller kortare, breda, ofta triangulära hörn eller fikar, som ibland (på soliga lokaler) äro så starkt bakåtriktade, att de korsa hvarandra öfver bladskaftet, vanligen isynnerhet vid basen groft veckad bladkant samt små eller medelstora, oftast fina holkar, hvilka isynnerhet till sin öfre del äro ljust och lifligt gröna samt liksom skaften glest glandelhåriga, vanligen något rikare enkelhåriga och skiftande i gråhvitt genom det 1 fjällens kanter tätt hopade, på ryggarne glesare och mot basen något rikligare stjernluddet samt slutligen gles, utspärrad vippa med ganska raka, fina, gröngråa grenar och skaft. På solöppna ställen äro bladen breda och kortskaftade, tätt tryckta till marken, något böjda åt ena sidan genom de krökta skaften samt ofvantill oftast mörkfläckiga. Till form och tandning påminna de något om dem hos H. pellucidum eller H. Xptychophyllum. På skuggiga och friskare lokaler bli de oftast stora, mera utdragna och mera veckade samt tunna. Stundom varierar arten med skarpt och smalt tandade blad och får då stor habituel likhet med H. Xcosiiflorum samt liknar till bladen äfven mycket H. Xtriangulare. Ehuru af mycket afvikande utseende, tillhör den sannolikt följande variationskrets och står liksom denna på gränsen mellan Subcecwesia och Subvulgata. Den kan dock icke som under- art inordnas under följande. Om den förra gruppen erinrar den till den glesare vippan, holkarnes svagare beklädnad af glandelhår m. m. och ibland till bladens tandning, om den senare påminna bland annat bladformen och örtståndets hårighet. Till H. sagittatum, hvilken genom H. sarcophyllum är att uppfatta som en förmedlande länk mellan Subecsia och de glandelhåriga Subvulgata, ansluter den sig (serskildt till H. Xexpallescens, H. Xmarginellwn m. fl.) närmare än till någon form inom den förstnämda gruppen, utom måhända till H. "triangulare, hvilken den till holkarnes byggnad, fjällens form och som förut nämnts någon gång äfven till bladen något liknar. Anträffad i Östergötland, Kärna socken, Malmskogen på tvenne ställen (förf.); Åtvids s:n, Adelsnäs (förf.): Gotland, Fårösund och Bunge (S. ALMQuIisT, K. JOHANSSON) samt Lärbro (H. NORDENSTRÖM). Utom området i Vestmanland, Kungsör (C. O. Vv. PoRrAT). H. SARCOPHYLLUM SrensTrR. Caulis altus — elatus robustus — sat gracilis 0—1(—2) folius, inferne rare — sparsim pilosus + stellatus, superne spe subglaber leviter — densiuscule floccosus rare — densiuscule glandulosus. Folia rosularia lIxte gramineo-viridia v. pra- sino — glauco-viridia sat firma et sxpe crassa, supra rare subtus sparsim —- densiuscule pilosa et subtus sat dense floccosa v. subefloccosa, late ovata — oblonga obtusa, interiora + acuta haud profunde et late dentata basi sepe longius dentata v. grosse et ine- qualiter incisa obtusa v. subcecordata — cordata et sepe oblique descendente; cau- linum + petiolatum ovatum — oblongum v. lanceolatum basi contracta — cordata sepe obliqua sepius + grosse dentata. Involucra + crassa squamis latiusculis — latis spe elongate triangularibus marginibus leviter v. late et conspicue floccoso- 168 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. limbate glandulis densis — confertis vulgo brevibus et pilis brevibus — mediocribus + obscuris v. fuscis sparsis — densis obtectis. Anthela laxa furcato-paniculata ramis longis sat rectis v. + contracta paniculata ramis + arcuatis. Styli lutei v. obscuri. Ligule nunce omnes brevissime et sat dense ciliolate nunc interiores bre- vissime ciliate v. omnes glabree. Hithörande former intaga en egendomlig medelställning mellan Subccesia och vissa Subvulgata, en del närmande sig mera den förra gruppen, en del mera den senare. Alla utmärka sig genom sina grundt och bredt tandade, vid basen, som oftast är sned och osymmetrisk, vanligen äfven oregelbundet grofflikade eller groftandade blad samt tätt glandulösa och mer eller mindre korthåriga holkar med täta eller spridda, till större delen af sim längd eller helt och hållet mörka hår, temligen breda, ofta triangulärt lancettlika fjäll med stundom rätt bred af glest till tätt stjernludd bildad strimma i kanterna. Till holkarnes beklädnad stå de närmast formerna af följande artgrupp, men skilja sig i all- mänhet genom kortare, mörkare och ofta mindre tät och mindre framträdande hårighet, den mera utbredda vippan med i allmänhet längre och alltid rakare grenar och korgskaft, örtståndets svagare hårighet samt bladens trubbigare, bredare, mindre täta och vid basen gröfre tandning. För öfrigt visa de olika formerna på olika sätt förenade likheter med ofta vidt skilda former af Subecsia och Subvulgata, ehuru de på grund af sina festa karaktärer torde böra föras till den senare gruppen. Så står t. ex. H. Xsarcophyllum (och ännu mera H. "molybdinum STENSTR., som är nära beslägtad både med denna och H. Xgracilipes) till bladens form och tandning, deras svagare och glesare hårighet, men undertill rikligare beklädnad af stjernludd, deras färg och konsistens m. m. nära sådana former af Subccesia, som H. stenolepis, H. "sublividum och H. Xccesio-nigrescens; till holkarnes beklädnad åter liknar den mera följande grupp, men äfven H. ciliatum, med hvilken den för öfrigt öfverensstämmer till det tätt cilierade kronbrämet. (Af S. ALM- QUIST har också en form af densamma blifvit förd som var. af nyssnämda art.) H. "gra- cilipes står såsom nämnts nära H. Xsarcophyllum och ändå närmare H. "molybdinum men äger på samma gång karaktärer, isynnerhet hos holkarne, som starkt påminna om H. orbicans. H. "obliquifolium är nästan intermediär mellan H. Xsarcophyllum och H. pel- lucidum, om hvilken senare den mycket erinrar till bladen och holkarnes allmänna ut- seende, hvaremot den till den vida och långgreniga vippan påminner om Subcesia och äfven om en del former af H. pancwolum, hvilken tydligen är nära slägt med hela denna ovupp. H. "expallidiforme är mycket närstående föregående men är af alla hithörande former närmast slägt med H. sagittatum (med hvilken den en tid förenades af S. ALM- QUIST) men har äfven till bladen en påfallande likhet med H. pellucidum. De öfriga hit- hörande formerna, H. £expallidum Norr. och H. Facrogymnon G. A:N MaALME, hvilka äro hvarandra mycket närstående och af hvilka den sistnämnda står närmast H. Xgracilipes, förbinda i sina karaktärer på annat sätt H. sagittatum med Subemwsia, af hvars former de ha största slägtskapen med H. maculosum och beslägtade. Slutligen intar 7. Eplumu- ligerum en egendomlig medelställning mellan H. Xstenolepis och H. £obliquifolium på samma gång den har tydliga anknytningspunkter både med Oreadea och Andryaloidea. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. 169 Conspectus subspecierum. A. Folia glauco- v. prasino-virescentia ovato-oblonga v. oblonga, supra glabra — glabriuscula. Involucra brevia cano- et plumbeo-viridia squamis e basi lata angustatis obtusiusculis glandulis sat elongatis gracilibus sat densis — densis et pilis paullo parcioribus subobscuris obsitis latiuscule floccoso-limbatis dorso densiuscule floc- cosis apicibus comosis. Holia prasino-viridia obscura. 1. AH. gracilipes K. JOoHANSS. Involuera crassa valida sordide fusco- v. cano-virescentia squamis latiusculis lineari-lanceolatis obtusis — obtusiusculis glandulis minutis — brevibus spe lutescentibus densis -— confertis et pilis brevissimis tenellis densis — crebris obtectis anguste et haud dense floccoso-limbatis dorso sparsim floccosis. Folia glaucescenti- prasina diluta carnosa. 2. H. fsarcophyllum STENSTR. Involuera brevia crassiuscula fusco- v. atroviridia squamis latis brevibus sub- triangularibus glandulis minutis obscuris + densis et pilis tenellis + dilutis mediocribus densis — confertis obsitis latiuscule floccoso-limbatis dorso leviter stellatis apicibus + comosis. Folia pallide v. lutescenti-viridia subglaucula firma. 3. H. "expallidiforme DAHLST. B. Folia lutescenti v. obscure gramineo-viridia subtus ad summum subglaucula, + ovata basi + cordata obliqua, supra breviter et rigidule pilifera. Involuera erassa valida fusco- v: atro-viridia squamis latis subtriangularibus + obtusis, glandulis crassis brevibus densis crasslusculis + obscuris et + densis obtectis sat late floccoso-limbatis dorso rare sat confertis nigris pilis brevibus stellatis apicibus + comosis. Folia mollia. 4. H. Xobliquifolium DAHLST. 1. H. " gracilipes K. JOoHANSS. in litt. Caulis 50—70 ctm. altus viridis gracilescens 0—2 folius, inferne rare pilosus superne subglaber a medio rare floccosus, eglandulosus. HFolia rosularia longe — longissime petiolata obscure v. subprasino-viridia, subtus pallidiora cinerascentia, K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 3. 22 170 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. supra pane glabra, subtus breviter sparsim — densiuscule pilosa rarissime stellata — nuda, in nervo dorsali longius et densius pilosa et sparsim floccosa, marginibus pilis mediocribus sat dense ciliata, petiolis canaliculutis superne angustis basi dila- tatis violaceis + dense et longe villosis, exteriora oblongo-obovata — rectangularia apice late obtuso-rotundata rare et + obtuse undulato-dentata basi abrupta v. sub- cordato-truncata, intermedia + oblonga — oblongo-lingulata + angusta et + obtusa muecronata rare et haud profunde spe irregulariter undulato-dentata ad basin obliquam + contractam et decurrentem profundius dentibus paucis subincisa, intima + anguste lanceolato-oblonga inferiore parte argutius dentata — irregulariter sub- incisa + longe et oblique decurrentia obtusiuscula — acuta. Folia caulina 0—1—2, infimum longe petiolatum + lanceolatum — lingulatum sat longe acutum — obtu- siusculum cerebre et argute v. sparsim et + obtuse et ad basin + longe et argute inciso-dentatum, summum minus integrius, petiolatum v. sessile lineare. Ånthela vulgo multiflora subsimplex — sat composita apice sat expansa ramis inferioribus longe remotis + erecto-patentibus subrectis superioribus magis magisque approxi- matis + curvatis, summis sepe valde congestis subumbellatis — umbellatis arcuatis, omnibus sepe + valde superantibus pedicellis mediocribus — sat brevibus acladioque 10-20 mm. longo cano-viridibus sat dense floccosis et glandulis medioeribus — bre- vibus crassis raris — sparsis passim dispositis sub involucris subdensiusculis et in- terdum pilis solitariis (in acladio szepe sparsis) obtectis. Involucra brevia + obscure — dilute canoviridia v. atroviridia subcanescentia basi + rotundata postea truncata. Squame + obscurex e plumbeo atroviridia + late et sordide viridi-marginate, + im- bricate et late e basi lata sensim in apicem angustum obtusiusculum fuscum parum comatum fores virgineos sepe longe superantem attenuater, exteriores pauce bre- vissime angustiores, omnes glandulis obscuris gracilibus — validioribus sat densis — densis et sxpe pilis nigris sparsis — densiusculis (v. subdensis) immixtis seriem subsimplicem haud latam formantibus obtecta, ceterum dorso floccis raris — sparsis sat bene conspicuis in marginibus densioribus — densis obsite. Calathium satu- rate luteum. Ligule glabrer. Stylus apice saltim + obscurus. Inv. 5 Döuadans OF Håga 250 (CL Utmärkt af den höga, nästan hårlösa stjelken med 0—2 stjelkblad, på undersidan temligen rik- och korthåriga, grågröna blad, som äro mycket ljusare än på öfversidan, hvilken är mörkgrön och något dragande i lökgrönt, alla försedda med mycket långt (ända till 13 ctm.) skaft, hvilket är rännformigt, långhårigt, mycket smalt, utom långt ned vid den mörkt violetta basen, der det plötsligt blir bredare, vanligen mångblomstrig vippa med de nedre grenarne mycket långa och aflägsnade, de öfre kvastlikt eller flocklikt när- made, grågröna holkskaft, klädda af glesa, små, ofta grofva glandler och stundom få hår, svartgrå eller grönaktigt blygrå holkar med nedtill breda, uppåt i en oftast trubbig, brun och föga hårig spets afsmalnande fjäll, hvilka sjelfva äro mörka till färgen, men glest eller temligen rikligt beklädda af fina, på den mörka grunden väl synliga, 1 kanterna tätare hopade stjernhår och finare till gröfre, svarta glandler, som isynnerhet på äldre holkar äro blandade med glesa till ganska tätt sittande, svarta hår, samt slutligen mörka stift. Stjern- RR) TA ANRA GA SJRSJENDE Un dd FL-emR TR KONGL. SV: VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. TT luddet är vanligen samladt till en smal rand mot kanterna af fjällen och är ibland endast föga, ibland kanske mest till följd af kantens egen ljusa färg mera märkbart framträdande. Håren äro ej synnerligen talrika, men uppträda rikligare på de yttre fjällen och bli på afblomstrade holkar öfverallt talrikare. Jemte glandlerna bilda de en enkel (hos de inre fjällen) eller åtminstone föga bred rad på fjällens midt. Bladen variera ansenligt till form och tandning, hvari stor likhet råder med följande. An tendera de att bli smala, aflånga eller t. o. m. tunglika, än blifva de bredare, m. 1. m. aflånga eller bredt lancettlika till äggrundt lancettlika; 1 förra fallet äro de mycket trubbiga, 1 senare fallet äro de, isyn- nerhet de innersta, mera spetsiga. De yttre bladen äro vanligen aflångt (eller rektangu- lärt) omvändt äggrunda, ofta med intryckt spets, nästan helbräddade eller grundt bugt- tandade och med svagt hjertlik till tvär bas, de öfriga hafva vanligen några olikstora utåt till framåt riktade, högst 5 mm. långa tänder eller flikar på den nedlöpande basen, men äro för öfrigt i allmänhet mycket grundt bugttandade med stora afstånd mellan tän- derna. Exemplar med bredare blad hafva dock, isynnerhet hos de inre, djupare tandning. Stjelkbladen, hvilka sällan saknas men mycket ofta äro två (båda eller åtminstone det nedre väl utbildade och skaftade), variera ännu mera än rosettbladen: från lancettlika eller ägg- rundt lancettlika till tunglika, utefter hela kanten ojemt tandade eller helbräddade men åtminstone vid basen med några längre tänder, långspetsade eller trubbade, med m. 1. m. nedlöpande eller med hopdragen bas med antydan till pillik form o. s. v. Stundom äro bladen, isynnerhet stjelkbladen, ofvan mörkfläckiga. Stiften äro alltid mörka och ståndar- knapparne ännu mörkare (enl. namngifvaren). Till karaktärerna ansluter sig denna form närmast till H. "molybdinum STENSTR.,' men är liksom äfven i habitus, hvari den mycket påminner om en del former af H. or- bicans ALMQU. (se under denna), väl skild genom ett större antal tätare glandler på holkarne, ej så långt utdragna, men smalare, mindre stjernhåriga fjäll, mindre holkar och hårigare blad med på långt när ej så skarp och djup tandning m. m. Har liksom följande äfven svaga anknytningspunkter med H. Xsparsidens. Är analog eller måhända beslägtad med de hårfattigare formerna af H. sagittatum LBG. Endast anträffad 1 Småland, Rogberga s:n, Knifshult på en bred med högt och frodigt gräs bevuxen åker- ren, rätt ymnig (K. JOHANSSON). 2. H. ”"sarcophyllum STENSTR. H. silvaticum L. subsp. 7. ciliatum ALMQU., forma statura humiliori, etc. ALMQU. Stud; paCV II = H. sarcophyllum STENSTR. Wärml. Archier. 1889. — Daursr., Hier. exs;, fase: Illjan: 36, 37; fase. IV nn. 56. I Denna form är nu utom i Vermland och Upland (se K. O. E. STENsTrR. 1. ce. p. 16) äfven anträffad ; i FIRA Ore ; | ! på Aspholmen vid Stockholm (H. THEDENIUS) och i Vestmanland vid Kungsör på flera lokaler (C. O. V. PORAT). Ett af exemplaren från förra stället är af serdeles iutresse för bladens utseende, hvilka ha ungefär samma dd form och flikighet som hos H. Xcesionigrescens och H. Xsarcophyllum, ett bevis på den nära slägtskapen med 3 2 Jg py ] 3 dessa former. 172 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. Caulis sat altus — elatus (40—60 ctm.), robustus — sat gracilis 0- v. 1-folius, inferne leviter pilosus v. totus subglaber et sat stellatus, superne sparsim — den- siuscule floccosus rare et breviter pilosus et glandulis minutis solitariis v. raris — sparsis obsitus. Folia rosularia plura plerumque longe petiolata in vivo normaliter crassa et carnosa prasino-glaucescentia v. glauco-viridia — subprasina supra sepe maculata, subtus pallidiora, supra rare et breviter pilosa v. vulgo glabra, subtus sparsim — densiuscule et molliter pilosa et sparsim — sat dense floccosa in nervo dorsali pilis tenellis longis + densis et floccis densis — confertis obtecta, marginibus molliter et sparsim — sat dense ciliata, petiolis + floccosis et pilis mollibus longis + dense villosis, extertiora + elliptica — ovato-rotundata subintegra — angulata et basi presertim + obtuse dentata, interiora + ovato-oblonga — oblonga (v. ob- oblonga) inequaliter et obtuse undulato-dentata subintegra basi + incisa — late et inzequaliter angulato-lobata, intimum + ovato-lanceolatum sepe argutius et pre- sertim ad basin sepe profundius laciniatum, omnia + obtusa v. intimum + acutum et basi + cordata v. abrupte — late cuneata v. truncata, interiora in petiolis sepe oblique laciniis + liberis decurrentia. Holium caulinum 0 v. 1 petiolatum inferiore parte caulis insertum basi + hastata — decurrente spe maxime laciniatum subtus densius floccosum. Anthela + contracta paniculata subsimplex v. parum composita :amis inferioribus distantibus, superioribus + approximatis raro subumbellatim con- gestis + arcuatis pedicellis brevibus — mediocribus apice + incrassatis acladioque 15—25 mm. longo floccis densis v. sat densis glandulis parvis fuscis densis — con- fertis et pilis + obscuris solitaris — raris obtectis. Involucra sat erassa sordide fusco v. cano-viridia, basi + ovato-rotundata postea truncata. Squame latiusculae e basi latiore lanceolatx — lineares, exteriores + anguste + obtusze, interiores + obtusiuscule, intima + acutx — cuspidate, apice leviter comatzxe, sparsim foccose in marginibus angustissime et paullo densius limbatze, undique glandulis subdilutis — fuscis densis — confertis brevibus v. minutis et pilis brevissimis subobscuris sparsis — densis obtecte. Calathium subobscure luteum, sat plenum. Ligule sxpius bre- vissime et sat dense ciliate. Stylus luteus. Inv. D. 30—35, L. m. 2,5—3 mm. Denna form, hvilken står nära föregående och följande, är framför allt skild genom mera blågröna, tjockare och glattare, men undertill stjernludna blad af vexlande form men vanligen med rikligare och djupare tandning, mera hopdragen inflorescens med vanligen gröfre holkar, hvilka äro flerfjälliga och hafva smalare fjäll, klädda af mestadels finare, smärre och tätare, vanligen ljusa glandler med inblandade täta och korta hår samt öfver hela ytan jemt spridt m. 1. m. glest, endast undantagsvis mot kanterna något tätare, men vanligen föga framträdande stjernludd, kortare akladium samt tätare korgar med vanligen tydligt cilieradt kronbräm. Till tandningen äro bladen mycket vexlande äfvensom till formen. Än äro de breda och hafva då vanligen grundare och vinklig tandning isynnerhet vid basen, hvilken är tvär eller hjertlik, eller äro de till större delen helbräddade. Dylika exemplar påminna Jä KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. 73 mycket om följande. Än äro de djupt tandade, de yttre vanligen med trubbig eller bugtig, de inre med skarpare och ojemn tandning. Stundom blir kanten ojemt groftandad och vid basen oregelbundet grofflikad eller inskuren med, isynnerhet på de inre bladen, snedt nedstigande skifva och på skaften utbildade, m. 1. m. fria flikar och tänder. Blad- basen varierar hos dessa former från hjertlikt-pillik till tvär eller vigglikt nedlöpande. Till formen variera isynnerhet de mellersta och inre bladen från äggrundt-aflånga till smalt aflånga och m. 1. m. äggrundt-lancettlika till lancettlika. Smalbladiga former hafva oftast mera hopdragen och flikad bas. Endast de innersta och stjelkbladen äro spetsade, det sednare stundom långspetsadt. De öfriga äro m. 1. m. trubbiga, de yttersta vanligen med rundad eller intryckt spets. Former med starkt flikade blad erinra i hög grad om vissa former af Subccesia, mest om H. Xcaesionigrescens FR., H. Xstenolepis LBG och H. Xsublividum. Till bladens ojemna tandning har denna form äfven en viss likhet med H. "sparsidens. Om alla dessa former erinrar ifrågavarande art genom sitt rikliga stjernludd på bladens under- sida. ÅA andra sidan påminner den liksom följande om H. Yexpallidiforme och när- stående, isynnerhet till holkarnes beklädnad och till korgarne, men liknar äfven i någon mån till indumentet och det cilierade kronbrämet H. ciliatum ALMQU. och ännu mera de förut nämda, åt denna sednare tenderande formerna af H. orbicans ALMQu. Till alla dessa former torde den stå i närmare eller fjärmare slägtförhållande och är genom H. "molyb- dinum STENSTR. att anse som en mellanlänk mellan de förstnämda trenne formerna af Subccwsia och de sednare omnämda formerna af Subvulgata. Dess slägtskap med ofvannämda former af Subecwsia framträder äfven i de glaucescenta bladen. - Till bladfärgen varierar den el- jest från ljust glaucescent till grågrön eller något lökgrön. Hos en smalbladigare modi- fikation, hvilken på grund af andra något afvikande karaktärer här förtjenar serskildt om- nämnas, äro bladen, isynnerhet på solöppna ställen, af en m. 1. m. gråaktigt blygrå färg. Denna form, hvilken har smalare ovalt aflånga lancettlika mera spetsiga och nästan endast vid basen ojemt groftandade och fåtandade blad, afviker äfven något genom längre, orent blygrå holkar med rikligare, öfverallt spridt stjernludd och mera utdragna fjäll samt sma- lare, mera nedlöpande holkbas. Den påminner i habitus och holkar ej litet om H. £subli- vidum, men är i sina allmänna karaktärer öfverensstämmande med hufvudformen. Den är funnen på torfjord och är tydligen blott en af lokalen och underlaget egendomligt modifierad form, men är af intresse för den likhet, den här visar med nyssnämda form. På solöppna ställen bli bladen hos alla modifikationer på öfversidan m. 1. m. fläckiga; i skugga försvinna dessa fläckar helt och hållet eller uppträda endast mot spetsarne af de inre bladen. Till sist må anmärkas att i allmänhet östsvenska former, isynnerhet backformer, genom tendens till rikligare hårighet, isynnerhet på bladens öfversida, och något mindre glaucescenta blad närma sig följande; de äga äfven 1 motsats till flertalet vestsvenska former i allmänhet svagare hårigt kronbräm. Anträffad i Östergötland, Wånga s:n, Gränsholmen, ymnig i barrskog (förf.); Asby s:n, Bätterarp (ÅA. MotiN); modifikationer med grönare och ofvan hårigare blad i Wäderstads s:n, Lindekullen; Wists s:n, Wessentorp och Åtvid s:n, Slefvinge (förf.). För öfrigt anträffad i Södermanland, Wårdinge s:n, Sörskogen (FR. TORSSANDER): Stora Malms s:n m. fl. st. (G. A:N MaLMeE) och Kila s:n (S. ArmMeuist); Bohuslän, Fiskebäckskil, Koön (S. ALMQuist), Göteborg (J. 174 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. A. LEPPLER och C. M. LAMBERG); Dalsland, Dalskogs och Skålleruds socknar (A. FRYXELL) samt i Wermland (K. O. E. STENSTRÖM). I Norge äro former, hvilka sannolikt höra hit, funna i Kristianiatrakten (förf.). Den omnämnda modifikationen är anträffad i Östergötland, Kärna s:n, Kärna mosse (G. A:N MALME), på Omberg och i Svanshals s:n, Stora Kullen (förf.). 3. H. ” expallidiforme DAHLsT. EA + H. silvaticum L. subsp. 12 Armou. Stud. p- XXI pro max. p. — Hi: "expallidi- forme Daurist. (STENSTR., Werml. Archier. 1889). — DaursTt., Hier. exs., fasc. II, ni. 25. ÖRA Nr crasstusculus sat firmus flex- Caulis 35—70 ctm. altus: 0—1 folius gracilis uosus subglaber vel presertim inferne leviter — sparsim pilosus, superne leviter floccosus et glandulis solitariis — raris minutissimis pilisque + obscuris paucis ob- situs. Folia rosularia breviter — sat longe petiolata firma et sepe coriacea vulgo pallide v. + lutescenti-viridia subglaucula, supra rare ett brevissime pilifera smepius fere glabra, subtus pallidiora sxpe aliquantulum subersio-cinerascentia sparsim (— densiuscule) et breviter in nervo dorsali rarissime stellato densius et longius pilosa, ceterum nuda, marginibus densiuscule — sat dense et brevissime ciliata, petiolis + alatis pilis medioeribus mollibus + densiusculis hirtis, exteriora e basi sepius abrupte angustata — subcordata + ovato-ovalia — late oblonga obtusa sub- integra Vv. sparse mucronato-dentata — late undulato-dentata, intermedia + ovato- oblonga denticulata — angulato- v. undulato-dentata basi dentibus profundioribus sed latis et obtusis sepius retroversis predita + contracta truncata — cordata ob- RTR tusiuscula, intimum + ovato-lanceolatum — elongate triangulare + acutum — sat cuspidatum + obtuse et magis inequaliter dentatum basi margine + plicatum ple- rumque oblique truncata — cordata v. sagittata et spe grosse et inequaliter laci- "inr e-0 0v niato-dentata v. in petiolo laciniis et dentibus liberis spe longe descendente, ceterum quoad formam, magnitudinem et marginis figuram sat variantia. Folium caulinum rarius bene evolutum, vulgo ima basi insertum, nunc majus + ovato-lanceolatum BAM basi presertim sepe late et irregulariter dentatum — subincisim + petiolatum nunce minus + lineare sessile et altius affixum. Anthela sublaxa — sat densa simplex — sat composita ramis 1—3-cephalis suberectis — leviter arcuatis, inferioribus sxpe multum distantibus, superioribus magis patentibus et approximatis pedicellis brevibus acladioque 5—15(—25) mm. longo v. subnullo infuscatis et floccis + densis obscure cinereis glandulis minutis — minutisssimis nigris sparsis — subdensis superne sxpe densis pilisque brevibus tenuibus firmulis + obscuris — canescentibus densiusculis — sat densis presertim sub involucris hirtis. Involucra brevia sat crassa + obscura — fusca et leviter canescenti-variegata basi rotundata postea subtrumecata. Squama breves + imbricate sat latx plures, + triangulari-lanceolatx in apicem obtusi- usculum sat acutum + cito attenuatr, exteriores angustiores, extima brevissim:e + obtusiuscula, intima pauce acutx — subulatr, omnes leviter comatr, + vires- centes, marginibus interiorum levissime ad apicem leviter et swpe multo conspicue KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 3. 175 stellata, exteriorum stria angusta floccosa conspicua semper notate, ceterum pilis fuscis — canescentibus brevibus — medioceribus tenuibus firmilis densis v. sat con- fertis hirte et glandulis minutis nigris — fuscis densis — densiusculis obsite. Ca- lathium saturate luteum sat plenum — subradians. Liguleé glabre v. intima levis- sime ciliolate. Stylus vivus et siccus nigricans. EES - Inv. SE D. 35—40. LL. m. 2,5—3 mm. Utmärkt af sina vanligen något styfva och fasta, blekgröna, föga håriga blad, hvilka temligen mycket variera till formen (oftast af äggrundt till aflång form) och vanligen äro vinkligt tandade eller nästan helbräddade med få bakåtböjda större och bredare tänder eller djupare flikar vid den vanligen snedt hjertlikt-pillika, mera sällan nedlöpande basen, oftast bladlös, eller med ett större blad närmare basen försedd, temligen glatt stjelk, än gles och vid, än mera hopdragen inflorescens med temligen tjocka m. 1. m. raka till svagt böjda, svagt eller temligen utstående grenar, men framförallt genom korta, tjocka, brun- gröna och något gråbrokiga holkar, klädda af mörka, vanligen korta, temligen täta hår och fina, brunaktiga glandler, vidare genom de m. 1. m. utdraget triangulära, hos de yttre tyd- ligt hos de inre vanligen endast mot spetsarne svagt eller rikligt i kanterna m. 1. m. smalt stjernludna fjällen samt genom temligen täta, mörka korgar och mörka stift. Stjernluddet i fjällens kanter varierar än mycket rikligt, så att holkarne få ett mycket brokigt utseende, än svagare och hos den lefvande växten nästan omärkbart, 1 hvilket fall, isynnerhet då holkarne äro mörkare, den får en rätt stor likhet med AH. "expallidum NORRL. med hvilken den är nära beslägtad. Bladen, hvilka på skuggigare eller friskare ställen bli temligen tätt och groft, trubbigt och bugtigt tandade eller (de inre) vid basen grofHlikade och veckade, på torrare och solöppna ställen deremot mera helbräddade och vinkliga, er- inra än om dem hos H. Yobliquifolium än om dem hos H. pellucidum. Med båda dessa arter är denna form utan tvifvel rätt nära beslägtad, på samma gång den till hol- karnes beklädnad ansluter sig till H. "sagittatum och närstående. Bladens tandning va- rierar för öfrigt på olika trakter och lokaler 1 hög grad. Vanligen finnes alltid några breda bakåt rigtade tänder vid bladbasen. I allmänhet hafva endast de yttre bladen (för- nämligast hos skuggformer) nedlöpande bas, sällan det innersta, hvilket då vanligen äger fria flikar på bladskaftet; eljest tenderar bladbasen att bli hjertlik eller pillik, hvarvid den än är bred än sammandragen och ofta sned. Bladens undersida är oftast violettfärgad och grönaktigt glaucescent, hvarigenom likheten med AH. pellucidum mången gång ännu mera framträder. Oftast äro äfven skaften lifligt färgade. Vippans utbildning är mycket inkonstant, hvarigenom den erinrar om H. Fobliquifolium och H. pancolum. Än äro grenarne långa, glesa, mera upprätta eller mera utstående och utgående på länga afstånd från hvarandra, än äro de närmade intill hvarandra, mera utstående och ofta m. 1. m. böjda samt stundom, ehuru sällan, flocklikt ställda. I samband härmed blir akladiet allt kortare liksom holkskaften. Vanligen äro inflorescensgrenarne temligen mångblomstriga och långt, ofta ojemt öfverskjutande akladiet. Stundom äro 2 och 2 holkar nästan eller helt och hållet sammanvuxna med hvarandra. TI skugga är detta mycket vanligt. Här bli holkarne äfven smalare och kantblommorna längre, hvarigenom korgen blir glesare, 176 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. och här blir blomfärgen äfven blekare. Med H. latilobum, hvilken dock står temligen af- lägsnad, öfverensstämmer den i sättet för bladens tandning äfvensom i sin benägenhet till starkt bakåtböjda basalflikar, fjällens form o. s. v. Liksom den sednare är analog med H. "marginellum, motsvarar den förra 1 någon mån H. "lanuginosum och H. £sagittatum. Anmärkningsvärd är dess stora öfverensstämmelse 1 vissa karaktärer med H. Xgrava- stellum Daurst., Hier. exc., fasc. I, n. 80, 81 (= H. cesium v. alpestre LBeG. Hier. Sc. exs.),' till hvilken den mången gång betydligt närmar sig 1 habitus. Denna form är utan tvifvel att anse som dess motsvarande cesium-artadt utbildade form, liksom H. subramosum och närbeslägtade, hvilka för öfrigt genom en serie former förenas med H. "yravastellum, aldeles tydligt på ungefär liknande sätt motsvara H. sagittatum och närstående. I samma förhållande synes H. "gravastelli slägting H. ”impressum Norrtr., Herb. Mus. Fenn. (= H. oligophyllum NOrrr., Bidr.) stå till H. "expallidum NORRL.” Inom området anträffad på följande ställen: Östergötland, Svanshals s:n, Stora Kullen, rikligt; Kärna s:n, Malmskogen (förf.). ; Utom området funnen 1 Södermanland, Wårdinge s:n, Sjuenda (FR. TORSSANDER), Björkviks s:n; Jernbol (G. A:N MALME): Vestmanland, Kungsör (C. O. VON Porat): Vermland, Gillberga s:n och Arvika (K. O. E. STENSTRÖM, E. HOLMGREN): Dalsland, Dalskogs s:n (A. FRYXELL): Helsingland, Söderhamn (A. MAGNUSSON) och Bjursåkers s:n, Hedvigsfors (N. WEstBERG): Härjedalen, Långå, Ljusnedals bruk, Funnäsdalen m. fl. st. (förf.): Jemtland, Klöfsjö s:n (förf.). Synnerligen allmän är den 1 Upland och Stockholmstrakten (S. ALMQUIST och förf.). I Norge är den allmän 1i Kristianiatrakten, vidare är den funnen i Torpen vid Hugelien (förf.) samt i Romsdalen på Stigfjellet (N. F. AHLBERG) och på Dovre, Drivstuen (N. C. KINDBERG). 4. H. "obliquifolium n. subsp. Caulis 40—60 ctm. altus, crassiusculus — gracilis, 0—1 folius, inferne sparsim pilosus subnudus, superne leviter floccosus et pilis raris — sparsis obscuris et glan- dulis minutis sparsis — frequentioribus obtectus. Folia rosularia longe petiolata plura sub authesi sepius rosulis aucta, lete gramineo-viridia, subtus pallidiora sub- glaucescentia, supra setulis brevibus densiusculis aspera, subtus pilis longioribus sparsis — densiusculis in nervo dorsali subdensis obsita vix stellata, marginibus breviter — dense ciliata petiolis molliter et longe pilosis, omnia presertim exteriora + obtusa — obtusiuscula et basi + v. maxime obliqua, cordata — truncato-cordata v. subhastata, exteriora + rotundata — ovalia, interiora + ovata — oblonga v. anguste oblonga, intimum + late triangulare — oblongo-rectangulare et + acutum obtusiusculum, omnia irregulariter et + crebre serrato-denticulata v. undulata et maxime inequaliter angulato-dentata v. tota praesertim superiore parte subintegra, 1 Så äga båda nästan aldeles samma beklädnad på holkarne och hos båda förekomma mycket allmänt förkortning af akladiet och holkskaften, hvarvid holkarne på samma gång bli smalare, samt hel eller partiell sammanväxning af tvenne närstående holkar. 2? Denna form är bland annat skild från H. "expallidiforme genom glesare glandelhårighet men tätare och längre hårighet på holkar och skaft samt spetsiga, i toppen tjärfärgade eller något violetta, nakna och knappt eller ej hårtofsade fjäll, äfvensom genom smalare blad m. m. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 3. Ik basi grossius et sat late, argute — obtuse + reverse et inzequaliter lobata, haud raro hastato-dentata. HFolium ecaulinum deficiens v. lineare rarius unum + evolutum inferiore parte caulis insertum petiolatum, hastato-lanceolatum ad basin grossius dentatum. Anthela laxe — laxissime paniculata — furcato-paniculata divaricata ramis plurimis longis et plerumque longe remotis subrectis et valde patentibus supe- rioribus sepius arcuatis pedicellis + longis curvatis acladioque 25—50(—60) mm, longo fusco-viridibus rare — sparsim floccosis et glandulis minutis crassis nigris densis superne confertis pilis brevissimis + obscuris raris sparsis immixtis ob- tectis. Involuera brevia sat crassa + fusco — atro-viridia basi — ovato-rotundata postea truncata. Squame + latex breves, exteriores brevissime triangulares + ob- tuse, interiores elongate triangulares obtusx — obtusiusculr, intima pauce acute — cuspidatax, omnes apice + comatzrer, marginibus + late virescentibus superne latius et magis conspicue inferne angustius floccoso-limbatze, ceterum rare — rarissime stellat& et glandulis crassis brevibus v. minutis confertis — densis pilis brevibus + obscuris v. apice + canescentibus crassis (sparsis —) densis — sat confertis vestitze. Calathium + obscure luteum sepe valde radians. Ligule exteriores glabre, inte- riores interdum brevissime ciliate. Stylus luteus, siccus interdum fuscescens. Inv. = D. 40—45, L. m. 3—3,5 mm. En vacker och egendomlig form, utmärkt af den glesa och vida vippan med ut- spärrade, upptill bågböjda, långa grenar, korta och temligen tjocka holkar med breda fjäll, klädda af täta, grofva, men små glandler och m. 1. m. rikliga, korta, styfva hår samt isynnerhet 1 fjällens öfre kanter m. 1. m. rikligt och vanligen tydligt framträdande stjern- ludd, stora, vida, glesa korgar med breda kronbräm samt långskaftade, vackert och lifligt gräsgröna rosettblad af föränderlig form och tandning, hvilken dock vanligen är vinklig och vid basen grof och ojemn. Rosetten är vanligen rikbladig genom redan under blomningen tillkomna bladrosetter. Bladen äro, såsom ofvan är nämndt, högeligen vexlande såväl till form som tandning. De variera breda, ovala, äggrunda eller triangulära och vanligen ut- efter hela kanten tätt och oregelbundet sågtandade till smalt ovala, aflånga eller smalt aflångt-tunglika och då oftast bugtigt eller vinkligt fåtandade till nästan helbräddade. Oftast är kanten i hög grad ojemn genom oregelbundet anordnade utbugtuingar. Isyn- nerhet vid basen, hvilken m. 1. m. tenderar till hjertlik eller någon gång pillik form och än är bred än hopdragen, äro utbugtningarne grofva och ojemna och ofta bildande större utstående eller bakåtrigtade (oftast breda) flikar på skifvans ena sida, som är kraftigare och ofta längre nedlöpande. Bladen hafva i allmänhet m. 1. m. rundad eller trubbig spets; endast hos bredbladigare former är vanligen det inre bladet mera spetsigt. Stjelkbladet saknas i allmänhet eller är endast rudimentärt; mera sällan (vanligen hos former med mera hop- dragen vippa) är det m. 1. m. väl utbildadt och skaftadt samt sitter då oftast nära basen. Hårigheten är på bladens öfversida än tätare än glesare, alltid kort och sträf af vid sin bas vanligen starkt förtjockade, styfva hår. Vippan är i allmänhet mycket gles, föga sammansatt, hos individer med felande stjelkblad djupare ned grenad och med längre, K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 3. 23 178 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA 'SVERIGES HIERACIUM-FLORA. rakare inflorescensgrenar, ofta m. 1. m. kvastlikt gaffelgrenad, mera sällan hos kraftiga individer mera kvastlik med kortare, mera närmade och krökta grenar. Vanligen är den utspärrad och i allmänhet äro de öfversta grenarne och korgskaften böjda samt akladiet långt. Till bladform och flera egenskaper, såsom de breda fjällen, de korta holkarne m. m., erinrar den ofta mycket om H. pellucidum, men är morfologiskt lägre utvecklad än denna och erinrar i dessa afseenden om Subecesia. I några afseenden på minner den äfven något om H. panceolum. Till sina allmänna karaktärer visar den sig dock nära beslägtad med föregående äfvensom med H. Xexpallidiforme, hvilken den liknar till habitus, sättet för bladens tandning och mången gång till deras form samt till indu- mentets sammansättning på holkar och inflorescensgrenar. Den är med andra ord att anse som en mellanform mellan dessa arter och H. pellucidum, hvilkas karaktärer den delvis i sig förenar, på samma gång den i flera afseenden är sjelfständigt utbildad. Från föregående är den framför allt skild genom sina gröna, ofvan kort och glest sträfhåriga blad, hvilkas undersida helt och hållet saknar stjernludd eller hvilket endast är svagt för handen på medelnerven eller bladskaften, sin glesa vippa och de breda, fåta- ligare holkfjällen. Uppträder helst på stenig, fuktig och föga bevuxen mark i ek-, bok- eller björk- backar. Anträffad i Östergötland, Omberg flerestädes rikligt, helst i glesare ek- och bokbackar från Borghamn till Alvastra; Sunds s:n, Sandbäckstorp, Sundstorp, Sunds Södergård och Graby; Rinna s:n, Stortorp (förf.); Småland, Grenna, Vestanå (A. W. LUND och FR. HaAGsTtRÖM); Taberg (O. SVANSTRÖM), Husqvarna (C. O. VON PoRrAT). Till detta formområde och närmast beslägtad med H. "molybdinum STENSTR., ehuru dock i många afseenden mycket afvikande, hör utan tvifvel H. "fusco-cinereum NORRL., hvilken genom H. Xscalenum (Norrtr.) 1. c. för öfver till en nordlig, med H. Fexpallidum NorrL. och H. "expallidiforme paralell formgrupp. Utom H. "molybdinum STENSSTR. och H. Xexpallidum Norri. tillhör äfven H. Xacro- gymnon G. A:N MaLmE (Bot. Notis. 1891, p. 178), hvilken synes mest beslägtad med den sistnämda och H. Xsarcophyllum STENSTR., detta formområde. in mycket intressant med denna grupp närmast beslägtad form, H. Fplumuligerum mili, förtjenar ett närmare omnämnande för sina egendomliga karaktärer, hvarigenom den förenar eljest skarpt skilda former af Subccesia och Subvulgata sinsemellan på samma gång den erbjuder anknytningspunkter till Oreadea och Andryaloidea. Den utmärker sig genom gulaktigt glaucescenta, köttiga blad, till tandning och form liknande dem hos H. Xsteno- lepis och H. Xsarcophyllum, låg enbladig eller bladlös stjelk och fåblomstrig djupt ned grenad inflorescens med ganska raka, utspärrade, rikt glandelhåriga och spridt håriga, grå- ludna grenar och skaft samt rätt stora holkar af brungrön färg med äggrund eller något snurrlik bas, lancettlika, långa, småningom afsmalnande, spetsiga, något hårtofsade fjäll, klädda af rikliga, grofva glandler, medellånga till långa, tjocka och något styfva, långt svartfotade, tätt sittande hår jemte glest stjernludd i fjällens kanter och sparsamt på deras ryggar samt slutligen vida korgar med radierande, mörkt gula blommor och gula stift. Framför allt är den utmärkt genom sina på stjelkens nedre del, bladskaften, medelneryvens undersida och i kanterna af bladen utvecklade, rikliga och långa samt tydligt tandade | KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O J. 179 hår samt det på bladskaften, ryggnerverna och stjelken rikliga stjernluddet. Härigenom erinrar den både om vissa Andryaloidea och om en del Oreadea, af hvilka den habituelt äfven 1 hög grad påminner om H. "Schmidtit Tausch. För öfrigt erinrar den, som sagdt, i bladform och bladfärg både om H. Xstenolepis och H. Xsarcophyllum och är habituelt ofta anmärkningsvärdt lik den förra. Till holkarnes och fjällens form liknar den på en gång H. Xstenolepis och H. "obliquifolium och till deras beklädnad isynnerhet den senare; med hvars lågväxta former den till växesätt och inflorescensens utseende ej sällan har stor likhet. Påminner äfven till holkarnes beklädnad om H. "fuscocinereum NORRL. Såsom häraf framgår förenar den genom sina karakterer de nyssnämnda formerna och grupperna med hvarandra och är sålunda ett intressant och talande bevis för den nära slägtskapen mellan de sednare och Vulgata. Den är funnen 1 Dalsland i rikligt antal 1 Gunnarsnäs s:n, Rostock (A. FRYXELL). H. SAGITTATUM (Le6G.) Caulis altus gracilis — sat crassus, inferne leviter — dense et molliter pilosus et stellatus, superne subglaber — densiuscule pilosus rare — dense glandulosus flocco- sus — tomentellus. Folia rosularia lete — obscure gramineo-viridia mollia, supra sparsim — densiuscule, subtus et in petiolis densiuscule — dense et molliter pilosa rare stellata, + ovata — ovato-oblonga v. ovato-lanceolata vulgo lata + obtusa, intimum angustius magis acutum basi ovata v. + cordato-hastata magis dentata — valde laciniata, ceterum obtuse — acute dentata — subintegra; folia caulina 1—2 petiolata argutius dentata — subintegra ovato-lanceolata — ovata + acuta basi ovata — cordato-hastata. Anthela raro laxa paniculata ramis longis subrectis v. minus curvatis vulgo contracta paniculata apice subumbellata ramis valde curvatis tomentosis + glandulosis et pilosis. Involuera mediocria canescentia — fusco- canescentia + variegata squamis angustiusculis linearibus v. lanceolatis — ovato- lanceolatis marginibus sepius convexis anguste — late floccoso-limbatis, ceterum dorso sat dense — rare stellate glandulis subdensis — confertis vulgo parvis et pilis mollibus subobscuris — dilutis sparsis — confertis (raro nullis) obsitis. Styli lutei v. obscuri. Ligule glabre v. interiores + ciliate. En ganska naturlig grupp af former, alla öfverensstämmande genom sina mjuka, rikhåriga, ljust eller mörkt gräsgröna blad och rikhåriga samt rikt glandelhåriga, medel- stora holkar med temligen breda, oftast till större delen trubbade fjäll, hvilka i kanterna äga en m. 1. m. bred och tydlig strimma af stjernludd och på ryggen hafva glest till ganska tätt, oftast af håren och glandlerna nästan skyldt stjernludd. Till följd af de öfvervägande ljusa eller åtminstone ljusspetsade, långa håren och rikliga stjernluddet, och till följd af att glandlerna oftast äro små, få holkarne oftast en gråaktig anstrykning. Bladen variera inom gruppen från nästan helbräddade till djuptandade och vid basen 180 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. flikade. Basen varierar äggrund eller något nedlöpande, än smal än bred till hjertliktpillik med bakätrigtade tänder och flikar, men vanligen äga äfven former med äggrund och helare bladbas och helbräddade sidor stark tendens till pillik bas och rikligare tandning vid basen. Hithörande former äro nära beslägtade med föregående. H. "marginellum, H. Xstriatulum och H. "expallescens bilda en naturlig serie, af hvilken den förstnämda utom till H. lanu- ginosum visar sig något beslägtad med H. Fsubulatidens och närstående, hvaremot H. Xstria- tulum utom den tydliga slägtskap, den visar med H. ”expallescens och H. "informe, sanno- likt äfven är nära beslägtad med H. "subcinerellum. H. "expallescens är otvifvelaktigt nära slägt med H. ”sagittatum och troligen äfven i ringare grad med H. ”aquiliceps och när- stående. H. "plhilanthraz och H. "lanuginosum kunna uppfattas såsom tvenne skarpt diffe- rentierade paralellarter, af hvilka den första har flera anknytningspunkter med H. Xprete- nerum och den sistnämda äger en viss frändskap med H. Xtenebricosum och ännu mera med den kanske bäst af alla differentierade H. "sagittatum, med hvilken H. Yunctiusculum och H. "subunctiusculum bilda en naturlig serie. H. Ysagittatum är genom H. ”expal- lidiforme beslägtad med föregående grupp, till hvilken de öfriga formerna för öfrigt m. 1. m. tendera, och har af alla de nämda den största likheten med H. integrati formgrupp-. Conspectus subspecierum. A. Folia latiuscula pallide v. glauscescenti-viridia + grosse et irregulariter dentata v. obtuse undulato-dentata basi subsagittata v. subcordata presertim valde late — anguste laciniato- et reverso-dentata. 1. Involucra densius glandulosa parsius pilosa. Folia grosse plicato-dentata. Anthela laxa ampla, ramis subrectis. Squamae involucri crassi atroviridi anguste lineares densiuscule glandulose pilis brevi- bus obscuris parcioribus immixtis anguste floccoso-limbat:e dorse fere efloccosa apicibus subacutis leviter comosis. 1. H. "marginellum DAULST. 2. Involuera parcius glandulosa paullo densius pilosa. Folia obtuse et late triangulari dentata basi late incisa. Anthela sub- contracta ramis arcuatis. Squameae involucri gracilis angusti dilute atroviridi angustae sublineares sparsim glandulose pilis sparsis immixtis sublate floc- coso-limbatze dorso fere efloccose apicibus obtusis — obtusiusculis + comosis. 2.0 Hotstriotulum DAHIST! Folia late et + profunde undulato-dentata. Anthela contracta ramis arcuatis. Squame involueri subgracilis e plumbeo canoviridi latiusculi e KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 3. 181 basi lata lanceolatex sparsim et minute glandulose pilis tenellis densiusculis dilutis obsite late floccoso-limbatex dorso sparsim stellate apicibus acutis levissime comatis. 3. H. Yexpallescens DAHLST.- Folia prasino- v. obscure gramineo- viridia sat angusta obtuse et late undulato- dentata v. acutius et late triangulari-dentata basi contracta et + descendente profundius dentata. Folia prasino-viridia late et obtuse undulato-dentata breviter et dense pilosa supra maculata. AÅnthela contracta ramis valde incurvatis. Involucra atroviridia gracilia squamis subangustis linearibus crebre glandulosis pilis sat densis im- mixtis anguste floccoso-limbatis apicibus obtusiusculis leviter comosis. 4. H. Yphilanthrax STENSTR. Folia obscure gramineo-viridia late et crebre et acute dentata longe et dense pilosa. Anthela contracta ramis valde inceurvatis. Involucra obscure atroviridia squamis latiusculis oblongis sat dense glandulosis et pilis densis — sat crebris iumnmixtis latiuscule floccoso-limbatis apicibus + obtusis magis comosis. - 5. H. "lanuginosum LÖNNR. Folia l:xte oramineo- v. prasino-viridia lata subinteora v. sparsim et acute denti- 2 1 S culata — dentata basi ovata v. sat sagittata magis et anguste acute-dentata (— sublaciniata). Involucera cano-viridia brevia squamis ovali-oblongis latis obtusis crebre et minute glandulosis longe dilute et creberrime pilosis late floccoso-limbatis, apicibus comosis. Anthela contracta ramis valde arcuatis. Folia lxte gramineo- viridia. 6. H. "sagittatum LBG. Involuera fuscescenti-canoviridia brevia squamis ovali-oblongis obtusissimis cereberrime lurido-glandulosis (fere) epilosis late floccoso-limbatis apicibus breviter comosis. Anthela valde contracta ramis brevibus arcuatis. Folia prasimo-viridia fere integra. 1. H. Eunctiusculum K. JOHANSS. Involucra atro-viridia sat elongata squamis oblongo-linearibus obtusis glan- dulis mediocribus sat densis et pilis obscuris densiusculis obsitis latiuscule floc- coso-marginatis apicibus + comosis. Anthela magis laxa ramis arcuatis. Folia prasino-viridia subintegra. 8. H. "subunctiusculum DAHLST. 182 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. 1. H. ” marginellum DAuLsT. H. Ymarginellum Daurst. (STEnstrR. Värml. Arch. 1889). — Daursrt., Hier. exs., fase. MP un AT: Caulis 40—70 ctm. altus strictus sat firmus gracilis 1(—2) folius, inferne leviter pilosus, superne fere epilosus et sparsim v. rare floccosus, apice glandulis soli- tariis sepe obsitus leviter tomentellus. Folia rosularia Ixete gramineo-viridia tenuia, subtus pallidiora leviter subcmresia pilis brevibus densiusculis in costa rare floccosa longioribus sat densis obtecta, supra sparsim et breviter pilosa subglabra, margini- bus densiuscule — dense et breviter ciliata, petiolis sat alatis pilis mollibus sat longis + villosis, exteriora e basi + truncata — cordata et subobliqua + anguste — late ovata — ovalia apice obtusa — rotundata + undulata — sat late et sat crebre dentata, intermedia + late ovata — ovalia v. ovato-oblonga vulgo plicosa, grosse late et maxime immequaliter + acute dentata, basi + hastata — sagittata dentibus et laciniis latis profundis patentibus — reversis sepe multum incisa, bre- viter acuta, interiora + late — anguste ovato-lanceolata argute et sepe maxime inequaliter + late lacerato-dentata basi + hastata — sagittata laciniis + longis szepe valde reversis + lacerata et plicosa in apicem integrum + acutum — subulatum longe protracta. Folium caulinum + petiolatum nunc ad basin nunc supra medium caulis insertum (alterum minutum v. parvum superiore parte haud raro evolutum) + ovato-lanceolatum cuspidatum basi + truncata — sagittata inzequaliter sepe + argute subulato-dentatum et deorsum + incisum. Anthela laxa — laxissima simplex v. composita multiflora + paniculata (interdum furcato-paniculata) ramis sxepe in- equaliter superantibus suberecto-patentibus subrectis v. leviter curvatis inferioribus spe valde remotis superioribus magis approximatis summis interdum subumbellatis (sed longis) pedicellis mediocribus — sat brevibus subrectis acladioque (10—)20— 30(—40) mm. longo virentibus densiuscule — sat dense sub involucris dense cano- floccosis glandulis sparsis — densiusculis mediocribus — sat longis nigris et pilis obscuris longioribus firmulis sparsis superne frequentioribus obtectis. Involucra viridi-nigra sat gracilia cylindrica basi + ovato-rotundata postea + truncata. Squame subangustx — latiuscule lineares apice obtusx — obtusiusculx comater, exteriores angustae lineares + obtuse, intima paucx + acute — subulatze, exteriores sat denso + anguste anguste, interiores sat late viridimarginatze, flocco albo tenui limbatrx, ceterum rarissime stellate et glandulis gracilibus nigris longioribus et brevioribus sparsis — densiusculis pilis mediocribus — longioribus nigris — cane- scentibus firmulis sparsis — fraquentioribus immixtis vestite. Calathium luteum parum radians. Ligule glabre v. intime sparsim et brevissime ciliate. Stylus vivus sat luteus — luteus, siccus + obscurus. 10-12 INY ass Va SN LK 2,5 MIN. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O De 183 En utmärkt form, tydligen hörande till samma grupp som följande former men mera aflägsnad från dessa. Utmärkt af sin jemförelsevis glatta stjelk, vackert gröna, något 1 blågrönt dragande, groft och ojemt tandade och veckade, vid den tvära eller van- ligen pillika basen med oftast djupa, täta och breda, vanligen starkt bakåtrigtade flikar och tänder försedda blad, sin vanligen långgreniga, rika och oftast glesa inflorescens med jemförelsevis raka eller föga krökta öfverskjutande grenar, af hvilka de nedre oftast äro långt aflägsnade, vanligen grönsvarta eller ganska gröna, cylindriska holkar med jem- breda fjäll, klädda af mörka m. 1. m. hvitspetsade hår och glandler af olika längd och i fjällens kanter med en smal strimma af tätare eller glesare stjernludd, samt gula stift. Holkarne variera från något kortare och tjockare till längre och smalare. Vanligen hafva fjällen, hvilka i spetsen äro något brunaktiga, isynnerhet de inre, ganska breda, m. 1. m. gröna kanter och mörkare grönsvarta till grönbruna ryggar, men ej sällan bli äfven dessa (på skuggigare lokaler) ganska gröna. Hos rikblomstriga individer äro de öfre grenarne stundom mycket, nästan flocklikt närmade hvarandra och mera krökta och utstående, hos fåblomstriga individer äro de glest sittande rakare och upprätta. De nedre grenarne äro dock vanligen hos alla långt aflägsnade och ofta utgår en fåblomstrig gren längre ned från vecket af en bladlik bracté eller af ett ej sällan utbildadt öfre, m. 1. m. stort stjelkblad, hvarigenom vippan nedåt blir mera obegränsad än hos flertalet former af denna grupp. Bladen utmärka sig framför dem hos andra hithörande former genom sina breda och i kanten rundade och långt uddspetsade tänder och flikar samt starka veckning isynnerhet vid basen, hvarigenom de påminna om dem hos H. "latilobum, med hvilken denna form för öfrigt till sin genom den glesa vippan framkallade habitus är analog eller möjligen ägtad. större flikarne och tänderna omvexla oftast med smärre uddtänder. Van- beslägtad. De st flikar h tänd la oftast 1 Idtänd Vv ligen äro de utåt eller svagt framåtrigtade och vid basen starkt bakåtböjda, stundom t. o. m. : böjda öfver mot andra sidan, så att de korsa hvarandra öfver bladskaftet. På det inre tbladet och stjelkbladet stå tänderna mycket ofta i olika rigtningar, så att bakåtrigtade rosettbladet och stjelkbladet stå tänd ycket oft lika rigtning tt bakåtrigtad tänder utan ordning ofta omvexla med framåt- eller utåtrigtade. Isynnerhet då den pil- lika basen är bred, nedlöper mellersta delen af skifvan vigglikt eller kilformigt på skaften, som 1 allmänhet, framförallt uppåt, äro ganska vingade. Denna bildning af bladbasen är isynnerhet märkbar på de inre rosettbladen och stjelkbladet och ger dem ett synnerligen karakteristiskt utseende. Stjelkens bas och bladskaften äro oftast lifligt purpurfärgade. Mera sällan är äfven bladens undersida färgad. led afseende på slägtskapsförhållandena står denna form emellan H. ”lanuginosum Med afseende på slägtskapsförhålland tår d f lan H. "lanug och H. "striatulum eller H. "expallescens, af hvilka den isynnerhet till holkarnes utseende liknar den andra af dessa. För öfrigt erinrar H. "marginellum dels såsom nämdt är om H. ”latilobum dels ganska mycket om H. Xsubulatidens och torde äfven vara beslägtad med dessa. Inom området är denna form träffad i Östergötland, Sunds s:n; Sunds Norrgård i stora massor i steniga björkbackar och gles björkskog (förf.); Wårdsbergs s:n, Wimarka (ÅA. R. DAHLGREN). Utom området funnen i Södermanland (G. A:N MALME): Vermland (K. O. BE. STENSTRÖM): Dalsland, Storön i Orsjön (AA. FRYXELL) samt i Norge, på öarne i Kristianiafjorden, på flera ställen rikligt (förf.). 184 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. Vid Sunds Norrgård, der denna form förekom blandad med H. Xlanuginosum och H. ”mundulwn, anträffa- des åren 1883 och 1884 några få individer, hvilka tydligen voro hybrider af dessa. ”Tvenne exemplar voro tyd- ligen uppkomna af H. "lanuginosum och H. "marginellum samt voro i alla afseenden intermediära till karakterer. Ett exemplar var antagligen uppkommet genom hybridisering af H. Xmundulum med H. ”marginellum. Det lik- nade den senare mest till holkarne, hvilka voro något sparsammare håriga och mörkare samt tjockare, men på- minde till bladen mest om den förra. 2. H. "striatulum n. subsp. Caulis mediocris — sat elatus, 30—75 ctm. altus, 1—(2) folius gracilis — crassiusculus, inferne sparsim -— densiuscule pilosus, superne subglaber vy. rare pilosus, apice leviter — subdensiuscule floccosus v. subtomentellus eglandulosus. Folia rosularia lzxete gramineo-viridia, sat petiolata, exteriora ovalia — elliptica v. fere orbicularia sparsim et + obtuse dentata — integerrima, apice rotundata — obtusa, intermedia + late elliptica — ovata subintegra v. leviter denticulata v. sparsim et argute dentata ad basin + ovatam — cuneatam sepe longissime + an- guste et acute dentata — laciniata v. etiam subintegra + acuta, interiora + longe acuminata ovato-lanceolata — late lanceolata subintegra v. acute et crebrius dentata ad basin vulgo longe laciniato-dentata et dentibus v. lacinis liberis in petiolis sepe + longe descendentia, supra sparsim et breviter pilosa, subtus rare — sparsim in costa sat dense floccosa longius et sat dense pilosa, ceterum rare stellata, marginibus sat dense ciliata, petiolis angustis superne magis alatis molliter et dense villosis. Folium caulinum breviter petiolatum + ovato-lanceolatum — ovato-ellipticum v. lanceolatum in apicem acutissimum + longum integrum protractum sparsim — sat crebre et argute dentatum ad basin sepe valde, patentim et reverse, + ineequaliter laciniato-dentatum basi + hastata — truncata v. laciniis et dentibus angustis liberis in petiolo + decurrente (raro subintegrum). Anthela + irregularis laxa sub- composita paniculata, ramis inferioribus sat remotis suberectis plerumque valde supe- rantibus, superioribus magis approximatis magis magisque arcuatis + superantibus pedicellisque gracilibus sat brevibus — mediocribus et acladio 5—15(—20) mm. longo cano-tomentosis glandulis gracilibus nigris longis et brevioribus sparsis — densiusculis sub involucris sepe sat densis et pilis obscuris raris — sparsis (v. densioribus) obtectis. Involucra elongata + gracilia cylindrica dilute canoviridia v. obscuriora + variegata basi ovoidea (— subconica) postea + rotundata. Squamae + lineari-lanceolatx anguste v. latiores in apicem + obtusum — obtusiusculum coma- tum sensim attenuatze, exteriores paucx breves angustiores, late viridi-marginate et flocco albo + late et dense limbate, ceterum sparsim — densiuscul: floccose, glan- dulis sparsis — densiusculis + elongatis gracilibus pilis + obscuris apice + albidis sparsis — densiusculis v. subdensis obtecte. Calathium luteum, radians. Ligule apice glabre. Stylus luteus v. subluteus. 12—14 såg nh / Inv. 5-6 D. 130-40, Lms 3mmt KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 3. 185 Denna serdeles vackra form utmärker sig genom sina ofta stora, breda och tunna, lifligt gräsgröna, föga håriga blad med m. 1. m. nedlöpande bas och skarp, ehuru vanligen ej lång, m. 1. m. helbräddad spets, gles och skarp utåt- eller framåtrigtad än nästan omärklig, än låg, än temligen lång tandning, isynnerhet vid de inres bas, hvilken ofta t. o. m. är flikad med på skaftet nedstigande fria flikar och tänder, långspetsadt, isynner- het vid basen djupt och ojemt flikadt stjelkblad, oftast med pillik eller m. 1. m. nedlö- pande sned bas med gerna bakåtrigtade tänder, gles kvastlik vippa med de öfre grenarne båglikt böjda, de öfriga mera raka, oliklånga och oftast långt öfverskjutande akladiet samt m. 1. m. ensidigt stälda, smala, långa, gråaktigt af stjernludd öfverlupna och genom dess starkare hopning mot fjällkanterna något brokiga, vanligen ljust gröna holkar med smala, men trubbiga fjäll, klädda af långa glandler, som vanligen äro mindre tydliga genom ofta talrikare inblandade, mörka, hvitspetsade hår, samt glesa korgar och gula stift. Holkarne äro oftast mycket smala, men variera äfven något tjockare. Då och då förekomma delvis eller helt och hållet sammanvuxna holkar. De senare igenkännes, utom på sin tjocklek, af den sneda basen och oliktidigt utslående kantligul&e. Ej sällan är hol- ken vriden, som hos H ”torticeps. Holkarnes glandler äro än talrikare än sparsammare och i förhållande dertill af- och tilltager hårigheten i riklighet. Ofta äro glandlerna ut- vecklade mera på en sida af holken eller på några fjäll rikligare än på andra. Bladen variera rätt mycket till tandningens djup. Ofta äro de nästan helbräddade med några få, föga framträdande tänder eller några smalare, längre fliktänder vid sjelfva basen; vanligen äro de inre vid sin bas djupt och skarpt tandade. Endast de yttre äro mycket trubbade, de öfriga spetsiga. Egendomlig är motsatsen mellan benägenheten hos stjelkbladet att få pillik bas och hos rosettbladen att få nedlöpande. Enstaka exemplar med pillikt stjelkblad och mera ojemt flikad tandning påminna rätt mycket om H. "marginellum, med hvilken till holkarnes beklädnad finnes en rätt stor likhet. Någon gång blir denna form genom mera bakåtrigtad tandning på rosettbladens bas ännu mera lik denna, med hvilken den utan tvifvel är nära beslägtad. Närmast står den dock till följande och H. Xinforme samt är sannolikt äfven slägt med H. Ysubeinerellum. Stjelkbasen och bladskaften äro ofta vackert violettfärgade. Stjelkbladet är än fästadt djupt ned vid basen än vid eller ofvan midten af stjelken. Ofta är ett litet, tandadt eller helbräddadt liniesmalt blad utbildadt nära vippan. Anträffad inom området i Småland, Oggestorp s:n, Romelsjö (K. JOHANSSON). För öfrigt insamlad i Norge på öarne i Kristianiafjorden i mängd, och förekommer der vanligast på skuggiga eller friska lokaler (förf.). 3. H. ” expallescens n. subsp. DAHLsTt:, 'Hier. 'exs., fase. I, n. 49. Caulis 35—50 ctm altus crassiusculus flexuosus pallide virens (0—)1—2 fo- lius, inferne densiuscule — sat dense et molliter pilosus sat floccosus, superne sub- K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 3. 24 186 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. glaber — rare pilosus leviter stellatus, apice subtomentellus parce pilosus subeglan- dulosus. Folia rosularia pallide viridia, subtus pallidiora, firma crassiuscula, supra brevissime et densiuscule (— sparsim) pilosa sat adiposa, subtus densius et longius et presertim in nervo dorsali sat dense stellato pilosa, ceterum rare stellata marginibus breviter et sat dense ciliata, petiolis late alatis ad basin dilatatis sat dense et longe villosis, exteriora + late ovalia — subrotunda basi rotundata v. truncata — leviter v. late hastato-cordata obtuse et cerebre suberenulato-dentata obtusa — obtusissima, intermedia angustiora ovata Vv. ovato-elliptica (— suboblonga) acutius et crebrius crenulato-dentata basi abrupte contracta — sagittato-cordata latius et profundius dentata obtusa — obtusiuscula, interiora + ovato-lanceolata — lanceolata minute et anguste subirregulariter serrato-dentata basi contracta — subhastata szepe argute incisa + acuta. HFolium caulinum petiolatum infra medium vel prope basin inser- tum anguste ovato-lanceolatum — lanceolatum irregulariter et argute serrato-denta- tum (— denticulatum) ad basin decurrentem — sat hastatam + anguste incisum sepe longe acutum, subtus magis floccosum; alterum minutum sublineare superiore parte caulis affixum. AÅnthela parva et humilis et sat ampla paniculata superiore parte subumbellata + composita (— subsimplex), ramo uno alterove parum remoto ceteris brevibus valde approximatis cum pedicellis longis — longissimis valde arcuato-patentibus acladioque 5—15 mm. longo floccis densis canis-tomentosis glan- densiusculis et pilis tenellis subobscuris raris — sparsis v. densioribus obtectis. Involucra e fusco plumbeo-canescentia + diluta sat gracilia dulis minutis sparsis et elongata cylindrica basi ovoidea v. subconica postea rotundata. Squame pallidae plumbeo-virescentes latiusculx lanceolato-lineares in apicem obtusiusculum — acu- tum + attenuate, exteriores breves sublineares, + comate foccis sparsis — sat densis in marginibus densioribus et limbum + conspicuum formantibus obtectis, ceterum glandulis minutis fuscis sparsis — densiusculis et pilis subobscuris — cane- scentibus tenellis brevibus — mediocribus sparsis — densis vestite. Calathium subobscure luteum, sat radians. ZLigule apice glabre. Stylus obscurus. 10—12 INV I äss DD: 30-330 ME. 25 MD 4,.5—05,52 , , Denna genom sina egenskaper och habitus synnerligen framstående form är be- slägtad och fullkomligt analog med H. "sagittatum, hvilken den till sina allmänna karak- terer i viss grad reproducerar, ehuru den genom modifieradt indument och bladfärg får ett afvikande och karakteristiskt utseende. Utmärker sig genom sin blekgröna bladfärg, ganska breda, fasta och tjocka blad med tät, trubbig till bugtig, något ojemn, på de inre skarpare, vid bladbasen, som stundom är flikad, djupare utåt- eller bakåtrigtad tandning och af m. 1, m. oval till äggrundt- lancettlik form, ofta med tvär, bred eller hopdragen pillikt-hjertlik bas, 1—2-skaftade, hvasstandade, vid basen smalflikade, ofta långspetsade och utböjda stjelkblad, låg, tät och temligen vid vippa med karakteristiskt bågböjda, af rikt ludd klädda grenar och långt ned på grenarne utgående holkskaft, af hvilka de förra äfvensom ofta skaften äro tätt kvast- likt, ofta flocklikt gyttrade, samt blyaktigt askgrå, ljusare eller mörkare, smala holkar KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. 187 med ganska rikt, mot kanterna något tätare ludd och dessutom klädda af små, sparsam- mare till talrikare, brunaktiga glandler och fina, mörka eller gråa hår. Bladen äro tem- ligen kort men ganska tätt håriga, undertill isynnerhet på medelnerven m. ll. m. stjernhåriga och ofta violett färgade liksom stundom de nedåt mycket breda skaften. De variera för öfrigt efter ståndorten något till hårighetens riklighet. Hos magra exemplar blir tand- ningen mera vinklig, hos frodigare exemplar djupare och mera veckig. Med afseende på vippans bildning liknar denna form rätt mycket H. "aquiliceps (hvilken dock har rakare grenar, då denna deremot har starkt bågböjda, hvari den öfverensstämmer med H. "saqgit- tatum), derigenom att holkskaften äro mycket långa och tendera att utgå vid basen af grenarne, isynnerhet då inflorescensen är flocklik. Stundom är korgställningen mycket rik och sammansatt. Sina närmaste slägtingar har den utan tvifvel 1 föregående form och H. Xinforme, genom hvilka, hvad beklädnaden på holkarne beträffar, bildas en full- ständig serie med ständigt aftagande hårrikedom och tilltagande glandelhårighet till H. tsubcinerellum. Är tydligen äfven slägt med H. "sagittatum, ehuru den tillhör en med denna paralell formserie. Inom området anträffad på följande ställen: Östergötland, Sunds s:n, Graby, på några ställen ymnig (förf.): Småland, Askeryds s:n, Bordsjö på flera ställen ymnigt bland H. ”sagittatum (förf.) och Forserums s:n, Rum- seryd (K. JOHANSSON). Till denna grupp hör utom H. Xinforme sannolikt äfven H. "arrosum STENSTR. Verml. Archier. p. 14, hvilken till holkarnes indument ansluter sig till H. "expallescens, men har betydligt tjockare holkar, och 1 bladform oeh tandning samt bladens anordning i hög grad närmar sig vulgatum-typen. Serdeles intressant är den isynnerhet för sitt närmande i karakterer till AH. subramosum LÖNNR. var. trichellum (DAuLST., Hier. exs., fasc. III, n. 51), till hvilken den bildar öfvergång eller motsvarar på samma sätt som andra sagittatum-artade former närma sig eller motsvara öfriga former af H. subramosum. Den är för öfrigt analog med H. "tenebricosum. 4. H. " philanthrax STENSTR. H: silvaticum &L. subsp. 11 pellucidum Last. var. 4 ALMQu. Stud. p. XX. — H. sagittatum (LINDEB.) var., NorrL. Bidr. pag 89 et Hier. exs. n. 105. — H. ”"philanthrax STENSTR. Verml. Archier. 1889. Caulis 30—50(—75) ctm altus gracilis flexuosus 0—1(—2) folius, inferne pilis tenellis brevibus — brevissimis -+ densis hirtus leviter stellatus, superne pilis brevi- bus + pubescens + floccosus — tomentellus, superiore parte rare et minute apice etiam sat dense — dense et breviter nigro-glandulosus. Folia rosularia tenuia mollia lutescenti-gramineo-viridia, subtus pallidiora subeinerascentia dense et molliter in nervo dorsali vix floccoso densissime et longe pubescentia, supra sapius (in apricis) valde maculata breviter et dense hirta, marginibus breviter et molliter dense 188 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. densissime ciliata, petiolis pilis mollibus plerumque dense — densissime villosis, exteriora + late ovalia — orbicularia mucronate — late et breviter undulato-den- tata apice obtusa — rotundata basi + rotundata — cordata, interiora angustiora + late anguste ovalia — oblongo-ovalia (v. oblongo-lanceolata) obtusa — obtu- siuscula (v. sat acuta) + crebre et undulate vy. late et subobtuse — sat acute den- tata basi + truncata — subceordata v. rotundata — decurrente longius et + in2equa- liter nunc late et subobtuse nunc acute dentata — laciniato-dentata dentibus + patentibus v. interdum + reversis in petiolo interdum descendentibus, interiora ovato — oblongo-lanceolata v. lanceolata + acuta undique crebrius + late — an- guste dentata basi descendente v. + contracta subsagittata sxepe profundius et dense incisa. Folium caulinum plerumque breviter petiolatum (haud raro 2—3 evoluta, summum vulgo parvum bracteolatum) + elongate ovato-lanceolatum v. brevius sub- ovatum + acutum — longe cuspidatum late — anguste et + crebre dentatum ad basin leviter descendentem v. + hastatum profunde incisum — acute laciniato- dentatum, in costa szepe leviter stellatum. Anthela humilis sed ampla simplex — multum composita superiore parte dense paniculata, ramis inferioribus nunc multum nunc parum remotis suberecto-patentibus leviter incurvatis superioribus valde paten- tibus et arcuatis + superantibus pedicellis brevibus curvulis acladioque 5—15(—20) m. longo subfuscescentibus + dense (in wnbrosis leviter) floccosis pilis brevibus sparsis — densis et glandulis parvis — minutis gracilibus nigris v. fuscis — sub- cerinis crebris — creberrimis hirtis. JInvolucra sat gracilia cylindrica + obscura atro- v. fusco-viridia basi + ovata — rotundata. Squamece anguste sublineares et sensim attenuata obtusiusculx — subacute + comate, intima subulate, interiores sat late viridi-marginate, marginibus presertim superne tenuiter — densiuscule et + anguste canofloccose, ceterum nude v. rarissime stellate, pilis brevibus firmulis obscuris — apice canescentibus densis — crebris et glandulis brevibus — mediocri- bus gracilibus fuscis — sublutescentibus densiusculis — sat densis hirte. Calatlium saturate luteum, expallescens, subradians. Ligule glabre v. interiores breviter et sparsim ciliate. Stylus obscurus — nigricans. 10—12 i 6 Inv. 56» Di 30-309, Km Sr mm. Denna synnerligen framstående form, hvilken är nära beslägtad med följande, ut- märker sig från denna genom sina mjuka, nästan sammetsartadt fin- och täthåriga blad med vanligen bred och låg, ofta tät tandning och af vexlande form och bredd (vanligen breda och trubbiga), oftast mera sammansatt vippa med starkt bågböjda, fina, rikligt och fint glandelhåriga samt korthåriga grenar, spensligare, ofta mörkare vanligen brunaktiga eller grönsvarta, föga brokiga holkar med smala fjäll, försedda med en tunn och smal, vanligen uppåt tydligast men ofta nästan omärkbar rand af stjernludd i kanterna och klädda af täta, korta eller medellånga, något styfva, brunaktiga eller gråa hår med in- blandade, något mera talrika och fina, än medellånga, än små, bruna eller gulaktiga, sällan mörka glandler. Varierar med rikligare till sparsammare glandler och med tätare till glesare hår på holkarne. I detta afseende variera ännu mera skaften, hvilka vanligen äro J KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. 189 rikt glandulösa men än äro sparsammare än mycket tätare håriga. På friska lokaler, där holkfjällen oftast bli mörka, är stjernluddet i kanterna föga synbart. Deremot är det tydligt framträdande på torrare eller varmare lokaler, der holkfjällen bli mera gröna. Till bladform och stjelkens bladrikedom och deraf härflytande habitus samt till tandningens J y g djup, bredd och spetsighet varierar den äfven ansenligt. Fjällformer äro vanligen låg- JUP, Oo (=) Oo od växta, 0—1 bladiga med små stjelkblad och hafva, liksom oftast former från solöppna lokaler, i allmänhet trubbigare tandning och ofta bredare blad. Hos dessa nordliga former , Le) Oo Oo äfvensom skogs- och skuggformer är hårigheten på bladen mjukast och mest sammets- O [ola Oo | artad. Serdeles intressant är en bredbladig form med 0—1-bladig stjelk från Småland Oo O J ;) hvilket ligger utom artens öfriga utbredningsområde. Bladen hos denna form äro ytterst Oo5 Oo Oo « breda, trubbiga, oftast breda ofvan midten och omvändt äggrunda; stjelkbladet kort och på CA HO bredt, i motsats mot hvad 1i allmänhet är fallet. Ofriga karaktärer äro lika; äfven den , Oo rikliga fläckigheten på bladen är förhanden. Den är intressant både för den isolerade lokalens skull och den rasolikhet som alldeles tydligt är förhanden men äfven för de ana- logier 1 habitus och bladform, den har att uppvisa med H. Xpreoetenerum från samma , PE ! trakt, hvilken har alldeles samma utbredning som ifrågavarande form. I dessa småländska former ligger tydligt uttryckt den slägtskap som medelst H. "pretenerum eger rum mellan H. Yplulanthraz och H. Emundulum. Dock har jag äfven i Herjedalen träffat bredbladiga former, ehuru ej så utpräglade till habitus, som den nyssnämda. På skuggigare ställen får närvarande form större och mera utdragna, djupare inskurna blad, hvilka vid basen än kunna vara groft och ojemt inskurna, än djupt, skarpt och spetsigt flikade. Så beskaffade individer, hvilka dessutom hafva utdragna, aflånga till lancettlika och mera spetsade blad , LAR Lo) l , förekomma oftast men ej uteslutande i skugga och äro särskildt anträffade i Stockholms- (SE) trakten, der denna underart liksom många andra derstädes förekommande silvaticum-former, synnerligen ofta får flerbladig (stundom 2—3-bladig) stjelk. Dylika modifikationer, hvilka ES SS) St y vid hastigt påseende mera påminna om vulgatum- än silvaticum-typen äro dock ingalunda sällsynta på andra orter, utan formen synes i allmänhet ega stor benägenhet att variera på dylikt sätt. De af K. O. E. STENSTRÖM i Vermland tagna exemplaren äro dylika, men af ståndorten (kolbottnar) egendomligt utbildada modifikationer med ett oftast främmande och från de nordiska formerna afvikande utseende, men de öfvergå på samma lokal i lågväxtare, mera normala former och ha endast förändrat de af ståndorten omedelbart påverkade karaktärerna (sparsammare stjernludd i fjällkanterna än vanligt, rikligare fläckig- het på bladen, hvilka dessutom hafva något mörkare färg o. s. v.). De mörka fläckarne på bladen framträda bäst och rikligast på soliga lokaler, men äro ofta äfven utbildade i skugga, ehuru der i allmänhet endast mot spetsen af stjelkbladen. Bladen äro sällan, van- 22, | | ligen endast de öfvervintrade rosettbladen, på undersidan violetta, hvaremot årsbladen oftast undertill äro gröna. Bladbasen varierar hos bredare blad ofta något tvär eller OD Oo hjertlik, hos smalare blad m. 1. m. nedlöpande. Då och då uppträda former med flera, skaftade, vid basen tvära eller något hjert- l , , Oo t lika stjelkblad. De äro analoga med dylika former af H. "conspurcans NORRL., med hvilken ifrågavarande form tydligen också är beslägtad, och kunna på grund af sin likhet lätt Oo (—] O ) l Oo förvexlas med denna, men de skiljas lätt på sin rikligare olandelhårighet i vippan, böjda ? J ] O (>) Oo Pl , « 190 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. vippgrenar och betydligt mera utdragna blad med tätare och ojemnare, hos rosettbladen trubbigare tandning, kortare bladskaft m. m. Inom området anträffad i Småland, Forserums s:n (K. JOHANSSON); Eksjö s:n, Eksjö och Brevik (förf.): Östergötland, Wäderstad s:n Lindekullen (förf.). Utom området är den funnen 1 Södermanland, Stora Malm s:n, Sörgölet (G. A:N MALME), Stockholms- trakten ymnigt (S. ALMauisr, O. JUBEL och förf.): Ilelsingland, Söderhamn flerestädes (A. MAGNUSSON): Medelpad, Indalsliden (S. J. ENANDER): Jemtland, Åre (J. P. NORRLIN) och Å reskutan, Mörvikshummeln m. fl. st. (A. MAGNUSSON): Herjedalen, Tångå, Ljusnedals bruk, Funnäsdalen, Skarffjällets skogsregion (förf.), Lillherrdal (S. J. ENANDEE): Vermland (K. O. E. STENSTRÖM): Dalarne, Silfsbergs s:n, Ulfshyttan (K. P. HÄGERSTRÖM). I Norge anträffad i Torpen vid Finden, Engejordet (ymnig i granskog i exemplar med ofta 3 utbildade stjelkblad) och Hugelien, flerestädes (förf.) samt i Etnedalen vid Bergsäter (förf.), vidare på Dovre vid Drivstuen (N. C. KINDBERG) och i Finnmarken (J. M. NORMAN). 5. H. ”"lanuginosum LÖNNR. in sched. DAENSTA Hientexsy fas mo0 Caulis 45—065 ctm. altus crassiusculus — sat crassus 1—2 folius, inferne pilis longis teneris densiusculis obtectus, superne parcius pilosus et magis magisque stel- latus — tomentellus, apice glandulis raris sparsis et pilis paucis obscuris sat longis obtectus. Folia rosularia obscure gramineo-viridia sublutescentia (v. subprasina), supra adiposa dense et breviter pilosa, subtus pallidiora dense in nervo dorsali levi- ter stellato longius et densissime pilosa, margimibus pilis mediocribus — sat longis dense — crebre ciliata, petiolis angustis superne alatis pilis mollibus longissimis dense villosis v. fere lanuginosis, exteriora (+ late —) anguste ovato-ovalia vV. elongate ovalia + crebre et late obtuse v. acute dentata + obtusa mucronata basi + cuneata — abrupte contracta v. + truncata raro cordato-truncata, intermedia + elongate ovalia — ovato-oblonga v. oblongo-lanceolata raro latiora ovata basi vulgo cuneata — abrupta raro hastata — subcordata acute et longe + reverse v. paten- tim dentata ceterum + crebre et zqualiter (in fol. latioribus subirregulariter) serrato- dentata breviter acuta, interiora + lanceolata v. ovato-lanceolata + longe acuta, sat regulariter vulgo haud profunde serrata v. subulato — denticulata ad basin + de- currentem magis et angustius dentata — sublaciniata. Folium cauwlinum + lanceola- tum — ovato-lanceolatum brevius — longius petiolatum supra medium v. inferiore parte caulis insertum, longe cuspidatum — subulatum + longe et subulate denta- tum ad basin cuneatam v. + sagittatam saepe longissime et acutissime reverso- (Vv. patenti-) dentatum, subtus in costa sat dense floccosum; alterum minutum petiola- tum dentatum v. bracteolatum superiore parte caulis sxpe evolutum. Anthela pani- culata + composita apice sepe subumbellata humilis et sat ampla interdum sub- simplex parva ramo uno alterove distante suberecto aucta, ramis superioribus valde patentibus arcuatis + longis postea + superantibus pedicellis brevibus — mediocri- bus acladioque 5—15 mm. longo + fuscescentibus dense floccosis glandulis (sparsis KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 3. 191 —) densiusculis nigris sat gracilibus sub involucris sat densis et pilis obscuris v. fuscis apice + albidis brevibus — mediocribus raris — sparsis (v. densiusculis) obtectis. Involucra + crassiuscula (= sat crassa) fusca — fusco-atra subcanescentia leviter variegata basi ovata — rotundata postea rotundato-truncata. Squamewe plurimeae sat anguste latiuscul& oblonge v. e basi latiore in apicem obtusiusculum coma- tum attenuatrex, exteriores angustiores lineares, intime + acute, marginibus + sor- dide virescentibus floccis superiore parte dense et sat late inferiore parte sparse et anguste + conspicue limbate, ceterum rare — rarissime stellate pilis + longis obscuris v. apice canescentibus densiusculis — densis et glandulis nigris parvis — mediocribus sparsis — densiusculis (— sat densis) obtectex. Calathium saturate aureum — lete vitellinum, subradians. Ligule apice subglabre, intime breviter ciliate. Stylus obscurus, siccus nigricans. 10—11 NNvA 6 DAGEN ASS Sr mn. Lika framstående som H. plhilanthrax och följande, med hvilka den utan tvifvel är beslägtad och hvilka den sammanbinder med hvarandra, utmärker den sig från den sednare genom högre växt, glesare och vidare vippa med större och tjockare holkar, hvilka hafva mörkare, smalare och flera fjäll, klädda af glesare mörka hår och större gland- ler samt med betydligt smalare och otydligare stjernluddsrand i kanterna men framförallt genom sina oftast betydligt smalare, än djupare än svagare, men vanligen ganska regel- bundet och ofta framåtrigtadt sågtandade, spetsigare blad, hvilka vid basen isynnerhet af de inre och stjelkbladet äro djupare och smalare tandade till flikade och der vanligen ned- löpande eller pillika med utåt- eller bakåtböjda tänder. Från föregående är den skild bland annat genom spetsigare och jemnare tandning, fastare mera styfhåriga, aldrig fläckiga blad, men framförallt genom tjockare holkar med bredare fjäll och betydligt svagare ut- veckling af glandelhår men vanligen rikligare ludd, isynnerhet mot fjällens spetsar, hvilka äro mera trubbiga. Varierar rätt mycket till bladens bredd och tandning samt basens form. Vanligen äro bladen temligen långskaftade, mera upprätta och jemnt, de yttre bredt, de inre allt mera skarpt sågtandade. De yttre hafva ofta tvär eller något pillik bas, de inre äro vanligen nedlöpande till vigglika, men stundom äro äfven dessa eller endast de mellersta, liksom ofta stjelkbladet, vid basen pillika och då oftast med långa, smala flikar eller tänder. Frodiga exemplar hafva mera oregelbundet tandade, ofta nästan dubbeltandade och veckade blad, hvilka vid basen äro långflikade (ofta ojemnt). Tand- ningen varierar för öfrigt gles eller tätare och med omvexlande långa och korta tänder. Gotländska exemplar, isynnerhet höstformer, hafva ofta bredare t. o. m. bredt äggrunda, rikligt långhåriga blad med hjertlikt-pillik bas och breda tänder. Bladen äro hos dessa kortskaftade och utbredda efter marken, hvilket beror på ståndorten, gräsfattig eller tillika solöppen lokal. Stjelkbladen äro alltid skarpt och långt spetsade samt hafva än tät än gles, oftast lång och syllik tandning eller flikighet isynnerhet vid basen. Bladskaften och stjelkbasen, mera sällan bladens undersida, äro violetta. Denna form är tydligen äfven beslägtad med H. "tenebricosum och tenderar, ehuru 1 mindre grad än denna, till holkarne, men deremot mera till habitus åt H. "pinnatifidum, 192 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. om hvilken exemplar med ett par väl utbildade stjelkblad, hvilket ej är ovanligt, rätt mycket erinra. I motsats mot föregående har denna en mera sydlig utbredning. Inom området anträffad i Östergötland, Sunds s:n, Sunds Norrgård (riklig), Sunds Södergård; Vists s:n, Sturefors och Sundsbro (riklig); Rinna s:n, Stortorp (förf.); Vårdsbergs s:n, Vimarka (A. R. DAHLGREN): Småland, Askeryds s:n, Bordsjö, flerestädes allmän; Eksjö s:n, Brevik, Smedstorp m. fl. st. (förf.): Drefs s:n, Braås (G. E. HYLTEN CAVALLIUS); Grenna (C. J. LINDEBERG, enl. explr. i en del af Hier. Scand. exs. n. 58.): Gotland, Lokrum (S. ALMQuistT); Vänge och Visby, Follingbovägen m.fl. st. (K. JOHANSSON); Rute s:n, Vidangen; Sanda s:n, i skog mellan Sanda och Vestergarn (bredbladig höstform) samt Fröjels s:n mellan Stenstuga och Gammnarve (allt enl. K.: J. LÖNNROTH). Exemplar från sednare stället äga hög, tvåbladig stjelk (båda bladen skaftade) och påminna i habitus mycket om H. "pinnatifidum. Utom området funnen i Vestergötland, Kinnekulle (K. O. E. STENSTRÖM och A. FRYXELL) samt i Norge vid Kristiania, Ladegårdsön (förf.). Vid Angelbos på Gotland är en form anträffad, hvilken på ett egendomligt sätt för- enar dennas, H. Xsagittati och H. "marginelli karaktärer. Till bladen liknar den mera förra, men äger H. "sagittati holkar hvad färg och beklädnad beträffar, hvaremot fjällen äro smala och af samma form som hos H. marqinellum. Sannolikt är den ej en modi- fikation af någon bland dem, utan som det synes en verklig mellanform, hvilket dock först genom undersökning af ett större antal individer på ort och ställe kan fullt säkert afgöras.” I Sanda socken på Gotland äro bland H. "sagittatum och H. "lanuginosum anträf- fade några exemplar (K. J. LönNNnrortH), hvilka till karaktärerna stå ungefär midt emellan dessa båda former och aldeles tydligt äro hybrider af dem. 6. H. ”sagittatum LBG. H. murorum L. &e incanum LBG in BLyrtt, Norges Flora, Anden del, p. 653. — H. murorum L. d sagittatum LBG. in Hn. F1., ed. 11, p. 43. — C. J.: LINDEBERG, FHier. Scand. exs., n. 58. — H. silvaticum L. subsp. 12, ATMQU., Stud. p: p. — FH CSaetbtatmmnn LeG. (STENsSTR., Verml. Archier. 1889). — DaursTt., Hier. exs., fasc. III, n. 42. Caulis 40—75 ctm. altus plerumque crassiusculus 0—1(—2) folius, ima basi + obscure violaceus, inferiore parte pilis mollibus mediocribus — sat longis densius- culis — sat denses hirtus leviter — sat floccosus, superne pilis brevioribus et floccis densioribus magis magisque pubescens et tomentosus, apice glandulis parvis solitariis — raris pubescentia vulgo occultis obsitus. Folia lxte gramineo-viridia + petiolata, supra opaca v. adiposa pilis brevibus firmulis sat densis — densis obtecta, subtus pallidiora subeesio-cinerastentia + dense in costa longe et densissime hirsuta le- viter stellata (in nervo sat dense), marginibus crebre — densissime ciliata, petiolis pilis longissimis mollibus valde villosis, exteriora ovalia — elliptica basi abrupte contracta — truncata v. subhastata obtusa — obtusissima subintegra — obtuse crenu- lato-dentata, intermedia + elliptica — ovato-lanceolata v. ovata basi abrupte con- tracta Vv. cuneata — sagittata + obtusa mucronata subintegra v. minute et sub- inequaliter, raro longius, argute serrato-dentata basi dentibus v. laciniis + longis 1 Torde endast vara en form af H. ”Malmei DauLst., Bot. Notiser 1891, sid. 160. Anm. under tryckningen. Rp RE KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 3. 1:93 paucis v. pluribus + patentibus — reversis instructa, interiora + ovato-lanceolata — late lanceolata acuta undique vulgo argutius et ad basin sepius sagittatam pro- fundius incisa. Folium caulinum + petiolatum + profunde v. alte affixum spe magnum ovatum — ovato-lanceolatum longe acuminatum superiore parte subintegrum ceterum inequaliter subulato-dentatum basi argutius et inzequaliter inciso-dentatum sepius sagittatum — hastatum v. ovatum. Anthela vulgo multiflora humilis et sat lata, ramis inferioribus magis remotis suberectis, superioribus valde approximatis sepe subumbellatis et magis magisque patentibus et arcuatis postea + superantibus pedicellis brevibus — mediocribus acladioque 2—8(—12) mm. longo dense — densissime cinereo-floccosis glandulis minutis gracillimis confertis — creberrimis et pilis longis v. sat longis albidis — subobscuris densis — densissimis + hirsutis. Involucra brevia crassiuscula cylindrica e viridi + fusco-cinerascentia eximie variegata basi + ovata postea subtruncata. Squame late sat imbricate + ovato-lanceolate apice parum angustata obtusex (— obtusissimee) v. obtusiuscule, exteriores multo angusti- ores + obtuse, intima pauce acutiusculx, omnes + comater marginibus (prasertim in intimis) late et dilute viridibus stria alba latiuscula — sat lata dense albo- floccosa eximie notatrx, ceterum dorso fusco-viridi — sat obscuro rare stellate et pilis mollibus + longis apice longe albidis densissimis — sat crebris glandulis mi- nutis parum v. vix prominentibus sparsis — densiusculis immixtis villoso-hirsute. Calathium + saturate aureum, sat radians. Ligule exteriores apice subglabre, in- teriores (sepe sat dense et) breviter ciliate. Stylus obscurus, sat nigricans. Inv. == D. 30—35, L. m. 3 mm. Är en bland Skandinaviens utmärktaste och mest distinkta former, igenkänd på sina rikligt håriga, vackert och lifligt gröna blad med öfvervägande (isynnerhet hos stjelkbladet) pillikt-spjutlik, m. 1. m. skarptandad eller flikad bas med utstående eller bakåtrigtade tänder, men för öfrigt med skarptandad till nästan helbräddad kant, låg och ganska vid, till större delen kortgrenig inflorescens, ofta med ytterst kort akladium och isynnerhet upptill med utspärrade eller rätt utstående och starkt bågböjda grenar, små, korta holkar, som äro grå- gröna af rikligt stjernludd i fjällkanterna och öfverallt klädda af täta, fina, vanligen ljusa hår, hvilka till större delen dölja de ofta ytterst små och vanligen mindre talrika gland- lerna, samt mörka, oftast nästan svarta stift. De mellersta holkfjällen äro isynnerhet mycket breda och trubbiga med bågböjda sidor, de inre äro ofta i den breda spetsen för- sedda med en kort genom hårtofsen ej sällan utskjutande, färgad udd; fjällen äro för öfrigt alla, äfven de yttre, tilltryckta och ej talrika. Fjällets rygg varierar från smutsgrön till mera brunaktig och spetsarne äro isynnerhet mörka, hvarigenom i förening med det här i kanterna mera hopade luddet och de öfverallt, men mest mot basen rikliga, gråa eller hvita håren en karaktäristisk brokighet uppstår. Holkfjällens kanter, isynnerhet de inre, hafva en väl begränsad, hos de sednare bred ljusgrön kant, hvilken hos skuggformer genomskimrar det hvita luddet och ger en egendomlig grågrön färgton åt holken. Skugg- former ha i allmänhet svagare utbildad hårighet, hvaremot glandlerna, både på holkar och skaft, äro bättre utbildade och kraftigare. Hos dessa former blir äfven stjernluddet tyd- K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 3. 25 194 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. ligare derigenom att det är skarpare begränsadt till kanterna. Solformer få genom sitt öfver fjällen mera utbredda ludd och kraftigare enkelhår samt ljusare och smärre glandelhår betyd- ligt gråare holkar. Bladen variera mycket till tandningens längd och riklighet. På magrare, öppna och soliga ställen bli de mera grågröna af tätare hår samt fastare och mera helbräd- dade, stundom i kanten alldeles hela eller endast vid basen, som ofta är hopdragen och något äggrundt vigglik, med ett par smala och långa pillikt eller spjutlikt ställda tänder, hvilka stundom kunna bli nästan fria. Former, som hafva alla eller flera af bladen med hop- dragen bladbas, förekomma likväl äfven på andra lokaler. I skugga och på friskare eller näringsrika ställen bli bladen större, tunnare, lifligare gröna samt mindre håriga; ofta äro de här breda med pillikt-spjutlik, skarptandad eller långflikad, stundom oregelbundet flikad, ibland något veckad bas, hvarjemte den öfriga delen af skifvan blir lågt eller djupt, ofta ojemt men ej serdeles tätt utåtrigtadt sågtandad. Ibland blir midteldelen af den pillika basen, isynnerhet hos stjelkbladet och det inre rosettbladet, vigglikt nedlöpande, och ofta få de inre bladen på skaften, hvilka upptill vanligen äro bredt vingade, några fria tänder eller flikar. Stjelkbladet är ofta stort, isynnerhet då det är fästadt nära basen och då vanligen långt skaftadt, men mindre och nästan oskaftadt eller kortskaftadt, då det sitter högt upp. Hos frodiga exemplar finnes ofta ännu på stjelkens öfre del ett litet, nästan oskaftadt blad, hvilket ofta äfven hos svagare individer är förhanden, men hos dessa fjällikt och mera hel- bräddadt. Stjelkens nedre del och bladskaften äro oftast purpurfärgade till brunvioletta, hvar- emot bladens undersida sällan är färgad. Är analog med H. "expallescens och beslägtad med H. Flanuginosum samt äfven med H. Fexpallidiforme inom föregående grupp. Med H. lanuginosum synes den vara närmare beslägtad äfvensom med följande tvenne former, med hvilka den bildar en naturlig serie. För öfrigt har den i högre grad än andra former af H. sagittatum anknytningspunkter både till H. ciltatum och H. integratum. Den har utan tvifvel sin motsvarande vulgatum-form i H. subramosum, serskildt dess P plicaiiforme. Inom området anträffad på följande ställen: Östergötland, Omberg vid Stocklycke, Alvastra, Elvarum och Mullskräerna samt Väfversunda; Wäderstads s:n, Skållerud; Svanshals s:n, Stora Kullen; Oppeby s:n. Drabo (förf.); Asby s:n, Bätterarp (A. Morin); Wårdsbergs sn, Vimarka (A. R. DAHLGREN); Motala (K. FR. THEDENIUS): Småland, Askeryd sn, Bordsjö; Eksjö s:n flerestädes (förf.); Rogberga s:n, Tenhult och Öggestorps s:n, Ljungarp (K. JOHANSSON); Jönköping (O. SVANSTRÖM); Grenna (F. HAGSTRÖM); Drefs s:n, Lidboholm och Braås (G. E. HYLTEN CAVALLIUS): Gotland, Fleringe s:n, Ar (S. ALMQuist); Bro s:n, Södra Bro (K. JOHANSSON); Hangvars s:n, Flen- vik; Klinte s:n, Walla; Sanda s:n, Westergarn (allt enl. K. J. LÖNNROTH); Klintehamn (K. FR. THEDENIUS). Utom området funnen i Södermanland, St. Malms s:n (G. A:N MALME): Vestmanland, Konung Karls s:n, Sandskog och Runna (K. J. LÖNNROTH), Kungsör (C. O. v. Porat): Vermland (K. O. E. STENSTRÖM): Dalsland, Dalskogs s:n, Hedan (ÅA. FRYXELL) och Örs 3:n, Örndalen (N. C. KInDBERG): Bohuslän, Uddevalla (S. ArMauist): Skåne, Stenshufvud (G. A:N MALME): Blekinge, Sissebäck (FR. SVANLUND). — Danmark, Möen (O. GELERT). Vid Torsborg på Gotland (insamlad af K. JoHANSSON och redan förut funnen af K. J. LÖNNROTH med aldeles samma utseende) förekommer en rätt egendomlig modifikation eller ras, hvilken förtjenar ett särskildt omnämnande: b streptodon n. forma. Blad mörkgröna, ofvan glatta, men ej glänsande, de yttre smalt till bredt omvändt äggrunda med nedlöpande bas, de mellersta bredt ovala med vanligen äggrund bas, alla KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. : N:O 3. 193 rundtrubbade med kort udd, de inre m. 1. m. hjertlikt äggrunda — bredt äggrundt ellip- tiska, kortspetsade med m. 1. m. hopdragen, rundad eller svagt hjertlikt pillik bas, alla försedda med små ej synnerligen tättsittande eller glesa, syllika, vridna tänder, hvilka äro längst vid basen och på det inre bladet, ett högt upp sittande, litet och kortskaftadt, vid basen längre syltandadt, äggrundt lancettlikt, i spetsen hastigt till en sylhvass spets hop- draget stjelkblad med m. 1. m. svagt pillik bas eller stundom ännu med ett nära basen fä- stadt, långskaftadt, bredt och stort, äggrundt blad med hopdragen hjertlikt-pillik bas och vid denna vinkligt tandadt af breda, triangulära tänder samt hastigt hopdraget till en kort spets; holkar med bredare grönkantade, mera jembreda och mera tvärtrubbade fjäll, hvilka äga kortare och mindre rikliga hår, men kraftigare och något rikligare eller mera framträ- dande glandelhår; holkskaft och grenar med kortare och glesare hår men deremot med långa och kraftiga, talrikare glandelhår; blommor ej så tydligt 1 spetsen cilierade; stift livescent. Holkarne hafva vid afblomstringen bred något afrundad, ej tvärt afsatt bas, enl. K. JOHANSSON 4—5,5 mm. breda och 10,.—10,5 mm. långa. Jag omnämner denna visserligen ej betydligt men dock från hufvudformen märkbart afvikande form, af hvilken den bör betraktas som en serskildt utbildad lokalras, för det intresse den äger genom att på denna plats ha bibehållit sig konstant under en lång följd af år och derför att den i bladform och holkarnes beklädnad tydligen visar sig vara en mellanform till H. "unctiusculum på samma gång den liksom denna tydligare än hufvud- formen hänvisar på slägtskapen med MH. Xintegratum. Med denna sednare har den en ganska stor likhet till holkens och fjällens form och påminner betydligt om flera af dess sydliga former till bladens, isynnerhet det öfre stjelkbladets utseende. Den erinrar äfven till basalbladens form och tandning om vissa former af H. "orbicans med mera utdragna blad och nedlöpande bladbas. r En egendomlig form, hvilken på visst sätt förmedlar öfvergången till följande, må fördenskull, ehuru den ej tillhör områdets former, äfven närmare omnämnas. BB psarocephalum n. var. Caulis se&pe elatus 1—2 folius, minus pilosus, at magis stellatus quam in pr2e- cedente. Folia rosularia obscuriora subprasina, exteriora + sagittata, interiora v. omnia basi + descendentia plerumque brevius et minus dense pilosa in nervo dor- sali magis stellata. Folium caulinum magis lanceolatum basi + descendente subtus sepius dense floccosum. Anthela multiflora ramis longioribus valde confertis at laxiora subirregularis, pedicellis tomentosis cinereis glandulis nigris crassis longiori- bus conferte glandulosis et pilis sat dengsis brevibus + obtectis. Involuera obscura variegata sparsius pilosa et glandulis crassis nigris bene prominentibus densioribus obtecta, marginibus parum virescentibus flocco denso late et conspicue limbatee. Serdeles anmärkningsvärd för sin tendens till svagare hårbeklädnad och kraftigare samt rikligare utveckling af glandler, hvarigenom den bildar en mellanform till följande. Sammanbinder äfven denna serie med några till föregående hörande, rikligt glandelhåriga men i örtståndet glattare och mera stjernludna norska former. Utmärker sig för öfrigt genom smalare, mera lökgröna blad, hvilka tendera att få nedlöpande skifva, och genom sin 196 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. öfverallt på stjelken och bladens undersida, isynnerhet stjelkbladets, rikligare utveckling af stjernludd. Anträffad i Norge vid Presterud och Kinn i Torpen temligen rikligt (förf.). 7. H. ”unctiusculum K. Jou. in litt. Caulis 35—45 ctm. altus, inferne densiuscule superne leviter et molliter pi- losus usque a basi + stellatus, superne tomentellus et fere a basi glandulis brevis- simis inferne solitariis superne raris sparsis apice longioribus frequentioribus ob- situs, 0—-1 folius. Folia rosularia mollia + lata lutescenti-viridia, supra adiposa sat obscura, subtus pallidiora in utraque pagina margineque + dense et breviter — brevissime pilosa, in nervo dorsali sat stellato paullo longius et densius pilosa petiolis violaceis superne magis alatis pilis mollibus sat longis villosis, exteriora + elliptica, intermedia + elliptica — ovata, omnia (rotundato-)obtusa, intimum anguste ellipti- cum — ovato-oblongum breviter acutum, omnia integerrima — mucronato-dentata v. ad basin + abrupte contractam (— ovatam) dentibus paucis longioribus reversis sagit- tatum. Folium caulinum parvum lanceolatum breve — brevissime petiolatum inte- grum — integerrimum + longe cuspidatum, subtus breve et dense pilosum et in costa preåesertim dense stellatum, medio v. supra medium caulis insertum. ÄAnthela multiflora contracta parva dense paniculata ramo uno alterove + distante subrecto aucta, ceteris valde approximatis et patentibus arcuatis cum pedicellis brevibus et brevis- simis acladioque 2—5(—8) mm. longo dense canotomentosis et glandulis mediocribus et minutis luridis densissime — creberrime obtectis. Involucra brevia cerassiuscula cylindrica luride et subobscure virenti-cinerascentia variegata, basi rotundata postea + truncata. Squame late — latissime triangulari- v. ovali-lanceolate apice valde obtusa, intima paucx acutiuscular, exteriores sat angusta, omnes imbricate glandulis mediocribus immixtis parvis luridis — lutescentibus densissime — creberrime obtect2, epilose marginibus virescentibus (prasertim in squamis intimis) flocco denso + anguste limbater, ceterum parce stellate. Calathium obscure luteum. Ligule + radiantes, exteriores apice glabre, interiores breviter ciliate. Stylus obscurus — sat nigricans. Inv. = D. €. 30(—35), L. m. 2,5 (2?) mm. En serdeles märkvärdig form, utmärkt af de helbräddade bladen, hvilkas hårighet, ehuru kortare, öfverensstämmer med MH. Xsagittati, de korta, små, ytterst tätt gulaktigt glandulösa, ej håriga holkarne, hvilka till form och byggnad öfverensstämma med dem hos H. £sagittatum, men vanligen hafva bredare och betydligt trubbigare fjäll, samt hopträngd, kortgrenig inflorescens med bågböjda grenar, aldeles lik den hos H. Xsagittatum, men vanligen med ännu kortare akladium. Den kan karaktäriseras som en H. ”sagittatum, hvars holkar hafva glandler i stället för hår. För öfrigt hafva glandlerna mycket små gulaktiga knappar och grof bas; många af dem se genom sina ytterligt små, knappt märkbara knappar ut som hår, hvilkas ljusa spetsar KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. wW:o 3. 197 blifvit afbrutna. Dessa äro sannolikt transformerade enkla hår. För öfrigt träffas isyn- nerhet på äldre holkar, obetydliga, enkla hår, hvilka ej äro hvitspetsade och i öfrigt äro af samma utseende som glandlerna och vanligen genom sin korthet äro dolda bland dem. Detta förhållande är serdeles intressant emedan man här synbarligen har för ögonen en ombildning af indumentet, hvilket spelar en så betydande rol vid formbildningen, men oaktadt sin stora vexling inom samma grupp af former dock så allmänt, om man frånser ståndortens inflytande på färgen och i kvantitativt afseende, äger en utomordentlig konstans hos hvarje serskild form. Detta synes visa att indumentet, hvilket är det första som lider inverkan af ståndorten, äfven är det första synliga uttrycket för en begynnande variation. Bladskaften och nedre delen af medelnerven samt stjelkens nedre del äro alltid mörkt violetta och äfven de yttre bladens undersida blir helt eller fläckvis violett i motsats till föregående underart. Den visar någon analogi med H. "integratum och H. "varticolor med afseende på bladen, men ej i afseende på holkarne, hvilkas fjäll äro mera tegellagda. Med dessa former är den sannolikt äfven beslägtad, liksom hela den grupp, till hvilken den hör. Med H. Ysubeinerellum är den analog med afseende på saknaden af enkla hår på holk- fjällen. Anträffad i Småland, Forserums s:n, i skogsängar i ett mindre antal exemplar (K. JOHANSSON). 8. H. ”subunctiusculum n. subsp. Caulis gracilis 1-folius, inferne pilis mollibus longis sparsis obsitus leviter stel- latus, superne fere glaber et magis stellatus, apice tomentellus v. sat tomentosus glandulis solitariis — raris et pilis solitariis obsitus. Folia saturate viridia mollia, supra rare sparsim et breviter pilosa, subtus subglaucescentia sparsim et in nervo dorsali leviter floccoso densius et longius pilosa, marginibus breviter et subdense ciliata, pe- tiolis sat longis basi violascentibus et + alatis pilis tenuibus longis + densis villosis; basalia in rosulam 3—4-foliam approximata, exteriora late ovalia — obovata obtusa subintegra leviter angulata, intermedia et intima elongate ovata — ovato-oblonga obtusa — breviter acuta, sparsim et minute denticulata — crebrius et obtusiuscule undulato-dentata v. fere integra basi ovata — subcordata dentibus paucis magis prominentibus retroversis v. patentibus instructa; caulinum medio caulis insertum breviter ovato-lanceolatum v. lanceolatum basi obliqua subsagittata v. cuneata sub- integrum v. leviter undulato-denticulatum basi interdum etiam dentibus solitariis magis conspicuis preditum + acutum — subulatum. Anthela pauciflora paniculata laxa ramis arcuato-erectis superantibus pedicellis + longis acladioque 20—25 mm. longo dense tomentosis glandulis solitariis — sparsis (presertim sub involucro) v. subnullis et pilis raris — sparsis obtectis. Involucra sat elongata gracilia + obscure atro- viridia basi ovata postea rotundata. Squame sat anguste, exteriores breves lineares, interiores lanceolatax, omnes fere tote v. dorso late obscurxe + obtuse, intima sub- acutx + viridi-marginate, omnes apice levissime comate, marginibus floccis sparsis 198 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SVERIGES HIERACIUM-FLORA. striam angustam + conspicuam formantibus obtecter, ceterum leviter v. vix stellata glandulis nigris brevibus sparsis et pilis brevibus obscuris densiusculis vestite. Cala- thium sat obscure luteum, sat radians. Ligule apice glabre. Stylus + fuligineus. Utmärkt af sina oftast nästan helbräddade eller af grunda, vanligen ej tättstälda tänder i kanten m. 1. m. vågiga blad med rundad eller något intryckt bas, som ofta är försedd med några få korta, utåt- eller bakåtrigtade tänder, oftast helbräddadt stjelkblad med nedlöpande eller snedt pillik och då något tandad bas, gles, fåblomstrig vippa med hvitludna grenar och skaft, af hvilka de förra vanligen äro utan glandler och hår, de sednare oftast hafva spridda hår och sparsammare eller under holkarne tätare sittande glandler, samt temligen långa, mörka, något brokiga holkar med spridda, ofta oliklånga, mestadels korta glandler och temligen täta, korta, till större delen af sin längd mörka hår. Till bladformen liknar den mycket H. "unctiusculum, hvaremot den till holkarnes och fjällens form samt indumentets fördelning erinrar om H. Xstriatulum. "Till H. Yexpallescens närmar den sig genom sin rikligare hårighet men har sparsammare glandler på holkarne. Med alla dessa är den sannolikt beslägtad, mest måhända med de tvenne sistnämda. Anträffad i Småland, Öggestorps s:n, Torp (K. JOHANSSON) och i Södermanlad, Kila s:n, Ålberga NS ALMQUIST). En mycket närstående form, måhända skild underart men kanske blott att uppfatta som varietet, afviker genom grönare holkar med rikligare stjernludd i fjällens kanter, något rikligare glandler och gröfre, styfvare, svarta hår på holkarne samt på skaft och grenar ganska talrika mörka glandler men färre hår. Till bladformen är den der- emot aldeles öfverensstämmande. Jag upptar den tills vidare såsom varietet under namnet: Pp crassipilum n. var. Funnen 1 Nerike vid Porla (BE. ADLERZ). ee . — Index. Innehållsförteckning. / Sid. FEN NAR RA ba nn An SE SA Agt a a a nr en a a ol sn OS fa naden rater 3 | RT amn AE EE ER ES AT 9 nr 5 ovEb Od fule tkyshetessneroe SER RANN AIR AEEREN SA ASIENRESAN sr SR DR FA 5 Ear el 5 Ser AR eb ÅN fira BS 100) 8 RRENO Er rN STEEL LANE 5 IA RENA ra a an a a a a sor tess sumsrtened ser srsppörsgöengssn dar id ME SlG TS kt DrolopiSkar byper segt sei RR SEE E ooo dodo ao trassla ler iderosnonesgennes drogen per 8 Sr ÄN on ssd ös DIET [EEE SRA TEEEEE KE BI EE ALAA NAN 14 LD FTV ER ORSA rg sva Sr 1 fe 00, 06 1: 11348 PR BRA BENEN EN AES RNA eS Ar 1 Sr 14 TUR oa on RR ed EA AA RA ERNER LTL 15 [RR Sr Es 2 Få ES orre aAa oa en mmm dass sedsssosakssds sögsberiasssose 17 FREE Er em a a a oo oss isar oss k sti ssssssonssrsnsoissnsnos 23 FINE RR nen a a a a a ee a oo rien Srepskadacerboseoserkssteteensssnrsrcsidessnsed-gr 23 [ERRIN ENE re NR AE Ar SN ANA a a RE oe ee e ade der decensenocesccassn unna 24 FER EE TSRO GIN DD PS ror es Ae a a on dosen e on sksscoseoosolosrore scones ossseoogerpond 26 TEES a OT EEE a a or dgal 0E0 N E 26 RER EET Oe REAR Re TEA mA a oe ee a a a ds slask ss eden adsrnoson dial 29 TE a arna mm RS an do SS TSSET ET AE SE CINEASTEN 31 Wälgata” FR.o.ooooooos- ENAS fe nn ee a a ee em ooo asGsesastod sastsass 31 2 SITES (CNE AN one EE LA [lar 75 BS SY RESER Er Sr 33 Pe SURTE (CERN es e Sberg Åk sara AE FORSEN ERNST CITAT TE 74 Index alphabeticus nominum. Namnförteckning. Nomina typis variis impressa ordinem systematicum | Subsectiones, significant, hac ratione: Species, De olika typer, hvarmed namnen äro tryckta, an- Subspecies, gifva gruppernas och formernas olika värde, Varietates, sålunda: | Synonyma. 200 H. DAHLSTEDT, BIDRAG TILL SYDÖSTRA SVERIGES HIERACIUM-FLORA. HIERACIUM. JAG 18 Sid. Sid. ACTA O bUTNT= == 2 a 2 Go ENA AN SA CERN ER REISE 59 IDCADUM- BG mes oosec tess repen a de AEA SAS STEN 192 FE 80) (0) UN SAD ASS SAR a ERE RR a AA a es on sr 88 | MOLASSANS Tas de oa ease EE EAST SN SANN NN 89 aANfräctiförme ATMQT. s.. 108-17 integratunä ss oss soossoosrdåogs dt EIN 112 AUIlICe ps es SE Er tre EE Nea EEE 1601 AD tegra W:s sese oc ers ssp sr RER 118 integrifolium ER., ATMQU ooo oo 050 AE 118 integrifolium LANGB =ocooso oo see 0 AA 118 B: PifUrCa CUM CE 6 VVE SER ss Se Eee Nr Lal I. EE Ute DER 8 JIA sa Br a Su (ÖL JOHANSSON. oc ooo soc secs oc boss r seen ARENA 146 C20SNHOT UM EN ORBIT nar IN SNR AYNEESNENI SY 50 CAI SID OSUNMN pige pr sd SAR 103 br canipes. ArLMeÖu. Cross 99 : GANINI0SUMN == ses ERK EE EE EIN NE ANKAN 47 | 1aCerifOoliWm ÅLMQU. -ooooooo--o----o-s..e KEN 72 (AG OT Äg SERA RA BA AA SS FS AN a TS a AR rt KR re 45 | letiforum NORRL. -o oocteooooooso 00 FEST 49 CINTAGCUN ATMQU = SEE TS EAT Serene 109 | Jlanuginosum KÖNNR. o.coococ0n.0n. 0 ER 190 CODJUN SENSE Foss ASEA SE SA TRA NIAN ENE 3 Tatilobnpr ArRrMev:..t UI: U Serner see 66 CIA SSTCEP SY foread oss ASA se FASA fr AE ETTA 101 |. lepistoides: K3 JOHANSS mos SVENNE UL a CRASSYPTUUNT = = t ef ses SA SEAT EEE RANN 198 limum K. JOHANSS. —o -guocteele- dare teer 139 (Ska) oj bb ba0 BLS SAS SAR EF Bo a re OCASAE SEUEREE 89 littorale TÖNNR. -o----oopoosooo-ss soo 000 RETAS 4 D. M. danicum setet 118, 120 MaåcCradeniuM ooco—csoococonsssocen oo TEVE TORNE 141 decorosum SFSR EE Tk OS PERS Or RESA EES AN 0 macrolepis KINDB. oo ooo-------Hijar esk AEG SNES 59 denigrans RESA ENENAS AS ERA EA SS Go SA OT 131 | maculosum ........oo. oss. 65 UentifoliumsC:3 (= VV ESTDERIS oss ss0 520 SST TNSNSN Te 136 es 0 ; mMarginellum: -sossccssoss-ssso- sosse soon AREAN 182 duplidens tosse 133 | mediiforme G. ANDERSS......... OT IHEENN 149 melanolepis ÅATMQU....-ssdooo- oo - so -SE0SSS SES 80 meticeps ÅLMQU. .----s-- os sososooooos2h dt IESPINSSSENEN 9 E. MOLUlUM => 32 oms o nanm co dop LEN FE) BES NNTA NE SNRA 104 bryna. ss REIN PR NASN 45 | mMUnduliförme. ooo er a rr tree 122 EXPIESCENS = == sas sr for lov k salg Se rss SSE 185 mundulum Freese een Est sets eT isens SS 9 j expallidiforme .......oooonoooossooossssoonenonooononn ons 174 | myrtillinum KK; JomANsS: oe 125 EXP TUM NORRI Her som er sees SA DESSAS RNA 176 N. G. NigriCcAntiCeps SPENSTR. —oo-ooo-oo--o oo SrErT 15 FAlb ordf ÖRMG ss Cor ard dr AR EEE 52 nigroglandulosum LÖNNR., G. A:N MATMESISSESSe 30 glandulosissimum —.......nosossmouooooossssooooono ann ona 91 nigroglandulosum FEN.soooscs--------------SE EN (LA UCESCENS mmm oma scn sosse enes cs SSI SANERAS NRA 55 BTACINPES, Kön OBANSSKE om on tsk SER SS STENEN 169 FA GIT TD (2 YR SN RA RESE RT PR a ra on 126 O. grandidens REMMAR SSE IT NR re kg 129 obliquifolium — Jota dl ere Se a ER 1 7 [ ODSCUT ATUM oops on nn sor inn enttkeg oo dan EEE 4 H oligolepium STENSTR orno-- o----------- SEN | ; orbicans CO. G. WESTERIL. —-oooccc- or ENN 11 Hapaticolor STENSTR. —- — ör tUKNAERr ee ReTrT ss 133 | 'OrbicansS ALMQUIe doo oesos-s- ERE 16 KONGL. SV. 1 Sid. ”HELLERO TT ee NES AES SATAN RARE -S 123 He LTCE (ON MEST ooo oodosonoososo nen nase sanne soon 80 Belntelduni ÅALMQUS ooocssesss-ssssteckorosss-sosrssss ann SU [EEE VE DN nn Ae a om oa see udde ses de 67 MEST [e re SAS ASSA Rasen SN Oe 155 HERR TNT AA STENSTR se om ccepsnsssdsb sn osedes bea sste net 187 PR TU er Urs SEN SOA Sn 2 Oe 2 er RME re ER 178 MÄE:PtlenerumM ÅLMQU. ooocooosccosososoossossonso sno 153 MRErenenum "ArbMQU.. ->> NO Härroplylltm STENSTR: ococcosoo-sesoo-ssssskasar sons oo gal BERLIGTNONS. ÅTMQU:s-- soo. ocorsooondessonsnossanononons 82 BREES ORSPANEMQUE- = =oosospas goo nbeser senses nestsnrks 89 BRRSE CT (13) ao soooooosorosnsnnso ond dsnnsdebeskadn an 39 FRA GIS (i. Jon ooo sooss an oosun sal sons stan snar IsaadsE 55 BENGTS PAT MG Ub = opp Skär ssd sees obe kass bengt 2 BER RUD ER AB GEERS SAT a rr erg INN Es 88, 162 PSL OnS ÅA TMOQD. ooo ooo sc ocsoacoroserasnecsssk sen saa 53 CT TTG EE VENEREA ST 138 K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 3. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 3. 201 Sid. SP ANSTÄ CST IAS TER RE rr nee AT ie ad. 142 SVEN OLE PI SWISB Ge oRse ENS TTR fare DN ESR 42 SFC S0G0C MI os or es res dare sne 86 STR E LO AO TEE a a aga SA PoE a essrda 194 STA Ar EA na sa Bo RE sf eler Aa 184 STU TT UTGES EN Se a EET EN EE Ra a En PER 104 STUND G 86 STA RR SA RETA Aa a I TR Rö Ur ne 33 STUDC PSTN AM QU = some sosse IEI 42 STUN GILA GU Sn a Re EA TR 106 subeinerellum KK: JOHANSS:. -3-osooodocssodocsor doo den 144 SUDCLAS SUNE CSES CK gr I og At Rond 86, 88 SUDCLASSUMIS AMYM QUigo= oo oe dre et nok oksesaonen 95 STD LLA Un NRO a RAR er rn ge a 49 SUbtriangulare STENSTR:-——-osooccoorssoocs-sss- SA 71 SU DIAO 80 EN SO Or Se RE nt a ke 131 STI DTTA GULOA CAO DRESS EES SE AA re Öd SU DMULS ARE rssoessr oaser oss SJS soc te nd 74 TE TÖRONTICOS UME sne de ue set rl Si rkoskor rese 148 TENLEDTLGO SITT en SA oa a ER SS fa Sea SARS 149 TORUICE D SEREE ESS SA Sr SR Ben a ey, 6 sota ond ae 128 URIN SUIATCÖ ÅTMQUL-oooooooc os soosooousoo esse 69 LAN SUlATSKATM QUE oc ooderopoe-sbossosskoskrrsdsnodetyste 69 ELAN STU laret SL ONNB soo abe sons sbg anses sn ressoodn åsna HG trilineatum KK. JOHANSSS ooooocmosum soo sonas oo usa 135 1 SG UNGtlaSscuum: KC JOHANSSE oe 196 NAS NATT GO OT TE NNE RS STAN a a ra a re 114 [VU Sr AG USAS NE ag RES ER Ar oe Sj 20 rösta tt mablsolle KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR. Bandet 25. N:o 4. BNUDIEN UBER TURBELLARIEN. = UBER DIE VERMEHRUNG DURCH QUERTHEILUNG BIPALIUM KEWENSE MOosELEY. DIABTERIG EN DIA KE: MIT EINER TAFEL. DER KÖNIGL. SCHWED. AKAD. DER WISS. VORGELEGT D. 8 APRIL 1892. STOCKHOLM, 1892 KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER Ale KT (AL I 4 : ! äl - Fk GUL OM så IG 1 Id | b I i | I j i. In Fröhjahr 1887 veröffentlichte ich einen vorläufigen Bericht iber Untersuchungen, welche ich im Zoologischen Institut der Universität Berlin vorgenommen hatte, und sprach auch die Hoffnung aus, dass ich bald in einer ausföhrlicheren Abhandlung die Resultate der fortgesetzten Studien wärde veröffentlichen können.” Verschiedene Umstände haben es indessen verschuldet, dass ich nicht fröher als jetzt dazu schreiten kann meine Studien mitzutheilen. Ich wollte ganz besonders meine Untersuchungen des Exkretionsapparates weiter föhren, und das konnte eigentlich nur an lebendem Material eingehend genug geschehen. Ich hatte in Berlin viele Zeit und Miihe darauf verwandt den Bau dieses Apparates auszu- forschen, verschiedene ”Theile desselben waren mir jedoch nicht ganz klar geworden. Indessen hatte ich durch die mihsamen Studien an den lebenden Thieren meine Augen so stark ermidet, dass sie lange Ruhe nöthig hatten, bis ich dieselben Arbeiten wieder anfangen konnte. Auch fand ich es nothwendig meine Studien auf andere verwandte Thiere auszudehnen, denn die lebenden Bipalien, welche mir zu Gebote standen, waren nicht geschlechtsreif. Die in unseren Meeren kaum untersuchten Turbellarien und Nemertinen zogen mich länger und länger von den Bipaliumstudien ab, und seitdem mein lebendes Material von Bipalium verunglöäckt war, konnte ich auch kein neues bekommen. Hätte ich nicht im Herbste 1889 eine sehr interessante Triklade an der schwedischen Westkäste gefunden, wäre ich vielleicht kaum wieder zu den Trikladen gekommen, trotzdem ich grosse Mengen von Präparaten solcher Thiere verfertigt hatte. Dann fing ich indessen wieder mit den Trikladenstudien an, aber schon im Herbste 1888 hatte die königl. dänische »Com- mission for Grönlands geologiske og geografiske Undersögelse» mich aufgefordert eine wissenschaftliche Reise nach Nord-Grönland vorzunehmen, und selbstverständlich musste ich diese gute Gelegenheit die Natur des interessanten Landes kennen zu lernen mit Dank- barkeit annehmen. Durch die Vorbereitungen fir diese Reise wurden meine immer fort- gesetzten Trikladenstudien etwas bei Seite gelegt, und während dieser Reise und einer noch länger dauernden nach dem Mittelmeere, die ich als Inhaber eines Stipendiums unmittelbar nach mener Röckkehr von Grönland antreten musste, gimgen mir mehr als zwei Jahre för diese Studien vollständig verloren.” 1 BERGENDAL, D. Zur Kenunutniss der Landplanarien (Vorläufige Mittheilung). Zool. Anzeiger 1887. N:o 249. ? Einige kurze Notizen iber meine Turbellarienstudien schrieb ich den Tag vor meiner Abreise nach Grönland: Studien iäber mnordische Turbellarien und Nemertinen. Öfversigt af Kongl. Sv. Vet. Akad. Förhandl. Arg. 47. N:o 6. Stockholm 1890. 4 D. BERGENDAL, STUDIEN UÖBER TURBELLARIEN. Auch jetzt habe ich noch nicht die nöthige Zeit gehabt mein ganzes Material durch- zuarbeiten und nehme deshalb zuerst einen 'Theil heraus, der von den iöbrigen Theilen meiner Arbeit gut getrennt werden kann. Ich habe nämlich eme besondere Veranlassung diesen Gegenstand eingehender zu besprechen in der Kritik gefunden, welche v. KENNEL meiner Mittheilung öber diese Theilung gewidmet hat. Ich kann iberhaupt sehr wenig in der Ausföhrung v. KENNEL'S, in sofern sie Bipalium kewense gilt, als richtig ansehen. v. KENNEL'S Aufsatz wurde mir erst sehr kurz vor meiner Abreise nach Grönland bekannt und hat deshalb nicht fröher besprochen werden können, wenn ich nicht einen nur pole- mischen Artikel schreiben wollte. Das schien mir aber kaum der Mähe werth. Eine weitere Veranlassung meine Bipaliumstudien so bald wie möglich zu veröffent- lichen habe ich auch in den schon erschienenen oder bevorstehenden Veröffentlichungen anderer Verfasser iöber dasselbe Thema, und ich will natörlich nicht gern dadurch die Priorität fär meine schon seit Jahren gemachten Studien verlieren, wenn es mir auch nur angenehm sein kann meine Beobachtungen durch die Nachuntersuchungen bestätigt zu sehen, und diese ausgezeichneten Untersucher selbstverständlich auch manches in besseres Licht haben stellen können. So hat LoMAn” seine schon friiher angefangenen Arbeiten weiter gefäöhrt, und sowohl viele neue Arten beschrieben als auch einige dunklere Punkte der Anatomie dieser Wirmer, namentlich des Nervensystems und der Augen erläutert. Vor ganz kurzem hat LEHNERT in einem umfangreichen Åuszug einer grösseren Arbeit Resultate von sehr genauen Studien öber dieselbe Art, welche auch ich untersucht hatte, mitgetheilt.” Eben diese Mittheilung LEHNERT'S hat mich veranlasst mit der Veröffentlichung meiner Studien iöber Landplanarien schon jetzt anzufangen, obgleich einige för die Vergleichung nöthige Prä- parate anderer schon theilweise studierter Trikladen noch nicht ganz genug untersucht sind. In meiner oben erwähnten Mittheilung berichtete ich, dass im Herbste 1886 recht viele Individuen einer Landplanarie im Orchideenhause des Botanischen Gartens zu Berlin ge- funden waren. FEinige Individuen waren nach dem Zoologischen Institut geschickt worden, und als ich im Anfang December dahin kam, tberliess mir Herr Geheimrath Prof. F. E. ScHULZE gäötigst das schöne Material zur genaueren Untersuchung. Ich kann nur einen schwachen Ausdruck der Dankbarkeit geben, welche ich ihm wie den zuvorkommenden Beamten des Instituts schuldig bin. Die erste Ernte von Bipalien, weleche schon bei meiner Ankunft sich im Institute befand, umfasste ungefähr 15—20 zum ”Theil recht grosse ”Thiere. ! KENNEL, G. Untersuchungen an neuen Turbellarien. Spengel's Zool. Jahrbiächer. Abth. f. Anat. und Ontog. Ba. TITT." 18897 si 44. 2 LOMAN, J. C. C. Uber den Bau von Bipalium STIMPSON nebst Beschreibung neuer Arten aus dem indischen Archipel. Bijdragen tot de Dierkunde etc. Amsterdam 1887, 14 Afl., s. 61. Nach einer Bemer- kung in dieser Arbeit hatte LOMAN sclion vorher in einer vorläufigen Notiz eine kurze Mittheilung iiber einige der in dieser Schrift enthaltenen Resultate geliefert. Ich habe mir diese Arbeit nicht verschaffen können und kenne sie nur aus dem kurzen Referate im Zoolog. Jahresbericht d. Zool. Stat. z. Neapel (veröffentlicht 1888). Vermes s. 10. : Derselbe, Uber neue Landplanarien von den Sundainseln. Zool. Ergebnisse einer Reise in Niederländisch Ostindien herausgegeben v. MAX WEBER. Heft. I. Leiden 1890. 3 LEHNERT, G. H. Beobachtungen an Landplanarien. Archiv f. Naturgeschichte, Jahrg. 57. 1891. Bd.I Heft: 3; 3. '306—350 2 KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:O 4, d Einige waren ausserdem schon fär die Sammlung des Instituts conserviert, als ich dahin kam. Später sah ich mehrere Male, als ich den Garten besuchte, ziemlich grosse Schaaren dieser Thiere, und holte mir auch verschiedene Dutzende nach dem Institut. Ganz besonders sah ich Mengen von kleinen Wiwrmern, die, wie ich glaubte, durch Theilungen von grösseren hervorgegangen waren. Der Gärtner, welchem damals die Aufsicht öber diese Häuser oblag, Hr C. KELLER, lieferte mir manche nätzliche Notizen und leistete mir in manechen Beziehun- gen sehr willkommene Häölfe. Bei meiner Abreise nach Lund im Anfang März 1887 konnte ich so eine neue Ernte machen und föhrte in zwei Gläsern, die ich in den Taschen trug, eine nicht eben geringe Schaar von Wirmern mit mir nach Hause. Sie iberlebten alle die Reise ganz gut und gediehen sehr wohl in klemen Terrarien, welche ich för dieselben in Porcelanschaalen unter Glasglocken eingerichtet hatte. Ich kann mich nicht erinnern, dass ein einziges Thier durch die Reise oder später im ”Terrarium beschädigt worden war. Seitdem erhielt ich im Anfang Juni von Herrn C. KELLER eine reichliche Sendung von grossen sehr schönen Wirmern, die ebenfalls alle in gutem Zustande hier eintrafen. Lei- der konnte ich jedoch wegen eines später zu erwähnenden Unglicks dieselbe nicht so, wie ich es gewinscht hätte, benutzen. Auch war ich in jenen Tagen gerade im Begriffe eime Reise nach unserer Westkäöste und der Zoologischen Station der Königl. Akademie der Wissenschaften in Stockholm anzutreten. Ich conservierte einige 'Thiere vor der Abreise und nahm die öbrigen mit auf die Reise, und auch diese hielten alle sehr gut aus. Sie lebten den ganzen Sommer iber in der Station, wo ich dieselben in kleinen Terrarien in zugedeckten Glasschalen hielt. Ich hatte gehofft da Zeit fur deren genaueres Studium finden zu können, aber andere Beschäftigungen, die ich nicht verlassen konnte, föllten fast die ganze Zeit aus. Und so mussten dieselben Bipalien noch ein Mal in Gläser verpackt wer- den und einen mehrtägigen Aufenthalt in denselben während meiner Röckfart nach Lund aushalten, wo sie sich in eimem kleinen Terrarium wieder ein wenig grösserer Freiheit erfreuen konnten. Nun konnte ich endlich das Studium derselben energischer vornehmen, aber eben da, Ende Oktober, starben plötzlich alle meine Thiere auf ein Mal, und ich habe leider seitdem trotz wiederholten Versuchen keine neuen bekommen können. Die Ursache dieses schnellen Hinsterbens war wahrscheinlich Erkältung. Mein Zim- mer im hiesigen Zoologischen Institut, wo meine zwei Terrarien sich befanden, wurde grind- lich gereinigt, und dabei waren die Fenster längere Zeit offen gelassen worden. Als ich etwas später am Tage dahin kam, war die Temperatur sehr niedrig, und manche Thiere waren schon zerflossen, weshalb ich die noch nicht ganz verdorbenen durch schnelle Conservierung so gut wie möglich zu retten suchte. Ich habe das Obige angefihrt, weil es zum Teil die Ursache der Verzögerung dieser Arbeit angiebt und auch zeigt, dass ich während längerer Zeit eine recht grosse Menge dieser Thiere lebend zu beobachten Gelegenheit gehabt habe. Ausserdem muss ich in der folgenden Diskussion mehrmals auf verschiedene hier oben erwähnte Thatsachen zu- räckgreifen. Ehe ich näher auf die Theilungsfrage eingehe, habe ich noch einige Arbeiten, die diese Frage berihren, zu erwähnen. So hatte Herr Prof. F. JErFrReY BELL die Göte mir kurz nach der Veröffentlichung meiner vorläufigen Mittheilung brieflich mitzutheilen, dass derselbe schon im Jahre 1886 einige Beobachtungen iber diesen Gegenstand gemacht hatte. 6 D. BERGENDAL, STUDIEN UÖBER TURBELLARIEN. Im Royal Microscopical Society of London gab er den 13. Okt. 1886 eine Mittheilung hieröber. In den Proceedings of the Society findet man emen Bericht irber den Inhalt dieses Vortrags. Prof. Berr erwähnt da, dass er im Jahre 1886 von verschiedenen Correspondenten das Thier empfangen hatte. Die meisten glaubten, das Thier wäre aus Burma gekommen. Nur Prof. MOosELrLeY meinte, es stammte aus Japan. Er bemerkt weiter, dass kein Einziges von diesen Exemplaren Geschlechtsorgane besessen hätte. Es wäre deshalb wunderbar, wie die thatsächlich schnelle Vermehrung, hätte geschehen können, »and the suggestion was made that it might possibly be by transverse fission, a process which had been the subject of some controversy. Sir J. G. DALYELL and others asserted that Planarians di- vided transversely, whilst, on the other hand, ScHULTZE stated, that he had seen large num- bers and kept them under observation but had never seen any indication of transverse fission. It was further stated that this mode of reproduction only occurred in the case of those with straight intestines; but in 1883, Von KENNEL, and more lately ZACHARIAS had scen transverse fission take place in Planarians with branched intestines; and whilst he (Prof. Berr) could not show conelusively from actual observation of the process, that Bi- palium did divide in this manner, yet he thougt he had obtained evidence sufficient to warrant the belief that such was the case.> Er hatte zwei Thiere von Gosport bekommen, von denen das eine die normale hammer-kopfähnliche Erweiterung des einen Endes besass, dass andere, ein sehr kleines Thier, aber an beiden Enden einfach zugespitzt war. Elf Tage nach der Ankunft des Thieres bemerkte er »a delicate fringe» um das Vorderende, und dieselbe Erweiterung hatte sich später vergrössert, so dass »it was clear that a ereature of this kind might in the course of three weeks attain the perfect condition.> Auch ein anderes ”Thier, das von Liverpool gesandt war, hatte sich zuerst während der Postfahrt in zwei Stäcke getheilt, und nachher hatte sich eines von diesen noch einmal getheilt. »He thougt it might be conceded that the observations proved — first, that spontaneously a piece of a Bipalium would divide into two — and, secondly, that given repose, a piece of a Bipalium, pointed at both ends, would thicken and form the hammer-head extremity, which was a characteristic of the adult.» ”' Als ich meine Mittheilung schrieb, war mir diese Notiz selbstverständlich noch nicht bekannt, und ich konnte deshalb nicht darauf hinweisen. Um das Versäumte nachzuholen, habe ich hier die interessanten Beobachtungen und Schlässe von Prof. BELL etwas ausfiöhr- licher referiert.” In der Augustnummer des »Zool. Gartens» berichtet FErRD. RICHTERS Öber ein Exem- plar von Bipalium kewense, das sich im Palmengarten zu Frankfurt am Main, beim Um-:- setzen einer Chamcrops excelsa, gefunden hatte. Nachdem er das Thier acht Tage lang beobachtet hatte, gewahrte er d. 23. Juni einen 2 ctm. langen, '/, ctm. breiten Wurm offenbar derselben Art aber ohne Kopf. Das Thierchen war vorn von einer Beschaf- fenheit, als wäre es von einem grossen Thiere abgerissen, denn es war ganz unvermittelt 1 Journal of the Royal Microsc. Society. Ser. II. . Vol. VI. Part. 2. 1886; 1107—1108. 2 Ich weiss noch nicht, ob das Heft schon damals, Ende Februar, veröffentlicht war. In den Titeratur- listen des Zool. Anzeigers ist diese Mittheilung, so viel ich gesehen habe, nicht erwähnt, KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:O 4, 7 abgestutzt. Der Verfasser glaubt auch, dass es durch Theilung von dem grösseren Wurme gebildet war, konnte es aber nicht sicher nachweisen, denn das hintere Körperende des letzte- ren zeigte keine Spur einer Abschnörung. Das kleime Theilstäck hatte später das Vorder- ende so verändert, dass er am 7. Juli die Ausgestaltung des Kopfes bemerkte; derselbe be- stand aus einer unregelmässig kreisförmigen Scheibe, die sich d. 8. Juli bereits in die Breite gestreckt hatte und bei mikroskopischer Betrachtung deutlich Augenflecke erkennen liess; der Wurm war unterdes zu 3'/, cetm herangewachsen. Er hofft, es werde ihm gelingen weitere Beobachtungen anzustellen, findet es aber schon nach Norr's fröheren Beobachtungen an Rhynchodemus und seinen damaligen nicht zweifelhaft, dass Landplanarien sich auch durch Theilung fortpflanzen. RicHtTErRs liefert auch Abbildungen sowohl des grossen Thieres wie des kleinen Theilstöckes. ” Nach dem Zool. Jahresbericht hat FLETCHER einige Bemerkungen iber Theilungser- scheinungen bei in Sydney auftretenden Exemplaren von Bipalium kewense veröffentlicht” und nach derselben Quelle haben auch FLETCHER und HAMILTON einige Angaben öber Theilungen geliefert. Es heisst dort kurz: »Die Theilung wurde oft beobachtet»,” ob dies aber nur Geoplana quinquelineata oder auch andere australische Arten gilt, kann ich ans dem kurzen Referate nicht ganz sicher entnehmen. Sehr kurze Mittheilungen iber als Theilungen aufgefasste Vorgänge liefern Rev. Fisk und ROLAND TRrRIMEN, welche sie beide am Cap bei demselben Bipalium kewense beo- bachtet haben. Die Beobachtungen des ersteren sind jedoch wenig genau. Er hatte einige Bipalien in einem mit Gaze bedeckten Glasgefässe bewahrt und fand später, dass einige grosse verschwunden waren, und dass einige kleine, die fröher nicht vorhanden waren, in gesundem Zustande an den Seitenwänden des Gefässes umherglitten. Er setzt schliesslich hinzu: »Those which I placed in the jar have either bred or multiplied by division».” TRIMEN hatte Bipalium kewense schon im Jahre 1883 bekommen und Exemplare zu MosELEY gesandt; später im Jahre 1887 hatte er neue Exemplare erhalten, die er dann be- stimmen konnte. Er sagt weiter: »Multiplication by transverse fission is however well shown by this animal, und berichtet so, dass em paar Mal kleine hintere Stöäcke abge- schniärt worden sind. Uber die Regeneration dieser Stäcke gibt er keine Mittheilung.” Ich selbst hatte berichtet, dass im Herbste 1886 im Orchideenhause des Botanischen Gartens zn Berlin viele Exemplare von Bipalium kewense beobachtet worden waren, und dass die Zahl derselben sich später stark vermehrte. Ich hatte auch eine Menge kleine Wirmer gesehen, unter welchen viele ohne Köpfe waren und andere Köpfe von sehr un- gleichmässiger Entwicklung zeigten. Ich berichtete auch, dass von den Thieren, welche ! RICHTERS, FERD. Bipalium kewense MOSELEY eine Landplanarie des Palmenhauses zu Frankfurt a. M. Der Zool. Garten XXVIII. Jahrgang 1887. N:o 8, s. 231. ? FLETCHER, J. J. Remarks on an introduced species of Land-Planarian, apparently Bipalium kewense. Proc. Linn. Soc. N. S: Wales (2). Vol. 2, s. 244 —249. 3 FLETCHER, J. J. und HAMILTON, A. G. Notes on Australian Land-Planarians with description of some new species. Part. I. Ibid. s. 349—374. Diese beiden Arbeiten sind nach dem Zool. Jahresb. fär 1888 der Zool. Stat. zu Neapel, s. 16, citirt. 2 FISK. Proceedings of Zool. Soc. London 1889, s. 586. 5 TRIMEN, ROLAND. On Bipalium kewense at the Cape. Proc. of Zool. Soc. London 1887, s. 548. Die Mittheilung ist d. 13. Mai 1887 datiert und d. 15. Juvi im Zool. Society vorgetragen worden. 8 D. BERGENDAL, STUDIEN UBER TURBELLARIEN. von mir in Terrarien gehalten wurden, die abgetrennten Stäcke sich regenerierten, oder, wie ich damals, als ich nicht Raum för eine eingehendere Darstellung der Regenerations- verhältnisse finden konnte, kurz schrieb, Kopf und Mund neu ausbildeten. »Bei der Neubil- + dung der Köpfe kommt erst eine weisse Spitze zur Entwicklung g, die sich nachher allmäh- lich vergrössert.. Im Anfang können gewöhnlich die Streifen des Körpers auf dem jungen Kopflappen verfolgt werden. Mit der Ausbildung der Papillen und Augen kommt auch die typische Pigmentierung zur Ausbildung. Die vor sich gehende Neubildung des Pha- rynx kann von aussen daran bemerkt werden, dass der mittlere Rickenstreifen eine Verbreiterung irber der Stelle des werdenden Mundes erfährt.> Weiter schrieb ich: »Eine selbständige Quertheilung habe ich auch beobachtet. Drei- nal haben Thiere, von welchen ich ziemlich grosse Kopfstöcke abgeschnitten hatte, entspre- chend lange Stöcke von dem hinteren Ende abgeschnört; nachher haben sich alle drei Theilstuöcke regeneriert. Einmal sind unter solchen Umständen zwei hintere Stäöcke ab- geschnärt worden. Nach Abschneidung eines kleineren Vorderstöckes habe ich keine hin- tere Abschnörung beobachtet. Auch tritt eime solche nicht immer ein, wenn grössere Theile abgeschnitten worden sind. Es scheint als ob dabei in Betracht käme, ob die Thiere vorher sich unter guten Nahrungsverhältnissen befunden haben. Auch ohne alle äussere Verletzung theilen sich die Wärmer. Diese Bipalien werden gewöhnlich in den umgekehrten ”Töpfen, auf welechen die Pflanzentöpfe ruhen, gefunden, und einmal habe ich in einem solchen 'Topf drei zusammengehörende Stäcke gefunden, welche durch Quer- theilungen von einem Wurme hervorgegangen waren. Die Pflanzen waren in 14 Tagen bis 3 Wochen nicht umgestellt worden, und die Theilungsnarben und der Verlauf der Streifen zeigten, dass die Theilung höchstens vor zwei Tagen geschehen war. Dass alle drei Stöcke zusammen in demselben Topf lagen, spricht ausserdem schon genögend sicher dafär, dass die Theilung vor Kurzem, und freiwillig vor sich gegangen war. Die Länge des Kopfstäckes und des Hinterstöckes war gleich. Bei diesen Theilungen därfte also die bestimmte Lage des Mundes eine grosse Bedeutung haben. Allerdings sind bei Abschei- dungen von hinteren Stöcken keime vorderen Abschnirungen eingetreten. Auf die histo- logischen Regenerationserscheinungen kann hier nicht eingegangen werden. Endlich wies ich darauf hin, dass die Quertheilung nicht selten wäre, und dass also bei den Landplanarien dieselbe ungeschlechtliche Vermehrungsweise vorkäme, welche damals eben erst för die Sisswasserplanarien bestätigt worden war. Es schien mir nämlich eine sehr interessante Erscheinung zu sem, dass eine so ein- fache Quertheilung, welche ohne alle bemerkbaren Vorbereitungen vor sich ging, in dersel- ben Gruppe vorkam, in der durch v. KENNSEL und ZACHARIAS die alten Beobachtungen iiber eine compliciertere Quertheilung wieder bestätigt und erweitert worden waren. In der vorläufigen Mittheilung glaubte ich nicht näher auf die Sache eingehen zu dörfen. Dass jene Erscheinung eine Quertheilung war, schien mir ziemlich selbstverständ- lich. Ich hatte aber auch ausdräcklich gesagt, dass die weitere Ausbildung der abgetrenn- ten Stäcke durch Regeneration geschehen sei, und es war mir auch eine selbstklare Sache, dass durch Bipalium kewense eine sehr augenscheinliche Verbindung zwischen den Vor- gängen, welche man als Regeneration und Quertheilung aufzuföhren pflegt, gebildet wurde. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 4. 9 Deshalb hat auch von KENNSELS Besprechung der von mir dargelegten Erscheinung bei mir grosses Erstaunen wecken missen. Weil ich aber anderen Arbeiten dieses Autors grosse Anerkennung zollen muss, und auch viele von seinen Zusammenstellungen bei der Behandlung der Frage von der Multiplikation von grösstem Gewicht und Interesse sind, werde ich hier diese Frage etwas ausfihrlicher abhandeln, als ich sonst wohl gedacht hätte. Insofern sind mir v. KENNELS Bemerkungen nätzlich gewesen, dass sie mir sehr deutlich gezeigt haben, wo meine erste Mittheilung zu kurz und zu unvollständig war. Nachdem ich oben den hauptsächlichen Inhalt meiner ersten Mittheilung angefihrt habe, werde ich hier die wesentlichen Grinde angeben, auf welche v. KENNEL seine Ån- sicht stötzt. v. KENNEL beschreibt zuerst, wie eine von ihm auf Trinidad gesammelte Sässwasser- form, Planaria fissipara, sich bei der Quertheilung benimmt. Da werden Vorbereitungen fär die Theilung gemacht. Dieselben bestehen in eimer Einschnärung, die hinter dem Munde liegt, hinter welcher man zwei Augenflecke, und etwa da, wo man bei einer anderen Pla- narie die Geschlechtswerkzeuge suchen wärde, ein kurzes Schlundrohr sieht. Die Ablösung tritt erst ein, wenn die Mundöffnung vorhanden ist. Dann fährt v. KENNEL Wweiter fort »und auch ZACHARIAS hat an seiner Planarie Ähnliches beobachtet. Nicht so BERGENDAL bei Bipalium. Hier zerbrechen die 'Thiere entweder auf einen äusseren Anreiz, oder, wie wenigstens BERGENDAL meint, auch ohne solchen in zwei oder drei Stäöcke, und jedes Theilstäck regeneriert sich zu eimem ganzen Thier. Mir scheint das ein ganz anderer Vor- gang zu sein, der nicht in die Kategorie der Vermehrung durch Theilung gehört, sondern zur Rubrik der Regeneration verlorener Theile, ähnlich wie die Regeneration zerschnittener oder zerbrochener Regenwirmer oder abgetrennter Seesternarme zu vollen Thieren. Dass das Zerbrechen solcher Thiere ein ganz freiwilliges, man erlaube den Ausdruck, ein zum Zwecke der Fortpflanzung erfolgendes und die aus der Regeneration resultierende Vermehrung also eine för die Art normale ist, wage ich zu bezweifeln». Dann weist v. KENNEL darauf bin, wie die Thiere im Gewächshaus, also unter Bedingungen, welche för die Thiere vielleicht ziemlich zusagende aber keine normale sind, beobachtet wurden, und dass keine Geschlechts- reife gefunden worden sind. »Auch in Aquarien gehaltene nicht genägend gefitterte Säss- wasserplanarien halten sich sehr lange ohne ihre Geschlechtsorgane zu entwickeln. — — — Als selbständige Quertheilung sieht BERGENDAL an, wenn Thiere, denen er ziemlich grosse Kopfstäcke abschnitt, nun ihrerseits auch vom restirenden Hinterende ein Stuck abschnärten und alle drei sich regenerirten. Ich halte doch den erwähnten Eingriff för so gewaltig, dass es nicht Wunder nehmen darf, wenn die gequälten Thiere unter heftigen Contractio- nen des Körpers in Stöcke zerbrechen; auch Nemertinen schniören sich oft genug, beun- ruhigt oder misshandelt, derart ein, dass sie in mehrere, manchmal in zahlreiche Stöcke zerbrechen, von denen manche sich regeneriren. Aber noch niemand hat das för eine spontane Theilung und normale Vermehrung angesehem». Dann erwähnt v. KENNEL die drei Stäcke, welche ich unter dem umgekehrten Topfe gefunden hatte, und die nach mei- ner Ansicht eine freiwillige Theilung ganz klar zeigen wärden. »Wer die Landplanarien in ihrer Heimath und in der Freiheit zu beobachten Gelegenheit hatte, wird wissen, wie K. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd 25. N:o 4. 2 10 D. BERGENDAL, STUDIEN UBER TURBELLARIEN. viel zarter und vergänglicher die meisten Arten sind als ihre Verwandten aus dem sässen Wasser, welche unbedeutenden Störungen die Thiere veranlassen, sich gewaltsam zu con- trahieren, zu zerbrechen, sich in Schleim aufzulösen. Eine zu grosse Menge von Feuch- tigkeit, welcher die Thiere nicht ausweichen können, zu bedeutende Trockenheit, die rasche 3eröhrung mit anderen Thieren, eimfaches Entfernen ihres Schlupfwinkels und dergl. ge- nögen, die Thiere zu verletzen und zwar nicht nur ungeschlechtliche, schlecht genährte, sondern geschlechtsreife, grosse und kräftige Individuen. Nun ist trotz der Ungestörtheit unter dem Blumentopf doch das Zusammentreffen eines Bipalium mit Scolopendern, Asseln, Regenwäörmern, Käfern etc. durchaus nicht ausgeschlossen; der Biss eimes Scolopenders mag hinreichen, ein Thier zum Zerbrechen in mehrere Theile zu veranlassen. Dass sich jeder Theil wieder regenerirt, ist interessant, beweist die Zähigkeit und Regenerationsfähig- keit, erhält die Art und bedingt eine Vermehrung. — — — Aber man kann dieses Zerfallen und Regenerieren nicht identificieren mit der oben geschilderten Vermehrung oder Fortpflanzung durch Theilung, wo sich vorher eine ganze Reihe von Neubildungen und Knospungserschei- nungen geltend machen. — — — Die neu erzeugten Individuen sind sofort oder bald nach ihrer Ablösung, im Besitz aller nöthigen Organe, zu selbständigem Leben, zur Ernährung befähigt. Nicht so bei der pathologisehen Quertheilung der Bipalien, anderer Planarien, der Regenwirmer, Lumbriculus, der Abtrennung der Seesternarme ete. Selbst wenn diese Vorgänge spontan eintreten wärden, was ich nicht glaube, so wäre das Resultat der Vermehrung doch ein äusserst unsicheres, da wohl die grösste Mehrzahl der mundlosen Theilstäcke zu Grunde geht und nur ein kleiner Procentsatz auf Kosten aufgespeicherter Nahrungsreserve unter gewissen Bedingungen der Regeneration zu ganzen ”Thieren fähig ist. Die Häufigkeit solcher regenerierter Individuen zeigt nur die zahlreichen Störungen, denen manche Thiere ausgesetzt sind, die grosse Regenerationsfäöhigkeit der letzteren, die sie befähigt den Kampf ums Dasein dennoch erfolgreich durchzukämpfen. Keinesfalls aber darf man beide Vor- gänge in das nämliche Kapitel einreihen»>. Ich bin mit v. KENNEL daröber ganz einverstanden, dass Regeneration und Theilung bei den meisten Thieren recht scharf getrennte Vorgänge sind, und ebenso muss ich zu- geben, dass die von mir Quertheilung genannte Multiplikation des Bipalium kewense nicht zu der Kategorie der Quertheilung gehört, wenn man die Quertheilung so bestimmt, dass dabei vor der Ablösung der Theilsticke, Vorbereitungen zu der späteren Theilung und Regeneration geschehen mössen. Wenn man aber diese beiden Vorgänge als immer schart getrennte betrachtet und eine solche Definition aufstellt, so glaube ich, dass gerade die von mir bei Bipalium beschriebene Multiplikation geeignet ist, ganz unzweideutig zu zeigen, dass eine solche Auffassung den Verknöpfungen, welche zwischen diesen Vorgängen — Zerfallen mit Regeneration und Quertheilung nach einer vorher vor sich gegangenen Vor- bereitung — thatsächlich vorkommen, gar nicht erforderliche Rechnung trägt. Die Auffassung v. KENNEL'S von dem Vorgange bei Bipalium kewense lässt sich kurz so zusammenfassen: Bipalium kewense kommt unter abnormen Bedingungen vor, wird deshalb nie geschlechtsreif und zerbricht leicht bei unmittelbarer FEinwirkung äusserer Ein- oriffe in Theilstöcke, von denen einige unter besonders gönstigen Umständen regenerieren können. Auch wenn das Zerfallen, wie er nicht glauben kann, ohne soleche direkte äus- sere Veranlassung eintreten sollte, wäörde der Vorgang dennoch nicht als Vermehruny KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 4.' 11 durch Quertheilung aufzufassen sein, weil das Zerbrechen der Thiere nicht ein ganz frei- williges, nicht zum Zwecke der Fortpflanzung erfolgendes ist. Ich werde jetzt das anfähren, was mir zur Beleuchtung dieser Frage geeignet scheint. Volle Gewissheit kann man öber die Verhältnisse bei Bipalium kewense jetzt kaum erreichen, weil dieser Wurm bisher nur aus den Gewächshäusern bekannt ist. Ich meine jedoch, dass die schon bekannten Thatsachen völlig genögen, um die Multiplikation als eine wenn auch primitive Vermehrung durch Quertheilung zu charakterisieren. Denn wäre auch der Wurm bei uns sehr gewöhnlich, liesse sich dennoch immer sagen: das Zer- brechen ist nicht ganz freiwillig, geschieht nicht zum Zwecke der Fortpflanzung, wie wir auch sehen werden, dass v. KENNEL sich öber den sehr ähnlichen Vorgang bei einem auch in unseren Gegenden häufigen Thiere, beim Lumbriculus ausspricht. Bipalium kewense ist bisher recht oft in deutschen und englischen ”Treibhäusern beobachtet worden. Dasselbe ist jedoch auch unter denselben Verhältnissen am Cap und in Australien beobachtet worden. Mit einer Form, welche im Freien gesammelt ist, bietet un- seres Thier zwar grosse Ähnlichkeit dar, aber LoMAn, welcher die auf Sumatra eingesam- melten zwei Exemplare als Bipalium dubium besehrieben hat, wagt dieselben mit 6. ke- wense nicht zu identifieieren. Er hat nur Spiritusexemplare untersucht. Nach LOMAN's Anga- ben im Texte (Uber neue Landplanarien etc. S. 142) ist auch die Uebereinstimmung sehr gross. Nach der Abbildung Tab. XII, Fig. 10 sind dagegen die Thiere recht verschieden. Man braucht nur meine Abbildungen Figg. 1 und 9a mit LoMAN's Figuren zu vVergleichen um einzusehen, dass die Arten sehr ähnlich, aber dennoch wahrscheinlich nicht identisch sind. Ich glaube, dass die Form des Kopfes, welche ich in der Fig. 9 gezeichnet habe, ganz charakteristisch för conservierte Exemplare dieser Art ist. Nur wenn die Exemplare lange in der Conservierungsflässigkeit leben, wie z. B. in Millerscher Fläössigkeit, wird der Kopf schliesslich so stark eingezogen, dass er kaum aus dem Körper heraussteht. Ich habe wohl bei allen gesehenen Exemplaren den mittleren Rickenstreifen bis an das Hinterende ver- folgen können, und weil die von LoMAN beschriebenen Exemplare, wie es scheint, unge- fähr dieselbe Grösse besessen haben, welche viele von den in Berlin auftretenden Thieren inne hatten, kann diese Verschiedenheit wahrscheinlich eine Bedeutung haben, obgleich wir durch MosELeY's Beobachtungen" an Bipalium Diana gut wissen, dass die Farben- streifen wenigstens bei dieser letztgenannten Art allmählich undeutlicher werden oder ganz verschwinden. Die Abbildung der unteren Seite des Bipalium dubium däörfte wohl schlecht ausgefallen sein, ist jedoch so abweichend, dass dieselbe kaum auf Bipalium kewense passen kann. Demnach sind wir för unsere Kenntnisse dieser Art ganz auf die Formen, welche in unseren Gewächshäusern auftreten, angewiesen. Aber wenn auch diese Form nur so bekannt ist, dörfte sie nichts desto weniger die am besten bekannte Bipaliumart sein, und so viel ich weiss, scheint bisher kaum eine andere tropische Landplanarie in so vielen Exemplaren untersucht zu sein. ! MoseLeY, H. N. On the Anatomy and Histology of the Landplanarians of Ceylon, with some Account of their Habits and a Description of two new Species, and with Notes on the Anatomy of some European Aquatic Species. Phil. Transact. Roy. Soc. London 1874. S. 110. 12 D. BERGENDAL, STUDIEN UÖBER TURBELLARIEN. Bipalium kewense trat ausserdem im Orchideenhause in Berlin Nov. 1886—Juni 1887 so zahlreich auf, dass die Annahme, die Bedingungen wären ihm daselbst nicht passend genug um eine normale Lebensweise zu föhren, mir kaum berechtigt erscheint. Es wurden von Monat bis Monat neue Dutzende von grossen Exemplaren eingesammelt, und ich kann mir diese lange andauernde Vermehrung und das schöne Aussehen der grossen Exem- plare nicht gut zurechtlegen, wenn ich annehmen mässte, die Verhältnisse wären dem Thiere in höherem Grade abnorm gewesen. Und dass so viele Exemplare in verschiede- nen weit entfernten Warmhäusern gefunden worden sind, weist auch darauf hin, dass eben die Bedingungen in den Gewächshäusern dem 'Thiere sehr zusagen. Wenn man solche Vorstellungen wie v. KENNEL öber die Empfindlichkeit der Land- planarien hegt, dann wäörden die grossen Zahlen, in welchen man diese Art vertreten gefunden hat, wohl um so stärker för die passende Natur der Bedingungen, welche Bi- palium kewense in den Gewächshäusern gefunden hat, sprechen. Dass die Thiere bisher nicht geschlechtsreif gefunden worden sind, konnte wohl fär die abnorme Eigenschaft der Bedingungen sprechen. Ich möchte indessen darauf nicht so grosses Gewicht legen, denn unsere Art ist offenbar ein sehr grosses Thier. MOsELEY, der diese Art zuerst beschrieb und die damals bekannten Arten zusammenstellte, schrieb von seinem 9 inches langen 'Thier, es wäre eben merkwirdig wegen seiner grossen Länge, »which surpasses, so far as I know that of all other species of Bipalium»." Man könnte demnach wohl erwarten, dass ein so grosses Thier geschlechtsreif sein sollte. Aber die An- gabe MosELeY's war nicht richtig, denn schon im Jahre 1861 hatte STIMPSON ein Bipa- lium aus Hongkong beschrieben, das nicht weniger als beinahe zwei Fuss lang war.” Wenn nun Bipalium kewense eben so gross oder noch grösser werden soll, wären alle bisher aufgefundenen Exemplare jäungere Thiere, und es ist wenigstens bei Polykladen nicht selten, dass ziemlich ausgcbildete Thiere keine oder nur sehr kleine Anlagen der Geschlechtsorgane aufweisen. Ausserdem ist, so viel ich weiss, noch nie eine grössere Menge von Bipalium kewense das ganze Jahr hindurch beobachtet worden, und deshalb könnte möglicherweise die Ge- schlechtsreife in eine andere Jahreszeit fallen. Die mir von Herrn C. KELLER Anfang Juni öberschickten Exemplare waren freilich recht gross und sehr schön, hatten aber keine deutlicheren Anlagen der Generationsorgane. Weil unser Thier so gross ist, wird es auch in den Gewächshäusern wahrscheinlich immer bemerkt und getödtet oder gefangen, ehe das för die Ausbildung der Geschlechtsorgane bestimmte Alter erreicht worden ist. Alle diese Umstände erlauben meiner Meinung nach kaum aus der Ab- wesenheit der Geschlechtsorgane bei den meisten untersuchten” Exemplaren Schlisse be- treffend den FEinfluss der Bedingungen, unter welchen das Thier in den Gewächshäusern vorkommt, zu ziehen. ! Moserer, H. N. Description of a new Species of Landplanarians from the Hothouse at Kew Gardens. Ann. and Mag. sof nats hist... 5 Ser. L878- Nol fys) 234. 2 StIMPSON, W. On the genus Bipaliura. The Americ. Journal of Science and Arts. Sci. Series. Vol. NANNA TYST, SSA 3 RICHTERS spricht in der oben angefihrten Mittheilung von dem die Lage der Mund- und Genitalöffnung bezeichnenden Wulste. Ich werde hierauf zurickkommen. KONGL. SV. VET: AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 4. 13 Ubrigens wäre es gar nicht unmöglich, dass dieser Wurm während einer Zeit seines Lebens sich nur durch ungeschlechtliche Vermehrung fortpflanzte. Aber dariber will ich nachher einiges bemerken. Mir scheint es nun unlogisch anzunehmen, dass ein Wurm sich der abnormen äusseren Umstände wegen zerstiickelt, dass aber die meisten von diesen unter denselben abnormen Bedingungen fortlebenden Theilstiicke gut gedeihen und sich zu yrossen, schönen und frisch aussehenden Wiirmern regenerieren. Wenn die Thiere so empfindlich sind und die Verhält- nisse so abnorm, dass die Thiere zerbrechen, wie können sich dann die Theilstäcke in fast allen zur Beobachtung gekommenen Fällen weiter ausbilden? Warum gehen sie nicht unter? Das sind, so viel ich finde, Fragen, för welche v. KENNEL eine annehmbare Erklärung nicht gegeben hat. Ich kenne recht wohl das Aussehen derjenigen Sässwasserplanarien, welche lange Zeit in Aquarien gehalten worden sind ohne passende und genögende Nahrung zu erhal- ten. Sie werden immer kleiner und die Bewegungen gehen immer langsamer vor sich. Die Bipalien im Gewächshause wuchsen dagegen zweiffellos recht schnell und tru- gen alle Zeichen des Wohlbefindens. Den genannten und von v. KENNEL herangezogenen Sässwasserplanarien entsprechen dagegen die kleimen, unlustigen Bipalien, welche nach längerem Aufenthalte in kleinen Terrarien, wo sie nicht gefittert werden, von den leb- haften, frischen Thieren der Warmhäuser entstehen können. Man kann dieselben an manchen Verschiedenheiten gewöhnlich schon auf den ersten Blick unterscheiden. Aus diesen Grönden glaube ich, dass die Beobachtungen, welche man in Gewächshäusern an Bipalium kewense machen kann, genögend sichere Ausgangspunkte för das Beurtheilen der Lebensweise dieser Art in der freien Natur abgeben. Wir haben auch oben gesehen, dass einige Verfasser, welche neulich iber australische Landplanarien geschrieben, von Theilungserscheimungen gesprochen haben. Ich könnte nun recht gern zugeben, dass der von mir gebrauchte Ausdruck »selb- ständige Theilung» bei Besprechung der Abschnörungen, welche bei Thieren eintraten, de- nen ich vorher mit der Scheere grössere Stöcke abgeschnitten hatte, ein wenig unzutreffend war. Hätte ich keine andere Gräönde för die Annahme einer solchen Theilung gehabt, wiärde ich gewiss auch den Ausdruck nicht gebraucht haben. Der Zusammenhang zeigt indessen jedem Leser, der den Inhalt meiner Mittheilung verstehen will, dass der Ausdruck da nur einen Gegensatz zu den eben vorher besproche- nen von mir abgetrennten Stäcken bezeichnen sollte, und der gleich darauf folgende Ab- schnitt zeigt ebenso unzweideutig, dass ich sehr wohl eingesehen hatte, dass diese Ab- schnärung von derjenigen verschieden war oder sein könnte, welche ich »freiwillig>, was meiner Meinung mnach besser mit spontan wiederzugeben wäre, nannte. v. KENNEL'S drastischer Ausruf »aber noch Niemand hat das för eine spontane Theilung und normale Vermehrung angesehen» sollte deshalb besser nicht niedergeschrieben worden sein." Je- ! Die Herren, welche den Vorzug haben eine in weiten Kreisen verstandene Sprache als Mutter- sprache benutzen zu können, wiwden besser thun, wenn sie einen Aufsatz eines Fremden, auch wenn eine kleine sprachliche Unrichtigkeit in demselben vorkommen wärde, zu verstehen suchten. Es ist nicht gerade leicht sachverständige Sprachkundige zu finden, und ein solcher hat selten Zeit sich mit dem sachlichen Inhalt eines Aufsatzes in allen HBinzelnheiten bekannt zu machen. In anderem Falle werden wir ja genöthigt auch 14 D. BERGENDAL, STUDIEN UBER TURBELLARIEN. denfalls habe ich nicht diesen Vorgang als normale Vermehrung bezeichnet, sondern habe ihn ausdröcklich in einen gewissen Gegensatz zu dieser anderen freiwilligen (spontanen) Abschnörung oder ”Theilung gestellt, welche memer Auffassung nach ohne alle äussere Verletzung vor sich gehen wärde. v. KENNEL meint dieser Eingriff wäre so gewaltig, dass es nicht Wunder nehmen dörfe, wenn die gequälten ”Thiere unter heftigen Contractionen des Körpers in Stäcke zer- brächen, und stellt die Erscheinung mit dem Zerbrechen beunruhigter oder misshandelter Nemertinen zusammen. Diese Auffassung v. KENNEL'S ist wohl zum Theil in der etwas unvollständigen und zusammengedrängten Form meiner vorläufigen Mittheilung begröndet. Die Abschnäörungen welche die restierenden Hintersticke zeigten, traten gar nicht unmittelbar, als Folgen der Schmerzempfindung oder der Verwundung, sondern erst lange — ein oder zwei Tage — nach der Operation ein. Die heftigen Contraetionen des Körpers der gequälten Thiere sind mir gänzliceh unbekannt geblieben, trotzdem ich wenigstens gegen dreissig Mal solche Ab- schneidungen vorgenommen habe. Die Zerschnöärungen vieler Nemertinen bei sogar sehr leiser Beröhrung kenne ich besonders gut, weil ich mehrere Sommer solche Wiwxmer gesammelt habe. Da kann man von heftigen Contractionen sehr passend sprechen. Bei stärkeren Eingriffen zerstöckelt sich Zz. B. ein Cerebratulus marginatus sogleich in eine sehr grosse Zahl kleiner Theile, welche sogar den Gedanken auf innere segmentierte 3auverhältnisse föhren mössen. Da sieht man auch starke Contractionen, wie denn auch die so ungemein starke Entwicklung der Muskulatur eine solche besser ermöglichen als die sehr schwache Ringmuskulatur des Bipalium kewense. Aber derjenige, welcher sich längere Zeit mit lebenden Nemertinen beschäftigt hat, der wird auch wissen, wie selten eine Regeneration jener kleinen Theilstäcke ist. Ich habe bei den Nemertinen diese Zerschnärung fast immer als den Anfang des Absterbens auffassen missen. In den Aquarien, wo an- dere Thiere gut gedeihen, hält sich dieser Cerebratulus recht kurze Zeit, und die abgeschnärten Stöcke fangen auch recht bald an zu zerfliessen. Die kleineren Tetrastemma- und Amphi- porusarten gehen auch nach meinen Beobachtungen ausnahmslos unter, nachdem sie in der Gefangenschaft sich zu zerschnöären angefangen haben. Ich habe viele sowohl nordische wie auch mittelmeerische Nemertinen längere Zeit in Aquarien gehalten, und von Regenerationen nur in einem Falle etwas gesehen, in die- sem Falle aber hatte das regenerierte Thier sich nicht selbst zerschnört. Es waren einige Eupolien, denen ich die Köpfe abgeschnitten hatte, welche dieselben nach sehr langem ver- geblichen Erwarten meinerseits schliesslich regenerierten. Aber eben diese Eupolia ist eme von den Nemertinen, welche sich gar nicht leicht zerstickelt. Und Mc InNrtosH, der sich so lange und eingehend mit Nemertinen beschäftiot hatte, berichtet in seinem grossen Werke iber diese Thiergruppe nur von einem cinzigen, bei welchem er Regenerationen des in unseren wenig verständlichen Muttersprachen zu schreiben, und davon kann nur fär beide Seiten unangenehme Folgen (Prioritätsstreiten etc.) entstehen. Dies beiläufig aber kaum mit Räcksicht auf den hier vorliegenden Fall, wo ich nicht gesinnt bin zuzugeben, dass ein wirklicher Grund zu einem Missverständnisse vorgekommen ist. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 4. 15 Vorderendes beobachtet hatte.' Dieser ist Cerebratulus (Lineus) sanguineus, der auch oft eine grosse Neigung zu Zerbrechen zeigen soll. Von den iöbrigen sagt er vielmehr, dass sie wohl grosse Neigung haben den hinteren Körpertheil wieder auszubilden »but a frag- ment is left behind the head a new body and tail are reproducedin the majority». Aber er fögt hinzu »The severed posterior half of the animal, or other headless fragment, seldom perfects a confinement but remains alive for a year or more, slowly turning round when irritated and moreover developing the generative products in its interior». Und auch bei Lineus sangutneus ging die Reproduction nur sehr langsam vor sich. Ebenso grosse Neigung wie die Nemertinen besitzen sich zu zerstöckeln, ebenso ge- ringe Neigung besitzen diese ”Theilstöcke meistentheils sich zu regenerieren, wenn auch immerhin bei einigen schliesslich eine Regeneration eintritt. Ich kann mich dagegen nicht erinnern, dass ich ein einziges Mal eine solche Ab- schnärung bei Bipalium kewense eintreten gesehen hätte, als ich dasselbe mit Pincetten fasste oder in Reagentien legte. Im letzteren Falle haben nämlich auch viele Nemertinen die sehr beschwerliche Eigenthömlichkeit sich zu zerstöckeln. Sogar wenn dieselben in siedend heisse Sublimatlösung gelegt werden, können sie sich manchmal in Stäcke zerlegen. Und ich habe eine solche Zerschnörung bei Bipalium kewense nicht gesehen, obgleich ich dasselbe in den meisten jetzt gebräuchlichen Reagentien conserviert habe z. B. in Sublimat, Alkohol verschiedener Stärke, Kromsäure, Pikrinsäure, Mällerscher Fläössigkeit, Kromosmiumessig- säure, Holzessig, Palladiumehlorid, Goldehlorid und Platinachlorid, sowie in Mischungen von verschiedenen der hier genannten Fixierungsflussigkeiten. TRIMEN berichtet jedoch in seiner oben citierten Arbeit, dass ein Bipalium kewense, welches er in nicht geniögend verdinnten Alkohol hineinlegte, in kärzere Stöcke zerbrach. Ich habe aber viele Bipalien in Alkohol conserviert ohne ein Zerbrechen zu bemerken, und ich habe auch im Museum zu Berlin recht viele Exemplare von Bipalium Diana und eini- gen anderen Landplanarien gesehen, die sich gar nicht bei der Conservierung zerschnärt hatten. Ich glaube deshalb kaum, dass die Zerschnörung, welche nach einer Abschneidung des Kopfendes bei Bipalium kewense eintrat, mit dieser als direkte Reaktion bei man- chen Nemertinen eintretenden Zerstickelung ohne weiteres identificiert werden darf. Selbst- verständlich sind die Vorgänge in recht nahestehenden Baueigenthimlichkeiten begrändet. Unter den eingesammelten Nemertinen sieht man recht oft Exemplare, welche mit einem sich regenerierenden Hinterende versehen sind. Aber nur bei einem Thiere ist es mir fraglich gewesen, ob vielleicht eine Regeneration des Vorderendes vor kurzem vor sich gegangen wäre. Obgleich die fraglichen Abschnöärungen des Bipaliums erst längere Zeit nach dem Eingriffe eintraten, konnten sie ja dennoch als nachherige Reaktionen aufgefasst werden. Ich dachte, wie meine Mittheilung zeigt, daran, dass sie möglicherweise ein Mittel wäre um dem Munde die richtige Lage zu geben. Um zu sehen, wie ein starker Eingriff wirken wiirde, habe ich einseitige Einschnitte gemacht, die bissan die Körpermitte und iber dieselbe hinaus sich streckten. Dieser Eingriff ist auch ! Mc. INtosH, W. C. AA. Monograph of the British Annelids. Part. I. The Nemerteans. Ray Society 1874. Das Capitel »Reproduction of lost parts», s. 125. 16 D. BERGENDAL, STUDIEN UBER TURBELLARIEN. sehr gewaltig, aber in keinem Falle traten nachher Einschniärungen ein. VWVielmehr heilte die Schnittwunde sehr bald. Dazu kommt auch, dass in vielen Fällen, wo kärzere Kopfstäcke abgeschnitten wurden, auch keime nachherige Abschnörungen eintraten, und dass ich auch grössere Kopfstäucke abgeschnitten hatte, ohne dass die genannte Folge entstand,. Diese Experimente sprechen sehr stark gegen die Annahme, dass die Abschnörung direkt durch das Kopfabschneiden verursacht war. Ausserdem kam es mir gar nicht so vor, als ob die 'Thiere eine so starke Schmerz- empfindung gehabt hätten. Das abgeschnittene Kopfende eilte zwar recht schnell weg, und das Hinterende zog sich etwas zusammen oder kroch auch etwas fort. Aber recht bald legten sich beide Theile zur Ruhe, und ich kann nicht annehmen, dass sie lange später, als ich weggegangen war, heftige Contractionen angefangen haben. Wären diese Abschnörungen wirklich als Folgen des gewaltigen Eingriffes eingetreten, so wäre es mir ganz unerklärlich, warum die Thiere nicht, wie die Nemertinen es fast immer thun, sich weiter zerstäuckelten. Ich konnte mir jedoch nicht verhehlen, dass die genannte Erscheinung auf diese Weise erklärt oder aufgefasst werden konnte und schloss eben deshalb den Abschnitt meiner Mittheilung, wo diese Erscheinung behandelt war, mit den Worten »Auch ohne äussere Verletzungen theilen sich die Wirmer», und dann theilte ich nachher mit, wie drei Stäcke, die zweifellos zu emem und demselben Wurm gehört hatten, unter demselben umgekehr- ten Topfe gefunden wurden, also durch freiwillige Theilung eines Wurmes entstanden waren. Die Pflanzen dieses Zimmers waren nämlich in 14 Tagen bis 3 Wochen nicht um- gestellt worden, und die Narben nach der geschehenen Abschnörung waren ganz frisch. Schon die Thatsache, dass diese drei zusammengehörenden Stöcke an den Wänden dessel- ben ”Topfes sassen, sprach dafir, dass die Theilung vor kurzem geschehen war, aber die 3eschaffenheit der Enden der Stäcke legte das ganz unzweideutig dar. Unter den bisher veröffentlichten Fällen därfte dieser wohl derjenige sein, welcher unter Verhältnissen, die denjenigen in der freien Natur am nächsten kommen, geschehen ist. Ich werde des- halb diese Frage etwas eingehender behandeln, und kann dabei vielleicht am besten die Frage dadurch beleuchten, dass ich die Einwirfe v. KENNEL'S zur Beantwortung auf- nehme. v. KENNEL kann natörlich nicht behaupten, dass die Zerstöckelung durch mensch- lichen Eingriff geschehen sei, aber die Bipalien haben ausserdem viele gefährliche Feinde in den Gewächshäusern, welche för das Zerbrechen des Wurmes verantwortlich gemacht werden können. Derjenige, welcher die Landplanarien in ihrer Heimath und in der Frei- heit zu beobachten Gelegenheit hatte, wird wissen, dass diese Thiere durch sehr unbe- deutende Störungen veranlasst werden sich gewaltsam zu contrahieren, zu zerbrechen, sich in Schleim aufzulösen. Zu grosse Feuchtigkeit, zu bedeutende Trockenheit, die rasche Beröhrung mit anderen Thieren, einfaches Entfernen ihres Schlupfwinkels genögen sogar geschlechtsreife, grosse und kräftige Individuen zu verletzen. Ich muss gestehen, dass 3ipalium kewense unter den »abnormen Bedingungen» im Gewächshause mir viel weniger empfindlich schien als seine Verwandten in ihrer Heimath. v. KENNEL meint weiter, dass trotz der Ungestörtheit unter dem Blumentopf das fragliche Bipalium dennoch ganz wohl mit Scolopendern, Asseln, Regenwirmern, Käfern etc. zusammengetroffen sein könnte, pa -— KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:o 4, und dass der Biss eines Scolopenders ein Thier zum Zerbrechen in mehrere Theile zu veranlassen hineinreichen möge. Ganz unmöglich ist ja diese Annahme nicht, aber die folgenden Thatsachen und Beobachtungen machen sie sehr unwahrscheinlich. Erstens die Feuchtigkeit betreffend, so kann ein Bipalium kewense es sogar aushalten fir käörzere Zeit im Wasser zu liegen, wes- halb ich kaum glaube, dass die Feuchte der Luft in den Gewächshäusern dem Wurme öfter zu gross werde. Gefährlicher als sehr feuchte Luft kann ihm wohl sehr trockene werden. Leider habe ich hieriber gar zu reiche Erfahrung gehabt und kenne sehr genau, welche Folge zu trockene Luft in diesem Falle hervorruft. Ich wollte zuerst meine Thiere nicht ganz luftdicht absperren, sondern liess sehr enge Spalten zwischen dem Rande der Glasglocke und dem Teller offen. Dass irgend ein Wurm sich durch diese Spalten ausdrängen könnte, schien mir ganz unmöglich, aber ein Morgen, als ich ins Institut kam, wollte die Zahl der in den Terrarien befindlichen Wirm er gar nicht mit derjenigen in meinen Journalen stimmen, und anstatt der erwarteten Ver- mehrung war und blieb die Zahl trotz allem Suchen zu gering. Endlich entdeckte ich einige ausgetrocknete und deshalb beinahe unsichtbare Schleimspuren am Tisch neben der Glocke, welche ja zeigten, dass einige Wirmer während der Nacht herausgekrochen waren. Zuletzt fand ich auch die Wirmer selbst am Boden des Zimmers in recht weiter Entfernung und zwar alle mehr oder minder ausgetrocknet. Seitdem schloss ich jene kleinen Spalten dadurch ab, dass ich die Glocke auf einem Streifen von dickem Filz stellte, und so mussten die Bipalien im Gefängnisse bleiben. Aber leider sollte ich noch einmal in derselben Weise Wiärmer verlieren. Zwischen den zusammengebogenen Enden dieses Filzstreifens war einmal eine sehr kleine Spalte entstanden, die ich nicht bemerkt hatte, und die eben vor ein paar Tagen von Berlin mir zugesandten Wirmer waren sehr beweglich und krochen lebhaft umher. Ge- wiss hatten sie schon fräh am Abend die Möglichkeit herauszukommen entdeckt, denn den nächsten Morgen waren viele Wirmer an verschiedenen Stellen des Bodens zu finden. Einige hatten dunkle Ecken aufgesucht, wo sie sich im Staube viel umgedreht hatten. Die meisten waren so vollständig ausgetrocknet, dass sie fadendinn waren. Nun sollte man ja erwarten, dass sie alle in Stäcke zerbrochen waren. Kein einziger. Ich bewahre noch immer in Spiritus eine nicht geringe Zahl soleher Wirmer auf. Sie sind sehr dänn, und die Todesursache ist augenscheinlich, aber vom Kopfe bis zum äussersten Schwanzende lie- gen sie in einem Stäöck da. Ein Zerbrechen in Stäcke kam in diesen Fällen gar nicht vor, obgleich mehrere Wirmer besonders in der Nähe des Mundes zersprengt waren. Der Pharynx trat sehr oft in zwei nahe sitzenden Rosetten hervor, und in einigen Fällen war der Pharynx auch durch die dänne Rickenwand der Pharynxtasche durchgebrochen. Auch hatte an einigen Stellen ein Zerfliessen angefangen. HEin solches Zerfliessen därfte wohl v. KENNELr'sS Auflösung in Schleim entsprechen. Aber dasselbe därfte äusserst selten eine Multiplikation veranlassen, denn da sind schon die Thiere so stark mitgenom- men, dass sie unter allen Umständen vernichtet werden. Zwar können sie durch das Ein- greifen des Menschen gerettet werden, wenn das Zerfliessen neulich angefangen hat. Dann muss man aber den Wurm mit einer Scheere durchschneiden in einiger Entfernung von K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 4. 3 18 D. BERGENDAL, STUDIEN UBER TURBELLARIEN. der Region, wo das Zerfliessen vor sich geht. Aber in der freien Natur oder im Ge- wächshause därfte eine solche angefangene Auflösung fast immer weiter fortgesetzt werden und das ganze Thier zum Tode föhren, denn da wirken ja die Eimgriffe selten so lokal, und die Veränderung der Umstände geschieht ja selten so schnell. Indessen habe ich zu bemerken, dass bei eimem Thiere, welches Fig. 10 wiedergibt, war an den mit b und d bezeichneten Stäcken ein Zerfliessen angefangen. Das Hinterende d war schon ganz ver- dorben. Ich hob den Wurm auf und legte denselben in feuchte Luft iber. Dann lösten sich die zwei Stäcke, welche mit a und c bezeichnet sind, von den zerflossenen Partieen recht scharf ab. Man könnte da vielleicht von einer Abschnärung sprechen. Ich habe schon friher bemerkt, dass ich beim Fixiren der Bipalien keine Abschni- rungen gesehen habe, obgleich viele Wirmer sich dabei töchtig gedreht haben und einige noch immer stark um sich selbst gewickelt aufbewahrt sind. Und, wie ich oben berichtete, habe ich die Thiere mehrmals in kleinen Gläsern ver- packt mit mir auf Reisen gehabt, und wurden mir aus Berlin in feuchtem Moose einge- legt viele schöne Exemplare gesandt, die alle tin gutem Zustande er eintrafen. In den Tropen scheinen wirklich die Bipalien viel empfindlicher zu sein, denn nicht nur v. KENNEL hat diese Vorstellung von der Empfindlichkeit dieser Thiere bekommen. Auch LOoMAN klagt iöber die Schwierigkeiten diese Thiere lebend zu halten. »Soviel wie möglich wurden frische Exemplare untersucht; wer aber je in derselben Lage wie ich im feuchten Urwalde Untersuchungsmaterial sammelte, der weiss wie schwer es ist an Ort und Stelle genauere mikroskopische Untersuchungen anzustellen, zumal wenn die Thiere wie hier der Fall war, so iberaus zart zerbrechlich sind, dass sie einen längeren Trans- port kaum ertragen. Öfters fand ich vom Ausfluge zurickgekehrt die Beute schon ge- storben oder in mehrere Stöcke zerfallen. Auch ist mir trotz aller Mihe nie gelungen, die Thiere länger als zwei Tage am Leben zu erhalten» (Uber den Bau v. Bipalium eten. 164). Wenn LOMAN, wie wahrscheinlich ist, weil er an der vorigen Seite berichtet, dass die Thiere das Licht scheuen, seine Exemplare gegen (direkte) Beleuchtung geschitzt hatte, so ist mir-diese Erfahrung ganz unerwartet. Ich habe dieselben Exemplare mehr als ein halbes Jahr lebend gehabt.' Moserey sagt nachdem er DARWINS, LEIDY's, FRITZ MÖLLERS und seine eigenen Beobachtungen, nach welchen die Landplanarien nächtliche Thiere sind und das Licht scheuen, angefihrt hat: »It may have been due to the fact that I did not give them sufficient shade that all my attempts to keep the Ceylon Land- planarians alive in confinement failed. I never preserved them for more than a few days. Mr ”THWAIrES, who has also tried the experiment several times, has had a like result. Mr DARWIN seems to have found no difficulty in keeping Geoplanw alive; he kept some alive in a box twentyone days and they increased in size during that time». Starke Beleuch- tung konnte Bipalium kewense nicht vertragen, aber ibrigens schien es mir ein sehr le- benszähes Thier zu sein. LOMAN spricht auch von der Lebenszähigkeit des 65. javanum, 1 Es scheint auch im Bau eigenthämliche Verschiedenheiten zwischen LoMAN's Art und Bipalium kewense zu bestehen, denn er konnte sogar nicht ein 0,5 cm langes Stäckehen in toto färben, was mir ausgezeichnet mit viel grösseren Sticken gelungen ist u. s. w., wie aus den nachher folgenden Abschnitten hervorgehen wird. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:o 4. 19 die aber nur darin sich zeigte, dass »Stäcke eimes Thieres sich noch iöber eine Stunde nach der Trennung bewegten, und sogar der abgeschnittene Pharynx besitzt diese Eigen- schaft. Schliesslich gehen sie jedoch zu Grunde>. Gewiss deutet dies eine nicht geringe Lebenszähigkeit an. Aber bei B. kewense gehen die Theilstöcke sehr selten zu Grunde. Uberhaupt scheint dieser Wurm unter den abnormen Bedingungen sein Leben viel besser zu retten und aufhalten als seine Ver- wandten in ihrer Heimath. Gewiss ist auch diese Art sehr empfindlich gegen Beröhrung mit Werkzeugen, die in eine scharfe Flässigkeit hineingetaucht und nicht wieder gereinigt waren, was ja, weil die ganze Haut mit weichem Flimmerepithel bedeckt ist, schon a priori zu begreifen war. Zuerst suchen sie sich durch Ausstossen einer dicken viele Stäbchen enthaltenden Schleim- hölse zu schötzen, aber bald fängt eme Auflösung des Körpers an. TRIMEN berichtet auch ein Beispiel, wie empfindlich Bipalwum kewense ist. Ein grosser Wurm wurde in sehr kurzer Zeit, ungefähr einer Viertelstunde, nach TRIMEN'Ss Ån- sicht dadurch getödtet, dass derselbe an der mit Graphit polirten Oberfläche eimer Sand- steinplatte, die vor emem Ofen lag, kroch. Nun scheint es mir zwar möglich, dass hiebei viele Umstände zusammen den Wurm getödtet haben. So wurde er möglicherweise stark beleuchtet, vielleicht war die Luft in der Nähe des Ofens sehr trocken oder sogar heiss. Aber gewiss sind diese Thiere in manchen Beziehungen sehr empfindlich. ”TRIMEN spricht nicht von emem Zerfallen oder von Abschnärungen, er sagt nur der Wurm wurde »quite dead und shrivelled> gefunden. Von einem Zerbrechen in Folge der Beleuchtung spricht dagegen Berr. Er sagt:' »But on the 26:the February the sun shone, and though the room in which the Planarian had been placed was not illuminated by its rays, yet the exposure to diffuse light, which on other and earlier days had been harmless, was on this day fatal; the worm broke trans- wersely into three pieces, and on being touched fell into four. Had it been kept in dark- ness it is possible it might have lived longer». (7—26 February). Ich mache nur die Bemerkung, dass meine zahlreiche Wirmer sehr oft diffusem Licht ausgesetzt waren, und dass niemals dadurch ein Zerbrechen eintrat. Ich gebe hier folgenden Passus in RicHTtTER's Mittheilung wieder: »Die Gärtner des Palmenhauses hatten das Thier in eine Feldflasche mit Wasser gesteckt. Darin schien es sich allerdings unbehaglich zu fiöhlen; sobald ich ihm die Erde, in der es gefunden wurde, verschafft hatte, verkroch es sich augenblicklich und thut dies auch noch immer mit ziem- licher Geschwindigkeit, wenn ich es gelegentlich bei Tageslicht aus seinem Verstecke auf- störe. - Nächtlicherweise verlässt der Wurm freiwillig die Erde und kriecht umher, was am nächsten Morgen deutlich an den Schleimspuren zu erkennen ist. Neuerdings habe ich ihn auch tags iber, bei vollem Sonnenscheine sein Versteck freiwillig verlassen sehen». Nach dem oben mitgetheilten halte ich es kaum möglich, dass die Veränderung der Feuchtigkeit oder Temperatur der Luft im Gewächshause dieses Bipalium zum Quertheilen veranlassen kann. Ein Einfluss der Beleuchtung ist im Gewächshause, wo der Wurm sich unter einem Topfe befand, wohl ausgeschlossen. ! Beu, F. J. Note on Bipalium kewense and the Generic Characters of Landplanarians. Proc. zool. Soc. London. March 1886. S. 168. 20 D. BERGENDAL, STUDIEN ÖBER TUBELLARIEN. Nun zu der anderen Annahme, dass die Abschnöärung durch das Zusammenstossen des B. mit anderen Thieren veranlasst wäre. Als allgemeine Bemerkung schicke ich voran, dass es kaum bekannt ist, dass andere Thiere als kleine Krebsthiere Planarien an- greifen. Ich glaube, der Grund dazu liegt im Vorhandensein der Stäbchen, welche ja zum Theil sehr spitz sind, vielleicht ist auch der Schleim scharf. LANG, der sich lange und griöndlich mit Polykladen beschäftigt hatte und so ausgezeichnete Gelegenheit hatte dieselben im Leben zu beobachten, weiss keine Thiere anzugeben, welche diese Thiere anpacken. Selbst habe ich auch viele Sommer Polykladen in Aquarien lebend gehabt und kenne auch nicht mehr als eim Beispiel, dass eine solche angegriffen worden ist. Ich hatte längere Zeit eine kleine Labroide — CÖtenolabrus rupestris — im Aquarium gehabt um das Wasser reim zu halten. Viele Thysanozoen waren die ganze Zeit da, und ich konnte nicht bemerken, dass sie von dem kleinen Fische beunruhigt wurden, aber einen Tag legte ich eine schöne Yungia aurantiaca ins Aquarium hinein, und plötzlich wurde das Fisehlein sehr lebhaft und fing an nach derselben zu schnappen, und bald nachher war meine schöne Yungia töchtig zerrissen. Ich werde wohl einmal später etwas näheres daröber mittheilen. Von den Sässwassertrikladen kenne ich auch nicht, dass sie angegriffen werden. Ich liess im November eimnige Polycelis tenuis, Planaria lugubris und Dendrocelum lacteum in emer Glasschale, wo sich auch einige Gammari und viele Cyclops befanden. Die Schale wurde erst im Februar genauer untersucht, und da fanden sich alle meine Planarien da ausser dem Dendrocoelum lacteum, anstatt welches indessen eine ganze Masse kleine nengeborene Dendrocoelumjungen da waren. Und noch viel länger lebten die Krebs- thiere und die Planarien friedlich zusammen, obgleich es ja eine gewöhnliche Vorstellung ist, dass man um Planarien aufzuziehen die kleinen Krebsthiere wegpflöcken muss. Auch mit Blutegeln und Käferlarven haben meine Planarien längere Zeit ruhig zugebracht. Ich habe nur einmal beobachtet, dass Trikladen aufgefressen wurden. Das waren aber diesmal auch Trikladen, welche die Kannibalen waren. Die von mir als Uteriporus beschriebene Triklade hat mehrmals etwas kränkliche Individuen derselben Art wie auch der Gunda ulvae sehr blutgierig angepackt und das ganze Thier ausser dem Pharynx sehr schnell eingezogen. Auch davon werde ich baldigst in anderem Zusammenhange be- richten. Bipalium betreffend habe ich mnie gesehen, dass dasselbe seines gleichen — ganze Thiere oder abgeschnittene oder abgelöste Stuöcke — angreift. Ich habe keme anderen Thiere gefunden, welche die Bipalien angreifen. Ich habe gelegentlich verschiedene Ver- suche gemacht und habe nie gesehen, dass die Bipalien angegriffen wurden. Natärlich muss zugegeben werden, dass die Stäbcechen nur den weichhäutigen 'Thieren unangenehm werden können, wenn nicht die Planarien gefressen werden. Ich habe Asseln, Myriopoden und Schnecken zusammen mit den Bipalien in Ter- rarien gehabt, ohne dass ich davon irgend eine Gefahr för das Bipalium wahrnehmen konnte. Zwar glaube ich, dass ich keine echte Scolopendra da gehabt habe, aber RICHTERS berichtet, dass er im Gefässe wo er sein Bipalium bewahrte, ausser diesem Thiere auch cinige Regenwärmer und zahlreiche Scolopender und Juliden als Mitbewohner hatte, und dass sein Bipalium dennoch, als er den ersten August das Postscriptum zu seinem, den 8 Juli datirten Aufsatze schrieb, >»noch wohl auf» war. Ich hatte auch Herrn KELLER ge- KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:o 4. 21 fragt, ob er bemerkt hatte, dass andere Thiere die Bipalien beunruhigten, und das hatte er nicht gesehen und konnte auch nicht glauben, dass einige för die Bipalien gefährliche Thiere sich im Örchideenhause befanden. DeENnNDY berichtet in einer mir jetzt nicht mehr zugänglichen Abhandlung äöber australische Landplanarien, dass Experimente zu zeigen scheinen, dass diese Thiere von Vögeln nicht gefressen werden, und glaubt sogar, dass die Farben »protect them from being eaten by birds by rendering them readily recognizable>. Uberdies theilt dieser Verfasser mit, dass ein Mr Forms eine Landplanarie zusammen mit einer Cicada in ein Gefäss gelegt hatte, und dass bald nachher die Cicada ausgesogen und leer gefunden wurde.' Diese Thatsache spricht nicht gerade dafir, dass die Insekten und die Scolopendern unserem grossen Bipalium gefährlich werden können. Aber zugegeben, das Bipalium wäre von dem giftigen Bisse eines Scolopenders getroffen und litte davon, dann halte ich es nach meinen Beobachtungen gewiss, dass em Zerfliessen in der Nähe der Bisswunde ein- treten wärde, und dass der Körper einige Zeichen des Unwobhlseins zeigen wärde. Ich bin vollständig iberzeugt, dass wäre ein Streit oder ein Angriff so neulich hier abgespielt, wärden grössere Schleimmengen sich an den Stöcken oder in deren Nähe befunden haben: So war aber nicht der Fall. Dass nicht die Schmerzempfindung eine Abschni- rung verursachte, kann ich ruhig daraus schliessen, dass bei meinen Versuchen mit Ab- schneidungen von Kopfenden und hinteren Körpertheilen nie unmittelbar und nur selten nachher eine Abschnäörung eintrat, und, wo eine solche nachher eintrat, hatte ich alle drei Male grössere Körpersticke zusammen mit dem Kopfe abgeschnitten. Man kann sich kaum vorstellen, dass der Piss eines Scolopenders stärker als das Abschneiden des Kopfes oder die einseitigen tiefen Finschnitte das 'Thier beunruhigt haben mag. Durch diese Thatsachen und Uberlegungen sowie durch die Beobachtungen von RicH- TERS halte ich es genug festgestellt, da das Experiment mir jetzt nicht möglich ist, dass ein Biss von einer Scolopendra kaum hier in Betracht kommen darf. Vielleicht können wir bald von LEHNERT hieröber weitere Beobachtungen bekommen. Eben so wenig oder noch viel weniger möchte ich die Regenwirmer zu dem Vor- handensein der drei Theilstäcke eines Wurmes schuldig halten. Erstens halte ich es recht unwahrscheinlich, dass ein solcher auf dieser Stelle getroffen worden wäre, aber zweitens un- terliegt es keinem Zweifel, dass ein Streit mit einem Regenwurm sich durch eine Masse von ausgestossenem Schleim veroffenbart haben wärde. Aber eben so wenig ist's zweifelhaft, dass ein Regenwurm viel eher dem Bipalium aus dem Wege gehen wirde als einen Streit mit demselben anzufangen. Es ist gewiss das reichliche Vorhandensein von Regenwirmern in den Gewächshäusern, was dem Bipalium da das Leben ermöglicht, und wie mir scheint, so angenehm macht, denn wir wissen schon lange, dass die Turbellarien von thierischer Kost leben. Wobhl glaubte DARWIN, dass seine Geoplana von gemodertem Holz lebte”, und eine nahe stehende Annahme wollten die Gärtner des Berliner botanischen Gartens gar nicht verlassen, die Thiere sollten von den Blättern der Pflanzen leben. Aber schon M. SCHULTZE hatte in der von Fritz MÖLLER eingesammelten Geoplana eine Radula gefun- ! DENDY, ARTHUR. On the Victorian Landplanarians. Transact. of the Roy. Soc. of Victoria for 1890, s. 65. ? DARWIN, OH. Brief description of several terrestrial Planariae and of some marine species, with an ac- count of their habits. Ann. and Mag. of Nat. Hist. XIV, 1844, s. 241. 22 D. BERGENDAL, STUDIEN UBER TURBELLARIEN. den,' und ähnliches haben v. KENNEL” und ich selbst in Betreff des Bipalium berichtet. Aber auch directe Beobachtungen und Experimente sind gemacht worden. Die von FR. MöLrer beobachtete Geoplana (Geobia) sog den Saft aus dem Körper seimes Wirths Lum- bricus corethrurus F. MöLLEr, in dessen Gängen sie lebt, Rhynchodemus silvaticus wurde von LrEimy mit zerdröckten Hausfliegen gefittert (MOSELEY on the Anatomy etc. s. 112). Selbst fötterte ich im Sommer 1887 einige von den nach Lund mitgeföhrten Bipalien mit Regenwirmern. Ich liess kleinere Regenwiörmer sammeln und zerschnitt dieselben. Wur- den die in das Terrarium eingelegten recht grosse noch sich bewegende Stäcke bald von den Bipalien bemerkt, so wurden diese sehr aufgeregt und legten sich ohne Bedenken auf die Stäcke, entwickelten ihren grossen reich gefalteten Pharynx, womit das Stöck umgefasst und trotz lebhaften Bewegungen festgehalten und ausgesogen wurde. Nie konnte ich bemerken, dass die Bipalien die Regenwäörmer als gefährliche Feinde ansahen, und noch viel weniger machten die Regenwirmer emen Versuch die Bipalien anzugreifen. LOMAN sah Bipalium javanum klemere Gastropoden (Heliciden und Verwandte) an- packen und beschreibt auch, wie der Pharynx wie ein Taschentuch sich iöber die Schnecke ausbreitet. Im Jahre 1889 theilte Prof. BrErr mit, dass »he had received a letter from a gent- leman at Manchester, in which he was informed that Bipalium kewense has been observed to eat earthworms. A similar fact had been put on record by F. MÖLLER request to South American forms but the habit had not Bipalium kewense. Some experiments had been mad by Prof. Berr himself in tbis direction but they had not been successful». ” Auch mir geschah es, dass die Bipalien nicht immer und auch nicht alle Regenwirmer angriffen. Ob das in zufälligen Umständen des Bipalium oder des dargebotenen Regen- wurms seinen Grund hatte, weiss ich nicht. Auch LEHNErRT hat ausgefunden, dass Bipalium kewense am liebsten Regenwirmer frisst, und giebt eine genaue Schilderung, wie dabei zugeht. Auch er scheint nicht bemerkt zu haben, dass Bipalien Regenwäörmer als gefährliche Feinde ansehen. Er sagt: »Das Nahrungsthier bewegt sich natörlich sehr lebhaft, bäumt auf, schnellt sich hin und her, krämmt sich, aber das Bipalium heftet seimen Körper ganz breit dem des Nahrungsthieres auf, legt sich mit den Körpertheilen, welche nicht das Nahrungsthier beröhren, der benachbarten Unterlage fest an und sucht auch meist um das Vorderende des Nahrungsthieres seinen Leib zu schlingen. Wenn das Thier zu gross, dann legt das Bipalium wenigstens seinen Körper U-förmig dem des Nahrungsthieres auf. Ob das Nahrungsthier inzwischen davonkriecht, hat keine Bedeutung; das Bipalium wird dann eben in einzelnen seiner Körperpartieen, mit welchen es der Unterlage angeheftet ist, stark gedehnt, und lässt sich schliesslich von dem fortkriechenden Nahrungsthiere mit nachziehen, gegebenen Falls von einem Regenwurme in Erdlöcher hinein» u. 8. w. (vgl. LEBNERT 1. ec. S. 323). ! ScHuLTZE, S. M. Beiträge zur Kenntniss der Landplanarien nach Mittheilungen des Dr. Fritz MULLER ete. Halle Abhandl. Englische Ubersetzung in Ann. and Mag. Nat. Hist. II. Ser. Vol. XX. 1857, S. 6. Das deutsche Original ist mir jetzt nicht zugängig. ? v. KEsnNeL, J. Die in Deutschland gefundenen Landplanarien Rhynchodemus terrestris O. F. MÖLLER und Geodesmus bilineatus MEczZNIKOFF. Sep. abdr. aus dem 2:ten Bande der Arbeiten aus dem Zool. TIust. zu Wirzburg 1874. 5. 5. 3 Proceedings of the zool. Soc. London 1889. Part. I, S. 5. AA RR KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:0 4. 20 Diese Schilderung macht es auch nicht wahrscheinlich, dass ein Zusammentreffen mit Regenwirmern das fragliche Bipalium zum Zerfallen veranlasst haben kann. Und wären die Regenwiärmer den Bipalien gefährlich, dann wärden ziemlich sicher diese letzteren sehr selten auftreten können, denn in diesem Falle wärden sie wohl kaum genögende Nahrung in den Gewächshäusern finden können. Ausser diesen hier angeföhrten Verhältnissen will ich besonders darauf hinweisen, dass wenn Bipalium kewense sich unwohl befand, sehr bald eine Auflösung des Körpers eintrat, die sich vom Angriffspunkte ausbreitete. Bei diesen drei Stiäcken fanden sich keine Spuren solches Unwohlseins, weshalb ich kaum glauben kann, dass ein äusserer Eingriff die Abschnäörung verursacht hatte, sondern finde es sehr wahrscheinlich, dass diese drei Stäcke ohne einen spectiellen äuvusseren Grund ent- standen waren. Aber was mir vor allen Dingen dazu bewog, die Multiplikation des Bipaliums als eine Vermehrung durch spontane Quertheilung anzusehen, war die leicht zu beobachtende Thatsache, dass diese kleinen Stäcke in den Gewächshäusern fast nie zu Grunde gingen, sondern unter denselben Verhältnissen verbleibend, unter denen sie abgelöst wurden, wuchsen sie aus, und die Zahl der Wirmer wurde immer grösser. Gewissermassen scheint wohl diese Thatsache auch fir v. KENNEL ein Grund den Vorgang als Propagation zu deuten werden zu mössen, denn er sagt, wie oben angegeben wurde, dass »selbst wenn diese Vorgänge spontan eintreten wirden, wäre doch das Re- sultat der Vermehrung ein äusserst unsicheres, da wohl die grösste Mehrzahl der mund- losen Theilstäcke zu Grunde geht und nur ein kleiner Procentsatz auf Kosten aufge- speicherter Nahrungsreserve unter gewissen Bedingungen der Regeneration zu ganzen Thieren fähig ist.> So viel ich sehen konnte, war gerade das entgegengesetzte der Fall. Ein abgelöstes Bipaliumstöck muss sich unter besonders schlechten Bedingungen befinden, um nicht recht bald zu einem ganzen Wurm auszuwachsen. Als ich meine vor- läufige Mittheilung schrieb, hatte ich schon mehrere Male völlig regenerirte Thiere bekom- men. Genau hatte ich nicht notirt, wie lange Zeit die vollständige Regeneration nahm, denn manche solche Stäcke wurden fir Studien des Excretionsapparates benutzt und dabei schliesslich zerdräckt, aber ungefähr ein Monat war auch bei diesen Versuchen die erfor- derliche Zeit. LEHNERT gibt genau an, dass die regenerirten Thiere am 30. oder 31. Tage Nahrung annehmen, und wie wohl alle Beobachter von Planarien wissen, leiden sie kaum merkbar von einer solchen kurzen Hungerzeit. Schliesslich setze ich hinzu, dass später im Sommer 1887 in meinen kleinen Terrarien gehaltene Bipalien einige Male Stiäcke ablösten, und dass LREHNSERT bei seinen genauen Beobachtungen in Terrarien manche durch freiwillig eingetretenen Ablösungen entstandene Theilstäöcke erhalten hat. Er nennt den Vorgang ganz, wie ich es gemacht hatte, ungeschlechtliche Vermehrung und Fortpflanzung, und nachdem er seine Beobach- tungen hieriber mitgetheilt hat, sagt er »v. KENNEL wendet sich gestötzt auf die vorläufige Mittheilung BERGENDALS gegen die Anschauung, dass Bipalium wirklich eine ungeschlecht- liche Vermehrung durch Quertheilung darbiete. Es handle sich hier nur um eine Rege- neration von Körperstöcken, welche nicht freiwillig zum Zwecke der Fortpflanzung abge- schnört worden seien, sondern nur in Folge eines äusseren schädigenden Eingriffes. Meine Befunde vermögen diese Ansicht v. KENnsErs nicht genögend zu stötzen.» 24 D. BERGENDAL, STUDIEN UBER TURBELLARIEN. Wenn ich selbst mehr Gewicht auf diese im Gewächshause als auf die in Terrarien eingetretenen 'Theilungen gelegt habe, so geschah es, weil die Verhältnisse im Gewächs- hause mir ziemlich sicher als dem Wurme sehr passend scheinen mussten, und weil ich nicht wagte die Verhältnisse in den Terrarien ohne weiteres als Beweise anzufiöhren. Ich hatte nämlich, als ich meine vorläufige Mittheilung schrieb, noch nicht den Bipalien Re- genwärmer dargeboten, und sie hatten deshalb keine Nahrung zu sich genommen. Es waren auch nur wenige freiwillige Theilungen da eingetreten, wohl zum grössten Theile, weil ich sie fast immer recht gleich zerschnitt um zahlreiche Regenerationsstäucke zu erhalten. Später im Sommer bekam ich mehrere kleinere Stäcke abgelöst. Ich habe nicht ganz genögende Grinde för die folgende Annahme, aber theile sie jedoch mit, weil ich jetzt keine Aussicht habe, wie ich lebhaft gewimscht hätte, sie durch ausgedehntere Versuche zu präöfen. Es schien mir nämlich, als ob die gut genährten, neu- lich aus dem Garten gekommenen Thiere mehr dazu neigten sich durch Theilungen zu vermehren als diejenigen, welche durch Ergänzungen von sogar ganz grossen Theilstäcken entstanden waren und längere Zeit ohne Nahrung in den Aquarien gelebt hatten. Ebenso habe ich später, als ich die ”Thiere mit Regenwirmern fäötterte, mehr Theilstäcke be- kommen als im Anfang, als ich ihnen keine Nahrung gab. Mässen die Thiere gut genährt sein um Theilstäcke abzulösen? Als ich diese Frage gestellt hatte und sie präöfen wollte, hatte ich keine dafär passende Thiere und habe auch später keine andere erhalten können. Aus LEHNERT'S bisher mitgetheilten Beobachtungen kann ich keine Schlässe hieröber ziehen. Es wäre nämlich vielleicht möglich, dass der Vorgang, wenn auch ein Propagations- vorgang, unter Umständen auch ein Rettungsmittel in Hungerszeiten. sein könnte. Die abgelösten Thiere brauchen in längerer Zeit keime Nahrung, und nach der Regeneration sind mehrere Individuen da um Nahrung zu suchen. In Zeiten von bald ibergehenden Nahrungsmangel könnte ja deshalb das Zerfallen auch aus diesem Gesichtspunkte dem Thiere nitzlich sein. Ich bin nämlich mit v. KENNEL und LANG ganz der Ansicht, dass die ungeschlecht- liche Fortpflanzung sich wahrscheinlich aus eimem sehr ergiebigen Regenerationsvermögen ausgebildet haben kann. Und eben deshaib finde ich diese sehr einfache Quertheilung bei Bipalium so interessant, denn dieselbe bietet ja mit sowohl den Regenerations- wie mit den Theilungsvorgängen grosse Ähnlichkeit dar. Aber eben weil ich diese Ansicht hege, kann ich nicht begreifen, wie v. KENNEL eine scharfe Grenze zwischen diesen Vorgängen aufgezogen haben will, und warum er von der Vermehrung bei Bipalium so energisch verfechtet, dass dieser Vorgang nicht zu der Reihe und dem Capitel der Propagationserschei- nungen gestellt werden darf. Der Vorgang bei Bipalium därfte der Theilung von Lum- briculus recht nahe stehen. Ich kann unmöglich mit v. KENNEL ansehen, dass eine Augmentation um ”Theilung genannt zu werden nothwendig von vorausgehenden Vorbereitungen angedeutet werden muss. Dagegen meine ich ebenso wie er, dass ein durch nahe liegende äussere Eingriffe veranlasstes Zerbrechen nicht eine Propagationserscheinung ist. Wenn aber durch regel- mässig wiederkehrende äussere Verhältnisse eine Quertheilung eintritt, die auch regel- mässig zu einer Vermehrung der Individuenzahl föhrt, dann nenne ich dieselbe Propagation, auch wenn ich weiss, dass dieselbe unter anderen Umständen nicht eintreten wärde. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 4. 25 Nehmen wir den neulich genannten Lumbriculus als Beispiel. Unter den An- neliden ist schon lange bekannt, dass unstreitbar ungeschlechtliche Vermehrung bei den Naiden etc. vorkommt, und ebenso dass bei anderen ein sehr ausgiebiges Regenera- tionsvermögen unter Umständen auch zur Ausbildung neuer Individuen leiten kann. v. KENNEL hat diese Reihe ausföhrlicher besprochen und hat die Bedeutung der Regeneration eingehend gezeigt. Aber schon vorher stellten mehrere Verfasser die ungeschlechtliche Vermehrung mit diesen Theilungen zusammen, und Börow, welcher die Erschemung bei Lumbriculus emer gröndlicheren Untersuchung unterzogen hatte, spricht sehr unumwunden von der Verwandtschaft dieser Vorgänge. vv. KENNEL hat selbst auch den Vorgang bei Lumbriculus in semer letzten oben citirten Abhandlung als pathologische Quertheilung bezeichnet und dieselbe mit dem Vorgange bei den Bipalien, anderen Planarien, den Re- genwiärmern etc. zusammengestellt. Bei den Regenwärmern scheint nun der Vorgang weder demjenigen der Bipalien noch dem des Lumbriculus sehr nahe zu stehen. Denn erstens gelingt es kaum einen solchen durch äussere Eingriffe zu Ablösungen zu veranlassen, und zwei- tens ist die Regenerationsfähigkeit relativ gering. Man scheint noch nicht sicher zu wis- sen, ob auch kleinere Stöcke des Hinter- oder Mittelkörpers wirklich einen Kopf auszu- bilden vermögen. Grössere Stäcke, welchen DuGÉEs nur die 4—8 ersten Segmente abge- schnitten hatte, bildeten dagegen recht bald einen Kopf heraus. Aber noch in der neueren Zeit haben mehrere Verfasser vergebens versucht abgeschnittene Lumbricusstöcke zur Re- generation zu vermögen.” Selbst habe ich keine eingehende Versuche angestellt. Ich kann nur sagen, dass die Stöcke, welche ich den Bipalien gab, und welche in den Terrarien verblieben ohne von den Bipalien gefressen zu werden sehr schnell vollständig zerflossen, während die kopflosen Bipalien in denselben Terrarien ohne notirte Ausnahme immer neue Köpfe ausbildeten. Aber die Verhältnisse waren ihnen hier nicht besonders an- gepasst. Die Theilungserscheinungen bei Lumbriculus sind ja seit lange bekannt. Schon BONNET gab im vorigen Jahrhundert eine sehr genaue Schilderung des Vorganges;” er hatte schon die Frage gestellt, ob die Theilung auch in den Bächen die natäörliche Art und Weise sei, auf welche diese Wiärmer sich vermehren, und scheint kaum eine ganz spontane Quertheilung anzunehmen. Er glaubt, dass die Theilung oft von iäusseren Reizen abhängt. Aber freilich sind diese Reize sehr klein. So meint er die Luwmbriculi theilen sich, wenn sie zu tief in die Erde eingedrungen sind, oder wenn die Erde zu grossen Widerstand macht und dgl. Auch O. F. MÖLLER machte Versuche mit Lumbriculus und referiert BONNETS Ansicht, dass dieses Zertheilen von einer äusseren Ursache herröhrt. Er hat aber andere Resultate 1! Börow, C. Uber Theilungs- und Regenerationsvorgänge bei Wirmern (Lumbriculus variegatus GRUBE). Erlangen 1882. ZAVek BELOW 13 ec: S.13-—=151 3 Bonner, OH. Traités d'insectologie ou observations sur quelques espéces de Vers d'eau douce qui, coupés en mourceaux deviennent autaut d'animaux complets. Oeuvres d'histoire naturelle et de Philosophie. T. I. Neufchåtel MDCCLXXIX. Ich habe nur durch die wörtlichen Auszäge, welche BöLow gibt, diese Arbeit kennen gelernt. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd 25. N:o 4. 4 26 D. BERGENDAL, STUDIEN UBER TURBELLARIEN. bekommen, denn er hatte keine Erde in seinen Gläsern, und dennoch tbeilten sich die Wiärmer darin. Er sagt: »demnach scheint die Zertheilung ihnen natärlich zu sein», und das Resultat von BöLows eigenen Untersuchungen lautet ebenso. Er hat in dem Veits-Hochheimer See 767 Lumbriculi eingesammelt, von denen 7”/, ohne Regenerationsspuren waren. Und von 18 Thieren, die er in Gefässen zusammen mit den Algen, worin sie gefunden waren, aufbewahrt hatte, hat er vom 13 Juli bis Anfang Oktober 57 Wärmer erhalten. Eilf Wirmer, die zusammen mit diesen 18 beobachtet wurden, theilten sich während dieser Zeit nicht. Selbst zieht er aus seinen Untersuchungen folgenden Schluss. »Es kommt bei Lumbriculus eine wungeschlechtliche Fortpflanzung neben der geschlechtlichen, durch einfache freiwillige Quertheilung, Schizogonie, vor». Und dann vergleicht er den Vorgang mit demjenigen bei den Naiden und Sylliden sowie andrerseits mit der Theilung bei den Protozoen, Coelen- teraten und Echinodermen »Ein anderer Gedanke» fährt er weiter fort, »der vielleicht den Weg zeigt, wo eine verwandte Erscheimung zu suchen sei, ist der, dass man sagt, es sei die Theilung der Naiden, welchem Vorgang die Entstehung einer Knospungszone voran- geht, nur der ausgebildete Theilungsvorgang, wie ihn unser Lumbriculus zeigt; denn dort werden fast vollkommene, schon mit Gehirn und den nöthigen Organen versehene Thiere, losgelöst, während hier das Thier sich ohne alles dies von seinem bisherigen Mutterkörper trennt, und dann erst das bildet, was jene schon mitbekamen. Möglicherweise nehmen Sylliden eine Mittelstellung ein. Nach LANGERHANS wWwarten die Geschlechtsthiere nicht immer die volle Entwicklung des Kopfes ab, ehe sie sich lösen>. Diesen Gedanken hat nun, wie oben angedeutet, v. KENNEL in sehr interessanter Weise ausgefihrt und zeigt, wie die Theilung öberhaupt auf einem hohen Regenerationsvermögen beruht. Er sucht zu zeigen, dass, wie Börow andeutete, die Kluft zwischen Augmentation und Propagation iberbröckt werden kann, und stellt eine hiöbsche Reihe von Anneliden auf. Aber in dieser Reihe macht er wieder eine unibersteigliche Kluft durch seine De- finition des Theilungsvorganges. Ich glaube eigentlich nicht, dass frähere Verfasser diese Kluft so gross angesehen haben. Selbst meinte ich die Verknäöpfung zwischen den von mir beobachteten Z. Regeneration nach könstlicher Theilung 2. Regeneration nach Theilung, welche nach einem direkten äusseren Eingriffe eintrat und 3. freiwilligen Theilung ohne (Bipalium) oder mit (Pl. subtentaculata und fissipara) vorausgehender Knospung schon in meiner vorläufigen Mittheilung dargestellt zu haben. Es muss nun auch bemerkt werden, dass es gar nicht nöthig ist, dass die Ent- stehung des Theilungsvorganges immer so vor sich geht, wie v. KENNEL es darstellt. Es ist ebenso gut denkbar, dass der Theilungsvorgang bei Bipalium (und Lumbriculus) eine röckschreitende Entwicklung bezeichnet. Wenn in einer Gruppe Augmentation vorkommt, muss man meiner Meinung nach in der Natur zusehen, ob der Vorgang normal und nicht direkt von äusseren Umständen veranlasst worden ist. Dann ist er eine Propagationserscheinung. ganz sicher von = Sösswasserplanarien abstammen, im Zusammenhang mit der seitlichen Erweiterung des Es wäre nämlich eben so wohl möglich, dass die Bipalien, die doch Kopfes und der hohen Ausbildung der Sinnesorgane allmählich die Vorbereitungen auf ! MöLLerR, O. F. Von Wiwmern des siässen und salzigen Wassers. Kopenhagen 1771. « KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 4. 24 gegeben hätten. Ich stelle mir wirklich vor, dass för so grosse auf dem Lande lebende Thiere, wiärde es sehr unbequem sein Knospungszonen auszubilden. Das Bipalium trägt seinen Kopf ein gutes Stöck vom Boden (Vegl. Fig. 4 und 6) aufgehoben. Wirde nun die Ausbildung eines zweiten so iberaus empfindlichen Kopfes irgendwo am Körper eintreten, wärde derselbe sich kaum bewegen können. Dann misste wahrscheinlich der grosse Wurm während einer längeren Zeit keine Nahrung zu sich nehmen können. Zweifellos ist dem Thiere viel bequemer und sicherer, dass ein kleines leicht zu verbergendes Stuck sich nicht nährt und kaum bewegen kann. Die aufgespeicherte Nahrung reicht nämlich dabei sehr gut aus. Es wäre demnach gar nicht unmöglich, dass ein Bipalium den Knospungs. vorgang hinter sich in seiner Ahnenreihe hätte. Ich habe dies nur dargestellt, weil ich zeigen wollte, dass eine Knospungszone einer Landplanarie und wenigstens ganz sicher einem Bipalium sehr unbequem und hinderlich sein wärde. Man braucht nur zu beobachten, wie genau ein Bipalium seimen Kopf in Acht nimmt, wie wunderweich derselbe ist, um das einzusehen." In allen wichtigeren Verhältnissen steht ja Bipalium den Sisswasserplanarien so nahe, dass es recht schwer fällt zu denken, dass die Landplanarien und Sässwasserplanarien die Theilung ganz unabhängig erworben haben. Indessen sind Theilungen bei Sässwasserplanarien keineswegs so gemein. Jene Vorgänge wurden vor langen Zeiten von DRAPARNAUD, DALYELL, DuGEsS und AUDOUIN beobachtet und zum Theil recht genau geschildert. Später wurden sie von F. F. ScHULZE in einer werthvollen Abhandlung iber diese Thiere in Abrede gestellt, und in der grossen in der Turbellarienforschung epochemachenden Arbeit von v. GRAFF liest man auch, dass die Behauptung einer Quertheilung bei den Siässwasserplanarien »schon durch F. SCcHULZE zuröckgewiesen worden ist», und so schwand diese Angabe mehr und mehr aus den Hand- und Lehrbächern. In Cravs Grundzögen (1882) finde ich nichts davon erwähnt, und in VoGTtT's und JunG's Handbuch der praktischen Anatomie wurde es noch 1886 gedruckt »die ungeschlechtliche Fortpflanzung tritt nur bei den Mikrostomiden auf. Und so ist sie nichts desto weniger schon jetzt för drei oder vier Arten wieder entdeckt und bekannt worden. Bei den meisten Planarien kommt eine Theilung gar nicht vor, auch das Regene- rationsvermögen ist verhältnissmässig nicht so sehr bedeutend, aber bei Planaria subten- taculata Drap., Pl. alpina (Dana) Kennel und Pl. fissipara Kennel sind diese Vorgänge sicher beobachtet. Ebenso kennt man keine Theilung bei Polycelis nigra (Miller) Ehrbg. und P. tenuis Jijima aber bei Polycelis cornuta (Johnson) O. Schm. ist sie beobachtet.” Das nun angefihrte zeigt, dass auch sehr nahe verwandte Formen sich in dieser Hinsicht ver- schieden verhalten können, warum es geboten sein därfte noch nicht den Stammbaum der Theilungsvorgänge aufzustellen. Ebenso verhält es sich unter den Oligochaeten. v. KENNEL hat selbst bei Ctenodri- lus pardalis Clap. eine Theilung mit vorausgehender Knospung geschildert. Da werden 1 Vgl. Beur, F. J. Note on Bipalium kewense and the generic Characters of Landplanarians. Proc. of Zool. Soc. London. March. 1886. 16. S. 166. PI. XVIII. ? Vgl. v. KENNEL'S fröher citirte Arbeit und ZACHARIAS, O. Ergebnisse einer zool. Excursion in das Glatzer-, Iser- und Riesengebirge Z. f. w. Z. Bd. 43. 1886. S. 252. Uber Fortpflanzung durch spontane Quertheilung bei Sässwasserplanien S. 271. 28 D. BERGENDAL, STUDIEN ÖBER TURBELLARIEN. . die Theilstucke vor der Trennung fast fertig ausgebildet. Aber schon bei einer anderen Art derselben Gattung Ct. monostylos, welche von ZEPPELIN beschrieben ist," geht die Theilung in wesentlich anderer Weise vor sich. Es entsteht eine Einschnärung, die all- mählig tiefer wird, der Darm wird zusammengeschnärt, die Muskelfasern reissen, und die Trennung des Mutterthieres in die beiden Tochterindividuen erfolgt. Nach sehr kurzer Zeit hat sich die Körperwand an der Ablösungsstelle bei beiden Thieren geschlossen. ZEPPELIN versichert mehrmals, dass keme Vorbereitung vor sich geht, und dass die Neu- bildung der Organe bei den Tochterthieren erst einige Zeit nach der Theilung beginnt. Interessant ist jedoch die Angabe: »man bemerkt allerdings noch während des Zusammen- hangs beider Thiere an der Stelle, wo die Theilung erfolgen wird, eine Zellwucherung so- wohl in der Körperwandung, welche an der Abschnörungsstelle daher meist etwas ver- dickt ist, als auch in der Darmwandung>. Ctenodrilus monostylos scheint mir zusammen mit Lumbriculus unter den Oligo- chaeten genug zu zeigen, dass der Begriff der 'Theilung nicht den Vorgängen in der Natur genug Rechnung trägt, wenn in demselben Knospungserscheinungen als nothwendige Be- stummungen aufgenommen werden. , v. KENNEL fragt: »Mit welchem Rechte bezeichnet man solche Zerspaltung von Thie- ren mit nachfolgender Ergänzung fehlender Theile, deren direkte Ursache man nicht in jedem einzelnen Falle festzustellen vermag, die sich aber in keiner Weise von den andern unterscheidet, als Propagation durch Theilung und bringt sie in eine ganz andere Gruppe von Erscheimungen? Sollte man nicht lieber nach den Veranlassungen, nach den äusseren Reizen suchen, welche diese Vorgänge eingeleitet haben könnten?» Kann wohl sein, aber warum wärden wir nicht auch för die Fälle, wo vorbereitende Knospungserscheinungen eintreten, nach den äusseren Veranlassungen suchen. Ich denke die meisten Vorgänge in der Natur sind einerseits von gegebenem Bau und Zustande des ÖOrganismus und andererseits von den auslösenden oder einleitenden Reizen abhängig. Die Verschiedenheit därfte wohl eigentlich in der complicirteren oder einfacheren Art der Auslösung liegen. Freilich stehen wir hier am Beginn eines sehr wenig gebahnten Forschungsweges, ich kann aber nicht glauben, dass die Knospungstheilung ohne äussere Reize einträte. Wahrscheinlich liegen sie etwas entfernter als im anderen Falle. Eigentlich brauche ich nur auf v. KENNELS eigene Discussion bei der Dar- legung, wie aus einer Augmentationserscheinung ein Propagationsvorgang sich ausbilden konnte um klar zu legen, dass auch er för die Propagation auslösende Reize annimmt. Nur sind sie allgemeiner Natur. — Und obgleich v. KEnseL auf die bestehenden Uber- vänge bei Lumbriculus und Ctenodrilus hinweist, hält er jedoch immer seine Auffassung des Begriffes aufrecht und polemisirt gegen eine andere Auffassung des Begriffes Theilung. Die Angabe scheint sich jetzt in der Wissenschaft einbörgern zu wollen, dass die Theilungen bei Lumbriculus nur in den kälteren Herbstmonaten KENNEL: >»Ist Zz. B. der Zerfall des Lumbriculus eine Folge der regelmässig im Herbst geschehen. So fragt v. eintretenden niedrigen Temperatur oder anderer im Zusammenhange damit stehender Le- bensbedingungen etc.» und in LANG's ausgezeichnetem Lehrbuch der vergl. Anat. liest I ZEPPELIN, Graf, Max. Uber den Bau und die Theilungsvorgänge des Ctenodrilus monostylos n. sp. Z. f. w. Z. Bd. XXXIX 1883 5. 615. Vegl. besonders die Seiten 633—645. | | | | | KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 4. 29 man: »Lumbriculus pfegt im Herbst in Stäcke zu zerfallen, die sich alle zu ganzen Thieren zu regeneriren vermögen». Worauf sich diese Angaben eigentlich gränden, kenne ich nicht. Börow sagt von der ungeschlechtlichen Vermehrung »diese Fortpflanzungsweise scheint sich im Freien nur auf gewisse Monate des Jahres zu beschränken, während wel- cher das Wasser ein bestimmtes nicht tief liegendes Minimum der Temperatur hat». So viel ich gesehen habe, föhrt Börow fär diese nicht gerade sehr deutliche Aussage keine Gröände an, denn er theilt nur das Folgende iöber Einsammlungen im Freien mit. D. 14. Juli sammelte er 173, davon unregenerirt 7, oder 3,8 ”/,. D. 13. Juli 57, davon unregenerirt 5 oder 9 ”/,; d. 30. Juli 295, davon unregenerirt 18 oder 6 '"/,; d. 3 Sept. 242, davon unregenerirt 22 oder 9”/,. In unseren Gegenden sind die Gewässer in diesen Monaten am wärmsten. Das Minimum der Temperätur liegt gewiss nicht tief. Uber Einsammlungen im Freien in den Herbst- und Wintermonaten kenne ich keine Angaben. Möglicherweise stötzt sich diese Angabe schliesslich auf BOoNnner, aber er sagt nach Börows Citat (1. ce. S. 7) in seinem 8:ten Capitel, dass die Sommerwärme bedeutend gönstigere Resultate bei den Experimenten öber das Regenerationsvermögen zur Folge hat. Vielleicht haben die beiden Autoren andere Grönde för ihre Angaben, die mir un- bekannt sind. Indessen schien mir die Sache wichtig genug um diese Bemerkung ein- zufigen. Gesetzt nun der Theilungsvorgang (der Zerfall v. KEsNEL) bei Lumbriculus tritt in einer gewissen Jahreszeit ein, so thut ja auch bei den Sässwasserplanarien die von einer Knospung 'vorausgegangene ”Theilung ebenso. So fand ZSCHOKKE' in einigen Schweize- rischen Gebirgsseen PI. subtentaculata in sehr ergiebiger ungeschlechtlicher Vermehrung und scheint keine geschlechtliche Fortpflanzung bemerkt zu haben. ZACHARIAS hatte auch schon lange vorher bei derselben von ihm in einem Bache des Isergebirges eingesammelten Art eine reichliche ungeschlechtliche Vermehrung beobachtet, welche aber, wenn er die Thiere spärlich fötterte oder gar hungern liess, vollständig aufhörte. Gegen Ende August fand er Thiere, die auch bei quter Fitterung keine Quertheilung zeigten aber dafiir entwickelte Ge- schlechtsorgane erkennen liessen.” Dies scheint mir wenigstens eben so viel einen Zusammen- hang zwischen der Quertheilung dieser Planarie, und den äusseren Lebensbedingungen anzudeuten, wie die so unbestimmten und vielleicht unrichtigen Angaben iber das Ein- treten des »Zerfalls» des Lumbriculus im Herbste. Ich glaube mir nach der obigen Ausseinandersetzung berechtigt die Augmentation bei Bipalium kewense als eine Propagation zu betrachten, weil sie 1) freiwillig ohne er- kennbare äussere Veranlassung sowohl in Terrarien wie in den Gewächshäusern eintritt, 2) in allen zur Beobachtung gekommenen Fällen zu einer Vermehrung föhrt und 3) weil eine vorausgehende Knospung bei einem Bipalium sehr schwer vor sich gehen könnte ohne der Beweglichkeit und demzufolge dem Nahrungssuchen wesentliche Hinderungen in den Weg zu legen. I ZscHoKKE, F. Faunistische Studien an Gebirgsseen. Verhandl. der Naturforsch. Gesellschaft zu Basel. ik; Heft I UÄ8901 18. $$. SV/KCHARTAS |. e. S. 274. 30 D. BERGENDAL, STUDIEN UBER TURBELLARIEN. Ich betrachte demnach als das bestimmende betreffs der Frage, ob eine Augmen- tion ”Theilung ist oder nicht, Beobachtungen iber, wie sie veranlasst worden ist, und ob sie normal zu einer Vermehrung föhrt. Schliesslich will ich noch einmal hervorheben das Bipalium zweifellos so zu sagen in der Mitte zwischen zufälligen Augmentationen und der durch Knospung vorbereiteten Form der Propagation steht. Es nimmt wie Lumbriculus unter den Anneliden die erste Stufe unter den Propagationstheilungen ein, und ich hege ebenso wie v. KENNEL, LANG und andere Autoren die Ansicht, dass die zu einem normalen Vorgange erhobene Propa- gationstheilung auf dem Boden der Regeneration entstanden ist," oder wenigsten in sehr nahen Beziehungen zu der Regeneration steht. Eine mit den Theilungserscheinungen zusammen gehörende Frage werde ich auch hier mit einigen Worten berihren. Es ist die Frage: wird Bipalium kewense in den Ge- wächshäusern geschlechtsreif? Bei fast allen Autoren findet man, wie oben angeföhrt wurde, eine entgegengesetzte Angabe, und nur RICHTERS meint ein geschlechtsreifes 'Thier vor sich gehabt zu haben, und sein Thier unterscheidet sich auch in sehr merkwärdiger Weise von allen den von mir gesehenen Thieren. Sein Exemplar war sehr lang, 30 cm. Ich glaube nicht, dass sich ein so grosses Thier unter den vielen von mir gesehenen befunden hat. Sie waren höchtens 20—25 cm lang auch beim Kriechen. In meiner vorläufigen Mit- theilung schrieb ich: Der Mund liegt weiter nach vorn als bei den meisten öbrigen Bipa- lien, am vorderen Ende des zweiten Drittels der Körperlänge. RIcCHTERS theilt aber mit: >»Etwa 8 cm vor dem Körperende bezeichnet ein Wulst die Stelle, wo Mund und Genital- öffnung liegen», und von dem mittleren Farbenstreife sagt derselbe: »in einiger Entfernung von dem die Lage der Mund- und Genitalöffnung bezeichnenden Wulste ist sie feiner, auf diesem Wulste von besonderer Breite», und auf seiner Abbildung sehe ich auch ungefähr in der genannten Entfernung vom Körperende einen Wulst. Die Frage entsteht nun: Hat RicHrtErs da wirklich zwei Öffnungen gesehen? In diesem Falle kann es ja nur die angegebenen Öffnungen sein. Die Abbildungen nicht weniger als das, was er von der grösseren Breite der mittleren dunkleren Linie angiebt, spricht sehr entschieden dafiör, dass da wirklich der Mund lag, denn man sieht keine An- deutung zu einem Breiterwerden dieser Linie am vorderen Körpertheil. Dann entsteht aber die weitere Frage: warum liegt die Mundöffnung bei diesem Thiere so weit nach hinten? Bei den meisten Bipaliumarten liegt die Mundöffnung in oder nahe hinter der Mitte der Körperlänge.” Bei Bipalium kewense wirde also bei jiungeren Thieren die Mundöffnung ungewöhnlich weit nach vorn liegen um beil dem grösseren Thiere näher dem Hinterende gelegen zu werden. 1 v. KENNEL'S Ansichten in dieser Frage hat er ausser in der anfangs citirten Arbeit in einer Festrede Ueber Theilung und Knospung der Thiere» mitgetheilt. Diese Rede war mir jetzt nicht zugängig, sondern ich habe die Citate aus derselben, nach LAnG's »Uber den BEinfluss der festsitzenden Lebensweise auf die Thiere.» Jena 1888, wo ausfährliche wörtliche Ausziäge aus KENNEL's Schrift gegeben werden, genommen. ? MOsELEY sagt »os centrale vel postcentrale». KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 4. 31 Die Thatsachen fordern hier sehr zu weiteren Beobachtungen auf. Bei Siässwasser- und Meerestrikladen liegt die Mundöffnung in jängeren Stadien dem Hinterende des Kör- pers näher als im ausgewachsenen geschlechtsreifen Zustande des Thieres. Wäre die Nähe des Mundes an dem Hinterende eine Folge von vielen Theilungsablösungen gewesen, dann wäre dies Thier sehr gross gewesen. Ganz unmöglich scheint mir die folgende Annahme nicht. Während des Jugendstadiums, wenn viele Ablösungen vom Hinterende vor sich gehen, wächst vorzugsweise eben der hinter dem Munde gelegene Körpertheil. Später wenn die Geschlechts- reife eintritt, wächst dagegen der vordere Theil, in welchem die Geschlechtsdrösen liegen, aus, um den testes und den Dotterstöcken besseren Platz zu bereiten. Ich zeige nur auf diese Möglichkeit hin ohne fär die Annahme eintreten zu wollen oder können, da ich keine darauf beziehbare Beobachtungen machen kann oder konnte. Ich habe schon oben die Frage von der Geschlechtsreife des Bipalium kewense gestreift, jetzt soll sie etwas näher besprochen werden. Bei Planaria subtentaculata O. Scam. (und Planaria fisstpara V. KENNEL) schien die ungeschlechtliche Fortpflanzung nur in Perioden vor sich zu gehen, wo die Geschlechts- organe gar nicht entwickelt waren. Wenn nun Bipalium kewense eme gewiss niedrige Art derselben Fortpflanzung zeigt, fragt es sich, ob auch dieses Thier nur in jungeren noch nicht geschlechtlich differenzierten Stadien eine solche Abschnärung zeigt. In meiner vorläufigen Mittheilung schrieb ich hieriber: »Nur bei einem Thiere habe ich an den Schnitten kleine Zellenhaufen als Hodenanlagen deuten können. Von den Ovidukten und den Vasa deferentia habe ich niemals Spuren bemerkt. Bei anderen Bipalien kann man auch an kleineren Individuen eine äussere Geschlechtsöffnung deutlich sehen, was mir hier auch bei grösseren Thieren nicht sicher gelungen ist». Ich beröcksichtigte da haupt- sächlich einige kleime Exemplare von Bipalium diana HumB., welche ich neben grösseren durch die Gite des Herrn Prof. v. MARTENS zu Gesicht bekommen hatte. Kleinere Exem- plare, die noch die Rickenstreifen ganz deutlich zeigten, besassen eine sehr deutliche Ge- schlechtsöffnung. So besitze ich noch ein 30 mm langes Individuum dieser Art, wo 6 mm hinter der Mundöffnung eine fast eben so grosse Geschlechtsöffnung liegt. In der- selben sehe ich sogar sehr deutlich eine weisslich angeschwollene Spitze, gewiss die Penis- spitze. Die normale Länge dieser Art ist nach dem Beschreiber derselben A. HUMBERT 110 mm. Wenn auch das genannte Thier sich beim Einlegen in die Conservierungsfläs- sigkeit etwas zusammengezogen haben mag, war es dennoch immer ein kleines Thier, wie Vergleichungen mit den anderen zusammen mit demselben liegenden Thieren sicher zeig- ten. Weiter setzte ich zu: »Ungefähr 1 cm hinter dem Munde sieht man zuweilen eine leichte Eindrickung, die vielleicht als eine Andeutung dieser Öffnung (der Geschlechts- öffnung) aufzufassen wäre». Diese Angaben stimmten sehr gut mit meinen damaligen ! Description de quelques especes nouvelles de Planaires terrestres de Ceylon par M. ALo1is HUMBERT suivie d'observations anatomiques sur le geure Bipalium par M. EDoUARD CLAPAREDE. Meém. de Soc. Phys. de Geneve. Tom. XVI. 1861. S. 303, de D. BERGENDAL, STUDIEN UBER TURBELLARIEN. Beobachtungen. Indessen missen jene Angaben etwas ergänzt und berichtigt werden. So viel ich aus der Literatur kenne, sind keine geschlechtsreife Exemplare des Bipalium ke- wense gesehen oder untersucht worden. LBHNERT schreibt: »Geschlechtsorgane waren in keinem der untersuchten ”Thiere aufzufinden». Nur RICHTERS spricht, wie schon friöher erwähnt wurde, »von dem die Lage der Mund- und Genitalöffnung bezeichnenden W ulste». Diese RIcHTERSs Angabe scheimt mir eben so wenig wahrscheinlich, wie meine eigene vorher ausgesprochene Vermuthung, dass eine leichte Eindräckung 1 cm hinter dem Munde die Geschlechtsöffnung andeuten könnte, denn diese Öffnung kann kaum dem Munde so nahe liegen. Der ausserordentlich grosse Räössel braucht nämlich grösseren Raum, als was ihm unter solchen Umständen ibrig bliebe. Ganz unmöglich scheint mir der von RICHTERS abgebildete Wulst auch die Geschlechtsöffnung tragen zu können, denn dieser Wurm ist in ganz gestrecktem und kriechendem Zustande dargestellt, und da streckt sich die Räs- seltasche ziemlich weit hinter den Mund. An konservirten Exemplaren sehe ich noch die Risselanschwellung von aussen deutlich in einer Entfernung von 6—8 mm vom Munde, und das macht för das lebende gestreckte Thier beinahe das doppelte. Aus demselben Grunde deute ich nicht länger die von mir selbst bei einigen Exemplaren gesehenen Ein- dröckungen als Geschlechtsöffnung. Es geschieht oft, dass im Todesaugenblicke der Räössel an mehreren Stellen durchbricht. Diese Eindräckung könnte möglicherweise eime Andeu- tung zu einer angefangenen Lochbildung gewesen sein, oder mag sie nur eine zufällig etwas tiefer gewordene Hautfalte sein. Bis jetzt habe ich eben so wenig, als wie ich meine vorläufige Mittheilung schrieb, bei Bipalium kewense eine deutliche Geschlechtsöff- nung und Begattungsorgane beobachtet. Dabei muss jedoch bemerkt werden, dass ich nur selten das ganze Stuck hinter dem Munde in Schnittserien zerlegt habe. Wenn ich aber die Geschlechtsöffnung noch nicht aufgefunden habe, muss ich da- gegen jetzt mittheilen, dass die Anlagen zu den Hoden und Övarien gar nicht so selten gesehen werden können. Bei meinen Untersuchungen in Berlin hatte ich selbstverständ- lich das lebende Material möglichst viel ausnutzen wollen und auch deshalb nicht so viele Schnittserien machen können, wenn ich jedoch immerhin von einer nicht geringen Zahl Wärmer Schnittreihen angefertigt hatte. Bei einer erneuten Untersuchung meiner damals gemachten Präparate finde ich meine da gemachte Aussage ganz richtig, aber erneute Untersuchungen anderer Thiere haben mir doch Besseres gelehrt. Bei den meisten — wenn nicht allen Thieren — welche nur 15 cm lang, und mehr sind, können Geschlechtsdriisen aufgefunden werden. Dies gilt nun nicht nur von den mir aus Berlin nach Lund im Juni 1887 gesandten schönen, grossen Exemplaren sondern eben- sowohl von grösseren ”Thieren, die ich selbst im December 1886 und Januar 1887 in Berlin konservirt hatte. Die Hodenanlagen sind sehr klein. Fig. 17 zeigt einen Quer- schnitt durch den Nervenstamm und den am äusseren Rande liegenden testis. Ich gebe in der Fig. 18 eine entsprechende Abbildung eines mittelgrossen gut kon- servirten Bipaliums aus Ceylon, das ich als diana aufgefasst habe." Die beiden Abbil- dungen sind natärlich mit Camera und bei derselben Vergrösserung verfertigt. Ich gebe ! För dieses Thier ebenso wie fir einen Rhynchodemus sage ich hier den Herren Doctoren SARASIN meinen besten Dank. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:o 4, 33 nur einige Maasse, die in diesem Zusammenhang Bedeutung habe ndärften. Der erste war 50 Mik. lang. Die Entfernung bis zu dem nächsten Hoden nach hinten 200 Mik.; dieser zweite war auch 50 Mik., und die Entfernung bis dem nächstfolgenden 165 Mik. Der dritte Hoden war auch 50 Mik., aber da wurde ein Verbindungsstrang bis zu dem nächsten sicht- bar. Dieser vierte Hoden ist nur um 30 Mik. lang und fast ganz rundlich, die vorigen waren ein wenig oval; die Entfernung bis zu dem fäönften 172 Mik., und die Länge dieser Hodenanlage war 40 Mik. etc. Demnach ist der mittlere Durchmesser der Hodenanlage ungefähr 45 Mik., und die Entfernung zwischen zwei solchen Anlagen 175 Mik. Zum Vergleich gebe ich folgende Maasse die von einem kleinen Bipalium diana genommen sind. Es war dasselbe Thier, dessen Hoden und Nervenstamm in der Fig. 18 dargestellt sind. Der erste Hoden besass einen Durchmesser in der Längsrichtung von 150 Mik. Entfernung bis dem zweiten 125 Mik., Durchmesser dieses letzteren 250 Mik., Entfernung bis zum dritten 110 Mik., Durchmesser des dritten 275 Mik., Entfernung bis zum vierten 60 Mik. etc. Es ist also wahrscheinlich, dass unser Bipalium kewense in diesem vor dem Munde legenden Körpertheile einen ziemlich grossen Zuwachs vor dem FEintreten der Geschlechtsreife zeigen soll. Sicher ist es nicht, denn das Thier könnte ja relativ sehr kleine Hoden haben, und bestimmte Angaben iber die Grösse der Hoden bei diesen sehr langen Bipaliumarten sind mir nicht bekannt. Bipalium diana scheint jedoch eher zu den längeren Arten gerechnet werden zu missen. Die Hodenanlagen sind wie gesagt sehr klein. Es sind manche Drisenzellen im Bipaliumkörper vorhanden, deren Grösse bedeutender ist als diejenige der ganzen Hoden- anlage. Die Zahl der Zellen ist sehr gering. Die Kerne sind ausserordentlich gross und föllen zuweilen die ganze Zelle fast vollständig aus. Einige Kerne waren so stark einge- kerbt, dass ich zuerst eine direkte Theilung annehmen zu mössen glaubte, aber nachher habe ich, obgleich die Untersuchungen noch nicht ganz abgeschlossen sind, ziemlich sichere Vorbereitungen zu mitotischen Theilungen gesehen. Darauf gehe ich aber hier nicht ein. Dagegen muss ich etwas ausföhrlicheres öber den schon genannten Verbindungsstrang zwischen diesen so jungen Hodenanlagen sprechen. Meine vorige Angabe, dass weder vom Ovidukte noch vom vas deferens Spuren bemerkt werden konnten, war demnach unrichtig, ob- gleich ich noch an diesen alten Präparaten nur an ein paar Stellen sehr undeutliche Spuren des Verbindungsstranges sehe. Jene Schnitte waren in der Mundgegend geschnitten. An den später hier in Lund gemachten Schnittserien sehe ich immer zwischen den Hodenan- lagen einen solchen Zellenstrang, wie ich ihn in der Fig. 11 bei schwacher Vergrösserung gezeichnet habe. Er liegt an der inneren Seite der Hodenanlagen. HEinige Hodenanlagen sitzen ihm mit breiter Basis auf, andere sind da etwas eingeschnärt, so dass man von einer sehr kurzen Stielanlage des Hodens sprechen könnte. Der Strang ist, so viel ich sehen kann, solide, nicht hohl und zeigt grosse in seiner Längsrichtung ausgezogene, ovale Kerne, die wie die Kerne der Hodenanlagen selbst viel Kromatin enthalten. Zellgrenzen sind nicht sichtbar. Obgleich nun dieser Strang an den Längsschnitten so ausserordentlich scharf her- vortritt, kann ich ihn an den Querschnitten kaum von den Kernen einiger Zellen und Zellenklumpen des Körperparenchyms unterscheiden. Auch an den Längsschnitten ist seine K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 4. 5) 34 D. BERGENDAL, STUDIEN ÖBER TURBELLARIEN. Abgrenzung nicht iöberall so scharf. An eimigen Stellen wird er viel dicker, und man fragt sich zuweilen, ob ein Kern zu dem Strange oder zu dem Parenchymgewebe gehört. Meistentheils lässt sich jedoch an Längsschnitten auch die Grenze sehr scharf auffassen. Zellenausläufer von den Zellen des Stranges zu den Parenchymzellen sind kaum wahr- zunehiwmen. Was ist nun dieser Strang? Meiner Meinung nach ohne jeden Zweifel das vas de- ferens. Er ist zwar solide, aber auch die später mit so grossen Höhlen versehenen Hoden sind jetzt noch ganz solide. Dass man die Epithelzellen nicht deutlich abgegrenzt sieht, kann gewiss auch nicht gegen diese Deutung angefihrt werden, denn auch in den jungen Hodenanlagen sehe ich nicht öberall scharfe Zellgrenzen. Ueberhaupt behält ja die bei grös- seren Turbellarien kaum zu ersetzende Sublimatfixirung nicht immer die Zellgrenzen tadel- los. Fiör meine Deutung spricht die Lage und der Zusammenhang mit den Hodenanlagen- Ich bemerke ausdröcklich, dass ich diesen Verbindungsstrang auch zwischen der vordersten und der nächst folgenden Hodenanlage eben so deutlich finde wie zwischen den weiter nach hinten liegenden. Mir scheint es aus dieser Thatsache hervorzugehen, dass die Hoden und die vasa deferentia gleichzeitig angelegt werden, und dass die vasa deferentia wahrscheinlich von den Hoden zu dem Penis heranwachsen oder von daher kommenden Zellwucherungen begegnen und sich mit denselben vereinigen. Die erste Annahme scheint mir wohl wahrschein- licher, obgleich man sich recht wohl vorstellen kann, dass die hinteren etwas stärkeren, als Samenblasen funktionirenden ”Theile des vas deferens aus einer besonderen Anlage ent- ständen. Nur för die erste Behauptung können indessen meine Beobachtungen genögende 3eweise abgeben. Diese Anschauung stimmt mit einigen in der Literatur befindlichen Angaben iber das Auftreten und Anlage dieser Organe nicht iberein. För Bipalium gab MoseceY an, dass die Hoden, auch die vordersten, ” sich in das vas deferens öffnen, und ebenso sind die Verhältnisse nach v. KEnnEL bei Geodesmus.? ILOoMAN'S Diskussion dieser Frage muss ich wortrecht wiedergeben.” »Was nun die Frage betrifft, wie die Testes sich in das Vas deferens öffnen, so kann ich wenigstens för die hinteren Hoden bestimmt angeben, dass sie zur Reifezeit mit dem Vas deferens in offene Verbindung treten. Wenn der Schnitt glöcklich geföhrt wird, ist der Zusammenhang so unverkennbar, dass man fast glauben könnte, die Hoden seien sämmtlich seitliche Auswichse der Vasa deferentia, und ich muss gestehen, dass man ohne Zweifel zu dieser falscehen Annahme verleitet werden wirde, wenn wir durch Jijima nicht wissten, dass die Hoden bereits im Mesenchym entstanden sind, während das Vas deferens erst später an sie heranwächst. So wenigstens bei den Siässwasserplanarien, und ich sehe nicht ein, weshalb Bipalium von dieser Entwicklungsweise abweichen sollte. Nie aber erreicht der Ausföhrungsgang die vorderen Hoden, und ich glaube demnach kaum, dass dieselben ihre Geschlechtspro- dukte entleeren können. Dass die Spermatozoen durch das umgebende Parenchym viele Centimeter nach hinten wandern sollten, ist schwerlich anzunehmen; wenigstens konnte ich MOSEREX al .Ca:5: fl, KL405 FELINTIIS Bissnle KENNEL, 1. ce. 8. 18. 1 SVG 3 Uber den Ban von Bipalium etc. S. 80. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAK. BAND. 25. N:0O 4. 35 auf Schnitten nie Samenfäden in den Körpermaschen entdecken. Auch der Ansicht Mo- SELEY'S, dass die Hodenbläschen sich schliesslich in einander öffnen sollten, muss ich fär meinige 'Thiere wenigstens entgegentreten. Die Erklärung, welche nach meiner Meinung die einzig richtige ist, findet eine Stätze in dem von mir beobachteten Reifeunterschied der Testes. Die vorderen sind, auch bei völlig reifen Thieren, nicht so weit in ihrer Ent- wicklung vorgeschritten wie die hinteren, welche sich alsdann bereits in die Vasa deferentia geöffnet haben, und deren Inhalt fast ganz aus einem Spermatozoidhaufen besteht. Wie die Land- und Sässwasserplanarien ohne Zweifel von multiovarialen Formen abstammen, jetzt aber nur zwei Ovarien behalten haben, so ist die Behauptung wohl nicht zu gewagt, dass derselbe Process auch die Zahl der Hoden getroffen hat. Ich glaube nun, dass das Vas deferens bei den Vorfahren des Bipalium sich bis zu den vordersten Hoden erstreckte, dann einer regressiven Metamorphose anheimfiel, so dass nur die hinteren Hodenpaare zu funktionieren im Stande waren, während die vorderen zwar gebildet werden, jedoch ihres Inhaltes nicht mehr loswerden können und also ebenfalls eine Räöckbildung erfahren. In diesem Stadium, denke ich, befindet sich, phylogenetisch gesprochen, augenblicklich Bipalium.> Die hier wiedergegebene Ansicht LoMAN'S passte schon, als sie geschrieben wurde, nicht för die Gattung Bipalium, denn för seme Bipalien hatte schon MosErEyY das Vor- handensein eines Vas deferens, das sich auch zu dem ersten Hoden streckte, angegeben, und MoserLerY's von LOoMAN herangezogene Annahme, dass die Hoden sich in einander öffnen, galt nicht för Bipaliumarten sondern fir den von ihm auf Ceylon ebenfalls ge- fundenen Rhynchodemus Thwaitesii Moseley. In wiefern die Annahme LOoMAN's för einige Bipaliumarten richtig sein kann, will ich nicht hier besprechen. Nur das will ich an- geben, dass bei den von mir untersuchten geschlechtsreifen Exemplaren einer als Bipalium diana bestimmten Art gingen die vasa deferentia auch zum ersten Hoden, und in dem- selben war eine Unmasse von Spermatozoen entwickelt, und ebenso sehe ich bei einem Rhynchodemus, wo die vorderen Hoden ja nicht mit dem vas deferens in unmittelbarer Verbindung stehen, keine Zeichen einer Riäckbildung der vorderen Hoden. Sie sind ganz voll Spermatozoen, und im grössten Theile des Schnittes ist auch die äusserste wandständige Schicht des Epitheles im PBegriffe sich zu Spermatozoen umzubilden. Mir scheint es nun ganz gewiss, dass sich der solide Strang, welcher die jungen Hodenanlagen verbindet zu einem vas deferens entwickelt, und deshalb muss ich auch an- nehmen, dass die Stränge, welche bei den Sässwassertrikladen die Hodenanlagen verbinden, ebenso die jungen vasa deferentia vorstellen. JiJIMA's entgegengesetze Auffassung ist jedoch mehr eine theoretische Ansicht als eine auf Thatsachen gegrändete Behauptung, denn, dass einige Hodenanlagen später abgeschnört werden sollen, bedeutet ja gar nichts, eben weil auch später eine ganze Menge von Hoden nach Jizima ohne Verbindung mit den vasa deferentia sein sollen. LANG liess dagegen bei Gunda segmentata das vas deferens so ent- stehen, dass die Hodenanlagen nach hinten Auswichse senden, welche sich später ver- binden sollen.' Der Schluss, welehen ich aus den bei Bipalium beobachteten Thatsachen ziehen muss, ist derjenige, dass die Hoden und vasa deferentia qgleichzettig aus einer einheitlichen I LANG, ÅA. Der Bau von Gunda segmentata etc. Mitth. a. dr z. St: Neapel Bd. III, 18817; S: 201. 26 D. BERGENDAL, STUDIEN UBER TURBELLARIEN. Anlage entstehen. Aus Jizma's Darstellung scheint mir dasselbe auch för die anderen Trikladen sehr wahrscheinlich. Hier werde ich indessen nicht näher auf diese Frage ein- gehen, dazu werde ich baldigst bessere Gelegenheit finden. Auch die Ovarien sind bei denselben Exemplaren von Bipalium kewense ganz deut- lich wahrzunehmen. Sie liegen an der normalen Stelle kurz hinter dem Kopfe. Der Durch- messer des Ovariums betrug etwas mehr als 60 Mik. Die Figuren 15 und 16 stellen die Ovarialanlage in zwei auf einander folgenden Schnitten dar. Fig. 15 ist ein wenig stärker vergrössert. Man sieht im oberen und vorderen Theile des Övariums grosse Zellen, die auch sehr grosse Kerne besitzen. Die Zellengrenzen sind auch hier undeutlich. Es scheint, als ob zwischen den Zellen eine Art plasmatischer körniger Substanz mit hie und da liegenden Kernen vorhanden wäre. Von den grossen Kernen in den jungen FEizellen sind einige sehr deutlich in 'Theilung begriffen. So sah ich sehr deutlich schon mit dieser geringen Vergrösserung im Kerne d schwach geschlängelte Kromatinfäden, die hie und da noch etwas zackig waren, als ob sie neulich aus einem »Kerngeräöst, Kromatin eingezogen hatten. An der Fig. 16 sieht man sehr deutlich das Anfangs- oder Endstick des Ovi- duktes, aber viel länger habe ich denselben nicht verfolgen können. Aber seine Zellen unterscheiden sich so wenig von einigen des umgebenden Gewebes, dass ich nicht zweifle, dass die Anlage sich weiter nach hinten streckt. Auf einem anderen Schnitte sehe ich den Anfangstheil des Ovidukts hohl und mit einer körnigen Masse gefiällt. Die obige Schilderung mag hier genögen um zu beweisen, dass bei unseren Bipalien aus den Gewächshäusern deutliche Anlagen zu sowohl Testes und Ovarien wie zu Samen- und Eileiter vorhanden sind. Ob die Quertheilung öfter in jungen nicht geschlechtsreifen Stadien vorkommt als in älteren geschlechtsreifen, kann also noch nicht entschieden werden, weil diese Art nur im nicht geschlechtsreifen Zustande beobachtet worden ist. Wäre so der Fall, wärde darin noch eine Bestätigung der Auffassung dieses Vorganges als eine ungeschlechtliche Fort- pflanzung liegen. Indessen scheint es mir in Betracht der sehr einfachen Art dieser Quertheilung wohl möglich, dass dieselbe auch bei geschlechtsreifen Individuen vorkommen könnte. Vielleicht wärde jedoch da das Nahrungsmaterial nicht ausreichen. Die so nahe stehende Theilung des Lumbriculus betreffend scheint auch nicht ent- schieden zu sein, ob dieselbe in einem bestimmten Verhältniss zu der geschlechtlichen Fortpflanzung steht. (Vgl. Börow 1. c. S. 33—34). Schliesslich bemerke ich hier, dass HATSCHEK, der auch die Ansicht, dass die Fort- pflanzung durch Theilung auf dem Regenerationsvermögen beruhe, hegt, von Theilung mit nachfolgender Regeneration und Theilung mit Vorzeitiger Regeneration spricht. Als Beispiele fär die erstere nennt er Lumbriculus, Ctenodrilus und Opliactis virens." 1 HaAtscHEK, B. Lehrbuch der Zoologie. Jena 1889. Lief. II. S. 18. | | | | | KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 4. 31 Uber wie die Abschnörung zugeht ist es schwer Beobachtungen zu sammeln, denn auch nach meinen Erfahrungen gehen die Theilungen gewöhnlich des Nachts und so schnell vor sich, dass man sie vorher kaum bemerken kann. Ein paar Mal sah ich Einschnörun- gen an den seitlichen Theilen eintreten, aber diese wurden allmählig wieder ausgeglichen und leiteten nicht zu Quertheilungen. Wenn man ein Stuck mit einer Scheere abschneidet, so zieht es sogleich die Schnitt- ränder sehr stark zusammen, und fast immer entsteht eine dorsale Anschwellung. Die dorsale Haut wird mehr als die ventrale öber die Schnittfläche gezogen, und der weisse Flecken, wo noch das Parenchym ohne Hautbedeckung hervortritt, liegt desshalb viel näher der Bauchseite. Eine solche Lage dieses Fleckens trat weniger hervor, nachdem die Thei- lungen freiwillig vor sich gegangen waren. Ich hatte schon in meiner vorläufigen Mittheilung eine gedrängte Darstellung des Regenerationsvorganges mitgetheilt und gebe hier die schon damals verfertigten Figuren. Die Figuren 6 und 7 stellen Theilstäöcke dar, man sieht noch den oben besprochenen weisslichen Flecken in der Mitte des Abschniärungsendes. In der Figur 8 sind die fol- genden Stadien der Regeneration dargestellt. Das vorher dicke mehr oder weniger angeschwollene Vorderende schmälert etwas ab, und von den unteren lateralen Theilen wird eine kleine weissliche Spitze gebildet. Diese Spitze wird nach einigen Tagen verbreitert und stellt sich so dar, wie die Fig. b sie zeigt. Die weitere Entwicklung zeigen die Figuren c und d. Das hier bemerkenwertheste ist, dass die för diese Art charakteristiscehen Rickenstreifen sich deutlich auf dem Kopflappen fortsetzen. Das wechselt ein wenig. So sieht man an den abgebildeten Exemplaren den mittleren Streifen sich eben so weit nach vorn wie die breiteren Seitenstreifen fortsetzen. In anderen Fällen habe ich auf dem sich entwickelnden Kopflappen die breiteren Seiten- streifen deutlich gesehen, während ich den mittleren Streifen nicht so weit verfolgen konnte. Dass die Bipalien in den Gewächshäusern zum grössten Theile, wenn nicht aus- schliesslich, durch Quertheilung entstehen, kann auch die etwas wechselnde Farbe des Kopfes und das ebenso wechselnde Verhältniss der Streifen vollständig befriedigend er- klären. Die Vertheilung der Farbe bei grossen Exemplaren, welche mir als die normale schien, habe ich in der Figur 3 wiedergeben lassen. Die hier angeföhrten Figuren der Theilstucke stellen die Verhältnisse an sich bewegenden Wirmern dar. Fig. 12 zeigt emm wenig stärker vergrössert, wie die Farbenstreifen sich bei einem um zehn Tage alten Stöcke verhielten. Ich brauche keine Erklärung beizufögen. Die Augen waren am Kopflappen noch nicht entwickelt und dennoch waren die Randpapillen und Riechgruben ziemlich gut ausgebildet. Diejenigen der vorderen Partie des Kopflappens waren besser ausgebildet als die seitlichen. In der Fig. 14 a und b gebe ich Abbildungen von etwas älteren Stäcken, wo man die anfangende Ausbildung der Augenflecken sieht. Ebenso fängt an der Fig. 14a die Entwicklung der durch Verbreiterung der Seitenbänder entstehenden Nackenflecken an. In der Fig. 13. a und 6 veranschauliche ich die gewöhnliche Lage der kleinen Theil- stäcke. Wenn ein Stöck in beiden Enden Theilungsflächen besitzt, nimmt es gewöhnlich die Lage ein, welche die Fig. 13 a, b zeigt. Die Theilungsflächen werden gegen einander gelegt oft so nahe, dass sie einander beröhren. Aber sie liegen auch nicht selten etwas weiter 38 D. BERGENDAL, STUDIEN ÖBER TURBELLARIEN. von einander. Ist das Theilungsstöck das vorige Hinterende eines Thieres nimmt es gewöhn- lich die Stellung, welche Fig. 13 b zeigt, em, oder wird die vordere Theilungsfläche ganz unter den hinteren Theil versteckt. Solche kleine Stäcke bewegen sich sehr wenig. Wenn das Theilungsstöck dagegen das Kopfende eines Thieres ist, so ist es schon von Anfang an viel beweglicher als die anderen kopflosen Theilstöcke. Gewöhnlichenfalls liegen diese kleinen, kopflosen Stöcke viele Tage ganz unbeweglich. Indessen können ziemlich leichte Störungen manchmal dieselben zu Bewegungen veranlassen. Manchmal verstecken sich die Stöcke, ehe sie sich zur Ruhe legen unter ein Blatt oder ein Erdstöck oder dergl. Wenn sie in einem kleinen Terrarium sind, und wenn die Glasglocke nicht stark beleuchtet ist, können sie auch ruhig auf derselben sitzen bleiben. Aber auch wenn die Beleuchtung etwas stärker war, krochen sie nicht weit. Fanden sie nicht bald eine Gelegenheit sich zu verbergen, legten sie sich dennoch zu Ruhe. Später bewegen sie sich etwas mehr. So war ein Morgen ein einige Tage altes, 3 cm langes, noch kopfloses Stöck, das aber eine kleine Kopfspitze entwickelt hatte, während der Nacht vom Teller, wo es unter Blätter, Erd- und Borkenstöäcken sich versteckt hatte, auf die Glasglocke hinaufgekrochen. Das Terrarium stand auf einem inneren Tische. Die Glocke wurde auf emen vor dem Fenster stehenden Tisch gestellt. Obgleich nun das diffuse Licht auch da nicht stark war, kroch das Stöck bald zum ”Tisch herunter, aber der gefiel ihm gar nicht. Es hielt sich am Glockenrande fest und machte mit dem Vorderende eimige Schwingungen in der Luft, wie es mir schien, um eime besser passende Unterlage zu finden. Aber da eine solche nicht zu finden war, kroch es wieder auf die Glocke hinauf und blieb auch da liegend, seitdem die Glocke auf dem hinteren ”Tisch öber das Terrarium zuräöckgestellt worden war. Auch andere Male konnte ich bemerken, dass die kopflosen Stäcke sich wie die ganzen Thiere des Nachts bewegt hatten. Wenn noch nur eime kleine vordere Spitze entwickelt worden ist, so liegt auch das Vorderende bei der Bewegung ganz an der Unterlage. Sind dagegen auch nur kleine seitliche Lappen ausge- bildet, dann wird das Vorderende gewöhnlich fast so wie ein fertiger Kopf von der Un- terlage gehoben. Ein fertiger Kopf wird sogar von einem grossen Bipalium nicht selten 10 mm und mehr von der Unterlage aufgehoben. Auf die histologischen Regenerationserscheinungen war ich in meiner vorläufigen Mittheilung nicht eingegangen. Weil nun LEHNERT daröber eme Mittheilung gemacht hat, und weil ausserdem meine schon friöher theilweise behandelten Untersuchungen iber den Exkretionsapparat und einige andere Bauverhältnisse, zuerst veröffentlicht werden därfen, werde ich auch jetzt die Behandlung dieses Vorganges auf eine spätere Gelegenheit ver- schieben. Ich habe bei der obigen Besprechung der Theilungsfrage mehrmals Gelegenheit ge- funden Angaben öber die Lebensweise mitzutheilen. Auch ist manches dariöber von LEHNERT mitgetheilt. Mit ein paar Worten will ich hier nur den sogenannten Gleitfaden beröhren. Die älteren Verfasser öber Bipaliumarten und andere Landplanarien sahen diese Thiere auf einen vom ”Thiere selbst entwickelten Schleimfaden kriechend sich durch die KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 4. 39 Luft zu tiefer gelegenen Gegenständen herabzusenken, und deshalb fand ich keine Veran- lassung in memer vorläufigen Mittheilung davon zu sprechen. TRIMEN und RICHTERS haben nun in den fröher citirten Mittheilungen vermuthet, dass diese Art sich nicht in solcher Weise herablassen könne. DLEHNERT hat indessen viele Versuche dariber gemacht, und findet, dass auch Bipalium kewense einen solchen Gleitfaden entwickelt. Dasselbe konnte ich auch, als ich lebende Thiere hatte, mehrmals beobachten. Und auch im botanischen Garten sah man sie sich in solceher Weise recht tief herablassen. Die Wirmer hielten sich nämlich meistentheils in der Erdschicht, worauf die Töpfe stehen, und in den oben ge- nannten umgekehrten, leeren Töpfen auf, aber man konnte sie auch in den Töpfen finden, wo noch Pflanzen wuchsen. Da wurden sie immer ganz an der Topfwand gefunden zwischen dieser und der Erde sich sehr geschickt bewegend. In seltenen Fällen krochen sie aut die Pflanzen selbst hinauf. So wurden einmal Wirmer (ein oder mehrere) recht hoch oben auf einer Vanda gefunden und in anderen Fällen an den Fenstern zwischen den verschiedenen Häusern. Bei solchen Gelegenheiten konnte man sie sich von recht bedeutender Höhe herun- terlassen sehen, und in kleinerem Maasstabe habe ich in meinen Terrarien dieselbe Erschei- nung ausserordentlich oft gesehen. Ich habe indessen hier den Beobachtungen LEHNERT'S nichts zuzufögen und hatte gar nicht so genaue Beobachtungen iber die Stärke des Gleit- fadens etc. wie er gemacht und brauche darum nicht weiter auf diese Frage einzugehen. Ich hatte schon friher mitgetheilt, dass ich in Bipalium diana emen gewissermassen eingekapselten Nematoden gefunden hatte. Derselbe lag von einer auffallend dicken faserigen Hälse umschlossen im Körpergewebe ungefähr 25 mm vor der Mundöffnung iöber und zwischen den äusseren Enden von zwei Darmzweigen. Jetzt habe ich noch einen anderen Nematoden in einer Landplanarie, bei emem Rhynchodemus gefunden. Dieser Rundwurm war aber völlig frei und schien beim Abtödten des Wirths in seinem Nervenstamme frei umher gekrochen zu haben. Man sieht keine Spuren eines Kapsels. Der kleine Wurm liegt in leichten Schlingen in den Maschen des Nervenstammes. Ich habe auch bei einer Sässwasserplanarie, Polycelis tenuis Jijima einen nicht eingekapselten parasitischen Rundwurm gesehen. Derselbe wurde schon im Leben des Wirths bemerkt, und ich kann also ganz sicher angeben, dass der Rundwurm, welcher auch sehr klein war, sich in dem recht festen Gewebe des Rässels ziemlich schnell bewegen konnte. Das Vorhandensein von unreifen para- sitisehen Rundwiärmern im Körpergewebe der Planarien kann vielleicht dafär sprechen, dass diese letzteren trotz den Rhabditen und den Schleimmassen dennoch von einigen anderen grösseren Tlueren gefressen werden. Um das zu bemerken habe ich hier diese Thatsachen mitgetheilt. Fir die nähere Beschreibung der Parasiten ist hier nicht der rechte Platz. 40 D. BERGENDAL, STUDIEN UBER TURBELLARIEN. Betreffend die Benenmwng des Teres werde ich eine kurze Bemerkung machen. Ich schrie> in der vorläufigen Mittheilung »1878 beschrieb Mosrrey Bipalium kewense von den Warmhäusern des Kew Garden. Die hier beobachtete Form scheint mit demselben identisch zu sein, obgleich die Grundfarbe des Räckens gewöhnlich mehr olivengrim ist, und die Streifen fast ganz schwarz sind». DLEHNERT hat nun aus verschiedenen Gewächs- häusern sowohl gelbliche wie mehr gräönliche Exemplare gehabt und nennt die letzteren PBipalium kewense var. viride. Er bemerkt aber ausdröcklich, dass er nicht die grime Varietät als Art aufzustellen bezwecke. Das wäre auch gewiss unrichtig, denn die Thiere stimmen ja in allen anderen Hinsichten sehr genau iberein, und im Berliner botanischen Garten wechselte auch die Farbe nicht so wenig. So finde ich in meinen Notizen, dass die Thiere, welche z. B. den 7. Februar aus dem Garten geholt wurden, einen helleren Farbenton zeigten als diejenigen, welche ich vor Weihnachten genommen hatte. Auch habe ich Thiere gesehen, bei welchen sowohl die Streifen wie die zwischen denselben lie- genden Theile der Röckenfläche mehr violett waren. Uber die Farbe und das Verhältniss der Streifen geben meine Abbildungen ohne Worte genögenden Aufschluss. Nur Eines mag zngesetzt werden. Wie, und davon sprach ich schon oben, die Streifen am Kopfe oft wechseln, zuweilen deutlich verfolgbar sind und zuweilen vollständig zu einem grossen, dunklen Flecken zusammengeflossen sind, so finden sich auch Verschiedenheiten im Ver- hältniss der Streifen am Hinterende. Beides wird aus der käörzeren oder längeren Zeit, welche seit emer vor sich gegangenen 'Theilung verflossen ist, leicht verständich. KONGL, SV. VET, AKADEMIENS HANDLINGAR, BAND 25. N:O 4, 41 Nachträgliehe Bemerkung. Ich habe oben mehrmals darauf hinweisen können, wie unter nahe verwandten Formen die eine sich auf ungeschlechtlichem Wege fortpflanzt, während viele andere keine solche Fortpflanzung aufzeigen. Besonders unter den Turbellarien scheint diese Fortpflanzungsweise nur bei eimzelnen Formen vorzukommen. Und jedoch könnte man einen gewissen Grund fär die Vermuthung haben, dass eine ungeschlechtliche Fortpflan- zung urspränglich dieser Gruppe zugehörte. Bei dem merkwirdigen von F. E. ScHUuLzE zuerst aufgefundenen und beschriebenen TYrichoplaz adherens hat nämlich schon der Entdecker desselben eine Quertheilung als wahrscheinlich dargestellt,! und später ist sie auch von NoLL näher verfolgt worden.? Kl Nun hat weiter v. GRAFF auf die grosse Ahnlichkeit, die in vielen Bauverhältnissen zwischen Trichoplax und den Acoelen besteht, aufmerksam gemacht? und hat auch bei Trichoplax die Existenz eines, wenn auch sehr schwachen Hautmuskelschlauches festgestellt. Wenn nun, wie v. GRAFF, dessen Ansicht auf diesem Gebiete sehr viel zu bedeuten hat, wohl auf gutem Grunde meint, die höheren Turbellarien aus den Acoelen nahe stehenden Formen sich entwickelt haben, so liegt im Vorhandensein einer ungeschlechtlichen Vermehrung bei Trichoplax ein weiterer Grund fär die Annahme, dass die in der Turbellariengruppe ziemlich zerstreut vorkommende Qunertheilung ein von den Stammformen iberliefertes Erbstäck ist, welches sich aber nur hie und da erhalten hat. Bei den meisten Abkömmlingen ist die Quertheilung durch die geschlechtliche Vermehrung völlig verdrängt worden. In solcher Weise liefert auch Trichoplar eine Stätze meiner Deutung der Vermehrung des Bipalium ab. F. E. ScHuLrzE, Trichoplax adherens nov. gen. nov. spec. Zool. Anz. Jahrg. VI. 1883. S. 92. Vortrag in der Senck. naturf. Gesellschaft April 1890. Berichte 1890. S. LXXXVI. L. v. GraAFF, Die Organisation der Turbellaria Acela. Leipzig 1891. 5. 51 & 52. [(C- nd K. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd 25. N:o 4, 6 Fig. » IS = Oo 00 10. 11: 12. 13. 14. 15. 16. Le 18: D. BERGENDAL, STUDIEN UBER TURBELLARIEN. Erklirung der Abbildungen. Alle Abbildungen ausser Fig. 18 stellen Bipalium kewense Moscley dar. Kriechendes Thier. mg Mundgegend. Ruhig liegendes Thier. Der Kopf eines kriechenden Thieres. Man sieht etwas ausgezogene Spitzen und die Randpapillen schwach angedeutet. Bei diesem Thiere streckte sich der sbiörlöred Streifen bis an dem dunklen Halbmond. Die grössten Augenflecken liegen auf der Grenze zwischen dem Kopfe und dem Nacken. (Schwache Vergrösserung). Kopfpartie eines kriechenden Thieres von der Seite gesehen. Mundregion von unten gesehen. m Mund. Das Kopfstick eines Thieres kurz nach einer Theilung. Ein hinteres ”Theilstuck mit vorderem angeschwollenen Ende. Der etwas verbreiterte mittlere Streifen deutet die Mundregion an. Nach einander folgende Stadien, die eine Regeneration darstellen. In Spiritus aufbewahrte Exemplare, die mit Sublimat konserviert waren. mg Mundgegend. ph der her- vorgestälpte pharynx. «a von oben, b von unten. Bin wahrscheinlich in Folge der Kälte zerfliessendes ”Thier, das sich später zerschnärte. Siehe den TestyST La: Vordere Testisanlagen mit Verbindungsstrang. Ein junges Theilungsstiick mit sich regenerirendem Kopfe. Ruhig liegende 'Theilungåstäcke: Sich ”regenerirendes Kopfstäck. a von oben 6 von unten. RR bei ungefähr 250-maliger Vergrösserung. Theilungsstadium mit, sehr deutlichen Kromatinelementen. mit der Oviduktanlage bei etwas schwächerer Vergrösserung. Querschnitt des Nervenstammes und der am äusseren Rande desselben liegenden Hodenanlage ha. Zahlreiche Nervenwurzeln steigen nach oben. Bei gk sieht man eine Querkommissur zwischen den Nervenstämmen. Bei ps treten auch bei dieser schwachen Vergrösserung einige Inseln von Punkt- substanz deutlich hervor. Bipalium diana. Querschnitt des Nervenstammes und des ersten Hodens der einen Seite. Die Vergrösserung ist schwach — dieselbe wie bei der vorigen Abbildung. t Hoden. ta. Pigentbuämliche Ausbuchtung des Hodens die sich in Parenchym hineinstreckt. Da liegen an mehreren Stellen Spermatozoen ohne sichtbare Begrenzung zwischen den anderen Zellen des Körper- gewebes. Solche Ausbuchtungen finden sich an sehr vielen Hoden bei diesem ”Thiere. vd das Anfangsstick des vas "deferens. ds Theil eines Dotterstockes mit Ausfährungsgang zu dem Ovidukt, der mit 9 bezeichnet ist. X zeigt eine Stelle am Hoden, wo das ganze ”Epithel schon fir die Ausbildung der Spermatozoen verzehrt ist; in der grossen Hodenblase sieht man verschiedene Stadien der Samenbildung. Im Nervenstamme vn waren Muskelfasern und Kerne etwas deutlicher als in dem auf der vorigen Figur dargestellten Schnitte und sind deshalb auch an der Figur angedeutet. Nic. Prillwitz etautor ad nat. del. KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR. Bandet 25 N:o. 9. ALGAE AQUAE DULCIS INDIAE ORIENTALIS. — move = THE EFRESH-WATER ALGARFE (PRINCIPALLY DESMIDIEAFE) ERASSCOP-IN DIA WILLIAM BARWELL TURNER. WITH 23 PLATES. PRESENTED TO THE ROYAL SWEDISH ACADEMY OF SCIENCES APRIL 13, 1892. STOCKHOLM, 1892. KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER. JUG NPA "Ai H-H 2 TTT OA HEOTA TATA VI Sö nd HH FORE-WORD. Wbhilst pursuing my studies on the Desmidiex in 1882—53 I received each year from Mr. J. SUTHERLAND, then travelling in India, two small bottles containing Alge, collected in Central and Northern India — the exact localities not being clearly stated. Among the Algae were many Desmidiezx, some being apparently new. In determining these in 1883—4 I had recourse to the only memoir upon the Indian Desmidiezx, that of Dr. G. C. WaruicH, F. L. S. (Descriptions of Desmidiacex from Lower Bengal, in the Annals and Mag. Nat. Hist. vol. V, ser. 3, pp. 184, 273, 1860), but that failed to assist me very much, as the memoir itself had been only partially proceeded with. However, in 1884 I communicated with Dr. WALLICH, from whom I received a most courteous reply, containing a very kind offer to place the residue of his 1855 gatherings at my disposal; which offer was most gladly accepted by me. Learning, in the meanwbhile, that Dr. W. had presented slides of Desmids, and also his original Mscr. and sketches, to the Royal Microscopical Society of London, I asked permission to examine them; and the Council of the Society (with Dr. WALLICH'S assent) generously allowed me to have the Mscr. volume and slides for a considerable period, during which I took ample notes. When in 1884—5 I made my examination of the remnant of Dr. WALLiCH's gathering (preserved in dilute spirit for 30 years!) I discovered that many forms existed therein not described in the Mscr., and I also found that Dr. W. had seen and noted, when in India, many plants unseen by me; hence this little memoir has attained larger proportions than I or Dr. WALLticH expected. In my own examination I made over 1,100 sketches before I at- tempted any analysis or description of the forms. The greater part of my own Mscr. was compiled, but not written in extenso, in 1885—6. In 1889 a valued correspondent, Dr. G. VON LAGERHEIM (then at Freiburg in Breis- gau, and now of the University of Quito, Ecuador), kindly sent me some specimens of Indian Utricularixe — from the Riks-Museum, Stockholm. These yielded many interesting and novel plants, which form welcome additions to the list, and for which I beg to sincerely thank him. 4 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZ OF EAST INDIA. In order that I might avoid prolixity and verbosity of description, of which I do not approve, I have herein abbreviated my remarks as much as possible, except in the case of sundry extracts from Dr. WaArricH's unfinished (and to many inaccessible!) memoir of 1860. The examination of Dr. WaALrricr's Mscr. has been attended with some difficulty, from the fact of varying scales of measurement having been employed by him. I have omitted Bibliographical list, as it seems to me a waste of space; a large number of works and memoirs have, however, been consulted by me. I here take the opportunity of cordially thanking all my courteous helpers, especially Dr. WarirnicH for his great kindness and valued letters; and I must tender my grateful acknowledgement of assistance and kindly counsel received from my good friend Dr. OTTO NORDSTEDT, of Lund. Leeds425, Heb le92. sl "ng läte INTRODUCTION. The majority of the Alge comprised in the subsequent pages of this memoir were obtained by Dr. WaALrricH in the year 1855 (from July to November inclusive) from the great coal-field of Bengal, in the district of Raneegunge, about 120 miles N.W. of Cal- cutta. The district was at that time the scene of the Sonthal insurrection, which troops were sent to quell; and Dr. WarricH, then Field-surgeon of the expeditionary forces, during the intervals of military duty, found time to collect and observe a large number of the local Chlorophyllophycee. It is to be regretted that my friend did not complete his description in the ”Annals', his graphic power being far greater than mine; but science certainly had considerable and highly important additions from him both in his home voyage and in his observations, as government naturalist and scientist to the North At- lantic Surveying vessel (H. M. S. ”Bulldog', under the command of Sir LEorPorp Mac CrintocK, R.N.), which were afterwards published in the "North Atlantic Sea-bed', and in over 40 other memoirs and papers! I have been requested by many correspondents to quote freely from Dr. WALLICH'S own words, and this I have done wherever practicable, especially in Streptonema and Onychonema, two new genera of the 1860 memoir. The following graphic pictures are too good to be omitted: (a) >As might be supposed from the cosmopolite nature of the Desmidiacerx generally, a large proportion of the species referred to are identical with those already known to occur in Europe and America. Many however are new, and these certainly equal, if they do not surpass, any of the hitherto recorded forms in beauty and symmetry. Amongst the more common species a remarkable amount of divergence from the typical character is everywhere to be met with — a circumstance depending, no doubt, on those peculiarities of soil and climate which, in Lower Bengal, are so favourable to the exuberant and rapid development of the entire vegetable kingdom. Such peculiarities operate, however, on the more minute tribes in a special degree; for whilst the higher orders of plants are subject only to the regularly recurring changes of a tropical region, and undergo no abrupt or violent transitions as regards habitat, the humbler Alg&e are borne abroad, during their sporangial state, to great distances, and into positions differing widely in nature from those wherein they were originally engendered. The liability to variation arising trom this cause must necessarily be extreme; and, therefore, few situations could be found in 6 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAE OF EAST INDIA. which the limits attainable by specific divergence, as occurring in these organisms, could more easily and satisfactorily be determined.> Beng. Desm. p. 184. (b) »It is almost impossible to arrive at a correct estimate of the outburst of fresh life to which microscopic forms are subject in such a climate, by any comparison with what is observable elsewhere. Immediately prior to the setting-in of the annual rains, the pools, swamps, water-courses, and even the majestic rivers, are well nigh dried up. The surface of the soil is parched into a layer of impalpable dust, and the remnants of all the minute tribes of plants are carried to and fro, by the slightest winds, amongst the dusty particles to which they themselves largely contribute: At this period the sporangial state is assumed both by the Desmidiacex and Diatomacezx, and it may be regarded, there- fore, as a species of hybernation, during which vitality is maintaimed under the minimum of the conditions (c) essential to its continuance, and without the interposition of which phase these organisms would become extincet. For upwards of two months the rains con- tinue to fall incessantly. The whole country is flooded, and the rivers expand to the proportions of inland seas. It is useless, as yet, to search for the Desmidiacex. No sooner, however, have the rains and inundations subsided, than the mud-laden pools clear down, the magic influences of light and heat are permitted to operate, and in an in- credibly brief period the surface, the bottom, and the body of the waters absolutely teem with the crowded masses of animal and vegetable life.> Beng. Desm. p. 185. Concerning the first quotation (a), I would remark that for Dr. WALLICHS View there is much to be said, and in proof of his view I have myself observed considerable divergence in some forms (e. g. Micrasterias Crugz-melitensis), but space did not permit of my figuring many, or entering into full detail concerning them. On the other hand many forms are absolutely identical with well known European ones, as the figures of WaALLIcH and myself prove. The subject is very debateable (Cfr ARCHER in Dub. Micr, Club. Trans. 1865, and WaALLicH's letter to him on »variation»); still it must be admitted that Nature is so prolific in design that no two leaves upon a tree, no two Desmids, are exactly alike! If it be argued that, because we cannot absolutely see the effects of evolu- tion, which is is ever-changing and unceasing, such effects are not existent, it is merely a fagon de parler and no argument at all — and I cannot help but agree for the most part with WarricH (in litt. ad ARCHER 1. c.), »the law which it is assumed governs the limits of species is no law, but only a conditional direction, holding good only so long as the surrounding conditions continue the same», 1. e. through the environment being the same through a lengthened period of time. Upon the second paragraph I would observe (c) that the lower orders of plants seem endowed with peculiar properties of vitality and continuance under stress of climate, and WaALLuicH's remarks are continued, under the opposite extreme, in ”The Desmidiex of Green- land” (Trans. Roy. Mic. Sci. p. 130, 1869,) the locality cited, Godhaab, being 64? N. Lat., and the pools frozen up for 8 months in the year. It is also significant that various Siberian forms observed by Borpr have been found in Japan by Rory and Bisser, and by myself in the Indian material. The remarks of Dr. NorpsteEbpt in Fr. Alg. N. Z. p. 5, 1888, are exceedingly interesting, as bearing upon the influence of region with reference to the lower Alge. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 5. fu There is another point of considerable influence upon the existence of Fresh-water Alge, viz. the geological formation of the country; and it is a pity that the consequences of this influence have not received the attention they deserve. I had occasion (Naturalist, Feb. 1886) to refer to these details, and I find that BrREBIisSon (Liste, p. 114) agrees with my views so far as a 'chalky or cretaceous soil is concerned. Lower Bengal is partly alluvial, partly carboniferous, as regards the earth-strata. WaALLIcH states (p. 184 1. c.) that he had observed 140 species of Desmidieze in the Raneegunge district; to which I may add that this number did not comprise very many of those I found in his Mscr., in which, ineluding sundry doubtful species, there are icons of 238 Desmids. From results obtained by many observers, it appears that the value of gatherings is often in inverse ratio to the extent of country examined, e. g. A. W. WILLS, Sutton Park, 89 sp.; idem, Capel Curig and Barmouth, 176 sp.; W. B. T., Strensall Com- mon, near York, over 140 sp.; and Dr. NORDSTEDT informed me that, in one small Northern habitat, he had obtained 97 species; all being of Desmids. In Mr. JosktvA's "Burmese Des- midiex', 1885, also collected within a very small space, appear 186 species and varieties of Desmidiex; LAGERHEIM in his ”Desmidiaceen aus Bengalen 1887, gives 52 species and vars. of the same order. Both these gentlemen give forms not seen by WALLICH or my- self; those of Mr. JosHva being (Sphee. pulchrum, Bai. 6 trilobum, n. v.; Desm. qua- drangulatum, Rates; D. quadratum, NORDST.; Micras. crenata, BREB.; M. apiculata, Er. É.. M. ceratophora, ejus; M. euastroides, n. sp.; Huastrum ansatum v. ampliatum; E. binale, n, f. crassum; HE. gemmatum BrREB. v. mononcylum NORD.; EB. decedens, REinscH; HE. ob- longum, GREv. f. scrobiculatum, NORDstT.; E. sublobatum, BrREB.; EH. hypochondrum, NORDST.; E. attenuatum, Worire; E. retrorsum; E. flammeum; E. coralloides; E. truncatum; E. ser- ratum; and E. divergens, spec. nov.; Staurastrum proboscideum, BREB. v. Javanicum, NORDST.; S. margaritaceum, EHRrRB. v. hirtum, NORDST.; S. gracile, forma; S. vestitum, RFs.; S. avi- cula, BrReB.. S. Brasiliense, NORDST.; S. horrescens, n. sp.; S. leptodermum, Lp.; S. granu- latum, REinscH; S. minusculum; S. bifurcum, ejus ex. p.; S. cyathodes, n. sp.; S. platy- cerum, n. sp.; Xanthidium acanthophorum, NORDST.; X. antilopceum, 2 forms; Arthrodesmus octocormis, EHRB.; Å. arcuatus, and Å. apiculatus, sp. nov.; Cosmarium turgidum, BREB.; C. De Baryi, ArcH.; C. pulcherrimum, NOorpst. var.; C. cucurbita, BREB.; C. amenum, BrEB.; C. pyramidatum, BREB. var.; C. latum, BrREB.; C. rectangulare, GRus.; C. Norim- bergense, REinscH; C. globosum, BULNH.; C. sub-tumidum, NORD. v. P platydesmium, NORD.; C. annulatum, NaG.; C. pachydermum, Lusp. P minus, Norpst.; C. geminatum, LUND.; C. sub-rotundum, DErre.; C. bicardia, RscH.; C. undulatum, Vv. ScHm.; C. quadratum, RALFSs; C: pardalis, Conn. f. minor:; OC. botrytis, v. Indicum, n. v.; and 9 n. sp. C. euastron, C. capaz, C. diadema, C. armatum, C. cuneatum, C. spinosum, C. incisum, C. inornatum, and C. exasperatum; Doc. minutum! NaArG!; Docid. baculum, BREB.; and 3 new sp., D. granuliferum, D. annulatum, and D. Burmense; D. verrucosum, Bain. (as D. tesselatum, JosH.); Closterium Lagoense, NORD.; C. striolatum, Enr.; C. costatum, CpA; C. ensis, DELP.!; C. lineatum, Eur. f. Sandvicensis, Norp.; C. Ralfsii, BREB.; C. setaceum, Enr.; C. Venus, Krtz.; C. intermedium, RALFsS; C. incurvum, BREB.; C. porrectum, NORDST., C. subtile, BREB. cum zyg. (? Öfr seq. sub Rhaplidium); and 2 new species, C. bacillum and C. nematodes; Pemum margaritaceum, EHrR.; P. spirostriolatum, BARKER; P. minutissimum, NORDST.; and 8 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZ OF EAST INDIA. P. delicatulum, n. sp.; a total of 93. In the excellent little memoir of LAGERHEIM, 1. c. in Kongl. Svenska Vet.-Akad. Handl. Bd. XIII, No. 9, 1885, there are also many Desmidieze not seen by Dr. WarriicB, Mr. Josuua, or myself, they are: Micrasterias Mahabuleshwa- rensis Bb surculifera, n. v.; M. ampullacea, Mask. P Bengalica, n. v.; Euastrum quadratwm, NorpsTt., EB. didelta P Bengalicum, n. v.; E. coralloides, JosH. P trigibberum, n. v.; Cos- marium pulcherrimum, NORDST. f. Senegalensis, Norpst.; C. Willei, LaG.; OC. Portianmwn, ARrRCH. P Brasiliense, Wiurz; C. quinarium, LUND. BP circulare, Norpst.; OC. coliferum, n. sp.; C. biauritum, Norpbst.; OC. retusum BP leve, Ror et Bisser; C. mammilliferum, NORDST.; C. Meneghinii, BreB. 6 simplicissimum, WiucrzzE, and y Waollei, LaG.; OC. biremum, NORDST.; Pleurotamopsis (Cosmarium) magnificus, NORDST.; Xanthidium acanthophorum, NORDST. PB PBengalicum, n. v.; X. Indicum, n. sp.; Artlwodesmus triangularis, LAGERH.; Pleurote- mum (Doc.) Kayei, ARCHER; P. (Doc.) ovatum, Norp.; P. (D.) Indicum, Grus. 6 Cara- casanum, NorpbstT.; P. (D.) constrictum, Bai, " coroniferum, n. 8-sp.; or 24 species and varieties. The short historical resumé given by LAGERHEIM is very interesting. In a paper upon the Indian Alg2e, by Drs. ZELLER and RABENHORST, in the Journal of the Asiatic Society of Bengal, vol. 42, pp. 175—193, 1873, a few stray Desmids (col- lected by Mr. S. Kurz in Arracan and British Burmah) only are mentioned, viz. Clos. striolatum, EHRr.; Pleurot. baculum, (BrReB.) DBy.; Pl. trabecula (= Doc. Ehrenbergii RIFs. non D. trabecula, EHRr.); Euastrum ansatum, and E. ampullaceum, Rates. The main portion of Mr. Kurz Desmid-gatherings was sent to Mr. W. ARCHER, of Dublin, and is yet unpublished. A brief memoir by Dr. G. DickKiE of Aberdeen, "Notes on Alge from the Himalayas', appeared in the Linnean Soc. Journ. Bot. Vol. XIX, pp. 230—232, in 1882. In this the Desmidiex are determined by Mr. J. Ror, viz. Hyal. dissiliens v. tridentula, NORDST.; Cos. Brebissonit, MENGH.; Cos. pachydermum, LuND.; Tet. granulatus, BreB.; Cyl. Brebis- sont, MENGH.; and Penium digitus EHrB.; together with 7 new species, which as yet are not described. Most of these Alge were from great altitudes, 15,000 to 18,000 feet! The Alg&e of my own list comprise: Genera Species CRT. 00 60 C CA Ce 05-24 soker FREE SNETT 4 6 Ch ammestphond Get: sosse Arcade BRENNAN A BE EID 1 1 Östillärie Cms... VR LANTA NANA oc VÄST RARE SKON d 5 I OSkOBEOP. made Ads BR RER AE AE EE GA ANNE 2 2 19 CYLONEMIAGE Rem a han sa EL ERE gr SSR TEA UI EGR NGAN 2 3 KSUOG ONEM ACE Emo aa Ra SEE AE AE SR SERENA RR 2 3 SUI WANT ACE OG = LSNA NRA kona BES SR STI SARA il RA PARYLCOChrom Op DIC Res AA JE 22 Des UÅLe (osar EN DA re OLA ERI ERL UNL RARAEAEEN: CN 24 536 MYGG je230r sr bar par ERA ra AA DES ENE CAANEEE SES 3 ? 07 (TOTT 4 017 ARSRSS NN 1 SKER TURAS EE NORRA TEN RR SONET AR, oe 1 1 (Char ACL stas oki. OET färre SSE Loot Bar NE LAR NE 3 5 KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 5. 9 Genera Species |IÄGF OO EA soner IR EE TE RR LE su LS AN ISTER TRA SEE il ill Vala area sa pr FIRA Plast an. fall flat någe ocker fr nero 3 5 JPG UTOM g oe AT Ta SSCTOTL SIE OA 7 DAN UN ER NE TA S Ii Mek OkOG0 GGN COR AARA — agkor 1 ste MER Toa LARS Fönetrlaigtae 2 T » 05 TES NS BEST EE WAS CESSNA Are 1 1 TPC UTSSIST ABL RT TER TPS BONES TE TON USS RUNS SKEDEN er 6 22 Ulotkrickedgrs.e4. Ae DN Mä Art Ägg toi re SSR 1 2 (CE Y[EFUorez LE ASEAS Bees ARN NE SEINE PE SEN ERA RNE EE 3 4 (Clhietophonrem wav. ES SEO0E RT TEEN SPN 190 UESYSNNONRENN il ik (VEGNPG DNA TREE YT TEEN 7 TER TEN Ce NS TN LETA INA 1 S (BOledel ee ERA CA SER där SR RO sadlar or börelblelin ten fe di d 59 600 To the Desmidiexe add the species (not included) of Ror, Josmrs; and lAacEREBIMSUt antesnlssl Mussbollt.s ed — 120 Ghlorophbylophyeesx: schluand nan ADR 59 720 KAN RRD NT AU TID INTO CR et BR sugg oki 10 T4 T42 The Desmidiezx of India (including British Burmah) now amount to the large number of 656 species. In this list the total is much reduced by the coarser Alge having been partly dis- carded in collecting, and partly afterwards separated, many forms having thus disappeared; in the above summary forms and varieties are not included in the enumeration. With respect to the classification I have adopted in the Desmidiex, I have en- deavoured to make the sequence of the genera, as to ”form', as natural as possible; but whatever is done in this direction can only be artificial, as Nature recognizes neither genera nor 'species. Various schemes have been propounded, some of which absolutely darken and obscure the very subject upon which they are intended to throw light! While pursuing this subject I have written out, for comparison's sake, 22 schemes of classification, from those of MENEGHINI (1840) and KörtzinG (1845), up to CooKe (1887); the only one which I can admire is that long ago proposed by Dr. Wrrrrock (Points-förteckning öfver Skandinaviens växter. 4. Characeer, Alger och Lafvar. Upsala & Lund 1879—80), giving 21 genera, in following order: Desmidium, Hyalotheca, Bambusina, Spondylosiwm, Spheero- zosma, Micrasterias, Euastrum, Staurastrum, Xanthidium, Arthrodesmus, Cosmarium, Pleuro- tenium, Docidiunm, Tetmemorus, Closterium, Gonatozygon, Spiroteenia, Penium, Mesotenium, Cylindrocystis and Ancylonema. In this the objectionable division into filamentous and non filamentous' forms finds no place (cfr ARCHER in Dubl. Club Proc. Q. J. M. S. p. 192, 1866); and moreover the sequence from and to the other classes and families is easy and natural, not abrupt. CooKkE's division of the Desmidiex into the sections Leiosporce and Cosmospore is certainly incorrect; cfr LUNDELL Desm. Suec. pp. 2—4. As I have found that classifications in which the arrangement of chlorophyll is made a prominent feature interfere with generic distinctions in some cases, and thus raise awkward objections, such as those of ARCHER, ut supra, p. 71, I have myself been for years past inclined to classify K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 5. 2 10 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAE OF EAST INDIA. by form alone. The advocates of chlorophyll-systematizing, if they are logical, will partly return to EHRENBERG'S Views, and absorb Penium within Closterium; this would not be nearly so objectionable as bringing, as they often do, most heterogeneous forms into close apposition. To meet various objections, and to deal with plants having lateral chlorophyll, LUNDELL in 1871 proposed certain new subgenera. Under Cosmarium he gave n. sub-gen. Pleuroteeniopsis; and under Staurastrum the n. sub-gen. Pleurenterium; but what hetero- geny is thus created! In the first we find C. ovale Rarrs, C. striolatum (NäÄG.) ARCH., and CC. elegantissimum LUuND.; and under the latter we have such forms as Stau. grande BULNH., S. Brasiliense NORDsTt., and S. sexcostatum BrEB. ') The only deduction I can make is that the suggestions of the distinguished author, although very ingenious, are quite ”unworkable'. It is not for me to be hypereritical, and that chlorophyll arrangement (of which we know but too little,) is of high value I freely admit, but would any Algologist discard a distinetly lunate form from Clostertum because it was found to have irregular chlorophyll- masses in place of the usual fillets? A knowledge of the cell-contents is as necessary to perfect understanding of the plant, as is a correct idea of the cell-form, but I submit (with extreme deference to many high authorities) that, in our present state of knowledge, we find it of more specific than generic value, i. e. so far we can confidently base ideas of classification upon it. I do not say that the advocates of classifyimg by cell-contents are wrong, I only suggest that their views are too advanced, and hence inconvenient for present practical use. WarnicH, Desm. Beng. p. 185, says, »according to the varymg periods of growth of the organism, the endochrome may be equably disposed in minute granules throughout the protoplasmic cell-contents, it may be aggregated into definitely or indefinitely shaped masses, or it may present itself in the form of radiating bands ..... according as the granules have remained dispersed or have coalesced under the molecular law to which they are subject. In some genera the disposition of the endochrome must, no doubt, be regarded as highly characteristic, as, for instance, in Docidium, Penium. Tetmemorus, and Closterium. But even in different individuals of each of these genera, and in the same individual under different conditions, it will be found to vary greatly.» In considering these remarks it must not be forgotten that they were written 32 years ago; still that they contain much truth is undeniable. To the same point tend ÅRCHERS critical remarks on Pleurotenmum, (1868) »He would not contend against the genus, . .... but was not prepared to adopt it.> Coeteris paribus, a classification by form is much more easily followed than a scheme of more elaborate construction; and it had been my intention, in this little dissertation, to have arranged all my Desmid-forms as nearly as I could in form-sequence, but, from long-continued sickness which delayed my work, I have been compelled to abandon the idea. However, I have appended to the principal genera outlines of sub-genera based solely upon external form, as I deem such the safer guide to a practical arrangement of these plants. 1) Can any Desmids possess much more dissimilar forms than these? Mr — 2 mk KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 5. Ii In the other Alg&e I have followed the classification adopted by NORDSTEDT in Fr. Alg. N. Z. 1888, pretty closely, but in reverse order. Although not strictly within the scope of this paper, I take leave to mention certain Alge, (although some are marine,) published by WIiTTROCK and NORDSTEDT in their erudite and valuable Alg&e Exsicc., fasc. 1—20, 1877—1889, from the East of Asia. These are — from East India, Rhizoclonium hieroglyphicum (AG.) Krz. f. calida (KrtTz.) Wirtr., No. 944; Scytonema mychrous AG., 673. From Ceylon, Pithophora polymorpha Wirtr. 322; Cheeto- morpha obscura, KJELLM. 320; Ch. antennina (Borr) Krtz. 318; Conferva utriculosa Krz. 6 Ceylanica WIiczE, 430; Sirogonium Ceylanicum WIirtrR. 358; Stephanocoelium verticillatum Ktz. 347; Bryopsis thuyoides Krtz. 348; Bry. pachynema Vv. MARTENS (= Valonia con- fervoides Harv.), 349; Caulerna clavifera J. G. AG. 345; Caul. plumaris (FORSK.) AG. 344; Chauvinia imbricata KIELLM. 346; and Ulva fasciata Der. 432. From Burmah, FHuastrum obesum JosH. (q. v. ante), 813. From Java, Nostoc commune VAucH. 589- From Borneo, Oedogonwwm Kjellmanmi Wirtr. 306; Chlorodesmis pachypus KIJELLM. 343; Halimeda macroloba DEcais. 339; and Hal. multicaulis Lamour. 341. From Japan, Cheeto- morpha crassa (AG.) Ktz. A total of 21 alge; the above numbers referring to those in the fasciculi of W. & N. The little fragments of Indian Utricularie, from the Stockholm Museum, kindly communicated by Prof. G. VON LAGERHEIM, have proved of much interest, as from them I extracted 74 species of micro-alge, representing 18 genera. Many of the forms were new, besides others previously remarked by me; in addition to which they also comprised known forms not before noted from India. These, practically speaking, represent 6 habitats: East India, from Utricularia fasciculata; Eastern Himalayas, from U. stellaris; East Bengal, from U. flexuosa; Malabar, from U. stellaris; British Burmah, from U. sp.; and Khasia, upon the Brahmaputra River, from U. sp.; the Utricularias of the two latter habitats not being named. This contribution is included in my list, with the localities appended. One fact, concerning the Desmidiex of India, is noteworthy, viz. that in the great majority of the plants which occur also in colder climates the Indian specimens are less in size than their more frigid relatives, and for this difference it is difficult to assign a cause. There appears to be great difference between the 'sporangial periods of the Des- mids and other Alg&e in various parts of India, as the time of the ”monsoons' varies very much, and upon this the aquatic plants are dependent. ser a INDIAN FRESH-WATER ALGAE. | (Where no habitat is stated, Bengal is understood as the locality). | Class. I PHYCOCHROMOPHYCEZE, RaABn. | Cohors 1. CYSTIPHORAZ, RABH. Ord. I. CHROOCOCCACEZE, NzGc.; Eimz. Alg. p.44: Gen. 1. Chroococcus, NzG., 1. c. p. 45. | 1. Ch. (minor?), Nzc., p. 47, t. I, A f. 4. Northern India. | Gen. 2. Gloeocapsa, (Körtz.) NEG. 1:26: jatrata,, KörzPhyc: Germ: p.uiot, Naeem Alosp. dtstonn e | Northern India. | Gen. 3. Merismopoedia, MEYENn, sec. NG. k 1. M. glauca, (EHRB.) NzG., Einz. Alg. p. 55, t. I, D f. 1; Gonium glaucum, EHRB. sec. NYEGS Te: Northern India. Gen. 4. Tetrapedia, ReinscH, Alg. Frank. p. 37. 1: TA göthicasORmINsScE)N ce: OIL Sf) red! Northern India. d , 2. T. foliacea, n. sp. Species habitu fere ut in T. Crux-Michaeli REInscH, 1. ec. p. 3 t. I, f. VI, sed lateribus convexo-foliatis; a latere visa acuto-lanceolata, medio paullo constricta, apicibus quasi mucronatis. WarricH Mscr. No. 311. Long. et lat. 11, crass. 3 u. TERRI 18 IT 000-1After 63 CIWES | WaLLICH styles the divisions »3 lobed>. The specimen figured is apparently in — | a state of fission. | 3. T.? Wallichiana, n. sp. Quadratica, forma fere exacte »Crux Melitensis», sed angulis rotundatis; quoque angulo mucrone acuta parva munito. WarricH Mscr. No. 324. | Long. et lat. 10—12 u. TAN r0S000 KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 5. 13 Cohors 2. HOMORGONAZ, THURET. Sub-coh. 1. CYSTOGONZ, BORZI. Ord. I. CHAM/ESIPHONACEZAE, Borzi. Gen. 1. Chameaesiphon, BRAUN et GRÖN. Cham. sp. ad Ch. curvato, Norpst., Alg. Sandv. p. 4, t. I, f. 1 accedens, sed articulis fere rectis. Sub-coh. 2. HETEROCYSTEZAZ, HANSG., sec. NORDST. Ord. I. OSCILLARIEAE, AGDE. Gen. 1. Spirulina, Ling. 1834. NS. oscillarioides, Turein (Körz. Tab. Phyc. 1, t. 37, f. 8; Rast. Alg. No. 1015; SS. gracillima, RABE. Alg. No. 895; Sp. major, Kiärz. Phyc. Gener. p. 183; sec. RABH- Fl. Eur. Alg. II, p. 91); WazrzicH Mscr. sime descr. No. 335. S. turfosa, CRAMER (in Hedwigia II, p. 61, t. XII, f. 1, 1863! RaBH. Alg. No. 1443, etim WARTM. sub 136, sec. RABE. FL Eur Alg, Ilep. 92); WarzuicH Mscr. No. 333. Dianis, d-a04; Fö tcons an, låre. TC. XXI ff. 16, after WALnicH. ,>Movying at the Tate of.vD vu periminute,, or) I, Inch. (Engl) in -7'/; hours.» G. O. W. Gen. 2. Lyngbya, AGDH., 1824. IL. rupestris, AG. (Oscillaria rupestris, AG. Syst. p. 63; Engl. F1, v., t. 377; Phor- midiun rupestre, KTZ. Pab. Phyc:, t. 49, f. 4.) Northern India. Diam. 8.5 u. Gen. 3. Oscillaria, Bosc., 1800. 0. nigra, VAucH. (Conf. 192, t. XV, f. 4; Conferva fontinalis, Dirrw. Conf. t. 64.) Diam. 10—11 wu. 0. limosa, (RorH.) AG. (Conferva limosa, F1. Dan. t. 1549; AG. Syst. p. 66, 1824) forma. Diam. 5—6 u. Central India. Ord: "Ik = NOSTOCEYE. Gen. 1. Spheerozyga, (AGDpH.) RALFs, 1850. S. Nordstedtii, n. sp. Species trichomatis clepsydriformibus medio rotundate incavatis; heterocystidis ovalibus. Cellule sporifere non observate. NYATLIOEH. Mser.: Nor 300; WW. B: TI NO. 1992. Trich. long. 4—4.5; lat. 3.7; Heteroc. 8x6 wu. IEX NIER I6005 Gen. 2. MNostoc, VavcH. Conf. 1803. N. sp. From Northern India. Species indeterminable. LE od 14 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAZ OF EAST INDIA. Ord. III. -SCYTONEMACEZ. Gen. 1. Scytonema, AGpu. Syst. 1824. S. natans, Brees. (in Körz., Tab. Phyc. II, tt ANI f 1; RABE: Alg: No: 825; EloBur Alg: II 1; Pp: 2533; BORN. et FLAH. Nost. Ul p. f3: 88). Central India. | S. myochrous, AGpu. (Syst. Alg. p. 40; Conferva mychrous, Dirrw. Conf. t. XIX; Engl. = Bot: I, et ; Northern India. Gen. 2. Tolypothrix, Körtz. Phyc. Gen., 1843. T. muscicola, Kurtz. (Tab. Phyc. II, t. XXXI, f£. 5; RaBH. Alg. No. 297; FI. Eur. Alg: Ip: 275). Northern India. Ord. IV. STIGONEMACEZA, (AGcpH.) Nos. Gen. 1. Stigonema, AG. Syst. p. 22, 1824. S. turfaceum, (LInK.) CooreE (Br. Fr. Alg. p. 272, t. CXI, f. 2; Dematium turfaceum, LINK. Spec. I, 134; Scytonema turfaceum, Engl. Bot. II, t. 2517, f. 1; Hassalia turfosa, Hass. Alg. p. 2382 (incl. Eng. Bot. t. 2826, f. 1?)! Sirosiphon pulvinatus? BREB. in Kurtz; Sp: Alg: op. 317; BORN. et EA Nosta lp 2505-1886.) S. saxicolum, NaG. in Krtz. Spec. Alg. p. 316, No. 8. (Sirosiphon, Körtz. I. c.; BorN. et. FrAH. ILEp. 253875) Northern India. Gen. 2. Hapalosiphon, NaG. in Krtz. Spec. Alg. p. 895. H. Braunii? NacG., in Kurtz. Spec. Alg. p. 894. Ord. V. RIVULARIACEAE, RABH. Gen. 1. Calothrix, AGDuH. Syst. p. 24. C. Brebissonii Körtz. Sp. Alg. No. 7, p. 312; C. lanata LENoRM. non ÅGDH.; BORN. et ErAR II pi 89: Northern India. C. tenuissima? Braun (in RaBH. Flor. Eur. Alg. II, p. 271, 1865; Symphosiphon minor HinsE in RaBH. Alg. No. 1776; sec. RABH.). Northern India. JM If this is not the form of Braun and Hirse it is very near it, the diam. of the threads is 4.5—5 u. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 5. 15 Class. I. CHLOROPHYLLOPHYCEZE (RaBH.) WirTtR. Cohors 1. CONJUGATE, DE Bary, 1858. Ord. I. DIATOMEZE, Kurtz. Phyc. Germ. p. 54, 1845. The Diatomez have not been at all critically examined, but I have noted species of the following genera: Diatoma, Navicula, Stauroneis, Pinnularia, and Synedra. Diatoms are not so plentiful in the gatherings as one might expect them to be, and I think no great results will acerue when the species are determined in the Bengal col- lection of WaArnicH; but in the micro-slides of material sent from two of LAGERHEIM'S habitats there appear some forms unknown to me, and these I shall be glad to submit to a Diatomist. Ord. II. "DESMIDIEZE (Körz.) DE BARY. Körtz. Syn. Diat. ex p. 1833; DE Barr Conj. 1858. Gen. 1. Ancylonema, BeErGcGr. 1871. No form hereto appertaining has yet been seen out of high Northern latitudes. The discovery of this species upon ice in the mountainous regions of the tropiecs would be of great interest. Gen. 2. Mesotanium, NacG. GaTT. Einz. Alg. p. 108, 1849. 1. M. chlamydosporum? DE Bary (Conjug. p. 74, t. VII p; Palmogloea macrococca Kurz. ab irRhyck it: XXI f. 2); forma. Long. 36—40, lat. 14 u. TURE 2. M. Braunii, DE Bary (1 c. p. 74, t. VILA; Palmogloea macrococca, ÅL. BRAUN, Ver- jäng. prs49t LI non Körs). Höng. 32, lat. 14 » AR TE AA 0 Hr, Sfi 3. M. sp.? Long. 30—34, lat. 11 u. IRODEE 6: This form seems nearest to M. Endlicherianum NäG. (Einz. Alg. p. 109, t. VI B.). 4. M. caldariorum (LAGERH.) HAnsG. (Prod. Alg. Boehm. p. 174, 1888; M. Endlicherianum var. caldariorum, ILAGERHEIM in Bot. Not. p. 48, 1886; Wirrr. et Norpst. Alg. Ex- sicc. No. 850). Hönosrouat. fo. TES: 5. M.? giganteum, n. sp. M.? permagnum, regulariter cylindricum, 5—7-plo longius quam latum; rectum vel leniter curvatum; membrana achroa glabra; apicibus rotundatis. Cellul& libere natantes. 16 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALG/E OF EAST INDIA. Long. 120—150, lat. 19—20 u. IR IL Much like M. De Greyit, NoB., but far larger. I was at first in doubt that these might prove to be the cellules of a stage of Zygnema, but further inspection proved them not to be so, as no signs of median divisions are apparent. Gen. 3. Cylindrocystis, MEnGH.; DE BARY. Organogr. p. 26, 1838! Dr By. Conj. p. 74, 1858; Penium BREB. and Rans Ex. p.; Palmogloea Kurtz. Ex. p. Cyl.? minutissima, n. sp. Cyl. parvissima, circe. duplo longior quam lata, utringue rotundata, paullo in mediam partem incurvata. Membrana glabra; apicibus rotundatis. Long: LE Talat Oro (0 DNA a RN Nearest to Cyl. Tatrica, RaciB., from which it differs principally in being slightly constricted, and also smaller in size. From the remnants of the endochrome I judge it to be a Cylindrocystis. Cyl. diplospora, LuNnp. (Desm. Suec. p. 83, t. V, f. 7; Schizospora pachyderma RENscH, COMtriba Pp. (SERENA Long. 64, lat. 31 u. TT: VIT SfEEST (also WATCH Mser. NO, 9S). Cyl.? depressa, n. sp. ÖO. mediocris, circ. duplo longior quam lata; lateribus leniter in- curvatis, apicibus depresso-rotundatis. A vertice visa perfecte circularis. Membrana glabra. Longa 42-007 lat 20-20 MG TVI EPP (ASO WATCH" Mer NO or Near to the preceding species, but smaller and slightly different in shape, and without the apical incrassation of the membrane found in Cyl. diplospora. Cyl. ovalis, n. sp. OC. mediocris, 2—2'/;-plo longior quam lata; cellulis ovalibus, la- teribus ventricosis, apicibus rotundatis. Membrana crassa, glabra. Long. 40—42, lat. 17—20 wu. TNE: : This is nearest in size to Cyl. crassa DE By., but differs from it in its regularly oval shape. Cyl. Brebissonii, MEnGH. (Organogr. pp. 5, 26, 1838; Pemium Brebissonir RArrs Br. Desm. 'p. Logg. NAV Lu0 be mnonsa Ls 25) Long. 40—50, lat. 20—34 u. Central India, J. S.; (Himalayas, Rov). The genus Cylindrocystis, like Penium, makes two sub-genera, dependent upon the sides being plain or contracted; the sides in many forms being incurved although not »constrieted>, ÅA. B: Cyclocystis (zwvx4os, orbis; xvotis, cellula). Sides not concave. Typ. sp. Cyl. crassa, ovalis. ; Clitocystis (x2itos, devexitas; etc.). Sides concave. Typ. sp. Cyl. diplospora, depressa. 1 KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:O 5. 17 Gen. 4. Penium, BREB. (DE BREBISSON, in litt. 1846; in RALFS' Br. Desm. 1848). P. sublamellosum, n. sp. P. mediocre, circ. 3-plo longius quam latum, cylindricum, attenuatum; medio leviter constricetum; apicibus rotundatis, membrana lexvi, vel sub- tiliter punctata; laminis chlorophyllaceis 9—10; locello apicali magno, corpusculos multos includentibus. Long. 85, lat. 27 u. MITT f 8) (after WALuCH, Mser.fandrtios No: 199): »Raneegunge, in July» (G. C. W.). Very similar to P. lamellosum BréB., but much smaller. 2. P. navigium, nu. sp. P. sub-majus, cire. 3'/;-plo longius quam latum, lanceolatum vel naviculiforme, attenuatum, medio non constrictum, apicibus truncato-rotundatis; locellis apicalibus magnis; sutura indistincta; membrana hyalina, pallide roseola, glabra. Long. 82 lat. o2 a. I I, f. 9 (after WALmem'Mscr.yNo. 91): »Endochrome divided at central portion, pale green; one sinuous fillet occupying the central line, and sending small acicular processes (canaliculi) through the axis;.. «ss. «+ Canaliculi 20, faint.»> G. C. W., I. e. Probably nearest to P. libellula, (FoCKE) Norpst. [= P. closterioides, RALrFs], but much smaller, and broader in proportion to its length. P. bisporum, n. sp. P. medium vel minus, cire. 3—3'/;-plo longius quam latum; cy- lindricum, leviter attenuatum, medio non constrictum; membrana hyalina, glabra, achroa. Locellis? Zygosporas geminas formans; in quaque capsula 3 (4?) forma juveniles; zygosporis oblongo-rotundatis. Long. 49—70, lat. 14—22; zygs. long. max. 28—32 wu. T. I, f. 10 (after WAriricH No. 100)x 550. P. lanceolatum, n. sp. P. mediocre, cire. 3-plo longius quam latum, elongatum, cy- lindricum, attenuatum; in medio modice constrictum. Apicibus late rotundatis; mem- brana punctata. Long. 81—98, lat. 26—36, lat. centr. semicell. 22—30 u. T. I, f£. 7 (after WArLicH No. 101). »'Terminal vesicle not visible, but moving granules are seen clustered together and in motion at various parts of the frond. Endochrome pale green. Raneegunge, No- vember.> — G. C. W., I. c. Somewhat similar to P. lagenarordes, Ror., but irregularly, and more closely, punctate; it is also much more slender than that form; in the puncta it differs from P. Clevei, LUND. P. simplex, n. sp. P. rectum, circe. 9—10-plo longius quam latum, simpliciter cylin- dricum, non constrictum. Lateribus parallelis; apicibus truncato-rotundatis; nucleus centralis manifestus; corpusculi amylacei in unam seriem positi (4—6 in quaque semi- cellula); locello apicali nullo! Membrana achroa, levis. Long. 170—198, lat. 18—20 wu. ITE 9 (after WATIcH, I Nooeb9n I,res): I know no species at all like this, with its straight parallel sides and sub-truncate ends. No suture visible. The arrangement of the amylous corpuscles is more like that in the genus Tetmemorus than in Penium. P. polymorphum, Perty (KI. Lebensf., p. 207, t. XVI, f. 15), forma obesum n. f. Forma paullo crassior quam forma typica, sed in czeteris consimilis. In fig. puneta non delineata! Long. 57, lat. 30 u. T. VII, f. 7. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 5. 3 18 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZE OF EAST INDIA. 7. P. rotundum, n. sp. P. minus, cire. duplo longius quam latum, recte ovale; lateribus fere rectis; membrana hyalina, glabra; apicibus rotundatis; cellulis non constrictis. Sutura mediana. «Long. 48; lat.125 acvT. VIL 12! In shape somewhat resembling P. spinospermum, JosHua, but is more slender. Only two (infertile) specimens seen. 8. P. digitus (Exr.) BréB. (RaALFsS Br. Desm. p. 150, t. XXV, f. 3; Cl. digitus, EnRB. Infus. p. 94, t. VIL £. UT): Forma xectum, nk: P. forme typice consimile sed lateribus rectis et apicibus magis attenuatis differt. kong 1401at. S00e5 ERT En In the type the long. : lat. as 5 : 1 in the average of measurements; this form 18 narromer, Ord: le Sonthal district, G. C. W.; near Hydrabad, J. S. f. « typica. Himalayas, Roy in DicKIiE 1. c. 9. P. navicula, BréB. (Liste p. 146, t. Il, f. 37, 1856; P. Berginii, ARCHER Dubl. Univ. Zool, BotasAssoc.iRkepinps 200,4: Tri AS)S Long: 45 —54;- lat. 1213 dt 10. P. oblongum, DE Baryr (Conj. p. 73, t. VII f. 1, 2, 1858) forma major, n. f. Formee typice consimile sed versus apices paullo attenuatum. Hongwl58;nlat! Sör KRT 11. P. curtum, BrÉB. (Closterium curtum BrÉB. in MEnGH. Synops. p. 237 (no descript.!); Cosmarium curtum, in RALFS' Br. Desm. p. 109, t. XXXI, f. 2, 1848; Penium curtum, in Krtz. Spec. Alg. p. 167, 1849; Calocylindrus curtus, DE By. Conj. p: 72, 1858; Cos. Thwaitesii d curtum, KrEeBs. Des. Preuss. p. 27, 1879). Long. 40, lat. 19 u. Northern India; Bengal. Sub-genera. The division of the genus Penium into entire and constrieted forms, proposed by Gar, Monogr. loc. Conj. 1884, is here (ad interim) accepted. A. Holopenium, GaY 1. c. p. 68. Fronds uneconstricted. B. Sphinetopenium, Gay 1. c. p. 70. Forms constricted in the middle. The division is so simple that no typical species need be cited. [Note. In all probability the constricted forms will be, as indeed I think they should be, relegated to Dyspluinctium — as, practically speaking, they might be =a section of Dysplunetium, i. e. elongate, and with apical vesicles. They might, therefore, come next to Docidium, as a section of Cylindrosplinctium NoB.] Gen. 5. Closterium, NitzscH, 1817. Beitr. z. Infusor. pp. 60, 67, sec. Aut. 1. C. acerosum (SCHRANK) EHRr. (Vibrio acerosus SCHRANK Fauna Boica, p. 47, III, 2, 1803; Closterium acerosum EHr. Abbhl. 1831; Infus. t. VII, f. 1, 1838) f. attenuata, n. f. Paulo gracilior quam f. typica; membrana fusco-luteola, glabra; lamin2e chlorophyllacer cire. 6; nuclei amylacei 7 in una serie. Forma ad Cl. peracerosum GAY accedens, sed fere duplo major. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 5. 9 Long. 300—310, lat. 19—24 wu. T. I, £ 15x400 (after WazrzicH Mscr. No. 107). This form is apparently between the Cl. peracerosum GAY Monogr. p. 75, t. II, f. 18, and the typical form. The yellowish-brown membrane is notable. It may be that the Cl. lanceolatum of KUTZING is only a sub-species (subtilissime striolatum, KTz. Spec. Alg. p. 165) of this typical form; BREBISSON, Liste p. 152, thinks they can scarcely be separated. C. Leibleinii, KtTz. (Synops. Diat. p. 596, t. VII, f. 79, 1833! BrEBisson, Alg. Fal. p. 38» t-SAVIIE 18855 FCI I hunula JCeBL. sf lorsspt 25005 1827, et secund: spec, Körz:: Cl moniliferum ÅA. Leibleinii ReinscH Algfl. p. 190; KreBs Desm. Preuss. p. 9) var. angu- latum Barsamo (Alghe Comm. Napoli p. 37, t. I, f. 15—17) f. minor. Minor quam var. Balsami; membrana glabra; nuclei amylacei (in quaque semi- cellula) 3 in una serie. Bengal. Kong. 1205 lat. maxorslyenerb I fl 1834400-:after I VWATBICE. & typica, f. parva (KLeEBs 1. ce. No. 1). Fere ut in f. typica sed magis minor. önosro2-— IAN lat l4 18, 0: 1: ATI E 3500 Himalayas, ex Utricularia stellari, comm. G. von L. C. areuatum (Liste p. 149, t. II, f. 38, 1856; RaLFs Br. Desm. p. 219, 1848; C. Diane KrEBs Desm. Pr. p. 11, non EuRrB.). Köra 1220; Måtiud smalt 7400: KrEBs is apparently in error in attributing this to Cl. Dianc, as the absence of the little indentation at the apices of that species, (the petit museau' mentioned by BRrREBISSON,) is characteristic. C. Iunula (MÖLLER) MEnGH. (NiTzZSCcH, EHRENBERG, MORREN et aliorum, ex p., excl. syn. plur.; MENGH., Synops. in Linnea, p. 231, 1841; Vibrio lunula, MöLLtFR Naturforsch. XX, p. 142, 1784, sec. aut.). Forma. F. paullo minor quam. f. typica, cytiodermate pallide lutea (non b colo- ratumakiers) Desma Preuss.-p16, til) fitarod, 1879): Long. 452, lat. 68 u. C. tumidulum, GAY (Monogr. Conj. p. 72, t. II, f. 13). one! 100357atsrlörvd sy bhifa20: This species appears to me but a variety of C. Jenneri RALFS, with acute apices; possibly intermediate between that species and C. Leibleinii Krz. C. Ehrenbergii MEnGE. (Synops. p. 232, 1841; Cl. lunula EHRrRB. ex. p., t. V,f. XV, 2, 1838; Cl. moniliferum c. Ehrenbergii KLEBs. Desm. Preuss. p. 10, f. 4). Forma, ad formam a KreBs 1. c., f. 4a accedens, sed paullo tenuior. Eongi2700—-296,01at.w50-—59.m: T.: I, f£ 16x450; after WALrricH Msecr. No. 117. Both this and the specimen mentioned by KLeEBs are smaller than the typical European form. C. Archerianum CrEvE (in LUNDELL Desm. Suec. p. 77, t. V, f. 13, 1871). Membrana pallide lutea (colore mutata?); striis 12. [ong:n 220, lat::20.5 u. 20 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZ OF EAST INDIA. I can hardly see the validity of KreBs" views loc. cit. on this species; his f. 13h (striis omissis) is correct, but his b compressum f. 11ab is widely different; the inclusion of C. Cyntlua, f. 12 ac, by Dr. KreEBs will not meet with general ac- ceptance. Central India, J. S.; British Burmah, from Utricularia Spara nv. MD: 8. C. ulna, FocKe (Phys. Stud. p. 68, t. III, f. 30, 1847; C. directum ARCHER Micr. | Journ. p. 249, t. XII f. 23, 24, 1862; C. intermedium RALFs Br. Desm. perditl, | XXIX, f. 3. 1848; C. subjuncidum DE Norris. Elem. p.-63, t. VIL f.:68,!1867;> Cl | intermedvum PF directum KreBs Desm. Preuss. p. 16. t. II, f. 17, 1879). Forma Long. 306—364, lat. 17—20 u. This form has the apices slightly less rounded, or more acute, than the type; strie 16—18. 9. CI. lineatum, Err. (Berl. Abhandl. p. 238, 1833; Inf./p. 95;0t. VI sf. VILul838): I Form rather shorter and stouter than the European one. Long 522, lata ol.u. Near Nilghiri Hills? J. S. 10. CI. angustatum, Körzina (Phyc. Germ. p. 132, 1845). Long. 418, lat. 23 u. | Costx 4, spiral; membrane rufescent. Surely BREBISSON was in error when he informed Rarrs (Br. Des. pp. 171—2) that Cl. angustatum had 10—12 coste! KöTtzING says, Sp. Alg. p. 166, »costis evidentibus 4», which is apparently correct. Cenitral India, Ji S. 1. CI. didymotocum, Corpa (Alm. de Carlsbad, p. 209, No. 64, t. V, f. 64, 1835; non RarFs; Cl: hirudo DELPONTE; Des.sSub-alp., p: 205,t. XVIII f76j-:8,/ 487): Specimens intermediate between Corpa's and DELPONTE's measurements, Long. 391, lat. 40.5 4, [ SAD st ögna | DELPONTE'S dimensions are, long. 382—511, lat. 40—43 wu; while CorpaA gives (pro- bably incorrecetly) long. 251 mu. Perhaps the suggestion of Dr. Norpstepr that Cl. hirudo might stand as »5 hirudo» of Cl. Bailblyanum BrRÉB. would be better stated as Cl. didymotocum CorpbaA (non aliorum!) 6 hMrudo DeErP. I would further remark that the CI. didymotocum of RALFS and subsequent authors would be well renamed as Cl. fractum (as it is broken up by its sutures into 3 or 4 parts), while Cl. Bailly- anum BréB. (in litt. apud RarFs, 1845) was practically unpublished when FockE de- seribed and figured it as Cl. ensis (Phys. Stud. p. 68, t. III, f. 31, 1847; Cl.ranti- acerosum DE Notaris Elem: p: 61, t. VI; f. 68, 1867). The Cl. ensisl DErempip219; t. XVI, f. 14—17 seems to be a very large and attenuate form of Penium libellula | (FockKE) Norpbsr. (CI. libellula FocKE 1. ce. f. 29; P. libellula, Norpstept Desm. Bornh. p. 184, 1888,) in which latter memoir the remarks, on p. 185, on the above species may be noted! I here take the opportunity of thanking Dr. Norpstept for kindly permitting me to see his copy of CorpA's rare memoirs. 12. CI. macilentum, BréB. (Liste, p. 153, t. II, f. 36. 1856). 13. 14. 15. 16. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:0O 5. Fi Cl. juneidum, RarFs (Br. Des. p. 172, t. XXIX, f. 6, 1648). »Linear-lanceolate . . . very slightly tapering to the sub-acute extremities; lower edge very slightly inflated at middle. Terminal vesieles absent, but moveable granules occupying space between termination of endochrome and extremities of frond exist. Cells (vesicles) in a single ftow.> WaruicH Mscr. No. 110. Long. 224, lat. 5.2 u. Cl. Wittrockianum, sp. nov. CI. mediocre, diametro cire. 10-plo longius, vix arcu- atum, utroque polo leniter attenuatum, ventre fere planum, dorso leviter curvatum; apicibus truncato-rotundatis; membrana striata (striis evidentibus 13), rufescente. Corpuscula amylacea, in quaque semicellula circ. 8, in serie unica posita. Sutura non observata, (duplex?). Long. 390, lat. 42 u. Cl. striolato proximum. After WALLICH INiserseNosrLO8smTaT fr255e200: I have to give outline only of this species, as it was omitted when first sketch- ing the Plate. I have the pleasure of naming this plant after the eminent Swedish Algologist Prof. V. B. WIiTTROCK. CI. Wallichii, sp. nov. Cl. mediocre, cire. 9-plo longius quam latum, leniter arcuatum; ventre non tumidum, utroque polo leviter attenuatum, membrana glabra, pallide ru- fescente; apicibus rotundatis; partibus dorsalibus apicum incurvatis. Sutura mediana, triplex, tripliciter prosiliens. Demi-frondes sepe achroge; post divisionem? Long. 386, lats A2vuwinTabs Lf l3:a (after WaArmcH; Mser:/ No: 331)x400. Of LI ATB ba NYVAL says, »From internal portion of the apex a minute tube is seen to extend inwards; this tube is as long as broad (1.1 wu). It looks as though a portion of the cell-membrane had been thrust inwards. No motion observable ex- ternally, but from the inner point of the tube a stream of ciliary matter pours for- wards towards the centre of frond, dividing almost immediately into two layers. This, probably, is an optical illusion, and most likely the mass forms a layer which con- tinuously invests the whole frond internally. At the edges, however, cilia are seen, distinctly sweeping to and fro, with a wavy motion .... and carrying the granules round, backwards and forwards, along with it.» G. C. W. 1. c. [I only insert this to show that EHRENBERG'S ideas of terminal openings and of cilia in the Closteria found support, in well-informed quarters, in 1855! W. B. T.]. Fig. 13. b. 4, internal endochrome; s, irregular space, filled with colourless proto- plasm, enclosing moving granules; r, dark brown cytioplasm, »ciliated»! +, terminal tubular »opening»! After G. OC: W., I. c. CI. nematodes, Jostva (Burm. Des., Linn. Soc. Journ. p. 652, t. XXI, f. 7—9, 1886), P proboscideum, n. var. (Cl. proboscideum TURNER in litt.). Ol. semi-lunatum, 1'/;-plo longius quam latum; f. typice consimile, sed majus; costatum non striatum. Mem- brana fusco-lutea; apud suturam stria unica transversalis. Hong: 2305-265, lat. max. 20-32 u. TT: XXI, f: 13. Khasia, super flumen Brahmaputra; comm. G. Vv. LAGERHEIM from Utricularia sp.; also ex Utr. stellaris from the Himalayas. Specimens from Riksmuseum, Stockholm. The type is stated by Mr. Jostuva, loc. cit., to have 18—20 longitudinal strie; this form has 11—14 strongly marked coste; when fully known it may prove dif- ferent from Mr. JosHuvA's species. 22 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAE OF EAST INDIA. 17. CI. suberassum, n. sp. CI minus, lunatum, membrana distincte costata (costa 12—13), colore luteolo-fuscescente, latere ventrali leviter tumido; apicibus utrinque porrectis leniter dilatatis externe attenuatis; stria transversale unica mediana. Long. rexmeuni70;> lätsa4 0smwIiDITEXE, NS Khasia, ut supra (G. v. L.). | This possibly may only be a stout form of Cl. Lagoense Norpsrt. (Des. Bras. p. 203, t. II, f. 2, 1869). It differs in breadth, in the suture, and in the number of coste. 18. CI. truncatum, n. sp. Cl mediocre, cire. 8—9-plo longius quam latum, latere ventrali leviter tumido; fronde leniter curvata, ad apicibus attenuata; membrana dilute-luteola, striata (striis longit. 20—23); apicibus truncatis. Frons striis transversalibus 2—3, cunctis, excentricis, instructa. Töngar250,0latir3 Oe RENNIE 1 4 East India and Khasia, ut supra (G. von L.). This form may possibly be a short and truncate form of Cl. Ralfsii BrÉB. which is much larger, and not so thick at the apices. As broad as Cl. hybridum RABH. (KrioFlor:/Sachstrplult4), ibut only half so long. 19. Cl. acutum, BreEB. (in RarFs' Br. Des. p. 177, t. XXX, f. 5, 1848). f. tenuior NORDST. (Fr: 'Alg.o NoZ:ip. 70, tv3, fi 27,1 888) "Fere'tt invdeser: etmifr! avOrNORD: STEDT 1. c. data, sed in icone Wallichiana zygospora compressa et tenuis est. Long: cell.:60—75,; lat,: 5.5; long:'Zzyg.r40) lat: 21, 'ter:s4:5/ust Tab) NE 125600 (after WALLiICH, Mscr., No. 95). | WALLICH says of the side view of the spore, »elliptical-linear, much compressed». 20. CI. Kuetzingii BréB. (Liste, p. 156, t. II, f. 40, 1856), forma? Cl. Kuetzingio BREB. / im lineamentis et in striis consimile, sed fortasse in zygospora differt. Zyg. a latere | late ovale, crassa. Membrana frondis pallide rufescente; stris cire. 12—15 evidentibus. | Long. .290ywlat. I33bkzygirlong. 36jolatind bhucrassicRI T. I, fi 12 (after WArLiucH, Mser: No. 109). This Zygospore seems depressed, like that of Cl. oncosporum Norpsrt. (Nonn. Alg: Bras. p. 16, f. II, f. 1, 1877); it may be simply that of Cl. Kuetzingii, but the lateral view has not been figured in that species. | 21. CI. regulare, BréB. (Liste p. 148, t. II, f. 35, 1856; Cl. Diane FocKE p. 68-ex. Pp., t. III, f. 16, 1847; Cl. striolatum b costatum KrrBs Des. Ostpr: ex. p- p.l4jot. I, £. 2 none RS TSK Fong. 340). lat. max: 39 wu Near Nilghiri Hills? one specimen only. 22. 0. striolatum,' EzrB. (Abbhl. p. 68, 1833; Infus: p. 95, t. VI;rf 12, 1838; C. strio- latum a typicum KrEBsS Desm. Preuss. p. 14, t. II, f£. 4a, 1879) long. 310—346, lat. 38—44 u. Himalayas from Utricularia stellaris, comm. G. von L.; Burmah, 5. Kurz legit, Zi. vand NS 23. CI. Cynthia, D. Nor. (Desm. Ital. p. 65, Ht EVIL; £N71:018673 CR! Arelhervabunimane Cyntlta,"Krrss Desmy/ Preus.tp: 13t2 Ihfrl2raxestisnd): | Long. 91—106; lat. 11—13 vw. Cfr remarks sub No. 7 supra. | 24. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:0O 5. 23 Himalayas et Malabar, ex Utricularia stellari, comm. G. v. L. The apices are a little more acute than in the figures of DE NOTARIS. Cl. Khasianum, n. sp. OC. medio recte, equaliter tumidum, apicibus elongatis, spini- formibus, curvatis, incurvatis, hyalinis, finibus non dilatatis; membrana glabra. Long. = cire.. 11'/, lat. max. Cl. Kutzingio propius, sed brevius, crassius et leve. Long. 205—292; lat. central. 23—26 wu. Khasia, ex. Utricularia sp., comm. G. v. L. The genus Closterium forms 4 natural sub-genera: Selenoceras (ZSern, luna; zeoces, cornu). Strongly incurved, lunate. Typ. sp. C. Diane, moniliferum, Lagoense, Leibleinii. Campyloceras (zzutv2os, curvatus; etc.). Slightly curved, lower margin nearly straight. Typ. sp. C. acerosum, lunula, striolatum. Orthoceras (coJos, rectus; etc.). Frond narrow, more or less bacilliform. Typ. sp. OC. biclavatum, bacillum. Stauroceras (otavoos, crux; etc.). Körtz. Phyc. Germ. p. 133, 1845. Frond lanceolate, slightly curved, acute. Zygospore cell normally stauriform. Typ. sp. OC. acutum, Ralfsii, rostratum, Kutzingii. Gen. 6. Spirotania, BREB. BREBISSON, in litt. 1846; in RALFS' Br. Desm. p. 178, 1848). 1. Sp. truncata, ARCHER (Proc. Nat. Hist. Soc. Dubl., t. II, f. 28—31) forma / rotundata. Forme typicx consimilis, sed paullo minor et apicibus fere rotundatis. Spira? (cytio- plasma fere totum evanuit). Konosr40==48 lat. 7-8 ast olfab. 1, £ 1. Near Nilghiri Hills? Two specimens only seen. As the external form in this genus is almost nearly the same, with the exception, of course, of minor details, (slight curvature; ends rounded, or more or less acute, etc.,) the division by Archer in Prit. Inf. pp. 751—2, 1861, must still be accepted. The sub- genera are therefore: A: Monotzenia (uoros, simplex; Tawmwia, fascia). »Endochrome a single spiral band», ÅRCHER Il. c. Typ. sp. 5S. condensata, S. tenerrima. Polytenia (z04vs, multus; etc.). »Endochrome in several spiral bands», ÅRCH. 1. c. Typ. sp. S. obscura, rectispira, grandis? [Is not S. grandis, DELP., t. XX, f. 23 in Desm. Sub-alp., a large specimen of S. obscura RALFS just about to divide?]. 24 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZE OF EAST INDIA. Gen. 7. Genicularia, DE Br. (DE Bary, Conjug. p. 77, t. IV, 1858). No specimen of this Genus has been observed in India. Gen. 8. Gonatozygon, Dr Br. (DE By. emend.). (DE BarY in 'Hedwigia' I, 1856, No. 16, ex. p.; Conjug. p. 76, 1858; Leptocystinema, ARCHER, Dubl. Univ. Z. Bot. Assoc. 1858). 1. G. Ralfsii, DE Br. (Conj. p. 76, t. IV, f. 23—25, 1858; G. monotenmium DBYr in 'Hedwigia', No: 16, 1856, ex. p.; Docidium? asperum, RALFS Br. Desm. p. 158, t. XXVI, f. 6 a, b (non c!); Leptocystinema asperum, ARCHER Nat. Hist. Dubl. Proc., p. 251, tt. Af LSS Forme. a. levis, Nog. Superficies cellularum fere levis. ArRcHER, Q. M. J. S., 1867, p- Si b. muricata, NoB. Superficies cellul. muricata. ARCHER, 1. c. p. 198, 1869. c. depauperata, n. f. Cellul& tenues, multo graciliores quam in f. typica; 13—17-plo longiores quam latze; sepe paullo curvate, dense et subtiliter granulatze; lateribus parallelis, apicibus paullo inflatis. T. XX, f. 4. Long. 20—1200"1a6: Centra d, latstapliesrö-— JEM. d. erassa, n. f. Major; crassior quam f. typica. Superficies subtiliter setosa vel spinulosa; apices leniter inflate. Spinulis cire. 1.3 u long. Long. 180—210,; lat: "centr: "I7-=1L95, lat. apie. 23-240 TNK F. typica and c. near Nilghiri Hills. d. Central India. Forms a. and b. not seen. None occur in Dr. WaALnicH's gatherings or mscr. notes. 2. G. Brebissonii, DE Barry (1 ce. p. 77, t. IV, f. 26, 27; Doc. asperum, RALEs 1 c. fi 6 c (fig. bad!); Bris. Liste p. l47, t. I, f. 733, 18567; Lep, Portu, ARCHER DubEtproc: Mete t. XI, f. 6; Gon. asperum, auct. recent.) forma gracillima, n. f. G. gracile, angustis- simum, elongatum; cellulis rectis, fusiformibus, diametro 15—20-plo longioribus, medio parum tumidis, versus apices sensim attenuatis; apicibus dilatatis, truncatis. Speciei longissima forma. Long: 140180, lat. centr. cire. 9, lat. constr. 6, lat. apies 0.5—-—10:551C-esleKON SE Central India. The forms of this species are analysed by RacriBorski (Desm. Nov. Polon. pp. 11, 12, 1885). To Mr. RacIiBorskKrs remarks I would add that bis >forma a Gallicum> is very doubtful, being founded upon the defective figure (6 c) in RarFs! 3. G. leiodermum, n. sp. G. angustum, sub-curtum, cylindricum, rectum vel leniter cur- vatum, circ. 8—9-plo longius quam latum; apicem versus vix contractum; utroque apice dilatato, truncato. Membrana achroa, levis. Masse chlorophyllacex sub-spiraliter ordinata. Habitu G. Ralfsio consimile. Long. 108-130, lat. centr. 14—15, lat: apies Ly I8:asr BOXNIERS Near Nilghiri Hills? J. S.; Khasia, on the river Brahmaputra; also East Bengal, from Utricularia flexuosa, G. v. L. 4. G. reticulatum, n. sp. G. mediocre, angustum, cylindricum, rectum, 7—10-plo longius quam latum ; apicem versus non contractum, utroque apice dilatato, truncato; mem- brana sequaliter verrucis minutis acutis reticulatim positis ornata. G. Ralfsio proximum. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:o 5. 25 Hon gsndöraL 20 Natscentrartis 2; lat:naple I lr T: XR, Rh 3. Hab. Ut supra. (I have also observed this species in an American gathering, kindly sent by the Rev. Fr. WorrzE). My friend Dr. NORDSTEDT asks, >Are you sure it is not an Öedogonium, near Oe. punctostriatum»? I do not know the Oedogonium referred to! 5. G. pilosum, Worrie. (Desm. U. S. A. p. 22, t. I, f. 2, 1884). Hujus speciei formas duas observavi: a. forma minor, n. f. Long. 120—150, lat. centr. 93—9, lat. apic. J—10, long. spin. 4—5 u. på Shikevoluta/naf. > -160—225,!> » 11—12,» >» 13—14, >» >» 6—6.5 u. This is but a large and highly developed form. Tana fl ls bi fir2; Central India. Note. It seems a remarkable fact that HinsE (in KIRCHNER'S Algen in Kr. Flor. Schles. p. 131, 1878) and West (Fr. Alg. West-Yorkshire, Journ. Bot. t. 291, f. 6, 1889) have given, independently, the same name to the same species of this genus, G. leve! The counterpart of this event occurred, when BRrÉBISSON and RALFS both, also indepen- dently, had styled a Cosmarium C. quadratum! Cfr Rates Br. Desm. p. 93. The synonymy of G. Ralfsn seems a little abnormal. If the laws of priority in Botanical names are tnexorable, then this species must be G. monotaenium. It seems but proper that a specific name should be protected from useless or capricious alteration by others, but may not the original author change it? Moreover, DR BaryY's original definition of the genus was altered by him two years afterwards, and Genicularia exeluded; this being so, it seems that the illustrious author only exercised an undoubted right in re-naming his own species, under new generic conditions, Gen. 9. Tetmemorus, RALFS. (RaALFs, Ann. & Mag. Nat. Hist. vol. XIV, p. 256, 1844.) 1. T:/ Brebissonii, RALFs (1. c: p. 257, 1844; Br. Des. p. 145, t. XXIV, f. 1, 1848; Clo- stertum Brebissonii, MEnNGH. Synops. p. 236, 1840), forma inter 6 minorem DE BARY (Conjug. p. 73) et 6 attenuatum Norpsrt. (Fr. Alg. N. Z. p. 66, t. III, f. 18). Long. HO 0 Nat 22, lata Stl. or ok. VIL, fö 9. Northern India; the only specimen I observed of this genus; Dr. WALLicH has seen others, but has not noted or figured them. (Tetmemorus granulatus (BrEB.) RALFS, is noted by Rory in Dickie's Notes on Alge from the Himalayas (Linn. Soc. Journ. Bot. vol. XIX, p. 231, 1882), from over 15,000 feet alt.). Gen. 10. Triploceras, BAILEY. (Bain. Micr. Obs. in 'Smith. Trans.” p. 37, 1850). Er Sracile, BAL. (1 cop. 38, t. I, £ 10; Docidium. verticillatum, BA: in. RALFS” Br, Mesnp 2 I ONE 9res Doc, gracule, WiImRock Skand. Desm.lp:r21, f£ 10: 1869; Doc. pristide, HoBson, Notes, p. 169, cum fig. 1863). Forma a. elongata, n. f. Paullo longior quam f. typica; lobi apicales 3, bidentati, di- vergentes, modice producti; semicellule prominentis verticillorum 14—16 K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 5. 4 26 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZE OF EAST INDIA. (12 ad basin semicellul.) ornate; et etiam ad suturam maculis vel plicaturis parvis cire. 15 predite. Prominentix verticillorum complures truncate; apices prominentiarum dentem brevem munite, fere ut in Tr. verticillato "'superbo (MASK) NorpstA(NorDsT: Al) N:0Z: ti Vil fra). Long. 570, lat. 28; It. apic. c. acul 30, s. acuk 300 IA Central India, J. S.; East India, ex Utricularia sp., G. v. L. I only had one specimen from East India, but it had 17 verticils in pach semicell. Forma b. gracillima, n. f. Trip. mediocre; lobi apicales 2, profunde bifidi, lobuli singulatim aculeati, divergentes; altera latere inter loborum spina erecta unica. Semicellule verticillis prominentiarum 11—14 instruet&. Forma aculeorum irregularis. Long. 1440,;' lat: 22; 01latiapic ce. 'aculf36)ts. racultr27 AC FORE (also, after WaAriicH No. 116, fi 2.a — side view: of apex). Raneegunge, G. C. W. — Central India. WaziricH's sketch only shows 8 whorls of prominences in each semicell. This is probably the form de- seribed by HoBSON 1. c. as Doc. pristide. » c. quadrilobata, n. f. Forma minor, in qua apices lobulis 4 (bi-aculeati) termi- nati sunt. Prominentie verticillorum 10—212, dentibus sub-erectis, acuto- conicis, ad basin circ. 10 positis. Long. 360, lat. 21; lat. apiesie. acul) 26,75: acul 23072 (HI INIERS Central India. This form is possibly a connecting link between 7". gra- cile and ArcHErRs Doc. Kayei (Nat. Hist. Soc. Dubl. Proc: vol. IV, p--35, tr SEN + bilobatum, nov. subsp. A Tr. gracili typico differt prominentiis verticillorum rotundatis non acutis, dentibus rotundo-conicis (in quoque verticillo 8) non aculeatis; lobis apicalibus bi- (non tri-)lobatis, cum spinis intervenientibus apicalibus duabus, ut supra in forma b. Semicellul& (et lobi terminales) tenuiores quam in f. typica. Verti- cilli 10—13 in quaque semicellula. Long: 380, 'lat. 15, lat. apie; cs acul:! 240tsi acWkröld ARSe TT Central India. In one case (fig. 3) I observed an instance of a tridentate terminal projection; this seems abnormal. Cf. Norpst. Alg. N. Z. p. 64! +x hidentatum Norpbsrt. (Alg. Bras. p. 18, t. II, f. 3, 1877) forma depauperata, n. f. Tr. minus, 14—20-plo longius quam latius, verticillis cire. 11 in quaque semi- cellula; verticillis superioribus (5) simplicibus, acutis, erectis; verticillis inferioribus (6) bidentatis; apice dilatato bilobato bidentato. Semicellulx regulariter attenuate. Long. 280—390; lat: cent: semie."!8=22 "lat. sapieseren L9vu WaALLiICH, Mscr. No. 112. Sonthal jungle, G. C. W. Note. Triploceras gracile is perhaps the most polymorphic species known! It seems a little strange that neither Dr. Warricn nor I have met with the closely re- lated species Tr. verticillatum. A young segment of T. gracile is represented (after KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:O 5. DM WaALLICH, No. 102) in T. IV, f 19. In this genus the suture appears to be non- prosilient. 2. T. abbreviatum, n. sp. Tr. minimum, circ. 6-plo longius quam latum, rectum; lateri- bus parallelis; membrana glabra; sutura non prosiliente, apicibus 3—4-lobulatis, quoque lobo dente minuto terminante. Incisura mediana brevis, extrorsum ampliata. Kongs4065- 85, Hat. (II Iöjordlat. lapielA3—1L4 sill IVSCfa17 (after WALLICH Mscr. No. 105). »Frond linear, inflated at extremities; showing a constriction at the central portion which forms a shallow angular notch on each side. Ends truncated and inflated, the inflated portion forming 3—4 shallow lobes, each terminated by a short tooth. A very rare species, of which I have obtained only 2 specimens.» G. C. W. I. c. laneegunge, Nov. 1855. This little form seems a trifle anomalous, when compared with others of the genus, but I think the terminal lobes decide its position. Triploceras may be sub-divided into: A. Myrmechidium (uvoungres, verrucosus; etc.) Fronds with rugose or nodose sides; section stellate, or crenato-rotund. r f . . . Typ. sp. I. gracile, verticillatum. B. Bacteridium (fPaexztnordrov, bacillum IN Å Fronds with plain or smooth sides; section circular. Typ. sp. T. abbreviatum. Gen. 11. Docidium, BrRéB. (BrEB. in D'OrB. Dict. IX, p. 711, 1841 (nomen, fide DE Toni, Sylloge p. 871); in litt. 1846: in RALFS' Br. Desm. p. 155, 1848; Closterium ex p., et Pleurotenium auct. nonnull.) 1. D. mammillatum, n. sp. D. parvum; levissime undulatum, fere rectum, regulariter attenuatum, basi inflatum; apicibus truncatis, minute crenatis. Membrana levis; sutura non prosiliens. Sub inflatione basis 5—6 »mammulis> vel tuberculis instructum. Bone: 2405=270;01atiibaski3,; Ivapie: 9:5s II. 5. One (semicell) only seen! Apparently nearest to D. baculum BrRÉB. var. P hexa- gonum BÖRGESEN (Des. Bras. p. 933, t. 2, f£. 2, 1890). 2. D. perleve, n. s. D. minus, 16—18-plo longius quam latum, fere rectum, basi (semic.) inflatum, et supra basin inflatione unica. Leniter attenuatum; apicibus truncatis; prope apices corona dentium (vel crenarum) minutarum. Membrana achroa, levis. bong. 240-300) 1at-rbaskil) lav apie. kor. fITNILIfI6. The fact of the little teeth or cren& being below the apex is peculiar. 3. D. robustum, n. sp. D. magnum, rectum, vix attenuatum, margine leviter sinuata, basi valde inflata, membrana glabra; apicibus truncatis, tuberculis 30—34 (singulatim positis) ornatis, unumquidque supra paullulam rugositatem. Versus apices, sub corona tubercu- lorum, incisura parvula incurvata. Sutura prosiliens. Höngskeresut00;Matiubas.63, lat. -apie50 ww. TI €-8: 4. D. elatum, n. sp. D. magnum, rectum; semicellul& incavate, maxime crasse ad basin et apicem; inflatione basali unica; lateribus sinuatis; membrana glabra, sutura prosili- 6. 28 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALG/E OF EAST INDIA. ente?, apicibus truncatis, tuberculis 35—40, singulatim positis, ornatis. Prope Doc. coronatum BREB., sed forma et numero tuberculorum differt. Long. 540, lat..bas.set apiexs50; lat: centr.:semie.140 ur T.- IDNfri6: Somewhat like the preceding species, but a comparison of the apices at once shows the difference; it is also near to Doc. alternans Norpst. (Desm. Bras. p. 205, t. III, f. 36, 1869), possibly a var. of that species. Bengal, G. C. W.; East India, from Utricularia fasciculata, comm. G. v. L. D. quantillum, n. sp. D. minus, circ. 9-plo longius quam latum, rectum vel leniter curvatum; regulariter attenuatum, membrana levis vel levissime punctata, sutura pro- siliente, apicibus rotundato-truncatis, dentibus 6 preditis, supra tumorem basalem tu- more minore instructum. Long. 160—195. lat. bas. 16—718; lat. ”apie. 9=FUElesom IENSES 9 AIR Resembling most Doc. Ehrenbergit, RALrFs (Br. Des. p. 157, t. XXVI, f£. 4) from which it differs in the teeth, the general outline, and in being not quite half so large. The form is very common. D. xequale, n. sp. D. parvum, cire. 12-plo longius quam latum, rectum; supra tumo- rem basalem tumore minore instructum, inde non attenuatum; apicibus perfecte hemi- sphericis. Membrana levis; sutura prosiliens. Long. 192—216, lat: bas. 17—19); lat: semicell: "1257 ae dITSrRetEmoe strosa, TI IL Ff0: This little species seems unique. In shape it is nearest to Doc. (Pleur.) Archerit DeELr. p. 224 (Pl. Candianum, t. XIX, f. 12—16!) Desm. Sub-alp: 1877, but much smaller. D. cylindricum, n. sp. D. mediocre, circ. 10-plo longius quam latum, rectum; margine leviter sinuatum; membrana glabra; apice paullulum expanso, truncato, 38—40 tuber- culis parvis instructo; in diametro regulare, vix attenuatum; basi inflatum, et paullulum supra basin; sutura non? prosiliente. Long. 280—330, lat. bas. 32, lat. semic. 26, Jat. rape SMA EA Frequent in Dr. WaruicH's gathering. It is somewhat like D. cristatum, mfra No. 26, but differs in outline, in the arrangement of the tubercles, and in the basal part of the semicells. D. nodulosum, BréB. (RaALFS Br. Desm. p. 155, t. XXVI, f. 1, 1848; Closterium erenu- latum? EmrB. Verbr. p. 123, t. IV, f£. 29, 1843; Doc. et Pleur. crenulatum,; aucet:mons null.) f. undata, n. f. Fere ut in f. typica sed undulata (extra inflationem basalem) usque ad apices. Undulationes 7—9. Sutura valida, prosiliens. Long. 520, lat. bas. 62, lat. apic. 44 u. Central India. RABENHORST (F1. Eur. Alg. III, p. 142) gives the name of BREBISSON as a synon. of Pleur. (Clos.) crenulatum, EnmrB. In this he was probably misled by EHRrRB., who quotes (Verbr. 1. c. p. 47, No. 25) BameYs figure in Amer: J.; Sei. (psi 302500 f. 32) as the same as his Cl. crenulatum. In this work of EtrB. the figure is very different from BaAIrneY's, (one segment having teeth at the apex and no basal inflation, while the other has a basal inflation and no apical teeth!). It is very evident that 10. IE 12. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:O 5. 29 EHRENBERG'S description, his figure, and his notes on BAILEY's work, are all very doubt- ful — in fact invalid! BAIrLeY's figure gives long. cire. 555, lat. bas. 57, lt. apic. 41 u» and seems to be a fair representation of the form of BrEBISSOonN. Of EHRrRB.s figures, the nearest to this seems to be that of Cl. trabecula (Infus. ex. p. t. VI, f. II, No. 3) but the icon is very poorly drawn. D. polymorphum, n. sp. Doc. tenue, circ. 17—19-plo longius quam latum, rectum, margine fere planum, regulariter attenuatum; membrana levi; sutura (sed etiam non) prosiliente; apicibus truncatis, paullo rotundatis, dentibus 4 munitis. Tumor basalis plus minus prominens. Mensur&e: Long. 308, lat. bas. 16, lat. apic. 10 wu. » JS00--17 FILON 0 ÖNS RO Bi TE foRSN rer Viu: 18: Plentiful in Dr. WaALzicH's collection. D. erenulatum (EHr.) WorireE (Desm. U. S. Amer., p. 47, t. IX, f. 1; Rovr and BIissET Jap. Desm. t. 268, f. 19; D. nodulosum BREÉB. ex. p. auct. nonnull.; Pleur. crenulatum RABE. F1. Eur. Alg. III, p. 142, 1868; Closterium crenulatum! EmrB. Verbr. Amer. pp-rsl, 25, 0 IVIrÉ 29; 1845): rCfr noterunder synonsrof No. 8: Long: 460-510, lat. max. 46—57. u. Northern India. D. rhompheum, n. sp. D. elongatum, tenue, 30—35-plo longius quam latum, vix at- tenuatum, fere rectum; apicem rotundato-truncatam, dentes 4—6 preditam, habens. Membrana glabra; sutura prosiliens. Tumores duo supra partem basalem. Hong:sta2055350; lä. bas. 3 lat. ,semic.. 9, lat.lapic. SkrA.: To f. 18. Fairly common in Bengal. Somewhat resembling D. baculoides Roy and BIssET (Jap. Desm. f. 18), but differs in the projecting suture, and the teeth at apex. D. longiusculum, n. sp. D. elongatum, tenuissimum, 40—46-plo longius quam latum, paullulum attenuatum; frons indistincte undulata, margine regulari; apicibus rotundatis; membrana glabra; sutura non prosiliente; basi paullo inflato. Ponosr 400-550 Mats basl4=6jNlatcentr. 12) lat. apie. 8—9 wan II, f 19. Not uncommon. 13. D. subcoronulatum, n. sp. D. mediocre, fila formans. Semicellul&x diametro regulari, 14. margine paullalum undulato, basi valde inflato, sutura paullum prosiliente; apicibus truncatis adherentibus in fila conjuncete; apicibus gemmis vel tuberculis (una-maculatis) 20—26 ornatis. Membrana glabra, vel subtiliter punctata. Hong b40—40001at: bas: 28-352, lat. apie: 24—28 lo. I fi 1: The endochrome of this species is in filets, of which 3 or 4 are visible. At the apices a marking (fissure or plication?) proceeds from the base of each tubercle. D. alternans, Norpst. (Desm. Bras. p. 205, t. III, f. 36, 1869) f. minor. Ut in f. ty- pica sed minor. D. mediocre, fila formans! cire. 9J—10-plo longius quam latius; sutura prosiliente; semicellul& in medio attenuater, leviter 7-undatze, undis alternatim majori- bus; apicibus truncatis coronula tuberculorum minorum ovatorum cire. 14 (a fronte visorum); membrana punctata? Long. 416—470, lat. max. 46, lat. min. (centr.) 39 wu, fide WALLICH. 15. 16. 17. 18. 19. 530 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALG.E OF EAST INDIA. »Frond linear, sinuous . . .. Basal and terminal inflations are the largest. Suture . . . . plain and slightly protruding. 'Terminal edge (apex) abruptly truncate and flat, and having round its edge a coronal of minute oval-shaped glands or pro- cesses .... with a central speck on each as if hollow. Colourless or very pale straw colour . ... Very räre» ”G. OC: Wi Mser. Nosmmstardelt D. Wallichianum, n. sp. D. magnum, egregium, cire. 11-plo longius quam latum; margine levissime undulatum, fere rectum; basi valde inflatum. Membrana sub-crassa, glabra; sutura prosiliente; apicibus incavatis et inde expansis, truncatis, 36 — 40 rugis acutis vel dentibus (adpressis non protrusis) ornatis. Vix attenuatum. Long. cire. 750, lat. bas 6Slat rapiest SATIR TIINeEN (Name in honour of Dr. G. C. WALLICH; in token of appreciation of his learning and personal worth. W. B. T.). D. eugeneum, n. sp. D. majus, valde elongatum, 16—18-plo longius quam latum; margine leviter sinuatum; basi (et non supra) inflatum; paullulum attenuatum; rectum vel leniter curvatum; apicibus rotundato-truncatis rugis vel stigmatis pyriformibus 20—24 preditis; membrana glabra; sutura non? prosiliente. Long: 070-720, lat: bast 28--32) Mat. apre. oa se SITES: D. Bengalense, n. sp. D. permagnum, egregium, crassum, 9—11-plo longius quam latius; inflatio basis plus in juvenili segmine quam in maturo protrusa. Apices versus sensim sed paullum attenuatum; ventre paullo tumido; membrana verruculosa; sutura prosiliente; apicibus truncatis paullo convexis, processubus quadrangularibus 36—40 instructis. Frondes fila formantes. Long! '600—780; lat:sbas: 69—=70;71at: ”centr. 69-76, lat apie:s oda mw T. III, fi 4a; b. young (or aborted?) segment (ad nat.); c. showing attachments when forming filaments of several fronds (after WALLICH, x 250). Dr. WALLICH gives it as »smooth or very minutely granulated>, he describes the terminal processes as »elliptic glands» — the latter is hardly correct! G. C. W., Mscr. 114 and 122. Raneegunge. D. gloriosum, n. sp. D. longissimum, notabile, cire. 20-plo longius quam latius, rectum, supra tumorem basalem tumore minore instructum; ex inflatione basi (usque ad ”/, longit. semic.) leniter attenuatum, postea ad apicem expansum. Apicibus truncatis, processubus conicis 20—22 ornatis; sutura non? prosiliente. Membrana paullulum tennis, levis. Long. 1000—1080, lat. bas. 50—053, lat. min. (circ. ”/, long. semic.) circ. 35, lat: fapied 4970 INSER: D. regale, n. sp. D. magnum, egregium, 10—12-plo longius quam latius; fere rectum; marginibus leviter undulatum; basi inflatum; membrana crassa, glabra vel subtiliter punctata; sutura prosiliente; apicibus rotundato-truncatis, coronulam elatam dentium (unaquaque tuberculifera) cire. 24 ferentibus. Frondes vix attenuate. Long. cire. 624, lat. bas. 64, lat. apie. 56, lat. coronulze 48, alt. coron: BE=H3 Dt INNER 6: This beautiful species seems quite unique in having coronetted apices. The fact of the tubercles being borne upon teeth (or cuneate processes) is notable, — 20. 21. [CA] LA KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:0O 5. 31 D. sceptrum, Rory (Desm. of Mull, in Scot. Nat. p. 39, 1883; non Körtz.; D. tridentu- lum,. WOoLzE,Desm. Us, S:Acsp. 525 t. X, fx, 10,,1884; Hedwigia p. 119, 1885): F. punctata, n. f. Magnitudo circa dimidium f. typice. Membrana punctata; punctis reticulatim vel in lineas obliquas ordinatis. Pons 0-I60MatNbask SOT lat. apel (9.5 KH 10: Near Nilghiri Hills? J. S. D. orientale, n. sp. Doc. elongatum, 16—19-plo longius quam latius, regulare, medio paullulum attenuatum, basi inflatum; margimibus lenissime sinuatis; membrana glabra vel leviter punctata; sutura prosiliente; apicibus truncatis, paullo expansis, 36—44 tuberculis ovalibus parvis instructis. Long. 640—700, lat. bas. et apie. 39, lat. centr. 32—34 wu. SV sekel The semicells are rarely straight, usually a little sigmoid in shape, or slightly curved, D. excelsum, n. sp. D. mediocre, 20—24-plo longius quam latum, fere rectum, regu- lariter attenuatum; basi inflatum, supra partem basalem 3—4 tumoribus instructum ; membrana glabra?, sutura prosiliente. Apices truncate, dentibus acutis circ. 6 predite. Long. 420—480, lat. bas. 21, lat. apic. 15 wu. EOEV Sd Species near D. Ehrenbergii, but differing in the general outline, in the attenuate semicell, and in the acute, not conical, teeth at apex — also in the projecting suture. Probably the same as D. Ehrenbergii var. Floridense, Worzre (Desm. U. S. A. p. 159, 1884); however that is »without an evident suture or projecting rim», WOLLE 1. c. 23. D. Ehrenbergii, RarFs (Br. Des. p. 157, t. XXVI, f. 4, 1848; Clos. trabecula Exr. Abhl. 24. DOSTex ff P-sutdal; Infös. spa! 93;rtssVIjföillj8 (hon, -3;-4;15, TW;1l838;: Pleur.tra- becula NägG. Einz. Alg. p. 104, 1849): £ tumidum, n. var. Fere ut in f. typica; sed semicellule in medio tumide, dentibus validibus conicis 6 ad apices munite. Mem- brana dense punctata. Long. 340—360, lat. bas. 24, lat. apic. 22, lat. centr. circ. 25 mu. TA IV 4 F. typica; this is noted (as Pleur. Trabecula) by Drs. ZELLER and RABENHORST, 1873, from Arracan; it appears also from E. India, ex Utricularia fasciculata, comm. Ev: L. g It seems clear from the figures in EHRENBERG'S ”Infusionsthierchen that he has included several species under a common name, and, as no evidence appears to show which was the type, it seems impossible to properly place them: hence EHRB.'s nomen- clature is apparently invalid. As the apical teeth are so marked, it is improbable that the oft-ceited form of EmrB. (Meteorp. p. 12, t. I, f. 9) can be RaALFs' species, but it must be allowed that the size given by EHRr,, circ. 225 u long., cannot represent the true D. trabecula, but rather the D. clavatum KUTZ. EHRENBERGS measures however are very fallacious. Cfr No. 50 seq. D. maculatum, n. sp. D. permagnum, crassum, 12—14-plo longius quam latius, suhb- rectum, basi inflatum, unde paullulum attenuatum postea versus apices dilatatum; sutura 32 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALG/É OF EAST INDIA. OM De 26. 21. prosiliente, apicibus truncatis, contractis, serie 30—34 tuberculorum oppositorum rotundatorum ornatis. - Membrana crassa, valde punctata. , G. C. W. D. irregulare, n. sp. D. mediocre, circ. 17-plo longius quam latius, rectum, regulariter attenuatum, marginibus irregulariter undulatum (undis 14—16 preditum); basi valde inflatum; apicibus truncatis; sutura prosiliente. Membrana glabra, apice crassata. Fonos 500 1lat:pbaskadvlat. centr; 20; lat: apic: 204: I IVIT9 (äfter WALLCH, Mser. Nos. 104 and 123). This form is much like D. repandum WorrE (Desm. U. S. A. p- 50, t. XI, f. 1), but differs in the base being much dilated, and in a prominent suture being present. D. setigerum, n. sp. D. mediocre, cire. 12—14-plo longius quam latius; basi imflatum, supra inflationem leviter contractum, postea inflatum, et apud apices attenuatum. Forma segminis clavata. Apicibus truncatis, leniter rotundatis; sutura prosiliente vel obscura. Membrana achroa, dense setosa. Long. 280—-340, lat bas: :22, lat. semic. max. 25, lat. apie. 14, sete long. 2—3 wu. T. IV, f. 5 (also WaruicH, Mscr. No. 118). WALLICH says, »One inflation, basal . . . . extremity truncate. Covered with minute sete or hairs. Endochrome in long fillets, passing along both segments through the suture. . .. . It would appear that the projection or otherwise of the suture ought not to be looked upon as a constant character. In the numerous specimens I have examined this character has alone been inconstant, and it is certainly insufficient of itself to constitute by its presence a distinct species». In these remarks all will agree, but it must, on the other hand, be admitted that in the majority of Docidia the form of the suture (when visible at all) is fairly constant! There is a marked resemblance between this form and that described by Mr. WoLLE as D. Mrsutum (Des. UsSp: 5ly tooX, f 13), which is certainly not BairEY's species, and which I take leave to name D. Wolleanum, after my valued correspondent Mr. Fr. Woire. The above differs in having the ends truncate and K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 5. D 34 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAE OF EAST INDIA. | the suture projecting; it differs from D. spinosum (WoLrrr 1. c. t. X, f. 12) in the clavate semicells. BaizeY's D. hHirsutum (Mier. Obs. p. 36, t. I, f. 8, 1850) is truly, as Worrr suspects, a Gonatozygon, and the dimensions give, long. 149, lat. 11.5—12 u (specimen dividing!): BaArinEYs remark, »seyments many times larger than broad», conflicts with his figure, the »segments» of which are only 6—7 times longer than the breadth! | What the form is which Mr. Rory discovered on Deeside, Scotland, is not yet known, as ARCHER (Proc. Dubl. Micr. Club, Q. J. M. Sci., 1879, p. 438) did not give any details of its form; it is to be hoped that Mr. Rory will figure it in the forthecoming "Scottish Desmidiezxe'. ARCHER, 1. c., stated that the plant was not hirsute, but bore elongated papilla! 34. D. crispulum, n. sp. D. minus, vix attenuatum, 14—16-plo longius quam latum, rectum, sepe paullo curvatum, margine regulariter undulatum (undis 11—13 ferens), basi paullulum inflatum; apicibus truncatis, 7—8 crenatis; membrana glabra. Sutura? Long. 290—320, lat. 21—22, lat. apie. 17 wu. | TIVA | 35. D. salebrosum, n. sp. D. medium, cire. 16-plo longius quam latius, rectum, marginc | irregulariter rugatum (superficies rugosa?); semicellulx in basalem partem 3—4 in- flationes ferentes; basi valde inflata; semic. vix attenuatis; apicibus rotundato-truncatis, 6-8 crenatis (a fronte visis); membrana sub-ecrassa, glabra. | Long. 450, lat. bas. 30, lat. centr. semic. 28, lat. apic. 23 u. | TAI € 12 36. D. egregium, n. sp. D. minus, egregium, peculiare, cire. 12—15-plo longius quam latum, rectum, e basi attenuatum; annulis lexvibus pleno, reliqua parte frondis (circa annulos) punctata; annulis aut in lineas obliquas, aut irregulariter, aut spiraliter, positis; margine irregulari; sutura prosiliente; apicibus truncatis, dentibus 6 (4 a fronte visis) | munitis; basi modice inflata. Long. 240—310, lat. bas. 22—24, lat. centr:::semie.' 19, lat. apie: 15u: SIENA Nearest to D. verrucosum, BAILEY (Spec. Amer. Desm., Am. J. Sci., p. 127, f. 4, 1846), from which it differs in the markings being annular, not rectangular, and in their disposition — those of BAILEY's sp. being placed in rings round the cell. Near | also to Arthrorhabdiuwm Moluccense EHrB. (Abbhl. Akad. Berol. p. 46, t. II, f. III, 13 a b, | 1869; and to Doc. tesselatum, JosH. (Burm. Desm. p. 651, t. 25, f. 15); both of which | are apparently forms of BaAiILeY's D. verrucosum. Cfr LAGERHEIM in Krit. Bemerk. zn Desm. p. 541, 1887. I am indebted to Dr. NORDstEDT for copy of Bairey's little " memoir and figures. 37. D. edematum, n. sp. D. parvum, notabile, fila formans; circe. 83—10-plo longius quam ” latius; vix attenuatum (excepte apices); membrana leve vel subtilissime punctata, apice striata; semicellulis profunde 3—5 constrictis, versus apicem constrictis externe dilatatis; apieibus truncatis; sutura non prosiliente? Long. 130—155, lat. semicell. 14—15, lat. apic. 13—14 wu. LSE EES Ng KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 5. 35 Near Nilghiri Hills? This peculiar little plant seems closely related to D. nodosum Barry (Cfr No. 38) and to the D. undulatum of the same author (No. 39, q. v.), but it wants the nodes of the one, and the undulate form and basal plications (or stigmata) of the other. Three fronds, as depieted, only seen. . D. nodosum (Barn.) Rarres. (Closterium nodosum, BAIrEY, Am. Desm. in Am. J. Sci. puL270 fra; 18A6:IED bc: modosum RALrS) Bry Desmi p. 218, 1 35, f. 8,1848; Pleuro- tenium nodosum, LUND. Desm. Suec. p. 90, 1871, et auct. nonnull.; Pl. (Docidiopsis) nodosum, RAcIB. Desm. Nov. p. 35, t. III, f. 22, 1889). Besides the type there appear to be two principal forms of this interesting species: &. typiea (Baileyana). Apices curt&, late dilatate, crenate; in semic. verticillis 4, unoquoque specimine nodis 8 instructo. Hab. U. S. America. 6P. Anglicum, n. v. Apices elongate, prope fines 10—12 nodos parvos (vel tuberculos cavos), et in finibus totidem nodulos minores conicos, habent. Noduli in quoque verticillo 6 vel 8. Capelk Curig, Wales; A. W.: WiEs — near Windermere,W! BT. y. dentatum, ARCHER. Apices modice breves, dentate, dentibus non projicientibus. Noduli in quoque verticillo 6? Galway, Ireland. Arc. in Dubl. Mic. Club, Q.: J. M. Sci. 1872, p. 194. CooKE in Br. Des. p. 13, 1887, gives this a new name, »var. Hibernicum>. Docidiopsis nodosum, RaciB. 1. ec. (sub. Pleurotcenio) = y dentatum forma Polo- nica, »lobo polari plus elongato, corona apicalis dentibus majoribus instructa,» (nodu- lis apicalibus conicis plus quam dentibus?). Forma prelonga; noduli in quoque verticillo 6. In Polonia. — — f. Indica. Apices breves, paullo dilatate, 6-dentatze, »dentibus» (ut in /. Polonica) projicientibus. Noduli in quoque verticillo 6. Forma parva, brevis. Long. 208-—240, lat. bas. 36—40, lat. apie. 20—21 ju. Northern India. TU frsvIndan specimen; 1 bjtapex off Anglicum, legt AR W WIiLis. The Indian form is smaller than those of Europe, America, or Britain; the base of some of the semicells is provided with peculiar processes, which appear to be instru- mental in holding the segments together. For other forms of basal (and apical) pro- Besses "orrappendages” efr ta lllf. Arey and PM VIL” figskb2078. . D. undulatum, Barrey (Micr. Obs. p. 36, t. I, f. 2, 1850) Pleurotcenium nobile RICHTER (Hedwigia, No: '9; 1865, c:ic); Doe. dilatatum Lusp: (Des. 'Suec. t: V, f: 12, 1871) älso” WorzE" (Des! U.S: AlUp. 50, t. LD, f/ 32, 1884) non Creve! Specimina Indica fila formant. Long. 260-290; 1at: bas! 13-15, lat: centr. 'semie.' 16=17, It. apic. 12 a. TSK 160 Northern India. In the Desm. U. S. A., p. 51, Mr. WoLrLE gives this with »apices rounded», and on t. XI, f. 5 is a figure, which cannot be D. undulatum Bain. The oriental specimens 26 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAE OF EAST INDIA. have the terminal strie very faint, suture not projecting, plications scarcely visible; basal markings or stigmata strongly marked, and pyriform in shape. Apices always truncate. I was formerly of opinion that Doc. dilatatum Creve (Bidr. p. 494, t. IV, f. 6, 1863) was the same as this species, but, after a careful examination of specimens kindly communicated by Dr. O. Norpstepr, I am sure that, though nearly allied, they cer- taimly differ. The remarks of RaciBorski (Desm. Nov. 1889, p. 3) seem to indicate that he is of like opinion, but he does not observe that the species is really that of BaiLeY, as he attributes it to RICHTER; and LUNDELL, 1: ce. pp. 88—89, confuses. the plants, as under D. dilatatum he figures D. undulatum. 40. D. truncatum, BréB. (Closterium truncatum BRrRÉB. in MENGH. Synops. p. 235, 1840; Cl. trabecula, Eur. Infus. ex. p. (quoad fig. II, 1) 1838; D. truncatum, BREB. in RALFS | "Br. Desm. p. 156, t. XXVI, f. 2, 1848; in litt. ap: RALES, 1846; PPleurotemum trun= | catum (sp. commixta!) Nac. Einz. Alg. p. 104, 1849; RaABu. Fl. Eur. Alg. III, p::142, 1868). | Forma paullo tenuior quam f. typica. Long. 370, lat. bas. 24, It. max. 26, apie: 19 u. | Northern India. 41. D. parvum, n. sp. D. minimum, forma sub-clavatum, circ. 8-plo longius quam latius; | basi his inflatum; prope apices attenuatum, ad apices leviter dilatatum; apicibus trun- | catis, angulis rotundatis; sutura prosiliente; membrana pallide rubido-luteola, glabra. | Long. 130, lat.sbas. et centr.,,16-—=17, lats apex l0ku: TA IV, £al8: J(WATIIGE Mser. Nog 110): Slightly bulging at centre of segments, and then tapered towards the extremity, which is truncate. Suture distinct, projecting. With two inflations at base of seg- j ments, that next the suture being the larger. Empty frond of a pale reddish-yellow I colour. Endochrome in irregular bands, with large granules interspersed,» G. C. W. I — Common in Bengal. — Dr. WaLuicH observed the state of »swarming of the gra- I nules» in this species, a state which precedes death in many forms. 42. D. inornatum, n. sp. D. minutum, cire. 12—14-plo longius quam latum; rectum; apices versus attenuatum; basi maximum; sutura non prosiliente; apicibus rotundato-truncatis; | inflatio basalis nulla. Membrana glabra. | Iong..!42-—168; lata, kl- La datisapie.tö-FInAe: f (ISA ENE 20 Much resembling D. minutum RaALrs: (Br. Desm. p. 158, t. XXVI, f.: 5, 1848) but more tumid, and attenuated slightly towards the apices, which are more abruptly truncate than in RALFS form. 43. D. latum, n. sp. Doc. latum, longit. mediocre; semicellule longe ovate; membrana pallide fusco-luteola, crassa, valde punctata; apicibus late rotundatis, emarginatis?; | sutura ampla, prosiliente; divisione vel conjugatione incipiente sutura fissa. Forma egregia in se insignes duorum generum conjungit, apicem emarginatum 'Tetmemori | cum sutura valida Docidii! Sistit eque ac Tetmemorus latus! | Long. 258—260, lat. max. 63—90, lat isth. 36—40, lat. suture, 44, membr. CTASS 2: AN T. VI, f. 1, (divisione incipiente”?). KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 5. JG This extraordinary form in general outline is much like D. ovatum NORDST. (Des. Bras. p. 205, t. III, f. 37, 1869), from which it differs in being much smaller, not so elegant in shape, in having a distinct constricted portion next to the suture, also having an emargination and no dental prominences. Its most peculiar feature is the emarginate end, which renders the form anomalous. Dr. NORDSTEDT suggests that this may only be apparent (an eidolon specus!), and that it may consist of a double prominence. This is possible, but I would ask, why should not a Docidium be emar- ginate or fissured at the apices? I have an American specimen, (one segment being like D. truncatum and the other D. nodulosum,) which is emarginate at both apices; and in 1887 I obtained English specimens of those species, which I described (Natura- list 1887, pp. 275 and 290) as D. nodulosum var. y labiatum, and D. truncatum var. y emarginatum; to which I may add that at first I mistook the fissured ends for lateral prominences! I may be wrong, but the above figure was drawn as it seemed to be. If Dr. Hanscire (Prodr. Algfl. Böhm. p. 187) finds a Dysphinctium with emarginate apices, it is simply a similar case in a correlated form! D. rotundatum, n. sp. Frons curta, lata, semicellule late oviformes, ad basin semi- cellularum maturarum (cell. copulativ2e?) uncinas internas tres; frondis longit. = 2"/;-plo latit. Membrana crassa, valde punctata, achroa vel pallide luteola; apicibus truncatis, angulis rotundatis; massa chlorophyllacea in fasciis irregulariter distributis, nucleos amylaceos plurimos involventibus. Pönssr200=-215) lat. max. 80; lat. isths 40; lat. apics 255;t menmbr. er 2.6 u. Northern; India; Bengal. T:- VII; £ 2:a: As previously remarked, I cannot help but think that the uncinate sutural pro- cesses must assist in the adhesion of the semicells, but it may be that they play a higher part in securing the mutual cohesion of the opposing semicells at conjugation? These little processes seem to be internal; for with the double semicells approximated they are not visible. D. pyriforme, n. sp. Frons sub-curta, lata; circ. 3'/;-plo longior quam lata, semi- cellule pyriformes (unde nomen specificum); membrana sub-crassa, valde punctata, semi- cellulis ad basin constrictis, lateribus prolongatis (inter se?); apicibus truncatis, angulis rotundatis, dentibus amplis conicis 6 munitis. Sutura? Semicellula unica tantum visa. Long. (semicell.) 96, lat. 54, lat. isth. et apic. 24, long. dent. 5.7 u. D: VIL 3: Nearest D. ovatum Norpst. (Desm. Bras. p. 205, t. III, f. 37, 1869), from which it differs in size, in the suture?, and in the dental processes. D. inerme, n. sp. Doc. curtum, latum, 2'/,—3-plo longius quam latius, oblongum; semicellule longe ovate, basi inflate, versus apices paullo attenuate vel incavate, apices truncatex. Membrana achroa, glabra, apice incrassata; sutura fusca-brunnea, non prosiliens, duplex vel fissa! A vertice visum orbiculare. T. IV, f. 2 b (basis: sola!). After. WALrricH, Mser. No. 92: »Endochrome in irregular fillets or patches . . . . No terminal vesicle obser- vable», G: C. W. Konpgsrl6 9,lat.smax: 65; dat: listp38,ltsapics20 u 28 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAE OF EAST INDIA. I have omitted to give full figure of this, as I formerly imagined it was the same as D. rotundatum, supra, but on more carefully considering WALLCicH's figure [I am convinced that they are distinct; Dr. W. expressly says »Frond smooth» — and it differs in various details from the preceding forms. Notwithstanding Dr. WALLiIcH's remarks as to the absence of »locelli> at the apices of this species, it is reasonable to suppose, by analogy, that they exist. MASKELL (Desm. N. Z. p. 310) says that they exist in D. ovatum Norpst. (= D. dilatatum ejus, non CLEVE), and that is a cognate form. 47. D. denticulatum, Grösow (Desm. u. Diat. Insel Banka, p. 13, t. II, f£. 19). Long:r270—310y latibas! 204525; Tatwapies WE-LONW East India, from Utricularia fasciculata; Himalayan District, ex Utr. stelari, comm. G. von L. These plants accord well with GRruNow's descr. and fig., except that they only have 8 minute tubercles at the apices. 48, D. coronulatum, GRÖN. (1. c., p. 14, t. II, f£. 20). Long. 486—508, lat. max. 46—249 u. East India, ut sp. precedente, G. v. L. 49. D. baculum, BréB. (Closterium baculum, Alg. Fal. p. 59, t. 8, 1835; D. baculum BREB. in RaALFsS Br. Desm. p. 158, t. XXXIII, f. 5; Cl. trubeculoides CORDA Obs. ti 6 1840; Pleuroteenium baculum, auct. nonnull.). Long. 180-220 u, lat. centr. semic. 11—T3.5w This was noted from Burmah by Drs. ZELLER and RABENHORST, S. KUrzZ legit, 1873; it occurs now from E. Bengal, ex Utricularia flexvuosa, comm. G. von L. 50. D. trabecula, Eur. (Closterium trabecula, Eur. Abbl. Berl. Ak. 1831, p. 68 sec. LUN- DELL; Infus. p. 93, t. VI; f. II, 4, 7; Docidium trabecula' Wouwe; Desm:U."SmNmer: p. 48, t. XI, f. 1—3; Pleuroteniwn trabecula auet. nonnull.); f. tupica. : Long. 380—460, lat. 22—31 u. East India, ex Utricularia fasciculata, G. VON L. This is decidedly a »eritical species», as until recently it has been synonymized along with RarrFs form D. Ehrenbergii. Cfr No. 23. Consensus of opinion seems to have accepted a form with more or less swollen sides, and truncato-rotund not den- tate nor crenate apices, as the true one. EHRENBERG'S species is a 'multifarious' one; the figs. given in Infus. t. VI, f. II apparently resolve themselves into: Eio.0d = Doc. truncatum BREB. > 2, 5 = D; clavatum Korg » 32 6 = D. nodulosum BréB.? (3. D. crenulatum?). » 4, 7 =D. trabecula genuina? 3-8 =D Ehrenberg NATESe See tne figures of WoLLzE, 1. c.; West, in Journ. R. Mic. Soc: ti IL=foTIAISSO and of PB crassum Wirtr. Got. Öl Sötv. Alg. t. IV, f. 17, 1872. 5l. D. rectum, DeLP. (Pleurotenium rectum, Desm. Subalp. p. 225, t. XX, f. 8—11, 1877; Penium rectum, Wiz1r.E Sydamer. Algfl. p. 22, 1883. Long. 240—259, lat. bas, 16.5, lat. 13—15 mu. —— RA —————— KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 5. 39 East India, ex Utricularia fasciculata, G. v. L. I think that this sp. is correctly placed by DELPONTE among the Docidia, it can hardly be a Penium as it possesses a decided basal inflation. I have purposely retained the Docidia under their old generic appellation, not only as a question of priority, but I imagine that sooner or later the name Pleurotenium of NäGenr will be discarded. As before stated, I deem it quite as reasonable to classify solely by form, as to make attempts at classification in which form and cell-contents both play a curiously commingled part. LUNDELL, to whom the acknowledgments of Algo- logists are due for so highly adding to our knowledge, divides the present genus into Docidium (without apical vesieles, and having axillary chlorophyll) and Pleurotenium emend. (with apical vesicles and laminar chlorophyll). His first example is Doc. baculum BrEB., of which Rarrs, Br. Desm. t. XXXIII, f. 5 a (indistinetly) and DELPoONTE, Desm. subalp. t. XX, f. 15, 16 (distinctly) give figures with ”locelli at the apices! As I have seen English specimens of this plant both with and without apical vesicles, I have considered them as a sign of age or state (yet unknown) of the Desmid; and, like WaLrucH, I find their presence to be somewhat inconstant. In young and undeveloped specimens the ab- sence of vesicles is not unexpected, but it is very puzzling to account for their frequent absence in fully developed fronds. Ofr ARCHER in Proc. Dubl. Micr. Club, Q. J. Mic. Sci., p- 262, 1865; and p. 121, 1866. For a form-classification of Docidia, I suggest the following subgenera: A. ÖOrthidium (00908 = rectus; idros = sui generis). ] Cellulis lzxevibus, punctatis vel granulatis. Typ. sp. Doc. truncatum, Ehrenbergii, sceptrum.l Lateribus fere rectis, vel leniter B. Rutidium (dvtdiow = corrugo; etc.). | — curvatis. Cellulis plus minus rugosis. | Typ. sp. D. verrucosum, salebrosum. | C. Hammatidium (duua = nodus; etc.). Cellulis nodibus instructis; sectio stellatis. | pa. Dees Sad Lateribus undulatis vel nodiferis. D. (Edematidium (oidnua = tumor; etc.). | Cellul& tumores ferentes; sectio circulares. | Typ. sp. D. undulatum, Burmense. E. Oontidium (wor = ovum; etc.). | Semicellulis plus minus ovatis. Typ. sp. D. ovatum, pyriforme. A classification of Pleurotenium (excel. Docidium) has been proposed by RACIBORSKI, Desm. Nov. p. 35, 1889, the foundation of which is the basal aspect of the semicell. In this he unites A, B and E, supra, under Pleurotenium, NÄG.; C under Docidiopsis ejus, while Triploceras Barn. forms his third sub-genus, his definition of which is only framed | Lateribus valde curvatis. to include the tumid and verticillate species, and not such a plant as 7". abbreviatum, NOB,; D. undulatum Bain. (as D. nobile RicHT.) he places under Docidium, 1. ce. p. 3. Hence, if Dr. RACIBORSKI intended to classify by basal aspect only, he should have included the 40) W. B. TURNER, FRESH-WATER ALG.AEK OF EAST INDIA. majority of the species of Triploceras (i. e. those with stellate sections) along with D. | nodosum under Docidiopsis! | Gen. 12. Dysphinctium, NäG., ex. p. | (Einz. Alg. p. 109, 1849; Calocylindrus et Dysphinctium; excel. Actinotenium, ex. p.-, sensu NARGELIO, sed formse | pro max. parte retentae; Pleurotoenium NÄG.? ex. p.; Pleuroteniopsis LUND. ex. p-)- 1. D. dubium, n. sp.? D. parvum, duplo longius quam latum; semicellule sub-globose, | apice rotundat2a, medio leniter sub-acute constricta; membrana levis. Long. 26.5, lat. 13 u. | Bealövflelyr2 | 2. D. inferum, n. sp.? D. parvum, duplo longius quam latius, sub-globosum; apice ro- | tundatum; medio modice constrietaum. Membrana levis. A vertice visum ecirculare. Löngs 20;ulat:ITO=u. NSTI ERE 3. D. exile, n. sp. D. minutum, 1'/;-plo longius quam latum; semicellule basi dilatate, | supra recte attenuate, apice rotundatr, medio paullo et leniter constricte. A vertice rotundatum. Membrana lzevis. Long. 20, lat. 13 u (also in WaALricH Msecr. No. 98). RETT a a Searsole, Oct. 20, 1855. Common, G. C. W. 4. D. viride (Corpa) DE Tonr (Sylloge Chlor. p- 885, No. 16; Dysph. Cordanum (BRÉB.) | HanG. Prodr. p. 186; Cosmarium colpopelta BrREB. apud ARCHER in Prit. Inf. p. 734; Cosmariwum Cordanum BreEB. in RaBu. F1. Eur. Alg. III, p. 177; TURNER; Journ. Roy. Micr. Soc. p. 934, t. XV, f. 4 (fig. vitiata, in separ. emend.!); Colpopelta viridis, CORDA, | Anim. Microsc., in Almanach de Carlsbad, p. 206, t. II, f. 28, 1835). Long. 39—45'mlat25—28 u Northern India. 5. D. subturgidum, n. sp. D. magnum, circ. duplo longius quam latum; turgidum; ovale, membrana crassa, regulariter punctata, apicibus sub-rotundatis, medio ineisura leniter incavato. Long. 140—1350, lat. 66—74, lat. constr. 60—64- mu. | INSE VAN BEE Ae | Near to &C. turgidum BrREB. (Pleurot. turgidum, DBY.; Caloc. turgidus, KircEnN. Alg. Schles. p. 142), but differs in both size and outline; being only ”/; so large and less tumid at the base of the semicells. 6. D. grande, Derr. (Desm. Sub-alp. p. 231, t. XXI, f. 9, 1877) var. cuneatum. n. v. D, maximum, latissimum, circ. duplo longius quam latius; semicellulis ovato-cunei- formibus, e basi attenuatis; membrana crassa, irregulariter punctata; apicibus late rotundatis; sinu leniter incurvato. Lone. "195-220; lat::95==1L00;4latConstran8d++927 TT: VILIof5 Near Nilghiri Hills? This variety is distinguished from the type by its sides being attenuate towards the apices, which are truncato-rotundate, not simply rounded. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 5. 41 7. D. connatum (BrÉB.) RensscH (Cosmarium connatum, BrREB. in RaALFS' Br. Desm. p. 108, t. XVII, f. 10; Dysph. connatum, REmnscH, Algenfl. p. 178, 1867; Dysph. Menegluni- anum, NäG. Einz. Alg. p. 112, t. VI G, f. 2, 1849; Calocylindrus connatus, KIRCHN. Alg. Schlesiens, p. 143, 1878) f. leve. Fere ut in f. typica, sed membrana non punctata. Long. 66—70, lat. 30—354, lat. constr. 46—48 u. TP: VIL f36 This form is a little smaller, and the sinus more open, than in the type. 8. D. monile, n. sp. D. minus; fila formans; cire. 1'/;-plo longius quam latius, sub- globosum. Semicellul& rotundatex, medio leviter constricte, sinu incurvate; utraque semicellula nucleo amylaceo singulo instructa; massa chlorophyllacea versus polos fissa. A vertice visum circulare. Hong. 22:17— 245, lat. 15-16, lat: constr. 9:5—11 u (after WATCH Mser. No. 97). TRAV fd: »This species shows a constant inclination to assume the filamentous form.» G. C. W. 9. D. retusum, n. sp. D. minimum, 1'/,.—1”/,-plo longius quam latum, sub-globosum; semicellulx globose; sinus rotundatus; membrana levis, tenuissima; a vertice visum circulare. Long: '14—16, lat: 9, lat. constrie: 7 u. INSNVIDERSLO: Cos. globoso, BULNHEIM (in Hedwigia, Bd. 2, p. 52, t. IX, f. 8, 1861) consimile sed multo minor. 10. D. heterodoxum, n. sp. D. parvum, cire. 1”/,-plo longius quam latius, ovale, semi- cellulis sub-hemisphericis, basi granulis (in lineam positis) instructis; sinu sub-acuto, breve. A vertice visum circulare. Membrana levis, sub-crassa. Bonsgr28==300lat. "VGFrlate constr.P2=w TVI f! 15: Var. ornatum. Semicellule annulis duplicibus concentricis punctatis vel granulis oOrnatser ok VIL foV4: The smooth form might possibly be mistaken for D. dubium (T. T, f. 1, 2), but the basal puncta (granules?) separate it from that form. 11. D. aspersum, n. sp. D. mediocre, cire. 1'/;-plo longius quam latius, medio modice con- strictum; sub-globosum, semicellulis late rotundatis; sinu sub-acuto, interne rotundato; sutura levi. Membrana crassa, granulis magnis in obliquas series ordinatis. A vertice visum rotundatum vel late ovale. Habitu D. connato proximum. Long. 66, lat. 48, lat. constr. 35 mu. TT VIRPEoRG: 12. D. Cohnii (IKrrcenN.) Nos. (Calocylindrus Cohnii, KiroB. Alg. Schles. p. 142, 1878) var. regulare, n. v. Longe ovale; a vertice late ovale, a latere paullulum compressum, apicibus paullo depressis. Membrana verrucosa, nodulis in seriebus obliquis instructa. Minor quam f. typica. Hong94—102;mlat 50—56,; "lat. constr. 42==44 crass. cite: "40 ”u Ts MINA K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 5. 6 492 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGA/E OF EAST INDIA. Northern India. Near to: Dys. striolatum NäG. (Einz. Alg.; p. 112, t. VI G,f. l)rand iDys. tesse- latum Derr. (Desm. Sub-Alp. p. 232, t. XXI, f. 13), but it is smaller than either, and the segments are attenuate and a little depressed or truncate-rotund at apex. HANSs- GIRG, Prodr. p. 246, makes this sp. a var. Cohnii of his Cosmaridium striolatum, but the arrangement of the granules seems to differ from NÄGELrs plant, in which the rows of granules are regularly horizontal; efr NaG. t. VIG, £. 1b. 13. D. Willei, n. sp. D. oblongum, mediocre, duplo longius gquam latum; semicellulis ova- libus, apice rotundatis; incisura mediana sub-acuta, externe ampliata; membrana granu- lata, granulis in series horizontales (circ. 10) et transversas (circ. 9) ordinatis. A ver- tice ovale. Long: 60; lat: 205 lat constri Mos 20045 ANSTAVA If Re Og Northern India; Bengal. Nearest to Cos. pseudamenum, WiorE (Syd-Amer. Algfl. p. 18, t. I, f. 37, 1883), from which it differs in the cells being larger and more ovate, also in the disposition? of the granules. Name in honour of Dr. N. WiLLE, the eminent Norwegian Algologist. 14. D. basidecorum, n. sp. D. minus, fere duplo longius quam latius; semicellule globose, basi (in quaque) ordine granulorum (cire. 10 a fronte visorum) decoratax, membrana reliqua lzevi; sinu valde amplo, interne rotundato. A vertice late ovale, fere circulare. Membrana colore pallide fulva-carnosa. Long: 34; lat. 18, /ersul6y lät: constr.olNu: I VILL AD: 15. D. qualum, n. sp. D. sub-mediocre, duplo longius quam latum, elongatum, medio paullulum constrictum; in centro leve. Semicellule ovales, granulate, granulis in series I latitudinaliter positis, in lineas verticales etiam ordinatis. Sutura amplissima, rotun- data. AA latere visum anguste lanceolatum, modice constrictum. Long. 40, lat. 20; erass: T2 lat. istkh V6 na T. X, f. 9 (after WArnicH, Mser. No. 158). »C. attenuatum BrEB.?» G. C. W. 1. c. This species appears to be intermediate between Cos. attenuatum and Cos. amenum BrÉB. (in RaLrFs Br. Desm. pp. 110 and 102), but differs from both in the regularly ovate semicells, the rounded sinus, and in the regularly arranged granules. 16. D. subeonnatum, n. sp. D. mediocre, circ. '/s pars longior quam latum; ovale, apice late rotundatum; semicellul:e fere hemispherice; membrana achroa, glabra. In medio leviter constrictum. Massa chlorophyllacea, in quaque semicellula, radiata. Long. 55, lat. 47, lat.. constr: 45 ww (after WaAnnmce, Mscr. Not 185). This form being almost exactly in shape like No. 7 (supra), though hardly so rotund or so much contracted, I have not figured it. It is near to Dys. (Cos.) pseudo- connatum (Norpst.) (Desm. Bras. p. 214, t. III, f. 17, 1869), but differs in the smooth membrane and in the endochrome being in one mass, in each semicell, not im four. 17. D. supraconnatum, n. sp. D. sub-magnum, cire. 1'/;-plo longius quam latum, longe ovale; semicellulax sub-globosx, regulariter rotundatax; sinu brevissimo, apertissimo; 18. 19. 21. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:O 5. 43 membrana punctata, puncetis in lineas transversas circ. 15 positis, centrali parte frondis levi. ÅA vertice latissimo-ovale, fere circulare. Kong sra0WlatsrA5 lattisthado, crass:s407us >» TI IXfo5. Nearest to the related species, which are all closely similar in form to, yet dif- ferent in detail from, D. connatum (BRÉB.) REINSCH. D. pseudoconnatum (Norpst.) Nos. (Cosmarium ps.-connatum, NORDST. Alg. Bras. p. 214, t. III, f. 17, 1869; LUNDELL Desm. Suec. p. 45; Calocylindrus pseudoconnatus WoOLLE Desm. U. S. A., p. 55, t. XII, f. 11, t. XLIX, f. 10, 11; Pleuroteniopsis pseudoconnata LaAGERE. Alg. Bidr. p. 197). Long. 41, lat. 26.5 mu. This is near NORDSTEDTS Brazilian form, but much smaller than the Swedish plant of LUNDELL. Himalayas, from Utricularia stellaris; East India, from Utr. fasciculata, comm. (FA ASL DR D. Lagerheimianum (Cosm. Lagerheimianum, TURNER in litt. 1889). D. magnum, circ- 1"/;-plo longius quam latius; elegantissimum; fere biglobulatum; semicellulis sub-circu- laribus; incisura mediana breve, ampliato, rotundato. Membrana sparse sed graviter punctata, nodulis vel dentibus conicis, paullo longis ornata — nodulis radiatim positis. A latere visum paullo compressum; a vertice late ovale. Konga rl205 130; slatyt4= 52, lat; 'constr."50--94; long.c nodul.,4—7, erass. 66 u- - VT ANT 6raj bt Khasia, super Brahmaputra flumen; et montibus Emodis (Himalayas); G. DE LAGERHEIM benigne comm.; ex Utriculariis Indicis. Clarissimo G. DE LAGERHEIMIO hanc speciem dedicavi. D. paxillosum, n. sp. D. magnum, perlatum, circ. 1'/;-plo longius quam latius; sub- globosum; semicellulis sub-hemispheericis; incisura mediana brevissima, aperta, rotun- data. Membrana levis non punctata, sed mnodulis vel dentibus modice elongatis, conico-acutis vel conicis, »paxilliformibus», instructa — nodulis in lineas horizon- taliter ordinatis. ÅA vertice visum late ovale: a latere clepsydriforme, medio paullo constrictum. Long. 120—130, lat. 85—95, lat. constr. 68—72, long. nodul. 3—5, crass. 68 u. ARN ab Khasia, etc., ut in sp. precedente. D. conicum, n. sp. D. parvum, circ. 1”/,-plo longius quam latum, semicellulis sub- conicis, ventre inflatis, versus apices sensim attenuato-incurvatis, apicibus rotundatis; incisura mediana brevi, sub-acuta. ÅA vertice visum perfecte circulare. Membrana glabra. - Cytioplasma in quaque semicellula radians. Long. 14—18, lat. 8.5—11 wu. T.Ijf: 26, (also WarricH Mser. No. 96). Raneegunge, Oct. 1855. »Very rare», G. C. W. Note. This genus has a distinct connection with the preceding sub-genus of Do- cidium, from which and from certain species of Penium also (cfr Lusp. Desm. Suec. p. 7), it differs only in the absence of ”apical locelli — while from Docidium (E Oontidium) it differs also in the absence of a marked suture, and decided constriction. There are argu- 44 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAE OF EAST INDIA. ments for and against the removal of the constricted Penia imto another genus, but, if re- moved, they would form a section of Cylindrosplinctium, and immediately follow Docidium. Dysphinetium naturally divides into 2 sub-genera, according to the shape of the frond and semicells. A. Form cylindrical (nearest to Docidium): Cylindrosphinetium (xv4wdoos, cylindrus; öfiyyw, stringo). Typ. sp. Dysph. cylindricum, cucurbita, attenuatum. B. Form sub-globose (nearest to Spondylosium and Cosmarium): Spherosphinctium (ogparoca, globus; etc.). Typ. sp. Dysph. connatum, Cohnii, globosum (BuLNH.) NoB. Gen. 13. Spondylosium, BREÉB. (BreEB. in Körz. Sp. Alg. p. 189, 1849; BrEB. Liste p. 119, 1856; Leuronema, WALLICH Desm. Bengal, p: 1937 1860): 1. Spond. ovale, n. sp. S. mediocre, cire. 1"/;-plo latius quam longum, nudum, cellulis singulis Cosmariiformibus; semicellul& depresso-elliptice, lateribus rotundatis, isthmo nullo, sinu triangulari-acuto, externe ampliato; membrana glabra. A vertice ovale; a latere modice constrictum, sinu rotundo, semicellulis globosis. Corpuscula amylacea bini? Lons: 20, lat. "28, Tat.”constr: 9==PA crasstoölt et RYTER Sem NIstoreeln larum T. XVIII, f£. 9 (sec. WArLzLicH Mscr. No. 65). Bengal; also Khasia, ex Utricularia sp., comm. G. v. L. 2. S. fragile, n. sp. S. minus, paullo latius quam longum, depressum; semicellulax depresso- dolabriformes, apice truncato-rotundatex, angulis basalibus acute, sinu latiori, equali, interne rotundato; isthmum distinctum ferens; membrana glabra. AA vertice visum acuto-ovale; a latere globulatum leviter constrictum. Löng: 8 latt ÖNSlat. Sth: P9 005, CEASS: arne INEEXE VETT RES NNN Nearest to Spherozosma (Spon!) pygmaum Cooke (Br. Desm. p. 5, t. II, f. 5) non RaABH. (as R's sp. is Cosmarium pygmeum ARCHER, a totally different plant); the shape of the cell and sinus do not, however, agree with CookE's species. 3. S. nitens (WALLICH) ÅRCHER (in Proc. Dubl. Micr. Club, 29 Apl. 1870; LUNDELL Desm. Suec. p. 93; Leuronema nitens WALL. Desm. Bengal. p. 193, t. VII, £..10—14, t. VIII, f: 27 SSG): S. cellulis paullo latioribus quam longis; zygospore globose. Interdum con- jugatio lateralis faciens? « typica, WALricH 1. c. f. 10, 11. A. No isthmus. 1. &« typiea f. major. Long. 25—27, lat. 28-30; dat://constr.. 9; crass.M6== LT pt G. C. W. Mscr. 69. i 2. — — f. minor. Long. 14—15, lat. 16—17, lat. constr. 7—8, crass. ? wu. var. f triangulare, n. v. Triangulare, valde constrictum. Long. + 21—25, «lat: -24; lat: constr. 185-10 ju; WaAztiroml.xc: spri 04 van ts VILLA) L2nd3ruMsera Non l62, [SG KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25D. N:O 5. 45 B. A decided isthmus. (var; 8, WALIICH, ct. VIL fiy12—14). 4. var: Ptriangulare f. produeta, n. f> Long. 25—28, lat. 2425, lat. constr. 10; Jongsisthigör6rdst WanmcE,Mser. No:x62f. 3. ödäle ee ötutensa) nartsltlongp20--35nm1at;420--32;) lati'constr.8==10, longuisth. 65-84: oWALIcH,Mser: Nos 62, f. 312. FENSVIIIE INR E3 0; fr Sr RRINa rd fe 7 bs far, WALLICH, in Desm. Beng. gives dimensions: 1 Kong: 16-—20:5;'lat./ 20:5=30.5 uu: Då PIE 20 520, LST 0RAA SKP vn 20:55 20 062420.5-==30:50u. The spherical zygospores are of a reddish brown colour when mature, and are about 17—20 u in diameter. In the 3-angled var. the endochrome is triradiate, cach ray bifid, as in Staurastrum commonly. The discovery of the elongated forms sets at rest the question that an isthmus may normally exist within this genus; cfr DE TONI (Sylloge p. 792, definitio generis) 'isthmis nullis! WarricH's icons ex Mscr. (copied in part by me) appear to give a suggestion that lateral conjugation may occur, al- though he figures zygospores in abnormal positions. NORDSTEDT, in litt., asks »How can a passage or tube be formed between the apices of two old Desmid-cells?» The question is hard to answer, but, as Desmidian anomalies are of frequent occurrence, I would suggest that if lateral conjugation can and does occur in the Zygnemacece it may also take place in the filamentous Desmidtiec. S. incurvatum, n. sp. Spon. egregium; circ. sexta parte latius quam longum, isthmum distinetum habens; semicellul&e ovato-incurvate, dorso paullo protentrer, plane; incisura mediana profunda, 2&quali, interne rotundata, maxime infra, apertura paullo constricta; membrana glabra. A vertice visum compresso-ovale; a latere clepsydriforme modice constrictum. Conjugatio scaliformis vel lateralis. Zygospora globosa, levis, mem- brana tenui. a. major. Long. 24—26, lat. 27—30, lat. isth. 7—8, crass. 15—16 wu. b. minor. » 16—19,:» 24—26, » 6, » 11—13 Ta XVIHH of. 8: WaArticH, Mscr. No. 67. This sp., like the preceding, appears able to conjugate as certain of the Zygne- macee both laterally and with opposed cells of its own or another filament. Dr. NORD- STEDT (in litt.) suggests that the spore-like bodies within the cells may be of parasitic origin; this I cannot explain; neither can I give any explanation of the globular spore- like body shewn by WALLICH as being placed between the apices of two cells, and noted by him. In 67 c WALLICH says, >here and there an empty joint (cellule) having a sporangium at its central part, in this case pale reddish-green». The only solution of this strange appearance seems to be that copulating filaments may dissociate after part- completion of union, and that the resulting zygospores may remain, here and there, attached to one filament. The Zypospore is colourless or pale red; »at a the sporangial cell appears to spring from the junction between two joints, at b from an isthmus be- tween segments.» . G. C. W: (Fig 7 is ad nat., the spore only copied from Dr. W-.; 46 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZE OF EAST INDIA. fig. 8 is all after WALziicH). The Zygospore has a diameter of 15—18 u. The length of the isthmal portion of the frond is 2.5—3.8 u. S. Mungulporeanum, n. sp. S. minutum; fere tam longum quam latum, depresso-ovale; sinu profundo, interne 2quali, parumque aperto, externe valde ampliato; semicellula ovate, lateribus acute, dorso depressa; membrana glabra; isthmo curto sed distincto inter semicellulas. A vertice visum ellipticum, apice acutum; a latere clepsydriforme, modice constrictum. Long. 8—9, lat. 9, lat.sisth. Ix=F25; long: astby 0:85": 4;terass45:5 es MleOV INR NER Certain correspondence I have lately had with Algologists induces me to state that I consider that when the sinus of a plant is linear the length of isthmus is prac- tically nil, but when in this genus I refer to species possessing isthmi my remark tends to show that between the semicells there is a distinct and more or less elongated (though laterally constricted) neck". — It may surely be granted that an isthmus may pPpossess length. as well as breadth! S. rectum, n. sp. S. mediocre, fere tertia parte latius quam longum; quadraticum; semicellul& depresso elliptice, dorso plane, lateribus rotundatae; membrana lxvi; sinu amplo, aperto, sub-zequali, interne rotundato. S. isthmo parum longo, distincto. A vertice visum compresso-ellipticum; a latere angusto-clepsydriforme, medio modice con- strictum. Long. l4—16, dat. -22;ulatristhil6—=40; lerassjum— Sr asanv lat ANI TSEo 0 The isthmus is rather long (3.5—4 wu) for the size of the frond. S. reniforme, n. sp. S. magnum, circ. quarta parte latius quam longum, ovale, valde constrictum; semicellul&e reniformes, dorso supplano-convexe, basi paullo dejecta, la- teribus rotundatx; membrana glabra; sinu angusto, extrorsum paullulum contracto- A vertice visum compresso-ovale. Habitu fere cum Cosmario phaseolo BREB. com- parandum. Long. 23—25, lat. 30—32, lat. constr. 5—7, crass. 18-w. oT) NINI r6: In this species there is an Isthmus, but it is only about 2.5 u long. S. lamelliferum, (Corpa) Nos. (Spheerozosma lamelliferum Corpva, Mier. Obs. in Alm. Carlsb. p. 206, t. IV, f. 29, 1840; ARCHER in Prit. Inf.p. 724, 1861; RarrsiBr. Desm. p. 208; WinzE Norges Fersk-alg. p. 58, t. II, f. 40? 1880) var. attenuatum, n. Vv. Semicellul&e late ellipticx, non reniformes ut in f. typica, lateribus acuto-rotun- date, apud marginem lateralem macula unica instructe, dorso leniter convexe, apice in processu brevi truncato (latit. fere duplo longit.) producta; membrana glabra; sinu profundo amplo fere zequali interne rotundato. A vertice visum compresso-ellipticum; »lamella» tenui-elliptica. Long, 12-—14, Jat:u 1955 33,vlat.eonytr:dö==0,=erassi (Fö ju. T. XXLI£ 2x700; after WArmmecm Mser.: Nos 58: This seems to be very near to CorpaA's species, especially as WALLICH remarks of the lamella, »a distinct narrow band, the half of which is always observable on each separated joint (frond)». ARCHER, 1. c. says »connecting process ”flattened', colourless» — this is exactly after CorpaA, »membre de réunion feuilleté, blanc», so that the pro- trusion at the apices, as shewn by WaALLuicH, is hyaline. The only difference between | | I | | KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:0O 5. AR this variety and the type is that the former has narrowly elliptic and not reniform semicells, this also alters the form of the sinus. WiLLE, 1. ce. gives long. and lat. 12, crass 7 u; his plant however has oval, not reniform, semicells, and the mode of junc- ture is not apparent. I consider that as the plant conjoins in filament by the apical sur- face, and not by 'rods' or 'cushions', it is a Spondylosium. 9. 8.2 geminatum, WALLICH (Spherozosma geminatum, WairicH Msecr. No. 68, 1855). Semicells long. 7—20, lat. 13-—18 wu. IRENE: FIArSrakter Grr0: WW: 1Ye; This plant seems to be a very aberrant member of the genus, and WALLICH has given no description with the icons! Fig. 4x500 shews the cell-division; f. 5x 1000, the two views of a filament; c semicell dividing? Another form (apparently) of this strange plant is shewn at f. 3, taken from WarricH's Mscr. No. 48; dimensions: Fronds, long. 9.1—29.2, lat. 6.5—13 mu; G. C. W. No deseription given. Lower Bengal. The only distinction between the various Spondylosia appears to be the presence or or absence of an elongation or protrusion at the conjoimed apices, as in S. lamelliferum, which in its projecting ”leaflets' is unique. Gen. 14. Cosmocladium, BRrREÉB. (Liste p. 133, 1856; RaBu. Fl). Eur. Alg. sub Palmellacee! p. 53, 1868). No plant referable to this genus has been noted; cfr remark under Dictyosphceerium. Gen. 15. Cosmarium, (CoRDA) RALFsS, emend. (CoRDA, Obs. in Alm de Carlsbad, 1835, ex. p.; RaALFs Br. Desm. p. 91, exel. Dysphinctii sp.). »Frondes non lobate, nec apicaliter incise; sine aculeis et radiis, RALFs 1. c. 1. C. serratum, n. sp. OC. minus, reniforme, fere tam longum quam latum; semicellulz basi inflate, apice rotundate, sinu lineari, extrorsum ampliato; membrana lxvi margine excepta; margine serrata vel minute dentata (dentibus acutis circ. 20 in unam seriem semicell. ordinatis. A latere visum ovato-lanceolatum; a vertice ovale. Eong. "4 lat. 13, lat isthir4jlerass: 6 wu. HSV ERS: 2. OC. coloratum, n. sp. OC. parvum, cire. 1'/;-plo longius quam latius; truncato-ovatum; sinu profundo lineari; semicellulis truncato-pyramidalibus, angulis basalibus rotundatis, apicibus rotunde truncatis; membrana apud margines sparse granulata (granulis con- centrice ordinatis), colore pallide fusco-luteola. A vertice visum ovale. Honor lat 25 lats isti. sYr us st VILT Nearest«to C. ps.-pyramidatum, Lusp. (Des. Suec. p. 41, t. II, f. 18), from which it differs in form, besides being distinctly granulate at the edges, the centre of frond and semicells being smooth, and also in colour of membrane. 3. C. Tuarpinii, BréB. (Liste p. 127, t. I, f. 11; LUNDELL Desm. Suec. p. 29). Eonga:68;/ lat. ,62, lat. isth: b7vu. 4. 6. 48 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZE OF EAST INDIA. The form has one central inflation alike the normal plant of BréB. The Swedish form described by LUNDELL, 1. c., seems to be analogue of the variety of Puastrum turgidum WALLueH, q. v., both of which possess 2 tumid central portions; efr also RAcIB. Des. Polon. +! XI; f:'9: C. contractum, KircunN. (Alg. Schles. p. 147, No. 311, 1878; Colpopelta deplanata? CorDA, Obs.;p: 2411 t: IV fl 24501839): Long. 35, lat. 26, lat. isth. 10 a. » SVAR Va Pg a » SJÄTDL TI VE: förord rOrass tt Ske Var. punetatum. F. typice consimilis, sed multo major, et membrana punctata. Long. 47—52, lat. 30-38, lät. isthurl2=>0 4cn mm VIRGfRESS: INTAS Bengal, rather common; Northern India. 6. tithophorum, Norpbst. (Alg. Nonn. Lugd.-Bat. p. 6, t. I, f. 6, 1880) forma irregularis. A fronte visum ut in f. typica, sed differt lateribus sinus irregularibus vel undulatis. Föne. "21501at. 225 lat: ist. Ore NIE 20: C. concinnum (RaABH.) Resscn. (Huastr. concinnum, RaABH. Alg. Europas, 1204 and 1303, fide RrinscH; Didymidium (Cosm.) concinnum, REinscH, Algenfl. p. 111, t. IX, f. 3 (excl. fig. f?) 1867). Long. 15, lat. 125lat. isch. 35 ec TI VIEN I am strongly of opinion that this should be named, by priority, C. angulosum, 3rÉB. (Liste, p. 127, t. I, f. 17) figure ill-drawn; and, again, both have been classed under C. Meneghinti; however, until all their Zygospores are known, they had better remain separate. C. leve, RaBH. (RaABH. F1. Eur. Alg. II, p. 161, 1868) f. minor. Circ. duplo minor quam f. typica; membrana granulata”? Long. 14; lat, 12; lata isth.4 co a 3 VIL EES rv Rod »Distincte granulato»! RaABH. 1. c. The form figured resembles that of WOoLLr (Des. U. S. A. p- 62, t. XV, f. 10) rather than the ones given by NORDSTEDT and Winzrz. The form on T. VIII, f. 21 is also much like WorrE's, but with ”isthmo aperto', long. 22, lat. 18, lat. isth. 7 u. Since writing these Notes Dr. NORDSTEDT in- forms me that Dr. RABENHORST (in litt.) confirmed his determination of this species, which is often heavily punetate but not granulate. C. perpastum, n. sp. C. magnum, egregium, fere duplo longius quam latius; sinu breve, lineari. Semicellul&x a fronte vise rotundo-triangulares, basi inflate; membrana crassa, punetata; punctis in lineas ordinatis, ut margine ”radiata visa est. A latere ellipticum, sine constrictione, toto ventre inflato — »peniiforme», quasi ut in specie Penu. OC. habitu fere C. binervi, LUND. (Desm. Suec. t. III, f. 19) sed differt in medio tumido (a latere), et notis differentiis. Long. 90—102, lat. 52, lat. isth. 32, crass. 48—52 (after WAcrzicH, Mser. NO: 14105 NI ETRS: »Endochrome frequently in long irregular bands, continuous. Side view elliptical, no constriction visible. This species seems to form the connecting link between Cos- marium and Penium. Cos. turgidum, BréB., var. pg» G. C. W. The species certainly 10. 1. 12. 13. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 5. 49 does resemble BrEB.'s plant, which is a Dysphlinetium, but it is much less, and the suture and side view differ. C. maculatum, n. sp. Cos. majus; late ovale, cire. duplo longius quam latius; semi- cellule angulis inferioribus rotundatis; apicibus late rotundatis; membrana tenui, dense et graviter punctata; sinu brevi, aperto, interne rotundato, extrorsum paullo ampliato. A vertice visum late ovale; a latere bi-ovale; distinete constrictum, paullo compressum. Höns 00 MARG ONA St KN rerstelre; 48 OK VI fl. Forma. Levissime punctata. T. VIII, f. 68. Long. 145—155, lat. 70—80, lat. isth. 46—48 wu. This form is near to C. pseudo-pachydermum Norpst. (Fr. Alg. N. Z. p. 53, t. V, f. 20) but differs in being more slender, and having rotund apices, the sinus also is open, not linear. C. tumescens, n. sp. OC. permagnum, vix duplo longius quam latius, late ovale; modice constrictum, sinu mediocre, aperto, extrorsum ampliato; semicellule late conica, angulis inferioribus subito rotundater, apice truncato-rotundatrx. Membrana crassa, subtiliter punctata. ÅA vertice late ovale, a latere elliptico-orbiculare. Species inter C. pachy- dermum LuNnp. (Des: Suec. p. 39, t. II, f. 15) et C. ps.-pachydermum NorpsT. (vide No. 9). Ilöme WADE=N5D ER oo EN SNR (SNES ANN LÖR DSARMI I åR SSE [The true C. pachydermum LUND. was noted by Ror, from the Himalayas, 1882.] C. panduriforme, n. sp. OC. mediocre, circe. duplo longius quam latius, ovale; medio con- strictum, sinu lineari, brevi; semicellule pyramidales, angulis inferioribus subito rotun- data, fere recte; lateribus leniter curvate, apicibus acuto-rotundatex. Membrana achroa, minute punctata. ÅA vertice latissime ovale, fere circulare; a latere ovato-lanceolatum, in medio paullo constrictum, fere ut in Diatoma Navicula pandura Brees. (Diat. Littoral Cherbg. p. 253, f. 4, 1854). Massa chlorophyllacea centralis? in teniis irregularibus disposita. Long. 90, lat. 43, lat isth. 28, crass. 29 u (fide WALricH, Mser. No. 143). Tab. IX, f£. 3. C. ps.-pyramidato LUND. Ystenonotum NORDST. in NORDST. et WitTtrR. (Desm. et C(Edog. p. 32, t. XII, f£. 8) prope, sed differt apice, et a laterale et vertice visum; etiam inter (C. javanicum Norpbsrt. (De Alg. nonn. p. 7, f£. 10) et C. ukaljsn drangulosum RACB. (Des: Krak: p. 15; Desm. Nov. p. 15, t. I, £ 6). C. Boldtii, n. sp. OC. minus, paullo longius quam latum, ovato-depressum; incisura mediana sub-profunda, lineari, extrorsum ampliata; semicellulax sub-semicirculares, apice paullo depressex; margine crenate; seriebus 5 verruculis conicis concentricis ornatw; centro non tumescentes. Frons in centrali parte lavis. On 290 sat NR lats stas our VIL fo 24 Clo. RoBErtToO BoLDprtIo hanc speciem dedicavi. C. Haaboeliense Winrr (Norg. Fersk. p- 25, t. I, f. 6) prope, sed differt in granulis, in margine, et semicellulis non tumidis:- C. Regnellii, WinzrE (Sydam. Algfl. p. 16, t. I, £. 34) forms evolute. Fere ut in f. ty- pica, sed semicellul&e in centro paullo tumide, et papilla instructee. ARD a 01 Lon Saat. Sth 6, er. 8.5 a.

; 2 bps Pa (ER RR AA Sr MR: FD Also WarricH, Mscer. No. 153. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 5. -—? 50 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALG/E OF EAST INDIA. 14. 16. 17. 18. C. auriculatum, RenscH (Contr. Alg. p. 83, t. XIV, f. 5, 1875). 19. C. pygmeum, ARCHER (Descr. p. 174, t. VI, f. 45—49, 1864). C. noduliferum, n. sp. OC. parvum, late ovale, long. = 1"/;-plo lat., incisura lineari, sub- brevi, externe vix dilatata; semicellul& sub-quadraticr, angulis inferioribus sub-rotun- date, superioribus rotundatre, apice leniter rotundatze; margine crenate; in centro semi- cell. granula (vel nodulus) unica, et in apicali parte rugositatem parvam (duabus gem- mulis ornatam) habens. Membrana glabra. Kongs 25 lats LAS Hat ste or EVITA gE Forma (". crenato BRrFs. proxima, sed differt in ornamentis atque insignis semi. cellularum. C. erenatum, RarrFs (Tr. Bot. Soc. Edin. v. 2, p. 151, t. 16, 1844; Br. Des: p. 60 XV, f. T, 1848; non Ku. crenatum, NÄG.) f. minuta. Forme typicaer consimile sed minus. Kong: 155 lat: 3 lats ISsta oreS VIE Se C. mordax, n. sp. OC. minus, ovale, quarta parte latius quam longum; sinu interno amplo, aperto, extrorsum constricto; semicellulz dolabriformes; angulis basalibus pro- ductis, nasutis; apieibus rotundatis. Membrana levis vel subtiliter punctata. AA latere fere biglobulatum. Forme suture et partium semicellularum adjacientium (a fronte) fere maxilliformes sunt; ex quo nomen. Tonga ol, ylad., £25-1at. isth förda LV 4 » REN, » OR TEK GSE Nearest to C. pseudotazichondrum Norpst. (Alg. Brasil. p. 20, t. 2, £/ 5, 1874; WoLLE, Desm. U. S. A. p. 71, t. L, f. 22, 23) but possesses none of the markings of that species, the granules beimg absent. C. Bissetii, n. sp. Cos. mediocre, paullulum latius quam longum; semicellulis quadrato- depressis, angulis rotundatis, apicibus paullo incurvatis, sinu sub-lineari, extrorsum ampliato. Membrana achroa, centrali parte levi, a fronte visa seriebus J1 radiantibus granulorum (in quaque cire. 6) ornata. ; Long: 36, dat. 40; lat: isch, 1472: om VILT fI30: Only one specimen of this pretty form was seen. In front view it 18 much like Cos. , Broomei ”THwarrEsS. (in Rates Br. Desm. p. 103, t. XVI, £5 6, tt NNE but the ornamentation is totally different. I have much pleasure in associating the name of Mr. J. P. Bisset, a Scottish Desmidiologist, with this species. a. Long. 43, lat. 50, lat. isth. 17.5. Membrana punctata, non verruculosa; fusco- luteola. Forma paullo depressa. T. VII, f. 35; also WaruzicH Mser. No. 166, 167: 5. verrucosum. Long. 42—50, lat. 530—55, lat. isth. 21, crass. 22 u. Membrana luteola; distinete verrucosa, verrucis concentrice ordinatis; angulis basalibus 4—5 spinulis armatis. T. IX, f£. 8a. The segment marked 8a' is puncetate; perhaps young? This species is very com- mon in Bengal; membrane always more or less coloured. There are two nuclei amy- lacer in each semicell. - Long. 9, lat. LÖ lät: 18tha dt VE Fr » I [DENNE Ae ) DN LISEE ; 20 vo - 22 rn 24. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 5. dl This little form is perhaps nearest to ÅRCHER'S own species C. erosum (sp. ined.), non DELPONTE No. 55, q. v. C. trinodiferum, n. sp. Cos. minus; paullo longius quam latum; depresso-ovale; sinu lineari, 2equale, extrorsum ampliato; semicellulx& cuneato-truncatr, angulis inferioribus rotundate, dorso truncatex. Membrana pro maxima parte levis, sed sub-apicibus tribus nodulis (in triangulo positis), et apud margines utroque latere serie granulorum (circ. 5—6) ad basin diminuenda, ornata; marginibus minute crenulatis. On SA lat lab SLI Ts VIL EST. Bengal; Northern India. C. etenoideum, n. sp. OC. minus, ovale-depressum; paullo longius quam latum; semi- cellulx cuneato-truncate, angulis inferioribus rotundate, apicibus paullo exserte; mar- gine (lateris 3, apicis 5) crenatx; sub utraque crena granula posita; membrana in aliis levi; sinu lineari, extrorsum ampliato; apicibus truncato-crenatis. A vertice ovale, paullo ventricosum. Long, 22 late 20 Ir —K AREVA VI I RRSS My friend Dr. Norpsteprt asks »Are there not 2 granules at some of the crenee, but not at all?» To this I may reply that the two figures are from distinet specimens, and are figured as I saw them. The species appears to be intermediate between (. suberenatum HantzscH (in RaBH. Alg. 1213; Fl. Eur. Alg. III, p. 164) and C. sub- costatum Norpst. in N. et W. (Desm. et C(Edog. p. 37, t. XII, f. 13); it is also near to C. substriatum Norpst. (W. et N. Alg. No. 977, 1889) but is without the extra granules at base, and the central nodule. ”Cos. sp. Wirtr. Gott. (OM "SKive ts IV E 15, is probably a smooth form of this species. In outline it much resembles it. C. centrosphinetum, n. sp. OC. sub-mediocre, circ. 1'/;-plo longius quam latum; isthmo constricto, angusto; sinu amplo, interne rotundato; semicellule fere globosx. Membrana glabra, sed apud apices ordine granulorum minutorum (granulis centralibus maximis) instructa; membrana achroa sed sepe rubido-luteola. C. moniliformi (TURP.) RALFS proximum. Fodskr0, lat. 24 låt. ist. 60a P:S VIL; föl. (Crcirculare; REINSCH (Spec. (en. Allo. po lila, t. 22 C:t,f. 14) 1867). Long: 560, lät. OT, lät. isth. 2054: Bengal; Central India; very common. C. corruptum, n. sp. C. mediocre, polymorphum; paullo longius quam latum; semi- cellul& ovate, plus minus alte; angulis inferioribus late rotundate, dorso convexe; isthmo modice constricte; sinu sublineari, extrorsum ampliato; membrana punctata, vel minute granulosa, achroa vel pallide fusco-luteola. ÅA vertice visum compresso-ovale, apicibus paullo attenuatis, rotundatis; a latere fere biglobulatum. Zygospora globosa, dense aculeis longis obsessa. Long. 48, lat. 44, lat. isth. 17—20 u, er. 22 | » HÖ RR » 18 ND NEP bar IV IE INN C. circulari ReEinscn (1. c.) et C. scenedesino Derr. (Des. Sub-Alp. p. 101, t. VII, f. 28—34) intermedium. 2 NREOS ARMIN VA TITET SfE 2 De W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAE OF EAST INDIA. WazrucH, Mscr. No. 151; zyg. No. 149 (diam: zyg. 30, ce spot, ide. 0: ww), T. IX, f. 40. It seems possible that this is identical with C. phaseolus BP stigmosum Norpsr. (Alg. N. Z. p. 59, t. 3, f. 14), which, with deference to Dr. N., I do not think is a var. of the said species — indeed, he himself appears to think that it is probably a separate species — it might stand as Cos. stigmosum, NORDST. va ot C. subeirculare, n. sp. OC. mediocre; circ. tam longum quam latum; late ovatum; semi- cellulx sub-semicirculares, basi rotundate, dorso sub-rotundate; isthmo modice con- stricto, sinu sub-lineari, extrorsum ampliato; membrana pallide fusca, subtiliter vel dense punctata, etiam rugosa (fere ut in C. cyclico, LUNDELL). ÅA vertice visum ovale, apicibus sub-acutis; a latere ovato-truncatum, modice constrictum (semicellulis fere doliiformibus). Prope precedentes, et C. Lundellio, DELr. (1. c. p. 109, t. VII, f. 62—64). WALLICH, Mscr. No. 148. &. "Eöng. 58, lats 56, lat isth; 24 ferass. 24 u ANNAN NERE p. rugosum. Long. 55, lat. 55, lat. isth. 24, crass. 36 a. 1. MIILTETd Bengal; Central India. i IX, fa 26. Cos. sp. C. mediocre, paullo longius quam latum, late ovale; semicellul& depresso- pyramidales, e basi magis angustater, dorso convexe; sinu lineari extrorsum ampli- ato; membrana lwevi?; angulis basalibus plus minus rotundatis. In sciagraphia ha- bitu C. Ralfsii ec. montanum RaciB. (Des. Polon. p. 15, t. I, f. 4) sed duplo minus atque leve. Kongs 480 lat. 4098at: isch. orSTeS Ae VITARA In all probability this is a form of C. galeritum Norpst. (Desm. Bras. p. 209, t. MIF HIDGN: 27. C. microsphinctum? Norpsr. (in Norp. et Wirtr. Desm. et (Edog. p. 33, t. XII, f. 9) forma parvula. Forma simu profundiori et margine non ita regulari quam in f. typica. Long.260, lata l5, lat pisth. Oud. The membrane is smooth, and yellow-brown in colour. This may be intermediate between NORDSTEDTS sp. and the smaller forms of C. ps.-granatum NorpsTt. (Desm- Brasits lf: Bengal; Central India. 28. C. quadrans, n. sp. OC. submediocre, tam longum quam latum, quadraticum, semicellulae depressex quadrate; angulis basalibus paullo, et superioribus magis, rotundate; sinu lineari, alto, externe ampliato; membrana paullulum inerassata, minute granulata. AA vertice ovale. Long. 28, lat. 28; lat. 1Sth3, 9-Ferass kd VINTEneS 29. C. octogibbosum (REINscH) NoB. (RrEinscH Contr. Alg. Prom. Bone Spei, p. 240, 1877; Didym. (Cos.) Hammeri, REnscHE, Alg. Frank. p. 111, t. X, £. 1, £ g. 1: kl; Specsalss p. 115, t. XXIII, B, I, f£. 13—19) £ Indiea, n. var. Ut in specie REINScHi, sed apieibus paullo productis, incavatis. Long: 24 latnldt,, lats Sth: 55 ue: Under C. Hammeri (a majus; b. minus; et c. octogibbosum), RrEinscH has de- seribed 2 distinct forms; this resembles the latter, but is more elongate and a little larger — still it seems a cognate form, Cfr RrinscH in Linn. Soc. Journ. 1877, 1. c. 30. 31. 32. 34. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 5. 53 a föMminoör. -LoOngS 14, lat. il, lat. isth. 35 js To Nf 4. A little more than half the size of the larger form. Northern India. (CC: Hammeri, RENsen (1. c,, sub No. 29, t. X, f. I, ae, h; t. XXI BI, f. 1—12) forma acuta. Forma apice minus lata quam in f. typica. NEON Sar arts istrS ce VISE 5 Fortasse E. retusi PErtY (Bern. Mitth. p. 173, 1849; Kl. Lebensf. p. 208, t. XVI, f. 12, 1852) forma levis? RItypIeaN Beminus) KEINSCE) 15 GC. Lon, IT, lat. 13, lat. isth. > uu. I. INST 34. Northern India. C. vittatum, n. sp. OC. minus, late ovale, paullo longius quam latum; semicellul& fere globos:e, paullo depresse, lateribus totis rotundate; sinu lineari, extrorsum ampliato; apicibus depresso-rotundatis. Membrana (a fronte) seriebus verticalibus (vel vittis) 9, transversis 4, verrucarum ornata. ÅA latere (et a vertice) non observatum. Konssp2 3 lat 0 Hats IStha dö salsa VIII, £år9: Bengal; Central India. C. Willsianum, n, sp. OC. minus, ovale; vix 1'/;-plo longius quam latum; semicellula compresso-reniformes, lateribus et apice rotundate; sinu profundo, lincari, externe ampliato; membrana a fronte visa, gemmulis sphericis in seriebus verticalibus 5, trans- versis circ. 10, ornata, et basi serie (versus isthmum) in quaque semicellula verrucarum instructa. ÅA vertice visum perfecte ovale. Bönossartlata?o,rlat. isth:k8qunT: VI: 19: The peculiar gemmulation with the basal series of elongate verruce separate this distinetly. I dedicate this to my friend A. W. WiLLs, in token of esteem and of his work on the Desmidieze. This form somewhat resembles C. tumidum LUND., Desm. Suec. p. 45, t. III, f£. 16, but differs in the granules being regularly disposed and in the vertical view not being centrally tumid; also in the basal verruce. C. homalodermum, Norpst. (Desm. Arct. p. 18, t. VI, f. 4; C. pyramidatum f. inter- media, Norpsr., Norg. Desm. p. 19) 6 rotundatum WitcrE (Fersk. Nov. Semlja, p. 36, t. XII, f. 18) forma. Bono A0: lat. 205 lat? isth./8tu.. IT: VII fc28: On this I observed no puncta, but they are often indistinet. The membrane is incrassate at apices. Forma typica. Long. 55, lat. 44, lat. isth. 17 uw. T. VIII, f. 62. RerinscH (Alg. Prom. Bone Spei, p. 240, 1877) considers NORDsSTEDT'S species = C. Hammeri B inter- medium ejus; the front view is certainly like, but the vertical and lateral views seem to me to separate these forms. C. isthmochondrum? Norpst. (Norg. Desm. p. 12, f. 2) £ achondrum, n. v. Var. minor, fere ut in f. typica, sed seriebus marginalibus 3 (non 2) granulorum ornata; centrali parte frondis (et isthmo) laevi, nullis granulis instructa. Jono 23 Nat. CLS) Kat astht vöL AE SVT fr 54 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALG/E OF EAST INDIA. 30. 36. 31. 38. This is near to but not quite the species referred to; possibly however an ab- errant variety. C. apertum, n. sp. OC. submediocre, late ovale quinta parte latius quam longum; semi- cellula latissim:e fabelliformes, angulis basalibus subito rotundat:e, dorso late rotundo; sinu profundo, amplo, cuneiforme; membrana levi. A vertice visum ovale. Long: 30, lat: 3, latsISta. RV C. tithophoro Norpst. (Alg. et Char. p. 6, t. I, f. 6) proximum, sed differt in medio semicellularum non protruso. UC. bicrenatum, n. sp. OC. mediocre, tertia parte longius quam latum; late ovatum, simnu lineari, profundo, extrorsum ampliato; semicellulax basi fere recte, apice rotundat:e, margine muricato-crenatr; granulis marginem versus binatim positis ornate. Granula ad basin semicellularum in series 6 verticales disposita. O. specioso Lunp. (Desm. Suec.) « biformi Norpbst. (Desm. Spetsb. p. 30, t. VI, f. 11) proximum, sed minus et differt isthmo, forma semicellularum, et dispositione granulorum. A vertice visum ovale, tu- more mediano truncato preditum: a latere ovato-lanceolatum. Long... 44, lat. 32, lat. isth. TI crass. 230 ul T. VIII, f. 13 (also WaAzuicH, Mscr. No. 136). »The endochrome often sends off radiated processes, and then appears itself radi- ated. About 25 crenatures on each segment, G. CO. W., 1. ce: Dr. WALLicH's: drawing shows 21 crenie, mine only 17. There are 2 cell-nvclei (pyrenoids) in each semicell. C. cycladatum, n. sp. OC. mediocre, tertia parte longius quam latum, late ovatum; semi- cellul& semicirculares, sub-reniformes, margine granulo-crenate, granulis singulis mar- ginem versus radiatim positis ornatzx, centro glabre. Sinus linearis, profundus, extror- sum ampliatus. Löns:r44;latt30 lat: usch: Sas RIE at: C. specioso P simplici, Norpst. (Des. Spetsb. p. 31, t. VI, f. 12) proximum, sed differt forma semicellularum, et isthmo. [I fail to see why some authors have classed C. speciosum as a Dysphinectium, the sinus though shallow is linear !] C. puncetulatum, Brés. (Liste p. 129, t. I, f. 16, 1856) var. depressum, n. v. Semi- cellul& (atque frons) depresso-ovales, lateribus rotundat:e, dorso leviter curvate; sinu sub-lineari, externe ampliato. Membrana concentrice granulata (non punctata ut in forma typica). Long. 24,.lat. 24; latsästh. GAe:. 0 VIDISII6: This is much like KLEBS' form (Desm. Ost. Pr. p. 37, t. III; f.: 50, which is lat: and long. 28 u, and is unlike the form of BrREBISSON f. 51 1 c. — — forma 7 rotundatum, KreBs (1. c. f. 54). Specimina Indica paullo majora sunt; granulata. Long: r40, dat: 34; olatsästh, 044) AR MIL 03: REINscH's form from the C. of Good Hope (Linn. Soc. Journ. XVI, t. VI, f. 7) is much like this, but smaller, 25x 22 u. Var. Klebsianum (forma sub £ rotundatum KLEBSs, 1. c. f. 52; 1. 20, It. 16 fy Var. minor, compressa; apicibus rotundatis, ceteris ut in f. typica, sed granulata. Long: 23, lat: 19, latfsostki Se: TI: YIbsin36: AILLSRIARA RR 0 RAA kl Wu R renen TO 39. 40. 41. 43, KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 5. SG) The latter is so distinct from the type that it might, with propriety, be classed as a new species, Cos. Klebsianum, NOB.? (I Fexignum, ARCHER (im Qt J Micr:, Sci p. 178, t. VI, f. 32, 33, 1864) f. minor, Forma minor, modice constricta, apicibus semicellularum perfecte semicircularibus. onost2Nlat LT lat isehacor get SE VII, f18: The Indian forms are almost exactly those figured by WorrE (Desm. U. S. A., p. 66, t. XVI, f. 13, 14), having much more regularly rounded ends than in ÅRCHER'S figure (a fronte). C. armillatum, n. sp. OC. minus, paullo longius quam latum; semicellulze sub-reniformes, dorso valde convex&; incisura mediana ampla, interne rotundata; membrana granulata, granulis in series verticales 4, transversas 10, ordinatis. öns 20 1at ES, dat. isth. 6 ac OT. VIII 22. Near to C. sphalerostichum Norpst. Pp Brasiliense, WiuzE (Sydam. Algfl. p. 15, FULT 30), and GC. orthostickum P pumilum, LUND. (Desm. Suec. p. 25, t. II, £. 10), but differs in the very rotund semicells, the isthmus and the arrangement of the granules. C. Aitchisonii, ScHAArRsCH. (Afghan. Alg. in J. Linn. Soc., Bot., XXI, p. 246, t. V, f. 20. 1884; C. monodentatum, W. B. T. in litt. 1884). Wöro0-NarFA2SNat ISti Fö. Crass: 14 0. i. VILL fö 54 Var. punetatum. Dense subtiliter punctata. ön SA lat. 205 lat. isth. & de I. IN; f. 18: In this species I find the apices often incavate, or sub-emarginate, as in fig. 54; in SCHAARSCHMIDT's form they are broadly rotund as in fig. 18. The former might be considered to be a Euastrum, 1t might therefore stand as Pu. monodentatum, and the latter as 6 punctatum of C. Åitchisonti. C. bidentatum, n. sp. C. parvum, sub-hexagonum, vix 1'/;-plo longius quam latius; semicellule sub-trapezicer, sursum angustatr, dorso late rotundate, angulis inferioribus acuto-rotundatis vel rotundatis; sinu profundo, lineari, extrorsum ampliato; membrana levi; semicellulis apicem versus dentibus conicis duobus munitis. Wönosta ONlan. 22 mar. ist: 0:5 ur IL. VIT, f 24. Nearest to the preceding species. C. laciniatum, n. sp. OC. parvum, cire. 5-ta parte longius quam latum, late ovale; semi- cellule rotundo-trapezicx, basi dilatate, rotundate, apice truncate; incisura mediana profunda, lineari, externe ampliato; semicellulae marginibus minute crenatis crenis 22—26; membrana achroa, medio lxvi, margines versus seriebus duplicibus granulorum minu- torum binorum concentrice positis (2 granula cren& opposita). A latere et a vertice visa non observata. ones frn rlattistb Oo ce I. VI, f 26. C. tenerum, n. sp. OC. minutum, fere longius quam latius, depressum; semicellule de- presso-ovate, lateribus rotundatze, dorso leviter convexe; sinu lineari extrorsum ampli- ato; membrana achroa, apud margines serie granulorum (vel punctorum) minutorum instructa. BönesetOvIaSE RR tlatsssi. oo ar TVI) fr 45. 46. C. ereniferum, n. sp. O. parvum, vix 1'/;-plo longius quam latius, ovato-truncatum; 4. 48. 49. 26 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZE OF EAST INDIA. C. Jenisejense, Borpt (Sibir. Chloroph. p. 107, t. V, f. 13) forma. Long. 30, lat. 335, lat. Isth:o L4Cuskek SS VILTERRRe Northern India. It is a matter of much interest to find Siberian forms in India. medio modice constrictum, sinu lineari, extrorsum parum ampliato; semicellulx pyrami- dato-truncate, angulis inferioribus rotundate, minute 5-crenatis; versus apicem attenu- ate crenam unicam ferentes; apice paullo protrusax, minute 7— 8-crenatx; membrana granulis (margine angulorum basalium 3, apud crenam superiorem 1, et sub-apice 5 majo- ribus, et interne circulo 15—17 minorum granulorum, ornata; centrali parte frondis lzevi. Long. 23, lat. 18, lat. 1stbh. 6 ce: LI MIDIER29: Near to C. alatum Kircen. (Alg. Schles. p. 153, No. 337), but differs in size, in the erenation and granulation of the semicells. Cfr No. 51. C. munitum, n. sp. OC. minus, sexta parte longius quam latius, late ovale; incisura mediana lineari, angusto, externe parum ampliato; semicellul:e late ovales; angulis in- ferioribus acute, et superioribus leniter, rotundatre; apice leniter rotundatae; margine laterum seriebus 5 (3 utroque latere a fronte) granulorum acuto-conicorum munit:r, et apicem versus tribus nodulis majoribus in serie appositis instructe. In centro semi- cellule tumor parvus circulo granulorum (circ. 7, et 1 medio) ornatum. A vertice et a latere non visum. Long.sal,; lat: 23, lat. isth LOrg. TEVE 0: C. Bengalense, n. sp. OC. mediocre, fere duplo longius quam latius, sinuate ovatum, medio modice constrictum, sinu lineari, angusto, externe ampliato, sepe lineari-aperto; semicellul& hexagonee, lateribus bi-sinuate, usque ad ”/, longit., apicem versus attenu- at, paullo incavate; apice truncate vel leviter rotundatae; membrana achroa, glabra. A latere visum ovato-lanceolatum, semicellul& lateribus medio fere plan& basi et apice contracte, apicibus recto-truncatze; incisura mediana amplissima. Long. 68—76, lat. 32—44, lat. isth. 17—19, crass. 31 u. T. VIII, f. 33; IX, f. 33 (also in WarzriuicH Mscr. No. 125). »Endochrome in large granules from 2—6 wu in length and 2—3 u broad, ar- ranged somewhat in radii from a central point.» G. C. W. Nearest to C. sub-quadra- tum Norpst. (in Norpst. et WitTtR. Desm. Ital. p. 32, t. XII, f. 7), from which it dif- fers in outline, in the lateral view, and in being smooth, not punctate. C. angulatum, (Perty) RABEN. (FI Eur. Alg. p. 167; Fuastrum angulatum Perry, Kl. Lebensf. p. 208, t. XVI, f. 11) f. major GRunow (Desm. Ins. Banka, p. 25, t. II, f. 24 a, b). Long. 58—67, lat. 29—37, lat. isth. 16—18, crass. 23 u. 'T. VIII, f. 35; IX, f. 25. GrUsSoWw gives: Long. 62, lat. 40, lat. isth. 18 wu (a), » HO RAD » 16 (1) For the type Perrys dimensions are: Long. 41; lat. 205 lat. Sth lör WazrricH (Mscr. No. 142) says: »In some matured specimens the endochrome was in large granular masses, measuring from 2.2 to 6.7 u in length, and 2.2 to 4.5 u in breadth, 5l. ct KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 5. 51 arranged in radii from a central point.» G. C. W., 1. ce. Whether this be correct or not, the specimen from which I figured f. 35 had remnants of endochrome shewing two pyrenoids in each semicell, as depicted. WaALLicH states that the ends are somewhat rounded, in my specimens one had straight, the others slightly incurved, apices. The frond is smooth. ; C. nigrocirratum, n. sp. CO. parvum, circe. 1'/;-plo longius quam latius, late ovale; semi- cellule elongato-semicirculares, marginibus crenato-undulate, apice rotundate, apicem versus serie tumorum parvulorum circe. 7 (centralibus maximis) supra rugositatem fuscam vel nigrescentem posita, et in apice ipso granulis nigrescentibus 5 ornate; membrana reliqua levi; sinu angusto-lineari, externe parum ampliato. A vert. et lat. non visum est. BHönot3), latm25,Matnstn.. Ska VIlhrfr34: The markings on this form are very peculiar, being so black in colour; those on certain Xanthidia are frequently bluish-black or dark purple by transmitted light, but these are much darker. C. alatum, Krrcen. (Alg. Schles. p. 153, 1878) var. Indicum, n. v. C. parvum, in aspectu a fronte wmaxime ut in f. typica, sed minus; semicellule basi inflate tri- crenate, supra attenuate sed crena magna protrusa predite; apice protruse; apicibus truncatis 5-crenatis; sinu lineari, sub-angusto; membrana verruculosa, verrucis con- centrice ordinatis. FARS latiisth: Munk: VIL /£.-36: =— — Forma. Apparently a small form of the typical outline. Hönosn22lates20:tlat. ISthiöukö0kje. CE MI f-5T. C. supergranatum, n. sp. C. parvum, cire. 1'/;-plo longius gquam latum; semicellulz rotundato-cuneater, lateribus recte vel paullo incavate; triangulares; angulis rotundate, apice sepe truncato-rotundate; in centro tumore parvo (granulis circ. 9 granulos 3—4 cingentibus) predite, tumore raro carente; sinu profundo, lineari, extrorsum ampliato; membrana aut glabra aut punctata, vel ut supra ornamentata, raro glabra. A vertice visum modice ovale, centro tumidum; a latere ovato-lanceolatum, modice constrietum, apicibus rotundato-truncatis. (Rarissime semicellul& glabre, sed apicem versus semi- circulo granulorum, circe. 6, ornate.) MHabitu fere C. granati, BRÉB. F. minor. Hongdi25blat.vil6) slatsfisth.are! (ormatum): DI MIL £>37. » media. » 300 » 9 u (puncetatum). » ; » 38. » pulehrum. -» 36—50, lat. 26—40, lat. isth. 8 su, crass. 15—18 u (glabrum et ornatum).— T. IX, f£: 24 (also WaArricH Mser. No: 1835): This species seems to be very polymorphic as to its surface, its outline being fairly regular or constant. Nearest to C. granatum BreB. (in Rarrs Br. Desm. p. 96, KEN 6) and (CE pseudo-gnandtum. Norpst. Mesmt Brasiup. 2101ut: II £ 27): C. inane, n. sp. OC. minutum, circ. 1"/;-plo longius quam latius, ovale, incisura medi- ana sublineari, aperto, externe ampliato; semicellule late ovate e basi dilatate, apice rotundatae; membrana glabra? A latere compresso-ovale, medio inciso, sinu cuneato, interne rotundato. Hong, Aarköplarsrsth.3,-erassa6 wtWIbAMII 41: K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 5. 8 58 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZ OF EAST INDIA. 54. C. melanosporum? ARCHER (Mscr.) forma orientalis, n. f. Long: et lat: F3:5,11at: isthi Fö AA KARVIIL frAS: Mr. J. Rory kindly informs me that this is very near to Mr. ÅRCHER'S spe- cies, which it is proposed to publish in the Scottish Desmidiex by Messrs. Roy and BISSET. i 55. C. erosum, ARCHER (Mscr.) non DeELP. forma minor. Long. 11; dat. LO; lat Mistbin2:5 tees VID! fre Also an unpublished species of ArRcHEr. Cfr remarks sub No. 54. I have a fig. of ÅRCHER'S Species, communicated by Mr. J. Bisser. As the name C. erosum has been otherwise appropriated, I trust Mr. ARCHER will re-name his Irish plant. 56. OC. pseudocoronatum, n. sp. OC. mediocre, paullo latius quam longum, depresso-quadra- ticum; semicellulze depresso-quadratice, angulis basalibus parum rotundate, angulis superioribus rotundatze, dorso leviter truncato-rotundatze; basi ad apicem seriebus gem- mulis conicis concentricis 6 ornate; cum pyrenoidibus 2 in quaque semicellula; mem- brana achroa; sinu lineari, angusto, externe parum ampliato. A vertice ovale, non tumidum; a latere ovatum, modice constrictum, apice truncato-rotundatum. Long: 46, 1lat.r48; lats asth. Hl8 pat vIIDERS! The nearest species to this is C. coronatum, ÖCKE. et Winrs (in Grevillea, IX, p. 90; 1880; Wizrs, Desm: N: Wales, in Mid. Nat: IV, 1881; pirt4/tt. oV suEE2) rom which it differs in the superior angles being rounded, not sub-acute, and in having 6 rows, not 4, of granules; the Welsh species is also 1'/; times larger. 57. CO. insigne, n. sp. OC. magnum, octa parte longius quam latius, depresso-biglobatum; semicellulx depresso-rotundatze, dorso late rotundatax, membrana verruculosa, granulis magnis quincuncialiter ordinatis, et inter ea puneta minora &eque ac in quincunce po- sitis, apud basin seriebus duabus granulorum (vel punctorum”?), circ. 13 in quaque serie; centrali parte frondis levi; sinu ampliato, interne rotundato, brevi. A lat. et vert. non observatum. Long, dat 62ylatristh: Som! IP IIVIINERNAG Ofr "Nos:r861et ILO: 58. C. ineavatum, n. sp. OC. parvum, longum 2eque ac latius, depresso-ovatum; sinu lineari, profundo, extrorsum paullum ampliato; semicellulax depresso-ovales, apice truncate 6 crenate; margine irregulari, basali parte rotunda, dentibus 3 ornata; parte superiore lateris incavata, cum emarginatione unica bidentata; angulis superioribus singulatim dentatis; superficies frondis granulosa, granulis in series 4 concentrice ordinatis; utra- que semicellula tumore verruculoso instructa. Ihongstet latta22 plat.iisth. HONA reNen ILE say: ; 8 planum. Planum, vel levissime tumidum, in centr. inornatum. Löng.F22;lat.420) latsvisth omge TRACKING Hab. « Bengal; 6 Khasia, G. von L. legit. 59. 6. rotundum, n. sp. OC. mediocre, tam longum quam latum, late ovatum; modice con- strictum, sinu sub-lineari, extrorsum ampliato; semicellulx sub-semicirculares, basi ro- tundata, dorso late rotundatae paullulum depresse; ventre glabre; membrana achroa, sub-crassa, marginem versus granulata, granulis in series regulares, concentricas, ordi- KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:O 5. 59 natis (magnitudo granulorum major apud marginem). A fronte habitu prope OC. cyc- Bicol ILöNDERR (DesmiSuees p. 0,0 tll fi 6le). Hönoaret! lat.sHa) lat! 1sth. 2Sf au: WISMI-fr48: 60. C. pseudoprotuberans, Krircen. (Alg. Schles. p. 150, No. 324; C. polygonum forma RerinscH, Contr. Alg. Fung. p. 89, t. IX, f. 5, non NäGEn) forma. ongSats ovant ON ätstStleSkaN VII: 49: Hardly so angular as the type; membrane at the isthmus incrassate. KRUtYPIGA IL OROSAL Flat:ra0, fat rsthrg5runTaNfv6 About '/;th part larger than the German form, outline similar. Also WALLICH Mscr. No. 137. This sp. seems near to Cos. suleatum Norp. (Alg. Sandv. p. 13, t. I, f. 18). Tittaghur; July 1855, G. C. W. 61. C. scabrolatum, n. sp. OC. submediocre, paullo longius quam latum, depresso-ovale; pro- funde constrictum, sinu lineari, angusto, externe parum ampliato; semicellulze semi- circulares, apice truncate 6-crenate, bast rotundate supra leniter attenuate; lateribus apud basin subito angulate, supra emarginationibus magnis circ. 4 instructr; mem- brana in ventrem levi, apud margines seriebus concentricis 4 granulorum, et sub- emarginationibus verrucis 4—5, etiam sub apice granulorum 6 (1 sub quaque crena), ornata. Specimen unicum observatum. Pons wlat. 32, latsuästh. ollut TVI, 350! The lateral emarginations much resemble those in C. quadrifarium Lusp. (Desm. Suec. +t. III, f. 12), also the lateral verruce, but the rest of the semicells and the apices are wholly different, and the centre is (apparently) not tumid. 62. C. Portianum, ArcHErR (Nat. Hist. Rev. Dubl. p. 19, t. I, f. 8, 9, 1860) f. attenuata. C. attenuatum; minor et gracilior quam f. typica. None stos Tlatt 24, Hatyutsthu9 uta Po VID: ff 5IR 63. C. triceps, n. sp. OC. parvum, 1'/;-plo longius quam latius; truncato ovale; medio mo- dice constrictum; semicellulax truncato-pyramidate, basi rotundata inde attenuatrer; apice truncate, angulis superioribus rotundatis; semicellule medio tumore (circulum granu- lorum circe. 7 ferente), et sub apice nodulis tribus, ornate; in ceteris membrana levi. (Noduli apicales in rugositatem membrane positi?). Sinus sub-brevis, parum apertus, extrorsum ampliatus. Cellula a fronte tantum observata. Konstsim latimasalat istbrki0tveR Tro VIID fx Probably nearest to C. Aitchisonii SCHAARSCH. (Afghan. Alg. p. 246, t. V, f. 20), but differs in the central ornate inflation, and the apical nodules; it is also near to C. armatum Jose. (Burm. Desm. p. 646, t. XXIV, f. 23, al. fig. excl.) from which it differs in the outline, the position of the nodules, the sinus, and the absence of la- teral teeth. 64. C. Gangense, n. sp. OC. minus, fere quarta pars longius quam latius, profunde con- strictum; rotundato-quadratum; semicellule depresso-quadrangulares, basi subito et supra late rotundate, apice rotundato-truncatr; margine crenato-undulatx; membrana gemmulis conicis (in series 4 concentrice, singuli non tecte, positis) ornata; pars cen- tralis frondis levis; incisura mediana aperta, linearis, externe vix ampliata. Höns 34 later 20 Lat rastar 105 VII 55 65. 66. 60 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZE OF EAST INDIA. In size and arrangement of the gemmules near to C. ps.-botrytis Gar (Mon. Conj. p. 61, t. I, f. 18) but it differs much in outline; it is also closely related to the form described by KreBs (Desm. Ost-Preuss. p. 39; t. III, f. 77) as al formwof his C. bo- trytis, var. Å, forma c, the true species of which is doubtful. UC. peregrinum, n. sp. OC. sub-mediocre, 4-ta parte longius quam latius, late ovale, pro- funde constrictum, sinu aperto extrorsum fere clauso; semicellulis dolabriformibus, apice rotundatis. Membrana ventre semicellularum lzevis, superiore parte et margine ordini- bus curvatis sub-concentricis verrucarum (ordines 2 a fronte vise) instructa. Long: 3ö,lat: 40;tlat. isth 2 MIL TEt5e C. cuneatum Jos. (Burm. Desm. p. 647, t. XXIV, f. 17, 18) seems near to this, but it has only 2 rows of granules, while this has (a vertice) 3 rows of verruce, and is without marginal teeth. 6. innotum, n. sp. OC. parvum, quarta parte longius quam latius, ovale, modice con- strictum; sinu aperto, sub-lineari, 2equale, extrorsum ampliato; semicellulx semicircu- lares, basi modice rotundat:re. Membrana apud marginem seriebus duabus concentricis granulorum instructa, reliqua levis. Long. 21, lat. 16; latsmisth. Görel VI Re ). Arnellii, Borpr. (Sibir, Chloroph. p. 107, t. V,; f£. 15) forma. Long.55, lat. 4750latsasth 207e TVI ARIGO: The condensed chlorophyllaceous masses prevented a distinet view of the ventral part of the semicells, hence the superficial markings could not be delineated. 68. C. scenedesmum, Derre. (Desm. Sub-Alp. p. 101, t. VII, f. 28—34) 6 punetatum. In 69. 70. sciagraphia consimile, sed minus quam f. typica; membrana sparse punctata. Long. 27, lat: 46, lat. isth. Aror MIRERI6OR Very near to NORrpstEpTtT's 6 dorsitruncatum (Alg. N. Z. p. 59, t. 3, f. 15), but rather larger and not truncate on the upper margins. C. taxichondrum, LUND. (Desm. Suec. p. 39, t. II, f. 13) var. nudum, n. v. Paullo de- pressum, minus longe sed latius quam f. typica, cui est consimile, sed angulis basalibus evolutis crassis, membrana levi vel subtiliter punctata; granulis ornamentalibus ca- rentibus. Nuclei amylacei bini. Long, 40; lat. 43, Jatnsthd3e ati VIIBIS 64 The side view of a frond, long. 47, crass. 26 is shewn at f: 64>+ C. obsoletum, (HANTZscH) RrinscH (Arths. obsoletus, HANTZSCcH in RABE. Alg. Eur. No. 1407, sec. LUND.; Didym. (Cos.) obsoletum, REnscH Algfl. p. 110, t. IX, f.: 5). Forma major. Long.vet lat: 64; lat. sisth: 27002: 10 NIIIEI63: This form agrees perfectly with those of Germany and Sweden. LUNDELL (Desm. Suec. p. 38) says of the basal angles »modo non modo minus distinete acuminati sunt», and it is to be noted that he does not use the term »acule- ati»: this testimony, and ReinscHs figure apparently exelude the basally dentiferous forms usually placed under this species. Ofr No. 71. 71. C. palustre, NoB. (C. obsoletum auctorum, non (HANTZSCH) REINSCH, nec LUNDELL, ut supra) &« ecireulare; 2 ovale. 13. i. 79. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:o 5. 61 arc tirenlare, f.omajor: (Long. /65; lat 65; latjoisthio 31 a T: VII, fx65. Dar » f. minor. Sv OO dar ATT EPNTVAE EETTE DG TR AST c. BP ovale. » ÖS NASA & SR SGU Same Also in WariricH Msecr. Nos. 170 and 281. >»Endochrome collected into 2 ir- regular patches in each segment», G. C. W. These forms in front view are much like C. Smolandicum - LUNDELL: (1. ce, p. 38, t. II, f. 17), but the vertical view is more acuminate and the lateral view not so deeply constricted as in LUNDELL's species. The form b, supra, is either smooth or delicately punctate. c shows the mucous invest- ment; this fig. is after WALticH. I certainly hold the opinion that these forms should not continue under (C. obsoletum, as the basal angles are aculeate not acuminate. C. forte, n. sp. OC. mediocre, cire. quarta parte longius quam latius, longe ovale, pro- funde constrictum, sinu aperto, sub-lineari, externe parum aperto; semicellule fere semicirculares, basi acuto-rotundate; membrana percrassa, 2—3 wu crassitudine, modice punctata. Habitu fere C. pachydermi, KreBs (Desm. Ost. Pr. p. 34, a typicum', No. 3, t. III, £. 36), non LUNDELL (Desm. Suec. p. 39, t. II, f. 15) nec NORDSTEDTIL, v. Minus, (NorgrDesm.s pi 18, £. 7). Longsn65, vat. 15211lat. isth 22 VIN £166: The margin owing to the puncta appears striate; there are two amylum corpuscles in each semicell. Northern India. C. rugosum, n. sp. O. mediocre, longitudine circ. 1'/, latius; rotundo-ovale; semicellula late ovales, angulis rotundatze, dorso leviter rotundate, apice non dilatate; sinu medi- ocre, lineari, extrorsum ampliato; membrana rugosa, nodulis in series (13—14 rectas verticales, et cire. 9J—10 transversas) ordinatis; centro juxta isthmum leve. A vertice visum ovale. Hong: G05alatd A5ylatsisthallg et: VILIf6T7: Nearest to C. conspersum RarFs (Br: Desm. p. 101, t. XVI, f. 4) but although the vertical view is much similar, the front view is very different, having broadly- rounded angles at base and the end, which is not dilated (as in C. conspersum) but simply rotund. C. precelsum, n. sp. Cos. submediocre, tam longum quam latum, circulare; semicellulze paullo dolabriformes, dorso rotundat2e; (angulis inferioribus protractis, dejectis,) mar- gine crenato-gemmulate; sinu cuneato, extrorsum fere occluso vel constrieto; membrana verrucosa, nodulis ovalibus in series (6 laterales et 12—13 rectas verticales) ordinatis; media parte frondis, juxta isthmum levi. A vertice et a latere non observata. bono 48» dat» 467dat: isthsrl3 po TIN C. Sikhimense, n. sp. &O. sub-mediocre, vix latius quam longum, a fronte bi-ovatum; semicellule ovales, dorso leniter depresse; lateribus angulato-rotundatis, e sinu cur- vatis, margine integris; incisura mediana brevi, aperto, externe ampliato; membrana sparse granulosa, apud marginem seriem nodulis conice-acutis (maximis apicem versus) predita. A latere visum modice constrictum, sinu rotundato, semicellule fere glo- bosee. HongHATnlativ425 latslisthr 18) !crass 254: oT IX; fl4, 36,0 Northern India. 62 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZ OF EAST INDIA. 76. C. striatum, Borpr. (Sibir. Chloroph. p. 104, t. V, f. 9) f. Indica. Fere ut in f. ty- pica, sed lateribus supra basin fere rectis, dorso indistinete 4—53 crenato; strie api- cales indistinct2e. Höongsllö Jat: ob2;alat Sth RN IOEEA6: This is near to, but smaller than, C. striatum v. glabratum Rac. (Des. Nov. p. 9, t. V, f. 31), but, as in the form from Läöbeck, the strie are very faint. 77. C. perizosmum, n. sp. OC. parvum, vix tertia parte longius quam latum, late ovale; Re semicellule plus minusve ovato-depresse, lateribus e basi plus minus rotundate, apice depresso-rotundat2e; membrana marginem versus granulata, lateribus ordinibus tribus granulorum concentrice positis instructa, (ordine interiore semi-circulariter continuata), apicem versus granulis cire. 4, centralibus maximis, ornata; sinu lineari, extrorsum ampliato. A vertice visum ovale. Hongis22 vilat. ul lattesrstient6 tas IRnEX sf 6 ornatum. Fere ut supra, sed ordo interior granulorum non continuata, apicem Ver- sus interrupta; semicellulxe ventro paullo tumide, granulis 6—7 gregariter positis ornate. Long. 2055lat:; LS lat Ister ör RARE: This is somewhat like the form represented in T. VIII, f. 10, but that has only SE 2 marginal granules larger than the rest, and only 2 series. j 78. C. concentricum, n. sp. OC. minus, circ. 1'/;-plo longius quam latius; longe ovale; valde constrictum; semicellule depresso-ovales, basi dilatatex, angulis basalibus acute-rotun- datis, apice paullo rotundatee, apicem versus leviter attenuate; sinu profundo, aperto angusto-triangulari, extrorsum valde ampliato; membrana rugosa, ordinibus 6—7 in quaque semicellula granulorum concentrice dispositis instructa. ' Longsl28, "lat. al8 lat. Stod ODSTN TN Nearest to the small forms of C. punctulatum, BrRÉB.: possibly the same as C. orbiculatum Derr. (Desm. Sub-alp. p. 107, t. VII, f. 46) nec RaArrs! 79. C. sp. OC. minus, late ovale, paullo latius quam longum; semicellule late ovales, mar- ginem versus ordine granulorum (granulis apicalibus maximis) instructar, ventre leves, vd LJ sä reliqua parte minute granulate; sinu angusto-lineari, profundo, extrorsum ampliato. Löngsr20 late Leklattisth TVR: I am in doubt as to placing this form; it is undoubtedly near to C. perizosmum No. 77; possibly it might stand as var. y granulatum of that species. i 80. C. cuneatum? JosH. (Burm. Desm. p. 647, t. 24, f. 17, 18) var. Indicum. Marginibus $ e basi dentatis; centro nudo; apicibus crenato-truncatis. Longh39wlatatöst lat fisvhtrib uR > SA te This is rather hard to identify, as Mr. JosHuAa's figures are both obliquely drawn (f. 18 much so); the var. is more depressed than the type, without the central gra- nules; with semicells dentate from the basal angles upward to the apices, which are ANV crenato-truncate. Å Central India. S1. C. ptilotum, n. sp. OC. mediocre, quinta parte longius quam latius, depresso-ovale, semi- cellul& depresso-ovate, lateribus rotundatae, tota margine (ut mihi videtur) erenato- undulatae (dorso sub-truncatar, medio paullo tumidae); membrana achroa, marginem 83. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:O 5. 63 versus verrucis sub-quadraticis, cire. 18 in quaque semicellula, et centro granulis circ. 7 annulo dispositis, 2—1 granulis cingentibus, ornata. Sinu profundo, sub-lineari, extrorsum ampliato. A vertice ovale, centro paullo tumidum. KonsadA latt 3ynlatskisthkaal es IN Probably nearest to the form of C. Ungerianum (NÄG.) ARCHER described by ReisscH (Contr. Alg. Fung. p. 84, t. XVI, f. 6) as Cos. oligogongrus; it is also close to C. gemmatum, Nog. (On Desm., p. 935, t. XVI, f. 5), [which is: not, pace WoLLrE = C. triplicatum ejus (Desm. U. S., t. XIX, f£. 3—56), as the centre of semicell is doubly tumid; cfr his f. 6, basal view of conjugating seinicell!]; and to C. nodosum, ANDERS- son (Chloroph. Roslag. p. 14, f. 8). From all these it differs in many points of detail. That acute observer Dr. O. NORDSTEDT asks, in litt., >»Are the cren&e at the margin really such as in the inner series?» I think not, the marginal elevations being rounded at apex, while the infra-marginal verruc&e are distinctly truncate or rotundato-truncate at their apices. Northern India. C. subquasillus, Borpt. (Desm. Grönl. p. 25, t. I, f. 25) var. tropicum, n. v. C. ovato- depressum, paullo longius quam latum; semicellul&e cuneato-depresse, marginem Versus ordinibus 4 granulorum radiatim (usque ad 30 series) positis; centro tumido granulis magnis et parvis irregulariter sparso. Paullo minor quam f. typica. kongsr6d4rlät460, Jatsisth.E18kevE Itaf-15. In the typical form the radiating granules form about 20 series, the size being equal; in this there are about 30 series, increasing in size from the interior to the margin; the mixture of large and small granules in the centre is noteworthy. Central India. Cos. sp. C. Cos. levi Rask. (1 c.) propius, sed glabra. one 2 SE 2 Ab 22—Osa ISOINN cite: LO) Herasssnemen tänk IN, £ 16. About twice the size of No. 7; membrane smooth. WarricH Msecr. No. 126, from which the figure is taken. C. Tittaghurense, n. sp. OC. minutum; ovale, fere latum quam longum; semicellulze acuto-ovales, latere acuto-rotundatr; membrana levis; sinu aperto, externe ampliato. Semicellule a vertice elliptice; a latere fere orbiculares, incisura mediana late incurvata. Zygospore glabre, orbiculares, membrana crassa. longdelsjvlatal2; dat: isthydnerass.-8;sdiam.,zyg:13 wu. T. IX, f. 19 (after Warricm Msecr: No. 165). Apparently between C. tinctum, RALFS and OC. bioculatum, BRrREB., from which it is separated by the acuto-rotundate sides, the sub-triangular sinus, and the globose zygospore. Tittaghur. 85. C. medioglabrum, n. sp. CO. minus, cire. quarta parte longius quam latum, angulato- ovatum; semicellulae sub-hexagone, angulis modice rotundate, margine acute crenatee, apice truncato-crenatex; membrana in centralem partem frondis glabra, latera versus subtiliter granulata; sinu lineari, equale, extrorsum ampliato. A vertice visum ovale. Bonashl&dat.vl4; latdisthu4ngnolk INpfo20: 64 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALG/E OF EAST INDIA. 86. 88. 89 90. 9. This seems nearest to C. lacimiatum, No. 43, from which it differs in the sides being sub-rotund or somewhat acute, and in the granules being scattered, not con- centrically arranged. C. paradoxum, n. sp. OC. sub-magnum, quarta parte longius quam latius, rotundatum; semicellulz late ovales, lateribus rotundate; membrana juxta isthmum lzevi, in superi- orem partem 9—10 ordinibus granulorum obliquiter, vel in heptuncem, dispositis. Sinu aperto, interne rotundato, amplo, extrorsum rotundato. A vertice visum late ovale. Eono: r80jelat:160 lat! vistbt 0340 er. AA DINNER Near to OC. insigne, supra, but in this form the granules are closer in apposition than in No. 57, and, moreover, in each transverse series there are 15—17 large gra- nules, while in the other there are only 8—10 in each row, also vertically there are the same number of rows in both. The semicells, in C. insigne, are more globular in in front view than in this form. C. Norimbergense, REinscH (Alg. Frank. p. 113, t. IX, f. 2) var. mieroscopicum (C. microscopicum W. B. T. in litt.). Var. minutum, fere ut in f. typica, sed apicibus paullo attenuatum. Long:r8, lat:15:5, dat ästhy 20woxWWDA IXEER2S: This little form does not vary greatly in size, and is frequent in British ga- therings. — — forma? Long. 12, lat78,) lat isthllostka: KUIN frAS Probably related to this species. C. staurochondrum, LEMAIRE (Desm. Vosges. p. 20, t. I, f. 1) var. orientale. Forma typica differt apicibus non prolongatis, utroque latere apicum dente brevi munita, 'stauros' granulorum non centrale sed apicali, et apicem versus sine granula minora. Long. 26—40, lat. 22-34) lats isthiygs5 KCR OSS C. gemmatum var. P, WALizicH Msecr. No. 129. C. proteiforme, n. sp. C. variabile, circ. 1'/;-plo longius quam latius, ovatum; semi- cellul&e ellipticx; membrana glabra, punctata, vel minute granulata!, sinu aut lineari aut valde 2equale aperto, externe ampliato; isthmo brevissimo, vel collo parvo simili (usque ad '/,, parte longius). A vertice visum ovale; a latere biglobulatum, sub- profunde constrictum) fide WarricH Msecr. No. 138). Long. 21—42, lat. 14—29, lat: isth. '6—38, erass: 16:24 (G.s0: Md c.). The form in which the isthmus is prolonged into a short neck Dr. WALLICH styles a var.; this might be var. 8 Wallichii. It is to be noted that this lengthening of the isthmus regularly occurs in certain Indian forms, in this and other genera. RING Fre D. sexangulare, LUND. (Desm. Suec. p. 35, t. II, f. 23) var. Bengalense. OC. minus quam f. Suecica; angulis lateralibus sub-acutis, dorsalibus fere obliteratis; sinu profundo, isthmo contracto; a latere et a vertice visum angustius quam f. typica. Long. 22—237, lat. 18-=27; latwisth.5:5-—8,' crassi 182 00w!oorb:SlN ae 0 C. equale, n. sp. OC. sub-mediocre, 5-ta parte longius quam latius, obtuse sexangulare; semicellulx rotundo-triangulares, basi et apice rotundatzer, medio paullo tumide, lateri- bus in superiore parte paullo incavatis; membrana glabra; sinu profundo, angustissimo, 93. 91. 95. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:O 5 65 externe ampliato. A latere visum bi-globulatum; a vertice ovato-fusiforme, lateribus in medio tumidis, apicem versus paullo incavatis. Kong. 29==457 lat. 24—37, lat. isthb 7=10! crasst 17—25 uxoToNf. 31. Near to C. granatum Derre. (p. 107, t. VII, f. 46—48) in Desm. Sub-alp. (non anuctorum) but differs from this in side and end aspects. Also WarricH, Mscr. No. 157. C. seabrum, n. sp. OC. mediocre, fere tam longum quam latum, quadraticum; semi- cellul&e parallelogrammiformes; angulis parum rotundatis, (lateribus et apice fere rectis), apicibus truncatis; sinu profundo, lineari, angusto, extrorsum parum ampliato; mem- brana dense verrucosa, scabra; granulis in exteriorem partem parum radiatim positis, quumque laterum versus conglomeratis, ”rosettas efficientibus, instructa. Pars centralis frondis juxta isthmum levis. A lat. et a vert. non observatum. Hon. 496 laela2 nlatvsisth! 2000-205 fr32. C. orientale, n. sp. CC. sub-mediocre, quinta parte longius quam latius; late pyrami- datum; semicellul&e rotundo-triangulares, basi et apice rotundatr, medio non tumidee, lateribus supra basin paullo incavatis; sinu brevi, lineari, externe valde ampliato; mem- brana glabra. Corpora amylacea dua in quaque semicellula. A vertice visum ovale; a latere ovato-lanceolatum, medio vix constrictum. HönosrSE-69, latt 30-50, tat. 1SvkPES==2605 erasssils8—==28 dv Pa INfu85. C. Raneegungense, n. sp. OO. minus, cire. 1'/;-plo longius quam latius; semicellule rotundato-triangulares, angulis rotundate, lateribus incavate; sinu lineari, profundo, angusto, externe ampliato; membrana glabra aut subtiliter punctata. A vertice visum ovale; a latere lanceolatum, modice constrictum, apice rotundatum, apicem versus la- teribus incurvatis. Zygospora spherica, mediocris, superficie cum multis prominentiis rotundatis plena, circe. 9 apud marginem visis. Raro semicellulxe paullo in centro tu- mid2e, annulum granulorum ferentes (P ornatum). [Forsan C granatum Derr. (Desm. Sub-alp. p. 100, t. VII, f. 16—21) non BrEB. nec auct.] & et Pp. Long. 25—32.5, lat. 19—24, lat. isth. 6—8.5, crass. cire. 16, diam. zyg. 2 res LD AR RR From Dr. WarruicH's sketch, Mscr. No. 131, there appears to be but one amylum corpuscle in each semicell. Dr. W. says that the conjugating fronds assume the ap- position shown in a and a'. The mature zygospore is reddish-brown in colour. C. duleiferum, n. sp. OC. submediocre, tam longum quam latum, truncato-ovatum; semi- cellulze late fabelliformes; angulis basalibus sub-truncatis, lateribus sinuato-inclinatis, apicibus truncatis; membrana granulata, margine series 6—7 concentricas granulorum minutorum pr2edita, in centro cujusque semicellule tumore parvulo, annulo granulorum orhato, instructa. Sinus apertus, amplus, triangularis, profundus. A vertice visum lanceolatum, apice truneatum, modice constrictum; semicellulis truncato-ovalibus — a vertice lanceolatum, medio truncato-tumidum, verticibus truncato-rotundatis. Corpora amylacea singulatim locata. ong.ro9=-49, lats40lat istbörbåjierass! 205-210? TIN, fi 39. This form in WaArriicH Mscr. No. 189, is named Euastrum anceps, but as it is not a Fuastrum, and as LUNDELL has appropriated the specific name, this falls. It K. Sv. Vet. Akad. Handl: "Band 25. N:o 5. 9 66 96. 98. 99. 100. W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAE OF EAST INDIA. seems near to the little »Cos. sp.> ReinscH (Alg. et Fung. p. 83, t. XVI, f. 9), but is much larger and also ornate. Mungulpore, 3 Nov: 1855; rare. > G.iC. W. C. scutellum, n. sp. CC. submediocre, tam longum quam latum, depresso-ovale; semi- cellule fere semicirculares, apice paullo depresse, lateribus e basi rotundatre, margine sinuato-erenatax; membrana subtiliter punctata, marginem versus verrucis (circ. 18 in quaque semicellula) predita; sinu lineari, angustissimo, profundo, externe vix ampli- ato. Nuclei amylacei bini (sec. el. WaALricen delineati). Lat: et long. 37—44, Jat. visth.» 11—13 usc TAIDG-f. 138 (after Wario, MSc: No: 135): C. pseudo-Broomei, WorrE (Desm. U. S. Amer., p. 86, t. LI, f. 36, 37). Long. 33, lat. 29, lat. isth.t12; leräss. 1600 (WAImeH,tMscrtiNo JAS) ANSE BODE »Fronds varying from the extreme quadrangular shape figured, to orbicular, or nearly so. Side view, segments orbicular, somewhat compressed (occasionally) at centre of segments, ends rounded. End view linear, ends suddenly truncate and flattened in the quadrangular varieties.> G. C. W. I have never seen any variation in this species except that sometimes the superior angles are much more rounded than at others. The arrangement of the granules is much like that in C. reniforme (AG.) ARrcCH. £ compressum NorpbsTt. (Alg. N. Z. t. V; f. 5), ecfr No. 137. C. impressulum. ErrFvinG (Finska Desm. p. 153, f. 9); C. Meneglhinii forma REINSCH (Contrib. p: 88, t: XI f; 12 a); vix DE Barr (Conj: t: VI, £134);ndem forma d Borprt (Desm. Grönl. p. 13) f. minor: Long. 16; lat. 1230latssistb:t4:5 Hel, FRIN fr C. moniliforme, (TurP.) RarFs (Br. Desm. p. 107, t. XVI, f. 6; Tessarthronia monili- formas, Ture. Mém. du Mus. XVI, p, 310jot, XII, £118; Diet. SciNat,Vegs-Acotyll t. VII, f. 1; Tessararthra moniliformis, EraB. Abh. 1885, p. 173; Inf. p. 145; t. X. f. 20; etc.) formee: Long, 26; lat. 157 lat. astb 2 mm NA Bat > 20 Öre 5 Ör F » 2 rn2aym mu bl hlag > Pyrrdru ve ÖRRNE 2 ? 20211 RR AA (ON » fö T. IX, f. 44, 45 (also WarziicH, Mscr. No. 140, 1 and: 2). Hab. 1. Raneegunge, July 1855; 2. Mungulpore. ;. pulcehellum, n. sp. OC. mediocre, cire. sexta parte longius quam latius, depresso- ovatum; semicellule rotundato-quadratice, angulis totis rotundatis, ventre paullvo tu- mid, dorso leviter truncato-curvate; membrana granulata, excipe partem juxta isthmum, granulis in lineas obliquas (dextr. et sinistr.) in heptuncem ordinatis, lineis in max. diam. cire. 16; sinu lineari, angusto, parum profundo, extrorsum ampliato. A latere visum late bi-ellipticum; a basi visum rotundato-quadraticum, lateribus et apicibus rectis, angulis rotundatis; granulis radiatim dispositis. Nuclei amylacei bini. Long.-46, lat. 39, lat. isthir 187 crass: 2400 II fRA6: mr Mir 101. 103. 104. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. (BAND 25. N:O 5. 67 Near to C. ps.-Broomei WorrE (cfr No. 97) but differs in the far greater num- ber of lines of granules, the granules themselves being much smaller than in that species. C. margaritiferum? WarricH Mscr. No. 146 A. C. tetrophthalmum, Körz. (Pandurella tetrophthalma KrTz. in litt. apud MEnGu.; Hetero- carpella tetrophthalma KTz. Synops. p. 597, f. 87; Fuastrum tetrophthalmum, KTtz. Pnye. Germ. p. 136; Cosmarium tet'm BrREB. in litt. 1846) forma Indice: andlong I6;plat:s6 4,0latursth: 23aar TAK og. b. » ST TEE SLS IE » IB WaAzLLnuicH, Mser.: No. 150. Hab. a. Northern India, Sikhim?; b. Bengal, G. C. W. C. sp. (conspersum? C. consperso RALFS, P rotundato WIirrtRrR., accedens). Long. 50, lat. 43, lat. isth.. 13 'u?? WarnnicH Mscr: No. 146 B. Forma monstrosa, apud cl... WALLiCH; facsimile:/ > "T. IN, f::48: I am not at all sure of these dimensions, as no data are appended to WALLICH'S sketch. The monstrosity is very peculiar, in fact unique, the two subsidiary seg- ments proceeding at right angles from the side portions of the central frond. The general appearance of the central frond is much like WITTROCKS var. in Skand. Desm. f. 4. C. conspersum RALrFs 73 rotundatum WirtrtrR., f. Boldtii, NoB. forma» BoLDT, DesmaiGrönlknp: 26/tvIh-£)27,1888): A form exactly like this appears from the Himalayas (cx Utricularia stellari, comm. G. v. L.); it is a little smaller than the Greenland form. long. 65—568, lat. 46—49 u. Two specimens observed. C. spiculiferum. n. sp. OC. minus, tertia parte longius quam latum; angulato-circulare; semicellulze indistincte 9-gonex, dorso elliptico-pentagone, lateribus bi-angulate; angulus unusquisque spiculo brevi unico munitus, sed angulus apicalis tuberculos duos breves conicos prebet; in centro quaque semicellula tuberculos parvos duos habet, ventre semicellularum inflato; reliqua membrana levi; sinu profundo, angusto, externe non ampliato. A latere visum paullo constrictum, semicellulax angulato- ovales; a vertice elongato-truncatum, quasi 6-angulatum; angulis medianis indistinctis. Honor 40;wlatsr22=>31 lats asthyl0-14)erass: 16-18 ut INofr49. C. gemmatum (type) WarricH, Mscr. No. 139. Nearest to C. Warnmvingii Börse. (Des. Bras. t. IV, f. 34) but is much more angular. C. Indicum, n. sp. OC. minus, tam latum quam longum, sub-circulare; semicellulze dolabriformes, dorso semicirculares, basi rostrata, product, dejecta; margine crenato- granulate; membrana granulosa, tumorem centralem annulo granulorum (6—7) orna- tum habens; sinu amplo, sub-profundo, triangulari, extrorsum constricto fere occluso; apicibus semicellularum dentibus erectis 4 armatis. A vertice visum oblongo-trun- catum, medio tumidum; a latere mediocriter constrictum, sinu rotundato, semicellulze globose apice truncate. Hong:fretn lat: 22 wlatsisth.tl2/crass.15!u.sT.,.IN,.ft50r(also WaniucH Mscr. No. 279). From WALLucCHs drawing it appears that each semicell contains two amylum corpuscles. It seems closely related, in general outline, to C. rostratum TURNER 68 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALG:E OF EAST INDIA. (Some Desm. p. 935, t. XVI, f. 6), but differs therefrom in the basal angles, brane and tumidity, isthmus and sinus. 105. C. gradatum, n. sp. OC. submediocre, paullulum latius quam longius, late ovale; semi- cellulae late flabelliformes, centro tumida, dorso semicirculares, angulis basalibus sub- rectx; margine emarginato-incisa (vel in rugositatibus latis secta — circ. 16), emar- ginationibus ipsis plerumque incisis; membrana glabra; mem- sinu profundo, angusto-cune- ato. A vertice visum acute-ovale, centro tumidum; a latere modice constrictum, semicellule longe ovales, medio tumidee, verrucibus conspicientibus »yradatim»> ordi- natis (ex quibus nomen speciei). Zygospora globosa, processubus longis ad apices trifidis (apud marginem cire. 12) armata. Long. 44 Ilat.! 47.7 lat.sisth.,l1; erass:wl9; zygd diam. sy acil: 4127; semwacul. 44 TT T. X, £. 1 (also. WaALtricH Mser.. 269yg. No: PzT6): In this species the apex is sometimes sub-truncate. 106. C. depressum, (NäG.) Lunp. (Puastrum (Tetracanthium) depressum, NÄGELI, Einz. Alg. p. 114, tt. VIIce, f. 2; Cos. depressum. LuND., Desm: Suec. p: 38; non: BAILEY) var. granulatum. Parvum, magis depressum, superficies minute granulata (sec. WALLICH Mscr. No. 155). Long.) 20.5; lat:2od lat. isthru6/ varv Nf 3 Smaller and more depressed than the type. »Covered with very delicate tubercles (granules) which give a rough appearance to the edge», G. CO. W. a typica. I have the typical form of C. depressum; comm. G. v. L., from Kha- sia, upon the river Brahmaputra (ex Utricwlaria sp.), and from East Bengal (ex Utr. flexwosa); both from the Stockholm Museum. 107. Cos. sp. (C. punctulato BRÉEB. accedens) forma monstrosa. TIN, £: 52:x600, after: WaAznricH Mser. No. 152, facsimile: This very curious monstrosity has two aborted cells proceding from the dexter and sinister sides of the isthmus of a normal semicell. 108. OC. Barrackporeanum, n. sp. C. submediocre, tertia parte longius quam latum; clepsydri- forme; semicellulz late ovate, e basi leniter dilatate, apice rotundatr, margine cre- nato-undulat2e; membrana juxta isthmum levi, in superiore parte semicellularum serie- bus tribus granulorum concentrice ordinatis instructa; sinu valde aperto, brevi, rotun- dato, extrorsum amplissimo. A laterc visum fere ut a fronte sed paullo compressum. Long:u42, «lata, datsvisth.odl6;s crassu? tyck vik 4. Barrackpore. 109. 6. occidentale, NoB. (C. gemmatum, TURNER, Some Desm. p. 935, t. XVI, f. 5 — non Cos. (Fu”) gemmatum (BrREB.) Krz., Rarfs Br. Desm. p. 87) var. ornatum, n. v. CO. cum duabus (non tribus) seriebus granulorum marginalium, et ventre semicellu- larum cum granulis vel nodulis in lineas duas (cire. numero 3 et 4) concentrice po- sitis ornato; reliqua ut in f. typica. Long 46,olat 42, Jat. tsthul8 fa sal, SO: My friend Dr. NorpsteEDT has suggested that, to avoid confusion, it will be well to change this name; I do so accordingly. COfr note under No. 81, a species some- what related to this one. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. -N:O 5. 69 110. C. bacciferum, n. sp. OC. submagnum, circ. 1'/;-plo longius quam latius, ovale; semi- 111. cellul& late ovales, angulis basalibus aut rotundate aut sub-acutr, apice rotundate; membrana tenui, nodulis magnis in series obliquas ordinatis (unumquaque in centro maculam habens), predita, et inter nodulos bacciformes modice punctata. A fronte series nodulorum cire. 10. A vert. et a lat. non observatum. Sinu cuneato, modice aperto. Long: 74,;Jat.: 921 latsvisthAit2002.: vw Tx, 8; Cfr C. insigne, No. 57. C. macrosporum, n. sp. OC. minutum, circ. '/;-plo longius quam latum, sub-quadrati- cura; semicellulxe depresso-quadratze, basi rotundate, lateribus et apice paullo in- curvate; angulis superioribus cesis; in centro tuberculo parvo instructe, paullo tu- mid2a; membrana glabra; sinu angusto, lineari, externe parum ampliato. A latere visum semicellulis pyriformibus; a vertice ovale. Zygospora magna, spherica; mem- brana iniqua, crassa. Honep darslatundsslatsäisthal4.5t crass! 6, diam zyg.k9:51 ue sT: Kyfrull (and WaLLiICcH Mscr. No. 161). »Sporangium orbicular, surface somewhat uneven, central mass pale green, radi- ate. -i'The:. capsule of a pale reddish yellow,» G. C. W. This zygospore in. size is somewhat near to that of C. melanosporum ARCHER (sp. ined., fide J. Ror in litt. ce. ic.), but the frond differs. Ofr No. 54 supra. C. reetosporum, n. sp. CC. minus, cire. sexta parte longius quam latius, truncato- ovatum; semicellulx truncato-pyramidate, lateribus et angulis rotundatx; membrana glabra; sinu angusto, lineari, extrorsum parum ampliato; a vertice visum compresso- ovale. Zygospora magna, quadratica, angulis rotundata; membrana crassa. Lobgs 29; lat. 24; lat. sisth.'5 (usquenad .3:5), erass. 12; lat.zyg..28- us uT. X, f. 16 (sec. WaLrnricH Mscr. No. 164). The quadrate zygospore is very curious. WaALLicH says of it — »Enclosed with the segments in a common mucous matrix. Four fronds seem concerned in the for- mation of this one sporangium.» This fact seems very extraordinary! In front view the frond resembles OC. tithophorum NORDstT. v. major RacIB. (Desm. nov. 1889, p. 11, t. V, f. 9), but the other views essentially differ. 113. C. octagonum, n. sp. OC. minus, fere tam longum quam latum, octagonum; semi- cellulex quadraticx, basi rotundate, angulis superioribus cesis, apice et lateribus paullo incurvatze, ventre tumida; membrana glabra; sinu lineari, extrorsum vix aperto. A vertice visum fusiforme; a latere angulato-lanceolatum. HongA Höpsdatst l4;elatt isth: ”4—5;v'erdss..0—6 ot.vrT. HN, fosl2 (and WALLICH Mscr:i No. 202). Near / to, C. conéinnum (RaABH.) REinscH, Alg. Frank. p. 110, t. IX, f. III, but with sides and apices incurvate, not straight; it also differs in being centrally tumid; it differs from C. Meneglinii BrRÉB. in the vertical and lateral aspects. This species often forms filaments of 3—7 fronds. 114. C. sparsum, n. sp. OC. submediocre, vix 1'/;-plo latius quam longius, late ovale; semi- cellul dolabriformes, basi dejecte, acutrx, dorso depresso-rotundatre, ventre paullo 70 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALG/E OF EAST INDIA. 115. 116. 117. 118. tumida; membrana subtiliter et dense punctata; sinu acuto triangulari, externe con- stricto fere occluso. A vertice visum ovali-ellipticum apicibus attenuatum sub-den- tatum. Zygospora globosa, processubus brevibus capitatis munita. Long. 25, "lat. 132, lat, 'isth. 10, crass) 11—14,; "diam! zyge! raculw46)s! acul. 33 wu (sec. WaALLuicH Mscr: Nos. 169 et 176). T. XIX, f. 13; 16 x700: Apparently nearest to Nos. 16 and 69 of this memoir; it is a member of the series containing C. obsoletum, HANTzscH; C. ellipticum, DELrPr., etc. C. prominens, n. sp. OC. minutum, quarta parte longius quam latius; semicellulze ovales, granulum vel tuberculum unicum in ventre habentes; membrana glabra; sinu triangulari, acuto, externe valde ampliato. A vertice visum ovale; a latere modice constrictum, incisura mediana sub-acuta, semicellulx globose. Long. 15, lat. 12, lat listhiv4=5, crass: 9 om(also WAtricHtMser Nosa). TdN; fork The front and lateral views are much like C. bioculatum BrEB. var. omphalum ScHAaAR. (Des. Hung. p. 270, t. I, f. 9), but the vertical aspect differs in being broadly oval. UC. umbonatum, n. sp. OC. minutum, cire. 1'/; longius quam latius, octagonum; semi- cellul& sub-quadratzx, basi rotundatze, angulis superioribus cesis; angulis lateribus apicibusque incavato-sinuatis; semicellulx in centro paullo tumescentes, tuberculo unico instructx; membrana glabra; sinu profundo, lineari. A vertice visum ellipti- cum; a latere modice constricte, semicellulis sub-globosis. (Forsan £ umbonatunm C. Meneghinii?) Long: 13, lat. 9; lat: isth. 4; :erass. 7'u (Älso WaAumicH,' Mscr: Nols 156)! »'These tubercles do not appear to be constant, as some specimens, having exactly the same dimensions, and with the other characters similar, are deficient in these appendages,» G. OC. W. [LIT NL KO C. Cambricum, CooKE and Winris (in Grevillea, p. 91, 1880) f. minor. Long. 2050latosl7z lat: öistha Tau IsTN TE MS This species is separated from C. venustum BrREB. with some doubt; the only difference being that the sides of C. cambricum are more regularly inclined to the apex, and the undulations are smaller than in the other species. C. venustum, BreB. (Liste, p. 124, t. I, f. 3), forma: Long: tl9 7 latisk2j! latusisth:! AyusneDyaf:o20 Vol HEALE MAS FurnyoNDA The latter 18 very near to Didym. (Cosm.) Brauni, REnscH (Algenf. p. 116, t. X, f£. He), the truncate forms of which are but forms of C. venustum. It is interesting to note that LuUNDbeELL (Desm. Suec. p. 23) has observed a filamentous form of this species. — — forma? Long. 21, lat. 14.5, lat. isth. 4 u: TT. XI, f2. This) has the apices faintly retuse. . — — forma? Long. 25, lat. 14, lat. isth. 4.5 u. T. X, f. 19. These two plants much resemble each other, except that the latter is longer and more attenuate; pos- - KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 5. Ti | sibly they are aberrant forms of Kuastrum crassicolle LuNp. (Desm. Suec. p. 23, t. II f. 8), the apices being a little incavate. 119. C. pusillum, BrEB. (Zuastrum pusillum, BrEB. Liste p. 125, t. I, f. 7; Cos. pusillum, ARCHER in Prit. Inf. p. 731), var. retusum; apicibus incurvatis. | Longmde,slat: dil;r dat. Sth. tyussla frn | This little form differs somewhat from BrRÉB.'s figure, in being a little longer than broad. sö mo KORAS Longa b2adatsylasög lätsiisth,.5;tweg! Ti fr26. 120. C. granatum; BrEB. (in RALFS' Br. Desm. p. 96, t. XXNXII, f. 6). Long. 21;dat., 14,.1at. istb:H5 ne » 24, » 19, > » 6 >| Frond smooth, basal angles a ' little more round- j ur sn20,712> 416)» 2 14.5 »f ov ed than in RALFS, figure. 2005 205,» a 6-1 >) — — forma. i NorpsrTt. (Desm. Grön. p. 7, t. VII, f. 12): Long Bl, lat.o2 0yAat: isth.16 »u. v IE Lot. The forms of this species appear to be common in Bengal; I have it also ex Utricularia stellari, from Malabar, comm. G. v. L. 121. C. abruptum, Lunp. (Desm. Suec. p. 43, t. II, f. 22) 5 Gostyniense RaciB. (Desm. Polon:. p- 24, t: II, f. 13), sed membrana achroa. Long, et lat: 137 dat: isth.,.41,,; Ti Al/£18. 122. C.2 sp. C. parvum; semicellulxe, a basi vise, indistinete octagone; apicibus late triangularibus, medio protruso; super quumque angulum tuberculo minuto instructe. Zygospora globosa, processubus parum longis, apice bifidis, apud marginem 12—13 visis, armata. ÅA fronte a G. C. W. non observatum. Euastri sp.? Basrcelll lat 20; lat. isth. 7; erass. 13, diam. zyga ctfprod.. 35, s:nproc. 25 u. TINAS ufidenG: C:OWS Mscrst Nos 194); 123. 0.? sp. O.? zygosporam egregiam habens. Zygospora rotundato-triangularis; a fine visa fere orbicularis; processubus brevibus tenuibus minute sub-capitatis armata, circ. 15 apud marginem positis. Semicellule longe ellipticx, glabre, medio tumidee. | Basicell.; lat. 20.5, crass. 12; zyg:long.ie. proc. 30; s:i/proc.!/ 19; long. proc. 5.5 u? T:,X, fi 62 (fide,Gi C.: W.!I Mscr: No. 153 B) x cire..:600: 124. C. Meneghinii, BrEB. (in RALFS Br. Desm. p. 96) f. trierenata (Euastrum crenulatum NaäG. Hung! Als;pp.T20,t,. MIPAJ fs7e). Longhl8:olatydönlatsisthiltue Ti NI; 25. Bengal; also from the same district, ex Utricularia flexuosa, comm. G. v. L.; thisis ofilanger,size.l.,26-F29,, lat. 18—20:,4. | of typiea (RALFes 1.c. t. XV, f. 6). Long. 26, lat::20; lat. isth:ydvM. Bengal; G. C. W. | 125. C. puteale, n. sp. Ö. parvum, vix 1'/;--plo longius quam latum, ovale; semicellulz | longe ovate vel semicirculares, apice truncate, angulis basalibus sub-acute et superi- oribus late rotundatis; marginem versus aculeis parvis (cire. 15) et apice (circ. 6) | instruct:rx, margine laterale seriem duplicem aculeorum parvorum (5 binatim vel -—N [Na 126. 129. 130. W. B; TURNER, FRESH-WATER ALG/A: OF EAST INDIA: geminatim) habentes; reliqua membrana glabra; sinu lineari, angusto, parum externe ampliato. A latere visum modice constrictum; semicellul&e sub-globose; aculeis in ordines perpendiculares positis; apice truncatum. Long. 35, lats'e/ac:'25latvisthev0;sörassi20; long. ”acWik Pak T AVIIKIf 31 — — f. munita. Forma parva, aculeis in seriem brevem circa partem ventralem, vel interna parte basis (quaque latere 3 — 4) ordinatis munita. Long. et lat. 22; latsasthy öra FONT But for the fact that the central part of the semicells is not protuberant, this little plant might rank as a Xantlidium, sub-gen. Micracanthum, NOB. C. Joshuze, NoB. (C. botrytis v. Indicum Josk. Burm. Desm. p. 645, t. XXIV, f. 19). Long. 82—389, lat. 57—062 u. This seems to me to be larger than C. botrytis, and the arrangement and size of the granules totally differ. Eastern Himalayas, ex Utricularia stellari, comm. G. v. L. C. Brebissonii, MeEnGu. (Synops. Desm. p. 219, 1840; RaAres Br. Desm. p. 100, t. XVT, f. 3). Himalayas; also Roy in DicktiE's Himalayan Algee. C. sp. Long. 44, lat. 42 wu. Probably a variety of Cos. Neapolitanum BALsAMo (Alghe del Comm. di Napoli in Atti della R. Acad. fis. e mat.”di Napoli, vol: I, ser. 2, p.39; t. II; f. 14);'but with the superior angles more rounded; the granules on the cytioderm are vertically arranged. Khasia, ex Utricularia sp., G. v. L. TRI, frrlQ: C. Sp. Bong. 39, latug2” wi This may be a variety (or even the type?) of Cos. quadrangulatum HANTZSCH (in RaBH. Alg. No. 969; RaBH. F1. Eur. Alg. p. 170, 1868), it closely resembles an icon kindly sent to me in litt. by Dr. O. NorpstEDT, of which this seems a minor form. Khasia, as preceding species. As suggested by RaBH. 1. c., HANTZSCH's sp. may be a var. of C. Broomei Tnw., which idea the tumid centre seems to confirm, but it differs from the type in being finely granulate. 0. sigillatum, n. sp. OC. sub-mediocre, circ. 1”/,-plo longius quam latius, oblongo- quadraticum; semicellulis sub-gquadraticis, angulis superioribus rotundatis, basalibus protento-rotundatis in apice acuto terminatis; margines granulate, granulis ordinatim sub-verticaliter positis, sed prope isthmum utroque latere ordine singula granulorum munite; centrali parte semicellularum levi, at tumore circulum granulorum ferente ornata. ÅA latere, late lanceolatum, apicibus rotundato-truncatis. Fong: 405-1at: 24 0a5 ORSAKAT TS In general outline it is near to C. incisum RaciB. (Des. Polon. p. 14, t. X, f. 7), but the acutely prolonged basal angles and the peculiar ornamentation separate this from all known forms. East Bengal, from Utricularia flexuosa, Gavel KONGL. . SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 5. 173 131. C. pseudogranatum, Norpst. (Desm. Bras. p. 211, t. III, f. 27, 1869), f. media, NORDST. Eastern Himalayas, from Utricularia stellaris, G. v. L. Long. 42; lät. 22,0lat. 1Stbhyx Sök. 132. C. puleherrimum, NorpbsTt. (Desm. Bras. p. 213, t. III, f. 24), « typica. Eong:,41;.lat.,;29,. lat. isth:,9vu. Like the Brazilian plant, this is much smaller than the Swedish form described by LUNDELL, Desm. Suec. p. 34, which is 1'/; times larger. East Bengal, from Utricularia flexuosa, G. v. L. 125-0auadrumsyluNDELn (Ue, pyR257t IL fyll; 1841). Hong 64:ulats 5067 lat. istha 27 4. East Bengal, with the preceding sp. 134. C. phaseolus, BrÉB. (in MENGH. Synops, p. 220, 1840; Rarrs Br. Desm. p. 106, t. AX XAIa far): Kongl, latt 285 latisthv 8 ku. East India, ex Utricularia fasciculata, G. v. L. 135. C. pyramidatum, BréB. (in RarrFs Br. Desm. p. 94, t. XV, f. 4 abe, non def; Pi- thiscus angulosus Krtz. Phyc. Germ. p. 129; Sp. Alg. p. 162; Cos. ovale, ex p., RALFS in Annals and Tr. Bot. Soc. Edin. 1844). Hong. rör lat. 35; lat. isthodl as Himalayas, ex Utricularia stellari, G. v. L. 136. C. eraspedopleurum, n. sp. ÖO. parvum, cire. 1'/;-plo longius quam latum, ambitn sinuato-undulatum, modice constrictum, sinu sublineari extrorsum paullo ampliato; semicellulis circularibus, margine undulatis, crenis circ. 15, apud quamque undula- tionem costa elevata 6—7 verrucarum radiantium constituta, in media parte tumore circulari granulis circ. 10 instructo, ornatis. Sp. inter C. sub-crenatum HANTZSCH et C. heliosporum MASKELL. , Bonga'48 date: 32 datsristö lid pe VPSyX XII fila This little plant has the form of HAntzscH's species with the peculiar markings of the New Zealand one; it is larger than either. ; East Bengal, ut supra, comm. G. v. L. 137. C. reniforme, (AGDH.) ARrRcH. 5 compressum NorpsT. (Alg. N. Z., p. 146, t. V, f. 5). Long Pn dats 49 vlatvisth 175 ju. Malabar, ex Utricularia stellari, G. v. L. In a form-classification Cosmarium might be divided into 3 sections, with 7 sub- genera, thus: Section I. Frond oval or circular, more or less, in general outline. Sub-gen. A. Cyelidium (xvx20s = circulus). Semicells hemispherical. Typ. sp. Cos. Ralfsii, eristatum. Sub-gen. B. Nephridium (x£poos = ren). Semicells oval, elliptic, or reniform. Typ sp. &O. cucumis, margaritiferum, tetrophthalmum. Sub-gen. C. Pyramidium (zxvocuis = pyramis). Semicells pyramidal. Typ. sp. C. botrytis, ovale, granatum. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 5. 10 74 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZ2Z OF EAST INDIA. Section II. Frond biglobate. Sub-gen. D. Spheridium (ogaroa = globus). Semicells nearly or quite globular. Typ. sp. OC. moniliforme, pregrande, globosum. Section III. Frond angular, or angularly rounded. Sub-gen. E. Tetridium (tetoa = quatuor). - Semicells more or less quadrate. Typ. sp. CO. conspersum, Broomei. Sub-gen. F. Gonatidium (ywvia = angulus). Semicells 6- or poly-angular. Typ. sp. OC. sexangulare, Meneghinii, ex p., protractum, Sinostegos. Sub-gen. G. Teinidium (teivm = produco). Angles produced at either the apex or base of the semicell. Typ. sp. CO. porrectum, pileigerum. Of this latter subgenus two sections might be made, one to inelude species like C. porrectum, the other might embrace such plants as C. pileigerum, Kanitzii, pseudo- taxichondrum, obsoletum, etc. Gen. 16. Euastrum, EuRB. (Abh. Berl. Akad. p. 82, 1831, mut. char.; RALFS, emend. ,Br. Desm. in Annals p. 187, vol. XIV, j1844; Bri Desm. p. 78, 1848, et auct.; inclus. FKucosmium, NÄG., Einz. Alg. p. 120, 1849 = Didymidii sub-gen. REINSCH Alg. Frank. p. 122, '1867): 1. E. subintegrum, Norbst. (Desm. Bras. p. 216, t. II, f. 8), var. Indicum. E. in scia- graphia fere ut in specie NORDSTEDTIL sed paullo majus, juxta isthmum tumoribus (granulatis vel punctatis?) parvis et paullo supra tumore majore instructum. Mem- brana punctata. Ifö GON lat: 405 Tatt EAT NED ORT 2. Eu. verrucosum, EHRrB. (Abh. Berl. Ak. 1833; Inf. p. 162, 1838; Cos. cornutum, CORDA, Alm. Carlsb. Obs. p. 243. t. V, f. 30, 1839; Cosm. verrucosum, MENGE: Synops. p: 222, 1840; Euast. papulosum, Kötz. Phyc! Germ. p. 135; 1845: p. 172 Sp. Alg:' 1849). a«. typicum. Speciminibus Europeis consimile. 5. Wallichianum, NoB. = var. 6 WaALuicH (Beng. Desm. p. 282, t. XIV, f. 5—7). Long. 75—79, lat. 74—80, lat. isth. 23, crass. 35—38 w. Var. lobulis valde incisis (WaLrzicH, Mscr. No. 197).-: T. XI, f.79. y. simplex, JosH. (on Desm., J. Bot. 1885, p. 34, t. 254, f. 2), forma tumescens, n. f. Simplex, vix lobatum, apice sub-acuto incavatum, apud angulos superiores rotun- datum; margine apicem versus incurvata; superficie dense verrucosa, tumore cen- trali unico ornata. Long: 80, lat. 78, lat. sti 20 we Hab. Pp, Bengal; « and y, Northern India. It is noteworthy that while all other forms of E. verrucosum fall under the sub- genus Hucosmium (efr NäG. Einz. Alg. p. 120), the var. of WaAriicH is deeply incised at the apex — this causes some doubt as to its really being a true variety of E. verru- cosum. 3. E. turgidum, WaArricH (Desm. Beng. p. 283, t. XIV, f. 17, 18, 1860). a. typicum, WALLIOCH l. c. -— un KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 5. Kongs l205-135; dat 18056 MW ,lhisptsthea 22-30, lat: lob.j pol, 305-56, crass. 44—50:u. WALLnicH gives long. 127, lat. 97:w. (Also; W. Mscer. No. 193). Ti; Xyof. 28 a—d: p. Grunovii, Nog. (Desm. Insel Banka p. 14, t. II, f. 22). F. lobo polari ad apicem truncato, paullulum convexo — tumore centrali unico ornata. ones. 100-120) lat, 79 80;1 lats ist. (257-32 Mat) Har Ny ds 20, GRUNOW's fig. gives long. 140, lat. 106, lat. isth, 38 wu. — — forma bitumida. F. tumoribus duobus centralibus ornata; tumores utro- bique isthmi (paullo supra” fines sinus) transversatim positi. Specimen unicum mihi visum. Icon omissa; in lineamentis ut in Pp. Both these were found by me in the remnant of Dr. WALLCH'S gatherings; of « I only saw 3 specimens. Eu. platycerum, REinscH (Contr. Alg. Fung. p. 85, t. XII, f. 6), var. pulehrum. Fere ut in f. typica, sed semicellul& annulis granulorum centralibus ornate. [Honor KA ön 2a nal na lat: asthi 6-4 gar Is fr Ad. RaciBorski (Desm. Nov. p. 33, t. VI, f. 3) gives a form which he styles var. Italicum of E. bellum NORrpDst.; but the outline of fig. 3 a is much nearer to REINscH's plant than to NORrkpstTEDT's, and 3 b is very different. Eu. commissurale, BreEB. (Cosm. comnussurale, in MEnGH. Synops. p. 220, 1840; in RarzEs. Br. Desm. p. 105, t. XVI, f.. 8, 1848; Eu. commissurale WALLICH, Beng. Desm. p- 284, 1860). The dimensions of this species vary considerably according to various authors: (2 typieum, semicellulx convergentes): SATS Ne LON ds lat adrmdltn latatsth:;ll:7,, Cass. 22.3 4. NYCARTAIGER MAC snöre LORIN AT — ; -—— u. Mar. yeRmNWallichii, n- vc. (CW. LX ct. IV, of. 4 16; Mscr. (191 and 209, 1855). Crassum, lobo polari fere obsoleto; semicellulis divergentibus. Konpar20, Jat 45a, Hat. istba llcrass: 18 4uop:Wod, cs AT RIOE 46, » änn In oa d TALE 0a—G, RaciBorski (Desm. Nov. p. 33) seems to suggest that this form is more closely allied to E. breviceps, Norpst., BE. bellum, Norpst., and £. platycerum, REiNscH. A close comparison of the figures shews that WaALricH's view is probably more correct in: placing this as a var. of ZE. (Cos.) commissurale, BREB. Var. d capitatum, n. v. Hexiradiatum, stellatum, lobo polari protenso paullulum capitato vel apice dilatato; semicellul& divergentes. Kon oro delats IS, GRASS AI £ Ila, be Var. P erassum, Norpst. (Desm. Bras. p. 213, t. III, f. 19, sub Cosmario) forma? Semicellula, junica ya me visa. . Lat. 40, crass.; 21.4. -T. XI, f. 27: (Lat; usque ad HO erass 20:44 NORDSTE Lac.) Although many authors regard this and the following forms as belonging to Cosmarium, I think that the deeply incised and radiate (or distinetly lobate) forms attach more to Fuastrum than that genus; although these have the polar lobes plain, crenate or serrate, and not incised, yet WaALLzicH's remarks (p. 284 1. c.) certainly are (6 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALG2E OF EAST INDIA. well-founded. I hardly think f. 27 can be NORrpsTtEDT'sS var., as, although the thick- ness is the same, the breadth differs. Eu, clepsydra, WArricm (1. ce page 284; t. XIV, £. 19—215 Mscr. Not 195). Long lat: max lat, ISti! O0 CARS HER » » SA NUr3PE-38, 16 S—ATNeCrassuek Ge, AINUINGEf5TE Mungulpore, 20 Oct. 1855, G. 0: W. This and the preceding species would be, by many authors, accepted as Cosma- ria; but the presence of distinct lobes relegates them to this genus. Eu. nobile, n. sp. E. minus, circ. tertia parte longius quam latum, quadraticum; semi- cellulx late qgquadratr, angulis superioribus curte lobatr, paullo inflatre; apud apices latissimwe; lateribus incise, bi-emarginatax; apice truncatr, emarginato-qvadrifidae (emarginationes apicales bi- tri-dentatze); latere et angulis superioribus etiam dentatze; membrana glabra; sinu profundo, lineari, extrorsum parum ampliato. A vertice et a latere non cl. Wallichio observatum. Long. 20—26, låt. 18-20) lät.” istH!/4—5' ut (fide WAmem Mser. NO 206)5 DE UAE METTE: rd 0.0 It is to be regretted that Dr. WarrnricH has not given further details of this beautiful species. Judging from the drawing it appears to have one amylum-corpuscle (large) in each semicell. E. eruciforme, WarzicH (Mser. No. 198, e. p.): E. submediocre, paullo longius quam latum, sub-radiatum; semicellule trilobatx, valde incise; lobis lateralibus protentis, apice triangulatis 3-dentatis, apicem versus sparse dentatis; lobis polaribus apice sinuato- truncatis utroque angulo dentatis; semicellulx in centro annulo granulorum 7—8 or- nat; reliqua membrana levi; isthmo contracto; sinu triangulari-cuneato, acuto, amplo. A latere visum semicellule basi globosw, supra attenuatr, apice rotundate. one 385 Hat?B6; Mats ist ORKA AES This and the succeding species are near to E. sphyroides Norpsrt. (Alg. N. Z. p. 32, t. 3, £ 3); this one differs in its polar lobes, and No. 9 seq. also in those lobes, from that species — in this they are truncato-sinuate and inornate, in E. schizostaurum they are expanded and divided into two parts by a shallow triangular notch. E. schizostaurum, n. sp. (£. cruciatum, WaArricH Mser. No. 198, e. p. 1855; non Cos. Cruciatum, . BrREB. Liste, p. 129, t. If 14),= EsSubmediocre, paullolongrasköuam latum, stellato-eruciforme; semicellulis trilobulatis, apicibus lobulorum 4-angulatis, an- gulos et marginem dentatis; lobo polari inciso-quadratico, angulis et marginibus dentato; semicellul:e ventre modice tumidax, annulo granulorum (granula unica inclusa) ornate; sinu cuneato, acuto, modice aperto. A vertice visum sub-anguste oblongum, paullo tumidum; a latere bi-globulatum superne capitato-rotundatum. Hong: 38-—42; Hat: B3-Bnt, lat isthk lö Ferass! eta AAA At Cfr remarks sub No. 8, to which I would add that these two forms much re- semble in outline (a fronte) a variety? of RaciBorskrs (in Desm. Nov. t. VI, f. 3 b, non a), attributed by him to Fu. bellum Norpst. (Desm: Bras! p.; 218; to; f."6) as var. Italicwm ejus, but neither a or b can hardly be referred to £. bellum; vide note sub No. 4. 10. 11 KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 25. N:o 5. Ti E. ansatum, FocKe (Phys. Stud. I, p. 64, t. I, f. 8, 1847; non EHrB. Lebensd. p. 82, [83250 nec fInfus.p: 1627 t. XI, f. VI, 1838; 2 dideltarRArrsän Annalsypi 190 ex p., tt VI RbBIcSER SIBA): »The sporangium is tuberculate», G. C. W. (Beng. Desm. p. 283). Near Mungulpore, 21 Oct. 1855 (W. Mscr. No. 200 c. icone); ZELLER et RABH., Arracan, 1873; Khasia, comm. G. v. L., 1889. Concerning the zygospore, the above is noted from WaALricH, 1. c. p. 283. The icon, however, given in his Mscr. No. 200 (E. didelta?) is in outline exactly like PP supraposita Norpbsrt. (Desm. N. Z. p. 33, t. 3, f£. 4), but as it internally differs therefrom I propose to name it: — — 7 supposita, n. v. Semicellule lobis basalibus sinuosis, tumoribus binis supra isthmum horizontaliter ordinatis et insuper tumore unico ornate. Long. 78, lät:d 4200, With respect to Dr. WALricH's remark on the zyg. being tuberculate, this con- flicts with NorpstEbTs observation (Norg. Desm. p. 9) »Zygospore globose verrucis obtuse conicis hyalinis obsesse», probably WaArricH confused with this the zyg. of the succeeding species. E. didelta, (TURPiN?) Rates (= Heterocarpella didelta? Turr. Mém. p. 295, f. 16, 1828; Cos. didelta, MEnGuH. Synops. p. 219, 1840; Zu. didelta, RALFS ex. p. in Annals t. VII f. 2 a, b, 1844; FocKE Phys. Stud. p: 64, +. I, f. 9, 1847; Cos. fenestratum UORDA» Winmtit. sVilil29) 1889). Long. 130, lat. 65, diam. zyg. 77 uw (fide WarzicH Mser. No. 190-as. Eu. an- satum?). W. Desm. Beng. p. 283. INNE. Pe (zycospore only) after 6. C.=NW., 'Msers lb ec): WarruicH's deser. in D. Beng. 1. ce. does not accord with the figure in Mscr. which, on after consideration I am disposed to think is novel. It may be described as p Bengalicum, LaGErRH. (Desm. Beng. p. 6, t. I, f. 3) forma simplex, n. f. Lateralibus vix sinuosis; semicellule basi dilatate, supra incavate; sinu lineari brevi, subito ampli- ato; angulis basalibus acuto-rotundatis; tumoribus basalibus tribus ornatum. The outline is almost like £. ansatum, the basal portion being dilated, and some- what acute at the dilated extremity of the side. »The sporangium ... is tuberculate»>, G. C. W. p. 283. As Turrein's form is rather a Cosmarium, this species ought to rank as Fuastrum fenestratum, CORDA. 12. E. humerosum, RaLrFs (Br. Desm. p. 82, t. XIII, f. 2, 1848). 13. 1: 6: CW Desm; Beng. p- 283: P5 affine,y RALFs (in AnnalseNbH) voktXV, pydol VIL fi871844): Dr. WaArLuicH is evidently of opinion that this and the preceding are closely re- lated, as he says (p. 283 1. c.) »the transverse views of these two forms merge one into the other»; to which I would add that the lateral views do not agree in form, and consequently separate them. E. gemmatum, BrEB. (Cosm. gemmatum, BrÉB. in MEnGH. Synops. p. 221, 1840; Eu. gemmatum, Krz. Phyc. Germ. p. 134, 1845; Eucosmium Hassalianum, NAG. Eimz. Alg. ppt, VINs; 1849). 16. 17. 18. 19. 78 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAE OF EAST INDIA. This species seems widely distributed. Bengal; Northern India, J. S. . E. crassum, BrEB. (Cosm. crassum, BrRÉB. in MENnGH. Synops. p. 222, 1840; Zu. pelta, RaALFs Annals p. 190, t. VII, f£. 1, 1844, non Cos. pelta, CorpA; Eu. ecrassum, KTtz. Phyc. Germ: p. 135, 1845). WATCH, 3 cp; 280. Note. The var. £ of RAres Br. Desm. p. 81, t. XI, f. 3 e, as suggested by LUNDELL (Desm. BSuec. p. 19) is probably the same as E. wentricosum, IuND., 1..c. t. II, f. 2. E. ampullaceum, RarFs (Br. Desm. p. 83, t. XII, f. 4) var. ineavatum. Semicellulz parte centrali vix tumide2e, tumoribus 4 (2 basalibus, 2 apicalibus) ornatx; membrana punetata. Long.,166, lat::38,lat.sisthiykOna:ss TAG This differs considerably from the type in having the ventral portion of the semi- cells without swellings. Northern India; also ZELLER and RaBu. 1873, from ÅArracan. E. ventricosum, Lunp. (Desm. Suec. p. 18, t. I, f. 2) var. Floridanum (Lu. Floridanum, TURNER Desm. p. 935, t. XV, f. 7). E. centrali parte sub-planum non vel paullo tumidum; lobo polari exserto. Fere ut in specim. Americanis. Longa 94, lat» 55latsusth, 15Ne:orvR: NIfo9: Central India; one (semicell.) only seen. E. obesum, JosHua (Burm. Desm. p. 638, t. XXIII, f. 19, 20) f£. glabra. Membrana glabra, non granulata. Long: '58—65; lat; 37==44;' lat: isth:r 165 Mönus noen äsenede I at first (1883) described this in litt. as E. latum, mihi, but afterwards deemed it to be a punctate form of ZE. pingue Errv. (Finsk: Desm. p. 7, t. I, f. 3, Oct. 1881; = KE. Armstrongianum ARCHER (sp. ined.) in Dubl. Club Proc. July 1881; Annals N. H. vol. XI, 1883, pp. 213—14); as some of the specimens resemble it in outline; still as I have seen none granulate, (which nearly all the specimens of E. pingue are,) I place it under the species published by Josaua. For the fact that ELFVvInG's species is the same as ÅRCHERS I am indebted to Mr. J. Rory, 4 Apl. 1885. The form figured is the smooth, not punctate or granulate, one. E. erosum, Lunp. (Desm. Suec. p. 22, t. II, f£. 6), forme: b. f. attenuata. Semicellule e basi regulariter attenuate. Löng:: 29; lat. 15;4lat. Istb. 6 PAN » 20, TES RR (7 EE I ES AL c. f. undata. Semicellulx attenuate, lateribus valde undate. Long: 26mlatildjHatsasthy röra b. Bengal; c. Northern India. The forms are all, apparently, smooth. It may be that c is referable rather to PB. erassicolle' Lusp. 1. cec. (p. 23, t. II, f. 8) than tortbhisuspecies: Note. The Zu. sublobatum (RrmsscH) non BrÉB., forma; ReissceH Contrib. p. 92; t. XIII, f. 4 (44.8x25 ww) seems to be but a large specimen of the Swedish form of E. erosum. 20. 21. 22. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 5. 79 E.? sp. E.? E. erosum, LUND. ut supra, et Cosm. crenatum, Rarrs (Br. Desm. p. 96, t. XV, f. 7) intermeditm! G Crenas speciei posterioris et apices sp. prioris habet. Long.22 qlatgal4) latt isthelö sc TAR, fl Possibly also related to the forms given by RrinscH as C. Menegqluintii, forme (Contr. Pane8, (LAM ka, b), non c, which is C. Meneghinit, while the others are not. E. singulare, n. sp. E. minus; circ. 4-ta parte longius quam latum; indistinete hexa- gonum; semicellulx sub-pyramidate; basi valde inflate, supra attenuate; lateribus 3—4 crenato-undatis, erena basali protrudens, apicem versus incavatis; apicibus rotun- datis, incisura apicali rotundata; sinu lineari, angusto, externe ampliato; membrana glabra. Cum precedente valde congruens. Hong: 42/6)wlata 201; latslisthort-ans TINokh! 45; This peculiar form, like No. 20, seems to combine the characters of two genera. The rotund little protrusions upon the rounded basal angles are very distinctive. E. orientale, NoB. (£. insigne, WOoLLE Desm. U. S. A., p. 102, 1884, t. XXVII, f. 39—43?, non HassaLL Br. Fr. Alg. (sine desceriptione; in contextu et Indice omissum!) vol. II, ps; 21 (nomen solum!), t. XCI, fi 2, 1845; = Lu. gracile, Rires. Bot. Soc. Edin., et exsicc., 1844). E. mediocre, 1'/;-plo longius quam latum, trilobatum; lobus polaris valde pro- tentus; apicibus cuneate incisis; angulis omnibus rotundatis: semicellulae lageniformes, basi late dilatate, in basali parte tumoribus duobus ornatx; sinu acuto, sub-cuneato, extrorsum valde aperto; membrana dense punctata. A latere visum truncato-lanceo- latum, acute constrictum, ad tumores basales et angulos apicales acuto-rotundatum. Hong 164, lat. 42; lat. isthb 12 ferassn 28 wu. 20 fl34:2 XD -26 WotrE's form is very near this, but hardly exactly the same; there is a little difference in the basal or vertical view, the tumid parts being (in that view) more angular than in this plant. Mr. WoLrrE's form is certainly not £. insigne of HASSALL, but his £. mammillosum decidedly is so, but with the basal protuberances dejected and lengthened: the latter might stand as var. f mammillosum, WOLLE, a form I have seen from Fiskeland in Norway, also termed HK. insigne c montanum by RaciB. in Desm: Polon: pa736;t:-TVjuful; 1885: HE: oriertalevis apparently between &. insigne, HaASSaALL, 1. c., and H. intermedium, CrevE (Bidr. p. 484, t. IV, f. 1); from the latter it differs in the tumours at base, and hence in the lateral view, which is more like the side: view of pF. intermedium of WornrE 1. e., t. XXIX, f. 1—5 (= I. Wollei, LAGERH. Bidr. Amer. p. 233), not CÖrreve's species. However, it is difficult to reconcile the words of CrevE »ecphymatibus nullis», with the remarks of LUNDELL, Desm. Suec. p- 21 (t. II, f. 4), and it seems probable that the distinguished author of the species must have been mistaken. [ Note. Respecting the allied species E. insigne, I think that RALrFs name of E. gracile has priority, as not only was RarFs' public description and distribution prior to Hassarr's work, but Rarres (Br. Desm. p. 84) says that Dr. H. actually published from his specimens distributed »under the name» of I. gracile! "This seems to be only a portion of the appropriation so far as the Desmidiea are concerned, for, except the 80 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAE: OF EAST INDIA. Closteria (evidently copied from EHRENBERG'S 'Infusionsthierchen'), nearly all the re- maining Desmids are figured (without acknowledgement) fröm the plates by RALFsS in Annals N. H., and Trans. Bot. Soc. Edin.; even RALFS' errors are reproduced!] 23. E. sinuosum, LENORMAND (in Herb. 1845, sec. RaAres Br. Desm. p. 85; E. circulare, Hass: Br. ExMA lg: p: S83matI XC) frön SA5N fgurasmvitiosal: Long.=68, Matz 41;rlat.nisthjöold je This, as LUNDELL aptly observes, ineludes the £. circulare of HaAssaALL, whose figure is only £. sinuosum very badly drawn! and which could be nothing else (if it | did exist) than a form of £. ansatum, FOCKE. | Northern India. | 24. E. cymatium, n. sp. E. minus, fere duplo longius quam latum, truncato-ellipticum; | semicellulze truncato-pyramidat2e, lateribus sub-profunde 3—4 undulate; angulis basa- libus rotundatis, apicalibus paullo dilatis, conico-rostratis; apicibus truncatis, cuneate incisis; sinu lineari, angusto, extrorsum parum ampliato; membrana glabra. Inter E. | rostratum, RALES et EE. inerme, LUNDELL. Long. ,42, Jat. w23,1 lat, isth:y 814: RAD: I have only seen one specimen of this plant, on a micro-slide mounted by Dr. WaALLICH, from Bengal collection. I believe it is the E. rostratum var. P of WALLICH, Beng. Desm. p. 283. 25. E. levatum, n. sp. E. parvum, cire. 1'/;-plo longius quam latum, sub-ellipticum; semi- cellul&e cuneatx, angulis totis rotundate, lateribus leniter sinuate; apicibus fissis, in- cisura acuta; angulis basalibus apud sinum unusquisque dente minuto dejecto munitum; sinu angusto, sub-lineari, parum aperto; membrana larxyi. | Long. Slidatt21; lats isth.u6 we ANNAS | E. inermi, LUND. (Desm. Suec. p. 20, t. II, f£. 3; =E. elegans P:inerme, RATES, | Br. Desm. p. 89, t. XIV, f. 7 e) proximum. 26. E. annulatum, n. sp. BE. minus, circ. duplo longius quam latum, sub-quadratum; vix lobatum, fere simplex; apicibus protento-rotundatis, centro late fissis, utroque fine cor- nutis; lateribus e basi rotundatis, supra incurvatis; sinu acuto, externe ampliato; mem- brana glabra, sed centro semicellularum annulo granulorum ornata. A latere visum parum constrictum; semicellule basi ovate, supra attenuato-incurvater, apice truncate. Long: 36, lat; /I9,;latsasth. S$iterasstuls) datat: 36, 2 Also WariicH Msecr. No. 199. Nearest to £. elegans, Bris. (Cos. elegans, BRÉEB. in MENGH. Synops. p. 222 1840; E. elegans, Krz. Phyc. Germ. p. 135, 1845) smaller forms with rounded basal lobes; and E. binale, forma b., LUND. (Desm. Suec: p. 23), vide No. 28 infra. 27. E. dentiferum, n. sp. E. minus, circ. tertia parte longius quam latum, quadraticum; semicellulae quadrate, angulis superioribus quaque latere bidentate, infra contracte; angulis basalibus rotundatae, incise; apud incisuram basalem utroque latere dente acuto predite; apicibus truncatis, triangulariter incisis; membrana glabra, sed tumoribus 6 lateralibus preedita, et centro tumore cum annulo parvo granulorum ornata; sinu line- ari, angustissimo. Long. 21 lata l6 lätthet at DG, 28, 30. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 5. 81 E. binale, (Turr.) RALFsS. (Annals N: H: vol: XIV, p.: 193, t. VII, f/ 7; Heterocarpella binalis, Ture. Dict. Sci. Nat. f. 14; 1820 sec. RALrs; Cosm. binale MENEGH. Synops. p. 221, 1840): Forme: a. minuta, NoB. LUNDELL, 1. c. p. 22; RaArFs, f. 8e. Föne: förlät. ASA stas one o. NERO pirlventricosa, NOB:" KUNDEBLG, ee Pp 205 RALFS br: Desm.: töXIVIfi8b. Kongs 24 lat: Lö late Fisth. 0, Crass. I 2:5 ft. c. subsecta, NoB. Lobis basalibus divisis; apicibus inermibus. Höns later At ISIN or NRO RISO! d. seeta, NoB. Lobis basalibus sinuato-bilobulatis; LuNnp. (Desm. Suec. p. 23; RALFS Br: Desm. t. XIV; f. 8c). önge sars dlate 6, Jat:Fisth: 20, erass! I IfwInT. KIrfi8H, 39! SVEROO FIAT POI AD > HEM EFT AGE HUD AN FILEN IR SMN ISO TOG ve SUK TINfITSE This form is probably the same as HKH. elegans var. Danica, JACoBs. Desm. Danmk:sp. L9ITt. VISE. 14 With reference to this species I would observe that many of the smaller forms usually attributed to KE. elegans, BRÉB., really belong to E. binale. "The following may belong to this species: Var. unicorne, n. v. E. minus; semicellulx basi rotundate, supra sinuate, at- tenuate; apicibus truncato-retusis, ad angulos utroque latere mucrone parvo munitis; semicellul& centro tumidae annulo granulorum ornate. A latere visum ovato-lanceo- latum, attenuatum, apice rotundatum; modice constrictum. Hong: 24; lat. 15; lat iSCSI au oe Nf? 58 r(also in WATLICH Mscr No:”201). Hab.— d; Northern India; a, b,'c, and var. Bengal; c. also from East Bengal, ex Utricularia flexuosa, comm. G. von L. FE. simplicius, n. sp. E. minus, cire. quinta parte longius quam latius; semicellule in- distincte hexagonee, lateribus sinuato-alate plusquam lobate; angulis basalibus rotun- datis sub-acute protentis, apicalibus plus minus mucronatis sape inermibus vel rectis; semicellul& lateribus in superiore parte incavatis, apicibus cuneate fissis; utraque semi- cellula tumoribus apicalibus 2 parvis et basalibus 2 majoribus ornata; membrana re- liqua levi; sinu acuto, anguste cuneato. . binali (TuURP.) RALFS proximum. Ilon 2E 530, Tats 24 Satt SON: et RN a NINO: LILODOR velat! FSLNat: Stil OM bn VAN. AT E. quintanum, n. sp. E. sub-mediocre, quarta parte longius quam latum; semicellulze pyramidato-truncate (apicibus triangulariter fissis, leviter rotundatis, crenatis, angulis rostratis), apicem versus contracte; lateribus tripliciter emarginatis, dentatis basali parte ad fines rotundata etiam dente unico armata; membrana glabra, sed tumoribus 5 (4 angularibus 1 centrali) ornata; sinu lineari, angustissimo, vix ampliato. ongsr42 latt So, lats isth. 0 . OMS Nf 42 This is near to, but smaller than, £. pictum BörGESEN (Desm. Bras. p. 939, t. II, f. 19), in the lateral outlines it somewhat resembles it, but that form has 7 inflations. this only 5. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 5. 11 382 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAE OF EAST INDIA. 31. 29 Ire 30. 34. 20. 36. E. substellatum, Norpbsrt. (Alg. et Char. p. 7, t. I, f. 12, 1880) forma Bengalensis. Angustior (a fronte) et crassior quam f. typica. Long. 52, lat. 46, lat. isth. 12:5, lat. Job) pol i8, crassa 22) oNNINPSTEL 32. This seems to be an oriental species, the original being found in Utricularia Aexuosa (herb. Blume) from Java. F. typica, from Utricularia sp., from Khasia, comm. G. v. L. Long. et lat. 48 u. 2. micracanthum, n. sp. E. sub-mediocre, circ. tertia parte longius quam latum; trun- cato-ovale; semicellule truncato-pyramidate, e hbasi attenuate, apice truncato-rotun- date; tumoribus 8 (4 lateralibus, 2 apicalibus et 2 lobum polarem versus) ornate; lateribus basi acute rotundatis, tridentatis, supra emarginatione bidentata, obsessis; apicibus paullo protentis, incisis, angulis recurvatis bidentatis (fere ut rostello avis aperto; membrana reliqua glabra; sinu lineari, extrorsum parum aperto. Semicellulze cum vel sine inflatione centrali. A latere modice constrictum; semicellula basi tumide, supra sub-recte, apice truncate. Long: 45; lat 2; lats 1Stn. 90 OESESSE Probably nearest to E. Nordstedtianum, WorirE; efr No. 48 seq.; from which it differs in the emargination of the sides and in the base of polar lobes being almost unconstricted. E. acanthopleurum, n. sp. E. parvum, quinta parte longius gquam latum, quadraticum; semicellul& quadrate, basi inflate, rotundatrer, apicem versus paullo contracte; angulis totis bidentiferis, dentibus brevibus, apicibus truncatis, cuneate incisis; quaque semi- cellula tumoribus parvis (1 centrali (sepe carente), et 4 marginalibus) ornata; reliqua membrana glabra; sinu lineari, externe parum aperto. Eon2r 2071åt 6, lat istort AEA Near to Eu. denticulatum (KircH.) GAY; Lu. binale BP denticulatum Kiron.; GAY, Not:. pi, 335, = . amenum, FAX: (Conj:,p-, d3,,t. Ly fr. 0), butdiferssbothyäingtihe fas teral outline and the ornamental tumours. E. Candianum, DeErr. (Desm. Sub-alp. p. 95, t. VI. f. 11—12) var. munitum, on. v. E. parvum, margine spiculiferum; utroque apice 6, utraque latere (super lobum basa- lem) 3, spiculis parvis munitum. Minus, tertia parte, quam species Italica. Long. 205 lät:, (5; Lat. ISGA., 0, MOTA or A oi A0 E. acanthophorum, n. sp. E. parvum, circ. quinta parte longius quam latum; semi- cellule truncato-pyramidate, basi et apice inflate; lobis basalibus rotundatis tri-den- tatis; apicibus paullo protentis rotundatis, cuneate fissis, angulis quoque latere expanso- bidentatis, et marginem apicalem versus spinula brevi erecta munitis; membrana glabra?; sinu profundo, lineari, extrorsum aperto. A vertice et a latere non observatum. Lono: BA lätd gu, Latest SS NESS Species inter Z. binale (Turr.) RaLrrs, et E. cuspidatum WoirE (Desm. U. S. p. 105, "t: NCNMUSfS80): E. declive, Royr (in Flora of Leicestershire, BaAtTrEs' List of Alge, p. 35 (separ.), 1886: Euastrum elegans BrÉB. forma declivis ReinscH Gen. Alg. Fung. p. 124, t. XX, f. 1—3, 1866). 31. 38. 39. 40. 41. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 5. 83 Hong 20501atil95n ec This comes very near to several forms related to Zu. elegans, but is unlike them all. The Indian form had a small annulus of granules in the centre of the semicells, and might stand as var. 6 ornatum. E. projectum, n. sp. E. parvum, quinta parte longius quam latum, quadraticum; semi- cellul& sub-quadratze, paullo attenuate, basi rotundate, latere 2-sinuate, apice cuneate fisse recte truncate; apicibus quoque latere paullo dilatatis mucronatis; semicellulze tumoribus tribus (1 centrali 2 marginibus) basalibus ornate; reliqua membrana l2xvi; sinu lineari. angustissimo, extrorsum vix aperto. A latere visum modice constrictum;? semicellul& lanceolate, apicibus acuto-rotundate. Pormosk2 Oates Sth rOsHErassen LÖS US RISE Af DOr WAT raCER Miser.> NO L905 exp. Eu. binali proximum. E. prepandum, n. sp. E. minus, quinta parte longius quam latum; habitu generali E. binali accedens; in parte superiore laterum prominentia acuta unica, et apicibus truncatis fissura semicellulari, praeditum. Kon ssöt aula Lö lats Sth öm TNA od. (After WarzicH Mscr. No. 205). E. radiatum, n. sp. E. submediocre, circ. 1”/,-plo longius quam latum; longe ovale; semicellulis semi-ovatis, lateribus bi- tri-incisis, in 3—6 lobulis sectis, emarginatis vel minute ad angulos dentatis; lobo polari exserto, inciso, apice rotundato, quoque latere recurvo; angulis apicalibus uni- vel bi-apiculatis, semicellulax tumoribus parvis (2 mar- ginales, 2 apicales, et 2 paullo supra centralem partem horizontalibus positis) ornate; sinu lineari, profundo, angusto, extrorsum vix aperto; membrana? lion 57 2 Mata Ore abs A nn td Ro DAS » ASEA EL Ta EES: RT: ND E. serrato Josu. (Burm. Desm. p. 639, t. 23, f£. 1, 2) propius, sed differt lobulis sectis et angulis superioribus apiculatis. E. incurvatum, n. sp. E. minus, habitu a fronte E. annulato (No. 22 supra) consimile. A latere visum modice constrictum, lanceolatum; apicibus sub-acutis, et apices versus quoque latere emarginatis. Zygospora globosa, aculeis rectis, basi conicis (apud mar- ginem circ. 14) armata. Kongs 27, lat.. 15, lat. isth. 8, Icrass: 10; Zygosp.. cd spx 30,1 8.1 sp. o23. U. TXT fö 1 (fide 'WarricH. Mscr. Nos. (192 et 207). E. paradoxnm, n. sp. E. minus, quadrangulatum, quarta parte longius quam latum; semicellule quadrate, lateribus tri-crenulate, apice truncate (incisura apicali semi- circulari); angulis superioribus mucronatis; membrana levi, tumore centrali predita annulo granulorum circ. 10 ornata; sinu lineari, angusto, vix aperto. A latere visum modice constrictum, ovato-lanceolatum; apicibus acute-rotundatis; apicem versus emar- ginatum. bono: glas löglatusth5!necrass. Intsollin Al, sf 4 After WALruicH Msecr. No. 205. 84 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZE OF EAST INDIA. 42. 43. 44. 45. 46. 47. E. rostratum, Rarrs (Br. Desm. p. 88, t. XIV, f. 6). Fide WaALriicH, Beng. Desm. p. 283. I have not seen any form of this species, but the typical form is unmistakeable, and WALLICH no doubt observed it. E. subspinosum, n. sp. E. minus, habitu fere E. spinoso (No. 44) consimile, sed api- cibus protentius (plus minus latis) et spinula unica, plus minus recurvata, sola muni- tum; membrana glabra, plana vel tumida (inornata?). Ha dur forma inveni: 2. UYPICA:,, LON 00 läte ÖLET STR OSA NEN b. tumida. , SANS » 6 u. Quaque semicellula spinulas versus duo- bus tumoribus lateralibus predita. T. X, f. 37. Nearest to the form described by KRaLrFs as H. spinosum in Annals, p. 192, t. VIL, f. 6.c superior, 1844, but with rotund, not sinuate, sides. E. spinosum, Rarrs (KE. elegans y spinosum RarrFs, Br. Desm. p. 89, t. XIV, f. 7 f,i, k; E. spinosum RALFS, ut supra, sub 39, f. 6 a, et c inferior). a. lateribus 2-spinatis. WarricH Mscr. 192 et 208. b. » ör 2 » Long. 25—34, lat. 17—21, lat. isth. 7—8.5 u. E. elegans, BrEB. (Cos. elegans BrÉB. in MENnGH. Synops. p. 222; non E. spinosum RALFS, Annals, p. 193, t. VIL f. 6; Z. elegans Krz. Phyc. Germ. p. 135; RALES bi Desm. p. 39 exp (ExekYmar Mö et bar VOR Gas DRG) Var. nudum, n. v. F. semicellulis in centrali parte inornatis. Fong: A0 lat 2 at. IST ne RANE RAR Var. planum, n. v. Var. semicellulis a fronte nudis, tumoribus nullis preditis. HONOR. Doyr Lata Far LaT TSE NOAA SKUR In outline these two varieties resemble RaALFsS' fig. 7a, loc. cit. Hab. "The former is from Bengal, the latter Northern India. These varieties approach KE. elegans P Cebennense GAY Monogr. p. 93, t. I, f. 6, hut besides beimg larger they differ in the lateral lobules from that variety. E. divaricatum, Lunp. (Desm. Suec. p. 21, t. II, f. 5). Typical form: Long. 44, lat. Slät fist Ört BERINGS Var. inevolutum, n. v. F. lobulis basalibus non spiniferis; semicellul& centro et margine granulis et tumoribus inornatre, sed apicem versus tumoribus duobus parvis predit:e. Long: 142, lat 205 lät. .IStheL Sr all PINNE OM The above, 42, 43, 44 and 46, I believe are among the forms attributed by Dr. 5 WALLICH to ZE. rostratum (Desm. Beng. p. 283). E. longifrons, n. sp. E. submediocre, circ. duplo longius quam latum, elongatum; semicellulze longe quadraticer, basi rotundatre, supra attenuatr; lateribus 3-undulatis bi- vel tri-spiniferis; apicibus incisis, externe rotundatis angulis recurvatis aculeatis; membrana (in quaque semicellula) 7 tumoribus (4 margine, 2 apice et I centro) parvis, quoque annulum granulorum ferente, ornata; sinu profundo, lineari, vix externe aperto. A latere visum sub-acute constrictum; semicellulx compresso-elliptice, apicem versus contract, apice rotundata utroque latere emarginate. 48. 49. 50. 51. 52. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. NO 5. 85 ee. major. Long. 49; lat. 25, lat: isth. 7, erass. 17 u. T. XI, fi 3 a. BP. minor. » 4 Typonil 22:s 5 lin rag unsn sno Ifa tb. E. spinoso RALFS, ut supra, propius — sed majus et magis elongatum. E. Nordstedtianum, WorrE (Desm. U. S. A. p. 105, t. XXVI, f. 7—13). Var. elegans, n. v. Lobulis lateralibus, et angulis apicalibus ad formam typicam valde accedens; sed lobulis dentatis non aculeatis; lobo polari magno sursum constricto magis exserto, lato; apice (utroque latere incisur& aperte) tridentato (dentibus 2 mar- gine et 1 sub-margine positis); semicellulx tumoribus 9 (6 margine, 2 sub-apice, et 1 grandis centrali parte dispositis) ornate. Quam f. typica multo minus est. kong. 44; latsra6;slatuvistba Ir.) FaR fal7! E. clavatum, n. sp. E. mediocre, cire. tertia parte longius quam latum, truncato-ovale; semi- cellule irregulariter truncato-pyramidata, basi rotundate aculeo unico dejecto ferentes, et supra attenuatex cum prominentia rotundata unica aculeis binis geminatis gerens, apicem versus contracta; lobo polari magno paullo dilatato, lineariter inciso, apice rotundato utro- que latere recurvato, angulis bi-aculeato, inter aculeos incavato; membrana glabra, sed tu- moribus parvis 8 (6 margine et 2 apice) predita; sinu lineari profundo, extrorsum vix aperto. Hong s 4slat. 360, lat. usth.od av XI Me. Speciei precedenti consimile. E. prorum, n. sp. E. mediocre, circ. 1”/,-plo longius quam latum, elongato-quadrati- cum; semicellule irregulariter quadrate, lateribus profunde bi-undulate, sub-apice con- tracte; lobo polari magno, paullo dilatato, valde inciso (incisura 4-angulari externe contracta), apice protento rotundato, utroque latere dejecto-recurvato, aculeo magno armato; sub aculeo apicali spinula parva habens; membrana crassa, dense punctata, tumoribus parvis 6 (4 margine et 2 apice) munita, et 1 centrale major cum granulis aggregatis ornata; sinu profundo, lineari, angusto, extrorsum vix ampliato. ön omr a0, 4 Lat le Lat asthy OR DEAN fö 23: This appears to be closely related to £. rostratum RALFsS, but differs in being longer, not proportionally so broad; in the aculeate (not rostrate) apical angles, and also in being both punctate and ornate. E. quincunciale, n. sp. E. mediocre, circ. 1”/,-plo longius quam latum, sub-truncato- ovale; semicellulx truncato-pyramidat:e, basi dilatater, attenuate (lateribus bi-sinuatae, utraque prominentia dentibus brevibus crassis 2 divergentibus armata), sub lobo polari vix contracte, apicibus vix dilatate; lobo polari lineariter inciso, apice externe rotun- dato, utroque latere recurvato, angulis apicalibus bi-rostratis, inter rostra incavatis; membrana punctata, tumoribus 5 (2 basalibus, 1 major et paullo supra, et 2 apicalibus, dense granulatis) ornata, tumoribus fere in quincuncem dispositis, ex quo nomen speci- ficum; sinu profundo lineari, angusto, extrorsum parum aperto. Bor ot 5 4IAtRASS TTR NAN E. stigmosum, n. sp. E. mediocre, habitu fere E. eleganti consimile; membrana glabra vel subtilissime punctata, tuberculis parvis, 21 in quaque semicellula, ornata. Tubercula in serie basali 7, paullo supra in serie 6, quoque latere 1, at apice 6 (3 et 3 triangu- latim ordinata) disposita. Hong. 48; lat. 2, lat, isth: Ges I AI fö 24. 86 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALG/E OF EAST INDIA. 53. E. Webbianum, n. sp. E. variabile, habitu a fronte E. ansato Derr. (Desm. Sub-alp. | t. VI, f. 31, non FocKE, nec RALFS) consimile, sed sinu lineari extrorsum valde aperto, | angulis basalibus plus minus acutis; etiam paullo minus quam species referta; mem- brana glabra. F. major. Long. 58, lat. 28, lat. isth. 8 u. Heec forma in »Sutton Park, prope Birmingham, Anglize», a HENRICO WEBB lecta est, 1852. F. minor. Long. 26—30, lat. 13—16, lat. isth.. 4 w. T: XXI, f: 4. Northern India. To the memory of Henry WEBB (a good and unassuming man, among ”micro- mounters of his time facile princeps) I dedicate this species. I have Desmids and Alg&e mounted by him, in camphor-water, still sound and perfect, although the slides | were prepared 40 years ago! 54. E. inermius, (Norpst.) NoB. (E. spinulosum DeLrr. "Xinermius Norpbst. Alg. Char. p. 9, to LG): Long. od; lat. 40, lat. IS. olkör enPSRRRSNE Also WaLrruiicH Mscr. No. 86. Not uncommon in Bengal, G. C. W.; also ex Utrtcularia flexuosa from the same | . i | province, GO: Vv. rL3 LSS9r | 55. E. carduetum, n. sp. E. mediocre, paullo longius quam latum, sub-orbiculatum, quinque- | lobatum; semicellul&x sub-hemispherice; lobis lateralibus binis; lobo polari exserto, | apice incurvato; angulis omnibus rotundatis spinulosis; lobis basalibus et polari seriebus duabus, lobis intermediis serie una, aculeorum armatis; semicellul& juxta isthmum supra et infra verrucis elongatis tribus ornate. Löng. 938, lat. ,02, latssustös LAGEN TKO j This seems to be near to £. spinulosum Derr. (Desm. sub-alp. p. 85, t. VI, | f. 17, 18), but it differs therefrom in the arrangement and number of the aculei, in | the central verruce and in the ventral inflation and ornamentation being absent. 56. E. orbiculare, WALuicH (Beng. Desm. p. 282, t. XIV, f. 8—11). | Long:: 64-72, lat. ,48—66, lat. isth. 20--33,; erass:, 24-21, Mt = WATLLLIOH 1,6: Longa tl.5;lat 64; dat, isth., I05,erasst, 2804: Also, in. .G. OC. W: Mser. No. 196. | Few of the circular Zuastra have the polar lobe so deeply incised as this spe- | cies, in fact many are either incavate only or faintly retuse at the apices. T. XI, fig. 6 a, segment with young semicell attached. b c d,:lateral, vertical, and” basal views. Bengal, G. C. W.; Malabar, ex Utricularia stellari, and from Khasia, ex Utr. Sp-> Ga MONA: E. nummularium, DeLrr. (Desm. sub-alp. p. 87, t. VI, f£. 8) var. planum, n. v. Minus quam f. typica, sed habitu fere consimile; ventre planum, inornatum. Hongtetalat: 32, Mat sist des NATAL: Central India, J.S. | Ät > 38. 59. 60. 61. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 5. 87 E. Gangense, n. sp.? E., ut mihi visum est, £. ansato FocKE accedens, sed paullo minus, apicibus rotundatis, profunde incisis; lateribus distincte sinuatis; membrana lxvi!, tumori- bus 5 quincuncialiter positis predita, tumoribus apicalibus nullis; sinu lineari, angustissimo. Ionos 52, Flat: 20, datsuSbis ONA ul tbstesiol, 20. This decidedly resembles FocKE's form, and also that of RarrFs 2a (non b, c), but the other differences induce me (ad interim) to separate it. E. spicatum, n. sp. E. mediocre, cire. decima parte longius quam latum, trilobatum, stelliforme; lobi laterales horizontales, angulis acute rotundatis; sub lobo polari con- strictum, lobo polari capitato-dilatato, apice incavato, angulis rotundato; semicellulze ventre inflate, annulo granulorum 6—38 granulos includente ornatze; angulis omnibus et angulos versus aculeate; membrana reliqua levi; sinu introrsum lineari, extrorsum valde aperto. Bang 60): datstöd lat. isth:n95,y.: gl: Af 43: E. hypochondro NORDST. propius. E. sculptum, n. sp.? Semicellul&x fere semicirculares, incisure inter lobos laterales et polarem 2quales; lobi quoque intermedii et polares rotundati; marginem versus et mar- gine granulis, tumore centrali intra annulum granulis ornatum; reliqua membrana levi; sinu lineari, sub-angusto, extrorsum ampliato. HE. spinmuloso Derr. (Desm. sub-alp. psrsokt: VILTTELT, 18) TjAfricono INORDSTI (Als: Nonn; pr 2,t. Lyäf. 16), proximum, sed multo minus. Poros dlar 46, lat. isth. 17 4: -h; VI f 32. I can scarcely think that NORDSTEDT'S form is a sub-sp. of DELPONTE'S, it would probably rank as a species, of which this would be a minor form. E. longicolle, Norpst. (Alg. N. Z. p. 33, t. III, f. 5) var. Himalayense, n. v. In scia- graphia fere ut in f. typica, sed multo minus, serobiculis ut mihi visum est carentibus; tu- moribus parvis 7 in quaque semicellula ornatum (5 basalibus quincuncem positis, et 2 mi- noribus ad apices); angulis basalibus paullo productis, subacutis. Membrana dense punctata. Hongs3r00; Lato dy; T:s ANAL, fr: From the Himalayas, ex Utricularia stellari, comm. G. v. L. Only one spe- cimen seen. The genus Euastrum is a natural link between Cosmarium and Micrasterias; as the genus is nothing more than an incised or lobed Cosmarium the transition between the last-named and the sub-genus Holocystis is rendered easy and natural. The following sections and sub-genera may suffice to classify by form: Section I. Euastrum (sensu strict.). Lobus polaris (vel apex) incisus. Sub-section a. Lateral margins not, or indistinctly, lobate. Subgenus A. Cosmariastrum (zo0ud0i0o»”, ornamentum; dZotoor, stella). Sinuate or incised at margins; frond circular or oval. Typ. sp. E. orbiculare, celatum. > B. Colpodastrum (zo24xödns, sinuosus; etc.). Sides sinous; frond oblong, quadrate or pyramidal. Typ. sp. BE. ansatum, giganteum, didelta, sinuosum, elegans. 88 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZ OF EAST INDIA. Sub-section b. Lateral margins distinetly lobate. Sub-genus C. Amblyastrum (duBAvs, obtusus; etc.). Lobes normally obsuse, not radiately arranged. Typ. sp. E. oblongum, multilobatum. D. Actinastrum (4zTtir, radius; etc.). Lobes sub-radiate. Typ. sp. E. Nordstedtianum, clavatum. Section II. Eucosmium, NaG. (Gatt. einz. Alg. p. 120) extend. Lobus polaris (vel apex) integer, non incisuram singulam ferens. Sub-section a. Apex plain, crenate, or emarginate; frond lobate or sublobate. Typ. sp. E. commissurale, clepsydra, nobile. > b. Apex not emarginate; frond distinetly lobate (Eucosmium sensu strict.). Typ. sp. E. verrucosum, gemmatum, pectinatum; NaG. 1. c. Gen. 17. Micrasterias, ÅGDuH. (AG. in Flora 1827, p. 642, fide Wirrr. Skand. Desm. p. 8; RaLrrs Br. Desm. p. 68; Annals N. H. vol. XIV, p. 259; MENEGH. Synopsis, p. 214). 1. M. oscitans, Rarrs (in JEnser, FI Tunbr. Wells, p. 198, 1845; Holocystis oscitans, HaAssaLr Br. Er. Alg. pi 386, t. XC) fr41P845), forme: &. typica. RaALFs Br. Desm. t. X, f£. 2; Cooke im Grevillea, p. 90turAD Eno fasen Pp. intermedia, NoB. CooKE ll. c. f. 2c, e. y. mueronata (Tetrachastrum mucronatum, DiIxoN, Dub. N. H. Rev. t. I, f. 5—8, 1859; M. oscitans forma, Cooke, 1. c. f. a, d. a (Tet. oscitans, Dixon 1. ce. Long. 115, lat. 94 u. pi Long IT0; lat. rör ulylribonstm 049 19NaCRrSIEE 96 fe Sikhim; Bengal? Concerning this species it is not a little strange that the typical form, figured and described by RaArLrs, is in England and elsewhere much more uncommon than the other forms of this plant. 2, M. laticeps, Norpst. (Desm. Bras. p. 220, t. II, f. 14, 1869; Micr. incisa, Bairer, Micr. Obs. t. I, f. 13, 1850; Tetrachastrum Americanum ARCHER in -P. Inf. p. 725, 1861), forma minor, NORDST. 1. c. Föne: 1785-1295 at: TSE Lo AN lat SIobS polen e sel? OM ge Bengal? Central India. I note that NORDSTEDT 1. c. puts a query? as to BAILEY's dimensions. The figure given by that author is certainly M. laticeps; the dimensions are probably incorrect, as my measure of BAILEY's fig. only gives long. 70, lat. 91 je. 3. M. pinnatifida, (Körtz.) Rarres (Br. Desm. p. 77, t. X, fi. 3; Huastrum pinnatifidum, Krtz. Phyc. Germ. p. 134: Fuastrum bifidum, FocKkKe Phys. Stud. p. 64, t. I, £i 12; JIE 22; Tetrachastrum pinnatifidum, ARCHER, Prit. Inf. 1861), forme: &. typica. Long. 50—57) lat!60==66) lat! öistk. MI PlatolobA pol! 407 Crasselas om T. V, fig. 3 a, e. (WaruicH -Mscr. No. 87, 89, 1855; Beng. Desm. p. 275, t. XII, fån DANN KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 5. 89 p. quadrata, n. f£. F. lobis inferioribus apice truncatis, bidentatis. Forma loborum in- feriorum ut fere Mic. incise aceedens. Frons longior quam lata. Long. 56, lat. 54, lat. isth: 10, lat. lob. pol. 44 u. Fig. 3 b. y. expansa, n. f. F. lobis inferioribus expansis, medio laterum incavatis, angulis (qui- busque) bidentatis; lobo polari apice rotundato, utroque fine unidentato. Bonob6 lat 2 lättast FN TA ROP pol 40 ne DC Oinflatas None. korr bull) Supplacks76;: Desna! U:”S: Apt 16 XXXVIL f. 9). F. lobis inferioribus inelinato-truncatis, angulis unidentatis; lobus polaris ut in f. typica, sed basi magis latior. Löng:158) lat 60) lat. isth.: 12) Nat Ob pol 42 un Fig 3d Forma monstrose in figuras 3 f et g delineate sunt. Speaking of the varieties and type, G. C. W. writes in Msecr. 1. c:: »Both varie- ties are so common at Barrackpore and at Raneegunge that I can safely assert they are distinct from M. oscitans, being mature and fixed forms. This is shewn in spe- cimens in which the young segments are interposed between the old.» This was writ- ten in 1855, but in 1860 Dr. W. had changed his opinion, and united the three spe- cies oscitans, pinnatifida, and incisa (under HASsSALLrs genus Holocystis) as varieties of H. oscitans! I believe these species to be well-founded, as perfectly distinct. WALLICH gives the dimensions as lat. et long. 50 u. The Kuastrum didymacanthum NäG. (Einz. NISSAN LSSN te MER) fr Tetrindidymocantkum ARCHER, Mm Pi TIfp. 725) 15 but a form of this species. M. incisa, (BrEB.) RarrFs (Br. Desm. p. 211; FEuastrum incisum, BRÉB. in MENEGH. Synops. p. 216; Körz. Phyc. Germ. p. 134; Hu. crux-melitensis (forma juvenilis!) EHrR. Inget AIN cc Holocystisi oseitans? HassaAtr) BrFt UANIS: Ut XC ff 3) Forme: CEHEbY [LCA HOT OS I ONA OR lat Sth: H8—9)50 lat: ob. pöl s:sspeia6lcrass. 2 d. HIV BROS SKOR p. Wallichiana, n. f. F. lobis basalibus truncatis, angulis inferioribus dejecto-dentatis, angulis superioribus rotundatis. (Holocystis incisa var. P, WALLiICH Desm. Beng. ps 26 TRENITNIBNE 165 AW SENSer tt NSI ON j Honors N0 lattisth. 1011) lat! 106! pol s.äsps 40, erass. lä lördsra Heart 9 y. aculeata, n. f. F. lobis basalibus latere profunde incavatis, angulis protentis; uno- quogque angulo aculeo convergente munito. Bong 52 lat. 60; latHistat T4 lat op; Polsk ispitäAn al UFR (WarucH, 1. ce. f. 4; Mser: No. 86). Håäb. Puttah Ghåt Tank, Oct. 1854; Raneegunge, Nov. 1855. With the knowledge of subsequent research and observations before us, we can hardly, at this date, consider these forms (or, as suggested by Dr. WALLIcH p. 276, Mic. quadrata Bairey likewise) as varieties of M. oscitans, RALFS. M. truncata, (CorpDA) BrREB. (RaALFs Br. Desm. p. 75, t. VIII, f. 4, t. X, f. 5; Cosma- rön truneatum, "CORD ATA Im: CCarlsbi på 21,0 ID fr238 024; EC rota HER. Inf. t XI, f. 1g; PB. semiradiatum. BrREB. in MENGH. Synops. (sub HE. rota junior MENGH.) p. 215; BNScutunt,rFOCKS, Tp. Od In LIT MA kete): K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 5. 12 0 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAE OF EAST INDIA. Long.,92—106, Jat.j 9205-1024 Northern India; Himalayas. The Indian specimens approach the semiradiate form. 6. M. expansa, Barney (Micr. obs. p. 37, t. I, f. 7; M. arcuata Bam. £ expansa NORrpDsTr. Nonn. Alg.; Bras. .p. 23, fig. Il xylogr.). Forma No. 5 NorbpDsT. 1. c. accedens. Long: :75, lat. 69, lat, isth. byg. Central India; Bengal? G. C. W. Most observers will agree with NORDSTEDT'S view. in uniting the M. expansa and arcuata of BarreY under one specific name; WALLICH also, p. 276 Beng. Desm. takes M. arcuata as a var. of M. expansa.. I did not see the form or variety arcuata. 7. M. tropicea, Norpst. (Desm., Bras: p. 219, t. II £ 15; M. expansa var. y; WALuUCEH, Beng, Desm:; par21 0, 4t./ AL fo r9br viser: No: 2): Long. 92—102, lat. 85—90, lat. isth. 16, lat. apic. 40—52, lat. lobs pol. 16, crags, 28 Mdeknde WALLICH, 1. c. gives dimensions, long. 128, lat. 115 u, but I saw none so large as this; the Brazilian specimens of NORDSTEDT are long. 125, lat. 101 wu. Raneegunge. The margin of the central portion of the polar lobe is sometimes minutely den- tate, sometimes with short strong teeth; the direction of the forks of that lobe exhibit varying degrees of divergence. The Indian form might stand as M. tropica P minor. This form is certaimly not closely related to the preceding species which is of different form, smooth and not with serrated margins; on this I cannot coincide with the views of Dr. WarucH, 1. c. 8. M. stauromorpha, n. sp. M. parvula, paullo longior quam lata, stelliformis; semicellul& trilobat:e, lobis lateralibus divergentibus, apice rotundatis, uterque lobus spinulam vel mucronem ferens; lobi polares longe porrecti, apice truncati, utroque angulo muecrone muniti; membrana levis. Sinus incurvatus, magnus, extrorsum valde ampliatus. ÅA latere visa modice constricta, acuto-lanceolata; a vertice visa fusiformis. Long. 52—61, lat. 40—48, lat, isth. 9—10, lat. apic. 11, lat. lob.: pol. 9—10, crass. 12-13 us TONI ENI6==118) This peculiar little species is almost Euastriform in front view, it is apparently nearest to M. arcuata 6 expansa Norpst. (Nonn. Alg. Bras: p. 23, f. IL 6). 9. M. rotata. (GREV.) RarnFs (Annals N. H. vol: XIV, p. 259, t. VI, £ 1 a sinistra, et c; Echinella rotata, GREVILLE in Hooxr. Br. Flor. v. II. p. 398, 1830; Fuastrum rota, Err. Infus. t. XII, fi 1 c, ey FocKrE, Phys. Stud. t. I; £:15; Mic..,denticulata wbrEs: Alg. Fal...p: 54. ex Pp. t.18;1 ,Cosmarium stellinum, ÖOoRDA; Alm. Carlsb.ip:iwvl21; t: ID f. 22; FEutomia rotata HarveyY Man. Br. Alg. p. 187, ex p.; etc:). WaALLICH, Beng.:; Desm. p. 280. 3engal, »somewhat sparingly», G. OC. W. (vide Appendix). 10. M. denticulata, BBÉEB. (M. denticulata ex p. BréB. Alg. Fal. p. 54, et M. heliactis BREB. 1]. c.; Puastrum rota Eur. Inf. t. XI, f. 1 a; FocKE, 1. c. t. I, f. 1—7; M. rotata RaALrFs Annals 1. c. t. VI, f. 1 a dextra; Zutomia rotata, HARVEY 1. c. ex p.; etc). 11. 12. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25D. N:O 5. J1 WarzricH. Beng. Desm. p. 280. Bengal, »somewhat sparingly». In WaALLiIcHs memoir the author maintained that this and the preceeding species were but varieties of one and the same plant; against this view Mr. W. ARCHER, in two papers (N. H. Soc. Dubl. 5 Apl. 1861, and 5 May 1865) contended for their separation. However the discovery by LUNDELL (DesmilStuec.rpe 12, twIf. 2, 1871) that Mic. rotata had a dissimilar zygospore from that of M. denticulata (Rarrs, Br. Desm. t. VII, f. 1 g, 1848), set this vexed question finally at rest. This result only shows how apparently closely related forms may widely differ in the form of the Zygospore. Note. For many years grave doubts existed as to whether the distinguished botanist C. ÅA. ÅGARDH was truly the author of the genus Micrasterias (in its modern sense, as the only species described was named by him M. furcata, its diagnosis being very brief, »Micrasterias furcata, radiis pluries furcatis obtusis»). BrAunN, Alg. Unicell, pp. 65 and 107, refers to this uncertainty, and gives a letter from Dr. J. G. AGARDH (1855) to show that the species and genus of 1827 were valid; that the genus was undoubtedly that accepted by Rarrs, but that the species was = M. rotata (GREV.) RaALFs. BRAUN says, »Probatur igitur Micrasteriam AGARDHI cum Micrasterie genere sensu Ralfsiano convenire et Micrasteriam furcatam AG. cum M. rotato RALFsS identi- cam esse,» I. c. p. 108. In the Desm. Bornholm of Dr. NORDSTEDT (appendix or ab- breviation in French, p. 211) this remark of J. G. AGARDH to BRAUN is referred to. Every one knows that Dr. AGARDH, like his illustrious father, was an admirable algo- logist, but in the case of this plant I imagine that the determination was possibly in- correct. Dr. NORDSTEDT (a veritable Desmid-specialist!) gave me several years ago, a figure from Ö. ÅA. AGARDH'S original material, thus, >»Micrasterias furcata AGDH., se- cundum specimina originalia in herb. J. G. ÅGARDHII, ab O. NORDSTEDT delineata>, I found the figure was not that of M. rotata, but of M. denticulata! However, in justice to Dr. J. G. AGARDH, I must state that it is possible that he in 1855 (like WaALLICH in 1860, and RABENHORST in 1868), considered that M. rotata and denticulata were but two forms of the same species, and this may be the true explanation of his letter to BRAUN. M. lux, JosEva (Burm. Desm. p. 636, t. 22, f. 12, 1885; M. extendens TURNER in litt. 1884; M. radiosa var.? WALricH Mscr. No. 82, 1855). Fong: 1805-19071lacWl70=205) lat; isth.- 18-=22, lat. apie. 44, lat. lob. pol. 18; erass. 1252-2942 To VITfX6. S Wallichii, n. v. ÅA fronte visa differt forma typica sectionibus lobulorum late- ralium undulatis, ut in M. radiosa, non rectis et regulariter radiantibus; apicibus lobulorum forcipatis. Ponsdurs0, lata 60, Nlattisttt 20101ats apic. 43, latlob pol 20mwP XXI, f. 2. Hab. «et P Bengal, G. C. W.; P8 Khasia, G. von L. M. radians, n. sp. M. sub-circularis, stelliformis, mediocris, subquinque lobata; semi- cellulis sub-5-lobatis, lobis lateralibus radiantibus, bilobulatis; lobulis bifidis; lacinulis rectis apice bicuspidatis vel bidentatis; membrana glabra vel subtilissime punctata; sinu interne lineari, externe modice aperto, angusto-cuneato. 92 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALG/EÉ OF EAST: INDIA. Species inter has duas sequentes; difficile est dicere cui harum specierum veri- similiter proxima! Forme due: ae. typica. Apicibus lobulorum bicuspidatis. T. V, fi 6a. Long. 130—145, lat. 104—120, lat. isth. 18, lat. apic. 50, lat. lob. pol. 20 u. p. dentata. Apicibus lobulorum bidentatis. Fig. 6 b. Long. 135—140, lat. 115, lat. isth. 18, lat. apic..54, dat. Job: pol: L9 gu: (Mic. crux-melitensis, WALLICH; ex P-, Mser.. No: 84, f. 1; Long. 130 Mat.:104 u. | The species occurs in Bengal, but seems uncommon. It is a very close relative of the two following species, but the regularly stellate, not sub-ramose, form at once distinguishes it from them. 13. M. crux-melitensis, (EHrR.) Rares (Br. Desm. p. 73, t. IX, f£. 3; Puastrum crux-meli- ténsis, ERE: -Abhl.BerlyrAksidp-81j-expsed883l;ftinftyp.-162,/t FEI, f3A bönen | Körz. Phyce. Germ. p. 134; FocKe Phys. Stud. p. 64, t. I, :f£..13; Micrasterias; meli- | tensis MENnGH. Synopsis p. 216, No. 4; Euastrum divergens BrREB. in litt. fide MEnGH. 1. c.; M. furcata var. WAzticH Beng. Desm. p. 280). Collectio Wallichiana varias formas Micrasterice crux-melitensis copiose continet. Apicibus lobulorum bidentatis, rarissime bicuspidatis. Forma « typiea. Fere ut in speciminibus Europeis formata. | B compressa. Lobulis lateralibus sub-curtis. y minor. Forma minor, lobo polari parum exserto. dJ lata. Latior, in proportione, quam f. typica. &€ robusta. Lobulis, et lobo polari, crassis. S alata. Forma, lobis valde incisis, expansis; lobo polari parum exserto. ” gracilis. Lobis valde incisis, tenuibus; lobo polari magis exserto. T. V, fi 4. Dimensiones: Long. lat. lat. isth. lat. apic. lat. lob. pol. CI 104 24 3 1840 cf Ana | p0- 104 34 14 3 1.5 5 » »b | ” 32 76 IS 28 4:17 TC AS 114 20 42 200 bd | EL ALI2 ERS 24 32 2 » e ja SOA d2 13 30 5 » f 7 100 82 14 32 LIG » > g The filamentous condition is illustrated by the locking or interlacing of the fur- cille' of the polar lobes, as in fig. 4h (after WALrziicH Mscr. No. 84;:f. 2): WALLICH thinks that the sexually mature fronds cohere by the furcill& previous to conjugation. A vertical view of the frond is given at T. XIX, f. 17 (crass. 23—26 wu). WaLLICH in Mscr. gives the size as long. 81, lat. 78 u =. y supra. Vide note sub No. 14. 3engal; not in other gatherings. [Since compiling the above list of forms I have found that I have omitted one very peculiar specimen, long. 97, lat. 87 mu, with a distinct tooth 3 u long on each side of the apical concavity; the frond has dentate lobules. It might stand as f. > evoluta.] KONGL. SV. VET: AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 5. 93 14. M. fureata, RarFs (Br. Desm. p. 73, t. IX, f. 2, non AGARDH; WarricH Beng. Desm. p- 280, ex p.; Micrasterias melitensis RALrFs Ann: N: H. vol: XIV, p: 260, t. VI, f. 2, non . MEnGH.; M. crua-melitensis var. b furcata RaBu. F1. Eur. Alg. III, p. 190; M. radiata Hass; Br: Fr. "Alg.! p. 386, t. XC, fi 2; M. meltitensis BP gracilis, Körtz. Spec. Alg. p. 171). He forme tres: Forma &«& typiea. Fere ut in RaALFrs 1. c.; lobulis lateralibus apice forcipatis. » PP gracillima. Lobis attenuatis; apicibus lobulorum dentatis; lobo polari paullo exserto. » y expansa. Major; radians; apicibus lobulorum sub-bicuspidatis. T. V, f. 5. Dimensiones: Long. lat. lat. isth. lat. apic. lat. lob. pol. ch A5=—=150 124—130 20 48 22:10 fi 5a B 135 120 24 70 22 » » »b VG T6 140—158 22 36 217» » GC Hab. PP Bengal; & and y Northern India. [Note. Of this species WaruicH, 1. e. p. 280, says »abundant and occurs in every state intermediate between the typical one and its variety commonly described under the specific name of M. crux-melitensis». From Dr. WALLtICH's remarks upon these and other forms, and also upon »divergence» and specific limits (pp. 184—5, 275, 277, etc.) it appears that between 1854 and 1860 he had become an enthusiastic evo- lutionist, and as such was much inclined to believe that consimilar forms were most probably originally cognate. Against this view W. ARCHER advanced arguments (Dubl. N. H. Soc. Trans. 1865) urging the persistence of type, i. e. of species, in the Des- midie:. Both against and for the fusion of species there is much to be said; the questio vexata will hardly be settled, as Evolution demands generations of forms upon which to effect change, which would require generations of observers to detect and consider. For my own part I express no opinion upon the controversy, except that, as all my figures of the two preceding species (except f. 4h) are ad nat., the truth- fulness of Dr. WaArnicH's remarks upon diversity of form is amply sustained.] M. alata, WALricH (Desm. Beng. p. 279, t. XIII, f. 11, 1860; LaAGErH. Desm.: Beng. p. 5; M. ala-draconis WALL. Mscr. No. 78, 79). Form&e due: & typica. Semicellulx sub-7-lobate; lobis radiantibus, expansis. Sp depressa. Lobis lateralibus curtis, depressis; lobo polari magis exserto. 15 Dimensiones: Long. lat. lat. isth. — It. apiec. It.lob.pol. crass. &« typica 1605FI7ALA 148—1547 1420 N60=-664012:5 »28 wu. PP VI 3, 5. WIALIICH. lic et 147 142 — — Ft 5 depressa 152 125 15 50 14.5 mt vo VILÖÉ 2: Baboosole, 22 Oct. 55; G. OC. W. The zygospore of this species was first described by LAGERHEIM (Amer. Desmfl. p. 231, t. XXVII, f. 5), his figure scems to possess rather fewer and thicker spines than the one I noticed. The dimensions given by LAGERH. are Diam. c. acul. 98, ' s. acul. 58 u; mine (f. 4) give Diam. c. acul. 100, s. acul. 60 u; thus they practically 16. 17. 94 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZE OF EAST INDIA. agree except in the thickness of membrane, and, as this varies so much according to the age of the Zygospore, I deem it unimportant. M. apiculata, (EHR.) MEnGH. (Synops. Desm. p. 216, 1840; Huastrum apiculatum Eur. Abb. Berl. Ak. p. 245, 1833; Infus: p. 167; 1. ce. t. XII, f. 2 PF, aculeatum (pro errore); Kuastrum spinuligerum BrEB. fide MEnGH. 1. c.), var. lacerata, n. v. Var. quarta parte minor quam f. typica; lobulis laciniate partitis vel laceratis, irregularibus. Figure 1, Tab. V (in Desm. sub-alp.), DELPoNTII paullulum accedens. Long. et lat. 185, lat. isth. 30, lat. apie. 84, lat. lob.: poll 44Na:rYlo XXI fI3 The inferior lobes somewhat resemble the sub-alpine form; the polar lobe is more like that of the English plant; cfr my fig. in CooKE's Br. Desm. t. 48 ab (non ce! which is after Dere. 1! ev f.”2). Khasia, ex utriculariis, G. Von L. comm. Dr. NorpbstEbT (Desm. Bornh. pp. 187—90 et 212) propounds an ingenious theory that the plants described as M. fimbriata RaLrs (Br. Desm. p. 71, t. VIII, f. 2); idem v. ornata BuLrnHeimm (Hedw. II, p. 21, t. II, f. 3, 1859); idem (sub nomine M: aculeata) Rostock in RaBH. Alg. Europ. No. 1856; Hedw. II, p. 59; M. brachyptera Lunp. (Desm. Suec. p. 12, t. I, f. 4); M. Halis Rac. (Desm. Polon. p. 40, t. V (XIV), f. 1); with certain forms of these, are but varieties and forms of the above species. I would remark that not only is the retention of some of these as species a matter of scientific convenience, but the correctness of their proposed fusion is only con- jectural, their respective zygospores being unknown; it therefore seems inexpedient to change their status under existing knowledge of them. As to BuULNHEIM's and ROostOCK's varieties (and M. Halis also?) it seems probable that they do naturally fall under this species, but with respect to M. fimbriata and M. brachyptera, although no doubt they are allies of EHRENBERG'S plant, it seems to me that they should continue to retain their specific rank. M. foliacea, BaiLEY (in RarFs Br. Desm. p. 210, t. XXXV, f. 3; WALLICH Desm. Beng. p: 280); "Forms due: ee. typica. Frons lata vel latior quam longa. T. VI, f. 12—14. 6. elongata. Frons longior quam lata (var. P WaALrucH, 1. c. t. XIV, f. I. Dimensiones: Long. lat. lat. isth. lat. apic. lat. lob. pol. — crass: Ae (0-—73 ff 12— 14 30—32 10—12 1240: p 85—90 T0—75 11—13 32 15 — > WALLICH »> 85 2 — = == =) The type alone appears in WaLLuicB's Mscr. of 1855 (Nos. 70, 85, 88), under the name Micrasterias armilla; it seems that his figure in Beng. Desm. was drawn from the other form. WALLICH states that in the young zygospore the spines are simply conico-aculeate; in the mature zygospore they are bi- or tri-furcate at their apices. It is not rare to find this species in cateniform filaments of 50 or even 70 fronds. NORDSTEDTS var. y ornata (with aculei on the incisions), found in Brazil (Desm. Bras. p. 221, t. II, f. 16) is, like var. 6 supra, longer than broad. The Zygo- spore (f. 15 NoB.) has Diam. s. spin. 45, c. spin. 78 u. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 5. 95 Bengal (Elephant Tank, Nov.), G. C. W., 1855; British Burmah, ex Utricularia fasciculata; also from Khasia, ex Utr. sp., comm. G. Von L., 1889. 18. M. Mahabuleshwarensis, HoBson (Notes on Indian Desm., Q. J. M. Sci., p. 168, 1863; LUNDELL, Desm. Suec. p. 15, t. I, f. 6, 1871; M. Americana f. Mahabuleshwarensis MASKER [Ön MivAmersip-t1951t. sa f58;11888): Long. 155—160, lat. 125—140, lat. isth. 26, lat. apic. 80—386, lat. lob. pol. 21—24, crass. 36 wu. LUNDELL gives long. 170—220, lat. 160—190, lat. isth. 20, lat. apic. 110, lat. lob. pol. 28, crass. 40 u. From a large Indian specimen long. 164, lat. 144, lat. isth. 24, lat. apic. 91, lat. lob. pol. 24 wu. Swedish specimen long. 214, lat. 210, lat. isth. 24, lat. apic. 112, lat. lob. pol. 29 u. From these comparisons it will be seen that the European forms are much larger than the Indian type, still they resemble it in all points. The last dimension is from a beautiful Swedish specimen, kindly communicated by Dr. NORDsSTEDT. I cannot agree with Mr. MASsKELLs suggestion that this and other correlated plants should be fused as forms of M. Americana (and in this view he coincides with WaALLICH), as the ge- neral habit of the fronds in outline differs so much, and the zygospores being un- known, absolute proof is as yet impossible. IE AVIL fil 10cf8a0x-Central Jndia,JIS. — — var. excelsior (WALL1icH) nobis (M. excelsior, WALL. Mser. No. 81, 1855; Mi morsa var. d, WALL. Desm. Beng. 1860, p. 277, t. XIII, f. 10; M. Americana f. excelsior, MASKELL, 1. c. f. 7). Var. tumore centrali carente vel parvo; lobi centrales duplices ut in f. typica, sed incisur& parte interne emarginato-pinnate, non simpliciter aculeate; processubus lobi polaris erectis non obliquatis nec expansis. Margines omnes versus aculeata, aculeis seriatim ordinatis. : Long. 130—145, lat. 125— 135, lat. isth: 20—25, lat. apic. 55—562, lat. lob. pol. 20, fav BIN tt. 26 (afteri WAELICH)- Hab. Raneegunge, Nov. G. OC. W. Continuing my remarks, I certainly think Dr. WALLICH is in error when classing this so closely with M. Americana, M. Baileyi (RALFs), and M. ringens (BaiL.); yet it must be admitted that if the salient points of the specimen of M. ringens figured by WorrE (Desm. U. S. t. XXXV, f. 2) were existent in his other plant, var. serrulata WorzE (Fr: Alg. U. Si p. 41, t. LIX, f. 15) the result would be M. Mahabuleshwa- rensis, minus the 2 intermediate apical processes. As the Desmidiex are so eminently erratic in form, I venture to predict that the finding of such a form as suggested is but a question of search, and that it will be found! 19. M. Wallichii, Grunow (Desm. Insel Banka, in RaBH. Beitr.: II, p. 14, t. II, f. 21; in RaBH. Alg.. No. 1727; LUNDELL Desm. Suec. p. 15; M. Americana forma Wallichii, MASKER laco Ial0)s Long. 132—154, lat. .120—140, lat. isth. 21—24, lat; apic. 62— 73, lat. lob. pol. 24-27, u. GRUNOW gives long. 133, lat. 115, lat. apic...75, lat..dob.:pol. 20-—22 u. 96 wW. B: TURNER, FRESH-WATER "ALGZE OF EAST INDIA. LUNDELL gives long. 224, lat. 208 u. Specimen from Vestrogothia, O. N. leg. Long. 224, lat. 216, lat. isth. 29, lat. apic. 134, lat. lob. pol. 30 wu. The last was a very fine specimen sent to me by Dr. NorpsteEbDt. Here again the Indian forms appear to be so much smaller, that the European plants cited, in this and the last-named species, might stand as »p major». I have not seen any specimen with nearly so extended a ventral process (either in No. 18 type, or this species) as that described by LAGERHEIM (Desm. Beng. p. 5, t. I, f. 1) under the name of M. Mahabuleshwarensis var. B surculifera. Hydrabad, J. S. Note. Norpbsteprt, in Fr. Alg. N. Z. pp. 30--31, has given an interestimg re- sumé of his own and GRUNOW's views (RABH.'s Beitr. p. 14) upon this species and the preceding one. My own arrangement stands thus: M. Mahabuleshwarensis, Hogs. Lobis lateralibus bi-sectis, duplicibus. &«. Lobulis plus minus regulariter attenuatis. lof typica Undiearminor) Hogs. ul 27 Uvol05gat 2109 rr il intermedia) Norpsr. (Alg. Char. p- 10), 1. 1400! 114 u. SL » ( > major) TURNER, ut supra, 1. 155—164, It. 125—144 wu. 4. » brevior (Americana) Norpsrt: (N: Zip. 31), 151105; 1t. "8804 5. » Huropea Norpbst. (LUND. Desm. Sueec:), 1: 170—220, 1t. 160—190 u. g. Lobulis plus minus lageniformibus. 6. f: Novizelandica, Norpsrt. (N. Z. 1.:e:), 1.200, lat: 160 u. (Mask. t XIV. 7). y. Lobulis introrsum aculeato-emargimatis; attenuatis. 7. var. excelsior (WALL.) TURNER, 1. 130—145, lt. 125—135 wu. M. Wallichit, Grusow. Lobis lateralibus tri-partitis, vel triplicibus. a«. Lobulis plus minus regulariter attenuatis. 1. £f. typica (Indica) Grusow. 1. 133, 1t.! 115 wu. 2. f. major (Europ&ea) Norpst. (LUNnp. Des. Sueec.), 1. 224, It. 208 u. £. Lobulis plus minus lageniformibus. (Var. Hermanniana, ReisscH; M. Her- manniana, RNscH, Alg. Frank: t: VIII fö 1; Sp. Alg: Fang ts of. B.) 3. var. Hermanniana, RENScH 1. ce. 1.200, lt: 154 u. 4, — — f. ampullacea (Mask. N. Z. f. 6) 1. 200, lt. 154 (M. Mahabuleshwa- rensis: P ampullacea, Norpst. N. Z. t. II, f. 16 c). öv ——f. Fijensis, "Nog: (MACDONALD, Mser: et! litt. .ad-WA BE. CIHeNFyji 1856); "MaskeLrr (On M. Americana, t. II, f. 12), 1. 200, 1t:160 ww, fi in- cisuris brevioribus>. 6. f. Spencerii, NOB. »marginibus non serratis; = M. ampullacea Mask. var. Bb SPENCER (N: Z. Desm. p. 296, t: XXIII, :f. 6); 1 1128, 1t::96' a: The fig. of WorirE (Desm. U. S. A. t. 32, f. 5) M. Americana v. Hermanniana (WoLLE), cited by NorpstEDTt in Fr. Alg. N. Z. p. 31 as a form of these species, seems to me only a deeply incised form of M. Americana EHrRB.; and it might probably be better to call it f. incisa of that species. It is not the M. Hermanniana' of REINSCH, as the lobules are not lageniform. j | j 20. 21. 22. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 5. 97 M. Americana (EHR.) RarFs (Br. Desm. p. XIX, in »errata». (M. morsa) p. 14, t. X, f.T; Kör Sp: Alg. No: 9; 1718 NBuastrum Americanum" BRRsB Verbr. 'Amer.'p. 125, tv Ef S5 Huastrum, (No.s4) Bamsr, Amer: /Baeill."p. 295,6) Ef 250Cfr EHERB. 1. ce. p. 46!; M. Americana (forme varie) MAsKELL, 1. ce. f. 1—6, non 7—14). Forma ut in var. & (typica) RALFS 1. c., sed minor; membrana obscure punctata. Kong. 100==118; lat.” 86==92, lat: isth. T8—20, lat. apic! 50-54, lat. bas. lob. polv22— 2 Northern India, J. S. M. anomala TURNER (in litt. 1883; M. apiculata forma Josava? Burm. Desm. p. 636, GÖXNXIL, fOlrsE= dem! £. Joshkue, DE Tonret Iavr, Notarisia p. 91, 1886). M. magna, egregia, anomala, cire. quarta parte longior quam lata, late elliptica, sinu profundo, lineari, angusto; semicellulx quinquelobe, lobis lateralibus bi-lobulatis, sub-radiantibus, incisure interne plus minus acuto-rotundate, apicibus lobulorum 2- 3—4-dentatis; wmarginem versus utroque latere processubus duobus, et circa ventrem semicellul& processubus 4, brevibus, tubiformibus dentatis armatis, scrobiculum mag- num vel processum cingentibus; lobo polari exserto, cuneato, apice incavato, angulis in 4—6 processus divergentes tubiformes dentatos fissis, basi processubus duobus consi- milibus brevibus, munito. Membrana punctata? A latere visa modice constricta, semi- cellulis lanceolato-attenuatis, apice rotundatis; processubus prominentibus. Var. irregularis. F. lobis lateralibus irregulariter divisis; quoque in 3—4—5 lobulis secto. öns 00-210 Na 1500501at5rästh!- "37-42 71at ”apie: T4==90at bas. lobikpole4—4052erasst ere. örn PB: ARI, för Hab. ”KHaAsiaA, super "Brahmaputra flumen, ex ”Utriculariis; also E. India, ex Utriceularia faseiculata, G. v. L. 1889; Northern India, 1883, J. S. This is a very anomalous aud extraordinary plant, of which I have seen but 5 specimens, the variety of which in the divisions of the lateral and the angles of the polar lobes is astonishing. It seems as though the frond was in general outline nearest to M. Americana, with the lobules and projections (tubular!) of Xanthidium armatum superadded! However, this species stands alone, being much unlike any other member of the genus. The specimen I had in 1883 was only part of decayed semicell, so I could not describe it. The nearest approach to this Desmid is the M. apiculata forma (f- Joshue De Toni) of Joshua in his Burm. Desm. p. 636, t. XKII, f. 13, which al- most seems to be an erratic form of this plant. M. Khasie, n. sp. M. mediocris, diametro paullo longior, medio modice constricta, sinu lineari; semicellulis 5-lobatis, lobis sinu lineari inter se discretis, lobo polari lato brevi apice incavato valde expanso non exserto spinis brevibus curvatis crassis armato; lobuli laterates non &quilati, superioribus latioribus quam inferioribus et basalibus, api- cibus bisectis acutis, apicibus lobulorum 2 basalium et 2 superiorum aculeis parvis munitis; membrana glabra? sed cum papillis parvis conicis sparsis paucis brevibus apicc rotundatis ornata. Species, ut mihi visa, inter M. apiculata Eur. et M. mammillata Nos. (On Desm. p. 936, t. XVT, f. 12, reduced!), sed multo minor, et non :eque K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 5. 13 gra- 98 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAE OF EAST INDIA. cilis.. Etiam prope M. Hoali Rac.(Desm. Polon. p:40;:T.: XIV, !f. .b).sed superficies et apicibus lobulorum non mucronatis vel aculeatis. Long: 184;'lat: 164 pu. IHI,AKXIAE 2: KHASIA, ut supra, comm. G. von L. 1889. In this spevies, which is much smaller than M. mammullata Nos., the papille are conical and quite round at their apices; it differs from the species named in hav- ing the lobules acute and not rounded-off, with the exception of the superior and inferior pairs of lobules, which are one-spined. The polar lobe is in form much like that of M. apiculata. This genus seems to contain but four principal types, which I would range under the fellowing sub-genera: A. Holocystis (HaAssaLr) emend. (040sg, integer, xvotis, cellula) lobis polaribus indivisis; lobis lateralibus transverse positis. Typ. spec. M. truneata; M. oscitans; M. pinnatifida; M. incisa. B. Atomocystis (etouos, non sectus; &c.) lobis polaribus vix vel non divisis; lobis late- ralibus normaliter singulis radiantibus. Typ. spec. M. expansa, BarL.; M. stauromorpha, NoB.; M. tropica, NORDST. C. Actinocystis (extiv, radius solis; &c.) lobis polaribus furcatis; lobis lateralibus ra- diantibus. Typ. spec. M. rotata; M. crux-melitensis, Eur.; M. lux, Josu. D. Schizocystis (ogw, scindo; &c.) lobis polaribus indistincte furcatis; lobis lateralibus sub-radiantibus irregulariter positis; frons sepe radiis vel processubus instructa. Typ. spec. M. Nordstedtiana; M. muricata; M. anomala, NOB. Of these sub-genera Holocystis falls nearest to Euastrum (Eucosmium), while Sclizocystis comes near Xanthidium. The discovery of a triangular form of Micr. pinnatifida (var. trigona, W. W.), by my friend W. West, is of great interest, as giv- ing another decided connecting-link between this genus and its successors (cfr J. Bor., Oct... 1880 td -e Gen. 18. Xanthidium, EHRB. (Abb. d. Berl: Akad., ps 317, 1833, Ber. d. Berl. Akad. 1836,;mut.,|chart; !RATFs. in! AnnalsyN (HI vok XIV, p. 466, 1844—5. 1. X. cosmariforme, n. sp. XX. submediocre, circ. 13-plo longius quam latius, »cosmari- forme»; late ovale; semicellul&e semicirculares, in centro tumore parvo instructe, an- gulis rotundate margine aculeis parvis (circ. 15) predite; superficie tumoris granulata; sinu lineari, sub-angusto, extrorsum parum ampliato; membrana achroa vel fusco- pallescenti. A latere visum lanceolatum, paullo constrictum, apicibus rotundatis, aculeis in seriem verticalem ordinatis. Long. 39, lat; 27, lat. isth., 10; erass:;l6;long., acul:, I:—3 wav F. evoluta. Series 3, non 1, aculeorum margine; a latere visum series verticales 3, habens. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:oO 5. 99 Honertard, Plats od, lat istikölORE PRIX; ff 9. I referred this and Cos. sp. (C. puteale, No. 125) to DR NORDSTEDT, who remarks »the differences between certain Cosmaria and Xanthidia are wery small, . . . I have often thought that we must again take up REINscH's genus Didymidium> (a very multifarious genus!); and I must own that this might just as correctly be called Cos. xanthidiforme as by the above name! Cfr suggestion by me as to sub-genera. [In the dimensions of this genus, long, and lat., the spines are included]. X. cristatum, BréÉB. (in RaArFs Br. Desm. a I |, 2 Da rt EE fat LO Höns. "s0julatt 70 Nat. Sth 6;7long] spi ta 7 a: TRI” 20: F. inornata, n. f. F. ventre vix inflato; membrana punctata. Long. 74, lat. 68, lat. isth. 15, long. spin: 10—12 u. Fig. 18. Var. leiodermum. Minor; semicellul& distincte octagone. (X. letodermum Roy & BisseEt, Jap. Desm. t. 268, f. 11). Long. 78, lat. 65, lat. isth. 14, 1. spin. 10—14 u. Fig. 33. — — F. ivregularis. F. spinis lateralibus irregulariter positis. Long: 845matm 0 latruistkefFtyb spad (023 Figaro. XII, f. 3, oblique. F. inevoluta. Fere ut in V. leiodermum, sed apice et basi spinis singulis, an- gulis superioribus lateralibus spinis geminatis, armata. Bongo, lat:064) isth: 13; Pöspim: PP uu TIKI, fra: Var. erecetum. Semicellulx margine superiore indistincte 4-angulate, fere semi- circulares, spinis dorsalibus erectis. Höns mlatrnt) lat. ist. 14 spin: 12—14 ju: TT. XII, f 5. X. bisenarium, Eur. (Verbr. Amer. pp. 46, 51 et 138, »Icon Baileyi, 1841»; Fuastrum No.» ll, Bailey AmiBacill. p.'291; t. I, fi 13; 'X. cristatum Pp uncinatum, et X. unci- nAtumNbBRIEB) 11 RATES Br. Desmep. 1154 to XIN, fo3 d ef: F. typica. Angulis basalibus 1—2 aculeatis. Long. 82, lat. 68, lat. isth. 16, 1. Spinn 91 uu SXILYER30: Var. rotundatum. Semicellul&e rotundato-octagonax, non elongate. Hong: 00, lat D4 lat. istnnl6jslaspmrs==pprjuFier28. Var. ornatum. Semicellule paullo protense, granulis et tuberculis 5—6 supra protuberantiam centalem curvatim dispositis; a latere bi-ovale, modice constrictum, apicibus rotundatis. Long: 70-80) lat. ”62—=>7 6, lat. isth. 13; crass. 25, 1. spin: 102: "T.: XII f. 2. I can hardly coincide with the usual view that this is but a sub-species of X. cristatum, as the form of the cells and the direction of the spines so widely differ from that plant, moreover EHBENBERG'S name has decided priority. The form described by WorrE (Desm. U.S: A. p: 93, t. XXI, f. 7—9) is certainly X. Brebissonii, RALFs, and not X. bisenarium. I am aware that I am venturing to differ with various learned authors respecting this species, but, as I have many specimens of X. cristatum with basal aculei binary, I can but accept EHRENBERG'S remark, especially as the form of frond (a greater point than one spine more or less!) agrees with the figures cited of RALFs & accepted by BREÉBISSON. 100 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAZE: OF: BAST INDIA. Northern India. X. fasciculatum Eur. (Infus. 60RhRolsb0 ogilla » qlllogtarsT: AIM örntr F. angulata. Semicellulx reniforme-octagonee. Long... 55-65, lat. ,,66—72,-1lat., isth.,! 11-—183; crass. 48 —22,dawspina 12—14 ju. T. XII, f. 16; fig. 19, a latere; forma ;paullo irregularis. — — An abnormal division. The old frond seems to have divided, one seg- ment developing properly, and the other remaining undeveloped and fixed between the dorsal spines of the sister cell! Both partly occupied by vibratile granules which were red nh colour.;s Ty AM; £3 22; after, WAricH Mser.sNo. iL75öwAs Note. From the description (Contrib. Alg. fung. p. 92) I almost imagine that this sp. is really = X. Nordstedtianum RrinscH, but his figure (T. X, f. 6) does not agree with the text, »anguli quatuor spinis tenuioribus binis armati, anguli laterales spino singulo armati». Figure bad? X. Bengalicum, n. sp. X. submagnum, tam longum quam latum; semicellule angulato- reniformes, margine spinis magnis sex armate; angulis basalibus nudis, rotundatis; tumore ventrali nullo; quaque semicellula nucleis amylaceis binis predita; sinu profundo, 10. I 12. KONGL. . SV. : VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 5. 101 sub-lineari, modice aperto: membrana glabra, vel obscure punetata. A vertice visum angusto-ellipticum. Longer 0adata 04; lats isbn? ;jplaspinvl0—-13su. af! XI, f. 32;after WADLICH Mscr No. 174. Speciei precedenti proxime accedit. X. hexacanthum, n, sp. X. mediocre, fere tam longum quam latum; semicellul& late octagone, angulis externis spinis rectis singulis longis 6 armatis; ventre tumide, con- gerie circulari verrucarum ornato; membrana punctata; sinu profundo, sublineari, ex- trorsum valde ampliato. Höonoskärnrn lankdte, Lats IStbhol3. löng. spin. d-5löguw:y la XIL f.26. Near to X. Nordstedtianum REINscH, and to the preceding species. X. tetracanthum, n. sp. X. submediocre, tam longum quam latum; semicellulz irre- gulariter quadrangulares, basali parte laterum inflata; membrana glabra, ventre tumida, annulo granolorum ornata; sinu acuto, aperto, interne rotundato. Quaquze semicellula angulis externis spinis 4 rectis vel leniter curvatis singulatim positis armata. Bono nör juatn6 8, latsasthe 13, long: spin. 7.5 om. -T; XWAf: 29: Arguing from analogy with such a form as this, undoubtedly a Xanthidium, would prevent the well known form (though absent from these gatherings) X. octocorne EnRr., from being often misplaced under Arthrodesmus! X. ineptum, n. sp, X. minutum, tam longum quam latum (sp. inclus.); semicellul:e ovales, margine rotundatze, dorso paullo depresse; lateribus (quibusque) spinulis 3 ar- matis, irregulariter positis; sinu brevi, aperto; membrana glabra? A latere visum bi- ovatum, lateribus non tumoribus munitum. Long. 11—12, lat: cec. "spin. 11—13, lat. isth. 3—3.5, crass. 4—4.5, 1. spin. 1.5 Me svkn ITE fare aftersWanmce iMser: No: 286. X. Searsolense, n. sp. X. parvum, Cosmariiforme, quinta parte longius quam latum, late ovale; semicellul& sub-semicirculares, dorso truncate; quaque semicellula in cen- trum nodulis parvis verticaliter positis predita; et apud apices processubus duobus (4 a latere et a vert. visis) emarginatis munita; margine aculeis parvis, utroque latere 6—7, armata; membrana glabra; sinu lineari, angusto, extrorsum parum ampliato. A'" latere visum clepsydriforme, apicibus truncatis; aculeis in seriebus duabus visis. A vertice ellipticum. Hon ssn20--20 0 0datiw25m(spi inel:);lat. istha 7;serass: 15; long) spin. 0H=3 u. Ta ANM, £/87 after: WALriéE MSer. No. T30: It is doubtful wheter this is a Cosmarium or Xanthidium, but the aculei seem to relegate it to the latter genus. Cfr proposed new sub-genus Micracanthum. X. brevicorne, n. sp. X. mediocre, cosmariiforme, tam longum quam latum; sub- circulare; semicellule ovales, lateribus seriebus 2 aculeorum brevium armatz, apicali parte glabre; :membrana ut mihi visa glabra; sinu brevi, sub-acuto, rotundato. A vertice visum ellipticum; a latere modice constrictum, semicellule globose, aculeis in lineas 2 verticales ordinatis. Semicellulx ventre non tumescentes. Hong: 6 630lat.Fsp:oficekid 2 lat risth26yrlongspin. -2s-u IT./ AI f£39 Central India. 13. 14. 16. 17. 102 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAZ OF EAST INDIA. X. pulechrum, n. sp. XX. mediocre, cosmariiforme, tam longum quam latum, sub- circulare; semicellul& ovales, lateribus in superiorem partem quoque latere aculeis bre- vibus crassis 3, et basin versus aculeis consimilibus circ. 10 irregulariter positis (ad marginem), armate; superficie punctata, centrali parte juxta isthmum glabra, et supra isthmum stigmatibus vel secrobiculis parvis 12—14 transverse dispositis ornata; sinu aperto, cuneato, interne rotundato. 'Tumor ventralis nullus. A vertice visum ovato- ellipticum. Long. 56) lat, 54sp. inelolat: istkl25jterassm28; lörspints= Are oTIXIIE-L0: Central India. X. eximium, n. sp. X. mediocre, paullo longius quam latius, sub-circulare; semi- cellule ovate, aculeis brevibus crassis (in quaque semicellula cire. 10) marginalibus et intra margines serie aculeorum consimill armate; membrana punctata; sinu brevi, aperto, interne rotundato. A latere visum bi-globulatum, aculeos in series verticales 3 habens. Long. 56, lat. 50 sp. inclus., lat. isth. 26, craåss. 30, long. acul. 3 a. TX XM, fo NEN TTO Central India. X. Raneegungense, n. sp. X. sub-magnum, tam longum quam latum; sub-circulare; semicellul& ovales vel ellipticx, margine et marginem versus aculeat2e; aculeis conico- acutis crassis magnitudine irregularibus et irregulariter positis; tumor ventralis nullus; reliqua membrana glabra; simu profundo, lineari, angusto, extrorsum ampliato. ÅA ver- tice visum ellipticum. Quaque semicellula corpusculis amylaceis duobus instructa. Long. 62, lat. 60 (sp. inel.); lat. isth. 12, crass. 32,1: spm. 6 LOSSNA TS f. 11 (also in Wariuica Mscr. No. 127). Central India; Bengal. X. torquatum, n. sp. X. mediocre, circ. quinta parte longius quam latum, fere circu- lare, cosmariiforme; semicellulx sub-semicirculares, angulis basalibus rotundate, mar- gines versus gemmulis verrucosis ordinibus 2 positis ornate (unica a fronte visa), et margine inter ordines gemmulorum aculeis brevibus crassis 4 armate; sinu angusto, profundo, extrorsum parum ampliato. Quaque semicellula in centro tumore granulato circulari instructa, reliqua membrana glabra. A vertice visum latera tumida, apices truncate recte. Long. 55, lat. 45, lat. isth. 10, crass. 25, long spin. 5uyu...I., XX, fs. Northern India. X. armatum, BreB. (Ehrb. Berl. Monatsber. 1840, as Zygoxanthium echinus; Körtz, Sp. Alg. p. 178; X. echinus EurB. Berl. Nat. Gesellsch. 18 June 1839, fide Körz;1..e. [spi ined.?]; Heterocarpella armata BreB. in Chev. Micr. p. 272, 1839, nomen solum!; Cosmarwum armatum BrEB. in litt. c. ic., fide Mengh. 1839; MEnGH. Synops. p. 218, 1840; Puastrum armatum Körz. Phyc. Germ. p. 137; X. furcatum Rarrs Annals N. H. vol. XIV, p. 466, t. XII, f. 1, non EHRB.; X. armatum, BREB. in RALFS Br: Desm. p- 112, t. XVIII, a—g). Var. incongruum, n. v. Margine 14 (non'12 ut in a) spi- nas, et circiter scrobiculum centralem 4 consimiles breves, fissas habens; spinis (vel KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 5. 103 processubus) trifidis vel quadrifidis; membrana punctata. Magis minus quam f. typica, paullo X. armato P basidentato Norpsrt. (N. Z. Alg. p. 42, t. IV, f. 21) consimile. Long. 104, lat. 80, lat. isth. 34, long. proc. 8 u. Taf. XIII, f. 4. This, like NorpstrEpt's New Zealand form is much smaller than the type, it dif- fers from the latter in having 2 apical processes & 4 placed around and equidistant from the serobiculus. Khasia, super Brahmaputra flumen, ex. Utricularia sp., comm. G. von L. The sub-genera of this genus, Holacanthum and Schizacanthum, proposed by LUNDELL, Desm. Suec. pp. 74—5, 1871, are admirable, but they do not meet the requirements of certain forms which have been considered as ”aculeate Cosmaria. I hold with Rates that no aculeate form is a true Cosmarimm, hence I would add ano- other sub-genus, the sub-genera standing thus: Schizacanthum, LUNpD., 1. c. Typ. sp. X. armatum. Holacanthum, LuUNpD., 1. c. Typ. sp. X. cristatum, fasciculatum, acanthophorum. Mieracanthum, n. s. g. uwtxz0oos, parvus; aexavda, spina). Cellule cum vel sine tumore centrali; spinis vel aculeis parvis, non elongatis, munit2e. Typ: sp. -X. cosmariforme, nob.; X. (Cos.) armatum Josu. ex. p. f. 24, 25. Burm. Desm.; X. torquatum, nob. I would not include under this sub-genus such a form as Cos. ovale RALFS, as in that the projections are only dentate, not aculeate or spinous; yet the distinction between a 'tooth' and one of the shorter, spines' is somewhat difficult. The ventral projection in this genus is frequently absent, and when it does not appear its absence tends to confuse the observer. [As most of this little memoir was written long ago, I have been asked, »Do the suggestions of Borpt (Desm. Grönl. p. 31 separ. 1888), conflict with your views?» To this I reply, that Dr Borpt's sub-genera are founded solely upon the character, and distribution in the cell, of the chlorophyll — and that, as I have elected to sketch an outline of a classification (partly experimental) based on exterior form alone, our views do not conflict in any way. Of course, sec. LUNDELL, I should place that char- ming species X. Graenlandicum, Borprt 1. c., from its form, under Schizacanthum, as the processes thereon appear to be something more than what its author styles verrucm.] Gen. 19. Staurastrum, MeEYENn, 1828. (In Nova Acta vol. XIV, Pt. II, p. 777, 1829; Desmidium, EHR. Inf. ex. p. [et Pentasterias]; MENGH. Synops. p. 224 (excel. Arthrodesmus EHR.); Phycastrum, Körz. Phyc. Germ. p. 137: Goniocystis, (Trigonocystis, Stau- rastrum et Pentasterias) HassaLL, Br. Fr. Alg. p. 349; Phycastrum, Asteroxanthium et Stephanoxanthium, Körz Sp. Alg. 1849; Phycastrum, (Amblyactinium, Pachyactinium et Stenactinium) NäG. Pinz. Alg. 1849; Staurastrum, Rarfs Br. Desm. (char. emend.) p. 119, 1848; Didymidium sub. gen. Staurastrum REinscH, Alg. Frank. p. 150, 1. 1867; Didymocladon RarFs Br. Desm. p. 144, includ.). S. smaragdinum, n. sp. 5. minus, fere tam longum quam latum, late ovale; semi- cellul&e late semicirculares, angulis basalibus et dorso rotundatis; membrana dense 2 se 104 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGA OF EAST INDIA. punctata; sinu profundo, angustissimo-lineari. A vertice visum triangulare, lateribus paullo incurvatis, angulis acuto-rotundatis. Zygospora globosa, aculeis longis acutis basi conicis armata, circ. 6 in fascia marginali positis. Long. 22—24, lat. 20—22, lat. isth. 5:s—6; Zygospora”c. acul. 65), 8. ac. 45 u. T. XIII, f. 14:(after WAriricH Mser. No. 277), X 800: Near to Stau. (Phyc.) depressum NäG. Gatt. einz. Alg. t. VII Af. I, but larger and punctate. S. orbiculare, (EHr.) Rates (Annals N. H. vol. XV, p. 152, t. X, f. 4, 1845; Br. Desm. p. 125, t. XKXI, f. 5; Desmidium orbiculare, Ear: Abli. BerkoAkad: p; 292, 1833; Infus. p. l41;0t: NM, £> 9; Phycastrum örbicularet Kör Phliyc. Germ! p137; 1845; Sp. Alg. p. 178; Goniocystis (Trigonocystis) orbiculare, Hassarr Br. Fr. Alg. p. 349). Long. 28, lat. 24, lat. isth. 8 wu. » 206, > 26, >» >» Tu OT. XVI, fö 40; X<-900; after W aLricH Mser. No: 270. Hab. 1. Northern India; 2. Raneegunge, July 1855 G. CO. W.; I have also seen a typical form ex Utricularia flexuosa from East Bengal, communicated by G. von L. In the Indian specimens the sinus is very narrow, the semicells being closely adpressed. »Frond very minutely punctate», G. C: W. S. retusum, n. sp. S. minus, tam longum quam latum, magnitudine variabili, truncato- ovale; semicellulxe depresso-ovate, lateribus sub-acutis, angulis superioribus et basalibus rotundatis; dorso retuse; glabre?; sinu profundo, lineari, extrorsum parum ampliato. A vertice visum triangulare, partibus medianis laterum leniter incurvatis, angulis acuto- rotundatis. Massa chlorophyllacea axilis, radiata, apud angulos divisa. Long. 'et' lat: 20-30, lat. istb. 6:85—T0sjwab TIA Föplatter NV ATDre SM scn NO: 20 8. depressum, Näc. (Phycastrum depressum NäG. Einz. Alg. p. 126, t. VIII, A. f. 1, 1849; S. muticum f. minor, LUND. Desm. Suec. p. 56). Forma aperta, n. f. Fere ut in f. typiea, sed sinu magno, aperto, interne ro- tundato; major. Long. 26, lat. 25, lat. isth. 10 u. >T. XII, f. 19, after WaArricE' Mser No. 280 A. S. punetulatum, Breg. (in RAres Br. Desm. p. 133, t. XXI, f. 1, 1848; Liste, p. 144). Long! 32, lat:v3l) latiasth! romeo) AVEAR A SkUT ANOS 32 RKO The Indian forms are shorter and broader than the English speeimens of RALFSs, their angles are also a little more acute. They approach a Spanish form Var. elliptica, Frl. M. Lewin (Spanische Sässw. Alg. p. 9, t. I, f. 16), but are more minutely punce- tate. It is worthy of note that the arrangement of the granules (or puncta?) in this species is by different authors variously given. In some the arrangement is depicted as being irregular (e. g. KreBs Desm. Ost. Pr. t. III, f. 50, 51; Rarrs Br. Desm. t; XXII, f. I c); in others (e. g. LEWIN, 1. c.) the puncta are more or less vertical, and in both views are oppositely ordinate to the angles; this is indistinetly shewn in RALFS (1. ce. f. 1 b)l. DE Tonr in his Sylloge p. 1189 classes this species under the section »Semicellulx granulis sparsis ornatse», it is not always so! Bengal, G. C. W.; East India, from Utricularia fasciculata, 'G: vi L. 6. 10. 1. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o b. 105 S.calternans, BrEB. (in RALuFs Br. Desm. p. 132, t. XXI, f. 7, 1848; Liste p. 144). Var. minus, n. v. Multo minor quam F. typica. Kong: setelat: 15vlataistha 9:35 pk, X VIN :6: S. ochthodes, n. sp. S. parvum, rotundum, paullo longius quam latum; semicellulis late ovatis, sub-rotundatis, ordinibus (circ. 12 verticales et 7 transversas) gemmulorum vel granulorum ornatis; sinu profundo, aperto, interne rotundato. A vertice visum triangulare, lateribus paullo incurvatis, angulis rotundatis; granulis radiatim visis. Hhöonsar20=93 lane 20) datwisth: aus: KVD) 22. S. rotundatum, n. sp. S. submediocre, quinta parte longius quam latum, clepsydri- forme; semicellule depresso-ovales, dorso truncato-retusx; membrana glabra; sinu lato, aperto, interne rotundato. A vertice visum triangulare, angulis late rotundatis, late- ribus paullo incurvatis. (Non Stau. (Phycastrum) rotundatum Körz Sp. Alg. p. 182 = Pentasterias margaritacea EuxRB.). Long3s38, datst3 0jrlatisisth:. 8003 :TI-KAKVI, f. 39: S. microscopicum, n. sp. S. minutum, tam longum quam latum, semicellulis depresso- ellipticis, dense punctatis (granulatis?) in 3—4 angulos sub-rotundate productis recte vel horizontaliter positis; semicellulx dorso truneate vel leniter convexe; sinu aperto, fere rotundato. ÅA vertice visum 3-—4-angulatum, lateribus valde concavis, angulis acuto-rotundatis. Honesrl4 lats 4—16,wlat. visth 4.5-u. PC XIVjfr23: This form I have found previously in England (except the 4-angled plant); the Indian and English forms are alike. NS. Dickiei,»Ranss, (Br: -Desm. pc 1285 to XR f) 13; LuUNDELE Desm; Suec. PA00) Var. cireulare, n. v. Frons fere circularis; semicellule late flabelliformes non sub- reniformes; sinu triangulari cuneato non sub-lineari; aculeis basi non medio latere positis, rectis, non curvatis ut in f. typica. Membrana glabra. Honeur24= Nu mlat 26-287 Htuisth; 850; long:llacul:s2 wyv TIÄMIf. 5. — — f. major. Nongk Sk latsvad,mat. isthl. 1; dongacull3E—4 ya) TP: ANI, Ef 25: Very frequent in Bengal. S. mucronatum,;: RarrFs (Annals N- H. vol XV, p. 152, t. X, f. 5, ex. p., a super. sinistr: et infer. dextr.;' Br. Desm. (S dejectum Pp et y) p. 121, t. XX, f.b ce; LUNDELL Desm:ssSuec: ip: 59, Nos 1335 Stau. incus JACOBSex. p., Desm. Danmk, t. VIII, f. 26 b c, non (BrRÉB.) MEnGH. Synops. p. 228). paDelbaryänaj! NORDST. (St. Idejeotum PD» Barr» Conj. pö87,'t. VIjofi 25—32; JACOBS, NNe: suprasex. p. f. 26); Wirt. et Norpst. Alg. Exsice. Fasc. 11; No. 057, as S. dejectum BP Debaryana). Cellule plus minus incudiformes. Böngm25-F28wWwaters0F--33(spiuinck)Jat istbd4==5571. aevul) 5=6uer" PT. XVI, f. 20 (b, a vertice, cellula paullo distorta). This: form differs from those of RarFs (£ aculei parallel, and y aculei convergent), in having the broadest part of the semicell apical and not lateral, and in having the K. Sv. Vet. Akad. ITandl. Band 25. N:o 5. 14 106 W. B. TURNER, FRESH WATER ALG/E OF EAST INDIA. spines so placed. In NorbpstEbT'sS form (Dr Br 1 c.) this is so; the Indian specimens having the aculei straight and nearly parallel. Is this the same as Phyc. convergens PErTY, Kl. Lebensf,) ps 210,4: SMILE 34 ar y recta (RALFsS in Annals. lc. f. öra super. sinistr.; St:- dejectumdvårs P' Bri Desm. p. 121, t. XX, f. 5 ec). F. minor (isthmo elongato): La el6—18; nat: v18.u(acHinch);slatvisthsår tyd spin:nls-F2svumeik NT 15 (forma monstrosa, fide G.'C. W. Mser. No. 267; £i 3). The elongate isthmus of these Indian forms is peculiar: in this and in the next both of them. 12. S. dejectum (BrEB. in MEnGH. Synops. p. 227, 1840; St. dejectum & Rarres Br. Desm. p. 121,/t. AN; f.d ay St. mucronatum-LYRALFSvin Annals N:oHapu l52;at: Xralmnmter: | sinistr.; St. dejectum LUND. Desm. Suec. p. 59, No: 14). 6 apiculatum Lunp. (1. ce. p. 59—60; Stau. apiculatum Breg. Liste p. 142, t. I, f. 23). F. Indica (isthmo elongato; latitudine minus quam F. Europa). | Long: ce: lacul:,22—25,:s.nacul.-L6—19;-latiudörH 65 Hlatvisths4—-55; don Hkene | 3—95;; ,Zygosps 3. acul:i .diams., 22, -1.n acul-8;, t.v PRENIN; af -l4:(alsonmina WaAmmCHiMser: | Nos 267, ..£.. 1,2); Zygo Ti XAN;flol4nal(äfter Ga CiNWoMser. No: Stkd)ariBRERISSONIS S. apiculatum scems to be only a small form of his St. dejectum; efr. remarks by it is more noticeable than in the European plants, and might stand as F. Indica of | | | | | | LUNDELL, IC; | y connatum, Lunp. (1. c. p. 60, t. III, f. 28 = St. mucronatum 8 RALFs in An- | nals 1. c., t. X, f. 5:a super. dextr.). F. isthmo spaullulumyelongato: | Long.,..e. .acul.:=30, lat: (16:—1971at: istht 5-6, dong. spin. 6-—-Stu: Like 7, this is smaller than the European form. Hab. Pp. Bengal; y. Northern India. 13. NS. aristiferum? Rarrs (Br. Desm. p. 123, t. XXI, f. 2). V. planum, n. v. Angulis 5 non productis vel mammillatis, apice planum, a vertice visum robustius et crassius quam F. typica; isthmo non elongatum). | Long. 32, lat. 38 (spin. incl), dat visth., 7 long: spinsl6=+9 så TRAXMEEER2 This plant seems intermediate between S. aristiferum and S. cuspidatum BREB.; it has the plane apex of the latter, with the shorter isthmus of the former. 14. S. megacanthum LUNDELL (Desm. Suec. p. 61, t. IV, fi 1, 1871). Var. expressum, | n. v. Minus quam F. typica, depressum; frons s. acul. latitudine magis quam 13-plo longit.; apicibus fere planis. Long: 24—=28, lata 'e.vsacul. 150-56, lat. usth. 8597 long:vachlatE = 9 KITE KML 20 In the front view is not so robust as the Swedish plant, but in the vertical aspect it is more so. 15. S. Kurzianum, n. sp. S. mediocre, quinta parte latius quam longum; semicellulis ovato- fusiformibus dorso convexis, lateribus tumidis; angulis 3 quoque in processum diver- | gentem paullo recurvatum attenuatum sub-acutum protentis; sinu aperto, cuneato, in- terne rotundato; membrana glabra. A vertice visum triangulare; lateribus paullo in- curvatis, apud angulos paullo inflatis. | 16. ki. 18. 19. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o Bb. 107 Fönban48=52y latr60==65" (ee. proc), latristh. 12-=14"longproc: 16=T7 u. NEVER AS Ner vi Sf This species I dedicate to an oriental botanist and collector DR S. Kurz, whose collections are described in Journ. Asiatic Soc. of Bengal, v. 42, pp. 175—184 (by Drs. ZELLER and RABENHORST), 1873. In general outline it resembles S. lunatum RALES (Br. Desm. p. 124, t. XXXIV, f. 12) but is much larger, with smooth membrane and the terminal processes are outwardly, not inwardly turned. S. curvirostrum, n. sp. S. submagnum, cire. duplo latius quam longum (sp. incl.); semicellulis late cuneatis, dorso paullo retusis, ventre paullo inflatis; membrana lzevi; sinu aperto, fere rectangulo, interne rotundato; angulis 3, cornubus curvato-recurvatis, modice convergentibus attenuatis acutis, armatis. ÅA vertice visum triangulare, lateribus leniter incurvatis, angulis acuto-rotundatis. Köng.30—40, Slätt för 91 (C:s icorn.), lat.gistb. 10-12, long: corn, 14-17 u. T: XVII, f. 12-(afterr WaruicH Mser No. 262). F. compressa. Angulis binis; a vertice ellipticum, ad angulos acutum. Crasstl4=18vw (WALnioOB 1. ec: fr 2). Raneegunge, Nov. 1855. Rather rare. S. scolopacinum, n. sp. S. mediocre, cire. 13-plo latius quam longum; semicellulze cuneat&, dorso fere plane, apud angulos superioribus paullo contract, externe capi- tate; angulis aculeis rectis armatis (quoque angulo rostro et capiti scolopacinis consi- mile, ex quo nomen); semicellulis ventre paullo inflatis; membrana glabra; sinu valde aperto, obtusangulo, rotundato. A vertice visum triangulare, lateribus medio convexis, apud angulos contractis, angulis capitato-rotundatis. Kon orssodt flat. ror (CE aculb); lat isth. 4-9) lone. acul.,I0/u.. T- XVII, f£ 10 after G. CO. W. Mscr. No. 273), drawn by WaALLicH with a striate mucous investment. The 3 preceding species appeared to be near to S. leptodermum LUuNDp., Desm. Suec. p. 8, to II f926;. and Phycastrum (Stau.) repandum, Pertr, KI. CLebensf.: p. 210,1. XVI, f. 26; S. Kurzianum 18 the nearest to these, but differs in the cornua being produced and long; the others differ in being decidedly horned or rostrate. S. unicorne, n. sp. S. minus, circ. quarta parte latius quam longum (sp. incl.); se- micellulx cuneatx vel cuneato-trapezicx, dorso convexe, ventre plus minus tumid2e; infra angulos (3—4) contractae, angulis capitatis; quoque capitulo acules unico (curvato, recto, convergente, vel divergente) predito. Membrana glabra; sinu aut brevi rotun- dato aut obtusangulo amplissimo. A vertice visum 3—4-gonum; in forma quadran- gulari lateribus medio fere planis, in forma triangulare plus minus convexis; angulis totis capitato-aculeatis. Pon Ser EES 0 lat 30 00 (CracCu.)) lat ist. 6-8, long. spin. 060-10 u.. T. RWVerf: IG (alsorin IWATicH Mscr: No. 264; f. 1.3): ÅA very common form in WaLLiicH's Bengal gathering. S. ecorne, n. sp. S. minus, cire. tam longum quam latum; clepsydriforme; semicel- lulis cunetatis, dorso convexis, ventre tumidis; infra angulos constrictis et externe capitato-rotundatis (quasi collum et capitem ferentes!); membrana glabra; sinu rotun- dato; aperto, rectangulo. A vertice visum 3—(4?)-gonum, lateribus medio convexis 108 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZE OF EAST INDIA. externe capitato-rotundatis. Forsan varietas sp. precedentis, sed in speciminibus nul- lum aculeum observatum fuit. Longs 20-—30;,laät.1 27 31;nlats lsthacime. on po ofhsiDOV, anses WALLICE Mscr: Nos 264, f.52). Like No. 18, very common. NORDSTEDT suggests that this is the preceding spe- cies, »in wich the spines had been broken off». I think not; as if so some would have been seen with only 1, 2 or 3 spines — but in nos: 18 and 19 I saw: either —4 aculei or none! 20. S. baculiferum, n. sp. S. submediocre, cire. tam longius quam latius; semicellulis cuneatis, ad angulos protento-mammillatis, dorso convexis, lateribus sinuatis; angulis processubus tenuibus capitatis divergentibus instruectis; isthmo elongato, tenui; mem- brana levi; sinu apertissimo, interne angulato. A vertice visum triangulare, lateribus | magis concavis; ad angulos inflatum, angulis acuto-rotundatis. | Long. 30=35, lat. 35, lat. isth."67 long. spin. "0 " TYeRIPVSTES 2 oR(arter Wan LICH Mscr. No. 268). | Raneeounge, Nov. 23, 1855. G. C. W. | 21. S. bifidam (ExrB.) BrEB. (in Rarnrs Br. Desm. p. 215; LUNDELL Desm. Suec. p. 62, | t. IV, f. 2; Desnudwm bifidum, ER. Abb. Berl. p. 292, 1852; Infus: p--L 41 tess | (in tabulå D. bidens pro errore!); Phycastrum bifidum, Kurtz Phyc. Germ. p. 138; Staur. exsectum, ÖLEVE in RaBH. Alg. Eur. No. 1925. fide LUNDELL 1. c.). Var. tortum, n. v. Angulis tortis; spinis non verticaliter nec exacte transverse positis; 3— 4-gonum | (S. byftdum Emr. f. 11; I. c.; Meteonp. t. Lf. J4?7 non auct.)s : I Long. 40—-44,; lat. 54—358, Jat. isth. 12.2; 4A=sonym lat: 40,0 EIS NNVÖRERS | (c, oblique view); XVI, f. 37, f. tetragonum. | Not uncommon in the Bengal gathering (WALLricH Mscr. No. 240, f. 1, 2). Ra- | neegunge, Oct.—Nov. 1855, G. C. W. Stau. diptilum Norpst. (Desm. Bras. p. 227, t. IV, f. 56) is. so near to, the In- | dian form of this species that it might be called var. iv ag I have a very curious || form of this species, from the Himalayas, ex Utricularia stellari, communicated by LAGERHEIM; it differs from the type in having the bifid prolongations of the angles 4 incurved and recurved (like horns of oxen) it is of normal size. It might stand as f. uncinata. 22. N. trifidum, Norpsr. (Desm. Bras. p. 226, t. IV, fs 51, 18690)... Forma revyersa,gmn- oe | In icone Nordstedtii loc. cit. aculei I superior ct 2 inferiores positi, sed in f. reversa aculei 2, 1, positi sunt. : | Long.., 38, lat., 52 (incl.,sp-), lat. isth.. 12; dong:. spin., 8-m9. s-lalso IngYVATIeR Mscr. No. 243 Raneegunge, rare. Nov. 1855, GG. C. W. The same peculiar reversion of the spines occurs in a related species S. trifur- CALU del VILIEES EGG VE 23. N. patens, n. sp. 5. mediocre, paullo latius quam longum, bi-cunetatum; semicellul:e | cuneatze, basi inflate; latere sinuate, angulis 3 brevibus productis bi-aculceatis; aculcis | KONGL. SV. VET: AKADEMIENS HANDLINGAR. : BAND 25. N:0 5. 109 rectangulatim positis; apice bi-inciso truncate; membrana glabra; sinu brevi, aperto, rotundato. ÅA vertice visum triangulare; apicilus acutis, lateribus leniter concavis. Long. 60—65, lat: 70.(c:-acul.), lat. isth. 16, 1. acul; Il-—183,4-, (Alsosin WAL- TIGEN Miseri Nos 235)00 TE VAR 300: WALLICH states that the endochrome is radial, in vertical view bifid towards the angles. 24. S. ensiferum, n. sp. S. mediocre, quinta parte latius quam longum; semicellulis cu- neatis, ventre inflatis, dorso leniter convexis, angulis 3 brevibus productis bi-aculeatis; aculeis rectis vel paullo curvatis, rectangulatim positis; membrana glabra; sinu brevi, rotundato, vix distineto. A vertice visum triangulare; lateribus fere planis vel paullo concavis, apicibus acutis. Long. 54, lat. 62 (c. acul.); lat. isth. 11, long. acul. 10—12 u. Also in WAL- Tron Mser, Nos. 240, £8)taT.: XIV; £ 122. In vert. view scarcely distinguishable in outline form the preceding, but in front view the sides of the semicells, and the apices differ considerably. Raneegunge, Nov. 1855, G. C. W. Common: 25. S. quadratum, n. sp. S. minus, latius quam longum, sub-quadratum; semicellulis late cuneatis, latere inflatis, apice truncato-retusis, externe in angulos 4 productis, angulis bifidis, cornutis, cornubus paullo curvatis, horizontalibus; membrana glabra; sinu acuto- triangulari, interne rotundato. A vertice visum quadrangulare; angulis bifidis, incisuris angulorum interne rotundatis. Long. 20-520;,]at:, 25—-736-k(e. -cofn-)ynlat.inistkin15; longiseorn.:6.5—8 w.- T. AVORE 19:01 3000(after WArnicH Mscr. No, 226). Nearest to S. bifidum (No. 21 supra), from which it differs in the general out- line of the semicells being more tumid laterally, it is also smaller than that species. WarLLicH does not notice a triangular form. 26. S. striolatum (NäG.) ArRcHeEr (in P. Inf. p. 740; Phycastrum (Amblyactinium) striola- tum NäG. Einz. Alg. p. 126, t. VIII A, f. 3, 1849; forma Brasiliensis (St. striolatum NoBDEITd» Desmi! Bras.:225,-&t. IV >, fl;45). än Lats Tilonr..2$F-21; latiäisth:i,6 4. Long. =datiyruki IM y1ör b. Long. 19—22, lat. 15—18, lat. isth. 6 u. Longior quam latum. .G. C. W. In the Indian forms (also iu WaArricH Mser. Nos. 187, 224) the apices are fat, as represented by NORDSTEDT 1. c., and the fronds often cohere and form short fila- ments — hence WaLrnuicH formed the opinion that this was a »connecting-link between Stawrastrum and Spherozosma»! Neither DR W. nor I have seen the triangular form. 27.1.S. dilatatom ExrB. (Infus. p. 143, t. X, f. 13, 1838; Ranrs, Br. Desm: p. 133,1t: XXI, f. 8; MEnEGu. Synops. p. 227; Phycastrum dilatatum Kurz. Phyc. Germ. p. 138; Go- mocystis (Staurastrum) dilatata, Hass. Br. Fr. Alg. p. 353, t. 85, f. 5). Var. Indicum, n. v. Isthmo elongato, sinu ampliato, angulis non abrupte truncatis, apicibus leniter cONvex1S:; ,. WALLICH: Mscr. No. 278! Longyd95--20,at: U$.5— 20; dat: istbå 56 rikta ka Only the 4-angled form observed by G. C. W.; the one figured by me is 3- angled. This is so much like the preceding that I wonder not at NorpstEbTtT (Desm. 29. 30. 31. 110 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGA OF EAST INDIA. Bras. p. 225) asking »Nonne forma S. diuatati»? when speaking of the form above, yet I think he placed it correctly. I am not sure that it is a form of the species to which I have referred it. Bengal; Northern India. (Nos. 26 and 27 should have followed No. 6, being related thereto.) S. trifureatum, n. sp. S. mediocre, circa quarta parte latius quam lougum (sp. incl), quadrangulare; semicellulis late quadratis, dorso paullo convexis, ventre paullo inflatis; angulis 3, superioribus bifidis, in aculeos duos divergentes protentis, interne rotundatis; angulis inferioribus quoque aculeum singulum acutum attenuatum convergens munitis; mambrana glabra; sinu acuto, aperto, interne rotundato. A vertice visum triangulare; lateribus in medio paullo convexis, angulos versus paullo constrictis, angulis externe bifido-aculeatis, interne rotundatis. Massa chlorophyllacea radians, apud angulos bisecta. WaruicH, Mscr. No. 243. Var. 6 reversum. Angulis superioribus simplicibus uni-aculeatis, inferioribus bi- aculeatis bifidis. WaArricH, Mscr. No. 242. T. XVII, f. 9 (£, after WALLICH). & and £ long. 35—44, lat. 54—60 (incl. sp.), lat. isth. 13, long. spill Mu. A "reversed form is also found in No. 22 supra. Raneegunge, Nov. 1855 — rare. G. C. W. S. Bergesenii, n. sp. St. parvum, sub-circulare, quinta parte latius quam longum; semicellule reniformes, dorso convexee, basi rotundata paullo convergentes; semicellulis quingque-lobulatis; membrana glabra?, sinu aperto, sub-zequale, interne rotundato. A vertice visum stellare; lobulis triangularibus, apiecibus acuto-rotundatis. Massa chloro- phyllacea axili, radiata. Long. 16—17, lat. 18.5—22, lat. isth.-6 «.- (Also WarriicH Mser: No. 280 B). DART fr23 xU3005 To F. BöÖrGESEN, a Danish botanist and author, I dedicate this species. S. fissum, n. sp. S. minus, quinta parte latius quam longum (proc. incl.); semicellulis cuneatis, ventre inflatis, in 3 angulos superiores bifidos fissis; apice modice convexis; angulis in cornua brevia dua productis, apicibus 2--3-fidis; membrana glabra; sinu brevissimo, rotundato. A vertice visum triangulare, lateribus leniter convexis, angulis sub-acute bifidis. Löng: 13—-195 latö 175-23, lat. 1sthil5==7) Tone) prockeme: gwju. SIA TVR (after WALiicH Msecr. No. 223). Elephant Tank, Raneegunge, Nov. 1855, G. C. W. S. quadricornutum, Roy & BisseTt (Jap. Desm. p. 240, t. 268, £. 4). Forma. Cel- Julis plus minus depressis; minus gracile quam f. typica. Zygospora globosa, aculeis longis acutis angustis armata; apud marginem circ. I visis. Löng: -24—928; lat: 27—-5315' lat. istHil9==10) löngaprocemh ===6 macen RVARE also WaArzicH Mscr. No. 221. f. 2 c. Zygospore (after WArricH 1. e.), Diam:'s: acull" 313; lone!? aculA9==L0OR S. gemelliparo NorpbsTt. (Desm. Bras. p. 230, t. IV, f. 54) proximun, sed in scia- graphia generali semicellularum differt. F. Wallichiana sistit. f. typiea (R. and B., 1. c.): | 32. 33. 34. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 5. Ert Hiva:sonafw Hongw28--30; lat: 240latmisth1:0—=6; long! proe:.5=6 jet. DA XAVI, f. 19 (b is a little oblique). — — Forma divergens; processus breviores, superioribus paullo divergentibus. bong: ;30j latei2570låt. isth.s8rlongaproc. AF=5 uxtT. AVI, fc4. F.; 4-göna.: « Long. 27—31, lat: 24—27, lat. isth. 7—8, long: proc. 5—6 u. Forma lateribus concavis. All the forms are common in WaALrrnicH's Bengal gathering. S. contectum, n. sp. S. mediocre fere longum quam latum; semicellule cuneatze, dorso rotundato-truncatx angulis superioribus bi-aculeatis bifidis; ventre inflatex quoque latere medio in processum validum prosilientem rectum apice bifurcatum productze; membrana glabra; sinu brevi, sub-acuto. A vertice visum 3—4-gonum; lateribus modice concavis, angulis bifidis, aculeis paullo divergentibus, processu paullo contecto. Long. 38, lat. 42, lat. isth. 8—10, long. acul. 9—10, long. proc. 7—8 u. T, ÅN; fi 20. This peculiar form is not uncommun in DR WaALLniIcH's collection, but does not appear in his Mscr. Var. inevolutum. Fere ut in f. typica sed minor, angulis et processubus minus productis, brevibus. 3- et 4-gonum. sc ONTNSlONGSLI=—22: lat 2ö--28, lat. 1Sth., 3—J, long. acul. et proc. a— 4 tä. 4-9onum = >» 24 AV DAR » 8, » » » d—4 u. ISEREANI SES IRL STAN TES: S. trisuleatum, n. sp. S. submediocre, quinta parte latius quam longum; semicellulz cuneat:e, apice paullo convexe, e basi leviter inflate, ad angulos superiores dilatatze; angulis trifidis in processubus rectis apice bifurcatis divisis (proc. 2 super. et 1 infer.); parte interiore angulorum bifido rotundato; superficie tota lxvi; sinu brevissimo, rotun- dato-cuneato. A vertice visum triangulare, lateribus concavis, angulis bifidis. Önos 032 MÄT RET Proc Jat iIsthyl 8 LOT long. proc. 910 u. T. ONA 0 EE RA F: minor. Fere ut in f. typica sed minor. ön Ts AE ar 0 2MatVIStiee (— 97 -L0n2. proc. ö— LO gt TOXVI,f 17, figures a little oblique! Both these forms seem to be not uncommon in Bengal. S. bisuleatum, n. sp. S. magnum, cire. 13-plo latius (ce. proc.) quam longius; semi- cellulis ovatis, dorso convexis apice planis; apice »gemmulis> conicis vel tuberculis cire. 3—9 ornatis; ventre tumidis, lateribus medio inflatis in angulos 3 bicornutis vel bi- suleatis productis; cornua elongata, sub-crassa, divergentia, apice acuto-rotundata, ver- ticaliter posita, introrsum rotundata; membrana tenui, glabra; sinu breve, valde aperto. Indistincte verticaliter a me visum, sed apparet triangulare cum lateribus paullo eoncavis. Long. 80; lat.v115 csproc:; long:68, lat: 58 sinproc:;lat.sisth:21, döng. proc. Bl =rd4sicrasstniproc.smed:! 2=H-25 ene AVD) fir41 Near to S. longispinum (BAILEY) Arc. (in Prit. Inf. p. 743, 1861; Didymocladon? longispinum, Bam. Mier. Obs. p, 36, t. I, f. 17; non LUNDELL nec WITTROCK); but it 112 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZE OF EAST INDIA. differs in the apices being elevated not plane, and in the apical tubercles, also in the regularly ovate shape of the semicells. The only good figure yet published of St. lon- gispinum Bai. seems to be that of LAGERHEIM (Bidr. Amer. Desm. F1 p. 249, t. XXVII, f. 28) from which, both in appearance and dimensions, this Desmid differs considerably. I would, however, remark that in American plants the secmicells arc often more distinetly cuneate, the isthmus being a little narrower, than in the icon of LAGERHEIM. Vide No. 123, seq. 35. S. papillosum, KirctsER (Alg. Schles. p. 170, 1878; Borprt Sibir. Chloroph. p 114, t. NTE. ET OTINd Long. 46, låt. 51, lat. isth. 26 0! WALLICH Mscr. No. 184. | FSE (Sej KA RR EA dn te UI isna le | It is interesting to note yet another Siberian form in India; contrary to the ma- jority of forms this is larger than that of the colder climates. 36. S. eristatum? (NäG.) ARCHER (in Prit. Inf. p. 738; Phycastrum (Pachyactinium) cri- | statum NäG. Einz. Alg. p. 127, t. VIII c. f. 1, 1849; Staurastrum nitidum ARCHER Dub: Nat Hist kevac ERSTA ON jen ra Long. 34, lat. 42, lat. isth. 11.5, long. spin. oc p ä& dt XVII 044: This plant seems to be near those figured by NÄGELI and ARCHER, and yet to differ from them in its generally granular angles and scattered spines, it is much like one figure I have seen of Stau. oligacanthum BrREB. (sp. ined.), but yet is unlike the icons of NORDsSTEDT (Desm. Arctoze, t. VIII, f. 39), in which the spines are blunt. I | fear that the identity of BREBISSON'S species will not be settled until someone per- | chance is permitted to inspect the original specimens of the author. Northern India. 37. S. denticulatum (NÄäG.) ARCHER (in Prit. Inf. p. 738, 1861; Phycastrum (Pachyactinium) 4 denticulatum, NäG.,, Eimz;, Alga» p.1128, ta VIIAC) fA8, 1849). Forma? Lat... 41; long: spin. 3 e.sr Alia svisa non observatas, di. NNIESEL36: | Northern India, J. NS. This seems near to NäGrirs form, but is hardly the same — as he represents the sides in vert. v. as denticulate, and in f. v. the angles perfectly striolate. - 38. S. echinatum BrEB. (in RALFS Br. Desm. p. 215, t. XNXV, f. 24, 1848; Liste, p. | ATS NSD): Long. 144,.;-lat... 46i[(sp-iincl.),, lat. isth. 11; long: spina 7-8 (4. sik, XMIGR048: Northern India, J. S.; East India, from Utricularia fasciculata, G. v. L. 39. S. gladiosum? TUORSER (On Desm. p. 938, t. XVI, f. 21, 1885). V. longispinum. Spi- nulis valde elongatis, longitudine irregularibus. Long. 46; 11at» 48; vlatitisthyd3;rlong: spinsi9—LI7 ua: VISAVI? fS2 (VARIO Mscr. No. 180). In this var. the semicells are ovato-cuneate, not so regularly ovate as in the type, the spines of which are about 6—7 wu long, whilst in the variety they are much longer and vary much in length. As the long. and lat. (ce. sp.) are 52 and 60 u respec- tively, this may be the S. sagittiferum BörG. (Desm. Bras. p. 950, t. V, f. 46)? KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 5. 113 40. S. Strensallense, TURNER, Sp. nov. S. mediocre, fere tam longum tam latum; semicellulis depresso-ovatis, dorso leniter convexis, e basi rotundate inflatis; angulis rotundatis; membrana dense aculeata, aculei in series 9—10 transversas dispositi; parte juxta isth- mum levi; sinu acuto, externe aperto. A vertice visum triangulare, lateribus leviter concavis, angulis late rotundatis. Primum ad »Strensall Common», prope Eboracum (York), Anglia, inveni 1883. Longin6ösvlat:4634 lät.sisth:, 215 0long:4agulsr—6nWadiTeAMbrfi 1x 330; The spines at the edge of the frond sometimes cross each other, this gives some of them an apparently bifid appearance, which at first deceived me, but after examina- tion showed the aculei to be simple. Only one specimen seen. Northern India (Sikhim?). 41. S. sociatum, WOLLE (Desm. U. S. Amer. p. 142, t. XLV, f. 22, 23). A vertice visum diametro s. sp. circ. 30, long. sp. 4—5 wu. T. XVII, f. 13. A fronte non observatum. This agrees fairly well with WoLrLE's plant. 42. S. spinosissimum, n. sp. S. magnum, fere circulare, quinta usque ad septa parte lon- gius quam latius; semicellulis ovatis, dorso leniter et lateribus late rotundatis; mem- brana spinosissima; sinu lineari, angusto, extrorsum ampliato. A vertice visum tri- angulari-rotundatum, non compressum. Long. 68—081, lat. 36—70 (sp. inel.), lat. isth. 14—16, long. spin. 4—6.5 u. OXIE viu(afters Wario, Mser: Nos 147). WALLICH's measure is (circ.) Long. 71, lat. 58 (sin. acul.), long. spin. 4—6.5 u. I have seen forms much like it, but hardly so densely spinous, which I have incorporated with my dimensions, but give WALLicH's figure. »Endochrome in large globular masses», G. CO. W. Raneegunge, July 1855. Rare. 43. S. polytrichum, (PErRTY) LUNDELL (Desm. Suec. p. 63, 1871; Phycastrum polytrichum PertyY, Kl. Lebensf. p. 210, t. XVI, f. 24). Forma minor, lateribus semicellularum (a vertice) paullo incurvatis. Long. 40, lat. 36, lat. isth. 11, long. acul. 3.5—6.5 mu. TI KIL foT6 (after WArzuier Mser: No! 272). This is much smaller than the Swedish form (long. 72—78 wu LuNnpD 1. c.), but not far from PERTY's dimensions (long. 46 wu). Raneegunge, Oct. 1855. Rather rare, G. C. W. S. margaritaceum, (EHrRB.) MEnGH. (Synops. Desm. p. 227, 1840; Rarses Annals N. H. vol; XV, p.l5d7; t.. AI; f.y7;1 Pentastenias margaritacea EHr. Infus. p., 144, t.. X, fi 15; Phycastrum margaritacewm, KrTz. Phyc. Germ. p. 138; Goniocystis (Pentasterias) mar- garitacea Hass. Br: Fr. Alg. p. 356, t. 85, f. 7), var. inornatum, n. v. Vertice visu parte mediana glabra non granulata. Lans bp2sselatn20klatyisthqj8u;OmsQ- JW: UENITI fn 22 0(afteruWArnmies Msers Nosf2l),, fapentasona; 45. S. stellatum, ReEinscH (In RABE. Alg. Europ. No. 1407, 1862; Spec. Alg. Fung. p. 130, t. XXIII bp, f. 2, 1866), var. pulehellum, n. v. Processubus 6—7, basi ornatis, quoque K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 5. 15 44 46. 4. 48. 114 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGA OF EAST INDIA. processu prominentiis brevibus emarginatis binis instructo. ÅA vertice visum stellatum, medio corona circulari aculeorum parvorum ornatum. Long. 32, lat. 38. lat. isth. 13, long. proc. 9 u; f. hexagona. T. XIII, f. 24 (also WariicH Mscr: No. 219, fi 1y: This is much larger than the German and British plants, and in outline com- bines some of the features of the preceding species. The endochrome is radiate, the number of. rays being the same as that of the angles. It is not uncommon in Bengal. [It occurs to me to note that the species named SS. stellatum by Mr. F. BörGESEN, Desm. Bras. p. 953, t. V, f. 53, must be renamed.] S. coroniferum, n. sp. 5. submediocre, tam longum quam latum; semicellulis fusi- formibus, e basi regulariter et valde inflatis, apice verruculis parvis quadrangularibus 6 ornatis, apice truncata; sinu aperto, sub-rectangulo. A vertice visum 6-stellatum, angulis in processus rectos crassos 6 transverse granulato-striatos productis; centrale parte hexagonum, angulis rotundatis. Apicibus processuum truncatis granuliferis vel minute mucronatis. Long. et lat: 40, lat. isth. 125 10ong. proca = T. XIII, f. 21, also in WaALnicH Mscr. No. ATLKORS DE This differs from S. rotula Norpst. (Desm. Bras. p. 227, t. IV; f. 38) andéfrom S. coronulatum Worre, (Desm., U. S:; A::;pPs, 135, t..XLIV, f. 11, 12), m generalfouts line, in size, and in being as broad as long. S. Willsii, n. sp. 5. submediocre, paullo latius quam longum, superiore parte granu- lata, apice sub-truncatum vel truncato-rotundatum; semicellulze late cuneatx, angulis basalibus rectis; juxta isthmum acnuleis brevibus 12 (6 a fronte visis) instructe; an- gulis 6 in processus rectos crassos protentis; processubus striato-granulatis, apice trun- cato-mucronatis, ad basin verrucis binatim positis preditis; sinu brevi, cuneato; mem- brana in inferiorem partem semicellularum non granulata, levi. A basi visum angulis interne rotundatis; a vertice centro hexagonum, angulis bi-emarginato-rotundatis, in- terne verrucis parvis hexagonatim dispositis ornatum. Long. 38, lat. 40 lat3isth; 12;,longsqproct He: IM: HI 205 I have seen almost exactly the same form, but rather smaller (23X26 u) in England, and long ago I wrote upon it to my friend A. W. Wiuis, to whom I dedi- sate this, as S. margaritaceum forma. Nearest to S. odontatum Worrr (Desm. U. S. A. p. 134, t. XLIII, f. 8) from which it differs in size and apical arrangement, though agrecing in possession of basal teeth. 8. gemmulatum, n. sp. S. mediocre, quarta parte latius gquam longum; semicellul:e late cuneiformes, processubus rectis crassis granulato-striolatis 6 ad apicem cujusque semicellule instructax; apicibus elevatis, paullo rotundatis vel sub-truncatis, duobus circulis gemmulorum ornatis; centrali parte frondis levi, margine crenulate sinuato; sinu brevissimo, fere rectangulo. A vertice visum sex-radiatum, angulis introrsum late rotundatis; processubus apice rotundatis. Long. 38, lat. 46—51, lit. isth. 12—14; long. proc. 11—138'w: TONI f205 Northern India. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS: HANDLINGAR. : BAND 25. N:O 5. 115 The strie in this plant are very faintly granulate, more approaching minutely rugose. 49. S. equum, n. sp. S. mediocre, sexta parte latius quam longum; semicellulze late cune- atx, margine et apice sinuato-crenulatae; apicibus (et radiis super. lat.) truncato-2xequatis; basi rotundato-inflate; processubus vel radus rectis, striate granulatis, apicibus trun- cate et minute mucronatis; centrali parte frondis glabra; sinu amplissimo, interne sub- acuto. A basi visum 6-radiatum, centro leve; angulis interne rotundatis. Longsh35; lats42; dat. sisthipk2;rlongiradad2518-w "TAM f: 26 50. S. pinnatum, n. sp. S. submediocre, fere tam longum quam latum; semicellul& cuneato- ovat; apicibus (apud basin processuum) 12 pinnatis, pinnis crenato-emarginatis; qua- que semicellula cum processubus 6 rectis crassis striato-granulatis apice truncatis mi- nute mucronatis munita; semicellulx apice truncato-rotundatze aculeis parvis sparsis, et basi (ad radios) cum aculeis in series duplices verticales, instruct2e; lateribus semi- cellularum sinuatis; sinu brevissimo, sub-acuto, aperto. A basi et a vertice visum 6-radiatum, intra angulos rotundatum. Long. 38, lat. 42, lat. isth. 12, long. proc. 11 wu. T.. XIII, f. 27, also WALticH Mscr: No. 218. Var. simplex, n. v. Semicellulx apice incavatre, basi non aculeate, glabre; pin- nis emarginatis sed simplicioribus. IHongs a0-53 Sp lats4b5 non ,dlat istb.tl2-— 4 longstproe.l 12 usn T.. XM fi 29. Both these plants are not uncommon in Dr. WALLICH's gathering. 51. S. torsum, n. sp. 5. minus, quinta parte latius quam longum; semicellule cuneate, ventre inflate, apice paullo rotundate corona verruculis parvis 10—12 ornate; anguli cum radiis 5 incurvatis ad basalem partem verrucatis apicem versus minute striato- granulatis paullo attenuatis muniti; centrali parte frondis lxvi; sinu brevi, cuneato- rotundato. A vertice visum 5-gonum, radiis contortis, angulis rotundate incisis. Long. 26, lat. 32, lat. isth. 8, long. rad. cum prom. verruc. 11 u. 'T.: XIII, f. 28 (also WAzrtricH Msecr. No. 256 B?). Bengal, common. 52. S. ornatum (Borpt) Nos. (S. margaritaceum B ornatum Borpr Sibir. Chloroph. p. 115, t. V, f. 27). Paullo major quam plantula Sibirica. Hongy28:lat./S2, lats isthy 2 lörxgAproe. 8 u. t T:oXIM; fr28”. This is very close to Borpt's form, which (unlike his f. 26!) I hardly think can be classed under S. margaritaceum. 58:.S.,tincisum;. Worzrr:. (Desm. U.: S. Anp. 132; t. XLI, f; 12-14) forma. minor. Minor, sed fere ut in f. 12 WoLrer 1. ec. delineata. Long. 12, lat. 16.5, lat. isth. 5 ee (fide WarzricH Mscr: No. 215). 54. S. foliatum, n. sp. S. parvum, fere tam longum quam latum, semicellulis (cum. rad.) fusiformibus, e basi inflatis, apice elevato-truncatis, radiis sub-rectis 5 instructis; radii breves striolate apice rotundate (granulate?), quoque radio prominentiis binis conicis basi incluso; centrali parte frondis glabra; sinu aperto, brevi, latiori. A basi visum 5-gonum, radiis paullo recurvatis, cum appendiculis foliaceis. Long. 20—22, lat. 24, lat. isth. 7, long. rad. c. prom. 5 M. TAN; £3:301 59. di. 116 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAE OF EAST INDIA. Note. The above plants Nos. 46—54 form an interesting series, all being evi- dently related yet differing in material points from one another, and agreeing in other details with those species of which S. margaritaceum Eur. and S. rotula NORDST. are the extremes. S. truneatum, n. sp. S. minus, fere tam longum quam latum; semicellulis ellipticis, basi et apice equaliter rotundatis, 3-gonis; angulis paullo productis, truncatis, breviter dentatis; - semicellul&e apice verrucis (a vertice triangulatim positis) ornate, reliqua frondis lxvi; margine basis sinuata; sinu brevi, acuto, extrorsum valde ampliato. A vertice 3-gonum, lateribus paullo incavatis, apicibus truncatis. Long: et lat.” 29—30, lat: isth:: 10 u (fide G: OC. WW). T. XIII, f. 20, after WALririicH Mscr. No. 266. In general outline this agrees fairly well with the variety (var. 6 Wolleanum Nos) robslS; rasperum, ”figured” byrWorze(Desm. USA Anp. Sonet. XLIBSEST 5) which although related to that species, is certainly not the form of BRÉEBISSON (6 pro- boscideum exclus.). WaALricH distincetly states »frond smooth>, all the forms of S. asperum, as the name indicates, being rough and granular. This form has the sides crenato-sinuate only, and seems intermediate in form between BREÉBISSON'S species aspe- rum and scabrum. S. fureatum (EHrB) BresB. (Liste p. 136, 1856; Arch. in Prit. Inf. p. 743; Xanth. furcatum EurB. Abbl. Berl. Akad. p. 318, 1833; Infus. p. 148, t. X, f. 25; Meteorp. p. 12, t. Ty f.r20l;uStaur. spinosum BreBrinRarrsoBrDesmp. 143, tANXIL ETS: Phycastrum furcigerum KrTz Phyc. Germ. p. 138, 1845; Asteroxanthium furcatum KrTz. Sp. Alg. p. 183, 1849). Forma Indica, n. f. Long. '28;2 lat: 8F(s: proc!) long730, lat.r28. (er proc) lats isth8sreKNdErE: OIIW oMser. ING: 2200 PRIV feg. In this form the processes at the angles are normal in number, but the sub- sidiary processes are more sub-marginal than dorsal in position; this is seen in the vertical view, in which they appear very short. Raneegunge, Nov. 1855; G. C. W. Note. The Asterozanthium bisenarium of KörtzisG (Spec. Alg. p. 183, 1849 (non NXanth. bisenarium EHrRB., On BAILEY, p. 46 Verbr. Amer.) = Xanth. — No. 3, BarneY Am. Bacill. p. 291, t..T, f. 16; which is most certamly this species! Referring to EHRENBERG'S critical list of BaAineY's forms on p. 46 Verbr. 1843, I find that he refers this to his Xanth. coronatum, p. 138, No: 209) t. IV, fi 26, Ive: whieh is'cer- tainly different from BAILEY'S icon, and is really = St. furcigerum BREB., in Menegh. Synops. p. 216; so that the specific name coronatum of EutHR. is invalid. This is one of several instances in which EHRENBERG has failed to recognize his own species, or has described the same plant by different names! S. triangulare, n. sp. S. parvum, quinta parte longius quam latum; semicellulis cu- neatis, apice leniter rotundatis, ventre paullo inflatis; triangulatis, quoque angulo pro- cessubus binis sub-verticalibus positis apice bidentatis vel furcatis instructo; membrana tota glabra; sinu amplissimo, fere rectangulo. A vertice visum triangulare, processubus tribus planis tribus elevatis. 59. 60. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 6. 117 Höng 26, dat. 22) 0atsasthir6jölong proc: /4 pu I. XII, f:33. Central India. This little form is like a very minute Stau. furcigerum BrÉB. (ut supra), but the processes are not attenuate and the frond is quite smooth. S. pansum, n. sp. S. submediocre, tam longum quam latum, subceirculare; semicel- lulis ellipticis, dorso leniter rotundatis, ventre paullo inflatis, triangulatis, quoque an- gulo processubus 4 rectis divergentibus verticaliter positis (2 supr. 2 infer.) apice tri- dentiferis munito; membrana glabra; sinu valde aperto introrsum rotundato. A basi visum triangulare, angulis rotundatim fissis, lateribus paullo incavatis. Löngyketnlatis33; dativisth::; Sjlongaproc:, 78! mwri(fidet GO: W:):x, T: XII, f. 32, after WaArziicH Mscr. No. 211. This seems nearest to the form I have named SS. furcatum f. Indica (sub. No. 56) from which it differs in the processes being duplex and binate, and deeply triden- tate at their apices. S. Wallichii, n. sp. S. submediocre, fere tam latum quam longum, egregium; semi- cellulis quadrangulatis vel indistinete hexagonis, basi inflatis, apice rotundatis; anguli superiores in processus 6 (divergentes) producti; processubus sub-erectis, apice 3—4- fidis; anguli basales cum processubus parvis sessilibus 3—4 dentatis muniti; superficie levi; sinu aperto, sub-cuneato, interne rotundato. A vertice visum 6-gonum, stellatum; angulis introrsum rotundatis; processubus minoribus non visibilibus. Long. 40, lat. 38, lat. isth. 10; long. proc. super. 12 infer 1.5:—2 u (fide G. C. NokWMiser:, cum 1cone» No: 210).: T: XM» £ 34. Raneegunge, Nov. 1855. Rare. To my valued friend G. OC. WarucH I dedicate this micro-plant. S. sexangulare (BULNH.) LUND. (Desm. Suec. p. 71, t. IV, f. 9; Didymoeladon sexan- gularis BurNH. in Hedw. p. 51, t. IX, A f. 1; Didymocladon stella Mask. N. Z. Desm. p. 308, t. XI, f. 9, 10 1880; Stau. furcato-stellatum REinscH Contrib. p. 85, t. XVI, fr IT8TS)P Former 7. crassum, n. v. Cum processubus in ratione dimensionibus crassioribus quam in « (LUND. 1. e.): processus aut sinuati et glabri aut serrati. Köns:a605- 30;Mat.NO6E- 154(C-1proc:), Jat listh. 12-15, long: proc. 16-19, crass. proc: (—8nu. oh. XV, fila b for. glabrum; c d forma dentato-serratum. d. intermedium, n. v. Multo gracilior quam precedens; processubus paullo attenuatis. Hongit5ör 607dat; 60-64: (Cproc),wlat. visth:a 10-11) slong.«proc. 15—16, cr. prosmtentr s4==4:59 pm Pl ÄN £o2;also än./WAmicH MsersiNos 212;:214:. Bengal, 6: C. W.; Khasia; G. v: L: e. attenuatum, n. v. Radiis et processubus tenuibus (Stau. (Didymocladon) furcigerum MäasKkELL, N::Z. Desm: pp: 2465:254; ts ANXIV, fo 18; 1882). Long:148— 50; late, 52= 574 (EC: proc.),y-lat.sisthra8! long. proc. i14—16, crass. proc. 2 NNGeÉ. 33 All the above forms, as seen by me, are pentagonal. Form&e Wallichianze: 1. & triangularis. 2. & compressa (2-angulata). 118 W. B: TURNER, FRESH-WATER ALG/E OF EAST INDIA. Forme parve a cl. G. C: WAcucH observate, sec: Mscer. No. 216; Proc. et rad. | sinuatis et glabris aut serratis. Long: 42, lat. 43 (c. proc); long:net: lat. (s: proc.) cires:23, lat. listhi 6—7, long. proc. 7—9, crass. proe.. 2—3 u, fide GG: C. W. lc. The first 3 mentioned above I have found to be exceedingly common in the Bengal materiel. All the apices appear to be simple rotundate, I have not seen one approaching the producto-truncate form of apex mentioned by Norpsteprt (Alg. N. Z. p. 35, t. IV, f. 1); but it is evident that this is a very polymorphic species. MASKELL'S f. 13 b is hexagonal, a is pentagonal; his f. 10 (of 1880) is heptagonal. Two of WAL- LICH'S icons show that the lower or basal radii are often much convergent, and cross those of the other semicell, in this case the sides of the semicells appear laterally in- clined. JosHuva, in Burm. Desm. p. 642, enters this species twice, under BULNHEIM'S and REINscH's names! TI XIV, fo Ios: 9 triangularis; bf öteompressar 61. S. horridum, n. sp. 5. minus, valde latius quam longum; semicellul& fusiformes, apice truncato-emarginate, basi paullo inflate; triangulatx; intra angulos processubus binis apiculatis vel emarginatis ornatx; anguli in radios breves producti; radiis valde aculeatis, apicibus 3—4-fidis; semicellularum basis aculeata; juxta isthmum glabra; sinu profundo, acuto. ÅA vertice visum triangulare, lateribus sub-rectis; medio verru- | culis triangulatim positis ornatum. | Long. 22, lat. 29, lat. isth. 8 4 (after WALLICH Msecr NO 230). oh. ENTVERTSRO Nearest to Stau. aculeatum (EHR.) MENnGH., from which it differs in the non- aculeate apices and in the brevity of the processes. 62. NS. pisciforme, n. sp. »S. mediocre, circ. quinta pars latius quam longum; semicellulze longe fusiformes (»pisciformes»), basali parte paullo inflatex, dorso leniter convexe; dorsum processubus brevibus furcatis 6 instructum; semicellulx basi prominentiis sessi- libus brevibus emarginatis 6 ornatx; angulis 3, recte productis, lxvibus, apicibus fur- | catis; membrana glabra; sinu profundo, ampliato, interne rotundato. A vertice visum triangulare, lateribus medio paullo convexis, angulis acutis. Long. 46—50, lat. 56—62 (c. rad.). lat. isth. 10—14 u. ”T. XIV, f. 7, also in r WaLrLuzicH Mscr. No. 236, 237: | 63. NS. Indicum, n. sp. S. sub-mediocre, 13—13-plo latius quam longum; semicellulx late cuneat2e, dorso paullo rotundatr, basi inflato-sinuate; dorsum processubus brevibus erectis furcatis 6 instructum; semicellulx trigonix, angulis processubus non longis ser- ratis apice dupliciter bifidis (vel 2 et 2 aculeis verticaliter et binatim) munitis; mem- brana reliqua glabra; sinu brevi, sub-acuto. A vertice visum triangulare, lateribus leniter incurvatis. Massa chlorophyllacea 3-radiata. T.XIV, If. 11; after! WAniicH Mset:oNo: 232: Long, 20;s1lat.: 29:(c: proc:), lat: istkil!6 5. > DA 0 ADA rara KN rr SY Raneegunge. 20 Nov. 1885, G. C. W. The doubly bifid apices of the processes, shewn at f. 11 b, are very peculiar. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 5. 119 64. S. stellinum, n. sp. S. magnum, 13-plo latius quam longum; semicellule late cuneat2e, dorso paullo convexe, e basi paullo inflate; angulis 5 longe productis, processubus divergentibus attenuato-sinuatis apice dilatato-trifidis munitis; membrana glabra; sinu vix inciso, amplissimo. ÅA basi visum 5—6-gonum, stellatum; juxta isthmum cum 5 stigmatibus triplicibus sessilibus ornatum. Föno160, 11åt:190-(e-spröc:), Hat. iSthartsllong:sproc: 84, long."acul: 5-7 u. T. | XVol£A16. | Central India. A peculiar form, apparently between St. aspinosum Worrir (Desm. U. S. A. p. | 143,1t. Icy f. 22;523),; andoSt.splatycerum JosH. (Burm. Desm. p:: 648, t:124, f. 1. 2). | it is smaller and not with spinous or granulate arms, but with basal stigmata. | 65. S. senarium (ErRrRB.) RarFs (Br. Desm. p. 216, 1848; Pesmidium senarium Etr. Verbr. | p. 124, t. IV, f. 22, 1843; Stephanoxanthium senarium Kurtz. Sp. Alg. p. 184. 1849; S. furcatum v. senarium avet. nonnull.). | | Long. 34; 1lat:H261 (8. proc))long. 46;rlat.-50 (cec: proc.); lat. isth. ll; long. proc. mass 0 3 OnT proc: min. 3-4 wa CE NVNfa 3 | This form is not uncommon in Bengal, though not noticed by WaArricH in Msecr. | It appears to be much smaller than the Swedish plants observed by LUNDELL, Desm. ; Suec. p. 67, of which it is to be regretted he did not give a figure. | | Note. Wilthout enterimg into the questio vexata whether S. senarium 18 or is | not a var. of S. furcatum (Eur.) Bres., the following note by: NORDSTEDT is of in- terest: — Cfr. RaABH. Alg. Eur. No!w2325, »St. furcatum f. trigond; SANDHEM — Ö. NORDSTEDT? . .. >»Inter hoc Staurastrum individua parcissime occurrunt quorum semi- | | | cellulx una ad St. spinosum RaArFs altera ad St. senarium EnHRrR. pertinet.> i 66. S. nonanum, n. sp. S. magnum, paullo longius quam latum (proc. incl.); semicellulis | depresso-globulatis, levibus, dorso et ventre rotundatis; angulis 3—4, quoque cornubus | longis crassis rectis lxvibus divergentibus 3 apice furcatis vel forcipigeris armato; sinu | non profundo, rotundato. ÅA basi et a vertice visum tri-quadrangulare, processubus Å 9—12 radiantibus, lateribus valde convexis, angulis acuto-rotundatis vel rectangulo- | rotundatis. | Long: 38-42, låt. '36—40' (s.proc.); long. circe. 80, lat. cire. 74 (ce. proe:);':lat. istlvt böljrlongiuproclvk8==22 uivPDaoNV) fodl4. föminorsfriLong. 40jflat 28 (sy proc); long: 48; lat. 46 (e. proc); lats isthib 13, | long. proc. 12 u. | WALLICH gives: — » 33, » 23 SV SP DO | löngikproer 1A4==210ms inoMser! No:u218200T: XV, f15: | — — quadrangulare. Status 4-angulatus form precedentis. | Fong: :29,-1at: 26, (8: proe.); long. et lat. 50-(e: proc:); lat. isth. 14, long. proc. | 1 08 une Ti GKOV, fyr KEVIN | The forms of this species, except the 4-angled one, are exceedingly common in | the Bengal district. It seems nearest to S. subarmigerum Roy and BissEt (Jap. Desm. | t. 269, f. 2), but differs in the decidedly convex sides in vertical view, while the Ja- | panese plant has »sides concave». Mr. Ror in litt. considers this = St. armigerum | | | | | 120 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAE OF EAST INDIA. 67. 68. 69. 10. 71. Brez. (Liste p. 136, t. I, f. 22), but I believe that BrEB.'s plant = St: eustephanum Enr. (Desmidium eustephanum Eur. Verbr. p. 124, t. IV, f. 23, 1843), both of which are granulate, with serrate arms and margin, while this is quite smooth, besides dif- fering in other details. S. subarmigerum, Rory et Bisset (Jap. Desm. p. 239, t. 269, f. 2, 1886) forma. Long. 22, lat. 21 (s. proc.), long. 28, lat. 32 (c. proe.), lat. isth. 8—10, long. proc. 4—5 u. WarricH, in Mser. No. 220, gives long. et lat. (s: proc.) 31, Hat Äisth. 8.7, 1000! Prock- B==0 WS NINE IE In this peculiar plant the processes are the exact reverse of those in St. furca- tum, being 2 superior and 1 inferior at each angle, and divergent. From the above dimensions it appears that the forms noted by WaALricH were larger than those I have seen, and also the Japanese plants of R. and B. Could it not be considered as a reversed variety of St. furcatum? S. areuatum, Norpbsrt. (Norg. Desm. p. 36, t. I, f. 18, 1873). Long. 20—24, lat. 28—32 (s. proc); lat. isth. 7—9 mu, fide G: C. W.' Mscr No. 244: 7 "i XIV, fi 2070 after IWKIRIcENL sc There seems to be but little difference between the Norwegian and Indian forms, except that the dorsal processes in the latter are a little longer and in vert. v. are more divergent. S. Hantzcehii REinscH (Spec. Alg. Fung. p. 129, t. XXII D f. 4, 6, 1, 1866; St. in- tricatum :DEnre:/ ex parte ((Desm Sub: Alps p-(139)) t..XI fl07 14; l5yv20; exelf: 11? 12, 13, 16, 18, 21; 1877) — var. cornutum, n. v. Long. 24, lat. 20 (s. proc.); long. et lat. 30 (ce. proc.); lat. isth. 9, long. proc. 6—17 wu. | This variety, though smaller in size, differs but little from REnscH's form except in the length of the processes. It is nearly equal in dimensions to the Italian plant of Delponte. - T. XV, f. 23. S. infestum, n. sp. 5. parvum, fere tam longum quam latum; semicellulis cuneatis, dorso convexis, ventre paullo inflatis; angulis tribus rotundate fissis, in processus rectos binos divergentes productis; dorso apud angulos processubus 3 sub-erectis brevibus munito; processubus omnibus apice furcatis; superficie tota levi; sinu brevi, sub-acuto. A vertice visum triangulare, lateribus paullo convexis, processubus ad angulos radiatim dispositis. Long. 17, lat. 13 (s. proc,); long. 22, lat. 19 (ce: proc:); lat: wistlis5longiproc: dors; 2, long: proc. ang. 4-+06 0: MEX VSefsolR S. Royii, n. sp. S. minus, fere tam latum quam longum; semicellulis cuneatis, dorso convexis, ventre paullo inflatis; angulis 3—4, late rotundate fissis, in processus rectos binos divergentes productis; dorso supra angulos processubus (2xquali longitudine cum inferioribus) sub-erectis 3—4 munito; processus omnes furcati; membrana glabra; sinu brevissimo, rotundato. A vertice visum 3—4-angulare, lateribus paullo convexis; pro- cessubus (1 super. et 2 infer.) ad angulos productis radiantibus. Long. 22, lat. 18 (s. proc:); long. 32; lat. 30-(c. proe.); lat::asth. 83 long: proc. a ig 7-—=8ru. VT NEMI fr20t 13. it. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O DB. £21 I dedicate this distimet little species to a good micro-observer, and my valued friend, Dr. JoHN Ror, of Aberdeen. S. ineditum, n. sp. S. mediocere; fere tam longum quam latum (inel. proc.); semi- cellule fusiformes, dorso convexe, e basi regulariter expanse; angulis 3 in processus rectos singulos productis, angulos versus processubus brevioribus 3 dispositis (1 dorsali et 2 ventralibus); processus omnes apice furcati; membrana levi; sinu aperto, brevi, rotundato. ÅA vertice visum triangulare, lateribus convexis, versus apices attenuatis. Long. 36, lat. 28 (8:! proc:); long. et lat. 48 (ce. proc.); lat. isth: 11; long. proc. åhgul10==1 1; long. proc! ! ciet.”6-=7' jusor PT. XVjpfs2T. This is probably the same as the form included by DeELtPoNTtTE under his species Stuvintricatum ! (Desm.. sub! alp. t. XIV f£..16,-21; cet excel), in which certainly 3 di- verse forms are described. S. Japonicum (R. & B.) nob. (St. Hanteschii var. P Japonicum Ror and Bissert, Jap. Desm. p. 240, t. 269, f. 5). S. mediocere, quarta vel quinta parte longius quam latum (proc. incl.); semicellulis a fronte visis perfecte globosis, dorso radiis 5— 7 sub-longis rectis fere erectis apice bifidis imstructis; ventre radiis 8—10 longioribus rectis fere horizontalibus apice bifidis munitis; semicellulis glabris non sub-lobatis ut in St. intri- cato DELP., nec cuneato-fusiformibus ut in St. Hantzschio REinscH; radiis levibus non margine serratis vel dentatis; sinu aperto, rotundato, in visu basali circulo granulorum suturam cirecum ambiente. A vertice visum 8—10-radiatum, angulis interne rotundatis. Long: wå7T=40, "lat: ""P8—21»(8.: proc.);! long. /46— 50; lat: 3340 (ce rad), lat. istial0- 124 long. grad, N0-—F3 UA. IÄPIANV haft 24; The number of rays in this form varies considerably; taking the vertical ones first and the horizontal ones in succession, I have noted forms thus, 5—8 one speci- men;,ifigured = 5-9, figured;:6==9 Rövetub.okde.; 6==10;15-—10:00It> appears to be nearly related to St. leptacanthum Norpbst. (Desm. Bras. p. 230, t. IV, f. 46), but differs much therefrom in being smaller and with considerably shorter arms, which are not so widely expanded at the furcate apices. St. Bissetii, n. sp. S. minus, fere tam longum quam latum; semicellulis cunealtis, dorso late et ventre paullo rotundatis, triangulatis; quoque angulo processubus brevibus rectis levibus apice furcatis 7 (3 et 3 utroque latere verticalibus, et 1 centrali) ar- mato; membrana glabra; sinu aperto, rotundato. A vertice visum triangulare, lateribus paullo incurvatis, processubus radiantibus divergentibus. Long: 26), lat. 18:(s: proc:); long. 30; 1at.' 32 (ce.proc.); lat: isth: 8, long. proc. 550 AUDRONVIINE 26: To my kindly correspondent J. P. Bisset, of Banchory, (coadjutor of Mr. Rory in micro-botany,) I dedicate this distinct form. S. rusticum, n. sp. S. minus, quinta parte latius quam longum; semicellulis irregu- lariter cuneatis, dorso convexis, ventre inflatis, levibus; angulis 3, in processus paullo convergentes, minute aculeatos, apice 3 —4 dentatos, productis; quoque angulo proces- subus brevibus 2 erectis bifidis, cum aculeo brevi crasso unico inter verrucas 2, or- nato; parte centrali frondis levi; sinu brevi, acuto. A vertice visum triangulare, late- ribus in centrali parte fere rectis apice acutis. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 5. 16 76. 18. 179. 80. 122 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZE OF EAST INDIA. Longa. 24,,lat.i:304(€:1Pioen, Jatnisth.a7» long pnrossik—==8hwtWRHNIET S. Zelleri, n. sp. 5. submediocre, fere tam longum quam latum, semicellulis a fronte globosis, processubus 5—06 lateralibus horizontalibus levibus rectis apice furcatis mu- nitis, et xque numero processuum dorsalium consimilium verticalibus, et supra infer- riores dispositis, instructis; membrana glabra; sinu brevi, rotundato. A vertice visum 3—6-gonum, stellatum; angulis introrsum rotundatis; processubus superioribus a infe- rioribus subtentis. Long; 28—30, lat..29—39; datsvisth. Z9,;longa prock6é-—4 st TAI, £ 28: I have given this specific name in remembrance of Dr. G. Zeller, who, in 1873, wrote upon Indian Fresh-water Alge. S. Renardii RrinscH (Sp. Alg. fung. p. 127, t. XXIII A, f. 1; 1866; Didymidium (Staurastrum) Renardii, ReisscH Alg. Frank. p. 168, t. VII, f. 9, 1867; Stau. trun- catulumi REiscHContrib:y, Pp. 91, t.. INj£.13, 1875): Long.; .25, lat..22 (c:, proe.),-lat.,isth.. 7, long: proc. 8—45u; JT.SXVILrENS; a is shewn slightly oblique. This seems not uncommon in Bengal. Refering to the last synonym, the change of name by its own author without apparent cause is hardly commendable. Norp- STEDT (Alg. N. Z. p. 36, t. IV, f. 2) very properly retains the old name. S. pseudofurcigerum RrisscH (Alg. Frank. p. 169, t. XI, f. 2, 1867; Sp. Alg. fung. pe 128; ts ALM :C fy 1,7: 1866;: WoLLE,Desm.sU:aS: An porl47d ata HI fi 270 000-0604 Cooke Br. Desm. p. 147, t. LXI, f. 4, 1887; Stau. furcatum c pseudofurcigerum, RABH. Fl. Eur. Alg. III, p. 218, 1868; non LUNDELL (Desm. Suec. p. 71, nee CoorriJ; Q. Club;+p5- 208; talg fylf3L880) korna: Lat.-36, ;proc.-apie. longit.,6wtI TaXNVIlfaD. I overlooked this form when making my sketch No. 667, so only drew it in vert. view, but think I am correct in thus referring it. The species of EurB. St. eustephanwm has frequently been mistaken for this species, though RrisscH (in mem. cit. pp. 169 and 128) says distinetly »membrana glabra». The principal processes, at the angles, are shorter than in furcatum and senarium. S. saltans, Jostva Burm. Desm. p. 641, t. 23, f. 21, 1886). Long. 43—47; ,Jats,65=-80; lat. isth. 5l0—12) long:spooc:4yltF— 2470 8, (b corpore in capsulå ineluso). At b a curious state is depieted (after WALrricH Mser. No. 261, f. 4); Dr, W. says, »The arms appeared protruding from a distinct membranous elliptical cell — the upper spines being... reflected upwards, so as to meet each other at the inner side of the top of the cell, .., these spines are not completely developed». The form is 2-angled, and near to S. grallatorium P foreipigerum LaAGErH. (Amer. Desmfl. p. 249, t. 27, f. 27), and to the type-formi S. grallatoriuin NORDST.; q. v- No:n883: S. galeatum, n. sp. S. mediocre; 1'/,—1"/,-plo latius quam longum; semicellul: cu- neat, dorso elevato-rotundatex spinulis singulis crassis capitato-acutis horizontalibus utroque latere ornato (spinulis nonnullis aliter cuneato-acutis), ut »galeam> ferentes; ventre paullo inflatx; angulis 3, longe productis, processubus convergentibus, margine serrato-dentatis apice maqualiter furcatis, quoque angulo ad margmem superiorem basis 81. 82 . 83. 84. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. ' BAND 25. N:O 5. 123 processu (vel aculeo erecto crasso, vel processu erecto emarginato) instructo; centrali parte frondis levi; sinu brevi, rotundato. A vertice visum triangulare, lateribus paullo CON Vexis. IPAEEVirefära fuga 0 (0 safter WAaznrce ”Mscr: NO: 259,/ 261; f. 3) These forms are frequently »compressed> or 2-angled, f. I is so; I a is an ex- ample of incomplete cell-division; WaAzrricH (from whom I copied them) thinks b is pan aborted cell> — may it not be the very commencement of division? Dimensions: Long. 46, lat. 76, lat. isth. 10, long. proc. 26 (c. acul.) mu. » 41705 158) » 9, > SEM la ; j z AOL HE » 9, » > 21 $ HINNG0 > FE > 10 tv Aa Fairly common in Bengal, G. C. W., 1855; East India, from Utricularia fasci- cwlata, G. von L., 1889. S. orientale, n. sp. S. mediocre, quinta parte latius quam longum; semicellulis cu- neatis, dorso elevato-rotundatis utroque latere apicis spinulis singulis crassis transverse divergentes munitis; ventre paullo inflato; angulis 2, processubus crassis paullo con- vergentibus, margine inferiore sinuatis, superiore aculeis 3—4 validis elongatis erectis armatis, apice 1--3 spinulis vel prominentiis munitis; membrana reliqua glabra; sinu brevi, rotundato. A vertice visum 2-gonum, compressum, semicellulis ec. proc. angusto- fusiformibus. Long. 50, lat. 64 (c. proc.), lat. isth. 14; long. proc. 16, crass. semic. 18—21 u. IATA TT 5 (alter WALLICH Mscr. NO. 2959). There seems to be a small form of this, with dimensions: Long. 33, lat. 48, lat. isth. 10, long. proc. 10 u. = f. minor. WaALuicH says »Constriction marked by a band>, but I do not notice this in his icons. S. leptocladum Norpsr. (Desm. Bras. p. 218, t. IV, f. 57) var. cornutum, WinuzE (Bidr. Smdamer. Alo.flor: pa lt. Irfo39): oh AIV, fi l2 (after WaricH Mscer. No. 252, 253, 255) X.-330: Tonga döa BO lata nd0—7)8, dat. isth..8—92, Jong: proc: J3,,Crass:.semic. 17 ju. These dimensions are from his drawings, but he must have seen a smaller form, long. 30, lat. 58,5 u! (f. minor). T. XIV, f. 16 (from Central India) >X 500. Longa,46,:latspo0,1lats. 15th.i.9, Jong. proc» 32,4. Neither WALucH nor I have seen the typical form. S. grallatorium, Norpsr. (Desm. Bras. p. 228, t. IV, f. 52). Longira0;tlats96) latiisthingydonghproc:t82;ncrassyl6: ack AT; NV) fö 15: Central India. Å Exactly like the Brazilian form, but a little larger. S. pseudosebaldi WizrE (Norg. Fersk.-alg. p. 45, t. II, f. 30) 6 bicorne Borpr (Sibir. ONOtopE pv tv f:236). Forma cum centrali parte apicis non inciso-aspera. 89. 86. 8. 124 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAE: OF: EAST: INDIA. Long: 45, lat. i65;,lat.sisth: 9;-crass, 15,u.,.-T:) NIVsif. 1494: 3307 after WmricH Mscrsf251,B. Baboosole, 22 0et-18556- 03 WW y pulehellum, n. v: Apice productum, truneato-erenatum, apud angulos tricornutum, cornubus brevibus crassis acutis vel emarginatis; basi inflatum, inflatione summa mucronata. long. 42-n5030latssN0-mh5; dat. Isth. 15; ud Ta VT 14. « typica, WinLLzE 1. c., long. 50, lat. 57 u, ex Utricularia stellari, from the Hima- layas, G. VON L. S. Bengalense, n. sp. 5. submagnum, plus 1'/;-plo latius quam longum, compressum; semicellulis cuneatis, dorso leniter convexis, ventre inflatis; in angulis 2 longe pro- ductis; processubus convergentibus, margine serrato-dentatis apice trifidis; dorso et apice semicellularum sericbus 3 verrucarum tranverse ordinatis, a vertice visibilibus; semicellula in basali parte utroque latere 4 vel 8 prominentiis brevibus emarginatis verticaliter (2, 2) positis ornate; membrana reliqua levi; sinu brevi, cuneato-rotundato, externe ampliato. A vertice visum longe fusiforme. Long. 93, at. 87, lat. isth. IL. long: Proc. 25, crass. d8 fw. Forma minor; long. 31, lat. 46 mu. T. XIV, f. 13 X< 300 (also in- WALLICH Mscr. No. 251 A.). S. Sunderbundense, n. sp. S. mediocre, cire. 5-ta parte longius quam latius; semi- cellula: cuneate dorso verrucis emarginatis predite, ventre sinuatx; in processus 3 angulis product, processubus crassis verrucose striato-dentatis paullo convergentibus apice 3-aculeatis; centrali parte frondis lxevi: sinu brevi, rotundato. ÅA vertice visum triangulare, centro coronå verrucarum ornatum, processubus apud bases seriebus 2 verrucarum vel dentium instructis; a basi visum centro paullo rugatum non dentatum. Stau. pseudosebaldo Winzz, Norg. Desm. p. 45, t. II, f. 32 proximum”? Zygospora globosa, spinis longis rectis attenuatis basi conicis apice bi-furcatis (vel 4-ramosis) margine 7 visibilibus ornata. Long. 40, lat. 42—47, lat. isth. 10, Zygospora dimetro 25, long. spin. 16—17 jus "TF XIV, f.18 X< 4005 Zygospore, etc. after WALEcH Mser No: v2285 S. Sonthalianum, n. sp. S. mediocre, cire. 1'/;-plo latius quam longum, bicornutum vel 3-angulare; semicellulx late triangulares, dorso et ventre convexo-emarginate; centrali parte frondis lexvi; processubus margine inferiore rugosis, superiore basi emar- ginato-verrucatis apice dentatis finibus furcatis; sinu brevi, acuto. Processus leniter convergentes. A laterc visum 2—3-gonum; f. 2-gona fusiformi apice verrucis in series duas, et f. 3-gona lateribus incavatis apice verrucis triangulatim positis (centro l:evi), supra processus que verrucosum, ornata. Zygospora ovalis, spinis longis rectis atte- nuatis, basi conicis, apice 4-ramosis, apud marginem cire. 9 visis, armata. Long: 40—48, lat. 53— 69; lat. isth. 10; Diam: zygosp. Sonkruömlonglspin:s22 u. T. XIV, f. 27 X< 400 (alsowint WaAtmiCHrMscnoNow227jH230)i2315; mygosp akter WaLzicH' No. 229). The 2-angled form in vert. v. is much like S. bicorne HaurrFr.' (Zellmemb. Desm. p. 37, t. III, f. 24), but that is punetate and the verruce, do notiextend in 88. 89. 90. 9. KONGL. SV. VET. : AKADEMIENS HANDLINGAR. : BAND 25. N:O 5. 1235 series upon the arms; the front v. entirely differs in the basal portion. The 3 angled form seems nearest to, but smaller than, S. Sebaldi BP Brasiliense BÖRGESEN (Desm. Bras. p. 952, t. V, f. 51); it is also near to the next, than which it is much smaller and more depressed. S. proboscideum (BrÉB.) Arcu. (in Rares Br. Desm. p. 139, as S. asperum Bb probo- scideum, t. XXIII, f. 12 b. c. non a; S. proboscideum ARCH.' in Prit. Inf: p. 742, 1861), £ altum Borpr (Sibir. Chloroph. p. 117, t. VI, f. 34, 1885). kong: Mudös=S0:lat:n66==705! lat; isthli-: LIN: I AMILO 146; AX för 6 I think this is quite distinct from S. asperum; both that species and this one are omitted from BrREBISSON's 'Liste', 1856! Northern India. S. paradoxum MeYEN (Einige nied. Algform. p. 777, t. 43, f. 37, 38, 1828! Micra- sterias staurastrum Körz. Synops. p. 599, 1833; Phycastrum paradoxum Körtz. Phyc. Germ. p. 138, 1845; Gomniocystis (Stauwrastrwm) paradozum Hass. Br. Fr. Alg. p. 354, tarSokrnar L8AS) &e Forma 2—3-gona. Longira0— 1:40; latz 30-55, dat. isthiy4, erassm7, dong. proc. 10-—13.w 6 longipes Norpbst. (Norg. Desm. p. 35, t. I, f. 17). Hönsso0m O0SHlaten i elatsjistha 7 crass, 12;sl0ng, proc. .L6—+1844 Zygospora globosa, glabra, colore fusco-brunnea — diametro 12 mu. PT. XV, f. 4;.e, a bde; £, ef. (abfe after WALricH Mser: No: 234): a. This scems a rather larger form than that of RaALrFs, Br. Desm. p. 138; 6. com- pared with the Norwegian form of NOoRrpstEDTt 1. c. is much more depressed, less stout in the body, but of equal expanse of arm. y depressum, n. v. Processubus fere parallelis. Hong. 20 lat v28: lat. isthtrd ugn T AV frö S. hexacerum (EtrB.) WirtRocK (Gotl. ÖL Sötv. Alg. p, 51, 1872; Desmidium hexaceros Here bentr trko Organ. sprr2034 ISA; ninfössap:slAl; ty uf 10, exe f. fi, cfr WitrtR.! Binatella tricornis, BråB. Alg. Fal. p. 57, t. VIII, 1835! Staurastrum tri- corne, MENGH. ISynops: p: 225,1/1840;/ RAcFs, Br. Desm,. st, XXI, f. 11, ÄXXINV, f. 8, 1848). Long 21; lata 7, latssäisthi;5:5yyus In Meteorp. 'p. 12, t. I, £. 11, 1839, EHRENBEBG named this form Desmidiwm hexaceros, ut supra; in Verbr. Amer. 1843, p. 46, he re-names the form (fig. 2, 3 in Bairey's list) as D. tridens, and in the same work p. 159 he styles it D. (tridens) hexaceros, a singular caprice! Ofr note sub No. 56. S. subrotula, n. sp. S. mediocre, sexta parte latius quam longum; radiis 5—6 pre- ditum; semicellulis ovato-cuneatis, dorso convexis coronå verrucarum parvarum in- structis, ventre sinuatis; radis rectis convergentibus rugatis dentibus minutis praditis, apice 3—4-fidis; centrali parte frondis levi; sinu brevissimo, sub-acuto. A vertice visum 5—6-gonum, stellatum; centro corona circulari verrucarum ornatum; angulis interne rotundatis. Föngats Avlat: 36,-lata isth: 10.2: Ti XV, 9R 93. 9. 95. 96. 126 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAZ OF REAST INDIA. S. ordinatum, n. sp. S. mediocre, cire. 1'/;-plo latius quam longum; semicellula triangulares, dorso truncatx processubus paullo elevatis et latis emarginatis 2 (6 a vertice visis) ornatax, ventre bi-sinuatr, suturå aculeis 12 (6 super. 6 infer. binatim angulis suppositis) divergentibus instructae; radii 3 paullo inflexi margine inferiore et lateribus dentibus minutis 3-seriatim ordinatis praditi, apice 3-aculeati; margine su- periore basi processubus 4 conico-acutis, 2 a fronte visis, margine reliqua dentata; centrali parte frondis glabra; sinu parvo, rotundato. A vertice visum triangulare; late- ribus centro vel rectis vel paullo incurvatis. Möngaslnlan) 48) at ist TX Vang St. laceratum, n. sp. SS. mediocre, paullo latius quam longum; semicellulis cuneatis, dorso sub-truncatis paullo productis verrucis late emarginatis 9, 3 a fronte visibilibus, ornatis; ventre inflatis aculeis parvis sparsis instructis; angulis 3 processubus conver- gentibus curvatis basi super. parte 1—2 cornutis superficie dentatis apice 2—3-fidis productis; apud bases processuum, in parte dorsali, prominentiis 3 erectis capitatis tri- dentiferis armatis; sinu brevi, rotundato. A vertice visum triangulare, lateribus centro fere rectis vel paullo incurvatis angulos versus paullo inflatis. Bong. 530-56; lat: 52—065 "lat. sti 0==12 Wee DE NOVITELL S((alsg it WENT Mscr. No. 260). S. resupinum, n. sp. S. mediocre, cire. 1'/;-plo latius quam longum; semicellulis tri- angularibus, dorso truncato-rugatis vel crenatis granulis vel stigmatibus circ. 12 et paullo sub-dorsum prominentiis brevibus emarginatis 6 (2 a fronte visis) instructis; ventre tumidis, crenato-sinuatis; angulis in 3 processus cornutos divergentes striate dentatos apice trifidos productis; ad suturam aculeis parvis 12, 2 et 2 geminatis di- vergentibus ornatis; sinu brevi, rotundato. A vertice visum triangulare, lateribus mo- dice concavis angulis rotundatis. Long. 36, lat. 46; lat. isth..!9' ue I RV Hf. SE sprF a DEVA bil sgor Long. 14, late 17 (proe.sinel); "lat: sti. 6tja: This little plant I am dubious of placing, tortum var. P pseudotetracerum Norpbst. (N. Z. Alg. p. 37, t. IV, f. 9) and St. incon- spicuum of the same author (Norg. Desm. p. 26, t. I, f. 11, 1873, = S. minutisssimum it seems intermediate between S. con- AUERSW. in RaABH. Alg. Eur. No. 1428 saltem ex p., sec. NORDST.; et = S. subrefrac- tum Lem. Desm. Vosges. p. 23, t. I, f. 3, 1883). It is minutely gramular, with 3—4 minute teeth at the truncate apices of the radii which are not expanded as in SS, contortum DeErr. (Desm. Sub. Alp. p. 152, t. XI, f. 53—55). 'Norbpstebr's N. Z. form appears hardly to be S. contortum var. S. Wittrockii, n. sp. S. mediocre, sexta parte latius quam longum; semicellulis fusi- formibus, dorso convexis, ventre paullo inflatis; angulis 3—4 in radios productis; radiis rectis attenuatis margine crenatis superficie striate dentatis divergentibus apice 3—4-fidis; membrana sinuosa in centrali parte frondis non punctata nec granulata; sinu sub-acuto, aperto. A vertice visum 3—4-gonum, centrali parte lrxvi; lateribus in centrali parte (in 3-gonum) planis vel leniter concavis, (in 4-gonum) angulis interne planis vel latissime rotundatis. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS. HANDLINGAR. . BAND 25. N:O 5. 127 Longst40, lats 47, latqgistholöjpdong. proc.teire, 14 ju. «Tu XVEa263 To Professor V. B. WirrrocK, of Upsala, I take the liberty of dedicating this species, in token of the benefit I have derived from the perusal of his resecarches, and as a trifling acknowledgment of his kind interest concerning this memoir. 97. S. uncinatum, n. sp. S. submediocre, cire. quinta parte latius quam longum; semi- cellulis late cuneatis, dorso truncatis, cerenatis, processubus 6 uncinatis (2 inter quemque angulum) ornatis, ventre inflatis, marginibus semie. plus minus crenato sinuatis; an- gulis 2-—3, in cornua rugosa productis, paullo divergentibus, apicibus furcatis vel for- cipatis; centrali parte frondis levi; sinu brevi rotundato. A vertice visum 2—-23- gonum; 2-gonum fusiforme, 3-gonum triangulare, lateribus paullo convexis. öns At Rat Sth d crass. 2-gonum.13: us fa AVI f 5, also in NWALEIGHMsenza Nor 67 -ex-pP: ä Near to SS. .scorpioideum Derrp. (Desm. sub. alp. p. 155, t. XI, f. 42—45) but differs in the dorsal spine being decidedly hooked. (Query-are not DELP's long. & lat. reversed in the measurement given? Cfr his f. 42). 98. S. Nathorstii, n. sp. S. submagnum, fere 1'/;-plo latius quam longum; semicellulis cuneatis, dorso truncatis, (a fronte) 6—7-crenatis erene latere unigranulifere, promi- nentiis magnis erectis emarginato-apiculatis tribus (quoque processu inter aculeos duos crassos et post tergum aculeum breviorem etiam crassum) apud angulos ornatis; ventre basi inflatis supra 3-sinuatis, inflatione basali summatim 3—6 mucronibus parvis pr2e- dita; angulis 3, processubus validis rectis horizontalibus serrato-dentatis apicibus tri- fidis armatis; sinu aperto, cuneato, brevi. A vertice visum triangulare, lateribus con- cavis; centro verrucis conicis triangulatim positis ornatum. Kong 40-08 at rO0-—712; Jas Isth./ 124. long: proc: dorsal:'5=6 mw. T. SSV för S Name in honour of Dr. A. G. NATHORST, a distinguished Swedish botanist. This plant appears to me to be quite distinct, yet bearing considerable resemblance to its congeners S. sebaldi P ornatum Norpst. (Norges Desm. p. 34, t. I, f. 15) and S&S. pseudosebaldi, Wicrr, 1. ce. ut supra, from which it differs in the spines, and in the elevated and crenate dorsal region. 99. S. apiculiferum, n. sp. S. submagnum, quinta parte latius quam longum; semicellulze cuneat2e, dorso truncatae verrucoso-pinnatae emarginate; angulos versus prominentiis mag- nis 3 erectis truncatis apice spinulam unicam ferentibus ornate; ventre tumidea, tumori- bus variis extensis quarumque formå valde differt (1. e. rotundata, angulata, plus minus apiculata — breviter dicta, »ventre polymorphee»); angulis 3, radiis crassis rectis hori- zontalibus serrate striato-dentatis apice 3—4 aculeatis productis; sinu brevi, aperto. A vertice visum triangulare, lateribus incavatis; dorsali parte medio lzxevi, marginem versus pinnis triangulatim dispositis. Eonp.uvdö- Gå nklatsn405505rlat.) isthå 12+-15;slöng.Fproc. dorswso 7 u. T. SMU ika F. minor, Long. 33—40, lat. 44—49, lat.. isth. 10—12, long. proc. dors. 3—4 i aiSee VM ALIIAHMser, Nos 2081f. 2 sA:n235. Searsole;. G.. OC. W. 128 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGA OF EAST INDIA. 100. 101. 103. 104. 103. S. Manfeldtii, DErr. (Desm. Sub-Alp. p. 160, t. XIII, f. 6—19, 1877) 8 bispinatum. Apud angulos spinis vel pinnis truncato-emarginatis binis munitum. Long. 48—5057lat: 1582-64 Tatr ÄästH! 134 -4errp) SVT Isf ppor Tor Ad. fig. Delpontii 13 (semic. infer.) accedens. 7 pinnatum. Dorso inflatum, serie prominentiis pinnato-emarginatis cire. 7 ornatum. Long." 501 18t2r60;' lats! isth0rO0 we OXNEoRIT0: Fig. 11 f. Delpontii proximum. The latter is so different from the other forms figured by the Italian author that it might reasonably claim to rank as a species. S. Burmense, NoB. (S. bifurcum JosHva Burm. Desm. p. 642, ex. p., t. XXIII, f. 27). Löng. 40-50, Tat. 51—4607 lat. 1istn. 8—9 u. In Mr. JosevA's figures 3 distinct species seem to be included; 25, 26 are one form (tne type?); 28 is anomalous, the semicells being of diverse shapes, quite dif- ferent from each other! However, this latter may possibly be a recurrence of the fact observed by NORDSTEDT, IN S., senantum. ÅL. ANDTTEelS: S. bellum, n. sp. S. submediocre, paullo latius quam longum; semicellulis irregula- riter cuneatis; dorso productis truncatis minute crenatis; apud angulos prominentiis tridentatis vel pinnato-emarginatis binatim dispositis (quaque prominentia inter acu- leos conicos duos posita) ornatis; ventre incavatis, basali parte inflatis; angulis in processus curvatos convergentes striato-dentatos apice 3—4 spinuliferos productis; centrali parte frondis levi; sinu brevi rotundato. A vertice visum 3-angulatum, late- ribus concavis; medio crenis triangulatim positis ornatum. Long: .30---39,,.12ty,,40=7 40, lat Sth af rd, PROCHIONE g. SRS S. curvatum, n. sp. S. submediocre, fere tam longum quam latum; semicellule irre- cires 12, f.d. Lo CV gulariter cuneatr, dorso rotundato-pinnate, pinnis 6—7 brevibus apice acuto-incisis; ventre incavate parte superiore acuto-inflate basi rotundato-inflate sub angulis 3 mucronate; angulis in processus productis, quoque processu convergenti curvato atte- nuato minute striato-dentato apice trifido; membrana reliqua lzevi; sinu brevissimo, rotundato. ÅA vertice visum triangulare; lateribus concavis; centrali parte glabrum. Longsr46 379205, latir487 7:54 udats AStha8:ttiq-TeANIylad S. recurvatum, n. sp. S. minus, fere tam longum quam latum; semicellulis fusifor- mibus, dorso verrucatis, ventre paullo tumidis, angulis 3 in radiis brevibus diver- gentibus paullo recurvatis minute striato-dentatis apice truncatis 3—4 dentatis pro- ductis; centrali parte frondis lxvi; sinu brevissimo, rotundato. A vertice visum tri- angulare, lateribus incurvatis, in partem dorsalem verrucis triangulatim positis. Long. 20—26, lat. 26—28, lat. isth. 6, lomgsoradi 6558: mem! NMIqSFa6t Bengal, G. C. W.; East India, from Utricularia fasciculata, G. v. L. S. ambiguum, n. sp. S. parvum, quarta parte longius quam latum; semicellulis late cuneatis, dorso elevato-truncatis minute crenatis granulatis (granulis in lineas sub- marginales ordinatis); ventre tumidis; angulis 3—4, cum radiis rectis attenuatis fere parallelis brevibus minute dentatis apice 3—4-fidis armatis; membrana reliqua glabra; I I | I I 106. 107. 108. 110. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 5. 129 sinu brevi rotundato. ÅA vertice visum 3—4-gonum; centrali parte elevata, 3—4- gona, angulis rotundata. Hong 48-20 fla0 22-254 latt istbi6—7; long. räd, 7 dt TÖEXNljof 18. S. festivum, n. sp. S. minus, circe. 1'/;-plo latius quam longum; semicellulis cuneatis; dorso truncatis crenatis utroque latere prominentiis pinnato-emarginatis parvis 3 mar- ginalibus ornatis; ventre basi rotunde inflatis circulo mucronibus minutis munitis, supra sub-acute constrictis; sinu brevissimo, rotundato; angulis 3 in radios parallelos rectos paullo attenuatos minute dentatos apice 3—4-fidos productis. A basi visum triangulare, lateribus concavis, marginibus quasi ut in S. vestito RALFS ornatis. -S. proboscideo (BrRÉB.) ÅRCH. TJ auenieaANORDSI (Als) Nonn:np. List. d, £1 19) pro- plus — nonne forma alia? bong 20mlatsns2.slatsistho6; long: Pproe.18:5. Ayn Far2V hj fx I think that the Javanese form of NorpsT. 1. ec. and this one might possibly be united as S. Javanicum? S. trachydermum, n. sp. S. parvum, fere tam longum quam latum; semicellulis late cuneatis, dorso sinuato-undatis, ventre plus minus sinuatis paullo inflatis; angulis in processum breve attenuatum scabrum dentatum apice truncatum 3—4 mucronatum productis; in parte juxta isthmum frons levis est; sinu brevissimo, aperto. A vertice visum triangulare, lateribus medio leviter concavis, margine scabris. BonrosR2 000 Wat r20--JL LAR Stl: (-—9 ft oi: AVI, f 20. F. minor; dorso valde sinuatum. Föng: Netslap.s20, lavssisth. to pe SCVT TS 47. S. opimum, n. sp. S. submediocre, fere tam longum quam latum; semicellulxe cu- neate, dorso emarginato-pinnate truncatr, ventre sinuate glabre; angulis 3 in radios extensis; radiis crassis rectis brevibus attenuatis fere parallelis margine sinuatis valde striate dentatis apice truncatis 3 —4 mucronatis; sinu brevissimo, cuneato. A vertice visum triangulare, lateribus vel planis vel paullo incavatis, medio pinnis triangulatim dispositis ornatum. Ponstwas, latv35,latristin ju. TP VTG S. mutabile, n. sp. 5S. parvum, quinta parte latius quam longum; semicellulis late cuneatis, dorso truncatis aculeatis, ventre inflatis sinuatis; centrali parte frondis levi; angulis 5—7 in radios paralleles vel paullo convergentes productis; sinu brevi, rotun- dato. Radii recti, striate dentati attenuati apice truneati 3—4 mucronati. A vertice visum stellatum, 5—7-gonum, angulis interne rotundatis, medio aculeis parvis (2 quumque angulum appositis) circulatim ordinatis instructum. Long.s28, Mat. 34;lat.cisthy 8.5 long: proc. 8=9 u. T. XVI, f. 42 (as slightly oblique). S. eonicum, n. sp. S. sub-mediocre, octa parte longius quam latum, semicellulis reverso-triangularibus, dorso sub-acute conicis, dorsum versus leniter incurvatis; ventre expansis basi valde latis; semicellul&e indistincte 3-lobulate; angulis 2—3 convergen- tibus conicis aculeis parvis singulis instructis, finibus basaliter positis; membrana glabra; sinu profundo, acuto, extrorsum parum constricto. A vertice visum 2—3- K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 5. 17 130 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALG/E OF: EAST INDIA. 111. 112. 113. 114. 115. gonum; forma 2-gona elliptica apicibus acutis; f. 3-gona triangulari lateribus medio leniter concavis apicem versus paullo inflatis, apice acute rotundatis. Long. 28—30,; lat. 24—26, lat. isth. 6 ww. T. XVI, f:38 (alsoin WaArLiticH Mscr. No: 183) S. ignotum, n. sp. A basi visum ovale lateribus medio paullo compressis, apicibus semicircularibus. Semicellula (ut mihi visa est) processubus parvis brevibus (3—3.5 u longis) tubuliformibus apice furcatis basi incrassatis in series transversales ordinatis ornata; apud suturam prominentiis minutis emarginatis sparsis munita. fat. 305 ”crass. T9 lat: Sth! -S5 pv SO It is very unusual to describe a form from a basal or-vertical view only, but as this form is so peculiar I have made it an exception. In this I follow the ex- ample of the great EHRENBERG; Cfr. his t. IV, f. 21--23 in Verbr.” Amer. 1843. SN. brevispinum BrEB. (in MEnGi. Synops. nomen solum! p. 229, 1840; in RaALres Br. Desm. p. 124, t. XXXIV, f. 7, 1848). Forma, semicellulis altioribus quam in forma typica; BorLpt (Sibir. Cloropb: p- 113, tf. V,.f. 30, 1885)= f Boldtiisg NOBSnsee Long: 38-40, Jat. adam, lats 1StAN ÖA SENSE This agrees very elosely, though a little broader, with the Siberian form of BoLDT. S. angulare, n. sp. S. submediocre; circ. tam longum quam latum; semicellulis late hexagonis, dorso fere planis, lateribus uni- et fere rect-angulatis; angulis externis 4 acuto-mucronatis, quoque angulo mucronibus 4 munito; membrana glabra; sinu aperto, fere rectangulo. A vertice visum octagonum, ut 4-gonum cum angulis cesis; lateri- bus et angulis paullo ingavatis, angulis 8 mucronatis. S. quadrangulari BREB. proximunm. Long: 30, Jat., 285 lat. istbh Lördag. ÖV LG This is rather larger than S. quadrangulare BrRÉB. (in Rares Br. Desm. t. XXI, f. 7; t. XANKXIV, f. 11), and differs therefrom in the sides being angled and not vertical. S. nodiferum, n. sp. S. submediocre, circ. 1'/;-plo latius quam longum; semicellulis irregulariter pentagonis, dorso convexis, ventre angulato-inflatis (sub angulis aculeos parvos 3 gerentibus); angulis tribus paullo constrictis et externe paullo divergentibus nodulatis vel rotunde capitatis, quoque capitulo cum 3—4 aculeis acutis curvatis bre- vibus ornato; membrana glabra; sinu apertissimo, cuneato-rotundato. ÅA vertice vi- sum triangulare, lateribus convexis, apicibus capitatis, sub-apicibus paullo constrictis. Long. 33, lat. 30—387;. lat.;visthos7 utr T:ANIV EA 267(alsoping WarmoaWyMser No. 241): Raneegunge, 23 Nov. 1855; G. C. W. Cfr. also, No. 116. S. unguiferum, n. sp. S. mediocre, fere duplo longius quam latum; semicellulis cuneato-quadraticis; dorso fissis trilobatis, lobis triangulatis apicibus aculeis parvis erectis instructis; lateribus vel rotundato-expansis vel fere planis; membrana lxevi; sinu plus minus aperto rotundato. A vertice visum triangulare, angulis late rotun- datis, lateribus paullo incurvatis. | | | | 116. 117. 118. 119. KONGL.' SV. VET.! AKADEMIENS HANDLINGAR. | BAND 25. N:O 5. 131 Mån od vä2 527 latss24— 28 tilatintsthuckt; long. aculy 2—=9:souw. I T.AV;vf. 18 (also in WaALrricH Mser. No. 265, f. 1). Forma major. Majus, elongatum, paullulum constrictum sinu nullo; aculeis paullo convergentibus. Höns ci kacWN(2-40;lAtkJ3- 2, lat. ISsth. 20-22, löngivaculks=-6 w. T. KN flabg. Cfr Not LP, S. eximium, n. sp. 5. mediocre, quinta parte latius quam longum; semicellulis sub- fusiformibus, dorso leniter convexis, ventre e basi regulariter inflatis; angulis 3 paullo contractis externe rotundate capitatis; capitulis 4—5 mucronatis, mucronibus oppositis; semicellul&e sub angulis prominentiis plus minus brevibus trifidis instructe; et apud suturam prominentiis minoribus etiam trifidis ornat&e; membrana reliqua glabra; sinu valde aperto rotundato. ÅA vertice visum triangulare, centrali parte convexum; an- gulis capitatis et apices versus constrictum. Long. 42,hlatt H2latsosthudlsjilong.smucr.1.5ut TVI, ff 6 (after: WAL- LICH Mscr. No. 239). This species is decidedly unique, but nearest to S. nodiferum, No. 114. S. inerme, n. sp. S. submediocre; circ. 1'/;-plo longius quam latum; semicellulis incurvo-cuneatis, dorso incavatis, latere inflato-curvatis; semicellul&e trilobate, lobis erectis attenuatis triangularibus latere curvatis apice acuto-rotundatis inermibus; medio frondis modice constrictum; sinu nullo vel indistincto. ÅA vertice visum triangulare, lateribus incurvatis, angulis sub-acute rotundatis. S unguifero No. 115 propius. Ilongav42; Jat. : 26 lat! ästh. 17 utv T.XVILIfi8 (also in IWAtrmcCEe Mser. Nol 205, rf. 3): This is much like the plant No. 115 without spines, but beyond this difference the apices of the lobes are rounder and not so acute. Probably nearest to S. corni- culatum LuUNSDeELL (Desm. Suec. p. 57, t. III, f. 23) from which it differs mostly in being sub-lobate. S. Lundellii, n. sp. S. mediocre, paullo latius quam longum; semicellulis trapezicis, dorso rotundatis, ventre irregulariter tumidis externe expansis; sinu brevi acuto; cen- trali parte frondis levi. Angulis 3—4, radus brevis rectis paullo attenuatis fere ho- rizontalibus superficic striato-rugosis apice truncato-rotundatis productis. A vertice visum 3—4-gonum; centrali parte rotunde 3—4-gona glabra. Löng: 80-45, latel425-40 merbiad.;mlatstoastb) h2jnlongsotad? cixe: vu. T. VI. 15: To the author of the »De Desmidiaceis . .. Suec.> I dedicate this little member of a family upon which he has so well written. (To the chance perusal of Dr. LUN- DELL'S memoir, in which the excellence of the descriptions is but equalled by the elegance of the Latin, I owe my commencement of Desmid-study. W. B. T.). S. Maskellii, n. sp. S. mediocre, quarta parte longius quam latum, modice constric- tum; semicellulis cunecato-trapezicis, dorso leniter convexis, ventre expando-tumidis; sinu nullo; membrana dense et minute granulata. Semicellule trilobate, angulis in lobis attenuatis vel brachiis crassis sub-erectis divergentibus apice paullo incurvis pro- 132 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAE OF EAST INDIA. ductis. AA vertice visum triangulare, lateribus convexis vel concavis alternantibus, angulis controversis. Long. 417-44; lat: 315535, latswisth; 125-403 VELARVI, HäR To this species I give the name of my friendly correspondent Mr. W. M. MASKELL, of Christchurch, N. Z. 120. S. iotanum, WorzE (Desm. U. S. A., p. 137, t. LI, f. 5—7, 1884) f. pentagona, n. f. Long. 18, lat. (cec; proc) 20, lat. isth. 5; long. proc. Asrö II Tape ENR: Northern India. 121. S. ceratodes, n. sp. S. minus, tam longum quam latum, quadratiecum; semicellulae sub-quadrate, lateribus et apice modice convexe; angulis inferioribus unicornutis, an- gulis superioribus bifidis, et introrsum spina curvata sub-erecta munitis; spinis vel cornubus processu conica apud basin instructis; cornubus apicalibus recte basalibus convergentibus dispositis; membrana glabra?; sinu cuneato, interne rotundato. AA vertice visum 4-angulare; angulis bifidis patentibus, cornua divergentibus, spinå unicå transcendente. Massa chlorophyllacea radiata, angulos versus bifida. Long. et lat. (corn. incl.) 16-—19, lat. isth. o—"7 «. MNEXING fI260 abmarten WaALLicH Mscr. No. 225). 122. S. Sebaldi REinscH (In Act. Senck. vol. VI, p. 133, t. XXIV, D 1, 1866) var: Pf or- | natum Norpbst. (Norg. Desm. p. 34, f£. 15, 1873). Long. 72, lat. 81 u. | A small minor form, but perfect in outline. | East Bengal, from Utricularia flexuosa, comm. G. von L. 123. S. longispinum (BAL.) ARCHER (in Prit. Inf. p. 743, 1861; cfr synon. sub No. 34). | Long. cell. 92, lat. 67, long. spin. 44 u. A peculiarity of the Indian form was that the spines were perfectly straight, though normally divergent; one specimen only seen. Himalayas, from Utricularia stellaris, comm. G. von L. | TEAK IEEE | Ufr remarks sub No. 34. The genus Staurastrum, being very polymorphic, requires a considerable number of sub-genera to deal with its forms. | A. Schizastrum (0750, scindo; gaTtToor, Stellä)....ssn on. Formée Furcate. Typ. sp. St. longispinum, bidentatum, bifidum, forficula- tum, Brasiliense. B.! ;Mrochastrumi:(Teogx0s;! röta; Toy)... stwusbiomsott alu » Rotiformes. | Typ. sp. St. rotula, margaritaceum, coronulatum. | C.:1 Hoplastrum (öde, arma; be.) ute. ocoastblergaoodt de. > Armate. | Typ. sp. St. arctiscon, leptacanthum, sexangulare. | D.:'Cyptastrum; (xv/zT0m) raneuo;i&er)) stu. sleven. . Adöstadben Typ. sp. St. arachne, cerastes. E. Cephalastrum (xegpotts, capitulum; Cu.) seehlellll 81--300-Sei » Capituliferwe. Typ. sp. St. bacillare, globulatum. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 56. 133 F. Hectastrum (ÉxT0aows, extensio; MC.) ooo. Mö cp Rat Forma Sub-producte. Typ. sp. St. leptodermum, corniculatum. G. Cylindriastrum (xv2:vd008, cylindrus; QC)-sessssmnn » Cylindriformes. Typ. sp. St. amenum, Meriani, pileolatum. kH< "IG fyptastrumt (yAvatos, seulptilis;:låse.).tal EK lo dd ; Sculptiles. Typ. sp. St. crenatum, Maamense. I. Brachiastrum (foagw»r, brachium; &ec.) LUTAR (Es Brachiat:e. Typ. sp. St. leptocladum, grallatorium. J. Rutidiastrum (0vtidow, corrugo; CC)... Ar 0 » hRugose. Typ. sp. St. spongiosum, rhabdophorum. K. Raphidiastrum (ocegis, acus; Ce.) ooo SEVEN ONES » Aciculifer2e. Typ. sp. St. echinatum, teliferum, geminatum. Tar NAGanthkastrum! (0xdcv9e;spinas ECE.) IIA Fund rn. » Unispinulifer:e. Typ. sp. St. aristiferum, dejectum, megacanthum. Non-product2e, plus M. S richastr oparorzos, olobosus; &c. : I. Spherichastrum (ogparorzos, globosus; &c.) Hipusl eloge Typ. sp. St. orbiculare, rugulosum, lanceolatum, pachy- rhynchum. NO dontastrum (0d0o770Wtos,. dentatus; Te)... ort. sdited.u , Dentat:e. Typ. sp. St. aculeatum, megalonotum, controversum. Gen. 20. Arthrodesmus, EurB. (Infos: p. 149, 1838, mut. char.; RaLnFs, char. emend. Br. Desm. p. 117, 1848; ARCuER in Prit. Infus. p-: 736, 1861). 1. ÅA. subulatus, Körz. (Spec. Alg. p. 176, 1849; Fuastrum No. 12, BaiceY Amer. Bacill. p- 296, t. I, f. 12, 1841; Arthrodesmus quadricaudatus ex part. EnrB. Verbr. Amer. p. 46, 1843). Formee: b. forma media = fig. cit. Bain. (cfr Norpst. Desm. Bras. p. 232). Long.'! 32, lat.) s.vac: 37, ce: acul: 63, lat. isth. 8, long. acul. 13—14' uw; semicel- lulis basi magis inflatis. T. XI, f. 37 (ÅA. incus v. Americanus TURNER Micr. J. p. IS VIE 1) ; Kong: 20; 1at! sttac. 90, c. vac. 162, lat. istn. 3, long? acul. -F6 ju. ITALIA 36. » SÖN » 30, » 63; » RES > 16.5 munXE, fi 4. c. forma minor. Körz. 1. c. (Arth. convergens d subulatus RaABB. F1 Eur. Alg. III, p. 2205 NORDST. 1. C-). Bongdad SKINS faen 207te Mac: 9: lat. Sth) d,Kerass. 4.5, ol4 acull! 9.5 uu. TT. ATT. 130. Hab. b. Bengal, common; c. Northern India. 2. ÅA. incurvus, n. sp.? ÅA. minor, fere circularis; sino acuto, sub-cuneato; membrana levi; semicellulis ovatis, e sinu rotundatis, angulis basalibus acuto-rotundatis spinula singula parva convergente posita instructis. ÅA vertice visus ellipticus. Kong: 210/Mat) skacur265, (crack) 305 lat. itH 12 erass. 14, long: ac: 2 u. 6. 134 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAK OF EAST INDIA. Nonne Staurastrum Dickiet Rates forma 2-gona? TT. XI, f. 28. ÅA. minor, n. sp. ÅA parvus, bi-ovalis; sinu profundo acuto externe valde ampliato; membrana glabra; semicellulis ovalibus utroque latere media spinula brevi acuta hori- zontaliter posita munitis. A vertice visum ovalis apicibus paullo acuto-rotundatis. Long. 21, lat. s. sp. 20, c. sp. 24, lat.| isth:-5)j'crass. LO0xysp. wei otif. 291 ÅA. crispus, n. sp. AA. major, sub-quadraticus; semicellulis cuneatis, dorso truncatis vel leniter incurvatis, e basi superne inflatis; valde cornutis; cornubus angulis superioribus positis, crassis attenuatis incurvo-recurvatis apice sub-acutis; sinu brevi rotundato; mem- brana glabra. AA basi visus compresso-ovalis, lateribus fere planis. Long. 48. lat. s. corn. 44—46, c:ucorn 905945 dat:orstbhajlds ecrass: 2050Mone: COTT:b REAL. I. Al, £ 30. A. hiatus, n. sp. ÅA. mediocris, late ovalis, magis constrictus, sinu cuneato-triangulari valde aperto; semicellulis dolabriformibus externe rotundatis e basi divergentibus mar- gine rectis vel paullo sinuatis; membrana glabra. Angulis lateralibus aculeis brevis acutis rectis 4 instructis, deorsum positis. A vertice visum ellipticus apicibus sub- acutis. Formee: f. major. Long. 37, lat. s. ac. 44—46, c. ac. 30—506; lat. isth. 8— 95 JOnSSHACNENS OM TÄT EVAOAKIT ET, Sr semie: juv: f. minor. Long. 28, lat. s. ac. 32, c. ac. 30; Jat. isth.. 10, long. ac. L7— 2 pu: or SKINS at Is it possible that f. 28 is a rotund and compressed form of this? A. convergens, EHR. (Inf.,p. Lö2,rt.sA» fra 1838; HASSALL Br Et Alotpitoomva 85, f. 9; Staurastrum convergens MENGH. Synops. p. 228; Rares in Annals N. H. v. XV, p. 158, t. XII, f. 1; Fuastrum !convergens, Körz. Phye: Germ. 'p. 136) Homme: « typica. Long. .38--48,. Jat.. s. .acul... 40—44, c.. acul;. .50—64, lat. isth. 113-—15jerass; 21 —23, 1. ac. 6—12 u. Zygospora ovalis, membrana crassa glabra, diam. 54 X< 44 u, G. CO. W. 1855! (55 XI, fris, sect IG-.1 CunuW.; Tool, fl4p. Bengal, G. C. W.; East Bengal, ex Utricularia flexuosa, G. von L. Pp curta. F. curta, compacta, spinulis brevioribus. Long. 35—42, lat. s. ac. 34—40, c. ac. 48—53; lat. ist. 13,1 crassf20rT20; löngt. /ac.i 4—5 iu. IT: Lif! 32 (a-afteri GruC.wW., Mser. Nos Iq2). y minor. Long. AT fr OR The Zygospore of this species, first figured by CrevrE (in LUNDELL Desm. Suec. t. IIT, f. 22], was noted by WarricH in India, 1855. In t. XI, f. 32 a, isa fagsimile from WaALnicH showing the »swarming of the granules», he says the chlorophyll-mass 2 € . € ad - . - Ky . r 33,1 lat. sin. .ae.136,:.c.1 ac. 54; lat. isthl 9, cråsssilöl lomgsispinHran:s I »shrunk up to about '/; of its original bulk, occupying the centre of segment, whilst the motile granules vere collected into 2 cells (intra-cellular spaces) one on each side of the endochrome. "They are at this stage evidently contained in distinct capsules, two in each segment; the endochrome (in the centre) having its distinct enveloper. This KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 5. 1335 observation of WALLiICH is very interesting as to the possible existence of »swarm cap- sules>, cach with a membranous investment. I have often seen the phenomenon myself, but the granules always appeared to me to be free within the semicell. [Semic.; cum :parasita (endophyte?).; T.. XI, f. 12, after G: C. W. Mscr. No. 171. WALLICH says that when thus attacked the endochrome collapses as at a; »a number of vibratile granules (b) of a brownish colour being retained between it and the end of the segment. From the other extremity of the endochrome-membrane arises a tube, which expands in diameter until it reaches the cell-wall, and it then contracts into a narrow neck (c), passes through the wall, and finally again expands ... and extends outwards. Have observed this phenomenon in many species.» G. 0. W. Might not this be a formation analogous to that in ÅRCHER'S observation on Zoospores in Desm. (N. H. Soc. Trans. Dubl. t.. I, f. 1—4, 1860)? My own opinion being that what ARCHER saw were really the tubes of an Endophyte, and not due to a Desmidian effort to produce zoospores! Probably something allied to Olpidium AL. BraUs. Ofr BRAUN, Uber Chytridium, &e., 1855; idem, Alg. Unicell: 1855; CIENKOWSKY, Kennt. de Mo- naden, 1865; Cornu, Bull. Soc. Bot. de France, T. XIX, 1872; SOROKINE, Ueb. Wasser- pilze, Bot. Zeit. 1874; idem, Siphomycétes, Bull. S. Nat. de Kazan, 1874; idem, Chy- tridiacées, 1883; ReinscH, Ueb. Saprolegnien, Parasiten, t. XVII, f. 11—12, 1885; also Borpt, Sibir. Chloroph. t. V, f. 18, in which X. antilopeum, with a similar parasite, 18 depicted; and ARCHER in Dubl. Club. Proc. in Q. I. Mic. Sci. p. 199, 1869]. ÅA. curvatus, n. sp. A mediocris, habitu A. convergenti consimilis, sed semicellulis sub- cuneatis non ovalibus; aculeis longioribus et validioribus quam in specie comparata, curvo-recurvatis (non convergentibus) horizontaliter positis, et sinu latiore valde aperto, differt. A vertice visus elongato- vel compresso-ellipticus. Zygospora sphierica, lmevi. amettormar typiea;.s Lone. 34 40, låt. si acul. 34—40, ce. acul. 51—60; lat. isth. 10 mö Gjass lö, lonsaLacula ls 18 a. OM XT fö 33, XI fi 2 (also, WAILICH NISGr SELL GSRAE): Väysosporendram.. 20002) ISA, Tf after WALLICH, No. 179. b. Forma major. Major, semicellulis cuneatis, cornubus longis crassis. ons atNEs acul 42 te ac. 84; lat. isth 12; crass. 19, long. acul., 22 mu. INEXNTEE: 307 XI fy 8: Very frequent in WaruicH's Bengal collection of 1855. (PT. XII, f. 7, represents ordinary vegetative cell-division; f. 13 X 550 represents a Desmidian curiosity. G. C. W. says, »the two new and smaller segments placed externally to the old ones.» I need not quote my friend further, as I think his view is erroneons, my own idea being that two new and larger segments (in fact »forma major»!) were developing from two old semicells of normal size — this theory may possibly account for the appearance of large forms, not at all different except in size. 'T. XII, f. 15 X 550 represents »two recently separated fronds exhibiting the sustaining and still uninterrupted cell-membrane» (mucous investment). G. C. W. sub. No. 178. Mscr. These 3 figures are after WALLICH.] A. Indicus, n. sp. AA. sub-magnus, s. ac. fere tam longus quam latus; semicellulis tri- angularibus vel late cuneatis, dorso paullo rotundatis vel leniter incurvatis, basi parum 10. HH. 12: 136 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAZE OF EAST INDIA. inflatis superne valde dilatatis; aculeis magnis leniter convergentibus apicem versus recurvatis; membrana glabra; sinu parvo sub-acuto vel vix distincto. A basi visus acute ellipticus. Long. 39, lat. s. acul. 36, c. acul.: 76, lat. isth: 9—10, crass.. 15; long. acul. 20 pero Dr OMM ufet0 b. Forma minor. Fere ut supra sed minor, apud suturam parva incisura instructa. Long.s 23,a lat: s.sac: 23,xe.vacul 36,wat: visthu5— 64 long Jaculwlsye wide. 6: CaWerMserusNotilavB. A. Gangensis, n. sp. ÅA. magnus, depressus, s. acul. quinta parte latius quam longus, sub-quadraticus; semicellulis late cuncatis, basi valde contractis superne multo inflatis; dorso truncatis spe leniter incurvatis angulis rotundatis; aculeis convergentibus apice recurvatis non longis crassis instructis; membrana glabra? sinu valde aperto, cuneato interne rotundato. A vertice visus longe ellipticus apice acutus vel lanceolatus. Long. cire. 51, lat. sivac. 60==62) ev adcul 90 94Matristh "P5 167 Crasst2as | BEEN SR förrn oa 7 AN bstn I Ag nal Le LD Lan ao KOTG These two species (8 and 9) form connecting-links between the ovate forms, as A. conrergens, and the distinctly triangular ones, as ÅA. triangularis, LAGERH. ÅA. incus (BrEB.) Hass. (Br. Fr. Alg. Pp. 327, t.. 80, f.,10, 18455 RATLLS. Br. Desmpep 118, t. XX, f. 4; Cosmarium incus, BrEB. fide MEnGH.; Stauwrastrum incus, MENGH. Synops. p. 228, 1840; RarFs in Annals vol. XV, p. 158, t. XII, f. 2; Fuastrum retu- sum, Körtz. Phyc. Germ. p. 135, sec. RALFsS; Staurastrum pseudincus, REINSCH Spec. Alg. Fung. p. 123, t. XXIV, C II 18667). Forme: a. Forma RALES I. 4.b. Long. 24, Jat.,s. ac. 16, c. acul. 28, lat. isth. 6, long. acul.. 6: 4. Fig” nostrkbla. b. Horma, RALES ue dag. Long. 24, lat. s. ac. 20, c. acul. 38, lat. isth. 7, long. acul: 9 ju... Fig NOsm:(000: c. Forma, RescH 1 c., f. 3, accedente, sed paullo major. »Forma Reinschii> NoB. Long. 15, lat. s, ac. 20; ce. ac. 34, lat. ISth:, 5, lonö. acuwks Tja: FT0. NOStra0e: TEATERN: All from Northern India. ÅA. spieatus, n. sp. A submediocris; magis latior quam longus, ovalis; semicellulis ellipticis, apice et e basi xequaliter convexis, lateribus in processus curvatos paullo con- vergentes acutos productis; membrana glabra; siuu pyriformi, interne acuto rotundato. A latere visus biglobatus; a vertice visus acuto-ellipticus. Corpora amylacea bina in quaque semicellula. Long. 30, lat. c. proc. 35—40, lat. isth. 10, crass. 16, long. proc. 5 Mt, sec. G. CC, i Wasrsilo NINE 1210 A00;10after, WAmIoH NMscrs NOS ts A. phimus, n. sp. ÅA. minor; semicellulis cuneatis, dorso incurvatis, latere ce basi in- flatis medio paullo convexis, angulis superioribus protentis acutis aculeis parvis mu- nitis; membrana glabra; incisura mediana rectangula interne rotundata. In habitu generali phimiformis, ex quo nomen specificum. A latere visus angusto-ovalis centro paullo incavatus. 13. 14. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 5. 137 Kong: 20, lat. s. acul. 20, lät. isth. 6.5, long. acul. 3—4 u. T. XI, f. 9, after WAECICH MsCr: NO: LO2rbalR A. incavatus, n. sp. A. minimus; semicellule elliptico-fusiformes, dorso rotundatee, apice rotunde incavate, e basi rotundo-inflate, angulis lateralibus sub-acutis, mucronibus brevibus 4 instructis; membrana glabra; incisura mediana lata aperta interne rotundata. A vertice visus ovalis, apicibus acutis. Bon otu0 lata ISstk. crass svlongk mäcrs0:s tu!” TIXI, f. 43: Nearest to A. tenuissimus ARCHER (Micr. J. Sci. p. 175, t. VI, f. 50—55, 1864), but is a little larger and has only 4 mucros, none being dorsal. I have always re- garded ARCHER'S little Irish plant (since found in Sweden, Norway, England &c.) as a Xanthidium' (tenuissimum) on account of its having two pairs of dorsal mucros. In the same way I would class Borpt's form (Sibr. OChlor. t. V, f. 16) as Xanth. hexa- gonum (Borpt) NoB., whilst I would retain Borpr's name for the other form (f. 17), which in spite of its central inflation is in all other points correctly described as Arths. hexagonus by its author. ÅA. morsus, n. sp. ÅA. minor, paullo latior quam longus; semicellulis indistincte hexa- gonis, dorso protentis sub-acute incisis, angulis basi rotundatis superioribus plus minus acuto-rotundatis; Iincisura mediana magna rotundata non profunda; membrana glabra; - processubus 4 crassis glabris rectis parallelis apice rotundatis lateraliter positis. Cor- 15. NG B. pus amylaceum in quaque semicellula singulum. A vertice visus medio late ellipticus fere circularis. Bono:r20,lat. 23, lat. isth:) 0.5, longiwproce: 6'a. T: AVIfi33 (inter! Staurastra). This little form seems very anomalous on account of the processes being so thick and not attenuate. The nearest species is ÅA. pachycerus LAGERH. (Amer. Desm. Flor. p. 244, t. XXVII, f. 23) from which it differs in the incised apices and the non- divergent thicker arms, the vert. view is also broader in proportion. It is also like a small thick 2-angled form of S. globulatum, BrRÉB. A. gibberulus, Jostva (on Desm., J. Bot. p. 33, t. 254, f. 6, 1885; Burm. Desm. p. 644). Long. 30—35, lat. s. acul: 26—29, c. acul. 52—58, lat. isth. 9—11, long. acul. 10 4s nan IRA Central India. I do not think the genus Arthrodesmus can be more conveniently divided than by following the suggestions of ARCHER, in Prit. Inf. pp. 736—7, 1861; the sub- genera I propose are: Aplodesmus (åz£400os, simplex; deouos, vinculum). Angulis lateralibus integris. Typ. sp. Arth. convergens, triangularis, subulatus, gibberulus. Schizodesmus (0oz7:f0w, scindo; &c.). Angulis lateralibus fissis. IIYDp-Asp. ATK... biLdus. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 5. 18 138 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGA OF: EAST INDIA. Gen. 21. Onychonema, WaALLICH. (Desm. Beng. in Annals N. H. p. 194, 1860; Xanthidiastrum, DEtrP. Desm. Sub. Alp. p. 68; 1873). Filamenta compressa, marginibus incisa; lateribus cellularum aut rotundatis vel serratis; frondes profunde coustrictae, pro- cessubus vel cornubus sub-capitatis divergentibus alternatim positis conjuncte. G. C. W. emend. 1. 0. uncinatum, WariricE (1 cec. p. 195; t: VIIIjnfort 15 MsentsNosin0, 44,745) 4005 cellulis a fronte visis quadrangularibus, profunde constrictis; semicellulis apice cornua 2 oblique posita ferentibus, utroque latere uncinulis singulis incurvis preditis; angulis superioribus 2—53 dentato-serratis, rotundatis; apicibus et lateribus punctatis; sinu pro- fundo sub-lineari extrorsum ampliato; centrali parte frondis levi. A latere visum bi- globulatum parum et rotundate constrictum, cornubus divergentibus; a vertice visum ellipticum apicibus acutum, dorso lineis rectis 2 puncetorum (granulorum?) ornatum. WaALTIICH remarks in Beng. Desm.: »The joints in this form are somewhat more turgid than in Spherozosma or Leuwronema (Spondylosium), The constriction is so deep as to leave little more than a third of the entire breadth of the joint as a connecting isthmus. The segments are closely approximate. 'The cornua are situated obliquely to each other, at the outer thirds of the lateral (apical) surfaces; they are cylindrical, half as long as the segments are broad, and slightly capitate. Between the cornua and the claw-like processes a row of minute teeth presents itself, whilst the median line of the segments, on their outer aspects, is bordered by two rows of minute puncta. These are, however, rarely visible, except in such joints as happen to be empty. The whole of the cornua (as seen in the front view) placed on the same side of the median line and same extremity of the segments, overlap the adjoining joint in the same di- rection. The two sets of cornua, therefore, as seen in this view, face in opposite directions, the upper in one, the lower in another. These cornua are not mere tuber- cular solid excrescences, as in Splerozosma, but are formed by an extension of the cell-walls, like the fingers of a glove, and are accordingly hollow for a eertain distance, the tenacity of the filament being so far increased by their instrumentality that it is constantly seen to divide rather at the segments than at the joints. In the young state, the uncinate processes are sometimes imperfectly develo- ped, and might induce the belief, that the form exhibiting them in this state was a variety. The marginal view (of the filament) is linear, and faintly sinuate or incised, from the outline of the cornua being observable, and the constriction, which in this aspect is just discernible. In the end view, the alternating and divergent character of the eornua is very remarkable. The last feature affords a close point of resem- blance, it may be observed, to the structure and apparent function of the obliquely arranged spines and cornua in some species of the genus Biddulplia» (Diatomacer): G. C:EAWEEp ELIS NEG: Long. 18—20, lat. s. unc. 24—30, lat. isth. 5.58, crass; 11—12.5, longgsune: 3.5—4.3, long. corn. 6—7 u. MWALLIcH gives long. 20—30.5, lat. 30.5—51 u (ume: et corn. includ.?). Forma 6 tenuis n. f. 12 KONGL. /SV. "VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 5. 139 Long. 16 Mlatsss! und. Ih8=519; dat isth! 4—5;crasss 10;Iongi/ unelsIr=2, Jong. eomvusdaes st JOVIao0lof: 24;lagb WoiwBreTacrad nat.;sd, ejf, gt åfter WazéicHeMscr. Xr000540r-£ EO WALLICH in description in Desm. Beng. omits to mention the mucous invest- ment of the filaments, but in Mscr. 44, 45 he has figured it; from his sketches I judge the diameter of the mucous coat at 54—60 u in front view. 0. leve Norpst. (Desm. Bras. p. 206, t. III, f£. 34, 1869; LAGERH: Desm. Beng. p. 5, 1888; REnscH Contrib. Alg. Fung. p. 93, t. XV, f. 4, 1875; Spherozosma serratum BA Micr: (ObsNp-,36,it-.I;. £2 14; 1850; Wontr :Desmul. St Arp.) 30taolVgaf. 7! 1884; Xanthidiastrum paradoxum DerrP. Desm. Subalp. p. 68, t. III, f. 27—33, 1873). Long dä 20:0 lata snanem22-——25,slat:sisthur4se=Py,»long. (une) 35-45, Ilong: Gorn. fö—- ff, INORDSTEDT |. C:s givesulong. 16—19, lat. s. une. 20.5—25, c. unc. 25 —46, diam. tubi mucosi 48 u. (var BP micracanthum Norpvst. Alg. Nonn. p. 3, 1880, non observatum). y minus, n. f. Long... 15—16, lat. s. unc. 19—20, lat. isth. 4—6, long. unc. 3—4, long. corn. ä— 6 u: Both from Lower Bengal. My specimens having been gathered over 30 years ago, and kept in weak spirit, have lost all trace of the mucous tube. "The dimensions and figure of REIsscH l. c. are incorrect, vide NorpsTt. in Hedwigia p. 67, 1876. In Burm; Desm. p. 635, Mr. JosHua records that he observed this with zygospores; I trust he will kindly publish the figure of this conjugation, as it would be of much interest. 0. Nordstedtianum; "TURNER (Ön Desm. p. 934, t. XV, f. 3, 1885; Norpst. Desm. Bornh. pp. 208, 213, 1888; Cooke Br. Desm. p.- 6, t. II, f. 7, 1887; O. inerme Tur- NER in litt. 1884; O. filiforme Roy and BissEt, Jap. Desm. p. 242, 1886; NORDST. Alg. N. Z. p- 29, 1887; Spherozosma filiforme JACoBs. Desm. Danmk. p. 212, WitTR. et Norp. Alg. Exs. No. 807; non Odontella filiformis EHRB.). Long»14—15, lat:vcire. 18, lat; isth:! 3—4; long: corn! 6—7,; crass. 10 u. Pp compressum, n. f. Cellulis fere tam latis quam longis, minoribus. LEong-: 125-13; lat. ="long., lath. isth..2.6—3; long. corn: 4—5 wu. T: XVI, &« flit: arbivpyfi 7 ie. Bengal; Northern India. In 1883 I made two gatherings upon Strensall Common, near York, England, which yielded a large number of species of Desmids. These I partly noted in the ”Alge of Strensall Common” (Naturalist, Dec. 1883). Part of the collection I sent to Mr. A. W. Wirnris, who in litt. said he had observed Spherozosma filiforme therein, to which I replied that I had not noticed any plant answering to EHRENBERG'S descrip- tion. When I submitted my specimens of 0. Nordstedtianum to Mr. J. Ror, in July 1886, he informed me that he had not previously observed that it was an OÖnychonema, but he felt sure that it was the same plant he had deemed to be Sphe. filiforme EnR. This view is verified by inspection of No. 807 W. and N. Alg. Exsicc., communicated 140 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZE OF EAST INDIA. to them by Mr. Ror, as therein I have seen cells of this Desmid — the specimens were kindly sent to me by Dr. NorpsteEbvrt. As I do not consider this as EHRENBERG'S species I append further notes under Spherozosma No. 9. The genus Onychonema falls naturally under two sub-genera: A. Prionema (n0v0wv, serra; vnuc, filum). Filaments serrate at the sides in front view. Typ. sp. O. unernatum, leve. B. Colponema (xo4xwdNns, sinuosus; &c.). Filaments sinuate or inciso-sinuate in front view. Typ. sp. O. Nordstedtianum. Gen. 22. Sphaerozosma, CorDa. (Almanach de Carlsbad, p- 207, 1835; Odontella, ex parte, EHRB. Infus., et TessanartlrgnEmr.w. ec, 1838; non Tessarthronia, "TURP. 1828; Isthmia, MENEGH. Synops. ex. p. p. 204, 1840, non AGARDH; Isthmosira KUTZ. Phyc.- Germ. p. 140, ex. pi, 18455 Desmidium, ex. p. BREB. Alg. Fal.p. 65; 18355 et RATES Mm Annas, pr 253, 1842; Schistochilum, RALFS in JENNER's FI. Tunbr. Wells, p. 192, 1845, fide Rarrs; Spherozosma (a) RaABH. Fl]. Eur. Alg. III, p. 148, 1868). 1. S. vertebratum (BrREB.) Rarrs (Br. Desm. p. 65, t. VI, f. 1, 1848; WaArrzicH Beng. Desm.ipi TI92:09: elegans Corps bdö tolVj £fröt,ol835, ta Vad 207 MSKOFFEINSS Bri: Er. oAlgp! 348,t.u84; fl l84öjsynmplutk in: avetsuitisupra). Var. Indicum, n. v. F. sinu magno plus minus cuneato; semicellulis non appro- ximatis, cum isthmo distincto. a. Forma semicellulis sub-ovalibus lateribus rotundatis. F. lata. Long: ) 1517, lat: 24, lat: isth.u8;vdrass! 90 usasT. VILT 182 co: LICH Msecr. No. 63. b. Semicellulis late ellipticis lateribus acute rotundatis. F. sub-acuta. Long. 14, lat. 26,-lat. isth..6—7 jd:nvvEig) 18:b. »'The deviations from the typical form of S. vertebratum whieh occur ... abun- dantly, although great as regards size, are not otherwise of sufficient consequence to demand notice in this place», G. C. W. p. 192, 1. ec. From this it seems evident that certain other plants hereafter mentioned were considered by Dr. W. as forms of this species, although they appear, as noted by him in his Mscr. of 1855, upon different drawings. 2. S. exeavatum, Rarrs (Br. Desm. p. 67, t. VI, f. 2, 1848; Schistochilwum excavatum, RaALFS in Jenner Fl1. ”Tunbr. Wells, p. 192, 1845; Spherozosma excavata, RALFS in Annals. .v. XVI, op. 15.o+t III, f.>8, 1845; Istkmosiravexeavata, Körz: Spec.wAIS: p. 189, 1849). 0. typiea,:BAuFs!f. 2,1: eoc-rLong!,9—10/lat.x105; lattreonstr:!6 uil(Kis: 2: 6. leve. RaBH. Fl Eur. Alg. III, p. 149; RasBH. Alg. Eur. sub No. 1224b. (Fig:d.) Long. 16, lat. 14—15, lat. isth. 6 wu; WaArricH Msecr. No. 60 (cum parasitis epi- phyticis!) »no granular protuberances on the joints, which are smooth>, G. C. W. y. granulata? RaBH. F1. Eur. Alg. 1. c.; Alg. Eur. sub No. 1338; granulis sparsis! KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 5. 141 — — f. minor a. Long. 11—12, lat. 13—15, lat. constr. 6—7, crass. J—10 wu. (Fig: ab). — — f. major b. Long. 19, lat. 14—15, lat. constr:: 7 us (Fig: :c). The form of the sinus is different, and the granules larger than in y a; this form = S:i ezcavatunv. vard WaAziicH, Beng: Desma p. 192; t: VIL f: 17. oT> XVII, f:n 19 The form y granulata of RABH. is not the Sphe. granulatum of Ror and BissET (Jap... Desm.. p. 242; t: 268, £. 17); but it.= SS: spinulosum? WorrB/uDbesin:sU»S: A. P-.-S(ndnav py I59t),It. Vsnf. 14: 3. S. Wallichii, JAcoBs. (Desm. Danmk. p. 211, 1875; WorrE Desm. :U::S: A.? p--30, t. IV, f£. 15, angulis non granulatis!; S. excavatum var. P WariricH Desm. Beng. p. 927 thVILrfblöj: Long. 15—16, lat. 16—17, lat. constr. 6—7, crass. 8 uw fide WALLricH Msecr. No. Ordn f.kr ID: (DOVE oo bjud3; Sfter WALLICH. »Lobes abruptly truncate, their truncate surfaces flattened, with a minute tu- berele at each angle, and four or more tubercles on each front view of the joints»>. & Ci W..pr192. I must observe that in WaArricH 1: c. »joint» = »frond» when he is describing filamentous forms. T. XVIII, f. 12, »separated joints shewing the figure of each joint in the fila- ment f. 1 more distinctly. As soon as the joints become independent (and old?) the form appears to become more marked and developed», W. Msecr. f. 4. (The S. rectangulare of WorrE 1. ce. p- 31, t. XLIX, f. 9, except that the apices of the cells are a little concave, would seem to be but a large broad form of the one he gives, but doubtfully, as S. Wallichii; I hardly think the latter can be hereto referred). 4. S. Indicum, n. sp. (S. exccavatum var. y WaAruzicH Beng: Desmi p- 192, t. VII, f. 16, 1860). Könedlb Lösrlat 18- 19) lat. constr. 5-6, erass. 8=9 u. »Lobes broadly lanceolate, constriction angular, extremities acute, with one tu- bercle at their apices», WALLICH 1. c. p. 192. Long: ;15—-16, lat: | 15—19, "lat: 'constr. 5—6, cr. 8—8.5 uu, sec... WALLICH! Mscr. Nosa Ia! TVI f52,nafter Grd CW: 3. S. Bengalense, n. sp. S. mediocre, paullo latius quam longum; semicellulis reniformi- bus, lateribus obscure 3-angulatis margine ad angulos 3—4 granulis externe et interne granulis sparsis ornatis, dorso fere planis, centrali parte frondis lxvi; sinu amplo ro- tundato extrorsum parum constricto. Cellul&e processubus parvis sphericis conjunctwr. A latere visum clepsydriforme medio modice constrictum. ELong:s F4—16jplatud 641 8julat;constr.w7—=8;1:erass:u8omwur'T: XVI f:z5x (also in: WALucH Msecr. No. 58), ab X 350, c X 700. 6. S. exiguum, n. sp. 5S. parvum, fere tam longum quam latum; semicellulis ovalibus, lateribus rotundatis, dorso fere planis; membrana glabra; sinu valde aperto rotundato; cellulis a latere clepsydriformibus compressis, medio parum constrictis; frondes pro- cessubus minimis (sphericis?) conjunctx. Habitu fere S. excavato consimile. 142 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZE OF EAST INDIA. Long:»7157.5, latu= long.,ölat-(constr. 3) -eråss. ”fwwh uTACMIID: f=16: Much like a small and smooth form of S. execavatum in front view, but in lat. v. it is seen to be less constricted. S. cosmarioides, WaAarricH (Mser. No. 49, c. icon.). S. magnum, fere duplo latius quam longum, in tubo mucoso (45 wu lat.) inclusum; semicellulis longe ellipticis, angulis ro- tundatis, dorso leniter convexis; membrana glabra; incisura mediana profunda ampla interne rotundata. Processus connectentes 2 (3?). Corpus amylaceum unicum in qua- que scmicellula. Long. 13—16, lat. '24—26, lat. isth. 8—+10, .erasst 415-121 uq DNR 1 after .WaALricH 1-c/ Dr. W. says, »Filament elongated, joimts twice as broad as long or nearly so; 2-lobed, lobes frequently unequal! Constriction between lobes or segments deep; ends of lobes rounded; lobes oblong-linear. Joints (fronds) connected together by short hyaline bands or glands, which are as long as broad, and about one-eceighth of the diameter of the breadth of the lobes. Filament possessing in some stages a mucous sheath, about half as broad as itself. The connecting processes are very deliecate, and appear to consist not of one piece, but of 2 or 3! but with '/; in. objective cannot speak positively on this point. The double or triple nature of the connecting band would prove the affinity between this and my other new species Trigonemar? (Streptonema). Raneegunge, Nov. 1855; G. C. W. S. vinculatum, n. sp. S. mediocre, fere 1'/;-plo latius quam longum; semicellulis: sub- reniformibus paullo depressis, lateribus rotundatis, dorso leniter convexis; membrana glabra; incisura mediana profunda angusta lineari extrorsum ampliato. A vertice vi- sum ovale. Cellulze pulvinibus duplicibus brevibus crassis conjuncte. Long. 11—13; lat. l6— 17; Jatiistharss, Age ATK NE LSS Northern India; J. S. legit. S. filiformi Er. proxima; nonne eadem species? Cellulis sejunctis non appositis. Vide species seq. S. filiforme (EHrB.) RarFs (Br. Desm. p. 209; CoorE Br. Desm: p: 5, t. II, f. 6; LUNDELL Desm. Suec. p. 91; Odontella? filiformis EurB. Infus. p. 154; Meteorp::p. 12, t. I, f. 20; Tessararthra filiformis. EurB. Infus. t. X, f. 21; Isthmia filtformis, MENEGH. Synops. p. 205; Isthmosira filiformis, Kötz. Phyce. Germ. p. 141; Sp.!Alg.:p..188). S. mediocre, vix 1'/;-plo latius quam longum; semicellulis ellipticis paullo depressis, dorso leniter convexis, lateribus rotundatis, apicibus processubus parvis sub-erectis parum divergentibus obliquiter positis (e quoque apice duo) munitis; processubus inter frondes alternatim conjunctis. Frondes non apposite, sejuneter; processus intervenientes foraminem quasi formantes. Membrana aut glabra vel in quaque semicellula ordinibus transversis 2 granulorum parvorum ornata; sinu aut fere 2quali vel cuneato, amplo, interne rotundato. ÅA vertice visum ovale; a latere biglobulatum, medio modice con- strictum. Filum in tubo mucoso inclusum. Long. 13—14, lat. 17—19. lat. isth..5—6, 1; proc. 3; erass: 89 ou. Ts XVII, f. 20,12 2<500:7erd: ”X<1000. Northern India; with the preceding, No. 8. KONGL. : SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 5. 143 In 1885 I made my last gathering at Strensall, before the destruction of the place by drainage (up to that it was a primzeeval bog!), and inter alia I found this form, which I noted. On comparing in 1886 with a form from Northern India I found it the same. Noticing also the form I have described as S. vinculatum, I was in doubt as to which of these I should refer to S. filiforme, this plant having, between the processes, the larger foramen or opening, as usually accepted for this Desmid, while the form of the cells themselves in the other are more like EHRENBERG'S figures loc. cit. I consulted ÅRCHER'S notes, he says, »It is distinguished from S. excavatum by the elliptie form of the segments separated by an acute constrietion and by its larger size; and from SS. vertebratum by the double, not single, processes connecting the joints. It is smaller than the latter, and not so bright a green in colour»; A. in Dubl. M. Club. Proc., Nov. 1868. But the little Onychonema I described (0. Nord- stedtianum) answers this description equally well! WoLLE'S description seems good, but unfortunately he does not figure the minute details in his t. IV, f. 5, 6, Desm. U. S. Amer., giving the diameter as 12—18 u. My English specimens were smaller than: the Indian ones, lat. and long. 15 X' 12 u; LUNDELL gives lat. = long., 11—12 4. EHRENBERG'S dimensions in Meteorp. 1. c. (calculated according to MENRGHINI 'on measurement in Sull. Anim. Diat., 1853) give long. 10.6 u; while KöÖTZING records the length as 13.5 u. I do not regard the fact of the sinus being more or less open, or the semicells ranging from oval to elliptic, as of great moment —-- these plants being so subject to such variation; what is required is an authoritative eriticism on the dorsal processes, and such valid criticism I cannot find! The best suggestion is that of NORDSTEDT, (Desm. Bornh. pp. 208, 213, 18858), upon CooKE's figures in his Br. Desm., t. II, f. 6, »that a form» (i. e. with ovate semicells) »yet more resembling the figure of EHRENBERG than that of TURNER appears to have been discovered.» Of the Strensall specimens (3) two were smooth, and one minutely and linearly granulate, in the ori- ginal drawing the sinus is not so open as in the Indian specimens figured, but more so than in Cooke's icons 1. ce. However, the note under S. vinculatum supra, and its figure, may be considered in connection with this form; vide page 142. In 1887 NorpbsteptTs opinion was (Alg. N. Z. p. 29) that my Önychonema Nordstedtianum should be O. filiforme (Emr.) R. and B. (Jap. Desm. p. 242); but in 1888 he considered that the identity was an open question, being doubtful thereon. I have therefore kept the plants separate. 10. NS. sp. bong.sbls=k2 crd$sar72=8 ubofBUXNVIIIpf:oL9: Probably the side view of an unknown species. The Spherozosmata may be subdivided by the differences in their lateral mar- gins, thus: ÅA. B: Spherozosma (sensu Cordano). Lateral margins rounded or sub-angular. Typ. sp. S. vertebratum, filiforme. Temnozosma (T&uvw, seco; iWoux, cingulum). Lateral magins truncate, plane or incavate. 144 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGJ.E OF EAST INDIA. Typ. sp. S. Wallichii: C. Oxyzosma (oövs, acer; &c.). Lateral margins acute-angled. Typsispirms: Indicumy nn. spi; No54Al suprat Gen. 23. Streptonema, WALLICH. (Desm. Beng. p. 196, 1860; Trigonema, WaLrricH Mscr. 1855). Fila interrupta, triangularia, profunde pinna tifida; frondes profunde constrictre, vittis tribus cylindraceis hyalinis e basi loborum evadentibus conjunctze. Semicellule profunde trilobate. G. OC. W. I ec. 1. Str. trilobatum, WaAruicH (1. ce. Desm. Beng. t. VIII, f. 1—6, 1860; Trigonema trilo- batum, WALL. Mscr. 39—46, 1855). »Joimts very deeply constricted, furnished on their outer surfaces with 3 stout connecting bands, which unite with those from the adjacent joints. Segments 3-lobed; bases of lobes parallel with the base of constriction.» »'This genus is allied to Sphcerozosma; but the structure of the connecting pro- cesses is so umique as to leave no doubt of its distinct character. Seen in the front view, under the microscope ... the lobes are distorted to some extent, and the con- necting bands, in like manner, appear less direct than they ought to do.» »'The constrieted portion of the joints presents a short isthmus. The segments are accordingly not very closely approximated. Each lobe is inflated towards its free extremity. In the end view the joints are triradiate; the central isthmus appearing as a circular cavity, from the margin of which the lobes arise at equal distances, and the tubercular bases of the connecting bands being placed midway between them.» »The connecting processes or bands are marked by three transverse lines, at the central one of which the bands are somewhat thickened. When the filament breaks up, the bands disunite at either of these lines; and, at first sight, it would appear as if each band were formed by the interposition of two short cylinders attached to the projecting tubereles situated, as already described, at the base of each lobe.» »W hilst the joints are undergomg division, the young segments are closely pressed together, and the rudiments of the connecting bands are to be seen in the form of minute flattened processes, which gradually extend outwards as the two new joints become perfect and separate, and ultimately constitute the connecting bands.» »'The sporangium is formed by the conjugation of the joints of two distinct fila- ments, as described in Desmidium and Aptogonum -— a sac-like vesiele being pro- tuded from the base of the opposed joints, these vesicles by degrees coalescing to form a cell, into which the endochrome is collected. Before the sporangial mass is quite mature, the filament breaks up; but several of the sporangial sacs, with their parent- joints still attached, are constantly to be met with, placed side by side, and probably retained near each other by a common mucous envelope. The cells at this period are elliptical, their ends being produced somewhat, and coalescing with the now empty joints. At maturity, the old joints are cast off entirely, the cell closes, assumes a perfectly elliptical outline, and the sporangium presents itself in a guise similar to the mature detached Sporangia seen in some of the Zygnemacesxr, WALLICH, Desm. Beng. pp. 196—7. No distinct mucous sheath! KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 5. 145 Long. 24—28, lat. 44—54, lat. isth. 14—17, long. proc. 6—10 u. WALLICH givesslnmn20=237" 314805 » TIUTTOTT93 » -5—10 u, Beng. Desm. Park USENET FS Sia binfro mds Fin ef v.,ra Wu BYCP. ad natyr ec) frondskm division X 500; d. basal view; e. apical view; f. conjugation, sac formed; g, two empty fronds with sac and young zygospore; h (and d) fronds with parasitic epiphytes; after WAL- TIOH, X ceirc.-450. The zygospore is oval, when mature covered with a thick smooth (colourless?) membrane, its diameters are 36 X 28 wu. This genus, like Ancylonema BErGrR. and Pagetophila Wittr., has the peculiarity of consisting as yet of one species only. [WaALLICH, p. 197, appends a note upon the epiphytes found by him, »The mu- cous matrix in which the species of this genus are imbedded often exhibits a number of pin like bodies, stuck, as it were, into every part of the joint — the heads, which are minute, oblong, granular, and of a rich green colour, being directed outwards. These growths appear to be epiphytical, and are seen also in the various forms of Spherozosma and Leuronema»> (Spondylosium). »Their minute size renders any exa- mination of their characters impossible. It may be mentioned, however, that they are quite distinct from the delicate radiating lines frequently met with in the mucous envelope of the majority of the Desmidiaceze.» OCfr ARCHER'S notes, in Proc. Dubl. Micr. Club, on Strie in Desmid-mucus, Bacilli in mucous investments of Alge, and on »Headed Bacteria»; the two latter in Q. Journ. M. Sci. respectively of pp. 105--6, vol. XVI, 1876, and also pp. 237—240; the former in Annals N. H. ser. 5, vol. VII, p. 341, 1881. These little epiphytes have been placed by GoBi (Notarisia p. 384, 1887) in a separate genus under the name of Peroniella (sec. DE Toni. Sylloge Chlo- roph. p. 630, who refers to a memoir on the subject by GoBi in Scripta Bot. Horti Petrop. t. I. p. 1—18, tab. 1). Dr Toni considers the genus as inclining towards Sciadium Ar. Br.; he remarks, on P. hyalothece GoBi, ”"huc verisimiliter pertinent, monente cl. amico O. NORDSTEDT in litteris, forme a cl. WALLICH in Desm. of Bengal p. 273, t. VII, f. 5 descripte et illustrate que in nonnullis Pesmidiaceis filiformibus ex Bengalia indicate sunt.»] Gen. 24. Desmidium, ÅGARDH. (Syst. Alg. p. 15, 1824, sec. WirrrocK, mut. char.; DE Barry Conj. p. 76, 1858, Didymoprium Körtz excel.) 1. D. Swartzii, AGARDH (Syst. Alg. p. 9, 1824, sec. WirtrR.; Consp. Crit. Diat. p. 56, 1830! Diatoma Swartzii AG. in Svensk. Bot. vol. VII, t. 491, f. 1—3, 1812; Dec. Alg. No. VIII; Synops. Scand. p. 118, 1817; Disp. Alg. Suec. p. 34, 1812!) a. typica. Apicibus semicellularum totaliter approximatis, in fila adpressis; »foramina> fuwlarE=futiin vass: bravDesm: par60,rtoIVisa bröd. Höns AE Nat rs4 0 us(long. 15.2, lat. 30 sc G. CO. WW). b. minor. WarrnicE Mscr. No. 56. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 5, 19 146 W. B. TURNER, FRESH-WATER: ALGAR OF EAST INDIA. Parvum; lateribus cellularum acute divergente dentatis, profunde incisis; apicibus foraminatis, partibus exterioribus (c. processubus munitis) tribus conjunctis. Long: 05-03) lats? 08 ONE c. Brebissonii? Körtz. (Spec. Alg. p. 190, 1849; D. Swartzii Brér. Alg. Fal. t. II, sec. Körz.; EnrRB. Infus. t. X, f. 8!) Forma ad hec accedens. Long. 145517, lat... 20-31; lat.ap. (24520 MsvibyeXlXG föl. 'The latter exhibits an inclination to the truncate form, but it is not so decided as in Ehrenberg's figure; cfr WoLrrE, Desm. U. S. A., t. II, f. 1; also RABENHORST, Bacill. Sachsens, t. III, f. 41. Dr. WaruicH evidently himself saw the typical (large) form foraminated, as appears by his sketch of 7 Oct. 1855, which, as it was the first delineation of the true conjugation of D. Swartzit, I have reproduced in facsimile. He says, »showing how two filaments of Desmidium unite to form the broad ragged-looking sporangial filament. The sporangial cells are full of endochrome, whilst the joints are empty or + + exhibit the union of the opposing cells just taking place, the fusion occuring by the contents being thrown out and meeting. The upper part exhibits the throwing-out of the cell-contents in the upper filament, without any reciprocal process nearly so. occuring in the lower one, approximation in the cells not having as yet been suffi- ciently i advanced», :G-: CW. Mseria No. 44 ;ciBarXNIXgobg8. The copulation of D. Swartzii was noted by the illustratious author of the spe- cies in t. 491, f. 3, Svensk. Bot.; and in the same - year (1812) in Disp. Alg. Suec. III, p. 34, he says »post copulationem ad utrumque marginem solutis»! It remained however for WALLtICH, in 1860, to describe the actual process: »The filaments engaged are invariably placed parallel to each other, and although cells here and there appear to be abortive, the entire number for which there are pairs gradually become fused together. ... The process takes place in the following order. From the base of one of the constrictions a minute sac is protruded. As it extends in size, the adjacent lobes are pushed widely asunder, the proximate angles become turgid, and the endo- chrome, which has become condensed at this point, is gradually poured into the sac. The already conjugated cells are kept asunder by their enclosed sporangia, at a dis- tance nearly equal to the diameter of the filament. The elongated sacs at first simply impinge upon each other. Shortly, however, they become incorporated, the interposed portion of double cell-wall is absorbed, the contents of the opposed joints coalesce, and form the large oblong or circular sporangial bodies which we find occupying the enlarged common cavities between the two conjugated filaments. Lastly, the sporangia remain for a time encysted as just described, but eventually the common cell-wall becomes either broken up or absorbed, the sporangium is invested with its own proper tunics, and, separating entirely from the parent filaments, it wanders forth on its own peculiar reproductive mission», G. C. W., Desm. Beng. pp. 190, 191. The zygospores, like the European ones, are oval, and are 35 X 30 u in their diameters. E The type form is to be met with both having and also wanting the 'oval foöra- mina” upon which alone the genus Aptogonum was founded by RarFs for the conge- KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 5. 147 neric species D. aptogonum; both b and c are normally ”foraminated', as also are the two succeding species. In the end view, the sides of D. Swartzir are concave. Hab. a, b, c, Bengal; a, Northern India; also Khasia, G. von L. D. Bengalicum, n. sp. (D. Swartzir. var. .P WALLICH Desm. Beng. pp. 189, 191, t. NIT rk 60; Mscr. Nos. (Sm L300). Habitu fere D. Swartzii AGDH., cellulis 1'/;-plo latioribus quam longis, medio non profunde incisis; inceisura mediana cuneate aperta interne rotundata, raro cuneata; api- cibus in medio incavatis (foraminatis') fasciis projicientibus truncatis; angulis latera- libus rotundatis non angulatis nec dentatis; membrana glabra. A vertice visum tri- angulare, lateribus medio distinete convexis, apud angulos parum attenuatis, angulis rotundatis. Mensurze sunt: Longa 18-20; lat. 28, lat: apie: 15-16 u. » 1 HG » IN7 u. > BO NAR » 14 u. » 6 Sell SOPA » POI uu. INNE Sa WII BI TD ad mats fv, b-—T after WAtmem MscPI I e.; g. cell. cum parasit. endophyt.? after G. C. W., descr. abest! The front view looks as though intermediate between D. Swartzii and D. apto- gonum. It differs from both in front view in its rounded sides which are not at all angular, and also from the latter in having the sinus of diverse shape; but in the end view the diversity is most apparent, whereas that of the two species cited shows decidedly concave sides, those of D. Bengalicum are decidedly convex. With respect to the cuneiform apical processes, (the 'cushions of WaALricH,) they do not appear to me to exist in the young cells, but when older the ”foramina appear between the fronds, and with them the little processes come simultaneously. In specimens from Khasia these processes were very narrowly cuneate. Bengal, G. C. W. 1855; East India, from Utricularia fasciculata; Khasia, from (tie Sjö 6- VON: 11889; D. aptogonum BrEsB. (Alg. Fal. p. 65, t. II, 1835! MENEGH. Synops. p. 203, 1840; Körtz. Phyc. Germ. p.- 141; Spec. Alg. p. 190; Odontella desmidium Eur. Infus. p. 153 pro p., t. XVI, f. 4, 1838; Aptogonum desmidium, Rates B. Desm. p. 64, t. SKANE 11848: BREBoläste,.p.4t19;, 1856). | Long. 15, lat. 26 u, after WALLzicH Msecr. No.. 54 b. Although WarricH in Desm. Beng. has omitted this species, his sketches in Msecr. are unmistakeable. The sides protrude but little and the lateral angles are nearly rounded; median incision small, acute; much like the Italian form represented by DELPONTE (Åptogonuwm desmidium DELP. Desm. Subalp. t. III, fi 1). As in the European plant the sides, in the vertical view, are concave. The plane form (6 Ehren- bergii K'rTz. Sp. Alg. p. 190; Aptogonum diagonum DerPr 1. ce., f. 6—10, has not been observed in India. Bengal, G: C. W.; East 'Bengal, from U. fasciculata, G. v. L. D. Baileyi (RaALFs): Norpst. (Alg. et char. p. 4, 1880; Alg. N. Z. p. 25, t. II, 1888; Aptogonum Baileyt RaALFs. Br. Desm. p. 208,!t INXNV, !f.:1,01848; "WAzLnicH! Desm. 148 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGA OF EAST INDIA. Beng. p. 191, +t. VII, 1860). Following the example of DR. Norpstepr, in N. Z. Alg. p. 27, I thus arrange the forms of this species: ce, genuina Norpsrt. Cellulx margine fere integre, sub-rectex, sepe crenulis 2 distan- tibus minutissimis ornate. Spore late elliptice. F. minor (Aptogonum PBaileyi, BAres Br. Desm. p. 208, t. XXXV, f. 1; Desm. Bauleyt” W OLLE" Desm. "UL 5; Amer. ps "20, tt: ll, ES, 10, EI PER NORD ST Us AG- GU ERS Long. 19—22, lat. 22—24 u. Not yet noted from India. F. major (WoLLE) 1. c. f. 10, 11). Zygospore large, oval. Long. 30.5=33, lat. 30-44, zyg. diam. 30 22605 I-- PX Bengal, in WALLICH's material. var. 5. Bengalense Norpsrt. (1. ce. p. 27; inclus.? D. tetrayonum DELr. v. excavatum SCHAAR. Afgh. Alg. p. 247, t. V, f. 25; Apt. Baileyt WaALricE Desm. Beng. ex p., t. VII, f. 7, 92). Cellule margine medio late excedente (crenis parvis?). Spore fere circulares. O. N., 1. c. Long. 20.5, lat. 23,44 Gan0: NYE 184, > 23; ram yet urnklt NINIST0 7. eoelatum (KircHN.) NORDST. (Desmidium coelatum Kircn. Alg. Schles. p. 133, 1878; Aptogonum sp. WaALricH Mscr. No. 55, ex p.) a. Cellulx margine medio irregulariter incavate. F. trigona, tumid at the sides and not constricted under the angles in vert. view; F. 4-gona in the same view with the sides a little incurved. Connecting processes circular in the Indian specimens. Java, NoOrRbDsT. Alg. Char. p. 4; Bengal, G> C: W. Dong. 17— 19) "1at22-=258us In this form the centre is not distinctly incised, but rather incavate. b. Cellulx margine medio incisce. F. Italica (Rac.) Norpbsr. 1. c. (Aptog. coelatum B var. 3-gonum a, RAcIB. Desm. Polon. p. 66; Apt. Baileyi, Derr. Desm. subalp. p. 62, t. III, f. 16—19). Cellulz a vertice vise convexe vel lateribus subtumidis. This seems to be an ordinary 3-angled form with incised sides, and it is hard to comprehend why RaciBorski did not include the quadrangular form (Apt. tetra- gonum DeLr. 1. c. p. 63, t. III, f. 20—23) also under his f. Italica. The diffe- rence is hardly sufficient to constitute a 'variety'! ce. f. Polonica, (RaAc.) Norpsr. 1. c. (Apt. coelatum PB var. triy. b, f. Polonica RAciB. ]. c., t. 5 (XIV) f. 6. Cellule a vertice vise lateribus subconcavis. This is a very curious form, the concave sides being unique for this species. bh and c not noted from India. J. undulatum (MaAskKELL) Norpbst. 1. ce. (Aptog. undulatum Mask. N. Z. Desm. p. 302. t. XI, f. 1—4; non D. undulatum Corpva). Cellulx margine convexo leviter angu- lato-triundulatre; a vertice vise regulariter triangulares angulis rotundatis, lateribus fere.1rectis.," NORDST. IL, CX t.JIL If HS: KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 5. 149 From the fig. of Norpbst. 8 b it appears that the sides in vert. view of the form, 3-gona, are very convex and unconstricted at or towards the angles; cushions” broadly cuneate. NORDSTEDT gives. the size as long. 18, lat. 27 wu. Not seen in India. In this, and the above forms, I have copied, for the most part, the descriptions of DR. NORDSTEDT. £. Indicum, n. f. CellulXx margine medio rotundate non emarginate nec incise; 3- gone (f. 4-gona non visa). WaruicH Mscr. No. 54 c; »having convex edges. The end view of joint is triangular and exhibits 3 minute narrowly cuneate hyaline processes at the points of cell-junction», G. C. W. OT. XIX, f. 5; the rounded pro- jections are hardly so prominent in my figure as in WALLICH'S 54 c. In vert. view the sides are convex, contracted somewhat towards the rounded angles. Nakoorhyall Tal, G. C. W., 1853. c. Wallichii, n. f. Cellulx margine centrali elevatex et recte truncate, crenis vel inci- suris nullis. WATCH Desm. "bBeno. ut VIfi 5 (not very good!) 6, 8; Mscr. Nos. 54, Tä. In this the sides of the 3-angled form in vert. view are as the preceding, but with round, not cuneate, processes at the angles; in the 4-angled form the sides are nearly straight. This form or var. seems to be the analogue in this species of the truncate form in D. Swartzi. Zygospores oval, membrane moderately thick, smooth. J-00na Mlong. Fl 20; lat... 22-25 MU. desona,, fi. 205-305, 4lat. = .long., & CC: W. Damn S ZY Oss 2 2r CL frn TALS, fa 4. Bengal; Northern India. From the various figures in WaALuicH's Mscr. I feel convinced that few of his Bengalese specimens were laterally crenate, though I think that Dr. NORDSTEDT'S dicta upon the cren&e in this species, Alg. N. Z. p. 26, are perfectly correct, espe- cially as regards the typical form. In this the specimens of f. major, as figured, were often gently incurved at the sides. The connecting processes or ”cushions' seem liable to variation from narrowly cuneate to circular in shape. In the interesting example of this sp. in conjugation seen and figured by me, t. XIX, f. 9, the connection of thescells is more: clearly shown than in WALLICH'S No. 74 Mscr.; I cannot, however, state clearly to which form they appertain. Dr. Norpbstevt, Alg. N. Z. I. e., remarks upon the torsion of the filaments in this genus; for my own part I cannot but agree with WALLIcH, Desm. Beng. p. 186, that the ”twisting is hardly to be deemed natural: i. e. »during their unrestrained growth in their native element.» Dr. W. adds, that he had >»repeatedly examined fila- ments . .. without compression of any kind, in which no torsion, or but a slight amount of it, was manifest.> Remarks, therefore, upon the number of fronds in a ”convolution" are somewhat doubtful. 150 W.-B. TURNER, FRESH-WATER ALGZE OF EAST INDIA: Gen. 25. Didymoprium, KöTzING. (Phycol. Generalis p. 166, 1843; Sp. Alg. p. 189, 1849; Rarrs Br. Desm. p. 55, 1848; mut. char.; Desmi- dium sect. a, non be, DE BaryY Conj. p. 76, 1858). Desmidii sp. auctorum restricti; cellula& plus minus com- 1. presse, sepe 2-angulatae, sine processubus intercellularibus. D. cylindriecum (GreEv.) Rarrs (in Annals N. H. vol. XVI, p. 10, 1845; Desmidium cylindricum, Grev. Scot. Crypt. FI. p. 293, 1827; Körz. Synops. Diat. in Linnea p. 614 (separ. p. 86!), 1833; RALFs in Annals vol., XI, p. 373, t. VIII, fil, 1843; ME- NEGH. Synops. p. 204, 1840; et auct. nonnull.; ÅArthrodesmus? cylindricus EHrB. Inf. p. 142, 1838; Hyalotheca cylindrica, EmrR. Kurze Nachrichte, 1840; Desmidium com- pressum Corpa, Obs. Micr. p. 18 (p. 203?), 1840; Didymoprium Grevillei, Körz, Phyc- Gen. p. 166, 1843; Phyc. Germ. p. 141, 1845; Rarrs Br. Desm. p. 57, t. IL. 1848). Long. 32, lat. 54 u. One specimen only seen. Northern India, J. S. D. graciliceps, Norpst. (LaAGErRH. Bidr. Am. Desm. FI. p. 228, t. 27, f£. 2, 3, 1885, as Desmidium graciliceps; Desm. quadratum Norpbst. 6 graciliceps Norpst. W. and N. Alg. Exsice. 367 et 554; Didymoprium? graciliceps, Norpst., Alg. N. Z. p. 25, 1888): Long: 185 lat: 20ulat. Apes 23. Central India; only 4 cells seen, apparently not common. [f. intermedia. This is the D. quadratum of Josmva, 1. c. p. 635, t. XXII, f. 3. Bri- tish Burmah, W. J.] Note. I would deprecate the total fusion of this genus with its near relative Desmidium, except perhaps as a sub-genus. 'To me the greatest difference is the fact of Didymoprium being without the small intercellular connecting processes so charac- teristic of Desmidium; I have therefore proposed the fact of their absence as the chief ground of the restoration of KöÖTZING'S genus to its pristine rank, although with altered characters. It is true that the apical parts of the cellules are not always totally in contact, partly only touching each other, but still apical connecting ”cushions are wanting. Cfr HAUPTFLEISCH, Zell. Desm. t. I, fi 39; 40, 45, 52. Gen. 26. Phymatodocis, NORDST. (Nonn. Alg: Bras. p. 19, 1877; Hedwigia, p.: 79, 1878). Not yet observed in India. On t. XXI, f. 9 are figured 2 cells, one of which seems abnormally produced at the angles, after WaALLzicH Mscr. No. 326. Dr. WALLICH styles it a Je ne sais quot, and places it among the lower Alg&e. I at first deemed it to be a compressed or 2- angled form of Desmidium Baileyi, analogous to the corresponding form in PD. apto- gonum. However, it has been suggested to me that these doubtful cells possibly may be those of a Phymatodocis sp.; perhaps abnormal? certainly in an abnormal position. JT ER MIA For EE 2 KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 5. köl Gen. 27. Leptozosma, TURNER. (On Desm., (31. RH Mier. Soc) p.l 1934, t: XNI; f. 2) Nothing nearer to this than D. graciliceps, supra, has been observed in India. The Rev. F. WorrzE, in Torrey Bull, p. 58, 1886, did me the honour of criti- cizing the form I described 1. c. attributing it to Desmidium (Didymoprium !) quadra- tum NorpsTt., (Norges Desm. p. 49, f.: 24) nearly as figured in t. XLIX, Desm. U. S. A. The fig. No. 5 is not quadratum but graciliceps var. constrictum, NORDST.; this however does not invalidate the fact that Mr. WoLrrzE has considered a thick-walled cell as a young Desmid-form! LaAGERHEIM (Krit. Bemerk. Desm. p. 536, 1887) did not fail to observe this. Norpstept (Alg. N. Z. p. 25) considers that it »looks as a Didymoprium (graciliceps or an allied form) viewed from the side». This I frankly grant, but what the plant really is I know not! Gen. 28. Gymnozyga, EHRB. (Berl. Monatsber. p. 212, 1840, sec. JacoBs.:; Körtz. Phyc. Germ. p. 140, nota! 1845; Bambusina, Körtz. 1. c. . 140; Didymoprium, RALFS ex. p.; Desmidium, RALFS et BREB. ex. p.; Hyalotheca, BREÉB. ex. p-.). P ymop Pp | y l 1. Gym. moniliformis, EnrB. (1. c.; JAcoBS. Desm. Danmk. p. 213, 1875; Desmidium bam- businum, BrEB. in Chev. Micr. p. 271, nomen solum! 1839; MENnEGH. Synops. p. 204 (sp. ined.! sine descript.) 1840; Bambusina Brebissonii, Körtz., 1. c. p. 140, 1845; Sp. Alg. p. 188, 1849; Breg. Liste, p. 119, 1856; Desmidium PBorrerit, RALFS Annals v. UDD St VII ER AEA ASSA, Bun. Pr. Alolnp. 343, tl Sy kl 9 1845; Hyalotheca bambusina, BrREB. in litt. ad Rates, 1846; Didymoprium Borreri, RALFS Amnalskv. «XVI, px 10; 1845): Long. 25—29, lat. 20—23 wu. Northern India, J. S.; Khasia, ex Utricularia sp., G. von L. These cells are a little longer and narrower than the corresponding English form. Neither this genus nor Didymoprium is represented in either WALricH's Mscr. or his gatherings from Bengal. Dr. Norpstept, De Alg. et Char., No. 3, Nov. sp. Desm. Bras. 1889, divides this genus into the following sections (sub-genera): A. Eugymnozyga. Cellule non armate. Typ. sp. G. moniliformis. B. Hoplozyga. Cellul&e aculeis armate. Typ: sp. I! Gllarmatå.. LÖFGR:set NORDST.' 1. C. Gen. 29. Hyalotheca, Körz. (EHRENBERG, nomen solum, descr. invalida! 1840; Körz. Phyc. Germ. p. 140! 1845; sec. Wirtr. Gotl. Sötv. p. 47, 1872; Mixotenium pro p., DELPONTE Des. Sub. Alp. p. 50, 1873). 1. H. dissiliens (SmitH) BréB. (in RarFs Br. Desm. p. 51, t. I, f. 1, 1848; in litt. ad Rates 1846; Conferva dissiliens, SmirH. Engl. Bot. t. 2464, 1812; Desnuidium muco- 2 ve 1:52 W. BO TURNER, FRESH-WATER ALG' OF BRAST INDTA. sum, BrREB. Alg. Fal. p. 65, t. II, 1835; MENEGH. Synops. p. 204, ex. p., 1840; RALFS in Annals vol. XI, p. 374; t. VIII, f. 2, 1843; Desmidium limbatum, CHAUV. Alg. Norm. f. 6, 1836, sec. MenGH.; Gloeoprium dissiliens, BERKELBY in Annals v. XVI, p. 11, 1845; Hyalotheca mucosa, Körz. Phyc. Germ. p. 140, 1845; Sp. Alg. p. 187, 1849). Formeée varie? WarucH Mscr. No. 52. Long./13-—-33, dat.rl7=+39: wc: O:EW Ilte. The dimensions of the larger cells, as given by WALLICH, appear very great, but he is a very careful observer and hence probably correct. In the figure cited the sides of the cells are very faintly incurved. Raneegunge; July, Oct. 1855. [H. dissiliens v. tridentula Norpbst. (Norg. Desm. p. 48, f. 23) is noted by Ror in DicKiEs Alge from the Himalayas.] H. mucosa (MeErt.) EurB.? (Kurze Nacht.? 1840, sec. RALFs; RALFs Br. Desm. p. 53, t. I, f. 2, 1848; Conferva mucosa MErTtEnNs. Dillw. Br. Conferve t. B, 1809; Glweo- prium mucosum, RALFS Annals! seXMimpull tcIl;of 6, 1845; HaAss: Br Fr AR: p. 346, t. 83, f. 5, 1845; Hyalotheca Mertensii BréB. in litt. ad Rarrs, 1846; Hyal. Ralfsit, Körz. Sp. Alg. p. 187, 1849; Desmidium mucosum ex. p. MENGH. Synops. p. 204, 1840; Desm. limbatum, var. mucosum ÖCHAuvV. 1. e.; Mixotenium armillare, DELP.- Desm. Sub-alp. v. 50, t: I, f. 13—19, 1873). ar ILoned 15-17, lätt u20-2 vat Northern India. b.: Long: 13—18, lat. 10 —12 ua; see. WALruicm Mser. No. 47. The latter might stand as var. P elongata? "The description and the sketch show the normal filament, but of small size and elongated. Raneegunge. H. undulata Norpst. (in Wrirrr. et Norpsr. Alg: Exsie. No. 248, &c., 1879?) var. producta, n. var. H. parva, cellul& cire. duplo longiores quam late, cylindrice, sine processubus intercellularibus; medio leniter constricte, apicibus rotundato-plane; cellulze nonnulle cum incisuris parvis a latere (divisione incipiente?); corpuscula amylacea dua in quaque cellula; membrana glabra; filis elongatis. Tubus mucosus non observatus est. : ÅA vertice visa circularis?- See: G. C:/W. Mser: No. 61: Long. 15—16.2, lat. 6.:—8.7, lat. apie:n4—5:7 )wsfiderG. rO:Wiol. sel DREXSVIN f. 15, << een (00: This seems very near to H. undulata Norpst. (W: &N. Alg: 248, 262,561 et 806), but I have not seen this plant. "The Indian form is longer and of less diameter than the American one of WoLiE, Desm: U. S. Amer., p. 23, t. LIII, f. 8; of: which he gives the lat. as 9—12 wu. H. Indica, n. sp. H. parva, cellulx paullo longiores quam late; cylindrice, medio sub-acute incise, incisura cellulam cireumambiente; fila elongata. Nuclei cellularum duo, radiati. Tubus mucosus latus. Formeée: a. minor. Long. 10—15, lat. 9—11, lat. apic. 7 u. WALticH Mser. No. 51. TI. OLIN bimaror. "ILong.S 135155 lar) MARE a pe SN CASAS RAS ISTER KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 5. 153 Baboosole, 23 Nov. 1855. 5. H. minima, n. sp. H. minima, cellulx paullo latiores quam longe, fila formantes, la- teribus sinuatis; cellulis a fronte sub-quadraticis, angulis superioribus adheerentibus, media parte apicum aperta? lateribus aut paullo incurvatis vel minute medio incisis. Nuclei? Tubus mucosus? Hong. 8 117 lav. 9=11:5, lat. apiesfö=—S5t oh eXRIT, flrn6. Hyalotheca might be divided into 2 sub-genera: A. Mixsotenium, DELPoONTE 1. c. Cells with raised annuli or bands. Nearest to Gym- nozyga. TYP, SpP- HH. mMucosa. B. Hyalotheca (sens. strict.) Cells plain or indistinctly angled; sides slightly incised or undulate, not annulate. Nearest to the Zygnemee. fiyp- sp. Co Eödissiliens. Gen. 30. Pagetophila, WirrtrR., Mscr. 1883. WITTR. in Snöns och Isens Flora, sine descr.! syn., Chionophila WYrTR. Algologists will be glad to see a description of this peculiar genus, and of its single species P. Spångbergiana Wirrr. Of course it is unknown in India. (A generic locality cannot be assigned, ad interim incert& sedis. W. B. T.). Summary of the Desmidieze. | Ho Strl) | Bö | Sk | Et [aan REN RAI | Zl SE EL Se G en ups; i SER 2 23 | Genmns 2. ET) SER | TN OT | UrAneylonema, - oc src a. a — — — — I] Transp. | 0600 1000 | 000 00.00 | Ve Mesokenium . . . . « > a DN = 15) 0.77 IW| P7: Micrasterias . . it . oo - 22 6 | 28 | 4.28 | KO VIMAroCyslis «oc os de 5 — I RR | 18. Xanthidiom . . ..... I 7 | 20 AR rare AA AK IG | oa || 19. Stanrastrum - . - oc) 123) 13 196) 20.84] SKCIoslenum, :snoos oc atlas 24 14 38 | 5:80 ||| 20. Arthrodesmus . sco ss 15 4 1065) | 2.89 | ÖSKESTAFObRENIA snre sel le os för 15 1 -— 1 0.15 ||) 21. Onychonema i so svs > | 3 — 3 0.46 | Mer GeRICISNE «os oc a os 8 Aa — — = — Ill 22. Spherozosma . . . . . «| 10 — 10 | 1:52 | 8. Gonatozyon . 5| — Sa | | 23. Streptonema . . . . . . . 1 — 107 05 9. Tetmemorus 1 1 2 Osv 224 PDesmidram” +. . sc 4 | 2 6 0.92 10. Triploceras . HULK. 2 — 21 10.301]! 25: I Didymoprinm I. . dt” os 2 er 21 0.30] HlypDasidinn lev Ios tön bl 105 a 9.30 ||| 26. Phymatodocis = : « s = + | 12: Dysphinetiom + « «6 so 21 Z 28 Asse ll, Pill, Leptözosmål ine, seen ör = — | 13: Spondylosium . + « « « a a | ) ill 10 1.52 | | 28. Gymnozyga nog SN Ti 1 0.15 | 14. Cosmoceladium —. sc cc) —? — — —- | go Hjyalothechy n.se a sg | 5 | ställ 0.92 | HSN Cosmarium 9 sc cc oc « «| 1SK 35 | 172 | 26.23] [305 Pagetophila (Wittr. undeser.) | — — | — = 46: Eudstram” vc sov se hor 61 17 78 | 11.89 ||| 24 Genera species | 536 | 120 | 636 |100.00 Transp. | 000 | 000 | 000 | 00.00 il! K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 5. 20 154 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZE OE EAST INDIA. These percentages of species may be usefully compared with the rather remarkable results given by Dr. R. Borpt, in Desmidieernas utbredning i Norden, p. 109, 1887. It appears that the percentages of Micrasterize, Euastra, Docidia, and Xanthidia are greater in the warmer climates; while Closteria, Cosmaria and Penia give a higher percentage in the Arctic & Sub-artic regions; the percentage of Staurastra (excepting Spitzbergen and Beeren Island) is about the same as in India. Ord. III. ZYGNEMEAE, MEneGH. Organogr. p. 33, 1838. Gen. 1. Zygnema, ÅGDH. 2. Zygogonium. Kuörz. 3. Spirogyra, LINK. The gatherings include fragments of plants belonging to these genera, but, except one doubtful Spirogyra, all are infertile and indeterminable. Ord. III. MESOCARPEAE, DE BARY. Gen. I. Mesocarpus, Hass. 1843. 1. M. parvulus (Hass.) DE Barr, Conjug. p. 80, t. II, f. 15; Hass. Alg. p. 169, t. XLV, f. 2, 3; M. splendens; Könz.u Tab: Phyct VycparsESp- (Alga omissus? /Sphierocarpus parvulus HaAssaALL Annals v. XI, p. 187, t. VII, f£. 16. Northern India. Gen. II. Staurospermum, Körz. Phyc. Gen. p. 278, 1843. 1. NS. sp. Central India. Fragment in which the conjugation of two threads is incipient. Cohors 2. SIPHONEZE (GrEv.), J. G. AGARDH. Ord. I. CHARACIEAE (NaG.) Wirtr. Gotl. Sötv. p. 32. Gen. 1. Ophiocytium, NaG. 1849; Closteridium. REInscH 1888; Reinsehella, DE Toni 1889. 1. 0. cochleare (Ercaw. 1847) Brauns 1855, Alg. unic. p. 54; Spirodiscus cochlearis, EicEw: Nacehtrolnf.sp. o01, t. 8, f. 4; fide WITIR: 2, "0. majus NaAeG. (Einz. Alg. pi 89, t IV Af 2, 1849). Northern India. Gen. 2. Characium, Brauns in Krtz. Sp. Alg. p 208. 1. C. angustum, Braun Alg. Unic. p. 36, t. III B. Northern India, on decaying Algee. Gen. 3. Hydrocytium, Braun Alg. Unic. p. 24. 1. H. macrosporum, n. sp. H. dimensione irregularis; cellula ovata, apicibus acuminata (fere ut in H. acuminatum, BRAUN) sed tubo parvo vel foramine apicali instructa; sporis 2—4 magnis longe ovalibus includentibus. Long. 50, lat. 39 u. BO AD ÖDE ELDA Spores ; DO ADR KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 5. 155 T. XN, f. 32; Glsol in WMariioeMscr. No. 339: WALLICH says, the apical processes are »traversed by a very delicate tubular canal.> Cohors III. VAUCHERIACEE, J. E. ÅRESCHOUG. Ord. I. VAUCHERIEZE, DECAISNE. Gen. 1. WVaucheria, DC. 1. V. sp. in fragmentary condition only. Bengal; Central India. Cohors IV. VOLVOCINEZE (EHRB.) COHN. Ord IE MOLVOCEA. Gen. 1. Pandorina, Borr; PRINGSHEIM; sec. NORDST. 1. P. morum (Borr) Eur. Infus. p. 33, t. XI, f. 33; PRIngsBEim, Copul. d. Zoosp., t. 17, lök Central India. Gen. 2. Eudorina, EHrB. Monatsb., 1831. 1. E.? Wallichii, n. sp. WaArricH Mscr. No. 347. The description WALLicH gives is as follows, >A group of eight globular bodies (enclosed in orbicular cells) having a green endochrome within; ranged in two regular squares, one above the other, but twisted round, so that the lower are scen between the upper cells. They are enclosed in a delicate, almost invisible, mucous matrix, and are thereby retained in position.» G. C. W. Diam. interior cell 8.5—9.7 u; diam. outer cell 60—65 u. "'T. XXI, f. 10 X circ. 400. Gen. 3. Gonium, Mörrer 1773. 1. G. pectorale, Mull. Vermium &c., p- 60. Northern India. Cohors V. CHLOR0OZ0OOSPOREE, J. E. ÅARESCHOUG. Ord: I: :.PALMELLACEE, NaAG.. Einz: Alg. p: 61; emend. Gen. 1. Oocystis, NAG. (in BRAUN Alg. Unic. p. 94, »Genus Naegelianum ineditum, species (O. Naegelii BR.) nova minime rara cellulis oblongis viridibus, nunc solitariis, nunc binis, quaternis aut octonis cellula matricali membranacea firma simplici inclusis.») 1. 0. spherica, n. sp. Cellulx hyalin&x globose, interne familias 2—38 cellularum ellipti- carum ineludentes. Cellulze juveniles forma irregulariter sub-spherice. Diam. outer cell 65; inner cell. long. 32, lat. 13-u. In Mscer. No. 329 WaLrucH depicts the young cell as irregular in form, and with 8 small elliptical internal cells. The mature form, WaALricH No. 352, is quite spherical, and shews internally 7 large daughter-cells. This form seems near to the OMfgas, an Iris plant; of ArRcHrErR, mn Dubl. Club" Proc. Q. J. Mic: Sci ps, 105, 1877. 2. 0.2 mammillata, n. sp. O. sub-circularis, paullo longior quam lata, apicibus paullo depressis; apice in centro rotundata vel distincete mammillata; divisio verticalis; a ver- tice visa perfecte circularis. WaArricH Mscr. 186, 188. 156 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAZ OF EAST INDIA. Long. 18,-lat. 15:20, GAO: WE Tal D GCI: Long. 38, lat. 27:40: (FT: NXTN EAT after NW Amiom0600. Gen. 2. Nephrocytium, NäG., Einz. Alg. p. 79. 1. N. Agardhianum, NäG. 1. c. var. minus, t. III C, f, def. Diam. cell. 9—12.5 u. Northern India, J. S.; Eastern India, ex Utricularia flexuosa, G. v. L. Gen. 3. Raphidium, Körz. Phyc. Germ. p. 144. 1, RB. aciculare, BRAUN in RaBn. Exs. No. 442; Ankistrodesmus acutissimus, ÅRCH. in Micr., iJ.|.t:. MIL, if. 1445-56, 1862; Closteriunv subtiley BRESILISteuP--L55 str IKEAs: Rhaphidium polymorphum var. y aciculare, RABH. Alg. II, p. 45.) LORDS 20 Ad, Jat: föras Northern India. This little plant is usually (sec. ARCHER in Mic. Journ. p. 255, 1862) deemed to be the same as Closterium Grifithii BERKELEY (Annals v. XII, p. 256, t. XIV, f. 2, 1854), but the latter is much larger, long. 65—985, lat. 4—5 sw, and truly a; Clo- stertum. Mr. ÅRCHERS Views as to the relation of Clos. subtile BrÉB. are in all pro- bability correct; but I must, with due deference, doubt Mr. Josuauva's observation (Burm. Desm. p. 652) »C. subtile BrÉB. Conjugated, with quadrate zygospores», and consider that Mr. Js diagnosis of the species was in error. 2. R.? spirale, n. sp. Cellulis longis acutis, spiraliter contortis; in fasciculis conjunctis. Long. 32; lat. 22 ur UD KR) .260<-8507/after NVTEIcH! Mser. No. ol6: Gen. 4. Dictyospheaerium, NÄG. 1. D. reniforme? BuLnB. in Hedw. II, p. 22, t. II, f. 6; RABH. Alg. Exs. No. 789; FL Eur. Alg. III, p. 47; ARCHER, In M. Ja Sei, p. 60, 1868. Formar, an dt. Cell. Tong: 25, lat. 9= L4,4. UWALLIOH Mser. Nos bagub. Dr. WALLICH says »Å mass of kidney-shaped cells, some single, some double- attached back to back, or having smaller ones inserted by their convex edges into the concavity of the larger ones .... HEach cell or double cell is attached to a pale pink stem by slender filaments of similar colour». ITS ANG fo dG0 alter NVATLIOE. [I regret that Dr. WaArricH has not figured a whole group, but only a couple of cells; from his description it seems stipitate, and if so it is a Cosmocladium (larger than either C. pulchellum BréB. or C. Saxonicum DE BaAry)! Should this form even- tually prove to be a Cosmocladium it might stand as C. Bulnheimii, NoB.] 1 in KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 5. 157 Gen. 5. Hydrocystis (gen. ad interim). H. hydrophila, n. sp. Cellula spherica achroa hyalina, supra superficiem cellulas reni- formes vel elongatas virides (apice sepe brunneas vel purpurascentes) adpressas ferens. Cellula in centrali parte nucleata, ut Cl. Wallichio visa; interne mucosa? Pramtcel son srcelNeter. I 280--00,at20-—2000 TI XN) f 27 Xx 200 after WALLiCH Mscr. 332 A. Baboosole, Oct. 1855. Gen. 6. Gloeocystis, Näc. Einz. Alg. p. 65. G. sp. G. vesiculose NäG., 1. c. accedens sed paullo major. Central India. Gen. 7. Botryococcus, Krtz. Spec. Alg. (Appx.) p. 892, 1849. B. Braunii, Krtz. 1. c. Malabar, ex Utricularia stellari, G. v. L. Gen. 8. Gloeotzenium. HaNsGIRG Sitz.-ber. d. K. Böhm. Ges. p. 10, 1890; Nova Notarisia, pp. 264--5, 1890; STOCKMAYER in Sitz-ber. K. K. Zool.-bot. Ges. Wien, Bd. XLI, 1891, c. icones. G. Loitlesbergerianum, HansG. 1. c. WarricH Mscr. 340, 343. Dr. WarzLzicH says, »The cell has two membranous coats, one hyaline and conti- nuous, the other (opaque) with apertures in it made by a broad central band. In front view (ab) the apertures are elliptical; in side view (cd) of very paradoxica form, in this view the bands are continued upwards, with truncate extremities, pro- longed and rounded at the central portion of the ends.» ... >»The cell having burst and discharged its contents, by rupture of the junetion of one longitudinal band at each or either side of the transverse band (e) the spore cells (f) are ejected. These are 5 or 6 in number, each having a projecting process attached; and being partially filled with green granular endochrome.» In original cell 2 endochrome masses. The outer membranous coat is purple or purplish-brown, the cell-contents are vivid green, in colour. Hong. 48, lät. 20-33; spores long. 9, lat. 8 AM. The plant figured by WaALLicH conforms well with the 2-celled form of SrToCK- MAYER'S description, 1. c. TEAK: 12 latter? Er KO: WE It seems very debateable as to what position in classification this Alga shall take — but observers will hardly agree with the existing suggestion that it is near to Spirotenia (or any Desmid); the name of the new Order, proposed to include it, Pseudodesmidiacew, is, to say the least, rather misleading. In all probability it is J nearer to Gloeocystis and Tetraspora than to the Desmidieze. 158 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAZ OF EAST INDIA. Ord. II. PROTOCOCCACEZAE (MENnGH.) RABH. Gen. 1. Closteridium, REINscH. (Fam. Polyedr. Monogr., Notarisia' p. 510, 1888; Reinschiella DE TOonI Sylloge Chlor. p. 612, 1889. Ophio- cytium ex p. RaBuH. Flor. Eur. Alg. III, p. 66; WorzE Fr. Alg. U. S. Amer. p. 175 ex p., non NAEG-.) 1. Cl. Bengalicum, n. sp. OC. minus, curvatum, semi-lunatum, utroque fine attenuato- apiculatum; massas pardulas gregariter formans. MHabitu fere Closterio (Closteridio!) cuspidato BaireyY (in RarFs' Br. Desm. p. 219, t. XXXV, f. 11) accedens sed multo minus. Long., across are,iefcell; 16,vlat.v6/vlong:- spin. FF 6 yah: XX LR, Rte WarricE Mser. Noss22. »Endochrome granular», G. C. W. This plant is nearest to Closteridium capitatum (WorrE) NoB., WOoLLE 1. c. p. 176, t. 158, f. 3—7, from which it differs in the apices being attenuate. [There appears to be little reason for the alteration, by Dr. DE Tontr in Sylloge 1. c., of this generic name!] Gen. 2. Polyedrium, NäG., Einz. Alg. p. 83; REnscH Monogr. 1888. 1. P. tetraödriecum NäG. Einz. Alg. p. 84, t. IV, B 3 f£. be. Long. 18—23, lat. 16—20, lat. centr. 7—10 wu. Pp torsum, n. f. In this form one half of the frond is twisted at right angles to the other half. T. ÄN, f. 15 X 600; after 'W AnmIcH IMser.t No:u29020f. 2133 20P.trigonum; NAGgOo ot: IVIBIIfai Tong:”10; erass: 3: wi msec GICCIENYIMser INO. "29516 TORKINTE nD Raneegunge, Nov. 1855. 3. P. bifidum, n. sp. P. trigonum, lobulatum, angulos versus attenuatum; angulis pro- ductis bifidis; a latere visum lanceolatum utroque fine attenuatum. - Long. "T3=—17) crass. Ab—05 us TINX, f2305X 10005 after WATmeHNMSen No. 2924. Can this possibly be a triangular Pediastrum, allied to such a form as P. Sturmit, REinscH, Alg. Frank. t. VII, £i 1 a? 4. P. proteiforme, n. sp. P. magnum, indistinete lobulatum, 2—3-gonum, angulos versus attenuatum; angulis magis productis sinuatis acutis; a latere visum (3-gonum) acuto- lanceolatum. Long. 65, crass. 12 u. 'F. 3-gona, lat. s. proc: 36 mu. TI NNfI4PAE 22504, ' b. Tf. S-=g0na; alter WABLICE MSCr: NOS 200 The forms have apparently a habit of crossing each other, which is su of Kätzings Micrasterias cruciata (Syn. Diat. p. 71, t. VI, f. 86); the sinuous apices are remarkable. 5 P.tspo Diam ot, long. sp. 20 tex sh eXWIT EEE This form seems intermediate between P. tetraedicum NÄG. and enorme RALFS (cfr. REINSCH: I." C: t. VE Robs andr MILES 280 KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 5. 159 Gen. 3. Staurophanum, n. g. Frons plus minus cruciformis, normaliter 4-partita, vel 4-lobulata, ad fines aut singula aut furcata, angulis vel non productis; anguli interiores rotundati; apicibus 2—3 dentatis vel cuspidatis; a latere visa lanceolata, finibus plus minus attenuatis. 1. S. erueiatum (WarricH) NoB. Micrasterias ceruciata, Wair. Desm. Beng. p. 281, t. XIN5S 2; 1560 GC RWerMsern Nos 83: Rögmajus, nt kongsket lat, 485-04 us ES ANT 21 X.6T0: EE minus. n.. f- > RS 24—28 van TI NIA. 205 » Bengal; Central India. 2. S. pusillum (WaArricH) NoB. Micrasterias pusilla, WArzicH 1. c., t. XII, f. 13; Mscr. No. 80. Both this and the preceding are bluntly-lanceolate in lat. view. Pon osket lata 200, crass. LOs I KNIT 22, Under this genus, which is allied to Polyedrium, NäG., I would (whilst not in- terfering with Polyedria genuina,) include such stauriform and lobate plants as the P. gracile of REinscH, Monogr. Polyedr. p. 502, t. VII, f: 1 (St. gracile (RBnscH) NoB.). Gen. 4. Thallodesmium, n. 2. Plantula minuta (plana?) sub-orbicularis, in stratum gelatinosum tenue nidulans vel libere natans; ex cellula unica margine sinuata vel incisa pilis rectis brevibus instructa, medio profunde constricta, constituta. Masse chlorophyllacer irregulares, sub-radiatim dispositis. ; 1. T. Wallichianum, n. sp. Under this I give a little plant of very uncertain location, which at first sight looks like a Desmid. Dr. WarcH, in Mscr. No. 327, says, »Composed of 2 nearly identical segments. The general outline is jagged and sinuous, exhibiting an inciso- lobate appearance, the edges being furnished with short straight hairs. Constriction though not symmetrical is well marked. The endochrome is in irregular masses, disposed somewhat radially; it is more yellowish-green than usual in these organisms. The form is the normal one, and seems to be sub-symmetrical.» IKOR OSS ao TOK NAT PE SI after WALLICH; X 450. Bengal; common, G. C. W. This plant is very peculiar, and seems to be a small aquatic thallophyte. I would propose the above name for such a unique form on account of its pseudo- Desmidian appearance. Ord. III. PEDIASTREAE, NAEG. Gen. 1. Pediastrum, MeYren, Nied. Alg. p. 772, 1828! (Micrasterias, EHrB. et Körtz. ex. p. 1831—1840; non ÅGDH. 1. P. tetras (EHrRB.) RALFs in Annals, p. 469, t. XII, f£. 4, 1844 ex. p;; Micrasterias tetras, EHRB. Inf. p. 155, t. XI, f. 1; Pediastrum Ehrenbergii (Corpa) A. Br. Unic. Alge:ip190, ti Vynkför2: Inv WaenmceiMser: Noicöt057 diam W20I uh Forma 1 + 7, Braun 1. ce. H, f. 4; WaAruicH Mser. 303 d; diam.? 2. P. Sturmii, REinscH, Alg. Frank: p. 90, t. VIL fi 1.b; forma. 160 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGAE OF EAST INDIA. WazrruicH Mscr. No. 313, ex: p: Erond'longslet låt; 2771sp:yimeluski57»<05 05 uh, fal. 3. P. simplex, MzErEn, Nied. Alg. p. 772, t. XLIII, f. 1—5, 1828; Braun Unic: Alg. p. 80; REinsöH Alg! Frankt "VIL £ 45 WarLunicH Msecr. No. 314, f. 1. In WaALLuIcH 1. ce., No. 314, f. 11, there is a form of this with 9 rays = 4 + 9. 4. P. incavatum, n. sp. This small form, of about 22—28 u diameter, seems to differ in its incavate apices from any I have observed. WaALLIcH gives it in his Mscr. No. 314, f. 7. TREK TEST OM after Or ONE Diam. 22—298 u. 5. .P. gracile, Al. Braun, Unic. Alg. .p. 22; REINscH, Alg. Erank. po o4,:c.. VIL CER: forma bidentata. Form exactly, as in RBRNscH's fig., but minutely bidentate at the apices. WaL- LICH Mscr. No, 305. Diam. cire. 40 u. TE NXITÉIPGEFOT00! 63” Pi rotula, Körz ”Piye:” Germ. p- "1437 NOS; NAGS Ein Fale I pg NemVEBAN Slo non BRAUN, 1. c. t. VI, f. 1—14! This much resembles the figure of NäGrrn 1. c., but the apices of the cellules on each side of the incision are squarely truncate. WarricH Mscr. No. 302, f.1. 7. P. selenea, Körz. 1. c., No. 4; Rarrs Br. Desm. t. XXXL fi 57: NGG I Coupe WaLLicH Mscr. No. 300, 302. (302 =1-+7—+ 13 + 15). 8. P. Boryanum (TurrP.) MEnGH. Synops. p. 210; Helierella Boryana, Ture. Mem. Mus. XVI, p. 318, 1827; IMicrast. Boryana, EtrB. Abhl. p. 390, 1833; fide BRAUN; RACIB: Ped:. p- f2,rkoSsd. Wannicn Msecr. No. 304 = 145 + 11 + 15. Hong: 905 Jat: rs CIA: 9. P. constrietum, HassaALL, Fr. Alg. p. 391, t. 86, fi 15, 16, 1845; RaciB. Pediast. p. 30, t. II, £. 44; P.: ellipticum RALFS ex p. Br. Desm. ta NALLE LOCd: WaLLiIcH Mscr. No. 312, ab, (both a. et b, 5 + 11). Long: AT: lat. 30. skor (OSINV. 10. P. duplex, MEYEN, 1 c p. 772, 1828; f. asperum (P. pertusum var. & asperum) BRAUN 1.7e: py 235; RACIB: Pedrasts..P.,2o. WarruicH Msecer. No. 298 (1 + 5 + 11 + 14!) Frons circularis; diam. 98 wu. 11. P. sp. forma; after WALiricH Mscr. TMX Ny föl RAW. No 3140 få 305 fall ss N OS Anfang. Forme2e cellulis confusis; inevolutis? Pediastra of curious form (undeveloped?) are not uncommon in gatherings in which the genus is well represented. In MEYEN'S original memoir (1828), he notices such forms under S. duplex MeY., f. 16, 17. Various Pediastra in WaALucHs Mscr. are not determined. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 5. 161 YT Gen. 2. Coelastrum, NacG. Einz. Alg. p. 97. C. Indicum, n. sp. Caxnobium e pluribus cellulis spherice dispositis, constitutum. Cellul& fere rotundatze, conjungentes, membrana externa erassa hyalina; cytioplasmate luteola-viride. Inter cellulas opercula visa sunt, formå sub-triangularia. Cenob. diam. 48, diam. cell. 10—12 u. sec: G: CO. W. Mscr. No. 325. T. XX, förl after WALIICH. Raneegunge Tanks; Nov. 1855. Common, G. C. W.; British Burmah ex Utricu- land SPpsaG- Neck. C. distans, n. sp. Cenobium e pluribus cellulis irregulariter dispositis constitutum. Cellul& spheerice, isthmis vel processubus brevibus conjunete (5 proc. a fronte visis); membrana crassa hyalina; cytioplasmate viride nitente. Inter cellulas opercula irregu- lariter hexagona visa sunt. Diam. cellularum ecire. 6.5 uw. T. XXI, f. 18 X 1000; after WAriicH Msocr. NOS Sl7. Raneegunge Park; July. G. C. W. Casphiericum, NAG: MazfAlSsp98 meet l;-Kiz Sp Als. po 1953; 1849. Eastern India, ex Utricularia fasciculata, G. v. L. Gen. 3. Sorastrum, Körtz. Phyc. Germ. p. 144. S. spinulosum, NäcG., Einz. Alg. p. 98, t. VD. WarricH Mscr. No. 346. Long. cell 13, lat. 9.7 u; spin. long. 4 u. Bengal, G. C. W.; Khasia, ex Utricularia sp., G. v. L. (At T. XX, f. 9 is represented a side view of a cell (sp. unknown) with pectinate angles! after WALiicH Mscr. No. 350 a, and my own sketch No. 92. It seems to be a Sorastrum in form, but the size is great; long. 40, crass. 13 wu!) Gen. 4. Scenedesmus, MEvyEn, Nied. Algf. p. 774, 1828. S-O0ptusus; MEYEN I. ci p. 775, t. XLIII, f. 30-31; RarFs Br. Desm. p. 193, t. XXXI, ROR Kör P ye: ”Gemm. ip. Lag. Central India. S. quadricauda (Turr.) Bris. Alg. Fal. p. 66; MENnGH. Synops. p. 206; RaALFs Br. Desm. p- 190; Achnanthes quadricauda, Ture. Diet. Sci., 1820; Scenedesmus magnus MEYEN, INGEN 2020, 205-1et, Sc: longusiejustf. 28! JAA OC LVAEEST SEG. ts ÖN NN ITE H20DE VW ATLICH Mser. NO; 204. Öna RAR LOL Spin. kök fa NAO BETT es after 6 CO: W. This curious form has foramina (between the component cellules) which are 2.5 u in diam. Piminor. RALES 11 or fil? c: (mostly of 2 cellwles only!) Cells' long. 12, lat. 3.7; spin. long. 6.5 u. The form shewn at f. 19 a is a 2-celled form dividing, »at the lateral portion two hyaline pale straw-coloured globules (mucus?) are seen», G. OC. W. : Sfacutus; MEXEN |. Co fr32; NALFS UK C tt ANN föl. Long. cell; 13, lat. 2:7—3.:3 ww. "WaAnicH Mscr. No. 289. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. N:o 5. 21 162 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGA OF EAST INDIA. Note. A remark is made by Norpstepr, in N. Z. Alg. p. 19, upon S. Hystrix, LAGERH. Stock. Pediastr. p. 62, t. II, f. 18; I would ask, Is not that either the same as, or a form of, Arthodesmus (Scenedesmus) serratus, Corpa, Obs. &c., p. 244, t. VI, INA INSE Gen. 5. Selenastrum, RrinscH Alg. Fr. p. 64. I. S. gracile, RBInseH I ce. p. 65, t. IV, £ 33 forma. WALmeE Mser. Nostodör Könovcell saa lat St 2. SN. Bibraianum, REInscH, 1. ec. p. 64, t. IV, f. 2. Long. cell. 23, lat. max. 0—6 u? T. XXI, £ 15, after WALLICH Mscer. NOo2o0s Searsole, Oct. 1855, G. C. W. 3. NS. acuminatum, LAGERH. Stock. Pediastr. p. 71, t. III, f. 27—30, 1882; LAGERH. in WW. & N: Als. Aq. dule., fas: 95 Nos dd WATIIOm Mser Nos2ob: Long. cell. centr. 45—48, exter. apie. ad apie. 33—38 wu; crass. cell. cire: 4 u. T. XN, £ 30, >< 6505 after. VW ALICE. Gen. 6. Crucigenia, Morren, 1830. (Ann. Sci. Nat. t. XX, p. 404; Micrasterias, Körtz. Syn. Diat. p. 73; Staurogenia KöTZs Sp: Alsp. L94): 1. C. quadrata, MORREN, 1. c., t. XV; Staurogenia quadrata, Körtz. 1. e.; BRAUN unicell. p- 10; Pediastrum quadratum, MEsGH. Synops. p. 212. Northern India. 2. OC. rectangularis NaG. in Braun Unice. Alg. p. 70, as Staurogenia rectangularis; RABH. F1l. Eur. Alg. HI, p. 80. WarricH Mscr. No. 293. Chloropedium rectangulare NÄG. Longs« cell. mass. 38, lat. 26:5; 4-cellulze long: 135 lat: 45 82000 FORN 17 (åfter WALuICH) X crc. (00. Ord: TV: ULOTERICHEZE) Kör PhyckGenersps LA msAst Gen. 1.” Ulothrix, Körz. 1. c.; Alg. Dec. No. 144; 1836. . U. tenerrima, Körtz. Phyc: Germ. p. 197, 1845; Sp. Alg. p. 346; lab. Phyc mt ilfart IG Artic. diam. 7.17—9.2 wu. nd Central India. 2. U. zonata (W. and M.) Körz. Phyc. Gener. p. 251, t. 80; Conferva zonata, WEBER et Monr, fide Körtz. Sp. Alg. p. 347. Artic. diam. 19—23 wu. Northern India. Ord. V. CONFERVACEA (AGcDE.) BaABH. Fl. Eur. Als: II, p. 318. Gen. 1. Conferva (LINK) WILLE, sec. NORDST. . 0: fontinalis, Berk: Gl Br: Algot. KNIV; fil; Körs fabi Phyck Hut ses NR Artic. diam. 15—17 wu. Northern India. -= KONGL. SV: VET: AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0O 5. 163 24 Cktenenrima, IKömZ ab Bhycs II tirt2 uf. 1; Phyci Germ: p.s202. Artic. diam. 4—5.3 u. Northern India. Gen. 2. Cladophora, Körz. Phyc. Germ. p. 207; Phyc. Gener. p. 263. j-— Sk (rSKeTiSpata; INUTZ NL cs psr2los rt Rhyes Gen.p. 2045 Tab. Phyc. IV, t. 40, f. 1; Con- ferva crispata, Dirrw. Br. Conf. t. 93: forma ad Form. II longissima, RaBu. (Clad. longissima? Körz. 1. cec.) accedens. Artie. diam. 67 u. Gen. 3. Rhizoclonium, Körz. Phyc. Gener. p. 261. 1. RB. fontanum, Körz. Phyc. Germ. p. 206; Sp. Alg. p. 386. Artic. diam. 14—16 wu. Northern India. Ord CERBTOPHROREAT (HARV-) WirrirR. Gotl) Sötv. p.. 20. Gen. 1. Stigeoclonium, Körz., Phyc. Gen: p.: 208. 1. S. protensum? Körz. Phyc. Germ. p. 198; Sp. Alg. p. 355; Conferva protensa, DILLw. Bra Conf... t. Od Doubtful! Cohors I. (EDOGONIACEE (TuUur.) Wirrr. Oedog. Suec. 1870. Ord. I. (EDOGONIEZE (DE BaArY) PRInGSH. Gen. 1. GCEdogonium, Link 1820. | 1. E. crispum (Hass.) Wirrr. Prodr. Monogr. Oedog. p. 10, sec. Norpst.; Vesiculifera GRIS a EASS BT HER AlSEp. 203, t. d25,:t. 8! ”Oedog. nodosum Körz. Phyc. Germ. P0 0:ASp: Alosp. 300 A plant very near this species. Central India. 2. (E. undulatum (BrEB.) Al. Br. in DE Barry Algengatt. Oed. u. Bolb. p. 94; Wirrr. Oedog. Suec. p. 130; Conferva undulata BrEB.; Cymatonema confervaceum, Körtz. MARS RICK IRA fr; sec: WirtrR. 15 c:; Sp: Alg: p. 370! > ATtierrlono;sa0-—82,11at. 14-16; dat. bas: reell) 31 ju: T NAN fr 20, a basal cell X 300, after WArrzricH Mscr. No. 344; b. portion of filament, X 500. Bengal; very common. 3. (E. sp. Forma ad Oe. Londinensi WyrtrR. Mon. Oedog. p. 39 accedens? ”T. XN, f. 33, X 300? after WAzzicH Mscr. No: 334. This curious form seems a little abnormal; WaruicHs sketch shows several oogonia, the lower one oval, the 3 central and continuous ones, and the upper one also, globose. The filament and the three lower oogonia are depicted full of dark green chlorophyll; the upper portion of the fourth and the whole of the fifth are 164 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALG.AE OF EAST INDIA. hyaline and empty (h); the upper oogonium only containing a few dark granules, probably aborted? The terminal oogonium (c) contains a small spherical dark green body (aborted oospore?), the remainder being filled by a reddish-orange coloured gra- uular mass. (Various fragments of Oedogonia are undetermined). Ord. II. COLEOCEZETEAZE (NAG.) PRINGSH. NäG. Neuen Algensyst. p. 166, 1847; PrincsH. Beitr. Morph. Alg. III, p. 32; sec. WITTR. (—J.] Gen. I. Coleocheete, BreB. Descr. gen. dalg. p. 29, 1844; sec. WIirrr. 1. C.: scutata, BREB.: 1. c., t. 2, £ 1 76 PRINGSHEIM, LaC)ip:ro0, ta Lö tr 4 ot. IV) £ 3; ide WIR: Aloe Gotlp. bd Northern India. 2. C.? sp. TI NAT Ef 113500 after" WATLEIGHE MSer. ee NOS 2 This singular form has a quadrangular frond composed of 4 cellules, with small spines 8.5 u long rising from the external angles, the spines being a little uncinate although erect; from the centre a larger spine, 16 u long, arises. The chlorophyll masses are not continuous, but each cellule is distinct. If this be a Coleochete it is a very aberrant form. Fig. 11 a, basal view, is a little oblique; b. lateral view. Long. 23, lat. 20, long. exter. sp. 8, I mtersspin.fl6terasskk; Bengal; G. C. W. 3. 6.2 sp. (helicoidea). CLS I In WarnuicH's Msecr. No. 350 b a curious form, analogous to this and the pre- ceding genus, 1s represented. The frond is orbicular, and composed of 19 cellules arranged in a helicoid manner, somewhat as in certain Pediastra, the outer cellules being of course the longest and narrowest. The cellules do not approximate, but, as in Coleochowte scutata, they are separated by small spaces in the thallus. No descr. of this or dimensions is given by WaALruicH. There are no sete or little spines attached to the cellules! If this proves to be a Coleochete it might stand as C. helicoidea, NOB. The following organisms also appear in DR WaALLuicH's memoranda, but I deem them to be of fungal and not truly algoid character: 1. Olpidium Indicum, n. sp. O. habitu fere Olpidio ampullaceo Al. Br. (Chytrid. p. 66, t. V, f. 24—27!) accedens, sed paullo minor; tubula breviora et externe planeque expansa. Long. 7, lat. max. 5.5 u. T. XXI, f. 8; after WALzicH Mser: No. 834 Parasitie upon Oedogonium sp. 2. (Gen. et sp.?) »A long cylindrical cell of a pale brown colour, containing a series of orbicular or oblong cellules, strung together by contracted processes of the imvesting membrane KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:O 5. 165 common to them all. The processes vary in number, forming bands. The cells themselves have an additional inner coat proper to each one; their surfaces appear covered by numerous circular spaces, probably empty portions of the common mem- brane. The cell-contents are of a pale dusky brown in colour and minutely granular»; GEES INSER NO P32S: Long. 344, lat. 36; diam. cellules 20—32 u. 'T. XXI, f. 19 (long. abbrev.); after WALLICH. taneegunge, Nov. 1855. [For other endophytic forms, see under t. XII, f. 12; t. XVII, f£. 19 d; t. XVII, f. 18 h; and t. XIX, fi 3 g. Cfr note, and authorities cited, under Arthrodesmus convergens.] APPENDIX.: In the interim between the journey of my Mscr. to Sweden, and its revision by me, I have discovered, from Eastern India, a fragment of a curious Penium which I believe to- be new, and which I have previously seen from North America (U. S. A.), and from Perthshire, Scotland. This I have described in litt. c. icone (apud J. Ror) as P. Royanum mihi. I may thus briefly state it: 1. Penium Royanum, n. sp. P. rectum, cylindricum, oblongum, medio tumidum, utraque apice leniter attenuatum, apicibus late rotundatis incrassatis, longitudinaliter spiraliter striatum, striis (circ. 12) minutorum granulorum compositis, stris transversis remotis 5—7 instructum, apud quamque striam transversam paullo constrictum, lateribus leniter 6—58 undulatis; membrana pallide rufescens. ones M2EI6S, lät: max. 210-27 wu. T. XXMM, £. 7: The measurements are those of the American and Scottish plants, with which the fragment fully accorded. Hab. [Minnesota, U. S. A.; near Loch Earn, Perthshire;] E. Bengal ex Utricu- läria "flexuosa, Ev. I: This is near to P. spirostriolatum BARKER, mentioned by Josua 1. c., concerning which and another congener (about both of which some doubt seems to exist,) I take leave to subjoin a few remarks with diagnoses. 2. P. spirostriolatum, BARKER (Proc. of Dubl. Micr. Club, in Q. Journ. Mic. Sci. IX, p. OMNNSGOF EX ap: 9318: Woise EriAlg: US Amer: pur22v LX f 17; non TuURSER J. Mier. Soc. 1885 ut infra; Clostertum spiraliferum JACOBS. Desm. Danmk. pe TS MIL Tf 8500: FHaynaldu Pp: lineare Borpt? Sibir. Chlor: p. 120, t. VI, fö. 42.) P. rectum, plus minus turgidum, versus apices distinete et medio vel non sen- sim attenuatum, apicibus truncato-rotundatis plerumque paullo dilatatis incrassatis striis longitudinalibus parallelis 11—13 plus minus tenuibus spiraliter instructum; striis transversis remotis 5-9 evidentibus; lateribus vix vel magis undulatis, mem- brana hyalina vel apicibus brunneis vel tota luteolo-rufescente aut fusco-brunnea. Dimensiones: 166 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZ OF EAST INDIA. Specim. Amer. 1. et lat. max. 165 X< 24; 156 X< 225262 X 28 u;comm. FE. WO. Scotl. » ) 186 >< HO: 2207X< 95 TNS0 KF 052 BANKER D I TrOomm iJEIvOXE » Sibir. » » 220600 RNE NBOLDIEI AC. In the specimens with dilated apices (by far the commoner form) the It. apic. 16.5 u, when undilated the It. apie. is 11—12 u. SELL: There 1s considerable variation in size and general appearance of this plant. Dr. NORDSTEDT in litt. deems it to be the same as P. Haynaldii ScHaaAr. (Magy. Desm. p. 277, f. 20, 1882); judging from Scandinavian specimens this may be so, but Schaarschmidts figure is hardly satisfactory; its size is 150 X 20 wu. Swedish specimens from Blekingia, et W. & N. Alg. No. 574, give: Long. et lat. max. 140 X< 25; 152 X< 27; 1710 X 255 162 X2T5rI82 176.>< 24: 208-254 23: 210 DM I ANSSI ORT 'The Scandinavian plants are not so attenuate in the central part as the Ame- rican ones; indeed, one of the latter was figured by me (f. 26 a, 1. c.) which I came to consider was a double cell', i. e. not disconnected after cell-division, but I was in error. This Desmid is very near to the preceding ones; I here insert it solely for correction and the purpose of re-description. Hab. [U. S. Amer.; Norway, Orenvand, Dyrknutskjön, J. W. A., Fiskeland W. Bi Russell]: of XXI Tf: KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 5. 167 4. Spiroternia? sp. Endochrome nearly destroyed; two specimens only. ibönme; VT ER OR SOM RE Himalayas? J. S. 5. Closterium ecrassestriatum? ARCHER (in Proc. Dubl. Micr. Club 1878, in Q. JI. Mic. SektpL 203-819); forma? Described by ARCHER as very robust, considerably curved, and very strongly striated, the strize (coste?) few. Nearest to Cl. costatum CORDA, which species the New Jersey (U. S. A.), Scotch and Irish specimens exactly resembled. Not ventrally inflated. Zygospore large, smooth, suborbicular and thick-walled, seemingly not at all remaining attached to the parent cells. Specimen from New Jersey. This form may be thus described: CI. semilunare, turgidum, utroque apice valde attenuatum, medio vix inflatum, apicibus truncato-rotundatis, stris transversis medianis 2—53, costis longitudinalibus 9—11 evidentissimis; membrana fusco-luteola. TROR SAN 2 Ölnr 2 Lab Nn AAA NOV SANTI £80 250: I first saw this at Bowness, Engl. in 1885, but until lately I considered it as only a var. of ('. costatum, however, on comparing 2 Indian specimens with that spe- cies, I think it must be considered as distinct therefrom; the costx are interrupted at the median fascia. Hab. [England]; Himalayas, from Utricularia stellaris, G. v. L. (On submitting figure of this form to Mr. ArcHer, he kindly informs me that it is very close to, if not identical with, his CI. crassestriatum). 6. Micrasterias rotata (GRrREV.) RALFs, f. evoluta, n. f. Forma latiuscula, laciniis apertis, lobulis bicuspidatis, lobo polari ornato exserto, Specimen unicum observavi. ons Mat 2020 TXRULÉ LX 425: Though WaALLicH reports this sp. from Bengal (vide No. 9 under the genus) I did not see it in his material. This form much resembles one sent me years ago by MR WoLrrE from America, but it is smaller and not so deeply incised. E. Bengal, ex Utri- cularia flexuosa, G. v. L. Note. As I find in the interim that the name C. gradatum has been appro- priated by my friend Mr. Ror (Desm. Alford Dist. p- 203) for another Cosmarium, I alter the name of my plant p. 68 to C. scalare. Finally, I venture to express my sense of the great indebtedness of British Algo- philes to Scandinavian authors, whose great erudition is only equalled by their courtesy and, senerosity. . W. B. T. 1270cE 892 Acanthastrum, Staurastri n. TERS Achnanthes quadricauda, Actinocystis, Micrasterige n. sub-gen. INSE je Actinotenium, NÄG. 40 Alge, summary of, 9. » Desm., JOSH. et LAGERH. 7, 8. » Desmidiex 9, 153. Amblyactinium, NÄG. 103. Amblyastrum, Euastri n. sub-gen. T. 88. Ancylonema, BERGGR. 15, 145. Ankistrodesmus acutissimus. ARCH. 156. Aplodesmus, Arthrodesmi n. sub-gen. SN Aptogonum, RALFS 146. » Baileyi RALFS 147, 148. celatum (KIRCH.) RACIB. f. Polonica RACIB. 148. — f. Italica RACIB. 148. desmidium (BREB.) RALFS. 147. 147. 148. 133: » diagonum, DELP. » undulatum MASK. Arthrodesmus EHRB. 103, » apiculatus JOSH. 7. » arcuatus JOSH. 7. » convergens, EHR. 134, 135, 136. » — 8 curta T. 134. >» — y minor T. 134. — d subulatus RABH. crispus T. 134. » curvatus T. 135 > — Pp major T. 135 » ? cylindricus EHR. 150. » Gangensis T. » gibberulus JOSH. 137. » hexagonus BoLDpT SR ss Chiatus PoNIA >» — 8 minor T. 134. > incavatus Tr Ldg: » incurvus 133 » incus (BREB.) Hass. 136. » forma Ralfsi 136. » v. americanus T. 133. 1330: sub-gen. TURP. 161. Actinastrum, Euastri n. sub-gen. T. 88. 148. INDEX. Arthrodesmus Indicus T. 135 ; "Indicus, £ominor Mi 136: > minor I; 34: Urimorsus PT LSI » obsoletus HANTZSCH 60. >» -Octocornis EHRB. 7. » pachycerus LAGERH. 137. al phimus LT136: » Reinschii T. 136. » serratus CORDA 162. » Uspicatus' I: 136. » subulatus Körz. 133. » — hb media T. 133. Co minor I: 133 » tenuissimus AÅRCH. 137. » triangularis LAGERH. 8, 136. » — Åvthrorhabditm Moluccense, EHR. 34. Asteroxanthium KUTzZ. 103. bisenarium KöUTz. 116. » furcatum KörTtz. 116. Atomocystis, Micrasterie on. T::98: Bacteridium, Triploc. n. sub-gen. T. 27. Bambusina KUTz. 151. » Brebissonii KöTtz. 151. Biddulphia, GRAY. 138. Binatella tricornis, BREB. 125. Botryococecus Braunii, KUTZ. 157. Brachiastrum, Staurastri n. sub-gen. (SE 3ryopsis pachynema v. MART. 11. thuyoides KöÖTzZ. 11. Calocylindrus NÄG. 40. » Cohnii KIRCH. 41. » connatus (BREB.) KIRCH. 41. » curtus DE BY 18. pseudoconnatus WOLLE 43. » turgidus (BREB.) KIRCH. 40. Calothrix Brebissonii KUTzZ. 14. lanata LENORM. 14. tenuissima? BRAUN 14. Campyloceras, Closterii n. ANDRE sub-gen. sub-gen. Caulerna clavifera J. G. AG. 11. » plumaris (FORSK.) AG. 11. Cephalastrum, Staurastri n. sub-gen. HIS Cheetomorpha antennina (BORY) KUTZ. [rige Cheetomorpha crassa (AG.) Körz. 11. » obscura KJELLM. 11. Chameesiphon curvatum NORDST. 13. ESP. ds Characium angustum BR. 154. Chauvinia imbricata KJELLM. 11. Chionophila WITTR. 153. Chlorodesmis pachypus KJELLM. 11. Chloropedium rectangulare NägG. 162. Chroococcus minor? NÄG. 12. Cladophora crispata KörTz. f. 163. Clitocystis, Cylindrocystidis n. sub-gen. TENOR Closteridium REINSCH 158. » Bengalicum T. 158. » capitatum WOLLE 158. » cuspidatum BAIL. 158. Closterium NITZSCH. 18, 27. » acerosum (SCHR.) EHRB. 18. » — f. attenuata T. 18. » acutum BREB. f. tenuior NORD- SIT » angustatum KörTz. 20. » Archerianum CLEVE: 19. — 5 compressum KLEBS 20. — c Cynthia KL. 22. » areuatum BREB. 19. » bacillum JOSH. 7. » Baillyanum BREB. 20. » Brebissonii MENGH. 25. » costatum CDA. 7, 167. » crassestriatum? ARCH. » erenulatum EHRB. 28. » curtum BREB. 18. » Cynthia DNor. 20, 22. » Diange EHRB. et FOCKE. 19, 22. » didymotocum CORDA 20. » » RALFS 20. » direcetum ARCH. 20. 16TE KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. Closterium Ehrenbergii MENGH. f. 19. 2 ensis DELP. 7, 20. » FOCKE 20. fractum"T. 20: Griffithii BERK. 156. hirudo DELP. 20. hybridum RABH. 22. incurvum BREB. 7. intermedium RALFS 7, 20. — £ directum KLEBS 20. Jenneri RLFS 19. juncidum RLFS 21. Khasianum T. 23. Kutzingil BREB. 23. » förman 22 Lagoense NORDST. 7, 22. lanceolatum KöTtz. 19. Leibleinii KöTzZ. 19. » v. angulatum BALS. 19. » — ff. minor T. 19. »> Frparva Rv: libellula FOCKE 20. lineatum EHR. 20. > f. Sandvicensis NORD- STIT: lunula (MULL) MENGH. 19. >» ob coloratum KLEBS macilentum BREB. 20. monile BREB. 25. moniliferum (BORY) EHR. 19. » ÅA Leibleinii KLEBS 19. » C Ehrenbergii KLEBS 19. nematodes JOSH. 7. — 8 proboscideum T. 21. nodosum BAIL. 35. oncosporum NORDST. 22. peracerosum GAY 18, 19. porrectum NORDST. 7. proboscideum T. 21. Rälfsi' BREB. 7, 292. regulare BREB. 22. setaceum EHR. 7. spiraliferum JACOBS. 165. striolatum EHRB. 7, 8, 21, 22. a typicum KLEBS22. » b costatum KLEBS 22. sub-cerassum T. 22. subjuncidum DNOT. 20. subtile BREB. 7, 156. trabecula EHRB. 29, 36, 38. trabeculoides CORDA 38. truncatum T. 22. » BREB. 36. tumidulum GAY 19. ulna FOoCcKE, forma 20. Venus KöTtz. 7. Walliechii T. 21. Wittrockii T. 21. 195 Coelastrum distans T. 161. » Indicum T. 161. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25. Coelastrum sphericum NÄG. 161. Coleochate scutata BREB. 164. » 2 sSp.? 164. ? sp. (helicoidea T.) 164. Colpodastrum, Euastri mn. sub-gen. TIS. Colponema, Onychon. on. sub-gen. Tp: 140. Colpopelta deplanata? CDA 48. » Confe » » Cosmariastrum, ADS viridis CDA 40. rva crispata DILLW. 163. crispata f. RABH. 163. dissiliens SMITH 151. fontinalis BERK. 162. > DILLW. 13. limosa ROTH 13. mucosa MERTENS 152. mychrous DILLW. 14. protensa DILLW. 163. tenerrima Körz. 163. undulata BREB. 163. utriculosa Körtz. 8 Ceylanica NWITDLE (fl zonata WEB. et MoHR 162. Euastri n. sub-gen. Oda Cosmaridium striolatum (NÄG.) HANSG. 42. Cosmarium 47. N:o abruptum LUND. & Gostyniense TAG dE equale T. 64. Aitchisonii SCHMT. 55, v. punctatum T. 55. alatum KIRCHN. 56, 57. — KIRCHN. forma 57. amoenum BREB. 7, 42. annulatum NÄG. 7. angulatum (PERTY) RABH. 56. — f. major GRÖN. 56. angulosum BREB. 48. antilopgeum BREB. 100. apertum T. 54. armatum BREB. 102. JOSH. 7, 059. armillatum T. 55. Arnellii BOLDT 60. attenuatum BREB. 42. auriculatum REINSCH 50. — var. 8 verrucosum T. 50. bacciferum T. 69. Barrackporeanum T. 68. Bengalense T. 56. biauritum NORDST. 8. bicardia REINSCH 7. bicrenatum T. 54. bidentatum T. 55. binale MENGH. 81. binerve LUND. 48. bioculatum BREB. 63. 5. 59. BAND 25. N:0 5. 169 Cosmarium bioculatum v. omphalum SCHMT. 70. Cosmarium biremum NORDST. 8. » Y Bissettii, T. 50. Boldtii, T. 49. botrytis (BORY) MENGH. 60. — forma c KLEBS 60. — var. Indiecum JOSH. 7, 72. Brebissonii MENGH. 8, 72. Broomei THW. 50, 72. Cambricam CKE et WILLS 70. — f. minor T. 70. capax JOSH. 7. centrosphinctum T. 51. circulare REINSCH 51. coliferum LAGH. 8. coloratum T. 47. colpopelta BREB. 40. commissurale BREB. 75. — var. p crassum! NORDST. 75. concentricum 'T. 62. concinnum (RABH.) REINSCH. 48, 69. connatum BREB. 41. conspersum RALFS 61. — 8 rotundatum WITTR. 67. — — f. Boldtii T. 47, 67. contractum KIRCHN. 48. — V. 'punctatum T: 48. Cordanum BREB. 40. cornutum CORDA 74. coronatum CKE and WILLS 58. corruptum T. 51. craspedopleurum, T. 73. crassum BREB. 78. crenatum RALFS 50, 79. — f. minuta T. 50. creniferum T. 56. cruciatum BREB. ctenoideum T. 51. cucurbita BREB. 7. cuneatum JOSH. 7, 60. FRED diCumN IN62: curtum BREB. 18. cycladatum T. 54. cyclicum LUND. 52, 59. De. Baryi ARCH. 7. depressum (NAEG.) LUND. 68. — Vv. granulatum T. 68. diadema JOSH. 7. didelta MENGH. 77. dulciferum T. 65. elegans BREB. 80, 84. ellipticum DELP. 70. erosum ARCH. 51, 58. euastron JOSH. 7. exasperatum JOSH. 7. exiguum ARCH. 55. fenestratum CORDA forte” I. 61. 76. td do d 170 Cosmarium galeritum NORDST. 52. Gangense T. 59. geminatum LUND. 7. gemmatum T. 63, 68. BREB. 77. gemmiferum BREB. globosum BULNH. 7, 41. granatum BREB. et forma 57, 71. DELP. non auct. 65. Haaboeliense WILLE 49. Hammeri REINSCH 52. — B intermedium 53. — B minus RNSCH. 53. — f. acuta T. 53. heliosporum MASK. 73. homalodermum NORDST. 53. — 8 rotundatum WILLE 53. inane. Ib: dd. incavatum T. 58. — 8 planum T. 58. incisum JOSH. 7. RACIB. 72. Indicum T. 67. impressulum ELFV. f. 66. innotum T. 60. inornatum JOSH. 7. insigne T. 58, 64, 69. isthmochondrum NORDST. 53. — £ achondrum IT. 53. Javanicum NORDST. 49. Jeneseijense BoLDT forma 56. Joshusge: Hatt2. Klebsianum T. 55. laciniatum T. 55, 64. leve RABH. 48, 63. — ff. minor T. 48. Lagerheimianum T. 43. latum BREB. 7. Lundellii DELP. 52. macrosporum T. 69. maculatum T. 49: magnificum NORDST. 8. mammillatum NORDST. 8. medioglabrum T. 63. melanosporum? ARCH. f. orientalis T. 58, 69. Meneghinii BREB. 48, 66, 67, 69, 10, Mil. — 5 simplicissimum WILLE. 8. — ff. tricrenatar kt. Ni. microscopicum T. 64. microsphinctum? N. et W. f. parvula bIbe: moniliforme (TURP.) RLFS 51,66. monodentatum T. mördax. I: 50: munitum T. 56. Neapolitanum BALS. 72. nigro-cirratum T. 57. [ minor T. 55. Cosmarium nodosum ANDERSS. 63. » » noduliferum T. 50. Norimbergense REINSCH 7. forma? T. 64. — Vv. microscopicum T. 64. obsoletum = (HZSCH.) REINSCH 60, 70. — 1. major T. 60. occidentale T. v. ornatum T. 68. octagonum T. 69. octogibbosum REINSCH. fö Indica mk: I5p. — f. minor T. 53. oligogongrus REINSCH 63. orbiculatum DELP.non RALFS 63. orientale T. 65. orthostichum LUND. 8 pumilum KUND ö5E ovale RALFS 73. pachydermum LUND. 8, 61. » f. KLEBS 61. » PB minus NORDST. 7, 49, 61. palustre T. 60. & circulare. f. major T. 61. — — f. minor T. 61. p ovale TT, 61. panduriforme T. 49. paradoxum T. 64. pardalis COHN f. minor JOSH. 7. pelta CoRDA 78. peregrinum T. 60. perizosmum T. 62. — £ ornatum T. 62. — 7 granulatum? T. 62. perpastum T. 48. phaseolus BREB. 46, 73. — 8 stigmosum NORDST. 52. polygonum RNSCH non NÄG. 59. Portianum ARCH. 8, 59. — 8 Brasiliense WILLE 8. — f. attenuata T. 59. precelsum T. 61. prominens T. 70. proteiforme T. 64. — 8 Wallichii T. 64. protractum CLEVE 47. pseudamoenum WILLE 42. pseudobotrytis GAY 60. pseudo-Broomei WOLLE 66, 67. pseudoconnatum NORDST. 43, 74. pseudocoronatum T. 58. pseudogranatum NORDST. 52, 57. f. media NORDST. 73. pseudopachydermum NORD. 49. pseudoprotuberans KIRCHN. 59. pseudopyramidatum LUND. 47. — + stenonotum NORDST. 49. pseudotaxichondrum NORD. 50. ptilotum T. 62. W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZE OF EAST INDIA. Cosmarium pulchellum T. 66. » pulcherrimum NORDST. 73. — var. JOSH. 7. f. Senegalensis NORD. 8. punctulatum BREB. 54. — 8 rotundatum KLEBS 54. — Vv. depressum T. 54. — Vv. Klebsianum T. 54. pusillum BREPB. v. retusum T. 71. puteale, T. 71, 99. — f. munita T. 72. pygmeum, ARCH. 50. pyramidatum BREB. 73. var. JOSH. 7. — ff. intermedia NORDST. 53. quadrangulatum HANTZSCH 72. quadrans T. 52. quadratum (BREB.) RLFS 7, 25. quadrifarium LUND. 59. quadrum LUND. 73. quinarium LUND. 8 cireulare NORD. 8. Ralfsii BREB. c. montanum RA- OIB: 152: — d angulosum RAcIB. 49. Raneegungense T. 65. — 8 ornatum T.. 65. rectangulare GRUN. 7. rectosporum T. 69. Regnellii WILLE & major T. 49. = IP iminor«b. 1495 reniforme (AG.) ARCH. 73. — fp compressum NORDST. 66. retusum (PERTY) 53. — 8 leve Ret: Byd rostratum T. 67. rotundum T. 58. rugosum T. 61. scabro-latum T. 59. scabrum T. 65. scalare T. 68, 167. scenedesmum DELP. 51. — 8 dorsitruneatum NORD. 60. — 7y punctatum T. 60. scutellum T. 66. serratum T. 47. sexangulare LUND. v. Bengalense TIGA: sigillatum T. 72. Sikbimense T. 61. Smolandicum LUND. 61. sparsum T. 69. spec. WITTR. 51. » 52; 62,163; 168; VINDEN speciosum LUNDELL & biforme NORDST. 54. — 8 simplex NORDST. 54. sphalerostichum NORDST. 55. spiculiferum T. 67. spinosum JOSH. 7. KONGL. Cosmarium staurochondrum LEMATIRE. staurochondrum v. orientale T. 64. stellinum CORDA 90. striatum BOLDT vy. glabratum RACIB. 62. f. Indieatb:a 62: subeirceulare T. 52. — Pp rugosum T. 52. » subeostatum NORDST. 51. >» suberenatum HANTZSCH 51, 73. » subquadratum NORDST. 56. subquasillus BOLDT v. tropicum TT 63 » subrotundum DELP. 7. » substriatum NORDST. 51. » subtumidum NORDST. 8 platydesmium NORD. 7. » suleatum NORDST. 59. > Supergranatum T. 57. » taxichondrum LUND. Vv. I 60: » tenerum T. 55 » tetrophthalmum Körz. forma 67. » Thwaitesii RALFS d curtum KLEBS 18. >» tincetum RALFS 63. » tithophorum NORDST. 48, 54. — f. major RACIB. 69. » Tittaghurense T. 63. > Eitricepskik.. 595 » trinodiferum T. 51. » triplicatum WOLLE 63. » truncatum COoRDA 89. » tumescens T. 49. » tumidum 53. » turgidum BREB. 7, 40. 8 WALL. 48. » Turpinii BREB. 47. » umbonatum T. 70. » undulatum CDA. v. SCHMT. 7. » Ungerianum NÄG. 63. » venustum BREB. form&e 70. » verrucosum MENGH. 74. 0 vittafumnIln5 3: » Warmingii BÖRG. 67. » Willei LAGERH. 8. » Willsianum T. 53. » xanthidiforme T. 99. Cosmocladium BREB. 47, 156. » pulchellum BREB. 156. » Saxoniecum DBY. 156. » ? Bulnheimii T. 156. Crucigenia quadrata MORREN 162.. » rectangularis (NäÄG.) T. 162. Cyclidium, Cosmarii n. sub-gen. T. 73. Cyclocystis, Cylindrocystidis mn. sub- genststll6: Cylindriastrum, Staurastri n. sub-gen. Fö Cylindrocystis Brebissonii MENGH. 8,16. nudum SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. Cylindrocystis crassa DBY. 16. » depressa T. 16. » diplospora LUND. 16. ? minutissima T. 16. ovalis T. 16. Tatrica RAcCIB. 16. C Flindrospisinctumt Dysphinetii n. sub- gen. T. 44. Öymdtonersa confervaceum KUTzZ. 163. Cyptastrum, Staurastri n. sub-gen. ANNE Dematium turfaceum LK. 14. DesmidieXe 7—-9. >» Summary of, 153, 154. Desmidium AG. et auct. 103, 140, 145, 150. Baileyi (RALFS) NORDST. 147, 148, 150: — & genuina NORDST. 148. — 8 Bengalense NORDST. 148. » — y coelatum f. Polonica RAC. 148. — — f. Italica RAc. — & Indicum T. 149. — LZ Wallichii T. 149 et form&e 148, 149. bambusinum BREB. 151. » Bengalicum T. 147. » bifidum EHRB. 108. Borreri RALFS 151. » ccelatum KIRCHN. 148. compressum CORDA 150. cylindricum GREV. 150. eustephanum EHR. 120. hexaceros EHR. 125. limbatum CHAUV. 152. — Vv. mucosum CHAUV. 152. mucosum BREB. et MENGH. 152. orbiculare EHR. 104. quadrangulatum RALFS 7. quadratum NORDST. 7. — 8 graciliceps NORDST. » — JOSH. 150. >» senarium EHR. 119. » DHwartzil AGDH. &« typica 145. — var. 68 WALLICH 147. — b minor T. 145. — ce Brebissonii? Körtz. 146. tridens EHR. 125. tetragonum DELP. v. excavatum SCHMT. 148. undulatum CORDA 148. 148. 150. Diatoma Swartzii AG. 145. Diatomer 15. Dictyospherium reniforme? BULNH. UN Didymidium REINSCH 74, 99, 103. » (Cos.) Brauni REINSCH 70. circulare REINSCH 51. > 2Å BAND 25. N:o 5. 1600) Didymidium (Cos.) concinnum RNSCH 48. Hammeri REINSCH 52. (Stau.) Renardii REINSCH 122. Didymoeladon RALFS 103. furcigerum (BREB.) RALFS 117. ? longispinum BAIL. 111. sexangularis BULNH. 117. stella MASK. 117. Didyrao nanm KunAS, 150; 151. Borreri RALFS 151. cylindricum (GREV.) RALFS 150. graciliceps (NORDST.) LAGERH. 150 — Vv. constrictum NORDST. 151. Grevillei KörTz. 150. Docidiopsis RACIB. 39. nodosum (BAIL.) RACIB. 35. Docidium, BREB. 27. abruptum 7:32 equale T. 28. alternans NORDST. — f. minor T. 29. annulatum JOSH. 7. Archerii (vel Candianum!) DELP. 28. asperum RALFS 24. baculiforme T. 33. paculoides Ri. et Bi 20,33. baculum BREB. 7, 8, 33, 38. — 8 hexagonum BöÖrG. 27. Bengalense T. 30. Burmense JOSH. 7. clavatum KörTz. 31, 38: conjunetum T. 32. constricetum BATIL. " coroniferum LAGERH. 8. coronatum BREB. 28. coronulatum GRÖN. 38. crenulatum EHR. 28. crispulum T. 34. eristatum. TI 28; 32. cylindricum 'T. 28. » denticulatum GRÖN. 38. » dilatatum CLEVE 35, 36. — MASK. 38. egregium T. 34. Ehrenbergii RALFS 8, 28, 31, 38. — vy. Floridense WOoLLE 31. — 8 tumidum T. 31. elatum T. 27. » eugeneum T. 30. >» excelsum T. 31. » gracile BAIL. 25. » gloriosum T. 30. » granuliferum JOSH. 7. » hirsutum BAIL. 33, 34 » Indicum GRUN. f. major T. 32. — 8 Caracasanum NORDST. 8. inerme T. 37. 28. Yv | Docid » » Dysp / (2 W.: B. lium inornatum T. 36. irregulare T. 33. Kayei ARCH. 8, 26. lätum Al 136: longiusculum T. 29. maculatum ik: 31: mammillatum T. 27. minutum RALFS 36. nodosum BAIL. 35. — 8 Anglicum T. 35. — 7 dentatum (ARCH.) T. 35. — f. Indica T. 35. — ff. Polonica RAcIB. 35. nodulosum BREB. 38. — f. undata T. 28. — y labiatum T. 37. oedematum T. 34. orientale T. 31. ovatum NORDST. 8, 37, 38. parvum T. 36. perleve T. 27. polymorphum T. 29. pristide HOoBSON 25, 26. pyriforme T:13q: quantillum T. 28. rectum DELP. 38. regale T. 30. repandum WOLLE 33. rhomphaeum T. 29. robustum T. 28. rotundatum T. 37. salebrosum "T. 34. sceptrum RoY (non KUTz.) 31. — f. punctata T. 31. setigerum T. 33. Sonthalianum T. 33. spinosum WOLLE 32. subeoronulatum T. 29. tesselatum JOSH. 7, 34. trabecula EHRB. 31, 38. tridentulum WOLLE 31. truncatulum T. 32. truncatum BREB. 36, 38. — y emarginatum T. 37. undulatum BAIL. 35, 36, 39. verrucosum BAIL. 7, 34. verticillatum BAIL. 25. Wallichianum T. 30. Wolleanum T. 33. hinctium NäÄG. 40. aspersum T. 41. basi-decorum T. 42. Cohnii (KIRCHN.) T. 41. conicum T. 43. connatum (BREB.) RNSCH. 41,43. Cordanum (BREB.) HANSG. 40. dubium T. 40, 41. exile T. 40. globosum (BULN.) T. 44. grande DELP. 40. TURNER, FRESH-WATER ALG/E OF EAST INDIA. Dysphinctium grande v. cuneatum T.40. Euastrum clepsydra WALLICH 76. 2 heterodoxum T. 41. v. ornatum -T. 41. inferum T. 40. Lagerheimianum T. 43. Meneghinianum NÄG. 41. monile T. 41. paxillosum T. 43. pseudo-connatum (NORD.) T. 43. qualum T. 42. retusum IT; 41. striolatum NäG. 42. subeonnatum T. 42. subturgidum T. 40. supraconnatum T. 42. tesselatum DELP. 42. viride (CORDA) DE TONI 40. Willei 42. Echinella rotata GREV. 90. Endophyta (FUNGI?) 135, 147, 165. Epiphyta (FUNGI?) 140, 145. Euastrum EHRB. 74. » » acanthophorum T. 82. acantbopleurum T. 82. aculeatum EHR. 94. affine RALFS 77. Americanum EHR. 97. amoenum GAY 82. ampullaceum RALFS 8. v. incavatum T. 78. anceps WALLICH 65. angulatum PERTY 56. annulatum T. 80, 83. ansatum FOCKE 8, 77, 80, 87. — P supraposita NORDST. 77. — 7 supposita T. 77. — Vv. ampliatum JOSH. 7. — Delp. 86. apiculatum EHR. 94. armatum Körz. 102. Armstrongianum ARCH. 78. attenuatum WOLLE 7. bellum NORDST. 75, 76. — vv. Italicum RACIB. 75, 76. bifidum FOCKE 88. binale (TURP.) RALFS 80—383. — f. crassum JOSH. 7. — f. b. LUNDELL 80. — & minuta T. 81. — hb ventricosa T. 81. ce secta T. 81. — d subsecta T. 81. — var. unicorne T. 81. breviceps NORDST. 75. Candianum DELP. v. minutum TN825 carduetum T. 86. circulare HASS. 80. clavatum T. 85. » commissurale (BREB.) WALL. 75. — 8 crassum? NORDST. 75. =— 7; WallichiuT-nq5: — Ö& capitatum T. 75. concinnum RABH. 48. convergens KörTz. 134. coralloides JOSH. 7. — Pp trigibberum LAGERH. 8. crassicolle LUND. 71, 78. crassum (BREB.) KörTtz. 78. erenatum NÄG. 50. crenulatum NäG. 71. eruciforme WALLICH 76. crux-melitensis EHRB. 89, 92. cuspidatum WoOLLE 82. cymatium T. 80. decedens REINSCH 7. declive (REINSCH) RoOY. 82. = 8 ornatum INB denticulatum (KTIRCH.) GAY 82. dentiferum T. 80. depressum NÄG. 68. didelta (TURP.?) RALFS 77. — 8 Bengalicum LAGH. 8, 77. — — f. simplex T:s didymacanthum NÄG. 89. divaricatum LUND. 84. — Vv. inevolutum T. 84. divergens BREB. 92. > JOSE 07: elegans (BREB.) KÖTZ. 80,84,85. — 8 Cebennense GAY 84. — var. nudum T. 84. planum T. 84. Danica JACOBS. 81. -— f. declivis REINSCH 82. — 68 inerme RALFS 80. y spinosum RALFS 84. erosum LUND. 78, 79. b attenuata T. 78. — c undata T. 78. fasciculatum KörTz. 100. fenestratum CORDA 77. flammeum JOSH. 7. Floridanum T. 78. Gangense T. 87. gemmatum (BREB.) KUTZ. 68,77. — Vv. mononcylum NORDST. 7. gracile RALFS 79. humerosum RALES 77. hypochondrum NORDST. 7, 87. incisum BREB. 89. incurvatum T. 83. inerme LUND. 80. inermius (NORDST.) T. 86. insigne HASS. 79, 80. — 8 mammillosum (WOLLE) TITO — Cc montanum RACIB. 79. — » = » KONGL. SV. Euastrum intermedium CLEVE 79. — WoLLE 79. latum T. 78. levatum T. 80. longicolle NORD. v. Himalayense ANSESe longifrons T. et form&e 84. mammillosum WOoLLE 79. micracanthum T. 82. 2? monodentatum (T.) NORD. 55. nobile T, 76. Nordstedtianum WOLLE 82. — Vv. elegans T. 85. nummularium DELP. yV. i 186: obesum JOSH. 11, 78. oblongum GREV. f. scrobicula- tum NORDST. 7. orbiculare WALLICH 86. orientale T. 79. papulosum KUTz. 74. paradoxum T. 83. pelta RALFS 78. pictum BÖRG. 81. pingue ELFV. 78. pinnatifidum KörTz. 88. platycerum -REINSCH v. chrum -Ex75: prepandum T. 83. projectum T. 83. prorum et. .85: quadratum NORDST. 8. quincunciale T. 85. quintanum T. 81. radiatum T. 83. retrorsum JOSH. 7. retusum PERTY 53. rostratum RALFS 80, 84, 85. — var. 8 WALLICH 80. rota EHRB. 89, 90. schizostaurum T. 76. sculptumFE:s875 scutum FOCKE 89. semiradiatum NÄG. 89. serratum JOSH. 7, 83. simplicius T. 81. singulare T. 79. sinuosum LENORM. 80. SP: TI. sphyroides NORDST. spicatum T. 87. spinosum (RALFS) LUND. 84. 85. spinuligerum BREB. 94. spinulosum DELP. X Africanum NORDST. 87. == EX jnermiusi NORDST: 86. stigmosum T. 85. subintegrum NORDST. 74. sublobatum BREB. 7, 78. — REINSCH 78. planum pul- 76: VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. Euastrum subspinosum T. 84. — 8 tumida T. 84. « substellatum NORDST. 82. — f. Bengalensis T. 82. truncatum JOSH. 7. » turgidaum WALLICH 74. — var. 8 Grunovii T. 75. — — f. bitumida T. 75. » ventricosum LUND. 78. — vy. Floridanum T. 78. » verrucosum EHRB. 74. v. 8 Wallichianum T. 74. v. y simplex JOSH. 74. — — f. tumescens T. 74. » Webbianum T. et form&e 86. » Wollei LAGERH. 79. IHöc open NÄG., Euastri TA,188N08: » Hassallianum NäG. 77. Eudorina? Wallichii T. 155. Eugymnozyga NORDST., Gymnozy. sub- gen. 151. Eutomia rotata HARV. sub-gen. 90. Genicularia DE BARY 24, 25. Gloeocapsa atrata KÖTz. 12. Gloeocystis NÄG. sp.? 157. Gloeoprium dissiliens BERK. 152. » mucosum RALFS 152. Gloeotenium Loitlesbergerianum, HANSG. 157. Glyptastrum, Staurastri n. sub-gen. ANTAR Gonatidium, Cosmarii on. sub-gen. Tod Gonatozygon DE BARY 24. asperum auct. 24. » Brebissonii DBY 24. — f. gracillima T. 24. — a Gallicum RaAc. 24. » leve HILSE! WEST! 25. leiodermum T. 24. >» monotaenium DBY. 24 pilosum WOLLE a minor T. 25. — hb evoluta T. 25. » Ralfsii DBY. 24. a levis (ARCH.) T. 24. — hb muricata » 24 — c depauperata T. 24 — d crassa T. 24. >» reticulatum T. 24. Goniocystis HASSALL 103. dilatata Hass. 109. » margaritacea HASS. 113 orbiculare HASS. 104. paradoxum HASS. 125. Gonium glaucum EHR. 12. » pectorale MÖULL. 155. Gymnozyga moniliformis EHR. 151. BAND 25. N:0O 5. 3 Halimeda macroloba Dec. 11. >» multicaulis LAMX. 11. Hammatidium, Docidii n. INS Hapalosiphon Braunii? NÄG. 14. Hassallia turfosa BERK. 14. Hectastrum, Staurastri n. TITS Helierella Boryana TURP. 160. Heterocarpella armata BREB. 102. » binalis TURP. 80. didelta TURP. 77. tetrophthalma KöTz. 67. sub-gen. sub-gen. Holacanthum &LUND., Xanthidii sub- gen 03E Holocystis Hass., Micrasterie sub- Ben tas » oscitans HASS. 89. Holopenium GAY, Penii sub-gen. 18. Hoplastrum, Staurastri n. sub-gen. INTET RE Hoplozyga, Gymnozy. sub-gen. STI SL: Hyalotheca (EHR.?) Körtz. 151, >» bambusina BREB. 151. cylindrica EHR. 150. dissiliens (SMITH) BREB. 151. — Vv. tridentula NORDST. 8, 152. Indica sl 52: Mertensii BREB. 1352. minima I bög. mucosa (MERT.) EHR. 1952. — ? 8 elongata T. 152: Ralfsii Körz. 152. undulata NORDST. — vv. producta T. Hydrocystis, T. n. gen. hydrophila T. 157. Hydrocytium acuminatum BR. macrosporum T. 154. NORD- 153. 152. 152. 15. 154. Isthmia MENGH. 140. filiformis MENGH. 142. Isthmosira KUTzZ. 140. excavata KUTZ. 140. filiformis KöTz. 142. Leptocystinema asperum ARCH. 24. » Portii ARCH: 24. Leptozosma T. 151. Leuronema WALLICH 44. nitens WALL. 44. Lyngbya rupestris AGDH. 13. Merismopoedia glauca (EHR.) NÄG. 12 Mesocarpus parvulus HASS. 154. Mesotenium DBY. 15. » "BrauniisDBy: 215! caldariorum (LAGH.) HANSG. 15. » chlamydosporum DBY. 15. 174 Mesotenium De Greyii PT. 16. » Endlicherianum NÄG. . caldariorum LAGH: 15: giganteum T. 15. spec: 15. Micracaninati' Xanthidii n. MAT KOLIINOS Micrasterias ÅGDH. 88, 93: >» EHR. et KUTZ:01l58, 162: ala-draconis WALLICH 93. alata WALLICH & typica 93. — 8 depressa T. 93. aculeata ROSTOCK 94. Americana (EHR.) RALFS 95, 97. sub-gen. f. Wallichii MASK. 95. — Tv. ineisa LA5967 — f. Mahabul's MASK. 95. f. excelsior MASK. 95. ampullacea MASK. 96. var. 8 Spencerii 96. — 8 Bengalica LAGH. 8. anomala T. 97. var. 8 irregularis T. 97. apiculata (EHR.) MENGH. 94, 97, 98. var. lacerata T. 94. — ff. Joshu& DE TONI. 7, 97. arcuata BAIL. 8 expansa NORD- ST. 905 armilla WALLICH 94. Baileyi RALEFS 95. Boryana EHRB. 160. brachyptera LUND. 94. ceratophora JOSH. 7. crenata BREB. 7. ceruciata Körtz. 158. » > WALLICH 159. crux-melitensis (EHR.) (0 & typica 92. — 8 compressa T. 92. 7 minorEl 925 ÖrTata ve. Eg & robusta INIE9:2 Gralata DI Nn gracilis T. 92. I evoluta T. 92. b furcata RABH. 93. denticulata BREB. 90, 91. euastroides JOSH. 7. expansa BAIL. 90. — var. y WALLICH 90. extendens T. 91. fimbriata RALFS 94. — vv. ornata BULNH. 94. foliacea BATIL. 8 elongata T. 94. — 47 ornata NORD. 94. furcata RALFS non ÅG. — 8 gracillima 'T. 93. » — y expansa T. 93. RALFS lo W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZE Micrasterias furcata AGARDH 91. Halis RAcIB. 94, 98: » heliactis BREB. 90. » Hermanniana REINSCH 96. » incisa BAILEY 88, 89. (BREB.) RALFS 89. — 8 Wallichiana T. 89. = y aculeatar TD. 89. » Khasie, T: 97. » laticeps NORD. f. minor NORD. 88. lux .JOSH.S 9. = varp wWallichiry I. 91. Mahabuleshwarensis HOBSON 95, 96. » » f. Americana NORDST. 96. f. Europ&ea NORDST. 96. — ff. Novizelandica NORDST. 96. — ff. exeelsior (WALL.) T. 96 — 8 ampullacea NORDST. 96. — Pp surculifera LAGH. 95, 96. « typica f. minor 'T. 96. — — f. intermedia T. 96. — f. major T. 96. mammillata T. 97 » Melitensis MENGH. 92. > RALFS 93. » pg gracilis Körtz. 93. oscitans RALFS 88, 89. — Pp intermedia 'T. 88. — 7y mucronata T. 88. pinnatifida (KUTZ) RALFS 88. — 8 quadrata T. 89. =— 7 expansa I. 89: — d inflata WOLLE 89. — var. trigona WEST 98. » pusilla WALLICH 159. » quadrata BAILEY 89. radians T. & typica 91. — 8 dentata 92. radiosa WALL. non RALFS 91. ringens BAIL. v. serrulata WOoL- LEN 95: rotata (GREV.) RALFS 90, 91. — f. evoluta, T. 167. » staurastrum KörTz. 125. stauromorpha T. 90. » tetras EHR. 159. >» tropica NORDST. 90. truncata (CDA) BREB. 89. Wallichii GRÖN. 95, 96. — f. major, Europea T. 96. f. minor, Indica T. 96 v. Hermanniana RNSCH. 96. — — f. ampullacea MASK. 96. — fw Fijiensis T. 96. — f. Spencerii NORD. T. 96. Mixotzenium, DELP. Hyaloth. sub-gen. 151, 153. » armillare DELP. 152. Monotenia, Spirot. n. sub-gen. T. 23. OF EAST INDIA. Myrmechidium, TS Triploc. n. sub-gen. Navicula pandura BREB. 49. Nephridium, Cosmarjiin.sub-gen. T. 73. Nephrocytium Agardhianum NÄG. 156. » v.IminusuPAU5et Odontastrum, Staur. n. sub-gen. T. 133. Odontella EHRB. 140. desmidium EHR. 147. filiformis 139, 142. » ? tridentata BAIL. 147. Oedematidium, Docid. n. sub-gen. T. 39. Oedogonium crispum (HASS.) WITTR. 163: Oedogonium Kjellmanni WITTR. 11. » nodosum Körz. 163. puncto-striatum DBY. 25. » sp. (E. Londinensi WITTR. acced. 163. Oedogonium undulatum (BREB.) BRAUN. Olpidium BRAUN 134, 164. » ampullaceum BR. 164. » Indicum T. 164: Onychonema WALLICH 138. » filiformes Riset ByrsomuE3! » merme: I: 1395 >» leve NORDST! 139. — fp miecracanthum NORD. 139. — 7 minuseP. 139: » Nordstedtianum T. 139, 143. — 8 compressum T. 139. » uncinatum WALLICH 138. — £ tenue T. 138: Ophiocytium cochleare (EICHW.) BR. 154. majus NÄG. 154. Oplarium ceruciforme LOSANA 125. Oocystis ? brunnea T. 156. gigas ARCH. 155. » ? mammillata T. 155: spherica T. 155. Oontidium, Docidii n. sub-gen. T. 39. Orthidium, » Sl mu SO Orthoceras, Clost. n. sub-gen. T. 23. Oscillaria limosa (ROTH) AGDH. 13. nigra VAUCH. 13. rupestris AGDH. 13. Oxyzosma, Spheroz. n. sub-gen. T. 143. Pachyactinium, NÄG. 103. Pagetophila WITTR. 145, 153. Palmogloea macroccocca KÖTz. 15. » » BRAUN. 15. Pandorina morum (BORY) EHR. 155. Pandurella tetrophthalma Körz. 67. Pediastrum, MEYEN 158. » Boryanum (TURP.) MENGH. 160. » constricetum HASS. 160. KONGL. SV. Pediastrum duplex MEYEN 160. — f. asperum T. 160. » Ehrenbergii (CDA) BRAUN » ellipticum RALFS 160. » gracile BRAUN 160. » incavatum T.- 160. » pertusum v. & asperum BR. 160. » quadratum MENGH. 162. ag Eotulan KäTarnl60: » selenea Körz. 160. » simplex MEYEN 160. > Spec: 2160. » Sturmil REINSCH 158, 159. » tetras (EHR.) RALFS 159. Penium Berginii ARCH. 18. » « bisporum T. 17. » Brebissonii RALFS 16. >» Cleevei LUND. 17. » elosteroides RALFS 17. >» curtum BREB. 18. » delicatulum JOSH. 7. » digitus (EHRB.) BREB. 8, 18. f. rectum T. 18. » Haynaldii SCHAAR. 166. = p lineare: BOLDT 165: » lagenaroides Ror. 17. » lamellosum BREB. 17. >» lanceolatum T. 17. » libellula (FOCKE) NORD. 17, 20. » margaritaceum EHR. 7. >» minutissimum NORDST. 7. >» navicula BREB. 18. >» navigium T.: 17. » oblongum DBY. f. major T. 18. » polymorphum PERTY f. obesum al » rectum: WILLE 38. >» rotundum T. 18. ». Royanum T. 165. >» Scandinavicum T. 166. » simplex T. 17. » spinospermum JOSH. 18. >» Spirostriolatum BARKER 165. » sublamellosum T. 17. Pentasterias, EHR. 103. » margaritacea EHR. 105, 113. Peroniella hyalothec&e GOoBI 145. Phormidium rupestre KöTtz. 13. Phycastrum Körz. 103. >» bifidum Körz. 108. >» convergens PERTY 106. » cristatum NäG. 112. » denticulatum NäG. 112. >» depressum NÄG. 104. » dilatatum KörTz. 109. » furcigerum Körtz. 116. » margaritaceum Körz. 113. » orbiculare KörTz. 104. » paradoxum Körz. 125. » polytrichum PERTY 113. US VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. Phycastrum repandum PERTY 107. » rotundatum KUTz. 105. >» striolatum NÄG. 109. Phymatodocis NORDST. 150. Pithiscus angulosus KöTz. 73. Pithophora polymorpha WITTR. 11. Pleuroteniopsis LUND. 40. » pPS.-connata LAGERH. 43. Pleurotenium NÄG. 27, 39, 40. Archerii DELP. 28. » baculum auct. 38. erenulatum auct. 28. » Kayei (ARCH.) LAGH. 8. » nobile RICHTER 35. » nodosum LUND. 35. rectum DELP. 38. » trabecula (EHR.) NÄG. 8, 31, 38. » truncatum (EHR.) NÄG. 36. » turgidum DBY. 40. Fölene bifidum T. 158. enorme RALFS 158. gracile REINSCH 159. proteiforme T. 158. SP. 2 15GE tetraedricum NÄG. 158. — 8 torsum 158. trigonum NäG. 158. olptasua ale n. Za Prionema, Onychon. n. sub-gen. T. 140. Pseudodesmidiace&x STOCKM. 157. Pyramidium, Cosm. n. sub-gen. T. 73. Raphidiastrum, Staurastri n. sub-gen. PE KI3 Reinschiella DE TONI 158. Rhaphidium aciculare BRAUN 156. polymorphum y aciculare RABH. 156. ? spirale T. 156. Rhizocelonium fontanum KUTz. 163. >» hieroglyphicum (AG.) Körz. f. ealidan (KÖTZ): WITTR:, 11. Rutidiastrum, Staurastri INS LSE Rutidium, Docidii n. sub-gen. Selenastrum acuminatum LAGH. 162. » Bibraianum RNSCH. 162. gracile REINSCH 162. Selenoceras, Closteriin. sub-gen. T. 23. Serrula, WALLICH, gen. ined. 138. Scenedesmus acutus MEYEN 161. » hystrix LAGERE. 162. » longus MEYEN 161.. » magnus MEYEN 161. » obtusus MEYEN 161. quadricauda (TURP.) BREB. 161. f: majors, 1.61: f.; minor, 'T: 1641. BAND 25. sub-gen. T. n. sub-gen. UR 39: N:0O 5. 175 Schistochilum excavatum RALFS 140. Schizacanthum, LUND. Xanth. sub-gen. 103: Schizastrum, Staur. n. sub-gen. T. 132. Schizocystis, Micrasterie mn. sub-gen. ANS ENSE Schizodesmus, Arthrod. n. sub-gen. MSN GT Schizospora pachyderma REINSCH 16. Scytonema natans BREB. 14. >» myochrous AGDH. 11, 14. turfaceum E. Bor. 14. Sirogonium Ceylanicum WITTR. 11. Sirosiphon pulvinatus BREB. 14. » saxicolum Körz. 14. Sorastrum spinulosum NÄG. 161. Spherichastrum, Staur. n. sub-gen. 3 Spheridium, Cosmarii on. sub-gen. Fl MA: Spharocarpus parvulus HASS. 154. Spherosphinctium, Dysphinc. n. sub- fan dl ll Spheerozosma CORDA 140, 143. Bengalense T. 141. cosmarioides WALLICH 142. elegans CDA. 140. excavatum RALFS 140. — £ leve T. 140. — 47 granulata RABH. 140. — — forme T. 141. = Vara PUINVALIICHS 141. = > 141. — » Öd > 141. exiguum T. 141. filiforme (JAC.) W. et N. 139. (EHR.) RALFS 139, 142, 143. geminatum WALLICH 47. granulatum R. et B. 141. Indicum T. 141. pygmeum CKE. 44. rectangulare WOLLE 141. spec. 143. spinulosum WOoOLLE 141. vertebratum (BREB.) RALFS 140. — f. lata T. 140. — f. subacuta T. 140. vinculatum T. 142. Wallichii JACOBS. 141. Sphervayga Nordstedtii T. 13. Sphinctopenium, GAY, Penii sub-gen. 18. Spirodiscus cochlearis EICHW. 154. Spirogyra, LINK. 154. Spirotenia grandis DELP. 23. » obscura RALFS 23. » truncata ARCH. — 8 rotundata T. 23. > ? Sp. 167. 176 W. B. Spirulina gracillima RABH. 13. » major Körtz. 13. oscillarioides TURP. 13. turfosa CRAMER 13. Spondylosium, BREB. 44, 145. » > Staurastrum, » fragile T. 44. ? geminatum (WALLICH) T. 47. incurvatum T. 45. lamelliferum CORDA 46. — Vv. attenuatum T. 47. Mungulporeanum T. 46. nitens (WALLICH) ARCH. 44. — Vv. et forme 44, 45. ovale T. 44. pulehrum BaAIL. 8 JOSH. 7. rectum T. 46. reniforme T. 46. MEYEN 103. aculeatum (EHR.) MENGH. 118. equum T. 115. alternans BREB. f. minus T. 105. angulare T. 130. ambiguum T. 128. apiculatum BREB. 106. apiculiferum T. 127. arcuatum NORDST. 120. aristiferum RALFS v. planum T. 106. armigerum BREB. 119. asperum BREB. 116, 125. — Pp proboscideum BREB. 116, 125: — 8 Wolleanum T. 116. aspinosum Wolle 119. avicula BREB. 7. baculiferum ”T. 108. bellum T. 128. Bengalense T. 124. bifidum (EHR.) BREB. 108, 109. -— Vv. torsum T. 108. — ff. uncinata T. 108. — vy. diptilum (NORD.) T. 108. bifurcum JOSH. 7, 128. Bissettii; TT 121: bisuleatum, "I. C1T Boergesenii T. 110. Brasiliense NORDST. 7. brevispinum BREB. fi. TIO: Burmense T. 128. ceratodes T. 132. comicum TI=L29: contectum T. 111. — vv. inevolutum T. 111. contortum DELP. 126. — 8 pseudotetracerum NORD. 126: convergens MENGH. 134. coroniferum T. 114. trilobum Boldtii TURNER, FRESH WATER ALGZ OF EAST INDIA. Staurastrum coronulatum WOLLE 114. Staurastrum incus JACOBS. 105. » » cristatum (NÄG.) ARCH.forma? Ila curvatum T. 128. curvirostrum T. 107. — f. compressa T. 107. cuspidatum BREB. 106. cyathodes JOSH. 7. dejectum, BREB. 106. — 8 apiculatum LUND. 106. — — f. Indica T. 106. —- 7 connatum LUND. 106. — form&e Ralfsii. 106. denticulatum (NAG.) ARCH. for- mMarek25 depressum NÄG. f. aperta T. 104. Dickiei RALFS 105, 134. — f. major T. 105. dilatatum EHRB. var. Indieum T! 109 diptilum NORDST. 108. echinatum BREB. 112. ecorne. TT: 107. ensiferum T. 109. eustephanum (EHR.) RALFS 119, IPA eximium I: TSL exsectum CLEVE 108. festivum T. 129. fissumöl. 1103 foliatum I ITS: furcato-stellatum REINSCH 117. furcatum (EHR.) BREB. 116, 117 ALTO LO — 8 Indica T. 117. — f.: reversa? T. 120. — Vv. senarium auct. 119. — GC ps.-furcigerum RABH. 122. — f. mixta! NORDST. 119. furcigerum BREB. 117. » MASK. 117. galeatum T. 122. gemelliparum NORDST. 110. gemmulatum T. 114. gladiosum? T. v. longispinum T. 112. globulatum BREB. 137. gracile RALFS forma JOSH. 7. grallatorium NORDST. 122,123. — 8 forcipigerum LAGH. 122. granulatum REINSCH 7. Hantzschii REINSCH 120, 121. — £ Japonicum R. et B. 121. — Vv. cornutum T. 120. hexacerum (EHR.) WITTR. 125. horrescens JOSH. 7. horridum T. 118. ignotum T. 130. incisum WOLLE f. minor T. 115. inconspiecuum NORDST. 126. LÅ incus MENGH. 136. Indicum T. 118. ineditum T. 121. inerme T.: 131. infestum T. 120. intricatum DELP. 120, 121. iotanum WOLLE f. T. 132. Japonicum (R. et B:) T. 121. Kurzianum ”T. 106. laceratum T. 126. leptacanthum NORDST. 121. leptocladum NORDST. 3 cornu- tum WILLE 123. — f. minor T. 123. leptodermum LUND. 7, 107. longispinum (BAIL.) ARCH. 7, 117) NS lunatum RALFS 107. Lundell T P3 Manfeldtii DELP. 128. -— 8 bispinatum TILA = 7 pinnatum TITS: margaritaceum (EHR.) MENGH. 1135 TA — vv. inornatum T. 113. — Vv. hirtum NORDST. 7. Maskellii T. 131. megacanthum LD. Vv. expressum I MOS microscopicum T. 105. minusculum JOSH. 7. minutissimum AUERSW. 126. mucronatum RALFS 105. — 8 De Baryana W. et N. 105: VA GGR Ik IN: — formeöae Ralfsii 105, 106. mutabile T. 129. muticum BREB. f. minor LUND. 104. Nathorstii, T. 127. nodiferum, T. 130, 131: nitidum, ARCH. 112. nonanum, T. 119. — form&e T. 119. ochthodes T. 105. odontatum WOLLE 114. oligacanthum BREB. 112. opimum T. 129. orbiculare (EHR.) RALFS 104. ordinatum T. 126. orientale T. 123. — f. minor T. 123. ornatum (BOLDT) T. 115. pansum T. 117. papillosum KIRSCHN. f. 112. paradoxum MEYEN 8 longipes NORDST. 125. — 7 depressum T. 125: patens T. 108. Staurastrum pinnatum KONGL. SV. var. NSF la pisciforme T. 118. platycerum JOSH. 7, 119. polytrichum (PERTY) LUND. fö minor TIli3. proboscideum (BREB.) ARCH. 127. 8 altum BoLDT 127. — vy. Javanicum NORD. 7,129. pseudincus REINSCH 136. pseudofurcigerum RNSCH. forma 122. pseudosebaldi WILLE 123, 124, 127: 8 bicorne BoLDpT 123. puncetulatum BREB. 104. — vv. elliptica LEWIN 104. quadrangulare BREB. 131. quadratum T. 109. quadricornutum RB. et B. 110. — forme 111. recurvatum, T. 128. Renardii REINSCH 122. resupinum T. 126. retusum, T. 104. rotula NORDST. 114, 116. rotundatum T. 105. Roy T. 120. rustieum, I: 121. sagittiferum BÖRG. saltans JOSH. 122 scabrum BREB. 116. scolopacinum T. 107. scorpioideum DELP. 127. Sebaldi REINSCH 8 ornatum, NORDST) 127, 132: — 8 Brasiliense Böre. 125. senarium (EHR.) RALFS 119, 225 128: sexangulare (BULNH.) LUND. 117. y crassum T. 117. — d& intermedium T. 117. & attenuatum T. 117. 3 triangularis (WALL.). 118. ö compressum (WALL.) 118. smaragdinum T. 103. sociatum WOLLE 113. Sonthalianum T. 124. — forme T. 124, 125. spec. 126. spinosissimum T. 113. spinosum BREB. 116. stellatum REINSCH v. pulchellum Ale — BÖRGESEN 114. stellinum T. 119. Strensallense T. 113. striolatum (NÄG.) ARCH. f. Brasiliensis (NORDST.) T. 109. K. Sv. Vet. Akad. Handl. 112. VET. Band 25. AKADEMIENS HANDLINGAR. simplex Staurastrum subarmigerum R. et B. Tetmemorus Brebissonii v. 119, 120. — forma T. 120. >» subrefractum LEM. 126. >» subrotula :T.=-125. >» Sunderbundense T. 124. >» ftorsuny da 115: » trachydermum T. 129. — f. minor T. 129. >» triangulare T. 116. » tricorne MENGH. 125. >» trifidum NORDST. f. reversa T. 108. >» trifurcatum T. 108, 110. — 8 reversum: T. 110! » trisuleatum, T. 111. » — f. minor T. 111. » truncatulum REINSCH » truncatum T. 116. uncinatum T. 127. unguiferum T. 130. — f. major T. 131. >» unicorne T. 107. > vestitum RALFS 7, >» Wallichii T. 114: >» Willsii T. 114. >» Wittrockii T. 126. » Zelleri T. 122. Stauroceras KUTz., 206 Staurogenia quadrata KÖTz. 162. » rectangularis NÄG. 162. Staurophanum T. n. gen. 159. » cruciatum (WALLICH) T. 159. — Vv. majus 159. — Vv. minus 159. > gracile (REINSCH) T. 159. » pusillum (WALL.) T. 159. Staurospermum KTzZ. spec.? 154. Stenactinium NÄG. 103. 122 2 Stephanocoelium verticillatum KUTZ. 11. Stephanoxanthium Körtz. 103. » senarium KUTZ. 119. Stigeoclonium protensum KöÖTz. 163. Stigonema saxicolum NäÄG. 14. » turfaceum (LINK) CKE. 14. Streptonema, WALLICH 142, 144. » trilobatum WALL. 144. Symphosiphon minor HILSE 14. Teinidium, Cosmariin. sub-gen. T. 74. Temnozosma, Spheroz. mn. sub-gen. TERES: Tessararthra, EHRB. 140. » filiformis EHRB. 142. » moniliformis EHRB. 66. Tessarthronia moniliformis TURP. 66. Tetmemorus RALFS 25. » Brebissonii RALFS forma T. 25. — Pp attenuatus NORDST. 25. N:o 5. BAND 25. Closterii sub-gen. NO 9. TT minor DE BY 25. » granulatus BREB. 8, 25. ? latus T. 36. Tetrachastrum Americanum ARCH. 88. » didymacanthum (NÄG.) ARCH. 89. » mueronatum DIXON 88. » oscitans (RALFS) DIXON 88. » pinnatifidium (KÖUTZ.) ARCH. 88. Tetrapedia crux-Michaeli REINSCH 12. » foliacea T. 12. » gothica REINSCH 12. » ? Wallichiana T. 12. Tetridium, Cosmarii n. sub-gen. T. 74 Thallodesmium, n. gen. T. 159. » Wallichianum T. 159. Tolypothrix muscicola 14. Trigonema WALLICH 142, 144. Trigonocystis Hass. 103. Triploceras BaAIL. SR abbreviatum T. 39. » Spel BAIL. c&« elongata T. B gracillima 0 — 7 quadrilobata SS 26: » lunula MöÖLL. 19. DELP. 138. 139. Xanthidiastrum, paradoxum DELP. Xanthidium EHR. 98. acanthophorum NORDST. 7. — 8 Bengalicum LAGERH. 8. angulatum (JOSH.) LAGH. 100. » antilopgeum BREB. f. JOSH. 7. — v. angulatum JOSH 100. f. depressa T. 100. — d polymazum NORD. 100. — — f. major 100. armatum BREB. 102. — £ basidentatum NORD. 103. — Vv. incongruum T. 102. Bengalicum ”T. 100. » bisenarium EHR. &« typica 99, ib 23 178 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZE OF EAST INDIA. Xanthidium bisenarium var. rotunda- NXanthidium echinus EHR. 102. Xanthidium leiodermum R. et B. 99. tum TT: 99: » eximium T. 102. » Nordstedtianum REINSCH 100, — var. ornatum T. '99. » fasciculatum EHR. 100. LONE » Brebissonii RALFS 99. — 8 polygonum EHR. 100. >» octocorne EHR. 7, 101. » brevicorne T. 101. » furcatum EHR. 116. » polygonum (EHR.) Hass. 100. >» coronatum EHRB. 116. — RALFS 102. » pulehrum T. 102. >» cosmariforme T. 98. » Groenlandicum BoLDT 103. » Raneegungense T. 102. — f. evoluta T. 98. » hastiferum T. a typica 100. » Searsolense T. 101. » ceristatum BREB. 99. — 8 planum T. 100. > tenuissimum (ARCH.) T. 137. — f. inornata T. 99. — y angulatum T. 100. » tetracanthum T. 101. — Vv. erectum T. 99. — v. Javanicum (NORDST.) T. » torquatum T. 102. — var. leiodermum (R. et B.) 100. » uncinatum BREB. 99. T. 99: » hexacanthum 'T. 101. — — f. irregularis T. 99. » hexagonum (BOLDT) T. 137. Zygnema, AGDH. 154. — — f. inevoluta T. 99. » Indicum LAGERH. 8. Zygogonium, KörTz. 154. — var. 8 uncinatum BREB. 99. » ineptum "E.: 101: Zygoxanthium echinus EHR. 102. EXPLICATIO ICONUM. Nisi aliter indicatum est, icones ommnes 500-es amplificate sunt. TAB I: Dysphincetium dubium, n. sp.? » Od ) Mesotaenium chlamydosporum? DE BARY. » Braunii DE BARY. Cylindrocystis ovalis, n. sp. Mesotenium sp.? Penium lanceolatum, n. sp. » sub-lamellosum, n. sp. , navigium, mn. Sp. > bisporum, n. sp. X 550. Spirotenia truncata, ARCH. Closterium Kuetzingii, BREB. after WALLICH. > Wallichii, n. sp. a. empty frond, shewing the peculiar triple suture, X 400; b. extremity, highly magnified, after WALLICH. Closterium acutum, BREB. f. tenuior NORDST. Xx 600. Closterium acerosum (SCHRANK) EHRB., f, ad Cl. peraceroso GAY accedens, X 400. Closterium Ehrenbergii, MENEGH. X 450. > arcuatum, BREB. X 400. > Leibleinii KörTz. var. angulatum BALS. f. minor, X 400. Mesotenium? giganteum, n. sp. Closterium tumidulum, GAY. Dysphinctium inferum, n. sp.? » exile, n. sp. Penium oblongum, DE BARY, forma major. Mesotenium caldariorum? (LAGERH.) HANSG. Cylindrocystis? minutissima, n. Sp. Closterium Wittrockianum, n. sp., X 200. Dysphinctium conicum, n. sp. Penium digitus (EHR.) BREB. f. rectum, n. f. TAB a IT: Triploceras gracile, BAILEY; forma Öd elongata. > > > ) B gracil- lima. Triploceras — > » y quadrilo- bata. Fig. 4. od RF NR VN 8. Sk 10. DE: Triploceras gracile, BAILEY; X bilvobatum, nov. sub-sp. Docidium mammillatum, n. sp. Docidium perleve, n. sp. » cedematum, n. sp. robustum, n. sp. quantillum,; Nn. sp. -Ofriv.: LV, f. 12: » &quale, n. sp. forma monstrosa. Cfr 6... TINGET 113 Docidium cylindricum, n. sp. > salebrosum, n. sp. polymorphum, n: sp. Ofr f. 17. and ty LV HM33 , 15. Docidium egregium, n. sp. Docidium elatum ,n. sp. » polymorphum, n. sp. Ofr f. 13, and 12 ID ER NR Docidium rhomphaum, n. sp. ) longiusenlum, n. sp. BATBIIEEE Docidium sub-coronulatum, n. sp. ; Wallichianum, n. Sp. eugeneum, n. Sp. Bengalense, 1. sp.; x< 500,c. Xx 250. gloriosum, n. sp. regale, n. sp. » nodosum (BAIL.) RALFS. 7 a var. y dentatum, forma Indica; 7 b apex of var. Pp Anglicum. Sonthalianum, n. sp. Penium simplex, n. sp. Docidium sceptrum, Roy; forma punctata. eCqualeki. sp. Ofrit. IN 'f 10. PATBIUVå Docidium orientale, n. sp. / excelsum, n. sp. d maculatum, n. sp. ) Ehrenbergii RALFS, var. 3 tumidum. 180 W. B. Fig. TURNER, 5. Docidium setigerum, n. sp. Cage > conjunctum, n. sp. ed cristatum, n. sp. 8. Indicum GRUNOW, forma major. 9: irregulare, n. s.; after WALLICH. 10. truncatulum, n. sp. sal abruptum, n. sp. (2 quantillum; Da. sp. Ofrotu se 113: polymorphum, n. sp. Cfr t. II, f. URANUS 14. -Docidium crispulum, n. sp. 15. baculiforme, n. sp. 16: undulatum, BAILEY. 17. Triploceras abbreviatum, n. sp. After WALL. 18. Docidium parvum, n. sp. After WALLICH. 19. Triploceras gracile BAIL. semic. juvenilis, after WALLICH. 20. Docidium inornatum, n. sp. TABV: 1. Micrasterias tropica, NORDST. 2 Mahabuleshwarensis, HOBS., var. excelsior (WALLICH) NOB. 3. Micrasterias pinnatifida (KUTZ.) RALFS. a, €, 1.10 typiea; ob, -quadrata,. D. fi; CC) f ex- pansa, n. f.; d, d inflata, WOLLE; f. g, forma monstrose. 4. Micrasterias crux-melitensis (EHRB.) RALFS. a INA typical SIcompressa. Dn. fiske, I. y minor, Dn. f.; d, fi 0 lata, int fete, fi. &ro- busta, n. f.; f. forma 9 alata, n. f.; g, £ NY gracilis, n. f: 5. Micrasterias furcata, -RALFS. . a, f. b, forma 8 gracillima, n. f:; cc, pansa, n. f. 6. Micrasterias b, f. dentata. a typica; forma y ex- radians, mn. Ag Sp. a typica; ANBSNEE 1. Micrasterias Mahabuleshwarensis, Major, DN: ff 2—5. » Micrasterias alata, WALLICH. Fig. 3, 5, a typica; 2, var. 8 depressa, n. v.; 4, zygo- HOBSON; f. spore. 6. ; Micrasterias lux, JOSHUA. Cfr t. XXII, f. 2. 7—11. Micrasterias incisa (BREB.) RALFS. a ty- pica, f. 8, 10; 8 Walliehianawmn. f., f. 7, 9; 7 aculeata, msg. ud: 12—15. Micrasterias foliacea, BAILEY. Fig. 12— 14; fig. 15 zygospore. 16—18. Micrasterias stauromorpha, n. sp. TABIJNI 1. Docidium latum, n. sp. rotundatum, n. sp. 2 b, sutural re- gion of Doc. inerme, n. sp. 3. Docidium pyriforme, n. sp. F FRESH-WATER ALGAE OF EAST INDIA. ig. 4. Dysphinctium sub-turgidum, n. sp. DE > grande DELP. var. cuneatum, n.v. 6. > connatum (BREB.) REINSCH. 7. Penium polymorphum, PERTY. 8. Cylindrocystis diplospora? LUND. 9. Tetmemorus Brebissonii, RALFS. forma. » 10. Dysphinctium retusum, n. sp. 11. Cylindrocystis? depressa, n. sp. 12. Penium rotundum, n. sp. 13. Dysphinctium monile, n. sp. 14. ) heterodoxum, mn. sp., var. Oorna- tum, DD. V: 5. Dysphinctium heterodoxum, n. sp. 16 aspersum, n. Sp. 17. Euastrum (Eucosmium) subintegrum, NORDST., var. Indicum, n. Vv. 18. Cosmarium serratum, n. sp. 19. » contractum, KIRCHN.; lat. v. Cfr f 33,34, 384 tak f. 2 20. Cosmarium tithophorum, NORDST. f. irregularis. FL » concinnum (RABH.) REINSCH. >» 22. leve, RABE. Ofr t. VIINEEC20 >» 23. » perpastum, n. Sp. 24. Boldtii, n. sp. 20: Regnellii, WILLE, 5 minor. 26. » » a major. 20 noduliferum, n. sp. 28. crenatum, RALFS, forma. 29. mMordax; 0. Sp. Of GAS 30. Bissetii, n. sp. Silk. ) maculatum, Dn. sp. Gfr ot van f. 68. 32. Cosmarium tumescens, n. sp. SN ee contractum, KIRCHN. Cfr f. 19, SINE G Di 35. Cosmarium auriculatum, REINSCH. Ofr t. IX, SE 36. Cosmarium punctulatum BREB., forma KLEBS (OC. Klebsianum). ”Ofr t. VIII, fi 16, 53: 37. Cosmarium trinodiferum, n. sp. > 38. contractum KIRCHN., var. puncta- tum. Cfr supra. 39. Cosmarium ctenoideum, n. sp. Cfr t. VIII, fir5O TAB SRV 1. Cosmarium centrosphinctum, n. Sp. 2 » Corruptum, nn. Sp.; Ci bt. IAN: 0: 26 sub-circulare, n:o sp. Of frist TROR SdE 4. Cosmarium sp. (C. galeritum NORDST. forma?) Då microsphinctum? N. and WITTR.; fi parvula, Dn. fo (PI-52)5 6. Cosmarium quadrans, n. sp. da > sub-circulare, n. sp.; var. 8 rugo- sum, n. Vv, Ofrasupraj. t. ING flere 8. Cosmarium octogibbosum RNSCH. 8 Indica T. = (Cos. Hammeri REINSCH ex. p.). Cfr t. X, Ta rLAN KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:Q 5. 181 9. Cosmarium vittatum, n. sp. Fig. 57. Cosmarium alatum, KIRCHN, f. Cfr f. 36. 10. isthmochondrum? NORDST., var. 8 achondrum, » 58. > innotum, n. sp. GEA FED ctenoidum, n. sp. Cfr t. VII, f. 39- 11. Cosmarium apertum, n. sp. >» 60. Arnellii, BOLDT, forma. 2. cycladatum, n. sp. 61. » scenedesmum, DELP. var. y punce. 13. bicrenatum, n. sp. tatum, n. Vv. 14. coloratum, n. sp. » 62. Cosmarium homalodermum, NORDST., a typica. 5: » Hammeri, REINSCH, f. acuta. Cfr Cfr f. 23 supra. I BG 63. Cosmarium obsoletum (HANTZSCH) REINSCH, 16. Cosmarium punctulatum, BREB., var. depres- f. major. SUM HD AVI HONANS retat VILef: 367 64. Cosmarium taxichondrum, LUND. var. nudum, 17. Cosmarium pygmaum, ARCHER. IVAN JÖba Ve vil. (04 8. » exiguum, ARCHER, f. minor. » 65. Cosmarium palustre, n. sp. Cfr t. IX, f. 1, 29. 19. , Willsianum, n. sp. » 66. > forte, n. sp. 20. pygmeum, ARCHER. 21007: rugosum, n. sp. 21: > leve, RABH. forma? Ofrt. VII, f.22. >» 68. maculatum, on. sp.; forma. OCfr 22; > armillatum, n. sp. ti INID/TIr8d: 23: > homalodermum, NORDST. var. 8 i rotundatum, WILLE. Cfr f. 62. INNTESAIDE 24. Cosmarium bidentatum, n. sp. 1. Cosmarium palustre, n. sp. var. 8 ovale. Ofr 20: » Meneghinii, BREB. forma tricre- 1293 ta VAIN för65: natan Do. 2. Cosmarium precelsum, n. sp. 26. Cosmarium laciniatum, n. sp. 3. panduriforme, n. sp. 2105 ) tenerum, n. sp. 4. Sikhimense, n. sp. dCfr f. 36. 28. > Jeneseijense, BoLDpT; forma. 5. Dysphinctium supraconnatum, n. sp. 29: » ereniferum, n. Sp. » 6. Cosmarium striatum, BoLpr, f. Indica, n. f. 30. ) munitum, n. sp. ue > mordax, mn, sp. .Ofrit. VII; f. 29. al: » puteale; amusp. COfr t: XXI f. 9. 8. auriculatum, REINSCH; var. 8 ver- 32. Euastrum sculptum, n. sp.? TucOoSuMm, NM: vs (GIfitsrvIL, f: 35. 33... Cosmarium Of. SC 17: 34. Cosmarium nigro-cirratum, n. sp. 10. Cosmarium sp. (C. perizosmum? var. y granu- Sö: » angulatum, PERTY. f. major GRÖN. latum). Ofr. te END 11. Cosmarium concentricum, n. sp. 36. Cosmarium alatum, KIRCHN. var. Cfr f. 57. 12 perizosmum, n. sp. SIG supergranatum, n. sp. 37, f. minor; 13. , var. 8 ornatum, n. v. SO ft. medias (CisatipG,fr24: 14. cuneatum”? JOSH. var. Indicum, n. Vv. 39. Dysphinctium Cohnii (KIRCH.) NOB.; var. re- 15: > sub-quasillus, BOoLDT; var. tropi- gulare, n. Vv. CUM, IN: Nå 40. Dysphinctium -Willei, n. sp. 16. Cosmarium sp. 41. Cosmarium inane, n. sp. 117 ptilotum, n. sp. 42. Dysphinctium basi-decorum, n. sp. 18: > Aitchisonii, SCHAAR., var. puncta- 43. Cosmarium melanosporum? ARCHER, forma ori- fum), akyvat Cfrj ti VII, f04. entalis. 19. Cosmarium Tittaghurense, n. sp. 44. Cosmarium erosum, ARCHER; f. minor. 20. ) medioglabrum, n. sp. 45. » pseudocoronatum, n. sp. 21 » contractum KTIRSCHN.,? var. punc- 46. » insigne, n. sp. tatum.” "Cfr 5: VIBA E 335 34138: AT: / incavatum, n. sp. Cfr t. XXIII, f. 7. 22. Cosmarium paradoxum, n. sp. 48. > rotundum, n. sp. 23. staurochondrum, Lem. var. 49. » pseudo-protuberans, KIRCHN., forma. 24. ) supergranatum, n. sp. f. pulehrum. Chat. Nor bab. Cfrat: VII fNSS8: 50. Ad scabro-latum, n. sp. 25 , angulatum, PERTY, f. major GRÖUN., 51. Portianum, ARCHER, forma. lät. Vv. Of tr VINLYÉA 35: de » triceps, n. sp. 26. Cosmarium proteiforme, n. sp. 53. > punctulatum BREB., f. 8 rotunda- 25 SUP=CIKCUIares Ht spe; lab. vc sOomut. VILT f tumn KIEBS: « Cfruf: 6; etta VII sf 36: ör (RR St INTra. 54. Cosmarium Aitchisonii, SCHAAR. Cfr t. IX, 28. Cosmarium Norimbergense, REINSCH, var. mi- f; 18; croscopicum, n. v. Cfr f. 43. 55. Cosmarium Gangense, n. sp. >» 29. Cosmarium palustre, NOB. a circularis, f. mi- 56 » peregrinum, n. Sp. NHOTT SOS VILT f.n 60 51 52. 16. W.:UB: TURNER, Cosmarium sexangulare, LUND. var. Bengalense, NN; VV. Cosmarium &equale, n. sp. scabrum, n. sp. ) Bengalense, n. t: VID SS Hammeri, REINSCH, f. t: VILL PED: Cosmarium orientale, n. sp. Sikhimense, n.”sp.; lat. v. '(Ofrof. 4. sub-circulare, n. sp.; basal v. f£: 27 Supr. st. VER SS Cosmarium scutellum, n. sp. » dulciferum, n. sp. corruptum, n. sp. Zygospore, after — >» WALLICH. ' Off YiVvTIi fö 2. Cosmarium pseudo-Broomei, WOLLE. impressulum, ELFV., f. minor. Norimbergense, REINSCH, forma”? sp.; lat. view. Cfr B minus, RNSCH. Cfr Cfr Of fI285 45. Cosmarium moniliforme (TURP.) RALFS; formee. / Cosmarium pulchellum, n. sp. tetrophthalmum (KUTZ.)BREB. For- ma. Cosmarium sp. (C. consperso RALES, P ro- tundatum NWITTR. accedens). Cosmarium spiculiferum, n. sp. > Indicum, n. sp. Euastrum eclepsydra, WALLICH. Cosmarium sp. Forma monstrosa egregia! af- ter G: 0: WII: 600: Speetesr€ punctwlato BREB. accedens. TABEX! 7 Cosmarium scalare, n. sp. Euastrum nobile, n. sp. X 700. Cosmarium depressum (NÄG.) LUND. ) Barrackporeanum, n. sp. occidentale, n. sp. (= C. gemma- tum, TURNER 1885). v. ornatum n. v. Cosmarium pseudo-protuberans, KIRCHN., f. typica: JOfrtVIlofnAg Cosmarium prominens, n. sp. > bacciferum, n. sp. Dysphinctium qualum, n. sp. Cosmarium umbonatum, n. sp. macrosporum, n. sp. octogonum, n. sp. Raneegungense, n. sp. octogibbosum RNSCH., 8 Indica, f. Off t VILT 8 Cambricum, COOKE et WILLS; f. minor. Cosmarium minor, nn. f! Cosmarium rectosporum, n. Euastrum subspinosum, n. FE Euastrum erosum, LUND., f. p attenuata. Cfr [5 2 Sp. Sp., "& typica. = Ofr: > FRESH-WATER Fig. ALGZE OF EAST INDIA: 19, 20. Cosmarium venustum, BREB. form&. Cfr f. Y24 ränfrasat Aa) MAR 21. Euastrum erosum, LUND., f. 8 attenuata. Cfr [RIS 22. Euastrum sp. (HE. erosum LD. et Cos. crena- tum RALFS intermedium). 23. Euastrum erosum, LUND., f. y undata. 24. Cosmarium venustum, BREB. forma. 205 20: pusillum BREB.; 25, var. retusum; 26, forma? 27. Cosmarium granatum, BREB. forma. 28. Euastrum turgidum, WALLICH, & typicum. 29. ) » var. 8 Gruno- Vil, I. NE 30. Euastrum binale (TURP.) RALFS, f. d. sub- secta, mn: f: 31. FEuastrum simplicius, n. sp. COfr f. 41. 32. / sub-stellatum NORDST., f. Bengalen- SIS, DI SP. 33. Euastrum micracanthum, n. sp. 34. orientale,NOB. 'Cfr t. XI, £C26: ÖL d binale (TURP.) RALFS; 'c. secta, n. f. OCfr £30; ATA Re 36. FEuastrum annulatum, n. sp. Cfr f. 52. SW > subspinosum, n. sp., f. p tumida, Dn. of Ofr i 38. FEuastrum dentiferum, n. sp. 39. » binale (TURP.) RALFS; c. secta, cfr supra. 40. Euastrum Candianum, DELP., var. munitum, IV: 41. Euastrum simplicius, n.: sp., f. minor. Cfr supra. 42. Euastrum quintanum, n. sp. 43. » spicatum, mn. sp. 44, platycerum, RNSCH, v. pulehrum, n.v. 45. singulare, n. Sp. 46. acanthopleurum, n. Sp. 47. ) binale (TURP.) RALFS; f. c. secta, n. £. Cfrisupra: 48. Euastrum Jevatum, n. sp. 49. cymatium, un. sp. 50. binale (TURP.) RALFS; f. a minuta, TE 51. Euastrum inermius, NORDST. 52 annulatum, mn. sp., lat. view. Cfr supra. 53. Euastrum acanthophorum, n. sp. EG radiatum, n. Sp. 56. projectum, n. sp. Sd » praepandum, n. sp. 58. binale (TURP.) RALFS; f. b uni- corne;' ni; få 59. Euastrum ampullaceum, RALFS; var. incava- tum, DN: vs 60. Euastrum carduetum, n. sp. 61. obesum, JOSH., f. glabra. 62. Cosmarium? sp. After G. OC. W.; zygospora egregia! Xx 600. » » -I 13. 15: 16. 22. 23. KONGL. SVS VET. TABARII Euastrum incurvatum, n. sp. Cosmarium venustum, BREB. forma. Cfr t. X, f. 19, 204524: Euastrum longifrons, n. sp. (p. 84). » paradoxum, n. sp. > binale (TURP.) RALFS, f. c secta; CiELtDN hl Euastrum orbiculare (WALLICH. a, segment with young semicell; b, c, d, other views. Euastrum didelta (RALFS?). Zygospore, after WALLICH. Cosmarium abruptum, styniense RACIB. Euastrum verrucosum, EHRB. var. 3 Wallichi- anum, n. V. Euastrum verrucosum, EHRB. var. y simplex, JOSH., f. tumescens. Euastrum commissurale, BREB. var. y Walli- chii, ni v: Euastrum commissurale, BREB. var Öd capita- tin, ov, MOfrufystomfrå. Enuastrum schizostaurum, n. sp. cruciforme, WALLICH (msecr.). > elegans, BREB., var. nudum, n. Vv. Offer Enuastrum nummularium, DELP., var. planum, n. Vv. LUND.; forma 8 Go- Euastrum elegans, BREB. var. planum, n. Vv. > Nordstedtianum, WoOLLE; var. ele- gansn. vi Euastrum clavatum, n. sp. > ventricosum LUND., var. Florida- NUM,. DV: Euastrum Gangense, n. sp.? » quincunciale, n. sp. ) divaricatum, LUND., a typica. Cfr RN Ör Enastrum prorum, n. sp. » stigmosum, n. sp. > divaricatum, LUND., var. fp inevolu- tumfan:ev: Euastrum orientale, NoB., lat. view. Cfr t. Nf 34 Euastrum commissurale, BREB. var. 8 cras- sum NORDST., forma? Cfr supra. Arthrodesmus incurvus, n. sp.? / minor, n. Sp. » cerispus, n. Sp. Å curvatusy n.osp:; vert. v. I Cfr fr33 etel » convergens, EHRB., f. 8 curta, n:.6. Of MM ANNDNIRRIDN, ff 03: Arthrodesmus curvatus, n. sp.; a typica. OCfr fi FIDE AID, MrB Uk 135 15. Arthrodesmus hiatus, n. sp.; f. 8 minor. Cfr f04057 6: HETER Arthrodesmus curvatus, n. sp.; f. 8 major. » subulatus, KörTz., f. media. Cfr FST CIN TIRAR Fi Yw AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:o 5. 183 g.37. Arthrodesmus subulatus, KöTz., f. media. Cfr 30 NIA 38. Arthrodesmus Gangensis, n. sp. Ofr t. XII, f. 14. 39. subulatus, KÖTZ., f. minor. 40. hiatus, n. sp., f. a« major. 41, 42. convergens, EHRB. 42, a typica; 41; y minor, n. f. 43. Arthrodesmus incavatus, n. sp. TEA TEN 1. Arthrodesmus hiatus, n. sp.; f. & major, with young semicell. 2. Arthrodesmus curvatus, n. sp. f. 3 convergens, EHRB.; cell. copul. cum zygosp., sec. WALLICH. 4. Arthrodesmus subulatus, KUTZ., f. media. JE gibberulus, JOSHUA. (0 incus (BREB.) Hass. Form varie. 7. Arthrodesmus curvatus, n.sp.; divisio cellularum. 8. » n. sp.; f. BP major. 9; phimus, n. sp. 100 Indicus, n. sp. TE curvatus, n. sp.; cell. copul. cum Zzyg0osp., sec. WALLICH. 12. Arthrodesmus convergens, EHR., semic. cum parasit., after WALLICH. 13. Arthrodesmus curvatus, n. sp.; f. major inci- piens? X 550. 14. Arthrodesmus Gangensis, n. sp. 15: / curvatus, n. sp.; cum tegumen- tum mucosum, X 550. 16. NXanthidium hastiferum, TURNER; f. angulata. rd cosmariforme, n. sp. Cfrt. IX, f. 9. 18: cristatum, BREB., f. inornata, n. f. 19. hastiferum, TURNER; a latere, spe- cimen irregulare! 20. Xanthidium eristaåätumy BREB: Cfr, f. 18; 31, SI ta ALI TAS MO 21. Xanthidium ineptum, n. sp. 22. hastiferum, TURNER; divisio ab- normalis, after WALLICH. 23. NXanthidium hastiferum, TURNER, var. Javani- cum (NORDST.) NOB., f. plana, n. f. 24. Xanthidium antilopeum (BREB.) KÖTZ., forma depressa, n. f. 25. Xanthidium hastiferum, TURNER, f. a typica. 26. hexacanthum, n. sp. PÅ cristatum, BREB., var. leiodermum (R. & B.) NoOB., f. inevoluta, n. f. 28. NXanthidium bisenarium, EHRB.; var. rotunda- datum, n. Vv. 29. Xanthidium tetracanthum, n. sp. 30. » bisenarium, EHRB., « typica. Sk cristatum, BREB., var. leiodermum (R. & B.) NoB., f. irregularis, n. f. 32. Xanthidium Bengalicum, n. sp. 33. » cristatum, BREB., var. leiodermum (RitEnB) NOB: 34. Xanthidium fasciculatum, EHR. 184 W. B. TURNER, FRESH-WATER ALGZE OF RAST INDIA. TABJNTEE Fig. 7. Staurastrum pisciforme, n. sp. PS » saltans, JOSH. 1. Xanthidium antilopgum (BREB.) KöÖTZ., var. >» 9. ) galeatum, n. sp.; f. 2-gona. J polymazum, NORDST., f. major, n. f. 0 (0) ) » f. 3-gona. 2. Xanthidium bisenarium, EHRB., var. ornatum, I ER > Indicum, n. sp. NAV: 2 ? leptocladum, NORDST., var. PB cor- 3. Xanthidium ceristatum, BREB. forma; cfr t. nutum, WILLE; a—c Xx :330, d X 500. AIDS NS: >» 13. Staurastrum Bengalense, n. sp.;f. minor X 300. 4. Xanthidium armatum, BREB., var. incongruum, >» 14. » pseudo-Sebaldi, WILLE; var. 8 bi- NN corne, BOLDT x 330. Cfr t. XVI, f. 14. 5. Xanthidium ecristatum, BREB., var. erectum, >» 15. Staurastrum grallatorium, NORDST. MN VE INL6: > leptocladum, NORDST.; var. 3 cor- 6. Xanthidium hastiferum, TURNER, forma: cefr nutum, WILLE. ts CMS 23 » 17. Staurastrum angulare, n. sp. X 600. 7. Staurastrum spinosissimum, n. sp. » 18. > Sunderbundense, n. sp. X 400. 8. Xanthidium Searsolense, n. sp. » 19. » quadratum, n. sp. X 300. 9. » brevicorne, n. Sp. 20; ) arcuatum, NORDST. 107 > pulchrum, n. sp. JARRE ) patens, n. sp. Lil » Raneegungense, n. sp. 1 SD > ensiferum, n. sp. 2: , eximium; n.sspF Ofoti XXI: 10: SIk23: > microscopicum, n. sp. 13. Staurastrum retusum, n. sp. » 24. ) fissum, n. sp. X 600. AR ) smaragdinum, n. sp. X 300. >» 25. » baculiferum, n. sp. X 600. DE » striolatum (NÄG.) ARCHER, f. Bra- 20: » nodiferum, n. sp. X 600. siliensis, n. f. RNE » Sonthalianum, n. sp. Xx 400. 16. Staurastrum polytrichum, PERTY. >» 28. / ceratodes, n. sp. It > dilatatum, EHRB., var. Indicum, | n. Vv. TPABISENOVE | 18. Staurastrum papillosum, KIRCHN.; forma. : (Ck ; depressum, NÄG., f. aperta, n. f. » 1. Staurastrum sexangulare (BULNH.) LUND., var. | Xx 300. y crassum, n. v., forme&e. | 20. Staurastrum truncatum, n. sp. » 2. Staurastrum sexangulare (BULNH.) LUND., var. | 21. coroniferum, n. sp. d intermedium, n. v. iu 22: margaritaceum (EHR.) MENGH.; 3. MStaurastrum sexangulare, (BULNH.) LUND., var. | var. inornatum, n. Vv. & attenuatum, n. Vv. l 23. Staurastrum Borgesenii, n. sp. X 300. » 4. Staurastrum paradoxum, MEYEN; f. 2-gona, | 24. » stellatum, REINSCH, v. pulchellum. ab; f. 3-gona, d e; var. 8 longipes, NORDST., c f. l 25. Willsii, n. sp. » 5. Staurastrum paradoxum, MEYEN; var. y de- | 263 gemmulatum, n. sp. pressum, n. Vv. | 207 » 2equum, Nn. sp. » 6. Staurastrum stellinum, n. sp. I 2 pinnatum, n. sp. Cfr f. 29. dö ) sub-rotula, n. Sp. | 28. torsum, n. Sp. aln > bifidum, BREB., var. tortum, n. Vv. | 28" » ornatum (BOLDT) NOB. Cfr dt; VIE | 29. / pinnatum, ut supr., var. simplex. » 9. Staurastrum ordinatum, n. sp. (p. 108). IN 30: ) foliatum, n. sp. > 10: > trifidum, NORDST., f. reversa, n. f. | 3iL. ) sub-armigerum, RoOY and BISSET; -» 11. / laceratum, n. sp. | forma. AR [7 » resupinum, n. sp. | 32. Staurastrum pansum, n. sp. 2 IG > senarium, EHR. | 33. , triangulare, n. Sp. » 14. » nonanumy n. sp. Cfr fi 1550245 | 34, | Wallichii, n. sp. te NV, fee | » 15. Staurastrum nonanum, n. sp., f. minor. | TARBINTVI EKG » unicorne, n. Sp. | SN El » ecorne, n. Sp. | 1. Staurastrum sexangulare forma; a f. I tri- >» 18. unguiferum, n. Sp. angularis; b f. &ö compressa. Yr HI > » >» f. 8 major. 2. Staurastrum quadricornutum, RoY & BISSET, 20. ) contectum, n. sp. Cfr t. XVI, £ f. oc. zygospore. 2 DO TA IT 3. Staurastrum galeatum, n. sp. Cfr 9, 10. » 21. Staurastrum infestum, n. sp. | 4. » horridum, n. sp. Xx 300. 207 > Sp. | ör / orientale, n. sp. (p. 123). 123 Hantzschii, REINSCH; var. 3 cor- 6. / fureatum (EHR.) BREB.; f. Indica, n.f. nutum, n. V. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 25. N:0 5. 185 Fig. 24. Staurastrum nonanum, n. sp.; f. 4-gona. Fig. 44. Piamrasken cristatum (NÄG.) ARCH.; forma. no 25. ) Royii, n. sp. 5 AD brevispinum, BREB. ; f. Boldtii, NA 5 OS » Wittrockii, n. sp. > 46. > proboscideum (BREB.) ARCHER; >» » ineditum, n. sp. var. Sialtum, BOLD. Cfrot. XKIyf. 6. > 47. Staurastrum trachydermum, n. sp., f. minor. TVATB a NSVIR > 48. > echinatum, BREB. » 1. Staurastrum nonanum, n. sp., f. 4-gona, vert. v. TABU NOVI Bly 12: » contectum, n. sp., var. inevolutum, D-AV0 OfT tr SOVSet KNIT >» 1. Staurastrum Strensallense, n. sp. Xx 330. » 3. Staurastrum uncinatum, n. sp. ND » gladiosum? TURNER, Vv. longispi- INTE » punctulatum, BREB. num. (S. sagittiferum BÖRG.?) 205 » Dickiei, RALFS; var. circulare, n. » 3. Staurastrum Renardii, REINSCH. vuKOfryfr25. FAR > quadricornutum, R. & B., f. di- » 6. Staurastrum alternans, BREB. v. minus. vergens, n. f. SK KÖ » apiculiferum, n. sp. » 5. Staurastrum pseudo-furcigerum, REINSCH. NB: » Nathorstii, n. sp. 6 » eximium, n. Sp. ST , curvatum, n. sp. LE » trisuleatum, n. sp. Ofr t. XVI, no 19 » bellum, n. sp. i LT 2010; » Manfeldtii, DELP.; var. y pinna- >» 8. Staurastrum inerme, n. sp. tum, n. Vv. Mg: » trifurcatum, n. sp., var. 8 reversum. » 11. 12. Staurastrum Manfeldtii, DELP.; var. 8 bi- > 10. > scolopacinum, n. sp. spinatum, n. Vv. » 11. Polyedrium sp. » 13. Staurastrum Burmense, NOB. (S bifurcum >» 12. Staurastrum curvirostrum, n. sp. JOSH. ex p-) 23 ) sociatum, WOLLE. å » 14. Staurastrom pseudo-Sebaldi, WILLE; var. y >» 14. Onychonema uncinatum, WALLICH. ab, W.B. pulehellum,. 1: Vv. —Ofr t.XIV, fi 14: Mytrad nat, >< 5005 cd efg, atter WALLICH » 15. Staurastrum Lundellii, n. sp. Mscr: >«reire: "600: > 16: » recurvatum, n. sp. » 15. Onychonema leve, NORDST. «&« typica, 15 a; le ya » trisulcatum, DHSpsa fiuminor. Cfr forma y minus n. f., 15 b. VIT för Te » 16. Onychonema uncinatum, forma £ tenuis, n. f. 58: Staurastrum ambiguum, n. sp. SIE » Nordstedtianum, TURNER. a ty- FC » quadricornutum, R. & B. piea, a by; 8 compressum, n. V., C. >» 20. » mucronatum, RALFS; 8. De Ba- > 18. Spherozosma vertebratum (BREB.) RALFS, var. ryana, W. & N. Indicum; on. vistant! låta, acd;b. fö sub- » 21. Staurastrum Maskellii, n. sp. acuta, b. 22. » ochthodes, n. sp. » 19. Spherozosma excavatum, RALFS. «a typica, 2 RR » trachydermum, n. sp. Cfr f. 47. 19 e; 8 leve, RABH. 19 d; y granulata RABH.? » 24. » Japonicum (R. & B.) NoOB. LIRA bc: 3,20: » Dickiei, RALFS; var. circulare, f. >» 20. Spherozosma filiforme (EHRB.) RALFS. ab X major, n. f. 5005-000 » 26. Staurastrum Bissetii, n. sp. $r20: » rusticum, n. sp. TAB. XVIII. >» 28. » Zelleri, n. sp. » 29, » megacanthum, LUND. var. >» 1. Spherozosma Wallichii, JACOBSEN. 3030. » ignotum, n. sp., basal view. RED ) Indicum, n. sp. FSA: » festivum, n. sp. >» 3. Spondylosium ovale, n. sp. Cfr f > 32. » aristiferum ? RALFS. SAT » fragile, n. sp. ab Xx 500; ec. » 33. Arthrodesmus morsus, n. sp. Xx 1000: » 34. Staurastrum Kurzianum, n.sp. vert. v. Cfrf.43. >» 5. Spherozosma Bengalense, n. sp. ab x 350; > 35. Staurastrum opimum, n. sp. CI 700: Rr36. > denticulatum (NÄG.) ARCH., forma? >» 6, 7. Spondylosium nitens (WALLICH) ARCHER. ROTE » bifidum, BREB., var. tortum; f. f. « major, f. 7; f. 8 minor, f. 6; forma nov. 4-gona. Cfr t. XV, f. 8. » 8. Spondylosium incurvatum, n. sp. » 38. Staurastrum conicum, n. sp. Xx 300. 59. » ovale (cellularum divisio). Cfr $- 39. » rotundatum, n. sp. BES > 40. » orbiculare (EHR.) RALFS, X 900. » 10, 11. Spondylosium nitens (ut supra), f. tensa. >» 41. » bisuleatum, n. sp. » 12. Spherozosma Wallichii, JACOBS. »Old sepa- > AD: » mutabile, n. sp. rated joints» G. C. W. » 43: » Kurzianum, n. sp. » 13. Spherozosma Wallichii, JACOBS.; lat. view. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 25. N:o 5. 24 186 W. Spondylosium Mungulporeanum, mn. sp. 15. Hyalotheca undulata NORDST., v. producta, n. VIS KRC: fd.005 16. Sphaerozosma exiguum, n. sp. 17. Spondylosium nitens (ut supra) var. y triangu- lare; b. f. d producta, n. f. 18. Streptonema trilobatum, WALLICH; a b, fronds in f. v.; c, cell-division; e, basal view; d, apical view; f, g, conjugation; h (also d), cells with parasitic epiphytes: a—c X 500; d—Kh, akter. OC NE XKerer450: 19. Sphaerozosma sp. 20. Spondylosium rectum, n. sp. TABERNIE 1-—-3. Desmidium Bengalicum, n. sp. 1—3 a, W. B. T. ad nat; 3 b—f, after WALLICH Mscr.; g, cell cum endophyt. 4, 5. Desmidium Baileyi (RALFS) NORDST. 4, vär: Waleni, nn. ovS3c6, var. Indicum, I. Vv. 6. Spondylosium reniforme, n. Sp. 7—8. Desmidium Swartzii, AGDH., var. c Bre- bissonii, KUTZ.? fig. 8, fila copulantia, cum Zyg0OSPpOrs) sec: Gr. (0. NV. 9—11. Desmidium Baileyi (RALFS) NORDST. 9, fila copulantia; 10. var. excavatum? (SCHAAR.) NOB.; 11, &« typica, f. major. 12. Arthrodesmus spicatus, n. sp. X 400. 13. Cosmarium sparsum, n. sp., X 700, cfr seq. 14. Staurastrum dejectum, BREB., 8 apiculatum LUND: COUNTER: 15. Staurastrum mucronatum, RALFS, yrecta NOB., f. monstrosa. Cosmarium sparsum, n. copul. cum zZygosp. 17. Micrasterias cerux-melitensis vert. view. ISA spar am 00: Cell (EHRB.) RALFS. 18. Hyalotheca Indica, n. sp., & major. Cfr t. PS I SLR VASB IRXONE 1, 2. Gonatozygon pilosum, WOLLE. a minor; f. 2, forma b evoluta. 3. Gonatozygon reticulatum, n. sp. » Ralfsii, DE BARY, f. d depaupe- Tala, Md 5. Gonatozygon leiodermum, n. sp. 6. » Ralfsii, DE BARY, f. d crassa, n. f. id Brebissonii, DE BARY, f. gracil- f. 1, forma PE lima, kn. f. 8. Cosmarium? sp. Xx 300. 9. Sorastrum? sp.; lat. view. 10. Tetrapedia? Wallichiana, n. sp. X 1000. 11. Celastrum Indicum, n. sp. 12. Pediastrum sp.; forma. < » » Xx? 14. Staurastrum dejectum BREB., var. 8 apicula- tum LUND., zygospore. OCfr t. XIX, f. 14. B. TURNER, FRESH-WATER Fig. ALGZE OF EAST INDIA. 15. 16. 32 Polyedrium tetraedricum, NÄG. B torsum, n. f. x 600. | Pediastrum gracile, REINSCH, f. bidentata, n. fX700E Pediastrum Sturmii, REINSCH, X 300. Tetrapedia foliacea, n. sp. X 1000. Scenedesmus quadricauda (TURP.) BREB.; formae >1000: Staurophanum eruciatum (WALL.) NOB. f. mi- nus, X 670. : Staurophanum eruciatum (WALL.) NOB. f. ma- jus; ELIOT. Staurophanum pusillum (WALL.) NOB. X 400. Polyedrium bifidum, n. sp. X 1000. proteiforme, n. sp.; f. 2-3-gone. Closteridium Bengalicum, n. sp. X 700. Rhaphidium ? spirale, n. sp. X 850. Hydrocystis hydrophila, X 200: n. g. et sp. Dictyospherium reniforme? BULNH. Spherozyga Nordstedtii, n. sp. Xx 600. Selenastrum acuminatum, LAGERH. X 650. Thallodesmium Wallichianum, n. g. et sp. Xx 450. Hydrocytium macrosporum, n. sp.; a Xx 500: Prao: (Edogonium sp. Xx 3007? DD TAB: XXI. Spharozosma cosmarioides, WALLICH, X 750. Spondylosium lamelliferum (CORDA) NOB., var. attenuatum, n. v., X 700. Spondylosium ? geminatum (WALL.) NOB. » ? » » » ) ? » » » Xx 1000. Staurastrum proboscideum (BREB.) ARCHER, Pp altum, BOLDT. vert. et bas. v. Oocystis? brunnea, n. sp. X 600. Olpidium Indicum, n. sp. X 300 (lagena Xx 600). Desmidium Baileyi? RALFS; 2 cells with ab- normal ends; 2-gona? Eudorina? Wallichii, n. Sp. - Coleocbete? sp. Gleotenium Loitlesbergerianum, HANSG. Polyedrium trigonum, NÄG. Oocystis mammillata, n. sp., X 1500. Selenastrum Bibraianum, REINSCH, X 400. Spirulina turfosa, UÖRAMER X 1000. Crucigenia rectangularis (NÄG.) NOB. X 750. Ccelastrum distans, n. sp. X 1000. Endophyte! X 350. (Edogonium undulatum (BREB.) BRAUN; a X 300; b x 500. Pediastrum incavatum, n. sp. HIPANB SKON ST Micrasterias anomala, n. sp. a, & typica a fronte; b, a latere; c. var. 8 irregularis, n. Vv. » 2 Sr - KONGL. SV. Micrasterias lux, JOSH.; var. 8 Wallichii, n. v. » apiculata (EHR.) MENGH.; var. lacerata, n. V. Euastrum Webbianum, n. sp., f. minor. Dysphinctium paxillosum, n. sp. » Lagerheimianum, n. Sp. Cosmarium incavatum, n. sp.; var. 8 planum, DVS TORSTEN Xanthidium torquatum, n. sp. Cosmarium puteale, n. Ssp.; Of ER VINET ES Xanthidium eximium, mn. sp., lat. view. LISE UI US RA Staurastrum contectum, n. sp. omunita, Dn. fö Cfr var. inevolutum. » iotanum, WOLLE; f. 5-gona, n. f. Closterium nematodes JOSH. 5 proboscideum T. » truncatum. n. sp.? » sub-crassum, n. sp. Hyalotheca minima, n. sp. » Indica,n.sp.aminor. Cfrt. XIN,f. 18. Spherozosma vinculatum, n. sp. INATBI CX Micrasterias rotata f. evoluta, n. f. Xx 425. » Khasize, n. sp. — ÄR Fig. » » » VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. 1128 BAND 25. N:0O 5. ILS Penium spirostriolatum BARK.; Scottish typi- cal forms. Penium spirostriolatum BARK.; a Norwegian, b Swedish, specimen. Penium spirostriolatum BARK.; American spe- cimen. Penium Scandinavicum, n. » Royanum, n. sp. Closterium erassestriatum ”? 250. Euastrum longicolle NORDST. var. Himalayense, ESV: Cosmarium sp. (Cos. Neapolitano BALS. pro- pius). Cosmarium sigillatum, n. sp. Staurastrum longispinum BATIL. forma, X 400. Closterium Leibleinii KÖUTzZ. f. parva, n. f. Cosmarium craspedopleurum, n. sp. Spirotenia sp. Sp. ARCH. forma? Xx Tith. W. Schlachter, Stockholm. Malo IL BUSAO, NE Aj als and Kgl. Vet. Akad. H UJ 0 SM MN KA "i NÅ | W. B.T. delt. 1885. Tith. W. Schlachter, Stockholm. Tab. III 2 = LG SN 3 vå SS 5 5 3 (90) - > — fe = er, Stockholm. Iith. W. Schlacht 1885. W.B.T. delt. len. IN Tith. W. Schlachter Stockholm. 2 Kgl. Vet. Akad. Handl. Bd. 29. N W.B.T. delt. 1885. i W.B.T. delt. 1885. 5.b LTith. W. Schlachter, Stockholm. Kgl. Vet. Akad. Handl. Bd. 25, N2 5. Tab, VI 3 FERWEBST: delt. 1885. Tith W. Schlachter, Stockholm. "Tab. VIT. er, Stockholm. Tith. W. Schlacht ör 2 = 5 NN ro FR E = SE = = Sd W. B.T. delt, 1885. Tab. VIII. W. Schlachter, Stockholm. Tith. "er or Or 0 dr e (CO00A0? (CaC 000? uu On nn AA Da j 00 000007? bo] ,» Eco 080000 00000 00222) = | | | Tec s 00000 oo 00v vo) 3 ct v 3 Kgl. Vet. Akad. Handl. Bd.25.N WEB) = & å = S 2 OR [201 . ” 5 : IS a = -. en . [SE mv [ar b rd on ” SK 2 EEE i A NV RR SE FEET (009002 S > > SÅ INS ” - FERRAN EE koo0o, SA |; NERE . . tIOlOLörorS ] 2 Ä | ES ” - j F É ; : n / = 3 se voocodoavdJd 4 OM hol 4 CSA na f pa SAN ; E - Ner / ( NON YR a | | Lu Ju | S ESA . . + & - . + - - . -” H 2 . s - G & -. - - -. - RN Ad - / i äcj TR . RJ - Ls RR + ST Ar ; / .'» - = 4 Å - - | na & - ; A . ue Å SN aa fr 2 st . 22 sv ed - rd i sa frå g - . ( Fr ) (a > Aj PR ” yx . = | I Ka Å ö = 2 € - ” YR .” a - kd R = = ä i NR FS = > . ie Nf 2 | ' - . be : Fia ( En fas] 9 | : | PS Kol. Vet. Akad. Handl. Bd. 25. N2 5. Tab X Taith. W. Schlachter Stockholm. tt. P ' ; , j 4 ö - ' . , + [ - -” KÄR rg | a BD tv TAN , I , , 5 é ( . + . + Ae Lf Fo Md Vd + Éu +. v ed , 5 AR - 2 Kgl. Vet. Akad. Handl. Bd. 25. N Tith. W. Schlachter, Stockholm. W.B.T. delt. 1885: PIE WEBST: delt: 1885. DJ Få, On (RR 4 yr - ör Täth. W. Schlachter, Stockholm. PART NV & — Kgl. Vet. Akad. Handl. BA. 25,N2 5. Tith. W. Schlachter, Stockholm. Kgl. Vet. Akad. Handl, Bd. 25. N2 5. W. B.T. delt. 1885. - Lith W. Schlachter, Stockholm. Kgl. Vet. Akad. Handl. Bd. 25. N2 5. Tab. XV. Tith. W. Schlachter, Stockholm. Kgl. Vet. Akad. Handl. Bd. 25. N2 5. ; Tab. XVI. Bar . Jå Aa . AR . 4 LJ SR ; ER | CEN / y (ÖR Le FS CON KS 44 W. B.T. delt. 1885. Tith. W. Schlachter, Stockholm. fa Ag RN Kgl. Vet. Akad. Handl. Bd. 25. N2 5. LUK LIT AA + ÅA. 3 VÄRMA, SG 7 KAR KATE - W.B.T. delt. 1885. Tith. W. Schlachter, Stockholm. ä od Kgl. Vet. Akad. Handl. Bd. 25. NE 5. W.B.T. delt. 1885. IS 18 a-c x500; d-h X400 Tith. W. Schlachter, Stockholm. Tab. XIX. Tith. W. Schlachter, Stockholm Z Kyl. Vet. Akad. Handl. Bd. 25.N W.B.T. delt. 1885. . i 3 3 SS S SS & ) Ja g 'S I S en E = HH LO ol Kgl. Vet. Akad. Handl. Bd. 25. N W: B.T. delt. 1885. AS Or Vv La Lid Kgl. Vet. Akad. Handl. Bd. 25. N2 5. ill. OG NERE AN 413 A a FREGE AA x 14. x 1500 15. 400 SYN BYN SYTT (YSYS RAR IR TI TATSTIIISTTN | SSI då 16. x 1000 WESSNYdeIsnees. Lith. W. Schlachter, Stockholm. » UT Kgl Vet Akad Handl. Bd.25.N2 5. Lå [ EO NINE DE NA AA Å FRA AMA gr AS 4 . 9 a - LÅ [ LJ Ex Tith. W. Schlachter, Stockholm. Tab. XXIII. Kgl. Vet. Akad. Handl. Bd. 25. N2 5. ITith. W. Schlachter, Stockholm. — W.B.T. dolt. 1885. . KONGLIGA SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS KÖNODL INGA R NY FÖLJD. TJUGUFEMTE BANDET. 1=922. FÖRRA HÄFTET. Innehåll. I EKMAN, F. L. och PETTERSSON, O. Den svenska hydrografiska expeditionen år 1877 under ledning af F. L. EKMAN. TUE TUI EEE rd ASBEST NR BAD SEA NA AR EE RR VS 0 ERAN 1 AN Sid. 1—163. 2. Barner, F. A. The Crinoidea of Gotland. Part. I. The Crinoidea inadunata. With 10 plates... oommommmmmmomoouooo non > :1—200. AB DauHrstepr, H. Bidrag till sydöstra Sveriges (Smålands, Östergötlands och Gotlands) Hieracium-flora. II. Archieracin > 1—201. 4. BERGENDAL, D. Studien äber Turbellarien. I. Ueber die Vermehrung durch Quertheilung des Bipalium kewense. Mit RR Dy RESTE P0 1 BEST ENS SSBR DONE RTR EG sarg TE Deg BR RO TEA 1 Se SÄ JR, 0 SARS. SAN KARA ELER SI KANE > 1— 42. . TURNER, W. B. Alge aqua duleis Indie orientalis. Fresh-water Algse (principally Desmidiere) of East India. With. 23 plates........... IgE BB BONE TRA rt jer TE NEN ES NN 04 br NA 2 TAR BRDE FR RE NA or AA nad sal Serseses 1—187. 3 - d SAR NORSTEDT & SÖNER. Ps; JA. ot 1894. STOCKHOLM, r v OA LR M Ks ANT ON 100197325