MEDDELANDEN AF SOCIETAS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA. TRETTIONDEFJÄRDE HÄFTET 1907—1908. MBD TVÅ PLANSCHER, EN KARTA OCH TVÅ FIGURER I TEXTEN. MIT B[NER DEUTSGHEN UBERSICHT. ♦>»<-- HELSINGFORS 1908. A/Jdf[3) HELSINGFORS J. SIMELII AKFVINGARS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG 1908 Societas pro Fauna et Flora FeDnica 1907—1908. Ordförande : Professor J. A. Palmen. Vice-ordf ärande: Professor Fr. Elfving. Sekreterare: Doktor Harry Federley. Skattmästare: Doktor V. F. Brotherus. Bibliotekarie: Doktor E. Reuter. Intendenter: för de zoologiska samlingarna: Docent Alex. Luther; för de botaniska samlingarna: Amanuens Harald Lindberg. Bestyrelse: Professorer J. A. Palmen, Fr. Elfving, O. M. Eeuter, J. Sahlberg, J. P. Norrlin, Doktorer K. M. Levander, V. F. Brotherus. — Suppleanter: Amanuens Harald Lindberg, Doktor E. Eeuter. / 7 H^ Sällskapets Linné-fest den 23 maj 1907. Den på Sällskapets årsmöte den 13 maj beslutna minnes- festen med anledning af 200-årsdagen af Carl von Linnés födelse försiggick den 23 maj i kafé Nybergs festvåning i Helsingfors. Härvid föredrog doktor Harry Federley om Carl von Linné och hans betydelse för naturvetenskaperna: Carl von Linné framstår väl för den stora allmänheten främst såsom den hjärtevärme och fryntlige blomsterkonungen, som i sin trädgård omhuldade sina älskade örter och i sin stu- derkammare beskref dem och ordnade dem i ordningar och klasser. Men om ock denna föreställning icke är oriktig, så är den dock alldeles för trång, ty såsom ej sällan med den tidens stormän var fallet, behärskade Linné dessutom äfven en mängd vetenskaper, som nu anses stå botaniken fjärran, och det måste for vår tid med dess långt gångna specialise- ring förefalla hart när obegripligt, att ett människolif vartill fyllest för inhämtande af allt det mångsidiga vetande, som vi finna nedlagdt i Linnés skrifter. Naturvetenskaperna voro dock allt ifrån barnaåren Lin- nés egentliga skötebarn och skulle äfven förblifva det ända in i hans ålderdom. Främst ibland dem omhuldade han städse botaniken, ehuru zoologin och mineralogin samt äfven geo- grafin stodo honom nära. Det är på den rena naturvetenska- Harry Federley, Carl von Linné. 3 pens område han skapat sig sitt odödliga namn, men också på systervetenskapens, medicinens, fält var han på sin tid en auk- toritet, och icke så få äro de nu allmänt erkända sanningarna inom läkekonsten, som i Linné funnit en första förkunnare. Att en man med Linnés snille icke skulle nöja sig med en- dast empiriska rön, utan till de vunna erfarenheterna anknyta filosofiska betraktelser, behöfver knappt påpekas, men förvånans- värdt måste det däremot förefalla oss, att han jämsides med de naturfilosofiska spörsmålen behandlade äfven religions- och moralfilosofiska frågor, af hvilka hans anteckningar om Neme- sis Divina väl äro de mest kända. Slutligen har Linné uti det mesta han skrifvit visat sig vara en skaldenatur af Guds nåde, och icke så sällan får den objektiva vetenskapsmannen hos honom vika för poeten eller den liflige berättaren. Det är väl främst Oscar Levertin förtjänsten tillkommer att hafva för en större allmänhet öppnat ögonen för skönheten och kraften i Linnés språk. Hvem minnes icke Levertin stående i katedern uti Solennitetssalen med en nästan extatisk inspiration uppläsande Linnés skildring om lämlarnas van- dringar, hvilkeu skildring han ansåg vara det vackraste, som på den tiden skrifvits på svenskt språk. Och om måhända icke alla äro redo att instämma uti Levertins uttalande, att „Linné är den svenska torfvans och bygdens skald i hka hög grad som Bell man är stadens", så skola väl ändå alla nöd- gas erkänna, att Linnés skildringar, antingen de röra fau- nan eller floran eller naturen i dess helhet, präglas af en frisk- het och omedelbarhet, som måste fängsla oss i lika hög grad som kraften och klarheten i hans språk. Det var ju att förutse, att Linné, tack vare sin genom- gripande betydelse för naturvetenskaperna, efter sin död skulle finna många lefnadstecknare, och han har själf underlättat arbetet för dessa genom att på gamla dagar för sina barns räkning nedskrifva sina memoarer. Hans verksamhet har äfven blifvit skärskådad från olika S3'npunkter såväl af hans lands- män som af vetenskapsmän öfver hela den bildade världen. Den mest kända och fullständigaste lefnadsteckning af Linné är den af Thore Fries, af hvilken i år en jubileumsupplaga utkommer Då densamma för en stor del af de närvarande 4 Harry Federley, Carl von Linné. torde vara känd, och ett flertal dessutom för icke länge sedaa varit i tillfälle att vid Vetenskapssocietetens årshögtid höra ett föredrag om Linné, är det icke någon lätt uppgift att utan att verka tröttande och upprepa, hvad som tusen gånger tillförene sagts och är allmänt kändt, inom ramen af ett kort föredrag söka sammanfatta någon del af Linnés verksamhet. Jag har därför tänkt mig, att det måhända uti denna krets, som väl till öfvervägande del består af personer med intresse för deD botaniska och zoologiska vetenskapen, kunde vara på sin plats att beröra det inflytande Linné haft på naturvetenskaperna och den riktning de efter honom inslagit. Jag skall härvid försöka att ställa mig på den nutida utvecklingslärans och den mo- derna biologins ståndpunkt, icke för att jag skulle anse, att hvarje naturvetenskapsman skulle böra bedömas uteslutande på grund af den ställning han intagit till descendensteorin eller det mått af arbete, med hvilket han medvetet eller omed- vetet bidragit till dess framträdande, utan emedan det är just i sitt förhållande till den då ännu knappt anade utvecklings- läran, som Linné på senare tid blifvit angripen af ett antal botanister och zoologer, bland hvilka några t. o. m. velat gå så långt, att de frånkänna honom alla förtjänster, ja påstå, att hans verksamhet för den egentliga vetenskapen varit till föga gagn och rent af tillbakahållit kunskaperna om växternas och djurens innersta väsen för kännedomen om deras yttre former. Innan jag emellertid går att bemöta dessa angrepp, vill jag i korthet redogöra för de verk af Linné, som alltid skola tillförsäkra honom en af de främsta platserna i naturvetenska- pernas historia. Vid tiden för Linnés första uppträdande på den veten- skapliga arenan voro såväl inom zoologin som botaniken rätt oklara begrepp om de systematiska enheterna rådande. Man särskilde visserligen en hel mängd former, hvilka man äfven benämnde arter, men detta artbegrepp var mycket dunkelt och närmast att förlikna vid slag eller sort. Ray var den förste, som formulerade begreppet art, då han sade, att individer, som härstamma från samma frö, tillhöra samma species, och att for- mer af olika species icke kunna uppstå ur hvarandras frö. Linné uttryckte samma tanke i sin korta definition: Det Harry Feclerley, Carl von Linné. 5 finnes så många arter som de i begynnelsen skapade olika formerna. Genom denna tes har han sålunda lagt grunden till läran om arternas konstans, till h vilken vi i ett senare sammanhang skola återkomma. Men om man ock före Linné urskilt ett antal s. k. ar- ter, var det så godt som omöjligt att vid behof framhålla nå- gon viss bland dessa s. k. arter. Man hade visserligen sam- manfört former med yttre likheter till s. k. släkten, och dessa buro äfven namn, men de skilda formerna kunde framhållas endast genom vidlyftiga beskrifningar, hvilka sjäffallet tillväxte i längd för h varje inom släktet nyupptäckt art. Svårighe- terna ökades yttermera därigenom att någon allmän termino- logi icke existerade. Alla dessa svårigheter insåg Linné mycket klart och fann äfven ett lika enkelt som genialiskt medel att komma ur desamma. Han införde den bmära nomenklaturen, d. v. s. han fogade till det förut brukliga släktnamnet ett art- namn i stället för den vidlyftiga och besvärliga beskrif ningen. Ät h varje ny art, som han beskref, gaf han ett eget artnamn, och efter detta lät han en kort och klar diagnos följa. Uti dessa diagnoser införde han dessutom en bestämd terminologi, som naturligtvis i hög grad underlättade användandet af de- samma. Denna af Linné införda, enkla nomenklatur har så fullständigt ingått i vårt medvetande, att det för många tyckes vara rent af omöjligt att föreställa sig en tid, då densamma ännu icke fanns till. Och det är ingalunda öfverdrifvet att påstå, att såväl zoologin som botaniken hade stått och stam- pat på samma ställe i årtionden, ja kanske århundraden, om icke genom Linné materialet ordnats och gjorts tillgängligt, hvilket det före honom icke varit. Men i fråga om ordnandet af detta material har Linné ännu vida större förtjänster. Man hade visserligen redan före honom släkten och sammanförde äfven dessa till större kate- gorier, som dock voro tämligen obestämda och uppfattades mycket ohka af ohka systematiker. Linné införde reala begrepp för de- samma, och af hans släkten äro ännu denna dag som är, åtminstone inom zoologin, en stor del af våra naturliga familjer bildade. Sina släkten sammanförde han till ordningar, och dessa inne- slötos uti klasser. Vid uppställandet af dessa olika kategorier 6 Harry Federley, Carl von Linné. visade han sig vara i besittning af en mycket sällsynt skarp- blick. Medan man förut till grund för desamma lagt alle- handa egenskaper af ringa värde, såsom storlek, färg, lef- nadssätt o. s. v., förstod Linné att välja karaktärer af större morfologisk betydelse. Han var själf medveten om att hans system var artificiellt, hvilket tydligen framgår däraf, att han äfven uppställt 67 naturliga växtfamiljer såsom en antydan, på hvilken väg ett natarligt system skulle fås till stånd. Att Linné uti sitt system begått fel, kan och vill ju ingen för- neka, men han har i de senare upplagorna af Systema Naturse själf rättat många af dessa, och jämföres hans system med det, som tidigare bjudits, visar det ett jättelikt framsteg. Sä- kerligen var han äfven den första, som gjorde en bestämd skillnad mellan ett artificiellt och ett naturligt system, och han har själf på ett synnerligen träffande sätt karaktäriserat sitt eget, då han framhållit, att klasserna och ordningarna dels äro ett verk af naturen, dels konstlade, hvaremot släktena och ar- terna helt och hållet äro naturens verk. Linnés största förtjänster höra således till systemati- kens område, och det är väl därför, som en del morfologer och biologer icke vilja tillmäta honom den plats i botanikens och zoologins historia han rättvisligen förtjänar. Han beskyl- les för att genom sina rent formella och systematiska arbe- ten hafva dödat allt intresse för högre frågor af allmännare bärvidd och gjort systematiken till vetenskapens ändamål, då den endast borde vara dess medel. Detta omdöme är icke riktigt, utan baseradt på alldeles lösa grunder. För det första är Linné på intet sätt den ensidige systematiker och beskrif' vare af nya arter, som hans vedersakare velat göra honom till, utan han har äfven ägnat en mängd andra frågor inom botaniken, zoologin och geologin intresse, och många af dessa rent morfologiska och biologiska arbeten af Linnés hand äro äfven af stor betydelse, ehuru de icke kunna mäta sig med de rent systematiska. Dessa sistnämnda äro de enda, som vid bedömande af Linné i regeln tagas i betraktande. Men om han också uteslutande skulle hafva utgifvit sitt Systema Natu- rse, vore han en af naturvetenskapernas heroer, ty låt vara att systematiken icke skall vara naturvetenskapernas mål, så Harry Federley, Carl von Linné. 7 är den ett oumbärligt medel för nåendet af deras mål, man må nu sedan söka det inom morfologin, biologin, fysiologin eller någon annan gren af botaniken eller zoologin. En huru obefogad och rent af illvillig form beskyllnin- ningarna mot Linné ofta iklädas, visar t. ex. Richard Hertwigs omdöme om Linné i hans äfven hos oss allmänt lästa och i många afseenden förträffliga lärobok i zoologi, Hertwig yttrar, efter att först hafva framhållit betydelsen af den binära nomenklaturen och fördelarna af Linnés korta och klara diagnoser, att den Linnéanska systematiken inne- bar en stor fara, då det låg nära till hands att göra den till all forsknings ändamål, och att lagrarna här genom beskrif- vande af nya arter voro vida lättare vunna än på anatomins, fysiologins och utvecklingshistoriens områden, hvarigenom in- tresset för dessa discipliner sålunda förlamades, och han tilläg- ger: „Man kan icke underlåta att rikta samma förebråelser mot upphofsmannen af denna riktning, Linné själf. Genom att han i sitt Systema NatursB behärskade ett vida större an- tal arter än någon zoolog före honom, har han icke kunnat göra våra kunskaper grundligare. Det sätt, på hvilket han in- delade djurriket i hufvudgrupper, är i jämförelse med Aristo- teles system snarare en tillbakagång än ett framsteg. Linné delade djurriket i 6 klasser: Mammalia, Aves, Ämxihihia, Pisces,' Insecta och Vermes. De fyra första motsvara Aristoteles 4 grupper af bloddjur. I sin indelning af de ryggradslösa djuren står Linné otvifvelaktigt efter Aristoteles, som del- vis till och med med framgång försökt uppställa ett större antal underafdelningar". Och efter att, kanske med mera skäl, hafva beskyllt Linnés efterföljare för ett schablonmässigt beskrif- vande af nya arter slutar Hertwig med följande ord: „Faran för att zoologin hade utvecklat sig till ett babelstorn af art- beskrifningar låg mycket nära, om icke genom det anatomiskt- fysiologiska betraktelsesättet en motvikt hade fåtts till stånd". Haltlösheten uti detta omdöme om Linné har redan af Wirén påpekats, och detsamma kan icke på något sätt för- ringa Linnés betydelse, men vittnar däremot icke godt om sin upphofsmans förmåga att döma objektivt. På tal om det s. k. Aristoteliska systemet kan förtjäna omnämnas, att det 8 Harry Federley, Carl von Linné. alls icke är hvad vi förstå med ett system, utan ett utplockande af vissa likartade grupper, medan en stor del af de då redan kända formerna alldeles lämnades utanför, och om också Aristo- teles bland de ryggradslösa djuren särskilt flere hufvudaf- delningar, betyder det rakt intet, ty vid en mera ingående jämförelse af Linnés klasser Insecta och Vermes och deras underafdelningar med de af hans grekiska föregångare ur- skilda grupperna skulle knappt, tror jag, ens Hertwig kunna ställa Aristoteles framom Linné. Såsom ett bevis på, hvilken vid tgå ende och skarp blick Linné vid uppställan- det af sitt system ägde, förtjänar särskildt att framhållas, att han hade mod att uti detsamma upptaga äfven människan, Homo sajnens, för hvilket, enhgt den tidens uppfattning, hä- diska och fräcka företag han af sina samtida fick uppbära mycken smälek. Detta kunde Hertwig med lika godt skäl tyda så, som om utvecklingsläran redan hos Linné funnit en första apostel, ehuru tiden ännu icke var mogen för dess framträdande. Liknande omdömen som det ofvan citerade kunde i mängd uppräknas. Så har den kände växtfysiologen Sachs äfven for- mulerat sin åsikt om Linné rätt strängt, och ett antal tyska botanister ha, antagligen förblindade af nationalistisk ifver, för- sökt åt Goethe vindicera äran af att hafva framkommit med metamorfosläran i botaniken, ehuru, såsom Wille påvisat, Goethe citerat Linné och endast utvidgat hans ursprungli- gen framkastade tanke, om att alla växtens bladorgan kunna hänföras till en grundform, d. v. s. äro omvandlade för sina olika uppgifter. Enligt den böhmiske botanisten Celakovsky skulle till och med Goethes förtjänster om metamorfosläran vara af negativ art i jämförelse med Linnés, men ett om- döme af en tscheckisk professor synes väga litet hos en del tyska botanister, och detsamma är väl äfven fallet med dansken Warming, som i allo ansluter sig till Celakovskys upp- fattning. I jämförelse med dylika omdömen om Linné är det med nöje man konstaterar, att en så passionerad anhängare af Darwin och dennes selektionsteori som August Weismanu om Linnés uppfattning af artbegreppet, som han själffallet an- Harry Federley, Carl von Linné. 9 ser vara oriktig, yttrar, att densamma vid sitt framträdande var tidsenlig och i alla afseenden berättigad samt fullt mot- svarade den tidens vetande och framför allt den tidens veten- skapliga sträfvanden; och Weismann tillägger, att det måste betraktas såsom en verklig förlösning, att Linné bragte detta kaos af former uti ett system och i detsamma åt h varje form anvi- sade en plats i förhållande till det hela. Weismann anser äfven, att Linné aldrig hade kunnat fullfölja sitt system, ora han inte hade skarpt begränsat åtminstone den minsta formgrup- pen eller arterna, och framhåller slutligen, att Linnés iaktta- gelseförmåga säkerligen var alltför skarp, för att det skulle hafva undgått honom, att arterna i själfva verket icke voro oföränderliga, utan endast utgjorde konstlade formgrupper, hvarpå man äfven finner bekräftelse i de senare upplagorna af Systema Naturse, där han t. o. m. uttalar förmodan att en art kan sönderfalla i varieteter. Det som väl i främsta rummet måste anses ligga till grund för de stränga kritiker, som under senaste tider kommit Lin- nés verksamhet till del, är tvifvelsutan hans redan nämnda definition af artbegreppet: Arterna äro så många som de i begynnelsen skapade formerna, ty härigenom fastslog han läran om arternas oföränderlighet, hvilken i så hög grad förhindrat utvecklingslärans utbredning och ännu i denna dag som är äger sina anhängare. Men äfven i denna punkt skulle jag vilja förfäkta en annan åsikt om Linné. Han har nämligen själf tydligt och klart visat, att hans definition icke får tolkas alltför strängt, ty han talar t. ex. om en art, som han uppfattar såsom dotter af en föregående, och vi stöta till och med på en af honom uttalad förmodan, att alla arter inom ett släkte ursprungligen tillhört en och samma art. Flera dylika exempel kunde ännu anföras, men redan de ofvannämnda be- visa ju tydligt nog, att Linné ingalunda ansåg sina arter representera något slags konstanta enheter i naturen, utan att denna uppfattning först långt senare fastslogs af hans efter- följare, hvilka vandrade i hans fotspår hvad beskrifvandet af nya arter beträflar, men ofta nedsjönko till rena samlare och fullkomligt saknade de vida vyer, som deras mästare i så hög grad ägde. Linnés definition skulle jag snarare vilja tolka 10 Harry Federley, Carl von Linné. såsom ett pedagogiskt snilledrag, utan hvilket han kanske aldrig hade kunnat genomföra sitt system. Han insåg till fullo, huru viktigt det var att artbegreppet fastslogs, och att arterna till först beskrefvos och urskildes, hvilket tydligt fram- går bland annat däraf, att han förbjöd sina lärjungar att syssla med beskrifningar af varieteter; själf har han däremot be- skrifvit sådana, ehuru de själffallet till antalet äro ytterst få i förhållande till arterna. Man bör dessutom betänka, att un- der tiden närmast före Linné släktena betraktades såsom de systematiska enheterna och buro namn, kända såväl af veten- skapsmän som af folket, medan arterna endast af de förra sär- skildes såsom underafdelningar, och att släktena betraktades såsom skapade i paradiset, medan arterna kunde tänkas hafva uppstått genom transmutationer. Äfven Linné anslöt sig till en början till denna uppfattning, men var den förste som insåg, att arterna i stället för släktena borde upphöjas till systema- tiska enheter, och att först ur dessa do smärre typerna eller varieteterna måste anses vara uppkomna. Och för att tillför- säkra sina arter det största möjliga värde gaf han dem den bekanta definitionen, hvarvid han samtidigt såsom sin åsikt uttalade, att det vore olämpligt för en botanist att befatta sig med varieteterna. Det förmäles äfven, att detta tilltag jämte uppställandet af ett sj^stem af flera af Linnés samtida be- traktades såsom ett ingrepp i Guds rättigheter, till hvilket väl i hög grad bidrog, att han sammanförde människan. Guds beläte på jorden, med de oskäliga djuren. Och vi böra vid be- dömandet af Linné icke, såsom så ofta sker, förglömma, att han lefde på en annan tid än vår, då fri forskning ofta nog likställdes med kätteri och af tidens vidskepelse t. o. m. ut- pekades såsom samarbete med den onde, samt att Linné upp- vuxit uti ett prästhem på landet, där han redan under barn- domen tillägnade sig en stark och varm religiös tro, hvilken han ända till sin död blef trogen. Under sådana förhållanden måste man skänka Linné hela sin aktning för den stora för- domsfrihet, som alltid var utmärkande för honom. Så sysslade han bland annat med hybridisationsexperiment och lyckades år 1759 erhålla den första, under fullt vetenskaplig kontroll framställda hybriden samt vågade i anledning häraf såsom en Harry Federley, Carl von Linné. 11 förmodan uttala, att äfven i den fria naturen nya arter kunna tänkas uppstå genom hybridisering, ett påstående, som natur- ligtvis stod i strid med den tidens religiösa åskådning och svor emot hans egen definition af artbegreppet. Man skulle ännu kunna anföra många andra exempel på att han själf icke höll så strängt på sin egen formulering af artbegreppet, hvil- ket ju för resten icke ens ännu erhållit och aldrig skall komma att erhålla en fullt tillfredsställande definition. Ty liksom Linné sönderdelade sin tids släkten i arter, hafva nutidens forskare påvisat, att de Linnéanska arterna i mycket högre grad än Linné själf förmodade äro kollektiv-arter, hvilka inom sig innesluta en mängd s. k. små arter, hvilka sägas vara fullkom- ligt konstanta och väl få förblifva det, tills någon lyckas be- visa, att äfven de i sin tur ännu ytterligare kunna spjälkas i ännu mindre arter o. s. v. Vi se således, att de ofta ganska skarpa angrepp, som riktats mot Linné och röra hans generella verksamhet, i de flesta fall äro beroende dels af obekantskap med Linnés skrif- ter, dels af oförmåga att bedöma honom efter hans tids, icke efter vår tids måttstock, och att de måhända kunde vara be- rättigade, om de gällde endast några af hans efterföljare, men lämnade Linnés egen person oantastad. Ty Linné stod otvifvelaktigt i många afseenden långt före sin samtid både på naturvetenskapernas och äfven på den rena medicinens område, och påståendet, att han genom sina systematiska ar- beten fördröjt eller förhindrat utvecklingslärans framträdande, faller på sin egen orimlighet, ty liksom ett barn icke kan lära sig springa, förrän det kan gå, kunde väl teorin om arternas uppkomst icke uppställas, förrän man lärde känna artbegrep- pet och genom de korta och klara diagnoserna blef satt i till- fälle att jämföra arterna med hvarandra, — och detta möjlig- gjordes först genom Linné och hans verk. Jag vill sluta med en liknelse af Linné sjäif, i h vilken han jämför människorna med stora ljus och dankar, och såsom mi)i öfvertygelse uttala, att Linné bland alla naturforskare, de som varit, äro och skola varda, i all tid skall lysa som ett stort och klart ljus ibland sina belackare eller de små dan- karna. 12 Levander. — E. Reuter. — Sahlherg. — Alcenius. — O. M. Beuter. Under festens förlopp höllos vidare flere Föpedrag" och tal: Sålunda föredrog doktor K. M. Levander om Linnés ungdom. Föredraget (på finska) ingår i utvidgad form i tid- skriften Valvoja, n:ris 5—6, 1907, sid. 3G4— 378. Vid den därpå följande festsupén utbragte doktor Enzio Reuter ett lefve för minnet af Carl von Linné, princeps botanicorum, eller — såsom en hans landsman, Jacob Wal- lenberg, kallat honom — „Hans Majestät af Ortriket, hertig öfver krokodiler och hafsfruar, samt herre till fyrfota djur, fjäderfä och insekter". Professor J. Sahlberg framhöll, att Linnés verksamhet till stor del bestod i att bereda sina lärjungar till utforskande af särskilda delar af naturvetenskapernas vida fält, hvarför äfven hans lärjungar blefvo specialister. Och talaren trodde, att det vore till stor nytta för oss att följa detta exempel och dela arbetet, samt slutade med att höja ett lefve för studie- frihet och själfständig forskning. Lektor O. Alcenius talade öfver Linnés betydelse för den botaniska systematiken. Professor O. M. Reuter framhöll mångsidigheten af Lin- nés snille och ville särskildt påpeka, att Linnés inflytande fortfarande gör sig gällande genom hans talrika efterföljare i Sverige. Talaren betonade de impulser vi därifrån fått emot- taga och utbragte en skål för de svenska naturvetenskaps- männen, för Sverige, för Linnés folk. Slutligen upplästes följande adresser, som Sällskapets representant öfverbragt till Kongliga Svenska Vetenskaps- Akademien i Stockholm och till Kongliga Universitetet i Upp- sala vid de Linnéfestligheter nämnda institutioner föranstaltat: Till Kongliga Svenska Vetenskaps-Akademien. Vår tid, som i så hög grad äfven på vetenskapens fält genomfört arbetets fördelnmg, blickar med beundran tillbaka Linné-festen den 23 maj 1907. 13 på snillen sådana som Linné. Intet mänskligt tyckes ha va- rit honom främmande, och på sitt eget forskningsområde gaf han samtiden de mest mångsidiga och vidtsynta väckelser. På samma gång hans ordnande skarpblick gick ut öfver naturens hela fält, visade han att en verklig naturveten- skap måste ytterst hvila på den noggrannaste kännedom af de enskilda naturföremålen, vunnen genom hopbringande af representativa samlingar och dessas omsorgsfulla bearbe- tande. Den forskningsriktning Linné sålunda grundlade har va- rit bestämmande äfven för det arbete Societas pro Fauna et Flora Fennica sökt utföra. Det mål snillet utstakat tillkom- mer det i våra dagar arbetsdelningen att fullfölja. Och så kan vårt Sällskap, så anspråkslös dess uppgift än må synas, räkna Linné som sin ideala upphofsman och äga visshet om att huru än synpunkterna kunna ändras vid uppfattandet af naturen såsom ett helt, den sakliga utredningen af själfva naturen dock alltid skall bibehålla sin grundläggande be- tydelse Till Svenska Vetenskaps-Akademien, som äfven, jämte många andra maktpåliggande syften, på sitt håll fullföljer en liknande appgift, utber sig Societas pro Fauna et Flora Fennica att i anledning af Linnéjubileet få frambära uttrycken af sin djupa högaktning och vördnad. Till Kongliga Universitetet i Uppsala. Snillet, hvars lifsgärning kommer hela mänskligheten till godo, besannar dock äfven det, ja i högre mått än andra, skaldens ord: Hvarhelst din väg i världen går, Din rot är där din vagga står. Så hade ock Linnés vetenskapliga stordåd sin rot i den hängifvenhet, hvarmed han i början af sin bana, ej sällan trotsande mödor och faror, sökte utforska naturen i skilda de- lar af fäderneslandet. Detta hans föredöme ställer sig i bredd med den foster- ländska häfdatecknarens och skaldens väckelser. Det lär oss att hvarje folk, för att kunna gagna mänskligheten, främst 14 Mötet den 5 oktober 1907. bör känna sig själft, sitt lands natur lika väl som sina forntida öden och sitt framtidshopp. Ej under då att denna maning väckt genklang särskildt i den ungdoms sinnen, som bereder sig att på vetenskapens fält tjäna fosterland och mänsklighet. Så har ock i Finland den ena generationen akademisk ungdom efter den andra an- slutit sig till det sällskap, hvars uppgift är att i olika bygder af fäderneslandet arbeta för vinnande och ökande af nationell naturvetenskaplig själfkännedom och därmed äfven lära känna fosterlandets plats i naturens stora rike. Och i detta rike finnas inga andra gränser än naturens egna. Dessa skilja icke Finland från Sverige, utan samman- sluta tvärtom de båda landen. Naturvetenskapligt utgör Fin- land än i dag en del af Linnés fädernesland. I glad känsla af denna samhörighet utber sig den finska ungdomens forskarförbund, Societas pro Fauna et Flora Fen- nica, att få sända Linnés högskola, den svenska vetenskap- liga odlingens äldsta och namnkunnigaste härd, sin vördnads- fulla och tacksamma hälsning. Mötet den 5 oktober 1907. Från Kongliga Svenska Vetenskaps-Akademien i Stockholm och från Kongliga Universitetet i Uppsala hade Sällskapet fått emottaga tacksägelseskrifvelser med anledning af att Säll- skapet genom utsedd representant deltagit i de högtidlighe- ter, som af nämnda samfund föranstaltats den 23 — 25 maj till åminnelse af Carl von Linné. The New-York En tomological Society hade bifallit till Sällskapets anhållan om skriftutbyte samt tillställt det- samma sin Journal. Mötet den 5 oktober 1907. 15 Société Portugaise des Sciences naturelles hade med insändande af sin Bulletin anhållit om skriftutbyte, och beslöt Sällskapet härtill bifalla. Såsom gåfva hade Sällskapet af Svenska Vetenskaps- Akademien fått emottaga den i anledning af Linnéhögtid- ligheterna utgifna faksimile-upplagan af Caroli Linnaei Systema Naturse. Enligt af skattmästaren afgifven kassarapport utvisade Sällskapets rörliga kapital en behållning af Fmk 8,632: 80. Till publikation anmäldes: Harald Lindberg, Taraxacum-former från södra och mellersta Finland. Till de zoologiska samlingarna hade sedan senaste års- möte inlämnats gåfvor af följande personer: forstmästare H. Aminoff, häradshöfding G. Carp, preparator G. W. Forssell, tandläkare P. Gadd, herr J. Karlsson, herr E. Kokkonen, student E. Koponen, magister V. Lähde, herr A. M ång- ström, utarbetare Nyberg, professor J. A, Palmen, student W. Pekkola, amanuens B. Poppius, vaktmästare K. Riu- dell, fiskare J. A. Roos, magister J. Roos, student K, Sii- toin, docent A. J. Siltala, herr A. Stenbäck, student E. W. Suomalainen, forstmästare A. W. Waenerberg, lyceist G. W. Wallgren och herr K. Ylimäki. De botaniska samlingarna hade tilh'uxit genom gåf- vor af följande personer: fröken Greta Andersin, professor F. Elfving, fröken Synnöve Eriksén, amanuens H. Li nd- berg, student K. Linkola, fil. kand. A. Palmgren, ama- ijuens B. Poppius, elev O. Setri och herr Hj. A. Win- qvist. Amanuens Harald Lindberg demonstrerade 35 arter Ta- raxaca, däraf 23 arter för vetenskapen nya, från södra och 16 Smärre meddelanden. 5. X. 1907. mellersta Finland (Acta Soc. pro Fauna et Fl. Fenn. 29, N:o 9, 1907). Preparator Gr. W. Forssell förevisade ett fullkomligt albinistiskt exemplar af Lepus timid^is L., skjutet på en holme vid Obbnäs i Kyrkslätt skärgård den 13 september 1907 af herr Alarik Mangström. Fil. kand. Alvar Palmgren meddelade, att han under somrarna 1906 och 1907 på särskilda ställen i Lemlands skär- gård och Föglö samt på några lokaler på fasta Åland anträf- fat den inom vårt naturhistoriska område tidigare icke iakt- tagna Hosa canina L. Desslikes hade herr Palmgren och särskilda andra exkurrenter påträffat flere nya fj^ndorter på fasta Åland för Rosa tomentosa Sm., tidigare känd endast från Eamsholmen i Jomala. Fil. mag. Ake Nordström demonstrerade den för vår fauna nya hymenopteren Pemphredon 7'ugifer Dahlb., af före- dragaren och med. stud. R. Forsius funnen i Föglö, Jomala och Hammarland socknar. Student Richard Frey förevisade exemplar af den för finska faunan nya dipteren Leptis tringaria L,, af student A. Ensiö insamlad i Finska lappmarken. Doktor Enzio Reuter förevisade en serie olika utveck- lingsstadier af häxkvastbildningar på Betitla verriicosa Ehrh., förorsakade af Eriophyes rudis (Can.). Amanuens B. Poppius anförde, att Ph. Zaitzew i Ann. Mus. Zool. S:t P:bourg XII, 1907, sid. 171, uppgifver Crypto- pleunim crenatum Panz. såsom funnen vid Ekenäs af A. M o- rawitz redan år 1861. Denna coleopter har icke tidigarean- setts tillhöra vår fauna. Doktor K. M. Levander anförde, att enligt medde- lande af professor Lohmann i Kiel den på ett tidigare möte 5. X. 1907. Federley. — Bretmer. — Levander. — J. Sahlberg. 17 omnämnda sötvattenhalacariden från Tusby träsk (Medd. Soc. pro Fauiia et Fl. Fenn. 33, sid. 119) antagligen tillhörde ÄaZrt- cariis hydrachnoides Lohm. eller någon ny, närastående art. Doktor Harry Federley meddelade, att han under inne- varande höst från Kalfholmen i Tvärminne, Ekenäs skärgård, fått emottaga cirka 10 liter h vita lingon. Under föregående sommar hade hvita lingon från nämnda holme äfven utbjudits till salu å Tvärminne Zoologiska Station, hvilket tydde på, att den hvita formen på holmen var synnerligen allmän. I anslutning härtill omnämnde rektor M. Brenner, att han i Ingå, Svartbäck, på en och samma hallonbuske anträifat full- komligt mogna, såväl röda som ljusröda och ljusgula hallon. Tohtori K. M, Levander jätti seuraavan luettelon : Nilviälsiä Kuhmosta. Herra Onni Sorsakoski ilmottaa kirjeessä, päivätty Suomussalmella 11. V. 07, tavanneensa m. m. seuraavat nil- viäiset: Hyalinia petronella. Esiiutyi enimmiten kosteilla rinteillä, missa kasvoi Polypodium dryopteris'ta, jonka lehden alkuja, kun ne vielä övat sammaleen sisässä, seerehdyttävästimuistuttaa. Piqia edentidcij enimmäkseen suuria muotoja. Amphipeplea ylutinosa, suuria eksemplaareja. Planorhis alhus var. cincttdus, lajin yleisin muoto. Limncea stagnalis^ta, herra S. ei tavannut koko Kuh- mossa kuin hyvin surkastuneen muodon. Samoin L. ovata'a. Sitävastoin on Amphipep)lea ylutinosa tavattoman yleinen {Limnoia ovata on myöskin yleinen, vaikka surkastunut). Professor J. Sahlberg inlämnade till publikation föl- jande meddelande, författadt af amanuensen vid zoologiska museet i S:t Petersburg I. Baeckmann: 2 18 Baeckmann, Einige Käfer aus Siid-Karelien. 5. X. 1907. Notiz iiber einige Käfer aus Siid-Karelien. Ich erhielt von meinem Freunde, Dr B. Nikitin, eine kleine Aazahl von Käfern, die er in der Umgegend von Teri- joki, an der finländischen Bahn, gesammelt hatte. Da einige von diesen Käfern zum Teil im „Catalogus Coleopterorum faunse fennicae" (1900) von Prof. JohnSahl- be rg fur Siid-Karelien (Gon v. Wiborg) nicht angefiihrt sind, zum Teil in Nord-Europa liberhaupt selten sind, so lasse ich folgende kleine Liste der interessanteren Arten folgen. Die flir „Karelia anstralis" neuen Formen sind mit einem * be- zeichnet. Carahus violaceus L. 15. VI, 02 u. 1. VII. 05. Carahus glabratus Payk, VII. 05 u. 8. VI. 06. *Cychrus rostratus L. 1—15. VI. 05. '^ScaphicUum quadrimacnlatum 01. 18. VI. 06. Dendrophagus crenatus Payk. 10. IV. 05. Adelocera fasciata L. 15. VI. 02. Corymhites melancholicus F. 1 — 15. VII. 05. *Athous undulatiis De Geer. 14. VI. 06. *Uloma perroudi Muls. 2 Exemplare 15 — 30. VIII. 05. *Tragosoma depsarium L. 1 ij am 31. VII. 05. Kam in der Nacht zum Licht geflogen. Neopachyta lamed L. 1 $.6. VII. 06. *Leptura (Subgen. Sjjhenalia Dan.) puhcscens F. var. per- ohscura Ett. Diese schwarze Varietät ist bis jetzt fiir Finland noch nicht nachgewiesen worden '). n ') Diese Varietät komint in Finland zusammen mit Exemplaren, die gelb- rotoTibien besitzen,und auch mit solchcn mitrotgelbenFlUgeldecken vor. Ubrigens ist die ganz schwarze Form die Stammform, die zuerst als solche von Pay kull, Fabrieius, (Tyllenhal und Sahlberg beschrieben ist. Es ist daher un- richtig wenn Reitter in der Wien. ent. Zeit. 1901, 77, fiir diese Varietät einen neuen Namen einfiihrt. Die Art ist zuerst in Finland entdeckt und als ganz schwarz beschrieben worden. — J. Sahlberg. 5. X. 1907. Grönblom, Intressanta insekttynd. 19 Student Thorwald Grönblom anmälde följande Intressanta insektfynd. 1. Nacerdes melannra L. Denna coleopter blef funnen i Finland för öfver ett hälft sekel sedan, nämligen ett exem- plar af grefve Mannerheim vid Wiborg (Ka) och ett dödt exemplar vid Åbo (Ab) af Evert Bonsdorff, men se- dan dess har den ej blifvit återfunnen. Finska coleopter-sam- lingen äger ännu ett af dessa exemplar. Sommaren 1906, nat- ten mot den 15 juli, infångade jag nära Kyminlinna haltpunkt vid Kymmene älf (Ka) med håf 2 exemplar af denna art på blommande Epilohium angustifolmyn, hvarvid tyvärr det ena und- slapp mig. 2. Crahro nigritiis Lepell. Denna rofstekel, C. (Cwlo- crahro) nigritns Lepell. (= puhesceyis Shuck., Thoms.), kvilken icke tidigare blifvit anträffad hos oss, fann jag den 28 augusti 1906 i Birkkala. Enligt „Svensk Insektfauua", utgifven af Entomol. Fören. i Stockholm, häftet 13, Sjjfiegidce, af Chr. Aurivillius, 1904, torde arten förekomma i Sverige, ehuru dess fyndort ej närmare uppgifvits. Nämnde författare säger dessutom, att artens i fråga lefnadssätt är okändt. Annorstä- des har jag härom icke heller kunnat finna uppgifter, men är jag i tillfälle att genom egna iakttagelser något belysa artens lefnadsvanor. Jag fann nämligen vid kall och regnig väderlek en 9 af denna rofstekel inkrupen i sitt bo, hvilket befann sig i en cirka 40 cm lång, hälft murken alstubbe i en löfdunge. Stubben mätte ungefär 4 cm i diameter, och larvkamrarna voro anlagda i en cirka 10 cm lång, enkel rad. Den senast an- lagda kammaren (af inalles 5 å 6) gaf vidare vid närmare granskning en föreställning om larvfödans beskafienhet, Här funnos dipterer tillhörande vidt skilda grupper. Ehuru dessa dipterer antingen saknade antenner eller hade skadade sådana, kunde dock med säkerhet fastställas, att de voro empider (Ta- chydromia-arter, såsom T. cursitans Fahr., T. flavipes Fabr. och T. annulata Fall.), muscider {Crassiseia cormtta Fall.) och myggor (Mycetophilidce). Dessa dipterer hafva bestämts af student R. Frey. 20 Grönblom. — Frey. 5. X. 1907. Af våra finska Cra&ro-arter böra 7 till undersläktet Coelo- erahro, ofvannämnda nykomling icke medräknad. Enligt Au- rivillius är lefnadssättet tidigare kändt endast; för tvenne af dessa arter. Vår åttonde art af nämnda undersläkte, C. nigri- Hs, närmar sig hvad lefnadssättet vidkommer mest C. capitosus Shuck., hvars larvföda äfven utgöres af små flugor (empider) och myggor, och hvilken likaså bygger i murken ved. Student Richard Frey lämnade följande meddelande om Finlands Tachydromia-arter. I Bonsdorffs arbete „Finlands två vingade insekter", 1861, l:sta delen, upptagas 20 arter af släktet Tachijdromia Meig. såsom tillhörande Finlands fauna. En af dem, T. nigra Fall., n:o 12, hänföres numera till släktet Drapetis Meig. Be- träffande de öfriga äro följande rättelser nödiga: N:o 5, T. pallidiventris Meig., och n:o 6, T. calceata Meig., äro T. hicolor Fabr, N:o '.), T. major Zett., är väl helst en varietet af T. cnr- sitans Fabr. N:o 13, T. femoralis Zett., och n:o 15, T. minuta Meig., äro T. annulata Fall. N:o 18, T. confinis Zett., är T. fascipes Meig. Aren närmast efter 1861 har Bon sd orff ytterligare in- fört i samlingen följande arter: T. sordida Zett., T. agilis MeÅg., T. pectoralis Fall., T. stramineipes Zett., T. unguiculata Zett., T. ciliaris Fall. och T. alhiseta Panz. Vid den granskning jag underkastat såväl detta material som det under senare tid till universitetets samlingar tillförda, hvilken granskning föranledt mig att uppgöra den bestäm- ningstabell öfver de finska Tachydromia-Sirternsi, som ingår i „Zeitschrift fiir Hymenopteiologie und Dipterologie 1907, häf- tet 5, hafva ännu följande arter tillkommit: T. ciirsitans Fabr., T. hrevicornis Zett., T. strigifrons Zett., T. fulvipes Meig. och T. fuscicornis Zett. 5 X. 1907. Frey, Finlauds Tachydromia-arter. 21 Slutligen fann jag under min vistelse på Åland somma- ren 1906 ytterligare 5 Tachydromia-Sirter, hvilka icke blifvit förut iakttagna i Finland, nämligen T. cirticiilata Macq., T. jndli- diventris Meig., T. calceata Meig., T. cothurnata Macq. och T. difficilis Frey. Sålunda stiger antalet i Finland iakttagna Tachydromia- arter till 31. Deras utbredning inom landet visar följande tabell. 1. T. flavicomis Meig. 2. T. articulafn Macq. 3. T. calceata Meig. 4. T. bicolor Meig. 5. T. pallidwentris Meig. 6. T. cursitans Fabr. var. (lenominata Frey 7. T. candicans Fall. 8. T. cothurnata Macq. 9. T. flavipes Fabr. 10. T. maculipes Meig. 11. T. fidvipes Meig. 12. T. brevicorids Zett. 13. T. difficilis Frey Al ... . 14. T. strigifrons Zett. Al . . .T Al Ab . , T , . . Kb Al . . , , , Al . . , , Al Ab . N S Ka KbKr . 0 L . Al . . , , Al Ab . N s Ka . . Kr Oa . . . Al Ab St . s Ka Al Ab . N T s Ka Al . . , Al Ab . , T s Ka Kb . . Oa . . . Ab . T , . . . Kr . . . . Al . . N , , Ka . . Kr Oa . . . . . s . . Kb . . . L . 15. T. sordida Zett. L . 16. T. agilis Meig. Al var. hybrida Frey Al 17. T. fascijyes Meig. . Ab . . . S Ka . Kb . . . . Lr 18. T. anmdata Fall. Al Ab . N T S Ka . Kb Kr Oa O L . 19. T montana Beck. . L . 20. T. lutea Meig. Al Ab . N T S Ka K 21. T. pectoralis Fall. . . . N . S Ka 22. T. stramitieipes Zett. L . 23. T. unguiculata Zett. Al . . N . S Ka L . 24. T. ciliaris Fall. . . St N T S L . 25. T. pallipes Fall. S Ka . Kb . Oa O L . 26. T. fuscicornis Zett. L . 27. T. stigmatella Zett. S OL. 28. T. longicornis Meig. . . St . T S Ka . Kb 29. T. nigritarsis Fall. AI Ab . ^^ . S . . Kb . . . L . 30. 'T. albocapillata Zett. Al Ab . N . S Ka . . . . O . . 31. T. albiseta Panz. Ka 22 Breimer, Några Taraxacum officinale-former. 5. X. 1907. Rektor M. Brenner förevisade och föredrog om Några Taraxacum officinale-former, dels nya, dels tidigare kända, nu utförligare beskrifua. Fortsatta undersökningar af Taraxacum -Aorsin i Helsing- fors och Ingå socken af västra Nyland hafva bragt i dagen några hittills icke uppmärksammade T. officinale-forTaer, hvilka jag tager mig friheten här förevisa. Af dessa äro två, nämligen T. Kjellmani Dahlst. och T. interruptum Dahlst., redan förut kända från Sverige, hvar- emot fyra, T. ajyicatum, T. stenoglossum, T. revertens och T. ■falcatum, först nu urskilts och beskrifvits. För jämförelses skull bifogas dessutom såväl exemplar som utförligare beskrifningar af de tidigare särskilda T. gihbi- ferum Brenn., T. uncinatum Brenn, och T. medians Brenn., hvilka förut endast genom sina holkfjäll, hufvadsakligast ytter- holkfjällen, karaktäriserats. T. Kjellmani Dahlst. in Bot. Stud. tillägnade F.R.Kjell- man p. 178. F. foliis in fig. 4 g et h delineatis. — Par. Ingå Ny- landiae juxta parietem templi. T. interruptum Dahlst. 1. c. p. 175. Helsingfors et Ingå in locis graminosis ad margines viarum, juxta habitationes etc. T. apicatum. Mediocre — sat elatum; folia tenuia, vulgo laete vel griseo-viridia, petiolis virescentibus vel plus minusve roseis, plas minusve griseo araneo-villosa — subglabra, lingu- lata — anguste lanceolata, pinnatifida — pinnatipartita, lobo terminali triangulari vel sagittato apice brevi — longissime cuspidato, marginibusque repandis, laciniis approximatis — con- tiguis, triangularibus — semilunaribus, acutis, margine supe- riore vulgo sigmoideo, edentato vel breviter paucidentato, folia intima raro vel apud plantas juniores omnia obovata basi re- verso-serrata vel pauci-laciniata lobo terminali magno oblongo — oblongo-ovato basi sagittata margineque repando vel plus minusve reverso-serrato dentatove; scapi erecti vel sigmoideo- adscendentes, virescentes vel basi apiceve vel ubique colo- 5.x. 1907. Brenner, Några Taraxacum officinale-former. 23 rati, plus minusve araneo-villosi - — subglabri, raro glabri; ca- pitula mediocria — majora, dense angustiflora, plena, vulgo convexa; autherae polliniferae; squamae involiicelli sat angustae — angustae, subulatae, sigmoideae, patentes vel re- curvae — reflexae; achenia testaceo-olivacea, costata, rugosa, apice muricata, 3 mm longa, 0,5 — 0,75 mm lata, appendice distincta 1 mm longa. — DifFert a T. interrnpto Dahlst. proximo praesertim forma Ibliorum indumentoque. In serie formarum poUiniferarum T. officinalis inter a genuinum Koch et T. me- dicins Brenn. {T. intermedium Raunk.) intermedium. — In lo- cis cultis, graminosis, ad rudera, vias plateasque Helsingforsiae et par. Ingå Nylandiae legit auctor. T. gibbiferum Brenn. in Medd. af Soc. pro F. & Fl. Fenn. 16, p. 112, ex p. Mediocre — sat elatum; folia tenuia, griseo- viridia, petiolis rufescentibus, vulgo plus minusve griseo ara- neo-villosa, scaberula, lingulata — anguste lanceolata, pinnati- partita, lobo terminali triangulari — sagittato, laciniis forte reversis — patentibus, vulgo contiguis, latius vel angustius brevi- ter triangularibas — subsemilunaribus, integerrimis vel breviden- tatis, folia intima interdum obovata_vel obovato-lingulata, basin versus reverso-serrata vel laciniata, lobo terminali magno ovato basi sagittata — subhastata, margine repando, vel irregulari- ter hastato; scapi erecti vel adscendentes, virescentes vel vi- nose-colorati, plus minusve araneo-villosi — subglabri; capitula magna, angustiflora, vulgo radiantia ligulis denique canalicu- latis; antherae polliniferae; squamae involucelli anguste subulatae, sigmoideae, reflexae, rarius solum recurvae vel non- nullae patentes; squamae involucri apice gibbiferae; ache- nia olivacea, costata, rugosa, apice spinulosa, 3 mm longa, 1 mm lata, appendice distincta 0,5 mm longa. — Habitat in iisdem locis ac T. apicatum, a quo praecipue capitulis denique saltem, vulgo longe radiantibus squamisque involucri gibbiferis differt. Quoad squamas involucelli inter T. o/ficinale a gemii- num et T. apicatum medium tenens. T. uncinatum Brenn. 1. c. p. 112 & 113 ex p. Humile — mediocre; folia tenuia, obscure viridia petiolis virescentibus vel saepius obscure rubris, breviter parcipilosa — subglabra, obovato-lingulata brevidentata basin versus incisa — sublaci- 24 Brenner, Några Taraxacum officinale-fonner. 5. X. 1907. niata, vel lingulata — anguste lanceolata, piunatipartita, lobo terminali ovato basi sagittata vel toto sagittato marginibus repandis laciniisque anguste vel rarius latius triangularibus — subsemilunaribus integerrimis — • paucidentatis valde reversis coutiguis vel dentibus miuoribus separatis; scapi erecti vel sigmoideo-adscendentes, virides vel in parte superiore saltem obscure rubri, araneo-villosi — subglabri; capitula'.vulgo majora, obscure lutea, sat angustiflora, plena vel ligulis sat distantibus saepe louge radiantibus; antherae polliniferae; squamae in- volucelli anguste subulatae, uncinato-patentes — recurvae, saepe coloratae; achenia obscure vel laetius olivacea, costata, rugosa, apice muricata, 3 — 3,5 mm longa, 1 mm lata, appen- dice indistincta — brevi, 0,5 mm longa. — Oolore capituli obscuro ligulisque distantibus nec non squamis involucelli un- cinatis facile dignotum. — In Finlandia australi hactenus lectum, cum T. laevigato (Willd.) var. reflexo Brenn. in Medd. Soc. pro F. & Fl. Fenn. 16, pag. 112 & 113 commixtum. T. medians Brenn. 1. o. 33 pag. 91 [T. intermedium Raunk. in Bot. Tidsskr. 25,2, et Brenn. 1. c. 31, pag. 38, ex p., non Dahlst. 1. c. pag. 171). Humile vel mediocre — sat elatum, folia tenuia, obscure viridia, petiolis roseis vel denique saltem sanguineis, levi- ter pilosa vel ad costam araneo-pilosa, lingulata vel lanceolata, pin- natifida, lobo terminali ovato obtusoque basi sagittata margini- busque integerrimis vel paucidentatis, laciniis approximatis forte reversis triangularibus vel saepius subsemilunaribus obtusis — acutis integerrimis vel paucidentatis, folia intima interdum obo- vato-lingulata, basin versus reverso-serrata; scapi erecti vel sigmoideo-adscendentes, vinose-, denique sanguineo-colorati, plus minusve araneo-villosi — subglabri; capitula magna, obscure lutea, plena — longe radiantia, ligulis distantibus sat latis vel apicem versus latioribus; antherae polliniferae; squamae involucelli longae, subulatae, acutae, sigmoideo- patentes vel nonnuUse interdum uncinato-recurvse; achenia luteo-olivacea, costata, rugosa, apice spinulosa, 2,5 — 3 mm longa, 1 — 1,25 mm lata, appendice distincta 0,75 — 1 mm longa. — In locis cultis graminosisque et ad rudera in Helsingforsia et par. Ingå Nylandise lectum. 5.x. 1907. Brenner, Några Taraxacum officinale-former. 25 T. stenoglossum. Humile vel mediocre — sat elatum; fo- lia tenuia, viridia, petiolis roseis, leviter pilosa vel ad costam araneo-pilosa, lanceolata, pinnatifida, lobo terminali parvo, triangulär! acutoque, laciniis contiguis vel approximatis, inter- dum dente magna separatis, patentibus vel leviter reversis, triangularibus, acutis, integerriinis vel grosse paucidentatis; scapi erecti vel sigmoideo-curvati, vinose — badio-colorali, araneo-villosi — glabri; c ap i tu la mediocria, plena, angusti- flora; antherae polliniferae; squamae involucelli longae, subulatae, acutae, sigmoideo-patentes vel erecto-patentes vel leviter recurvae; achenia brunnea, costata, rugosa, apice mu- ricata, 2,7 5 — 3 mm longa, 1 mm lata, appendice distincta, 1 mm longa. — Capitulis vulgo minoribus, plenis, augustiflo- ris, forma foliorum coloreque acheniarum a T. mediante di- versum. — In locis graminosis, ad rudera plateasque Helsing- forsiae et par. Ingå Nylandiae lectum. T. reverteas. Differt a T. stenoglosso laciniis foliorum valde reversis, ad marginem superiorem leviter curvatis, tali modo sicut ab hoc T. medicins versus revertens. — In locis graminosis ad ruderaque unacum T. stenoglosso et T. mediante in Helsingforsia et ad Svartbäck par. Ingå Nylandiae lectum. T. falcatum. Elatum; folia tenuia, obscure viridia — sat laete griseo-viridia, petiolis virescentibus vel laete roseis, parce brevi-pilosa ad costamque leviter araneo-villosa, elongato-lingu- lata vel lanceolata, pinnatipartita, inter lacinias longe subulato- dentata, lobo terminali deltoideo vel late triangulari acuto sub apice subito constricto vel marginibus plus minusve re- pandis, laciniis remotis a basi late triangulari vel semirotun- data subulato-dentata longis augustisque sursum retroversis falci- formibus acutis, vel nonnullis supremis contiguis triangularibus vel fere semilunaribus; scapi erecti, virides vel basi leviter c©lorati, leviter villosi — subglabri; capitula magna — me- diocria, dense angustiflora, plena, saepe convexa; antherae sine polline; squamae involucelli breves lataeque, ovato- lanceolatae, leviter sigmoideae, pateutes; achenia testaceo- vel luteo-fuscescentia, costata, rugosa, apice spinulosa, 2,5 mm longa, 1 mm lata, appendice distincta 0,5 — 0,7 5 mm longa, — In serie formarum T. officinalis polline carentium locum T. patuW^rerm. 26 Brenner. — Palmgren. 5. X. 1907. inter formas polliniferas tenet. — In locis graminosis juxta habitationes horreaque ad Svartbäck par. Ingå Nylandiae detexit auctor. Rektor M. Brenner lämnade vidare följande Mykolog-iska notiser. Följande under sistlidna sommar anträffade anmärknings- värdare svampar ber jag här få förevisa. 1. Äecidmm corruscans. Funnen på Svartbäck i Ingå socken på toppen af en grankvist. För några år sedan tog jag den på Westerkulla i samma socken, äfvenledes på toppen af en grankvist. Enligt meddelande af forstmäst. K. O. Elfving på Sällskapets februari-möte 1904 var denna svamp då ännu ej känd från Nyland. 2. Chrysomyxa Ledi {Aecidium ahietinum). Förekom un- der denna sommar i stora massor på gran på Svartbäck samt Jakob-Ramsö i Ingå. Hundratals granar såväl på berg som i kärr voro däraf angripna till den grad, att skogen var form- ligen guldgul och vid beröring rykte af de gula spormassorna. 3. Phallus impudicus, hvilken enligt af stud. A. Thes- leff den 4 maj 1895 gjordt meddelande redan år 1755 af P. A. Gadd anträffats på en holme vid Raumo stad, men se- dermera ända till sommaren 1906 ej inom Finland återfunnits, har den 1 augusti detta år i sju exemplar af min son Widar påträffats på Näfversholm i Föglö skärgård, hvarest dess af aflfallna kvistar betäokta växtplats utgjorde.) af en med klibbal bevuxen ängskant, fordom stranden af en hafsvik. Då fyndet för bebyggarne af Benö i samma socken förevisades, hade dessa sagt sig vid höslåttern uti en af öns bergskrefvor hafva öfverraskats af en likadan aslukt som denna svamp utvecklade, utan att det lyckats dem att finna det i anledning häraf förmodade döda djuret, hvarför ifrågavarande svamp antagligen äfven där förefunnits. I anledning af förestående meddelande omnämnde fil. kand. Alvar Palmgren, att han sommaren 1907 insamlat 5.x. 1907. Levandet; Verijuotikkaan leveneniisestä Suomessa. 27 exemplar af Fhallus imjjudiciis i Jomala nära Lumparen, där nämnda svamp förekom i hundratals individer, samt på Jersö i Lemlaiid. Tohtori K. M. Levander esitti: Verijuotikkaan, Hirudo medicinalis L., levenemisestä Suomessa. Leukajuotikkaat {Gnathobdellce) övat, kuten tiedetään, Suo- messa edustetut neljällä lajilla, joista kaksi pienempää ovatr Herjwhäella atomaria Oarena ja Hefyohdella octocidata (Bergm),. kaksi suurempaa: verijuotikas. Hirudo medimialis L., ja hevos- juotikas, Aulastoma gulo Moq. Tand. Molemmista näistä viimemainituista hevosjuotikas on levinnyt yli koko Suomen, Lappiin saakka, ja on sangen yleinen useimmissa vesissä maan etelä- ja keski-osissa. Mitä verijuotikkaaseen tulee, niin ölen tähän kirjotukseen koonnut ne tiedot, jotka eläintieteellisistä kokoelmista, kirjallisuudesta, tiedustelujen kautta ja muuta- milla omilla havainnoilla luonnossa ölen voinut hankkia valais- takseui sen levenemistä maamme eri osissa. Runsaimman tieto- lähteea puheena olevassa katsannossa on tarjonnut alla olevassa kirjallisuusluettelossa mainittu F. J. Rabben v. 1858 julkaisema kirjotus (1) verijuotikkaan, tämän entisessä lääketieteessä tär- keän eläimen, runsaudesta Suomessa. Kirjotukseen en ole missään nähnyt viitattavau, ja se olisi jäänyt minulta huomioon ottamatta, joUei toht. A. Luther ystävällisesti olisi minulle siitä maininnut. Kirjotus sisältää ne pääasialliset tiedot, jotka K. A, Reinholm lääkeylihallituksen puolesta saoritetulla tutkimusmatkalla ke- sällä v. 1848 keräsi ^). Reinholmin tutkimusmatkan varsinai- sena tarkotuksena oli juuri saada selville, millä paikkakunnilla ^) Niiden tiedustelujen niukaan, jotka siihen aikaan, jolloin Eeinholm suoritti tuon matkansa, eli viinie vuosisadaii keskivaiheilla, tehtiin maamme apteekkareille, laskettiin etta tarvittava määrä verijuotikkaita teki vuosittain 101,000 kappaletta! Rabbe pitää täta määrää kuitenkin liian korkeana ja arvelee etta vuotuinen tarve oli 55,000 ja 75,000 välillä, josta niäärästä 10,000, ei ainakaan enemmän, luultiin oniasta niaasta saatavan. Kauniita lukuja nä- mätkin ja suurta verijuotikkaan tarvetta entiseen aikaan valaisevia ! 28 Levander, Verijuotikkaan levenemisestä Suomessa. 5. X. 1907. ja kuinka runsaasti verijuotikas meillä on tavatta vissa. Lajin nykyisestä esiintymisestä on verrattain vähän tietoja, eikä ole varmuudella tunnettu, olisiko se ehkä millään paikkakuualla, jossa sitä enneu tavattiin, hävinnyt sukupuuttoon. Kumminkin olkoon jo tässä maiiiittu, etta verijuotikkaita on tämän kesän ku- luessa tavattu Vihdissä, Kuhmoisissa, Kuopiossa ja Käkisalmessa. Kaikille niille, jotka minulle övat antaneet tietoja veri- juotikkaan esiintymisestä tai muulla tavoin avustaneet täta tutkielmaa, pyydän saada tässä lausua kiitokseni. Ahvenanmaa. Reinholmin saaman ilmoituksen mukaan Ahvenanmaalta on kuljettu ja kuljetetaan edelleen (v. 1848) juotikkaita Tukholmaan ja Turkuun. Todistuksen siitä, etta verijuotikkaita on tavattu Ahvenanmaalla, tarjoovat 5 Yliopis- ton eläintieteellisissä kokoelmissa säilytettyä verijuotikasta, joi- den nimilipussa on löytöpaikkana mainittu „Alandia" ja lahjot- tajana farmaseutti Maexmontan. Ne övat hy vin vanhoj a, luulta- vasti kerättyjä viime vuosisadankeskipaikoilla,ja övat olleet mää- rättävinä A. Malm i 11 a. — Minun saamieni ilmoituksien mukaan verijuotikkaita Ahvenanmaalla lienee tavattu Godby träsk nimi- sessä lammessa. — Prof. O. M. Reuter ilmoittaa minulle ta- vanneensa verijuotikkaita eräässä suuremmassa lammikossa Kökarissa. Samoin leht. D. A. Wikström kirjottaa, etta hän kesällä 1885 tapasi Hirudo medicinalis-lsijin Kökarissa Karl byn lammikossa, jossa madot imeytyivät naisfcen jalkoihin, kun he vedessä seisten pesivät pyykkiä. Lounais-Suomi. Kymättylästä, Paraisista ja Nauvosta kuljetetaan verijuotikkaita Turun apteekkeihin, on R:lle ilmo- tettu. — Spoof (3) mainitsee teoksessaan kaksi löytöpaikkaa, Rymättylän ja Tenholan (apteekkari Lihrin tiedonannon mu- kaan). — Yliopiston kokoelmissa on 2 kapp., jotka Maexmon- tan on ottanut Taivassalossa, ja jotka A. Malm on määrännyt. — R:lle tehdyn ilmotuksen mukaan Vipistenjärvi Askaisissa on tunnettu verijuotikkaistaan. — Myös Perniössä Jaji esiintyy R:lle tehdyn ilmotuksen mukaan. — Kemiön Dragsfjärdissä on Olmös niminen lampi, josta vuosittain on saatu useita tu- hansia verijuotikkaita, on ilmotettu E:lle. Eri henkilöjen tie- donantojen mukaan, jotka tänä kesänä ölen saanut vastaan- ottaa, on syytä luulla, etta verijuotikas yhä vieläkin tavataan 5. X. 1907. Levander, Verijuotikkaan levenemisestä Suomessa. 29 Drags fjärdissä tai Kemiöllä, Vanhat eukot kuuluvat pyydys- tävän niitä mennen veteen paljaiu jaloin, antaen juotikkaiden imeytyä kiinni. Uusimaa. Laji tavataan Sipossa ja Artjärvellä B,:n saa- main tiedonantojen mukaan. Nummella on lililampi, tunnettu juotikasrunsaudestaan, mutta R:u saamain tietojen mukaan laji olisi hevosjuotikas. Minulle tehtyjen ilmotuksien mukaan on syytä luulla, etta Lovisan seuduilla ja Kirkkonummella (Sund- bergissä) on tavattu verijuotikkaita. — Mäntsälässä Sievers- bergin kartanossa on ennen aikaan tehty koe verijuotikkaan viljelemiseksi lammikossa, kertoo toht. E. Nordenskiöld, — Vihdistä maisteri J. A. Wecksell sai tänä kesänä 2 veri- juotikasta Vihdin Moksin Hauklammesta. Tämä on pieni lampi, jonka rannoissa kasvaa valkosammalta (Sinighnum) ja josta juoksee pieni oja. Mainitut kappaleet otettiin 15 p. elo- kuuta. Tässä siis ainakin varma todistus lajin esiintymisestä nykyisenä aikana Uudellamaalla. Satakunta. E.:lle ilmotettiin, etta Rauman kaupungin luona on useampia pieniä verijuotikaslampia. — Loimijoella, Peltolan kylässä ja Peräsuossa, R. sanoo tavanneensa lajin ja mainitsee, etta Mouhijärvellä se on ilmotettu löytyväksi kah- dessa lammikossa. — Eras oppilas on kertouut Hj. Schulman- nille, kuten tämä minulle kirjottaa, etta Suodeuniemen Tori- sevajärvessä ja Majaniemen lammessa tavataan kansan kerto- muksen mukaan verijuotikkaita. Ilmotuksien mukaan tuotiin ennen aikaan verijuotikkaita eri paikkakunnilta apteekkeihin myytäviksi, mutta ei enää. Konttiryssät osteli vat niitä siellä täällä metsäseuduilla ja myys- kentelivät niitä sitte kartanoissa ja kaupunkiloissa, mutta koska tämä kauppa on tykkänään lakannut, niin on arveltu, etta verijuotikkaat övat hävitetyt sukupuuttoon. Etelä-Häme. Lopelta maisteri L. Helle kirjotti kesällä kysymykseni johdosta, etta hän itse ei ole tavannut paikka- kunnalla Hirudo medicijialis-la^isi, mutta etta „ihmiset kyllä kertovat, etta täällä on apteekkiinkin viety juotikkaita, joten laji nähtävästi on verijuotikas, sillä hevosjuotikasta apteekeissa ei huolita''. — Tammelan pitäjässä Jokioisten kartanon seu- duilla on R:n tiedonnannon mukaan hyva „iililammi". — Hau- 30 Levandet-, Verijuotikkaan levenemisestä Suomessa. 5. X. 1907. hosta tuotuja verijuotikkaita käytetään „Helsingin parturitu- vassa", on R:lle kerrottu. Teiskossa iajin sanotaan esiintyvän kahdessa lammessa: Upotusjärvessä ja Kaitajärvessä. E. kertoo paikkakuimalla oUeen muntaraan vauhan 70 vuotiaan eukon, Mato-Pirjon ni- mellä tunnetun, joka 40 vuoden aikana on elättänyt itsensä juotikkaan pyynnillä, Tampereen ja Hämeenlinnan apteekeissa hän sai joka käybettävästä jaotikkaasta 5 tai 6 kopeekkaa. Ylenmääräisen pyynnin tähden juotikkaat kuuluvat hävinneen sukupuuttoon paikkakuunalla. Samoin lehtori Hj. Schulman on miuulle ilmottanut kuulleensa kerrottavan, etta muuan vanha eiikko, joka ei enää ole elossa, usein oH tuonut verijuo- tikkaita Orihveden ja Teiskon rajamailta. Eukko oli pyytä- nyt niitä eräästä lammesta kävelemällä paljain jaloin vedessä, jolloin juotikkaat imeytyivät kiinni jalkoihin. Kertomus tar- kottauee mainittua eukkoa. Sama tiedonantaja ilmottaa minuUe myös saaneensa kuulla, etta Ruovedeliä Soramäen torpan luona olevan suon lampiloissa sanotaan tavattavan verijuotikkaita, joita eräällä vanhalla vaimolla on tapana pyydystellä. E.:lle tehtyjen ilmotuksien mukaan laji tavattaneen Orih- vedellä, Längelmäellä, Heinolassa ja Padasjoella. — Yliopiston kokoelmissa on 3 verijuotikasta, jotka G. J. Strömborg kau- van aikaa sitte on ottanut Jämsän Tervalammesta. Nämä övat olleet Prof. E.. Blanchardin Pariisissa määrättävinä, jolle kuuluisalle tutkijalle minulJa useita vuosia sitte oli ilo lähet- tää kokoelman suomalaisia juotikkaita tarkastettaviksi. Käydessäni viime kesäkuussa Kuhmoisissa sain knalla, etta eräissä vesissä siellä tavataan verijuotikkaita eli „iilejä", joita kansa hy vin näkyy erottavan tavallisesta hevosjuotikkaasta eli „lapamadosta", Aulastoma fjulo. Eräitten nuorten ystä- vieni välityksellä sain 18 p. kesäkuuta vastaanottaa kaksi elä- vää verijuotikasta, jotka he olivat saaneet Pakomäen puolella eräältä vaimolta, joka näitä kuuluu pyydystelevän. Mainitun henkilön kertomuksen mukaan iilit elävät sellaisissa metsälam- mikoissa ja suosilmissä, joista ei vesi juokseja joihin ei myös ole laskua ja joissa ei ole kaloja. lilejä hän pyytää polke- malla paljain jaloin suorantaan, jolloin iilit lälitevät liikkeelle ja tarttuvat jalkoihin. Myös E.:n matkakertomuksessa sanotaan, 5. X. 1907. Levander, Verijuotikkaan levenemisestä Suomessa. 31 kun on puhe näitten seutujen juotikkaista, etta verijuotikas yleensä tavataan sellaisissa lammissa ja lätäköissä, joissa ei ole kaloja, ja lisätään vielä, etta täällä on istutettu kaioja muuta- miin juotikaslampiin, josta on ollut seurauksena, etta juotikkaat övat hävinneet. Pohjois-Häme. Virroilla on E,:n mukaan useita järviä, joissa on iilejä „parasta laatua". Kansa kaupitteli niitä 4 å 5 kopeekkaan kappale. Yliopiston kokoelmissa säilytetään van- hoja E-:n lahjottamia verijuotikkaita, jotka nimilipun mukaan övat otetut Virroilta. — Keuruu on B,:n mukaan verijuotik- kaista erittäin rikas seutu. Niitä on siellä kaikkialla ja juo- tikkaan pyynti jo „teollisuusliaara". — Jyväskylän luona on kaksi lampea: Toivakkajärvi ja Kortessuo, joista R:n saamain tietojen mukaan verijuotikkaita on viety Helsinkiin saakka. — Ylioppilas Pekkolan kuuleman mukaan Jyväskylän apteekkiin on tarjottu verijuotikkaita, joita on luultu Korpilahdelta tai Toivakasta pyydetyiksi. Näyttää siltä kuin laji yleensä eläisi vielä samoissa seuduissa kuin viime vuosisadan alkupuoliskolla, niinkuin luultava onkin. — Laukassa laji tavataan esim. Saar- lammessa R:n mukaan. — Rautalammella on R:n saamain tie- tojen mukaan juotikkaita paljo Leväsenlammessa, myös Salo- lammessa ja Horon seuduilla. Niillä on tehty kauppaa. Etelä-8avo. Mikkelin seuduilla tavattaneen verijuotikas sen mukaan kuin E,:lle on ilmoitettu. Tohtori A. J. Siltala ilmottaa myös saaneensa kuulla sen löytyvän eräässä järvessä Mikkelin seuduilla. Pohjois-Savo. Leppävirroilla R. tapasi miehen, joka eleli juotikkaan pyynnillä järvilöistä, jotka laskevat Unnuk- kaan. — Kuopion pitäjässä mainittiin R:lle Matkusjärvi juoti- kasrikkaaksi ynnä muutamia muita lampia. — Kuopion kau- pungin luona tavataan laji vieläkin, sillä maisteri L. Helle löysi 15 p. elokuuta tänä vuonna kolme kapp. eräästä Kalla- veden lahdesta kaupungin luona. Kuopio on ainakin toistai- seksi lajin pohjoisin löytöpaikka (62° 54' pohj. lev.) Suomen valtiollisten rajojen piirissä. Karjala. Laatokan puolisessa Karjalassa verijuotikas elää ainakin Käkisalmen luona olevissa vesissä. Niissä löysin matkälla viime kesäuä kaksi kapp., toisen (13 p. heinäk.) Kaar- 32 Levandet; Verijuotikkaan levenemisestä Suomessa. 5. X. 1907. lahdessa, Riihilahden selan perukassa, toiseii (17 p. heinäk.) kaupungin luona olevassa matalassa lahdessa. Molemmat ve- det övat Vuoksen lahtia. Edellisessä paikassa laji esiintyi he- vosjuotikkaan ja kotiloitten (Limncea, Paludina^ Planorhis) seurassa pehmeällä rannalla, jossa oli rikasta vesikasvillisuutta, ruovistoa, lumpeita y. m. Saraanluontoinen ou jälkimäinen- kin lahti. E.:lle on ilmotettu, etta Pälkjärvestä myytiin juotikkaita Sortavalaan. Venäjän Karjalassa laji myös on ilmotettu löytyväksi. V. 1868 ilmestyneessä teoksessaan (2) Aänisj arven eläimistöstä Kessler kertoo, etta verijuotikas luotettavien henkilöitten il- motuksien mukaan tavataan Aunuksen kuvernementin suo- vesissä, ja etta se A. K, Gtintherin todistukseu mukaan on levinnyt Aänisjärven pohjoispäähän saakka Povenetsin ympä- ristöön, Ohimennen maiuittakoon, etta Plotnikowin (4) luet- telossa Pietarin eläintieteellisen museon juotikaskokoelmasta ei kuitenkaan mainita mitään löytöpaikkaa Venäjän Karjalast a tai pohjoisesta Venäjästä yleensä. Yleensä käy siis edellisestä selville, etta verijuo- tikas on levinnyt maamme etelä- ja keski-osissa Kuo- pioon eli noin 63° pohj. lev. saakka. Suotavaa olisi muu- ten saada lisätietoja sen mahdoUisesta esiintymisestä vieläkin pohjoisemmassa samaten kuin sen yleisyydestä ^) nykyaikana levenemisalueensa eri osissa. Kirjallisuus. 1. R(abbe), F. J., Om tillgängen på blodiglar i Finland. Notisblad för läkare och pharmaceuter. Helsingfors 1858. N:o 6. ^) Reinholm sanoo tutkiniuksensaylipäätenosottavan, etta laji tavataan epäilcmättömästi vähintäin 33:ssa laniinessa ja vesistössä, hyvin todennäköi- sesti ll:ssä muussa vedessä ja jonkinlaisen todennäköisyyden mukaan 9:ssä. Karjala ja Viipurin lääni jäivät häneltä tutkimatta, mutta arvelee, etta suurin runsaus tavattaneen Hämeessä ja Satakunnassa. Mötet den 2 november 1907. 33 2. Kessler K., MaTepiajibi mh nosHaHia OHeaccKaro osepa ii oöo- HeaccKaro Kpaa. (Aineksia Äänisjärven ja sen ynipäristön tuntemiseksi.) — S:t Petersburg 1868. 3. Spoof, A. R., Notes about some in Finland found species of non- parasitical Worms (Turbellaria, Discophora et Oligochaeta fennica). Åbo 1889. 4. Plotnikow, V., Glossosiphoniidae, Hirudinidaeet Herpobdellidae ilu Miisée zoologique de TAcadéniie Inipériale des sciences. Annuaire du musée zoolog-iquc. S:t Petersburg 1905. Mötet den 2 november 1907. Enligt af skattmästaren afgifven kassarapport utvisade Sällskapets rörliga kapital en behållning af Fmk 8,820: 60. Sedan senaste möte hade de zoologiska samlingarna fått emottaga gåfvor af följande personer: doktor H. Feder ley, studenter R. Forsius, R. Frey, Th. Grönblom och V. Jääskeläinen, fröken E. Malinen, doktor E. Reuter och student A. Wegelius. Till de botaniska samlingarna hade sedan senaste möte lämnats gåfvor af student P. Brofeldt, lektor E. J. Buddén, magister O. Collin, amanuens H. Lindberg, fil. kand. A. Palmgren och student H. Rancken. Ylioppilas E. W. Suomalainen näytti punaisen ahvenen {Perca fluviatilis L.), joka oli saatu Espoon Gallträsk'istä ^Vx 1907, ja jonka Kalastusmuseolle oli lahjoittanut kauppias J. Cedergren. Student Richard Frey omnämnde, att ett exemplar af Doros conopseus Fabr., som tidigare icke var känd från Finland, hade infångats sommaren 1907. af student T h. Grönblom i Birkkala nära Tammerfors (Satakunta). 3 34 Lerander, Anursea aculeata Ehrbg var. cochlearis M. Voigt. 2. XI. 1907. Doktor K. M. Levander föredrog: Anuraea aculeata Ehrbgr var. cochlearis M. Voigt. Im Jahre 1901 entdeckte M. Voigt in deu Holst-Mooren bei Plön iu Holstein eine zwischen Sphagnum lebende Anu- rcea-Form, welche UDter dem obigen Namen, also als eine an Anurcea cochlearis Gosse erinnernde Varietät der A. aculeata Ehrbg, von ihm in seiner 1904 erschienenen Arbeit ^) beschrieben kam sie und abgebildet wurde. Dieselbe intressante Form fand ich wieder am 8. Juli 1907 bei der zoologischen Station zu Tvärminne in einer kleinen, ebenfalls mit Sphagnum bewachsenen Wasserpfutze, welche sich in einer Felsenklaft, nicht weit vom Meeresufer, vorfand. Zusammen mit Anurcea serrulata und anderen Rotatorien kam sie daselbst ziemlich zahlreich vor. Die finländischen Exemplare entsprechen fast vollstän- dig der von M. Voigt gegebenen Beschreibung und den von ihm gegebenen Abbildungen, nur möchte ich bemerken, dass die vom genan nten Verfasser vermissten Querleisten der mitt- leren Plätten ausgebildet waren. Im Vergleich mit A. aculeata zeigt sich (Fig. 1 a), dass die zweite und vierte Platte durch sekundäre Querleisten in je zwei geteilt sind, so dass die Gesammtzahl der mittleren Plätten sich auf 6 beläuft. Es ist jedoch hervorzuheben, dass die Querleisten, wie auch alle anderen Plattengrenzen, nur schwach hervortreten, d. h. viel weniger scharf als bei A. serrulata und normalen Formen von A. aculeata und A. cochlearis. Besondere Variationen in der Täfelung wurden von mir nicht bemerkt. Wie bei den hol- steinischen Exemplaren lief auch bei den von mir gesehe- nen das Hinterende des Panzers in einen unpaaren Dom aus, welcher stets etwas schräg nach links gestelit war. Dem entsprechend zeigt sich der TJmriss des Panzers etwas unsym- metrisch, iudem der linke Seitenrand etwas verkiirzt im Ver- gleich mit dem rechten erscheint. •) Voigt, Max, Die Rotatorien und Gastrotrichen der Umgebung von Plön. Forschungsberichte aus der Biologischen Station zu Plön, Teil XI, Stutt- gart 1904, S. 86, Taf. III, Fig. 31 a, b. 2. XI. 1907. Levander, Anursea aculeata Ehrbg var. cochlearis M. Voigt. 35 a. b. c. Anurcea aculeata Ehrbg var. cochlearis M. Voigt. a. Dorsalansicht. b. Ventralansicht. c. Von der linken Seite gesehen, mit Subitanei. Vergrösserung 465 : 1. Die Dimensionen des Panzers dieser Varietät betragen nach M. Voigt: Länge 152 fi, Breite 53 fj,. Länge der Me- diandornen 40 (a, Länge des Enddorns 23 jli. Hiermit stimmen die Grössenverhältnisse des Panzers der finländischen Exem- plare ganz gut uberein. Bei fiinf Exemplaren, a — e, die gemessen wurden, fand ich die folgenden Dimensionen, in /.i: b. e. Totallänge des Panzers: Breite des Panzers: Länge der Mediandorne: Länge des Enddorns: Das Ei ist sehr gross, kurz oval, 63—68 /t läng und 45- 47 fl breit. 44 150 155 151 148 .58 60 57 54 60 36 29 36 19 18 18 22 21 36 Levander — Brenner. 2. XI. 1907. Zusatz. Seitdem die obenstehende Mitteilung in der Sit- zung der Gesellschaft stattfand, holte mir Herr Professor J A. Palmen Anfang December 1907 freundlichst eine Planktonprobe, welche aus derselben Wasserpf 'iitze gefisclit war, in welcher die in Rede stehende Anu7'(ea-Form während des Sommers gefunden wurde. Die Planktonprobe entfaielt keine lebende Anurseen mehr, aber die wenig macerierte BeschafFen- heit einiger au fgef andenen^ Exemplare zeigte. dass die Tiere erst neulich (wahrscheinlich während des Transportes iindAuf- enthalts im Zimmer) gestorben waren. Die G-estalt und Grösse der December-Exemplare waren dieselben wie im Sommer. Eier sah ich in dieser Probe nicht. Rektor M. Brenner föredrog om Periodiska aberrationep hos granen (Picea exeelsa (Lam.) Link). Ett par gånger tidigare har jag vid frågan om afvikande granformer, såsom f. virgata, f. oUgoclada och f. hrevifolia, så- som min åsikt framhållit, att dessa former endast vore tillfäl- liga, af yttre ofördelaktiga förhållanden framkallade aberratio- ner, äfvensom påpekat hurusom dessa abnormiteter hos en del exemplar visat sig kunna gifva vika antingen för normala bild- ningar eller för någon annan abnorm form. Då jag nu åter denna sommar varit i tillfälle att observera ett par likartade fall, ber jag att här få med några ord återkomma till denna sak. Uti en mot söder starkt sluttande, sten bunden, tät bland- skog af hufvndsakligen resliga smärta björkar och yngre gra- nar med någon här och där stående äldre fura anträffades af mina söner Alf och Widar på Svartbäck i Ingå socken en egendomlig gran, hvaraf jag är i tillfälle att här förevisa en afbildning. Från nedersta delen af denna gran utgå, såsom teckningen utvisar, långa fågreniga v^V^a^a-formade, med nå- got uppsvällda korta sidogrenar närmast spetsen försedda gre- nar, upptagande ungefär en fjärdedel af trädets höjd. De när- mast högre belägna, angefär en tredjedel af stammen uppta- 2. XI. 1907. Brenner, Periodiska aberrationer hos granen. 37 gande grenarna äro betydligt kortare och något oligoclada-^OY- made, men med längs grenarna och i deras spetsar på något afstånd från hvarandra anordnade täta gyttringar af korta, tjocka, sekundära grenar, på afstånd liknande nystan eller stora knutar. Ofvanom dessa grenar vidtager en följd af starkt förlängda årsskott med ännu kortare och svagare förgrenade grenar, men utan grenknutar, och slutligen i toppen åter en tät anhopning af mycket korta och förtjockade grenar. Liksom på en tidigare af mig beskrifven gran från Svartbäck virgata- och oligoclada-grenar, omväxla här alltså dylika med en tredje, genom knutlikt anhopade korta och tjocka sidogrenar karak- täriserad grenform, hvilken man till åtskillnad från de två nyss nämnda kunde kalla f. noclosa. Att ett patologiskt fall här föreligger, synes vara uppen- bart, men hvilka orsaker härtill medverkat låter sig svårligen med bestämdhet afgöras. Att döma af det öfverhufvudtaget frodiga utseendet och de väl utvecklade barren synes någon egentlig brist på näring ej hafva förefunnits, om ej möjligen under de första åren, då i-irr/rtto-grenarna anlades och utveck- lades, och särdeles under åren före de sista synas gynnsamma förhållanden hafva ägt rum. Några yttre ingrepp, vare sig af människor eller djur, har ej heller kunnat varseblifvas. Åter- står möjligen att såsom orsak till no dos a- gxensivn-a. och de där- med korresponderande uppsvällda korta sidogrenarna i de lika- ledes förtjockade y^V^ato-grenarnas spetsar antaga någon till- fällig störing vid näringens upptagande, exempelvis genom rottrådarnas och hårens förstöring eller delvisa skadande i följd af häftig tjällossning eller plötslig isbildning om våren, i öfver- ensstämmelse med det af F. Thomas i uppsatsen „Vom Notjahr einer jungen Fichten" framhållna erfarenhetsrönet, att närings- störingar, som inträffa under maj och juni månader, medan följande års skotts utveckling befinner sig i sin början, åstad- komma en förkortning af dessa skott med på normalt afstånd från hvarandra sittande fåtaligare barr, utan att inverka på dessas längd, hvaremot störingar under hösten, då skotten re- dan äro färdigt anlagda, förorsaka en förkortning af såväl dessa som de härigenom tätt hopträngda barren. 38 Brenner. — Lindberg. 2. XI. 1907. Af en helt annan art är afvikelsen hos den andra af de nämnda granarna. Detta, på något afstånd från det föregående trädet växande träd, hufvudsakligen en kortbarrig form med den vanliga förgreningen, ådagalägger tydligen genom sina smala, risiga, med korta barr försedda, lafbelupna grenar bri- stande näring eller ett svagt rotsystem såsom orsak härtill, men visar tillika genom sin frodiga topp med längre barr, att svag- hetstillståndet nu, åtminstone för någon tid, är öfverståndet, sannolikt genom rötternas framträngande till gynnsammare jordmån. Äfven denna periodiska växling af barrens längd utvisar, i öfverensstämraelse med tidigare af mig framhållna skäl, den kortbarriga granformens endast tillfälliga, af yttre, främmande inflytelser framkallade natur. Af såväl dessa som tidigare af mig framhållna observa- tioner synes alltså framgå, att de med namnen virgata, oligo- clada, hrevifolia och glonieridmis (såvida nämligen de lusus glomerulans Kihlm. karaktäriserande, med knutlikt anhopade smågrenar försedda grenarna äro af samma slag som ofvan omtalade no(^05a-grenar) betecknade formerna icke utgöra några systematiska grupper af likartade, en viss inneboende egenart manifesterande individer, utan endast tillfälliga, af olika yttre inflytelser framkallade, än likartade, än olikartade abnormiteter hos individer af den systematiska gruppen Picea excelsa (Lam.) Link, där än den eua, än den andra af de resp. gren- eller barrformerna förhärskar, men af hvilka äfven hos andra indi- vider två eller flere periodiskt kunna aflösa hvarandra. I anledning af föregående meddelande redogjorde ama- nuens Harald Lindberg för en egendomlig form af gran, observerad invid Nygård i Österby, Kyrkslätt, där den före- kom på en torr, stenig skogsbacke tillsammans med normalt vuxna granar. Trädet hade en höjd af 5 a 6 meter. Den ne- dersta delen var alldeles normal med grenar och barr af van- lig längd (barren 15 — 20 mm), medan den öfre delen (från 1 m uppåt) hade korta grenar med korta barr (6—9 mm), lika dem hos 1. hrevifolia. Rektor M. Brenner demonstrerade vidare ett fall af prolifikation hos en på Svartbäck i Ingå numera förvildad, %}. % -f^. :. ■ -*'ri^-. ';;- ^,'i^^^'^f;:_^'V^^fS-^^«'^-'^^'^^^ ■■«5r^-7*r Q. Arvia>«on liitcirs Gran med virgata», nodosa* och o/(j?oc/ada'grenar från Ingå, Svartbäck. 2, XI. 1907. Brenner. — Montell. 39 lad Rosa-diVt, med från blommornas midt utväxta blad- eller blombärande nya skott, där en del af nyskottbladen missbil- dats i form af unga lönnblad. Inlämnades följande, af forstmästare Justus Montell författade uppsats: Några för Lappmarken nya häckfåglar. Den gångna sommaren har i ornitologiskt hänseende bju- dit på rätt mycket af intresse här uppe i höga norden. Ej mindre än fyra fåglar, hvilka tidigare alls icke eller blott säl- lan blifvit iakttagna i finska Lappland, ha nu uppträdt häc- kande här. delvis till och med i ej ringa antal. Eåkan (Corvus frugilegus L.). Under de fem år jag vistats i Muonio har jag årligen observerat denna art. Den har infunnit sig redan tidigt på våren i början eller medlet af april och då rätt ofta observerats invid gårdar och byar till- sammans med kråkor och skator, hvaremot den under somma- ren visat sig mera sällan. Under den förflutna sommaren har jag emellertid rätt ofta varit i tillfälle att iakttaga arten på en äng alldeles invid min bostad. Dag efter dag såg jag få- geln återkomma till samma ställe. I början kommo alltid två tillsamman, sedan mest blott en. Efter att en tid hafva varit alldeles försvunna, återkommo de i medlet af juli och voro då fem stycken, af hvilka tre voro ungar. Nu uppträdde de åter dagligen på ängen, där de vandrade omkring och sökte sin föda. I slutet af juli reste jag bort på omkring fyra veckor, och då jag återvände, såg jag till en början ej till mina råkor. Efter någon tid visade de sig dock och stannade till den 11 september. Då det är högst sannolikt, att de i juli och om hösten sedda råkorna voro desamma, som hela försommaren vistats i trakten, nu tillökade med sina ungar, torde jag ej fara alltför vilse, om jag påstår, att Corvus frugilegus denna sommar häckat i Muonio. Men icke blott i Muonio, utan äfven i norra Kittilä har arten häckat denna sommar. Från dessa trakter har jag näm- 40 Montell, Några för Lappmarken nya liäckfåglar. 2. XI. 1907. ligen fått tvenne ägg, hvilka af finnaren visserligen nppgåfvos vara korpägg, men utan tvifvel tillhöra här ifrågavarande art. Då jag, för att öfvertyga karlen om hans misstag, visade ho- nom verkliga korpägg, vidhöll han i alla fall sitt påstående och försäkrade att fågeln, som lämnade boet, var svart som en korp, ehuru den nog förefallit honom väl liten. Karlen, som redan tidigare flera gånger sålt mig ägg, har alltid visat sig vara fullt pålitUg, hvarför det ej heller nu är troligt att han försökt bedraga, i synnerhet som det gällde en sådan bagatell som två stycken korpägg. Aggen äro betydligt mindre än vanliga kråkägg samt af mörkare blågrön färg och till formen mer aflånga. De öfver- eiisstämma med Sundmans af bildning såväl till storlek som form och färg, dock äro fläckarna större och glesare. Boet, som hittades i medlet af maj, innehöll fyra ägg och var beläget i en mindre tall invid en myräng nära Korkalo gård invid gränsen mot Enontekis. Ej långt från detta ställe observerade jag en råka den 14 april, sannolikt en af dem, hvilkas bo sedan hittades. Staren (Sturnus vulgaris L.). Äfven staren har de se- naste åren upprepade gånger visat sig i olika delar af Lapp- land, Våren 1903 erhöll jag ett illa medfaret exemplar från Peltovuoma by i Enontekis, hvilket enligt uppgift hittats dödt på snön, och den 19 april år 190.'i infann sig en ensam stare utanför mitt fönster i Ylimuonio by, där den sedan uppehöll sig ända till den 12 maj. Marken var då ännu snöbetäckt, men på gårdsplanen, där jag höll mina renar tjudrade, hade af allehanda aflfall bildat sig stora mörka fläckar, där staren med förkärlek höll till. För att få fågeln att stanna utkastade jag små köttbitar m. m. och upphängde en holk, men icke desto mindre försvann den en vacker dag. Bättre synes arten hafva trifts i Kittilä kyrkoby denna sommar. Enligt uppgift af forstmästare Björkman m. fl, har ett par häckat därstädes och till boplats valt en knut å do- marebostället. Återstår nu att se, om den återkommer nästa sommar. Enligt Mela och Kolthof f-Jägerskiöld har staren ti- digare funnits häckande nordligast vid Uleåborg i Finland, vid 2. XI. 1907. Montell, Några för Lappmarken nya häckfåglar. 41 Östersund och Umeå i Sverige samt i Norge undantagsvis ända uppe vid Vardö. Tornfalken {Falco tinnunculus h.). En och annan gång har denna falk äfven tidigare iakttagits i finska Lappmarken. Så har den år 1867 skjutits i Muonio den 21 juni (Palmen och Sahlberg) samt flere gånger i Kemi lappmark, där den häckade i juli 1897 (K, Ehnberg). Då arten denna sommar upp- trädt rätt talrikt i Muonio och äfven annorstädes i Lappmar- ken, upptar jag äfven denna art bland de för finska Lapp- land nya häckfåglarna. Redan den 13 maj observerade jag en tornfalk i Muonio kyrkoby och såg den sedan upprepade gånger på olika ställen i Muonio. Mitt antagande, att den skulle häcka på orten, besannade sig den 7 juni, då jag ej långt från min bostad hittade ett bo med ej mindre än 9 ägg, beläget i toppen af en tall på en myrlagg. Boet, som var lätt åtkomligt, var nybyggdt. Aggen äro till färgen ovanligt ljusa med stora, knappt sammanhängande, bruna fläckar. Senare erhöll jag ett annat bo, funnet den 22 juni och innehållande endast två, starkt rufvade ägg. Till näste hade användts ett gammalt, endast omkring fyra metei- ofvan marken beläget skatbo. Äggen äro betydligt mörkare och påminna mera om dem hos i^a/co og^aZo?^ än de tidigare funna, men hade pojken, som hittade boet, ut- satt en snara och fångat honan, hvarför intet tvifvel om ar- ten föreligger. Att döma af äggens ringa antal och den sena årstiden samt äfven däraf, att en så stor anspråkslöshet vid val af bo ådagalagts, ser det ut som om det senare boet till- hört samma par som det förra, i synnerhet som det hittades blott ett par tre kilometer från det förra boet. Senare på sommaren observerade jag ofta tornfalkar, mest ungfåglar, bl. a. vid Kuttanen by, ej långt från Kare- suando VVIII, mellan Enontekis kyrkoby och Näkkäläjärvi ^'VIII, vid Vuontijärvi by ^VviII, allt i Enontekis, den 19 au- gusti i Kyrö by i Kittilä samt åtskilliga gånger i Muonio. Senast såg jag arten den 14 september, då jag sköt ett ungt exemplar. Horn ugglan {Asio otus h.). Talrikast af nykomlingarna har horuugglan uppträdt. Det är i synnerhet i trakten af 42 Montell. — Suomalainen. — Lindberg. 2. XI. 1907. Ylimuonio by i Muonio, som arten iakttagits i stort antal, men äfven från andra delar af Muonio ha uppgifter om artens före- komst inlupit samt äfven ägg utbjudits. Endast i närheten af Ylimuonio ha mig veterligen sex bon hittats, de flesta all- deles invid byn. I samtliga fall ha gamla skatbon kommit till användning. Af bekvämlighets- eller andra skäl ha ugg- lorna afkastat taket från skatbona, innan de inredde dem för sig. Enligt Kolthoff- Jägerskiöld har hornugglan tidigare funnits nordligast i Wasa samt nära Luleå ^^/^ 1835. Den har således nu häckat betydligt nordligare än vanligt. Edellisen johdosta ilmoitti ylioppilas E. W. Suomalai- nen tavanneensa kottaraisen (Sturnus vulgaris L.) sangen yleisenä ja runsaslukuisena viime kesänä (1907) useissa pai- koissa Savossa ja Karjalassa. Pohjoisimmista paikoista mai- nittakoon: Rääkkylä Paksuniemi ja Kirkonkylä; Joensuu; Kon- tiolahti; Taipale; Liperi (tavattoman runsaasti); Savonranta; Rantasalmi, Pyyvilä (^^/^ tuhansia parvissa, poikaset jo lento- kykyisiä) ; Leppävirta; Kuopio; Vehmersalmi; Heinävesi; Tuusniemi; Kaavi (suuria parvia). Lisäksi ilmoitti esittäjä tavanneensa Liperin kirkonkylässä ^^/e 1907 peltovariksen {Corvus frugilegns L.)ja metsävarpusen (Passer montamis L.), jotka kaikesta päättäen pesivät siellä. Edellinen oleskeli våris- ja naakkaparvessa muutamalla pellolla, ahkerasti kulettaen ruokaa nokassaan, jälkimäinen, jota oli 3 kpl., haki ruokaa maantien sillalla keskellä kirkonkylää. Amanuens Harald Lindberg lämnade följande medde- lande om CalamagTostis gracilescens Blytt. För någon tid sedan emottog jag af fil. kand. Ernst Häyrén en Calamagrostis-torm från Kvistholmen invid Björne- borg. Exemplaren voro insamlade af honom den 2 juli 190L Vid närmare granskning af det rika material, som inlämnats i och för utdelning i „Plantöe Finlandise exsiccatse", fann jag, att 2. XI. 1907. Lindberg, Calamagrostis gracilescens Blytt, 43 det tillhörde den form, som hos oss och i allmänhet i nor- den gått under namnet C. gracilescens Blytt. Hvad som genast frapperade mig var, att alla exemplaren voro fullkomligt sterila, ej ett enda hade ståndarknapparna öppiia, oaktadt desamma befunno sig i bästa stadium af blomning. Vid företagen mik- roskopisk undersökning af en större mängd ståndarknappar visade sig innehållet så godt som odugligt, endast ett fåtal pollenkorn voro normala. Då alla de insamlade exemplaren voro sterila och såväl till habitus som karaktärer intogo en inter- mediär ställning mellan C. neglecta (Ehrh.) Fr. och C. lanceo- lata Roth, föreföll det mig uppenbart, att de tillhörde kom- binationen C. lanceolata X neglecta. Vid därpå företagen granskning af det material, som hos oss bestämts till C. graci- lescens Blytt och finnes uppbevaradt å härvarande museum, visade det sig, att alla exemplaren utan undantag hade slutna, skrumpna ståndarknappar med odugligt eller så godt som odug- ligt pollen. C. gracilescens, sådan den fattats hos oss, är sålunda tydligen af hybrid natur. Ifrågavarande form har länge varit mig gåtfull. Oaktadt jag rest mycket omkring i särskilda delar af landet och haft min uppmärksamhet fäst vid kritiska former af Calamagrosti- des^ har jag påträffat C. gracilescens endast en enda gång. Hvad jag sett såväl ute i naturen som i herbarier af den- samma har synts mig mycket olikartadt. C. gracilescens' säll- synta uppträdande och stora variabilitet torde också bekräfta nyss uttalade åsikt, att densamma är uppkommen genom bastardering. Då C. lanceolata ingalunda är vanlig hos oss, medan däremot C. purpnrea Trin. {C. pJiragmitoides Hn.) är ytterst allmän och ymnig i särskilda delar af landet, är det högst sannolikt, att hvad hos oss kallats C. gracilescens dels är C. lanceolata X neglecta, dels C. neglecta X purpurea. Sär- skildt en del exemplar från Österbotten, där C. purpurea är en karaktärsväxt på dikeskanterna å de odlade torfmarkerna, tillhöra utan ringaste tvifvel den senare kombinationen; redan den täta vippan och växtens groflek tyda härpå. Ett hithö- rande, af M. Brenner taget exemplar (Ob, Limingo äng, 21. 8. 1869) har E. Hult i musei samling särskilt som ny art och å den af honom skrifna etiketten betecknat detsamma 44 Lindberg, OalaniagTOstis g-racilescens Blytt. 2. XI. 1907. som „Calamagrostis fennica n.sTp. {=: C. stricta X lanceolata?)'', A samma exemplar har S. Almquist gjort följande anmärk- ning: „af mig aldrig sedd form, synes stå närmast strida (stricta X lanceolata?)^'' samt följande anteckning af senare da- tum (3 jan. 189(3): „kan väl hända, att det är lanceolata X ncglecta, men jag kan efter förnyad granskning ej finna något bestämdt skiljemärke från gracilescejis^ vida formkrets (om ej kanske den smala och mycket täta vippan?); torde väl därför vara försiktigast att tills vidare föra den till gracilescens'''' . En ännu mer tydlig C. neglecta X purpurea är den form, som C. W. Fontell insamlat i Pedersöre i Om; den långa, täta, i gråbrunt och grönt brokiga vippan och hela växtens groflek angifva otvifvelaktigt nämnda hybrida ursprung. Att i hvarje enskildt fall afgöra, om i C. gracilescens jämte C. neglecta in- går C. lanceolata eller C. purpurea, torde ej vara lätt utan att veta tillsammans med hvilkendera arten den växer. I finska samlingen finnes C. gracilescens från följande ställen: Al, Finström, Godby, in prato humido, 23. 7. 1878, legg. A. Arrhenius et A. O. Ki h Iraan (det. S. Alm qu ist). Torde kanske snarare vara C. neglecta X purpurea än G. neglecta X lanceolata; C. purpurea växer åtminstone vid Godby, C. lan- ceolata har jag ej sett därstädes. ^5, Mynämäki, 29. 6. 1897 och 2. 7. 1897, A. K. Caj än- der. Synas vara C. lanceolata X 7ieglecta. N, Kyrkslätt, Veikkola, 6. 7. 1886, M. Brenner. San- nolikt C. lanceolata X neglecta. Ik, Valkjärvi, Pähkinämäki, kärr i Suontaka-dalen, 16. 7. 1894, H. L. Torde vara C. neglecta X purptirea. St, Björneborg, Välisanta, 5. 7. 1901, Ernst Häyrén; Björneborg, Kvistholmen, 2. 7. 1901, Ernst Häyrén. Tillhöra med all sannolikhet C. lanceolata X neglecta. Kl, Valamo, in litore limoso lacus Ladoga», 1. 7. 1881, Th. Sselan. Sselan anmärker särskildt, att exemplaret växte tillsammans med C. lanceolata och C. stricta {neglecta). Här loreligger sålunda ej något tvifvel, att ej exemplaren skulle vara C. lanceolata X neglecta. De påminna äfven genom "vippans violetta, glänsande färg om formerna från Mynämäki, 2. XL 1907. Lindberg. Calamagrostis gracilescens Blytt. 45" Kyrkslätt och Björneborg, hvilka jag som nämndt ville be- trakta såsom C. lanceolaia X neglecta. Om, Pedersöre, på järnvägsbanken 1 km från Jakobstad, 15. 7. 1898, C. W. Fontell. Dessa exemplar äro af Fontell bestämda till C. gracilescens och tillhöra utan ringaste tvifvel, såsom ofvan redan nämndes, kombinationen C. neglecta X purpurea. Oh, Limingo äng, 21. 8. 1869, M. Brenuer. Jämför ofvan ! Ks, Kuusamo, 18(34, B. A. Nyberg (det. S. Almquist). Torde möjligen vara C. neglecta X purpurea. Då det var af intresse att se originalexemplaren af C. gracilescens Blytt, tillskref jag professor N. Wille i Kristia- nia med anhållan att få mig desamma tillsända. De mig god- hetsfullt öfversäuda originalen härstammade alla från den i Norges Flora, del 1, p. 89, uppgifna originallokalen, EUingsrud- myren i närheten af Kristiania. Enligt meddelande af profes- sor Wille har växten sedan ingenstädes blifvit funnen i Norge. Alla de hitsända exemplaren voro tagna af M. N. Blj^tt år 1842; senare har den sålunda ej blifvit återfunnen. Formens mycket sällsynta uppträdande äfven i Norge låter sig bäst förklaras genom antagandet af dess hybrida natur. Blytts exemplar äro också, i likhet med de finska, habituellt mycket olika hvarandra och, såsom jag väntade mig, alldeles sterila. Ej ett enda af de talrika stånden hade öppna ståndare och nor- malt pollen, utan såsom de finska exemplaren slutna, skrumpna ståndarknappar med odagligt eller så godt som odugligt pollen. I Ne u mans flora, där rektor S. Almquist bearbetat det svåra Calamagrostis-^\'éi\i.tet, upptages C. gracilescens såsom art; dess- utom upptagas bastarderna C. neglecta X purpurea och C. lan- ceolaia X neglecta, om hvilken sistnämnda framhålles, att den är svår att med karaktärer begränsa från C. gracilescetis, ehuru den synes skild. Dessutom omnämnes en bastard, som tolkats såsom C. epigejos X gracilescens. Då Blytts originalexemplar synbarligen äro C. lanceo- lata X neglecta, synes det mig, att C. gracilescens Blytt bör beteckna denna kombination och således C. gracilescens Blytt såsom art bortfalla. Kombinationen C. neglecta X piirpurecv 46 Lindberg — Poppius. 2. XI. 1907. skulle åter enligt S. Almquist i Neumans flora vara det- samma som C. Angennannica Lsest. och C. Hueheneriana Whe. Vidare förevisade amanuens Harald Lindberg en täckvinge af Pterostichus vermiculosus Mén. från Dryas- aflag-ring- på Karelska näset. Under sistlidne sommar besökte jag den tidigare af mig påträffade fyndorten för glaciala växtrester nedanför Linnan- mäki prostgård i Kivinebb socken på Karelska näset för att erhålla en fullständig profserie i och för botanisk undersökning. För resultaten af denna undersökning skall framdeles redogö- ras, nu må endast omnämnas fyndet af en intressant skal- baggsrest. Vid proftagningen fann jag nämligen vid sönder- brytandet af den på växtrester synnerligen rika sandaflagrin- gen en täckvinge af ett egendomligt och särdeles karaktäristiskt utseende, hvarför jag medtog densamma i och för bestämning. Jag lämnade sedermera den funna vingen till amanuens B. Pop- pius, som genast igenkände densamma såsom tillhörande Pterostichus vermiculosus Mén., en utpräglad tundraform, västli- gast känd från Petschoraområdet. Vid det tidigare tillfälle, då jag redogjorde för i)r?/«5-aflagringen ifråga, fäste jagsärskildt uppmärksamheten vid att resterna af alla funna växter voro synnerligen små, något som uppenbarligen tydde på särdeles ogynnsamma förhållanden, då aflagringen bildades (Medd. Soc. pro F. et Fl. Fenn. 24, sid. 99). Fyndet af nämnda högarktiska skalbagge lämnar ytterligare bevis för antagandets riktighet. I anslutning härtill framhöll amanuens B. Poppius det ovanligt stora intresse fyndet af Pterostichus vermiculosus Mén. ägde äfven i djurgeografiskt afseende. Talaren hade tidigare på grund af sina forskningar rörande coleopterernas utbred- ning dragit den slutsatsen, att vissa uti den nordligaste delen af vårt taunaområde förekommande högnordiska coleopterer borde uppfattas såsom relikter från en tid, då ett arktiskt kli- mat var rådande uti en stor del af landet och en arktisk fauna Mötet den 7 december 1907. 47 här förekom. Denna uppfattning hade blifvit motsagd af sär- skilda andra författare, hvilka betraktade de nämnda i Lapp- land funna arterna såsom relativt sent från öster inkomna immigranter. Det af amanuens Lindberg gjorda fjnidet, hvars riktiga bestämning var höjd öfver allt tvifvel, ådagalade på det tydligaste, att föredragarens åsikt varit den riktiga. Mötet den 7 december 1907. Till inhemska medlemmar invaldes redaktören, öfverste V, Bränder (föreslagen af doktor V. F. Brotherus), stations- inspektor O. Bränder (föreslagen af amanuens Harald Lind- berg), student Pekka Brofeldt (föreslagen af professor Fr. Elfving) och student Vidar Brenner (föreslagen af amanuens Harald Lindberg). Till sin. representant i Delegationen för de veten- skapliga föreningarnas hus utsåg Sällskapet professor J. A. Palmen och till suppleant doktor V. F. Brotherus. Enligt af skattmästaren ingifven kassarapport utvisade Sällskapets rörliga kapital en behållning af Fmk 8,778: 10. Till publikation anmäldes: Richard Frey, Die Dipteren-Fauna Ålands. Alma Keso, tJber das Alter und die Wachstumsverhält- nisse der Reiser in Tavastland. A. J. Siltala, Zur Trichopteren-Fauna von Savolaks. A. J. Siltala, Uber die Nahrung der Trichopteren. Sedan novembermötet hade de zoologiska samlingarna fått emottaga gåfvor af följande personer: häradshöfding de 48 Järvi. — Elfving. — Palmen. — Österlund. 7. XII. 1907. la Chapelle, elev H. Clayhills, preparator Wilh. Dahl- berg, doktor H. Federley, student Th. Grönblom, rådman W. Heimbiirger, student A. H. Haeggström,Högliolmens djursamlingar, student V. Jääskeläinen, fyrmästare Karls- son, doktor K. M. Levander, amanuens H. Lindberg, pos- sessionat T. Lindeberg, doktor A. Luther, professor O. M. R.euter, elev A. Sallmén, fiskeriinspektör J. Alb. Sand- man, preparator O. Sorsakoski, fil. mag. S. Stenius. fil. kand. V. T om minen, student E. Va ren, student A, Wege- lius och herr M. Wegelius. Till de botaniska samlingarna hade sedan senaste möte gåfvor inlämnats af järnvägstelegrafist K. Holmberg, fil. kand. E. Häyrén samt studenter K. Linkola, H. Ranc- ken och A. Wegelius. Maisteri T. H. Järvi näytl.i kokoelman professori Alex. v. Nordmann-vainajan toimituttamia, suurella huolella ja tai- dolla tehtyjä värikuvia suomalaisista ja etelä-venäläisistä hämä- häkeistä. Kuvat olivat aikoinaan (v. 1870) joutuneet Berlinin yliopistolle, mutta övat ne nyt joutuneet vaihdon kautta takai- sin eläintieteelliselle museolle. Professor Fr. Elfving förevisade exemplar af Sderoii- nia TrifoUorum Erikss., insamlade af forstmästare K. O. Elf- ving i Kronoborg. Svampen hade här på ett med TrifoUum praiense L. bevuxet fält dräpt klöfvern å en areal af ett tio- tal kvadratmeter. Arten, som observerats äfven i Lappträsk och Saarijärvi, har måhända en vidsträckt utbredning i landet och är väl ställvis orsaken till att klöfverodlingen misslyckas. Professor J. A. Palmen omnämnde, att nötkråkan, Niici- fraga caryocatactes L., senaste höst förekommit i trakten af Tvärminne Zoologiska Station i västra Nyland. Lotsålderman Albert Österlund hade insändt ett meddelande om en hvitfisk (Beluga leucas Pall.), som den 28 sistlidne september omkr. kl. 6 e. m. af flere lotsar iakttagits på fjärden strax öster om Tvärminne lotsplats. Djurets längd pröfvades vara minst 4 meter och bredden nära 1 meter. 2. XII. 1907. Montell. — Frey. — Forsins. — Levander. 49 Från forstmästare Justus Montell hade ingått ett med- delande om att ett exemplar af Upupa ejjops L. den 13 sep- tember skjutits i Hetta by i Enontekis. Vidare hade den 19 i samma månad ett annat exemplar skjutits i Muoslombolo b}'' på svenska sidan af Muonio älf, ej långt från Muonio Ylikylä. Student Richard Frey afgaf berättelse öfver en med understöd af Sällskapet sommaren 190G företagen exkursions- resa till Åland samt omnämnde, att materialet af insamlade Diptera, som numera föreligger fullständigt bearbetadt, visat sig omfatta 808 arter, däribland 60 för landet och 8 för ve- tenskapen nya. Från med. stud. Runar Forsius inlämnades ett medde lande om några Chalastogastra, funna sommaren 1905 af fil. mag. Rolf Krogerus i Kittilä lappmark. Nya för Finlands naturalhistoriska område voro Pontania tenuiiarsis Konow 5, P. arcticornis Konow, Amauro7iematus poppii Konow, A. ceger Konow $, A. arcticus Thoms., hvartdera könet, och Lygceone- matus strandi Konow. Andra anmärkningsvärda fynd voro Pteroniis Tcriegeri Konow $, tidigare hos oss tagen i Helsinge och Karislojo af föredragaren, samt Amauronematus villosus Thoms. £, tidigare tagen af J. A. Palmen i Lappland. Med. stud. Runar Forsius hade vidare meddelat, att K. Pfankuch i „Zeitschr. fur systematische Hymenopterolo- gie und Dipterologie" för år 1907, första häftet, sid. 17, från Finland beskrifvit en ny Cteniscus-Sirt, Ct. mhiuiulus, h vilken i Gravenhorsts samling burit nsncanet Trgphoji flavomaculatus ■Grav. var. 3. Doktor K. M. Levander lämnade ett meddelande om Entamoeba huccalis (v. Prowazek). I K. Kisskalts och M. Hartman ns lärobok: „Praktikum der Bakteriologie und Protozoologie", Jena 1907, auföres, att „nästan hvarje män- niska härbärgerar denna amceba i sin munhåla, där den lefver i tandbeläggningen, i synnerhet i kariösa tänder". Med an- 4 50 Levander — Sola. 7. XII. 1907. ledning häraf har jag under loppet af denna hösttermin sär- skilda gånger undersökt tandslemmet hos en person och hvarje gång kunnat konstatera förekomsten af ifrågavarande, af v. Prowazek år 1904 beskrifna amoeba, som jag jämväl de- monstrerat under min denna höst hållna föreläsningskurs öfver djuriska parasiter. Förmodligen är arten icke mindre allmän i Finland än i Berlin och annorstädes. Ylioppilas A. A. Sola näytti muutamia Sieniä Etelä-Suomesta : 1. Dothiora sphceroides (Pers.) Fr., jonka hän vast'ikään oli löytänyt Alppilasta lähellä Helsinkiä. Kysymyksenalainen discomyceteihin luettava sieni osottautui makro- ja mikrosko- pisessa tarkastelussa täysin samallaiseksi kuin Rabén hors fin Fungi Europsei Exsiccati n:o 754, samoinkuin yhtäpitäväksi teoksessa E,abenhorst's Kryptogamenflora von Deutsch- land, Oesterreich und der Schweiz, I, 3, s. 109, annettujen selityksen ja kuvien kera. Viimemainitun suhteen lisättäköön vain, etta itiöt olivat hiukan siinä ilmotettua suuremmat, ollen 22—29 X 8—9 (i. Tämän sienen oli esittäjä tavannut kasvavana Po})ulus tre- mula'n lahoavilla oksilla, yhdessä pyrenomycetin Valsa nivea (Pers.) Fr. kera, jonka seurassa sen mainitaankin usein esiin- tyvän. Ennen se on löydetty m. m, Pyreneiltä, Karpateilta ja Ruotsista, mutta meiltä, mikäli kirjallisuudesta saattaa päät- tää, ei ole tunnettu koko sukuakaan. 2. Fomitopsis ohducens (Pers.) Karst., josta K a r s t e n'in mukaan Polyporus connatus Fr. on vain kehittyneempi muoto. Tämä sieni on kuluvana syksynä ollut varsin yleinen Helsin- gissä, esim. Bulevardinkadulla, Kaisaniemessä ja Kasvitieteelli- sessä tarhassa, joissa Acer platanoides' en lahoja kohtia peittää sen valkeat lautat. 3. Polypilus caudicinus (SchsefF.) Karst. (= Polyporns sulphureus (BuU.) Fr.), jonka maist. H. Lindberg viime 7. XII. 1907. Sola. — Grönblom. 51 kesänä oli löytänyt Valkjärveltä Ik. — K a r s t e n on mai- ninnut sen ainoastaan alueista Al ja Ab. Ylioppilas Thorwald Grönblom esitti: Uusia tulokkaita Suomen perhosfaunalle : 1. Diloha coeruleocephala L. Löysin eräällä perhoseks- kursioonilla yllämainitun perhosen (ef) 7 p:nä lokak. 1907 istu- massa erään puurakennuksen seiuällä Kankurinkadulla, Helsin- gissä. — Yliopistou perhoskokoelmissa on meillä 2 kpl. täta samaa lajia, jotka ennen övat kuuluneet Wasastjernan kokoelmaan ja hanen tiedonantojeusa mukaan olisivat löydetyt Pohjaumaalta, mutta mitään varm oj a tietoja niistä ei ole. Kun ne sitäpaitse övat ilman minkäänlaista lippua, joka tavalla tai toisella viittaisi niiden löytöpaikkaan, ja Wasastjernan ilmoitukset useinkin övat epävarmoja, voi nytkin hyvällä syyllä olettaa, etta näiden eksemplaarien suhteen on tapahtu- nut jokin erehdys, ja etta ne luultavimmin övat meidän rajo- jemme ulkopuolelta. — J. afTengströra taasen ilmoittaa perhosluettelossaan (Catal. Lepid. faun. fenn. praec. 1869.), etta Diloha coeruleocephala kyllä on tavattu Pietarin tienoilla, mutta ei Suomessa. Kun sitäpaitse „Suom. Perhosissa" (J. E. A r o) ei mitään mainita tästä perbosesta, vaan on se ehkä juuri epävarmana kotiraaisena lajina jätetty teoksesta pois, voi siis pitää nyt löydettj^ä Suomelle uutena. Mitä muuten tulee tämän lajin levenemiseen, on se S t a u- dinger-Rebe Tin luettelon mukaan tavattu koko Euroopassa (lukuunottamatta napapiiriäja Andalusiaa) ja Vähässä-Aasiassa. Skandinaviassa se ei ole harvinainen Tanskassa, etelä Eaot- sissa ja eteläisimmässä Norjassa; pohjoisin löytöpaikka Uplanti (Aurivilliu s'en mukaan). Meidän löytöpaikkamme, Hel- sinki, sijaitsee samalla leveysasteella, kuin viimeksi mainittu maakunta. Systematisessa suhteessa muutamat perhostutkijat asettavat tämän lajin kehrääjien joukkoon ja tarkemmin sinipääkehrää- jiin (Dilobinw), mutta useimmat vievät sen vökköihin. 52 Grönblom. — Poppius. 7. XII. 1907. Tämä uusi tulokkaamme on myöskin vahinkohyönteinen, sillä S c h m i d t - G ö b e rin (Die schädl u. ulitzl. lusecteu. II Abth., 1881) mukaan toukka elää useimmilla hedelmäpuilla, erittäinkin liiumu-, omena- ja kirsikkapailla, mutta myös muilla lehtipuilla, syöden keväällä puhkeavia silmuja, kukkia ja myö- hemmin lisäksi lehtiä, joten se lukuisammin esiintyessä voi ai- kaansaada melkoista vahinkoa. — Perhonen lentelee elo- ja syys- kuussa (A u r i v i 1 1 i u s'en mukaan), mutta myös lokakuussa, kuten tässä mainittu, aivan vahingoittumaton eksemplaari to- distaa. 2. Odontosia {Lophopteryx) camelina L. ab. gira/fina Hubn. Tämä maallemme uusi muunnos on paljon tummempi meillä yleisesti esiintyvää päämuotoa. Sen etusiivet övat mus- tahkon ruskeat, takasiivet ja takaruumis harmaanruskeat. Sen löysi Pirkkalassa (Ta) 7 p:nä lieinäk. 1907 yhteiskoulun oppi- las H. C lay h i 11 s. 3. Xanthia citrago L. ab. fasciata n. ab. Muuten pää- muodon kaltainen, mutta etusiivissä keskiloma keskiviivan ja ulomman poikkiviivan välissä kokonaan punertavan ruskea, paljon tummempi pohjaväriä. — Kasvattamalla X. citragohi toukkia, jotka eivät ole harvinaisia alkukesällä lehmuksilla, Nikkilän saarella Pyhäjärvessä, Pirkkalan pitäjässä (Ta), sain päämuodon ohessa myöskin 2 kpl, ylläselitettyä poikkeavaa muotoa. Toinen näistä kuoriutui 25 p:nä elok. 1900 ja samoi- hin aikoihin kuoriutui toinenkin, mutta valitettavasti tuhosivat sen Dermestes-tonkat, sen ollessa levityslaudalla. Koska käsi- kirjoissa en ole tavannut tällaista muunnosta ennen selitettynä, ja se sentään kiinnittää haomiota puoleensa, ölen antanut sille nimen fasciata syystä, etta tuo tumma vari muodostaa ikään- kuin vyön siiven yli. Amanuens B. Poppius föredrog: ijber einig-e Variationserscheinungen Im männlichen Ge- schlecht bei Agabus (Gaurodytes) arcticus Payk. Bei mehreren Ägahus-Arten sind die ct^-chen, sekundäran Greschlechtscharaktere sehr konstant und fiir die Art eigen- 7. XII 1907. Poppius, Einige Variationserscheinungen. 53 tiimlich. Diese Charaktere trifft man, wie bekannt, an den Klanen der Vorderfiisse, die entweder in besonderer Weise gekrummt, öder auf der Unterseite mit augenfällig ausgebil- deten Zähnchen bewafifnet sind. Oft werden diese Merkmale hervorgehoben bei der Unterscheidung mit einander nahe ver- wandter Arten. Soweit es iiberhaupt bis jetzt bekannt ist, scheinen in der Tat diese Charaktere wenigen Variationen unterworfen zu sein. Eine sehr aulFallende Ausnahme in die- ser Hinsicht scheint a ber Agahus (Gcmrodytes) arcticvs Payk. zu machen. Diese in den borealen und arktischen Teilen Eurasiens sehr weit verbreitete Art zeigt nähmlich in verschiedenen Gegenden einige bemerkenswerte Variationen, die wohl verdienen, näher besprochen zu werden. Zuerst mag hier eine kurze Darstellung der Verbreitung dieser Art folgen. In den nördlichen Gegenden von Skandinavien, Finland, auf der Halbinsel Kola und auf Kanin ist diese i^rt häufio; und dringt in Finland nach Siiden bis etwa 62° n. Br. vor. Von hier scheint ihre Verbreitung in Nord-Sibirien weit gegen Osten ausgedehnt zu sein. M ä k 1 i n ^) und J. S a h 1 b e r g -) flihren sie aus dem unteren Jenissej-Gebiete auf, wo sie nicht selten vorzukommen scheint. Zu dieser Art gehört auch mit grösster Wahrscheinlichkeit der von Motschulsky'^) aus Hamar-Daban in der nördlichen Mongolei beschriebene Agahus alpinus. Sharp erwähnt 1. c, pag. 526 diese Art ausserdem aus Schottland, Elsass und Nord-Amerika (?). In den Samm- lungen der Universität zu Helsingfors befinden sich ausserdem vier Exemplare aus Ajan am Ochotsk'ischen Meere. Hieraus können wir wohl schliessen, dass dieser D^^tiscide iiber das ganze nördliche Eurasien verbreitet ist, obgleich keine An- gaben hiertiber bekannt gewordeu sind. Von grossem Interesse sind nun die oben kurz erwähnten Variationen der männlichen Geschlechtscharaktere. Bei der 1) Koagl. Sv. Vet. Ak. Handl., Band 18, N:o 4, p. 22. *) Ibid., Bd 17, N:o 4, p. 56. ^) Sohrenks Reise II, p. 102, pl. 7, fig. 2, — Siehe auch Sharp, Aquatic-Coleoptera, p. 757. 54. Poppius, Einige Variationserscheinungea. 7. XII. 1907 nordeuropäischen Form, die zuerst von P a y k u 1 1 beschrieben worden ist, hat die kiirzere, innere Klaue auf der Unterseite eine ganz kleine, stumpfwinkelige, zahnförmige Erweiterung (fig. 1). Bei den sehr zahlreichen Exemplaren, die ich aus Nord-Schweden, Finland, von der Halbinsel Kola, sowie auch von der Halbinsel Kanin gesehen habe, scheint diese Erweite- rung sehr gleichförmig aufzutreten. Wesentlich änders geformt ist die innere Vorderklaue bei der nordwest-sibirischen Form. Letztere ist von S a h 1 b e r g 1. o. näher beschrieben und als var. sihiricus benannt. Sie wiirde zahlreich auf den Tundren des unteren Jenissej-Gebietes gefunden, und alle Exemplare waren einander betreffs der Form der Klauen gleich. Von diesen Exemplaren habe ich zwei Mäiinchen gesehen, die nur in dieser Hinsicht von der ijordwest-europäischen Form abweichen. Auf der Unterseite der inneren Klaue ist ein kraftiges, deutlich winkelig hervortre- tendes Zähnchen zu sehen (fig. 2). Noch mehr weicht die ost-sibirische Form aus Ajan ab. Bei den drei von dort stammenden Mäunchen, die ich gesehen habe, ist die innere Vorderklaue ganz gleichartig gebaut. Die Spitze ist etwas spitzer als bei der europäischen Form. Ganz merkwiirdig ist die Ausbildung des Zähnchens auf der Unter- seite. Dasselbe ist weit vorgezogen, gross und breit und an der Spitze ziemlich breit abgerundet (Fig. 3). In anderen Hinsichten unterscheiden sich diese Exemplare nicht von der europäischen Form. Da dieselbe sehr augenfällig betreffs der Sexual-Charaktere des ef ist, verdient sie mit einem besonde- ren Namen belegt zu werden und zwar bezeichne ich dieselbe als var. ochoticus n. var. 7. XII. 1907. Poppins, Einige Variationserscheinungen. 55 Diese drei Formen von arcticus weichen also betrefifs der cf-chen Sexual-Charaktere bedeutend von einander ab. Interes- sant ist ferner die verschiedenartige Verbreitung, die dieselben haben. Sie sind wohl als besondere geographische Formen anzusehen, wie es ja oft der Fall mit solchen Arten ist, die eine grosse Verbreitung haben. Unter den arctischen Arten sind aber solche Beispiele selten, was wohl dadurch za erklä- ren ist, dass sie unter verhältnissmässig gleichartigen Bedin- gungen in den verschiedenen Gegenden vorkommen. Von grossem luteresse wäre es, eine nähere Untersuchung der oben angefuhrten Merkmale an Individuen anderer, zwischenliegen- der Gebiete anstellen zu können. Es ist nicht anzunehmen, dass die eben erwähnten Formen in von einander isolierteu Gebieten vorkommen. Obgleich diese Art in den zwischen- liegeuden Gegenden noch nicht nachgewiesen ist, diirfen wir wohl mit grösster Wahrscheinlichkeitdie Vermutung aussprechen, dass sie, in Analogie mit anderen hochnordischen Arten, dort zu iinden sein wird. Ohne Zweifel wird es sich herausstellen, dass auch solche Gegenden zu finden sind, wo eine grössere Variationsfähigheit betreffs der Klauen bei den Individuen auftritt. Es scheint aber diese Art in einigen Gegenden in In- dividuen-Gruppen aufzutreten, die sich schon stärker difFe- renziert haben, und wo diese DifFerenzierung dazu gefuhrt hat, besondere und konstante geographische Formen hervorzurufen. Diese Variationen sind jeden falls merkwlirdig in der Hinsicht, dass die t^ keine merkbareu Verschiedenheiten besitzen, die eine Umwandlung des cT in angefuhrter Eichtung hervorrufen wiirden. Dieser Fall bietet ausserdem ein Beispiel dafiir. dass ein Organ sich in verschiedenen Gegenden des Ver- breitungsgebietes in einer besonderen Eichtung kräftiger entwickelt, in diesem Falle von Westen nach Osten an Starke zunehmeud. 56 Luther, Planaria alpina Dana in Lappland. 7. XII. 1907 Doktor A. Luther föredrog: ijbep das Vorkommen von Planaria alpina Dana in Lappland. Nach den hochinteressanten Arbeiten iiber die Verbrei- tung von Planaria alpina in Centraleuropa, die vonKennel, Voigt, Thienemann und zahlreichen anderen Verfasseru ^) veröffeutlicht wurden, musste es wichtig erscheinen, die Verbrei- tung dieser Art möglichst genau kenneu zu lernen. Durch die Entdeckung der Alpenplanarie bei Bei-gen durch Thiene- mann 2) und in dem schwedischen Hochgebirge in Torue- Lappmark und Lule-Lappmark durch v. Hofsten^) diirfen wir mit Sicherheit annehmen, dass die Art in postglacialer Zeit sich sukzessive iiber die Skandiuavische Halbinsel verbrei- tet hat, wenngleich sie später durch das wärmere Klima auf das Hochgebirge zuriickgedrängt wurde, wo sie heute noch in den kalten Bächen giinstige Lebensbedinguugen findet. Die Annahme v. Hofstens (p. 9), „dass Pl. alpina tiberall in den nordschwedischen Hochgebirgen verbreitet ist", ist gewiss berechtigt. Sie gewinnt dadurch eine fernere Stiitze, dass die in Rede stehende Art auch im Sarek (= Sarjek)- Gebirge (Lule Lappmark) vorkommt. Herr Dr. B. R. Poppius, welcher im vergangenen Sommer als Entomologe mit derHamberg'- schen Expedition dieses Gebirge bereiste, hatte aufmeine Bitte hin seine Aufmerksamkeit auch auf das Vorkommen von Pla- narien in den dortigen Alpen bächen gerichtet. In der Tat gelang es ihm in der Flechtenregion des Berges „Pårte-fjäll unter Steinen in einem stark strömenden Schmelzwasserbach" eine Planarie zu entdecken, die dort in grosser Menge vorkam. Einige mir freundlichst zur Untersuchung libergebene Exem- plare gehören, wie ich glaube mit Sicherheit annehmen zu diir- ') Die Litteratur iiber diese Art bis 1906 findet sich zusammengestellt in: A. Thienemann: Planaria alpina auf Riigen und die Eiszeit. X Jah- resbericht d. Geogr. Ges. zu Greifswald, 1906, 82 p., 1 Tafel, 2 Karten. ») 1. c. ') N. v. H of sten. Planaria alpina im nordschwedischen Hochgebirge. Arkiv för zoologi utg. af K. Svenska Vetensk.-Akad. i Stockholm, Bd. -1, N:o 7, 1907, 11 p. 7. XII. 1907. Luther, Planaria alpina Dana in Lappland. 57 fen, zu Pl. alpina. Diese Individuen, Mitte Juli gesammelt, sind sämmtlich steril und von geringer Grösse. Uber das Vorkommeu der Alpenplanarie in Finland lie- gen bisher keine Angaben vor. Trotzdem ich seit Jahren meine Aufmerksamheit auf die drei Arten: Plan. alpina, Polycelis cor- nuta und Plan. gonocephala gerichtet hatte, gelang esmirnie in Siid-Finland eine derselben zu entdecken, die beiden ersteren auch nicht in Quellen mit relativ niedriger Temperatur. In der Tat sind die Aussichten, diese Formen im siidlichsten Teil von Finland als Relicten anzutreffen, recht gering, da der grösste Teil dieser Gegenden erst spät (uach der ZzYorma-Periode) aus den Fluten des Meeres auftauchte. Dagegen konnte man erwarten Pl. alpina in Lappland anzutreffen, da sich vermuten liess, dass wenigstens die höheren Berge daselbst von dieser Art bewohnbare Wasserläufe besitzen wurden. Herr Stud. A. B. Ensiö (Nyman), der im Sommer 1905 zusammen mit zwei anderen jungen Zoologen Exkursio- nen in Lappland unternahm, sammelte daselbst auch an vier Fundorten Planarien, deren Bearbeituug er mir freundlichst iiberliess. Es zeigte sich, dass drei von den Proben Pl. alpina enthielten, u. z. waren die Fundorte folgende: N:o I. Pallastunturi (Berg in der naturhistorischen Pro- vinz Lapponia Kemensis), Regio alpina, Bach Vatioja. ^s/yi. Dicht oberhalb des Fundortes lag noch reichlich Schnee. N:o 2. Ailigastunturi (Berg im Kirchspiel Utsjoki, Prov. Lapponia Inarensis), Regio subalpina, in einem von Salix-Gre- biisch beschatteten Gebirgsbache. ^s/vn. N:o 3. Kirchspiel Utsjoki, Regio alpina (nähere Angaben fehlen). Auch diese Tiere waren sämmtlich jung, ohne Spur von Geschlechtsorganen. Die Wasserläufe, die das Tier beherberg- ten, haben ihren Ausfluss teils in den Bottnischen Meerbusen durch den Fluss Kemijoki (N:o 1), teils in das Eismeer durch den Tana älf (Tenojoki) (N:o 2 und 3). Man darf also wohl die Vermutung aussprechen, dass Pl. alpina auch im finnischen Lappland eine bedeutende Verbreitung besitzt. Gestiitzt auf die wichtigen Funde von Pl. alpina auf Rii- gen, vor allén Dingen aber auf Möen, haben Thienemann, 58 Luther, Flanaria. alpina Dana in Lappland. 7. XII. 1907 Brinkmanu*) und v. Hofsten unter Beriicksicbtigung derin postglacialer Zeit stattgehabten Niveau- und Klimaschwan- kungen Skandinaviens die Ansicht ausgesprochen, dass die in Rede stebende Art gegen Ende der YolcUa-Zeit öder während des frtiheren, kalten Teils der Äncylns-Zeit liber Dänemark nach Skandinavien eingewandert sei. Gegen diese Ansicht wird sich schwerlich ein Einwand erheben lassen ^). Bei dem jetzigen Stånd unserer Keuntnisse von der Ver- breitung der Alpenplanarie liegt die Versuchung nahe zu be- haupten, dass diese Art auch nach Finnisch-Lappland iiber Dänemark und Skandinavien einwanderte. Vorderhand wird man jedoch gut tun einen solchen Schluss zu vermeiden. Es wäre nämlich denkbar, dass Pl. alpina dem E.uckzug des In- hmdseises folgend auch östlich von der Ostsee nordwärts vor- drang und von hier aus Lappland besiedelte, wobei sie irgendwo im Norden den iiber die skandinavische Halbinsel eingewander- ten Tieren begegnete. Die während der Yoldia-Ze\t existieren- den Verbindungen der Ostsee mit dem Weissen Meer durch den Ladoga und den Onega sowie weiter nördlich sind noch viel zu wenig bekannt um den Schluss zu erlauben, dass sie dem Vordringen ein untibersteigbares Hiudernis entgegenstell- ten. Sie wiirden um so weniger in's Gewicht fallen, wenn es •) A. B ri n k m a n n : Om Planaria alpina'?, Förekomst i Danmark. Vidensk. Meddel. fra den naturh. Foren. i Köbenhavn 1907, 10 p. *,i In der Litteratur wiirde auch die Frage erörtert, ob sich Fl. alpina etwa den Ufern des Aucylussees entlang verbreitet hat. Briukmann (1. c, p. 7, 10) verrautet, dass dieses nicht der Fall war, und fiihrt als Argument das von Thienemann (Die Tierwelt der kalten Bäche und Quellen auf Riigen, nebst einem Beitrag zur Bachfauna von Bornholm; Mitth. d. naturw. Ver. £. Neupom- meru u. Riigen, 38 Jahrg., (1906) 1907) konstatierte Fchlen der Art in kalten Bächen auf Bornholm an, v. Hofsten (1. c. p. 8) dagegen findet es nicht unwahrscheinlich, dass Pl. alpina im Ancylussee gelebt hat. Diese Frage ist eng verkniipft mit derjenigen, ob der Ancylussee in der Tat, ^vie besonders M u nt h e es annahm, ein Siisswasserbecken war. Von zoologischer Seite sowohl (Erl. Nordenskiöld: Östersjöns nutida sötvattensmolluskfauna jämförd med Ancylussjöns. Bih. t. K. Svenska Vet.-Akad. Handl., Bd. 26, Afd. IV, N:o 11, 13 p., 2 Taf.) wie auch von botanischer (H. Lindberg: Kvartärfloraus utveck- ling i Finland, Medd. af Soc. pro Fauna et Flora Fennica H. 33, 1907, p. 76—77) wurden einer solchen Auffassung gegcniiber Zweifel erhoben und (Norden- skiöld) die Ansicht ausgesprochen, dass das Wasser dieses Sees brackisch war. 7. XII. 1907. Luther, Poppius och Luther. 59 sich erweisen sollte, dass, wie v. Hofsten (p. 9) es anuimmt, auch ein passiver Transport der Art auf kiirzeren Strecken stattfin- den könnte. Die Möglichkeit einer Einwanderung uach Lapp- land von Siidosten her ist also nicht ohne weiteres in Abrede zu stellen. Es bleibt abzuwarten, ob zukiinftige Fuude von Pl. alpina in Russisch-Karelieu eine solche Möglichkeit zur Wahrscheinlichkeit erheben öder nicht. Herrar B. E,. Poppius och A. Luther gjorde följande meddelande rörande Det finska museets däg-g-djursamling. Nyare undersökningar hafva såsom bekant mer och mer ådagalagt den stora betydelse ett ingående studium af geogra- fiska varieteter och lokalraser äger för djurgeografin. Hvad vårt land vidkommer, så bör materialet för sådana studier främst sökas i finska museet. Man måste därför fråga sig, i hvad mån detta motsvarar de kraf, som billigtvis kunna ställas på detsamma. Under innevarande termin hafva vi genomgått Universi- tetets samling af finska däggdjur och däröfver upprättat en katalog. För att åskådliggöra, i hvilken mån områdets olika naturhistoriska provinser (enligt Herbarium Musei Feunici) därvid visat sig vara representerade, hafva vi uppgjort nedan- stående tablå. Därvid har allt material, såväl uppstoppade exemplar och skinn som äfven spritlagda djur, kranier, horn etc. tagits i betraktande. Såsom synes, är antalet i samlingarna förvarade djurar- ter frän de skilda delarna af landet mycket olika. Medan vi från Nyland äga 38 species och antalet sådana från provin- serna Ta, Ab, Sa, Lkem, Om, Kl och Sb varierar från 11 till 20, representeras provinserna Ka, Ik, Kb, Ok, Ob, Le af 5 — 10 arter, 10 andra provinser af 1 — 4 arter, och från On, Ks och Kk äga vi intet material. Det är klart, att våra ekonomiska resurser icke tillåta oss att till samlingarna förvärfva exemplar af våra största 60 Poppius och Lnther, Finska museets däggdjur. 7. XII. 1907. I Al Ab N Ka Ik St Ta Sa Kl 01 Oa Plecotus anritus L. Vesperngo rmirinns L. borenlis Nilss. Tespertilio nattereri KuhI. mystncinus Leisl. dauhentoni Leisl. Talpa europcea L. Crossopus fodiens Pall. Sorex vulgaris L. pygmceus Pall. Erinaceus eiiropceus L. Sciuropterus volans L. Sciurus vulgaris L. Myoxus quercinns L. Sminthus subtilis Pall. ilftts ratlus L. decumanus Pall. musculus L. sylvaticus L. minutus Pall. Ärvicola glareola Schreb. rufocanus Sundw rntilus Pall. nmpJiibius L. ratticeps Keys. & Bias. agrestis L. Myodes lemmns L. schisticolor Lilljeb. Castor fiber L. Lejms fimidus L. europceus Pall. i'>Zisr Zj/mx L. Foetorius erminea L. nivalis L. piiforius L. lutreola L. Musteln martes L. (t?J Fauna arctica, T. II, p. 495, Taf. III, Fig. 1. 1. II. 1908. Poppius, Zur Kenntnis derHiimmel-Fauna der Halbinsel Kanin. 87 Von Bomhns Icvpponicus wurde fast ansschliesslich die Haupttorm mit gelblicher Farbe auf dem Hinterkörper gefuu- den. Einzelne Ubergänge zar var. pratlcola Kirby wurden auch gefangen, typische Stiicke der letztgenaanten Form aber nicht gesehen. Öehr einzeln wurde die var. glacialis Friese ^), mit schwarzer Abdominal-Spitze, beobochtet. Eines dieser Exemplare zeichnet sich iiberhaapt diirch eine stark me- lanistische Farbe des Hinterkörpers aus, indem die sonst gelb- lichroten Stellen der Oberseite stark mit schwarzen Haaren bemengt sind, wodurch die helle Farbe sehr undeutlich her- vortritt. Die var. glacialis erwähnt Friese nur aus Nowaja Semlja. Im uordöstlichen Fennoscandia kommt sie nicht vur. — Auch B. 10,2)2)01^0 US besucht die verschiedensteu Bltiten. Sehr häufig werden Salices (S. 2)hyliccefolia, lanata, glauca) aufgesucht, ebenso Oxytropis, Astragahis, Pedicularis la2)po7iica, sudetica, verticillata, Petasites, Vaccinia, Bartsia, CastiUeja, Delphiniiim elatum, Silene acanlis u. a. Wie in allén hochnordischen Gegenden fiihren die Hum- meln auch hier während des kurzen, hellen Sommers ein sehr tätiges Leben. Nicht nur am Tage, sondern auch in der Nacht känn man sie in Beschäftigung sehen, obgleich dann bei wei- tem nicht so viele in Bewegung sind. Dank der kräftigen Behaai-ung des Körpers köunen sie auch bei niedrigeren Tem- peraturen, \vo andere Insekten nur wenig zu sehen sind, in Bewegung sein. Sonnenschein ist ebenfalls nicht fiir ihre Ausfliige notwendig, denn auch wenn die Sonne während mehrerer Tage nicht zum A^orschein gekommen ist, sieht man sie umherfliegen. Nur kräftigere und andauernde Eegenwetter scheinen sie zu vermeiden. Sie halten sich dann an geschiizten Stellen auf. Bei starken Nebeln, die an den Kanin-Kiisten sehr häufig sind, känn man sie umherfliegen sehen. So beob- achtete ich einmal Ende Juli, dass zahlreiche Exemplare der beiden Arten abends umherflogen und Bltiten besuchten, ob- gleich der Nebel so dicht war, dass man kaum 20 m. vorwärts sehen konnte. Uberhaupt scheinen in arktischen Gegenden die Hummeln jeden Augenblick zu benutzen, um ihre Arbei- 0 1. c. p. 494, Taf. III, Fig. 8. 88 Poppius, Zur Kenntnis der Humniel-Faiina der Halbinsel Kanin. 1. II, 1908. ten ausfuhren zu können. Uber die Enfcwickelungsverliält- nisse der Hummeln in arktischen Gegenden ist bis jetzt sehr wenig bekannt. Einige Autoren geben an. dass hier aucb ^ wäh- rend des Sommers entwickelt werden, andere heben aber her- vor, dass solche nicht öder sehr selten zu beobachten sind. So erwähnt S p a r r e - S c h n e i d e r, dass B. hirhyellus in den Umgebiingen von Tromsö im nördlichsten Norwegen keine c^ hervorbringt, da er solche während 20 Jahren nicht gefun- den hat. Diese letztere Angabe scheint mir, soweit ich es auf der Halbinsel Kanin, wie auch neulich in den Hochgebirgen von Nord-Schweden habe finden können, richtig zii seiu. Auf der Halbinsel Kanin wurden bis Mitte August keine $ ge- sehen, nar grosse q, waren zu finden. Es ist kaum wahr- seheinlich, dass späterhin solche sich entwickelt bätten, da um diese Zeit die Vegetationsperiode schon sehr vorgeschritten ■war. Nester wurden jedoch nicht gefunden, weshalb natiirlich diese Sache nicht ganz sicher ist. In den schwedischen Hoch- gebirgen war der Fall derselbe. Auf das Hummelleben daselbst werde ich in einer späteren Arbeit zurlickkommen. Dass je- doch c^ erzeugt werden können, ist keineswegs ausgeschlossen ; in gewöhnlichen Jahren, wo die Witterungsverhältnisse we- niger giinstig sind, diirfte dieses wohl nicht der Fall sein. Wäh- rend besonders giinstiger und warmer Sommer ist es aber sowohl möglich, wie auch wahrscheinlich, dass 5 erzeugt wer- den, Es ist ferner zu bemerken, dass nicht nur von B. hir- hyelhis, sondern auch von B. la^rponicus auf Kanin keine y gefunden wurden. In den nördlichsten AValdgebieten sind solche, z. B. in Nord-Finland und auf der Halbinsel Kola, reichlich nachgewiesen worden. Als Anhang will ich hier noch die in Nord-Finland und auf der Halbinsel Kola gefundenen Farbenvariationen von B. laxiponicns erwähnen. Hier ist diese Hummel iiberall häufig, sowohl auf dem Flachlande, wie auch in den Gebirgen. Am häu- figsten und fast ausschliesslich kommen hier die Hauptform und die var. ])raticola Kirby, sowie Zwischenformen zwischen denselben vor. Nar äusserst selten ist die dunkle var. lucju- hris Friese^) beobachtet, indem nur ein Exemplar gefunden ») I. <•. Taf. III, Fig. 10 a. 1. II, 1908. Poppms. — Brenner. 89 worden ist, und zwar wurde dasselbe Ende Jani 1899 auf dem Gebirge Taotasch bei Nuortjaur in West-Kola von mir erbeutet. Rektor M. Brenner förevisade och föredrog om Några Linnsea-former i Finland. TJti sitt nyligen utkomna förtjänstfulla, praktfullt illustre- rade arbete: „Linncea borealis L. Species polymorpha et po- lychroma" bar professor V. B. Wittrock redogjort för icke färre än 140 svenska former, förutom underformer, af Linnés älsklingsört, den af honom själf tidigare genom namnet Lin- nciea unica såsom den enda betecknade Linnsean. I främsta rummet tagande hänsyn till kronans färgför- hållanden, har prof. Wittrock därjämte iakttagit och redo- gjort för dess form och storlek samt för fodrets och bladens olikheter, att icke nämna de mera undantagsvisa afvikelserna hos fruktifikationsskotten och andra abnormiteter. Intresserad af att erfara, i hvilken mån den finska Lin- ■Wrt^a-floran öfverensstämmer med den svenska, har jag företa- git mig att med ledning af prof. Wittrocks diagnoser och afbildningar jämföra de sålunda bekantgjorda svenska for- merna med mig tillgängliga lefvande eller för ändamålet sär- skildt preparerade exemplar från Ingå socken af Nyland. Härvid har det icke lyckats mig att finna flere än två former, som skulle i allo öfverensstämma med någon af de svenska, den ena med en form från Stockholmstrakten, den andra med en Lycksele lappmarks form. Men jämte det jag för öfrigt kunnat konstatera den stora mångfalden hvad beträffar of van anförda karaktärer, har jag tillika på lefvande material varit i tillfälle att observera vissa egenheter med afseende å kronans så att säga yttre skulptur. Redan den första af mig undersökta Linnaäan, en erythro- chrom form enligt Wittrock, företedde på kronans vägg tydliga veck, af hvilka en del på yttre sidan visade sig som fåror, andra åter som framstående kanter eller åsar. Fårorna, 5 till antalet, motsvarade inskärningarna emellan brämets fli- 90 Brenner, Några Linnfea-foriner i Finland. 1. II. 1908. kar (sinus-fåror) och sträckte sig från pipbasen ända till in- skärningen, åsarna åter motsvarade de 5 flikarna och sträckte sig från pipens bas nästan ända ut till flikens spets. Hos en annan form, en f. mesochroma Wittr., observera- des endast fåror, 10 till antalet, nämligen de ofvan nämnda 5 sinus-fårorna, och dessutom 5 med dessa alternerande fåror längs flikarnas midt (lobus-fåror), sträckande sig från pipbasen till flikeus midt eller litet därutöfver. En tredje form, åter en f. erythrochroma, visade endast svagt markerade 10 fåror, en fjärde, äfven erythrochrom, inga eller svaga fåror, en på hvarje Hik, och lika många dem mot- svarande kanter på pipen lägre ned, andra korta, stundom en- dast gropformiga fåror under sinus, än tätt under denna, än lägre ned vid basen, och andra slutligen endast en jämn, kuUrig yta, utan några fåror eller kanter. Utan att af dessa fä hittills observerade fall vilja draga några slutsatser i systematiskt afseende, har jag dock ansett mig böra fästa uppmärksamheten vid äfven denna sida af den hos ifrågavarande växt iakttagna mångformigheteu. Själffallet måste hithörande observationer, liksom den af Wittrock för undersökning af kronans insida anvisade klyf- ningen, ske på friska, nyss upptagna eller ändamålsenligt för- varade exemplar, och resultatet genast antecknas. Så snart kronan börjat slakna och falla ihop eller skrynklas, förvanskas de karaktäristiska vecken och försvinna naturligtvis helt och hållet vid dess pressning, hvarjämte klyfningen och pressnin- gen härigenom försvåras och färgen försvagas eller förändras Hvad för öfrigt kronans färgförhållanden beträffar, hvilka af Wittrock befunnits hos de skilda formerna vara så konstanta, att han på dem grundat icke blott de af honom uppställda specialformerna, utan äfven de sektioner, uti hvilka dessa for- mer af honom grupperats, har jag hos en af de för Sverige och Finland gemensamma formerna, f. amoenula Wittr., fun- nit dem vara så varierande, att lämpligheten af deras använd- ning såsom form- eller sektions-karaktärer torde kunna ifråga- sättas. De olika färgerna gult, rödt och hvitt ersätta nämligen hos olika exemplar af denna form i olika förhållanden hvar- andra, och i följd häraf uppträder till och med det i systema- 1. II. 1908. Brenner, Nägra LiniUTea-former i Fiuland. 91 tiskt hänseende som så viktigt ansedda honungstecknet under olika forna och storlek. Bekräftar sig vid framtida undersök- ningar denna erfarenhet äfven med afseende å andra former, kommer antagligen antalet af systematiska former att i följd af sammanslagningar i någon mån reduceras. Jämte det jag ber att för Sällskapets här närvarande med- lemmar få framlägga exemplar af ifrågavarande former, tillå- ter jag mig till publikation meddela de beträffande dem af- fattade diagnoserna. Af de fyra sektioner, hvari hela arten Linnwa horealis L. af AVittrock indelas, näml. 1. PoUochromce. med äfven på in- sidan öfvervägande hvita eller hvitaktiga kronor, 2. Xantho- chromce, med äfven utom det gula honungstecknet och pipbasen gulfläckiga eller strimmiga kronor, 3. Mesochromce, med afseende å färgen stående emellan sekt. 1 och 4, samt 4. Erythrochro- mce, med på insidan öfvervägande röda kronor, äro endast de två sistnämnda här representerade, nämligen Erythrochromoi med G former och 1 underform samt Mesochromce med 3 for- mer och 2 varieteter. Till undvikande af upprepning af artnamnet L. horealis L. anföras i det följande endast formernas namn. L. jugosa. Erythrochroma; corolla 9 — 9,5 mm longa, 8 — 9,5 mm lata, oblique infundibuliformis parte superiora amp- liatamargine apicibusque loborum subrecurvatis, externe rosea, parte inferiore ad sinus limbi usque 5 sulcis jugis ad medium loborum usque vel ultra porrectis alternantibus instructa,inte r ne pulchre purpurea, vix visibiliter angustissime albo-marginata, signo nectareo in labio in fe ro citrino — vitellino, 5 mm longo, 3 mm lato, obovato, confluente, lobis ovatis, 4 mm longis, 3 — 3,2 5 mm latis, vel in labio sup er o parum latioribus; se- pala lineari-lanceolata, subobtusa, 2,5 — 3 mm longa, viridia — brunneo-viridia; folia rotundato-ovata, maxima 10 — 12 mm longa, 9,5 — 10 mm lata, in utroque margine 1 — 2-dentata, parce lougipilosa. — Ingå Svartbäck in pineto aprico. L. subjugosa. Erythrochroma; corolla H,5 — 9,5 mm longa, 8 — 10 mm lata, oblique obconica — infundibuliformis parte superiore dilatata, margine apicibusque subrecurvatis, externe pallide rosea, subesulcata vel in lobis limbi 5 sul- 92 Brenner, Ntigra Linntea-former i Finland. 1. II. 1908. cis tenuibus angululis tubi eodem niimero respondentibus in- stracta, inte me labium superum purpureura partibus mar- ginalibus loborum praesertim apice albis, labium in fe rum ad medium loborum usque purpureum, lobis ceterum ad mar- ginesque a sinu usque albis, signum nectareum 4 mm lon- gum. 3 mm latum, confluens, cuneiforme, superne trilobum, vitellinum, lo b i oblongo-ovati, 4 mm longi, 2 — 2,5 mm lati, uni- formes; se påla subulata, 2 mm longa, viridia velleviter brunneo- punctata; folia rotundata — elliptica, maxima 8 mm longa lataque, in utroque margine unidentata, parce longipilosa. — Ingå Svartbäck ad lapidem muscosum in silva mixta. Står närmast f. trapezoidea Wittr., äfven med afseende å de små livita ocell-liknande fläckarna vid lob-inskarnin- garna, men dimensionerna äro mindre, loberua likformiga, och den röda färgen mer förhärskande med mindre tillspetsade konturer, samt foderflikarna s^dlika. L. tenuisulcata. Erj^throch rom a; corolla 8,5 — 9 mm longa, 8 — 9 mm lata, anguste obconica parte superiore ampliata margine apicibusque leviter subrecurvatis, externe rosea, le- viter 10-sulcata, sulcis ad medium loborum usque vel parum ultra et ad sinus limbi usque alternatim porrectis, interne la- bium superum e basi iiavida purpureum, superne in lobis limbi parum pallidius ad marginesque apicem versus anguste album, labium inferum ad medium loborum usque sub- purpureum — roseum partibus marginalibus ad sinum usque vel parum inferius albis, signum nectareum flavum, 4 mm longum, 3 mm latum, triradiatum interstitiis subroseis, lo bi late ovati, 3 mm longi, 2,5 — 3 mm lati, in labio supero magis rotundati; sepala lineari-lanceolata, obtusa, 3 — 4,5 mm longa, rufescentia — viridia; folia o vata apice rotundata, maxima 10 — 11 mm longa, 9 — 10 mm lata, in utroque margine 1 — 3, vulgo 2, dentibus, parce longipilosa, — Ingå Svartbäck ad mar- ginem silvae mixtae sub Pino silvestri. Kommer med afseende å kronans färgfördelning må- hända närmast f. laeticolor Wittr., men det hvita på öfverläp- pen inskränkt till flikspetsarna, hvaremot det röda på under- läppen sträcker sig triangel formigt endast till Hikens midt. 1. II. 1908 Brenner, Några Linnaea-former i Finland. 95 jämte det honangsteckuet är bredare och längre. Afven fodret är starkare utveckladt och underläppens Hikar inbördes lika breda. L. subsulcata. Erythrochroma; corolla 8,5—9,5 mm longa lataque, oblique obconica — infundibulitormis, a medio usque superne infläta, margine apicibusque leviter subrecurvati, externe rosea, prope basin vel ad sinum usque sulcis sinuali- bus cinque instrueta, interne ad medium loborum usque pur- purea, interdum leviter roseo-maculata partibus apicalibus mar- ginalibasque loborum albis signoque nectareo vitellino, brevi, 3-radiata, fere conflaente, lobi breviter oblongi vel se- micirculati, 2,5 — 3 mm longi et lati, unitbrmes; sepala lanceo- lato-subulata, acuta, 2 — 3 mm ]onga, viridia vel rufescentia; folia late ovata - — eliiptica vel orbiculata, in utroque margine 1 — 2-dentata, maxima 10 — II mm longa, 10 mm lata, parce pilosa. — Ingå Svartbäck in silva acerosa lapidosa. Villa Frid- hem in silva acerosa humida. Med afseende ä kronflikarnas form och de röda och hvita färgernas fördelning närmast lik f. vicina Wittr., det röda dock med större utbredning, honungstecknet mer sammanflytande samt mindre och otydligare och toderflikarna bredare lancettlika. L. vicina AVittr. Erythrochroma; corolla 8 — 8,5 mm longa et lata, obHque obconica — infundibuliformis, a medio usque superne infläta, margine apicibusque hand recurvatis^ externe pallide rosea, superne albida, esulcata vel sulcis tenui- bus brevibus sinualibus prope basin instrueta, interne ad ba- sin loborum usque purpurea, in la bio infero pallide roseo- maculata signoque nectareo aurantiaco, 3-radiato, 5 mm longo, lo bis uniformibus, breviter oblongis vel semicirculatis, 2,5 mm longis et latis. fere totis albis; sepala subulata, acuta, 2 — 2,5 mm longa. viridia vel brunnea; folia late ovata vel eliiptica, in utroque margine unidentata, maxima 14 mm longa, 11 mm lata, parce longipilosa. — Ingå Svartbäck in silva acerosa lapidosa. subf. nana. Corolla 7 mm longa et lata lo bis 2 mm longis latisque. ■ — Ingå Svartbäck prope f. vicinam, Villa Frid- hem in silva acerosa humida. Igenkännes lätt på den smala, på midten bukiga kronan med korta rundade brämflikar samt den egendomligt fläckade 94 Brenner, Nägra Linnsea-forraer i Finland. 1. II. 1908. underläppen med långt trestråligt honungstecken. Var. ncma skiljes lätt genom sina små kronor, oberoende af lokal, årsti- den eller andra yttre infl3'telser. L. foveolata. Erythrochroma; corolla 10 mm longa et lata, infundibuliformis, parte superiore valde infläta, apici- bns loborum leviter sabrecurvatis, externe pallide roseo-albida, esalcata vel sulco brevi juxta sinam instructa, in tern e fere ad apicem usque loborum rosea si gno nectareo pallido cou- fluente, cuneiformi, 5 mm longo, 4 mm lato. lobi oblongi, 3 mm longi, 2,5 mm lati, ad apicem solummodo albi; sepala anguste lanceolata, acutissima, 3,5 — 4,5 mm longa, viridia vel leviter rufescentia ; folia late o vata — suborbiculata, maxima 10 — 12 mm longa, 9 — 10 mm lata, in utroque margine bidentata. — Ingå Svartbäck in silvis acerosis. Med afseende å färgfördelningen och kronans form när- mast lik f. Westergrenii Wittr., men dimensionerna större, brämflikarna likformiga, honungstecknet större och ljusare samt 1'oderflikarna längre och spetsigare. L. amoenula Wittr. (Erythro — polio-) mesochroma; co- rolla 8 — 10 mm longa,8 — 8,5 mm lata, oblique obconica parte superiore ampliata, externe pallide rosea — albida, vulgo lobis al bis, esulcata, i nterne signum nectarenm labii inferi par- vum, vitellinum,triradiatum interstitiisalbidis — roseis picturaque purpurea subreticnlata — purpureo-reticulata interstitiis roseis n lobis ex maxima parte purpureis transiente circumdatum, — maj US, subreticulatum, pictura roseo-purpurea reticulata in- terstitiis albidis ad medium usque loborum alborum progre- diente, — magnum, partem tubularem labii inferi totam occu- pans, citrinum, reticulatum, lateriter et superne pictura angus- tissima roseo-purpurea, apicem ad medium us(|ue lobi albi por- rigente circumdatum, labium superum apicibus albis loborum exceptis purpareo-roseum striis obscurioribus tiibus — roseum ad basin usque loborum vel ultra evanescens, lobis ex maxima parte albis; lobi superiores late oblongi, 3 mm longi, 2,5 — 3 mm lati, inferiores ovati, 3,5 mm longi. 2 — 3 mm lati; sepala lanceolato-subulata — lanceolata, acuta — cuspidata, 2 — 3 mm longa, viridia vel basi saltem rufescentia; folia late ovata vel elliptica — orbiculata, maxima 12 mm longa, 9,5 — 12 mm 1. II. 1908. Brenner, Nägra Linniea-former i Finlaud. 95 lata, in utroque margine 1 — 3-, vulgo 2-dentata, parce longi- pilosa. — In silva acerosa praedii sacerdotalis Ingåensis prope templum legit Refer. A. W. Lindström, ceteriim ad Ingå Svart- bäck in silva acerosa umbrosa et ad Villa Fridhem in silva acerosa humida lecta. Med bibehållande af den för formen karaktäristiska nät- formiga ådrigheten på underläppens pip, varierar kronan mycket med afseende å färgen, i det de gula, röda och hvita färgerna ställvis ersätta hvarandra, från erythrochrom med obetydligt honungstecken och otydlig ådrighet samt det hvita inskränkt till endast flikspetsarna (var. nihra), genom typisk mesochrora med stort, tydligt ådrigt honuugstecken och bred, starkt uät- formigt ådrig röd zon ända till de hvita brämflikarnas midt. till nästan poliochrom med mycket stort och bredt, nätfor- migt, men blekare honungstecken, och af den röda zonen en- dast den yttersta, af 2 små, smala, ställvis otj-dliga, halfmån- formiga bågar och en midt emellan dem mot den hvita bräm- flikens midt framskjutande fin spets bestående konturen (var. pciUida), af hvilka variationer endast den mesochroma öfver- ensstämmer med W it tro eks at bildning och diagnos. På de blekare exemplaren är det röda på öfre läppen äfven något fläckigt och förtonar småningom inåt fliken, purpurstrimmorna däremot ej märkbara. För öfrigt förekomma ej sällan abnormt flikade kronor af alla färgvarieteterna, såsom 4-flikig med 2-flikad under- och öfverläpp hos den sub-poliochroma, 6-flikig med 2-flikad öfver- och 4-flikad underläpp eller 4-flikad öfver- och 2-flikad under- läpp, och 7-flikig med o-flikad öfver- och 4-flikad underläpp hos den mesochroma, äfvensom 6-flikad med 3-flikad öfver- och underläpp hos den erythrochroma formen. var. rubra. Corolla interne purpurea — roseo-purpu- rea, tubo labii inferi leviter maculato signoque nectareo parvo, lo bis limbi ad partem apicalem solummodo albis. — Ingå Villa Fridhem et ad praedium sacerdotale in silvis ace- rosis humidis. var. pallida. Corolla interne signo nectareo pallido, subreticulato, partem tubularem labii inferi totam occupante, lateraliter et superne pictura rosea angustissima, apicem ad 96 Brenner, Nägra Linniia-former i Finland. 1. II. 1908. medium lobi limbalis albi usque porrigente circumdato, labium superum ad basin loborum usque vel parum ultra evanescens roseum, in tubo saepe leviter reticulato-maculatum. — Ingå ad praedium sacerdotale in silva acerosa liumida. Så olika hvaraudra dessa former än vid första -påseendet synas vara, visa de sig dock genom dera förenande öfver- gångsformer, hvaribland den mesochroma f. amoeiiida intager en central ställning, tillhöra samma form och sålunda endast utgöra af den röda färgens starkare eller svagare uppträdande beroende färgvarieteter. L. subconfluens. Mesochroma; corolla 10,5 mm longa, 8,5 — 9 mm lata, oblique obconica parte superiore ampliata, apice marginibusque loborum recurvatis, externe pallide rosea lobis albis, esulcata, interne signum nectareum vitellinum, 5,5 mm longum, 4,5 mm latum, cuneiforme, superne truneatum, 3 — 4 lobis brevibus incisum interstitiis purpureis, ceterum con- fluens, lateraliter et superne zoua angusta irregulari ad basin usque loborum limbi substriato-purpurea circumdatum, labium superum ad basin usque loborum limbi roseo-purpureo-stria- tum, lobi toti albi, 4.5 mm longi, 3,5 mm lati, oblongi; sep al a lanceolata, acuta, 3 mm longa, brunneola; folia late ovata — suborbiculata, in utroque margine 2-dentata, maxima 11 — 12 mm longa, 10 — 11 mm lata, parce — sat dense longipilosa. — Ingå Bollstad in pineto. Motsvarar närmast f. confiuens Wittr. bland XanthocJtro- mce, men purpurfärgen mer framträdande, äfven framför det tvärhuggna och inskurna honungstecknet. L. sulcata. Mesochroma; corolla 7,5 — 8 mm longa, 9 — 10,2 mm lata, subcampanulata, inter sepala jam infläta, parte superiore ampliata, margine apicibusque loborum subre- curvatis, externe tota alba — subalba vel pallide rosea, vel basi rosea limboque pallide rosea — sabalba, 10 sulcis ad api- cem loborum sin usque limbi usque alternatim porrectis in- structa, interne labium superum e basi flavida purpureum, superne sensim pallidius, lobis ad maximam partem albis, la- bium inferum ultra signum nectareum purpureum — roseum, lobis ad maximam partem albis. signum nectareum con- fiuens, tricuspidatum, stramineum, 3 mm longum et latum. l.II. 190S. Breinier. — Elfving. — Lindherg. — Montell. — Levandey. 97 lobi late ovati. 2.5 — B mm longi, 2,75 — 3,2 mm lati, in labio supero magis lotundati; sep a la lanceolata, acnta, 2,5 — 3 mm longa, viriclia vel leviter rufescenti-viridia; folia ovata vel elliptica vel obovata apice rotundata, maxima 11,5 — 13 mm longa, 9 — 10 mm lata, 2 — 3 dentibus in utroque margine, parce longipilosa. — Ingå Svartbäck in silva mixta ad lapidem musco- snm, Haga in silva abietina inter Sphagnum acutlfolium. Till kronans färg närmast lik f. platysema Wittr., men konturen af det röda partiet rundad och ej så långt i bräm- liikarna utskjutande, och honungstecknet ljusare, för öfrigt kronans form och dimensioner afvikande. I anledning af ofvanstående meddelande uppstod en di- skussion, under h vilken rektor M. Brenner, professor Fr. Elfving och amanuens Harald Ijindberg uttalade sina tvifvelsmål därom, huruvida alla de af Wittrock uppställda formerna af Linncea horealis L. ägde samma systematiska värde. Herr Lindberg hade ock kunnat konstatera, att linnean fin- nes äfven hos oss i flere former. Forstmästare Justus Montell meddelade, att han uti Enontekis lappmark iakttagit en Linncea-form. med alldeles gul pip och ljusare grönska, h vilken antagligen kunde uppfat- tas såsom en albinosform. Doktor K. M. Le vänder inlämnade till publikation: Zup Kenntnis der Verbreitung der Siisswasser-Bryozoen in Finland. In unserem Lande beschäftigte sicli niemand speciell mit Untersuchungen iiber die Stisswasser-Bryozoen, und somit ist es leicht erklärlich, dass die Kenntnis iiber die Verbreitung dieser Tiergruppe in den Binnenseen, Teichen und Fliissen Finlands noch sehr liickenhaft ist. Immerhin diirfte man anneh- men können, dass fast alle Arten, die in der Natur bei uns vertreten sind, schon in der existierenden Literatur erwähnt wurden. 7 98 Levander, Die Siisswasser-Bryozoen in Finland, 1. II. 1908. Id den Sitzuugeii der Gesellschaft pro Fauna et Flora Fennica am 6. Nov. und 4. Dec. 1J>75 wurden drei Siisswasser- Bryozoeu und zwar Alcyonella hoirdeni, Cristatella mucedo und Plumatella repens, welche im Saimen entdeckt waren, als fau- nistisch interessante Befunde von A. H. Brotherus (f) vor- gelegt ^). In seiner Arbeit 2) iiber den See Nurmijärvi giebt K. E. Stenroos eine Aufzählung der im genannten See le- benden zahlreichen Bryozoen. Diese sind (1. c. S. 50 — 51): Paludicella ehrenhergi van Ben., Fredericella sultana Blumenb., Plumatella princeps Kraep. var. fruticosa Allm., Plumatella polymorpha Kraep. var. repens und var, ccespitosa Kraep. und Cristatella mucedo Cuv. In den westlich von Helsing- fors liegenden Schären wurde ein neues Mitglied unserer Bryozoenfauna, Plumatella punctata Hancock, von mir ent- deckt 3). Aus diesen und anderen faunistischen Notizen, die in der Literatur zerstreut sind, ergiebt sich, dass die Zahl der Arten von Siisswasser-Bryozoen, welche bisher in Finland beobachtet worden sind, sich auf 7 beläuft *). Mit Revidierung der Na- men sind es die folgenden: 1. Fredericella sultana (Blumenbach). 2. Plumatella fruticosa Allmän (= Pl. princeps Kraep.). 3. „ /"«m^06'rt(Pallas)(= Alcyonella henedeni Aut.). 4. „ repens (Linné) {= Pl. polymorpha Kraep.). 5. „ punctata Hancock. 6. Cristatella mucedo Cuvier. 7. Paludicella articulata (Ehrenberg) (= P. ehrenhergi van Ben.). ') Medd. Soc. pro F. et Fl. Fenu. 3. 1878. S. 168—169. ^) Stenroos, K. E., Das Thierlebcn im Nurinijärvi-See. — Acta Soc. pro F. et Fl. Fenn. XVII. N:o 1. 1898. ä) Medd. Soc. pro F. et Fl. Fenn. 26. 1900. S. 6. *) Vrgl. W e s e n b e r g - L u u d, (\, (>n tlie occiirrcnce of Fredericella sultana Bhiiiienl). and PalndiceUa Ehrenhergii van Bened. in Greenland. — Sep. aus „Mcddelelser om Grönland". Vol. XXXIV. Copeuhagen 1907. 1. II. 1908 Lernnder, Die Siisswasser-Bryozoeu ia Finland. 99 Möglicherweise kommt Lophopus cnjstalUnus (Pallas) bei uns auch vor, jedoch ist diese Art noch nicht entdeckt worden. In der folgenden Darstellung der rezenten Verbreituug der einzelnen Arten habe ich sowohl die friiheren Beobachtungs- ergebnisse berucksichtigt wie auch das Bryozoenmaterial ver- wertet, welches im Zoologischen Museum der Universität und im Laboratorium der Hydrographisch-Biologisclien Kommission aufgehoben ist. Dieses Material ist von Dr. A. Luther, Ma- gister A, Westerlund (f), Dr. K. E. Stenroos und einigen anderen Personen, zum grossen Teil aber von mir selbst im Laufe der Zeit zusammengebracht worden. Ord. Phylactolsemata. Fam. PhimatellidcB. 1. Fredericella sultana (Blumenbach). Nyland. See Tuusulanjärvi (Thusby träsk), eine mit frischen Statoblasten verseh^ne kleine Kolonie, 19. VIII. 06. (K. M. L.). Im Nurmijärvi-See sehr häufig nach Stenroos (1. c. S. 51). Riissisch-Karelieii. Im Onega-See an Ufersteinen nach Kluge ^). 2. Plumatella fruticosa Allman. Nyland. In einem mit Menyanthes bewachsenen Tiimpel auf dem Inselchen Esbo-Kytö, 13. VII. 00, Kolonie mit frischen Statoblasten (K. M. L.). Im Nurmijärvi sehr häufig nach Stenroos (1. c. S. 51). Säd- Karelien. Bei Sortavala, in einem ans dem Teich Leppäsenlampi fliessenden Bach. 9. VIII. 02 (A. J. Siltala). Sortavala, See Sarajärvi, nach K. Siitoin^). Savo. Teich Kosulanlampi im Kirchspiel Rantasalmi; kleine Kolonieen auf Holzstilcken, mit reifen Statoblasten, 25. VIII. 95 (A. Westerlund). V) L a m p e r t , K., Das Leben der Binnengewässer. Euss. Auflagc. 1900. S. 60. '2)Siitoin, K., Sarajärven eläimistö. — Acta Soc. pro F. et Fl. Fenn. 29. N:o^lO. 1908. S. 32. 100 Lemnder, Dic Susswasser-Brjozoen in Finland. 1. II. 1908. Nord-Tavastland. Viitasaari: See Keitele, am Ufer von Jurvansalo, Kolonieen mit reifen Statoblasten, 18. VII. 97 (A. Luther); Keitele, Lotakansalmi, kleine Kolonieen auf Holz- stiicken, mit frischen Statoblasten, 23. VII. 97 (A. Luther); See Ristinen, kleine Kolonieen aut Holzstiicken, mit frischen Statoblasten, 24. VIII. 97 (A. Luther); Kiiminkijärvi, kleine Kolonieen mit frischen Statoblasten, auf Holzstiicken, 16. VIII. 97 (A. Luther). Lappland. Ein Statoblast in einem Moorteieh beim Dorf Ura an der Eismeerkiiste '), 24. VII. 98 (K. M. L.). 3. Plumatella fungosa (Pallas). Nyland. Helsingfors, in der Bacht bei Tölö, im Brack- wasser, dicke knollenförmige Kolonieen 2) an Rohrstengeln und Briickenpfählen, Sept. 1895 (K. M. L.). — AVahrscheinlich kommt diese Art auch im Hafen der Stadt Ekenäs vor. Sild-Savo. Im See Sainien laut Angabe von A. H. B ro- therus (1. c). 4. Plumatella repens (L.). SW-Finland. Kiikala, im Kirchensee am Ufer, f. ccespi- tosa, 28. VL 97 (K. M. L.). Nyland. Pojo,im innerenEnde der Pojo-Bucht, wo das AVas- ser fast siiss ist; die an PAm/7m^7es wachsende Kolonieen kamen zusammen mit Cordylophora laciistris vor, 9. VIII. 95 (K. M. L.). Esbo, Inselchen Gåsgrund, Sumpf, 1899 (K. M. L.). Lojo, in einem Tiimpel am Ufer des Sees; gebiischför- mige Kolonieen mit zahlreichen Statoblasten, 1 1. VII. 98 (A. Lut- her). Auch im See selbst kommt die Art vor nach Luther 3). Esbo: Bobäck, im inneren Ende der Bucht unter Nym- 2;/tflea-B lät tern, f. repens, ohne Statoblasten, 19. VIII. 90, freischwimmende Larven wurden am selben Tag beobach- ') Levander, K. M., Beiträge zur Fauna und Algenfiora der siisseu Gewässer an der Murmankiiste. — Aeta Soc. pro F. et Fl. Fenn. XX. N:o 8. 1901. S. 23. ^) Levander, K. M., Materialien zur Kcnntnis der Wasserfauna in der Unigebung' von Helsingfors, III. — Acta Soc. pro F. et Fl. Fenn. XVII. N:o 4 1899. S. 7. ') Luther, A., Planktologiska och hjdrofaunistiska studier i Lojo sjä under sommaren lUOl. — Medd. Soc. pro F. et Fl. Fenn, 28. 1902. S. 53, 1. II. 1908. Levonder, Die Siisswasser-Bryozoen in Finland. 101 tet; Skälörn, in Teichen, unter Nymjjhcea-BVåttern, f. repens, mit Statoblasten, 2. IX. 92 (K. M. L.). Kyrkslätt, im See Loliijärvi, f. repens, grosse Kolonieen auf Eqinsetum, 19. VIII. 90 (K. M. L.). Tuusulanjärvi, ziemlich häufig im Sommer 1906 (K. M. L.). Nurmijärvi, f. repens und f. ccespitosa Kraepelin, häufig nacb Stenroos (1. c. S. 51). Sud-Karelien. Viborg, Felsentiimpel im Park Monrepos, f. ccespitosa, mit ausgebildeten, 333—346 fi langen, 269 ^c; brei- ten Statoblasten, 11. VIII. 07 (K. M. L.). Kexholm, in einem Tiimpel; f. ccespitosa mit reichlichen, 358 |(* langen und 281 fi breiten Statoblasten, 15. VII. 07 (K. M. L.). Sortavala, Sarajärvi, nach K. Siitoin (I. c. S. 32). Säd-Tavastland. Kuhmoinen: kleine Kolonieen von f. repens im Teich Mällikäinen, 14. VIII. 07, Statoblasten ausge- bildet (K. M. L.); See Päijänne, f. repens aiif PJir a gmites festsit- zend, ohne Statobla.sten, 16. VIII. 07 (K. M. L.). Siid-Savo. Im See Saimen laut Angabe von A. H. Bro- therus (1. c). Nord-Tar astland. Viitasaari: See 3ou\iti'éiry\,f. ccespitosa, mit alten und neuen Statoblasten versehen, auf Pflanzensten- geln w^achsend, 21. VI. 97 (A. Luther); See Koitajärvi bei Turun- pohja, Kolonie mit frischen Statoblasten, 23. VIII. 97 (A.Luther). Nord-Saro. Kuopio, Räimä, in einer Stromschnelle aut Holzstiicken wachsende, nur mit alten Statoblasten versehene Kolonieen, 27. VL 01 (J. E. Aro). Russisch-Kcirelien. Am Ufer des Sees Eukajärvi, 5. VI. 94 (K. E. Stenroos). Kola- Hall) insel ^). Einige Statoblasten in einem Plauktou- fang aus dem See Kopustjaur, 15. VIII. 92 (A. O. Kihlman). 5. Plumatella punctata Hancock. Nyland. Esbo, in einem Tiimpel auf dem Inselchen Knap- perskär, grosse, dichte, mit Statoblasten versehene Kolonieen (f. densa Kraepelin), welche die Unterseite löser Ufersteine be- ') Le van der, K. M. Zur Kenntnis des Planktons einiger Binnensccn in Russisch-Lappland. — Festschiift fiir Palmen. N:o 11. 190.5. S. 33. 102 Levandet; Die Susswasser-Bryozoen in Finland. 1. II 1908. deckteni), 29. VI. 99 (K. M. L.). Länge der Sfcatoblasteii 346—358 /,, Breite 256—269 /;. Verhältnis von Breite zur Länge wie 1 : 1,3. Lojo, Waldteich bei Maksio; eine mit Statoblasten ver- sehene, auf einem Grasstengel waclisende kleine Kolonie, 16. VII. 02 (A. Luther). 6. Cristatella mucedo Cuvier. Nyland. See Tuusulanjärvi, eine kleine, 8 mm länge Kolonie, ohne Statoblasten, auf Potamogeton perfoliatus, 24. VIII. 06 (K. M. L.). Im Nurmijärvi häufig nach Stenroos (1, c. S. 51). Lojo-See, Statoblasten häufig (A. Luther). Sud-Karelien. Kexholm, Ttimpel, zahlreiche, etwa 6 — 10 cm länge, selten mit Statoblasten versehene Kolonieen, auf Steinen und Holzstucken kriechend, 15. VII. 07 (K. M. L.). Sud-Tavastland. Kuhmoinen, in einem aus dem See Ylä- karkjärvi fliessenden Bach einige kleine Kolonieen von 1 bis 2 cm Länge, mit jungen Statoblasten, 14. VIII. 07 (K. M. L.). Sud-Savo. Im See Saimen nach A. H. Bro t hems (1. c); Rantasalmi, aus fliessendem Wasser, zwei Kolonieen von 3 cm Länge und ohne Statoblasten, 29. VIII. 96 (A. We- sterlund). Säd -Karelien. Sortavala, Sarajärvi, Statoblasten nach K. Siitoin (1. c. S. 32). Nord-Savo. Kuopio, Räimä, in einer Stromschnelle unter lösen Steinen, 27. VI. 01 (J. E. Aro). Lappland. Kuolajärvi, See Sotkajärvi, ein Statoblast in einer Planktonprobe, 11. VIII. 98 (A. Rantaniemi). Ord. Gymnolsemata. Fam. Faludicellidw. 7. Paludicella articulata (Ehrb.). Nyland. Im See Tuusulanjärvi kam diese Art während des Sommers 1906 sehr zahlreich an untergetauchten Pflan- 1) Levander, K.tM., Förekomsten af bryozoo-kolonier i njländska skärgärden. — Medd. Soc7 pro F. et Fl. Fenn. 26. 1900. S. 6. 1. II. 1908. Lerander, Die Siisswasser-Bryozoen in Finland. 103 zeustengeln, besonders an Equisetum Umosum,, vor. In Teilung begrifFene Eier sah ich am 11 Juni. Nunnijärvi, nach K. E. Stenroos (1. c. S. 50). Sihl-Tchvastland. Sääksmäki, Vanajavesi, 30. A-^II. 07 (E. Munsterhjelm). Säd-Karelien. Kexholm, Vuoksi, 14. VII. 07 (K. M. L.). Sud-Savo. Rantasalmi, Teich Kosulanlampi, zahlreiche Kolonieen auf Holzstiicken, 23. VIII. 9(i (A. Westerluud). Russhch-KareUen. Im Onega-See bei der Stadt Petro- sawodsk nach Kluge (Lamper t, 1. c. S. 66). Zusammenfassung: 1. Die Susswasserbr3'^ozoen sind im stidlichen Teil Fin- lands mit 7 Arten vertreten. Von den in Mitteleuropa mehr verbreiteten Arten ist hier nur eine Art, Lophopus cri/st(dli- 71US Pallas, niclit beobacLitet worden. 2. Von einer Art sind wachsende Kolonieen nur an der Siidkiiste gefunden worden. Diese ist Flinnatella pimctata. 3. Wachsende Kolonieen sind bis in den mittleren Teilen Finlands von folgenden () Arten gefunden: Frederic ella sidtana, Plumatella fungosa, Pl. fridicosa, PL repens, Cristatella miicedo und Paludicella artkidata. Mit Ausnahme von Plumatella fungosa sind diese bis etwa 63° nördl. Breite hin verbreitet. 4. Die iiberall häufigste Art stellt Plumatella repens dar. 5. Statoblasten, aber keine wachsende Kolonieen, sind von Plnmatella fruticosa, Pl. repens und Cristatella mucedo in Lappland angetrofien worden. IL Subfossile Statoblasten von Cristatella mucedo nnå Plu- matella-Arten sind ziemlich häufige Vorkomnisse in postglacia- len, lakustrischen und Brackwasser-Ablagerungen. Bei dea von Gunnar Andersson, R. Herlin und Harald Lind- berg ausgefuhrten Untersuchungen iiber pflanzenfiihrende lOl Levander, Die Sussvvasser-Bryozoeii in Finland. 1. II. 1908. Ablagerungen, bezieliungsweise iiber den Baii der Torfmoore, wurden Statoblasten von Siisswasser-Bryozoen sowohl in den sudlichen wie auch in denmittleren Teilen Finlands angetroffen \). Die Nordgrenze der Fundorte liegt etwa auf 63° n. Br., d. h. sie fällt, soviel bekannt, zusammen mit der rezenten Verbrei- tung wachsender Kolouieen. Die untersten, der Dn/rt^-Periode angehörenden, Ablage- rungen entbehren der Statoblasten gänzlich. In der während der darauf folgenden Periode abgesetzten Gyttja, in weloher Samen resp. Friichte von Nymphseaceen, Betula alha, Almis incami. Popidus tremula und PIuks silvestns vertreten siiid, kommen sie dagegen schon vor. Es scheint somit, dass Plumatellen und Cristatella schon vor der Einwanderung der Ficbte, Picea ex- f-elsa, Bewohner unserer Seen waren. Uberhaupt scheint ein zahlreicheres Auftreten der Siisswasser-Bryozoen zeitlich mit der Einwanderung einer reicheren Flora zusammenzufallen. Am häufigsten fanden sich Statoblasten in den wassernuss- fuhrenden Ablagerungen, der Trajjci-Qyttja, vor. Nach der herr- schenden Ansicht werden die älteren statoblastenfiihrenden Schichten in die Ancylus-Tieit, die späteren {Tfrtj^«-Gyttja) in die Littorina-Zeit verlegt. Die folgende Zusammenstellung enthält die hauptsächlichen Daten iiber die Verbreitung der subfossilen Bryozoenfauna in Finland. Die Daten sind zum Teil der citierten Literatur entnommen, zum Teil aber von Herrn Magister H.Lindberg mir direkt filr die vorliegende Arbeit mitgeteilt worden. 1. Plumatella fruticosa Allm. Nyland. Ingå, Kalkulla, in T rajni -Gyttja nach H. Lind- berg (Årsbok 1900, S. 225). 1) Andersson, G., Studier öfver Finlands torfmossor och fossila kvartär- flora. — Fennia XV. N:o 3. 1898. Herlin, R., Paläontolog:isk-växtgeografiska stndicr i norra Satakuntn. Helsingfors 189G. Lindberg, H., En rik torffyndighet i .Jorois socken, Savolaks. —Finska Mosskulturföreniugens årsbok 1899, S. 178 — 21.^. — — Finska torfmossar. — Ibid. 1900. S. 185—257, — — Botanisk undersökning af torfmarkcr inom Lappo och Ilmola socknar. — Ibid. 1904. S 230— 3U. 1. II. 1908. Lerancler, Die Siisswasser-Bryozoen in Finland. 105 Sammatti, Raatinsuo, in Dy (H. Lindberg). Säd-Karelien. Valkjärvi, Mutasuo, in Gj^ttja (H. Lindberg). Nord-Savo. Jorois, Järvikylä (62° 12' n. Br.), in Dy in 2,50 m Tiefe unter der Oberfläche des Moores, n. H. Lind- berg (Årsbok 1899, S. 207). 2. Plumatella repens (L.). Nyland. Ingå, Kalknlla, in Brackwassergyttja and Trc/jjo- Gyttja n. H. Lindberg (Årsbok 1900, S. 225). Lojo, Stor-Tötar, in Brackwassergyttja und rr«j:)a-Gyttja n. H. Lindberg (Årsbok 1900, S. 239); Lemponsuo, mTrapa- Gyttja (H. Lindberg). Sammatti, Raatinsuo, in Tr^j^a-Gyttja und Dy (H. Lind- berg). Sud-Karelien. Valkjärvi, Mutasuo, in Gyttja (H. Lind- berg). Nord- Karelien. Joensuu, Lehmousuo, in Gyttja auf der Grenze gegen Ton (H. Lindberg). Nord-Savo. Jorois, Järvikylä, in 3,7 5 m Tiefe in Gj-ttja und Dy n. H. Lindberg (Årsbok 1900, S. 210). 3. Cristatella mucedo Cuv. Nyland. Ingå, Kalkulla, iwTrapa-GytiidiW. H. Lindberg (Årsbok 1900, S. 225). Pojo, Stormossen, in Brackwassergyttja (H. Lindberg); Brödtorp, Lassila, in Gyttja. Lojo, Stormosseu, in T/Y<^>a-Gyttja; Stubbängen, in Trapa- Gyttja; Humppila, in Dy n. G. Andersson (1. c. 44, 46, 48); Humppila, in Ton n. H. Lindberg (Årsbok 1900, S. 250); Stor-Tötar, in Trapa-Gyit]^ n.H. Lindberg (1900, S. 239); Lem- ponsuo, in Tnfj?rt-Gyttja in 6 m Tiefe (H. Lindberg); Moor zwischen Paloniemi und Hiitis, in Gyttja in 4,8 m Tiefe (H. Lindberg). Vihtis, Vihtjärvi, Heiskala-Tupakkisuo, in Gyttja (H. Lindberg). Karis-Lojo, Ritkorpi, in Trapa-Gyitldi (H. Lindberg). Pusula, Luhdansuo, in Trapa-Gyiti^, in 3,5 m Tiefe (H. Lindberg). 106 Lecander, Die Gordiiden in Finland. 1. II 1908. Sammatti, Raatinsuo, in Trapa-QyttyÅ (H. Lindberg). Satalunta. Kyrösjärvi, Kovelahti, in Ancyhis-Tow und Schwemmtorf n. E. H er lin (1. c. S. 42 u. 45); Parkanonjoki in Schwemmtorf n. R. Herlin (1. c. S. 52 u. 54); Kuivaniemi in Gyttja u. R Herlin (1. c. S. 58). Jämijärvi, in Tonsand n. R. Herlin (1. c. S. 66). Säd-Karelien. Valkjärvi, Mutasuo, in Gryttja (H. Lindberg). Viborg, in Ancijhis-l^oxi n. G. Andersson (1. c. S. 71). Sortavala, Hel^dänjoki, in Sand n. G. Andersson (1. c. S. 65). SUd-Tavastland. Nastola, Sylväjärvi, in T/Yy^a-Gyttja n. G. Andersson (1. c. S. 76). Nord-Savo. Jorois, Järvikylä, in Bodensand n. H. Lind- berg (Årsbok 1900, S. 208) und in D3' mit Amhly steg iimi flin- tans n. H. Lindberg (Årsbok 1899, S. 207). Å^ord- Karelien. Joensuu, Lehmonsuo (H. Lindberg). Sud-Osterhotten. Lappo, in Dy n. H. Lindberg (Årsbok 1904, S. 248). Vidare inlämnade doktor K. M. Lev and er till publikation : Zur Kenntnis der Verbreitung der Gordiiden in Finland. Die Pferdehaarwiirmer öder Gordiiden sind in unserem Lande gemeine Tiere und iinden sich vor sowohl in Seen, Teicheu und lanffsam fiiessenden Gewässern wie auch im Meereswasser in den seichten Buchten der Kiiste. Unter den Benennun- gen „tagelmask" (schwed.) und „jouhimato" (finn.) sind sie der Bevölkerung der Kiiste und des inneren Ländes iiberall gut bekannte Geschöpie. Die in unserem Lande im Siiss- and Brackwasser häu- tigste Art ist ohne Zweifel Gordius aquaticus L., wie man ja aucli bisher allgemein angenommen hat. Unter diesem Namen ist der Pferdehaarwurni in unserer faunistiscben Literatur erwähnt worden, z. B. als vorkommend bei Esbo-Löfö ^), in ^) Le v au der, K. M., Fbersicht der in der Umgebung von Esbo-Löfö im Meereswasser vorkonniienden Thiere. — Acta Soc. pro F. et Fl. Fenn. XX. N:o 6. 1901. S. 12. 1. II. 1908. Letander, Die Gordiiden in Finland. 107 Esbo-Ramsösnnd ^) und im Niirmijärvi ^). Anch ist iiach E,ö- mer^) die bei Kessler*) unter dem Namen Gordius inermis aufgefuhrte Form ausdem Onega,dem Ladoga und Petersburg als jugendliche männliche Exemplare vou G. aquaticus L. aufzu- fassen. Da nach Römer eben talls G. viUoti'Rossi nur eiues von den zahlreichen Synonymen des G. aquaticus L. darstellt, so sind die von C am era no ^) als G. villoti bezeichneten Exemplare. die im Finnischeu Meerbusen bei Petersburg und im Onega-See ge- funden sind, auch sicber als G. aquaticus L. zu betrachten. Ausser dem häufigen G. aquaticus L. sind in unserem Gebiet G. violaceus Baird und nach Kessler G. subhifurcus Meissn. vertreten. Ich gebe im folgendeu eine geographisch georduete Zu- sammenstelluug der mir bekannten Fundorte der drei Gordii- denarten. Das untersuchte .^laterial befindet sich zum Teil im Zoologischen Museum der Universität, zum Teil im Labo- ratorium der Hydrographisch-Biologischen Kommission. 1. GordLus aquaticus L. (Römer, 1. c. S. 258). Nyland. Finni.scher Meerbusen bei Porkkala, 17. VII. 02 und BO. VII. 03 (K. M. L.). In der Bucht Bocktjärden bei Pork- kala war die Art während des Sommers 1902 sehr gemein, spärlich in den zwei folgenden Jahren. Der Salzgehalt des Wassers beträgt hier c. 5 %o. Finnischer Meerbusen bei Esbo-Löfö: mehrere Exemplare mit Fischnetzen gefangen im Sunde zwischen den Inselchen Lill- Löfö und Sumparn, Juli 1896 (K. M. L.); Esbo-Löfö, zwischen Fu.cus vesiculosus, 11. VI. 97 (K. H. Stenberg); Esbo-Svinösund, ') Levander, Zur Kenntnis des Planktons und der Bodenfauna eini- ger seichten Brackwasserbuchten. — Aeta Soc. pro F. et Fl. Fenn. XX. N:o 5. 1901. S. 11. -) Stenroos, K. E., Das Thierleben im Nurniijärvi-See. — Ibidem, XVII. N:o 1. 1898. ') Römer, F., Beitrag- zur Sj-stematik der Gordiiden. — Abhandhin- gen der Senckenbergischen uaturforschenden Gesellschaft. Bd. 23. H. 2. 1896. S. 259. *) K e s s 1 e r , K., Maiepianbi ^na no3HaHi« ÖHeaccKaro osepa ii ooohphc- CKaro Kpan. S:t Petersburg 1868. *) Camerano, L., Gordiens nouveaux ou peu connus du musée zoo- logique de Tacadémie imp. des sciences de S:t Pétersbourg. — Annuaire du musée zoologique de Tacad. imp. se. de S:t Pétersbourg. 1896. S. 5—6. 108 Lerander, Die (rordiiden in Finland. 1. II. 1908. viele Exemplare während des Sommers 1892 (E. Elmgren); Esbo- Eamsösund zwischen CharcL 14. VII. 92 und 1 1 . VI. 94 (K. M. L.). Helsingfors, Fredriksberg, Wassergrube, 1 :\ 14. V. 93 (K. M. L.). Teich Tvärminne träsk, auf sandigem Ufer, 4 o, 1. VII. 07 nosnaHiio ^ayHbi ii (|)ciopi>i pocciilcKOÄ iiMnepiH. OT;i'feji'i> 30oaoriiHecKiii. VII. Moscou 1907. Tpy^bi 30oaoriiHecKaro OTj\-h:iema OömecTsa. T. XIII. Moscou 1907. 4:0. 198 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Moscou: Directorium der K. Universitäts-Bibliothek. Gelehrte Nachrichten (Naturhist. Abth.): Nikolsk : Hydrobiologisches Laboratorium der Fischzuchtanstalt Nikolsk. Aus der Fischzuchtanstalt Nikolsk : Odessa: Société des Naturalistes de la Nouvelle Russie. Mémoires: XXX. 1907. Riga: Naturforforschender Verein. Korrespondenzblatt: L 1907. Arbeiten, Neue Folge: XI. 1908. Saratow: Station biologique du Wolga. Arbeiten: III, 2. 1907. Compte-rendu: Bericht : S:t Pétersbourg: Académie Impériale des Sciences. Mémoires, 7:e Sér. : Mémoires, 8:e Sér.: XIX, 1, 8, 10, 11. 1906-1907; XX, 1, 3, q 1906—1907. 4:o. Mélanges biologiques: Bulletin, Nouv. Sér.: Bulletin, Y:e Sér.: XXIV. 1906. Bulletin, VLe Sér.: 1907, 8—18; 1908, 1—7. Annuaire du Musée zoologique: XII. 2—4. 1907, nebst Beilage Oshanin B., Verzeichniss der palearktischen Hemipteren. II. Band. Homoptera. II. Lief 1907. Travaux du Musée botanique: III. 1907; IV. 1908. Schedae ad Herbarium Florae Rossicae : — Hortus Botauiqus. (Jardin Impérial botanique). Acta: XXV, 1—2. 1905-1907; XXVII, 1. 1907. Bulletin: Oxiefb : — Societas Entomologica Rossica. Horse : — La Société Impériale des Naturalistes de S:t Pétersbourg. Trudi (Travaux): Section Botanique. Travaux : Journal botanique: 1906, 6—8; 1907, 1—8. Section de Zoologie et de Physiologie. Travaux: XXXVI, 4. 1907. Section de Géologie et Minéralogie. Travaux: XXXII, 5. 1907. Comptes reudus: XXXVIII, 1. N:o 2—8. 1907. Enzio Renter, Bulletin Bibliographique. 199 Tiflis: Kaukasisches Museum. Mitteilungen. III, 2—3. 1907. Kaicraisky, F. F., Die Störartea des Kaukasus. Tiflis 1907. Suéde. Göteborg: K. Vetenskaps och Vitterhets Samhället. Handlingar, irde Följden: Lund : Universitetet. Acta, ]Ny följd. Afd. II. Medicin samt matematiska och natur- vetenskapliga ämnen: II. 1906. 4:o. — La Eédaction de „Botaniska Notiser". Botaniska Xotiser: 1907, 3-6; 1908, 1—2. Förteckning öfver Skandinaviens växter. I. Kärlväxter, utg. af Lunds Botaniska Förening. Lund 1907. Stockholm: K. Svenska Vetenskaps- Akademien. Handlingar, Ny följd: 42, 2—9. 1906—1907. 4:o. Arkiv för Botanik: VI, 3—4. 1907. Arkiv för Zoologi: III, 3—4. 1907. Öfversigt: Årsbok: 1907. Lef nadsteckningar : Skrifter af Carl von Linné. I— III. Upsala 1905—1906. Carl von Linnés betydelse såsom naturforskare och läkare. Upp- sala 1907, Caroli Linnaei Systema Naturae. Holmiae MCMVII. Folio. — Entomologiska Föreningen: Entomologisk Tidskrift: 28. 1907. — Bergianska Stiftelsen. Acta Horti Bergiani: IV. 1907. — Statens skogsförsöksanstalt. Meddelanden: 4. 1907. — Föreningen for skogsvård. Uppsala: R. Societas Scientiarum. Nova Acta, Ser. 4: I, 7—9 1907 & Index; II, 1—2. 1907— 1908. 4:o. Hulth, J. M, Bibliographia Linnaeana. 1. Upsala 1907. — Kongl. Universitetet (par Mr le Bibliothécaire, Prof. Annerstedt). Redogörelse: 1906-1907. 200 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Suisse. Basel : Naturforschende Gesellschaft. Verhandlungen : XIX, 1—2. 1907. Bern : Naturforschende Gesellschaft. Mittheilungen: 1609—1628. 1908. — La Société Botanique Suisse (Schweizerische Botanische Gesellschaft). Bulletin (Berichte): XVI. 1907. Chambésy prés Geneve: L'Herbier Boissier. Bulletin, 2:e Sér.: VII, 6—7, 9-12. 1907; VIII, 1— i. 1908. Mémoires: Chur: Naturforschende Gesellschaft Graubtindens. Jahresbericht, Neue Folge: XLIX. 1906/1907. Geneve: Société de Physique et d'Histoire Naturelle. Méraoires: XXXV, 3. 1907. 4:o. — La Direction du Conservatoire et du Jardin botaniques. Annuaire: 10. 1906-1907. Lausanne: Société Vaudoise des Sciences Naturelies. Bulletin, 5:rae Sér.: XLII, 157-158. 1906—1907; XLIII, 159— 161. 1907. Observations météorologiques: XX. 1906. Lausanne 1907. Neuchåtel: Société des Scienses Naturelles. Bulletin: XXXIII. 1904—1905. Schaffhausen : Schweizerische Entomologische Gesellschaft (So- ciété Entomologique Suisse). Mittheilungen (Bulletin): XI, 6—7. 1907—1908. St. Gallen : Naturwissenschaftliche Gesellschaft. Bericht : Jahrbuch : 1906. WInterthur: Naturwissenschaftliche Gesellschaft. Mitteilungen: ZUrich: Naturforschende Gesellschaft. Urug-uay. Montevideo: Museo Nacional. Anales, Ser 2: Anales, Secciön historico-filosofica: Arechavaleta J., Flora Uruguay a: III, 2. 1907—1908. 4:o Enzio Reuter, Bulletin Bibliographiqiie. 201 2. Dons. Koninklijk Nederlnndsch Meteorologisch Instifunt, Utrecht. Meteorologisch Jaarboek (Annuaire météorologique): 1905. A Méiéorologie. 1907. 4:o B. Magnétisme terrestre. 1907. 1:0. Mededeelingen en Verhandelingen. 5. Utrecht 1907. The John Orerar Library, Chicago. Twelfth annual Report for the year 1906. Chicago 1907. Louisiana State University and A. & M. College, Agricultural Experiment Station. Annual Report XIX. 1906. Bulletin: N:o 97. 1907. Société Ouralienne d' Amatenrs des sciences naturelles, Jekaterinenburg. Bulletin: XXVI 1907. Institut Agronomique de Moscou. Observations faites å l'Observatoire Météorologique 1906, Moscou 1908. Finska Landfbruksstyrelsen (Suom. Maanviljelyshallitus). Meddelanden (Tiedonantoja). LIII. Landtbruksstyrelsens Berättelse för år 1904. Helsingfors 1907. 1:0. — Id en finnois. LIV. 2. Meddelanden om permanenta smörundersökningar under, är 1905 vid Laboratorium för smörundersökningar i Hangö. Helsingfors 1907. 4:o. — Id. en finnois. Formånek, R., Ein Lebensbild des Kaiserlichen Råtes Edmund Reitter in Paskau. Schwabach 1908. Palmen, J. A., Vara flyttfåglar. Helsingfors 1908. — Muuttolintumme. Helsingissä 1908. Reuter, O. M., Verzeichnis meiner bisher veröifentlichten zoologischen Publi- kationen. Helsingfors 1907. Helsingfors le 13 mai 1908. Enzio Reuter, Bibliothécaire. ■ I Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen 1907 1908. I. Zoologie. Mammalia. Die Säugetiersammlung des finnischen Museums. Ein Aufruf zur Vervollständigung dieser Sammlung wurde erlassen und zugleich ein Uberblick liber die Vertretung der ein- zelnen Provinzen in dieser Sammlung in Form einer Tabelle gegeben. — Zwei Exemplare von Castor fiber, die in der Sammlung die Bezeichnung „Europa" trugen, er- wiesen sich als unzweifelhaft aus Finland stammend. B. Poppius u. A. Luther. S. 59 — 63. Lepus timidus L. Ein völlig albinotisches Exemplar, — auch die Iris war unpigmentiert — wurde in Nylandia, Kyrk- slätt bei Obbnäs, am 13 Sept. 1907 erlegt. G. W. Fors- sell. S. 16. Meles meles L. An einem "Waldabhaug in Nylandia, Ingå Fa- gervik, beobachtete A. W. Glranit kleine, trichterförmige, 4 — 6, seltener bis 10 cm tiefe Grruben im Boden. Die- selben wareii im Grunde mit dem Mycel eines triiffelar- tigen Pilzes iibersponnen, und enthielten z. T. Stiicke von Fruchtkörpern, einmal auch ein unversehrtes Exemplar Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 203 des Gaste romyceten Rhiaopogon luteolus Fr. Die Gru- ben waren, stellenweise sehr dicht, iiber eine Fläche von etwa 2 Hektar verbreitet. Fusspuren und Exkremente wiesen darauf hin, dass der Dachs die Pilze ausgegraben hatte. Nach Angaben eines "Waldwächters soll der Dachs in Pojo, Brödtorp, eine dunklere „Erdnuss'' — vielleichteine Elaphomyces-Axt — begierig fresseii. S. 112. Beluga hucas Pall. Ein auf c. 4 m. Länge und fast 1 m. Breite geschätztes Ex. wurde am 28 Sept. 1907 im Meere bei Tvärminne (Nyland) beobachtet. A. Ös terlun d. S. 48. Aves. Vermischte Notizen. Ein abnorm Meines, rotgefleckfes Ei einer Plymouth-Rock-Henne wurde vorgelegt. A. AVegelius. S. 123. Larus ridihundus L. Während die Lachmöwe in der Regel sich erst mit Eröffnung der SchifFabrt im Frtihling im Hafen von Helsingfors einfindet, erschien die Art im Frtih- ling 1908 bereits eine Woche ehe oftenes Wasser vorhan- den war. M. Brenner. S. 144—145. — E. W. Siiomal ai- nen. S. 145—146. L. caniis L. Erschien am ^^/iv 08 zusammenmit der vorigen Art in Helsingfors. E. W. Su omala i nen. S. 145 — 146. L. fuscns L. Erschien am ^7iv 08 im Hafen von Helsingfors. E. W. Suomalainen. S. 146. Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte Corvus frugilegus L. wurde während der letzten 5 Jahre all- jährlich in Lapponia kemensis, Muonio, beobachtet, im vergangenen Sommer (1907) aber besonders häufig, wes- halb es wahrscheinhch ist, dass die Art dort nistet. In Lapp. kemensis, Kittilä Korkalo, wurde Mitte Mai ein Nest mit 4 Eiern gefunden, das aller AVahrscheinlichkeit nach dieser Art angehört. J. Montell. S. 39—40. — Ka- reha bor.. Kirchdorf Liperi ^Ve 07. E. W. Suomalainen. S. 42. 204 Ubersicht der wichtigeren Mitteilun^en. Nucifraga caryocatactes L. In Nyland, bei der Zool. Station Tvärminne beobachtet. J. A. Palmen. S. 48. Sturnus vidgaris L. In verschiedenen Teilen Lapplands haben sich Staare in den letzten Jahren wiederholt gezeigt. Im Friihling 1903 wurde ein Ex. in Enontekis, Peltovuoma, tot auf dem Schnee gefnnden; vom 19 April bis 12 Mai 1905 hielt sich ein einzelner Staar in Muonio auf. Im Kirch- dorf Kittilä nistete ein Paar an einem Hause. J. Mon- tell. S. 40. — O. Alceniiis. S. 111. — Lapponia ina- rensis, Enare. J. A. Palmen. S. 111. — Auch in Sa- vonia bor. nnd Karelia bor. war der Staar im Sommer 1907 sehr häufig und zahlreich. E. W. Suomalainen. S. 42. Passer montanus L. Karelia bor., Kirchdorf Liperi ^^/^ 1907. E, W. Suomalainen. S. 42. Upupa epops L. 1 ex. Lapponia enoutekiensis, Hetta, ^^/lx- Ein zweites Ex wurde am 19 desselben Monats in Muoslombolo auf der schwedischen Seite des Muonio-älf unvveit Lappo- nia kemensis, Muonio Ylikylä, erlegt. J. Montell. S. 49. Falco tinnunculus L. Ein Nest mit 9 Eiern wurde in Muonio am 7 Juni im Gipfel einer Kiefer auf einem Moor gefun- den, am 22 Juni ein zweites Nest, vielleicht von demselben Paar erbaut. Auch sonst wurden Turmfalken an mehre- ren Orten in Lappland beobachtet. J. Montell. S. 41. ^■920 otus L. Trät in Lapponia kemensis, Muonio, besonders im Dorf Ylimuonio, in grosser Anzahl auf. Allein im letzte- ren Dorf wurden 6 Nester gefunden. Stets wurden alte Elsternester benutzt, deren Dach die Eulen entfernten. J. Montell. S. 41—42. Lams leucopterus Faber. Lapponia kemensis, Ylimuonio. J. Montell. S. 139. Bissa tridactyla (L.). Lapponia kemensis, Muonio, wiederholt beobachtet. J. Montell. S. 139. R. Icotzebui? Lapponia enoutekiensis, Hetta. Ein Ex. tot auf dem Schnee ^"/xii 06. J. Montell. S. 139. Fodieeps minor Gmel. Nistete im Sommer 1906 in Lapponia enontekiensis, Palojoki. J. Montell. S. 83. ijbcvsiclit der wichtigeren Mitteilungen. 205 Pisces. Monströse Dorsche. Dr. H. Federley demonstrierte eiiie sog. „Mopsfbrm" von Gadiis morrhua, sowie eiu mit Skoliose behaftetes Ex. derselben Art. Beiderlei Abnormitäten sind in der Umgebung von Helsingfors nach Angå be der Fischer keineswegs selten. Verf. giebt eine Ubersicht der Littera- tur iiber ähnliche Deformationen unter den Teleostiern, und ist geneigt sie auf durch ungiinstige Lebensbedingun- gen erzeugte rhachitische Veränderungen des Skeletts zuruckzufiihren. S. 68 — 74. Perca fluviatilis L., ro te Form. Nylandia, Esbo G allträsk. E. W. Suomalainen. S. 33. Mollusca. Das Vorkommen einiger Land- und Siisswassergasteropoden in Ostrobothnia kajaneusis, Kuhmoniemi, wird von O. Sorsakoski erwähnt. S. 17. Coleoptera. Vermischte Notizen. Käfer ans Sud-Karelien: I. Baeckmann. S. 17 — 18. Uber einige Variationserscheimmgen im männlichen Geschlecht hei Agahus (Oaurodytes) arcticus PayJc. B. Poppius. S. 52—55. Pterostichus vermiculosus Mén. In einer glacialen, Dryas ent- haltenden Ablagerung auf dem Isthmus karelicus, beim Pastorat Linnanmäki, fand H. Lindberg einen sehr charakteristischen Deckfliigel eines Käfers, welchen B. Poppius als zu der oben erwähnten Art gehörig er- kannte. Dieser Käfer ist ein typischer Bewohner der Tundren, dessen westlichster recenter Fundort im Gebiet der Petschora liegt. Schon frliher hatte Lindberg aus der sehr geringen Grösse der gefundenen Pflanzenteile den Schluss gezogen, dass bei der Bildung der in Rede stehenden Ablagerung sehr ungiinstige Verhältnisse ge- 206 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. herrscht haben miissten, eine Ansicht, die durch dieseii Fund wesentlich gestiitzt wurde. H. Lindberg. S. 46. — Auf Grund seiner Untersuchungen iiber die Verbrei- tung recenter Käfer hatte B. Poppius bereits friiher den 8chluss gezogen, dass gewisse, im nördJichsten Teil unse- res Faunengebietes vorkommende, hochnordische Coleo- pteren als Relicten aufzufassen seien, und zwar alssolche aus einer Zeit, als ein arktisches Klima in einem grossen Teil des Ländes herrschte, und eine arktische Fauna hier lebte. Dieser Auffassang waren andere Autoren entge- gengetreten, welche die in Eede stehenden Formen als relativ spät von Osten her gekommene Immigranten be- trachten. In dem Fund von Pterostichus vermiculosus sieht Poppius einen wichligen Beleg fiir dieEichtigkeit seiner Ansicht. S. 46 — 47. Neu fiir das Gebiet. Cryptopleunim crenatmn Panz. Nylandia, Ekenäs. B. Pop- pius. S. 16. Oxypocla ancilla J. Sahlb. Diese Art, die bisher nur in einem einzigen, in einem Bau von Formica rw/a im Jenissei-Ge- biet gefundenen Exemplar bekannt war, fand B. Pop- pius zwischen modernden Vegetabilien und unter Moos zwischen SaUx-Gehiisch auf der Tundra. Sie diirfte deshalb nur zufällig als Ameisen-Gast auftreten. Halbinsel Kola, Nuortjaur; Halbinsel Kanin, an mehreren Orten. — S. 113. Nemadus colonoides Kraatz. Tavastia australis, Hattula in Staarnestern. A. Wegelius. S. 111. Ptiliolum croatinim Matth. Eegio aboensis, Karislojo Karkkali; Karelia ladogensis, Kirjavalaks, Jaakkirna; Karelia rossica. J. Sahlberg. S. 171—174. Ptiliolum rugidosum Allib. Eegio aboensis, Karislojo; Nylan- dia, Hangö-udd. J. Sahlberg. S. 172, 174. Selatosomus sphaerothorax Eeitt. Eegio aboensis, Lojo, ein totes Ex. unter der Einde einer Fichte. J. Sahlberg. S. 172—173, 174—175. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 207 S e 1 1 e n h e i t. Nacerdes melanura L. Karelia australis, Kyminlinna, 2 Exx. ax\? Epilolnum angustifoUum. Th. Grön blom. S. 19. Hymenoptera. Vermischte Notizen. Zur Kenntnis der Hummel-Fauna der Halbinsel Kanin. B. Pop- pius. S. 85—89. Biologische Beohachtungen an Hnmmeln teilt E. E. Sund vik mit. Schon friiher hatte Verf. darauf hingewiesen, dass die Hummeln bei ihren Ausfliigeu bestimmte Wege benutzen, wobei sie an gewissen Gegenständen eiuen Augenblick zögern und auf dieselben achtgeben, sie gewissermaassen als Wegmarke benutzend. Im vergangenen Sommer wurden diese Beobachtungen an anderem Ort wiederholt und bestä- tigt. Eine solche Haltestelle wurde z. B. einmal binnen 28 Minuten von 50 Hummeln besucht, oft von 2— 3 zugleich. S. 131 — 132. — Seine Augabe iiber das Vorkommen der Larven von Volncella pellucida in den Hummelnestern kom- plettiert Verf. dahin, dass vielleicht auch andere Arten hierbei in Frage kommen. S. 132 — 133. Das Wachs der Hummeln wurde von demselbeu Verf. einem eingehenden Studium unterworfen, wobei sicli eine auffallende Ubereinstimmung mit dem von Psglla alni sezernierten AVachs herausstellte. S. 133 — 134. Hinsichtlich der Nahrung der Hummeln kommt Verf. zu dem Resultat, dass die Hummeln nicht, wie Hoffer meint, ausschliesslich Honig sammeln. Sie verwerten viel- melir auch den von Cocciden und Aphiden hervorge- brachten sog. „Honigtau" auf verschiedenen Pflanzen (Ähies, Fopulus, Sorhus). Dem entsprechend fand Kreis in Honig- tau 40 % Dextrin, Verf. im Juni im Hummelhonig30 %Dex- trin neben anderen Zuckerarten, woraus sich eine auffallende chemische Ubereinstimmung des im Friihling gesammelten Hummelhonigs mit dem Honigtau ergiebt. S. 134 — 135. 208 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Eine Wachshiille wird in Finland nur ausnahmsweise um das Nest gebaut (etwa 4 Fälle unter mehreren Hunderten wurden beobachtet). S. 135 — 136. Schliesslich erwähnt Verf. der hohen Temperatur, die oft in den Nestern der Hummeln herrscht. S. 136 — 137. Isosoma calamagrostidis Schlecht. hWået Q.\ii Calamagrostis epige- jos (L.) Roth Cecidien, die eine oft kaum bemerkbare, läng spindelförmige, zuweilen schwach querruuzelige öder mit unregelmässigen Ausbuchtungen versehene An- schwellung der zwischen dem obersten Knoten und der Blii- tenrispe befindlichen Stengelpartie darstellen. Hierdurch wird totale Weissährigkeit verursacht. Das Cecidium eutliält mehrere kleine, längliche Larvenzellen hinter einander. Die Larve iiberwintert und verpuppt sich im Friihling. Etwa 2 Wochen später schliipfen die fertigeu Insekten aus, wobei jedes Individuum ein besonderes Loch an der Seite des Halmes beisst. E. Reuter. S. 65. Neu fiir das Gebiet. Crahro nigritus Lepell. Satakunta, Birkkala. Nest in ei- nem c. 40 cm. langen, halb vermoderten Stumpf von c. 4 cm. Durchmesser. Die Larvenkammern befanden sich in einer einfachen, c. 10 cm. langen Reihe und waren 5—6 an der Zahl. In der zuletzt gebauten Zelle waren als Futter Dipteren angehäuft, welche R. Frey bestimmt hat. Th. Grönblom. Ö. 19. Pemphredon riigife^' Dahlb. Alandia, Fögiö, Jomala und Ham- marland. A. Nordström u. R. Forsius. S. 16. Pontania ienuitarsis Konow, F. arcticornis Konow. Lapponia kemensis, Kittilä. R. Forsius. S. 49. Åmauronematus pojjpii Konow, Ä. aeger Konow, A. arcUcus Thoms. Lapponia kemensis, Kittilä. R. Forsius. S. 49. Lygceonemaius sirandi Konow. Lapponia kemensis, Kittilä. R. Forsius. S. 49. Cteniscus minutulus K. Pfankuch. R. Forsius. S. 49. Isosoma graminicola Giraud. Regio aboénsis, Pargas Lofsdal; tjbersicht der wichtigeren Mitteihmgen. Nylandia, Sjundeå; [auch in Albauo bei Stockholm]. E. Be ut er. S. 65 — 66. Isosoma calamagrostidis Schlecht. Eegio aboénsis, Pargas Lofsdal; Nylandia, Esbo, Helsiuge. E. Eeuter. S. 65. Andricus mflaior Htg. Cecidien an Eichen. Helsingfors. E. Re Li- ter, S. 64. H. Federley, S. 66. — J. Sahlberg vermu- tet, dassdiebetrefFenden Cecidienmit den von ihm im Herbst 1878 demonstrierten, von A. fecimdatrix L. (Hart.) ver- ursachten Gallbildungen identisch sind, und dass die zweite Generation dieser Art, A. inflätor (Hartz) andere Gallen an derselben Pflauze hervorriift. S. 67. Cryptocampus pentandrae Fall. (amerinae (L.) Knw). Cecidien an Salix ijentandra L. Regio aboénsis, Kustö, Jollas, Pargas Lofsdal; Nylandia, Esbo Kilo. E. Eeuter. S. 64 — 65. — E. Krogerus. S. 66. Aulax hieracii Bché (Htg). Cecidien an Hieracium umhellatum L. Eegio aboénsis, Pargas Lofsdal. E. Eeuter. S. 64. — Eegio aboénsis, Lojo. A. Luther. S. 64. Seltenheiten. — Neue wicbtige Fundorte. Pteromis hriegerl Konow. Lapp. kemensis, Kittilä. E. For- sius. S. 49. Amauronematus viUosus Thoms. Lapp. kemensis, Kittilä. E. F o r" sius. S. 49. Lepidoptera. Vermischte Notizen. Eine reiche Schmetterling s-fauna tvährend des Oktober beobach- teten A. Wegelius und Th. Grönblom an den Stras- senlaternen in Helsingfors. Unter den zahlreichen er- wähnten Arten ist besonders Hijhernia aurantiaria Esp. her- vorzuhebeu, welche hisher nur zweimal im Lande gefunden wurde, jetzt aber von allén Arten am zahlreichsten ver- treten war. A. Wegelius. S. 125 — 126. Epihlema tedella Cl. stellte in Nyland, Kyrkslätt, starke Ver- heerungen am Fichtenwald an. E. Eeuter. S. 67. 14 210 tjbersicht der wichtigeren Mitteilungen. Neu fur das Gebiet- Odontosia {Lophojyteryx) camelina L. ab. giraffhia Hlibn. Ta- vastia australis, Birkkala. ''/vn 07. Th. Grön bl om. S. 52. Dilohacoeruleocephalalj.HQX^åing^ovå.l Okt. 07. Tii. Grrönblom. S. 51—52.— Nylandia, Ekenäs. G. Fabritius. S. 138. CucuUia lucifuga Hiibn. Savonia bor., Kuopio Hamiiianlabti. G. Fabritius. S. 138, — Tavastia australis, Joutsa; Savonia austr., Rantasalmi ; Savonia borealis, Kuopio. B. Poppius. S. 168. Tapinostola elymi Fr. Nylandia, Lappvik. H. Federley. S. 68. T. elymi var. satnratior Staud. Nylandia, Tvärminne Björk- skär. H. Federley. S. 68. Xanthia citrago ab. fasciata n. ab. Der Hauptform ähnlich, aber am Vorderfiiigel das ganze Feld zwischen der Mittel- linie uud der äusseren Querlinie rötlich braun, viel dunkler als die Grundfarbe. Bei der Zucht von Larven aus Tavastia australis, Birkkala, Nikkilänsaari, wurden neben der Haupt- form zwei Exx. der Aberration erhalten, A. Grönblom. S. 52. Oecophora tripuncta Hw. Alandia, Föglö. A. Nordström. S. 138. Diptera. VermischteNotizen. Tachy dr oniia- Ar ten Finlands. Eine Revision dieser Tiere er- gab, dass innerhalb des Gebietes im Ganzen 31 Arten vor- kommen. Eine Ubersicht iiber die Verbreituug der Ver- schiedenen Formen wird gegeben. [Die Einteilung in Pro- vinzen ist nicht dieselbe wie auf der diesem Heft beigefiigten Karte, sondern bezieht sich auf die von S ah 1 b e rg in : Cata- logus Coleopt. faunae fenn. 1900 benutzte]. R. Frey. S. 20—21. BemerJcensiuerte Anthomyiden-Funde in Finland. R. B^rey verzeichnet zahlreiche, von P. Stein in Treptow a. R. bestimmte Arten nebst ihren Fundorten. S. 117 — 122. Ubersicht der wichtigereu Mitteilungen. 211 Neu fiir das Gebiet. Tachydromia articidata Macq., T. pcdlidiventris Meig., T. ccd- ceata Meig., T. cothurnata Macq. imd T. difficilis, alle ans Alandia. R. Frey. S. 21. Do}-os conopseus Fabr. Satakunta, Birkkala. R. Frey. S. 33. Leptis tringaria L. Finnisch-Lappland. R. Frey. S. 16. Gampsocera numerata Heeg. Ein von J. A. Palmen 1870 demonstriertes Dipteron der Gattung Oscinis {Gampsocera) aus Tavastia australis, Tavastehus, und Görz in Osterreich erweist sich als das ef von Gampsocera nnmerata Heeg. R. Frey. S. 139—14;). — J. A. Palmen. S. 140—142. Aptera. Haematopinus tenidrostris Burm. und H. eurystermis Denny auf Klihen in Karelia aiistr., Weckelaks Kvarnby. E. Re li- ter. S. 124. M. piliferus Denny auf Hunden am selben Ort. E. Reuter. S. 124. Mallophaga. Trichodectes climax Nitzsch auf Ziegen. Karelia austr., Wecke- laks Kvarnby. E. Reuter. S. 124. • T. latus Nitzsch auf Hunden. Ebendaselbst. E. Reuter. S. 124. T. scalaris Nitzsch auf Klihen in Tavastia australis, Hattula Herrenäs. E. Reuter. S. 111. — Karelia australis, Weckelaks Kvarnby. R. Forsius. S. 111. E. Reuter. S. 124. Orthoptera. Platycleis grisea Fabr. forma macroptera. Nylandia, Kymin- linna bei Kotka. A Sallmén. S. 123. Lepto2)hyes 2^ die Temperatur 4,3 6 C°. In der Grösse nähern sich die Exx. den von Steen fiir Exx. aus der Kieler Bucht angefiihrten Maassen. K. M. Le- vander. S. 126—128. Hirudo medicinalis L. Eine Ubersicht der Verbreitung des Blutegels in Finland giebt K. M. Levander. Die in Ubersicht der wichtigeren Mitteil ungen. 213 Eede steheiide Art kommt an vielen Orten im stidlichen und mittleren Finland bis Kuopio, also bis etwa 63 ° n. Br. vor. S. 27-33. tiber das Vorlcommen von PJcmaria aljnna Dana in Lapjyland vgl. A. Luther. S. 56—59. Zur Kenninis der Verhreiiung der Gordiidenin Fmland. K.M. Le van der. S. 106—109. Anuraea acideaia Ehrbg var. cochlearis M. Voigt. K. M. Le- V and er. S. 34 — 35. Bryozoa. Zur Kenntnis der Verhreitung der Silssivassser-Bryozoen in Finland. K. M. Le van der. S. 97—106. Protozoa. Entamoeha biiccalis (v. Provazek). Bei einer daraufliin uuter- suchten Person in Helsingfors wurde diese Art regelmäs- sig gefunden. K. M. Le v and er. S. 50. II. Botanik. Uber Carl von Linné und seine Bedeutung fiir die Na- turwissenschaften sprach Herr Doktor Harry Feder- ley. S. 2—11. Plantae vasculares. Systematiscbe Notizen. Calamagrostis gracilescens Blytt. Die in der Litteratur mit diesem Namen bezeichneten Formen werden auf Grund des zum grössten Teil sterilen Pollens von Herrn Custos Harald Lindberg als die Bastarde C. lanceolata X neg- lecta und C. neglecta X purpurea gedeutet. Die von 214 tjbersicht der wiclitigeren Mitteilungen. Bly 1 1 in der Nähe von Kristiania gesammelten Onginal- exemplare sind C. lanceolata X neglecta, während die Combination C. neglecta X j^urjrurea gleich C. Angerman- nica Laest. und C Hnebeneriana Whe zu sein scheint. S. 42 —46. Cardamine amara var. trisecta. Auf Grund einer grösseren Anzahl, von den Herren S. und G. Brotherus einge- sammelter Exemplare wird von Herrn Rektor M. Bren- ner ausgesprochen, dass die genannte Pflanze niciit als eine Aberration öder Missbilduug, sondern vielmehr als eine gut ausgeprägte, systematische Form betrachtet wer- den muss. S. 116. Hierachim-F ormen: M. Brenner. S. 142 — 144. Linncea horeaUs. Von Herrn Rektor M. Brenner werden einige systematische Notizen iiber Llnmea horeaUs mitge- teilt und 7 Formen als neu beschrieben. S. 89 — 97. Rosa. Uber einige Formen der Eosa opaca Fr. werden von Herrn Rektor M. Brenner systematische Notizen mit- geteilt. S 128—130. Taraxacum. Von Herrn Custos Harald Lindberg werden 35 Taraxacum-A.Yten, darunter 23 fur die Wissenschaft neue, demonstriert (Acta Soc. pro Fauna et Fl. Fenn. 29, N:o 9). S. 15. Von Herrn Rektor M. Brenner werden einige Taraxacum-Fovinen aus Nylandia erwähnt und dabei vier Arten als neu beschrieben. S. 22 — 26. Ferner werden zwei Taraxacum-Yovm.en aus Lapp- land von Herrn Rektor M. Brenner als neue Arten be- schrieben, S. 74—76. Neu fiir das Gebiet. Calamagrostis lanceolata X neglecta. Im „Herbarium Musei Fennici" liegen von diesem Bastarde Exemplare aus Re- gio Aboensis, Mynämäki; Nylandia, Kyrkslätt; Satakunta, Björneborg; Karelia Ladogensis, Valamo: Harald Lind- berg. S. 44. C. neglecta X j^nrpurea. Im finländischen Universitätsmu- seum linden sich Exemplare aus Alandia, Finström ; Isth- Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 215 mus Karelicus. Valkjärvi; Ostrobottnia media, Pedersöre; Ostrobottnia borealis, Limingo; Kuiisamo: Harald Lind- berg. S. 43—45. Cerastmm glutinosiim. Alandia: A. Palmgren. S. Iö7. Hieraciiim-Yoriaen, Nylandia, Ingå: M. Brenner. Ö. 142 — 144. Linncea jugosa Brenn., L. suhjugosa Brenn., L. tcnuisulcata Brenn., L. siibsulcata Brenn., L. vicina Wittr. mit Subf nana, L. foveolata Brenn., L. amoenula Wittr. mit den Varietäten rubra und pallidaj L. subconfiuens Brenn. und L. sulcata Brenn. wurden von Herrn Rektor M. Bren- ner vorgelegt. Sämtliche Formen waren in Nylandia, Ingå, gesammelt. S. 89—97. Platanthera hifolia X chlorantha. Alandia, Föglö Juddö Delö (Widar Brenner) und Föglö Näfversholmen (Axel Arrhenius). — Alandia, Jomala: Alb. Backman. — Alandia, Lemland: Alvar Palmgren. — S. 117. Mosa cmiina. Auf verschiedenen Plätzen in Alandia, in den Schären von Lemland und in Föglö, wie auch auf dem „festen Åland", beobachtet: A. Palmgren. S. 16. Rosa o^aca-Formen : R. virens *venosa Sw. und Himitata Matss., R. virentiformis ^collinalis Matss. und *Matssonn Almqv. mit den Varietäten canula Almqv., laeiula Almqv. und firmula Almqv. Nylandia, Ingå:M Brenner. S. 128 — 130. Ta7'axaevm-¥ ormen : T. Kjellmani Dahlst., T. interruptum Dalilst., T. api- catum Brenn., T. stenoglossum Brenn., T. revertens Brenn. und T. falcatum Brenn. Nylandia, Helsingfors und Ingå: M. Brenner. S. 22—26. T. densifiorum Brenn. und T. humile Brenn., von Herrn Förster J. Montell in Lapponia Kemensis, Kit- tilä, eiugesammelt, werden von Herrn Rektor M. Bren- ner vorgelegt. S. 74 — 76. Seltenheiten. — Wichtigere Fundorte. Alchimilla alpestris. Satakunta, Birkkala: A. A. Sola. S. 158. A. glöm er ulans. Satakunta, Birkkala: A. A. Sola. S. 158. Carex Icevirostris. Tavastia australis, Hattula: A. Wegelius. S. 158. 216 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungeu. Carex pediformis. Tavastia australis, Tavastelms: O. Collin. Carex pilidifera. Karelia australis: K. Linkola. S. 158. Carex riparia. Alandia, Jomala: Alvar Palmgren. S. 123. Cassandra calyculata. Nylandia, Esbo: B. Poppius. S. 157. Cephalanthera rubra. Nylandia, Kyrkslätt: B. Poppius. S. 157. Chimophila umbellata f. alhiflora. Regio Aboensis, Lojo: E. af Hällström. S. 157. Cramhe maritima. Nylandia, Kyrkslätt im Jahre 1900 öder 1901, später ausgegangen: R. Kajanus. — Nylandia, Ekenäs Tvärminne im Jahre 1907^): Carl Skottsberg. — S. 115. Cratcegus monogynus. Regio Aboensis, Korpo Svartholmen: A. L. Backman. S. 124. Drosera Anglica X rotundifolia. Nylandia, Lappvik: K. H. Hällström. Glyceria aquatica (L.) Wahlenb. Nylandia, Ingå Fagervik: Widar und Thord Brenner. S. 116. Hieracium-F ormen. Nylandia, Ingå: M. Brenner. S. 142—144. Hieracium atrohidhosum und H. juncicaule. Tavastia australis, Hauho: H. Buch. S. 157. Lamium intermedium. Tavastia australis, Tammerfors: A. A. Sola. S. 158. Ononis hircina. Nylandia, Sibbo: Greta Andersin. — Nylan- dia, Kyrkslätt: Synnöve Eriksén. — S. 157. Oxalis acetosella f. coerulea. Satakunta, Vesilahti: OivaEro- nen. S. 157. Picea excelsa 1. monstrosa. Ein Exemplar dieser Form wurde von Herrn Förster E. T. Nyholm in Tavastia borealis, Kirchspiel Saarijärvi, Dorf Pyhäjärvi, beobachtet (Finska Forstföreniugens Meddelanden XXV, 1908, erstes Heft). Das Exemplar hatte zwei Gipfel: M. Brenner. S. 170 — 171. Picea excelsa 1. virgata. Ostrobottnia australis, Laihia: Eeva Hermonen. S. 157. 1) Im sommer 1908 wieder verschwunden, wahrscheinlich von den Wel- len öder durch Eis fortgerissen. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 217 Poiamogeton liicens. Tavastia aiistralis, Hattula: A. Wege- lius. S. 15«. P. perfoliatus X f/rammeus. Tavastia australis, Hattula : A. Wegelius. S. 158. Rosa tomentosa. Mehrere neue Fandorte aiifdem „festen Åland": A. Palmgren. S. 16. — Alandia, Hammarland Skarp- nåtö: Widar Brenner, Harald Lindberg. S. 117. Ruhus Idceiis. Im Kirchspiel Ingå, Nylandia, hat Herr Eek- tor M. Brenner an demselben Himbeerstrauch voUkom- men reife, sowohl rote als hellrote und hellgelbe Fruchte beobachtet. S. 17. Salsola l-ali. Alandia. Eckerö: Alvar Palmgren. S. 123. Sparganium affine. Nylandia, Ingå: M. Brenner. S. 81. Splrcea filipenchda f. apetala. Alandia, Föglö Nötö, mehrere Individuen un ter der Hauptform, bisher nicht in Finland beobachtet: Widar Brenner. S. 117. Taraxacum. Einige Notizen iiber die Verbreitung von T. gih- hiferum Breun., T. uncinatum Brenn. und T. medicins Brenn. werden von Herrn Rektor M. Brenner mitgeteilt. S. 23—24. Vaccinium vitis Idcea f. leucocarpa. Im Herbste 1907 hat Herr Doktor Harry Federley 10 liter weisse Preisselbeeren aus Tvärminne Kalfholmen, in den Schären von Ekenäs, Nylandia, erhalten. Auch im Sommer 1903 wurde daselbst weisse Preisselbeere feilgeboten. S. 17. Viola caniyia X riipestris. Tavastia australis, Tavastehus: A. L. Backman. S. 124. Verwildert öder eingeschleppt. Bromus imioloides. Satakunta, Björneborg: C. W. FonteU, Hjördis Wikman. S. 114. Chrysanthemum segetum. Nylandia, Ingå Svartbäck: M. Bren- ner. S. 76. Erysimum crepidifolium. Karelia Ladogensis, Sordavala: Ernst Häyrén, E. W. Suomalainen. S. 114. Hutchinsia petrcea. Nylandia, Pärnå: Åke Nordström. S. 157. 218 Ubersicht der wichtigereu Mitteilungen. Lepidium Virginicum. Satakunta, Björneborg: C. W. Fon- tell, Kerstin Lindström. S. 114 — 115. Samlmcus racemosa. Ostrobottnia media. Jakobstad: G. A. Hedberg. S. 157. Monstrositäten und Formen. Betala verrucosa. Eine Serie verschiedener Hexenbeseubildun- gen, die von Eriophyes rudis hervorgerafen waren, wurde von Herrn Doktor E. Reuter demonstriert. S. 16. Campanida persicifolia. Die Krone variiert von schalenförmi- ger, niedriger und weiter Form (var. ciqndaris) durch die gewöhnliclie weite Form mit gerundetem Boden bis zu einer Form, die läng und verhältnissmässig schmal ist und nach unten schmaler werdenden, trichterförmigen Boden besitzt (var. angustiflora) : M. B r e n n e r. S. 131. Fraxinus excelsior. Von Eriophyes fraxini hervorgerufene Deformationen der Bliitenstellungen und der Friichte, s. g. Klunker, die von Herrn Intendenten J. E. D:son Iverus in Lovisa, Nylandia, eingesammelt waren, werden von Herrn Doktor E. Reuter vorgelegt. S. 67. Geraniiim silvaticum. Auf der Insel Nötö im Kirchspiel Ingå^ Nylandia, hat Herr Rektor M. Brennerbei G. silvaticum drei verschiedene Bltitengrössen beobachtet: 1) grosse Blixten mit 2 72 bis 3 mal längeren Kronenblättern als die Kelchblätter, 2) kleine Bliiten, wo die Kronenblätter etwa doppelt länger als die Kelchblätter waren (f. minori- fiorum), und 3) kleinste Bliiten mit Kronenblättern unge- fähr von der Länge der Kelchblätter (f.parviflonnn). Die Bliiteiifarbe variierte von dunkel rotviolett durch heller rotviolett, beinahe rosenrot und schwach rot bis zu rein- weiss. Die erstgenannte Farbe kommt sowohl bei den grossen Bliiten als bei der Form minori/iorum vor, die hellviolette Farbe bei den grossen Bliiten, die rosenrote bei der Form minoriflorum und die schwach rötliche wie auch die weisse bei den grossen Bliiten und bei der Form parviflorum. S. 130. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 21 Hyacinthus orieiitalis. Ein ohlorotisches Exemplar der ge- wöhnlichen Hyacinthe war von Herrn Stud. med. Runar Forsius eingesandt: Harald Lindberg. S. 169. Hymenopterocecidien auf Quercus, Hieracmm umhellatum^ Salix peniandra, Calamagrostis und Trlticiim repens werden von Herrn Doktor E. Reuter demonstriert. — Diesbeziigliche Notizen werden auch von den Herren R. Krogerus, Harry Federley, J. Sahlberg und A. Luther mitge- teilt. — Siehe unter Zoologie, S. 208—209. — S. 64—67. Picea excelsa. Die Formen virgata, oUgoclada, brevifolia und glomeridans der Fichte sind nach Herrn Rektor M. Bren- ner nicht als systematiscbe Einheiten, sondern nur als von verschiedenen äusseren Verhältnissen hervorgerufene Abnormitäten aufzufassen, die auch als periodische Aber- rationen an demselben Baum auftreten können, AlsBeleg dieser Ansicht wird u. a. eine Fichte aus Nylandia, Ingå, besprochen und abgebildet, wo virgata-Äste mit solchen vom oligoclada-Typns alternieren, wie auch mit Ästen einer dritten Form, die durch knotenarbig augehäufte, kurze und dicke Seitenäste gekennzeichnet ist (f. nodosa Brenn.). An einer anderen Fichte, unweit der erstgenannten wacli- send, wird ein periodisches Wechseln der Länge der Na- deln beobachtet. S. 36 — 38. Von Herrn Custos Harald Lindberg wird eine Fichte aus Nylandia, Kyrkslätt, mit Ästen und Nadeln von teils normaler (Nadeln 15—20 mm), teils minimaler (Nadeln 6 — 9 mm) Länge erwähnt. S. 88. Fidsatilla verncdis f. monstr. schizantha. Diese Monstrosität, die von Herrn Ingeniör K. Selin bei der Fabrik Kym- mene, Nylandia, gefunden war, ist dadurch eigentumlich, dass die Mehrzahl der äusseren Staubblätter zu schmalen Hiillblättern umgebildet sind, während die eigentlichen HiiUblätter normal entwickelt sind: Harald Lindberg. S. 168—169. Rosa. Von Herrn Rektor M. Brenner wird ein Fall von Prohfikatiou bei Rosa sp. demonstriert. Von der Mitte der Bliiten waren blätter- öder bliitentragende Sprosse hervorgewachsen, und einige Blätter der neuen Sprosse 220 tJbersicht der wichtigeren Mitteilungen. erinnerten in der Form au junge Blätter des Acei' plata- noides. S. 38—39. VermischteNotizen. i)r?/a5-Ablagerang aiif dem Isthmus Karelicus. Vgl. oben unter Zoologie, S. 205—206. Harald Lindberg. S. 46—47. Blutenhiologische Beobachtunfjcn. Aus der Halbinsel Kanin werden von Herrn Doktor B. Poppius etwa 15 Pflan- zeuarten aufgezählt, die von verschiedenen Bomhus-Arten besucht werden. S. 85 — 89. Geranium silvaticum ist nacli Herrn Rektor M. Brenner keine litorifobe Pflanze in den Schären von Ingå, Nylan- dia, wo die genannte Art reichlich auftritt und in unmit- telbarer Nähe des Meeres gut gedeiht. Vergleiche Medd. Soc. Fauna et Flora Fenu. IS, S. 264, und Medd. 29, S. 25. — S. 130. Najas tenuissima. In einer Gyttja-Probe, die von Herrn Agro- nomen A. Havola aus Mustamäensuo im Kirchspiel Vihti, Regio Aboénsis, genommen war, hatte Herr Custos Ha- rald Lindberg zahlreiche (bis 125 St. in einer Bohr- probe) fossile Samen von Najas tenuissima und daselbst auch die Brackwasserdiatomacee Nitzschia scalaris gefun- den. Uberall wo Najas temässima noch wächst öder fos- sil gefunden wurde, ist sie von Bliitenpflanzen resp. Dia- tomaceen begleitet, die Brackwasser vorziehen. Im See Hiidenvesi in Vihti tritt Najas temässima also zusammen mit Myriophyllum spicatinn auf. Der See Hiidenvesi scheint daher friiher eine Bucht des Meeres gewesen zu seiD. S. 169—170. Musci. Jimgerm.annia Baueriana, die von Schiffner von J. Floerlcei abgetrennt wurde, wird vom Autor auch aus Finland, Kuusamo (leg. V. F. Brotherus) erwähnt. Eine kri- tische Durchmusterung des zugängigen finländischen Ma- Ubersieht der wiehtigeren Mitteilungen. 221 teriales zeigt, dass J. Baueriana in der Tat die bei ans häiifigere Art ist. J. FloerJcei ist nur auf den''Aland-Inseln mehr verbreitet: Hans Buch. S. 124. Lichenes. Lecidea ameihospora, neu tur Finland, wurde in Savonia borea- lis, Kuopio, eingesammelt: K. Lin kol a. S. 158. Lecidea commaculans wurde in Lapponia Inarensis, im Vätshir- Gebirge, auf Olivingestein von Herrn Ingeniör V. T anner gefunden. S. 124. Nephromium Lusitanicum, aus Finland nictit friiher bekaniit, wurde in Nylandia, Kyrkslätt, von Herrn Custos Harald Lindberg gesammelt. S. 83 und 158. Algae. Sphcerella nivalis wurde von Herrn Ingeniör V. T anner im Sommer 1907 in grosser Menge in der Schneeregion des Halditschocko beobachtet: A. L. Backman. S. 124. Fungi. Neu fur das Gebiet. Dothiora sphceroides. Dieser Pilz wurde in der Nähe der Stadt Helsingfors, Nylandia, auf modernden Zweigen von Po- pulus tremtda angetroffen, und zwar zusammen mit Vcdsa nivea. Die Sporen waren 22 — 29 X 8 — 9 fÅ, also ein wenig grösser als in Rabenhorsfs Kryptogamenflora von Deutschland, Oesterreich und der Schweiz, I, 3, S. 109, angegeben wird:^A. A. Sola. S. 50. Seltenheiten. — Vermiscbte Notizen. Aecidkim corriiscans. Nylandia, Ingå: M. Bränner. S. ^Q. Chrysomyxa Ledi (Aecidmm ahietinum) kam im Sommer 1907 in Nylandia, Ingå Svartbäck und Jakob-Ramsö, in gros- 22 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. sen Mengen auf Picea excelsa vor. Hiinderte von Fichten sowohl auf den Felsen als im Sumpf waren vom genanu- teu Pilze angegrifFen. M. Brenner. S. 26. Fomiiopsis obducens war im Herbste 1907 ziemlich häufig in Helsingfors, Nylandia, zu beobachien, und zwar auf ver- moderteu Partieen von Acer platanoides: A. A. Sola. 8. 50. Phallus imjyiidicus wurde in sieben Exemplaren auf Näfvers- holm in den Schären von Föglö, Alandia, von Herrn Widar Brenner angetroif en. Kommt wahrscheinlicli auch auf Benö, Kirchspiel Föglö, vor. S. 26. — Von Herrn Cand. Alvar Pairagren wurden im Kircshpiel Jomala, Alandia, Huuderte von Individuen dieses Pilzes beobach- tet; ebenso wurde der Pilz auf Jersö in Lemland, Alan- dia, angetrofien. S, 26—27. — Sielie auch Meddel. af Soc. Fauna et Flora Fenn. 33, S. 32 und 188. Polypilus candichms {Polyjjoriis stdplinreus). Isthmus Kareli- cus, Valkjärvi: Harald Lindberg. S. 50 und 158. Rhizopogon kdeolns wird von Meles taxiis als Nahrung be- nutzt. In der Nähe von Fagervik im Kirchspiel Ingå, Nylandia, wurden nämlieh bis 10 em tiefe Griibchen ge- funden, wo der Boden oft mit M^^celien des genannten Pilzes bedeckt war. Auch wurden Mycelhaufen und ein ganzer Fruchtkörper des Gasteromyceten sowie Teile von solchen beobachtet, Möglicherweise wird auch Ela- phomyces — im Kirchspiel Pojo, Nylandia — von Meles gefressen. Siehe auch unter Zoologie, S. 202. — A. W. Granit. S. 112. Sclerotlnia Trifoliornm trät nach Mitteilung von Herrn Förster K. O. Elf v ing in Kronoborg, Karelia Ladogensis, auf einera mit Trifolmm pratense bewachsenen Felde verhee- rend auf und tötete daselbst den Klee auf einem Areal von ungefähr 10 m^. Der Pilz ist auch in Nylandia, Lappträsk, und in Tavastia borealis, Saarijärvi, beobach- tet worden: Fr. Elfving. S. 48. -»3&<» Register öfver de vetenskaplig"a meddelandena. Sällskapets Linné-fest den 23 maj 1907 Sid. Fe der I ev, Harry. Carl von Linné och lians betydelse för naturve- tenskaperna 2 Föredrag och tal 12 Adress till Kongliga Svenska Vetenskaps-Akademien 12 Adress till Kongliga Universitetet i Uppsala 13 Mötet den 5 oktober 1907. Lindberg, Harald. Taraxacitm- arter 15 Forssell, G. W. Albinotiskt exemplar af Lejms timidns 16 Palmgren, Alvar. Bosrt-former frän Åland 16 Nordström, Åke. Pemphredon rngifer funnen i Finland 16 Frey, Richard. Leptis tringnria, ny för finska faunan 16 Ren t er, E n z i o. Häxkvastbildningar pä Belula verrucosa 16 Poppius, B. Cryptopleiirnm crenatum funnen vid Ekenäs 16 Levander,K M. Sötvattenhalacarid frän Tusby träsk 16 Federley, Harry. Hvita lingon frän Tvärminne 17 Brenner, M. Hallon af olika färg pa samma buske 17 Le vänder, K. M. Nilviäisiä Kuhmosta 17 Baeckmann, I. Notiz Uber einige Käfer aus Siid-Karelien 18 G r ö n b 1 o m , T h o r w a 1 d. Intressanta insektfynd 19 Frey, Richard. Finlands Tachydromia-a.rtQr 20 Brenner. M. Nägra Taraxacum officinale-iormer 22 — Mykologiska notiser 26 Palmgren, Alvar. Phallns iminidictis frän Joniala 26 224 Sid. Le vänder, K. M. Verijuotikkaan, Hiriulo medicinalis L.. levenemi- sestä Suomessa 27 Mötet den 2 november 1907. S u om alai n e n, E. W. Punainen ahven Espoon Gallträskistä • • . • 33 F r e y , Richard. Doros conojyseus fångad i Birkkala 33 Levander, K. M, Annrcea aculeata Ehrbg var. cochlearis M. Voigt 34 Brenner, M. Periodiska aberrationer hos gianen {Ficea excelsa (Lam.) Link) 36 Lindberg, Harald. Egendomlig gran från Kyrkslätt 38 Brenner, M. Prolifikation hos Rosa-art 38 Montell, Justus. Några för Lappmarken nya häckfåglar . • . . 39 S u o ra al ai n e n, E. W. Muutamia lintutietoja 42 Lindberg, Harald. Calamagrostis gracilescens Blytt 42 — Pterosfichns vermiculosits Mén. från Dryas-aAagi''mg pä Karelska näset 46 Poppius, B. Några ord med anledning af fyndet af fossil P(^eros^tcÄ?«s 46 Mötet den 7 december 1907. Järvi, T. H. Al. v. Nordmannan hämähäkkikokoelma 48 Elf vin g, Fr. Sclerotinia Trifoliorum från Kronoborg 48 Palmen, J. A. Nucifraga caryocatactes iakttagen i Tvärminne • • • 48 Österlund, Albert. Béliiga leucas observerad i Tvärminne • • • • 48 Montell, Justus. Upupa epops skjuten i Enontekis 49 Frey, Richard. Berättelse öfver en dipterologisk exkursionsresa till Åland 49 Forsius, Runar. Chalastogastra frän Kittilä lappmark 49 — Cteniscus mimitnliis Pfankuch frän Finland 49 Levander, K. M. Entamoeba bucealis från Finland 49 Sola, A. A, Sieniä Etelä-Suomesta 50 Grönblom, Thorwald. Uusia tulokkaita Suomen perhosfaunalle • 51 Poppius, B. tJber einige Variationserscheinungen im männlichen Geschlecht bei Agahus (GaurodytesJ arcticus Payk. • 52 L u t h e r, A. Uber das Vorkommen von Planaria alpina Dana in Lappland 56 Poppius, B. R. och Luther, A. Det finska museets däggdjurs- samling 59 Reuter, E. Några hymenopterocecidier 64 — Deformationer af blomställningar och frukter hos ask • • 67 — Starkt angrepp pä gran af larven till Epiblema tedella Cl. 67 F e d e r 1 e y , Harry. Tapinostola elymi Fr. och dess varietet satura- tior Staud. . . 68 225 Sid. Federle.v, Harry. Monströsa torskar 68 Br"eaner, M. Nya lapska Tarnxacnm-former 74 — Nya växtfyad frän västra Nyland, hufvudsakligea frän Inga 76 Mötet den 1 februari 1908. Lindberg, Harald. Nephromium Lvsitnnicum funnen i Finland • 88 M o n t e 11 . .T u s 1 11 s. Podiceps minor Gniel. häckande i Enontekis • • 83 Router, O. M. Onj förekomsten af Lepfophyes punctatisfiimn Bose. i Finland 84 Poppius, B. Ziir Kenntuis der Hummel-Fanna der Halbinsel Kanin • 85 B ren ner, M. N.igra Linncea-iormer i Finland 89 Le vänder, K. M. Zur Kenntnis der Verbreitung der Siisswasser- Bryozoen in Finland 97 Zur Kenntnis der Verbreitung der Gordiiden in Finland 106 Mötet den 7 mars 1908. W e g e 1 i u s , A. G. En för Finland ny coleopter, Nemadus colonoides Kraatz 111 Alceniu s, O och Palmen, J. A. Notiser om Stnrnns vulgaris L. • 111 Reuter, E n z i o. Trichodecfes scalmns pa ungkor 111 Forsius, R u n a r. Ohyra hos nötboskap 111 Granit, \. W. Tryffelliknande svampar såsom föda ät gräfiingen • • 112 — Härjning af Cidaria dilutata i Simo älfdal 113 Poppius, B. Oxypoda ancilla .T. Sahlb. 113 H ä y r é n , Ernst. Fynd af fancrogamer 114 Brenner, M. Floristiska notiser 116 Frey, Richard. Anmärkningsvärda anthomyid-fynd från Finland- • 117 Mötet den 4 april 1908. Luther, A. Platydeis grisen f. mncroptern från Kotka 123 Wegelius, A. Rödfläckigt ägg af en Plymouth-Rock-höna 123 Palmgren, Alvar. För Åland nya fanerogamer 123 Backman, A. L. Botaniska meddelanden 124 Buch, Hans. Jnngerrnannin Bnueriana i Finland 124 Reuter, E n z i o. Ohyra pä nötboskap 124 Wegelius, Axel. Rik fjärilfauna under- oktober 125 Leva n der, K. M. Om Terebellides strcend Särs 126 Brenner, M. Rosn opaca-iormet i Inga 128 226 Sid. B ren ner, M. Geranium silvaticum L. i Inga skärgård 130 — Olika former af kronan hos Campnnula persicifolin L. • • 131 Sundvik. Ernst Ed v. Biologiska iakttagelser i afseende ä hiunlorua 131 Mötet den 2 maj 1908. Nordström, k. En för finska faunan ny niicrolepidopter, Oecophora tripuncta Hw. 13H Fabritius. Ct. Cucullia Incifuga Hiibn. och Diloha ccerideoceplmlah. 138 Montell, Justus. Tvenne sällsynta masar frän Lappland 139 F r 6 y . R i c h a r d och Palmen, .1. A. Gnmp^ocera numernta Heeg. i Finland 139 Brenncr. M. Hieraciologiska meddelanden 142 — Skrattmåsen {Lams ridibwidus) vid Helsingfors ■ . . • 144 Suomalaincn. E. W. Nauru-, kala- ja selkälokkeja Helsingiu Etclii- satamassa 145 Årsmötet den 13 maj 1908. B 1 o m s t e d t , W ä i n ö och S se 1 a n , T h. Arbete om Finlands för- nämsta ätliga och giftiga svampar If58 Federley. Harry. Cncnllia lucifuga Hiibn i Finland 168 — Vandringar af Lihellnla 4-manilatn L. 168 Sahlberg, J. Libellulidvandringar 168 Poppius, Alfred. Vandring af Libellula candalis Charpr 168 Lindberg, Harald. Botaniska meddelanden 168 Brenner, M. En för Finland ny granform 170 Sahlberg, J. Trenne för vår fauna nya Coleoptera 171 Tjänstemännens årsredogörelser. Ordförandens årsberättelse 1^6 Skattmästarens årsräkning 155 Botanices-inteo den tens årsredogörelse 156 Zoologieintendenteus årsredogörelse 159 Bibliotekariens årsberättelse 165 Bulletin bibliographique ^^^ Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen 1907—1908 202 !■*• Tryckfel. Sid. 34. rad s uppifrån, ijöra orden kam sie utgå. 15 ^^ „ 1 „ står lad. Ijör vara odlad. Ab = Regio aboensis Kton = Al = Alandia Ks Ik = Isthmus karelicus Ksv Ka = Karelia australis Le Kb = Karelia borealis Li Kk = Karelia keretina Lim = Kl = Karelia ladogensis Lkem^ Kol = Karelia olonetsensis Lmur = Kon = Karelia onegensis Lp Kpoc ^ Karelia pomorica occidentalis Lt Kpor = Karelia pomorica orientalis Lv Karelia transonegensis N Kuusamo Oa Karelia svirensis Ob Lapponia enontekiensis Ok Lapponia inarensis Om Lapponia Imandrae Sa Lapponia kemensis Sb Lapponia murmanica St Lapponia ponojensis Ta Lapponia tulomensis Tb Lapponia Varsugae Nylandia Ostrobothnia australis Ostrobothnia borealis Ostrobothnia kajanensis Ostrobothnia media Savonia australis Savonia borealis Satakunta Tavastia australis Tavastia borealis MEDDELANDEN AF SOCIETAS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA. TRETTK )NDEFJÄR1 )E HÄFTET 1907—1908. MKI) TVÅ l'LAN8CHBR, BN KAKTA OCH TVÅ FIOUKEK 1 TEXTEN. MIT EINEK DEUTSCHEN OBERRICHT. •»•<* HELSINGFORS 1908. Publications de la Societas pro Fauna et Flora Fennica en vente chez Edlundska bokhandeln (les Fréres Hjorth), Librairie, å Helsingfors. Notiser ur Sällsk:s pro Fauna et Flora Fennica förhandlingar: 8:de häftet (1864-69, 1882) ä Fnik 9:de 10: de 11 -.te 12:te 13:de 14:de (1868) . (1869) . (1871) . (1874) . (1871—74) (1875) . 50 Meddelanden af Societas pro Fauna I et Flora Fennica: Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica: (1888 Voi. I (1875—77) Vol. II (1881-85) Vol. III (1886—88) Vol. IV (1887) . Vol. V, 1, I -III -95) Vol. VI (1889-90) . . Vol. VII (1890) .... Vol. VIII (1890-93) . . Vol. IX (1893-94) . . Vol. X (1894) .... Vol. XI (1895) . . . . , Vol. XII (1894—95) . . Vol. XIII (1897) .... Vol. XIV (1897-98) . . Vol, XV (1898-99) . . Vol. XVI (1897—1900) . Vol. XVII i 1898-99) . . Vol XVIII (1899-1900) . Vol. XIX (1900) .... Vol. XX (1900-1901) . Vol. 21 (1901-1902) . Vol. 22 (1901—1902) . Vol. 23 (1901-1902) . Vol. 24 pas encore paru Vol. 25 (1903-1904) . Vol. 26 (1903-1904) . Vol. 27 (1905-1906) . Vol. 28 (1905—1906) . Vol. 29 pas encore paru Vol. 30 (1904-1906J . ä Frak 10 „ 11 8 „ „ 10 .. . 10: „ 6 „ 15 „ 10 „ 10 „ l--^ „ 10 „ 12 „ 8 „ 8 . 8 „ 10 8 50 50 9 „ „ 13 k Fm k 10 12 12 .. .. 10 k Fmk 6: - l:sta häftet 2:dra „ 3:dje 4:de 5:te „ 6:te 7:de „ 8:de 9:de 10:de „ ll:te 12:te 13:de 14:de 15:de „ 16:de 17:de „ 18:de 19:de ' „ 20:de 21:sta 22:dra „ 23:dje 24:de 25:te 26:te 27:de „ 28:de „ 29:de 30: de 31:sta „ 32:dra 33:die 34:de (1876) . (1878) . (1878) . (1878) . (1880) , (1881) . (1881) . (1881) . (1883) , (1883) . (1885) , (1885) . (1886) , (1888) . (1889) (1891) (1892) (1892) , (1893) (^1894) (1895) (1896) (1898) (1897- (1898- (1899- (1900- (1901- (1902- (1903- (1904- (1905- (1906 (1907- 98) 99) 1900) -1901) -1902) -1903) -1904) - 1905) -1906) 1907) -1908) . ä Fmk 1: 50 • )) » •^' 9. • )1 » • » »I 2: — . „ „ 2:50 • « 11 '^'- ■>■ • 11 11 •>. . ,. „ -. 9. _ • 11 11 "'• • 11 11 ^* .„ „ 2:50 • »1 11 •^'- Q. • ,1 11 ^- . ,1 11 3: - 3- - • 11 11 3: — • 11 11 • 11 11 3: . „ „ 3:50 . 1, 11 1:50 • 1, ,1 1:25 . „ „ 1: 75 ■ „ ,1 1:50 •11 „ 2:50 9- — • i< 11 "• . 11 1, 1: 50 ■ 11 11 -• 9- — • 11 11 "• • „ „ l'-'5 .11 „ 2:- 9. • n 11 "• 9. _ • » il 2- — • 11 11 -^■ •)■ • 11 11 9- Herbarium Musei Fennici: I. Plantfe vasculares (1889) k Fmk 3: — II. Musci (1894) . . . . „ „ 1:50 Festschrift fiir Palmen. I — II. (1905 — 1907) . . . ä Fmk 40:- Pris 2: — Fmk. MBl. WHOl LIBRARY