HELLA LH Hi ih Ha HER ji ji vi Ki HERR H ' || SUN HUI mty rar : ik v HHR: N rn u dt oh HIER ANNARS AR rä IfA ån a (Hr k Hå le EEE Fame Er ne Ore yi rg Mehl t IKE SOCIETAS Ta RO FAUNA ET FLORA FENNICA. P a Å FYRATIONDE HÄFTET 1913—1914. MED EN KARTA OCH FYRATIOSJU FIGURER I TEXTEN. MIT EINER DEUTSCHEN UBERSICHT. HELSINGFORS 1914. MEDDELANDEN AF SOCIETAS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA. FYRATIONDE HÄFTET 1913—1914. MED EN KARTA OCH FYRATIOSJU FIGURER I TEXTEN. MIT EINER DEUTSCHEN UBERSICHT. HELSINGFORS 1914. i SN p A A I JUN x ja d 2 € N A, N W W Mr a DU TUN - E = 00 NN F JN — jo BE j ae 0010220: VAR u 4 = yi Br W N a ja L JI h [A '4 t A | b i | VI 4 ITUVTA | ti ' ul ALU" Ä 4 J HELSINGFORS J. SIMELII ARVINGARS BOKTRYCKERIAKTIEBOLAG 1914. v < KAU Societas pro Fauna et Flora Fennica 1913—1914. Ordförande: professor J. A. Palmen. Vice-ordförande: professor K. M. Levander. Sekreterare: docent H. Federley. Skattmästare: doktor V. F. Brotherus. Bibliotekarie: professor E. Reuter. Intendenter: för de zoologiska samlingarna: doktor B. R Poppius; för de botaniska samlingarna: doktor Harald Lind- berg. Bestyrelse: professor J. A. Palmen, professor K. M. Le- vander, professor J. Sahlberg, doktor H. Lindberg, doktor V.F. Brotherus, professor E. Reuter, professor Fr. Elfving. — Suppleanter: professor A. K. Cajander, docent H. Federley. Mötet den 4 oktober 1913. Till höstens första möte hälsade ordföranden de när- varande välkomna, tillika erinrande om tvenne betydelsefulla dödsfall. Nyligen hyllad som 90-årig hade Sällskapets heders- ledamot, arkiater Otto Edvard August Hjelt, den 13 juni afslutat sitt långa och verksamma lif; vid grafven hade professor J. Sahlberg nedlagt en krans och uttalat Sällskapets vördnad för den bortgångne. | Från ett framgångsfullt och ihärdigt arbete hade den 2 september professor emeritus Odo Morannal Reu- ter bortryckts; vid hans grafläggning i Åbo hade ordfö- randen och sekreteraren å Sällskapets vägnar framfört en krans och den förre därvid yttrat: ,Budskapet, att döden skördat Odo Morannal Reuter, kom icke oväntadt för dem, som under senare år sett huru han kämpat mot ohälsa, i förhoppning att ännu hinna verka som forskare och för- fattare. Men budskapet kom dock oväntadt för många, emedan han under sjukdomen lyckats fullborda, hvad bättre lottade icke skulle mäktat utföra. Man hoppades redan, att ännu några skördar skulle hinna mogna för att af honom inbärgas. Hoppet grundades på hans utomordentliga arbets- förmåga och hans uthålliga arbetsglädje, trots bräckt hälsa. När hans blick ej mera nådde själfva naturföremålen, som han hela lifvet igenom studerat, vände den sig mot djupare frågor, till mera invecklade biologiska företeelser, djurens blodsförvantskap, deras själsförmögenheter och dessas ut- vecklingsstadier. Här återstod honom ännu att gifva gestalt Mötet den 4 oktober 1913. 3 åt mycket, som han redan genomtänkt. Och mänskligt sedt syntes det naturligt, att forskaren också borde få nå det mål, hvilket han redan var så nära. Det var därför bud- skapet om hans slut ännu icke väntades af dem, som gladt sig öfver den kämpande medbroderns feberaktiga energi, hans obrutna, fenomenala minne och hans hängifvenhet för den själfvalda lifsuppgiften. Vi hade ju alla så gärna sett, att han förverkligat hvad han velat. Men det har gätt annorlunda, och vi stä nu vid hans sista hvilorum. Här vill det första vetenskapliga samfund, hvari Odo Reuter i ungdomstid inträdde, Societas pro Fauna et Flora Fennica, genom oss, sina deputerade, visa sin bortgängne, mängärige medarbetare en sista hyllning. Samfundet vill gifva uttryck ät sin saknad genom att här erinra om hans lifsgärning och genom att som tecken pä sin hyllning nedlägga pä grafven dessa blommor, tillägnade Odo Morannal Reuter frän Societas pro Fauna et Flora Fennica.* Till inhemsk medlem i Sällskapet invaldes student K. K. Kari (föreslagen af professor J. Sahlberg). Anhällan om skriftutbyte hade insändts af So- ciete ornithologigue de Kief du nom de K. Th. Kessler, Kiew, och beslöt Sällskapet bifalla denna anhäl- lan samt i utbyte gifva sina Meddelanden och särtryck af ornitologiska afhandlingar i Acta. Enligt af skattmästaren afgifven kassarapport ut- visade Sällskapets rörliga kapital en behällning af Fmk 2,107: 47. Framlades 39:de årgången af Sällskapets Meddelan- den, omfattande verksamhetsåret 1912—1913 och redigerad af amanuens Ernst Häyrén. Professor J. Sahlberg förevisade exemplar af Der- mestes vulpinus Fabr., hvilken observerats å ett lejonhufvud 4 Smärre meddelanden. 4. X. 49158 pä zoologiska museum och tidigare endast en gång blifvit hos oss iakttagen. I anledning häraf meddelade doktor B. Poppius, att ifrägavarande art med största sannolikhet importerats till oss direkte från tyska Ost-Afrika. Magister Ebba Pontän-Munsterhjelm förevi- sade ett exemplar af den hos oss förut icke iakttagna fjä- rilen Atolmis guadra L., som hon funnit å Tvärminne zoo- logiska station i slutet af juli sommaren 1912. Intendenten, magister Rolf Palmgren företedde ett ä Högholmens djurgård i fångenskap aflidet exemplar af kattuggla, hvilket under sommaren 1913 säsom unge in- fängats ä Degerö i närheten af Helsingfors. Doktor B. Poppius meddelade, att magister K. Hän- ninen den 27 maj 1913 i roffägelsax fängat ett exemplar af Ciconia nigra invid Kivijärvi sjö cirka 9 km frän Kemi. Maisteri E. Merikallio teki seuraavia ornitologisia ilmoituksia: 1. Nucifraga caryocatactes L. — 31. VIII. 1913 oli yli- oppilas Otto Merikallion mukaan tavattu noin 20 kppl. pähkinähakkista Haapavedellä. Yksi linnuista ammuttiin ja on se ilmoittajan välityksellä joutunut Yliopiston zoologiseen. museoon. — 6. IX. 13 ampui hra Karl Reilin linnun Riihimäellä. Se on Riihimäen yhteiskoulun kokoelmissa. — 7. IX. 13 näki esittäjä pähkinähakkisia monen tunnin ajan lentelevän Helsingin Eläintarhan urheilukentän yli. Linnut lentivät hajallaan tai pieninä parvina suuntaan NE. — 21. IX. 13 näki esittäjä samassa paikasssa kaksi kertaa 2 päh- kinähakkista lentävän suuntaan N. 2. Sorsan (Anas boschas?) jalasta oli saatu rengas Ala- vieskassa. Ampuja oli talokas Lennart Järvelä. Lintu ammuttiin 2. VIII. 13 Alavieskan järvellä, ja oli se ampujan 4. X. 1913. Merikallio. — Hellen. 5 mukaan yksinäinen lintu. Se oli merkitty Hollannissa, Ley- denissä. 3. Valkoisen koppelon (Tetrao urogallus) oli ylioppilas Freyvid Nylander ampunut 23. VIII. 13 Muhoksella. Lintu on Yliopiston zoologisessa museossa. 4. Stellerin allin (Eniconetta stelleri) saivat ylioppilaat Arvi Illikainen, Kaarlo Hällfors ja Ossi Wirk- kula 22. V. 1913 verkosta Leipereen ulkokarilta Simossa. Lintu oli % ja on nyt esittäjän säilössä. Löytö on ensim- mäinen Pohjanlahdesta. Student Wolter Hellen demonstrerade följande för omrädet nya ichneumonider: 1. Xylonomus rufipes Grav. Denna, släktets största och grannaste art, förekommer sparsamt i mellersta och södra Europa samt har enligt Woldstedt ocksä blifvit anträf- fad i trakten af S:t Petersburg. Värt exemplar är taget i Birkkala af student Th. Grönblom. 2. Rhyssa approximator Fabr. var. ruficoxis Kriechb. Huvudarten förekommer i Ungern och pä Alperna. Varie- teter ha anträffats i Tyskland och en var. alpestris Holmer. har fängats i Sverige. Värt exemplar är taget af dr B. Poppius i Kirjavalaks. 3. Polysphincta boops Tschek, lätt igenkännlig på de utbredda gula teckningarna å scutell och extremiteter, har tidigare anträffats blott i Österrike och Thüringen, hvarför dess förekomst i Finland måste anses synnerligen märklig. Exemplaret är taget af student Grönblom i Birkkala. 4. Meniscus impressor Grav. Förekommer sparsamt i Mellaneuropa, har ocksä anträffats i England. Värt exemplar är taget vid Patsjoki af dr B. Poppius. 5. Mesoclistus rufipes Grav. Denna art har, ehuru mycket sällan, anträffats i mellersta Europa. Det här före- visade exemplaret erhölls af mig pä Kola-halfön vid byn Ponoj genom häfning i en dalsänka med särdeles riklig ve- getation. 6 W. Brenner. M. Brenner. 4.1X 19133 Magister Widar Brenner gjorde följande medde- lande om förekomsten af Crambe maritima L. i Barösunds skärgård: »I slutet af sistvikne september månad fann jag å Storö holme i Barösunds yttre skärgård ett stort, fruktbärande exemplar af Crambe maritima L. Lokalen var en Fucus- bädd ä den steniga, södra hafsstranden. Strax invid päträf- fades tvenne andra, sterila individer. Den fertila plantan bar ett stort antal väldiga blad samt tvenne rikt förgrenade blomställningar. Den upptog en yta af omkr. 2 m?. Då jag för 2 är sedan första gången besökte platsen, fanns växten med säkerhet icke där. Ej heller har befolk- ningen nägonting att förtälja om dess tidigare förekomst pä orten. Den mäste alltsä betraktas som en nykomling, hitförd af hafsdriften sannolikt frän SW. Bland de till öfvervägande del odugliga frukterna fun- nos nägra, hvilka syntes normala. Det finnes alltsä hopp om att denna sällsynta växt genom frösättning skall kunna bibehälla sig och spridas, detta sä mycket mer som hela Storö är skyddad för kreatursbetning. Äfven å en annan lokal, Hummelskär i Snappertuna yttre skärgärd invid Ingä-gränsen, fann jag nägot tidigare samma sommar en ettärig planta af Crambe. Enligt de uppgifter öfver nyländska fyndorter, hvilka lämnas af Häyren (Medd. 1908, sid. 115), har växten tidi- gare funnits ä sammanlagdt 4 lokaler i Nyland, men städse åter snart försvunnit. Exemplaret ä Storö torde därför för närvarande vara det enda inom provinsen, som nätt full- ständig utveckling." Föredrogs följande meddelande af rektor M. Brenner: Nötkräkan (Caryocatactes guttatus) i Ingä sommaren 1913. Liksom annorstädes i värt land förekommo under sist- lidna sommar äfven i Ingä kusttrakt och skärgärd talrika 4.X. 1913. M. Brenner. — Palmen. — Levander. 7 exemplar af nötkräkan, i den yttre skärgärden sträckande frän W till E eller frän SW till NE, men vid Ingä kyrkfjärd på Westerkulla och Haga egendomars marker från S till N eller SE till NW. Det förefaller som om denna sistnämnda afvikning frän den annorstädes observerade vest- till ostliga riktningen vore beroende på fågelns motvilja att flyga öfver den emellan Ingå och Kyrkslätt socknars yttre skärgårdar belägna, flere mil vida Barösundsfjärden. Från Gåsarudds skärgård i Ingå föranleddes den sålunda af det här mötande öppna hafvet att vika norrut och öfver de nära hvarandra liggande holmarna söka sig upp till fastlandet. Här flögo fåglarna lågt öfver vattnet och liksom smy- gande sig emellan träden samt sågos stundom slå sig ned på åkrar och ängar, sökande efter föda, eller satte de sig för en kort stund på gärdesgårdar eller lägre träd, liksom för att hvila. För människor eller djur voro de alls ej rädda, utan kunde till och med flyga ned och sätta sig på marken alldeles invid åskådarens fötter. Därpå fortsattes åter färden norrut. Stundom voro de ensamma, stundom sågos 5 eller 6 i spridda flockar, men nästan alltid de en- skilda individerna på långt afstånd från hvarandra. På Haga hemmans område observerades de från 27 au- gusti ända tills undertecknad den 14 september reste där- ifrån, talrikast den 7 september, ute i skärgården ända till slutet af september. I anledning af det gjorda meddelandet uppmanade pro- fessor J. A. Palmén Sällskapets medlemmar att insända uppgifter angående nötkråkans förekomst i vårt land under höstens lopp och redogjorde för de iakttagelser, som på Tvärminne zoologiska station gjorts öfver nötkråkans van- dringar under sensommaren och hösten 1913. Professor K. M. Levander förevisade en karta, på hvilken han utsatt de till hans kännedom komna fynden af nötkråkan under dess för tiden pågående invasion i landet. 8 K. Hilden, Kaksi eläintieteellistä tiedonantoa. 4. X. 1913. Ylioppilas Kaarlo Hilden jätti Kaksi eläintieteellistä tiedonantoa. 1. Albinos-muoto tavallisesta päästäisestä (Sorex vulgaris L.). — .Näytteellä oleva eksemplaari saatiin kiinni 30 p:nä kesäkuuta 1913 Karkun pappilan luona Sata- kunnassa, sen tullessa esiin erään ulkorakennuksen alta. Valkean värinsä tähden sattui se tietenkin helposti silmään ja tällöin eräs renki polki sen kuoliaaksi. Eläin, joka karva- peitteeltään on täydellisesti valkea, on hiukan tavallista suu- rempi: ruumiin pituus on 72+36 mm (Mela-Kivirikon „Suomen Luurankoisissa* mainittu pituus on 64+37 mm). Maassamme ei tietääkseni tätä ennen ole tavattu albinos- muotoa päästäisistä. Ainakaan kirjallisuudessa en ole ta- vannut sitä mainittuna, eikä myöskään Yliopiston kokoel- missa ole sellaista. 2 Varpusen munia tervapääskysen pe- sissä. — Ollessani 6 p:nä kesäkuuta 1913 Hauhon kirkon ullakolla, löysin kaksi tervapääskysen (Cypselus apus) pesää, jotka, niissä olevien munien tähden, herättivät mielenkiin- toani. Toinen niistä sisälsi kolme munaa, joista kuitenkin vain kaksi oli kokonaan valkeata, tervapääskyselle ominaista, kun taas kolmas oli pohjaväriltään vihertävä sekä varustettu ruskeilla ja harmailla pilkuilla ja täplillä. Toisessa pesässä taas oli pesäsyvennyksessä kaksi valkeata munaa, mutta aivan laidalla oli kolmas samanvärinen muna kuin edelli- sessä pesässä. Se oli hiukan rikkonainen, ja näytti siitä syystä tulleen syrjään työnnetyksi. Saadakseni selvää, minkä linnun nuo kirjavat munat olivat, otin ne mukaani alas, jolloin huomasin ne varpusen muniksi.. Koska nämä usein koko lailla vaihtelevat väril- tään, olen, ollakseni asiasta täysin varma, näyttänyt munat tri K. E. Kivirikolle ja maist. Rolf Palmgrenille. Munia ulospuhaltaessani tulin sitäpaitsi huomaamaan, että varpusen embryo, joka oli toisessa munassa, näytti olevan täydellisesti terve, joten siitä kaikella todennäköisyydellä 4. X. 1913. K. Hildén. — A. ja K. Hildén. 9 olisi kehittynyt poikanen. Varpunen oli siis laskenut mu- nan kahteen eri tervapääskysen pesään, jättäen siten mu- niensa hautomisen toisille linnuille (tahallisestiko?), seikka, joka tuntuu varsin omituiselta ja on, ainakin minulle, täy- delleen tuntematon. Vieraat munat eivät millään lailla näyttäneet häiritsevän lintuja, sillä kummassakin pesässä haudottiin par'aikaa, löy- täessäni ne. Pesiä löytäessäni tein toisenkin, mielestäni mieltäkiinnittävän huomion, joka ansainnee tässä yhteydessä tulla mainituksi: ei yksin naaras, vaan molemmat vanhat linnut lepäsivät vieretysten kummassakin pesässä, joten näyt- tää siltä, kuin koiras olisi auttanut naarasta hautomisessa. 5 : SKA 5 21,: Varpusen munan mitat toisessa pesässä olivat - 24,0 = 235 a) E. DA 17% jaa STEVE eo er E W sessa pesässä |, mm (tervapääskysen munia en toisessa NÄ pesässä mitannut). , Suomen Luurankoisten“ mukaan ovat 20—23 15 - 16,5 ovat täysin normaalit. Sensijaan tervapääskysten munien mitat ovat jonkunverran tavallisuudesta poikkeavat (,Suom. G 29-27 « Luurankoisissa Sä mm (tervapääskysten munat tässä pesässä varpusen munien mitat mm, joten ylläolevat mitat mm). Lääketieteen ylioppilas Armas Hilden toi näytteille 6 embryota sisältävän oravan uteruksen sekä jätti tämän yhteydessä omasta ja veljensä ylioppilas Kaarlo Hil- den'in puolesta seuraavan ilmoituksen: Lisiä oravan biologiaan. 10 p:nä kesäkuuta 1913 ammuimme ollessamme Karkussa (Satakunta) retkeilyllä oravan (Sciurus vulgaris), jonka uterus tutkittaessa huomattiin sisältävän 6, kokouksessa näytteillä olevaa embryota. Samasta oravasta teimme muutamia mieltä- kiinnittäviä havaintoja, jotka ollen omansa valaisemaan lajin biologiaa esitettäköön seuraavassa. 10 A. ja K. Hilden. — Grönblom. 4. X. 1913. Kysymyksessä olevan oravan tapasimme pienessä seka- metsikössä lähellä maantietä varsin merkillisellä tavalla. Tarkastaessamme näet erästä n. 3 metriä korkeata lahoa koivunkantoa, jossa tyypillinen tikanreikä oli nähtävissä, ja sitä koputellessamme, hyppäsikin reiästä ulos orava. Kun tietääksemme ei ole suinkaan yleistä, että tavallinen ora- vamme elää ontoissa puissa, otimme asiasta lähemmin selkoa kaatamalla kannon maahan. Tulimme tällöin huomaamaan, että kolon oli valmistanut silminnähtävästi joku Picus-laji, kaikesta päättäen P. major. Pesän | läpimittaa esittää vieressä oleva kuva. Koloon | johtava aukko oli halkaisijaltaan 8—9 cm, onte- | lon syvyys 25 cm aukon alareunasta ja leveys noin puolitiessä 12 cm. Ontelon pohjaa peitti runsaanlainen parta- jäkälä- (Usnea-) joukkio; siis luonteenomaista ora- vanpesän rakennusainesta. Tästä päättäen orava käytti van- haa tikan pesää vakinaisena asuntonaan, eikä siis — kuten aluksi näytti — ainoastaan tilapäisesti siinä oleskellut. , Suomen Luurankoiset* mainitsevat oravan poikasten lukumäärän 3—4:ksi, joten tässä mainittu tapaus oli tavalli- suudesta poikkeava. Embryoitten pituus oli n. 3 cm. Lopuksi mainittakoon, että aika, jolloin orava tavalli- sesti synnyttää poikasensa, on melkoista aikaisempi, kuin mitä se tässä tapauksessa olisi tullut olemaan. 1:10 Student Th. Grönblom förevisade följande För Finlands fauna nya Macrolepidoptera. Vid granskning innevarande höst af Universitetets och flere privata samlingar upptäckte jag följande för vår fauna nya fjärilar. 1. Lycaena semiargus Rott. ab. caeca Fuchs. — Denna aberration, som noggrant beskrifves i Stett. Entomologische 4. X. 1913. Grönblom, För Finland nya Macrolepidoptera. 11 Zeitung, 1883, sid. 252, utmärkes bl. a. af följande karaktä- rer: „Hinterflügel unten augenlos, Vorderflügel nur mit ei- nem Auge versehen“, och afses med sistnämnda ögonpunkt diskfläcken. Det nu förevisade exemplaret har en liten, obetydlig ögonpunkt ytterom diskfläcken, men anser jag likväl, att detsamma måste hänföras till ab. caeca Fuchs., detta med sä mycket större skäl, som samtliga i Univer- sitetets samlingar förekommande och af mig i privata sam- lingar sedda exemplar af L. semiargus äro försedda med flere ögonpunkter å såväl fram- som bakvingarnas undre sida och därjämte äfven i öfrigt äro hvarandra alldeles lika. En © funnen af mig den 10 juli 1913 i Birkkala, St, i närheten af Pitkäniemi haltpunkt ä ängsbacke, hvarest huf- vudarten var mycket allmän. 2. Calamia lutosa Hibn. — Genom detta fynd riktas var fjärilfauna med ett nytt släkte, som i systemet har sin plats emellan Tapinostola Led. och Luceria v. Heinem. Tvenne dd funna af student Irmer Forsius den 10 oktober 1909 i Helsingfors ä en lyktstolpe i närheten af statens museum i Tölö. Ehuru arten har en vidsträckt utbredning i Europa och norra Asien, är den i Skandinavien funnen endast i Dan- mark och i Skåne (enligt Aurivillius). Flygtiden, som enligt nägra uppgifter infaller i augusti och september, kan, säsom framgär af nu meddelade fynd, utsträckas in i oktober. Aurivillius nämner, att ,larven lefver i rot- stockarna af vanlig vass (Phragmites communis), dä denna växer pä land", och kan detta gifva anledning till den för- modan, att de i Helsingfors funna exemplaren vuxit upp i vassen vid Tölö-vikens stränder eller annorstädes i stadens närhet, där sagda växt förekommer ymnigt. 3. Anarta richardsoni Curtis var.? — Af denna säll- synta fjäril fann student W. Hellen den 7 juli 1913 i Kan- talaks i Imandra Lappmark pä Kola-halfön en tämligen väl bibehållen <. | 2 Grönblom. — Sahlberg. 4. X. 1913. Denna art skiljes lätt från öfriga arter inom samma släkte genom större dimensioner och de starkt håriga ögonen. Arten förekommer egentligen i Nordamerikas polartrakter, på Labrador och i Grönland samt på Novaja-Semlja (var.?), men är (en varietet af arten?) dessutom funnen på Dovre och vid Qvickjokk i Lule Lappmark. Kantalaks-exemplaret skiljer sig betydligt genom mycket mörkare framvingar och bakvingarnas hvita inre del från de 2 exx. från Labrador och Grönland, som finnas i Univer- sitetets samlingar och torde höra till hufvudarten. Huru- vida detsamma hör till var. dovrensis Staud. eller bildar en ny varietet, kan jag ej för tillfället afgöra. 4. Boarmia ribeata Clerck. (= abietaria Hübn.). — Ele- ven vid svenska normallyceum härstädes Häkan Lind- berg fångade en 3 af denna art den 25 juli 1913 i Hirvensalo vid Äbo, inne i rum pä fönster. Exemplaret är betydligt skadadt och saknar ena framvingen, men kan dock intet tvifvel räda beträffande bestämningens riktighet. Arten har en vidsträckt utbredning och är i Skandinavien funnen i Dan- mark, i södra Norge och i Sverige upp till Uppland. Lar- ven förekommer pä tall och uppgifves äfven lefva pä ek. Professor J. Sahlberg lämnade följande meddelande: Ptinus tectus Boield., en till Finland importerad coleopter. Senaste vär anträffades här i Helsingfors en ny repre- sentant för den grupp af insekter, som hos oss kunna lefva och fortplanta sig inomhus, ehuru de icke förekomma ute i det fria och sälunda egentligen ej höra till vär fauna. I torkade exemplar at en stor krabba af släktet Platyo- nicus, hvilka förvarades a Sydfinska studentafdelningens lo- kal i Studenthuset och sommaren 1912 hemförts af student Greta Hjelt frän Zoppot i närheten af Danzig i Preus- sen, funnos några exemplar af en Ptinus-art. Dessa före- visades för en af våra yngre entomologer, student Hj. Grön- 4. X. 1913. Sahlberg, Ptinus tectus. 13 blom, som genast fann, att de ej hörde till nägon af vära vanliga Pfinus-arter. I anledning häraf anställdes nya un- dersökningar, och ett stort antal exemplar blefvo af sär- skilda personer tillvaratagna på samma plats. Äfven några larver, som hade stor likhet med larven hos den vanliga Ptinus fur, funnos krypande uti de nämnda krabborna till- sammans med fullbildade insekter. Exemplaren lämnades mig till bestämning och förärades till finska samlingen af studenter Kari och Grönblom samt min son Unio Saa- las. Dä jag med tillhjälp af vanliga handböcker ej lyckades bestämma arten, sände jag några exemplar till den franska entomologen Maurice Pic i Digoin, hvilken speciellt studerat familjen Ptinidae och nyligen bearbetat densamma uti Schenklings stora katalog ,Coleopterorum Catalo- gus“, XLI. Herr Pic upplyste om att exemplaren hörde till Pt. tectus Boield. Denna art har först blifvit beskrifven af Boieldieu i hans i Annales entomol. de France 1856 införda monografi efter exemplar från Van Diemens land. Först i början af detta sekel återfanns arten, då den helt plötsligt visade sig i England såväl i London som vid Liverpool i talrika exem- plar. dels i bageribodar, dels i förrädsmagasiner bland bönor och sädesslag, där den t. o. m. uppträdde säsom ett skade- djur. Att den hos oss förekom i de torkade krabborna visar, att den, likasom den allmänt kända Pt. fur, äfven häller till godo med animalisk'föda. Professor Hudson Beare, som i Ent. Monthl. Mag. 1904 skrifvit en kort uppsats om insektens uppträdande i England, uttalar den förmodan, att den förr eller senare skall i likhet med den till samma fa- milj hörande Niptus hololeucus medels handelsprodukter vinna stor spridning. För öfrigt är arten pä senare tider funnen säväl i Van Diemens land som pä Nya Zeeland och annorstädes i Australien, enligt uppgift af Champion och andra engelska entomologer, hvilka anse sagda världsdel säsom dess ursprungliga hemland. Ganska anmärkningsvärdt är emellertid, att arten ej ännu blifvit observerad i Tysk- 14 Sahlberg, Ptinus tectus. 4. X. 1913. land eller öfver hufvud taget pä den europeiska kontinenten. Den är likväl vid första ögonkastet lätt att skilja från andra arter af släktet och bör sålunda ej lätt undgå uppmärksam- heten. Den utmärker sig nämligen genom sin ytterst täta, gråbruna, enfärgade, nästan sammetslika behåring och ge- nom saknaden af ljusa fjäll på prothorax och elytra. Då Ptinus tectus, så vidt jag vet, ej är beskrifven af se- nare författare och den första af Boieldieu meddelade beskrifningen är något bristfällig, vill jag här lämna en något utförligare deskription. Ptinus (Gynopterus) tectus Boield. Oblongo-ovalis, piceo- niger, pube brevi, densissima subholosericea, griseo-brunnea, unicolore tectus; capite deflexo, oculis minoribus; antennis breviusculis, apicem versus perparum tenuioribus; protho- race subgloboso, postice leviter coarctato et ante basin acute impresso, obtuse quadrituberculato, sub tomento fortiter sat crebre punctato; elytris lateribus levissime rotundatis, subtiliter striatis, striis crebre punctatis, interstitiis medio dense longius pilosis, antennis pedibusgue ferrugineis. Long. 3.3—3.5 mm. Boield., Monogr. des Ptinides, Ann. de la Soc. ent. Fr. 1856 p. 652 (errat. 552). — Hudson, Beare Entom. Monthl. Mag. 1904 p. 4. — Champ. 1. c. p. 85. — Pic, Coleopterorum Catalogus XLI p. 35 (1912). Pt. (Gynoptero) variegato Rossi statura fere similis, sed elytris medio paullo magis rotundatis, statura multo minore, corpore toto tomento densissimo griseo-ferrugineo vel brun- neo pilisgue longioribus suberectis in elytris seriatim con- densatis tecto a congeneribus mox distinguendus. — Caput deflexum nigropiceum, crebre subtiliter punctatum, tomento denso griseo-fulvo tectum. Oculi parvuli sat convexi. An- tennae breviusculae, tenuiores, apicem elytrorum haud attin- gentes, brunneo-ferrugineae, dense breviter flavo-pubescentes; articulo primo ceteris crassiore, latitudine distincte longiore, apice paullo longius pubescente, secundo breviter obconico, latitudine sua vix longiore, in ipso angulo exteriore primi adfixo, 3:0 hoc circiter !/, longiore, latitudine sua distincte 4. X. 1913. Sahlberg, Ptinus tectus. 15 longiore, 3—10 longitudine fere aegualibus sed extrorsum angustioribus, obconico-cylindricis, ultimo penultimo circiter 1/4 longiore et parum angustiore, subcylindrico, apice ro- tundato-angustato. Prothorax antice subgloboso-rotundatus, postice leviter coarctatus et ante basin sulco transversali profunde sed anguste impressus, dorso obtuse guadrituber- culatus, tuberculis mediis postice obligue versus basin pro- ductis, disco medio late obsolete longitudinaliter canalicu- latus, nigro-fuscus, parum nitidus, fundo fortiter crebrius punctatus, sed tomento densissimo griseo-brunneo vel fulvo holosericeo tectus uti punctura non nisi vellere detrito obser- vanda; praeterea pilis sparsis paullo pallidioribus vestita, his in tuberculis dorsalibus paullo densioribus, suberectis, certo situ maculis 4 magnis albido sericeis pone tuberculis aegre observandis; strictura antebasali et impressione trans- versa minus profundis sed acutis, canali media et impres- sione antebasali fundo fere denudatis. Scutellum parvum subrotundatum, tomento brunneo tectum. Elytra prothorace sesgui latiora et latitudine sua communi circiter 3/, longiora, humeris rotundatis, parum prominentibus, lateribus medio levissime rotundatis; supra valde convexa, dorso tamen de- - pressiuscula, piceo-nigra, tenuiter striata, striis punctis sub- guadratis confertim positis satis profunde impressis; inter- stitiis convexiusculis, subtilissime alutaceis, tomento denso griseo-fulva omnino tecta et pilis majoribus incurvatis in medio interstitiorum condensatis, uti elytra piloso-striata appareant. Corpus subtus dense breviter flavo-tomentosum, pectore crebre minus subtiliter punctato, ventre sublaevi; segmento penultimo praecedente duplo breviore, basalibus in mare leviter excavatis. Pedes flavo-ferruginei, tomento pallide flavo tecti. In Cancere exsiccato in collectione e Germania a. 1912 reportata m. Maj 1913 specimina plura capta. — In Tasma- nia olim detecta et novissimis temporibus nonnullis locis in Anglia in pistoriis et promtuariis copiose captus. 16 Ehrström, Apodemus agrarius. 4. X. 1913. Amanuens K. E. Ehrström lämnade följande medde- lande: Eine abweichende Form von Apodemus (Mus) agrarius Pallas aus Finland. In den letzten Jahren sind in Finland, und zwar im SE-Teile des Landes (Karelien), zwei Exemplare von oben- genannter Art angetroffen worden. Im Frühjahr 1913 er- hielt das zoologische Museum der hiesigen Universität, unter dem Namen Sminthus subtilis, ein ausgestopftes Exemplar einer Mausart, die sich als ein junges Individuum von Apo- demus agrarius erwies. Es wurde im Dorfe Tali, in der Nähe von Viborg auf einem Kartoffelfelde, den 23. Sep- tember 1910 vom Schüler V. Pietinen gefangen. Das zweite, ein erwachsenes, weibliches Exemplar wurde den 3. Juli 1913, etwa 10 km südlich von Viborg auf dem Gute Murula beim Dorfe Ala-Sommes, auf einer Wiese in einem Maulwurfsgange, vom Schüler Erik Thuneberg erbeutet. Diese Art, die früher in Finland nicht angetroffen wor- den ist, kommt nach Troussart') fast im ganzen Deutsch- land östlich vom Rhein vor. Sie fehlt in den Alpen, wird aber wieder in der Lombardei angetroffen. Nach H. Winge?) ist sie in Dänemark auf den Inseln Laaland und Falster schon längst bekannt und 1907 auch im südlichen Jylland erhalten worden. In Schlesien, Ungarn und dem südlichen Russland kommt sie ziemlich häufig vor, besonders nördlich vom Kaukasus, ist aber auch in der Gegend von Moskau als Schädling in Gärten aufgetreten 9). In Sibirien ist die Art nach Osten bis zum Jenisej verbreitet. 1) E.-L. Troussart. Faune des Mammiferes d'Europe. Ber- lin 1910. 1) Herluf Winge. Danmarks Fauna, Pattedyr. Köbenhavn 1908. 2) Schröder, R. Das Jahr 1867 in Bezug auf den Gartenbau in der Gegend von Moskau. Bterunk» Pocc. O6. CanoBon. Bb C.-Tle- tep6. 1868 r. 4. X. 1913. Ehrström, Apodemus agrarius. 17 Die karelischen Fundorte dürften wohl der etwaigen Nordgrenze des Verbreitungsgebietes in diesem Teile von Europa entsprechen. Die Einwanderung ist aller Wahr- scheinlichkeit nach die karelische Landenge entlang fort- geschritten, so dass das Vorkommen der Art zwischen dem Ladoga-See und dem Finnischen Meerbusen sich somit recht isoliert vom Hauptverbreitungsgebiet erweist. Die Hauptart, beschrieben von Pallas (Nov. spec. Glir., 1778) und Dehne (Micromys agilis, Kleinmaus, ein neues Säugetier der Fauna von Dresden, 1841), scheint in einigen Punkten von den karelischen Exemplaren abzuweichen. So erweist der Vergleich der Grössenverhältnisse, wie die neben- stehende Zusammenstellung zugänglicher Maasse zeigt, dass das Verhältnis zwischen Körper- und Schwanzlänge bei den einheimischen Exemplaren ein anderes ist als bei den mittel- europäischen. Karelsaault \ v!--..-'96, mm 67mm 19 mm: 12 mm: 103 Karel um JUNGE; 59:04 PO 5 OM Fv 100 Säkkksiseku Juvu abs m1731n1, 21065 b a 121201 2 5 10625 125 Winge'sche Maasse 87 , Zoe 2.5 12, 444 — Nach Troussart . — —- — —— 120 Polnisches: Ex... 20. gr en = 122 Der Schwanz des erwachsenen Exemplars ist, obgleich dieses ca 1 cm länger als das Wing e'sche Maass ist, dennoch 5 mm kürzer. Der Vergleich zwischen einem jungen säch- sischen Exemplar und dem jungen karelischen erweist, dass auch hier das letztere einen kürzeren Schwanz besitzt. Nach Troussart u. a. ist die für diese Art charakte- ristische Anzahl der Schwanzringe 120. Das sächsische Exemplar hatte deren 125, ein polnisches 122. Die Zählung der Schuppenringe an den einheimischen Exemplaren ergab für das erwachsene 103, für das jüngere weniger als 100. 2 18 Ehrström. — Lindberg. 4. X. 1913. Da das sächsische Exemplar, obgleich noch nicht ausge- wachsen, schon die volle Anzahl Schuppenringe aufweist, dürfte wohl die geringe Anzahl an dem jungen karelischen auch nicht als Jugendmerkmal anzusehen sein. Die Farbe des erwachsenen Exemplars ist graubraun, dunkler auf dem Rücken, so dass der charakteristische, schwarze Längsstreifen, der vom Scheitel bis zur Schwanz- wurzel reicht, recht undeutlich hervortritt. Die Grenze ge- gen die helle, grauweisse Unterseite ist recht scharf aus- geprägt. Auffallend ist das Fehlen der braunroten Färbung bei dem erwachsenen Exemplare. Bei dem jungen Ex. tritt die genannte Farbe allerdings etwas deutlicher hervor, im ganzen ist aber das betreffende Exemplar dunkler als die mittel- europäischen. Die obenangeführten Unterschiede dürften es vielleicht rechtfertigen, die finländischen Exemplare als eine Subspecies „karelicus“ zu betrachten. Leider kann die Frage wegen mangelnden Materials, namentlich auch von angrenzenden, russischen Gebieten, gegenwärtig nicht entschieden werden. Doktor Harald Lindberg inlämnade till publikation: Anmärkningsvärda växtiynd gjorda under en resa somma- ren 1913 genom Kuolajärvi till Knjäsha vid Hvita hafvet samt vid Kandalakscha. Senaste sommar företog jag en resa genom norra Fin- land ut till Hvita hafvet. Under denna resa, i hvilken äfven deltog student Martin Aschan, gjordes särskilda fynd af sällsyntare växter, hvilka fynd i nägon män komplettera kännedomen af floran i vårt floraomrädes nordliga delar. Då det kan vara af intresse att lämna ett kortare medde- lande om de former, hvilka äro nya för de af mig beresta provinserna Lapponia Kemensis, Karelia Keretina och Lap- ponia Imandrae, vill jag här nedan uppräkna dem. De 4. X. 1913. Lindberg, Anmärkningsvärda växtfynd. 19 under resan insamlade formerna af släktena Taraxacum och Hieracium äro ej ännu närmare granskade, hvarför de här förbigås; så mycket kan dock framhållas, att bland de insamlade Hieracia finnas flere tidigare ej urskilda former, enligt benäget meddelande af professor J. P. Norrlin, som med vanligt intresse åtagit sig bestämningen af det hemförda materialet. Nyaför Lapponia Kemensis. Phegopteris Robertiana (Hoffm.) växte rätt ymnigt pä moss- klädda stenar i en ravin uti Pyhäkuru dalgäng pä östra si- dan om Vuorijärvi sjö i östra Kuolajärvi. Fyndorten är den nordligaste i värt land. Tidigare är arten känd frän Karelia Onegensis, Tiudie, samt frän trenne ställen i Kuusamo, af hvilka tvä äro belägna vid Oulankajoki samt det tredje vid Lammasvuoma i Juuma. Carex paradoxa Willd. anträffades likaledes i Pyhäkuru. Växte pä kanten af ett mindre träsk. Fyndorten är den nordligaste i värt land. Tidigare känd frän Äland och fler- talet af de mellanfinska provinserna ända upp till Kuusamo. Carex laevirostris Fr. förekom ymnigt i ett sluttande gran- kärr invid Niemiköngäs fors i Kutsanjoki, ej långt från ryska gränsen. Den enda tidigare kända lapska lokalen är be- lägen vid Nuotjok i Lapponia Tulomensis. Melandryum affine (Vahl) (Wahlbergella angustiflora Rupr.). Denna sällsynta art anträffades sparsamt växande pä denuderade fläckar pä den brant stupande södra slutt- ningen af Pyhäkuru i Kuolajärvi. Exemplaren, som insam- lades den 9 juli, äro dels blommande, dels nyss utblommade. Inom värt floraomräde tidigare känd endast frän Kitkajoki i Kuusamo samt från tre ställen i Lapponia Ponojensis. I Norge växer den endast pä sandiga älfstränder i Alten samt i Sverige endast pä fjället Nuljalaki i Torne Lappmark. Arten är således en at den nordiska florans allra största sällsyntheter. 20 Lindberg, Anmärkningsvärda växtfynd. 4. X. 1913. Saxifraga cernua ') förekom ymnigt pä mossklädda ste- nar invid en bäck i öfre delen af Pyhäkuru dalgång i Kuola- järvi. Arten är tidigare känd från många ställen i Lapp- marken äfvensom frän närbelägna trakter inom Kuusamo socken. Lappula deflexa (Lehm.) Garcke växte sparsamt pä ett stenigt, mindre omräde i Pyhäkuru i Kuolajärvi. 1 finska samlingen finnas tidigare exemplar frän flere ställen i trak- terna kring Sordavala, frän ett par ställen i Kuusamo, frän Kilpisjärvi i Enontekis, frän Skiecemjokka vid Pystykorkia i västra Enare samt från Kola i Lapponia Tulomensis. De i Pyhäkuru den 9 juli insamlade exemplaren voro i begyn- nande blomning. Aster Sibiricus L. anträffades den 10 juli vackert blom- mande pä sandstrand och i bergspringor strax nedanför Joutenköngäs fors i Kutsanjoki i östligaste delen af Kuola- järvi. Den växte tämligen sparsamt pä en sträcka af ett fätal meter tillsammans med bl. a. Agrostis alba, Dianthus superbus, Epilobium angustifolium,. Geranium silvaticum, Rosa cinnamomea, Rubus saxatilis, Galium boreale och Solidago. I finska samlingen förvaras exemplar, som insamlats i Kuu- samo vid Oulankajoki nära dess inflöde i Paanajärvi. Vidare är arten känd från Lapponia Imandr&, Lapp. Varsuge och Lapp. Ponojensis. 1 Sverige är arten aldrig funnen. För några är sedan anträffades den pä 700 m höjd ö. h. bland videbuskar pä sandiga och grusiga stränder vid Aursund- sjön nära Röros i Norge. En af de allra egendomligaste och intressantaste platser, som under resan besöktes, var Pyhäkuru i östra Kuolajärvi. Denna dalgäng skulle förtjäna att noggrant och i detalj undersökas. Vi hade endast en dag till vär disposition för att undersöka den mänga kilometer länga dalen. Förutom de ofvannämnda stora sällsyntheterna insamlades där exem- 1) Sedan detta skrifvits har genom benäget meddelande af forst- mästare Edv. af Hällström till min kännedom kommit, att säväl Saxifraga cernua som Lappula deflexa af honom anträffats i Pyhäkuru- dalen sommaren 1910. 4. X. 1913. Lindberg, Anmärkningsvärda växtfynd. 21 plar för musei samlingar af följande arter: Calypso borealis, Eguisetum scirpoides, Asplenium viride, Cystopteris montana, Athyrium crenatum (växte i stor ymnighet), Act@a erythro- carpa, Arabis alpina, Saxifraga cespitosa, S. nivalis och Myosotis silvatica. Äfven för en mossforskare erbjuder plat- sen ett rikt byte; en lafspecialist skulle säkert finna mycket af intresse pä de talrika, med lafvar af mänga slag alldeles betäckta stora blocken, som ställvis fylla bottnen af dal- gången och göra en vandring i Pyhäkuru till en af de allra besvärligaste man kan vara med om i värt pä liknande marker fattiga land. Bergarten här är nephelinsyenit, en kalkhaltig sällsynt bergart, hvilket förklarar förekomsten af den egendomliga och för värt land mycket sällsynta vege- tationen. PA TEITÄ PE Te ta. Luzula Sudetica (Willd.) anträffades å en fuktig äng strax invid Knjäsha by. Arten är för öfrigt spridd inom norra delen af värt floraomräde ända ned till Tb, Sb och Kb. Frän östra delen af Kola-halfön föreligga tills vidare inga ‚exemplar af denna karaktäristiska art. Lemna trisulca L. sägs under resan inom värt omräde endast en gäng, nämligen i Tuntsanjärvi sjö, där den fler- städes flöt omkring pä den grunda, nära Tuntsankylä by belägna delen af sjön. Frän de till värt floraomräde räk- nade kusterna af Hvita och Ishafvet föreligga inga uppgifter om denna arts förekomst. I en instängd lagun vid myn- ningen af Dvina-floden utanför Archangel sägs den ymnigt växa. Carex tenuiflora Whlnb. förekom pä Kotisuo kärr invid Tuntsankylä by. För öfrigt spridd genom norra och mellersta delarna af Fennoskandia orientalis. Carex heleonastes Ehrh. växte tillsammans med föregäende art pä Kotisuo vid Tuntsankylä. Tills vidare enda fynd- orten inom de östra delarna af floraomrädet. 22 Lindberg, Anmärkningsvärda växtfynd. 4. X. 1913. Atropis maritima (Huds.) anträffades växande pä södra stranden af Knjäsha guba, ej längt frän fisklägena invid byn. Den växte tillsammans med A. distans f. pulvinata Fr. och afvek genast genom sitt växtsätt och sina smalare, brun- aktiga vippor samt genom ständarknapparnas betydligare längd. Afropis maritima skiljer sig nämligen från Atropis distans hufvudsakligen genom att den skjuter länga refvor och har ätminstone dubbelt längre ständarknappar. Karak- tärer hämtade frän vippans form och smäaxens storlek ha däremot endast ringa systematiskt värde i jämnbredd med de anförda. I finska samlingen ligga af Atropis maritima tvenne exemplar. Det ena är funnet af I. O. Bergroth på sandstrand nära Anserski Skit på ön Solovetsk i Hvita hafvet (24 juli 1896). I samlingen förvaras härifrån 4 indi- vid tillsammans med 2 individ af den vid Hvita hafvet van- liga formen af A. distans pä ett ark, hvilket af Bergroth etiketterats „A. distans v. pulvinata Fr. (non typica!)* ). Då ön Solovetsk numera ej räknas till vårt floraomräde, utgår detta exemplar från vår flora. Det andra i finska samlingen förvarade exemplaret är taget 27. 7. 1898 af Th. O. B. N. Krok vid Nyborg invid Varangerfjorden i Norge. Äfven denna fyndort ligger ej inom Fennoskandia orientalis, men väl strax invid gränsen till detsamma. De af Krok insamlade exemplaren äro bestämda till Glyceria reptans (Le&st.) Krok. I likhet med Ostenfeld (Flora arctica, p. 126) anser jag GI. reptans (= Gl. vilfoidea (Ands.) Th. Fr.) endast vara en biologisk form af Afropis maritima med långa stoloner och sällan utvecklade ax. Denna kulliggande, täta mattor bil- dande, blomlösa form anträffade jag pä en holme mellan Kandalakscha och Kolvitsa byar invid kusten af Lapponia Imandra. Tills vidare äro sålunda fyndorten vid Knjäsha och den vid Kandalakscha de enda, hvilka ligga inom vårt floraomräde, såsom det numera begränsas. De af mig vid Knjäsha insamlade exemplaren öfverensstämma i allt med !) Det är sannolikt dessa individ, som redan tidigare af A. Pal m- gren hänförts till A. maritima. 4. X. 1913. Lindberg, Anmärkningsvärda växtfynd. 23 de exemplar jag sommaren 1912 anträffade pä Vormsö i Estland. De äro endast lägre, spädare och mera rödt an- lupna, hvarigenom de bilda en tydlig öfvergäng till hvad som kallats GI. reptans. Pä Vormsö växte arten ätven till- sammans med Afropis distans, sä att jag hade tillfälle att redan där lära känna dessa bägge skarpt och väl ätskilda arter. De exemplar jag sett frän Sverige under namn af Glyceria baltica Lindeb. (Smäland, Kalmar, Fredriksskans, 7. 7. 1894, K. F. Dusen; Kalmar, 4 juli 1898, Gustaf Löfgren; Öland, Borgholm, 6. 1900, G. A. Ringselle) kan jag ej skilja pä nägot sätt frän den form, som jag insamlat i Estland och nu senast vid Hvita hafvet. Äfven finner jag öfverens- stämmelsen mellan de ostsvenska och de syd- och väst- svenska fullständig. Att denna art i likhet med Afropis distans varierar till storlek, vippgrenarnas riktning m. m. efter olika ständorter är fullt naturligt. Den form, som kallats A. Suecica Holmb., anser jag ej heller specifikt skild frän A. distans, utan är den väl att betrakta som en af A. distans' många hafsstrandsformer, hvilka alla betydligt af- vika frän former tagna i de inre delarna af landet. Glyceria Dusenii Lindeb., eller GI. baltica < distans, såsom den af N e u- man uppfattas, skulle jag vilja betrakta som en mycket storväxt form af den vid Östersjön växande A. maritima. Jag har haft tillgång till exemplar af Gl. Dusenii från Öland, Torslunda socken, Färjestaden, vid hafvet söder om det gamla badhuset, 14 och 25. 7. 1899, K. F. Dusen, och att döma af desamma föreligger endast en af fet ständort fram- bragt, stor form at A. maritima. De nedre vippgrenarna äro visserligen starkt nedätriktade, hvilket ej är fallet hos vanlig A. maritima. Bland det af mig insamlade materialet af A. ma- ritima från Vormsö finnes dock äfven en del individ, hos hvilka de nedre grenarna äro tydligt nedätböjda. Samma är förhällandet med vissa individ af den form, som Gust. .Trägärdh den 12. 7. 1887 insamlat pä Svinö vid Kalmar. Skulle en bastard föreligga, borde detta visa sig i annat än vippgrenarnas riktning, som dock hos A. distans är sä alldeles ytterligt varierande. Hos denna sistnämnda art va- 24 Lindberg, Anmärkningsvärda växtfynd. 4. X. 1913. rierar riktningen, som bekant, från uppåt till starkt nedåt, och vanliga förhållandet är det, att smärre exemplar ha mer eller mindre uppåtriktade grenar, medan mer kraftigt vuxna former ha desamma mer eller mindre nedåtriktade. A. ma- ritima förhåller sig väl analogt. De af O. R. Holmberg frän Skäne, Lomma, in limo siccato e litore egesto, 15. 8. 1904, utdelade Glyceria distans x maritima f. expansa Holmb. och f. Kattegatensis Neum. förefalla mig som storväxta, pä fet mark vid hafvet vuxna former af A. distans. Jag kan ej skilja dem frän af mig i Estland, vid Finska viken och vid Hvita hafvet tagna, storväxta former af Afropis distans. Alopecurus pratensis L. är ej heller tidigare känd frän Karelia Keretina. Den förekom i en vacker, högvuxen form pä en naturlig äng nära Knjäsha by. Nägon odling finnes öfver hufvud ej i Knjäsha, hvarför det är uteslutet, att den inkommit med gräsfrö. Huru dess uppträdande där skall förstäs kan jag ej upplysa om. Rumex Fennicus Murb. Denna för Bottniska vikens strän- der norr om Kvarken sä karaktäristiska art anträffade jag under resan för första gängen i Tuntsa by vid Tuntsanjärvi sjö, hvarest den förekom ymnigt i närheten af gärdarna. Ute vid kusten af Hvita hafvet var den en formlig karak- tärsväxt för de sandiga ock särskildt de grusiga stränderna säväl inom KK som LIm. Vidare säg jag den vid Archangel och flerstädes vid Dvina-floden. För Karelia Keretina är arten ny. Rumex auriculatus Wallr. är ytterst vanlig pä stränderna af Hvita hafvet säväl inom Karelia Keretina som Lapponia Imandra. Anträffades äfven pä en äng invid Knjäsha by, hvarest exemplaren voro mer högväxta än hvad fallet är pä hafsstränderna, där den dock ofta uppnär betydande storlek. Hanplantor voro öfverallt mycket sällsyntare än honplantor. Pä sandstränder vid Archangel och längs Dvina-floden upp- trädde den äfven ymnigt och allmänt. Kalkbladen antaga efter. blomningen mycket olika färg. På samma strand kan man ofta se blomsamlingar till färgen växlande frän blekröda till mörkt blodröda. Exemplar af det sistnämnda slaget ha legat till grund 4. X. 1913. Lindberg, Anmärkningsvärda växtfynd. 25 för Kihlmans R. haematinus, hvilken sålunda som art måste indragas, något som jag redan gjort i Enumeratio år 1901, där den upptogs som subspecies. Senare har jag betraktat den endast som en rödare och kompaktare strand- form af R. auriculatus, en åsikt som jag efter det jag varit i tillfälle att se tusentals individ på stränderna af Hvita hafvet till fullo vidhåller. Förutom från stränderna af Hvita hafvet är R. auriculatus känd från Geta på Åland samt från Karelia Olonetsensis och Karelia Ladogensis. Ett exemplar från Ka, Lavansaari ö i Finska viken, taget af Edv. Nylander år 1851, har af Murbeck år 1896 med tvekan förts till R. acetosa med anmärkning, att det mycket påminner om R. auriculatus. Efter det jag sett R. auricu- latus såväl i Estland som nu mångenstädes vid Hvita hafvet, skulle jag knappt tveka att föra exemplaret till R. auricu- latus, oaktadt detsamma, såsom Murbeck anmärker, är toppskadadt, hvarför han ansåg en säker bestämning ogörlig. R. auriculatus afviker från R. acetosa hufvudsakligen genom sin mycket greniga blomsamling. Blomningstiden tyckes äfven vara olika. Sålunda insamlade jag vid Magnushof på Vormsö i västra Estland på en äng bägge arterna den 30 juni 1912. R. acetosa var då redan alldeles utblommad, medan R. auriculatus endast hade smä knoppar. Den senare arten har säledes en betydligt senare blomningstid, nägot som äfven framhälles i en del floristiska handböcker. Ammodenia peploides (L.) anträffades pä sandstrand pä den i mynningen af Knjäsha guba belägna ön Krestowo ostrow. Arten är för öfrigt utbredd längs alla våra hafs- kuster. Cerastium vulgatum v. glandulosa Koch. Den glandu- lösa formen af denna art insamlades dels pä hafsstrand in- vid Knjäsha, dels pä äng invid nämnda by. Stellaria humifusa Rottb., en tämligen allmän strand- växt vid såväl Is- som Hvita hafvet, har tidigare saknats i samlingen frän KK. Anträffades pä stranden strax utanför Knjäsha by. 26 Lindberg, Anmärkningsvärda växtfynd. 4. 'X. 1913; Draba incana L. v. legitima Lindbl. anträffades pä stran- den af Krestowo ostrow utanför Knjäsha. För öfrigt en spridd hafskustväxt hos oss. Draba hirta L. *elatior A. B. f. leiocarpa Lindbl. växte pä ett berg pä Krestowo ostrow utanför Knjäsha. Tidigare bekant frän särskilda ställen i Lappmarken; dessutom är en afvikande form känd frän Kuusamo och Sordavala-trakten. Cochlearia officinalis L. v. arctica (Schlecht.) växte pä stranden utanför Knjäsha. Myriophyllum spicatum L. anträffades uppkastad pä stran- den af Tuntsanjärvi sjö invid Tuntsa by. Ute vid kusten sägs den ej. Är ej heller tidigare känd frän de till omrädet hörande kusterna af Hvita och Ishafvet. Alchemilla subcrenata Bus. och A. acutidens Bus. växte pä en något fuktig, sluttande äng mellan Knjäsha by och fisklägena pä södra sidan af viken. Potentilla anserina L. *Egedii Wormsk. förekom vacker och typiskt utbildad pä stranden utanför Knjäsha. Tidigare känd från Om, KP, LP och LI. I sommar af mig insamlad äfven pä kusten af Lapponia Imandre. Nyaför Lapponia Imandre. Schoenus ferrugineus L. anträffades tämligen ymnigt växande pä en egendomlig, med vass bevuxen kärrmark nära kusten mellan Kandalakscha och Kolvitsa byar. Kärret var beläget nedanför ett tvädeladt fjäll, som synes från Kandalakscha åt Kolvitsa till. Tidigare är arten tagen endast på ett par ställen i Onega-Karelen samt på några ställen i Karelia Pomorica occidentalis. Fyndorten, belägen vid 67” n. br., är den nordligaste i hela Fennoskandia. Eriophorum letifolium Hoppe växte i samma kärr som Schoenus ferrugineus. Fyndorten är den nordostligaste inom Fennoskandia orientalis. Carex Oederi Ehrh. Äfven denna art växte tillsammans med Schoenus. Inom till vårt område hörande Lappmarker tidigare funnen endast på en holme i Enare sjö och vid 4, X. 1913. Lindberg, Anmärkningsvärda växtfynd. 27 Muddusjärvi i Enare samt 1910 af mig nära mynningen af Pasvig älf. I de centrala delarna af Lappmarkerna torde den sålunda fullständigt saknas. Atropis maritima (Huds.) förekom ymnigt på stranden af en holme mellan Kandalakscha och Kolvitsa. Såsom redan framhölls, uppträdde den här alldeles utan blommor, förökande sig på vegetativ väg genom i bladvecken på de långa stolonerna sittande knoppar. Atropis distans (L.) anträffades tillsammans med före- gående, med rikligt utvecklade vippor och halfmogna frukter. Se för öfrigt hvad som tidigare framhållits. Bromus inermis Leyss. förekom vid kanten af en in- hägnad i östra delen af Kandalakscha by. Tidigare känd endast från LP och KOI. Förvildad och inkommen med gräsfrö är den funnen på några ställen inom vårt land. Potamogeton filiformis Nolte växte rätt ymnig på grundt vatten i Mjelko guba viken nära Kandalakscha. Till denna arts egendomliga utbredning skall jag vid ett senare till- fälle återkomma. Salix aurita L. förekom i flere normalt vuxna buskar i fuktig skogsmark nedanför samma fjäll, under hvilket Schoe- nus och de andra sydliga formerna anträffades. Fyndorten är den första inom Lappmarkerna; tidigare enligt exemplar i samligen nordligast tagen i norra delen af provinsen Kuu- samo samt i Öfvertorneå inom Ostrob. borealis. Rumex auriculatus Wallr. anträffades mycket ymnigt på sandig strand pä en holme mellan Kandalakscha och Kol- vitsa byar. Uppträdde där under en mängd färgformer. Se hvad som tidigare framhölls om de inom Karelia Keretina funna exemplaren. Cerastium alpinum < vulgare-typicum. Af denna säll- synta bastard anträffades en stor tufva pä en liten holme vid infarten frän Knjäsha till Kandalakscha. Strax intill växte den vanliga, ej glandulösa formen af Cerastium vulgare. Hela den funna stora tufvan var fullkomligt steril och afvek frän C. vulgaris-formen bl. a. genom att den var starkt glandu- lös, en karaktär som den ärft af C. alpinum. Tidigare endast 28 Lindberg. — Merikallio. 4. X. 1913. känd frän Kuusamo och Ponoj, enligt exemplar bestämda af Murbeck. Under min resa genom Kemi och Enare Lapp- marker sommaren 1910 anträffade jag pä några ställen kom- binationen Cerastium alpinum < *alpestre. Conioselinum tataricum Fischer var. cenolophioides (Turcz.) uppträdde flerstädes pä stränderna af de mellan Kandalakscha och Kolvitsa belägna holmarna, i likhet med hvad fallet var utanför Knjäsha. Den växte alltid tillsammans med C. tata- ricum, af hvilken den uppenbart är att betrakta som en smalbladig form. Analoga former finnas hos flere andra umbellater, bl. a. som bekant hos Heracleum Sibiricum och Pimpinella saxifraga. Jag har tidigare efter ryska författare betraktat formen som egen art, men efter det jag nu sett den flerstädes i naturen, kan jag ej mera upprätthälla denna äsikt, utan anser den vara en smalbladig form af den ty- piska, sä olika de än se ut. Potentilla *Egedii Wormsk. På stranden af en holme mellan Kandalakscha och Kolvitsa iakttogs mycket typisk och vacker P. *Egedii. På samma ställe anträffades äfven ett exemplar af P. anserina med undertill vackert silfver- glänsande blad. Se för öfrigt hvad tidigare framhällits. Pyrola chlorantha L. förekom sparsamt i samma skog, där Salix aurita anträffades. I samlingen finnes från Lapp- markerna endast ett exemplar frän en tallskog vid Pyhä- järvi i Enare socken. Förutom dessa nu nämnda anträffades under resan ett rätt stort antal arter, hvilka äro uppgifna frän de tre be- resta provinserna, men af hvilka exemplar tidigare i den finska samlingen saknats. Maisteri E. Merikallio jätti painettavaksi: Kapeanokkaisen pähkinähakkisen (Nuciiraga caryocatactes macrorhynchos Brehm) vaelluksesta Suomeen v. 1911. Selostus perustuu etup. niihin tietoihin, jotka yllämai- nittuna vuonna hankin. Ne ovat, paitsi omia ja itse henkilö- 4. X. 1913. Merikallio, Nucifraga caryocatactes. 29 kohtaisesti muilta hankkimiani, kotoisin sanomalehdistä, aika- kauskirjoista, tieteellisistä julkaisuista (ks. Medd. 39 s. 121, E. W. Suomalainen: Havaintoja pähkinähakkisen, Nucifraga caryocatactes L., esiintymisestä Suomessa) ja Yliopiston Zoo- logiselta Museolta. Jotta vaelluksen vaiheet tulisivat sel- vemmiksi, piirsin seitsemälle Suomen karttalehdelle mustalla renkaalla kaikki löy- töpaikat. Ensimmäi- nen karttalehti esitti 14—19. VIII. tavatut löytöpaikat, toinen 20 —23. VIII, kolmas 25—31. VIII, neljäs 1—30.1X, viides1—31. X, kuudes 1—30. XI ja seitsemäs 1. XII. 1911—12. 1. 1912 teh- dyt havainnot. Nyt mukana seu- raavassa karttaleh- dessä ovat kaikki löy- töpaikat — esitettyinä mustalla pisteellä ; mutta jotta jo kart- talehdestä kävisi ilmi tehtyjen havaintojen aika, olen pisteisiin liittänyt pienemmällä pisteellä päättyviä vii- voja, joiden erilainen suunta osoittaa eri ajanjaksoa. Niinpä esittää pohjoista kohti vedetty viiva ensimmäistä ajanjaksoa (siis 14—19. VIII), koillista kohti vedetty toista (siis 20—23. VIII), itäänpäin vedetty kolmatta, j. n. e. Jos samana ajanjaksona on samassa paikassa tehty useita havaintoja ei se käy kartasta ilmi. Kahta löytöpaikkaa Lounais-Suomessa, nim. Lemua ja Askaista, ei tilan ahtaus ole sallinut esittää kartalla, samoin- kuin muutamia aikaa osoittavia viivoja. 30 Merikallio, Nucifraga caryocatactes. 4. X. 1913. Ensimmäinen tieto kapeanokkaisesta pähkinähakkisesta vuonna 1911 on Haukiputailta. Siellä sen huomasi Isolla- niemellä yliopp. Kaarlo Hällfors 14 p:nä elokuuta. Lin- tuja oli 4 kppl. 15 p:nä huomasi sen Kyrönlahdella, lähes peninkulman päässä edellämainitusta paikasta pohjoiseen, talokas Kustaa Häyrynen. 18 p:nä tapasi allekirjoitta- nut samaisella Isollaniemellä pähkinähakkisia suurissa par- vin. Myös muualla Haukiputailla tapasin minä ja useat muut henkilöt samana ja seuraavina päivinä niitä. 20 p:nä tavattiin lintua ensikerran muualla Suomessa. Silloin sen näki metsänhoitaja J. Montell Enontekiössä Saarikosken talon luona n. 3 pnk. Kilpisjärveltä etelään. Vasta seuraavana päivänä, 21. VIII, pähkinähakkinen ensi kerran tavattiin Etelä-Suomessa, nim. Karjalohjan pitäjän Suurniemen tilalla, jossa sen ampui hra Irmer Forsius. 22 p:nä lintua tavattiin, paitsi Haukiputailla, myös Torniossa, Iissä, Kirkkonummella, Viitasaarella ja Helsingissä. 23 p:nä se taas tavattiin Haukiputailla. Seuraa päivän väliaika, jol- loin ei linnusta ole mitään tietoja. 25 p:nä sitä taas tava- taan, nyt Helsingin luona. Uusina löytöpaikkoina kiinnittä- vät huomiota useat Lounais-Suomessa sekä Kristiinan, Mik- kelin ja Savonlinnan seutuvilla tehdyt havainnot. Kaakkoa kohti kulkeva viiva osoittaa pähkinähakkisten löytöpaikkoja syyskuussa, jolloin sitä tavattiin runsaimmin, ainakin tehtyjen havaintojen lukumäärästä päättäen. Suurin osa havaintoja on nyt, kuten vastedeskin, Lounais-Suomesta. Muista löytöpaikoista mainittakoon Sortavala, jossa lintuja tavattiin ,suurempi joukko*, ja Muonio sekä Enontekiö. Lokakuun kuluessa (etelään kulkevat viivat) on lintua tavattu vielä melkein yhtä runsaasti lounais-osassa Suomea; muualta Suomesta ei oie tietoja, lukuunottamatta Taival- koskea ja Muoniota. Marraskuun aikana ovat löydöt lounais-osassa Suomea su- pistuneet vähempään kuin puoleen määräänsä. Muualla Suo- messa on niitä taas vaan kahdessa kohdin, nim. Pudasjärvellä ja Taivalkoskella. Joulukuussa on lintua tavattu vain Paimiossa, 4. X. 1913. Merikallio, Nucifraga caryocatactes. 31 jossa yksi pähkinähakkinen lyötiin kivellä kuoliaaksi. Vii- meinen havainto linnusta tehtiin 13 p:nä tammikuuta 1912, jolloin 1 kpl. ammuttiin Lemun pitäjän Vitikaisten kylässä Alistalon lähellä, missä lintu oli pitemmän aikaa oleskellut. Kuten tunnettua, on kapeanokkaisen pähkinähakkisen kotimaa Siperia, josta se tuon tuostakin tekee vaelluksiaan Suomeen ja muuhun Eurooppaan. Se seikka, että löytö- paikat etupäässä ovat olleet lounais-osassa Suomea, viittaisi, ainakin näennäisesti siihen, että muutot ensin olisivat tapah- tuneet Etelä-Suomeen arvattavasti idästä. Yleinen mielipide tuntuu olevankin tällainen, seikka, joka käy ilmi useasta tieteellisestä kirjoituksesta. Kerätessäni tietoja vuoden 1911 muutosta, tulin huo- maamaan seikkoja, jotka sotivat tätä käsitystä vastaan, mikäli se koskee yllä mainitun vuoden muuttoa. Ensiksikin herätti huomiota se seikka, että ensimmäiset linnut ei tavattukaan Etelä-, vaan Pohjois-Suomessa, Haukiputailla, jossa niitä ta- vattiin viikkoa ennen kuin Etelä-Suomessa. On kait jok- seenkin varmaa, että linnut, jotka ensin tavattiin Pohjois- Suomessa, eivät ole voineet sinne tulla Etelä-Suomesta; sieliä ne kyllä olisivat tulleet huomatuiksi. Päinvastoin saakin löytöpaikkoja ja niiden aikoja toisiinsa vertaamalla sen käsi- tyksen, että kulkusuunta nähtävästi on ollut päinvastainen, siis Pohjois-Suomesta Etelä-Suomeen. Mahdollista kyllä on, että osa linnuista on sitäpaitsi suoraan idästäpäin, tai muual- takin kulkeutunut Lounais-Suomeen. Toinen seikka, joka puolustaa edellä tehtyä johtopäätöstä, olisi lintujen runsaslukuisuus eri osissa maatamme olevissa havaintopaikoissa. On nim. todennäköistä, että kuta kau- vemmas linnut joutuvat lähtöpaikastaan, sitä enemmän parvet hajaantuvat. Niin onkin luultavaa, että niissä paikoin maata, joihin linnut ensin saapuvat, ne myöskin esiintyvät suurem- missa parvissa kuin myöhäisemmissä paikoissa. Poikkeuksia tästä säännöstä tietysti on — esim. maantieteelliset seikat voivat niitä aikaansaada — jolloin parvet voivat yhtyä, mutta se ei tulle tässä kysymykseen. Kuten jälessä seuraavasta luettelosta käy ilmi, oli lintuja siinä paikassa, jossa niitä 32 Merikallio, Nucifraga caryocatactes. 4. X. 1913. ensin Suomessa tavattiin, monin kerroin runsaammin kuin mitä tiedot muualta Suomesta ilmoittavat — lukumäärän ar- vioinkin havaintopaikalla Haukiputailla 18. VIII noin 2,000:ksi. Muuten on ainoastaan kahdesta paikasta muualta Suomesta tietoja, missä lintuja olisi tavattu yli 10 kppl. parvessa, ni- mittäin Sortavalasta ja Kakskerrasta läheltä Turkua, muualla on niitä tavattu alle 10 kppl. Huomattava tässä kuitenkin on, että ei läheskään kaikista ilmoitetuista havainnoista käy ilmi lintujen lukumäärä. Edellämainittua pitäisin siis myöskin seikkana, joka viittaisi siihen, että linnut ovat ensin saapu- neet Pohjois-Suomeen. Lisäksi mainittakoon, että 18 päivä elokuuta, jolloin pähkinähakkisia oli tuhatlukuisina Haukiputailla, oli ensim- mäinen tyven päivä kolme päivää kestäneen sangen ankaran koillismyrskyn jälkeen. On sentähden otaksuttavaa, että linnut juuri samaisen myrskyn ajamina ovat kulkeneet Poh- janlahden rannoille koillisesta päin. Linnuilla olikin eteläi- nen kulkusuunta. (Tänä vuonna (1913) sain kansan miehiltä Oulun-Salossa kuulla, että syyskesällä 1911 siellä oli ollut suuria parvia närhen kokoisia, kesyjä lintuja.) Näyttää siis otaksuttavalta, että vuonna 1911 pähkinä- hakkiset tulivat koillisesta päin Suomeen, saapuen ensin Pohjanlahden pohjoisosaan. Täältä sitten näyttävät parvet hajaantuneen, toiset kulkien etelään Lounais-Suomeen ja toiset, kiertäen Pohjanlahtea pohjoiseen ja länteen, missä niitä tavattiin Muoniossa ja Enontekiössä. Että osa pohjois- ja eteläosiin maatamme vaeltaneista linnuista oli tullut suoraan mainittuihin paikkoihin, voi silti olla mahdollista. Varmaankin Pohjan- ja Suomenlahdet ovat siten tien linnuilta ainakin osaksi sulkeneet, useitten uskaltamatta lähteä meren yli, joten niitä syys-, loka- ja marraskuunkin aikana löytyi run- saasti harhaillen Lounais-Suomessa. Mikkelin, Savonlinnan ja Sortavalan luona tavatut linnut voisi mieluummin pitää takaisin palaavina kuin joinakin eri teitä tulevina jälkijouk- koina. Lopuksi mainitsen joitakin löytöpaikkoja, joita ei ole mainittu E. W. Suomalaisen laatimassa luettelossa (ks. 4, X. 1913. Merikallio, Nucifraga caryocatactes. 33 Medd. 39, s. 122). Useita epävarmoja tai epätäydellisiä tie- toja on minun täytynyt jättää pois. 1) 14. VIII tapasi yliopp. Kaarlo Hällfors Isolla- niemellä Haukiputailla 4 kppl. pähkinähakkista. 2) 15. VIII näki talokas K. Häyrynen Kyrönlahdella Haukiputailla noin peninkulman päässä pohjoiseen edellä- mainitusta muutamia lintuja. 3) 18. VIII ilmestyi Isolleniemelle Haukiputailla yht'äk- kiä itäpohjoisesta suunnasta paljon pähkinähakkisia, ar- violta noin 2,000 kppl. Muutamat linnuista hyppivät maassa, kuten minusta näytti puoloja ja mustikoita syöden — muu- tamien näin hävittäneen ampiaispesän ja syövän sen touk- kia — toiset hyppivät puiden oksilla, toiset lensivät puiden latvojen yläpuolella ja kaikkein korkeimmalla lentävät näyt- tivät silmään pieniltä pisteiltä. Vastatuulessa linnut ilmassa useimmiten aivan paikallaan pysyen lentelivät. Tuntui siltä kuin ne meren vastaan tultua olisivat koettaneet ylhäältä tutkia mahdollisuuksia päästä eteenpäin.. Ääni muistutti heik- koa ja lapsellista variksen raakuntaa, vivahtaen usein närhen rääkyntään. Myös harakan naurua ja kalalokin ääntä muis- tuttavia ääniä kuului. Linnuista ammuin 6 kppl. — neljä niistä on Yliopiston zool. museossa. Mainittakoon että samassa tapasin näillä seuduin verrattain harvinaisen muuttohaukan (Falco peregrinus Tunst.) eräällä lähellä olevalla rantakarikon kivellä istumasta. Tuntui siltä, että haukka seurasi lintupar- vea, kuten useat petolinnut sopuleita niiden vaelluksilla. Myös muualla Haukiputailla näin minä ja useat muut henki- löt samana ja seuraavinakin päivinä pähkinähakkisia. 4) 19. VIII näin muutamia lintuja hajallaan lentelevän Kyrön lahdella Haukiputailla. 5) 20. VIII näki metsänhoitaja J. Montell Enontekiössä n. 3 peninkulmaa Kilpisjärveltä etelään pähkinähakkisen. Syys- kuun aikana nähtiin Muoniossa ja Enontekiössä lintuja useita kertoja (Medd. 39, s. 51). 6) 22. VIII näin Iissä lähellä Haukiputaan rajaa pähkinä- hakkisen ja luulen lisäksi Haukiputailla pari kertaa tunte- neeni linnun äänen. 34 Merikallio, Nucifraga caryocatactes. 4. X. 1913. 7) 22. VIII nähtiin lintuja sanomalehtien mukaan Tor- niossa (Montell, Medd. 39, s. 51). 8) 22. VIII ammuttiin lintu Kirkkonummella (Zool. Mus.). 9) 22. VIII tavattiin pähkinähakkinen Granössä, Hel- singin luona (Zool. Mus.). 10) 22. VIII tapasi metsänhoitaja, fil. kand. Kalle Ai- raksinen Viitasaaren pitäjän Kumpumäen kylässä kaksi pähkinähakkista. 11) 23. VIII tapasi yliopp. Yrjö Hellman linnun Haukiputaalla Pensaskarissa. 12) 25. VIII ammuttiin kaksi kappaletta Drumsössä Hel- singin luona (Zool. Mus.). 13) 26. VIII ilmoittaa Turun Sanomille preparaattori Aug. Edv. Fri ampuneensa pähkinähakkisen Savonlinnan kaupungin läheltä Taivassalosta (Luonn. Yst. 1911, s. 176). 14) 26. VIII näki hra Hannes Seppä Teuvalla 1 kpl. (Luonn. Yst. 1911, s. 144). 15) 26. VIII ammuttiin (W. Sohlman) Taavetissa noin 20 km Mikkelistä 1 kpl. (Luonn. Yst. 1912, s. 36, Sulo Re- ponen). 16) 28. VIII ammuttiin lintu Kirkkonummella (Zool Mus.). 17) 28. VIII ammuttiin 2 kppl. lähellä Helsinkiä (Zool. Mus.). 18) 29. VIII ammuttiin 1 kpl. lähellä Helsinkiä (Zool. Mus.). 19) 29. VIII ammuttiin 2 kppl. Sipossa (Zool. Mus.). 20) 29. VIII saapui Torniosta Zool. Museoon pähkinä- hakkinen sikäläisen alkeiskoulun kokoelmiin täytettäväksi. 21) 29. VIII ammuttiin Teuvalla 1 kpl. (Hannes Seppä, Luonn. Yst. 1911, s. 144). 22) 30. VIII ammuttiin 1 lintu Porkkalassa (Zool. Mus.). 23) 1. IX näki talokas Kustaa Häyrynen 1 linnun Kalliolammella Haukiputailla. 24) 2. IX nähtiin lissä Tannilan kylässä 2 pähkinähak- kista lentäen pohjoisesta etelään (Kaleva, 6. IX. 1911). 25) 4. IX ammuttiin lintu Tyrväällä (Zool. Mus.). 4. X. 1913. Merikallio, Nucifraga caryocatactes. 35 26) 5. IX ilmoittaa Turun Sanomissa preparaattori Aug. Edv. Fri ampuneensa pähkinähakkisen Säämingin pitäjän Varparannan kylästä. Myöskin Vesannolla tietää hra Fri yhden ammutun (Luonn. Yst. 1911, s. 176). 27) Noin 10. IX nähtiin Sortavalassa , suurempi joukko* pähkinähakkisia (T. Relander, Luonn. Yst. 1911, s. 177). 28) 10. IX ammuttiin 1 kpl. Fredriksbergissä Helsingin luona (Zool. Mus.). — Helsingin ympäristöllä on sitäpaitsi useissa paikoin syksyn kuluessa ammuttu pähkinähakkisia. Näistä havainnoista ei minulla ole varmoja tietoja. 29) 11. IX ammuttiin 1 kpl. Mustikkamaalla Helsingin luona (Zool. Mus.). 30) 16. IX ammuttiin Porissa 2 kppl. (Zool. Mus.). 31) 20. IX näki metsänhoitaja A. W. Bergh linnun Pudasjärvellä (Luonn. Yst. 1911, s. 218). 32) 27. IX ammuttiin 1 kpl. Kirkkonummella (Zool Mus.). . 33) Syksyllä 1911 ammuttiin Kuusamossa Tavajärvellä pähkinähakkinen (kiertokoulunop. Tammi). 34) 22. X ammuttiin pähkinähakkinen lähellä Muonion kirkonkylää (Montell, Medd. 39, s. 51). 35) 3. X lintu näyttäytyi Kariniemessä ja Virkkusessa Taivalkoskella (Luonn. Yst. 1911, s. 218, A. W. Bergh). 36) 14. X ammuttiin pähkinähakkinen Muoniossa (Kaiku). 37) 19. X saapui Oulusta ammuttu lintu Yliopiston Zool. Museoon Helsingissä. 38) 24. X ammuttiin 1 lintu Drumsössä Helsingin luona (Zool. Mus.). 39) 14. XI näki metsänhoitaja A. W. Bergh linnun Pudasjärvellä (Luonn. Yst. 1911, s. 218). 40) Noin 20. XI ampui kauppias Aarne Paavola pähkinähakkisen Pudasjärvellä. Vaikkakaan suurinta osaa linnuista ei ole tarkistettu, on kuitenkin verrattain vähän mahdollisuutta, katsoen pää- muodon levenemiseen maassamme sekä päättäen tutkituista linnuista, että joku yllämainituista havainnoista koskisi pää- muotoa eikä kapeanokkaista muunnosta. 36 Mötet den 1 november 1913. Se seikka, että havainnot ovat näin epätasaisesti jakaan- tuneet eri osiin maatamme, riippuu varmaan osaltaan havain- nontekijöistä eikä ainoastaan lintujen todellisesta esiintymi- sestä. Tämä koskee ennen kaikkea Lounais-Suomea, mikä seutu on tiheään asuttua; asia herätti täällä nähtävästi huo- miota ja useimmat havainnot tulivat yksityisten asianhar- rastuksen takia kootuiksi. En ole ollut paljon tilaisuudessa seuraamaan ulkomaiden tieteellistä kirjallisuutta, jotta voi- sin esittää tarkkoja tietoja pähkinähakkisten saapumisesta muualle Eurooppaan. Mikäli kuitenkin muutamista aikakaus- kirjoista käy ilmi, näyttäytyivät linnut Saksassa, Tanskassa ja Ruotsissa myöhemmin kuin meillä, seikka, joka ei suin- kaan sodi yllä otaksuttua muuton suuntaa vastaan. Mötet den 1 november 1913. Enligt af skattmästaren afgifven kassarapport ut- visade Sällskapets rörliga kapital en behällning af Fmk 89: 47. Till publikation anmäldes: Carl Finnilä, Ornitologiska iakttagelser under en resa inom Sodankylä Lappmark sommaren 1913. Rolf Palmgren, Ornitologiska anteckningar frän Hvit- tis och Kumo socknar. Pä förslag af Bestyrelsen beslöt Sällskapet anslä en summa af 250 mark till inköp af tvenne björnar och en vildren från Suojärvi. Djuren hade erbjudits till inlösen ät _ Zoologiska museet, hvilket dock för närvarande icke ägde nödiga tillgångar att förvärfva desamma. Till protokollet antecknades, att beloppet möjligen framdeles kunde af mu- seet till Sällskapet återgäldas. 1. XI. 1913. Smärre meddelanden. 37 Intendenten, magister Rolf Palmgren beskref tvenne bon af järnsparfven, Accentor modularis, det ena funnet af tandläkare Ernst Wasenius ä Vädö den 14 juni 1899, det andra af skolelev E. Nyberg ä Drumsö den 14 maj 1911, bäda öarna i närheten af Helsingfors. Professor K. M. Levander förevisade en af stations- inspektor C. Appelgren insänd, vid Hangöby fängad gul gädda och redogjorde i anslutning till fyndet om före- komsten af xanthorism, albinism och melanism hos fiskar. Student Frans Lönnfors förevisade exemplar af Vespertilio nattereri, som voro fångade den 10. VII. 1913 ä Pitkäsaari invid Viborg. Natterers nattblacka har enligt Mela-Kivirikko förut blifvit fångad i vårt land åren 1849 och 1853 i Nyland. De nu fångade exemplaren voro till antalet 5. De inneslötos i en bur, och två af dem fingo följande dag hvar sin unge. Den ena af mödrarna åt så godt som genast upp sin afkomma. Den andra ungen räddades, men var dock ej alldeles oskadad, ty modern hann delvis sönderslita den. Professor J. Sahlberg lämnade följande meddelande: Om Haltica engströmi J. Sahlb. Redan för omkr. 3 decennier sedan fann jag vid gransknin- gen af en större samling Coleoptera, som prof. Otto Eng- ström under sin studenttid insamlat, tvenne exemplar af en art Haltica, som betydligt afvek från andra kända nor- diska arter, och hvilken jag ansåg vara ny och efter upp- täckaren benämnde H. engströmi. 1 en samling, som däva- rande docent Osvald Kihlman (nu senator Kairamo) medfört frän Petschora-trakten i norra Ryssland, funnos flera exemplar af samma art, och vid Societas” pro Fauna et Flora Fennica möte den 6 februari 1892 blef den af mig 38 Sahlberg, Haltica engströmi. 1. XI. 1912. förevisad och i korthet karaktäriserad (Medd. XIX, p. 19). Sedermera blef den äterfunnen af dr B. Poppius mellan Mesen och Archangelsk. Dels pä grund af saknaden af han-. exemplar, dels i väntan pä en monografi öfver detta släkte blef arten emellertid ej utförligare beskrifven och har där- för ej upptagits i senare utkomna förteckningar öfver Eu- ropas Coleoptera. Vären 1911 iakttogs denna insekt i Finland i närheten af Helsingfors, nämligen vid Gammelstaden, där student M.A. Salokas och mag. R. Frey funno flera exemplar pä Spiraea ulmaria. Senare hafva pä anvisad lokal flera exemplar insamlats under vär och höst, dels pä växten i fråga, hvars blad den helt och hållet sönderäter, dels under löf och andra växtämnen vid dess rot, där man äfven för närvarande kan finna den. Emellertid är hanen ytterst sällsynt, sä att jag bland omkr. 50 honor hittills funnit en- dast tvenne af förstnämnda kön. Dä jag senaste sommar en kortare tid vistades här i Helsingfors, päträffade jag äfven larven, som pä samma sätt som den fullbildade insekten ät stora häl pä bladen af Spiraea ulmaria. Emellertid finnes denna Haltica-art endast pä en mycket inskränkt lokal, ehuru näringsplantan är ytterst allmän, bl. a. i trakten af Helsingfors, och ehuru jag öfver- allt med ifver eftersökt insekten. Att vi här hafva en frän öster invandrad insektart är ganska troligt, men egendom- ligt förefaller, att den ej iakttagits i andra delar af Finland än här i Nyland. Det vore emellertid af ganska stort intresse att lära känna mera om denna intressanta och lätt igen- känliga arts utbredning, hvarför jag ber att fä fästa vära entomologers uppmärksamhet vid densamma samt uppmana till dess eftersökande, där man träffar pä Spiraea ulmaria med sönderätna blad. Dä jag har för afsikt att vid annat tillfälle lämna utförliga beskrifningar af såväl larven som den fullbildade insekten, hvilka hvardera äro ovanligt läng- sträckta, ber jag att nu endast fä framlägga dem till pä- seende. TNAXII1913. Sahlberg, Scymnus triangularis. 39 Professor J. Sahlberg inlämnade vidare till publi- kation: Scymnus triangularis, en ny finsk coleopter-art. Nyligen lämnade student Yrjö Wuorentaus mig till granskning ett exemplar af släktet Scymnus, hvilket han icke kunnat bestämma, och som han funnit i Österbotten. I af- seende å täckvingarnas färg visade det likhet med Sc. (Ne- phus) bipunctatus Kug., men färgen på hufvudet och protho- rax samt kroppsformen öfverensstämde mera med den hos Sc. (Pullus) haemorrhoidalis Herbst., från hvilken exemplaret dock betydligt afvek därigenom, att den rödgula fläcken på täckvingarna ej sträckte sig till deras spets. Sedan exemplaret blifvit löstaget från kartongen, hvarpå det var uppklistradt, och nogare undersökt, fann jag, att det hörde till subgenus Scymnus och således väsentligen afvek från förut nämnda arter samt stod närmast den hos oss allmänna Sc. frontalis Fabr. Det saknade likväl den stora gulröda fläcken nära täckvingarnas bas och hade i stället en stor, trekantig fläck nära deras spets samt något olika punktur på kroppens undersida m. m., och anser jag därför, att det bör betraktas såsom tillhörande en särskild art. Exemplaret infångades under tufvor af Arctostaphylos officinalis på en sandkulle Antinkangas invid hafskusten nära Brahestad (Raahe) den 18 augusti 1911. För att göra våra entomologer uppmärksamma på denna insekt och föranleda till efterforskningar på andra dylika lokaler å våra sand- dyner ber jag att få lämna en utförligare beskrifning på densamma, ehuru endast ett enda exemplar (en &) står till buds. På grund af den nästan triangelformiga fläcken nära elytras spets får jag för den nya arten föreslå namnet Sc. triangularis. Scymnus triangularis n. sp. — Breviter ovalis, modice con- vexus, crebre subtiliter punctatus, niger, nitidus, tenuiter et breviter flavo-pubescens, capite (in mare) cum antennis, prothoracis margine antico angulisgue anterioribus late pe- dibusgue rufo-testaceis, femoribus posticis medio late in- 40 Sahlberg, Scymnus triangularis. 1. XI. 1913. fuscatis, elytris ante apicem macula magna subtriangulari pallide flava ornatis; prosterno carinis duabus antice con- vergentibus acute elevatis instructo; linea femorali in seg- mento primo ventrali incompleta, fere usgue ad apicem producta, deinde extus fere aegualiter curvata et in medio segmenti abbreviata ibigue a margine exteriore aegue late ac coxarum posticarum angulo exteriore distante. Long. 2.5 mm. Mas: segmento guinto ventrali apice leviter emarginato et impressione distincta medium fere segmenti attingente ibigue densius pubescente. Sc. frontali Fabr. affinis, sed paullo latior, colore autem elytrorum dissimile; macula nulla antica elytrorum sed magna triangulari anteapicali Sc. (Nepho) bipunctato Kug. magis similis, sed differt corpore majore, carinis prosterni distinctis et linea femorali in segmento primo ventrali ma- gis abbreviata valde diversa et igitur ad subgenus Scymnum s. str. referendus. — Corpus breviter ovale, antice et postice aegualiter angustatum, modice convexum, parcius breviter flavo-pubescens. Caput prothorace plus duplo angustius, planiusculum, subtilissime satis crebre punctatum, totum (in mare) rufotestaceum, oculis nigris. Antennae totae et palpi rufo-testacei. Prothorax longitudine media plus guam duplo latior, basi ante scutellum obtuse productus, lateribus mox ante medium distincte rotundatus, angulis anticis obtusius- culis, basalibus subrectis, basi obsolete, lateribus tenuiter sed distincte marginatis; supra modice convexus, dense sub- tiliter punctatus, parce tenuissime flavopubescens pube ple- rumgue versus medium directa, niger, margine antico minus anguste, lateribus postice anguste, antice latissime rufo- testaceis; signaturis his pallidis quam in Scymno frontali (3) magis dilatatis. Scutellum parvum triangulare, obsolete punc- tatum. Elytra basi prothorace perparum latiora et guadruplo longiora, latitudine communi paullo longiora, apice late ro- tundata, supra modice convexa, tuberculis humeralibus parvis sed distinctis, confertim et paullo profundius guam in protho- race punctata, interstitiis subrugosis, superficie omnium sub- tilissime alutacea, pube brevi rigida ut in prothorace flava 1. XI. 1913. Sahlberg. — Lindberg. 41 parce adspersa, pube ubigue magis versus apicem directa; nigra ante apicem macula magna triangulari flava ornata; macula circiter guintam partem elytrorum occupante, ab apice elytrorum fere aegue longe ac margine interiore maculae cum sutura parallela distante, epipleuris versus basin abdo- minis sensim angustatis, basi leviter longitudinaliter exca- vatis, obsolete punctatis. Corpus subtus satis fortiter et dense punctatum, tamen paullo minus fortiter guam in Sc. frontali; prosterno carinis duabus acutis, rectis, apicem ver- sus leviter convergentibus, marginem anticum fere attingen- tibus ibigue valde approximatis; metasterno medio subde- planato, minus convexo guam in specie comparata et postice minus excavato, abdomine crebre et subtilius guam in pectore punctato, breviter parce flavopubescente, segmento penul- timo postice et ultimo in mare dense pubescentibus, nigro- piceo, segmentorum marginibus apicalibus anguste rufescen- tibus, plaga femorali in metasterno trientem circiter longi- tudinis occupante, linea femorali extus paullo magis curvato; plaga femorali in segmento basali ventris fere usgue ad marginem apicalem producta, minus dense punctata, linea femorali continue rotundata, parte ejus exteriore recurvata paullo ante medium desinente ibigue a lateribus perparum magis guam coxae posticae distante. Pedes pallide rufo- testacei, femoribus posticis medio late infuscatis. Habitat in Ostrobothnia ut videtur rarissime. Unicum specimen sub Arctostaphylo officinali in colli arenoso Antin- kangas dicto juxta mare prope oppidum Brahestad (Raahe) d. 16 Augusti 1911 invenit dom. studiosus Yrjö Wuoren- taus, gui specimen descriptum museo fennico benevole donavit. Doktor Harald Lindberg lämnade följande med- delande: Om några Carex-iormer. De växter, som hos oss gått under namnen Carex vul- pina, C. muricata och C. acuta, bestä hvarje af tvenne väl 42 Lindberg, Några Carex-former. 1.:X1. 149015; skilda och karaktäristiska former, som förtjäna arträtt lika väl som mänga andra, sedan mycket läng tid säsom väl skilda arter ansedda former. Vid ordnandet af de Carex-former, som insamlats i och för utdelning i ,Plante Finlandia exsiccate*, har jag varit i tillfälle att af desamma granska ett rikligt och konformt material, som möjliggjort ett mera ingäende studium. Det material, som förvaras ä härvarande museum, lämnar där- emot i allmänhet mycket öfrigt att önska, dä det gäller att studera närastäende kritiska former af släktet Carex. Jag vill därför uppmana herrar botanister att insamla ett rikligt och användbart material af dessa växter, och är det min afsikt att äterkomma till ämnet, när ett sädant material stär till buds. Nu vill jag blott lämna en kort redogörelse för de viktigaste skiljemärkena mellan de olika arter, som hos oss kallats C. vulpina, C. muricata och C. acuta. Carex vulpina L. bestär af tvä särdeles väl ätskilda ar- ter, den ena karaktäriserad af breda, rent gröna blad, stor, brun, tät axsamling med mycket korta skärmblad och endast pä utsidan nerviga fruktgömmen, som i öfre delen äro mycket tätt och skarpt tandade, ofta dubbeltandade, samt försedda med ett pä utsidan djupt klufvet spröt. Den andra, väl skilda arten äter har nägot smalare, blägröna blad, sma- lare, mindre tät och ljusare axsamling med skärmblad af växlande längd, ofta rätt länga, samt pä bägge sidor tyd- ligt nerviga fruktgömmen, som äro i öfre delen betydligt glesare tandade samt försedda med ett pä bägge sidor lika grundt klufvet spröt. Den förra arten har i Norden gätt under namn af Carex vulpina L., skuggformer af den se- nare äter ha, likasom äfven i Tyskland, gätt under namn af C. vulpina f. nemorosa (Rebent.). Solformer af den se- nare hafva kallats C. vulpina. Dä nomenklaturfrägan är synnerligen invecklad och ett klargörande fordrar ett rikt material frän olika länder, skall en närmare utredning läm- nas vid ett senare tillfälle. I alla floristiska handböcker, äfven af senaste datum, ha dessa bägge hufvudformer ej ätskilts. Beskrifningarna hai de flesta uppgjorts efter exemplar 17 XI. 1915. Lindberg, Nägra Carex-former. 43 af solformer af bägge arterna; i vissa fall är det tydligt, att beskrifningen af C. vulpina uppgjorts med ledning af endast den ena af nu anförda arter. De väsentliga ätskil- jande karaktärerna ha ej beaktats, utan endast habituella olikheter anförts. C. muricata L. Under detta namn ha hos oss gått tvenne väl skilda arter: Carex Pairaei F. Sch., utmärkt genom smärre, likformigt tunnskaliga fruktgömmen, där nöten utfyller hela fruktgömmet, samt Carex contigua Hoppe med större fruktgömmen, som nedtill äro fyllda af svampig väfnad, ofvan hvilken nöten har sin plats. C. Pairaei är utdelad i PI. Finl. exs. n:o 106 under namn af Carex muricata L. *Leersii Fr. Sch. v. angustifolia Vollman, hvilket namn är synonymt med C. Pairaei. Af C. contigua finnes nu till utdelning ett godt material, insamladt af mig i Kyrkslätt. För att fä en säker bild af arternas utbredning är ett fullständigare material af nöden än det, som nu finnes i samlingen, där talrika exem- plar äro alldeles för tidigt tagna och säledes ej tilläta en fullt säker bestämning. C. acuta L. (C. gracilis Curt.). Af denna kollektivart har jag insamlat ä en sjöstrand vid Humaljärvi i Kyrkslätt ett synnerligen godt material af tvenne tydligt olika och konstanta former, den ena utmärkt genom svarta, smala, länga och lutande ax samt uppräta skärmblad, den andra genom gröna, kortare, uppräta ax och bägböjda skärmblad. Bägge växte i stor yppighet och ymnighet alldeles om hvar- andra och voro ej sammanbundna genom några mellanfor- mer. Vid en flyktig granskning af museets material af C. acuta kunde konstateras, att omkring dessa tvenne hufvud- former de i samlingen förefintliga exemplaren kunde grup- peras. 44 Mötet den 6 december 1913. Mötet den 6 december 1913. Till inhemska medlemmar i Sällskapet invaldes studen- ter H. A. Järnefelt (föreslagen af doktor B. Poppius) och K. H. Kekoni (föreslagen af professor E. Reuter). Anhällan om skriftutbyte hade ingätt frän Die Ge- sellschaft zur Erforschung des Gouvernement Olonez i Petrosawodsk, som därjämte insändt sina Nach- richten, och beslöt Sällskapet bifalla den gjorda anhällan och i utbyte gifva säväl Acta som Meddelanden. Enligt af skattmästaren afgifven kassarapport ut- visade Sällskapets rörliga kapital en behällning af Fmk 179: 07. Till publikation anmäldes: Carl Lundström und Richard Frey, Beitrag zur Kenntnis der Dipterenfauna des nördlichen europäischen Russlands. Alfred Poppius, Finlands Microlepidoptera I och II. Holger Rancken, Bryologiska meddelanden I—II. Professor Th. Salan anmälde, att v. häradshöfding Harry Niklander till Sällskapet förärat botaniska an- teckningar förda af magister Erik Viktor Niklander, och inlämnade desamma till arkivet. Magister H. Rancken förevisade en för landet ny hvitmossart, Sphagnum molle Sull., af föredragaren funnen sistlidna sommar pä fyra särskilda ställen i Ostrobothnia australis, äfvensom tvenne Philonotis-arter, Ph. capillaris Lindb. och Ph. tomentella Mol., hvilka hos oss delvis sam- manblandats med andra Philonotis-former, samt redogjorde för deras utbredning inom landet. SUNILI1I913: Solan. — Valle. 45 Professor Th. Salan anförde: „Under en exkursion sommaren 1913 i Kyrkslätt sockens skärgärd anträffades af min dotter fru Sigyn Ovarn- ström och mig pä en sandbacke invid Klobbsund, hörande till Thorsvik egendom, Trifolium arvense L. Den växte där tillsammans med Cerastium semidecandrum i största ymnig- het, sä att hela backen däraf erhöll en ljusröd skiftning. Detta ställe vid Klobbsund hade i tiden utgjort en lastage- plats för ett därinvid beläget tegelbruk, men har sedan mer än tio är tillbaka varit helt och hället öfvergifvet och be- botts endast tillfälligtvis af nägon fiskarfamilj. Denna Trifolium-art, hvilken som bekant är allmän pä Äland och förekommer flerstädes i Äbo provins samt här och där pä Karelska näset, har inom Nyland hittills anträf- fats endast i Tenala vid Lappvik och tillfälligtvis pä ett par barlastplatser. Dess förekomst här vid Klobbsund synes, att döma af dess ovanliga talrikhet, icke vara tillfällig, utan snarare kan det antagas, att den numera blifvit härstädes bofast. Vidare anträffade jag sistförflutne sommar äfven i Kyrk- slätt å Thorsvik Convolvulus sepium ganska talrikt växande förvildad invid trädgården å villa Haga, där den sedan flere år tillbaka blifvit odlad. I samma trädgård och i dess närmaste omgifning före- kom äfven mycket talrikt Mentha arvensis L. *Arrhenii H. Lindb. (enligt bestämning af auktor), växande tillsammans med hufvudformen. Den skiljer sig från den senare bl. a. därigenom, att ständarna, liksom hos M. gentilis L., äro för- krympta, dä dessa hos hufvudformen af M. arvensis däremot äro väl utvecklade med godt frömjöl.* Ylioppilas Kaarlo J. Valle ilmoitti löytäneensä Co- rymbites cupreus var. @ruginosus F. nimisen kovakuoriaisen Suomen valtiolliselta alueelta sekä lausui: „Laji on ennen tunnettu luonnontieteelliseltä alueel- tamme vain Venäjän Karjalasta seuduista, jotka ovat Äänis- järven pohjoispään ympärillä. Eteläisin löytöpaikka on Petro- 46 Valle. — Grönblom. 6.IX11.119135 savodsk, pohjoisin Povjenets Äänisjärven pohjoispäässä. Nyttemmin on Cor. &ruginosus löydetty Suomestakin ja pal- jon pohjoisempaa. Kesällä 1910 löysin sen Kuhmoniemeltä, jossa se oli koko yleinen niityillä. Kappale samaa lajia on myös Yliopiston kokoelmissa, johon maisteri Tomminen sen lahjoitti, vaikkei hän voinut varmuudella sanoa, oliko se saatu Kajaanista vaiko Kivennavalta. Edellinen lienee kuitenkin uskottavampaa, kun Kuhmoniemi on niin lähellä Kajaania. Laji tavataan muuten Keski-Europan vuorilla ja Uralissa, mutta ei Skandinaviassa." Student Th. Grönblom lämnade följande meddelande om Poophagus sisymbrii Fabr. och Ceutorhynchus sahlbergi Schönh.: „Den vackra vifvelarten Poophagus sisymbrii Fabr., hvaraf intet finskt exemplar finnes i Universitetets samlingar, är uppgifven af J. Sahlberg i hans , Catalogus Coleopte- rorum faunae fennicae“ såsom funnen i provinsen Ab. Denna uppgift åter är hämtad ur Sahlberg, „Insecta Fennica", 1834, hvarest om insekten säges: ,Habitat in Fennica australi, rarissime". Med all sannolikhet är arten säledes funnen hos oss för cirka 80 är sedan nägonstädes i sydvästra Finland, ehuru den sedan dess ej äterfunnits. Nägot ortsnamn eller andra anteckningar förekomma ej ä de 3 exx. af arten, som finnas i professor J. Sahlbergs privata samling, och hvilka här- stamma senast frän är 1834. Jag fann 1 ex. af arten i Birkkala i närheten af Rahola egendom pä stranden af Pyhäjärvi sjö den 2 juni 1913. — Den 1 och 2 juni rädde stark bläst och kall väderlek efter föregäende dagars vackra väder, sä att en stor mängd om- kringflygande insekter hamnade i sjön. Ifrägavarande exemplar hade räddat sig upp pä en barkbit pä en sandstrand, som väldsamt öfverspolades af vägorna. I anslutning härtill förtjänar ett massfynd af den säll- synta vifvelarten Ceutorhynchus sahlbergi Schönh. att om- nämnas. Jag fann cirka 150 exx. af arten de första dagarna 6. XII. 1913. Grönblom. — Merikallio. — Fabritius. 47 af juni år 1913 i ofvanangifna socken på en längre sträcka af Pyhäjärvi-stranden tillhörande Kaarila, Rahola och Villilä egendomar." Maisteri E. Merikallio ilmoitti tavanneensa tilheä (Ampelis garrulus) viime kesänä (1913) verrattain yleisenä siellä täällä ympäri Pohjois-Suomea, sellaisissakin paikoissa, missä lintua ei tiettävästi ennen ollut näkynyt tai ainakaan pitkiin aikoihin. Eri paikoissa tehdyt havainnot ovat luvul- taan 21, niistä 15 itse tekemää, ja lankeavat ne viivojen Haapavesi — Paltamo — Kuusamo — Haukipudas — Hailuoto — Haapavesi sisään. Ainoastaan yksi niistä oli pesälöytö, mutta toisistakin useimmat aivan nähtävästi viittasivat pesimiseen. Tämä tavallista runsaampi ja, kuten näyttää, tavallista ete- läisempi pesiminen on nähtävästi ainakin pää-asiallisesti syynä tilhen viime syksyiseen tavallista runsaampaan ja ai- kaisempaan esiintymiseen etelä-osissa maatamme. Vrt. myös Luonnon Ystävä, 1914, siv. 16—18. Doktor Reinh. Fabritius lämnade följande medde- lande: Anmärkningsvärda fynd af fjärilar, bland dessa den för Europa nya Callimorpha menetriesii Ev. 1. Callimorpha menetriesii Ev. Denna stora, vackra fjä- ril päträffades sommaren 1913 den 8 juli en varm och lugn solskensdag kl. omkr. 10 f. m. sittande eller rättare hängande, med triangelformigt halfutbredda vingar, pä ett grässträ ä en dikeskant tätt invid gården å villan ,, Torpet" i Haminan- lahti by af Kuopio socken, cirka 13 km söder om Kuopio stad och närmare 3 km från Pitkälahti järnvägsstation, in- vid landsvägen till Karttula socken. — Trakten är mycket kuperad (Savonselkä-åsen), skogrik, med något kalkhaltig jordmån (två kalkbrott finnas i närheten) och i allmänhet rik vegetation. Delvis finnes urgammal skog, där tall, gran, björk, asp och gråal täfla om utrymmet. Af vildt växande 48 Fabritius, Anmärkningsvärda fynd af fjärilar. 6. XII. 1913. buskar mä nämnas lind, Lonicera och Viburnum. 1 trädgär- darna i trakten förekomma ej nägra anmärkningsvärdare buskar eller trädslag, med undantag af näera sibiriska lärk- träd, som stätt sedan ärtionden tillbaka. Markvegetationen pä själfva fyndplatsen och i dess närmare omgifning utgöres af i mellersta Finland vanliga gräs och örter. Nya plante- ringar eller gräsvallsodlingar ha ej förekommit pä tiotal är. Fjärilen, ett ensamt 9-exemplar, föreföll något slö eller medtagen och insattes omedelbart i en mindre larvbur för att möjligen tillocka någon 3, hvilket dock tyvärr ej lycka- des, ehuru jag höll buren ute öfver 1'/, dygn. Längre tid Fig. 1. Callimorpha menetriesii Ev. Foto H. Lindberg. ville jag ej hälla fjärilen lefvande, emedan den lätt kunde taga skada. Mähända hade den, redan befruktad, lagt ägg, ehuru jag ej kunde finna sädana trots noggrant sökande. Då denna fjäril enligt Staudinger & Rebels kata- log tidigare är känd endast frän ett relativt begränsadt om- räde (Tarbagatai) i mellersta Asien sydväst om Altai, är dess oförmodade förekomst här, sä längt aflägset frän dess tidi- gare fyndort, mycket anmärkningsvärd och äfven svärför- klarlig. Att detta exemplar vore unikt och pä sätt eller annat i ägg-, larv- eller puppstadium skulle hitförts från det inre af Asien är väl tänkbart, men föga sannolikt redan pä den grund, att direkta handelsförbindelser emellan ifräga- GST. 11913: Fabritius. — Levander. 49 varande orter knappast förefinnas och fyndstället i Finland dessutom är tämligen aflägset frän de större handelsvägarna. Väl är det nogsamt kändt, att smäfjärilar, mott och mal, i eller med handelsvaror kunna spridas jorden rundt; men att stora, endast ute i fria naturen förekommande fjärilar pä detta sätt skulle kunna ötvertflyttas ofantliga sträckor, land- vägen frän orter med svära kommunikationer, är svärt att fatta och sävidt jag vet ej tidigare bekant. Vore det där- för alltför vägadt att anse, att denna raritet verkligen är hemmahörande äfven i värt land? Att den ej förr blifvit observerad härstädes är ju ej nägot afgörande bevis här- emot, dä Finlands, likasom äfven Rysslands fjärilar, ännu äro alltför litet kända och utforskade, ehuru undersökningar frän smä och spridda omräden föreligga. De tidigare kända europeiska Callimorpha-arterna (do- minula och guadripunctaria) äro enligt Arnold Spuler utbredda öfver större delen af Europa, från Stockholm och S:t Petersburg i norr till Spanien, Italien, Balkanhalfön och södra Ryssland i söder. C. guadripunctaria finnes dessutom i motsvarande del af västra Asien, „bes. an sonnigen Kalk- hängen". 2. I Bromarf socken har jag funnit följande nykom- lingar till vär lepidopterfauna: Acidalia virgularia Hb., Acro- nycta tridens Schiff. (anträffad säsom larv), Acrolepia assec- tella Zett. och Dichrorhampha heegeriana H. S. Sistnämnda art är äfven funnen i Nagu socken af professor E.Reuter. I Haminanlahti i närheten af Kuopio har jag infängat den likaledes för värt naturalhistoriska omräde nya Grapho- litha cornucopie Tegstr. Professor K. M. Levander lämnade följande Förteckning öfver planktonter i Tusbyträsk. Denna förteckning hänför sig uteslutande till ett par mindre planktonprof, som togos vid en af mig ledd zoologisk 4 50 Levander, Plankton från Tusbyträsk. 6. XII. 1913. studentexkursion den 28 september detta är till Tusbyträsk !) (Tuusulanjärvi). Häfningarna skedde invid stranden i södra ändan af sjön, vid Tusby kyrka. Vattnet hade vid stranden en temperatur af 11.5 C”. I förteckningen betecknar ccc mass- vis, cc talrikt, c allmänt, + sparsamt, r sällsynt, rr mycket sällsynt. Phytoplankton. Myxophyceae: Chroococcus limneticus Lemm. +, Microcystis aeruginosa Kitz. +, Gomphosphaeria lacustris Chodat +, G. Negeliana (Unger) Lemm. +, Coelospherium Kiitzingia- num Näg. +, Merismopedia elegans A. Br. r, Anabaena flos aguae (Lyngb.) Bréb. r., A. spiroides Klebahn rr. Chlorophyceae: Pediastrum duplex Meyen +, P. boryanum (Turp.) Menegh. r, P. angulosum (Ehrbg) v. araneosum Ra- cib. r, Coelastrum cambricum Arch. rr, Dictyosphaerium pul- chellum Wood +, Scenedesmus guadricauda Breb. r, Botryo- coccus Braunii Kiitz. r. Flagellata: Eudorina elegans Ehrbg r, Phacus pyrum (Ehrbg) St. rr, Synura uvella Ehrbg +, Dinobryon sociale Ehrbg v. sociale (Stein) Lemm. +, D. divergens (Imh.) Lemm. c, Mal- lomonas producta Ivanow +. Peridiniales: Ceratium hirundinella O. F. Mill. r. Diatomaceae: Melosira italica Kütz. v. subarctica O. Müll. +, Cyclotella comta Kitz. r, Rhizosolenia longiseta Zach. cc, Attheya Zachariasi Brun c, Fragilaria capucina Desm. +, Ta- bellaria flocculosa Kütz. c, Asterionella formosa Hass. v. gra- cillima (Hantz.) Heib. ccc, Surirella robusta Ehrbg rr. Zooplankton. Rhizopoda: Difflugia limnetica (Lev.) +. Ciliata: Tintinnopsis lacustris (Entz.) cc, Tintinnidium flu- viatile Stein —. 1) En liten redogörelse för de littorala djur, som vid detta till- fälle iakttogos, finnes intagen i tidskriften Luonnon Ystävä 1913, n:o 5, s. 194. 6. XII. 1913. Levander, Alderia modesta i Finska viken. 51 Rotatoria: Polyarthra platyptera Ehrbg r, Synchaeta sp. +, Rattulus capucinus (Wircz. & Zach.) +, Anuraea cochlearis Gosse +, f. hispida r. Cladocera: Ceriodaphnia pulchella G. O. Sars +, Bosmina longirostris (O. F. Mill.) +, B. obtusirostris G. O. Sars +, Chydorus sphaericus O. F. Mill. +. Copepoda: Cyclops leuckarti Fischer r. I ett frän stranden taget prof, som ä laboratoriet fick stä en tid, antecknades dessutom följande djurformer: Rhizopoda: Amoeba limax Duj., A. radiosa Duj., A. verru- cosa Leidy, Arcella discoides Ehrbg. Rotatoria: Monostyla cornuta (O. F. Müll.). Oligochaeta: Ripistes parasita O. Schm. Cladocera: Alonopsis elongata G. O. Sars, Rhynchotalona rostrata (Koch), Alonella nana (Baird), Monospilus dispar Guy Os ars; Öfver hufvud utgjorde med hänsyn till antalet arter och i kvantitativt afseende den vegetabiliska delen den Öfver- vägande beståndsdelen i dessa höstplanktonprof. Såsom dominerande uppträdde framför allt Asterionella. Professor K. M. Levander inlämnade vidare till publi- kation: Om förekomsten af Alderia modesta (Lovén) i Finska viken. Denna lilla nudibranchiat upptäcktes såsom förekommande i Finska viken för 12 år sedan af dr A. Luther. Såsom han i en uppsats!) härom meddelat, fann han i september 1901 inalles tre exemplar af arten i en obetydlig vatten- samling, som vid sjunkande vattenstånd bildats på en flack 1) Luther, A. Uber das Vorkommen von Alderia modesta bei Helsingfors. Medd. Soc. F. & F1. Fenn. H. 28, 1902, s. 41—44. 52 Levander, Alderia modesta i Finska viken. 6. XII. 1913. hafsstrand vid Fölisön nära Helsingfors. Här växte på bott- nen Scirpus parvulus; vattnets salthalt var ringa, växlande mellan 2.so och 4.21 %/g, den 21 och 28 september, dä exkur- sionerna företogos. Senare har förekomsten af ifrågavarande mollusk blifvit af dr Luther konstaterad i trakten af Tvärminne. Enligt ett skriftligt meddelande af honom är djuret allmänt i de laguner, som finnas på den sandiga stranden vid Syndalen emellan Zoologiska stationen och Lappvik. Äfven i sundet mellan Zoologiska stationen och Jofskär skall då och då något exemplar erhållas tillsammans med Limapontia capitata (Mül- ler). Vid Syndalen lefver arten i vegetation af Potamo- geton marinus och andra växter och kryper fram, när dessa få stå i akvarier. Den har flere år regelbundet anträffats hvar gång den eftersökts. För egen del är jag nu i tillfälle att genom anförande af ett ytterligare fynd lämna ett litet bidrag till kännedomen om förekomsten af Alderia modesta i vårt bräckta vatten och de förhållanden, under hvilka den lefver. Jag fann nämligen vid draggning med bottenskrapa på 3 '/,—4 m djup i Tavastfjärden benämnda vik väster om Porkala udde i Kyrkslätt socken den 5 augusti detta är ett kraftigt exemplar af arten. Fyndplatsen är belägen i den inre delen af viken mellan Junkars och Rilaks lägenheter. Bottnen utgöres här af grätt slam och är bevuxen med en i brakvattenvikar vanlig växtassociation, bestäende af Chara, Myriophyllum spicatum och Potamogeton perfoliatus, hvilken sistnämnda här växer pä 3.6 m djup. Pä samma gäng som Alderia er- höllos här följande, för detta facies karaktäristiska djurfor- mer: Limnaea ovata, Tellina baltica, röda Chironomus-larver, Corophium grossipes, Gammarus locusta, Idothea entomon samt ungar af Gobius niger. Vattnets salthalt utgjorde vid ytan 5.03 %/oo, dess temperatur 19. C. Det funna exemplaret var 9 mm längt, till färgen mörkt, sepiabrunt enligt min anteckning, i allmänhet till sin habitus väl motsvarande den afbildning, som af Alderia modesta 6. XII. 1913. Levander. — Finnilä. 53 gifvits af N. Odhner i hans 1907 utgifna arbete ') öfver nordiska och arktiska Opistobranchia och Pteropoda. Pä grund af hvad ofvan anförts, kunna vi säledes nu- mera anteckna fyra särskilda fyndplatser för Alderia vid Finlands sydkust, alla liggande väster om Helsingfors. Utanför Finska viken äro de närmaste fyndplatserna Malmö och Skelderviken vid Kattegat. Rörande artens ut- bredning för öfrigt hänvisas till ofvan citerade skrifter och till en notis af G. P.Farsan, Rediscovery of the nudibranch Alderia modesta (Loven), i Ann. Rep. Fish. Ireland, 1902—03, Pt. II, App. VII, 1905, s. 208=20% De tre nudibranchiater, som lefva i Finska viken, näm- ligen de bägge ofvannämnda och Embletonia pallida Ald. & Hanc., höra till de minsta inom denna systematiska grupp. Samma förhållande kan konstateras beträffande en del andra marina djurgrupper, som i svagt salthaltigt vatten äro repre- senterade. Student Carl Finnilä lämnade följande meddelande: Några ornitologiska iakttagelser från Ätsäri socken (Tav. bor.). Hypolais philomela L. Ett ex. observerades av mig den 8. VI. 1909 på Talasniemi udde invid Inha järnvägsstation. Fågeln häckade antagligen, men jag var icke, trots ivrigt letande, i stånd att finna dess bo. Troglodytes troglodytes L. förekommer sparsamt inom socknen, t. ex. i närheten av Pyhikki träsk vid landsvägen Inha—Soini, där en kull ungar observerades den 15. VIII. 1913. Parus ater L. är mycket sällsynt. Nu och då har den iakttagits vid Haukilampi i socknens mellersta del. Om vintern har den aldrig observerats. 1) Odhner, N. Northern and arctic Invertebrates. III. Opistho- branchia and Pteropoda. K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd. 41. N:o 4. 2307. Pl. II, Fig. 25. 54 Finnilä, Ornitologiska iakttagelser från Ätsäri. 6. XII. 1913. Emberiza rustica Pall. Denna sällsynta fägel anträffade jag den 2. VI. 1912 häckande vid östra stranden av Välivesi sjö. Boet var beläget invid en mossbelupen stubbe c. 6 m frän stranden och innehöll 6 st. friska ägg. Balen utgjor- des av fruktskaft av Pohlia nutans. För att med full säker- het konstatera species, sköt jag den ena av fåglarna (3). Honan flög hela tiden omkring boet och tillkännagav med ett egendomligt pipande sin oro. Jämf. Finsk Jakttidning, N:o 1, ärg. 1913. — Den västligaste finska ort, där arten hittills blivit iakttagen, är Viitasaari, likaledes i Tav. bor. Se E. J. Waren, lakttagelser om däggdjur och foglar i Suonenjoki och Viitasaari samt Valkeala socknar, Meddel. af Soc. pro Fauna et FI. Fennica, 7, 1881, sid. 117. — Den 31. VII. 1913 säg jag en videsparv pä nästan samma ställe, där arten 1912 anträffades. Huruvida fägeln äter häckat i trakten, lyckades jag icke utröna. Oriolus galbula L. Arten har blivit observerad tre särskilda gånger: Päränne 3 och 9 omkr. är 1903 pä som- maren (I. Hasselblatt), Välivesi östra strand den 27. VI. 1909 (3) och i samma trakt åter den 7. VI. 1912 (3). Enl. Mela-Kivirikko, sid. 159, har arten blivit iakttagen mellan Seinäjoki och Sydänmaa stationer, säledes c. 55 km väster om Ätsäri. Sturnus vulgaris L. De första stararna häckade är 1898 pä Kauppala gärd vid Niemisvesi. Sedan dess har arten är för är som häckfågel blivit allt talrikare. Sedan är 1909 har den ärligen häckat pä Inha bruk. Vid Ätsärinselkä har man för starar utsatt holkar, som dock ännu icke blivit befolkade af desamma. Nucifraga caryocatactes L. Den 9. IX. 1913 säg jag ett ex. av arten nägot väster om Ätsäri kyrkby; vid Hanka- salmi sägs arten den 10. IX. I medlet av november blevo tre exemplar skjutna nära Myllymäki station. Corvus monedula L. Ett ensamt ex. flög den 4. VIII. 1913 över Inha station ät nordost. Detta är den enda gäng arten iakttagits inom socknen. 6. XII. 1913. Finnilä, Ornitologiska iakttagelser frän Ätsäri. 55 Ampelis garrulus L. Inom Ätsäri socken har sidensvan- sen ärligen sommartid blivit anträffad vid Kortteinen och Kivijärvi sjöar och ungfåglar åtskilliga gånger därstädes iakttagits. Med full säkerhet härröra de sistnämnda från bon, vilka funnits i närheten av dessa sjöar. Den 17. VII. 1913 observerade jag 4 st. flygvuxna ungar i barrskogs- lokal vid en af Sappio-sjöarna i socknens västra del. Jämf. Finsk Jakttidning, N:o 9, årg. 1913. — Senare på sommaren iakttogos 2 exx. vid Hankasalmi (Salmela) den 30. VII, 3 st. flygga ungar vid Kiviniemi (Ätsärinselkä) den 27. VIII, och den 28. VIII erhöll jag av en bekant 2 st. ungfåglar, som skjutits vid Tuhkio nära gränsen mot Keuruu socken. Av ovanstående framgår, att arten åtminstone under senaste tider rätt talrikt häckat inom Ätsäri. Strix lapponica Sparrm. En lappuggla sköts vid Ostola station hösten 1904 av järnvägsbokhållaren H. Nordgren, och en annan fångades vintern 1910 i sax vid Mytkä gård (Ätsärinselkä). Nyctea scandiaca L. Ett ex. sköts på Kiukkaanniemi gårds utmarker vintern 1902. Fågeln uppstoppad. Falco peregrinus Tunst. Den 29. VII. 1913 iakttog jag en pilgrimsfalk vid Kieriniemi närä Inha station. Senare på dagen observerades ett ex., möjligtvis samma fågel, vid Ostola station. Archibuteo lagopus Bränn. År 1913 hava åtminstone två exx. blivit fällda inom socknen. Även tidigare år har ar- ten erhållits inom Ätsäri. -Tetrao hybridus L. vel T. tetrix < T. urogallus L. Av ing. A. Häggblom skötos i augusti 1906 3 st. (2 33 och 2) vid Pyhikinharju (norra delen av socknen). Tvenne exx. (3 och 9) skötos vid Mytkä (Ätsärinselkä) är 1909 av I. Hasselblatt. Haematopus ostralegus L. Den 15. VIII. 1913 sköt jag ett ex. av denna art vid Niemisvesi sjö. Fägeln uppehöll sig vid en sandstrand, varest den tycktes söka föda. Jämf. Finsk Jakttidning, N:o 9, årg. 1913. Enl. Mela-Kivi- 56 Finnilä. — Hellen. 6. XII. 1913. rikko, sid. 271, har arten endast ett tiotal gänger anträf- fats i det inre af Finland. Anser segetum Gmel. I slutet av augusti 1913 anträf- fade skogvakten A. Renfors vid en bäck pä gränsen mel- lan Ätsäri och Keuruu socknar 4 st. icke flygskickliga ungar av denna art. Härav kan man sluta, att sädgäsen ätminstone detta är häckat i trakten. Anas clypeata L. Förekommer endast under vär- och höstflyttningen i smä flockar i Niemisvesi sjö. Häckar ej inom socknen. Harelda glacialis Steph. Anträffas under flyttningstiden i större och mindre skaror i Niemisvesi sjö. Fuligula marila L. Av mig har arten iakttagits i de- cember 1909 och januari 1911 vid Hankasalmi sund, vilket är Öppet sä gott som hela vintern. Uria arra Pall. I slutet av oktober eller i början av no- vember 1902 sköts ett ex. av K. Kotimäki vid Niemis- vesi sjö (J. Lassila i brev). Student Wolter Hellen inlämnade till publikation: Beiträge zur Kenntnis der Gattung Chilosia Meig. Die systematische Einteilung der Chilosien ist ein Pro- blem, das noch sehr grosse Schwierigkeiten bietet. In seiner grundlegenden Arbeit: Revision der Gattung Chilosia Mei- gen, teilt Becker die bekannten Arten nach der Be- haarung der Augen und des Gesichts und dem Vorkommen von Borsten am Schildrande in vier Gruppen, ein Verfahren, das nach ihm Werrall und Wahlgren befolgt haben. Diese Gruppen sondert er dann weiter nach der Farbe des dritten Fählergliedes, der Beine und Augenhaare u. s. w. Ich bin jedoch überzeugt, dass es bei den Chilosien meistens nicht ratsam ist, die Arten nach Farbenverhält- nissen in Untergruppen zu zerlegen. So ist beim Fühler nur die hellgelbe oder rötlichgelbe Farbe absonderbar, denn 6. XII. 1913. Hellen, Zur Kenntnis der Gattung Chilosia. 57 Ubergangsformen zur rotbraunen scheinen nicht vorzukom- men. Dagegen ist rotbraun nicht von schwarzbraun zu trennen, denn mehrmals schwankt bei derselben Art die Fühlerfarbe zwischen beiden. Auch das ganz schwarze Fühlerglied ist nicht immer konstant. — Ebenso unsicher ist die Farbe der Beine. Jedoch gibt es, besonders unter den nacktäugigen Arten, solche, die ganz schwarze Beine haben, und hier dürfte das Merkmal am Platze sein, denn alle übrigen Arten haben die Tibien oder Tarsen mehr oder weniger gelb gefärbt. In der Gruppe der behaartäugigen ist dieses Kennzeichen jedoch nicht anwendbar, denn hier trifft man unzählige Übergänge, die mit „äussersten Kniespitzen weisslich* anfangend mit „Tibien und Tarsen ausgebreitet gelb gefärbt“ enden. Dies macht sich besonders bei den Weibchen bemerkbar. — Ich finde es auch nicht zweckmässig, die Farbe der Augenhaare als Einteilungsmerkmal zu verwenden. Wie oft bin ich nicht in Verlegenheit geraten: Hat das Tierchen schwarzbraune Augenhaare oder sind sie weisslich? Abge- sehen von den Veränderungen, die das von links oder rechts einfallende Licht hervorbringt, sind bei demselben Tiere die Haare der niederen Teile der Augen beinahe immer viel heller gefärbt als die der oberen. — Als nicht genügende Merkmale betrachte ich weiter die Bestäubung des Thorax- rückens und der Fühler, sowie die längere oder kürzere Behaarung der Füblerborste. Die Chilosien haben jedoch auch gute Kennzeichen, be- sonders in der Bildung des Kopfes, der bei den allermeisten Arten verschieden gebaut ist. Schwierigkeiten bietet das Beschreiben dieser Merkmale, wenn man nicht jedesmal ein Bild dazu zeichnet. Ich glaube, dass das Längenverhält- nis der charakteristischen Teile zu den naheliegenden Or- ganen guten Dienst leisten würde. Gute Merkmale sind: Die Länge und Breite der Wangen-, Form der Stirn-, Mit- tel- und Mundhöcker und der gegenseitige Abstand der- selben, die Länge der Stirn und Backen und das Wichtigste: die Form des dritten Fühlergliedes. — Am Thorax gibt es ein sehr wichtiges Merkmal in der Behaarung, die ein-, 58 Hellön, Zur Kenntnis der Gattung Chilosia. 6. XII. 1913. zwei- oder dreifach sein kann. Auch die Beborstung am Schildrande und an den Postalarcalli ist wertvoll. Weniger deutliche Merkmale liefert die Behaarung der Abdominal- segmente, obgleich es auch hier sehr charakteristische Fälle gibt. Vom Genitalapparat glaube ich, dass nicht viel zu erwarten ist. Die Flügel bieten gewiss viele gute Merkmale, nicht nur die Form und Einmündung der Spitzenquerader, sondern auch die gegenseitigen Längenverhältnisse mehrerer anderer Astteile. An den Beinen gibt es dagegen wenig von systematischem Interesse. Weil die Chilosiensammlung der Universität sehr ge- wachsen ist, habe ich eine Revision des gesamten Materials vorgenommen. Im folgenden werden 4 Arten: rotundicor- nis, gracilis, argentifrons, punctigenis, und eine Varietät von tropica als neu beschrieben. Für unser Gebiet sind dazu die Arten: sparsa, latifacies, melanura und semifasciata neu. Schliesslich werden noch neue Fundorte einiger seltenen Arten festgestellt. C. tropica Meig. var. minuta n. v. 3 ist durch das mit Ausnahme des letzten Segments samtschwarze Abdomen ge- kennzeichnet. Diese Form scheint einen Übergang zur folgen- den Art zu bilden, denn die Schwinger sind gelb mit schwarzem Kopfe. Auch die Grösse ist geringer. L. 7.s mm. — Ta: Messuby (Frey); Akkas (Woldstedt). C. nasutula Beck. 39. Die 33 sind äusserst schwierig von C. tropica zu unterscheiden. Das wichtigste Kennzeichen bietet die feinere Punktierung des Thoraxrückens. Auch sind die Flügel ein wenig heller, und das dritte Fühlerglied ist mehr symmetrisch, nicht länger als breit. Länge nur etwa 7 mm. Die 99 dagegen sind durch die von Becker erwähnten charakteristischen Kennzeichen ziemlich leicht unterscheidbar. Die Flügel sind hier glashell. — Ik: Sakkola (Frey). Ka: Hiitola (Frey). *C, sparsa Loew 39. Mit dieser Art ist wahrscheinlich nivalis Beck. identisch. Die einzigen Unterschiede sind etwas breitere Wangen und ein grösseres drittes Fühlerglied 6. XII. 1913. Hellén, Zur Kenntnis der Gattung Chilosia. 59 der nivalis-Art, was meiner Ansicht nach eine Trennung der beiden Arten nicht rechtfertigt. Die übrigen von Becker erwähnten Unterschiede: aufgetriebene Stirn, pubescente Fühlerborste und schwarzbraune Schwinger, finden sich auch in der Loew’schen Beschreibung von sparsa. — Ob: Hauki- pudas (Johansson). Lkem: Pallastunturi (Frey). Lim: Kantalaks (Hellen). Lmur: Gavrilova (Hellen). Lt: Kola (Frey, Hellen). C. vicina Zett. 9. Das Weibchen unterscheidet sich von den übrigen Arten dieser Gruppe durch die nicht aufwärts gerichteten Gesichtshöcker. — Lkem: Enontekis (Palmen). Lv: Kusomen (Frey). C. sahlbergi Beck. 3 9. Eine gute, charakteristische Art; in 5 Exemplaren auf der Halbinsel Kola gefunden. — Lp: Ponoj (Hellen, Frey). C. pubera Zett. 39. — Lim: Kantalaks (Frey, Hellen). Lv: Kusomen (Frey, Hellen). Lp: Ponoj (Frey). C. longula Zett. 39. Ks: Kuusamo (Aro). C. flavissima Beck. 1 3. Da das Männchen nicht be- kannt ist, so gebe ich hier eine Beschreibung. — Körperfarbe schwarzgrün. Fühler rotbraun, das dritte Glied ein klein wenig länger als breit; Borste lang, bis zur Mitte verdickt und ziemlich lang behaart. Gesicht weisslich bestäubt, mit grossem, braunrotem Fleck und von derselben Form wie beim 9. Wangen sehr kurz, weiss, Stirn und Scheitel lang, schwarz behaart. Backen mit langen, weissen Haaren. Augen nackt. Thorax fein punktiert, ziemlich matt, vorn mit gleich- langen, schwarzen und gelblichen Haaren, hinten werden die schwarzen länger, die gelblichen dagegen kürzer. Das Schild- chen ist unten gelb und am Rande mit zehn langen Borsten- haaren versehen (beim g sechs). Schüppchen und Schwinger gelb. Hinterleib mit emporstehenden, langen, gelben Haa- ren, an den Seiten glänzend. Flügel sehr lang, an der Basis intensiv gelb gefärbt. Beine schwarz, Spitze der Schenkel, beide Enden der Schienen und vordere Tarsen teilweise braungelb. Körperlänge 7.5, Flügellänge 8.5 mm. — Ob: Uleä- borg (Nylander). 60 Hellön, Zur Kenntnis der Gattung Chilosia. 6. XII. 1913. *C. latifacies Loew. 2 29. Die Beschreibung Beckers passt recht gut auf unsere Exemplare, jedoch sehe ich keine schwarzen Haare in der Ocellengegend, auch ist der Thoraxrücken nicht besonders kräftig punktiert. — Ik: Räi- sälä (Aro). Ta: Tammerfors (Frey). *C. rotundicornis n. sp. g. Schwarzgrün, glänzend. Gesicht glänzend schwarz, mit kaum wahrnehmbarer Bestäubung, nur unter den Fiihlern graue Schillerflecke. Der Mittelhöcker nicht sehr nach unten gezogen. Wangen schmal, mit weiss- lichen Härchen. Stirn breit, glänzend schwarz, weitläufig punktiert, mit zwei Längsfurchen, über den Fühlern eine schwache Andeutung einer dritten, die Querfurche kaum merkbar. Erstes Fühlerglied schwarz, zweites braun, drittes rotgelb, kreisrund und nicht besonders gross. Fühlerborste schwarz, kaum wahrnehmbar pubescent. Die Augen nackt, bei genauerer Untersuchung bemerkt man jedoch vereinzelte Härchen. — Thorax und Schildchen kurz emporstehend gelbbraun behaart, das letztere ohne merkbare Borsten. Schüppchen weiss, Schwinger citronengelb. — Abdomen glänzend schwarz, auf der Mitte ohne merkbare Haare. Auf den Seiten des ersten Ringes stehen längere, gelbliche Här- chen; solche finden sich auch, jedoch viel kürzer und mehr vereinzelt, am Rande der folgenden Ringe. — Flügel gebräunt; die Spitzenquerader ist schwach geschwungen und mün- det rechtwinklig in die dritte Längsader. —- Schenkel schwarz, mit gelblichen Spitzen, die Schienen mit breiten schwarzen Querbinden. Vordertarsen gelblich, die zwei letzten Glieder jedoch schwarz. L. 7 mm. Flügellänge 5 mm. Steht pulchripes Lw am nächsten, unterscheidet sich je- doch durch das runde, viel kleinere dritte Fühlerglied. Der Abstand zwischen Stirn- und Mittelhöcker ist nur 1'/, mal so lang als der Abstand zwischen Mittel- und Mundhöcker, während er bei pulchripes wenigstens 3 mal so lang ist. Ferner ist der Hinterleib viel nackter, und die Flügel sind intensiver gebräunt. Am Schildrande sind keine schwarzen Borsten vorhanden. Die Stirn ist viel breiter, und die Punk- tierung derselben ist gröber. 6. XII. 1913. Hellén, Zur Kenntnis der Gattung Chilosia. 61 C. carbonaria Egg. 3. Die Farbe der Thoraxbehaarung variiert sehr. Auch in der Gesichtsform habe ich Schwan- kungen beobachtet. — Ab: Karislojo (Hellen). N: H:fors (Lin- naniemi). C. cynocephala Lw. 3 9. Ich besitze ein Männchen, bei dem die Spitzenhälfte der Flügel nicht gebräunt ist, während der Schwingerkopf einen schwarzen Fleck hat. Sonst stimmt die Beschreibung Beckers. *C. gracilis n. sp. J. Schwarz glänzend. Gesicht gewöhn- lich unter den Fühlern halbmondförmig geschwungen, mit ziemlich grossem Mittelhöcker, glänzend schwarz und sehr fein bestäubt. Wangen ziemlich breit, fein punktiert und weisslich behaart. Stirn etwas vorgequollen, grob, aber nicht besonders tief punktiert, mit tiefer Mittelrinne. Fühler schwarz, drittes Glied rötlich durchschimmernd, beinahe quadratisch; Borste pubescent. Augen ziemlich lang bräun- lich behaart. Ocellenhöcker und Augenrand oben mit schwarzen Härchen. — Thorax glänzend schwarz, mit gelb- licher, gleichlanger, emporstehender Behaarung. Am Hinter- rande und Schildchen treten doch längere, schwarze Haare auf. Am Schildrande 10—12 lange, borstenförmige Haare. Schüppchen weisslich, mit braunem Rande. Schwinger gelb, mit schwarzem Fleck. Auf den Postalarcalli keine längeren Haare. — Erstes Hinterleibsegment mattglänzend, zweites und drittes matt, viertes glänzend. Abdomen mit ziemlich langer, braungelblicher Behaarung, die besonders an den Seiten hervortritt. After mit langen, weisslichen Härchen; Bauch matt, weisslich behaart. — Beine ganz schwarz, nur die Kniee der Vorderbeine heller. Flügel gebräunt, mit langer, gerader, spitz einfallender Spitzenquer- ader. Länge 7.s mm. Flügellänge 7 mm. Steht carbonaria am nächsten, unterscheidet sich aber in der Gesichtsform. Der Abstand Stirnhöcker—Mittelhöcker ist bei dieser Art zweimal so lang als der Abstand Mittel- höcker—Mundhöcker, während er bei carbonaria wenigstens dreimal so lang ist. Die Stirn ist länger als die Be- rührungslinie der Augen (bei carbonaria kürzer). Auch 62 Hellen, Zur Kenntnis der Gattung Chilosia. 6. XII. 1913. die Wangen sind bedeutend breiter. Die Behaarung des Thorax ist eine ganz verschiedene. Bei carbonaria ist sie kurz, gelb, mit zweimal so langen schwarzen Haaren, bei dieser Art einfach gelblich. Ferner hat gracilis keine langen Härchen auf den Postalarcalli, während der Hinterteil auf der Mitte gelb behaart ist. Auch die Spitzenguerader der Flügel verläuft ganz verschieden. — N: H:fors (Linnaniemi). Ta: Kangasala (Frey). C. gigantea Zett. 39. Die Schienen sind mitunter ganz schwarz. — Ks: Kuusamo (Aro). Ok: Kajana (Aro). *C. melanura Beck. d g. Bei unserem d-Exemplar ist der Thorax mehr gelb behaart und die Schüppchen ganz weiss. Ferner ist der Bauch matt, weiss bestäubt. — Lv: Kusomen (Frey, Hellen). C. plumbella Beck. 1 3. N. Helsinge (Hellen). C. velutina Loew. 1 9. Kl: Kirjavalaks (B. Poppius). *C. semifasciata Beck. 3 9. Stimmt recht gut mit der Beschreibung Beckers überein. — N: Esbo (B. Poppius); H:fors (Linnaniemi). C. vernalis Fall. Li: Kantalaks (Frey, Hellen). Lv: Ku- somen (Frey, Hellen). — Unter diesem Namen sind sicher- lich mehrere Arten vermischt. Sowohl in der Länge und Farbe der Thoraxbehaarung als in der Bildung des Gesichts- höckers habe ich viele Abweichungen bemerkt. *C. argentitrons n. sp. 1 3. Schwarzgrün. Gesicht sehr flach und breit, dicht bestäubt, an den Fühlerseiten silber- schillernd. Der Raum zwischen Stirn- und Mittelhöcker bil- det eine gerade Linie, parallel zum Hinterkopfsrande. Mittel- höcker abwärts gezogen, ganz nahe am Mundhöcker. Wangen breit, unpunktiert, kurz weiss behaart. Erstes Fühlerglied schwarz, zweites und drittes rotgelb, das letztere etwas länger als breit mit pubescenter, bis zu !/, verdickter Borste. Lunula rotbraun. Stirn sehr dicht bestäubt, ganz grau er- scheinend, länger als die Berührungslinie der Augen, lang und dicht schwarz behaart. Am Scheitel lange, schwarze Haare. Augen dicht weiss behaart. — Thorax grünlich glänzend, mit emporstehender, gleichlanger, vorzugsweise 6. XII. 1913. Hellen, Zur Kenntnis der Gattung Chilosia. 63 gelblicher Behaarung, jedoch auch mit schwarz untermischt. Postalarcalli mit 2 und Schildrand mit 10—12 langen, schwarzen Haaren. Schüppchen schneeweiss mit weissen Wimpern; Schwinger mit schwarzbraunem Kopfe. — Hinterleib matt, an den Seiten mit langen, gelblichen Haaren, auf der Mitte kürzer behaart. Hier sind die Haare auch mit schwarzen untermengt. After und Ende des letzten Segments sind emporstehend schwarz behaart. Bauch matt, weisslich be- haart. — Beine schwarz, Schienen gelb, auf der Mitte der Aussenseite mit schwarzem Wisch; Tarsen gelb, Oberseite der Metatarsen und letztes Glied schwarz. Flügel glashell mit gelblichem Stigma. Spitzenquerader S-förmig geschwun- gen, mündet rechtwinklig in die dritte Längsader. — Länge 8.5 mm. Fliigellänge 8 mm. — N: Pärnä (Nordström). *C. punctigenis n. sp. 3. Schwarz. Gesicht sehr fein bestäubt. Mundhöcker ebenso weit vorgezogen wie der Mittelhöcker. Der Raum unter dem Stirnhöcker ist nicht ausgehöhlt, sondern bildet eine gerade Linie zum Mittel- höcker. Wangen ziemlich breit, punktiert, mit weissen Härchen bekleidet. Fühler schwarz, drittes Glied länger als breit, rötlich, weiss bestäubt, mit schwach pubescenter Borste. Stirn nicht sehr vorspringend, an den Seiten weiss- lich schillernd, mit langen, schwarzen Haaren. Ocellenhöcker und Augenrand nur schwarz behaart. Augen mit ziemlich langer, oben weisslicher. Behaarung. — Thorax schwarz, glänzend, undeutlich punktiert, mit gleichlangen, emporste- henden, gelbgrauen und schwarzen Haaren bedeckt. Am Schildrande 8 sehr lange Borsten. Schüppchen weiss, mit gelblichem Rande. Schwinger mit schwarzem Kopf. — Hinter- leib an den Seiten mit langen, schwarzen Haaren, die all- mählich kürzer werden. After ganz schwarz behaart. Bauch ziemlich glänzend, unbestäubt, mit weisslichen Haaren. — Beine schwarz, Schienen an beiden Enden deutlich gelb. Auf den vorderen nehmen die schwarzen Ringe kaum ein Drittel der Schienenlänge ein. Flügel glashell. Länge 6—7.5 mm. 64 Hellen. — Saalas. 6. XII. 1913. Kommt ruralis Meig. sehr nahe, unterscheidet sich aber besonders in der Gesichtsbildung und Behaarung. — N: H:fors (Wellenius). Sa: Hirvensalmi (Palmen, Lundström). C. honesta Rond. (lasiopa Knw). 3 9. Stimmt mit der Be- schreibung Werralls. — KI: Sordavala (Linnaniemi). St: Birkkala (Frey). Sb: Kuopio (Aro). C. melanopa Zett. 30. Beim Männchen ist noch als Unterschied von frontalis zu erwähnen, dass das dritte Ab- dominalsegment glänzend ist, bei frontalis dagegen matt. — Unsere Weibchen von Kola haben ganz schwarze Beine. — Lp: Ponoj (Frey, Hellen). C. frontalis Loew. 39. Ik: (Frey, Johansson). Lim: Kan- talaks (Frey). Lv: Kusomen (Frey, Hellen). C. chrysocoma Meig. Ks: Kuusamo (Aro). C. albipila Meig. Kb: Haapalaks (Aro). C. fraterna Meig. N: H:fors (Linnaniemi). Maisteri Uunio Saalas jätti painettavaksi: Suomen kaarnakuoriaiset (Scolytidae eli Tomicidae). Tutkimuskaavoja kaarnakuoriaisten sekä niiden syömäkuvioiden määräämistä varten. Metsiemme monilukuisista tuhohyönteisistä kuuluvat useat kaarnakuoriaiset epäilemättä kaikkein vahingollisim- piin. Ne ovat kaikki pienenlaisia, enimmäkseen liereitä, lujarakenteisia, lyhyt- mutta vahvajalkaisia kovakuoriaisia, joiden pituus vaihtelee 1-9 mm, ja joiden väri vaihtelee kellanruskeasta mustanruskeaan tai mustaan. Ne luetaan n. s. salaviisinivelisiin kovakuoriaisiin, joiden kussakin nil- kassa eli jalassa on 4 selvää niveltä. Lähinnä viimeinen nivel on supistunut aivan pieneksi ja tavallisesti vajonnut kokonaan kolmannen nivelen pääteliuskojen väliin. Muista salaviisinivelisistä kovakuoriaisista kaarnakuoriaisten heimo tunnetaan m. m. seuraavista seikoista: Tuntosarvet tavalli- 6. XII. 1913. Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 65 sesti hyvin lyhyet ja taitteiset eli polviset; niiden tyvinivel eli varsi on aina paljon pitempi kuin kolmas nivel; niiden n. k. „siima“, joka muodostaa tyvinivelen kanssa polven, päättyy aina isoon nuijaan, jonka nivelet tavallisesti liittyvät toisiinsa hyvin tiiviisti, joskus ne ovat hieman erilliset. Muo- doltansa on nuija ympyriäinen, soikea tai puikea, litteähkö. Pää on paksu, silmien edessä korkeintaan hieman venynyt, mutta ei muodosta kuitenkaan koskaan selvää kärsää. Ylä- leuat lyhyet ja voimakkaat. Ylähuuli kätketty; korkeintaan ovat sen kärkireunan ripset näkyvissä. Sääret lyhyet ja litteät, ulkoreunaltaan nystyräiset tai sahalaitaiset, harvoin sileäreunaiset. Nilkat hoikat, 5-niveliset; neljäs nivel hyvin pieni; kynnet yksinkertaiset. Ulkonaisesti muistuttavat kaarnakuoriaisia muotonsa, värinsä y. m. puolesta suuresti Cis-lajit, jotka elävät erilai- sissa sienissä, varsinkin käävissä ja muissa puusienissä, mutta ne eroavat selvästi kaarnakuoriaisista m. m. siinä, että nilk- kojen lähinnä viimeinen nivel ei ole pieneksi ja lyhyeksi supistunut, sekä siinä, että tuntosarvet ovat paljon pitemmät; näiden tyvinivel ei ole pitkäksi varreksi venynyt ja niiden nuija on suhteellisen hoikka, liereä ja kokoonpantu nivelistä, jotka ainoastaan keskeltä ovat toisiinsa liittyneet. Kaarnakuoriaisten toukat ovat pehmeitä, liereitä, luokin tavoin käyristyneitä ja raajoja vailla. Ne muistuttavat suu- resti kärsäkkäiden toukkia. Väri on valkoinen; pää on voi- makas, lujan kitiinikerroksen peittämä; tuntosarvet ovat perin lyhyet; silmiä ei ole laisinkaan. Useimmat kaarnakuoriaiset elävät sekä täysimuotoisena että toukkana kaarnan alla ravintorikkaassa jälsikerroksessa, jonne kaivertavat kullekin lajille ominaiset syömä- eli käytävä- kuvionsa. Jotkut lajit tekevät käytävänsä suurimmaksi osaksi kaarnan sisään, jotkut taas tunkeutuvat syvälle itse puuhun. Ne syömäkuviot, jotka selitetään alempana olevassa tutkimus- kaavassa, ovat sellaisia, jotka syntyvät uuden sukupolven kasvattamisessa. Osa kustakin kuviosta on vanhempien, täysi- muotoisten naarasten — toisinaan osaksi naarasten osaksi koirasten — kaivelema, ja sitä kutsutaan emokäytäväksi eli 5 66 Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 6. XII. 1913. emo-onteloksi,! osa taas on toukkien kaivelema. Toukka- käytävät, milloin ne ovat selvästi rajoitetut, päättyvät aina valmiiksi tultuaan erityiseen onteloon, n. k. kotelokehtoon, johon hyönteinen koteloituu. Kaarnan alla tai sisässä ole- ville kaarnakuoriaisten syömäkuvioille on ominaista, että toukkakäytävät aina ovat jauhomaista ainetta täynnä mutta emokäytävät eli -ontelot ovat aivan tyhjät. Sen kautta, että ne täten ovat kahdesta erilaatuisesta osasta muodostuneet, poik- keavat ne kaikista muista kaarnan alla olevista hyönteisten syömäkuvioista. — Itse puun sisään tunkeutuvat kaarnakuo- riaisten käytäväkuviot tunnetaan taas muit- ten hyönteisten samoihin paikkoihin kai- vamista käytävistä siitä, että ne ovat tou- kanjauhoista tyhjät sekä pitkin pituuttaan tasapaksut, eivätkä vähitellen laajene. Paitsi näitä uuden sukupolven kas- vattamistarkoituksessa syntyviä syömä- kuvioita, syntyy kaarnakuoriasten vaiku- tuksesta puuhun toisiakin käytäviä, sel- laisia, joita täysimuotoiset hyönteiset syö- vät oman nälkänsä tyydyttämiseksi joko nuorina vasta kotelosta tulleina eläiminä tai väliaikoina eri poikueiden perustamisen Kuva 1. Blastophagus välillä. Mutta näin syntyneet kuviot ovat piniperda. Kotelo ja hyvin epäsäännölliset, joten on vaikea yksin tayt niiden avulla päättää, mikä laji on minkä- kin tehnyt. Vahingollisiksi voivat kaarnakuoriaiset tulla kahdella eri tavalla: osaksi tappamalla puita tai kuivattamalla niiden oksia, osaksi turmelemalla itse puuainetta. Edellisenlaatuista eli n. s. fysiologista vahinkoa saattavat tehdä ne kaarnakuo- riaiset, joiden syömäkuviot sijaitsevat kaarnan alla, ja jotka puusta hävittävät ravintorikkaan jälsikerroksen. Niihin kuu- luvat useimmat meidän kaarnakuoriaisemme. Läheskään aina eivät ne kuitenkaan ole turmiollisia, sillä toiset näistä lajeista 6. XII. 1913. Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 67 käyvät säännöllisesti, toiset useimmiten käsiksi jo ennestään kuolleisiin puihin; mutta monet voivat sen ohessa ahdistaa myöskin eläviä sairaita, jopa usein aivan terveitäkin puita, ja tappaa niitä lyhyessä ajassa. Puuainetta hävittäviin eli n. s. teknillisesti vahingollisiin kaarnakuoriaisiin kuuluu var- sinaisesti vain meikäläinen Xyloterus-suku. Missä määrin eri kaarnakuoriaiset tekevät meillä todel- lista taloudellista vahinkoa, on toistaiseksi vielä sangen vail- linaisesti tutkittu kysymys. On kuitenkin ainakin muutamia hyvin yleisiä lajeja, jotka varmasti ovat Suomessa osoittau- tuneet erittäin vahingollisiksi. Sellaisia ovat: kuu- sessa: /ps typographus (tappaa suuriakin puita), Pityogenes chalcographus (tappaa pienenpuoleisia puita yksinään sekä suurempiakin yhdessä edellisen lajin kanssa) ja Polygraphus- lajit (tappavat kaikenkokoisia puita); männnyssä: Blasto- phagus piniperda ja Bl. minor, jotka monasti yhteisvoimin tappavat suuriakin puita, edellisen tunkeutuessa tyviosaan, jälkimäisen latvaosaan, sekä Polygraphus-lajit. — Erittäin vahingollisia molemmille yleisille havupuillemme näyttävät myöskin olevan muut Ips- ja Pityogenes-lajit sekä kuuselle Xylechinus pilosus ja Pityophthorus fennicus. Sen kautta, että nämä kuitenkin ovat paljon harvinaisemmat kuin edel- liset lajit, ei niiden tuottama taloudellinen tappio sentään liene läheskään niin suuri. Samaa saatamme myöskin sanoa koivussa elävästä Scolytus Ratzeburgi'sta. Blastophagus piniperda tekee toisellaistakin vahinkoa. Se tunkeutuu täysimuotoisena havupuitten nuorten taimien latvoihin, puun sisään, syödäksensä keskellä ydintä itsellensä suoran käytävän, ja tämän vaikutuksesta latva taittuu tuu- lessa. Anisandrus dispar, joka kaivaa käytävänsä lehtipuitten hentoihin oksiin, itse puuaineen sisään, tekee toisinaan va- hinkoa hedelmäpuillemme kuivattamalla niitä tai nii- den oksia. Vahingottomia näyttävät olevan havupuissamme elävät Hylastes-, Hylurgops- ja Crypturgus-lajit, syystä että ne käyvät käsiksi vain ennestään kuolleisiin puihin. — Muut 68 Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 6. XII. 1913. jälsikerroksissa elävät kaarnakuoriaiset ovat taas siksi har- vinaisia, että niiden merkitys tämän vuoksi on aivan vä- häinen. Teknillisesti vahingollisista kaarnakuoriaisista on Xylo- terus lineatus ainoa meillä hyvin yleinen laji. Sen aiheut- tamat vahingot männyssä ja kuusessa ovat melkoiset. Muut lajit, joiden käytävät tunkeutuvat itse puuaineen sisään, ja jotka elävät lehtipuissa, ovat verrattain harvinaiset. Yleisyytensä sekä puulajien mukaan voimme, mikäli tun- netaan, jakaa kaarnakuoriaisemme, joiden lajiluku nousee 43:een, seuraavasti: Hyvin yleisiä: Männyssä: Blastophagus piniperda. Kuusessa: Ips typographus. Männysssä ja kuusessa: Hylurgops palliatus, Po- lygraphus polygraphus (yleisempi kuusessa), P. subopacus (samoin), Crypturgus hispidulus, Xyloterus lineatus, Pityogenes chalcographus (yleisempi kuusessa). Yle2s13; Männyssä: Blastophagus minor, Hylastes ater, Pityo- genes quadridens, Ips acuminatus. Kuusessa: Hylurgops glabratus, Dryocoetes autogra-- phus. | Männyssä ja kuusessa: Crypfurgus cinereus, Ips proximus (yleisempi männyssä), /. laricis, I. suturalis. Koivussa: Scolyfus Ratzeburgi. Jokseenkin yleisiä: Männyssä: Pityogenes bidentatus. Kuusessa: Xylechinus pilosus (Etelä-Suomessa harvi- nainen), Hylastes cunicularius, Polygraphus punctifrons (Etelä- Suomessa harvinaisempi). Lepässä: Dryocoetus alni. 68. &11..11913: Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 69 Jokseenkin harvinaisia: Männyssä: Ips sexdentatus. Kuusessa: Hylastes opacus, Pityophthorus fennicus. Erilaisissa lehtipuissa: Xyloterus signatus, Ani- sandrus dispar. Harvinaisia: Kuusessa: Dendroctonus micans, Cryphalus saltuarius, Ips duplicatus. Lehtipuissa: Xyloterus domesticus. Hyvin harvinaisia: Kuusessa: Phthorophloeus spinulosus, Cryphalus abietis, Pityogenes Saalasi. Havupuissa(?): Hylastes brunneus, H. attenuatus. Haavassa: Trypophloeus asperatus, Tr. granulatus. Tammessa: Scolytus intricatus. Erilaisissalehtipuissa (osaksi ulkomaalaisten tie- tojen mukaan): (Scolytus mali?), Hylesinus crenatus, H. fraxini, Lymantor coryli. Poikkeustapauksissa voivat useat kaarnakuoriaiset esiin- tyä muissakin kuin niissä puissa, joissa ne säännöllisesti elävät. — Sen kautta, että kaarnakuoriaiset useimmiten esiin- tyvät joukottain samoissa puissa, voimme joskus tilaisuuden sattuessa löytää runsaasti niitäkin lajeja, jotka muuten ovat harvinaisia. Tärkeimpinä apulähteinä tutkimuskaavoja laatiessani on minulla ollut seuraavat teokset: Rudolf Koch: ,Bestim- mung der Insektenschäden an Fichte und Tanne. Berlin 1910" ja ,Bestimmung der Insektenschäden an Kiefer und Lärche. Berlin 1913"; E. A. Lovendal: „De Danske Bark- biller. Kjobenhavn 1896—98*; O. Nüsslin: „Leitfaden der Forstinsektenkunde. Berlin 1913"; Edmund Reitter: „Bestimmungstabelle der Borkenkäfer (Scolytidae) aus Europa und den angrenzenden Ländern. Paskau 1913*. Näistä teok- sista ovat myöskin useimmat kuvat lainatut. 70 Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 6. XII. 1913. Katsaus kaarnakuoriaissukuibi ne Etuselkä sivuilla reunustettu; peitinsiipien kärkiosa vaa- kasuora; etusäärien ulkoreuna sileä, niiden ulommaisessa etukulmassa sisäänpäin käyristynyt koukku. I. Alaheimo Scolytinae. Ainoa suku: 1. Scolytus. Etuselän sivut ilman minkäänlaisia reunuksia; peitin- siivet kärkiosassaan selvästi alaspäin kaartuneet; etu- säärien ulkoreuna hammaslaitainen tai ainakin ulospäin suunnatulla päätehampaalla varustettu. II. Alaheimo Ipinae. Peitinsiipien tyvireuna enemmän tai vähemmän ylöspäin kohonnut, hampaallinen, tai ainakin nystyräinen. Peitinsiipien tyvessä oleva hammasreunus joks. isoham- painen; keskellä, likellä pikkukilpeä jyrkästi taaksepäin käyristynyt, pikkukilven kohdalla leveälti keskeytynyt. Etulonkkia erottaa kauvas toisistaan eturinnan leveä litteä ulkoreuna. Tuntosarvet kiinnitetyt aivan silmien viereen kuoppaan, joka koskettelee silmien etureu- naan. Tuntosarvien nuija suuri, 3-nivelinen; tämän nivelet si- vuttain asettuneet, erilliset. Peitinsiipien pisteviirut syvät; niiden kapeissa välyksissä kohoaa takaosassa pieniä hammasnystyröitä . . . . . . . . 2. Phthorophloeus. Tuntosarvien nuija kiinteä, 4-niveleinen, soikea tai pui- kea; tämän nivelet vain renkaitten kautta toisistaan eroitetut tai nuija vallan jakamaton. Peitinsiivet keskustasta kärkeen saakka vähitellen loi- vasti alaspäin kaartuneet, vatsapinta tyvestä kärkeen kohoava; tämän johdosta on ruumiilla sivulta katsot- tuna taaksepäin suippeneva muoto. Ruumis miltei kalju, suomuton, hyvin harvaan karva- peitteinen. Peitinsiivet syväuurteiset . . 3. Hylesinus. Ruumis suomupeitteinen. Peitinsiivet hienouurteiset 4. Leperisinus. 6. XII. 1913. Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 71 6” Peitinsiipien kärkiosa jyrkästi alaspäin kaartunut. Vatsa- pinta vaakasuorassa. Peitinsiipien ensimäisessä välyk- sessä vaaleita karvoja tiheämmässä kuin muualla, ja sen kautta näyttää niiden sisäreunus 1. liitos vaaleammalta 5. Xylechinus. Etulonkat koskettavat toisiaan. Tuntosarvet kiinnitetyt vähän matkan päähän silmien etureunasta. Etuselkä yk- sinkertaisesti pisteinen, selkäpuoli pehmeäkarvainen, sukasia vailla; pikkukilpi vajonnut. Kuva 2. Kuva 3. Kuva 4. Phthorophloeus spinu- Hylesinus crenatus. Blastophagus piniperda. losus. Tuntosarvi. Tuntosarvi. Tuntosarvi. 21 Etuselän etureuna keskellä selvästi sisäänpäin mutkistu- nut. Tuntosarvien siima 5-nivelinen. Keskellä otsaa matala Kuoppa kassen use < 0 00. 6. Dendroctonus. Etuselän etureuna ei ole sisäänpäin mutkistunut. Tunto- sarvien siima 6-nivelinen. Kärsässä tavallisesti pitkit- täinen keskiharju. . . . > 20 + 7. Blastophagus. Peitinsiipien tyvessä oleva reunus matala, vain nysty- räinen, melkein suora, pikkukilven kohdalla hiukan taaksepäin mutkistunut ja täällä keskeymätön tai vain hieman keskeytetty. . . . . . . . 10. Polygraphus. Peitinsiipien tyvi yksinkertaisesti reunustettu, hampaita tai nystyröitä vailla. 72 1 Ör Kuva 5. Crypturgus cinereus. Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 6. XII. 1913. Päässä lyhyt kärsä ja syvät tuntosarvien kiinnityskuopat. Tuntosarvet vähän matkan päähän silmien etureunoista kiinnitetyt. Etuselkä pisteinen. Eturinnan etuosa lonk- kiin asti korkeareunainen, niiden välissä kovertunut. Kolmas nilkkanivel kaksiliuskainen, neljäs pieni nivel kätkeytynyt näiden liuskojen väliin. Kummankin peitinsiiven tyvireuna hieman kaartunut; etuselkä pituuttaan leveämpi, eteenpäin kapeneva, kes- kellä sitä useimmiten hieno pituusharju; peitinsiivet keskustan takana leveimmillään; kolmas nilkkanivel kaksi- liuskainen, leveämpi edellisiä niveliä . . 8. Hylurgops. Peitinsiipien tyvireuna aivan suora; etuselkä vähintäin leveytensä pituinen, keskellä sitä usein pituusharju; pei- tinsiipien ulkoreunat yhdensuuntaiset. Kolmas nilkka- nivel ei ole edellisiä leveämpi . . . . . 9. Hylastes. Selvää kärsää ei ole; tuntosarvet kiinnitetyt välittömästi silmien etureunan viereen. Kolmas nilkkanivel ei ole kaksiliuskainen, korkeintaan kärjestään vähän sisäänpäin mutkistunut; neljäs pieni nivel vapaa. 11 Etuselkä kauttaaltaan pisteinen. 12 Tuntosarvien siima kaksiniveleinen; peitinsii- pien alaspäin kaartunut kärkiosa tasaisesti kupera. Hyvin pieniä muotoja. 11. Crypturgus. 127 Tuntosarvien siima viisinivelinen; peitinsiipien alaspäin kaartunut kärkiosa pitkin liitosta alas- painunut, naaraksella vähemmän, koiraksella — os enemmän. Selkäpuolella valkokarvainen, kar- 1% 13° vat pitkiä, pystyjä . . . . . 17. Lymantor. Etuselän etuosassa kyhmyjä, nystyröitä tai suomumaisia kohokkeita. Etuselän etuosassa suuri, enimmäkseen melkein kolmio- mainen, kaikkialla rajoitettu hyvin karkea kyhmytäplä; keskellä etureunaa joko rivi hienoja nystyröitä tai pie- niä okamaisia hampaita. Etuselän tyvessä hieno ja kapea reunus. Pieniä, enimmäkseen himmeitä lajeja, joiden peitinsiivet ovat pohjaltaan suomukarvaiset tai vaaleilla paksuilla sukasriveillä varustetut. 6. XII. 1913. Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 73 14 1 4” Sr 15 brå Tuntosarvien siima nelinivelinen. Etuselän etureunassa ei ole keskellä suurempia kyhmyjä . . 12. Cryphalus. Tuntosarvien siima viisinivelinen. Etuselän etureunassa kohoaa keskellä muutamia kyhmyjä. Peitinsiipien vii- meisessä neljänneksessä selvä kyhmy. 13. Trypophloeus. Etuselän kyhmytäplä ei ole takana ja sivuilla rajoitettu, vaan epätasaisuudet tulevat taaksepäin ja sivuille vähi- tellen yhä pienemmiksi; etureunalla ei ole mitään ulko- nevia hampaita tai nystyröitä; tyvi hyvin harvoin reu- nustettu. Ruumis yksinkertaisesti karvainen; peitinsii- vissä ei ole suomumaisia sukasrivejä. Etuselkä kauttaaltaan, aina tyveen saakka täynnä saman- laisia mutta takaosassa vähitellen hienompia suomumaisia kohokkeita tai kyhmyjä, vailla yksinkertaisia pisteitä. Peitinsiipien alaspäin kaartuneessa kärkiosassa ei ole koiraksellakaan mitään syvennystä. Silmät jakautuneet kahteen aivan toisistaan erillään ole- vaan puoliskoon. Etuselkä poikittainen ja leveä, sen tyvi hyvin hienosti reunustettu. Koiraksen pää syvälti löverkunutu! SS < < < 0. 14. Xyloterus. Silmät ao Etiselkä tasaisesti kupera. Koiraksen pää ei ole kovertunut. Selkäpuoli tiheään pystykarvainen . . . < < +. +. 15. Dryocoetes. Etuselkä takaosassaan EBEN pisteinen tai sileä; silmät eivät ole kahtia jakautuneet. Molemmat sukupuolet eroavat muodoltaan hyvin suu- resti toisistaan. Naaras liereä, hyvin kupera; etuselän harja sivulta katsottuna vahvasti kaartunut, melkein kyttyrämäisesti kohonnut. Koiras lyhyt, puikea; sen etuselkä laakea ja peitinsiivet melkein ympyriäiset, ku- perat, jo keskustasta saakka alaspäin laskeutuvat. Etu- selän takaosa miltei sileä. Peitinsiipien sisimmäinen viiru ei ole peräpuolella kourumaisesti syventynyt. 16. Anisandrus. Molemmat sukupuolet jotenkin saman muotoiset; suku- puolitunnusmerkkejä tavataan usein peitinsiipien alas- päin kaartuneessa takaosassa. Ruumis liereä; etuselässä ei ole kyttyrämäistä kohoketta keskustassa. 74 Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 6. XII. 1913. 18° Etuselän tyvi hienosti reunustettu; peitinsiipien takakuo- passa pitkin liitosta syvä kiiltävä uurre 18. Pityophthorus. 18” Etuselän tyvi ei ole reunustettu. Peitinsiipien takaosassa suuri peräkuoppa tai leveä syvä uurre. Etuselän kum- mallakin sivulla lähellä keskustaa poikittainen tai viisto sisäänpainunut kohta. 199 Etuselän takimmaisessa puoliskossa sileä litteähkö pituus- harjanne; peitinsiivissä vain hienoja pisterivejä; takana on koiraksella syvien peräuurteiden ulkopuolella kyhmy- kiampaltan is smb & - 00%: 1987 Pähjogenes: 197 Etuselässä ei ole ri sileää pituusharjua; peitin- siivissä tavallisesti vahvat pisteviirut; takana on leveä ja syvä peräkuoppa, jonka reunat ovat hampaalliset 20. Ips. Katsaus kaarnakuoriaislajeihin. 1. Scolytus Geoffr. ') 1' Peitinsiivet kiiltäviä; niiden viirupisteet hienot, mutta ri- veihin järjestyneet ja selvästi erotettavissa välyksien hyvin hienoista pisteistä, jotka ovat kahteen riviin jär- jestyneet. Suurempi kiiltävä laji. Koiraksen kolman- nessä vatsarenkaassa iso kyhmy, neljännessä korkea keskeltä hieman alaspainunut poikkiharju pitkin taka- laitaa. Naaraksen vastaavissa renkaissa ei ole mitään 1) Yliopiston hyönteistieteellisessä museossa on rikkinäinen Sco- lytus-yksilö, merkittynä sanoilla: Turku, Mannerheim. — H. Eggersin mää- räyksen mukaan on tämä luultavasti Sc. mali Bechst. (= pruni Ratzeb.). Tämä eroaa Sc. Ratzeburgi'sta m. m. siinä, ettei kummallakaan suku- puolella ole kolmannessa tai neljännessä vatsarenkaassa kyhmyä. Pei- tinsiipien välyksien pisteet karkeammat, vain vähän hienommat kuin viirupisteet, yhteen riviin järjestyneet. Sc. intricatus'esta eroaa se m. m. siinä, että peitinsiivet ovat kiiltävät, pisteviirut selvästi erotettavissa. Musta. Peitinsiivet tummanruskeat tai mustat, joskus vaaleanpunaiset. 3—4 mm pitkä. Elää ulkomaalaisten tietojen mukaan Prunus-lajeilla y. m. lehtipuilla. Kaivaa pitkiä pitkittäisiä emokäytäviä ja kaukana toisistaan olevia toukkakäytäviä. 6. XII. 1913. Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 75 kohokkeita. Otsassa pituusharju, joka erittäinkin naa- raksella on selvä. Koiraksen otsa tiheä, naaraksen harva- karvainen. Peitinsiivet mustat, joskus punertavat, ei taaksepäin kapenevat. Raajat mustanruskeat. 5—6 mm pitkä. Elää koivussa. Yleinen Etelä- ja Keski-Suomessa. Tavattu Pohj.-Pohjanmaalla ja Kuolan niemimaalla saakka. (destructor Er.) 1. Ratzeburgi Janson. 1” Peitinsiivet himmeitä; näiden pisteviirut epäselvästi erotet- tavissa, niiden välissä olevat pisteet hyvin tiheässä, epä- järjestyksessä ja miltei yhtä ö suuret kuin viirujen pistect. Musta, peitinsiivet punanrus- keat, tuntosarvet ja raajat : kellaupunaiset. Pien laji 2. vas" sogmsiRarebargi —3.5 mm. Elää tammessa. Meillähyvin harvinainen. Tavattu vain Turussa (Ahlstedt) ja Askaisissa. 2. intricatus Ratzeb. 2. Phthorophloeus Rey. (Phloeophthorus Woll.) Ruosteenpunainen, pää ja etuselkä enimmäkseen tummat tai koko ruumis musta, tuntosarvet ja raajat suurimmaksi osaksi punaiset. Peitinsiipien pisteviirut karkeat, näiden välit kapeat, kussakin rivi säännöllisesti järjestyneitä keltaisia sukia. Etuselkä huomattavasti kapeampi kuin peitinsiivet; näiden tyvireuna korkea, hampaallinen. 1.s—2.2 mm pitkä. Elää kuusessa. Hyvin harvinainen; tavattu siellä täällä eri osissa aluetta Helsingissä, Karjalohjalla, Pulsassa ja Nurmeksessa (J. Sahl- berg), Kajaanissa (Vuorentaus), Konoserossa (Levander) ja Kittilässä (U. Saalas). 3. spinulosus Rey. 76 Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 6; XI1.#19133 3. Hylesinus Fabr. Soikea, miltei kalju, vain yksityisillä lyhyillä sukasilla varustettu. Peitinsiipien viirut hyvin syvät, karkeasti rosoi- set, niiden välit rosoiset ja nystyräiset. Etuselän etuosa nystyräinen, takaosa pisteinen. Tuntosarvien varsi ja siima pitkäkarvaiset. Musta, tuntosarvet ja nilkat ruosteenruskeat, usein myös peitinsiivet ja raajat punanruskeat. 4—6 mm pitkä. Elää ulkomaalaisten tietojen mukaan saarnissa, poikkeustapauk- sissa tammessa tai sireenissä. Hyvin harvinainen; tavattu vain Vaa- sassa (Wasastjerna). 4. crenatus Fabr. 4. Leperisinus Reitter. (Hylesinus Fabr.) Peitinsiipien toisen välyksen tyviosassa pitkä ja tiheä kyhmylaikku, jonka kyhmyt ovat poikittaiset; muissa välyk- sissä rivi pieniä nystyröitä. Etuselän etuosa nystyräinen. Musta; selkäpuoli pärekatontapaisesti suomuinen; suomut muodostavat epäsäännöllisiä ruosteenpunaisia ja tummempia täpliä. Nilkat ruosteenpunaiset. 3 mm pitkä. Elää ulkomaalaisten tietojen mukaan saarnissa, poikkeustapauk- sissa muissakin lehtipuissa kuten tammessa, omenassa j. n. e. Hyvin harvinainen. Tavattu Uudessakaupungissa ja Helsingissä (Söderman) sekä Pirkkalassa (Grönblom). 5. fraxini Panz. 5. Xylechinus Chapuis. (Phloeophthorus Woll.) Mustahko, peitinsiivet tummanruskeat, tuntosarvet ja raajat ruosteenpunaiset. Etuselkä peitinsiipiä kapeampi, hie- nosti rosopisteinen, sen hienot karvat poikittain asettuneet. Peitinsiivissä hyvin hienoja pintamyötäisiä suomukarvoja, ja viirujen keskivälissä rivi aivan lyhyitä valkeita sukasia; ensimäinen välys vaaleampi ja tiheäkarvaisempi. 2.2—2.s mm pitkä. EINI 13. Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 77 Elää pystyissä kuusissa kuivan, kovan kaarnan alla. Joks. ylei- nen Lapissa aina kuusen pohjoisrajaan saakka, varsinkin tunturien rin- teillä. Harvinaisempi Keski- ja Etelä-Suomessa, missä sitä on tavattu siellä täällä. 6. pilosus Ratzeb. 6. Dendroctonus Erichson. Suurin kaarnakuoriainen. Mustanruskea, hyvin kupera, taaksepäin hieman levenevä, yltyleensä täynnä pystyjä kel- taisia karvoja, vailla pintamyötäisiä peruskarvoja. Pää tiheään, etuselkä jotenkin epätasaisesti pisteinen, kiiltävä. Peitinsii- pien pisterivit karkeat mutta laakeat, välykset epäsäännölli- sesti nystyräiset. 7—9 mm pitkä. Elää pystyjen kuusien tyvessä, mieluimmin isoissa elävissä puissa, poikkeustapauksissa männyissä. Harvinainen mutta levinnyt yli alueen Helsingin seuduilta Etelä-Lappiin (Kittilään) ja Kuolan niemimaalle (Luttojoelle) asti. 7. micans Kug. 7. Blastophagus Eichh. (Hylurgus Er.) 1’ Peitinsiipien = kärjessä, alaspäin — viettävässä osassa, on toinen vä- lys pitkin pituuttaan Kuva 7. kourumaisesti vajon- 0 a nut ja sillä kohtaa nys- piniperda. tyröitä vailla. Otsa karkeapisteinen. Musta, tuntosarvet ja nilkat kellanpunaiset; usein myöskin peitinsiivet punertavat. 3.5—4.s mm pitkä. Elää männysssä ja on hyvin vahingolli- nen. Täysimuotoinen eläin tunkeutuu nuo- riin versoihin itse ytimeen asti; sikiää sekä kaatuneissa että varsinkin pystyissä puissa, enimmäkseen tyviosissa paksun kaarnan alla. Hyvin yleinen kautta maan aina Pohjois-Lap- Kuva8. Blastophaguspi- piin asti. niperda’n käytävä nuo- „Metsätarhuri.“ 8. piniperda Linn. ren männyn latvassa. 78 Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 6: XI 17 Peitinsiipien toinen välys ei ole kärkiosassaan kourumai- sesti vajonnut; sen pitkittäinen nystyrärivi ulottuu täällä samoin kuin muissakin välyksissä aina peitinsiipien kär- keen asti. Otsan pisteet hieman harvemmat ja heikommat. Musta, peitinsiivet, tuntosarvet ja nilkat punanruskeat; poikkeustapauksissa voi- vat peitinsiivet olla tummat. 3.:—4 mm pitkä. Kuva 9. Elää mäntyjen ohutkuorisissa latvaosissa. Yleinen Blastophagus Etelä- ja Keski-Suomessa, mutta ei näytä menevän kovin minor. kauas pohjoiseen. Pohjoisin tunnettu löytöpaikka: Vaasa. 9. minor Hartig. 8. Hylurgops Leconte. (Hylastes Er.) Etuselkä peitinsiipiä vähän kapeampi; keskellä sitä selvä pisteetön pituusharju. 1 Peitinsiipien välykset vain kärkiosassaan varustetut ri- veihin järjestyneillä nystyröillä ja aivan lyhyillä karvoilla. Ruumis suurempi ja leveämpi, tummanruskea; tunto- sarvet ja nilkat ruosteenpunaiset. 4.:—5 mm pitkä. Elää kuusessa, mieluimmin korpimetsissä, suurissa, kaatuneissa, paksukuorisissa puissa. Yleinen Keski-Suomessa. Harvinaisempi etelä- ja pohjoisosissa maata, mutta levinnyt kautta alueen aina Etelä-Lappiin asti. ” = | | 1 Kuva 10. Hylurgops Kuva 11. Hylastes Kuva 12. Hylastes palliatus. ater. cunicularius. 10. glabratus Zetterst. 17 Peitinsiipien välyksissä olevat nystyrärivit ja lyhyet mutta selvät karvat ulottuvat jotenkin selvinä tyveen saakka. Pienempi, ruosteenpunainen tai ruskea, pää usein tum- mempi ja alapuoli mustahko. 3 mm pitkä. 6. XII. 1913. Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 79 Elää kuusessa ja männyssä. Hyvin yleinen Etelä- ja Keski- Suomessa; levinnyt aina Lappiin asti, missä se kuitenkin on har- vinaisempi. 11. palliatus Gyll. 9. Hylastes Erichson. Peitinsiivissä vain aivan pieniä peruskarvoja; välykset vailla selviä hienoja riveihin asettuneita karvasukasia. Suurempia lajeja, jotka pintapuolisesti katsottuna näyt- tävät kaljuilta. Kärsän keskiharju ei ole rajoittunut yksinomaan poikit- taiseen kärkikuoppaan, vaan ulettuu kärsän takaosaan asti. Etuselkä leveyttään selvästi pitempi. Peitinsiivet paljon enemmän kuin kahta vertaa yhteistä leveyttään pitemmät. Etuselkä leveyttään paljon pitempi, sen sivut miltei yhdensuuntaiset. Musta, tuntosarvet ja nilkat ruosteenpunaiset. 4.5—4.s mm pitkä. Elää männyissä likellä juuria. Yleinen; levinnyt yli alueen. 12. ater Payk. Peitinsiivet kahta vertaa yhteistä leveyttään pitemmät, lyhyemmät ja kuperammat, karkeammat; etuselkä leveyt- tään vähän pitempi, kärkeen päin enemmän kapeneva, keskustan takana leveimmillään. Ruosteenruskeasta mus- tanruskeaan. Vaikeasti erotettavissa edellisestä ja seu- raavasta lajista. 4 mm pitkä. Elää ulkomaalaisten tietojen mukaan männyissä; hyvin harvinainen. Tavattu Nurmeksessa (J. Sahlberg) ja Kaksker- rassa. !) 13. brunneus Er. Kärsän keskiharju hieno ja vain kärjessä poikittaisen kuopan kohdalla esiintyvä. Tuntosarvet ruosteenpunai- set, nuija keltainen. Peitinsiivet tuskin kahta vertaa 1) J. Sahlbergin ,Catalogus Coleopterorum Faunae fennicae'ssa* mainitut löytöpaikat tarkoittavat cunicularius'ta, johon tämä ennen se- kotettiin. 80 Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 6. XII: 119183: yhteistä leveyttään pitemmät. Etuselkä kärkeä kohti enemmän kapeneva, tavallisesti leveytensä pituinen, usein kuitenkin paljon pitempi. Vaihtelevainen laji. 3.2—4.5 mm pitkä. Elää kuusessa, joskus lehtikuusessa. Jokseenkin yleinen, levinnyt kautta maan. 14. cunicularius Er. Peitinsiipien välyksissä on usein esiintyvien lyhyitten peruskarvojen ohella pitempiä sukamaisia karvoja. Pie- nempiä lajeja. Peitinsiipien pisteviirut vahvat ja syvät, välykset kapeam- mat kuin itse viirut. Etuselkä leveyttään vähän pitempi. Mustanruskea, peitinsiivet hieman vaaleammat; tunto- sarvet ja raajat ruosteenpunaiset. 2—2.3 mm pitkä. Elää ulkomaalaisten tietojen mukaan männyissä. Hyvin harvi- nainen. Tavattu vain Turun tienoilla (Reuter), Pirkkalassa (Knor- ring), Padasjoella (Ehnberg), Pyhäjärvellä Karjalan kannaksella (J. Sahlberg) sekä Petroskoissa Vienan Karjalassa (Giinther). 15. attenuatus Er. Peitinsiipien pisteviirut matalammat, vain sisin viiru karkeapisteisempi. Välykset viiruja leveämmät. Etu- selkä leveytensä pituinen, sivuilla pyöristetty ja eteen- päin kapeneva. Peitinsiivet himmeät, selvästi suomu- maisen nystyräpintaiset. Olkakyhmy tavallisesti punan- ruskea, tuntosarvet ja nilkat ruosteenpunaiset. 2.s—3.5 mm pitkä. Elää männyssä, mahdollisesti myös kuusessa. Jokseenkin harvinainen. Tavattu siellä täällä Etelä- ja Keski-Suomessa. 16. opacus Er. ') 1) Hyvin lähisukuinen tälle ja monasti sekoitettu siihen on H. an- gustatus Hrbst. Se eroaa Reitterin mukaan opacus'esta siinä että etu- selkä on leveyttään vähän pitempi, sivuilla jotenkin vähän pyöristetty, eteenpäin jonkun verran enemmän kapeneva. Ruumis on musta, pei- tinsiivet mustanruskeat, tuntosarvet ruosteenpunaiset, raajat punan- ruskeat. Pituus 2.s—3 mm. Kaikki tiedonannot tämän esiintymisestä Suomessa tarkoittanevat opacus'ta. BEXIT.51913: Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 81 10. Polygraphus Erichson. Yläpinnan suomut ovat selvästi leveyttään pitemmät. Suukilven etureuna leveälti sisäänpäin 'mutkistunut, sen reunusta kiiltävä, enimmäkseen hieman kohollaan. Etuselkä hienopisteinen kiiltävä; otsa hienopisteisempi kuin seuraavalla la- jilla, peitinsiivet tyvireunan takana hieno- nystyräiset. Tuntosarvien nuija suhteel- lisen pitkä, suippokärkinen. 2.2-3 mm pitkä. Elää kuusessa, joskus männyssä. Hyvin ; yleinen Etelä- ja Keski-Suomessa. Kuva 13. 17. polygraphus Lin. og Hyvin edellisen lajin näköinen. Etuselkä DaB, karkeapisteinen, miltei himmeä; otsa kar- keapisteisempi; peitinsiipien nystyrät vahvemmat ja sel- vemmät. Peitinsiivissä on suomujen ohessa riveihin järjestyneitä aivan lyhyitä sukasia. Tuntosarvien nuija lyhyempi, sen kärki tylpempi. 2.s—3 mm pitkä. Elää kuusessa. Joks. yleinen kautta alueen; näyttää olevan yleisempi Pohjois- ja Keski-Suomessa kuin etelässä. 18. punctiirons Thoms. Peitinsiipien suomut eivät ole leveyttään pitempiä. Suu- kilven etureuna suora. Tuntosarvien nuija kärjestään pyöristetty. Peitinsiipien tyviosan nystyrät vahvemmat ja selvemmät kuin polygraphus'ella. Etuselkä tiheäpis- teinen, enimmäkseen miltei himmeä. 1.s—2.2 mm pitkä. Elää kuusessa, joskus männyssä. Hyvin yleinen kautta alueen aina Lappiin asti. Täällä suhteellisesti yleisempi kuin etelässä. 19. subopacus Thoms. 11. Crypturgus Erichs. Selkäpuoli kiiltävä, miltei kalju. Etuselkä harvapistei- nen; peitinsiivet kiiltäviä; pisteviirut vahvat, kussakin välyksessä rivi selvästi silmiinpistäviä kellanvalkeita pystyssä seisovia sukamaisia karvoja. Pisteviirujen pis- teet ympyriäiset. 1.ı—1. mm pitkä. 82 tä Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 6. XII. 1913. Elää pääasiallisesti kuusessa, mutta myöskin männyssä; tavalli- sesti suurempien kaarnakuoriaisten seurassa, tunkeutuen sisään näiden käytäviin, joiden väliin toukat kaivelevat omia hienoja käytäviään. Hyvin yleinen kautta alueen Lapin rajoille saakka. 20. hispidulus Thoms. ') Selkäpuoli himmeä. Etuselkä aivan himmeä, pinnaltaan suomumaisen epätasainen, keskustassa hieno- ja joks. tiheä-pisteinen. Peitinsiipien pisteviirut matalammat, nii- den pisteet poikittaiset; kapeissa, poikittain rosoisissa välyksissä hienoja piste- ja karvarivejä. Ruumis tiheä- ja hienokarvainen; raajat ruskeankeltaiset, joskus tum- mat. 1.ı—1.2 mm pitkä. Elää kuusessa ja männyssä kuten edellinenkin laji. Yleinen kautta alueen. Tavattu Kittilässä saakka. 21. cinereus Hrbst. 12. Cryphalus Erichs. Peitinsiipien sisäosassa huomattavissa korkeintaan vain viirujen aiheita, mutta näissä viiruissa ei ole vahvempia riviin asettuneita pisteitä; useimmin puuttuvat viirut kokonaan. Pikiruskea, peitinsiipien kärki vaaleampi. 1.3.—2 mm pitkä. Elää kuusessa, pääasiallisesti latvoissa ja oksissa. Harvinainen. Tavattu m. m. Ahvenanmaalla (J. Sahlbg), Helsingissä (J. Sahlbg ja U. Saalas), Kemissä ja Kittilässä (U. Saalas) sekä Kantalahdella (J. Sahlbe). (asperatus Ratz.) 22. saltuarius Weise. Peitinsiivissä pisteviiruja, jotka kärkeä kohti hälvenevät. Viirujen pisteet suuremmat kuin suomujen tyvessä ole- vat viirujen väliset pisteet. Ruumis miltei lieriömäinen. Selkäpuoli pikiruskea. 1.2—1.s mm pitkä. 2) Läheistä sukua tälle on Cr. pusillus Gyll., joka eroaa siitä siinä, että pisteviirut ovat vähän heikommat ja että välyksissä on rivi har- voja vain aivan hienoja ja lyhyitä karvoja, jotka eivät erikoisesti pistä silmään eivätkä heikolla suurennuksella näy. Eggersin määräysten mukaan kuuluisivat kaikki Suomesta tavatut tämän ryhmän yksilöt la- jiin Cr. hispidulus, joten meidän täytyisi eläimistöstämme sulkea pois ennen yleisenä pidetyn Cr. pusillus-lajin. Näkemäni ulkomaalaiset Cr. pusillus-yksilöt antavat tukea tälle menettelylle. 6. XII. 1913. Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 83 IA Elää pienissä kuusissa tai kuusten latvoissa ja oksissa, joskus muissakin havupuissa. Hyvin harvinainen. Tavattu Karjalohjalla ja Helsingissä (J. Sahlberg). 23. abietis Ratzeb. 13. Trypophloeus Fairm. (Cryphalus Ratz.) Peitinsiivet miltei sileät, alaspäin kaartuneen kärkiosan kohdalla litistyneet. Tässä osassa on vain sisin viiru muita enemmän syventynyt, joten peitinsiipien liitoskohta kohoaa kattomaisesti. Peitinsiipien rivittäin olevat su- kaset eivät alaspäin kaartuneessa osassa kohoa pienistä nystyröistä; alaskaartunut osa alkaa koiraksella jo likellä peitinsiipien keskustaa, naaraksella vähän taempana. Pei- tinsiivet tuskin 13/, yhteisen leveytensä pituiset. 1.2—1.6 mm pitkä. Elää ulkomaalaisten tietojen mukaan haavassa. Hyvin har- vinainen. Tavattu Venäjän Karjalassa (Günther). (binodulus Ratz.) 24. asperatus Gyll. Peitinsiivissä epäselvät pisteviirut; litistyneessä alaspäin kaartuneessa kärkiosassa ovat ainakin molemmat sisim- mät viirut syventyneet. Peitinsiipien yläpinnan sukaset sivulta katsottuina pystyt. Alaspäin kaartuneen kärki- osan sukaset pieniin nystyröihin kiinnitetyt. Peitinsii- vet hieman pitemmät kuin edellisellä lajilla, ainakin 1 °/, yhteisen leveytensä pituiset; alaspäin kaartunut kärki- osa lyhyempi ja jyrkempi. Elää haavassa. Hyvin harvinainen. Tavattu Yläneellä ja Karjalohjalla (J. Sahlberg). 25. granulatus Ratzeb. 14. Xyloterus Erichs. Peitinsiipien alaspäin kaartunut kärkiosa jotenkin tiheä- karvainen; lähellä sisäreunaa on täällä lyhyt hyvin syvä kourumainen uurre, jonka vieressä kolmas välys kohoaa hienona harjuna. Uloin kärki nokkamaisesti venynyt. Tuntosarvien nuija suippokärkinen. Etuselkä kauttaal- taan musta tai osaksi punankeltainen. Peitinsiivet kel- lanruskeat, niiden sisäreuna tummempi. 3—3.5 mm pitkä. Kuva 14. Xyloterus Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 6. XII. 1913. Elää lehtipuissa kaivaen käytäviään kovan puun sisään. Har- vinainen. Tavattu siellä täällä Lounais- ja Etelä-Suomessa. | 26. domesticus Linn. Peitinsiipien alaspäin kaartuneessa kärkiosassa vain har- voja lyhyitä ja hienoja karvoja, lähellä sisäreunaa vain matala pituusuurre, jonka ulkopuolella kolmas välys ei kohoa harjumaisesti. Uloin kärki ei ole sanottavasti venynyt. Tuntosarvien kärki enemmän pyöristynyt. Etu- selkä osaksi punankeltainen. Peitinsiivet enimmäkseen punankeltaiset, tummemmalla keskiviivalla tai täplällä koristetut. Peitinsiivissä on riveihin järjestyneet suuret pisteet. Pisteet ympyriäiset, ulkoreunoilla hieman epäjärjestyksessä, alas- päin kaartuneessa kärkiosassa rosoiset, epätasaiset. 3.2 —3.5 mm pitkä. Elää lepässä y. m. lehtipuissa, kovan puun sisässä, joskus lehti- kuusessa. Joks. harvinainen. Tavattu siellä täällä Etelä- ja Keski- Suomessa. 27. signatus Fabr. 2” Peitinsiivet viiruiset; viirujen pohjalla rivi hienoja pisteitä. Pisterivit peitin- siipien ulkoreunoilla säännölliset mutta hienommat, alaspäin kaartuneessa kär- kiosassa samoin hienommat; täällä pisteviirut eivät ole rosoisia eivätkä epäsäännöllisiä. 2.s—3.2 mm pitkä. Elää männyssä ja kuusessa. Kaivaa käytä- viään kovan puun sisään. Hyvin yleinen kautta koko alueen. lineatus. 28. lineatus Oliv. 15. Dryocoetes Eichh. Peitinsiipien alaspäin kaartuneessa kärkiosassa likellä sisäreunaa vain matala uurre. Peitinsiipien viiruja muo- dostavat pisteet jotenkin syvät, välyksien pisteet hie- nonlaiset. Etuselkä etuosassaan hiukan tiheämmin ro- soinen kuin takaosassa. Yksivärinen, vaihdellen ruos- teenpunaisesta kastanjanruskeaan, kohtalaisen pitkäkar- vainen. 3—4 mm pitkä. 6. XII. 1913. Saalas, Snomen kaarnakuoriaiset. 85 Elää kuusessa, mieluimmin tyviosissa. Yleinen kautta koko alueen. 29. autographus Ratzeb. 1 Peitinsiipien alaspäin kaartuneessa kärkiosassa likellä sisäreunaa syvä uurre, ja itse liitos tämän sisäpuolella kattomaisesti kohoava. Peitinsiipien viiruja muodosta- vat pisteet vähän pienemmät ja matalammat, välykset leveämmät, näiden pisteet hyvin hienot. Etuselkä kaut- taaltaan yhtä karkeasti rosoinen, musta; peitinsiivet tum- manruskeat; joskus koko selkäpuoli ruskeahko. Ruumis harvakarvainen. 2 mm pitkä. Elää lepässä. Joks. yleinen Etelä- ja Keski-Suomessa. 30. alni Georg. 16. Anisandrus Ferrari. Peitinsiivet kiiltävät, alas- päin kaartuneessa kärkiosassa ovat molemmatsisimmät viirut selvästi syventyneet. Naaras lyhyt ja liereä, harvakarvai- nen, mustanruskea; tuntosar- vet ja raajat keltaiset. — Koiras paljon pienempi, hy- Kuva 15. Anisandrus dispar. vin lyhyt, vastapuikea, hyvin Koiras ja naaras. laakeasti kupera, pitempikar- vainen, tavallisesti ruskea tai keltainen. — Naaras 3 mm, koiras 2 mm pitkä. Elää erilaisissa lehtipuissa m. m. omenapuussa. Joks. harvinai- nen Etelä- ja Keski-Suomessa. Ss dispar Fabr. 17. Lymantor Löwendal. Hyvin pitkähkö, tummanruskea; peitinsiivet pitkät, enem- män kuin kahta vertaa pitemmät etuselkää, jotenkin kar- keasti ja epäsäännöllisesti pisteiset, takana alaspäin kaartu- neessa osassa liitoksen kohdalla litistyneet tai heikosti uur- teiset, sileät ja kiiltävät. 1.s—2.2 mm pitkä. Elää ulkomaalaisten tietojen mukaan kuivissa pähkinäpensaissa sekä muutamissa muissa lehtipuissa. Hyvin harvinainen. Meillä saatu vain 2 kertaa Karjalohjalla kenttähaavilla harmaasta lepästä (J. Sahlberg). 32. coryli Perris. 86 Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 6. XII. 1913. 18. Pityophthorus Eichhoff. Peitinsiipien alaspäin kaartuneessa kärkiosassa ulkopuo- lella sisäreunan uurretta yksinäisiä pieneen nystyrään kiin- nitettyjä pitkiä sukia. Ruumis pitkä, kapea, tasapaksu. Etu- selkä leveytensä pituinen, kärkeä kohti vain hieman kape- neva. Peitinsiivet 2 !/, kertaa leveytensä pituiset, niiden kärki sisäreunan kohdalla kulmikkaasti venynyt. Kiiltävä, musta tai ruskea, peitinsiivet kärkeen päin tavallisesti vaaleammat. Koiraksen samoin kuin naaraksenkin otsassa suhteellisen lyhyt ja harva keltainen karvapeite. 1—1.5 mm pitkä. Elää pienissä kuusissa. Joks. harvinainen, mutta levinnyt yli koko alueen Lappiin asti. 33. fennicus Eggers. ') 19. Pityogenes Bedel. 1 Peitinsiipien peräuurteiden ulkopuolella on koirak- sella kolme terävää keilamasta hammasta, naarak- sella kolme pienempää hammasta. 2 Ruumisrasvakiiltoinen, peitinsiipien piste- viirut epäsäännölliset, kärkeä kohti häl- venevät. Koiraksen peräuurteet le- veät ja syvät; toinen perähammas joten- kin yhtä kaukana ensimäisestä ja kol- mannesta hampaasta taikka lähempänä kolmatta; kaikki hampaat hieman sisään- Kuva 16. Pityo- päin suunnatut. Naaraksella on otsassa genes chalcogra- pään etureunan takana suuri syvä ym- phus. Koiras. pyriäinen kuoppa. — Mustanruskea, pei- 1) Lähisukuinen tälle on keski-eurooppalainen P. micrographus L., joka aikaisempien ilmoitusten mukaan olisi Suomestakin tavattu. Vasta aivan äskettäin on H. Eggers, jolle olen lähettänyt meikäläiset Pityo- phthorus'et tarkastettaviksi, minulle kirjeessä antamiensa tietojen mu- kaan, erottanut P.fennicus'en, joka paitsi Suomesta on tavattu Heudorfissa Württembergissä, eri lajiksi. P. micrographus eroaa tästä m. m. seu- raavissa kohdin: Ruumis on hieman soukempi, peitinsiivet 21/, kertaa leveytensä pituiset, etuselkä leveyttään hieman pitempi, eteenpäin enem- 6. XII. 1913. Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 87 tinsiivet punanruskeat, tyveltään tavallisesti tummemmat. 2—2.3 mm pitkä. Elää kuusessa, joskus männyssä, etupäässä ohuen kaarnan alla pienissä puissa tai suurempien puitten latvoissa ja oksissa. Hy- vin yleinen. Levinnyt Etelä-Suomesta eteläisimpään Lappiin asti. 34. chalcographus Linn. ') Ruumis himmeän kiiltävä; peitinsiipien pisteviirut sään- nölliset, pisteet selvästi riveihin järjestyneet. Koiraksen peräuurteet matalat; toinen perähammas lähempänä en- simäistä kuin kolmatta hammasta; ensimäiset ja kolman- net hampaat suoraan taaksepäin, ei sisäänpäin suunna- tut. Naaraksen päässä kolme kuoppaa, joista ylin ja Kuva 17. Pityogenes Saalasi; vasemmalla koiras sivulta; oikealla naaraksen pää edestä. Eggersin mukaan. samalla suurin on otsan yläreunalla, kosketellen etuselän etureunaa; molemmat muut pienet pistemäiset kuopat ovat likellä tuntusarvien tyveä. Muuten kuin edellinen laji. Elää aivan hoikissa kuusissa tai kuusten oksissa kaarnan alla. Hyvin harvinainen. Toistaiseksi tunnetaan vain 3 yksilöä (2 koi- rasta ja 1 naaras) Kittilästä (U. Saalas). 35. Saalasi Eggers. 9) Peitinsiipien peräuurteiden ulkopuolella, jotka koiraksella yhdessä muodostavat melkein ympyriäisen kuoppamai- sen alan, on koiraksella ylempänä kummallakin puo- män kapeneva. Koiraksen otsassa on hyvin pitkä, tuuhea, miltei tupsu- mainen, keltainen karvapeite. — Kaikki P. micrographus'ta koskevat tiedonannot Suomesta tarkoittavat fennicus'ta. 1) P. elongatus Löw., joka on mainittu J. Sahlbergin , Cat. col. Faun. fenn:ssä“, ei ole tavattu Suomessa. 2) Tämän lajin selittää tarkemmin H. Eggers Entom. Blätter'iissä. 88 Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 6. XII. 1913. lella pitkä koukkumaisesti kaartunut hammas, jonka ala- puolella on korkeintaan yksi selvä pienempi hammas. Naaraksella on kapeanpuoleisten matalien peräuur- teiden ulkopuolella kummallakin puolen korkeintaan 2 matalaa kyhmyä. 3 Pitkän koukkumaisen perähampaan alapuolella on koi- raksella useita aivan pieniä karvaa = kantavia = nystyröitä e) mutta ei mitään selvää keilan- 3 muotoista hammasta. Naa- raksella ei ole peräuurteen S ulkopuolella mitään hammasta vaan korkeintaan yksi hyvin ? Kuva 18. epäselvä kyhmymäinen ko- Pityogenes hoama. 2—2.s mm pitkä. Kuva 19. ik Elää männyssä. Joks. yleinen. Le- Pityogenes ja vinnyt yli suurimman osan aluetta g4adridens. TN Etelä-Lappiin asti. Koiras ja (bidens Fabr.) 36. bidentatus Hrbst. vidi 3” Koiraksella on pitkän koukkumaisen perähampaan alapuolella, tämän ja siipikärjen välissä selvä vahva keilamainen hammas. Naaraksen peräuurteiden ulko- puolella pitkittäinen poimumainen kohoama jossa on pari matalaa epäselvää kyhmyä. 1.75—2.2 mm pitkä. Elää männyssä, joskus kuusessa. Yleinen Etelästä Lappiin asti. 37. guadridens Hartig. 20. Ips Degeer. (Tomicus Latr.) 1 Peitinsiipien liitoksen ja ensimäisen viirun välissä, vä- littömästi alaspäin kaartuneen kärkiosan edessä rivi pieniä hampaita tai nystyröitä. 2 Peitinsiipien peräkuopan reunoilla on kummallakin puo- lella 6 hammasta, joista neljäs (ylhäältä alaspäin lasket- tuna) on suurin, nuppipäinen. Sen alla on vielä kaksi pienempää hammasta. Isoin Ips-laji. 6—7.2 mm pitkä. 6. XII. 1913. Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 89 Elää männyissä, mieluimmin suurissa puissa paksun kaarnan alla. Poikkeustapauksissa ulkomaalaisten tiedonantojen mukaan kuusessa. Joks. harvinainen; levinnyt Etelä-Suomesta Etelä-Lappiin asti. „Pikakirjoittaja“. (stenographus Duft.) 38. sexdentatus Boerner. Peitinsiipien peräkuopan reunoilla on kummallakin puo- lella 4 hammasta, joista lähinnä viimeinen yleensä on suurin. Kaikki peräkuopan reunoilla olevat hampaat vapaat; toinen hammas ei ole suorakulmaisesti sisäänpäin tai- punut; toinen ja kolmas hammas eivät ole koiraksella tyveltään yhtyneet toi- siinsa; lähinnä viimeinen hammas on suurin ja koiraksella nuppipäinen. Lä- hinnä isoin laji. 4.2—5.5 mm pitkä. Elää kuusessa, mieluimmin paksunlaisen kaar- nan alla, sekä kaatuneissa että pystyissä puissa, poikkeustapauksissa männyssä. Käy usein kä- siksi eläviin puihin ja on hyvin vahingollinen. Hyvin yleinen, Bang: aina eteläisimpään Lap- Kuva 20. Ips piin asti. typographus. „Kirjanpainaja“. 39. typographus Linn. Peräkuopan reunalla oleva toinen hammas litistynyt ja miltei suorakulmaisesti sisäänpäin kääntynyt; koiraksella tämä on tyveltään sulanut yhteen kolmannen hampaan kanssa, jotka molemmat muodostavat yhdessä leveän kaksoishampaan. 3.s—4 mm pitkä. Elää kuusessa. Harvinainen; tavattu siellä täällä Etelä- ja Keski-Suomessa. 40. duplicatus C. Sahlb. Peitinsiipien liitoksen ja ensimäisen viirun välissä, alas- päin kaartuneen kärkiosan edessä, ei ole hampaita tai nystyröitä. Peitinsiipien peräkuopan reunalla on kummallakin puo- lella vain 3 vahvaa hammasta, joista kolmas (alin) on suurin, naaraksella yksinkertainen, suippokärkinen, koi- raksella leveämpi, lanttopäinen. Peitinsiipien kärki lii- toksen kohdalla kyhmyksi venynyt. Mustanruskea, pei- 90 jat kellanpunaiset. Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 6. XII. 19138 tinsiivet vaaleamman punanruskeat, tuntosarvet ja raa- 2.2 —3.5 mm pitkä. Elää männyssä, mieluimmin latvaosissa. Yleinen Etelä-Suo- mesta Lappiin asti. 41. acuminatus Gyll. 4” Peitinsiipien peräkuopan reunalla on kummallakin puolella 4—5 hammasta, joista viimeinen (alin) on hieman itse reunan sisäpuolella. Vain suturalis'en naaraksella on ainoastaan 3 hammasta. Kärki ei ole kyhmyksi venynyt. 5 Peitinsiipien peräkuopan reunalla kum- mallakin puolella enemmän kuin 3 ham- Kuva 21. Ips acuminatus. 6 Koiras ja naaras. masta (3) tai kyhmyä (9). Peitinsiipien peräkuopan ulkoreunalla, alimman vapaan keilamaisen hampaan alla vielä yksi tai kaksi matalaa kyhmyä; toisen suuren (usein suorakulmaisen ja tyveltään kol- mannen hampaan kanssa yhteenkasvaneen) hampaan sekä alimmaisen keilanmuotoisen hampaan välissä vain yksi ainoa syrjähammas (43) tai pieni kyhmy (g). Ruu- Q mis lyhyempi. Pei- tinsiipien viirupisteet karkeat, kärkeä kohti syvemmät. 3—3.s mm pitkä. Elää männyssä, joskus kuusessa. Yleinen Etelä- Kuva 22. Ips proximus. — Koiras ja ja Keski-Suomessa. Near 42. proximus Eichh. 6” Peitinsiipien peräkuopan ulkoreunassa ei ole alimmaisen, hiukan reunan sisäpuolella vapaasti seisovan, keilamai- sen hampaan takana mitään selviä kyhmyjä. Toisen suu- ren sivuhampaan ja alimman keilanmuotoisen hampaan välillä on kaksi pientä reunahammasta. Ruumis suh- teellisesti pitempi, peitinsiipien viirupisteet eivät ole kärkeä kohti syvemmät. GI AI 1913. Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 91 A A 5 N Peräkuopan ulkoreunan ensimäinen ja toinen hammas niin kaukana toisistaan kuin etäisyys molempien peitin- siipien ensimäisen hampaan välillä. Peräkuoppa ympy- riäinen. Koiraksen ja naaraksen hampaat samanlaiset, jälkimäisen vain pienemmät. Suurempi laji. 3—4 mm pitkä. Elää männyssä ja kuusessa, usein myös, ulkomaalaisten tietojen mukaan, lehtikuusessa. Yleinen Etelä- ja Keski-Suomessa; levin- nyt Pohj.-Pohjanmaalle asti. 43. laricis Fabr. Peräkuopan ulkoreunan molemmat ensimäiset hampaat lähellä toisiaan, niiden etäisyys paljon pienempi kuin molempien = pei- tinsiipien ensi- mäisten hampai- den välinen etäi- syys. Koiraksen peräkuoppa soi- kea, epäselvästi Kuva 23. Ips suturalis. — Koiras ja rajoitettu sen naaras. kautta, että suu- rimmat hampaat (ensimäinen, toinen ja viides) ovat ul- koreunan sisäpuolella. Naaraksella vain 3 selvää ham- masta kummallakin puolella. Pienempi ja enimmäkseen tummempi laji. 2.8—3.2 mm pitkä. Elää männyssä ja kuusessa. Yleinen kautta alueen. (nigritus Gyll.) 44. suturalis Gyll. Peitinsiipien peräkuopassa kummallakin puolella vain 3 hammasta, jotka ovat ulkoreunan sisäpuolella, joten- Kin Jaukanastasta a =. un. (sutaralis. Gyll. 2). Katsaus kaarnakuoriaisten syömä- eli käytäväkuvioihin. !) Käytävät sijaitsevat kaarnan alla tai sisässä. Syömäkuviossa on yksi tai useampia erityisiä säännöl- ') Tästä tutkimuskaavasta puuttuvat Hylastes brunneus'en ja attenu- atus'en sekä Pityogenes Saalasi'n syömäkuviot, jotka ovat minulle tun- 92 Sualas, Suomen kaarnakuoriaiset. 6. XII TILLIT: ATI aim an x Gm LT A Ta = > = p t { an GP, 5 EP N I J TD e) Å ig GTI lin E v KU "=== Ua) 7 37 S i ad Ss ysi?" a 6 1 Ä Re: % 3 a Kuva 24. Erilaisia kaavamaisia syömäkuvioita. Täysimuotoisten eläin- ten kaivamat osat ovat mustia, toukkien viivoitettuja. — 14 emokäy- tävä yksinkertainen, pitkittäinen. — 1 b emokäytävänä siitoskammion tapainen ontelo, toukkakäytävät säteettäiset. — 2 emokäytävä yksin- kertainen, poikittainen. — 3 a siitoskammiosta lähtee kaksi pitkittäistä emokäytävää. — 3 b siitoskammiosta lähtee neljä pitkittäistä emokäy- tävää. — 4a emokäytävä kaksihaarainen, poikittainen. — 4b siitos- kammiosta lähtee viisi poikittaista emokäytävää. — 5 tähtimäinen syö- mäkuvio siitoskammioineen. -— 7 puun sisään kaivettu syömäkuvio, jossa on erityiset aivan lyhyet toukkakäytävät. — 10 puun sisään kaivettu syömäkuvio, jossa ei ole erityisiä toukkakäytäviä. GH AKITA 1913. Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 93 lisiä tai epäsäännöllisiä emokäytäviä tai -onteloita sekä erityisiä toukkakäytäviä ja „kotelokehtoja“. Emokäytävät säännöllisiä. Kummallakin puolella niitä on munakuoppia, joista toukkakäytävät lähtevät. Kukin näistä päättyy kotelokehtoon. Emokäytävät kulkevat puun pituussuuntaan (ks. 4” ja 4”). Emokäytävä haaraantuma- ton, korkeintain toisessa päässä aivan lyhyellä sa- karalla varustettu. Emokäytävä yksinkertai- nen, sen toisessa päässä ei ole mitään suurempaa laa- jennusta tai sakaraa, kor- keintaan pieni parittelu- kammio. Havupuissa: Blastophagus pi- niperda (enimmäkseen män- nyssä paksun kaarnan alla; emokäytävä 7—14 cm pitkä, 3—3!/, mm leveä; toukkakäytävät hyvin mut- kittelevia ja toisiinsa sot- keutuneita, suhteellisen pit- kiä); Ips sexdentatus (enim- mäkseen männyissä; emo- käytävä 4-5 mm leveä; toukkakäytävät suhteelli- Kuva 25. Blastophagus piniperda'n syömäkuvioita männyssä. 1 luonn. koosta. sen lyhyet ja leveät; ks. myös kohtaa 8); Ips proximus (enimmäkseen mänhnyssä; emokäytävä 2—2 !/, mm leveä; ks. myös kohtaa 6” ja 8); Ips typographus (enimmäkseen temattomat. Sitäpaitsi ovat Crypturgus-lajien syömäkuviot jätetyt pois, syystä että nämä hyönteiset tavallisesti käyttävät hyväksensä suurem- pien karnakuoriaisten käytäviä, joiden seinämiin ne asettavat munansa ja joista niiden toukkakäytävät lähtevät. Milloin ne tekevät itsenäisiä syömäkuvioita, ovat nämä muodoltaan hyvin epämääräisiä; emokäytävät ovat epäsäännöllisiä, hyvin kapeita, mutkikkaita ja usein monihaaraisia. 94 Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 6. XII: 1918: kuusessa; emokäytävä 3—4 mm leveä; ks. myös koh- taa 8); Ips duplicatus (kuusessa; emokäytävä 2—2 '/, mm leveä; ks. myös kohtaa 8). 7” Lehtipuissa: Sco- lytus — Ratzeburgi (koivussa; emo- käytävä 6—15 cm pitkä, n. 3 mm leveä; toukka- käytävät 12—16 cm pitkät, mut- kittelevat, kes- kimäiset joten- kin — kohtisuo- rassa emokäytä- vää vastaan, ää- rimmäiset taval- lisesti miltei tä- män suuntaiset). 6” Emokäytävän toisessa päässä koukkumainen haarake eli sa- kara. Havupuis- sa: Ips proximus (enimmäkseen männyssä; run- goissa tai ok- sissa; emokäy- Kuva 26. Ips typographus. Syömäkuvioita. tävä 2—2 '/, mm Oikealla alullaan oleva syömäkuvio, jossa nä- leveä, useimmi- kyy Sittoskammio ja emokäytävät munakuop- ten monikaan pineen. Vasemmalla osa valmiista syömäku- viosta. 2/3 luonn. koosta. nen; ks. myös kohtia/7 a2]: Hylurgops palliatus (kuusen ja männyn rungoissa ja oksissa; emokäytävä n. 4—5 cm pitkä ja tuskin 2 mm leveä; toukkakäytävät hyvin pitkät ja tyveltään mutkaiset, ulko- 9. XII. 1913. Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 95 osassaan usein suoria ja yhdensuuntaisia, kulkien puun pituussuunnassa; kotelokehdot puun ja kaarnan välissä); Hylurgops glabratus (kuusenrungoissa, enimmäkseen paksun kaarnan alla; emokäytävät lyhyet ja leveät, tavallisesti vähän mutkaiset, 5—8 cm pitkät ja 3 !/,—4 !/, mm leveät; toukkakäytävätlähtevätkaikki hyvin likeltä toisiaan, sisään- tulo-aukon läheisyydestä, ovat m pitkät ja hyvin mutkikkaat; WW suuret kotelohehdot sijaitse- vat tavallisesti eri tasossa, syvemmällä kuin emo- ja touk- kakäytävät); Hylastes ater (män- nyn juurissa, kannoissa ja nuo- rissa vesoissa; emokäytävät 6—15 cm pitkät, n. 4 mm le- veät; toukkakäytävät epäsään- nölliset, sijaitsevat suurim- | maksi osaksi kaarnan sisässä); = | Hylastes opacus (nuorten män- Nil s tyjen juurissa ja kannoissa; emokäytävät epäsäännölliset, usein käyristyneet, n. 4 cm pitkät ja 2 mm leveät); Hy- lastes cunicularius (kuusten juu- rissa ja kannoissa; emokäy- Kuva27. Scolytus Ratzeburgi'n tävät n. 6 cm pitkät ja 2 mm Kyn fa SOLUISSA leveät; toukkakäytävät epä- Peer Kanal säännölliset, suurimmaksi osaksi itse kaarnassa sijait- sevat). Emokäytävä kaksi- tai useampihaarainen; se on muo- dostunut joko kahdesta pitkittäisestä käytyvästä, jotka lähtevät yhteisestä väljemmästä siitoskammiosta, toinen ylöspäin, toinen alaspäin, taikka useammista miltei yh- densuuntaisista käytävistä, jotka lähtevät tästä kammiosta molempiin tai vain toiseen suuntaan. SIT N. (CW (Ch N NSS ==, 5 = jä E === V= PET a = |iviovr 4 k EET HA ALS o" = BE: SAN Fe S= === 96 Kuva 28. Hylastes ater'in nuoria syömäkuvioita (emokäytäviä muna- Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 6. XII. 1913. Havupuissa; rungossa tai oksissa: Ips sexdentatus (enim- mäkseen männyissä; paksun kaarnan alla; emokäytävä hyvin pitkä ja leveä, yhteenlaskettuna joskus aina 80 cm:n pituinen ja 4—5 mm:n levyinen; toukkakäytävät lyhyet ja hyvin leveät; ks. myös kohtaa 7); Ips proximus (enimmäkseen männyssä; emokäytävä 8—16 cm pitkä, 2—2 !/, mm leveä, joskus muistuttaen hieman tähtimäistä kuviota; ks. myös kohtia 7 ja 6”); Ips suturalis (männyssä ja kuusessa; emokäytävä n. 1'/, mm levyinen monihaarainen pituuskäy- tävä, joka muistuttaa suuresti tähti- kuviota); Ips typographus (enimmäkseen kuusessa; emokäytävä 6—15 cm pitkä, 3—4 mm leveä, toukkakäytävät suh- teellisen lyhyet ja leveät; ks. myös kohtaa 7’); Ips duplicatus (kuusessa; emo- käytävä 2—2!/, mm leveä; ks. myös kohtaa 7). 8” Lehtipuissa: Dryocoetes alni (lepän run- gossa tai oksissa; emokäytävä hyvin epäsäännöllinen, joskus tähtikuviota muistuttava, sijaitsee tavallisesti kaar- nan alapinnassa, mutta monasti myös kaarnan sisässä). kuoppineen sekä nuoria 4 Emokäytävät kulkevat poikittaiseen toukkakäytäviä). suuntaan (ks. 4 ja 4”). "/2 luonn. koosta. 9 Emokäytävä haaraantumaton. Lehti- puissa: Scolytus intricatus (enimmäkseen tammessa; emokäytävä on lyhyt, tasapaksu, 1'/,—2 cm pituinen poikkikäytävä; toukkakäytävät pitkiä pituus- käytäviä); Lymantor coryli (enimmäkseen pähkinäpensaissa; emokäytävä epäsäännöllinen poikkikäytävä). Emokäytävä kaksi- tai useampihaarainen; se on muo- dostunut joko kahdesta käytävästä, jotka haaraantuvat yhteisestä lyhyestä sisääntulokäytävästä kaarimaisesti oikealle ja vasemmalle, taikka useammista yhdensuun- taisista poikkikäytävistä. 6. XII. 1913. 10° PI 11” Emokäytävä 2-haarainen. Havupuissa: Blastophagus minor (män- nyssä, ohuen kaarnan alla eten- kin latvaosissa ja oksissa; emo- käytävän molemmat haarat kaar- tuvat ulospäin yhteisestä sisään- tulokäytävästä; pitkittäiset toukka- käytävät aivan lyhyet); Polygraphus polygraphus (kuusessa, harvinaisem- pana männyssä; pääkäytävä tuskin 1 mm leveä, toukkakäytävät pitkät, hyvin mutkikkaat ja sekasotkuiset; usein on syömäkuvio miltei koko- naisuudessaan kaarnan sisässä, jo- ten vain toukkakäytävien päät esiin- tyvät' kaarnan alapinnassa haja- naisina pilkkuina ja kiemuroina; ks. myös kohtaa 10”); Polygraphus subopacus (kuusessa, joskus män- nyssä; syömäkuviot kuten edellisellä lajilla; ks. myös kohtaa 10”); Xylechinus pilosus (kuusessa, joskus leh- tikuusessa; emokäytävät ly- hytti" [", mm leveät, toinen niistä tavallisesti toista lyhyempi; toukka- käytävät pitkät, usein suu- rimmaksi osaksi yhden- suuntaiset puun pituussuun- taan kulkevat); Phthorophloeus spinulosus — (kuusenoksissa, kaarnan alapinnassa; emo- käytävä n. 1 '/, mm paksu). Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 97 Kuva 29. Blastophagus minor'in syömäkuvioita männyssä. !/, le BD wäh AR alle Um Sue SEKIN hal Mio RR an W i L koosta. A i af " wi ii u e luonn. Lehtipuissa: Leperisinus iraxini (enimmäkseen saarnissa; emokäytävä kaksihaarainen poikkikäytävä, jonka kes- Kuva 30. Polygraphus polygra- phus. Syömäkuvio kuusessa (vain toukkakäytävien päät ovat näkyvissä; muut osat sijaitsevat kaarnan sisässä).!/,luonn. koosta. 7 98 1 07 J IN | N J Kuva Syömäkuvioita kuusessa (siitoskam- mio, ei n n = NI. N Ten J u W M INN Nod J I N) Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 6. XII. 1913. keltä johtaa lyhyt pituuskäytävä sisääntulo-reikään; toukkakäytävät jotenkin säännölliset, puun pituussuun- taan kulkevat); Hylesinus crenatus (enimmäkseen saarnissa; emokäytävä lyhyt ja suora tai käyrä poikkikäytävä, jota yhdistää lyhyt pituuskäytävä sisääntuloreikään; toukka- käytävät hyvin pitkät ja epäsäännöllisesti mutkitellen toisiinsa sotkeutuneet). Emokäytävä useampihaarainen. Havupuissa: Polygraphus polygraphus ja Polygraphus subopacus (kuusessa, joskus män- nyssä, tavallisesti suurimmaksi osaksi kaarnan sisässä; ks. myös kohtaa 11). 4” Emokäytävät muodostavat tähtikäytävän, s. o. keskellä olevasta — siitoskammiosta säteilee niitä eri suuntiin; tavallisesti on niiden luku 4—6 (vertaa myös kohtaa 8). Havupuissa: Pityogenes chalcographus (enimmäkseen ohutkuorisissa in AL l) | df 4 | hl N ; i v | | JIX kuusessa, J a nl / latvaosissa tai oksissa; sii- K IN MM N Vl IS AV E Hot im a IN DR toskammio sijaitsee taval- Wi L N SI DN lisesti itse kaarnan sisässä, SE Hin ID PAAVI joten se ei näy irroittaes- . samme kaarnan, vaan emo- käytävät näyttävät häviä- vän vähän ennen yhtymä- kohtaansa; emokäytävät 1 mm leveät); Pityophthorus fennicus (kuusessa, ohuen kaarnan alla; käytävät hyvin mutkikkaat, suureksi osaksi painautuneet jokseenkin sy- välle itse puuhun); Pityogenes guadridens (männyssä, joskus kuusessa, oksissa tai rungossa, ohuessa kaarnassa; emo- käytävä 3—7-haarainen, haarat eivät seuraa puun pituus- suuntaa, ne ovat n. 1 mm leveät; emo- ja toukkakäy- tävät sijaitsevat kaarnassa ja koskettelevat jälsikerrosta vain pintapuolisesti); Pityogenes bidentatus (männyssä, ok- 31. Pityogenes chalcographus. joka sijaitsee kaarnan sisässä, äy kuvassa). !/, luonn. koosta. 6. XII. 1913. jo! 1 DA 13 13” sissa tai rungossa, ohuen kaarnan alla; emokäytävä 3—7-haarainen, haarat seu- raavat usein puun pituussuuntaa, n. 1 mm leveät; emo- ja toukkakäytävät sy- vällä jälsikerroksessa);Ips acuminatus(män- nyssä, rungossa ja paksuissa oksissa; emokäytävä 3—5-haarainen, kukin haara voi tulla 12 cm:n pituiseksi ja 2 mm:n levyiseksi, haarat taipuvat tavallisesti puun pituussuntaan; munakuopat ja toukkakäytävät kaukana (toisistaan); Polygraphus punctiirons (kuusessa, kaarnan alla; emokäytävä tavallisesti kolme- haarainen). Emokäytävät epäsäännöllisiä onteloita; munakuoppia ei ole, mutta erityiset toukkakäytävät ja kotelokehdot on kyllä. Emokäytävä pitkulainen, puun pituus- suuntaan kulkeva ontelo. Dryccoetes auto- graphus (kuusessa, mieluimmin tyvessä; toukkakäytävät, jotka ovat hyvin epä- säännöllisiä ja sotkuisia, sijaitsevat suu- rimmaksi osaksi kaarnan sisässä). Emokäytävä jotenkin yhtä leveä kuin pitkä, epäsäännöllinen, siitoskammiota muistuttava ontelo, josta toukkakäytävät — säteilevät joka suuntaan. Havupuissa: Cryphalus abietis ja Cryphalus saltuarius (kuu- sessa, = pääasiallisesti lat- voissa ja oksissa). Lehtipuissa: Trypophloeus aspe- ratus ja Tr. granulatus (haa- Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. vassa). Emokäytävä epäsäännölli- 99 Kuva 32. Pityoge- nes bidentatus. Syömäkuvioita männyssä. ?j3 luonn. koosta. nen, munakuoppia vailla. Kuva 33. Cryphalus abietis. Erityisiä toukkakäytäviä ei Syömäkuvio. ?/; luonn. koosta. 100 ; Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 6. XIL ala Kuva 35. Ips laricis. Syömä- kuvioita. Luonn. kokoa. ON uns IN Il Il JU p u ole, vaan toukat laajenta- Kuva 34. Dendroctonus micans'in vat säännöttömästi emo- „perhekammio“. — a sisäänkäytävä. — — käytävää syömällä joka b puujauho-tulppa, joka tämän sul- St E i taholla sen seinämiä („per- kee. — cc täysimuotoisten kovakuo- va E riaisten kaivama osa „perhekam- hekammio )- Havupuissa: miota“. — d ilmareikä. — ee munia Dendroctonus micans (enim- ja toukanjauhoja. — ff toukkien kai- mäkseen kuusessa, suurten vama toukanjauhoilla täytetty osa „perhekammiota“. — gg toukkia, jotka pystyjen puiden tyvessä; , s emokäytävä pitkänlainen laajentavat kammiota alaspäin. — NEE Ka E Eäbnn kokea epäsäännöllinen, tavalli- sesti monessa mutkassa puun pituussuuntaan kulkeva käytävä); Ips laricis (eri- laisten havupuiden tyvessä; emokäytävä lyhyempi epä- säännöllinen pitkittäiskäytävä, jonka kummallakin puo- lella on laajennuksia ja usein lähellä sisääntuloaukkoa sakaranmuotoinen haarake). 1” Käytävät tunkeutuvat itse puun sisään. Emokäytävät liereitä. Jonkun ajan kuluttua mustenevat käytävien seinät niissä kasvavien sienien tähden, joita toukat käyt- tävät ravintonaan. nC”) Kimin GR IL 1918: Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 101 14 Emokäytävä kaksihaarainen; siitä lähtee ylös- ja alas- päin erityisiä lyhyitä toukkakäytäviä. 15 Emokäytävät seuraavat jotenkin tarkoin puun vuosiren- kaita, joten ne muodostavat sisääntulokäytävän kanssa suoran kulman. Havupuissa: Xyloterus lineatus. Kuva 36. Xyloterus lineatus. Käytäviä saksankuusessa. 2/3 luonn. koosta. 15” Emokäytävät leikkaavat viistoon puun vuosirenkaita, jo- ten ne muodostavat sisääntulokäytävän kanssa tylsän kulman. Lehtipuissa: Xyloterus domesticus ja Xyloterus sig- natus. | 14” Emokäytävä monihaarainen. Erityisiä toukkakäytäviä ei ole, vaan toukat asustavat emokäytävissä. Lehtipuissa: Anisandrus dispar. Nimiluettelo. Siv. Siv Anisandrus . . . . . . . 73,85 Cryphalus(ks.myösTrypo- SIT io ra 101 phloeusia a, 2 x 0030? 78, 82 Betophasus =. . 2.1.01, 00 APTELSN ee Ban & 57089, 09 EE aa ee 0 0718507 asperatus=saltuarius (ks. EHTII EAA" sae a .........11,.98 myös Trypophl. asperatus) SAIT TIS 20.0.2 .82,99 102 Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. 6. XII. 1913. Siv Siv Cry Pireus de fs je kt 72, 81 COT ylisti Sn 6, 2 85, 96 einereus.- 32 < M ra Br 82 Phloeophthorus = Phthoro- hisprdulus 5. SEGE phloeus ja Xylechinus pasillas!? 9.71 SKON I 82. "Phthorophloeus == 3 70, 75 Dendroctonus skall: Gan. ln Spinulosuss v. ee 75, 97 IMICANSP pj eg Leve mil 74,.100° Pityogenes 722 „re 74, 86 Dryaesetes.. o . 2 “eu 73, 84 bidens = bidentatus alls IE Er 85, 96 bidentatuss o Fee autopraphus. 2... 85, 99 chalcographus . . . . . 87, 98 Hylastes (ks. m. Hylurgops) 72, 79 elongatus „See 87 anolıstatus;” ... ran = 80 guadridenss....* = = 2 88, 98 ater Pe ENS et 79, 95 Saalasti „>: An 87 attenuatus, mom oc ee oc frn SOM Pityophthorus- er. 7% 74, 86 brunneus’ > does sea sla de 79 micrographus ... . „mr 86 OIREITA IS v. o. 0.8 1 80, 95 fennicus? Nea Na 86, 98 OPACUS NS TE TIINAN 80, 95 > Polygraphus:-.'- ee 71,81 Hylesinus (ks. myös Leperi- polygraphus. . = ge 81, 97, 98 sinus); we... TA 7, 70, 76 punetffrons. ... = Same 8, 9 CR EA MISI ee 76, 98 subopacus” . ‚wre 81, 97, 98 Hylureops. . ..... lumo 72, 18 "scolytüs. « s - = Me 70, 74 alapratuıs = = 0 mia 78, 95 destructor = Ratzeburgi pallatusı PS ana ie 79, 94 matra tus IAN PIN 75, 96 Hylurgus = Blastophagus mali. 23x. 2.0. EN 74 IDS =. a oat 41 74, 88 pruni = mali ACUMINACUS 1.81.0008 90; 99 Ratzeburgi ':. : = -10NMKaIEä duplicatus mid. = rc 89, 94, 96 Tomicus =Ips larieis... 2 na ee 91, 100). Trypophloeus!. < 100 73, 83 nigritus = suturalis asperatus:. . Na 83, 99 proximus «=. ... 0,38, 93236 binodulus = asperatus sexdentatus 2.2 89, 93, 96 sranulatus. =: Ja 83, 99 stenographus = sexdentatus Xylechinus: 111. 1202082 em TL. 28 SULURal STEH SN 900 27 € 91, 96 pilosus. . „202720 2 [OT typographus. > < 00 89,95, 967 Xyloterus' Gr. wre 73, 83 Leperisinus!. 27.28 70, 76 domestieus ENNE 84, 101 TTA ie sen SSE 16, 97 lineatus-;, „vs kIesse 84, 101 Eymanfer; ... Le we 72, 85 sienatusı «= er 84, 101 Mötet den 7 februari 1914. 103 Mötet den 7 februari 1914. | Anhällan om skriftutbyte hade inkommit frän Natur- wissenschaftliches Museum der Stadt Crefeld, Tyskland, hvilket därjämte tillställt Sällskapet sina Mittei- lungen, och beslöt Sällskapet bifalla denna anhällan samt i utbyte gifva sina Meddelanden. Enligt af skattmästaren afgifven kassarapport ut- visade Sällskapets rörliga kapital en behällning af Fmk 1.970; 18, Professor K.M.Levander utsägs till Sällskapets repre- sentant i en af Centralutskottet för Hembygdsforskningen i Finland föreslagen kommitte för uppgörande och inlämnande till Landtdagen af ett förslag till lag rörande skydd för na- turminnesmärken. Ylioppilas A. Hilden jätti Seuran haltuun ylioppilas R. Enwald'in puolesta hänen isä-vainajansa, Leppävirran entisen kunnanlääkärin Reinhold Enwald'in jälkeensä jättämiä faunistisia ja floristisia muistiinpanoja. Seuran arkistoon jätettiin kaksi lehtori BuddeEn/’in kir- joittamaa kirjoitusta: ,Hajanaisia muistiinpanoja Savon kas- villisuudesta* (Dicotyledonae; Sympetalae, Choripetalae) sekä maisteri K. Linkolan laatima luettelo: ,Sotkamossa (Ok) kesällä v. 1904 keräämäni Hieraciumit“. Magister E. Ehrman förevisade exemplar af den inom värt floraomräde förut icke iakttagna barlastväxten Linaria genistifolia, funnen ä Räfsö lastageplats af skoleleven Ingrid Englund den 19 augusti 1913. Statsrädet L. Munck demonstrerade exemplar af Hae- matopinus suis. 104 Smärre meddelanden. 17-14. 1912 Maisteri E. Merikallio teki ilmoituksen tilhen (Am- pelis garrulus) ja kirjosiipi-käpylinnun (Loxia bifasciata) esiin- tymisestä viime aikoina eri seuduilla maassamme (vrt. Luon- non Ystävä 1914, siv. 16—18, 52—56). Doktor B. Poppius förevisade ett i Nurmes, Karelia i borealis, den 21 juli 1910 skjutet exemplar af Muscicapa parva. Maisteri K. Linkola teki ilmoituksen eräästä pohjoi- sesta Monotropa hypopitys L. -löydöstä: „Elokuussa v. 1913 oli med. kand. Aatto J. Oksa- nen (Kuopiosta) tuonut esittäjälle kuivattuja yksilöitä mai- nitusta kasvista. Hra Oksanen oli löytänyt ne saman kk. 18 p:nä Pohjois-Hämeessä (Tb) Saarijärvellä, petäjäkankaalla maantien vieressä 11—12 km välillä Saarijärveltä Äänekos- kelle tullessa, Ristniemenmäen alla Saarijärven kirkon puo- lella. Noin 20—30 kppl. käsittävä ryhmä pisti kellervän värinsä kautta jo matkan päästä silmään. Keski-Suomessa ei kasvia ennen ole näin pohjoisessa tavattu. Eräs isolerattu, vielä pohjoisempi löytö on Ob:ssa: Kemi, Ylä-Akkunus (Luon- non Ystävä 1905, s. 77).* Student Th. Grönblom förevisade den för värt land nya skalbaggen Heterocerus fenestratus Thunbg samt yttrade därvid följande: „Denna för Finland nya art skiljer sig från den nära- stäende, hos oss allmänt förekommande H. fusculus Kiesw. bl. a. genom sin nägot betydligare storlek, genom att den är något bredare och har tydligare gula teckningar ä elytra, samt genom att benen äro ljusgula med svarta knän, dä de däremot hos fusculus äro mörka med gula knän. Jag fann ifrägavarande art i ett exemplar vid stranden af Pyhä- järvi sjö i Birkkala, Satakunta, den 8 juni 1913. Professor J. Sahlberg, som godhetsfullt granskat bestämningens riktighet, upptäckte ett exemplar af samma arti sin egen samling. Detta var funnet redan är 1885 i augusti i Karis- lojo, Karkali, Ab.* IE 1914. Lindberg. — Sällskapets stipendier. 105 Doktor Harald Lindberg demonstrerade exemplar af Gladiolus imbricatus, tagna vid Fiskars i Pojo socken af herr Leonard Aspelin är 1865 och af doktor G. I. Rothström pä samma ort är 1885. De förstnämnda exemplaren hade oriktigt bestämts till GI. communis, hvil- ken art pä grund af denna felbestämning uppgifvits säsom tillfälligt förekommande i vårt land. Doktor Rothströms exemplar, som voro obestämda, hade af föredragaren an- träffats i friherre dr Edv. Hisingers till Universitetet donerade samlingar. I anledning af fynden hade föredra- garen anställt efterforskningar angäende artens förekomst och fyndorten vid Fiskars, hvilka ledt till det resultat, att arten bör anses äga hemortsrätt i värt land. Ett utförligare meddelande utlofvades framdeles. Doktor Harald Lindberg förevisade vidare exemplar af Subularia aguatica L., tagna af forstmästare Edv. af Hällström i Tuntsajoki i Kuolajärvi socken. Exemplaren voro ovanligt långsträckta och bildade sålunda en form, som kunde kallas f. elongata. Till behandling upptogs frågan om Principerna för utdelning af Sällskapets stipendier. Sekreteraren uppläste följande paragraf ur protokollet för Bestyrelsens möte den 26 januari 1914 (8 2): » Till behandling upptogos tvenne på Sällskapets extra möte den 7 mars 1913 väckta och bordlagda förslag angående principerna för utdelandet af Sällskapets stipendier: Beträffande det af professor K. M. Levander fram- ställda förslaget, att Sällskapet skulle anslå en bestämd summa för bearbetning af det i samlingarna förefintliga rik- haltiga materialet af plankton, föreslog förslagsställaren, att detsamma i detta nu icke skulle till åtgärd föranleda, då de för utförandet af det ifrågasatta uppdraget påtänkta perso- nerna till följd af andra göromål voro förhindrade att för närvarande ägna sig åt detsamma. Denna åsikt omfattades äfven af Bestyrelsen. 106 Sällskapets stipendier. 7. I. 1914. Det af magister Alvar Palmgren väckta förslaget, att en viss del, exempelvis hälften, af den för stipendier anslagna summan skulle reserveras för bestämda, af Besty- relsen planlagda undersökningar och äterstoden användas för exkursioner med program, hvilka af sökandena själfva utarbetats, ansåg sig Bestyrelsen ej kunna i denna form förorda, utan var af den mening, att det vore med Säll- skapets fördel mera förenligt, om det i hvarje enskildt fall förbehölle sig rätt till pröfning. Däremot ansågs förslaget sä till vida beaktansvärdt, att Bestyrelsen borde söka upp- göra program för lämpliga och tacksamma undersökningar och gifva Sällskapets medlemmar del af dessa. Efter före- gången diskussion enades Bestyrelsen om att rekommen- dera följande, af nedannämnda ledamöter föreslagna under- sökningsuppgifter. Professor A. K. Cajander: En undersökning af kul- turens inflytande pä floran och vegetationen. Herrar F. Elfving och H. Lindberg: En raa af vär adventivflora. Professor F. Elfving: Om utbredningen och före- komsten af vära ädla trädslag och anmärkningsvärda buskar. Professor A. K. Cajander: Studier rörande kalkens inflytande pä florans sammansättning. Professor K. M. Levander: En undersökning af vära torfmossar i zoologiskt afseende. Professor K. M. Levander: En enahanda undersök- ning af vära sandfält och dyner. Professor K. M. Levander: Förekomsten och utbred- ningen af vära relikta krustaceer. Professor E. Reuter: Vär hafsstrandsfauna med sär- skildt beaktande af arthropoderna. Doktor H. Lindberg: En undersökning af hafsstrands- floran och dess spridningsbiologi. Samtliga förslagsställare lofvade stä eventuella sökande af stipendier till buds med räd och anvisningar rörande de af dem föreslagna uppgifterna. 14 J 1914: Sällskapets stipendier. — Levander. 107 Vidare beslöt Bestyrelsen uttala önskningsmäl om, att till stipendieansökningarna fogas en väl genomtänkt plan för den undersökning sökanden har för afsikt att utföra, och jämväl för Sällskapets medlemmar tillkännagifva, att i främsta rummet ansökningar med ett sädant väl motiveradt och ut- förbart program kunde räkna pä Bestyrelsens förord, medan ansökningar om resemedel enbart för insamling af djur eller växter i nägon bestämd trakt först i andra rummet komme att beaktas. Slutligen uttalades önskvärdheten af att ansökningar om understöd för bearbetning af i samlingarna förefintligt material skulle samtidigt med ansökningarna om resestipen- dier till Sällskapet inlämnas." Professor K. M. Levander höll härpä ett föredrag Om undersökning af ett torimarksomräde ur topografisk- faunistisk och ekologisk synpunkt. Önskvärdheten af zoologiska undersökningar pä vära myrar, mossar o. a. torfmarker, om hvilkas växtsamhällen och beskaffenhet, uppkomst och mängahanda typer prof. Cajander nyligen offentliggjort grundläggande studie- resultat, är lätt insedd. Torfmarkernas ofantliga utbred- ning i värt land och deras däraf betingade betydelse för landets hela fysiografi är ju redan i och för sig en om- ständighet, som synes päkalla närmare undersökningar af dem icke blott i botaniskt, fytopaleontologiskt och ekono- miskt afseende, såsom hittills hufvudsakligen skett, utan äfven beträffande dem såsom märkliga och vidtutbredda djurståndorter. I denna egenskap äro torfmarkerna icke blott viktiga, utan äfven, såsom framgår af flere ar- beten, af hvilka en del äro nämnda i bifogade litteraturför- teckning, mycket lämpliga undersökningsområden. I likhet med förhållandena på sterila hedar, sandfält och dyner ge- stalta sig nämligen de yttre, fysiska lefnadsvillkoren på en 108 Levander, Undersökning af ett torfmarksområde. 7. II. 1914. mosse, på ett skoglöst kärr eller annan torfmark i typisk utbildning, ofta på en mycket vidsträckt areal, jämförelsevis ensartade eller monotona och egendomliga. De utöfva så att säga en stark selektiv verkan; endast vissa slag af högre och lägre organismer kunna öfver hufvud taget trifvas där eller lefva företrädesvis där. Faunan, såväl den akvatila som den terrikola eller landfaunan, hvilken sistnämnda när- mast här åsyftas, får till följd häraf en karaktäristisk sam- mansättning. Det vore därför både önskligt och lämpligt, att man underkastade dessa och andra i naturtillstånd be- fintliga, ensartade områden utredningar från faunistisk- topografisk synpunkt. Detta borde emellertid nödvändigt eller helst ske i kombination med ekologiska undersöknin- gar, d. v. s. med det slag af forskning, hvilken fäster af- seende vid djurens förhållande till deras naturliga omgit- ning och de anpassningar till de yttre fysiska och biologiska villkor, hvilka de under sitt lif äro underkastade. De meto- der och betraktelsesätt, som härigenom skulle vinna insteg hos yngre entomologer m. fl. vid deras exkursionsverksam- het, vid anställande af iakttagelser samt vid bearbetning af det insamlade materialet, skulle dä säkert visa sig frukt- bringande i vetenskapligt hänseende. Jag ber att fä erinra om, att en typisk torfmark, som i afseende å underlagets beskaffenhet, fuktighet, växttäcke m. m. är väl definierbar, i allmänhet lämpligare än många andra terränger kan uppfattas såsom en enhetlig, naturlig och karaktäriserbar djurståndort, ett afgränsadt lefnadsom- råde (biosynoeci), utmärkt genom att de djur, som bebo detsamma, äro underkastade likartade existensbetingelser. De allmänna djurformerna äro, relativt taget, icke många, men uppträda ofta i stor individrikedom, och just detta kan — såsom erfarenheten redan visat — vid behandling af sär- skilda ekologiska frågor utgöra en fördel. Detta är t. ex. fallet vid undersökningar af pä och i marken lefvande ar- ters afhängighet af markens beskaffenhet eller s. k. edafiska faktorer. Utredningen af djurlifvet pä ett bestämdt torf- marksomräde skulle därjämte gifva intressanta jämförelser 7. II. 1914. Levander, Undersökning af ett torfmarksområde. 109 med faunan ä motsvarande lokaler i andra trakter och länder. Likaså erbjuda myrar, mossar o. a. dylika slag af mar- ker på grund af sina karaktäristiska växtformationer, hvilka tillika utgöra lokala ståndorter för allehanda insekter, aca- rider, spindlar m. m., ett lämpligt fält för hos oss knappt ännu upptagna undersökningar rörande smärre lokala djur- samfund (s. k. djurassociationer eller biocoenoser) och deras betingelser. Högeligen värd att undersökas hos oss är t. ex. mossfaunan, bestående mest af rhizopoder, rotatorier, tar- digrader och acarider, såsom en enhet betraktad, dess art- sammansättning på olika lokaliteter och de bryophila dju- rens lefnadsvillkor och särskilda anpassningar till dessa. Äfven följande sida af ämnet må här påpekas. De från botaniskt håll utförda undersökningarna af mossar och kärr gå till stor del ut på att fastställa växtsamhällenas succes- siva ordningsföljd och betingelserna för densamma, t. ex. vid igenväxandet af en sjö, ifrån bildningen af gungfly till uppstående af mosse och skogsväxt, eller regressivt, vid en skogsmarks småningom skeende försumpning. Ett liknande betraktelsesätt, ekologisk succession enligt Shelfords terminologi, kan äfven tillämpas och är, såsom denna ame- rikanska forskare genom några intressanta studier påvisat, värdt att beaktas vid faunistiska undersökningar: man vill utreda successionen af djursamfund (djurformationer) i deras stränga afhängighet af förändringarna i omgifningsbetingel- serna, ja t. o. m. vill man (Shelford) sikta pä att upp- bygga ett ekologiskt (fysiologiskt) djursystem, liknande det Warming, Schimper o. a. uppställt för växtvärlden. Säsom en vidare synpunkt mä slutligen här päpekäs markens mikrobiologi och „edaphon“, hvarmed Francé i ett nyligen utkommet arbete betecknar den mikroskopiska jordfaunan och -floran säsom en helhet betraktad. Hithö- rande undersökningar bilda ett skildt kapitel för sig, som näppeligen ännu torde kunna i vär undersökningsplan upp- tagas, ehuru de mä antydningsvis här omnämnas. 110 Levander, Undersökning af ett torfmarksområde. 7. II. 1914. I fall intresse finnes för att få till stånd undersökningar i antydd forskningsriktning, borde ett typiskt torfmarks- område utses, helst ett sådant, som på grund af redan ut- förda undersökningar är i detalj kartlagdt. Vidare borde dess vegetation vara skildrad och dess uppkomsthistoria utredd, åtminstone i form af en arbetshypotes, och slutligen vore det af vikt att en lämplig arbetsstation kunde i när- maste närhet erhållas. Ibland större mossar kunde måhända Leteensuo i södra Tavastland, Pelso vid Uleåträsk eller Korpi- kylä kronopark i Kivinebb socken för ändamålet komma i fråga, men redan på närmare håll torde man nog finna passligt undersökningsområde, där arbetet kunde fortsättas under en följd af år. Sålunda torde vi redan ganska nära hufvudstaden finna dylika gebit, likaså vid Tvärminne zoo- logiska station, andra orter att förtiga. För att få till stånd en sådan undersökning borde en- ligt min mening ett par för frågan intresserade entomologer tillsammans med någon botanist, kanske äfven någon fågel- kännare, försedda med nödig litteratur (växttopografi, meto- dik, examinationsböcker m. m.) och öfrig utrustning, på ort och ställe uppgöra ett gemensamt arbetsprogram. Detta skulle i allmänna drag gestalta sig ungefär på följande sätt: 1. Allmänna insamlingar af insekter, arachnider, aca- rider, myriopoder m. m. enligt principerna i Dahls hos oss allt för litet beaktade „Anleitung“ (1908), i afsikt att utreda den för ståndortens fysiognomi karaktäristiska faunans sam- mansättning. Härvid borde bl. a. förekomsten af högnor- diska arter, hvilka kanske i flera fall kunna uppfattas som relikter från en tidigare kallare period, uppmärksammas. 2. Fenologiska iakttagelser, helst i förening med me- teorologiska observationer, angående de vanliga och mass- viss uppträdande arternas framträdande och aftagande under sommarens lopp, t. ex. rörande blodsugande culicider, ta- banider o. a. dipterer, libellulider, orthopterer m. m., och hvad för öfrigt härmed kan stä i samband, t. ex. vissa fäglars förhällande till särskilda insekters massuppträdande. 7. II. 1914. Levander, Undersökning af ett torfmarksområde. 111 3. Jämförande studium af djurlifvet pä olika slags ty- piska lokaler inom undersökningsomrädet för karaktäristik af lokalernas djursamfund, med beaktande naturligtvis af lokalernas säregenheter, säsom markens beskaffenhet, fuk- tighet, växttäcke, insolation, beskuggning m. m. dylikt. I antydda afseende borde vid insamlingar i möjlig män kvan- titativa eller statistiska metoder användas för taxering af de till undersökning valda arternas frekvens pä samma ytenhet pä olika slags ständorter. 4. En systematisk grupp eller vissa arter af olika syste- matiska grupper utväljas för jämförande studier i afseende ä deras förhållande till beskaffenheten af marken, omgif- ning, vegetation m. fl. yttre lefnadsbetingelser. BI. a. skulle särskilda arters s. k. ekologiska optimum förtjäna att med tillämpning af den kvantitativa metoden utredas. 5. Speciella undersökningar af sädana arters utveck- ling och biologi, hvilka anträffas blott pä ifrägavarande ständort eller ständortskomplex, t. ex. eventuellt förekom- mande högnordiska relikter. 6. Undersökningar af allehanda torfvatten i deras egen- skap af utkläckningsplatser för särskilda på sumpmarkerna allmänna insekter, culicider, chironomider, trichopterer m. m. Ifall ständortsforskning skulle upptagas efter här i grofva drag antydda riktlinjer, såsom topografisk faunistik i förening med ekologisk forskning, så skulle detta säkert bidraga till att gifva det zoologiska fältarbetet och det zoo- geografiska studiet en tidsenlig fördjupning och göra det- samma för deltagarena vetenskapligt uppfostrande. Vi skulle kunna vänta oss resultat af allmännare betydelse än de, som utgå från en verksamhet ur den alltför vanliga rena sam- laresynpunkten. Till någon vägledning för nybegynnaren, som önskar orientera sig 1 ofvan berörda ämnen, topografisk faunistik och djurekologisk forskning, hithörande metodik samt torf- marklitteratur, har jag här till slut sammanställt följande litteraturförteckning. 112 Levander, Undersökning af ett torfmarksområde. 7. II. 1914. Andersson, G. Studier öfver Finlands torfmossar och fossila kvartärflora. Fennia. Bd. 15. N:o 3. 1898. , Bäbler, E. Die wirbellose, terrestrische Fauna der nivalen Region. (Ein Beitrag zur Zoogeographie der Wirbello- sen.) Dissert. Geneve 1910. Aftryck ur Revue Suisse de Zoologie. T. 18. 1910, p. 761-916. "Danet Cajander, A. K. Studien über die Moore Finnlands. Acta forestalia fennica. Bd. 2. N:o 3. Helsingfors 1913. Dahl, Fr. Vergleichende Untersuchungen iiber die Lebensweise wirbelloser Aasfresser. Sitz.-Ber. K. preuss. Akad. der Wiss. Berlin 1896. II. —,— Uber Stufenfänge echter Spinnen am Riesengebirge (eine vergleichende ethologische Studie). Sitz.-Ber. naturf. Freunde. Berlin 1902, p. 185—203. 1903, p. 183—184. — „— Kurze Anleitung zum wissenschaftlichen Sammeln und zum Conservieren von Tieren. 2. Aufl. Jena 1908. — „— Grundsätze und Grundbegriffe der biocoenotischen For- schung. Zool. Anz. Bd. XXXIII. 1908. — „— Anleitung zu zoologischen Beobachtungen. Wissenschaft und Bildung. Bd. 61. Leipzig 1910. Diem, K. Untersuchungen über die Bodenfauna der Alpen. Diss. St. Gallen 1903. Enderlein, G. Biologisch-faunistische Moor- und Dünenstudien. Ein Beitrag zur Kenntnis biosynösischer Regionen in Westpreussen. Danzig 1908. Finska Mosskulturföreningens ärsbok, 1898 och följande. Forbes, S. A. An ornithological Cross-section of Illinois in Autumn. Bull. Ill. Stat. Lab. of Nat. Hist. Urbana. Vol VE. , Are v1. ** 1907: — „— The Midsummer bird life of Illinois: a statistical study. Did: VOL Art... VE 1913. France, R. H. Das Edaphon. Untersuchungen zur Oekologie der bodenbewohnenden Mikroorganismen. München 1913. Heinis, Fr. Systematik und Biologie der moosbewohnenden Rhizopoden, Rotatorien und Tardigraden der Umgebung von Basel mit Berücksichtigung der übrigen Schweiz. Diss. Stuttgart 1910. 7. II. 1914. Levander, Undersökning af ett torfmarksomräde. 113 Hart, Ch. A. and Glean, H. A. On the Biology of the Sand areas of Illinois. Bull. Ill. Stat. Lab. of Nat. Hist: Urbana. "Vol. VIL > Art:SVIE. 11907. Holdhaus, K. Uber die Abhängigkeit der Fauna vom Ge- stein. Verh. 8. Intern. Zool. Kongr. Graz 1912, p. 726—745. — „— Über die Oekologie der im Erdboden lebenden Tierwelt. Wien, Mitt. Sekt. Naturkunde. Bd. 23. 1911. Johansen, A. C. Bidrag til vore Ferskvandsmolluskers bio- logi. Vidensk. Meddel. fra den naturh. Foren. Kjo- benhavn 1899. Kuhlgatz, Th. Vorstudien über die Fauna des Betula nana Hochmoores im Culmer Kreise in Westpreussen. Na- turwiss. Wochenschr. 1902, p. 613—619. Kleiber, O. Die Tierwelt des Moorgebietes von Jungholz im siidlichen Schwarzwald. Beitrag zur Kenntnis der Hoch- moorfauna. Arch. f. Naturg. 1911. Levander, K. M. Zur Kenntnis des Lebens in den stehenden Kleingewässern auf den Skäreninseln. Acta F. & Fl. F. BA: SX VII. N:o 6. 1900; Lindberg, H. Botanisk undersökning af Isosuo mosse i Sak- kola socken o. a. botaniska resp. fytopaleontologiska af- handlingar i Finska Mosskulturföreningens ärsböcker. Linnaniemi, W. M. (Axelson). Die Apterygotenfauna Finlands. I. Allgemeiner Teil. Ak. Afh. Helsingfors 1907. Luther, A. Bidrag till kännedomen om land- och sötvatten- gastropodernas utbredning i Finland. Acta F. & FI. F. BAOXXK1FN:0113.21490W Mjöberg, E. Biologiska och morfologiska studier öfver Färöns insektfauna. Ark. f. Zoologi. Bd. 2. N:o 17. Upp- sala 1905. Palmön, J. A. Plan för undersökning af fogelfaunan ur topo- grafisk synpunkt. Helsingfors 1908. Poppius, B. Beiträge zur postglacialen Einwanderung der Kä- fer-Fauna Finlands. Acta F. & FI. F. Bd. 34. N:o 9. 1911. Ramann, E. Regenwiirmer und Kleintiere im deutschen Waldbo- den. Intern. Mitt. Bodenkunde 1. Berlin 1911, p. 138— 164. 8 114 Levander. — Hintikka. 1.11. 19123 Schlenker, G. Lebensbiider aus deutschen Mooren. Ein- führung in das Studium der heimischen Tier- und Pflan- zenwelt. Leipzig 1912. Sahlberg, J. Uber Fang der Wasserkäfer und Verbreitung der Dytisciden in Finland. Förhandlingar vid nordiska naturforskare- och läkaremötet i Helsingfors 1902. VI. Sektionen för zoologi, p. 26—32. Shelford, V. E. Preliminary note on the distribution of the Tiger Beetles (Cicindela) and its relation to plant suc- cession. Biological Bulletin. Vol. XIV. 1907, p. 9—14. —,— Ecological succession. IV. Vegetation and the control of land animal Communities. Ibid. Vol. XXIII. N:o 2. 19125825999: — ,— Ecological succession. V. Aspects of physiological classi- fication. Ibid: Vol. XXIII. :'N:o:6! 1912,.p..331870 Vestal, A. G. Local distribution of Grasshoppers in relation to plant associations. Biol. Bull. Vol. XXV. N:o 3. 1913, p. 141. Wesenberg-Lund, C. Odonaten-Studien. Internat. Revue d. ges. Hydrobiol. u. Hydrogr. Bd. VI. H. 2/3. 1913, p. 154—228. H. 4/5. 1914;.p. 373—422. Sällskapet beslöt befordra säväl det af Bestyrelsen upp- gjorda programmet som professor Levanders föredrag till tryck, pä det att Sällskapets medlemmar skulle blifva i tillfälle att taga kännedom om desamma. För detta ända- mäl skulle exemplar tillhandahällas intresserade ä Universi- tetets zoologiska och botaniska inrättningar samt vid Säll- skapets möte den 7 mars. Maisteri T. J. Hintikka oli Seuralle lähettänyt seu- raavan ilmoituksen: Omituisia pahkoja Pinus silvestris'ellä. Erään Kuopion pitäjän Säyneensalon saaressa kasvavan petäjän rungolla oli havaittavissa noin 2'/, m korkeudella 7. II. 1914. Hintikka, Omituisia pahkoja Pinus silvestris'ellä. 115 maasta kaksi yhtäsuurta, vaakasuoraan kasvavaa, omituisen muotoista pahkaa. Kuuromykkäkoulunopettaja hra J. G. O k- sasen kautta tulin jo elokuussa v. 1910 kiinnittäneeksi huo- miota näihin muodostumiin, jolloin niistä tässä kuvattu (vrt. kuv.) irroitettiin. Toinen, kierteisesti hiukan ylempänä n. 8 cm päässä edellisestä löytyvä sai kasvaa aina elokuun loppuun asti v. 1913, jolloin se irroitettiin huolellisemmin kuin tähän kuvattu, mutta valitettavasti tuli ennen tarkem- paa tutkimista väärinkäsityksestä tuhotuksi. Kuva 1. Pinus silvestris. Kuopio, Säyneensalo, v. 1910. Koska käsillä olevassa kasvipatologisessa ja -teratologi- sessa kirjallisuudessa en ole kyseenalaista pahkamuotoa löy- tänyt mainituksi, katson lyhyen ilmoituksen ja selonteon siitä olevan paikallaan herättämään mielenkiintoa tällaisiin muodostumiin. Pahkat eivät ole pyöreitä, enemmän tai vähemmän puoli- pallon muotoisia, kuten tavalliset petäjän pahkat, jotka toi- sinaan kauttaaltaan peittävät petäjän rungon. Ulkomuodol- taan muistuttavat kyseissä olevat pahkat hiukan vanhaa oksan tynkeä, ollen litistyneen kartion muotoisia ja selvästi muodostuneet päällekkäisistä, limittäisistä kaarnakerroksista. Havupuiden oksille ominainen hyponastia oli niissä ulkonai- 116 Hintikka, Omituisia pahkoja Pinus silvestris'ellä. 7. II. 1914. sesti jonkinverran huomattavissa. Litistyminen oli vertikalis- radiärisessä suunnassa. Kaarna muutoin sileässä petäjän rungossa oli muodostuman ympärillä paksuntunut ja työn- tynyt sivuille. Muodostuman ulospistävä osa oli v. 1910 6.5 cm pitkä. Kahden vuoden kuluessa toisessa kappaleessa havaittavasta lisäkasvusta ei ole mittauksia. Pitempi, pää- rangan suuntainen läpileikkaus mainitun pahkan tyveltä on 5 cm, kun taas lyhempi on 3!/, cm. Jo pahkojen ulkopuolisesta asennosta rungolla ja irrot- tamiskohdan puuosasta kävi selville, ettei muodostuma ollut oksan kohdalla. Rungon puuosa oli kyseessäolevilla kohdilla rakenteeltaan normalinen ja sen ulkopinnassa voi olla kor- keintaan puolen sentimetrin korkuinen, pihkainen kohoama. Muodostuman pituusleikkauksessa huomattiin sen sisus- tan olevan kauttaaltaan kaarnoittuneen. Ulko-osassa oli kaarna normalisen petäjän kaarnan tavoin kerroksikasta, tyven keskusosassa oli soluryhmiä, joissa pihkapitoisuus oli sangen huomattava. Sikäli kuin tuon yhden kappaleen paikottai- sesta mikroskopisesta tarkastelusta selveni, ei loisaiheuttajia ollut huomattavissa. Kuitenkin täytyi tarkastelun materialin laatuun nähden jäädä vaillinaiseksi. Liioin ei sitä voi pitää lentisellipullistumasta, eikä ydin- sädepaisumasta, eikä haavoittumista peittävän ylipeittymän kautta syntyneenä. Vertailukohtia tarjoovat tällaisia muodos- tumia koskettelevassa kirjallisuudessa jossain määrin Krick'in selittämät silmuttomat pahkat punapyökillä ). Hänen kuvaa- miensa — ulkomuodoltaan kyllä toisenlaisten ja kooltaan pienempien — kuoripahkojen sisusta oli korkkiutunut. Näi- denkin pahkojen syntytapa ja kehitys on myös jäänyt selit- tämättä. Kyseissä oleva petäjän pahka säilytetään Helsingin yli- opiston kasvipatologisen laitoksen kokoelmissa. 1) Fr. Krick. Uber die Rindenknollen der Rotbuche. Bibliotheca botanica. 1891. H. 25. 7. II. 1914. Frey, Cephenomyia ulrichi. 117 Amanuens Richard Frey inlämnade följande medde- lande: Cephenomyia ulrichi Brauer, en på älg lefvande, för landet ny oestrid. Familjen Oestridae, hvars släkten för öfrigt numera van- ligen hänföras till flera särskilda familjer, har hittills inom vår fauna räknat fem, af Bonsdorff redan år 1866 för- tecknade arter (Finlands tvåvingade insekter, II, sid. 29—31), nämligen följande: 1. Cephenomyia trompe Modeer. — Lefver såsom larv i näshålan hos renen. Förekommer i Lappland, pä Kola-halfön samt i östra Finland längs ryska gränsen. Här har den sydligast blifvit funnen å Valamo af professor J. Sahlberg. Är sällsyntare än följande art. 2. Oedemagena tarandi L. — Lefver å huden hos re- nen. Är synnerligen allmän i närheten af renhjordar, ä landsvägar o. s. v. öfver hela Lappmarken och pä Kola- halfön. 3. Hypoderma bovis L. — Lefver i huden hos nötkrea- tur. Bonsdorff anför den frän provinserna Ab, N, Ka, Ta och Sb. Senare har imago blifvit funnen endast i Saa- rijärvi (Tb) af Woldstedt. Larven finner man däremot mängenstädes rätt allmänt. 4. Gastrophilus egui Clark. — Lefver i tarmkanalen hos hästen. Anföres af Bonsdorff frän provinserna Ab, N, Ka, Ik och Sb. Pä senare tid funnen af W. Hellen i Karislojo. 5. G. haemorrhoidalis L. — Lefver i tarmkanalen hos hästen. Imago är endast en gång anträffad i landet, näm- ligen i Mörskom af Mäklin. Till dessa fem arter kan pä grund af tvenne pä senaste tid gjorda, intressanta fynd ytterligare fogas en art: 6. Cephenomyia ulrichi Brauer. — Arten beskrefs är 1862 af Brauer (Verh. d. zool.-bot. Ges. in Wien, XII, sid. 973—976) efter nägra exemplar, som blifvit fängade af preus- 118 Frey, Cephenomyia ulrichi. 7. II. 1914. siska öfverjägmästaren Ulrich i Ibenhorst under en af prins Friedrich Karl af Preussen hällen älgjakt. Larven före- kom i näshålan hos älg, alltid endast ett exemplar hos hvarje individ. Imago infängades pä nyss dödade älgar. Cephenomyia ulrichi liknar mycket C. trompe, men är större och bredare än denna, har öfvervägande svart be- häring ä benen och röd- bruna tarser samt sak- nar ögonvinkel mot pan- nan. Kroppen är svart- härig, hufvudet, thorax framtill, scutellen och basen af bakkroppen äro gulhäriga, bakkroppens spets är smutsigt hvit- härig. Kroppens längd cirka 17 mm, bakkrop- pens bredd cirka 8 mm, vingens längd cirka 14 mm. Af vidstående figur framgår — skillnaden i Fig. 1. — a. Cephenomyia trompe Mo- habitus mellan C. trompe deer. — b. C. ulrichi Brauer. — Na- och C. ulrichi. turlig storlek. SIIN af dr H. Lind- Efter/det Curie = beskrifven af Brauer, har arten, sävidt jag vet, blifvit omnämnd i litteraturen endast en gäng, nämligen är 1876 af Portschinsky (Trudy Rusk. entom. ob. St. Petersburg, X, 195) säsom förekom- mande i norra Ryssland. Ett exemplar af denna intressanta art infångades af student W. Hellön i Esbo den 20 augusti 1910. — Ett annat exemplar togs flygande midt pä dagen i solgasset i en fuktig löfskog i närheten af Tvärminne by den 8 juli 1913 af student E. Lindgvist. En älg iakttogs samtidigt i trakten. — Ytterligare har doktor G. Ekman till zoolo- giska museet inlämnat tvenne oestridlarver, hvilka med all sannolikhet tillhöra Cephenomyia ulrichi. De anträffades 7. II. 1914. Frey. — Backman. 119 nämligen i näshälan hos tvenne älgar, hvilka i Rantasalmi (Sa) under vären drunknat pä svag is. Slutligen kan omnämnas, att larven till en annan, äf- venledes pä älg lefvande art är beskrifven under namnet Hypoderma alcis Hildb., ehuru imago till densamma icke ännu är känd. Denna art lefver i huden hos älgen, på samma sätt som de på ren och nötkreatur parasiterande Oedemagena tarandi och Hypoderma bovis. Möjligt är, att äfven denna art kunde anträffas hos oss. Jag vågar därför rikta en uppmaning till herrar älgjägare att uppmärksamma dylika, i hudsvulster eller i näshålan hos älgen förekommande oestrid- larver och om möjligt tillvarataga desamma. Forstmästaren, magister A. L. Backman lämnade föl- jande Floristiska meddelanden. 1. Under en vistelse på Evois (Ta) sommaren 1909 iakt- tog jag följande växter, som torde förtjäna omnämnande, om ock flertalet tidigare är kändt från trakten. Rhynchospora fusca uppträder mycket ymnigt å en sank mosse vid stranden af Rautjärvi sjö (nedanför skjutbanan). Mosstäcket är här sammansatt af Sphagnum pulchrum, Sph. subnitens, Sph. propinguum och Sph. papillosum. — Sph. subnitens insamlades dessutom ä sandstrand vid Ylimmäinen- Rautjärvi, där den uppträdde ymnigt, samt Sph. pulchrum pä strandmosse vid Mustajärvi. Lycopodium inundatum iakttogs endast pä en mosse ej långt från institutet. Af sällsyntare kärlväxter inom Evois kronopark anteck- nades för öfrigt Pulsatilla vernalis på tvenne ställen, Viola mirabilis, Galium triflorum och Astragalus alpinus; Goodyera repens uppträder med en ovanligt hög frekvens i granskogar. Om fynden af en del sällsyntare mossor och lafvar skall senare meddelas. 120 Backman, Floristiska meddelanden. 7. I. 1914. 2. Under en längre vistelse sommaren 1910 i krono- skogarna i Valtimo socken (Kb) iakttogos och insamlades: Luzula multiflora < Sudetica (det. H. Lindberg) jämte stamarterna pä en torr äng vid Halmejärvi skogvaktartorp, beläget pä en holme i den likabenämnda sjön. Ranunculus Lapponicus i grankärr en km sydväst om Halmejärvi. Euphrasia Reuterii. Af ständortsanteckningar, uppgjorda af mig öfver torra tallmoar i trakten kring Halmejärvi, fram- gär, att enbart denna Euphrasia-art där uppträder. Den antecknades ä fyra af tolf undersökta moar. — För floran pä traktens torra moar skall jag i annat sammanhang redo- göra. Taraxacum-floran pä ängar och backar invid Halmejärvi torp representerades af 7. guttulatum, T. mucronatum och T. penicilliforme (bestämda af H. Lindbere). Följande mossor torde vara nya för provinsen Kb: Buxbaumia aphylla, Grimmia heterosticha, Jungermannia lon- gidens och Lepidozia reptans. 3. I juli 1911 deltog jag i de torfmarksundersökningar, som statens kärruttorkningsforstmästare, magister A.Tanttu, jämte professor A. K. Cajander utförde i Korpikylä-Lin- tulaks kronopark invid ryska gränsen i Kivinebb (Ik). Där- vid konstaterades, att traktens flora är synnerligen fattig. Af mer anmärkningsvärda arter antecknades endast Aspidium cristatum, A. thelypteris, Carex laevirostris, C. teretiuscula, Euphorbia virgata (vid gamla sågen tämligen ymnigt), Scor- zonera humilis (pä ljungmo vid Systerbäck). Samma sommar iakttog professor A. K. Cajanderi Pällilä kronopark: Bromus inermis pä Vierustenkangas pä järnvägsvall, Pulsatilla pratensis pä tallmo vid vägen frän Perkjärvi till Muolajärvi, Pyrus malus, en liten buske invid källa i lund pä sluttningen af Vierustenkangas. 4. För studium af torfmarker gjorde jag i juli senaste är jämte statens öfriga kärruttorkningsforstmästare och pro- fessor A. K. Cajander en tvä veckors exkursion i östra TIER 1914: Backman. — M. Brenner. 121 Finland, hvarvid följande orter besöktes: Sordavala, Koirin- Suojärvi, Tolvajärvi, Remsinkorpi, Värtsilä, Sulkava. Under denna resa gjordes följande floristiska iakttagelser. ryska gränsen (Ol) antecknades: Athyrium crenatum, Erio- phorum Callitrix, Polygonum Bistorta (ny för politiska Fin- land), Ulmus montana (ett c. 8 m högt träd i örtrikt gran- kärr, torfvens mäktighet c. 2 m), Viola mirabilis, Galium triflorum, Saussurea alpina. | Vid Haukkavaara by i Suojärvi socken (On) anteckna- des: Selaginella, Carex heleonastes, C. livida, C. capillaris, C. flava X Oederi, Juncus stygius, Saussurea alpina (en mängd former) samt pä Pöpönsaari i Suojärvi sjö Polygala ama- rella och Gentiana amarella. Dessutom insamlades Rumex auriculatus vid Suojoki samt Lonicera coerulea säväl vid Suojoki som vid Haukka- vaara och pä Pöpönsaari. Epipactis palustris anträffade jag tämligen ymnigt växande ä en liten, Metsäsuo benämnd, gungflyartad mosse, belägen nära intill Soanlahti sockengräns och Juuanlampi (Kb). 5. Myrica gale iakttogs ymnigt pä låg strand vid Siika- järvi sjö i Lohikoski kronopark, Sa (Sääminki socken). Enligt meddelande af professor Cajander förekommer Myrica allmänt invid Heinola; vid Rievilänjärvi i Mäntyharju socken har han äfven sett nägra buskar. Rektor M. Brenner föredrog och inlämnade till publi- kation: Picea excelsa i. oligoclada Brenn. och dess aikomlingar. Kottebärande tolfärsgranar. Uti sin inbjudningsskrift i anledning af professor J. E. Rosbergs installation den 12 februari 1913 har professor Fr. Elfving som kändt redogjort för och afbildat ett antal 122 M. Brenner, Picea excelsa f. oligoclada. 7.71. 1914 granplantor, uppdragna af ormgransfrö frän Talsola i Jo- kioinen socken af södra Tavastland. Dä jag pä hösten 1911 hade lyckan att af Botaniska trädgårdens öfverflöd af plantor af samma ursprung få emot- taga och i Ingä socken utplantera ett större antal däraf och därtill haft nöjet att fä se nägra af dessa exemplar un- der sistlidna sommar 1913 utbilda kottar, af hvilka ett par med frön, som nu nyli- gen grott, har jag trott att ett litet meddelande angäende dessa exemplar icke skulle sakna intresse. Af de 24 granar, som den 31 augusti 1911 planterades pä en motsydost starkt slut- tande, stenig mo-backe vid stranden af Ingå kyrkfjärd, hade vären 1913 4st., hvari- bland en ormgran, utgått, en följd sannolikt af den stora olikheten emellan = denna ständort och den tidigare, vät mulljord pä lera, i Botaniska trädgärden. Af de ännu lef- vande synas flere tills vidare Fig. 1. Tolfärig gran med tolf st. föra en ganska tynande till- tumslänga, sterila kottar. varo med slaka eller hos en del delvis förtorkade grenar. Af de 20 som kvarstå äro 5 st. normala granar, 4 st. typiska ormgranar (f. virgata Jacg.), 1 en intermediär form emellan f. virgata Jacg. och f. oligoclada Brenn. samt 10 st. f. oligoclada Brenn., mer eller mindre närmande sig den normala granformen. Bland dessa sistnämnda, nu 12-äriga exemplar hade i juni 1913, nägot senare än de pä platsen vildt växande 7. I. 1914. M. Brenner, Picea excelsa f. oligoclada. 123 granarna, 3 exemplar honblommor, 1 ex. i 12 hängen, 1i4 hängen och 1 i 2 hängen. Hanblommor förefunnos däremot ej.') Hos den först nämnda granen utbildades under somma- rens lopp alla 12 hängena till kottar, ännu i november en- dast tumslånga, till formen äggrunda, rödbruna, med bredt äggrunda, i toppen rundade och helbräddade eller tvära, urnupna eller naggade fjäll. Det sist nämnda exemplaret fick äfven sina 2 hängen ut- bildade på samma sätt, men af det mellersta exemplarets 4 hängen utvecklades endast ett till kotte, till formen af- lång, men eljes som de före- gående. Alla dessa kottar äro sterila. Äfven den ofvan nämnda mellanformen emellan f. vir- gata och f. oligoclada hade 3 honhängen, af hvilka 2 ut- bildades till fertila, 2 '/, tum långa, aflånga, gröna kottar med bredt äggrunda, i top- pen tvära och naggade fjäll, men saknade hanblommor. Tvifvelsutan hade detta exem- Fig. 2. Tolfårig gran med två fer- plar från grannskapet erhål- tila kottar i toppen. lit främmande pollen, ty de frön, som af dess 2 kottar erhållits, äro fullt grobara. Återstår att se i hvilken riktning dess groddplantor komma att utveckla sig. Sannolikt förestår en återgång till den normala grantypen, så mycket sannolikare som endast pollen från vanliga granar med dominerande egenskaper varit att tillgå, såvida ej den sterila jordmånen genom sin brist på tillräcklig näring eller annan ogynnsam omständig- het utgör ett hinder för denna forms normala utveckling. ') Tilläggas kan, att två af dessa exemplar i början af juni 1914 hade fullt utvecklade hanhängen, hvaremot honhängen nu saknades såväl hos dessa som hos de öfriga exemplaren. 124 M. Brenner, Picea excelsa f. oligoclada. 7.11. 1914 Slutligen nägra ord om moderträdet till dessa unga granar, den s. k. ormgranen frän Talsola. I ofvan nämnda inbjudningsskrift vitsordadt såsom „ett stätligt exemplar af virgata-formen“, afviker det dock från denna genom sina sekundära grenar, hvilka äro korta och delvis knippevisa, liksom hos den af mig i Sällskapets Meddelanden häft. 21 (1895) sid. 7 beskrifna f. oligoclada, hvaremot dessa hos f. virgata äro mycket fätaligare samt länga, orm- eller vidjelika och vanligen rätt utstäende eller svagt nedböjda. Detta träd mäste därför betraktas säsom tillhörande f. oligoclada Brenn. Vi finna sälunda af detta fall huru denna, en central intermediär ställning emellan den normala grantypen med sina starkt förgrenade grenar och f. virgata med nästan eller fullkomligt ogrenade, men starkt förlängda grenar, in- tagande f. oligoclada, med bibehållande i en del afkomlingar af sin intermediära sammansatta natur, i andra åter angif- ver de former, den normala typen ä ena sidan och f. virgata ä den andra, hvarur den uppstätt. I öfverensstämmelse med hvad af mig tidigare angäende ormgranens natur och uppkomst uttalats, vore alltsä till- gängen vid uppkomsten af ifrägavarande granform följande. Ett frö af normal gran har i följd af otjänliga yttre för- hällanden gifvit upphof ät en ormgran (f. virgata). Såsom produkt, F,, af försiggängen befruktning emellan denna och en normal gran och därpä följande befruktning inom den första bastardgenerationen F, hafva uppstått exemplar af såväl de båda föräldratyperna normalgran och ormgran, som olika slag af mellanformer, bland hvilka äfven den f. oligo- clada, hvarom här nu är fråga och hvars afkomlingar förete alla de olikheter som förut omtalats. I kampen för tillvaron duka de sämst utrustade, d. v. s. de abnormt utvecklade, under, och följden blir, att i jäm- förelse med de normala exemplaren de afvikande blifva ytterst sällsynta och det i desto högre grad ju mera afvi- kande de äro, alltså den fullkomligt ogrenade f. monstrosa Loud., hvaraf, förutom det i Botaniska trädgården uppdragna exemplaret, tills vidare endast ett enda vildt växande hos oss anträffats, sällsyntast. 7. II. 1914. Elfving. — Salan. — M. Brenner. 125 Under den i anledning häraf uppkomna diskussionen, hvarvid professor Elfving uttalade tvifvel angäende yttre förhällandens inflytande såsom orsak till uppkomsten af f. virgata, professor Selan åter framhöll ormgranens före- komst pä samma lokaler och i sällskap med vanlig gran säsom ett bevis emot antagandet af jordmänens inverkan i detta hänseende, hänvisade rektor Brenner till det som af honom i frägan tidigare publicerats, särskildt päpekande att utom jordmänens olämplighet äfven andra yttre omstän- digheter kunna inverka. Sälunda hade en af de mest typiska ormgranar han påträffat befunnits växande pä en mossbelupen jordfast sten, där den ursprungligen grott och där den omgifves af van- liga granar, ett annat resligt exemplar äter hade med sina tvä stammar uppvuxit frän den kvarstäende stubben af en afhuggen vanlig gran, hvarpä de förtorkade grenarne af den normala typen ännu kvarsutto jämte en frän en af dessa grenar uppvuxen, men snart borttorkad tredje obetydlig stam, denna af vanlig granform och förgrening. Båda dessa ormgranar hade alltså råkat ut för andra förhållanden än de öfriga granarna på samma plats och så- lunda förhindrats i sin normala utveckling. Ett liknande förhållande hade observerats äfven beträf- fande f. oligoclada. Att också andra ogynnsamma förhål- landen kunde medföra samma resultat var ej uteslutet. Komma liknande, af en eller annan anledning från den normala typen afvikande, exemplar till blomning och en i det vilda tillståndet oundviklig ömsesidig befruktning med de normala granarna i omgifningen, blefve åter, såsom af det nu relaterade fallet framgår, i sinom tid i senare generatio- ner följden häraf ett antal plantor af olika slag och af dessa med tiden sig utvecklande granar: normala, en eller annan, sällan flere, ormgranar samt mellanformer, mer eller mindre olika hvarandra, ehuru växande i hvarandras sällskap och i åtnjutande af samma lifsvillkor. Också för uppkomsten af dessa ormgranar och andra afvikande exemplar hade sålunda de yttre förhållandena, 126 M. Brenner. — Ekman. 7.01. 19142 om ock endast medelbart genom deras föräldrar, varit verk- samma. Doktor Gunnar Ekman anmälde till publikation: Uber die schwarze Varietät der Kreuzotter, Pelias berus L., 1758. Die Farbe der gewöhnlichen Kreuzotter wechselt be- kanntlich sehr stark. Die verschiedensten Farbenvarietä- ten kommen vor. Unter allen diesen ist aber die schwarze besonders auffallend und sehr verbreitet. Schon Linné (1761, p. 104) hat dieselbe beobachtet und sie sogar als eine besondere Art, Coluber prester, beschrieben. Über die wirk- liche Natur der schwarzen Otter scheint aber in der späte- ren Literatur noch keine Klarheit zu walten. Von Düringen (1897, p. 341) wird sie in seiner grossen Monographie über Deutschlands Amphibien und Reptilien als Vipera berus var. prester bezeichnet. Er berichtet über dieselbe folgendes: „Von der Ansicht Linnes und anderer Autoren, welche die Höllennatter, Coluber prester, als eine besondere Art betrachten, musste man zurückkommen, nachdem man beob- achtet hatte, dass kohlschwarze Weibchen zwar schwarze, ausserdem aber auch ganz in der Weise der gewöhnlichen Kreuzottern gefärbte und gezeichnete Junge zur Welt brach- ten. Ebenso ist die weitere Anschauung, die schwarze Otter sei eine Hochgebirgs-Varietät der Vipera berus, hinfällig ge- worden, denn die schwarze Otter hat eine viel grössere Ausbreitung. Die weitaus grösste Zahl aller schwarzen Ottern ist weiblichen Geschlechts.“ Nähere Angaben über die Natur der schwarzen Otter gibt Düringen nicht. In seinem umfassenden Werke, British Serpents, disku- tiert Leighton (1901, p. 112—125) eingehend die Farben- variationen bei der Kreuzotter, ohne doch die direkten Ur- sachen dafür finden zu können. Vom Lokale hängt nach seinen Erfahrungen die Farbe nicht direkt ab. Ob die ver- schiedenen Farben direkt vererbt werden (p. 112), scheint 7. II. 1914. Ekman, Die schwarze Varietät der Kreuzotter. 127 ihm unsicher. Uber die schwarze Otter erwähnt er beson- ders, dass ihm ein Fall bekannt ist (nach Zoologist, März 1892), in dem ein schwarzes Weibchen 17 Junge gebar, von denen 16 grau waren und nur eins schwarz. Dieses war ein Männchen. Uber die schwarze Otter berichtet wiederum Schreiber (1912, p. 620) in seinem grossen Werke, Herpetologia eu- ropaea, 2. Auflage, folgendes: „Die mitunter gehegte Mei- nung, dass die schwarzen Ottern sämtlich Weibchen seien, ist entschieden unrichtig, und kommt diese Färbung bei beiden Geschlechtern vor, wohl aber sind die aus trächtigen Tieren herausgeschnittenen Embryonen, sowie auch die neu- geborenen Jungen immer typisch gefärbt und werden letz- tere erst im zweiten Jahre oder auch später schwarz“. — Aus diesen kurzen Angaben Schreibers geht nicht deut- lich hervor, welche Jungen später schwarz werden können, ob nur solche von schwarzen Müttern oder auch von grauen. Auch fehlen Angaben über die Ursache des späteren Schwarz- werdens der anfangs grauen Jungen. Ich habe im Ganzen 15 erwachsene schwarze Ottern aus Finland untersucht, teils frisch gefangene auf der Zoo- logischen Station Tvärminne, teils Spiritusexemplare im zoo- logischen Museum. ') Bei 11 von diesen wurde das Ge- schlecht untersucht, 4 waren Weibchen und 7 Männchen. Nach meiner Erfahrung unterscheidet sich die schwarze Kreuzotter besonders deutlich von allen anderen Farben- varietäten derselben Art. Unter den c. 150 von mir unter- suchten „normalen“ finnischen Kreuzottern gibt es wohl eine ganze Reihe Übergänge von ganz hellgrauen bis zu sehr dunklen Exemplaren. Bei allen diesen ist das schwarze Band auf dem Rücken sehr deutlich. Die von mir unter- 1) Die schwarze Otter scheint über ganz Süd-Finland verbreitet zu sein, wenn sie auch überall ziemlich selten ist. Auch im Binnen- lande ist sie beobachtet worden, wenn mir auch von dort kein Material zur Verfügung stand. Nach persönlichen Mitteilungen von Mag. phil. K.Airaksinen soll sie dort stellenweise, z. B. im Kirchspiel Jorois, sogar häufiger sein als die graue. 128 Ekman, Die schwarze Varietät der Kreuzotter. 7. II. 1914. suchten schwarzen Ottern haben dagegen nicht nur eine äusserst dunkle Farbe, sondern ihnen fehlt auch das schwarze Band auf dem Riicken. Nur bei einigen Spiritusexemplaren tritt es ganz undeutlich hervor. Wenn es also, wie auch in der Literatur angegeben wird, eine deutlich erkennbare schwarze Kreuzotter gibt, so ist ihre Natur noch nicht ganz aufgeklärt. Durch einige eigene Befunde bin ich in der Lage, hieriiber etwas ge- nauere Auskunft geben zu können. Während einer Exkursion 19 ?/313 nach einer zur Zoo- logischen Station Tvärminne (Prof. J. A. Palmen) gehö- rigen Insel, namens Längskär, wurde ein gravides, normal grau gefärbtes Kreuzotter-Weibchen getötet. Erst einige Stunden später wurden bei der Dissektion des Tieres die 10 vollständig entwickelten Jungen aus den Uteri befreit. !) Sie waren anfangs alle anscheinend leblos, doch fingen nach einer Zeit 8 von ihnen an sich zu bewegen, während 2 dagegen wirklich tot waren. Sofort nach der Geburt häuteten sich die Jungen; der ganze Prozess war in einigen Stunden abgelaufen. Nach Schreiber (p. 622) findet die erste Häutung immer regelmässig kurz nach der Geburt statt. Von den 10 Jungen waren 8 normal gefärbt, d. h. grau mit schwarzem Bande auf dem Rücken. Dagegen waren 2 schwarz, das eine tiefschwarz, das andere etwas heller. Die Farbe veränderte sich nicht nach der ersten Häutung. Die 8 lebenden Jungen, darunter die zwei schwarzen, wurden dem Zoologischen Garten Högholmen, Helsingfors, überwie- sen und dort dank der Zuvorkommenheit des Direktors, Herrn Mag. phil. Rolf Palmgren, gepflegt. 5 Monate später waren noch 5 von den Tieren am Leben, darunter !) In diesem Zusammenhange mag erwähnt werden, dass die Zahl der Jungen bei den britischen Kreuzottern nach Leighton durch- schnittlich etwa 13 ist. Bei 14 von mir untersuchten finnischen Exem- plaren war sie dagegen durchschnittlich nur 9, die grösste Zahl war 11, die kleinste 6. Die in Mela-Kivirikko, Vertebrata Fennica, p. 385, angegebene Zahl der Jungen, 12—20, ist also für die finnische Art entschieden zu hoch. 7. II. 1914. Ekman, Die schwarze Varietät der Kreuzotter. 129 eins der beiden schwarzen. Die Farbe hatte sich in der Gefangenschaft nicht verändert. In der hiesigen Universi- tätssammlung habe ich noch ein schwarzes Weibchen mit Jungen gefunden. Das Exemplar ist von Herrn J. Snell- man 193/;13 auf Jomala, Äland, gefangen. Die 7 Jungen sind fast voll entwickelt, nur ein kleiner Dottersack ist vor- handen. Farbe und Zeichnung treten schon sehr deutlich hervor. Alle 7 Jungen sind grau mit scharf gezeichnetem, schwarzem Bande auf dem Rücken. Über die Farbe der neugeborenen Jungen der Kreuzotter ist also folgendes bekannt: 1) schwarze Weibchen gebären schwarze und graue Junge (Düringen, Leighton), 2) schwarze Weibchen gebären nur graue Junge, 3) graue Weibchen gebären graue und schwarze Junge und 4) graue Weibchen gebären graue Junge. Wenn wir hier von allen anderen Farben absehen und nur „grau“ und „schwarz“ als Eigenschaftspaar einander gegenüber stellen, so lassen sich die obigen Fälle teilweise durch das Mendel'sche Vererbungsgesetz erklären '). Wir müssen dann annehmen, dass „grau“ über „schwarz“ domi- niert. Paaren sich eine graue und eine schwarze Otter, die beide homozygotisch sind, so entsteht ein Bastard, der also heterozygotisch ist. Er enthält die Anlagen für schwarz und grau, ist aber selbst grau, weil diese Farbe dominant ist. Die grauen Ottern sind also teils homozygotisch, teils heterozygotisch, die schwarzen immer homozygotisch. Paaren sich eine homozygotische schwarze und eine heterozygotische graue Otter miteinander, dann soll nach dem M endel’schen Gesetze die Hälfte der Jungen schwarz sein; zwei heterozy- gotische graue wieder geben bei Kreuzung '/, schwarze Junge und ?/, graue. In den von Düringen und Leighton erwähnten 1) Absolut konstant sind diese Eigenschaften wahrscheinlich nicht immer, dafür spricht schon die grosse Variabilität der Farbe. Diese wird anscheinend durch mehrere Faktoren bedingt. Doch scheint wenigstens die schwarze Farbe sehr konstant zu sein und liefert mit grau gekreuzt keine typischen intermediären Bastarde. 130 Ekman, Die schwarze Varietät der Kreuzotter. 7. II. 1914. Fällen war das Weibchen homozygotisch schwarz, das Männ- chen folglich heterozygotisch grau. Die Jungen sollten also zur Hälfte schwarz sein. Düringen gibt leider keine Zahlen an;bei Leighton ist das Verhältnis zwischen schwarz und grau 1:16. Die Zahlen stimmen also hier nicht mit den berechneten 4.25:12.75 überein. Doch kann aus die- sem einzigen Falle nichts mit Sicherheit geschlossen werden. In dem von mir beobachteten Falle, in dem eine graue Mutter 8 graue und 2 schwarze Junge gebar, waren die Eltern wahrscheinlich beide heterozygotisch. Unter dieser Voraus- setzung wären die berechneten Zahlen 2.5:7.5 gewesen, was mit den beobachteten vollständig übereinstimmend ist. !) In dem Falle wieder, wo die schwarze Mutter 7 graue Junge gebar, war der Vater anscheinend homozygotisch und grau. Um die Gültigkeit des Mendel’schen Gesetzes hier sicher- stellen zu können, wäre es noch nötig Fälle zu beobachten, in denen schwarze Mütter lauter schwarze Junge gebären. Solche Fälle sind jedoch aller Wahrscheinlichkeit nach sehr selten zu erwarten, weil sie voraussetzen, dass beide Eltern schwarz wären, was bei der relativen Seltenheit der schwarzen Form nicht oft eintreffen dürfte. Doch glaube ich, dass bei eingehender Untersuchung eines grösseren Materials auch dieser Fall gefunden werden kann. Um die Frage nach der Konstanz der schwarzen Kreuz- otter einwandfrei lösen zu können, müsste man notwendig Bastardierungsversuche anstellen. Diese sind aber sicher ausserordentlich mühsam und langwierig, weil die Tiere spät geschlechtsreif werden und nur einmal jährlich gebären. Unsicher ist auch, ob sie sich überhaupt in der Gefangen- schaft fortpflanzen. Deshalb bleibt wohl nichts anderes übrig, als durch Sammeln von mehr Material, statistisch die Gültigkeit des Mendel’schen Gesetzes hier weiter zu prüfen. 1) Auf derselben Insel Längskär, wo die graue Mutter gefangen wurde, sind früher schwarze Ottern beobachtet worden. Dadurch wäre das Vorkommen von heterozygotischen grauen Formen dort erklärlich. TALL 1914. Ekman. — Linkola. 131 Literatur: 1) Düringen, Bruno. Deutschlands Amphibien und Reptilien. Magdeburg 1897. 2) Leighton, G. R. The life-history of British Serpents and their local distribution in the British isles. Edinburgh and London 1901. 3) Linn6, C. Fauna Suecica, 1761. 4) Mela-Kivirikko. Vertebrata Fennica, Helsingfors, 1909. 5) Schreiber, E. Herpetologia europaea, zweite Auflage, Jena. 1912. Maisteri K. Linkola ilmoitti painettavaksi: Notiz über die Verbreitung der Hypogymnia-Parmelien in Finland. Im Jahre 1901 veröffentlichte Dr. G. Bitter eine ver- dienstvolle morphologisch-systematische Arbeit über die Untergattung Hypogymnia der grossen Flechtengattung Par- melia '). Diese seine Publikation, deren sich auch eine wert- volle biologische Untersuchung?) anschliesst, hat eine un- erwartet grosse Klarheit über die vielförmige Artgruppe der P. physodes gebracht. Die Lichenologen haben in den letzten Jahren mit Eifer die von Bitter als neu beschriebenen oder genauer be- grenzten Arten gesammelt. Doch ist die geographische Ver- breitung einiger Arten selbst in Europa sehr mangelhaft bekannt. Man kann deshalb wohl annehmen, dass die Zu- sammenstellung eines Verzeichnisses über die in dem fin- nischen Florengebiete vorkommenden Arten nebst deren bisherigen Fundorten am Platze ist. 1) Bitter, G. Zur Morphologie und Systematik von Parmelia, Untergattung Hypogymnia. Hedwigia Bd. XL, 1901, p. 171—274. 2 Bitter, G. Ueber die Variabilität einiger Laubflechten u. s. w. Jahrb. f. wissensch. Bot. Bd. XXXVI, 1901, p. 418—492. 132 Linkola, Hypogymnia-Parmelien in Finland. 7. II. 1914. Die Lokalangaben im folgenden Verzeichnisse beziehen sich, falls nichts anderes vermerkt ist, auf die Exemplare im Herbarium Musei Fennici. Das Herbarium von W. N y- lander (,herb. W. Nyl.*) und die grosse Flechtensammlung des unlängst verstorbenen Lichenologen Mag. phil. G. Läng (,herb. G. L.*) habe ich ebenfalls durchgesehen. Die von mir selbst gemachten, mit ,K. L.* bezeichneten Funde be- finden sich zum grössten Teile in meiner privaten Samm- lung. Auch ist die betreffende Literatur, insofern sie etwas zur Aufklärung beitragen konnte und soweit ich die An- gaben sicher zu identifizieren vermochte, berücksichtigt worden. Die Namen der botanischen Provinzen sind nach der in der finnischen floristischen Literatur üblichen Weise verkürzt (siehe auch die diesem Heft beigefügte Karte). Parmelia farinacea Bitter, Zur Morph. u. Syst. Hypog. p. 174 et 199. — Ab: Pargas, auf mehreren Stellen: vereinzelt an Kiefern bei Kvidja und Lemlaks und besonders häufig auf der Insel Brinkholm, wo die Art auch auf Felsen .auf- tritt, Muddais, an einer Fichte, und Kassor, an alten Zäu- nen 1913 (K. L.). N: Kyrkslätt, Gesterby, in saepimentis, und Öfverkurk, ad corticem pini in turfosis Stormossen dictis 1908 (G. Lång); Esbo, Södrik und Kasaberg, an Kiefern, und bei Grankulla an einer Birke 1913 (K. L.); Helsingfors, Degerö, bei Stansvik und Turholm an Kiefern, Hertonäs, an einer Schwarzerle, 1913 (K. L.); Orimattila, Niemenkylä, Anttila, an einer grossen Birke und bei Päärnilä, Maijanoja, an einer Kiefer, 1913 (K. L.). 7a: Evo, Vappula, ad cort. pini 1909 (G. Läng); Padasjoki (E. Wainio nach Bitter, Syst. Hypog. p. 200); Luhanka, Judinsalo, supra saxum, 1873 (E. AALang=Wainio). Tb: Jyväskylä, Nisula, ein kleines Exemplar an einer Kiefer, an Kiefern in der Nähe des Volk- schullehrerseminars, 1913 (K. L.). Die Art ist in Süd-Finland wahrscheinlich fast allgemein, doch meistenteils sehr spärlich auftretend. Nördlicher wird sie sicherlich seltener. Der bisherige nördlichste Fundort 7. II. 1914. Linkola, Hypogymnia-Parmelien in Finland. 133 liegt bei Jyväskylä (62 27' nördl. Br.). Die Art kommt ge- wöhnlich an Kiefern in ganz lichten Wäldern, jedoch auch an anderen Bäumen, an Zäunen und Felsenwänden vor. Nur steril gesehen worden. P. tubulosa (Schaer.) Bitter, Zur Morph. u. Syst. Hypog. p. 179 et 206. — Ab: Pargas, sehr allgemein an Rinde und Holz, 1913 (K. L.); Turku (Äbo), Pahaniemi 1909 und Askainen, Pukkila 1912 (K. L.); Mustio (Svartä), an Kieferzweigen, 1913 (M. E. Huumonen in herb. K. L.) N: Helsingfors 1861 (N. I. Fellman) und 1897 (G. Lång); Kyrkslätt, Musta- järvi und Gesterby, 1908 (G. Lång); Nurmijärvi 1912 (K. L.); sehr allgemein in Esbo, Helsingfors und Orimattila, zuwei- len auch auf Steinen, 1913 (K. L.); Hogland (M. Brenner, Hogl. lafv. p. 43: „P. physodes var. labrosa Ach. ytterst all- män; äfven förekommande under formen fubulosa Schaer., apicibus laciniarum obtusis subcylindricis*). Ka: Viipuri, Monrepos et Papula et Uuras ad saepimenta, Vanha-Viipuri et Pikiruukki ad saxa et cortices arborum (E. Wainio, Lich. in vic. Viburgi obs. p. 48, sub n. P. physodes var. tubulosa (Schaer.): ,apicibus laciniarum integris, turgescen- tibus, extus sorediosis“). Ta: Evo, an mehreren Stellen 1909 (utan e)" Lähti 1913: (K. L.). _Tb::!Jyvaskyla,' häufig; 1912, 1913 (K. L.). Sb: Kuopio, ad cort. betulae (G. Läng, Lich. Sav. bor. p. 19). Kb: Lieksa 1871 (E. Wainio); in Karel. bor. passim (E. Wainio, Adjum. lich. Lapp. I, p. 126). Ok: Kajaani 1859 (K. P. Malmgren); Sotkamo, Vuokatti, an Fichtenzweigen 1904 (K. L.); ad templum et Lapinsalmi atgue Kylmälä in par. Kuhmo (E. Wainio, Adjum. I p. 126). Ob: Kemi, Laurila, an Fichten 1913 (Veli Räsänen). Ks: ad Paanajärvi in par. Kuusamo (E. Wainio, Adjum. I p. 126). Lkem: Kittilä, ad templum supra lignum und in monte Aakennustunturi in ultimis betulis 1908 (G. Läng). Li: in monte Ruoptuinvaara prope lacum Inarijärvi (E. Wainio, Adjum. 1 p. 126). Ist wenigstens im südlichen und mittleren Finland ganz alleemein auf Rinde und nacktem Holz und zuweilen auch 134 Linkola, Hypogymnia-Parmelien in Finland. 7. II. 1914 an Steinen zu beobachten. Die Art ist vielleicht auch in Lappland ebenso verbreitet und häufig. Immer steril. P. obscurata (Ach.) Bitter, Zur Morph. u. Syst. Hypog. p. 182 et 214. — Ks: Kuusamo, Mäntytunturi, ad cort. betulae 1877 (E. Wainio). Lkem: Kittilä, Välivaara, saxicola, 1867 (J. P. Norrlin); Kittilä, ad cort. betulae prope Venejoki, ad templum supra lignum, Rietsamankorpi ad cort. abietis 1908 (G. Läng in herb. G. L.) Lt: Kitscha, ad lignum et cortic. pini, 1863 (N. I. Fellman). f. glauca Bitter. — Lkem: Kittilä, ad cort. betulae ve- tustae prope Venejoki 1908 (G. Läne). Nur in Lappland. Die Freguenz noch mangelhaft be- kannt. Steril. Die Exemplare aus Kuusamo und Kitscha könnten zu der P. subobscura Wainio, Lich. exp. Vegae pr. Pitlekai coll. p. 33, gehören. Die P. austerodes (Nyl.) Elenkin in Nouv. espöc. de lich. de l’Exped. polaire Russe 1900—1903 p. 127 (Borannuyeckiä ?KypHanp, Journal botanigue, 1907) und Les Lichens des cötes polaires de la Siberie p. 22—25 (Result. scientif. d. l’Exped. polaire Russe en 1900—1903, Section D: Botanigue, Livr. 1, St. Petersbourg 1909) ist in den finnischen Exempla- ren nicht vertreten. P. physodes (L.) Ach., Meth. p. 250. — Exemplare liegen aus folgenden Provinzen vor: Al—Kol, Tb, Sb, Kon, Ok, Ob, Kk, Lkem, Lim, Le—Lt. Ist im ganzen Gebiete eine der meist verbreiteten Flechten auf Rinde und Holz, sehr allgemein auch auf Stein. Tritt oft fruchtifizierend auf. Exemplare mit Apothecien habe ich aus den Provinzen Al—Ik, St, Ta, Tb, Sb, Kon, Ob und Lkem gesehen. Ganz allgemein tritt die Art in exponierter Lage mit starker Runzelbildung und mit isidienähnlichen Sprossungen versehen auf. Dass diese Individuen, die von mehreren Autoren als „forma“ beschrieben werden (f. granulosa Har- mand Catal. Lich. Lorr. p. 207, f. granulata Boistel Nouv. Fl. II p. 69, f. compacta Mereschkowsky, Beitr. z. Kenntn. d. Flecht. aus den Umgeb. von Reval, Kasan 1909, p. 14, Originalexemplare von Mereschkowsky habe ich im 7. II. 1914. — Linkola, Hypogymnia-Parmelien in Finland. 135 herb. G. L. gesehen), nur Standortsmodifikationen der P. physodes darstellen, hat schon Bitter (Variabil.-Arbeit p. 461) hervorgehoben. Diese Beobachtung habe ich ebenfalls mehrmals festgestellt. Dass diese runzelig-isidiöose Form Acharius zu seiner var. platyphylla teilweise zur Grund- lage diente, weisen die Originalexemplare im Herb. Ach. auf. Das lässt auch Acharius’ Diagnose (Meth. p. 251 und Lich. Univ. p. 493) erkennen. In neuerer Zeit hat Vereitinoff (H&ckonbKo CAOBb o bopmax®p Parmelia physodes (L.) Ach., mit franz. Res. p. 127—132, Bulletin du Jardin Imperial Botanique T. VI, 1906) eine Teilung der P. physodes in diverse Formen nach der Form der Soredienbrutstätte versucht. Meine Beobachtungen reichen nicht hin, um den Wert dieser Formen sicher zu beurteilen. Exemplare, die Merkmale der f. cassidiformis Vereit. tragen, sind nicht selten. P. vittata (Ach.) Bitter, Zur Morph. u. Syst. Hypog. p. 223. — Ab: Karuna, Maalo 1874 (Fr. Elfving); Pargas, Gammelgärd 1911 (K. L.); Wihti (W. Nylander). N: Kyrk- slätt, Öfverby 1908 (G. Lång); Kirkkonummi, Humaljärvi 1913 (K. L.); Esbo, Kasaberg 1909 (K. L.); Helsingfors, De- gerö, Turholm 1913 (K. L.); Orimattila, Sommarnäs, Kallio- järvi 1913 (K. L.). Ka: Viipuri, in Vanha-Viipuri et prope Huusniemi ad rupes et saxa (E. Wainio, Lich. in vic. Vi- burgi obs. p. 48). Ta: Tammela, Letku 1869 (A. Kullhe m); Lempäälä 1860 (P. A. Karsten); Evo 1874 (J. P.Norrlin) et 1909 (G. Läng); Hollola, Enonsaari 1872 (J. P. Norr- lin); Hollola, 1874 (E. Lang in herb. W. Nyl.); Evo et Padasjoki (J. P. Norrlin in Norrlin-Nylander, Herb. Lich. Fenniae, n:o 32, 33); Padasjoki 1872 (E. Lang in herb. W. Nyl.); Korpilahti 1875 (J. P. Norrlin); Luhangossa Kei- häsniemellä kalliolla, Korpilahdella Pyhävuorella sekä Hauk- kavuorella (E. Wainio, Florula Tavast. orient. p. 98). Sa: Mäntyharju 1852 (E. Nylander); Lappvesi, Kiiala, Risti- kivenvuori et Suovuori 1906 (H. Buch in herb. G. L.). KI: Valamo (W. Nylander); Kirjavalahti 1874 (J. P. Norrlin); ad Kirjavalaks pluribi (J. P. Norrlin, Symb. ad Flor. Lad.- 136 Linkola, Hypogymnia-Parmelien in Finland. 7. II. 1914. Karel. p. 25). 7b: Pihlajavesi 1871 (J. P. Norrlin); Jyväs- kylä, Vuoritsalo, Laajavuori und Ylistö 1912—13 (K. L.). Sb: Kuopio, 1852 (E. Nylander); Kuopio, auf mehreren Stellen 1909 (K. L.); Nilsiä, Pisanvuori 1909 (K. L.). Kb: Nur- mes, Konnanlampi 1875 (E. Wainio); Lieksa ad Kalliovaara et Vanhala, Nurmes ad Lipinlahti et Louhivaara et Ylikylä, Tscholkka et Koroppi in Karel. Ross. (E. Wainio, Adjum. I p. 126). Kon: Suojärvi et Schungu 1870 (J. P. Norrlin); Pertnawalok 1863 (Th. Simming); Tiudie et Jalguba 1863 (A. Kullhem). Ok: Suomussalmi 1867 (F. Silén); Kuhmo, Kylmälä (E. Wainio, Adjum. I, p. 126). Ks: Kuusamo, Nä- ränkävaara 1877 (E. Wainio); Kuusamo, multis locis (E. * Wainio, Adjum. p. 126). Halbinsel Kola: „Sehr verbrei- tet auf Holz und Borke iiber das ganze Gebiet; Orlow auf Felsen und Torferde zerstreut“ (A. O. Kihlman, Zur Flechten-Fl. der Halbinsel Kola p. 52). Die Kihlman'schen, von Nylander bestimmten Exemplare (aus den Provinzen Lp, Lt und Lmur) kann ich jedoch kaum als P. vittata identi- fizieren; mir erscheinen sie vielmehr als P. physodes (L.) Ach. Wie aus den zahlreichen Fundorten zu ersehen, ist die Art sehr verbreitet, jedoch nicht allgemein, auch im säd- lichsten Finland. Die Freguenz im nördlichsten und russi- schen Lappland bedarf noch einer Untersuchung. Wächst am liebsten auf moosigen, halbbeschatteten grossen Steinen und Felsen, seltener auf Rinde. Fruchtifizierende Exemplare liegen aus Ab (Wihti), N (Orimattila), Ta (Evo), Sa (Lapp- vesi) und Sb (Kuopio, zwei Stellen) vor; Wainio (Adjum. I p. 126) fand sie fertil auch in Kb (Lieksa). Mehrere ältere, meistenteils kleine und bräunliche Exem- plare, besonders aus nördlicheren Provinzen, sind mit den Namen P. duplicata (Sm.) Ach. v. hypotrypanea Nyl., P. phy- sodes v. obscurata Schaer. u. a. versehen. Die Identität der P. vittata (Ach.) und P. physodes var. duplicata Ach., Meth. p. 251, die Bitter (Zur Syst. u. Morph. Hypog. p. 233) bezweifelt, bleibt unsicher. Das Original- exemplar in Herb. Acharii besteht aus einem einzigen, c. 5 cm langen und 1 mm breiten, mit vier kurzen Ästen (ebenso 7. 11. 1914. — Linkola, Hypogymnia-Parmelien in Finland. 137 breit wie der Hauptlappen) versehenen Lappen, der der Soredien und unterseitigen Löcher entbehrt und bei dem die der P. vittata charakteristischen schwarzen Ränder sehr wenig, zum Teil gar nicht hervortreten. Das Exemplar ist doch so kläglich und mangelhaft, dass es, wie mir scheint, ohne genaue anatomische Untersuchung unmöglich ist zu entscheiden, ob es zu der P. vittata oder zu einer anderen Art gehört. — P. vittata (Ach.) ist in Herb. Ach. durch sehr schöne Exemplare vertreten. P. encausta Ach., Meth. p. 202. — Al: Nyhamn 1853 (E. Nylander); „temligen sällsynt, förekommer förnämligast uti skärgården, t. ex i — — — Nyhamn, Dänö, Signilskär“ (E. Nylander, Alands Lafveget. p. 85). Ab: Korpo 1853 (E. Nylander); Pargas, Gunnarsnäs 1873 (Fr. Elfving); Turku (Åbo), Viinapränninmäki 1910 (K. L.). N: Hogland, Purjekallio 1868 (M. Brenner) et 1872 (E. Juslin); Hel- singfors, Alphyddan 1880 (J. P. Norrlin); Helsingfors in rupe 1896 (G. Lång in herb. G. L.); Hyvinkää, in Stein- brächen 1913 (V. Seppälä). Sa (und Sb): Här och der, men synnerligen ymnigt på Pisanvuori uti Nilsiä (Sb) (E. Nylander, Lafveg. uti Savolaks p. 70). Oa: In Bötom observata (A. J. Malmgren, Fört. öfv. Lafv. saml. i Sata- kunta p. 75, Th. M. Fries, Lich. Scand. p. 119). Sb: Nilsiä, Pisanvuori 1852 (E. Nylander) et 1909 (K. L.); siehe auch unter Sa. Ok: Sotkamo, Vuokatti (A. Chydenius) Ob: Kemi, Kallinkangas 1913 (Veli Räsänen). Ks: Kuusamo, Nuorunen 1878 (E. Wainio). Lkem: Kemijärvi, Pyhätunturi 1878 (E. Wainio) und 1912 (M. E. Huumonen, Medde- landen 39, p. 154); Kittilä, in saxis in alpe Aakennustunturi, reg. alp. 1908 (G. Läng); Ounastunturi und Muonioniska, Olostunturi 1867 (J. P. Norrlin); J. P. Norrlin (Öfvers. af Torneå etc. p. 324) gibt über die Frequenz in Lkem und Le folgendes an: ,I fjällreg. flerst. och vid Kilpisjärvi äfven i björkreg*. Le: Kilpisjärvi 1867 (J. P.Norrlin); siehe auch unter Lkem. Die Art kommt zerstreut an Felsen in Kiistengegen- den und Lappland vor. Im Inneren Finlands ist sie selten 138 Linkola. — A. ja K. Hilden. @ 11. 19143 und fehlt auf ausgedehnten Arealen wahrscheinlich gänzlich. Oft fertil angetroffen. P. alpicola Th. Fr., Lich. Arct. p. 57. — Ks: Kuusamo, Ruhavaara 1867 (F. Silén); in reg. subalpina montis Nuo- runen (E. Wainio, Adjum. I p. 127). Lkem: In reg. sub- alp. montis Pyhätunturi in par. Kemijärvi (E. Wainio, Adjum. I p. 127); Saariselkä fjällregion, Vuomapääs topp 1890 (R. Hult); Kittilä, in summa alpe Aakennustunturi, 500 m, 1908 (G. Lång). Lp: Ad ostium flum. Ponoi 1863 (N. I. Fellman); ad promontorium Orlow, ad saxa 1889 (A. O. Kihlman). Le: Naimakka-Enontekis 1867 (J. P. Norrlin); anträffad vid Naimakka och pä Olostunturi (J. P. Norrlin, Öfvers. af Torneå etc. p. 325). Li: Polkuoivi, reg. alp. inf. 1877 (F. Silön in herb. G. L.); in reg. subalp. montium Hammastunturit, in reg. betulina et subalpina ad Köngäs prope Mare glaciale (E. Wainio, Adjum. I p. 127). Lt: Kitofka 1861 (N.I. Fellman); ad sinum Kola&nsem 1861 (N. I. Fellman). Die Art ist nur in Lappland angetroffen worden. Auf Felsen. Oft fertil. Lääket. ylioppilas Armas Hilden jätti omasta ja vel- jensä, ylioppilas Kaarlo Hilden'in puolesta julkaistavaksi: Ornitologisia havaintoja Karkun seudulta. Seuraava esitys perustuu ennen kaikkea omiin useina kesinä tehtyihin muistiinpanoihin; pääasiallisesti ovat ne pe- räisin kesiltä 1910, 1911 ja 1913, jonkun verran kesiltä 1908 ja 1912. Näiden lisäksi olemme olleet tilaisuudessa vastaan- ottamaan joukon ornitologisia tiedonantoja Karkun kirkko- herralta, rovasti Emil Bergrothilta, jonka muistiinpa- noista varsinkin mainittakoon 12 vuoden aikana tehdyt feno- logiset havainnot. Mikäli esityksessä muuten on perustuttu toisten havaintoihin, sikäli on tiedonantojen kohdalla asian- omaisten nimet. 7. U. 1914. A. ja K. Hildén, Ornitologisia havaintoja Karkusta. 139 Mitä kysymyksessä olevan alueen rajoihin tulee, ovat ne sangen vaikeasti tarkoin määriteltävissä. Ylimalkaista sanontatapaa käyttäen, kuuluu alueeseemme varsin suuri osa Kokemäenjoki-systeemin keski-osaa, n. s. Rautavesi siinä olevine lukuisine saarineen ynnä tämän vesireitin kummal- lakin puolella oleva maa-alue. Eteläpuoli on kumminkin tut- kittu perusteellisemmin kuin pohjoispuoli. Karkun seutu on pinnanmuodostukseltaan verrattain vaih- televaa, enimmäkseen kuitenkin alavaa maata, jos kohta se ei kuulu Satakunnan rannikko-osan loivaan ja lakeaan tyyp- piin. Karkussakin ilmenee maamme keskiosille ominainen pienmäkinen luonne, vaikka korkeusvaihtelut eivät olekaan erikoisen tuntuvat. Yleensä vaihtelee korkeus merenpinnan yläpuolella 50 ja 100 m välillä; korkeimmat paikat ovat Pirunvuori (93.7 m) ja Ellivuori (jonkun verran matalampi). Ainoastaan kukkuloiden korkeimmilla paikoilla pistää kallioperusta näkyviin, muuten on maa pitkin matkaa ir- tainten maalajien (saven, moreenin) peitossa. — Metsät, jotka anastavat varsin laajoja aloja, ovat etupäässä puhtaita kuusi- metsiä, harvemmin lehti- tai sekametsiä, ja silloinkin vain rajoitetuilla aloilla.. Viljelysmaat, pellot ja niityt ovat jokseenkin runsaasti edustettuina, vaikk'ei suinkaan tasasuhtaisesti yli alueen le- vinneet. Enimmäkseen ovat ne keskitetyt Rautavettä lähinnä ympäröiviin seutuihin, sillä kuta etäämmälle veden lähetty- viltä tullaan, sitä harvinaisemmiksi ne tulevat. Itse Rautavesi ei muodosta suurempia aavoja selkiä, vaan on sille päinvastoin ominaista suuri saaririkkaus (suurimmat saaret ovat Salonsaari ja Papinsaari), jotapaitsi niemet ja lahdelmat ylenpalttisesti vaihtelevat keskenään. Erityisesti ehkä on mainittava monessa kohdin tavattavat laajat kaislistot, jotka monelle vesilinnulle tarjoavat oivallisia pesäpaikkoja. Rautavettä lukuunottamatta tavataan alueella vielä useita pienempiä järviä, joista huomattavimmat kenties ovat n. 2 km pituinen, miltei kokonaan viljelysmaiden reunaama Riipilän- järvi sekä yksinäinen, metsien ympäröimä muutaman km pitui- nen, mutta vain parin sadan metrin levyinen Heinijärvi. — 140 A. ja K. Hilden, Ornitologisia havaintoja Karkusta. 7. II. 1914. Rahkasoita umpeenkasvavine lampineen sensijaan on tuskin nimeksikään ja silloinkin vain varsin vähäpätöisiä. Turdus musicus L. Ei esiinny runsaslukuisena paikka- kunnalla. Rauhallisemmissa kuusimetsiköissä säännöllisesti parisen pariskuntaa. Lukuunottamatta muutamia tyhjiä pesiä, löysimme (Piispanniemellä) 14. VI. 13 4 tuoretta munaa si- sältävän pesän. — Ensi kerran huomattu keväällä 1909: 13. V. Turdus iliacus L. Yleinen havu- ja sekametsissä, jossa se pesii sekä puissa, että pensaissa lähellä maata. Saapu- misaikoja keväällä: 20 NEO ITV 010 217TVAB 27. IV. 09 23V. 12 Turdus pilaris L. Erittäin yleinen, varsinkin aurinkoi- silla metsänrinteillä, lähellä ihmisasumuksia. Pesii miltei säännöllisesti enemmän kuin kerran samana kesänä. Erithacus rubecula (L.). Pesii harvalukuisena synkem- missä sekametsissä. Ruticilla phoenicurus (L.). Yleinen metsiköissä ja puis- tikoissa ihmisasuntojen läheisyydessä. Pesä yleisimmin pön- töissä. Saapuu keväällä: 1. V. 06 TERHLO 167 Val 20. :V. 09 62 Vt Saxicola oenanthe L. Pesii yleisesti kiviröykkiöissä ja -altauksissa. Myöhäisenä pesälöytönä mainittakoon 12. VII. 11 (pienet poik.). Saapuu tavallisesti huhtikuun loppupuolella: 28. IV. 07 27. IV. 09 29:7V 292 9: V.'08 268 VS 28. IV. 13 Pratincola rubetra (L.). Jokseenkin yleinen pensaisilla mailla. 18. VI. 11 löydettiin mäenrinteellä ruokokasvien seassa pesä, jossa oli 6 hiukan haudottua munaa. Sylvia salicaria L. On useana vuonna pesinyt pappilan puistossa. Tavataan muuten lehdoissa ja pensaisilla mailla. Saapui keväällä: 31. V. 09 ja 18. V. 10. Sylvia cinerea Lath. ja Sylvia curruca (L.) esiintyvät samoilla paikoilla, kuin edellinen laji, mutta runsaammin. 7. II. 1914. A. ja K. Hilden, Ornitologisia havaintoja Karkusta. 141 Phylloscopus sibilator (Bechst.) on vuosi vuodelta käy- nyt yleisemmäksi, jos kohta se vieläkin pesii vain yksityi- sina pariskuntina siellä täällä (vrt. Medd. 1912—13, siv. 12). Phylloscopus trochilus (L.). Yleisimpiä pikkulintuja. Lu- kuisista pesälöydöistä mainittakoon 8. VI. 11 löydetty, joka poikkesi tavallisesta pesätyypistä siinä, että pesäaukko oli suoraan ylöspäin (vrt. Luonn. Yst. N:o 3, 1912). Myöhäisin pesälöytö: 6. VII. 11 (5 mun.). Saapuu tavallisesti touko- kuun alkupuoliskolla: 10:75 Vas 805 18. V. 08 LOW VH H2 4. V. 06 6:48 JO I RP VN I RR N RE O I: M Phylloscopus rufus (Bechst.). Esiintyy havumetsissä, — vaikk'ei missään aivan yleisenä. Calamodus schoenobaenus (L.). Harvinainen. Kuultu ja nähty muutamia kertoja pappilan lahdessa 1900-luvun alku- puoliskolla (asemapääll. A. Bergroth). Regulus cristatus Koch. Yleinen havumetsissä. Aegithalus caudatus (L.). Nähty silloin tällöin syyspuo- lella paikkakunnalla (A. Bergroth). Parus major L. Yleisin tiaislaji. Tavataan kaikkialla, missä sille tarjoutuu sopivia pesäpaikkoja. Samaa pesäkoloa käytetään usein monta vuotta perätysten. Lukuisista pesä- löydöistä mainittakoon: 5. VI. 08 (11 tuor. mun.); 2. VI. 10 (6 poik.); 16. VI. 13 (6 suur. poik.); 28. VI. 13 (mun), kaikki samassa pihlajankolossa; 6. VII. 10 (poik.) venttiilissä; 9. VI. 10 (5 poik.); 7. VI. 11 (10 poik.); kaksi viimeksi mainit- tua samassa koivun kolossa. Parus borealis Selys. Yleinen havu- ja sekametsissä. Lukuisia pesiä tavattu lepän, koivun ja haavan kannoissa sekä kasvavissa puissa. Pesimisaika suuresti vaihteleva; niinpä 9. VI. 13 löysimme 2 pesää; toisessa oli 8 suurta poikaa, jotka pesäpuuta kosketeltaessa lensivät ulos, toisessa 10 vasta munittua munaa (toinen pesue?). Parus cristatus L. Synkkien havumetsien tyypillinen asukas. Alauda arvensis L. Yleinen aukeilla mailla. Saapumis- aikoja keväällä: 142 A. ja K. Hilden, Ornitologisia havaintoja Karkusta. 7. II. 1914. 5191202 3. IV. 06 205 114540 21. HII. 03 30. III. 07 24110. 90 9. IV. 04 7. III. 08 2. IV. seur)" 261/1842 20:17. 105 851 .409 210-110 Motacilla alba L. Erittäin yleinen pelloilla ihmisasun- tojen läheisyydessä, vesien rantamilla ja saarilla Rautave- dessä. Pesiä mitä erilaatuisimmissa paikoissa, kuten vene- huoneissa, halkopinoissa, kivikoissa j. n. e. Saapuu tavalli- sesti huhtikuun jälkipuoliskolla: 10. IV. 02 14. IV. 06 14. 1V.540 14. IV. 03 22, IV. 07 20. Tyan 15. IV. 04 25. IV. 08 19. V2 18. IV. 05 29. IV. US 19. IV a Budytes flavus (L.). Esiintyy jokseenkin yleisenä ala- vammilla, eritoten kosteahkoilla mailla. Saapui: 13. V. 09. Anthus trivialis L. Yleinen varsinkin sekametsiköissä, missä lehtipuut ovat vallitsevina. 7. VI. 13 löysimme pesän sammalpeitteisen kiven alla (5 vahv. haud. munaa). Emberiza citrinella L. Kaikkialla viljeltyjen maitten lä- histöllä. Pesälöydöistä mainittakoon: 9. VI. 10 (2 isoa poik.), 11. VII. 10 (4 vähän haud. mun.) ja 8. VI. 13 (5 vähän haud. mun.). Emberiza hortulana L. Edellistä lajia melkoista harvinai- sempi. Heinoon lähistöllä suhde kuitenkin näytti (1913) ole- van päinvastainen. Loxia curvirostra L. Esiintyy kesäisin ainoastaan pe- riodisesti. Viimeinen suuri „käpylintuvuosi“ oli 1910. — Todennäköisesti löytyi parvissa myös joitakin eksemplareja isompaa käpylintua Loxia pityopsittacus Bechst. Pyrrhula rubicilla Pall. Kesällä harvinainen. Nähty 14. VI. 13 3 ja 9 (Piispanniemellä) ja 23. VI. 13 lähellä maan- tietä kylän laidassa. [Carpodacus erythrinus (Pall.). 8. VII. 06 kuulimme Pyy- nikillä punavarpusen tyypillisen äänen.] Passer domesticus (L.). Erittäin yleinen kaikkialla ih- 7. II. 1914. A. ja K. Hilden, Ornitologisia havaintoja Karkusta. 143 misasuntojen läheisyydessä (suhteesta räystäspääskysiin ks. Luonn. Yst. N:o 4, 1913). Fringilla coelebs L. Paikkakunnan yleisimpiä laululin- tuja. Lukuisista pesälöydöistä mainittakoon seuraavat myö- häiset: 20. VII. 11, 25. VII. 11 (molemm. poik.). — Saapumis- aikoja keväällä: 15:4:1V.02 6. IV. 06 3. IV. 10 28. III. 03 10. IV. 07 16. 21Maal1 11. IV. 04 7:11V4.08 6:11: 12 7. IV. 05 16. IV. 09 299 Alls43 Fringilla montifringilla L. Ei ole aivan harvinainen paik- kakunnalla, sekametsissä. V. 1909 pesi pariskunta pienessä kuusessa pappilan puutarhassa (E. Bergroth) Saapuu huhtikuun puolivälissä: 16. IV. 09; 16. IV. 12. Ligurinus chloris (L.). Jokseenkin yleinen, varsinkin metsänrinteillä. Pesälöytöjä: 21. VII. 11 (verrattain suuret poik., vrt. Medd. 1912—13, siv. 12) ja 19. VI. 13 (5 haud. mun.) pienessä kuusessa. Saapui keväällä: 17. IV. 12 ja 6. IV. 18. Chrysomitris spinus (L.). Yleinen havumetsissä. Pesi- nyt useana vuonna perätysten pappilan puistossa (E. B er g- roth). Acanthis cannabina (L.). Pesii varsinkin aurinkoisilla mäenrinteilläl. Heinä—elokuun aikana kiertelevät hemppo- set usein suurissa parvissa. Sturnus vulgaris L. Pesii runsaasti pöntöissä ja ontoissa puissa ihmisasuntojen läheisyydessä. — Saapuu tavallisesti maalis- ja huhtikuun vaihteessa: 10. 1V. "02 29.118. 07 27a 111.814 6. IV. 04 30. III. 08 26» 11:u12 26. 111. 05 29511: 09 DAN: 13 3. IV. 06 19. III. 10 Oriolus galbula L. Kesällä 1906 nähtiin yksinäinen lau- lava 3 Tullun kartanon puistossa (?) (A. Gyllenberg). Corvus cornix L. Yleinen. Corvus monedula L. Miltei vuosittain tulee Tyrväältä joukko naakkoja Karkun kirkolle, missä ne koettavat val- 144 A. ja K. Hilden, Ornitologisia havaintoja Karkusta. 7. II. 1914. mistaa pesiään; tämä ei kuitenkaan ole onnistunut, syystä että pesärakenteet systemaattisesti on hävitetty. Corvus corax L. Erittäin harvinainen. Kesällä 1909 nähtiin yksinäinen lintu kahden peltovariksen seurassa len- tämässä lähellä Pirunvuorta (J. Gyllenberg). Yksityisiä lintuja silloin tällöin nähty. Kesällä 1907 (?) pesi pariskunta Viitamäen torpan luona Heinoon kylässä (E. Bergroth). Corvus frugilegus L. Hyvin harvinainen. Ks. edellistä. 16. IV. 02 nähtiin kaksi lintua Karkun pappilan luona ja pysyt- täytyivät ne koko kevään samoilla tienoilla (E. Bergroth). Pica pica (L.). Yleinen. Nucifraga caryocatactes (L.). Syyskesällä 1913 tapahtu- neen suuren kiertovaelluksen aikana huomattiin lintu myös Karkussa, missä m. m. 1 eks. ampui 5. IX. J. Gyllenberg. Garrulus glandarius (L.). Kesällä jokseenkin harvinai- nen. Syksympänä lähestyy ihmisasuntoja. Perisoreus infaustus (L.). Kesällä harvinainen. Syys- myöhällä kuten edell. jos kohta ehkä jonkun verran ylei- sempänä (E. Bergroth). Lanius collurio L. Esiintyy jokseenkin harvalukuisena, mutta näyttää olevan epätasaisesti levinnyt alueella. Pappi- lan puistossa on 1 pariskunta säännöllisesti pitänyt asuntoa; v. 1912 pesä karviaismarjapensaassa (E. Bergroth). Muscicapa grisola L. Hyvin yleinen ihmisasuntojen lä- heisyydessä, kesällä 1913 kuitenkin jonkun verran harvi- naisempi. Erittäin lukuisia pesälöytöjä mitä erilaatuisim- missa paikoissa, kuten pöntöissä, kannoissa, puunhaarukassa, rakennusten seinämissä, aidanseipäiden välissä, akkunan ylä- laudalla j. n. e. Muscicapa atricapilla L. Käynyt vuosi vuodelta yhä yleisemmäksi ja oli kesällä 1913 paikkakunnan kaikkein ylei- simpiä pikkulintuja. Useita pesiä löydetty puunkoloissa, kan- noissa ja pöntöissä. Saapumisaikoja keväällä: 16. V. 04 192. VO NOT a 3. V. 05 18. V. 08 23. Va ile 4. V. 06 51.0: 109 7. II. 1914. A. ja K. Hilden, Ornitologisia havaintoja Karkusta. 145 Hirundo rustica (L.). Yleinen kaikkialla ihmisasuntojen lähettyvillä, ulkorakennuksissa, ladoissa, riihissä y. m. Saa- puu toukokuun aikana: u a 10792207 AG Sd ©. 3. V. 04 13. V. 08 16..V. 72 10.«V.05 18V. 09 Dr Venlo 4. V. 06 [0:40 Clivicola riparia (L.). Pesii parissa paikassa yhteiskun- nittain rantakivien alla (ks. tarkemmin esitystä Kojolan ky- län luona tavattavasta yhteiskunnasta, Luonn. Yst. N:o 4, 1913). Chelidonaria urbica (L.). Yleinen ihmisrakennuksissa. Caprimulgus europaeus L. Iltahämärän tullen kuulee usein kehrääjän tutunomaista ääntä, varsinkin aukeammilla metsämailla. Kesällä 1894 löydettiin pesä Pirunvuorella ka- nervikossa (E. Bergroth). Cypselus apus (L.). Pesii erittäin yleisesti Karkun kir- kossa ja kellotapulissa, sekä sitäpaitsi usein kottaraisille varatuissa pöntöissä, sittenkun nämä ovat jättäneet ne. Myö- häisimpiä muuttolintuja: 19. V. 06 20 10 Pl ITD 28. V.' 09 28: Verl Du 02613 Dryocopus martius L. Verrattain yleinen suurissa havu- metsissä etäämmällä ihmisasunnoista. Picus canus (Gmel.). Harvinainen. Vain muutamia ker- toja nähty (1893 pesä ontossa haavassa Suoniemellä, E. B er g- roth). Dendrocopus major (L.). Omituista kyllä ei iso tikka näy olevan yleinen. Synkemmissä havumetsissä. Dendrocopus minor (L.). Edellistä lajia yleisempi, jos kohta sekin sangen harvinainen. 10. VI. 13 löysimme on- tossa koivussa lähellä maantietä pesän, jossa oli pienet poi- kaset. lynx torguilla L. Hyvin yleinen. Lukuisia pesiä löy- detty kuusen, koivun ja salavan koloissa. Saapuu touko- kuun alkupuolella: 10 146 A. ja K. Hilden, Ornitologisia havaintoja Karkusta. 7. II. 1914. 4. V. 06 60109 103 Nile TON 07 3; Maal0 5... V.v18 8. V. 08 1 Maila Cuculus canorus L. Yleinen. Saapumisaikoja keväällä: 14. V. 02 15.: V.:99 13. V. 12 14. V. 04 20. V. 10 9. V.48 18V 3.07 2. Wi il Falco subbuteo L. Esiintyy verrattain niukasti, mutta pesinee jokunen pariskunta alueella, koskapa yksinäisiä lin- tuja ja pareja silloin tällöin kesä-heinäkuun aikana näyttäytyy. Falco aesalon Tunst. Ei pesine alueella. Huomattu elo- kuun aikana muuttoretkillä. Tinnunculus tinnunculus (L.). Tavataan jokseenkin ylei- sesti viljelysmailla sekä suuremmilla saarilla Rautavedessä (pesii m. m. Papinsaarella). Accipiter nisus (L.). Paikkakunnan yleisin petolintu. Astur palumbarius (L.). Harvinainen synkemmissä, ti- heissä metsissä. Buteo buteo (L.). Jokseenkin harvinainen viljelysmaihin rajoittuvilla metsänlaiteilla. Pandion haliaötus (L.). Useana vuonna (aina vuoteen 1910 saakka) on yksi pariskunta säännöllisesti oleillut Rauta- vedellä, jolloin pesä tavallisesti on löydetty Järventa'an met- sässä. V. 1909 sai yksi linnuista surmansa; se oli hyökän- nyt suuren lahnan kimppuun, mutta ei jaksanut kantaa sitä mukanaan, vaan toi sen rannalle, missä siltä ammuttiin toi- nen siipi poikki (E. Bergroth). 'Asio otus (L.). Kesäisin vain harvoin nähty (tri H.Stähl- berg). Asio accipitrinus (Pall.). S:n kuin edell. laji. Suomailla. Bubo bubo (L.). Ei ole aivan harvinainen kallioisilla metsämailla. Surnia ulula (L.). Esiintyy vaikka harvinaisena paikka- kunnalla (A. Bergroth). Glaucidium passerinum (L.). Harvinainen. Kerran, v. 1908, huomattu pappilan puistossa (E. Bergroth). 7. II. 1914. A. ja K. Hilden, Ornitologisia havaintoja Karkusta. 147 Nyctala tengmalmi (Gm.). = Alueen yleisin pöllölintu. Seka- ja havumetsissä. Columba palumbus L. Hyvin yleinen. Pesii ihmisasun- tojen lähettyvillä kuusikoissa; syyskesällä parvissa viljelys- mailla. — 17. VI. 13 löytämämme pesä oli tehty vanhaan harakanpesään; muuten pesä säännöllisesti vapaasti kuu- sen oksalla. — Koska munamitat eri pesissä näyttävät vaih- televan, mainittakoon ne tässä kahdesta pesästä: 44.2:31.9; 43.2:34.0 mm ja 38.3:30.6; 40.0:30.7 mm. (Vertailun vuoksi mainittakoon mitat Suomen Luurankoisten mukaan 40— 42:29—30 mm.) Columba oenas L. Edellistä paljon harvinaisempi. Nä- kyy suosivan sekametsiä etäämpänä ihmisasumuksista. 14. VI. 13 löysimme (Piispanniemellä) ontossa haavassa pesän, jossa 9 hautoi. Bonasa bonasia (L.). Verrattain yleinen sekametsissä. Tetrao urogallus L. Synkemmissä havumetsissä varsin yleinen. Tetrao tetrix L. Alueen yleisin kanalintu. Lagopus lagopus (L.). Harvoin nähty kesällä. On käy- nyt viime vuosikymmenen kuluessa tuntuvasti harvinaisem- maksi. Perdix perdix (L.). Yleinen viljelysmailla. Useita pesä- löytöjä. [Coturnix coturnix (L.). Nähty Tyrväällä miltei vuosit- tain muutamia eks. (H. Ståhlberg). Grus grus (L.). Ei pesi varmuudella alueella. Muuan torppari tosin väittää löytäneensä eräällä suurella suolla Rautaveden pohjoispuolella parisen vuotta sitten kurjen pe- sän, mutta tietoon ei ole ehdottomasti luottamista. Yleinen muuttoretkillä. Saapumisaikoja keväällä: 26. IV. 09 18351110 20)1nlN. ill Fulica atra L. Pappilan lahdessa löydettiin 1896 pesä sekä nähtiin lintu 1898 pesimisaikaan. Kesällä 1903 huo- mattiin lintu Heinoon aseman luona eräässä purossa (E. Bergroth). (Vrt. myös Suomen Luurankoiset siv. 259.) 148 A. ja K. Hilden, Ornitologisia havaintoja Karkusta. 7. II. 1914. Crex crex (L.). On esiintymiseltään sangen periodinen, mutta pesii alueella vuosittain. Saapuu myöhään keväällä: 2.1: (09 LS Via 11 20. V. 13 Tringoides hypoleucus (L.). Erittäin yleinen sekä Rauta- vedellä että alueen useimmissa pikkujärvissä. Saapumisaikoja: 10. V. 05 18. V. 08 19: MAL 3. V. 06 15. V. 09 21. Vai AN 107 12.:8V2k10 Vals Numenius arcuatus (L.). Verrattain yleinen loivilla, vesi- peräisillä niityillä. Saapuu huhtikuun loppupuolella: 20. Iv. 09 17: IV. 12 IT. WW. 5 Scolopax rusticola L. Muutamia pareja pesii vuosittain Rautaveden suuremmilla saarilla. Syksyisin usein nähty poikueita. Gallinago gallinago (L.). Melkein vuosittain pesii lintu eräällä kostealla niityllä lähellä pappilaa (E. Bergroth). Spatula clypeata (L.). Ei varmuudella pesi alueella. Huomattu muutamia kertoja syyspuolella (A. Bergroth). Mareca penelope (L.). Jokseenkin yleinen ainakin Rauta- vedellä. Anas boschas L. Yleinen sekä Rautavedellä että useissa pikkujärvissä, vieläpä pienissä metsälammissakin. Saapuu säännöllisesti huhtikuun kuluessa: 23. IV. 04 16. IV. 08 18. IV. m 10. IV. 06 13.A1Y, 09 22. TV 2 21. IV. 107 4. IV. 10 0: TVs Anas crecca L. Yleinen alueen vesistöissä. Pesii myös suuremmilla soilla. Clangula glaucion (L.). Hyvin yleinen Rautavedellä sekä suuremmissa metsäjärvissä. Pesinyt säännöllisesti pappilan luona = sille varattuihin pönttöihin. Purettaessa v. 1910 vanhaa riihtä Kosken kartanolla, löydettiin ullakolla kolme pesää. Mergus merganser L. Ei ole yleinen, jos kohta vuosit- tain pesinee Rautavedellä muutama pariskunta (E. Berg- roth). 7. II. 1914. A. ja K. Hildén, Ornitologisia havaintoja Karkusta. 149 Mergus serrator L. Edellistä yleisempi. Poikueita usein nähty elokuussa. Sterna hirundo L. Pesii vuosittain, jos kohta ei erityi- sen lukuisasti luodoilla ja kivisillä saarilla Rautavedessä. Larus canus L. Paikkakunnan yleisin lokki-laji. Larus argentatus Briinn. Harvinainen. Vain kaksi ker- taa olemme sen nähneet, nim. elokuussa 1911 ja 1913. Kum- mallakin kertaa 2 kppl. Larus fuscus L. Vuosittain muutama pariskunta Rauta- vedellä pesivänä. Podiceps cristatus (L.). Yleinen matalissa kaislaisissa lahdelmissa, joissa saattaa löytää useita pesiä vieretysten. Gavia arctica (L.). Verrattain yleinen Rautavedellä. Gavia lumme Gunn. Edellistä yleisempi. Tavataan myös pienempien järvien rannoilla pesivänä. Lisäys. Hajatietoja muutamien seudun ohi kulkevien muuttolintujen esiintymisestä Karkussa. Vanellus vanellus (L.). 13. VIII. 10 ammuttiin yksinäi- nen 3 Rautavedellä (J. Gyllenbere). Totanus glareola (L.) ja Totanus littoreus (L.); lajit olemme säännöllisesti huomanneet syysmuuton aikana. Machetes pugnax (L.). 13. VIII. 10 ammuttiin 9 samalla laukauksella kuin töyhtöhyyppä (J. Gyllenberg). Cygnus cygnus (L.). Säännöllisesti muuttoretkillä. 29. IV. 07 alkaen pysyttäytyi 16 joutsenta kahden viikon aikana pappilan lahdessa. Ensi kerran nähty keväällä: 3. IV. 05 187 1V- 109 165 1V3 11 20/31 /!'OT [Dafila acuta (L.). On ainakin kerran varmuudella am- muttu syksyllä Vammalan luona (H. Stählbere).] Anas guerguedula L. Jokunen eks. säännöllisesti ammuttu syysmuuton aikana (A. Bergroth). Phalacrocorax carbo (L.). Syyskuun puolivälissä 1908 ammuttiin Rautavedellä 2 merimetsoa. (Huomattu Tyrväällä milt'ei joka syksy yksi tai pari eks. Vammaskosken luona, H. Stählberg.) 150 Mötet den 7 mars 1914. Mötet den 7 mars 1914. Till inhemska medlemmar i Sällskapet invaldes stats- geologen fil. mag. V. Tanner (föreslagen af professor J. A. Palmén) och student E. E. E. Lindqvist (föreslagen af amanuens R. Frey). Anhållan om skriftutbyte hade gjorts af Gesell- sehaft der Naturfreundein Stuttgart, Wiirttem- berg, som tillställt Sällskapet sin tidskrift Kosmos, och be- slöt Sällskapet bifalla denna anhällan samt i utbyte gifva sina Acta och Meddelanden. Enligt af skattmästaren afgifven kassarapport ut- visade Sällskapets rörliga kapital en behällning af Fmk 931:78. Framlades 37:de tomen af Sällskapets Acta. Priset fastställdes till 12 mark. Intendenten för de zoologiska samlingarna, doktor B. Poppius, anmälde sig förhindrad att under äterstoden af terminen och en del af instundande hösttermin handhafva vården af samlingarna, och utsåg Sällskapet till vikarie un- der denna tid amanuens K. E. Ehrström. Doktor Harald Lindberg förevisade och öfverläm- nade till Sällskapets zoologiska samlingar rester af bäfver- skallar, bl. a. hela vänstra hälften af en skalle. Resterna hade af student M. Aschan och föredragaren senaste som- mar anträffats i Kuolajärvi socken pä den plats invid kyrko- byn, där tidigare upprepade gänger liknande fynd gjorts. Framlagda fotografier gäfvo en bild af fyndorten. Enligt sägen skulle pä platsen för cirka 200 är sedan funnits ett lappläger, och hade vid gräfningar anträffats ett är 1719 7. III. 1914. Lindberg. — Merikallio. — Montell. 151 prägladt svenskt mynt, hvilket mähända kan anses gifva ett stöd ät denna förmodan. Maisteri E. Merikallio esitti seuraavat uudet tiedot Emberiza rustica'n levenemisestä: 1) 27. V. 1903 3 ja 9 (am- muin d:n) Oulu, Mela-Kivirikossa on aika väärin; 2) 22. V. 1908 3 (ammuin), Kiiminki; 3) 13. VI. 1912 kolme laulavaa dd, Ranua; 4) 1. VI. 1913 laulava &, Puolanka; 5) 2. VI. 1913 laulava G, Suomussalmi; 6) 22. V. 1913 3 (am- muin), Haukipudas. Forstmästare Justus Montell hade insändt följande Floristiska meddelanden. 1. Elymus arenarius L. äterfunnen i Muonio. — För nägra är sedan anmodades jag af dr H. Lindberg att eftersöka Elymus arenarius vid Ylimuonio by, där den i ti- den tagits af prof. Mäklin. Dä nämnda by ligger invid Muonio älf, anställde jag helt naturligt mina efterforsknin- gar pä stränderna af älfven och pä de talrika sandholmarna i densamma, dock utan resultat. Jag antog därför, att före- komsten af Elymus vid Ylimuonio varit blott tillfällig, sä mycket mer som arten finnes uppe vid Kummaeno, en bi- flod till Muonio älf, nära dess utflöde ur Kilpisjaur sjö, där- ifrån den lätt kunnat komma till Ylimuonio med värflo- den (se Meddelanden af Soc. pro Fauna et Flora Fenn. 37, '8.195). Jag blef därför gladt öfverraskad, dä jag senaste som- mar fann Elymus arenarius vid Utkujärvi sjö, där den växer i stort antal och i frodiga exemplar pä en sandstrand vid sjöns nordöstra ända. Detta är utan tvifvel samma lokal, där Mäklin tagit arten, ty nägra gärdar i Ylimuonio by ligga verkligen vid denna sjö, dock flera km frän platsen där Elymus växer. Däraf Mäklins uppgift om fyndorten. 152 Montell. — Lindberg. 7. III. 1914. 2. Antennaria alpina (L.) R. Br. 9 funnen vid Muonio kyrkoby. — Senaste sommar fann jag denna, hos oss tidi- gare blott frän trakten af Kilpisjaur sjö i Lapponia enonte- kiensis kända art vid Muonio kyrkoby pä Yliniemi gärds mark nära stranden af Muonio älf. Endast en liten matta med tre blommande ständ observerades. Att arten inkom- mit frän nordligare trakter och icke är att betrakta som relikt är ju uppenbart, men dä den här kommit till blom- ning och sälunda under en följd af är mäste hafva funnits pä platsen och dä den, tack vare sitt växtsätt och sin stora förmäga att utbreda sig, sannolikt kommer att fortlefva och förökas, torde den, med samma rätt som mänga andra fjäll- växter, kunna räknas till traktens flora. Pä samma ställe finnas äfven Salix lanata L. och S. hastata x lanata, hvilka ej torde hafva iakttagits annorstädes inom Lapponia kemensis. För att törekomma eventuella missförständ i framtiden vill jag nämna, att jag infört Antennaria alpina jämte en hel del andra fjällväxter frän Kilpisjaurtrakten till min ej längt frän det nya fyndstället belägna trädgärd, där den senaste sommar blommade och satte frö, men dä dessa väx- ter införts först hösten 1912, är det utan vidare klart, att de ifrägavarande vilda exemplaren intet ha att göra med de af mig införda. Närmaste fyndort för Antennaria alpina är Kuttanen by i Karesuando socken (Sverige), där den förekommer rätt ymnigt pä en backe. Äfven vid Karesuando kyrkoby finnes den, men pä finska sidan af älfven har jag ej funnit den förrän i närheten af Kilpisjaur. I anledning af meddelandet anförde doktor Harald Lindberg, att han sommaren 1913 iakttagit Elymus are- narius pä stränderna af Kemijärvi, där den förekom i stora mängder. 7. III. 1914. Hult, Bidrag till mossfloran på Pallastunturit. 153 Inlämnades följande, af aflidne docent Ragnar Hult författade uppsats, som blifvit funnen i Geografiska förenin- gens i Finland växtsamling: Bidrag till mossfloran på Pallastunturit. Under en exkursion år 1877 till Pallastunturit, hvarvid vi dröjde på fjällen den 21, 22 och 23 juli, insamlade lektor Hj. Hjelt och jag några mossor, som icke förut voro kän- da från fjällen invid Muonioniska. En och annan var äfven ny för Finlands flora eller för vetenskapen. Såsom ett till- lägg till professor Norrlin s förteckning i Notiser ur Sällsk. pro Fauna et Flora Fenn. förh. meddelar jag därför nedan- stående lilla förteckning. Bestämningarna äro gjorda af professor S. O. Lindberg. Chomiocarpon quadratus (Scop.). — På fuktiga bergväg- gar 1 Rihmakurus granregion med frukt. Radula complanata (L.) Dum. — Pä klippor i Pyhäku- rus öfre björkregion. Chandonanthus setiformis (Ehrh.). — Allmän pä stenrö- sen i alla regioner. Martinellia subalpina (Nees.). — I öfre björkregionen i Laukkukuru. M. undulata (L.) B. Gr. — I granregionen i Rihmakuru. Jungermania inflata Huds. — I björkregionen i Pyhä- kuru & och ©. J. ventricosa Dicks. — Pä väta bergafsatser i Rihma- kurus granregion. J. Kunzei Hüben. f. major. — Tillsammans med före- gäende. Nardia intricata Lindb. — Pä väta klippor i öfversta delen af björkregionen i Pyhäkuru 5 och med frukt. Cesia condensata (Ängstr.). — Pyhäkuru, björkregionen, sparsamt inblandad bland Jungermania inflata. C. concinnata (Lightf.) B. Gr. — Pä klippor i Rihma- kurus eranregion. 154 Hult, Bidrag till mossfloran på Pallastunturit. 7. III. 1914. Oligotrichum incurvum (Huds.). — I öfre björkregionen i Pyhäkuru fruktbärande med kvarsittande mössor. Schistophyllum osmundioides (Sw.) La Pyl. — I berg- springor i Rihmakurus granregion med gamla frukter. Astrophyllum punctatum (L.). — I Rihmakurus granre- glon med <-blommor. A. pseudopunctatum (B. S.). — I Rihmakurus granregion med lockbärande och öppna frukter. A. cuspidatum (L., Neck.). — Pä jordbetäckta klippaf- satser i Rihmakurus granregion med g-blommor. A. hymenophylloides (Hiben.). — Bergspringor i Rihma- kurus granregion. Meesea trichoides (L.) Spruce var. minor Schimp. — Pä våta klippor i Rihmakurus granregion med mössbärande frukter. Conostomum tetragonum (Vill.). — I öfre björkregionen pä Pyhäkero med mössbärande frukter. Pohlia commutata (Schimp.). — På fuktiga klippor i Pyhäkurus björkregion fruktbärande med lock och mössor. P. annotina (L.). — I Laukkukurus björkregion 3 och med unga, knappt fullvuxna frukter. P. cucullata Schwaegr. — Pä väta klippor i Pyhäkurus björkregion med unga frukter. P. cruda (L.). — I bergspringor i Rihmakurus gran- region. Leersia procera (Bruch). — Pä klippor i Pyhäkurus björk- region med outvecklade och fjolärsfrukter. L. brevicollis (Bruch). — På klippor i Pyhäkurus björk- region med mössbärande och fjolärsfrukter. Dicranum congestum Brid. — 1 öfversta björkregionen pä Laukkukero. En afvikande form i Rihmakurus gran- region. D. spurium Hedw. — Pä tallmo nedanför Laukkukero. D. angustum Lindb. — Nedanför Keimiötunturi med unga frukter den 2 juli 1867 (Norrlin), i Universitetets her- barium under namnet D. palustre Brid. 7. III. 1914. Hult, Bidrag till mossfloran pä Pallastunturit. 155 D. Starkei W. M. — 1 bergskrefvor i Rihmakurus gran- region fruktbärande med lock och mössor. D. fulvellum (Dicks.) Sm. — Pä bart grus pä toppen af Taivalkero i fjällregionen med unga frukter. Dicranoweissia crispula (Hedw.). — I bergskrefvor i Rih- makurus granregion med öppen frukt; äfven en liten, lysan- de gul form. Blindia acuta (Huds.) Br. eur. — I bergskrefvor i Rih- makurus granregion med mössbärande och öppna frukter. Grimmia hypnoides (L.). — Allmän pä stenrösen i björk- och fjällregionerna. Andrea obovata Thed. — På klippor i öfversta björk- regionen pä Pyhäkero med frukter i alla utvecklingsstadier. Amblystegium exannulatum (Br. eur.) De N. — Flerstä- des i bäckarna inom skogsregionerna. I Pyhäkurus björk- region anträffades i en bäck en utdragen, länggrenig form med nedtill nakna grenar och mycket smala, raka blad samt långa, flagellartade nyskott (var. flagellare m.). A. badium (Hartm.). — På våta klippor i Rihmakurus granregion riklig och ovanligt vacker. A. cochlearifolium (Vent.) Lindb. var. planiusculum Lindb. — På stenar i bäcken i öfversta delen af Laukkukurus björk- region. A. ochraceum (Turn.). — 1 bäckarne allmän och af be- tydligt växlande habitus. A. Richardsoni Mitt. — I Rihmakuru fruktbärande med mössor, växande tillsammans med A. badium. Lesguereuxia filamentosa (Dicks.). — Pä klippor i Pyhä- kurus björkregion med <-blommor. Hylocomium triguetrum (L.) Br. eur. — I granskog i Rihmakuru. Isopterygium nitidum (Wahlenb.). — I bergspringor i Rihmakurus granregion fruktbärande med mössor. 156 Räsänen, Keräilymatkasta Pohjois-Pohjanmaalla. 7. III. 1914. Esitettiin maisteri V eli Räsäsen Seuralle jättämä Kertomus keräilymatkasta Pohjois-Pohjanmaalla kesällä 1912, josta annetaan seuraavat tiedot: Keväällä 1912 sain Seuralta sata Smk stipendiksi tar- koituksella kerätä Simosta ja sen lähipitäjistä samana ke- sänä hyönteisiä, etupäässä muurahaisia, sekä kasveja. Ke- räilyjäni olen pääasiallisesti tehnyt Simojokisuulla, mutta kesällä 1912 retkeilin pitkin Simojokivartta ylös Pudasjär- velle, josta taas laskeusin Iijokivartta takaisin lähtöpaik- kaani. Tuolla sisämaaretkelläni tein havaintoja, etupäässä suomuurahaisista. Ennen parista paikasta Simosta löytä- määni muurahaista Formica uralensis'ta Russky tapasin mat- kani varrella olevilta soilta 6 eri pesää, joista 4 oli Simon, 2 Pudasjärven pitäjässä. Parveilu oli retkeni kestäessä (hei- näkuun puolivälissä) paraillaan, joten sain myös sukumuu- rahaisia talteen otetuksi. Näinkin useista pesälöydöistä voi jo päättää tämän muurahaisen kuuluvan varsinaisiin eläi- miimme, eikä satunnaisiin käypäläisiin. Jos kohta se Rus- skyn mukaan elääkin erilaisilla olinpaikoilla Itä-Venäjällä ja Aasiassa (M. Pyccxkif, Mypaspu Poccin 1906), niin kuu- luu se meillä tyypillisiin rahkasuomuurahaisiin. Paitsi tätä sain varsinaisiksi suomuurahaisiksi Pohjois-Pohjanmaalla to- distetuksi Formica pressilabris’en ja F. gagates'en. Nämä kolme muurahaista eivät pesi Pohjois-Pohjanmaalla muualla kuin rahkasoilla, ja molemmat viimemainitut ovat meillä aika yleisiä. Eräältä pieneltä suolta Simojokivarrelta Pekkalan talon luota löysin pienen Leptothorax acervorum v. obscura'n Emery pesän, jonka muurahaisen pitäisi olla uusi maallemme. Pro- fessori J. R. Sahlberg'in toimesta kävi tämä, samoinkuin F. uralensis'kin, tutkija Emery'n nähtävillä. — Kolme kilo- metriä Simojokisuulta, Kunnurainen nimisestä saaresta löy- sin kannosta Formica suecica'n Adlerz pesän. Tämä on myös uusi maallemme. Nämä sekä muut, yhteensä 21 eri muura- «NIT 11914: Räsänen. — Häyren. 157 haista Pohjois-Pohjanmaalta, olen jättänyt Seuran kokoel- miin. Paitsi muurahaisia olen näihin kokoelmiin jättänyt ret- kieni saaliista vasta Callichroma moschata'n Simosta, Taba- nus lapponicus'en ja T. tarandi'n Pudasjärveltä. Kokoelmis- tani voin vielä luovuttaa hyvän joukon hyönteisiä samoilta seuduin. /scnodaemus sabuleti'n löytö Kemin Ajossaaresta lienee tämän hyönteisen pohjoisin löytö. Joka kahdeskym- menes löytämistäni useista sadoista kappaleista oli macro- ptera-muoto. Från magister Ernst Häyren inlämnades följande meddelande: Einige Flechtenfunde aus Finland. 1. Aspicilia leprosescens Sandst. Riigens Flechtenflora p. 131 (Verh. d. Bot. Ver. d. Provinz Brandenburg 45, 1904). — Diese Art ist auf den baumlosen Meeresfelsen bei Tvär- minne, Kirchspiel Ekenäs, im westlichen Nyland, ziemlich häufig. Sie tritt bisweilen in recht grossen Kolonien aut, hat aber ziemlich selten Apothezien. Noch seltener sind die Sporen; Pyknokonidien sind noch nicht in der Gegend gefunden worden. Sechs Sporen: Länge 17—24 u, Breite 9—20 u. Der Thallus ist sehr charakteristisch. — Diese Art wurde früher auf drei Fundstätten auf Rügen und auf der Insel Sylt an der Nordsee-Küste Schleswigs gefunden. Ferner auch in Norwegen, N-Bergenhus Amt, Lekanger auf der Insel Statlandet, an Steinen im Flutgebiete (norwegisch ,Fjaeren*), leg. J. J. Havaas am 7. August 1904, Lich. exs. Norv. N:o 418, sub Aspicilia gibbosa (Ach.) Kbr. var. maritima, im Jahre 1911 verteilt. Sandstede, der meine Vermutung über die Identität dieser Form bestätigt hat, schreibt betreffs der Tvärminne- Exemplare u. a.: „Die Flechte von Rügen ist zwar mehr 158 Häyrén, Einige Flechtenfunde aus Finland. 7. 111.914 leprös, die von der Insel Sylt ist Ihrer Flechte ähnlicher, aber alle sicher ein und dasselbe*. 2. Caloplaca cerinella (Nyl.) Malme. — Diese Art wur- de von Herrn Doktor Gust. O. Malme in einer Probe von Rinodina pyrina (Ach.) Arn. entdeckt, die ich ihm zur Bestimmung zugesandt hatte. Sie war auf Populus tremula mit der erwähnten Rinodina-Art vergesellschaftet und in Åggelby im Kirchspiel Helsinge in Nylandia, Süd-Finland, im Oktober 1912 eingesammelt worden. 3. Caloplaca subgranulosa (Wain.). Placodium subgra- nulosum Wain: Lich. Sib. mer. p. 13, Wain. Lich. Cauc. p. 295. — Diese Flechte ist am Meeressaume in Tvärminne ziemlich häufig. Sie kommt hier auf den höchsten Partien der baumlosen Felsen vor und ist immer an die Sitzplätze der Vögel gebunden; je unzugänglicher und daher lebhaf- ter von Vögeln besucht der Felsen ist, desto schöner ist gewöhnlich die Flechte ausgebildet. Stellenweise dominiert sie auf grösseren Flecken, bleibt aber immer steril. De- term. Wainio. In den Sammlungen der Universität zu Helsingfors liegt von dieser Art ein Exemplar aus Finland vor, das von E. Nylander auf der Insel Hogland, Nylandia, gesammelt worden ist. Es kommt mit C. murorum auf demselben Stein- stück vor. 4. Parmelia farinacea Bitter, in Hedwigia 1901. — Als der erste in Finland hat G. Läng im Herbarium der Uni- versität zu Helsingfors einige der Bitter’schen Aypogym- nia-Arten erkannt und die hierher gehörenden Exemplare geordnet. Diese Exx. sind neulich von Linkola aufgezählt worden, der ausserdem eigene Beobachtungen und Fundorte mitteilt (diese Meddelanden, p. 131 u. folg.). Hierzu möchte ich noch folgende Fundorte für P. farinacea fügen: Nylandia: Tenala, in der Nähe der Eisenbahnstation Lappvik, st cp auf Pinus silvestris, 1912 und 1913; Ekenäs, Tvärminne Syndalen und Björkskär, auf Pinus silvestris, 1912; Karis, unweit der Eisenbahnstation, auf Pinus silvestris, 1914; Helsinge Äggelby, auf Juniperus communis im Fichtenwalde, 7.1 TIL. 1914: Häyrén. — Backman. 159 auf freistehender Betula verrucosa, auf dem Zaune eines of- fenen Feldes, 1912 und 1913; Nurmijärvi, Nummela Sana- torium, auf Pinus silvestris und alter Betula verrucosa (selten auch fertil), 1914. — Ostrobothnia borealis: Eisenbahnstation Kempele, auf Pinus silvestris, 1912. 5. Ramalina capitata (Ach.) Nyl. Pyr.-Or. p. 5. — Kommt in Satakunta, Luvia Säbbskär, in der Nähe des Mee- res vor. Sie wächst hier aut dem Winde ausgesetzten Stei- nen und ist stellenweise ziemlich reichlich und bisweilen mit R. polymorpha Ach. u. a. vergesellschaftet. Die Vege- tation ist näher beschrieben in Acta Soc. pro F. et Fl. Fenngu32,,N:o1dy p. 12153 Näch'sN ylander,. Rees Ramiupi 51, ist diese Form u. a. auch in Schweden und Norwegen gefunden worden. 6. Rinodina demissa (Flörke) Arn. — Diese Art ist auf den Meeresfelsen bei Tvärminne ziemlich häufig und wurde auch am Salzwasserufer des Festlandes bei Skogby in den inneren Schären derselben Gegend gefunden. Sie kommt vorzugsweise, mit anderen Arten vergesellschaftet, auf den Sitzplätzen der Vögel vor. Sie wurde gütigst von Herrn Doktor Gust. O. Malme bestimmt. Forstmästaren, magister A. L. Backman lämnade föl- jande Floristiska meddelanden från Kuusamo. På Sällskapets aprilmöte 1909 redogjorde jag för den botaniska resa jag sommaren förut gjort i Kuusamo. All- denstund jag hade för afsikt att under en ny resa förfull- ständiga mina floristiska anteckningar, lämnades vid detta tillfälle ej något meddelande om de af mig gjorda växtfyn- den. Dä jag dock numera knappast blir i tillfälle att göra en ny botanisk resa till trakten, lämnas här i korthet upp- gift öfver de mest anmärkningsvärda fynden. Framdeles har jag för afsikt att mera ingäende redogöra för resulta- ten af mina undersökningar rörande floran i Kuusamo. 160 Backman, Floristiska meddelanden från Kuusamo. 7. III. 1914. Efterföljande uppgifter gälla hufvudsakligen Oulankajoki- dalen. Cystopteris fragilis (L.) *Baenitzii Dörfler. Denna art anträffades af mig första gängen 1902 ien klippdal vid Juu- ma. För vinnande af kännedom om dess utbredning in- samlade jag C. fragilis coll. från de flesta lokaler där jag iakttog densamma. Det visade sig nämligen i naturen omöj- liot att ätskilja de tvenne formerna frän hvarandra. Led- samt nog ägde endast hälften af det insamlade materialet mogna sporer, hvadan sälunda endast för denna del en sä- ker mikroskopisk bestämning var möjlig. Denna gaf vid handen, att C. eu-fragilis och C. Baenitzii uppträda ungefär lika allmänt. Den senare insamlades, förutom pä berg nedan- för Ahvenperä vid Kitkajoki, pä fyra särskilda ställen vid Ou- lanka frän Savilampi uppät. Pä ett ställe förekom den till- sammans med C. eu-fragilis. C. Baenitzii har jag äfven in- samlat i Kirjavalaks i KI. Aspidium Robertianum antecknades för särskilda berg vid Oulanka nära Kuolajärvi sockengräns. Woodsia glabella är t. a. pä berg frän Kiutaköngäs till Sarvisuvanto. Anträffades äfven pä Ahvenperänkallio vid Kitkajoki samt vid Savina ett par km frän utloppet i Sa- vilampi. Pteris agvilina ymnig i skogskanten nära stranden af udden strax nedanför Taivalkoski i Oulanka. Potamogeton lucens anträffades i Porolampi, en utvidg- ning af Savina. Carex rostrata X vesicaria. Denna säkert mycket säll- synta bastard växte sparsamt jämte föräldrarna pä en vät äng vid Alaisetlammit, en utvidgning af Kitkajoki. Calypso bulbosa. Oulanka, bergafsats vid Aventojokis utlopp samt Ahvenperänkallio vid Kitkajoki. Epipactis rubiginosa anträffade jag i knopp i början af juli i en dalgäng strax ofvanför Kiutaköngäs. Den 19 au- gusti insamlade fil. mag. Widar Brenner exemplar af samma art i Hautaniitynvuoma vid Juuma. Arten torde ti- digare frän Finland vara känd endast frän Ol och On. 7. II. 1914. Backman. — Sahlberg. | 161 Salix aurita. En mängd smä buskar växte vid en liten bäck i granskog pä östra sluttningen af Palotunturi vid Niemelä (Savina) i Kuolajärvi. — För de talrika insamlade Salix-bastarderna skall jag i annat sammanhang redogöra. Silene Tatarica är allmän pä sandfälten vid Oulanka frän Paanajärvi 30 km uppför ältven. Arenaria ciliata. Oulanka, berg '/, km nedanför Sarvi- suvanto; Savina, grusbackar tvä och tre km frän utloppet. Draba hirta. Flerstädes vid Kitkajoki; flerstädes vid Oulanka mellan Kiutaköngäs och Sarvisuvanto; Savina, berg ett par km frän utloppet. Ribes rubrum och Prunus padus äro allmänna utmed Oulanka frän Paana- järvi till Ahola; ej heller annorstädes i norra Kuusamo säll- synta. — Ribes nigrum har jag ej anträffat. Dryas octopetala. Oulanka, berg vid Kiutaköngäs, Tai- valkoski samt nedanom och ofvanom Savilampi; Savina, berg halfvägs till Viksijärvi från utloppet. Fragaria vesca. Oulanka, vid Kiutaköngäs, Taivalkoski samt c. 3 km uppåt från Savilampi. Potentilla nivea. Oulanka, Taivalkoski; berg nedanom Savilampi samt vid Sarvisuvanto. Är bland de sällsyntaste af Kuusamo-rariteterna. Viola rupestris anträffades sparsamt jämte var. glaber- rima vid Taivalkoski. Tidigare ej känd frän Kuusamo. Arnica alpina. Kitkajoki, Ahvenperänkallio; berg vid Taivalkoski, nedanom och ofvanom Savilampi samt vid Sarvi- suvanto. Professor J. Sahlberg föredrog: Microlepidopterologiska forskningar och studier i Finland. De s. k. smäfjärilarna, Microlepidoptera, hafva i den skandinaviska Norden jämförelsevis sent ädragit sig särskild 11 162 Sahlberg, Microlepidopterologiska forskningar. 7. III. 1914. uppmärksamhet. Under det flere faunistiska arbeten kort efter Linnés tid utgäfvos öfver Nordens Coleoptera, He- miptera, Orthoptera, Diptera och vissa familjer af Hymeno- ptera, förblef lepidopterfaunan under flera decennier obear- betad. Endast Lapplands hithörande former upptogos och beskrefvos i Zetterstedts är 1840 utkomna arbete ,In- secta lapponica". I andra europeiska länder, t. ex. i Tysk- land och England, hade fjärilarna redan i början af 1800- talet med ifver blifvit studerade. Härom bära viktiga och omfattande arbeten öfver säväl Macro- som Microlepidoptera tydligt vittne, bl. a. Hübners och Herrich-Schäffers utmärkta planschverk. Dessa arbeten väckte intresse för ifrågavarande insekter öfverallt i Europa, äfven hos oss i Finland. Den för sina storartade donationer äfven till vårt universitet kända mecenaten, packhusinspektor Lars Ca- loander i Äbo, grundlade sälunda i början af 1800-talet en vacker fjärilsamling, äfven innehällande Microlepidoptera, hvilken han dels genom insamlingar i Äbo-trakten, dels ge- nom köp och byte förökade. Hans systerson, Martin af Tengström, besökte ofta säsom späd gosse sin morbror „Lasse“ och fick beskåda och beundra hans samling samt fattade redan dä lifligt intresse för dessa luftens bevingade innevänare, ät hvilkas studium han med sä stor framgäng senare ägnade sina krafter. Af professor C. R. Sahlbergs elever och yngre medhjälpare under den tid, universitetet fanns i Åbo, ägnade sig Alexander von Nordmann särskildt ät Lepidoptera och skall hafva skaffat sig en sär- deles vacker fjärilsamling, hvilken dock vid Åbo brand blef lägornas rof. Är 1838 blef M. af Tengström student, och sedan han flyttat till Helsingfors, började han med ifver ägna sig ät naturalhistoriska studier samt valde till specialitet smä- fjärilarna. Härvid fick han en synnerligen begäfvad och if- rig studiekamrat, William Nylander, född likasom han själf år 1821, det år då Societas pro Fauna et Flora Fen- nica stiftades. Dessa tvenne unga män intresserade sig sär- skildt för de allra minsta fjärilar, hvilka då ännu här i Nor- 7. III. 1914. — Sahlberg, Microlepidopterologiska forskningar. 163 den voro alldeles försummade. De gjorde i början gemen- samma exkursioner i trakten af Helsingfors, där Teng- ströms fader blifvit professor i naturalhistoria, men ut- sträckte sedan sina forskningar till andra delar af landet. Uppmuntrade och understödda af Soc. pro F. et FI. Fennica, genomströfvade de, enhvar pä sitt häll, olika omräden af fosterlandet: Äland, Karelen, Tavastland och Österbotten, och ätervände alltid med rikt byte särskildt af Microlepi- doptera. Är 1843 blef Tengström af redan nämnda säll- skap utsedd till dess intendent för Lepidoptera, och säsom sädan började han med stor ifver bestämma det finska ma- terialet af smäfjärilar, hvilket blifvit hopbragdt, utom af ho- nom själf och Nylander, af L.Caloander, C.R.Sahl- berg, A. Pippingsköld, Fr. Hellström, O. Hjelt m. fl. uti flera provinser, frän Äland ända upp till Lapp- markerna. De intressanta upptäckter, som därvid gjordes, gafvo Tengström anledning att träda i skriftlig förbin- delse med tyska lepidopterologer, särskildt tidens främsta kännare af smäfjärilarna, professor P. C. Zeller. Redan är 1847 skref denne till Tengström: , Es freut mich, dass in fernem Norden zwei Entomologen auftreten, von denen sich etwas wesentliches fär die Förderung der Lepido- pterologie erwarten lässt. Darum will ich nach Kräften thun, was Sie in Ihren Leistungen fördern kann, und es wird mich freuen, wenn ich recht oft von Ihnen in Anspruch ge- nommen werde, da ich darin die sicherste Biirgschaft fiir die Fortschritte zu dem bezeichneten Ziele zu erkennen glaube“. Tengström var ock ej trög att begagna sig af denna sä vänligt erbjudna hjälp. Kort härefter började Tengström sin publicistiska verksamhet och utarbetade med biträde at W. Nylander sitt för kännedomen om Nordens Microlepidoptera sä vik- tiga arbete: ,Bidrag till kännedom om Finlands fjärilfauna*, hvilket tillsammans med några faunistiska uppsatser af W. Nylander, M. von Wright och C. Lundahl gaf So- cietas pro F. et. FI. Fenn. anledning att päbörja utgifvan- det af skriftserien Notiser ur Sällskapets pro Fauna et Flora 164 Sahlberg, Microlepidopterologiska forskningar. 7. III. 1914. fennica förhandlingar, hvars första häften offentliggjordes af Finska Vetenskaps-Societeten såsom bihang till dess Acta. Arbetet, som utan något företal eller någon inledning går rakt på saken, börjande med Halias prasinana, innehål- ler en uppräkning af alla inom Finland då funna Microlepi- doptera jämte lokaluppgifter samt beskrifningar på 40 nya arter, hvaraf några uppgjorda af W. Nylander. Det väckte mycken uppmärksamhet inom den lepidopterologiska världen och blef emottaget med stort bifall. Emellertid blef Tengström för en tid afbruten i sin vetenskapliga verksamhet. Af ekonomiska skäl tvangs han att söka sig lefvebröd, studerade medicin och sökte prak- tisk läkarebefattning, sedan han dock först gjort en sjöresa kring jorden, hvarvid Nord-Amerika och Java besöktes. På denna resa var Tengström i tillfälle att sammanträffa med sin vän och lärare Zeller i Glogau och kunde äfven tillsammans med honom göra några exkursioner, hvilka voro synnerligen lärorika. Vid beskrifning af dessa kunde Teng- ström råka i verklig extas, och ofta hördes han försäkra, att han då på några timmar i Zellers sällskap lärde sig mera än på egen hand under flera år. Emellertid lämnade Tengströms läkarebefattning honom under flera år ej ro att på allvar sysselsätta sig med sina fjärilar. Han kom därvid naturligtvis äfven att för- summa all korrespondens med sina entomologiska vänner, hvilka till slut började frukta, att han nu vore helt och hållet förlorad för vetenskapen. Sålunda skref t. ex. Zel- ler till Nylander: ,Wird der arme Freund doch nicht einen Riickfall zu erleiden gehabt haben, der ihn an ento- mologischer Beschäftigung hindert. Ich zerbrach mir ueber die Ursache vielfach den Kopf*, o.s. v., orolig öfver att icke få svar pä sina bref. Äfven skall Nylander hafva yttrat till den nya professorn i naturalhistoria A. von Nordmann: „Ni skall få se, att om Tengström en gång börjar sin bana säsom praktisk läkare, sä skall han kasta all naturalhistoria i skräpkammaren“. 7. III. 1914. — Sahlberg, Microlepidopterologiska forskningar. . 165 Men den, som dock icke misströstade om Tengströms framtida entomologiska verksamhet, var just nyssnämnde Nordmann. Under sin länga vistelse i utlandet och pä sina talrika resor hade han bibehällit intresset för sitt ung- domsstudium och började efter äterkomsten till fädernes- landet med ifver insamla fjärilar vid Helsingfors, tillsam- mans med sin son Artur. Hans önskan var att ästadkom- ma en faunistisk förteckning öfver alla Finlands fjärilar. Han insåg väl ock, att den ende, som kunde hjälpa honom häri, var just Tengström. Från år 1852, då Tengström vistades såsom läkare i Kexholm, började Nordmann be- storma honom med bref rörande denna sak, och det dröjde ej länge, innan Tengström med ny hänförelse upptog sina lepidopterologiska forskningar. Hans ekonomiska ställ- ning hade ock förbättrats, bl. a. genom giftermål, så att han kunde offra något på vinnande af ett nödvändigt bibliotek och förökning af sin privata fjärilsamling samt företaga längre forskningsresor. Han började ock, upplifvad af min- net af sitt sammanträffande med Z eller, att uppföda Micro- lepidoptera från ägg och larver och blef snart åter veten- skapsmannen, som följde med sin tid. Nu erbjöd han sig äfven att bestämma de fjärilar, som af särskilda exkurren- ter samlades i Finland, och snart gick den ena remissen efter den andra från Helsingfors till honom i Kexholm. Sålunda var han, ehuru frånvarande, åter i verkligheten in- tendent för den finska fjärilsamlingen. Då svårigheter mötte vid bestämningen af några arter, t. ex. till följd af att be- höflig litteratur saknades, sändes sådana till specialister i ut- landet, bl. a. till Zeller i Glogau, Staudingeri Dresden, Erschoff i Petersburg och v. Nolcken i Östersjöpro- vinserna. Därigenom fick såväl vår finska samling vid Uni- versitetet som Tengströms egen ett högt vetenskap- ligt värde. Sin publicistiska verksamhet på entomologins fält åter- upptog Tengström år 1859, då han i 4:de häftet af Not. F. et FI. Fennica, utan tvifvel på uppmaning af sin vän Wil- 166 Sahlberg, Microlepidopterologiska forskningar. 7. III. 1914. liam Nylander'), utgaf tvenne till omfånget små, men innehållsrika afhandlingar: Geometridec, Crambide et Pyralide Faunae fennicae samt , Anmärkningar och tillägg till Fin- lands smäfjärilfauna“. Sina exkursionsresor utsträckte Tengström till Olo- netska guvernementet ända förbi Petrosavodsk. Här i ryska Karelens vidsträckta ödemarker, på myrar, i skogar och yppiga lundar, där vegetationen på milslånga sträckor fått stå oberörd af odlarens ingrepp, fann Tengström en syn- nerligen rik och intressant fjärilfauna, en blandning af Nor- dens och Söderns former tillsammans med ett osteuropeiskt element. Med ett mycket rikt byte och nyväckt intresse för sin vetenskap återkom han städse från sina resor, hvilka väsentligen förkofrade hans samling och förökade hans by- tesmaterial. Här fick Tengström äfven en mycket ifrig medarbetare, apotekaren, sedermera forstmästaren och stats- rådet Alexander Giinther, hvilken såsom bekant un- der en lång följd af år lämnat rika och mångsidiga bidrag till kännedomen om Olonets-Karelens fauna och flora. Det lifliga intresse Tengström visade för hvarje fö- retag, som afsåg utredandet af vår insektfauna, har lämnat angenäma minnen hos mången yngre naturforskare, hvilken likasom undertecknad haft lyckan sammanträffa med ho- nom. Då fråga var om någon exkursionsresa inom vårt 1) I bref från Paris skrifver denne bl. a.: ,I alla fall är jag dig oändligt förbunden, om du torkat bort onödigt klassiskt smink. Att dra fram något för att sätta ett ämne i rörelse, voilä tout. Ske miss- tag och fel, rättar jag dem sä godt jag kan vid första tillfälle utan att för mycket skämmas öfver att ha misstagit mig, det är ju mensk- ligt. Sä med Additamentum till myrorna och Apes. Enligt min äsigt går uppriktighet och noggrannhet i det faktiska framför allt. Men stan- nar man och petar man vid hvarje smäsak i alla dessa oändliga smä- heter, kommer man aldrig framät. Jag tänker säledes allt säsom förr: bättre nägot än intet, hellre detta än att uppskjuta för en möjlig full- ändning till en oviss framtid, en fulländning, som alltid är relativ, oftast omöjlig. Därför tänker jag, att du broder Mons ocksä gör illa däri, om du ej rycker fram med hvad du nu har att tillägga och rätta till dina Fjärilar*. 7. III. 1914. Sahlberg, Microlepidopterologiska forskningar. 167 område, höll sig Tengström alltid framme med sina upp- muntringsbref samt maningar att icke glömma fjärilarna, och man försökte alltid att äfven ägna uppmärksamhet åt dem vid sidan af sina specialforskningar samt därvid föl- ja de råd och anvisningar, som man fått af denna erfarna lepidopterolog. Efter professor Nordmanns död började Teng- ström fullfölja den af Nordmann framkastade planen att utarbeta en fullständig förteckning öfver Finlands fjäri- lar. Härvid hade han ett synnerligen nitiskt och omsorgs- fullt biträde af zoologiska museets nya amanuens, J. A. Palmén, som samtidigt började uppställa den finska fjä- rilsamlingen, och såsom resultat af arbetet utkom år 1869 i 10:de häftet af Not. F. et Fl. Fenn. förh. Catalogus Lepi- dopterorum faunae fennicae praecursorius. En följd af denna publikation var, att mänga unga samlare började ägna upp- märksamhet ät fjärilarna, och frän skilda delar af värt na- turhistoriska område medfördes äfven en mängd Microlepi- doptera, hvilka Tengström fortfarande alltid hade god- heten att bestämma. I 14:de häftet af Sällskapets Notiser kunde han ock publicera en uppsats, "Nykomlingar för finska fjärilfaunan“, där icke få Microlepidoptera anföras såsom för faunan nya. Af de personer, som under närmaste tid därefter rik- tade den finska småfjärilfaunan och den inhemska samlingen, vill jag nämna endast K. Ehnberg, numera forstmästare, hvilken under sin studietid gjorde exkursionsresor med un- — derstöd af S. pro F. et FI. Fenn., hufvudsakligast i lepido- pterologiskt syfte, samt äfven uppställde den finska samlin- gen af Microlepidoptera. Under de sista ären af sitt lif förlorade Tengström sina ögons skärpa, hvarför han såg sig tvungen att lämna sitt älsklingsstudium. För att likväl kunna bestämma de hos oss insamlade smäfjärilarna var det min ästundan, sedan jag blifvit an- ställd säsom e. o. professor och fätt mig anförtrodd när- maste omsorgen om Universitetets entomologiska museum, 168 Sahlberg, Microlepidopterologiska forskningar. 7. III. 1914 . att till museum förskaffa en rik samling säkert bestämda palearktiska småfjärilar. Med prefektens bifall inköptes där- för under en längre tid nästan årligen från specialister i ut- landet, särskildt dr Staudinger, exemplar af fjärilarter, hufvudsakligast af sådana, som förmodades kunna förekomma hos oss, och medels jämförelse med dessa kunde flera ny- komlingar till faunan identifieras, ehuru på en lång tid ingen hade inträngt i ett djupare studium af dessa insek- ter. Detta förhållande fortfor till slutet af 1880-talet, då Enzio Reuter började sina grundliga, med så stor ifver och framgång bedrifna studier af microlepidopterfaunan i sydvästra Finland. Under några somrars exkursioner i Par- gas och närgränsande socknar samt på Åland lyckades han finna ett oväntadt stort antal Microlepidoptera samt rikta vår fauna med flera tiotal nya arter. Särdeles rikt utbyte lämnade honom ekskogarna, där i synnerhet talrika arter Nepticula, Lithocolletis, Elachista och andra fjärilvärldens pygmeer anträffades. E. Reuter fick snart medhjälpare vid insamlandet af Lepidoptera, och delvis med understöd af S. F. et FI. Fenn. företogo bl. a. dävarande studenter J. Montell, J. E. Aro och K. Ehnberg resor i skilda delar af landet hufvudsak- ligast för insamling af fjärilar, hvarjämte flera andra sam- lare, bl. a. mag. H. Federley, dr R. Fabritius och hans son G. Fabritius samt apotekar J. Sucksdorff, till granskning insände flera intressanta smäfjärilar, som de fun- nit dels i södra, dels i mellersta Finland. Äfven frän den högre Norden medfördes t. ex. af Kola-expeditionen ett värde- fullt bidrag till samlingarnas förökning. Under ett par vintrar, dä herr Reuter säsom docent förordnades att under mina utrikesresor handhafva förestän- daretjänsten vid entomologiska museum, företog han sig att änyo kritiskt granska den finska samlingen af Microlepido- ptera, rättade felaktioheter i bestämningarna och förökade betydligt samlingen med egna fynd. En synnerligen värde- full tillväxt vann museum genom Tengströms samling, hvilken af Universitetet blef inlöst efter ägarens död. 7. III. 1914. — Sahlberg, Microlepidopterologiska forskningar. 169 Under mer än ett ärtionde hade säledes herr Reuter vetenskaplig vård om den finska samlingen. För att. vinna säkerhet vid bestämmandet af kritiska former sände han ofta sådana för granskning till tidens främsta specialister, såsom dr Rebeli Wien, dr Stainton och sir Hampson i London samt lord Walsingham i Thetford, England, hvilket naturligtvis i hög grad förökade samlingens värde i vetenskapligt afseende. I 29:de häftet af Meddelanden af Soc. Faun. et FI. Fenn. började Reuter publicera resultatet af sina forskningar angående våra Microlepidoptera. Under titeln „Für die finlän- dische Fauna neue Schmetterlinge“ redogör han pä ett ut- förligt och kritiskt sätt för de nya fynd af till en början Pyralide och Tortricide, som på senare tid blifvit gjorda i Finland. Bland dessa finnas några, hvilka, såsom i upp- satsen visas, i djurgeografiskt afseende äro af stor vikt. Angående det största flertalet af de nyupptäckta småfjäri- larna, hvilka höra till den omfångsrika familjen Tineide, hafva närmare uppgifter ännu ej blifvit publicerade, men de äro helt säkert af icke mindre intresse. År 1891 utkom i Sverige den för kännedomen om Skan- dinaviens och Finlands macrolepidopterfauna så viktiga hand- boken , Nordens fjärilar" af Chr. Aurivillius. Såsom na- turligt var, väckte denna i hög grad intresse för studiet äfven af Finlands fjärilfauna, hvilket ännu mera förökades, sedan J. E. Aro på finska språket sammanskrifvit en be- arbetning af densamma, särskildt behandlande Finlands fau- na, hvilken utkom under titeln ,Suomen Perhoset* år 1900. Vi hade nu en lämplig handbok öfver våra storfjärilar, och sedan denna tid hafva talrika unga män, äfven bland skol- ungdomen, slagit sig på insamling och studium af våra fjä- rilar samt anlagt privatsamlingar, hvilka i väsentlig mån bidragit till en fullständigare kännedom om vår fauna. Sär- skildt förtjänar nämnas stud. Thorwald Grönblom, som förvärfvat sig en grundlig kännedom om våra Macro- lepidoptera och riktat faunan med flera nya arter. Såsom bevis på det intresse Aros arbete tillvann sig kan äfven 170 Sahlberg, Microlepidopterologiska forskningar. 7. III. 1914. nämnas, att 2 upplagor redan äro i det närmaste utsålda i bokhandeln, och den tredje upplagan förberedes. För den möda, som herr Aro nedlagt på att åstadkomma denna handbok, måste hvarje vän af naturforskning i vårt land känna stor tacksamhet. Men sämre är förhållandet med studiet af våra små- fjärilar, för hvilka dock enskilda samlare hysa stort intresse. Ingen handbok öfver de nordiska småfjärilarna finnes att tillgå. Heinemanns utmärkta lepidopterfauna, "Die Schmet- terlinge Deutschlands und der Schweiz, II, Die Kleinschmet- terlinge*, som utkom 1877, och hvari de flesta åtminstone i södra och mellersta Finland förekommande småfjärilarna finnas beskrifna, har under decennier varit nästan den enda användbara handbok vid bestämmandet äfven af våra små- fjärilar. Detta arbete är dock numera ytterst svåråtkom- ligt och synnerligen dyrt. Rörande de skandinaviska for- merna hafva vi att tillgå endast Zetterstedts förut- nämnda, redan föråldrade „Insecta lapponica”, som upptager blott i Lappmarkerna funna arter, äfvensom några af Wal- lengren publicerade öfversikter af smärre grupper bland Microlepidoptera. Behofvet af en tidsenlig handbok öfver fäderneslandets Microlepidoptera har därför under en följd af år varit all- mänt kändt, såväl här som i Sverige. ,Om vi dock öfver Nordens fjärilar hade en handbok dylik som Heinemanns“, yttrade redan Tengström. Utsikten att få bristen fylld har emellertid varit ganska ringa, alltsedan E. Reuters vetenskapliga studier tagit en annan riktning; ingen spe- cialist finnes heller för närvarande i Sverige. Likväl höra småfjärilarna till de insekter, hvilka ofta spela en stor roll i naturens hushållning och genom sitt lefnadssätt och sina angrepp på lefvande växter väcka uppmärksamhet, ja stund- om uppträda som verkliga skadedjur. Om sådant inträf- far hos oss och angriparen kommer i en naturforskares hand, har denne stor svårighet att få reda uppå, hvilken fjäril här uppträdt, då ingen handbok står till buds. Det återstår oftast intet annat än att sända exemplaret till en- Mötet den 4 april 1914. 171 tomologiska museum för att genom jämförelse med sam- lingen eller uppexaminering med där förefintliga, sällsynta deskriptiva arbeten bestämmas. Det var därför med stor fröjd jag erfor, att en af Säll- skapets medlemmar, doktor Alfred Poppius, föresatt sig att utarbeta en faunistisk handbok öfver våra Microlepi- doptera. Redan tidigare har denne gjort sig känd genom tvenne afhandlingar öfver Finlands mätarefjärilar: ,, Finlands Dendrometrider*, införd i Acta Soc. F. et FI. Fenn. III, och , Finlands Phytometrider“, Acta VII, af hvilka den förra ut- gifvits och godkänts såsom disputation för licentiatgrad. Likaså har han utgifvit skolfaunor öfver fåglar samt öfver våra dag- och svärmarefjärilar. Sedan han tagit afsked från sin skollärartjänst i Åbo, flyttade han till Helsingfors och har här under flera års tid med rastlös ifver fullföljt sin plan. Han har satt sig in i den nyare litteraturen och med tillhjälp af de finska och palearktiska, väl ordnade och säkert be- stämda samlingarna å vårt museum, hvilka med nöje ställts till hans förfogande, sammanskrifvit ett kortfattadt arbete öfver alla våra småfjärilar. Detta arbete, hvars första del förelegat i manuskript redan för ett par år sedan, synes mig genom sin anslutning till Heinemanns förutnämnda och Spulers nyss utkomna handböcker samt sin praktiska anordning fylla ett af Finlands lepidopterologer djupt kändt behof; och det skall säkert blifva till stor nytta äfven för fjärilforskare i andra nordiska länder. Jag är öfvertygad om, att denna handbok skall väcka till nytt lif studiet af de intres- santa insekter den behandlar, och hoppas, att arbetet sä snart som möjligt skall blifva tryckt och kunna sättas i den kunskapstörstande ungdomens hand. Mötet den 4 april 1914. Till inhemska medlemmar i Sällskapet invaldes studen ter V. A. Pesola (föreslagen af professor F. Elfving) och J. Wahlberg (föreslagen af professor E. E. Sundvik). 172 Mötet den 4 april 1914. Anhällan om skriftutbyte hade inkommit från H m- nep. Pycckoe O6wmectBo AKKJAIHMaTH3anin DXKu- BOTHBIXb H PacreHiä, Moskva, och beslöt Sällskapet bi- falla denna anhällan samt i utbyte gifva sina Acta och Med- delanden. Enligt af skattmästaren afgifven kassarapport ut- visade Sällskapets rörliga kapital en behällning af Fmk 602: 91. Till publikation anmäldes: Ernst Häyren, Uber die Landvegetation und Flora der Meeresfelsen von Tvärminne. Ein Beitrag zur Erfor- schung der Bedeutung des Meeres fiir die Landpflanzen. K. Linkola, Lisätietoja Kuopion pitäjän kasvistosta, I Putkilokasvit, II Sammalet. Föredrogs en af forstmästaren, magister A. L. Back- man inlämnad berättelse öfver af honom sommaren 1913 med understöd af Sällskapet utförda torfmarksundersöknin- gar i Aure revier, hufvudsakligen i nordvästra delen af Kuru socken. Esitettiin maisteri K. J. Valle'n kertomus hyönteistie- teellisestä stipendimatkasta kesällä 1910 Kuhmoniemen pitä- jässä ja läheisillä seuduilla. Ensi sijassa tutkittiin perhosia. Muutamia merkittäviä löytöjä tehtiin. Uusia alueelle Ob (Aron ,Suomen perhosien“ ja Yliopiston kokoelmain mu- kaan) olivat seuraavat eteläiset perhoset: Agrotis obscura, A. rubi, Mamestra tincta, Cidaria truncata ab. perfuscata ja C. lugubrata. Maakunnalle uusi pohjoinen muoto oli Anaitis paludata ab. sororiata. Museon kokoelmissa ei myöskään ollut Kajaanin seudusta seuraavia perhosia: Agrotis c-nigrum, Charaeas graminis var. brunnea, Hadena adusta, H. adusta var. septentrionalis ja H. basilinea. Mikrolepidoptereista oli- vat Kajaanin seudulle uusia: Myelois tetricella, Tortrix gro- iana, Conchylis flammeolana ja C. dubitana. Muista hyön- Mötet den 4 april 1914. 173 teisistä mainittakoot elateridi Corymbites aeruginosus, jota ei sitä ennen tunnettu Suomen valtiolliselta alueelta, sekä seudulle uusi trichopteri Molanna angustata var. albicans. Kaikista kokoamistani lajeista on jätetty Seuran kokoelmiin kappaleita. Lisäksi kerättiin joukko kasveja, joista myös merkittävimmät on jätetty kokoelmiin. Sitäpaitsi tehtiin Kuhmoniemellä kasvifenologisia havaintoja, jotka liitettiin apteekkari Adlerin samanlaisiin tiedonantoihin. Efter ansökan och pä förslag af Bestyrelsen beslöt Säll- skapet tilldela nedannämnda personer följande reseun- derstöd för sommaren 1914: magister A. L. Backman 300 mark för anställande af ett biträde och bestridandet af andra direkta kostnader vid torfmosseundersökningar i mellersta Österbotten; student C. Finnilä 200 mark för studium af fägelfau- nan i Kuolajärvi; student Th. Grönblom 300 mark för en undersök- ning af insektlifvet pä sandstränderna pä Karelska näset; | magister M. E. Huumonen 400 mark för studium af lundvegetationen i södra Tavastland; magister Rolf Palmgren 300 mark för iakttagelser rörande det högre djur- och växtlifvet ä de i Finska vikens östra del belägna öarna. student V. A. Pesola 300 mark för en undersökning rörande kalkens betydelse för vegetationen itrakterna norr om Ladoga. Anslogs en summa af ända till 250 mark för komplet- tering af sådana Sällskapet tillhöriga tidskriftsserier, hvilka icke finnas i andra bibliotek i hufvudstaden. Framlades 38:de tomen af Sällskapets Acta Priset fastställdes till 10 mark. Uti en till Sällskapet riktad skrifvelse anmälde profes- sor J. Sahlberg, att han pä grund af en inom Bestyrel- sen uppkommen meningsskiljaktighet angäende tryckning af 174 Ehrström. — Lindberg. 4. IV. 1914. en af annan person till publikation inlämnad afhandling an- sett sig böra ur Sällskapet utträda. I anledning af denna professor Sahlbergs ätgärd delgafs mötet de vid Besty- relsens sammanträden förda protokollen och de i ärendet tillkomna handlingarna. Amanuens K. E. Ehrström förevisade en brun färg- varietet af Picus martius, af herr Snellman tillvaratagen pä Äland. Doktor Harald Lindberg lämnade följande med- delande: ,Elymus arenarius anträffades senaste sommar af mig under en ängbätsfärd pä Kemijärvi sjö. Den växte i stor ymnighet pä en längre sträcka pä östra stranden af Luuk- sinsalmi sund i södra delen af sjön, hvars yta är belägen 147 m ö.h. Inom vårt område växer Elymus allmänt längs alla hafskuster, vid Ladoga och Suvanto sjöar i östra Fin- land, vid Pyhäjärvi i Satakunta samt vid Kilpisjärvi och Muonio i västligaste Lappmarken. Fyndet vid Kemijärvi är sålunda af ett stort växtgeografiskt intresse. De platser, till hvilka arten tidigast invandrat, äro tydligen de, hvilka äro belägna innerst i landet. Från dessa har den sedan vandrat ned mot kusterna allteftersom landet höjt sig. På samma ställe vid Kemijärvi som Elymus växte Silene Tatarica, hvilken tidigare är känd från Oulanka i Kuusamo, från Sodankylä och Pelkosenniemi i Sodankylä socken samt från Kemi. Fyndorten vid Kemijärvi förbinder de nordliga och ostliga fyndplatserna med den vid Kemi. Arten är som kändt utprägladt ostlig och hör till den grupp af ostliga in- vandrare, som redan under ett mycket tidigt skede af vårt lands utveckling nått våra trakter." 4. IV. 1914. Montell, Förslag till naturskyddsområde vid Kilpisjaur. 175 Forstmästare Justus Montell hade insändt följande Förslag till naturskyddsområde vid Kilpisjaur. Till Societas pro Fauna et Flora Fennica. Då Sällskapet torde upptagit på sitt program äfven frå- gan om naturskydd, vill jag fästa Sällskapets uppmärksam- het på en trakt, som kanske mer än andra vore i behof af skydd mot vidare åverkan från människans sida, nämligen trakten kring Kilpisjaur. Det förefaller ju nära nog otroligt, att ,, kulturen" redan hunnit sträcka sitt fördärfbringande inflytande ända upp till dessa aflägsna trakter, men, såsom i det följande skall visas, är detta verkligen fallet och dess värre i så hög grad, att traktens egenartade flora är på väg att helt och hållet för- störas. Då detta förstörelseverk under nu rådande förhäl- landen därtill går så snabbt, att flera intressanta växtsam- hällen hunnit ödeläggas redan under den korta tid af blott tre år, under hvilken jag varit i tillfälle att följa med ut- vecklingens gång, vore det utan tvifvel skäl, att vissa delar af denna intressanta trakt med dess i vårt land enastående rika fjällflora skulle skyddas för vidare sköfling. För ett antal år tillbaka byggdes på kronans bekostnad en ödestuga invid vägen mellan Kilpisjaur och Skibotten i Norge. Stugan, som ursprungligen uppfördes invid Siilas- vuoma mosse ett par kilometer från Kilpisjaur, flyttades för några år sedan till sjöns nordvästra strand, nedanför fjället Saana, hvarjämte den från ödestuga förvandlades till året om bebodd fjällstuga. Ett försök att på stället grundlägga ett kronoskogstorp lyckades jag i tid afvärja. Under den korta tid stugan varit bebodd har den när- maste omgifningen, tidigare ett af de yppigaste ställena vid sjön, redan hunnit så totalt förändra karaktär, att det nu- mera knappast är möjligt att ens ana sig till, huru rik och yppig vegetationen tidigare varit. Stugan, som består af tvenne rum, bebos af en gammal gumma, till hvars åliggande 176 Montell, Förslag till naturskyddsområde vid Kilpisjaur. 4. IV. 1914. hör att hålla rummen varma för de resande, mest frakt- karlar — och smugglare —, som färdas till och från Skibot- ten. Här förbrukas därför årligen stora mängder ved, hvil- ken naturligtvis tages så nära stugan som möjligt, med den påföljd att den ena björkdungen efter den andra nedhugges. Redan äro stora sträckor kalhuggna. Till det snabba förö- dandet af björkskogen ha några ripfångare, enligt hvad det påstås norrmän från Lyngen-trakten, hvilka af ställets inne- hafvarinna under flera vintrar olofligen hysts, dessutom verksamt bidragit. De ha vid utgillrandet af sina snaror nedhuggit hundratals björkar, hvilka sedan fått ligga kvar och ruttna. Vid mitt första besök här uppe, sommaren 1910, frap- perades jag af den frodiga vegetationen vid en fjällbäck helt nära fjällstugan. Höga, vackra björkar och i deras skugga en busk- och örtvegetation, som i yppighet och art- rikedom kunde täfla med den bördigaste åländska löfäng. Nu är denna härlighet ett minne blott. Björkarna ha ned- huggits, och den yppiga flora, som för sin trefnad behöfde björkarnas skugga, har tvinat bort. Sommaren 1912 kommo endast några få arter till blomning, och om några år har den yppiga björkfloran helt och hållet gifvit vika för en torftig risvegetation. Och så kommer det att gå i dalgång efter dalgång, till dess Saanas hela västsluttning förvandlats till den ödsliga, fjällhedliknande rismark, som så mången- städes i fjällen vittnar om människans framfart. Och när det en gång kommit därhän, finnes föga hopp att den sköf- lade björkskogen skall ersättas af en ny, ty fjällbjörken tyckes nästan helt och hållet sakna förmågan att efter ned- huggning föryngra sig genom rot- och stubbskott, och de genom frö tilläfventyrs uppkommande plantorna ha ringa utsikt att stå sig i kampen med Empetrum och andra här- diga risväxter på de för den starka insolationen blottställda sluttningarna. Men icke endast Saanas sluttningar hotas af fjällstugans inbyggare. Redan kastas lystna blickar öfver till fjället Malla, som reser sig på andra sidan af Siilaslahti, Kilpis- 4. IV. 1914. Montell, Förslag till naturskyddsomräde vid Kilpisjaur. 177 jaurs nordvästra vik, och endast den omständigheten, att stugans innehafvare sakna dragrenar, har tills vidare räddat den vackra björkskogen vid foten af detta fjäll och den synnerligen artrika floran därstädes. Länge torde det dock ej dröja, innan denna björkskog får dela Saanaskogens öde, ifall ej tillräckligt effektivt hinder ställes i vägen för sköf- lingen. Det hör visserligen till saken, att länsmannen årligen af forstmästaren i revieret skall anhålla om anvisning, hvar ved får huggas till de under länsmannens uppsikt stående öde- och fjällstugorna, men erfarenheten har visat, att den möjlighet till kontroll öfver huggningen, som sålunda är forstmästaren gifven, endast är illusorisk, ity att hans före- skrifter fullständigt negligeras af vederbörande. Då de skyl- diga, ifall rättegång väcktes, i bästa fall blefve dömda till några marks böter, men i de flesta fall helt säkert blefve frikända, står forstmästaren faktiskt maktlös mot detta ofog, äfven om han verkligen intresserar sig för saken, hvilket långtifrån alltid torde kunna förutsättas vara fallet. Den åverkan, till hvilken fjällstugans inbyggare göra sig skyldiga, är emellertid ej den enda fara, som hotar flo- ran här uppe. Äfven lapparna och deras renhjordar åstad- komma ärligen stor förödelse. Öfverallt i fjällen kring Kilpis- jaur skönjas spåren af deras framfart. Stora sträckor, som tidigare varit beväxta med björkskog, äro nu fullkomligt kalhuggna och förvandlade till fjällhed; och den rika örtve- getationen är i mången dalgång ohjälpligen förstörd eller i bästa fall ersatt genom från fjällen nedvandrade arter. Så- som ett synnerligen typiskt exempel må nämnas högplatån mellan fjällen Saana och Jehkatsch, hvilken tidigare, åt- minstone till stor del, varit beväxt med björk, men numera är alldeles kalhuggen. Floran på högplatån är nu öfver- vägande hedartad; blott på stränderna af de bäckar, som genomkorsa densamma, frodas här och där en tämligen yppig örtvegetation, till alldeles öfvervägande del bestående af arter, som tillhöra den alpina regionen. Blott på några få ställen kvarlefva spår af den forna subalpina floran. 12 178 Montell, Förslag till naturskyddsområde vid Kilpisjaur. 4. IV. 1914. Af det ofvan anförda torde med all önskvärd tydlighet framgå, att den nuvarande floran i fjällen kring Kilpisjaur helt och hållet kommer att förändra karaktär, ifall den läm- nas åt sitt öde. Då denna trakt emellertid är den enda i vårt land, där en rikligare fjällflora existerar, och dä genom en lycklig slump ett litet omräde, och därtill ett synnerligan vackert sädant, nämligen fjället Mallas ost- och sydsluttningar, und- gätt förödelsen, fär jag föreslä att Sällskapet, ju förr dess bättre, ville utverka fullständig fridlysning för fjället Malla i dess helhet eller ätminstone för dess öst- och sydslutt- ningar med nedanför liggande lågland. För att ge ytterligare stöd för mitt förslag vill jag i korthet beskrifva trakten i fråga och dess flora. Fjället Malla sträcker sig längs norra stranden af Kilpis- jaur från Siilaslahti i öster till Koltalahti i väster. Det be- står af flera skilda toppar: Kittimalla, med ett om Staubbach i Berner Oberland påminnande vattenfall, Pikkumalla, Siilas- malla o. s. v., af hvilka Siilasmalla, som är den högsta, när 745m öfver hafvet. Sistnämnda topp, den intressantaste af fjällets toppar, stupar brant ned i Siilaslahti. Denna brant, som består af flera afsatser ofvanför hvarandra, är syn- nerligen rik pä sällsynta växter; likasä den dalgäng, som skiljer toppen frän Pikkumalla. Pä detta, endast nägra fä hektar mätande omräde finnes största delen af Kilpis- jaurtraktens flora sammanträngd som i en botanisk trädgärd. Jordmänen och läget äro här de bästa möjliga. Berggrun- den bestär till öfvervägande del af lätt förvittrande skiffrar och dolomit, af hvilka bergartade block och flisor finnas kringspridda öfverallt i dalen, bildande vid fjällets fot mäk- tiga gruslager. Tack vare den ostliga expositionen kvar- ligger snön i bergskrefvorna pä denna sida af fjället långt in pä eller stundom hela sommaren. Marken häller sig däri- genom fuktig, hvilket naturligtvis äfven bidrager till vege- tationens frodighet. Dä det ej är min afsikt att här lämna en fullständig förteckning öfver traktens växter, inskränker jag mig till att 4. IV. 1914. Montell, Förslag till naturskyddsomräde vid Kilpisjaur. 179 uppräkna de mest typiska arterna på de skilda ståndorterna och de största sällsyntheterna. I den ofvan nämnda dalgången, som genomflytes af en liten bäck, hvars vatten kommer från snödrifvorna uppe på fjällets högsta afsats, finnas alla olika typer af fjällfloran representerade, från björkregionen med dess buskar och höga örter ända till Ranunculus glacialis-regionen högst uppe vid snödrifvorna. I dalens björkregion förekomma Kilpisjaurtraktens alla Salix-arter jämte ett flertal hybrider. De små fjällvidena gå här nästan ända ned till sjöstranden. Örtvegetationen utmärker sig genom stor yppighet och rike- dom på arter: Melandrium lapponicum, Rumex arifolius, Myo- sotis silvatica, Draba hirta, Saxifraga aizoides och cernua, Tha- lictrum alpinum, Epilobium lactiflorum m. fl. Epilobium-arter, flera Hieracia och ett otal andra växter förekomma här i stor ymnighet. Högre upp i dalen vidtar en typisk Dryas- vegetation med en massa hos oss sällsynta arter, säsom Cam- panula uniflora, Pedicularis hirsuta, Wahlbergella apetala, Alsine stricta, Rhododendron lapponicum, Carex rupestris och misandra m. fl., och högst uppe pä af smältvatten genom- dränkta ställen Ranunculus glacialis, nivalis och pygmaeus, Cardamine bellidifolia, Saxifraga rivularis och nivalis var. tenuis, flera delvis rätt egendomliga Cerastia, nägra Ta- raxaca etc. Pä fjällbranten gär den alpina floran, med Dryas i spet- sen, ända ned till stranden. Här finnas i massa Antennaria alpina, Campanula rotundifolia var. lapponica, Trisetum sub- spicatum, Poa caesia, Silene acaulis, Saxifraga oppositifolia, Erigeron uniflorus, ätskilliga Hieracia o. s. v. Bland rarite- ter pä branten mä nämnas Arnica alpina (nägra fä exemplar), Gentiana tenella, Erigeron unalaschkensis, Alsine rubella, Cam- panula uniflora, Draba fladnizensis, Woodsia glabella. Uppe pä brantens öfversta afsats, som är rätt bred och delvis försumpad, finnas bl. a. Aira alpina, Luzula Wahlen- bergii, Saxifraga stellaris och dess var. comosa, S. cernua var. ramosa, Cassiope tetragona. 180 Montell, Förslag till naturskyddsområde vid Kilpisjaur. 4. IV. 1914. Öfverst på fjällets topp är vegetationen hedartad och består af de för denna ståndort karaktäristiska arterna. Fjällets sydsluttning, som, i motsats till den ofvan be- skrifna ostsluttningen, är ganska vidsträckt, kan visserligen ej mäta sig med denna, hvarken hvad florans rikedom på arter eller dess yppighet beträffar, men äfven här finnas: synnerligen vackra växtsamhällen af olika typ och många vid Kilpisjaur sällsynta arter, ja till och med sådana, som åt- minstone jag ej funnit annorstädes i trakten. Bland säll- synta arter på fjällsluttningarna må här nämnas Crypto- gramme crispa, Aspidium Lonchitis, Alchimilla alpina, Mulge- dium alpinum, Veronica saxatilis och nägra ej annorstädes funna Hieracium-arter. Om själfva fjället pä denna sida sälunda erbjuder jäm- förelsevis litet af intresse, är läglandet nedanför detsamma i stället sä mycket mera anmärkningsvärdt. Terrängen här är mycket omväxlande: myrmarker, mossar, kärr, smä sjöar, fjällbäckar, dels med, dels utan buskvegetation pä stränderna, källdrag, klippartier och björkskog. Tack vare denna rike- dom pä olika ständorter är floran mycket varierande. Mänga arter, som annorstädes i trakten äro sällsynta eller helt och hället saknas, förekomma här rätt ymnigt, däribland mänga sydligare arter, som jag ej funnit annorstädes här uppe. Nämnas mä blott Carex ustulata, C. parallela, Gymnadenia albida, Saxifraga aizoides var. purpurea, Ribes glabellum, samt bland sydligare arter Geum rivale, Valeriana officinalis, An- gelica silvestris (hufvudformen!), Orchis maculata, Carex flava och Prunus padus. Inalles har jag inom hela det föreslagna omrädet funnit 21 kärlkryptogamer och 217 fanerogamer, förutom en stor mängd Hieracia, bland hvilka ätskilliga förut obeskrifna ar- ter, några Taraxacum-former och något tiotal andra ännu ej närmare granskade kritiska arter. Dessutom torde ännu, ätminstone pä läglandet nedanför Malla, där jag exkurrerat jämförelsevis litet, finnas ätskilliga arter, som jag ej ännu lyckats upptäcka. Sävidt jag kunnat finna är fjället Malla med omgifning det växtrikaste af fjällen kring Kilpisjaur och 4. IV. 1914. Montell, Förslag till naturskyddsomräde vid Kilpisjaur. 181 sålunda antagligen äfven i hela Finland, hvarför det, i synner- het då man tar i betraktande att en stor del af de sällsynta arterna här förekomma ymnigt, utan tvifvel vore väl värdt att bevaras för framtiden. Hvad sedan ägande- resp. nyttjanderätten till området beträffar, så tillhör den obestridligen helt och hållet kronan. Lapparna ha visserligen här, liksom öfverallt på kronans fjäll, tillstånd att beta sina renar, men då detta tillstånd tid efter annan skall förnyas, finnes ingenting som hindrar: att ett eller annat område, då så synes nödigt, helt och hållet fridlyses. Och hvad nu ifrågavarande område beträffar, så är detta alls icke behöfligt för de i trakten nomadiserande fåtaliga lapparna. Att dessa icke förty, ifall de uppagiteras, komme att göra invändningar mot fridlysningen, och att de till en början, trots förbudet, skulle släppa sina renar in på det skyddade området, är högst sannolikt, men någon större förödelse från deras sida torde knappast vara att befara. I ingen händelse behöfver frågan om ett skyddadt område här uppe förfalla på grund af lapparnas eventuella motstånd. Frågan om bevakningen kunde lämpligast ordnas sä- lunda, att vakten samtidigt vore vakt i fjällstugan och skötte de åligganden, som tillkomma denne. Härigenom blefve be- vakningskostnaderna reducerade till ett minimum och skulle på samma gång en viss garanti ernås för att husbehofsaf- verkningen för framtiden kunde ordnas på ett tillfredsstäl- lande sätt. Naturligtvis borde vakten, liksom öfriga skogs- vakter, underlyda forststyrelsen. Till sist vill jag ännu påpeka, att ett i många afseenden likartadt skyddsområde, som det nu ifrågavarande, för några år sedan afskilts i Sverige, nämligen en del af fjället Nuolja vid Abiskojokk turiststation invid Torne träsk. Dock tyckas skyddsåtgärderna på Nuolja endast vara riktade mot herrar botanister och turister, då däremot lapparna med sina renar och getter(!) få fritt tillträde. Muonio den 20 mars 1914. Förslaget hänsköts till Bestyrelsen i och för förbere- dande behandling. 182 Linkola, Kasvikeräysretkistä Kuopion pitäjässä. 4. IV. 1914. Maisteri K. Linkola esitti seuraavan Kertomuksen kasvikeräysretkistä Kuopion pitäjässä kesällä v. 1909. Saavuin Kuopioon kesäkuun 4 p:nä yhdessä ylioppilas, nyk. maisteri Matti E. Huumosen kanssa, joka sittem- min oli toverinani useimmilla retkillä kesä- ja heinäkuussa. Aluksi retkeillmme kaupungin lähimmässä ympäristössä, ke- räillen etupäässä sammalia ja jäkäliä. Kesän edistyessä ulot- tuivat retket kauvemmaksi ja tulivat lopulta laajan pitäjän enimmät kylät käydyiksi. Alueita, jotka valitettavasti jäivät näkemättä, olivat Sotkanniemen, Ritisenlahden, Ritoniemen, Roikansaaren, Litmaniemen, Riistaveden (suureksi osaksi), Kasurilan ja Hirvilahden tienoot. Kahden viimeksi mainitun kylän alueilla ovat kuitenkin muut kasvikeräilijät ahkerasti liikkuneet. — Kuopiosta matkustin 21 p:nä elokuuta. Niin tarkoin tutkitulla alueella, kuin Kuopion pitäjä on, olivat maakunnalle uudet putkilokasvilöydöt verrattain har- vat. Näitä olivat Carex capillaris (jonka maisteri O. A. F. Lönnbohm jo v. 1906 on löytänyt, vaikkei löytö ole tul- lut tunnetuksi), C. flava < Oederi, C. Buxbaumii, Salix au- rita < phylicifolia, S. cinerea X nigricans ja S. nigricans X phylicifolia sekä suurempi määrä ruderateja ja puolirudera- teja, joista mainittakoon Rumex stenophyllos (löydetty jo kesällä 1906), Delphinium consolida, Thalictrum angustifo- lium, Nasturtium silvestre, Androsaces septentrionale, Cuscuta europea (v. 1906), Veronica opaca y. m. Lisäksi eräitä Ta- raxacum- ja Hieracium-lajeja. Kasveja, jotka eivät ole uusia Sb:lle, mutta joita tie- tääkseni ei varemmin ole Kuopion pitäjässä tavattu, olivat (osa jo v. 1905 ja 1906 löytämiäni): Polystichum thelypteris Carex tenuiflora Lycopodium inundatum Juncus conglomeratus Selaginella selaginoides Betula nana < verrucosa Cinna pendula 3 > X odorata Rhynchospora alba Arenaria serpyllifolia 4. IV. 1914. Linkola, Kasvikeräysretkistä Kuopion pitäjässä. 183 Drosera longifolia < rotundi- Lycopus europeus folia Mulgedium sibiricum näiden lisäksi useita ruderateja ja muutamia Hieracium- lajeja. Jätän nyt samalla painettavaksi luettelon retkeilyilläni saaduista huomattavammista lisistä Kuopion putkilokasvis- ton tuntemiseen: , Lisätietoja Kuopion pitäjän kasvistosta, I Putkilokasvit (Plante vasculares)“. Sammalia oli Kuopiosta varemmin vain mitättömässä määrässä keräilty. Niille omistin siitä syystä melkoista huo- miota. Kerätty aineisto, josta maksasammalet on määrän- nyt toht. H. Buch, rahkasammalet toht. H. Lindberg ja lehtisammalet toht. V. F. Brotherus ja maist. H. Ranc- ken, sisältää noin 250 lajia, niistä maakunnalle uusia 75:n paikkeilla. Luettelon löydöistäni jätän painettavaksi: „Lisä- tietoja Kuopion pitäjän kasvistosta, II Sammalet (Bryo- phyta)“. Jäkäliä oli keräyksistäni ainakin toinen puoli. Suurin osa kokoelmista on vielä määräämättä. Aikoinaan toivon saavani julkisuuteen luettelon löytämistäni lisistä G. Län g’in „Lichenes Savoniae borealis“-julkaisuun. Seuran kokoelmiin olen jättänyt kesän 1909 keräyk- sistä: putkilokasveja noin 600 arkkia, sammalia yli 450 näy- tettä, jäkäliä toistaiseksi vain pienen määrän. Varsinaisen retkeilyalueeni ulkopuolelle tein kerran ret- ken, käyden yhdessä opettaja J. Pekkarisen ja ylioppi- las M. E. Huumosen kanssa 6 ja 7 p:nä heinäk. Nilsiässä Pisanvuorella. Retken löydöistä ansainnevat mainitsemista Onoclea struthopteris Viola umbrosa Milium effusum V. mirabilis Actaea spicata Circaea alpina Vicia silvatica Galium triflorum Tilia cordata (pieniä puita) Viburnum opulus, kaikki kivikkoisesta purovarsilehdosta Pisanvuoren juuritse juoksevan Pisanpuron varreita, ja Phleum alpinum Leontodon hispidus (1 eks.) 184 Linkola, Kasvitietoja Jyväskylästä. 4. IV. 1914. mainitun lehdon läheiseltä niityltä. Tien varressa Lastukos- kelle palattaessa kasvoi Aegopodium podagraria erään mö- kin luona puoliruderatina ja Galium boreale muutamalla aholla; samoin aholla Lastukoskella Filago montana. Sammalista mainitsen Sphagnum quinquefarium’in ja Bar- tramia norvegica'n Pisanvuorelta. Maisteri K. Linkola ilmoitti edelleen painettavaksi: Kasvitietoja Jyväskylästä. Jyväskylän kaupungin ja sitä ympäröivän maaseurakun- nan putkilokasvistosta ovat tietoja julaisseet toht. V. F. Brotherus (Anteckningar till Norra Tavastlands Fiora, Notiser ur Sällsk. pro Fauna et Flora Fennica förhandlin- gar, ny serie 10 häftet, 1871—74) retkeilyiltään v. 1869 ja toht. E. A. Wainio (Havainnoita Itä-Hämeen kasvistosta, Meddelanden af Soc. pro Fauna et Flora Fennica, 3 häftet, 1878) retkiltään eteläosissa pitäjää v. 1874. Molemmat omis- tivat Jyväskylän kasviston tutkimiselle vain lyhemmän ajan. Myöhemmin on A. W. Gadolin (Reminiscenser frän Ta- vastland, Strödda uppsatser utgifna af bot.-zool. föreningen „Primula“, p. 45—60, Åbo 1887) julaissut yksityisiä kasvi- löytöjään Jokelan pappilan luota, Lohikoskelta, Kanavuo- relta, Jääskilästä ja Vuoritsalosta (, Vuorisalo*). Muutamia yksityisiä tietoja kasvilajien esiintymisestä seudulla on edel- leen saatavissa joistakuista kasvinäytteistä, joita muutamilta keräilijöiltä on saatu Yliopiston kokoelmiin. Osa näistä on jo ilmoitettuna Hj. Hjelt'in Conspectus Florae Fennicae- teoksen eri osissa. Kasvistoa Jyväskylässä, samoinkuin koko siinä kasvitie- teellisessä maakunnassa, Tb:ssa, jonka eteläisimpiä osia Jy- väskylä on, voi vielä pitää hyvin vaillinaisesti tunnettuna. Otaksuen sentähden pienempiäkin lisätietoja tältä alueelta tervetulleiksi, olen laatinut luettelon edellisessä mainittuja kirjallisia lähteitä täydentävistä lisistä, joita kesinä 1912 ja 4, 1V. 1914. Linkola, Kasvitietoja Jyväskylästä. 185 1913 Jyväskylän Kesäyliopiston palveluksessa seudulla oles- kellessani olin tilaisuudessa lyhyillä retkillä etupäässä kau- pungin lähimmässä ympäristössä (vain Haapakoskella ja Vuo- ritsalossa etempänä) huomaamaan. Useat löydöistä ovat teh- tyjä yhteisillä retkillä toht. J. I. Liron ja leht. K. H. Häll- ström'in kanssa. Heidän omat yksityiset löytönsä, joista olen saanut tiedon, mainitaan seuraavassa erikoisesti heidän nimellään. Muutamia muiltakin henkilöiltä saamiani lisätie- toja olen liittänyt luetteloon. Uusia lajeja Tb-alueelle on luettelossa mainittujen kas- vien joukossa kirjallisuustietojen mukaan 24 (muutamia niistä lienee viime vuosina annettu Tb:stä Yliopiston kokoelmiin): Avena elatior Euphorbia esula Bromus inermis Aegopodium podagraria Poa compressa Heracleum sphondylium *sibi- Carex vulpina ricum Silene dichotoma Convolvulus sepium Cerastium arvense Nepeta glechoma Arenaria serpyllifolia Dracocephalus thymiflorus Sinapis arvensis Plantago media Thlaspi alpestre Galium mollugo Potentilla intermedia Carduus crispus - Goldbachii Centaurea scabiosa Melilotus officinalis Picris hieracioides, Vicia sativa *angustifolia sitäpaitsi suuri määrä Hieracium-lajeja. Luetelluista lajeista ovat todennäköisesti kaikki muut, paitsi Poa compressa (Tourujoella) ja Aegopodium ja mahdol- lisesti Arenaria serpyllifolia, Vicia sativa *angustifolia ja Cen- taurea scabiosa ilmestyneet seudulle Brotheruksen ja Wainion retkeilyjen jälkeen. Mitä kolmeen viimeksi mai- nittuun tulee, kasvaa Arenaria serpyllifolia siksi kultivoidulla paikalla (kylvöniittytörmällä yhdessä Lychnis alba'n, Berteroa incana'n, Myosotis arenaria'n, Dracocephalus thymiflorus'en y. m. kanssa), että otaksun kernaimmin sen aivan verekseksi tulokkaaksi; Centaurea scabiosa’kaan ei ainakaan nykyisillä paikoillaan ole kaukaa aikaa kasvanut. 186 Linkola, Kasvitietoja Jyväskylästä. ' 4. IV. 1914 Muita kasveja, jotka alussa mainituista kirjallisuustie- doista päättäen ovat seudulle ilmestyneet tai käyneet ilmei- sesti paljoa yleisemmiksi 1870-luvun jälkeen, ovat ainakin: Helodea canadensis Trifolinm hybridum Alopecurus pratensis Centaurea jacea Bromus secalinus „ phrygia Dactylis glomerata Tanacetum vulgare Barbarea stricta Achillea ptarmica Turritis glabra Matricaria discoidea Ansainnee mainita, että edellisessä lueteltujen lähteiden Jyväskylän Tourujoelta (= Lohikoski) ilmoittamista seudun harvinaisuuksista siellä nykyisinkin kasvaa: Poa sudetica, Triticum caninum, Stellaria nemorum, Ranunculus lingua, Im- patiens noli tangere, Viola umbrosa, Circaea alpina ja Stachys silvaticus. Seuraavia en ole sieltä löytänyt: Butomus um- bellatus, Malaxis monophyllos, Viola mirabilis (Gadolin, p. 51) ja Solanum dulcamara. Viola mirabilis-löytöä pidän suuresti epäiltävänä; samoin tuntuu Butomus-löytö epävar- malta tai satunnaiselta. Parilta retkeltä, joilla olin Jyväskylän pitäjän rajojen ulkopuolella, ansainnevat huomiota löydöt: Polygonatum offi- cinale, Silene rupestris ja Galium triflorum Korpilahden Muu- ratsalon eteläpäästä, 23. VI. 1912 (saari kuuluu karttain mu- kaan Tb-alueeseen) ja Glyceria remota (pensaikossa puron varressa), Scirpus mamillatus (ojassa suoniityllä), Carex agua- tilis (runsaasti rantaniityllä lähellä vesirajaa), C. flava, C. Oederi, Luzula sudetica, Salix myrtilloides, S. repens, S. au- rita < myrtilloides (kaikki jälkimäiset suoperäiseltä niityltä kartanon luota) Laukaan pitäjän Karlvikistä 1913. 5—6. VII. Järjestelmä ja nomenklaturi on luettelossani Mela-Ca- janderin „Suomen Kasvion* mukainen. Polystichum filix mas (L.) Roth. Ylistö; Nisula, Kypärä- mäen rinne. Kivisillä sekametsärinteillä. Botrychium lanceolatum (Gmel.) Ängstr. Hirvenpelto, aholla muutamia harvoja kppl. B. ternatum (Thunb.) Sw. Kuten ed. vain 2 kppl. 4, IV. 1914. Linkola, Kasvitietoja Jyväskylästä. 187 Equisetum pratense Ehrh. Useilla paikoin niittyreunoilla ja lehtomaisilla rinteillä kaupungin lähistöllä. E. hiemale L. Hiekkaperäisellä lehtimetsärinteellä Tou- rujoella; lepikkoisella vanhan hiekkahaudan rinteellä Kor- keakoskella; Hirvenpelto, aholla. Sparganium glomeratum Laest. Ristikivenlaakso, suo- haudassa. Potamogeton obtusifolius Mert. et Koch. Jyväsjärvessä: seminaarin uimahuoneen luona ja Korkeakoskenlahdessa. P. pusillus L. Vuoritsalo, niittypurossa; Haapakoski, mutahaudassa. Helodea canadensis Rich. Runsaasti Jyväsjärven ran- nalla seminaarin uimahuoneen luona; Päijänteessä Pohjan- lahdessa ja Haapakosken sahalla. Alopecurus geniculatus L. Monin paikoin rannoilla, teillä, pihoilla, kuten A. fulvus'kin. Milium effusum L. Tourujoki; Mattilanniemi; Ristikiven- laakso; Vuoritsalo. Lehdoissa ja niittyjen laidoilla. Calamagrostis lanceolata Roth. Kostealla niityllä semi- naarin rannassa ja Mattilanniemessä; C. phragmitoides Hn. on paljoa tavallisempi ja valtavampi. Avena elatior L. Satunnaisena niityllä seminaarin ja vaivaistalon välillä. Fluminia arundinacea (Liljbl.) Fr. Kasvaa edelleen run- saasti Jyväsjärvessä. Bromus inermis Leyss. Kuokkala, tien varressa. (K.H. Hällströ m). B. secalinus L. Useissa ruispelloissa. Poa compressa L. Tourujoki, kuivalla niittymäisellä joki- pengermällä; kuivalla heinikkorinteellä seminaarin alueella. Dactylis glomerata L. Viljellyillä niityillä monin paikoin. Eriophorum gracile Koch. Nevavyöllä Köyhälammin ran- nalla. Scirpus mamillatus Lindb. fil. Haapakoski, suohaudan partaalla. Carex Oederi Ehrh. Nisula, niittymäisellä suolla ja van- hoissa savihaudoissa Tuomiojärven rannalla. | 188 Linkola, Kasvitietoja Jyväskylästä. 4. IV. 1914. C. Personii Lang. Useissa paikoin kosteilla niityillä, teillä j. n. e; C. vulpina L. 1 kpl. satunnaisena nurminiityllä kaupun- gin laidassa Tourujoella 1912. VII (yliopp. K. K. Kari). Lemna minor L. Vesihaudoissa useissa paikoin kaupun- gin ympäristössä. Juncus conglomeratus L. Rantaniityllä seminaarin uima- huoneen luona; niityn ojassa Ristikivenlaaksossa. J. alpinus Vill. Fg; J. lamprocarpus'ta Ehrh. en ole ta- vannut. Luzula sudetica Willd. Tourujoki, märällä niityllä hau- tausmaan alapuolella; Vuoritsalo, kostealla mättäisellä metsä- niityllä. | Polygonatum officinale All. Haapakoski, Kanavuori, kal- liolla; Vuoritsalo, suurella metsäkivellä; V:salosta mainitsee lajin jo Gadolin p. 53. Betula nana x odorata. Haapakoski, rämeellä suolammen rannalla, pari pensasta. Atriplex patulum L. Ristikiventalo, seinvierillä. Silene dichotoma Ehrh. Lempipuron rinteellä entisellä kylvönurmella 1913. VII (K. H. Hällström). S. rupestris L. Haapakoski, Kanavuori, kallioilla. Lychnis alba Mill. Lempipuron rinteellä. L. flos cuculi L. Useissa paikoin kosteilla niityillä, oja- varsilla j. n. €. Stellaria longifolia Muehl. Useissa paikoin lehti- ja seka- metsissä. Cerastium arvense L. Tourujoki, nurminiittyrinteellä; Mattilanniemen luona ratavallilla. Arenaria trinervia L. Ristikivenlaakso; Korkeakoski; Nisula; Vuoritsalo; lehtomaisissa metsissä, suurilla varjoi- silla metsäkivillä j. n. e. A. serpyllifolia L. Lempipuro, kuivalla törmällä kylve- tyllä niityllä. Spergularia campestris (L.) Asch. Kaupungissa useilla kaduilla, pihoilla j. n. e. Ranunculus lingua L. Haapakoski, suohaudassa. 4. IV. 1914. Linkola, Kasvitietoja Jyväskylästä. 189 R. sceleratus L. Kaupungissa vesiperäisillä paikoilla. Barbarea stricta Andrz. Kosteaperäisillä viljellyillä nii- tyillä ja ojavarsilla, ei harvinainen. Turritis glabra L. Tourujoki; Nisula, Takalan luona; Korkeakoski; Ristikiventalo. Kuivilla niittymäisillä tai aho- maisilla rinteillä. Sinapis arvensis L. Rakennusmaalla seminaarin ja Lempi- puron välillä. Thlaspi alpestre L. Taulumäki, erään ruispellon laiteella ja 1 kpl. metsässä samalta pellolta vievän tien varrella. Berteroa incana (L.) DC. Lempipuro, kuivalla rinteellä. Drosera longifolia X rotundifolia. Haapakoski, runsaan- laisesti erään suolammen rannalla. Sedum annuum L. Haapakoski, Kanavuori. Täältä on sen jo varemmin löytänyt J. I. Liro (Meddelanden 22, pv). Potentilla intermedia L. Harjun rinteellä kaupungin lai- dassa v. 1912 (K. H. Hällström); seminaarin rantatien varressa v. 1913 (K. H. Hällström). P. Goldbachii Rupr. Tienvarrella seminaarin uimahuo- neen luona, kesällä v. 1913 huomattavasti enemmän kuin v. 1912; kentällä seminaarin alueella pari yksilöä v. 1912. P. verna L. Harjun takana Tuomiojärveen viettävän törmän äyräällä 1913 (K. H. Hällström); „Jyväskylässä nurmikolla* mainitsee jo Wainio p. 61. Alchimilla pastoralis Schmidt. Fgg, kuivilla niityillä, penkereillä, tievarsilla j. n. e. A. micans Bus. St fg, kuten edellinen. A. subcrenata Bus. Fg, kuten edelliset, mutta usein hike- villäkin paikoin, joskus kosteilla. A. acutangula Bus. Fg, rehevimpänä kosteahkoilla nii- tyillä, ojavarsilla j. n. e. Kasvaa myös kuivalla. A. filicaulis Bus. Hirvenpelto, aholla. A. alpestris Schmidt. Korkeakoski, lehtoisan paikan ääressä maantieojan varrella (K. H. Hällström); Taulu- mäki, maantieojassa Tourujoen sillan luona; Tourujoki, run- saasti kostealla, reheväkasvuisella niityllä joen rannalla. 190 Linkola, Kasvitietoja Jyväskylästä. 4. IV. 1914. Melilotus officinalis (L.) Willd. Hirvenpelto, rakennus- maalla v. 1913. Trifolium hybridum L. Useissa paikoin kylvetyillä nur- milla. Tr. medium L. Vuoritsalo, Muuttokanta, nurminiityllä ahomaisella paikalla tiheäkasvuinen täplä. Vicia sativa L. *angustifolia (L.) All. v. segetalis (Thuill.) Koch. Nisula; Ristikiventalo. Kesantopelloilla. Euphorbia esula L. Hirvenpelto, rakennusmaalla 2 kppl. v. 1913 (fil. kand. J. M. Saastamoinen). Tilia cordata Mill. Vuoritsalo, muutamia pieniä puita lehdon laidassa Muuttokannan puoleisessa päässä; V:salosta mainitsee sen jo Gadolin p. 53. Elatine hydropiper L. Jyväsjärvessä Mattilanniemessä. E. triandra Schkuhr. Yhdessä edellisen kanssa. Epilobium collinum Gmel. St fg. Kuivilla törmillä, ahoilla Jene Aegopodium podagraria L. Puistoissa kaupungissa, nii- tyillä kaupungin ympäristössä. Heracleum sphondylium L. *sibiricum (L.). Rautatiease- man alueella 1 kpl. v. 1912. Pirola media Sw. Tourujoki, lehtimetsäisellä rinteellä; Köyhälampi, niityllä metsän reunassa. P. chlorantha Sw. Vuoritsalo, sekametsäisellä rinteellä. Andromeda calyculata (L.) Don. Haapakoski, rämeellä. Convolvulus sepium L. Seminaarin rannassa oluttehtaan vieressä täytemaalla. Nepeta glechoma Benth. Kaupungin lähistöllä pelloilla. Dracocephalus thymiflorus L. Lempipuron luona kui- valla törmärinteellä. Galeopsis ladanum L. *intermedia (Vill.). Kadulla lyseon luona (K. H. Hällström). G. tetrahit L. *tetrahit (L.). Tourujoki, tien varrella; Ristikiventalo, navetan seinvierellä; seminaarin luona pel- lolla. Stachys paluster L. Tourujoki, pellolla. 4. IV. 1914. Linkola, Kasvitietoja Jyväskylästä. 191 Veronica arvensis L. Haapakoski, kallioisella aholla kos- ken äärellä; Nisula, Auvila, ruispellossa. Plantago media L. Erään talon pihassa Harjukadun koillispäässä (K. K. Kari); nurmella seminaarialueella. Galium boreale L. Mattilanniemi, metsän laidassa nii- tyllä. G. trifidum L. Köyhälammen nevaisilla rannoilla; Haapa- koski, suohautain luona. G. triflorum Michx. Ristikivenlaakso, kallion alla kivi- sessä pensaikossa (J. I. Liro). G. mollugo L. Monin paikoin kylvetyillä nurmilla, rata- valleilla ja jo muuannekin kuiville rinteille levinneenä. G. mollugo < verum. Useilla paikoin edellisen kanssa. Toht. H. Lindberg'in mukaan on epävarmaa ovatko hä- nelle näyttämäni näytteet sekamuotoa vai jotain keltakuk- kaisia G. mollugo'n muotoja. G. verum'ia en ole J:kylässä nähnyt. Campanula persicifolia L. Nisula, ahomaisella pienta- rella; Vuoritsalo, ahoniityllä. Cirsium heterophyllum < palustre. Korkeakoski, kostealla niityllä radan varrella (J. I. Liro). Carduus crispus L. Tourujoki, tien varressa Lohikos- ken tehtaan läheisyydessä; Lempipuron luona niittyrinteellä. Centaurea jacea L. Tourujoki, niityillä useissa paikoin. C. phrygia L. St fg—p rinneniityillä. C. scabiosa L. Hirvenpelto, aholla; Tourujoki, rinne- niityllä. Filago montana L. Hiekkakuopassa harjun leikkauk- sessa Mäkimatinmäen alla, v. 1913 paljoa runsaammin kuin edellisenä kesänä. Tanacetum vulgare L. Rautatieaseman alueella; Hirven- pellolla; esiintyy ruderatina. Achillea ptarmica L. Kosteilla paikoilla niityillä, kau- pungin rannassa j. n. e. Anthemis arvensis L. Seminaarin uimahuoneen luona tien varressa; rautatieaseman alueella. 192 Linkola, Kasvitietoja Jyväskylästä. 4. IV. 1914. Bidens radiatus Thuill. Rannalla seminaarin uimahuo- neen luona. Hypochaeris maculata L. Vuoritsalo, Muuttokanta, metsä- niityllä, vain pari kppl. Picris hieracioides L. Kylvetyllä "niityllä Lempipuron luona. Sl 3 Taraxacum. Kokoelma kaupungissa kerättyjä lajeja on jätetty toht. H. Lindberg'in määrättäväksi. Sonchus asper L. Seminaarialueella multaläjällä. Hieracium. Kaikki seuraavassa mainitut lajit ovat prof. J. P. Norrlin’in hyväntahtoisesti määräämät. Rigida-ryh- mä ja 3—4 mahdollisesti uutta lajia ovat vielä nimiä vailla. — Kaikkia lajeja on annettu Yliopiston kokoelmiin. H. pilosella L. coll. Fg. Ahoilla, kuivilla mäenrinteillä. Tarkemmin on määrätty vain: H. coalescens Norrl. Kuivalla rinneniityllä Lempipuron luona. H. auricula L. Köyhälammin luona; Hirvenpelto. Kui- vahkoilla, harvaheinäisillä niityillä. H. suecicum Fr. coll. Fg. Hikevillä niityillä; Nisulan luona „f. glabriceps“. | H subfloribundum N. et P. Ainakin st fq. Reheväkas- vuisilla, tavallisesti viljellyillä niityillä. H. brachycephalum Norrl. Tourujoki, heinäisellä nurmi- niityllä; Nisula, kylvöniityllä. H. subpratense Norrl. Niityllä kaupungin laidassa; Vuo- ritsalo, hikevällä harvaheinäisellä niityllä. H. pseudo-Blyttii Norrl. Tourujoki; Nisula. Hikevillä tai kosteilla niityillä. H. fulvoluteum Norri. (, videtur*). Nisula, hikevällä niityllä. H. pratense Tausch. Tourujoki; Lempipuro; Köyhälampi. Rehevillä viljelysniityillä. H. tubulascens Norrl. Nisula, hyvin runsaasti; Hirven- pelto. Nurminiityillä. H. dimorphoides Norrl. Nisula, kylvöniityllä ojapenke- reellä. | 4. IV. 1914. Linkola, Kasvitietoja Jyväskylästä. 193 H. septentrionale Norrl. Ainakin st fa. Hikevillä nii- tyillä, joskus kuivahkoillakin penkereillä. H. assimilatum Norrl. Eräällä niityllä kaupungin lai- dassa. H. pilipes Saelan. Nisula, kuivalla niityllä. H. incrassatiforme Norrl. Tourujoki, kuivalla, ahomai- sella paikalla maantien varressa. > H. detonsum Norrl. Ainakin st fg. Tuoreilla, etupäässä viljelysniityjllä. H. luteoglandulosum Saelan. Vuoritsalo, pensakkoisella nurminiityllä; Köyhälampi, kylvöheinäpellolla. H. neglectum Norrl. Ainakin st fg. Kuivilla ja tuoreilla niityillä. H. sphacellatum Norrl. Haapakoski, kuivalla pientarella maantien varressa 1 kpl. H. suomense Norrl. St fg. Kuivilla niityillä. „HA. suomense vel subsuomense“. Niityllä Köyhälammin luona. H. denticuliferum Norrl. Fg useimmilla tuoreilla, tavalli- sesti kylvetyillä niityillä; Nisulan niityillä hyvin runsaasti; kasvaa Haapakoskellakin. H. spectabile Norrl. Kylvöniityllä Köyhälammin luona. H. binatum Norrl. Kuivalla nurminiityllä Köyhälammin luona. H. melanolepis Almgu. Tourujoki, heinäisellä, lehtomai- sella rinteellä runs.; Vuoritsalo, kuivassa sekametsässä. H. parceciliatum Norrl. Nisula, Takala, aholla metsä- reunassa. H. lepistoides K. Johanss. Vuoritsalo, lehtomaisessa metsässä. H. lyratum Norrl. , var. vel**. Vuoritsalo, metsäniityllä lehdon laidassa. H. sagittatum (Lindeb.). Vuoritsalo, Muuttokanta, run- saasti lehtomaisessa metsässä ja sen vieressä metsäniityn laidassa. H. Hjeltii Norrl. Vuoritsalo, kuivassa kivisessä met- sässä; nurminiityllä Köyhälammin luona. 13 194 Linkola, Kasvitietoja Jyväskylästä. 4. IV. 1914. H. caesiiflorum Almgu. Vuoritsalo, kuivassa kivisessä metsässä. H. multifrons Brenn. Tourujoki, heinäisellä metsärin- teellä, vain 1 yksilö. H. caesitium Norrl. Nisula, kuivalla niityllä; Vuoritsalo, sekametsässä; Haapakoski. H. diaphanoides Lindebg. Ainakin st fg. Rinne- ja metsä- niityillä; useilla kylvetyilläkin niityillä. H. tenebrosum Norrl. Vuoritsalo, metsäniityllä. H. subpellucidum Norrl. Nisula; Ristikivenlaakso; Vuo- ritsalo. Hikevillä tai kosteilla metsäisillä niityillä. H. Sileni Norrl. Ainakin st fg. Niittyisillä mailla, metsä- reunoilla j. n. e. H. caesiomurorum (Lindebg.). Ainakin st fg. Rehevillä rinneniityillä, heinäisillä metsärinteillä j. n. e. H. incurrens Sael. Metsäniityllä Ristikivenlaaksossa ja Vuoritsalossa; Tourujoki, heinikkoisellä metsärinteellä. H. adunans Norrl. Nisula; Vuoritsalo; Köyhälampi; nii- tyillä. — Haapakoski, Kanavuori, kalliolla. H. triviale Norrl. Ainakin st fg. Kuivissa metsissä ja kuivilla niityillä. H. vulgatiforme Dahlst. Nisula, heinäisellä vesijohto- vallilla. H. lucens Norrl. Niityllä metsän laidassa Köyhälammin luona; Tourujoki, heinäisellä metsärinteellä. H. sordidescens Norrl. Nisula; Ristikivenlaakso; Vuo- ritsalo. Tuoreilla niityillä metsäreunalla. H. galbanum Dahlst. Harjun rinne kaupungin laidassa; Vuoritsalo. Kuivissa metsissä. | H. prolixiforme Norrl. Ainakin st fg. Rinneniityillä, niittyjen metsäreunalla j. n. e. H. basifolium Almgu., Dahlst. Ainakin st fg aukeissa metsissä ja niityillä. H. caespiticola Norrl. Aukealla heinäisellä paikalla met- sässä Nisulan riihen luona. H. rigidum Fn. (coll.). Muutamia muotoja on vielä mää- räämättä. — Rigidoja on seudulla hyvin niukasti. Mötet den 2 maj 1914. 195 H. *cruentiferum Norrl. et Lindb. fil. Ristikivenlaakso, kivisellä ja pensaisella niittyrinteellä. H. umbellatum L. Fq. Kuivilla törmillä, ahoilla, aukeissa metsissä j. n. e. N Mötet den 2 maj 1914. Enligt af skattmästaren afgifven kassarapport ut- visade Sällskapets rörliga kapital en behällning af Fmk 538: 04. Till publikation anmäldes: E. Merikallio, Pienen kiljuhanhen (Anser erythropus L.) muuttoteistä Suomessa ja Skandinaviassa. Holger Rancken, Uber die Stärke der Bryophyten. Bestyrelsen, som behandlat forstmästare J. Montells pä senaste möte framlagda förslag om fullständigt fredande af naturen å Malla fjäll vid Kilpisjaur, hade känt sig lifligt tilltalad af detsamma och förordade dess realiserande, och beslöt Sällskapet, jämväl pä förslag af Bestyrelsen, att ge- nom sin ordförande och professor F. Elfving hos Forst- styrelsen göra sig underkunnigt om möjligheterna för den föreslagna åtgärdens bringande till verkställighet och att sedermera, om sä befanns lämpligt, ingä med nödig hem- ställan till vederbörlig ort. — I anledning af förslaget hade intendenten för de botaniska samlingarna anordnat en ut- ställning af karaktärsväxter frän trakterna af Kilpisjaur, hvilka växter af forstmästare Montell insamlats och för- ärats till Sällskapet. Docent E. Nordenskiöld öfverlämnade till Sällskapet ett gammalt herbarium, som i medlet af 1700-talet samman- 196 Nordenskiöld. — Levander. — Frey. — M. Brenner. 2. V. 1914. bragts af öfverste Carl Fredrik Nordenskiöld (1702 —1779) och hans son Adolf Gustaf Nordenskiöld (1745—1821), bäda ingeniörsofficerare och naturforskare i 1700 talets ekonomiska riktning. Ekonomiska intressen torde äfven förhärskat vid insamlandet af herbariet, som omfattar både in- och utländska växter. Några prof af dessa före- visades vid mötet. “Professor K. M. Levander redogjorde i korthet för uppställningen och innehället i en af honom utarbetad mindre handbok, afsedd att användas af de studerande vid Tvär- minne zoologiska station vid deras arbeten. Amanuens R. Frey meddelade, att i Helsingfors bildats en entomologisk bytesförening, och framlade dess stadgar samt byteskatalog öfver skalbaggar och fjärilar. Rektor M. Brenner hade insändt följande meddelande . om skrattmäsens (Larus ridibundus L.) uppträdande i Helsing- fors under vintern och vären 1914: „Som bekant torde vara, uppträdde skrattmäsen första gången denna vär i större mängd i våra hamnar den 7 april, efter att redan någon dag tidigare i enstaka exemplar hafva observerats i Södra hamnen. Hamnisarna voro visserligen dä sönderbräkade af isbrytande ängbätar, och i en del sund syntes öppet vatten, men för öfrigt låg isen fast ända ut till hafs och befors med häst ännu den 11:te i samma månad. Först den 13:de skingrades isen i Södra hamnen och den 15:de försvann den helt och hållet därifrån, jämte det hafs- isen utanför staden af nordvästlig storm bortfördes. Näst efter ären 1903, 1912 och 1913, dä de tidigaste ankomsttiderna redan i mars antecknades, följer alltsä detta är med ankomsttid för skrattmäsen de första dagarna af april, samt liksom 1908, 1911 och 1912 tidigare än den egent- liga islossningen. Men det, som särskildt gör detta är anmärkningsvärdt, är skrattmäsens förekomst här vid Helsingfors redan under vintern. 2 Vv. 1914. M. Brenner. — Montell. 197 Efter att i början af januari hafva isbelagts, frigjordes hafvet här utanför åter i slutet af månaden samt trängde under februari allt längre inåt land ända till Sandviksham- nen och inloppet till Södra hamnen. Den 16 februari visade sig sex skrattmåsar vid Ulrikasborgs badhus och den 17:de ännu två, icke ihållande skränande som på våren, men ge- nom enstaka kännspaka ljud dock gifvande sig till känna. Den 6 och 13 februari observerades sillmåsar. Den 20:de frös hafvet på nytt för att först den 15 april åter gå upp, och den 12:te i samma månad visade sig sillmåsarna ånyo. Såsom kändt är det ej något ovanligt att under mildare vintrar få se här vid iskanten eller öppna råkar ett eller annat exemplar af dessa måsar, skrattmåsen däremot torde icke förut under vintern hafva observerats så långt nordligt." Från forstmästare J. Montell anmäldes till publikation: Salix-hybrider från Muonio och Enontekis. För några år sedan vände jag mig till rektor Axel Arrhenius och bad honom bestämma några af mig tagna kritiska Salices. Tillmötesgående som alltid samtyckte han härtill och lofvade dessutom granska äfven de Salices jag framdeles komme att insamla. Uppmuntrad af hans löfte, har jag under mina exkursioner de senaste somrarna med stigande intresse omfattat detta släkte och i synnerhet i fjäl- len kring Kilpisjaur insamlat massor af Salices. Här ha . naturligtvis de intressantaste fynden gjorts, men äfven i Muonio och södra Enontekis ha rätt anmärkningsvärda for- mer hittats. Då hela det insamlade materialet, med undan- tag af några särskildt svårtydda former, nu föreligger ve- derbörligen granskadt och bestämdt, har jag tänkt, att en förteckning öfver de urskilda hybriderna kunde vara af intresse, i synnerhet som flere af dem torde vara nya för det finska floraområdet och de allra flesta nya för någon- dera af provinserna Lkem och Le. För att undvika upp- 198 Montell, Salix-hybrider från Muonio och Enontekis. 2. V. 1914. repningar har jag med * betecknat de hybrider, hvilka mig veterligen ej tidigare äro kända från det finska floraområdet, samt med + och O de former, som äro nya för resp. Lkem och Le. + Salix caprea X cinerascens. Lkem: Muonio mellan Yli- kylä och Kätkäsuvanto byar, en nägot öfver 2 meter hög buske nära landsvägen. O S. caprea X lapponum f. intermedia. Lkem: Södra Enon- tekis, Pallastunturi, ett 3- och tvenne 9-träd i björkregio- nen pä fjällets västsida. — f. perlapponum. Lkem: Muonio kyrkoby, flodstrand vid Yliniemi gärd, en buske. Le: Tar- vantojoki, tvenne rätt stora, omkring 1'/, m höga bestånd pä läg flodstrand. O S. glauca X myrsinites. Lkem: Muonio, mosse 9 km söder om kyrkobyn. Le: Maunu samt vid Kilpisjaur. * S. glauca X myrsinites X nigricans. Le: Kilpisjaur, käll- bäck pä fjället Saanas västsluttning 9 samt nära vägen till Skibotten 3. * S. glauca < myrsinites X nigricans X phylicifolia. Le: Kilpisjaur, mosse nedanför fjället Saanas västsluttning. S. glauca X nigricans f. medians Enander. Lkem: Muo- nio, kyrkobyn, Liepimäjärvi; södra Enontekis i björkregio- nen pä fjället Pallastunturis östra sida ett flere meter högt träd. Le: flerstädes; vid Kilpisjaur allmän. — f. pernigricans (S. nigricans var. borealis Fr. p. p.). Flerstädes såväl i Lkem som Le, ända upp till Kilpisjaur. * S. glauca X nigricans X phylicifolia. Lkem.: Muonio kyrkoby, tvenne buskar pä stranden vid Yliniemi gärd, den ena representerande en synnerligen vacker och karaktäristisk form. Le: Kilpisjaur, flere olika former. På fjället Mallas östra brant ett stort beständ af sinsemellan alldeles likadana buskar. + O'S. glauca X phylicifolia f. perglauca. Lkem: Muonio flerstädes (former af varierande värde). Le: flerstädes. — f. intermedia. Lkem: södra Enontekis nära Palojoensuu by. Le: Kilpisjaur. — f. perphylicifolia. Lkem: Muonio, Liepimä- järvi. Le: Kilpisjaur, nära vägen till Skibotten. 2. V. 1914. Montell, Salix-hybrider från Muonio och Enontekis. 199 OS. hastata X herbacea. Le: Kilpisjaur, funnen på två ställen på fjället Saana samt på fjället Malla (en vacker och ovanlig form). + OS. hastata x lanata. Lkem: Muonio kyrkoby, en liten buske pä stranden vid Yliniemi gård. Le: Kilpisjaur, fjället Malla. O S. herbacea x lanata. Le: pä stranden at Könkämä- eno älf vid Peurakoski samt pä fjället Saana vid Kilpisjaur. O S. herbacea X lapponum. Le: Kilpisjaur, funnen pä 4 olika ställen. En stor matta (3) vid Koltalahti, ett stort an- tal buskar vid en liten bäck pä fjället Mallas östra sida (3, 29), pä låglandet nedanför Mallas södra sida @ och i dalen mel- lan Malla och Jehkatsch 9 (en form med mycket svagt sä- gade blad). O S. herbacea X polaris f. nothula And., med ludna kaps- lar och sågade blad, förekommer i mer eller mindre ut- präglade former öfverallt i fjällen kring öfra Kilpisjaur, Le. — f. herbaceoides And., med glatta eller nästan glatta kapslar och svagt sågade blad. Le: Kilpisjaur, Jehkatschjokk och fjället Mallas ostsluttning. *S. herbacea X polaris X phylicifolia. Le: Af denna syn- nerligen sällsynta bastard har jag funnit nägra smä buskar pä fjället Saanas nord- och västsluttningar. S. lapponum X myrtilloides. Lkem: Muonio, vägkant nära kyrkobyn, d:o nära Liepimäjärvi, myrlagg nära Kätkäsu- vanto by. + OS. myrsinites X nigricans. Lkem: Muonio, mosse vid Nulusjärvi (flera buskar). Le: Kilpisjaur, fjället Saana, vid en liten bäck; fjället Mallas ostsluttning ett större, rent bestånd. + OS. nigricans X phylicifolia. Lkem: Muonio kyrkoby. Le: Kilpisjaur; pä stranden vid Siilasstugan en större buske med glatta, rödbruna kapslar. Som tillägg mä ännu nämnas, att jag pä Muoniovaara pä svenska sidan af gränsälfven (lat. bor. c. 68) funnit S. aurita X vagans, hvilket fynd är rätt märkligt, dä ju S. aurita icke är iakttagen norr om polcirkeln. 200 Lindberg. — Backman. — Palmén. 2: M. 19143 Med anledning af ofvanstäende anförde doktor H. Lin d- berg, att han funnit Salix aurita vid Kandalakscha, och forst- mästare A.L. Backman meddelade, att han anträffat samma art a Palotunturi i Kuolajärvi. Professor J. A. Palmén lämnade följande meddelande: Beringte Vögel aus Finland. Obgleich beringte Vögel in den vergangenen Jahren mehrmals in Finland gefunden, resp. angekiindigt worden sind, hat man hier zunächst nur ganz vereinzelte Markie- rungen angeordnet, z. B. an der Zoologischen Station Tvär- minne sowie im Kirchspiel Lojo im südlichsten Finland. Zahlreicher wurden solche im Anschluss an Vogelfang ausgefihrt, vor allem von Herrn Hermann Grote in Kellomäki (unweit der Grenze Finlands gegen das Gouver- nement S:t Petersburg), wo im J. 1912 von 15 Arten 80 Stück beringt wurden (Zeitschr. „Falco“, Halle 1912, S. 81 —83), nämlich folgende: 23 Parus borealis. 1 Sylvia curruca. 11 P. cristatus. 3 Erithacus phoenicurus 4 P. major. 10 E. rubecula. 1 P. ater. 1 E. cyanecula. 10 Muscicapa grisola. 3 Fringilla spinus. 4 M. atricapilla. 1 Fr. coelebs. 5 Hippolais hippolais. 1 Motacilla alba. 2 Phylloscopus trochilus. Im J. 1913 setzte Hr H. Grote die Markierung daselbst noch fort. Spezielle Notizen iiber die am Platze wiederge- fangenen wurden später veröffentlicht (Journ. f. Orn. 1914, S. 480—484, im XIII. Jahresber. der Vogelwarte Rossitten). Weil seine Beobachtungen hier in Finland gemacht sind, erlaube ich mir einen Auszug derselben wiederzugeben; dass etwaige der markierten Exemplare anderswo wieder- gefunden worden wären, ist mir nicht bekannt. Palmén, Beringte Vögel aus Finland. 23 W: 1914. N:o: Gezeichnet: 4013. P. major & 23/5 1912. 4053. ja KjuUve „2®/, 12. 7015. 5 ya 13. 7018. b. 9, 18. 7039. 5 g 18: 7041. ja aI 19. 10807. H 5/g 13. 4037. P. borealis 412. 4038. » 1015. 12. 4042. 5; ea 12, 4044. b a a 4048. jä a 12, 4049. ,, LA: 4050. 0 145 12) 4051. Pi IT 12, 6302. i, a 12. 6303. a Mi VF 6305. a 71, 12. 3 0 Ba Tee 9%, 12. 6312. ja Van Moda 7016. N 3, 13: 7017. 5 2, 38. 7030. = 15/.. 13. 7033. 2 27), 18. 10801. 5 JUV: Slas ka. 6291. P. cristatus li, 12. 6292. 3 215.12. 6301. = gg KN 6304. J Sllg Ve 6306. 5 a! 125 Wiedergefangen: 2/5 12; 15/, 13; /, 13. ton 13 24 13; 1,18. 2219 13. 8,13: 31/3 13. 25 18: 18/5 12. 20 [a = PI PA Ze DS PSN [2 a1; 915 ale: 201 Zeit: 10 Tg; 7 Mon. 13 Tg; ca 8 Mon. ca 5 M. 18: rar IK 8 M..3 T. 10, T., UT: bar 14 T. ca 5 M. UT: OS 337 Pa 4 M. 26 T.; 5 M. NG M.IMT. AST OA 5 M. BTE LT 4 M. 23 T. 2 2 jä 1 OST: OB; MSIE: 6.M.22.7..,.7.M. 1/5 St. später. IST: SENS fast 3 M. 11 TT. 2 M. 137. 1:Mai5 25; Ju: 18.7.5: 1uMSS 1%; 1 M. 24 E DET: Nach !/, Stunde. Au“ 1) N:o 6311 hält Herr Baron H. Loudon (S. 482) für P. atricapillus bianchii Sar. & Härms; die letztgenannten Autoren finden hingegen keine Veranlassung dazu (Orn. Mon. Ber. 1914, S. 101). 202 Palmén, Beringte Vögel aus Finland. 2. V. 1914: N:o: Gezeichnet: Wiedergefangen: Zeit: 4054. P. cristatus u a 1510 ans Fe eo 10 T 5.12 Te 6294. 5 3/12.) AIR. 4 M. 24 T. 7024. P. ater mi lan 13/7 13. A 0 6298. Erith.rubec. 3 ad. 3/5 12. 10/9 12(12-/613im Käfig). 7 T. 5 i, 3 5 Sjö 13. 12 M 3% 7730. J 28/1013. 4/5 13. 6% 10817. 5 ei 13. — Sa ko. Sm. 10820. 5 Al, 18: > Oa 13 1 MST. 10954. 5 Meta. 5/5113 18 T. 7735. Erith.phoenic. 3 '8/; 13. 6. 13. 167. 7736. jA as = a 77145. ja Go 27,18: % 13. 1 M. IE 4022. Muscic. atric. 3 39/5; 12. 8/7 18. 13 M. 4 T! 7742. Hippol. hippol. |, 13. 89/; 13. 1 Die von Hrn H. Chr. H. Mortensen (Wiborg-Däne- mark) und J. Thienemann (an der Vogelwarte Rossitten) erlangten vorziiglichen Resultate beziiglich der Erforschung der Züge durch Beringungen mahnten auch bei uns zur Teilnahme an der Arbeit. Im Herbste d. J. 1912 besorgte ich mir Ringe von der Rossitten-Form und zwar mit der Adresse: J. A. PALMEN x PALMEN (und lauf. HELSINGFORS oder HELSINGFORS N:r) FINLAND Etwa 2300 derselben, von vier verschiedenen Grössen, wurden unter Vogelfreunde in verschiedenen Gegenden des Landes verteilt. Im Sommer 1913 wurden durch folgende Personen die angegebene Anzahl Ringe angebracht: 6 von Förster A. L. Backman, in Kuru und Kärsämäki. 81 , Stud. C. Finnilä, in Sodankylä, Lappland. 2 vi Eiler Forsius, Karislojo (SW. Fa) SE v Irmer Forsius, Sodankylä, Lappland. 21 „ Dr Runar Forsius, bei Tavastehus. 3 „ Stud Y. Hellman, nördl. Österbotten. 14.5 Studd..A: & K Hilden; Karkku. 5 , Artist Karppanen, Haminanlahti bei Kuopio. 2. V. 1914. Palmen, Beringte Vögel aus Finland. 203 84 von Mag. phil. E. Merikallio im nördl. Österbotten. 17 , Förster J. Montell in Muonio, Lappland. 22, BFH) Schulman, 'Lojo (S. Finl.); 378 „ Artist J. Snellman auf Äland (SW. Finl.). 12 „ Lektor E. W. Suomalainen, Björneborg: 68 , Stud. A. Wasenius, bei Helsingfors. 20 , Zool. Station Tvärminne (S. Finl.). Absichtlich wurden auch ganz allgemeine Arten und sogar Standvögel beringt. Auch über diese sind ja wichtige Fragen zu erledigen, z. B. über ihr Lebensalter, ihr Streichgebiet, eventuelle Anschlüsse an Zugvögel, u. s. w. Die Mehrzahl der beringten war junge Vögel, ebenfalls absichtlich; solche sind nicht nur am leichtesten zu bekom- men — zufälligerweise, ohne Umstände und Zeitaufwand, auf Exkursionen, die andere Zwecke verfolgen, — sondern sie tra- gen dann auch ihr ganzes Leben hindurch ihren Ursprungs- und Altersschein bei sich. Letzteres ist nicht zu unterschätzen, denn hierdurch wird bezeugt, wie Geburtsort und Winteraufenthalt sich gegenseitig entsprechen; auch mögen etwaige Diffe- renzen zwischen Geschwistern, Nachbarn und im Lebensalter mahnen, nicht allzuweite Schlüsse aus individuellen Fällen zu ziehen. Die beringten 776 Vögel verteilen sich auf 58 Arten folgenderweise: 1 Erithacus suecica. 1 Parus borealis. 6 E. phoenicurus. 25 Motacilla alba. 19 Saxicola oenanthe. 8 M. Java. 19 Pratincola rubetra. 2 Anthus obscurus. 5 Turdus musicus. 25 Corvus cornix. 30 T. iliacus. 12 Cleptes pica. 90 T. pilaris. 103 Sfurnus vulgaris. 4 Sylvia hortensis. 17 Fringilla coelebs. 1 S. cinerea. 5 FT. linaria. 14 Phylloscopus trochilus. 6 Emberiza citrinella. 18 Muscicapa grisola. 1 E. hortulana. 4 M. atricapilla. 5 E. schoeniclus. 11 Lanius collurio. 44 Hirundo rustica. 12 Parus major. 6 H. urbica. 204 Palmén, Beringte Vögel aus Finland. 8 Ampelis garrulus. 2 Totanus calidris. 7 Picus minor. 1 Scolopax rusticola. 4 Iynx torguilla. 19 Anas boschas. 7 Tetrao urogallus. 2 A. crecca. 2 T. tetrise: 12 Glaucion clangula. 1 Bonasa bonasia. 1 Fuligula cristata. 9 Phasianus. 4 Somateria mollissima. 3 Lagopus albus. 1 Mergus merganser. 4 Starna perdix. 2 Sterna caspia. 4 Vanellus cristatus. 11 St. hirundo. 2 Charadrius curonicus. 36 St. paradisea. 1 Hoamatopus ostralegus. 64 Larus ridibundus. 2 Strepsilas interpres. 22 L. canus. 3 Numenius arcuata.' 35 L. fuscus. 4 Totanus fuscus. 9 Uria grylle. 2. 'V. 191£ Es folgen hier zunächst die Notizen iiber die im J. 1913 in Finland beringten Vögel, welche bis Ende Mai 1914 zu- zückgemeldet worden sind. Turdus iliacus. Ring 72; angebracht (Finnilä) am % 1913 in Lappland, Sodankylä, am Riestajoki-Fluss. — Getötet im November 1913 in der Gegend von Brescia, N orditalien. — Nachricht von der Administration der Zeitschrift „Diana“, le „Field“ Italien, in Florence, durch Ver- mittelung der Herrn H. F. Witherby Esg., London, und J. Thienemann, Rossitten. — Zeit: etwa 5 Monate. Entfernung etwa 2700 km. Turdus pilaris. Ring 386; gezeichnet am */, 1913 (J. Snell- man) auf Äland, Jomala-Pfarrhof. — Geschossen am 7/, 1914 in SW. Frankreich, Dep. Gers (W von Toulouse). — Nachricht von M. Gourdon Auguste in Monguillem (Gers). — Zeit: 7 Monate, 3 Tage. Entfernung etwa 2220 km. Anthus obscurus. Ring 561; gezeichnet am 13/, 1913 (J. Snellman) auf Äland, Jomala, Ytternäs, Lägskär. — Ge- schossen am !4/, 1913 in NE. Frankreich, zwischen Calais und Dieppe, an der Miindung des Flusses Authie in die gleichnamige Meeresbucht. — Nachricht von M. E. Lecat an die Zeitschrift S:t Hubert Illustre, Oct. 1913, Paris, durch freundliche Vermittelung von Herrn Prof. J. Thienemann, Rossitten. — Zeit: 1 Monat, 1 Tag. Entfernung etwa 1560 km. 2. V. 1914. Palmön, Beringte Vögel aus Finland. 205 Parus major. Ring 76. Beringt am '%/, 1913 (Finnilä) * im Kirchspiel Ätsäri, Villa Salmela. — Tot in einer Rat- tenfalle Anfang Nov. 1913, '/, km davon. — Zeit: 5 3/, Monate. Parus major. Ring 89. Beringt am %/, 1913 (Finnilä) in Ätsäri, Salmela. — Tot im Januar 1914 in einer Falle, Ätsäri, Kauppala, in einer Entfernung von 5.5 km. Parus major. Ring 79. Beringt am %/, 1913 (Finnilä) in Ätsäri, Salmela. — Tot in einer Falle nach 53/, Mona- ten, kurz vor Weihnachten 1913, in Ätsäri, Ritokangas, in einer Entfernung von 3 km. Corvus cornix. Ring 322, angebracht (J. Snellman) am 14/, 1913 auf Äland, Kirchspiel Jomala, im Dorfe Ulfsby (4 Junge). — Geschossen am ?%/,, 1913 in Belgien, Flandre orientale, Waes, Dorf Petit-Sinay, wo Nebelkrähen zu Tau- senden überwintern. — Nachricht von Herrn Lehrer Flori- mond Heye (Haesdonck, Waes, Belgique). — Zeit: 4 Monate, 9 Tage. Entfernung 1400 km. Corvus cornix. Ring 324. Wurde auf Äland beringt (J. Snellman) aus demselben Neste wie N:o 322. Dieses Exemplar zog indessen im Winter gar nicht fort, sondern wurde Anfang Januar 1914 im selben Kirchspiel, Jomala, im Dorfe Möckelby, unweit vom Nistplatze geschossen. — Nach- richt von Herrn J. Snellman. — Zeit: 5!/; Monat. Entfer- nung ganz gering. Sturnus vulgaris. Ring 349, angebracht am ?%/;1913 (J. Snellman) auf Äland, Jomala-Pfarrhof. — Geschossen im mittleren Schweden, Wadstena, Hof Ullevi am %/, 1913; gemeldet durch Stud. med. Robert Ohlsson. — Zeit: 1 Mo- nat, 18 Tage. : Entfernung etwa 350 km. Sturnus vulgaris. Ring 342, angebracht am %/; 1913 (J. Snellman) auf Äland, Jomala-Pfarrhof. — Geschossen auf Helgoland am %/,, 1913, nach Mitteilung von Dr Hugo Weigold. — Zeit: 4 Monate, 22 Tage. Entfernung etwa 985 km. Cleptes pica. Ring 18, angebracht am %/; 1913 im Bezirk Karkku (A. & K. Hildön). — Geschossen Anfang Januar 1914 im Nachbarbezirke Tyrvis (Zeitungsnotiz). — Zeit: kaum 7 Monate. Entfernung: 10 km. 206 Palmén, Beringte Vögel aus Finland. 2:V. 1914 Cleptes pica. Ring 19, ebenfalls am %/; 1913 in Karkku (Hilden). — Geschossen am 14. Januar 1914 im Nachbarbe- zirk Mouhijärvi, Perttula (Zeitungsnotiz). — Zeit: 7 Mo- nate, 6 Tage. Entfernung: 15 km. Tetrao tetrix. Ring 74. Beringt am ?/, 1913 (A. L. Back- man) im mittl. Österbotten, Bez. Kärsämäki, Haapala; geschossen daselbst in der Nähe am 3'/; 1913 vom Arbeiter Lahja Nurminen. — Zeit: 1 Monat, 29 Tage. Entfernung unbedeutend. Lagopus albus, mit Ring 411 gezeichnet am ?/, 1913 im Russischen Lappland, W vom Gebirge Nuortitunturi (Irmer Forsius). — Getötet zu unbekannter Zeit im Winter beim Dorfe Alakitka im Bezirk Kuusamo, Nord-Finland, nach Mitteilung der Zeitung Liitto und des Herrn Försters H. R. Sandberg. — Entfernung etwa 240 km. Numenius arcuata. Ring 304, angebracht am '/; 1913 (J. Snellman) auf Äland, Jomala-Pfarrhof. — Geschossen am ?!/,, 1913, in Dänemark, an Jyllands Westküste, 4 km von der Stadt Esbjerg von Herrn P. Berg; Nachricht durch Herrn C. G. Jenzen, Red. der , Dansk Jagttidende* in Ko- penhagen. — Zeit: 6 Monate, 18 Tage. Entfernung etwa 850 km. Anas boschas. Ring 397, angebracht am 3/, 1913 (J. Snell- man) auf Äland, bei Mariehamn, Kobbaklintar. — Geschos- sen, ©, am !?/, 1914 in Holstein, Kreis Oldenburg, Revier Lensahn. Nachricht vom grossherz. Förster I. Freund da- selbst. — Zeit: 6 Monate, 10 Tage. Entfernung etwa 850 km. Anas boschas. Ring 22. Beringt als Daunenjunge am 1/, 1913 (Merikallio) im nördlichen Österbotten, Kirchspiel Haukipudas, am See Isolahti, vormals ein Meer- busen. — ,The Duck was shot on 10:th December 1913 by H. M. Lean, Head Game Keeper to Sir John R. G. Sinclair Bart., Barrock House, Wick. The place being the Wester Burn, Ouintfall Mains, three miles from the Sea on the North East coast of Caithness, North Scotland. This burn runs into Wester Loch, a favourite resort for wild Ducks. The Loch is about one mile from the Sea at Sinclair Bay. The DV: 1914. Palmen, Beringte Vögel aus Finland. 207 Duck at the time of being shot was along with other four." Nachricht von D. G. Cormack, Esg. — Zeit: 6 Monate, 3 Tage. Entfernung etwa 1700 km. Anas crecca. Ring 410, angebracht (I. Forsius) am %/, 1913 am Loitsomajärvi, E von Nuortti, im russ. Lapp land. — Erlegt in Vallazza bei Bologna (Rivista Ital. di Orn., III, 1914, N:o 1, 2). — Entf. ca 2900 km. Fuligula cristata. Ring 358, angebracht (J. Snellman) am !3/, 1913 auf Äland, bei Mariehamn, Kobbaklintar. — Geschossen am %!/j, 1913, 3, im nördlichen Irland, auf dem See Lough Neagh, von Mr Ernest Green. — Zeit: 5 Monate, 18 Tage. Entfernung etwa 1630 km. Glaucion clangula. Ring 402. Am ?'/, 1913 angebracht (Irmer Forsius) im finländischen Lappland, Sodan- kylä, unmittelbar an der russischen Grenze, am Flusse Nuorti- joki. — Geschossen am !°/, 1913 am Flusse Riestajoki bei Kuukkeli im östlichen Teile von Sodankylä, vom Bauer Alex. Yliriesta, der den Fund meldete. — Zeit: 1 Monat, 19 Tage. Entfernung etwa 40 km. Larus fuscus. Ring 363, angebracht (J. Snellman) auf Äland, Kirchspiel Saltvik, Saggö am /, 1913. — In dem- selben Kirchspiel auf Bockholmen tot angetroffen am %/, 1913 (Zeitungsnotiz). — Zeit: 2 Monate, 5 Tage. Entfernung we- nige Kilometer. Larus fuscus. Ring 361, am %/; 1913 angebracht (J. Snell- man) auf Älan d, Jomala, Ytternäs, Lägskär. — Geschossen um 1. März 1914 im nördlichen Dänemark, bei der Stadt Nyköbing am Limfjorden, und gemeldet von Herrn Anders Jakobsen daselbst. — Zeit: 8 Monate, 7 Tage. Ent- fernung: 740 km. Larus canus. Ring 379, angebracht (J. Snellman) auf Åland, Jomala, Ytternäs, Lägskär am %/; 1913. — Ge- schossen am %/; 1913 im südl. Schweden bei Helsingborg und gemeldet von Herrn Konservator Harald Muchardt. — Zeit: 2 Monate, 1 Tag. Entfernung etwa 615 km. Larus canus. Ring 369, am ?/, 1913 (J. Snellman) ange- bracht auf Äland, Mariehamn, Kobbaklintar. — Geschossen in Dänemark, Jylland, am Randersfjord, den ??/, 1914, wie 208 Palmén, Beringte Vögel aus Finland. 2. V. I auch gemeldet von Herrn Wilhelm Pedersen. — Zeit: 6 Mo- nate, 19 Tage. Entfernung etwa 700 km. Larus ridibundus. Von den 64 jungen Lachmöven, die am 17. und 21. Juni 1913 an der Meeresbucht Ladugärdsvik im Hofe Vik bei Helsingfors (A. Wasenius) beringt wurden, sind bis Frühjahr 1914 folgende Exemplare notiert und gemeldet: L. ridibundus. N:o 263 wurde am '$/, 1913 unweit SW von Helsingfors vom Arbeiter J. Mäki geschossen; gemeldet vom Disponenten W. Nordström. -— Zeit 26 Tage. Entfer- nung wenige km. L. ridibundus. N:o 234 wurde am ?/; 1913 in der Haff- mündung bei Memel von einem Schulknaben lebendig ein- gefangen und wieder losgeiassen; gemeldet von den Herren Marguardt und Kurzinna an die Vogelwarte Rossitten. — Zeit: 2 Monate, 2 Tage. Entfernung etwa 560 km. L. ridibundus. N:o 245, am 3!/, 1913 abends in Gr. Holl- stein (Ost-Preussen) an der Pregelmiindung vom Ober- stabsarzt Dr Scherliess-Lyck geschossen und durch die Vo- gelwarte Rossitten gemeldet. — Zeit: 1 Monat, 10 Tage. Entfernung etwa 680 km. L. ridibundus. N:o 265, geschossen am '*/, 1913 auf dem kleinen Wietziger See, Kgl. Preuss. Oberförsterei Misdroy, Regier.-Bezirk Stettin, Provinz Pommern; gemeldet vom Kgl. Forstassessor Schwarz in Misdroy an die Vogelwarte Rossitten. — Zeit: 2 Monate, 25 Tage. Entfernung etwa 955 km. L. ridibundus. N:o 210, am ol 1913 in einer am See aufgestellten Iltisfalle bei Born, Regierungsbezirk Stral- sund, lebendig gefangen und gemeldet vom Fischer Carl Becker. — Zeit: 5 Monate, 23 Tage. Entfernung etwa 980 km. L. ridibundus. N:o 205, am '*/,, 1913 nahe Wien erlegt, nach Meldung von Dr W. Riegler, Red. der Mitteilungen des Nied.-Österr. Jagdschutz-Vereins. — Zeit: 5 Monate, 27 Tage. Entfernung etwa 1360 km. L. ridibundus. N:o 248 wurde am '/, 1914 von Herrn Nicoletto Caluzzi in Parenzo, Istrien, geschossen; am 19. 24V. 1914. Palmen, Beringte Vögel aus Finland. 203 und 14. Januar wiitete ein fiirchterlicher Schneesturm, der in Triest eine Geschwindigkeit von 114 km in der Stunde hatte und dessen Temperatur — 7 C betrug. An der Adria hatte in mehr als 30 Jahren — so wird von älteren Leuten erzählt — kein solches Unwetter gewütet. Nach dem Sturme wurden verschiedene für die Gegend ungewöhn- liche Vogelarten beobachtet. Mitgeteilt vom Herrn Landes- tierzucht-Inspektor, Tierarzt Johann Comandich in Parenzo. — Zeit: 6 Monate, 25 Tage. Entfernung etwa 1800 km. L. ridibundus. N:o 235 wurde, nach Meldung des Herrn I. Rievers-Holtenau pr. Kiel, am ?/, 1914 tot gefunden im Kaiser-Wilhelm-Kanal, W vom Kieler Meerbusen. — Zeit: etwa 7 Monate. Entfernung: etwa 1100 km. L. ridibundus. Anfang Mai 1914 wurde ein beringtes Exem- plar von Hrn C. Finnilä am Hafen bei Helsingfors beobachtet, also wahrscheinlich ein Ex. vom J. 1913, das zum Ursprungs- ort zurückgekommen war. Oben wurde schon angegeben, dass Vögel, die in an- deren Ländern beringt wurden, hier in Finland mehrmals angetroffen resp. gemeldet worden sind. So weit diese Fälle mir bekannt sind, werden sie hier zusammengestellt. Corvus cornix. Am zahlreichsten sind die bei Rossit- ten eingefangenen und beringten Nebelkrähen: Beringt bei N:o: Rossitten: Vogel erlegt in Finland: Zeit: 28. 10. Okt. 1903. Sibbo, 13. Mai 1904. — 7M3T si ras; 5 Tusby, 26. April 1908 2005115, 383. 20. , 1904. Ingä, 20. Mai 1906. eat rc 626. 12. ,„ 1%5. Jaala, 16. Juni .1907. 1 168 448 Te 100100 Rantasalmi, Wiisala, 20. April 1907. 1 >» 7 » 8 » (225 ol FN RES Itt, 2. April 1912. tll" Vahdi k LOS: J - Kangasniemi, Briitezeit 1911. Di, UTU, 2 S 121. Pa 5 Mörskom, Pakila, 24. Nov. 1913. SRS 5 BU: na Sjundeä, 12. Mai 1907. 26 410355 5948. 11. „ 1911. Hangöby, 22. Okt. 1912. Lv ia PA Die Fundorte in Finland liegen also sämtlich im säd- lichen Teile des Landes, und zwar von der Hangö-Landspitze bis zum Ladoga, etwa 540—750 km von Rossitten, aber nicht 14 210 Palmén, Beringte Vögel aus Finland. 2. V. 1914. weiter gegen Norden. Die Nebelkrähen Ost-Finlands ziehen also, wie aus den kartographischen Darstellungen von Prof. Thienemann (Illustr. Zeitung) hervorgeht, über die balti- schen Kiistengegenden. Hingegen ziehen diejenigen von West- Finland (siehe oben) über Äland und Schweden, also nördlicher als die erstgenannten, nach West-Europa hin. In den nächsten Jahren sind hoffentlich genauere Angaben zu verzeichnen. Sturnus vulgaris. Ring 16018, Witherby London, ange- bracht am 3'/, 1912 in Berkshire, 60 km W von Lon- don. — Tot gefunden, 1/, 1912, im Schnee im Bezirk Kyrk- slätt, bei der Eisenbahnstation Masaby, 30 km W von Hel- singfors. Gemeldet durch Stationsinsp. M. Martin. — Zeit: 2 Monate, 17 Tage. Entfernung etwa 1825 km. Fringilla coelebs. Ring Mus. Leiden, 9796. Erwachsenes 3 beringt am */,, 1912 in Holland, N. Brabant, Boxtel. — Ende August 1913 am Sälgrund Feuerturm bei Kaskö von einer Katze getötet; gemeldet von Hrn Ivar Nyman. — Zeit: etwa 10 Monate. Entfernung: etwa 1500 km. (Einige Tauben, teils Brieftauben, teils „herrenlose“, sind angetroffen worden, werden aber als zahme hier nicht be- rücksichtigt.) | Archibuteo lagopus. Ring: Göteborgs Museum, 274. Ge- zeichnet 1912 bei Kiruna im schwedischen Lapp- land. — Geschossen im nördl. Österbotten, Siikajoki, Frantsila, vom Bauer Matti Lehto am !*/, 1912. — Zeit: etwa zwei Monate. Entfernung ungefähr 330 km. Archibuteo lagopus. Ring: Göteb. Mus. 228. Gezeichnet im J. 1912 bei Kiruna im schw. Lappland. — Erlegt am 10/, 1912 im nördl. Österbotten, Haukipudas, von Her- manni Juvani. — Zeit: etwa zwei Monate. Entfernung unge- fähr 310 km. Anas boschas. Ring: Museum nat. hist. Leiden, Holland, 10025. Anfang April 1912 beringt in Ellemet, Prov. Zeeland, Holland. — Geschossen in Süd-Österbotten, am Ala- vieska-See am ?/; 1913 vom Bauer Lennart Järvelä; ge- meldet vom Mag. E. Merikallio. — Zeit: 4 Monate. Entfer- nung etwa 1825 km. 25 Ve 1914. Palmén, Beringte Vögel aus Finland. 211 Anas penelope. Rossitten-Ring, 4925, angebracht am %/, 1910 (an einem halbzahmen Lockvogel) in Westpoldern, Ulrum, Prov. Groningen, Holland. — Geschossen im Herbst 1911 im nördlichen Österbotten, Kirchspiel Kuusamo, Suo- lijärvi, Murtosalmi, vom Bauer Antti Oiva; gemeldet durch die Zeitung Perä-Pohjalainen ('3/; 13). — Zeit etwa 1 Jahr, 3 Monate. Entfernung ungefähr 1950 km. Anas acuta. Ring 230 von H. Chr. C. Mortensen (62) auf der Insel Fanö an der Westküste Dänemarks am %'/, 1908. — Geschossen im finländ. Lappland, beim Kirchdorfe Kemijärvi am %/; 1909, begleitet von zwei noch nicht flug- fertigen Jungen; gemeldet von Hrn Kalle Kerkelä. — Zeit: 10 Monate, 14 Tage. Entfernung etwa 1610 km. Anas acuta. Ring 271, angebracht am !'/j, 1908 auf Fanö, Dänemark, von Mortensen (66). — Geschossen im finländ. Lappland, Bez. Enontekis, Dorf Vuontisjärvi, laut Angabe im September 1912; gemeldet vom Forstmeister J. Montell. — Zeit: etwa 11 Monate. Entfernung etwa 1640 km. Anas acuta. Mortensens (49) Ring 519, angebracht auf Fanö, Dänemark, am !?/,, 1909, altes 3. — Geschossen vom Fischer K. Emil Boström in Süd-Finland, Kyrkslätt, Pikkala, Kalfö, am ?/, 1910. Gemeldet vom Prof. J. E. Rosberg. — Zeit: 5 Monate, 5 Tage. Entfernung etwa 1060 km. Anas acuta. Mortensens Ring N:o 253, angebracht aut Fan ö, Dänemark, Ende Sept. (?) 1908. — Im finländ. Lappland, Kirchspiel Muonio im See Nulusjärvi, an den letzten Ta- gen von Mai 1914 tot im Fischnetze gefunden. Meldung in der Zeitung „Kaleva“ (?/ 1914). — Zeit: 5 Jahre, 8 Monate. Entfernung etwa 1620 km. Larus canus. Mit Ring N:o 198 gezeichnet bei Ros- sitten (J. f. O. 1914, S. 460) am 2. Oktober 1905. — Tot im Fischnetze in den Schären vor Wasa; gemeldet am ?"/; 1912 an die Vogelwarte Rossitten (von Redaktör Ludw. Unggern, Wasa). — Zeit: 6 Jahre, 8 Monate. Entfernung 870 km. Larus canus. Ring 797, bei Rossitten angebracht am 5/, 1907. Geschossen Anfang Juni 1909 an der Siidspitze Fin- 212 Årsmötet den 13 maj 1914. lands bei Hangö, Bäklandet; gemeldet vom Stadtarzt dr Aug. Silen. — Zeit: 1 Jahr, 9 Monate. Entfernung etwa 540 km. Die Beringung wird in Finland im Jahre 1914 fortge- setzt. Mit dem ergebensten Danke fir die bisherigen Mel- dungen, die oben verzeichnet sind, wage ich die Hoffnung auszusprechen, dass auch kiinftig angetroffene finländische Ringvögel mir pr Adresse Helsingfors Finland gitigst ange- kiindigt werden. Årsmötet den 13 maj 1914. Ordföranden, professor J. A. Palmén, föredrog följande Årsberättelse öfver Sällskapets verksamhet 1913—1914. Kort före senaste årsmöte bragte Societas pro Fauna et Flora Fennica en vördnadsfull hyllning åt landets äldste na- turhistoriker, 90-åringen, arkiater Otto Edvard August Hjelt, vårt samfunds hedersledamot. Icke långt efteråt skat- tade den åldrige åt förgängelsen, varande den ende, som kunde anses representera hela det tidsskede, under hvilket vårt Sällskap existerat. Vi äro honom tack skyldiga främst för hans teckningar af naturalhistoriens utveckling i vårt land under svunna tider, och detta hans inlägg skola vi städse vördsamt bevara i minnesgod hågkomst. Tung kännes oss förlusten, när en forskare stupar under fullt arbete. Så var det, när Odo Morannal Reuter under ifrig och framgångsfull verksamhet rycktes ur vår krets den 2 september 1913. Visserligen hade hans ohälsa länge förberedt oss på förlusten, men denna kom likväl nu plötsligt. Afsikten har varit, att den bortgångnes betydelse särskildt för utforskandet af vårt eget lands fauna i dag skulle på ett ingående sätt tolkas af en mera sakkunnig, men en oförutsedd omständighet vållar, att planen icke blir i denna form förverkligad. För ögonblicket måste jag in- skränka mig till en kortare erinran om den bortgångne. 18. V. 1914. Ordförandens ärsberättelse. 213 I vårt samfund inträdde år 1866 Odo Reuter redan som gymnasist. Sin tidigaste forskning ägnade han Finlands och Skandinaviens hemipterfauna. Området utvidgades snart till den palearktiska regionens arter, och omsider behand- lade han monografiskt vissa släkten från alla jordens länder eller från förut föga undersökta exotiska regioner. Ingen annan finsk man har utgifvit ett så stort antal skrifter som han, och hans namn är därför mera bekant än något annat Otto Edvard August Hjelt. af våra naturhistorikers. Visserligen äro de flesta af skrif- terna små, men antalet af de verkligen omfattande är dock synnerligen stort. Väl sant, att O. Reuter icke i yngre år särskildt vinnlagt sig om grunderna för systematik enligt nutida uppfattning, men han hade i stället en medfödd blick för förvantskap; och inom den insektgrupp, som han huf- vudsakligen bearbetade, blefvo hans systematiska grupperin- gar snart allmänt antagna. Under senare årtionden tillägnade han sig emellertid allt mera den utvecklingshistoriska uppfatt- ning, som genomgår nutidens naturalhistoriska forskning, 214 Ordförandens årsberättelse. 18: V. 1914! och de sista åren, dä han ej mer kunde begagna sig af synens gäfva, fick han sin inre blick allt mera skärpt för huru den genetiska behandlingen kunde genomföras med hänsyn till insekternas systematik, deras biologi och frägor om de- ras själslif. Det var under arbete pä detta håll och under villkor, som skulle bragt hvarje annan af oss till förtviflan — kroppsligt bruten och beröfvad naturforskarens dyrbaraste sinne — det varisädant skick han utvecklade en koncentrerad arbetskraft, hvilken satte i förväning enhvar, som fick be- vittna densamma. Under en paus i detta arbete, och medan han sommartid förberedde dess fortsättning, rycktes han bort, efter en kort akut sjukdom; och hvad dä ogjordt var, det förblef af honom ogjordt. Redan tidigare hade hithörande forskningsfrägor syssel- satt honom, men icke närmelsevis till det omfäng och med den planläggning som under hans senaste period. Redan i yngre är hade han nämligen upptagit frågor om mimikry bland insekter, om deras di- och polymorfism, om hos dem förekommande stridulation och om drag ur en del lägre djurs själslif, särskildt deras med bobyggnad förbundna omsorg om afkomman. Vid behandlingen af alla dylika spörsmål om- fattade han sitt ämne och det, som andra skrifvit därom, med anmärkningsvärd snabbhet och klarhet. Genom sina skrifter pä dessa omräden har Odo Reuter verksamt bi- dragit att hos oss höja den allmänna naturvetenskapliga nivän. Men såsom zoolog har han ingalunda arbetat uteslu- tande med hemiptererna eller ens insekterna. Likasom han med hänsyn till sin fackgrupp begynt sin forskning med hemlandets former, sä upptog han pä samma sätt äfven andra grupper. Det var han, som hos oss först begynte studera collemboler, psylloder, thysanopterer och en del andra mindre insektgrupper, och talrika bidrag har han läm- nat beträffande de af älder hos oss studerade Coleoptera, Lepidoptera, myrorna m. m. äfvensom vära fiskar. Alldeles särskildt böra Finlands zoologer, och med dem ocksä utlandets, med tacksamhet erinra sig OdoReuters energiska arbete pä ästadkommandet af Bibliotheca Zoologica fennica, som underlättar arbetet för oss 132 1914. Ordförandens årsberättelse. 215 alla och lägger i dagen, hvad finska forskare kunnat få ut- rättadt. Och med värme påminna vi oss, huru här i vår krets den blinde ledamoten genom särskilda initiativ och uppma- ningar eggade oss seende att under exkursioner söka upp eventuellt i landet förekommande djurarter eller manade oss att öppna blicken för nya frågor, som borde utforskas. Om ock med skarpt markerade, tragiska drag, skall Odo Reuters personlighet, på grund af hans energiska arbetskraft och ohejdade arbetslust, hos oss verka väckande och manande äfven under kommande tider. Från vår krets har oväntadt ryckts en med- lem, som länge vis- tats i landsorten. Den 7 februari 1914 afled i Heinola seminariidirek- tor Frans John Her- man Linden vid en- dast 47 ärs älder. Under en tidigare period var han verksam vid lyceet i Sordavala (1893—97), sedermera som lektor i naturvetenskap och ma- tematik vid Raumo se- minarium (1897—99) och slutligen säsom direktor för Heinola seminarium. Med honom „bortgick en af den finska folk- skolans skickligaste ar- betare och varmaste vänner. Som lärare ägde han en ovanlig förmäga att hos sina elever väcka kärlek och intresse för naturen och lust att iakttaga dess väx- lande företeelser. Ett ännu vidsträcktare inflytande än ge- nom sin undervisning utöfvade han emellertid som läroboks- Frans John Herman Lindén. 216 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1914 författare och utgifvare af undervisningsmaterial.“ Såsom botanisk forskare har han gjort sig känd genom sina resor till Enontekis och Nuortijärvi samt sin skrift om floran i östra delen af södra Karelen. Äfven zoologerna ha af ho- nom fått upplysningar af lokalt intresse. Hans tilldragande personlighet hade förskaffat honom en mycket talrik vänkrets. Ännu fyra landsmän ha under året med dö- den afgått. Alldeles nyss, den 10 maj 1914, afled konsul Gustaf Rött- ger Sundman. Hans inlägg i vär naturalhisto- ria har varit artistens, hvars för natur och färg öppna öga tillät honom att pä ett synnerligen förtjänstfullt sätt afbilda våra fägelarters ägg, våra roffåglar och fiskar. Tvenne medicinedokto- rer, Gustaf EmilTo- bias’ San dello Odo Sundvik, som bäda med intresse om- fattat vär flora, hafva aflidit, den förre säsom läkare i Bromarf den 7 april 1914, den senare den 13 augusti 1913 under en utrikesresa. Slutligen bör näm- nas fil. kand. Konstantin Siitoin, hvilken aflidit den 18 december 1913 och med framgång bedrifvit studier af plankton samt i tryck utgifvit resultaten af egna undersökningar härom, anställda i Sarajärvi träsk nära Sordavala. I stället för de bortgängna ha unga personer trädt i ledet, detta är till ett antal af sju, nämligen herrar K. K. Kari, H. A. Järnefelt, K. H. Kekoni, V. Tanner, E. E. E. Lindqvist, J. Wahlberg och V. A. Pesola. Gustaf Röttger Sundman. 13. V. 1914. Ordförandens ärsberättelse. 217 I anledning af ärets personalförändring bör ännu näm- nas en, som Sällskapet lifligt beklagar: prof. J. Sahlberg har ansett sig, pä grund af en speciell meningsolikhet, icke vidare böra kvarstä inom Sällskapet, utan har frän detsamma afgätt. Kasta vi blicken tillbaka pä ärets verksamhet, sä tyckes mig denna ge anledning till tillfredsställelse och fortfarande båda godt för framtiden. Mötena ha fortgätt såsom vanligt, och med verklig förnöjelse ha vi kunnat konstatera ett allt mera stegradt antal närvarande: i är har uppnåtts ett maximi- tal af 57, vida större än nägonsin. Af de c. 60 andragan- dena ha ?/, varit af zoologisk, '/, af botanisk art. De förra äro framförda af herrar M. Brenner, K. E. Ehrström, G. Ekman, R. Fabritius, C. Finnilä, R. Frey, Th. Grönblom, V. Hellen, A. och K. Hilden, K. M. Levander, H. Lindberg, C. Lundström, Fr. Lönnfors, E. Merikallio, L. Munck, J. A. Palmen, R. Palmgren, fru E. Pontän-Munsterhjelm, hrr A. Poppius, B. Poppius, J. Sahlberg, U. Saalas och K. Walle. De botaniska meddelandena ha gjorts af herrar A. Backman, M. Brenner, W. Brenner, E. Ehrman, E. af Hällström, E. Häyren, H. Lind- berg, K. Linkola, J. Montell, H. Rancken och Th. Selan. Till stor del ha dessa meddelanden varit kortare noti- ser eller artiklar afsedda för Sällskapets Meddelanden, nämligen följande: H. Lindberg, Anmärkningsvärda växtfynd gjorda un- der en resa sommaren 1913 genom Kuolajärvi, vid Hvita hafvet och vid Kandalakscha. | V. Hellen, Zur Kenntnis der Gattung Chilosia Meig. M. Brenner, Nötkräkan i Ingä 1915. J. Sahlberg, Ptinus tectus Boield. K. E. Ehrström, Eine abweichende Form von Apode- mus (Mus) agrarius Pallas aus Finland. Th. Grönblom, För Finland nya Macrolepidoptera. E. Merikallio, Pähkinähakkisen vaelluksesta Suo- meen 1911. J.Sahlberc, Haltica engströmi och Scymnus triangularis. 218 Ordförandens årsberättelse. 13..V. 1914; R. Fabritius, Anmärkningsvärda fynd af fjärilar, bland dessa den för Europa nya Callimorpha menetriesii Ev. K. M. Levander, Om Alderia modesta i Finska viken. K. M. Levander, Planktonter i Tusby träsk. C. Finnilä, Ornitologiska iakttagelser från Ätsäri. U. Saalas, Suomen kaarnakuoriaiset. Scolytid& eli Tomicid&. Tutkimuskaavoja kaarnakuoriaisten sekä niiden syömäkuvioiden määräämistä varten. | K. M. Levander, Om undersökning af ett torfmarks- område ur topografisk-faunistisk och ekologisk synpunkt. Bestyrelsen, Om principerna för utdelandet af Säll- skapets stipendier. T. J. Hintikka, Omituisia pahkoja Pinus silvestris'ella. R. Frey, Cephenomyia ulrichi Brauer. A. L. Backman, Floristiska meddelanden frän Evois, Valtimo, Kivinebb m. fl. trakter. M. Brenner, Picea excelsa f. oligoclada Brenn. A. & K. Hilden, Ornitologisia havaintoja Karkun seu- dulta. G. Ekman, Uber die schwarze Varietät der Kreuzotter. K. Linkola, Hypogymnia-Parmelien in Finland. J. Sahlberg, Studier och forskningar om Finlands microlepidopterfauna. E. Häyren, Einige Flechtenfunde aus Finland. R. Hult, Bidrag till mossfloran pä Pallastunturit. J. Montell, Elymus arenarius äterfunnen i Muonio. A. L. Backman, Floristiska meddelanden frän Kuu- samo. K. Linkola, Kasvitietoja Jyväskylästä. J. Montell, Förslag till naturskyddsomräde vid Kil- pisjaur. J. Montell, Salix-hybrider från Muonio och Enontekis. För att införas i Acta hafva inlämnats: H. Rancken, Bryologiska meddelanden I, II. C. Lundström och R. Frey, Beitrag zur Kenntnis der Dipterenfauna des nördlichen europäisehen Russlands. 13. V. 1914. Ordförandens årsberättelse. 219 E. Häyrén, Uber die Landvegetation und Flora der Meeresfelsen von Tvärminne. Ein Beitrag zur Erforschung der Bedeutung des Meeres fiir die Landpflanzen. K. Linkola, Lisätietoja Kuopion pitäjän kasvistosta, I. putkilokasvit, II. sammalet. H. Rancken, Uber die Stärke der Bryophyten. A. Poppius, Finlands Microlepidoptera I, II. Af dessa afhandlingar äro de flesta redan tryckta i Acta 39 eller blifva färdiga inom denna mänad; till dem skola ännu fogas ett par andra. Ehuru detta band först under sommaren kommer att bli färdigt, har dock en vä- sentlig del däraf kommit till ständ under detta verksam- hetsär. Acta n:o 38 äter faller helt och hället inom det gängna äret. Detta band innehäller afhandlingar af herrar A. Wah1- berg; R. Palmgren, C. Finnilä och H. Rancken. Under äret har, genom försorg af hr E. Häyren, af Meddelanden utkommit häftet 39, omfattande förhandlin- garna frän nästföregäende är. Reseberättelser hafva under äret afgifvits rörande de exkursioner, som med understöd af Sällskapet företagits af herrar R. Palmgren i ornitologiskt syfte till Hvittis och Kumo, A. L. Backman till norra Tavastland, J. Valle till Kuhmoniemi och V. Räsänen till Österbotten. Reseunderstöd äter har Sällskapet kunnat utdela för nästkommande sommar ät herrar: ANSE Backman, :214.4300:-—+1-Ri »Palmgren kem 11: 7800: EA: Pesalayesı p- nä 17.2 | 5.72 Podonplankton. Stl 272128730) spo m. 20.5 | 5.66 Copepodenplankton. str 23, 10h as im. 20.3 | 5.50 Gemischtes Plankton. S LEN O arm: 19.1 5.08 Anuraeaplankton. VIII. 5. 2h 30’ p. m. 19.6 — 5.33 = Bosminaplankton. Gemischtes Bosmina- und 7 02451207 DM: 16.6 5.08 Rotatorienplankton. „ie 251 OPAALI 1:81]! 05332 Anuraeaplankton. 5. Diese Veränderungen des Planktonbildes werden wohl teilweise direkt durch die Stromverhältnisse verursacht. Wie z. B. in der Esbowik nach den Beobachtungen S j öström s 9), haben wir es im Tavastfjärd ohne Zweifel hauptsächlich mit durch die Winde bedingten Strömen und deren Reak- tionsströmen zu tun. Vorherrschender Landwind erzeugt in den unteren Wasserschichten Reaktionsströme, die käl- 1) Sjöström, W. Hydrografiska observationer gjorda somrarna 1902, 1903 och 1904 å Stor Aisar fjärden, i mynningen af Esbo viken. Fennia, 32, N:o 9, pag. 19. 13. V. 1914. — Levander, Hydrobiologie der Bucht Tavastfjärd. 259 teres Wasser mit höherem Salzgehalt in die Bucht herein- bringen. Nach Seewind fliesst das eingepresste Wasser wie- der zuriick, und das Oberflächenwasser scheint somit nach diesem Winde angewärmt zu werden. Mit dem Wasser ver- schiebt sich aber, wie man annehmen muss, auch das Plank- ton, das in dem äusseren und inneren Teile der Bucht ver- schiedene Bedingungen fiir seine Entwicklung findet. Die in den Tabellen gegebenen hydrographischen Da- ten weisen auch deutlich darauf hin, dass ein griindlicher Austausch von Wassermassen während der Beobachtungs- periode stattfand. Das Wasser, das am Fangplatze am 12. Juni und in der Zeit vom 31. Juli bis 14. August vor- gefunden wurde, war normales Buchtwasser von niedrigem Salzgehalt, 5.05—5.08 %/. Nach nördlichen Winden, Land- winden, in der zweiten Hälfte des Juni, wurde die Bucht mit Meereswasser gefüllt, dessen Salzgehalt über 5.50 "9, betrug. Bei dem höchsten Salzgehalt von 5.32 °/,, wurde die niedrigste Temperatur 10.4C am 2. Juli beobachtet. Die Periode dieses salzreichen Wassers, in der die Podon- und Copepodformationen auftraten, dauerte einen ganzen Mo- nat, oder vom 25. Juni bis 23. Juli. Die Wasserart, die am 17. Juni und am 25. Augusti beobachtet wurde, und deren Salzgehalt 5.17 resp. 5.32 °/,, betrug, möchte ich nach dieser Auffassung als Mischwasser bezeichnen. Die Uier- und Grundiauna. Die folgenden Aufzeichnungen über die niedere Ufer- und Grundfauna beziehen sich auf die nächste Gegend von Junkars sowie den Boden der Seemitte zwischen Junkars und Rilaks. -Profo20a. Actinophrys sol Ehrbg. Am Ufer am 5. VIII. Rotatoria. Rotifer trisecatus Web. Am Ufer zwischen Chara am 5. VIII. Euchlanis dilatata Ehrbg. Am 11. VIII am Ufer. (3 f - 260 Levander, Hydrobiologie der Bucht Tavastfjärd. = 13. V. 1914. Cathypna luna (O. F. Mill.). Am 11. VIII am Ufer. Notholca acuminata Ehrbg. Häufig. Nemertinea. Tetrastemma obscurum M. Sch. Ein Ex. wurde mit Dredge aus 4 m Tiefe am 25. VIII gefangen." Polychaeta. Wahrscheinlich ist Nereis diversicolor O. F. Müll. ver- treten (p. 251). Bryozoa. Membranipora pilosa L. v. membranacea Sm. Häufig auf Fucus vesiculosus. | Copepoda. Caligus lacustris Stp. und Ltk. Auf Leuciscus idus pa- rasitierend am 18. VIII gefunden. Cladocera. Sida crystallina (O. F. Mill.). Häufig zwischen Pota- mogeton, Chara und Myriophyllum. Scapholeberis mucronata (O. F. Müll.). Häufig dicht am Ufer am VIE Ceriodaphnia pulchella G. O. Sars. Häufig. Eurycercus lamellatus (O. F. Müll... Häufig zwischen Chara am 5. VIII. Alona guttata G. O. Sars. A. rectangula G. O. Sars. Chydorus sphaericus O. F. Müll. Häufig. Polyphemus pediculus (L.). Zahlreich am Ufer im August. Isopoda. Asellus aguaticus L. Einige Individuen wurden aus 4 m Tiefe mit Dredge am 25. VIII erhalten. | 13. V. 1914. — Levander, Hydrobiologie der Bucht Tavastfjärd. 261 Idothea entomon L. Häufig am Grunde in 4 m Tiefe. Bildet eine Hauptnahrung der in der Bucht lebenden Gelbaale. Amphipoda. Gammarus locusta L. Häufig. Pontopereia affinis Lindstr. Am 25. VIII aus 4 m Tiefe gefangen. Corophium grossipes (L.). Am 5. und 25. VIII sehr zahl- reich am Grunde in 3—4 m Tiefe. Inseeta: Grosse, rote Chironomus-Larven sind zahlreich in 3—4 m Tiefe. Leere Puppenhäute fanden sich häufig an der Ober- fläche des Wassers am 17. VI. Auch verschiedene Tricho- pterlarven kommen in unserer Bucht vor. Mollusca. Bythinia tentaculata (L.). Selten am 25. VIII. Limnaea stagnalis (L.). Nicht selten. L. ovata Drap. Einige Exx. sind mit Dredge aus 3—4 m Tiefe gefangen worden. Physa fontinalis (L.). Ein Ex. mit Dredge erhalten, 25. VIII. Alderia modesta (Loven). Diese seltene Nudibranchiaten- art, deren Vorkommen im Finnischen Meerbusen bisher nur bei Helsingfors und bei Tvärminne konstatiert worden ist, wurde gedregt aus 3--4 m Tiefe am 25. VIII. Tellina baltica L. Lebt sehr zahlreich in 3—4 m Tiefe. Die Fische. Der Tavastfjärd wird als ein fischreiches Wasser ange- sehen (Rosberg, 1. c. p. 116), und wohl mit Recht. Be- sonders lobt man den Saltfjärd wegen seiner Ouappen. Nach dem, was ich erfahren konnte, kommen etwa 20 Arten mehr oder minder regelmässig vor. Dorsch und Flunder schei- nen im eigentlichen Tavastfjärd gänzlich zu fehlen, dagegen 262 Levander, Hydrobiologie der Bucht Tavastfjärd. 13. V. 1914. wird Strömling (bei Grefudd) und ein wenig Sprotten gefischt. Gegenstand der Fischerei bilden im Sommer hauptsächlich einige Siisswasserarten, namentlich Hecht, Barsch, Plötze und Aland. Uberhaupt ist die Fischfauna die in der inneren Schärenzone des westlichen Nylands gewöhnliche, wie die folgende Aufzählung der Arten des näheren zeigt. Nerophis ophidion (L.). Ein ausgewachsenes Individuum wurde am 14. VIII gesehen und ein 74 mm langes, junges Tier am 25. VIII gefischt. Siphonostoma typhle (L.). Zwei Exx. am 16. und 30. VI erhalten. Anguilla anguilla L. Der Aal ist häufig, bildet aber nicht Gegenstand einer gewerbmässigen Fischerei. Ein grosses Ex., gefischt am 22. Juli, betrug 95 cm in der Länge und hatte im Magen zahlreiche Reste von /dothea entomon. Esox lucius L. Sehr häufig, wird mit Reusen, Zugnetzen und Angeln gefischt. Clupea harengus L. v. membras. Häufig. Noch in der Nähe von Junkars bei Grefudd wird „Strömming“ gefischt. Cl. sprattus L. In der Nähe von Junkars seltener als die vorhergehende Art. Während meines Aufenthaltes am Tavastfjärd wurde am 25. Juni eine geringe Menge von Sprotten bei Jersö erhalten. Die Nahrung der Fische bestand hauptsächlich aus Bosmina maritima, Podon polyphemoides und Eurytemora hirundoides. Coregonus lavaretus L. Kommt im Sommer spärlich vor. Wird mit Sik-Reuse gefischt. Osmerus eperlanus L. Die Stinte, „Nors“, wird nach Angabe eines Fischers in geringer Menge im Frühling er- halten. Salmo sp. Lachse oder Meerforellen sollen nach Angabe eines Fischers zuweilen im Winter erhalten werden. Leuciscus idus (L.). Sehr häufig, wird hauptsächlich im Frühling gefischt. L. rutilus (L.). Sehr zahlreich. L. erythrophthalmus (L.). Häufig. Alburnus alburnus (L.). Häufig. 13. V. 1914. — Levander, Hydrobiologie der Bucht Tavastfjärd. 263 + n KYRKSLÄTT + ” = n = Saltfjarden VV Rilaks Junkars Karte tuber die Bucht Tavastfjärd. Massstab 1:150,000; 2 cem=3 km. 264 Levander. — Federley. 13. V. 1914. Abramis brama (L.). Soll im Frühling häufig sein. Lotta lota L. Die Quapppe soll während der Laichzeit im Winter im Saltfjärd in Menge gefischt werden. Gobius niger L. Drei Junge von 20 mm Länge erhielt ich bei Junkars mit Dredge aus 1—3 m Tiefe am 25. Aug. Gasterosteus pungitius L. Häufig. Lucioperca lucioperca (L.). Soll nur als seltener Gast zuweilen erscheinen. Acerina cernua (L.). Sehr häufig. Perca fluviatilis L. Sehr häufig und wie der Hecht ei- ner der wichtigsten Nutzfische im Tavastfjärd. Zusammeniassung. Der Tavastfjärd empfängt keinen nennenswerten Süss- wasserzufluss, und infolge dessen ist der Salzgehalt ziem- lich hoch (5.03—5.82 9/9). Im Laufe des Sommers wurden mehrmals in der Plank- tonkomposition scharfe Veränderungen bemerkt, die wenig- stens zum Teil, infolge andauernder Land- und Seewinde, durch Strömungen des Wassers bedingt werden. Die niedere Ufer- und Grundfauna ist die normale der inneren Schärenzone. Der interessanteste Fund in faunisti- scher Hinsicht war das Vorkommen von Alderia modesta. Die Bucht ist reich an Fischen. Als Gegenstand der Fischerei kommen besonders die Siisswasserarten und auch der Strömling in Betracht. Docent Harry Federley lämnade följande medde- lande: Eine im Freien entstandene Aberration von Vanessa urticae L. In einem Aufsatze !) habe ich vor ungefähr zehn Jahren über das Auftreten im Freien von zwei Temperaturaberra- !)Federley: Über zwei in Finland gefangene Temperaturaberra- tionen von Rhopaloceren. Meddel. Soc. pro Fauna et Flora Fenn. Bd. 30. S. 75—81. 1904. 13. V. 1913. Federley, Aberration von Vanessa urticae. 265 tionen von Rhopaloceren berichtet. Es handelte sich um eine Wärmeform ab. lintneri Fitch von Vanessa antiopa L., die ihre Entstehung mit grösster Wahrscheinlichkeit dem sehr warmen Sommer 1901 zu verdanken hatte, und eine Kälteform von Parnassius apollo L., die der ab. brittingeri Rbl & Rghfr. am nächsten kommt und vermutlich eine in der Natur erzeugte Kälteform darstellt. Sie wurde nämlich an der Zoologischen Station Tvärminne so spät wie am 8. September 1902 gefangen nach einem Sommer, der ausser- ordentlich kalt und regnerisch gewesen war. Der Sommer 1912 war wieder ungewöhnlich warm und trocken, so dass die Verhältnisse fiir die Entstehung von Wärmeaberrationen die günstigsten waren. Ich hatte des- halb meine Aufmerksamkeit ganz besonders auf die Vanessa- Falter gerichtet, die bekanntlich auf Temperaturreize relativ leicht reagieren. Es gelang mir auch an meinem derzei- tigen Sommeraufenthaltsort, dem Gute Baggby an der Bucht Pojo, unweit der Stadt Ekenäs, einige Individuen von Va- nessa urticae L. zu fangen, die sichtbar von den normalen in Südfinland vorkommenden abweichen. Das extremste Stück dieser aberrierenden Falter zeigt kaum eine Andeutung der beiden Discalflecke am Vorder- flügel, und der Hinterrandfleck ist erheblich verkleinert. Es nähert sich hierdurch sehr der auf Corsica und Sardi- nien fliegenden var. ichnusa Bon., die auch künstlich dadurch erzeugt werden kann, dass die soeben verwandelte Puppe einer Temperatur von 35—37 C' ausgesetzt wird. Ausser dem oben erwähnten Stücke wurden noch mehrere Falter gefangen und beobachtet, die weniger extrem ver- ändert waren. Sie besassen deutliche Discalflecke, die aber bedeutend kleiner als bei den typischen finländischen Indi- viduen waren. Hierdurch erhielten sie eine gewisse Ähn- lichkeit mit der von Staudinger benannten Form fur- cica, die in Südost-Europa, auf der Balkan-Halbinsel, in Klein-Asien und auch in Zentral-Asien fliegen soll. Obgleich die Formen ichnusa und furcica in Ländern vorkommen, die ein sehr viel wärmeres Klima als Finland 266 Federley, Aberration von Vanessa urticae. 13. V. 1914. besitzen, scheint es mir dennoch nicht unmöglich, dass diese südeuropäischen Varietäten ausnahmsweise als ganz zufällige Aberrationen unter ganz speziell günstigen Verhältnissen sogar so hoch im Norden wie am 60. Breitengrade auftreten könnten. Ein zufälliges Auftreten solcher südlichen For- men müsste aber gerade unter Temperaturbedingungen zu erwarten sein, die den in Südeuropa waltenden am nächsten kämen. Um meine Hypothese von der Entstehung dieser Formen zu stärken, wandte ich mich an die Meteorologische Zentral- anstalt in Helsingfors und erhielt von Herrn Docent Dr. Osc. V. Johansson mit gewohnter Zuvorkommenheit die gewiinschten Niederschlags- und Temperaturangaben fär die Stadt Hangö und das Kirchspiel Lojo und ausserdem noch Angaben iiber den Niederschlag in Pojo, Billnäs, die ich hier fiir die in Betracht kommenden Monate Juni, Juli und Au- gust tabellarisch wiedergebe. Auch möchte ich hier Herrn Johansson meinen aufrichtigen Dank für seine mir er- wiesene Freundlichkeit aussprechen. Durchschnittstemperaturen in Celsius für: Juni Juli Aug. Lojo 1912 14.3 18.7 LH Hangö 1912 13.4 18.4 17.6 Mittlere Zahl der vorigen | (Baggby) 14.1 18.6 17.4 Helsingfors 1886—1900 14.8 17.4 15.5 Totaler Niederschlag in mm für: Juni Juli Aug. Billnäs 1912 1278 "(16) 5) 9.9 (3) ') 104.3 (20) !) Lojo 35 105.3 oe 95.7 Hangö „ 47.6 28.3 1727 Helsingfors 1886 —1900 42.9 64.3 79.5 1) Die Ziffern in Klammern geben die Anzahl der Regentage an. 13. V. 1914. Federley, Aberration von Vanessa urticae. 267 Was die obigen Zahlen betrifft, so dürften die mittle- ren Temperaturen zwischen Lojo und Hangö denjenigen in Baggby am nächsten kommen und der beobachtete Nieder- schlag in Billnäs, unweit des Beobachtungsortes, dem Nieder- schlag in Baggby ungefähr entsprechen. Selbstverständlich geben die Zahlen bei weitem nicht die Verhältnisse in Baggby exakt wieder, da besonders im Juli zahlreiche, ganz lokale Gewitterregen vorkommen, welche die betref- fenden Zahlen erheblich verändern können. Zum! Vergleich werden noch die Durchschnittstemperaturen und mittleren totalen Niederschlagsmengen in mm für die Periode 1886— 1900 hier mitgeteilt. Wie aus der Tabelle hervorgeht, ist die Durchschnitts- temperatur für Juli 1912 1.5 und für August 1912 1.9 höher als die mittlere Temperatur für die Periode 1886-1900. Dieser Unterschied ist kein sehr erheblicher. Wenn aber dazu noch der geringe Niederschlag im Juli, 9.90 mm während des ganzen Juli, mit in Betracht gezogen wird, so ist es durchaus nicht unwahrscheinlich, dass diese beiden Fakto- ren, Wärme und Trockenheit, zusammen genügend kräftig waren, um einen Teil der Vanessa urticae-Puppen zu verändern. Zwar war der Niederschlag im August 1912 ein grösserer als der normale, aber im Anfang herrschte noch Trockenheit, und erst die spätere Hälfte des Monats kann als regnerisch bezeichnet werden. Diese Periode spielt aber für die uns interessierenden Falter keine Rolle mehr, da diese alle im Juli und der ersten Hälfte des August gefangen wurden. Selbstverständlich werden nicht alle Individuen durch die extremen Witterungsverhältnisse umgeprägt, sondern nur diejenigen, deren Puppen während des sensiblen Stadiums, kurz nach der Abstreifung der Raupenhaut, den Sonnen- strahlen direkt exponiert waren. Dies trifft nun gerade bei urficae öfter ein, denn die Futterpflanzen der Raupen, die Brennesseln, wachsen bekanntlich in der nächsten Nähe von Häusern, besonders von Stallgebäuden, wo der Mist den Boden fruchtbar macht. Die Raupen suchen nämlich mit Vorliebe die Hauswände auf, um sich dort zu befestigen 268 Federley, Aberration von Vanessa urticae. 13. V. 1914. und zu verpuppen. Hier sind sie der Wirkung der direk- ten Sonnenstrahlen mehr oder weniger ausgesetzt, und gerade in dieser Tatsache scheint es mir, dass wir die Erklärung zu der Entstehung der urticae-Aberrationen zu erblicken haben. Gleichzeitig als ich die aberrativen urticae-Stiicke fing, hatte ich auch Gelegenheit zahlreiche antiopa-Individuen zu beobachten, die jedoch alle normal waren, ja nicht einmal die geringsten Spuren aberrativer Abweichungen zeigten. Die- sen Umstand, dass die antiopa-Falter unverändert waren, möchte ich in der Lebensweise dieser Art suchen, die eine ganz andere als diejenige von urficae ist. Die Raupen von antiopa leben nämlich an Laubbäumen, in Finland in erster Linie auf Birken, und es ist deshalb selbstverständlich, dass sie weit seltener als die urticae-Raupen Gebäude finden werden, wo sie sich verpuppen könnten. Eine Folge hiervon ist wieder, dass die Bestrahlung der in Sträuchern und Bäu- men befestigten Puppen niemals eine so intensive sein wird, wie dies bei den urficae-Puppen öfter der Fall ist. Dass sich aber auch die anfiopa-Raupen ausnahmsweise an einer Haus- wand verpuppen, beweist der im Jahre 1901 von mir be- schriebene Fall, in dem eine aberrative Veränderung auch die Folge war. Seitdem habe ich auch noch andere Pup- pen von antiopa an Hauswänden gefunden, aber immer nur vor den Sonnenstrahlen mehr oder weniger gut geschützt. Ausserdem ist es nicht ausgeschlossen, dass antiopa eine weniger sensible Art als urticae ist, weshalb man seltener abweichende Stücke findet. Bulletin Bibliographique. Ouvrages recus par la Société du 13 mai 1913 au 13 mai 1914. Tous les livres indiqués sont des in 8:o, sauf indication contraire. I. Publications des Societes correspondantes. Algerie. Alger: Societe des Sciences Physigues, Naturelles et Clima- tologigues. Bulletin: — Societe d'Histoire naturelle de P'Afrigue du Nord. Bulletin: V, 5—9. 1913; VI, 1—4. 1914. Böne: Académie d'Hippone. Bulletin: Comptes rendus: Allemagne. Augsburg: Naturhistoriseher Verein fiir Schwaben und Neu- burg (a. V.). Bericht: XLI. 1913. Bautzen: Naturwissenschaftliche Gesellschaft „Isis“. Bericht und Abhandlungen: 1910—1912. Berlin: K. Akademie der Wissenschaften. Sitzungsberichte: 1913. 4:o. — Gesellschaft Naturforschender Freunde. Sitzungsberichte: 1912. — Botanischer Verein der Provinz Brandenburg. k Verhandlungen: LIV. 1912; LV. 1913. — Zoologisches Museum. Mitteilungen: VI, 3. 1913; VII, 1. 1913. Bericht: 1912. 270 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Berlin: Verein zur Förderung des Deutschen Entomologi- schen Museums. , Entomologische Mitteilungen: II, 5—12. 1913; III, 1—2,4—5. 1914. — Deutsche Entomologische Gesellschaft. Deutsche Entomologische Zeitschrift: 1913, 3—6 nebst Bei- heft; 1914, 1—2. Bonn: Naturhistorischer Verein der Preussischen Rheinlande und Westfalens. Verhandlungen: 69, 2. 1912; 70, 1. 1913. Sitzungsberichte: 1912, 2; 1913, 1. — Niederrheinische Gesellschaft für Natur und Heilkunde. Sitzungsberichte: — Poppeldorf. Deutsche Dendrologische Gesellschaft. Mitteilungen: Braunschweig: Verein fiir Naturwissenschatt. Jahresbericht: Bremen: Naturwissenschaftlicher Verein. Abhandlungen: XXI, 2. 1913; >, 8.1 [07 INN [9 [23 Breslau: Schlesische Gesellschaft fiir Vaterländische Cultur. Jahresbericht: 90, 1—2. 1912. — Verein fiir Schlesische Insektenkunde. Jahresheft, Neue Folge: H. 6. 1913. Chemnitz: Naturwissenschaftliche Gesellschaft. Bericht: Colmar: Societe d'Histoire Naturelle. Bulletin (Mittheilungen), Nouv. Ser.: XII. 1913. Crefeld: Naturwissenschaftliches Museum. Mitteilungen: 1913. Danzig: Naturforschende Gesellschaft. Schriften, Neue Folge: XIII, 2. 1912. Katalog der Bibliothek. H. 2. 1908. Bericht d. Westpreuss. Botanisch-Zoolog. Vereins: 34. 1912. Dresden: Naturwissenschaftliche Gesellschaft „Isis“. Sitzungsberichte und Abhandlungen: 1912, 2; 1913, 1. Erlangen: Physikalisch-Medicinische Societät. Sitzungsberichte: 44. 1912. Frankfurt a. M.: Senckenbergische Naturforschende Gesell- schaft. Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 271 Abhandlungen: XXXI, 4. 1913; XXXIV, 4. 1913; XXXV, 1. 1914. 4:0. Bericht: 44, 1—4. 1913. Frankfurt a. M.: (Schwanheim): Deutsche Malakozoologische Gesellschaft. Nachrichtsblatt: XLV, 2—4. 1913. Frankfurt a. d. 0.: Naturwissenschaftlicher Verein. Helios: 27. 1913. Freiburg i B.: Naturforschende Gesellschaft. Bericht: XX, 1. 1913 nebst Anhang 1—3. Gera (Reuss): Deutscher Verein zum Schutze der Vogelwelt. Ornithologische Monatsschrift: XXX VIII, 4—12. 1913; XX XIX. 1—5. 1914. Versuchs- und Musterstation für Vogelschutz. Jahresb. 5. 1912—1913. Giessen: Oberhessische Gesellschaft fär Natur- und Heil- kunde. Bericht, Neue Folge, Medizinische Abteilung: 7—8.1912—1913 < J » Naturw. Abteilung: 5. 1912. Görlitz: Naturforschende Gesellschaft. Abhandlungen: Göttingen: K. Gesellschaft der Wissenschaften und der Georg August Universität. 5 Nachrichten, Matematisch-physikalische Klasse: 1913, 1—4. 4:0. Nachrichten, Geschäftige Mitteilungen: 1913, 1. 4:0. Greifswald: Geographische Gesellschaft. Jahresbericht: XIII. 1911—1912. — Naturwissenschaftlicher Verein für Neu-Vorpommern und Rügen. Mittheilungen: XLIV. 1912. Guben: Internationaler Entomologen-Bund. Internat. Entomologische Zeitschrift: Güstrow: Verein der Freunde der Naturgeschichte in Meck- lenburg. Archiv: 66, 1—2. 1912. Halle: K. Leopoldinisch-Carolinisch Deutsche Akademie der Naturforscher. - Nova Acta: XCVI. 1912; XCVII. 1912; XCVII. 1913; LC. 1913. o 272 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographigue. Repertorium: Katalog der Bibliotek: Hamburg: Naturwissenschaftlicher Verein. Abhandlungen: Verhandlungen, 3:e Folge: — Die Hamburgischen wissenschaftlichen Anstalten. Jahrbuch: — Verein für Naturwissenschaftliche Unterhaltung. Verhandlungen: Hanau: Wetterauische Gesellschaft fiir die gesammte Natur- kunde. Bericht: Hannover: Naturhistorische Gesellschaft. Jahresbericht: 60—61. 1909—1910, 1910—1911. Helgoland: K. Biologische Anstalt. Wissenschaftliche Meeresuntersuchungen. Abteilung Hel- goland, Neue Folge: X, 2. 1913. 4:0. Hirschberg in Schles.: Riesengebirgsverein. Karlsruhe: Naturwissenschaftlicher Verein. Verhandlungen: 25. 1911—1912. Kassel: Verein fiir Naturkunde. Abhandlungen und Bericht: LIII. 1909—1912. Kiel: Kommission zu Wissenschaftlichen Untersuchungen der Deutschen Meere (voy. Helgoland). Wissenschaftliche Meeresuntersuchungen. Abteilung Kiel, Neue Folge: XV. 1913; XVI. 1914. 4:o. — Naturwissenschaftlicher Verein fiir Schlesvig-Holstein. Schriften: XV, 2. 1913. Königsberg in Pr.: Physikalisch-ökonomische Geseilschaft. Schriften: LIII. 1912. Landshut: Naturwissenschaftlicher Verein (vorm. Botan. Verein). Bericht: Leipzig: Die Redaktion der „Internationalen Revue der ge- samten Hydrobiologie und Hydrographie“. — Gesellschaft für Erdkunde. Mitteilungen: 1912. Wissenschaftliche Veröffentlichungen: Lübeck: Geographische Gesellschaft und Naturhistorisches Museum. Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 273 Mittheilungen, Zweite Reihe: H. 26. 1913. Bericht des Historischen Museums fär 1912. Magdeburg: Museum fär Natur- und Heimatkunde und Na- turwissenschaftlicher Verein. Abhandlungen und Berichte: Marburg: Gesellschaft zur Beförderung der gesammten Na- turwissenschaften. Sitzungsberichte: 1912. Metz: Société d'Histoire Naturelle. Bulletin: Miinchen: K. B. Akademie der Wissenschaften. Mathema- tisch-physikalische (II:e) Classe. Abhandlungen: XXVI, 2—6. 1912. 4:o. II. Suppl. Bd. Abh. 9. 1912. 4:o. Sitzungsberichte: 1912, 3; 1913, 1—2. Register zu den ersten 50 Jahrgängen der Sitz. Ber. 1860 —1910. München 1913. Almanach: Linde, C. v. Festrede. München. 1912. 4:0. — Bayerische Botanische Gesellschaft. Berichte: XIV. 1914. Mitteilungen: III, 2—5. 1913—1914. — Ornithologische Gesellschaft. Verhandlungen: Münster: Westfälischer Provinzial-Verein für Wissenschaft und Kunst. Jahresbericht: XLI. 1912—1913. Nürnberg: Naturhistorische Gesellschaft. Abhandlungen: XX: 1913, nebst Beilage. Jahresbericht: Mitteilungen: Osnabrück: Naturwissenschaftlicher Verein. Jahresbericht: Passau: Naturhistorischer Verein. Bericht: Regensburg: Naturwissenschaftlicher Verein. Bericht: XIV. 1912. Correspondenz-Blatt: Stettin: Entomologischer Verein. Entomologische Zeitung: 74, 1—2. 1913. 18 274 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Festschrift zur Eröffnung des Städtischen Museums zu Stettin am 23. Juni 1913. Strassburg in E.: K. Universitäts- und Landes-Bibliotek. Deutsches Meteorologisches Jahrbuch f. 1911. Elsass- Lothringen, Strassburg i. E. 1913. 4:0. — Theses par: J. Agatz, H. Bassermann, E. Beniers, L. Bogner, F. Bulle, A. Burr, R. Camus, H. Gachot, E. Hahn, K. Heitz, W. H. v. Hörbach, P. Kaltenbach, H. Klähn, G. Krafft, B. Krier, C. Leidhold, K. Merck, B. Messow (4:0), P. Mürrle, H. Rotzoll, J. Schatunovsky, H. Schlusser, L. Schmitt, R. Stüsser, H. Wacker (4:0), J. Wellstein, A. Zeime. Stuttgart: Verein für Vaterländische Naturkunde in Würt- temberg. Jahreshefte: 69. 1913. — Gesellschaft der Naturfreunde. Kosmos: 1914, 1. Wiesbaden: Nassauischer Verein für Naturkunde. Jahrbücher: 66. 1913. Zwickau: Verein für Naturkunde. Jahresbericht: Australie. Brisbane: The Queensland Museum. Annals: Annual Report: Melbourne: Public Library, Museums and National Gallery of Victoria. Memoirs of the National Museum, Melbourne: Sydney: Linnean Society of New South Wales. Proceedings, 2:e Ser.: 1912, 3—4 (Nr. 147—148); 1913, 1-3 (Nr. 149—151). — The Australian Museum. Records: VIII, 4. 1913; IX, 3—4. 1913; X, 3—7. 1913. Report: 1913. 4:0. — Departement of Fisheries of New South Wales. Annual Report of the Board of Fisheries: Autriche-Hongrie. Bistritz: Gewerbeschule. Jahresbericht: XXXVII. 1912. Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 275 Brünn: Naturforschender Verein. Verhandlungen: L. 1911; LI. 1912. Bericht der Meteorologischen Commission: XXVII. 1912. Buda-Pest: Magyar Tudomänyos Akademia (Ungarische Aka- demie der Naturwissenschaften). Mathematikai és termöszettudomänyi közlemönyek: XXXI, 1--2. 1911. Ertekezösek a termöszettudom. köreböl: Ertekez6sek a mathemat. tudomän. köreböl: Nyelvtudomänyi közlemenyek: Mathemat. és termöeszettudom. ertesitö: XXIX, 3—5. 1911; XXX, 1—2. 1912. Mathematische und naturwissenschaftliche Berichte- aus Ungarn: Ällattani Közlemönyek: Botanikai Közlemönyek: Almanach: 1912. Rapport: — Magyar Nemzeti Muzeum (Ungarisches National-Mu- seum). Annales historico-naturales: XI, 1—2. 1913. Terme&szetrajzi Füzetek: Aguila. Journal pour l’Ornithologie: — La Redaction de „Rovartani Lapok“. Rovartani Lapok: -— La Redaction de „Bulletin botanigue hongrois“. Ungarische Botanische Blätter: XII, 1—12. 1913. Cracovie: Académie des Sciences (Akademija Umiejetnossci). Sprawozdanie komisyi fizyograficznej: XLV; 1911; XLVI. 1912; XLVII. 1913. Rozpravy wydzialu matem. przyrod, 3:e Ser.: 11 A, 11 B. 191112. A, 12..8; 1912. Bulletin international: Catalogue of Polish Scientific literature: Graz: Naturwissenschaftlicher Verein für Steiermark. Mittheilungen: 49. 1912. Hermannstadt: Siebenbürgischer Verein für Naturvissen- schaften. Verhandlungen und Mitteilungen: LXIII, 1—6. 1913. Iglö: Ungarischer Karpathen-Verein (Magyarorszägi Kärpä- tegyesület). Jahrbuch: XL. 1913. 276 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Innsbruck: Naturwissenschaftlich-Medicinischer Verein. Berichte: XXXIV. 1910—1911, 1911—1912. Kolozvär (Klausenburg): Redaction de ,Magyar Növenytani Lapok*. Evlolyam: — Erdelyi Museum-Fgylet. Orvos Termeszettudomänyi Szakosztälyäböl. (Siebenbürgischer Museum- Verein. Medicinisch-Naturwissenschaftliche Sec- tion.) I. Termöszettudomänyi szak (Naturwissensch. Abth.): Ertesitö (Sitzungsberichte): Medizinische Sektion. Ertesitö (Sitzungsberichte): Naturwissenschaftliche Museumshefte: Prag: K. Böhmische Gesellschaft der Wissenschaften. Ma- thematisch-Naturwissenschaftliche Classe. Abhandlungen: Sitzungsberichte: 1911; 1912. Jahresbericht: 1912. Verzeichniss der Mitglieder: Laube, G. E. Der geologische Aufbau von Böhmen. Prag. 19122 Vejdovsky, F. Zum Problem der Vererbungsträger. Prag 1911—1912. 4:0. — Deutscher naturwissenschaftlich-medicinischer Verein für Böhmen „Lotos“. Lotos: 60. 1912; 61, 1—10. 1913. — Societas Entomologica Bohemie. Acta: X, 2—4. 1913. — Böhmischer Klub fiir die Naturwissenschaften. Sbornik: Trenesen Ung.: Trencsen Wärmegyei Termöszettudomänyi Egylet (Naturwissenschaftlicher Verein der Trencsener Comitates). Evkönyre (Jahresheft): Triest: Museo Civico di Storia Naturale. Atti, Ser. Nuova: Wien: K. Akademie der Wissenschaften. Mathematisch-Na- turwissenschaftliche Classe. Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 277 Sitzungsberichte, Abth. I: CXXI, 9—10. 1912; CXXII, 1—5. 1913. Anzeiger: L. 1913. Mittheilungen der Erdbeben-Commission, Neue Folge: XLV-XLVI. 1913. Wien: K. k. Naturhistorisches Hofmuseum. Annalen: XXVIII, 1—3. 1913. — K. k. Zoologisch-Botanische Gesellschaft. Verhandlungen: LXIII: 1913. — K. k. Geographische Gesellschaft. Mittheilungen: Abhandlungen: — Verein zur Verbreitung Naturwissenschaftlicher Kennt- nisse. Schriften: LIII. 1912—1913; LV. 12. 1912 nebst Titelbl. u. Index. — Dr.R. v. Wettstein, Professeur. Oesterreichische Botanische Zeitschrift: LXIII, 4—12. 1913; LXIV, 1—2. 1914. — Wiener Botanische Tauschanstalt. Zagreb: Societas Scientiarum naturalium Croatica. Glasnik: XXV, 2—4. 1913; XXVI, 1. 1914. Belgigue. Bruxelles: Academie Royale de Belgigue. Classe des Sciences. Bulletin, 3:me S6r.: 1912, 12; 1913, 1—11. Annuaire: | — Société Royale de Botanique. Bulletin: XLIX, 1—4. 1912; LI. 1912. — Société Entomologique de Belgique. Annales: LVI. 1912. Table générale des Annales: Memoires: XXI. 1912. — Société Royale Zoologique et Malacologique de Bel- gique. Annales: XLVII. 1912. Proces-Verbaux: Bulletin: — Societe Royal Linneenne. Bulletin: 278 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Brésil. Rio de Janeiro: Muceu Nacional. Archivos: Canada. Halifax N. $.: Nova Scotian Institute of Sience. Proceedings and Transactions: XII, 4. 1909—1910. Chili. Santiago: Societe Scientifigue du Chili. Actes: Costa Rica. San Jose: Museo National. Republica de Costa Rica. Annales: Danemarc. Aarhus: Redaktionen for Flora og Fauna. Disko: (Grönland): Den danske arktiske station Disko. Arbejder: Kjöbenhavn: K. Danske Videnskabernes Selskab. Skrifter (Mémoires), 7:de Rekke, naturvidensskab. mathem Afdeln.: IX, 2. 1913; X, 2, 4. 1913. 4:o. Oversigt: 1913, 2—6; 1914, 1. — Naturhistorisk Forening. Videnskabelige Meddelelser: 65. 1913. — Botanisk Forening. Botanisk Tidsskrift: XXXIII, 2—4. 1913. Dansk Botanisk Arkiv: I, 1--4. 1913. Meddelelser: Medlemsliste : — Entomologisk Forening. 08 Entomologiske Meddelelser. X, 1—2. 1913. Anden Rekke: IV 7.031913: — Bureau du Conseil permanent international pour l’exploration de la mer. Bulletin trimestriel. P. III. 1913. 4:0. Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 279 Dreschel, C. F. Mömoire sur les travaux — — — pendant les annöes 1902 -1912. Copenhague 1913. 4:0. Bulletin hydrographigue pour l’ann&e juillet 1911—juin 1912. Copenh. 1913. 4:0. Publications des circonstance: 64—66. 1913. Rapports et Proces-verbaux des Réunions: XV. 1911-1912; XVII A. 1913. 4:o. XVI. Rapports. 1913; XIX. Proces- verbaux 1912—1913; XVIII. Rapports. 1914. Kjöbenhavn: Kommissionen for Havundersögelser. Meddelelser, Serie Plankton: Skrifter: Hansen-Ostenfeld, C. De Danske Farvandes Plankton i aarene 1898—1901. Phytoplankton og Protozoer. 1. Kö- benhavn 1913. Johansen, A. C. Om forandringer i Ringköbing Fjords Fauna. Köbenhavn 1913. 4:0. Espagne. Madrid: R. Academica de Ciencias. Memorias: XV. 1913. Revista: XI, 5—12. 1912—1913; XII, 1—6. 1913. Zaragoza: Sociedad Aragonesa de Ciencias naturales. Boletin: XII, 4--10. 1913; XIII, 1—1914. Etats-Unis. Ann Arbor Mich.: Michigan Academy of Science. Annual Report: XIV. 1912. Austin, Texas: University of Texas: Bulletin, Scientific Series: Official Series: Baltimore, Md.: Johns Hopkins University. Circular: 1912, 8—10; 1913, 1—6. Memoirs from the Biologicol Laboratory: Berkeley, Cal.: University of California. Publications, Zoology: VIII, 3+ title p. & index, 1911; IX, 6—8. 1912; X, 9—10. 1913, XI, 1—8. 1912—1913. Publications, Botany: IV, 15—19. 1912—1913; V,1—3. 1912 —1913. Memoirs: I, 2. Part II. 1912. 4:o. Bulletin, Third Ser.: 280 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. University Press Exchanges: Library, Contents-Index. Vol. I. Berkeley, Cal. 1889—90. Boston Mass: American Academy of Arts and Sciences. Proceedings: XLVIII, 14—21. 1913; XLIX, 1—10. 1913. — Boston Society of Natural History. Memoirs: Proceedings: Occasional Papers: Brigdeport, Conn.: Brigdeport Scientific Society. List of Birds: Brooklyn, N. Y.: Museum of the Brooklyn Institute of Arts and Sciences. Memoirs of Natural Sciences: Science Bulletin: II, 1—2. 1913. Cold Spring Harbor Monographs: Cambridge, Mass.: Museum of Comparative Zoology. Memoirs: XXXVI, Text a. Plates. 1913; XL, 6—7. 1913. 4:o. Bulletin: LIII, 2—6, 10. 1913—1914; LIV, 17—21. 1913; LVI, 2.:1914,. LVII, 2. 1913; LVIII, 1. 1912 Annual Report: 1912—1913. Chapell Hill, N. C.: Elisha Mitchell Scientific Society. Journal: XXIX, 1—3. 1913—1914. Chicago III.: Academy of Sciences. Bulletin: Bulletin of the Geological and Natural History Survey: Bulletin of the Natural History Survey: Special Publication: Annual Report: — Field Museum of Natural History. Publication: 164. 1912; 165. 1913. Cincinnati, Ohio: Society of Natural History. Journal: — Lloyd Library of Botany, Pharmacy and Materia medica. Bulletin: Mycological Notes: 38. 1912. Bibliographical Contributions: 9—13. 1913—1914. Lloyd, C. G., Synopsis of the Genus Cladoderris. 1913. Claremont, Calif.: "Pomona College. Journal of Entomology and Zoology: V, 1—2. 1913; VI, 1. 1914. Davenport, lowa: Academy of Natural Sciences. Proceedings: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 281 Honolulu, Hawaii, College of Hawaii. Bulletin: Lawrence, Kans.: Kansas University. Quarterly: Ser. A. Science and Mathematics: Science Bulletin: XIV, 16. 1913. Annual Report of the Experiment Station: The University Geological Survey of Kansas: Mineral Resources of Kansas: Lincoln, Nebr.: The University of Nebraska. University Studies: XII, 1—4. 1912; XIII, 1—4. 1913; XIV, 1. 1914. Zoological Laboratory, Studies: Calendar: Bulletin: Madison, Wisc.: Wisconsin Academy of Sciences, Arts and Lettres. Transactions: — Geological and Natural History Survey. Bulletin: XXVI (Educ. Ser. N:o 3). 1913. Meriden, Conn.: Scientific Association. Transactions: Proceedings: Annual Address: Milwaukee, Wisc.: Wisconsin Natural History Society. Bulletin: IX, title page a index. 1911; X, 3—4. 1912; XI, 1—3. 1913. Bulletin of the Public Museum of the City of Milwaukee: Minneapolis, Minn.: Geological und Natural History Survey of Minnesota. Reports, Zoological Series: Minnesota Plant Studies: Newark, Delaw: Delaware College Agricultural Experiment Station, Entomological Departement. Annual Report: Bulletin: New-Brigton, N. Y.: Staten Island Association of Arts and Sciences. i Proceedings: IV, 1—2. 1911 —1912. Special: Museum Bulletin: 57—59, 63—65. 1913. 282 Enzio Reuter. Bulletin Bibliographique. New-Haven, Conn.: Connecticut Academy of Arts and Sciences. Transactions: XVIII, p. 1—137, 209—224. 1913; p. 291—345. 1914. New-York, N. Y.: New-York Academy of Sciences. Memoirs: Annals: Transactions: Index: — New-York Botanical Garden. Bulletin: VIII, 30. 1914. — New-York Entomological Society. Journal: XXI, 2—4. 1913; XXII, 1. 1914. — New-York Zoological Society. Zoologica: I, 12—14. 1914. Philadelphia, Pa.: Academy ot Natural Sciences. Proceedings: LXIV, 3. 1912; LXV, 1—2. 1913. — American Philosophical Society. Proceedings: Report: Subject Register: Supplement Register: — Wagner Free Institut of Science. Transactions: — University of Pennsylvania. Contributions from the Botanical laboratory : — Free Museum of Science and Art, Departement of Archalogy, University Pennsylvania. Bulletin: Portland, Maine: Society of Natural History. Proceedings: V, p. 39—58. 1912. Rochester, N. Y.: Academy of Science. Proceedings: San Francisco, Cal.: California Academy of Sciences. Memoirs: Proceedings, 4 Ser.: I, p. 431—446. 1912; II, Pt. I, p. 1— 202. 1913; III, p. 187—454. 1912—1913. 4:0. Botany: Zoology: Geology : Math. Phys.: Occasional Papers: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 283 San Francisco, Cal.: The Hopkins Seaside Laboratory of The Leland Stanford Jr. University. Leland Standford Junior University Publications. Univer- sity Series: Annual Register: Dudley Memorial Volume. Stanf. Univ. Calif. 1913. Starks, E. C. The Fishes of the Stanford Expedition to Brazil. 1913. Springfield, III.: The State Entomologist of the State of Illinois: Report: S:t Louis, Mo.: Academy of Science. Transactions: XIX, 11. 1911; XX, 1—7. 1911—1912; XXI, 1—4. 1912—1913. XXII, 1—3. 1913. — Missouri Botanical Garden. Annual Report: XXIII. 1912. Annals: I, 1. 1914. Topeka, Kans.: Kansas Academy of Science. Transactions: Trenton, N. J.: New Jersey Natural History Society (formerly The Ttrenton Natural History Society). Journal: Tufts College, Mass.: Tufts College. Studies: Urbana, Ill.: Illinois State Laboratory of Natural History. Bulletin: IX, 6—12. 1913; X, 1—3. 1913—1914. Article: Bienniel Report: Washington, D. C.: Departement of Interior (U. S. Geological Survey). Monographs: Bulletin: Annual Report: Mineral Resources: Water-Supply and Irrigation Papers: Professional Papers: — Departement of Agriculture. Report: Yearbook: 1912. — Division of Biological Survey. 284 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Bulletin: North American Fauna: Washington, D. C.: Smithsonian Institution (U. S. National Museum). Annual Report: Report of the U. S. National Museum: From the Smithsonian Report for 1911: Publication: 2109, 2111—2120, 2132, 2206, 2208, 2210—2213. 1912. i Bulletin of the U. S. National Museum. Report on the progress and condition of the U. S. Natio- nal Museum for the year ending June 30, 1912. Washing- ton 1913. — Entomological Society. Proceedings: — Carnegie Institution of Washington. Departement of Experimental Evolution. Publications: Price-List 1913. Annual Report of the Director: 1913. Finlande. Helsingfors: Finska Vetenskaps-Societeten (Societe des Scien- ces de Finlande). Acta: XXXVIII, 2. 1913, Minnestal (Donner) 1913; XLII, 3. 1913; XLIII, 2. 1913; XLIV, 1, 2,4 6. 19135 1947727 11913. 14:0: Bidrag: 71, 3; 191357 72,11 19135776, 2=-511914£ Öfversigt: LV. A—C. 1912—1913. Observations möteorologigues: Finländische Hydrographisch-Biologische Untersuchungen: — Geografiska Föreningen. Meddelanden: Terra: XXV. 1913; XXVI. 1914. — Sällskapet för Finlands Geografi (Societe de Geo- graphie de Finlande. Fennia: 34. 1913—1914. — Finska Forstföreningen. Meddelanden: XXX, 5—12. 1913. Forstlig Tidskrift: XXXI, 1—3. 1914. Metsätaloudellinen Aikakauskirja: Näytevihko. 1913. Erikoistutkimuksia: I. 1914. Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 285 Ströskrifter: Metsän ystävä: Helsingfors: Landtbruksvetenskapliga Samfundet i Finland. Abhandlungen: 5—6. 1913. Meddelanden: — Fiskeriföreningen i Finland. Fiskeritidskrift för Finland: 1914, 1—3. Suomen Kalastuslehti: 1914, 1—3. Suomen Kalatalous: II. 1913. Fiskaren: Kalastaja: 1913, 5—12. — La Redaction de , Tidskrift för jägare och fiskare". Tidskrift: France. Amiens: Société Linneenne du Nord de la France. Memoirs: Bulletin: XX, 394—404. 1910—1911. Angers: Societe d’Etudes des Sciences Naturelles. Bulletin, Nouv. Ser.: XLI. 1911. Béziers: Société d’Etudes des Sciences Naturelles. Bulletin: XXXIII. 1911. Bordeaux: Societe Linneenne. Actes: Caen: Societe Linneenne de Normandie. Bulletin, 6:e Ser.: IV, 1910—1911; V. 1912; VI. 1913. Cherbourg: Societe Nationale des Sciences Naturelles et Mathematiques. Mémoires: Langres: Société de Sciences Naturelles de la Haute-Marne. Bulletin: La Rochelle: Académie. Société des Sciences Naturelles. Annales: Rouy, G. Flore de France: XIV. 1913. Lyon: Société Linnéenne. Annales, N. Sér.: LIX. 1912; LX. 1913. — Muséum d'Histoire Naturelle. Archives: XI. 1912. 4:0. — Societe Botanigue de Lyon. Annales: XXXVII. 1912. Nouveau Bulletin: I, 1—4. 1913. 286 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographigue. Lyon: Académie des sciences, belles-lettres et arts. Sciences et lettres. Mémoires, 3:e Ser.: XIII. 1913. — Societe d' Agriculture, sciences et industrie. Annales, 7:e Sér.: 1912. Marseille: Musée d'Histoire Naturelle. Annales, Zoologie: Annales: XIV. 1912. 4:o. Bulletin, 2:e Sér.: Montpellier: Académie des Sciences et Lettres. Mémoires de la section de medicine, 2:e Sér.: Mémoires de la section des sciences, 2:e Ser.: IV, 4. 1912. Bulletin mensuel: 1913, 4—12; 1914, 1—3. Nancy: Societe des Sciences. Bulletin, 3:e Ser.: XIII, 3. 1912; XIV, 1. 1913. Bulletin de söances, Ser. 3: XIII, 2. 1912; XIV, 2. 1913. Nantes: Societe des Sciences Naturelles de l’Ouest de la France. Bulletin, 3:e Ser.: II, 3—4. 1912; III, 1—2. 1913. — Société Academigue de Nantes et de la Loire Infe- rieure. Annales, 9:e S6r.: III, 1—2. 1912; IV, 1. 1913. Nimes: Societe d’Etude des Sciences Naturelles. Bulletin: XXXIX. 1911. Supplement: Paris: Societe Entomologigue de France. Annales: LXXXI, 3—4. 1912; LXXXII, 1—4. 1913—1914. Bulletin: 1913, 7—21. — Societe Zoologigue de France. Mémoires: XXV. 1912. Bulletin: XXXVII. 1912. — Societe de Geographie. La Geographie: XXVI, 5—6. 1912; XXVII, 1-6. 1913; XXVIII, 1—6. 1913; XXIX, 1. 1914. — Redaction de „La Feuille des jeunes naturalistes“. Feuille, 5 Ser.: XLIII, 509—516. 1913; XLIV, 517—521. 1914. Reims: Société d'Etude des Sciences Naturelles. Bulletin, 3:e Sér.: Comptes rendus: Travaux: Proces verbaux: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 287 Rennes: L' Université. Travaux scientifiques: — La Station entomologigue. Insecta: III, 28—36. 1913; IV, 37—39. 1914. Rouen: Société des Amis des Sciences Naturelles. Bulletin, 5:e Sér.: XLVII. 1911. Toulouse: Société d'Historie Naturelle. Bulletin: XLV, 3—4. 1912; XLVI, 2. 1913. — Societe des Sciences Physigues et Naturelles. Bulletin: — Societe Francaise Botanigue. Revue de Botanigue. Grande-Bretagne et Irlande. Cambridge: Cambridge Philosophical Society. Proceedings: XVII, 3—5. 1913—1914. List: i Edinburgh: Royal Society. Transactions: XLVIII, 3—4. 1912—1913; XLIX, 1—2. 1912 —-1913. 4:0. Proceedings: XXXIII, 2—4. 1912 —1913; XXXIV, 1. 1913— 1914. :— Botanical Society. Transactions: Proceedings: Transactions and Proceedings: XXVI, 1—2. 1911—1913. Annual Report: Notes from the Royal Botanical Garden, Edinburgh: — La Rödaction de ,The Annals of Scottish Natural History*. Annals: Glasgow: Natural History Society. Transactions and Proceedings, N. S.: The Glasgow Naturalist: V, 3—4. 1913. London: Royal Society. Proceedings: Ser. A. Vol.: 88, N:o A. 603—606. 1913; Vol. 89, N:o A. 607—608, 610—614. 1913—1914; Vol. 90, N:o A. 615—617. 1914. -- Ser. B. Vol. 86, N:o B. 588—590. 1913; Vol. 87 B. N:o 592—596. 1913—1914. 288 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Reports to the Evolution Committee: Obituary Notices: London: Linnean Society. Journal, Botany: XLI, 282—284. 1913; XLII, 285. 1914. Journal, Zoology: XXXII, 215—216. 1913. Proceedings: 1912—1913. List: 1913—1914. Catalogue of the papers in the Transactions from 1791— 1905. London 1911. — Royal Gardens, Kew. Bulletin: 1913. — Distant, W. L. The Zoologist, 4 Ser.: Newcastle-upon-Tyne: Natural History Society of Northum- berland, Durham and Newcastle-upon-Tyne. Transactions: XV, 2. 1913. Plymouth: Marine Biological Association. Journal, New Ser.: X, 1. 1913. Italie. Bologna: R. Accademia delle Scienze dell' Istituto di Bo- logna. Memoire, Classe di Scienze fisiche, Ser. 6: IX, 1—4. 1912. 4:0. Indici generali: Rendiconti, N. Ser.: XVI, 1911—1912. Catania: Accademia Gioenia di Scienze Naturali. Atti, Ser. 5: V. 1912. 4:0. Bulletino mensile, Ser. 2: 25—28. 1913. — Direzione del Giornale „Malpighia“. Malpighia: XXV, 3—6. 1912—1913; XXVI, 1—8. 1913. Firenze: Societä Entomologica Italiana. Bulletino: XLIV, 1—4. 1912. — Redazione della ,Redia*, Giornale di Entomologia. Redia: IX, 1. 1913. Genova: Museo Civico di Storia Naturale. Annali, Ser. 3:a: V. 1911—1913. Milano: Societä Italiana di Scienze Naturali e del Museo Civico di Storia Naturale. Atti: LII, 1—4. 1913—1914. Memorie: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 289 Modena: R. Accademia Scienze, Lettere ed Arti. Memorie, Ser. 3: — Societä dei Naturalisti e Matematici. Atti, Ser. 4: — Redactore della „La Nouva Notarisia“. L. N. Notarisia: XXIV, 2—4. 1913; XXV, 1. 1914. Napoli: R. Accademia delle Scienze Fisiche e Matematiche. Atti, Ser. 2: Rendiconto, Ser. 3: XIX, 1—5. 1913. — Societä Africana d'Italia. Bolletino: XXXII, 3—6, 8—11. 1913. — Societä di Naturalisti. Bolletino, Ser.: XXV (Ser. 2, Vol. V). 1911—1912; XXVI (Ser. 2. Vol. VI) 1915: — Museo Zoologico della R. Universitä. Annuario (N. Ser.): Padova: Accademia scientifica Veneto-Trentino-Istriana (ci- devant Societä Veneto-Trentina di Scienze Na- turali). Atti, Ser. 3: VI. 1913. Bolletino: Palermo: Redazione della „Naturalista Siciliano". II Natur. Sicil., N. Ser.: — R. Orto Botanico di Palermo. Bulletino: — R. Istituto Botanico di Palermo. Contribuzioni alla Biologia vegetale: Pisa: Societä Toscana di Scienze Naturali. Memorie: XXVIII. 1912. Processi verbali: XXII, 1, 3—4. 1913. Portici: Laboratorio di zoologia generale e agraria. R. Scuola superiore di Agricoltura. Bulletino: VII. 1913. Roma: R. Istituto Botanico. Annuario. Annali di Botanica: XI, 2—3. 1913; XII, 1. 1913. — Biblioteca Nazionale Centrale Vittorio-Emanuele. Bolletino: Indice: 19 290 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Roma: Societä Zoologica Italiana. (Ci-devant Societä Romana per gli Studi Zoologici). Bolletino, Ser. 3: I, 11—12. 1912; IT, 1—6. 1913. — R. Accademia dei Lincei. Rendiconti, Ser. 5: XXII, 7—12 (1:o Sem.). 1913; XXII, 1 —12 (2:0 Sem.). 1913; XXIII. 1—7 (1:o Sem.). 1914. Rendiconto dell’adunanza solenne del 1:o Giugno 1913. Vol. II. Roma 1913. Venezia: Redazione della ,Notarisia*. Notarisia, Serie Notarisia-Neptunia: Sommario: Verona: Museo Civico. Madonna Verona: VII, 26—28. 1913. Japon. Formosa: Bureau of the Productive Industries, Government of Formosa. Hayata, B., Icones Plantarum Formosanarun. Vol. III. 1913. 4:0. Kyöto: College of Science and Engineering, Kyöto Imperial University. Memoirs: IV, 1—2. 1912; V, 1—9. 1912—1913; VI, 1. 1913. Sendai: Töhoku Imperial University. | The Science Reports: Ser. 2: I, 2—5. 1913—1914; IV, 1—5. 1913—1914; III, 1. 1914. 4:0. Tökyö: College of Science, Imperial University. Journal: XXXII, 8—12. 1913; XXXIII, 1. 1913; XXXV, 1, 4. 1913; XXXVI, 1—2. 1913. 4:0. General Index to Vol. I-XXV. 1887—1908. Tokyo 1913. Les Indes occidentales. Kingston: The Institute of Jamaica. Journal: Annual Report: Les Indes orientales. Calcutta: Asiatic Society of Bengal. Journal. P. I: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 291 Journal, P. II: Journal, P. IE Proceedings: Journal & Proceedings: Index: Annual Address: Luxembourg. Luxembourg: Gesellschaft Luxemberger Naturfreunde (Frühere grossh. botanische Gesellsch. u. frühere „Fauna“ vereinigt). Bulletins mensuels (Monats-Berichte): N. Ser. Mexico. Mexico: Instituto medico nacional. Anales: XII, 3—5. 1913—1914. Norvege. Bergen: Bergens Museum. Aarbok: 1913, 1—2. Aarsberetning: Skrifter, ny Raekke: Sars, G. O., An. account of the Crustacea of Norway: Vol. VI, 1—4. 1913. Meeresfauna von Bergen: — Norges Fiskeristyrelse (Direction de pöches de la Norvege). Aarberetning: 1913, 2—4. Christiania: Universitetet. — Videnskabs Selskabet. Forhandlingar: Nyt Magazin for Naturvidenskaberne: Stavanger: Stavanger Museum. Aarshefte: 1912. Tromsö: Museum. Aarshefter: Aarsberetning: 292 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Trondhjem: K. Norske Videnskabers Selskab. Skrifter :> 1912. Pays-Pas. Amsterdam: K. Akademie van Wetenschappen. Verhandelingen, Afd. Natuurkunde, Tweede Sectie: XVII, 2—6. 1912—1913. - Verslagen and Mededeelingen, Afd. Natuurkunde, 3:e Reeks: Register of de Verslagen and Mededeelingen: Verslag van de Gewone Vergaderingen der Wis- en Na- tuurkundige Afdeeling: XXI, 1--2. 1912—1913. Proceedings of the Section of Sciences: XV, 1—2. 1912—1913. Jaarboek: 1912. — Genootschap ter Bevordering van Natuur-, Genees- en Heelkunde. Sectio voor Naturwetenschappen. Maandblad: Werken, Tweede Serie: VII, 3. 1914. Groningen: Natuurkundig Genootschap. Verslag: 1912. Bijdragen tot de kennis van de Provincie Groningen en omgelegen streken: Harlem: La Societe Hollandaise des Sciences. Archives neerlandaises, Ser. III A (Sciences exactes: — Ser. III B (Sei. naturelles): II, 1. 1914. Leiden: Nederlandsche Dierkundige Vereeniging. Tijdschrift, 2:e Ser.: XII, 4 1913; XIII, 12.7193: Catalogus d. Bibliothek: Aanwinsten der Bibliothek: 1913. — Rijks-Herbarium (Herbier de (l’Etat). Mededeelingen: Nijmegen: Nederlandsche Botanische Vereeniging. N. Kruidkundig Archief, Verslagen en Mededeelingen: 1913. Recueil des Travaux Botanigues Nöerlandais: X, 1—4. 1913. Prodromus Florae Batavae: s'Gravenhage: Nederlandsche Entomologische Vereeniging. Tijdschrift: LVI, 1—4. 1913, nebst Supplement. 1914; LVII, 1. 1914. Entomologische Berichten, III, 67—72. 1912—1913. Utrecht: Société Provincial des Arts et Sciences. Verslag: Aanteekeningen: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 293 Portugal. Lisboa: Academia Real das Sciencias. Classe de science, mathem., physic. e. natur. Memorias, Nova Ser.: Journal: — Societe Portugaise de Sciences Naturelles. Bulletin: V, 3. 1911; VI, 2. 1913. Memorias: I, 2. 1913. République Argentine. Buenos Aires: Sociedad Cientifica Argentina. Anales: LXXIV, 4—6. 1912; LXXV, 1—6. 1913; LXXVI, 1—5. 1913. — La Redaction de „Revista Argentina de Historia Na- tural“. Revista: — Museo de Productos Argentinos. Boletin: — Museo Nacional de Historia natural de Buenos Aires. (Ci-devant Museo Publico). Anales: XXIII. 1912; XXIV. 1913. Communicaciones: Cördoba: Academia National de Ciencias. Actas: Boletm xx, 1. 1911: La Plata: Museo de la Plata. Universidad nacional de la Plata: Anales, Ser. 2: ja Secciön botanica: Anales, Secciön paleontolögica: Revista: XVIII. 1911—1912. — Universidad de la Plata. Facultad de Ciencias Fisico- Matematicas. Publicaciones: Roumanie. Bucarest: I'Herbier de Institut botanigue. Bulletin: 294 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Russie. Archangelsk: Archangeler Gesellschaft zur Erforschung des russischen Nordens. Nsßkcria: 1913, 9—24; 1914, 1—7. Oryerp: Astrachan: Ichthyologisches Laboratorium der Kaspi-Wolga- schen Fischerei-Verwaltung. Arbeiten: II, 2—3, 6. 1913; III, 3. 1914. Oryer>: Dorpat: Naturforscher-Gesellschaft. Schriften: XXI. 1913. 4:o. Archiv, 2:te Ser.: Sitzungsberichte: XXI, 1—4. 1912; XXII, 1—2. 1913. Katalog der Bibliothek: Irkutsk: La Direction du Musee. Uagtcrin: Tpyanı: Jakutsk: La Direction du Musee. Jaroslaw: Societe des Naturalistes. Mémoires: Kasan: Societe des Naturalistes a l’Universite Imperiale de Kasan. Travaux (Trudi): Comptes rendues: Kharkow: Société des Naturalistes a l’Universite Imperiale de Kharkow. Travaux (Trudi): Kiew: Societe des Naturalistes de Kiew. Mémoires: XXIII, 1—4. 1913 -1914. Proces Verbal: 1913. — Societe ornithologigue de Kief du nom de K. Th. Kessler. TTAVASET als: Kischineff: Societe des Naturalistes et des Amateurs des Sciences naturelles de Bessarabie. Travaux: Minusinsk: Museum. Oryerp: 1912. Bamuno, B. A., MunrycuHckii kpaii Bb XVIII ptrt. 1913. Ensio Reuter, Bulletin Bibliographique. 295 Moscou: Société Impériale des Amis des Sciences Naturelles, d’Anthropologie et d’Ethnographie. Nouveaux Mémoires: Bulletin: 1911, 1—4; 1912. Journal de la Section Zoologique: 1913, 1. Meteorologische Beobachtungen: Marepnanki Kb TIO3HaHilo PayHbI H MIoOppi poccilickoii UMNEepin: Orabn 60TaHHyeckii: — Direetorium der K. Universitäts-Bibliothek. Gelehrte Nachrichten (Naturhist. Abth.): — Nimnep. Pycckoe OOumecTBO aKKJIHMATH3AalliM YKHBOTHBIXB H pacrenii. Marephalnpi Kb HO3HaHIIlO pycckaro PbI60N0BCTBa: I, 1—3. 1912; IT, 112. 1913. Tpynsi Bcepocciiickaro WÖHNIEHHATO aKKJIHMATH3AllioHHATo Cbb3Na 1908 r. sb Mocks$. I—V. Mocksa 1909—1911. Nikolsk: Hydrobiologisches Laboratorium der Fischzucht- anstalt Nikolsk. Aus der Fischzuchtanstalt Nikolsk: nr 13. 1911. Odessa: Societe des Naturalistes de la Nouvelle Russie. Mémoires: Petrosawodsk: Die Gesellschaft zur Erforschung des Gouver- nement Olonez. Nachrichten: 1913, 1—38. Riga: Naturforschender Verein. Korrespondenzblatt: LVI. 1913. : Arbeiten, Neue Folge: Katalog der Bibliothek: Saratow: Station biologigue du Wolga. Arbeiten: IV, 4—5. 1913. Travaux: Compte-rendu: Bericht: Jahrbuch: Simferopol: Societe des Naturalistes et des amis de la Na- ture en Crimee. Bulletin: II. 1912; III. 1913. Tpyası: | S:t Pötersbourg: Académie Imperiale des Sciences. Mémoires: 7:e Sér.: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Mémoires: 8:e Sér.: XXV, 9. 1910; XXIX, 4, 6. 1912—1913; XXX, 5, 10: 1911—1912; XXXI,4,.6;.9..1913; XXX 1913. Melanges biologiques: Bulletin, Nouv. Ser.: Bulletin, V:e Ser.: Bulletin, VI:e Ser.; 1913, 8—18; 1914, 1—6. Annuaire du Musée zoologique: XVII, 3—4. 1912; XVIII, 1—3. 1913. Flora Sibiriae et Orientis extremi: I. 1913. Revue Russe d'Entomologie: XII, 4. 1913; XIII, 1—2. 1913. Travaux du Musée botanigue: X. 1913; XI. 1913. Schedae ad Herbarium Florae Rossicae: Faune de la Russie. Insectes Hömipteres. Vol. III, 1. (Oshanin). 1913; VI, 1. (Kiritshenko). 1913. — Oiseaux (Aves). Vol. I. Demi-volume deuxieme (Bianchi). 1913. S:t Pötersbourg: Hortus Botanicus (Jardin Imperial botanige). Acta: XXXI, 2. 1913. Bulletin: Oryer». Scripta botanica: XXVIII. 1910—1912. — Societas Entomologica Rossica. Hora: XL, 4—8. 1913. — La Société Imperiale des Naturalistes de S:t Peters- bourg. Section de Botanigue: Travaux: Journal botanigue: Section de Zoologie et de Physiologie. Travaux: XLII, 2, 2:e partie. 1912; XLIII, 2. 1913. Section de Geologie et Mineralogie. Travaux: Comptes rendus: XLIV, 1—3. 1913. Tiflis: Kaukasisches Museum. Göteborg: Mitteilungen: VI, 1. 1912; VII, 2. 1913. Museum Caucasicum: V3B'bcrtia : Nikolski, A. M. Herpatologia caucasica. Tiflis 1913. Suede. K. Vetenskaps och Vitterhets Samhället. Handlingar, 4:e Följden: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 297 Lund: Universitetet: Acta, Ny följd. Afd II. Medicin samt matematiska och Naturvetenskapliga ämnen: VIII. 1912. 4:o. — La Redaction de , Botaniska notiser". Botaniska notiser: 1913, 3—6; 1914, 1—3. Stockholm: K. Svenska Vetenskaps-Akademin. Handlingar, Ny följd: 50, 2—9. 1913. 4:0. Arkiv för Botanik: XII, 3—4. 1913; XIII, 1. 1913. Arkiv för Zoologi: VIII, 1. 1913. Öfversigt: Ärsbok: 1913 + bihang. Lefnadsteckningar: Stockholm: (Experimenfältet): Centralanstalten för försöks- väsendet pä jordbrukets omräde. — Entomologiska Föreningen. Entomologisk Tidskrift: 34. 1913. — Svenska Botaniska Föreningen. Svensk Botanisk Tidskrift: VII, 1-4. 1913. — Bergianska Stiftelsen. Acta Horti Bergiani: — Statens skogsförsöksanstalt. Meddelanden: — Föreningen för Skogsvärd. — La Redaction de ,Fauna och Flora*. Fauna och Flora: 1913, 2—6; 1914, 1—2. Uppsala: R. Societas Scientiarum. Nova Acta, Ser. 4: III, 1. 1911—1913; III, 7. 1913. 4:o. — Kongl. Universitetet. Uppsala Universitetets Ärsskrift: Redogörelse: 1912—1913. Zoologiska Bidrag från Uppsala: I. 1911—1912; II. 1913. Bulletin of the Geological Institution of the University of Uppsala: Suisse. Basel: Naturforschende Gesellschaft. Verhandlungen: XXIV. 1913. Bern: Naturforschende Gesellschaft. Mittheilungen: 298 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Bern: La Societe Botanique Suisse (Schweizerische Botanische Gesellschaft. Bulletin (Berichte): XXII. 1913. Chambesy prös Geneve: I'Herbier Boissier. Bulletin, 2:e Ser: Mémoires: Chur: Naturforschende Gesellschaft Graubiindens. Jahresbericht, Neue Folge: LIV. 1912—1913. Geneve: Societe de Physigue et d'Histoire Naturelle. Mémoires: Compte rendu: — La Direction du Conservatoire et du Jardin botanigues. Annuaire: XV— XVI. 1911—1912. — Societe Zoologigue. Bulletin : Lausanne: Societe Vaudoise des Sciences Naturelles. Bulletin, 5:me Ser.: XLIX, 179-- 181. 1913. Neuchätel: Societe Neuchateloise des Sciences Naturelles. Bulletin: XXXIX. 1911—1912; XL. 1912—1913. Schaffhausen: Schweizerische Entomologische Gesellschaft (Societe Entomologique Suisse). Mittheilungen (Bulletin): XII, 4. 1913. St. Gallen: Naturwissenschaftliche Gesellschaft. Bericht: Jahrbuch: Winterthur: Naturwissenschaftliche Gesellschaft. Mitteilungen: Zürich: Naturforschende Gesellschaft. Uruguay. Montevideo: Museo Nacional. Anales: Anales, Secciön historico-filosofica: Arechavaleta, J., Flora Uruguaya: 2. Dons. Bestyrelsen för Köpenhamns Zool. Museum. The Danish Ingolf-Expedition: V, P. 4. 1913. 4:0. Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 299 Koninklijk Nederlandsch Meteorologisch Instituut, Utrecht. Mededeelingen en Verhandelingen. 15. 1913; 16. 1913; 17. 1914. Annuaire: 1911, A. Meteorologie, B. Magnetisme terrestre. 1912. 4:0. Finska Landtbruksstyrelsen (Suom. Maanviljelyshallitus). Meddelanden (Tiedonantoja); LXXXV. 1911 (id. en finnois); LXXXVII. 1914 (id. en finn.); LXXXX. 1912 (id. en finn.); LXXXXI. 1913 (id. en finn.). Bidrag till Finlands officiella statistik: III. Landthushäll- ning. 6. Jordbruk och boskapsskötsel i Finland är 1911. Helsingfors 1913 (id. en finnois). . Ärsberättelse till Finska mejerisamfundet frän dess om- bud i Storbritannien. 1911 (id. en finn.). — D:o. 1912 (id. en finn.). Centralutskottet för hembygdsforskning. En blick pä hembygdsforskningen i Finland är 1913. Hel- singfors 1914. Katsaus Suomen kotiseutututkimukseen v. 1913. Hels. 1914. Jahrbuch der Abteilungen der Kais. Russ. Gesellschaft für Fischzucht und Fischfang in Est-, Liv- un Kurland. Bd. V. 1912 (par M. Guido Schneider). VUagtcrin oömecrea ana macnbaoBaHin TIpmpoAbI Opäosckoli ryöephin. 3. Kies 1913. Marnnecarnnbrie Pymanuosckaro My3ea pp MockBb 1862—1912. MHctopn- yeckifi OJepk>. The John Crerar Library, Chicago. Annual Report: 18. 1912. Louisiana Agricultural Experiment Station, Baton Rouge, La. Bulletin: 142. 1913. Maine Agricultural Experiment Station, Orono, Maine. Bulletin: 207, 210, 211, 213. 1912—1913. The Regents of the University of Michigan. Michigan Trees. A Handbook of the native and most im- portant introduced species. Ann Arbor 1913. Agassiz, G. R., Letters and Recollections of Alexander Agassiz with a sketch of his life and work. London 1913. JIaevidoso, K. H., Pecruryuia y HemeptuHb Bb CBA3H Cb BONPocOM% O IIPO- TEKTHBHOII MOTEHIIIH 3apOÖBIIMEBBIXb MA1acToBb. C. I[lerepöypro 1910. 4:0. Janet, Ch., Organes sensitifs de la mandibule de V'Abeille (Apis melli- fica L. %). Sep. 1910. 4:0. — Sur l’existence d'un organe chordotonal et d'une vesicule pulsa- tile antennaires chez l’Abeille et sur la morphologie de la tete de cette espece. Paris 1911. 4:0. 300 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Janet, Ch., Constitution morphologigue de la Bouche de Vlnsecte. Limoges 1912. — Le sporophyte et le gametophyte du vegetal; le soma et le ger- men de l’Insecte. Limoges 1912. Lundström, Carl, Neue oder wenig bekannte paläarktisehe Bibioniden. Sep. Budapest 1913. Murbeck, Sv., Phellodendron amurense Rupr. X japonicum Maxim. (nova hybr.) Murbeck. Sep. Bonn (Poppelsdorf) 1912. — Zur Kenntnis der Gattung Rumex. Sep. Lund 1913. . VIII Oshanin, B., Odo Morannal Reuter % = ix 1913. Sep. St. Petersburg 1913. Reuter, O. M., Die Familie der Bett- oder Hauswanzen (Cimicidae), ihre Phylogenie, Systematik, Oekologie und Verbreitung. Sep. Berlin-Schöneberg 1913. Warming, E., Observations sur la valeur systematigue de l’ovule. Sep. Köbenh. 1913. 4:0. Wesenberg-Lund, C., Fortpflanzungsverhältnisse: Paarung und Eiablage der Süsswasserinsekten. Sep. Berlin u. Wien 1913. — Wohnungen und Gehäusebau der Süsswasserinsekten. Sep. Ibid. 1913. — Odonatenstudien. Sep. Leipzig 1913. — Bidrag till nogle myggeslaegters biologi, saerlig Mochlonyx og Corethras. Sep. Köbenh. 1914. 4:0. Young, R. T., The histogenesis of the reproductive organs of Taenia pisiformis. Sep. Jena 1913. Helsingfors le 13 mai 1914. Enzio Reuter, Bibliothecaire. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen 19131914. I.Zoologie. Allgemeines. Uber die Untersuchung eines Moorgebietes in topographisch- faunistischer und oekologischer Beziehung spricht Herr Prof. Dr. K. M. Levander und entwirft einen Plan fär ein derartiges Unternehmen. S. 107—114. Naturschutzgebiet am See Kilpisjaur in Lapponia enonteki- ensis; vgl. unten bei Botanik, S. 310. Justus Montell. S. 175—181. Zur Kenntnis der Bucht Tavastfjärd in hydrobiologischer Hin- sich. K. M. Levander. S. 245—264. Mammalia. Sorex vulgaris L. Ein ganz weisses Ex. wurde am 30. Juni 1913 im Kirchspiel Karkku, Satakunta, gefangen. Länge 72436 mm. K. Hilden. S: 8. Sciurus vulgaris L. Verf. teilt mit, dass er ein Eichhörnchen- Nest in der alten Nisthöhle einer Picus-Art gefunden hat. Das ? enthielt in der Gebärmutter 6 Embryonen, während 3—4 als normale Zahl angegeben werden. A. und K. Hilden. S. 9-10. 302 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Eine abweichende Form von Apodemus (Mus) agrarius Pallas aus Finland. K. E. Ehrström. S. 16-18. Vespertilio nattereri Kuhl. Fünf. Exx. wurden in der Nähe von Viborg, Karelia australis, am 10. Juli 1913 gefan- gen. PEAiDEKnEOrss 3:37 Castor fiber L. Subfossile Schädelreste, u. a. die ganze linke Hälfte eines Schädels, aus Kuolajärvi in Lapponia ke- mensis werden vorgelegt. M. Aschan, H. Lindberg. S." 190, Inbezug auf Fundorte von Vertebraten wird auch auf den von Herrn Aman. K. E. Ehrströ m erstatteten Bericht uber den Zuwachs der zoologischen Sammlungen hin- gewiesen. S. 229—237. Aves. Vermischte Notizen. Eier von Passer domesticus in Cypselus-Nestern. Verf. be- richtet über zwei Fälle, in denen er ein Ei von Passer domesticus im Nest von Cypselus apus antraf. Die Eier wurden vom Cypselus-Paar gebrütet. Dabei wurde die Beobachtung gemacht, dass 5 und 2 gleichzeitig und nebeneinander brüten. Das eine Passer-Ei enthielt ei- nen lebendigen Embryo. K. Hilden. S. 8-9. Nucifraga caryocatactes. Verf. gibt eine Zusammmenstellung der Fundorte und der Fundzeit während der Wanderun- gen des Vogels im Jahre 1911. Die Vermutung wird aus- gesprochen, dass er vom Norden aus ins Land wanderte, denn er wurde zuerst in den nördlichen Gegenden beobachtet und kam dort in viel grösseren Scharen als im Süden vor. (Vgl. Suomalainen, Meddel. Bd 39, S. 121—128, 243.) E. Merikallio. S. 28-36. Uber Invasion in Finland im Jahre 1913 wird aus verschiedenen Orten berichtet: etwa 20 Ind. am 31. August im Kirchspiel Haapavesi, Ostrobothnia media; 1 Ind. am 6. Sept. in Riihimäki, Tavastia australis; eine Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 303 Mehrzahl am 7. und 21. Sept. in der Nähe von Helsing- fors. E. Merikallio. S. 4. — Nylandia, Ingå; zahl- reiche Exx. im August und September. M. Brenner. S. 6—7. — Nylandia, Ekenäs, an der Zoologischen Sta- tion Tvärminne im Spätsommer und im Herbste. J. A. Palmén. S. 7. — Tavastia borealis, Kirchspiel Ätsäri, Anfang September und Mitte November. C. Finnilä. S. 54. — Vol. ferner S. 234. Ornithologische Notizen aus dem Kirchspiel Ätsäri, Tavastia borealis. 20 Arten. C. Finnilä. S. 53—56. Ornithologische Beobachtungen aus der Gegend von Karkku, Satakunta. 98 Arten wurden beobachtet. Die Ankunft- zeit im Frühjahr wird für viele Arten angegeben. A. & K. Hildén. S. 138—149. Larus ridibundus L. Über das Auftreten dieser Art in den Häfen von Helsingfors im Februar 1914 und die Ankunft- zeit im Frühjahr desselben Jahres berichtet Herr Rek- tee M. Brenner. . St 1967-197. Beringte Vögel aus Finland. J. A. Palmen. S. 200—212. Corvus monedula L. Über das Vorkommen in der Gegend von Vasa, Ostrobothnia australis, berichtet C. Finnilä. S. 243—245. Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. Accentor modularis (L.) Bechst. In der Nähe von Helsing- fors, Nylandia, wurde am 14. Juni 1899 (E. Wase- nius) und am 14. Mai 1911 (E. Nyberg) je ein Nest gefunden. R. Palmgren. S. 37. Ciconia nigra L. Ein Ex. wurde in Ostrobothnia borealis unweit der Stadt Kemi, am See Kivijärvi, am 27. Mai 1913 von Herrn Mag. K. Hänninen gefangen. B. P o p- Ds. 79.4; Emberiza rustica Pallas. Am 2. Juni 1912 nistend im Kirch- spiel Ätsäri, Tavastia borealis. C. Finnilä. S. 54. — Am 27. Mai 1903 & und 9 in Oulu (Uleåborg), Ostro- bothnia borealis, geschossen; am 22. Mai 1908 < in 304 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Kiiminki, Ostrob. borealis, geschossen; am 13. Juni 1912 drei då in Ranua beobachtet; am 1. Juni 1913 3 in Puolanka, Ostrob. kajanensis, beobachtet; am 2. Juni 1913 3 in Suomussalmi, Ostrob. kajanensis, beobachtet; am 22. Mai 1913 3 in Haukipudas, Ostrob. borealis, ge- schossen: E. Merikallio. 'S.-151: Eniconetta stelleri (Pallas) Gray. Ein Ex. wurde am 22. Mai 1913 in den Schären von Simo, Ostrobothnia borealis, im Fischnetze gefangen. E. Merikallio. S. 5. Muscicapa parva Bechst. Ein Ex. wurde am 21. Juli 1910 in Nurmes, Karelia borealis, geschossen. B.Poppius. S. 104. Picus martius L. Eine braune Farbenvarietät aus Alandia (leg. Snellman) wird von Herrn Aman. K. E. Ehr- ström vorgelegt. S. 174. Tetrao urogallus L. Albinos am 23. August 1913 in Muhos, Ostrobothnia borealis, von Herrn Stud. F. Nylander geschossen. E. Merikallio. S. 5. Reptilia. Uber die schwarze Varietät der Kreuzotter, Pelias berus L., 1758. Gunnar Ekman. S. 126—131. Pisces. Esox lucius L. Ein xanthoristisches Ex. aus Hangöby, Ny- landia, wird vorgelegt. K. M. Levander. S. 37. Fischfauna der Bucht Tavastfjärd. Aus dem brackischen Wasser der in Nylandia, Kirchspiel Kyrkslätt, gelege- nen Bucht werden 20 Fischarten erwähnt. K. M. Le- vander. S. 261—264. Coleoptera. Vermischte Notizen. Dermestes vulpinus Fabr. Wurde an einem Löwenhaupt im Zoologischen Museum der Universität in Helsingfors Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 305 beobachtet; vermutlich aus Deutsch Ost-Afrika einge- schleppt. J. Sahlberg, B.Poppius. S.3—4. Ptinus tectus Boield. Mehrere Exx. wurden in getrockneten Krabben (Platyonicus) gefunden, die vom Fräulein Stud. Greta Hjelt aus Zoppot in der Nähe von Danzig nach Finland gebracht worden waren. Die Determination wurde von Herrn Maurice Pic in Digoin gemacht. Ausführliche lateinische Diagnose gibt Herr Prof. J. Sahlberg. S. 12—15. Haltica engströmi J. Sahlb. Wurde im Frühling 1911 in der Nähe von Helsingfors auf Spiraea ulmaria gefunden (M. A. Salokas, R. Frey). Unter 50 9? wurden nur 2 då beobachtet. Im Sommer 1913 wurde auf dem- selben Lokal auch die Larve angetroffen. Vgl. Medde- landen Soc. Fauna et Flora Fenn. XIX, S. 19. J. Sahl- berg. S. 37—38. Ceutorhynchus sahlbergi Schönh. Massenhaftes Auftreten (etwa 150 Exx.) Anfang Juni 1913, nach stürmischem Wetter am Ufer des Sees Pyhäjärvi im Kirchspiel Birkkala, Satakunta. Th. Grönblom. S. 46—47. Scolytidae aus Finland. Bestimmungstabellen der Arten und ihrer Frasse. U. Saalas. S. 64—102. Crypturgus hispidulus Thoms. Nach der Bestimmung von Herrn Prof. H. Eggers sind die bisher als Cr. pusillus Gyll. aufgefassten Exx. als hispidulus zu betrachten. Cr. pusillus ist also bis jetzt im Gebiete nicht angetroffen Worden. Us SiaalassioS.82. Neufiir das Gebiet. Heterocerus fenestratus Thunb. Regio aboänsis, Karislojo Karkali (J. Sahlberg); Satakunta, Birkkala. Th. Grönblom. S. 104. Pityogenes Saalasi Eggers. Lapponia kemensis, Kittilä, 2 dd unde 2,04 Saalas. us; 87: Pityophthorus fennicus Eggers. Die als micrographus L. be- stimmten Individuen aus Finland gehören dieser Art ann USSaalas. + S. '86i 20 306 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Scymnus triangularis J. Sahlb. n. sp. An der Meereskiiste in der Nähe von Brahestad in Ostrobothnia media unter Arctostaphylos officinalis auf Sandboden gefunden. (Y. Wuorentaus). Lateinische Diagnose. J. Sahlberg. S. 39—41. Trypophloeus granulatus Ratzeb. Regio abo@nsis, Karjalohja (Karislojo); Satakunta, Yläne; leg. J. Sahlberg. U. Saalas. S. 83. Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. Callichroma moschata. Ostrobothnia borealis, Simo. V. Rä- S. 1 TS 157. Corymbites cupreus var. aeruginosus F. Ostrobothnia kaja- nensis, Kuhmoniemi. K. J. Valle. S. 45—146. Poophagus sisymbrii Fabr. Satakunta, Birkkala. Th. Grön- Prom” "S! 46, Hymenoptera. Neu fir das Gebiet. Formica suecica Adlerz. Ostrobothnia borealis, Kirchspiel Simo. V. Räsänen. S. 156. Leptothorax acervorum var. obscura Emery. Ostrobothnia borealis, am Simojoki-Fluss. V. Räsänen. S. 156. Meniscus impressor Grav. Lapponia inarensis, Patsjoki, leg. BP. oppiuss. N. Hellen gS: 5. Mesoclistus rufipes Grav. Lapponia ponojensis, Ponoj. W. HiellemnuvS5. Polysphincta boops Tschek. Satakunta, Birkkala, leg. Th. Grönblom. W. Hellen. S. 5. Rhyssa approximator Fabr. var. ruficoxis Kriechb. Karelia ladogensis, Kirjavalaks, leg. B. Poppius. W. Hel- le NSS; Xylonomus rufipes Grav. Satakunta, Birkkala, leg. Th. Grön- bon WeH een SS! Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 307 Diptera. Vermischte Notizen. Beiträge zur Kenntnis der Gattung Chilosia Meig. Wolter Hellen. S. 56—64. Neu für das Gebiet. Cephenomyia ulrichi Brauer. Nylandia, Ekenäs Tvärminne (E. Lindgvist) und Esbo (W. Hellen); Savonia au- stralis, Rantasalmi (G. Ekman). Mit Fig. Richard Frey. S. 117—119. Chilosia argentifrons Hellön n. sp. Nylandia, Pärnä, leg. Nordström. W. Hellen. S. 62—63. Ch. gracilis Hellön n. sp. Nylandia, Helsingfors (Linna- niemi); Tavastia australis, Kangasala (Frey). W. Hel- len. S. 61—62. Ch. latifacies Loew. Isthmus karelicus, Räisälä (Aro); Ta- vastia australis, Tammerfors (Frey). W.Hellen. S. 60. Ch. melanura Beck. Lapponia Varsugae, Kusomen. Frey, Hellön. S. 62. Ch. punctigenis Hellön n. sp. Nylandia, Helsingfors (W e1- lenius); Savonia australis, Hirvensalmi (Palmén, Lundström) W. Hellen. S. 63—64. Ch. rotundicornis Hellön n. sp. Karelia ladogensis, Hiitola (EimHEissen).. W Hellen: -S.' 60. Ch. semifasciata Beck. Nylandia, Esbo (B. Poppius), Hel- singfors (Linnaniemi) W. Hellen. S. 62. Ch. sparsa Loew. Ostrob. borealis, Haukipudas (Johan s- son); Lapp. kemensis, Pallastunturi (Frey); Lapp. Imandrae, Kantalaks; Lapp. murmanica, Gavrilova; Lapp. tulomensis, Kola (Frey, Hellen) W. Hellen. S. 58 —59. Ch. tropica Meig. var. minuta Hellen n. var. Tavastia au- stralis, Messuby (Frey), Akkas (Woldstedt). W.Hel- len: “8. 58 308 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Lepidoptera. Vermischte Notizen. Microlepidopterologische Forschungen und Studien in Finland. Verf. gibt eine Darstellung der historischen Entwicklung dieses Forschungszweiges in Finland und bespricht die wichtigste Literatur. J. Sahlberg. S. 161—171. Eine im Freien entstandene Aberration von Vanessa urticae L. Harry Federley. S. 264—268. Neu fär das Gebiet. Acidalia virgularia Hb. Regio abo@nsis, Bromarf. R.Fab- TEA NS.. 19149. Acrolepia assectella Zett. Regio aboönsis, Bromarf. R. Fabri- ti US. Sn 49; Acronycta tridens Schiff. Regio abo&nsis, Bromarf. R. Fabri- tius. > S. 49. Agrotis castanea Esp. In Nylandia, Ekenäs, von Herrn Lehrer W. Wahlbeck gefunden. Th. Grönblom. S. 243. Anarta richardsoni Curtis. Lapponia Imandrae, Kantalaks, 1 2 am 7. Juli 1913, leg: W. Hellön. TGS P:d Oa S: talii. : Atolmis quadra L. MNylandia, Ekenäs, Zoologische Station Tvärminne, Juli 19122 Ebba Pontän-Munster- hjelm.. S. 4. Boarmia ribeata Clerck. (= abietaria Hübn.). Regio aboen- sis, Äbo Hirvensalo, 1 3 am 25. Juli 1913 vom Schüler Häkan Lindberg gefangen. Th. Grönblon. S. 12. Calamia lutosa Hibn. Nylandia, Helsingfors, 2 56 am 10. Okt.,1909; leg. L.Eorsius.. Th-Grönbl om 28 717 Callimorpha menetriesii Ev. Am 8. Juli 1913 wurde ein 2 dieser in Europa früher nicht beobachteten Art in Kuopio, Savonia borealis, gefunden. Mit Fig. R.Fabri- tius. S. 47-49. Dichrorhampha heegeriana H. S. Regio aboönsis, Nagu (E. Reuter) und Bromarf. R. Fabritius. S. 49. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 309 Grapholitha cornucopiae Tgstr. Savonia borealis, Kuopio Häminanlahti. R. Fabritius. 'S. 49. Lycaena semiargus Rott. ab. caeca Fuchs. Satakunta, Birk- Beer ea. 107. Jul 9TS!"* Tr Gromblom."®S. 10 Copeognatha. Caecilius atricornis Mc Lachlan. In Nylandia, Kirchspiel Eke- näs, Dorf Tvärminne, gefunden; neu für das Gebiet. Wurde von Herrn Dr. G. Enderlein determiniert. Helm 19.5 sit man!”'S. 243. Mollusca. Alderia modesta (Loven). Im Finnischen Meerbusen sind zur Zeit vier Fundorte bekannt: 1) Helsingfors Fölisön (Luther, Medd. Soc. Fauna et Flora Fenn. 28, S. 41 —44); 2) Kirchspiel Kyrkslätt in Nylandia (Levander), wo die Art in der Brackwasserbucht Tavastfjärd in einer Tiefe von 3.5s—4 m lebt; 3) und 4) zwei Fundorte in der Gegend der Zoologischen -Station Tvärminne, Kirchspiel Ekenäs, Nylandia (Luther). K. M. Levander. S.51 —53 und S. 261. Plankton. Verzeichnis von Planktonten aus dem Tusbyträsk, Nylandia. Herbstplankton am 28. Sept. 1913; Phytoplankton guali- tativ und quantitativ überwiegend; vor allem trat Asfe- rionella formosa Hass. var. gracillima (Hantz.) Heib. dominierend auf. K. M. Levander. S. 49—51. Zur Kenntnis der Bucht Tavastfjärd in hydrobiologischer Hin- sicht. K. M. Levander. S. 245—264. 310 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. II. Botanik. Allgemeines. Reiseberichte. Naturschutzgebiet am Kilpisjaur. Verf. schlägt vor, dass die Malla-Fjelde am See Kilpisjaur in Lapponia enontekien- sis von der Regierung geschiitzt werden möchten. Die- ses Gebiet besitzt nämlich eine ungewöhnlich reiche lappländische Vegetation und Flora, die in grossen Zü- gen vom Verf. geschildert wird. J. Montell. S. 175 — 181. Herr Mag. Phil. K. Linkola erstattet Bericht über eine Exkursion in das Kirchspiel Kuopio, Savonia borealis, im Sommer 1909. S. 182—184. Plantae vasculares. Systematische Notizen. Atropis-Formen. — A. maritima (Huds.) ist von A. distans hauptsächlich durch das Vorkommen von Stolonen und durch wenigstens zweimal längere Antheren verschie- den, während die Rispenform und die Grösse der Ährchen nur Charaktere von geringerem systematischem Werte darbieten. — Glyceria reptans (Laest.) Krok (= GI. vil- foidea (Ands.) Th. Fr.) dürfte nur eine biologische Form der A. maritima mit langen Stolonen und selten ent- wickelten Ähren sein. — Auch Gl. baltica Lindeb. und Gl. Dusenii Lindeb. (= Gl. baltica < distans nach Neu- man) wären zu A. maritima zu rechnen. — A. suecica Holmb. wäre von A. distans nicht spezifisch verschie- den, und Gl. distans X maritima f. expansa Holmb. und f. kattegatensis Neum. scheinen grossgewachsene, in fetter Erde am Meere auftretende Formen von A. distans zu.'sein... Harald Lindberg. 118.22 24. Carex acuta L. (C. gracilis Curt... Am See Humaljärvi im Kirchspiel Kyrkslätt, Nylandia, sind zwei deutlich ver- Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 311 schiedene und konstante Formen eingesammelt worden. Die eine Form wird durch schwarze, schmale, lange und sich neigende Ährchen sowie aufrechte Tragblätter ge- kennzeichnet, die andere hat gräne, kiirzere, aufrechte Ährehen und gebogene Tragblätter. Harald Lind- berg. S. 43. Carex muricata. Mit diesem Namen sind unter den Bota- nisten Finlands zwei gut zu unterscheidende Arten be- legt: C. Pairaei F. Sch. und C. contigua Hoppe. Ha- Makadrbhimdbero. 7S..43. Carex vulpina L. Umfasst zwei gut charakterisierte Arten. Die eine hat breite, rein griine Blätter, grosse, braune, dichte Ährchensammlung mit sehr kurzen Tragblättern und nur an der äusseren Seite nervige Schläuche, die im oberen Teile sehr dicht und scharf, oft doppelt ge- zähnt sind und einen an der Aussenseite tief einge- schnittenen Schnabel besitzen. Diese Form wird im Norden mit C. vulpina L. bezeichnet. Die andere Art hat etwas schmälere, blaugriine Blätter, schmälere, un- dichtere und hellere Ährchensammlung mit öfters recht langen Tragblättern und auf beiden Seiten deutlich ner- vige Schläuche, die im oberen Teile bedeutend undichter gezähnt sind und einen an beiden Seiten gleich wenig eingeschnittenen Schnabel aufweisen. Schattenformen dieser Art sind im Norden sowie in Deutschland C. vul- pina f. nemorosa (Rebent.), Sonnenformen derselben C. vulpina genannt worden. Harald Lindberg. S. 42. Conioselinum cenolophioides Turcz. ist nach Harald Lind- berg nur eine schmalblättrige Form von Conioselinum tataricum Fischer. Analoge Formen findet man bei anderen Umbellaten, wie Heracleum sibiricum und Pim- pinella saxifraga. S. 28. Rumex haematinus Kihlm. ist nach H. Lindberg nur als eine rötere och kompaktere Meeresuferform von R. au- riculatus Wallr. anzusehen. S. 24—25. 312 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Neu fir das Gebiet. Cerastium alpinum X vulgare-typicum. Lapponia Imandrae, Kandalakscha, ein einziger, steriler Rasen. Harald EA Bree: 015212 Gladiolus imbricatus. Regio abo&nsis, Pojo Fiskars, leg. L. Aspelin im J. 1865 ‚und G. I. Rothström mum 1885. Harald Lindberg; PS 105: Salix-Hybriden: S. glauca < myrsinites X nigricans. Lapponia enontekiensis, Kilpisjaur. — S. glauca X myrsinites X nigricans X phylicifolia. Lapp. enontek., Kilpisjaur. — S. glauca X nigricans X phylicifolia. Lapp. kemensis, Muo- nio; Lapp. enontek., Kilpisjaur. — S. herbacea X polaris x phylicifolia. Lapp. enontek., einige kleine Sträucher auf dem Saana-Fjelde. — J. Montell. S. 198—199. + Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. Alchemilla alpestris. Ostrobothnia media, Lappajärvi. A. None OT: N SEN Alchemilla alpina. Lapponia enontekiensis, Malla am See Kilpisjaur. J. Montell. S. 180. Alchemilla minor. Karelia australis, Jääski. K. J. Valle. SHR Alopecurus pratensis. Karelia keretina, Knjäsha, auf natür- licher Wiese. Harald Lindberg. S. 24. Alsine stricta und A. rubella. Lapponia enontekiensis, Malla am See Kilpisjaur. J. Montell. S. 179. Angelica silvestris. Lapponia enontekiensis, Malla am See Kilpisjaur. J. Montell. S. 180. Antennaria alpina 9. Lapponia kemensis, Muonio Yliniemi. J. MromteTlväS:NB2: Arnica alpina. Lapponia enontekiensis, Malla am See Kilpis- jaurss J: MiomtiekldkS=dt9: Aspidium cristatum X spinulosum. Nylandia, Kyrkslätt. Ha- Bald Lim ber eur. 20 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 313 Aster sibiricus. Lapponia kemensis, Kuolajärvi Kutsanjoki. Harald' Lindberg. S. 20. Atropis maritima. Karelia keretina, Knjäsha guba. Lapponia Imandrae, zwischen Kandalakscha und Kolvitsa. Ha- FAImIIMIäiT UT eto. "S. 22'und'27. Botrychium lanceolatum. Lapponia kemensis. J. Montell. n 220 Botrychium matricariifolium. Nylandia, Ekenäs Tvärminne. Bon. Karl. ©..220. Campanula uniflora. Lapponia enontekiensis, Malla am See Kılpısjaur.. J. Montell S. 179. Carex canescens X dioica. Lapponia kemensis. J. Mo ntell. D, 220. . Carex capillaris. Savonia borealis, Kuopio. O. A. F.Lönn- Duot K yi Lmkio dia. .S. 182. Carex paradoxa. Lapponia kemensis, Kirchspiel Kuolajärvi, Pyhäkuru am See Vuorijärvi. Harald Lindberg. S 19. Carex parallela. Lapponia enontekiensis, Malla am See Kil- pisjaur.' J. Montell. S. 180. Carex rostrata X vesicaria. Kuusamo, Alaisetlammit am Kitka- joki-Fluss. A. L. Backman. S. 160. Carex vulpina. Tavastia borealis, Jyväskylä. K. K. Kari. Say 188. Centaurea scabiosa. Tavastia borealis, Jyväskylä. K. Lin- köar uns: -191. Cerastium alpinum x *alpestre. Lapponia kemensis und Lap- ponia inarensis. Harald Lindberg. S. 28 Conioselinum tataricum var. cenolophioides. Lapponia Iman- drae, zwischen Kandalakscha und Kolvitsa an mehreren BlätzensHaärabd’Eimdibeirg.=!S. 28; Crambe maritima. Nylandia, Kirchspiel Ingå, Insel Storö in den Schären von Barösund, und Kirchspiel Snappertuna, Hummelskär. Widar Brenner. S. 6. Cryptogramme crispa. Lapponia enontekiensis, Malla am s Kilpisjaur. J. Montell. S. 180. 314 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Elymus arenarius. In Ylimuonio in Lapponia kemensis wie- dergefunden (vgl. Medd. Soc. Fauna et Flora Fenn. 37, S. 244); die Art kommt hier reichlich am Sandufer des Sees Utkujärvi vor. Justus Montell. 8.4517 — Kommt am südlichen Teile des Sees Kemijärvi, Lapp. kemensis, sehr reichlich vor. H. Lindberg. S. 174. Epipactis palustris. Karelia borealis, Metsäsuo. A.L.Back- man. Sl, Epipactis rubiginosa. Kuusamo, Juuma Hautaniitynvuoma (Widar Brenner) und Kiutaköngäs. A. L. Backman. S. 160. Eriophorum callithrix. Karelia olonetsensis, Salmi Hiisijärvi. A. L. Backman 8.427. Ficaria verna. Ostrobothnia australis, Öfvermark. Elli Björkman. S. 225. Gagea lutea. Ostrobothnia australis, Öfvermark. Elli Björk- man 9.1229. Gentiana tenella. Lapponia enontekiensis, Malla am See Kilpisjaur. J. Montell S. 179. Hieracium cruentiferum, H. lucens, H. parceciliatum. Tavastia borealis, Jyväskylä. K. Linkola. S. 193—195. Lamium purpureum f. albiflora. Karelia australis, Jääski. Kod: Malle 227 Lappula deflexa. Lapponia kemensis, Kuolajärvi Pyhäkuru. Edv. af Hällström, Harald LindberessSme0: Lemna trisulca. Karelia keretina, See Tuntsanjärvi. Auch in einer abgesperrten Lagune an der Mündung des Dvina-Flusses in der Nähe von Archangel beobachtet. Haral BEiadbere US: Matricaria discoidea. Kuusamo. E. af Hällström. S. 226. — Lapponia kemensis. J. Montell. S. 226. Melandryum affine. Lapponia kemensis, Kuolajärvi Pyhä- kuru. Harald Lindberg. S. 19. Mentha Arrheni. Nylandia, Kyrkslätt. Th. Salan. S. 45. Monotropa hypopitys. Tavastia borealis, Saarijärvi (A. J. Oksanen); Ostrobothnia borealis, Kemi. K. Lin- kolta; 8.7104. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 315 Myriophyllum spicatum. Karelia keretina, ausgeworfen am Ufer des Sees Tuntsanjärvi. Nicht aber an der Kiiste des Weissen Meeres beobachtet. Harald Lindberg. S. 26: Phegopteris Robertiana. Lapponia kemensis, Kuolajärvi, Pyhä- kuru am See Vuorijärvi. Harald Lindberg. S. 19. Picea excelsa lus. aurea. Nylandia, Kyrkslätt. P. H. Lind- Pere, .1S.-226. Poa compressa. Tavastia borealis, Jyväskylä. K. Linkola. 34187. Pteris aguilina. Kuusamo, Oulanka Taivalkoski. A.L.Back- man. ıS..160. Ribes glabellum. Lapponia enontekiensis, Malla am See Kil- pisjaur. J. Montell. S. 180. Rumex = arifolins. Lapponia enontekiensis, Malla am See Kilpisjaur. J. Montell S> 179. Rumex auriculatus. Karelia keretina und Lapponia Imandrae, sehr häufig und reichlich an den Ufern des Weissen Meeres. Auch aus Alandia (Geta), aus Karelia olonetsen- sis und Kar. ladogensis bekannt. Harald Lindberg. S. 24 und 27. — Karelia onegensis, Suojoki. A. L. Back- an. 69. 121. Salix aurita. Lapponia Imandrae, zwischen Kandalakscha und Kolvitsa. Harald Lindberg. S. 27. — Kuu- samo, Kirchspiel Kuolajärvi, Palotuaturi. A. L. Back- Aa S: b61. Salix-Hybriden: Salix aurita X phylicifolia, S. cinerea X nigricans und S. nigricans X phylicifolia. Savonia borealis, Kuopio. K. Enkola S. 182. S. caprea X cinerascens. Lapponia kemensis, Muo- nio. — S. caprea X lapponum. Lapp. enontekiensis, Tar- vantojoki. — S. glauca X myrsinites. Lapp. enontekien- sis, Maunu und Kilpisjaur. — S. glauca X phylicifolia. Mehrere Fundorte und Formen in Lapp. kemensis und enontekiensis. — S. hastata X herbacea. Lapp. enon- tekiensis, Kilpisjaur. — S. hastata X lanata. Lapp. ke- 316 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. mensis, Muonio; Lapp. enontek., Kilpisjaur. — S. her- bacea x lanata. Lapp. enont., zwei Fundorte. — S. her- bacea X lapponum. Lapp. enontek., vier Fundorte in der Gegend vom Kilpisjaur. — S. herbacea x polaris. Lapp. enontek., Kilpisjaur. — S. myrsinites X nigricans. Lapp. kemensis, Muonio; Lapp. enontek., Kilpisjaur-Gegend. — S. nigricans X phylicifolia. Lapp. kemensis, Muonio; Lapp. enontek., am See Kilpisjaur. — J. Montell. S. 198—199. Saxifraga cernua. Lapponia kemensis, Kuolajärvi Pyhäkuru. Edv. af Hällström; Harald Lindber dr Schoenus ferrugineus. Lapponia Imandrae, zwischen Kanda- lakscha und Kolvitsa (67 nördl. Breite). Harald Lind- bergs >. 20: Sium latifolium. Nylandia, Kyrkslätt. Greta Andersin, E.Häeeman. 5225 Subularia aguatica £. elongata. Lapponia kemensis, Kuola- järvi, leg. Edv.’ af Hällström." mar Ödet brer. 10805! Ulmus montana. Karelia olonetsensis, Salmi Hiisijärvi, ein etwa 8 m hoher Baum in an Kräutern reichem Fichten- sumpfe. A. L. Backman. S. 121. Veronica scutellata. Lapponia enontekiensis. J. Montell. S 220 Viola rupestris. Kuusamo, Taivalkoski. A. L. Backman. S. 161. — Lapponia enontekiensis. J. Montell. S. 226. Woodsia glabella. Lapponia enontekiensis, Malla am See Kilpisjaur. "9: Montell. 978% Verwildertodereingeschleppt. Caucalis daucoides. Karelia australis, Viborg. L. Holm- berg»'811226. Dracocephalus thymiflorus. Tavastia borealis, Jyväskylä. K. Einkolars#190. Euphorbia virgata. Isthmus karelicus, Kivinebb. A. L. Back- main. Sict20. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 317 Helminthia echioides. Ostrobothnia media, Lappajärvi. A. Nyström. S. 226. Linaria genistifolia. Satakunta, Björneborg Räfsö, am 19. August 1913. Ingrid Englund. S. 103. Picris hieracioides. Tavastia borealis, Jyväskylä. K. Lin- Kol as?1:S1-192 Potentilla Goldbachii. Tavastia borealis, Jyväskylä. K. Lin- koa: 511189; Rumex stenophyllos. Savonia borealis, Kuopio. K. Lin- kola = S: 182. Thalictrum angustifolium. Savonia borealis, Kuopio. K.Lin- Pol aip 5.182. Thlaspi alpestre. Tavastia borealis, Jyväskylä. K.Linkola. 34159. Veronica opaca. Savonia borealis, Kuopio. K. Linkola. Sh IIS Monstrositäten. Eigentiimliche Knollenbildung bei Pinus silvestris. Im Kirch- spiel Kuopio, Savonia borealis, wurden am Stamme ei- ner Kiefer, in einer Höhe von etwa 2.s m zwei gleich- grosse, horizontal stehende Knollen beobachtet (Fig. in natürlicher Grösse). Sie waren von konischer Form, in vertikal-radiärer Richtung abgeplattet (Durchmesser an der Basis 5 cm resp. 3.5 cm) und wurden von ein- ander dachziegelartig deckenden Borkenlagern gebildet. Auch das Innere bestand aus Borkengewebe; mitten im Basalteile wurden Zellgruppen beobachtet, die reichlich Harz führten. Die Ursache des Entstehens der Knollen war nicht zu ermitteln. T. J. Hintikka. S. 114—116. Vermischte Notizen. Bemerkenswerte Pflanzenfunde während einer Reise im Som- mer 1913 durch das Kirchspiel Kuolajärvi in Lapponia kemensis nach Knjäsha am Weissen Meere und in der Ge- gend von Kandalakscha. Harald Lindberg. S.18—28. 318 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Picea excelsa f. oligoclada Brenn. und ihre Abkömmlinge. Anlässlich einer 12-jährigen Kultur von 20 Fichten, die, aus demselben Mutterbaume (f. oligoclada Brenn.) stam- mend, sowohl normale Exx. als Exx. der Formen virgata Jacg. und oligoclada Brenn. aufwiesen, spricht Herr Rek- tor M. Brenner als seine Ansicht betreffs der Ent- stehung dieser Formen aus, dass die f. virgata ungüns- tigen äusseren Verhältnissen zufolge aus Samen der Hauptform entstehen kann, und dass durch Befruchtung zwischen dieser extremen Form und der normalen Fichte, sowie die darnach folgende Befruchtung in der ersten Bastardgeneration sowohl normale Fichten als f. virgata als auch f. oligoclada und andere Zwischenformen entste- hen. S. 121—124. Floristische Notizen aus der Gegend von Jyväskylä, Tavastia borealis. K. Linkola. S. 184—19. Salix-Hybriden aus Muonio und Enontekis in Finnisch-Lapp- land, von Herrn Rektor Axel Arrhenius determi- niert. J. Montell. S. 197—199. Musci. Philonotis-Formen. Ph. capillaris Lindb. und Ph. tomentella Mol. werden vorgelegt; die Verbreitung der Philonotis- Arten in Finland wird besprochen (vgl. Acta Soc. Fauna et Flora Fenn. 38, N:o 4). H. Rancken. S. 44. Sphagnum molle. Neu fär das Gebiet; in Ostrobothnia au- stralis auf vier Stellen gefunden. H. Rancken. S. 44. Sphagnum pulchrum. Tavastia australis, Evois Rautjärvi und Muüustajarvi. A. L: Backman s." 119. Sphagnum propinguum. Tavastia australis, Evois. A. L. Back mann dS. 119: Beiträge zur Moosflora der Pallastunturit, Lapponia kemensis. Ein posthumes Verzeichnis nebst Standortsangaben von 42 im J. 1877 gesammelten Arten, darunter Nardia intri- cata, Leersia procera, Andreaea obovata und Amblyste- Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 319 gium cochlearifolium var. planiusculum. Ragnar Hult. S. 153—155. Fegatella conica. Kuusamo. Edv. af Hällström. S. 227. Lichenes. Notiz iiber die Verbreitung der Hypogymnia-Parmelien in Fin- lands KPEinkola 8131-138. Einige Flechtenfunde aus Finland. Ernst Häyren. S. 157 —159. Neufür das Gebiet. Aspicilia leprosescens. Nylandia, Ekenäs Tvärminne. E. Häy- Ben. Ss: 197. Caloplaca cerinella (det. G. O. Malme). Nylandia, Helsinge Åggelby. E. Häyren. S. 158. C. subgranulosa (det. E. Wainio). Nylandia, Hogland (E. Nylander) und Ekenäs Tvärminne. E. Häyren. 5. 108. Parmelia farinacea. Mehrere Fundorte in Regio abo&nsis (Linkola), Nylandia (Lane, Linkola, Häyren), Tavastia australis (Läng, Wainio), Tavastia borealis (Linkola) und Ostrobothnia borealis (Häyrön). K. Diik'o Pai CS.t132508x Häyren, S. 158. Parmelia obscurata. Kuusamo (Wainio), Lapponia kemen- sis vier Fundorte (Norrlin, Lång), Lapponia tulo- mensis (Fellman). — f. glauca. Lapponia kemensis, Kittilä: (Lång). — K. Linkola. S. 134. Ramalina capitata. Satakunta, Björneborg Säbbskär. E. Hä y- Pen: AS, 159. Rinodina demissa (det. G. O. Malme). Nylandia, Schären von Ekenäs. E. Häyren. S. 159. Fungi. Cudoniella acicularis. Neu für das Gebiet. Nylandia, Esbo. RE ollfander, A. Leskinen. S. 227. 320 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Algae. Herbstplankton aus dem Tusbyträsk, Nylandia. Siehe oben unter Zoologie, S. 309. K. M. Levander. S. 49—51. Planktonalgen aus der Brackwasserbucht Tavastfjärd im Kirch- spiel Kyrkslätt, Nylandia. K. M. Levander. S. 247 —249, 254. Nostoc pruniforme. Karelia ladogensis, Sortavala. L. Oesch. Si 220, Register öfver de vetenskapliga meddelandena. Mötet den 4 oktober 1913. Sahlberg, J. Dermestes vulpinus Fabr. iakttagen på Zoologiska MSC UMEA % Bar ‚Vera then Bass. Poppius, B. Dermestes a PHL importerad frän tyska Ostia DW TDALI BIIBFEZTIERTAROR. 0.4 yh. Pontän-Munsterhjelm, hä N tötiis guadra L. från EAA de A. WYPNNSSA VORMNaNSA .. 21 3. AD 00311 Palmgren, Rolf. Kattuggla a Detin i närheten af Hel- SIN ETOT SMS TÄ RR, URN 49 PIEN få 2.0.31 END Poppius, B. Ciconia nigra från ‚Koassbraien MIRA SAFE Merk all orE "Oriitolosisia "ilmoituksia! =! J St. 0... Hellen, Wolter. För området nya ichneumonider . . . . . . Brenner, Widar. Crambe maritima i Barösunds skärgård . . Brenner, M. Nötkräkan (Caryocatactes guttatus) i Ingä som- Ake n. 17 Elsa MN ISON ae Palmen JAA 'Notkraäkän i Tviärmns#äar 1913... 5.10%) Levander, K. M. Karta öfver fynden af nötkräkan under dess ER ar LO DSG VIU-RIITIKEN EN RON EN 8 Re Hildén, Kaarlo. Kaksi eläintieteellistä tiedonantoa . . . . . Hildén, Armas ja Kaarlo. Lisiä oravan biologiaan Grönblom, Th. För Finlands fauna nya Macrolepidoptera Sahlberg, J. Ptinus tectus Boield., en till Finland importerad koleopter sau tn arsch Sana +. 19 16% Ehrström, K. E. Eine abweichende Form von Apodemus (Mus) anomus. Pallassaus, Finland. also sd (iee Lindberg, Harald. Anmärkningsvärda ne gjorda un- der en resa sommaren 1913 genom Kuolajärvi till Knjäsha vid Hvita hafvet samt vid Kandalakscha. . . Sid 18 322 Sid. Merikallio, E. Kapeanokkaisen pähkinähakkisen (Nucifraga caryocatactes macrorhynchos Brehm) vaelluksesta Suo- meen V: Lol, a a ELN ss ee. < 28 Mötet den 1 november 1913. Palmgren, Rolf. Två bon af Accentor modularis i Helsing- forStraktenk rena 42.0: sas NE RNA Pe 37 Levander, KOM) Gul säddä fran Hangöby. . 7 .. 37 Lönnfors, Frans. Vespertilio nattereri frän Pitkasaari invid Viboessknsiskharm -nylaassenetevy. BD: <*> sr NIS Sahlberg, J. Om Haltica Pagea J. Sahlb. ;. >. < < JN — = Scymnus triangularis, en ny finsk coleopter-art . . . . . 39 Lindberg, Harald, Om några Carex-fopmer . . . » 2 22 41 Mötet den 6 december 1913. Rancken, H. Sphagnum molle, ny för Finland; Philonotis-arter 44 Szlan, Th. Anmärkningsvärda växter från Kyrkslätt. . . . . 45 Valle, Kaarlo J. Corymbites cupreus var. aeruginosus . . . 45 Grönblom, Th. Poophagus sisymbrii Fabr. och Ceutorhgnelues salilbergi Schömhbcei nit eieusitk? a Bleu (og Merikallio, E. Ampelis garrulus kesällä 1913: seten 47 Fabritius, Reinh. Anmärkningsvärda fynd af fjärilar, bland dessa den för Europa nya Callimorpha menetriesii Ev. 47 Levander, K. M. Förteckning öfver planktonter i Tusbyträsk 49 — Om förekomsten af Alderia modesta (Lovön) i Finska viken 51 Finnilä, Carl. Några ornitologiska iakttagelser från Ätsäri socken (Tav. DO) - a susa mea KTL var Pr 53 Hellén, Wolter. Beiträge zur Kenntnis der Gattung Chilosia Melas dans tönö JE many avi 428. Abe ARE 56 Saalas, Uunio. Suomen kaarnakuoriaiset (Scolytidae eli To- mieidaek sa) tajan tina dk > a RE 64 Mötet den 7 februari 1914. Ehrman, E.: Linaria genistifolia frän.Räfsö "aN : x 103 Munki MUTTaematopimis sais JÄIN Na 000.380. N 103 Merikallio, E. Ampelis garrulus ja Loxia Eistee J 104 Poppius BB. 'Muscicapa"'parvasträn Nurmes! 1185-2220 104 Lin'kola*K" Monotropa.hypopiäyss nm Mr, Br SEN 104 Grönblom, Th. Heterocerus fenestratus Thunbg. från Finland 104 Lindberg, Harald. Gladiolus imbricatus, ny för Finland . . —WSabrlarra' aguatica*tselongatais ara omen, dnb Principerna för utdelning af Sällskapets stipendier 15, Levander, K. M. Om undersökning af ett kortiaslivasikä de ur topografisk-faunistisk och ekologisk synpunkt . . Hintikka, T. J. Omituisia pahkoja Pinus silvestris'ellä . . . . Frey, Richard. Cephenomyia ulrichi Brauer, en pä älg lef- vande, för landet ny oestrid . . . .... Raekman, A. L. -Rloristiska.,meddelanden: =... 33 sd td ua. Brenner, M. Picea excelsa f. oligoclada Brenn. eb dess af- lee Aas FA 4 iF Eee m 3 ne BMA) FEEL Elfving, F, Selan, Th. och Br M. Diskussion rö- rande Picea excelsa f. virgata och f. oligoclada Ekman, Gunnar. Über die schwarze Varietät der Kreuzotter, BReliassberuszlß., DS: k „ve dns na 5 Aaa LuA Linkola, K. Notiz über die Verbreitung der Hypogymnia- Parmelie@gin’ Panot. TIS AN. 2.0.3040 A 04 K de Hilden, Armas ja Kaarlo. Ornitologisia havaintoja Karkun seudulta . Mötet den 7 mars 1914. Lindberg, Harald. Rester af bäfverskallar frän Kuolajärvi Merikallio, E. Emberiza rustica'n levenemisestä Momtell Justus. Floristiska meddelanden . . <. <... Lindberg, Harald. FElymus arenarius vid Kemijärvi . Hult, Ragnar. Bidrag till mossfloran pä Pallastunturit Räsänen, Veli. Kertomus N Pohjois-Pohjan- maalla kesällä 1912. SE 2 Häyren, Ernst. Einige Flechtenfunde aus Finland ANOABEN Backman, A. L. Floristiska meddelanden från Kuusamo. . . Sahlberg, J. Microlepidopterologiska forskningar och studier MR Taa. JTN... PRINTER; IA SUIT EN Mötet den 4 april 1914. Backman, A. L. Berättelse öfver torfmarksundersökningar sommaren, 1913; 1'Aure’revier: 2 so sk 2... 2.00% Valle, K. J. Kertomus hyönteistieteellisestä stipendimatkasta kesällä 1910 Kuhmoniemen pitäjässä . . 0. Ehrström,K.E. Färgvarietet af Picus martins . . <... Lindberg, Harald. Elymus arenarius och Silene tatarica vid CE soda en 31 aisan ssa Ns NG 161 324 Montell, Justus. Förslag till naturskyddsomräde vid Kilpisjaur Linkola, K. Kertomus kasvikeräysretkistä Kuopion pitäjässä kesällä Vv: 190945, rapid fasan BEAR —111Kasvitietoja Jyväskylästä minen mf. MS Mötet den 2 maj 1914. Nordenskiöld, E. Herbarium frän medlet af 1700-talet Brenner, M. Skrattmäsens uppträdande i Helsingfors under vintern och våren” 1914: 2 2. 10 E Montell, J. Salix-hybrider från Muonio och Enontekis . . . . Lindberg, H. Salix aurita' frän Kandalakscha’ .. . =' SN Backman, A. L. Salix aurita frän Palotunturi i Kuolajärvi . Palmen J. A. Beringte'Vögel’aus, Finland: ?% ee Ärsmötet den 13 maj 1914. Grönblom, Th. Agrotis castanea Esp. från Ekenäs . . ... Bastman, Helmi. Caecilius atricornis Mc Lachlan Suomesta Finnilä, Carl. Om förekomsten af Corvus monedula i Vasa- [94214025 N range. a ee a RE NIE ISS S Levander, K. M. Zur Kenntnis ar Bucht Tavasti in hydrobiologischer Hinsicht... vussa oss gt ae Federley, Harry. Eine im Freien na Aber Von, Vanessa Hriieae Lamar . = kade dose Tjänstemännens ärsredogörelser. Ordförandens ärsberättelse ; . 1.0... - ee - - Skattmästarens arsr äkam ök 4 31-34 SER 6 Botanices-intendentens ärsredogörelse . sk. Zoologie-intendentens ärsredogörelse . .. .. 1120221050 Bibliotekariens 'ärsberättelse. «5 „=... u u...» ve mE SE Bulletin ‚bibliogzaphique „ix. 2:10 dad tee Übersicht der wichtigeren Mitteilungen 1913 - 1914 Sid, 175 182 184 195 196 197 200 200 200 243 243 243 245 264 212 222 223 228 240 269 301 Ab = Regio aboänsis Al Ä = Alandia Ik Isthmus karelicus Ka =Karelia australis = Karelia borealis KK =-Karelia keretina Kl =Karelia ladogensis Kol ==Karelia olonetsensis Kon =Karelia onegensis Kpoc=Karelia pomorica occidentalis Kpor=Karelia pomorica orientalis Kton = Karelia transonegensis 8 = Kuusamo Ksv = Karelia svirensis Le = Lapponia enontekiensis Li = Lapponia inarensis Lim = Lapponia Imandrae Lkem = Lapponia kemensis Lmur = Lapponia murmanica Lp = Lapponia ponojensis Lt = Lapponia tulomensis Lv = Lapponia Varsugae = Ostrobothnia australis = Ostrobothnia borealis = Ostrobothnia kajanensis _ = Ostrobothnia media =Savonia australis, — Savonia borealis — Satakunta = Tavastia australis = Tavastia borealis ve N otiser ur Sällsk:s pro Fauna Helsingfors. | jo ns de la Societas rö Fauna ” Flora Fe ennica en vente chez tous les libraires a | et Meddelanden af Societas pro Fauna Flora Fennica förhandlingar: | et Flora Fennica: | ö Bride häftet (1864—69, 1882) ä Fmk 2:50 | ja häftet (1876). N | :9:de » ER le ort A | PA ; (1878) . ET de „ (1869). . 5 ge. (1878) . A N Bere 2 (1871)5-..-0==70 0000 6 | 4:de > (1878). ER Da Pte» = (18) < < n n | ska 0 (1880). N SE MENEN IT OYN T8714) u, 6:—| aa TN TUI Be E12) Ve. Ye | Tae „ (1881). N Acta Societatis po Fauna et Flora) 8:de „ (1881). SA NISSE Fennica: | 9:de „ (1883)! n 2 kA Vol. I (1875—77). . .ä Fmk10:—/10:de „ (1883). PR TATEN > Vol. TACOS EB) . . 015, 28:50/) 11:t6; "7. (1885): a. BE (1986-88)... 0,10: te > (1885): mine es Vol. IV (1887) N RR + på 10: — |13:de ” (1886) 5 ” ” S= Vol. V 1,1—111(1888—95), „ 6:50/ 14:de „ (1888). u Volk VI (1889-90)... .„. „ 15-|l1ö5de „ (1889). a me ee Be (180. 5,10 | 46tde (80 nn D F vol. VIII (1890-93). . .„ „ 10:—)17:de „ (189). nn J X 1899 94)... as 180 18: de == (1892). a ASIN Vol. BB STN nsa ja 10:19:46 1005 (1898). Uinu aa MENE (1895) = st 19: —|[201de. >» 1 (1894). ne Vol. [ XII (1894-9). . .„ „ &—)21sta „ (1885). 2 a a Vol. XIII (1897) co oc oa » 8&—|2%dra „ (1896). n » 1:50 Vol. XIV (1897-98). . .„ , &—| 23dje , (1898). Ka ae Vol. XV (1898-99). . <» „ 10:— IB » — (1897— 98) . RDR Vol. XVI (18971900). .„ „ 8:—|25:te „ = (1898—99) N) [31] BERN KV (1898-9). . .„ „:9—|26te +». (1899-100) 17 me MVOINKVILE (1899 1900). .„ „ 7—||27:de > x (1900—1901) aa MUSIK MEL 900) 0 im 9: — |28:de ” (1901—1902) SIE ND 108 BECK (1900-1901) „72 |[ 29:de; = s (1902-1908) NEN E MUSA: (19011902) == 10,0 „85 1190:de, > „ (1903-130) RE are BER (101-1902)... „ 5 7 —|Ilstaı „(1904-1908 ee 98 (1901—1902):2 . „ „1%: |132:dra „... (1905 —1906) Mama ze 72209"... 2 n 6: —|[38:dje 107 (19061900 a RR Vol. 25 (1903—1904) Aare > 10: — | 34:de ” (1907—1908) ” ” Pl: Vol. = 26 (1903—1904) . .„ „ 12:—//35:te „ (1908-1909) .„ „ 83:50 Vol... 27 (1905—1906) . .„ >» 12:—1//36:te „ (1909-1910) „In 22 Vol 28 (1905-1906). .„ „ 10:—[37:de „ (10-191). , x 2— Vol. 29 (1906-1908). .„ , 8&-—|)3de „ (11—1912) vy n» 27 Vol. 30 (1904-1906). .„ „ 6:—/|39de „ (1912-1913) .„ „ 2:50 Vol. 31 (1908—1909) . .„ „ 9—[40:de „ (1913-1914) .„ » 7 RE) Vo 10: \ N Vol. 33 (191021911) * .,;, „ 8! Herbarium Musei Fennici: Vol. 34 (1910—1911) . .„ „ 12:— I. Plante vasculares (1889) ä Fmk 3: — Vol. 35 (1909-1911). .„ „ 6&-—|II. Musci (1894) . 2 12 Be (1911—1912) <, 514 —| | Vol. 37 (1912-1913). .„ „ 12:—'Festschrift für Palmén. 1—11. 1913 1914). <, 0, 10:—1|| .(1905— 1907) . & Fmk 40: — RN Dr Pris 3:— Fmk. MEDDELANDEN SOCIETAS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA. FYRATIONDEFÖRSTA HÄFTET 1914—1915. MED EN KARTA OCH NITTON FIGURER I TEXTEN. MIT EINER DEUTSCHEN ÜBERSICHT. HELSINGFORS 1915. MEDDELANDEN AF SOCIETAS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA. FYRATIONDEFÖRSTA HÄFTET 1914—1915. MED EN KARTA OCH NITTON FIGURER I TEXTEN. MIT EINER DEUTSCHEN UBERSICHT. HELSINGFORS 1915. AN v " MG) n |) N : K ft. - e IE u al a i v, K Å = a A e a Du 11000 - 0 (N e EL an p Masa JA - HELSINGFORS J. SIMELII ARFVINGARS BOKTRYCKERIAKTIEBOL 4 J 45 PAGE ; Societas pro Fauna et Flora Fennica 191419165. Ordförande: professor J. A. Palmen. Vice-ordförande: professor K. M. Levander. Sekreterare: docent H. Federley. Skattmästare: doktor V. F. Brotherus. Bibliotekarie: professor E. Reuter. Intendenter: för de zoologiska samlingarna: doktor R. B. Poppius, t. f. amanuens K. E. Ehrström; för de botaniska samlingarna: doktor Harald Lindberg. Bestyrelse: professor J. A. Palmén, professor K. M. Le- vander, professor E. Reuter, docent H. Federley, doktor H. Lindberg, professor Fr. Elfving, doktor V. F. Brotherus. — Suppleanter: professor A. K. Cajander, adjunkt W. M. Lin- naniemi. 1920 IAN 5 Mötet den 3 oktober 1914. Enligt af skattmästaren afgifven kassarapport utvi- sade Sällskapets rörliga kapital icke nägon behällning, utan hade tvärtom förskotterats Fmk 1,633: 34. Till publikation anmäldes: Hjalmar Hjelt, Conspectus Florae Fennicae Vol. V. Doktor Harald Lindberg förevisade exemplar af den i hela Europa sällsynta mossan Dichelyma capillaceum (Dicks.) Hartm., som af honom senaste sommar anträffats vid Saaretjoki i Mohla pä Karelska näset. Arten hade i Fin- land tidigare insamlats i Virmo af professor A. K. Cajander (jämför Medd. Soc. Fauna et Flora Fenn. 24, sid. 19). Student Irmer Forsius meddelade, att han den 8 juni 1914 fann en ungfågel af koltrasten, Turdus merula L., pä Torhola gärds ägor i Lojo. Enär den ännu inte var flyg- färdig, hade den antagligen nyligen lämnat boet. Försök att uppföda den misslyckades; den dog redan följande dag och sändes till Universitetets samlingar. Fullvuxna exemplar af arten iakttogos flerstädes under sommaren i trakten. Un- der juli och augusti förekom fägeln dagligen i en liten dal- gäng i Karislojo socken, belägen en kilometer frän det ställe, där omnämnda ungfågel anträffades. Den 17 augusti såg doktor R. Forsius tvenne exemplar i samma socken invid gränsen till Sammatti. Meddelandet kan hafva sitt intresse, dä arten endast några gånger iakttagits häckande i landet, nämligen pä Äland, IA 1914; I. Forsius. — Wuorentaus. — Grönblom. 3 i Åbotrakten och i Nurmijärvi i Nyland. Nordligast är den funnen häckande i Tammela socken. Äfven i Helsingfors- trakten har den häckat, enligt meddelande af konsul S un d- man i R. Palmgrens ,Helsingforstraktens fägelfauna*. Ylioppilas Yrjö Wuorentaus esitti seuraavaa: „Mecinus collaris Germ. Tvärminnessä. — Tämän maal- lemme uuden kovakuoriaisen aiheuttamia äkämiä huomattiin 21 p:nä heinäkuuta 1913 runsaasti Tvärminnen eläintieteel- lisen laitoksen rannassa kasvavien Plantago maritima'n ku- kintoperissä. Samoilla paikoin esiintyi se viime kesänäkin runsaasti ja täysinkehittyneitä imagoja löytyi äkämissä hei- näkuun 27 p:nä ja vielä elokuun alkupuolella. Toistaiseksi on Mecinus collaris ainoa tähän sukuun kuuluva laji, joka tunnetaan luonnontieteelliseltä alueeltamme. Tämän suvun lajit aiheuttavat äkämiä eri Plantago-lajeilla, ja H. Ross') mainitsee M. collaris'en elävän useammalla isäntäkasvilla. Se on levinnyt laajalti Europassa; tavattu harvinaisena Itä- merenmaakunnissa sekä parissa paikassa Ruotsin länsiran- nikolla.“ Student Th. Grönblom lämnade följande meddelande: Brephos nothum Hübn. och Argynnis paphia L. ab. valesina Esp. funna i Finland. Under en senaste sommar i entomologiskt syfte företa- gen resa till östra Finland blef jag i Viborg i tillfälle att genomse flere insektsamlingar, bl. a. tvenne tillhörande her- rar V. Teittinen och V. Löfgren. I hvardera samlin- gen förekommo flere exemplar af den hos oss icke tidigare anträffade fjärilarten Brephos nothum Hiibn. Enligt de upp- gifter jag erhöll hade nyssnämnda personer under ären 1912 —1914 infängat inalles ca 20 exx. af densamma i Viborg !) H. Ross. Die Pflanzengallen (Cecidien) Mittel- und Nordeuro- pas. Jena 1911 3. 200. 4 Grönblom. — Järnefelt. 3. X. 1914. och omnejd, bl. a. vid Tammisuo. Arten förekom tidigt om våren tillsammans med Br. parthenias L., hvilken sistnämnda var den allmännare. Särskildt anmärkningsvärdt är fyndet af Br. nothum icke, ity att fjärilen i Skandinavien förekom- mer ställvis frän Danmark ända upp till Luleä Lappmark samt dessutom i Estland. — Säkerligen kan arten, som är lätt att förväxla med Br. parthenias, hos oss vid nogare iakttagande pävisas äfven pä andra orter. Intressant är äfven fyndet af Argynnis paphia L. ab. valesina Esp., som ej heller tidigare anträffats i Finland. En 2 infångades nämligen den 15 augusti detta är i Lojo (Ab) af lyceist Häkan Lindberg. — Denna aberration, som utmärkes genom grönaktigt gräbruna eller svartgröna vingar, förekommer talrikast i mellersta och norra Tyskland, ställ- vis som dominerande form, och är förut funnen nordligast i Skåne och Petrogradska guvernementet. Fil. maist. H. Järnefelt ilmoitti painettavaksi: Beitrag zur Kenntnis des Planktons in einigen Binnenseen Finnlands. 1. Mäyhäjärvi. Der See liegt im Kirchspiele Lempäälä (Süd-Tavastland) etwa 25 km S von der Stadt Tammerfors und 5 km ESE vom Bahnhofe Lempäälä. Er ist ca. 3 km lang und höchstens 1 km breit. Die Ufer entlang wachsen Phragmites, Pota- mogeton natans und P. perfoliatus, Nymphaea u. a. Wasser- pflanzen. Während meiner Exkursion am 31. VIII. 14 fand ich das Wasser lehmig und trüb von aufgewirbelten Boden- partikelchen. — Mit dem Oberflächennetz wurden folgende mikroskopische Organismen erbeutet. Im Verzeichnis be- deutet ccc massenhaft, cc zahlreich, ce häufig, r spärlich, rr selten, rrr sehr selten. .3 X. 1914. Järnefelt, Plankton aus Finnland. 5 Cyanophyceae: Anabaena flos aguae Bréb. ccc, Clathrocystis aeruginosa Henfr. ccc. Palmellaceae: Pediastrum sp. Mastigophora: Ceratium hirundinella O. F. M. ccc. Rhizopoda: Arcella vulgaris Ehrbg 1 Ex. Rotatoria: Triarthra longiseta Ehrbg v. limnetica Zach. r, Notommata? sp. rrr, Rattulus elongatus (Gosse) cc, Anuraea cochlearis Gosse ccc, A. cochlearis Gosse v. hispida f. pustu- lata Lauterb. rrr. Cladocera: Daphnia longispina O. F. M. v. cucullata G. O. S. f. incerta Richard rrr, v. cristata G. O. S. 3 rr, Ceriodaphnia guadrangula (O. F. M.) rr, C. affinis Lillj. c, Bosmina sp. 1 Ex., B. coregoni gibbera Schödler rrr, Alona guadrangularis (O. F. M.) rr, Alonella nana (Baird) r, Chydorus sphaericus O.F. M. rrr, Monospilus dispar G. O. S. & rrr. Copepoda: Cyclops oithonoides G. O. S. c, Diaptomus gra- ETS a OycS:y ET. Oligochaeta: Stylaria lacustris L. rrr. 2. .0K yrosparvıi. Dieser grosse See ist im Kirchspiele Hämeenkyrö gelegen. Er ergiesst sich in den zum Abflussgebiet des Kokemäki- (Kumo-)Flusses gehörenden See Kulovesi. Das Wasser ist braungefärbt. Das Material wurde ca. 5 km südlich von der Miindung des Kyrösjoki-Flusses am 2. IX. 14 gefischt. Es enthielt folgende Organismen. Cyanophyceae: Aphanizomenon flos aguae (L.) c, Anabaena flos aguae Breb. c, Clathrocystis aeruginosa Henir. c. Mastigophora: Ceratium hirundinella O. F. M. c. Rotatoria: Asplanchna sp. 1 Ex., Synchaeta sp. rrr, Po- lyarthra platyptera Ehrbg cc, Anuraea cochlearis Gosse ccc, A. aculeata v. valga Ehrbg rrr, Notholca longispina Kellic ccc, Ploesoma triacanthum Bergend c, P. lenticulare Herrich? cc. Ciadocera: Sida crystallina O. F. M. r, Ceriodaphnia sp. rrr, Bosmina coregoni longispina Leydig c, B. coregoni Lillje- borgi G. O. S. c, Eurycercus lamellatus (O. F. M.) rrr, Acro- 6 > Mötet den 7 november 1914. perus harpae Baird c, Alona guttata G. O. S. rrr, Rhyncho- talona rostrata (Koch) rrr, Alonella nana (Baird) r, Pera- cantha truncata (O. F. M.) rrr, Chydorus sphaericus O. F. M. & YET. Copepoda: Cyclops sp. c. 3. Salmaa. Im Jahre 1913 fischte ich am 30. VII in der Nähe der Stadt Willmanstrand Plankton im See Saimaa. Die Unter- suchung der Probe ergab die folgenden Arten: Diatomaceae: Tabellaria fenestrata Ktzg c, T. flocculosa Ktzg c. Mastigophora: Ceratium hirundinella O. F. M. ccc. Rotatoria: Asplanchna priodonta Gosse rr, Polyarthra pla- typtera Ehrbg cc, Arthroglena Liitkeni Bergdl? rrr, Anuraea cochlearis Gosse rr, Notholca longispina Kellic ccc. Cladocera: Diaphanosoma brachyurum (Lievin) cce, Holo- pedium gibberum Zaddach ccc, Daphnia longispina v. hyalina f. galeata G. O. S. rr, v. cristata G. O. S. ec, Ceriodaphnia pulchella G. O. S. rr, Bosmina coregoni longicornis Schödler. c, B. humilis Lillj. c, B. reflexa Geligo 1 Ex., Alona guadrangu- laris (0. F. M.) rr, Alonella nana (Baird) rr, Chydorus sphae- ricus 0. F. M. rr, Polyphemus pediculus (L.) c, Leptodora Kindtii (Focke) c. Copepoda: Cyclops oithonoides G. O. S. cec, Diaptomus graciloides cc, Eurytemora sp. rrr. Mötet den 7 november 1914. Till inhemska medlemmar i Sällskapet invaldes studen- ter Kaarlo H. I. Metsävainio (föreslagen af professor 7. XI. 1914. Lindberg. — Wegelius. 7 K. M. Levander) och F. Einar Nyberg (föreslagen af magister R. Palmgren). Enligt af skattmästaren afgifven kassarapport ut- visade Sällskapets rörliga kapital en behällning af Fmk 1,551. 10. Till publikation anmäldes: Carl Finnilä, Studier öfver fägelfaunan i Salla Lapp- mark sommaren 1914. H. Järnefelt, Zur Kenntnis der Biologie der Lyncho- daphniden und Chydoriden in einigen Gewässern Nylands. Framlades 40:de häftet af Sällskapets Meddelanden, redi- geradt af amanuens Ernst Häyren och omfattande verk- samhetsäret 1913—1914. Priset fastställdes till 3 mark. Doktor Harald Lindberg förevisade exemplar af följande tvenne för museets samling af adventivväxter nya arter: 1. Portulaca oleracea L. frän Laitakari barlastplats in- vid Kemi stad, där den insamlats den 19 juli 1914 af mag. V. Räsänen. Denna lilla, ettåriga växt har tidigare ej uppgifvits från vårt land. Exemplaren ha omogna frukter. 2. Amarantus blitum L. frän en villa-trädgärd i Gester- by i Kyrkslätt. Det inlämnade exemplaret är taget af träd- * gärdsmästare Harald Wasastjerna. Arten är tidigare uppgifven frän värt land (se Hjelts Conspectus Florae Fen- nicae), men nägot exemplar har ej i samlingen tidigare fun- nits. Det exemplar, som ä museet legat under namn af A. blitum, tillhör ej denna art, utan A. hybridus L. Detsamma är taget är 1863 i Tavastland af Kerkkonen. Detta är anfördt af Hjelt 1. c. under A. blitum. Huru det förhäller sig med det exemplar, som därsammanstädes uppgifves vara taget i Vasa är 1894, kan jag i brist pä exemplar ej afgöra. Magister Axel Wegelius förevisade en färgvarietet af gräsparfven, Passer domesticus L., som utmärkte sig där- 8 Wegelius. — Finnilä. — Hellevaara. — Valle. 7. XI. 1914. igenom, att de mörkbruna och svarta teckningarna voro mycket litet framträdande, sä att fägeln gjorde ett nästan enfärgadt ljusbrunt intryck. Exemplaret hade jämte ett an- nat dylikt iakttagits och sedermera skjutits ä Pelkola egen- dom i Hattula socken den 26 juni 1912. Student Carl Finnilä redogjorde för sin under se- naste sommar med understöd af Sällskapet i ornitologiskt syfte företagna resa till Kuolajärvi (Salla) Lappmark och demonstrerade i anslutning härtill en subfossil bäfver- käke, af föredragaren funnen i en kökkenmödding vid Pete- rinselkä i Kuolajärvi. Därjämte anmälde herr Finnilä, att doktor Nikolai Sundman i januari 1883 skjutit ett exemplar af tofslärkan, Galerida cristata (L.) Boie, i Sodankylä. Maisteri E. Hellevaara ilmoitti seuraavat kolme kala- löytöä: 1. Teistikalan (Centronotus gunellus L.). Saatu kesä- kuun 20 päivänä 1913 silakkarysällä Luonnonmaan pohjois- päästä lähellä Turkua. Pituus 23 cm. 2. Makrillin (Scomber scombrus L.). Saatu marraskuun keskivaiheilla 1913 silakkaverkolla Kökarissa. Pituus 20 cm. 3. Sammen (Acipenser sturio L.). Saatu kesäkuun 22 päivänä aamulla 1914 lohinuotalla Kokemäenjoesta Ulvilan Sunniemen nuotta-apajalta. Naaras; pituus 2.65 m, ympärys- mitta 1.30 m, paino 152 kg. Maisteri K. J. Valle ilmoitti, että Aeschna maxima Heikel, josta v. 1860 oli löydetty Nummen pitäjässä useita kappaleita kumpaakin sukupuolta, mitkä sittemmin kuitenkin olivat hävinneet teille tiettymättömille, oli nyt uudelleen ta- vattu Suomessa. Esittäjä oli nimittäin löytänyt yhden koi- raan viime kesänä pyytämiensä Aeschna juncea yksilöiden joukosta. Sittemmin oli hän saanut yhden kappaleen, jonka ylioppilas Sillman oli v. 1910 tavannut Kivennavalla, ja kaksi yksilöä, jotka ylioppilas Francis Öblom oli pyy- tänyt v. 1913 Hangossa. Kaikki koiraita. TRI. 1914; Räsänen. — E. Reuter. 9 Maisteri V eli Räsänen ilmoitti kaksi nokikana-löytöä Pohjois-Suomesta: „Nokikanan (Fulica atra L.) ampui Simossa ylioppilas Uljas Wuorio 9. VIII. 1913. Lintu on poikalintu — ehkä syntynyt Simossa, ja tavattiin se vedessä uimassa. Nahka jätetään Seuralle. Toisesta Pohjois-Suomessa tavatusta nokikanasta on- nistuin saamaan tiedon ,Liitto*-lehdestä 15. XII. 1910. Uuti- nen kokonaisuudessaan on seuraava: Oudon linnun tappoi kepillä Kolarin Sieppijärven ta- kalistolla t. k. (XII) 7 päivänä talok. Adolf Pääkkölä. Ne, jotka paikkakunnan lintulajeja tuntevat, eivät sano sel- laista ennen nähneensä. Lintu on riekon eli metsäkanan kokoinen, höyhen mustan harmaja, pää suuri, musta, nokka valkea, josta vielä nousee valkea aukko silmien tasalle. Jalat ovat höyhenen väriset, pitkät, varpaat pitkät ja syrjissä lappuräpiläät, siivet kuin vesilinnuilla ja myös höyhen sa- moin. Lintu oli nähtävästi vilun ja nälän ahdistamana uupu- nut. Taisi olla naparetki kuljettavana tai mikä lie, vaan luultavasti on lintu eteläseutujen asukkaita. Lintu on saa- jalla tallella.* Professor E. Reuter föredrog: Stagonomus pusillus H. S., ny för Fennoskandia. Vid senaste sommar pä Lofsdal i Pargas gjorda insam- lingar af Hemiptera-Heteroptera, i och för anskaffande af material för spermatogenesundersökningar, anträffade jag den 13 augusti vid häfning pä lingonris ett exemplar af en liten, vacker pentatomid, hvilken befanns tillhöra of- vannämnda art. Fyndet är rätt anmärkningsvärdt, dä Sta- gonomus pusillus H. S. —.och öfver hufvud någon repre- sentant för släktet Stagonomus — tidigare alls icke pä- träffats inom Fennoskandia. Enligt Oshanin (Verz. d. palaearkt. Hemipt. T. I, 1, 1906, samt Supplement, 1910) har arten följande utbredning inom det palearktiska gebitet: 10 E. Reuter. — Selan. 7. XI. 1906 Tyskland, Frankrike, Italien, Serbien, Moldau, Ungarn, mel- lersta och södra Ryssland. I Ryssland är den känd blott frän Kozlow, Kharkow, Sarepta och Moskva, hvilken sist- nämnda ort synes vara dess nordligaste hittills kända fynd- ort. Anmärkningsvärdt är vidare, att den finska fyndplat- sen, Lofsdal i Pargas, under flera decennier i afseende å hemipterfaunan blifvit noggrant utforskad af min broder, prof. O. M. Reuter, hvarför fyndet förefaller sä mycket mer Öfverraskande. Professor Th. Salan lämnade följande meddelande om En stubbsvansig kattras. Vid Sällskapets möte den 3 oktober 1896 förevisade » numera aflidne lektor A. J. Mela för Sällskapet ett lef- vande exemplar af en katt frän Pieksämäki socken, som af- vek frän den vanliga huskatten genom att vara försedd med en ytterst kort, rudimentär svans, och uppgaf han därjämte, att dylika, svanslösa kattor vore tämligen vanliga i trakten af S:t Michel. I anslutning härtill fär jag anmäla, att jag sistlidne som- mar hos artisten W. O. Parviainen ä hans villa Bätstad vid Hvitträsk i Kyrkslätt var i tillfälle att se en stubbsvan- sig katt af grärandig färg, med en svansstump af omkring 10 centimeters längd. Herr Parviainen hade är 1908 tillhandlat sig af en bonde i Kyrkslätt en stubbsvansig katt- hona, och hade från denna i fem generationer framfödts stubbsvansiga kattor. Enligt hörsägen skulle den ursprung- liga, stubbsvansiga katten härstammat frän Skottland. Märk- ligt är, att stubbsvansen hos dessa kattor gått i sä många generationer i arf, hvilket äfven varit fallet med den af Mela förevisade katten. Äfven den af herr Parviainen köpta katten förmodades, liksom Melas frän Pieksämäki, vara en bastard af katt och hare. Denna vantro, att genom parning af katt och hare kunde uppstä bastard-afkomlingar, tyckes vara ganska utbredd. 7. XI. 1914. Selan m. fl. — A. Hilden. 11 Sä uppger professor Edv. Westermarck i:en uppsats, Om människorasernas blandning, i Geografiska Föreningens tidskrift 1889, s. 68, att aflidne apotekar Axel Ahnger meddelat honom, att pä en egendom i mellersta Finland är 1888 framfödts , några bastarder af katt och hare". I anledning af meddelandet anförde docent H. Feder- ley, att en stubbsvansig kattras var känd pä ön Man i Ir- ländska sjön och att ärftlighetsexperiment, som anställts med denna kattras, gäfvo vid handen, att stubbsvanskaraktären var dominant öfver den normala svansen. Magister Axel Wegelius omnämnde, att han i Ylö- järvi varit i tillfälle att se en svanslös katt, som härstam- made från Österbotten och påstods föda hanliga ungar med svans och honliga utan svans. Maisteri V. Räsänen ilmoitti Kemissä nähneensä naa- raskissan ilman häntää, joka oli synnyttänyt hännättömiä poikia. Professor K. M. Levander omnämnde, att intenden- ten för Högholmens djurgärd, magister R. Palmgren, in- köpt svanslösa kattor och för närvarande satt i gång experi- ment för utrönande af ärftlighetsförhällandena hos denna ras. Lääket. kand. Armas Hildén esitti: Erithacus philomela (Bechst.) pesivänä St-alueella. Satakielinen kuuluu — kuten tunnettua — maamme itäis- ten osien lintufaunan tyypillisimpiin edustajiin, mutta on vuosi vuodelta levittänyt asuma-alojaan länteenpäin. Näin ollen on nykyään läntisimmät tunnetut pesälöydöt tehty (Mela- Kivirikon ,Suomen Luurankoisten* ja Kolthoff-Jä- gerskiöldin ,Nordens Fäglar'in* mukaan) Helsingissä (N), Tammisaaressa (N), Hämeenlinnassa (Ta), Hauholla (Ta), Hat- tulassa (Ta), Tampereella (Ta), Mustialassa (Ta) ja Jyväsky- lässä (Tb). Vertailun vuoksi mainittakoon sitäpaitsi, että 12 A. Hilden, Erithacus philomela. 7:X1. 1810 laji Ruotsissa on tavattu pesivänä erinäisissä maan etelä- osissa; Tanskassa laji on yleinen pesimälintu miltei koko maassa, mutta Norjassa se vielä ei ole varmuudella tavattu. Kesäkuun alussa tänä vuonna (1914) sain kuulla, että satakielinen kaiken todennäköisyyden mukaan pesii Karkun pappilan puistossa. Läksin 8 p:nä s. k. ottamaan lähemmin selkoa asiasta, jolloin olin tilaisuudessa toteamaan, että lintu, joka jo parisen viikkoa laulullaan oli kiinnittänyt pappilan asujanten huomiota, ei voinut olla mikään muu kuin sata- kielinen. Rovasti E. Bergroth oli muutamia päiviä sitä ennen tavannut linnun pesän, jonka näkeminen varmensi laji- määräyksen oikeaksi. Pesä sijaitsi Ribes rubrum-pensaassa n. 30—40 cm maasta, mutta ei siinä vielä silloin ollut munia. Pari viikkoa myöhemmin ilmoitti rovasti Bergroth, että 6 äkkiä oli lopettanut laulunsa 19 p:nä ja samalla oli hän huomannut, että edellisenä päivänä % oli muninut 5:nnen munansa. Tästä päivästä alkaen oli 2 ryhtynyt säännölli- sesti hautomaan muniansa. Ennen laulunsa lopettamista siltä kesältä oli 5 laulanut yhtämittaa koko edellisen yön ja koko seuraavan päivän aina kl. 8 asti illalla. — Pariskunta oli saapunut pappilan puistoon noin toukokuun 20 p:n tie- noilla. — Tämän pesälöydön kautta lajin läntinen pesimis- raja on siirtynyt jonkun verran, ja on Karkkua toistaiseksi pidettävä lajin läntisimpänä esiintymispaikkana maassamme. Tämän yhteydessä pyydän tehdä pari pientä lisäystä — jommoiseksi yllä olevakin tieto on käsitettävä — viime vuonna yhdessä veljeni kanssa julkaisemaani, Karkun seu- dun kesälinnustoa koskevaan kirjoitukseen (A. ja K. Hil- d én: Ornitologisia havaintoja Karkun seudulta, Medd. Fauna et Flora Fenn. H. 40, s. 138—149). Certhia familiaris L. Laji huomattiin kaksi kertaa ke- sällä 1914. Edellisinä kesinä se ei ole seudulla nähty. Passer montanus (L.). On tavattu pesivänä Karkussa (ks. Suomen Luurankoiset siv. 145). Itse en kuitenkaan ole onnistunut lajia huomaamaan. 7. XI. 1914. Frey, Coleopterologiska notiser. 13 Amanuens Richard Frey lämnade följande Coleopterologiska notiser. 1. Acupalpus meridianus L. (bestämd av dr H. Lindberg .och prof. J. Sahlberg). — Denna carabicid finnes uppta- gen frän Finland (provinsen Oa) redan i J. Sahlbergs Catalogus Coleopterorum Faunae Fennicae, p. 11, men denna uppgift stöder sig endast päi Wasastjernas kol- lektion befintliga exemplar, vilka, liksom de flesta säsom finska ansedda arter i nämnda samling, med avseende ä hemort torde vara synnerligen osäkra och knappast härröra frän värt land. Arten har emellertid särskilda gänger under senaste maj mänad anträffats invid Helsingfors i närheten av sta- dens växthus i Djurgärden av eleverna P. H. Lindberg och R. Elfving. Den förekom här i flera exemplar lö- pande omkring pä marken. A. meridianus stär närmast den hos oss över hela lan- det utbredda A. dorsalis Fabr. och skiljer sig frän denna huvudsakligen genom thorax' form och färgteckning (Seid- fitz, Fauna baltıca, II uppl, p. 59; Reitter, Fauna ger- manica, I, p. 181). Arten är utbredd över hela mellersta och östra Europa ända upp till Östersjöprovinserna, där den är allmän pä fuktig, humusrik mark. I Sverige är den enligt Thomson (Skandinaviens insekter, p. 14) ,ej all- män" och utbredd från Skåne till Uppland. 2. Bagous binodulus Herbst (nec. binodulus Thoms.) (be- stämd av prof. J. Sahlberg). — Denna hos oss icke tidi- gare iakttagna '), karaktäristiska curculionid är i ett exem- plar funnen den 21 juni 1914 i Mohla socken vid stranden av Yskjärvi sjö av elev Håkan Lindberg. Ä platsen 1) I J. Sahlbergs coleopterkatalog (1. c. p. 98) finnes visser- ligen upptagen en art B. binodulus, men denna är, enligt uppgift av prof. J. Sahlberg, icke synonym med den art, som numera gär un- der detta namn. 14 Frey. — Levander. 7. 191207 växte rikligt Stratiotes aloides, och arten förekom sannolikt på denna växt. B. binodulus är lätt igenkänd genom tvenne starka, tand- formiga, bakåtriktade utskott, som finnas baktill på elytra (Seidlitz, p. 615). Arten är för övrigt utbredd över södra och mellersta Europa ända till södra Sverige, men synes hittills vara ostligast känd från Ost-Preussen. Fyndet av denna art å Karelska näset tyder dock på, att den skulle förekomma även i Östersjöprovinserna, ehuru den tills vi- dare här icke är observerad. Arten uppträder, såsom fler- talet Bagous-arter, troligen överallt synnerligen sparsamt. 3. Ceutorrhynchus chrysanthemi Gyll. (bestämd av prof. J. Sahlberg). — Tre exemplar av denna sällsynta curculionid anträffades senaste sommar (4—7 juli 1914) under håvning på Chrysanthemum leucanthemum å en ängsbacke i Kiviniemi i Sakkola socken av student Th. Grönblom. Tidigare är denna art känd inom vårt naturhistoriska område från ryska Karelen (1 ex. funnet i Swjätosero av Gänther) och en- ligt J. Sahlberg (Catalogus Coleopterorum Faunae Fen- nicae p. 100) även från provinsen Ab, ehuru intet exemplar därifrån förefinnes i finska samlingen. Arten är utbredd över hela Europa ända till Östersjö- provinserna, (Seidlitz, 1. c., p. 629), men synes saknas i Sverige. Professor K. M. Levander lämnade följande meddelande: Om en myxosporidie-sjukdom hos mujka och sik. I ett bref af den 24 oktober till Fiskeriföreningen med- delar hr J. E. Lummeranta i Kajana, att innevarande höst sjukdom yppats hos mujkor (siklöjor) i de i Kajana landsförsamling och Sotkamo socken belägna Rehja- och Nuosjärvi-vattendragen; samtidigt insändes 6 st. därstädes fängade mujkor till granskning. De i formol konserverade fiskarna, hvilka tillhörde en liten ras och i längd höllo 7.5 —9 cm, öfverlämnades ät mig af föreningens sekreterare, 7. XI. 1914. Levander, Myxosporidie-sjukdom hos mujka och sik. 15 mag. E. Hellevaara, och fann jag vid verkställd under- sökning, att de samtliga voro behäftade med om varhärdar päminnande bulnader i den under huden belägna muskula- turen, samt att bulnaderna utgjordes af större och mindre cystor af en myxosporidie, Henneguya Zschokkei Gurley. Denna art plägar vanligen parasitera hos siken, hos hvilken den ofta nog anträffas i olika trakter af värt land. Att mujkan, Coregonus albula, stundom angripes af nämnda myxosporidie, har tidigare blifvit bekantgjordt af dr A. Luther, som i ett meddelande pä Sällskapets möte den 7 november 1908, alltsä pä dagen för sex är tillbaka, lämnade den första uppgiften härom (Ueber Triaenophorus robustus Olsson und Henneguya Zschokkei Gurley als Para- siten von Coregonus albula aus dem See Sapsojärvi, Medd. F. Fl. Fenn., h. 35, 1909, s. 58—59). Intressant är, att äf- ven de mujkor, hos hvilka dr Luther till först konstate- rade förekomsten af Heneguya Zschokkei Gurley, härstam- made just frän samma vattendrag som de nu insända, i det de voro fängade i Sapsojärvi sjö (i juni 1908) vid Sotkamo kyrkoby. Måhända kan antagas, det parasiten nu börjat upp- träda vida allmännare än förut, dä hr Lummeranta, som är fiskeriinstruktör vid Kajana landtbrukssällskap, skrifver, att sjukdomen under denna höst yppat sig hos mujkan i ifräga- varande trakter. Ätminstone torde den äfven i praktiskt afseende viktiga slutsatsen vara berättigad, att sedan de parasitiska sporozoerna engäng fätt rotfäste hos mujkstam- men i en naturlig sjö, sä fortgår infektionen i åratal eller i decennier, dä förhållandena lämnas ät sig själfva, såsom fallet varit i Sotkamo-sjöarna, kulminerande dä och dä sä- som en formlig epidemi. I mellersta Europa synes man icke ha sig bekant, att Coregonus albula i likhet med siken är utsatt för angrepp af Henneguya Zschokkei Gurley. Sålunda omnämner Auer- bach i sin 1910 utkomna stora monografi !) öfver enidospo- 1!) Auerbach, M. Die Cnidosporidien (Myxosporidien, Actino- myxidien, Microsporidien). Eine monographische Studie. Leipzig 1910. 16 Levander, Myxosporidie-sjukdom hos mujka och sik. 7. XI. 1914. ridierna Coregonus lavaretus såsom det enda värddjur, hos hvilket denna parasit förekommer. Ej heller från södra och mellersta Finland har något hithörande fall ännu påvisats. Jag kan ock i samband härmed anföra, att dr T. H. Järvi, som under en längre tid, säsom bekant, mycket ingäende studerat mujkans biologi, enligt muntligt meddelande aldrig päträffat myxosporidiecystor i köttet hos de tusental indivi- der, som han vid sina undersökningar angäende denna eko- nomiskt viktiga fiskarts tillväxt i olika sjöar granskat. Sä- ledes är enligt vär nuvarande kännedom förekomsten af Henneguya Zschokkei Gurley hos Coregonus albula begrän- sad till mera nordliga eller norr om 64' n. lat. belägna vat- ten, nämligen Sotkamosträten och Pudasjärvi (Luther,1. c.). Kanske det dä icke är blott en tillfällighet, utan beror pä gemensamma betingelser, att i en del nordliga vatten äfven siken synes i särskild grad vara utsatt för ifrägava- rande parasit. Åtminstone finnes i ett gammalt arbete, näm- ligen i A. J. Sjögrens , Anteckningar om församlingarne i Kemi-Lappmark*, Helsingfors 1828, en skildring, som synes tala för att i vissa vatten där uppe sikstammen är utsatt för en kronisk Henneguya-epidemi, och som därför förtjänar att här citeras. Det åsyftade stället (sid. 105) lyder: ,Det skall nemligen finnas inom Kuusamo, och egenteligen uti ett litet träsk Purnulampi, en art sik, som efter beskrifningen tyckes vara behäftad med ett analogon af spetelska. Den skall på de köttrikare ställen, och isynnerhet närmast intill hela ryggraden, under fjällen, hafva ansenliga gropar i hullet, utur hvilka en seg, hvit materia, lik tjock surmjölk, utfly- ter. Det är njutningen af denna sik, som många vilja egente- ligen tillskrifva uppkomsten af den beklagliga sjukdomen hos så många Kuusamo invånare." Skildringen gifver för öfrigt tydligen vid handen, att allmogen redan tidigt iakt- tagit Henneguya Zschokkei-cystor hos sik samt jämväl reflek- terat öfver deras möjliga patogena betydelse för människan. Beträffande de ofvan förmodade särskilda betingelserna för myxosporidie-sjukdomens starka framträdande i landets nordliga sjöar famla vi tills vidare i fullkomligt mörker. Det Mötet den 5 december 1914. 17 är svårt att tro, att det stränga klimatet härvid skulle direkt eller indirekt inverka, enär de inficierade fiskarna tillhöra arter, hvilka till sin härkomst otvifvelaktigt äro nordliga. Hellre vore jag dä böjd att här spära en biologisk orsak, kanske en alltför långvarig inaivel, som småningom nedsatt rasernas motståndskraft emot parasiters angrepp. Måhända kunde man ock antaga, det afsaknaden af roffiskar eller aftagandet af sådana (gös, röding, forell, harr o. a.) spelade en roll sålunda, att normal utgallring af svaga och sjukliga individer (smittbärare) icke äger rum, såsom i sjöar med normal roffiskbesättning. Detta är blott lösa förmodanden, men i fall undersökningar på ort och ställe skulle komma i fråga, torde de två synpunkterna, inafvel och mindre rik- lig förekomst af roffiskar, vara förtjänta af beaktande. Enligt Auerbach (l. c., s. 62) står människan vid bekämpandet af en myxosporidie-sjukdom, dä denna en gäng utbrutit, i de flesta fall maktlös. Det enda hon kan göra, säger denne forskare, är att sävidt det sig göra läter för- hindra sjukdomens utbredning eller genom lämpliga försik- tighetsätgärder tillbakahälla dess uppträdande. I förevarande fall torde man kunna rekommendera: 1) att fiskarena vid hvarje fängst icke mä kasta med tumörer behäftade sikar och mujkor tillbaka i vattnet eller lämna sädana liggande pä stränderna, därifrån smittan kan spridas i vattnet; 2) att man borde systematiskt bortfiska och oskadliggöra en sä stor mängd sjuka fiskar som möjligt; 3) upplysningsverk- samhet beträffande epidemiska fisksjukdomar. Mötet den 5 december 1914. Till inhemska medlemmar af Sällskapet invaldes dokto- rinnan Thyra Nyberg (föreslagen af doktor C. Nyberg) 9 pi 18 Palmen. — Hellén. 5. IL 19 samt studenter Thomas H. Clayhills (föreslagen af stu- dent Th. Grönblom), Mauno J. Kotilainen (föreslagen af magister I. Välikangas) och Viljo V. Kujala (föreslagen af docent H. Federley). Anhällan om skriftutbyte hade ingått från The Uni- versity of Missouri, Columbia, Mo., som tillställt Säll- skapet sin Bulletin Science Series, och beslöt Sällskapet bifalla denna anhållan samt i utbyte gifva sina Meddelan- den. Likaså hade Texas Academy of Science, Austin, Texas, till Sällskapet insändt sina Transactions samt före- slagit skriftutbyte. Härtill samtyckte Sällskapet och beslöt i utbyte gifva sina Meddelanden. Enligt af skattmästaren afgifven kassarapport ut- visade Sällskapets rörliga kapital icke någon behållning, utan hade tvärtom förskotterats Fmk 248: 07. Painettavaksi ilmoitettiin: J. S. W. Koponen, Plecopterologische Studien. 1. Ei- nige neue oder ungeniigend bekannte Plecopterenarten. Professor J. A. Palmen redogjorde för sina med till- hjälp af ett antal ornitologer under senaste sommar utförda ringmärkningsförsök med fäglar. Ett betydande antal ringar hade säväl frän eget som frän främmande land jämte upp- gifter om tid och ort för fägelns nedläggande insändts till föredragaren. Professor Palmen lofvade framdeles, dä antalet notiser ökats, till Sällskapets Meddelanden inlämna en utförlig redogörelse. Student Wolter Hellän anmälde en för landet ny skalbagge, curculioniden Phyllobius betulae Fabr. Arten uppgifves visserligen af Seidlitz i Fauna Baltica säsom af Obert funnen i Finland, men har denna uppgift ej blif- vit bestyrkt, hvarför äfven professor Sahlberg i sin 5. XII. 1914. Hellön. — Lönnfors. : 19 katalog omnämner den bland osäkra finska species. — Phyllobius betulae står nära den hos oss synnerligen all- männa Ph. argentatus, från hvilken den skiljer sig förnäm- ligast genom sitt framför ögonen hopsnörda rostrum. Abdo- minalsegmenten jämte en stor del af thorax’ undersida sakna de för argentatus karaktäristiska gröna fjällen. Det förevisade exemplaret har välvilligt granskats af professor J. Sahl- berg. Det blef af föredragaren taget med släphåf den 28 juni 1911 i Pellonkylä by af Karislojo socken å gräsvege- tation helt nära Lojo sjö. Phyllobius betulae har tidigare anträffats flerstädes i Mellaneuropa, men saknas i Skandi- navien. Student Frans Lönnfors gjorde följande ornitolo- giska meddelanden: „Kattugglan (Syrnium aluco) har, om ock ytterst spar- samt, blifvit anträffad i olika delar af vårt land. I Karelen har den dock ej förr, enligt Mela-Kivirikko, ,, Suomen Luurankoiset“, blifvit funnen. Nämnda uggla har under de två senaste åren blifvit skjuten flere gånger i provinsen Ka. Min bror Arthur har sålunda under denna tid konserverat ej mindre än 7 exemplar af densamma. Ledsamt nog kan han lämna närmare upp- lysningar blott om de 4 senast erhållna. Det har visat sig, att sagda fågel gärna håller sig till parker. Sålunda har trädgårdsmästare Granö skjutit några exemplar å Monrepos. Af dessa äro blott de två sista, skjutna den 10 och 12 maj detta år, tillvaratagna. Vidare har å Keihäsniemi invid Viborg ett exemplar blifvit skjutet den 22 augusti detta år. Ett fjärde exemplar — eller det som å mötet förevisas -— sköts i början af september å Juustila invid Viborg. Önskvärdt vore, att nämnda uggle-art, som af ofvan- stående att döma begynt att utbreda sig i Karelen, blefve fridlyst, ty denna liksom de flesta af våra ugglor gör vida större nytta än skada. 20 Lönnfors. — Fri. 5. XII. 1914. I detta sammanhang ber jag äfven få meddela, att en stork, Ciconia ciconia, blef skjuten den 14. V. 14 ä Lietsaari i Antrea (Antti Partanen). Preparaattoori Aug. Edv. Fri oli Seuralle lähettänyt Muutamia eläintieteellisiä tiedonantoja. 1. Havainnoita Nyctea scandiaca'n vaelluksesta maas- samme syksyllä 1913 ja talvella 1914. — Sen johdosta, että Nyctea scandiaca'a suurissa määrissä levisi maahamme syk- syllä 1913 ja sitä seuraavana talvena, olen lyhyesti muistiin merkinnyt ne eksemplaarit, jotka minulle on joko täytettä- väksi tai ostettavaksi tuotu ja lähetetty aikana lokakuun 12 päivästä huhtikuun 30 päivään. Lokakuun 12 p. — 6, nuori, Kuhmoniemeltä. = 18 , 19, vanha, Nurmeksesta. X 22 „ 1 5; ausm; i E 308 Avi. 194 Joensuusta. Marraskuun 5 „ 19, ,„ 3 N DD 192038310 Lieksasta. ja 24, 001 vanha, 'Juuasta. = 25 anllkto. Jar Tohmajärveltä. k 29 „ 1 2, nuori, Elisenvaarasta. so. DEIN, Kerimäeltä. Joulukuun 2 „ 1 &, vanha, o B 3, 1.6, 'nuori;n Säämingistä: ; Sar 1919, yanha, Rantasalmelta. 5 10572 SiS nifori, TJOrOISISta: a 188 2011191088 Hiitolasta. ja Jc kt ir Lk 10 Turengista. , 21-1)008 Shu Säkkijärveltä. ja 28 „ 1 2, vanha, Turengista. Tammikuun 23 „ 1 &, nuori, Riihimäeltä. 5 Sum Eulen Hyvinkäältä. Helmikuun 8 „ 1 %, nuori, Alavuudelta. 5. XII. 1914. Fri, Muutamia eläintieteellisiä tiedonantoja. 21 Maaliskuun 12 p. 1 &, vanha, Sievistä. ja 18 , 2 dd, nuoria, Pyhäjoelta. Huhtikuunita4 3» Die, | Oulusta. i 304119176) 5 Torniosta. Näyttää siis siltä kuin vaellus olisi tapahtunut etelään- päin pitkin itärajaseutuja ja taas takaisin pohjoiseen, mitkä ovat hengissä päässeet, pitkin Pohjanlahden rantaseutuja. Tätä ennen aina vuodesta 1910 ei minulle ole tullut kuin 4 kppl., nimittäin: 1910 &, nuori, Vesannolta; 1911 &, nuori, Turengista; 1912 2, vanha, Kuhmoniemeltä; ja 1910 3, vanha, Lautiosaaresta. 2. Syksyllä 1912 oli myöskin Archibuteo lagopus'ta ta- vallista enemmän liikkeellä näillä seuduilla. Minulle tuotiin silloin seuraavat yksilöt: Syyskuun 18 p. 1 &, nuori, tapettu kivellä Savon- linnan satamasta. jä 20 „ 1 &, vanha, Säämingistä. > 28 „ 1, 1 2, nuoria, Säämingistä. Lokakuun 8 „ 1 &, nuori, Joroisista. Marraskuun28 „. [9 v» Kerimäeltä. Sen jälkeen ei ole kuulunut yhtään ainoata kappaletta. 3. Samana syksynä hiukan myöhemmin näyttää Syr- nium lapponicum lähteneen matkoille, koskapa sitä sain seuraavista seuduista: Lokakuun 4 p. 10, Kaavilta. 5 15 „ 1 d, Nurmeksesta. Marraskuun 5 „ 2 dd, Säämingistä. £ 11.5 1.Silrkierimäelts. K 14 30108, 2:Sulkavalta. ; 18 , 19, Vesannolta. Joulukuun 13 „ 1 d, Rantasalmelta. Tänä syksynä on tullut: Marraskuun 12 p. 1 5, Mikkelistä. si 13 „ 1, Rantasalmelta. 4. Surnia ulula'a näyttää olevan tänä syksynä erittäin paljon. Olen saanut jo 34 kppl. ympäri maata. Edellisinä vuosina on tullut vaan muutama. 22 Fri, Muutamia eläintieteellisiä tiedonantoja. 5. XII. 1914. 5. Luettelo harvinaisista linnuista vuodesta 1910 lähtien, mitä minulla on ollut täytettävänä: Kesäkuun 4 p. 1911 Turtur turtur 5 ammuin Simuna- saaresta, lähellä Savonlinnaa. Täytettynä „Lindfors’in ko- koelmassa“ täällä. Syyskuun 18 p. 1911 Turtur turtur 5 Nurmeksesta. Täy- tettynä metsänhoitaja V. Linnoilalla Nurmeksessa. Lokakuun 20 p. 1911 Loxia bifasciata 9 Pääskylahdesta, lähellä Savonlinnaa. Yksinäinen, söi lepän urpuja. Maaliskuun 14 p. 1912 Lexia bifasciata 3 Talvisalolta. Suuressa parvessa L. curvirostra'n kanssa. Molemmat Lind- fors'in kokoelmassa. (Kuusikossa.) Tammikuun 25 p. 1913 pakkasella Circus cyaneus 9 Tu- rengista. Sama lintu 9 3. X. 1914 Joensuusta. Täytettynä t:ri Kososella Joensuussa. Maaliskuun 6 p. 1913 Vanellus vanellus 5 Valtimon kir- kolta Nurmeksen seuduilta. Sama lintu 3 huhtikuun 12 p. 1913 Värtsilästä. Värtsilän yhteiskoululla. Maaliskuun 23 p. 1913 Larus ridibundus < Savonlinnasta erään talon pihalta. Syyskuun 4 p. 1913 Larus marinus 2 33, nuoria, Savon- linnan satamasta. Marraskuun 2 p. 1913 Parus ater 1 5 Pääskylahdesta. Sama lintu 5. III. 14 ja 18. XI. 12 läheltä Savonlinnaa. Kesällä 1912 Lanius minor 3 Sulkavalta. Zoologisessa museossa. Lokakuulla 1914 Upopa epops & (kovin laiha) Kangas- niemeltä. Mikkelin yhteiskoululla. Maaliskuun 3 p. 1913 Larus glaucus lisalmelta, nuori 3. Sama lintu, vanha &, 12. IV. 14 Hyvinkäältä. 6. Eräissä saarissa Savonlinnan ympäristöillä on tavat- tomat määrät Hypudaeus rufocanus'sta. Talvella 1912 söi ne useissa paikoissa kuorettomaksi puita ja pensaita lumen alta jopa havupuitakin. Olen joka talvi lähettänyt niitä suu- ret määrät ulkomaille. Olisi hauska tietää, tavataanko tätä lajia muualla ja missä määrin. 54/XI1.11914: Grönblom, Entomologiska meddelanden. 23 Student Thorwald Grönblom lämnade följande Entomologiska meddelanden. 1. Larentia unifasciata Haw. funnen i Finland. — Af denna fjäril fann jag den 24 juli 1913 en 6 i Birkkala, St, ä Rahola egendom i trädgärd. Enligt uppgifter i litteratu- ren lefver larven i fröhusen af Euphrasia-arter. Denna om- ständighet ger möjligen en förklaring till fjärilens uppträ- dande ä nyssnämnda fyndställe, där ifrägavarande växter förekomma i mängd. — Lar. unifasciata päminner i ej ringa grad om Lar. taeniata Steph., hvilken den äfven i systema- tiskt hänseende stär nära. Den skiljes dock lätt därigenom, att den är mera gräfärgad och har mellanfältets yttre hvita tvärlinje mindre tandad än faeniata, hvars framvingar dess- utom städse ha rostbrun inblandning. — Arten är tidigare i norra Europa funnen i Livland och Danmark samt ställvis i sydöstra Sverige ända till Uppland. 2. Lophocateres pusillus Klug., en för Finland ny kos- mopolitisk skalbagge. — Bland insekter, hvilka denna höst insändts till Entomologiska bytesföreningen i Helsingfors, förekommo 2 exx. af en skalbagge, som väckte alla närva- rande coleopterologers uppmärksamhet. Den visade sig vara den till fam. Peltidae hörande Lophocateres pusillus Klug., hvilken rätt mycket liknar Grynocharis oblonga L.; den först- nämnda arten är dock hälften mindre (endast 2.:—3 mm länge), och dessutom är färgen betydligt ljusare, rödbrun. Arten anträffades i Viborg den 1 augusti senaste höst (1914) af herr Väinö Löfgren. Enligt senare erhället skriftligt meddelande hade den förekommit tillsammans med en mängd Tribolium ferrugineum Fabr. uti en brädstapel i det s. k. gamla Viborg. — Genom detta intressanta fynd riktas åter vär fauna at importerade insekter och tillika Universitetets samlingar, ty, i förbigående sagdt, fanns ej i samlingarna ett enda exemplar af den ifrågavarande arten. L. pusillus är en utprägladt kosmopolitisk insekt, som genom skeppsfart och handel utbredt sig öfver en stor del 24 Grönblom. — Koponen. 5. XII. 1914. af jordklotets varmare delar. Sälunda har denna skalbagge vanligtvis anträffats i hamnstäder, t. ex. i Hamburg och Köpenhamn, dessutom ställvis inne i landet (Berlin; bland ris). I Frankrike har arten i synnerhet påträffats bland Arachis-frön. —Att skalbaggen hos oss förekom tillsam- mans med den äfven kosmopolitiska Tr. ferrugineum är ej förvänande, men att arten anträffades i en brädstapel är rätt egendomligt. Fil. kand. J. S. W. Koponen kertoi Suomen koskikorennoisista. Koska maamme koskikorennoisista (perlideistä eli ple- coptereista) ei ole aikaisemmin julkaistu tarkempaa luetteloa, olen tarkastanut Yliopiston museon sekä kuivat että sprii- kokoelmat. Lisäksi on minulla ollut määrättävinä prof. J. Sahlberg'in, maist. R. Freyn, K. Wallen, W. Jääs- keläisen ynnä yliopp. Th. Grönblomin, V.Hellenin, Y. Helmannin, Y. Vuorentauksen y. m. keräämät pienemmät kokoelmat ja näytteet. Tämän aineiston perus- teella on luonnontieteellisellä alueellamme ainakin 34 koski- korennoislajia. Todennäköisesti kohoaa vielä tämä lukumäärä kunhan hyönteistutkijat ja kerääjät kiinnittävät tähän ryh- mään enemmän huomiota kuin näihin saakka. Varsinkin Pohjois-Suomesta ja Lapista voisi odottaa löytyvän ainakin useita sellaisia lajeja, jotka tavataan esimerkiksi aivan lähellä rajaa Norjan puolella. Museon kuivat kokoelmat ovat aikaisemmin olleet mää- rättävinä Morton'illa ja Klapälekilla. Näistä noin 23 lajista on huomattavin eräs, keväällä aikaisin esiintyvää yleistä Nephelopteryx (Taeniopteryx) nebulosa'a L. muistuttava, prof. Mäklin’in Vantaanjoen varrelta löytämä, yksi ainoa &, jolle prof. Klapälek on antanut nimeksi Rhabdiopteryx acuminata Klp.!) Sen tuntee helposti 2—3 costan ja sub- 1 Klapälek, Fr. Prispevek k. rodu Rhabdiopteryx Klp. Zvlästni otisky z Casopisu Cesk6 Spole&nosti Entomologick6. Ro&nik II, Cis 1, 1905- 5. XII. 1914. Koponen, Suomen koskikorennoisista. 25 costan välisestä poikkisuonesta, jotka puuttuvat N. nebu- losa’lta. Tutkimukseni kuluessa olen määrännyt luonnontieteel- liselle alueellemme seuraavat uudet lajit: Dictyopterygella parva n. sp. 2 33. Jokostrov Imandran järven rannalta 30. VI. 1913 (R. Frey ja W. Hellen). Chloroperla venosa St. 3399. Reitkallio (Bredskall) 9. VI. 08 (löytäjä?); 9 Kirkkonummi 17. V. 1913 (W. Hellen); Siuntio, Passila, 31. V. 1914 (Koponen). Isopteryx serricornis Pict. Muonio, läheltä jokea, 3. VII. 1911 (R. Frey). Capnia nigra Pict. 1 g Kusomen 16. VI. 13 (W. Hellen). Tämä kappale on paljon pienempi kuin 99 Transkaspiasta, Kuschra, 26. II. 1909 (Ahnger). Capnia Sparre-Schneideri Esb. Petersen. 3 Utsjoki 16. VI. 1894 (J. Sahlberg); gg Kusomen 16. VI ja 22. VI. 1913 (W. Hellen); 29 Ponoj 14. VII. 1913 (R. Frey ja W. Hellen). Leuctra hippopus Kpny. 1 9 Sortavala, Kissapuron var- relta, 23. VI. 1913 (Koponen); 33 Ponoj 15. VII. 1913 (W. Hellen). Amphinemura Standfussi Ris. Lappvesi 6. IX. 1899 (A. J. Silfvenius); 33 99 Sortavala, Kissapuron ja Karhuojan var- silta, 27. VI.—29. VII. 1913 (Koponen). Amphinemura triangularis Ris. 1 3 Lapp. Ross. (J. Sahl- berg); lac. Nuorti (Envald). Nämä molemmat Amphinemura-lajit oli Klapälek mer- kinnyt N. cinerea Oliv. nimellä. Nemura dubitans Mort. 13 ja 1 9 Helsingin pitäjä 16. V. 1911 (W. Hellen); 33 ja gg Karkku 10—29. VI. 1914 (W. Hellen). Lisäksi tavataan meillä mahdollisesti Chloroperla Strandi Kpny, josta kokoelmissa on vaan 1 9, löydetty Reitkalliosta 9. VI. 08. Lajin löytymistä täytyy kuitenkin pitää epävar- mana kunnes tavataan <. Kuivana säilytetty, Nemura meyeri Pict. nimellä merkitty kirjavasiipinen 9 on todennäköisesti Protonemura nimborum Ris. Sen on ottanut prof. J. A. Palmen Rihpjaurista 8 p. 26 Koponen, Suomen koskikorennoisista. 5. XII. 1914. heinäk. 1887. Aivan samanlaisen g on maist. R. Frey löy- tänyt Kittilästä 20. VI. 1911. Protonemura-alasukuun kuuluu myös Sortavalan pitäjän Lohiojan varrelta 27. VII. 1913 löytämäni 1 & ja 9. Lajin määräämistä vaikeuttaa se, että 3 genitaalilisäkkeet ovat jossain määrin vahingoittuneet (seuraus kopulationista?). Edellisistä on Dictyopterygella parva tieteelle uusi laji. Lyhytsiipinen 3 muistuttaa suuresti läheistä D. recta'a Kpny sekä Siperiasta löydettyä D. gracilis'ta Klp., mutta eroaa kummastakin m. m. päätä kapeamman pronotuminsa kautta. Sitäpaitsi on sillä takaruumiin IX selkäkilven takareunassa pieni, mutta selvä kolo, joka muilta lajeilta puuttuu. Vielä mainitsen eräästä synonymikysymyksestä. Esben Petersen on Pohj. Norjasta v. 1909 selittänyt tieteelle uuden koskikorennoislajin, jolle hän antoi nimeksi Nemura arctica Esb. Petersen.') Vertaillessani museon kuivia ja spriissä säilytettyjä Nemura-exemplaareja, kävi kuitenkin var- masti selville, että lajin on jo Morton v. 1896 selittänyt nimellä Nemura Sahlbergi Mort.? Lajin on prof. J. Sahl- berg löytänyt Utsjoelta kesäkuun lopulla 1894. Ero kuvissa ja selityksissä johtuu vain siitä, että Mortonilla oli käy- tettävänään kuivia, Esben Petersenillä spriissä säily- tettyjä kappaleita. Prof. J. Sahlberg'in ulkopuolelta luonnontieteellistä aluettamme keräämästä materiaalista olen tavannut erään tieteelle uuden Amphinemura-lajin. Sen eroittaa helposti muista saman alasuvun lajeista takaruumiin IX selkäkilven takareunassa olevista kahdesta piikkireunaisesta hammasmai- sesta lisäkkeestä. Muuten ovat genitaalilisäkkeet hyvin saman- tapaisia kuin alasuvussa Protonemura. Kidusjätteet proster- numissa ovat kuitenkin samanlaiset kuin muilla amphine- muroilla. Löytöpaikaksi on merkitty ,Verni, i bergstrakten nedanför Tschassikul, d. 31 juli 1896“. '))Esben Petersen. Bidrag til en Fortegnelse over arctisk Norges Neuropterfauna. II. Tromso Mus. Aarsh. 31—32. 1908—1909. 2 Morton, Kenneth J. New and little-known Palaearctic Perlidae. Trans. Ent. Soc. London. 1896. 5. XII. 1914. Järnefelt, Gynandromorphismus bei Alona. 27 Maisteri H. Järnefelt ilmoitti painettavaksi: Gynandromorphismus bei der Cladocere Alona guadrangularis (O. F. M.). Das Postabdomen von & und 9 bei Alona quadrangu- laris zeigt sehr charakteristische Unterschiede. Das Weibchen (Fig. 1) hat eine starke Bewehrung am Dorsalrande des Postabdomens, wozu noch eine sekundäre kommt, jede Gruppe der Letztgenannten besteht aus einem grösseren, dista- len Stachel und mehreren kleine- ren. Die obere, hintere Ecke des Postabdomens ist öfters schwach S-förmig gebogen. Der männ- liche Hinterkörper (Fig. 2) unterscheidet sich von demjeni- gen des Weibchens hauptsächlich dadurch, dass die Zahn- bewehrung fehlt und nur die sekundäre Bewehrung vorhan- den ist. Der Samenkanal ist deutlich und mündet am ventra- len Rande des Postabdomens proximal vom Endkrallenansatze. An dieser Stelle bildet der ventrale Rand eine Ecke, die Fig. 2. dem Weibchen fehlt. — Im Tuusula-See habe ich nun einige Exemplare gefun- den, deren Postabdomen bemerkenswert waren. Früher habe ich schon einen Hinterkörper zweier Alona quadrangularis-g beschrieben, von denen das eine Exemplar Subitaneier besass. Es fehlte ihm aber eine Bewehrung am dorsalen Rande, nur die sekun- däre war vorhanden. Das Post- abdomen ähnelte dadurch demje- nigen des Männchens sehr (Fig. 3). Fig. 3. Später habe ich mich vergebens bemüht, weitere Exemplare zu erhalten. Dagegen beobachtete ich am 16. IX. 14 ein Exemplar, an dem der ventrale Rand 28 Järnefelt. — Merikallio. .5. XILJI914 des Postabdomens wie derjenige eines Männchens aussah. Der Samenkanal war jedoch nicht deutlich ausgeprägt. Der dorsale Rand dagegen war wie derjenige des Weibchens be- wehrt (Fig. 4). Auch konnte ich keinen Haken am ersten Fuss nachweisen. Die Vorderfühler Fig. 4. waren wie bei dem Weibchen gebaut. Am 23. IX. 14 fand ich ein anderes Exemplar, dessen Postabdomen ganz gleich dem des vorigen war. Hier war jedoch der Samenkanal gut ausgebildet (Fig. 5), wogegen der Haken am ersten Fuss schwach war. Im ersten Falle lag also ein Weibchen mit männlichen Kennzeichen am Postabdomen vor, im zweiten Falle wahrscheinlich ein Weibchen. Im dritten Falle war das Geschlecht vermutlich männlich, konnte aber nicht sicher festgestellt werden. Maisteri E. Merikailio jätti painettavaksi: Muutamia lisätietoja Helsingin seudun linnustoon. Äskettäin Helsingin seudun linnustoa käsittävän, mais- teri Rolf Palmgrenin julkaiseman teoksen „Helsingfors- traktens fägelfauna* johdosta tulin tarkastaneeksi niitä ha- vaintoja, joita opiskeluaikanani Helsingissä vuodesta 1907 saakka olin muistiin merkinnyt. Pyydän tässä saada julki tuoda niistä tärkeimmät. Ne ovat etupäässä muuttoaikoja edellä mainitusta teoksesta puuttuvilta vuosilta tai siinä mai- nittuja aikoja varhaisempia, vähemmässä määrin muita seik- koja selvitteleviä. Lyhennyksiä: 1-a 3 laulava koiras; l-ia dd laulavia koi- raita; ä-ä ääntäjä, tieto perustuu muuntapaisesta äänestä teh- tyyn havaintoon. | 5. XII. 1914. Merikallio, Lisätietoja Helsingin seudun linnustoon. 29 Turdus musicus L. — Tulo 1908: 26. IV, useita l-ia dd, Helsinki. Turdus iliacus L. — Tulo 1908: 23. IV, ensimmäinen l-a 3, Bot. puutarha. — 1911: 21. IV, ääniä pimeässä, Hel- sinki. Turdus pilaris L. — 1907: 17. IV, ens. lenteli Kaisanie- messä; 20. IV, useampia. — 1908: 24. IV, useita, Vanhakau- punki. — 1912: 24. III, näin 2 kertaa rastaan Kaisaniemessä. — 1909: 22. 1, 1 söi pihlajanmarjoja, Helsinki. Turdus merula L. — Katso Luonn. Yst. 1909, s. 84, musta- rastaan löytymisestä kev. 1909 Helsingin luona. Saxicola oenanthe L. — Tulo 1908: 3. V, ensimmäinen, Vanhakaupunki. — 1911: 21. IV, l-a 3 lensi pimeässä, Hel- sinki. — 1913: 27. IV, useita, Vanhakaupunki. — Lento- poikia: 1914, 20. VI, Helsinki. Pratincola rubetra (L.). — Tulo 1913: 6. V, 2 tai 3 1-aa dd, Oulunkylä. Phylloscopus trochilus L. — Tulo 19183: 4. V, useita, Helsinki. — Myöhästynyt syysmuutto: 31. X. 09 näin Seura- saarella yhden. Aegithalus caudatus (L.). — 1909: 31. X, näin yhden Seurasaarella. Parus coeruleus L. — Linnun esiintymisestä olen tehnyt seuraavat muistiinpanot. 1911: syys- ja lokakuun vaihteen seutuvilla näin yhden, Korkeasaari; 29. X, kuulin äänen Eläintarhassa. — 1912: noin 12.1, hyvin likaisia lintuja Sääty- talon puistossa; 19. I, 3 kppl. Bot. puutarhassa; 23.1, useita Suomen Pankin puistossa; 24. III, useita, Helsinki; 5. IV, useita Kaisaniemessä. Alauda arvensis L. — Tulo 1907: 2. IV, yhteensä yli 10 1-aa dd lensi N Kaisaniemen yli. — 1908: 5. IV, 1-ia dd, Huopalahti (L. Tolvanen); 6. IV, 1-ia 33, Helsinki. — 1909: 18. IV, 1-a 3 2 kertaa lensi Alppilassa. — 1910: 20. III, 1+3 lensi pohjoiseen. — 1912: 14. IV, yritti 5 kppl. lumi- sateessa laskeutua kadulle Säätytalon luona. — 1914: 13.1V, 2 l-aa dd. 30 — Merikallio, Lisätietoja Helsingin seudun linnustoon. 5. XII. 1914. Motacilla alba L. — Tulo 1907: 21. IV, ens., Helsinki; 28. IV, useita, Helsinki. — 1908: 24. IV, 2 ens., Vanhakau- punki. :==2=1911i 21. IVA Jali 1913: 13:00; Loans teessa Töölönlahden rannalla; 20. IV, runs. parvissa (kaikki 33?), Vanhakaupunki. — 1914: 13. IV, Vanhakaupunki. Budytes flavus (L.). — Tulo 1913: 20. IV, 2 kppl.; 4. V, 2—3 ä-ää lintua. Anthus pratensis L. — Tulo 1913: 20.1V, 2 kppl., Vanha- kaupunki. Anthus trivialis (L.). — Tulo 1913: 27. IV, yhteensä 4—5 l-aa 33; Vanhakaupunki. — Lentopoikia 1914: 20. VI, Hel- sinki. Plectrophanes nivalis (L.). — Tulo 1908: 2. II, 1 lintu, P.-Satama, Helsinki; 16. II, parvi, noin 30 lintua, Helsinki. — 1909: 21. II, 6 kppl., P.-Satama, Helsinki; 8. III, paljon (maist. I. Välikangas). — 1910: 8. II, kuulin äänen; 13. II, näkyi useita (yliopp. Väinö ja Veikko Heikinheimo ja Y. Hellman). Cynchramus schoeniclus (L.). — Tulo 1913: 20. IV, 1 l-a d, Viik; 27. IV, 1 1-a 3, Viik; 6. V, 2 aaa Nu Pinicola enucleator L. — 1909: 4. II, n. 10 kppl.; 9. II, runsaasti; 17. II, runsaasti, Helsinki. Passer domesticus (L.). — 1908: 28. XI, näin Yliopiston pihalla linnun, jolla oli niska, etuselkä ja juovia siivillä val- keat. 30. X. näin myös osittain vaalean muunnoksen, ken- ties saman linnun. Fringilla coelebs L. — Tulo 1907: 9. IV, joitakin 1-ia 33, Bot. puut., Helsinki; 10. IV, hyvin paljon 1-ia 33, Bot. puut., Helsinki; 17. IV, myös 99, Bot. puut., Helsinki; 23. IV, sadot- tain peippoja, Bot. puut., Helsinki. — 1908: 6. IV, pari l-aa 33, Huopalahti (Knut Reinilä); 8. IV, us. 1-ia 33, Kaisaniemi. — 1909: 28. III, parikymmentä dd, Eläintarha; 18. IV, varsin. muutto, Helsinki. — 1913: 30. III, näin yhden, joka nähtä- västi oli o, sitäpaitsi kuulin ääntä; 14. IV, jolloin tuli pieni takatalvi, kerääntyi Töölönlahden jään reunoille satamäärä peippoja. Lukumäärälleen vastasi jotakuinkin neljää koirasta yksi naaras. — Pesiminen 1914: 30. V, lähti kahdesta pe- 5. XII. 1914. Merikallio, Lisätietoja Helsingin seudun linnustoon. 31 sästä pojat lentoon, Alberga (K. Hellman); 20. VI, isoja lentopoikia, Helsinki. Fringilla montifringilla L. — Tulo 1907: 17. IV, joitakin l-ia 33, Kaisaniemi; 23. IV, päämuutto, Helsinki. Ligurinus chloris (L.). — Tulo 1912: 24. III, näin useita + us. 1-ja dd. — 1913: 30. III, 2—3 krt. ä-iä + us. l-ia dd. — 1914: 13. IV, oli yleinen, Vanhakaupunki. Carduelis carduelis (L.). — 1912: 21.1, tapasin parven n. 10 lintua Degerössä, jotka söivät Lappa minor'in hedelmiä. Acanthis cannabina (L.). — Tulo 1914: 13. IV, näin d:n ja e:n, Vanhakaupunki. Sturnus vulgaris L. — Tulo 1909: 4. IV, 1 kpl.; 8. IV, n. 10 kppl.; 11. IV, pääjoukko, Helsinki. — 1908: 24. IV, runs., Kaisaniemi. — 1912: 24. III, 1 kpl., Kaisaniemi; 31. 111, runs., Hermanninkaupunki. — Merkitseminen: 1. VI. 1914 mer- kittiin Albergassa 14 kottaraista (K. A. Hellman). Corvus cornix L. — Päämuutto 1907: 29. III, paljon. — 1909: 11. IV, satamäärin. — 1910: 8. II, toista sataa par- vessa lensi N. Corvus frugilegus L. — 1909: 4. IV, 3 kppl., Mustikkamaa. Nucifraga caryocatactes (L.). — 1913: 7. IX, kulki monen tunnin ajan yhtenään yksinäisiä lintuja tai pieniä joukkoja suuntaan NE Eläintarhan urheilukentän yli; 21. IX, lensi 2 kert. 2 lintua N-suuntaan samassa paikassa. (Ktso Mdd. Bd. 40, s. 4.) Lanius collurio L. — Syysmuutto 1910: 20. IX, 1 juv. kpl. Bot. puutarhassa. Hirundo rustica (L.). — Tulo 1907: 5. V, 1 kpl., junassa Helsingistä pohjoiseen. — 1913: 4. V, 3—4 kppl. (1 1-a 3), Helsinki. — Poismuutto 1908: 6. X, juv., Kaivopuisto, Hel- sinki. Ampelis garrulus (L.). — Harvinaisina oleskeluaikoina mainittakoon: 1909, 27. I, us., H:ki; 4. II, n. 40 lintua, Vanha- kaupunki; 12. II, us. Kaisaniemessä. Cypselus apus (L.). — Tulo 1914: 26. V, us., Helsinki. — 32 Merikallio, Lisätietoja Helsingin seudun linnustoon. 5. XII. 1914. Myöhästynyt syysmuutto 1911: noin puolivälissä syyskuuta lenteli 1 kaupungilla. Archibuteo lagopus (Briinn.). — Tulo 1913: 20. IV lensi haukka, joka kaikesta päättäen oli piekanahaukka, pohjoista kohden; Viik. Phasianus colchicus L. — Viikin lahden ympärillä näyt- tää fasaaneja löytyvän jo runsaasti. Tapasin näet 20. IV. 1913 yht. noin 5 l-aa 33 ja näin lisäksi yhden; 6. V tapasin jälleen saman verran dd Viikin luona sekä yhden 1-an d:n Vantaanjoen rannalla Oulunkylässä. Fulica atra L. — ,Helsinoforstraktens fägelfauna“- teoksessa mainitaan tuloajaksi toukokuun alku. 1913, 20. IV oli lintu kuitenkin jo yleisesti saapunut Viikin lahteen (yht. noin 50 lintua). 27. IV löytyi lintua edelleen yllä mainitussa paikassa. Vanellus vanellus (L.). — Tulo 1914: 13. IV, 1 (tai 2) len- teli Viikin lahdella. : Charadrius apricarius L. — Syysmuutto 1911: 18. IX, ääniä pimeässä kaupungin yläpuolella; 22. IX, ääniä pimeässä kaupungin yläpuolella. Totanus fuscus L. — Juhannusyönä 1914 kuulin useita kertoja Viikin lahdella tuon mustalle viklalle ominaisen, helposti tunnettavan ,tivi*-äänen. Kun ei tietääkseni millään muulla kotimaisella linnullamme ole samantapaistakaan ääntä, en voi muuta uskoa kuin että kysymyksessä todellakin oli musta vikla. Ei ole näin ollen mahdotonta, että lintu olisi pesinytkin täällä. Totanus glareola (L.). — Tulo 1913: 3. V, lensi ääntäen 2 parvea kaupungin yli. — Kesän vietto (pesiminen?): 23. VI. 1914, runs. ääniä kuului Viikin lahdella. Totanus littoreus (L.). — Tulo 1913: 27. IV, 1 ä-ä, Viik; 6. V, yht. n. 8 ä-ää; Viik. Tringoides hypoleucus (L.). — Tulo 1908: 3. V, pari, Vantaanjoki. Machetes pugnax (L.). — Vielä 23. VI. 1914 näkyi Viikin lahdella pieniä suokulaisjoukkoja, jotka nähtävästi kaikki, tai ainakin huomattava osa, olivat koiraita. 5. XII. 1914. Merikallio, Lisätietoja Helsingin seudun linnustoon. 33 Numenius arcuatus (L.). — Tulo 1908: 26. IV, us., Hel- sinki. — 1914: 13. IV, 1 ä-ä, Vanhakaupunki. Spatula clypeata (L.). — Tulo 1913: 27. IV, yht. noin 4 paria, Viik. — 1914: 13. IV, 3 ja 9 Viikin lahdella. Dafila acuta (L.). — Tulo 1913: 20. IV, pareja ja yksin. dd yht. n. 8 lintua, Viik; 27. IV, 2—3 yksin. dd, Viik. — Pesiminen? 1914: 23. VI, luulin näkeväni linnun Viikin lah- della. Mareca penelope (L.). — Tulo 1911: 21. IV, 1 ä-ä 3 lensi pimeässä, Helsinki. — 1913: 20. IV, luulin äänen kuulevani, Viik; 27. IV, d ja 2 + us. ääni, Viik. Anas boschas L. — Tulo 1908: 11. IV, sinisorsia Vanhan- kaupungin lahdella (Hels. San.). — 1914: 13.1V, noin 6 paria Viikin lahdella. Anas guerguedula L. — Keväällä 1913 tapasin muutamia kertoja linnun. 27. IV näin, mikäli pitkän välimatkan takia voin päättää, kaksi paria Viikin lahdessa. Sittemmin näin 4. V aivan läheltä kaksi paria Hermanninkaupungin ran- nassa, ja 6. V tapasin kaksi kertaa yksinäisen koiraksen ja mahdollisesti myös yhden parin Viikin lahdella. Anas crecca L. — Tulo 1911: 21. IV, kuului pimeässä us. d:n ääniä, Helsinki. — 1913: 20. IV, parvi, jossa noin 30—40 lintua, Viik. Fuligula fuligula (L.). — Rolf Palmgren mainitsee linnun saapuvan saaristosta vasta pesimistä varten Viikin lahteen eli noin puolivälissä toukokuuta. Ainakaan keväällä 1913 ei näin ollut laita, sillä jo 20. IV oli Viikin lahden suulla parvi, jossa oli n. 150 lintua. 27.1V oli niitä myös runsaasti; silloin näkyi jo yksityisiä pareja. 6. V laskin lin- tuja olevan noin 100 paria, jotka pysyttelivät yhtä paria lu- kuunottamatta yhdessä. Fuligula ferina (L.). — Teoksessa „Helsingforstraktens fägelfauna“ mainitaan linnun tuloajasta Viikin lahteen: „Om- kring medlet af maj eller nägra dagar tidigare är arten an- länd*. 1913 oli lintua jo 20. IV yleensä yllä mainitussa paikassa (pienissä parvissa yht. noin 15 paria ja noin 50 3 34 Merikallio, Selostus Siikakankaan linnustosta. 5. XII. 1914. lintua käsittävä parvi). 27. IV näkyi pareja jo runsaammin ja 6. V näkyi, paitsi noin 30 paria, useita yksinäisiä koiraita. Mergus serrator L. — Tulo 1913: 20. IV, yht. ehkä 5 lin- tua (kaikki 33?), Viik; 27. IV, parvi, noin 20 lintua (myös yksityisiä ?), Viik. Larus canus L. — Mainittakoon seuraavat talviset ha- vainnot. 1910: 20. II, 1 poikapukuinen lensi Et.-Satamassa. — 1912: 11.1, runs. poikalintuja Et.-Satamassa. Larus ridibundus L. — 1914: 10. IV, osa, noin parisataa lintua, jo saapunut Viikin lahdelle. Podiceps cristatus (L.). — Tulo 1913: 20. IV, 2—3 paria, Viikin lahti; 27. IV, 4—5 paria, Viikin lahti; 6. V, n. 20 pa- ria sekä joku yksin., Viikin lahti. Podiceps auritus (L.). — Tulo 1913: 27. IV, pari, Viikin lahti. Maisteri E. Merikallio jätti vielä painettavaksi: Selostus Siikakankaan hoitoalueella kesällä 1914 tavatuista linnuista. Siikakankaan hoitoalue sijaitsee Juupajoen, Oriveden ja Ruoveden kulmauksessa, käsittäen osan kutakin pitäjää. Alueen pintasuhteet ovat erittäin vaihtelevia. Itäinen puoli on epätasaista murtokivimaata, etup. kuusimetsää kasvavine kumpuineen ja niitä eroittavine soistuneine notkoineen. Län- teen päin muuttuvat seudut etupäässä mäntymetsää kasvaviksi hiekkakankaiksi ja niitä rajoittaviksi soiksi. Siellä on myös Siikakangas, monta neliökilometriä laaja, useita vuosia sitten palanut hiekkaperäinen kangas. Huolimatta verrattain niukoista havainnoista, olen kat- sonut olevan paikallaan määritellä tuloksena havainnoista linnun yleisyyden. Siinä olen käyttänyt seuraavaa asteikkoa: ylen yleinen, yleinen, jotensakin yleinen (= ei aivan ylei- nen), harvinainen (= harvalukuinen), hyvin harvinainen ja satunnainen. 5. XII. 1914. Merikallio, Selostus Siikakankaan linnustosta. 95 Turdus viscivorus L. Harvinainen. Kesäkuun alkupuo- lella tapasin linnun muutamia kertoja, etupäässä laulavia koiraita, Siikakankaalla (iso paloalue) ja sen lähistöllä. T. musicus L. Yleinen. T. iliacus L. Yleinen. T. pilaris L. Jotensakin yleinen. Asutummilla seuduin, Korkeakosken asemalla y. m. oli lintua runsaammin. Erithacus rubecula (L.). Yleinen. Etup. korpimailla. Ruticilla phoenicurus (L.). Yleinen. Etup. mäntykan- kailla ja asutuilla seuduilla. Erään laulavan koiraan huoma- sin liittävän vakinaisen laulun jatkoksi tervapääskysen ääniä. Saxicola oenanthe L. Kivitasku oli vain jotensakin ylei- nen, riippuen vähäisestä asutuksesta. Pratincola rubetra (L.). Yleinen. Nevanlaidoilla, rämeillä ja niityillä. 10. VI pesä, 6 munaa, mättään sisällä haassa. Sylvia salicaria L. Yleinen. Lehtomailla, joita verrat- tain vähän alueella. Sylvia curruca (L.). Yleinen. Phylloscopus trochilus (L.). Ylen yleinen. Ph. rufus (Bechst.). Yleinen. Havumetsissä sekä korpi- mailla että kankailla. Anorthura troglodytes L. Jotensakin yleinen. Regulus cristatus Koch. Yleinen. Havumetsissä kor- vissa, kankailla ja rämeentapaisillakin mailla. Parus major L. Jotensakin yleinen. P. borealis Selys. Yleinen. Havumetsää kasvavissa kor- vissa, kankailla, rämeentapaisilla mailla ja sekametsissäkin. 11. VI ensimmäinen lentopoikue. 13. VI tuskin lentoon kykeneviä poikia. P. cristatus L. Jotensakin yleinen. 4. VI lentopoikue. Alauda arvensis L. Harvinainen, riippuen viljelysmaiden niukkuudesta. Motacilla alba L. Yleinen. Ihmisasunnoilla, palokan- kaalla ja hyvin harvinaisena nevalla. Budytes flavus (L.). Jotensakin yleinen. Nevoilla. Anthus pratensis LL. Jotensakin yleinen. Nevoilla, myös rämeillä vähin. 8. VI pesä, jossa 5 hyvin haudottua munaa, saramättäässä, keskellä nevaa. 36 Merikallio, Selostus Siikakankaan linnustosta. 5. XII. 1914. A. ftrivialis (L.). Yleinen. Rämeentapaisilla mailla ja lehtomailla, myös rämeillä ja korpimailla. 16. VI pesä, 5 munaa, kanervakankaalla nevaa vasten. Pesä kyhätty hie- noista saranlehdistä, joukossa joku sammal. 17. VI pesä, jossa 2 poikaa (höyhenet selässä ja siipien peilinhöyhenet puolittain auenneet), kaarnankappaleen alla kanervakankaan ja rämekaistaleen rajalla nevaa vasten. Pesä ulkoa samma- lista, sisää kapeista saranlehdistä kyhätty. Merkitty renkailla. Emberiza citrinella L. Yleinen. Etup. viljelysmailla, myös nuorta havumetsää kasvavalla palokankaalla. E. hortulana L. Jotensakin yleinen. Viljelysmailla. Loxia sp. Muutamia kertoja tapasin. Kerran, jolloin olin tilaisuudessa lähempää paria lintua tarkastamaan, näyt- tivät ne isommalta käpylinnulta. Pyrrhula rubicilla Pall. Jotensakin yleinen. Passer domesticus (L.). Yleinen. Fringilla coelebs L. Ylen yleinen. Lehtomailla, havu- metsää kasvavissa korvissa, kankailla ja rämeen tapaisilla mailla. Fr. montifringilla L. Harvinainen. 4. VI tapasin 2 lin- tua, joista toista, laulavaa koirasta olin tilaisuudessa likem- pää tarkastamaan, Siikakankaan reunalla rämeen tapaisella mäntymaalla. 6. VI tapasin jälleen laulavan koiraan toisella puolella Siikakankaan paloa sekametsää kasvavalla kankaalla. Chrysomitris spinus (L.). Yleinen. Corvus cornix L. Yleinen. C. corax L. Vaikkakin korppi alueella oli harvinainen (= harvalukuinen), niin kuului Siikakankaan palon seutuvilla sen tuttu ääni harva se päivä. Pica pica (L.). Jotensakin yleinen. Garrulus glandarius (L.). Jotensakin yleinen. Perisoreus infaustus (L.). Harvinainen. Tapasin 30. VII poikueen, josta ammuin yhden. Myös muulloin tapasin lintua havumetsissä. Lanius collurio L. Harvinainen. Kuivajärven SO-pään seutuvilla (nevaa, rämettä, pensaikkoa) tapasin muutamia kertoja linnun. 5. XII. 1914. Merikallio, Selostus Siikakankaan linnustosta. 37 Muscicapa grisola L. Yleinen. M. atricapilla L. Jotensakin yleinen. Hirundo rustica (L.). Yleinen asutuilla seuduin. Aina Siikakankaan palolla näkyi lintuja kuitenkin pesimisaikana- kin lentelevän. Pesä, 2 melkein lentopoikaa, tallin ylisellä; pojat merkitty renkailla. Pesä, 5 melkein lentopoikaa, tallin ylisellä; 4 merkitty renkailla. Chelidonaria urbica (L.). Yleinen. Riippuen mahdolli- sesti pesänrakennukseen sopivan savimaan puutteesta putoa- vat useimmat Yliopiston Metsänhoitoaseman rakennusten räys- tään alla ilman tukea olevista pesistä maahan. Tämä tapah- tuu tavallisesti, kun poikaset ovat melkein täysikasvuisia, siis painavia ja liikkuvia. Elokuun puolivälissä olleiden kylmien öiden vaikutuksesta kuoli runsaasti Juupajoella melkein lento- kykyisiä poikasia, jolloin niitä tapasi pesistään pudonneina pitkin seinustoja. Caprimulgus europaeus L. Jotensakin yleinen. Cypselus apus (L.). „Korpipääskynen.“ Jotensakin ylei- nen. Näkyi etupäässä Siikakankaan luona olevissa vanhoissa mäntymetsissä. Dryocopus martius L. Jotensakin yleinen. Dendrocopus major (L.). Jotensakin yleinen. Picus canus (Gmel.). 16. IX ammuin harmaan tikan van- hasta kuusikorvesta. Lintu on täytettävänä Riihimäen Yh- teiskoulun kokoelmiin. Picoides tridactylus (L.). Harvinainen. lynx torguilla L. Harvinainen. Cuculus canorus L. Jotensakin yleinen. Noin 18. VII kuului viimeisen kerran kukuntaa. Falco subbuteo L. Lienee harvinainen (= harvalukuinen). Tinnunculus tinnunculus (L.). Harvinainen. Accipiter nisus (L.). Harvinainen. Astur palumbarius (L.). Harvinainen. 18. VII tapasin emän ja 4 tai 3 lentopoikaa, joista 2 ammuin. Pernis apivorus (L.). Tein joitakin, tosin epävarmoja havaintoja linnun esiintymisestä alueella. Buteo buteo (L.). Jokseenkin yleinen. Ehdottomasti 38 Merikallio, Selostus Siikakankaan linnustosta. 5. XII. 1914. yleisin seudun petolinnuista, joita oli runsaammin kuin mitä muualla olen tavannut. Paavolassa pesästä ottamani hiiri- haukan poika oli elättinä Metsänhoitoasemalla koko loppu- kesän, käyden säännöllisesti senkin jälkeen, kun oli lento- kykyiseksi tullut, täältä ruokaa pyytämässä. Jäi edelleen sinne poislähdettyäni 19. IX. Merkitty untuvapukuisena poikasena renkaalla 10 p:nä heinäkuuta. Mitään haittaa ei rengas näyt- tänyt tuottaneen linnulle. Työnjohtaja Janne Mäkisen ilmoi- tuksen mukaan ei lintu yllä mainitun ajan jälkeen enään käy- nyt Metsänhoitoasemalla, näyttäytyen kuitenkin jonkun ker- ran. Viime päivinä huhtik. 1915 oli, näht. sama lintu, taas hyvin tutusti esiintynyt Metsänhoitoasemalla. Aguila chrysaötus (L.). Hyvin harvinainen. 10. VI lei- jaili Siikanevalla maakotka yhdessä kanahaukan kanssa. Vanha, luultavasti vieläkin käytännössä oleva pesä pitäisi taiteilija L. Segersträhle'n y. m. mukaan olla eräässä suuressa hon- gassa Siikakankaan takana. Surnia ulula (L.). Harvalukuinen. Nyctala Tengmalmi (Gm.). Harvalukuinen. Columba palumbus L. Harvalukuinen. Bonasa bonasia (L.). Yleinen. Tetrao urogallus L. Yleinen. Huolimatta verrattain lu- paavasta alusta, olivat koppelon poikueet lopulla kesää hyvin pieniä. Kansan miehet selittivät poikasten kuivan kesän takia kuolleen veden puutteeseen (tai sitten vedelle päästyään ylönjuomiseen!?) ja kertoivat nähdyn kuolleita poikasia metsissä. Vaikkakin Metsänhoitoaseman henkilöiden ja paikkakuntalaisten mukaan oli metsälintuja kuluneena ke- sänä ja syksynä hyvin vähän, löytyi niitä sentään verrattain runsaasti, mikä todistaa seudun suurta linturunsautta edel- lisinä vuosina. 10. VI pesä, jossa poikaset olivat juuri mu- nasta kuoriutuneet, rämeellä Viheriäisen nevan luona. Tetrao tetrix L. Yleinen. Ehdottomasti yleisin metsä- linnuista, ainakin 2 kertaa runsaslukuisempi kuin edellinen laji. 10. VI pesä, 5 munaa, rämeen laidassa. Lagopus lagopus (L.). Yleinen. Nevojen laiteilla, rä- meillä, rämeen tapaisilla mailla, pensaikoissa ja kankaillakin. 5. XII. 1914. Merikalllo, Selostus Siikakankaan linnustosta. 39 9. VI pesä, 10 munaa, rämeellä. 2. IX tapasin pienen palon keskeltä, jossa hiiltyneitä puita ja pensaita, pesän, josta po- jat olivat kuoriutuneet. 8. IX löysin kanervien peitossa ole- van pesän pieneltä rämeeltä, jossa oli 10 pilaantunutta munaa. Perdix perdix (L.). Jokseenkin yleinen. 10. VI pesä, 19 tuoretta munaa, katajapensaan alla harvaa etup. koivu- pensaikkoa kasvavalla pientareella. Pesään jäi, poikasten kuoriuduttua, 2 kivimunaa. Grus grus (L.). Harvalukuinen. Siikanevalla asusti säännöllisesti alkukesästä 2 kurkea. Myöhemmin kesällä näkyi vain 1. Crex crex (L.). Siikakankaan hoitoalueella en tavannut lintua kertaakaan. Muualla ympäristössä sitä kyllä löytyi. Totanus ochropus (L.). Jotensakin yleinen. Oleskeli poikinensa nevojen laiteilla, rämeillä ja harvoissa korvissa. Totanus glareola (L.). Yleinen. Nevoilla ja rämeillä. 10. VI sain kiinni 3 aivan pientä untuvapukuista poikaa (1 Riihimäen Yhteiskoulun kokoelmissa). Totanus littoreus (L.). Jotensakin yleinen. Nevoilla ja rämeillä. 6. VI löytyi pesä, 4 munaa, kaatuneen hongan sivulla aukealla Siikakankaan palolla noin 500 metriä lähim- mältä suolta, Siikanevalta. Tringoides hypoleucus (L.). Jotensakin yleinen. Ojien ja järvien rannoilla. Numenius arcuatus (L.). Harvalukuinen. Nevoilla. Gallinago gallinago (L.). Harvalukuinen. Nevoilla ja rä- meillä. Anas boschas L. Yleinen. Heinäisten järvien, lampien ja jokien rannoilla. Anas crecca L. Yleinen. Oleskelupaikka = ed., mutta pitää enemmän pienemmistä vesistä. Sterna (hirundo) L. Satunnaisena vieraana oleskeli 5. VI yksi tiira, luultavasti kalatiira, Kuivajärvellä. Podiceps auritus (L.). Hyvin harvalukuinen. 30. VII am- muin lentoon kykenemättömän poikasen Vuorijärvestä. Gavia arctica (L.). Hyvin harvalukuinen. Gavia lumme Gunn. Hyvin harvalukuinen. Kuului ja näkyi, lentäen pitkin Kuivajärveä, ehkä useammin kuin edellinen. 40 Mötet den 6 februari 1915. Mötet den 6 februari 1915. Till inhemska medlemmar af Sällskapet invaldes fil. mag. Sigurd V. Sahlberg (föreslagen af amanuens R. Frey) och student Rolf L. Grönblad (föreslagen af professor F. Elfving). Finska Forstsamfundet, Helsingfors, hade in- sändt vol. 1—3 af sina Acta Forestalia Fennica samt an- hällit om skriftutbyte, och beslöt Sällskapet bifalla denna anhällan samt i utbyte gifva sina Acta och Meddelanden. Likasä beslöt Sällskapet med sina Acta och Meddelan- den träda i skriftutbyte med The Royal Zoological Society of New South Wales, Sydney, som tillställt Sällskapet vol. 1, part 1, af sin publikation The Australian Zoologist. Enligt af skattmästaren afgifven kassarapport ut- visade Sällskapets rörliga kapital en behällning af Fmk 1,834:14. Till publikation anmäldes: J. I. Liro, Karjalaisia kasvinnimiä. J. I. Liro, Äländska växtnamn. A. Luther, Zuchtversuche an Ackerschnecken. V. Räsänen, Muurahaisten stridulatioelimet erittäinkin ryhmällä Formicidae. Ordföranden meddelade, att Sällskapets nyligen aflidne ledamot, professor Carl Lundström, uti sitt testamente förordnat, att hans entomologiska och oologiska samlingar skola tillfalla Universitetets i Helsingfors zoologiska museum, och att alla arbeten af entomologiskt innehäll i hans biblio- tek skola öfverlämnas till Societas pro Fauna et Flora Fen- nica. Till denna gäfva hade den aflidnes syster lagt alla 6. II. 1915. Lindberg, Anthyllis-former m. m. 41 öfriga zoologiska skrifter. Bibliotekarien redogjorde härpå för den värdefulla tillökning, som sålunda kommit Sällska- pets bibliotek till del. Antalet till Sällskapet donerade arbeten uppgick till 731. Sällskapet beslöt till donators syster, presidentskan Constance Montgomery, aflåta en tacksägelseskrifvelse, som skulle undertecknas af ordfö- randen, sekreteraren och bibliotekarien. Genom skrifvelse från Keiserliga Senatens Ecklesiastik- expedition hade Sällskapet underrättats om att dess stats- understöd, som under föregående år varit 8,000 finska mark, under innevarande år komme att utgå med endast 6,000 mark. Doktor Harald Lindberg demonstrerade de fin- ländska formerna af släktet Anthyllis. Vi äga hos oss dels den typiska A. vulneraria L., dels A. "affinis Britt. Den förstnämnda förekommer på Åland samt är såsom tillfällig tagen på tre lokaler på fastlandet; den trifves bäst på gräs- bevuxna backar. A. "affinis föredrager åter sandiga marker och är anträffad uteslutande på fastlandet. — I anslutning till sin redogörelse för de båda formernas nuvarande ut- bredning uttalade föredragaren några förmodanden angående deras utbredningsförhållanden under Ancylus-perioden och anknöt härtill ytterligare några reflexioner om våra växters invandring öfver hufvud under äldre geologiska perioder. Doktor H. Lindberg förevisade vidare ett antal af bäfver gnagade stycken af trädstammar, hvilka genom förmedling af Historiska museet kommit föredraga- ren tillhanda och nu öfverlämnades till de zoologiska sam- lingarna. — Till de zoologiska samlingarna förärade herr Lindberg ett stycke hud och här af mammut, som af geologen K. Wolossowitsch i Petrograd tillvaratagits i norra Asien. 42 Nyberg. — Valle. 6. II. 1915. Student Einar Nyberg anmälde om ett fynd af svarta rödstjärten, Ruticilla tithys Naum., samt yttrade följande: „Den 5 november 1914 öfverkom jag pä Högholmen in- vid Helsingfors en g af svarta rödstjärten, Ruticilla tithys Naum. Såvida icke magister Rolf Palmgren bedt mig närmare undersöka den fällda fägeln, hade denna säsom , vanlig rödstjärt“ gått förlorad. Af de två inom vårt natur- historiska omräde tidigare anträffade exemplaren fälldes det ena, en d, den 1 maj 1902 i Sydvaranger vid Rajakoski i Patsjokidalen. Det andra, en o, tillvaratogs redan är 1882 pä Maskuvaara i Sodankylä af N. Sundman, men förväxlades länge pä zoologiska museet med vanliga rödstjärten. För nägon tid sedan rättades misstaget af kustos vid inrättnin- gen, dr B. Poppius (Medd. Soc. Fauna et Flora Fenn. 39, sid. 149—150). Sin egentliga hemvist äger svarta rödstjär- ten i Mellan- och Syd-Europa samt i Nord-Afrika. I Skan- dinavien har arten endast tillfälligtvis anträffats i de sydli- gaste delarna." Maisteri K. J. Valle ilmoitti, että Somatochlora Sahl- bergi Trybom on tavattu Suomen luonnontieteellisellä alueella. Tarkastaessansa Yliopiston sudenkorennoiskokoelmia, löysi hän Somatochlora alpestris-yksilöiden joukosta erään, jonka heti huomasi toisista poikkeavaksi ja myöhemmin sitten mää- räsi Somatochlora Sahlbergiksi. Tämän sudenkorennoisla- jin selitti ruotsalainen tutkija F. Trybom v. 1889 niistä kokoelmista, jotka ruotsalainen Jenisei-retkikunta v. 1876 oli tuonut mukanaan. Se ei ole ennen tunnettu Europasta. Somatochlora Sahlbergi eroaa S. alpestris'esta siinä, että koi- raan perälisäkkeet ovat erilaiset ja että naaraan takaruumiin toisen nivelen sivuilla ei ole keltaista täplää. Sitäpaitsi on S. Sahlbergi'llä etusiipien siipikolmion tyvipuolella olevassa sarassa vain 1 poikkisuoni, kun niitä S. alpestris'sella on 2. Tämä meidän alueeltamme kotoisin oleva d-yksilö on R. Envaldin ottama Kuolan niemimaalta Imandra-järven luota Jekostroff-niemeltä Tschyin tunturin puolelta 19. VI. 1883. GHT 1915: Frey, Entomologiska meddelanden. 43 Amanuens Richard Frey gjorde följande Entomologiska meddelanden. 1. Till Universitetets entomologiska museum har af lektor Ä. Nordström skänkts tvenne intressanta nykom- lingar till den finska guldstekelfaunan, båda af honom själf anträffade i Pärnå. De båda arterna, som för öfrigt äfven blifvit bestämda af lektor Nordström, äro: Chrysis Zetterstedti Dahlb. — Ett exemplar (1 3) anträf- fades af lektor Nordström på en telefonstolpe i Pärnå (prov. N). Arten synes tidigare vara känd endast från Sve- rige och Norge. Chrysis rutilans Ol. — Ett exemplar (1 2) likaledes an- träffadt på en telefonstolpe i Pärnå af Nordström. Denna art är utbredd öfver hela Europa och förekommer äfven i Algeriet. 2. Agrion vernale Hagen (= lunulatum Charp.). — Tvenne exemplar af denna inom vårt naturhistoriska område icke tidigare anmärkta trollslända ha på senaste tid anträffats hos oss. Det ena (1 3) är funnet af magister E. Lindquist vid Tvärminne i närheten af de s. k. Syndalslagunerna (prov. N) den 10 juni 1913. Det andra exemplaret (1 <) anträffa- des af mig den 3 juli 1913 pä Kola-halfön i en liten lapp- by, Bjäloguba, belägen invid Imandra sjö strax söderom mynningen af den ä Chibinä uppspringande fjällbäcken Lu- tarmajok (prov. Lim). Sländan flög här inom regio sylva- tica tillsammans med en annan agrionid, A. concinnum Johanss. (= Johanssoni Wallengr.). I Universitetets finska odonatsamling stä visserligen tvenne oetiketterade exemplar under detta namn, men äro dessa, efter hvad mag. K. Valle vänligen meddelat mig, honor af vär vanligaste Agrion-art, A. hastulatum Charp. — Agrion vernale är en nordostlig art, utbredd ända till Kam- tschatka och Amuromrädet i öster. I Europa är den känd frän Sverige och Mellan-Europa och synes i allmänhet uppträda rätt sällsynt. 44 Frey, Fasciationer. 6:11: 1915) Vidare lämnade amanuens Richard Frey följande meddelande: Fasciation hos Chrysanthemum leucanthemum L. och Taraxacum officinale Vill. Universitetets botaniska museum har nyligen af mag. H. Kranck emottagit ett exemplar af den vanliga präst- kragen, Chrysanthemum leucanthemum L., som visar en tyd- ligt utpräglad fasciation af stjälken. Såsom framgår af den sammanställning, som af mig i en uppsats, ,Om i Finland iakttagna fasciationer hos fanerogamer“ (Medd. Soc. F. Fl. Fenn., 38, sid. 100—107, 1912), lämnats om hos oss hittills funna likartade växtmissbildningar, har något dylikt fall hos prästkragen tidigare icke iakttagits i vårt land. Det ifrågavarande exemplaret har blifvit funnet i Eke- näs på de s. k. Seminariiängarna den 4 juli 1913 af seminarii- eleven Gunnar Svensson. Det växte här tillsammans med normala exemplar af prästkragen. Stjälken är utplattadt bandformig, ungefär 11—12 mm bred, men knappast 1 mm tjock, och bär enstaka, glest strödda, små blad. I toppen finnes en enda, stor, i samma riktning som stjälken starkt ensidigt utdragen blomkorg, sannolikt uppkommen genom sammansmältning af flera, bredvid hvarandra belägna anlag. Enligt Penzig (Pflanzenteratologie, bd. Il, sid. 76—77, 1894) och Masters (Vegetable Teratology, sid. 70, 1869) hör denna fasciation till en af de vanligaste växtmonstrosi- teterna. Vidare har en synnerligen vacker fasciation af blom- skaftet hos maskrosen (Taraxacum officinale Vill.) anträffats senaste sommar i Helsingfors Botaniska trädgärd af magister E. Lindquist. Det cirka en half meter höga blomskaftet är ihåligt, uppsvälldt utplattadt, upptill cirka 2 cm, nedtill 4—5 cm bredt och bär i toppen omkring 7—8, med hvar- andra icke sammansmälta blomkorgar. Denna iögonenfallande, mycket ofta i litteraturen omnämnda monstrositet (Penzig, bd. II, sid. 97—98) är äfven tidigare känd från Finland (E. Reuter, Medd. Soc. F. FI. Fenn., 33, sid. 43, 1907). 6. II. 1915. Frey. — A. Hilden. 45 Enligt uppgift af dr H. Lindberg har denne flerfal- diga gånger under olika är iakttagit liknande missbildningar, ofta med 5—10 blomkorgar pä samma skatt, uti Taraxacum- rabatten i Botaniska trädgärden. Med. kand. Armas Hildén föredrog om Temperaturförhällanden hos fåglar. Föredragaren hade jämte med. kand. K. S. Sten- bäck anställt temperaturmätningar pä fåglar å Universite- tets fysiologiska institut i och för utrönande af dygnsvaria- tionerna vid vanlig och omvänd dagordning. Efter att en- ligt den förhandenvarande litteraturen i korta drag ha redo- gjort för temperaturförhållandena i allmänhet hos homoio- terma djur, erkannerligen för de knappa uppgifter, som finnas rörande fåglar, öfvergick föredragaren till sina egna undersökningar. Resultaten åskådliggjordes medels ett större antal kurvor. Som försöksobjekt hade under kortare eller längre ti- der användts inalles 11 individer, representerande 9 species och 6 ordningar: tupp, höna, dufva 3, dufva @ (könet be- stämdes postmortalt), anka, fasan 2, rapphöna, sillmäs, grön- siska, dufhök och kattuggla. I allmänhet inföll vid normal dagordning temperaturmaximum hos de undersökta arterna kl. 12 middag, eller också vid mätningen närmast före eller efter detta klockslag, d. v. s. kl. 9 f. m. eller kl. 3 e. m. Mätningarna företogos nämligen hvar tredje timme dygnet om. Tiden för minimitemperaturen varierade i högre grad. De flesta försöksdjuren visade dock ett minimum kl. 12 mid- natt eller oftare något senare. Tuppen utgjorde ett undan- tag, i det dess minimum konstant inträffade kl. 6 e. m., medan dess max., liksom hos de andra, inföll kl. 12 mid- dag. — Dessa resultat äro öfverensstämmande (med undan- tag för tuppen) med tidigare undersökningar. Medeltempe- raturen hos de flesta undersökta dagfåglarna var i rundt 46 A. Hildén. — M. Brenner. 6. II. 1915. tal 40.5—42 C, utom hos dufhanen, där den under en för- söksperiod i medeltal steg konstant öfver 43° C (högsta tem- peraturen var 43.9 C). Kattugglans medeltemperatur var 40'.1, alltså i öfverensstämmelse med tidigare undersökningar lägre än dagfäglarnas. I allmänhet var differensen mellan max. och min. omvändt proportionell till storleken af fägeln, hvarvid dock dufhöken utgjorde ett egendomligt undantag, i det denna fägel, ehuru en af de största som undersöktes, visade den största differensen, d. v. s. 2.15 C. I motsats till hvad pä en del håll påståtts, visade sig temperaturen hos 3 icke vara lägre än hos 9 i de tvenne fall som undersöktes; tvärtom var den konstant högre hos 3 än hos 9. Försöken med omvänd dagordning anställdes med fem individer: tupp, höna, dufva 3, dufva @ och anka. Dessa äro de första försök, som i denna riktning utförts med fåg- lar. Den mörka perioden af dygnet varade från kl. 6 f. m. till kl. 6 e. m., den ljusa de öfriga tolf timmarna. Vid dessa för- sök konstaterades, att tuppen och hönan redan på 8:de dygnet inställde sig i omvänd dagordning, d. v. s. med diametralt motsatta temperaturmaxima och -minima, dufvorna först ef- ter 14 dygn. Ankan, som var den enda fågel, hos hvilken icke kunde under vanlig dagordning konstateras någon re- gelbunden periodicitet i temperaturen, reagerade icke heller på något sätt mot den artificiella dagordningen. -— Då lef- nadssättet åter omkastades till det normala, inställde sig de normala temperaturförhållandena inom ett par dagar. Undersökningen med tyåtföljande mätningsprotokoll, ta- bellariska sammanställningar, litteraturförteckning, kurvor m. m. torde i sin helhet komma att offentliggöras i Skan- dinavisches Archiv fär Physiologie. Rektor M. Brenner föredrog: En hvitblommig Taraxacum-art från Ryska Lappmarken. Under en geologisk forskningsfärd till Kola-halfön i Arkangelska guvernementet gjorde min son Thord förliden 6. II. 1915. M. Brenner, En Taraxacum-art från Ryska Lappmarken. 47 sommar ett anmärkningsvärdt växtfynd, hvilket jag tager mig friheten här förevisa. Som synes utgöres det af en hvitblommig Taraxacum, till utseendet närmast lik mande T. palustre (Ehrh.), men skild, utom genom sin rent hvita blomfärg, utan den ringaste skiftning af maskrosornas gula, genom sin dunkla bladfärg och afvikande holkfjäll. Bland de hittills kända hvitblommiga Taraxacum- formerna synes den enligt beskrifning stä närmast 7. leucanthum Led. i Flora Altaica och FI. Rossica (T. bicolor DC Prodr.) frän Si- biria Altaica och Baicalen- sis samt Dahuria, men skil- jer sig frän denna genom kortare, okantade, trubbiga ytterholkfjäll och genom att de inre fjällen sakna ut- vidgad spets. Dä den sälunda ej med nägon förut känd form kan identifieras, torde den böra uppställas som en skild art, för hvilken namnet T. leu- coglossum föresläs. Taraxacum — leucoglossum n. sp. Planta glaberrima, uniceps; folia 6—7.5 cm longa, 4—5 mm lata (exte- riora breviora latiorague), den hos oss pä Äland förekom- —-—-——Tmm111" rs" VN | | Fig. 1. Taraxacum leucoglossum Brenn. n. sp. Habitusbild, nägot för- minskad, och blomkorg i naturlig stor- lek. — Foto Harald Lindberg. lineari- vel lanceolato-lingulata, subacuta vel obtusa, integerrima, longe et anguste petiolata, 48 M. Brenner. — I. Forsius. 6. II. 1915. carnosula, sordide virescentia, sicca olivacea, subtus pallidi- ora nervo distincto, petiolis basi purpureis — atropurpureis, erecta; pedunculus 11 cm altus, erectus, tenuissimus, medio vix crassior, vinose coloratus, basi rufescens; in v o- lucrum angustum, 1 cm altum, pallide vire- scens, partim rufescens, sguamis exterioribus 7, adpressis, 3.84 mm longis, immarginatis, sub- \ cordatis — ovatis — ovato-lanceolatis, acumine angusto, obtuso, rufo-castaneo, interioribus 10, Fig. 2. Ytter- ecorniculatis, sat latis, lineari-subulatis, obtusis, holkfjäll af Ta- 5 ; ; BE: Be AbICIoN dilatatis; corollae albissimae, latae, glossumBrenn. tubo longo lutescente, exteriores 8, vitta lata n. sp. 4 gor. fusca notatae, involucro 4 mm longiores; styli förstorade. fusci; pappus albidus; pollen etachenia non visa. Ifrägavarande fynd gjordes den 16 juli 1914 pä en fuk- tig, starkt sluttande, med lägväxt starr tätt bevuxen ler- strand af floden Umbas östra mynningsarm, en knapp km nedanför byn Umba på fastlandssidan, 2 ä 3 m från flod- vattenståndet och ungefär 1 m ofvanom vattenytan. Tyvärr kunde ej flere än ett enda exemplar upptäckas, hvarför artens frukt tills vidare är okänd. Antagligt är, att dess hemort befinner sig nägonstädes vid floden högre inät landet, därifrän frukter med vindens, flodens och tidvattnets tillhjälp spridts nedät hafvet. StudentIrmerForsius lämnade följande meddelande: Om den lapska ekorren. Det torde vara föga känt inom vetenskapliga kretsar, att ekorren i våra lapska skogar förekommer i tvenne for- mer, vilka av befolkningen benämnas Kuusiorava och Mänty- orava (Korpiorava och Kangasorava). Formerna skiljas från varandra på följande sätt. Kuusiorava. Sommarskinnet: ryggen svartbrun, öron- tofsar och svans helsvarta, en smal strimma närmast den 6. II. 1915. I. Forsius, Den lapska ekorren. 49 vita buken roströd. Vinterskinnet: mörkgrätt och yvigt, örontofsar och svans helsvarta. Mäntyorava. Sommarskinnet: rygg, örontofsar och svans enfärgat roströda, buken vit. Vinterskinnet: betyd- ligt ljusare grått än hos den förra, örontofsar och svans enfärgat roströda. Sommaren 1913 vistades jag jämte forstmästare Sohl- man i nordostliga Sodankylä vid Nuorti älv och gjorde dä, pä doktor B. Poppius’ inrådan, observationer om ekorren. Denna sommar förekom ekorren icke allmänt inom omrä- det, men jag var dock i tillfälle att erhålla några skinn av de bäda slagen. Kuusiorava, den mörkare, synes vara mindre allmän, och jag lyckades erhälla endast tvenne typiska exemplar av densamma. Det ena skinnet fann jag i ett skogspörte hos en av Kemi stockbolags män. Han använde skinnet i fräga säsom fodral för sin rakkniv, men avstod det gärna ät mig. Enligt hans uppgifter var exemplaret skjutet i augusti 1912. Det andra exemplaret sköt jag den 18 augusti 1913 vid Nuorti. Det var en hona, som nyligen haft ungar. Vidare har till Universitetets zoologiska samlingar inköpts tvenne vinterskinn, som hänföra sig till denna form; det ena exem- plaret är skjutet i Enare den 29 september 1912, det andra i Kuolajärvi den 13 januari 1913. Därtill kommer ett af A. Blomgvist inlämnat exemplar frän Övertorneä, decem- ber 1874. | Mäntyorava synes förekomma allmännare. Jag sköt sommaren 1913 flere mer eller mindre typiska exemplar av densamma. Till Universitetets samlingar har inköpts ett exemplar, som är synnerligen typiskt, skjutet i Rovaniemi den 19 mars 1913. Ett lika typiskt vinterskinn har erhällits frän Korpilaks är 1878 av stud. K. Dahlström. Slutligen finnes ett exemplar från Overtorneä, skänkt av A. Blo m- gvist. Till storleken varierar den lapska ekorren mellan 41 och 47 cm, enligt vad man kan sluta av det knapphändiga material, som finnes att tillgä. 50 I. Forsius. — Linkola ja Pesola. 6.-11. 1915: Tidigare ha mig veterligen endast tvenne forskare ut- talat sig rörande de lapska ekorrformerna. Jacob Fell- man, som yttrar sig härom i sina , Bidrag till Lappmar- kens fauna", anser de båda formerna representera tvenne olika åldersklasser; de ljusare exemplaren vore äldre, de mörkare yngre. Denna åsikt synes dock icke hålla streck, att döma av de, visserligen tillfälliga, iakttagelser jag gjorde sommaren 1913. Det ljusaste skinnet jag erhöll tillhörde nämligen en ännu icke vuxen ekorre, då däremot ett av de mörka som nämnt tillhörde en hona som varit dräktig. Ett annat förmodande uttalar A. Blomgvist i sin upp- sats „Nägra iakttagelser rörande fröbildningens periodicitet hos tallen och granen samt rörande ekorrens förekomman- de i Finland", Meddel. af Soc. pro Fauna et Flora Fenn. 1876. Han framhåller, att de olika formerna av ekorren kunde bero av periodiskt växlande granfröår och tallfröår, i det ekorren skulle vistas företrädesvis i det slags skogar, som för tiden erbjöde riklig tillgång på näring, varigenom även färgen skulle påverkas. Även denna teori förefaller dock osannolik, ity att de båda formerna förekomma sam- tidigt. För närmare utredning av sakförhållandet ber jag att få uppmana naturvetenskapsmän, som äro i tillfälle att be- söka Lappmarken, att anskaffa rikligare material av ekorr- skinn för Universitetets samlingar. Ylioppilas Vilho Pesola näytti Alsine verna'n (L.) Bartl. sekä jätti painettavaksi maisteri K. Linkolan ja esittäjän kirjoittaman kirjoituksen: Alsine verna (L.) Bartl. Impilahdella. Arvoisan Seuramme pöytäkirjassa jouluk. 2. pv:ltä v. 1882 on prof. Th. Selamin tekemä ilmoitus ') siitä, että 1) Meddel. af Soc. pro Fauna et Flora Fennica förhandlingar, h. 9, p. 156—157; vrt. myös Meddel., h. 9, p. 172. 6. II. 1915. — Linkola ja Pesola, Alsine verna Impilahdella. 51 hän tarkastaessaan Seuran kokoelmien suomalaisia Sagina- lajeja oli siellä S. nodosa'in (L.) Fenzl. joukossa huomannut Alsine verna'n (L.) Bartl., jonka ottaja oli lyseolainen (sittem- min fil. toht. ja dosentti) Hj. Neiglick ja ottopaikka KI, Impilahti, ,pä ett kalt berg*, v. 1877. Lajista, joka oli uusi koko Fennoskandian alueelle, teki Selan samalla jättä- mässään pienessä kirjoituksessa!) lähemmin selkoa. Kun lajia, jonka lähimmät löytöpaikat olivat niin kaukana kuin Skotlannissa, Harzilla, Sudeteilla ja Altailla, sittemmin tur- haan etsittiin Impilahdelta, alkoi ilmoituksen tekijä epäillä, että laji erehdyksestä, nimilippujen vaihtumisen kautta, oli tullut ilmoitetuksi impilahtelaisena kasvina ?). Olettamusta tuki varsinkin se seikka, että sama keräilijä oli matkustanut myös Sveitsissä. Hjeltin Conspectus-teoksesta on laji näillä perusteilla jätetty pois kasvistostamme: ,Arten bör därföre tills vidare utgå ur vär flora" 9). Hjelt huomaut- taa kuitenkin, että toht. H. Lindberg on varsinkin Impi- lahtea lähellä olevalla paikalla tehdyn Potentilla sericea L.- löydön perusteella sitä mieltä, ettei Alsine verna'n kasvami- nen Impilahdella tarvitse olla epätodenmukaista ?). Viime kesänä retkeillessämme Sortavalan ja Impilahden pitäjissä pidimme, Alsine verna-löydön vaiheet tuntien, sil- mällä Sagina nodosa'a, joka on st fg — p Laatokan poh- joisessa saaristossa, varsinkin ulommilla saarilla ja kasvaa myös mannerrannikolla, vaikka jo harvinaisempana, ja jonka kasvupaikkoja ovat rantakallioiden raot ja kivikkorannat mutta myös hiekkarannat ja satunnaisesti savirannatkin (Tu- lolansaaressa). Yliopiston kokoelmiin äsken jättämistämme ) Th. Salan: Om en för vär flora ny fröväxt Alsine verna (L.) Bartl. Meddel., h. 11, p. 41—44. 2 Hj. Hjelt: Conspectus flora fennice. Vol. III. Acta Soc. pro Fauna et Flora Fennica 30, 1906, p. 62. 2/7 Hi. Bye Mile 2 Vrt. myös K. H. Hällström: Laatokan Karjalan „harvinai- sista" kasveista. Karjala, Karjalaisen Osakunnan julkaisu. Helsinki, 1910, s. 92. 52 Linkola ja Pesola, Alsine verna Impilahdella. 6. II. 1915. kasveista on nyt toht. H. Lindberg määrännyt Alsine verna'ksi (L.) Bartl. erään Impilahden Raukkiivuorten ranta- kalliolta %/, 1914 outona Sagina nodosa'na ottamamme ja sen nimisenä kokoelmiin jättämämme, unohduksesta vaille erikoisempaa huomiota jääneen kasvin. Löydön kautta on siis vanha Neiglick'in näytteeseen perustuva tieto mainitun Alsine-lajin kasvamisesta Impilah- della saanut vahvistuksen. Laatokan Karjalan harvinaisuuk- siin voi näin ollen varmana liittää yhden lisää. Kun lajin kasvaminen Fennoskandiassa epäilemättä an- saitsee melkoista mielenkiintoa, olisi tietysti tarkka selostus löytöpaikan laadusta ja kasvillisuudesta tärkeä ja toivottava. Ikävä kyllä on muistiinpanoissamme paikalta, josta kasvin otimme, sattumalta vain pikamuistiinpanona tehty kasviluet- telo paikan lyhyen kuvauksen ohella. Toivomme, että luet- telo sellaisenaan valaisee jossain määrin kasvin biologista luonnetta meillä. Muistiinpano on seuraava: „19 /, 14. Impilahti, Sumeriankylä, Sumerianjoen suu- lahden E-rannalla aivan S:joen suun lähellä korkeiden Rauk- kiivuorten W-rinteen juurella. Rantakallioita, jotka ovat n. 2!/,—6m vedenpinnasta, osaksi terassimaisia, paikotellen kuoppaisia, pääasiassa paljaita, pienirakoisia, muutamin pai- koin liuskekivikon tai ohuen multaisen liuskesoran peitossa. Kallio on puutonta ja aivan avointa, W-suuntaan loivanlaisesti, etupäässä terasseina tai luisuina alenevaa. Vuorilaji tum- maa, geologisen kartan!) mukaan kalsiuminpitoista sarviväl- keliusketta. Seuraava luettelo sisältää kasvit, joita kasvoi n. 15 x 30 m?:n suuruisella, ei aivan homogenisella alalla etupäässä kallionraoissa, vähemmässä määrin kivikolla tai soralla: Heiniä: Calamagr. arundinacea Festuca ovina Melica nutans Carex pallescens pc Poa nemoralis C. digitata pcc 1) Kopioitu keväällä 1914 Geologisen komissionin kartoista. 6. II. 1915. Linkola ja Pesola, Alsine verna Impilahdella. 53 Ruohoja: Polypodium vulgare Thymus serpyllum Woodsia ilvensis Calamintha acinos Asplenium septentrionale Dracocephalus Ruyschiana Alsine verna cp Euphrasia sp. Sedum telephium Linaria vulgaris cp S. acre Galium mollugo Saxifraga nivalis Campanula rotundifolia Fragaria vesca Solidago virgaurea Potentilla argentea Erigeron *Droebachiensis Hypericum perforatum Gnaphalium dioicum Viola rupestris pcc Achillea millefolium st cp Epilobium angustifolium Crepis tectorum E. collinum Hieracium umbellatum Pensaita: Rubus idaeus (pieniä) pc Sammalista ja jäkälistä ovat kallioilla cp—cpp: Hypnum rugosum Parmelia conspersa Gyrophora hirsuta Lecanora saxicola, useita muitakin lajeja, vaikka vähemmälti. Jonkun verran ylempänä kallionrinteillä kasvoi m. m. . . . Polygonatum officinale, Cerastium *alpestre, C. alpinum v. lanatum. . . . Sagina ei näytä nousevan kovin ylös vuo- ren rinteille, Saxifraga nivalis kyllä.“ Kasvoiko Sagina paikalla, emme nyt voi sanoa. — Epä- tietoiseksi jää luonnollisesti edelleen, miltä paikalta Neig- lick aikoinaan lajin Impilahdella löysi. Mahdollista on, että löytöpaikkamme ovat samat. Alsine verna (L.) Bartl. on epäilemättä niitä relikti- kasveja, joista Laatokan Karjala jo ennestään on tun- nettu. Kasvupaikan laatu on pääasiassa samanlaista kuin useimmilla niistä, joilla reliktikasvit viihtyvät. Erikoisesti huomattava näitten reliktikasvien kasvupaikkojen maa- ja vuoriperässä on kalkinpitoisuus. Esim. sarvivälkeliuske, jota vuoriperä Alsine verna'n (L.) Bartl. kasvupaikalla oli, sisäl- 54 Linkola ja Pesola. — Finnilä. 6. II. 1915. tää eri lähteiden mukaan kalkkia aina 13 %, asti. Tämä seikka kuten myös lukuisat pitkin kesää kalkinpitoisilta kas- vupaikoilta tekemämme floristiset havainnot tuntuvat viittaa- van siihen, että kalkki tavalla tai toisella olisi täällä tärkeä tekijä Alsine verna'n (L.) Bartl., kuten varmasti useimpien muidenkin tähän ryhmään kuuluvien kasvien esiintymisessä. Lähempää tutkimista kaipaisi m. m. se seikka, onko kasvi Impilahdella aina tuollainen rannalla tahi rantaa lä- hellä olevilla kallioilla kasvava, jollaisia monet Laatokan seudun reliktit pyrkivät olemaan, ja riippuuko tuo seikka muistakin kuin ravintosuhteista. Luultavaa on, että kasvia kasvaa muuallakin Laato- kan pohjoisosissa. Suljemme sen kasvintutkijain huomioon. Lajin eroina Sagina nodosa’an nähden mainittakoon: lehti- hangoissa ei ole silmuja, varsilehdet ovat tylpät, verholeh- det ovat suipot ja korkosuoniset, luotteja on kolme. Mätäs on pehmeämpi- ja tiheämpitekoinen. Student Carl Finnilä lämnade Några ornitologiska meddelanden från Vasa-trakten, Till de områden, från vilka endast några få ornitolo- giska uppgifter föreligga, hör bl. a. Vasa-trakten. Då under de senaste åren en hel del rätt anmärkningsvärda och säll- synta fågelarter blivit iakttagna därstädes, och icke mindre än 6 av dessa hittills varit okända inom den naturhistoriska provinsen Oa, torde nedanstående sammanställning äga sitt intresse. Turdus merula L. Under början av 1900-talet har ar- ten ett par tre gånger anträffats i Vasa stads omnejd, bl. a. på Brändö, enl. meddel. av dr K. Boucht. Fågeln är ny för provinsen Oa. Luscinia philomela (Bechst.). Tvenne somrar (omkr. 1910) har arten hörts uti Iso-Kyrö socken c. 40 km E om Vasa enl. meddel. av agronom A. Björkenheim. Iso- 6. II. 1915. Finnilä, Ornitologiska meddelanden från Vasa-trakten. 55 Kyrö är sålunda den nordligaste inom Fennoskandia och den västligaste inom Finland belägna ort, varest fågeln bli- vit anträffad . Ny för prov. Oa Se „Nordens Fåglar", uppl. II, sid. 9. | Phylloscopus sibilatrix (Bechst.). Uti Mustasaari socken nära Korsholm station har jag ett par gänger värarna 1909 och 1910 hört arten. Enl. meddel. av G. Hermansson har denne ävenledes iakttagit fägeln därstädes. Förmodli- gen häckar arten sällsynt i trakten. Acrocephalus schoenobaenus (L.). Denna nätta sångare förekom ännu i början av 1900-talet jämförelsevis allmänt vid de vassbevuxna, långgrunda vikarna norr och nordost om Vasa stad, t. ex. vid den s. k. Roparnäs-vassen. Nu- mera synes fågeln icke förefinnas därstädes. Orsaken här- till står att söka däri, att den nyssnämnda sumpmarken del- vis blivit utdikad och torrlagd. Parus coeruleus L. Ett ex. av denna art sågs 15. XII. 1913 på ett fågelbräde i Vasa stad. Enl. prof. J. A. Pal- m&@n (Nordens Fåglar, andra uppl., sid. 39) har arten möj- ligen en gång anträffats häckande i Vasa-trakten. Loxia bifasciata (Brehm). Under det stora korsnäbbs- året 1913—1914 anträffades arten jultiden 1913 rätt talrikt i Vasa stads omnejd (t. ex. Vasklot och Gerby). — Jämf. Luonnon Ystävä 1914, sid. 32. Oriolus oriolus (L.). Enl. meddel. av dr K. Boucht har arten av honom iakttagits pä Strömsö villa nära Vasa stad somrarna 1911 (?) och 1913. Vasa är säledes den väst- ligaste ort, varest arten blivit funnen i vårt land. Uti Oa har sommargyllingen enl. Tegengren (Meddel. Soc. F. et FI. fenn. 32, sid. 71) anträffats mellan Seinäjoki och Sy- dänmaa stationer c. 80 km E om Vasa. 1) Pä Sällskapets möte 7. XI. 1914 anmälde med. kand. A. Hil- den ett bofynd av näktergalen i Karkku (prov. St), vilken ort dä var den västligaste, varest arten iakttagits i landet (se Meddel. 41, sid. 11). Genom fyndet frän Iso-Kyrö, om vilket jag först senare fätt kän- nedom, kommer västgränsen att i nägon män förskjutas. 56 Finnilä, Ornitologiska meddelanden från Vasa-trakten. 6. II. 1915. Sturnus vulgaris L. Som känt hör staren till de fåglar, vilka under det sista århundradet i större antal invandrat till mellersta och norra Finland. Först uppträdde fågeln i kusttrakterna och spred sig sedan inåt landet. Uti tidnin- gen ,Ilmarinen" för den 20 maj 1848 ingår om denna fågelart en notis, vilken har sitt intresse. Den lyder: , All- männa staren har för något mera än två decennier tillbaka icke funnits i Österbotten. År 1825 upptäcktes tvenne par, vilka hade sina nästen uti ihåliga trän i närheten av etti Närpes sockens skärgård beläget hemman, som är omgivet av sumpiga tillandningar, varifrån staren förnämligast häm- tar sin föda. Dessa flyttfåglar återkommo därefter varje vår, och hava de sedermera fortplantat och spritt sig så, att de numera finnas nästan på alla bebodda ställen långs kustlandet norrut intill Gamla Karleby." — Uti A. Mobergs Naturhistoriska daganteckningar gjorda i Finland åren 1750 —1845" (Notis. Sällsk. pro F. et Fl. fenn., 3, 1857) uppta- ges starens ankomstdatum till Vasa-trakten för första gän- gen är 1843. Coloeus monedula (L.). Om denna arts uppträdande i Vasa-trakten har jag tidigare (Meddel. Soc. F. et Fl. fenn., 40, sid. 243—245) lämnat mera ingäende uppgifter. Vare här blott sagt, att de första kajorna visade sig i Vasa vä- ren 1907. Nucifraga caryocatactes (L.). Under artens stora mass- invasion till Finland är 1913 anträffades nötkräkan i synner- het om hösten, men även pä sensommaren, flerstädes i Vasa stads omnejd. — I sammanhang härmed vill jag omnämna, att jag redan 19. III. 1913 i Gamla Vasa (Mustasaari soc- ken) säg tvenne exx. av arten; den iakttogs sälunda i des- sa nejder flere mänader tidigare än invasionen hade börjat. Ampelis garrulus L. Torde någon gång häcka i Vasa- trakten. Sä t. ex. iakttog jag 30. V. 1910 2 exx. av arten i en tät granskog vid Gerby i Mustasaari socken. Fäglarna voro mycket oroliga, varför jag antager, att de hade bo i närheten. Jag lyckades dock icke finna detsamma. Jämf. 6. II. 1915. Finnilä, Ornitologiska meddelanden från Vasa-trakten. 57 Finsk Jakttidning 1913, sid. 278. I medlet av maj är 1905 elier 1906 säg jag en flock sidensvansar (7—8 individer) uti ett granskogsbeständ helt nära Vasa stads östra tullport. Platsen erbjöd dock icke nägon lämplig häckningslokal; möj- ligt är, att arten dock detta är häckade nägonstädes i sta- dens närhet. — Uti sin uppsats „lakttagelser angående si- densvansen" (Finsk Jakttidning 1913, sid. 201—203) omnäm- ner E. G. R. Wasastjerna (sid. 201), att han 30. IX. 1880 iakttagit en flock sidensvansar i Vasa stad, och han framkastar den förmodan, att dessa fäglar voro hemfödda pä orten. Otocorys alpestris (Gmel.). Under värflyttningen har jag ett par gänger iakttagit berglärkan (t. ex. i medlet av maj 1908 pä Vasklot holme utanför Vasa). Dendrocopus leuconotus (L.). Av den vitryggiga hack- spetten sköt jag 23. V. 1911 tvenne exx. (3 och 292). Honan hade ett fullgänget ägg i ovidukten, varav man kan sluta, att fågeln häckat i trakten. Enl. ,, Suomen Luurankoiset* (uppl. 1909) har arten icke tidigare anträffats i prov. Oa. Asio accipitrinus (Pall.). Anträffas rätt sällsynt häckan- de pä videbevuxna kärrmarker, t. ex. i Gamla Vasa. Sedd bl. a. 20. V.-1908; 16. V. 1909 och 29. V. 1911. Circus cyaneus (L.). Av denna uti värt land rätt säll- synta art anträffade järnvägsbokhällare O. Hellström i slutet av maj 1912 ett bo med 3 st. friska ägg pä en mosse i Gamla Vasa (Mustasaari socken) — Uti framlidne medi- cinalrädet Florins äggsamling finnas ett par kullar, tagna uti Närpes och Ylistaro socknar (Oa). Falco peregrinus Tunst. Uti Florins äggsamling fin- nas ägg av arten, tagna uti Iso-Kyrö, Pörtom, Ylistaro och Härmä socknar (Oa). Själv har jag icke funnit fägeln i Vasa- trakten, men hört omtalas, att den nägon gäng iakttagits i Gamla Vasa. Haliaötus albicilla (L.). På Längskär holme i skärgär- den utanför Vasa finnas tvenne havsörnsnästen, vilka enl. allmogens uppgift turvis användas. Ur dessa bon hava un- gar flere gänger blivit tagna. Nästena, vilka jag varit i 58 Finnilä, Ornitologiska meddelanden från Vasa-trakten. 6. II. 1915. tillfälle att undersöka, äro belägna i toppen av grova tallar, vilka äro c. 15 m höga. — Enl. uppgift skall fågeln häcka flerstädes i skärgården, t. ex. på Bergö och Vallgrund. Vanellus vanellus (L.). Av mig observerades tvenne tofsvipor vid den s. k. kanalen i Gamla Vasa 19. V. 1910, och den 5 maj 1915 sköt jag ett ex. i Gamla Vasa (Musta- saari socken). Arten har icke tidigare anträffats uti prov. Oa. Enl. Krank (Acta Soc. F. et Fl. fenn., XV, N:o 4, sid. 46) är fägeln ett flertal gänger iakttagen i Gamla Karleby- trakten. Fuligula marila (L.). Under värflyttningarna anträffas berganden rätt talrikt i skärgärden utanför Vasa. Upptages icke uti , Suomen Luurankoiset* (uppl. 1909, tab. X) i kolumnen för Oa. Podiceps cristatus (L.). Häckar rätt allmänt vid den s. k. kanalmynningen i Gamla Vasa, varest jag funnit flere bon av arten. Podiceps auritus (L.). Förekommer rätt talrikt uti det s. k. Molnträsket i Gamla Vasa, varest man i slutet av maj eller början av juni finner fulltaliga äggkullar. Enl. Tegen- gren (Meddel. Soc. F. et FI. fenn., 32, sid. 73) har ett ex. pä 1890-talet skjutits i skärgärden utanför Vasa. Som ett tillägg till dessa meddelanden vill jag näm- na, att under blida vintrar stundom en del flyttfägelar- ter ännu i december eller januari anträffats i Vasa-trak- ten. Sä t. ex. har Motacilla alba L. iakttagits 2. XII. 1895 och 7. XII. 1913. Dessa fynd äro rätt märkliga. Nägon enda gång övervintrar nämligen sädesärlan i södra Sverige och Norge (jämf. Nordens fåglar, andra uppl., sid. 55), men i värt land torde arten icke nägonsin förut hava blivit an- träffad sä sent som i december. Man kan dock med säker- het pästä, att en fägel, som uteslutande lever av insekter, vilka vistas pä marken eller alldeles invid vattenytan, under snörika vintrar icke kan existera, och svärt torde arten hava att i sin tunna fjäderdräkt motstä en strängare köld. Där- för är det även mycket sannolikt, att de ifrägavarande exem- Mötet den 6 mars 1915. 59 plaren dukat under. — Tvenne andra fåglar, som stundom anträffas i Vasa ännu i december och januari samt möjligen även längre fram på vintern, äro Turdus pilaris L. och Frin- gilla coelebs L. Den förstnämnda har av mig bl. a. iaktta- gits i slutet av januari 1915, den senare jultiden 1913. Mötet den 6 mars 1915. Till inhemska medlemmar af Sällskapet invaldes student E. A. Kärki (föreslagen af professor K. M. Levander) och mag. V. A. Seppälä (föreslagen af doktor J. I. Liro). Utgifvaren af The Journal of Parasitology, professor H. B. Ward vid universitetet i Urbana, Illinois, hade till Säll- skapet sändt nämnda publikation och anhållit att få träda i skriftutbyte, och beslöt Sällskapet bifalla denna anhållan samt i utbyte gifva sina Acta och Meddelanden. Enligt af skattmästaren afgifven kassarapport ut- visade Sällskapets rörliga kapital en behållning af Fmk 2.017462, Seuran edustajaksiyleiseen kotiseutututkimus- kokoukseen, joka pidettiin Helsingissä maaliskuun 6—7 p:nä 1915, valittiin professori K. M. Levander. Amanuens R. Frey anmälde, att Helsingfors en- tomologiska bytesförening utgifvit sin katalog för år 1915, af hvilken jämväl ett exemplar förärades till Sällskapet. Maisteri U. Saalas jätti Seuralle kertomuksen retkei- lyistä eri osissa maatamme havupuissa, etenkin kuusissa elävien kovakuoriaisten ja niiden biologian tutki- mista varten sekä esitti kokoelman spriissä säilytettyjä touk- kia, koteloita ja imagoja ynnä lisäksi puun- ja kaarnankappa- 60 Kivirikko. — Wuorentaus. — Järvi. — Rancken. 6. III. 1915. leita, joissa oli näitten hyönteisten syömäkuvioita. Kokoel- mat oli esittäjä lahjoittanut Yliopiston eläintieteelliselle mu- seolle. Tohtori K. E. Kivirikko näytti kaksi yksilöä Suomen luonnonhistorialliselle alueelle uutta lintulajia, Picus minor pipra Pallas eli P. minor kamtschatkensis. Tämä laji oli vii- me syksynä esiintynyt verrattain yleisesti Helsingin ympä- ristössä, jossa se etupäässä oli hakenut Scolytes Ratzeburgi'n hävittämiä koivuja. Tämä kovakuoriainen on viime aikoina ollut Helsingin seuduilla aika tavallinen ja tehnyt paljon va- hinkoa. Ylioppilas Yrjö Wuorentaus teki selkoa Pohjan- maan kovakuoriaiseläimistöä koskevista tutkimuksistaan va- laisten esitystään kartoilla. Esittäjä oli erikoisesti tutkinut hiekkarannikkojen kovakuoriaiselämää ja huomannut, että hyönteiseläimistö Pohjois-Pohjanmaan rannikkoseuduilla on jokseenkin yhtäläinen kuin Etelä-Lapissa, luultavasti riippuen siitä, että ilmastolliset olosuhteetkin ovat jotenkin saman- laisia Pohjois-Pohjanmaan rannikolla ja sisämaassa Lapissa. Tohtori T. H. Järvi teki selkoa muikkukannan kokou- musta koskevista tutkimuksistaan eräissä järvissämme, etu- päässä Keiteleessä, joista tutkimuksista kävi ilmi, että kan- nan uusiutumisessa tapahtuu silloin tällöin, kuten vuosien 1910 ja 1912 kudusta polveutuviin ikäluokkiin nähden, täy- dellisiä katoja (vrt. „Suomen Kalatalous“, nide 3, s. 33; „Fin- lands Fiskerier“, band 3, sid. 33). Magister H. Rancken förevisade exemplar af en för landet ny lefvermossa, Odontoschisma Macounii (Aust.) Un- derw., funnen af honom är 1906 pä fjället Kistuskaidde vid Tana älf i Utsjoki, Lapponia inarensis, samt redogjorde i korthet för artens kännetecken och utbredning. Vid revi- sion af Botaniska museets Odontoschisma-material hade före- dragaren äfven anträffat nägra exemplar af ifrägavarande arktiskt-alpina art, tagna i Regio kuusamoö&nsis, Lapponia 6. III. 1915. Rancken. — Lindberg. — Pesola. — Linkola. 61 imandrensis och Lapponia ponojensis och tidigare hänförda till Od. denudatum (N. v. Es.) Dum. Doktor Harald Lindberg anmälde, att professor J. J. Sederholm till samlingarna inlämnat ett exemplar i blom af Hedysarum Sibiricum Poir., af gifvaren funnet ä Turja- halfön vid Kantalaks-viken i Lapponia Imandrae den 20 juli 1914. Tidigare är denna art i Botaniska museets samlingar representerad frän värt floraomräde af blott ett fruktbä- rande exemplar, insamladt i Tshapoma i Lapponia Varsugae (jämför Meddelanden 35, sid. 216). Ylioppilas Vilho Pesola näytti seuraavat harvinaiset ruostesienet: 1. Puccinia thulensis Lagerheim I, Kol, Salmi, Leppälä, Trollius europaeus L.-lajin lehdillä lehdossa Kalaojan N-puo- lella. — Lajia ei ole ennen Suomessa tavattu. Lähin löytö- paikka on Onega-joen länsipuolella Kenoseron luona (J. I. Liro, Uredineae Fennicae, p. 140). 2. Puccinia minussensis Thiimen I, KI, Impilahti, Viipula, Mulgedium sibiricum (L.) Less.-lajilla ojanvarsilepikössä. — Aecidio-asteisena ei sientä ole ennen Euroopassa tavattu. Siperiasta sen on löytänyt A. K. Cajander (J. I. Liro, Ur. F., p. 344). 3. Puccinia Actaeae-Agropyri E. Fischer I, Kol, Salmi, Leppälä, Actaea spicata L.-lajin lehdillä lehdossa. — Tavattu ennen maakunnissa KI, Kol, Ob (J. I. Liro, Ur. F., p. 138). Lajit on toht. J. I. Liro hyväntahtoisesti määrännyt. Maisteri K. Linkola esitti Kaksi maassamme harvinaista Alectoria-lajia. Alectoria Fremontii Tuckerm. Laji on meillä ennen tun- nettu seuraavista paikoista: Kb, Lieksa, ad ramulos pini in pineto, 1900, G. Lång (H. M. F.; Meddel. af Soc. F. et Fl. 62 Linkola, Kaksi maassamme harvinaista Alectoria-lajia. 6. III. 1915. F. 33, p. 52); Lkem, Kittilä, supra truncos pini, 1877, F. Si- lön (Norrlin-Nylander, Herb. Lich. Fenniae n:o 251 a); Li, supra truncos pini ad flumen Kaamasjoki, 1877, F. Si- len (ibid. n:o 251b). Esittäjä oli tavannut lajin viime ke- sänä Salmin pitäjän (Kol) pohjoisosassa Leppälän metsän- vartijatorpan luona Pallivaaralla suurehkon männyn kyljessä melko aukeassa metsässä pcc u. c. Parmelia furfuracea, Alectoria prolixa etc. — Laji muistuttaa erehdyttävästi A. prolixa'a (Ach.), mutta erotetaan siitä helposti keltaisista soredioistaan. A. bicolor (Ehrh.) Nyl. Varemmin on laji luonnontie- teellisellä alueellaamme tavattu seuraavilla löytöpaikoilla: Ab, Turku, Hirvensalo, kallioseinällä, 1909, K. L. (Meddel. 37, p. 112) ja Parainen, Bodnäs, jyrkällä kallioseinällä, 1910, K. L. (ibid.); Kon, in insula guadam prope Suunu ad latus praeruptum rupis inter muscos, 1870, J. P.-Norrlin (H.M.F.; Flora Karel. Oneg. II, p. 15); Ks, Kuusamo, in saxis liche- nosis et muscosis montis Mäntytunturi (reg. subalp.), 1877, E. Wainio (H. M. F.; Adjum. Lich. Lapp. I, p. 116). Lisäksi näihin tulevat esittäjän löydöt kesällä v. 1911 Tvärminnessä (N), jossa lajia kasvoi Storängsberget-vuorella, Gloet'iin päin olevalla jyrkällä jäkäläisellä kallioseinällä lähellä rantaa st pc ja Elgö-saaren SW-osassa hyvin suuren, kalliosta lohen- neen kivipaaden kyljessä pcc. Molemmissa paikoissa herätti jäkälän seuralaisista huomiota varsinkin Peltigera scabrosa Th. Fr. — A. bicolor muistuttaa melkoisesti A. nidulifera'a Norrl. Se eroaa siitä kuitenkin selvästi m. m. soredioiden puutteen kautta ja värinsä puolesta, joka sekovarren paksum- missa osissa on aivan musta ja ohuemmissa latvahaaroissa harmahtavan ruskea. A. nidulifera kasvaa sitäpaitsi melkein aina puulla, A. bicolor'ia ei meillä ole tavattu muulta kuin kivialustalta. Kumpaakin lajia kehoittaisin arv. kasvitieteilijöitä pitä- mään silmällä. Päättäen näiden jäkälien esiintymisestä muis- sakin maissa on edellinen tavattavissa etupäässä Lapissa ja Pohjois-Suomessa ja etelämpänä suurissa metsäseuduissa, jälkimäistä voinee kenties löytää kautta alueemme. 6. III. 1915. M. Brenner, Chenopodium album-former. 63 Föredrogs följande af rektor M. Brenner insända uppsats: Två för Finland nya Chenopodium album-former. Vår vanliga svinmålla, hos oss oftast kallad Lergräs (Chenopodium album L.), uppträder som kändt i en stor mängd former, ännu föga kända och genom sin stora föränderlighet svåra att skilja från hvarandra. Inom de redan af Linné som arter uppställda formgrupperna Ch. album L. (a spicatum Koch) och Ch. viride L. (8 cymigerum Koch) hafva seder- mera mindre grupper särskilts, men dels öfvergä dessa i flere hänseenden i hvarandra, dels förekomma former, som i ett hänseende öfverensstämma med den ena, i ett annat hänseende äter med den andra af dessa Linnös arter, t. ex. den mycket allmänna Ch. paganum Rchnb., sä att nä- gon bestämd gräns emellan dessa i sina ytterligheter nog sä olika former ej synes kunna uppdragas. För att likväl vinna nägon klarhet i saken har man ur- skilt särskilda specialformer och med dem anställt odlings- försök, med det resultat att en utredning och öfversikt af en del former kunnat ästadkommas. En härpä grundad, om ock tills vidare endast schematisk uppställning af de skilda formerna finna vi i de är 1913 utkomna 79 och 80 häftena af Ascherson & Graebners Synopsis der Mitteleuro- päischen Flora, hvarigenom det äfven blifvit mig möjligt att bland i värt land, huvudsakligast Nyland, insamlade exem- plar igenkänna ett par för Finland nya former, hvilka jag tager mig friheten här anmäla. Chenopodium album var. praeacutum (Murr.) f. oblongum (Neilr.), skild från var. paganum (Rchnb.), till hvilken den pä grund af sina pä bäda sidor gröna blad och mindre täta blomsamlingar tidigare af mig hänförts, hufvudsakligast ge- nom öfver hufvud taget smalare, fätandade blad, de öfre lancettlika, spetsiga och helbräddade. Redan Reichen- bach torde, enligt E.Issler ochP. GraebneriAscher- son und Graebners Synopsis, Lief. 79 und 80, pag. 53, 64 M. Brenner. — Kujala. 6. III. 1915 hafva fört denna form ätminstone delvis till sin Ch. paganum. Känd från mellersta Europa, uppgifves den mot Norden vara sällsyntare. Af mig har den anträffats i Ulrikasborgs brunns- park och pä Skatudden härstädes, pä Strömsby i Kyrkslätt, Svartbäck i Ingä och redan 1862 i Pargas. En annan, hos oss sällsynt Chenopodium-form är den i Tyskland upprepade gånger och äfven hos oss med Atriplex littoralis förväxlade Ch. album var. lanceolatum (Miihlenb.), utmärkt genom sina likformigt smä, smala och helbräddade blad, är 1904 af mig tagen pä afstjälpningsplats pä Skat- udden härstädes. Äfven i Central-Europa har denna form som ruderat- eller adventiv-växt anträffats. Bäda dessa former föras i ofvannämnda Synopsis till formgruppen spicatum. I sammanhang härmed tilläter jag mig päpeka ett icke pä mig beroende tryckfel i det tyska referatet i Botanisches Centralblatt, Bd 61, pag. 25, af ett af mig vid Societas' pro Fauna et Flora Fennica sammanträde den 12 april 1890 an- gäende i Finland förekommande Chenopodium album-former gjordt meddelande. Det heter nämligen pä anfördt ställe, rad 8 och 9, angående var. glomerulosum Rchnb.: „Blätter graugrünlich-gesägt, buchtig-gezähnt* i stället för „Blätter graugrünlich, gesägt — buchtig-gezähnt*. I Sällskapets Medd. häft 18, sid. 211, är anförandet, om ock ej fullkomligt rik- tigt, dock bättre ätergifvet. Ylioppilas V. V. Kujala jätti Kaksi tiedonantoa siasta. 1. Eräs hermafroditismitapaus sialla (Sus domestica). — Toukokuussa v. 1913 satuin Sippolan pitäjässä Ruotilan ky- lässä Eerik Kujalan talossa näkemään pari päivää van- han porsaan, joka ulkopuolisesti nähden oli hermafrodiitti. Normaalisten naaraspuolisten sukuelinten ohessa esiintyi sillä kaksi selvää scrotumia. Ikävä kyllä tuo sika kuiten- 6. III. 1915. Kujala, Kaksi tiedonantoa siasta. 65 kin myytiin jonnekin, joten en saanut tilaisuutta sitä lähem- min tutkia. Kesäkuussa porsi kuitenkin toinen sika, jonka kahdesta- toista porsaasta taasen yksi oli ulkopuolisesti hermafro- diitti — tosin vain toinen scrotum esiintyi. Kummankin emäsian siitokseen oli käytetty samaa karjua, sitävastoin eivät ne itse olleet tiettävästi sukulaisia. Pidin varani ja sain seu- rata = hermafrodiitin kehi- tystä. Se tapahtui normaali- sesti. Fysiologisina havain- toina ansainnee mainita, että sian sukuaukosta virtasi san- gen usein ja runsaasti lima- "maista valkeata nestettä, ja että eläin osoitti selviä kii- man oireita joutuessaan yh- teen toisten sikain kanssa. Joulukuussa 1913 teuras- tettiin sika, jolloin otin sen sukuelimet talteen, ja tutkit- tuani niitä sain selville seu- raavaa (kuva 1). Testikset, kuten histolo- ginen tutkimus osoitti, oli- vat normaalisesti kehittyneet kaikkine tiehyeineen. Siemen- tiehyet (vas deferens) olivat alussa sangen paksuseinäiset, eivätkä muodostaneet mitään ampulleja. Loppuosassaan ne muuttuivat kuitenkin ohutsei- näisiksi, ja muodostivat sar- jan osaksi erillisiä, osaksi yh- Kuva 1. Eräs hermafroditismita- paus sialla. A ventraalipuolelta kat- sottu; B vasemmalta sivulta, jon- kunverran suuremmassa mittakaa- vassa. — ut. uterus, vg. vagina, v. d. vas deferens, t. testis, v. sem. vesicula seminalis, ep. epididymis, v. ur. vesica urinaria, vst. vg. vesti- bulum vaginae, vg. p. vestibulaari- poimu, cl. clitoris, f. pr. fossa prae- putialis, ur. cl. urethran clitoris-osa. tenäiseksi joukkioksi yhtyneitä rauhasmaisia rakkuloita, jotka vastannevat normaalisella uroksella erinomaisen voimakkaasti kehittyneitä siemenrakkuloita (vesicula seminalis). Prostata- 5 66 Kujala, Kaksi tiedonantoa siasta. 6. III. 1915. rauhasista en sitävastoin tavannut jälkiäkään. Siementie- hyet aukenivat erillisinä hieman oraalisesti urethran aukosta vaginan suuhun. Ovarioista en monen epäonnistuneen yrityksen perästä ole lopultakaan tavannut jälkiäkään. Uterus oli muodoltaan tyypillinen, ehkä koolleen hieman surkastunut — sa- moin vagina. Vaginan kes- kikohdalla esiintyi kurou- ma, joka aiheutui siitä, että paitsi vasemmanpuoleista testistä, myös vasemman- puoleinen uteruksen sarvi ja osa vaginaa oli vetäy- tynyt scrotumiin (kuvassa ovat mainitut osat piste- viivalla ympäröidyt). Sitä- vastoin oli oikeanpuoleinen testis ja oikeanpuoleinen uteruksen sarvi primääri- sellä paikallaan ruumiin ontelossa, eikä siksi ulko- puoleisestikaan oik. puol. scrotum ollut näkyvissä. Vestibulum vaginae oli sangen pitkä, paljoa pitempi kuin normaalisialla; sen sisäseinä muodosti vahvoja poimuja, ja itse seinämät olivat hyvin paksut, rauhasmaiset. Ulkopuoliset sukuelimet olivat samanlaiset kuin tavalli- silla naarailla, clitoris ehkä jonkunverran voimakkaammin kehittynyt. Sekundäärisistä sukupuolituntemerkeistä — omituista kyllä — eivät koiraspuoliset olleet kehittyneet lainkaan. Kulmaham- paat olivat hyvin heikosti kehittyneet, nahka ohutta ja liha täysin käyttökelpoista. 2. Eräs polydactyliatapaus sialla (kuva 2). — Kesällä 1914 tapasin Sippolan pitäjässä Ruotilan kylässä Antton Punt- tilan talossa sian, jolla molempien eturaajojen sisäsyrjässä Kuva 2. Eräs polydactyliatapaus sialla. 6. III. 1915. Kujala. — Hellen. 67 esiintyi voimakkaasti kehittynyt lisävarvas. Oikeanpuolei- sessa oleva kynsi oli lisäksi kaksoismuodostuma kahdesta kynnestä. Ranko-osissa esiintyi vasemmanpuolinen lisävar- vas yhtenäisenä, sitävastoin oikeanpuoleisessa oli havaitta- vissa rinnan kahden varpaan luut, joista ulompi varvas ni- veltyi tyvessään kokonaan, sisempi osaksi pyöreään lisäluu- hun (x), jollaista ei vasemmanpuoleisessa raajassa esiintynyt ollenkaan. Student Wolter Hellen anmälde till publikation: Zur Kenntnis der Evaniiden Finlands. Wie alle Schlupfwespen sind auch die Evaniiden in Fin- land sehr wenig studiert worden, und meines Wissens hat nur Semenov!) über unsere Arten geschrieben. Wir ha- ben jedoch in der Kollektion der hiesigen Universität eine nicht unbedeutende Sammlung, und ich habe darum eine Bearbeitung dieses Materials vorgenommen. Auch habe ich die Lokalangaben einiger Privatkollektionen nebst den von Herrn Semenov zitierten in dieser Übersicht berücksichtigt. Die Artenzahl der Evaniiden reduziert sich stark nach dem Norden zu. Bis jetzt sind von Finland 9 Arten be- kannt, von denen eine etwas fraglich ist. Evania Fabr. E. (Brachygaster) minuta Oliv. 39. Semenov 1 c. — Ab: Uskela (Mäklin); Eriksberg (Palmen); Pargas (Reuter); Karislojo (Hellen). N: (Palmen, Hellen). /k: Terijoki (Mo- ravitz). St: Birkkala (Frey); Karkku (Hellön). Ta: Hattula (L. v. Essen). Kon: Jalguba (Günther). — Sammeldaten: les. 1) Semenov: Revisio Hymenopterorum Mus. Zool. Acad. Scient. Petropol. Fam. III. Evaniidae. Bull. de l’Acad. Imp. des Sciences de S:t Petersbourg. 1893. Serie III. 68 Hellén, Zur Kenntnis der Evaniiden Finlands. 6. III. 1915. Gasteruption Latr. 1. G. affectator L. 39. Semenov 1. c. — Ab: Uskela (E. J. Bonsdorff); Pargas (Reuter); Nagu (Frey); Bjärnä (Hel- len); Karislojo (Forsius, Frey, Hellen); Sammatti (Forsius). N: Tvärminne (L. v. Essen); Ekenäs (Moravitz); Esbo (Wes- terlund, Hellen); Hogland (Sievers). Ka: Jääski (Walle). Ik: Terijoki (Moravitz); Isthm. kar. (Appelberg). Sf: Birkkala (Woldstedt, Grönblom); Karkku (Hellen). Ta: Tavastia (Ke- koni); Hattula (L. v. Essen); Kangasala (Frey); Kuhmalahti (Kari). 7b: Laukkas (Woldstedt); Jyväskylä (Kari). Sa: Ranta- salmi (Westerlund); Taipalsaari (Mäklin). Sb: Kuopio (Wes- terlund). KI: Ilomants (Woldstedt, Grönvik); Kexholm (J. Sahlberg, Tengström); Impilaks (L. v. Essen); Salmis (Wes- terlund). Om: Haapavesi (Helenius). Ob: Oulu (Wuorentaus). Ks: Kuusamo (Aro). — Sammeldaten: !/,—”®/.. 2. G. tibiale Schlett. 9. — In einem Exemplare von J. Sahlberg in Rautus (Ik) '5/g gefunden. 3. G. erythrostomum Dahlb. 39. — Ab: Uskela (E. J. Bonsdorff). Ta: Tammerfors (Lundahl); Kangasala (Frey). Sa: Nyslott (Carlenius). 7b: Keuru (Elmgren). KI: Salmis (Wes- - terlund); Walamo (Woldstedt). Kol: Petrosawodsk (Günther). Om: Haapavesi (Helenius). — Sammeldaten: /,—8/g. 4. G. pedemontanum Tourn. Semenov 1. c. — Ist nach Semenov von Moravitz 19. VII. 1859 in Ekenäs (N) ge- funden worden. In der Sammlung der Universität ist die Art nicht vertreten. 5. G. terrestre Tourn. 9. — Ein Exemplar, bezeichnet Bothn. or. (coll. Wasastjerna), war in der Sammlung vorhan- den. Die Art muss als finländische als etwas fraglich be- trachtet werden. 6. G. Thomsoni Schlett (? jaculator L.). 39. Semenov 1. c. — Ab: Uskela (E. J. Bonsdorff); Pargas (Reuter). N: Degerö (Reuter). Ik: Rautus (J. Sahlberg). Ta: Kangasala, Lempäälä (Frey). Sa: Taipalsaari (Mäklin). Kol: Petrosa- wodsk (Günther). Oa: Bothn. or. (coll. Wasastj.). — Sam- meldaten: 7/,—1Jg. 6. III. 1915. Hellen, Zur Kenntnis der Evaniiden Finlands. 69 7. G. subtile Thoms. 39. — Da das Männchen friiher nicht bekannt war, gebe ich hier eine Beschreibung. 3. Kopf hinten kaum verschmälert, sehr fein runzlig. Zweites Geisselglied der Fühler etwas länger als das erste, drittes etwas länger als die beiden vorhergehenden zusam- men. Clypeus durch eine deutliche Bogenlinie von der Stirn getrennt. Die Entfernung der äusseren Ocellen von den Augen ist so lang wie das zweite Geisselglied; ihr Abstand von einander ist etwa so gross wie das dritte Geisselglied. Der Rand des Hinterkopfes schwach, nicht kragenartig auf- gestülpt. — Thoraxrücken matt, etwas stärker als beim 9 gerunzelt, mit zerstreuten, grossen, rundlichen, eingedrückten Punkten. Schildchen schwach runzlig, mit vertieften Sei- tenlinien, an der Spitze wie beim 9 schwach gerandet. Me- diansegment sehr stark, beinahe netzförmig gerunzelt. — Hinterleib glatt und ziemlich glänzend. Genitalvalveln länger als bei den verwandten Arten. — Hinterschienen nicht be- sonders stark keulenförmig verdickt. Hüften stark runzlig. Metatarsus etwas kürzer als die folgenden Glieder zusam- men. — Radialader der Vorderflügel wie beim @ schwach, kaum winkelig gebogen. Schwarz. Die vorderen Beine mit Ausnahme der Hüf- ten braunrot. Hinterschienen mit weissem Basalring. Hinter- leibsegmente 1—3 rot. Das erste bis zu ?/, geschwärzt, zweites und drittes mit schwarzem Mittelband. — Körper- länge 12 mm. Ik: Isthm. kar. (Appelberg). Ka: Pyhäjärvi (J. Sahlberg). Kb: Ilomants (Grönvik). Sb: Tuovilanlaks (Lundström). Oa: Lappo (Woldstedt). — Sammeldaten: 17/,—°!/.. Aulacus Jur. A. striatus Jur. 39. — Ab: Karislojo (Hellen). /k: Rau- tus (Ehnberg). Ta: Messuby (Frey); Kuhmalahti (Kari). Tb: Laukkas (Woldstedt). Sb: Kuopio (Mäklin). Kon: Car. ross. (Günther). Oa: Lappo (Woldstedt). Kk: Saarijärvi (Wold- stedt). — Sammeldaten: P9/—3/g. 70 Lindberg, Myosotis laxa Lehm. 6. TII. 1915. Doktor Harald Lindberg lämnade följande medde- lande: Myosotis laxa Lehm. En misskändartaf Myosoftispalustris-gruppen. Vid genomgäendet af det material af Myosotides, som inkommit i och för utdelning i Plante Finlandia exsiccat®, fäste jag mig vid de stora olikheter tvenne Myosotis caes- pitosa-former uppvisade. Den ena formen var tagen pä en Fig. 1. Myosotis laxa Lehm. Från Tvärminne Brändskär, Nyland. 6. III. 1915. Lindberg, Myosotis laxa Lehm. , 71 sumpig hafsstrand pä Brändskär utanför Tvärminne zoolo- giska station i västra Nyland den 24 juli 1908 af fröken Inga Ström (numera fru Öfverlund), den andra'af mig pä en strandäng invid Humaljärvi sjö i närheten af Nygård Fig. 2. Myosotis laxa Lehm. Frän Tvärminne Brändskär. Naturlig storlek. hemman i Österby af Kyrkslätt socken, Nyland, den 8 juli 1908. Den förstnämnda formen är afbildad i fig. 1 och 2 (fig. 1 är en habitusbild, nägot förminskad, fig. 2 toppen af en planta i naturlig storlek), den senare äter i fig. 3 och 4 72 Lindberg, Myosotis laxa Lehm. 6. III. 1915. (fig. 3 nägot förminskad, mer än fig. 1, fig. 4 i naturlig storlek). Hvad som genast slog mig var den stora habituella olikhet bägge formerna hade att uppvisa. Alla individ af formen frän Tvärminne voro ettäriga, med späd hufvudrot, medan äter alla frän Kyrkslätt voro 2-äri- ga, med vissnad blad- rosett och talrika fina birötter. Tvärminne- formen utmärkte sig vidare genom ända från basen grenigt växtsätt, långa inter- nodier, bredare och mer utstående blad samt långt utdragna, glesa blomklasar, hvarjämte efter blom- ningen fruktfodren tilltagit betydligt i storlek och blomskaf- ten högst afsevärdt förlängts.Formenfrän Kyrkslätt äter hade ett upprätt växtsätt, med grenar vanligen endast i öfre delen af växten, tättsittande, längre, smalare och Fig. 3. Myosotis caespitosa C. F. Schultz. mer uppräta blad, ej Frän Kyrkslätt Humaljärvi. sä glesa blomklasar samt fruktfodren och blomskaften ej afsevärdt tilltagande i storlek efter blom- ningen. Dä det var tydligt, att här förelägo tvenne systematiskt skilda former af M. cespitosa, granskade jag museets sam- lingar af denna växt och fann därvid, att de tvä formerna 6. III. 1915. Lindberg, Myosotis laxa Lehm. 73 voro företrädda i talrika exemplar från olika delar af vårt land, Tvärminne-formen dock uteslutande från hafsstränder i sydvästra och västra Finland. Vidare sökte jag genom Fig. 4. Myosotis caespitosa C. F. Schultz. Från Kyrkslätt Humaljärvi. Naturlig storlek. litteraturstudium få reda på, om någon författare tidigare fäst sig vid dessa, i mitt tycke väl skilda arter. I Neumans och Ahlfvengrens Sveriges Flora, p. 183, finnes under M. cespitosa upptagen en f. subrepens, som beskrifves med följande ord: ,nedliggande fäblommig 74 Lindberg, Myosotis laxa Lehm. 6. III. 1915. strandform med aflängt lansettlika blad och 5—6 mm långa fruktfoder pä ända till 15 mm länga, till sist nedböjda skaft (påminner om M. repens G. Don.)“. Denna form uppgifves frän Skäne Broby, Blekinge Karlskrona och Karlshamn, Smä- land Vesterum och Medelpad Tynderö. Alla dessa orter äro, utom den första, belägna vid östra kusten af Sverige. Bro- by ligger inne i Skäne. Dä jag ej sett exemplar frän denna ort, vägar jag ej heller pästä, att de äro identiska med de vid hafvet tagna, hvilka att döma af beskrifningen synbar- ligen äro identiska med den hos oss uteslutande pä hafs- stränder växande, ettåriga arten. Neuman betraktar syn- barligen denna som en af ståndorten beroende form af M. cespitosa, likvärd med den af honom omnämnda f. sim- plex, som växer i fuktig mossa. I tredje bandet af Kochs Synopsis der Deutschen und Schweizer Flora, III Aufl., pag. 2,002 (1907), omnämnes en varietet ,laxa Lehm. PI. Asperif. (1818) 83 als Art — Wickeln sehr locker, Bliitenstiele zur Fruchtzeit verlängert. — So auf Waldwiesen“. I Aschersons och Graebners Flora des Norddeutschen Flachlandes upptages likaledes en var. laxa Aschers., som beskrifves sålunda: „Stengel schlaff, aufsteigend, Blätter grösser, Wickeln sehr locker, weniger verlängert, Blumenkrone klein. — Waldwiesen. — Tracht von M. sparsiflora* '). Myosotis caespitosa angifves i alla dessa floror som ett- eller tväärig. Om varieteterna säges ingen- ting särskildt rörande varaktigheten af växten. Då den af såväl Koch som Ascherson och Graeb- ner omnämnda var. laxa synbarligen var identisk med Tvär- minne-formen, ehuru ständorten icke öfverensstämmer — de tyska författarena angifva nämligen, att den ifrägavarande formen växer pä skogsängar, medan den hos oss alltid före- kommer pä hafsstränder —, tog jag reda pä originalbeskrif- 1) Vär ettäriga hafsstrandsform päminner ocksä i själfva verket mycket om M. sparsiflora. M. laxa upptages hos Lehmann strax före M. sparsiflora. Ett af de finska exemplaren har tidigare varit bestämdt till M. sparsiflora. 6. III. 1915. Lindberg, Myosotis laxa Lehm. 75 ningen af M. laxa Lehm. I Plant e Familia Asperifoliarum, Berlin 1818, pag. 83, lämnar Lehmann följande beskrif- ning af M. laxa, som här mä anföras in extenso. ,66. Myosotis laxa. M. caule filiformi laxo, foliis obovato-lan- ceolatis obtusis subglabris, racemis ebracte- atis longissimis, pedicellis in fructu diver- gentibus longissimis calyce patente obtuso multo longioribus, corollis parvis. Habitat in America septentrionali O (v. s. ). Descriptio. Planta gracilis, pedalis sesguipedalisgue. Caulis teres, filitormis, laxus, glaberrimus, superne in racemos nonnullos racemiferos divisus. Folia obovato-lanceolata, obtusa, versus basin attenuata, integerrima; supra profunde-viridia; pilis brevissimis, adpressis atgue punctis callosis adspersa; subtus pallidiora, subglabra. Flores pedicellati, secundi, in racemis simplicibus, terminalibus, longissimis (spithamaeis et longio- ribus), glabris, ebracteatis, laxis. Pedicelli distantes, filiformes, in flore erecto-patentes, crescente fructu divergentes, lon- gissimi, subglabri, ope lentis pilis nonnullis brevissimis ad- spersi. Calyces in flore breves, fructiferi majores, basi ventricosi: pilis brevibus sub lente visibilibus adspersi, guin- guedentati: dentibus ovato-lanceolatis, acutatis, in fructu erecto-patentibus. Nuces quatuor ovat, glabr&, nigricantes, nitidissimae.“ Af denna synnerligen goda och träffande beskrifning framgär till fullo, att vär ettäriga hafsstrandsart är identisk med Lehmanns frän Nordamerika beskrifna, ettäriga M. laxa. Af beskrifningen framgär vidare, att man fäst sig vid, att blomskaften efter blomningen liksom fruktfodren betydligt tilltaga i storlek. Lehmann anför äfven i slutet af sin behandling af Myosotis-släktet (pag. 110) M. lingulata 1) v. s. = vidi siccam. 76 Lindberg, Myosotis laxa Lehm. 6. III. 1915. Schultz, som han dock anser höra till M. palustris. Häraf framgår, att Lehmann ansåg sin M. laxa specifikt skild från M. cespitosa Schultz. Senare tyska författare ha, sä- som vi sett, fört M. laxa som en varietet under M. cespitosa. Tills vidare är det väl riktigast att anse M. laxa som en skild art, hvarpä äfven den olika växplatsen synes tyda. I amerikanska floror upptages endast M. laxa Lehm.; om likväl i Amerika bäda arterna växa, kan jag i brist pä exem- plar ej atgöra. Likaledes är utbredningen i Europa ännu alldeles oklar. Sannolikt är arten dock i Europa inskränkt till de norra delarna, likasom sä mänga andra växter, hvilka äro gemensamma för Europa och Nordamerika. Af Myosotis laxa Lehm. har jag sett exemplar frän föl- jande lokaler: Finland: Äland: Eckerö, Storby, stenig hafsstrand, 17. 7. 1902, H. Buch. — Kökar, Espskär, 27. 7. 1862, M. Brenner. — Sund, Mängstekta, 7. 1902, A. Renvall. Reg. aboönsis: Iniö, Varpholm, 2. 7. 1891, I. O. Berg- roth. — Korpo, Österkalax, stenig hafsstrand, 25. 6. 1900, G. Renvall. — I Svenska Riksmuseets samlingar i Stock- holm förekommer M. laxa från Gustafs socken, ö i Skiftet, 10. 7. 1880, leg. H. Hollmen. Nylandia: Ekenäs skärgärd, Danskog, 27. 7. 1893, E. Häyren. — Tvärminne, Brändskär, 16. 7. 1905, J. A. Pal- men, 24. 7. 1908, Inga Ström. — Tvärminne, Kvarnskär, hafsstrand, 17. 8. 1907, Inga Ström. Satakunta: Björneborg, Täiluoto, 5. 7. 1901, E. Häy- ren. — Björneborg, Kahaluoto, mellan strandstenar, 13. 7. 1901, E. Häyrön. — Sastmola socken, 9. 8. 1859, A. J. Malmgren. Ostrob. australis: Kvarken, Valsören, Fläsket, fukt. stäl- len. :mellan: strandblock,. 7..1882;.V; Es+Brotherse E Vasa, Sundom, Messviken, stenig hafsstrand, 19. 8. 1882, W. Lauren. — På en holme nära Vasa, hafsstrand, 20. 7. 1884, W. Laurén. 6. III. 1915. Lindberg. — Buch. — Häyren. 77 Sverige. Vid ett besök i Stockholm i april 1915 var jag i tillfälle att se nedannämnda exemplar i Riksmuseets samling af M. cespitosa. Blekinge: Karlskrona, Karlsholm, 1819, Aspegren (un- der namn af M. scorpioides v. maritima). — Karlskrona, in insula, 1840, herb. Hartman (M. lingulata). Småland: Loftahammar, Tongered, 1865, C. F. Willd (äfven i Uppsala Universitets herbarium). Södermanland: Nynäs, Hamnvik, O. Hafström. — Torö, Hafsudden, 6. 1907, och Ösmo, Nynäs, Bedarö, 7. 1906, Fr. R. Aulin. — Västerljung, Dalbyö, hafsstrand, 25. 6. 1904, C. Lindman. Uppland: Ljusterö socken, Fjärdholm, 10. 7. 1910, A. Hälphers. — Danderyd, Skogsvik, sank strand vid Eds- viken, 15. 7. 1908, O. Lindman (,M. cespitosa forma“). Norge. Exemplaren i Svenska Riksmuseum. Kristiania: Blytt n. 2,113, herb. E. Fries (,M. lingu- lata v. flaccida Blytt, Enum. FI. Christ.*). Med anledning af föregäende meddelande omnämnde dok- tor H. Buch, att han i sina samlingar ägde exemplar af Myosotis laxa Lehm. frän Äland, Eckerö Storby. Doktor Ernst Häyren lämnade följande Floristiska meddelanden. 1. Physcia aguila (Ach.) Nyl. Funnen fertil af magister C. W. Fontell i augusti 1904 i Ostrobothnia media, Pe- dersöre Ädö, pä sten emot öppna hafvet. Den tidigare nord- ligast kända fyndorten i Finland är Nådendal (Elfving i Herb. Mus. Fenn., 1872). I Sverige förekommer arten en- ligt Th. M. Fries (Lich. Scand.) längs östra kusten ätmin- stone upp till Stockholmstrakten; längs Skandinaviska half- öns västkust är den funnen upp till Finmarken. Förekomsten i Pedersöre är sälunda rätt anmärkningsvärd. 78 Häyren, Floristiska meddelanden. 6. III. 1915. 2. Ramalina capitata (Ach.) Nyl. Pyr.-Or. p. 5. (R. po- lymorpha Ach. *strepsilis Ach., Malme Lich. suec. exs. N:o 403; Sv. Bot. Tidskr., Band 9, p. 120). Af denna form, som hittills varit känd frän Finland blott frän ett ställe, nämli- gen Säbbskär ute i hafsbandet utanför Björneborg (Medde- landen 40, p. 159), fann jag nyligen bland tidigare icke ge- nomgängna samlingar från Björneborgstrakten exemplar från tvenne nya fyndplatser, bäda belägna i Kumo älfs delta. Den 27 juni 1901 tog jag arten pä Hjulböle bys mark nära Keisarinkari pä ett flyttblock ute pä de här förekommande sumpiga ängarna, den 10 juli samma är pä sten i Agrostis- äng nedanför Torbonäs. Exemplaren äro delvis klena och sjukliga. Med all sannolikhet är arten i deltat att anse sä- som en kvarlefva frän den icke sä synnerligen aflägsna tid hafvet nädde hit upp, pä samma sätt som fallet är med nägra hafsstrandsfanerogamer (Björneborgstraktens vegeta- tion och kärlväxtflora, Acta Soc. F. et Fl. Fenn. 32, N:o 1, p. 26—28). 3. Allium scorodoprasum L. Upptäcktes af studerande vid Tvärminne zoologiska station sommaren 1912 pä statio- nens omräde pä västsluttningen af Storängsberget, där ar- ten förekom pä en liten, af bergsbranten undanskymd fläck i några tiotal individer. Var är 1913 (äfven 1915) mindre fro- dig än är 1912. — Tidigare har numera aflidne redaktör Ossian Reuter meddelat mig, att han funnit denna art pä Rams- holmen invid Ekenäs stad. Trots efterforskningar har jag dock tills vidare här icke äterfunnit arten; mähända är den inskränkt till en dylik liten fläck som pä Tvärminne. 4. Ruppia spiralis L. Till de tidigare kända sex fynd- orterna för denna art i Tvärminnetrakten, omnämnda i mina anteckningar om algvegetationen i Ekenäs skärgärd (Stu- dier och anteckningar utgifna af Ekenäs-samfundet I, p. 84), kunna numera ytterligare fogas tvenne, nämligen Rofholms- sundet, söder om Zoologiska stationen, samt Lappvik lasta- geplats, ett sund emellan ett skär och Ekö. Pä sistnämnda ställe upptäcktes arten af telegrafist K. Holmberg, som därstädes iakttagit densamma pä 3 ä 4 fots vatten de två senaste åren. 6. III. 1915. Häyren, Floristiska meddelanden. 79 Det förtjänar päpekas, att arten icke blommar hvarje är pä enhvar af sina växplatser. Den är därför ofta svär, ja nästan omöjlig att upptäcka. BI. a. annat har den under flere är förgäfves eftersökts i Stensundet invid Kallvassa, Tvärminne, sä att förmodan uttalats om att den skulle ha blifvit här utrotad. Den äterfanns dock pä detta ställe se- naste sommar af telegrafist Holmberg, som säg den pä en fläck af omkr. 5 m? i riklig mängd. b. Salices frän Björneborgstrakten, rättelser och till- lägg. Rektor Axel Arrhenius i Lundsberg, Sverige, har för nägon tid sedan granskat de Salix-former, som jag insamlade i Björneborgstrakten sommaren 1901, och därvid funnit en del bestämningar oriktiga. Sälunda bör S. caprea X cinerea utgå ur den i Acta Soc. F. et FI. Fenn. 32, N:o 1, sid. 208, meddelade förteckningen. Af de öfriga där upp- tagna bastarderna föreligga exemplar i de hemförda sam- lingarna; dock äro lokaluppgifterna icke alltid riktiga eller fullständiga. Slutligen ökas förteckningen med S. aurita X lapponum f. per-lapponum från Inderö, S. bicolor X cinerea från Björneborgs stad Hästholmen (,infekterad antagl. af. S. cinerea'), Krootila och Pyyntöjärvi (de två senare exx. betecknade såsom f. per-bicolor) samt S. bicolor X cinerea X nigricans frän Ulfsby Koivisto (flere exx., tidigare upptagna såsom S. bicolor X nigricans) och Gammelby („sannolikt“). 6. Crambe maritima L. En ärsplanta af denna växt anträffades sommaren 1913 af professor J. A. Palmen pä Längskär, Tvärminne zoologiska station. Plantan förekom pä stenstrand vid den lilla vik, som i skärets västra del skjuter in frän söder. Sommaren 1914 fanns plantan fort- farande pä platsen i fräga. 7. Caucalis daucoides L. Af denna för Finlands flora nya adventivväxt insamlades ett enda exemplar den 22 juli 1910 i Viborg, invid bäthamnen i Pantsarlaks, af herr Leo Holmberg. Exemplaret befinner sig i fruktstadium. Ar- ten förekommer vild i Europa upp till Möens klint och Skäne samt är därjämte i Sverige och Norge funnen säsom tillfällig. 80 Mötet den 10 april 1915. 8. Myosotis laxa Lehm. Såsom ett tillägg till doktor H. Lindbergs meddelande på detta möte kan nämnas, att M. laxa i Ekenäs skärgård med all sannolikhet är all- männare än M. caespitosa. Vidare har för Björneborgstrak- ten M. caespitosa uppgifvits vara en karaktärsväxt på sten- stränderna vid Kumo älfs mynningsvik (Acta Soc. F. et FI. Fenn. 32, N:o 1, sid. 115), men hafva vi äfven här, att döma af hemförda exemplar, i öfvervägande grad att göra med den nu urskilda formen. M. laxa är sålunda åtminstone i några af våra skärgårdstrakter den allmännare af de båda arterna. 9. Vaccinium myrtillus L. f. leucocarpa Dum. För vid- pass ett är sedan hade forstmästare E. Reuter vänlighe- ten tillsända mig tidningsurklipp rörande tvä nya fyndorter för „hvita“ blåbär. Det ena fyndstället är Kopsankylä i när- heten af Brahestad. Här observerades för cirka 30 är se- dan i skogsmark nägra ständ dylika bär af en person, som, dä han nu äter vistades i trakten, uppsökte fyndstället och därvid kunde konstatera, att bären numera finnas pä ett område „lika stort som ett vanligt salsgolf“. Rundt om- kring växa vanliga blåbär; de ljusa bären äro sötare och större. Notisen ingår i ,Kaleva" för den 22 augusti 1912. Dylika blåbär hafva vidare anträffats i Simo på Simo- niemi Wakkala. Äfven här omnämnas bären såsom rätt stora. Om fyndet berättas i ,Perä-Pohjalainen* för den 5 september 1912. Tidigare äro för ifrågavarande växtform i Finland kän- da 8 fyndorter. De omnämnas i Sällskapets Meddelanden 37, sid. 8—9. Mötet den 10 april 1915. The Departement ofZoology of the Univer- sity of Illinois, Urbana, III., hade tillställt Sällskapet Mötet den 10 april 1915. 81 sina Illinois Biological Monographs och anhällit om skrift- utbyte. Sällskapet beslöt bifalla den gjorda anhällan samt i utbyte gifva såväl Acta som Meddelanden. Likaså hade The Geological Departement of Florida, Thallahassee, Fla, föreslagit skriftutbyte med Säll- skapet. Då emellertid ett annat samfund i vårt land, Säll- skapet för Finlands geografi, redan erhåller nämnda institu- tions skrifter, och då dessa icke i främsta rummet äro äg- nade de vetenskaper, som Societas pro Fauna et Flora Fen- nica företräder, beslöt Sällskapet att först senare fatta ett definitivt beslut rörande det föreslagna skriftutbytet och att uppdraga åt bibliotekarien att med framhållande af ofvan framställda synpunkter underhandla med The Geological De- partement of Florida. Enligt af skattmästaren afgifven kassarapport ut- visade Sällskapets rörliga kapital en behållning af Fmk 3,932: 02. Till publikation anmäldes: Richard Frey, Zur Kenntnis der Dipterenfauna Fin- lands. III, Dolichopodide. Wolter Hellön, Beiträge zur Kenntnis der Ichneu- moniden Finlands. I, Pimpline. Alvar Palmgren, Studier öfver löfängsomrädena pä Äland. Ett bidrag till kännedomen om vegetationen och floran pä torr och pä frisk kalkhaltig grund. Till Sällskapet hade inlämnats ansökningar om rese- understöd för sommaren 1915 af 13 personer, men dä Sällskapets statsanslag under innevarande är komme att ut- gå med en betydligt mindre summa än under de närmast föregående åren, och de disponibla tillgångarna redan voro starkt tagna i anspråk för tryckning af Sällskapets skrifter, kunde icke alla ansökningar bifallas, om ock undersöknings- programmen voro värda erkännande och understöd. Säll- skapet beslöt, på förslag af Bestyrelsen, tilldela nedannämn- da personer följande understöd: 82 Mötet den 10 april 1915. magister M.E.Huumonen 250 mark för fortsättande af hans studier af lundvegetationen i södra Tavastland; folkskolelärare O. Kyyhkynen 200 mark för floristiska undersökningar och insamlingar i Maaninka i norra Savolaks; student E. Lindgvist 100 mark för studier rörande tenthredinidlarvernas utveckling; intendenten, magister R. Palmgren 200 mark för fort- sättande af hans floristiska och faunistiska studier ä de i Finska vikens östra del belägna öarna. Framlades 39:de tomen af Sällskapets Acta. Priset fast- ställdes till 15 mark. Forstmästaren, fil. mag. O. J. Lakari, som af ordfö- randen inbjudits att öfvervara mötet, meddelade, att han i anledning af Sällskapets pä initiativ af forstmästare J. Mo n- tell väckta förslag om fullständigt fredande af Malla fjäll vid Kilpisjaur (jämför Medd. Soc. F. et. Fl. Fenn. 40, sid. 175, 195 och 242) af Forststyrelsen erhällit i upp- drag att pä ort och ställe göra sig förtrogen med förhäl- landena och sedermera inkomma med förslag till vidtagan- de af de åtgärder, som för ändamålet kunde anses nödiga. Ma- gister Lakari redogjorde härpä för sina iakttagelser och uppläste det förslag han till Forststyrelsen ingifvit. Detta för- slag gick i den af forstmästare Montell och Sällskapet förordade riktningen och hade äfven vunnit Forststyrelsens bifall. Det kunde således emotses, att det ifrågavarande omrädet inom en snar framtid skulle komma i ätnjutande af naturskydd. Sedan Jordbruksexpeditionen i Kejserliga Senaten an- hällit om Sällskapets utlätande angäende en af Finlands Svenska Fiskericentralförbund ingifven hemställan om änd- ring af förordningen om jakt af den 20 oktober 1898, beslöt Sällskapet, pä förslag af Bestyrelsen, till Jord- bruksexpeditionen afgifva följande yttrande: 10. IV. 1915. Elfving. — Koponen. 83 , Sällskapet har städse ansett det vara synnerligen önsk- ligt, ja nödvändigt, att den bevingade vildnaden, likasom äfven annat jaktvildt, blefve genom ändamålsenlig lagstift- ning skyddad mot den utrotning, som allt mera hotar den genom öfverdrifven beskattning och oförståndig förföljelse. De nu föreslagna åtgärderna äro ett steg framåt mot detta mål. Sällskapet vill så mycket hellre förorda dem, som det tidigare uttalat sig för längre gående åtgärder beträffande vissa anmärkningsvärda djurslag. Härtill kommer, att inom Sällskapet väckts förslag att under vissa förhållanden skydd borde beredas äfven örnar, pilgrimsfalk och andra roffåg- lar, som hos oss redan blifvit sä sällsynta, att de göra en- dast mättlig skada och säsom naturminnesmärken borde skyddas mot utrotande.* Beslöts afhälla följande möte den 30 april, enär första lördagen i maj komme att infalla pä den första i samma mänad, hvilken dag icke ansägs lämplig säsom mötesdag. Professor Fr. Elfving förevisade pappliknande skif- vor af trämassa frän Nokia träsliperi. Trämassan var ge- nomdragen af ett svampmycel, som bildade öfver stora ytor utbredda, förgrenade och anastomoserande, tillplattade hyf- strängar, ett slags rhizomorpha-bildningar, habituellt pämin- nande om brunalger. Nägra fruktkroppar hade ej observe- rats, och hade svampen därför ej kunnat till arten bestäm- mas, men antagligen tillhörde myceliet nägon Armillaria- eller Polyporus-art. Trämasseskifvorna hade insändts af in- geniör Gunnar Bonsdorff. Maisteri J. S. W. Koponen esitti Kolme huomattavaa plecopterilajia. 1. Arcynopteryx dovrensis Mort. Tämän lajin on en- siksi löytänyt sekä selittänyt Morton Dovrelta. Myöhem- min on se tavattu myös Karpaateilla. g-yksilön on toh- 84 Koponen. — R. Palmgren. 10. IV. 1915. tori Siltala (A. J. Silfvenius) iöytänyt Enontekiöstä luultavasti kesä- tai heinäkuussa 1908. Sen erottaa helposti A. compacta Mac Lachl. lajista siinä, että myös c:n siivet ovat enemmän tai vähemmän typistyneitä. Lajia ei ole ennen Suomesta ilmoitettu. 2. Amphinemura cinerea Oliv. Myös tämän lajin on löytä- nyt tohtori Siltala luultavimmin kesällä 1908, 1 d:n Muo- niosta ja 1 c:n Kittilästä. Kokoelmissa aikaisemmin tällä ni- mellä merkityt Amphinemura-yksilöt eivät kuuluneet tähän lajiin. Uusi Suomelle. 3. Tohtori B. Poppius on Pohjois-Ruotsista Soppe- rosta 20. V. 1911 tavannut 4 34 ja 1 g, jotka kuuluvat Nephe- lopteryx Klp. sukuun. Ne eroavat kuitenkin tuntuvasti ta- vallisesta Nephelopteryx nebulosa L. lajista melkein mustan värinsä ja pienemmän kokonsa puolesta, &:n siipiväli on näillä 20—22 mm, g:n noin 25 mm. Siipisuonituksessa on myös eroa. N. nebulosa'lla on aina yksi poikkisuoni subcostalisarassa, näiltä tämä puuttuu usein. Toinen analisuoni on etumai- sissa siivissä N. nebulosa'lla melkein suora kärkiosastaan tahi kääntynyt hieman ulospäin; Soppero-yksilöillä on vastaava suoni tavallisesti jyrkästi kaareva sisäänpäin. Genitalilisäk- keet ovat molemmilla hyvin samantapaisia. Supra-analilobus on kuitenkin tohtori Poppiuksen löytämillä dd:illa leveästi kolmiomainen ja tyvestä erilailla kitinisoitunut kuin N. ne- bulosa'lla. Laji on mahdollisesti sama, jolle Zetterstedt on antanut nimeksi Nemura nigripes (Zett. Insecta Lapponica). Koska Soppero ei ole kovin kaukana Tornionjoen laak- sosta, on mahdollista että tämä laji esiintyy ehkä Suomenkin puolella aikaisin keväällä. Magister Rolf Palmgren lämnade följande med- delande: Tvenne sällsynta ornitologiska nyförväri till Högholmens zoologiska trädgärd. Acanthis flavirostris (L.). En hona af den gulnäbbade hämplingen inköptes den 5 mars 1915 till samlingarna af 10. IV. 1915. R. Palmgren, Tvenne ornitologiska nyförvärf. 85 arbetaren Sulo Pöntynen, som enligt uppgift infångat den med slagnät under en af de kalla dagarna närmast före julen (1914) å afstjälpningsplatsen invid Sandudd tapetfabrik. Fåglarna hade, enligt fångstmannens utsago, vid tillfället varit två, synbarligen ett par, samt sällskapat med några hämplingar. I den rymliga inomhus-voliären å Högholmen trifves den, af allt att döma, väl tillsammans med öfriga finkar och synes särskildt hålla sig till en hämplingshane, som för närvarande flitigt gör den sin kur. Arten är veterligen på ett undantag när icke anträffad i Helsingforstrakten sedan medlet af förra seklet, då den icke sällan under höst, vinter och vår observerades och tillvaratogs (M. v. Wright), hvarvid den åtminstone i ett fall sällskapade med gräsiskor. I april omkring är 1905 iakttog E. Wasenius tvenne exemplar, frossande pä ett kardborrständ å Wik (se närmare Rolf Palmgren: Hel- singforstraktens fägelfauna, Acta Societ. pro F. & Fl. fen- nica 38, N:o 2, 1913). Äfven i öfriga delar af värt land är arten synnerligen sällsynt; fränser man ett enstaka fynd vid Kuopio den 31 dec. 1900, har den blott i Enontekiö och Karesuvanto mellan Palojoki och Kilpisjärvi under värvin- tern 1899 anträffats tämligen allmänt af O.Lindblad(Mela- Kivirikko) Den gulnäbbade hämplingen har en utpräg- ladt nordvästlig utbredning; den är häckfägel pä de skandi- naviska fjällen, i Storbritannien samt pä Shetlands- och Orkney-Öarna. | Rallus aquaticus L. Helt nyligen fingo samlingarna pä Högholmen mottaga som present en vattenrall, som den 1 april 1915 efter en storm infängats på en gård vid Skvär- gatan i Hangö af skoleleven Ulf Erik Nordström. Fä- geln, som befann sig i synnerligen utmattadt och medtaget tillstånd, sökte sin tillflykt i en på gårdsplanen uppförd snö- koja, där den sedermera fasttogs med händerna. Rallen placerades af mig i den tropiska småfågelvoliären, i hvil- ken jag lät insätta ett rymligare vattenfat, omgifvet af och nästan inbäddadt i renlaf. Födan, bestående af s. k. myr- ägg och finhackadt, rått kött, kringströddes dels i vattnet, 86 R. Palmgren. — Levander. 10. IV. 1915. dels bland lafven. Inom kort syntes fägeln blifva fullt hem- mastadd och lät sig det dukade bordet väl smaka. Till hviloplats utvalde den ät sig granen i voliären, pä hvars grenar den ogeneradt rör sig med tillhjälp af de länga, bä- rande tärna. Rätt komiskt verkade rallens fäfänga försök att placera sig för natten i ett kanariefägelnäste, tills den synbarligen insäg det omöjliga häri och slog sig till ro pä en gren tätt vid stammen. Af allt att döma synes rallen trif- vas utmärkt i fängenskapen och blifva fullkomligt tam. Tidigare har vattenrallen blifvit erhällen i Helsingfors, hvarest en fågel, 9, den 13 april 1844 lefvande fasttogs med händerna (M. v. Wright); synbarligen samma exemplar, som finnes i Universitetets Finska fägelsamling med följan- de anteckning: Helsingfors, 20 maj 1844, Ekebom. Ett annat exemplar, en gammal 9, tillvaratogs den 15 december 1910 i Mietois genom E. W. Suomalainen. Arten är ut- bredd öfver en stor del af Europa, ända till Färöarna och Island, samt i Centralasien. Professor K. M. Levander inlämnade till publikation: Uber eine neue marine Cothurnia-Art. Während meines Aufenthaltes in der Zoologischen Sta- tion zu Tvärminne im Sommer 1914 entdeckte ich eine der Gattung Cothurnia, Fam. Vorticellide, angehörige, charakte- ristische Art, die auf Harmothoö Sarsi (Kinb.) lebt. Da diese Cothurnia nicht früher beschrieben sein dürfte, so sehe ich mich veranlasst, hier eine kurze Mitteilung über dieselbe sowie eine Abbildung zu veröffentlichen. Cothurnia acuta n. sp. Die Hülse des Tieres ist sehr dünn, farblos, glatt, ohne Deckel und schmal trichterförmieg, von der Mündung nach dem Stielansatze zu allmählich ver- jüngt. Während die Hülse bei den anderen Arten der Gat- tung eine zylindrische, vasenförmige oder eiförmige Gestalt hat und sich zuweilen auch durch Einschnürungen auszeich- 10. IV. 1915. Levander, Uber eine neue marine A 87 e net, stellt die konstant trichter- oder spitzglasförmige, gerade Seitenkontouren aufweisende Form der Hilse ein charakte- ristisches Merkmal fär die in Rede stehende Art dar. Der Stiel der Hülse ist kurz, gerade, am Übergange von der Hülse zum Stiel scheibenförmig erweitert. Das Tier selbst ist Epistylis-ähnlich, auf kurzem Stiel sitzend, mit einem langen, bandförmigen Macronucleus versehen. In der Grösse sind die verschiedenen Indi- viduen einander sehr ähnlich; ich fand folgende Dimensionen: Länge der Hülse 50—56 u, Breite der Mündung 31 «, Länge des Stieles 12 u. Die Art kam im Juli regelmässig an allen Exemplaren von Harmothoö Sarsi (Kinb.) (= Polynoö cirrata Pallas) vor, die von mir und meinen Schülern untersucht wurden. Diese Polychaetenart dregten wir in der Nähe der Station bei dem s. g. Längholmsbranten aus einer Wassertiefe von 15—20 m. Der Salzgehalt des Wassers beträgt hier etwa 6 °/,, am Boden. Die Cothurnien waren stets an den Borsten des Wurms angeheftet, und zwar vorzugsweise an denjenigen der vorderen Cothurnia acuta Parapodien. Sehr oft fanden sich mehrere N. sp. Zwei Indi- Individuen an derselben Borste festsitzend Viduen auf einer. ; v Ri Borste von Harmo- vor, Stets war die Mündung der Hülse nos Sarsi (Kinb.) nach aussen oder gegen das distale Ende Sitzend! der Borste gerichtet, so dass die Längs- Vergr. 400 X. achse der Hiilse und des Stieles einen mehr oder weniger spitzen Winkel mit der betreffenden Borste bildete. In dieser Weise an den Borsten befestigt, sind die Cothurnien sehr gut gegen die Gefahren geschiitzt, die ih- nen durch die Bewegungen der Borsten entstehen können. Bei der zweiten bei uns im Finnischen Meerbusen vor- kommenden Polychaetenart, Nereis diversicolor, die ich zum 88 Levander. — Suomalainen. 10.:1V. 191% Vergleich an der Zoologischen Station untersuchte, konnte ich keine Cothurnien finden. Es ist deshalb und auf Grund von Analogien, die sich anführen lassen, zu vermuten, dass es sich hier um eine Cothurnia-Form handelt, die sich spe- ziell als Kommensale an Harmothoö Sarsi (Kinb.) angepasst hat. Wenigstens im Finnischen Meerbusen spielt nach un- serer jetzigen Kenntnis diese Polychaete allein die Rolle des Wirttieres der Cothurnia acuta. Lehtori, fil. maisteri E. W. Suomalainen oli lähet- tänyt seuraavan kirjelmän: Tietoja erään ison-huuhkajan (Strix bubo L.) pesän vaiheista ja sen asukkaiden ruokalistoista Pohjois-Savossa. Teoksessaan „Kuopiotraktens fägelfauna* (Bidr. till Fin- lands naturkännedom, andra häftet, siv. 3) mainitsee J. v. Wright ison-huuhkajan pesimisestä m. m. seuraavaa: , På en större holme i närheten af mitt födelsehem, Haminanlaks- egendom, finnes ett högt berg, som frän vattenranden lod- rätt reser sig upp, der redan frän urminnes tider ärligen ett par ufvar byggt bo, hvaraf berget ock erhällit finska namnet: Huuhkaenvuori*. — Kun viime kesän (1914) asuin v. Wrightien vanhassa kartanossa, luonnonihanassa Ha- minalahdessa (9—10 km Kuopiosta lounaaseen), olin tilai- suudessa tuota vanhaa pesäpaikkaa tutkimaan. Taiteilija - M.Karppaselta sain kuulla, että vielä noin 20 vuotta takaperin (siis n. v. 1894) huuhkaja oli Huuhkainvuoressa pesinyt, mutta silloin siitä otettiin poikaset, ja muutamia vuosia myöhemmin, jolloin linnut taas aikoivat uskaltaa van- haan pesäsijaansa asettua, ammuttiin molemmat. Toinen, naaras oli tavattoman suuri, painoi 4.s kg. Sen koommin ei huuhkaja ole siinä pesinyt, vaikka usein on paikalla käynyt. Mainittu pesäpäikka on Haminalahden kartanosta noin 1 !/, km:n päässä pohjoiseen olevan, noin 4 km:n pituisen, korkean Huutosalon (yleinen nimi myös Salonsaari) itäran- 10. IV. 1915. Suomalainen, Erään ison-huuhkajan pesän vaiheista. 89 nalla, jossa maa kohoaa jyrkästi noin 70—80 metriä kor- keaksi Huuhkainvuoreksi. Rinteillä kasvaa havumetsää, jota vasta äskettäin (v. 1911—1913) on hakattu. Vuoren ylä- osassa, arviolta 50 metriä vedenpinnasta on mahtava, 6—7 metrin korkuinen kallionkieleke, joka alaosastaan on kovero, vino järvelle päin, joten se muodostaa holvin. Tässä suoja- tussa paikassa on vanha pesäkuoppa vieläkin huomattavissa. Kettu sitä nykyään näkyy pitäneen makuupaikkanaan, mah- dollisesti sillä on pesäkin ollut viereisissä suurissa kallion halkeamissa. Käydessäni elokuun lopulla 1914 taiteilija Karp- pasen kanssa paikalla, ryhdyimme pesän pohjaa kaivamaan ja saimme esiin suuren joukon luita, koossa pysyviä vielä n. 35 cm:n syvyydestäkin. Syvemmällä luut olivat niin la- honneita, että murenivat heti koskettaessa. Mutta näitä näytti riittävän sangen syvälle. — Talteen otetut luut olen nyttem- min tutkinut ja saanut seuraavat eläinlajit ja -yksilöt mää- rätyiksi alaleukojen puoliskoiden suurimman luvun mukaan: Jänis, Lepus timidus L., sangen runsaasti pienempiä luita ja isompien luiden kappaleita, alaleukojen puoliskoja 9 kppl. Orava, Sciurus vulgaris L., alaleukoja 25 kppl., luita, kallon osia. Siipiorava, Pteromys volans (L.), alaleukoja 45 kppl., luita, kallon osia. Musta rotta, Mus rattus L., alaleukoja 8 kppl. Iso rotta, Mus decumanus Pall., alaleukoja 41 kppl. Suurempi ojamyyrä, Paludicola amphibius (L.), alaleu- koja 150 kppl., luita, kallon kappaleita. Peltomyyrä, Agricola agrestis (L.), alaleukoja 14 kppl. Kärppä, Mustela erminea L., alaleukoja 3 kppl. Varis, Corvus cornix L., furcula 2 kppl. Telkkä, Glaucion clangula Keys. & Blas., furcula 1 kpl. Metsäpyy, Bonasa bonasia (L.), 2 yläleukaa. Erityisesti kiinnittää löydössä huomiota mustarotta, Mus rattus L., jonka esiintymisestä Pohjois-Savossa ei kir- jallisuudessa mitään mainita. Varmaankin luiden vähyys ja se seikka, että ne löydettiin syvemmältä, osoittavat, että on kulunut jo runsaasti aikaa sen häviämisestä paikkakunnalta. 90 Suomalainen, Lintutopografisia tutkimuksia. 10. IV. 1915. _ Ison rotan runsaus on siitä osaltaan hyvänä todistuksena. Edelleen huomattava määrä isompia ojamyyriä, siipioravia ja oravia sekä vähäisemmät jänisten ja muiden hyödyllisten metsän riistaeläinten sekä lintujen jätteet todistavat, että isohuuhkaja ei läheskään ole niin vahingollinen kuin mitä yleensä ollaan taipuvaisia luulemaan. Esitettiin seuraava, lehtori, fil. maisteri E. W. Suo- malaisen Seuralle lähettämä Kertomus lintutopograiisista tutkimuksista Porin seuduilla v. 1913. Samalla kun parhaiten kiitän siitä 250 Suomen markan suuruisesta apurahasta, jonka v. 1913 Seuralta sain lintu- topografisten töiden suorittamiseksi Kokemäenjoen laakson alaosan ja merenrannikon seuduilla, saan täten ilmoittaa töitteni tuloksista seuraavaa: Kesäkuun ensi päivinä 1913 paikkakunnalle saavuttuani retkeilin aluksi Kokemäenjoen deltamaalla, jonka luonteen- omainen linnusto on mitä mieltäkiinnittävin. Erityisesti huo- mattavia lintuja näiltä mataloilta niittymailta vähäisine paju-, leppä- ja koivupensaikkoineen ovat m. m. Acrocephalus schoe- nobaenus, Pratincola rubetra, Alauda arvensis, Budytes fla- vus, Circus cyaneus, C. aeruginosus, Asio accipitrinus, Va- nellus cristatus, Numenius arguatus, Fulica atra, Ortygometra porzana, Spatula clypeata, Anas acuta, Fuligula ferina, F. cristata ja Podiceps cristatus. Viime kesänä huomasin uutis- tulokkaan: muutamia pareja Larus ridibundus'ta. Deltasaaria reunustavat jo vanhemmat niitty- ja pelto- maat, jotka usein ovat muuttuneet kuiviksi kedoiksi kataja- kasvullisuuksineen. Täällä pesivät luonteenomaisina m. m. Acanthis cannabina, Fringilla chloris, Emberiza citrinella, E. hortulana, Alauda arvensis, Starna perdix, Ortygometra crex. Vieläkin kauempana joelta on metsiköitä, usein hyvää koivu-, mänty- ja kuusimetsää kasvavia aloja. Mäntymet- 10. IV. 1915. Suomalainen, Lintutopografisia tutkimuksia. 91 sässä pesivät m. m. Phylloscopus trochilus, Muscicapa grisola, M. atricapilla, Corvus cornix, C. frugilegus (paikallisena, yksi suuri siirtola), Cleptes pica (harvinaisena), Fringilla coelebs, Emberiza citrinella, Falco tinnunculus, Asio otus, Cuculus ca- norus. Kuusikoissa: Turdus musicus, Regulus cristatus, Phyllo- scopus collybita, Parus ater, P. borealis, P. cristatus, Corvus cornix, C. corax ja Garrulus glandarius sekä Perisoreus in- faustus kauempana ihmisasunnoilta, Loxia curvirostra (period.), Pyrrhula rubicilla, Fringilla coelebs, Acanthis spinus, Astur nisus, A. palumbarius, Buteo vulgaris, Tetrastes bonasia. Sekametsiköissä ovat lisäksi luonteenomaisia: Phyllo- scopus trochilus, Chloropeta hippolais, Acredula caudata, Certhia familiaris, Picus martius, P. major, P. canus, P. mi- nor, Iynx torguilla, Falco subbuteo, F. tinnunculus, Aguila clanga (huomattava pesimäpaikka Luvian ja Eurajoen raja- metsissä), Pandion haliaötus, Buteo vulgaris, Pernis apivorus, Asio otus, Columba palumbus, C. oenas, Tetrastes bonasia, Tetrao tetrix, T. urogallus, Scolopax rusticola. Meren saaristoon tein niinikään jo kesäkuussa pitempiä retkeilyjä. Ulkokarit niukkoine kasvullisuuksineen ovat useim- miten karuja diabasikallioita, hietakiviröykkiöitä täynnä, hietikkoa hyvin vähän. Täällä pesivät: Motacilla alba, Anthus pratensis, A. obscurus, Clivicola riparia (suurten, litteiden kivilohkareiden alla), Charadrius hiaticula, Strepsilas inter- pres, Totanus calidris, Oidemia fusca, Mergus serrator, M. mer- ganser, Somateria mollissima, Sterna hirundo, S. macrura, Larus canus, L. fuscus, L. argentatus, Stercorarius parasiticus, Uria grylle. Jonkun verran suuremmissa, matalaa katajapensaikkoa ja Hippophaö rhamnoides'ta kasvavissa louhisissa saarissa li- säksi: Tetrao tetrix, Anas boschas, Fuligula marila. Monet ulkosaariston suuremmat saaret (Enskär, Outoo- rit), joissa maan karuus on huomattava, aaltojen ajamia hietakiviröykkiöitä rannat täynnä, kasvavat huononpuoleista kuusi- ja mäntymetsikköä ja katajapensaikkoa. Linnusto heikkoa: Phylloscopus trochilus, Anthus cervinus, Corvus cor- 92 Suomalainen. Lintutopografisia tutkimuksia. 10. IV. 1915. nix, Fringilla coelebs, Somateria mollissima sekä Outooreissa erityisesti: Tetrao tetrix, Anas boschas, Sterna hirundo, S. macrura, Larus canus, Turdus pilaris, Motacilla alba. Erikoisasemassa on Reposaari kuusimetsineen ja asunto- tontteineen. Kuusikoissa pesivät täällä: Luscinia rubecula, L. phoenicurus, Turdus musicus, Phylloscopus trochilus, Ph. collybita, Muscicapa grisola, Corvus cornix, Fringilla coelebs. Sisäsaariston karunpuoleiset, enimmäkseen huonompaa havumetsää, rannoilla tervaleppää, huomattavan vähän koi- vua kasvavat maat kataja- ja rannoilla tyrnipensaineen ovat verrattain vähälintuisia: Sylvia cinerea, Phylloscopus trochi- lus, Corvus cornix, Fringilla coelebs, Fr. chloris, Actitis hypo- leucus, Glaucion clangula, Anas boschas, Mergus serrator, M. merganser. Muutamin paikoin täällä jo on pensasniittyjä, jotka sit- ten joelle päin käyvät yhä yleisimmiksi. Näillä huomataan: Saxicola rubetra, Lanius collurio, Budytes flavus, Emberiza schoeniclus, Alauda arvensis, Numenius arguatus, Telmatias gallinago. Merenrannikolla, Yyterin niemimaalla on laajoja hieta- särkkiä, joilla luonteenomaisena lintuna huomataan Charadrius curonicus. Alueeseen ei kuulu paljoakaan suomaita, ja jos niitä on, ovat ne mitättömän pieniä. Linnuista täällä huomattakoon m. m. Lagopus albus (harvin.), Telmatias gallinago, Nume- nius arguatus, Anser cinereus (?), Anas boschas, A. crecca. Satakunnan merenrannikkoa tutkin Merikarvian rajoilta Luvialle. Tässä työssä kului suurin osa kesästä. Syysmuutto alkoi jo heinäkuun alkupäivinä ja tarjosi varsinkin kahlaajiin ja vesilintuihin nähden paljon huvitta- vaa: Charadrius sguatarola, Ch. apricarius, Eudromias mori- nellus, Haematopus ostralegus, Tringa alpina, T. Temminckii, T. canutus, Totanus ochropus, T. glareola, T. glottis, Machetes pugnax, Limosa lapponica, Numenius phoeopus, Gallinago major, G. gallinago, G. gallinula, Cygnus musicus (satoja lin- tuja usean viikon ajan loka—marraskuussa Kuuminaisten lahdella), Anser segetum arvensis, A. cinereus, A. erythropus, 10. IV. 1915. Suomalainen, Lintutopografisia tutkimuksia. 93 Anas acuta, A. penelope, A. boschas, A. crecca, Phalacrocorax carbo, Sterna caspia, Larus marinus, Colymbus arcticus, C. lumme, Alca torda. Kevätmuuton aikaan on kahlaajia ja erittäinkin vesilin- tuja runsaasti. Myöskin monet petolinnut, joista osa jää alueelle pesimäänkin, tulevat tällöin huomatuiksi. Sellaisia ovat: Falco peregrinus, F. aesalon, Circus cyaneus, Astur ni- sus, A. palumbarius, Archibuteo lagopus, Asio accipitrinus. Myöskin varpuslintuja: Luscinia suecica, Calcarius lapponicus, Otocorys alpestris flava, Fringilla montifringilla, Lanius ex- cubitor on osaksi runsaastikin. j Talvilinnusto on myöskin monessa suhteessa mieltäkiin- nittävä. Mäntyluodon satama ei täydellisesti jäädy pahim- maksikaan talveksi ja sinne avovesi houkuttelee lokkeja, jotka aina jotakin syötävää löytävät. Huomattavin lokeista on Larus glaucus, jota on joka talvi verrattain runsaasti yh- dessä toisten lajien, Larus canus, argentatus ja fuscus kanssa. Kaupungissa, kylissä ja asuttujen seutujen luona huomataan talvella m. m. Corvus cornix, C. monedula, Cleptes pica (har- vin.), Parus coeruleus, Acanthis linaria, Carduelis elegans, Plectrophanes nivalis, Emberiza citrinella, Ampelis garrulus, Pinicola enucleator, Starna perdix y. m. Metsissä ovat huo- mattavimmat Regulus cristatus, Parus borealis, P. ater, Acre- dula caudata, Certhia familiaris, Loxia curvirostra, Garrulus glandarius, Perisoreus infaustus, Picus major, P. tridactylus, P. minor, P. canus, P. martius, Surnia ulula, S. passerina, Syrnium Tengmalmi, Tetrastes bonasia, Tetrao tetrix, 1. uro- gallus (harvinaisen puoleinen), Lagopus albus (harv.). Kesällä ihmisasunnoilla ja kaupungissa pesivistä lin- nuista ovat tärkeimmät: Corvus monedula (pesii rakennuk- sissa, varsinkin savupiipuissa), Parus coeruleus ja P. major (ontoissa puissa ja pöntöissä), Sturnus vulgaris, Luscinia phoenicurus, Sylvia hortensis, Muscicapa atricapilla, M. gri- sola, Motacilla alba, Passer domesticus, Fringilla coelebs, Hi- rundo rustica, H. urbica, Cypselus apus (vanhojen tiilikatto- jen raoissa), Columba domestica. Satunnaisesti alueella tapaamistani linnuista ansaitsee 94 Mötet den 30 april 1915. mainitsemista: Loxia leucoptera bifasciata, Carpodacus ery- thrinus, Passer montanus, Oriolus galbula, Nucifraga caryoca- tactes macrorhynchos (syks. 1913 runs.), Upupa epops, Picus leuconotus, Haliaötus albicilla, Strix bubo, Nyctea scandiaca, Phasianus colchicus X torguatus, Coturnix communis, Ardea cinerea, Vulpanser tadorna (mahd. pesii). Tutkimusteni tuloksena on noin kolmisen tuhatta ha- vaintoa, joku määrä lintujen nahkoja ja munapesueita, jotka tulen kokoelmiin jättämään. Tutkimaltani alueelta tunnettu- jen lintujen lukumäärä on nykyään noin 200 lajia, joista pesiviä 127, muuttavia 48 ja satunnaisia 25 lajia. Mötet den 30 april 1915. Till inhemska medlemmar af Sällskapet invaldes ma- gister Viljo Hornborg (föreslagen af professor K. M. Levander) samt forstmästarena, magistrar K. O. Heikin- heimo, O. J. Lakari och A. H. N. Tanttu (föreslagna af professor A. K. Cajander). Anhällan om skriftutbyte hade ingätt frän Ryska K o- lonisationsstyrelsensafdelningförbotaniska undersökningar, Petrograd, och beslöt Sällskapet bi- falla denna anhällan samt i utbyte gifva sina Meddelanden och de botaniska afhandlingarna i Acta. Fil. maist. E. Merikallio näytti täytetyn Mergulus alle-yksilön, jonka talokas Heikki Maunula joulukuussa oli tavannut Iissä Olhavan kylässä metsässä melkein lento- kyvyttömänä nääntymyksestä. Professor K. M. Levander föredrog ett förslag, gä- ende ut pä att fridlysa en stor del af vära roffäglar, hvilka 30. IV. 1915. Levander. — Nordenskiöld. 95 voro hotade med fullständig utrotning i fall den hänsyns- lösa förföljelse, för hvilken de nu voro utsatta, ostördt finge äfven framdeles fortgå. Föredragaren framhöll, att en del roffåglar (örnar m. fl.) på grund af sin sällsynthet kunna stifta endast ringa skada, medan andra voro oskadliga, ja t. o. m. nyttiga (vråkar, tornfalk, ugglor o. a.). Föredraget var afsedt att läggas till grund för det betänkande, som den för en tid sedan tillsatta kommittén för vidtagande af åt- gärder till roffåglarnas fredning komme att till vederbörlig ort insända. — I anledning af föredraget uppstod en kort diskussion, under hvilken de af föredragaren framhållna syn- punkterna omfattades. Docent E. Nordenskiöld förevisade ett exemplar af Dytiscus latissimus, funnet af student A. Kopperi i Sim- pele sjö i Karelen och betäckt af ett stort antal puppor af en Hydrachna-art. Larverna af detta hydrachnidsläkte ut- märka sig för en högst påfallande kroppsform och lefva, liksom hydrachnidlarver öfver hufvud, parasitiskt på sär- skilda vatteninsekter. Vid den s. k. förpuppningen äger en stark ansvällning af larvkroppen rum, åtföljd af en omfat- tande histolys af larvorganen. Härunder utvecklar puppan innanför den ursprungliga larvhuden en tunn, hinnartad hud- betäckning, kallad apoderma, hvarefter larvhuden afstötes, så när som på mundelarna och partiet däromkring, med hvilka puppan är fäst vid värddjuret. Innanför apoder- mat utvecklar sig nu det s. k. andra larvstadiet eller nymf- stadiet, som färdigutbildadt spränger apodermat och sim- mar sin väg för att därefter lefva fritt i vattnet. Olika ut- vecklingsgrader af detta apodermala puppstadium föreligga i härvarande fall, somliga närapå fullfärdiga, andra mindre utvecklade. Skalbaggen var död, då fyndet gjordes, hvil- ket emellertid knappast kan få skrifvas på parasiternas räk- ning. Till arten kunna dessa ej bestämmas, om än mun- delarnas karaktäristiska form utesluta hvarje tvifvel om släktet. 96 Palmen, Beringte Vögel in Finland im J. 1914. 30. IV. 1915. Från professor J. A. Palmen hade följande medde- lande inlämnats: Beringte Vögel in Finland im J. 1914. Die Beringung von Vögeln, speziell junger Exemplare, wurde im J. 1914 in derselben Weise fortgesetzt wie im vorhergehenden Jahre (Meddelanden af Soc. p. Fauna et Fl. Fenn., H. 40, S. 200—212). Ringe mit meinem Namen und meiner Adresse wurden jetzt von folgenden Landsleuten in angegebener Anzahl angebracht: 15 von Förster K. Airaksinen, in Lappland, Kuolajärvi. 2 „ Stud. P. E. Aschan, bei Ekenäs; Gullö: 8 , Förster, Mag. A. L. Backman, in Satakunta, Kuru. 2 , Fabrikant K. Fazer, unweit Helsingfors. 161 „ Stud. C. Finnilä, in S. Österbotten, Ätsäri, und in Lappland, Kuolajärvi. 287 „ den Gebrüdern Dr. med. RunarForsius, Förster Irmer:For:sius und Stud. Eilber.FPorsmis in Karislojo (SW-Finl.) und Kuolajärvi (Lappl.). 4 „ Stud. Hugo Forss in Purmo (Österb.). 93 „ Stud. Paul A. Haglund, bei Helsingfors und auf Äland. 13 , Rendant K. A. Hellman, bei Helsingfors, Ahl- berga. 66 , dem Eisenbahnbeamten O. Hellström, bei Vilp- pula (Österb.). 12 ,» Med. Kand. A. und K. Hilden, in Karkku. 30 , Ingeniör A. Häggblom, bei Helsingfors (Sörnäs). 55 , Stud. Kurt Häggblom, bei Vasa, Malaks. 10 , Artist M. Karppanen, Hof Haminalahti bei Kuopio. 137 , Stud. M. Koroleff, Helsingfors, Hof Vik. 12 „ Lektor Rolf Krogerus, Pärnä in Ost-Nyland. 4610,07, Stud. ale äintdier; Äland, und in dem Skärgärd Süd-Finlands. 11 „ Stud. Fr. und A. Lönnfors, bei Wiborg. 30. IV. 1915. Palmén, Beringte Vögel in Finland im J. 1914. 97 75 von Mag. E. Merikallio, bei Riihimäki, Juupajoki (nördl. Tavastl.), Haukipudas (Osterb.). Stud. Einar Nyberg, Helsingfors und Lavan- Artist J. Snellman, auf Äland (SW-Finl.). Lektor E. W. Suomalainen, bei Björneborg und Stud. Ä. und P. Wegelius, Hattula, unweit Ta- der Zool. Station Tvärminne (S. Finl.). Diese 1,396 Ringe sind in folgender Weise auf 68 Arten oy hki saari. 2197 Ban Haminalahti. INA a? vastehus. JA verteilt: 2 Erithacus rubecula. 36 E. phoenicurus. 17 Saxicola oenanthe. 5 S. rubetra. 2 Turdus musicus. 23 T. iliacus. 113 T. pilaris. 4 Sylvia hortensis. 5 S. cinerea. 1 Phylloscopus sibilatrix. 44 Ph. trochilus. 47 Muscicapa grisola. 17 M. atricapilla. 6 Lanius collurio. 177 Parus major. Prater: 1 P. borealis. 83 Motacilla alba. 5 M. flava. 6 M. fl. borealis. 5 Anthus pratensis, 4 A. rupestris? 3 A. trivialis. 66 Corvus cornix. 1 6 1 136 5 49 Corvus frugilegus. C. monedula. Cleptes pica. Sturnus vulgaris. Passer domesticus. Fringilla coelebs. Fr. montifringilla. Fr. linaria. Emberiza citrinella. Hirundo rustica. H. urbica. Ampelis garrulus. Iynx torquilla. Cuculus canorus. Falco peregrinus. F. subbuteo. Buteo vulgaris. Columba palumbus. Tetrastes bonasia. Tetrao urogallus. T. tetrix. Charadrius (hiat.? minor?). Hematopus ostreolegus. Strepsilas interpres. 98 Palmén, Beringte Vögel in Finland im J. 1914. 30. IV. 1915. 8 Numenius arcuata. 6 Totanus calidris. 3 7. glareola. 6 Actitis hypoleucus. 1 Scolopax rusticola. 4 Telmatias gallinago. 1 Anser segetum (arvensis). 25 Anas boschas. 9 A. penelope. 4 A. crecca. 6 Glaucion clangula. 6 Somateria mollissima. 2 Sterna caspia. 12 St. hirundo. 31 St. hirundo vel paradisea. 129 Larus ridibundus. 18 L. canus. 4 Larus sp. V7 L. fuscus. 5 L. argentatus. 1 L. marinus. 2 Uria grylle. (Uber eine Anzahl Ringe, die sicher angebracht sind, habe ich leider noch keine Nachricht bekommen.) Es folgen hier die Angaben iiber die bis Mai 1915 zu- riickgemeldeten Exemplare. Turdus pilaris. Ring 1093, angebracht (Ä. Wegelius) am %/; 1914 in Tavastland, Kirchspiel Hattula, Hof Pel- kola. — Geschossen am ?/, 1914 ebenfalls in Hattula, Dorf Leiniälä, Piispala; Nachricht von P. Wegelius. — Zeit: 2 Monate, 6 Tage. Entfernung: 15 km. Erithacus phoenicurus. Beringt am °/, 1914 auf der Zool. Station Tvärminne. Daselbst wiedergefangen am !7/, 1914 und abermals losgelassen. Erithacus phoenicurus. Ring angebracht (Finnilä) am 9/3 1914 in Ätsäri, Salmela. Daselbst am %/, 1914 eingefan- gen und wieder freigelassen. Muscicapa grisola. Am /, 1914 beringt in Ätsäri, Salmela, wo der Vogel am nächstfolgenden Tage wieder ge- fangen und von neuem losgelassen (Finnilä) wurde. Parus major. Ring 89 vom ?8/; 1913 in Ätsäri. — Ebendaselbst im Januar 1914 tot gefunden worden (Finnilä). Parus major. Ring 1131, angebracht am ?/,, 1914 bei Helsingfors, Hoplaks (P. A. Haglund). — Tot am "/, 1915 in der nächsten Nähe (Frl. Tötterman). Zeit: 4'/, Monat. Im Jahr 1914 wurden von Okt. bis 31. Dez. 177 Stiick Parus major beringt, von denen !/, in kurzer Zeit am Platze 30. IV. 1915. Palmén, Beringte Vögel in Finland im J. 1914. 99 wieder eingefangen und abermals losgelassen wurden: 23 Stiick von Stud. P. A. Haglund bei Helsingfors, Hoplaks, Furuhäll; 13 St. von Dr R. Forsius bei Helsingfors, Fredriks- berg; 5 St. von Dr R. Forsius in Karislojo, Suurniemi, und 1 St. von Mag. E. Merikallio bei Riihimäki. Von diesen 42 Exemplaren gingen 12 noch einmal in die Falle, ein Paar sogar 3 und 4 mal, und zwar in einer Zeit von einer hal- ben Stunde bis zu 1, 2, 3 Monaten und etwas®darüber. (Die innerhalb des J. 1915 beringten werden noch nicht hier be- sprochen. Besonders wurden bei Fredriksberg fast alle Exemplare der nächsten Umgebung beringt; und sie blieben lange Zeit tägliche Gäste am Futterbrette.) Motacilla alba. Ring 1486, angebracht am ?!/; 1914 in Lojo, Torhola, wurde bald nacher am 3/; in der Nähe tot gefunden (Irmer Forsius). (Corvus corax. Am 17 Nov. 1914 wurde ein Rabe auf der Insel Drumsö bei Helsingfors vom Fischer John Sundholm geschossen, der einen Ring aus rundem, gedrehtem Metalldraht, ohne Bezeichnung, am Beine trug. Nachricht vom Ing. A. Sjöblom. — Ort und Zeit der Beringung un- bekannt.) Corvus cornix. Ring 87, angebracht (P. A. Haglund) auf Åland, Kökar, Husö am !%/, 1914. — Geschossen am ?/, 1915 auf der Insel Hven, an der WestküsteSüdschwe- dens, von Herrn Anton Schönbeck, Beamter im Kirchspiel Sankt Ibb daselbst. — Zeit: etwa 7 Monate. Entfernung: 660 km. Corvus cornix. Ring 319, angebracht auf Äland, Kirch- spiel Jomala, Ulfsby (J. Snellman) am !*/, 1913. — Ge- schossen in demselben Kirchspiel Jomala, Karrböle, am 11/, 1915. Meldung in der Zeitung „Aland“ 1915 !4/,, N:o 30. Dieses Exemplar stammte aus demselben Neste wie die beiden N:o 322 und 324, von denen das eine bis nach Bel- gien kam (gesch. ?%/,, 1913), das andere aber in der Heimat blieb und Anfang Januar 1914 erlegt wurde. Es lässt sich mithin nicht entscheiden, wessen Beispiel Nummer 319 ge- folgt ist. 100 Palmén, Beringte Vögel in Finland im J. 1914. 30. IV. 1915 Corvus cornix. Ring 429, angebracht in Karislojo, Suurniemi am '%/; 1914 (R. Forsius). — Geschossen daselbst am ®/, 1914 in einer Entfernung von !/, km, von Irmer Forsius. Corvus cornix. Ring 454, angebracht am Hof Siikalahti unweit Kuopio am !/, 1914 (Karppanen, Nysten). — Tot ge- funden am ?/, 1915 in der Nähe der Stadt Hjo am West- ufer des Sees Wettern im südlichen Schweden, laut gefälliger Mitteilung des Herrn F. Colling, Red. von Hjo Tidning. — Zeit: 11 Mon., 3 Tage. Entfernung (auf Räck- reise): 580 km. Corvus cornix. Eine Krähe, beringt (K. Häggblom) bei Vasa, im Kirchspiel Malaks am !5/, 1914, wurde am ®), 1914 (K. A. Sevon) auf dem Inselchen Riksgrund in Malaks gefangen und dann wieder freigelassen. — Höchst wahrschein- lich war es dasselbe Stick, das später Anfang Oktober 1914 im Skärgård von Malaks auf dem Inselchen Gästgifvare- grundet sich wie zu Hause aufhielt und am ?9/,, gefangen, aber nach Meldung der Nummer wieder losgelassen wurde (Edv. Lund). Corvus cornix. Ring 685 (J. Snellman) angebracht am s0/. 1914 auf Äland, Jomala, Ramsholm, an einem jungen Vogel. — Erlegt am ?/, 1915 in Holland bei dem Chateau de Maarsbergen, S. vom Zuider See, nach gefälligem Be- richt des Barons J. W. Godin de Beaufort. — Zeit: 10 Monate, 9 Tage. Entfernung: etwa 1250 km. — (Dieser Fall erin- nert sehr an N:o 322 im Berichte von 1913, ein Stiick, das in Belgien erlegt wurde.) Buteo vulgaris. Ring 46, angebracht am *%/, 1914 (Meri- kallio) in Nord-Österbotten, Kirchspiel Paavola. — Ge- schossen Anfang September 1914 im Dorfe Ylipehkola des- selben Kirchspiels von J. K. Kauppi. — Zeit: etwa 2 !/, Mo- nat. Entfernung unbedeutend. Buteo vulgaris. In Nord-Österbotten, Haukipudas, Korkeakoski wurde ein zahm gehaltenes Exemplar am !9/, 1914 beringt (Merikallio); wenige Tage nach der Abreise des Beringers (9/, 1914) verschwand der Vogel, wohl auf dem Zuge. 30. IV. 1915. Palmén, Beringte Vögel in Finland im J. 1914. 101 Im Frühjahr 1915 erschien an demselben Hof für kurze Zeit wieder ein Stück, — wahrscheinlich dasselbe Indivi- duum. Tetrao urogallus. Ringe 766 und 768, angebracht in Ost- Nyland, Kirchspiel Pärnä, Kobböle Husvilla, ?'/, 1914 (R. Forsius). — Geschossen ebendaselbst am °®/, und 15/; 1914 in einer Entfernung von 1 und '/, km (Mag. A. Ilmonen). Numenius arcuata. Ring 545; als junges Exemplar wurde der Vogel am °°/, 1914 bei Björneborg, am Lotsöreviken (Suomalainen) beringt. — ,Was obtained in the northern part of the Island of Lewis, Outer Hebrides, Scottland, at the beginning of October 1914“, laut gefälliger Mitteilung von W:m Eagle Clarke. — Zeit: 4 Mon. und einige Tage. Entfernung: etwa 1,570 km. Anas boschas. Ring 645, angebracht in Österbotten, Kirchspiel Malaks, !/; 1914 (K. Häggblom). — Geschossen an der Kiiste in demselben Kirchspiel am ?/, 1914 (A. Nord- man). — Zeit: 2 Monate und 8 Tage. Entfernung unbe- deutend. Anas boschas. Ring 782, im finnischen Lappland, Kirchspiel Kuolajärvi am '/, 1914 angebracht (R. For- sius). — Geschossen daselbst bei Särkioja, 3 km W von der Kirche, am !/, 1914 vom Arbeiter J. E. Kananen, laut Nach- richt der Herren V. Vanhala und C. Finnilä. — Zeit: 1, Monat. Entfernung unbedeutend. Anas penelope. Ring 785. Beringt und ebenfalls erlegt in Lappland, Kuolajärvi, zusammen mit den soeben erwähnten A. boschas, 782. Larus ridibundus. Uber die im J. 1913 beringten Lach- möven sind z. Z. keine anderen Nachrichten eingelaufen als die bereits im vorigen Berichte angegebenen. Hingegen sind von den im J. 1914 an demselben Platz, beiHelsing- fors, Vik, am 10., 13. und 15. Juni, von Herrn M. Kör roleff beringten 129 jungen Lachmöven bisher folgende sieben zurückgemeldet (vorläufig sind doch gar keine Rapporte aus Zentraleuropa eingelaufen). 102 Palmén, Beringte Vögel in Finland im J. 1914. 30. IV. 1915. Ring 577. Der Vogel sterbend gefunden im Kirchspiel När am mittleren Teile der Ostkiiste der Insel Gotland in der Ostsee, laut brieflicher Mitteilung vom ?!/, 1915 des Herrn Henrik Pettersson in Pilgärds, När. -- Zeit: 7 Mo- nate, 11 Tage. Entfernung: 486 km. Ring 585. Vogel tot gefunden am Meeresufer bei Kjöge, an der mittleren Ostküste der Insel Sjalland, Däne- mark, laut brieflicher Mitteilung ('*/, 1915) eines Tier- freundes, Erik Stokkebye, daselbst. — Zeit: etwa 7 Monate. Entfernung: 926 km. Ring 696. Geschossen aus einem Schwarm d. ?/, 1914 bei Sandel, Arensburg, auf der südöstlichen Küste der Insel Ösel in der Ostsee, laut gefälliger Mitteilung von W. Baron Nolcken daselbst. — Zeit: 1 Monat, 23 Tage. Entfernung: 262 km. Ring 700. Vogel erlegtin Venedig am ??/, 1915, nach Meldung des Herrn Annibale Piazza. — Zeit: 7 Monate, 17 Tage. Entfernung: etwa 1,800 km. Ring 710. Geschossen bei Maglegaard, auf der Insel Möen, Dänemark, laut Brief vom %/,, 1914 von Herrn Kr. A. Nöhr. — Zeit: 5 Monate, 13 Tage. Entfernung: etwa 950 km. Ring 732. Angekommen am 7/j, 1914 bei Herrn Joh. Imming in Lutjebroek (Grootebroek) in Holland, nach seiner gefälligen Mitteilung. — Zeit: 5 Monate, 24 Tage. Entfernung: ungefähr 1450 km. Eins der am 15. Juni 1914 beringten Exemplare wurde am 27. Januar 1915 auf der Rhede von Toulon lebend ge- fangen und wieder losgelassen. Die Nachricht, mit Angabe der Nummer, wurde gefälligst durch die Marine Francaise mir zugeschickt. — Zeit: 7 Monate, 12 Tage. Entfernung: etwa 2,280 km. Larus canus. Ring 324, angebracht (J. Snellman) am 3/, 1914 auf Äland, Kirchspiel Jomala, Ytternäs, Läg- skär. — Erlegt am ?/,, 1914 in Dänemark, im siidlichsten Teile der Insel Fyen, in Svendborgsund; der Fuss wurde mir gefälligst vom Schlosser Corfitz Corfitzen, daselbst Årsmötet den 13 maj 1915. 103 übersandt. — Zeit: 4 Monate, 5 Tage. Entfernung: beinahe 800 km. Wie ersichtlich, sind die aus Finland, speziell aus der Beringungsgegend selbst, zurückgemeldeten Vögel relativ zahlreich, und zwar die Stand- oder Streichvögel. Bezüg- lich der Zugvögel muss erwähnt werden, dass die Mängel der gegenwärtigen Kommunikationsmittel unvermeidliche Hin- dernisse für sämtliche Nachrichten aus Zentraleuropa mit sich gebracht haben. Für die mit der Zeit hoffentlich ein- laufenden Berichte über die dortigen Funde soll später eine Zusammenstellung geliefert werden. Die Beringung wird im J. 1915 fortgesetzt. Årsmötet den 13 maj 1915. Ordföranden, professor J. A. Palmén föredrog följande Årsberättelse öfver Sällskapets verksamhet 1914—1915. Vi hafva under alla tider vant oss att anse vårt lands afsides läge utgöra en betydande hämsko för kulturens och i synnerhet den vetenskapliga forskningens förkofran här- städes, och det har pröfvat krafterna att hålla oss i jämn- bredd med Centraleuropas forskare redan när det gällt spe- cialiteter. Senaste tiders erfarenhet visar emellertid, att aflägsenheten undantagsvis kan betinga en relativ fördel. Världskriget hämmar öfverallt det fridsamma arbetet för ideella mål. Men medan en del af kulturhärdarna för när- varande fullständigt härjas, råder hos oss blott en pröfnin- gens tid. När denna är öfverstånden, skall väl framtiden afhjälpa de olägenheter, som nutiden för med sig åtminstone i ekonomiskt afseende. 104 Ordförandens årsberättelse. 13. v. 1912 För ögonblicket kunna vi icke veta, hvilka öden de ut- ländska vetenskapsmän möjligen gått till mötes, som Säll- skapet hedrat genom inval till ledamöter. Två dödsfall äro dock att nämna. Vid nyss uppnådd ålder af 75 år afsomnade den 1 sep- tember 1914 i Stockholm professor Veit Brecher Witt- rock. I sitt fädernesland var han högt uppburen såsom lärare i botanik vid högskolorna i Uppsala och Stockholm. Stor verksamhet utvecklade han säsom prefekt för Riks- museets botaniska afdelning äfvensom för Bergianska Träd- gärden, och djupt har han i sitt hemland ingripit i det bo- taniska forskningslifvet. I talrika skrifter förvaras resulta- ten af professor Wittrocks undersökningar, dels om söt- vattenalger, dels om kärlväxternas morfologi, biologi och systematik. Till ledamot i vårt samfund invaldes han redan är 1870. Särskildt böra vi i Finland erinra oss, att hans skrifter om svärurskilda mikroarter af släktena Erythrea, Viola och Linnea ländt till fromma också för forskningen pä denna sida om Bottenhafvet. Hans brinnande häg för forskning varade ända till sena älderdomen. Ännu vid 70 är fann han sina undersökningar sä intressanta, ,att jag aldrig skulle vilja dö*. För efterlefvande skall han stä ej blott som en märkesman pä fackomrädet, utan öfver hufvud som ett föredöme. Äfvenledes 75-ärig afled i Stockholm den 2 december 1914 den intresserade entomologen, professor Sven Lampa. Är 1887 anställdes han som praktisk entomolog vid Kongl. Landtbruksakademien och är 1897 blef han töreständare för den dä inrättade entomologiska försöksanstalten nära Stock- holm. Är 1909 afgick han från denna befattning. Profes- sor Lampa har publicerat ett stort antal uppsatser, för- nämligast inom den praktiska entomologins omräde. Bland hans arbeten förtjänar, säsom berörande äfven Finlands fauna, särskildt nämnas hans , Förteckning öfver Skandina- viens och Finlands macrolepidoptera“, utgifven i Stock- holm är 1885. 13. V. 1915. Ordförandens ärsberättelse. 105 Här hemma hafva förlusterna för forskning och under- visning varit högeligen kännbara, äfven om de inom den krets, som pä senare tid plägat besöka vära möten, icke varit lika päfallande. Äldst bland ärets aflidna landsmän var förre lektorn vid finska kadettkären i Fredrikshamn, kollegie- rädet Viktor Sohl- man, som afled den 20 januari 1915 vid 79 ärs ålder. I nämnda läro- verk undervisade han i naturvetenskaperna frän är 1861 ända till dess upplösning är 1903. En- ligt en nekrolog i den dagliga pressen gjorde hans „fryntliga och öpp- na väsen samt ett klart och intelligent framställ- ningssätt honom högt skattad af eleverna. Gärna och med stor för- ' trolighet i umgänget med ungdomen förde han densamma ut i det fria på botaniska exkursio- Viktor Sohlman. ner, och äldre elever plägade han taga med på uppiggande jaktfärder i stadens skogrika omgifningar. För skötseln af kårens naturhisto- riska åskådningsmaterial intresserade han sig varmt och torde hafva inlagt stor förtjänst om dess tillväxt." I Fredriks- hamn värderades han därjämte högt såsom en erfaren kom- munalman. Ar 1903 flyttade han till Helsingfors och till- bragte här sin lefnads afton i stilla tillbakadragenhet. En del anteckningar om landets fägelfauna har han beredvilligt ställt till andras förfogande. Kadettkärens af honom skötta sam- 106 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1915. lingar hafva tyvärr gätt ett oblidt och tidigare oanadt öde till möte: de hafva afhändts Finland och ätminstone delvis blifvit öfverlämnade ät ett militärläroverk i Kaukasien — för oss ett allvarligt memento. En mycket kännbar förlust har den inhemska forsknin- gen gjort genom fränfället af professor Carl August Lundström. Född den 24 juli 1844 i Gamla- karleby, afled han sä- som 70-ärig i Helsing- fors den 21 november 1914. Han hade under flere resor i utlandet lagt en säker grund för sin lifsgärning och var un- der sin mannaälder högt skattad af alla i egen- skap af läkare, forskare och universitetslärare samt bekant säsom bak- teriologins pionier i värt land. I sin ungdom lade han grunden för sina studier bred, i det han ifrigt intresserade sigför naturvetenskaperna, närmast zoologin och Carl August Lundström. botaniken. Hans vakna natursinne och varma intresse gjorde, att han redan under sin ungdomstid företog talrika exkursioner i hemtrakten, Kuustö, äfvensom år 1865 en resa till norra Savolaks, hvarvid i synnerhet Diptera in- samlades. Sistnämnda år inträdde han i vårt samfund. Lä- karens ansvarsfulla verksamhet upptog sedermera större delen af hans lif. Men när professor Lundström år 1904 lämnade sin ställning som universitetslärare, valde han sig SV. 1975 Ordförandens ärsberättelse. 107 ett arbetsomräde pä entomologins fält och odlade detta med öfverraskande ifver och framgång. Årligen, allt från år 1906, lämnade han åt Sällskapet att införas i dess Acta re- dogörelser för resultaten af sina studier rörande någon viss grupp af vårt lands myggor, sammanlagdt nio afhandlingar om familjerna Mycetophilide, Tipulide, Cylindrotomide, Lim- nobiide, Bibionid&, Chironomide och Melusinide, och sina sista veckor ägnade han ät samlingar, som nyligen hem- förts frän Kolahalfön. Under hela detta studium undersökte han, enligt nyare tiders metod, synnerligen ingäende geni- talsegmenten för att pä detta sätt ernä en säkrare artbe- stämning än den tidigare öfliga, och blef han i detta af- seende ett föredöme. Afhandlingarna äro försedda med talrika afbildningar, och mera än en gång har han i all still- het bidragit till dessas bekostande eller till möjliggörande af exkursioner. Dessa arbeten ådrog honom uppmärksam- het äfven i utlandet, och åt Lundström lämnades bear- betningen af motsvarande material i ungerska Nationalmu- seum och ryska Vetenskapsakademiens samlingar från norra Ryssland, öfver hvilka han i tryck offentliggjort resultaten, likasom ock från Norge. Också några andra dipterologiska uppsatser har han publicerat. Ytterst sällan besökte han emellertid vårt Sällskaps möten, där hans anspråkslösa, vänsälla, finkänsliga och harmoniska personlighet säkert skulle skaffat honom många vänner, likasom fallet var bland landets naturintresserade jägare. Finska läkarekåren, åt hvars pensionskassa han testamenterade hufvuddelen af sin förmögenhet, har däri fått ett för alla tider bestående minne af professor Carl Lundström. Universitetets finska mu- seum erhöll hans entomologiska samling äfvensom vårt samfund hans efterlämnade zoologiska bibliotek, hvari sär- skildt den dipterologiska delen är af högt värde. Den 20 oktober 1914 afled Sällskapets ledamot Erik Arthur Wahlberg i Åbo. Född den 19 maj 1876, äg- nade han sig med stort intresse åt naturvetenskapliga stu- dier. Sedan år 1900 handhade han undervisningen i natu- 108 Ordförandens årsberättelse. 13: V. 1915: ralhistoria vid klassiska lyceet i Åbo och sedan 1903 vid svenska samskolan därstädes. Han vistades flere somrar vid Littois träsk nära Åbo och hade därunder tillfälle att utföra en ingående undersökning af dess plankton, hvarom en detaljrik afhandling i Sällskapets Acta vittnar. Vid nor- diska naturforskare- och läkaremötet i Helsingfors år 1902 framlade han resultaten af ingående studier rö- rande apotheciets ut- veckling hos Anaptychia och Physcia. Wahl- berg var en utom- ordentligt intresserad, kunnig och nitisk lärare, en sympatisk personlig- het med ideell läggning, och hans förtidiga, plöts- liga bortgång beklagas djupt af många vänner. Lika plötsligt öfver- raskades gymnastiklä- raren, lektor Bruno Leonard Flor- ströms vänner af hans frånfälle i Tammerfors den 22 december 1914. För jämnt ett år tillbaka Erik Arthur Wahlberg. delgaf han Sällskapet resultaten af en sam- vetsgrann undersökning om Taraxaca i Satakunta, i syfte att införas i Acta. Granskningen tog uppskof och tryckningen kunde begynna först sent om hösten, hvarför det tragiska ödet träffade författaren, att han icke själf fick se sitt arbete fullfärdigt i tryckt skick. Det är frukten af en med sak- kunnighet och allvar utförd undersökning af detta mäng- gestaltade släkte, hvarvid uppmärksamheten fästs ej blott vid arternas utbredning och ständorter inom omrädet, utan 13. V. 1915. Ordförandens årsberättelse. 109 särskildt vid deras beroende af naturliga marker och af sådana som omgestaltats genom kultur. Det är en bekla- gansvärd förlust för den inhemska botaniska forskningen att Bruno Florström, som visat förståelse för det bio- logiska problemet i kritiska formers uppträdande, redan vid 35 års ålder måste sluta sin bana. Närmare uppgifter om hans personlighet skall af kompetent person of- fentliggöras. Ännu en finsk skollä- rare, lektor Arthur Boman, har skattat åt förgängelsen. Som spe- cialist hade han tidigare ägnat sig åt fågelacari- der, och hans samlingar af dessa ha öfvergått i Zoologiska museets ägo. Känd under sin vistelse i Helsingfors såsom för- medlare vid inköp af skolmaterial, öfverflyt- tade han för någon tid sedan till Viborg, där han senaste vår afsom- nade. Slutligen ha afli- dit tvenne redan år 1872 i Sällskapet invalda med- Bruno Leonard Florström. lemmar, som ägnat sig åt andra banor, nämligen professor Gustaf Heinricius, den 1 maj 1915, och häradsskrifvaren Hugo Eberhard Arppe, som dog i februari detta år. (Af förbiseende blefvo i årsberättelsen den 13 maj 1914 tre därförinnan aflidna medlemmar icke uppräknade: stats- rådet, professor Fredrik Saltzman, död den 4 mars 1914, magister Emil Fredrik Nervander, som afled i januari 1914, och kamreraren Karl Wilhelm Reg- nell, död den 26 oktober 1913.) 110 Ordförandens ärsberättelse. 13. V. 1915. Sällskapets sammanträden under året hafva hållits re- gelbundet, varit lika talrikt besökta som förut — omkr. 40, en gång 52 personer närvarande -— och haft samma karak- tär som tillförene. Meddelanden hafva hållits till ett antal af öfver 60, inemot tredjedelen botaniska. Af dem komma de kortare notiserna att finna plats i det häfte af Sällska- pets Meddelanden, som skall innehålla årets förhandlingar, nämligen följande: H. Lindberg, Dichelyma capillaceum i Mohla. I. Forsius, Turdus merula i Lojo. Y. Wuorentaus, Moecinus collaris Germ. Tvärminnessä. Th. Grönblom, Brephos nothum Hübn. och Argynnis paphia L. ab. valesina Esp. funna i Finland. > H. Järnefelt, Beiträge zur Kenntnis des Planktons in einigen Binnenseen Finlands. . Lindberg, Tvä nya adventivväxter. . Wegelius, Färgvarietet af gräsparfven. . Finnilä, Subfossil bäfverkäke från Kuolajärvi. Hellevaara, Fynd af tre sällsynta fiskarter. . J. Valle, Nya fynd af Aeschna maxima. . Räsänen, Fulica'atra i Simo. . Reuter, Stagonomus pusillus H.S., ny för Fenno- skandia. Th. Salan, En stubbsvansad kattras. A. Hilden, Erithacus philomela pesivänä St-alueella. R. Frey, Coleopterologiska notiser. K. M. Levander, Om en myxosporidie-sjukdom hos mujka och sik. W. Hellen, Phyllobius betulae Fabr., ny för landet. F. Lönnfors, Syrnium aluco frän Viborg. A. E. Fri, Muutamia eläintieteellisiä havaintoja. Th. Grönblom, Entomologiska meddelanden. J. S. W. Koponen, Suomen koskikorennoisista. H. Järnefelt, Gynandromorphismus bei der Cladocere Alona guadrangularis (O. F. M.). E. Merikallio, Muutamia lisätietoja Helsingin seudun linnustoon. i Rik 0. m 13. V. 1915. Ordförandens årsberättelse. 111 E. Merikallio, Selostus Siikakankaan hoitoalueella kesällä 1914 tavatuista linnuista. H. Lindberg, De finländska formerna af släktet Anthyllis. E. Nyberg, Fynd af svarta rödstjärten, Ruticilla tithys Naum. K. J. Valle. Somatochlora Sahlbergi Trybom Suomesta. R. Frey, Entomologiska meddelanden. R. Frey, Fasciation hos Chrysanthemum leucanthemum L. och Taraxacum officinale Vill. A. Hilden, Temperaturförhällanden hos fåglar. M.Brenner, En hvitblommig Taraxacum-art frän Ryska Lappmarken. I. Forsius, Om den lapska ekorren. V. Pesola ja K. Linkola, Alsine verna (L.) Bartl. Impilahdella. C. Finnilä, Nägra ornitologiska meddelanden frän Vasa-trakten. K. E. Kivirikko, Picus pipra Suomesta. Y. Wuorentaus, Pohjanmaan kovakuoriaiseläimistöstä. T. H. Järvi, Muikkukannan kokoumuksesta. H. Rancken, Odontoschisma Macounii (Aust.) Underw. "ny för Finland. H. Lindberg, Hedysarum Sibiricum Poir. från Kantalaks. V. Pesola, Harvinaisia ruostesieniä. K.Linkola, Kaksi maassamme harvinaista Alectoria-lajia. M. Brenner, Tvä för Finland nya Chenopodium album- former. V. V. Kujala, Kaksi tiedonantoa siasta. W. Hellen, Zur Kenntnis der Evaniiden Finlands. H. Lindberg, Myosotis laxa Lehm. E. Häyren, Floristiska meddelanden. Fr. Elfving, Af svampmycel angripna trämasseskifvor. J. S. W. Koponen, Kolme huomattavaa plecopteri-lajia. R. Palmgren, Tvenne sällsynta ornitologiska nyför- värf till Högholmens zoologiska trädgård. K. M. Levander, Uber eine neue Cothurnia-Art. 112 Ordförandens årsberättelse 13. V. 1915 E. W. Suomalainen, Tietoja erään isonhuuhkajan (Strix bubo L.) pesän vaiheista ja sen asukkaiden ruokalis- toista Pohjois-Savossa. E. W. Suomalainen, Kertomos lintutopografisista tutkimuksista Porin seuduilla v. 1913. E. Merikallio, Mergulus alle tavattu Iin läheisyydessä. K. M. Levander, Om fridlysning af våra roffäglar. E. Nordenskiöld, Dytiscus latissimus med puppor af en Hydrachna-art. J. A. Palmen, Beringte Vögel in Finland im J. 1914. Att införas i Acta hafva inlämnats: Finnilä, C., Studier öfver fägelfaunan i Salla Lapp- mark sommaren 1914 (Acta 39). Koponen, J. S. W., Plecopterologische Studien I, II. Järnefelt, H., Zur Kenntnis der Biologie der Lyncho- daphniden und Chydoriden in einigen Gewässern Nylands. Luther, A., Zuchtversuche an Ackerschnecken (Acta 40, N:o 2). Räsänen, V., Stridulationsapparate bei Ameisen, For- micide (Acta 40). Liro, J. I., Karjalaisia kasvinnimiä (Acta 40, N:o 3). Liro, J. I, Aländska växtnamn (Acta 40, N:o 4). Saalas, U., Kovakuoriaisten ja niiden toukkien puihin kaivamista käytävistä. Hjelt, Hj., Conspectus flor& fennice (Acta 41, N:o 1). Palmgren, A., Studier öfver löfängsomrädena pä Äland. Ett bidrag till kännedomen om vegetationen och floran pä torr och pä frisk kalkhaltig grund. (Acta 42, N:o 1.) Frey, R., Zur Kenntnis der Dipteren Finlands. III. Do- lichopodid&. (Acta 40, N:o 5.) Hellen, W., Beiträge zur Kenntnis der Ichneumoniden Finlands. I, Subfamilie Pimplin& (Acta 40, N:o 6). Under äret har bandet 39 af Acta blifvit färdigt, inne- hållande afhandlingar af hrr E. Häyren, H. Rancken, C. Lund- ström, Br. Florström, K. Linkola och C. Finnilä. Likaså är af Meddelanden bandet 40 färdigt, redigeradt af dr E. 13. V. 1915. Ordförandens ärsberättelse. 113 Häyren. Af Acta 41 äro fem ark tryckta och af Acta 42 några ark satta. Reseberättelser hafva föredragits af mag. E. W. Suo- malainen beträffande ornitologiska forskningar i trakten af Kumo älfs mynning; af mag. U. Saalas öfver studier i olika delar af landet rörande pä barrträd lefvande coleopter- larver; samt af hr C. Finnilä om en ornitologisk resa 1913 i Kuolajärvi (Salla). Resestipendier hafva tilldelats herrar R. Palmgren, 200 mk för studier i östra delen af Finska viken. E. E. Lindgvist, 100 mk för studier om tenthredinider- nas utveckling. M. E. Huumonen, 250 mk för studier om lundvegetatio- nen i Tavastland. O. Kyyhkynen, 200 mk för studium af floran i Maaninka. Sammanlagda beloppet, 750 mk, är betydligt mindre än under tidigare är, ty Sällskapet har varit tvunget att beakta, att dess statsanslag i är reducerats till 6,000 mk. Man har å andra sidan icke velat låta de momentant rådande eko- nomiska vanskligheterna hämma arbetsifvern, om ock maski- nen gått blott med half kraft. Och sävidt möjligt vill man ej heller låta tryckningen lida, blott afhandlingarna befinnas vara värda att offentliggöras. Under året hafva icke färre än fjorton nya inhemska medlemmar blifvit invalda, nämligen hrr E. Nyberg, K. H. I. Metsävainio, V. V. Kujala, Mauno Kotilainen, Th. H. Clayhills, doktorinnan Thyra Nyberg, hrr Sigurd Sahlberg, R. L. Grön- blad, V. A. Seppälä, E. A. Kärki, Viljo Hornborg, O. J. Lakari, A. Tanttu och O. Heikinheimo. När man ögnar genom förteckningen öfver de ämnen, som berörts i de för publikation inlämnade uppsatserna och afhandlingarna, finner man, att de ingalunda enbart gällt intressanta och för en viss trakt eller ens för hela landet nya arter. Sädana uppgifter finnas nog och skola, hoppas jag, alltid finnas. Men de äro icke de enda. Mängen publi- 'kation gäller redan nu äfven verkliga problem, exempelvis 8 114 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1915: om ärftlighet under afsiktliga experiment, eller någon fysio- logisk fräga, som kan ha betydelse ur rent biologisk syn- punkt, nägon forst-entomologisk undersökning, eller nägon speciell vegetationsform samt villkoren för dess förefintlig- het och gestaltning i en trakt, alltsä nägot mer eller mindre planmässigt och ingäende studeradt forskningsproblem. Mä- hända är orsaken att sökas däri, att en uppmaning ej länge- sedan utgått att eftersträfva äfven djupare frägors lösning. Eller mähända häller det pä att, oberoende häraf, klarna för vära naturalhistoriker, att värt slutmäl kan ligga i ett högre plan än själfva utgängspunktens, det omedelbara och oundvikliga materialsamlandet och observerandet. Vare här- med huru som helst, sä är företeelsen glädjande och läter oss hoppas pä fortsatta framsteg. Särskildt vill jag ännu nämna, att i tvenne punkter Sällskapet tagit ett steg framät: fridlysandet af Malla fjäll vid Kilpisjärvi synes kunna bli en verklighet, och en bör- jan är gjord till att rädda en del af vära rof- och sjöfäglar frän utrotning — ett öde som, trots Sällskapets uttalade önskan, allt fortfarande hotar björnen och faktiskt äfven den i all laglig form fridlysta vildrenen; samma öde har längesedan träffat bäfvern, uppå hvars graf jaktförordningen omsider rest en vård, erinrande om den frid, som plägar lysas öfver de döde. Väl vore, om Sällskapet enigt kunde hos oss bryta en lans för naturskydd öfver hufvud, tills nå- gon särskild institution kan öfvertaga denna funktion. Vi se således, att åtminstone i någon mån naturalhisto- riens horisont vidgas för oss, i det nya uppgifter dyka upp, utan att kränka de gamla. Likaså se vi, huru från en del naturalhistoriska forskningsgrenar bryggor slås öfver till helt andra forskningsområden — till geologin, arkeologin, näringsfysiologin och den biologiska konkurrens, som stude- ras inom sociologin. — Under sådana auspicier kan den, som lefvat en längre tid och tänker tillbaka på forna dagars skarpt dragna åtskillnad emellan de då såsom själfständiga och oberoende vetenskaper ansedda disciplinerna vid uni- versitetet, icke undgå att draga och uttala vissa slutsatser, T3V 11915. Ordförandens årsberättelse. 115 som borde äga betydelse särskildt för den nu uppväxande generationen. När vi utveckla oss som själfständiga forskare, så göra vi klokt uti att borra så djupa borrhål som möjligt, d. v. s. upptaga specialområden, där vi kunna tränga möjligast långt ned. Men under den tid vi som unga först lägga grunden för våra studier, då må vi akta oss att i förtid alltför mycket specialisera oss; ty ingen vet på förhand, till hvilka grann- områden vårt borrhål kommer att tränga, ej heller hvilka förstudier inom denna del af vår egen forskning då äro nöd- vändiga. Väl kan och måste man mången gång efteråt studera sig in i nya ämnen. Men om man i unga år med vett och vilja sluter sin blick för allt utanför de valda de- taljerna, så är det sedermera alldeles för sent att börja öfva sin blick att se beträffande de nya frågorna. Mången anser geografin vara en kungsväg till alla slags frågor, men det är den nog icke. Man måste i tid studera åtminstone grunderna af kemi och fysik, i någon mån äfven lägre ma- tematik, för att alls kunna förstå klimatologin, fysiologin och biologiska problem, samt för att fatta geografin själf i dess förhållande till de nämnda kunskapsgrenarna; men man kan icke gå vägen i omvänd riktning. Zoologin och bota- niken vinna icke heller på att för tidigt studeras alltför speciellt. Vår fauna och flora utredas nog bättre, i fall spe- cialisterna på dessa områden hafva att bygga också på om- fattande naturvetenskaplig allmänbildning, på ett i många riktningar skoladt och mognadt omdöme samt på insikt rö- rande analoga frågor på andra håll. De egna detaljerna bli då bättre förstådda, naturligtvis förutsatt att man alltid och öfverallt måste ytterst grunda sin öfvertygelse på rik- tiga observationer och på säker kunskap i sak. Dessa reflexioner uttalar jag här ingalunda för att nöd- vändigtvis få en viss afslutning på en årsberättelse, utan därför, att jag vid min ålder icke har någon större säker- het att en annan gång få yttra, hvad lifserfarenheten lagt mig på hjärtat, och därför att jag i det längsta vill gagna framtiden också för Societas pro Fauna et Flora Fennica. 116 Skattmästarens årsräkning. 18: V. 1928: Skattmästaren, doktor V. F. Brotherus, framlade Säll- skapets Årsräkning för år 1914, hvarur meddelas följande utdrag: Debet: Be hållning, fran Är 1912. Stående fonden . . . =... 28,000:— Senator J. Ph. Palméns Fond 2 218,244: — Sanmarkska fonden WI PR, 10010" .55:3081 Siıtalatenden IRB TR 9000-40 463: 70 Ärskassan. Ä sparkasseräkning i Privatbanken. . 343: 15 A löpande räkning i Föreningsbanken 1,803: 23 Kontant.i kassan, seka! Lues et 95:93 2,242: 31 Inkomster under året. Skätsanslapai ger oh TIERE 0510071158 100023 Räntor WI, nat 19900 REDET Tenta trötäanstite. n ART ROST 105: — Försald ölitteratun 0422 6718089950 122: 22 10,595: 11 Summa 59,912: 42 Kredit: Utgifter under äret. ABVOdEn, ad. A in: oka kein aak 925: — Reseunderstöd ex. misni feta admit Bl Tryckningskostnader . . ... =... =... 9,432:68 För inköp.af.enzohlipafion 222227 14:17 Frakt, annonser. am... m. 202 2.722222 129:32 12,301: 17 Transport 12,301: 17 13. V. 1915. Botanices-intendentens ärsredogörelse. 117 Transport 12,301:17 B'enralning till är 1915. SEALTIAES Tondenssu. a 0 002 mm 000.0 2800012 SenatoriJ..Ph. Palmens fond + «11.0 18,244;=— Sanmarkska fonden flac. sosse. 5,368; Stitalalomden =. G 1010 N 0004885 471000— Ärskassan. Ä sparkasseräkning i Privatbanken. . 116211 Ä löpande räkning i Föreningsbanken 339: 77 Dean KASSA "Ye tase d ar ja) Han: 53:32 511: 25 Summa 59,912: 42 På tillstyrkan af revisorerna, herrar F. Elfving och A. Poppius, beviljade Sällskapet härpå skattmästaren full ansvarsfrihet för hans förvaltning af Sällskapets medel un- der det gångna året. Botanices-intendenten, kustos Harald Lindberg, af- gaf följande Årsredogörelse öfver de botaniska samlingarnas tillväxt. Under det sistförflutna läseåret ha till de botaniska sam- lingarna inkommit ett betydande antal gåfvor, genom hvilka de särskilda samlingarna af finska växter i afsevärd grad tillvuxit. De mest omfattande kollektionerna ha inlämnats af Hel- singfors botaniska bytesförening, dr Harald Lindberg, mag. K. Linkola, stud. L. Oesch, stud. V. Pesola och mag. V. Räsänen. Ett synnerligen värdefullt bidrag har utgjorts af IX—XXIV fasciklarna af Plante Finlandi& exsic- cate, omfattande numrorna 401—1,200. 118 Botanices-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1915. På de särskilda växtgrupperna fördela sig de inlämnade gäfvorna pä följande sätt: Kärlväxter ass = Van DAB 022: MOSSOIEN ns A sei nite 314' ANSEEP HER m en nr RNE ar+, SVAMPAR > ct st SM 044" 510 alk Parman ti 289 Summa 3,131 exx. Nedan anförda 39 personer och sammanslutningar ha bidragit till samlingarnas förkofring: Mag. K. Airaksinen, fil. mag. Maja Arvonen, rektor M. Brenner, dr H. Buch, stud. C. Cedercreutz, stud. R. Collander, stud. I. Forsius, Helsingfors bota- niska bytesförening, lyceist R. Hällfors, mag. K. H. Häll- ström, dr E. Häyren, stud. K... Kx Kari, massa Knabe, stud. V. Krohn, pastor O. Kyyhkynen, dr W. Laurén, dr I. Leiviskä, stud. A. Leskinen, dr Ha- rald Lindberg, fröken Edit Lindström, mag. K. Linkola, stud. K. H. I. Metsävainio, stud. 0-Memr man, stud. R. Neunstedt, mag. T. Nybergh, prost A. Nyström, stud. L. Oesch, folkskolelärare J. Pekkari- nen, stud. V. Pesola, elev K. Reuter, stud. Anna Ringblom, mag. V. Räsänen, mag. S. Salmenlinna, dr U. Sax6n, prof. J. J. Sederholm, stud. A. Teräs- vuori, mag. V. Tolvanen, mag. K. J. Valle och träd- gärdsm. H. Wasastjerna. Kärlväxtsamlingens tillväxt har varit följande: Draba hirta och Potentilla nivea frän LKem, Kuolajärvi, K. Airaksinen. — 16 exx. Taraxaca frän Om, Pedersöre, Maja Arvonen. — 48 exx. från N, Ingå och Helsingfors, M. Brenner. — Myosotis laxa från Al och M. caespitosa frän Sa, H. Buch. — 34 exx. frän N, Esbo, C.Ceder- ereutz. — 22 exx. från LKem, I. Forsius. — 151 exx. från olika delar af landet, Helsingfors botaniska bytesförening. — 8 exx. frän KOl, Impilahti, R. Hällfors. — Carex stricta, Alchemilla minor *fili- caulis, Rudbeckia hirta och Plantago lanceolata frän Tb, Jyväskylä, K. H. Hällström. — Myosotis laxa frän Al, Mängstekta (leg. A. Renvall), St, Björneborg, och N, Ekenäs, samt M. caespitosa frän St, 13: V. 1915. Botanices-intendentens årsredogörelse. 119 E. Häyren. — Delphinium consolida och Sorbus aucuparia X Fennica från Al, Föglö, samt Gentiana uliginosa från Al, Jomala, C. A. Kna- be. — Paeonia anomala från Turja i LIm, V. Krohn. — 78 exx. från Sb, Kuopio och Maaninka, O. Kyyhkynen. — 6 exx. frän Oa (leg. J. Tanner) W. Laurén. — En större samling Carices (C. salina och C. aguatilis-former) från Ob, I. Leiviskä. — 1 ex. Betula-bastard frän Tb, Äänekoski, A. Leskinen. — Hypericum montanum frän Ab, Lojo, 16 exx. Taraxaca frän N, Helsingfors, 26 exx. Taraxaca frän LKem, Kuolajärvi, 136 ark blad och korgar af odlade Taraxacum-former samt 5 exx. Alchemilla strigosula frän IK, Valkjärvi, Potentilla verna frän Ka, Viborg, och 6 exx. Taraxaca frän Ab, Lojo, Harald Lind- berg. — 138 exx. från KL, KOI, KOn, Kb, däribland Botrychium simplex från KOn, Korpiselkä och Suojärvi, 2 exx. Galium mollugo och 3 exx. G. mollugo X verum från Tb, Jyväskylä, K. Linkola — 254 exx. från KL och KOI, däribland Alsine verna från KL, Impilaks, K. Linkolaoch V. Pesola — 4 exx. från N, Ingå, Edit Lindström. — Monströsa former af Rubus arcticus från OK, Kajana, K. H. I. Met- sävainio. — Epilobium angustifolium f. rosea från St, Karkku, O. Meurman. — Centunculus från Ab, Nagu, T. Nybergh. — 7 exx. frän Om, Lappajärvi, A. Nyström. — 91 exx. frän Kb, Tohmajärvi, L. Oesch. — 17 exx. Taraxaca från Sb, Kuopio, J. Pekkarinen. — 263 exx. frän KL och KOI, V. Pesola. — Antirrhinum orontium frän Ab, Pargas, K. Reuter. — 66 exx. frän N, Orimattila, Anna Rin g- blom. — 32 exx. frän Ob, Simo, V. Räsänen. — 28 exx. frän Ta, Jokioinen, S. Salmenlinna. — 6 exx. Stachys paluster X silvaticus samt Gypsophila fastigiata från Sa, Taipalsaari, U. Sax 6 n. — Hedysa- rum Sibiricum frän LIm, Turja-halfön, ny för provinsen, och Plantago media från LIm, Umba, J. J. Sederholm. — En samling Carex salina- former frän Ob, Uleäborgstrakten, V. Tolvanen. — 11 exx. frän Sa, Puumala, och Nymphaea alba frän Ka, Antrea, K. J. Valle. — Amarantus blitum (tillfällig) och Vicia silvatica frän N, Kyrkslätt, H. Wasastjerna. Mossamlingen har tillvuxit genom följande gäfvor: Dichelyma capillaceum frän IK, Mohla (andra lokalen i landet), Harald Lind- berg. — 25 exx. frän olika delar af landet, Helsingfors botaniska bytesförening. — Cesia obtusa och Blepharostoma setiforme från Ta, Kuhmoinen och Kangasala, K. K. Kari. — 148 exx. Hepaticae frän Ab, Sb, K. Linkola — 82 exx. mossor, monterade i form af exsiccat i 2 inbundna böcker, sammanställda af herr Graffle, samt tvenne andra smärre samlingar mossor i bokform; samlingarna ha tillhört dr F. Hellström. Skänkta af stud. R. Neunstedt. — 57 exx. från Kb, Tohmajärvi, L. Oesch. — 70 arter i 81 exx. frän Ob, Simo, V. Räsänen. 120 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1915. Algsamlingen har tillvuxit pä följande sätt: 46 mikroskopiska preparat samt 8 pä papper upplagda, däribland flere anmärkningsvärda, R. Collander. — 9 exx. frän olika delar af landet, Helsingfors bo- taniska bytesförening. — 27 exx. från Ob, Simo, V. Räsänen. — Scytonema cincinnatum frän Ta, Kuhmoinen, A. Teräsvuori. Svampsamlingen har ökats genom 29 exx. frän olika delar af landet, Helsingfors botaniska bytesförening. — 7 exx. frän N, Ab, Sb, KrEamilkeo la: Lafsamlingen har förökats genom följande gäfvor: 17 exx. frän olika delar af landet, Helsingfors botaniska bytesförening. — 32 exx. från Kb, Tohmajärvi, L. Oesch. — 140 arter i 240 exemplar från Ob, Simo, V. Räsänen. T. f. zoologie-intendenten, amanuens K. E. Ehrström, afgaf följande Ärsredogörelse för de zoologiska samlingarnas tillväxt. Under äret 1914—1915 ha de rädande förhällandena kännbart inverkat pä museets verksamhet. Sä ha spritsam- lingarna under en del af hösten varit magasinerade i Uni- versitetets gymnastiksal. Sedermera ha de öfverförts till Zoo- tomiska inrättningens lokaler. Endast en del af materialet har temporärt äterflyttats till museum. Inköpen, i synner- het af värdefullare material, ha måst inställas. Dock har museet förvärfvat bl. a. ett exemplar af lo och tre exemplar Saima-säl. Genom gäfvor ha erhållits bl. a. 3 unga järfvar, tvenne märdar, subfossila benrester af Halichoerus, Delphina- pterus och bätver. Antalet nytillkomna nummer af Mammalia har af sam- manlagdt 29 arter varit följande: SKIN. vaanoudenltt da: ää = ee Skelefi Ro: > 124. 1-1 dkalä M Skallars! nun, 922004 20.25 29 M Djursi sSprt SR: O Summa 274 exx. Dä hela djur stätt museet till buds, ha icke endast skinnen, utan äfven skelettet eller delar däraf tagits till 13. V.. 1915. Zoologie-intendentens ärsredogörelse. 121 vara. Af värdefullare former ha kropparna konserverats för anatomiska undersökningar. I förteckningen upptagas dock äfven i dessa fall endast skinnen. Fågelsamlingarna ha ökats med cirka 120 arter och varieteter, nämligen: IEI S, KERA. AE re Bsları spritsa ms Hatten Skelett: I Eigen oc Mena. rt 4.45 OR aB VTS malen 0: Sun Pain Vn UN. FOTAR CFR JN 4 kullar. Summa 402 nummer. Zoologiska museets spritsamlingar i Universitetets gymnastiksal, september 1914. Foto K. E. Ehrström. Af reptilier ha inlämnats 4 arter i 35 exx., af am- fibier:2 arter i 3:exx., af fiskar 4 arter i 6. exx. Af arachnoideer ha inlämnats cirka 100 prof, af myriopoder cirka 110 prof, af plankton 26 prof, af mollusker 3 prof. 122 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13: V. 19155 Insektsamlingarna ha ökats med 8,299 exemplar eller prof, fördelade pä följande sätt pä de olika insektordnin- garna: Va dita 1500 Peas ne enge D7 JERK Ihysonopfera..,. energie Vko 30 prof. Copeognatha" > s... 112 Hymenoptera +," 0.07 1,247 ee eller' prior COLeO PLO N NOD NNN v ka Doonala, oo, 20.0 cu 51 exx. JLA 0 LE TÄ Tonk 25 prof. Neiroptera=), SINUN = » A vo Lepidopterä . . . - + . 1,170 exx eller prer TALA Eta n YSA AY LY ja - Hemiptera ! 2.2.0. nase 21420. = J, Summa 8,299 exx. eller prof. I främsta rummet stär museet i tacksamhetsskuld till följande personer: intendenten för Högholmens djurgärd, mag. R. Palmgren för talrika, värdefulla däggdjur och fäglar, stud. C. Finnilä för en större kollektion fäglar, hufvudsakligen frän Sodankylä och Salla Lappmarker samt Ätsäri, mag. O. Collin för talrika fäglar, främst frän Ta- vastehustrakten, mag. K. K. Kari för en värdefull samling myriopoder, hufvudsakligen från Tvärminne, mag. U. Saa- las, som lämnat en 1872 nummer omfattande samling af coleopterlarver och larvfras ä trä och bark, samt till Hel- singfors entomologiska bytesförening, som inlämnat 2675 bestämda exemplar af olika insektgrupper. Till alla de personer, som bidragit till ökandet af sam- lingarna, och hvilkas namn framgär af nedanstäende förteck- ning, frambäres härmed Sällskapets tack. I detalj har samlingarnas tillväxt varit följande: Mammalia. Plecotus auritus, 1 ex. fr. Hausjärvi, Oitti, af dr E. Nordenskiöld; 1 ex. fr. Kitee af herr F. E. Forsman; 1 ex. fr. Esbo af stud. K. Hild&n. — Vesperugo borealis, 1 ex. fr. Borgä, Nybacka, af staisrädet L. Munck. — Sorex araneus, 2 exx. fr. Kan- 13. V. 1915. Zoologie-intendentens ärsredogörelse. 123 gasala af mag. Helmi Bastman; 6 exx. fr. Esbo, Granö, af hr Nils Lybäck; 6 exx. fr. Esbo, Granö, af hr K. G.Björnberg; 4 exx. fr. Jomala af hr J. Snellman; 1 ex. fr. Pargas af mag. K. Lin- kola. — Erinaceus europaeus, 7 exx. af Högholmens djurgård gen. mag. R. Palmgren; 5 exx. juv. fr. Jomala af artist J Snellman. — Felis lynx, 1 ex. 3 fr. Sordavala ink. — Mustela erminea, 1 ex. 9 fr. Karkku o. 1 ex. & utan ang. lokal af Högholmens djurgård gen. mag. R. Palmgren. — Foetorius putorius, 1 ex. 9 fr. Tusby, Linnamäki, af mag. P. Brofeldt; 1 ex. € fr. Borgnäs ink.; 3 skinn fr. Sibbo ink. gen. forstm. K. Elfving. — Foetorius lutreola, 1 ex. 9 fr. Lovisa af intend. J. Iverus. — Martes martes, 2 exx. fr. Högholmen gen. mag. R. Palmgren. — Gulo borealis, 1 ex. juv. fr. Kuusamo af Högh. djurg. gen. mag. R. Palmgren; 2 exx. juv. fr. Salla af stud. C. Fin- nilä. — Canis familiaris, finsk spets 1 ex. 18 timm. gamm. fr. Hel- singfors af mag. E. Merikallio. — Phoca foetida saimensis, 2 exx. 2 0. 1 ex. 3 fr. Enonkoski ink.; 2 skallar fr. Punkasalmi ink. — Phoca foetida ladogensis, 8 skallar fr. Sordavala ink. — Halichoerus grypus, subfossila benrester fr. Haapajärvi af hr P. Pekola. — Delphinapte- rus sp., subfossil atlaskota fr. Lovisa af intend. J. Iverus. — Ptero- mys volans, 1 ex. af Högholmens djurgård gen. mag. R. Palmgren; 1 ex. fr. Hauho ink.; 1 ex. fr. Hattula, Pelkola, af mag. A. Wegelius; 1 ex. 9 ad. o. 3 exx. juv. fr. Ätsäri af stud. C. Finnilä — Sciurus vulgaris, 22 exx. fr. Jomala ink.; 1 ex. fr. Pielisjärvi af forstm. G. E. R. Wasastjerna; 1 ex. fr. Borgä ink.; 1 ex. färgaberr. fr. Korpilahti af forstm. Ph. Cannelin; 2 exx. fr. Kärkkylä ink.; 7 exx. skinn. fr. Torneå af stud. I. Forsius; 18 exx. fr. Suomussalmi ink.; 7 exx. fr. Kuusamo ink. — Mus decumanus, 1 ex. 3 fr. Ingå af prep. G. W. Forsell — Mus musculus, 3 exx. fr. Kangasala af mag. Helmi Bastman; 4 exx. fr. Kärsämäki, Haapaia, af forstm. A. L. Back- man; 3 exx. fr. Löfö af ark. K. G. Björnberg. — Mus sylvaticus, 5 exx. juv. fr. Vanaja af hr O. Collin; 1 ex. fr. H:fors, Humlevik, af dr H. Federley; 4 exx. fr. Jomala af art. J. Snellman. — Mus minutus, | ex. fr. Esbo, Granö, af arkit. K. G. Björnberg. — Hy- pudaeus glareolus, 5 exx. juv. fr. Vanaja af hr O. Collin; 1 ex. fr. Löfö af ark. K. G. Björnberg; 1 ex. fr. Hattula, Pelkola, af mag. Axel Wegelius. — Arvicola terrestris, 19 exx. skinn fr. Haapavesi, Vatjusjärvi, ink. — Arvicola agrestis, 1 ex. fr. Kangasala af mag. Helmi Bastman; 6 exx. fr. Borgå socken af statsr. L. Munck; 6 exx. fr. Esbo, Granö, af hr Nils Lybäck; 8 exx. fr. Esbo, Granö, af hr K. G. Björnberg; | ex. färgvar. fr. Hirvensalmi af godsägare R. Breitenstein; 3 exx. ad., 5 exx. juv., neonati talr. exx., fr. Jomala af art. J. Snellman; 1 ex. fr. Valkeala af stud. C. Fin- nilä; 1 ex. fr. Åggelby af dr E. Häyr&n. — Castor fiber, bäfver- gnagade trästycken fr. Paavola af stat. hist. museum gen. dr H. Lind- 124 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13: V. 1918! berg; d:o fr. Kyrkslätt af dr E. Nordenskiöld; väl bibehållen underkäk fr. Kuolajärvi af stud. C. Finnilä. — Lepus timidus, 1 ex. fr. Jomala af art. J. Snellman; 1 skalle fr. Jokela af statsr. L. Munck; 3 skallar fr. Sibbo, Löparö, af stud. A. Wasenius;2 skal- lar fr. Sibbo, Skyttenskär; 2 skallar fr. Helsinge, Nordsjöskatan, af stud. A. Wasenius; 8 skallar fr. Jokela af dens.; 1 skalle fr. Janakkala af dens. — Sus scrofa, forma domestica, polydaktyla extremiteter fr. Sippola af stud. V. Kujala. — Rangifer tarandus, 1 ex. @ af Höghol- mens djurg. gen. mag. R. Palmgren. — Alces alces, 1 ex. juv. af Högh. djurg. gen. mag. R. Palmgren. Aves. Turdus viscivorus, 1 ex. 3 fr. Vanaja af mag. 0. Collin. — Turdus pilaris, juv. 3 fr. Tavastehus, Karlberg, af mag. O. Collin; 1 ex. fr. Boxbacka af hr R. Mäntynen. — Turdus (merula?), juv. fr. Lojo, Torhola, af stud. I. Forsius. — Luscinia phoenicurus, 1 ex. Q fr. Tavastehus af mag. O. Collin; bo fr. Ätsäri af stud. C. Fin- nilä. — Saxicola oenanthe, 1 ex. 9 fr. Salla af stud. C.Finnilä. — Sylvia curruca, 1 ex. fr. Ätsäri af stud. C. Finnilä; 1 ex. 2 fr. Tvär- minne af prof. J. A. Palmén. — Phyllopseustes trochilus, 1 ex. 3 från Vanaja, O. Collin; 2 exx. € 3 fr. Suomussalmi ink. — Cinclus cinclus, 1 ex. & fr. Suomussalmi ink. — Parus major, bo fr. Sodankylä af stud. C. Finnilä. — Parus cinctus, 1 ex. fr. Salla, stud. C. Finnilä; 1 4, 2 €, fr. Suomussalmi ink. — Parus borealis, 2 exx. 3 $ fr. Suomus- salmi ink. — Certhia familiaris, 1 ex. af Högh. djurg. gen. mag. R. Palmgren. — Motacilla alba, 1 ex. fr. Tavastehus af mag. 0. C o 1- lin. — Motacilla flava borealis, 1 ex. € fr. Salla af stud. C.Finnilä; 1 ex. d fr. Suomussalmi ink. — Anthus pratensis, 1 ex. 9 fr. Kuusamo, Paanajärvi, af stud. A. Wasenius. — Anthus cervinus, 1 ex. d fr. Suomussalmi ink. — Plectrophanes nivalis, 4 exx. 3 9 fr. Suomussalmi ink. — Emberiza citrinella, 1 ex. € fr. Vanaja af mag. O. Collin; 2 exx. d fr. Salla af stud. C. Finnilä; 1 ex. fr. Borgä, Greis, af statsr. L. Munck. — Emberiza hortulana, 2 exx. J fr. Suomussalmi ink. — Emberiza schoeniclus, & fr. Salla af stud. C. Finnilä; 2 bon fr. Sodankylä af dens.; 2 exx. J % fr. Suomussalmi ink. — Emberiza rustica, 1 & fr. Salla af stud. C. Finnilä; 1 ex. fr. Suomussalmi ink.; bo jämte 1 ägg fr. Kuusamo af stud. A. Wasenius. — Loxia curvirostra, 2 exx. fr. Salla af stud. C.Finnilä; 4 exx. 3 € fr. Suomus- salmi ink. — Loxia bifasciata, 3 exx. fr. Salla af stud. C. Finnilä. — Pyrrhula rubicilla, 1 ex. fr. Boxbacka af hr R. Mäntynen. — Passer domesticus, 1 ex. färgvar. fr. Hattula, Pelkola, af mag. A. Wegelius; 1 ex. fr. Boxbacka af hr R. Mäntynen. — Fringilla coelebs, 1 ex. fr. Tavastehus af mag. O. Collin; Fringilla montifringilla, 1 ex. fr. So- dankylä af stud. C. Finnilä; 7 exx. fr. Salla af dens.; 1 ex. fr. Ta- vastehus af mag. O. Collin; 2 bon fr. Sodankylä af stud. C. Fin- nilä. — Linota chloris, 2 exx. juv. fr. Ätsäri af stud. C.Finnilä. — 13. V. 1915. Zoologie-intendentens årsredogörelse. 125 Acanthis linaria, 7 exx. fr. Salla af stud. C. Finnilä. — Acanthis li- naria Holboelli, 1 ex. 3 fr. Suomussalmi ink. — Oriolus galbula, 1 ex. fr. Ta, Vesijärvi, af mag. E. W. Suomalainen. — Corvus cornix, 1 ex. fr. Ätsäri af stud. C. Finnilä; 1 ex. fr. Kärkkylä ink. — Corvus monedula, 1 ex. 3 fr. Jomala ink.; 1 ex. € fr. Leppäkoski af landtbr. E. Sipilä. — Corvus frugilegus, 1 ex. 3 fr. Kpoc, Vuokkiniemi, ink.; 1 ex. g fr. Leppäkoski af landtbr. E. Sipilä; 1 ex. fr. Ostola af hr W. Ekman. — Pica pica, 2 exx. fr. Jomala ink.; 1 ex. fr. Riihi- mäki ink.; 2 exx. fr. Kärkkylä ink. — Nucifraga caryocatactes, 2 exx. fr. Jomala ink.; 1 ex. frän Högholmen gen. mag. R. Palmgren. — Garrulus glandarius, 2 exx. fr. Kyrkslätt ink. — Perisoreus infaustus, 1 ex. fr. Karkku af stud. K. Hildén; 15 exx. fr. Salla af stud. C. Finnilä; 1 ex. fr. Kuusamo af stud. A. Wasenius. — Lanius excu- bitor, 1 ex. 9 fr. Borgå, Kräkö, af hr M. Savolin. — Muscicapa gri- sola, 1 ex. € fr. Tavastehus af mag. O. Collin; 1 ex fr. Suomus- salmi ink. — Ampelis garrulus, 1 ex. 9 fr. Sodankylä af stud. C. Fin- nilä; 11 exx. fr. Salla af dens.; 2 bon fr. Sodankylä, Luirojoki, af dens.; 1 ex. från Riihimäki ink. — Clivicola riparia, 6 exx. juv. fr. Salla af stud. C. Finnilä. — Caprimulgus europaeus, 1 ex. fr. Tavastehus landsförsaml. af mag. O. Collin. — Cypselus apus, 1 ex. fr. Salla af stud. C. Finnilä; 1 ex. fr. Tavastehus! af mag. O. Collin;1 ex. fr. Suomussalmi ink. — Picus martius, 1 ex. 9 fr. Jomala ink. — Picus canus, 1 ex. & fr. Sääksmäki af landtbr. I. K. Uittamo; 1 ex. fr. Riihi- mäki af mag. E. Merikallio; 1 ex. fr. Kyrkslätt af landtbr. H. Lin- den. — Picus major 1 $ fr. Ätsäri af stud. C. Finnilä; 1 ex. juv. fr. Tyrväntö af mag. O. Collin; 1 ex. 9 fr. Tavastehus af dens.; 1 tx. d fr. Kemi af artist O. Wallenius. — Picus minor, 1 ex. fr. Vanaja af mag. O. Collin. — Picus tridactylus, 1 ex. 9 fr. Salla af stud. C. Finnilä; 2 exx. fr. Vanaja af mag. O. Collin; 1 ex. fr. Uleåborg, Hailuoto, af mag. E. Merikallio. — Iynx torguilla, 1 ex. & fr. Ätsäri af stud. C. Finnilä; 1 ex. 3 fr. Suomussalmi ink. — Cuculus canorus, 2 exx. € fr. Esbo ink.; 1 ex. fr. Kyrkslätt ink. — Falco subbuteo, 1 ex. 9 fr. Suomussalmi ink.; 1 ex. fr. Högholmens djurg. gen. mag. R. Palmgren. — Falco gyrfalco, 1 ex. 9 fr. Lieksa af forstm. G. E. R Wasastjerna. — Falco aesalon, 2 exx. 3 9 fr. Suomussalmi ink. — Tinnunculus tinnunculus, 1 ex. € frän Vanaja af mag. O. Collin; 1 ex. 9 fr. Suomussalmi ink. — Accipiter nisus, 1 ex. & fr. Gamla Karleby af Högholm. djurg. gen. mag. R. Palmgren; 2 exx. d fr. icke närmare ang. lokal af dens.; 2 exx. fr. Ätsäri af stud. C. Finnilä; 2 exx. fr. Vanaja af mag. O. Collin; 3 exx., dd,$ fr. Suomussalmi ink.; 1 ex. fr. Boxbacka ink.; 1 ex. fr. Kärkkylä ink. — Astur palumbarius, 1 ex. fr. Vanaja af mag. O. Collin. — Pernis api- vorus, 1 ex. & fr. Hattula, 1 ex. € fr. Vanaja, af mag. O. Collin; 1 ex. fr. Hoplax ink.; 1 ex. fr. Gumtäckt ink. —- Buteo buteo, 1 ex. & fr. 126 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13.0V.V1985. Renko af mag. 0. Collin; 2 kullar ägg (6 st.) fr. Kuusamo, Kurttijärvi, af stud. A. Wasenius;1 ex. € fr. samma ort af dens. — Aguila chrysaötus, 1 ex. fr. Lappland ink.; 1 ex. 3 fr. Tvärminne ink.; 2 exx. 3 9 fr. Suomus- salmi ink.; 1 ex. fr. Kyrkslätt ink. — Pandion haliaötus, 1 ex. Q fr. Lieksa af forstm. G. E. R. Wasastjerna. — Asio otus, 1 ex. fr. Nurmo af Högh. djurg. gen. mag. R. Palmgren; 2 exx. 32 fr. ;Loppis ink; 1 ex. !&rfr. Renkomafsimag: 10:70:01 li ni estä fr. Hauho af dens.; 1 ex. % fr. Ois af dens.; 1 ex. & fr. Tam- mela af dens.; 1 ex. & fr. Vanaja af dens.; 2 exx. d, 3 exx. 9, fr. Riihimäki ink.; 1 ex. fr. Hoplax af art. J. Snellman; 1 ex. fr. Högh. djurg. gen. mag. R. Palmgren; 1 ex. J fr. Hauho ink. — Asio accipitrinus, 1 ex. 9 fr. Hattula ink.; 1 ex. 9 fr. Hoplaks ink.; 2 exx. fr. Suomussalmi ink.; 1 ex. & fr. Riihimäki ink. — Bubo bubo, 1 ex. af Högh. djurg. gen. mag. R. Palmgren; 1 ex. 9 fr. Tvärminne af hr O. Fagerström. — Surnia ulula, 1 ex. fr. Karkku af stud. K. Hilden; 2 exx. & fr. Renko af mag. O. Collin; 2 exx. 3 fr. Ätsäri af stud. C. Finnilä; 1 ex. 3 fr. Tvärminne af prot. J. A. Palmen; 1 ex. g fr. Hauho af mag. O. Collin; 1 ex. & fr. Vanaja af dens.; 1 ex. fr. Tuulois kapell av dens.; 3 exx. % o. 1 ex. & fr. Loppis ink.; 1 ex. fr. Kyrkslätt ink.; 1 ex. fr. Kärkkylä ink. — Glau- cidium passerinum, 1 ex. 3 fr. Högh. djurg. gen. mag. R Palmgren. — Nyctala tengmalmi, 3 exx. fr. icke ang. lokal af Högh. djurg. gen. mag. R. Palmgren; 1 ex. fr. Tavastehus af mag. O. Collin; 4 exx. 9 fr. Vanaja af dens.; 1 ex. 9 fr. Tammela ink.; 1 ex. 9 fr. Uleåborg af hr Hj. Forsell; 2 exx. 22 fr. Riihimäki ink; 1 ex. & fr. Esbo ink.; 1 ex. & fr. Loppis ink.; 1 ex. 9 fr. Kärkkylä ink. — Syrnium lapponicum, 1 ex. 2 fr. Vanaja af mag. O. Collin. — Syrnium uralense, 1 ex. % fr. Tavastehus af mag. O. Collin. — Syrnium aluco, 1 ex. fr. Viborg, Juustila, af stud. A.ALönnfors; 1 ex. fr. Kexholm af hr A. Bergh. — Columba palumbus, 1 ex. € fr. Tavastehus landsförs. af mag. O. Col- lin; 1 ex. fr. Malm af Högh. djurg. gen. mag. R. Palmgren. — Columba oenas, 1 ex. 3 fr. Tyrväntö af mag. O. Collin. — Columba turtur, 1 ex. fr. Salla af stud. C. Finnilä. — Bonasa bonasia, 1 ex. fr. Ätsäri af stud. C. Finnilä; 1 ex. 3 fr. Lieksa af forstm. G. E. R. Wasastjerna — Tetrao urogallus, 1 ex. 9 juv. fr. Nurmes af Högh. djurg. gen. mag. R. Palmgren; 1 ex. 3 juv. fr. Kalvola, 1 ex. 3 juv. fr. Tuulois af mag. O. Collin; 1 ex. steril £ fr. Loppis af dens.; 5 embryoner fr. Salla af stud. C. Finnilä. — Tetrao tetrix, 1 ex. juv. 3 fr. Lampis af mag. O. Collin; 1 ex. & fr. Loppis ink.; 1 ex. d juv. fr. Vederlaks af hr H. Forsell. — Lagopus lagopus, 3 exx. 9 fr. Suomussalmi ink. — Perdix perdix, 1 ex. 3 fr. Helsinge af Högh. djurg. gen. mag. R. Palmgren. — Coturnix coturnix, 1 ex. 9 fr. Nurmes af Högh. djurg. gen. mag. R. Palmgren. — Phasianus colchicus, 4 exx. I 2 fr. Loppis ink. — Pavo cristatus, 1 ex. juv., 2 exx. ad., fr. 13. V. 1915. Zoologie-intendentens ärsredogörelse. 127 Högh. djurg. gen. mag. R. Palmgren. — Grus grus; 1 ex. af Högh. djurg. gen. mag. R Palmgren. — Fulica atra, 1 ex. fr. Simo af stud. U. Vuorio. -— Gallinula chloropus, 1 ex. & fr. Fredrikshamn af bankdirektör W. Segercrantz; 1 ex. fr. Äland, Jomala, ink. gen. artist J. Snellman. — Vanellus cristatus, 1 ex. 3 fr. Kuusamo, Paa- najärvi, af stud. A. Wasenius; 1 ex. fr. Ätsäri af forstm. G. E. R. Wasastjerna — Charadrius apricarius, 1 ex. fr. Vanaja af mag. 0. Collin. — Charadrius morinellus, 3 exx. fr. Salla af stud. C.Fin- nilä. — Aegialites hiaticula, 1 ex. fr. Salla af stud. C. Finnilä. — Arenaria interpres, 1 ex. fr. Björneborg af mag. E. W. Suomalai- nen. — Limicola platyrhyncha, 14 exx. juv. o. 5 embryoner fr. Salla af stud. C. Finnilä. — Totanus fuscus, 1 ex. fr. Kuusamo, Ala-Kitkajärvi, af stud. A. Wasenius. — Totanus glareola, 14 exx. fr. Salla af stud. C. Finnilä; 1 ex. fr. Kuusamo, Oulankajoki, af stud. A. Wase- nius. — Totanus glottis, 1 ex. fr. Kuusamo, Kurttijärvi, af stud. A. Wasenius. — Actitis hypoleucus, 1 ex. € fr. Ätsäri af stud. C. Fin- nilä; 2 exx. 2 3 fr. Salla af stud. C. Finnilä. — Machetes pugnax, Diez 9fr!!Sallal af stud! CsFinniläj Tex: fr: EsbojeLuuk;af''hr J. E. Ekström. — Numenius phaeopus, 3 exx. juv. fr. Salla af stud. C. Finnilä. — Scolopax rusticola, 1 ex. fr. Vanaja, Harviala, af mag. O. Collin. — Gallinago major, 1 ex. 3 fr. Tavastehus af mag. O. Collin. — Anser bernicla, 1 ex. 9 fr. Porkala ink. — Spatula clypeata, i ex. & fr. Kökar ink. — Dafila acuta, 1 ex. 3 fr. Hauho af mag. O Collin. — Mareca penelope, 3 exx. 9 fr. Renko af mag. 0. Collin; 3 exx. fr. Hauho af dens. -— Mareca chilensis, 1 ex. fr. Jomala ink. gen. art. J. Snellman. — Anas boschas, 1 ex. fr. Högholmen gen. mag. Palmer ert; | ex. .d fir Hauho af mag. OLONI; lex? fr. Loppis af dens.; 1 ex. 3 fr. Sibbo, Estlotan, ink. — Anas boschas do- mest., fr. Nagu, Pensar, af stud. W. Andersson. — Anas crecca, 1 ex. fr. Hattula af mag. O. Collin. — Fuligula ferina, 1 ex. fr. Hauho af mag. O. Collin; 1 ex. fr. Högholmen gen. mag. R. Palm- gren. — Fuligula marila, 1 ex. 9 juv. fr. Hauho af mag. 0. Collin. — Oidemia nigra, 2 exx. fr. Vanaja af mag. O. Collin. — Clangula glaucion, 3 exx. 2 3 fr. Renko af mag. O. Collin; 3 exx. juv. fr. Salla af stud. C. Finnilä; 1 ex. & fr. Sibbo, Estlotan, ink. — Harelda hiemalis, 1 ex. 9 ungf. fr. Lampis af mag. O. Collin; 1 ex. & fr. Hvittis af stud. R. Lydön; 1 ex. & fr. Sibbo af stud. A. Wa- senius; 1 ex. 3 fr. Kalvola af mag. O. Collin. — Mergus merganser, 1 ex. 9 juv. fr. Hattula af mag. O. Collin; 1 ex. fr. Vanaja af dens.; 1 ex. 3 juv. fr. Hauho af dens.; 1 ex. 3 juv. fr. Högh. djurg. gen. mag. R. Palmgren. — Mergus serrator, 1 ex. juv. fr. Högholmen gen. mag. R. Palmgren; 1 ex. fr. Sääksmäki af mag. O. Collin. — Phala- crocorax carbo, 1 ex. fr. Salla af stud. C. Finnilä; 1 ex. 9 fr. Hög- holmen gen. mag. R. Palmgren. — Sterna caspia, 1 ex. 9 fr. Hög- 128 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1915. holmen gen. mag. R. Palmgren. — Larus argentatus, 1 ex. 9 fr. Va- naja af mag. O. Collin. — Larus glaucus, 1 ex. juv. fr. Juva af hr A. Väätänen; 1 ex. fr. Vanaja af mag. O. Collin. — Larus ma- rinus, 1 ex. 3 fr. Helsingfors skärgård, Warlax, ink. ; 1 ex. € fr. Borgå, Brunskär, ink. — Larus fuscus, 1 ex. 3 fr. Sibbo ink. — Stercorarius pomarinus, 1 ex. € fr. Pork:la ink. — Podiceps cristatus, 1 ex. fr. Va- naja af mag. O. Collin; 1 ex. juv. fr. Ätsäri af stud. C. Finnilä — Podiceps auritus, 1 ex. & juv. fr. Hauho af mag. O. Collin; 1 ex. fr. Vanaja af dens. — Colymbus arcticus, 1 ex. fr. Tavastehus, Ahvenisto, af mag. O. Collin. — Colymbus lumme, 1 ex. fr. Luopiois af mag. 0. Collin. — Cepphus grylle, 1 ex. 9 fr. Sibbo, Skyttenskär, af stud. A. Wasenius. Reptilia. Pelias berus, 1 ex. fr. Borgä, Greis, af statsr. L. Munck; 3 exx. fr. Tvärminne zool. st. af prof. J. A. Palmen; 2% exx ik Kärsämäki, Haapala, af forstm. A. L. Backman; 3 exx. fr. Jomala af artist J. Snellman; 18 exx. fr. H:fors, Hertonäs, ink.; 1 ex. fr. Fredriksberg ink. — Tropidonotus natrix, 1 ex. ad. jämte 1 unge fr. Jomala af art. J. Snellman. — Anguis fragilis, 1 ex. fr. Kangasala af mag. Helmi Bastman; 1 ex. fr. Jomala af artist J. Snell- man. — Lacerta vivipara, 1 ex. fr. Åggelby af dr E. Häyren. Amphibia. Rana arvalis, 1 ex. fr. Jomala af artist J. Snell- man. — Bufo vulgaris, 2 exx. fr. Jomala af artist J. Snellman. Pisces. Perca fluviatilis, forma aurea, fr. Ladoga, Sordavala, af mag. V. Jääskeläinen. — Abramis vimba, 3 exx. fr. Vanajavesi af mag. O. Collin. — Abramis ballerus, 1 ex. fr. Vanaja, Miemala, af mag. O. Collin. — Cyclopterus lumpus, 1 ex. fr. Helsinge af mag. Helmi Bastman. Acarida. 1 prof frän Ribes alpinum-skott fr. Tammerfors, Pyy- nikki, af mag. A. Wegelius. Aranea. 4 prof fr. Sotkamo m. fl. orter af mag. K. Linkola; ca 80 prof i 35 arter jämte ett antal obestämda fr. Borgä af mag. H. Sirola. Myriopoda. Diplopoda, 21 prof i ca 100 exx. och ca 6 spp. — Symphyla, 3 prof i 17 exx., 1 spec. — Chilopoda Lithobiidae, 31 prof i 77 exx., 4 spec. — Chilopoda Geophilidae, 57 prof i 76 exx., 2 spec. — Alla af mag. K. K. Kari fr. Tvärminne, Helsingfors m. fl. orter. Mollusca. Limax maximus, 1 ex. fr. Pargas af mag. K. Lin- kola. — Helix arbustorum, 8 skal fr. Geta, Labbnäs, af dens. — Clausilia bidentata, 1 prof fr. Pargas af dens. Vermes. Ichtyobdellidae, ur Lota fr. Helsingfors af fröken H. Lucander. -— Distomum tereticolle, 1 prof ur Esox, intestinum, af aman. K. E. Ehrström. — Ascaris lumbricoides, ur Homo, fr. Karis- lojo af mag. U. Saalas. — Gordius aguaticus, fr. Kuusamo af dens. Plankton. 26 prof frän Tusby träsk, tagna sommaren 1913, af mag. H. Järnefelt. 13. V. 1915. Zoologie-intendentens ärsredogörelse. 129 Angående de entomologiska samlingarnas tillväxt och bearbetning har amanuens R. Frey lämnat följande upp- gifter: Insecta. Orthoptera. 20 spp. i 57 exx. från olika delar af landet af H:fors entom. bytesförening. Thysanoptera. Phlaeothripidae, 6 spp., Aelothripidae, 2 spp., och Thripidae, 17 spp. och 4 var., fr. Orimattila af stud. S. Uotila. Copeognatha. 21 spp. och 1 var. i 92 prof fr. Tvärminne samt cirka 20 prof fr. Kangasala af mag. fr. H. Bastman. Hymenoptera. 1 ex. Andrena hattorfiana och 1 ex. Nomada solidaginis fr. Jääski af mag. K. Valle. — 1 ex. Ammophila hirsuta var. fr. Metsäpirtti af stud. Th. Grönblom.— 3 exx. Crabro dimidi- atus fr. H:fors af docent E. Nordenskiöld. — 7 exx. Chrysis ruti- lans och 1 ex. Chr. zetterstedti, bäda för faunan nya, samt 1 ex. Chr. sybarita fr. Pärnä af lekt. Ä. Nordström. — Formicidae: 2 prof fr. Kuopio af mag. K. Linkola; 1 prof fr. Kuusamo af mag. U. Saa- las. — Dinotomus lapidator: 1 ex. fr. Pärnä af lekt. Ä. Nordström: 1 ex. fr. Birkkala af stud. Th. Grönblom. — Evaniidae: 5 spp. i 5 exx. af amanuens R. Frey; 1 ex. af hr R. Cederhvarf; 1 sp. 12 eaassaı, dr R 'Borsiu's; L.spi 1 2rexx, af stud. K.. K:nKari; 1 sp: TS KÄ awıscHhd. "Th Grio NIO m!I18 XA Istuds.aNV. HTellén — Ichneumonidae, subfam. Pimplinae: 68 spp. i 275 exx. af dr R. F or- sius; 43 spp. i 117 exx. af amanuens R. Frey; 34 spp. i 94 exx. af stud. Y. Wuorentaus; 35 spp. i 71 exx. af stud. Th. Grönblom; 30 spp. i 51 exx. af stud. W. Hellen; 8 spp. i 9 exx. af prof. J. Sahlberg; 4 spp. i 4 exx. af mag. E. E. Lindgvist; 6 spp. i 6 exx. af stud. L. Johansson; 4 spp. i 5 exx. af hr R. Ceder- hvarf; 8 spp i 9 exx. af dr W. Linnaniemi. — 6 exx. Cimbex femorata, 5 exx. Trichiosoma vitellinae och 1 ex. Abia fasciata fr. Birk- kala af stud. Th. Grönblom. — Larver och gallbildningar af 12 spp. tenthredinider fr. H:fors Botaniska trädgård af mag. E. E. Lind- gvist — Sirex-larver fr. Kuusamo af mag. U. Saalas. — 203 spp. i 433 exx. af H:fors entom. bytesförening. Coleoptera. Cirka 800 exx. fr. Helsinge och Viborg af docent H. Federley; 423 spp. i 815 exx. fr. olika delar af landet af H:fors entom. bytesförening; 95 spp. i 250 exx. Coleoptera carnivora, de flesta fr. Lappland, af mag. U. Saalas; 2 spp. af elev O. Enckell; lar- ver af pä gran lefvande arter, cirka 170 spp., 130 till arten bestämda, puppor, 70 spp., 63 till arten bestämda, i sammanlagdt 1,539 prof samt larvfras pä trä och bark af 82 spp. i 193 prof och sammanlagdt 333 stycken fr. olika delar af landet af mag. U. Saalas. — 1 ex. Tachypus pallipes fr. Kempele af mag. M. E. Huumonen. — 1 ex. Arnara cur- vicrus fr. H:fors och 1 ex. A. guenselii fr. Hangö af stud. Fr. Öb 10 m. — 9 130 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1915. 6 exx. Acupalpus meridianus fr. H:fors af elever R. Elfving och P. H. Lindberg. — 1 ex. Haliplus lapponum fr. Lojo af elev Häk. Lindberg. — 1 ex. Philonthus corvinus fr. Mohla af elev Häk. Lindberg. — 2 exx. Oxypoda opaca fr. Wichtis af arkitekt G. Ste- nius. -— 2 exx. Aphodius granarius fr. H:fors af elev P. H. Lind- berg; 1 ex. A. fimetarius fr. H:fors af verkl. statsrådet L. Munck. — 1 ex. Ancylochira 8-guttata fr. H:fors af mag. E. E. Lindgvist. — 1 ex. Cantharis livida var. dispar fr. Lojo af elev Häk. Lindberg. — 1 ex. Tipnus crenatus fr. Ponoj och 1 ex. Tetratoma ancora fr. Kusomen af stud. W. Hellön. — 2 exx. Lophocateres pusillus, ny för faunan, fr. Viborg af elev V. Löfgren. — Anthrenus scrophulariae fr. Äbo af mag. E. E. Lindqvist. — 5 exx. Bruchus pisorum fr. Vasa af stud. C. Finnilä — 1 ex. Phyllobius betulae, ny för faunan, fr. Ka- rislojo af stud. W. Hellön. — 1 ex. Bagous binodulus, ny för fau- nan, fr. Mohla af elev Häk. Lindberg. — 1 ex. Mecinus collaris, ny för faunan, fr. Tvärminne af stud. W. Hellön. — 1 ex. Ceutor- rhynchus chrysanthemi, ny för politiska Finland, fr. Sakkola af stud. Th Grönblom. — 1 ex. Rhinonchus bruchoides fr. Birkkala af stud. Th Grönblom. — Cionus scrophulariae, larver fr. H:fors af mag. E. E. Lindgvist. — 4 exx. Xyloterus domesticus fr. H:fors af dr R. Forsius. — 1 ex. Donacia fennica fr. Karkku af stud. W. Hel- lön. — 2 exx. Prionus coriaceus fr. Korpo af mag. A. Wegelius. — 1 ex. Oxymiris cursor ab. nigrinus (9 i 3-dräkt) fr. Kristina af frök. A. Elfving. — Gaurotes virginea var. thalassina fr. Snappertuna af elev R. Elfving. — 1 ex. Adalia bipunctata var. sublunata fr. H:fors afstud. Th Grönblom Odonata. 11 spp. ill exx. fr. Simo o. Kemi af stud. V. Rä- sänen; 16 spp. 1 16 exx. fr. Kl af mag. S. W. Koponen; 24 spp. i 62 exx. fr. olika delar af landet af H:fors entom. bytesförening. — Agrion vernale, ny för faunan: 1 ex. fr. Tvärminne af mag. E. E. Lindgvist; 1 ex. fr. Bjäloguba af aman. R. Frey. — 1 ex. Agrion pulchellum fr. Nagu af aman. R. Frey. — 1 ex. Gomphus vulgatissimus fr. Simo af stud. V. Räsänen. — 1 ex. Aeschna clepsydra fr. Jaak- kima af frök. L. Miettinen; 1 ex. A. serrata, ny för faunan, fr. Helsinge af mag. J. Kivenheimo. Plecoptera. 9 prof fr. Uleäborg af stud. Y. Hellman; 8 prof fr. Sordavala af mag. S. W. Koponen; 5 prof fr. Uleäborg af stud. Y. Wuorentaus; 3 prof fr. Nuortijärvi af mag. T.Itkonen. Neuroptera. 4 prof larver fr. Sammatti m. m. af mag. U. Saalas. Lepidoptera. 332 spp. i 817 exx. fr. olika delar af landet af H:fors entom. bytesförening; 3 spp. fr. Pargas af prof. E. Reuter; 6 exx. af docent H. Federley; 6 exx. fr. Karislojo af stud. I. For- sius; 6 exx. fr. Simo af stud. V. Räsänen; 72 exx. af dr C. Ny- 13. V. 1915. Zoologie-intendentens ärsredogörelse. 131 berg och fru Thyra Nyberg; 46 spp. i 60 exx. fr. Karelska näset och 18 spp. i 22 exx. fr. Birkkala af stud. Th. Grönblom; 6 prof larver fr. Jyväskylä af mag. U. Saalas; 30 prof larver fr. Tvärminne af mag. E. E. Lindqvist. — 1 ex. Argynnis paphia, hufvudformen, fr. Lojo af elev A. v. Schoultz; 1 ex. A. paphia ab. valesina, ny för faunan, fr. Lojo af elev Häk. Lindberg. — 1 ex. Melitaea athalia fr. Esbo af elev E. Löfgvist. — 1 ex. Lycaena eumedon ab. caeca, ny för faunan, fr. Kuhmoniemi af mag. K. Valle. — 1 ex. Smerinthus tiliae fr. Karislojo af lärarinnan Maju Hirn. — 1 ex. Cerura bifida fr. Birkkala af stud. Th. Grönblom. — i ex. Pygaera anastomosis ab. fristis, ny för faunan, fr. Esbo af doktorinnan Thyra Nyberg. — 1 ex. Setina irrorella ab. signata fr. Salahmi af stud. H. Clayhills. — 1 ex. Selenephera lunigera ab. lobulina fr. Birkkala af stud. H. Clay- hills. — 1 prof. Orgyia antigua, larver, fr. Tvärminne af mag. E. E. Lindgvist. — 1 ex. Orgyia ericae, ny för samlingen, fr. Uleäborg af stud. Y. Wuorentaus.— 1 ex. Acronycta leporina ab. fr. Salahmi af stud. H. Clayhills; 1 ex. A. leporina v. bradyporina fr. Uleäborg af stud. Y. Wuorentaus. — 1 ex. Xylina lamda fr. Simo af stud. V. Räsänen. — 5 spp. i 7 exx. Agrotis fr. Ekenäs af hr W. Wahlbeck; 1 ex. Agrotis tritici fr. Hangö af stud. F. Öblom; 1 ex. A. punicea fr. Värä af stud. L. Heinänen; 1 ex. A. fennica fr. Uleä- borg af stud. Y. Wuorentaus.—1 ex. Crasia iris ab. crasis fr. Uleä- borg af stud. Y. Wuorentaus. — 1 ex. Leucania pallens ab. ectypa fr. Birkkala af stud. H. Clayhills. — 1 ex. Miana latruncula ab. intermedia, ny för faunan, fr. H:fors af stud. E. Oker-Blom. — 14 exx. Orrhodia vaccinii fr. Hattula af mag. A. Wegelius. — 1 ex. Zanclognatha grisealis fr. Pärnä af lekt. Ä. Nordström. — 2 spp. Noctuidae med orchid6-pollinier pä hufvudet fr. Äland af dr R. F abri- tius. — 1 ex. Eucosmia certata fr. Esbo af elev E. Löfgvist. — 1 ex. Hibernia aurantiaria ab. fr. Tammerfors af stud. H. Clayhills. — Larentia comitata ab. moldavinata, ny för faunan, fr. Kangasala af dr A. Poppius; L. unifasciata, ny för faunan, fr. Birkkala af stud. Th. Grönblom; 1 ex. L. luctuata fr. Vänä af stud. L. Heinänen. — Eupithecia: 14 spp. i 76 exx. fr. olika delar af landet af stud. Th. Grön- blom; 40 exx. af docent H. Federley; E. scabiosata, 1 ex. fr. H:fors af mag. E. E. Lindgvist; 1 ex. fr. Kangasala af mag. Helmi Bastman; 1 ex. E. subnotata fr. Bjärnä af stud. W.Hellen;2 exx. E. tenuiata fr. Tuusula af dr A. Poppius. — 1 ex. Botys ruralis fr. Helsinge af docent H. Federley; 1 ex. B. extimalis fr. Karislojo af stud. I. Forsius. — 1 ex. Myelois cornulatella fr. Karislojo af stud. 1 Forsius. Diptera. 115 spp. i 290 exx. fr. olika delar af landet af H:fors entom. bytesförening; 4 spp. af elev Häk. Lindberg. — 2 prof larver fr. Karislojo af mag. U. Saalas. — 1 prof Sciaridae fr. H:fors 132 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1915. af dr A. Luther. — Cecidomyiidae, utkläckta ur Salix-gallb. fr. H:fors Bot. trädgärd, af mag. E. E. Lindgvist. — 1 ex. Argyramoeba anthrax fr. H:fors af mag. E. E. Lindgvist. — 1 ex. Heleodromia nivalis fr. Nuortijärvi af mag. T. Itkonen. — Dolichopodidae: 128 spp. i 870 exx. fr. olika delar af landet af amanuens R. Frey; 60 spp. i 122 exx. af stud. W. Hellen; 37 spp. i 86 exx. af prof. J. Sahl- berg; 27 spp.i 64 exx. af dr R. Forsius; 19 spp. i 40 exx. af dr B. Poppius; 17 spp. i 45 exx. af stud. Y. Wuorentaus; 15 spp. i 22 exx. af dr W. Linnaniemi; 15 spp. i 30 exx. af stud. L. Jo- hansson; 5 spp. i 5 exx. af mag. E. E. Lindgvist;2 spp.i2 exx. af dr A. Luther; 2 spp. 1.2 exx. af mag: A: Wegelius;’Trex. @f stud. Th. Grönblom; 1 ex. af mag. K. Valle. — Chilosia: 3 spp. i 4 exx. fr. Ylöjärvi och Hoplaks af stud. L. Johansson; 3 spp. fr. Pärnä af lekt. Ä. Nordström. — 4 exx. Leria maculipennis fr. Uleä- borg af stud. Y. Wuorentaus. — 4 larver af Oedemagena tarandi fr. Kemi af stud. V. Räsänen. — 2 exx. Ornithomyia sp. fr. Tvär- minne af prof. K. M. Levander. Hemiptera. 115 spp. i 201 exx. fr. olika delar af landet af H:fors entomol. bytesförening; 6 exx. fr. Kemi af stud. V. Räsä- nen. — 1 ex. Stagonomus pusillus, ny för faunan, fr. Pargas af prof. E. Reuter. — 1 ex. Phylus melanocephalus, Pantilius tunicatus, Ly- gaeus eguestris och Sehirus luctuosus fr. Pargas af prof. E. Reuter. — 1 ex. Ranatra linearis fr. Kyrkslätt af mag. E. E. Lindgvist. — 1 prof Aphidae fr. H:fors af dr A. Luther. Under ärets lopp har prof. J. Sahlberg varit syssel- satt med en revision och nyuppställning af den finska co- leoptersamlingen, hvarvid grupperna Amphibia, Brachelytra p. p., Lamellicornia, Platysoma och Fungicola genomgätts. Stud. W. Hellön har bearbetat och ordnat det inhemska materialet af parasitstekelgrupperna Pimplinae och Evaniidae. Mag. K. Valle har reviderat och nyuppställt den finska samlingen af Odonata. Stud. Th. Grönblom har bearbe- tat och uppställt vårt Eupithecia-material samt genomgått och reviderat en del kritiska macrolepidoptersläkten. Mag. E. E. Lindgvist har päbörjat en revision af museets material af Tenthredinidae. Amanuensen, mag. Richard Frey har bearbetat och uppställt den finska samlingen af Dolichopodidae. 13. V. 1915. Bibliotekariens ärsberättelse. 133 Bibliotekarien, professor Enzio Reuter, föredrog följande Årsberättelse öfver bibliotekets tillväxt 1914—1915. Under verksamhetsåret 1914—1915 har tillväxten af Säll- skapets bibliotek rönt kännbart inflytande af de genom kriget föranledda abnorma förhållandena. Genom skriftutbyte och vanliga smärre gåfvor har ökningen uppgått till blott 601 nummer (mot 1,136 närmast föregående år), med hänsyn till innehållet fördelade på följande sätt: Naturvetenskaper i allmänhet. . . . . . 275 A0OlO SE irn ddhardyehdWodiibintaast: 120 Botanik 1. -oensid'$ in 62 Landt- och rie alana else db 80 Geografi,; hydrografi...4: so neuer 14 Geologi, mineralogi, valansa mia m 7 Pysik'skemit Tarmaci, mediellis!. sco 12 Matematik, astronomi, meteorologi. . . . 12 Diverse nr 1919 1esaASUKÖbes missi: ve Summa 601 Härtill kommer emellertid den af Sällskapets under äret aflidne värderade medlem, prof. Carl Lundström testa- mentariskt öfverlätna boksamlingen, uppgäende till inalles 731 nummer, omfattande hufvudsakligast entomologisk Ilit- teratur äfvensom arbeten om jakt och fiske, hvarigenom bibliotekets totala tillväxt under detta verksamhetsär stiger till 1,332 nummer. Det antal lärda samfund, vetenskapliga institutioner och tidskriftsredaktioner, med hvilka Sällskapet underhäller re- gelbundet skriftutbyte, uppgär till 343, af hvilka följande ätta under äret tillkommit: The Library of the University of Missouri, Columbia, Mo. ‚U. 'S. JA; Texas Academy of Science, Austin, Texas, U. S. A.; Finska Forstsamfundet, Helsingfors; 134 Val m. m. 13. V. 1915. The Royal Zoological Society of New South Wales, Sydney; The University of Minnesota, Minneapolis, Minn., U. S. A.; The University of Illinois, Department of Zoology, Ur- banar ZU. SA: The Editor of the Journal of Parasitology, Urbana, Ill., RE Ryska Kolonisationsstyrelsen, Afdelningen för botaniska undersökningar, Petrograd. För välvilliga bokgäfvor stär Sällskapet dessutom i tack- samhetsskuld till Bestyrelsen för Köpenhamns Zoologiska Museum; Koninklijk Nederlandsch Meteorologisch Instituut, Utrecht; The John Crerar Library, Chicago; Louisiana Agri- cultural Experiment Station, Baton Rouge, La; Maine Agri- eultural Experiment Station, Orono, Maine; The University of Minnesota Agricultural Experiment station, St. Paul, Minn.; Societes scientifigues des etudiants de la faculte des scien- ces naturelles et mathematiques a l’Universite de St. Pe- tersbourg; Finska Landtbruksstyrelsen; Statistiska Central- byrän; äfvensom till herrar Th. O. B. N. Krok, Carl Lund- ström, presidentskan C. Montgomery, herrar S. Mokr- zecki, Sv. Murbeck och I. Trägärdh. Vid härpä statutenligt förrättadt val af funktionä- rer ätervaldes till ordförande professor J. A. Palmen, viceordförande professor K. M. Levander, sekreterare docent Harry Federley, skattmästare doktor V. F. Brotherus, intendenter under treärsperioden 1915—1918: för de bo- taniska samlingarna doktor Harald Lindberg, för de zoologiska samlingarna doktor B. R. Poppius, medlem i Bestyrelsen den i tur afgäende, doktor V. F. Brotherus, revisorer professor F. Elfving och doktor A. Poppius, revisorssuppleant lektor E. Malmberg. 13. V. 1915. Lindberg. — Ehrström. — Merikallio. 135 Till Sällskapets ärshögtid hade anländt ett hälsning s- telegram frän dess forne sekreterare, rektor Axel Arrhenius i Lundsberg, Sverige, af följande lydelse: „Meine herzlichsten Frühlingsgrüsse“. Till publikation anmäldes: R. Forsius, Anteckningar rörande Lojotraktens blad- stekelfauna (Tenthredinoidea). J. Montell, Fågelfaunan i Muonio socken och angrän- sande delar af Kittilä och Enontekis kapell. K. J. Valle, Vergleichende Untersuchungen iiber die Segmentierung und äussere Skulptur des Thorax bei den Lepidopteren. K. J. Valle, Zur Kenntnis der Odonatenfauna Finlands. I. Välikangas, Einige Beobachtungen iiber die Zu- sammensetzung des Winterplanktons bei der Stadt Savon- linna (Nyslott). Doktor Harald Lindberg utdelade en tryckt för- teckning öfver desiderata till det af Universitetets botaniska museum utgifna exsiccatverket Plantae Finlandiae Exsiccatae och uppmanade Sällskapets medlemmar att in- samla af de i förteckningen upptagna arterna. Amanuens K. E. Ehrström demonstrerade en aurea- form af Perca fluviatilis, tillvaratagen af doktor V. Starck i Sordavala och insänd till Zoologiska museum af mag. V. Jääskeläinen. Maisteri E. Merikallio teki seuraavan tiedonannon Pohjois-Suomessa ennen tapaamattoman sarvipöllön (Asio otus L.) esiintymisestä: ,1) 11. IX. 1906, ammuin Kellon-Kraa- selista Haukiputaalla linnun; 2) kevättalvella 1907 saatiin 1 eks. sangoista Limingasssa (Y. ja L. Pentzin); 3) lopulla elo- kuuta 1912 sai talokas K. Häyrynen sangoilla linnun, joka nyt on minun hallussani; 4) kirjeessä (10. V. 1915) ilmoitti talokas K. Häyrynen jälleen saaneensa sangoilla sarvipöl- lön, nykyisin on lintu Yliopiston eläintieteellisen museon kokoelmissa“. 136 Brotherus. — Räsänen. — R. Forsius. 132. 1915) Doktor V. F. Brotherus inlämnade ä forstmästare Edv. af Hällströms vägnar exemplar af den sällsynta mossan Haplodon Wormskjoldii (Hornem.) R. Br., funnen af den sistnämnde i riklig mängd vid Suolampi i Kuusamo pä koexkrementer i en mosse. Arten, som har sin största ut- bredning i den arktiska zonen, såväl i Nya som Gamla värl- den, har hos oss tidigare anträffats pä några ställen i-Lapp- markerna och anmärkningsvärdt nog äfven en gäng i Lappo. Maisteri Veli Räsänen jätti seuraavat tiedonannot maisteri Kaarlo Vallen kautta: , Suomesta tavatut Formica gagates (Latr.)-nimellä va- rustetut muurahaiset eivät olekaan mainittua muurahaislajia, vaan Formica picea (Nyl.), jonka W. Nylander jo aikoi- naan tunsi ja selitti tyypilliseksi suomuurahaiseksi, mutta Mayr yhdisti sen keski-eurooppalaisen lehtomuurahaisen F. gagates'en kanssa identtiseksi. Nyttemmin on W. Bön- ner ja E. Wasmann (Formica fusca picea eine Moor- ameise, Leipzig 1914) selittäneet eroavaisuudet näiden välillä. Myöskin minun ilmoittamani „gagates“ Pohjois-Pohjanmaalta (Medd. Fauna et Flora Fenn. 38, siv. 52—54) on tuo mai- nittu laji. Toisena korjauksena tahtoisin mainita, että For- mica Suecica’a (Adlerz) ei ole vielä toistaiseksi tavattu Poh- jois-Pohjanmaalta eikä koko Suomesta (vrt. Medd. Fauna et Flora Fenn. 40, siv. 156—157).* Med. lic. Runar Forsius lämnade till publikation: Om nägra kläckta parasitsteklar. Genom förmedling af dr E. Bergroth har det lyckats mig att fä ett antal smä parasitsteklar, förnämligast chalci- dider, bestämda af den kände nordamerikanske hymenoptero- logen J. C. Crawford. Värt lands chalcidider äro hittills alldeles okända. Det har därför synts mig icke sakna intresse att publicera en förteckning öfver det bestämda materialet, trots att samlingen omfattar blott ett fätal former och icke 13. V. 1915. R. Forsius, Om några kläckta parasitsteklar. 137 ens alla dessa kunnat till arten bestämmas. Till artförteck- ningen har jag bifogat nägra korta biologiska notiser. Flere af arterna äro utkläckta vintertid i rum, hvarför kläcknings- data bortlämnats. Enligt meddelande af Crawford torde det här för- tecknade materialet möjliggjort identifieringen af ett antal af Ratzeburgs arter, hvilkas ställning i det nuvarande systemet varit okänd eller osäker. Med undantag af Pleu- rotropis-arterna, hvilka determinator behällit, har samlingen inlämnats till Museum Entomologicum Helsingforsiae. Chalcididae. Chrysocharis? spp. Karislojo, Suurniemi. Ur gallbild- ningar, förorsakade af Pontania leucosticta Hart. Eurytoma aciculata Ratz. Karislojo, Suurniemi. Flyg- tid början af juli. Ur gallbildningar, förorsakade af Pontania femoralis Cam., P. leucosticta Hart. samt Pontania sp. Hel- singe, Hoplax och Helsingfors, ur gallbildningar tillhörande Euura (Cryptocampus) medullaria Hart. (Pteromalus) excrescentium Ratz. Helsinge, Hoplax, ur Euura medullaria’s gallbildningar på Salix pentandra. Karis- lojo, Suurniemi, och Lojo, Torhola, i början af juli 1908 och 1910. (Pteromalus) variabilis Ratz. Karislojo, Suurniemi, i slu- tet af juli till början af augusti 1910 och 1911, ur Hypono- meuta padi eller mähända Angitia armillata Grav. eller Pimpla examinator Fabr., som i 24.1 resp. 20.7 °/, är 1911 angripit Hyponomeuta. Procenten beräknad af 10,000 exemplar. Af denna chaleidid kläcktes 1,400 exemplar. Dicyclus (Pteromalus) pini (Hart.) Ratz. Karislojo, Suur- niemi, ur Lasiocampa pini eller en hos denna parasiterande ichneumonid. Juli 1909. Dicyclus (Pter.) halidayanus Ratz. Karislojo, Suurniemi. Ur Catocala (?) sp. Puppstadiet varade 4 veckor. Flygtid 8—15 juli 1910. Tetrastichus atrocoeruleus Nees. Karislojo och Lojo fler- 138 R. Forsius, Om några kläckta parasitsteklar. 13. V. 1915. städes, ur larver till Hylotoma (Arge) rosae L. Flygtid slutet af juni —juli. Tetrastichus sp. Karislojo, Suurniemi. Ur ägg till Mo- noctenus juniperi L. Juni 1911. Habrocytus sp. Karislojo, Suurniemi. Ur gallbildningar, tillhörande Pontania bella Zadd. Habrocytus sp. Karislojo, Suurniemi. Ur gallbildningar, förorsakade af Pontania leucosticta Hart. Mirini Nees. (gen. et sp?). Karislojo, Suurniemi. Ur Hyponomeuta padi. 4—6 augusti 1911. Se ock Pteromalus variabilis! Isosoma verticillata (Fabr.) Thoms. Pärnä, Kabböle, Hus- villa. Ur strän af Phalaris arundinacea, i hvilka Cephus in- fuscatus E. André lefde. Eulophus sp. Karislojo, Suurniemi. Ur puppa af Orgyia antigua. Eulophus sp. Karislojo, Suurniemi. Ur puppa af Euplexia lucipara. Alloxysta sp. Karislojo, Suurniemi. Ur en pä vild Rosa- art lefvande aphid. Asaphes vulgaris Walk. Karislojo, Suurniemi, 20 augusti 1911, ur en pä Pinus silvestris lefvande aphid. Ecrizotes sp. Ur en tenthredinidlarv. Karislojo, Suur- niemi. Pleurotropis nitidifrons Thoms. Ur strän till Phalaris arundinacea, i hvilka larver af Cephus infuscatus E. André lefde. Pärnä, Kabböle, Husvilla. Pleurotropis nigritarsis Thoms. Karislojo, Suurniemi. Ur puppa till Euplexia lucipara. Proctotrupidae. Telenomus sp. Karislojo, Suurniemi. Ur ägg till nägon bombycid pä Pyrus malus; 3 augusti 1909. Telenomus dahlmani Ratz. Karislojo, Suurniemi, 16—17 juli 1911. Ur ägg till Orgyia antigua. 13. V. 1915. Levander, Lisätietoja Kallaveden planktonista. 139 Professori K. M. Levander jätti painettavaksi: Lisätietoja Kallaveden planktonista. Kallaveden pinta-ala lasketaan 564 neliö-km:ksi (6). Saa- rien lukuisuus ja rantojen liuskaisuus tekee kuitenkin, että avonaiset selät ovat pieniä ja että tässä suuressa reittijär- vessä tuskin lienee mitään kohtaa, josta etäisyys lähimpään rantaan on enemmän kuin 3 tai 4 km. Suurin mitattu syvyys lienee 51 m (Kuopion ja Vaajasalon välillä), mutta yleensä on syvyys vähempi kuin 40 m. Vesi on kaikkialla hyvin tummanruskeata osottaen suurta humusaine-pitoisuutta. Tämän järven vedessä leijailevasta hienosta kasvillisesta ja eläimellisestä asujamistosta, n. s. planktonista, on ensimäiset tiedot antanut O. Nordqvist, joka 1880-luvulla toimitta- miensa tutkimuksiensa nojalla on julkaissut suurten sisäjär- viemme, m. m. myös Kallaveden, äyriäiseläimistöstä erinäisiä selontekoja (2, 3, 4), tehden samalla joitakuita ilmoituksia muutamien muittenkin plankton-elimistöjen esiintymisestä. Myöhemmältä ajalta ansaitsee, mitä Kallavesi- planktonin tutkimukseen tulee, pääasiallisesti mainitsemista vain, että on kerätty joku määrä plankton-näytteitä, jotka ovat jätetyt Yliopiston eläintieteelliselle museolle. Nämä keräykset ovat allamainittuina aikoina toimittaneet: v. 1893 heinäkuun alussa K. M. Levander, - lopulla A. Westerlund, V. 1901 kesä- ja heinäkuussa K. W. Natunen, - elokuussa J. E. Aro ja A. Ruotsalainen. Jo v. 1901 tein tästä plankton-aineistosta luetteloja; ne ovat kuitenkin epätäydellisen tilansa vuoksi jääneet julkai- sematta. V. 1914 elokuussa oleskellessani satunnaisesti Kuo- pion seudulla keräsin lisäksi muutamia planktonnäytteitä . Ne otettiin Apstein'in pintahaavilla (kangas n. s. Miller- gaze n:o 20) kahdesta eri paikasta Kuopion niemimaan ja 1) Tarkastelin silloin myös rantavyöhykkeen eläimistöä ja senjoh- dosta julkaissut: ,Muistiinpanoja Kallaveden rantaeläimistöstä“, Luon- non Ystävä, N:o 3, 1915, s. 98—108. 140 Levander, Lisätietoja Kallaveden planktonista. 13. V. 1915. Toivalan välisestä vedestä, nim. Taivalharjun kohdalla 10 p. elokuuta ja salmesta Sorsasalon ja Jokiharjun välillä 17 ja 27 p. elokuuta sekä eräästä sammalpohjaisesta pikkulahdesta Sorsasalon rannalla 26 p. elokuuta. Näihin keräyksiin pe- rustuvat tässä esitetyt lisät Kallaveden planktonin tunte- miseen. A. Kasviplankton. Kallaveden leijailukasvistosta on kirjallisuudessa vain muutamia harvoja tietoja. Nordqvist mainitsee (4) Ce- ratium furca nimisen lajin löytyväksi, tarkoittaen kuitenkin epäilemättä Ceratium hirundinella’a, joka on tavallisimpia lajeja Suomen järvissä. Kahden hienon piilevän, Rhizosole- nia longiseta ja Attheya zachariasi, esiintymisestä olen minä tehnyt eräitä tiedonantoja (1). Tämä lienee kaikki mitä tä- hän asti on Kallaveden kasviplanktonin lajikokoomuksesta ollut tunnettua. Luettelo Kallaveden kasviplanktonista elo- kuussa 1914. Tässä luettelossa on eri lajien yksilörunsaus arvioittu käyttämällä seuraavaa asteikkoa: ccc joukottain, cc runsaasti, c yleinen, + yksitellen, r harvinainen, rr hyvin harvinainen. Schizophyceae: Gomphosph. naegeliana (Ung.), cec A. spiroides Kleb., + Anab. flos aguae (Lyngb.) Breb,ce A. macrospora Kleb., + A. lemmermanni Richt., + Aphanizomenon flos aquae (L.), + Chlorophyceae: Sphaerocystis schroeteri Chod., + Sphaerozosma vertebratum Ralfs, r Dictyosphaer. pulchellum Wood, rr Staurastrum artiscon Lund., rr Botryococcus braunii Kütz., r S. lunatum Ralfs var. planctonicum Pediastrum duplex Meyen, rr West, r Hyalotheca mucosa Ehrbg, rr S. paradoxum Meyen, r Euflagellata: Diplosiga freguentissima (Zach.), c Synura uvella Ehrbg, r Mallomonas caudata Iwanoff, + Uroglena volvox Ehrbg, c 13. V. 1915. Levander, Lisätietoja Kallaveden planktonista. 141 Dinobryon cylindricum Imh. var. Euglena viridis Ehrbg, rr divergens (Imh.), cc Gonium pectorale (O. F. Müll.), rr D. bavaricum Imh., c Eudorina elegans Ehrbg, r Dinoflagellata: Ceratium hirundinella (O. F. Müll.), cc Diatomaceae: Melosira crenulata (Ehrbg), + Tabellaria flocculosa (Roth), + Attheya zachariasi Brun, r T. fenestrata (Lyngb.), cc Rhizosolenia longiseta Zach., r Fragilaria sp., rr Asterionella gracillima (Hantzsch) Heib., cc Suojatuissa lahdissa ynnä muualla rannoilla voi kehittyä erikoinen plankton-laatu, joka kokoonpanoltaan melkoisesti poikkeaa järven avonaisten osien planktonista. Niinpä mai- nitussa Sorsasalon lahdessa vallitsi melkein puhdasta Dino- bryon-planktonia (Dinobryon cylindricum v. divergens), ja lisäksi siinä esiintyivät seuraavat lajit, joita en huomannut muissa samanaikuisissa näytteissä: Euflagellata: Volvox aureus Ehrbg. Dinoflagellata: Gymnodinium fuscum (Ehrbg). Ceratium cornutum(Ehrbg)Clap. etLachm. Näin ollen esiintyi siis yhteensä elokuun planktonissa, rantamuodot mukaan luettuina, 35 eri mikroskopista kasvil- lista organismia. Muistiinpanot yllämainituista vanhemmista planktonko- koelmista (v:lta 1893 ja 1901) sisältävät lisäksi seuraavat 14 lajia ja muunnosta: Schizophyceae: Microcystis aeruginosa Kütz. Chlorophyceae: Kirchneriella lunaris (Kirchn.) var. Micrasterias furcata Ag. dianae Bohlin. Xanthidium antilopaeum Breb. Pediastrum duplex Meyen var. Arthrodesmus incus Hass. clathratum (A. Braun). Staurastrum gracile Ralfs. Euastrum crassum Kütz. 142 Levander, Lisätietoja Kallaveden planktonista. 13. V. 1915. Euflagellata: Chrysosphaerella longispina Lau- Dinobryon sociale Ehrbg var. sti- terb. pitatum (Stein). Pandorina morum (O. F. Müll.). Dinoflagellata: Peridinium willei Huitf. Kaas. Diatomaceae: Tabellaria fenestrata (Lyngb.) var. Synedra acus Kütz. var. delicatis- asterionelloides Grun. sima (W. Sm.). Ylipäiten on täten Kallaveden kasvi- eli fytoplanktonista tunnettu yhteensä 47 lajia, lukuunottamatta muunnoksia, mutta kuten huomautettu kaikki näistä eivät ole varsinaisia ulappa- eli leijailuelimistöjä. Tavatut 47 lajit jakaantuvat eri systematisille ryhmille seuraavalla tavalla: Schizophyceae 7, Chlorophyceae 15, Eu- flagellata 13, Dinoflagellata 4, Diatomaceae 8 lajia. Tämän mukaan vihreäleveät, erittäin lukuisten desmi- dioitten takia, joista useimmat kuitenkin ovat satunnaisia ulappavedessä, ovat suurimmalla, dinoflagellatit pienimmällä lajiluvulla Kallaveden planktonissa edustetut. Kaikki lajit eivät ole yhtä yleisesti ja runsaasti esiinty- viä ja sen mukaan tärkeitä veden elämässä, vaan tässä suhteessa vallitsee mitä suurinta vaihtelevaisuutta. Silmällä pitäen, miten eri lajit esiintyivät näytteissä yleisesti ja yksilö- runsaasti, olen Kallavedessä kesäkuukausina tavatut muodot jakanut toistaiseksi seuraavaan kolmeen biologiseen ryh- mään: 1) tavallisimmat ja ylipäänsä myös kvantitatiivisesti run- saimmin esiintyvät muodot; ne, jotka Kallaveden plankton- luetteloissa ovat usein tai edes joku kerta merkityt ccc ja cc merkeillä; 2) muut yleiset lajit, jotka luetteloissa ovat merkityt c ja + merkeillä; 3) harvinaiset ja satunnaiset lajit, jotka ovat merkityt r ja rr merkeillä. 13. V. 1915. Levander, Lisätietoja Kallaveden planktonista. 143 Ensimäiseen näistä biologisista ryhmistä kuuluvat: *Gomphosphaeria naegeliana, Anabaena flos aguae, A. lem- mermanni, A. spiroides, Aphanizomenon flos aguae, Botryo- coccus braunii, Diplosiga freguentissima, Mallomonas cau- data, Chrysosphaerella longispina (Räimäjärvessä), Dinobryon cylindricum v. *divergens, D. sociale v. *stipitatum, Ceratium hirundinella, *Melosira crenulata, Rhizosolenia longiseta, Aste- rionella formosa v. *gracillima ja *Tabellaria fenestrata ynnä sen v. *asterionelloides. Näistä ne muodot, joiden nimen edessä on *, ovat sellaisia, jotka joskus tai usein huomatun erin- omaisen lukuisuuden vuoksi ovat toistaiseksi katsottavat Kallaveden leijailukasvien seassa valtamuodoiksi. Toinen ryhmä käsittää seuraavat muodot: Anabaena macrospora, Sphaerocystis schroeteri, Dictyosphaerium pul- chellum, Pediastrum duplex, Uroglena volvox, Dinobryon soci- ale, D. bavaricum, Eudorina elegans, Peridinium willei, Attheya zachariasi, Tabellaria flocculosa, Synedra acus v. delicatis- sima. Kolmanteen ryhmään, joista useat ovat varsinaisesti rantavedessä tavattavia, voidaan lukea seuraavat: Microcystis aeruginosa, Kirchneriella lunaris, Hyalotheca mucosa, Sphae- rozosma vertebratum, Euastrum crassum, Micrasterias furcata, Arthrodesmus incus, Xanthidium antilopaeum, Staurastrum artiscon, St. lunatum v. planctonicum, St. paradoxum, St. gracile, Synura uvella, Euglena viridis, Pandorina morum, Gonium pectorale, Volvox aureus, Gymnodinium fuscum, Ce- ratium cornutum, Fragilaria sp. Epäilemättä monet tässä jaoituksessa toiseen ja kolman- teen ryhmään luetut lajit ja muunnokset, esim. Uroglena volvox, Dinobryon sociale, D. bavaricum ja useat muutkin voivat määrätyissä paikoissa, varsinkin rantavesissä ja lah- dissa, esiintyä aiottain yhtä runsaasti tai runsaammin kuin monet ensimäiseen ryhmään luetut. Hyvin luultavaa on myös, että eräät, kuten äsken mainitut Dinobryon-muodot, Attheya zachariasi, Synedra acus y. m., voivat varsinaisina lisääntymisaikoinaan osoittaa suuria maksimum-kehityksiä selkien vedessä kuten useissa muissa järvissämme. Esillä 144 Levander, Lisätietoja Kallaveden planktonista. 13. V. 1915. olevalla ryhmittelyllä onkin pääasiallisesti arvoa vain ensi- mäisenä kokeena tämän moniosaisen reittijärven karakteri- soimiseksi kasviplanktoniinsa nähden. B. Eläinplankton. Ensimäiset perustavat tiedot Kallaveden eläimellisestä planktonista on viitatuilla tutkimuksillaan antanut tri O. Nordgvist. Hänen mukaansa seuraavat lajit, pääasialli- sesti Copepoda ja Cladocera ryhmiin kuuluvia pikku-äyriäisiä, ottavat osaa Kallaveden limnetisen faunan kokoonpanoon: Rotatoria: Anuraea cochlearis Gosse. Conochilus volvox ? Ehrbg. Asplanchna sp. Copepoda: Cyclops abyssorum G. O. Sars. Diaptomus gracilis G. O. Sars. C. fennicus Nordgv. D. laticeps G. O. Sars. Limnocalanus macrurus G. O. Sars. Heterocope saliens Lillj. Temorella intermedia Nordgv. H. appendiculata G. O. Sars. Cladocera: Limnosida frontosa G. O. Sars. B. longispina Leyd. Holopedium gibberum Zadd. Bythotrephes longimanus Leyd. Daphnia cristata G. O. Sars. Leptodora hyalina Lillj. Bosmina lilljeborgi G. O. Sars. Acarina: Hydrachnidarum sp. Lukuunottamatta määräämättömiä hydraknideja esiin- tyisi niinmuodoin Kallavedessä eläimellisen planktonin jäse- ninä: Rofatoria 3 lajia, Copepoda 8 lajia, Cladocera 7 lajia, eli yhteensä 18 eläinmuotoa. Niistä tavataan hänen mukaansa runsaimmin joukoin Limnocalanus macrurus ja Daphnia cri- stata, mutta myös Diaptomus gracilis, Heterocope appendicu- lata, Cyclops fennicus, C. abyssorum, Holopedium gibberum ja Bosmina longispina ovat enemmän tai vähemmän run- saasti esiintyviä. 13. V. 1915. Levander, Lisätietoja Kallaveden planktonista. 145 Luetelluista muodoista kuitenkin muutamat ovat epä- varmoina tai kunnes niistä enemmän selvitystä saadaan pois- tettavat tai ainakin asetettavat sellaisten kyseenalaisten la- jien joukkoon, joiden esiintyminen Kallavedessä on uuden toteamisen tarpeessa. Niinpä Diaptomus laticeps G. O. Sars ei ole luettava kuuluvaksi tämän järven eläimistöön (5, s. 7), ja C. fennicus on tekijänsä itsensä mukaan mahdollisesti vain kehitysaste siitä syvässä vedessä runsaasti elävästä Cyclops-muodosta, jota hän pitää identtisenä tai hyvin lä- heisenä lajille C. abyssorum G. O. Sars, mutta joka minun päättääkseni ei ole muu kuin C. strenuus Fischer. Temorella intermedia Nordgv. on taas sama laji kuin Eurytemora lacu- stris (Poppe). Mainituissa elokuussa 1914 ottamissani näytteissä pinta- vedestä ja lisäksi syvästä vedestä, jolloin käytin hyvin har- vasta kankaasta (Müllergaze n:o 00) valmistettua plankton- haavia, esiintyivät sekä useimmat jo Nordgvist'in tapaa- mat muodot että sitäpaitsi toisia, varsinkin koko joukko rataseläimiä ja protozoeja. Syvästä vedestä pyysin eläimiä Taivalharjun luona 10 p. elok. n. 15 m:n syvyydestä ja Sorsa- salon ja Toivalanmaan välisestä salmesta Jokiharjun kohdalla 17 ja 27 p. elok. n. 20 m:n syvyydestä. Tässä seuraa luet- telo niistä eläimistä, jotka puheena olevissa pinta- ja syvyys- näytteissä tavattiin. Nimien jälkeen on subjektivisesti ar- vioittu yksilörunsaus merkitty kuten vastaavassa kasviluet- telossa. Luettelo Kallaveden eläinplanktonista elo- kuussa 1914. Protozoa: Difflugia limnetica (Lev.), rr Epistylis rotans Svec, r Tintinnidium fluviatile (Stein), r Vorticella sp. Anabaena’an kiinnit- Codonella lacustris (Entz), rr tyneenä, + Rotatoria: Floscularia sp., rr Asplanchna herricki Guerne, + Conochilus unicornis Rouss., + Synchaeta sp. r 10 146 Levander, Lisätietoja Kallaveden planktonista. 13. V. 1915. Polyarthra platyptera Ehrbg var. Anuraea cochlearis Gosse, c euryptera Wierz., c Notholca longispina Kellic, cc Cathypna luna (O. F. Müll.), rr Ploeosoma hudsoni Imh., r Copepoda: Cyclops strenuus Fischer, c Diaptomus gracilis G. O. Sars, c C. leuckarti Claus, r Heterocope weissmanni Imh., ccc C. oithonoides G. O. Sars, cc H. appendiculata G. O. Sars, c Limnocalanus macrurus G.O.Sars, cc Chadiorcera: Limnosida frontosa G. O. Sars, + B. coregoni-typica Baird, c Diaphanos. brachyurum (Lievin), + = B. coregoni-longispina Leydig, + Holopedium gibberum Zaddach, cc Polyphemus pediculus (L.), rr Daphnia cristata G. O. Sars, c Bythotrephes cederstroemi Schoed- Bosmina longirostris (O. F. Müll.), r ler, r B. obtusirostris G. O. Sars, + Leptodora kindti (Focke), + Schizopoda: Mysis relicta Loven. Yhteensä tavattiin siis elokuun näytteissä 33 eläinlajia. Yksinomaan syvässä vedessä esiintyivät Cyclops stre- nuus, Limnocalanus macrurus, Heterocope weismanni, joka on sama kuin Heterocope saliens Nordgvistilla, ja Leptodora kindti (= L. hyalina). Holopedium gibberum oli nähtävästi runsaammin syvässä vedessä kuin pintakerroksessa. Myös Mysis relicta Loven ja Pallasea guadrispinosa G. O. Sars sain pyydetyiksi n. 20 m:n syvästä. Jälkimäinen voidaan parem- min lukea varsinaiseen pohjaeläimistöön. Seuraavassa annan kokonaisluettelon Kallaveden leijailueläimistössä 1. zooplanktonissa tähän asti tavatuista la- jeista. Sen laatimisessa olen käyttänyt hyväkseni mahdolli- suuden mukaan myös v. 1901 tekemiäni muistiinpanoja sa- mana vuonna ja sitä ennen kerätystä planktonaineistosta. Lajit ja muunnokset, jotka eivät tätä ennen ole kirjallisuu- dessa mainitut Kallavedestä, ovat tässä luettelossa merki- tyt *llä. 132 V. 1915. Levander, Lisätietoja Kallaveden planktonista. 147 Protozoa: *Difflugia limnetica (Lev.). * Tintinnidium fluviatile (Stein). *Codonella lacustris Entz. *Vorticella sp. Anabaena’an kiin- nittyneenä. *Fpistylis rotans Svec. Rotatoria: *Floscularia sp. Conochilus volvox Ehrbg. =“ a unicornis Rouss. * Asplanchna priodonta Gosse. < N herricki Guerne. *Synchaeta stylata Wierz. = = pectinata Ehrbg. *Polyarthra platyptera Ehrbg var. euryptera Wierz. *Rattul. capucinus (Wierz. et Zach.). *Rattulus cylindricus (Imh.). *Fuchlanis dilatata Ehrbg. *Cathypna luna (O. F. Müll.). * Anuraea cochlearis Gosse. F » f. hispida Lauterb. *Notholca foliacea. = A longispina Kellic. * Ploeosoma truncatum Lev. vi ka hudsoni Imh. *Gastropus stylifer Imh. Copepoda: Cyclops strenuus Fischer. N, leuckarti Claus. GAMLE oithonoides G. O. Sars. Eurytemora lacustris Poppe (= Te- morella intermedia Nordgv.). Limnocalanus macrurus G. O. Sars. Diaptomus gracilis G. O. Sars. - x graciloides Lillj. Heterocope weismanni Imh. (= H. saliens Nordgv.). Heterocope appendiculata G.0.Sars. Cladocera: Limnosia frontosa G. O. Sars. *Diaphanosoma brachyurum (Liew.). Holopedium gibberum Zaddach. *Daphnia longispina O. F. Müll. var. galeata G. O. Sars. Daphnia cristata G. O. Sars. * Bosmina longirostris (O. F. Müll.). kus obtusirostris G. O. Sars. * Bosmina coregoni-typica Baird. -lilljeborgi Sars. 5 „ -longisp. Leydig. *Polyphemus pediculus (L.). Bythotrephes longimanus Leyd. 5 5 cederstroemi Lillj. Leptodora kindti (Focke) (=L. hya- lina Lillj.) ” ” Schizopoda: Mysis relicta Loven. Yhteensä on siis tämän mukaan Kallaveden eläimelli- sestä kesäplanktonista tunnettu 45 lajia ja lisäksi muunnoksia. Lyhyen yleiskatsauksen niiden jakaantumisesta eri systema- 148 Levander, Lisätietoja Kallaveden planktonista. 13. V. 1915. tisten pääryhmien osalle saa seuraavasta tilastosta: Protozoa 5 lajia. Rotatoria 18, Copepoda 9, Cladocera 12, Schizopoda 1 Ir. Samoin kuin planktonkasveja ryhmittelen Kallaveden planktoneläimet yleisyytensä ja runsaan esiintymisensä mu- kaan kolmeen biologiseen joukkoon eli ryhmään, nimittäin 1) tavallisimmat ja ylipäänsä kvantitatiivisesti runsaimmin esiintyvät muodot; 2) muut yleiset lajit; 3) harvinaiset ja satunnaiset lajit. Ensimäiseen ryhmään ovat luettavat seuraavat lajit: Tintinnidium fluviatile, Codonella lacustris, Vorticella sp., Co- nochilus unicornis, Asplanchna priodonta, A. herricki, Syn- chaeta, Polyarthra platyptera, Anuraea cochlearis, Notholca longispina, Cyclops oithonoides, Limnocalanus macrurus, Dia- ptomus gracilis, Heterocope weismanni, H. appendiculata, Ho- lopedium gibberum, Daphnia cristata, Bosmina coregoni, Le- ptodora kindti. Toiseen ryhmään luen seuraavat: Difflugia limnetica, Epistylis rotans, Floscularia sp., Conochilus volvox, Rattulus capucinus, R. hamatus, Ploeosoma truncatum, PI. hudsoni, Cyclops strenuus, C. leuckarti, Limnosida frontosa, Daphnia longispina-galeata (Tuovilanlahdessa), Bosmina longirostris, B. coregoni-typica, B. coregoni-longispina, Bythotrephes ceder- stroemi ja Mysis relicta (syvässä vedessä). Kolmanteen ryhmään, ainakin toistaiseksi, kuuluvat: Euchlanis dilatata, Cathypna luna, Notholca foliacea, Anuraea cochlearis-hispida, Gastropus stylifer, Ceriodaphnia sp., B. obtusirostris, Polyphemus pediculus, Bythotrephes longimanus, Eurytemora lacustris, Diaptomus graciloides. Kirjallisuutta. 1. Levander, K. M., Zur Kenntnis der Rhizosolenien Finlands. Medd. Soc. F. & Fl. Fenn. H. 30, 1904, s. 112—117. 2. Nordqvist, O., Om förekomsten af Ishafscrustaceer uti mellersta Finlands sjöar. Medd. Soc. F. & Fl. Fenn. H. 11, 1884, s. 28—32. 13. V. 1915. Levander, Lisätietoja Kallaveden planktonista, 149 3. Nordqvist, O., Bidrag till kännedomen om crustacéfaunan i några af mellersta Finlands sjöar. Acta Soc. F. & Fl. Fenn. III, N:o 2, 1886. 4. —,—, Die pelagische und Tiefsee-Fauna der grösseren finnischen Seen. Zool. Anz. 1887. 5. —,—, Die Calaniden Finlands. Bidrag till kännedomen om Finlands Natur och Folk. H. 47, 1888. 6. Tietosanakirja, art. Kallavesi. Bulletin Bibliographique. Ouvrages recus par la Société du 13 mai 1914 au 13 mai 1915. Tous les livres indiques sont des in 8:o, sauf indication contraire. I. Publications des Societes correspondantes. Algerie. Alger: Societe des Sciences Physigues, Naturelles et Clima- tologigues. Bulletin: — Societe d'Histoire naturelle de l’Afrique du Nord. Bulletin: VI, 5—9. 1914; VII, 1—3. 1915. Böne: Academie d'Hippone. Bulletin: Comptes rendus: Allemagne. Augsburg: Naturhistorischer Verein für Schwaben und Neu- burg (a. V.). Bericht: Bautzen: Naturwissenschaftliche Gesellschaft „Isis“. Bericht und Abhandlungen: Berlin: K. Akademie der Wissenschaften. Sitzungsberichte: 1914, I-XVII. — Gesellschaft Naturforschender Freunde. Sitzungsberichte: — Botanischer Verein der Provinz Brandenburg. Verhandlungen: — Zoologisches Museum. Mitteilungen: VII, 2. 1914. Bericht: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 151 Berlin: Verein zur Förderung des Deutschen Entomologi- schen Museums. Entomologische Mitteilungen: III, 6—8. 1914. — Deutsche Entomologische Gesellschaft. Deutsche Entomologische Zeitschrift: 1914, 3. Bonn: Naturhistorischer Verein der Preussischen Rheinlande und Westfalens. Verhandlungen: Sitzungsberichte: — Niederrheinische Gesellschaft für Natur und Heilkunde. Sitzungsberichte: — Poppeldorf. Deutsche Dendrologische Gesellschaft. Mitteilungen: Braunschweig: Verein für Naturwissenschaft. Jahresbericht: Bremen: Naturwissenschaftlicher Verein. Abhandlungen: XXII, 2. 1914; XXIII, 1. 1914. Breslau: Schlesische Gesellschaft für Vaterländische Cultur. Jahresbericht: — Verein für Schlesische Insektenkunde. Jahresheft, Neue Folge: Chemnitz: Naturwissenschaftliche Gesellschaft. Bericht: Colmar: Societe d’Histoire Naturelle. Bulletin (Mittheilungen), Nouv. Ser.: Crefeld: Naturwisenschaftliches Museum. Mitteilungen: Danzig: Naturforschende Gesellschaft. Schriften, Neue Folge: Katalog der Bibliothek. Bericht d. Westpreuss. Botanisch-Zoolog. Vereins: Dresden: Naturwissenschaftliche Gesellschaft „Isis“. Sitzungsberichte und Abhandlungen: 1913, 2. Erlangen: Physikalisch-Medicinische Societät. Sitzungsberichte: Frankfurt a. M.: Senckenbergische Naturforschende Gesell- schaft. Abhandlungen: Bericht: 152 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Frankfurt a. M.: (Schwanheim): Deutsche Malakozoologische Gesellschaft. Nachrichtsblatt: XLVI, 1—3. 1914. Frankfurt a. d. 0.: Naturwissenschaftlicher Verein. Helios : Freiburg i B.: Naturforschende Gesellschaft. Bericht: XX, Sitzungsber. p. LIX—CVIII. 1913—1914; XX, 2. 1914. Gera (Reuss): Deutscher Verein zum Schutze der Vogelwelt. Ornithologische Monatsschrift: XXXIX, 6—7. 1914. Versuchs- und Musterstation fiir Vogelschutz. Giessen: Oberhessische Gesellschaft fär Natur- und Heil- kunde. Bericht, Neue Folge, Medizinische Abteilung: A = » Naturw. Abteilung: Görlitz: Naturforschende Gesellschaft. Abhandlungen: Göttingen: K. Gesellschaft der Wissenschaften und der Georg August Universität. Nachrichten, Matematisch-physikalische Klasse: Nachrichten, Geschäftliche Mitteilungen: Greifswald: Geographische Gesellschaft. Jahresbericht: XIV. 1913—1914. — Naturwissenschaftlicher Verein für Neu-Vorpommern und Rügen. Mittheilungen: Guben: Internationaler Entomologen-Bund. Internat. Entomologische Zeitschrift. Güstrow: Verein der Freunde der Naturgeschichte in Meck- lenburg. Archiv: 67, 1—2. 1913. Halle: K. Leopoldinisch-Carolinisch Deutsche Academie der Naturforscher. Nova Acta: Repertorium: Katalog der Bibliothek: Hamburg: Naturwissenschaftlicher Verein. Abhandlungen: Verhandlungen, 3:e Folge: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 153 Hamburg: Die Hamburgischen wissenschaftlichen Anstalten. Jahrbuch: XXX. 1912, nebst Beiheft 1—11 (1, 4, 7, 10 in 4:0). — Verein für Naturwissenschaftliche Unterhaltung. Verhandlungen: Hanau: Wetterauische Gesellschaft für die gesammte Natur- kunde. Bericht: Hannover: Naturhistorische Gesellschaft. Jahresbericht: Helgoland: K. Biologische Anstalt. Wissenschaftliche Meeresuntersuchungen. Abteilung Hel- goland, Neue Folge: Hirschberg in Schles.: Riesengebirgsverein. Karlsruhe: Naturwissenschaftlicher Verein. Verhandlungen: Kassel: Verein für Naturkunde. Abhandlungen und Bericht: Kiel: Kommission zu Wissenschaftlichen Untersuchungen der Deutschen Meere (voy. Helgoland). Wissenschaftliche Meeresuntersuchungen. Abteilung Kiel, Neue Folge: — Naturwissenschaftlicher Verein für Schleswig-Holstein. Schriften: Königsberg in Pr.: Physikalisch-ökonomische Gesellschaft. Schriften: Landshut: Naturwissenschaftlicher Verein (vorm. Botan. Verein). Bericht: Leipzig: Die Redaktion der „Internationalen Revue der ge- samten Hydrobiologie und Hydrographie“. — Gesellschaft für Erdkunde. Mitteilungen: Wissenschaftliche Veröffentlichungen: VIII. 1914. Lübeck: Geographische Gesellschaft und Naturhistorisches Museum. Mittheilungen, Zweite Reihe: 154 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Magdeburg: Museum fär Natur- und Heimatkunde und Na- turwissenschaftlicher Verein. Abhandlungen und Berichte: Marburg: Gesellschaft zur Beförderung der gesammten Na- turwissenschaften.! Sitzungsberichte: 1913. Metz: Societe d'Histoire Naturelle. Bulletin: 25—28. 1908—1913. Miinchen: K. B. Akademie der Wissenschaften. Mathema- tisch-physikalische (II:e) Classe. Abhandlungen: XXVI, 7—10. 1913—1914. 4:0. II. Suppl. Bd. Abh. 10. 1918; III. Suppl. Bd. Abh. 2; IV. Suppl. Bd. Abh. 3. 4:o. Sitzungsberichte: 1913, 3. Register zu den Abhandlungen, Denkschriften und Reden der K. Bayer. Akad. d. Wiss. 1807—1913. München 1914. Almanach: — Bayerische Botanische Gesellschaft. Berichte: Mitteilungen: — Ornithologische Gesellschaft. Verhandlungen: XII, 1. 1914. Miinster: Westfälischer Provinzial-Verein fär Wissenschaft und Kunst. Jahresbericht: Niirnberg: Naturhistorische Gesellschaft. Abhandlungen: Jahresbericht: Mitteilungen: Osnabriick: Naturwissenschaftlicher Verein. Jahresbericht: Passau: Naturhistorischer Verein. Bericht: Regensburg: Naturwissenschaftlicher Verein. Bericht: Correspondenz-Blatt: Stettin: Entomologischer Verein. Entomologische Zeitung: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 155 Strassburg in E.: K. Universitäts- und Landes- Bibliotek. Deutsches Meteorologisches Jahrbuch f. 1912. Elsass- Lothringen, Strassburg i. E. 1914. 4:0. — Theses par: Stuttgart: Verein für Vaterländische Naturkunde in Würt- temberg. Jahreshefte: — Gesellschaft der Naturfreunde. Kosmos: Wiesbaden: Nassauischer Verein für Naturkunde. Jahrbücher: Zwickau: Verein für Naturkunde. Jahresbericht: Australie. Brisbane: The Queensland Museum. Annals: Annual Report: Melbourne: Public Library, Museums and National Gallery of Victoria. Memoirs of the National Museum, Melbourne: Sydney: Linnean Society of New South Wales. Proceedings. 2:e Ser.: 1913, 4 (Nr. 152). — The Australian Museum. Records: Report: — Departement of Fisheries of New South Wales. Annual Report of the Board of Fisheries: Trivett, J. B., Fisheries. Extr. fr. Part XIV of the official yearbook of New South Wales. 1912. — The Roval Zoological Society of New South Wales. The Australian Zoologist: I, 1—2. 1914. Autriche-Hongrie. Bistritz: Gewerbeschule. Jahresbericht: Brünn: Naturforschender Verein. Verhandlungen: Bericht der Meteorologischen Commission: 156 Buda-Pest: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Magyar Tudomänyos Akademia (Ungarische Aka- demie der Naturwissenschaften). Mathematikai és termeszettudomänyi közlemenyek: Ertekezösek a termöszettudom. köreböl: Ertekezö6sek a mathemat. tudomän. köreböl: Nyelvtudomänyi közlemenyek: Mathemat. és termeszettudom. ertesitö: XXX, 3—5. 1912; XXXI, 1—2. 1913. Mathematische und naturwissenschaftliche Berichte aus Ungarn: XXVI, 4. 1908; XXVII, 1—4. 1909; XXVIII, 1—4. 1910; XXIX. 1913. Ällattani Közlemenyek: Botanikai Közlemönyek: XI, 1—6. 1912. Almanach: 1913. Rapport: 1912. Gorka, S. Anatomiai és @lettani adatok. Budapest 1913. Gelei, J. Tanulmänyok a Dendrocoelum lacteum Szövetta- näröl. Budapest 1909—1912. Steiner, S. A szines fotogräfozäs. Budapest 1913. Aujeszky A. A Bakteriumok Termeszetrejza. Budapest 1912. — Magyar Nemzeti Muzeum (Ungarisches National-Mu- seum). Annales historico-naturales: XII, 1. 1914. Termöszetrajzi Fiizetek: Aguila. Journal pour Ornithologie: — La Redaction de „Rovartani Lapok*. Rovartani Lapok: — La Redaction de „Bulletin botanigue hongrois“. Cracovie: Ungarische Botanische Blätter: XIII, 1—5. 1914. Académie des Sciences (Akademija Umiejetnossci). Sprawozdanie komisyi fizyograficznej: Rozpravy wydzialu matem. przyrod, 3:e Ser.: XIII A, XIII B. 1913. Bulletin international: Catalogue of Polish Scientific literature: Graz: Naturwissenschaftlicher Verein für Steiermark. Mittheilungen: Hermannstadt: Siebenbürgischer Verein fär Naturwissen- schaften. Verhandlungen und Mitteilungen: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 157 Iglö: Ungarischer Karpathen-Verein (Magyarorszägi Kärpä- tegyesiilet). Jahrbuch: XLI. 1914. Innsbruck: Naturwissenschaftlich-Medicinischer Verein. Berichte: Kolozvär (Klausenburg): Redaction de „Magyar Növenytani Lapok“. Evlolyam: — Erdelyi Museum-Egylet. Orvos Termöszettudomänyi Szakosztälyäböl. (Siebenbürgischer Museum- Verein. Medicinisch-Naturwissenschaftliche Sec- tion). | II. Termeszettudomänyi szak (Naturwissensch. Abth.): Ertesitö (Sitzungsberichte): Medizinische Sektion. Ertesitö (Sitzungsberichte): Naturwissenschaftliche Museumshefte: Prag: K. Böhmische Gesellschaft der Wissenschaften. Ma- thematisch-Naturwissenschaftliche Classe. Abhandlungen: Sitzungsberichte: Jahresbericht: Verzeichniss der Mitglieder: — Deutscher naturwissenschaftlich-medicinischer Verein für Böhmen „Lotos“. Lotos: — Societas Entomologica Bohemie. Acta: — Bömischer Klub fiir die Naturwissenschaften. Sbornik: Trencsen Ung.: Trencsen Wärmegyei Termeszettudomänyi Egylet (Naturwissenschaftlicher Verein der Trencsener Comitates). Evkönyre (Jahresheft): Triest: Museo Civico di Storia Naturale. Atti, Ser. Nuova: Wien: K. Akademie der Wissenschaften. Mathematisch-Na- turwissenschaftliche Classe. Sitzungsberichte, Abth. I: CXXII, 6—7. 1913. 158 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Anzeiger: Mittheilungen der Erdbeben-Commission, Neue Folge: Wien: K. k. Naturhistorisches Hofmuseum. Annalen: XXVII, 4. 1913. — K. k. Zoologisch-Botanische Gesellschaft. Verhandlungen: — K. k. Geographische Gesellschaft. Mittheilungen: Abhandlungen: — Verein zur Verbreitung Naturwissenschaftlicher Kennt- nisse. Schriften: — Dr. R. v. Wettstein, Professeur. Oesterreichische Botanische Zeitschrift: LXIV, 3—7. 1914. — Wiener Botanische Tauschanstalt. Zagreb: Societas Scientiarum naturalium Croatica. Glasnik: XXVI, 2—3. 1914. Belgigue. Bruxelles: Académie Royale de Belgique. Classe des Sciences. Bulletin, 3:me Ser.: 1913, 12; 1914, 1—4. Annuaire: 1914. — Societe Royale de Botanigue. Bulletin: LII. 1914. — Societe Entomologigue de Belgigue. Annales: LVII. 1913. Table générale des Annales: Memoires: — Societe Royale Zoologigue et Malacologigue de Bel- gigue. Annales: Procés-Verbaux: Bulletin: — Societe Royal Linnéenne. Bulletin: Brésil. Rio de Janeiro: Muceu Nacional. Archivos: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 159 Canada. Halifax, N. S.: Nova Scotian Institute of Sience. Proceedings and Transactions: Chili. Santiago: Société Scientifique du Chili. Actes: Costa Rica. San José: Museo National. Republica de Costa Rica. Annales: Danemarc. Aarhus: Redaktionen for Flora og Fauna. Disko: (Grönland): Den danske arktiske station Disko. Arbejder: Kjöbenhavn: K. Danske Videnskabernes Selskab. Skrifter (Mémoires), 7:de Rzkke, naturvidenskab. og mathem Afdeln.: Oversigt: 1914, 2—6; 1915, 1. — Naturhistorisk Forening. Videnskabelige Meddelelser: — Botanisk Forening. Botanisk Tidsskrift: XXXIII, 5—6. 1914; XXXIV, 1. 1914. Dansk Botanisk Arkiv: I, 5. 1914; II, 1—2. 1914. Meddelelser: Medlemsiliste : — Entomologisk Forening. Entomologiske Meddelelser: — Bureau du Conseil permanent international pour l’exploration de la mer. Bulletin trimestriel: Bulletin planktonigue pour les ann6es 1908—1911. 2:me partie. 1914. 4:0. Bulletin hydrographigue pour l’annee juillet 1912—juin 1913. Copenh. 1914. 4:0. 160 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Publications des circonstance: 68. 1914; 69. 1914; 12. (2:e ed.). 1914. Rapports et Proc&s-verbaux des Réunions: XX. Rapports 1914. 4:0. Kjöbenhavn: Kommissionen for Havundersögelser. Meddelelser, Serie Plankton: Skrifter: Espagne. Madrid: R. Academica de Ciencias. Memorias: Revista: XII, 7. 1914. Zaragoza: Sociedad Aragonesa de Ciencias naturales. Boletin: XIII, 4—10. 1914. Etats-Unis. Ann Arbor Mich.: Michigan Academy of Science. Annual Report: XV. 1913. Austin, Texas: University of Texas: Bulletin, Scientific Series: Official Series: — Texas Academy of Sciences. Transactions: XII. 1913. Baltimore, Md.: Johns Hopkins University. Circular: 1913, 7—9. Memoirs from the Biological Laboratory: Berkeley, Cal.: University of California. Publications, Zoology: XI, 9—11. 1913; XII, 1—3. 1913. Publications, Botany: Memoirs: Bulletin, Third Ser.: University Press Exchanges: Boston Mass: American Academy of Arts and Sciences. Proceedings: XLIX, 11. 1914. — Boston Society of Natural History. Memoirs: Proceedings: Occasional Papers: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 161 Brigdeport, Conn.: Brigdeport Scientific Society. List of Birds: Brooklyn, N. Y.: Museum of the Brooklyn Institute of Arts and Sciences. Memoirs of Natural Sciences: Science Bulletin: Cold Spring Harbor Monographs: Cambridge, Mass.: Museum of Comparative Zoology. Memoirs: XL, 8. 1914; XLIV, 2. 1914. 4:o. Bulletin: LVIII, 7. 1914. Annual Report: Chapell Hill, N. C.: Elisha Mitchell Scientific Society. Journal: Chicago III.: Academy of Sciences. Bulletin: Bulletin of the Geological and Natural History Survey; Bulletin of the Natural History Survey; Special Publication: Annual Report: — Field Museum of Natural History. Publication: 172. 1913; 173. 1914. Cincinnati, Ohio: Society of Natural History. Journal: — Lloyd Library of Botany, Pharmacy and Materia medica. Bulletin: Mycological Notes: Bibliographical Contributions: II. 1. 1914. Claremont, Calif.: Pomona College. Journal of Entomology and Zoology: VI, 2—4. 1914. Columbia, Mo: The Library of the University of Missouri. Bulletin, Science Series: II, 1. 1911. Davenport, lowa: Academy of Natural Sciences. Proceedings: XIII, p. 1--46. 1914. Honolulu, Hawaii: College of Hawaii. Bulletin: Lawrence, Kans.: Kansas University. Science Bulletin: VII, 1—17 (= XV, 2). 1913; VIII, 1—10 (= XV, 9). 1914. Annual Report of the Experiment Station: 11 162 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. The University Geological Survey of Kansas: Bulletin N:o 1. 1913. Mineral Resources of Kansas: Lincoln, Nebr.: The University of Nebraska. University Studies: Zoological Laboratory, Studies: Calendar: Bulletin : Madison, Wisc.: Wisconsin Academy of Sciences, Arts and Lettres. Transactions: — Geological and Natural History Survey. Bulletin: Meriden, Conn.: Scientific Association. Transactions: Proceedings: Annual Address: Milwaukee, Wisc.: Wisconsin Natural History Society. Bulletin: XI, 4, title page a. index. 1913; XII, 1—2. 1914. Bulletin of the Public Museum of the City of Milwaukee; Minneapolis, Minn.: Geological and Natural History Survey of Minnesota. Reports, Zoological Series: Minnesota Plant Studies: V. 1913. Mewark, Delaw: Delaware College Agricultural Experiment Station, Entomlogical Departement. Annual Report: Bulletin: New-Brigton, N. Y.: Staten Island Association of Arts and Sciences. Proceedings: IV, 3—4. 1913. Special: Museum Bulletin: 69—72. 1914; N. Ser.: I, 1—5. 1914. New-Haven, Conn.: Connecticut Academy of Arts and Sciences. Transactions: XVIII, title page, contents etc. New-York, N. Y.: New-York Academy of Sciences. Memoirs: Annals: Transactions: Index: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 163 New-York, N. Y.: New-York Botanical Garden. Bulletin: IX, 32. 1915. — New-York Entomological Society. Journal: XXII, 2—4. 1914. — New-York Zoological Society. Zoclogica: I, 15—16. 1914. Osburn, R. C. The Care of Home Aguaria. New-York 1914. Philadelphia, Pa.: Academy of Natural Sciences. Proceedings: LXV, 3. 1914; LXVI, 1. 1914. — American Philosophical Society. Proceedings: Report: Subject Register: Supplement Register: — Wagner Free Institut of Science. Transactions: — University of Pennsylvania. Contributions from the Botanical laboratory: — Free Museum of Science and Art, Departement of Archelogy, University Pennsylvania. Bulletin: Portland, Maine: Societyy of Natural History. Proceedings: Rochester, N. Y.: Academy of Science. Proceedings: San Francisco, Cal.: California Academy of Sciences. Memoirs: Proceedings, 4 Ser:: IV, p. 1—13. 1914; V, 1—2 (p.1—31). 1915. 4:o. Botany: Zoology, 3 Ser.: IV, 4—5. 1906. Geology: Math. Phys.: Occasional Papers: — The Hopkins Seaside Laboratory of The Leland Stan- ford Jr. University. Leland Standford Junior University Publications. Univer- sity Series: Meyer, A. W. The Hemolymph nodes of the Sheep. 1914. de Oliveira Lima, M. The Evolution of Brazil compared with that of Spanish and Anglo-Saxon America. 1914. 164 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Schäfer, E. An Introduction to the Study of the endocrine Glands and internal secretions. 1914. Annual Registea: Springfield, Ill.: The State Entomologist of the State of Illinois: Report: S:t Louis, Mo: Academy of Science. Transactions: — Missouri Botanical Garden. Annual Report: Annals: I, 2—4. 1914. Topeka, Kans.: Kansas Academy of Science. Transactions: Trenton, N. J.: New Jersey Natural History Society (formerly The Trenton Natural History Society). Journal: Tufts College, Mass: Tufts College. Studies: III, 3—4. 1914. Urbana, III.: Illinois State Laboratory of Natural History. Bulletin: IX, Contents a. Index. 1910—1913; X, 4—5. 1914. Article: Bienniel Report. Forbes, S. A. Fresh water Fishes and their ecology. Ur- bana, Ill. 1914. — The Editor of The Journal of Parasitology. Journal of Parasitology: I, 1. 1914. — University of Illinois, Department of Zoology. Washington, D. C.: Departement of Interior (U. S. Geological Survey). Monographs: Bulletin: Annual Report: Mineral Resources: Water-Supply and Irrigation Papers: Professional Papers: — Departement of Agriculture. Report: Yearbook: 1913. — Division of Biological Survey. Bulletin: Nort American Fauna: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 165 Washington, D. C.: Smithsonian Institution (U. S. National Museum). ; Annual Report: Report of the U. S. National Museum: From the Smithsonian Report: Bulletin of the U. S. National Museum: Report on the progress and condition of the U. S. Natio- nal Museum for the year ending June 30, 1913. Washing- ton 1914. — Entomological Society. Proceedings: — Carnegie Institution of Washington. Departement of Experimental Evolution. Publications: Annual Report of the Director: 1914. Finlande. Helsingfors: Finska Vetenskaps-Societeten (Société des Scien- ces de Finlande). Acta: XLIV, Minnesord (Nylander). 1913; XLIV, 3, 7. 1914; XLV, 2—3, Minnestal (Mechelin). 1914; XLVI, 3. 1915, Minnestal (Hjelt). 1914. 4:o. Bidrag: 74, 1. 1914; 75, 2. 1914. Öfversigt: LVI, A—C. 1913—1914. Observations möteorologigues: Finländische Hydrographisch-Biologische Untersuchungen: 7—9. 1912; 13. 1914. 4:0. — Geografiska Föreningen. Meddelanden: Terra: — Sällskapet för Finlands Geografi (Societe de Geo- graphie de Finlande. Fennia: 37. 1914. — Finska Forstföreningen. Meddelanden: Forstlig Tidskrift: XXXI, 4—12. 1914; XXXII, 1—4' 1915. Metsätaloudellinen Aikakauskirja: Erikoistutkimuksia: 2. 1914; 3. 1915. Ströskrifter: Metsän ystävä: 166 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Helsingfors: Landtbruksvetenskapliga Samfundet i Finland. Abhandlungen: Meddelanden: — Finska Forstsamfundet. Acta Forestalia: 1—3. 1913—1914. — Fiskeriföreningen i Finland. Fiskeritidskrift för Finland: 1914, 4—12; 1915, 1—4. Snomen Kalastuslehti: 1914, 4—12; 1915, 1—3. Suomen Kalatalous: Fiskaren: Kalastaja: — La Redaction de , Tidskrift för jägare och fiskare". Tidskrift: XX. 1912; XXI. 1913; XXII. 1914; XXIII, Slut- häfte. 1915. France. Amiens: Societe Linneenne du Nord de la France. Memoirs: Bulletin: Angers: Societe d’Etudes des Sciences Naturelles. Bulletin, Nouv. Ser.: Béziers: Societe d’Etudes des Sciences Naturelles. Bulletin: Bordeaux: Societe Linneenne. Actes: Caen: Societe Linneenne de Normandie. Bulletin, 6:e Ser.: Cherbourg: Société Nationale des Sciences Naturelles et Mathematigues. Mémoires: Langres: Société de Sciences Naturelles de la Haute-Marne. Bulletin: La Rochelle: Académie. Société des Sciences Naturelles. Annales: Rouy, G. Flore de France: Lyon: Société Linnéenne. Annales, N. Ser.: — Museum d'Histoire Naturelle. Archives: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 167 Lyon: Société Botanique de Lyon. Annales: Nouveau Bulletin: — Académie des sciences, belles-lettres et arts. Sciences et lettres. ; Mémoires, 3:e Ser.: — Societe d’Agriculture, sciences et industrie. Annales, 7:e Ser.: Marseille: Musée d'Histoire Naturelle. Annales, Zoologie: Annales: Bulletin, 2:e Ser.: Montpellier: Académie des Sciences et Lettres. Mémoires de la section de mödicine, 2:e Sér.: Mémoires de la section des Sciences, 2:e Sér.: Bulletin mensuel: 1914, 4—12; 1915, 1—3. Nancy: Societe des Sciences. Bulletin, 3:e Sér.: Bulletin de seances, Ser. 3: Nantes: Société des Sciences Naturelles de l’Ouest de la Franee. Bulletin, 3:e Sér.: — Société Academigue de Nantes et de la Loire Infe- rieure. Annales, 9:e Sér.: Nimes: Société d'Etude des Sciences Naturelles. Bulletin: Supplement: Paris: Societe Entomologibue de France. Annales: LXXXIII, 1—3. 1914. Bulletin: — Societe Zoologigue de France. Mémoires: Bulletin: — Société de Geographie. La Geographie: — Redaction de „La Feuille des jeunes naturalistes“. Feuille, 5 Ser.: XLIV, 522—523. 1914. Reims: Societe d’Etude des Sciences Naturelles. Bulletin, 3:e Ser.: Comptes rendus: 168 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Travaux: Procés verbaux: Rennes: L' Université. Travaux scientifiques. — La Station entomologique. Insecta: IV, 40—41. 1914. Rouen: Société des Amis des Sciences Naturelles. Bulletin, 5:e Sér.: Toulouse: Société d'Historie Naturelle. Bulletin : — Societe des Sciences Physigues et Naturelles. Bulletin: — Societe Francaise Botanigue. Revue de Botanigue. Grande-Bretagne et Irlande. Cambridge: Cambridge Philosophical Society. Proceedings: XVII, 6. 1914; XVIII, 1—2. 1914—1915. List: Edinburgh: Royal Society. Transactions: Proceedings: XXXIV, 2—3. 1913—1914; XXXV, 1. 1919. — Botanical Society. Transactions: Proceedings: Transactions and Proceedings: Annual Report: Notes from the Royal Botanical Garden, Edinburgh: — La Redaction de ,The Annals of Scottish Natural History". Annals: Glasgow: Natural History Society. Transactions and Proceedings, N. S.: The Glasgow Naturalist: VI, 1, 3—4. 1913. London: Royal Society. Proceedings: Ser. A. Vol. 89, N:o A. 609. 1913; Vol 9, N:o A. 618—620. 1914. — Ser. B Vol. 86, N:o B 591. 1913; Vol. 87, N:o B. 597—599. 1914. Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 169 Reports to the Evolution Committee: Obituary Notices: London: Linnean Society. Journal, Botany: Journal, Zoology: Proceedings: List: — Royal Gardens, Kew. Bulletin: 1914. — Distant, W. L. The Zoologist, 4 Ser.: Newcastle-upon-Tyne: Natural History Society of Northum- berland, Durham and Newcastle-upon-Tyne. Transactions, New Ser.: IV, 1. 1914. Piymouth: Marine Biological Association. Journal, New Ser.: X, 2. 1914. Italie. Bologna: R. Accademia delle Scienze dell’ Istituto di Bo- logna. Memorie, Classe di Scienze fisiche, Ser. 6: Indici generali: Rendiconti, N. Ser.: Catania: Accademia Gioenia di Scienze Naturali. Att Ser. arv VI. 1913. 4:0. Bulletino mensile, Ser. 2: 29—31. 1914. — Direzione del Giornale „Malpighia“. Malpighia: XXVI, 9—12. 1913; XXVII. 1—2. 1914—1915. Firenze: Societä Entomologica Italiana. Bulletino: XLV, 1—4. 1913. — Redazione della „Redia“, Giornale di Entomologia. Redia: Genova: Museo Civico di Storia Naturale. Annali, Ser. 3:a: Viaggio del Dott. Elio Modigliani in Malesia. Riassunto generale dei risultati zoologici. Genova 1909. Milano: Societä Italiana di Scienze Naturali e del Museo Civico di Storia Naturale. A tti LI, 1.1914. Memorie: 170 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Modena: R. Accademia di Scienze, Lettere ed Arti. Memorie, Ser. 3: X, 2. 1913. 4:0. — Societä dei Naturalisti e Matematici. Atti, Ser. 4: XV. 1913. — Redactore della ,La Nouva Notarisia*. L. N. Notarisia: XXV, 2—4. 1914; XXVI, 1. 1915. Napoli: R. Accademia delle Scienze Fisiche e Matematiche. Atti, Ser. 2: XV. 1914. 4:0. Rendiconto, Ser. 3: XIX, 6—12. 1913. — Societä Africana d'Italia. Bolletino: XXXII, 12. 1913; XXXIII, 1. 1914; XXXIV, 1—3. 1915. — Societä di Naturalisti. Bolletino, Ser.: — Museo Zoologico della R. Universitä. Annuario, N. Ser.: Padova: Accademia scientifica Veneto-Trentina-Istriana (ci- devant Societä Veneto-Trentina di Scienze Na- turali). A tt, Ser. 3: VII..1914. Bolletino: Palermo: Redazione della „Naturalista Siciliano". II Natur. Sicil., N. Ser.: XXII, 1—5. 1914. — R. Orto Botanico di Palermo. Bulletino: — R. Istituto Botanico di Palermo. Contribuzioni alla Biologia vegetale: Pisa: Societä Toscana di Scienze Naturali. Memorie: XXIX. 1913. Processi verbali: XXII, 5. 1913; XXIII, 1—2. 1914. Portici: Laboratorio di zoologia generale e agraria. R. Scuola superiore di Agricoltura. Bulletino: Roma: R. Istituto Botanico. Annuario: Annali di Botanica: XII, 2. 1914. -— Biblioteca Nazionale Centrale Vittorio-Emanuele. Bolletino: Indice: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 171 Roma: Societä Zoologica Italiana. (Ci-devant Societä Romana per gli Studi Zoologici). Bolletino, Ser. 3: — R. Accademia dei Lincei. Rendiconti, Ser. 5: XXIII, 8—12 (1:o Sem.). 1914; XXIII, 1. (2:o Sem.). 1914. Venezia: Redazione della „Notarisia“. Notarisia, Serie Notarisia-Neptunia: Sommario: Verona: Museo Civico. Madonna Verona: VIII, 29—32. 1914. Japon. Formosa: Bureau of the Productive Industries, Government of Formosa. Hayata, B. Icones Plantarum Formosanarun. Vol IV. 1914. 4:o. Kyöto: College of Science and Engineering, Kyöto Imperial University. Memoirs: VI, 2—3. 1914. Sendai: Töhoku Imperial University. The Science Reports: Ser. 1: III, 5—6. 1914; Ser. 2: II, 1—2. 1914—1915. 4:0; III, 2—4. 1914. Tökyö: College of Science, Imperial University. i Journal: XXIII, 241914 XXXIV, 2. 1915;, XXXV, 2, 5, 6. 1913—1914; XXXVI, 3—4. 1914. Les Indes occidentales. Kingston: The Institute of Jamaica. Journal: Annual Report: Les Indes orientales. Calcutta: Asiatic Society of Bengal. Journal, PI: 172 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Journal, P. II: Journal, P. III: Proceedings: Journal & Proceedings: Index: Annual Addres: Luxembourg. Luxembourg: Gesellschaft Luxemberger Naturfreunde (Friihere grossh. botanische Gesellsch. u. friihere ,Fauna* vereinigt). Bulletins mensuels (Monats-Berichte), N. Ser.: Mexico. Mexico: Instituto medico nacional. Anales: XII, 3-5. 1913 — 1914. Norvege. Bergen: Bergens Museum. Aarbok: 1913, 3; 1914—1915, 1. Aarsberetning: 1913—1914. Skrifter, ny Raekke: I, 2. 1914. 4:0. Sars, G. O. An account of the Crustacea of Norway: Vol. VI, 5—6. 1914. Meeresfauna von Bergen: — Norges Fiskeristyrelse (Direction de pöches de la Norvege). Aarberetning: 1913. 5; 1914, 1—3. Christiania: Universitetet. — Videnskabs Selskabet. Forhandlingar: Nyt Magazin for Naturvidenskaberne: Stavanger: Stavanger Museum. Aarshefte: 1913. Tromsö: Museum. Aarshefter: 35--36. 1912—1913. Aarsberetning: 1912; 1913. Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Tre Trondhjem: K. Norske Videnskabers Selskab. Skrifter: 1913. Pays-Pas. Amsterdam: K. Akademie van Wetenschappen. Verhandelingen, Afd. Natuurkunde, Tweede Sectie: Verslagen and Mededeelingen, Afd. Natuurkunde, 3:e Reeks: Register of de Verslagen and Mededeelingen : Verlag van de Gewone Vergaderingen der Wis- en Na- tuurkundige Afdeeling: Proceedings of the Section of Sciences: Jaarboek: — Genootschap ter Bevordering van Natuur-, Genees- en Heelkunde. Sectio voor Naturwetenschappen. Maandblad: Werken, Tweede Serie: VIII, 1. 1915. Groningen: Naturkundig Genootschap. Verslag: 1913. Bijdragen tot de kennis van de Provincie Groningen en omgelegen streken: Harlem: La societe Hollandaise des Sciences. Archives neerlandaises, Ser. III] A (Sciences exactes: — Ser. III B (Sci. naturelles): Leiden: Nederlandsche Dierkundige Vereeniging. Tijdschrift, 2:e Ser.: XIII, 3—4. 1914. Catalogus d. Bibliothek: Aanwinsten der Bibliothek: N — Rijks-Herbarium (Herbier de VEtat). Mededeelingen: 15—20. 1913. Nijmegen: Nederlandsche Botanische Vereeniging. N. Kruidkundig Archief, Verslagen en Mededeelingen: Recueil des Travaux Botanigues Neerlandais: Prodromus Florae Batavae: s'Gravenhage: Nederlandsche Entomologische Vereeniging. Tijdschrift: LVII, 2—4. 1914. Entomologische Berichten, IV, 73—78. Utrecht: Societe Provincial des Arts et Sciences. Verslag: 1914. Aanteekeningen: 1914. Boldingh, 1. The Flora of Curacao, Acuba and Bonaire. Leiden 1914. 174 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Portugal. Lisboa: Academia Real das Sciencias. Classe de science, mathem., physic. e. natur. Memorias, Nova Ser.: Journal: — Societe Portugaise de Sciences Naturelles. Bulletin: Memorias: République Argentine. Buenos Aires: Sociedad Cientifica Argentina. Anales: LXXVI, 6. 1913; LXXVII, 1—4. 1914. — La Redaction de „Revista Argentina de Historia Na- turalf: Revista: — Muse de Productos Argentinos. Boletin: — Museo Nacional de Historia natural de Buenos Aires. (Ci-devant Museo Publico). Anales: Communicaciones: Cördoba: Academia National de Ciencias. Actas: Boletin: XIX, 2—4. 1913. La Plata: Museo de la Plata. Universidad nacional de la Plata: Anales, Ser. 2: A Secciön botanica: Anales, Secciön paleontolögica: Revista: — Universidad de la Plata. Facultad de Ciencias Fisico- Matematicas. Publicaciones: Roumanie. Bucarest: L’Herbier de l’Institut botanigue. Bulletin: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 175 Russie. Archangelsk: Archangeler Gesellschaft zur Erforschung des russischen Nordens. Uagtcrin : 1914, 8—15, 18—20. Oryertp: Astrachan: Ichthyologisches Laboratorium der Kaspi-Wolga- schen Fischerei-Verwaltung. Arbeiten: Ortyerp: Dorpat: Naturforscher-Gesellschaft. Schriften: Archiv, 2:te Ser.: Sitzungsberichte: XXII, 3—4. 1913. Katalog der Bibliothek. Irkutsk: La Direction du Musee. Msßkcris: Tpyası: Jakutsk: La Direction du Musee. Jaroslaw: Societe des Naturalistes: Mémoires: Kasan: Société des Naturalistes ä l’Universite Impöriale de Kasan: Travaux (Trudi): XLIV, 5—6. 1912; XLV, 1—6. 1912—1913; XLVI, 1—6. 1914; XLVII, 1. 1915. Comptes rendues: 1911—1912; 1912—1913. Kharkow: Societe des Naturalistes a l’Universite Imperiale de Kharkow. Travaux (Trudi): XLVI. 1913. Kiew: Société des Naturalistes de Kiew. Mémoires: XXIV, 1—4. 1914—1915. Proces Verbal: — Societe ornithologigue de Kief du nom de K. Th. Kessler. Travaux: Kischineff: Societe des Naturalistes et des Amateurs des Sciences naturelles de Bessarabie. Travaux: III. 1911—1912; IV. 1912—1913. Minusinsk: Museum. Oryerp: 1913. Bamuno, B. A., Ceno Munycuncroe VctopuueckKil oyepK®. 1914. 176 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Moscou: Société Imperiale des Amis des Sciences Naturelles, d’Anthropologie et d'Ethnographie. Nouveaux Mémoires: Bulletin: Journal de la Section Zoologigue, N. Ser.: II, 1--3. 1914. Meteorologische Beobachtungen: Marepnalbi Kb TIO3HaHi® PpayHbi H PJIOpBI poccilickoli Hmnepin. Orabı Ooranmyeckili : Observations faites ä l’Observatoire météorologique de lInstitut agronomigue de Moscou 1912. Moscou 1914. JIHeBHHKB 30010ruuecKkaro oTAbAaeHis. II, 11. Mocksea 1913. 4:0. Tpyası 30010rnyeckaro Orabnenis Oömecrea. T. XVIII, 2. 1914. +40. Directorium der K. Universitäts-Bibliothek. Gelehrte Nachrichten (Naturhist. Abth.): Hmnep. Pycckoe OÖlmecTBo aKK/IHMATH3aliM 2KHBOTHDIXb H pacrenii. Martepnanbi Kb 1103HaHiW pycckaro ppiöonosctea: III, 1—11. 1913—1014. Tpyapı coBbuaHia NO PbI6OBOACTBy, CO3BAHHATO TIPH Nenapre- MEeHTB 3emMAnenbnin Bb 1913 roay. I. C.-Tletep6ypre 1914. Cnuuax065, D. PasBeneHie PbIÖbI Bb HEÖOMBIINXB TIPYyAKaXb. Mocksa 1914. Nikolsk: Hydrobiologisches Laboratorium der Fischzucht- anstalt Nikolsk. Aus der Fischzuchtanstalt Nikolsk: Odessa: Societe des Naturalistes de la Nouvelle Russie. Mémoires: Petrograd: Académie Imperiale des Sciences. Mémoires, 7:e Sér.; Mémoires, 8:e Sér.: XXI, 4. 1914; XXXII, 3. 1914; XXXIII, 2. 1914. 4:0. Melanges biologiques: Bulletin, Nouv. Ser.: Bulletin, V:e Ser.: Bulletin, VI:e Ser.; 1914, 7—18; 1915, 1- 7. Annuaire du Musée zoologique: Supplement ä T. XV. 1910; XVIII, 4. 1913; XIX, 1—3. 1914. Flora Sibiriae et Orientis extremi: Revue Russe d’Entomologie: XIII, 3—4, Index. 1913; XIV, 141914; XV 1915! Travaux du Musée botanigue: Petrograd: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 177 Schedae ad Herbarium Florae Rossicae: Faune de la Russie. Poissons (Marsipobranchii et Pisces). Vol. III, 2. 1914. — Insectes Hömipteres (Insecta Hemi- ptera). Vol. I, Livr. 1. 1914. — Hydraires (Hydroidae), Vol II; Liyr, 2. 1914. Mammaros, P., A. Cnncoxb pbrb AHbnpoBckaro 6accefina. C.-Tlerepöyprp 1913. Wyrogevitch, Th. Sur la Holcampella Ostroumowi, mihi n. sp., trouvée dans la mer noire. St. P&terbourg 1905. Asepunueso, C. B. Htbroropbis HabmnenHis Haıp Strongylo- centrotus droebachiensis O. F. Mill. C.-Ilerepöypro 1910. 4:0. 3epno8o, C. A. OcHoBHbig yeprpi PacnpenbaeHis JKHBOTHDIXD Bb YepHoMB Mop$ y CeBactonona. C.-Ilerepöypr 1908. 4:0. Munawesuus, K, O. Mosnnockn co6panHble Bo BPEMA 3KCKYP- cin C. A. 3epHoBa Ha MurioHocub Ne 264 Ha pbKb nynää cb 28 HIOHA mo 3 10014 1907 rona. C.-Ilerepöyprp 1908. 4:0. Tond3uresuuo, B. Kr 6ionorin Idothea tricuspidata. C.-Ile- repöyprp. 1906. 4:0. Hortus Botanicus (Jardin Imperial botanique). Acta: Bulletin: Oryerp: Scripta botanica: — Societas Entomologica Rossica. Hore&: — La Societe Imperiale des Naturalistes de Petrograd. Section de Botanigue: Travaux: XLIV—XLV. 1913—1914. Journal botanique: Section de Zoologie et de Physiologie: Travaux: XLII, 4. 1913; XLIII, 4. 1915. Section de Géologie et Minöralogie: Travaux: Comptes rendus: XLIV, 1, n:o 4—8. 1913; XLV, 1, n:o 1—8. 1914: -XEV1,41,n:0°1221915; — TI. Y. 3. u. 3., Tepecenenyeckoe Ynpapnenie. &eduenro, PB. A. Pnopa Aaiarckoii poccin: 1—7. 1912—1915. IlpeaBapnutenbHblä OTUETb O ÖOTAHHYECKHXD H3CNBNOBAHIdXb Bb Cnönpn H Bb Typkecran% Bp 1913 r. Tlerporpanp 1914. 12 178 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Petrosawodsk: Die Gesellschaft zur Erforschung des Gou- vernement Olonez. Nachrichten: 1914, 1—8; 1915, 1. Riga: Naturforschender Verein. Korrespondenzblatt: Arbeiten, Neue Folge: Katalog der Bibliothek: Saratow: Station biologigue du Wolga. Arbeiten: V, 1. 1914. Travaux: Compte-rendu: Bericht: Jahrbuch: Simferopol: Societe des Naturalistes et des amis de la Na- ture en Crimee. Bulletin: Tpynbi: Ilo Kppimy. CöopHHKb 2. Cumhepononp. Tiflis: Kaukasisches Museum. Mitteilungen: VII, 3—4. 1913, Museum Caucasicum: V3B'tctia: Suede. Göteborg: K. Vetenskaps och Vitterhets Samhället. Handlingar, 4:e Följden: Lund: Universitetet: Acta, Ny följd. Afd. II. Medicin samt matematiska och Naturvetenskapliga ämnen: IX. 1913. 4:0. — La Redaction de , Botaniska notiser". Botaniska notiser: 1914, 4—6; 1915, 1—2. Stockholm: K. Svenska Vetenskaps-Akademin. Handlingar, Ny följd: Arkiv för Botanik: Arkiv för Zoologi: Öfversigt: Ärsbok: Lefnadsteckningar: Stockholm: (Experimentalfältet): Centralanstalten för försöks- väsendet pä jordbrukets omräde. Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 179 Stockholm: Entomologiska Föreningen. Entomologisk Tidskrift: 35. 1914. — Svenska Botaniska Föreningen. Svensk Botanisk Tidskrift: VIII, 3—4. 1914. — Bergianska Stiftelsen. Acta Horti Bergiani: — Statens skogsförsöksanstalt. Meddelanden: 10. 1913; 11. 1914. Flygblad: 1—4. 1914. — Föreningen för Skogsvärd. — La Redaction de „Fauna och Flora“. Fauna och Flora: 1914, 3—6; 1915, 1—2. Uppsala: R. Societas Scientiarum. Nova Acta, Ser. 4: III, 8. 1914; IV, 1. 1914. 4:0. — Kongl. Universitetet. Uppsala Universitetets Årsskrift: Redogörelse: 1913—1914. Zoologiska Bidrag från Uppsala: Bulletin of the Geological Institution of the University of Uppsala: XII. 1914. Suisse. Basel: Naturforschende Gesellschaft. Verhandlungen: Bern: Naturforschende Gesellschaft). Mittheilungen: — La Société Botanigue Suisse (Schweizerische Botanische Gesellschaft). Bulletin (Berichte): XXIII. 1914. Chambesy pres Geneve: I'Herbier Boissier. Bulletin, 2:e Ser.: Mémoires: Chur: Naturforschende Gesellschaft Graubiindens. Jahresbericht, Neue Folge: LV. 1913—1914. Geneve: Société de Physigue et d'Histoire Naturelle. Mémoires: XXXVIII, 1. 1914. 4:o. Compte rendu: — [La Direction du Conservatoire et du Jardin botanigues. Annuaire: XVII. 1913. 180 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Geneve: Société Zoologique. Bulletin: I, fasc. 20—22. 1913; II, fasc. 1—3. 1913—1914. Lausanne: Societe Vaudoise des Sciences Naturelles. Bulletin, 5:me Ser.: L, 182—184. 1914. Neuchätel: Societe Neuchateloise des Sciences Naturelles. Bulletin: Schaffhausen: Schweizerische Entomologische Gesellschaft (Societe Entomologigue Suisse). Mittheilungen (Bulletin) : St. Gallen: Naturwissenschaftliche Gesellschaft. Bericht: Jahrbuch: Winterthur: Naturwissenschaftliche Gesellschaft. Mitteilungen: 10. 1913—1914. Zürich: Naturforschende Gesellschaft. Uruguay. Montevideo: Museo Nacional. Anales: Anales, Secciön historico-filosofica: 2. Dons. Bestyrelsen för Köpenhamns Zool. Museum. The Danish Ingolf-Expedition: IV, 3. 1914; V, 5. 1914. 4:0. Koninklijke Nederlandsch Meteorologisch Instituut, Utrecht. Mededeelingen en Verhandelingen: Annuaire: 1912, A. Meteorologie, B. Magnetisme terrestre. 1913. 4:0. Ergebnisse aerologischer Beobachtungen: 1, 1909—1912. Utrecht 1913. Finska Landtbruksstyrelsen (Suom. Maanviljelyshallitus). Meddelanden (Tiedonantoja): LXXXIX. 1912 (id. en finnois); LXXXXII. 1914 (id. en finnois); LXXXXIV. 1914 (en finnois). Bidrag till Finlands officiella statistik: III. Landthusshäll- ning. 7. Jordbruk och boskapsskötsel i Finland är 1912. Helsingfors 1914 (id. en finnois). — XX. Järnvägsstatistik. 43. Helsingfors 1914 (id. en finnois). Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 181 Årsberättelse till Finska mejerisamfundet från dess om- bud i Storbritannien. 1913 (id. en finn.). — Helsingfors 1914. Travaux des Societes scientifigues des etudiants de la faculté des sciences naturelles et mathématiques ä P'Université de St. Petersbourg. Livr. IV—V. 1913. The John Crerar Library, Chicago. Annual Report: 19. 1913. Louisiana Agricultural Experiment Station, Baton Rouge, La. Annual Report: XXVI. 1913. Bulletin: 143. 1914. Maine Agricultural Experiment Station, Orono, Maine. Bulletin: 217. 1913; 220. 1913; 225. 1914. The University of Minnesota Agr. Exp. Station, St. Paul. Bulletin: 132, 134—137. 1913—1914. Krok, Th. O. B. N. & S. Almguist. Svensk flora för skolor. I. Fanero- gamer. 13:de uppl. Stockholm 1914 (par M. Krok). Lundström, C. Verzeichnis mehrerer von Dr. E. Strand in Norwegen gesammelten Diptera Nematocera. Sep. Christiania 1913. Moxpsceyriü, C. A. Bpeanpis Hacbkombla H Oonb3Hm pacrenHiii, Ha0Olto- AoBTiaca Bb TaBpmyeckoii ryöepHim Bb Teyemie 1913 roda. Cumdepononp. 1914. Iezoneso, H. M. D:o 1914 rona. 1915. (par M. Mokrzecki). Tpyabı ecTecTBeHHO-HCTOPHYEeCKAro My3en Taspnueckaro ryöepHcKaro 3EMCTBA. II. 1913; III. 1914. (par M. Mokrzecki). OTYETE NO ECTECTBEHHO-HCTOPHyecKoMy My3em TaBpuyeckaro ryöepuHckaro 3emcrBa 3a 1913 roms. — D:o 3a 1914 ron». (par M. Mokrzecki). Murbeck, S. Uber die Baumechanik bei Änderungen im Zahlenverhält- nis der Bliite. Lund 1914. 4:o. Sep. Trägärdh, 1. Sveriges Skogsinsekter. Stockholm 1914. En dehors de ces dons, la Société a recu une partie de la bibliothegue de son membre décédé M. C. Lundström contenant 731 volumes de zoologie (notamment entomologie), ' de botanigue, de chasse, de pöeche, etc. Helsingfors le 13 mai 1915. Enzio Reuter, Bibliothecaire. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen 19141915. I. Zoologie. Allgemeines. Vogelschutz. Im Auftrage des Kais. Senats äussert sich die Gesellschaft über einen Vorschlag zur Änderung der in Finland geltenden Jagdverordnung und hebt dabei als sehr wünschenswert hervor, dass das geflügelte Wild durch zweckmässige Gesetzgebung gegen das immer mehr drohende Ausrotten geschützt werden möchte. S. 82—83. Einen Vortrag über Vogelschutz und speziell über die Schonung der Raubvögel hält Prof. Dr. K. M. Le- vander. Einige Raubvögel, wie die Adler, können auf Grund ihrer Seltenheit nur geringen Schaden ver- ursachen, andere sind gar nicht schädlich, viele sogar nützlich (Bussarde, Falco tinnunculus, Eulen etc.). Der Vortr. schlägt daher vor, eine Anzahl der Raubvogel- arten durch Gesetzgebung ganz zu schützen. S. 94—9. Mammalia. Castor fiber L. Einen subfossilen Kiefer aus Kuolajärvi in Lapponia kemensis demonstriert Herr Stud. C. Fin- Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 183 nilä. S. 8. — Herr Dr. Harald Lindberg legt vom Bieber benagte, subfossile Stücke von Baumstämmen VOR POSTAT. Felis domesticus Keys. & Blas,, Rasse mit abgestutztem Schwanze. Herr Prof. Dr. Th. Salan hat im Som- mer 1914 im Kirchspiel Kyrkslätt, Nylandia, eine Katze gesehen, deren Schwanz nur etwa 10 cm lang war; der Charakter war schon in fiinf Generationen beibe- halten worden. — Herr Mag. A. Wegelius hat in Ylöjärvi, Satakunta, und Herr V. Räsänen in Kemi, Ostrobothnia borealis, je eine schwanzlose Katze gese- hen. — Vgl. auch Medd. Soc. Fauna et Flora Fenn. 23, S. 188, wo A. J. Mela über ähnliche Katzen aus Pieksä- mäki und S:t Michel berichtet. — S. 10—11. Hypudaeus rufocanus Sundev. Auf einigen Inseln in der Nähe von Savonlinna (Nyslott), Savonia australis, lebt diese Art in grosser Menge. Im Winter 1912 frass sie an vielen Stellen die ganze Borke der in Schnee ein- gehüllten Bäume und Sträucher auf. A. E. Fri. S. 22. Sciurus vulgaris L. Das Eichhörnchen tritt in Finnisch- Sus Lappland in zwei Formen auf: das dunklere „Fichten“- E. und das hellere ,Kiefern*-E. Es ist behauptet worden, dass diese Formen zwei verschiedene Alters- klassen repräsentierten; auch ist hervorgehoben wor- den, dass dieselben von periodisch wechselnden Samen- jahren der Fichte und der Kiefer abhängig sein könn- ten. Verf. weist jedoch, auf Grund einiger von ihm gemachten Beobachtungen, diese Ansichten zurück. Ir- mer Forsius. S. 48—50. scrofa domestica. Zwei teratologische Notizen: 1) ein hermaphrodites Ex., Fig. 1, A von der Ventralseite, B von der linken Seite, etwas mehr vergrössert; 2) Polydac- tylie, Fig. 2. V. V. Kujala. S. 64—67. Inbezug auf Fundorte von Vertebraten wird auch auf den von Herrn Aman. K. E. Ehrström erstatteten Bericht über den Zuwachs der zoologischen Sammlungen hin- gewiesen. S. 122—128. 184 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Aves. Vermischte Notizen. Nyctea scandiaca (L.). Im Herbste 1913 und im Winter 1914 hat eine Wanderung dieser Art nach Siid-Finland statt- gefunden, und zwar, nach den 25 angefiihrten Fund- orten zu urteilen, wahrscheinlich in den östlichen Tei- len Finlands nach Siiden und dann längs dem Bottnischen Meerbusen nach Norden zuriick. Seit dem Jahre 1910 hat der Mitteiler bisher nur von 4 Exx. Kenntnis erhal- ten: AulE. FE riot 20-21; Syrnium lapponicum (Sparrm.). Scheint im Herbste 1912 Wan- derungen vorgenommen zu haben, denn vom Okt. bis Mitte Dez. waren je 1 Ex. in Karelia borealis, Savonia borealis, Tavastia borealis und 4 Exx. in Savonia austra- lis angetroffen worden. Im Herbste 1914 wurden in Sav. austr. 2 Exx. erbeutet. A. E. Fri. S. 21. Ornithologische Notizen aus der Gegend von Helsingfors, Ny- landia. Betreffs 55 Arten werden Beobachtungen iiber Ankunft und Abzug, Aufenthaltsort, Anzahl etc. aus verschiedenen Jahren mitgeteilt. E. Merikallio. S. 28—34. Ornithologische Beobachtungen im Sommer 1914 im Revier Siikakangas, im NW-Teil von Tavastia australis. 77 Ar- ten. Mitteilungen über Häufigkeit, Lebensweise, Brüte- zeit, Aufenthaltsort. E. Merikallio. S. 34—39. Temperaturverhältnisse bei Vögeln. Versuchsobjekte waren 11 Indiv.: Hahn, Henne, Taube 45 und 9, Ente, Fasan 9, Rebhuhn, Larus fuscus, Acanthis spinus, Astur palum- barius und Syrnium aluco. Im allgemeinen traf bei nor- maler Tagesordnung das Temperaturmaximum um 12 Uhr Mittags ein, oder auch zur Zeit der vorhergehenden oder nachfolgenden Beobachtung, d. h. um 9 Uhr vorm. oder um 3 Uhr nachm. (die Messungen der Temperatur wurden jede dritte Stunde ausgeführt). Die Mehrzahl der Versuchstiere zeigte ein Minimum um 12 Uhr nachts Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 185 oder öfter etwas später; bei dem Hahn jedoch traf das Minimum konstant um 6 Uhr nachm. ein. — Die mittlere Temperatur war etwa 40.5—42' C, bei dem < der Taube jedoch in einer Versuchsperiode etwas iiber 43 C; bei der Syrnium-Art war sie 40.1. Die Differenz zwischen Max. und Min. war der Grösse des Vogels umgekehrt proportional, mit Ausnahme von Astur palumbarius, der, obgleich einer der grössten unter den untersuchten Vö- geln, dennoch die grösste Differenz aufwies, und zwar 2145 C. In den beiden untersuchten Fällen war die Tem- peratur des & konstant höher als diejenige des %. — Versuche mit umgekehrter Tagesordnung wurden mit 5 Ind. angestellt: Hahn, Henne, Taube < und $, Ente. Die dunkle Periode dauerte von 6 Uhr vorm. bis 6 Uhr nachm., die helle Periode die übrigen zwölf Stunden. Der Hahn und die Henne stellten sich schon am 8:ten Tage in umgekehrte Tagesordnung ein, d. h. mit ganz entgegengesetzten Temperaturmaxima und -minima, die Tauben erst nach 14 Tagen. Die Ente, die auch bei gewöhnlicher Tagesordnung keine Periodizität aufwies, reagierte nicht. K. S. Stenbäck und A. Hilden. S. 45—46. Ornithologische Notizen aus der Gegend von Vasa, Ostro- bothnia australis. Betreffs etwa 20 Arten werden No- tizen über Fundplätze etc. mitgeteilt. — In warmen Win- tern sind einige Zugvögel noch im Dezember oder Ja- nuar in der Gegend beobachtet worden, u. a. Motacilla alba am 2. 12. 1895 und am 7. 12. 1913, Turdus pilaris Ende Januar 1915, Fringilla coelebs Weihnachten 1913. Ci: Finnilä. Si 94-59. Strix bubo L. In einem alten, schon von J. v. Wright im Jahre 1857 erwähnten Neste dieses Vogels in der Nähe von Kuopio, Savonia borealis, wurden Knochen- reste von den S. 89 angeführten Tieren gefunden. Bemerkenswert ist der Fund von Mus rattus L., der in Sav. borealis nicht mehr vorkommt und auch nicht in der Literatur aus dieser Gegend angegeben wird. E. W. Suomalainen. 93. 88—90. 186 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Vogeltopographische Untersuchungen in der Gegend von Pori (Björneborg), Satakunta, im Jahre 1913. Verf. beschreibt die Fauna verschiedener Lokalitäten, z. B. der Delta- inseln, der Kiefern-, Fichten- und gemischten Wälder, der Schären am Meere; er gibt ferner Notizen über den Zug, über die Vogelfauna im Winter und über zu- fällig auftretende Arten. E. W. Suomalainen. S. 90—94. Beringte Vögel in Finland im J. 1914. Verf. berichtet über die Fortsetzung der Beringung und über die bis Mai 1915 zurückgemeldeten Exx. Vgl. Medd. Soc. Fauna et Fl. Fenn. 40, S. 200—212. J. A. Palmen. S. 96-103. Neufür das Gebiet. Picus minor pipra Pallas. War im Herbste 1914 relativ häufig in der Gegend von Helsingfors, Nylandia, wo er vor- zugsweise von Scolyfus Ratzeburgi Janson zerstörte Birken aufsuchte. K. E. Kivirikko. S. 60. Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. Acanthis flavirostris (L.). Nylandia, Helsingfors, 1 9 im Dez. 1914 vom Arbeiter S. Pöntynen eingefangen und an den Tiergarten Högholmen verkauft. R. Palmgren. S. 84—85. Archibuteo lagopus (Brünn.). Trat im Herbste 1912 in der Gegend von Nyslott in Savonia australis, sowie in Sav. borealis, mehrmals auf (5 Exx. werden angeführt); spä- ter nicht beobachtet. A. E. Fri. S. 21. Asio otus L. Ostrobothnia borealis, Haukipudas, 1 Ex. im Friihling 1915 und 1 Ex. im August 1912 (K. Häyry- nen) 1 Ex. am 11. 9. 1906 geschossen; Liminka im Frühlingswinter 1907 (Pentzin) E. Merikallio. SiT35; Ciconia ciconia (L.). Ein Ex. wurde am 14. 5. 1914 im Kirch- spiel Antrea in Karelia australis von Herrn A. Parta- nen geschossen. F. Lönnfors. S. 20. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 187 Circus cyaneus (L.). Tavastia australis, Janakkala Turenki, 1 2 am 25. 1. 1913; Karelia borealis, Joensuu, 1 9 am 3. 10. 1914. A. E. Fri. S. 22. — Ostrobothnia austra- lis; Mustasaari, Ende Mai 1912 wurde ein Nest ange- troffen (O. Hellström), Närpes und Ylistaro (Florin). CHFinn m" SP57 Erithacus philomela (Bechst.). Nistete im Sommer 1914 im Kirchspiel Karkku, Satakunta. E. Bergroth, A. Hil- den. S. 11—12. — Zweimal im Kirchspiel Iso-Kyrö, Ostrobothnia australis, beobachtet. A. Björkenheim, C.sFPinnilä. S. 54. Fulica atra L. Am 9. 8. 1913 wurde im Kirchspiel Simo, Ostrob. borealis, von Herrn Stud. U. Wuorio 1 &< und im Kirchspiel Kolari, Lapp. kemensis, am 7. 12. 1910 1 Ex. von A. Pääkkölä geschossen. V. Räsänen. S. 9. Galerida cristata (L.) Boie. Ein Ex. wurde im Januar 1883 von Herrn Dr. N. Sundman in Sodankylä, Lapponia kemensis, geschossen. C. Finnilä. S. 8. Lanius minor Gmel. Savonia australis, Sulkava, 1 3 im Som- mert9La.. INA). Ei FELASI22 Larus glaucus Brünn. Savonia borealis, Iisalmi, 1 junges & am 3. 3. 1913; Nylandia, Hyvinkää, 1 altes 5 am 12. 4. 191400. A! E: Fr. oS. 22! Larus marinus L. Savonia australis, im Hafen von Savon- linna (Nyslott), 2 junge dd am 4. 9. 1913. A. E. Fri. SI. (2.23 Larus ridibundus L. Savonia australis, Savonlinna (Nyslott), b ama23:3. 1918 A/B. Frit S22. Loxia bifasciata (Brehm). Savonia australis, in der Nähe von Savonlinna (Nyslott), 1 ? am 20. 10. 1911 und 1 3 am 14. 3. 1912. A. E. Fri. S. 22. — Ostrobothnia australis, Gegend von Wasa, im Dez. 1913 ziemlich zahl- Peiuh. SICH RITA al 5555: Mergulus alle (L.). Ostrobothnia borealis, Kirchspiel Ii, Dorf Olhava, 1 Ex. im Dez. 1914 vom Bauer H. Maunula im Walde ganz erschöpft gefunden. E.Merikallio.S. 94. 188 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Oriolus oriolus (L.). Ostrobothnia australis, Gegend von Wasa, in den Sommern 1911 (?) und 1913. K. Boucht, C.Fin- mik Farb: Passer domesticus L. Farbenvarietät von fast ganz einfar- big hellbraunem Aussehen, vom Gute Pelkola im Kirch- spiel Hattula, Tavastia australis. A. Wegelius. S. 7. Phylloscopus sibilatrix (Bechst.). Im Kirchspiel Mustasaari, Ostrobothnia australis, einige Male beobachtet. G. Her- mas 014 404F an m il, 55. Rallus aguaticus L. Am 1. April 1915 wurde 1 Ex. in der Stadt Hangö, Nylandia, vom Schiiler U. E.Nordström eingefangen und dem Tiergarten Högholmen iibersandt. R. Palmgren. .S. 85—86. Ruticilla tithys Naum. Nylandia, Helsingfors Högholmen, 1 2 am 5. 11. 1914. Vol. betreffs früherer Funde in Finland Medd. Soc. Fauna et Fl. Fenn 39, S. 247. Einar Ny- berg. S. 42. Syrnium aluco L. Diese Art ist mehrmals in den zwei letz- ten Jahren in Karelia australis, u. a. in der Gegend von Wiborg, geschossen worden. F. Lönnfors. S. 19. Turdus merula L. Ein junges Ex. am 8. Juni 1914 im Kirch- spiel Lojo, Regio .abo@nsis, beobachtet. Erwachsene Exx. mehrmals während des Sommers in derselben Ge- gend gesehen. I. Forsius. S. 2--3. — In der Gegend von Wasa, Ostrobothnia australis, einige Male gefunden. GaFannslär SI54 Turtur turtur (L.). Savonia australis, in der Nähe von Sa- vonlinna (Nyslott), 1 3 am 4. 6. 1911; Karelia borealis, Nurmes, I gram 18; 9..191 [;P Arm Frie 832 Upupa epops L. Savonia australis, Kangasniemi, 1 3 im Okt. 1914; 304. Br Reis) pStI22. Vanellus vanellus (L.). Karelia borealis, Nurmes Valtimo, 1 & am 6. 3. 1913; Kar. borealis,' Värtsilä, 1 & am 12. 4. 1913. A. E. Fri. S. 22. — Ostrobothnia australis, Gegend von Wasa, 2 Exx. am 19. 5. 1910, 1 Ex. am 525 5:14 915 pa CP kääri RasiSpgös. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 189 Pisces. Vermischte Notizen. Über eine Myxosporidien-Krankheit bei Coregonus albula L. und C. lavaretus L. berichtet Herr Prof. Dr. K. M. Le- vander. In der Gegend von Kajana und im Kirch- spiel Sotkamo, Ostrob. kajanensis, trat im Herbste 1914 bei C. albula eine Krankheit auf, die sich als durch den Parasiten Henneguya Zschokkei Gurley verursacht er- wies. Auch friiher ist die Krankheit in denselben Ge- wässern konstatiert worden (Luther in Medd. Fauna et Flora Fenn. 35, S. 58—59). Dagegen scheint die er- wähnte Coregonus-Art nach Siiden zu, u. a. in Mittel- Europa, nicht von der Krankheit betroffen zu werden. Ferner dürfte auch C. lavaretus, laut einer Mitteilung in einer alten Arbeit von Sjögren, in einigen nörd- lichen Gewässern in besonderem Grade dem erwähnten Parasiten ausgesetzt sein. Verf. spricht die Vermu- tung aus, dass wohl kaum das Klima, möglicherweise aber Inzucht und geringe Anzahl von Raubfischen dazu beigetragen haben, die Krankheit in den Gewässern . Nordfinlands zu verbreiten. S. 14—17. Coregonus albula L. Die Zusammensetzung des Bestandes studierte in einigen Binnenseen Finlands, u. a. im Keitele- See, Herr Dr. T. H. Järvi. Es erwies sich hierbei, dass bisweilen die neuen Altersklassen ganz verloren gehen, wie diejenigen aus dem Laiche in den Jahren 1910 und 1912. (Vgl. ferner in: „Finlands Fiskerier“, Bd. 8.9. 33.) "S; DO! Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. Acipenser sturio L. Ein 2 wurde am 22. 6. 1914 im Kirch- spiel Ulvila, Satakunta, im Flusse Kokemäenjoki (Kumo), unweit der Flussmündung, gefangen. Länge 2.65 m, Rundmass 1.30 m, Gewicht 152 kg. E. Hellevaara. 8.8: 190 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Centronotus gunellus L. Ein Ex. wurde am 20. 6. 1913 in Luonnonmaa unweit der Stadt Turku (Åbo), Regio abo- ensis, erbeutet. Länge 23 cm. E. Hellevaara. S.8. Perca fluviatilis L. Eine aurea-Form war von Herrn Dr. V. Starck in Sordavala, Karelia ladogensis, gefunden und von Herrn Mag. Phil. V. Jääskeläinen eingesandt worden, Ky E Ehestr.e m. (S. 1595 Scomber scombrus L. Im Nov. 1913 wurde im Kirchspiel Kö- kar, Alandia, 1 Ex. gefangen. Länge 20 cm. E. Hel- le Vana S. Coleoptera. Vermischte Notizen. Uber die Coleopterenfauna von Ostrobothnia borealis berichtet Herr Stud. Yrjö Wuorentaus. Die Insektenfauna der Kiistengegenden von Ostrob. borealis ist ziemlich dieselbe wie in Süd-Lappland, und dies dürfte davon abhängen, dass auch die klimatischen Verhältnisse in den genannten Gegenden einander recht ähnlich sind. S. 60. Neu fär das Gebiet. — Seltenheiten. Acupalpus meridianus L. Nylandia, Helsingfors, mehrere Exx. von den Schülern R. Elfving und P. H. Lind- berg angetroffen worden. R. Frey. S. 13. Amara Ouenselii Schönh. Nylandia, Hangö. Fr. Öblom. S. 129. Bagous binodulus Herbst (nec. binodulus Thoms.). Isthmus karelicus, Mohla, 1 Ex. vom Schüler Håkan Lind- berg gefunden. Neu für das Gebiet. R. Frey. S.13. Ceutorrhynchus chrysanthemi Gyll. Isthmus karelicus, Sak- kola, 3 Exx. von Herrn Stud. Th. Grönblom ange- troffen worden. R. Frey. S. 14. Lophocateres pusillus Klug. Zwei Exx. in Wiborg, Karelia australis, am 1. 8. 1914, mit zahlreichem Tribolium fer- Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 191 rugineum Fabr. zusammen, von Herrn V. Löfgren an- getroffen. Neu fiir das Gebiet. Th. Grönblom. S. 23. Mecinus collaris Germ. Nylandia, Ekenäs, Zoologische Sta- tion Tvärminne, Gallen an Plantago maritima hervor- rufend. Neu fiir das Gebiet. Y. Wuorentaus. S. 3. Phyllobius betulae Fabr. Regio aboönsis, Karislojo Pellon- kylä. Neu für das Gebiet. W. Hellen. S. 18—19. Hymenoptera. Vermischte Notizen. Zur Kenntnis der Evaniiden Finlands. Aus dem Gebiete wer- den 1 Evania-Art, 7 Gasteruption-Arten und 1 Aulacus- Art notiert. Das früher nicht bekannte < von G. subtile Thoms. wird beschrieben. Wolter Hellen. S. 67—69. Formica, Berichtigungen. Die früher F. gagates benannte Art aus Finland, u. a. auch die Individuen aus Ostro- bothnia borealis (Medd. Soc. Fauna et Fl. Fenn. 38, S. 202, 203), erweisen sich als der F. picea (Nyl.) ange- hörig. — F. suecica (Adlerz) ist unrichtig aus Finland angegeben worden (Medd. S. F. et FI. Fenn. 40, S. 306). — V. Räsänen. S. 136. Ausgeschlüpfte parasitische Hymenopteren aus Finland. Verf. gibt ein Verzeichnis von etwa 20 Chalcididen und 2 Proctotrupiden aus Lojo und Karislojo in Regio abo&nsis sowie Pärnä und der Gegend von Helsingfors in Nylandia. Die Arten sind früher nicht aus dem Gebiete bekannt; sie wurden von Herrn Dr. J. C. Crawford bestimmt. Auch einige biologische Notizen werden mitgeteilt. Ru- nar Forsius. S. 136—138. Neu fär das Gebiet. Chrysis rutilans Ol. und Chr. Zetterstedti Dahlb. Nylandia, Pärnä, leg. et det. Ä. Nordström. R. Frey. S. 43. 192 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Dinotomus lapidator Fabr. Nylandia, Pärnå, Ä. Nordström; Satakunta, Birkkala, Th. Grönblom. S. 129. Hemiptera. Stagonomus pusillus H.S. Regio abo&nsis, Pargas Lofsdal, neu für ganz Fennoskandia. E. Reuter. S. 9—10. Lepidoptera. Neu fär das Gebiet. Argynnis paphia L. ab. valesina Esp. Regio aboensis, Lojo, 1 2 vom Schüler Håkan Lindberg gefangen. Th. Grönblom. S. 4. Brephos nothum Hübn. Karelia australis, in der Gegend von Wiborg, etwa 20 Exx. in den J. 1912—1914 von den Her- ren V. Teittinen und V. Löfgren gefangen. Th. Grönblom. S. 3—4. Larentia comitata L. ab. moldavinata Stgr. Tavastia austra- lis, "Kangasalas A. ,P OPP LISA S. 191. Larentia unifasciata Haw. Satakunta, Birkkala Rahola, 1 3 am 24. 7. 1913 im Garten, , Th. Gronplom „sr Lycaena eumedon Esp. ab. caeca Courv. Ostrobothnia ka- janensis, Kuhmoniemi. K. Valle. S. 131. Miana latruncula Hb. ab. intermedia Horm. Nylandia, Hel- singfors. E. Oker-Blom. S. 131.. Pygaera anastomosis L. ab. fristis Stgr. Nylandia, Esbo. TA A JAN DETO SI LI. Setina irrorella Cl. ab. signata Brkh. Satakunta, Birkkala Salahmi.. H. Clayhills "5. Tel. Odonata, Aeschna clepsydra Say (= maxima Heikel). Isthmus kareli- cus, Kivennapa, 15 (Sillman); Nylandia, Hanko (Hangö), Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 193 2 dä (F. Öblom). K. J. Valle. S. 8. — Karelia la- dogensis, Jaakkima. L. Miettinen. S. 130. Aeschna serrata Hagen. Nylandia, Helsinge. Neu fir das I Gebiet. J. Kivenheimo. S. 130. Agrion vernale Hagen (= lunulatum Charp.). Nylandia, Eke- näs Tvärminne, 1 3 (E. Lindgvist); Lapponia iman- drensis, Bjäloguba, 1 <. Neu für das Gebiet. R. Frey. Su43. Somatochlora Sahlbergi Trybom. Lapponia imandrensis, Jo- kostrow, leg. R. Envald. Neu fir Europa. K. J. valle ©. 42. Plecoptera. Vermischte Notizen. Über die Plecopteren Finlands berichtet Herr Kand. Phil. J. S. W. Koponen. Die Anzahl der bis jetzt aus dem Gebiete bekannten Arten beträgt 34. — Nemura arctica Esb. Petersen 1909 ist mit N. Sahlbergi Morton 1896 identisch; die Verschiedenheiten der resp. Abbildungen etc. rühren davon her, dass Petersen in Spiritus auf- bewahrte, Morton dagegen trockene Exx. gebraucht hat. — S. 24—26, 83—84. Neufür das Gebiet. Amphinemura cinerea Oliv. Lapponia kemensis, Muonio und Kitilä (AV SIE W:'Koponen: s. 84: Amphinemura Standfussi Ris. Savonia australis, Lappvesi (A. J. Silfvenius); Karelia ladogensis, Sortavala. JSS2W.iKoponen. HS: 203 Amphinemura triangularis. Russisch-Lappland (J. Sahlberg); Lapponia tulomensis, lac. Nuorti (Envald) J.S. W. Koponen. S. 25. Arcynopteryx dovrensis Mort. Lapponia enontekiensis (A. J. Siltala). J. S. W. Koponen. S. 83. 13 194 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Capnia nigra Pict. Lapponia Varsugae, Kusomen (W. Hel- len). J.S. W. Koponen. S. 25. Capnia Sparre-Schneideri Esb. Pet. Lapponia inarensis, Uts- joki (J. Sahlberg); Lapp. Varsugae, Kusomen (W. Hellen); Lapp. ponojensis, Ponoj (R. Frey, W. Hel- L &m).0adS; Ma Koponen IS... 25. Chloroperla venosa St. Nylandia, zwei Fundstellen, W. Hel- len, J. SW. Koponen" 8125 Dictyopterygella parva n. sp. Lapponia imandrensis, Jo- kostrow (R. Frey, W. Hellen). J. S. W. Koponen. 3-28. Isopteryx serricornis Pict. Lapponia kemensis, Muonio (R. Prey) .) S: W. Koponen 5225 Leuctra hippopus Kpny. Karelia ladogensis, Sortavala; Lapp. ponojensis, Ponoj (W. Hellän) J. S. W. Koponen. SL Acarina. Hydrachna. Ein Ex. von Dytiscus latissimus wurde vorge- legt, das mit einer grossen Anzahl Puppen einer Hy- drachna-Art bedeckt war. Die Puppen wiesen verschie- dene Grade des apodermalen Puppenstadiums auf; einige waren fast ganz fertig, andere weniger entwickelt. Der Käfer war von Herrn Stud. A. Kopperi im Simpele- See in Karelien tot gefunden worden. E. Norden- skiold. ». 95; Crustacea. Gynandromorphismus bei der Cladocere Alona quadrangularis (0. F. Müll). Mit 5 Fig. HR. Järnefelt. W"S277 22 Protozoa. Henneguya Zschokkei Gurley als Parasit von Coregonus-Arten. Siehe oben bei Pisces, S. 189. K.M. Levander. S. 14—17. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 195 Uber eine neue marine Cothurnia-Art, C. acuta, aus der Zoo- logischen Station zu Tvärminne, Nylandia. Mit 1 Fig. K. M. Levander. S. 86—88. Plankton. Beitrag zur Kenntnis des Planktons in einigen Binnenseen Finlands. H. Järnefelt. S. 4—6. Plankton des Sees Kallavesi in Savonia borealis. Nach einer Einleitung behandelt Verf. das Phytoplankton (S. 140 — 144) und gibt ein Verzeichnis der im August 1914 ge- fischten Arten des offenen Sees (S. 140—141). In einer geschützten Bucht mit fast reinem Dinobryon-Plankton wurden noch die S. 141, Zeile 19—22 v. o., erwähnten 3 Arten gefunden. Ferner folgen 14 Arten aus Proben früherer Jahre (S. 141—142). Zusammen 47 Phyto- planktonten, und zwar Schizophyceae 7 Arten, Chloro- phyceae 15 Arten, Euflagellata 13, Dinoflagellata 4 und Diatomaceae 8 Arten. Diese Arten werden auf drei biologische Gruppen verteilt: 1) die gewöhnlichsten und überhaupt auch quantitativ am reichlichsten auftreten- den Arten (S. 143, oben), 2) die übrigen häufigen Arten (S. 143, Anabaena macrospora etc.), 3) die seltenen und zufälligen Arten (S. 143, Microcystis aeruginosa etc.). — Das Zooplankton wird S. 144—148 in ähnlicher Weise geschildert: früher von Nordqvist gefundene Ar- ten S. 144, Verzeichnis der im August 1914 erhaltenen Arten S. 145—146, Gesamtverzeichnis der Zooplankton- ten S. 147. Zusammen 45 Arten: Protozoa 5 Arten, Rota- toria 19, Copepoda 9, Cladocera 11 Arten, Schizopoda 1 Art. Ferner dieselben biologischen Gruppen: 1) S. 148, Tintinnidium fluviatile etc., 2) S. 148, Difflugia limnetica etc., 3) S. 148, Euchlanis dilatata ete. Zuletzt ein Li- teraturverzeichnis. K. M. Levander. S. 139—149. 196 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. II. Botanik. Plantae vasculares. Systematische Notizen. Myosotis laxa Lehm, eine verkannte Art der Gruppe der Myosotis palustris, ist in Finland, Schweden und Nor- wegen am Meere verbreitet. Mit 4 Fig. Harald Lind- berg. S. 70—77. Taraxacum leucoglossum Brenn. n. sp., eine weissbliitige Taraxacum-Art aus Russisch-Lappland. Mit 2 Fig. M. Brenner. S. 46—48. Neufiir das Gebiet. Chenopodium album var. praeacutum (Murr.) f. oblongum (Neilr.). Regio abo&nsis, Pargas; Nylandia, Ingå, Kyrk- slätt und Helsingfors. — Var. lanceolatum (Miihlenb.). Nylandia, Helsingfors. — M. Brenner. S. 63—64. Myosotis laxa Lehm. Kommt in mehreren Provinzen am Meere vor; 15 Fundorte werden aufgezählt. Ferner 8 Fundorte in Schweden und 1 in Norwegen. Harald Lindberg. S. 76—77. Taraxacum leucoglossum Brenn. n. sp. Lapponia imandrensis, am Umba-Flusse, leg. Thord Brenner. M. Bren- ner. S. 46—48. Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. Allium scorodoprasum. Nylandia, Ekenäs Ramsholm (Os- sian Reuter) und Tvärminne. E. Häyren. S. 78. Alsine verna. Karelia ladogensis, Impilahti Raukkiivuoret. K. Linkola und V. Pesola. S. 50—54. Botrychium simplex. Karelia onegensis, Korpiselkä und Suo- järvi. K. Linkola >>. 9 Carex stricta. Tavastia borealis, Jyväskylä. K. H. Häll- stream? 5 118: Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 197 Crambe maritima. Nylandia, Ekenäs, auf der Insel Läng- skär der Zoologischen Station zu Tvärminne. J. A.Pal- men, .E. Häyren. S.:79. Draba hirta. Lapponia kemensis, Kuolajärvi. K. Airaksi- no. 5. 118. Epilobium angustifolium f. rosea. Satakunta, Karkku. O. Meurman. S. 119. Galium mollugo und G. mollugo < verum. Tavastia borealis, Jyväskylä. K. Linkola. S. 119. Hedysarum sibiricum. Lapponia Imandrae, Halbinsel Turja an der Kantalaks-Bucht. J. J. Sederholm. S. 61. Paeonia anomala. Lapponia Imandrae, Turja. V. Krohn. S.1149. Plantago lanceolata. Tavastia borealis, Jyväskylä. K. H. Iällstkr. 8m, 654,1 18: Potentilla nivea. Lapponia kemensis, Kuolajärvi. K. Ai- raksinen..:S..Li8; Potentilla verna. Karelia australis, Viborg. Harald Lind- berg; -S:.119. Ruppia spiralis. Nylandia, Ekenäs-Schären in der Tvärminne- Gegend, 8 Fundstellen. Die Art blüht nicht jedes Jahr auf einem jeden ihrer Wuchsplätze. K. Holm- berg, E. Häyren. S. 78—79. Stachys paluster X silvaticus. Savonia australis, Taipalsaari. a: San, S d19: Vaccinium myrtillus £. leucocarpa. Ostrobothnia media, Bra- hestad Kopsankylä; Ostrobothnia borealis, Simo. Einar Reuter, E. Häyren...S. 80. Verwildertodereingeschleppt. Amarantus blitum. Nylandia, Kyrkslätt, in einem Garten im J. 1914. H. Wasastjerna. — A. hybridus. Tavastia im J. 1863. Kerkkonen. — Harald Lindberg. $S.7. Antirrhinum orontium. Regio aboö&nsis, Pargas. K. Reuter. S: 149. Plantago media. Lapponia Imandrae, Umba. J. J. Seder- hio4m. + 5:°119. 198 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Portulaca oleracea. Ostrobothnia borealis, Kemi Laitakari. VARA sänemiv SI: Rudbeckia hirta. Tavastia borealis, Jyväskylä. K. H. Häll- ström. 45. MIR: Monstrositäten. Fasciationen am Stamme von Chrysanthemum leucanthemum (aus Ekenäs, Nylandia, leg. G. Svensson) und Ta- raxacum officinale (aus dem Botanischen Garten in Hel- singfors, E. Lindgvist, H. Lindberg) werden be- schrieben. R. Frey. S. 44—45. Vermischte Notizen. Anthyllis. In Finland findet man sowohl A. vulneraria L. als auch A. *affinis Britt. Die erstgenannte Form kommt auf den Äland-Inseln vor und ist ausserdem als zufällig an drei Stellen auf dem Festlande eingesammelt wor- den; sie gedeiht am besten auf mit Gras bewachsenen Hügeln. A. *affinis zieht dagegen sandige Plätze vor und ist an mehreren Orten auf dem Festlande gefunden worden. Harald Lindberg. S. 41. Alsine verna. Wurde schon im Jahre 1877 im Kirchspiel Impilahti, Karelia ladogensis, gefunden (Medd. Soc. Fauna et Fl. Fenn. 9, S. 172, und 11, S. 41); der Fundplatz ist aber nicht näher bekannt. Ist jetzt im J. 1914 in dem- selben Kirchspiel wieder angetroffen worden. Die Art wächst als Relikt auf einigen kalkhaltigen (Kalkgehalt bis 13 °/,) Uferfelsen an einer Bucht des Ladoga-Sees. Die Vegetation dieses Fundplatzes wird näher geschil- dert. K. Linkola und V. Pesola. S. 5054 Chenopodium album. Zwei für Finland neue Formen wer- den notiert. M. Brenner. S. 63—64. Musci. Dichelyma capillaceum. Isthmus karelicus, Mohla. Vgl. Medd. Soc. Fauna et Flora Fenn. 24, S. 200. Harald Lind- berett 3.2. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 199 Haplodon Wormskjoldii. Kuusamo, Suolampi in reichlicher Menge. Edv. af Hällström. S. 136. Odontoschisma Macounii. Neu für das Gebiet. Regio kuu- samoönsis, Lapponia inarensis, Lapp. imandrensis und Lapp. ponojensiss H. Rancken. S. 60-61. Lichenes. Alectoria bicolor. Nylandia, Schären von Ekenäs (Tvärminne und Eleö). K. Linkola S. 62. Alectoria Fremontii. Karelia olonetsensis, Salmi Pallivaara. K. Linkola. S. 61—62. Physcia aguila. Ostrobothnia media, Pedersöre Ädö, am Meere. C. W. Fontell. S. 77. Ramalina capitata. Satakunta, Björneborg, im Delta des Kumo-Flusses, zwei Fundstellen. E. Häyren. S. 78. Fungi. Puccinia minussensis. Aecidium-Form, auf Mulgedium sibi- ricum. Karelia ladogensis, Impilahti. Das Aecidium früher nicht in Europa gefunden. V.Pesola. S. 61. Puccinia thulensis. Aecidium. Karelia olonetsensis, Salmi, auf den Blättern von Trollius europaeus. V.Pesola. >. Gl. Von Pilzmycel durchsetzte Scheiben aus Holzmasse wurden vorgelegt. Das Mycel bildete über grosse Flächen verbreitete, verzweigte und anastomosierende, zuge- plattete Hyphenbündel, eine Art Rhizomorpha-Strenge, habituell an Braunalgen erinnernd. Fruchtkörper wur- den nicht beobachtet. Wahrscheinlich gehörte das My- cel zu einer Armillaria- oder Polyporus-Art. Die.Schei- ben: waren von Herrn Ingenieur G. Bonsdorff aus Nokia Holzschleiferei eingesandt worden. Fr. EIf- vin®.28.83. 200 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Algae. Beitrag zur Kenntnis des Planktons in einigen Binnenseen Finlands. H. Järnefelt. S. 4—6. Plankton aus dem See Kallavesi, Savonia borealis. Die Auf- . zählungen der Phytoplanktonten findet man S. 140—143. Siehe ferner oben bei Zoologie, S. 195. K. M. Levan- der. S. 139—149. Register öfver de vetenskapliga meddelandena. Mötet den 3 oktober 1914. Lindberg, Harald. Dichelyma capillaceum från Mohla . Forsius, Irmer. Turdus merula i Lojo och Karislojo . Wuorentaus, Yrjö. Mecinus collaris Germ. Tvärminnessä Grönblom, Th. Brephos nothum Hübn. och k am L L. ab. valesina Esp. funna i Finland : : Järnefelt, H. Beitrag zur Kenntnis des Planktons in einigen Binnenseen Finlands Mötet den 7 november 1914. Lindberg, Harald. Portulaca oleracea och Amarantus blitum Wegelius, Axel Färgvarietet af gräsparfven Finnnilä, Carl Subfossil bäfverkäke frän Kuolajärvi — — Galerida cristata från Sodankylä. Hellevaara, E. Kolme huomattavaa kalalöytöä Valle, K. J. Aeschna maxima Heikel . Räsänen, Veli Kaksi nokikana-löytöä so ee Reuter, E. Stagonomus pusillus H. S., ny för Fennoskandia . Szlan, Th. En stubbsvansig kattras i Kyrkslätt Federley, H. Diskussion . N Wegelius, Axel Svanslös katti "Ylöjärvi : Räsänen, V. Naaraskissa ilman häntää Kemissä Levander, K. M. Diskussion. Hilden, Armas. Erithacus äätä RR - prsiväläl St- alueella Sid. Sid, Frey, Richard. Coleopterologiska notiser . . . . 183 Levander, K. M. Om en myxosporidie-sjukdom a möda och Sik: ' < ui af 215 KE 0 7) RE Mötet den 5 december 1914. Palmén, J. A. Ringmärkningsförsök med fåglar . . . -1 18 Hellen, Wolter. Phyllobius betulae Fabr., ny för Erika 5 Lönnfors, Frans. Ornitologiska meddelanden . . . . . . 19 Fri, Aug. Edv. Muutamia eläintieteellisiä tiedonantoja . . . 20 Grönblom, Thorwald. Entomologiska meddelanden . . . 23 Koponen, J. S. W. Suomen koskikorennoisista . . . 24 Järnefelt, H. Gynandromorphismus bei der Cladocere Aon quadrangularis (0. F. M) . . . M Merikallio, E. Muutamia lisätietoja Helsingin: an Hut HUStOom eo „240% 28 — Selostus Siikakankaan oe Kösällä 1914 tavata linnuista: (= =. +. s. sän! EEE Mötet den 6 iebruari 1915. Lindberg, Harald. De finländska Anthyllis-formerna . . . 41 — Af bäfver gnagade stycken af trädstammar . . . . . . 41 — — Hud och här af mammut . . . 41 Nyberg, Einar. Ett fynd af svarta rädstjärten, Buticilla tti Naum! or 42 Vallo Kh Sömatochlora Suhkbergi en =I Suomen luonnontieteellisellä*älueellä = mW". „ „2 Weges Frey, Richard. Entomologiska meddelanden . . . . 43 — Fasciation hos Chrysanthemum leucanthemum L. vän Ta- raxacum officinale SVAN. . . . . 1 USVA Hildén, Armas. Temperaturförhällanden hos täten Ka 45 Brenner, M. En hvitblommig Taraxacum-art frän Ryska anne markon 10104 24.3 FINNIN Forsius, Irmer. Om den: läpökä en PR. VU NA Linkola, K: ja Pesola, Vilhe. Alsine verna (L) Battista pirandella 29 R x 2 59 Finnilä, Carl Nägra FREE ifeadekaiden från Väsk traktens < < © wu nn PKU VEN Mötet den 6 mars 1915. Saalas, U. Kertomus retkeilyistä havupuissa, etenkin kuusissa elävien kovakuoriaisten tutkimista varten . . . . . 59 Kivirikko, K. E. Picus minor pipra Pallas Wuorentaus, Yrjö. Pohjois-Pohjanmaan n pia Jään töstä arvı, T. H. en fokönrmiksesta Rancken, H. Odontoschisma Macounii (Aust.) oder ny för Finland by 140 Lindberg, Harald. Hedysarum Kinkt än Sat Imandrae . IH Desars3a; Vilh o. East ruostesieniä . a Linkola, K. Kaksi maassamme harvinaista eco aj Brenner, M. Två för Finland nya Chenopodium album-former . Kujala, V. V. Kaksi tiedonantoa siasta . ; A Hellön, Wolter. Zur Kenntnis der Evaniiden SEELEN Lindberg, Harald. Myosotis laxa Lehm. En misskänd art af Myosotis palustris-gruppen : Buch, H. Myosotis laxa Lehm från Eckerö Häyren, Ernst. Floristiska meddelanden Mötet den 10 april 1915. Lakari, O. J. Frågan om fredande af Malla fjäll vid Kilpisjaur Sällskapets yttrande om förslaget till ändring af förord- ningen om jakt af den 20 oktober 1898 . Elfving, Fr. Af svampmycel genomdragna trämasseskifvor Koponen, J. S. W. Kolme huomattavaa plecopterilajia . Palmgren, Rolf. Tvenne sällsynta ornitologiska nyförvärf till Högholmens zoologiska trädgärd . SR Levander, K. M. Uber eine neue marine Cofhurnia- Art £ Suomalainen. E. W. Tietoja erään ison-huuhkajan (Strix bubo L.) pesän vaiheista ja sen asukkaiden ruokalis- toista Pohjois-Savossa . — — Kertomus lintutopografisista tutkimuksista Porin seuduilla TS. Mötet den 30 april 1915. Merikallio, E. Mergulus alle tavattu Iissä Levander, K. M. Fridlysning af roffäglar , Nordenskiöld, E. Dytiscus latissimus med Htuolind" po Palmén, J. A. Beringte Vögel in Finland im J. 1914 3 82 82 83 83 84 86 88 90 94 94 95 96 204 Årsmötet den 13 maj 1915. Lindberg, Harald. Plantae Finlandiae Exsiccatae Ehrström, K. E. Perca fluviatilis £. aurea Merikallio, E. Asio otus L. Pohjois- Pohjääiöatt Brotherus, V. F. Haplodon Wormskjoldii frän Kuusamo Räsänen, Veli. Tiedonantoja muurahaisista . Forsius, Runar. Om några kläckta parasitsteklar Levander, K. M. Lisätietoja Kallaveden planktonista . Tjänstemännens ärsredogörelser. Ordförandens ärsberättelse Skattmästarens ärsräkning 2 Botanices-intendentens Ser E Zoologie-intendentens ärsredogörelse Bibliotekariens ärsberättelse . Bulletin bibliographigue Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen 1914— 1915 . Sid. 135 135 135 136 136 136 139 103 116 ihr 120 133 150 182 Ab = Regio aboönsis Kton = Karelia transonegensis N = Nylandia Al = Alandia Ks = Kuusamo Oa = Ostrobothnia australis Ik = Isthmus karelicus Ksv = Karelia svirensis Ob = Ostrobothnia borealis Ka = Karelia australis Le = Lapponia enontekiensis Ok = Ostrobothnia kajanensis Kb = Karelia borealis Li = Lapponia inarensis Om = Ostrobothnia media Kk = Karelia keretina Lim = Lapponia Imandrae Sa = Savonia australis K1 = Karelia ladogensis Lkem = Lapponia kemensis Sb = Savonia borealis Kol = Karelia olonetsensis Lmur = Lapponia murmanica St = Satakunta Kon = Karelia onegensis Lp = Lapponia ponojensis Ta = Tavastia australis Kpoc= Karelia pomorica occidentalis Lt = Lapponia tulomensis Tb = Tavastia borealis Kpor = Karelia pomorica orientalis Lv = Lapponia Varsugae ei Be p AR a" “ Ör 4 Pi ” ut a på dl ; ar‘ E i > a : N | a wp ig CM | Nenn Mw, N N > F < | A ; N R - Put lä Ky E N 4 Ei ’ jr i e f ; E f KN Ze . 5, x N N + [N EN L i ER IE POSS ; « ; . f — N = f NED kA ANN N R mii A 1 mo ma PT avi ut zn g f 3 y Te ; N é x | ki = | | > v N, + = K : N p. ) } i i Å | Ing x ja N i , + 5 ap E : ” | ; EN L JA ” ve; i e Port po YS a % / er : en = i m pia rer L Å N. , p jä 4 i 11605 (Yh Ne vi Nb Kul N 5 = ja TE > ff Publications de la Societas pro Fauna et Flora Fennica en vente chez tous les libraires å Helsingfors. Notiser ur Sällsk:s pro Fauna et Flora Fennica förhandlingar: + 8:de häftet (1864—69, 1882) ä Fmk 2:50 9:de „ (1868). Sen, Så Ben BEI). 0.0 D KIätte. fy" (1871). ma KDE löste”, (1874) . N oe 13:de „ (1871—74) Fe TE © n 14:de „ . (187). De 4 Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica: Vol. I (1875—77). . . & Fmk 10: — Vol. BIBBlL 85), et Vol. III (1886-88). lan Vol. IV (1887) RER a I I "KAN Vol. V 1,1—111(1888—95), „ 6:50 Vol. VI (1889—90). re a pr Vol. ' VII (1890) tans A Vol. VIII (1890—93). a ÖRE Vol. IX (1893—94). a € PRS Vol. X (1894) Ba. EE Vol. XI (1895) ae 7 Vol. XII (1894—95). RL a Vol. XIII (1897) BE. SEN Vol. XIV (1897—98). a Ra Vol. XV (1898—99). Br ee BOREN VI: (1897-1900). yng. Bi Vol. XVII (1898—99). A La Vol. XVIII (1899—1900) . .„ „ 7:— Vol. XIX (1900) Re ar DRS ASE 419001901) .25 5500 201.:791:1801-1902) . ABN 770318011009)". ... > 00 Tio Man 24! (19011902). + 0018: — Vol. 24 (1909) ra Bu: 2251903104) ang „10: Bra 36 (19031904) .- sr o: 19:— u 297 (1905106), , 1: MBE 28-(1905—1906) . .„ „ 10:— 2259819061908) . „ 8— 2017730. (1904—1900) + <». , &— Vol. 31 (1908—1909) . .„ „ %— Vol. 32 (1909) VEREIN (IEEE Br 79-19. 0 3008 Br (1910-1011) 44 6 1 RI... 6— ET RR TREE 15 BASE) 1) N Tä 314: — 6023719121913) 4021705. 18 — Nimee. 38-(1918-101435-517)" , 10:— Vol. ” » 15:— "39 (1914—1915) . Meddelanden af Societas pro Fauna et Flora Fennica: / 1:sta häftet (1876). . å Fmk 1:50 Adra. 5 (1878) . aN URSAN 3:dje „ (1878). KJK Wide. SET RR 5:te „ (1880). SKAR OB 6:te i (1881) . BR San ma [YS T:de „ . (1881). ER 8:de „ (1881). NYPA (EL 9:de „ (1883). Ea 10:de „ (1883). ta äs 11:te = (1885) . 0100 ya 1%:te „ (1885). a 13:de „ (1886). s es RE 14:de „ (1888). TRE RA 15:de „ (1889). a EE 16:de „ (1891). FOR. N 17:de =, = (1892). ER o 18:de =, (189). Sgt SEE 19:de „ (1893). J AMA 20:de „ (1894). in des 21:sta „ (189). RDR LI 22:dra „ (1896) . FASO N pd Bi:dje „ABB. ät ange Saa 24:67 "0 (189008) fora NTE NE |25:te „ (1898-99) . .„ „ 1:50 abe: sg 418991900) 513 30 1 TMN 20:06. n" (19001908) * 3705 DN 28:de J (1901—1902) .„ „ 1:75 29:de nt (1902—19083)2 2 5, 02 30:de3 7, = (1903-1004) na Siesta = (1904190520 SN 82:dra = (190051900) R u 33:dje >» (1906—1907) N mi Sä:de” > 15 (190721908) Ma OI 35:te „ (1908-1909) ., , 3:50 36:te a (1909—1910) ya a 37:de; „(190 19 PMS TIES 38:de jä (1911—1912) TM 39:de (dla is) rasen ‚40:de 5 (1913—1914) ” » 8:— ELISA mi. (1914—1915) =: 7 27 — Herbarium Musei Fennici: I. Planta vasculares (1889) ä Fmk 3: — II. Musci (1894). EA NA PPA ONE ‚Festschrift für Palmén. I—II, (1905—1907) . & Fmk 40: — MEDDELANDEN SOCIETAS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA. FYRATIONDEANDRA HÄFTET 1915—1916. MED EN KARTA OCH SJU FIGURER I TEXTEN. MIT EINER DEUTSCHEN UBERSICHT. HELSINGFORS 1916. VINER a k | MEDDELANDEN AF SOCIETAS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA. FYRATIONDEANDRA HÄFTET 1915—1916. MED EN KARTA OCH SJU FIGURER I TEXTEN. MIT EINER DEUTSCHEN UBERSICHT. HELSINGFORS 1916. K PAI VP a aik) HELSINGFORS 1916, SIMELII ARVINGARS BOKTRYCKERI. j o = N = Societas pro Fauna et Flora Fennica 1915—16. Ordförande: professor J. A. Palmén; vice-ordförande: professor K. M. Levander; sekreterare: docent H. Federley; skattmästare: doktor V. F. Brotherus; bibliotekarie: professor E. Reuter; intendenter: för de zoologiska samlingarna: doktor R. B. Poppius; f. f.: amanuens K. E. Ehrström; för de bota- niska samlingarna: doktor H. Lindberg. Bestyrelse: professor J. A. Palmen, professor K. M. Le- vander, doktor V. F. Brotherus, professor E. Reuter, docent H. Federley, doktor H. Lindberg, professor Fr. Elfving. — Suppleanter: viin A. K. Cajander, adjunkt W. M. Lin- naniemi. Mötet den 2 oktober 1915. Mötets ordförande, professor K. M. Levander, framlade ett af honom jämte herrar Cajander, Federley och Reuter pä ett för ändamälet utlyst extra möte den 30 september ingifvet och i enlighet med stadgarna bordlagdt förslag till inval af professor emeritus J. A. Palmen till hedersleda- mot i Sällskapet, hvilket förslag jämväl af Bestyrelsen om- fattats, och beslöt Sällskapet härpä enhälligt till sin heders- ledamot kalla professor J. A. Palmen. — Den af förslags- ställarena inlämnade skrifvelsen var af följande lydelse: „Till Societas pro Fauna & Flora Fennica. Den 7 instundande november uppnär Sällskapets ord- förande professor emeritus J. A. Palmen den ärevördiga (= åldern af 70 är. Hans eminenta förtjänster om Sällskapet =äro för alla bekanta. Med hög uppfattning om Sällskapets 203 2 Mötet den 2 oktober 1915. vetenskapliga och kulturella uppgifter och med varmt intresse har han redan öfver två decennier ledt Sällskapets förhand- lingar samt med insikt och ospard möda i mångfaldigt hän- seende befordrat dess verksamhet. Med sin rika erfarenhet i vetenskapliga värf har han för flertalet af Sällskapets ak- tiva medlemmar varit en ofta anlitad rådgifvare. Vid redi- gerandet af Sällskapets skrifter, särskildt som redaktör för dess Acta, har han nedlagt ett oskattbart arbete. I sina vid Sällskapets årsmöten afgifna berättelser, innehållande beak- tansvärda, ofta djuptänkta betraktelser, och vid oräkneliga andra tillfällen har han framhållit många nya synpunkter och forskningsuppgifter. Han har tagit initiativ till och del i betydande företag, till exempel i den sä framgångsrikt utförda Kola-expeditionen. Under tider af för värt folk bekymmer- samma yttre förhållanden och af splittrande partifejder i samhället har han mälmedvetet verkat för ett enigt sam- arbete ibland Sällskapets medlemmar. Öfver hufvud har hans personlighet varit en ovärderlig sammanhållande kraft i Sällskapet, på samma gång hans höga vetenskapliga auk- toritet och medborgerliga anseende utgjort för Sällskapet ett starkt stöd utåt. Med hänsyn härtill vore det för Säll- skapet en stor tillfredsställelse att få för honom betyga sin aktning och tacksamhet genom att på hans 70-årsdag kalla honom till sin hedersledamot, hvilket undertecknade här- med hafva äran föreslå. Helsingfors den 30 september 1915. Harry Federley. K. M. Levander. Enzio Reuter. A. K. Cajander. Sällskapet biföll en anhällan om skriftutbyte af Natio- nal Academy of Sciences, Boston, Mass., och beslöt i utbyte gifva sina Acta och Meddelanden. Framlades 41:sta häftet af Sällskapets Meddelanden, re- digeradt af doktor Ernst Häyren och omfattande verk- samhetsäret 1914—1915. Fil. kand. K. Teräsvuori piti esitelmän Suomessa viljellyistä hernemuodoista ja perinnöllisyyskokeista, joita hän vilme vuosina oli niillä tehnyt. ARE 1915: Smärre meddelanden. 3 Amanuens K. E. Ehrström förevisade en af prepa- rator R. Mäntynen för Zoologiska museet i lera utförd modellgrupp af en älgtjur med ko och kalf samt meddelade, att friherre L. Hisinger-Jägerskiöld erbjudit Sällska- pet de för gruppen erforderliga djuren frän sitt älgbeständ ä Fagervik, om tillständ till deras fällande kunde utverkas. Herr Ehrströms förslag, att Sällskapet skulle ä vederbör- lig ort anhålla om tillstånd att låta skjuta en älgtjur jämte ko och kalf, hänsköts till Bestyrelsens behandling. Intendenten, magister R. Palmgren redogjorde en- ligt undersökningar, utförda i trakten af Gamla Karleby af student B. Th. Myréen, för vattensorkens lefnads- vanor och dess skadegörelse å potäter. Föredragaren be- skref bobyggnaden, förrådsrummens förfärdigande och sättet för förrådens anskaffande. Undersökningen är publicerad i tidskriften , Fauna och Flora", 1916. Herr Th. Grönblom anmälde två hos oss förut ej iakttagna fjärilar: 1) Miana literosa Hw., tagen i Kyrkslätt, Nyland, af student E. Löfqvist; 2) Mesotype virgata Rott., infångad i Ekenäs af abnormskolelärare W. W. Wahlbeck. Tohtori W. M. Linnaniemi ilmoitti juurimatojen: Co- rymbites spp., ehkä suurimmaksi osaksi C. &ruginosus Fbr.- lajia, viime kesänä tehneen paljon vahinkoa Kaakkois-Poh- janmaalla, erittäin Suomussalmella. Lajin runsas esiintyminen on huomattava siitä syystä, että sitä ennen on pidetty hyvin harvinaisena Suomessa. — Herra Th. Grönblom ilmoitti saaneensa lajin Kuusamosta, jossa maisteri K. Hänninen oli sen tavannut. — Tohtori H. Lindberg oli taas löytänyt muutamia yksilöitä Kuolajärveltä. Student F. Öblom framlade exemplar af den för vär hemipterfauna förut obekanta Piesma quadrata Fieb., af fö- redragaren jämte student W. Hellen funna ä Afriplex invid Hangö. — Herrar W. M. Linnaniemi och U. Saalas anförde, att äfven de iakttagit arten invid Hangö. Doktor Harald Lindberg framlade exemplar af den för floran nya bastarden Calamagrostis arundinacea X C. neglecta. Formen hade insamlats under åren 1913 och 1914 invid 4 Lindberg. — Finnilä. — Järnefelt. 2018-1918 Pöljä folkskola i Maaninka socken af folkskolläraren, pastor O. Kyyhkynen och inkommit till museet tillsammans med andra mer eller mindre kritiska Calamagrostis-former. Den insända formen står habituellt närmare C. arundinacea, men afviker främst genom jämnsmal vippa, mycket mindre skärm- och blomfjäll samt betydligt kortare borst. Detta når endast till eller något ofvan spetsen af skärmfjällen. Dessutom äro ståndarknapparna hos denna form likasom hos alla andra bastardformer slutna. I Neumans flora uppgifves nämnda bastard endast från Dalarö invid Stockholm. Student Carl Finnilä lämnade följande meddelande om Aquila pomarina Br., funnen i Vasa-trakten. — Ett exem- plar af den mindre skrikörnen (Aguila pomarina Br.) sköts 17. VI. 1915 uti Jurva socken cirka 50 km SE om Vasa. Arten, hvilken hör hemma uti Mellan- oeh Syd-Europa, har hos oss tidigare med säkerhet blifvit funnen endast en gäng, nämligen i Forssa 15. VI. 1902 (Pousar). Dessutom skall fägeln är 1899 hafva erhällits i Porkkala (Meriläinen) och ett bo med två ägg anträffats i närheten af Vasa 4. V. 1893 (E. Hornborg). De två sistnämnda fynden äfvensom ett par andra äro dock tvifvelaktiga och torde snarast böra hänföras till den större skrikörnen (Aquila clanga Pall.), hvil- ken såväl häckande som tillfälligtvis med säkerhet ett fler- tal gänger blifvit funnen i Finland. Fil. kand. H. Järnefelt esitti: Pieni lisä potamo- planktonin tuntemiseksi. Vuonna 1910 julkaisi prof. K. M. Levander selonteon retkeilyltä, jonka hän oli tehnyt Tikkurilan joelle, mistä hän otti planktonnäytteitä Änäsin koeaseman läheltä (Medd. af Soc. F. et FI. Fenn. 36, siv. 60). Tämän joen yläjuoksu vir- taa Keravanjoki- tai myös Haarajoki-nimisenä vain pari kilo- metriä Ristinummen pysäkiltä itään. Jo parina kesänä olen ottanut sieltä näytteitä ja huomannut joen olevan erittäin steriilin. Viime kesänä kävin 3. VIII. 15 jälleen joella. Veden väri oli harmaa, hieman ruskeaan vivahtava, ja sen virtaus oli leveimmillä paikoilla tuskin huomattava. Veden lämpö 2. X. 1915. Järnefelt, Pieni lisä potamoplanktonin tuntemiseksi. 5 oli +18°C. Aika: klo 11 a. p. Näyte otettiin siten, että hienosilmäisen Miller-harsohaavin läpi siivilöitiin 100 1 vettä; tällöin pidettiin haavi melkein suutaan myöden veden alla, jotta läpivirtaus olisi mahdollisimman heikko. Kotona teh- tiin sitten tutkimus, joka osoitti kuutiometrissä jokivettä ole- van kutakin löydettyä lajia seuraavat määrät yksilöitä: Chlorophyceae: Pediastrum 250. — Flagellata: Eudorina elegans Ehrbg 400, Synura uvella Ehrbg 300, Dinobryon 100. — Diatomaceae: Melosira Ag. 600, Fragilaria 400, Asterio- nella formosa Hass. v. gracillima (Hantz.) Heib. 900. — Sar- codina: Difflugia globulosa Dujard. 200, D. acuminata Ehrbg 50, Centropyxis aculeata Ehrbg 100, Arcella vulgaris Ehrbg 100. — Ciliata: Carchesium sp. 150. — Rotatoria: Rotifer sp. 50, Polyarthra platyptera Ehrbg 550, Synchaeta sp. 900, Diaschiza gibba Gosse 50, Monostyla lunaris Ehrbg 100, Anuraea cochlearis Gosse 2,450. — Gastrotricha: Chaetonotus hystrix Metschn. 50. — Nematoda 50. — Cladocera: Acroperus har- pae Baird 50. — Ostracoda 100. — Copepoda: Nauplius 250, Cyclops sp. 250. — Bryozoa: Plumatella repens statoblast 50. — Insecta: Ephemera-toukkia 50, Chironomus-toukkia 800. — Planktonvolymi oli 2 ccm. Pääosan näytteestä muodosti sedimentti, sitä lähinnä oli zooplankton, jonka samoin kuin koko näytteen valtamuotona oli Anuraea cochlearis. Phytoplankton näytti vielä olevan sangen heikosti edustettuna, mutta useat siihen kuuluvat lajit ovat siksi pieniä, että menevät hienoimmankin Müller- harson läpi. Samaan aikaan otettiin rantakasvillisuuden joukosta varsihaavilla näyte. Kasvillisuus on täällä pääasiallisesti kortetta. Edellä mainittujen eläinlajien lisäksi löytyi sieltä: Gammarus pulex L. muutama pieni yksilö, Cyclops viridis Jurine ja C. serrulatus Fischer jotenkin yleisiä, samoin Chydo- rus sphaericus (O. F. M.). Myös jokunen ostrakodi- ja akaridi- yksilö havaittiin. 6 Mötet den 6 november 1915. Mötet den 6 november 1915. Till medlemmar af Sällskapet invaldes fil. kand. Y. Hu k- kinen (föreslagen af doktor W. M. Linnaniemi) och student E. Kitunen (föreslagen af doktor J. I. Liro). Till publikation anmäldes: U. Saalas, Die Fichtenkäfer Finnlands. Biologische und geographische Studien iiber die an Picea excelsa le- benden Coleopteren nebst einer Larvenbestimmungstabelle. I. Allgemeiner Teil. K. Teräsvuori, Uber in Finnland feldmässig gebaute Erbsenformen. Y. Wuorentaus, Tietoja Hankoniemen Coleoptera- ja Hemiptera-faunasta. Herr Th. Grönblom förevisade tvenne för värt na- turalhistoriska omräde nya Macrolepidoptera: 1) Herminia cribralis Hb., fängad i Ekenäs af abnormskolelärare W. W. Wahlbeck; 2) Larentia picata Hb., tagen i 3 exx. (1 ex. ab. albofasciata Gauckler) nära Borgä af herr A. Magnusson och i Pärnä af lektor A. Nordström. Herr W. Hellen demonstrerade en för faunan ny skalbagge, Barynotus moerens Fabr. Den skiljer sig frän den hos oss tidigare kända B. obscurus Fabr. genom mindre storlek, svagare behäring och de starkt upphöjda mellanrum- men vid täckvingarnas 5:te och 7:de punktstrior. Dessa striors föreningspunkt är därtill belägen nägot bakom skuldran, medan den hos B. obscurus ligger tätt intill densamma. Exemplaret, som välvilligt bestämts af professor J. Sahl- berg, togs af föredragaren med slaghäf den 25 juni 1915 i Helsingfors i Botaniska trädgärden. Arten är tidigare känd frän Mellaneuropa och har norrut anträffats i Livland, i Sverige i Skäne och Vestergötland och i Norge vid Opdal invid Bergen. Doktor Hans Buch lämnade följande meddelande: Scapania paludicola K. Mäll. & Loeske und Scapania Mas- salongii K. Mäll. aus Finland. 6. XI. 1915. Buch, Scapania paludicola und Scapania Massalongii. 7 Schon in den Jahren 1907 und 1908 fand ich in Finland (Prov. Nylandia, Kirchspiel Elimä auf dem Gute Mustila, im Oktober und November) auf feuchtem Lehm reichlich eine Scapania-Art, die häufig mit Sc. irrigua zusammen wuchs, sich aber von dieser besonders auffällig durch die braunen Brutkörnerhäufchen und die Blattform unterschied. Ich war überzeugt, dass hier eine neue Art vorlag, zumal die Pflanze, trotz der Sc. paludosa-ähnlichen Blattform, mit dieser Art nicht identifiziert werden konnte. Leider unterliess ich damals die neue Art zu beschreiben und die Diagnose zu publizie- ren. Beim Studium der Lebermoose im Herbar des leider so früh verstorbenen Moossammlers und Arztes Odo Sund- wik fand ich dieselbe Pflanze von mehreren Standorten wieder. In einem der dieses Jahr erschienenen Hefte der ,Lebermoose* K. Müllers (Rabenhorsts Kryptogamen- flora, Bd. 6, S. 425) ist nun eine neue Art erwähnt, Scapania paludicola Loeske & K. Müller, deren Beschreibung ausge- zeichnet auf meine Art passt. Leider besitze ich keine Ori- ginalexemplare K. Müllers, bin aber dennoch überzeugt, dass hier dieselbe Art vorliegt. Die Voraussagung K. Mül- lers, dass Sc. paludicola wahrscheinlich auch in Skandina- vien anzutreffen sein wird, hat sich also bestätigt. Beim Untersuchen des mir zur Verfügung stehenden finländischen Materials der Sc. irrigua zeigte es sich, dass Sc. paludicola sogar in den meisten Provinzen des finländischen Floren- gebietes vorkommt. Die Standorte werde ich später in an- derem Zusammenhange mitteilen. Auch in Schweden kommt Sc. paludicola vor. In dem Herb. Harald Lindberg fand ich unter dem Namen Martinellia undulata (L.) B. Gr. schöne, typische Exemplare der Sc. paludicola, gesammelt in Schweden, bei der Stadt Sundsvall, in schattigen, feuchten Höhlen des Berges ,, Södra stadsberget“, im Sept. 1877 von K. A. Th. Seth. Ich bin davon überzeugt, dass das Moos auch in Schweden und Norwegen weit verbreitet ist und auch in Russland und Sibirien anzutreffen sein wird. In dem finländischen Herb. Odo Sundwiks fand ich in 8 Buch. — Montell. 6. XI. 1915. einem von ihm selbst gesammelten Rasen der Scapania curta eine andere Scapania-Art eingemengt, die ich als Sca- pania Massalongii K. Mill. bestimmt habe. Hier liegt also ein fär das finländische Florengebiet neues Moos vor. Die näheren Standortangaben sind folgende: Prov. Savonia au- stralis, Kirchspiel Valkeala, auf einem morschen Baumstamme in einem Bache, August 1900. Die betreffenden Exemplare tragen Brutkörner. Ein Vergleich mit einem Originalexemplar der Art (Scapania curta var. spinulosa Massalongo in Hep. It.-Ven. Exs. N:o 86) ergab gute Übereinstimmung. Nach der Angabe K. Müllers (1. c. S. 395) ist Sc. Massalongii auch aus Schweden bekannt (Helsingland, leg. Collinder 1877). Forstmästare Justus Montell hade insändt följande meddelande: Några kritiska Draba-former från Lappland. På uppmaning af rektor Axel Arrhenius och ge- nom hans vänliga förmedling sände jag senaste höst en liten kollektion Drabae, de flesta tagna af mig i fjällen omkring Kilpisjaur och Torneträsk, till den framstående svenska Draba-specialisten, fru Elisabeth Ekman. Då samlingen, som nu återkommit, innehåller tvenne arter, en eller kanske två hybrider och två former, hvilka mig veterligen ej tidigare äro kända från det finska floraområdet, och dessutom tvenne underarter, hvilka i allmänhet sammanblandats, men nu blif- vit närmare utredda, har jag ansett det vara skäl att in- sända en förteckning öfver samlingen. För fullständighetens skull ha äfven de vid Torneträsk insamlade formerna med- tagits. Draba magellanica Lam. *hyperborea Elisabeth Ekman (ad interim) = D. hirta L.iH.M. F. p. p. Le: Kilpisjaur, fjäl- let Malla 9. VIII. 1910, fjället Jehkatsch 23. VII. 1912. Lp: Ponoj 2. VIII. 1899. Kk, Knjäscha 3. VII. 1898 (Juselius & Hämäläinen). Torneträsk: Nuolja 12. VII. 09, Abisko 16. VII. 09. D. magellanica Lam. *cinerea (Adams) E. Ekman = D. arctica J. Vahl. Kl: Sordavala, Mäkisalo, Linnanvuori 13. 6. XI. 1915. Montell. — Pesola. 9 VI. 1901 (A. L. Backman). Ks: Paanajärvi, Ruskeakallio 27. VI. 1898. — f. inter *cineream et *hyperboream. Le: Malla 4. VIII. 11. — f. nana eller D. nivalis Lilj. < rupestris R. Br.? Torneträsk: Abisko 12. VII. 1909. Draba rupestris R. Br., Lindbl. Le: Kilpisjaur, fjället Malla 9. VIII. 10 och 31. VII. 10. — £. leiocarpa Lindbl. Le: Kilpisjaur, fjället Saana 12. VIII. 10. — f. ad D. magellani- cam *hyperborea. Le: Malla 9. VIII. 10. — f. glabrescens. Le: Malla 31. VII. 10. — ff. plurae. Torneträsk: Abisko. Draba fladnizensis Wulf. Le: Saana 22. VII. 11, Malla 2. VIII 11. — £. lactea (Adams) Hjelt. Le: Malla 31. VII. 10, Saana 12. VIII. 10. Draba lapponica DC, Wahlenb. Le: Jehkatsch 23. VII. 12. Torneträsk: Abiskojokk 12. VII. 09. — f. floribus majoribus. Le: Malla 31. VII. 10. Draba lapponica DC, Wbg x rupestris R. Br. Le: Malla 9. VIII. 10. (Torneträsk: Abisko 12. VII. 09?) Draba lapponica DC, Wbg (< fladnizensis Wulf.?). Le: Malla 9. VIII. 10 och 22. VII. 11. Torneträsk: Abisko 12. VII. 09. Draba nivalis Liljebl. Le: Saana 22. VII. 11. Torneträsk: Abiskojokk 13. VII. 09, Nuolja 12. VII. 09. Draba nivalis Liljebl. < rupestris R. Br. Torneträsk: Abisko (C. J. Neuman) juli 1905; Abiskojokk 13. VII. 09. Draba alpina L. Kilpisjaur, fjället Kuolpanoive pä svenska sidan af sjön 1. VIII. 10. Ylioppilas Vilho Pesola näytti seuraavat Huomat- tavat kasvilajit: 1) Aspidium Robertianum (L.) Luerssen. Kol, Salmi, Lep- pälä, dolomiittivuoren raossa Kalaojan ja Venäjän rajan ris- teyksessä. Laji löydetty ennen maakunnista Kol (Venäjän puolelta), Kon ja Ks. 2) Schoenus ferrugineus L. KI, Suistamo, Leppäsyrjä, Pollampi, suurella lettoniityllä dioriittivuorten E-puolella. Löytö on uusi valtiolliselle Suomelle. Laji on ennen löy- detty maakunnista Kon, Kpoc, ja LIm. 10 Pesola. — Järnefelt. 6. XI. 1915; 3) Epipactis atrorubens Schult., E. rubiginosa (Crantz) Gaud. KI, Suistamo, Leppäsyrjä, Säynävaaran (dolomiitti- vuori) multa-soraisella S-rinteellä. Löytö on uusi maakun- nalle. Entiset löytöpaikat ovat maakunnissa Kon ja Ks. 4) Epipactis palustris (L.) Crantz kahdesta paikasta: Sor- tavala, Helylä, lettoniityllä Helmijärvestä n. 1 km E; ja Suis- tamo, Leppäsyrjä, Saariselkä, lettoniityllä dolomiittivuoren N-puolella. Löydöt ovat uusia maakunnalle KI. Ennen on laji löydetty maakunnista: Al, Ik, Kol, Kb ja Kon. 5) Salix hastata L. KI, Suistamo, Leppäsyrjä, Saariselkä, lettoniityllä dolomiittivuoren N-puolella. Löytö uusi maa- kunnalle. Entiset löytöpaikat maakunnissa Kol, Kpoc, Ob ja Lapin maakunnissa. 6) Salix myrsinites L. KI, Suistamo, Leppäsyrjä, letto- niityllä Saariselän dolomiittivuoren N-puolella. Löytö maa- kunnalle uusi. Laji ennen löydetty maakunnista Kon, Kpoc, Ob, Ks, Kk ja Lapin maakunnista. Mainitut kasvilöydöt on tehty kesällä 1915 (Epipactis- löydöt kesällä 1914) osaksi yksin osaksi ylioppilas A. Vir- tasen kera retkeillessäni. Kaikki kasvupaikat ovat huo- mattavasti kalkinpitoisia, joka seikka on ilmeisesti otettava huomioon selitettäissä lajien esiintymistä täällä. Kyseessä * olevien lajien yksilölukumäärä kasvupaikalla oli: Aspidium, jokseenkin vähän; Schoenus, sangen runsas; Epipactis atro- rubens, runsas; Epipactis palustris (molemmissa paikoissa), muutamia yksilöjä; Salix-lajit, hyvin harvoja yksilöjä (matalia pensaita). Maisteri H. Järnefelt jätti julaistavaksi: Zur Kenntnis des Lebens in einem Brunnen. Am Boden einer Sandgrube in der Nähe des Dorfes Tuomala im Kirchspiele Tuusula (= Thusby, Prov. Nyland, ca 30 km N von Helsingfors) liegt ein kleiner Brunnen mit lehmigem Grund. Das Wasser des Brunnens, dessen Wände mit aufrechten Brettern bekleidet sind, ist meistens klar, nur nach Regen stark lehmig. Die Tiefe des Wassers beträgt ge- 6. XI. 1915. Järnefelt, Zur Kenntnis des Lebens in einem Brunnen. 11 wöhnlich kaum 1 m. Am Brunnen wächst hauptsächlich Carex rostrata. Diese Lokalität, wo im Frühling viele Wassermolche, Triton vulgaris (L.), zu sehen sind, besuchte ich, um die niedere Fauna zu untersuchen, 6 mal im Laufe des Sommers 1915. Die Ergebnisse sind in der folgenden Tabelle zusam- mengestellt. Die Reichlichkeit der Arten wird hier durch folgende Zeichen angegeben: cc zahlreich, c häufig, + ver- einzelt, r selten, rr sehr selten. Unter den beobachteten Arten waren, wie aus der Ta- belle zu ersehen ist, zeitweise recht zahlreich u. a. Notops brachionus und Daphnia pulex. Über diese zwei Species sei noch folgendes angeführt. Notops brachionus. Von 950 Weibchen, die am 4. Juni beobachtet und gezählt wurden, trugen 190 Individuen oder 20 °/, Eier. Die Zahl der Eier bei einem Weibchen schwankte zwischen 1 und 5 und zwar so, dass die mit einem Ei ver- sehenen 52.6 °/, ausmachten, die mit zwei Eiern 15.s °/,, die mit drei 5.s %/, und die mit 4 oder 5 je 5.3 %,. Die übrigen fertilen Weibchen oder 15.3 ?/, trugen ein Dauerei. Auch Männ- chen fanden sich vor; sie bildeten 9. °/, der gesehenen Exemplare. Beim folgenden Besuch am 7. Juli wurden nur einige Subitaneier tragende Weibchen gefunden. Wahrschein- lich war die Sexualperiode Anfang Juni eingetreten. Daphnia pulex. Während die Daphnien der beiden ersten Proben eine Spina von normaler Länge und Beschaffenheit aufwiesen, war dieser Fortsatz bei den Juli-Exemplaren (am 7. und 26. VII) stark verkürzt oder kaum bemerkbar. Bei vielen fehlte die Spina sogar total. Später nahm die Spina wieder zu, erreichte aber nicht dieselbe Länge wie bei den Frühlingsgenerationen. Ob in erster Linie die Erwärmung des Wassers auf die Längenentwicklung der Spina hemmend einwirkt, scheint mir sehr fraglich. Vielleicht beeinflusst ein im Sommer ein- tretender Nahrungsmangel den Stachel in derselben Richtung. Hierfür spricht vielleicht der Umstand, dass auch die Menge der Subitaneier, deren Zahl anfangs 7—12 betrug, allmählich 12 Järnefelt, Zur Kenntnis des Lebens in einem Brunnen. 6. XI. 1915. a ee re SIISTI STEN REEN. OKE | Monat is ie. vo’ VIP Vin | Tag 23 | 4 | 7 | 260/0257 TA Temp. des Wassers in C’ | 12 | 13 18 19.5 12514156 | | | | | Peridinium sp. | rr | Ir | Euglena viridis Ehr. er | Synura uvella Ehr. | | rr | Volvox globator L. | rr [UNTSTEA aureus Ehr. rr ce | — Difflugia globulosa Duj. | | ko = | N urceolata Cart. | | "W; la = ; ja acuminata Ehr. rr sil | Tr | Arcella vulgaris Ehr. | | IG Dileptus anser O. F. M. | | rr | Rotifer vulgaris Schr. Kody | » macrurus Ehr. | INATE | Synchaeta pectinata Ehr. | > „En IA Hu | ı Notops brachionus Ehr. rr ce r GE Notommata sp. m I | | Copeus collaris (Ehr.) | | PEE | = Diaschiza gibba (Ehr.) | | rr JA gracilis (Ehr.) rr | jä hoodi Gosse | In u. Diurella sulcata Jenn. rr | Rattulus carinatus Lam. (RR | | Euchlanis triquetra Ehr. AT # | = dilatata Ehr. rr | Tr rr | Metopidia oxysterna Gosse | rr | | TEA Sr | 2 oblonga Ehr. rr Ri triptera Ehr. rr | Anuraea aculeata Ehr. | Tr | Gastropus hyptopus (Ehr.) rr | | Limnodrilus udekemianus Cl. Tr | Nematoda r rr | Turbellaria rr rr Br CER | Daphnia pulex (De Geer) | rr cc rr Er rr rr | Scaphol. mucronata (0.F.M.) | [OTT | | Alona rectangula G. O. S. | 15 kata | | Chydorus sphaericus (0.F.M.) | Tr leer | | Ostracoda PUT e | € | m TT | Cyclops vernalis Fischer | kt din | | | » = bicuspidatus Claus | ır | rr | „eV haupliL EK | ero | | » = juvenes EE Culex-Larven LAGER ET Culex-Puppen (GRP Op 197 | Anopheles-Larven rr | Dixa-Larven | lärs Er, | Ra [EE Sayomyia-Larven | | [-* FRE Chironomus-Larven | | rr m) n) rr Ceratopogon-Larven | 1408 Trichoptera-Larven ää e vil | Limnaea peregra (0. F. M.) | | ytätnet | rr rr Sphaerium lacustre (0.F.M.) | r rr | Triton-Larven | rr | | IT 6. XI. 1915. Järnefelt. — Merikallio. 13 im Sommer abnahm, so dass die Individuen, die am 7. Juli gefischt wurden, nur 2, selten 3 Eier aufwiesen. Schliesslich sei hervorgehoben, dass drei Rotatorien- arten, der oben besprochene Notops brachionus sowie Diaschiza hoodi und Gastropus hyptopus, hier zum ersten Mal aus Finland angeführt werden. Maisteri Einari Merikallio ilmoitti painettavaksi: Lintutietoja Pohjois-Suomesta I. 1. Kajaanin eläinmaantieteelliselle maa- kunnalle (Ok) uusia lintuja. Yllä mainitun alueen linnustoon olen tutustunut neljällä sinne tekemälläni tutkimusretkellä. Ensimmäisen tein heinä- kuussa 1904 Sotkamoon. Toukokuun lopulla ja kesäkuun ensi päivinä 1913 tutkin linnustoa alueen luoteis- ja pohjois- osassa Puolangalla ja Suomussalmella, elokuussa taas etelä- osassa, Kajaanin ja Oulunjärven seutuvilla. Heinäkuussa 1915 oli minulla jälleen tilaisuus tutustua Kajaanin seudun ja Sot- kamon lintuihin. Näillä retkillä sain myös useilta kauvem- min seudun linnustoon tutustuneilta henkilöiltä huomattavia lintutietoja. Ennen kaikkea mainittakoon agronoomi B. Äström Sotkamosta. 12 vuoden ajan on hän suurella in- nolla seurannut lintuelämää siellä, samalla toimien myös lin- tujen täyttäjänä. Tämän toiminnan tuloksena on m. m. useita harvinaisia lintuja. Painovirheiksi olen katsonut Mela-Kivirikon levene- mistauluista mustapääkertun (Sylvia atricapilla (L.)) ja leveä- pyrstöisen räiskän (Stercorarius pomarinus (Temm.)) uupu- misen, koska linnut ovat mainitut jälkimmäinen edellä sa- massa teoksessa, edellinen taas julkaisussa ,Ornitologiska iakttagelser i Sotkamo och Kuhmoniemi socknar åren 1863 —1885 af A. L. Hollmerus (Medd. af Societas pro Fauna et Flora fennica, 15: 1886). Kaikkiaan voin tässä esittää 15 Kajaanin eläinmaantie- teelliselle maakunnalle uutta lintua. Kun näiden lisäksi olen liittänyt mukaan 3 prep. Onni S orsakosken Yliopiston Zool. Museoon lähettämää lintua, nousee luku 18:aan. 14 Merikallio, Lintutietoja Pohjois-Suomesta I; 6. XI 19155 Anorthura troglodytes L. Peukaloinen. 12 p:nä elokuuta 1903 ampui yliopp. Arvi Illikainen linnun Puolangalla (n. 64” 50° pohj. lev.). Lintuja oli ollut useampia, nähtävästi poi- kuus. Äströmin mukaan on peukaloinen useita kertoja ta- vattu Sotkamossa. Ligurinus chloris (L.). Viheriäpeipponen. 6 p:nä heinä- kuuta 1911 on Äström tavannut linnun Manamansalossa Ou- lunjärvellä, ja senlisäksi kaksi kertaa keväällä Sotkamossa. Acanthis cannabina (L.). Koiraslinnun on 19. IV. 04 preparaattori O. Lindblad (Sorsakoski) ampunut Kuhmonie- mellä (Zool. Mus.). Corvus corone L.? Mustavaris. Loppukesällä 1906 oli agron. Äström ollut tilaisuudessa Kuhmoniemellä Katerman kylässä Piirolan talon luona tarkastamaan kuutta pellolla syöskentelevää täydellisesti mustaa varista. Ei yhdelläkään linnuista, jotka näyttivät olevan pojkuus, ollut huomattavissa tuota vanhoille tunnuksellista paljasta naamaa ja nokan ty- veä. Etupäässä tästä seikasta oli hän tullut siihen vakau- mukseen, että kysymyksessä ei ollut peltovaris, vaan musta varis. Keväällä 1907 oli hän nähnyt maantiellä varisten joukossa samallaisen linnun. Että kysymyksessä todella olisi tuo maamme kaakkoisosassa hyvin harvinainen musta varis, pidän mahdollisena. Circus cyaneus (L.). Sinihaukka. Äström on nähnyt linnun useita kertoja Sotkamossa. Falco gyrfalco L. Tunturihaukka. 8. IX. 1908 saatiin Sotkamossa raudoista tunturihaukka. Lintu on nyttemmin Ka- jaanin Seminaarin luonnonhistoriallisessa museossa. Äström on sitäpaitsi nähnyt linnun kaksi eri kertaa täällä. Ylio- piston Zool. Museossa on naaraslintu, jonka etiketissä on: 20. XII. 1904, Kuhmoniemi, O. Lindblad. Haliaötus albicilla (L.). Merikotka. 12 p:nä heinäkuuta 1911 näki Äström Manamansalossa Oulujärvellä kaksi kot- kaa, jotka hän päätti merikotkiksi. 10. X. 1911 tuotiin hä- nelle merikotka, joka oli saatu Sotkamossa, Nuasjärvellä, livonlahden talossa. Lintu on täytettynä Kajaanin Seminaa- rin museossa. (Siellä olevalla merikotkalla en tavannut mi- 6. XI. 1915. — Merikallio, Lintutietoja Pohjois-Suomesta I. 15 tään lähempiä paikka- tai aikaselityksiä.) Tätä ennen on lintu ollut tästä maakunnasta epätietoinen. Malmgren nimit- täin otaksuu sen kerran Sotkamossa nähneensä. Asio otus (L.). Sarvipöllö. Åströmin mukaan on sarvi- pöllö yleisempi kuin suopöllö Sotkamossa. Yksi hänen täällä saamistaan ja täyttämistään linnuista on Kajaanin Seminaarin kokoelmissa ja päivätty 4. IV. 1912. Ylioppilas Martti Rechart sai syysmyöhällä 1913 linnun Paltamossa sangoilla. Linnun lähetti hän eräälle asiaaharrastavalle henkilölle Helsinkiin. Kaikesta päättäen on se sama lintu, joka on säilytettynä Yliopiston Zool. Museossa ja merkitty 14. X. 1913 Kajaanista ostetuksi. Phalaropus lobatus (L.). Kaitanokka-vesipääskynen. 13. V. 1913 tapasin Puolangalla, Kuoretjärvellä (n. 64 55' pohj. lev.) kaksi, nähtävästi muuttomatkallaan pohjoiseen olevaa lintua. Tringa alpina L. Suosirriäinen. Keskikesällä, heinä- kuussa on Sotkamossa Hirvensillalla tavattu kuollut, nähtä- västi rautalankaan lentänyt yksilö. Senlisäksi on lintua muuttoaikaan täällä tavattu (Äström). Kuhmoniemellä on O. Lindblad tavannut suosirriäisen, päättäen siitä, että Ylio- piston Zool. Museossa on hänen nimiinsä, 18 p:ksi syyskuuta 1904 merkitty lintu. Totanus totanus (L.). Punajalka-vikla. Äströmin mu- kaan tavataan lintua Sotkamossa. Itse en lintua ole tavan- nut täällä. Limosa lapponica (L.). Punakuovi. Kuhmoniemessä v. 1906 on Äström linnun tavannut. Anser erythropus (L.). Agronoomi Äströmin mukaan ta- vataan pientä kiljuhanhea, äänestä päättäen, toisinaan Sot- kamossa. Branta bernicla (L.). Sepelhanhi. Kajaanin Seminaarin kokoelmissa on agron. Äströmin Kuhmoniemestä saama ja täyttämä yksilö, jonka päivämääräksi on merkitty 15. X. 1909. Lintuja oli ollut iso parvi. Myös Sotkamossa on hän sepelhanhiparven tavannut 20. X. 1911. Oidemia fusca (L.). Meriteeri. Merkilliseltä tuntuu, että 16 Merikallio, Lintutietoja Pohjois-Suomesta I. 6. XI. 1915. meriteertä ei ole Kajaanin alueella ollenkaan tavattu. Ei Malmgren eikä Hollmerus puhu lintuselostuksissaan siitä mi- tään; Äström ei myöskään ole sitä tavannut Sotkamossa. Kuitenkin on „meriteeri“ kansan kesken aivan yleisesti tun- nettu Suomussalmella, Puolangalla ja Paltamossakin. Useim- missa tapauksissa sanotaan lintua vaan keväällä muuttoaikaan näkyvän. Itse en lintua tavannut. Sterna macrura Naum. Lapintiira. 1 p:nä kesäkuuta 1913 näin Korvuanjärvellä Suomussalmen ja Taivalkosken rajalla verrattain likeltä tiiran, joka kaikesta päättäen oli lapintiira. Yliopp. Martti Rechart on kerran elokuun lopulla ampunut tämän lajin Paltamossa, Oulujärven rannassa. Tätä ennen on lintu ollut epätietoinen alueelta (Malmgren). Larus argentatus Briinn. Harmaa lokki. Yliopiston ko- koelmissa on nuori lintu, jonka prep. O. Sorsakoski on lä- hettänyt Kuhmoniemestä. Aikamäärä on 2. X. 1904. Uria arra Pall. Pohjankiisla. Tuona huomattavana pohjan- kiislavuotena 1902 on tämä lintu tavattu Kajaaninkin alueella. Yliopiston Zool. Museossa on nim. koiraslintu, joka on saatu Kuhmoniemestä (O. Lindblad). Päivämäärä on 8. XII. Mergulus alle (L.). Jääkyyhkynen. 6 p:nä marraskuuta 1906 tapasi Äström Sotkamossa, Vihtamon koskessa jää- kyyhkysen. Lintu piti seuraa jäätyneen kosken sulassa muu- tamille koskikaroille. 2. Kuusamon eläinmaantieteelliselle maa- kunnalle (Ks) uusia lintuja. Alla olevat lintutiedot ovat tuloksia lintutieteellisestä tutkimusretkestä, jonka v. 1913, kesäkuussa tein Taivalkos- kelle ja Kuusamoon. Omiin havaintoihini olin silloin, ja myö- hemminkin, tilaisuudessa saamaan usealta lintu-ystävältä — niistä toiset vanhoja tuttujani — huomattavia lisiä. Näistä tiedoista on tässä julaistuna kirjallisuuden mukaan Kuusamon eläinmaantieteelliselle alueelle (Ks) uusia lintuja. Paitsi muu- tamia pienempiä paikallisia selostuksia, on tässä ennen kaik- kea tullut kysymykseen „Suomen Luurankoiset* (Mela- Kivirikko) ja „Nordens Fåglar" (Kolthoff-Jäger- sköld, toinen vasta osittain ilmestynyt painos). 6. XI. 1915. — Merikallio, Lintutietoja Pohjois-Suomesta I. 17 Uusien lintulajien lukumäärä on yhteensä 20. Erithacus rubecula (L.). Punarinta-satakieli. 12 päivänä kesäkuuta 1913 tapasin Taivalkoskella, Loukusajärven luona (n. 65° 40° pohj. lev.) laulavan koiraslinnun. Nähtävästi pesi lintu täällä. Löytö on pohjoisin Suomessa tunnettu. (1 päi- vänä kesäkuuta tein samallaisen havainnon Suomussalmen Pyhäjärvellä (n. 65 20° pohj. lev.) aivan Taivalkosken ra- jalla.) Sylvia salicaria L. Lehtokerttu. 10 päivänä kesäkuuta 1913 tapasin Oivanginjärven luona noin peninkulma pohjoi- seen Kuusamon kirkolta linnun (n. 66 21’ pohj. lev.). Huo- miotani herätti hyvin heikko ja lyhyt laulun alku. Oliko se lehtokertun, siitä en päässyt täyteen varmuuteen. Kun en lintuakaan saanut näkyviin, täytyi minun odottaa noin puo- lisen tuntia, jolloin lintu uudella laululla ja sittemmin hätäi- lyäänillään suvaitsi varmistaa havaintoni. Löytö on pohjoisin tunnettu Suomesta. (Pudasjärvellä, missä lintu ei myöskään ole ennen tavattu, löytyy se. Tapasin näet vuonna 1912, 18 päivänä linnun Liepeen pappilan luona (n. 65° 22). Seu- raavana vuonna 14 päivänä kesäkuuta tapasin Kongasjärven paju- ja koivupensaikkoa kasvavilla rannoilla kolmessa eri paikassa linnun (n. 65° 18)). Regulus cristatus Koch. Hippiäinen. Sirviönjärven luona Taivalkoskella (n. 65° 50’) tapasin 12 päivänä kesäkuuta 1913 laulelevan koiraan. Löytö on pohjoisin Pohjois-Suomesta tunnettu. (Pudasjärvellä Siuruajokivarressa (n. 65° 30) tapa- sin 15 p:nä kesäkuuta samaa vuotta myös linnun.) Parus major L. Pakastiainen. Suomen Luurankoisten (Mela-Kivirikko) levenemistauluihin on Kuusamon kohdalle merkitty pystysuora viiva, joka merkitsee, että lintua ei ole tavattu, vaikka se todennäköisesti esiintyy siellä. Useiden henkilöiden mukaan (m. m. kansanopistonjohtaja Matti Pöy- hönen ja opettaja Ilo Tammi) on lintua joskus talvella Kuu- samon kirkonkylässä tavattu. Taivalkoskella on lintu kansan kesken kaikkialla tunnettu. Loxia bifasciata Brehm. Kirjosiipi-käpylintu. Kirjeelli- sen ilmoituksensa mukaan on metsänhoitaja Sig. Czarnecki 2 18 Merikallio, Lintutietoja Pohjois-Suomesta I. 6. XI. 1915. 29 p:nä marraskuuta 1910 tavannut parven kirjosiipi-käpy- lintuja Kuusamossa. Kts. E. M—o: Kirjosiipi-käpylinnun (Loxia bifasciata Brehm) vaelluksista Suomeen, Luonnon Ystävä ;n:0 (2. w. 1914; Corvus frugilegus L. Peltovaris. Mela-Kivirikon mukaan ei lintua ole tavattu Kuusamon alueella. Useiden henkilöiden (m. m. maisteri K. Hänninen ja opettaja 1. Tammi) mukaan on se keväisin monta kertaa Kuusamossa tavattu. Myös Taivalkoskella on lintu monin paikoin kansan kesken tun- nettu. Nucifraga caryocatactes macrorhynchus Brehm. Kapea- nokkainen pähkinähakkinen. Lintu on opettaja Tammen mu- kaan v. 1911 ammuttu Kuusamossa Tavajärvellä (n. 66° 5 pohj. lev. ja 5° 10' it. lev.). Katso Medd. Soc. Fauna et Fl. Fenn. 40, siv. 28. Garrulus glandarius (L.). Närhi. 4 p:nä kesäkuuta 1913 tapasin linnun Kuoliojärvellä, Kuusamossa (n. 65° 48). Kuu- samossa on lintu muuten useita kertoja tavattu ainakin talvis- aikaan (Hänninen y. m.). Taivalkoskella, missä lintu tuntuu olevan yleisesti tunnettu kansan kesken, sanotaan sitä löy- tyvän kesälläkin. Erään mökin seinällä tapasin täällä am- mutun närhen. Cypselus apus (L.). Tervapääskynen. Tätä ennen Kuu- samon alueelta tuntematonta lintua tapasin v. 1913 sekä Kuusamon kirkonkylässä, missä 5 p:nä kesäkuuta pari lenteli kirkon seutuvilla, että Alakitkassa, Wasaraperän seutuvilla. Täällä tapasin 10 p:nä kesäkuuta lintuja kahdessa eri pai- kassa. Akanlahdella, mistä Kuusamon vesistöjen tukit maa- matkansa Maanselän yli aloittavat, tapasin parin terva- pääskysiä. Eräällä läheisellä lammella oli suuressa pääskys- parvessa, aina kuusikin lintua yht'aikaa näkösällä. Kansan kesken on „tervapääsky“ monin paikoin alueella tunnettu. Myös maisteri K. Hänninen ja maanvilj. Eemeli Korhonen ovat linnun tavanneet. Upupa epops L. Harjalintu. Opettaja I. Tammen mu- kaan on seminaarin oppilas Heikki Aho ampunut linnun 6. XI. 1915. Merikallio, Lintutietoja Pohjois-Suomesta I. 19 Kuusamon kirkonkylässä noin 12 vuotta sitten (1901). Lin- nun oli hän itse ollut tilaisuudessa näkemään. Tinnunculus tinnunculus (L... Tornihaukka. Hännisen mukaan on tornihaukkoja „jokunen“ Kuusamossa. Buteo buteo (L.). Hiirihaukka. Hänninen on ampunut linnun Kuusamossa. Accipiter nisus (L.). Varpushaukka. Pikkulinnun jälessä oli varpushaukka kerran tunkeutunut Hännilän eteiseen, jou- tuen itse ihmisten saaliiksi. Sitäpaitsi on toinen lintu am- muttu samassa paikassa. Astur palumbarius (L.). Kanahaukka. Erään Jokijärven ja Taivalkosken kirkon välisen maantien varrella olevan mökkirähjän seinämällä huomasin melkoisen kokoelman sei- nään kiinninaulattuja lintuja. Paitsi jo edellä mainittua närheä ja kahta hiiriäispöllöä, oli siinä myös kaksi nuorta kana- haukkaa, näht. edellisen kesän saaliita. Kuusamon kansan- opiston kokoelmassa on täytetty yksilö, joka on Kuusamossa saatu. Maanvilj. E. Korhonen on kaksi kertaa ampunut ison haukan, saaden ,Melan* mukaan linnut kanahaukoiksi. Yli- opiston Zoologisessa Museossa on säilytettynä lintu, jonka prepar. Onni Sorsakoski on Kuusamosta lähettänyt. Päivä- määräksi on merkitty 18. III. 1908. Perdix perdix (L.). Peltopyy. Maanvilj. Eemeli Korho- sen mukaan esiintyi noin v. 1908 talvisaikaan parvi pelto- pyitä Kuusamon kirkonkylässä. Ainakin Taivalkoskelia on „turkinpyy“ muutamin paikoin kansan kesken tunnettu. Joi- nakin vuosina on talven aikana parvia nähty. Phalaropus lobatus (L.). Kaitanokka-vesipääskynen. Mais- teri K. Hännisen mukaan tavattiin keväällä noin vuonna 1908 muutamia vesipääskysiä Kostonjärvellä Taivalkoskella. Numenius arcuatus (L.) Isokuovi. Itse en isoa kuovia tavannut. Useat henkilöt kuitenkin sanovat isoakin kuovia tavattavan (kansanopist. joht. M. Pöyhönen, opettaja I. Tammi, maanvilj. E. Korhonen). Opettaja Tammi, joka on eräälle saksalaiselle munankerääjälle hankkinut munia, sanoo saa- neensa Kuusamosta kahdenlaisia kuovin munia. Spatula clypeata (L.). Lapasorsa. Maisteri Arvi Walta- 20 Merikallio. — Wuorentaus. 6. XI. 1915. vaaran suullisen ilmoituksen mukaan ampui yliopp. Lauri Waltavaara noin 15 p:nä elokuuta 1915 Muojoella lapasorsan. Lintuja oli ollut useampia. Larus glaucus Briinn. Iso lokki. On luultavaa, katsoen myös linnun esiintymiseen muualla Suomessa, että ne vaa- leat isot „jouttenta pienemmät* lokkilinnut, joita etup. syys- myöhällä on joskus alueella tavattu, ovat, ainakin osittain, isoja lokkeja. Täysin vakuuttavia tietoja linnun esiintymi- sestä en kuitenkaan ole saanut. Podiceps griseigena Bodd. Harmaakurkku-uikku. Lin- nun voimakas, härän ammomista muistuttava ääni on monin paikoin kuultu sekä Kuusamossa että Taivalkoskella. Harvi- nainen vieras lintu nähtävästi on, koska se monta kertaa on saanut kansan miesten uteliaisuuden siinä herätetyksi, että ovat vaivautuneet lintua lähemmin tutkimaan, onnistuen joskus sen ampumaan. M. m. Kiitämänjärvessä Kuusamossa on lintu kerran, useana iltana huutanut (K. Hänninen). Kan- san kesken on lintu saanut nimet ,ammojainen* ja ,ammo- lintu*. Että kysymyksessä olisikin toinen uikkulaji, nim. musta- kurkku-uikku (Podiceps auritus (L.)), on tuskin luultavaa. Teoksessa Nordens Fåglar, ensimm. painos, sanotaan lin- nusta m. m.: „vi hafva aldrig hört honom gifva något ljud ifrån sig". Todellisuudessa, mikäli itse olen ollut tilaisuu- dessa huomaamaan, löytyy linnulla kuitenkin useita erilaisia ääniä. Harmaakurkku-uikun ammomista muistuttava ääni on sangen vieno „kjeerk kjeerk* tai „kväärk kväärk*, mikä ääni lähenee kalalokin poikasen ääntä, kun se emoltaan ruo- kaa kärttää. Toinen huomattava ääni on sammakon kur- nutusta muistuttava, verrattain nopeasti toistuva „ulp ulp ulp...“. Tämä omituinen ääni on verrattain kauvas kantava. Aivan likelle kuuluva sensijaan on vieno „täpp täpp täpp ...*, joka nähtävästi on kutsuääni. Ylioppilas Yrjö Wuorentaus esitti: Kuolanniemellä lumella esiintyviä hyönteisiä. Kevättalvella 1914 matkusti maist. T. Itkonen kieli- tieteelliselle tutkimusmatkalle Kuolanniemelle. Pyynnöstäni 6. XI. 1915. Wuorentaus, Kuolanniemellä lumella esiintyviä hyönteisiä. 21 otti hän hyväntahtoisesti mukaansa muutamia spriiputkia kerätäkseen niihin lumesta mahdollisesti löytämiään hyön- teisiä. Huhtik. ja toukok. oleskeli maist. T. Itkonen Kuolan- niemen luoteisosalla, Nuortijärvellä Ristikenttä nimisessä pai- kassa. Ilmat olivat huhtik. aikana kuitenkin vielä siksi kyl- mät, ettei hangella hyönteisiä esiintynyt. Vasta toukok. alkupuolella ilmaantui niitä lumelle, mikä silloin vielä peitti pälvettömänä seudun. Tällöin kerätyt näytteet, yhteensä kuusi, 7, 9, 10 ja 12 p:nä otetut, sisältävät useihin eri hyönteis- ryhmiin kuuluvia lajeja sekä lisäksi joitakin hämähäkkejä. Kerätystä materialista on määrätty muut paitsi hämähäkit, mitkä toht. T. H. Järvi on hyväntahtoisesti suostunut vast- edes lähemmin tutkimaan, ja samoin odottavat lähempää selvittelyä muutamat trichopterit, joitten joukossa prof. J. Sahlberg'in arvelun mukaan olisi kaksi ennen selvittä- mätöntä lajia, niistä toinen ehkä luettava uuteen sukuunkin kuuluvaksi. Kokoelmassa löytyviä hyönteisiä ovat ystäväl- lisesti määränneet toht. V. M. Linnaniemi (Collembola), maist. R. Frey (Diptera), maist. S. V. J. Koponen (Per- lidae) ja prof. J. Sahlberg (Trichoptera), joka myös on hyväntahtoisesti tarkistanut muihin ryhmiin kuuluvien lajien määräykseni. Seuraava luettelo osottaa kussakin näytteessä esiintyneet lajit ja runsauden. 1) Otettu 7 p:nä toukok. hangelta kuusikkonevalla si- sälsi: Collembola: Hypogastrura socialis (Uzel.) runs., Ento- mobrya nivalis (L.) 1 eks., var. maculata Schäff. 1 eks. 2) Samoin 7 p:nä hangelta kuusikossa: Perlidae: Ne- phelopteryx nebulosa L. 1 3. — Psyllidae: Psylla Palmeni Reut. 2 eks. — Trichoptera: Chilostigma Sieboldi Hag. runs. — Diptera: Borborus eguinus Fall. 6 eks. 3) 9 p:nä hangelta järven rannalla: Collembola: Isotoma viridis var. riparia (Nic.) 3 eks. 4) 9 p:nä auringon paisteessa kuusikkoisen suon reu- nalla hangella: Perlidae: Nephelopteryx nebulosa L. useita 5 ja 2. — Psyllidae: Psylla Palmeni Reut. 5 eks. — Tricho- ptera: Chilostigma Sieboldi Hag. runs. — Coleoptera: Ancho- menus ericeti Panz. 1 eks., Liogluta microptera Thoms. 8 eks., 22 Wuorentaus, Kuolanniemellä lumella esiintyviä hyönteisiä. 6. XI. 1915. Arpedium brachypterum Grav. 1 eks., A. guadrum Grav. 1 eks,, Olophrum consimile Gyll. 2 eks., Cyphon variabilis Thunb. 3 eks., Dorytomus taeniatus var. bituberculatus Zett. 1 eks. 5) 10 p:nä, helteinen päivä, otettu umpihangelta suolla: Collembola: Entomobrya nivalis var. maculata Schäff. 10 eks., Isotoma viridis Schött. 1 eks., var. pallida (Nic.) 1 eks., var. riparia (Nic.) 2 eks. — Psyllidae: Psylla Palmeni Reut. 2 eks. — Coleoptera: Arpedium guadrum Grav. 1 eks. 6) 12 p:nä suonselällä hangella järven läheisyydessä: Perlidae: Nephelopteryx nebulosa L. runs. 3 ja 9. — Panor- pata: Boreus Westwoodii Hag. 1 5. — Psyllidae: Psylla Pal- meni Reut. 5 eks. — Trichoptera: Chilostigma Sieboldi Hag. useita. — Diptera: Heleodromia nivalis Zett. 1 eks. — Co- leoptera: Bembidium Fellmanni Mannh. 1 eks., Anchomenus ericeti Panz. 3 eks., Liogluta microptera Thoms. 1 eks., Dory- tomus taeniatus var. bituberculatus Zett. 1 eks. Näytteissä esiintyvistä kolmesta Collembola-lajista on toht. V. M. Linnaniemen mukaan Hypogastrura socialis varsinainen talvimuoto, sen sijaan Entomobrya nivalis ja Isotoma viridis esiintyvät sekä talvella että kesällä. Hangella tavatut runsaasti esiintyvät perlidit ja trichopterit olivat kai kotoisin n. 1 km etäisyydessä löytöpaikoista olevasta Tulo- majoen luusuasta, missä virta oli avonainen. Varsinaisiin talvihyönteisiimme kuuluva Boreus Westwoodii esiintyi vain yhdessä näytteessä. Satunnaisesti lumella tavattavia ovat muut näytteissä olevat lajit. Näistä kuitenkin on erikoisen mielenkiintoinen pieni, arktisella alueella esiintyvä dipteri, Heleodromia nivalis, mikä maist. R. Frey'n mukaan on ta- vattu vain muutamia kertoja Skandinavian tuntureilla, kerran Enontekiön Lapissa (Frey) ja Pohjois-Siperian tundralla (Sahlberg). — Maist. T. Itkonen on hyväntahtoisesti lah- joittanut kerätyt näytteet Yliopiston hyönteistieteelliselle mu- seolle. Mötet den 4 december 1915. 23 Mötet den 4 december 1915. Till medlemmar af Sällskapet invaldes doktor I. Hort- :ling (föreslagen af amanuens K. E. Ehrström), magistrar V. J. Kivenheimo (föreslagen af professor Fr. Elfving), Ä. Laurin (föreslagen af amanuens K. E. Ehrström) och K. Teräsvuori (föreslagen af professor A. K. Cajander) samt doktor J. Valmari (föreslagen af professor A. K. Cajander). Framlades 40:de tomen af Sällskapets Acta. Priset fast- ställdes till 12 mark. Till publikation anmäldes: J. S. W. Koponen, Plecopterologische Studien II. Bisher unbekannte Larven und Nymphen einiger Plecopteren- arten. C. Lundström, Beiträge zur Kenntnis der Dipteren Finlands X (posthumt arbete; redigeradt af R. Frey). Sällskapet biföll det pä oktobermötet af amanuens K. E. Ehrström väckta och nu af Bestyrelsen förordade för- slaget, att Sällskapet skulle anhälla om tillständ att ä fri- herre L. Hisinger-Jägerskiölds egendom Fagervik läta fälla en älgtjur jämte ko och kalf i och för uppstoppning för Zoologiska museets räkning. Docent A. Luther förevisade nägra bon af Vespa saxonica Fabr. (= V. norvegica var. saxonica Fabr.), tagna ä en vind pä Furuholmen i Esbo. Föredr. fann det vara an- märkningsvärdt, att i flere fall ett nytt bo hade byggts vid den nedre kanten af ett äldre. Pä detta sätt kunde pärl- bandslika rader af bon uppkomma. I ett fall bestod raden af tvä bon. I en annan rad, som var nedfallen, märktes, utom tvä fullständiga bon, vid basen ännu ett fragment af ett tredje, hvadan serien här uppenbarligen omfattat minst tre bon. En tredje rad bestod af fyra väl bibehällna bon. Dessutom funnos pä samma vind ännu ett par enstaka bo- byggnader af olika storlek. — Föredr. päpekade, att platsens skyddade läge undantagsvis möjliggjort boens bibehällande under flere vintrar. Osäkert var därför, om det här var fräga 24 Smärre meddelanden. 4. XII; 1915: om en instinktvariation hos den ifrägavarande populationen, eller om de exceptionella förhällandena bragt en normal tendens att framträda. Doktor R. Fabritius anmälde följande för Finland: nya Microlepidoptera: 1) Salebria formosa Hw. (= perfluella Zk), af föredragaren funnen i 2 exx. i medlet af juni 1914 a Kadermo ö i Bromarf; uppgifves af Spuler förekomma i mellersta Europa, Dalmatien och västra Asien. — 2) Sophro- nia sicariella Z., tagen i 1 ex. den 9 juli 1914 ä Bolstaholm i Geta socken; tidigare känd bl. a. frän Livland. — 3) Pal- todora cytisella Crt., af föredragaren infängad den 9 juli 1914 i Geta och den 17—20 juli 1915 pä Kadermo i Bromarf, flygande omkring enrisbuskar pä torr, solig backsluttning. Tidigare känd frän Sverige, Livland och mellersta Europa. — 4) Coleophora conspicuella Zell., tagen af föredragaren i Salt- vik pä Äland den 7 juli 1910. Tidigare anmäld såsom C. vi- bisella Hb. (Medd. Soc. F. et Fl. Fenn. 37, p. 130), hvilken uppgift nu af föredragaren rättades. Känd frän södra Norge, Livland och mellersta Europa. Tohtori K. E. Kivirikko kertoi herra O. Soinin ampuneen Branta leucopsis-yksilön Lapuassa ja näytti täyte- tyn linnun valokuvan. — Ilmoitti vielä oppilaan A. W. Pie- tiläisen ja kauppa-apulaisen Niemisen 8 p:nä elokuuta 1915 Helsingissä Rantakadun varrelta saaneen kiinni pouta- haukan, Falco aesalon, jonka jalassa oli rengas n:o 21. Tais- tellen toisen haukkalajin kanssa putosivat kerässä alas. Toinen haukoista pääsi pakoon. — Tämän ilmoituksen joh- dosta intendentti fil. maisteri Rolf Palmgren huomautti erään poutahaukan kesällä 1915 päässeen karkuun Korkea- saaren eläintarhasta ja arveli tohtori Kivirikon mainitseman linnun olevan juuri tämän. Lehtori E. W. Suomalainen näytti Karkusta saadun omituisen hermafroditisen Gonepteryx rhamni L. yksilön. Arkitekt Gunnar Stenius anmälde följande af ho- nom gjorda intressanta fynd af skalbaggar: 1) Otiorhynchus tristis Scop. (= nigrita Fabr.) frän Borgä, ny för värt natu- ralhistoriska omräde. Den tidigare under detta namn före- 4, XII. 1915. Stenius. — Kärki. 25 visade arten (Medd. Soc. F. et FI. Fenn. 31, s. 55) har vid en af prof. J. Sahlberg företagen förnyad granskning vi- sat sig tillhöra den för finska faunan äfven nya Otiorhynchus sulcatus Fabr. — 2) Tropiphorus carinatus Müll., funnen vid Fiskars i Pojo socken. — 3) Mecinus collaris Germ., tagen invid Helsingfors ä Lappviksudden. Ylioppilas E. Kärki näytti Jokihelmisimpukan (Mar- garitana margaritifera L.) paikallismuotoja Suomen luon- nontieteelliseltä alueelta. Tavallinen helmisimpukka kasvaa meillä keskimäärin n. 10—12 cm pituiseksi, korkeus (kuorten keskikohdalta mi- tattuna) on 4.5—5.5 cm ja paksuus 2.8—3.s cm. Eräs yksilö Impilahdelta oli oikein jättiläinen kooltaan, vastaavat mitat kun ovat: 15 cm, 6.9 cm ja 4.1 cm. Suurin pituus mitä kir- jallisuudessa olen tavannut mainituksi oli 14 cm (Ruotsi). Esittämäni mitat ovat kuivista kuorista ja siis jonkunverran luonnollista pienempiä. Eräs tavallisesta huomattavasti poikkeava muoto esiin- tyy Suomussalmella (Ok) Lahnajoessa. Kuorten alareunasta puuttuu tavallisesti esiintyvä munuamainen koverrus, minkä vuoksi eläimen ulkomuoto on erikoisen soikea. Kumpu (umbo) on suhteellisesti heikosti kehittynyt ja kuorten litteys on sangen huomattava. Kooltaan on tämä muoto tavallista simpukkaa paljon pienempi. Mittaamieni 10 eksempl. keski- arvo on seuraava: pituus 8.1, korkeus 4.1 cm ja paksuus 2.2 cm. Suurin yksilö oli vain 9.1 cm pituinen. Että eläin huomattavasti eroaa tavallisesta osottaa sekin, että kansa mainitulla seudulla tuntee Lahnajoen ,raakut* tavallisesta helmisimpukasta. Myöskin Saksassa on edellisen kaltainen muoto tavattu parissa purossa ja sen nimeksi on annettu: Margaritana margaritifera f. parvula. Edellistä ulkopiirteiltään suuressa määrin muistuttava muoto on tavattu Kokemäenjoesta. Kooltaan on tämä kui- tenkin paljon suurempi, ollen tavallisen jokihelmisimpukan suuruinen. Yliopistolla löytyvän yhden ainoan eksemplarin mitat ovat seuraavat: pituus 10.2 cm, korkeus 5.2 cm ja pak- 26 Kärki. — Grönblom. — Suomalainen. 4. XII. 1915 suus 2.6 cm. Kuoret ovat siis tavallista paljon litteämmät. Muodoltaan ovat ne soikeat ja kumpu (umbo) verrattain heikko ja taaksepäin vetäytynyt. Zoologisella museolla on eksempl. nimellä: Margaritana margaritifera L. f. compressa West. Wienankarjalan Kemjoessa esiintyy vielä edellisistä poik- keava paikallismuoto. Ominaista tälle on kuorten kuperuus ja pitkän-suippo ulkomuoto. Kaikki Zoologisella museolla löytyvät eksempl. ovat hyvin erodeerattuja, varsinkin kummun seutuvilta. Mittaamieni 10 eksempl. keskimitta on seuraava: pituus 8.2 cm, korkeus 3.s cm ja paksuus 2.4 cm. Eläin on siis tavallista muotoa huomattavasti pienempi. Kirjallisuu- dessa en ole tavannut tällaista muotoa muualta mainituksi. Nimeksi ehkä sopisi: Margaritana margaritifera f. oblonga. Edellisen ilmoituksen johdosta mainitsi lehtori, fil. mais- teri E. W. Suomalainen jokihelmisimpukan olevan ylei- sen Kokemäenjoessa ja muuallakin samassa vesistössä. — Herra Th. Grönblom taas sanoi mainitun simpukan vielä 50 vuotta sitten viihtyneen Tammerkoskessa. Lehtori, fil. maisteri E. W. Suomalainen mainitsi Kolme uutta haisusieni- (Phallus impudicus L.) löytöä Suo- mesta. Ensimäinen kirjallisuudessa mainittu Phallus impudicus- löytö maastamme on aina vuodelta 1755, jolloin Pehr Ad- rian Gadd tapasi sienen eräältä saarelta Rauman kaupun- oin läheltä (vrt. Medd. 21, siv. 85). Vasta 151 vuotta myö- hemmin tehtiin seuraava ilmoitettu löytö: kesällä 1906 Jo- malan pappilan lähellä Ahvenanmaalla (Henry Snellman); mahdollisesti oli hra S. tavannut lajin jo aikaisemminkin Korpossa (vrt. Medd. 33, siv. 32). Elokuun 1 p:nä v. 1907 löysi Widar Brenner 7 yksilöä Föglön saariston Näfvers- holmista ja Alvar Palmgren samana kesänä useampia yksilöitä Jomalasta sekä Lemlannin Jersöstä (vrt. Medd. 34, siv. 26—27). Näiden kuuden tahi seitsemän löydön lisäksi voin ilmoittaa kolme uutta löytöpaikkaa, kaikki Pohjanlahden eteläosan rannikkoseudulta. 4. XII. 1915. Suomalainen. — Koponen. 27 1) Pakkahuoneen-tarkastaja Walter Pesonius ilmoitti minulle tavanneensa kesällä 1904 tahi 1905 Kokemäenjoen suun etelärannalta, Yyterin (Ytterö) niemen pohjoisranni- kolta erään huvilan (nyk. insinööri W. Jorman) alueelta, mäkimaalta katajapensaan juurelta erinomaisen pahanhajuisen sienen (yhden ainoan yksilön). Näyttäessäni hra P:lle Phallus impudicus'en kuvia tunsi hän ilmoittamansa sienen samaksi. Löytö on toistaiseksi pohjoisin koko Suomesta ja nähtävästi myöskin Skandinaviasta (61° 44 p. 1). 2) Noin 15 km linnuntietä edellisestä SSE-suuntaan, Po- rista Raumalle käyvän maantien läheltä, Rimpialho-nimisen torpan alueelta (10 km Porista) huomasin eräällä retkeilyllä heinäkuun lopulla v. 1915 suuren joukon Phallus impudicus- yksilöitä, jotka kasvoivat kuivahkolla hietamaalla pensaiden ja sanajalkojen alla, olivat jo puoleksi mädäntyneitä. Sieniä oli ainakin 30 kppl. 3) Syyskuussa tänä vuonna ilmoitti minulle kapteeni, Porin Lyseon lehtori W. Dunkers tavanneensa samana kesänä heinäkuun lopulla Uudestakaupungista 8 km pohjoi- seen olevasta Vohdensaaresta (Ab) erään huvilan pihasta pihakoivujen juurelta, lehdon laidasta useita kymmeniä pahan- hajuisia sieniä, jotka hra W. kuvia nähdessään tunsi kysy- myksessä olevaksi lajiksi. Kun haju ensiksi ilmestyi, luultiin sen johtuvan kuolleista rotista; rottia oli näet huvilalla koe- tettu myrkyllä tappaa. Fil. kand. J. S. W. Koponen esitti seuraavaa Koski- korennois- (Plecoptera 1. Perlidae) toukista. Europan ehkä sataan nousevasta koskikorennoislajista tunnetaan toukka- tahi nymfiaste noin 30 lajille. Ne ovat muutenkin ehkä vähimmin tutkittuja kaikista vesihyöntei- sistä. Toukkien identifioimista täyskasvuisten hyönteisten kanssa on vaikeuttanut sekin, että toukat eivät, useimpien tutkijain mukaan, ole viihtyneet tavallisissa akvaarioissa, luultavasti sen vuoksi että ne luonnossa esiintyvät melkein poikkeuksetta vain happirikkaissa koski- ja virtavesissä sekä jotkut lajit myös järvien kivirikkailla aallokkorannoilla. Pitä- 28 Koponen. — Grönblom. 4. XII. 1915. mällä toukkia matalissa lasisissa viiliastioissa, kukin laji erikseen, sekä käyttämällä ja vaihtamalla joka päivä kylmää lähdevettä onnistuin sentään saada elätetyksi muutamia touk- kia useampia viikkojakin. Hentorakenteiset Leuctra-toukat eivät sentään pieninä 2—4 mm pituisina ollessaan pysyneet hengissä muuta kuin jonkun päivän. Helsingin vesijohtovesi ei myöskään näkynyt oikein soveltuvan toukille, vaikka vesi astioissa vaihtuikin alinomaa. Ruokana käytin etupäässä planktonia ja ephemeriditoukkia. Tietysti pidin pienissä ak- vaarioissani vesikasveja, kuten Elodea'a ja Fontinalis-sam- malia. Tutkimukseni kuluessa olen määrännyt ja selittänyt seu- raavien lajien tieteelle aikaisemmin tuntemattomat toukat ja nymfit: Dictyopterygella Nanseni Kpny, *D. septentrionis Klp., *D. recta Kpny, *Chloroperla venosa St., C. griseipennis Pict., Capnia Sparre-Schneideri Esb. Petersen, *Leuctra digitata Kpny, *Amphinemura Standfussi Ris., *A. borealis Mort. — Sitäpaitsi olen täydentävästi uudelleen selittänyt aikaisem- min tunnetut toukat lajeille: Arcynopteryx compacta Mc Lachl., *Chloroperla grammatica Scop., *Leuctra Klapäleki Kpny. Näitten lisäksi olen määrännyt seuraavat meillä tavatut tou- kat: Isopteryx Burmeisteri Pict., Nephelopteryx nebulosa L., *Nemura variegata Oliv., *Nemurella Pictetii Klp. Meikäläi- sille 36 plecopterilajille on siis toukat löydetty vasta kuu- delletoista. — Edellisistä ovat * merkityt itse kasvattamiani. Muut määräykset perustuvat Yliopiston kokoelmien sprii- materiaaliin. Herr Th. Grönblom förevisade Tre för Finland nya insekter. 1. Andrena tibialis Kirby. — Under min säsom Säll- skapets stipendiat sommaren 1914 företagna resa till Karelska näset lyckades jag finna det i Finland ej tidigare iakttagna sandbiet Andrena tibialis Kirby. Exemplaret (1 3), som god- hetsfullt determinerats af lektor Äke Nordström, erhöll jag i Sakkola, Kiviniemi (Ik) den 12 juli med slaghäf pä en torr ängsbacke. Denna art skiljer sig frän det hos oss all- 4. XII. 1915. Grönblom, Tre för Finland nya insekter. 29 männa sandbiet, A. albicans Mill., hvilket det för öfrigt stär helt nära, bl. a. genom sin storlek (13 mm) och hufvudets mörka behäring, hvilken hos A. albicans är alldeles ljus. A. tibialis är utbredd öfver hela Europa; i Skandinavien är arten nordligast funnen i Uppland. Den förekommer dess- utom i mellersta Asien (Dalla Torre; Aurivillius). Prof. J. Sahlberg upptager i sin Catalogus praec. Hymenopterorum Antophil. Fenn. (Medd. Soc. F. FI. Fenn. 15, 1889, p. 177) bl. a. denna art säsom funnen af dr F. Morawitz vid Lewaschovo pä ryska sidan af Karelska näset, således helt nära vårt naturalhistoriska område. Prof. Sahlberg uttalar samtidigt (I. c. p. 170) den förmodan, att de af Morawitz funna bi-arterna, 16 till antalet, hvilka dä ännu ej observerats hos oss, , helt säkert förekomma åtminstone pä Karelska näset". Utom den nu funna arten hafva likväl tills dato endast tvenne af de omnämnda bien blifvit anträffade i Finland, nämligen Prosopis rinki Gorski och Stelis ornatula Klug (= 8-maculata Smith), om man från- ser en fjärde art, Halictus fulvicornis Kirby, som endast är 6 till H. laevis Kirby (hona), hvilken sedan gammalt varit känd hos oss såsom ett af de allmännaste och mest utbredda sandbien. 2. Gorytes fallax Handlirsch, Sitzber. Akad. d. Wiss. Wien XCVII, 1888, p. 489 o. 79; CIV, 1895, p. 921. — O. Schmiedeknecht, Die Hymenopteren Mitteleuropas, Jena 1907, p. 219 o. 222. — Denna för Finlands naturalhistoriska omräde och jämväl för hela Nordeuropa nya rofstekelart blef funnen (1 %) redan är 1899 i juli vid floden Lutto pä Kola-halfön (prov. Lt) af dr B. R. Poppius. Amanuens R. Frey och student W. Hellän hemförde från sin resa till Kola-halfön sommaren 1913 3 exx. af samma art från byn Kantalaks (prov. Lim); 2 33 infångades af Hellen den 7 juli och 1 2 påföljande dag af Frey vid en landsvägskant i närheten af ofvannämnda by. G. fallax beskrefs är 1888. Den synes inom värt fauna- omräde ha en nordlig utbredning. Enligt Dalla Torre 30 Grönblom, Tre för Finland nya insekter. 4. XII. 1915. (Catal. Hymenopt., p. 541) är den tidigare känd frän nedre Österrike, Schweiz och Tyrolen samt frän Kaukasus. Emedan ingen lätt tillgänglig beskrifning af G. fallax stär vära hymenopterologer till buds, skall jag här lämna en kort karaktäristik af arten. — G. fallax päminner mycket till sitt yttre om G. guadrifasciatus Fabr. redan däri, att bakkroppens andra bukled ej är uppsvälld vid roten, men afviker därigenom, att bakkroppens första ryggled är glatt och ej försedd med djupa längsfäror säsom hos den senare. Hvad storleken vidkommer, uppges för guadrifasciatus 8—12 mm, dä däremot vära fallax-exemplar mäta 10—13 mm i längd. Hos båda könen konvergera ögonen mycket tydligt nedtill emot munskölden (clypeus), som är gul och hvars yttre rand är helt smalt mörkkantad. Munskölden har dess- utom mycket finare behåring än hos guadrifasciatus. Ögo- nen ha på insidan ett gult streck, som är längre än hos nyssnämnda art. Mellanbröstets sidor och bakkroppen äro glatta. Den sistnämnda är försedd med 4 gula tvärband (segm. 1—4), hvilka icke äro afbrutna, men framtill mer eller mindre tandade, tydligast å andra ryggbandet. Vingarna och vingmärket äro af samma färg som hos quadrifasciatus. Fram- och mellantarser gula. Fram- och mellantibier mer eller mindre gula, i synnerhet på yttre sidan svarta. Bak- tarser och tibier svartbruna. d:s antenner helt svarta; hos O äro lederna 3—12 undertill rödbruna. Honans pygadial- fält (sista bakkroppsledens ryggfält) med glesa, tämligen grofva punkter och med raka sidokanter; fältets yttersta spets är rödgul. 3. Phyllobius psittacinus Germ. Insect. novae spec. 1824, p: 448, 593. — Seidl. Faun. »Balt.. Ed: Il, p. 580. -— Stierl. Best. Tab. eur. Col. XI, p. 220. — Ph. arborator (Hbst?) Schilsky in Kist. Käf. Eur. XXXXV, p. 53 (1908). — Denna för Finland nya skalbagge fann jag ji ett 5-exemplar den 19 juni 1914 invid Galitzina station i Muola socken. Insek- ten erhölls med slaghäf pä unga björkar och förekom till- sammans med Phyllobius maculicornis G. Ph. psittacinus före- kommer i mellersta Europa, hufvudsakligast i bergstrakter, Mötet den 4 februari 1916. 31 och lefver pä flera löfträd, företrädesvis pä björkar, hvilkas blad ofta helt och hället sönderätas. Enligt Seidlitz är den i Europa utbredd ända till Sverige och Finland („in Eur. bis Schw. und Finl.*), och säsom stöd för sistnämnda före- komst anföres Obert. Den fanns upptagen pä en förteck- ning, som Obert i tiden lämnat ät Seidlitz, upptagande de arter han funnit mellan Petrograd och Viborg, men dä han hufvudsakligast samlat vid Pargala station utanför Fin- lands naturalhistoriska område, har prof. J. Sahlberg isin Catal. Col. Fenn. geograph. upptagit arten endast bland „Species dubiae* p. 124. Någon bekräftelse pä att den blif- vit funnen i Sverige finnes ej. Curculio arborator Herbst, Käf. VII, 1797, p. 51, N:o 609, Taf. 98, fig. 8 D, har förut allmänt ansetts vara identisk med Phyllobius argentatus L., och namnet psittacinus har för nu ifrägavarande art begagnats nära 100 är. Emellertid har Schilsky, som senast beskrifvit de europeiska arterna af släktet Phyllobius, kommit till den åsikten, att Herbsts beskrifning samt i synnerhet hans kolorerade figur mera öfverensstämma med psittacinus än med argentatus och vill pä grund häraf benämna den förstnämnda Phyllobius arbo- rator Herbst. Jag kan ej till fullo dela Schilsky’s åsikt, emedan alla tibierna hos psittacinus tydligen ha mörk eller svartbrun spets, hvaremot de af Herbst afbildats rent gula, säsom hos argentatus L. Mötet den 4 februari 1916. Till medlemmar af Sällskapet invaldes medicinalrädet G. R. Idman (föreslagen af doktor H. Lindberg) och stu- dent Carl Cedercreutz (föreslagen af docent A. Palm- gren). Sällskapets pä initiativ af forstmästare J. Montell hos Forststyrelsen gjorda anhällan om fridlysning af Malla fjäll i Enontekis hade af Forststyrelsen jämte dess förord 32 Smärre meddelanden. 4. II. 1916. sändts till Guvernören i Uleäborgs län, hvilken infordrat utlåtande af såväl Länsmannen i Enontekis som Kronofog- den i Lappmarkens härad. Den förre hade tillstyrkt, den senare afstyrkt den föreslagna fridlysningen. I anledning häraf hade Guvernören äterremitterat handlingarna till Forst- styrelsen, som för vinnande af ytterligare utredning vändt sig till Sällskapet. Vidhällande sin tidigare intagna ständ- punkt beslöt Sällskapet ingä till Forststyrelsen med en skrif- velse och däri framhälla, att ätgärder för fridlysningens verkställande borde med det allra snaraste vidtagas. Intendenten, fil. mag. R. Palmgren demonstrerade ett jättelikt bo af Vespa vulgaris, funnet pä vinden af en villa å Vädö i östra skärgården, Helsinge socken. Boet hade se- naste sommar tillvaratagits af elev Ä. O. Lilius. Vidare förevisade herr R. Palmgren ett uppstoppadt exemplar af praktejdern, Somateria spectabilis, ung &, af lotsen G. Sjöblom skjutet vid Jusarö i Ekenäs skärgärd den 14 december 1915 och af redaktör A.Hintze föräradt till Sällskapet. Professor E. Reuter demonstrerade bon af den soli- tära biarten Megachile ligniseca Kirby, af student H. Lin- deberg tillvaratagna ä Pickala i Sjundeä. Bona voro för- färdigade af lönnblad och inbyggda i en poppelstubbe i gångar gnagade af en större skalbaggslarv, förmodligen till- hörande släktet Saperda. Vidare framlade herr Reuter ett exemplar af Stago- nomus pusillus H. S., samma hemipter, som han senaste sommar anträffat första gängen i värt land (Meddelanden 41, sid. 9). Det nu förevisade exemplaret var liksom det första funnet i Pargas, men pä en annan Ö, Älö, Sandvik. Maisteri U. Saalas näytti kaksi Suomelle uutta kova- kuoriaista: ,1. Ochthebius (Asiobates) bicolon Germ. (= rufo- marginatus Steph.). Tämän Hydrophilidae-heimoon kuuluvan lajin olen löytänyt Sammatissa 22. VI. 1910. Aikaisemmin se on tunnettu Keski-Europasta ja Etelä-Ruotsista. — 2. Pseudostyphlus Pilumnus Gyll. (= Erirhinus pillumus Thoms.). Tämän curculionidin olen löytänyt Tytärsaarella 24. VII. 1909. 4, II. 1916. Smärre meddelanden. 33 Laji on ennen tavattu Keski-Europassa, Liivinmaalla ja Etelä- Ruotsissa. Molemmat lajit ovat isäni, prof. J.Sahlbergin määräämiä. Fil. maist. Einari Merikallio teki ilmoituksen seu- raavien nisäkkäiden levenemisestä Pohjois-Pohjanmaalla: 1) Vison lutreola (L.). 6 p:nä toukokuuta 1905 ammuin Hauki- putaalla Häyrysenniemellä koiras-vesikon. — 2) Meles meles (L.). ,Kaiun* mukaan (%/,, 1912) ampui torppari S. Pukki mäyrän Tervolassa. Noin 10 vuotta sitten ammuttiin sama eläin Rantsilassa. — 3) Pteromys volans (L.). Talokas P. * Aholan, vanhan pyssymiehen suullisen selityksen mukaan ampui hän monta vuotta sitten Haukiputaalla siipioravan. — 4) Phocaena phocaena (L.). Heinäkuussa 1914 tavattiin Hauki- putaalla Kellon saaristossa useana päivänä pari pyöriäistä. Samoihin aikoihin tavattiin niitä Hailuodossa, Potinlahden edustalla. — 5) Vulpes lagopus (L.). Useiden eri henkilöiden tiedonantojen mukaan on naali muutamia kertoja ammuttu tai muuten tavattu Haukiputaalla, Kellon saaristossa ja Hai- luodossa. Kansakoulunopettaja A. Fränti oli Seuralle ilmoittanut löytäneensä lehmänkielon (Convallaria majalis) Ounasjoen rannalta, Kittilän kunnan Alakylästä. Löytöpaikka on poh- joisempi kuin Melan kasviossa mainittu Kemijärveltä. Paikka on Ounasjoen länsipuolella jokeen päättyvän hiekkapuljun etelärinne, jossa kasvaa heinää ja lehtimetsää. Seudussa on kasvin nimenä „koirankielikaali“. Professor J. A. Palmen redogjorde för salskrakens (Mergus albellus) förekomst i värt land, dess häckplatser i Fennoskandia och dess flyttningsvägar. De sistnämnda äro af största intresse. De sträcka sig frän Finska Lappmarken till Onega och Ladoga samt vidare ät sydost; frän nämnda sjöar afvika enstaka exemplar längsmed Finska vikens kust till svenska ostkusten och frän Stockholmstrakten söderut. Föredraget skulle i anslutning till en reproduktion af en af Magnus von Wright utförd mälning af salskraken publi- ceras i Finlands jakttidskrift (häft. 1, 1916, sid. 15—27). 34 Brenner, Pals-artad torf-tufbildning i Ingå socken. 4. II. 1916. Föredrogs ett meddelande af rektor M. Brenner: Pals-artad tori-tuibildning i Ingä socken ai Nyland. Under en sommaren 1909 företagen exkursion till den egendomligt formade, natursköna Marsjön vid gränsen emel- lan Ingä och Karis socknar med en däruti frän norr inskju- tande högbergig halfö, benämnd Skafudd, observerade jag uti en liten uttorkad mosspöl pä den högsta bergstoppen en torfbildning, som genast vid första anblicken päminte mig om mina tidigare vandringar pä Kola-halföns och norra Sibiriens trädlösa tundror. Den utgjordes af en öfver den öfriga torfven till vid pass en half meters höjd uppskjutande fast torftufva af Polytrichum commune, ungefär en meter i genomskärning, delvis söndersprucken och eroderad, men med omgifningen fast sammanhängande, alltså icke någon af människohand hoplagd torfhög. Då jag uti docenten dr Thore C. E. Fries' år 1913 utgifna afhandling „Botanische Untersuchungen im nörd- lichsten Schweden" varit i tillfälle att lära känna dylika bildningars natur och uppkomst i Torneå lappmark, har jag trott mig finna en viss likhet i förhållandena, som möjligen äfven här medfört ett liknande resultat. Helt ytligt betrak- tadt finna vi här, visserligen icke en sank mosse i stil med de lappska mossarna, men en mosspöl af obekant djup, be- lägen på toppen af kala, för stormar och vinterköld expo- nerade berg, där liknande frysningsfenomen som de i Lapp- marken förekommande kunna tänkas äga rum. Enligt doc. Fries' mycket sannolika och väl motive- rade teori skulle dessa af honom med namnet Palsar be- tecknade bildningar med afseende å sin uppkomst kunna likställas med de fasta vintervägar på en svag och uppblött våris, som vi alla känna. Liksom kölden genom den på dessa hårdt tillpackade, jämförelsevis lufttomma snön lättare tränger ned till isen därunder och förstärker denna, 'men däremot genom det porösa, luftfyllda snötäcket längs sidorna förhindras däri, så tillåta af stormarna åstadkomna, snöfria fläckar kölden att intränga djupare i de underliggande vat- tenfyllda lagren, hvilka genom isens utvidgning tvingas att 4. II. 1916. Brenner. — Rantaniemi. 35 höja sig och sälunda smäningom vinter efter vinter stiga öfver den omgifvande vattennivån och därigenom uttorka, hvarefter de smäningom betäckas af etti tjocklek tilltagande lager af björnmossa. Pä vintervägar öfver mossar i Lapp- marken har doc. Fries funnit talrika sädana palsar, stund- om längs länga vägsträckor i en sammanhängande räcka, äfven dessa ädagaläggande den af honom angifna orsaken till deras uppkomst. Uti de sälunda bildade äkta palsarna kan man särskilja en inre kärna, bildad af samma material som den omgifvande mossen, och ett yttre, af dess älder beroende tunnare eller tjockare lager af med Sphagnum inblandad Polytrichum-tort, ytterst belagd med en lafskorpa. Ett annat slag af palsar äro de i följd af jäsleruppsväll- ning framkallade, hvilka af deras upptäckare benämnts jäs- lerpalsar. Numera urständsatt att själf i naturen närmare under- söka den ofvannämnda eller andra dylika, mähända äfven annorstädes förekommande torf-tufbildningar, har jag här- med velat fästa yngre forskares uppmärksamhet vid denna företeelse. För i landsbygden bosatta personer vore det lätt att genom ett under flere vintrar ä rad fortsatt undan- skaffande af snön frän nägra fläckar i en mosse iakttaga köldens inverkan i ifrägavarande hänseende. Lehtori, fil. maist. A. Rantaniemi kertoi viime ke- sänä tekemästänsä Retkestä Kemijoen laaksossa. Viime kesäiseltä matkaltani Kemijokilaaksossa, etupäässä sen itäisten haarojen ja niihin liittyvien Kuusamon puoleis- ten reittien varsilla, jonka matkani tarkoitus oli pääasiassa tutkia kasvilajien maantieteellistä levenemistä ja jokireitin mahdollista merkitystä niiden leviämiselle, pyydän tällä ker- taa esittää muutamia yksityisten kasvilajien uusia löytöpaik- koja. Retkeillessäni kesällä 1898 Kuolajärven pitäjän itäosissa, kiinnitti jo silloin huomiotani kasviston suuri erilaisuus ve- denjakajan itäpuolella, verrattuna Kemijoki-reitin puoleiseen 36 Rantaniemi, Retkestä Kemijoen laaksossa. 4. II. 1916. alueeseen. Syvät, kalliorinteiset jokiuomat, n. s. „kurut“, sekä ne, jotka ovat vielä vesireitteinä, että ne, jotka ovat jo kuivuneet, liittyvät läheisesti samanlaisiin muodos- tuksiin Kuusamon puolella (Oulanka—Savinajoki). Näissä kuruissa vallitsevalla kasvistollakin on kuusamolainen leima. Aikaisempien löytöjen (Herbarium Musei Fennici: V. Borg & A. R:mi, Edv. af Hällström; H. Lindberg: Med delanden 40, siv. 18) lisäksi mainittakoon tältä alueelta: Kutsanjokilaaksosta Nivajärven kalliorinteiltä (Hirveäkallio): Potentilla nivea, Draba cinerea, Saxifraga cernua ja yleisempi - Saxifraga nivalis. Arabis alpina esiintyi hetepurojen lähteellä Kutsan var- rella: Kutsanjokivarsi Wuorijoen alapuolella, hetepurojen var- silla Kursujärvien ympäristössä, Jyrhämäjärveen laskevan hetepuron varrella. Löytämäni Suomelle uusi Eguisetum- laji, E. trachyodon A. Br., josta lähemmin erikoisessa selostuk- sessa, on myös tämän seudun kasvi. Vicia sylvatica — kasvoi metsämaalla Kutsan itäpuolella — ja Vicia sepium sekä Lathyrus pratensis — rantaniityllä Vuorikylässä — ovat uusia Lkem'ille. Lonicera xylosteum’in viimeksi tunnettu pohjoisin löytö- paikka on Suomen Kartaston mukaan Muhos (64 51). Tämän kasvin tapasin Tervolan pitäjän pohjois-osassa (n. 66° 10) Peuran palolla Kuusamo- (Kuusama-) norossa, kuivuneessa puro-uomassa. Humulus lupulus on siksi merkillinen Pohjois-Suomen kasvi, että sen uudet löytöpaikat ovat mielenkiintoisia. Tähän asti tunnetut pohjoiset löytöpaikat ovat Keckman’in mu- kaan Konttikivalo lähellä Kilvenaavan järveä, Simon pitäjän alueella, ja Liesi-oja Liesikivalon alapuolella Rovaniemen pitäjässä. Molemmat kasvupaikat ovat kaukana pääjoki- uomasta. Löytämäni uusi kasvupaikka on Kemijokeen las- keva pieni oja, Savi-oja Jaatilanvaaran (Kotivaaran) alla Rovaniemen pitäjässä. Tuskin voi rehevämpää kasvillisuutta ainakaan näin kaukana pohjoisessa kuvitella, kuin mitä tämä ojavarsi tarjosi. Se oli oikea suomalainen aarniometsä. Hu- mala köynösti 4—5 m korkeudella puita (koivu, haapa, tuomi, pihlaja, taaempana kuusi) ja riippui kauniissa röyhyissä va- 4. II. 1916. Rantaniemi, Retkestä Kemijoen laaksossa. 37 paasti alas. Ojanuoman melkein näkymättömiin peitti kai- naloihin asti ulottuva saniaispehikko (paikoin Onoclea struthi- opteris ja paikoin Athyrium filix femina) ja lisäsivät tätä pehikkoa seuraavat pensaat: Rubus idaeus, Ribes rubrum, Daphne mezereum. Saarekkeita muodostavat: Milium effusum (2 m 20 cm) ja Triticum caninum, taempana pehikossa Ca- lamagr. phragmitoides. Seuraavat ruohot lisäsivät kasviston runsautta: Galium triflorum, Stellaria nemorum, Spiraea ul- maria, Rubus saxatilis, Oxalis acetosella, Convallaria majalis, Paris quadrifolia, Actaea spicata, Anthriscus silvestris, Geranium silvaticum, Eguisetum silvaticum y. m. Varsinaisen tutkimusalueeni ulkopuolelle tein vielä ret- ken Kalkkimaahan, tunnetulle kalkkialueelle Ala-Torniolla Ruottalan kylässä, koska sain tietää, että tätä kasvitieteelli- sessä suhteessa sangen mielenkiintoista paikkaa uhkaa lä- himmässä tulevaisuudessa perinpohjainen hävitys: on nimit- täin kysymyksessä alueen myyminen Lohjan kalkkitehtaalle. Vuonna 1903 olin täällä löytänyt muutamia kappaleita Cam- panula rapunculoides, jotka kukkivat sangen myöhään kesästä, syyskuussa, koska paikka, jossa ne kasvoivat, oli suurten kuusten varjostama. Sen jälkeen oli metsä hakattu noin 5 äå 6 vuotta sitten tältä samalta paikalta, mutta muuten jäänyt koskemattomaksi. Nyt rehoitti Campanula rapunculoides suurissa pehkoissa ja seuraavat kasvit tapasin samalta alueelta: Galium verum, Galium verum < mollugo, Centaurea scabiosa, Knautia arvensis, Phleum pratense f. nodosa, Chrysanthemum leucanthemum, joista muut paitsi viimemainittu ovat pohjoi- simmat lajinsa edustajat ja niistä Centaurea scabiosa ja Phleum pratense f. nodosa ja Galium verum X mollugo uusia Ob:lle. Kalkkikallioilla ja niiden rinteillä kasvavat täällä: Actaea spicata, Actaea erythrocarpa, Polygonatum officinale, Gentiana campestris, G. amarella, Cystopteris fragilis ja last but not least: Botrychium virginianum, jonka tähänastiset löytöpaikat ovat: Al, KI, Ol ja On. Lätäköissä kärrytiellä esiintyi Atropis distans ja ympäröivillä soilla Salix myrsinites, Listera ovata ja Pinguicula villosa. 38 Rantaniemi, Uusi Equisetum-laji Suomelle. 4. II. 1916. Vielä esitti maisteri A. Rantaniemi: Equisetum tra- chyodon A. Br., uusi Equisetum-laji Suomelle. Ollessani viime kesänä kasvitieteellisellä tutkimusmat- kalla Kemijokilaaksossa, joka matkani ulottui aina Kuolajärven pitäjän itäosiin, kasvitieteellisten alueitten Kuusamon ja Lap- ponia kemensis'en rajamaille, tapasin Nilunti- (Niluhti-) järven rannalla Eguisetum-lajin, joka heti erikoisesti kiinnitti huo- miotani. Se ei ollut niin isokasvuinen ja tanakka kuin yleensä E. hiemale L., joka esiintyy näillä seuduin harvakkeessa kan- kailla, rannoilla ja soilla, mutta tyypillisestä E. variegatum Schleich. se myöskin erosi selvästi, ainakin niistä muodoista, joita olin pohjoisessa tottunut näkemään, ollen niihin ver- rattuna tukevampi ja kasvutavalleen poikkeava. Kun fil. tohtori A. Palmgren oli minulle huomauttanut eräästä G. Samuelsson'nin Ruotsissa selittämästä Ruot- sille uudesta Eguisetum-lajista, joka juuri on välimuoto E. hiemale'n ja E. variegatum’in välillä, otin selvää alaa kos- kevasta kirjallisuudesta ') ja voin nyt löytämäni lajin todeta samaksi kuin minkä Gunnar Samuelsson selittää E. trachyodon’iksi. — Kun tätä Eguisetum-lajia ei ole ennen löydetty meillä, lienee paikallaan myös lähempi selostus siitä ja sen löydöstä Skandinaaviassa. E. trachyodon on joka suhteessa, kertoo Samuelsson, selvä välimuoto E. hiemale'n ja E. variegatum’in välillä, jopa siihen määrin, että sitä on jotenkin vaikea eroittaa näistä muuten selvästi eroitettavista lajeista. Helpoimmin huomat- tavimmat tunnusmerkit, joitten kautta nämä kolme lajia voi- daan eroittaa, ovat tupet ja varsinkin niiden hampaat. E. hiemale'lta varisevat useimpain tuppien hampaat hyvin pian, taittuen aivan tyvestä, jotavastoin ne näillä toisilla kahdella lajilla taittuvat ylempää, usein epäsäännöllisemmin, niin että 1) Svensk Botanisk Tidskrift, Band 5, 1911, s. 428—431; sama v. 1912, Band 6, siv. 95. — Nyt Magazin for Naturvidenskaberne, Bind 49, J Dyring: Flora grenmarensis, s. 132. — P. Ascherson ja P. Graebner: Synopsis der mitteleuropäischen flora; erster Band, siv. 144. 4. II. 1916. — Rantaniemi, Uusi Eguisetum-laji Suomelle. 39 ainakin alaosa usein säännöllisesti jää jälelle. Myöskin ham- paitten muoto on erilainen. Kapeimmat ovat ne E. hiemale'lla, väriltään melkein kokonaan tummat, tuskin huomattavasti kalvoreunaiset ja jotenkin tasaisesti kärkeen suippenevat. Leveimmät ovat hampaat E. variegatum’illa, jolla tyviosa hammaset on suurimmaksi osaksi kalvomainen; se suippe- nee jyrkästi kapeaksi, pian varisevaksi kärjeksi. E. trachy- odon'in hampaat ovat näiden kahden muodon väliltä. Kuten Samuelsson'in esittämästä kuvasta käy selville, ovat ham- paat pitkät, suipeten vähitellen kärkeen ja ainoastaan tyvi- osastaan kapeasti kalvoreunaiset. Kuten edellä jo mainittiin, on E. trachyodon selvä väli- muoto E. hiemale'n ja E. variegatum’in välillä ja kun ana- tomisetkin tunnusmerkit viittaavat siihen, on otaksuttu, että E. trachyodon on syntynyt hybridina mainittujen Eguisetum- lajien kesken. Tähän otaksumaan yhtyy myös Samuels- son, huomauttaen kumminkin: ,Men äfven om den upp- kommit som hybrid, kan den ju i nutiden uppträda som „god“ art och sprida sig som sådan". Jos E. trachyodon on siis sekasikiölaji E. hiemale'n ja E. variegatum’in välillä, on luonnollista, että siitä on muo- toja, joista toiset lähenevät E. hiemale'a ja toiset E. varie- gatum’ia. Tämä käy tavallaan selville Samuelsson'inkin selostuksesta. Hän mainitsee, että ne muodot E. trachyodom'ia, jotka hän löysi Dalarne-maakunnassa Mjägen'in kylässä, Älf- dal'in pitäjässä Öster-Daljoen varrella, muistuttivat siihen määrin E. hiemale'a, että hän luuli niitä ensi silmäyksellä sen hennoiksi muodoiksi. Edelleen E. trachyodon-kuvauk- sessaan hän huomauttaa, että habitus eniten muistuttaa E. hiemale’a, varsinkin sen hentoja muotoja, joita on selitetty eri nimillä (A. Braunkin aluksi käsitti sen E. hiemale- varieteetiksi). Mutta tutkiessaan museokokoelmia nähdäk- seen, olisiko Ruotsissa vastaavaa muotoa aikaisemmin mah- dollisesti löydetty, tapasikin Samuelsson kaksi kappaletta , E. variagetum’ia“, — molemmat löydetyt Gotlandissa (vid Stenkyrka 27. 7. 1872 J. E. Zetterstedt; Sundre sand- område 18. 7. 1910 K. Johansson), jotka kuuluivat E. 40 Rantaniemi, Uusi Eguisetum-laji Suomelle. 4. II. 1916. trachyodon muotoihin. Tästä käy selville, että mainitut kasvitieteilijät olivat pitäneet niitä enemmän E. variegatum’ia kuin E. hiemale'a muistuttavina, vaikkakin he kyllä olivat kiinnittäneet huomiota niiden E. variegatum’ista poikkeavaan suuruuteen ja karkeaan rakenteeseen (Zetterstedt kut- suen löytämäänsä muotoa ,f. robusta" ja Johansson ,f. elatum Luers. subf. compositum K. Joh.*). Löytämäni muodot ovat niinikään rakenteeseen nähden enemmän karkean E. variegatum’in kuin E. hiemale'n näköisiä, kasvutavan muistuttaessa taas jälkimäistä. En ole ollut tilai- suudessa vertaamaan löytämiäni muotoja skandinaavilaisiin yksilöihin, mutta Metsätieteellisen laitoksen kokoelmissa säi- lytettyihin reiniläisiin verrattuina ovat ne paljoa hennompia; verratessani niitä taas H. M. F:n kokoelmissa löytyviin Egui- setum-lajeihin huomasin erään E. variegatum’ein joukossa olevan kappaleen (Kuusamo, Ruoppijärvi pr. Haataja, V. F. Brotherus & F. v. Wright) olevan löytämääni muotoa lähinnä, vaikka lähempään tarkastukseen en ollut enää myö- hemmin tilaisuudessa. Tämän lajin on fil. tohtori Harald Lindberg sittemmin määrännyt E. frachyodon’iksi (E. hie- male X variegatum). Löytämäni lajin kasvupaikka on Nilunti- (Niluhti-) järven ranta. Joku metri rannasta on täällä rapautuva kalkkipitoi- nen kallio. Tämän kallion ja rannan välillä on kivilouhik- koinen alue. Tällä alueella on pienehköjä santa- ja somerope- räisiä aukeamia niin lähellä rantaa, että tulvavesi voi ne peittää ja eräässä tämmöisessä kasvoi E. trachyodon, ai- noastaan harvalukuisina, 5—6 ryhmässä. Rantareunassa oli pensaikko, jonka muodostivat Alnus incana, Juniperus com- munis, joukossa joku Daphne mezereum, Rosa cinnamomea. Muista yksityisistä lajeista merkitsin samalta paikalta seu- raavat: Rubus saxatilis, Geranium silvaticum, Bartsia alpina, Saussurea alpina, Pinguicula alpina, Molinia coerulea, C. sparsi- flora, Anthoxanthum odoratum. Taaempana kallioita vasten kasvoi runsaasti Actaea spicata'a ja Ribes rubrum'ia. Sa- moilta tienoin en löytänyt E. variegatum’ia enkä myöskään E. hiemale'a, mutta ovat molemmat lajit ympäristössä tavat- Mötet den 4 mars 1916. 41 tavissa. E. variegatum runsaammin alueessa itäänpäin Kuu- samon puolella; E. hiemale länteen päin Kutsan varsilla, sekä kankailla että soilla ja rannoilla. E. trachyodon’in kasvu- paikat Ruotsissa ovat sannikko-merenranta (Gotland: Sten- kyrka, Sundre sandomräde), kevättulvan alainen sannikko- jokiranta (Öster-Dalälf, Dalarne, Älfdalens socken, Mjägens by), järviranta (Siljan nära Rättviks kyrka, Dalarne) ja tun- turin juurella (nedanför Predikstolen, en del af Helagsfjället, i Härjedalen). Norjassa on laji löydetty Etelä-Norjassa pa- rissa paikassa lähellä Langesund'ia (mellan Stathelle og Lange- sund; et sted vid Langesund), ja kasvupaikkoina mainitsee Dyring: „skraanende kalkberg i fuktige fordybninger, sandige havstrande“. Ulkopuolella Skandinavian laji esiintyy Reinin varsilla sannikkomailla, Strassburgin ja Mainz’in välillä sekä Con- stanz'in luona. Se on myös mainittu Skotlannista (Aberdeen) ja Irlannista (Belfast). Mötet den 4 mars 1916. Till medlem af Sällskapet invaldes magister S. Cantell (föreslagen af mag. V. Jääskeläinen). Sällskapet biföll en anhållan om skriftutbyte från S o- ciete entomologigue de Moscou, Moskva. I utbyte skulle gifvas Meddelanden. Ordföranden meddelade, att nägra för Sällskapet intres- serade personer, när de erfarit att Sällskapets ekonomi för närvarande icke tillät tryckningen af dess Meddelanden för pägäende verksamhetsär, sammanskjutit de härför nödiga penningemedlen, sä att redigeringen och tryckningen af sagda publikation numera kunde vidtaga. Meddelades att Forststyrelsen till Guvernören i Uleä- borgs län ätersändt handlingarna rörande fridlysningen 42 Smärre meddelanden. 4. III. 1916. af Malla fjäll och därvid yttermera till alla delar tillstyrkt ifrågavarande åtgärd, särskildt betonande önskvärdheten af att den med det snaraste sattes i verkställighet. — I anled- ning af att forstmästare J. Montell i bref till Sällskapet uttalat farhägor för att trafiken ä den väg, som leder tätt förbi Malla fjäll, kunde gifva anledning till sköfling af sko- gen i och för anskaffande af bränsle, hade ordföranden jämte viceordföranden omedelbart i saken vändt sig till forstche- fen, hvilken lofvat genom tydliga anslag bekantgöra, att all åverkan ä skogen och den öfriga växtligheten inom det fredade omrädet var förbjuden, hvarjämte genom anstäl- lande af en skogvakt skulle sörjas för att detta förbud icke öfverträddes. Doktor Harald Lindberg redogjorde för de former af Melampyrum pratense och M. silvaticum, som insamlats i och för utdelning i Plant Finlandia exsiccat@. De före- tedde mycket stora olikheter, så att arterna äfven hos oss måste anses vara kritiska. Föredragaren uppmanade herrar botanister att insamla ett rikligt och välkonserveradt mate- rial af nämnda arter, så att ett kritiskt studium kunde före- tagas, något som visat sig vara ogörligt med det material, som nu stod till buds. Noggranna anteckningar om stånd- ort, insamlingstid och blomfärg borde göras för att under- lätta bestämningarna. Maisteri K. Linkola kertoi pitemmässä esityksessään havainnoistaan eräiden kulttuurin tuomien kasvilajien leve- nemisalueista Laatokan pohjoispuolisissa seuduissa, missä esim. Matricaria discoidea'lla, Potentilla anserina’lla, Lamium- lajeilla, Lappa tomentosa'lla y. m. on sikäläisistä viljelys-, liikenne- y. m. oloista riippuva, hyvin luonteenomainen le- veneminen. Esittäjä näytti yksityiskohtaisia karttoja useiden lajien levenemisalueista. Maisteri K. Linkola näytti edelleen Conioselinum tata- ricum’in Fisch., jonka hän oli löytänyt KI, Soanlahden kirkon- kylästä, missä se kasvoi st cp eräällä vereksellä maantie- ojavallilla kostean niityn kohdalla kirkon ja venäläisen rukous- huoneen välillä, jokseenkin lähellä jälkimäistä. Viereisellä 4. III. 1916. Lindberg, Epilobium adenocaulon Hausskn. 43 niityllä, joka varemmin on ollut keskilihavaa korpea, lajia ei huomattu. Kasvin alkuperäisyys seudulla jäi toistaiseksi epä- varmaksi. Doktor Harald Lindberg framlade exemplar af den för floran nya Epilobium adenocaulon Hausskn. samt gjorde därvid följande meddelande: Under en exkursion, som jag med mina söner företog den 21 augusti 1915 till de s. k. Ojamo-källorna, en bekant, källrik kärrmark, som sträcker sig nedanför äsen i Lojo socken, frän kyrkbyn till Lill-Ojamo, anträffade jag ett stort bestånd af en högväxt (ända till 1.75 m) Epilobium-form, som upptog mänga kvadratmeters yta pä den synnerligen sanka, källrika kärrmarken nedanför fattighuset. Jag misstänkte genast, att här föreläg den för nägra är sedan i Sverige upptäckta Epilobium adenocaulon Hausskn., som af Hauss- knecht 1879 beskrifvits frän Nord-Amerika, och af hvilken en längre beskrifning ingär i hans stora ,Monographie der Gattung Epilobium* (Jena, 1884, pag. 261). E. adenocaulon hör till gruppen Tetragonoide, af hvil- ken i vårt land tidigare iakttagits E. roseum Schreb., E. ob- scurum Schreb. och E. Lamyi F. Schultz. Frän dessa af- viker den genom tydligt skaftade blad samt smä hvita blom- mor och uppräta knoppar; bladen päminna till formen om dem hos E. montanum, men äro smalare och mer läng- spetsade. Den af mig funna formen öfverensstämmer fullkomligt med de exemplar af E. adenocaulon, som jag sett frän Sve- rige, tagna i Södermanland, Värdinge, Skillöt, i järnvägs- diket (7. 1902, Erik Torssander;9. 7. 1903, Axel Tors- sander). Haussknechtanför blomfärgen säsom varande „pallide rosea"; sådan färg pä blommorna har äfven ett exemplar frän S. Dakota, Piedmont (7. 1895, Alice D. Pratt), som finnes förvaradt i mitt gamla herbarium. Den svenska och finska formen synes sälunda ej vara fullt iden- tisk med den nordamerikanska. 44 Linkola, Pimpinella magna L. 4. III. 1916. Maisteri K. Linkola jätti painettavaksi: Pimpinella magna L. Laatokan pohjoispuolisissa seuduissa. Pimpinella magna'n ainoat löytöpaikat maassamme oli- vat pitkät ajat Kb, Liperissä, missä M. A. Europaeus ja K. A. Hällström tapasivat sen n. 45 v. sitten, kenties kahdessa eri paikassa Lammonkylässä (eks. H. M. F.). Lajia pidettiin satunnaisena kasvina (vrt. Herb. Mus. Fenn. II, p. 136; Meddel. 26, p. 13; Lindberg, Enumerat. plant. p. 43; Mela-Cajander, Suomen kasvio p. 432; Consp. IV, p. 232), kunnes maisterit Laura ja Hannes Wecksell löysivät sen v. 1911 Kol, Salmissa, missä sitä kasvoi lehdoissa Lun- kulansaarella ja myös eräässä paikassa Uuksalonpäänkylän luona (Meddel. 38, p. 5). Kun retkilläni Laatokan pohjois- puolisissa tienoissa olen saanut mainitun kasvin esiintymi- sestä meillä yhtä ja toista lisävalaistusta, pyydän seuraavassa esittää havaintoni. Jo kesällä 1914 tapasimme yhdessä toverini yliopp. Vilho Pesolan kanssa lajia pohjoisessa Salmissa (Kol), Hiisjärven läpi juoksevassa Loimolanjoen niskan luona, joen eteläran- nalla olevalla jokivarsiniityllä, missä maaperän lihavuutta todistivat m. m. Selaginella selaginoides, Carex capillaris ja cp kasvava Galium boreale. P. magna'a kasvoi pc niityn hikevällä maareunalla erään tuoreen, suuria haapoja ja Athy- rium crenatum'ia (pc), Actaea spicata'a, Viola mirabilis'ta, Galium triflorum’ia y. m. kasvavan lehtorinteen alla. Kesä- kuun alussa v. 1915 sain lehtori K. H. Hällströmin luona Sortavalassa nähdä lajista kuivattuja näytteitä, jotka kasvi- kokoelmiinsa olivat tallettaneet seminaarilainen Iida Nauk- karinen KI, Sortavalan Suikkasenlahdesta, eräältä viljel- lyltä niityltä ja seminaarilainen Maija Räbinä Kol, Salmin Lunkulansaaresta. Viime kesänä näin itse lajia retkilläni Sortavalassa kolmessa paikassa: Tuoksjärvellä 2 ster. kppl. vanhettuneella kylvöheinänurmella, jossa kasvoi m. m. 1 kpl Bunias Orientalis, Polygala *amarellum ja cp Alchimillae spp. y. m.; Puronvaaran luona pc erään Nardus-Trollius-niityn mättäisellä laidalla; Välimäen tehtaan lähettyvillä Valkiilam- men luona erään Aconitum-lehdon reunalla 10 kppl yhdessä 4. III. 1916. Linkola, Pimpinella magna L. 45 Paris, Trollius, Alchimilla subcrenata, Lathyrus vernus, Aego- podium, Veronica chamaedrys, Campanula rapunculoides y. m. kasvien kanssa. Ruskealassa oli sitänoin 1 km etelään Lähteen- selänkylästä erään jo niitetyn metsäniityn keskellä olevassa, kivikkoisessa koivu-haapa-metsikössä, missä kasvia kasvoi puolivarjossa st cp, seuranaan Agrostis vulgaris (cp), Aera caespitosa, Veronica chamaedrys, Melampyrum nemorosum, Galium boreale (cp), G. mollugo, Cirsium heterophyllum, Leon- todon hispidus y. m. Pari km etelämpänä näin lajia 1 kpl puolilehtoisessa lepikkokoivikossa ilman mitään „jalompaa“ seuraa. Salmin Lunkulansaaressa oli P. magna’a useissa paikoissa varsinkin Hiivan puolella Acer-paikoilla ja niiden lähettyvillä. Erittäin runsaasti sitä löysin eräässä nuoria haa- poja kasvavassa, rehevässä Aconitum-lehdossa, samoin eräällä paikalla, josta seuraava muistiinpano valaisee lajin alkupe- räisten kasvupaikkain luonnetta: „7. 8. 1915. Salmi, Lunkulansaari, n. 1'/, km saaren SE-nenästä. Noin 3 m Laatokan pintaa ylempänä oleva, metsäniityn reunalla sijaitseva, hyvin kivikkoinen, tuore, leh- tomainen alue, josta puita on melkoisesti hakattu ja paikka senjohdosta tehty puoliavoimeksi, osaksi niittymäiseksikin (näitä osia oli niitetty). Puista kasvaa runsaimpana 2—5 m korkea, raiskattu Acer platanoides, joka osaksi on paksuh- koista kannoista vesonutta. Picea'a ja Populus'ta on niu- kemmin, Alnus incana'a, Prunus padus'ta ja Sorbus aucuparia'a vähän. Pensaita on vähänlaisesti: Juniperus, Daphne ja Vi- burnum. Sammalet yleensä puuttuvat, toisissa paikoissa kas- vaa pc—pcc Hylocomium parietinum ja H. triguetrum, kivillä hiukan Mnium silvaticum’ia. Heinät, ruohot ja varvut, joista sulkujen sisälle merkitsen ne lajit, joita havaintojeni mukaan ei kasva tämäntyylisissä luonnontilaisissa lehdoissa Laatokan seuduilla, ovat rauhoitetuimmalla, n. 20 < 20 m? laajalla alalla seuraavat: Milium effusum 2—3 A. flexuosa 1—2 (Agrostis vulgaris 2) Poa nemoralis 2 Calamagrostis arundinacea 5 Carex digitata 1— Aera caespitosa 1 (C. pallescens 1—) 46 Linkola, Pimpinella magna L. 4. III. 1916. Athyrium filix femina 1— Geranium silvaticum 3 Aspidium filix mas 3 Oxalis acetosella 2 A. spinulosum 1— (Hypericum guadrangulum 1—) Convallaria majalis 4—5 Viola Riviniana 1 Majanthemum bifolium 5—6 Epilobium angustifolium 1 Paris quadrifolius 1 Aegopodium podagraria 3—4 (Rumex acetosa 1—) Pimpinella magna 3—4 (Dianthus deltoides 1—) Angelica silvestris 1 (Stellaria graminea 1—) Chaerophyllum silvestre 1—2 St. holostea 2—3 Trientalis europaea 3 Anemone hepatica 3 Veronica chamaedrys 2 Aconitum *septentrionale 1 (V. officinalis 1) (Trollius europaeus 1—) Melampyrum pratense 3 Ranunculus auricomus v. fallax 2—3 = M. silvaticum 4 Rubus saxatilis 2 Solidago virgaurea 3 (Potentilla erecta 1) (Hieracia Cymella 1—) (Vicia cracca 1) V. sepium 2 Vaccinium myrtillus 3 Lathyrus vernus 2 V. vitis idaea 2 Kuten edellä esitetystä näkyy, on P. magna kasvi, joka Laatokan pohjoispuolisissa seuduissa kasvaa useissa paikoissa sillä lihavalla rantatienoolla, jolle useimmat muutkin seudun vaateliaista kasveista levenemisessään rajoittuvat. Ainoa tältä alueelta syrjässä oleva löytöpaikka on Salmin Hiisjär- vellä, missä paitsi mainittua kasvia, monet muutkin harvi- naisuudet, m. m. Ulmus montana, ovat tavanneet soveliaan kasvupaikan seudun kalkinpitoisella maaperällä. Havainnois- tani käy edelleen selville, että puheena oleva laji on alueella hikevien lehtojen kasvi, joka varjostuksen puutetta kestäen melko hyvin sietää kulttuuria. Jopa se näyttää sitä suosi- vankin, koskapa ilmestyy kulttuurin luomille kasvupaikoille, missä sitä varemmin, alkuperäisissä luonnonoloissa, ei ole voinut kasvaa (ainakin Sortavalan Tuoksjärvellä ja Puron- vaarassa). Laji on tässä suhteessa jossain määrin verratta- vissa esim. Campanula rapunculoides'iin, jolla kulttuuria suo- siva luonne kuitenkin on paljokin voimakkaammin kehitty- nyt. — Ilman lähempää tutkimista on mahdotonta sanoa, onko laji Liperissä ollut alkuperäinen vai ei. 4. III. 1916. Montell, Carex macilenta Fr. i Muonio. 47 Föredrogs följande, af forstmästare J. Montell in- sända uppsats: „Carex macilenta Fr.“ funnen pä 4 lokaler i Muonio. I en uppsats i Botanista Notiser, årgång 1910, häfte 2, ,Om Carex macilenta Fr., dess historia och dess systematiska valör", redogör konservator Otto R. Holmberg för sina noggranna undersökningar beträffande denna mystiska Carex. Han visar med all önskvärd tydlighet, att Carex macilenta hvarken är en själfständig art eller en form af vare sig Carex tenuiflora Wg eller någon annan art, utan att under detta namn sammanförts flera olika hybrider. Sålunda till- höra Fries' originalexemplar i hans Herbarium Normale — den verkliga C. macilenta Fr. — hybriden C. brunnescens Poir. var. silvatica (Meinsh.) Holmb. X loliacea L., under det att öfriga af herr Holmberg granskade exemplar, hvilka härstamma frän en massa olika lokaler, visat sig vara ba- starder mellan C. loliacea ä ena sidan och C. canescens eller C. brunnescens ä den andra, stäende än närmare den ena, än den andra af föräldrarna. I Finland har Carex macilenta betraktats som en säll- synthet af första ordningen. Den finnes uppgifven endast frän Olonets- (och Onega?) Karelen, där den pä 1840-talet insamlats af Fr. Nylander, men ej sedan äterfunnits, samt från Enontekis lappmark. Då det sålunda är rätt anmärk- ningsvärdt, att den nu anträffats på ej mindre än 4 olika ställen i Muonio, har jag ansett det vara skäl att litet ut- förligare redogöra för mina fynd, i synnerhet som de till- höra flere olika hybrider. Det första fyndet gjordes den 15 juli 1914 på en af låga björkar och granar beväxt liten myr i en dalsänka vid foten af fjället Mielmukkavaara nära stranden af sjön Miel- mukkajärvi. „Carex macilenta* växte i spridda bestånd pä en liten fläck af myren och kunde med lätthet skiljas från de i närheten växande C. canescens och C. loliacea. Dess hybrida natur framträdde tydligt dels på de utbredda, till stor del sterila tufvorna, dels på de outvecklade frukterna. Småaxen voro på så godt som alla strån till antalet tre. 48 Montell, Carex macilenta Fr. i Muonio.' 4. III. 1916 Såväl C. canescens som C. loliacea hade mogna frukter; den senares hade redan till stor del affallit. Det andra fyndet gjordes redan påföljande dag vid en liten bäck nära vägen mellan Hietala gård och Kätkäsuvanto by. Den form, som här hittades, var något gröfre och styf- vare än föregående, hvarjämte småaxens antal på en stor del exemplar var större än tre. Frukterna voro outveck- lade, delvis angripna af Cintractia caricis. I närheten växte C. canescens och C. loliacea. Ett par veckor senare, den 30 juli, fann jag äter ,C. macilenta“ i en fuktig dalgång pä södra sidan af fjället Olos- tunturi, där den växte vid laggen af en liten myr, dels i ett rätt stort, rent beständ rundt en torr gran, dels i smärre beständ ett stycke därifrän. Den här funna formen päminte habituellt rätt mycket om den vid Mielmukkajärvi funna, men hade mera i brunt stötande smäax, hvilkas antal pä alla granskade strän var tre. Frukterna voro, liksom hos de tidigare funna, outvecklade. I närheten växte C. loliacea, C. brunnescens och C. canescens var. fallax. Det fjärde och sista fyndet gjordes den 11 augusti 1915, äfven detta i en dalsänka pä fjället Olostunturi, men pä dess nordsida. Äfven här förekom ,C. macilenta* rätt talrikt, men var mindre frodig än pä de öfriga lokalerna. Smäaxen voro till antalet tre, hos de flesta exemplar mycket smä och outvecklade. I närheten växte endast C. loliacea och C. canescens var. fallax Kurz. Pä ingen af de undersökta lokalerna förekom C. tenui- flora Wahlenb. Dä jag närmare granskade de under sommaren 1914 funna formerna, kom jag till det resultat, att de tvenne först funna tillhörde hybriden C. canescens X loliacea och den tredje hybriden C. brunnescens X loliacea. För att få full visshet sände jag emellertid nägra exemplar af alla tre till konservator Holmberg med anhällan att han godhetsfullt ville uttala sig om dem. Han har äfven samtyckt till min anhällan och meddelat mig, att min bestämning är riktig, blott med den ändring att den vid Mielmukkajärvi funna 4. III. 1916. Montell. -- Brenner. 49 formen är en f. subloliacea, icke en f. subcanescens såsom jag ställt diagnosen, hvilket jag vid en förnyad granskning äfven själf inser vara fallet med de exemplar, hvilka jag sände till herr Holmberg, och största delen af de öfriga, hvaremot en mindre del exemplar från samma lokal helt säkert tillhör f. subcanescens. De under senaste sommar insamlade exemplaren, hvilka icke granskats af herr Holmberg, tillhöra utan tvifvel kombinationen C. canescens var. fallax X loliacea och kunna fördelas på tvenne former, en f. subloliacea med kortare och smalare blad, mindre småax och kortare axfjäll, och en f. subfallax med längre och bredare blad, större småax och axfjäll lika långa eller nästan lika långa som fruktgöm- mena. Den förra formen var vida talrikare än den senare. I enlighet med den af Holmberg uppställda nomen- klaturen får förteckningen öfver de i Muonio funna formerna af „C. macilenta Fr.“ följande utseende: Carex brunnescens (Pers.) Poir. X loliacea L. — C. Lae- stadii Holmb. f. subbrunnescens Holmb. Fjället Olostunturi, fuktig dalgäng pä fjällets sydsida. C. canescens L. X loliacea L. — C. albidula Holmb. £. sub- canescens Holmb. Bäckdal mellan Hietala gärd och Kätkä- suvanto by samt myr vid foten af fjället Mielmukkavaara. — f. subloliacea Holmb. Myr vid foten af fjället Mielmukka- vaara, nära stranden af sjön Mielmukkajärvi. C. canescens L. v. fallax Kurz x loliacea L. f. subfallax. Fjället Olostunturi, fuktig dalgång pä fjällets nordsida. — f. subloliacea därsammanstädes. Den af Nylander i Olonets funna formen tillhör en- ligt Holmberg C. Laestadii f. subbrunnescens. Föredrogs följande, af rektor M. Brenner för publi- kation insända uppsats: Ytterligare om den fägreniga gra- nens (Picea excelsa i. oligoclada Brenn.) aikomlingar. Kotte- bärande fjortonärsgranar. Krokfjällskottar (Krüppelzapfen). I anslutning till en tidigare notis i Meddelanden af So- cietas pro Fauna et Flora Fennica häft. 40, sid. 121—124, 4 50 Brenner, Picea excelsa f. oligoclada. 4. III. 1916. angäende Picea excelsa f. oligoclada Brenn. och dess af- komlingar tilläter jag mig ytterligare meddela följande. Säsom ä sid. 122 anfördes, företedde en del af de är 1911 i Ingä socken pä en torr, stenig mo-backe utplante- rade exemplaren af i Helsingfors universitets botaniska träd- gärd frän frö af ofvannämnda granform uppdragna unga träd redan frän början ett ganska tynande utseende, jämte det 4 exemplar under våren 1913 hade utgått. De torra och heta somrarna 1913 och 1914 utöfvade fortfarande ett mycket menligt inflytande, i följd hvaraf ännu 4 exemplar borttorkade. Af de 16 kvarlefvande, hvaribland äfven de 4 som sommaren 1913 hade kottar, hafva under sistlidna som- mar 1915 ytterligare 4 andra exem- plar blommat med honhängen samt dessutom ett af de förut sterila kottar alstrande exemplaren med hanhängen. Detta sistnämnda exem- plar hade äfven sommaren 1914 han-, men ej honhängen. Af de nu senast blommande, hvilka Flo TEN antal Merl, alla utbildat kottar, hade 1 exemplar grön krokfjällskotte hos aftofi virgata Jaca. 3 kottar, 1 ex. 14-ärig gran af f. inter oli- af f. oligoclada Brenn. 18 kottar gocladam et typicam. Na- samt af 2 intermediära exemplar turlig storlek. emellan f. oligoclada och normal gran det ena 1 och det andra 2 kottar. Redan som blom- mande hängen hade alla dessa samma gröna färg som de sedan utvecklade kottarna. Hos nägra fä af de mindre väl utvecklade öfvergick den sedermera smäningom till rödbrun- aktig. Insamlade under november mänad voro kottarna hos f. virgata 5 ä 5.s cm långa, aflänga, med upptill äggrunda, i toppen rundade eller tvära, helbräddade, fint naggade eller urnupna fjäll, hos f. oligoclada och det ena exemplaret 4. III. 1916. Brenner, Picea excelsa f. oligoclada. 51 af mellanformen 3—4 cm länga, aflänga, med fjäll som hos föregäende, samt hos det andra intermediära exemplaret den enda kotten 6 cm läng, afläng, med breda, i den starkt tillbakaböjda toppen tvära och urnupna fjäll. Äfven hos f. oligoclada — voro, med undantag af de två största, alla kottarna star- kare eller sva- gare krokfjälliga, de minst utveck- lade starkast, de bättre utvecklade svagare — endast svagt utböjda. Hos denna form synas alltså dessa krok- fjällskottar — göra skäl för sitt tyska namn Kriippelzap- fen. Också basfjäl- len hos den inter- mediära formens två små, delvis brunröda kottar äro i toppkanten Fig. 2. Olikartade gröna kottar hos en 14- nästan hinnaktiga -—- gran a 1: iii Pi e R ... normala, en storre och en mindre me alv m Abt uthöjän, och de tvä äterstäende med Ar Med afseende krokformigt utböjda fjäll. De två förstnämnda ä fjällens form till- fertila. Naturlig storlek. höra alla dessa hittills kottebärande unga granar var. europaea Tepl. Utom de nu nämnda Kriippelzapfen bärande granarna hafva dylika enligt V. B. Wittrock anträffats af var. eu- ropaea pä tvä ställen i Livland samt i Ultuna i Uppland, af var. fennica Reg. i Ultuna och Vestergötland, Korsberga 52 Brenner, Picea excelsa f. oligoclada. 4. III. 1916. socken, af var. acuminata Beck äfvenledes i Korsberga samt af var. transversa Wittr. i Ultuna, enligt N. Wille vid Töns- berg i sydöstra Norge, enligt Chr. G. Brägger i Grau- Fig. 3. Fertila, gröna krokfjällskottar, representerande flertalet af 18 olikartade kottar hos en 14-ärig gran af f. oligoclada Brenn. Naturlig storlek. bünden och enligt C. Schröter pä 18 lokaler i Schweiz, 4 i Tyskland, 1 i Österrike, 1 i Ungern och 1 i Livland. Af dessa i andra länder funna kottar hafva en del varit förkrympta och förklarats vara päverkade af yttre menliga inflytelser, säsom af insektlarver, svamp eller frost, medan 4, III. 1916. Brenner, Picea excelsa f. oligoclada. 53 andra varit fullt utvecklade och utan tecken till något slags skadegörelse, hvarför i stället för namnet Kriippelzapfen be- nämningen Krokfjällskottar af prof. Wittrock föreslagits. Såsom af det föregående framgår, måste namnet krymp- lingskottar i det nu förevarande fallet anses vara mycket lämpligt, och företeelsen tillskrifvas bristfällig nutrition, hvarom äfven träden i sin helhet, såsom förut framhållits, äfvensom deras små frön bära vittne. Då nämligen på samma träd de största och bäst ut- vecklade kottarna såväl till konsistens som form hafva full- komligt normala, de minsta och svagast utvecklade däremot tunnare och starkt krökta fjäll, måste man antaga, att dessa sistnämnda i brist på tillräcklig näring blifvit efter i sin ut- veckling och sålunda äfven hvad fjällens konsistens och form samt den starkt utböjda toppen beträffar kvarblifvit närmare hängets ståndpunkt. Genom fjällens fastare konsistens och mindre starkt utböjda topp bilda andra kottar på samma träd en öfver- gång till de normala. Någon hos detta exemplar inneboende fast egenskap eller ärftlig disposition i detta hänseende kan sålunda ej komma i fråga. Anmärkningsvärdt är dock, att äfven den enda och efter hvad det synes fullt utvecklade kotten på en af de tätare greniga granarna har dylika krokfjäll, hvaremot fjällen på den fågreniga virgata-formens alla tre kottar, liksom på 1913 års förkrympta kottar, äro normala. Också N. Wille anser företeelsen i fråga bero på att fjällen efter befruktningen icke såsom hos normala kottar tillväxa starkare på den yttre sidan och sålunda räta ut sig, utan likformigt på båda sidorna, hvarigenom de bibehålla sin i hänget krökta form. Någon orsak till denna afvikelse anför han ej, utan betraktar han den såsom en individuell, fast egenskap hos det af honom undersökta, fullkomligt friska trädet, oberoende af tillfälliga yttre inflytelser. Såsom ofvan nämnts, äro fröen hos ifrågavarande oligo- clada-afkomlingar öfver hufvud taget små, i synnerhet hos 54 Brenner, Picea excelsa f. oligoclada. 4. III. 1916. de svagast utvecklade kottarna. Frövingen är kort och bred, snedt omvändt äggrund, i längd varierande frän 12 mm hos de normalfjälliga kottarna af f. virgata till 7 mm hos de små krokfjälliga kottarna af f. -oligoclada, med en bredd utgörande 0.4—0.5 af längden, utom hos f. oligoclada’s krok- fjälliga kottar, där bredden uppgår till 0.4.—0.53 af längden, alltsä hos de minsta kottarna kortast och i förhällande till längden bredast. Hos de olika träden äro dimensionerna följande: hos f. virgata längd 10.s—12 mm, bredd 4—6 mm, hos f. inter oligocladam et typicam med krokfjällskotte längd 9—10.5 mm, bredd 4—5 mm, hos det andra exemplaret af samma form med normala fjäll, men smä kottar, längd 8—9.5 mm, bredd 3.—4.5 mm, hos f. oligoclada med nor- mala fjäll längd 9—10 mm, bredd 4.1—4.2 mm samt hos de krokfjälliga kottarna af samma form resp. 7—8 och 3—4 mm. Hos en fullvuxen gran frän Helsinge af var. acuminata äro motsvarande dimensioner 15.s:—17 och 4—5.5 samt bredden 0.3 af längden. I förhållande till de normalfjälliga kottarna visa sig sålunda de krokfjälliga i detta hänseende, äfven pä samma träd, vara svagare. Grobarheten är genomgäende svag, hos de minsta kottarna alldeles ingen. Efter en tid af 12 ä 46 dygn, hos ett par ända till 80 dygn, vid en temperatur af omkring 13° C., hafva af f. virgata-fröen grott 18 af 30 sädda, hvaraf dock 5 inom kort dött. Af f. oligoclada-fröen från de två största, normal- fjälliga kottarna hafva af 45 sädda frön 21 grott, af den näst största kotten med svagt utböjda fjäll 7 frön af 15 sädda, af de bättre utvecklade krokfjällskottarna 27 frön af 100 sädda, samt dessutom af ett oräknadt större antal sädda frön frän detta träds olika kottar 18 frön, af hvilka dock endast 9 synas vara utvecklingsmöjliga. Den ensamma stora krokfjällskotten hos det ena oligoclada—typica-exemplaret har gifvit upphof ät 8 groddplantor af 20 sädda frön, samt de tvä smä kottarna med normala fjäll hos det andra exempla- ret af samma slag ät 5 plantor af 30 frön, af hvilka 4 re- dan före hjärtbladens framträngande ur fröet dött. I pro- cent angifvet hafva af f. virgata grott 60, af de normalfjälliga 4. III. 1916. Brenner, Picea excelsa f. oligoclada. 55 hos f. oligoclada 47, af de krokfjälliga hos samma träd 27, af den ensamma krokfjälliga hos f. oligoclada—typica 40 samt af de smä kottarna hos det andra exemplaret af samma form 17. Hos f. virgata, båda slagen af kottar hos f. oligoclada och den ensamma krokfjällskotten hos f. oligoclada—typica hafva förekommit frön med omvänd grodd, hvars lillrot vid groningen kvarstannat inom fröet, medan hjärtbladen ut- trängt därur, i motsats till det normala förhållandet med inom fröet inneslutna hjärtblad och ur detsamma utskjutande rot. Af de 17 sålunda grodda plantorna hafva 9 inom kort borttorkat. De 8 återstående med djupare i jorden liggande frö af båda slagen af kottar hos f. oligoclada och krokfjälls- kotten hos f. oligoclada —typica synas ännu tillsvidare utveckla sig. Dylika frön hafva såvidt kändt tidigare observerats hos granar i Sverige (Uppland), Schweiz (Rigi) och Frank- rike. Hjärtbladens antal är öfver hufvud taget 6, men före- komma äfven plantor med 5 (hos 14 exemplar af f. virgata, båda slagen af f. oligoclada och krokfjällskotten hos f. oli- goclada—typica), 4 (hos 12 exemplar af båda slagen med krokfjällskottar) samt 7 (hos 8 exemplar af f. virgata och båda slagen af f. oligoclada) hjärtblad. Som kändt är det vanligaste antalet inom Fenno-Scandia 7. Till färgen är den groende plantan vanligen redan då den först visar sig grön, men är stundom (hos till utseen- det svagare) i yngre tillstånd ofärgad eller röd eller röd- brun. I det senare fallet afstannar utvecklingen helt och hållet eller fortskrider mycket långsamt, så att många veckor förgå, innan fröskalet afkastas och hjärtbladen blifva fria. Hypokotylen är då vanligen kort och rak, utan den sedvan- liga krökningen nedanom hjärtbladen. Såsom af det föregående torde framgå, visa sig ifråga- varande krokfjällskottar, i synnerhet i jämförelse med de normalfjälliga på samma träd, såsom abnorma organ, de där ej haft kraft nog att nå sin fulla utveckling, utan kvarstan- . nat på ett lägre stadium. 56 Brenner. — Kyyhkynen. 4. III. 1916. Men äfven de normalfjälliga kottarna hos dessa granar antyda en viss svaghet eller nägonting abnormt. Kottarnas och fröens ringa storlek, den ända till fullständig sterilitet sjunkande svaga grobarheten, en del fröns och groddplantors afvikelser frän det normala och oförmäga att utveckla sig samt hjärtbladens jämförelsevis ringa antal, detta i förening med benägenheten att gifva upphof ät nu omtalade abnorma kottar, talar för en abnormitet hos träden själfva, en ab- normitet som ju tidigare yttrat sig uti deras och deras moderträds svaga grenbildning. Härtill kommer, hvad sär- skildt dessa granexemplar beträffar, säsom en utlösande eller medverkande faktor den en abnorm, förtidig blomning och kottebildning framkallande sterila jordmänen. Att härvid den i vegetativt hänseende sämst utbildade f. virgata i likhet med den är.1913 kottebärande interme- diära formen emellan virgata och oligoclada i fruktifikativt hänseende stär vida framom de rikare greniga f. oligoclada och i synnerhet de närmare den normala grantypen stäende heterozygota exemplaren mä särskildt päpekas säsom stäende i samband med denna forms tidigare framhällna homozygota härstamning. Kansak. opettaja Olli Kyyhkysen puolesta ilmoitet- tiin painettavaksi: Muutamia huomattavampia kasvilöytöjä Pohjois-Savossa, Sb, kesällä 1915. Viime kesänä retkeilin arv. Seuran avustuksella kasvi- keräilyillä Nilsiässä ja muutamissa sen naapuripitäjissä Poh- jois-Savossa. Näillä keräilymatkoillani onnistuin, osiksi yh- dessä yliopp. M. Kotilaisen kanssa, löytämään useampia Sb:lle uusia tai muutoin huomattavampia kasveja. 1. Humulus lupulus L. ja Carex paradoxa Willd. Kysel- lessäni eräässä mökissä Tarpisenmäen tienoilla Nilsiässä ('?/,) muutamien harvinaisempien pensaiden esiintymistä niillä tie- noin sain m. m. kuulla, että humalaa, Humulus lupulus, piti kasvaa villinä erään puron varrella siinä lähellä. Opastet- tuna paikalle huomasin tiedonannon aivan oikeaksi. Kasvia oli siinä runsaanpuoleisesti, joskaan ei niin viljalti ja rehe- 4, III. 1916. Kyyhkynen, Kasvilöytöjä Pohjois-Savossa kesällä 1915. 57 vää, kuin parissa paikassa Maaningalla, jossa sitä myös olen tavannut samanluontoisilla paikoilla. Luontaisen kasvuta- pansa vuoksi oli se sotkenut muun puronvarsikasviston milt'ei läpipääsemättömäksi ryteiköksi, vaikka paikkaa nähtävästi oli raivattukin. Aluskasvistoon kuuluivat m. m. Galium tri- florum ja Circaea alpina. Kulettuani hiukan puron vartta ylöspäin tulin sen lammin, Pienen Tarpisen, rannalle, josta mainittu puro läksi. Siinä kasvoi tervaleppää, joka Nilsiässä näyttää olevan joks. harvinainen ja esiintyy useimmiten sa- mallaisilla kasvupaikoilla kuin tässäkin, pienten järvien ja lampien jopa paikoin soidenkin rantamilla. Puron niskalta oikealle oli pienehkö, osiksi raivattu, lettomainen suoniitty, jolla m. m. kasvoi Carex paradoxa. Kasvi on Sb:ssa hyvin harvinainen, joshan ei liene tavallisimpia muuallakaan. Täällä kasvoi sitä pieninä mättäinä kymmenkunnan m*:n alalla. Maaperä lienee muutoin ollut tavallista parempaa, koska sa- malla niityllä kasvoi muitakin harvinaisempia saroja, nimitt. C. dioeca'a ja C. teretiuscula'a (aivan veden partaalla). Sam- malkasvistoon kuuluivat m. m. sievät Paludella sguarrosa ja Thuidium Blandowii (fert.), ja purossa oli runsaasti erästä oudonnäköistä Fontinalis antipyretica-muotoa. Lammin päästä löysimme myöhemmin myös kilpukkaa, Hydrocharis morsus ranae, ja korvelta Cornus suecica'a. Samassa yhteydessä sopinee myös mainita, että pientä, kesyä mutua, Phoxinus aphya, oli runsaasti sekä lammissa että siitä lähtevässä ki- vikkopohjaisessa purossa. 2. Eriophorum callitrix Cham. ja Cinna pendula (Bong.) Trin. Keräilymatkalla kesäk. 28 p:nä osuimme edellämaini- tun toverini kanssa muutamalle tavallista omituisemmalle kasvupaikalle sangen korkean ja jylhän Tahkomäen itäisellä rinteellä n. 1 pnk. päässä Nilsiän kirkolta luoteeseen. Kansa oli antanut paikalle nimen ,Huutavan holoma*, joka meistä tuntui kovin oudolle täälläpäin. Nimen jälkimäinen osa tar- koittanee sitä verrattain syvää ja kapeaa, jyrkkärinteistä rotkoa, joka milloin loivemmin milloin hyvinkin jyrkkinä ja louhuisina putouksina laskeutuu mäen harjalta laaksoon har- janteen kupeella. Rotkon pohjalla solisee läpi kesän elävä 58 Kyyhkynen, Kasvilöytöjä Pohjois-Savossa kesällä 1915. 4. III. 1916. puro, jonka kevättulvien aikana sanottiin huutavan niin, että pauhu kuuluu yötä päivää yli seudun. Siitä kai nimen alku- puoli. Rotkon yläpäässä kasvaa hyvin jylhää havumetsää, mutta alapäässä on jyrkällä rinteellä kosteaperäinen, lehto- mainen raivioniitty. Keräillessämme kasveja viimemainitulta paikalta kiintyi huomioni erääseen korkeakasvuiseen niitty- villaan, jota siinä kasvoi verrattain runsaasti. Sekä ulko- muotonsa että kasvutapansa ja -paikkansa vuoksi herätti se minussa oitis ajatuksen, että se voisi olla Eriophorum calli- frix, jota aikasempina kesinä olin löytänyt parista paikasta Suomussalmelta (Ok:ssa). Epäilyksemme haihtuivat aika lailla, kun vertasimme sitä eräällä läheisellä suolla kasvavaan Erioph. vaginatum’iin ja poistuivat myöhemmin kokonaan, kun kas- vin villat kuivatessa muuttuivat kellanruskeiksi. Tämä laji ei muutoin ole ainoa, joka sikäl. kasvupaikoilla edustaa pohjoissuomalaista kasvillisuutta, vaan on siellä tavallisem- pien lajien joukossa useampiakin, joiden esiintyminen on hyvin samankaltaista kuin pohjoisempana. — Niityn kasvis- toon kuuluivat muutoin edellisen lisäksi vielä seuraavat siel- läpäin huomattavammat lajit: Poa *remota, Triticum caninum, Milium, Carex digitata, Viola mirabilis (molempia runs.), Ra- nunculus *cassubicus, Actaea ja Lonicera xylosteum (täällä- päin harv.). — Ylempänä rotkossa oli kasvillisuus myös sangen rehevää. Sieltä merkitsimme m. m. seuraavat: Stachys sil- vaticus, Onoclea (hyvin runs.), Glyceria remota ja Circaea alpina. — Elokuussa kävin paikalla uudelleen ja löysin silloin edellisten lisäksi vielä kaksi harvinaista lajia: Epipogon aphyllus ja Cinna pendula. Jälkimäinen kasvoi täälläkin yh- dessä Galium triflorum’in kanssa hyvin jyrkkärinteisessä lou- hikossa, puroveden kostuttamilla paasilla ja penkereillä syn- kässä kuusikossa, siis samantapaisella paikalla, jollaiselta sen ovat löytäneet myös Norrlin, Vainio, Linkola y. m. — Samalla ansainnee myös mainita, että mainitussa „holomassa“ pitäisi rahvaan kertomuksen mukaan kasvaa naurista villinä! Arvatenkin on paikan erikoisluontoinen rehevyys antanut virikettä tällaiselle luulolle. 4. III. 1916. Kyyhkynen, Kasvilöytöjä Pohjois-Savossa kesällä 1915. 59 3. Lychnis alpina L. ja Calamintha acinos L. y. m. Siikajärven seudut Nilsiän ja Kaavin rajamailla ovat useam- missa suhteissa huomattavia. Siellähän on m. m. vanhastaan tunnettu Pisavuorikin. Sille useimmat pysähtyvätkin. Mutta on siellä muutakin „merkillistä“, varsinkin kasvienkerääjälle. Aivan Pisan vastapäätä muutamalla Siikajärven niemellä on juhlallisen näköinen Kypäräisvuori. Sen jyrkät kallioseinät ja louhikot vaikuttavat läheltä katsoen sangen valtavasti, eikä näköala sen laeltakaan ole viehätystään vailla. Aina- kin tämän kirjoittaja muistanee sen ikänsä. Putkilokasvisto tällä vuorella oli sangen niukkaa ja karua. Ainoa huomat- tavampi laji oli Lychnis alpina, mutta sitäpä olikin sitten * ihan enemmälti. Sammalien ja jäkälien kerääjällä luulisin olevan paremman saaliin, sillä minunkin tottumaton silmäni huomasi pari harvinaisempaa lajia. Mutta kun laskeudutaan omituista rotkoista polkua vuoren toiselle puolelle ja kule- taan kapean laakson poikki, niin joudutaan kasvupaikalle, joka omituisuudessa kilpailee melkeinpä minkä muun paikan kanssa tahansa Pohjois-Savossa, sikäli kuin niitä tähän asti tunnetaan. Tarkoitan sitä parin km pituista kuivaa harjan- netta, joka päättyy Linnunniemeen Siikajärven keskelle. Metsä on tältä harjanteelta hakattu jokseenkin vähiin. Ainoastaan yksityisiä puita ja vesakoita on siellä täällä. Mutta Kypä- räisvuoren puoleisella rinteellä on alempana sangen reheviä lehtoja, joiden välissä on niityntapaisia aukeamia. Sekä nii- den että rapuittain nousevien ylempien, kuivempien kallio- penkereiden kasvillisuus on peräti omituista, sillä valtakas- veina ovat Dactylis glomerata, Centaurea scabiosa, Viola tricolor, Calamintha acinos ja Arenaria serpyllifolia, joita kaik- kia on cp—cpp ja verrattain laajalla alalla. Paikoin ja pie- nemmillä palstoilla oli myös Anthemis tinctoria’a ihan kel- tanaan. Soma näky! Muista huomattavammista lajeista merkitsin seasta vielä seuraavat: Daphne mezereum (runs.), Lonicera (niukemmin), Ribes-lajit (sielläpäin, varsinkin Nilsiässä harvinaisia), Campanula persicifolia (Siikajärven seuduilla pai- koin cpp), Turritis glabra, Viola umbrosa, Viola rupestris (Nil- siässä hyvin harv.), Cystopteris fragilis (omituinen muoto), 60 Kyyhkynen, Kasvilöytöjä Pohjois-Savossa kesällä 1915. 4. III. 1916. sekä kosteahkolta lehtoniityltä ja laaksosta: Malaxis mono- phyllos (3:sta eri paik.), Alchemilla acutangula, Selaginella ja Carex flava. Gymnadenia'a ja Listera ovata'a oli kumpaakin runs., edellistä valkeakukkaisenakin useampia kappaleita. Rannoilla oli erittäin runsaasti Carex flava'a, Thalictrum fla- vum’ia ja Viburnum opulus'ta, sekä Molinia'a y. m. 4. Poa caesia Sm., Epipactis rubiginosa (Crantz) ja Saxi- fraga caespitosa L. y. m. Kun lasketaan venheellä salmea, joka edellämainitun Kypäräisvuoren ohi johtaa ylemmästä Siikajärvestä alempaan, näkyy matkan suunnalla noin km:n päässä jokseenkin korkea ja kapea, kaunista petäjämetsää kasvava niemeke, jonka kärkipuoli on hakattu aukeaksi. Se on kalkkikallioistaan kuuluisa Huosiaisniemi, jonka nykyinen omistaja on Juantehdas. Tämän tehtaan tarpeisiin on nie- meltä aikoinaan louhittu kalkkia joks. suuret määrät, kenties vahingoksi sikäläiselle, kovin hauskalle kasvistolle. Niemen tyvipuolta lienee myös aikoinaan kaskettu, jonka kautta kas- visto niinikään on joutunut kärsimään. Kun soutelin ensi kerran ('$/,) niemen vartta ja silmäilin sen korkeita, äkki- jyrkkiä viilokallioita, en huomannut aluksi mitään merkilli- sempää. Mutta päästyäni muutamasta loivemmasta kohdasta maalle, huomasin jo sammalkasvistosta, että paikka oli eri- koisluontoinen. Kavuttuani ylemmäksi löysin muutaman kal- lionhalkeaman räystäältä sangen runsaasti Woodsia hyper- borea'a ja Sb:lle uutta heinää, Poa caesia'a. Niitä irroitel- lessani silmäsin ylemmäs ja huomasin kallionkumuralla erästä minulle siihen asti outoa kivirikkolajia. Se oli jo suurim- malta osalta kukkinut, ja ruskeat, kuihtuneet varret ojente- livat ylöspäin pystyjä, kellomaisia kotia; mutta tiheämättäiset lehtiruusukkeet olivat vielä kauniin vihantia. Tutkittuani huomasin lajin Saxifraga caespitosa'ksi, joka myös oli Sb:lle uusi. Vähän matkan päässä siitä kasvoi eräässä painanteessa tikankonttia, Cypripedilum calceolus. Muutamalla varrella oli ollut kaksikin kukkaa. Jatkaessani etsimistäni keksin luisun kallioräystään halkeamassa erään nuokkuvaterttuisen, vielä nupulla olevan Epipactis-lajin, jonka myöhemmin huomasin E. *rubiginosa'ksi. Kasvupaikkaa ihmettelin, sillä se oli päältä 4. TII. 1916. Kyyhkynen, Kasvilöytöjä Pohjois-Savossa kesällä 1915. 61 katsoen aivan tavallisen näköistä kalliota, jonka raoissa kas- vin juuret olivat niin syvällä ja tiukassa, ett'en tahtonut niitä mitenkään ehjinä ylös saada. Viikkoa myöhemmin kä- vin paikalla uudelleen ja silloin löysin sitä toisellaiseltakin kasvupaikalta: hyvin kuivalta, jyrkältä, punamultaiselta pen- kereeltä täydellä kukalla. Samana päivänä (%'/,) löysin lähi- tienoilta myös päälajia, E. latifolia'a, joka silloin oli vielä aivan nupussaan. Molempia lajeja kasvoi seudulla verrattain runsaasti, vaikkakin aivan erilaisilla kasvupaikoilla. Cypri- pedilum’ia löysin sieltä myös useammista paikoista. Ikävää vain, että lapset sielläkin repivät sitä kukkavihkoihinsa. Oli- vatpa he keksineet sille oman nimenkin: ,huovikkaan tossun kukka*. Paitsi mainittuja harvinaisia lajeja kasvoi Huosiais- niemella vielä hiukan seuraavia: Asplenium trichomanes, Po- lygonatum officinale ja Gentiana lingulata. Kaksi ensinmai- nittua alkanevat olla täällä jo pohjoisrajoillaan, eikä niistä edellistä ole tietääkseni löydetty vielä tätä ennen Pohjois- Savosta. Daphne oli H:niemellä kuin kotonaan. Sitä voi samoille jalkainsa sijoille nähdä parikymmentäkin pikku pen- sasta. Lonicera'a oli myös harvinaisen runsaasti. Sekin näyt- tää sielläpäin olevan sidottu melkein yksinomaan kalkkiseu- tuihin. Gymnadenia’akin kasvoi tällä niemellä melkein silkalla kankaalla ja lehdoissa oli Viola mirabilis'ta runsaasti. Useampia kalkkimaan sammalia löysin myös niemen kallioilta ja ran- noilta. Niistä mainittakoot: Myurella julacea, Anomodon longifolius, Encalypta contorta, Hypnum chrysophyllum, Ste- reodon fastigiatus, Leucodon sciuroides, Tortula ruralis, Neckera complanata, Chomocarpon quadratus. 5. Alchemilla pubescens (Lam.) Buser. Tämän lajin le- venemisalue Nilsiässä on varsin merkillinen. Kasvin kaikki 15 löytöpaikkaa sijaitsevat sillä sangen kapealla n. 4 penin- kulman pituisella kaistaleella, joka Pelonniemen kylältä Muuruvedeltä ulottuu Nilsiän halki suoraan luodetta kohden melkein Syvärin päähän Varpaisjärvelle. Ainoastaan Urimon- lahdelta löysin sen parista kolmesta paikasta hiukan syrjem- mästä, mutta muualta en mistään. Jouhiniemen kohdalla oli se „hypännyt“ järven toiselle rannalle ja kasvoi siellä Kär- 62 Kyyhkynen. — Betänkande. 4. TII. 1916. sämäen ahoilla ja Somsankosken luona kuivalla hietikolla. A. pubescens kasvaa Nilsiässä samallaisilla paikoilla kuin Maaningallakin eli kuivilla—sangen kuivilla hietikkopien- tarilla ja töyräillä, ahoilla ja niityillä. 6. Alchemilla acutidens Buser, Lindb. fil. ampl. Tämän lajin löysin jo kesällä 1914 retkeillessäni Varpaisjärven pi- täjässä Lukkarilan kylässä. Tähänastisten tietojeni mukaan ei Subglabrae-ryhmän lajeja ole vielä ennemmin tavattu Sa- vossa. Niitty, jolla kasvia ensin tapasin, oli Pyöreisenjärven rannalla, vähän syrjässä varsinaiselta kylältä, ja kasvoi sillä mainittua lajia niukanpuoleisesti. Läheisiin rantametsiin oli sitä myös hiukan levinnyt. Mutta vasta kylällä oli sen var- sinainen kasvialue. Siellä kasvoi sitä ojissa ja painanteissa kartanoiden luona sekä rannoilla ja pientarilla järven maan- tien puoleisen pään ympärillä erittäin runsaasti. Kuinka laa- jalle se siellä on levinnyt, sitä en voi tarkoin sanoa, mutta löysin sitä kuitenkin vielä ainakin 3 km päästä edellämaini- tusta paikasta kostealta lehtoniityltä Hirvimäen rinteeltä. Eräitä edellämainituista harvinaisista lajeista oli opettaja K. lähettänyt kokouksessa näytettäviksi. Samoin oli nähtävänä eräs opettaja O. Kyyhkysen lähettämä, koululaisen Elis Niskasen Maaningan (Sb) Pöljältä 3/; 1914 tallettama faskiatio Lithospermum arvense'sta L. Kasvi on tyvellä runsaasti haarova. Yksi varsista on 20 mm leveä, 30 cm korkea ja kannattaa jokseenkin runsaasti ha- jallisessa asennossa olevia lehtiä. Latvassa on lukuisia kukkia tiheässä olevien lehtien välissä. O. Penzig'in Pflanzen- teratologie (Bd. II, 1894, p. 165) ei mainitulta lajilta mainitse faskiatiotapauksia. Bland Sällskapets medlemmar utdelades det numera tryckta kommittebetänkandet rörande roffäglarnas ställning i gällande jaktförordning, till väsentlig del utarbetadt af professor K. M. Levander och till sina hufvudpunkter delgifvet Sällskapet pä mötet den 30 april 1915 (Meddelan- den 41, sid. 94). Bestyrelsen befullmäktigades att vidtaga de åtgärder den ansåg vara af nöden för att få till stånd 4. III. 1916. Till revidering af gällande jaktförordning. 63 en ändring af jaktlagen i den föreslagna riktningen. Be- tänkandet var af följande lydelse: Till revidering af gäl- lande jaktförordning. I. Om roifäglarnas ställning i gäl- lande jaktiörordning och om deras fredande. Pä Societas' pro fauna et flora fennica möte den 5 april 1913 framlades af magister Rolf Palmgren ett förslag om, att Sällskapet mätte taga initiativ till revidering af nu gällande jaktförordning, särskildt med hänsyn till behofvet af ett verksamt skydd emot utrotning af en viktig del af vär fägelvärld. I anledning häraf beslöt Sällskapet, som ansäg frägan i hög grad beaktansvärd, överlämna densamma i och för närmare beredning till Bestyrelsen. Denna till- satte därpå en kommitté, bestående af Sällskapets ordfö- rande professor J. A. Palmén, redaktören för Finlands Jakt- tidskrift öfverste V. Brander, intendenten för Högholmens djurgård magister Rolf Palmgren, professor K. M. Le- vander samt kustos vid Universitetets zoologiska museum dr B. Poppius. Af dessa har emellertid öfverste Bran- der önskat blifva befriad från sitt ledamotskap och har kommittén sedermera inkallat docenterna dr A. Luther och dr H. Federley. Vid frågans behandling har kommittén fäst sin upp- märksamhet först och främst vid nödvändigheten af en re- videring beträffande den ställning roffåglarna tilldelats i vår jaktlagstiftning. !) I gällande förordning om jakt af den 20 oktober 1898 uppräknas i $ 10 bland skadedjur, som, hvarhelst det vara må, i fritt tillstånd af någon anträffas, få af honom dödas eller fångas och behållas, följande roffåglar: !) Se äfven öfverste V. Branders artikelserie „Kräk- och rof- fåglars skadlighet samt deras rationella utrotande* i Finsk Jakttidning 1909 och 1910 och mag. R. Palmgrens uppsats „Vära roffåglar och deras ställning i nugällande jagtlag* i Tidskrift för Jägare och Fiskare, häft 2—3, 1913, samt hans nyligen utkomna bok ,Vildnaden och människan. Reflexioner och kritiker i jaktlagsfrägor‘, Helsing- fors 1915. 64 Till revidering af gällande jaktförordning. 4. III. 1916. kungsörn, hafsörn, berguf, hökuggla, fjälluggla, alla till hök-, falk- och vråksläktena hörande fåglar samt fisk- gjuse. Yttermera innehåller $ 25, att kommunen älägges att för hvarje inom dess område dödad örn, uf och dufhök er- lägga belöning, nämligen för örn och uf 5 mark, för unge 2 mark, för dufhök 3 mark och unge 1 mark. I förordningen framhållas sålunda de flesta roffåglar uttryckligen såsom skadedjur och t. o. m. åläggas kommu- nerna, till effektivt understödjande af förföljelsen, att utbe- tala premier för dödade exemplar af en del arter. Med af- seende å öfriga roffåglar finnes intet stipuleradt. Jakträtts- innehafvaren äger alltså rättighet att behandla dem efter godtfinnande, och detta sker, som fallet var med de före- nämnda, genom ifrig förföljelse. Alla roffåglar, deras bon och ungar äro, såsom häraf framgår, hos oss ställda utom lagens skydd och prisgifna åt hvar mans godtycke. Ehuru en del arter numera förekommer blott sparsamt och kan göra endast ringa skada, andra åter måste anses vara för landt- bruket direkt nyttiga såsom fiender till gnagarna, har här- igenom den föreställningen blifvit i vidaste kretsar rådande, att hvarje roffågel utgör ett skadedjur, som bör förgöras när och hvar det än anträffas. Emellertid står det besin- ningslösa utrotningskriget, som redan länge pågått gentemot allt hvad roffågel heter, i skarp strid med forskningens och naturskyddets samgående intressen och påkallar oafvisligt ändring såväl i den allmänna åskådningen som i hithörande lagstiftning. Bland stora dagroffåglar, hvilka äro i fara att utrotas och hvilka med vissa inskränkningar främst må anbefallas till fredande, äro de stolta örnarna. Kungsörnen är numera i största delen af landet vorden en stor sällsynthet. Den enda landsdel, där arten ännu förekommer häckande och där den synes åstadkomma till och med en viss skadegörelse, är Lappland. Sålunda funnos i Turtola och Kolari distrikt ännu år 1909 fem örnbon. Örnen säges vara här illa täld af befolkningen i fjälltrakterna till 4. III. 1916. Till revidering af gällande jaktförordning. 65 följd af dess anfall pä renkalfvar; renägarna i Kittilä ha ut- fäst 25 mks belöning för hvarje inom kommunen dödad örn (L. Munsterhjelm). Huruvida förhällandena under se- nast förflutna år ändrats i någon riktning, till örnens för- ökande eller aftagande, är okändt. Ännu för 60 år tillbaka förekom „de nordiska skogarnas majestätiska fägelkonung“ uti skogrika bergstrakter öfverallt i norra Savolaks (J. v. Wright), men nu räknas den till denna landsdels sällsyn- taste fåglar (E. W. Suomalainen). Man kan säga, att kungsörnen numera är utrotad som häckfågel i södra och mellersta delen af landet. Från ställen, därifrån arten tidi- gare erhållits regelbundet till Högholmens djurgård, tyckes den helt och hållet hafva försvunnit (R. Palmgren). Hafsörnens historia är alldeles densamma. Örnar- nas behof af vida jaktmarker omöjliggör en talrikare före- komst af dem på samma ort, men ursprungligen var hafs- örnen spridd öfver landet, häckande längs våra hafskuster. Liksom kungsörnen m. fl. har den raskt aftagit och utgör t. o. m. i de nordliga trakterna numera en sällsynthet. Detta framgår bl. a. ur de ornitologiska lokalfaunor, som under de senaste decennierna af finska fågelkännare offentliggjorts. Då en i landet förut spridd art blifvit sällsynt, så beteck- nar detta det sista stadiet, som föregår det totala utrotan- det inom området. Det är hög tid att åtgärd vidtages för att de få par hafsörnar och kungsörnar, som ännu häcka i landet, må fredas emot onödig nedskjutning och lågsint okynne. Kungsörnens vanliga föda utgöres dels af harar och smärre däggdjur dels af sådana fåglar, som den på mar- ken kan bemäktiga sig, hafsörnens åter af fisk och sjöfåglar. Så sällsynta, som örnarna numera äro, kunna de icke göra någon nämnvärd skada, men de äro otvifvelaktigt att hän- föras till den kategori af Europas intressantare djurformer, som till följd af människans förföljelse är omedelbart hotad med undergång. I egenskap af lefvande naturminnen och för den njutning deras åsyn skänker oss, böra de af en upplyst kultur räddas åt våra efterkommande. 66 Till revidering af gällande jaktförordning. 4. III. 1916. Med hänsyn härtill bör frän jaktförordningen icke blott utgå stadgandet om belöning för dödad örn och örnunge, utan borde örnarna och deras reden samt ungar fridlysas. Detta kunde ske villkorligt sälunda, att i händelse den ena eller den andra arten eller bäda tilltaga i sä stort antal, att de genom sina anfall pä tamdjur välla större skada, regerin- gen äger i administrativ väg upphäfva fridlysningen för viss trakt och viss tid, dock ej längre än för tvä är. Tillika borde bestämmas, att staten skulle ersätta den lidande de skador, örnarna eventuellt kunde anstifta bland tamdjur. !) En roffägel, som för jägaren spelar ingen som helst roll, är fiskgjusen. Den förekommer spridd öfver hela landet, uppehällande sig vid våra sjöar, älfvar och hafsvikar, ur hvilka den hämtar sin näring, enbart fisk. Härigenom tillfogar den ju fiskaren en viss skada, men förlusterna för honom äga dock knappast nägon praktisk betydelse pä grund af artens vidsträckta fiskevatten, inom hvilka den icke tål några kolleger. Boet bygges i regeln i toppen af ett större träd och så vidt möjligt i närheten af näringsplat- serna. En vacker syn utgör en fiskande fiskgjuse. Då den varseblir ett byte, exempelvis en gädda, fixerar den en stund sitt offer, hållande sig därvid med långsamma vingslag på samma punkt i rymden, och faller sedan tung som en sten ned i vattnet, som högt stänker upp kring fågeln, hvilken med fisken i klorna åter höjer sig upp i luften. Arten kunde utan men för fisket och i naturskyddets intresse få samma ställning i jaktlagen, som föreslagits med afseende ä Örnarna. Samma skäl, som anförts för örnarnas fredande, gälla fullt äfven för jaktfalken. Denna bebor hos oss endast Lapplands fjäll, men är numera äfven där en raritet, till följd af hänsynslös äggning för privatsamlares resp. na- turaliehandlares räkning. ,Tack vare det höga pris, som 1) I Storbritannien och flerstädes på kontinenten är fredning af örnarna, åtminstone under häckningstiden, påbjuden, men troligen för sent! 4. III. 1916. Till revidering af gällande jaktförordning. 67 för jaktfalkägg nuförtiden betalas (7—9 mark stycket), är det hvarje vär en formlig kapplöpning af boplundrare till hvarje kändt jaktfalkbo. Det dröjer väl ej heller länge, in- nan arten är ett minne blott" (L. Munsterhjelm). I öfriga delar af landet är arten endast nägra gänger anträffad. Denna stätliga fägel borde sälunda, änskönt den utgör en buse för riporna, fridlysas enligt samma principer som uttalades beträffande örnarna och fiskgjusen. Före skjutvapnens införande användes i Europa denna den största af ädelfalkarna i jaktsyfte och den stod dä högt i värde. Ännu jagas med falk i orienten, och äfven i Eu- ropa har denna sport äterupptagits. Mähända kommer den tid, hvem vet, dä jaktfalken kommer till ära igen och dä en dresserad jaktfalk är värd sin vikt i guld, anmärker pä tal härom en dansk jaktskriftställare, Viggo Möller. Om än detta icke skulle inträffa, vore det minst sagdt kortsynt att tilläta, att denna fägel, som erhällit epitetet ,Nordens stoltaste roffägel“, utrotades. Beträffande fjällvräkens och bivräkens ställning i jaktlagstiftningen synes numera någon annan ståndpunkt näppeligen kunna försvaras än den, att dessa fåglar böra inrangeras bland de fridlysta arterna. Den förra bebor Lapp- land och norra Finlands skogrika fjäll- och bergstrakter och anträffas endast under sträcket mycket sparsamt i öf- riga delar af landet. Om sommaren lifnär den sig hufvud- sakligen af fjäll-lemlar och sorkar och kan därjämte taga någon ripa. Ett större antal af Kolthoff undersökta exemplar hade ätit endast åkersorkar, hvilka utgöra dess föda under flyttningstiderna. Rörig kommer beträffande 386 i Tyskland undersökta fjällvråkar till följande resultat angående magsäckens innehåll: 1,359 skadedjur = 95.5 °/,, 15 nyttiga djur (jaktvildt) = 1.0 ?/, och 49 ur ekonomisk synpunkt likgiltiga djur =3.s %. Än ofarligare för villebrädet är bi- vräken, hvars utbredning ungefär sammanfaller med orm- vräkens, ehuru den är mindre allmän. Dess föda utgöres nämligen i vid utsträckning af diverse insekter (humlor, ge- tingar m. m.), möss, sorkar, grodor och ödlor, endast un- 68 Till revidering af gällande jaktförordning. 4. III. 1916. dantagsvis dessutom nägon fägelunge eller smäfägel. Bäda dessa arter borde själffallet tillförsäkras lagligt skydd året om. Länge diskuterad till sin betydelse i materiellt afseende har de sistnämndas nära släkting ormvräken varit. Denna är den allmännaste af våra något större roffäglar, med utbredning öfver hela landet ända upp till Kajana. Den häller sig alltid i trakter med vida odlingar och ängar, som utgöra dess jaktgebit, men flyttar bort till vintern. Kolthoff anser ormvräken, betraktad uteslutande ur jaktvärdens synpunkt, som ett skadedjur, om ock ett af de mindre farliga. Han har undersökt ett stort antal vräkar och deras bon och har verkligen någon gång i dem funnit lämningar efter matnyttigt vildt. Det säg ut som om vissa individer vore farliga nog, under det de flesta synas vara fullkomligt oskadliga. ') Sålunda fann han engång tre ej sä smä tjäderungar i ett vräkbo, och i ett par andra sägos äfven lämningar efter tjäderungar, hvarjämte han päpekar, att man äfven anträffat harungar. Därefter fortsätter K olt- hoff: ,Säkert är dock, att ormvräken hufvudsakligen lef- ver af fältmöss, ormar, ormslän, ödlor och andra smädjur. Och att han för landtbrukaren mäste betraktas som en nyt- tig fågel, kan ej förnekas." Detta bekräftas äfven af de iakttagelser lektor E. W. Suomalainen meddelat rörande vråkbon, funna i Finland. C. A. Hollgren, som äfven afvägt ormvråkens nytta och skada, uttalar som sin mening, att den måste betraktas som en fågel, om hvilken kan sägas, att om han ej gör nå- gon afsevärd nytta — helst han är flyttfågel — han dock ej bör såsom afgjordt skadlig betraktas. Omfattande under- sökningar i nyare tid ha i allmänhet ledt till det slutomdö- met, att ormvråken bör betraktas som en i alldeles öfver- vägande grad nyttig fågel. Sålunda önskar Rörig, som undersökt 1,237 ormvråkar och i deras magsäck funnit bl. a. lämningar af 1,876 möss förutom andra skadliga gnagare, 1) Dylika individuella olikheter kunde anföras äfven beträffande andra roffåglar (och rofdjur). 4. III. 1916. Till revidering af gällande jaktförordning. 69 att ormvräkens fredande verkligen måtte iakttagas i de kretsar, hvilka äro i ständ att förhindra det hittills utöf- vade obetingade nedskjutandet. I den tyska fägelskydds- lagen är ormvräken, liksom alla vräkar, äfven upptagen bland de skyddade fåglarna. I Sveriges nya jaktlag af är 1912 är ormvräken utesluten frän skadedjurens antal. Med stöd af de positiva upplysningar man numera er- hållit om ormvräkens hufvudsakliga näring och med hänsyn till naturnjutningen — roffäglarna bidraga ju dock till om- växling i skogens lif, och denna örnlika fågel är ju numera en af de ytterst fä dagroffäglar, ät hvilkas anblick man vid ströftäg i skog och mark stundom kan hafva någon utsikt att få fröjda sig — borde ormvräken fridlysas samt sålunda ställas i samma kategori som föreslagits för bivräken och fjällvräken. Härtill föreligger än mera skäl som dessa tre arter, ehuru representerande skilda släkten, regelbundet för- växlas af allmogen, ofta ocksä af skolade jägare. En för jakt och jaktvärd fullkomligt likgiltig dagroffägel är utan tvifvel tornfalken. Trots all förföljelse är den ännu nägorlunda allmän och förtjänar att vara det säväl för den materiella nytta den gör, som för sin säregna jakt- metod och eleganta uppenbarelse för öfrigt. Landtmannens plägoris, fältmössen och sorkarna, hafva i tornfalken sin farligaste fiende under sommaren. Därjämte förtär arten allehanda större insekter, i synnerhet gräshoppor, mera till- fälligtvis smäfäglar, nägon fägelunge eller harunge. Af 516 af Rörig undersökta tornfalkar voro 456 = 89 %,, dä de fälldes, sysselsatta med mössfängst. I deras mage funnos 642 möss. En individ hade dessutom förtärt en rätta. Bland öfriga varmblodiga djur anträffades en harunge, 3 näbbmöss och 20 smäfäglar. Magsäcken af 9 exemplar innehöll ödlor, medan 125 tornfalkar ätit endast insekter och en blott spind- lar. Äfven af finska sakkunnige pä jaktens omräde, säsom af öfverste V. Brander, har tornfalken, hvars lefnadssätt i många afseenden påminner om ormvräkens, framhållits som ofarlig för jakten. Det är sålunda en anomali, att arten i gällande jaktförordning hänföres till skadedjuren. Dess 70 Till revidering af gällande jaktförordning. 4. III. 1916. plats bör tydligen vara, såsom i Tyskland, bland fridlyst vildt. Lärkfalken spelar ej heller för jägaren någon roll. Den är en mera allmän fågel i södra och mellersta Finlands skogrika bygder. Under flyttningstiderna vår och höst för- tär den nog en massa småfågel, men under sommaren lifnär den sig i alldeles öfvervägande grad af insekter, i synner- het sländor. Sitt byte uppbringar den merendels i flykten. Några af mag. R. Palmgren häcktiden undersökta exem- plar från Salmis, Kangasala och Hvittis hade uteslutande förtärt större insekter. I , Nordens fåglar" säges, att flera i Västergötland undersökta bon af denna fågel ej kunde uppvisa ens en fjäder eller ett ben, som hade antydt att ungarna matats med annan föda än insekter. Sådana ut- gjorde äfven det enda innehållet i deras kräfvor. Utan olä- genhet kunde och borde denna synnerligen eleganta flygare vara fridlyst året om. Mindre anfäktbar än de två föregående små falkarnas ställning i gällande jaktförordning tyckes dvärgfalkens vara. Dvärgfalken, som förekommer allmänt häckande i Lappland och norra Finland samt under sträcket ofta an- träffas i öfriga delar af landet, är en liten, mordlysten få- gel, för hvilken småfåglarna både på land och i luften måste taga sig i akt. Därjämte skyr den icke att angripa äfven betydligt större fåglar än den själf, framom andra kanske rapphöns, om än sådana missdåd höra till undantagen. I Tysk- land, där arten under flyttningstiderna vår och höst är en sällsynt gäst') har Rörig undersökt maginnehället af 30 exemplar samt därvid funnit 27 småfåglar och 5 möss. Om dess uppträdande i Danmark, bedömdt efter jägaresynpunkt, säger Viggo Möller: ,Den lille bitte Dvaergfalk, kun en halv Snes Tommer lang, yngler Nord paa, men kommer ofte i stort Tal her ned paa Traekket. Den er ganske vist en dristig Röver, men da den vaesentlig jager Smaafugle, som vi dog ikke gör Brug af, kan den naeppe vaere jagtskade- 1) Såsom häckfågel har den blifvit utrotad där. 4. III. 1916. Till revidering af gällande jaktförordning. 71 lig”. Uppenbart tillskyndar den icke heller hos oss det jaktbara fägelvildtet den skadegörelse, att dess dödsdom vore motiverad. Utan men kunde denna , konstnär i flyg- teknik" få åtnjuta förmånen af fridlysning, äfven af det prak- tiska skäl, att ett motsatt förfarande, dess utstötande bland förföljansvärda skadedjur, skulle utgöra ett väsentligt hinder för ett effektivt fredande af lärkfalken och tornfalken, med hvilka arten af menige man lätt förväxlas. Den enda falk, som kan tillskrifvas nägon betydelse för jägaren, är pilgrimsfalken. I värt land är denna sköna falk, som anländer om vären och flyttar bort pä hösten vid samma tid som dvärgfalken, i allmänhet rätt sällsynt och bebor bergiga trakter i närheten af sjöar eller hafvet. Den hugger gärna änder och småfåglar, bl. a. ofta starar (Kolt- hoff). Enligt mag. R. Palmgren fredas fägeln flerstädes af den äländska skärgärdsbefolkningen, som lagt märke till, att ejdern med förkärlek placerar sitt bo pä klippor och smäskär, som ligga inom falkens jaktomräde. Förklaringen skulle ligga däri, att den pä marken hvilande ädan med ungar gär fri för dess angrepp, som däremot med full skärpa drabba flygande kräkor och andra äggtjufvar inom fägelvärlden. I anseende till denna stora ädelfalks såväl synnerligen stätliga uppenbarelse som dess sparsamma före- komst samt beskaffenheten af dess föda, bestäende dels af ekonomiskt likgiltiga fåglar och dels mindre värdefullt ville- bräd, kunde den ätminstone för närvarande saklöst komma i åtnjutande af fridlysning och borde i ingen händelse öf- verallt i landet fä fällas. En säregen anledning — som emellertid icke föreligger hos oss — att på det strängaste efterhålla pilgrimsfalken har man funnit i Tyskland. De med viktiga budskap ilande brefdufvorna löpa nämligen stor fara att blifva uppsnap- pade af denna falk, som i likhet med hvarje äkta falk hug- ger nästan uteslutande flygande byte. De militära myndig- heterna och de af dem understödda föreningarna för skötsel af brefdufvor se i pilgrimsfalken en fiende till sina sträfvan- den och söka genom utbetalning af premier befordra dess 12 Till revidering af gällande jaktförordning. 4. III. 1916. utrotande. Huruvida med rätta, måste man fråga sig i en tidsålder, dä man utan tråd kan tala på hundrade kilometers afstånd, invänder!) dock på tal härom prof. Karl Eck- stein (Tierleben des deutschen Waldes). Den vackra aftonfalken är mycket sällsynt hos oss och jagar hufvudsakligen insekter. Äfven från jägare- håll har redan tidigt erkänts, att arten bör på dessa grunder skonas. Af kärrhökarna kan, strängt taget, endast blå kärr- höken sägas tillhöra vår fauna. De öfriga tre arterna, bleka, mindre och bruna kärrhöken ha blott några få gånger anträffats hos oss. De lifnära sig mest af insek- ter, sorkar och amfibier, samt bruna kärrhöken dessutom, allt enligt Rörig, af större fåglar. På grund af sin säll- synthet eller rent tillfälliga förekomst erbjuda kärrhökarna äfvensom gladan och skrikörnarna ur jaktvårdssyn- punkt ej något särskildt intresse för jägaren, hvarför deras, liksom öfriga event. irrgästers fredande själffallet borde ligga utom diskussionen. (Ang. dufhöken och sparfhöken se nedan.) Vidare kan jägarens och den rationella jaktvärdens in- tresse ej gärna komma i konflikt med fredandet af ätminstone en del ugglearter, hvilka enligt gällande jaktförordning af jordägaren och jakträttsinnehafvaren saklöst fä fällas och utrotas. Hit höra tvenne flyttfäglar, hornugglan och jordugglan. De förekomma öfver nästan hela landet, den förra med företrädesvis sydlig, den senare med nordlig utbredning. Säsom i alldeles öfvervägande grad lifnärande sig af diverse smädäggdjur, i synnerhet skadliga äkermöss och sorkar, höra de till landtmannens allra nyttigaste fäglar, 1) En annan tysk roffägelkännare' (Schmidt, Die Hüttenjagd, Berlin 1913) bedömer pilgrimsfalkens roll i krigsfall mildt, i det han anser, att i Tyskland numera finnas endast fä dylika falkar, och för det andra håller han änder och fasaner för pilgrimsfalkens förnämsta läckerbitar, först därefter komma dufvor och rapphöns. 4. III. 1616. Till revidering af gällande jaktförordning. 73 som pä allt sätt borde skyddas och omhuldas. !) Detsamma gäller äfven den i värt lands södra och mellersta delar all- männaste nattugglan, pärlugglan. Om hösten och vin- tern infinner hon sig icke sällan vid människoboningar och anställer i lador, fähus och pä vindarna jakt pä möss, men belönas härför vanligen med att bli ihjälslagen. Den stora, i Lappland häckande lappugglan, som periodvis i likhet med sin nordliga granne, fjällugglan, gör näringsutflykter söderut, lefver hufvudsakligast af sorkar, lemlar och möss och är därför en nyttig fägel, hvilken borde tillkomma alla en sådan varelses rättigheter. Den öfver hela landet spridda, men sällsynta sparfugglan är en för- tjusande, liten och näpen varelse, som likväl för smäfäglarna, i synnerhet sparfvarna, utgör en svär tuktomästare. Där- jämte förtär arten möss, näbbmöss och insekter. Nägon anledning att icke freda den förefinnes näppeligen. Ätminstone dessa fem ugglearter anses äfven af vära auktoritativa jägare för oskadliga för jakten samt rekommen- deras af dem till skonande. Med afseende ä slagugglan och kattugglan bör framhällas, att de visserligen stundom förgä sig pä den matnyttiga vildnaden, hvilka brott dock i riklig män upp- vägas af den stora nyttä de säsom utrotare af skadliga gna- gare tillskynda landtbrukaren. Med hänsyn härtill och till deras sällsynthet föreligger icke nägon grund att vägra dem förmänen af fredning. Frän naturskyddssynpunkt, säger med rätta en svensk författare, är det ej nog med att blott sä kallade ,nyttiga* fäglar och djur skyddas, utan allt i naturen lefvande och dödt, som ej direkte stär i strid mot eller skadar vär kul- turutveckling, bör skyddas och värdas i den män, som detta är förenligt med en rationell hushållning. ?) ') I Sverige åtnjuta under häckningstiden hornugglan och jord- ugglan sedan år 1907 lagligt skydd såsom för landtbruket nyttiga fåglar. 2) Fauna och Flora, 1907, s. 124. 74 Till revidering af gällande jaktförordning. 4. III. 1916. Af ugglorna äro i gällande jaktförordning uf, hökuggla och fjälluggla särskildt utpekade såsom skadedjur. Fjällugglan, för att börja med denna, är en hög- nordisk fägel, som om sommaren bebor Skandinaviens och Lapplands högfjäll. Inom vårt naturhistoriska område lef- ver den allmännast i Enontekis och på Kola-halfön. Under senhösten, och under lemmelår äfven tidigare på höstsom- maren, uppträder den i Enare på låglandet, hvarifrån den åter efter någon tid försvinner (Nordling). I Kolari och Turtola förekommer arten blott såsom gäst vintertid. Dess hufvudsakliga naturliga föda i fjälltrakterna utgöres af fjäll- lemlar och sorkar. Är 1910 hade L. Munsterhjelm till- fälle att iakttaga artens lefnadssätt i Könkämädalen och har därom gifvit följande skildring: „Till följd af en mer än vanligt riklig tillgång pä smärre gnagare, hvaraf majoriteten utgjordes af Arvicola agrestis och Myodes lemmus, förekom fjällugglan allmänt detta är') i fjällen. Vårtiden, innan artens häckning vidtog, var man dagligen i tillfälle att se ett eller flera exemplar, men så snart äggläggningstiden närmade sig, försvunno de fullstän- digt från låglandet och de lägre fjällen för att söka upp sina boplatser, hvilka äro belägna på de högsta och största fjällen. Ehuru fjällugglan själf är en dålig fågelfångare och endast i sällsynta undantagsfall lyckas bemäktiga sig en lefvande, frisk ripa, består dess föda vintertiden dock till kanske största delen just af ripor, hvilka den där uppe i fjälltrakterna förstår att plocka ur de tusental snaror, som denna tid finnas uppsatta i en vid omkrets af hvarje gård. Och då fångsttiden i mars utgår, kvarstå dock ännu massvis af snaror därstädes, i hvilka ripor ligga fastnade och i hvilka de fortfarande fastna. Fängstmännen däruppe klaga ock allmänt över den relativt stora skada, som fjäll- =) Året förut (1909), då lektor E. W. Suomalainen företog en resa till fjälltrakterna i Enontekis, sågs af honom och hans res- kamrater under hela sommaren blott 3 individer. 4. III. 1916. Till revidering af gällande jaktförordning. 75 ugglan därigenom vällar dem. De berättade mig, att sädana stadigt hålla till i närheten af fängstplatserna, och hvarje gäng männen infinna sig för att vittja sina snaror, finna de alltid en eller flera ripor rifna och uppätna. — Senare pä vären, dä barfläckar uppstä pä läglandet, tycks fjällugglans hufvudsakliga föda däremot bestä af diverse smä gnagare, hvilka i är samt öfver hufvud taget alla de är, fjällugglan där uppe existerat i större mängd, förekomma massvis. Som man vet, är fjällugglan under Arvicola- och Myodes-fattiga är en stor sällsynthet i trakter, där den sädana är, dä ofvannämnda gnagare äter uppträda rikligt, förekommer i mängd." Arten företager periodvis i anslutning till lemmelvand- ringarna vidsträckta utflykter söderut och anträffas vissa år om vintrarna rätt allmänt till och med i de nyländska kustbygderna (1894—95 och 1895—96—97). Härunder gör arten säkerligen stort förfång åt jägaren, särskildt å rapp- hönsmarkerna, om det än måste anses som regel, att så- dana missdåd från artens sida inträffa endast i brist på an- nan föda, råttor, möss och åkersorkar. Ett år hade Kolt- hoff i mer än hälften af de undersökta fjällugglorna fun- nit lämningar efter rapphöns, och några af de öppnade hade 3—4 rapphöns i sig. Andra år tycktes ugglorna i mindre grad ha slagit sig på rapphönsjakt och föredrogo åkersorkar, ifall rik tillgång på dem fanns. Sålunda hade vintern 1895 —1896 af 80 öppnade fjällugglor endast en lämningar af rapphöns i sig och en grus, hvilket bevisade att hon ätit någon hönsfågel eller annan fågel, som plägar svälja grus. De allra flesta ugglorna hade ätit endast sorkar. I betraktande af att fjällugglan är en nordisk fågel, som endast periodvis under vintern besöker våra kultiverade landamären, och då arten i vid utsträckning gör nytta så- som fiende till smågnagare, borde den väl komma under lagens skydd eller åtminstone icke saklöst få nedskjutas eller fångas af hvem som helst. Enär fågeln emellertid un- der sina invasioner vissa vintrar kan uppträda på rip- och rapphönsmarkerna såsom afsevärdt jaktskadlig, så kunde i 76 Till revidering af gällande jaktförordning. 4. III. 1916 en reviderad jaktförordning införas lämplig stipulation om rätt för regeringen att ät jakträttsinnehafvaren och af honom bemyndigad person i administrativ väg gifva till- stånd till dess nedläggande inom området. En annan ät- gärd, som förnuftigtvis ocksä kunde ifrägakomma för denna och vissa andra roffäglars fredande, vore inrättandet af re- servationsomräden (naturparker). För ästadkommande af dylika i olika trakter af landet borde regeringen skänka ini- tiativtagare verksamt understöd. Den för jägaren viktigaste bland vära ugglor utgör utan tvifvel den största och mäktigaste af dem, bergufven. Den finnes utbredd öfver hela landet, där bergiga skogs- trakter förekomma, om än flerstädes i dess södra delar nu- mera ytterst sällsynt eller fullkomligt utrotad. Bergufven anses allmänt af jägare säsom en mycket skadlig roffägel, hvilken under sina nattliga jakter fångar jaktbart vildt af olika slag, säväl harar som skogsfäglar. Dess ordinarie hvardagsföda utgöres emellertid, säsom af verkställda un- dersökningar allt tydligare framgätt, af kräkfäglar, ekorrar, rättor, möss och sorkar (Kolthoff, Rörig, Suomalainen). Den praktiska betydelsen af dess jaktskadlighet kan därför ifrägasättas, särskildt pä de stora skogsmarksomräden, där jaktvärd ej förekommer. I alla fall är den af kräkorna sä uppenbart hatade, relativt sällan förekommande bergufven en präktig och till sitt lefnadssätt synnerligen intressant fägel, som är förtjänt af en förmänligare ställning i vär jaktförordning, än den nu tillerkännes. Först och främst bör den obligatoriska premieringen för dödad fägel och unge upphäfvas. Premiering är i detta fall desto mera Öf- verflödig, som bäde lefvande fängade och dödade exemplar äro eftersökta till att användas som lockfägel för skytte pä kräkor och betinga sig goda pris. Än mera tillfreds- ställande vore total eller ätminstone villkorlig fridlysning. Rörig säger: „Beträffande sådana fåglar, hvilka, såsom ufven, ingenstädes i Tyskland mera äro allmänna, bör man icke ställa nyttighetsprincipen i förgrunden, utan man är förpliktad att tillgodose naturskyddets kraf, som uppfor- 4* III. 1916. Tili revidering af gällande jaktförordning. a drar till varaktigt fredande af alla de varelser, hvilka, hemmastadda sedan ärtusenden pä tysk mark, genom sin egenart kunna hos oss hälla vaken erinringen om längesen försvunna tider af ursprunglig naturkraft*.') Dessa tänkvärda ord hafva sin fulla giltighet tillämpade äfven pä värt land. Den tredje af de vanligen såsom mest skadliga uppfat- tade ugglearterna, hökugglan, är spridd öfver hela lan- det, företrädesvis dock med nordlig utbredning. I trakter, där den som häckfågel är mycket sällsynt, kan det före- komma, att den, såsom exempelvis vid Kallavesi (E. W. Suomalainen), om hösten och vintern uppträder någor- lunda allmänt, beroende detta tydligen på invasion från andra nejder. Lemmeläret 1907 visade sig hökugglan i Turtola-Kolari-distriktet såsom en hvardaglig företeelse och anträffades då i all skogsmark, men följande vår var den mycket sparsamt förekommande (L. Munsterhjelm). I Helsingforstrakten, där arten icke alls häckar, infinner den sig vissa år redan i augusti från 'sin nordligare häckplats och håller till under hela senhösten vid odlingar och be- bodda platser, där den med minsta besvär kan finna sig föda (R. Palmgren). Hvad artens sätt att lifnära sig angår, så lider det intet tvifvel därom, att den, som mer än andra ugglor kan jaga om dagen, äfven angriper rapphöns o. a. flygvildt och sålunda för jägaren är en föga treflig bekantskap, men dessa fall måste väl dock räknas till un- dantagen. Hökugglans egentliga föda består af smägnagare ?), 1) „Bei solchen Vögeln, die, wie der Uhu in Deutschland, schon nirgends mehr häufig sind, darf man das Niitzlichkeitsprincip nicht in den Vordergrund stellen, sondern man hat die Pflicht, den Forderun- gen des Naturschutzes gerecht zu werden, der fiir einen dauernden Schutz aller derjenigen Geschöpfe eintritt, die, seit Jahrtausenden auf deutschem Boden heimisch, durch ihre Eigenart uns die Erinnerung an längst vergangene Zeiten urwüchsiger Naturkraft wacherhalten können.“ Rörig, G., Wild, Jagd und Bodenkultur. Ein Handbuch für den Jäger, Landwirt und Forstmann. Neudamm 1912. (S. 141). 2) Af denna anledning kallas fågeln på finska „hiiriäispöllö“ (=möss- uggla). Beträffande artens skada och nytta må följande två citat anföras: 78 Till revidering af gällande jaktförordning. 4. III. 1916. möss, sorkar och lemlar. Med detta för ögonen kan man icke gärna annat än unna åt hökugglan skydd mot en ofta orättvis förföljelse. Vid revidering af vår jaktförordning borde hökugglan åtminstone strykas från listan öfver de skadliga djuren, desto hellre, som detta skulle väsentligen befordra fredandet af ugglorna öfver hufvud. Med afseende å sin ställning i jaktförordningen förtjäna representanterna af höksläktet, dufhöken och sparfhö- ken, att i sista rummet af oss tagas i betraktande. De äro de allmännaste och därjämte de skadligaste af våra roffåglar. Förföljelsen mot dem har också varit särdeles skarp, sär- skildt beträffande dufhöken, som är den skadligare arten. Det finns år under det sista decenniet, då skottpenning årli- gen utbetalats för tusen dödade dufhökar eller däröfver (om ock en betydande del sannolikt utgjorts af vråkar o. a. roffågel). Icke under, att dufhöken blifvit en sällsynt häckfågel i södra och mellersta Finlands kulturbygder. Under sträcket an- träffas den dock ännu något allmännare, i synnerhet unga individer. Den mindre arten, som man betydligt oftare får se, är tämligen allmänt utbredd ända till norra Finland, men aftager nordligare småningom i antal. Otvifvelaktigt äro de synnerligen farliga för villebrådet, dufhöken särskildt farlig för hvarje slag af höns- och duf- fåglar och äfven tamt fjäderfä, och sparfhöken ej mycket mindre. Den skadegörelse, de förorsaka, kan man icke anse motvägas däraf, att dufhöken håller ekorrarnas förökning inom behöriga skrankor och att den tuktar kråkan, samt att dess mindre släkting utgör ett plågoris för gråsparfvarna, eller däraf, att deras smidighet och djärfhet ofta väcker vår beundran. „Durch Vertilgung einer grossen Menge Lemminge, Hamster, Ratten, Wald- und Feldmäuse wird sie sehr nützlich, obgleich sie auch manchen Vogel wegkapert.“ Friderich, Naturgeschichte der deutschen Vö- gel. 5. Aufl. Stuttgart 1905. — „Hökugglan är vär allmännaste uggla och finnes öfver hela landet. Hon torde lefva så godt som uteslu- tande af möss, sorkar och lemlar.* V. Brander, |. c., 1910. 4. III. 1916. Till revidering af gällande jaktförordning. 79 Ehuru de säledes fortfarande äro att anses säsom utpräglade skadefäglar, borde den nu obligatoriska skott- penningen beträffande dufhöken bortfalla. Sä länge staten medels s. k. premiering uppmuntrar och understöder utrot- ningskriget mot vissa roffäglar — låt vara, att deras stora skadlighet för det matnyttiga vildtet äfven vore ett faktum — kommer verkan häraf i praktiken, hvilket erfarenheten till fullo bestyrkt, genom okunnigheten hos allmogen och veder- börande premiebetalare att i första hand och till alldeles öfvervägande del drabba vräkar, tornfalkar och andra nyt- tiga roffäglar eller sädana arter, hvilka genom sin sällsynt- het redan äro vordna lefvande naturminnen, och hvilkas fredande därför ur nationalekonomisk eller naturskyddssyn- punkt borde ligga hvarje klarsynt medborgare och alla fosterlandsvänner varmt om hjärtat. Öfver hufvud taget borde man, säsom ocksä i vära jakt- tidskrifter stundom framhållits, vid förföljandet af roffäglarna ihägkomma, att dessa dock, t. o. m. de skadligaste bland dem, ha sin viktiga mission att fylla i naturens stora hushällning. Med rätta har man päpekat, att mänga af dem hälla efter andra skadedjur, och med visshet kunna vi antaga, att sjuka eller svaga individer af det matnyttiga vildtet, d. ä. sädana, som äro mindre väl ägnade att bestä i kampen för tillva- ron och att fortplanta släktet, i främsta rummet falla offer för dem. Genom att bortplocka dessa försvagade individer hindra säledes roffäglarna (rofdjuren) dem att pä kommande generationer inympa sina sjukdomar eller alstra en svag af- komma; de bidraga härigenom till att upprätthälla ett friskt, mot ogynnsamma förhållanden motständskraftigt släkte. Dessutom måste man räkna roffåglarna (rofdjuren) till för- tjänst, att de på samma sätt motverka tilläfventyrs uppkomna epidemiska sjukdomars spridning bland det jaktbara ville- brådet. De sjuka individerna uppätas af rofdjuren, hvari- genom smittans öfverförande på friska djur försvåras. Skade- djuren spela således för det nyttiga vilda en stor roll i egen- skap af „sundhetspolis“. Bortryckes den länk i djurkedjan, som representeras af dem, sä rubbas den naturliga jämvikten 80 Till revidering af gällande jaktförordning. 4. III. 1916. arterna emellan, och följderna kunna blifva ödesdigra. Jä- gare böra därför se till, att de i kampen mot dessa djur så mycket som möjligt skona åtminstone de mindre skadliga arterna, hvilka i händelse af behof kunde ersätta de genom förföljelsen decimerade mera skadliga. Äfven från ren jägare- synpunkt kan det vid förföljelsen af de såsom skadliga an- sedda roffåglarna ej gälla annat än att hålla dessa inom be- höriga gränser, icke att helt och hållet i landet utrota sällsynta och intressanta representanter för dess ursprungliga djurvärld. Äfven detta har, hvilket med nöje erkännes, offentligt framhållits af auktoritativa jaktskriftställare hos oss. Den ofvan antydda roll, roffåglarna o. a. rofdjur spela vid förhindrande af degenerering och sjuklighet hos allt slags vildt, utgör en af de viktigaste" omständigheter, man nu- mera icke kan undgå att taga i betraktande vid en tidsen- lig jaktlagstiftning. Af samma betraktelse framgär äfven huru vanskligt det är att indela arterna i skadliga och nyttiga. I allmänhet är en sädan indelning olämplig och hinderlig för vinnande af en riktig insikt i naturens lif. Naturen är ett harmoniskt helt, där hvarje led har sin plats att utfylla, den ena häller den andra inom bestämda skrankor. I ofvanstäende öfversikt af vära roffäglars föda och lefnadssätt, nytta och skada, har särskildt afseende fästs vid de olika arternas betydelse med afseende å jaktintres- set. Tydligt är dock, att detta icke bör vara det allena- bestämmande i lagstiftningen om vildnadens utnyttjande, utan måste hänsyn äfven tagas till sträfvandena för naturskydd och till forskningens och landtmannens intressen. Så har man fått göra i andra länder. Karaktäristiskt och upply- sande är exempelvis följande utdrag ur en af redaktören för en tysk jakttidsskrift dr E. Schäff utgifven skrift (Unser Flugwild, Stuttgart) beträffande den tyska jägarvärl- dens ställning till roffåglarna. Den tid, säger han, ligger icke långt tillbaka, då hvarje jägare och skytt knallade på allt hvad krokig näbb och krokiga klor hade och, när han nedlagt en vråk eller tornfalk, inbillade sig, att han 4. III. 1916. Till revidering af gällande jaktförordning. 81 gjort en god gärning i jaktskyddets intresse och till väl- signelse för de „nyttiga“ smäfäglarna. Den tiden ligger ännu icke fjärran, men gudskelof ligger den dock i det förgångna. Icke blott lagparagraferna ha bidragit därtill, att man bru- tit med utrotningsprincipen gentemot roffäglarna; äfven bland ägarena har allt mera den insikten vunnit insteg, att t. o. m, roffägeln har sitt existensberättigande och att den icke an- stiftar enbart skada, utan medför äfven nytta, vare sig direkt eller indirekt. Den nu gällande fägelskyddslagen har, förutom de redan i den föregående lagen fridlysta tornfalken, vräkarna och ugglorna (med undantag af ufven), äfven upp- tagit skrikörnen och gladan till fredande, sä att dessa fäg- lar äro fullt likställda med sängfäglarna m. fl. I Preussen äro dessutom örnarna ställda bland de jaktbara fåglarna, så att blott den jaktberättigade har tillåtelse att fälla, fånga eller taga dem ur nästet. Mångenstädes ha vidare myndig- heterna och privata personer utsatt vidtgående bestämmelser i afsikt att såsom naturens minnesmärken skydda särskildt större roffåglar, hvilka genom sin sällsynthet sväfva i fara att helt och hållet försvinna från landets fauna. Vi våga tro, att äfven hos oss jägarens och naturvän- nens intressen skola med god vilja gå ihop med stigande insikt om det berättigade i den ena och den andra partens fordringar. För att verksammast utrota rof- och skadefåglar har man i jaktvårdens intresse inom våra jägarkretsar allmänt begynt använda pälsaxar. Med anledning häraf kunna vi i detta sammanhang icke uraktlåta att framhålla, det an- vändandet af dessa fångstredskap i allmänhet, och icke minst då det sker i stor omfattning samt utan tillräcklig eftersyn och nödigt omdöme, omöjliggör hvarje åtgärd till fredning. Erfarenheten har nämligen utvisat, att af de fåg- lar, som fångas med sax, endast en mindre del utgöres af verkligen jaktskadliga, den flerfaldigt öfvervägande delen däremot af icke-afsedda nyttiga eller från jaktsynpunkt lik- giltiga arter. Detta framgår tydligen af de i jakttidskrifterna offentliggjorda fångstresultaten. Därjämte är det ju erkändt, 6 82 Till revidering af gällande jaktförordning. 4. III. 1916. att saxen torterar det fängade djuret, hvarför medlet ur humanitär synpunkt icke kan godkännas. Af det förenämnda framgär, att denna fängstmetod med saxar ur säväl etisk-ideell som praktisk-rationell synpunkt ovillkorligen och med det snaraste borde, säsom i flera kulturländer t. ex. England är fallet, i lagstiftningsväg för- bjudas. Hvarje eftergift i detta kraf vore liktydig med att prisgifva alla våra roffäglar och äfven andra bevingade va- relser ät dessa blindt verkande, förödande pinoredskap. Denna uppfattning af saxarnas oförenlighet med fredning af nyttiga eller sällsynta fägelarter hindrar oss icke att fram- hälla, att det redan vore ett framsteg i rätt riktning, ifall vid revision af jaktförordningen kommunerna finge rätt att inom sina omräden förbjuda användandet af saxar för fägel- fångst, samt att saxarnas torterande verkan i någon män kunde förmildras genom vidtagande af särskilda ätgärder. Bland sädana kunna anföras: 1) att saxar hällas utsatta uteslutande pä platser, som under hela gillringstiden äro synliga för fängstmannen, sä att denne omedelbart, dä nägon fägel räkat fastna i dem, kan tillstädeskomma och befria offren från kvalen. För- sumlighet från fängstmannens sida eller fängstredskapets placering utom synhåll för fängstmannen medför kon- fiskering af saxarna samt vitesstraff för fängstmannen och den person, jakträttsinnehafvaren, pä hvars order fängst- medlet användes; 2) att saxarnas byglar hällas beklädda med nägot mjukt öfvertäg och slagfjädern icke onödigtvis är för härdt spänd; 3) att saxarna hällas fästade med sä läng förankring, att fägeln med slagjärnen hamnar pä marken. För att i korthet sammanfatta hvad ofvan framförts beträffande våra roffäglars fredande i lagstiftningsväg, sä göra sio enligt kommitténs mening närmast följande kraf gällande: 1. Jaktförordningens bestämmelse om obligatorisk be- löning för dödad örn och andra roffäglar afskaffas. 2. Ur jaktförordningens förteckning öfver skadedjur Mötet den 1 april 1916. 83 utgå: örnar, berguf, hökuggla, fjälluggla, falkar och vråkar samt fiskgjuse. 3. Såsom för landtbruket nyttiga fridlysas följande rof- fäglar: bivräk, fjällvräk, ormvräk, tornfalk, aftonfalk, kärrhö- kar, glada, hornuggla, jorduggla, pärluggla, sparfuggla, hök- uggla, kattuggla, slaguggla och lappuggla. 4. Särskilda bestämmelser gällande för hela landet resp. viss del däraf utfärdas efter behof till fredande af örnar, fiskgjuse, jaktfalk, pilgrimsfalk, lärkfalk, dvärgfalk, berguf, fjälluggla, dock böra jakträttsinnehafvare eller af honom bemyndigade personer äga rätti att döda dem pä egen mark i närhet (200 m) af byggnadstomt. 5. Bestämmelsen om rättighet att döda skadedjur än- dras i den riktning, att ifrågavarande rättighet tillkommer blott jordägaren eller jakträttsinnehafvaren eller af dem skriftligen befullmäktigade personer. 6. Användningen af saxar för fågelfångst förbjudes. Helsingfors i januari 1916. J. A. Palmen. H. Federley. K. M. Levander. A. Luther. Rolf Palmgren. B. Poppius. Mötet den 1 april 1916. Till medlemmar af Sällskapet invaldes fil. mag. Greta Andersin (föreslagen af docent A. Palmgren) samt stu- denter M. O. Meurman (föreslagen af docent A. Palmgren) och E. Pipping (föreslagen af professor E. Reuter). Utdelades den finskspräkiga upplagan af kommittebe- tänkandet rörande roffäglarnas ställning i gäl- lande jaktförordning. Häraf hade tidigare 4,800 exem- plar distribuerats med tidskriften Tapio, hvarjämte 650 exem- plar af den svenska upplagan tillställts Forstlig tidskrifts prenumeranter. Maisteri K. Linkola ilmoitti painettavaksi: Studien über den Einfluss der Kultur auf die Flora in den Gegenden nörd- 84 Smärre meddelanden. 1. IV. 1916 lich vom See Ladoga. Pitemmässä esityksessä tehtiin selkoa tutkimusten päätuloksista. Varsinkin kiinnitettiin huomiota rin yksityisille viljelysaukeamille tuomien kasvilajien luku- määrän vähittäisessä kasvamisessa, viljelysaukean iän ja pinta-alan karttuessa. Esitystä havainnollistuttivat eraafilli- set käyrät. Amanuens K. E. Ehrström förevisade en af magis- ter O. Collin till samlingarna förärad färgvarietet af Mus rattus. Maisteri H. Järnefelt piti esitelmän kahden Tuusulan pitäjässä olevan lammikon planktonelämästä selittäen erittäin Anuraea aculeata'n saisondimorfismia. Tohtori Walter M. Linnaniemi esitti kaksi äkämä- sääskilajia (Cecidomyidae), joita ei tätä ennen ole Suomessa tavattu, nimittäin vatun äkämäsääsken (Lasioptera rubi Heeg.) ja herneen äkämäsääsken (Contarinia pisi Winn.). Edellisen aiheuttamia äkämäisiä vattupensaan oksia oli esittäjä saanut vastaanottaa syksyllä 1914 ylitirehtööri, vapaaherra R. Gri- penberg’iltä, Kirkkonummelta. Herneen äkämäsääsken toukkia sisältäviä, lievästi vioitettuja herneenpalkoja tapasi esittäjä itse kesällä 1914 Lohjan kirkonkylässä eräässä herne- pellossa, vähässä määrin. Föredrogs följande, af forstmästaren J. Montell in- sända meddelande: Callitriche hamulata Kützing, ny för den finska iloran? Under en båtfärd senaste sommar längs en af de gre- nar, som Muonio älf bildar vid Muonio kyrkby, fann jag en submers Callitriche, som starkt afvek frän alla de former jag tidigare sett här. Vid examineringen visade det sig, att den fullständigt öfverensstämde med den beskrifning Neuman ger af C. bicuspidata Neum., som enligt Lunds Bo- taniska Förenings , Förteckning öfver Skandinaviens växter" skall vara synonym till C. hamulata Kitz. En senare före- tagen jämförelse med exemplar af C. hamulata frän Sverige bekräftade examineringens riktighet. 1:0TV. 1916. Montell. — Buch. 85 Då C. hamulata inte finnes upptagen i H. Lindbergs , Förteckning öfver Finlands ormbunkar och fröväxter“ och likaledes saknas i Mela-Cajanders flora, torde en be- skrifning af den i Muonio funna växten vara pä sin plats. Stjälk mycket fin, 20—30 cm läng; stamled talrika, 10 —15 mm länga, de öfversta och nedersta kortare. Blad alla likformiga, jämnbreda, ennerviga, 20—27 mm långa, de nedersta och öfversta något kortare, alla, äfven de öfversta, 2-hornade, omkring '/, mm breda; alla nedsänkta, oskaf- tade; de öfversta icke i rosett. Färg lifligt ljusgrön. Frukter glest sittande, endast några få på hvarje stjälk, 1—1 !/; mm långa, något längre än breda, skarpkantiga, men ej vingkantade, oskaftade eller nästan oskaftade. Stift långa, äfven på de yngsta blommorna nedböjda, tidigt af- fallande: Skärmblad saknas helt och hållet Han- blommor mycket sällsynta. Ständarna, sävidt jag kunnat finna, utan sträng. Bildar små, täta mattor af påfallande ljus färg. Fyndplatsen: grund gren af Muonio älf med svagt rin- nande vatten. Doktor H. Buch inlämnade till publikation: Studien über die Scapanien Fenno-Scandias. I. Scapania curta- Gruppe (vorläufige Mitteilung). Die Mehrzahl der Arten der Scapania curta-Gruppe ist scharf begrenzt und einheitlich. Ausnahmen bilden Scapania curta (Mart.) Dum., Sc. helvetica Gottsche und Sc. rosacea (Corda) Nees, die jedem Hepaticologen als mehr oder weniger polymorph bekannt sind. Nur diese will ich hier behandeln. S. O. Lindberg ist meines Erachtens der erste, der innerhalb dieses Verwandtschaftskreises scharf und klar zwei Formenkomplexe: Martinellia curta (Mart.) Lindb. und M. osacea (Cord.) Lindb. unterschied. In seinen Beschreibungen ') !) S. O. Lindberg und H. W. Arnell, Musci Asi& borealis pp. 31 & 32 (Kongl. Svenska Vetenskaps-Akad. Handlingar, Bd. 23, N:o 5)' 86 Buch, Studien iiber die Scapanien Fenno-Scandias. 1. IV. 1916. tritt als Hauptunterschied die Beschaffenheit der Blattzellen und der Kelche hervor. Diese Teile beschreibt er für M. curta auf folgende Weise: „Cellule medie ovales et !/,,— !/,, mm, marginales rotund& et '"/65—'/g, mm, omnes bene punctato-verruculos&, angulis bene incrassatis, lumine di- stincte stellato; involucrum compressum, obovato-cuneatum, ore remotius sed longe ciliato, ubigue unistratum*. Die- selben Teile beschreibt er fiir M. rosacea folgenderweise: „Cellule medie ovales et "/35—'/3s mm, marginales sub- guadrate et !/,.—!/., mm, omnes sat distincte lineato-verru- culose, toto ambitu bene incrassat&, lumine rotundo; in- volucrum minus compressum, oblongum et vix cuneatum, ore dense dentato, vix ciliato, basi hic illic bistratum“. Kaalaas') schliesst sich vollkommen an S. O. Lindberg an, so auch wie es scheint Arnell?), der das Vorkommen auf Erde und die Form der Keimkörner zur Unterscheidung der M. rosacea von M. curta heranzieht. Ein Studium des Herbars S. 0. Lindbergs zeigt deutlich, dass seine bei- den Formenkomplexe scharf erkannt sind; es kommen nur sehr selten Verwechslungen zwischen den beiden Gruppen vor, die auch habituell meist sehr gut unterscheidbar sind. Auch die übrigen europäischen Hepaticologen unter- scheiden neben einer curta genannten Form eine rosacea. Ich hatte allerdings nur wenig ausserhalb Fenno-Scandia gesammeltes Material zu meiner Verfiigung, aber dieses im Verein mit den Diagnosen mehrerer Forscher zeigte zur Genüge, dass ihre Sc. rosacea garnicht oder nur zum Teil der Martinellia rosacea S. 0. Lindbergs entspricht. So werden z. B. von K. Miller?) die Nummern 93, 195, 382 und 651 in Gottsche und Rabenhorst, Hep. europ. exs., ) Kaalaas, B., Om Levermosernes Udbredelse i Norge pp. 257, 259 (Nyt Magazin for Naturvidenskaberne 1893, Bd 33). 2 Arnell, H. W., und Jensen, C., Die Moose des Sarekge- bietes p. 100 (Stockholm 1907). 3) Dr. L. Rabenhorst's Kryptogamenflora, sechster Band: Die Lebermoose von K. Müller, S. 405. 1. IV. 1916. Buch, Studien iiber die Scapanien Fenno-Scandias. 87 als Sc. curta gutgeheissen; von diesen entspricht jedoch nur N:o 651 der Martinellia curta Lindb., während die übrigen zu der Martinellia rosacea Lindb. gehören. Hieraus sowie aus der Beschreibung und den Abbildungen (|. c.) der Sc. curta scheint mir sogar hervorzugehen, dass die Hauptmasse des- sen, was S. 0. Lindberg Martinellia rosacea nennt, von K. Müller als typische Sc. curta betrachtet wird. Zudem ist es ja auch sehr wahrscheinlich, dass der typische Erd- bodenbewohner in Mitteleuropa am häufigsten ist. Welche Art soll nun eigentlich Scapania curta (Mart.) Dum. heissen, welche Sc. rosacea (Corda)? Zur Entscheidung der Frage hatte ich leider keine Ori- ginalexemplare der ursprünglichen Autoren zu meiner Ver- fügung, und die Beschreibungen !) sagen wenig aus, wie überhaupt die Speziesbeschreibungen jenes Zeitalters, aber die Abbildungen lassen vielleicht einige Schlüsse zu. Mar- tius’ Zeichnung (l. c. Tab. IV, Fig. 24) der Jungermannia curta zeigt uns eine Pflanze, deren Blätter mit wenigen groben Zähnen besetzt sind. Dieser Umstand und der Stand- ort (Erde!) macht es wahrscheinlich, dass diese Pflanze mit der Scapania curta der mitteleuropäischen Forscher faktisch identisch ist. Cordas (l. c. Tab. XXIX) Abbildung sei- ner Jungermannia rosacea zeigt uns eine Pflanze mit ganz- randigen, spitzlappigen Blättern, die nach der Beschrei- bung stark rot ist und auf Erde wächst. Ob diese nur eine extreme Form der Martiusschen Art ist oder ob sie eine besondere Art darstellt, kann ich nicht entscheiden. Es ist jedoch wahrscheinlich, dass beide jedenfalls nahe verwandt sind. So ist es denn auch verständlich, weshalb K. Müller seine Scapania rosacea nur als Varietät gelten lassen will. Warnstorf? geht sogar noch weiter, indem er Junger- mannia rosacea Corda einfach als Synonym der Scapania !) Martius, C. F. Ph, Flora Cryptogamica Erlangensis, 1817, p: 148. — Corda, in Sturm, Deutschl. Fl. Krypt. Heft 23, S. 96 (1832). ? Warnstorf, C. Kryptogamenflora der Mark Brandenburg, Bd. I. Leber- und Torfmoose. S. 137. 88 Buch, Studien über die Scapanien Fenno-Scandias. 1. IV. 1916 (K. C.) 1, 2 und 3. Scapania lingulata n. sp. (Fennia, Karelia australis, 1900, leg. H. B.). 1 und 2. Blätter. 3 Unterlappenspitze. — 4 und 5. Sc. helvetica Gottsche (Fennia, Alandia, 1905, leg. H. B.). 4. Blätter. 5. Oberlappenspitze. — 6. Sc. mucronata n. sp. (Exemplare aus Gottsche & Rabenh. N:o 651). Zwei Unterlappenspitzen. — 7 und 8. Sc. rosacea (Corda) Nees (aus Massalongo, Hepat. Venet.-Ital. exs. N:o 49). 7. Un- terlappenspitze. 8. Zwei Blätter. — 9. Sc. mucronata n. sp. Blätter. — 10, 11 und 12. Sc. curta (Mart.) Dum. (10 und 11 aus Gottsche & Rabenh. Exs. N:o 93. 12. Böhmen, Sterntiergarten bei Prag ?$/; 1885, leg. Schiff- ner). 10. Unterlappenspitze. 11. Zwei Blätter. 12. Keimkörner. — 13. Keimkörner der unter 7 und 8 abgebildeten Pflanze, LIV; 1916. Buch, Studien über die Scapanien Fenno-Scandias. 89 curta anführt. Auch die Martinellia curta Lindb. ist in der Scapania curta der mitteleuropäischen Forscher enthalten. Die jetzige Scapania helvetica Gottsche wurde allerdings von S. O. Lindberg auch zur M. curta gerechnet, die röteren Exemplare zur M. rosacea; Scapania helvetica ist aber nur in wenigen Exemplaren in der Lindbergschen Sammlung vorhanden. Aus dem Hauptteile der Martinellia curta Lindb. habe ich zwei neue Arten gebildet, Scapania mucronata Buch n. sp. und Scapania lingulata Buch n. sp., von diesen ist die erstere viel häufiger; dass S. O. Lindberg diese als ty- pische M. curta betrachtete, geht aus seiner oben zitierten Beschreibung hervor. Die Resultate dieser synonymischen Betrachtungen wä- ren also kurz zusammengefasst: die Scapania curta der mittel- europäischen Forscher enthält zwei von S. O. Lindberg und Arnell scharf erkannte Artengruppen, nämlich Marti- nellia rosacea Lindb. und Martinellia curta Lindb., welche letz- tere ich in zwei Arten geteilt habe, Scapania mucronata Buch n. sp. und Sc. lingulata Buch n. sp.; die Hauptmasse der Scapania curta entspricht jedoch der Martinellia rosacea; Scapania rosacea ist mit Scapania curta nahe verwandt und entspricht nur einem Teil der Martinellia rosacea. Es soll jetzt ein Bestimmungsschlüssel der hier erwähnten Arten foleen. In diesem Bestimmungsschlüssel und in den Art- beschreibungen werde ich nur diejenigen Blätter berück- sichtigen, die weder Hüllblätter sind noch Keimkörner tra- gen oder getragen haben. Namentlich die Keimkörnerbil- dung bringt eine starke Hemmung der Blattentwicklung mit sich, die bei allen Arten ungefähr in der gleichen Weise erfolgt. I. Blattzellen durchsichtig, zwei bis mehrere Zellreihen der Randzone mit ringsum stark verdickten Wänden, Innen- zellen nur mit Eckverdickungen, die jedoch nicht knotig sind, Zellumen daher rundlich. (Martinellia rosacea S. O. Lindberg.) A) Keimkörner schmal elliptisch. Scapania curta (Mart.) Dum. 90 Buch, Studien über die Scapanien Fenno-Scandias. 1 ITV. 19101 B) Keimkörner rundlich oval. Scapania rosacea (Corda) Nees. II. Blattzellen wenig durchsichtig, undeutlich begrenzt, alle gleichartig mit mehr oder minder knotigen Eckverdik- kungen. (Martinellia curta S. O. Lindberg.) A) Blattlappen stets mit aufgesetzten scharfen Spitz- chen. Blätter überall einschichtig. Scapania mucronata Buch n. sp. B) Blattoberlappen spitz oder stumpf, Unterlappen stumpf, breit abgerundet. Blattkiel meist zweischichtig. 1) Rand des Unterlappens mit undicht gestellten, niedrigen, einzelligen Zähnen versehen. Blattbasis schmal. Scapania lingulata Buch n. sp. 2) Unterlappen ganzrandig, Blattbasis breit. Scapania helvetica Gottsche. Scapania curta (Martius) Dumortier, Rec. d’observ. I, p. 14 (1835). Jungermannia curta Martius, Flora Cryptogamica Erlangensis, p. 148, Tab. IV, Fig. 24 (1817). Radula curta Dumortier, Syll. Jungerm., p. 40 (1831). Martinellia rosacea S. O. Lindberg et Arnell, Musci Asi& bor. I, p. 31 (1889). — Exsiccata: Hübener et Gent, Deutschl. Leberm. exs. N:o 70!, Gottsche et Rabenhorst, Hep. eur. exs. N:o 93, 195, 382! Dioica. Pallide glaucoviridis vel + rosacea, in terra arenosa vel argillacea tantum crescens, in statu sicco paullo mutata. Folia lobis acutis vel obtusis, in parte media la- tissima. Lobi (vide p. 88, Fig. 10 et 11) subconformes, integri vel remote et grosse dentati, sensim angustati. Ca- rina recta, vulgo 2—3-stratosa, raro hic illic unistratosa. Cellulis folii (vide p. 88, Fig. 10) pellucidis, lumine ro- tundato, marginalibus submarginalibusque toto ambitu valde incrassatis, parte media folii in angulis tantum incrassatis in parte libera loborum 22x25 u!) sensim ad basin majo- ribus ibidemgue 23x 40 u, marginalibus subsqualibus (22 u) vel parte basali marginis postici paullo minoribus. Cellulis 1) Gemessen wurde von Mittellamelle zu Mittellamelle. Die Zahlen stellen Mittelwerte zahlreicher Messungen dar. 1. IV. 1916. Buch, Studien über die Scapanien Fenno-Scandias. 91 carine in sectione transversa ceteris minoribus. Cellulis laminalibus minute papillosis, eisdem marginalibus, submar- ginalibus et in carinalibus sublevibus. Involucrum + compressum, ore ciliato, rectum vel subcurvatum, in parte superiore unistratosum, inferiore 2—5-stratosum. Spori robustius papillosi. Gonidia (vide p. 88, Fig. 12) anguste elliptica, viridula, 12—13 x 23—26 u. Scapania rosacea (Corda) Nees, Synopsis Hepat. p. 71 (1844). Jungermannia rosacea Corda in Sturm, Deutschl. Fl. Krypt., Heft 23, p. 96, tab. XXIX (1832). Plagiochila rosacea Mon- tagne et Nees, Naturg. europ. Lebermoose III, p. 525 (1838). Martinellia rosacea S. O. Lindberg et Arnell, Musci Asia bor. I, p. 31 (1889) pro minima parte. — Exsiccata: Massa- longo Hep. Ital.-Venet. exs. N:o 49! Dioica. Planta pr&cedenti paullo minor densius fo- liosus. Lobus posticus (vide p. 88, Fig. 7 et 8) saepe obtusus et rotundatus, integerrimus, raro dentibus paucis instructus. Carina recta, ac in pr&cedentibus longior. Gonidia (vide p. 88, Fig. 13) late ovalia, 14 X 20 u. Cetera ut in pracedenti. Scapania mucronata Buch n. sp. Martinellia curta S. O. Lindberg et Arnell, Musci Asi& borealis I, p. 32 (1889), pro maxima parte. Scapania curta Dumortier, pro minima parte. Scapania curta (Mart.) Dum. var. verruculosa Schiffner, Bryo- log. Fragmente 78, Oesterr. bot. Zeitschr. 1913, p. 455? Non vidi. — Exsiccata: Gottsche et Rabenhorst, Hep. europ. exs. N:o 651! Dioica. Viridis — fusco-viridis, vulgo ad saxa vel in putrido ligno, raro in terra crescens. Folia (vide p. 88, Fig. 6 et 9) margine integerrima, in parte media latissima, in parte inferiore sensim, ad basin abrupte angustata. Lo- bus anticus e parte latissima sat sensim in apicem acutam e cellulis 1—3 formatam attenuatus. Pars libera lobi p o- stici late rotundata apice acuta, e cellulis 1—3 formata, instructa. Carina recta, in apice tantum leniter curvata. Cellulis folii ubigue conformibus et unistratosis, angulis valde incrassatis (vide p. 88, Fig. 6), lumine distincte stellato, 92 Buch, Studien iiber die Scapanien Fenno-Scandias. 1. IV. 4910: in partibus liberis loborum 19x21 u, ad basin 24x40 u, marginalibus omnibus subaaualibus (19 «), basilaribus sepe minoribus, omnibus distincte lineato- vel in parte superiore punctulato-verruculosis. Involucrum superne plicatum, subito angustatum, ore sat longe ciliato, ubique unistrato- sum. Spori papillulosi. Gonidia oblonga, sepe angu- losa, bicellularia, viridula, 14x20 u. Scapania lingulata Buch n. sp. Dioica. Pra&cedenti cras- sior, viridi—fusca, ad saxa, rarissime in putrido ligno vel in terra crescens. Folia (vide p. 88, Fig. 1 et 2) denticulata, in parte media vel paullo ultra mediam partem latissima, sensim et regulariter ad basin angustata. Lobus anticus presertim in parte inferiore angustissimus, sensim ad apicem angustatus, ibidemgue dentibus paucis acutis instructus. Lobus posticus (vide p. 88, Fig. 1, 2 et 3) lingulatus, paullo ultra mediam partem latissimus, ad basin sensim angustatus, parte superiore late rotundata vel obtusa, mar- gine dentibus minutis unicellularibus instructus. Carina longiuscula, inferne cauli subparallella, superne subarcuata, sectione transversali e stratis duobus vel paucis cellularum instructa. Cellulis folii (vide p. 88, Fig. 3) omnibus conformibus, angulis sat incrassatis, in parte libera loborum 27x27 u, in parte basali 27x59 u, marginalibus sube- gualibus (25 u) omnibus distincte lineato- vel in parte superiore punctulato-verruculosis. [nvolucrum ignotum. Gonidia angulosa, pyriformia vel oblonga, bicellularia, viridula vel hic illic purpurea, 19x32 u. Scapania helvetica Gottsche, in Gottsche et Rabenhorst, Hep. europ. exs., N:o 426 (1868). — Exsiccata: Carrington et Pearson, Hep. Britania exs. N:o 163! Dioica. Viridis—sordide et obscure purpurea, ad saxa vel in terra crescens. Folia (vide p. 88, Fig. 4) margine integerrima. Lobus anticus sat sensim in apicem acutam (ut in Sc. mucronata) attenuatus vel obtusus. Pars superior lobi postici late rotundata vel obtusa, margine integer- rima. Pars inferior folii ut in Sc. mucronata. Carina leniter curvata, cellulis in sectione transversali plerumgue 13 4V.. 1916 Buch, Studien uber die Scapanien Fenno-Scandias. 93 in. duobus stratis dispositis. Cellulis folii (vide p. 88, Fig. 5) omnibus conformibus, angulis + incrassatis, in parte superiore loborum 16.5 < 21.5 u, basilaribus 22 X 35 u, mar- ginalibus omnibus subagualibus (16 «), in parte inferiore marginis postici paullo minoribus, omnibus distinctissime lineato- vel in parte superiore punctulato-verruculosis. In- voluerum superne + obsolete plicatum, ore truncato, in- tegerrimo, vel raro brevissime ciliato, ubigue unistratosum, basi sepe hic illic bistratosum. Gonidia oblonga, bicel- lularia, viridula, 12 <18 u. Dass die oben beschriebenen neuen Formen nicht nur Standortformen der friiher bekannten Arten, sondern wirk- lich scharf getrennte Arten sind, zeiot erstens ihre weite Verbreitung, zweitens die Konstanz ihrer Merkmale, trotz verschiedener Lebensbedingungen, und drittens der Um- stand, dass sie scharf unterscheidbar sind, auch wenn sie mit einander vermengt oder zusammen mit friiher beschriebe- nen Arten wachsen. Ich besitze u. a. mehrere Mischrasen, die aus Sc. mucronata und Sc. lingulata oder aus Sc. lingulata und Sc. helvetica bestehen; die Unterscheidung gelingt schon mit der Lupe, sehr leicht unter dem Mikroskope. Die Un- terscheidungsmerkmale der hier behandelten Arten seien noch näher hervorgehoben. Ihre Verbreitung will ich da- gegen vorläufig nur andeuten. Sc. curta und Sc. rosacea. Pflänzchen von einer charak- teristischen hell-bläulich-grünen bis rosa-roten Farbe, in trockenem Zustand kaum anders als in feuchtem. (Bei den übrigen hier besprochenen Arten schrumpfen die Blätter beim Eintrocknen stark zusammen und biegen sich auf ver- schiedene Weise.) Blattzellen (S. 88, Fig. 7 und 10) durch- sichtig, mit deutlich sichtbaren Querwänden, am Blattrande eine oder mehrere Reihen mit ringsum verdickten Wänden, in der Blattmitte nur Eckverdickungen, die jedoch nicht knotig sind. Zelllumen daher rundlich. (Blattzellen der Sc. mucronata, Sc. lingulata und Sc. helvetica wenig durch- sichtig, mit mehr oder weniger undeutlich sichtbaren Quer- wänden, alle gleichartig mit mehr oder weniger knotigen 94 Buch, Studien über die Scapanien Fenno-Scandias. 1. IV. 19163 Eckverdickungen.) Kielzellen im Querschnitt kleinlumiger als die iibrigen Zellen, ringsum stark verdickt, eine doppel- schichtige, scharf begrenzte Gruppe bildend. Cuticulawar- zen niedrig, in der Randzone und am Kiel wenig entwickelt oder garnicht vorhanden. Bei Scapania curta sind die Keim- körner (S. 88, Fig. 12) wenigstens doppelt so lang wie breit; sie weichen hierdurch von denjenigen der iibrigen Arten ab. Bei Sc. rosacea sind sie (Fig. 13) nur wenig länger als breit; fast nur hierdurch unterscheidet sich Sc. rosacea von Sc. curta. — Ausschliesslich auf Erde. Uber das ganze Gebiet verbreitet. Sc. mucronata. Lebhaft griin oder bräunlich. Beide Blattlappen mit scharfem, aufgesetztem, aus 1—3 Zellen be- stehendem Spitzchen (S. 88, Fig. 6 und 9). Blätter überall einschichtig, Blattzellen (S. 88, Fig. 6) überall gleichartig mit knotigen Eckverdickungen, die stärker als bei den übrigen hier behandelten Arten sind. Lumen daher deutlich stern- förmig. Kelch tieffaltig, an der Mündung zusammengeschnürt und dornig, lang gefranzt, überall einschichtig. — Wächst meistens an schattigen Felswänden, aber auch auf morschem Holze oder auf humusreicher Erde. Über das ganze Gebiet verbreitet. Kommt auch im übrigen Europa vor. Sc. lingulata. Grün oder bräunlich bis dunkelbraun. Basalpartie des ausgebreiteten Blattes im Verhältnisse zum oberen Teile schmäler als bei irgend einer anderen der hier erwähnten Arten. Unterlappen (S. 88, Fig. 1—3) breit ab- gerundet oder etwas zugespitzt, nie mit langem, aufgesetztem Spitzchen, am Rande mit undicht stehenden, niedrigen Zähn- chen (Fig. 3) versehen, von denen gewöhnlich eins die Blatt- spitze markiert; Basalpartie lang und schmal; der Unter- lappen somit charakteristisch zungenförmig. Kommissur 2- bis mehrschichtig. Blattzellen grösser als bei den übri- gen Arten der curta-Gruppe, namentlich an der Basis, wo sie bis fünf mal länger sein können als oben. Kelch unbe- kannt. — Wächst an Felswänden, selten auf morschem Holze oder auf Erde. Scheint auf die südliche Hälfte Fenno- Scandias beschränkt zu sein. Aus den übrigen Teilen Eu- 10 W.. 1916. Buch, Studien über die Scapanien Fenno-Scandias. 95 ropas sind mir vorläufig noch keine Exemplare zu Gesicht gekommen. Sc. helvetica. Pflanzen grün bis bräunlich- oder schmutzig- purpurrot. Oberlappen (S. 88, Fig. 4 und 5) stumpf oder spitz, konvex. Unterlappen (S. 88, Fig. 4) stumpf, breit abgerundet oder etwas zugespitzt, ganzrandig, konkav. Blattzellen (Fig. 5) mit mässigen Eckverdickungen, kleiner als bei den übrigen hier behandelten Arten. Kommissur ein- oder zweischichtig. Cuticulawarzen stark entwickelt. Dieser Umstand im Verein mit der konkaven Form der Unterlappen und den hervorgewölbten Aussenwänden macht die Quer- wände sehr undeutlich sichtbar, so dass ein exaktes Ab- zeichnen mit grossen Schwierigkeiten verbunden ist. Kelch fast ungefaltet, quer abgestutzt, ganzrandig, selten undicht und klein gezähnelt, überall einschichtig, selten auf Quer- schnitten der untersten Partien einzelne Stellen zweischich- tig. ') — Wächst an Felswänden oder auf Erde. Über ganz Schweden verbreitet, aber selten. In Finland (neu für die- ses Gebiet!) scheint die Art auf die südlichsten und süd- westlichsten Teile beschränkt zu sein. Von anderen Scapanien steht Sc. irrigua den oben be- schriebenen vielleicht am nächsten (Sc. geniculata Mass. aus- genommen). Diese unterscheidet sich jedoch von den hier behandelten Arten, wie schon K. Müller hervorgehoben hat, durch die regelmässig halbkreisförmige Anordnung der Zellen in den Lappenspitzen, aber namentlich auch durch !) Es muss hier hervorgehoben werden, dass diese Merkmale, die für die Exemplare aus Fenno-Scandia gelten, nicht ganz mit denjeni- gen der Originalexemplare Gottsches übereinstimmen; diese ha- ben etwas grössere und durchsichtigere Zellen und gröber gezähnte Kelchmiindung, sie nähern sich dadurch der Sc. irrigua. Dass die Pflan- zen aus Fenno-Scandia keine Beziehungen zu Sc. irrigua aufweisen, scheint mir sicher. Die Rasen, die Herr Lektor Arnell mir gütigst als Sc. helvetica aus Schweden sandte, enthielten auch etwas Sc. irrigua, beide waren sehr leicht zu unterscheiden. Arnell betrachtet Sc. hel- vetica als mit Sc. rosacea nahe verwandt. Diese Arten scheinen mir aber nicht viel mehr gemeinsam zu haben als das häufige Vorkommen auf Erde und die rote Farbe. 96 Mötet den 6 maj 1916. die grosse Breite der Basis des ausgebreiteten Blattes, den am Stengel etwas herablaufenden Ober- und Unterrand und die vom Stengel wagerecht abstehende, ziemlich stark gebogene Kommissur. Mit Sc. curta und Sc. rosacea ge- meinsam hat sie die durchsichtigen, mit deutlich sichtbaren Querwänden versehenen Blattzellen, die aber alle (im Ge- gensatze zu den Zellen dieser Arten) gleichartig sind und nur wenig verdickte Ecken besitzen. Ausser den jetzt neubeschriebenen Arten habe ich bei meinen Untersuchungen noch mehrere Pflanzen gefunden, die zu Sc. curta oder Sc. rosacea gezählt wurden, die aber mit keiner der hier behandelten Arten iibereinstimmen. Höchst wahrscheinlich kommen unter ihnen noch mehrere neue Arten vor. Auf Grund reichlicheren, namentlich auch ausserhalb Fenno-Scandias gesammelten Materials hoffe ich in der Zukunft noch einige Arten beschreiben zu können. Mötet den 6 maj 1916. Till medlemmar af Sällskapet invaldes studenter V. Auer (föreslagen af docent A. Palmgren) och F. E. L. Hägg- man (föreslagen af professor E. Reuter), herr V. Pousar (föreslagen af professor J. A. Palmén), magister M. R. Sauramo (föreslagen af docent A. Palmgren) samt stu- denter C. O. Segersträle och E. H. Öhman (bäda före- slagna af professor E. Reuter). Ordföranden omnämnde, att han i anledning af det svära ekonomiska läge, i hvilket Sällskapet och Finska Forstve- tenskapliga Samfundet befinna sig, i Hufvudstadsbladet of- fentliggjort en serie artiklar i syfte att väcka intresse för nämnda sällskaps sträfvanden och därjämte möjligen erhälla medel för deras befrämjande, och var han nu i tillfälle att meddela, att han samma dag frän icke färre än tre skilda häll fätt emottaga donationer till afsevärda belopp: 1) af 6. V. 1916. Levander. — Salokas. — Kärki. 97 godsägaren, häradshöfding Axel Wasastjerna och hans maka Agda, född Donner, en summa af 5,000 mark att användas för naturalhistoriska undersökningar och deras offentliggörande; 2) af Aktiebolaget Kissakoski ge- nom statsrädet Mauritz Hallberg 3,000 mark för forst- vetenskapliga publikationer; och 3) af Aktiebolaget Tornator genom konsul Eugen Wolff 1,000 mark för de i artiklarna berörda sträfvandena. Professor K. M. Levander meddelade, att distribu- tionen af den finska upplagan af betänkandet angäende rof- _ fäglarnas fredning, hvilken skett genom tidskriften » Tapio”, äsamkat Sällskapet en utgift af 127 mark 60 penni, men anmälde tillika, att föreningen „Vanamo“, i hvars tid- skrift „Luonnon Ystävä* sagda betänkande ingått, förklarat sig villig att bära nämnda kostnad; och beslöt Sällskapet med tacksamhet emottaga detta anbud. Maisteri M. Salokas toi nähtäväksi Asarum europaeum- yksilöitä sekä lausui: , Asarum europaeum, taponlehti, kasvaa luonnonvaraisena Karjalan kannaksella. Olen löytänyt sitä keväällä v. 1915 Kuokkalan kylästä Terijoella noin parin kilometrin päässä Kuokkalan asemalta. Asarum kasvaa siellä pienellä mäenrinteellä kuusimetsässä. Toinenkin sen kasvu- paikka löytyy samassa kylässä. Terijoen yhteiskoulun oppi- laitten ilmoituksien mukaan pitäisi taponlehteä kasvaman myöskin parissa paikassa Kivennavan pitäjässä, ja rajan ta- kana Valkeasaarella kuuluu sitä kasvavan vielä runsaammin. Yllämainitut suomenpuoleisetkin löytöpaikat ovat kaikki lä- hellä rajaa, vain parin kilometrin päässä siitä.“ Maisteri Eino Kärki kertoi yksityiskohtaisesti erään tapauksen Oravan (Sciurus vulgaris L.) perhe-elämästä. Ret- keilyllä Helsingin luona olevalla Drumsön saarella huhtik. 7 p:nä oli kertoja nähnyt, miten eräs emo-orava kuljetteli poikasiaan, 3 kpl., yhden aina kerrallaan eräästä pienehköstä kuusesta, missä oli pesä, toiseen suureen kuuseen, joka oli n. 50 m:n matkan päässä edellisestä ja jossa oli toinen pesä (varapesä). Poikasten kuljetus tapahtui siten, että emo piti 7 98 Kärki. — Wuorentaus. 6. V. 1916. pienokaisensa kiinni vatsapuolelta heti eturaajain takaa; lisäksi oli poikasen selkä käyristettynä, joten sen kumpikin ruumiinpää painautui emon poskia vastaan. Täten poikanen muuttomatkalla paremmin tarkeni kevätpakkasta kuin jos emo olisi sitä niskasta roikuttanut. Poikaset olivat arviolta n. 5—6 cm, paitsi häntää, joka kiireessä nähtynä näytti noin 2—3 cm pitkältä. Karvapeite oli jo selvästi huomattavissa, ollen käpälissä tummempi. Varmaankin poikaset olivat syn- tyneet jo maaliskuun lopulla ja siis erittäin aikaisin (meillä ilmoitetaan oravalla olevan poikaset touko- ja kesäkuulla). Kuljettaessaan kolmannen poikasensa tuli emon mukana myös isä-orava, jolla vielä oli melkein talviharmaja turkki kun sitävastoin emolla väri oli jo hyvin ruskea. Perhesopu ei muuten näyttänyt olevan erikoisen hyvä, päättäen seuraa- vasta: kun isä-orava pyrki pesäpuulle emon sieltä noutaessa viimeistä poikastaan, karkoitti tämä sen pesältä pois met- sään kiukkuisesti suullaan maiskuttaen. Ylioppilas Yrjö Wuorentaus esitti: Bosmina cras- sicornis Lillj. esiintyminen Suomessa. Suomen Maantieteellisen seuran toimesta v. 1913 otet- tuja planktonnäytteitä määrätessäni tapasin muutamissa niistä Bosmina crassicornis Lillj. (= B. coregoni-microps Müll.). Tä- män B. coregoni-ryhmään kuuluvan muodon esiintymisestä Suomessa mainitsee tosin jo v. 1898 Stenroos (Kivi- rikko) (Das Thierleben im Nurmijärvi-See, Acta Soc. pro F. et FI. Fenn. XVII), mutta hänen Laatokasta tapaamansa muoto on lähempänä tyypillistä B. coregoni’a kuin Lillje- borg'in B. crassicornis'ta, kuten hänen minulle näyttämät tarkat piirustukset niistä selvään osoittavat. Tutkimissani näytteissä sen sijaan esiintyi Lilljeborg'in selvittämää B. crassicornis'ta täydelleen vastaavia muotoja. Seuraava luet- telo osoittaa ne järvet, joista B. crassicornis nyt tunnetaan, ja näytteitten ottoajan ja esiintymisrunsauden, jota merkit- täessä cc = hyvin runsas, c =runsas, + = yksittäin, r =harv. ja rr = hyvin harv. 6. V. 1916. Wuorentaus. — Koponen. 99 Längelmävesi 1. VII. 1913, c; Kaivanto, 1. VII. 1913, +; Roine, 1. VII. 1913, rr; Ilmoilanselkä, 1. VII. 1913, cc; Rau- tunselkä, 1. VII. 1913, rr; Nokia, 1. VII. 1913, rr; Lyykylän- järvi, 1. VII. 1913, +; Ventelänjärvi, 1. VII. 1913, rr; Vesi- järvi, 1. VIII. 1913, rr. — Toht. T. H. Järven Nastolasta ottamissa seuraavissa näytteissä: Iso-Kukkanen, 23. VI. 1913, cc, ja 31. VII. 1913, c; Pikku-Kukkanen, 23. VI. 1913, r, ja 31. VII. 1913, +; Taka-Kukkanen, 23. VI. ja 31. VII. 1913, +. — Niistä 10:stä maist. K. J. Vallen Jääskestä ottamasta planktonnäytteestä, mitkä sain tarkastettavikseni, esiintyi se 6:ssa seuraavassa: Jääskjärvi, 1. VIII. 1914, c; Pytärä, 11. VII. 1914, c; Hatakanjärvi, 16. VII. 1914, +; Pihtjärvi, 16. VII. 1914, +; Värtjärvi, 16. VII. 1914, r; Saarijärvi, 17. VITO 14:46. Yhteensä tunnetaan siis B. crassicornis 18:sta Etelä- Suomen järvestä. Näitten järvien asema on siinä suhteessa mielenkiintoinen, että ne ovat joko Salpausselällä tai muilla harjuilla tai tällaisten välittömässä läheisyydessä. Tämä seikka kiinnitti erikoisesti huomiotani ja tutustuttuani tämän B. core- goni-ryhmään kuuluvan muodon maantieteelliseen levenemi- seen kirjallisuuden perustuksella, minkä prof. K. M.Levan- der hyväntahtoisesti antoi käytettäväkseni, kävi selville, että kyseessä oleva muoto esiintyy Itämertä vyömäisesti ympäröivällä alueella. Sen kirjallisuudessa mainitut löytö- paikat ovat nimittäin Skänessa, Pohjois-Saksassa ja Keski- Venäjällä Valdailla, siis sellaisilla alueilla, missä on harju- järviä. Tämä B. crassicornis'en nykyinen omituinen esiinty- minen lienee johdettavissa jääkauden jälkeisellä ajalla tapah- tuneesta mukautumisesta elämiseen kirkasvetisissä harju- järvissä. Fil. kand. J. S. W.Koponen esitti: Anomaliset spirali- kierteiset peräsukaset (cerci) plecopterilajilla Arcynopteryx compacta Mc Lachl. Määrätessäni Yliopiston spriikokoelmassa säilytettyjä ple- coptereja, löysin prof. J. A. Palm&n’in Kuolan niemimaalta runsaasti keräämästä Arcynopteryx compacta Mc. Lachl. lajin 100 Koponen, Spiralikierteiset peräsukaset. 6. V. 1916. yksilöiden joukosta erään naarasyksilön, joka kiinnitti huo- mioni puoleensa omituisesti muodostuneitten peräsukasten (cerci) vuoksi. Tämä naarasyksilö oli kyllä muuten aivan normalisesti kehittynyt, mutta vasen peräsukanen oli läheltä tyveään poikkinainen, kun taas oikeanpuolinen oli norma- lisen pituinen. Cercejä lähemmin mikroskoopilla tutkiessani, saatoin huomata että vasemmanpuolinen oli joskus, luulta- vasti jo toukka-asteella mennyt tapaturmaisesti poikki, mutta (K. C.) haava oli parantunut kiinni, koska kerran murtunut paikka oli kovettunut ja mustunut. Tällainen parantuminen ei tietysti hyönteis- mailmassakaan liene kovin harvinaista, eikä ehkä ansaitsisi erityistä mainitsemistakaan. Mutta ehjänä säilynyt tyviosa olikin omitui- sesti muodostunut. Se ei nimittäin ollut segmenteerautunut tavalliseen säännönmu- kaiseen tapaan, vaan spiralikiertei- : nen noin kuusi kertaa cercuksen periferian Kuva 1. Arcy- Za FERIEN: N N E a nopteryx com- = Ympäri. Tästä kierteisyydestä tulin täydel- Pt Mea lisesti vakuutetuksi masereerattuani keittä- puolelta. Cer- = mällä kaliumhydroksidiliuoksessa naaraksen cien — tyviosa — takaruumiin pään cerceineen, jolloin kierteet anomalisesti ä Ka a 23 ND sä b spiralikiertei- tulivat selvästi näkymään peräsukasen toi- nen. Suuren- seltakin puolelta (kuva 1). nus noin Voisi ajatella mahdolliseksi, että aivan nuorella postembryonali-, tahi ehkä jo em- bryonali-asteella tapahtunut peräsukasen tahi sen aiheen vahingoittuminen olisi aiheuttanut segmenteerauksen pois- jäämisen ja tuon omituisen kiertymisen. Tätä otaksumaa vastaan todistaa kuitenkin jossain määrin oikean ehjän cer- cuksen rakenne; sekin on tyvestään spiralikierteinen, vaikka ei niin säännöllisellä tavalla kuin vasen. Kuten piirtämäs- täni kuvasta saattaa nähdä, katkaisee poikittainen segmen- teeraus oikean cercuksen tyven muodostaman spiralin kol- meen, kukin noin 2—3 kierteiseen osaan, joitten jälkeen peräsukanen on säännölliseen tapaan segmenteerautunut. Samasta näytteestä löysin vielä 2 dd, joitten cercien tyvi- T 6. V. 1916. Koponen. — R. Palmgren. 101 osat ovat samalla tavalla kierteiset kuin edellisellä 9. Toisen ö cercit ovat ehjät ja säännöllisen pituiset. Normalisissa peräsukasissa ovat tyvinivelet hyvin lyhyitä ja usein vinossa asennossa cercien pituusakselia vastaan. Lajin ottopaikaksi on merkitty ,Vid Kola ström 20. VI. 1887 J. A. Palmen“. Tällaisen, säännöllisen segmenteerauksen vaihtuminen spiralikierteiseen muotoon lienee hyönteismailmassa kovin harvinaista, koskapa esim. William Bateson teoksessaan „Materials for the Study of Variation“ ei hyönteisillä tällai- sista tapauksista mainitse mitään, mutta kertoo kylläkin ana- logisista tapauksista eräillä madoilla, esim. Lumbricus ter- restris'ellä (siv. 157—159). Kasvimailmassa tavataan tällaista vaihtumista useammin, ainakin Equisetum’eilla. Intendenten, fil. mag. R. Palmgren lämnade följande meddelande: Till kännedomen om spariugglans, Glaucidium passerinum L., näringsekologi och fortplantningshistoria. Är 1880 offentliggjorde herr H. B. Åström en märk- lig uppsats om sina iakttagelser öfver bl. a. spillkräkans, Dryocopus martius L., näring: ,Nägra iakttagelser angäende Hackspettarnas födoämnen" (Medd. af Soc. pro Fauna et Flora Fennica VII, sid. 135). Författaren hade vid tvenne skilda tillfällen vintertid i Thusby socken öfverraskat nämnda art synbart intresserad af trädhälor, som vid företagen undersökning visade sig innehälla, den ena gängen läm- ningar efter grämes och svartmes, Parus borealis Selys och P. ater L., den andra gängen äter icke färre än omkring 60 kroppar af i hufvudsak mikromammalier, nämligen, för- utom en grämes och 2 kungsfäglar (Regulus cristatus Koch), 2 äkersorkar (Arvicola agrestis L.), 13 ängssorkar (Hypydaeus glareolus Schreb.) och resten eller hufvudmängden näbb- möss (Sorex vulgaris L.). Af spillkräkans beteende och när- gängenhet vid tillfällena i fräga ansäg sig herr Äström hafva funnit full bekräftelse pä att just denna fägel insamlat nämnda vinterförräd för egen räkning. Framställningen verkar vid första genomläsningen af uppsatsen öfvertygande, änskönt den frägan lämnats alldeles 102 R. Palmgren, Glaucidium passerinum L. 6. V. 1916. obesvarad, huru spetten kunnat infånga sitt byte och på hvilket sätt det inmundigats. Men vid närmare eftertanke förefaller det dock otroligt, att en spillkråka skulle lyckas öfverrumpla rörliga och vaksamma småfåglar och snabb- fotade däggdjur, hvarjämte äfven spettens för ett helt an- nat lefnadssätt apterade näbb och kroppsbyggnad i allmän- het bestämdt motsäga antagandet af en sådan diet. Den stora mängden magasineradt villebråd strider äfven mot an- tagandet, att spillkråkan insamlat döda djur, hvilka seder- mera, fastnaglade i någon springa eller trädklyka, allt efter behof sönderstyckats, på samma sätt som en del spettar går till väga för att framplocka fröna ur barrträdens kottar. Lika litet fog för sig synes mig red. Alex. Hintzes för- modan äga, att insamlingen af djurkroppar från fågelns sida, hvilken han ej betviflar, skulle utgjort en med instinktiv omsorg anlagd larvodlingshärd i själfva boet för de späda ungarnas räkning (Tidskrift för Jägare och Fiskare, årg. 1906, sid. 155). Emellertid hafva senare intressanta iakttagelser om sparfugglan i vårt land blifvit gjorda, hvilka, enligt mitt förmenande, tillika kasta ett fullt ljus öfver mernämnda fynd af herr Åström och skänka hans, mig veterligen icke vederlagda påståenden en helt annan och tillfyllestgörande förklaring. År 1893 meddelade prof. O. M. Reuter på Sällskapets sammanträde i februari, att herr O. B. Bäck, bosatt å Härligö i Ingå skärgård, vid rengörandet af utsatta starholkar år 1892 funnit i flera af dem lämningar efter småfågel, i en holk icke färre än 6 eller 8 grönsiskor, Chry- somitris spinus L. Då under hela vintern ett par sparf- ugglor uppehållit sig på holmen och logerat i en af holkarna, hade det synts iakttagaren helt naturligt, att nämnda små- ugglor provianterat för kommande behof (Medd. af Soc. pro Fauna et Flora Fennica XIX, sid. 68). Våren 1898, om jag minnes rätt, fann jag i en kärn- murken björk pä Drumsö invid Helsingfors pä ansenlig höjd ofvan marken talrika lämningar efter smägnagare och näbbmöss, utan att vid tillfället finna någon förklarings- GHV 1916 R. Palmgren, Glaucidium passerinum L. 103 grund härtill, och kontoristen Gustaf Bengtsson iakt- tog nägra är senare pä ett villaomräde vid Fölisövägen i hufvudstadens närhet en sparfuggla, som med en gulsparf (Emberiza citrinella L.) i klorna tog sin tillflykt till en star- holk („Helsingforstraktens fägelfauna“, Acta Soc. pro Fauna et Flora Fenn. 38, N:o 2, sid. 113, noten, och sid. 128). Under rubriken „Varpuspöllön ruokavarasto“ meddelar herr J. W. Latvala, att han i november mänad 1905 i Bjärnä, Ylikylä, infängat en sparfuggla i en fägelholk, hvarest den en tid setts hälla till. Vid en undersökning af holken fann iakttagaren däri 4 äkersorkar, 2 näbbmöss, 1 dvärg- mus (Mus minutus Pall.), alla helt kort förut insamlade, samt lämningar efter 2 talgoxar (Parus major L.) och en skal- bagge. Synbarligen, anmärker meddelaren, hade ugglan sä här pä hösten insamlat ät sig förräd för vinterns behof (Luonnon Ystävä, ärg. 1905, sid. 340). I Sverige har en liknande iakttagelse gjorts af herr R. Gram i Västerbotten. I ett meddelande: „Samlar sparf- ugglan förräd?“, som ingär i tidskriften “Fauna och Flora“ (1915, häft. 2, sid. 88) omförmäler han, att han den 26 no- vember 1914 observerat en sparfuggla, som kom flygande med nägot byte i klorna och kröp in i en torr talli en hälighet, som synbarligen uthackats och bebotts af en hack- spett (Picus tridactylus L.). Efter en stund kom hon åter ut och blef skjuten, hvarefter sagesmannen undersökte träd- hälan.. I denna fann han 2 näbbmöss, 8 gräsidiga skogs- sorkar (Hypudaeus rufocanus Sund.) och 2 ängs- eller läng- svansade skogssorkar, hvilka alla syntes vara färska. Helt nyligen, i april, emottog jag af en af mina elever, Nils Sundqvist, en klump sammanfrusna smågnagare, som denne anträffat i en starholk å Stengårds sjukhusområde i Helsingfors. En närmare undersökning af beståndsdelarna i klumpen gaf följande resultat: 8 åkersorkar och 6 kräk- bollar, innehållande hår synbarligen af förenämnda art (fig. 1) samt några fjädrar af en gulsparf. Någon sparfuggla hade vid tillfället eller tidigare icke af Sundqvist iakttagits på området, men någon vecka senare visade sig därstädes en 104 R. Palmgren, Glaucidium passerinum L. 6. V. 1916. sädan pä sittpinnen till en starholk och blef naturligtvis nedskjuten. Fägelns förekomst pä fyndplatsen tyder pä, att också här sparfugglan infängat bytet i fråga, en uppfatt- ning som bestyrkes däraf, att dr Harry Federley pä granntomten, Humleviks präktiga villaomräde, iakttagit arten, äfven här vintertid, i närheten af gamla starholkar. (16.0) Med ofvanstäende tror jag mig icke endast hafva ådagalagt, att sparf- ugglan allmänt insamlar åt sig vin- terförråd, småfåglar och mikromam- malier, allt efter råd och lägenhet, i all synnerhet dock de senare, — hvarför arten mäste uppfattas som en öfvervägande nyttig fägel —, utan äfven lämnat en högst sannolik för- klaring till de af herr Äström an- Fig. 1. ST träffade och af honom spillkråkan kräkbollar i naturlig stor- Päbördade förräden. Det synes mig lek. icke föreligga något tvifvel därom, att vid nämnda tillfällen någon uggla och, med vår hittills ägande kunskap, antagligen just sparf- ugglan, som åtminstone här i Helsingforstrakten är en rätt vanlig företeelse, provianterat för vintern. Spillkrå- kans uppträdande på fyndplatserna och det intresse, den alldeles uppenbart lade i dagen för holkarna med närings- upplagen och herr Åströms förehafvanden, får väl tillskrif- vas dels den omständigheten, att arten i fråga, icke minst under den kalla årstiden, för tillfredsställandet af sitt närings- behof själffallet under ströftågen i skogar och parker upp- söker torra och murkna stammar, i hvilka just håligheter pläga uppstå genom kärnröta eller spettars idoga verksam- het, samt därvid gärna visiterar alla förefintliga trädhålor —, dels åter den nyfikenhet, som mer eller mindre är känne- tecknande för alla djur ute i naturen, och hvilken egenskap exempelvis den framstående amerikanske djurkännaren dr William Long i sina skildringar så eftertryckligt beto- nar och illustrerar. När herr Åström därför såg spillkråkan NES 6. V. 1916. R. Palmgren, Glaucidium passerinum L. 105 intresserad af hans görande och lätande pä fyndplatserna och den till och med flög ästad med en näbbmus, som af honom utlagts till ett lockbete för fägeln, — ett af leden i Äströms beviskedja —, sä var detta helt enkelt ett utslag af samma drift, som gör att t. ex. en kräka underkastar ett föremäl, huru ordinärt som helst, en noggrann okulär be- siktning och därpä bortför det i näbben, om hon blott iakt- tagit att det tidigare varit föremäl för en människas upp- märksamhet. Sparfugglan hör till de fåglar, hvilkas häckningsförhäl- landen hos oss äro föga kända, ehuru arten under den kal- lare årstiden är en rätt vanlig företeelse i vida delar af vårt land. Detsamma är fallet i Sverige. Helt nyligen ingick emellertid i tidskriften ,Fauna och Flora* (1914, häft. 6) en utförlig och intressant beskrifning af ett sparfugglebo, il- lustrerad af tvenne utmärkta fotografiska reproduktioner. Då jag i mitt förvar äger en detaljerad och värdefull redo- görelse för ett liknande finskt fynd, har jag ansett dess äter- gifvande i samband med förenämnda näringsekologiska no- tiser försvara sin plats, i all synnerhet som de häri berörda iakttagelserna erbjuda ett godt tillfälle till jämförelse med motsvarande svenska uppgitfter. Forstmästaren för Kuohatti revir vid Nurmes i Kare- len, E. K. Enckell, har under flera är haft vänligheten tillsända Högholmens djurgärd diverse roffägelungar, för hvilket jag i sinom tid skall närmare redogöra. Jag upp- manade honom att spana efter sparfugglans bo, framhällande ett sädant fynds stora sällsynthet och värde för den orni- tologiska forskningen i landet. I juni 1914 hade jag nöjet att emottaga 6 st. nästan vuxna ungar tillhörande denna art. I skrifvelse af den 30. VI, afsedd för djurgärdens journal, redogjorde forstmästare Enckell utförligt för fyndet i fräga och alla därmed sammanhängande omständigheter. Brefvet är af följande lydelse: „Redan länge har undertecknad ifrigt uppmanat jägare och andra personer, bosatta i ödemarken, att uppsöka rof- fägelbon samt hämta deras ägg till mig, mot kontant ersätt- 106 R. Palmgren, Glaucidium passerinum L. 6. V. 1916. ning naturligtvis. I synnerhet har jag gjort dem uppmärk- samma uppä, huru värdetulla äggen och äfven ungarna af den lilla sparfugglan äro, omtalande tillika att sparfugglan häckar uti af hackspettar gjorda häl i ihäliga träd endast 1—2 meter frän marken. Omsider, eller är 1912, buro mina bemödanden frukt. Vid pägäende utstämpling af timmer inom Kuohatti revirs 4:de bevakningsomräde observerade nämligen en af mina arbetare, att en mindre fägel för nägra ögonblick visade sig uti ett ofvan beskrifvet hål samt därpå hastigt drog sig tillbaka, sedan den kommit under fund med anledningen till det i ödemarkens stillhet ovanliga bullret, ästadkommet af yxornas knackande i träden, dä till försälj- ning utsedda träd försägos med kronans stämpel. Anande att fågeln, som han endast otydligt sett, var den rara sparf- ugglan samt att den hade bo i hälet, skyndade min karl sig att med sin diameterklafve tilltäppa hälet för att sälunda fänga fägeln lefvande. Hälet eller boet var beläget uti en rottorr granstubbe af 4!/; meters längd samt endast 2 me- ter frän marken. Stubben, hvars diameter vid hälet var 30 cm, var vid roten nästan genomrutten, sä att endast nägra fä yxhugg behöfdes för att försiktigt fälla den. För att sedan ätkomma modern och ungarna, — att det fanns ungar i boet antogo vi för gifvet, emedan vi redan hade den 13 juni, och ugglorna i allmänhet häcka tidigt —, för storades icke själfva boöppningen eller hälet, emedan boet därigenom för all framtid förstörts, hvilket jag med känne- dom om att en del roffäglar flere är begagna samma bo, äfven om ägg eller ungar borttagas därifrån, naturligtvis icke ville, utan i stället löstogs en spjäla, så att själfva boet, som var 35 cm nedanom hålet, blottades, men boöppningen, hvars diameter endast var 6 cm, förblef oskadad. Boet be- fanns äfven mycket riktigt innehälla ungar af sparfugglor, jämnt ett halft dussin, men dä dessa endast voro nägra dagar gamla, beslöts att lämna dem i boet och först bort- taga dem, sedan de blifvit nästan flygga. Den borttagna spjälan sattes därför på sin plats och fastsurrades medels björkvidjor vid stubben, som upprestes i lodrät ställning 6. V. 1916. R. Palmgren, Glaucidium passerinum L. 107 med boöppningen säsom förut ät sydost. Tyvärr var olyckan framme i form af häftiga störtregn och orkanlika stormar, som kort därpä inträffade i dessa trakter. Regnet och stor- marne lösgjorde vidjorna, spjälan föll till marken och de späda ungarna ramlade ur boet samt omkommo ömkligen i det kalla vattenflödet, hvilket allt jag till min stora grämelse endast kunde konstatera vid kort därpä företagen inspek- tion af boet. Detta reparerades och spjälan fastslogs med 6” långa spikar, allt under förhoppning att sparfugglan åter följande år skulle häcka i detsamma. Men år 1913 var boet icke bebodt. Däremot häckade sparfugglan detta år, 1914, i sitt gamla bo. Då bevakningsområdets skogvakt den 31 sistlidne maj undersökte boet, observerade han nedanför detsamma färska äggskal, och då han försiktigt öppnade på spjälan och tittade in, såg han att sparfugglan med utbredda vingar låg på sina nysskläckta ungar. Redan efter 2 veckor tog skogvakten ungarna, som äfven denna gång voro 6 till antalet, ur boet. De matades och sköttes sedan af hans barn, tills de blefvo nästan flygga, då de efter ett par da- gars uppehåll i Nurmes köping, där de undfägnades med feta sparfvar, den 26. 6. 14 afsändes till Högholmen i H:fors, dit de enligt uppgift anländt pigga och lifliga. Af alla tecken att döma har sparfugglan redan en längre tid begagnat detta bo. Boets underlag bestod nämligen af ett tjockt lager hår af möss. Boet var beläget i grankärr 3 meter från Kolmisopenpuro bäck och 1 km från Kuohatin- järvi 6 km långa sjö i Nurmes socken och Kuopio län." I juni detta år erhöll jag af forstmästare Enckell ett skriftligt meddelande om, att ett nytt bo af sparfugglan äf- ven denna sommar blifvit anträffadt inom samma forstrevir, Kuohatti, i Nurmes socken 5 mil från Nurmes köping åt NO, 4 km från länsgränsen och 2 km från Koppelo skogvaktar- boställe. ) Under pågående stockstämplingsarbeten den 19 juni observerade Enckell i en rottorkad tall ett hål, hvilket 1) Uppgifterna om det senare fyndet af sparfugglebo äro här bi- fogade efter det uppsatsen redan inlämnats till tryck. 108 R. Palmgren. — Lindberg. 6. V. 1916: såg misstänkligt ut. Vid trädets fot syntes färska, hvita ägg- skal samt en hög af exkrementer. Skrämd af några knack- ningar i trädet, flög en sparfuggla ur hålet och satte sig i närheten samt upphäfde tvenne egenartade hvisslingar. Näst- trädet hade sin plats just på gränsen mellan en tallmyr och ett grankärr. Flyghälet vette mot N och var beläget 3!/, m ofvan marken. Den 1 juli besöktes stället ånyo af Enckell, en spjäla uttogs försiktigt ur hålans vägg, hvarvid liggredet blottades och visade sig innehålla 5 st. ungar, som tills vidare kvar- lämnades i boet, hvarpå den utsågade biten återsattes och säkert fästes på sin plats. Så snart ungarna blifvit mera försigkomna skola de afsändas till Högholmens djurgård. Tyvärr misslyckades de fotografier forstmästare Enckell på min uppmaning tog af häckplatsen och nästträdet. Doktor Harald Lindberg meddelade, att en del af våra Draba hirta-former af doktor R. Pohle vid den re- vision af våra Draba-former, som han senaste höst företog å Botaniska museum, hänförts till den sibiriska Dr. cinerea Adams. Såsom synonym till denna art upptager dr Pohle Dr. arctica J. Vahl, hvilket namn äfven af föredragaren an- vändts vid utdelandet af Sordavala-formen i Plantae Fin- landie Exsiccat& (n:o 244: Draba hirta L. var. arctica (J. Vahl) f. brachysiligua (Mela). Draba cinerea Adams afviker från Dr. hirta L., med hvilken den hos oss sammanförts, genom mycket tät stjärn- härsbeklädnad hos säväl blad som frukter. Den form af Draba hirta, som har håriga frukter, f. hebecarpa, afviker frän Dr. cinerea främst därigenom, att hären pä frukterna äro enkla eller tvägrenade, sällan 3-grenade, medan de äro mänggrenade hos Dr. cinerea. Hos Draba hirta äro hären tydligt gröfre än hos Dr. cinerea. Draba cinerea är hos oss känd endast frän de ostligaste delarna af landet. De former, som i Skandinavien kallats Dr. incano-hirta Hn, Dr. Dovrensis Fr., Dr. arctica Vahl, tillhöra former af Dr. hirta och ej den sibiriska Dr. cinerea. 6. V. 1916. Lindberg, Draba hirta-former. 109 Fru Elisabeth Ekman, som äfven ingående studerat de nordiska Draba-formerna, har användt namnet Dr. Magella- nica Lam. *cinerea (Adams) E. Ekman såväl pä den äkta Dr. cinerea Adams som på några mer eller mindre stjärn- håriga former af Dr. hirta (Dr. arctica i Neumans flora, ej J. Vahl). Draba cinerea Adams uppträder hos oss under tvenne något afvikande former, en med längre skidor och en med kortare skidor; den förstnämnda formen är känd från Kuola- järvi i Lapp. Kemensis och Kuusamo, den senare endast från Sordavala-trakten. Denna sistnämnda form har hos oss under senare år betecknats såsom f. eller var. brachysiliqua Mela af hirta. Med detta namn afsåg M ela dock ej Sordavala- formen, utan formen från Kuusamo, hvilken är att betrakta som den typiska Dr. cinerea; sålunda betecknas den också som var. genuina Pohle af dr Pohle. Var. brachysiliqua omnämnes första gången i tredje upplagan af Melas flora (1895). I fjärde upplagan (1899) upptager Mela förutom Dr. hirta L. två varieteter, v. leiocarpa Lindbl. med lång- sträckta, glatta skidor och v. brachysiliqua Mela med korta, tätt stjärnhåriga skidor. Den senare varieteten är enligt Mela mycket sällsynt. Utbredningen af Dr. hirta, incl. va- rieteterna, angifver Mela vara Kuusamo och finska Lapp- marken. Förekomsten vid Sordavala var honom sålunda obekant. Genom tillmötesgående af amanuens R. Frey har jag varit i tillfälle att se ett ark af „Draba hirta brachysiliqua", taget af Mela den 15 juni 1870 på Ruskiakallio vid Paana- järvi sjö i Kuusamo. Dessa exemplar äro identiska med de andra i Kuusamo tagna formerna och ej med den mycket kortfruktiga formen från Sordavala. Enligt meddelande af dr Pohle förekommer Sordavala-formen icke i Sibirien. Denna form kunde lämpligen kallas var. Ladogensis, då nam- net brachysiliqua afsåg, såsom ofvan framhållits, formen från Kuusamo, som i förhållande till den äkta Draba hirta L. har korta och starkt stjärnhäriga skidor, karaktärer, som Mela lade märke till. 110 Lindberg, Draba hirta-former. 6. V. 1916. Af Draba cinerea Adams (Dr. arctica Vahl) föreligga föl- jande exemplar i finska samlingen: A. Var. genuina Pohle (Dr. hirta L. v. brachysiligua Mela): a) Kuusamo, Ruskiakallio, 24. 7. 64, B. A. Nyberg (har först betecknats af Norrlin säsom ,Dr. hirta*, senare af Brenner såsom „Dr. *incano-hirta Hn.“, därefter af fru E k- man säsom ,Dr. magellanica *cinerea (Adams) mihi var.* samt slutligen 1915 af Pohle säsom ,Draba cinerea Adams v. genuina m.*). b) Kuusamo, Ruskiakallio ad lacum Paanajärvi, 15. 6. 1870, A. J. Malmberg (Mela) (,Draba hirta brachy- siligua*). c) Kuusamo, Ruskiakallio, 14. 8. 1867, F. Silen (,Dr. incana var. Dovrensis (Fr.), *Dr. incano-hirta Hartm.* enl. N orrlin; „Dr. magellanica Lam. *cinerea (Adams) mihi* enl. Elisabeth Ekman; ,Dr. cinerea Adams v. genuina m.* enl. Pohle). d) Kuusamo, Kitkajoki, Pääskösenkallio, in fiss. rupium, 21.7.1883, V. F' Brotherus: & Fv: Wripg hDNUD.e hirta L. v. hebecarpa Lindbl.* enl. Brotherus; „Dr. magel- lanica Lam. *cinerea (Adams) var.?“ enl. Elisabeth Ek- man; „Dr. cinerea Adams v. genuina m.“ enl. Pohle). e) Kuusamo, Oulankajoki, högra stranden, klippdal strax ofvan Kiutaköngäs, 6. 7. 1908, A. L. Backman (,Dr. hirta L.* det. Backman; „Dr. magell. *cinerea var., potius hybrida" enl. Elis. Ekman; „Dr. cinerea v. genuina m.“ enl. Pohlej). f) Kuusamo, Oulanka, Savilampi, berg vid Savinas ut- lopp, 5. 7. 1908, A. L. Backman, och Kuusamo, Kuola- järvi, Savina, grussluttning c. 2 km från utloppet i Savi- lampi, 15. 7. 1908, A. L. Backman (bägge af Backman bestämda till ,Dr. hirta*, af fru Ekman till ,Dr. magella- nica *cinerea (Adams) mihi* och af dr Pohle till ,Dr. cinerea Adams v. genuina m.“). g) Kuusamo, in rupibus ad lac. Nivajärvi vallis Kutsan- joki, 7. 1892, C. Th. Nyholm (först bestämd af Kihlman till „Dr. hirta*, senare af mig till "Dr. incana-hebecarpa“, af 6. V. 1916. Lindberg. — Palmen. 111 fru Ekman till „Dr. rupestris R. Br. ad Dr. incanam“ samt slutligen af dr Pohle till ,Dr. cinerea f. hirsuta m.*). Exemplaret bestär af tvä smä individer, det ena med toppen afbruten, det andra med nägra blommor, hvarför det är mycket svärbestämbart. Pohles bestämning är synbarligen riktig, dä ingen annan Draba-form uppträder inom Kuusamo. h) Lapponia Kemensis, Kuolajärvi, Pyhäkuru, bergvägg, 10. 7. 1910, Edvard af Hällström (af Hällström be- stämd till „Dr. hirta L.*, af fru Ekman till „Dr. magell. *cinerea“ och af Pohle till „Dr. cinerea Adams v. genuina m.*). B. Var. Ladogensis Lindb. fil. (Dr. hirta v. brachysiligua auct. fenn., non Mela, Dr. hirta L. var. arctica (J. Vahl) 1. brachysiligua Lindb. fil. apud Hjelt Consp. FI. Fenn. (Acta Soc. p. F. et FI. Fenn., 30, p. 335) et in Plantae Finl. Ex- siceate n. 244 (1906): Karelia Ladogensis, Sortavala, Mäkisalo, 14. 6. 1897, R. Wegelius (,Dr. hirta *brachysiligua Mela*). Ett annat ark, taget pä samma ställe af R. Wegelius, har af honom be- stämts till „Dr. hirta L. *incano-hirta Hn f. hebecarpa Lindbl.*, af fru Ekman till ,Dr. magellanica *cinerea (Adams) mihi f. brachysiligua (Mela)*. — På Mäkisalo vidare tagen af I. M. Wartiainen, 10. 6. 1901; detta ark har af fru Ek- man betecknats som föregäende. — Mäkisalo, Linnavuori, 13. 6. 1901, A. L. Backman (af Backman bestämd till J vnirtäas Juoda): Er: E kim.a nr tills yDr./ämaäagell.. *cinerea (Adams) mihi“. — I Pl. Finl. Exs. utdelad som n. 244; exemplaren tagna pä Mäkisalo, in fissuris rupium montis Lin- navuori, den 18. 6. 1898 af G. Läng. Professor J. A. Palmén lämnade följande meddelande: Beringte Vögel in Finland im J. 1915. Nachfolgende Notizen schliessen sich denjenigen an, die über Beringungen in den J. 1913 und 1914 veröffentlicht worden sind (Medd. Soc. F. et Fl. F. 1913—14: S. 200—212 und 1914—15: S. 96—103). Im J. 1915 ist folgende Anzahl Vögel von Landsleuten beringt worden: 112 Palmén, Beringte Vögel in Finland im J. 1915. 6. V. 1916. 31 Stück von Stud. P. E. Aschan, bei Ekenäs, Gullö. 25 von Lektor A. Th. Böök, durch Vermittelung von Schülern, in der Umgebung von Tavastehus. 145 „ Stud. C. Finnilä, in Süd-Österbotten, Ätsäri, und im finnischen Lappland, Utsjoki. 250 , den Gebriidern Dr med. Runar Forsius, Förster Ir:mer Forsitusvund::Studs Eilen: kofrsius in Karislojo, in der Nähe von Helsingfors, Fredriks- berg, und an der forstlichen Station Korkeakoski im nördlichen Tavastland. 13 , Stud.med.P.A.Haglund, bei Helsingfors, Hoplaks. 12 „ Stud.V.Heikinheimo,in Süd-Tavastland, Tyrvää. 10 „ Stud. Y. Hellman, in der Nähe von Uleåborg (z. T. auch mit Merikallio). 21 „ Dr phil. 1:Hortling, in Siäd-FinlandSsjandeät 64 , Ingeniör A. Häggblom, bei Helsingfors, Sörnäs. 3 , Artist M. Karppanen, in der Nähe von Kuopio, Gut Haminanlahti. 180 , Stud. M. Koroleff, nahe Helsingfors, Gut Vik. 6 „ Stud. Fr. und A. Lönnfors, nahe Wiborg. 175 ,» Lektor E. Merikallio, im nördiichen Österbotten und in der Gegend von Riihimäki in Nyland. 118 , Stud. Einar Nyberg, bei Helsingfors und Nothamn. 20 , mir, an der Zoologischen Station Tvärminne (S. Finl.). 21 „ Stud. N. Segercrantz, nahe Wiborg, Miehikkälä. 7 , Seminaristen in Kajana. KD] 45 ja » Nykarleby. 15 „ Lektor E. W. Suomalainen, nahe Björneborg. 13 , Stud. A. Wasenius, bei Helsingfors, Gut Vik. Diese 1,145 Ringe verteilen sich auf 55 Vogelarten in folgender Weise: 14 Luscinia phoenicurus. 32 Phylloscopus trochilus. 22 Saxicola oenanthe. 51 Muscicapa grisola. 7 Pratincola rubetra. 6 Lanius excubitor. 33 Turdus iliacus. 7 L. collurio. 172 7. pilaris. 113 Parus major. 1 Sylvia curruca. 2 P. borealis. 4 S. salicaria. 37 Motacilla alba. 6. V. 1916. Palmer, Beringte Vögel in Finland im J. 1915. 113 7 Budytes flavus. 1 Accipiter nisus. 1 Anthus trivialis. 10 Archibuteo lagopus. 1 Anthus sp. 1 Tetrao tetrix. 4 Corvus corax. 1 Lagopus albus. 45 C. cornix. 1 Aegialites hiaticula. 17 C. monedula. 2 Strepsilas interpres. 3 Cleptes pica. 1 Ortygometia crex. 111 Sturnus vulgaris. 1 Actitis hypo'eucus. 13 Passer domesticus. 10 Anas boscha s. 46 Fringilla coelebs. 1 A. crecca. Fr. montifringilla. 7 Fuligula crista a. 21 Ligurinus chloris. 1 Glaucion clangula. 6 Acanthis linaria. 5 Mergus merganse t. 8 Emberiza citrinella. 14 Sterna hirundo. 32 Hirundo rustica. 25 Sterna (hir.? arctic 1?). 5 H. urbica. 180 Larus ridibundus. 2 Ampelis garrulus. 2 L. argentatus. 8 Iynx torgvilla. 18 L. canus. 1 Cuculus canorus. Yw La füsens: 5 Cypselus apus. 12 Cepphus grylle. 5 Tinnunculus alaudarius. Nach dem Abschlusse des Berichtes fär 1914 sind von Mai 1915 bis Mai 1916 über die zurückgemeldeten Ringvö- gel folgende Notizen zu verzeichnen. Turdus pilaris, juv. Ring 778, angebracht von C. Fin- nilä am !/, 1915 im finnischen Lappland, Kirchspiel Utsjoki, bei dem See Mandojäyri, wo 41 Junge dieser Art aus 11 Nestern beringt wurden. — Dieses Stick wurde, laut gütigen Mitteilungen von H. E. Forrest Esg. in Shrewsbury (Shr. Cronicle, 19 Mai 1916) und H. F. Witherby Esg. in Lon- don, um den %/, 1916 herum vom Taxidermisten Mr George Cooke im westlichen England, Shropshire, Shrew s- bury, unweit Cressage bei Harnage angetroffen. — Zeit: 8 Monate 24 Tage. Entfernung: 2440 km. (Ist wahrschein- lich Norwegen entlang gezogen.) Turdus pilaris, juv. Ring 1103, bei Uleåborg, Toppi- lansaari (Merikallio) am %/; 1915. — Tot gefunden am !?/, 1915, 3 km davon in SE, auf Nuottasaari (Zeitung Kaleva). — Zeit: 1 Monat. Entfernung unbedeutend. Turdus pilaris. N:o 921, beringt bei Ekenäs, Gullö (P. 8 114 Palmén, Beringte Vögel in Finland im J. 1915. 6. V. 1916. Aschan) am 7/; 1915. — Tot gefunden ebendaselbst am ?/, 1915. — Zeit: 15 Tage. Parus major. Ring 199, am ?%/; 1915 bei Uleåborg, Hietasaari (Merikallio). — Tot am ??/,, 1915 in einer Mäusefalle zwei km von der Stadt (Zeitung Kaleva). — Zeit: 4 Monate. Parus major. N:o 677, beringt am '/, 1915 unweit Hel- singfors, Fredriksberg (Forsius), wurde an demselben Platze ?3/,, tot gefunden. Zeit: 9 Mon. 6 Tage. — Zwei an- dere, N:is 254 und 274, ebenso tot nach 41/, Monaten. Von den 1914—15 beringten 300 Talgmeisen sind im J. 1915 etwa 40 St. nochmals in je dieselbe Falle gegangen, die meisten in einigen Tagen bis !/,—2 Monaten, wenige in- nerhalb 3—4 Monaten, zwei erst nach mehr als einem Jahr (Nov. 1914—Nov. Dec. 1915); ein Stück ging in einem Jahre ("5/19 —?0/, Hoplaks, Haglund) sogar sechsmal in dieselbe Falle. Ein anderes (beringt !9/,, 14, Hoplaks) briitete im Sommer 1915 am Platze in einem Kasten; seine 7 Jungen wurden am °'/, 15 markiert, und eines derselben wieder "/,, eingefangen. Die Talgmeise lebt also wenigstens in Süd- Finland ausserordentlich stationär. Am ?/,, 1914 wurden sechs in Hoplaks (Haglund) an verschiedenen Tagen beringte Talgmeisen drei km weit nach Åggelby getragen (in gedecktem Korbe, bei ruhigem Wetter, 0° Temp.; Himmel trüb, Boden schneebedeckt) und dann losgelassen: vier derselben wurden nach resp. 43 und 44 Tagen wieder in Hoplaks eingefangen. Parus borealis. Ring 1704 (R. Forsius), bei Fredriks- berg am %/,, 1914 angebracht; am 18/, 1915 wieder daselbst eingefangen. — Zeit: 2 3/, Monate. Entfernung 0. — N:o 690 ebendaselbst am °°/, 1915 beringt, wurde am folgenden Tage wieder eingefangen. Motacilla alba, juv. Ring 609, am !?/, 1913 auf der Zoo- log. Station Tvärminne angebracht. — Wurde beinahe 23 Monate später, am °/, 1915, ebendaselbst an einem Fenster eingefangen (Margit Johansson), also nach zweimaligem Zuge. Budytes flavus, juv. Aus einem Neste wurden bei Uleä- borg, Hietasaari (Merikallio), sechs Junge am ?7/; 1915 be- 6. V. 1916. Palmén, Beringte Vögel in Finland im J. 1915. 115 ringt. Im folgenden Frihjahr, Ende Mai 1916, wurde eines derselben ebendaselbst vom Stud. Y. Hellman beobachtet. — Zeit: 11 Monate; nach einmaligem Zuge. (Corvus corax. Der ohne Nummer beringte Rabe, der am 17. Nov. 1914 auf Drumsö bei Helsingfors (Bericht 1914, S. 99) geschossen wurde, hat sich als ein aus dem Tiergar- ten Högholmen bei Helsingfors am ?%/; 1914 entflogenes Exemplar erwiesen; im Juli 1914 hatte sich derselbe in Ge- sellschaft von Nebelkrähen auf dem Inselchen Blekholmen in der Nachbarschaft aufgehalten. R. Palmgren.) Corvus cornix, juv. Ring 414, am 9/; 1914 (I. Forsius) in Karislojo, Suurniemi, angebracht. — Tot gefunden etwa in !/, km Entfernung am ?/, 1915 (Eiler Forsius). — Zeit: 11'/, Mon., aber unsicher, ob ein Zug stattgefunden hatte; vergl. die Stiicke 319, 322 und 324, im Ber. 1914, S. 99. Corvus cornix. Ring 452, angebracht auf dem Gute Siika- lahti unweit Kuopio am !/, 1914 (Nysten). Wurde am !/, 1916 in Süd-Schweden, Skåne, Fasanerei Stureholm bei Hälsingborg geschossen, laut gefälliger Mitteilung vom Jäger daselbst Herrn Chr. Lautrup. — Zeit: 22 Monate. Entfernung: 1130 km. N:o 452 und N:o 454 waren Ge- schwister; dieser endete nach 11 Monate in Hjo, ebenfalls Süd-Schweden. Corvus cornix, juv. Ringe 1401 und 1403, angebracht von den Seminaristen A. Minkkinen und J. Miettinen bei der Eisenbahnstation Kajana, am 7/; 1915. Das erstgenannte Stück wurde schon am °%*/, 1915 in der Entfernung von 1 km eingefangen; das zweite wurde am %/; 1915 geschossen, ebenso weit vom Beringungsorte (Zeitungsnotizen). Cleptes pica, juv. Ringe 452 und 453, angebracht (Karp- panen) unweit Kuopio auf dem Gute Haminanlahti, Ylimäki, am ?”/, 1915. Beide Vögel erfroren daselbst am ?%/, 1916 in Folge starker Winterkälte. — Zeit: 7 Monate. Entf. O. Cleptes pica, juv. Ring 472, Gut Siikalahti bei Kuopio, 2/, 1915 (Nysten). Geschossen schon am °°/, 1915 in der Nähe, bei Särkilahti (August Roininen). — Zeit: 1!/, Monat. Entf. O. 116 Palmén, Beringte Vögel in Finland im J. 1915. 6. V. 1916. Sturnus vulgaris. Ring 604. Ganz jung am °/, 1914 im Dorfe Monola, 15 km S von Wiborg, beringt (Fr. et A. Lönnfors), gelangte dieses Stück im Zuge bis zum süd- lichsten Frankreich. Sein Fuss mit dem Ringe wurde vom Gärtner des Chäteau de La Redorte, Dep. Aude, im Parke gefunden; briefliche Notizen (?%/, 1915) wurden mir in zuvorkommender Weise vom Besitzer des Schlosses, M. A. Bruguiöre de Gorgot zugeschickt. — Zeit nicht zu bestim- men. Entfernung: 2640 km. Ligurinus chloris. Zwei dd, beringt am %/3 1915 (Nyberg) auf Högholmen bei Helsingfors, wurden am %/3 und ?)/, wieder eingefangen und freigelassen. Emberiza citrinella, juv. Ring 617, am °°/, 1915, auf der Zoologischen Station Tvärminne. Ebendaselbst verun- glückt schon am 3/s 1915. — Zeit: 1 Mon. 4 Tage. Entf. O. Hirundo rustica, adult. Ring 3, am °°/, 1913 angebracht auf der Zoolog. Station Tvärminne, wo der Vogel brü- tete. — Gefunden am */, 1915 in erkranktem Zustande auf einem Fusssteig 2 km westlicher, im Dorfe Tvärminne, Westergärd. — Zeit: 24!/, Monate. Entfernung beinahe 0. Der Vogel hatte inzwischen zweimal seine jährlichen Züge vollbracht und befand sich wieder in der Beringungsgegend. Hirundo rustica. Ring 223, bei Helsingfors, Äminne (Wasenius) am */, 1915. — Verunglückt auf der Rückreise, indem sie laut Bericht des dortigen Arbeitsleiters, Herrn H. Erikssons, im Mai 1916 gegen ein Fenster des Gutes Lappvikgärd flog, das in Tenala, zwischen Hangö und Eke- näs gelegen ist. — Zeit nicht ein Jahr. Entfernung: 107 km in WSW vom Beringungsort. Hirundo rustica, adult. Ring 764, am ®/, 1914, im nördl. Tavastland, Ätsäri, Salmela (Finnilä). — Ebendaselbst gefangen am °?/, 1915, als sie sich anschickte, in demselben Badehause wieder zu brüten. — Zeit: 10'/, Monate. Ent- fernung 0, jedoch nach einer Winterreise. Hirundo rustica, adult. Ring 1351, am '/; 1914 bei der Zoologischen Station Tvärminne, wo der Vogel am Fenster eines Heubodens gefangen wurde. Am P/, 1915 in 6. V. 1916. Palmén, Beringte Vögel in Finland im J. 1915. 117 demselben Gebäude wiedergefangen (Saga Johansson). — Zeit: 11 '/, Monate. Entfernung O, nach einer Winter- reise. Hirundo urbica, juv. Ring 1089, am %/, 1914 (Arvi Meri- kallio) im nördl. Tavastland, bei der forstlichen Station Korkeakoski. — Tot ebendaselbst wohl bereits im Herbste desselben Jahres, denn im Mai 1915 wurde der Vogel in ganz verwestem Zustande daselbst angetroffen (Irmer For- sius). — Entfernung 0. Actitis hypoleucus, juv. Ring 726, angebracht (Seger- crantz) am °°/, 1915 im Dorfe Saivikkala, Kirchspiel Mie- hikkälä im südlichsten Finland; am nächstfolgenden Tage schon ein paar km davon entfernt eingefangen. Anas boschas, juv. Ring 1490, am %/; 1915 in Mie- hikkälä, Saivikkala, angebracht (Segercrantz), aber bereits am '/; ebendaselbst geschossen. — Zeit: 1!/, Mon. Entf. 0. Anas boschas, juv. Ring 163 in Nordösterbotten, Kirch- spiel Haukipudas, Häyrysenniemi (Merikallio), angebracht am $/, 1915. — Geschossen in demselben Kirchspiel, am Teiche Kurtinhauta, unweit vom Meeresufer, am ?/, 1915 (Wäinö Wainio). — Zeit: 1 Monat 26 Tage. Entf. unbedeutend. Fuligula cristata. Ring 839, angebracht (E. Nyberg) am 18/1915 in den nyländischen Schären, Snappertuna Nothamn, Kastangrundet, und geschossen im Spätherbste (Dec.?) et- was westlicher bei Dalkarö, Knipholmsfladan, laut Mitteilung "vom Stud. Einar Öhman. — Zeit: etwa 5 Monate. Entfer- nung unbedeutend. Larus ridibundus. Von den 373 jungen Lachmöven, die auf dem Gute Vik, unweit Helsingfors, in den Jahren 1913—15 beringt wurden (A. Wasenius, M. Koroleff), sind in den Berichten der beiden ersten Jahre Notizen über 16 zurückgemeldete gegeben. Hinzuzufügen sind jetzt An- gaben über sieben (indessen mit der speziellen Reservation, dass eine nicht unbedeutende Anzahl für 1914 und 1915 aus Centraleuropa sicherlich noch zu erwarten ist) — nämlich: L. ridib. Ein am "/; 1913 (Wasenius) beringtes Stück wurde am ?/, 1915 im Dorfe Tvärminne von einer Fisch- 118 Palmen, Beringte Vögel in Finland im J. 1915. 6. V. 1916. angel befreit, nach meiner Zoologischen Station daselbst gebracht und wieder losgelassen. — Zeit: 2 Jahre 21 Tage, also nach zwei Jahresziigen. Entfernung: 107 km W von dem Beringungsort. L. ridib. Ein am '?/, 1914 (Koroleff) markiertes Exemplar hatte am %/, 1916 an einer Hechtangel bei Sommarö, E ke- näs Skärgärd, angebissen und wurde vom Fischer Selim Westerlund, nach Beachtung der Nummer, wieder freige- lassen, laut gefälliger Mitteilung von Herrn Redaktör Oskar Wikholm in Ekenäs. — Zeit: 22!/, Monate. Entfernung: 94 km; nach zwei Jahresziigen. L. ridib. 1238, beringt am 3/; 1915 (Koroleff); beschä- digte sich schon 1 Monat später bei der naheliegenden Miin- dung des Flusses Wanda an einem Telegraphendraht und verungliickte (J. A. Englund). L. ridib. N:o 1248, angebracht bei Vik am "/; 1915 (Koroleff). Dieses Lachmövenjunge wurde im Frühjahr 1916, etwa im April, an der Ostküste des sädlichsten Italien im Hafen von Bari geschossen und dann offiziell als Brief- taube gemeldet. Ihr Ring und die verdächtige Benennung passierten dann allerhand Instanzen, bis eine griindliche amt- liche Untersuchung der in meiner Wohnung aufgehobenen Originaldokumente die fehlerhafte Artbestimmung entschlei- erte, die Identität der Lachmöve feststellte und die rein wissenschaftlichen Zwecke der Ringuntersuchungen auf- klärte. — Zeit: etwa 9—10 Monate. Entfernung: 2200 km. L. ridib. 1328, beringt bei Vik am '6/; 1915 (Koroleff). Wurde schon am %/, 1915 in Süd-Schweden, Scho- nen, Önnerup am Meeresufer geschossen von Herrn N. B. von Gerdten, laut gütiger Mitteilung von Frau Lilli von Gerdten in Stockholm. — Zeit: 1 Monat 13 Tage. Entfer- nung: 790 km. L. ridib. 1359, beringt bei Vik am °*/, 1915 (Koroleff). Dieses Stück gelangte bis zu den Pontinischen Sümp- fen im mittleren Italien und wurde daselbst bei der Ortschaft Piscinara in Commune di Cisterna, Prov. di Roma, 6. V. 1916. Palmén, Beringte Vögel in Finland im J. 1915. 119 am %/, 1916 geschossen von Herrn Enea Nicola Corbucci, wohnhaft in Cattolica, Prov. di Forli. — Zeit: 7 Monate. Entfernung: 2240 km. L. ridib. 1386, angebracht am °*/, 1915 (Koroleff); die Möve hielt sich noch am 3/j, (n. St.) 1916 an der Südküste des Finnischen Meerbusens auf, wo sie bei der Insel Paljas- saares (Carlos) bei Reval von einem Matrosen geschossen wurde, woriiber Herr Marinekapitän J. Mey mich gefälligst benachrichtigte. — Zeit: 5 Mon. 9 Tage. Entf.: 88 km. Es wäre offenbar verfrüht, nach bloss dreijährigen Ver- suchen irgend welche allgemeinen Schlüsse bezüglich der Züge unserer Vögel zu ziehen, und zwar besonders in jetzi- ger Zeit. Auffallend ist, dass gar keine Meldungen aus Ost- Europa eingegangen sind; grösstenteils lässt sich dies wohl dadurch erklären, dass unsere Vögel am wenigsten dorthin ziehen, vielleicht auch dadurch, dass interessierte Beobachter sich dort am spärlichsten finden. Aus Zentral-Europa hin- gegen, wohin die Hauptmasse unserer Zugvögel sich begibt und wo die Beobachter zahlreich sind, haben wir in den zwei letzten Jahren in Folge der Unterbrechung der Kom- munikationen gar keine Notizen erhalten. Hoffentlich ist für 1914 und 1915 eine erfreuliche Nachernte noch zu er- warten. Die jetzt gegebenen Notizen weisen jedoch deutlich darauf hin, dass die Züge unserer Wasservögel vom Becken der Ostsee abhängig sind, bis sich einige ihrer Zugwege in die Niederungen Central-Europas verteilen, andere sich wei- ter zur Nordsee und nach West-Europa fortsetzen. Sie be- kunden ferner, dass die Landvögel sich keineswegs nur durch die Ostseeprovinzen nach der zentraleuropäischen Ebene begeben (wie z. B. unsere südöstlichen Krähen), sondern dass verschiedene Arten z. T. aus bedeutenden Teilen Finlands über die mittleren und südlichen Gegenden von Schweden, sowie über Dänemark nach Holland und West-Europa ziehen. Dass ebenso aus Finnisch-Lappland Zugvögel nicht nur durch 120 Årsmötet den 13 maj 1916. ganz Finland, sondern auch längs Schweden, ja ein Teil eher via Norwegen, nach West-Europa gelangen, wird sich wahrscheinlich noch deutlich erkennen lassen. Ringversuche sind bereits fär das Jahr 1916 sicherge- stellt und sollen auch fernerhin hier fortgesetzt werden. Årsmötet den 13 maj 1916. Ordföranden, professor J. A. P alm én, föredrog följande Årsberättelse öfver Sällskapets verksamhet 1915—1916. Den allmänna fond, mot hvilken det gångna årets verk- samhet inom vårt samfund måste betraktas, är föga hugne- sam. Allas kamp emot alla, mellan folk och individer, röjer huru svagt det samförstånd ännu är, af hvilket den mänsk- liga kulturen dock så väsentligen är beroende. Men äfven en förstörande orkan kan ha något godt med sig. Den här- dar sinnet hos dem, som till det yttersta ansträngas under seglatsen; och dem, som befinna sig inom ett lugnare om- råde, mana brottsjöarna att vara på sin vakt. Dessutom bjuder den gemensamma faran att bannlysa allt split för att med enade krafter möta oundvikliga stormilar. Äfven i år vållar tidens oro, att vi ej med säkerhet känna våra utländska ledamöters öden. Den engelska or- nitologen Henry E. Dresser, som valdes till korrespon- derande ledamot vid vårt Sällskaps 75-årsmöte år 1896, har aflidit i södra Frankrike, där han sökt bot för ohälsa. Vida känd för sina praktverk öfver tropiska och särskildt Eu- ropas fåglar, var han dessutom en driftig affärsman och hade i denna egenskap besökt äfven Finland. Sina rika sam- lingar hade han för någon tid sedan donerat åt Universitetet i Manchester. Här hemma ha tre ledamöter aflidit, hvilka dock ej alla i vår krets varit aktiva. Brukspatron Knut Fredrik Ide- 18:75. 1916. Ordförandens ärsberättelse. 121 stam, som invaldes år 1860 och ägnat sitt långa, verksamma lif åt praktiska värf, har för kort tid sedan afsomnat. Likaså publicisten, kommunal- och landtdagsmannen John Hed- berg, hvilken är 1878 säsom forstmästare blef vär medlem. Tvenne hans skrifter böra vi här draga oss till minnes. Uti „Skogsstämning, Friluftsbilder* af är 1891 har han lagt i da- gen ,ett fritt natursinne, skarp observation och korthuggen realistisk framställning". Ännu för ett knappt år- tionde sedan offentlig- gjorde han liffulla skild- ringar ,, Från skogar och hult“. Som 76-ärig och allmänt aktad har den anspräkslöse och alla goda sträfvanden hän- gifne mannen nyligen gått ur tiden. Den 17 november 1915 afled en af lands- * ortens mest verksamma naturalhistoriker, som dock arbetat utan att väcka stor uppmärksam- het utanför sin egen vän- krets, lektor Jakob Benjamin Ståhl- berg. Såsom skollärare var han tidigare anställd under fem år i Jyväskylä, men sedan 1895 i Kuopio. Här verkade han ni- tiskt och hängifvet icke allenast som undervisare, utan ock genom att deltaga i stiftandet af föreningen ,Luonnon Ystä- väin Yhdistys*, hvilken han en lång tid ledt, samt inom denna medverka till att väcka och genomföra tanken pä ett naturalhistoriskt museum. Redan nu hafva båda varit gag- neliga för utforskandet af hembygden, Savolaks. Men be- tydelsen af den bortgängnes lifsgärning ligger säkert högre än de upplysningar han sammanbragt om denna del af landet. zur C.) 122 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 19168 Genom de nämnda institutionerna har han visat vära lands- orters pedagoger, att deras uppgift kan tagas högre än att allenast efter fastställd plan gifva undervisning. I sitt sli- tande kall kan en lärare vinna en lifgifvande omväxling, — en lärare i naturalhistoria kanske mera handgripligt än andra —, om han är i stånd att bedrifva lokal forskning och locka andra till medverkan. Han kan anordna lärorika ex- kursioner med de unga, och genom efter hand ökade sam- lingar kan han intressera också allmänheten. Han skall säkert sålunda i sin omgifning alstra och lifva känslan för naturen och hembygden, och häri ligger en af grodderna till fosterlandskärlek, sinne för forskning och för naturvård. Längre försigkomna må sedan själfva utveckla förmågan att forska. De frön i sådan riktning, hvilka lektor Ståhlberg bragt till utveckling, kunna i framtiden få större betydelse än hvad han fick skåda. Det vore önskvärdt, att hans hem- trakt skänkte dem all den omvårdnad de kunna behöfva. Sällskapets stora välvilja emot mig, ådagalagd i anled- ning af en bemärkelsedag, erinrar jag mig med tacksamhet och med liflig önskan att under ännu återstående tid kunna gagna dess sträfvanden. Att Sällskapets verksamhet fortfarande skall tilltaga, framgår med tydlighet däraf, att antalet af dess medlemmar under året ökats med icke mindre än 21 personer. Hälften har såsom motiv för inval haft att uppvisa ungdomligt in- tresse och framtidslöften, men märkligt nog har den andra hälften allaredan slutfört akademiska studier och tillför sam- fundet en redan vunnen fond af lefnadserfarenhet. Under våra i regelbunden följd hållna månadsmöten, som varit talrikt besökta, har hållits ett halft hundrade an- draganden, hvilka varit fördelade likasom förut på de båda hufvudfacken. På zoologins område hafva gjorts meddelan- den af hrr Ehrström, R. Fabritius, Finnilä, Grön- blom, Hellen, Järnefelt, Kivirikko, Koponen, Kärki, Linnaniemi, Luther, Merikallio, Palmen, R. Palmgren, Reuter, Saalas, Stenius, Suoma- lainen, Wuorentaus och Öhblom. Botaniska ämnen 13. V. 1916. Ordförandens årsberättelse. 128 åter ha behandlats af hrr M. Brenner, Buch, Fränti, Lindberg, Linkola, Montell, A. Palmgren, Pe- sola, Rantaniemi, Salokas och Seppälä. En del af dessa andraganden har berört frägan om natur- skydd. Malla fjälltrakt i Enontekis har, sävidt omständig- heterna det tilläta, genom Forststyrelsens välvilliga ätgöran- den blifvit fridlyst, och särskildt har man sökt säkerställa trakten emot befaradt ohägn af de trafikanter, som numera till stort antal färdas därförbi för varutransporter. Frägan om åtgärder till förhindrande af våra roffäglars utrotande och nu gällande jaktlags reformering i detta syfte har ge- nom Sällskapets föranstaltande underkastats äfven allmän- hetens pröfning. Ett kommittebetänkande pä svenska har nämligen blifvit offentliggjordt, och dess spridande i stor skala äfven pä finska spräket har möjliggjorts dels genom försorg och pekuniär medverkan af Sällskapet Vanamo, dels tack vare ett välkommet penningebidrag af affärsman- nen hr Aleko Lilius. Största delen af de under äret gjorda ee har, säsom naturligt är, innehällit kortare notiser och iakt- tagelser, hvilka skola införas i Sällskapets Meddelanden och där i öflig ordning förtecknas. Lika själfklart är, att antalet af de mera omfattande arbetena icke är stort. För Acta afsägos: Saalas, Uunio, Die Fichtenkäfer Finlands. Biologische und geographische Studien über die an Picea excelsa leben- den Coleopteren nebst einer Larvenbestimmungstabelle. I. Allgemeiner Teil. (Tryckes för närvarande af annat samfund.) Teräsvuori, K., Über in Finnland feldmässig gebaute Erbsenformen (Acta 40, N:o 9). Lundström, C., Beitrag zur Kenntnis der Dipteren Finlands, X, jämte supplement n:o 4 till Bibionid&, Chiro- nomid&, Tipulide, — en posthum skrift, slutredigerad af R. Frey (Acta 44, N:o 2). Linkola, K., Studien über den Einfluss der Kultur auf die Flora in den Gegenden nördlich vom See Ladoga (Acta 45). 124 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1916. Montell, J., Ett omfattande arbete öfver fägelfaunan i Muonio och Enontekis (anmäldt, men ännu icke insändt). I afslutad form har frän trycket utkommit det 41:sta häftet Meddelanden med förhandlingarna under äret 1914—1915, redigeradt likasom de nästföregäende af dr E. Häyrön, äfvensom Acta 40, innehällande afhandlingar af hrr R. Palmgren, Luther, Liro, Frey, Hellen, Jär- nefelt, Räsänen och Teräsvuori. Däremot hafva tre redan under föregäende är päbör- jade större arbeten, hvarje kräfvande en hel del af Acta, ännu icke hunnit bli sluttryckta, nämligen: 41. Hjelt, Hj., Conspectus flora fennica (15 ark tryckta). 42. Palmgren, Alvar, Studier öfver löfängsomrä- dena pä Äland, I, II (30 ark tryckta). 43. Salan, Th. Finlands botaniska litteratur (36 ark tryckta, omfattande hela den alfabetiska förteckningen). Dessutom föreligger ännu otryckt en afhandling af T. H. Järvi (omkr. tre ark). Det säger sig själft, att de senare ärens rikliga pro- duktion pä ett glädjande sätt vittnar om lifaktigt arbete. Men ledsamt nog hafva de oundvikliga kostnaderna inmängt sorg i glädjen. Redan under hösten framstod nödvändig- heten af att se upp beträffande Sällskapets ekonomi. I främsta rummet ansågs tryckningen af Meddelanden för det löpande året böra anstå, men snart blef det uppenbart, att åtgärden måste verka nedstämmande, särskildt på våra yngre med- lemmar. I enskild väg gjordes nu försök att sammanbringa det belopp af 2,000 mk, som för ändamålet pröfvades nö- digt. Inom kort tid hade åtta personer — W. Laurén 500 mk, Emil Cedercreutz 500 mk, Isak Fellman 200 mk, J.I. Lydecken 100 mk, Björn Wasastjerna 200 mk, G. v. Frenckell 300 mk, Carl Finnilä 100 mk och J. A. Palm6n 100 mk — tecknat beloppet, och nu pä- gär tryckningen. Emellertid voro Acta 42 och 43 redan längt komna och väntades bli sluttryckta är 1916. Vid årsskiftet voro alla 1380 Vv. 1916: Ordförandens årsberättelse. 125 penningetillgångar uttömda, och ifall statsanslag erhölles, förblefve dess belopp nedsatt till 6,000 mk, således icke tillräckligt ens om Sällskapets egna räntor medräknades. Stipendier kunde då icke utdelas, icke heller nyss nämnda afhandlingar tryckas eller nya emottagas. Ett redan anmäldt manuskript blef förty alls icke insändt, ytterligare ett blef af författaren öfverlämnadt åt ett annat samfund. Vårt Säll- skap löpte alltså fara att hamna i en obehaglig återvänds- gränd, och detta just nu, när dess lefvande kraft är mera omfattande än någonsin. Något slags extra åtgärd måste således vidtagas, och knappast återstod annan utväg än att vädja till andras hjälp- samhet. Måhända kunde någon form utfinnas, som tedde sig mindre motbjudande, än den af en framräckt tom hand. Uti det mänskliga samhällslifvet utbytes vara mot vara eller mot penningar, och nationernas ekonomi hvilar på öm- sesidigt öfverlåtande af värden, de där representera utfördt arbete. Också vetenskapligt arbete motsvarar ett värde, ofta enbart af ideell art, men mången gång afkastande resultat, som slutligen kunna omsättas i klingande valuta. Ett ve- tenskapligt samfund fyller sin uppgift, när det befordrar forskning; och kan det framlägga goda resultat af lif- aktig verksamhet, så hedrar det fosterlandet och gagnar mänskligheten, kanske främst egna landsmän. Visserligen finnas enskilda forskare, som främst åsyfta att själfva vinna „lof och pris" för sitt arbete, men lyckligtvis äro dylika in- divid icke normgifvande inom vetenskapliga samfund. Finge själfviska motiv bli rådande inom ett sådant, så vore det dödsdömdt. Då nu förhållandet emellan forskaresällskap och lands- män icke är af parasitär natur, ej heller får gestalta sig som påträngsam kommensalism, utan i själfva verket är grun- dadt på symbios, borde ingen ha skäl att missuppfatta fram- räckandet af den toma handen. Åtbörden kan icke för- växlas med en hotfull gest under kamp för tillvaron, och den får icke utgå från någon tanke på önskad egendomsgemen- skap eller dylikt. Men gärna må den antyda fridsamhetens 126 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1916. öppenhjärtliga princip af inbördes hjälp, den princip, hvarpå i naturen alla associationer hvila och som håller jämvikt emot principen af -kamp för tillvaron med dennas mången gång rätt brutala följder. Man kan icke begära, att det slag af naturalhistorisk forskning, som synbarligen främst åsyftar teoretiska mål, skall kunna värdesättas af de landsmän, som själfva mäta arbetet efter den omedelbara nyttans måttstock. Däremot medges sådan forskning, som mera uppenbart är riktad mot praktiska mål, snarare representera ett värde, som godt kan mätas efter dagens kurs. Erkännes sistnämnda forsk- ning innebära en nyttig sådd, så faller emellertid lotten att bärga skörden ofta på andra händer än såningsmännens. Möjligen finnas emellertid bland skördarena de, som i eget välförstådt intresse äro hugade att för såningsmännens ång- plog leverera nödigt bränsle, utan att någondera parten häri ser ett slags barmhertighetsverk, — ja måhända ger någon gärna sitt understöd enbart af vetenskapligt intresse. Med ledning af dessa synpunkter affattades en serie artiklar, som infördes i dagspressen och spriddes i form af öfvertryck. Däri redogjordes i största korthet för den na- turalhistoriska forskningens mål under olika perioder, och hurusom vissa grenar däraf under senare tider begynt rikta sig åt praktiskt håll eller tangera sådana syften. I skriften vädjades till enskilda vetenskapligt intresserade personer äfvensom till konsortier, hvilka kunna hafva gagn af dylik naturalhistorisk forskning. Inom kort bar vädjandet rika frukter. Bidrag hafva inhöstats för en vecka sedan och ännu i dag. Genom dessa understöd är offentliggörandet af manuskript, som inlämnats åt vårt samfund samt åt dess forstvetenskapliga systersällskap, garanteradt för detta år, och äfven exkursioner kunna anordnas. För hjälpen stå sällskapen i synnerlig tacksamhetsskuld hos icke så få per- soner, nämligen godsägaren, häradshöfding Axel Wasa- stjerna och hans maka Agda, född Donner, statsrådet Mauritz Hallberg för A. Bol. Kissakoski O. Y., konsul Eugen Wolff för A. Bol. Tornator, direktören Ferd. 13. V. 1916. Ordförandens årsberättelse. 127 v. Wright, med. doktor Wilhelm Rosenlew och fil. magister Erik Rosenlew. Ytterligare kommer härtill i dag en betydelsefull gåfva af firman Parviainen et Comp., föranledd af statsrådet Mauritz Hallberg. Heder ock tack åt de fosterländskt tänkande, förståelse- fulla personer, hvilka sålunda aflyftat den börda, som tyngde på samfunden. När vi tacka gifvarena, tänka vi därjämte på alla dem, hvilkas tidigare lifsgärning i landet hopat ma- teriell kraft och härigenom möjliggjort, att vetenskapliga och öfver hufvud ideella mål äfven i Finland varda befordrade af praktikens målsmän. Glädjen öfver denna lyckliga vändning i Sällskapets eko- nomiska förhållanden borde bjuda mig att nu afsluta dessa reflexioner. Men den, som engång har ordet, talar ibland äfven utöfver hvad programmet fordrar; han vet ju ej, om han senare kan få tillfälle därtill. Huru framtiden gestaltar sig vet ingen, men erfaren- heten bjuder oss att i tid vara på vår vakt. Under förra seklet insamlades inom vårt Sällskap genom inträdesafgifter eller tillfälliga gåfvor en stående fond, afsedd att säker- ställa Sällskapets ekonomi och tillvaro. Fonden uppgick år 1894 till 28,000 mk, och af denna få blott räntorna användas. Den har sedan dess förblifvit oförändrad, enär Sällskapets lif- liga verksamhet årligen kräft samtliga disponibla medel. Detta har nog varit riktigt, ty det är vetenskapliga resultat vi böra samla, icke främst penningar. Men icke förty har vår stående fond under olika tider spelat en viktig roll, och den kan göra det äfven framdeles. Redan år 1834 påpekade Sällskapets stiftare, professor C. R. Sahlberg, betydelsen af stadgad ekonomi. ,Hvarje bygg- nads bestånd", sade han, , beror af den fastare eller lösare grund, hvarpå den uppföres, och för vår vetenskapliga bygg- nad är äfven en stående penningefond en oumbärlig grund- val". Från sin obetydliga början under 1820-talet hade den år 1842 vuxit till 2,000 rub. sr, dock tyngd af ett amorte- ringslån. Under krisen i midten af 1800-talet drog ordfö- randen, professor Ad. Moberg, försorg om att fonden 128 Skattmästarens årsräkning. 13. V.. 1986 konserverades, om ock en del reseunderstöd af dess räntor utbetalades. Ar 1859 uppgick beloppet till 3,000 rub. sr eller 12,000 mark. Vid ärsmötet 1879 betonade ordföranden, pro- fessor S. OÖ. Lindberg, som med stort intresse vinnlade sio om fondens tillväxt, att den vore nödvändig, emedan vi ingalunda alltid kunna räkna pä statsunderstöd och därför böra i första hand lita blott pä oss själfva samt bjuda till att genom lämpliga åtgärder öka kapitalet. Att också detta var fullkomligt riktigt, se vi allra bäst emot bakgrunden af nu rådande förhållanden. Ännu veta vi ej, om vid nästa årsmöte något öfverskott kan finnas i kassan. Ifall sådant finnes, ville jag för ingen del föreslå, att det skulle läggas till stående fonden. Ty trots våra landsmäns nu visade offervillighet skulle vi då åter befinna oss i en kritisk belägenhet. Med fröjd ha vi nu erfarit, att en del donatorer alls icke velat se medlen fonderade, utan tvärtom ansett gåfvorna göra bästa nytta, om de användas. Mången kan emellertid betona, att äfven försiktigheten är en dygd, och att vi jämväl böra tänka på framtiden. Äfven jag håller före, att Sällskapet bör taga i öfvervägande, huru- vida något kan göras med hänsyn härtill. Ty stående fon- den kan under hårda tider få en betydelse, som vi nu kanske ej tillfylles uppskatta. Jag slutar med en önskan att hårda tider dock ej må stunda, men att, ifall de komma, de må bli öfvergående såväl för vårt samfund som för hela vårt land. Måtte åt- minstone nu rådande tidsförhållanden snart omgestaltas till det bättre. Skattmästaren, doktor V. F. Brotherus, framlade Säll- skapets Arsräkning för år 1915, hvarur meddelas följande utdrag: Debet: Behällnine fran ar 1974. Stäendewfonden: 1-0081. Jkr 03) 5 12:982228)000= Senator J. Ph. Palmens fond . . . . 13,244: — Transport 41,244: — 13. V. 1916. Skattmästarens ärsräkning. 129 Transport 41,244: — Sanmärkskastonden ol. wi; va2l3301025;3868: — Sralsteonden. si nun: man U € 488: — ckassan, eriantan. 05. 2. 01200. ase! 511:25 47,611:25 Inkomster under året. PARIS aan stals b k ST 5000: — TIE Ha anton, 0) vast nachts 2,213; 87 Kedamotsalolitet "a masker 4 A dna 135: — Bossa Ikeratur sah. oh Irak 278:40 8627:27 Summa 56,238: 52 Kredit: Utgifter under aret LEA Cem EN, Wan 119; Tun om, 925: — Reseunderstöd . . . Er 750: — Doktor Hj. Hjelt för Ds ky 750: — Irvckningsskostnader, A. en. 70208 Dersinkop" alien obligatiom: —. dd cd 2:85 Pet" arnnonser m. mie" 2 N M. 109 97:19 8,895: 12 Behällninegfftil Kar, 2916: Stående fonden . . . yet (a 2810008 Senator J. Ph. Palmens TÖN. NN 1924472 Sanmarkska”tonden UKK 19. 5568: — SINGS a PF 12 el 00 oe Nr oe Meckassan "use flera veden any Starr 221: 40 RR: 56,238: 52 Pä tillstyrkan af revisorerna, herrar F. Elfving och A. Poppius, beviljade Sällskapet härpä skattmästaren full ansvarsfrihet för hans förvaltning af Sällskapets medel under det gängna äret. 130 Botanices-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1916. Botanices-intendenten, kustos Harald Lindberg, af- gaf följande Ärsredogörelse öiver de botaniska samlingar- nas tillväxt. Sällskapet har äfven detta är att anteckna afsevärda tillökningar af samlingarna. Likasom tidigare är det den finska kärlväxtsamlingen, som fätt de flesta och största bi- dragen. De mest omfattande kollektionerna ha inlämnats af assistent Ch. Em. Boldt, Helsingfors botaniska bytesföre- ning, dr Harald Lindberg, pastor O. Kyyhkynen, studd. V. Pesola och A. Virtanen. Pä de särskilda växtgrupperna fördela sig de inlämnade gäfvorna pä föl- jande sätt: Karlvaxter oc soc e n m. MDL OKEI MOSSOT <, TIKIN 77 212 5 Aloer Pre sas date ee Gais, Lava aa Sa Fan SS 74 , SVAMPAR 1, 10 1. le DAN: Summa 2,082 exx. Sällskapet står i tacksamhetsskuld för inlämnade gäfvor till nedan anförda 56 personer: Student K. Abt, mag. K. Airaksinen, fröken mag. Greta Andersin, fröken mag. Anna Andersson, rektor M. Brenner, elev Ola Brenner, stud. Thord Brenner, assistent Ch. Em. Boldt, stud. C. Ceder- creutz, stationsinspektor J. von Dickhoff, mag. Dahl, prof. Fredr. Elfving, elev Eva Francke, amanuens R. Frey, stud. Th. Grönblom, kontorschef Hj. Gren: vik, stud. E. J. Haapakoski, stud. V. Heikinheimo, dr Hj. Hjelt, Helsingfors botaniska bytesförening, järn- vägsbokhällare K. Holmberg, forstm. Edv. af Häll- ström, lektor K. H. Hällström, dr Ernst 8323 25 prov. B. Jurvelius, fröken mag. Alma Keso, stud. V. J. Kivenheimo, pastor O. Kyyhkynen, elev E. Kärki, dr Harald Lindberg, elev P. H. Lindberg, trafikdi- rektör A. Lindfors, fröken Edit Lindström, mag. V. Tr N. 1916: Botanices-intendentens ärsredogörelse. 131 Liljelund, mag. K. Linkola, elev A. Lönnroth, stud. K. Metsävainio, forstm. J. Montell, elev A. Nikula, elev Sirkka Nykänen, mag. V. Ollila, stud. V. Pe- SJoanystud. Ar. Beiteris.eomn; ing..H.zA. s$Brintz«imae. «Hk Rancken, lektor A. Rantaniemi, prof. W. Rothert, mag. V. Räsänen, stud. Hj. Sandell, mag. V. A. Sep- palä, frul.Tiserstedt,stud. H. Waren,.stud.. A. Vir- tanen, dr Th. Weber, mag. A. Wegelius och häradsh. E. Öhrnberg. Kärlväxtsamlingens tillväxt har varit följande: Coronilla scorpioides från N, Ekenäs, lastageplats, tagen 1909 (ny för adventiv- floran), K. Abt. — 9 exx. frän LIm, K. Airaksinen. — Batrachium Bau- dotii, f. med flytblad, från N, Kyrkslätt, unga plantor af Potamogeton pectinatus frän Helsingfors, Greta Andersin. — Ruppia spiralis frän Ab, Hitis, Armeria elongata frän N, Bromarf, och Lathyrus maritimus frän N, Hangö, Anna Andersson. — 19 exx. frän Nyland, O. och M. Bren- ner. — Taraxacum leucoglossum Brenn. frän LIm, T. Brenner. — 192 arter i 328 exx. från Ab, Lojo, och 340 exx. från N, Borgå socken, Ch. Em. Boldt. — 52 exx. frän N, Esbo, C. Cedercreutz. — Carduus crispus f. albiflora från Oa, Vasa (leg. elev Elsa Laurin), och Salix polaris frän Le (elev Eva Sandström), mag. Dahl. — 15 exx. frän Ta, Janakkala, Fr. Elfving. — Sisyrinchium angustifolium från IK, Pyhäjärvi, Toubila, adventiv, Eva Francke. — Nasturtium silvestre frän N, Esbo, och Bromus tectorum f. glabra från N, Helsingfors, R. Frey. — 6 exx. från St, Ta och Le, Th. Grönblom. — Alnus incana f. pinnatifida från N, Sibbo, Löparö, E. V. Haapakoski. — 15 exx. frän St, Tyrvis, V. Heikinheimo. — 8 exx. frän St, Karkku, Hj. Hjelt. — 153 exx. frän olika delar af landet, Helsingfors botaniska bytesförening. — Lepidium perfoliatum från Ta, Humppila, adventiv, K. Holmberg. -— 40 exx. från Kuusamo, däribland Scirpus mamillatus, Anthyllis affinis, Tussilago, Alisma och Drosera Anglica X rotundifolia nya för provinsen, samt Euphorbia cyparissias från St, Parkano, Edv. af Hällström. — En samling Hieracia och Taraxaca frän KL, Sordavala, K. H. Hällström. — 7 exx. frän N, Helsingfors, och Ab, Pojo, samt 3 exx. frän Ob, Nedertorneä, däribland Scirpus mamillatus och Myosotis laxa, E. Häyrön. — 3 exx. frän Oa, Vasa, B. Jurvelius. — Cirsium arvense var. incanum från N, Helsing- fors, V. J. Kivenheimo. — 243 exx. från Sb, Nilsiä m. fl. närbelägna socknar, däribland Lychnis alpina, Asplenium trichomanes, Saxifraga cespitosa, Poa cesia, Epipactis rubiginosa, Eriophorum callitrix nya för provinsen, O. Kyyhkynen. — 4 exx. frän Ta, Längelmäki, E. Kärki. — 30 exx. Taraxaca frän Helsingfors, 136 exx. Hieracia frän N, Kyrkslätt, och 30 exx. kärlv. frän Ab, Lojo, däribland Epilobium adenocaulon, ny 132 Botanices-intendentens årsredogörelse. 13.:V. 1916; för floran, Harald Lindberg. — Achillea millefolium forma ligulis tri- sectis, Galeopsis versicolor f. unicolor, Epilobium angustifolium, 2 färg- former, frän Ab, Lojo, P. H. Lindberg. — Myosotis laxa frän Oa, Vasa, Rumex Fennicus och R. Fennicus < domesticus, ny för floran, frän Oa, Kors- näs, A. Lindfors. — 8 exx. frän N, Esbo, Edit Lindström. — Pimpinella magna frän KL, Sordavala (3 lokaler), Ruskeala (1 lokal) och KOI, Salmi (2 lokaler), Conioselinum Tataricum frän KL, Soanlahti, ny för provinsen, Pedicularis sceptrum Carolinum från Kb, Nurmes, ny för provinsen, och Cornus Suecica från Kb, Rautavaara (de två sistnämnda tagna af elev Amalia Laitinen), K. Linkola. — Sedum Fabaria från Sa, Rautjärvi, I. Lin- kola. — Carex alpina frän OK, Ristjärvi, A. Lönnroth. — Veronica Bux- baumii frän OK, Kajana, K. Metsävainio. — 35 exx. frän LKem, däri- bland några intressanta Carex-bastarder och Callitriche bicuspidata Neum., J. Montell. — Epilobium angustifolium f. albiflora från Ta, Hollola, A. Nikula. — 276 exx. frän KL, Suistamo, däribland Epipactis palustris, E. rubiginosa, Salix myrsinites, S. hastata och Schoenus ferrugineus, nya för provinsen, V. Pesola och A. Virtanen. — 4 exx. från St, Ruovesi, däri- bland Poa cesia, ny för provinsen, A. Peterson. — 72 exx. från Ob och LKem, däribland Vicia sepium, V. silvatica och Lathyrus pratensis från Kuolajärvi, nya för provinsen LKem, samt Humulus från Rova- niemi, Centaurea scabiosa och Galium mollugo X verum frän Alatornio, nya för Ob, A. Rantaniemi. — Anthyllis-fröplantor från Ob, Karunki järnvägsstation, V. Räsänen. — Monotropa och Pirola umbellata från Ab, Vihti, E. Öhrnberg. Mossamlingen har ökats sälunda: 20 exx. af Helsingfors bo- taniska bytesförening. — Bryum purpurascens, Trematodon, Tetraplodon Wormskjoldii, Oligotrichum glabratum från Kuusamo, Edv. af Häll- ström. — 247 exx. frän KL och KOI, V. Pesola. Lafsamlingen har tillvuxit genom följande: Tholurna dissi- milis från LKem, Kuolajärvi, K. Airaksinen. — 15 exx. från Ta, Janak- kala, Fr. Elfving. — 56 exx. frän olika delar af landet, Helsingfors bo- taniska bytesförening. — Alectoria Fremontii c. fr. och Gyrophora arctica var. corrugata frän Ob, Simo, V. Räsänen. Svampsamlingen har ökats genom: 22 arter myxomyceter i 29 exx. af afl. prof. W. Rothert frän Krakau, insamlade under en vistelse i Ab, Lojo, sommaren 1915. — Scleroderma vulgare och Rhi- zopogon rubescens frän St, Peipohja, L. Tigerstedt. Algsamlingens tillväxt har utgjorts af: 16 exx. frän olika delar af landet, V. A. Seppälä, samt 47 prof frän södra Finland, H. Waren. Dessutom har inlämnats monströsa äpplen af J. v. Dickhoff och Th. Weber, monströsa blad af Pirus malus af V. Liljelund samt monstr. blommor af H. A. Printz. — Monstr. Plantago major af Sirkka Nykä- nen. — Monströsa hasselnötter, köpta pä Åbo torg, A. Wegelius. — 13. V. 1916. Zoologie-intendentens årsredogörelse. 133 Fossil Trapa från N, Mörskom, H. Rancken, och Ta, Luopioinen (nord- ligaste fyndort), V. Ollila. — En fotografi af ormgran från N, Kyrk- slätt, Greta Andersin, och af Verbascum lychnitis från Ab, Bromarf, Hj. Sandell. — En talltopp med talrika kottar från Ta, Luhanka, Alma Keso; en liknande inköpt från Heinola socken, Marjoniemi by. T. f. zoologie-intendenten, amanuens K. E. Ehrström, afgaf följande Årsredogörelse för de zoologiska samlingar- nas tillväxt under året 1915—16. Äfven under innevarande år har evertebratsamlingen varit så godt som otillgänglig, i det den fortfarande varit magasinerad i Zootomiska inrättningen tillhörande lokaler. — Bland större inköp äro att anteckna en lo från Puolanka och ett par tiotal sälskallar från Ladoga. Såsom gåfva har erhållits ett par järfvar från Högholmens djurgård, och af enskild person har förärats en älgtjur. Antalet nytillkomna nummer af Mammalia, tillhörande 24 arter, har varit: Skinn. Läs tyy 208. gr 004 SER Skeletin. Taa EKS RR TT Zune, SE Allan? Ne lots MA ta 0 ÖRE PES POE te osaks söks n] ÖNA Summa 136 exx. Dä hela djur stätt museet till buds, ha sä vidt möjligt olika delar tagits till vara. Af värdefullare former ha krop- parna konserverats för anatomiska undersökningar. I för- teckningen upptagas dock äfven i dessa fall endast skinnen. Fägelsamlingen har ökats med 106 arter, nämligen: Skennlneig < 6 U, 201 0TR 214! nummer Belarus + 5 k Embryoner 9 5 Skelett . 4 N Bon . TUU E 4 4 Nookullanioadl 09, 80.14 2098 Summa 241 nummer 134 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1916. Af reptilier har inlämnats 1 arti talrika exx., af fiskar 4 spp. i 4 exx., af arachnoideer 2 prof, af coelenterater 1 prof, af plankton och annat hydrofaunistiskt material 273 prof, af mollusker 6 prof i delvis talrika exx. Insektsamlingen har ökats med 6,199 exx., 14 prof och 64 nummer biologiskt material. Tillskottet fördelar sig pä olika grupper pä följande sätt: Ormoptera SIN NTT 24 exx. Hymenoptera . . . 1,093 , 9 prof, 11 numm. biol. mat. COIOOPIena "masa eh tr DL VTI TSS j je Plecopterd =" PINI. TON [S Neuroptera! man n 204 OOTTE 11000 Ehe Panorpatae®. Kt. so ll LEpidopierai us enä N 406 „ Piptetne tet UT DS32300 FHemiptera sen UI 1315 Diverse insekter . . AASE Summa 6,199 exx., 14 prof, 64 numm. biol. mat. I ännu högre grad än förut har samlingarnas ökning va- rit beroende af inlämnade gåfvor. I främsta rummet står Sällskapet i tacksamhetsskuld till intendenten för Höghol- mens djurgärd, mag. Rolf Palmgren, för en mängd värde- fulla däggdjur och fäglar. En större kollektion fäglar och mikromammalier har frän Utsjoki lappmark, Ätsäri och Vasa inlämnats af stud. C. Finnilä. Äfven detta är har museet genom mag. O. Collin mottagit talrika bidrag frän Ta- vastehustrakten. En större samling plankton och annat hydrofaunistiskt material frän Tusbyträsk har inlämnats af mag. H. Järnefelt. Bland till entomologiska samlingarna inlämnade gäfvor mä särskildt framhållas en c. 470 spp. om- fattande kollektion finska coleopterer af prof. J. R. Sahl- berg och 606 spp. i 1,087 exx. insekter af olika grupper af Helsingfors entomologiska bytesförening. Dessutom har en mängd personer, hvilkas namn framgä af förteckningen 13. V. 1916. Zoologie-intendentens ärsredogörelse. 135 öfver gäfvorna, bidragit till samlingarnas ökning. Till alla frambäres härmed Sällskapets tack. — För samlingarnas till- växt redogöres närmare i nedanstäende sammanställning, och har städse, ifall ej annat uppgifves, blott 1 ex. af ifrägava- rande art inlämnats. Mammalia. Sorex minutus: 2 exx., Esbo, Granö, arkit. K. G. Björnberg. — Sorex araneus: 15 exx., Esbo, Granö, arkit. K. G. Björn- berg. — Erinaceus europaeus: 3, Uleåborg, Högholmens djurgård gen. mag. R. Palmgren. — Ursus arctos: 3 skallar, Högholmens djurgärd gen. mag. R. Palmgren. — Felix lynx: %, Puolanka, ink.; juv., Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Gulo borealis: 2 och 3, Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Mustela erminea: 4 exx., Kärkylä, ink.; Koli, artist J. Snellman; Kuusankoski, stud. I. Forsius. — Foetorius Iutreola: Koli, art. J. Snellman. — Mustela nivalis: Kärkylä ink. — Mustela martes: Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Vulpes vulpes: korsräf, skinn, Kärsämäki; 3, skalle, Helsinge, Vik, stud. A. Wasenius. — Vulpes lagopus: 3, Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Phoca foetida saimensis: Högh. gen. mag. R. Palmgren; 2 skallar, Punkasalmi, ink. — Phoca foetida ladogensis: 22 skallar, Sordavala skärgärd, ink. — Sus scrofa domestica: subfossila benrester fr. Uleäborg, Mustakylä, lektor A. Rantaniemi. — Castor fi- ber: bäfvergnagade trästycken, Jyväskylä och Isojoki, statsr. J. R. As- pelin; d:o Kyrkslätt, dr E. Nordenskiöld. — Mus rattus: 3 hvit färgaberr., Vanaja, mag. O. Collin; Tavastehus, dens. — Arvicola agrestis: Tvär- minne, prof. J. A. Palmen; 11 exx., Granö, arkit. K. G. Björnberg. — Arvicola terrestris: Tavastehus, mag. O. Collin; Järvenpää, hr O. Jär- nefelt. — Hypudaeus glareola: 4 exx., Granö, arkit. K. G. Björnberg. — Microtus ratticeps: 97 exx., Utsjoki, stud. C. Finnilä; uterus med em- bryoner, d:o. — Myodes lemmus: Utsjoki, stud. C. Finnilä. — Pteromys volans: 3, Vanaja, mag. O. Collin; 9 o. juv., Högh. gen. mag. R. Palm- gren. — Sciurus vulgaris: 2 exx., Kärkylä, ink.; 2 exx., Ostola, forstm. G. E. R. Wasastjerna; 2 exx., Enontekis, Markkina, aman. K. E. Ehr- ström; Kuusankoski, stud. I. Forsius; Karislojo, dens.; Kyrkslätt ink.; Ätsäri, stud. C. Finnilä. — Lepus borealis: Ätsäri, stud. C. Finnilä. — Alces alces: 3, Fagervik, frih. L. Hisinger-Jägerskiöld. Aves. Turdus viscivorus: Kyrö station, dr I. Hortling. — Turdus musicus: H:fors, prof. K. M. Levander. — Turdus iliacus: Ätsäri, stud. C. Finnilä. — Luscinia suecica: 3, Utsjoki, stud. C. Finnilä. — Luscinia rubecula: Ätsäri, stud. C. Finnilä. — Pratincola rubetra: Sjundeå, dr I. Hortling. — Sylvia sylvia: 3 o. 2 bon, Sjundeå, dr I. Hortling. — Accentor modularis: 3, Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Troglodytes troglodytes: &, Uleäborg, mag. E. Merikallio. — Regulus regulus: Esbo, Grankulla, ing. R. Mickvitz; H:fors, hr Y. Järnefelt. — Parus borealis: li, stud. C. Finnilä; 2 exx., Ätsäri, dens.; 9, Barösund, dr I. Hortling. — Parus 136 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13.:V. 1916 major: Helsinge, Fredriksberg, dr R. Forsius; bo, Karislojo, dens. — Parus ater: &, Ii, stud. C. Finnilä. — Certia familiaris: G. Karleby, mag. K. A. Knabe. — Otocorys alpestris: 2 exx., Utsjoki, stud. C. Fin- nilä. — Anthus pratensis: Sjundeä, dr I. Hortling. — Emberiza citrinella: Karislojo, dr R. Forsius; Ätsäri, stud. C. Finnilä. — Loxia curvirostra: 4 exx., Paltamo, mag. E. Merikallio; juv., Renko, mag. O. Collin; T:hus, Karlberg, dens. — Loxia bifasciata: Paltamo, mag. E. Merikallio. — Pyrrhula pyrrhula: juv., Tavastehus, mag. O. Collin. — Coccothraustes coccothraustes : 3, Suonnejoki, mag. R. Palmgren. — Fringilla coelebs: 3, Hoplax, dr 1. Hortling. — Fringilla montifringilla: 5 exx., Högh., stud. E. Nyberg; Högh., mag. R. Palmgren. — Acanthis spinus: 2 exx., Box- backa, hr R. Mäntynen. — Acanthis linaria: Renko, mag. O. Collin; &, Uleåborg, mag. E. Merikallio. — Sturnus vulgaris: 3 juv., Jyväskylä, hr V. Kivilinna. — Corvus cornix: Lampis, Mommila, mag. O. Collin. — Corvus frugilegus: 2 kullar ägg, ink. — Corvus monedula: Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Pica pica: 2 exx., brun färgvarietet, Jockas, veterinär K. B. Miller; 2 exx., Kärkylä, ink.; 9, Ätsäri, stud. C. Finnilä; Uleä- borg, mag. E. Merikallio. — Garrulus glandarius: Esbo, ink.; Ätsäri, stud. C. Finnilä. — Lanius collurio: 3, Sjundeå, dr I. Hortling. — Am- pelis garrulus: Q, Hattula, mag. O. Collin; Esbo ink. — Chelidonaria urbica; 2 exx., Tvärminne, prof. J. A. Palmen. — Clivicola riparia: 9, Ta- vastehus, mag. O. Collin; Uleäborg, mag. E. Merikallio. — Cypselus apus: €, Helsingfors, vaktm. K. Holmström. — Dryocopus martius: 9, Tvärminne, prof. J. A. Palmén; Kärkylä ink. — Dendrocopus minor: 2, Renko, mag. O. Collin. — Dendrocopus leuconotus: Q, Renko, mag. O. Collin. -- Picoides tridactylus: Esbo, stud. I. Hilden. — Picus canus: o, Esbo, ink.; Lampis, mag. O. Collin; Fredriksberg, hr N. Sundqvist. — Falco peregrinus: 9 juv., Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Cerchneis tinnunculus: © o. juv., Sjundeå, dr I. Hortling; Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Accipiter nisus: 2 exx., 9, Tavastehus, mag. O. Collin; 3 exx., 9 3, Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Astur palumbarius: 9, Högh. gen. mag. R. Palmgren; Esbo ink.; Kärkylä ink. — Pernis apivorus: 9, Vanaja, mag. O. Collin. — Buteo buteo: Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Archibuteo lagopus: 5 exx. ad., 8 exx. juv., Utsjoki, stud. C. Finnilä. — Aguila chrysaötus: Borgä, gen. mag. R. Palmgren. — Aguila clanga: Luvia, ink. gen. mag. E. W. Suomalainen. — Aquila pomarina: Jurva, stud. C. Finnilä. — Asio otus: 9, Haukipudas, ink.; Vanaja, mag. O. Collin; 9 juv., Paltamo, mag. E. Merikallio; Sibbo, dr L. Borgström. — Asio accipitrinus: Kyrkslätt, hr H. Linden; Kyrkslätt, Finnby, ing. A. Paulig; Helsinge, Vik, stud. A. Wasenius. — Bubo bubo: &, Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Nyctea scandiaca: Högh. gen. mag. Palmgren; Esbo ink.; Koria ink. — Surnia ulula: Pielavesi, prof. K. M. Levander; Äggelby ink.; Vanaja, mag. O. Collin; Loppis ink. — Glaucidium pas- serinum: €, Hvittis, lektor E. W. Suomalainen. — Nyctala tengmalmi: 13. V. 1916. Zoologie-intendentens ärsredogörelse. 137 Paltamo, mag. E. Merikallio; Tuulois, mag. O. Collin; Munksnäs, stud I. Forsius; Kyrkslätt, Finnby, ing. A. Paulig; Kyrkslätt, hr H. Linden. — Syrnium lapponicum: Haukipudas ink.; Paltamo, mag. E. Merikallio; 2 exx., Högh. gen. mag. R. Palmgren; Helsinge ink.; Renko, mag. O. Collin. — Syrnium aluco: skelett, Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Columba palumbus: 9 juv., Hauho, mag. O. Collin. — Tetrao urogallus: 3 färgv., Renko, mag. O. Collin; juv., Kuru, hr S. E. Multamäki; ad. o. juv., Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Tetrao urogallo-tetricides: Oa, dr I. Hortling. — Perdix perdix: Järvenpää, fr. K. Sibelius. — Grus grus: Jockis, Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Fulica atra: Uleäborg, Högh. gen. mag. R. Palmgren; %, Sibbo, Borgnäs, häradsh. G. W. Boijer. — Crex crex: Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Ortygometra porzana: Tvär- minne, prof. J. A. Palmén. — Rallus aguaticus: Ekenäs, hr A. Jönsson. — Vanellus vanellus: Tyrväntö, mag. O. Collin. — Charadrius apricarius: Utsjoki, stud. C. Finnilä; 2 exx., Vanaja, mag. O. Collin. — Charadrius hiaticula: 2 exx., Utsjoki, stud. C. Finnilä. — Charadrius morinellus; 5 exx., Utsjoki, stud. C. Finnilä. — Phalaropus lobatus: Kuolajärvi, stud. C. Finnilä. — Tringa temminckii: 3, Vasa, Vallgrund, stud. C. Fin- nilä. — Tofanus totanus: Utsjoki, stud. C. Finnilä. — Machetes pugnax: 3, Utsjoki, stud. C. Finnilä. — Scolopax rusticola: €, Urdiala, mag. O. Collin. — Gallinago gallinago: €, Kalvola, mag. O. Collin; Tavastehus, dens. — Gallinago gallinula: 9 juv., Tavastehus, mag. O. Collin. — Ardea cinerea: Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Cygnus musicus: H:fors ink. — Anser fabalis: 3, Högh. mag. R. Palmgren; juv., Utsjoki, stud. C. Finnilä. — Anser cinereus: Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Branta leucopsis: 9, Sjundeå, Pickala, hr T. Lindeberg. — Branta bernicla: Pa- rikkala, dr I. Hortling. — Anas acuta: % juv., Hauho, mag. O. Collin; ©, Nylands skärgård, mag. K. Hilden. — Anas penelope: 2 exx. juv., 3 9, Ingå, dr I. Hortling; Vanaja, mag. O. Collin. — Anas crecca: ad. 3 o. juv., Hauho, mag. O. Collin. — Fuligula fuligula: 2 juv. Q, Hauho, juv. 3, Hattula, mag. O. Collin. — Fuligula ferina: 2 juv. 9, Hauho, mag. O. Collin. — Fuligula marila: 2 juv., Hauho, juv. Vanaja, juv. Hattula, mag. O. Collin; Nylands skärgård, dr I. Hortling. — Oidemia nigra: ad. 9, Hauho, juv. Tuulois, mag. O. Collin. — Clangula glaucion: 9 juv., Renko, juv. Hauho, mag. O. Collin; 9 Hausjärvi, frih. C. Munck; Ny- lands skärgård, dr I. Hortling. — Harelda hiemalis: 4 exx., Ii, stud. C. Finnilä; Kalvola, 3 exx. Hattula o. Lammi, mag. O. Collin. — Somateria mollissima: 3 exx., Pörtö, ink. — Somateria spectabilis: juv. 3, Jusarö, red. A. Hintze. — Mergus albellus: 3, Helsinge, Willinge, hr J. E. Ek- ström. — Mergus serrator: Utsjoki, stud. C. Finnilä. — Mergus merganser: juv., Pörtö, ink.; 3, Tyrväntö, mag. O. Collin; Vanaja, dens.; juv., Hat- tula, dens. — Phalacrocorax carbo: Porkala, ink. — Larus glaucus: Ingå, dr I. Hortling. — Stercorarius pomarinus: €, Sordavala, hr E. Reiman. — Colymbus lumme: juv. €, Vanaja, mag. O. Collin. — Colymbus arcticus: 138 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1916. 2 exx., Hattula, mag. O. Collin. — Mergulus alle: Ii, mag. E. Merikal- lio. — Alca torda: Porkala, ink. Reptilia. Vipera berus: talr. exx., Tvärminne, prof. J. A. Palmen. Pisces. Leuciscus erythrophthalmus: Tammela, mag. O. Collin. — Cobitis taenia: 2 exx., Kexholm, Ostamojärvi, dr G. V. Levander. — Scomber scomber: Tvärminne, Storlandet, prof. J. A. Palmén. — Leuciscus rutilus X Alburnus lucidus: Tusbyträsk, mag. H. Järnefelt. Arachnoidea. 2 prof, Hoplax, stud. P. Haglund. Mollusca. Mytilus edulis och Littorina littorea: talrika exx., Va- rangerfjorden, stud. C. Finnilä. — Lymnea: 1 prof, ryska Karelen, Vangeljärvi, mag. K. Airaksinen. — Unio pictorum: 1 prof, Birkala, Pyhäjärvi, hr Th. Grönblom. Vermes. Cestodcystor ur tarmkanalen af Anas boschas, li, mag. E. Merikallio. { Piankton och annat hydrofaunistiskt material. 273 prof frän Tusby- träsk, tagna under ären 1914—15, af mag. H. Järnefelt. Coelenterata. Spongilla lacustris: 1 prof, Karkku, stud. O. Meurman. Angäende de entomologiska samlingarnas tillväxt och bearbetning har amanuens R. Frey lämnat följande upp- gifter: Insecta. Orthoptera. Tettix: 6 exx. varr., Birkkala, hr Th. Grönblom; Turtola, dr E. Bergroth. — Leptophyes punctatissima: Nagu, aman. R. Frey; 2 exx., Eckerö, mag. V. Järvinen. — Chrysochraon dispar: 2 exx., Esbo, stud. C. Cedercreutz. — Gryllus domesticus: Simo, mag. V.B. Räsänen. — 6 spp. i 11 exx., H:fors entomologiska bytesförening. Hymenoptera. Microgaster: utkläckt ur gallbildningar ä Con- vallaria, Pitkäsaari, stud. Fr. Lönnfors. — Apidae: 8 exx., Pärnä, lekt. Ä. Nordström. — Lissonota insignata: Hangö, stud. Fr. Öblom. — Neuroterus guercus-baccarum: ny för samlingen, Äbo, fr. E. Henriks- son. — Parasitsteklar: 57 exx., olika delar af landet, docent H. Fe- derley; 4 exx., H:fors, hr Th. Grönblom. — Lasius niger: 2 exx., Borg- näs, dr A. Poppius. — Hymen. aculeata: 22 spp. i 40 exx., Sysmä o. Kola-halfön, stud. W. Hellen; 10 spp. i 11 exx., Kola-halfön, aman. R. Frey; 36 spp. i 62 exx., Birkkala, hr Th. Grönblom. — 3 exx,, Turtola, dr E. Bergroth. — Chrysis sybarita: Janakkala, elev R. Elf- ving. — Andrena tibialis: ny för landet, Sakkola, hr Th. Grönblom. — Gorytes fallax: 2 exx., ny för landet, Kantalaks, stud. W. Hellen o. aman. R. Frey. — Vespa norvegica: 9 bon, Esbo, dr A. Luther. — Bombus consobrinus: Esbo, stud. C. Cedercreutz. — Camponotus herculeanus: bogängar, vaktm. K. Holmström. — Megachile bombycina, M. ericetorum 2 exx., M. argentata o. Cerceris labiata: Valkeala, elev L. Hjelt. — Ichneu- monidae: 19 exx., Turtola, dr E. Bergroth; 5 spp. i5 exx., Valkeala, elev L. Hjelt. — 157 spp. i 465 exx., H:fors entomologiska bytesförening. — 134 V. 1916. Zoologie-intendentens ärsredogörelse. 139 Megachile ligniseca: 3 exx. jämte bon, Sjundeå, hr T. Lindeberg gen. prof. E. Reuter. — Camponotus: bo, Kärsämäki, hr V. Auer. — 80 spp., Ka, stud. Fr. Lönnfors. — Bombus arenicola o. 5 exx. ichneumonider, Janakkala, stud. K. Abt. — Dinotomus lapidator: Pärnä, lekt. A. Nordström. — 1 prof galläpplen ä ek, Tvärminne, mag. Helmi Bastman. — Tenthridinidlar- ver: 28 spp. i 640 exx., H:fors och omgifning, mag. E. E. Lindqvist. Coleoptera. Hylobius rugicollis: ny för landet, Lojo, elev P.H. Lindberg. — Hylobius pineti o. Haltica brevicollis: Korkeakoski, stud. I. Forsius. — Otiorrhynchus picipes: H:fors, stud. J. Anttila. — Apion: 3 exx., Kola-halfön, stud. W. Hellen. — Aphodius granarius: 8 exx., H:fors, elev R. Elfving. — 8 exx., Korkeakoski, stud. I. Forsius. — Barynotus moerens: ny för landet, H:fors, stud. W. Hellen. — Bembidium nigricorne: Lojo, dr H. Lindberg. — Phyllobius psittacinus: ny för lan- det, Galitzina, hr Th. Grönblom. — 228 spp. i 360 exx., H:fors ento- mologiska bytesförening. — Attagenus pellio: 1 prof larver, H:fors, hr Th. Grönblom. — Ochthebius bicolon o. Pseudostyphlus pilumnus: nya för landet, Sammatti o. Tytärsaari, mag. U. Saalas. — Eicolyctys brun- neus: ny för samlingen, Yläne, C. Sahlberg, gen. prof. J. Sahlberg. — Cryptophagus sparsus: ny för landet, Malm, stud. W. Hellön. — 17 exx., Storkyrö, stud. P. Nederström. — Badister dilatatus: ny för landet, Lojo, stud. H. Lindberg. — Omkr. 470 spp. i 600 exx., olika delar af landet, däraf 16 för finska samlingen nya, prof. J. Sahlberg. — Omkr. 420 spp. i c. 500 exx., fr. olika delar af landet, däraf 11 för finska sam- lingen nya (2 jämväl lämnade af prof. J. Sahlberg), dr R. Forsius, aman. R. Frey och stud. W. Hellön. — Hylobius rugicollis: Kalvola, elev R. Routamo. — Otiorrhynchus tristis: ny för landet, Borgä, arkitekt G. Stenius. — 53 ark fanerogamer med larvfras, förorsakade af Coleopt. phytophaga, Lojo och Jorois, dr H. Lindberg. — Saperda populnea: 1 prof larver, Viborg, hr Th. Grönblom. Plecoptera. 1 prof, Birkkala, hr Th. Grönblom. — Fr. olika delar af landet: 15 spp. i 38 exx., stud. W. Hellön; 12 spp. i 29 exx,, aman. R. Frey; 4 spp. i 14 exx., hr Th. Grönblom; 3 spp. i 10 exx., mag. V. R. Räsänen; 3 spp. i 7 exx., mag. J. V. Koponen; 3 exx., dr R. Forsius. — Dictyopterygella parva: 3 exx., ny för vetenskapen, Imandra, aman. R. Frey o. stud. W. Hellen. Neuroptera. Hemerobius guadrifasciatus : 2 exx., Korkeakoski, stud. I. Forsius. Odonata. 10 spp. i 10 exx., olika delar af landet, mag. U. Saa- las. — 13 spp. i 17 exx., H:fors entomologiska bytesförening. — Agrion pulchellum: Snappertuna, elev R. Elfving. Panorpatae: 2 exx., H:fors entomologiska bytesförening. Lepidoptera. Macrolepidoptera: 5 exx., Vichtis, stud. G. Hult; 38 spp. i 65 exx., Birkkala, hr Th. Grönblom; 3 spp. i 3 exx., Ekenäs o. Borgä, hr W. Wahlbeck; 3 exx., Grankulla, stud. Hj. v. Bonsdorff. — 140 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1916. Microlepidoptera: 5 exx., Kyrkslätt, stud. E. Löfgvist; 3 exx., Janakkala, hr O. E. Mustonen; c. 50 exx. minerande larver, H:fors, mag. E. E. Lind- gvist. — Miana literosa: ny för landet, Kyrkslätt, stud. E. Löfgvist. — Cepphis advenaria: Karislojo, stud. I. Forsius. — Tephroclystia absin- thiata: Kyrkslätt, stud. E. Löfgvist. — Boarmia cinctaria: Janakkala, stud. K. Abt. — Dicranura vinula var. arctica: Isokyrö, mag. P. Ne- derström. — Epineuronia popularis o. Argynnis paphia ab. valesina: Grankulla, stud. Hj. v. Bonsdorff. — 2 exx. albinos-former af Pararge hiera o. Argynnis selene, Larentia truncata ab.: Hollola o. Asikkala, elever V. o. T. Karvonen. — Larentia comitata ab. moldavinata: Nur- mis, stud. Y. Mustonen. — Tephroclystia trisignaria: Viborg, elev E. Thuneberg. — Larentia picata, ny för landet, Acidalia immorata ab. o. Crysophanus virgaureae var. eleus: Borgä, hr A. Magnusson. — Cacoecia jecheana:2 exx., Sippola, stud. V. Kujala. — Cepphis advenaria: Jorois, elev 0. Enckell. — Cheimatobia brumata: 10 exx., H:fors, hr Th. Grönblom. — Miselia oxyacanthae o. Acronycta cuspis: Esbo, stud. C. Cedercreutz. — Larentia ferrugata o. Acidalia immorata: Kyrkslätt, stud. O. Nylund. — Cheimatobia boreata o. brumata: 15 exx., Karislojo, stud. I. Forsius. — Herminia cribralis : ny för landet, Ekenäs, hr W. Wahlbeck. — Stenoptilia: Turtola, dr E. Bergroth. — Mesophleps silacellus: Geta, dr R. Fabri- tius. — Laverna festivella: Korkeakoski, stud. I. Forsius. — Melitaea athalia v. parthenie: 2 exx., Utsjoki, lekt. R. Krogerus. — 144 spp.i 216 exx., H:fors entomologiska bytesförening. — Eupithecia virgaureata ab. altenaria: Janakkala, stud. K. Abt. — Himera pennaria: Kyminlinna, mag. A. Sallmen. — Syrichtus malvae ab. taras: Janakkala, stud. K. Abt. — Diptera. 2 spp. i 3 exx., Jääski, mag. K. Valle. — Lauxania frontalis: Birkkala, hr Th. Grönblom. — Ceroplatus sesioides 0. Xylopha- gus cinctus: Korkeakoski, stud. I. Forsius. — 18 exx., Birkkala, hr Th. Grönblom. — Ornithomyia: 5 exx., Ätsäri, stud. C. Finnilä; 2 exx., H:fors, vaktm. K. Holmström. — Tachinidae: 3 exx., Kangasala, stud. L. Hei- nänen. — Argyramoeba varia: Hangö, stud. Fr. Öblom. — Protocalliphora o azurea: 16 exx. larver fr. hudsvulster ä ungar af Motacilla alba, Ät- säri, stud. C. Finnilä. — Bombylius major o. Conops vesicularis: Korkea- koski, stud. I. Forsius. — 45 exx., Turtola, dr E. Bergroth. — 30 spp. i 45 exx., H:fors entomologiska bytesförening. — Syrphidae: 24 exx., Eckerö, mag. V. Järvinen; 2 spp. i 2 exx., H:fors, stud. J. Anttila; 157 spp. 9 varr. i 1,002 exx., aman. R. Frey; 78 spp. 2 varr. i 291 exx,, stud. W. Hellön; 72 spp. 1 var. i 132 exx., dr R. Forsius; 60 spp. 1 var. i 137 exx., mag. E. E. Lindgvist; 60 spp. 2 varr. i 129 exx., stud. L. Johansson; 50 spp. i 97 exx., lekt. Ä. Nordström; 45 spp. i 71 exx., hr Th. Grönblom; 36 spp. 1 var. i 83 exx., stud. Y. Wuorentaus; 30 spp. i 55 exx., dr N. v. Adelung; 25 spp. i 30 exx., prof. J. Sahlberg; 12 spp. i 15 exx., dr W. Linnaniemi; 8 spp. i 9 exx., lekt. A. Wegelius; 8 spp. i 8 exx., lekt. K. Valle. — Xylota lenta o. Syrphus physocephalus: 19:8V. 1916; Bibliotekariens årsberättelse. 141 Föglö o. Pärnå, lekt. Å. Nordström. — 46 exx., N o. St, mag. K. Hil- dén. — Gastrophilus equi: Hollola, stud. J. Anttila. — Lispa uliginosa: Borgå, fr. A. Andersson. — Omkr. 50 exx., anträffade i boningshus, H:fors, stud. E. Nyberg; d:o c. 200 exx., Sordavala, lekt. K. H. Häll- ström; d:o 4 exx., Juva, hr A. Wäätänen; d:o 4 exx., H:fors, mag. P. Nederström. Hemiptera. Trioza chenopodii: 2 exx., Helsinge, stud. W. Hel- lön. — Salda fennica: Hangö, stud. Fr. Öblom. — 19 exx., däribland Stagonomus pusillus, 2:dra exemplaret fr. landet, Pargas, prof. E. Reu- ter. — Piesma guadrata: 3 exx., ny för landet, Hangö, stud. Fr. Öblom. — 27 spp. i 31 exx., H:fors entomologiska bytesförening. Diverseinsekter. Omkr. 85 exx. snöinsekter, Enäjärvi, stud. E. A. Kärki. — 7 exx., Haapajärvi, stud. Th. Clayhills. — 100 exx., Pusula, mag. V. Tolvanen. — c. 25 exx., mag. Helmi Bastman. — 2 prof vinterinsekter, Hoplax, stud. P. Haglund. Ä entomologiska museet har under ärets lopp professor J. Sahlberg fortsatt den revision och nyuppställning af den finska coleoptersamlingen, som han päbörjade före- gående år; härvid ha serierna Fungicola, Serricornia, Hetero- mera och Rhyncophora genomgätts. Student W. Hellen har bearbetat och provisoriskt uppställt gallsteklarna (famil- jen Cynipidae) och en del af parasitstekelgruppen Tryphoninae. Magister J. S. V. Koponen har bearbetat museets obe- stämda material af Plecoptera. Amanuens Richard Frey har uppställt den finska samlingen af blomflugorna (familjen Syrphidae). Bibliotekarien, professor Enzio Reuter, föredrog föl- jande Årsberättelse öfver bibliotekets tillväxt 1915—1916. Under verksamhetsåret 1915—1916 har tillväxten af Säll- skapets bibliotek till följd af den genom kriget förorsakade stagnationen i skriftutbytet varit betydligt mindre än någon- sin förr. Denna tillväxt uppgår nämligen till blott 431 num- mer (mot i regel öfver 1,000), med hänsyn till innehållet för- delade på följande sätt: Naturvetenskaper i allmänhet sm . . . . 155 Zoologi. dslmulsi JA ke ae Ar Botanik. . S:76D: Schoenus ferrugineus. Karelia ladogensis, Suistamo. V. Pe- s:013..19.-9, Scirpus mamillatus. Kuusamo. E. af Hällström. S. 131. Sedum fabaria. Savonia australis, Rautjärvi. I. Linkola. S. 132. Tussilago farfara. Kuusamo. E. af Hällström. S. 131. Vicia sylvatica und V. sepium. Lapponia kemensis, Kuola- järvi. A. Rantaniemi. S. 36. Woodsia hyperborea. Savonia borealis, Kaavi Huosiaisniemi. 0. Kyyhkynen. S. 60. 170 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Verwildert oder eingeschleppt. Bromus tectorum f. glabra. Nylandia, Helsingfors. R. Frey. S. 13 Coronilla scorpioides. Nylandia, Ekenäs. Neu fär die Adven- uvilora Finlands... K-AbE S: 19 Euphorbia cyparissias. Satakunta, Parkano. E. af Häll- strom. 9. PAI. Lepidium perfoliatum. Tavastia australis, Humppila. K.Holm- Pier SAS INSE Sisyrinchium angustifolium. Isthmus karelicus, Pyhäjärvi. Eva Francke: S: 131. Veronica Buxbaumii. Ostrobothnia kajanensis, Kajana. K. Metsävainio. S. 132. Vermischte Notizen. Draba. Verzeichnis einiger kritischer, von E. Ekman de- terminierter Formen aus Lappland. J. Montell. S. 8—9. Palsenartige Torf-Rasenbildung im Kirchspiel Ingä in Nylandia. In einem kleinen, aut einem hohen Berge gelegenen Moostiimpel wurde ein fester Rasen von Polytrichum commune beobachtet. Er betrug etwa 1 m im Diam. und war zum Teil geborsten und erodiert. Der Platz ist Stürmen und der Winterkälte exponiert. Der Vortr- hebt hervor, dass hier vielleicht ähnliche Phänomene des Erfrierens vorkommen, wie die von Thore C. E. Fries aus Lappland geschilderten (Botanische Unter- suchungen im nördlichsten Schweden, 1913), und for- dert zur Untersuchung derselben auf. M. Brenner. S. 34—35. Uber die Verbreitung einiger von der Kultur abhängigen Arten in der Gegend nördlich vom Ladoga-See sprach Herr Mag. K. Linkola. Solche Arten sind u. a. Matricaria discoidea, Potentilla anserina, die Lamium-Arten, Lappa tomentosa. S. 42. = Übersicht der wichtigeren Mitteilungen. 171 „Carex macilenta Fr.“ ist, nach O. R. Holmberg, keine selbständige Art oder Form, sondern umfasst mehrere verschiedene Hybride. Die von Fr. Nylander in Ka- relia olonetsensis gesammelten Exx. sind als C. brun- nescens X loliacea zu deuten. Diese Form wurde auch in Muonio in Lapp. kemensis entdeckt, und ferner wurde daselbst auch C. canescens X loliacea gesammelt. J. Montell. S. 47—49. Die Schösslinge von Picea excelsa f. oligoclada Brenn., mit 3 Fig. Über die schon früher (Medd. Soc. F. et Fl. Fenn. 40) erwähnten Schösslinge eines oligoclada-Baumes wird nun in Bezug auf Zapfen- und Samenbildung etc. weiter berichtet. Im Sommer 1915 gebildete Krüppel- zapfen erwiesen sich, nach d. Vortr., als abnorme Or- gane, die auf einem niedrigeren Entwicklungsstadium zurückgeblieben waren. Auch die geringe Grösse der normalen Zapfen und der Samen, das schwache Keim- vermögen, die Abweichungen einiger Samen und Keim- pflanzen, sowie ihr Unvermögen der Weiterentwicklung, die verhältnismässig geringe Anzahl der Keimblätter, alles dies spricht für eine Abnormität der Bäume, die früher schon in der schwachen Beästelung zu Tage ge- treten war. Als auslösender oder mitwirkender Faktor ist der sterile Boden zu betrachten. M. Brenner. S. 49—56. Lithospermum arvense. Ein fasciiertes, bis 20 mm breites, vom Schiiler E. Niskanen in Maaninka, Sav. borealis, gefundenes Ex. wird vorgelegt. S. 62. Draba cinerea. Nach Herrn Dr. R. Pohle ist die sibirische Dr. cinerea Adams (syn. Dr. arctica J. Vahl) auf Grund der dichten Sternhaarbekleidung und der Beschaffenheit der Sternhaare von Dr. hirta L. spezifisch zu trennen. Sie kommt in Finland in zwei Formen vor: 1) var. genuina Pohle, Kirchspiel Kuolajärvi in Lapponia kemen- sis, 5 Fundorte in Kuusamo; 2) var. Ladogensis Lindb. fil., mit sehr kurzen Schoten, früher für var. brachy- siligua Mela gehalten, welcher Name jedoch von Mela 172 | Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. der Kuusamo-Form gegeben worden war; nur in Kare- lia ladogensis, Sordavala Mäkisalo, gesammelt. H. Lin d- berg. S. 108—111. Trapa natans. Fossile Früchte sind aus Nylandia, Mörskom (H. Rancken) und Tavastia australis, Luopioinen (nördlichster Fundort, V. Ollila), eingesandt worden. S.133 Historisches. Ein Manuskript wird vorgelegt, das aller Wahr- scheinlichkeit nach die ursprüngliche Handschrift zum „Florae fennicae breviarium* von L. J. Prytz, 1819— 1821, darstellt. Th. Salan. S. 144. Musci. Scapania paludicola K. Mill. £ Loeske und Scapania Massa- longii K. Müll. aus Finland. H. Buch. S. 6—8. Ein reicher Fundort fir Moose ist Huosiaisniemi im Kirch- spiel Kaavi, Savonia borealis. Hier wurden u. a. notiert: Myurella julacea, Anomodon longifolius, Encalypta contorta, Hypnum chrysophyllum, Stereodon fastigiatus. O. Kyyh- kym enn S: 6 Studien iiber die Scapanien Fenno-Scandias. 1. Scapania curta- Gruppe, mit Fig. U. a werden zwei neue Arten be- schrieben: Sc. mucronata und Sc. lingulata. H. Buch. Su085— 96: Tetraplodon Wormskjoldii. Kuusamo. E. af Hällström. 3.132. Lichenes. Alectoria Fremontii. Ostrobothnia borealis, Simo. Fertil. Mi Räsıä mealo's) 32: Gyrophora arctica var. corrugata. Ostrobothnia borealis, Simo tRäsämellin=S=ud824 Tholurna dissimilis. Lapponia kemensis, Kuolajärvi. K. Ai- raksinen. S. 132. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 173 Fungi. Phallus impudicus. Satakunta, zwei Fundorte in der Nähe von Björneborg; Regio abo&nsis, Nystad. W. Peso- Bius W Dunkers, E WssSuomalainen.. S. 26 —27. Scleroderma vulgare und Rhizopogon rubescens. Satakunta, Peipohjae "L. Tig erstedtb YS. 132. Bulgaria globosa. Tavastia australis, Sääksmäki. Fünf Exx. in den Jahren 1915 und 1916. N. Rapola, K. E. Kivi- rikko. S. 144—145. Algae. Siehe oben bei Zoologie, Plankton, S. 166. Register öfver de vetenskapliga meddelandena. Mötet den 2 oktober 1915. Teräsvuori, K. Suomessa viljellyistä hernemuodoista Ehrström, K. E. Modellgrupp af älgtjur med ko och kalf . Palmgren, R. Vattensorkens lefnadsvanor . Grönblom, Th. Miana literosa Hw. och FT mea Rott. från Finland S s, RES N Linnaniemi, W. M. Cora oo Pana va Kääkkois POHJAN maalla . Öblom, F. Piesma Maarata Fieb. från Hanö SR Lindberg, Harald. Calamagrostis arundinacea X C. merta frän Finland Finnilä, Carl. Aquila pomarina Be i erä akten Järnefelt, H. Pieni lisä potamoplanktonin tuntemiseksi . Mötet den 6 november 1915. Grönblom, Th. Tvä för omrädet nya Macrolepidoptera Hellen, W. En för Finland ny = ain Barynotus moerens Fabr. s Buch,Hans. Scapania paladicola K. Mill. & Toeske una Scapa Massalongii K. Mill. aus Finland. Montell, Justus. Några kritiska Draba-former från Lappland Pesola, Vilho. Huomattavia kasvilajeja . 5 i Järnefelt, H. Zur Kenntnis des Lebens in einem Ermi Merikallio, Einari. Lintutietoja Pohjois-Suomesta I Wuorentaus, Yrjö. Kuolanniemellä lumella esiintyviä hyön- teisiä Sid. Mötet den 4 december 1915. Luther, A. Bon af Vespa saxonica Fabr. . i Fabritius, R. För Finland nya Microlepidoptera . Kivirikko, K. E. Branta leucopsis Lapuasta; Falco en Hel- singistä - , Palmgren, Rolf. Falco TN J Suomalainen, E. W. Hermafroditinen Gonepteryx SETTI jä yksilö . Stenius, Gunnar. Pyhä: af ee ) Kärki, E. Jokihelmisimpukan (Margaritana inärgjarikföra 1 ) pai kallismuotoja . ä Suomalainen, E. W. Kolme ua, susen [Phallus: impu- dicus L.) löytöä Suomesta . 5 Koponen, J. S. W. Koskikorennois- (Plecoptera IE Petlidae) or kista ; Grönblom, Th. Tre för Eid nya insel Mötet den 4 februari 1916. Fridlysning af Malla fjäll . 2 Palmgren, R. Jättelikt bo af Be ajar i — Somateria spectabilis från Jusarö . Reuter, E. Bo af Megachile ligniseca Kirby . — tagonomus pusillus H. S.. : Saalas, U. Kaksi Suomelle uutta kövaltädkiaista : Merikallio, Einari. Nisäkkäisiä Pohjois-Pohjanmaalla Fränti, A. Convallaria majalis Ounasjoen rannalta Palmen, J. A. Om salskrakens flyttningsvägar Brenner,M. Pals-artad torf-tufbildning i Ingä socken af Nylånd Rantaniemi, A. Kertomus retkestä Kemijoen laaksossa — Equisetum trachyodon A. Br., uusi Eguisetum-laji Suomelle Mötet den 4 mars 1916. Fridlysningen af Malla fjäll . Lindberg, Harald. Former af in ap jo armas Moi M. silvaticum ; < Linkola, K. Havainnoita erählen Kulttuurin unten asi lajien levenemisalueista Laatokan pohjoispuolisissa seuduissa 5 — Conioselinum tataricum Fisch. ; Lindberg, Harald. Epilobium adenocaulon Haussjra. 175 41 42 42 42 43 176 Linkola, K. Pimpinella magna L. Laatokan PIN seuduissa Montell, J. , Carex Riot En n Hornet på e aker: i Muonio Brenner, M. Ytterligare om den fägreniga granens (Picea excelsa f. oligoclada Brenn.) afkomlingar . E Kyyhkynen, Olli. Muutamia huomattavampia kasva IN Pohjois-Savossa, Sb, kesällä 1915 3 1-8 — Faskiatio Lithospermum arvense'sta IR. Till revidering af gällande jaktförordning. I. Om roffäglarnas ställning i gällande jaktförordning och om deras fre- dande . Mötet den 1 april 1916. Ehrström, K. E. Färgvarietet af Mus rattus Järnefelt, H. Kahden lammikon planktonelämästä. N Linnaniemi, Walter M. Kaksi Suomelle uutta äkämäsääski- lajia Montell, J. Callitriche hakulota itkeä, ny jun s) finska floran ? : FR Buch, H. Studien über die Seapanien Fen Skalläias L. Scapania curta-Gruppe {vorläufige Mitteilung) . Mötet den 6 maj 1916. Salokas, M. Asarum europaeum Suomesta ; Kärki, Eino. Oravan (Sciurus vulgaris L.) perhe- länsi ä Wuorentaus, Yrjö. Bosmina crassicornis Lillj. esiintyminen Suomessa Koponen, J. S. W. Kasse: Kolrähkieeken Ders sä (cerci) plecopterilajilla Arcynopteryx compacta Mc Lachl. Palmgren, R. Till kännedomen om sparfugglans, Glaucidium passerinum L., näringsekologi och fortplantnings- historia Lindberg, Harald, De Kr toner 5 Palmen, J. A. Beringte Vögel in Finland im J. 1915 : Årsmötet den 13 maj 1916. Lindqvist, E. Berättelse öfver studier af växtstekellarver Lindberg, H. Plantae Finlandiae Exsiccatae . Sid. 62 84 34 84 84 85 97 97 98 99 101 108 111 143 144 Selan, Th. Manuskript till L. J. Prytz ,Florae fennicae breviarium“ is: Kivirikko, K. E. Bulgaria obere (Schmid) . E Palmgren, R. Sängsvanens, Cygnus musicus Bechst., häckande i Ostrobothnia media . 2 Merikallio, E. Svanens häekningsplatser Finnilä, C. Svanen häckande i Ätsäri. Koponen, J. S. W. Suuosista TE lohkossa Plecopiere Levander, K. M. Zur Kenntnis des Kiistenplanktons im Weis- sen Meere . Häyren, E. Några stesudorganismers en Tjänstemännens ärsredogörelser. Ordförandens ärsberättelse Skattmästarens ärsräkning ei Botanices-intendentens ots | Zoologie-intendentens årsredogörelse Bibliotekariens ärsberättelse . Übersicht der wichtigeren Mitteilungen 1915—1916 . 160 NI. Spalngs JN vun rt nk: på E kA ä „On UNO my, Se An toko RT Vas vä 4 fond she ee % a ER. R KPN ısalar 380 bor 1470 pusmakmstensiF "ml hug 14, ah ar : zum) PN Måna ie 7. AL a. at Wit mata unit, eat aitta! vis olla WT 10 727 7.7 ai etä, Pay du sempi ytohmmie Cigh N 6 € mei) us vs lan U 7 0800721500 Wbl15s Tii $s 004 mh 1195 aula idm 00744 e Ää) rad 4100 r den x 7 ton veg N Me ae IF eu 1930; Yen er vt anne ia din 190051768 Ab ==Regio aboänsis Al = Alandia Ik ==Isthmus karelicus Ka ==Karelia australis Kb ==Karelia borealis Kk =-Karelia keretina Kl =Karelia ladogensis Kol =Karelia olonetsensis Kon =Karelia onegensis Kpoc=Karelia pomorica occidentalis Kpor=Karelia pomorica orientalis Kton = Karelia transonegensis Ks = Kuusamo Ksv = Karelia svirensis Le = Lapponia enontekiensis Li = Lapponia inarensis Lim = Lapponia Imandrae. Lkem = Lapponia kemensis Lmur = Lapponia murmanica Lp == Lapponia ponojensis Lt = Lapponia tulomensis Lv . = Lapponia Varsugae N —Nylandia = Ostrobothnia australis. > = Ostrobothnia borealis == Ostrobothnia kajanensis = Ostrobothnia media Y =Savonia australis —Savonia borealis % —Satakunta iA = Tavastia australis | 4 =Tavastia borealis = vä k ED ER Tane a JY Rat. de Societas pro "Fauna et Flora Fennica « en vente | — chez tous les libraires ä Helsingfors. | TS SR iser ur Sällsk:s pro Fauna et) Meddelanden af Societas pro Fauna n Flora. Fennica förhandlingar: et Flora Fennica: BR v 8:de häftet (1864—69, 1882) a Fmk 2:50 1:sta häftet (1876) . A Fmk 1: s J de , = (1868). onn BTI öra ==> (4878) = Re 2. A © Er SNS onn Em 3:dje , = (1878). ee MkL:te ,, (1871). a Us, ER (1878) Sa Ate, (1874). De 2 ee. te, (1880). 241 DON 13:de „ (1871-74) an NR | Get RAGE i RSA SE de „ (1875). nn EN dere aa REF Acta Societatis pro Fauna et Flora | 8:de „ (1881). Bee. + Fennica: 9:de „ (1883). STS Vol. I (1875—77). . . ä Fmk10:—/10:de „ (1883). nr se a Vol. I (1881-85). 2,2 ten „u AB Vol. III (1886-88). „.4.40:]] 12:te "57 (1885), En en) Vol. IV (1887) > E10 dee eh, N Vol. V1,1—1II(1888—95), „ 6:50|14de „ (1888). » 21 ER Vol. — VI (1889—90). . .„ „ 15:—[/15:de „ (1889). n 7:11 JIEN Vol. VII (1890) i ia 10T 2 Vol. VIII (1890—93). Dr a 1022 [10:40] 0 5 Sf NE NR Ota Be (1893-94) 7. 0, 12:—/48;de 0 (1892) n. n = 3:50" Vol. X (1894) ea edide b (1893) . ee W Ho Er Vol. XI (1895) 5.19; —||20:de - (1894) . VOTKIN x "Vol. XII (1894—95). erraten. RSS a TA N Vol. XIII (1897) 2 TNE 8:— 22:dra „ (1896) E PR > 50 PAE Vol. XIV (1897—98). n» 8—|28:dje „ = (1898). ” » 250 Vol. XV (1898—99). TS SAUGEN, (1897—98) ne VOL XVI (18971900). .„ „ 8:—[|25:te. » (1898-99) 2 a v Tome Vol. XVII (1898—99). n» %—[126te „ (1899-1900). „ „ 2 zz VOLK VIII (18991900). <, „ 7:—|27:de 5 (1900-1901) 75, m ER Vol. XIX (1900) dr. Gö 28:de X (1901—1902) <. „. „1:75 9x Vol. XX (1900-1901). ..„ „ 7:—/[29:de >> (1902-1903) . „7, 2 ee RYO 21 (19011902); .„ „ &--||30:de „. (19031904) 7 25 ar re DIE + 22 (1901-1902)... 7, „ 7z—|3lsta x = (1904-1905), EE 2 ol. 23 (1901-1902). <, „ 13:—/82:dra „ (1905—1906)=, „9 se Vol. 24 (1909) win 6:—/]88:dje ” » (1906—1907) = Vol. 25 (1903—1904) . .„ „ 10:—/34de =, (19071908) .„ „ 2— = EL 26 (1903—1904) . >. > „ 12:—/135:te „- (1908-1909) Bar Wok: 27 (1905-1906). , „ 12:—//36fte ==" +. (19091910), Bam Vol. 28 (1905—1906) . .„ „ 10:—/37de „ = (1910—1911) n 2-25 "Vol. 29 (1906-1908). .„ „ 8&— de „ (111-1912) .„ „m 2— 5 Vol. 30 (1904—1906) . .„ „. 6:—1[189:de „ > (1912—1913) 2 „7, 7 2:507235 Moln (1908-1909)... „ „ .9:—||40:de .„ , ‚(1913 1914) 7, Fr Vol. 32 (1909) , „x 10,—4lista „ (1914—1915) sma VA Die p Vol. 33 (1940—1911). 5, = 8& —N42:dra >, v(1915—1916) Sry 234 (19101911) ==,» 12:—/l N XA | aN Vol. ll, ; ‚Herbarium Musei Fennici: Kt. Vol. 36 (1911—1912) . .„ , 14: — || I. Plants vasculares (1889) ä Fmk 3:— x Vol. 37 (1912—1913) . .„ , 12:— II. Musei (1894). m: | THE 50 TNA Kval S8 (191321914) = +, > 10:—] Vol. — 39 (1914—1915) . .„ „ 15:— | Festschrift für Palmen. I—II. Vol. 40 (1914-1915). .„ „ 12:—/ (1905—1907) . å Fmk 40: — E | a £ Kahn 144 L fa N DAX A YTN 10, NA v d b A BI, Ran, BR UN, EN, DIS RAA EKUN W JUN K M AT I EN Å | äi U 7 RN We N N mt a oa sa N N MN KIN 4 a Mä YE AR TML N i } | en al vå , ere en 3333 m TREE tal nt iv v i 4 A Feber MKT OLE Siva KOKOUS KORVEN då re LURA Martat ii AR (yi