» MEDDELANDEN AF SOCIETAS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA. FYRATIONDESJÄTTE HÄFTET 1919—1920. MED EN KARTA OCH ELFVA FIGURER I TEXTEN. MIT EINER DEUTSCHEN OBERSICHT. ♦«<•■ HELSINGFORS 1921 )YL- HELSINGFORS 1921 J. SIMELII ARVINGARS BOKTRYCKERI A. B. Societas pro Fauna et Flora Fennica 1919—20. Ordförande: professor K. M. Le vänder; vice- ordförande: professor A. Luther; sekreterare: docent A. Palmgren; skatt- mästare: doktor V. F. Brotherus; bibliotekarie: professor E. Reuter; intendenter: för de allmänna zoologiska samlin- garna: magister I. Välikangas; för de entomologiska sam- lingarna: amanuens R. Frey; för de botaniska samlingarna: doktor H. Lindberg. Bestyrelse: professor K. M. Levander, professor A. Luther, doktor V. F. Brotherus, professor E. Reuter, professor A. K. Cajander, doktor H. Lindberg, professor F. Elfving. % — Suppleanter: universitetsadjunkt W. M. Linnaniemi, docent A. Palmgren. Redaktör för Meddelanden: doktor E. Häyrén. Mötet den 4 oktober 1919. Anhållan om skriftutbyte hade gjorts af Puget Sound Biological Station of the University of Washington, Seattle, och beslöt Sällskapet bifalla denna anhållan med öfversändande af sina Meddelanden samt, en- ligt bibliotekariens pröfning, lämpliga delar af Sällskapets öfriga publikationer. Ordföranden meddelade, att Sällskapet haft förmånen att af sin ledamot, herr Gunnar von Frenckell, £ 3 S*0 S~ 2 M. Brenner. — A. Palmgren. — Hellen. 4. X. 1919. som gåfva få emottaga en summa om 6,000 mark att läggas till den fond, som af Sällskapet den 1 sistvikne februari stiftades till hugfästandet af dess för landets frihet fallna medlemmars minne. Framlades den af trycket utkomna 44:de tornen af Säll- skapets .A et a (1916—1919; 1 karta, 9 taflor, 52 textfigurer, 521 sidor). Föredrogos skrifvelser från professorn, filosofiedoktor C. H. Ostenfeld i Köpenhamn, filosofiedoktor C. We- senberg-Lund i Hilleröd, Danmark, och filosofiedoktor Gunnar Samuelsson i Upsala, hvilka framförde sina tacksägelser för erhållen kallelse att såsom korresponde- rande ledamöter tillhöra Sällskapet. Till Sällskapets representant i Delegationen för de vetenskapliga samfundens hus utsågs i ledig- het efter framlidne professor J. A. Palmen professor Alex. Luther. Efter ansökan och på förslag af Bestyreisen tilldelades pastor O. Kyyhkynen en summa om 400 mark såsom tillskott till det honom förliden vår för växtgeografiska undersökningar i norra Savolaks och Kajana-Österbotten beviljade reseunderstödet (Meddelanden 45, sid. 192). Föredrogs ett af rektor M. Brenner insändt medde- lande: „Några fall af heteromorf stam- och grenbildning". Docent Alvar Palmgren demonstrerade exemplar af den tidigare endast i ett fåtal individer i Mellaneuropa anträffade bastarden Orchis maculata X sambucina. Bas- tarden var af föredragaren funnen i en enstaka individ å Kökar: Idö (juni 1914) äfvensom i tvenne individer å Ham- marland: Äppelö (juni 1919), bägge i Ålands skärgård. Amanuens Wolter Hellen förevisade exemplar af den i landet tidigare icke iakttagna skalbaggen Ptenidium laevigatum, funnen sommaren 1919 i Nystad af borgmästare H. Söderman och föredragaren samt dessutom i Finström af föredragaren. I anslutning till det gjorda meddelandet redogjorde herr Hellen för resultaten af en af honom före- tagen revision af Entomologiska museets material af skal- 4. X. 1919. Hellen. — Wainio. — Välikangas. 3 baggsgruppen Ptilidae; till publikation anmäldes en upp- sats: Revision der finländischen Ptilidae (Col.). Filosofiantohtori E. A. Wainio esitti Kaksi tieteelle uutta jäkälälajia. Physcia Norrlini n. sp. Thallus laciniis 1 — 0.5 mm latis, superne sordide pallidis, maculis crebris pallido-fuscescen- tibus, apices versus leviter concavis aut partim planis, sub- tus nigricantibus, rhizinis crebris, nigricantibus aut apice cinerascentibus. Ad corticem Sorbi in Mundjärvi in Karelia Onegensi a. 1870 legit J. P. Norrlin. — Affinis Ph. ulo- thrici, easdem reactiones chemicas praebens, isidiis et sore- diis destituta. Physcia Kairamoi n. sp. Thallus laciniis 4 — 0.5 mm latis, superne cinereo-pallescentibus aut partim dilute cinereo- fuscescentibus, apices versus leviter concavis aut planis, demum isidiis brevibus instructis, subtus nigricantibus, rhi- zinis crebris, nigricantibus, brevibus. Apothecia subtus demum rhizinis brevibus instructa. Physciae obscurae (var. lithoteae) et Ph. ulothrici affinis. Ad rupes in promontorio Orlow in Lapponia Ponojensi legit A. O s w. Kairamo. Maisteri I. Välikangas jätti seuraavan tiedonannon: Circus aeruginosus L. tavattu Vaasan pohjoispuolella. — Ruskean suohaukan (Circus aeruginosus L.) ampui elok. 26 p:nä 1919 hra Axel Uddström Maksmossa, n. 25 km Vaasan kaupungista koilliseen, ja on ampuja lahjoittanut linnun Seuran kokoelmiin, jossa lajia ennestään on vain 3 kpl. Kaikkiaan lienee ruskeaa suohaukkaa saatu maassamme 7 kpl., jonka lisäksi se on muutamia kertoja ilmoitettu näh- dyksi (vrt. Frans Lönnfors, Medd. Soc. F. & Fl. F. 43, p. 36). Pohjoisimmat aikaisemmat löytöpaikat övat Joroinen, jossa 1 kpl. ammuttiin v. 1895, ja Porin seutu. Pesivänä laji on mainittu vain yhdestä paikasta, Ruokosuolta Viipurin läheltä (T. Grö nr o os, »Luonnon Ystävä" 1917, s. 107). Myöskin Ruotsissa tämä varsinaisesti keski- ja eteläeuroop- palainen laji on harvinainen ja väitetään uudenaikaisten 4 Välikangas. — Häyrén. 4. X. 1919. suonkuivaus- ja järvenlaskutöiden sitä huomattavasti vähen- täneen. Pesivänäse on tavattu vain paikoin eteläosissa maata, pohjoisimpana Upplandissa. Pohjoisin paikka, missa lintu Ruotsissa on ammuttu, lienee Sundsvall, siis jonkun verran Vaasaa etelämpänä. Doktor Ernst Häyrén lämnade följande meddelande: Ett massuppträdande av en Euglena-art, förorsakande ve- getationsfärgning. Sommaren 1919 iakttogs från slutet av juni till in i september en iögonenfallande vegetationsfärgning i Halikko å strax väster om Salo, Regio aboénsis. Vattenytan i ån var täckt av en grönfärgad hinna, som bitvis drev framåt med strömmen eller samlade sig och tätnade invid strand- vegetationen. I åns nedre del, där strömförhållandena växla med vattenståndet i mynningsviken, drev hinnan fram och tillbaka, än bristande, än skjutande ut i långa slingor eller oregelbundna figurer, än samlande sig i större mas- sor, som kunde täcka flere kvadratmeter eller t. o. m. större delen av vattenytan. Mycket tydligt kunde denna företeelse studeras på Åminne gård, vid bron som leder över till parken, där den gröna hinnan tidtals sågs täcka hela den inom synhåll varande vattenytan. En närmare undersökning av ett prov, taget den 2 september, har utförts av professor K. M. L e v a n d e r, som godhetsfullt meddelat, att huvudmassan av vegetationen bildades av en Euglena-art (70 — 80 fi lång och 17 /* tjock), som således var orsaken till den för blotta ögat synliga grönfärgningen. Dessutom iakttogs i provet en del andra färgade flagellater, såsom Synura uvella Ehrbg (sparsam), Trachelomonas acuminata Stein (rar) och Pandorina morum Ehrbg (rar). Under tidigare år har en dylik vegetationsfärgning icke iakttagits i Halikko å, och ej heller har någon sådan för- märkts i den närbelägna Uskela å, som flyter genom Salo köping. Måhända kan man sätta Euglena- artens massvisa uppträdande i samband med det jordras, som tidigt på våren 4. X. 1919. Häyrén. — Välikangas. — Elfving. — Levander. — Kotilainen. 5 1919 inträffade högre uppe vid den förstnämnda ån, 1.5 km från Halikko station, varvid massor av åkerjord och där- med organiska ämnen, vilka såsom känt gynna Euglena- arterna, råkade in i åvattnet. Vattnet i ån var i själva verket denna sommar grått och ogenomskinligt till följd av uppslammad lera och, enligt vad som meddelades, betydligt mera lerigt än under föregående somrar. I anslutning till hr Häyrén meddelade magister I. Väli- kangas, det han i början af maj månad 1919 anträffat vacker, af Chlamydomonas förorsakad vattenblom i hafs- vattnet i trakten af Drumsö i Helsingfors skärgård. Med hänvisning till en muntlig uppgift af magister F. W. Klingstedt meddelade professor Fre dr. Elfving, att blåalgen Oscillatoria rubescens anträffats strax efter snösmält- ningen i stora mängder rödfärgande vattnet i Kaukojärvi sjö nära Tammerfors. Professor K. M. Levander betonade önskvärdheten af att tillvarataga prof på vegetationsfärgningar, ity att så- dana endast sällan hos oss varit föremål för närmare un- dersökning. Ylioppilas Mauno J. K o t i 1 a i n e n jätti painettavaksi: Asplenium adulterinum Milde löydetty Suomesta. Lähtiessäni kesällä 1919 opettaja O. Kyyhkysen kanssa arv. Seuran stipendiaattina kasvitieteelliselle retkelle Juojärven ja Pielisjärven väliselle alueelle oli yhtenä pää- määristäni tarkemmin tutkia alueen laajin, jokseenkin yhtä- jaksoinen serpentiini- ja oliviiniseutu Kaavin pitäjän Niini- vaaran kylässä. Kaavin pitäjän Losomäen kylästä Poskijärven eteläran- nalta ulottuu etelää kohti n. 30 km pitkä ketju Mg-silikaatti- pitoisia kalliolinssejä. Kalliojono laajenee eteläpäässään Niinivaaran kylan mailla n. 3 — 4 km leveäksi alueeksi, jonka kaikki kalliot vuoriperältään övat mainittuja Mg-silikaatteja. Näiden kallioiden kasvistolla on, kuten jo ennen ölen Mg-silikaattikallioista huomannut, oma yhteinen leimansa, 6 Kotilainen, Asplenium adulterinum. 4. X. 1919. joka suuresti poikkeaa ympäröivästä erämaaluonnosta ja läheisistä dolomiittialueista lehto-, niitty-, suo- ja varsinkin kalliokasvillisuuteen nähden. Kalliot övat täällä korkeahkoja, laakeapäällyksisiä. Eten- kin Louhilammen luona olevilla kallioilla tavataan jyrkempiä kallioseiniä, joiden terassimaiset tasapinnat övat varsin merkityksellisiä osalle kalliokasveja. Kalliopinta on hyvin tasaista (tunnusmerkillistä oliviini- ja serpentiinikallioille), rapautumispinta väriltään mustaa. Kaikille kallioille övat luonteenomaisia seuraavat kolme kasvia: Asplenium viride, Lychnis viscaria, Sedum telephium. Asplenium viride kasvaa harvinaisen runsaana kaikilla kallioilla, etsien etupäässä kalliosaumoja kasvupaikoikseen. Mutta se ei ole sidottu aina kallioihin, vaan esintyy myös rapautumistuotteella, jopa poluillekin uskaltautuen. Huo- mattavaa on, etta laji on tunnusmerkillinen koko alueen oliviini- ja serpentiinikallioille. Vain yhdestä paikasta ölen sen löytänyt dolomiittikalliolta. Lychnis viscaria kasvaa myös kaikilla kallioilla. Luon- nonvaraisena, apofyyttinä, lienee kasvi tällä löytöpaikalla maamme itäosan pohjoisimpia lajin edustajia. Myös on laji levinnyt rinnelehtoihin ja niityille, tämä osoittaen, miten laji kulttuurin vaikutuksesta leviää täälläkin alkuperäisesti sille vieraille kasvupaikoille. Sedum telephium tavataan myös runsaana kaikilla kalli- oilla, suosien laakeita kalliopäällyksiä. Ottaen huomioon esiintymisrunsauden ja sen, etta laji on paikalla luonnon- varainen ja löytöpaikka maamme pohjoisin, havaitsee tämän- kin lajin suhteen vuoriperän suuren vaikutuksen. Mainittava on, etta täta kasvia en koskaan ole löytänyt alueen dolo- miittikallioilta, samaten kuin en edellistäkään lajia. Muita tunnusmerkillisiä harvinaisia lajeja ei puuttunut. Mainittakoon vain Cerastium alpinum (st. cp.), Sagina nodosa (st. cp.) ja Dianthus superbus (pcc. yhdellä kalliolla). Lajien ainoat löytöpaikat koko Sb-maakunnassa. — Monet ylei- semmätkin kasvit esiintyivät harvinaisen runsaina näillä kallioilla, kuten Juniperus communis, harvinaisen korkeita, 4. X. 1919. Kotilainen, Asplenium adulterinum. 7 puumaisia pensaita cpp (sama havainto muiltakin Sb:n ja Kb:n oliviini- ja serpentiiinikallioilta) ja Crepis tectorum (cpp.). Mainitsemista ansainnee, etta myös Carex ericetorum kasvoi yhdellä kalliolla, siis sangen poikkeavalla kasvupaikalla. Polygonatum officinale tavattiin (pc.) yhdellä kalliolla (O. Kyyhkynen). — Sammalista: harvinainen Mollia viridula on tunnusmerkillinen kaikille alueen serpentiini- ja oliviini- kallioille. Erittäin huom åtta vana pidän, etta kauvan turhaan etsis- keltyäni löysin tälta alueelta odottamani lajin: Asplenium adulterinum, joka varsinaisella kasvualueellaan Keski-Euro- passa kasvaa ainoastaan serpentiinikallioilla ja joka pari vuotta sitten myös on tavattu Ruotsista. Se kasvoi Suuri- Vuori nimisellä kalliolla ja myös seuraavalta, Lauttamäki- nimiseltä kalliolta saman lajin tapasi toverini, jolle olin löydöstäni huomauttanut. Tarkasteltuamme nyt syksyllä tri H. L i n d b e r g ' in kanssa suomalaisen museon kappaleita tulimme siihen tu- lokseen, etta laji oli oikein määrätty, ja lisäksi kävi selville, etta siihen kuuluvia yksilöjä on aikaisemmin meillä tavan- nut, nim. Juuan Ahmovaaran Portinkalliolta v. 1898, tri W. Linnaniemi, joka oli museoon antanut niitä arkin nimellä Asplenium trichomanes. Näiden yksilöjen luonnetta tri H. Lindberg oli jo ennen epäillyt, sillä arkilla oli toinen etiketti: „Aspl. adulter.?". Lajin huomattavin eroavaisuus Aspl. viride'en ja Aspl. trichomanes' iin nähden on se, etta sillä on varsikkolehden ruoti puoliväliin ruskea, yläosa vihreä, kun tåas Aspl. tri- chomanes'i\\a ruoti on kärkeen saakka ruskea ja Aspl. vi- ride'\\'å ainoastaan tyviosa ruskea. Muitakin vähäpätöisempiä eroavaisuuksia on. Lajin luonteesta ja lajiarvosta on ollut sangen eriäviä mielipiteitä. Toiset övat kasvia pitäneet Aspl. trichomanes^m alalajina, toiset Aspl. viride'n. Myös on sitä katsottu seka- sikiöksi. Oikea kai lienee käsitys, etta se on kehitysmuoto Aspl viride'stä, määrättyyn vuoriperälajiin sidottu laji. Sitä tämän kasvin suomalaisetkin löytöpaikat todistavat (Juuan Mötet den 1 november 1919. Portinkalliokin on serpentiiniä ja vuolukiveä). Laji kuuluu vuoriperä-problemaattisessa katsannossa mieltäkiinnittävim- piin lajeihin. Mötet den 1 november 1919. Till inhemska medlemmar af Sällskapet invaldes inge- niör A. C o 1 1 i n (föreslagen af professor K. M. Levander) samt studenter Erik Bruun (föreslagen af medicinalrådet G. Idman), Kaarlo Kuusamo och Armo Teräsvuori (båda föreslagna af docent K. Linkola). Ordföranden bragte i erinran, att sedan Sällskapet se- nast var församladt, tvenne af dess äldsta ledamöter, förre kollegan vid Ekenäs elementarskola Bruno Fabian Ny- länder samt förre senatorn och hofrättspresidenten Nils Isak Fellman, den senare en gång Sällskapets sekre- terare, gått ur tiden, den förre den 24 oktober vid 90 års ålder, den senare den 28 oktober, 78 år gammal. Genom att resa sig från sina platser hedrade Sällskapets medlem- mar de bortgångnes minne. Ordföranden meddelade, att han å Sällskapets vägnar till dess Hedersledamot doktor V. F. Brotherus vid den- nes 70-årsdag den 28 sistvikne oktober framfört en tele- grafisk lyckönskan, och fann nu, då doktor Brotherus var vid mötet närvarande, tillfälle att än en gång till denne framföra uttrycken för Sällskapets tacksamhet och varma välönskan. Sällskapet hade af en person, som önskade förblifva onämnd, fått emottaga en gåfva stor 2,500 mark, och beslöt Sällskapet, på förslag af Bestyreisen, såsom pris utdela den erhållna summan åt nestorn bland landets botanister, Säll- skapets Hedersledamot professor Th. Saelan för dennes Mötet den 1 november 1919. 9 omfattande verk „Finlands botaniska litteratur till och med år 1900" (Acta 43, 1916). Professor K. M. Levander riktade en uppmaning till personer, som af framlidne professor J. A. Palmen emot- tagit ringar för märkning af fåglar, att öfver under detta år verkställda märkningar insända uppgifter till Universi- tetets zoologiska museum eller direkte till honom i och för inregistrering i professor Palmens fågelmärkningsjournal. Doktor Harald Lindberg demonstrerade exemplar af den för Åland nya bastarden Alnus glutinosa X incana, af föredragaren anträffad den 22 juni 1919 i tre c. 5 m höga, rikligt fruktbärande exemplar, växande jämte klibbal å sandstrand i norra ändan af Hjortö holme i Saltvik. Fyn- det var såtillvida märkligt, att gråalen tillsvidare är känd endast från en enstaka lokal på Åland, det dryga 2 mil från Hjortö aflägsna Finbolandet norr om Ekerö, där ett mindre bestånd af föredragaren upptäckts år 1892 i löf än- gen söder om byn, ett bestånd som fortfarande står kvar. — Yttermera förevisade herr Lindberg ett antal af honom tagna vegetationsbilder från Åland, däribland en fotografi af ett å Björköholm i Finström växande jätteexemplar af Crataegus monogyna. — Beträffande den möjliga förklarings- grunden till den uppdagade albastardens uppträdande gjor- des uttalanden af professor Fredr. Elfving och docent Alvar Palmgren. Student Håkan Lindberg demonstrerade den för faunan nya guldstekelarten Elampus violaceus Scop., anträf- fad af föredragaren i ett exemplar å Bastö i Finström soc- o ken på Åland den 27 juli 1919. Exemplaret hade bestämts af amanuens W. Hellen. Enligt „Svensk insektfauna,, (C hr. Aurivillius; Hymenoptera II, Tubulifera, Uppsala 1911) är arten i Sverige påträffad ända till södra Lapp- marken, hvarför dess förekomst äfven i Finland var att vänta. Maisteri E. M e r i k a 1 1 i o selosti kiljuhanhen (Anser ery- thropus) muuttoteitä Pohjois-Pohjanmaalla valaisten esitys- tään kartoilla ja diagrammeilla. 10 Valle. — Hellen. — Harald Lindberg. 1. XI. 1919 Maisteri K. J. Valle ilmoitti Suomelle uuden suden- korentolajin: Libellula depressa L. — Tämän komean lajin sekä koiras- etta naarasyksilöitä pyydysti kesällä 1916 reht. M. Sal okas Terijoen pitäjästä Karjalan kannaksella, ja on hyönteistieteellinen museo saanut vastaanottaa parin leht. E. W. Suomalaisen kautta. Voitiinkin odottaa, etta Li- bellula depressa tavattaisiin Suomessa ja juuri Kannaksella, mista meillä on suoranainen maayhteys etelään. Sen leve- nemisalue käsittää Jacob sen - B ianchi'n, Ris'in y. m. mukaan suurimman osan Europaa ja Etu-Aasian Syyriaan etelässä ja Astrabadiin idässä. Saksassa se on kaikkialla yleinen; Tanskassa koko yleinen; asustaa Etelä- ja Keski- Ruotsissa; Kuurinmaalla se on KawalTin mukaan ylei- nen, samoin Bruttan'in mukaan Liivinmaalla ja Virossa muutamin paikoin. Amanuens W o 1 1 e r Hellen förevisade Tvenne för Finland nya skalbaggar. 1. Silvanoprus fagi Guer. Tidigare känd från Ost- sibirien, Mellaneuropa (nordligast Livland), Danmark och Sverige (ett fynd vid Stockholm). Blev av borgmästare H. Söderman i ett exemplar tillvaratagen i en vatten- tunna i Nystad (Ab) i juni 1919. Arten lever i grankottar och under granbark. 2. Oxytelus (Caccoporus) piceus L. Är utbredd över Afrika, norra och mellersta Asien samt största delen av Europa, där den nordligast är anträffad i svenska Lapp- marken. I Finland har enligt Seidlitz (Fauna Baltica) ett exemplar blivit anträffat av O b e r t, vilken uppgift emellertid ansetts vara tvivelaktig. Den 14 september 1919 blev ett exemplar av arten funnet av föredragaren i Hop- lax (N) i hästspillning. Doktor Harald Lindberg demonstrerade torkade exemplar äfvensom en i naturen tagen fotografi af Phallus impudicus L., af föredragaren insamlad i slutet af sistvikne juli månad på Åland i löfäng å Hammarland-Skarpnåtö, där arten ett flertal år af ortsbefolkningen iakttagits. 1. XI. 1919. Valle. — Wegelius. — A. Palmgren. — Häyrén. — M. Brenner. 11 I anslutning härtill meddelade mag. K. J. Valle, det han förliden sommar anträffat ett flertal exemplar af stink- svampen å Nurmesluoto holme i Raumo. Likaså delgaf magister A. Wegelius ett af honom nära Korpo kyrkoby i medlet af augusti 1919 gjordt fynd af 10 — 15 exemplar af arten i fråga. Docent Alvar Palmgren önskade ännu få i proto- kollet anförda några uppgifter om stinksvampens uppträ- dande på Åland. Synbarligen var arten i sitt uppträdande- starkt gynnad af rikare nederbörd. Så hade den af talaren den regnrika augusti månad 1907 anträffats på särskilda o lokaler i mellersta Åland (Jomala och Lemlands skärgård), visserligen dock i regel blott i ett färre antal exemplar. Ett något rikligare uppträdande tyckes äfven hafva utmärkt förliden sommar med i augusti rätt ofta återkommande, om än öfver hufvud svaga regn. Så hade enstaka exemplar anträffats på ett flertal ställen på Lemland: Nåtö. Under torra somrar har arten af talaren knappast blifvit obser- verad. Särskildt tyckes stinksvampen framträda i augusti månad, hvarför det äfven är väl förklarligt, att den af bo- tanister, hvilka denna tid på Åland finna föga utbyte, öfver hufvud icke blifvit varsnad. Härtill har måhända äfven bidragit, att artens karakteristiska, starkt vidriga doft skarpt framträder först på ett visst (kanske ett tiotal meters) af- stånd från växten, en omständighet som gör dess uppda- gande bland hög vegetation i löfskogsmark, där arten är hemma, ofta vanskligt. Slutligen fäste dr E. Häyrén uppmärksamheten vid tidigare uppgifter om stinksvampens förekomst i trakten af Björneborg samt Nystad (Meddelanden 42, sid. 27, och 43, sid. 2—3). Å rektor M. Brenners vägnar föredrogs: Thlaspi alpestre L. i Finland. Den af mig i Floristisk Handbok 1886 under namnet Thlaspi prcecox Wulf. beskrifna och sedermera såsom T. al- pestre L. från flere trakter af vårt land omnämnda syd- och 12 M. Brenner, Thlaspi alpestre L. i Finland. 1. XI. 1919. mellaneuropeiska Thlaspi-arten med smalt omvändt hjärt- lika skidor har under sistförlidna sommar uppenbarat sig äfven på Svartbäck egendom i Ingå socken under förhål- landen, som häntyda på en långvarig förekomst på denna dess först nu upptäckta fyndort. Denna utgöres af en svagt mot norr sluttande, forntida hafsbotten, som efter hafs- vikens uppgrundning och torrläggning förvandlats till ängs- mark, hvilken för ungefär tio år sedan besatts med timotej och de tre senaste åren med hafre, alla dessa år med eget, från samma egendom skördadt utsäde. Någon införsel från andra orter har sålunda under en lång följd af år ej ägt rum. Fyndet gjordes af min son Ola vid harfning för detta års sådd Floradagen den 13 maj, då han fann det föregå- ende höst upplöjda fältet på en yta af 4 å 5 m2 helt hvitt af den täta, både tiltor och fåror täckande blomstermattan. Från detta centrum hade växten spridt sig till dikeskan- terna på båda sidorna om och ned i det grunda tegdiket samt t. o. m. öfver nackdiket in på den af Hylocomium pa- rietinum betäckta, sluttande foten af en från barrskogen utskjutande bergsklack. Hvarifrån växten hitkommit, då ingen väg leder hit, hvarken genom skogen eller öfver ängen, och den ej an- norstädes i trakten anträffats, är omöjligt att säga, och förefaller den därför att vara spontan på platsen, åtminstone i samma grad som Matricaria discoidea, Barbarea vulgaris och dylika. Ej heller beträffande tiden för dess hitkomst finnes någon annan sannolikhet än att den måste hafva in- träffat för mycket länge sedan, ehuru den ej förr, sannolikt på grund af dess tidiga blomstringstid, af någon för saken intresserad blifvit observerad. Då man nämligen ej kan antaga, att den mängd af frön eller rotstockar, som skulle erfordrats för att åstadkomma det ofvannämnda täta och rikliga beståndet, på en gång eller inom kort tid skulle hafva hitförts, måste man förutsätta en ganska rundlig tid härför, i synnerhet som vidriga omständigheter, såsom af- betning och nedtrampning genom boskapen, och i senare tid jordens bearbetning med gräfta, plog, harf och vält utan 1. XI. 1919. M. Brenner, Thlaspi alpestre L. i Finland. 13 tvifvel förstört en stor mängd plantor. Och vill man som förmedlare antaga människor, så ha de haft god tid härtill, ty trakten är en urgammal kulturbygd alltsedan våra för- fäder med sina drakar här plöjde haf och vikar och uti stenkummel på de närmaste klipphöjderna graflade sina döda. Utom genom sina om forntida sjöfart och bosättning vittnande fornlämningar oeh fornsvenska ortnamn, är trak- ten dessutom ur växtgeografisk synpunkt genom förekomsten af i landet sällsynta växter, såsom Hierochloa australis, Carex hirta, Primula officinalis, Ficaria verna, Ribes grossularia, Fragaria elatior, Sorbus hybrida, Convallaria multiflora, Con- volvulus sepium och på ungefär en half mils afstånd fossil Trapa natans, af stort intresse. I Frankrike och England äfven benämnd T. praecox samt i det förra landet T. silvestre, tillhör arten egentligen det södra, mellersta och västra Europas högre bergstrakter från Montenegro och Italien i söder till Skottland i norr, men har vidare spridt sig till norra Tyskland och Fenno- skandia, ända till Trondhjem, Umeå och Uleåborg i norr och Sordavala i öster, hvaremot den saknas i Ryssland, från hvars södra del jämte Balkanländerna ända till norra Italien i dess ställe uppgifves en form med längre stift un- der namn af T. praecox. Såsom ståndorter för T. alpestre i vildt tillstånd anföras: skogar, lundar, busksnår, ängar och gräsmattor, backar och klippor. I vårt land känd sedan början af 1880-talet — att döma af mag. O. Collins yttrande på Societas' pro Fauna et Flora Fennica sammanträde den 4 okt. 1884 att den „några år å rad observerats vid järnvägslinjen invid Tavastehus, där den tycktes trifvas väl" — har den sedan dess anträf- fats i alla de södra botaniska provinserna ända till Uleå- borg, med undantag för Åland, södra och mellersta Öster- botten, norra Karelen oeh Karelska näset, nämligen i Nyland på 14 lokaler, i Ladoga-Karelen på 5, i Åboland 4, Sata- kunta 4, södra Tavastland 4, norra Tavastland vid Jyväs- kylä 2, norra Savolaks vid Kuopio 2, södra Savolaks 2, samt södra Karelen i Jääskis och i norra Österbotten vid Uleå- 14 Af. Brenner, Thlaspi alpestre L. i Finland. 1. XI. 1919. borg. De nyländska fyndorterna äro till största delen be- lägna vid Helsingfors och i Helsinge socken, nämligen på Lappviksudden på flere ställen, i Tölö park på banvallen, i Fredriksberg, Sörnäs, Turholm, Degerö, Backas, Mejlans, Hoplaks och Dickursby, samt dessutom i Lappvik vid Eke- näs, Ingå, Esbo och Tusby, i Åboland 2 i den nyländska gränssocknen Wichtis, i Bjärnå nära Koski station och på Runsala vid Åbo, i Satakunta 2 i Kyrö och 2 i Birkala, i södra Tavastland 2 i Evois och 2 vid Tavastehus, i södra Savolaks vid St. Michel och i Taipalsaari, i Ladoga-Kare- len 4 vid Sordavala och 1 i Kirjavalaks samt i norra Öster- botten på flere ställen vid Uleåborg. Uppenbart är, att kommunikationerna i landet äfvensom med utlandet för de flesta fynden varit af stor betydenhet. Sålunda hafva icke mindre än 11 af de gjorda 40 fynden, hvaribland de första vid Tavastehus, gjorts på eller vid järnväg, och 8 vid hamnplatser, af hvilka åtminstone 5, Uleåborg, Åbo, Lappvik, Helsingfors och Sordavala, med di- rekt sjöfart på utlandet. Till dessa kan äfven Ingå fyndort i forntiden räknas. Då vidare icke mindre än 21 fynd gjorts på ängar och annan gräsmark, 2 på rågåker eller berg vid ria samt 1 på begrafningsplats, synas människor på ett eller annat sätt hafva vid växtens spridning varit verksamma. Endast i tre fall, i Esbo, Wichtis och Jyväskylä-trakten, har växten anträffats i hage eller annan skogsmark. Sanno- likt är, att den finnes äfven på flere andra orter i landet än de här nämnda, ehuru den på grund af sin tidiga blom- ning och snart därpå följande förvissnande ej blifvit af växtkännare observerad. Så när som på några få undantag har dess förmåga att föröka och sprida sig kunnat konsta- teras, och kan den därför med fullt skäl betraktas såsom inhemsk i landet. Ur Linnés ursprungliga, utan afseende å stiftets längd enligt exemplar från Österrike beskrifna T. alpestre har, såsom redan antyddes, en form med längre stift under namn af T. prcecox Wulf. urskilts, och till åtskillnad från denna den brevistyla formen benämnts T. silvestre Jord. 1. XI. 1919. • M.Brenner. — Merikallio. 15 Äfvenså har namnet T. prcecox på grund af exemplar med längre stift för Linnés alpestre användts. I betraktande af denna karaktärs variabilitet synes dock T. praecox som artnamn ej vara berättigadt, utan på sin höjd kunna be- gagnas som namn på en varietet af T. alpestre L., hvars brevistyla varietet åter är var. siluestre (Jord.). Ofvanstående öfversikt af de finländska fyndorterna för T. alpestre grundar sig på i Sällskapets Meddelanden publi- cerade uppgifter samt i Universitetets botaniska museum förvarade exemplar. Antagligt är, att, såsom redan antydts, växten i vårt land anträffats på flere andra orter, ehuru de gjorda fynden ej blifvit för Sällskapet anmälda eller exem- plar till museum inlämnats. Uti en mig, .efter det före- varande meddelande på Sällskapets novembermöte föredra- gits, tillhandakommen skrift, Luonnon Ystävä, uppräknar sålunda doc. K. Lin ko la icke mindre än 19 nya fyndorter, hvaribland 2 i Gamla Karleby och Lappajärvi i mellersta Österbotten och 6 vid hamnstäderna Gamla Karleby, Björ- neborg med Mäntyluoto, Borgå, Kotka, Fredrikshamn och Wiborg. I det inre af landet hafva tillkommit fynd i Ha- likko i Åboland, Mäntsälä och Kymmene i Nyland, Forssa, Turenki, Hattula och Sääksmäki i södra Tavastland, Kart- tula och Nilsiä i Norra Savolaks, samt Joensuu och Nurmes i Norra Karelen. Vid Björneborg och i Turenki hade arten anträffats vid järnvägen och i Sääksmäki ymnigt vid lands- vägen. För de öfriga nya fynden saknas tyvärr uppgifter angående dess ekologiska förhållanden, såsom ståndort, ymnighetsgrad, kommunikationer, spridning och dylikt, som för en rätt uppfattning af dess förekomst på orten skulle erfordras. Maisteri E. Merikallio ilmoitti: Kolme lintuharvi- naisuutta. 1. Kultasirkku, Emberiza aureola Pall. 15 p:nä kesäk. 1919 oli allekirjoittaneella salmilaisen kirkkojuhlaväen lai- valla tilaisuus tehdä pieni retkeily keväisestä linturikkau- destaan kuululle Lunkulansaarelle. Kevätmuutto oli jo ohi, 16 Merikallio, Kolme lintuharvinaisuutta. 1. XI. 1919. eikä linnustokaan mitään erikoisuutta osoittanut. Entinen, saaren kahteen osaan jakanut salmi („räbinän laizi"), joka nyt on melkein umpeen kasvanut, tarjoaa kuitenkin tavalli- suudesta poikkeavan, hyvin ravintorikkaan ja hyväsuojaisen olopaikan monelle lintulajille. Se kasvaa nimittäin runsaasti ruokoa, kaislaa, saraa ja pajupensaita, ja läpikiemurteleva oja ja useat lampipaikat övat täynnä erilaatuisia vesikas- veja. Mainitun salmen rantaa lähestyessäni kiintyi huomioni useiden enemmän tai vähemmän harvinaisten lintulajien äänien ohessa erääseen kauniiseen lauluun, joka melkoisesti muistutti peltosirkun (Emberiza hortulana) laulua. Kun ääni tai äänet, sillä laulajia osoittautui pian olevan useam- pia, kuitenkin tulivat vetisestä ruovostosta eikä peltomaalta, niin riitti se jo vakuuttamaan, etta jokin toinen lintulaji oli kysymyksessä. Tehtyäni pari tuntia ankaraa työtä tunkeu- tuessani hirrestä kaiverretulla venheellä vesipaikkoja pitkin »räbinän laizin" sydämeen sainkin epäselvyyden poistetuksi: linnut olivat kultasirkkuja, kaikkiaan neljä laulavaa koirasta n. 200 m:n välimatkoilla. Pyssyä en mainitulle retkelle voi- nut ottaa mukaan, mutta kiikarilla voin selvästi todeta lin- nun räikeät varit: päältä tummanruskea, älta keltainen ja rinnan yli selan värinen juova. Koiraat laulelivat ahkerasti istuen yhdessä kohdin kaartuneen ruovon korren kärki- puolella, joskus myös pajun oksalla. — Kultasirkku on va- remmin tavattu kolmessa paikassa kaakkois-Aunuksessa, kerran Vienan Karjalassa ja 2 kertaa Suomessa. Se on nim. -36 v. sitten (1883) ammuttu Salmissa (Åkerman) ja nähty Impilahdella (Backman). 2. Punarintapaarmalintu, Muscicapa parva Bechst 23p:nä kesäk. 1919 kulkiessani Salmin pohjoisosassa Käsnäselästä Hiisjärvelle muhkeaa kruununmetsää halkovaa tietä, sattui korviini outo linnun laulu. Metsä oli rehevää ja tiheää mus- tikkatyyppiä (alakasvua vain paikoin). Yli muitten kohosi kait lähes 30 m korkeuteen harvahko vanha hongikko, ja kuusi sekä sen seassa kasvanut haapa ja koivu muodostivat tiheän, aina noin 20 m korkean alametsän. Yli kaksitunti- 1. XI. 1919. Mehkallio, Kolme lintuharvinaisuutta. 17 sesta työskentelystä huolimatta ei laulajasta kuitenkaan nä- kynyt vilaustakaan huolimatta siitä, etta laulu kuului koko ajan lyhyitä väliaikoja lukuunottamatta ja väliajatkin lintu iäpeensä muuten äännellen „ilkkui turhille ponnistuksilleni". Toivottomana oli lintu jätettävä metsään — kuitenkin vain seuraavaan aamuvarhaiseen, jolloin palasin takasin vakuu- tettuna, etta kysymyksessä oli jokin tavallista harvinaisempi saalis. Klo 2,12 a. p. olin paikalla ja sama musiikki soi jo vastaani. Tunnin verran taktiikkaa vaihtelemalla etsittyäni lintua, sainkin sen lopuksi vilahduksella näkyviini ja lopuksi ammutuksi (lähetettiin Yliop. Zool. museoon). Lintua olin etsinyt vanhojen petäjien latvoista, mutta osoittautuikin, etta lintu oleskeli lähellä pimeähköä maan pintaa, lennellen kuivuneelta oksalta toiselle. Lintu osoittautui olevan, ku- ten jo etukäteen harmaanpaarmalinnun ääntä muistuttavasta varoitusäänestä „srrr" aavistinkin, punarintapaarmalintu. Se oleskeli tuskin 100 m läpimittaisella alalla koko ajan. Esiintyminen saattoi pesimisen otaksuttavaksi. Pesää en kuitenkaan voinut löytää enkä naarasta huomata, mihin mahdollisuuksia olikin hyvin vähän. Kun mainitun linnun ääni oli vaiennut, alkoi, ihmeellistä kyllä, n. 75 m:n päästä kuulua samat äänet uudelleen. . Aivan lähellä oleskeli siis toinenkin koiras. Laulu oli kaksiosainen: a) (ensimäisen koiraan): sit (t. psit) sit sit sit (joskus aina 8 kertaa ja niin nopeaan toistettuna, etta oli hyvin vaikea laskea) plyi plyi plyi. — b) (toisen koiraan): sitsara sitsara sitsara sitsara plia plia plia plia. Naapureita olivat vihreäkerttu (Phylloscopus sibilatrix) n. 75 m päässä, tynnyrilintu (Phylloscopus collybita) n. 50 m, hömötiainen (Parus borealis) n. 100 m, peipponen (Frin- gilla coelebs) n. 25 ja 75 m ja pyy (Tetrastes bonasia) n. 50 m päässä. Punarintapaarmalintu on varemmin tavattu kaksi ker- taa kaakkois-Aunuksessa. Suomessa se on tavattu Inkeroi- sissa 1906. Lisäksi on Yliop. Zool. museossa lintu, joka on ammuttu 21/7 1900 Nurmeksessa (prep. Fri'n lähettämä). 3. Pohjanuunilintu, Phylloscopus borealis (Bias.). Satei- 2 18 Merikallio, Kolme lintuharvinaisuutta. 1. XI. 1919. sena ja sumuisena kesäk. 25 p:vän aamuna matkälla Sal- missa Hiisjärven Leppälästä Polvijärvelle kuulin lähellä ensin mainittua paikkaa oudon linnun laulun, joka vähän muistutti keltasirkun laulua. Kängas kasvoi nuorta, pensasmaista, hyvin tiheää leppää ja koivua, joukossa myös joku mänty. Puiden pituus vaihteli 2 — 4 m. Lintu istui n. 4 m korkeai» lepän latvassa. Huolimatta lepän kovasta heilumisesta se siinä pysytteli vaakasuorassa asennossa, muuttaen toisinaan oksaa (ehkä vain tuulen påkosta) ja ahkerasti laulaen. Laulu oli nopea, n. 3 sek. kestävä „ririririri . . . ." Sama sävy val- litsi koko laulun ajan, tehden laulun yksitoikkoiseksi. Lintu ammuttiin (Yliop. Zool. museossa). Samallaista laulajaa tapasin Suojärvellä 8 — 9/7 Vihtimä- järven metsänvartijatorpalla kaksi koirasta, n. 300 m:n etäi- syyksillä toisistaan. Molemmat linnut olivat ahkeria ja var- haisia laulajia. Klo 2,45 aamulla jo laulu kuului, jatkuen pienin väliajoin läpi päivän. Molemmat oleskelivat vanhan- puoleisessa metsässä ulkopuolella värman ampumamatkan, edellinen n. 20 m korkeissa harvaan kasvavissa petäjissä, jälkimäinen etupäässä koivua kasvavassa metsässä. Molem- mat löytöpaikat olivat kaskien reunoissa. Edellisessä koh- dassa oli kasken jälkeinen metsä, joka oli tunkeutunut myös alusmetsäksi edellämainittujen petäjien joukkoon, n. 30 vuo- den vanha, jälkimäisessä paikassa oli jokseenkin samanikäi- nen kaski juuri kaadettu tai vielä kaadon alainen. Minuu- tissa vaihteli laulujen luku (eri vuorokauden aikoina) 5:stä 12:een, väliaikojen ollessa yleensä tasaiset. Itse laulu kesti n. 2 sekuntia. Se oli yksitoikkoista saman yhtäkorkean ri- äänen (n. 12 kertaa) toistamista. Kertaus oli niin nopea, etta varma äänien luvun laskeminen oli hyvin vaikeaa. Vaihteeksi laski äänikorkeus joskus kesken laulun. Lisäksi kuului pari kertaa erilainen laulu: psirip psirip psirip psirip psirip. Linnut lauloivat jonkun aikaa yhdessä kohdin, hy- päten sitten toisille oksille. Edelläkuvattu laulu käy jokseenkin yhteen p-ohjanuuni- linnun lauluselitysten kanssa. Ammuttu lintu muistuttaa myös parhaiten pohjanuunilintua, mutta eroaa siitä kuiten- 1. XI. 1919. Merikallio, Kolme lintuharvinaisuutta. 19 kin muutamissa kohdin, joissa se tåas tavallisesti lienee tavallista uunilintua. Seuraava vertailu pohjanuunilintuun ja tavalliseen uuni- lintuun osoittaa Salmin Hiisjärvellä ammutun yksilön tär- keimmät erot edellisistä lajeista: Pohjanuunilintu. Ammuttu yksilö. Tavallinen uunilinta. 1. Siivillä viheriänkel- Kolmen ensim. kyynär- Siipi poikkijuovaton. tainen (vaalea) poik- sulan peitinhöyhe- kijuova. nen kärki valkea, jo- ten muodostuu val- kea täplä. 2. Leveä vaaleankeltai- Juova valkea. nen juova kulmilla sieraimista niskaan. Juova vaalea ja kapea. 3. II käsisulka VI:tta II käsisulka VI:tta tun- II käsisulka VI:tta tun- hiukkasen tai tuskin ollenkaan pitempi. tuvasti (2 mm) pi- tempi, ollen hiukan likempänä V:n kär- keä. käsisulka peitinhöy- henten pituinen, toi- nen peitinhöyhen kuitenkin hiukan pi- tempi. tuvasti pitempi (Nor- dens Fåglar II: »nå- got längre") yltäen likemmäksi V.n kuin VI:n kärkeä. käsisulka 4 — 5 mm peitinhöyheniä pi- tempi. 4. I käsisulka peitin- höyheniä joskus ly- hempi tai yhtäpitkä (Collett, Schaanning), joskus pitempi (Col- lett, Schaanning 1 mm, Kolthoff -Jägersköld 5 mm, Meves 5—6 mm, British Muse- ums Katalog, 6.3 — 9V2 mm). 5. I käsisulka (paljas- I käsisulka 9 mm pitkä. I käsisulka 13—16 mm tettu osa) 8 — 9, nuo- pitkä. rilla(Mela-Kivirikko) 10—12 mm pitkä. 6. Linnun pituus 120— 140 mm. 7. Sulissa vaaleanvih- vihreät ulkoreunat. Pituus 124 mm. Sulissa (pyrstösulissa heikosti) (kellan-) vihreät ulkoreunat. Pituus 128—141 mm. 20 Merikallio. — Eklund. 1. XI. 1919. Kuten edellä olevasta näkyy muistuttaa lintu eniten pohjanuunilintua, poiketen siitä kuitenkin useissa kohdin. Onko selostettu yksilö joku satunnainen poikkeus (rauun- nos?) pohjanuunilinnusta, vai onko kysymyksessä joku vielä enemmän poikkeava muoto, ehkäpä välimuoto mainittujen lajien välillä, on tällä hetkellä epätietoista, samoinkuin sekin, olivatko toiset edellä mainitut yksilöt samallaisia kuin tässä kuvattu. Pohjanuunilinnun övat Suomessa tavanneet Suoraa- lainen (Enontekiössä v. 1909) ja Fin ni lä (Utsjoella 1915, Inarissa ja Sodankylässä 1917, yhteensä 22 kertaa). (Nord- lin g'in varempaa löytöä Inarista pidetään erehdyksenä.) Vienan-Karjalassa se on tavattu kevätmuuton aikana 1901 (Lindblad) ja Aunuksessa Äänisjärven pohjoisrannalla. Sen pesimisalue kulkee Ruijasta pitkin Jäämeren reunaa Ohotanmereen saakka. Student Ole Eklund lämnade följande Botaniska no- tiser från Ab, Korpo. Under exkursionerna sommaren 1919 gjordes flere in- tressanta fynd, bland vilka främst må nämnas Potentilla reptans, Rosa canina, Draba muralis och Centunculus mi- nimus. I det följande lämnas en kort beskrivning av dessa arters fyndorter, varjämte omnämnas några andra sällsyn- tare växter, som under de senaste åren anträffats i Korpo socken. 1. Potentilla reptans L. Förekommer på fyra särskilda lokaler i Korpo, nämligen Skofatt: Wästergård (2 lok.), där den ymnigt växer längs vägkanter och åkerrenar, Präst- gården (1 lok.) i en liten hage (tämligen ymnigt) samt Bo- näs: Norrgård (1 lok.), växande relativt rikligt å en torr backsluttning tillsammans med Allium scorodoprasum. Tidi- gare uppgiven för Korpo af Bergstrand (Hjelt Consp. V sid. 111). 2. Rosa canina L. Denna hos oss för en ganska kort tid sedan på Åland urskilda Rosa-art är icke så särdeles sällsynt i de sydligare delarna av Korpo kyrkland jämte 1. XI. 1919. Eklund, Botaniska notiser från Ab, Korpo. 21 tillhörande skärgård. Ymnigast förekommer den i trak- terna kring den cirka 4 km långa Långviken, som från W skjuter in i Korpo-landet. I samma område trivas många andra sällsyntheter, måhända beroende på jordens kalkhalt, vilken betingas av gamla märgellager, som här flerstädes träda fram i dagen. En av dessa rariteter är 3. Draba muralis L., även den tidigare känd endast från Åland. Tvenne lokaler: Långviksområdet: Snickars udde, där jag fann arten i början av juni i mycket stor ymnighet, samt Prästgården, där lektor E. W. Ehrman påträffade växten i slutet av samma månad. Å Snickars förekommer Draba muralis å en sydslutt- ning, beväxt med risiga klibbalbestånd samt hägg och Ri- bes alpinum. Här trives den förnämligast kring buskagerna och i deras skugga, men uppträder även å öppnare ställen, i synnerhet kring stenar och i dagen framträdande berg- klackar bland småväxta arter, såsom Draba varna, Sedum album, Myosotis hispida, M. strida, Cardamine ■multicaulis, Cerastium semidecandrum etc. Bland övriga arter å Snickars må nämnas följande: Allium scorodoprasum (ymn.), A. olera- ceum (ymn.), Avena pubescens (ymn.), A. pubescens f. gla- brata (spårs.), Geranium pusillum (ymn.), Poa compressa (täml. spårs.), Ranunculus bulbosus (ymn.), Sorbus Fennica (1 stort träd). Lokalen å Prästgården utgöres av en torr backsluttning med svag lutning mot S, strax invid lektor E:s villa. Även här uppträder Draba muralis ymnigt och tillsammans med Cerastium semidecandrum, Draba verna, Geranium pusillum, Ranunculus bulbosus, Myosotis stricta m. fl. 4. Centunculus minimus L. Utom å Korpo: Hässelö, där arten upptäcktes såsom ny för Finland av G. Renvall, har denna lilla primulacé anträffats å inalles fyra nya lo- kaler inom Korpo socken, alla fallande inom det märkliga Långviksområdet. Icke långt efter det Renvall funnit arten å Hässelö (lokal: sandig havsstrand) lade lektor E. W. Ehrman 1905 märke till växten, som i stor ymnighet förekom i fuktiga sandgropar vid byavägen mellan Kölingby 22 Eklund, Botaniska notiser från Ab, Korpo. 1. XI. 1919. och Karby. Senaste sommar besökte jag denna fyndplats och kunde även konstatera, att växten fortfarande triv- des å lokalen, vilken är att betrakta som den långa Kölingbyvikens forntida botten, vilken numera genom land- höjningen torrlagts. (Kölingbyviken är en grund vik, som från Långviken mot S skjuter in i Korpo-landet.) Då jag sommaren 1918 exkurrerade på Hässelö, fann jag Centuncu- lus ytterligt sparsamt vid en liten bukt på holmens ostsida. Det synes som om lokalen å Hässelö ej vore tjänlig för arten, ty såväl de exemplar jag såg växa där 1918 som de Renvallska exemplaren från långt tidigare år äro alla sär- deles späda och magra. Så mycket frodigare äro exempla- ren å samtliga lokaler inom Långviksområdet. Och detta förhållande har väl sin orsak däri, att Centunculus, som ej är en havsstrandväxt, utan trives på fuktig sandjord i all- mänhet, såsom sandiga åkrar och gärden, sötvattenstränder etc.1), har större betingelser för trevnad i Långvikens brak- vattensområde än på Hässelö, som så att säga bildar ut- posten mot den yttre skärgården. Här nedan en beskriv- ning av Långviksområdets lokaler. Lok. I. Kölingby. Plant, sandigt område, som av käll- språng ständigt hålles fuktigt. Här växer arten rikligast i och omkring grunda fördjupningar, uppkomna genom att sand grävts på platsen, tillsammans med Bulliarda aquatica, Epilobium palustre, Juncus supinus, Montia Hamprosperma, Peplis portula, Sagina nodosa, S. procumbens etc. Lok. II. Långviken (stranden vid båthuset mitt emot Hväsby). Låglänt, gräsig strand, som översvämmas vid högvatten. Centunculus ymnigt å ett c. 30 m långt och 2 —4 m brett bälte. Jordmånen humusrik, något lerblandad sand. Växer å bara jordfläckar i det glesa växttäcket, vil- ket har följande sammansättning: Agrostis stolonifera, Ca- rex Oederi, Erythraea pulchella, Festuca rubra, Galium pa- ') Ä sådana ställen förekommer växten mestadels t. ex. i Sverige och Kurland. 1. XI. 1919. Eklund, Botaniska notiser från Ab, Korpo. 23 lustre, Glaux maritima, Juncus Gerardi, Leontodon autumnalis, Linum catharticum, Plantago major, Potentilla anserirta, Tri- glochin maritimum. Lok. III. Sandig betesmark nära en vik av Långviken, öster om föregående lokal. Tämligen ymnigt växande till- sammans med Agrostis vulgaris, Allium schoenoprasum, Ca- rex panicea, Galium palustre, Gentiana *lingulata, Leontodon autumnalis, Linum catharticum, Ranunculus flammula f. radi- cans, Rhinanthus minor, Triodia decumbens m. fl. Lok. IV. Långviken (stranden mitt emot Röjkil). Grä- sig, låglänt, 3—4 m bred strandremsa; sandig jordmån. Centunculus sparsamt. I övrigt: Achillea millefolium (enstaka) Agrostis canina Carex panicea C. O eder i Erythraea litoralis E. pulchella Euphrasia officinalis (coll.) Festuca ovina Glaux maritima Leontodon autumnalis Linum catharticum Odontites 'verna (enstaka) Plantago major Pl. maritima Potentilla anserina Prunella vulgaris (enstaka) Sagina nodosa S. procumbens Taraxacum (coll.) (enstaka) Trifolium repens Triglochin maritimum Triodia decumbens Lokalerna II, III och IV anträffades under en exkursion i Långviksområdet, varvid även anmärktes Scirpus parvulus R. et Sch. i vattenbrynet å dyig botten vid Hväsby brygga. 5. Prunus spinosa L. Långviksområdet: Steugholm {sydstranden). Här bildar slånbusken täta snår tillsammans med Alnus glutinosa, Juniperus communis, Rhamnus fran- gula, Ribes alpinum, R. nigrum, Rosa coriifolia och Solanum dulcamara. Markvegetationen representeras av bl. a. föl- jande arter: Aegopodium podagraria, Agrimonia eupatoria, Anemone nemorosa, Arabis hirsuta, Clinopodium vulgäre, Convallaria multiflora, Dactylis glomerata, Dentaria bulbifera, Geranium silvaticum, Hepatica triloba, Melandrium rubrum, 24 Eklund, Botaniska notiser från Ab, Korpo. 1. XI. 1919. Melica nutans, Moehringia trinervia, spridda individer Pimpi- nella saxifraga v. dissecta, Platanthera montana (enstaka), Poa nemoralis, Primula veris m. fl. 6. Gentiana uliginosa Willd. Förekommer ej sällsynt i Långviksområdet å låga strandängar. 7. Najas marina L. och Ruppia rostellata Koch. Före- komma tämligen ymnigt i Långviken å dybotten tillsam- mans med Myriophyllum spicatum och (ställvis) Ranunculus Baudotii (med flytblad). Mippuris vulgaris v. maritima Hel- lenius växer sällsynt i ett grunt sund nära Centunculus- lokalen n:o II. 8. Geranium lucidum L. Två lokaler i Korpo, nämli- gen Limskär (skuggiga kalkklippor, sparsamt) och Kälör Gloskär, ytterst ymnigt å en stenig backsluttning i det inre av holmen. 9. Laserpitium latifolium L. Kälö: å en stenig udde mot N, mycket ymnigt bland snår av Prunus spinosa och Rham- nus catharticus. På Kälö är Prunus spinosa så ytterligt ym- nig, att den i hög grad försvårar exkursioner i vissa delar av ön genom de ogenomträngliga och vidsträckta snår den bildar. Bland anmärkningsvärda växter på Kälö må näm- nas: Pyrus malus *acerba, Cotoneaster integerrima (sällsynt), Fraxinus excelsior (ymnigt i dalgångarna — forntida sund — i östra delen av ön), Melampyrum cristatum, Geranium sanguineum (ymnigt), Myosotis läxa, Cirsium arvense v. horri- dum, Rosa canina, Sedum album m. fl. 10. Orchis sambucinus L. (såväl huvudarten som f. rubra Rchb.) förekommer mycket spridd i Långviksområdets västligare delar. Denna art vore med säkerhet ymnigare om ej alla för den lämpliga lokaler betades. 11. Chenopodium hybridum L. Korpogård; som ogräs i trädgården, där arten hållit sig i omkring 50 år. Tämli- gen ymnig. Tillsammans med denna art har jag observerat Lepidium sativum L., som här även uppträder i form av ogräs (med säkerhet sedan ett par decennier tillbaka). 12. Carex riparia L. och Carex Pseudocyperus L. före- komma bägge tämligen rikligt i sydligaste delen av Kopois 1. XI. 1919. Eklund. — Forsius. 25 (= Kuoponby) träsk, varifrån ett utfallsdike leder till Lång- viken. Intressant är den olika snabbhet varmed olika arter från träsket vandrat utför detta dike. Sålunda har Carex Pseudocyperus nått ett litet försprång framom C. riparia, men stannar dock redan i dikets översta lopp, medan exempelvis Iris pseudacorus och Typha angustifolia vandrat ända till dikesmynningen vid Långviken. 13. Epilobium Lamyi F. Schultz. Denna hos oss yt- terst sällsynta växt fann jag 1917 i ett dike nära Kopois: Västergård. Sedan dess har den ständigt ökats och upp- trädde 1919 tämligen ymnigt. Härtill har väl bidragit hus- bondens å Västergård tillmötesgående, i det han på min begäran vid slåttern lämnar växten orörd, så den i fred får fruktificera. Epilobium Lamyi har långt tidigare (1885) blivit funnen i Korpo (Markomby by), men uppgavs som kollektivarten E. tetragonum L., vilken då var ny för Fin- land. Lokalen i Kopois torde vara ny. 14. Bromus arvensis L. uppträdde 1915 mycket ym- nigt å en åker å Korpogård, men var följande år åter för- svunnen. 15. Hypericum hirsutum L. Utom å den sedan långa tider kända lokalen Tvegyltan finnes denna art ymnigt å den SW om Korpo kyrkland belägna Galtholmen (= Gylt- galten). 16. Vicia villosa L. Denna art förekom åren 1915 — 1917 synnerligen rikligt i Markomby by i rågåkrar. Synes dock numera försvunnit. 17. Allium schoenoprasum v. sibiricum L. Uppträder här och där sällsynt tillsammans med huvudarten. Den märkligaste fyndorten inom Korpo socken torde vara Brun- skär: Vällingskär, där denna ståtliga varietet växer insprängd bland huvudarten, som här uppträder tongivande (nästan täckande) å ett mindre område av sydstranden. Marken utgöres av fuktig sandjord. Med. lic. Runar Forsius inlämnade till publikation: Zur Kenntniss einiger Blattwespen und Blattwespenlarven II. 26 Forsius, Blattwespen u. Blattwespenlarven II. 1. XI. 1919. 1. Tenthredo vespa Retz. (= tricincta F.). Diese Art, die in meinem Verzeichnisse der finländischen Tenthredi- noiden *) nicht erwähnt wurde, ist wie es scheint in eini- gen Gegenden des sudlichen Finland nicht allzu selten. Ich habe neuerdings Exemplare von folgenden Fundorten ge- sehen: Åland, Ekerö Gåsskär am 17. VII. 1919 an Angelica (Harald und Håkan Lindberg) und Ekerö Skagen am 22. VII. 1919 einzeln an Umbellaten; Regio aboénsis, Nystad (Hellen); Satakunta, Björneborg (Lönn mark); Ostro- bothnia orientalis (coll. Wasas tj erna e); Karelia austra- lis, St. Johannes (Pulkkinen). T. vespa ist in Europa weitverbreitet und fruher u. a. aus Schweden bekannt. Die Larve ist polyphag (Viburnum, Fraxinus, Lonicera etc.). 2. Macrophya rufipes L. Ebenfalls fur die finländische Fauna neu. Ein o am 20. VI. 1919 Åland, Saltvik (Håk. Lindberg) und ein $ ebendaselbst am 7. VII. 1919 (Har. Lindberg) an Umbellaten gesammelt. Fruher aus Schwe- den bis Stockholm bekannt2). Wird öfters nur einzeln ge- fangen. Larve bisher unbekannt. 3. Entodecta pumilus Klg. Diese in Mittel- und Sud- europa ziemlich verbreitete Art, die in den Blättern von verschiedenen Rubus-Avten miniert, wurde bei uns bisher ubersehen. Am 24. VI. 1919 fand ich ein $ dieser Art in Regio aboénsis, Nagu Grännas, an Rubus idaeus mit der Eiablage beschäftigt. Bei einer Revision meiner Blennocampiden entdeckte ich ein zweites $, das ich schon am 8. VII. 1908 in Nyland, Pärnå Husvilla, gefangen hatte. Wie mir Mag. phil. E. Lindquist neulich mitteilte, hat er im Sommer 1919 die Minen dieser Art in der Nähe von Helsingfors gesammelt. Diese Art ist also wahrscheinlich bei uns nicht allzu selten und wurde nur wegen ihrer Kleinheit fruher ubersehen öder mit Fenusa verwechselt. ') Forsius, Verzeichnis der bisher aus dem Lojo-Gebiete be- kannt gewordenen Tenthredinoiden nebst einer Ubersicht sämmtlicher in Finland festgestellter Arten. Acta Soc. pro Fauna et Flora Fen- nica Vol. 46, N.o 4, 1919. 2) Thomson, Hymenoptera Scandinaviae, Vol. I, S. 225. 1. XI. 1919. Forsius, Blattwespen u. Blattwespenlarven II. 27 4. Pteronidea pseudonotabilis Ensl. E n s 1 i n *) beschrieb diese Art nach Weibchen, die ich in Regio aboénsis, Karis- lojo und Lojo, in den Jahren 1909 und 1910 durch Zucht von Larven erhielt. Gleichzeitig erhielt ich auch Männchen und war im Sommer 1919 wieder in der Lage, diese Art zu ziichten. Das bisher unbekannte Männchen und die Larve werden hier beschrieben. Das 5 ist bedeutend dunkler gefärbt als das $. Kopf schwarz; nur Mundgegend, Labrum, Clipeus mit Ausnahme der dunklen Basis, und der Infraantennalhöcker gelblich; Mandibeln braun; Fiihler ganz schwarz. Thorax schwarz; Fliigelschuppen und die Pronotumränder breit gelb. Flii- gelgeäder und Stigma dunkelbraun; das basale Drittel der Costa gelblich; Fliigel hyalin. Basis der Hiiften braun. Hiiften und Trochanteren sonst gelb. Beine gelblich; an den Vorder- und Mittelbeinen jedoch die Schenkel bisweilen oben und unten an der Basis leicht dunkel gestreift und die Tibienspitze sowie die Apicalenden der Tarsen verdun- kelt. Die Hinterbeine sind gewöhnlich etwas dunkler, indem die Tibienspitzen breiter geschwärzt sind und die Hinter- tarsen beinahe ganz dunkel erscheinen. Hinterleib oben schwarz, unten gelb; Genitalien braun. Kopf hinter den Augen gerundet verschmälert; Scheitel kurz, etwa 2 % mal so breit wie läng, vorne oft leicht eingedruckt, seitlich wenig scharf begrenzt. Oberkopf ziem- lich dicht und nicht besonders fein punktiert, wenig glän- zend. Stirnfeld ziemlich scharf begrenzt, unten nicht unter- brochen. Supraantennalgrube recht gross und tief. Clipeus deutlich aber nicht besonders tief ausgeschnitten. Unter- lippe verhältnismässig kurz. Antennen kurz, deutlich kiirzer als der Hinterleib, zur Spitze deutlich verschmälert; Glied 3=4, 5 nur wenig kiirzer, die folgenden allmählich an Länge abnehmend. Thoraxriicken mässig fein und dicht punktiert, deutlich aber nicht besonders stark glänzend; Scutellum seichter und feiner punktiert und etwas mehr glänzend, M E n s 1 i n, Die Tenthredinoiden Mitteleuropas Vol. V, S. 417. 28 Forsius, Blattwespen u. Blattwespenlarven II. 1. XI. 1919. vorne bogig eingedriickt. Mesopleuren ziemlich fein und abste- hend punktiert, deutlich aber nicht besonders stark glänzend. Fliigelstigma länglich. Der äussere Tibiensporn etwa l/3, der innere etwa l/a des Metatarsus. Klauen gespalten. Ab- domen fein nadelrissig gestrichelt, ölig glänzend. Fortsatz des achten Riickensegmentes am Ende gerade abgestutzt, kurz (nur etwa l/4 des iibrigen Segmentes) und ziemlich schmal (etwa x/8 des Segmentes). Afterplatte gerundet ver- schmälert. Länge des 6 etwa 5.5—6.5 mm. Die Färbung des $ ist recht veränderlich. Bisweilen fehlen die gelben Orbitalflecken, das Schildchen ist ganz schwarz und der Hinterleib, mit Ausnahme der Sägescheide, gelb. Solche Stiicke nenne ich var. nov. simplex. Bisher hier und da im siidlichen Finland (Helsinge, Lojo, Karislojo, Nagu) als Larve von mir gesammelt. Wahr- scheinlich jedoch weiter verbreitet bei uns, denn in Schwe- den geht diese Art nördlich wenigstens bis zum Torneträsk (leg. Malaise ex larva!). — Zwei Generationen jährlich: Ende Mai bis Juni und Ende Juli bis Anfang August. Die Eier werden in kleinen taschenförmigen Höhlen an der Un- terseite der Blattenden gelegt. Die Larven leben an glatt- blättrigen Weiden (besonders Salix phylicifolia) in kleineren Kolonien von etwa 8—20 Stuck. Sie skelettieren als jung die Blätter und benagen als älter gesellig den Blattrand. Bei Störung gehen sie in Schreckstellung, riechen aber nicht besonders schlecht. Die Larven sind als jung (6 mm) dunkel mit blattgrii- nem Bauche, einem ähnlich gefärbten Seitenstreifen und einem schmalen griinen Mittelstreifen. Uber den Bauch- fussen ein aus Doppelpunkten zusammengesetzter dunkler Streif. Kopf dunkel mit einem bleichen Mittelstreifen. Brustfusse dunkel geringelt. Nach dem folgenden Haut- wechsel ist der Kopfj gelblich mit dunkeln Augenfeldern und braunem Munde. Der Körper ist blasser und die dunklen Warzenflecken deutlicher. Die im folgenden Stadium deutlich hervortretenden gelben Seitenflecken sind jetzt schon angedeutet. — Etwas ältere Larven (nach dem I. XI. 1919. Forsius, Blattwespen u. Blattwespenlarven II. 29 zweiten Hautwechsel) haben einen lederbraunen Kopf, und die Augen sind gelblich mit dunklen Umgebungen. Brust- fiisse gelblich mit braunen Klauen. Körper blattgriin mit einem Stich ins Blaue und trägt seitlich an den Segmenten einen zitronengelben Doppelfleck und unter diesem zwei Längsreihen schwarzer Borstenflecke sowie oben auf dem Riicken an jedem Mittelsegment vorne zwei grössere Flecke, hinter diesen sechs kleinere und nahe dem Hinterrande der Segmente vier ähnliche Borstenflecke, von denen die äus- seren etwas grösser als die inneren sind. Das letzte Seg- ment ist gerunzelt und trägt hinten die an den Spitzen geschwärzten Afterstäbchen. Länge der erwachsenen Larve etwa 25 — 30 mm. Der Kokon ist beim o etwa 7 — 8 mm, beim $ etwa 7— 10 mm läng und etwa 4 — 5 mm dick, dunkelbraun, ziemlich locker, und wird zwischen verwelkten Blättern öder in Moos verborgen. Die Puppenruhe der Sommergeneration dauert etwa 10 — 14 Tage. Die Larven der Männchen gehen oft 5 — 7 Tage friiher als die weiblichen Larven in das Moos, was auch bei manchen anderen Tenthredinoiden beobachtet worden ist. 5. Pontania forsiusi Ensl. Gleichzeitig mit den von E n s 1 i n beschriebenen Weibchen von P. forsiusi sammelte Lektor Rolf Krogerus im Kirchspiele Kittilä ein 6, das ich fur das bisher unbeschriebene Männchen dieser Art halte. Kopf kurz, hinter den Augen deutlich, aber wenig schmäler als vorne quer iiber dieselben, fein punktiert, glän- zend. Scheitel auffallend kurz, wenigstens drei mal so breit wie läng, vorne und seitlich deutlich begrenzt. Stirnfeld seit- lich deutlich, wenn auch nicht sehr scharf begrenzt, unten durch die nach oben verlängerte Supraantennalgrube ein- gekerbt. Antennen fadenförmig, auffallend diinn, etwas län- ger als der Hinterleib, gegen das Ende kaum verdiinnt; das dritte Glied etwas kurzer als das vierte, 4 = 5, das fiinfte etwas länger als das sechste, 7, 8 und 9 etwa gleichlang; das letzte Glied etwa acht mal so läng wie dick. Thorax 30 Forsius, Blattwespen u. Blattwespenlarven II. I. XI. 1919. oben ziemlich fein punktiert, glänzend, unten ebenso, nur sind die Mesopleuren unten etwas gröber und dichter punk- tiert und weniger glänzend. Metatarsus schmal, etwa halb so läng wie die Hintertibien und wenig länger als der iibrige Tarsus. Abdomen fein gestrichelt, glänzend; Afterplatte länglich gerundet verschmälert; Fortsatz des achten Riicken- segmentes ziemlich schmal, am Ende gerade abgestutzt, etwas länger als breit, in der; Mitte leicht gekielt, etwa um V5 des Segmentes hervortretend. Kopf braunschwarz; ein Fleck an der oberen inneren Augenecke, Vorderrand des Clipeus, Labrum und Palpen gelblich. Thorax dunkelbraun; Fliigeldecken braungelb. Fliigel hyalin, Geäder braun, Costa und Stigma gelblich, Basis des Stigmas kaum heller. Beine gelblich; Hiiften, Trochanteren und Basis der Schenkel dunkelbraun, Tarsen leicht geschwärzt. An den Mittelbeinen sind die Schenkel zur Hälfte geschwärzt und die Hinterschenkel sind nur an der äussersten Spitze gelb. Abdomen dunkelbraun, die Afterplatte gelb, Genitalien braun. Länge des o etwa 4 mm. 6. Amauronematus excellens 6 $ n. sp. $ gelbbraun (im Leben schön ziegelrot!); schwarz sind: Antennen, mit Aus- nahme eines gelben Fleckes des Basalgliedes, Supraan- tennalgrube, ein Fleck zwischen den hinteren Punktaugen, die vertiefte Mitte des Scheitels, die Nähte des Hinterkopfes, Augen, drei Streifen des Mesonotums, das hinterste Drittel des Schildchens, Metanotum, Epimeren der Mesopleuren mit Ausnahme ihrer Mitte. Das erste Hinterleibssegment oben beinahe ganz und die folgenden vier in der Mitte breit schwarz gefleckt, wie die Spitze der Sägescheide. Cenchri weisslich. Hiiften, Trochanteren und Beine gelblich; Tarsen leicht gebräunt, Hintertibien hinten dunkel gestreift und an der Spitze gebräunt.' Fliigel hyalin, Geäder braun, Costa und Stigma gelb. Kopf hinter den Augen wenig schmäler als vorne quer iiber dieselben, ziemlich fein und dicht punktiert, glänzend. Stirnfeld stark eingedriickt, seitlich und unten scharf be- I. XI. 1919. Forsius, Blattwespen u. Blattwespenlarven II. 31 grenzt. Durch die von der ziemlich tiefen Supraantennal- grube ziehende Furche wird der untere Stirnwulst ein we- nig eingekerbt, jedoch nicht völlig unterbrochen. Scheitel etwa 4 mal so breit wie läng, ziemlich scharf begrenzt, in der Mitte durch eine Längsfurche geteilt. Zunge läng. Antennen etwa so läng wie der Hinterleib, gegen die Spitze diinner; Glied 3 = 4, die folgenden allmählich an Länge ab- nehmend. Thorax oben und unten fein und ziemlich dicht punktiert, deutlich glänzend. Schildchen gerundet dreieckig, leicht erhaben, vorne in der Mitte leicht gekielt und mehr glänzend. Fliigelstigma länglich zugespitzt. Hinterleib fein nadelrissig, wenig glänzend. Sägescheide von oben gese- hen gleichbreit, hinten abgestutzt, wenigstens vier mal so dick wie die Cerci, stark behaart, etwa so weit wie die Cerci hervortretend. Länge des $ etwa 9 mm. Das (5 ist bedeutend dunkler gefärbt als das $: Kopf schwarz mit einem gelben Flecke in der oberen inneren Augenecke, Infraantennalhöcker, Labrum und Zunge, Palpen und Mandibelnbasis gelbbraun. Thorax schwarz, Fliigel- decken und Vorderrand des Pronotums gelblich. Alle Schen- kel oben an der Basis dunkel gestreift, sonst wie beim 9- Abdomen oben schwarz, unten gelb; Genitalien gelblich, läng hervortretend. Afterplatte länglich, schmal zugerundet. Fortsatz des achten Riickensegmentes am Ende gerade ab- gestutzt, ziemlich schmal, etwa um l/s des Segmentes hervortretend. Antennen etwas länger als der Hinterleib. Länge des 6 etwa 8 mm. Die Larven leben gesellig in kleineren Kolonien von etwa 15 — 20 Stuck an Salix caprea. Sie zerfressen die Blät- ter bis auf den Mittelnerven und gehen bei Gefahr in Schreckstellung. Kopf rund, chokoladenbraun, oben am Scheitel dunkler, Augen schwarz. Abdomen nach hinten ein wenig verschmälert, braun mit dunklerem Ruckengefäss, iiber den Fiissen chokoladenbraun, unten zwischen den Thoracalfiissen weisslich. Stigmata weiss. Ehe die Lar- ven zur Verwandlung schreiten, werden sie ganz graublau. Die erwachsene Larve ist etwa 20—24 mm läng und 32 Forsias. — Håkan Lindberg. 1. XI. 1919. der braune Kokon etwa 4 X 10 mm. Die Larven gingen am 25 — 28. VI. 1910 in das Moos und lieferten Imagines im folgenden Friihling (Zimmerzucht). Es giebt also nur eine Generation jährlich. Fundort: Regio aboénsis (siidl. Fin- land), Kirchspiel Karislojo, Suurniemi (ipse). Med. lic. Runar Forsius inlämnade vidare: Uber Cynips (Diplolepis) longiventris Htg in Finland. — Die auf- fälligen Gallen dieser Art wurden im September 1919 einzeln in der Stadt Helsingfors und dessen Umgebungen (Munks- näs, Granö, Malm) an Quercus pedunculata von mir gesam- melt. Die Imagines der agamen Generation erschienen am 31. Oktober und 1. November 1919 sogleich nach dem er- sten Nachtfroste. In Mitteleuropa erscheinen sie bedeutend später (December), obwohl die Tiere, wie in Finland, in den Gallen schon im Oktober fertig entwickelt sind. Die spätere Erscheinungszeit in Mitteleuropa diirfte deshalb von den später eintreffenden Nachtfrosten bedingt sein. C. longi- ventris ist, meines wissens, fiir Fennoscandia neu, und die finländischen Fundorte sind die nördlichsten dieser Art. Die Cynipiden Finlands sind jedoch bisher recht mangelhaft un- tersucht worden. Diese Art ist vielleicht bei uns noch weiter verbreitet. Cynips longiventris Htg erscheint in zwei Generationen jährlich. Die Geschlechtstiere (== C. similis Adl.) entwickeln sich im Friihling aus grunen, 2 mm langen, ziemlich diinn- wandigen, kurzhaarigen Gallen, die aus angestochenen, ru- henden Knospen entstehen. Die Weibchen legen ihre Eier in die fernen Rippen der jungen Eichenblätter. Die Gallen der agamen Generation sind etwa erbsengross, kugelig, et- was niedergedriickt, nur an einem Punkte der Blattunter- seite befestigt, dickwandig, blassgriin öder weisslich mit eigentumlichen, unregelmässigen, gelblichen öder rötlichen, kreisförmigen, konzentrischen Binden. Bei beiden Genera- tionen sind die Larvenkammern einzeln. Student Håkan L i n db e rg inlämnade till publikation: Ålands Hemiptera Heteroptera. 1. XI. 1919. Håkan Lindberg, Ålands Hemiptera Heteroptera. 33 Åland intager i entomologiskt hänseende en särställning inom det östfennoskandiska faunaområdet. Åland hyser nämligen en stor mängd former, vilka icke anträffats på fasta Finland. Å andra sidan saknas där en hel del insekt- arter, som äro kända från andra delar av området. En förteckning över de Hemiptera Heteroptera, vilka blivit funna inom det i många avseenden märkliga åländska området, torde därför försvara sin plats. Heteropterfaunan på Åland har tidigare blivit under- sökt främst av prof. O. M. Reuter, som i tvenne uppsat- ser publicerat redogörelser över densamma. Bidrag ha vidare lämnats av prof. J. Sahlberg, som under en kor- tare tid sommaren 1864 vistades i olika delar av det åländska fastlandet. Även dr J. M. J. av Tengström, proff, E. J. v. Bonsdorff och F. W. Mäklin, dr R. Si e vers samt H. I n g e 1 i u s hava besökt ögruppen och lämnat större eller mindre bidrag till kunskapen om dess insektfauna. Under senare tid ha från Åland hemförts Heteroptera bl. a. av drr B. Poppius och W. M. Lin nan i em i samt av dr R. Forsius och mag. R. Frey, vilka senare under som- maren 1906 besökte Ålands fastland och Föglö. Den känne- dom av den åländska heteropterfaunan, som erhållits genom ovannämnda personers insamlingar, har vidare ökats genom resultaten av en resa, som förf. i sällskap med sin far dr Harald Lindberg och sin bror stud. P. H. Lindberg såsom Soc. pro F. et Fl. f. stipendiat sommaren 1919 företog till Åland. Samtidigt vistades där- städes i och för entomologiska undersökningar fru Mary Hellen och amanuens W. Hellen. Genom dessas insam- lingar har förteckningen över åländska Heteroptera jämväl förfullständigats. Insektfaunan på Åland överensstämmer i hög grad med den man påträffar i mellersta Sverige, närmast i Uppland, men visar även stor likhet med faunan i sydvästligaste de- len av fasta Finland. Rörande heteropterernas förekomst i Skandinavien saknas från senare tid några sammanställnin- gar. Dock utvisar en jämförelse, att av alla i provinsen 34 Håkan Lindberg, Ålands Hemiptera Heteroptera. 1. XI. 1919- Åland påträffade arter endast följande tre icke äro kända från Skandinavien: Piezostethus parvulus, Cyrtorrhinus gemi- nus, Calocoris biclavatus. Följande arter åter äro kända från ögruppen, men sak- nas på Finlands fastland: Coriomeris denticulatus, Macroplax preyssleri, Taphropeltus hamulatus, Anthocoris nemoralis, Mi- crophysa elegantula, Myrmedobia coleoptrata, Psallus varians. Dessutom finnes ett fåtal arter, vilka förutom på Åland endast äro anträffade i vårt faunaområdes östligaste pro- vinser: Jalla dumosa, Stenotus binotatus, Megalocoleus tana- ceti, Hydrometra gracilenta, Corixa vernicosa. De två sistnämnda grupperna omfatta främst sydliga arter och hava därför sannolikt tillförts landets västra delar över Skandinavien. Detta är synbarligen även fallet med ett större antal arter, i synnerhet sådana, som endast på- träffats i de sydvästliga delarna av vårt naturhistoriska om- råde. Hit höra: Pentatoma rufipes, Lygaeus equestris, Calo- coris norvegicus, Lygus cervinus, Bothynotus pilosus, Dicyphus constrictus, Cremnocephalus umbratilis, Cyrtorrhinus pyg- maeus, Orthotylus bilineatus, Psallus alnicola, Sålda pilo- sella. Av ovanstående framgår, att den åländska heteropter- faunan till mycket övervägande grad består av element, inkomna från väster, och blott i ringa grad av former, som tillförts densamma över finländska fastlandet från öster. Bland det stora antal av våra arter, som hittills icke påträffats på Åland, äro de flesta typiskt östliga och nord- liga. Några former äro likväl utbredda över större delen av fasta Finland, såsom Sciocoris microphthalmus, Clinocoris fieberi, Cl. ferrugata, Geocoris äter, Kleidocerus didymus, Peri- trechus angusticollis, Trapezonotus anorus, Eremocoris plebe- jus, Piesma capitata, Monanthia 4-maculata, Orthocephalus vittipennis, Globiceps salicicola, Psallus aethiops, Gerris pa- ludum. Av alla i det östfennoskandiska faunaområdet funna heteropterarter, vilkas antal stiger till något över 400, upptager nedanstående förteckning 252 arter. Senaste som- 1. XI. 1919. Håkan Lindberg, Ålands Hemiptera Heteroptera. 35 mar påträffades 56 arter, av vilka exemplar från Åland icke tidigare funnits i Universitetets finländska samling (U. F. S.); bland dessa hava 39 tidigare icke ens varit omnämnda i litteraturen ss. funna på ögruppen, de äro i förteckningen betecknade med *. Endast en av de upptagna arterna har förut icke varit känd från östra Fennoskandia; betecknad med **. De flesta fyndortsanteckningar äro grundade på exem- plar i U. F. S. eller äro mig av insamlaren meddelade. Anteckningar, som endast basera sig på litteraturuppgifter, äro åtföljda av källskriftens namn i förkortning. De av förf., hans far och bror senaste sommar (1919) gjorda fyn- den åtföljas av ett (!) ; endast särskilt värdefulla fynd åtföl- jas i detta fall av samlarens namn. I förteckningen användas följande förkortningar af orts- o namnen: Al. = Åland, Finstr. = Finström, Ham. = Ham- marland, Jom. = Jomala, Saltv. = Saltvik. Litteratur: Oshanin, B. Verzeichnis der palaearktischen Hemipteren mit besonderer Beriicksichtigung ihrer Verteilung im russi- schen Reiche. St. Petersburg 1909. — „ — Katalog der palaearktischen Hemipteren. Berlin 1912. R e u t e r, O. M. Bidrag till Ålands och Åbo skärgårds Hetero- pterfauna. Notis. Sällsk. pro F. et Fl. f. förhandl. Haft. 14. Helsingfors 1875. (Förkortas till Bidr.). — „ — Hemiptera Gymnocerata Scandinaviae et Fenniae. Pars I Cimicidae (Capsina). Acta Soc. pro F. et Fl. f. Hel- singfors 1875. — „ — Nya bidrag till Åbo och Ålands skärgårds Hemipterfauna. Medd. Soc. pro F. et Fl. f. Haft. 5. Helsingfors 1880. (Nya Bidr.). — „— Finlands och Skandinaviska halvöns Hemiptera Hetero- ptera. Entom. Tidskrift. Uppsala 1880—84. S a h 1 b e r g, J. Synopsis Amphibicorisarum et Hydrocorisarum Fenniae. Notis. Sällsk. pro F. et Fl. f. förhandl. Haft. 14. Helsingfors 1875. (Synops.). 36 Håkan Lindberg, Ålands Hemiptera Heteroptera. 1. XI. 1919. S a h 1 b e r g, J. Enumeratio Hemipterorum Gymnoceratorum Fenniae. Medd. Soc. pro F. et Fl. f. VII. Helsingfors 1881. (Enum.). Fam. C ydnidae. Thyreocoris scarabaeoides L. På torra backar. Geta (Popp.); Jom. 4.7 (!); Finstr. (Hellen), 24.6 (!); Saltv. 22.6, 21.7, 30.6 (!); Al. (Mäkl., Linn.). Sehirus luctuosus M. & R. Allm. på torra backar. Ekerö 7.7. 1864 (J. Sahlb.), 23.7 (!); Ham. 26.7 (!); Geta (Hellen); Jom. (Fors.), 4.7 (!); Saltv. 21.6, 28.6, 1. 7, 2. 7, 9. 7, 11. 7 (!); Sund (Fors.), 27. 6 (!). S. bicolor L. Reuter anför arten (Bidr.) från Åland enl. uppgift av F. Sahlberg och M. v. Essen. J. Sahl- berg omnämner den (Enum.) såsom „ej sällsynt på åker- renar och fältbackar." Dock finnes i U. F. S. blott ett exemplar från Åland: Ekerö (Lydecken). Senaste sommar anträffades ett antal exemplar på torra backsluttningar i Ekerö, Finström och Saltvik socknar. Arten förekom dock ganska sparsamt. S. bicolor är funnen i Borgå av Edgren och i Nagu av Salovaara, men har sin huvudsakligaste ut- bredning på Åland. De närmast belägna utländska fynd- orterna finnas i södra och mellersta Sverige, vid St. Peters- burg, i Livland och Kurland. — Imagines: Ekerö 27. 7 (!), (Lydecken); Finstr. 29.7 (!); Saltv. 10.7, 11.7 (!). Larver: Ekerö 23. 7 (!); Finstr. (!). S. biguttatus L. Ham. 17.7. 1871 (Reut.); Saltv. 2.7 (!); Sund (Fors.); Al. (Ingel., Siev.). Fam. Pentatomidae. Eurygaster maurus L. På sänka gräsbevuxna lokaler. Ekerö 16. 7 (!); Ham. 25. 7 (!), 14. 7. 1864 (J. Sahlb.), (Fors.); Geta (Ingel.), 19. 7. 1871 (Reut.); Finstr. 24. 6 (1); Saltv. 25. 6 (!); Al. (Siev.). Sciocoris umbrinus Wolff. Ekerö 21.7 (!); Finstr. 27.7 (!), (Fors.); Saltv. 2. 7, 10. 7 (!); Sund (Fors.), 27. 6 (!); Al. (Linn.). Allia acuminata L. Allm. Ekerö 18. 7, 23. 7 (!); Finstr. 1. XI. 1919. Håkan Lindberg, Ålands Hemiptera Heteroptera. 37 (Fors.), 23. 6, 29. 7 (!); Saltv. 20. 6, 10. 7 (!); Al. (J. Sahlb., Reut, Coll. Nyldr., Linn.). Neottiglossa pusilla Gmel. Finstr. 24. 6 (!); Sund 30. 6 (!); Föglö (Fors.); Al. (Reut.). Peribalus vernalis Wolff. Sälls. på ängsbackar. Geta (Popp.); Finstr., Ämnas 3. 7 (!); Saltv. 2. 7 (!). Carpocoris purpuripennis De G. Ej allm. Finstr. 27. 7 (!); Saltv. 23. 6, 10. 7 (!); Al. (Tengstr., Reut., Ingel.). *Chlorochroa juniperina L. Ekerö 14. 7 (!); Finstr. 24. 6 (!). Pentatoma rufipes L. Funnen på Åland av F. Sahlb. o Inom vårt naturhistoriska område dessutom anträffad i Abo- trakten (Reut., Finl. o. Skand. Hem.). Arten är ej sällsynt i södra Sverige till Uppland och Västmanland och anträffad vid St. Petersburg, i Livland och Kurland. Elasmucha grisea L. Saltv. 25. 6 (!); Al. (Ingel.). Elasmostethus interstinctus L. Finstr. 3. 7 (!); Al. (Tengstr.). Eurydema oleraceum L. Finstr. (Fors.), 29. 7 (!); Saltv. 30. 6 (!); Sund (Fors.); Al. (E. v. Bonsd., Reut.). Picromerus bidens L. Ekerö 21.7 (!); Saltv. 1.8 (!); Kö- kar (A. Arrhenius); Al. (Reut.). *Jalla dumosa L. Av denna art, som hos oss tidigare varit funnen endast i de östligaste delarna av landet, påträf- fades i en lund på Ekerö, Skagen, tre larver. Av dessa utvecklade sig blott en till imago. Sällsynt i mell. och södra Sverige samt anträffad vid St. Petersburg. Ekerö 27. 7 (Håk. L.). Rhacognathus punctatus L. Finstr. (Fors.); Saltv. 25. 6 (!); Al. (Siev.). *Zicrona coerulea L. Finstr. 24. 6 (!). Fam. C ore idae. Syromastes marginatus L. Al. (Tengstr.). Spathocera dalmani Schill. På torra backar på Rumex acetosella. Finstr. (C. Sahlb.); Saltv. 21. 6, 30. 6, 1. 7, 10. 7, 12. .7 (!). *Coriomeris denticulatus Scop. Funnen i ett flertal exemplar på torra backar på Trifolium arvense. Ett exem- plar med osäker fyndort, som finnes förvarat i U. F. S. 38 Håkan Lindberg, Ålands Hemiptera Heteroptera. 1. XI. 1919. och är taget av R. Frey, härstammar med stor sannolikhet från Åland. För övrigt icke anträffad inom vårt naturhis- toriska område; funnen på Öland och Gottland samt i Lit- tauen. Jom., Gölby 4. 7 (!); Saltv., Borgboda 30. 6, 9. 7, Kvarnbo 1. 7, 10. 7, 12. 7 (!). *Arenocoris spinipes Fall. Ej sälls. på Trifolium-artev på torra backar. Ekerö (Hellen); Jom., Gölby 4. 7; Finstr., Ämnas 3. 7 (!); Saltv. 30. 6, 10. 7 (!); Sund 27. ö, 30. 6 (!). Alydus calcaratus L. På soliga backsluttningar på Tri- folium- arter. Ekerö, Finbo 23. 7 (!); Saltv. 12. 7 (!); Kökar, Sottunga (enl. Reut., Nya Bidr.). Larv: Ekerö 17. 7 (!); Saltv. 9. 7, 10. 7 (!). Therapha hyoscyami L. Allm. Finstr. (Hellen); Saltv. 21. 6, 29. 6, 1. 8 (!); Al. (Ingel.). Stictopleurus abutilon Rossi. Allm. Saltv. 29.6, 30.6, 1.7, 9. 7, 10. 7, 1. 8 (!); Al. (Ingel.), (Tengstr. enl. Reut., Bidr.). St. crassicornis L. Allm. Saltv. 23. 6, 25. 6, 29. 6, 30. 6 (!); Sund 27. 6 (!); Al. (Ingel.). Corizus parumpunctatus Schill. Allm. Ekerö (Reut.), 23. 7 (!); Finstr. 23. 6 (!), Bergö 18. 7. 1871 (Reut.), (Hellen); Saltv. 22.6, 29.6, 30.6, 1.7, 10.7 (!). AI. (Linn.). *C. maculatus Fieb. Några larver tagna på Comarum palustre vid Godby träsk i Finström 2. 7 (Håk. L.). Myrmus miriformis Fall. Allm. Ekerö 15. 7 (!); Finstr. 3. 7 (!); Saltv. 25. 6, 1. 7, 10. 7, 11. 7, 1. 8 (!); Al. (Ingel.). Fam. Lygaeidae. Lygaeus equestris L. Tagen i stor mängd och i olika utvecklingsstadier på Lamskär invid Finbo på Ekerö. Arten, som lever på Vincetoxicum vincetoxicum, är hos oss utbredd i sydvästligaste skärgården. De närmaste fyndorterna ligga i Sverige från Uppsala söderut, i Livland och Kurland. Ekerö 23. 7 (!); Kökar 8. 1879 (Reut.). Nysius jacobaeae Schill. f. macr.: Jom. (Hellen), f. brach.: Ekerö 18. 7 (!); Finstr. 3. 7 (!); Al. (Ingel.). N. thymi Wolff. Allm. Ekerö 18. 7 (!); Jom. (Fors.); Finstr. 3.7 (!); Saltv. 1.7, 9. 7, 10. 7 (!); Sottunga, Kökar (Reut., Nya Bidr.); Al. (Tengstr., E. v. Bonsd.). 1. XI. 1919. Håkan Lindberg, Ålands Hemiptera Heteroptera. 39 N. lineatus Costa. På Calluna vulgaris. Ekerö, Skepps- vik 18. 7 (!); Saltv. Germundö 11. 7 (!); Al. (enl. J. Sahlb., Enum.). N. punctipennis H. Sch. Geta (enl. Reut., Bidr.). *Cymus claviculus Fall. Tre exemplar funna på en torr gräsbevuxen ängsbacke invid Kvarnbo i Saltv. 25. 6 (Håk. L.). C. glandicolor Hahn. Allm. på fuktiga ängar bland Ca- ,n?jc-arter. Jom. (Fors.); Finstr. (Fors.), 24. 6, 3. 7 (!); Saltv. 23. 6, 24. 6 (!); Sund 27. 6 (!); Al. (Linn.). Ischnodemus sabuleti Fall. Lever enl. Reut. och J. Sahlb. på Elymus och andra gräs på sandiga havsstränder. Kö- kar, Idön 8. 1879 (Reut). *Geocoris lapponicus Zett. Bland rötter på torra bac- kar. Saltv., Kvarnbo 2. 7 (!). Heterogaster urticae Fabr. Funnen i stor mängd och i olika stadier på Urtica urens i Hammarland på Skarpnåtö •och i Nävsby samt vid Emkarby i Finström. Enl. J. Sahlb. <(Enum.) lever arten även på U. dioica. Ekerö 8. 7. 1864 $, och en larv på- träffade under barken av en stående död gran på Ekerö i närheten av Skeppsvik; tre honexemplar erhållna genom sållning av murken askstam på Äppelö i Hammarland samt en hona på Skarpnåtö under barken av död tall. Denna art är icke funnen på Finlands fastland. De närmast lig- gande fyndorterna utom vårt naturhistoriska område äro belägna i Sverige och Danmark. Arten saknas h. o. h. i Ryssland. Ekerö, Böle 7. 7. 1864 6 (J. Sahlb.), 18. 7 (Håk. L.); Ham. 24. 7, 26. 7 (Håk. L.); Föglö, Juddö $ (Reut.). Myrmedobia tenella Zett. Allm. Hanen erhålles genom sållning på torra gräsbevuxna lokaler, honan lever på torra 1. XI. 1919. Håkon Lindberg, Ålands Hemiptera Heteroptera. 45 trädgrenar och dyl. samt påträffas ofta vid sållning. Ekerö 16. 7 (!); Ham. 26. 7 (!); Jom. 4. 7, 8. 7 (!); Finstr., Emkarby 10.7. 1871 (Reut.); Saltv. 1.7, 10.7, 11.7 (!); Al. (Linn.). M. coleoptrata Fall. Arten är icke känd från fastlandet. De närmaste fyndorterna åt väster ligga i Sverige, åt öster i Moskva och Kaukasien. Jom., Mariehamn 6 6, 8. 7 (Håk. L.); Finstr., Bastö 27. 7 $ (Håk. L.); Saltv. 25. 6 ö (P. H. L.), 25. 6 ö, 17. 7 o 6, 10. 7 $ (Håk. L.); Föglö 6, $ (Reut.). Fam. C a psidae. Myrmecoris gracilis F. Sahlb. På torra ängsbackar. Ekerö 21. 7 (!); Kökar, Helsö 8. 1879 (Reut.). Pithanus maerkeli H. Sch. På fuktiga ängar. F. macr.: Ekerö (J. Sahlb., enl. Reut., Nya Bidr.), 22. 7 (!); Geta 19. 7. 1879 (Reut.). F. brach.: Allm. Ekerö 16. 7 (!); Saltv. 23. 6, 28. 6 (!); Sund 27. 6 (!); Föglö, Sottunga, Kökar (Reut.); Al. (Ingel.). Pantilius tunicatus Fabr. Al. (Lund). Phytocoris pini Kirschb. Saltv. 21. 7. 1871 (Reut., Bidr.). Adelphocoris seticornis Fabr. Kökar, Idön 8. 1879 (Reut.). A. lineolatus Goeze. Ganska sälls. Enl. Reuter (Nya Bidr.) skulle denna art endast tillhöra den yttre skärgården, söder om 60:de breddgraden. Senare har den dock anträf- fats på nordligare belägna orter på Ålands fastland. Finstr., Bergö 29. 7 (!); Saltv., Kvarnbo 10. 7, 12. 7, Borgboda 1. 8 (!); Kökar, Kyrkogårdsö, Hamnö 8. 1879 (Reut.). Calocoris ochromelas Gmel. På ek. Ham. 25. 7 (!), (Hellen); Geta (Hellen); Föglö, Juddö (Reut., Nya Bidr.); Al. (Ingel.). C. norvegicus Gmel. Kökar, Hamnö 2. 8. 1879 (Reut.). C. roseomaculatus De G. Allm.. på olika slags örter på ängsbackar. Jom. (Hellen); Finstr. 27. 7, 29. 7 (!), (Reut., Hellen); Ham. 26.7 (!); Saltv. 29.6, 30.6, 1.7, 10.7, 11.7 (!); Sund, Föglö, Sottunga (Reut.); Al. (Tengstr., E. Bonsd., (Ingel.). C. biclavatus H. Sch. Denna art, som icke sällsynt förekommer i södra och mellersta Finland, saknas enl. till- gänglig litteratur helt och hållet i Skandinavien. Prof. 46 Håkan Lindberg, Ålands Hemiptera Heteroptera. 1TXI. 19-19. Reuter anför (Nya Bidr.) Juddö i Föglö socken som den västligaste då kända lokalen i Fennoskandia. Senaste som- mar anträffades ett ex. på Bastö i Finström, som sålunda numera utgör den västligaste fyndorten. Dess utbrednings- område i Mellaneuropa sträcker sig från Frankrike och Belgien till norra och mellersta Ryssland. Finstr. 27. 7 (!); Föglö 7. 1879 (Reut.); Al. (Ingel.). C. fulvomaculatus De Geer. Jom. 7.7 (!>; Saltv. 12.7 (!); Al. (Reut., Bidr., Linn.). Pycnopterna striata L. På olika slags lövträd. Ekerö 12. 7. 1871 (Reut.); Jom. 7. 7, 8. 7 (!); Leml., Lemböte 6. 7. 1871 (Reut.); Finstr., Bergö 18. 7. 1871 (Reut.); Ämnas 3. 7 (!); Al. (Tengstr., Linn.). Stenotus binotatus Fabr. Al. (Ingel.). Dicrooscytus rufipennis Fall. På tall. Saltv. 10. 7 (!); Sottunga (Reut.). Lygus pabulinus Fall. På skuggrika platser i lundar. Ekerö 16. 7, 21. 7 (!); Ham. 24. 7, 25. 7 (!); Al. (Tengstr., Reut.). *L viridis Fall. På björk. Ekerö 16. 7 (!). L. contaminatus Fall. På björk. Ekerö 16. 7 (!); Saltv. 1. 8 (!); Sottunga, på al (Reut.); Al. (J. Sahlb.). L. spinolae M. D. Al. (Ingel.). L. lucorum M. D. På åkrar och backar. Ekerö (Reut.); Ham. 25. 7 (!); Finstr. 29. 7 (!). L limbatus Fall. Al. (enl. J. Sahlb. Enum.). L. pratensis L. Allm. Ham. 3. 8 (!); Finstr. (!); Saltv. 20. 6, 23. 6, 1. 8 (!); Al. (E. Bonsd., Tengstr., Ingel.). L rubricatus Fall. På gran. Ekerö 22. 7 (!); Al. (Ingel.). *L cervinus H. Sch. Jom., Ramsholmen 5. 7 (P. H. L.). L. campestris (L.) Reut. På umbellater; ej sällsynt på Archangelica officinalis på de yttre skären. Ekerö 25. 7 (!); Al. (E. Bonsd., Linn.). L. kalmi L. Allm. på umbellater. Ham. 25. 7 (!); Saltv. 30.6, 9.7, 1.8 (!); Kökar (Reut.); Al. (Tengstr., Linn.). L. rubicundus Fall. Al. (enl. J. Sahlb., Enum.). Plesiocoris rugicollis Fall. Allmän på Salix. Ekerö 1. XI. 1919. Håkan Lindberg, Ålands Hemiptera Heteroptera. 47 16.7 (!); Finstr. 2.8 (!); Saltv. 25,6, 30.6, 1.8 (!);Sund30.6 (!); Al. (Reut, Ingel.). Poeciloscytus unifasciatus Fabr. Allm. på Galium ve- rum. Jom. 4.7 (!); Finstr. 2.8 (!); Saltv. 10. 6, 21. 6, 25. 6 (!); Sund 10. 7 (!); Sottunga, Kökar (Reut); Al. (E. Bonsd., Tengstr., Ingel., Linn.). Polymerus nigrita Fall. På Galium. Finstr. 20. 7. 1871 (Reut.); Saltv. 22. 7. 1871 (Reut.), 29. 6 (!); Al. (Tengstr., enl. Reut. Bidr., Ingel., Linn.). Charagochilus gyllenhali Fall. Allm. på Galium verum. Saltv. 22. 6, 29. 6, 1. 8 (!); Sottunga (Reut.); Al. (Ingel.). Liocoris tripustulatus Fabr. Al. (enl. Reut., Bidr.). Capsus äter L. Allm. på torra backar. Finstr. 3. 7 (!); Saltv. 23. 6, 1. 7 (!); Al. (E. Bonsd., Tengstr., Ingel., Linn.). Mips vi™™ L. Allm. Saltv. 21.6, 22.6, 25.6 (!); Sund 27.6 (!); Al. (Ingel., Linn.). M. calcaratus Fall. Allm. Saltv. 21. 6, 30. 6 (!); Al. (E. Bonsd., Tengstr., Ingel., Linn.). M. holsatus Fabr. Saltv. 22. 6 (!); Sund 30. 6 (!); Al. (Tengstr., Ingel., Linn.). Notostira erratica L. Saltv. 11.7, 1.8 (!); Föglö, Juddö (Reut., enl. Nya Bidr.). Trigonotylus ruficornis Geoffr. Allm, på fuktiga lokaler. Ekerö 27.7 (!); Saltv. 29.6, 1.7, 9.7 (!); Al. (Ingel.). :i'Teratocoris antennatus Boh. Två exemplar funna på Phragmites vid Skabbö i Finström 29. 7 (!). T. saundersi Dougl. & Se. Allm. på havsstränder på Phragmites communis. T. paludum J. Sahlb. Al. (Reut., enl. J. Sahlb., Enum.). Leptopterna dolabrata L. Allm. på ängar. Saltv. 9. 7, 10. 7 (!); Föglö, Juddö (Reut); Al. (Tengstr., E. Bonsd., In- gel., Linn.). L. ferrugata Fall. Allm. på torra backsluttningar. Saltv. 1.7, 10.7 (!); Föglö, Juddö, Gripö 2.7. 1871 (Reut); Sottunga, Kökar (Reut.); Al. (Tengstr.). *Bothynotus pilosus Boh. Två långvingade exemplar o funna på Åland. Det ena påträffades i en skogsdunge vid 48 Håkan Lindberg, Ålands Hemiptera Heteroptera. 1. XI. 1919 Möckelö i Jomala, det andra i en skog på Björkö i norra Finström. Arten, som enl. Reuter lever på gran, ar tidi- gare funnen på några lokaler i västliga Finland. Den sak- nas i Ryssland, men är påträffad i Skandinavien, England och i mellersta och södra Europa. Jom. 5. 7 (Håk. L.); Finstr. 29. 7 (Håk. L.). Monalocoris filicis L. Saltv. 2. 7 (!); AL (Ingel.). M. bryocaris Fall. Al. (enl. J. Sahlb., Enum.). Dicyphus constrictus Boh. Funnen i stor mängd på Stachys silvaticus vid Skagen på Ekerö. Ekerö (Reut.), 22. 7 (Håk. L.). Allodaphus rufescens Burm. Allm. på gräsbevuxna plat- ser. Erhålles om aftonen genom håvning. Den långvin- gade formen är sällsynt och funnen i Jom. 4. 7 (Håk. L.) och Föglö, Gripö 23. 7. 1871 (Reut.). Den kortvingade for- men: Ekerö 14.7. 1871 (Reut.), 18.7 (!); Jom. 5.7, 7.7 (!); Geta 19. 7. 1871 (Reut.); Finstr. (Hellen); Saltv. 22. 7. 1871 (Reut), 25. 6, 10. 7 (!); Sund 21. 7. 1871 (Reut); Föglö, Gripö 23. 7. 1871 (Reut.); Kökar, Kyrkogårdsö (Reut). Cremnocephalus umbratilis F. Enl. Reut. (Bidr.) funnen av F. Sahlb. Systellonotus triguttatus L. Hanen är ganska allmän på torra gräsbevuxna lokaler. Flere exemplar honor påträffa- des under Fucus på en sand- och lerblandad havsstrand på Möckelö invid Mariehamn. Enl. Reut. (Nya Bidr.) lever honan tillsammans med Lasius niger. Ekerö 14. 7. 1871 (Reut); Ham. (Fors.); Jom. 6.7 (!); Finstr. Godby 2.7. 1869 (J. Sahlb.); Saltv. 22. 7. 1871 (Reut.), 30. 6, 1. 7 (!); Sund (Fors.), 30. 6 (!); Sottunga, Kökar (Reut); Al. (Ingel.). Pilophorus cinnamopterus Kirschb. På Pinus silvestris. Ham. 26. 7 (!); Föglö, Juddö (Reut.). P. clavatus L. På olika slag av lövträd. Ekerö 21. 7 (!); Ham. 25. 7 (!); Föglö, Sottunga (Reut). Cyllocoris histrionicus L. På ek. Larver anträffade i närheten av Sund kyrka. Geta (Hellen); Finstr., Bergö 18.7. 1871 (Reut), (Hellen); Föglö, Juddö (Reut); Al. (Ingel.). 1. XI. 1919. Håkan Lindberg, Ålands Hemiptera Heteroptera. 49 C. flavoquadrimaculatus De G. Al. (E. Bonsd.; J. Sahlb. enl. Reut. Bidr.). Globiceps flavomaculatiis Fabr. Allm. Ekerö 17.7, 21.7, 22.7 (!); Ham. 25.7 (!); Lemland (Fors.); Finstr. 27.7, 29.7 (!); Saltv. 6.7, 10.7 (!); Föglö (Reut.); Sottunga (Reut); Al. (Tengstr., Linn.). G. dispar Boh. Ej sällsynt på skuggiga platser på löv- ängar. Ekerö (J. Sahlb., enl. Reut. Bidr.), 22.7, Skagen (!); Finstr., Godby 20.7. 1871 (Reut.); Saltv. 22.7. 1871 (Reut), I. 8 (!); Sund 21. 7. 1871 (Reut); Al. (Ingel.). Mecomma ambulans Fall. På skuggrika lokaler. Ekerö 16. 7 (!); Ham. 25. 7 (!); Jom. (Fors., Hellen), 8. 7 (!); Saltv. 10. 7 (!); Al. (Tengstr., Ingel.). Cyrtorrhinus caricis Fall. Ekerö (Reut), „fladorna" 16.7 (!); Kökar, Långholmen (Reut.). C. geminus Flor. Ekerö (Reut.). C. pygmaeus Zett. Finstr. 20.7. 1871 (Reut. enl. Bidr.); Al. (Ingel.). C. flaveolus Reut. Sottunga (Reut.). Aetorhinus angulatus Fall. På olika slag av lövträd. Allm. på Åland enl. Reut. (Bidr.). Ham. 25.7 (!). *Orthotylus fuscescens Kirschb. På tall. Ekerö, Deger- sand, ett ex. 14. 7 (!). O. bilineatus Fall. På asp. Funnen i stor mängd vid Saltvik kyrka. Saltv. 1. 8 (!). O. virens Fall. På videbuskar. Ham., Skarpnåtö 25. 7 (!); Finstr., Godby 2. 8, Svartsmara 29. 7 (!); Föglö, Juddö (Reut); Sottunga (Reut.). 0. marginalis Reut. På klibbal och vide. Ekerö 16. 7, 17. 7, 20. 7, 21. 7 (!); Ham. 25. 7 (!); Finstr. 29. 7 (!); Saltv. II. 7 (!); Al. (Reut). O. flavosparsus C. Sahlb. På Cfienopodium album. Ekerö 16. 7 (!); Sottunga (Reut). O. ericetorum Fall. Kökar, Lindön (Reut.). Malacocoris chlorizans Panz. På hassel. Ham., Skarp- nåtö 25. 7 (!); Al. (enl. J. Sahlb., Enum.). Orthocephalus saltator Hahn. På Hieracium pilosella 4 50 Håkan Lindberg, Ålands Hemiptera Heteroptera. 1. XI. 1919. på torra backsluttningar. Jom. (Fors.); Saltv. 30.6, 11.7 (!); Föglö (Fors.); Sottunga (Reut); Al. (Tengstr., Ingel.). Strongylocoris leucocephalus L. På soliga ängsbackar; förekommer på Campanula. Ham. (Hellen); Saltv. 21.6, 22.6, 28. 6, 30. 6, 10. 7 (!); Sottunga (Reut.); Al. (Ingel., Linn.). Halticus apterus L. På Trifolium. Ham. 25. 7 (!); Jom. (Fors.); Saltv. 30. 6 (!); Al. (Reut.). ti. pusillus H. Sch. Jom. (Fors.). Onychumenus decolor Fall. På gräsbevuxna platser. Saltv. 12. 7 (!); Al. (Ingel.). Hoplomachus thunbergi Fall. På Hieracium pilosella. Ekerö 23. 7 (!); Ham. (Hellen); Jom. (Fors.); Finstr. (Hellen); Saltv. 22.6, 25.6, 10.7 (!); Föglö (Fors.); Al. (Ingel., Linn.). Megalocoleus pilosus Schr. På Tanacetum vulgäre. Flere exemplar funna på Långörn mellan Ekerö fastland och Finbo. Ekerö 23. 7 (!); Kökar, Helsö 8. 1879 (Reut.). M. molliculus Fall. Al. (enl. J. Sahlb., Enum.). Byrsoptera rufifrons Fall. På Urtica dioica. Ham., Nävsby 3.8 (!); Jom. (Fors.); Finstr., Bergö 18.7. 1871 (Reut); Föglö, Juddö (Reut.); Sottunga 8. 1879 (Reut). *Brachyarthrum limitatum Fieb. Tre exx. funna på unga aspar invid Ryssböle i Saltvik. 9. 7 (Håk. L.). Phylus melanocephalus L. Finstr., Bergö 18. 7. 1871 (Reut); Föglö, Gripö 17.7. 1864 (J. Sahlb.). P. coryli L. På hassel. Ham., Skarpnåtö 17r 7. 1871 (Reut), 25. 7. (!); Finstr., Bastö (J. Sahlb.); Saltv., Ryssböle 1.8 (!); Föglö, Juddö, Gripö 23.7. 1871 (Reut), (J. Sahlb.); Sottunga (Reut.). Plesiodema pinetellum Zett. På tall. Jom., Dalkarby 5.7 (!); Finstr., Godby 20.7, 21.7 (Ingel.); Saltv. 22. 6 (!); Al. 1867 (M. v. Essen). Psallus ambiguus Fall. På björk och al. Ekerö 16. 7 (!); Jom. (Fors.), 5. 7, 7. 7 (!); Saltv. 30. 6 (!); Al. (Ingel., Linn.). P. betuleti Fall. På olika slags lövträd. Ekerö 21. 7 (!); Ham. 26. 7 (!); Finstr. 29. 7 (!); Saltv. 8. 7 (!); Sottunga (Reut.); Al. (Ingel.). P. obscurellus Fall. På tall. Ham., Skarpnåtö 17. 7. 1. XI. 1919. Håkan Lindberg, Ålands Hemiptera Heteroptera. 51 1871 (Reut.), 26. 7 (!); Finstr., Godby 2. 7. 1864 (J. Sahlb.); Saltv. 12. 7 (!); Al. (Ingel.). P. variabilis Fall. På ek. Ham., Äppelö 24. 7, Skarp- nåtö 26. 7 (!); Geta (Hellen); Finstr., Bastö 27. 7 (!); Sund, i närheten av kyrkan 30. 6 (!); Al. (Reut., Ingel.). P. scholtzi Fieb. På al. Ekerö, Skagen 22. 7 (!); Jom. (Fors.); Saltv. 10. 7 (!). P. lepidus Fieb. På ask. Ham., Skarpnåtö 25. 7 (!); Jom., Ramsholmen 7. 7 (!); Saltv., Haraldsby 23.7. 1871 (Reut.), Kvarnbo 10. 7 (!); Föglö, Juddö (Reut.); Sottunga (Reut.); Al. (Ingel.). P. alnicola Dougl. & Se. Al. (Reut.). P. falléni Reut. På björk. Finstr., Björkö 29. 7 (!); Saltv. 1. 8 (!); Al. (Mäkl.). P. varians H. Sch. Förekommer på ek. Icke anträffad på fasta Finland, är denna art utbredd från mellersta Sve- rige över de västliga delarna av Mellaneuropa. Geta (Hel- len); Ham., Bergö 18. 7. 1871 (Reut.); Sund, på en backe bevuxen med ekar i närheten av kyrkan 30. 6 (Håk. L.). P. diminutus Kirschb. På ek. Ham., Äppelö 24. 7, 25. 7 (!); Finstr., Bastö 27. 7 (!); Al. (Ingel.). P. roseus Fabr. På videbuskar, i synnerhet invid strän- der. Finstr. 29. 7, 2. 8 (!); Al. (enl. Reut., Bidr.). Atractotomus magnicornis Fall. Sund (Reut.); Sottunga (Reut.). Criocoris 4-maculatus Fall. Al. (enl. J. Sahlb., Enum.). Plagiognathus chrysanthemi Wolff. Allm. på ängar på olika slags örter. Ekerö 14.7, 21.7 (!); Jom. (Fors.); Saltv. 29.6, 30. 6 (!); Al. (Reut, Ingel.). P. arbustorum Fabr. På Urtica dioica. Ekerö 16. 7 (!); Jom. (Fors.); Saltv. 11. 7 (!); Al. (Reut, Linn.). P. albipennis Fall. På Artemisia absinthium. Ekerö (Reut), Björnhuvud 14. 7, Storby 17. 7 (!); Finstr. 27. 7 (!). Chlamydatus pulicarius Fall. Allm. på torra backslutt- ningar. Ekerö 23. 7 (!); Finstr. (Hellen), 24. 6 (!); Saltv. 29. 6 (!); Föglö, Juddö (Reut); Al. (Ingel.). 52 Håkan Lindberg, Ålands Hemiptera Heteroptera. 1. XI. 1919. C. pullus Reut. Ekerö 11—15. 7. 1871 (Reut.); Ham., Nävsby 3. 8 (!); Jom., Dalkarby 5. 7 (!); Föglö, Juddö (Reut). C. saltitans Fall. Allm. på Åland på hårda leriga eller sandiga havsstränder bland lägre vegetation. Dessutom på torra backsluttningar. Forma macr. funnen i ett ex. av Reut. och ett ex. vid Ämnas i Finstr. 3. 7 (!); Jom. 5. 7, 6. 7, 8. 7 (!); Finstr. 3. 7 (!); Sund 27. 6 (!); Sottunga (Reut.). Sthenarus modestus Mey. D. Al. (Ingel.). Fam. Hydrometridae. Hydrometra gracilenta Horv. Tre exemplar funna invid stranden av Godby träsk. De rörde sig på vattenytan bland vattenväxter. Arten är för övrigt i vårt land endast känd från de östligaste delarna. Finstr. (Fors.), 24. 6 (Har. L. o. Håk. L.). Fam. G erridae. Genis rufoscutellatus Latr. Ganska sälls. på Åland; funnen i stor mängd i vattensamlingar på berggrund på Ekerö mellan Storby och Skeppsvik 18.7 (!), Finstr. 30.7 (!); Kökar (Reut.). G. thoracicus Schumm. Jom. 6. 7 (!); Finstr., Bergö (Reut), 3.7 (!); Saltv. 21.6, 25.6 (!). G. aspera Fieb. Är synbarligen sällsyntare än före- gående art. Tagen i mängd i små vattensamlingar i skog invid Käringsund på Ekerö 17.7, 18.7 (!); Ham. 25.7 (!); Kö- kar (Reut.). G. lacustris L. Ham. 24.7 (!); Saltv. 21.6, 25.6, 2.8 (!); Al. (allm. enl. Reut., Bidr.). G. odontogaster Zett. Ham. 25. 7 (!); Al. (Ingel.). *G. argentatus Schumm. Funnen i ett flertal exemplar i Godby träsk i Finstr. 2. 8 (!). Fam. S al di da e. Sålda lateralis Fall. Förekommer ställvis i stor mängd på låga, sandiga havsstränder. Jom., Möckelö 6. 7 (!); Finstr. 20.7. 1871 (Reut), Ämnas 3.-7 (!); Sottunga, Kökar (Reut.). S. litoralis L. Mycket allm. i synnerhet på havssträn- der. Ekerö (Fors., Hellen), 21.7 (!); Ham., Långträsk 3. 8 (!); Jom. (Hellen); Lemland (Fors.); Finstr. (Hellen), 3. 7 (!); Saltv. 1. XI. 1919. Håkan Lindberg, Ålands Hemiptera Heteroptera. 53 21. 6, 22. 6 (!); Sund 27. 6 (!); Sottunga, Kökar (Reut.); Al. (Tengstr., E. v. Bonsd., Linn.). 5. muelleri Gmel. Ett exemplar funnet i Saltvik, Kvarn- bo 1. 7 (!); Föglö, Juddö 7. 1879 (Reut.); Al. (J. Sahlb., enl. Reut.). S. morio Zett. Täml. allm. i kärr, i synnerhet sådana med gungfly. Ekerö, „fladorna" 16. 7 (!); Jom., Möckelö 6. 7 (!); Finstr., Godby träsk 24. 6 (!); Saltv., Borgboda träsk 29.6 (!). S. orthochila Fieb. Ekerö, Käringsund 17.7; Skeppsvik 18. 7 (!); Finstr. 21. 7. 1871 (Reut.), Ämnas 3. 7 (!). S. saltatoria L. Allm. på fuktiga lokaler. Ekerö 16. 7, 17.7, 18.7, 22.7, 23.7 (!); Jom. 5.7 (!); Leml. (Fors.); Saltv. (Fors.), 25. 6 (!); Sottunga (Reut.); Al. (Ingel.). 5. opacula Zett. Ekerö 16. 7, 19. 7 (!); Lemland (Fors.); Finstr. (Fors.), (!); Föglö, Juddö (Reut.). S. pilosella Thoms. Tämligen sälls. på låga havssträn- der. Ekerö, Skagen 22. 7 (!); Ham., Skarpnåtö 25. 7 (!); Finstr., Ämnas 3. 7 (!); Kökar (Reut.); Al. (Ingel.). S. pallipes Fabr. Mycket allm. på havsstränder. Ekerö 17. 7, 18. 7 (!); Ham. 25. 7 (!); Jom. 6. 7 (!); Finstr. (Hellen), 3. 7 (!); Saltv. 21.6, 22.6, 24.6, 2.7 (!); Kökar (Reut); Al. (Ingel.). *S. marginalis Fall. Denna art förekommer på kärr bland mossa. Den är sällsynt funnen i sydvästra Finland samt dessutom i England, Sverige och Sibirien. Ett exem- plar funnet i ett kärr invid Torp på Ekerö 15.7 (P. H. L.). 5. fennica Reut. Ej sällsynt på havsstränder på Åland. Förutom från södra Finland är arten tillsvidare endast känd från Livland. Ekerö, Vikarna 21.7 (!); Jom., Möckelö 6. 7 (!); Saltv., Germundö ström 21.6, 11.7 (!). Föglö, Sottunga (Reut., enl. J. Sahlb., Enum.); Al. (Ingel.). 5. elegantula Fall. Geta (Hellen); Finstr., Emkarby 10. 7. 1871 (Reut, Bidr.). *S. cincta H. Sch. På gungf lykärr. Ekerö, „f ladorna" 1 6. 7 (!). Fam. Ne pidae. *Nepa cinerea L. Sund 27. 6 (!); talrika larver funna vid Borgboda träsk i Saltvik i slutet av juni. 13.5 13.5 13~8 141 14.1 14.0 18.9 18.3 18^2 19^0 175 18J) 13.7 13.6 13.7 13.7 13.2 13.3 Coll. C. Fin ni lä. N:o 398. 19. VI. 1915. Utsjoki. N:o 493. 21. VI. 1916. Suomussalmi. N.o 494 22. VI. 1916. Suomussalmi. N:o 496. 9. VI. 1916. Suomussalmi. N:o 497. 12. VI. 1916. Suomussalmi. N:o 550. 26. VI. 1917. Inari. N:o 551. 21. VI. 1917. Inari. l) Pesästä puuttuu yksi muna. 18.0 18.8 18.2 17.5 19.1 18.7 13.6 13.8 13.5 13.4 13.5 13.6 103 18J 18jl 18.3 18.5 13T8 1377 1379 13.7 13.6 1&4 18^3 18^5 176 18.7 18^2 141 13^5 14.2 14.1 14.1 \Z2 18.1 17.9 17.9 17.8 18.1 18.4 13.2 13.2 13.3 13.0 13.2 13.4 19.3 20.1 19.1 19.5 18.7 13.9 14.2 14.0 13.8 13.4 17.6 17.8 17.6 17.4 17.2 13.5 14.1 13.7 142 13.8 18.0 ItU 18^4 18.3 18.2 18.2 18.5 13.5 13.8 13.6 14.1 13.5 13 9 13.4 64 /. Hildén, Budytes borealis. 6. XII. 1919. N:o 552. 20. VI. 1917. Inari. 101 18.0 105 18^2 18^0 18^1 14.1 14.3 14.0 14.3 14.3 14.2 C o 11. publ. N:o 11. 22. VI. 1888. Muonio. 105 184 18.4 18^9 107 13.8 14.1 14.0 14.1 13.8 N:o 13. 19. VI. 1880. Kittilä. 109 104 106 19.1 19.2(E. Houg- 13.8 14.3 14.1 14.1 14.4 berg.) N:o 55 a. 12. VI. 1880. Alatornio. 205 202 20.5 20.2 202 13.6 13.7 13.7 13.7 13.5 N:o 55 b. 14. VI. 1880. Muonionniska. 177 18.1 17.5 18/2 175 13.7 13.8 13.5 13.5 13.2 N:o 55 c. 20 VI. 1888. Muonio. 17^ 17^ 17^9 18^0 18^0 18.2 14.2 13.9 14.0 13.9 13.8 13.7 N:o 55 d. 16. VI. 1888. Muonio. 17.2 17.3 17.5 17.9 17.1 13.9 14.0 14.1 14.1 13.8 N:o . 14. vi. 1880. Muonio. 18.9 18.1 18.8 143 1475 137 (E- K™2*erg.) Kaikkien mittaamieni munien keskipituus on 18.5 mm, keskipaksuus 13.8 mm. Suurin havaitsemani pituus on 21 .o mm, pienin 13.4 mm, mutta on kai tässä kysymyksessä rauta- muna; lähinnä pienin on 15.3 mm. Suurin paksuus on 15.2 mm, pienin 11.5 mm (yllämainitussa rautamunassa 9.6 mm). Mitä päälajin munien suuruussuhteisiin tulee, mainitsee „Nordens Fåglar" pituudeksi 17—20 mm, paksuudeksi 13.5 —15.0 mm, Lönnberg pituudeksi 16.5— 20.o mm, paksuu- deksi 13—15 mm; vastaavat luvut „Suomen Luurankoisissa" övat 17—18 mm ja 13.5—15.0 mm. Yllä esitetystä käy siis ilmi, etta eroavaisuuksia kelta- västäräkin ja pohjan keltavästäräkin välillä, mitä munien lukumäärään ja suuruussuhteisiin tulee, tuskin on olemassa. Tähän lisättäköön vielä, etta munien vari molemmilla kelta- västäräkeillä on sama. Nämä seikat övat ymmärtääkseni lisätodistuksena sen mielipiteen puolesta, etta pohjan keltavästäräkkiäei ole pidettävä eri lajina, vaan ainoastaan maan- tieteellisenä varieteettina. Mötet den 7 februari 1920. 65 Kirjallisuusluettelo. F i n n i 1 ä, C. Studier över fågelfaunan i Sälla lappmark sommaren 1914. Acta Soc. F. et Fl. Fenn., 39, N:o 6, 1914. Kolthoff, G., & Jägerskiöld, L. A. Nordens Fåglar. Andra uppl. Stockholm 1911. Lönnberg, Einar. Sveriges Ryggradsdjur II. Fåglarna. Stock- holm 1915. M e 1 a, A. J., & K i v i r i k k o, K. E. Suomen Luurankoiset. Porvoo 1909. Munsterhjelm, Ludv. Om fågelfaunan i Könkämä-dalen uti Lappmarken. Acta Soc. F. et Fl. Fenn., 34, N:o 8, 1911. Nordlin g, Elis, Fågelfaunan i Enare socken. Ibid. 15, N:o 3, 1898. Schaanning, H. T. L. Qstfinmarkens fuglefauna. Bergens Mu- seums Aarbog 1907, N:o 8. — „ — Norges Fuglefauna. Kristiania 1916. Mötet den 7 februari 1920. Till inhemska medlemmar af Sällskapet invaldes stu- denter Bertel Aschan (föreslagen af professor Fredr. Elfving) och Lydia E. Eriksson (föreslagen af pro- fessor E. Reuter) äfvensom fru Mary Hellen (föreslagen af amanuens R. Frey). Ordföranden bragte i erinran, att sedan Sällskapet se- nast var församladt, trenne dess värderade ledamöter gått ur tiden, nämligen direktör C. J. F i n n i 1 ä, rektorn filoso- fiedoktor Alfred Poppius och student Kurt A b t. Genom att resa sig från sina platser hedrade Sällskapets ledamöter de bortgångnas minne. Student Olof Fabricius demonstrerade ett 6-exem- plar av Cucullia argentea Hufn., taget den 18 juli 1919 av ing. Åke Fabricius på Kadermo-ön i Bromarv socken. Exemplaret togs på förmiddagen, sittande på några blom- mande liljor. Larvens näringsväxt, Artemisia campestris, förekommer talrikt på fyndorten, och då fjärilen var ett sär- deles gott exemplar, torde det väl ej vara alltför djärvt att påstå, att den blivit utkläckt på orten. Arten, som är ny 5 66 Fabricius. — Järvi. — Linnaniemi. 7. II. 1920. för vår macrolepidopterfauna, förekommer enligt Spuler i södra Sverige, Östersjöprovinserna, norra och mellersta Tyskland, Galizien, Ungern samt södra och mellersta Ryss- land. Ylijohtaja tri T. H. Järvi piti esitelmän Keiteleen muikusta ja muikkukannasta tekemistään tutkimuksista kymmenvuotiskauden 1908 — 1917 aikana. Aluksi kuvasi esittäjä muikun elämäntapoja ja sen riippuvaisuutta ulkoi- sista vaikuttimista, kuten järven alue- ja pohjamuodosta sekä veden lämmön vaihteluista. Saadun saaliin määrään nähden oli kyseenalainen kymmenvuotiskausi äkkinäistä laskukautta. Tuloksista ilmeni, etta saaliin nopea väheneminen aiheutui n. s. E il ert Sund fin säännön jyrkästä ilmenemisestä muikkukannoissa. Useita vuosiluokkia oli nimittäin niitten syntykausina kohdannut tuhoutuminen, aiheuttaen vuosi- luokkakatoja. Jopa peräkkäisinäkin vuosina oli tällaista sattunut. Ilmastolliset havainnot viittasivat siihen, etta tu- hon aiheuttajia olivat seliltä käsin tulevat kevätmyrskyt, jotka, tavaten vielä voimattomat poikaset keskitetyillä kutu- ja syntypaikoilla, heittävät ne rantoja vastaan. Mainituista syistä oli Keiteleen muikkukannoista ylin, Ylä-Keiteleen kanta, joutunut sellaiseen kriisitilaan, etta se, jos sitä olisi jatkunut, olisi aiheuttanut erikoisia hallinnollisia toimen- piteitä kannan suojaamiseksi. Vuoden 1919 kuluessa on kuitenkin tapahtunut käänne, v:den 1917 kudusta polveutuva luokka kun taasen on ollut runsaanlainen. Lopuksi huo- mautti esittäjä muikun kasvunopeuden huomattavasta lisään- tymisestä sitä mukaa kuin kannan harveneminen edistyi. Tutkimus on julkaistu „Suomen kalataloudessa", nide 5 ja ruotsiksi sarjassa „Finlands Fiskerier", band 5, sekä saksaksi sarjassa „Annales Acad. se. Fenn.", Ser. A, T. XIV. Valtionentomologi tri W a 1 1 e r M. L i n n a n i e m i oli lä- hettänyt painettavaksi: Asterochiton vaporariorum (Westw.) Suomessa. Viime syksynä sain toht. Runar Forsiukselta vas- 7. II. 1920. Linnaniemi, Asterochiton vaporariorum. 67 taanottaa Fredriksbergissä asuinhuoneessa kasvatetun myrtin lehtiä, joilla esiintyi, vaikkei tosin huomattavasti tuhoisana, erästä hyönteistä, mikä osottautui olevan Aleurodidae-heimon edustaja. Tarkempi mikroskooppinen tutkimus ilmaisi sen erääksi kosmopoliittiseksi, tuhohyönteiskirjallisuudessa ylei- sesti mainituksi lajiksi: Aleurodes 1. uudemman nomenkla- tuurin mukaan Asterochiton vaporariorum (Westw.). Tämän lajin toteaminen meidänkin maassamme on — kuten pari vuotta sitte esittäessäni Seuralle erään saman heimon koti- maisen edustajan jo viittasin — ollut vain ajan kysymys. Se oli nimittäin jo useampia vuosia sitten tavattu Ruotsissa asti. Puheenalainen laji on, kuten luullaan, kotoisin troo- pillisesta Amerikasta, mutta on kasvihuoneissa hyvin viih- tyen nykyään levinnyt kaikkialle sekä Uudessa etta Vanhassa maailmassa. Ollen erittäin tyypillinen polyfagi — se on tavattu yli 60 kasvilajilta — viihtyy tämä hyönteinen yleensä kaikkialla, missa vaan lämpö- ja kosteussuhteet övat suotuisat. Lajia pidetään varsin huomattavana tuhohyönteisenä muutamissa troopillisissa ja subtroopillisissa seuduissa. Suurimman va- hingon on laji tiettävästi aiheuttanut tomaattiviljelyksille eri- näisissä seuduissa Pohjoisamerikan etelä-osissa. Lajin bio- logiasta on ehkä syytä mainita muutamia piirteitä (ulkomaisen kirjall. mukaan). Imagot elävät parisen kuukautta, laskien elämänsä aikana päivittäin ravintokasvinsa lehdelle, joskus muille kasvinosille, 4—6 kpl. aluksi vihreätä sittemmin ruskeata, lyhyellä varrella varust. munaa. Noin 1 V2 viikon kuluttua tulee munankuoresta esille toukka, joka muistuttaa suuresti kilpikirvatoukkaa. Se elää jonkun aikaa vapaasti kasvilla, mutta kiinnittyy ennen pitkää sopivan paikan löydettyään ravintokasviinsa, tavallisesti lehden alapintaan, harvemmin yläpintaan, missa sitte läpikäy koko kehityksensä (3 toukka- astetta ja yhden n. s. koteloasteen). Yksilön kehitys kasvi- huoneessa, jota jatkuu keskeymättä läpi vuoden, vaatii keski- määrin noin 5 viikkoa, jotenka siis sukupolvia ehtii vuoden mittaan syntyä melko useita. Ominaista tälle lajille on, etta kasvien lehvistön tuho alkaa aluslehdistä jatkuen ylöspäin. Alimmilla, pahimmin 68 Linnanieml — Montelt. 7. II. 1920. vioitetuilla lehdillä esiintyy etupäässä koteloita ja juuri kuoriutuneita imagoja, keskimmäisillä toukkia ja muniakin ja ylimmillä vihdoin imagoja ja asken laskettuja munia. Torjumiskeinoista täta tuhohyönteistä vastaan lienee paikallaan mainita, etta milloin vioitus on alulla västa, riittää kun poistetaan ja hävitetään vioitetut lehdet hyönteisineen, mutta milloin tuho on päässyt hyvään vauhtiin, on pakko turvautua tehokkaampiin keinoihin. Nykyään käytetään aleurodiideja vastaan Amerikassa paitsi erinäisiä ruiskutus- keinoja myöskin savutusta. Varsinkin on savutus sini- happokaasulla antanut hyviä tuloksia. Koska monet kasvi- huonekasvit övat sangen arkoja edellämainitulle, on edellä käypä koesavutus tarpeen. Muuten on kokemus osottanut, etta kasvit sietävät mainittua savutusta parhaiten aivan pimeässä, mahdollisimman kuivassa ilmassa ja alhaisessa lämmössä. Heimo Aleurodidae on Pohjoismaissa edustettu vain ani- harvoilla ulkosalla elävillä lajeilla, ja niistä on ainoastaan yksi, Aleurodes fragariae, toistaiseksi meillä Suomessa to- dettu. Kotimaisilla lajeilla on epäilemättä varsin vähän fyto- patologista merkitystä, mutta nyt esittämälläni, kasvihuonei- siin kulkeutuneella lajilla voi olla, jos se pääsee esteettömästi leviämään, kylläkin huomattava merkitys. Forstmästare Justus Montell hade insändt en skrif- velse^ Gränserna för Malla naturskyddsområde utvidgade, i hvilken han, efter att hafva relaterat frågans förhistoria, skildrar den gränsreglering, som han på förordnande af Forststyrelsen företagit. Ur skrifvelsen lämnas följande utdrag. Vid min ankomst till bestämmelseorten fann jag genast, att mycket mera af det af mig föreslagna området hade blifvit uteslutet, än jag kunnat ana. Sålunda lågo icke alle- nast fjällets norra och västra delar i sin helhet, utan äfven dess högsta topp och stora sträckor af dess sydsluttning och af låglandet där nedanför utanför gränslinjen, som up- penbarligen dragits så som nu skett endast emedan det här 7. II. 1920. Montell, Gränserna för Malla naturskyddsområde. 69 var bekvämast att komma öfver fjället. Utanför gränslinjen befunno sig äfven Mallas, på dess sydsida befintliga högsta klippbrant med boplats för jaktfalken (Falco rusticolus) och traktens enda perenna snödrifva, i hvars närhet utbreder sig en ovanligt vidsträckt snölägemark med en massa för sådana lokaler typiska växtassociationer af delvis stort in- tresse samt ett synnerligen vackert vattenfall, som bildas där smältvattnet från ofvannämnda väldiga snödrifva störtar ned för den höga, lodrätt stupande fjällbranten. Då emellertid äfven fjällets norra och västra delar fler- städes bjuda på vackra partier och sällsynta växtassocia- tioner, af hvilka flera, i synnerhet på fjällets norra sida, under senaste sommar och naturligtvis äfven tidigare blifvit illa åtgångna af renar, kom jag efter moget öfvervägande till det resultat, att enda sättet att effektivt skydda de vik- tigaste delarna var att draga den nya gränsen så, att nästan hela Malla kom innanför densamma. I stället afskilde jag en rätt vidsträckt del af låglandet nedanför fjällets sydsida, som saknar större intresse, men låg innanför den tidigare utstakade gränsen. Det fredade området blef nu något större än 15 kvadratkilometer, hvilket dock knappast har någon betydelse. Den nya gränsen utgår liksom den gamla från Siilas- lahti — Kilpisjaurs nordöstra vik — längs Siilasjokk och Sii- lasjaurs västra strand till denna sjös norra ända, därifrån en rät linje är upphuggen genom björkskogen till Mallas norra ända. Härifrån följer gränsen den fjällbäck, som fly- ter genom dalen mellan Malla och fjället Raasa till Mallas västra ända, därifrån en rät linje är dragen nästan rakt åt söder till stranden af Kilpisjaur. Den nya gränsen är öfver- allt, äfven där den ej följer vattendragen, så tydlig, att lap- parna ingenstädes kunna taga miste om den, hvilket natur- ligtvis i hög grad kommer att underlätta bevakandet. I sammanhang härmed får jag meddela att den uppgift, som varit synlig i tidningspressen, att naturskyddsområdet å Malla sommaren 1919 ostraffadt fått vara en tummelplats för lapparnas renar och att vegetationen därstädes till stor 70 Montell. — Harald Lindberg. 7. II. 1920. del förstörts, blott är en sanning med modifikation, ty inom de delar af fjällkomplexen, som senaste sommar tillhörde skyddsområdet, hade synbarligen endast enstaka renar rört sig, utan att åstadkomma någon nämnvärd skada, hvaremot de utanför den gamla gränsen liggande delarna svårt hem- sökts af renar, hvilka här ställvis förorsakat stor förödelse. Då lapparna naturligtvis varit berättigade att hålla sina re- nar på de delar af Malla, hvilka lågö utanför gränsen för skyddsområdet, och det naturligtvis inte är möjligt att ens med bästa vilja i världen förhindra att en eller annan ren förirrar sig till det fridlysta området, kunna lapparna na- turligtvis icke ställas till ansvar för det skedda, så mycket mindre, som det, som tilläfventyrs felats, till stor del torde få skrifvas på den dåvarande, numera afskedade vaktens konto. Då den nya vakten, som tillträdde sin tjänst under min vistelse där uppe, fått stränga order, vågar man kanske hoppas, att Malla för framtiden skall kunna fredas för vi- dare skadegörelser från renarnas sida. Lapparna hafva, trots hotelser i början, veterligen icke åstadkommit någon som helst skadegörelse. Doktor Harald Lindberg lämnade följande Floris- tiska notiser. 1. Hvad som för några år sedan (Meddelanden 42, 1916, sid. 43) förevisades under namn af Epilobium adenocaulon Hausskn. från Lojo har visat sig, liksom de flesta svenska exemplar, bestämda till adenocaulon, tillhöra en nyligen i Amerika ur adenocaulon utbruten art, E. rubescens Rydb. Vid min anmälan af arten påpekade jag också bl. a., att Lojo-exemplaren fullkomligt öfverensstämde med svenska och amerikanska exemplar af »adenocaulon" , men afvek från Hausskneckts originalbeskrifning bl. a. genom små, hvita, rodnande blommor. 2. Cerastium glutinosum hade redan år 1892 tagits af mig å Signildskär W om Ekerö, ehuru endast i ett enda litet strå, som ej tillät säker bestämning. Vid besök sommaren 1919 insamlades därstädes ett rikligare material, som visade sig 7. II. 1920. Harald Lindberg. — A Palmgren. 71 tillhöra arten i fråga. Signildskär är således den äldsta fyndorten för växten i vårt land. 3. Veronica longifolia X spicata anträffades i två for- mer på Hamnskär invid Signildskär 20. 7. 1919. Tidigare ej anmäld hos oss. I samlingen dock företrädd af exemplar från Geta, Bolstaholm, 7. 7. 58, Molander, och Lemland, Idholm, 8. 1907, 12. 7. 06, A. Palmgren. 4. Veronica spicata var. arachnoidea n. var., indumento arachnoideo in inflorescentia a typo differt. — Från Åland, Hammarland, Frebbenby, 1904, Arthur Dahl. Högst egen- domlig genom sin ytterst fina spindelväfsbehåring i inflore- scensen. Jag har undersökt flere tiotal exemplar af V. spicata från ett flertal länder, men icke anträffat ett enda likartadt exemplar. I anslutning till dr H. Lindberg afgaf docent Al- var Palmgren följande meddelande: Cerastium glutino- sum Fr. och Veronica longifolia L. V. spicata L. på Åland. 1. Cerastium glutinosum Fr. Med anledning af dr H. Lindbergs meddelande angående fyndet af Cerastium glutinosum Fr. å Eckerö: Signilskär, ber jag att få nämna, det arten i fråga knappast i högre grad är sällsynt i Ålands sydvästra (Lemlands) och nordvästra (Hammarlands, Eckerö och Geta) skärgårdar. Att arten så länge förblifvit okänd för den finska floran, torde — frånsedt dess rätt stora lik- het med Cerastium semidecandrum L. — dels härflyta ur dess tidiga blomning (oftast i förra hälften af juni), dels vara en följd däraf, att densamma i likhet med Cerastium semidecandrum, Saxifraga tridactylites, Geranium molle m. fl. på back- och bergknallar uppträdande arter under torra somrar knappast alls står att finna. Annat under fuktiga somrar; då kan arten stå att anträffa i betydande individ- rikedom. Under den rätt regnrika försommaren 1919 fann jag sålunda arten på ett flertal lokaler uppträdande i stor ymnighet och i utomordentligt vacker gestalt. Sedan ar- tens förekomst genom fynd af mig på Jomala-Möckelö 72 A. Palmgren, Cerastium glutinosum o. Ver. longif. X spicata. 7. II. 1920. (1899) samt ett par holmar i Lemland (1902) först fastslogs, har under årens lopp ett rätt betydande antal fyndorter tillkommit. Uppgifterna i del II (1915) af mina „Studier öfver löfängsområdena på Åland. Ett bidrag till kännedo- men om vegetationen och floran på torr och på frisk kalk- haltig grund" (Acta Soc. pro F. et Fl. Fenn., 42, n:o 1) in- beräknade, äro mig följande fyndorter bekanta. Sottunga: Mosshaga (1919); Lemland: Nåtö och Skobb- holm (1902), Jersö, Granö och Asko (1907), Björkö, Röd- grund, Inre Kalfskäret, Slätholm och Slätskär (1919); Jomala: Möckelö (1899); Hammarland: Äppelö, Granskär (1919); Eckerö: Finbo, Rönnskär samt Rönnskärsgrundet (1919); Geta: Isaksö (1919), Höckböle holme (1914). 2. Veronica longifolia L. X spicata L. Såsom af dr H. Lindbergs meddelande ofvan framgår, insamlades denna hybrid af mig på Lemland: Idholm sommaren 1907. Formen uppträdde här i stor ymnighet på back- och berg- knallar samt bergsafsatser. Då min första tanke var, ntt en hybrid af Veronica longifolia och V. spicata förelåg, till- varatogs ett betydande material, omfattande exemplar med dragning åt såväl V. longifolia som V. spicata. Då emeller- tid verklig V. longifolia på ön helt och hållet saknades, har jag senare dragit formens hybrida natur i tvifvel och tänkt mig möjligheten af en stor variationsvidd hos V. spicata. Tydligen under intryck däraf ha exemplar under namn af V. spicata inlämnats till Finska museet. En afsedd närmare granskning af materialet har för andra arbeten tillsvidare ej blifvit verklighet. Herr Lindbergs senare bestämning är emellertid tvifvelsutan riktig. Helt visst uppträder denna hybrid på Åland som själfständig art. Under mina senare exkursioner på Åland ha ofta af V. spicata anträffats former, afvikande från typen, men med starkare eller svagare habi- tuella likheter med V. longifolia. Sannolikt har, åtminstone ofta, ej V. spicata, utan den nu ifrågavarande hybriden i verkligheten förelegat. 7. IT. 1920. Håkon Lindberg, För Finlands fauna nya skalbaggar. 73 Student Håkan Lindberg gjorde följande medde- lande om För Finlands fauna nya skalbaggar. 1. Gyrinus colymbus Er. Ett exemplar av denna art påträffade jag den 13 aug. 1918 i närheten av Heponiemi i Karislojo i en å, som rinner ut i Puujärvi sjö. Huvudfor- men är karakteriserad av en svag punktur på täckvingarna. Det av mig funna exemplaret är glatt och bör därför hän- föras till var. distinctus Aubé. Denna upptages i ett fåtal arbeten som en särskild art och synes äga en vidsträcktare utbredning än "huvudformen, att döma av uppgifter i S e i d- 1 i t z' „Fauna baltica" och Reitters „Catalogus". 2. Helophorus grisens Hbst (= elongatus Kuw.). Denna art, som hos oss synbarligen blivit sammanblandad med närastående former, insamlades somrarna 1916 och 1917 i ett fåtal exemplar i Lojo av min far dr Harald Lind- berg och mig. Av våra arter står denna närmast grann- läns L., men skiljer sig genom långsträcktare form, -tydligt gul sido- och framkant på thorax och mera gråaktig färg samt är dessutom något större. Den av J. Sahlberg i „Catalogus coleopterorum faunae fennicae" under namnet grisens Hbst upptagna arten bör heta brevipalpis Bedel (= grisens Rey, Kuw.) och åtskiljes från de tidigare nämnda på grund av formen hos maxillarpalpens sista led. Den hänföres till ett särskilt undersläkte. H. griseus Hbst är utbredd över hela Europa (Jakobson). 3. Cercyon lugnbris Oliv. (= obsoletus Gyll.). Invid Tervalampi gård i Vichtis socken anträffade jag den 18 au- gusti 1917 ett exemplar av denna art. Den är utbredd över större delen av Europa och är funnen enstaka i Norge och södra Sverige. Den av J. Sahlberg under namnet lu- gubris Payk. upptagna arten bör enl. nyare uppfattning bära namnet convexiusculns Steph. 4. Stenus pallipes Grav. Vid sållning på stranden av Lojo sjö invid Jalassaari gård den 12 okt. 1917 fann jag 2 exx. av ovannämnda nykomling till vår fauna. Senare, den 10 juni 1919, erhöll jag i närheten av den tidigare fynd- platsen ett tredje exemplar. Arten är utbredd över större 74 Håkan Lindberg. — M. Brenner. 7. II. 1920. delen av Europa och tidigare nordligast funnen i Sverige och Ostpreussen. Bestämningen är gjord av min far, dr Lindberg, och verificerad av L. Be ni ek i Liibeck. 5. Calodera nigrita Mannh. En individ påträffades ge- nom sållning i Djurgården vid Helsingfors den 9 april 1914. Artens utbredningsområde sträcker sig över hela mellersta Europa, och den är dessutom funnen i Sverige. 6. Oxypoda (Demosoma) testacea Er. Ett exemplar togs för flere år sedan av dr W. M. Linnaniemi i Kon- tiolaks. Arten är enl. Jakobson funnen i Frankrike, Holland, Tyskland, Danmark och Sverige samt troligen även i östligare delar av Europa. 7. Byrrhus arietinus Steff. Denna art, som tidigare hos oss varit sammanblandad med närastående former, främst fasciatus Först, urskildes för ett par år sedan av min far. Den har visat sig äga en ganska stor utbredning i vårt land. Bl. a. är den funnen i Lojo, i Kyrkslätt, Hel- singe (Kurt Ekman), Janakkala (R. Elfving) och Vi- borg. För övrigt är denna kanske även i andra länder misskända art angiven från Norge, Tyskland och Österrike, nordligaste Ryssland, Kaukasus och delar av Asien (Ja- kobson). 8. Gymnetron melanarium Germ. På Runsala holme utanför Åbo fann min bror, stud. P. H. Lindberg, och jag några exemplar av ovannämnda art den 17 — 18 juli 1919. Tidigare är arten, som enligt Reitter skall leva på Vero- nica, känd från spridda lokaler i Sverige och Danmark samt från Mellaneuropa. Å rektor M. Brenners vägnar föredrogs: Finlands Rosae heterosepalae i ny belysning. Såsom kändt har rektor S. Almqvist i Stockholm un- der de senaste åren genomfört en grundlig revision af Rosa- släktets mångskiftande och svårutredda former, skandina- viska såväl som extra-skandinaviska. Härvid hafva äfven i Finland insamlade exemplar granskats och fått sin plats i det nya systemet sig anvisad. I detta system, publiceradt 7. II. 1920. M. Brenner, Finlands Rosae heterosepalae i ny belysning. 75 i C. A. M. Lindmans Svensk Fanerogam Flora, Stock- holm 1918, och S. Almqvists Sveriges Rosae, Stockholm 1919, motsvaras den i södra Finland allmänna, tidigare oegentligt R. canina L. eller R. glauca Vill. med varieteterna dumetorum (Thuill.) eller coriifolia (Fr.), sedermera R. opaca Fr. med underarterna glauca, glauciformis, virens och viren- tiformis kallade kollektivarten af artgruppen I. Afzelianae, med skarpa, klolika taggar, oftast ensamma eller parvisa blommor, och nyponmynningen tillsluten af den ett tätt ludet nystan bildande märkessamlingen. Från denna grupp afviker grupp II. Caninae genom färre, förlängda och som en gles, svagare hårig kvast ur nyponmynningen utskju- tande stift och märken, vanligen flere blommor tillsammans och fasta, i händelse hår eller pruinös beläggning saknas, glänsande blad. I ungefär samma förhållande till hvarandra som dessa två klotaggiga grupper stå de syl- eller nåltag- giga och glandelbladiga V. Villosae och VI. Tomentosae, den förra med svaga taggar, korta, trubbiga eller kortspet- siga, mjuka blad och rundade nypon, motsvarande Afzelianae, den senare, med grofva taggar, långsträckta, långspetsiga, fasta blad och långsträckta nypon mer närmande sig Ca- ninae. På samma sätt stå af de i Finland icke förekom- mande III. Rubiginosae och IV. Agrestes, den förra närmare Afzelianae, den senare Caninae. VII. Cinnamomeae bland homosepalae motsvara närmast Afzelianae, men med raka taggar. Dessutom uppställer förf. inom Homosepalae ännu grupp VIII. Pimpinellifoliae, risartade hedväxter med många småbladiga parblad, genom långskaftade bleka blommor liknande Caninae, för hvilka någon representant ej finnes hos oss i vildt tillstånd. Utom dessa, de gamla arterna motsvarande grupper särskiljas, till ett antal af 39, s. k. arttyper, d. v. s. „syste- matiska enheter som sträcka sig genom alla eller ett flertal 7?osa-grupper, omfattande arter inom dem, som väsentligt öfverensstämma i bladform, sågtandning, taggar, färgför- hållanden m. m.", hvarigenom hvarje af grupperna I, II, V och VI uppdelas i 39 olika arttyper, hvar och en af dessa 76 M. Brenner, Finlands Rosae heterosepalae i ny belysning. 7. II. 1920- åter inom Afzelianae och Caninae nästan utan undantag uppvisande åtminstone 4 genom bladens färg och beklädnad karakteriserade arter eller underarter, nämligen de s. k. glauca, glauciformis, virens och virentiformis-formema, hvilka ytterligare, beroende på olikheter beträffande bladens form och tandning, kunna sönderfalla i ett större eller mindre antal underarter. Inom de öfriga gruppernas arttyper äro däremot färg- och indument-formerna mindre talrika. Inalles uppgår de svenska arternas antal enligt författarens egen uppgift till 223, af hvilka 18 arter under 3/4 år tillkommit. Då jag med anledning af rektor Almqvists i Acta Horti Bergiani, band 4, publicerade redogörelse för Bergi- anska trädgårdens vid Stockholm spontana /?osa-former i Soc. pro Fauna et Flora Fennica Meddelanden, haft. 34, lämnat några uppgifter angående af mig i Ingå sockens kusttrakt i västra Nyland insamlade former af ifrågavarande släkte, samt jag därjämte tror mig kunna förutsätta ett all- männare intresse för dessa vår floras prydnader, tillåter jag mig på grund af rektor Almqvists bestämningar af i vårt universitets botaniska museum befintliga exemplar lämna en framställning af våra heterosepala /?osa-former under deras såväl nya som gamla benämningar. De homo- sepala formernas namn äro oförändrade. Rosae heterosepalae i Finland ordnade efter arttyperna. I. Afzelianae (förut R. canina L., R. glauca Vill., /?. opaca Fr. med varr. dumetorum (Thuill.) och coriifolia (Fr.). 1. Rubea-typen. Den allmännaste af alla arttyperna. 1. (Glaucif.) R. rubea Matss. *serrifrons Almqv. (R. co- riifolia Fr.) Åland, Jomala, Ramsholmen, lund, 1898. A. L. Backman. 2. (Virentif.) R. Leifleri Almqv. (R. dumetorum Thuill.) Nyl., Fagervik in horto culta, 1849, och Fagervik Sjöbodarne, 1852. E. Hisinger. (R. coriifolia Fr.) Sav. austr., Savitaipale Partakoski, vid landsvägen, 1909. H. Buch. Typens all- männaste Rosa-art. *(Virens) elatiformis Matss. (R. virens Whlnb. var. subvirens Matss.) Nyl., Ingå Svartbäck, åker- kant vid väg, 1907. M. Brenner. (R. virens Whlnb. -venosa 7. II. 1920. M. Brenner, Finlands Rosae heterosepalae i ny belysning. 77 Sw.) Nyl., Ingå Brennebo, ängsbacke, 1911, och Rövass, lund, 1914. M. Brenner. Lika allmän som hufvudarten. 2. Rufula-typen. Liknar i ymnighet eller öfverträffar ifafoa-typen. 9. (Virentif.) R. Forstcri Sm. (R. dumetorum Thuill.) Åbo- land, Nystad, Pirkholm, 1879. H. Hollmén. (R. dumetorum Thuill.) Åboland, Lojo, skog, 1898. K. Aarnio. (R. virenti- formis Almqv. -Matssonii var. laetula Almqv.) Nyl., Ingå, Bastubacka, åkerbacke, 1907. M. Brenner. (R. virentiformis Almqv. -Matssonii var. camila Almqv.) Ingå, Bastubacka, åkerbacke, 1907, oeh Brennebo, ängsbacke, 1911. M. Brenner. •(Virens) virentifrons Matss. (R. canina L.) Åland, Hammar- land, lund, 1898. K. Mäntylä. (R. glauca Vill.) Nyl., Kyrk- slätt, invid Humaljärvi, 1912. H. Wasastjerna. 4. Jebei-typen. En af de allmännaste typerna i Sve- rige, ymnig i europeiska /?osa-området. 24. (Virentif.) R. frutetorum Bess. (R. virentiformis Almqv. ^collinalis Matss.) Nyl., Ingå, Svartbäck, åkerbacke, 1907. M. Brenner. *(Virens) Collinderi Matss. (R. glauca Vill.) Åland, Jomala, Möckelö, äng, 1898. A. L. Backman. (R. canina L.) Nyl., Hangö, 1879. E. Hisinger. (R. virens Whlnb. *venosa Sw. var. subvirens Matss.) Nyl., Ingå, Svartbäck, åkerkant, 1907. M. Brenner. (R. virens Whlnb. -venosa Sw.) Nyl., Ingå, Svartbäck, betesmark, och Bastubacka, åkerbacke, 1907. M. Brenner. (R. virens Whlnb. -iimitata (Matss.) Almqv.) Nyl., Ingå, Svartbäck, åkerren vid skogskant, 1907. M. Bren- ner. (R. glauca Vill.) Nyl., Kyrkslätt, Smeds, barrskog vid Högberget, 1895. M. Brenner. 16. Gravetii-typen. Ymnig både i öster och väster. 106. (Virens) R. grossidens Almqv. et Matss. (R. virens Whlnb. *venosa Sw.) Nyl., Ingå, Svartbäck Bastubacka, åkerbacke, 1907, och Stor-Löfö, blandskog, 1910. M. Brenner. •(Virentif.) obtusata Almqv. et Matss. (R. coriifolia Fr.) Nyl., Tvärminne Gräsgrundet, 1904. A. A. Sola. 17. Connivens-typen. Företrädesvis vid hafvet och de stora insjöarna. 78 M. Brenner, Finlands Rosae heterosepalae i ny belysning. 7. II. 1920. 112. (Glauca) R. connivens Almqv. (R. canina L.) Åland, Lemland, Nåtö, 1905. A. Palmgren. 113. (Virentif.) R. pseudo-Leffleri Almqv. (R. virentiformis Almqv. *Matssonii var. laetula Almqv.) Nyl., Ingå, Svart- bäck, åkerkant, 1907, och Dansarholm, blandskog, 1907. M. Brenner. (R. virentiformis Almqv. "Matssonii var. canula Almqv.) Nyl., Ingå, Utanåker Råbro, vägkant, 1910, Svartbäck, björkskogskant, 1907, åkerren, 1907, björkskogsbacke vid vägkant, 1907, Rövass, lund, 1914. M. Brenner. (R. corii- folia Fr.) Nyl., Ingå, Fager vik, 1897. E. Hisinger. * (Virens) concolor Hartm. (R. virens Whlnb. -venosa Sw.) Nyl., Ingå, Svartbäck, ängsbacke, 1907, Brennebo, barrskogskant, 1910. M. Brenner. 18. Cuneatula-typen. Rikligt inom de heterosepala ro- sornas område. 118. (Glauca) R. caneatula Almqv. (R. canina L. var. opaca Fr.) Nyl., Ingå, Fagervik vid Sjöbodarna, 1852. E. Hi- singer. (R. glauca Vill.) Kar. Ladog., Sordavala, Hakala, 1911. K. H. Hällström. 119. (Virentif.) R. dinota Matss. : hirti-dinota Almqv. (R. virentiformis Almqv. 'Matssonii var. canula Almqv.) Nyl., Ingå, Svartbäck, vid en husvägg, 1907. M. Brenner. 19. Podolica-typen. Östlig typ. 125. (Glauca) R. podolica Tratt. (R. glauca Vill.) Kar. Ladog., Sordavala, Hakala, 1911. K. H. Hällström. 126. (Virens) R. Matssonii Almqv. ■limitata Matss. (R. canina L.) Åland, Lemland, 1898. A. Salokannel. (R. virens Whlnb. *limitata Matss.) Nyl., Ingå, Haga, vägkant, 1907, Svartbäck, åkerren, 1914, och Rövass, lund, 1914. M. Bren- ner. (R. virens Whlnb. "venosa Sw.) Nyl., Ingå, Svartbäck Bastubacka, åkerbacke, 1907. M. Brenner. (R. canina L.) Nyl., Ingå, Stor-Ramsö, 1851. E. Hisinger. (R. glauca Vill.) Nyl., Ingå, Fagervikparken, 1898. E. Hisinger. 26. Chavini-typen. Jämnt spridd europeisk typ. 186. (Virens) R. venosa Sw. Åboland, Reso, Luonnon- maa, 1905. Laura Högman, * (Virentif.) trichella Almqv. (R. coriifolia Fr.) Åland, Hammarland, 1898. K. Mäntylä. (R. dumetorum Thuill.) Åland, Eckerö, 1898. K. Mäntylä. 7. II. 1920. M. Brenner, Finlands Rosae heterosepalae i ny belysning. 79 27. Acharii- typen. Som föregående jämnt spridd i Eu- ropa. 192. (Virens) R. bi-scheutziana Almqv. (R. glauca Vill.) Kar. näset, Sakkola, Ryökkylä, 1897. H. Lindberg. 31. Lindstroemii-typen. Hafskusttyp. 219. (Glauca) R. Lindstroemii Almqv. (R. glauca Vill.) Sav. austr., Savitaipale, Härmäkoski, 1911. H. Buch. II. Caninae. 2. Ruhila-typen. 10. (Virens) R. cxilis Crép. (R. canina L.) Åland, Lem- land, Enskär och Nåtö, 1906. A. Palmgren. Nyl., Tvär- minne Krogen, 1905. Comm. J. A. Palmen. 4. Jebei-typen. 25. (Virens) R. colpogena Almqv. (R. canina L.) Åland, Lemland, Jersö, 1907. A. Palmgren. V. V i 1 1 o s a e. 1. Rubea-typen. 5. (Glaucif.) R. molli-serrifrons Almqv. (R. mollis Sm.) Nyl., Ingå, Svartbäck, åkerbacke, 1907. M. Brenner. 4. Jebei-typen. 28. (Glaucif.) R. molli-glaucigera Almqv., Åland, Ham- marland, Äppelö, Grönskär, 1905. Laura Högman. * (Glau- cif.) molli-angermanula Almqv., Åboland, Reso Luonnonmaa, o 1905. Laura Högman. (R. mollissima Fr.) Nyl., Pojo, Aminne vid vägen strax nedanom gården, 1855. E. Hisinger. Sibbå, Löparö, 1871. E. Öhrnberg. 16. Gravetii-typen. 109. (Glaucif.) R. molli-solstitialis Almqv. (R. mollissima Fr.) Nyl., Pojo, Åminne, 1849. A. E. Christiernin. Ekenäs vid landsvägen, 1855, och Ingå, Fagervik Hirfdalskullen, 1852. E. Hisinger. 19. Podolica-typen. 129. (Glaucif.) R. molli-extensula Almqv. (R. mollis Sm.) Nyl., Ingå, Fagervik i parken vid vägen emellan porten och iskällaren, 1892. E. Hisinger. 22. Pineliensis-typen. Har i Europa och Asien vid ut- bredning, i norr nästan lika högt som R. cinnamomea. 80 Af. Brenner, Finlands Rosae heterosepalae i ny belysning. 7. II. 1920. 151. (Glaucif.) R. Greniéri Dgl. (R. mollissima Fr.) Nyl., Ekenäs, 1855, Ingå, Kuggholm, 1855, Fagervik Sågarskullen mot Hirfdalsängen, 1851. E. Hisinger. (R. mollis Sm.) Nyl., Ingå, Svartbäck, björkskogsbacke vid vägkant, 1907, Kyrk- slätt, Strömsby, ängsbacke, 1895, hästhagen, blandskog, 1895, och Wårdnäs, 1860. M. Brenner. Helsinge Degerö, 1878. E. Wainio. 26. Chavini-typen. 189. (Glaucif.) R. molli-rotigera Almqv. (R. dumetorum Thuill.) Åland, Hammarland, 1898. I. A. Koskinen. 27. Acharii-typen. 198. (Glaucif.) R. permollis Almqv. (R. mollh Sm.) Åland, Sund, ängsbacke, 1900. Laura Högman. VI. Tomentosae. 24. Acutiiormis-typen. Starkt representerad, med gan- ska jämn, spridd utbredning. 173. (Glaucif.) R. umbelliilora Sw. (R. tomentosa Sm.) Åland, Jomala, Ytterby, B. Florström. Jomala, Ramsholmen, 1906, och Sund, emellan Kastelholm och Tosarby, 1906. A. Palmgren. Till dessa af rektor Almqvist bestämda /?osa-former kunna följande under senare år i Ingå tagna och med led- ning af Sveriges Rosae af mig bestämda exemplar tilläggas. I. Aizelianae. 8. Sahirella-typen. Skyr inlandet. 50. (Virentif.) R. lepidina Matss. Nyl., Ingå, Svartbäck, björkskog, 1919. M. Brenner. 23. Contracta-typen. 156. (Virentif.) R. silvescens (Matss.) Almqv. *incrassata Almqv. Nyl., Ingå, Barö, 1911. Widar Brenner. * (Virens) placida Matss. Nyl., Ingå, Gåsarudd Manggrund, 1911. Widar Brenner. 24. Acutiiormis-typen. 66. (Virentif.) R coriiiolia Fr. Nyl., Ingå, Svartbäck, aker- backe, 1918. M. Brenner. 26. Chavini-typen. 186. (Virentif.) R. venosa Sw. *trichella Almqv. Nyl., Ingå, Svartbäck, björkskog 1919. M. Brenner. 7. II. 1920. M. Brenner, Finlands Rosae heterosepalae i ny belysning. 81 27. Acharii-typen. 192. (Virentif.) R. bi-scheutziana Almqv. 'negleda Matss. Nyl., Ingå, Svartbäck, åkerbacke, 1918, och Bastö, gräsmark på berg, 1919. M. Brenner. V. Villosae. 13. Decurtata-typen. 84. (Glaucif.) R. coerulea Woods. Nyl., Ingå, Gåsarudd, Gloholm, 1912. Widar Brenner. 17. Connivens-typen. 116. (Virentif.) R. molli-albida Almqv. 'conocarpa, foliolis parvis, virentibus, simplici-serratis, hypanthio pyriformi. M. Brenner. Nyl., Ingå, Barö, torr backe, 1911. Widar Brenner. 22. Pineliensis-typen. 151. (Glaucif.) R. Greniéri Dgl. Nyl., Ingå, Gåsarudd, Gloholm, 1913, 1918, och Manggrund, 1911. Widar Brenner. Ofvanstående framställning kan naturligtvis ej göra an- språk på att gifva en fullständig bild af Finlands Rosa-flora, men torde dock vara ägnad att framhålla några af de for- mer Sverige och Finland hafva gemensamt, äfvensom att åskådliggöra arten och vidden af den försiggångna system- förändringen, samt framförallt att påpeka de stora luckor i kännedomen om vårt lands Rosae, som ännu behöfva fyl- las. Redan en flyktig blick på arttypernas och arternas ordningsnummer torde vara tillräcklig för att mana till en lifligare verksamhet i detta hänseende. Äfven de anförda fyndorternas fåtalighet talar härför. Att märka är dock, att ett stort antal exemplar från olika delar af landet ej kun- nat i detta sammanhang behandlas. Vid en jämförande granskning af de skilda grupperna framstå särskildt Afzelianae och inom denna grupp åter virentif ormes genom sin stora formrikedom. I motsats här- till äro de blågrönbladiga inom denna grupp ytterst säll- synta, med endast 1 glauciformis från Åland samt 4 glaucae från Åland, Ingå Fagervik, Savitaipale och Sordavala. Vil- losae däremot ha att uppvisa 8 glauciformes från Åland, Aboland och Nyland. Artrikast är arttypen 17 Connivens 6 82 Mötet den 6 mars 1920. med 4, de öfriga hafva endast 1 eller 2 arter. De flesta fyndorterna (10) har R. Greniéri inom Villosae typ Pinelien- sis och därnäst (8) R. pseudo-Leffleri inom Afzelianae typ Connivens. Mötet den 6 mars 1920. Till inhemsk medlem af Sällskapet invaldes student A. J. Rainio (föreslagen af professor Fredr. Elfving). Till publikation anmäldes: W. Hellen, Beiträge zur Kenntnis finländischer Cara- biciden. Gustaf Munsterhj el m, Om chironomidernas ägg- läggning och ägg-grupper. I. Välikangas, Ein Fall von gehemmter Entwicklung der postrenalen Vena cava inferior bei der Katze. Student Håkan Lindberg förelade Helsingfors ento- mologiska bytesförenings katalog N:o 7, år 1920. Isännöitsijä Th. Grönblom näytti kaksi luonnonhisto- rialliselle alueellemme uutta perhoslajia: 1) Hepiolus sylvi- nus L., 2 kappaletta löydetty Turusta viime syksynä (esit- täjä ja ylioppilas N. Kanerva); 2) Stauropas fagi L., löy- detty Pellingistä, Porvoon lähistöltä v. 1918 (opettaja W. Wahlbeck). Forstmästare J. E. Ekström demonstrerade ett han- exemplar af den tidigare inom området icke tillvaratagna skalbaggen Oryctes nasicornis. Exemplaret togs af föredra- garen den 27 juli 1919 i en brunn å norra delen af Stora Ådholmen i Esbo socken. — Dr R. Forsius uttalade den förmodan, att arten vore att räkna till de med handelsvaror i landet inkomna insekterna. Doktor Widar Brenner redogjorde för En monst- rositet hos Rubus idaeus. Senaste sommar fann jag i Snappertuna i närheten av 6. III. 1920. W. Brenner. — Hellen. 83 Huskvarna gästgiveri å Baggård mark en medelstor hallon- buske, vars samtliga fruktifikativa skott voro omvandlade till hängeliknande bildningar. Blomaxeln var abnormt för- längd och uppbar en massa fina, syllika, vitludna blad. I allt övrigt var busken fullt normalt utvecklad. Ståndorten var en dikeskant ovanom en åker, och omedelbart invid förekommo talrika hallonbuskar av vanligt utseende med mogna frukter. I Ascherson u. Graebner, Synopsis der Mitteleuropäischen Flora, finnes formen omnämnd som m. phyllanthus Lange eller f. strobilaceus Focke. Det heter sid. 445: „Bluthenstand reich verzweigt, statt der Bliithen kurze quastähnliche, dicht mit schuppenartige Hochblättern bedeckte Zweige tragend. Selten, aber an verschiedenen Orten in völlig ubereinstimmender Gestalt." I samlingarna finnes en liknande form av Rubus idaeus L. *simplicifolius Bl., tagen av Hans Hollméni Lojo 1886. Amanuens W. Hellen redogjorde för en av honom företagen bearbetning av det på entomologiska museet be- fintliga obestämda materialet av Carabicider från Finland, varjämte en revision företagits av den tidigare uppställda samlingen av till nämnda familj hörande former. Som re- sultat framhölls bl. a., det arterna Pelophila ochotica Sahlb. och Harpalus nigritarsis J. Sahlb. vore att betrakta endast som varieteter av resp. P. borealis Payk. och H. latus L., vidare att de förmenta arterna Bembidium lapponicum Thoms., Amarä curvicrus Thoms. och Pseudophonus grisens Panz. blivit oriktigt bestämda, i själva verket tillhörande resp. Bemb. velox var. Guntheri Seid., Amara ovata Fabr. och Ps. pubescens Fabr. Vidare var ett antal arter att ut- mönstra ur faunan, dels några som insamlats vid Svir utan- för det naturhistoriska områdets gränser, dels ett par andra, vilka i anseende till sin sydliga utbredning i Europa med skäl torde kunna betraktas som dubiösa. Artantalet av i Finland förekommande carabicider (inkl. cicindelider), år 1900 uppskattat till 247, utgjorde, oaktat sedan nämnda år tillkommit 11 arter, i detta nu endast 229. Bland dessa hade av föredragaren urskilts ett femtiotal varieteter och 84 Hellen. — Forsius. 6. III. 1920. aberrationer, en del tidigare obeskrivna. — Föredragaren demonstrerade jämväl tvenne för området nya carabicider: Bembidium punctulatum Dräp. (ett ex. funnet av prof. J. Sahlberg vid Petrosawodsk och av denne bestämt till B. bipunctatum) samt Dromius linearis Fabr., av lektor Å. o Nordström funnen i Föglö socken på Åland. Med. lic. Runar Forsius inlämnade till publikation: Kleinere Mitteilungen uber Tenthredinoiden II. 1. Pflanzen sich alle Tenthredinoiden parthenogenetisch fort? — Nachdem ich bei meinen friiheren Untersuchungen iiber die Schalenhaut der Tenthredinoiden-Eier l) länge ver- gebens eine von friiheren Verfassern gefundene Micropy- lenbildung gesucht hatte, glaubte ich schliesslich eine solche an dem schmalen Ende des Eies entdeckt zu haben: „eine auch mit stärker Vergrösserung nur schwierig entdeckbare, nach innen gestulpte Papille". Weitere diesbeziigliche Un- tersuchungen haben mich jedoch nunmehr belehrt, dass die Eier sämtlicher untersuchten Arten, wenigstens schon beim Schliipfen der Imagines, keine fur eventuelle Spermien pas- sierbare Micropylenbildungen haben. Was ich friiher als Micropyle aufgefasst habe, sind entweder obliterierte Uber- reste einer Micropylenbildung öder möglicherweise nur etwas grössere, in der Schalenhaut befindliche „Respirations- kanäle". Schon die Eier der etwas älteren Pup- pen haben keine f ii r Spermien passierbare Micropylenöffnungen mehr. Es ist fur zahlreiche Tenthredinoidenarten schon friiher festgestellt worden, dass sie sichungeschlechtlichfortpflanzen können, und ausserdem fur gewisse Arten konstatiert wor- den, dass fur dieselben die Parthenogenesis als Regel gilt. Bei einigen gewöhnlichen Arten sind Männchen bisher auch nicht gefunden worden. Falls die Resultate meiner Unter- ') Forsius, R. Kleinere Beiträge zur Kenntnis der Tenthredi- noiden-Eier I. Meddel. Soc. pro Fauna et Fl. Fennica, vol. 45, p. 169 (1919). 6. III. 1920. Forsius, Kleinere Mitteilungen uber Tenthredinoiden II. 85 suchungen Bestätigung finden, und, wie ich glaube, noch weiter verallgemeinert werden können, so dass sie fur sämmtliche Tenthredinoiden gelten, wäre eine ungeschlecht- liehe Fortpflanzung nicht nur die gewöhnlichste, sondern eine gesehlechtliche Fortpflanzung bei den Tenthredinoiden gar nicht möglich. Obwohl meine Untersuchungen noch nicht beendigt sind, habe ich doch schon jetzt iiber die erzielten Resultate kurz berichten wollen, da dieselben man- che alte Streitfragen wieder beleben und darum zu weiteren Untersuchungen auffordern. Soviel ich gefunden habe, widersprechen die bisherigen experimentellen Zuchtresultate keineswegs meinen Schluss- folgerungen, und der von E n s 1 i n x) beschriebene Tenthredi- noidenbastard erschien mir schon friiher als etwas fraglich. Die parthenogenetische Fortpflanzung ist auch sonst in dem Tierreiche sehr verbreitet und bedeutend gewöhnlicher als man sich friiher vorstellen konnte, wodurch meine Auf- fassung wahrscheinlicher wird. 2. Ueber die Farbenveränderungen der Puppen von Croesus septentrionalis L. und Allantus scrophulariae L. — Die Farbenveränderungen der Tenthredinoiden-Puppen spie- len sich gewöhnlich in dem Dunkel der Puppenhullen ab und werden darum selten genauer beobachtet. Ausserdem gehen die aus den Kokons herausgenommenen Larven und Puppen oft zugrunde. Einige derartige Beobachtungen ver- dienen darum vielleicht veröffentlicht zu werden. Croesus septentrionalis L. Die Larvenhaut wurde am 8. 7. 1911 um 11 Uhr vormittags abgestreift. Die weibliche Puppe ist weisslichgelb, der Hinterleib und das Vorderende des Thorax etwas gelblich, in der Mitte mit einem Stich ins Griinliche. Die Puppe ist, wie alle Hymenopterenpuppen, von Anfang an „gemeisselt", d. h. alle Körperteile sind schon sogleich nach dem Abstreifen der Larvenhaut deutlich her- vortretend und wie die Imago geformt, nur die Fliigel ') E n s 1 i n, E. Ueber einen Nematus-Bastard. Deutsche Ent. Zeitschr. 1911, p. 439. 86 Forsius, Kleinere Mitteilungen iiber Tenthredinoiden II. 6. III. 1920. sind kurz sackförmig. Im Laufe des ersten Tages wurden die Netzaugen allmählich gelblich (3 Uhr nachmittags) bis gelblichbraun (8 Uhr). Am folgenden Morgen (9. 7) waren die Netzaugen dunkelbraun, und auch die Punktaugen zeig- ten schwache Andeutungen von Pigmententwickelung, indem sie eine gelbe Farbe aufwiesen. Sonst wie vorher. — Am 10. 7 um 8 Uhr vorm. wie vorher, nur sind Thorax und Abdomen distal etwas mehr gelblichgriin als vorher. — 8 Uhr nachm. Die gelblichgriine Farbe ist nunmehr am Kopfe, Vorderende des Thorax und am Bauche und Hinterende des Abdomens deutlich hervortretend. — 11. 7 wie vorher. — 12. 7. Der Thorax ist sowohl oben als unten gelblicher als vorher und die Distalenden der Tarsen sind grau, die Mundgegend gelblichbraun; die Ocellen sind dunkler gelblich- braun und stechen sehr deutlich von der gelblichen Kopf- farbe ab. — 13. 7. 8 Uhr vorm. Die Kopffarbe ist nun ziemlich dunkelbraun geworden. Am dunkelsten sind die Mundgegend, der Scheitel und die beinahe schwarzen Punkt- und Netzaugen. Am hellsten ist ein Fleck an der Stirne, der die Ocellen einschliesst. Die zwei ersten An- tennenglieder sind ein wenig grau geworden. Der Thorax ist grau mit einem Stich in orange, unten sind die Suturen am dunkelsten, oben dagegen am hellsten. Der Hinterrand des Scutellums ist beinahe schwarz. Beine wie vorher. Abdomen ebenso. — 6 Uhr nachm. Kopf und Thorax nun- mehr beinahe schwarz, jedoch die Pronotumränder, die Suturen des Meso- und Metanotums braun. Sonst wie vor- her. — Am 14. 7 um 10 Uhr vorm. Beine, Antennen und Fliigel grau wie die letzten Abdominalsegmente. Die zwei ersten Tergiten des Abdomens schwärzlich, die schwarze Farbe des zweiten Tergites jedoch in der Mitte breit unter- brochen. Abdomen sonst mehr gelblichrot gefärbt. Die Suturen des Thorax dunkel. Die ersten schwachen Bewe- gungen des Hinterleibes werden beobachtet. — 8 Uhr nachm. Die Antennen und Beine deutlich dunkler. Besonders die Tibienspitzen deutlich schwärzlich. Ebenso die Spitze des Hinterleibes. — 15. 7 um 8 Uhr vorm. Die Puppe scheint 6. III. 1920. Forsius, Kleinere Mitteilungen uber Tenthredinoiden II. 87 nun vollkommen ausgefärbt zu sein und entspricht der Färbung der Imago. Die Extremitäten und Mundteile be- wegen sich deutlich beim Beriihren der Puppe. — 11 Uhr vorm. Die Puppenhaut platzt am Thoraxriicken. Durch allerlei Kontraktionen des Hinterleibes und Bewegungen des Kopfes und der Beine werden zuerst der Thorax und Hin- terleib von der Puppenhaut befreit, dann kommt der Kopf an die Reihe und schliesslich befreit sich das Tier durch Bewegungen des Kopfes unter Zuhilfe der Mundteile und Beine von der diinnen Haut der Antennen und zuletzt von derjenigen der Beine, wobei die Hinterbeine zuletzt befreit werden. Sogleich nachdem die Fliigel befreit werden, fan- gen diese an zu wachsen und erreichen in etwa 15 Minuten ihre definitive Grösse. Die ganze Prozedur spielt sich in etwa 35 Minuten ab. Das Tier ist jedoch noch recht weich, besonders sind die Fliigel noch weich und biegsam und die Wespe känn noch nicht wegkriechen, geschweige denn fliegen. Erst etwa nach zwei Stunden sind die Fliigel hart geworden und das Tier versucht zu fliegen, was jedoch noch nicht gelingt. Es kriecht schon recht gut und ver- sucht sich durch Bisse zu verteidigen, wenn es beunruhigt wird. Reinigungskoth geht ab. Das Weibchen putzt sich immerfort, streichelt die Antennen mit den Vorderbeinen und die Fliigel und den Hinterleib mit den Hinterbeinen. — Die ganze Puppenentwickelung dauerte also, bei Zim- merzucht, nur genau eine Woche (168 Stunden). Allantus scrophulariae L. Männliche Puppe. Zimmer- zucht. Die Puppe hat sich während der Nacht gegen den 11. 1. 1918 von der Larvenhaut befreit. Die Punktaugen sind um 8 Uhr vorm. schon leicht grau gefärbt. Der iib- rige Körper sonst gelblichweiss. Nachmittags um 6 Uhr sind die Augen schon etwas dunkler grau geworden. — Am 12. 1 um 10 Uhr vorm. Sowohl Netz- als Punktaugen braunschwarz. — 13. 1. Keine Veränderungen beobachtet. — 14. 1 um 8 Uhr vorm. Die Vorderränder der Abdomi- nalsegmente etwas dunkler als die Hinterränder. — 8 Uhr nachm. Thorax leicht gräulich sowohl oben als unten. Der 88 Forsius, Kleinere Mitteilungen iiber Tenthredinoiden II. 6. III. 1920. Kopf ebenso schon leicht grau pigmentiert. — 15. 1. Die graue Pigmentierung etwas deutlicher ausgeprägt, Nachmittags wurde am Scutellum ein weisslichgelber Fleck beobachtet. — 16. 1. Keine Veränderungen gesehen. — 17. 1 ebenso. — 18. 1. Thorax und Kopf bedeutend dunkler als vorher. — 19. 1 um 8 Uhr vorm. Die Vorderschenkel leicht verdunkelt. — 20. 1. Keine Veränderungen beobachtet. — 21. 1. Exitus laetalis. Weibliche Puppe. Zimmerzucht. Die Larvenhaut platzt vormittags am 19. 1. 1918 um 10 Uhr am Riicken hinter dem Kopfe und die Puppe arbeitet sich mittelst rythmischer Kontraktionen und schlängelnder Bewegungen im Laufe von etwa 4 Minuten aus der Larvenhaut hervor. Die Farbe der Puppe ist weisslichgelb, aber schon nach 8 Stunden sind die Punktaugen leicht gräulich gefärbt und am 20. 1 um 8 Uhr vorm. sind auch die Fazettenaugen blassgrau. Nach- mittags keine Veränderungen beobachtet. — 21. 1 um 8 Uhr vorm. Die Augenfarbe ist dunkler geworden. Um 6 Uhr nachm. Abdomen gelblicher als vorher. — 21. 1 um 8 Uhr vorm. Die Augen nunmehr schwarzbraun. — 23. 1 vorm. Abdomen deutlich gelblicher als der Thorax. Die Hinterränder der Hinterleibssegmente weisslicher als die Vorderränder. Metanotum unten mit einem undeutlichen braunen Flecke. — 24. 1 wie vorher. — 25. 1 ebenso. — 26. 1 vorm. um 9 Uhr. Die gelblichweisse Färbung der Beine und Fliigel sticht deutlich gegen die schmutzig gelb- liche des Thorax ab. Nachm. um 6 Uhr hebt sich die gelbe Schildchenfarbe von der etwas dunkleren Thoraxriickenfarbe deutlich ab. — 27. 1 um 8 Uhr vorm. Die Mandibelspitzen sind leicht braun; abends ist diese Färbung etwas dunkler braun geworden. — 28. 1 um 8 Uhr vorm. Die Palpen sind dunkel. Metasternum dunkel gefleckt. Die Praesternen braun. Die später dunklen Thoraxflecke gelbbraun. Die Puppe bewegt sich deutlich. Abends keine deutliche Ver- änderungen gesehen. — 29. 1 am 8 Uhr vorm. Während der Nacht haben sich die Farben auffallend verändert und die Bewegungen sind bedeutend lebhafter geworden. Der Kopf 6. III. 1920. Forsius, Kleinere Mitteilungen uber Tenthredinoiden II. 89 ist nunmehr schwärzlich mit gelben Antennen. Thorax grauschwarz mit gelblichcn Zeichnungen und Abdomen gelb- lichbraun mit weisslichgelben Binden. Die dunklen Hinter- leibsbinden sind an jedem Segmente vorne schon angedeu- tet und die Schenkel sind leicht schwärzlich geworden. — Nachm. Der Hinterleib hat nunmehr beinahe die Färbung der Imago. Die dunklen Binden sind jedoch noch nicht so breit wie bei dem fertigen Insekte und noch etwas grau- schwarz. Die dunkle Pigmentierung wird aber schnell stärker und nimmt nach Hinten rasch zu. Um 8 Uhr nachm. sind die Binden schon von normaler Dicke. Die Antennen sind nunmehr deutlich orangefarben und die Fliigelspitzen grau. Die Schenkel sind teilweise schwärzlich und die Spitzen der Tibien und Tarsen leicht orangefarben. Die Suturen des Thorax sind noch etwas gelblich. — 30. 1 vorm. Die Puppe hat nunmehr vollkommen die Färbung der Imago erreicht Um 10,40 vorm. beginnt die Puppe lebhafte ryth- mische Kontraktionen auszufiihren. Die Puppenhaut platzt am Riicken dicht hinter dem Kopfe und die Imago arbeitet sich langsam durch allerlei Bewegungen des Hinterleibes, Kopfes und der Extremitäten hervor. Die ganze Prozedur dauert etwa 15 Minuten. Es gelingt jedoch der Wespe nicht vollkommen, die hintersten Extremitäten von der Puppen- haut zu befreien. Dessen ungeachtet beginnen die Fliigel sich zu entwickeln und erreichen in etwa 10 Minuten ihre definitive Grösse. Sie sind jedoch noch weich. Die Wespe versucht nun zu kriechen, was nur unvollständig gelingt. Reinigungskoth geht ab. Die Wespe wehrt sich beim Be- riihren durch Bisse und putzt immerfort ihre Antennen und Fliigel. Um 11,25, etwa, gelingt es der Wespe, sich von den Ueberresten der Puppenhaut durch Bisse zu befreien, an dem rechten Hinterbeine bleiben jedoch kleinere Haut- reste hängen. Um 2 Uhr versucht die Wespe zu fliegen, was noch nicht gelingt, obwohl die Fliigel schon vollkom- men hart sind. Sie kriecht munter umher. — 31. 1 am Vormittage Hiegt die Wespe im Zimmer umher, hat sich jedoch noch nicht von den Ueberresten der Puppenhaut 90 Forsius, Kleinere Mitteilungen iiber Tenthredinoiden II. 6. III. 1920. befreien können. Sie wird nun zwecks Untersuchung der Eier getötet. — Die ganze Puppenentwickelung dauerte also dieses Mal 9 Tage (etwa 225 Stunden). 3. Ueber die P'arbe der Tenthredinoiden-Kokons. — Schon im Jahre 1910 hat Federley (Die Färbung einiger Lepidopteren-Kokons und ihre Ähnlichkeit mit der Umge- bung. Meddel. Soc. Fauna et Fl. Fennica, vol. 36, p. 91) darauf aufmerksam gemacht, dass einige Lepidopteren-Ko- kons bei trockener Luft bei Dunkelheit öder Helle farblos werden, und dass die dunkelbraune Farbe sowohl sogleich während der Verfertigung der Gespinste als auch mehrere Jahre später durch Feuchtigkeit hervorgerufen werden känn. Die Richtigkeit dieser Beobachtungen wurde mehrmals be- stätigt. Dass ähnliche Verhältnisse bisweilen auch bei den Gespinsten der Tenthredinoiden vorkommen können hat Abt (Zur Farbe der Larven und Kokons der Pristiphora pallipes Lep., Meddel. Soc. Fauna et Fl. Fennica vol. 45, p. 194) gezeigt. Auch ich war mehrmals in der Lage, in den Jahren 1910—1918 ähnliche Beobachtungen zu machen, so- wohl bei Lepidopteren (Gastropacha quercus, Eriogaster lanestris, Saturnia pavonia) als auch bei Tenthredinoiden (Cimbex variabilis, Trichiosoma silvatica, Pteronus similis, Pristiphora conjugata var. forsiusi, Trichiocampus viminalis und aeneus). Falls die Kokons bei trockenem Wetter ge- sponnen werden, sind sie weisslich, gelblich öder grunlich- gelb, aiso schwach gefärbt, und wenn Feuchtigkeit hinzu- kommt, verändert sich die Farbe bald, indem die Kokons braune, dunkelbraune öder schwärzliche Farbentöne an- nehmen. Diese Farben verschwinden beim Trocknen nicht, sondern sind beständig. Die Verhältnisse sind aber offenbar nicht immer so einfach. Im Sommer 1911 fand ich eine Kolonie Larven von Pteronus curtispina Ths. Die Larven wurden in einen Gaze-Beutel eingebunden, verpuppten sich bei trockenem Wetter in dem Beutel Ende Juli und ergaben Imagines am 11 bis 12 August desselben Jahres. Die blass grunlich- gelben Kokons wurden gleichzeitig mit den Imagines gena- Mötet den 10 april 1920. 91 delt und in meiner Sammlung aufbewahrt. Beim Erweichen der Tiere im Winter 1918 fand ich zufälligerweise, dass sie ihre gelblichgriine Farbe auch in der Feuchtigkeit behielten. Ich wiederholte die Versuche mehrmals, immer mit dem- selben Erfolge. Auch wenn die Kokons längere Zeit in feuchter Luft aufbewahrt wurden, öder selbst wenn sie mit Wasser bespritzt wurden, behielten sie ihre blasse Farbe. Es empfielt sich darum, diese Verhältnisse genauer zu unter- suchen, und diese Probleme experimentell in Angriff zu neh- men. Besonders bei den Tenthredinoiden währe es sicher der Miihe wert, planmässige Experimente an umfangreichem Materiale anzustellen, was mir bisher nicht möglich gewesen ist. Die von mir festgestellten Abweichungen von den frii- her erzielten Resultaten känn ich bisher selbst nicht be- friedigend deuten. Mötet den 10 april 1920. Till inhemska medlemmar af Sällskapet invaldes ma- gister Hanna Lappalainen (föreslagen af docent A. Palmgren) och student K. E. Sundström (föreslagen af magister I. Välikangas). Sällskapets skattmästare, dr V. F. Brotherus, hade på grund af sjukdom anhållit om utseende af annan person att omhändertaga kassaförvaltningen, och utsågs till t. f. skattmästare professor Alex. Luther. Till publikation anmäldes: I. Hortling, Die Ornithofauna der Gegend von Pik- kala (Kirchspiel Sjundeå), ein Beitragzur Kenntnis der Vögel Sudfinnlands I. Viljo Jääskeläinen, Uber die Nahrung und Para- siten der Fische des Ladogasees. Å. Laurin, Älfdalslundar i mellersta Österbotten. Efter ansökan och på förslag af Bestyreisen utdelades 92 Pesola. — Merikollio. 10. IV. 1920. som understöd för exkursionsverksamhet instun- dande sommar ett belopp af 6,000 mark: åt folkskoleläraren pastor O. Kyyhkynen för fortsatta växtgeografiska stu- dier i Kajana-Österbotten 1,000 mark; åt student M. Koti- lainen för botaniska, främst mossekologiska studier i Enontekis Lappmark 3,000 mark; åt student O. Eklund för botaniska studier i Korpo och Houtskär 500 mark; åt student B. O 1 s o n i för botaniska studier i Kimito 300 mark; åt mag. E. Me rikall i o för fortsatta studier af den nord- finska fågelfaunan 600 mark; åt lektor I. Hortlingför ornitologiska studier i den sydfinska yttre skärgården äf- vensom i Sjundeå 300 mark; och åt student I. Hildén för ornitologiska studier, främst i Jaakkima, 300 mark. Beslöts afhålla följande sammanträde lördagen den 8 maj (icke lördagen den 1 maj). Maisteri Vilho A. Pesola kertoi osanotostaan viime kesänä Svensk Botanisk Föreningen kolme-päiväiseen kasvi- retkeilyyn Ruotsissa Skånessa, tehden samalla selvää Skå- nessa tavattavasta lehto-, nurmi- ja hiekkanummi-kasvilli- suudesta (vrt. Luonn. Yst. 1921, s. 29). Samalla esittäjä teki ehdotuksen, etta Seura ensi kesänä järjestäisi yhteisen kasvi- retkeilyn johonkin maamme kasvitollisesti huomattavimpaan seutuun. — Periaatteessa yhdyttiin ehdotukseen kesäretkei- lyjen järjestämisestä. Asia jäi Seuran jäsenten kesken yksi- tyisesti lähemmin harkittavaksi. Päätös asiasta tehdään myö- hemmin. Maisteri E. Merikallio piti esitelmän suomalaisista kansan käyttämistä lintujen nimistä. Esitelmässä selostettiin etupäässä 15:n esimerkiksi valitun lintulajin nimistöä esit- täviä karttoja. Esitys perustui suurimmaksi osaksi siihen aineistoon, jonka esittäjä 1 1 :n vuoden aikana on kerännyt eri osista maatamme ja joka aineisto käsittää lähes 7,000 nimitietoa. Edelleen näytti hra Merikallio kokoelman formalii- nilla injisioittuja lintuja; 12:n vuoden kokemus oli mainitun säilytystavan osoittanut sangen kestäväksi. Sillä on se etu, etta se on vähän aikaa ja taitoa vaativa, joten kiireessäkin ja oppimatonkin saattaa ottaa kaikki talteen. 10. IV. 1920. Merikallio. — Valle. - - Kivenheimo. 93 Lisäksi esitti maist. Merikallio Seuran jäsenten näh- täväksi Littoisissa viime pitkänäperjantaina eräästä sikäläi- sestä kanatarhasta tavatun sangen omituisen kananmunan. Maisteri K. J. Valle ilmoitti, etta sudenkorentoa Aeschna serrata Hag. on Suomesta nyttemmin saatu myös naaraita. Tämän aikaisemmin vain Etelä-Siperiasta ja Kir- gisein aroilta tunnetun sudenkorennon meikäläiset nykyisin tiedossa olevat löytöpaikat övat seuraavat: Ab: Merimasku c (A. Poppius); N: Tammisaari $ (Sundström), Snappertuna (Öhman), Espoo 6 (Karvonen), Helsinki Vantaa c (Kiven- heimo), Helsinki Munkkiniemi 4 66 ja 2 $$ (Kivenheimo), Helsinki Kasvitieteellinen puutarha (Kivenheimo). Löydöistä päättäen näyttää laji Uudellamaalla olevan melko yleinen. Tänä keväänä ensi kerran nähtävikseni saamat naarasyksi- löt eroavat läheisestä Aeschna /urccea-naarasta paitsi huo- mattavasti suuremman kokonsa puolesta lisäksi sen kautta, etta otsan T-kuvio on kapeampivartinen, siipitäplä (ptero- stigma) lyhyempi, thoraxin vaaleat juovat huomattavasti leveämmät, takaruumiin vaaleat värikirjaukset laajemmat ja toisenmuotoiset kuin Ac. junceay\\9L sekä perälisäkkeet pi- temmät, tasaleveämmät ja suoremmat kuin tällä. Erikoisesti huomattavaa on, etta Munkkiniemestä saaduista naaras- yksilöistä toisella on takaruumiin kirjausten vari sininen toisella kellanvihreä. Tämmöistä väridimorfismia on ennen- kin tavattu ./lesc/zna-naarailla (vert. T ii m p e 1 : Die Gerad- fliigler Mitteleuropas, ja Mierzejewski: Aeschna osili- ensis nov. sp., Bull. de 1'acad. d. sciences de Cracovie 1913). Maist. Vallen esityksen johdosta maist. J. Kiven- heimo kertoi heinäkuun 28 p:nä 1919 tekemästään oudosta havainnosta: „01in Helsingin läheisyydessä olevassa Munkki- niemessä uimaretkellä. Metsikön läpi kulkiessani huomasin vilaukselta, miten eras iso Aeschna-\B.]\ salaman nopeudella hyökkäsi erään toisen saman kokoisen Aeschna'n kimppuun. Kuului siipien kahaus ja molemmat putosivat maahan. Sa- malla hetkellä olin minäkin jo paikalla ja asetin perhos- haavini niitten päälle. Kohotin varovasti haavin harsoa. Näin vihreänkirjavan Aeschna-\a]m, jollaista en koskaan en- 94 Kivenheimo. — M. Brenner. 10. IV. 1920. nen ollut nähnyt, olevan Aeschna grandis $:n päällä. Asia näytti minusta mielenkiintoiselta. Ja koskeivät Ae:t olleet ensinkään häiriytyneet siitä, etta olivat joutuneet haavin alle, päätin seurata asioitten kehitystä edelleen. Ae. grandis <£ koetti pyristellä minkä voi vapautuakseen tuosta toisesta, mutta turhaan. Päällä oleva Aeschna, jonka sittemmin huo- masin Ae. serrata $, ei hellittänyt otettaan. Levällään ole- vien siipiensä avulla se esti Ae. grandis'en siipiä paljonkaan liikkumasta. Suureksi ihmeekseni rupesi Ae. serrata $ syö- mään Ae. grandis $, alottaen thorax'in dorsalipuolen etu- osasta. Syömistä jatkui herkeämättä n. 35 min. Silloin oli koko thorax kitiinipeitteineen, vieläpä jalkojen ja siipien tyviosat syödyt. Koskemattomiksi jäivät ainoastaan pää ja takaruumis." Å rektor M. Brenners vägnar föredrogs följande Skrifvelse rörande skydd för intressanta växtformer. Till Societas pro Fauna et Flora Fennica. Allmänt kändt och af alla utan motsägelse erkändt är det stora värde de nordiska ländernas skogar ägä icke alle- nast ur nationalekonomisk synpunkt såsom en viktig in- komstkälla, utan äfven såsom ett oundgängligt villkor för landets beboelighet och en verksamt bidragande faktor i estetiskt hänseende. Själffallet är också, att dessa skogar böra på allt sätt vårdas och med förståndig urskillning till- godogöras. Men mindre känd torde deras betydelse i vetenskapligt hänseende vara. Viktiga rön och iakttagelser med afseende å såväl väderleksförhållanden som djurens och växternas lif erbjudas här den uppmärksamma iakttagaren, som däraf kan draga lärorika slutsatser. Bland annat må framhållas den stora mångfald en sådan skog trots sin skenbara en- formighet kan erbjuda. Hvilken mängd af olika lifsformer, djur och växter, stora och små, finnas ej här och hafva sin trefnad, men också få kämpa för lifvet. Det gäller här för naturens herre att se och beundra, draga lärdomar och försiktigt utöfva sin makt, icke tanklöst och hänsynslöst, med eller utan afsikt, förstöra lif och åstadkomma lidande. 10. IV. 1920. M. Brenner, Skydd för intressanta växtformer. 95 I detta hänseende syndas det mycket i vårt land både mot djur och växter, i synnerhet mot de senare, hvilka i brist på rörelseförmåga ej kunna taga till flykten. För det mesta beror detta väl på en tanklös ovana att hafva nå- gonting mellan fingrarna eller att bryta, rycka eller hugga till något, men ofta äfven på oförstånd, i det man därmed tror sig göra en välgärning, såsom då man dödar de full- komligt oskadliga och rent af nyttiga snokarna och orm- slån eller hugger ned ett i eget tycke vänskapligt träd. För att förekomma dylikt erfordras undervisning, hvil- ken åter hörer skolorna till. Ungdomen bör bibringas in- tresse för lifvet i naturen och medkänsla för allt lefvande. Men äfven fackskolor, såsom landtbruks- och skogvaktar- skolor, skulle i detta hänseende kunna verka mycket godt. Särskildt hos de sistnämndas elever, hvilka skola uppfost- ras för en verksamhet i skogarna, vore det nödvändigt att inplanta kärlek till naturen samt en omfattande insikt om skogarnas och däri förekommande träds betydelse. De böra få lära, att icke allenast de naturalster, hvilkas värde kunna i penningar uppskattas, äga rätt att existera och vårdas, att bland andra äfven träd, som att döma af utse- endet ej kunna anses hafva något värde som timmerträd, dock i andra hänseenden kunna vara af stor betydelse, om de få lefva och fritt utveckla sig. Man träffar stundom i våra skogar träd, som till utseendet äro olika de vanliga, de kunna ur forstmannasynpunkt vara värdelösa, ja kanske skadliga genom att upptaga rum och näring, som, om dessa komme vanliga normala träd till godo, kunde gifva pekuniär vinst, och dock böra de skonas och skyddas för åverkan. Redan den egendomlighet de förete gör dem därtill berät- tigade, men därjämte kunna de, om de underkastas sak- kunnig undersökning och måhända mångårig observation, lämna viktiga bidrag till kännedomen om växternas lif och utveckling samt betingelserna för deras trefnad. Med kännedom af det intresse Societas pro Fauna et Flora Fennica beträffande såväl naturskydd i allmänhet som enskilda växters och djurs skyddande ådagalagt tillåter jag 96 M. Brenner. — Kyyhkynen. 10. IV. 1920. mig till Sällskapets välvilliga behjärtande öfverlämna ett förslag, det Sällskapet till Folkskolelärareseminarierna i landet samt Först-, Laridtbruks- och Landtmäteristyrelserna ville ingå med en framställning i det afseende ofvanstående utläggning innebär. Önskligt vore, att äfven enskilda med- lemmar af Sällskapet skulle vid sitt sammanträffande med befolkningen äfvensom genom den periodiska pressen söka att verka i samma syfte. Nödvändigheten af att någon åtgärd i saken vidtages framgår icke allenast af flere kända fall, då sällsynta, stund- om t. o. m. unika exemplar af egendomliga träd, såsom ormtall, ormgran, mellanformer och kombinationer af vanlig gran och ormgran, Betula birkalensis, Alnus lobulata, aflif- vats, utan af t. o. m. en skolgången skogvakts yttrande, att „alla ormgranar skall huggas ned, de äro bara till skada". Äfven en insändare i Hufvudstadsbladet har nyligen upp- manat skogsägare att borthugga „missbildade" träd för att bereda ett friare utrymme och bättre tillväxt åt de kvar- blifvande starkare träden. Fara värdt är, att i följd af dy- lika uttalanden månget intressant alster af den hos den lefvande naturen inneboende variationsförmågan på grund af sitt från den vanliga, icke „missbildade" typen afvikande utseende skall af rent oförstånd stämplas som missbildadt och borthuggas. Omfattande de i skrifvelsen uttalade synpunkterna beslöt Sällskapet åt Bestyreisen uppdraga att skrida till åtgärder i det syfte, som af herr Brenner åstundats. Opett. O. Kyyhkynen: Matkakertomus kesältä 1919. Yhdyttyäni Kuopiossa matkatoverini, ylioppilas Mauno Kotilaisen kanssa ja tehtyämme n. 16—17 tuntia kestä- vän laivamatkan alotimme retkeilymme Kaavin pitäjän Lui- konlahden seutuvilla, jossa oli vuoriperässä joitakin kasvis- tolle suotuisia aineksia. Itse Luikonlahden tienoo on joks. tyypillistä savolaista maaseutua, jossa ei tosin tavattu mi- tään erikoisempia harvinaisuuksia, mutta josta ei myöskään 10. IV. 1920. Kyyhkynen, Matkakertomus kesältä 1919. 97 puuttunut Savon kasviston tavallisempia edustajia. Erigeron droebachensis, Thalictrum flavum, Campanula glomerata ja Carex Oederi olivat mielestäni huomattavimmat. Petkellahden seutu, edellisestä noin 3 km Juukaan päin, oli jo monessa suhteessa paljon rikkaampaa ja rehevämpää. Täältä löytyi jo usempia lehtokasveja, m. m. Viola mirabi- lis, V. nmbrosa, Daphne, Actaea, Lonicera xylosteum ja Vi- barnum sekä suuri joukko huomattavampia ketokasveja, niinkuin Alchemilla acutangula, Leontodon hispidus, Picris, Oentiana lingulata, Centaurea jacea (pc), Listera ovata ja Gymnadenia sekä alueellemme uusi: Botrychium boreale. Noroilla ja letoilla oli useampia niille tyypillisiä lajeja niin- kuin Phragmites, Selaginella, Eriophorum latifolium, Carex flava ja Rhamnus y. m. — Näitä samoja lajeja näkyi sitten tienvarsilla missa niukemmin missa hyvinkin runsaasti Si- vakkavaaraan asti, n. 7 — 8 km Luikonlahdesta Juukaan päin. Dianthus deltoides'km seurasi uskollisesti sinne saakka. Mutta sitten tuli kasviilisuudessa joks. jyrkkä muutos. Västa Niinivaaran tienoilla oli rehevämpää, joskaan ei sielläkään enää entisen veroista, muualla kuin Louhilammen maantien- puoleisessa päässä. Outoväriset kalliot vetivät siellä suu- rimman huomion puoleensa. Asplenium viride, Lychnis vi- scaria ja Sedum telephium olivat tavattavissa kaikkialla, mo- nella kalliolla; Woodsia hyperborea, Sagina nodosa, Cera- stium alpinum ja Polygonatum officinale olivat harvinaisempia ja rajoitetummalla alalla kasvavia. Löytyipä pari lajia, jotka olivat uusiakin, kuten Dianthus superbus (pcc) ja Asplenium adulterinum, edellinen uutuus Sb:lle ja jälkimäinen koko maalle; molemmat Kotilaisen ansiosta. Seutu täältä Juuan Halivaaraan oli enimmäkseen yksi- toikkoista salomaata. Mypochoeris maculata, Aspidium dila- tatum ja A. cristatum (Niinivaaran 1.) olivat huomattavimpia „tienviittoja"; niitäkin vain jossakin paikassa. — Halivaara on varsin korkeaa vaaramaisemaa. Sen rinteet övat monin paikoin huomattavan reheviä. Lehtokasveja on niillä niukasti (Carex digitata, Epilobium montanum, Tilia, Daphne), mutta lettolajeja sitä enemmän: Carex flava moninp. runs., Erioph. 7 98 Kyyhkynen, Matkakertomus kesältä 1919. 10. IV. 1920. latifolium rinteet ja norot valkeanaan, Pinguicula vnlgaris, Triglochin palustris, Carex livida (Sb:lle uusi), Carex panicea, Lycopodium inundatum y. m. Ketolajeja sen sijaan niukasti ja hyvin rajoitetulla alalla. Seuraava pysähdyspaikka oli Vesivaara. Sen rinteillä on sangen reheviä lehdonsekaisia (Carex digitala, Daphne, Viola mirabilis, Rosa acicularis, Epipactis latifolia pc) letto- noroja, joilla edellisistä paikoista lueteltujen lisäksi (nekin täällä hyvin tavall. ja runs.) oli joitakin uusiakin, kuten Ca- rex capillaris, Carex Buxbaumii ja — Galium boreale, koko Petrovaaran seudun letoilla hyvin ominainen laji. Maaperä oii jo täällä vahvasti kalkkipitoista. — Tässä poikkesimme maantieltä useampia kilometrejä vasemmalle käyden Kolee- vaaran kalkkipaikoilia. Rinteet sielläkin lehtoisia, ja norot lettoisia, kuitenkin ilman erikoisempia harvinaisuuksia. Kajoonjärven toisella rannalla, jonne sitten siirryimme,. tapasin m. m. Thalictrum simplex'iå, jota en nähnyt muualla koko matkälla, ja Alchemilla micansia, joka myös on siellä- päin hyvin harvinainen. Luikonlahdessa oli sitä kyllä. Täällä oli myös jo pientarilla Dactylis glomerata, joka sitten läheisen Petrovaaran kalkkikedoilla oli yleinen. Asken mainitun Petrovaaran seudut olivat kyllä lajirik- kaat ja paikoin rehevätkin, mutta eivät kuitenkaan siinä määrin kuin olimme odottaneet. Useat muualla harvinaiset lajit olivat sen ylikylällä aivan tavallisia ja paikoin runsaitakin. Niistä mainittakoon, paitsi Dactylis'ta., Festuca elatior, Ga- lium boreale, Daphne, Lonicera xylosteum (hyvin yleinen),. Centaurea phrygia (cp — cpp), Aegopodium podagraria (itärin- teellä cp) ja monen monet muut edellä luetellut. Pistäy- simme myös läheisellä Iljanniemellä, jossa myös on reheviä lehtoniittyjä, kallioita (Aspl. viride y. m.) ja lettoja. Täältä löytyivät Carex läxa ja Hypnum trifarium, molemmat Sb:lle uusia. Muut Petrovaaran seudun maakunnallemme uudet lajit olivat: Epilobium dahuricum, Rhynchospora fusca, Rosa acicularis var. Nylanderii, Catoscopium nigritum ja Hypnum decipiens (Ko til a i sen löytämä; eteläisin löytöpaikka) sekä Galium mollugo X Ruthenicum ja Orchis incarnatus, valkea- 10. IV. 1920. Kyyhkynen, Matkakertomus kesältä 1919. 99 kukkainen muoto. Käväsimme myös omituisella pienellä Sotisaarella (Poa alpina cp) ja Kasurinniemellä; nekin rao- lemmat kalkkiperäisiä. Viimemainitussa paikassa näimme tåas Epipactis latifolia'a, jota ei ollut Petrovaaralla, sekä Hieracium pruiniferum' ia ja Campanula ceruicaria'a 2 yksilöä — ainoa löytöpaikka koko pitkällä matkallani. Vihdoin saa- vuimme koko matkamme ja ehkenpä koko Sb:nkin rehevim- mälle lehtoalueelle Juuanvaaran ja Juuanjärven väliselle kalkkialueelle. Seudun harvinaisuudet övat jo luetellut ai- kaisemmin Kotilaisen julkaisuissa. Mainitsen vain, etta Epipactis latifolia on alueella tavallinen, samoin Cypripedi- lum, jota paikoin kasvoi vallan tavattomasti. Erikoista huo- miotani herättivät sen paksut siemenkodat, jollaisia en ollut millään muilla sen tuntemillani kasvupaikoilla tavannut. Epi- pactis palustris'ta löysimme myös uusista paikoista vieläpä runsaastikin. Omituista vain oli, etta muutamia, muualla vallan tavallisia lajeja, kuten Campanula patula ja Veronica chamaedrys y. m., en täällä havainnut, vaikka toisia kuten esim. Leontodon hispidus'ta oli paikoin erinomaisen run- saasti ja laajalti. Matkakiireiden vuoksi jäi seudusta nytkin suuri osa vielä tarkastamatta. Juuan kirkolta, jossa erosin Kotilaisesta, jatkoin mat- kaani laivatietä Nurmekseen. Silmäiltyäni pari tuntia kau- pungin lähintä ympäristöä, jatkoin matkaani Rautavaaran sydämeen, Saarimäkeen. Seutu on luullakseni karuimpia koko maassamme. En havainnut matkälla ainoaakaan huo- mattavampaa lajia enkä houkuttelevampaa kasvupaikkaa. Eräältä vähän paremman näköiseltä löysin hiukan Cornus suecica'a ja toisessa paikassa näin Cirsium heterophyllum'ia, nekin molemmat likempänä Saarimäkeä. Tämän paikan pientarilla olivat huomattavimmat lajit: Alchemilla pastoralis, Pimpinella, Campanula patula ja Knautia arvensis. Jatka- essani tästä kulkua suoraan pohjoiseen näin vielä hyvän matkaa myös seuraavia: Alchemilla subcrenata, Potentilla tor- mentilla, Veronica officinalis, Mypericum quadrangulum ja Prunella vulgaris. Ensinmainitut jäivät jo Saarimäkeen. Eräällä norolla Ylä-Keyritynjärven päässä oli Daphne'akm ja 100 Kyyhkynen, Matkakertomus kesältä 1919. 10. IV. 1920. Carex flava'a. Mutta siihen nekin loppuivat. Edellisen kasvupaikka tunnettiin vielä parin peninkulman päässä poh- joisempana. Matricaria discoidea'a. oli matkallani vielä noin 8 km päässä Saarimäestä pohjoiseen, mutta sitten sekin loppui, ilmestyäkseen uudelleen västa Sotkamossa, Suomen- selän salon pohjoispuolella. Yhden mökin heinäpellolla näin kummakseni 1 yksilön Gymnadenia conopeäa ja eräällä saniaisrinteellä seuraavia: Onoclea cpp, Oxalis pc, Epilo- bium montanum, Stellaria longifolia, Galium triflorum, Paris ja Milium effusum. Se oli todellinen keidas näillä saloilla. Parilla-kolmella liejukkosuolla tapasin salomatkallani myös Malaxis paludosa'a, Juncus stygius'ta, Carex laxa'a ja Lyco- podium inundatum' ia, eräällä Rautavaaran vaaralla Taraxa- cum galeatum'ia ja Hieracium *karelorum'ia. (täta 2 paik., toisessa cp) ja eräässä järvessä Nymphaea tetragona'a. Siinäpä saloseudun merkillisyydet. Veronica verntfa näin myös parissa paikassa, omituista kyllä. Nurmimäen tienoot Sotkamon puolella olivat rehevimmät. Siellä oli eräällä kalliolla Asplenium viride"åkin ja läh. suolla Erioph. latifo- lium'[a ja itse mäellä Carex flava'a. Kuljettuani halki Suomenselän saloseudun jatkoin mat- kaani kievarikyydillä Sotkamon kirkonkylään ja sieltä lai- valla Ontojoen suulle, Kuhmon rajalla. Se seutu oli — saven ansiosta — aika rehevää. Mutta saloseutu siitä poh- joiseen jokseenkin karua. Siellä täällä näin aina jonkin huomattavammankin lajin (Pimpinella, Calamagr. arundina- cea, Veronica officinalis ja V. verna). Tarkoitukseni oli päästä sille vuolukivijuotille, joka Kellojärven keskipaikoilta jatkuu Kuhmoniemen pohjoisrajan yli Hyrynsalmelle ja sieltä Suo- mussalmen etelärajalle. Näiden kallioiden kasvillisuus oli omituista siitä, etta niillä järjestään jokaisella kasvoivat As- plenium viride, Cerastium alpinum ja Lychnis alpina missa mitenkin runsaina, mutta muu kasvillisuus oli hyvin taval- lista ja sekin sangen niukkaa. Kuivajärven pohjoispäässä loppuvat varsinaiset korkeat vuolukivikalliot ja jatkuvat sitten matalampina enemmän metabasiittien luontoisina. Sitä mukaa muuttuu kasvillisuuskin enemmän kalkkiseutujen 10. IV. 1920. Kyyhkynen, Matkakertomus kesältä 1919. 101 kaltaiseksi. Kellojärven rannoilla, jotka muuten övat san- gen karuja, näin seuraavia hiukan kutakin: Carex Buxbaumii, C. Oederi, C. flava (pc), C. strida (2:ssa paikassa hiukan) sekä eräällä purovarrella Erioph. latifolium' ia. Pinguicula vulgaris on siellä ehken joks. yleinen; ainakin näin sitä muutamin paikoin. Kun vielä mainitsen, etta erään talon pientarelta löytyi Poa "irrigata ja eräältä kalliolta Weisia viridula (molemmat Ok:lle uusia) sekä eräästä salmesta Jun- cus supinns, niin lienen luetellutkin sen seudun merkillisyy- det. Lisätä voisin, etta vuolukivikallioilla näin myös samoinkuin Paltamossa — parissa paikassa Bryum neoda- mense var. ovatum'ia. (tri Broth. määr.) ja eräällä rannalla runsaasti Malaxis paludosa'a. Metabasiittialueella olivat Härmäjärven seudut Kuhmon pohjoisimmassa osassa mie- lestäni huomattavimmat: Erioph. latifolium (moninp. runs.), Daphne, Tofjeldia, Carex capillaris, C. flava (moninp.), C. heleonastes, C. panicea, Listera ouata, Sceptrum ja Lycopo- dium alpinum sekä eras C/zara-laji (Ch. fragilis?). Matricaria discoidea puuttui koko Kuhmoniemen matkälla, ja Pru- nella' akin näin vain l:ssä paikassa. Hyrynsalmen Mikitän- järven ja Moisionvaaran tienoilla oli myös useita „hyviä" paikkoja, varsinkin Honkajärven tienoilla: Nymphaea tetra- gona, Potamogeton praelongus, Salix myrsinites, Galium boreale. (Mikitän eteläpuolella oli tavattoman laajoja soita, joilla oli paikoin parempiakin lajeja: Erioph. latifolium, C. livida, C. teretiuscula, Sceptrum y. m.). Näin olin tullut tåas Suomussalmen rajoille ja tietenkin pistäysin tässä entisessä tutussa pitäjässäni. Tällä kertaa löysin Carex capillaris'ta hiukan eteläpitäjältäkin (edellämainitun metabas.-juotin jat- kolta), Scirpus mamillatus'ta, jota olin tavannut myös Kuh- mossa, sekä seuraavia harvinaisia vesikasveja: Potamogeton Zizii (3 — 4 eri muotoa 2 — 3-sta järvestä), P. nitens (Ok:lle uusi), P. praelongus, Nymphaea tetragona ja Sparganium affine X natans (uusi). Suomussalmelta tulin vesiteitse Kajaaniin tehden mer- kintöjä matkan varrelta (Lythrum moninp. cp, Lysimachia vulgaris ainakin 1 paik. cp, Sagittaria sagittifolia, päämuoto, 102 Kyyhkynen. — Harald Lindberg. 10. IV. 1920. Ristijärvellä cp, y. m.). Savossa keräilin vielä entiseen ta- paani kasveja onnistuen löytämään useita hauskoja muotoja, jotka kaikki, kuten edellisetkin, toht. H. Lindberg on hyväntahtoisesti määräyksillään vahvistanut ja osiksi koko- naan itse määrännyt, josta täten saan lausua kunnioittavim- mat kiitokseni, samoinkuin toht. Brotherukselle sam- malien määräämisestä. Doktor Harald Lindberg lämnade följande Flo- ristiska meddelanden: 1. Arabis arenosa (L.) Scop. Af denna art, som ej tidi- gare anmärkts inom finländskt område, ha under senaste år till samlingarna inkommit exemplar från tvenne fyndorter. Den 11 aug. 1914 insamlade K. Lin ko la arten på en san- dig skärning i berg invid Hämekoski bruk i Ruskeala soc- ken, KL, där den växte tämligen rikligt. De på nämnda ställe insamlade exemplaren äro så godt som utblommade, frukterna äro dock ej ännu fullt mogna. Den andra fynd- orten är Stadsparken i Kotka stad, Ka. Härstädes anträf- fades arten af mag. K. J. Valle den 25 juni 1918 på en gräsbevuxen klippa. Dessa exemplar ha alldeles unga fruk- ter och relativt talrika blommor. På min anmodan insam- lades på samma ställe den 3 juli 1919 ett rikligare material af arten för utdelning i Plantae Finlandiae exsiccatae af stud. M. Ulvinen. Dessa senaste exemplar ha de nedersta ski- dorna på en del individer mogna. Arabis arenosa är synbarligen på båda dessa ställen att betrakta som inkommen. Under en lång följd af år har jag haft min uppmärksamhet riktad på denna art, utan att finna exemplar från Finland eller angränsande delar af Ryssland. Först under allra senaste tid har den inkommit och blir synbarligen stationär på båda de ställen, där den anträffats; omöjligt är ej heller, att den under närmaste tid kommer att här sprida sig eller att anträffas på nya fyndorter. Arten afviker från Arabis Suecica Fr. genom större, som äldre violett anlupna blommor, större frön och genom dessa mer eller mindre tydligt knöliga skidor. 10. IV. 1920. Harald Lindberg, Floristiska meddelanden. 103 De i Finland tagna exemplaren ha 1920 blifvit af dr Gunnar Samuelsson sedda. I Sverige är A. arenosa spridd öfver hela mellersta delen af landet, från Småland till Jämtland och Västerbotten; den är äfven känd från Gottland. Den närastående Arabis Suecica Fr. förekommer .öfver hela vårt område från Ab till Kemi. I Sverige är den anmärkt från Dalarna till Västerbotten. 2. Utricularia intermedia X vulgaris (U. biseriata Lindb.fil. n. hybr.). Vid inordnandet af nytt material i finländska samlingen fäste jag mig vid en Utricularia-fovm, som vid närmare granskning visade sig böra betraktas som hybri- den U. intermedia X vulgaris. Exemplaren voro tagna dels af pastor O. Kyyhkynen, dels af mag. V. P e s o 1 a. Vid granskning af museets samlingar tillkommo ännu ett par exemplar. Bastarden påminner om U. vulgaris genom sin lång- sträckta växt och genom att blåsorna endast stå att finna tillsamman med bladen; de stora blåsorna sitta en och en skiftevis ' på bladen, bildande en rad på hvardera sidan af stammen, däraf namnet biseriata. Vinterknopparna påminna mest om dem hos U. intermedia, ett borstigt nystan i spet- sen af stammen. Vid tillväxten på våren antaga dessa vin- terknoppar en utdragen och glesbladig form och påminna då något mer om dem hos U. vulgaris. Stammen jämte bladen är på pressade exemplar c. 1 cm bred, således myc- ket smalare än hos U. vulgaris. Af denna förut ej urskilda hybrid föreligga exemplar från följande lokaler: KOn, Suistamo, Loimala, 21. 7. 1876, V. F. Brotherus & Hj. Hjelt (bestämd till »Utricularia f."). — OK, Suo- mussalmi, in lacu Kukkumalampi, 21. 7. 1911, O. Kyyh- kynen. Suomussalmi, Kiannankylä, Pöllänlampi, inter pa- rentes, 30. 6. 1911, O. Kyyhkynen. Suomussalmi, in lacu Kallioinen prope Salovaara in pag. Kiannankylä, 18. 7. 1911, O. Kyyhkynen. Kajana, A. J. Malmgren. Detta sist- nämnda exemplar har ursprungligen varit bestämdt till U. intermedia, denna bestämning har senare blifvit af S ae 1 a n ändrad till „U. vulgaris f. tenuis, U. neglecta Lehm.?". K i hl- 104 Harald Lindberg, Floristiska meddelanden. 10. IV. 1920. man slutligen har vidfogat en lapp med en provisorisk beteckning: „U. neglecta?". — Kims., Kuolajärvi, Porolampi, 3. 9. 1917, V. Pesola („U. vulgaris v. tenuis Sael."). — Slutligen finnes ett ofullständigt och därför mycket svår- bestämdt exemplar, som möjligen kunde hänföras till denna bastard. Det är taget af Fredr. Elfving den 23 juli 1875 vid Sermaks invid Svir (bestämdt till „U. ochroleuca R. Hn."). Alla de af mig sedda exemplaren sakna blommor. 3. Utricularia intermedia X minor (U. ochroleuca R. Hn.). Af denna sällsynta bastard förefinnas i samlingen följande exemplar: Ka, Veckelaks, gungflyäng nära Mentlaks egen- dom, 3. 8. 1899, I. O. Bergroth („U. ochroleuca R. Hn.'\ blommande). — St, .Birkkala, Vaakkojärvi, 18. 7. 1910, Th. Grönblom („U. intermedia", steril). — Om, Evijärvi, Jär- velä, 6. 9. 1905, A. L. Backman („U. intermedia"); best. ej alldeles säker. — OK, Paltamo, 6. 7. 1873, O. Lönn- bohm (U. ochroleuca det. S a e 1 a n ; blommande). — Ob, Ijo, Paakkolanoja vid vägen till Siurua, 27. 6. 1864, M. Bren- n e r. Ursprungligen bestämd till U. ochroleuca, åenare af S ae 1 a n ändrad till U. intermedia. — Ks, Kuusamo, 1864, B. A. Nyberg („U. ochroleuca R. Hn."). Sälla, litet träsk i kärr mellan Vuokajärvi och Hositunturi, 18. 8. 1898, V. Borg („U. minor L."). 4. Puccinellia-f ormev. Konservator O. R. Holmberg i Lund har haft vårt material af Puccinellia (Atropis) till granskning och har därvid urskilt en för den östfennoskan- diska floran ny art, P. phryganodes (Trin.) (= Glyceria rep- tans (Laest.) Krok, Atropis vilfoidea (Ands.) Th. Fr.). Af denna för området nya art insamlade jag 28. 7. 1913 icke- blommande exemplar på stranden af en holme mellan Kan- dalakscha och Kolvitsa vid Hvita hafvet (Lim). Den växte ymnigt på låg strand betäckande rätt stora ytor, men öfver- allt utan ax. Arten påminner mycket om P. maritima Pari., men afviker genom sina egendomliga korta skott i blad- vecken af de längs marken liggande, långa skotten samt genom de skarpt hvitspetsade blomfjällen. I allmänna herbariet ha vi exemplar af denna art från Norge, Ostfinmarken, Varanger- 10. IV. 1920. Harald Lindberg. - - Rantaniemi. 105 fjord, Nyborg, 27. 7. 1898, Th. O. B. N. Krok, samt från Grönland, Beeren Eiland, Ellesmereland och Spetsbergen. P. maritima (Huds.) Pari. är inom området endast ta- gen af mig 18. 7. 1913 på hafsstrand vid Knjäsha by vid Hvita hafvet, KK. Strax intill området är den insamlad af I. O. Bergroth och J. I. Lindroth den 24. 7. 1896 på sandstrand nära Anserski Skit på ön Solovetsk i Hvita hafvet. P. retroflexa (Curt.) Holmb. Hvad vi här kallat Atropis distans v. pulvinata och A. distans f. litoralis (hafsstrands- formen af A. distans) föres af Holmberg till ofvannämnda art. P. distans (L.) Pari. växer på ruderatplatser nära kusten, äfven inne i landet på några ställen. Ett exemplar, taget af mig på hafsstrand vid Tullhuset på Ekerö, Al, 12. 7. 1890, har af Holmberg ansetts vara Puccinellia distans X retroflexa. 5. Koeleria gracilis Pers. Af denna hos oss ej tidigare observerade art inlämnades för någon tid sedan till sam- lingarna exemplar, tagna af herr W. Schohin på sand på lastageplatsen vid Lappvik, Tenala, Nyl., 12. 7. 1919. I detta sammanhang kan nämnas, att den Koeleria-form, som af Bergroth år 1896 anträffades på tallmo vid lands- vägen ca 10 km N om Särkijärvi, KPom., rätteligen bör kallas K. grandis Besser, en östeuropeisk art, utbredd från Lemberg, Warschau, Wilna, Kurland öfver Ingermanland till Karelia Pomorica (jfr. F. Herm ann, Flora von Deutsch- land und Fennoskandinavien sowie von Island und Spitzbergen, 1912, p. 65). Båda dessa arter ha inlämnats till samlingarna under namnet K. cristata Pers. Lehtori A. Rantaniemi oli jättänyt painettavaksi: Adoxa moschatellina. Adoxa moschatellina'\\a. on Fennoskandia orientalis'essa kaksi toisistaan hyvin erillään olevaa levenemisaluetta: 1) eteläinen, jossa sillä on selvä lounainen ja kaakkoinen valta- asema, ja 2) pohjoinen, tai paremmin koillinen levenemis- alue. Herbarium Musei Fennici'n kokoelmain ja yksityisten 106 Rantaniemi, Adoxa moschatellina. 10. IV. 1920. tiedonantojen mukaan, joista erityisesti ölen kiitollinen tohtori Hj. Hjelfille, professori A. K. Caj a nder'ille ja tohtori K. L i n k o 1 a'lle, sekä kirjallisuuden perusteella övat lajin eteläisen (lounaisen ja kaakkoisen) alueen esiintymis- paikat merkittyinä myötäseuraavalle kartalie, ja övat ne kasvimaakunnissa: Al, Ab, N, St, Ta, Ka, Ik, Kl, Kol. Kuva 1. Adoxa moschatellina 'n leveneminen Fennoskandia orientalis'essa. Lajin esiintymisestä lähemmin näissä eri seuduissa il- moittaa Palmgren1) Ahvenanmaalta seuraavaa: „mest i smärre grupper (6 — 8) vid roten af träd- och buskbestånd. Denna tidiga vårväxt är antecknad från endast ett fåtal ställen. I skärgården Kökar— Geta på endast 6 spec. omr.: ') Palmgren, Alvar: Studier öfver löfängsområdena på Åland. Acta Soc. pro F. et Fl. Fenn. XXXXII, p. 445. 10. IV. 1920. Rantaniemi, Adoxa moschatellina. 107 1 i Föglö, 3 i Lemland och 2 i NW skärgården. För öfrigt känd från Jomala, Eckerö, Finström, Saltvik o. Sund." Tohtori Lin ko lan henkilökohtaisen tiedonannon mukaan rajoittuu Adoxa'n leviäminen Laatokan pohjoispuolisissa seuduissa kapealle rannikko-alueelle, jossa sillä on useita kasvupaikkoja Sortavalan luona saaristossa ja lahtien var- silla. Lajin esiintymisestä kaakkoisrajan itäpuolella on pro- fessori Caj an der ilmoittanut sitä tavattavan jokseenkin yleisenä (st fq) Äänisjärveltä itään ainakin Onegajoelle asti sekä Onegajoen laaksossa paikotellen (p) aina Vienanme- relle asti. Pohjoisen-(koillisen) alueen kasvupaikat övat seuraavat: Kpor. Solovetski monastir. N. Iwanizkij. Lim. Juonnijoen varrella, Ki- vijoen suun alapuolella, koivikkolehdossa, Walter M. Linnaniemi — *■ 25 o CD 00 ^J os cn 4*. CO to t—* ö M ö B M H r w w *i " 3* C 3 CD o- CD trq ■ 3 3 fD cT 3 O 3 (t) 3 p 3 CO CT> 3 p- CD 1 3 > « a 3 o 3 rv f-h 3 CO O -i "i a> o" ?r KW K—* ■-S 3 3 s 3" 3 CO C o 3 So: 3 r-f- v; 3 3 P 3* 3 3 3 ?r o k CO r+- p •"S c 3 gr c 3 CL o l-t- h-» to to CD oc _l to CO ^a • ^J os 3 3 — — X < < t— i < < < < < N a> co CO CD co CD CD co co H-* H^ i—* i— * H- i > t— * 1— ' -J CO CO CO CO CO CO CO 3 ne u 'o, -tO -to -to -to | '-to -to -to Geschlecht 1—* »—* 1— ' 1 — ' R Körperlänge öhne CD CD O o o co oo co 00 — » O i— •■ 00 Cn os O 4- <1 !—•■ Schwanz 00 CO CD oo 4». CD 4=^ 4^ CO 4- to 1—* 4- to 3 Länge des Schwanzes, CO 1 1 | 1 1 CO cn 1 1 mit und ohne Haar- CO Cn en to 4^ cn CO cn CO 00 CO os CO 00 3 scheitel to OS to os to 00 CO o to co to 00 to to -vi to os to CO 3 Länge des Kopfes to to to to CO to Cn to 4- to to to to CO *cn to cn to to 3 3 Länge des Vorderfusses _( CO to CO "cn CO C" CO co 00 CO os CO CO CO Cn CO CO CO Cn 3 3 Länge des Hinterfusses -J -J oo 00 00 00 ~a <1 o CD o 3 3 Augen-Ohren- Abstand co CD o 1—* to O co cn 1— * CO en o a 3 Ohrenlänge to to to to ro IO to to to ro 3 Länge der längsten H— 1— 1 t—» J-J cn 4^ to cn 4- os cn ^1 to 3 Schnurrhaare Anzahl der Ringe am ^J -»J -vi -vi ^J 00 00 ^t ^J ^J o Cn CO 4- ^J o o os 00 00 Schwanz 8. V. 1920. Korvenkontio. — M. Brenner. 131 Uber die Lebensweise dieser Art in Finnland ist nichts näheres bekannt. Die Exemplare aus Wiborg sind nach der Etikette auf sumpfigem Terrain (Karhusuo), das von Kontiolahti nach einer freundlichen Mitteilung von Frau Rikkonen am Grabenrand eines humusreichen Lehm- ackers, nicht weit vom Waldrande, gefangen worden. In Mittel-Europa bewohnt die Art, die Fel dm aus der Deut- schen, sowohl nassere wie trockenere offene Felder und fiigt besonders während ihrer periodisch eintretenden Mas- senvermehrung sowohl dem Getreide als auch verschiedenen anderen Kulturen grossen Schaden zu. Litteratur: Bernhard Altum, Die Säugethiere des Mun- sterlandes, 1867; J. H. B 1 a s i u s, Naturgeschichte der Säu- gethiere Deutschlands, 1857; R. C o 1 1 e t, Norges Pattedyr, 1911 — 12; K. Greve, Säugetiere Kur-, Liv-, Estlands, 1 909; E. Lönn- berg, Sveriges ryggradsdjur, I Däggdjuren, 1914; Otto Schmiedeknecht, Die Wirbeltiere Europa's, 1 906; E.-L. Trouessart, Mammiféres d'Europe, 1910; Herluf Winge, Danmarks fauna, Pattedyr, 1908. Rektor M. Brenner: Vårförebud och vårens först- lingar i Ingå sockens kusttrakt. I följd av den i Helsingfors rådande livsmedelsbristen tvungen att under höst-, vinter- och vårsäsongen 1918— 1919 uppehålla mig på landet på Ingå sockens fastlandskust, blev jag i tillfälle att taga närmare kännedom av ej mindre företeelserna i naturen än av traktens förut okända vår- flora. Den första signalen till att det led mot slutet med vin- tern gavs av skogarnas trumslagare spillkråkan, eller kanske rättare sagt spelkråkan, igenom det om trumvirvlar påmin- nande, efter trummans beskaffenhet dovt knorrande eller klangfullare läte den med sin näbb framkallar. Följde så dess och dess anförvanters, större hackspettens, locktoner, genom en mjukare, nästan flöjtlik klang skilda från det på sommaren vanliga skarpa och gälla skriet. 132 M. Brenner, Vårförebud i Ingå sockens kusttrakt. 8. V. 1920. Redan den 14 mars visade sig en ensam stare på vä- gar och bara fläckar sökande något ätbart, men först den 7 april sågs den första starsvärmen, samtidigt med lärkor, den första sädesärlan, skrattmåsar *) och orrspel. Först den 13 april hördes bofinken och taltrasten sjunga, den 19 gransångaren och den 20 rödhaken. Samma dag sågos de första halvutslagna blåsipporna. Den 10 april observera- des gräsänder, den 16 knipor, den 17 duvor, den 18 stor- spoven, den 21 tranor, den 23 gäss och den 28 fiskmåsar. Den första vårflyttningen försiggick alltså från den 7 till den 28 april. Först den 6 maj hördes göken, den 9 maj lövsångaren, den 14 rödstjärten, den 17 buskskvättan, den 23 göktytan och gröna sångaren, den 27 ladusvalan och törnsmygen. Den 18 maj visade sig några fisktärnor. Den 30 mars begynte termometern på morgonen visa värmegrader, de första dagarna + 3°, den 30 april var snön till största delen försvunnen, och omkring den 4 maj be- gynte marken grönska. Islossningen ägde rum den 29 april till 1 maj. Under snösmältningens förlopp blev bland växterna björken den första förkunnaren av vårens ankomst. De under vintern små, bruna knopparna begynte svälla och göra sig mer bemärkta. Hela trädkronan erhöll en tydligare fram- trädande rödbrun färg, vilken i synnerhet i täta björksko- gar och vid klart solljus gjorde sig gällande. I början av maj, ungefär samtidigt med gökens ankomst, begynte de gröna bladspetsarna arbeta sig fram och giva skogen dess färg för sommaren. Dessförinnan hade emellertid hasseln och gråalen begynt blomma, klibbalen utvecklat sina bruna hängen, och blåsippan för en kortare tid ådragit sig en all- männare uppmärksamhet som vårens budbärarinna. Den 20 april observerades de första halvutslagna blåsippsblommorna och den 24 voro de fullt utslagna.. En månad senare var arten till största delen utblommad och ersattes då av Viola ') Detta år 1920 visade sig skrattmåsen i Helsingfors redan den 25 mars. 8. V. 1920. M. Brenner, Vårförebud i Ingå sockens kusttrakt. 133 Riviniana. Den 7 maj uppträdde i dess sällskap Luzula pilosa och ungefär samtidigt vitsippan, vilken såväl in- strödd bland blåsippor och violer som ensam i täta mattor i hög grad bidrog till att försköna nejden. På under som- maren fullständigt barbetade betesmarker utgjordes nu ört- vegetationen uteslutande av storblommiga vitsippor i vid- sträckta, tätt slutna bestånd. Av blåsippan förekomma på orten tre från varandra väl skilda former, den vanliga storblommiga blåvioletta blå- sippan, M. cyanea, den småblommiga rosenröda rödsippan, H. rosea, och den storblommiga rödvioletta violsippan, H. violacea, de två förstnämnda såväl massvis som i spridda exemplar, den andra dock i mindre mängd såväl skilt för sig som inströdd bland den förra, den sistnämnda däremot endast i spridda exemplar tillsammans med någon av de två föregående. En med lackmuspapper företagen under- sökning av jordmånen, där de två förstnämnda växa allena, gav för vardera neutral reaktion, varigenom blomfärgens oberoende av jordmånens syrehalt ådagalades. Av blomstermånadens talrika alster kvarstå de flesta ännu i början av juni och voro alltså gamla bekanta. Några få äro av förgängligare natur, såsom Gagea minima, utsla- gen redan den 6 maj, vilken i täta grupper giver odlade fält och gamla gräsvallar en blekgul skiftning, samt Thlaspi alpestre, vilken redan på Sällskapets senaste novembermöte närmare omtalats. Även £rop/z//a-formerna hava i Medd. h. 29 särskilt behandlats. Ett anmärkningsvärt fynd var det av Primula-officinalis den 13 maj i den mot sydost slut- tande klibbalszonen vid havsstranden av Bastubacka. Ett annat nytt fynd var Ficaria verna den 16 maj icke långt därifrån inåt land i ett igenvuxet ängsdike, i vars närhet på torrare mark blommade Taraxacum laevigatum, T. divari- catum, T. patulum och Viola montana samt på våtare mark lägre ned Carex vulgaris och Viola palustris. I ett stenrös ovanom nackdiket bland Rosa Afzeliana och villosa samt nu utslagna hallonbuskar blommade den 21 maj vild Ribes grossularia. 134 M. Brenner, Vårförebud i Ingå sockens kusttrakt. 8. V. 1920. Ännu högre upp i den på samma sydostsluttning be- lägna, av björk, gran och tall bestående, tämligen täta blandskogen anträffades den 11 maj i en glesare glänta bland smärre klippstycken och några stånd av Melica nutans ett tiotal stora lång- och bredbladiga tuvor av ännu icke blommande Hierochloa australis. Detta i södra Finland med öarna Valamo och Högland överhuvudtaget sällsynta, men på Åland liksom i Sverige icke förekommande gräs företer med avseende å sina vippgrenars småaxskaft en anmärk- ningsvärd föränderlighet, i det den i floristiska handböcker vanligen som ett artkännetecken anförda hårigheten vid småaxets bas stundom saknas. Denna hårighet är över- huvudtaget svår att observera. Endast undantagsvis finner man spridda utstående hår, även på något avstånd från småaxet, men detta icke ens på alla grenar av samma vippa. Vanligen förefalla grenarna att vara glatta överallt. Vid starkare belysning och förstoring upptäcker man dock stundom vid småaxets bas ett svagt ludd likt en uppsvälld knöl av axskaftet. Men även detta kan saknas, då det glatta, jämntjocka skaftet liksom hos H. borealis omedelbart övergår i småaxet. För att kunna tjäna som artkännetec- ken är sålunda denna hårbildning alltför inkonstant och varierande. Men oberoende härav är arten likväl genom sina blomborst och sitt växtsätt med tätt tuvade, spensliga strån och talrika, höga, lång- och bredbladiga rotskott väl skild och lätt igenkänd. Redan på avstånd sedd, liknar den genom sina lång- och bredbladiga tuvor mera en bred- bladig steril Calamagrostis, än den med spridda strån upp- trädande M. borealis. Även med avseende å ståndorten för- håller den sig olika, i det den föredrager skogsmark, helst lundartad blandskog, medan ti. borealis förekommer på öppnare mark, såsom stränder och fuktig gräsmark. Då vid närmare undersökning de ovannämnda tuvorna visade sig med avseende å smågrenskaftens brist på hårighet av- vika från gängse beskrivningar av arten, har jag funnit skäl vara att beteckna denna varietet, som enligt exemplar i Universitetets botaniska museum även på andra orter i 8. V. 1920. M. Brenner. - Benick. 135 landet anträffats, med namnet Hier. australis var. galba. Differt a H. australi ramulis paniculae ut in ti. boreali aequalibus glabris sine tumöre pubescente pilisve. Ännu en vårväxt, ehuru av senare datum — den stod nämligen i full blom den 3 juni — må ännu såsom förut obeskriven och alltså hittills okänd omnämnas. I Sällska- pets Medd. h. 29, s. 45, anfördes en Viola tricolor var. gra- cilenta f. sublutescens, petalis superioribus mediisque inferiore pallidioribus, superioribus interdum leviter violascentibus. I denna diagnos saknas — då härmed avsågs att anföra varigenom formen från den föregående f. lutescens floribus lutescentibus avviker — detta för formens igenkännande viktiga kännetecken, som för fullständighetens skull här åter bort upprepas. Ifrån denna form, som i övrigt tillhör var. gracilenta, skiljer sig den nu funna lilla gulblommiga Viola-formen genom mindre blommor och de vegetativa organens utbildning, i vilket hänseende den måste hänföras till var. aequalis Brenn. i Medd. h. 19, s. 81. Dess namn och diagnos blir alltså: V. tricolor L. var. aequalis f. galba- nata. Floribus minoribus, flavis luteisve vel petalis supe- rioribus violescentibus, mediis flavis petaloque infimo luteo, calcare violaceo. Fyndorten utgjordes av en låg bergklack emellan åkrar och små björkdungar med vitsippor och nu utslagna liljekonvaljer på Kolnäset, Svartbäck. Tillsammans med Taraxacum stenoglossum anträffades samma dag, den 3 juni, på högsta toppen av det s. k. Tele- grafberget på byggnadsgrus från Krim-krigets tid Hieracium sphaeroideum som den tidigaste representanten för hieracier- nas under hela sommaren i olika arter blommande släkte. Herr L. Benick i Lubeck hade insändt följande upp- sats: Ober nord-palaearktische Steninen, vorwiegend aus dem Zoologiscfren Museum in Helsingfors (Col., Staphyl.). Mit 4 Fig. Nord-palaearktische Steninen sind hauptsächlich von Motschulsky, Eppelsheim, J. Sahlberg, Poppius, Miinster, Fauvel und Bernhauer beschrieben wor- 136 Benick, Uber nord-palaearktische Steninen. 8. V. 1920. den. Uber die Verbreitung der sibirischen Steninen sind wir trotz des grossen Kataloges der Coleopteren von Sibi- rien von L. v. Heyden (1880 — 1898) noch recht unvoll- kommen unterrichtet. Es ist daher jede Gelegenheit zu begriissen, die uns gestattet, weitere Einzelheiten den schon bekannten hinzuzufugen. Die Sammelergebnisse von Y. Wuorentaus, die in den Besitz des Zoologischen Mu- seums der Universität Helsingfors ubergingen, haben mir vorgelegen; es ergaben sich fur einige Stenus-arten wert- volle Verbreitungsdaten, auch sind einige neue Arten aus Kamtschatka und dem zentralen Sibirien zu verzeichnen. In der gleichen Sendung befanden sich einige kritische Stenus-Stiicke aus Finnland, dem Zoologischen Museum ge- hörig; sie, wie auch die Kollektionen der Herren Dr. H. Lindberg, R. Krogerus und G. S t e n i u s ermöglichten einige Berichtigungen und Erweiterungen zur finnländischen Fauna. Endlich gestattete die Einsicht der Typen von B. Poppius einige wesentliche synonymische Bemerkungen. Uber einige ebenfalls mitgeteilte Typen von Mäklin und Motschulsky soll, da sie nicht aus der palaearktischen Region stammen, in einer besonderen Arbeit berichtet wer- den. — Den Herren Dr. E. Bergroth und Mag. R. Frey möchte ich fur die Ermöglichung der Durchsicht des ge- samten wertvollen Materials meinen verbindlichsten Dank aussprechen. Die von Sibirien angegebenen Fundorte Kantaika, Du- dinka, Nikulina, Sumanarova und Potowskoje liegen sämt- lich am Jenissej-Fluss, die beiden erstgenannten sind nach v. Heydens Katalog Nebenfliisschen, die weit nördlich in den Jenissej miinden. Einige Ergebnisse allgemeinerer Natur seien zusammen- fassend vorweggenommen: 1. Einige in Europa häufige Arten sind bis in den äussersten Osten der palaearktischen Region verbreitet: Juno F. (Kamtschatka, Bolscherjetsk), clavicornis Scop. (da- selbst), humilis Er. (daselbst), Argus Grav. (daselbst), cicin- 8. V. 1920. Benick, Uber nord-palaearktische Steninen. 137 deloides Schall. (Ussuri, Spasskaja); coarcticollis Epp. reicht weit nach Osten (Jenisseisk). 2. Manche bislang nur aus Finnland öder einem an- dern begrenzten Gebiet bekannten Arten sind ebenfalls weit östlich verbreitet: labilis Er.1) (Dudinka), Bernhaaeri Popp. (Krasnojarsk), simpliciventris Popp. (Amur), dauricus Motsch. (Kamtschatka, Bolscherjetsk), repandus Popp. (daselbst). 3. Aus der finnländischen Fauna sind zu streichen: glabellus Thoms. (subglaber Thoms.), excubitor Er. und brevi- pennis Thoms. {foveicollis Kr.), höchst wahrscheinlich provi- dus Er. und incanus Er. und vielleicht auch melanopus Marsh. 4. Nach dem Gesamtmaterial sind in die finnländische Fauna aufzunehmen: morio var. neglectus Gerh., niveus Fauv., pallipes Gr. und coarcticollis Epp. Zu einzelnen Arten ist folgendes zu bemerken: Stenus calcaratus Ser. Nikulina und Fl. Jenissej, je 1 9. — Unter den drei von Poppius (Kola Halföns och Enare Lappm. Col., p. 126) genannten Stucken befindet sich ein 6 mit völlig braunen Beinen. Stenus maurus Mannh. Spec. typ. No. 699. 2) Das Tier ist ein 5 des Juno F. mit etwas schlankerem Halsschild, wie sie öfters vorkommen. Die Angabe Mannerheims „E Germania sub nomine St. buphthalmi a D. Struwe com- municatus" weist auf St. buphthalmus Latr. = Juno F. hin. St. maurus Mannh. muss als Synonym zu Juno F. kommen. Stenus boreellus Popp. Spec. typ. No. 686. Das einzige typische 6 ist ein St. clavicornis Scop. mit etwas längeren Flugeldecken. Die vom Autor ausserdem angegebenen recht geringfugigen Unterschiede im Bau der secundären Ge- schlechtsauszeichnung und in der Kopfbreite fallen in den Bereich der Variationsbreite dieser Spezies. St. boreellus Popp. ist als Synonym zu clavicornis Scop. zu stellen. ') Im Sinne J. Sahlbergs, Catalogus Col. Faun. Fenn., Hel- singfors 1900. 2) Nummer in der Sammlung des Zool. Mus. Helsingfors. 138 Benick, Uber nord-paläearktische Steninen. 8 V. 1920. Stenus simpliciventris Popp. Von dieser schönen Art wurde mir ein typisches Weibchen von der unteren Lena giitigst iiberlassen. Sie ist dem St. gallicus Fauv. nahe verwandt, weicht jedoch durch unebenere Oberseite und schmäleren Kopf nicht unbeträchtlich ab. Auch die männ- liche Geschlechtsauszeichnung ist verschieden, wie ein in der Kollektion vorhandenes Stuck mit der Angabe „Reg. Fl. Amur: Chanka, 23. X. 1910, A. Luther" erweist. Stenus providus Er. Unter den kritischen Stenen des Mus. Helsingfors stecken zwei Stiicke dieser Art, eins be- zettelt „Svir, M. Georgiewsky", das andere „Umba, Levan- der"; das erstgenannte Ex. gehört zu lustrator Er., das zweite zu clavicornis Scop. — Wenn diese Tiere dieselben sind, auf denen die Angaben bei Poppius (Förteckning öfv. Ryska Karelens Col., 1899, p. 38, bezw. Kola Halföns o. Enare Lappm. Col., 1905) beruhen — besonders wegen des letzten Stiickes können wohl keine Zweifel bestehen — und wenn auch J. Sahlbergs Provinzbezeichnungen (a. a. O.) darauf zuriickzufiihren sind, was wahrscheinlich ist, da beide Tiere von Sahlberg bestimmt sind, so ist die Art fur Finnland zu streichen. Stenus excubitor Er.- 2 Ex. im Mus. Hels., bezettelt „Kuopio, Levander"; beide Stiicke sind morio var. neglectus Gerh.; dieses Tier ist bisher nur vom Nordhang der Kar- pathen bekannt geworden (vgl. Benick, Entom. Mitteilgn II, 1913, p. 44 ff.). Kuopio liegt in der auch von Sahl- berg in seinem Katalog angegebenen Provinz, in der St. excubitor gesammelt sein soll. Auch diese Art ist aus der finnländischen Fauna zu streichen. Stenus kamtschaticus Motsch. ist meines Wissens nicht weiter von Kamtschatka bekannt geworden. Herr Y. Wuo- rentaus hat von dort nur ein 6 (Mus. Zool. Hels.) mit- gebracht, das gut mit der Beschreibung Sahlbergs iiber- einstimmt. Die Beschreibung des Autors und diejenige J. Sahlbergs (Kgl. Svensk. Vet. Ak. Handl. XVII, No. 4, p. 76) zeigen einige Differenzen, insbesondere inbezug auf den Bau der Stirn, dass die Möglichkeit, beiden Autoren hatten 8. V. 1920. Benick, Uber nord-palaearktische Steninen. 139 verschiedene Tiere vorgelegen, nicht von der Hand zu wei- sen ist; die Type Motschulskys vermag die Zweifel zu lösen. — Von Herrn R e i 1 1 e r erhielt ich ein von E p p e 1 s- heim bestimmtes Stuck ($), bezettelt „Nord-Mongolei, Changai, Leder", das ebenfalls Unterschiede von sibirischen Tieren aufweist. Eppelsheim hat iiber die von Leder in der Mongolei gesammelten Tiere, soviel mir bekannt, nichts veröffentlicht. In seinem handschriftlichen Nachlass findet sich allerdings unter der Uberschrift „Staphylinen aus der nördlichen Mongolei (Shangai)" auch kamtschaticus Motsch. als selten angegeben. Es wäre von wirklichem zoogeographischen Interesse, dass die Frage, ob die Mon- golei-Tiere mit der Kamtschatka-Art identisch sind, eine Lösung erfuhre. Stenus aquilonius nov. spec. Niger, moderate nitidus, antennis, palpis pedibusque nigro-piceis, palporum basi fla- vescente. Capite elytrorum latitudine, fronte leviter bisul- cata, medio leviter elevata; thorace latitudine vix longiore, medio latissimo, post medium longitudinaliter leviter canali- culato, crebre fortiter rugose punctato; elytris thorace pa- rum longioribus, apicem versus lateribus dilatatis, depla- natis; abdomine fortiter marginato, segmentis basalibus fortiter unicarinatis; tarsis posticis articulo primo ultimo multo longiore, quarto simplice. Mas lätet. Long. 3.6 mm. — Kamtschatka, Bolscherjetsk, 7. 7. 1917, Y. Wu or e ri- ta u s. Ziemlich gedrungen, mässig glänzend, äusserst kurz und fein behaart, sehr dicht und mässig grob punktiert; Fuhler ausser den Basal- und Keulengliedern, die schwarz sind, rotbraun, Taster dunkel, erstes und Basis des zweiten Gliedes gelb, Beine schwarzbraun (Stiicke mit ganz schwarzen Beinen durften vorkommen). Der Kopf ist breit, so breit wie die Fliigeldecken, kaum vertieft, mit zwei flachen Furchen und flacher Mittelerhebung versehen, iiberall grob und dicht, in der Mitte wenig weit- läufiger punktiert und hier wenig glänzender als seitlich. Die Taster sind kurz, die Fuhler mässig läng: II: 1, III: 1 Vsi 140 Benick, Uber nord-palaearktische Steninen. 8. V. 1920. IV: 1 7io> V: 9/10, VI: 3/4; die beiden vorletzten Keulen- glieder sind wenig breiter als läng. — Der Halsschild ist kaum länger als breit, schmäler als der Kopf, in der Mitte am breitesten, nach vorn gerundet, nach hinten eingezogen verengt, sodass der Hinterrand merkbar kiirzer ist als der Vorderrand, oben wenig uneben, hinter der Mitte mit leichter Längsvertiefung versehen, iiberall grob und rugos, sehr dicht punktiert, Zwischenräume glänzend. — Die Fliigeldecken sind wenig länger als der Halsschild, mit deutlichen Schul- tern versehen, seitlich riickwärts ein wenig erweitert, oben abgeflacht, vorn an der Naht breit und flach, hinter der Schulter schmäler und flacher eingedriickt, neben dem Nahteindruck etwas aufgetrieben, iiberall grob, etwas grö- ber aber kaum undichter punktiert als der Halsschild. — Das Abdomen ist an der Basis wenig schmäler als die Flii- geldecken, nach hinten allmählich zugespitzt, kraftig geran- det; die Basalsegmente trägen einen kräftigen Mittelkiel, sind stark punktiert, jedoch viel weitläufiger als der Vor- derkörper und daher glänzender als dieser, nach hinten wird die Punktur feiner. — Die Beine sind mässig schlank, an den Hintertarsen ist das erste Glied ungefähr so läng wie die drei folgenden zusammen und viel länger als das letzte, alle sind einfach. — Die Chagrinierung ist auf der Oberseite tief und engmaschig. (Utgttg Stenus i. sp.). Die neue Art gehört in den Formenkreis des clavicor- nis Scop. und steht dem kamtschaticus (Motsch.) J. Sahlbg am nächsten, unterscheidet sich jedoch durch etwas schmä- leren Kopf, breitere Stirnerhebung, flachere und feinere, weniger rugose Punktur des ganzen Körpers, flachere, kiirzere Fliigeldecken und dunklere Beine. 1 $ im Mus. Zool. Hels. Stenus iluvialilis nov. spec. Validus, parum nitidus, bre- vissime et parce pubescens, sat fortiter punctatus; antennis, palpis pedibusque testaceis, antennarum clava, palporum articulo secundo et tertio genubusque fuscioribus. Capite elytris latiore, fronte moderate profunde impressa, medio fortiter elevata; thorace longitudine latitudinis, sulco medio profundo; elytris thorace parum longioribus, sed latioribus; 8. V. 1920. Benick, Uber nord-palaearktische Steninen. 141 abdomine late marginato, sine carinis; tarsis posticis elon- gatis, articulo primo ultimo multo longiore, quarto simplice. Mas lätet. Long. 3.5 — 3.7 mm. — Kamtschatka, Bolscher- jetsk, 2. 7. 1917; Fl. Amur, Nikolajewsk, 28. 8. 1917; je 1 9 (Y. Wuorentaus). Kraftig, wenig glänzend, sehr kurz und spärlich behaart, ziemlich grob punktiert. Fuhler ausser der angedunkelten Keule braun, Taster gelbrot, der grösste Teil des zweiten und das ganze dritte Glied dunkel, Beine rotbraun, Schen- kelspitze und basales Schienendrittel dunkler. Der Kopf ist sehr breit, breiter als die Fliigeldecken, mit grossen Augen, breit und mässig tief eingedriickt, die Stirn hat zwei breite Furchen, in denen je ein länglicher Fiihlerhöcker steht, die Mittelerhebung ist kraftig, jedoch nicht kielig, nach vorn verflacht, hinten glänzend, sonst ist die ganze Stirn kraftig und sehr dicht, fast rugos punktiert. Die Fuhler sind ziemlich schlank, etwas wirtelig behaart, die Längenverhältnisse der Glieder sind etwa folgende: 11:1, III: 1 72, IV: 1, V: 1, VI; % die Keulenglieder sind nicht quer. — Der Halsschild ist so läng wie breit, eben vor der Mitte am breitesten, seitlich nach vorn gerundet, nach hin- ten eingezogen verengt, sodass der Vorder- wenig länger als der Hinterrand ist, mit tiefer, vorn und hinten wenig ab- gekiirzter Mittelfurche versehen, die vor der Mitte etwas erweitert und im Grunde in grösserer Ausdehnung geglät- tet ist; jederseits befindet sich vor dem Hinterrande eine sehr deutliche Längsvertiefung, die nach vorn nicht ganz bis zur Mitte reicht und hier nach aussen umgebogen ist. Die Punktur ist iiberall grob und dicht, aussen mehr rugos als innen. — Die Fliigeldecken sind deutlich länger und breiter als der Halsschild, die Schultern treten vor, ver- laufen seitlich ziemlich geradlinig und nur wenig divergent, sind hinten gemeinsam stumpfwinkelig ausgerandet, etwas abgeflacht und schwach uneben: Naht- und Schulterpartie sind flach eingedriickt. Die Punktur ist, gröber und ein wenig undichter als diejenige des Halsschildes, aussen und hinten bilden sich rugose Linien. — Der Hinterleib hat an 142 Benick, Uber nord-palaearktische Steninen. 8. V. 1920. der Basis fast Fliigeldeckenbreite, ist zur Spitze wenig ver- engt, breit gerandet, ohne Kielchen und iiberall dicht, an der Basis aber mehr als doppelt so grob als an der Spitze punktiert. — Die Beine sind schlank, die Hintertarsen läng,, das erste Glied ist so läng wie die folgenden drei zusam- men und beträchtlich länger als das letzte, alle sind einfach. — Der ganze Körper ist flach chagriniert. (Utgttg Stenus i. sp.). St. fluviatilis ähnelt einem kleinen clavicornis Scop., gehört jedoch wegen der kiellosen Dorsalsegmente in die Verwandtschaft des asphaltinus Er., mit dem jedoch eben- sowenig wie mit anthracinus Sh. und macies Sh. sonstige Ähnlichkeiten bestehen. — Je 1 ? in der Sammlung des Mus. Zool. Hels. und in meiner eigenen. 1. ^. Fig. 1. Stenus alpicola Fauv. — Forceps des $. „ 2. Stenus sibiricus J. Sahlb. — Forceps des $. Stenus sibiricus J. Sahlbg gilt seit F a u v e 1 (Rev. d'Ent. 1889, p. 119) als Synonym von St. alpicola Fauv. In der Beschreibung weist Sahlb erg (1. c, p. 79) ausdrucklich auf die gröbere Punktur seiner Art im Vergleich zu alpicola Fauv. hin. Wer die Verbreitung der Tiere an der Hand der Angaben verfolgt, dem musste die Identität von vornherein zweifelhaft erscheinen: alpicola ein subalpines öder gar alpines Tier Mitteleuropas und des Kaukasus, sibiricus ein boreales Ebenentier Europas und Asiens. Mit Hiilfe des wenn auch geringen Materiales des Mus. Helsingfors liess 8. V. 1920. Benick, Uber nord-palaearktische Steninen. 143 sich der Nachweis der artlichen Verschiedenheit um so leichter erbringen, als auch ein Männchen auf den Forceps- Bau untersucht werden konnte. Folgende Ubersicht möge die Unterschiede gegenuberstellen : St. alpicola Fauv. Oberseite: fein punktiert, we- nig glänzend. Halsschild mit sehr flacher, oft nur angedeuteter Mittelfur- che. o: 6. Ventr. Segm. flach aus- gerandet. 5. V.-S. ohne Ausrandung. Forceps mit kurzer, behaar- ter, scharfer Spitze; Parameren so läng wie der Forceps. (Abb. 1). St. sibiricus J. Sahlbg. bedeutend gröber punktiert, stärker glänzend. H. mit ziemlich tiefer Mittel- furche. 6: 6. V.-S. tiefer ausgerandet. 5. V.-S. mit deutlicher Aus- randung. Forceps mit längerer, unbe- haarter, abgerundeter Spitze; Parameren kurzer als der For- ceps. (Abb. 2). Stenus sibiricus J. Sahlbg ist demnach von St. alpicola Fauv. specifisch verschieden.1) Stenus morio var. aequalis Muls. et Rey. Jenisseisk, 1 $, das mit Stucken von Dalmatien völlig iibereinstimmt. Stenus morio var. neglectus Gerh. S. oben bei excubitor ') C a s e y (Revis. of the Stenini of America North of Mexico 1884, p. 76) fuhrt alpicola Fauv. von Brit. Columbia und Colorado an, fiigt hinzu, dass der Autor seine Tiere bestimmt habe und bemerkt, dass er das Vorkommen der europäischen Art an der Westseite des amerikanischen Kontinents sehr merkwiirdig finde. St. sibiricus diirfte C a s e y nicht bekannt gewesen sein, auch war ja die Gleichsetzung dieser Art mit St. alpicola noch nicht erfolgt. — Auf Grund eines in meinem Besitze befindlichen amerikanischen Weibchens („Bear Pw Mt Mon."), das ich unter dem Namen alpicola Fauv. von G ö t z e 1- mann in Berlin erhielt und das mit Caseys Beschreibung gut iibereinstimmt, möchte ich auch an der artlichen Zugehörigkeit der amerikanischen Tiere zu sibiricus J. Sahlbg Zweifel äussern. Weiteres Material muss Aufklärung bringen. 144 Benick, Uber nord-palaearktische Steninen. 8. V. 1920. Er.! Nach J. Sahlberg (a. a. 0.) und Poppius (a. a. 0.) ist St. morio Gr. in Finnland höchst selten. In der Coll. Stenius steckt ein Ex. von Helsingfors 29. 5. 1919, in der Coll. Lindberg ein zweites von Lojo 6. 6. 1916, in der Coll. des Mus. Hels. ein weiteres von Åbo. Die Form neglectus Gerh. ist fiir Finnland neu. Stenus cautus Er. fiihrt J. Sahlberg nur von Rus- sisch-Lappland („Lr.") an, und Poppius nennt (Kola-Half. etc., p. 128) von dorther 3 Ex., die von Le v an der 25. 7. 87 bei Kaschkarantsa gesammelt worden sind, höchstwahr- scheinlich also die Stiicke, auf denen die Angaben Sahl- bergs ebenfalls beruhen. Diese drei in der Coll. des Mus. Hels. mir vorliegenden Stiicke gehören zu vafellus Er. Da- gegen finden sich in der Sammlung des Museums Hels. Stiicke des cautus von Esbo, Messuby und Pudasjärvi, in der Coll. Lindberg von Helsinge, Lojo und Karis. Es scheint demnach, dass cautus wie iiberall so auch in Finnland viel häufiger vorkommt als vafellus, und die Angabe bei Sahl- berg iiber das verhältnismässig zahlreiche Auftreten der letztgenannten Art muss daher Zweifeln begegnen.1) Stenus melanopus Mrsh. Ein von Sahlberg (Enum. o Col. Fenn. Staphyl., p. 59) genanntes Stuck (Reuter, Abo) in der Sammlung des Mus. Hels. („Reuter, Pargas") ist atratulus Er. Dazu gehört auch ein in Coll. Lindberg steck- endes Ex. von Saltvik 2. 7. 1919. Die Angabe von Pop- pius, nach der die Art in Russ. Karelien (a. a. 0., p. 39) vorkommen soll, ist nachzupriifen. M Die Trennung der beiden genannten Arten ist schwierig. Ich habe in den Entom. Mitteilgn VI, 1917, p. 339 unter den Differenzen auch die Deckenlänge angegeben, die bei cautus im allgemeinen grös- ser ist als bei vafellus. Später gepriifte Tiere, besonders solche von Herrn C. Waegner in Regensburg, haben mich belehrt, dass dieses Merkmal nicht zuverlässig ist, insofern es auch vafellus-Stiicke mit längeren Elytren gibt; dann wird meist auch die Punktierung feiner, sodass als trennendes Merkmal ausser dem Forcepsbau noch die Kopf- breite bleibt, die bei cautus grösser ist als bei vafellus. Selbst die Schenkelfärbung. — cautus rot, vafellus braun — scheint zuverlässiger zu sein als die Deckenlänge. 8. V. 1920. Benick, Uber nord-palaearktische Steninen. 145 Stenas Bergrothi nov. spec. — St. kongsbergensi Miinst. proximus. — Parvus, plumbeo-niger, crebre punctatus, dense cinereo-pubescens; antennis fusco-testaceis, basi apiceque piceis, palporum articulo primo, secundo basi pedibusque testaceis, genubus piceis. Capite elytrorum latitudine, fronte haud impressa, sulcis duobus levissimis, medio parum ele- vata; thorace longitudine latitudinis, postice angustato, ae- qualiter punctato; elytris thorace paulo longioribus et latio- ribus, planis; abdomine leviter marginato, crebre punctato, segmentis basalibus quadricarinatis; tarsis articulo quarto simplice. — Mas: abdominis segmento sexto et quinto ven- trali leviter emarginato, quinto leviter depresso, quinto, quarto et tertio longius pubescentibus. — Long. 2.5 — 2.7 mm. — Jenissejsk 1 6, Nikulina 4 66 (Y. Wuorentaus). Aus dem Formenkreis des St. fuscipes Grav. und hier dem St. kongsbergensis Miinster am nächsten stehend. — Klein und ziemlich gedrungen, bleischwarz, Vorderkörper dicht und kurz, Abdomen etwas länger grauweiss behaart. Die Beine sind rotbraun öder heller, die Knie öder Schen- kelspitzen und meist ganzen Schienen dunkler, die Taster bis auf das erste Glied und die Basis des zweiten dunkel, die Fiihler braun, an der Basis (2 Glieder) und Spitze schwarz. Der Kopf ist mässig breit, so breit wie die Fliigel- decken, nicht eingedriickt, mit zwei sehr flachen Furchen, deren Zwischenraum flach erhoben ist, versehen (bei einem Stuck wird eine feine Kiellinie deutlich). Die Punktierung ist. uberall dicht und gleichmässig fein, nicht in einander fliessend. Die Fiihler sind kurz, Glied 3 bis 5 an Länge kaum verschieden, etwa so läng wie das 2., die folgenden kiirzer, die Keule ist dreigliedrig, kraftig und dicht behaart. — Der Halsschild ist so läng wie breit, seitlich ziemlich stark gerundet, in der Mitte am breitesten, Vorderrand et- was länger als der Hinterrand, eben, gleichmässig, äusserst dicht und mässig grob, nicht rugos punktiert. — Die Flu- geldecken sind wenig länger und etwas breiter als der Thorax, mit flach vorspringenden Schultern versehen, seit- 10 146 Benick, Uber nord-palaearktische Steninen. 8. V. 1920, lich fast parallel, oben etwas abgeflacht und eben. Die Punktierung ist kaum gröber und nicht weitläufiger als auf dem Halsschild. — Der Hinterleib ist an der Basis ein we- nig schmäler als die Fliigeldecken, nach hinten etwas ver- engt, mit sehr schwacher Seitenrandung, die in der Mitte des 2. und 3. Segments fast erloschen erscheint, versenen, uberall sehr dicht, vorn gröber, jedoch feiner als der Kopf, hinten feiner punktiert. Die Vordersegmente trägen vier Dorsalkielchen. — Die Beine sind kurz und kraftig, das 1. Tarsenglied ist so läng wie das letzte, die drei mittleren sind nicht länger als breit, das 4. ist etwas dicker aber nicht zweilappig. Die Unterseite der Tarsen ist biirstenartig be- haart. (Nestus Rey). Beim 6 ist das 6. Ventral-Segment schwach winkelig ausgerandet, das 5. noch schwacher ausgeschnitten und davor iiber die ganze Länge breit verflacht, im Eindruck dicht mit nach hinten konvergenten Haaren, die silberweiss glänzen, besetzt. Das 4. Segment ist eben deutlich aus- gerandet und auf der hinteren Hälfte verflacht und dichter behaart, auf der hinteren Mittelpartie des 3. Segments stehen Punktierung und Behaarung noch etwas dichter. Schenkel und Schienen sind einfach. Sten. kongsbergensis Miinst. ist etwas grösser als die neue Art, hat schmäleren Kopf, kiirzere Decken, gröbere Punktierung und abweichende männliche Auszeichnungen. St. micros Solsky känn nicht in Frage kommen, da dieser zwischen St. pumilio Er. und nanus Steph. steht, dunklere Beine und einfachere männliche Geschlechtsauszeichnung haben soll. Herrn Dr. E. Bergroth in Jämsä gewidmet. — Die Typen befinden sich im Zool. Mus. der Universität Helsing- fors und in meiner Sammlung. Stenus labilis Er. Dudinka, 4 Ex. Slenus Freyi nov. spec. Niger, crassus, capite et pro- thorace parum, elytris abdomineque magis nitidus, antennis, palpis pedibusque nigris, palporum articulo primo flavo. Capite thoracis latitudine, fronte haud impressa, medio le- 8. V. 1920. Benick, Uber nord-palaearktische Steninen. 147 vissime carinata, crebre punctata; thorace latitudine fere breviore, lateribus aequaliter rotundato, sat fortiter crebre profundeque punctato; elytris thorace multo latioribus et tertia parte longioribus, ad suturam antice depressis, forti- ter sed parum crebre punctato; abdomine crasso, levissime marginato, subtiliter punctato, segmentis basalibus quadri- carinatis; tarsis articulo quarto simplice. — Long. 2.5 mm. — Dudinka, 2 9$ (Y. Wuorentaus). Schwarz, Kopf und Halsschild wenig, Fliigeldecken und Abdomen stärker glänzend, Vorderkörper äusserst kurz, Hinterleib deutlich fein behaart. Die Fiihler, Beine und Taster sind schwarz, bei letzteren ist nur das 1. Glied gelb. Der Kopf ist schmal, nicht deutlich breiter als der Halsschild. Die nicht eingedriickte, jederseits breit und sehr flach gefurchte Stirn trägt auf schwacher Mitteler- höhung einen sehr feinen Kiel und ist uberall dicht grob- rugos punktiert. Die Fiihler sind kurz, das 3. Glied ist deutlich kiirzer als das 2., die beiden folgenden sind von der Länge des 3., die weiteren etwas kiirzer; die dreiglied- rige Keule ist scharf abgesetzt, die beiden ersten Glieder sind leicht quer. — Der Halsschild ist fast kiirzer als breit, seitlich mässig stark gerundet, von der Mitte nach hinten flach ausgeschweift-verengt, ziemlich gleichförmig, grob, dicht und tief, kaum rugos punktiert (bei einem Stuck ist die Spur einer Mittelglättung vorhanden). — Die Fliigel- decken sind viel breiter als Kopf und Halsschild, etwa so- läng wie breit und um 1/3 länger als der Halsschild, mit rundlich vortretenden Schultern versehen, seitlich fast pa- rallel, gewölbt. Der Nahteindruck ist vorn stark, sodass die daneben Iiegende Partie der Decken etwas aufgetrieben erscheint, ausserdem befindet sich ein schwacher Eindruck innerhalb der Schulter und ein ebensolcher seitlich just hinter der Mitte. Die Punktur ist gröber und weitläufiger als diejenige des Halsschildes, nicht rugos. — Das Abdomen ist zylindrisch, dick, nach hinten etwas zugespitzt, seitlich am 1. Segment stark, am 2. mässig kraftig, am 3. und 4. 148 Benick, Uber nord-palaearktische Steninen. 8. V. 1920. deutlich linienartig, am 5. wieder etwas stärker gerandet, an der Basis eingeschniirt und hier mit vier Kielchen ver- senen, iiberall fein und weitläufig, an der Basis etwa halb so grob wie der Kopf, hinten feiner punktiert. — Die Beine sind kurz und kraftig, das 1. Tarsenglied ist kiirzer als das Endglied, das 4. einfach. (Nestus Rey.) — Die ganze Ober- fläche ist dicht und feinmaschig chagriniert. Die durch den schmalen Kopf und die breiten Flugel- decken auffallende Art stellt eine Ubergangsform zwischen den Untergattungen Nestus Rey und Tesnus Rey dar, es bestehen sowohl Beziehungen zu atratulus Er. als auch zu crassus Steph.; sie muss wegen der deutlichen abdominalen Randung bei dem Subg. Nestus verbleiben. Herrn Custos R. Frey zu Ehren benannt. — Je ein Stuck befindet sich im Zool. Mus. in Helsingfors und in meiner Sammlung. Stenus cordaticollis Leinberg. Spec. typ. No. 178. Dem Autor scheinen bei der Beschreibung nur weibliche Stiicke des St canaliculatus Gyll. zum Vergleich vorgelegen zu haben; Männchen haben stets einen stärker eingezogenen Halsschild. Auch eine Abkiirzung der thorakalen Dorsal- furche kommt häufig vor. Die Flugeldeckenlänge ist bei der Type allerdings etwas geringer als durchschnittlich, doch sind Tiere mit so kurzen Decken nicht selten und Ubergänge zahlreich. Diagnoser „Mas: abdominis segmento sexto dorsali latius apice exciso . . ."; diese Angabe beruht auf einem Beobachtungsfehler: die Endpartie des Segments ist aufgebogen und erscheint deshalb bei Be- trachtung von oben aösgerandet zu sein. — Die Art ist einzuziehen (= canaliculatus Gyll.). Stenus incanus Er. J. Sahlberg (a. a. 0., p. 29): „Lr." (Lapp.ross.); Poppius (Kola Half. etc, p. 129): Lr.: „Ponoj, på stenig, sandig bäckstrand 24. 8. 80 (Envald), Ponoj su- perior 29. 8. 87 (Palmen)." Beide Stiicke liegen mir vor. Das erste ist Bernhaueri Popp. (s. u.), das zweite ist etwas verschmutzt und daher nicht sicher identifizierbar, aber kei- nesfalls incanus Er. — Es darf nun wohl angenommen 8. V. 1920. Benick, Uber nord-palaearktische Steninen. 149 werden, dass die Angaben iiber das Vorkommen des St. incanus im nördlichsten Europa und Asien auf die folgende Art zu beziehen sind, so bei v. Heyden, Catal. d. Col. Sib., p. 79 u. II. Nachtr., p. 34. Vgl. auch Muns ter, Nyt Mag. for, Naturvid. 1912, p. 281 (am Schluss der Diagnose des St. polaris Miinster). Stenus Bernhaueri Popp. Spec. typ. No. 698. Die vor- liegende Type lässt keinen Zweifel dariiber, dass St. polaris Miinster (a. a. 0., 1912, p. 280), von dem ich cotypische Stiicke von Karasjok im nördlichen Norwegen besitze, mit St. Bernhaueri Popp. (1907) identisch ist. Die beiden Diag- nosen lassen das nur vermuten, da in der Kopf- und Hals- schildbildung Differenzen zu bestehen scheinen. Die An- gabe Poppius' iiber den Thorax „Mittelfurche fehlt" ist wohl darauf zuriickzufuhren, dass Schmutzteilchen diese Partie verdeckten; nach Reinigung ergab sich, dass die bei Miinster angegebene Glättung der Mittellinie auch hier vorhanden ist. — Die Art ist weiter östlich verbreitet: je 1 o Hegt vor von Krasnojarsk und Fl. Jenissej (leg. Wuo- r e n t a u s). Stenus subarcticus Popp. Spec. typ. No. 1096. Ich känn dieses Tier, das nur in einem einzigen $ bekannt ist, nicht als eine gute Art ansehen, sondern nehme an, dass es ein schwach entwickeltes Stuck („Kiimmerform") der vorigen Art mit etwas monströser Stirnbildung ist. Diese letztere besteht darin, dass die beiden Stirnfurchen hinten durch eine Querfurche verbunden sind; Poppius hat dies ent- weder iibersehen öder ebenfalls iiir abnorm gehalten und darum nicht erwähnt. Alle wesentlichen Merkmale des St. Bernhaueri sind trotz Poppius' teilweise abweichender Angaben vorhanden: Fiihlerbildung, Kopfbreite, Halsschild- grösse, -form und -mittelglättung, Fliigeldeckenlänge u. s. w. Weitläufigere Punktur und stärkerer Glanz, wie sie subarc- ticus eigen sind, stellen sich auch bei anderen Nestus- Arten, sobald sie kiimmern, gelegentlich ein, so bei morio Gr., humilis Er. u. a. Hierzu kommt noch, dass die Typen 150 Benick, Uber nord-palaearktische Steninen. 8. V. 1920. von Bernhaueri und subarcticus zusammen unter demselben Steine gefunden wurden. Stenus spec. (dissociatus Epp.?). Von Sumanarova liegt ein männliches Tier vor, das am besten auf die Beschrei- bung von dissociatus Epp., von dem das o noch unbekannt ist, passt. Es ist mit Bernhaueri Popp. nahe verwandt, unterscheidet sich jedoch von ihm sicher. — Der Kopf ist fast so breit wie die Fliigeldecken, die Stirnfurchen sind sehr flach, auch die Mitte ist nur leicht erhoben. An den mässig langen Fiihlern ist das 3. Glied etwas länger als das 4. Der Halsschild ist so läng wie breit, in öder eben vor der Mitte am breitesten, flach und ziemlich grob punktiert. Die Fliigeldecken sind etwas länger als der Halsschild, nur an der Nahtbasis mit schwachem Eindruck versehen, wenig gröber aber etwas weitläufiger als der Halsschild punktiert. Der Hinterleib ist dick gerandet, hat an der Basis der Vor- dersegmente keine Kielchen und ist fein, nur in den Quer- furchen gröber punktiert; die weisse Behaarung ist hier viel deutlicher als am ubrigen Körper. Die Beine sind kurz und kraftig, Tarsen kurz, 4. Glied einfach. — Beim 6 ist das 6. Ventralsegment ziemlich tiefwinkelig, doch weniger tief als bei Bernhaueri ausgerandet, das 5. in der Mitte des Hinterrandes schwach gekerbt und davor halbelliptisch flach eingedriickt, das 4. breit und flach ausgerandet und davor halbkreisförmig eingedriickt, seitlich vom Eindruck am Hin- terrand mit einer kleinen Höckererhebung, das 3. noch schwach abgeflacht. Die Behaarung tritt in der Segment- mitte wenig hervor. Die Schienen sind dornenlos. Die Hinterbrust ist breit verflacht und sehr grob punktiert, ohne vertiefte Mittellinie. — Eppelsheims Type von dissociatus muss verglichen werden. Stenus humilis Er. scheint in Ostasien häufig zu sein: Wladiwostok 1 9; Nicolajewsk 1 9; Kamtschatka, Ozernaja 6$, Bolscherjetsk 6 66 14 9?- Bei diesen ostsibirischen Tieren, die sonst mit den europäischen gut ubereinstimmen, variiert die Starke der abdominalen Punktur ziemlich be- trächtlich. 8. V. 1920. Benick, Uber nord-palaearktische Steninen. 151 Stenus insularis J. Sahlbg ist wahrscheinlich nicht von humilis spezifisch verschieden; jedenfalls steht der Name im Coleopt. Catal., Pars 29 (1911), p. 182, an verkehrter Stelle, er muss zur Untergattung Nestus kommen. Stenus carbonarius Gyll. Sämtliche Stucke, die mir von Norwegen und Schweden, Finnland und Sibirien vorlagen, gehören zur kurzdeckigen Form — Fliigeldecken wenig länger als der Halsschild; einzelne Tiere (z. B. von Inari, Finnland) machen mit den schmalen parallelen Decken einen art- fremden Eindruck. Stenus niger Mannh. Spec. typ. No. 700. Ist = carbo- narius Gyll. Stenus glabellus Thoms. (subglaber Thoms.). Bei Sahl- berg (Enum. Coleopt. Fenn. Staphyl., p. 52) ist diese Art von Pargas (Reuter leg.) verzeichnet. Das mir vorlie- gende Tier ist ein typischer kurzdeckiger carbonarius Gyll. mit gut ausgeprägtem Scheitelwulst, sehr dichter Punktie- rung und dunkelbraunen Beinen. St. glabellus ist aus der Fauna Finnlands zu streichen. Stenus bulbicollis nov. spec. — St. phyllobati Pen. si- milis. — Niger, nitidus, sat dense punctatus, palporum ar- ticulo primo solo flavo. Capite elytrorum latitudine, fronte haud impressa, sed late et moderate profunde bisulcata, elevatione media postice torulosa; thorace latitudine paulo longiore, antice bulboso; elytris thorace fere brevioribus, fere planis; abdomine marginato, crasso, subtiliter punctato, segmentis basalibus unicarinatis; tarsis articulo quarto sim- plice. Mas: abdominis segmento sexto ventrali sat late, mo- derate profunde, quinto latius sed minus profunde exciso, ante excisionem semiciculariter depresso et flavo-pubes- cente; tibiis posticis et mediis spinosis. Long. 2.8 mm. — Kamtschatka, Bolscherjetsk 27 u. 29. 6. 1917, 7. 7. 1917, 2 9$ 1 6 (Y. Wuorentaus). Gedrungen, schwarz, glänzend, sehr kurz und weitläufig behaart; nur das 1. Tasterglied ist gelb. Der Kopf ist breit, so breit wie die Fliigeldecken, nicht 152 Benick, Uber nord-palaearktische Steninen. 8. V. 1920. eingedriickt aber mit zwei breiten, mässig tiefen Furchen versehen, Mittelerhebung besonders hinten ziemlich dick, wulstig, Punktierung mässig stark und bis auf den Wulst dicht, aber nicht öder wenig rugos. Die Fiihler sind kurz, das 3. Glied ist kaum länger als das 2., aber um ein Drittel länger als das 4., von diesem bis zum 7. allmählich an Länge abnehmend. — Der Halsschild ist ein wenig länger als breit, vorn knollig geschwollen, nach vorn konvex und ziemlich schwach, nach hinten fast geradlinig stark verengt, der Hinterrand ist daher kiirzer als der Vorderrand, die grösste Breite liegt eben vor der Mitte. Hinter dem Vor- derrand verläuft quer uber die ganze Breite ein flacher Eindruck, ein ebensolcher findet sich jederseits, schräg nach innen und hinten verlaufend. Dahinter ist der Thorax je- derseits fast eckig erhoben, auf der Scheibe iiberall dicht und gleichmässig, ziemlich grob, nicht öder kaum rugos punktiert. — Die Fliigeldecken sind fast kiirzer als der Halsschild, mit flachen Schultern versehen, nach hinten et- was erweitert und kaum merklich uneben, etwas abgeflacht, grob und dicht punktiert, hin und wieder, besonders seit- lich und hinten, etwas rugos. — Der Hinterleib ist dick, kaum schmäler als die angrenzenden Fliigeldecken, nach hinten kaum verengt, seitlich kraftig gerandet, ziemlich fein und flach, hinten sehr fein und undicht punktiert, in den vorderen Furchen mit einem Mittelkiel versehen. — Die Beine sind kurz und kraftig, die Tarsen sind kurz, das 1. Glied der Hintertarsen ist ein wenig länger als das letzte, die drei mittleren sind wenig an Länge verschieden, das 4. ist einfach. [Nestus Rey]. — Die ganze Oberfläche ist mässig dicht und tief netzmaschig. Beim 6 ist das 6. Ventral-Segment ziemlich breit, mässig tief und am Grunde gerundet ausgeschnitten, das 5. breiter und flacher ausgeschnitten, vor dem Ausschnitt kurz halb- kreisförmig niedergedriickt und mit gelben Haaren ziemlich dicht besetzt; der Eindruck ist seitlich nicht scharf begrenzt, nur am Hinterrand ist ein kleiner Höcker, der nach vorn bald linienartig ausläuft. Die Hinterschienen trägen etwas 8. V. 1920. Benick, Uber nord-palaearktische Steninen. 153 vor der Spitze einen ziemlich kräftigen Dorn, an den Mit- telschienen steht der noch kräftigere Dorn unmittelbar an der Spitze. Die neue Art steht dem St. phyllobates Pen. am näch- sten, ist etwas kleiner, viel glänzender und kaum rugos punktiert, die Stirnerhebung ist stärker, der Halsschild hinten mehr eingezogen. Dem mir unbekannten St. rugo- sulus Fauv. vom Baikalsee muss St. bulbicollis m. auch nahestehen, aber jener ist kleiner (2 mill.), hat fast win- kelige Halsschildseiten und unebene Fliigeldecken. Zwei Ex. in der Sammlung des Zoolog. Mus. Helsing- fors und ein Ex. in der meinigen. Stenus hyperboreus var. Wuorentausi no v. var. A typ o differt corpore minore, thorace angustiore, elytris longiori- bus. — Long. 2.8—3 mm. — Dudinka: 3 66, Potopovskoje: 1 $ (Y. Wuor entaus). Durch geringere Grösse auffällig von der Art verschie- den. Ausserdem ist der Halsschild etwas schmäler, schlan- ker, sodass der Kopf breiter erscheint, die Fliigeldecken sind ein wenig länger, und das 6. Ventralsegment des Männ- chens ist etwas tiefer ausgeschnitten. Sonst besteht Uber- einstimmung, insbesondere auch in der männlichen Auszeich- nung. Hervorgehoben möge werden, dass der Dorn an den Mittelschienen kräftiger entwickelt ist als derjenige an der Spitze der Hinterschienen, wie bei der Art ebenfalls. Der Forcepsbau stimmt ebenfalls iiberein.1) Stenus dauricus Motsch. scheint in Sibirien häufig zu sein: Dudinka 24, Kantaika 2, Potopovskoje 1; ein Stuck von Kamtschatka (Bolscherjetsk, 16—19. 6. 1917) ist etwas kleiner als die sibirischen Tiere. — Die Forcepsuntersu- chung ergab die spezifische Verschiedenheit von St. crassus ') St. Lysholmi Bernh. (Miinch. Kol. Ztschr. I, 1902, p. 59) durfte = hyperboreus J. Sahlbg sein. Der einzige Unterschied findet sich in der Angabe der völligen Einfarbigkeit, während hyperboreus rotbraune Schenkel haben soll. Nachdem aber in meiner Sammlung Ubergänge vorhanden sind, glaube ich diese Synonymie aussprechen zu sollen. 154 Benick, Uber nord-palaearktische Steninen. 8. V. 1920. Steph., mit dem er nahe verwandt ist; der breitere Kopf, der schlankere Halsschild und die im allgemeinen kräftigere Gestalt lassen die sibirische Art ohne Schwierigkeiten sicherstellen. Stenus repandus Popp. Spec. typ. No. 682. Der Ori- ginalbeschreibung dieser ausgezeichneten Art haben nach der Angabe des Autors 2 $$ zu Grunde gelegen, eins von der unteren Lena (Insel Agrafena), das andere von Nord- russland (Mezen). Dieses letztgenannte Exemplar hat mir vorgelegen, und ich konnte konstatieren, dass es ein 6 ist. — Das 6. Ventralsegment ist ziemlich schmal und sehr tief ausgeschnitten,^ beiderseits des Ausschnittes befindet sich eine schmale, dem Ausschnittrand parallel laufende Ver- tiefung, sodass der Rand selbst höher liegt. Das 5. Seg- 3, H. Fig. 3. Stenus repandus Popp. - 5. u. 6. Ventralsegment des S- Fig. 4. Stenus auriger Epp. 3.-7. Ventralsegment und Hinterschiene des (J. ment ist ziemlich schmal ausgekerbt und jederseits der Kerbe flach zahnförmig vorgezogen; davor befindet sich eine shwache Abflachung mit feinerer Punktierung und etwas dichterer Behaarung (Abb. 3). Hinterbrust und Beine trägen keine Auszeichnung. Die Verbreitung des St. repandas erstreckt sich von Nordrussland bis Kamtschatka, wie 4 Ex. (3 66, 1 9) von Bolscherjetsk 4. 7. 1917 erweisen. Stenus imitatör Epp. Ein einziges $ von Nikolajewsk am Amur zeichnet sich durch eine deutliche Halsschild- glättung hinter der Mitte aus, die in der Diagnose nicht 8. V. 1920. Benick, Uber nord-palaearktische Steninen. 155 erwähnt wird, sonst stimmt es mit der Beschreibung vor- ziiglich iiberein. — Das typische 9 stammt aus dem siid- westlichen Baikalgebiet. Stenus auriger Epp. wurde aus dem siidwestlichen Bai- kalgebiet (1893) beschrieben, und zwar nach einem $. Y. Wuorentaus sammelte 3 66 und 20 $$ in Kamtschatka: Bolscherjetsk 26.-27. 6. bis 16.— 18. 7. 1917. — Beim 6 ist das 6. Ventralsegment breit und ziemlich tief ausgerandet, das 5. nur durch dichter stehende, gerade nach hinten ge- richtete silbergraue Haare ausgezeichnet, das 4. ist flach und breit ausgerandet, davor bis iiber die Hälfte nach vorn breit und flach eingedriickt und im Eindruck dichter be- haart, das 3. ist flacher ausgerandet, flacher und kiirzer eingedriickt und weniger verdichtet-behaart, das 2. ist noch schwach abgeflacht. Die Hinterschienen sind ziemlich weit vor der Spitze mit einem kräftigen Dörnchen ausgestattet. (Abb. 4). Stenus niveus Fauv. Das einzige Stiick der Coll. Kro- gerus von Inari ist etwas verschmutzt und abgerieben, dennoch an der feinen Punktierung leicht erkennbar. Das auch in Westeuropa in Mooren seltene Tier ist neu fur Finnland. Stenus brevipennis Thoms. (foveicollis Kr.). Das von Poppius (Kola Halföns etc, p. 130) aus Ivalojoki aufge- fiihrte Tier liegt vor und ist ein bifoveolatus Gyll. mit et- was abgeflachten Fliigeldecken. Diese Art fehlt demnach in der finnländischen Fauna. Stenus coarcticollis Epp. Fur einige der von Poppius {a. a. 0.) unter St. Erichsoni Rye gegebenen Fundorte sind die Belegstucke in der Sammlung des Mus. Helsingf. vor- liegend: Fl. Lutto, Patsjoki, Saariselkä. Weiter sind Ex. vorhanden von Ivalo (J. Sahlbg, 2), Kuopio (Levander), Pudasjärvi und Kuolajärvi (Envald) und Syd-Varanger Siun- tio 12. XI. 19, I. H. — Carpodacus erythrinus: Aunus, Vitele 12. VI. 19, E. M. - - Passer montanus: 3 kpl., Suojärvi, Patomäki 13. VII. 19, E. M. — Fringilla coelebs: 2 kpl., Aunus, Vitele 11. VI. 19, E. M.; 1 $, juv., Sipoo, Korpholmen 3. VII. 19, fil. maist. I. Välikangas; 1 $, Suojärvi, Patomäki 13. VII. 19, E. M.; Ilomantsi VII. 19, E. M.; 1 <3, Pielavesi, Kirkkosaari 30. V. 07, leht. V. Hornborg. — Ligurinus chloris: 1 S, Oulunkylä 25. V. 19, past. J. Stenberg. -- Carduelis cardaelis: Helsinki 9. III. 20, hra E. Holmberg. — Acanthis linaria : 3 kpl., Suojärvi, Salmi- järvi 21. VII. 19, E. M. — Starnus vulgaris: Aunus, Yliskäänkylä 12. VI. 19, E. M.; 2 kpl., Helsingin pit, Vik; 2 kpl. Boxbacka X. 19, yliopp. R. Kreiiger; 1 $, Siuntio 3. IV., 1 S, Siuntio 6. IV. 20, I. H. — Corvus frugilegus: Helsinki, Ö. Rönnskär 7. III. 20, hra E. Pettersson. - C. cornix: Siuntio 18. VII. 19, I H.; Suojärvi 19. VII. 19, E. M.; Siuntio 2. VIII. 19, I. H. — Coloeus monedula: Aunus, Yliskäänkylä 12. VI. 19, E. M.; 1 <3, Siuntio 5. VII. 19, I. H. — Pica pica: Aunus, Yliskäänkylä 12. VI. 19, E. M.; Suojärvi 19. VII. 19, E. M.; värimuunnos, Rantasalmi, Hiltula 29. III. 20, ost. (preparaattori A. E. Frin välityksellä). — La- nius excubitor: Siuntio 21. IX. 19, I. H. — Mascicapa grisola: pesä, Maljana 21. VI. 19, E. M.; Korpiselkä 30. VII. 19, E. M. - - M. atrica- pilla: 2 kpl., Hämeenlinna 8. VII. 19, O. C. - Hirundo rustica: Piela- vesi, Kirkkosaari 30. V. 07, leht. V. Hornborg. — Clivicola riparia: Au- nus, Yliskäänkylä 12. VI. 19, E. M. — Chelidonaria urbica: Tvärminne 9. VIII. 19, prof. A. Luther. — Strisores: Cypselus apas: juv., Hel- sinki 16. VII. 19, maist. I. Välikangas. — Scansores: Picus canus: 1 (5, Siuntio 7. II. 20, I. H. — Dendrocopas major: Aunus, Vitele 11. VI.1 19, E. M.; Luvia 21. XII. 19, lyseol. E. Fröberg (leht. E. W. Suoma- lainen). — D. leuconotus: 1 $, Hämeenlinnan maaseurak. 26. XII. 19, O. C. — D. minor: Siuntio 28. VI. 19, I. H. — Picoides tridactylus: Helsingin pit., Malm 13. X. 19, yliopp. R. Kreiiger. — Raptatores: Circus aeruginosus: Maxmo 20. VIII. 19, hra A. Uddström. — Tinnun- culus tinnunculus: 1 <5, Masaby 3. VIII. 19, intend. R. Palmgren. — Accipiter nisus: 1 <3, Siuntio 30. VIII. 19, I. H.; Järvenpää 21. IX. 19, lyseol. O. Järnefelt. — Astur palumbarias : $, Vanaja VII. 19, O. C; Vanaja, Niemelä 25. X. 19, hra F. Hisinger; Hyvinkää 27. X. 19, hra Matiskainen; juv., Hauho, Eteläiskylä 23. XI. 19, O. C; juv. Hauho, Eteläiskylä 8. II. 20, O. C. — Aqvila chrysaetus: Inkoo, 1. XI. 19, ost. 13. V. 1920. Yleiset eläintieteelliset kokoelmat. 203 (arap. J. Bäckström); Kirkkonummi, Böle 2. XI. 19, ost. (amp. Maria Wigell). — Asio otus: 1 c?, Siuntio, 27. VIII. 19, I. H.; Masaby, Ing- valdsby 9. X. 19, hra O. Linden. — Asio accipitrinus : Helsingin pit , Hundörn 10. V.' 19, ost. — Strix bubo: 1 $, Öfvermark. Bodbacka 14. V. 19, ost.; Sysmä 28. X. 19, hra E. Aho. — Nyctea scandiaca: luu- ranko, Korpo, Kalgarholm, ost. — Surnia ulula: 1 $, Oravi 10. III. 19, hra I. A. Lindström. — Nyctala Tengmalmi: Ulvila, Friitala 18. XI. 19, leht. E. W. Suomalainen; Helsinki, Hesperia 23. XI. 19, tri R. Boldt; Inkoo, Pålsböle 9. I. 16, yliopp. K. E. Sundström; Pori, Kuminainen 20. XII. 19, lyseol. U. Kuminainen (leht. E. W. Suomalainen); Pori 25. I. 20, lyseol. L. Lindqvist (leht. E. W. Suomalainen). — Syrnium lappo- nicum: Helsinki, Melkö 31. XII. 19, ost. (J. Pahrman); Espoo, Stensvik 29. I. 19, ost. (O. Rönnberg). — S. uralense: Vanaja, Aulanko 24. IX. 19, 0. C; Luopioinen, Kuohijoki 17. II. 20, O. C. — S. aluco: 2 kpl. juv. spriissä, Drumsö 23. VI. 19, I. H. — Gyrantes: Columba palumbus: Hämeenlinna, maaseurak. 17. IX. 19, O. C. — Ras öres: Bonasa bo- nasia: värimuunnos, Karjala, ost. Helsingissä 10. X. 17, yliopp. K. E. Sundström; värimuunnos, Punkalaidun 10. X. 19, ost. (K. W. Kin- nunen). — Tetrao tetrix: juv. spriissä, Sipoo, Korpholmen 30. VI. 19, fil. maist. I. Välikangas; 1 <$, Heinjärvi, Loppi 21. VIII. 19, E. M.; 1 %. (steril.), ost. Helsingissä 6. XI. 18, yliopp. K. E. Sundström; 1 $, Haus- järvi 30. XI. 19, E. M. — Lagopus lagopus: Rovaniemi, yliopp. K. E. Sund- ström. — Coturnix coturnix: Pirkkala, Haikka 22. X. 19, hra W. Spåre. — Cursores: Grus grus: 1 £, Toijala 30. VIII. 19, ost.; Hailuoto 13. IX. 19, tri Tor Ekman; luuranko, Korkeasaaren eläintarha (intend. R. Palmgren). — Fulica atra: Sipoo, Gästerby 1. VIII. 19, konserv. R. Mäntynen.- — Charadrius apricarius: 1 <$, Maarajärvi 19. IX. 19, ost. — Ch. hiaticula: 1 <5, Inkoo, Degerby 21. V. 19, I. H.; juv. Tvärminne 12. VII. 19, I. H.; 1 S, Helsinki, Vik 22. VIII. 19, R. Kreuger. — Ch. curonicus: Aunus, Vitele, 11. VI. 19, E. M. — Haematopus ostralegus: 1 £, Makilo, 23. IV. 20,; I. H. — Tringa alpina: Söderskär 12. X. 19, lääk.kand. E. Nyberg. - - Totanus littoreus: 1 F.N KARTA OCH ELFVA FIGURER I TEXTEN. MIT EINER DEUTSCHEN UBERSICHT. •>X<- HELSINGFORS 1921. Pris 16:— Fmk.