Ramsay, Wilhelm. Minnestal 8ver pro- fessoren Fredrik Johan Wiik 1911. a k ha , vr < % X 3 » R; H A rata c Pi K Ba p: % £ L 5 i mP e 8 A sn %-. 5 k va ja 4 P n E it Tm - a IN jä) ; a , Ay: x a" 4: ACTA SOCIETATIS SCIENTIARUM FENNICA | TOM. XL. MINNESTAL FREDRIK JOHAN WIIK FINSKA VETENSKAPSSOCIETETENS ÄRS- OCH HÖGTIDSDAG FINSKA LITTERATURSÄLLSKAPETS TRYCKERI. | sn js 4 ; DEN 23 MAJ 1910 | | AMERICAN ETHNOLOGY. | a JUL 27 1912 | LIBRARY N/ILHELM RAMSAY. N ==> KASAN N AN ON TL — == | HELSINGFORS 1911, a » RAT N JSN ER KU vES HYKUTN N 8 TI B 80 PAN EN KN A a RP ITÖ AITTA G) MINNESTAL ÖVER PROFESSOREN FREDRIK JOHAN WIIK HALLET VID FINSKA VETENSKAPSSOCIETETENS ÄRS- OCH HÖGTIDSDAG DEN 23 MAJ 1910 AV NWWILHELM RAMSAY. * HELSINGFORS 1911, PINSKA LITTERATURSÄLLSKAPETS TRYCKERI. Högt ärade församling! professoren Fredrik Johan Wiik. Härigenom förlorade Societeten en ledamot, som i mänga avseenden inlagt förtjänster om fosterlandets utforskande och de vetenskaper, vilka han säsom lärare företrädde vid värt universitet. Wiik föddes den 12 december 1819. Hans föräldrar voro länearkitekten [rik Johan Wiik och Gustava Meijer. Redan i barndomen fattade han intresse för naturvetenskaperna. Under skolären päbörjade han ett naturhistoriskt arbete med färglagda bilder, vilket arbete naturligtvis blott förblivit ett utkast. Därjämte sysslade han sä ivrigt med kemiska studier pä egen hand, att han försummade skolans läxor. 1 följd härav blev han student först vid när- mare tjugu ärs älder (2 sept. 1859), men i gengäld var han vid inträdet till universi- tet sä pass framom sina jämnäriga, att han redan efter det första studieäret till fa- kulteten säsom prisskrift inlämnade ett utkast till en lärobok i kemi — utan att dock er- hälla pris för den. Wiik egnade sig ät kemiens, mineralogiens och geologiens studium. I alla dessa ämnen meddelades undervisningen av kemieprofessorn Arppe, som jämte kemien före- trädde ocksä mineralogien och geologien, även efter det för dessa ämnen upprättats egen professur är 1852. Därjämte föreläste fysicesprofessorn Moberg stundom kristalloptik och andra mineralogien berörande ämnen. Dessa tvänne professorer voro som känt intres- serade av geologiska spörsmäl och sökte även väcka studenternas häg för sädana. Av protokollen för den fysisk-matematiska studentfakultetens sammanträden under slutet av 1850-talet och början av 60-talet framgär, att de ofta hällit föredrag över geologiska ämnen. Mest var dock Wiik, liksom andra studenter pä denna tid, hänvisad till själv- studium i mineralogien och geologien, varjämte han kompletterade sina insikter genom besök vid bergsstyrelsen, där dä ännu funnos personer med intresse för och kunskaper i mineralogien. : Den 12 maj 1863 blev Wiik kandidat i den fysisk-matematiska fakulteten (pro- mov. magister den 31 maj s. ä.). Efter fortsatta studier i hemlandet, varvid hani syn- nerhet frän Arppes sida rönte uppmuntran och vägledning, avlade han licentiatexamen den 2 maj 1865 (prom. doktor den 31 maj s. ä.) efter att hava disputerat med av- handlingen ,Bidrag till Helsingforstraktens mineralogi och geologi*. = . 1) 1909. JD) 15 juni förlidet är ') avled under en geologisk exkursion i trakten av Kervo 4 Wiraerm Ramsay Under följande sommar företog han med understöd ur de till universitetets kans- Ters diposition stäende medlen en resa till Sverige och Norge. Färden gick först över Stockholm till Värmland, där Wiik besökte bergmästaren Igelström och besäg särskilda oruvor efter hans anvisning. Sedan fortsatte han till Kristiania. Här rönte han vän- ligt emottagande av lektorn (sedermera professorn) Kjerulf och amanuensen Hauan, och dels i deras sällskap. dels efter en av dem uppgjord plan exkurrerade Wiik under nägra veckor i de geologiskt och mineralogiskt hänseende sä omväxlande och lärorika trakterna i södra Norge mellan Mjösen i norr och Langesund i söder samt i omgivningarna av Kragerö och Arendal. Dessa studier i en storartad natur, mera övertygande i geolo- giska frägor än den skickligaste professors framställningar, gjorde ett livligt intryck pä den unge licentiaten, som dittills väsentligen endast i Helsingforstraktens flacka gneis- och granitterräng gjort geologiska rön, och i sin följande avhandling om Helsingforstrak- tens geologi äterkommer han till mänga jämförelser med och tillämpningar av vad han sett i Norge och inhämtat av Kjerulf. Aterfärden frän Kristiania gick över Göte- borg, Halle- och Hunneberg, Kinnekulle, Billingen, Jönköping, Taberg och Omberg till Stockholm, säledes en för geologiska studier mycket väl vald route. Sedan besöktes Uppsala, där docenten Cleve visade honom mineralkahinettet. Härefter företogs en utflykt till Dannemora, sedan en tur till Falun och Finnbo. Efter ätekomsten till Stockholm vistades Wiik en tid vid svenska riksmuseets mineralogiska avdelning hos Nordenskiöld samt besökte Ytterby och andra mineralfyndigheter i omgivningen. Efter denna väl använda sommar begav sig Wiik till Tyskland och uppehöll sig under läseäret 1865—1866 vid hbergakademien i Freiberg. Denna anstalt ät- njöt däförtiden icke blott sitt ännu gällande anseende säsom en av de förnämsta bergskolorna, utan även rykte säsom ett av hufvudsätena för mineralogiens och geo- logiens studium. Här hade Abraham Gottlob Werner, som i synnerhet tyske forskare hedra med namnet ,geologiens fader*, lagt grunden till en exakt undervisning i dessa vetenskaper, och hans lärjungar och efterträdare upprätthällit mästarens stora tradi- tioner. Werners ultraneptunistiska läror hade visserligen mäst giva rum för vulkanis- tiska förklaringar av mänga företeelser, och den s. k. sachsiska skolan hade icke häl- ler i andra avseenden varit blind för vetenskapens framsteg, utan tillegnat sig de-vin- ningar densamma gjort sedan fader Werners dagar. Men här bibehöll sig dock längst motständet mot de id6er, som Werners samtida, den store skotten Hutton, uttalat, och vilka under Lyells ledning fränryckt wernerianismen hegemonien inom vetenskapen. Obe- roende härav hade akademien dock ständigt fäst vid sig framstäende lärarekrafter, och un- der Wiiks studieär verkade här säsom professor i geologi Bernhard von Cotta, som i alla tider skall räknas bland de främste forskare, och i mineralogi undervisade den högt an- sedde Breithaupt, dä redan gammal, samt den kände fysikern-mineralogen Weisbach. Efter äterkomsten frän Freiberg gjorde Wiik resor i eget land och disputerade för docentur med avhandlingen ,Helsingforstraktens gneis- och granitformationer**(1865). Han utnämndes till docent den 28 jan. 1867 och övertog den med protessuren i geologi och mineralogi förenade undervisnings- och examensskyldigheten. Tom. Minnestal över professoren Fredrik Johan Wiik 5 Denna professur hade inrättats är 1852, och det säg ut som om man till förste innehavare av densamma skulle erhälla en av de förnämste forskare värt land fostrat, A. E. Nordenskiöld, som blivit docenti ämnet är 1855 och redan dä pä ett otvetydigt sätt givit de bästa förhoppningar om en fruktbringande verksamhet i vetenskapens tjänst. Mellankommande hinder länkade dock hans öden i andra banor, och i förhoppning pä hans äterkomst förblev platsen länge obesatt. Även efter det en är 1867 av universi- tetets konsistorium gjord framställning om hans utnämning blivit avslagen, ville man fort- farande vänta pä honom cller nägon annan yngre lovande forskare. Vid denna jämfö- relse med Nordenskiöld, som under tiden gick framät mot allt större anseende, tedde sig Wiik och andra aspiranter till tjänsten säsom alltför litet meriterade. Men dä det slut- ligen icke längre gävos nägra utsikter att äterbörda Nordenskiöld samt J. Chydenius, som en tid berett sig för den iträgavarande professuren, övergätt till kemien, anslogs tjänsten ledig och Wiik, som var ende sökande, efter det en svensk kompetitor, S. R. Paijkull, ätertagit sin ansökan, erhöll densamma den 2 februari 1877, sedan han äret förut dis- puterat med avhandlingen ,Översigt av Finlands geologiska förhällanden*. Wiik blev sälunda den förste innehavaren av professuren i geologi och minera- logi vid värt universitet och den, som skulle organisera en fristäende undervisning i dessa ämnen. 'Tidigare hade de undervisats och examinerats i samband med kemien, och om än somliga kemieprofessorer, säsom Arppe, icke varit utan intresse för studiet av stenri- kets alster samt jordens byggnad och historia, hade de dock icke frammanat en självständig forskning pä detta omräde. Finlands mineralogi hade visserligen pä ett för landet hed- rande sätt utvecklats av Nils Nordenskiöld, men hans ställning var alldeles fristäende frän universitetet. Han son Adolf var vär andre stora mineralog, men när Wiiks bana begynte, var A. E. Nordenskiöld redan förlorad för Finland. — Det för sin tid ut- märkta och allt ännu värdefulla arbetet ,Materialer till Finlands geologi*, hade sam- manbrakts av en utanför universitetet stäende intresserad man H. J. Holmberg (1859). Hans geologiska forskareverksamhet hade redan upphört, och över huvud betöckna 1860- och 1870-talen ett nedätgäemle av intresset för mineralogien om geologien i värt land. Det gällde sälunda för Wiik att organisera en vid värt universitet ny undervisning, som skulle uppfostra de mineraloger och geologer värt land behövde. Han tog även i med iver och frän början av 1880-talet märkes äter ett stigande intresse för de länge försummade ämnena. Vid vär högskola verkade han till är 1897, dä han pä grund av tilltagande sjuklighet erhöll avsked tvä är före uppnädd emeritusälder. Under ären 1889—1892 hade han varit fysisk-matematiska sektionens dekanus. E Under denna sin tjugu är räckande professorstid företog Wiik under ferierna forskningsfärder i eget land samt flere resor till olika delar av Europa för att lära känna trakter, som i geologiskt hänseende äro viktiga eller intressanta (säsom Tyrolen, Schweiz, Erzgebirge, Harz, Siebengebirge, Bretagne, Italien). Även efter sin avgäng bedrev han vetenskaplig forskning trots en alltmera för- svagad hälsa. Döden nädde honom, dä han pä en exkursion samlade -ytterligare bevis för riktigheten av sin antiaktualistiska uppfattning av urbergets geologi. XL. 6 Wirnerm Ramsay Det kan icke närmare utredas, vilka "omständigheter, förutom utsikterna till en akademisk karriär, förde Wiik in pä mineralogiens och geologiens omräden. Enligt ut- talanden av honom själv under senare är och enligt upplysningar, som han givit i in- ledningen till sitt kosmologiska arbete, erubblade han i unga är — säsom mänga andra barn och ynglingar — pä tillvarons gätor och trodde sig kunna komma lösningen av dem närmare genom en alltomfattande kunskap om kosmos i dess helhet, och säsom den säkraste vägen till denna kunskap valde han geologien. 1 själva verket märktes det i Wiiks sätt att lära och forska en tydlig strävan att bakom de rena sifferresultaten av kristallmätningar, optiska bestämningar och kemiska analyser finna icke endast de fysi- kaliska lagarna för sammanhanget mellan substansernas form, byggnad och innehäll, utan även egenskaper av högre ordning, som antogos innebo i mineralen, och att ur petrogra- fiska och geologiska undersökningar härleda lagar av högre ordning, vilka icke endast naturen, utan även den ,andliga världen* voro underkastade. Hans elever plägade skämtsamt säga, att professorn studerade ,kristallemnas själsliv*. Wiiks benägenhet att ur den exakta forskningens resultat söka vinna sanningar av högre ordning kan härledas ur den romantisk-idealistiska världsäskädning, han säger sig hava haft allt sedan barndomen pä grund av uppfostran och temperament. Med detta temperament och sina äsikter om tillvarons upphov och ändamäl kände sig Wiik icke helt dragen till sina kollegers, vetenskapsmännens, kretsar, i vilka just under hans tid läror, som av honom hbetecknades säsom .materialistiska* blevo ledande och rä- dande, och frän andra kretsar stöttes han av människornas hänsynslöst materialistika ävlan och id. Han hyste dock — säsom ofta är fallet med goda människor, vilka själva icke tänka nägot illa om andra — en välvillig tillit till sina medmänniskor, och fick därför uppleva missräkningar. 1 följd av ovan anförda omständigheter kom Wiik att trots sitt öppna och rättframma umgängessätt leva rätt tillbakadraget för sig själv eller bland sina närmaste. Utanför hemmet kände han sig fullt förstädd, värderad, fri och nöjd blott inom en trängre, redan under studentären bildad kamratkrets, inom vilken han slutit sig allra närmast till K. A. Moberg, slutligen bergsräd, och J. A. Florin, medicinalräd. I denna väntrio, vilken han som den siste överlevde, gav Wiik fritt lopp bäde ät sina allvar- samma funderingar och ät sitt i grund och botten rätt skämtsamma lynne. En samling dikter, dramer och prosabitar, som dessa ,tre bröder* författade till inbördes förnöjelse, är ännu bevarad och innehäller även ett antal nätta poetiska och dramatiska alster av Wiiks penna. Wiik hade rätt mycket av konstnär i sig, om än hans anlag icke tagit sig mera positiva uttryck säsom hos andra medlemmar av hans familj.* Han var en stor musik- och konstvän samt ivrig teaterbesökare. Wiiks obenägenhet att träda i beröring med nya människor visade sig även däri, att han under sina mänga utrikesresor endast sällan besökte kolleger inom sin vetenskap. Med ären — och tilltagande försämring av hälsan — blev Wiiks enstörighet än mera utpräglad. 'Det är till demna tid följande karaktäristik av honom hänför sig: . Barn voro rädda för honom. — Han tälte cj, att de lekte utanför hans fönster. Deras'höga röster störde honom. Ty han lyssnade endast till böckernas visa ord och till naturens fördolda stämmor. Tom. Minnestal över Professoren Fredrik Johan Wiik 7 Och därför retade ocksä barnen honom av sig själtva, bara därför att de visste, att han ej tyckte om dem. De slogo pä hans dörr och gjorde allt ofog de kunde. Dä hände det sig, att han öppnade dörren och hotade dem och kastade nägot efter dem, en sten eller annat, sä att de blevo rädda och sprungo bort. — Och sä for dörren igen med en häftig smäll. Och sen blev det sä tyst. Nu skulle han väl ha ro att skriva och studera, kunde man tro. . Men nej! Han vände sig om, han sköt böckerna ät sida. Till slut steg han upp, öppnade dörren försiktiot och tittade ut. Det var de onda ord han sagt ät barnen, som ej lämnade honom nägon ro, och sä att han kastat nägot efter dem. Tänk om det träffat! För honom, som mätte den minsta smäsak med stora mätt, blev detta till slut liktydiet med ett brott. Han fick ingen frid, förrän han givit jungfrun pengar att köpa karameller för ät barnen. — ,Blott icke säga frän vem det var, — och sä höra efter om alla barnen voro friska, — att det ej hänt dem nägot.* Men när han sen kom ut pä gatan för att gä sin ensamma promenad mot Brunnsparken, sade barnen, han köpt karameller ät: Se där gär den elaka ,stengubben*. EA Stengubben hade ett underlikt ansikte. Egentligen var det liksom sammansatt av tvä. En del var ung, ideal och fin. En del butter, gammal och trött. Ögonen voro en ynglings, sä blänande blä tillitsfulla, som hos den, som tror pä allt, därför att han själv talar sanning. De kunde lysa som av inre ljus, när han talade om sina stora upptäck- ter inom den ,komparativa kosmologien*, och pannan var idealistens med sin höga, vita välvning och sina fina blä ädror vid tinningarna. Ögonen och pannan blevo vackrare ju äldre han blev. Blicken famnade liksom det, som var fjärran och osynliot för andra, bortom bäde tid och rum. Och pannan blev högre med ären. Det var liksom om de stora, fria tankarna byggt sig allt högre valv att bo under. Men den delen av hans ansikte som var gammal, det var munnen och hakan. Och den var det vresigaste och tröttaste av allt i världen. ,Munnen var ju ocksä bara till för att äta och prata dum- heter* som han själy brukade säga. — — — — — — — — — — En person, vilken som Wiik varken ville eller kunde göra en medmänniska nä- got förnär, hade bl. a. säsom examinator mycket svärt att underkänna även uppenbart svaga tentander, och som medlem av fakultet och konsistorium kände han obehag av de konflikter, som uppstä, dä ät en sökande eller ett förslag skall givas företrädö framför andra. Hans ur det goda hjärtats djup framsprungna: , Hur man än röstar, röstar man dumt*, har blivit en ofta citerad sentens. Wiik var med sina egenheter, sitt nägot bortkomna sätt och sina i mängens ögon befängda äsikter ett ,original*. . , + Säsom lärare bemödade sig Wiik pä bästa sätt att intressera eleverna för mine- ralogien och geologien. Hans övningar i kristallografi, och mineralbestämning voro prak- tiskt anornade efter Weisbachs mönster och väl egnade att införa den flitige och vetgi-. rige studenten i vetenskapens grunder. (Genom exkursioner i huvudstadens omgivningar sökte han väcka elevernas sinne för iakttagelser i naturen. Men säsom föreläsare besvä- rades han av ett sä pass heslöjat mälföre, att en ovan ähörare icke alltid förstod hans föredrag, och. vidare lockades hans framställning under föreläsningens gäng för jämnan bort frän huvudsträten in pä sidovägar och förvillande irrvandringar. Mälet för dessa av- vikningar voro framförallt hans mänga egna teorier. Härigenom blev det pedagogiska bibringandet av elementära kunskaper mindre framgängsrikt, men sädana kunna ju in- XL. S - > Wirmerm Ramsay . ” hämtas ur läroböckerna. 1 gengäld förde Wiiks ivriga försvar för sina äsikter och po- lemik mot andras hypoteser de studerandes tankar in pä frägor av större betydelse. Det stora stipendium Wiik skänkt värt universitet vittnar om hans kärlek till högskolan och hans önskan att befrämja mineralogiens och geologiens studium vid den- samma. Säsom vetenskapsman har Wiik utvecklat en mängsidig verksamhet pä mineralo- giens och geologiens omräde ävensom utgivit avhandlingar av spekulativt innehäll, eäende utöver naturvetenskapernas gränser. Det bästa och längst bestäende värdet komma helt visst hans mineralogiska arbe- ten hafva. Wiik har hbeskrivit ett stort antal in- och utländska mineral, pävisat op- tiska anomalier och vicinalytor hos-dem, undersökt deras etsfigurer m. m.> Det mest uppskattade av hans arbeten är: ,Undersökning av förhällandet mellan de opiiska egenskaperna och den kemiska sammansättningen hos pyroxen- och amfibolarterna* (1885). I detsamma pävisades, att utsläekningsriktningarnas och de optiska axelvinklarnas väx- lande storlek sammanhängde med högre eller lägre järnhalt hos de ifrägavarande mine- ralen. — Vidare har Wiik utgivit en lärobok i mineralogi kallad ,Mineralkarakteristik* (1882). Den är i flere avseenden praktiskt uppställd för examinering av mineral och an- vändes ännu för detta ändamäl. Med denna lärobok försökte Wiik införa ett nytt ,för- kortat* symboliskt beteckningssätt för kristallftormerna. Medan dessa vanligen angivas genom s. k. millerska tecken, d. v. s. tre indices (kl) hänförande sig till de tre kris- tallaxlarna, sä att den första hör till a-axeln, den andra til &-axeln och den tredje till c-axeln, skall man enligt Wiik ocksä utsätta axlarnas tecken, sä att den allmäina formen för en symbol bleve a,0.c. När alla indices hava värdet 1, blir symbolen = a0c, om nägon av dem har värdet 0, utsättes varken axelns tecken eller index. Under sistnämda förhällande blir verkligen en Wiiks symbol kortare än en millersk, t. ex. a i st. f. (100), men i andra fall äro hans symboler, säsom innehällande sex skrivtecken längt ifrän förkortade i jämförelse med de -brukliga och för räkning vida mer praktiska tretaliga beteckningarna för kristallernas ytor. Wiiks förslag har ej häller vunnit efterföljd. Vid sina tidigare mineralogiska arbeten förbley Wiik pä iakttagelsernas säkra grund. Men frän denna höjde han sig pä spekulationens vingar, dä han i tvänne ären 1889 och 1893 utgivna arbeten sökte förklara kristallstukturernas och kristallformernas sammanhang med substansernas kemiska konstitution. Utgäende frän en även av andra forskare försökt art av betraktelser över atomernas (eller deras kraftlinjers) stereokemiska gruppering inom molekylen gick Wiik allt längre i konstruktioner och antaganden över kristallmolekylernäs former och dessa molekylers anordning till kristaller. Hans här framställda uppfattning av atomgrupperingen i de kristalliserade kropparna synes i nägra fall kunna giva uppslag till tolkningen av de kristallografiska relationerna mellan vissa mineral, men i allmänhet strider den i sä mänga stycken bäde mot föreställningar och faktiska rön inom molekylarfysiken, att hans teori knappast kan päräkna beaktande, och icke ens frammanat nägon vederläggning. Wiiks positiva bidrag till mineralogiens framsteg hava emellertid blivit med er- kännande uppmärksammade, och som bevis därpä mä tjäna, att han är 1874 kallades Tom. Minnestal över Professoren Fredrik Johan Wiik 9 till ledamot av Mineralogiska sällskapet i S:t Petersburg, och är 1880 till korresponde- rande ledamot av Mineralogical Society 4 London. — Redan är 1876 hade han kallats till korresponderande medlem av (Geologiska föreningen i Stokholm. — Till hans ära har mineralet Wiikit erhällit sitt namn. Under Wiiks studietid var den mikroskopiska petrografien okänd. Först under 1870-talet tog den uppsving för att numera utgöra ett av de viktigaste gebiten inom det mineralogisk-geologiska läroomrädet. Det mäste räknas Wiik till en mycket stor förtjänst, att han autodidaktiskt tilleenade sig denna nya vetenskaps undersökningsmeto- der och blev bäde en duglig forskare och en god lärare i densamma. Hans mikro- skopiska beskrivningar av särskilda finska bergarter äro de första i sitt slag i värt land och hava mycket bidragit till en mera ingäende kunskap om Finlands berggrund. De blevo genast observerade av Zirkel, Rosenbusch och andra grundläggare av den moderna petrologien, och det förringar icke hans värde, att yngre forskare, som hos dessa mästare fätt en bättre utbildning än han pä sin tid, sedermera pä ett fullständigare sätt bearbe- tat detta forskningsomräde. : "Ay de tvänne vetenskaper, Wiik egde företräda, medgav geologien friare spel- rum ät hans fantasi än syskonvetenskapen och öppnade vägen till hans största intresse, den —,komparativa kosmologien*. 1 främsta rummet blevo Finlands geologi, dess ,pri- mitivformation* och bergarter föremäl för hans undersökningar. Men härvid övergav Wiik, som under sina första forskareär känt sig dragen till de idöer, som dä voro unga och buro forskningens framsteg i sitt sköte, dessa för att välja en väg, som allt- mera avlägsnade honom frän den samtida forskningens strät. "Till denna egendomliga utveckling bidrogo flere omständigheter. Wiik själv uppger, att han med den romantisk- idealistiska läggning, som var honom egen, reagerade mot den i hans ungdom flore- rande materialismen, som fätt sitt uttryck särskilt i Biichners ,ensidiga och alla högre ideella syften negligerande arbete* Kraft und Stoff, och dä han trodde sig finna, att materialismen gjorde sig bred även pä geologiens omräde med tillhjälp av Lyells aktua- lism och Darwins läror, anlade han en med ären allt skarpare framträdande ,antiaktua- listisk och antidarwinistisk* syn pä frägor rörande jordens byggnad och historia. Vidare hade Wiik genom vistelsen i Freiberg kommit den sachsiska skolan när- mare. Här hade han i Erzgebirge lärt känna det gneis- och skifferomräde, som för Werner och hans efterföljare utgjort typen för urberget (men vilket enligt nyare under- sökningar torde höra till vida yngre system). Dess klassiska tredelning i en urgneis-, urglimmerskiffer- och urlerskifferavdelning äterspeglar sig i Wiiks indelning av Finlands urberg i en gneisavdelning, kallad laurentisk, en skifferavdelning, kallad huronisk, och en kvartsittalkskifteravdelning, kallad takonisk, om än namnen äro länade frän Nordamerika (och icke adekvata' med vad där inryckes i de lika benämnda grupperna). För gneiser- nas och andra urbergsskiffrars bildning tillskrev Wiik dock den eruptiva verksamheten en större roll, än den sachsiska skolan gjort, och ville vid urbergets tolkning intaga en som han kallade det .neptunistisk-plutonistisk*, medlande ständpunkt mellan de neptunis- tiska och plutonistiska äskädningarna. 18) XL. ” 10 * — Wirerm Rawnsay Slutligen har även Helsingforstraktens geologiska beskaffenhet spelat ett mycket stort inflytande pä riktningen av Wiiks geologiska forskning. Ett Helsingforsbarn och förövrigt nästan alla, som växa upp i Finland, förbinda begreppen berg och härd sten med varandra, d. v. s. erhälla det intrycket, att berg bestä av gneis, granit eller andra härda kristallina begarter. Och de flesta bibehälla livet igenom den föreställningen, att dylika berg äro det typiska, det normala. När vi sedan genom resor, studier eller av- bildningar erfara, att bergen i andra delar av jorden utgöras av skiktade kalk-, sand- och lerstenar, mer eller mindre rika pä förstenade djur och växter, tycka vi, att detta är ovanligt och spörja efter, huru sädana berg uppstätt, medan kanske en motsvarande fräga beträffande vära egna berg dä ännu ej inställt sig = Alldeles pä samma sätt före- -falla bergen i värt land ovanliga för dem, som äro hemma frän länder, där sandstens- och kalkstensberg äro allmänna. För Wiik, som frän pojkären kände alla klippknallar och berghällar i Brunnsparken, pä Ulrikasborgsbergen, Rödbergen och andra dä obebyggda delar av vär stad och i dess närmaste omkrets, och som under sina studie-, lärare- och forskareär samlade geologiska iakttagelser och erfarenhet huvudsakligen inom vära ur- bergsomräden; förblevo dessa med sina gneiser, skiftrar och graniter den normala formen för jordskorpans utbildning. , Därför böra enligt Wiiks mening geologerna i främsta rummet studera de pri- mitiva formationerna, ty ur deras beskaffenhet läter sig mängt och mycket i de pä och efter desamma bildade sedimentformationerna förklaras, icke tvärtom säsom det läres av forskare av den lyellska skolan, vilka gjort sina rön i de mindre typiska delarna av jorden, d. v. s. i trakter, där urberget icke är synligt. Grundskillnaden mellan Wiiks uppfattning och de läror, han kom att bekämpa, ligger egentligen i följande sakförhällande. Allt sedan Huttons dagar hava allt flere geologer, och numera väl alla, kommit till den äsikten, att s. k. urbergsterränger och omräden med högkristallina skiffrar utgöra partier av jordskorpan, som i följd av bergs- kedjebildande rörelser blivit djupt nedtryckta och varit belastade med de uppdrivna de- larna av bergskedjorna, men därefter genom en ofta till flere tiotal tusen meters djup gäende nedbrytning av dessa blivit blottade. De visa oss därför bergarter, som dä de befunno sig pä det stora djupet under jordytan, blivit förskiffrade, omkristalliserade och - delvis omsmälta genom päverkan av det höga trycket och den höga temperaturen. En- liet Wiik var denna lära ett pähitt av aktualisterna, som pä sädant sätt ville komma ifrän omöjligheten att förklara de kristallina skiffrarnas bildning med tillhjälp av sin egen princip, att gägna tiders formationer uppkommit genom processer, likartade med dem, vi även nu se i verksamhet. Han kunde icke föreställa sig, att en sä väldig denuda- tion förekommit, och förnekade säväl denna som de ofantliga tidrymder, som skulle ät- gätt till de skyhöga bergskedjornas avlägsnande med tillhjälp av de endast ytterst läng- samt verkande yttre geologiska agentierna = Mot uppskattningen av de geologiska pe- rioderna i tiotal och hundratal miljoner är och de stora talen för degradationens resultat opponerade han sig sä' väli skrift som under föreläsningar (t. ex. vid kritik av Hults arbete om Lojobäckenets bildning och av senare arbeten rörande Finlands och urbergets geologi). Wiik ansäg att relieftörhällandena under urtiden delvis voro bibehällna uti Tom, Minnestal över Professoren Fredrik Johan Wiik . 11 anordningen hos de kring granitkupperna och granitmassiven enligt hans tolkning domformigt uppresta gneisskikten. Sä litet hade erosionen förmätt utträtta sedan de arkäiska erorna. Enligt Wiik hade urberget, sädant som vi nu se det, bildats nära jordytan, och dess beskaffenhet lär oss, att förhällandena pä jorden vid urbergets uppkomst voro all- deles andra, än de som rätt under senare geologiska perioder, frän den kambriska tiden till vära dagar, dä de fossilförande sedimentformationerna avsatt sig. Detta var i hu- vudsak den wernerska och sachsiska skolans uppfattning. Wiik ansäg vidare, att urtidens avvikande geologiska och petrorenetiska processer hberodde därpä, att den ännu tunna litosfären, den första stelningsskorpan, underifrän starkt päverkades av de smältflytande magmamassorna, uppifrän av ett hav, vars vatten var överhettat under trycket av en pä kolsyra och. vattenänga rik, tung atmosfär. Detta vore en konsekvens av den Kant- Laplaceska teorin om jordens bildning, och under detta urtillständ bildades den för jor- den och andra pä ytan stelnade planeter normala litosfären eller urberget, medan lager- serien frän kambrium uppät bildats under avvikande förhällanden, beroende pä planetens äldrande. Ur dem borde man icke draga slutsatser om tillständet under urperioderna, dä de geologiska processerna voro mycket livligare och kraftigare. i äääN När forskningen under de senaste decennierna framdrog det ena exemplet efter det andra pä förekomster av konglomerat och äkta sediment ävensom basaltiska och ryo- listiska eruptiv i urberget bäde i Finland och andra trakter och därigenom pävisade det berättigade i en aktualistisk tolkning ocksä av de prekambriska bildningarna, förblev Wiik ständaktig i sin uppfattning och förnekade helt enkelt de anförda bergarternas sedimentära resp. vulkaniska natur. Han tolkade konglomeraten säsom eruptiv, jämför- bara med klotgraniter, kvartsiter som magmabergarter o. s. v. 3 Wiiks äsikter om urberget gjorde av honom en omtständare till utvecklingsläran, 1 synnerhet till darwinismen. Saken är nämligen den, att säväl paleo- och hiontologer som geologer, vilka hylla descendensteorin, mäste förlägga de äista organismernas liv och utveckling till de prekambriska perioderna, emedan den första faunan, d. v. s. den kambriska redan är högt utbildad och differentierad. Men de prekambriska världs- äldrarna äro just pimitivtiden, och emedan havets vatten dä enligt Wiiks mening var överhettat och mättat med silikat och andra mineraliska ämnen i lösning, kunde varken djur eller växter existera i detsamma, lika litet som pä land i den heta kolsyremättade- atmosfären, och bästa beviset för att sädana ej levat, är att vi i urberget ej funnit fossil. Darwinisternas och aktualisternas antagande att de existerat, men att alla läm- ningar av dem förstörts vid urbergsskiktens ombkristallisation eller av andra orsaker, var en cirkel i deras bevisföring. ä Det bör dock erinras om, att Wiik egentligen först under den senare delen av sin forskarebana lät dessa mot utvecklingens gäng spjärnande teorier träda i främsta planet i sina skrifter och uttalanden. Under tidigare ar höllos de, om än förefintliga in nuce, tillbaka av den unge forskarens studier i naturen och hans arbete att fylla de stora luckor, som funnos i värt vetande om Finlands berggrund. Därför äro hans äldre geo- logiska avhandlingar med redogörelser för de till olika delar av värt land företagna re- sorna rika pä upplysningar, som ännu ega sitt värde. Visserligen äro hans förut an- XL. 12 , Wirmerm Ramsay givna tredelning av Finlands berggrund och hans uppställning av vära graniter i de tre grupperna (enligt Gämbel): lagereranit (gneisgranit etc), stockgranit (profyrgraniter, rapakivi, etc) och gänggranit (pegmatiter) ersatta av andra, men hans , Översigt av Fin- lands geologiska förhällanden* hade sitt stora värde säsom den första verkliga samman- ställningen i detta ämne och utgjorde länge utgängspunkten tör andras undersökningar. — Här förtjänar Vidare omnämnas, att Wiik säsom den förste päpekade, att Salpaus- selkä är bildat vid randen av den stora inlandsisen. Till Wiiks .strävanden att lösa stora geologiska problem hör hans teori om jord- kristallen. * Enligt denna är jordens inre fast. Det bestär — säsom ocksä andra geo- loger och geofysiker anse pä grund av jordens höga specifika vikt — av metalliskt järn, och detta har kristalliserat i veguljär, enhetlig orientering liksom i de himlakroppar, av hvilka meteorjärnen äro fragment. (Omkring den metalliska kärnan, i parallelorien- tering med densamma, har ett skikt av magnetit kristalliserat. Därför är jorden en magnet. Utät bildar magnetiten en kristallpolygon. Omkring denna, som pä grund av sin stora ytrikedom till formen närmar sig en sfär, har jordens bergartsskorpa stelnat, men i kalotterna mellan litosfären och kristallytorna finnas ännu smältflytande massor, mag- mahärdarna. 1 den män dessa stelnat eller uttömts genom eruptioner, har skorpan sjunkit in, varvid den underliggande kristallens kanter ästadkommit knäckningar och lyftningar i densamma. Dessa te sig säsom bergskedjor, gränser mellan kontinenter och hav o. s. v. Wiiks originella ide att föreställa sig jorden säsom en väldig kristall an- slöt sig till en rad av föregäende försök att finna geometriska lagar för anordningen av huvuddragen i jordens fysionomi. Men lika litet som sina föregängare lyckades Wiik intvinga bergskedjornas och landkonturernas nycktulla, oftast bägformiga fasoner i det system av storcirklar, som motsvarade kristallkanternas projektioner pä jordytan. Han förklarade avvikelserna bero därpä, att den stora jordkristallen liksom varje annan na- turlig kristall endast sällan överensstämmer med sin ideala modell. Utmärkande för Wiiks forskning och tänkande var en benägenhet för spekula- tioner längt utanför den empiriska erfarenhetens gränser. Vid dessa kom det sedan urminnes tider heliga tretalet att spela en dominerande roll. För Wiik var detta tal det naturliga indelnings- och sammanfattningstalet. Alla företeelser i den materiella och den andliga världen gruppera sig i triader, om man har sinne för naturens och världsordnin- gens mening. , Man finner en växelverkan mellan tvänne motsatta momenter, krafter eller kroppar och ett därigenom uppkommet, dem till ett helt förenande intermediärt tredje moment.* Sä uttrycker han i korthet ,den trialistiska filosofiens huvudprincip*. Ledd av denna princip företog Wiik sitt ,Försök till en gruppering af de ke- miska elementerna efter deras atomvigter* (1878).* Davy, Berzelius och andra hade skillt mellan elektriskt-kemiskt positiva och negativa element, men denna indelning kunde icke strängt genomföras, emedan somliga element förhälla sig än positivt, än negativt, ! Denna hypotes är framställd i ,Översigt af Finlands geologiska förhällanden 11*. ? Denna gruppering och teori äterfinnas ocksä i ,Mineralkrakteristik* (1882) och ,Kristallo- kemiskt mineralsystem*. (1892). Tom. Minnestal över Professoren Fredrik Johan Wiik 13 beroende av relationen till andra. Häri visade sig hristerna hos en dualistisk syn pä tingen. Men om man ersatte den med en trialistisk och vid sidan av de positiva och negativa elementen införde en grupp av indifferenta, dä ordnade sig förhällandena pä ett .naturligt* sätt. Wiik antog nämligen att det fanns tre urelement med atomvikterna 1, 2. och 3. Det första, vilket ingär i alla positiva element, känna vii form av väte De andra äro oss obekanta i enkel form, men det förra av dem bildar i sjufaldig form (7 + 2) kväve, och det senare möter oss i syret, vars atomvikt av Wiik tages jämt lika med 16 eller =3-5+1. Genom att pä liknande sätt upplösa alla atomviktstal i enkla faktorer och addender finner Wiik, att ettor förhärska i de positiva, tväor i de infifferenta och treor i de negativa elementen. Dessa tal, av vilka+1 betecknar överskott av ur-kraft, — 3 underskott och + 2 jämnvikt, äro uttryck för de s. k. ,dynamiderna*, materielösa kraftcentra, som enligt en i de anföra arbeterna närmare utvecklad ,atomkemisk teori* pä kristallografisk grund tänkas samordnade till de likaledes immateriella atomerna. I denna fantasilek med siffror äro de av Wiik använda atomviktstalen ständig hela tal och kunna avvika frän de verkliga atomvikterni i somliga fall ända till 3 enheter och mera (Br t. ex antages=83 i st. f. 79,96; J =131 i st. £. 126,68). Dessa ditferenser hero enligt Wiik pä naturens ofullkomligheter, vilka framtida forskare böra utreda. En annan stor systematisering efter trialistiska principer gör sig gällandei Wiiks » Kristallokemiska mineralsystem*, enligt vilket även universitetets mineralogiska sam- lingar voro ordnade. Som prov pä, huru den följde naturens anvisningar till tredelning mä blott anföras uppställningen av de tre stora ,naturliga* huvudgrupperna, som sedan i sin tur tredelades: Grupp 1 Silikaten, grupp II ,Övriga salter* och grupp. III ,Oxi- der samt svavelmetaller och elementer.* Tillämpad pä frägan om gneisernas och graniternas uppkomst läter den trialis- tiska principen sälunda: ,De tvänne motsatserna inom den primitiva formationen äro den basiska (passiva) grönstenen och den acida (aktiva) graniten, genom vilkas växelverkan i smältflytande tillständ i jordens urtid under inverkan av överhettat vatten och högt atmosfäriskt tryck den intermediära resp. indiffirenta eller neutrala övergänslänken gneis uppstätt*. De anförda tillämpningarna av den trialistiska principen pä kemiens, mineralo- glens och geologiens gebit voro blott förarbeten för en högre uppgift, utarbetandet av en komparativ kosmologi. Redan jultiden 1869 hade Wiik författat en dock aldrig utgiven skrift: , Utkast till en antimaterialistisk filosofi*, närmast riktad mot Biichners ,Kraft und Stoff*, och sedan dess betraktade han det som som sin , mission i detta livet* att ,genom en filo- sofisk id6 sammanbinda de särskilda vetenskaperna till ett endta helt i en jämnförande världslära, varigenom man skulle komma ifrän den oreda och förbistring, som räda inom vetenskapernas värld och frän den inom det sociala livet*. Denna frälsande ide blev den ,triadiska monismen*. Tretalets herravälde i Wiiks indelningar och uppställningar och hans sätt att spekulera över tingens sammanhang hänvisa pä intryck frän Schelling, Oken och andra naturfilösofer i det nittonde seklets början. Emellertid genmälte Wiik mot en XL. 14 Wiseum Ramsay kritiker, som djärvts framkasta en sädan förmodan och betecknat hans äteruppväckande av deras ideer säsom en atavism, att han icke känt dessa tänkares skrifter än mindre vidkändes beteckningen atavism, emedan han varken pä fädernet eller mödernet härstam- made frän dem. — Den källa, med vars flöden Wiik tidigare släckte sin törst efter fi- losofisk kunskap, var Eduard von Hartmanns arbeten i vilka han ocksä fann motvikt till den bichnerska materialismen. Vidare läste han med iver skrifter för och mot ut- vecklingsläran och darwinismen, likväl ej sä mycket sädana, där frägorna besvarades frän biologisk ständpunkt, än sädana där mera den principiella filosofiska sidan av spörsmälen behandlades. Senare lämnade E. M. Caro, Karl du Prel samt halv- och helspiritistiska författare ända ned till tru J'Esperance bidrag till den filosofiska och transcendenta ut- smyckningen av hans pä mineralogiens och geologiens grund uppresta trialistiska tanke- byggnad. ; Konstruktionen av densamma begynte är 1876 och fullbordades under slutet av hans levnad. Den inrymmes i nio digra band samt en vidlyftig prolog och epilog. Av dessa är prologen, som här titeln ,Den triadisk-monistiska världsäskädningen. 1. Ut- kast till en komparativ kosmologi. Prolog till ett värdsdrama* utgiven i tryck är 1901. Tio är tidigare hade Wiik antytt sina tankar om världen i en vid en professorsinstalla- tion utgiven avhandling: , Utkast till en allmän teori med särskild tillämpning pä mi- neralogin och geologin.* En uppgift pä titlarna till de nio huvuddelarna av det stora arbetet är kanske egnad att eiva en föreställning om dess art. De äro: p Prolog. 1. Andens värld. 1. Z. Liljan vid korset. 2. X. Excelsior! . 3. Y. Pä korsets berg. IL. = Själens värld. 1. Människan (Dialog). 2. Djuren (Monolog). III. Materiens väld. 1. Jorden. 2. Stenarna. 3. Elementerna. Epilog. Inhället i de i tryck utkomna avhandlingarna (Prologen och Utkast) är alltför brokigt och osystematiskt för att kunna refereräs i korthet. En ledande och äterkom- mande id6 är att visa, buru hela kosmos, är monistiskt förenad till ctt helt genom kon- stellationer av triader, som i materiens, själens och andens världar sammanhälla de enskilda delarna av det skenbara kaos, i det dessa enskilda delar höra till flere triader säsom under- eller överordnade moment. = Världen är sälunda uppbyggd av triader, be- oynnande med urdynamidernas (+ 1, — 3 och + 2, se ovan!) och slutande med den tree- nige Guden, och alla dessa omslutna av den stora världstriaden med Gud i ett hörn, +001 det andra och — ooi det tredje. Pä motsatserna mellan +0o00ch — oo bero Tom. Minnestal över Professoren Fredrik Johan Wiik "15 ljus och mörker, värme och köld, gott och ont samt andra motsatser i den mellan de olika signerade oändligheter liggande ändliga världen ävensom dess strävan a ena sidan till den absoluta intigheten (— o), & andra sidan till Guds allmakt (+ 00). I det triadiska kosmos" olika sfärer tänker han sig ställd, säsom den föga lyck- lige Fredrik Johan Wiik i Materiens värld, säsom den frän materien frigjorde F. J. W. i Själens värld och som den rena Y i Andens värld, där han med andarna X och % in- gär en lycklig triad. I trialistiska betraktelser över det ideala samhället och förhällan- dena mellan folken samtt i sagor om ädla andar, som frän höga och rena rymder fallit ned till vär usla jord, giver han uttryck för sin pessimistiska syn pä den timliga tillvaron med dess sorger och eländet i materiens väld, där t. o. m. naturen endast ofullständigt fogat sig i idealkosmos kristallografiskt regelbundna normer och triadkategorier. - Men i vackra mäiningar av drömda och anade världar giver han ocksä uttryck för sin tro pä absolut lyckliga sfärer, där de ädla och goda andarna äter samlas. Denna kosmologi är- ett verk av en idealistisk-romantisk fantasi, icke ett resultat av forskning och logisk konstruktion. Frän naturvetenskaplig och filosofisk ständpunkt täl den därför ingen ingäende kritik. Wiik undanbeder sig även en sädan av samtiden, som med den riktning forskande och tänkande nuförtiden hava, icke kan eller vill förstä hans ideer. Därför har han ej häller tryckt huvuddelarna av sitt livsverk, utan önskat att de skola som manuskript förvaras i universitetets bibliotek, ty ,är det nägon, som stär sä ensam i världen, att han har ingen, ät vilken han kan anförtro sina innersta heligaste tankar, sä är det mitt räd, att han skall förvara dem sä, att dä i framtiden möjligen uppstär en säningsman, som är hans själsfrände, denne mä kunna finna dem*, skriver Wiik med ett citat frän Israel Hwasser. — Wiik fruktar, att man skall anse honom vara en'fantast i stil med Dante eller Swedenborg, eller galen, säsom Lombroso förklarat Schopenhauer, Baudelaire, Rousseau, Pascal, Haller, Ampere, Cardano, Newton m. fl. vara, men han skulle tillika känna sig mycket ärad av att räknas till dessa berömda mäns sällskap. Eller ock vädjar han till granskarnes goda hjärta, i det han jämför sig med gossen som bläste säpbubblor och kritiken med den vise mannen.: som söndrade dem, i Anna Maria Lenngrens dikt om Gossen och leksakerna. Slutligen säger han: sSkulle en alltför kritisk granskare icke beteckna författarens kosmologiska metod säsom vetenskaplig, * utan säsom ett slags romantisk eller dramatisk skildring av världen, sä skulle detta vara det högsta beröm, som kunde uttalas om hans arbete. ,Ty skalden, siaren, stär högre än bäde naturforskaren och filosofen*. : Sä ville han bliva bedömd. Men han anade, att kritiken gick i en annan rikt- ning. — Visserligen ansäg han det enda offentliga uttalande, som kommit arbetet till del, skrivet utan förstäelse och orättvist, men han förstod mycket väl, vad som läg bakom vänners och kollegers förehällsamma yttranden om ,Utkastet* och ,Prologen*. ,Med un- dantag av nägra vänners välvilliga uttalanden*, skriver han, ,väekte mitt arbete ingen eller föga uppmärksamhet.* ,Först hade han i sin ovishet hällit det för möjligt, att det kunde finna en läsare, sä intresserad, att han skulle upptaga det som sitt eget och fort- sätta det.* Sedermera ville han hälst icke diskutera sina teorier med andra forskare, nästan av fruktan att se dem vederlagda och sönderbrutna. Det fordrades själsstyrka och XL. 16 Wimerm Ramsay uthällighet för att sälunda under äratal — och med avtagande krafter — fortsätta detta arbete, visserligen driven av maningen om sin ,mission i.detta livet*, men ocksä med den sig ständigt inställande nedsläende tanken, att hans arbete kanske var förgäves, i det han, säsom författare av den komparativa kosmologien, skulle befinnas , vara varken vetenskapsman eller siare, och hans livsäskädning av intet värde*. , Men en kritiker, som « vore kompetent att fälla en sädan dom, finnes ej pä denna jord, utan mäste sökas högre upp — eller djupare ned.* - Den ,komparativa kosmologien*, vars utarbetande under äratal skänkte Wiiks tanke- och fantasiliv dess förnämsta innehäll och som av honom ställdes högst bland det han uträttat, kommer helt visst att minnas blott säsom en kuriositet. Vi — kriti- kerna frän djupen, hade väl Wiik sagt — sätta vida högre värde pä hans övriga för- fattareverksamhet. Den länga listan över hans utgivna skrifter giver oss bilden av en forskare, som pä ett hedrande sätt bidragit till sin vetenskaps förkovran och genom fö- redömet av sin forskareflit givit ny fart ät ett studium, som läg alldeles nere i värt land, när han blev dess mälsman vid värt universitet. Fredrik Johan Wiik fann icke sina drömmars Z i denna materiens värld. Men i kretsen av nära anförvanter bjöds honom hemmets trevnad. Här mötte han varm - förstäelse, när hans trialistiska system mottagits med kall likgiltighet, här skänktes ho- nom tröst, när nägon kritiker tagit allttör härdhänt pä hans sköra spekulationer. Här vunno hans allegoriska sagor om X, Y och Z gehör hos tillgivna beundrarinnor. Här viste man värdera ,mannen, som hörde stenarna tala*'). 1) Se en skildring av Elsa Dovlette-Lindberg i Hufvudstadsbladet den 15 oct 16 aug. 1909. Minnestal över Professoren Fredrik Johan Wiik | 17 Förteckning över Professorn Fredrik Johan Wiiks utgivna skrifter, - A. Avhandlingar i geologi. 1. Bidrag till Helsingforstraktens mineralogi och geologi. Akademisk avhandling för licentiat- grad. Helsingfors 1865. 8:o. 43 s. 2. Skrifvelse frän F. J. Wiik till A. E. Arppe. OÖfversigt at Finska Vet. Soc. Förh. VIII. 1865. 7 S. (rör Wiiks resor, studier och iakttagelser i Norge och Sverige). '3. Försök till en framställning af Helsingforstraktens gneis- och- granitformationer. Akade- misk avhandling för docentur. Helsingfors 1866. 8:0o. 51 s. 1 pl. 4. Geoguostiska iakttagelser under en resa i sydvestra Finland. Bidrag till kännedom af Fin- lands natur och folk. Häftet 11. 1868. 27. s. 5. Ndgra iokttagelser beträffande södra Finlands guartära formation. Acta Soc. Sc. Fenn. IX. 1871. (föredraget den 24 jan. 1870). 4 s. ; 6. Om Skifferformationen i Tavastehus län. Bidr. till kännedom af Finlands natur och folk. Häftet 21. Helsingfors 1872. 23 s. 7. Iakttagelser under en geölogisk resa i Tyrolen och Schweiz. Acta Soc. Sc. Fenn. X. 1873 32 s. 8. Om östra Finlands primitiva formationer. BPidrag till kännedom af Finlands natur och folk. Häftet 21. 1874. 62s. 1 pl. 9. OÖfversigt af Finlands geologiska förhällanden. Akademisk avhandling för professur. Hel- singfors 1876. 8:0o. 104 s. 10. OÖfversigt af Finlands geologiska förhällanden. II. Orogeni och geogeni. Bidrag till kän- nedom af Finlands natur och folk. Häftet 26. 1877. 89 s. 1 pl. ä 11. Ofverblick af södra Finlands geologi. Geologiska föreningens i Stockholm förhandlingar. JTE 1875. 16 s. 12. Bidrag till Älands geologi. Öfversigt af Finska Vet. Soc. förh. XX. 1878. 13. Geologiska iakttagelser under en resa i östra Finland. Bidrag till kännedoms af Fin- lands natur och folk. Häftet 35. 1879. 20 s. 14. Om fossilierna i Älands kalksten. Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk. Häftet 35. 1879. 12 s. n 15. Om de kristallina bergformationerna i nordvestra Frankrike och England jämförda med de i södra Finland förekommande. Öfversigt af Finska Vet. Soc. förh. XXIII. 1881. 8 s. 16. Om A. E. Nordenskiölds nya geogenetiska teori. Finsk tidskrift. 1883. 16 s. + 17. Om brottstycken af gneis i gneisgraniten frän Helsinge socken. Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk. Häftet 46. 1887. 28s. 3 pl. 18.. Om södra Finlands primitiva formationer. Fennia 12, n:o 2. Helsingfors 1895. 30. s. 19. Om de primitiva formationernas geologi. Pidrag till kännedom af Finlands natur och folk. Häftet 58. 1899. 72 s. 20... Om en kosmo-geologisk antiatualistisk teori och dess tillämpning pä den geologiska forma- tionsserien. Geologiska föreningens i Stockholm förhandlingar. XXV 1903. 18 s. LX. 18 WizHerm Ramsay E 21. Om en ny antiaktualistisk teori för de eristallina, bergformationerna. Öfversigt af Finska ”Vet. = Soc. förh. XLVIII. 1906. 22s. - B. Avhandlingar i kemi, mineralogi och petrografi. 22. Meddelanden om finska mineralier och bergarter. (1. Grönsten frän Helsingfors. 2. För- vittrad bergart frän trakten af Belsingfors. 3. Hyperit frän Satakunda. 4. Nytt mineral i hyperiten. 5. Tvillingsbildningen hos chrysoberylln frän Helsingfors. 6. Cassiterit frän Helsingfors.) Öfversiot at Finska Vet. Soc. förh. XI. 1869. 8 s. 23. Om ett nytt mineral frän S:t Michel. *Acta Soc. Sc. Fenn. IX. 1870. 6 s. 24. Meddelanden beträffande finska mineralier och bergarter. 11. (7. Bergarten frän Walamo. 8. Nickelglans frän Lempälä. 9. Orthit frän Esbo och Kyrkslätt. 10: Undersökning af finska or- thoklasvarieteter. 11. Ersbyit frän Pargas.) GÖfversiot af Finska Vet. Soc. förh. XIIL. 1871. 7 s. 25. Meddelanden beträffande finska mineralier. III. (12. Undersökning af finska plagioklas- arter. 13. Om titanit frän Kyrkslätt och Pargas. 14. Optisk-kristallografisk undersökning af finska glimmerarter.) Öfversigt af Finska Vet. Soc. förh. XIV. 1872. 17 s. 1 pl. 26. Analyser af finska mineralier utförda pä universitetets kemiska laboratorium under ledning af prof. J. J. Chydenius. Öfversiot af Finska Vet. Soc. förh. XVII. 1875. 8 s. 21. Meddelanden beträffande finska mineralier och bergarter. IV. (15. Triplit frän Hel- singfors. 16. Mikroskopisk undersökning af serpentinartade mineralier frän Lupikko och Orijärvi. 17. Optisk undersökning af kloritartade mineral frän Lupikko och Orijärvi. 18. Mikraskopisk undersök- ning af ätskilliga i Finland uppträdande basiska eruptiver. Öfversiot at Finska Vet. Soc. förh. XVII. 1875. 42 s. 28. Om individen i mineralriket. (Föredrag vid Vet. Soc. ärshögtid). Öfversigt af Finska Vet. Soc. förh. XVIII. 1876. 14 s. 29. Försök till en pä atomvigten grundad gruppering af de kemiska elementerna. Acta Soc. Sc. Fenn. X. 1877. . 30. Mineralogiska meddelanden. V. (19. Kristallografisk-optisk undersökning af triklina fält- spatarter. 20 Epidotkristall frän Heponselkä. 21. Öfversigt af finska amphibol- och pyroxenarter.) Öfversigt af Finska Vet. Soc. förh. XIX. 1877. 19 s. 31. Mineralanalyser utförda pä universitetets kemiska laboratorium. II. Öfversigt af Finska Vet. Soc. förh. XXII. 1880. 5 s. 32. Mineralogiska meddelanden. VI. (22. Undersökning af etsfigurerna hos glimmerarter och därmed bDeslägtade mineralier. 23. Undersökning af etsfigurerna hos fältspatarterna. 24. Om tvillingsbildningen hos nägra zeolitarter. 25 Smärre meddelanden beträffande ätskilliga mineralier och bergarter). Öfversigt af Finska Vet. Soc. Förh. XXII. 1880. 23 s. 1. pl. 33. Den moderna mineralogins mäl och medel. Finsk tidskrift. 1881. 12 s. 34. Mineralkarakteristik. Helsingfors 1881. 8:o 218 s. 1 pl. *35. Mineralogiska meddelanden. VII. (26 Om förhällandet mellan de optiska egenskaperna och den kemiska sammansättningen hos pyroxen- och amphibolarterna. 27. Om mikroklin och andesin frän Pargas samt andesin frän Tammela. 28. Triphylin och Triplit frän Sukkula i Tammela. 29. Smaragd frän Paavo i Kisko. 30. Mikroskopisk undersökning af nägra pä universitetets mineraliekavi- nett befintliga meteoriter.) Ofversigt af Finska Vet. Soc. förh. XXIV. 1882. 33 s. 1 pl. 36. Mineralogiska och petrografiska meddelanden, VIII. (31. Om en triklin kali-natron- jfältspat frän S:t Gotthard. 32. Undersökning af finska plagioklasarter. 33. Om förhällandet mellan de optiska egenskaperna och den kemiska sammansättningen hos pyrozen och amphibol. 34. Undersök- ning af eleolitsyenit frän Tivaara i Kuusamo. 35. Undersökning af nägra diabasarter i trakten om- kring Helsingfors.) GÖfversigt af Finska Vet. Soc. förh. XXV. 1883. 29 s. 1 pl. 37. Mineralogische Mittheilungen. Zeitschrift fär Krystallographie. VIII. 1883. 8 s. 1 pl. 38. Mineralogiska och petrografiska meddelanden. IX. (36. Undersökning af anomola ba- Tom. Minnestal över Professoren Fredrik Johan Wiik - 19 rytkristaller. 37. Albitkristaller frän Pytterlaks. 38. Kristalliserad andesin frän Areskutan i Jämt land. 39. Anorthit frän Märtensby. 40. Om pyroxenens och amphibolens optiskt-kemiska förhällan- den. 41. Brucit frän Perheniemi i Ithis. 42. Undersökning af pimsten frän vulkanen Krakatoas ut- brott den 26—27 augusti 1885. 453. Undersökning af gabbroartad diabas och diorit frän Wiborgsko rapakivigranitens gränsgebdit.) Öfversigt af Finska Vet. Soc. förh. XXVI. 1884. 59 s. 1 pl. 39. Mineralogiska och petrografiska meddelanden. X. (44. Undersökning af anomala be- ryll- och topaskristaller frän Ural. 45. HFpidot frän Pargas. 46. Mikroskopisk undersökning af granit-, gneis- och kristalliniska skifferarter.) OÖfversiot af Finska Vet. Soc. förh. XXVII. 1885. 34 s. 1 pl. 40. Den finska mineralsamlingen i universitetets i Helsingfors mineralkabinett. Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk. Häftet 46. 1887. 42s. 3 pl. 41. Om kristallernas molekylarstruktur. (Föredrag vid Vet Soc. ärshögtid den 29 april 1887) Med Bihang: Om grundformerna hos kristalliserade mineralier och deras genetiska samband. Ofversiot af Finska Vet Soc. förh. XXIX. 1887. 46 s. 42. Universitetets i Helsingfors mineralkabinett. Kort skildring af dess fordna och nuvarande tillständ. Acta Soc. Sc. Fenn. XIX. 1890. 15s. 1 pl. 43. Utkast till ett kristallokemiskt mineralsystem. 1. Silikaterna. Acta Soc. Sc. Fenn. XPaIT8 9203 Sop]! 44. Ueber eine krystallochemische Theorie der Silicate. Zeitschrift för Krystallographie. XIII 392 S SIE pT: a C. Avhandlingar i komparativ kosmologi. a 45. Utkast till en allmän teori med Jus Pm pä mineralogin och geologin. Akade- miskt program. Helsingfors 1892. 4:o 102 s. 46. Den triadisk-monistiska världsäskädningen. 1. Helsingfors 1901. 4:o. 218 s. LX. SL KIIME KATA AKO a Äx r MAYO IRAKIA AN Jo KTT RKaldjS YK PRESSBOARD PAMPHLET BINDER & Manufactured by Syracuse, N. Y. Stockton, Calif. v << vi (o) & [1 +] [2 & jo) -— - < O N INSTITUTIOI LII 3 9088 00860 6063 SMITHSONIA!