BIHANG X TILL KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS 2. HANDLINGAR, — > ÂTTONDE BANDET. Hüfte 1. INNEHÅLL. 1 в "Gate EE EE EE eränderungen an den Po! n X einem Voltameter beim Durchgange eines не Stro: ENSKIÔLD. À. E Om bróderna Zenos resor och de äldsta dana т öfver Norden д, К, B. Get ófver Cephaloiderna. Bidrag till kánne- Lafvarnes anatomi och utvecklin ngshistoria. Med W. Skelettüelar af hval insamlade under expeditionen Es | Vega ат A s... ER, W. GG. Över а von Thorium. Mit 1 Tafel... EJ M. Recherches sur la structure anatomique ee Monspellensis Lin. Avec 3 planches . — J : H. E. variation datae de la force du vent. BIHANG TILL К, SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 8. N:o f. Z (Pb, О, Ac, ag) — (Cu, О, Ac, aq) erhalten kann, so weit bei einer derartigen Kombination die resultirende Kraft nicht grósser sei als diejenige, welche man erhült, wenn man q gleich null und p — 1 setzt. Selbst in den Säulen, in denen, wie in der Daniellschen, alle chemische Wärme von den elektromotorischen Kräften konsumirt wird, ist es offenbar nicht erforderlich, dass p und q der Einheit gleich sind, und BRAUNS Mossmnpen deuten an, dass sie auch für diese Säule wirkliche Brüche sind. Der Bruchtheil der chemischen Energie, welcher in Stromenergie übergeht, wird von Braun elektromotorischer Nutzeffect genannt. Einen direkten experimentalen Beweis dafür, dass p und 4 stets kleiner als die Einheit sind, hat Braun inzwischen in der ersten der citirten Abhandlungen nicht geliefert. In ës späteren Abhandlung, wo es sich um galvanische Ele- ente handelt, in denen nur ein einziger chemischer Process NAH SE infolge dessen p unmittelbar aus den angestellten bservationen bestimmt werden kann, finden sich auch. gie: * BIHANG TILL К. SV, VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 1. 7 ein Paar Kombinationen, wo die Beobachtungen andeuten, dass p > 1 und dass die elektromotorische Kraft folglich mehr Wärme konsumiren sollte, als der chemische Process zu liefern vermag. Von diesen Elementen bestand das eine aus Silber, Jodsilber, Jod und Kohle, das andere aus denselben Bestandtheilen, doch mit Cadmium in Stelle des Silbers. Hier findet nur ein einziger chemischer Process statt, nämlich zwischen Jod und Silber oder Jod und Cadmium. Beim er- steren Elemente konsumirt die elektromotorische Kraft 9 Procent Wärme mehr als bei der Verbindung des Jods mit Silber, bei letzteren 5—8 Procent Wärme mehr, als bei der Verbindung zwischen Jod und Cadmium frei wird. Braun nimmt deshalb an, dass man die Verbindungswärme zwischen dem Jod und diesen Metallen zu berechnen habe, als befünde sich das Jod in gasförmigem Zustande, in welchem Falle diese Wärme viel reicher ausfallen würde, so dass sie die durch die elektromotorische Kraft verbrauchte Wärmemenge überstiege. In Folgendem werde ich nun eine Methode mittheilen, welche es ermóglicht direkt zu entscheiden, ob die von der elektromotorisehen Kraft konsumirte Wärmemenge grösser, oder ob sie kleiner ist als die von den chemischen Processen producirte, ohne dass man die Grösse der letzteren aus be- sonders darüber angestellten Bestimmungen zu berechnen hat. Dies ist unbedingt als ein Vortheil zu betrachten, da man, wie das obenangeführte Beispiel deutlich zeigt, zuweilen zweifelhaft sein kann, auf welche Weise die Berechnung ei- gentlich anzustellen ist. Quantitative Bestimmungen der abso- luten Grösse dieser Wärmemengen giebt diese Methode jedoch nicht; dieselbe zeigt nur, welche der beiden Wärmemengen die grössere ist. $ 2. Das Gefáss, in welchem der Elektrolyt verwahrt wurde, war ein an den Innenseiten mit Asphalt überstrichenes Holz- küstchen von parallelepipedischer Form und hatte eine Länge von 100, eine Breite von 40 und eine Tiefe von 40 mm. Die beiden Polplatten wurden dicht an den Endflächen in das Kästchen eingesetzt. Die Platten hatten bei allen Versuchen die Hóhe und die Breite des Kästchens, sodass sie die End- flüchen desselben bedeckten; im Uebrigen waren sie dünn und 8 EDLUND, DIE WARMEVERANDERUNG IM VOLTAMETER. einander vollkommen gleich. Das Kästchen war auf einer horizontalen Unterlage befestigt, sodass die Flüssigkeit in demselben überall die gleiche Tiefe hatte, infolge dessen der elektrische Widerstand derselben überall gleich gross war. Wenn das Kästchen mit einer neutral gesättigten Flüssigkeit, z. B. Kupfersulfat, gefüllt ist, die Polplatten aus Kupfer be- stehen und ein Strom von der Intensität ? durch das Kästchen geht, entsteht in der Flüssigkeit zufolge des von ihr gelei- steten Widerstandes eine Waimeentuickolingi welche mit 92°, wo g eine Konstante ist, reprüsentirt werden kann. An der Annode wird Kupfersulfat gebildet und dadurch eine Wärme- menge erzeugt, welche sich mit ki, wo Ё eine Konstante ist, ausdrücken lässt. Die Annode ist aber auch der Sitz einer elektromotorischen Kraft, welche, da sie in derselben Richtung wirkt wie der Strom, eine Wärmemenge verbraucht, die mit ei, wo e die elektromotorische Kraft bezeichnet, ausgedrückt ` werden kann. An der Kathode entsteht durch die Ausscheidung des Kupfers eine Wärmeabsorption, welche von — ki angegeben wird; es ist aber daselbst eine ebenso grosse elektromotorische Kraft vorhanden wie an der Annode, obschon dieselbe hier in einer dem Strome entgegengesetzten Richtung wirkt, weshalb die entsprechende Wärmemenge mit + ei ausgedrückt werden muss. An der Anode ist also. die Summe aller Wärmequellen = gi? + ki — ei, und an der Kathode = gë — ki + ei. | Da zu erwarten war, dass der Unterschied zwischen ki und e für mehrere Elektrolyte so gering ausfallen wirde, dass er schwerlich zu beobachten sein dürfte, wenn er mit gi? zusammen ausgemessen werden sollte, so musste der Beobach- tungsmethode eine solche Anordnung gegeben werden, dass ? ganz eliminirt und der Ausschlag des Instruments aus- schliesslich von dem Unterschied zwischen ki und ei bestimmt wurde. Ausserdem war es nothwendig, den Strom nur so kurze Zeit durch die Elektrolyte gehen zu lassen, dass die Zusammensetzung derselben in der Nàhe der Polplatten dadurch nur eine geringe Veründerung erlitt. Dieses gelang mit Hülfe einer thermoelektrischen Säule von der durch die nebenstehende igur 1 veranschaulichten Konstruktion. k ist ein Kupferdraht, welcher bei a mit einem Neusilberdraht zusammengelóthet ist. Der Neusilberdraht ist bei b mit einem Eisendraht zusammen- gelôthet, der Eisendraht bei a wieder mit einem Neusilber- draht, u. s. w., bis dass der letzte Neusilberdraht schliesslich E ai E BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. No 1. 9 wieder mit dem Kupferdrahte E zusammengelóthet ist. Auf jede Seite kommen also drei Löthstellen zwischen Neusilber und Eisen und eine zwischen Neusilber und Kupfer. Diese solchergestalt gebildete thermoelektrische Säule wurde sodann, in Halbcirkelform gebogen, in das Kästchen gestellt, und zwar so, dass die Lóthstellen, wie die nebenstehende Figur 2 zeigt, dicht an die Polplatten zu liegen kamen. Um die galvanische Berührung zwischen den Drähten und der Flüssigkeit zu verhindern, waren die Drähte vorher mit Paraffin überzogen worden. Die Paraffinirung der Drähte geschah durch mehr- -maliges genügend tiefes Eintauchen derselben in geschmolzenes Paraffin, das eine dem Schmelz- punkte nahe Temperatur hatte. g E» Aus leicht einzusehenden Ur- —— mm sachen wurde aber das Paraflin- lager um die Lôthstellen auf. diese Weise zu dick. Um nun dieser Ungelegenheit abzuhelfen, Lóthstellen, damit es abschmelze, in dieselbe eingetaucht, worauf die Löthstellen allein durch ein- oder mehrmaliges Eintauchen in die Paraffinmasse, nachdem die- selbe etwas abgekühlt worden, mit einér passenden Paraffinbe- kleidung versehen wurden. Auf diese Weise konnten die Drähte einen ziemlich gleichfórmigen Paraffinüberzug erhalten. Die an die Polplatten festgelötheten Drähte ! und Z wurden mit der gewóhnlich aus 5 Bunsenschen Elementen bestehenden Batterie, und die Drähte k und E mit einem Spiegelgalvano- meter in Verbindung gesetzt, welches, um die Gleichgewichts- lage der Nadel von den Veränderungen der erdmagnetischen Deklination unabhüngig zu erhalten, auf die schon in früheren Aufsützen beschriebene Weise eingerichtet war. Nachdem bereits eine Anzahl Beobachtungsreihen ausgeführt waren, hórte das Nadelsystem aus unbekannter Veranlassung auf astatisch zu sein, sodass es von Neuem magnetisirt werden musste, wobei die Empfindlicheit des Instruments eine Veründerung erlitt, weshalb in den unten angeführten verschiedenen Be- Figur 2. 10 EDLUND, DIE WARMEVERANDERUNG IM VOLTAMETER. obachtungsreihen die Bedeutung der Scalentheile eine ver- schiedene ist. In die Batterieleitung war für die Bestimmung der Stromstärke eine Tangentbussole eingeschaltet. m die Flüssigkeit rings um die Löthstellen, deren Temperatur beim разовые des Stromes verändert wurde, zu verhindern, sich mit der übrigen Flüssigkeit zu vermischen, wurden dicht vor den thermoelektrischen Drähten dünne poróse Thonplatten von derselben Beschaffenheit wie die, welche gewöhnlich zur Trennung der Flüssigkeiten in einer konstanten Süule angewendet werden, in das Kästchen eingesetzt. Die Lóthstellen waren also auf der einen Seite von den Polplatten, auf der andern von den eben erwühnten Thonplatten um- schlossen, und man nahm sorgfältig darauf Bedacht, dass die solchergestalt an den Polen gebildeten Rüume einander móg- lichst gleich wurden, und die Lóthstellen in ihnen gleiche Lagen einnahmen. Ungeachtet alles Bemühens in dieser Hin- sicht war jedoch nicht darauf zu rechnen, dass die Lóthstellen an der einen Polplatte genau ebenso sehr erwürmt würden wie die an der andern, sogar dann nicht, wenn die Wärme- entwickelung an beiden Stellen ganz gleich gewesen würe. Die hierdurch entstandene Ungelegenheit konnte jedoch leicht vermieden werden, indem man dem Strome eine umgekehrte Richtung gab. _ Um die Polplatten zu unterscheiden, mag die eine mit A, die andere mit B bezeichnet werden. Wenn nun der Strom durch A eingeleitet wird, so ist gemäss des oben Angeführten Фе Wärmeentwicklung an dieser Platte gi? + ki — ei. Die Temperaturerhóbung, welche die Löthstellen dadurch erhalten, kan mit f (gi? + ki — а), wo f eine Konstante ist, die von der Grösse des Raumes zwischen den Polplatten und den Thon- platten, der Dicke des Paraffinlagers, der Lage der Löthstellen u. в. w. abhängig ist, ausgedrückt werden. Die Temperatur- erhöhung bei В kann auf gleiche Weise mit / (gi? — ki + ei) wo f' gewöhnlich nicht vollkommen so gross ist wie f, be- zeichnet werden. Wenn diese Temperaturerhöhungen nicht gleich gross sind, giebt das Galvanometer einen Ausschlag a, welcher dem Unterschiede zwischen ihnen proportional ist. Man erhält also f (gi? + ki — ei) — f (gi — ki + ei) = a. Wenn nun der Strom umgekehrt wird, so dass B den positiven Pol bildet, so erhält man Sen andern Ай b, Se f (gi + ki— ei) — f (g? — ki + ei) = b BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 1. 11 Durch Addition erhält man hiervon: ki е — — % + d HP Wenn die Summe a + 5 positiv ist, so ist die Wärme, welche die chemischen Processe hervorrufen, grösser: als diejenige, welche die elektromotorische Kraft konsumirt; und wenn diese Summe negativ ist, so ist das Verhältniss апай I $3. Versuch 1. Koncentrirte neutrale Lósung von Kupfersulfat zwischen Polscheiben von reinem Kupfer. Die Lósung betrug hier, wie bei allen folgenden Versuchen, 60 Kubikcentimeter. Folgende Ausschläge wurden erhalten: А posit. B posit. + 33,0 + 36,0 34.0 33.0 38,0 36.0 Mittel + 35,0 Mittel + 35,0; also $ > EE Die Stromstärke war = tg 20°35 2). Um diese Ausschläge zu erhalten, war der Strom jedesmal während einer Zeit von 2 Minuten geschlossen. Versuch 2. Ein Rheostatwiderstand, welcher in dih Leitung eingeschaltet war, wurde fortgenommen, worauf die Strom- stärke auf tg 39°30 stieg. А posit. B posit. + 72,0 + 81,0 70,0 77,0 67,0 81.0 Mittel + 69,7 Mittel + 79,7; 2 Ÿ Be + 74,7. 2 Wenn die Ausschläge и unter der Voraussetzung be- rechnet werden, dass sie der Stromstürke, gemäss der Formel 1) Bei den nachstehenden 8 ane war Hr Phil. Kand. K. BECKMAN aus Upsala als Assistent mir behilflic 2) Um von der absoluten Grósse = griff zu geben, móge hier iiis rs werden = ¿g 45° ungefähr 0,04 Ampère en angewandten Stromstárke einen Be- n, dass eine Stromstürke 12 EDLUND, DIE WARMEVERANDERUNG IM VOLTAMETER. и = 92,33 tg v, proportional sind, so erhält man für die klei- nere Stromstürke den Ausschlag 34,4, für die gróssere den Ausschlag 76,1. Man kann demnach annehmen, dass die Ausschläge innerhalb der Grenze der Beobachtungsfehler den Stromstürken proportional sind, wie es nach Obigem der Fall sein muss. Ein Paar andere Beobachtungsreihen gaben dasselbe Re- sultat. Die Wärmemenge, welche bei der Bildung des Kupfer- sulfats frei wird, ist also grósser als diejenige, welche die elektromotorische Kraft zwischen Kupfer und Kupfersulfat verbraucht: Versuch 3. Koncentrirte neutrale Lósung von Zinksulfat zwischen Scheiben von amalgamirtem Zink. Stromstärke = tg 51:30. Der Strom war für jede Beobachtung während einer Zeit von 2 Minuten geschlossen. Diese Beobachtungen wurden gemacht, nachdem das Nadelsystem des Galvanometers um- magnetisirt worden war. Die Empfindlichkeit des Instruments war dadurch jetzt geringer als vorher. A posit. ; B posit. + 22,0 + 22,0 25,0 24,0 23,0 22,0 25,5 24,0 Mittel + 23,9 : a + b Mittel + 23,0; also == + 23,45. 2 Also ist auch hier die Wärmemenge, welche bei der Bildung des Sulfats frei wird, grósser als diejenige, welche die elektromotorische Kraft verbraucht. Wie oben gesagt worden, konsumirt in der Daniellschen Säule die elektromotorische Kraft, welche dem Unterschiede der elektromotorischen Kráfte zwischen Zink im Zinksulfat und Kupfer im Kupfersulfat gleich ist, eine ebenso grosse Wärmemenge wie die chemischen Processe produciren. Da nun, den beiden ersten Versuchsserien gemäss, die elektro- “motorische Kraft zwischen Kupfer und Kupfersulfat eine klei- nere Qvantität Wärme konsumirt, als bei der Bildung des Kupfersulfats entsteht, so muss auch die elektromotorische Kraft zwischen Zink und Zinksulfat eine kleinere qvantität Wärme verbrauchen, als bei der Bildung des ee BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND S Kol 18 Salzes entsteht, denn nur auf diese Weise wird eine Ueberein- stimmung mit dem erreicht, was uns die Er fahrung hinsichtlich der Daniellschen Sàule bereits gelehrt hat. Versuch 4. Koncentrirte, neutrale Lósung von Silbersulfat zwischen Polscheiben* von reinem Silber. Der Strom war für jede Beobachtung 3 Minuten geschlossen. Diese Lösung war ` ein so schlechter Leiter, dass sich die Stromstärke von 5 Bunsenschen Elementen nur auf tg 5°30' belief. Folgende Ausschläge wurden erhalten: A posit. B posit. — 4,0 — 4,6 — 2,2 — 3,9 — 3,0 — 2,0 — 2,9 MCN. 2,3 a + Û 2 Mittel — 2,85 Mittel — 3,05; also == — 2,95. Hier wurde also der negative Pol mehr erwärmt als der positive, woraus folgt, dass die elektromotorische Kraft zwischen Silber und Silbersulfat für die Strombildung mehr Wärme ver- braucht, als bei der Bildung des Silbersulfats frei wird. Versuch д. Am folgenden Tage wurde mit derselben Lósung ein neuer Versuch gemacht und dazu 15 Bunsensche Elemente angewendet. Die Stromstärke wurde gleich tg 19°33’ erhalten. Der Strom war für jede Beobachtung eine Zeit von 3 Minuten geschlossen. Folgende Ausschlüge wurden erhalten: А posit. B posit. Te 11,0 de 10,0 26 6,0 eb Jon Mittel — 8,5 Mittel — 9.15; also = j = Vae uuum 9,12. Diese Serie gab also dasselbe Resultat wie die frühere. Versuch 6. Zu diesem Versuche wurde ebenfalls eine koncentrirte neutrale Lösung von Silbersulfat, aber von einer späteren Zubereitung, benutzt. Die Stromstärke war = tg 9, und die Zeit während welcher der Strom für jede Beobachtung geschlossen war, belief sich auf nur 1,5 Minuten. Folgende Ausschläge wurden erhalten: 14 EDLUND, DIE WARMEVERANDERUNG IM VOLTAMETER. А posit. B posit. aum 1,5 See? 2,0 же 5,0 GN 4,2 — 5,5 — 9,5 ка 7,0 ME 4,5 1,6 — 3,5 Mittel — 6,40 Mittel 24 71:26166 а ы b E0555. Diese Serie bestátigt also das Resultat der beiden vor- hergehenden, nämlich, dass die elektromotorische Kraft eine grôssere Würmemenge verbraucht, als der chemische Process zu liefern vermag. : Versuch 7. Dieser Versuch wurde mit einer neutralen Lósung von Silbernitrat zwischen Polscheiben von reinem Silber angestellt. Die Lósung enthielt 85 Gram Salz auf 0,5 Liter destilirtes Wasser. Die Stromstärke war = tg 47285, und die Zeit, wührend welcher der Strom geschlossen war, 2 Minuten. Folgende Ausschläge wurden erhalten: А posit. B posit. oe 17,5 — 18,0 19,0 — 20,0 — 16,0 — 20,0 «Де — 14,0 Mittel — 18,9 Mittel — 18,6; also ше 23 == — 15,7 5. Ohne dass irgend eine andere Veründerung vorgenommen worden, wurde nur ein Rheostatwiderstand in die Leitung eingeschaltet, sodass nun die Stromstärke = tg 29°34 wurde, worauf folgende Ausschläge erhalten wurden: А posit. B posit. — 11,0 — 7,5 — 10,0 — 7,5 — 10,2 — 7,0 — 12,4 d `—7,8 — 9,0 -- 7,5 Mittel — 10,52 Mittel — 7,48; also S 5 а = ze: 3 BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 1. 15 Die Lôsung von Silbernitrat giebt also dasselbe Resultat wie die von Silbersulfat. Die Ausschläge zeigen sich auch hier innerhalb der Gren- zen der Beobachtungsfehler den Stromstürken proportional; tg 4035 _ 18,75 den tg 29:04 — 1,93 und "99. = 2,08. Versuch 8. Für diesen Versuch wurde eine vollständig koncentrirte Lösung von Silbernitrat benutzt. Der Strom war für jede Beobachtung eine Zeit von 3 Minuten geschlossen. Die Stromstärke = tg 44°86. A posit. B posit. — 7,0 125 6,5 Vus 7,0 — 7,0 Ts — 6,0 евин — Mittel — 7,35 Mittel — 6,43; also an = — 6,89. Diese vollstàndig koncentrirte Lósung gab also dasselbe Resultat wie die verdünnte. Dass die Ausschläge relativ ge- ring waren, hatte offenbar seinen Grund darin, dass das Gal- vanometer bei diesem Versuche weniger empfindlich war als bei den früheren. Versuch 9. Bei diesem Versuche wurde eine koncentrirte Lósung von Kupferacetat zwischen Polscheiben von reinem Kupfer angewendet. Der Strom war 2 Minuten geschlossen und die Stromstärke = tg 8:52. Folgende Ausschläge wurden erhalten: A posit. В posit. + 10,5 + 10,0 14,5 11,0 18,0 10,0 Län vumm 659,0 Mittel + 13,8 Mittel + 10,0; also e = + 11,9. Das Kupferacetat verhält sich also wie das Kupfersulfat, d. h. die elektromotorische Kraft zwischen Kupfer und Kupfer- 16 EDLUND, DIE WÄRMEVERÄNDERUNG IM VOLTAMETER. acetat konsumirt weniger Wärme, als bei der Bildung des Kupfersalzes frei wir Versuch 10. Als. Elektrolyt wurde eine koncentrirte Ló- sung von Cadmiumacetat zwischen Polplatten von reinem Cadmium benutzt. Der Strom war für jede Observation 2 Minuten geschlossen und die Stromstärke = tg 217,0. А posit. B posit. + 20,5 + 24,5 17,0 21,0 Mittel + 18,2 Mittel + 22,8; als Mp x эйе Das Resultat war also dasselbe wie für Kupfersulfat und Kupferacetat. Versuch 11. Dieser Versuch wurde mit einer koncen- trirten Lösung von Bleiacetat zwischen Polplatten von reinem Blei angestellt. Die Schlusszeit der Stromes war 2 Minuten und die Intensität desselben — tg 17°23 A. posit. B posit. + 4,0 "n 3,0 1,0 8,0 0,0 Bas 2,0 Mittel + 4,6 Mittel + 1,8; also 2 > 5 шш + 3,2. Die elektromotorische Kraft zwischen Blei und einer Lósung von Bleiacetat verbraucht für die Strombildung folg- lich weniger Wärme, als bei der Bildung des Bleiacetats erzeugt wird. Wenn die elektromotorische Kraft zwischen Blei und Bleiacetat geringer ist, als der chemischen Verbindungswürme , des Bleiacetats entspricht, so muss auch, wie BRAUN!) bewiesen hat, die elektromotorische Kraft zwischen Kupfer und Kupfer- sulfat, sowie zwischen Zink und Zinksulfat geringer sein, als der chemischen Verbindungswürme dieser Salze entspricht. 1) Wied. Ann. В. 16 S. 584 (1882). | BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDEL. BAND 8. N:o 1. 17 Die Richtigkeit dieser Schlussfolgerung ist durch obenstehende Beobachtungen dargethan. Versuch 12. Dieser Versuch wurde mit koncentrirter БЫ ав Lósung von Silberacetat zwischen Polplatten von reinem Silber gemicht, Der Strom war für jede Beobachtung 4 Minuten geschlossen, und die Stärke desselben = tg 29°43. Folgende Ausschläge wurden erhalten: A posit. B posit. 228,6 — 4,5 526% 8,0 тих 54 -- 9,0 еее 93 à Y nece) 8,5 open 5,0 Mittel — 8,53 Mittel — 4,78; also =. 5 b = — 6,66. Die elektromotorische Kraft zwischen Silber und Silber- acetat konsumirt also, ebenso wie bei den andern unter- suchten Silbersalzen, mehr Wärme, als von dem chemischen Processe freigemacht wird. Nach Ниттове ist man nicht berechtigt anzunehmen, dass sich bei obigen Versuchen ausser Silber auch Wasserstoffgas ат negativen Pol ausscheidet!). Es kann also zufolge der Zersetzung des Wassers keine wahrnehmbare Polarisation statt- finden. Aber auch dann, wenn der Strom nicht nur das Silbersalz sondern auch das Wasser zum "Theil zersetzte, so dass eine gróssere oder kleinere Polarisation entstünde, ver- lieren obige Versuche gleichwohl Nichts an ihrer beweisenden Kraft. In diesem Falle ist die an der Anode stattfindende chemische Wärmeproduktion der Wärmekonsumtion an der "Kathode nicht länger gleich; ebenso sind die elektromotorischen Kräfte an den beiden Polen nicht länger gleich gross. Wenn die Wärmeproduktion an der Anode, wie oben, mit gi? + ki — ei кеиш wird, so muss die Wärmeproduktion an der Kathode mit gë — k'i + ei, wo k und d andere Werthe haben als k und e, bezeichnet werden. Hiervon erhält man, auf dieselbe Weise wie bisher, für die Silbersalzen (k + k')i— (e + е) = =» das heisst, die elektromotorischen Krüfte 1) Нитове, Росс. Ann. B. 89 8. 207. 18 EDLUND, DIE WÄRMEVERÄNDERUNG IM VOLTAMETER. konsumiren eine gróssere Wärmemenge, als die chemischen Processe hervorbringen. Wie oben gesagt worden, hat BRAUN bei seiner späteren Untersuchung zwei Kombinationen (Silber, Jod und Kohle und Cadmium Jod und Kohle) angetroffen, bei denen die elektromotorische Kraft grósser war als diejenige, welche der Verbindungswürme der chemischen Processe entsprach; was seiner Meinung nach darauf hindeutet, dass die Verbindungs- würme zwischen Silber und Jod und zwischen Cadmium und Jod berechnet werden muss, als befände sich das Jod in gas- fórmigem Zustande. Bei einer solchen Berechnungsweise fällt die chemische Verbindungswürme hóher aus, als es den elektro- motorischen Kräften entspricht. Durch diese Annahme würden also diese Kombinationen von den übrigen von ihm unter- suchten Konbinationen keine Ausnahme machen. Da es aber schwer, wenn nicht gar unmöglich, sein dürfte, für die ange- führte Berechnungsweise einen gültigen Grund zu finden, so ist es höchst wahrscheinlich, dass sich die fraglichen Kombina- tionen wirklich wie die oben angeführten Silbersalze verhalten und in der That eine Ausnahme von den übrigen bilden. Die Wärmemenge, welche die elektromotorische Kraft für die Strombildung über die Wärme hinaus nöthig hat, welche die chemischen Processe liefern, wird den umgebenden Körpern entnommen, wodurch die Temperatur derselben herabgesetzt wird. enn sich die Temperatur dieser Körper auf dem absoluten Nullpunkte befände, und sie daher ausser Stande wären, Wärme abzugeben, so dürfte die elektromotorische Kraft geringer ausfallen, als bei einem höheren Wärmegrade der Fall ist. Die ganze Wirksamkeit der elektromotorischen Kräfte scheint also in Nichts anderem zu bestehen, als dass sie die oscillatorische Bewegung des Aethers in eine transla- torische verwandelt, BIHANG TILL К. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. $. N:o 2. 0M BRÜDERNA ZENOS RESOR DE ÄLDSTA KARTOR ÖFVER NORDEN. TAL VID PRESIDIETS NEDLÄGGANDE I К, VETENSKAPS-AKADEMIEN : DEN 12 APRIL 1882 AF A. E. NORDENSKIÓLD. MED CLAUDII CLAVI KARTA OCH BESKRIFNING ÓFVER NORDEN, I FACSIMILE. STOCKHOLM, 1883. KONGL. BOKTRYCKERIET. P. A, NORSTEDT & SÓNER. jut E in det jag utarbetade den historik ófver nordost- fürderna, som fórekommer i »Vegas fürd kring Asien och Eu- тора», blef min uppmärksamhet fästad derpä, att några forskare sökt visa, det bröderna ZENOS mångomtalta sjöfärder icke gält länderna vester om Atlanten utan landen öster ut — Hvitahafs- kusten, Bjarmland m. m. — och att Zenierna derför bort nämnas bland nordostfarare näst efter Othere. Detta gaf anledning till nedanstående, så vidt möjligt varit, på originalkällor grundade studie, hvilken dock icke kunnat intagas i berättelsen om Vegas färd, dels för bristande utrymme, dels derför att det resultat, till hvilket jag kommit, var fullkomligt stridande mot påståendet, att bröderna Zeno borde inregistreras i nordostfararnes led. År 1558 utkom hos Francesco MARCOLINI i Venedig ett litet arbete 1 12:0 under titel: De i commentarii del Viaggio in Persia di M. Caterino Zeno il К... et dello scoprimento dell’ Isole Frislanda, Es- landa, Engrouelanda, Estotilanda, & Icaria, fatto sotto il Polo Artico, da due fratelli Zeni, M. Nicold il K. e M. Antonio... con un disegno particolare di tutte le dette parte di Tramon- tana da lor scoperte. In Venetia per Francesco Marcolini MDLVIIL. | Detta arbetes senare del, hvilken länge) haft ett stort in- flytande på kartografernas teckning af kustländerna kring At- lantiska oceanens norra del, bildar såsom bekant en ytterst märkvärdig, men ännu i dag i mer än ett hänseende olöst geografisk gåta. Försök till frågans utredande hafva dock icke saknats. Tvärt om, få geografiska spörsmål hafva varit före- mål för monografier så talrika och af så framstående forskare som detta, utan att dock härigenom någon enighet vunnits: G. Mercator (1595), J. de Laöt (1643), G. Hornius (1652), J. F. Stiiven (1714), Charlevoix (1744), Washington Irving (1828), 4 A. E. NORDENSKIÖLD, OM BRÓDERNA ZENOS RESOR. amiral C. C. Zahrtmann (1888), О. Е. Peschel (1858) 1) m. f. hafva sókt visa, att hela berüttelsen är mer eller mindre upp- diktad i afsigt att fór venetianerna góra ansprák "e äran af Amerikas өрісін: hvaremot G. басен (1561), 2 . Moletius (1562), utgifvaren af sista delen af Ramusio (1583), Abr. Or- thelius (1575), R. Hakluyt (1600), Forster (1784), Buache (1784), Pl. Zurla (1808), J. Barrow (1818), Alex. von Hum- boldt (1837), J. H. Bredsdorff (1845), Lelevel (1852), P. Gaf- farel (1869), R. H. Major (1873), G. Gravier (1874), Vivien e St Martin m. fl. anse Zenos reseberättelse i sina hufvud- drag — d. v. s. i hünseende till de venetianska bródernas besök à Grönland — vara sann och söka, ehuru på olika sätt, förklara bort de svårigheter, som möta för denna uppfattning. ‚ Slutligen har helt nyligen dansken Fr. Krarup sökt visa, att Zenierna under sina resor besökt vestra Slesvig, Orknejöarna och norra Ryssland, ej Färöarna, Island, Grönland och Amerika. Då jag nu går att lemna ett nytt bidrag till denna redan förut ytterligt rika literatur, så sker det emedan jag tror mig hafva kommit till åtskilliga märkliga slutsatser, hvilka icke blifvit med tillräckligt eftertryck framhållna af mina före- gångare. Det förefaller mig nämligen, som om man, obe- roende af den större eller mindre trovärdighet som tillmätes sjelfva berättelsen, kunde ur det af Marcolini tryckta arbetet framdraga fullgoda bevis ej allenast derför, att fartyg under 14:de seklet tillfälligtvis landdrifvits till Grönland, utan äfven derför, att en vida lifligare sjöfart, än man vanligen föreställer sig, intill början af 1400-talet egt rum på Grönland och när- D De Uic gie titlarna pá de fleste af desse fôrfattares arbeten åter af PA rgifva UL BARRON WATSON uti Bibliography of the Pre- о blan discoveries of 17 dni Library Journal, .6, Мо B. Boston 188 en cket fórtjenstfull förteckning på 9 särskilda uppsatser om белесі resor, jemte en kort uppgift om orfattarnes ásigt i frågan. Dock är förteckningen hvarken fullständig eller fullkomligt felfri. Bland äldre hithórande arbeten saknas t. ex. ga e Ruscellis uppla Ptolemæus, Venedig 1561, äfvensà Moletii upp- örfattare, Venedig 1562, båda vigtiga originalkällor; vidare MEGISER, Septentrio Novantiquus, Leipzip 1613; C , rden, Hambur Ем. ntdecktes Norden, Fran & Leipzig 1727, m. fl. Bland oriktigheterna mà nä a H o dan 1557, sjelf icke ka va haft något intagandet af berättelsen o resor i den 1583 tryckta tredje af hans bekanta samling af resebeskr märkas, att i 1589 ärs upplaga af Hakluyt finnes Zeniernas resa ej intagen. Den behóriga skilnaden góres еј eeh rl ж deber ligen nästa tidi Mareolinis af 1558 och Valgrisis (i NES 'anfórda рр аї t PU mæus) ai 1561 och 1562. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. Š, N:O 9. 9 belägna delar af Amerika. Ett noggrant studium af Zenos karta och af (теппе andra kartor frán femtonde ärhundradet visar dessutom att man ünnu har i behäll fyra olika, pà nor- diska källor grundade præ-columbiska kartor ófver nordvestra delen af den nya verld, som ár 1492 af Columbus óppnades fór Europas folk. Men inuan jag framstüller skälen härför, skall jag, för att bereda mina läsare den fasta utgängspunkt, som йг nödig för en sjelfständig uppfattning af frägan, meddela en trogen ófver- sättning af den korta originalreseberättelsen, jemte ett facsi- mile af den märkliga karta, som ätföljer densamma. Rese- berättelsen !) lyder 1 svensk ófversüttning som följer: Om upptäckten af óarna Frislanda, Eslanda, Engroue- land, Estotilanda & Iearia, gjord af tvà bróder Zeni, riddaren Nicolö och M. Antonio. En bok med en karta af dessa бат. Ат ett tusen tvä hundra efter Kristi födelse var M. Marin Zeno mycket berómd i Venedig. Han kallades för sin stora dygd och begáfning till podestà ófver átskilliga italienska re- publiker, och skótte sig vid deras styrande alltid sá väl, att hans namn blef älskadt och hógt vürderadt äfven bland dem, som aldrig künt honom personligen. Bland andra vackra hand- lingar af honom omnämnes särskildt, att han stillade ätskilliga allvarliga inbórdes stridigheter bland Veroneserna, hvilka helt sükert gifvit upphof till krig, om ej hans utomordentliga nit och rádighet hindrat utbrottet. АҒ honom fóddes M. Pietro, som var fader till hertig Кіпіегі. Då denne dog шап att efterlemna nágra sóner, utság han till arfvinge M. Andrea, son till hans broder M. Marco. Denne M. Andrea var en generalkapten och prokurator af mycket stort anseende für sina mánga utmürkta egenskaper. Hans son var M. Rinieri, berömd senator och flere gånger medlem af rådet, och af denne föddes M. Pietro, generalkapten i kriget mellan de ?) Det u. arbetet grundar sig på meddelanden af N. y, en g af Antonio Zeno och samtida till bokens Ne. om här meddelas i ófversát tning. ^ne 44 upptages af familjen pe genealogi, hvilken jag utelemna 6 A. E. NORDENSKIOLD, OM BRÖDERNA ZENOS RESOR. kristna och turkarne, kallad Dragone, emedan han fórde pà sin skóld en drake i stället för en slaga, som han fôrut fört. Denne var fader till M. Carlo den store, berómd prokurator och generalkapten mot genueserna i det farliga krig, under hvilket nästan alla Europas förnämsta furstar förenade sig mot vår frihet och makt, och i hvilket han, lik en annan Furius Camillus, genom sitt mod befriade fäderneslandet frän en öfverhängande fara, att blifva sina fienders byte. Härigenom fórvürfvade han tillnamnet Lejonet, hvilket han till evigt minne af sin tapperhet bar tecknadt på skölden. Bröder till M. Carlo voro M. Nicolö, riddaren, och M. Antonio, fader till M. Dra- gone, af hvilken fóddes M. Caterino, som var far till M. Pietro, fader till en annan M. Caterino, som dog sistlidet ат; fader till Nicol, som ännu lefver. Efter ofvannümnda krig vid Chioggia med genueserna, hvilket gaf вй mycket att góra àt уйга fórfüder, betogs rid- daren M. Nicolo, såsom en hógsinnad man, af mycket stor lust att resa och se verlden och góra sig bekant med seder och spräk hos olika folkslag, ра det att han framdeles, dä till- fälle erbjóde sig, mätte blifva bättre i tillfälle att gagna sitt fädernesland samt för sig förvärfva rykte och heder. Sedan an derfór byggt och utrustat ett fartyg med sina enskilda rikedomar, hvilka voro mycket betydliga, lemnade han vära egna farvatten och seglade, efter att hafva passerat Gibraltar- sundet, några dagar ра Oceanen, alltid styrande mot norr i afsigt att nå England och Flandern. Men här råkade han ut för en häftig storm och dref under många dagar omkring för sjö och vind, utan att veta hvar han var. Slutligen upptäckte han land och strandade, oförmögen att längre styra mot den våldsamma stormen, på ön Frislanda. Han bergade manskapet samt en stor del af fartygets last, och detta hände år ett tusen tre gr SC к) mlade sig nu beväpnade invânare i stora skaror och nfollo M. Nicol och hans folk, hvilka icke visste i hvilken del af verlden de befunno sig och voro utmattade af de ut- ständna módorna. De voro följaktligen ur stánd, sä väl att góra det ringaste anfall, som att käckt fórsvara sig, sásom 1) Man kan bevisa, att Nicoló Zeno d i november 1388 var i Italien, med anledning hvaraf gege 1 CN att här bôr - enhn i stället fór 1380. (P. ZURLA, Dissertatione intorno perte settentrionali de iech ed Antonio Fratelli Zeni, Venezia “1808, 3. 42). BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 8. N09. T hôfdes mot sádana motstándare, och det hade sükert gátt dem ila, om ej lyckan fogat, att en furste med bevüpnadt man- skap funnits i trakten. Dä denne fätt veta, att ett stort fartyg örlist på би, skyndade han fram åt skriket och oväsendet, som tillstäldes mot уйга stackars sjömän, och sedan han jagat bort infödingarne, tilltalade han sjómünnen pä latin och frä- gade hvad slags folk de voro och hvarifrän de Котто. Па han fått veta, att de kommo från Italien och voro män från samma land, blef han mycket glad. Derpä tog han dem alla i sin tjenst, fórklarande ät hvar och en, att de іске skulle utsättas för nägot obehag, och att de kommit till ett ställe, der de skulle blifva utmürkt vàl behandlade och gerna sedda. Han var en stor hófding, som egde nágra óar, som kallades Porlanda, belügna mot sóder(?) ej längt frän Frislanda, de rikaste och bäst befolkade 1i dessa trakter, och kallade sig ZICHMNI. 1) Och utom dessa små баг egde han af landbesitt- ningar?) furstendömet Sorant, 3) beläget mot skotska sidan. Det har synts mig nyttigt att meddela en kopia af det sjökort öfver dessa nordliga trakter, hvilket ännu finnes bland gamla saker i huset. Oaktadt det är murket och många år gammalt, har kopian lyckats mig ganska väl, och för dem, som intres- sera sig för dessa saker, kan den tjena till en ledstjerna att förstå hvad som utan densamma blir svårare att fatta. Med sådana tillgångar, som omtalats, var Zichmni en krigisk och modig man och framför allt berömd för sjö- bedrifter. Då han det föregående året 22. Norges konung, hvilken var ófverherre ófver ón, och dà han var en man som ónskade góra sig ün mer berómd genom krigsbedrifter, ün han redan var, hade han med sitt folk landstigit fór att er- ófra och bemäktiga sig Frislanda, hvilket йт en б, mycket större än Irlanda. *) När han nu såg, att M. Nicolò var en 1) Namnet skrifves af Ruscelli ZICHINI, af Moletius ZICHMNU ?) Att pà ie ställe öfversätta »fra terra» med »pà UN är belt säkert oriktigt och mycket vilseledande. Эл bibe; stár Sorano, men detta finnes i tryckfelsförteckningen än- dradt till come, Leien ugt är det af föregående kommentato up andas sedi hvilket angifver, an en otydlighet här б it Í gone urkunden, och ger en nyekel till fórkla- ше som här môta, att förlika karta och text AJOR, The Voyages of Nicold & Antonio Zeno. London, ч *) Helt sákert, sásom Major Pr misskrifning eller feltryck i stället fór "binds <= = Shetland 8 A. E. NORDENSKOLD, OM BRODERNA ZENOS RESOR. förständig man och mycket fórfaren som sjöman och krigare, anmodade han honom att gà om bord pà flottan med alla de sina, samt befalde kaptenen att hedra honom och 1 allt begagna sig af hans råd, emedan han var en man genom lâng- varig ófning vàl fórfaren i sjómanskap och krigskonst. Zich- mnis flotta bestod af tretton farkoster, af hvilka endast tvenne voro roddbátar, en ett skepp, de ófriga skutor. Med dessa seglade de mot vester och bemägtigade sig med fóga svárighet Ledouo och Ilofe samt nágra andra holmar, belägna i en bugt kallad Sudero, hvarest de i en hamn på landet Sanestol togo nágra fartyg lastade med salt fisk. Sedan de hàr träffat Zichmni, som med landthären hade bemäktigat sig hela landet, drójde de der endast en kort tid, hvarpà de seglade àn lüngre mot vester till en annan udde i bugten, hvilken áter kringseglades, hvarpá de kommo till ätskilliga бат och land, som alla bragtes . under Zichmnis välde. Det haf, der de nu seglade fram, var så fullt af blindskär och klippor, att till följd af den ringa öfning, som Zichmnis folk hade i jemförelse med de vára, hvilka voro så att säga födda, uppvuxna och åldrade i sjó- manskap, hela flottan enligt allas medgifvande varit förlorad, om den ej haft M. Nicold och hans sjömän till lotsar. Nu, sedan flottan utfört hvad här omtalats, beslöt kaptenen, på Nicolös inrådan, att landstiga vid ett ställe kalladt Bonden- don, för att höra med hvad framgång Zichmnis företag aflupit. Här förnummo de till sin stora glädje, att han levererat en stor batalj och krossat den fiendtliga krigshären. Till följd af denna seger sände hela ön honom bud om underkastelse och höjde hans fälttecken öfver alla städer och befästade platser. Detta förmådde dem att dröja på detta ställe till Zichmnis ankomst, öfvertygade som de voro, att han snart borde vara der. ; Dä han kom, firades stora glädjefester med anledning af segern så väl till lands som sjós. För denna senare blefvo venetianerna af alla så hedrade och firade, att man ej hörde talas om annat än om dem och om M. Nicolds tapperhet. Fursten, som högt värderade modige män, i synnerhet om de utmärkt sig till sjós, lät med anledning häraf kalla M. Nicolò till sig och, efter att hafva prisat honom med många hög- stämda ord och berömt hans stora nit och insigt, af hvilka två egenskaper fursten medgaf sig hafva dragit en mycket stor och ovärderlig fördel, nämligen räddningen af flottan och BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 9. 9 förvärfvandet, utan något vidare besvär, af så många platser, utnämnde han honom till riddare och hedrade alla af hans folk med mycket rika skänker. Sedan lemnade de detta ställe och färdades med anledning af den vunna segern som trium- fatorer med ens till Риа биз hufvudstad, belägen ра sydóstra sidan innanfór en af de mánga bugter, som finnas pá denna б. I denna fångas en sådan mängd fisk, att många skepp lastas dermed för Flandern, Bretagne, England, Skot- land, Norge och Danmark. Häraf hemta de stora rikedomar. Ofvanstående underrättelser meddelar M. Nicold i ett bref till sin broder M. Antonio, i hvilket han ber honom, att han måtte komma med något fartyg att söka upp honom. Då denne ej var mindre begärlig än brodern att se verlden och lära känna skilda folk, för att vinna beröm och blifva en stor man, köpte han ett fartyg och kom, styrande den angifna vägen, efter en lång färd och många utståndna faror frisk och sund till M. Nicold, hvilken mottog honom med stor glädje, emedan han var ej allenast en broder, utan ock en broder i mannamod. M. Antonio slog sig ned i Frislanda och bodde der fjorton år, fyra med M. Nicolò, tio ensam. Sedan de här kommit i sådan nåd och gunst hos fursten, att denne, för att hedra dem och framför allt emedan han högt uppskattade deras duglighet, utnämnt M. Nicold till kapten för flottan, gjorde han, väl ut- rustad till strid, ett anfall mot Estlanda, hvilket är beläget ett stycke från kusten mellan Frislanda och Norge. Här gjorde de stor skada, men då de erforo, att Norges konung med en stor flotta kom mot dem för att slå tillbaka detta anfall, seg. lade de bort under en så förfärlig storm, att de kastades mot några grund och förlorade en stor del af fartygen. De öfver- blifna räddade sig under Grislanda, en stor men obebodd ö. Åfven den norske konungens flotta råkade ut för samma storm, förliste och blef alldeles förstörd i detta haf. När Zichmni fått veta detta genom ett fiendtligt fartyg, som tillfälligtvis kastats mot Grislanda, och då han redan iståndsatt sin flotta och befann sig i granskapet af öarna norr ut, beslöt han att anfalla hufvudön Cape ! hvilken liksom de ófriga tillhôrde leda si till åtskilli förändringar på kartan, йы. fóranledt mycket Paten. Dr d och oue à arit en af hufvudorsakerna till de tvifvel, som Lie es rórande Sé reseberättelsens tillfórlitlighet. 10 A. E. NORDENSKIÓLD, OM BRODERNA ZENOS RESOR. konungen af Norge. Men han fann den så väl befäst och för- man att han, dà han endast hade en obetydlig flotta och äfven dex illa bemannad och i mycket dáligt skick, blef till- bakaslagen. Han nödgades sålunda afstå från detta företag, utan att hafva uträttat nägot, men anföll i de samma far- vattnen nägra andra öar, kallade Islande, sju till antalet, näm- ligen: Talas, Broas, Iscant, Trans, Mimant, Damberc och Bres, och sedan han plundrat dem alla, byggde han en fästning pä Bres, i hvilken han lemnade M. Nicold med nägra farkoster, folk och förräd. Sjelf ansäg han sig hafva gjort nog med den ringa flotta, som var öfrig, och ätervände lyckligt till Frislanda. M. Nieoló qvarblef i Bres Han beslöt följande är att segla ut för att upptäcka land. Sedan han derför utrustat tre icke synnerligen stora fartyg, seglade han i juli mänad mot norden och kom till Engroueland, hvarest han fann ett munk- kloster af predikarorden och en kyrka helgad St. Thomas vid ett berg, som utstöter rök som Vesuvius och Etna. Der finnes en källa med hett vatten, medelst hvilket de uppvärma kyrkan och brödernas boningar. Det kommer till köket sä kokhett, att de använda det vid matlagning utan tillhjelp af någon annan eld; dà bródet sáttes utan vatten i koppargrytor, grüddas det som i en väl uppvürmd поп. Der finnas smä trädgärdar, täckta om vintern, hvilka genom inledning af detta vatten skyddas mot snön och kôlden, hvilken i dessa långt mot polen belägna trakter är ytterst sträng; på sådant sätt odla de blommor och frukter och mångahanda örter, alldeles så som i tempe- rade trakter under den rätta årstiden. De råa och vilda folk- slagen i dessa trakter, som se dessa märkvärdiga saker, anse derför munkarne för gudar, bringa dem höns, kött och andra gåfvor och hålla dem som herrar i synnerlig aktning och vördnad. På detta sätt uppvärma dessa munkar, då stark frost och snö råder, sina boningar, och de kunna i ett ögon- blick uppvärma och afkyla ett rum genom att släppa in mer vatten eller genom att öppna ett fönster och låta årstidens köld intränga. För klostrets byggningar begagna de intet annat ämne än det, som vulkanen lemnar dem. De taga de glödande stenar, hvilka som gnistor utkastas från mynningen af bergets glödhärd, och, medan de äro som hetast, öfvergjuta de dem med vatten, hvarigenom de falla sönder och bilda en bitumen eller kalk, hvilken är ytterst hvit, mycket hållfast och vid förvaring i källare aldrig fórderfvas. Likartade från BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 9. 11 vulkanen utkastade stenar kunna säsom afsvalnade begagnas till sten fór murar och hvalf, ty nür de en gáng svalnat, kunna de ej söndersläs och brytas annat än med redskap af jern, och de hvalf, som uppföras med dessa stenar, bibehälla sig ständigt vackra och oskadade samt äro sä lätta, att nägot sär- skildt hvalfstöd ej behöfves. Till följd af dessa gynsamma förhällanden hafva de gode fäderna uppfört sä mänga boningshus och byggnader, att det är förvänande att se. De flesta tak, som finnas derstädes, äro gjorda pä det sätt, att sedan muren är uppförd till sin be- stämda höjd, draga de den, medan de uppföra hvalfvet, smä- ningom tillsamman, till dess midten bildar ett lagom regntak. Men för regn fruktar man i dessa trakter ej synnerligen; ty dä det, säsom sagdt, är ytterst kallt vid polen, sá smälter den snö, som en gäng fallit, ej förr än nio mänader af äret för- flutit, ty sà länge varar vintern hos dem. De lefva af vildt och fisk, ty der, hvarest det varma vattnet faller ut i hafvet, finnes en rymlig och stor hamn, som för det varma vattnets skull aldrig fryser om vintern. Der samlas med anledning häraf en sädan mängd hafsfogel och fisk, att man deraf fängar en nästan oändlig mängd. Härmed underhälles en stor be- folkning i granskapet, hvilken de ständigt hälla i arbete dels med uppförande af byggnader, dels med fängst af fogel och fisk och med tusen andra göromäl för klostrets räkning. Deras hus äro belägna vid berget; de äro alla runda, tjugufem fot i genomskärning och upptill afsmalnande pä det sätt, att öfverst lemnas en liten öppning, hvarigenom den dager intränger, som lemnar ljus át boningen; jorden under är sá varm, att nägon kóld ej kännes inom hus. Om sommaren komma hit mánga fartyg frän angränsande бат, frán udden ofvan om Norge, frän Treadon, !) och de föra till munkarne allt hvad man kan önska, och de byta sig i stället till fisk, som man torkar 1 luften eller: i kölden, och till hudar af olika slags djur. Ра detta sütt fórvürfva munkarne sig ved till brünsle, utmürkt arbetadt virke, säd och tyg till kläder. Säkra om att de två sistnämnda varorna utgöra efterlängtade handelsartiklar i hela den om- gifvande trakten, förskaffa de sig utan besvär och möda allt hvad önskas kan. I detta kloster samlas munkar från Norge, Sverige och andra land, men de flesta äro från öarna. Och i denna hamn finnas alltid många fartyg, som, medan hafvet 1) Trondhjem. 12 A. E. NORDENSKIOLD, OM BRODERNA ZENOS RESOR. är tillfruset, ej kunna segla bort, utan invänta följande segla- tionstid fór att komma loss. араг enas bâtar äro af ватта form som de skottspolar, hvilka väfvare begagna, och byggas ра sä sätt, att, sedan skinnet tagits af en fisk, ! spünnes det ut öfver en benstomme af samma djur och sammansys mer- endels i dubbelt lag, hvarigenom man erháller en sá god och säker farkost, att det sannerligen är underbart att se. I storm innesluta de sig i båten och låta föra sig af vågen och vinden öfver hafvet, utan någon fruktan att förlisa eller drunkna, och då de angöra land, kunna de utan skada utstå många stötar. De hafva i bottnen af båten en långsträckt säck, som är bunden i midten, och då vatten intränger i farkosten, taga de det i den ena hälften af säcken, som tillslutes upptill med tvenne träbitar, och låta vattnet rinna ut genom att öppna bandet nedtill, och så et behöfves, göra de det utan någon svårighet eller fara. ? Då vidare klostrets vatten är svafvelhaltigt, leda de det in i de förnämligare invånarnes rum i kärl af koppar, tenn eller sten, hvilka blifva så heta, att de värma upp stugan som badstuga, utan afgifvande af någon stank eller obehaglig lukt. Dessutom leda de friskt vatten i en murad ränna belägen under jorden, så att det ej kan frysa, till midten af gården, der det får flyta ut i ett stort kopparkärl, hvilket står midt uti en kokande källa. Sålunda uppvärma de vattnet till dryck och vattning af trädgårdarne, och de draga så mycken fördel af berget, att något mer ej kan önskas. Med större ifver än för betala rundligt och lemna rika skänker. I synnerhet äro de gränslöst frikostiga mot dem, som bringa frukter och frön. Allt detta gör, att här finnes stort tillopp af handtverkare och arbetare, emedan desse förtjena bra och lefva godt. De fleste af munkarne begagna latinska språket, i synnerhet de förnäm- ligare och högre uppsatte i klostret. 1) Härmed menas säl eller hvalross. 2) Denna högst — сааи af ee kajaker synes hofra varit bekan s Magnus, att döma af hvad han säger m grönländarnes facete Ж qme nförda, B 159 i Venedig tryckta ме »Opera breve etc.» ү тенти арр1. 8.) BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 9. 13 Alt som man känner om Engroueland utgóres af hvad M. Nicolò här ofvan meddelat, hvarjemte han beskrifver den af honom upptückta fjorden, sásom man kan se pà den af mig förfärdigade kartan. Men föga van vid den strünga kölden, insjuknade han slutligen och dog kort efter att hafva átervündt till Frislanda. M. Antonio ärfde hans rikedomar och hedersposter, men ehuru han fórsókte pà mängahanda sätt och ifrigt bönföll och bad derom, kunde han aldrig erhälla tillständ att átervünda hem. Ty Zichmni, som var en fóretagsam och modig man, hade föresatt sig att góra sig till herre öfver hafvet. Han ville anvünda M. Antonio fór att sünda honom med nâgra farkoster mot vester, ty ät det hället hade nägra af hans fiskare upptückt mycket rika och väl befolkade óar. Denna upptäckt berüttar M. Antonio i ett bref till sin broder Carlo ра föl- jande sätt, ordagrant på det när, att vi, med bibehållande af hufvudinnehállet, ändrat nâgra gamla oeh urmodiga talesätt. Fór tjugusex ár sedan rákade nâgra fiskarbátar ut fór en svår storm och drefvos redlösa omkring på hafvet under många dagar, ända tills de, dá stormen lagt sig, upptückte en 6, kallad Estotilanda, belägen mer än tusen mil vester ut frän Frislanda. En af farkosterna förliste här, och dess sex man togos till fånga af infödingarne samt fördes till en mycket vacker och väl be- folkad stad. Наг lät stadens konung många tolkar komma, utan att finna någon annan, som förstod fiskarenas språk, än en latinare, som genom en likartad olyckshändelse blifvit kastad till ön. På konungens vägnar frågade han dem, hvilka de voro och hvarifrån de kommo. Han samlade svaren, och framförde dem till konungen, hvilken, då han tagit reda på förhållandena, önskade, att de skulle slå sig пей 1 landet. Då de ej kunde göra annorlunda, lydde de befallningen och dröjde fem år på ôn De lärde sig språket, och isynnerhet en af dem besökte olika delar af ön. Han sade, att den är mycket rik och öfverflödar på verldens, goda, att den är föga mindre än Islanda, men mer fruktbar och har i midten ett högt berg, på hvilket de fyra floder upprinna, som bevattna landet. In- vånarne äro kunnige och egna sig åt samma yrken som vi. Han tror, att de i forna tider haft förbindelse med oss, ty han säger sig i konungens boksamling hafva sett latinska böcker, hvilka ingen af dem numera förstod. De hafva ett eget språk och egna skriftecken och alla slags metaller, framför 14 A. E. NORDENSKIÖLD, OM BRÖDERNA ZENOS RESOR. allt ófverflód pá guld. Deras handel sker pà Engroueland, hvarifrån de hemta skinnvaror, svafvel och beck;!) och han säger, att mot söder finnes ett stort, folkrikt land, mycket rikt på guld. De så korn och bereda mjód, d. v. s. en dryck, som de nordiska folken begagna sásom vi vin. De hafva skogar af ofantlig utstrückning, och de bygga hus med murar, och der finnas mánga städer och byar. De bereda bâtar och segla med dem, men de anvünda icke magnetnálen och ej förstä de att finna norr med kompassen. ТІП fóljd häraf voro desse fiskare №626 uppburna, вй att konungen sünde dem med tolf farkoster mot sóder till ett land, som de kallade Drogio. Men under ditresan råkade de ut för en så svår storm, att de anságo sig fórlorade, och dà de undgátt denna grymma dód, utsattes de i stället fór den allra grymmaste. De fleste af dem blefvo nümligen, efter att hafva tillfángatagits, upp- ätna af vildarne, som äto menniskokött och anságo det för en mycket smaklig fóda. Men dä denne fiskare med sina följe- slagare lärde dem sättet att fänga fisk med nät, räddade han lifvet. Han fängade dagligen mycken fisk i hafvet och söt- vattnen och skänkte den ät de förnämste. Härigenom tillvann han sig sà mycken välvilja, att han blef afhällen, älskad och högaktad af hvar och en. Dä ryktet härom spridt sig till närboende folk, fick en grannhöfding sä stor lust att hafva främlingen hos sig och se huru denne utöfvade sin beundransvärda konst att fänga fisk, att han började krig med den höfding, hos hvilken fiskaren vistades. Säsom müktigare och bättre krigare segrade han till slut, och fiskaren sändes jemte de andra öfver till honom. Under de tretton är, som fiskaren vistades i dessa trakter, sade han, att han på detta sätt blifvit utlemnad, till mer än fem och tjugu herrar, af hvilka den ene alltid började krig med den andre blott för att hafva honom hos sig. Ständigt flyttande och utan att nägonsin för läng tid hafva en fast boningsplats, besökte han sálunda och lürde känna nästan hela landet. Han ságer, att det var ett stort land, nästan som en ny verld, men folket är rått och lider brist på allt, ty de gà alla nakna, och ehuru de lida af erem köld, veta de ej att kläda sig med skinnet af de djur, de taga under jagten; de hafva intet slags metaller, lefva af jagt och begagna lansar af trä med tillspetsad ända och bágar med strängar af djur- 7) Fórmodligen tran. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 9. 15 skinn. De äro mycket vilda, fóra dódliga fejder sins emellan och äta hvarandra. De hafva hófdingar och bestümda lagar, mycket olika hos olika stammar. Men ju lüngre man fram- irànger mot sydvest, dess mer bildning finner man, till foljd af det milda klimat, som der ráder, sá att der finnas stüder och afgudatempel. Der offras menniskor, som spisas efterát, och der künna de nágot til och begagna guld och silfver. Sedan nu denne fiskare vistats så шапса år i dessa trakter, tänkte han på att om möjligt återvända till fäderneslandet. Men hans följeslagare, som misströstade att mera kunna få återse det, önskade honom lycklig resa och dröjde qvar. Sedan han sagt farväl åt dem, flydde han genom skogarna mot Drogio, och han blef väl mottagen och omhuldad af grannfursten, som kände honom och var en bitter fiende med den förre. Gående sålunda ur en höfdings hand till en annans af de samma, hos hvilka han varit förut, kom han efter en lång tid med många mödor och besvär slutligen till Drogio. Han bodde här tre år å rad, då han lyckades erfara af infödingarne, att tre far- koster kommit till kusten. Full af hopp att kunna utföra sin föresats, begaf han sig nu till kusten, och på frågan, från hvilket land de voro, hörde han till sin stora glädje, att de voro från Estolilanda. På sin begäran att få följa med, blef han med nöje mottagen, emedan han kände landets språk och ingen annan fans som förstod det, hvarför de begagnade honom som tolk. Han deltog sedan med dem i denna handelsresa, så att han blef mycket rik och kunde bygga och utrusta ett eget fartyg, med hvilket han återvände till Frislanda, med- förande till fursten underrättelsen om upptäckten af detta mycket rika land. Allt detta och många andra nya saker, som han berättat, bekräfta och bestyrka sjömännen. För den skull har höfdingen beslutit att sända mig med en flotta till dessa trakter, och så många finnas, som vilja vara med för sakens nyhets skull, att jag förmodar vi skola utan kostnad från det allmänna blifva mycket manstarka. Sådant är innehållet af det bref, jag (Nicold Zeno d. y.) omtalat, och jag har meddelat det här, för att man må förstå en annan resa, som M. Antonio företog. Han reste bort med mycket folk och många fartyg, utan att dock blifva utnämnd till kapten, såsom först var påtänkt, emedan Zichmni sjelf ville vara med. Jag har om detta företag ett bref, hvilket lyder som följer: 16 А. E. NORDENSKIÖLD, ОМ BRÓDERNA ZENOS RESOR. Vår stora tilrustning för resan till Estotilanda börjades med ett däligt fórebud, emedan den fiskare, som skulle blifva уйг vägvisare, dog just tre dagar fóre vär afresa. I alla fall afstod hôfdingen icke från företaget, utan tog till vägvisare, i stället för den döde fiskaren, några sjömän, som med honom återvändt från ifrågavarande ö. Sålunda började vi att styra mot vester och upptäckte några öar hörande till Frislanda, och sedan vi kommit förbi några grund, kommo vi till Le- douo, hvarest vi dröjde sju dagar för att hvila oss och förse flottan med hvad nödigt var. Efter att hafva lemnat detta ställe kommo vi i början af juli till ön Ilofe, och som vinden fortfarande var med oss, fortsatte vi och seglade ut på öppna hafvet. Men kort derpå uppstod en så häftig storm, att vi åtta dagar å rad höllos i ständigt arbete, drifvande omkring utan att veta hvar vi voro och med förlust af en stor del af fartygen. Då stormen slutligen afstannat, samlade vi de sking- rade fartygen, och seglande med god vind upptäckte vi land mot vester. Styrande i den riktningen kommo vi till en lugn och säker hamn och sågo, att en oändlig massa beväpnadt och stridsfärdigt folk ilat mot stranden för att försvara ön. Zichmni nu lät gifva tecken till fred åt de sina, utsände öboarne tio män, som kunde tio språk, af hvilka dock ingen annan kunde göra sig förstådd än en från Islanda. Då denne fördes inför vår höfding och tillfrågades af honom huru ön kallades, hvilka folk bebodde den och af hvem den beherrskades, sade han, att ön kallades Icaria, och att alla konungar, som hade herskat på den, kallade sig Icari efter den förste konungen, hvilken sades hafva varit son af Dedalo, konung öfver Skott- land. Då denne bemäktigat sig ön, lemnade han der sin son som konung jemte de lagar, som öboarne ännu begagna, och då han derpå ville segla vidare, drunknade han under en svår storm. Till följd af hans död kallas hafvet ännu det Icariska och óboarnes konung Jean. Emedan de voro belåtna med det tillstånd, som Gud gifvit dem, ville de alldeles icke för- ändra sina seder eller mottaga några främmande. Derför bådo de vår höfding, att han icke skulle söka bryta de lagar, de erhållit såsom ett lyckligt minne af denne konung och sedan iakttagit. Detta kunde han för öfrigt ej göra utan att rusa mot en säker undergång, emedan de alla voro beredda att hellre offra lifvet än på något sätt bryta hüremot. I alla fall, på det att det ej må förefalla, som om de undveko all sam- BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 9. 17 fürdsel med andra folk, fórklarade tolken slutligen, att de gerna skulle mottaga en af oss och gifva honom en fram- stäende stüllning, och detta endast för att lära mitt spräk och fà reda pä vâra seder, pä samma sätt som de redan mottagit de andra tio personerna, af tio olika folk, som kommit till ön. Till allt detta svarade vär höfding intet annat, än att han, sedan han efterfrägat hvar en god hamn fans, gaf tecken att lyfta ankar. Derpä seglade han med hela flottan fór fulla segel rundt om ön till en hamn, som anvisats honom på dess östra sida. Här landstego sjömännen att intaga ved och vatten och det med största skyndsamhet af fruktan att blifva anfallna af ôboarne. Deras fruktan var ej heller obe- fogad, ty de som bodde i det inre gåfvo tecken åt de öfriga med eld och rök, beväpnade sig, och, sedan grannarne förenat sig med dem, rusade de i sådant antal med vapen eller pilar öfver de våra på stranden, att många blefvo slagna och dödade. Och icke hjelpte det, att man gjorde fredstecken; deras raseri endast ökades, som om de stridt för allt hvad de egde och hade. Af denna orsak tvungna att lätta, seglade vi med en stor omväg kring ön, alltid följda på bergen och längs hafs- kusten af en oräknelig mängd beväpnade män. När vi sålunda kringseglat öns norra udde, kommo vi till vidsträckta grund, bland hvilka vi under tio dagar voro i ständig fara att för- lora hela vår flotta. Men lyckligtvis var vädret hela tiden utmärkt vackert. Under seglingen vidare kommo vi slutligen till östra udden, alltjemt seende infödingarne ådagalägga samma fiendtliga sinnelag som förut och följa oss på bergsspetsarne och längs stranden med sitt skrikande och skjutande från långt håll. Vi beslöto derför att anlöpa en säker hamn och se till att ännu en gång få tala vid isländaren. Men vi misslyckades, ty folket stod, likt vilda djur, ständigt i vapen i afsigt att slå oss tillbaka om vi försökte landstiga. Då Zichmni sålunda såg, att han ej kunde uträtta något och att, om han framhärdade i sin föresats, lifsmedel kunde komma att tryta, lemnade han ön med god vind och seglade sex dagar mot vester. Då vinden derpå kastade om till sydvest och sjögången började att blifva svår, seglade han fyra dagar med vinden från aktern, hvarpå han ändtligen varsnade land. Vi nalkades detta med ej ringa fruktan, emedan sjön var hög och landet för oss okändt, men med Guds hjelp lade sig vinden, och det blef fullkomligt lugnt. Några af manskapet rodde i land, men återkommo snart och 18 A. E. NORDENSKIÖLD, OM BRÖDERNA ZENOS RESOR. berättade till vär stora glädje, att de hade funnit landet ур- perligt och hamnen än bättre. ТІП följd af denna underrättelse bogserade vi fartygen och farkosterna mot land, och sedan vi kommit in i en god hamn, sågo vi på långt håll ett stort berg, som utstötte rök. Detta gaf oss hopp att invånare skulle finnas på ön, och oaktadt berget var ganska aflägset, töfvade Zichmni ej att utsända hundra goda stridsmän för att rekognoscera landet och taga reda på hvad slags folk bebodde detsamma. Under tiden försedde sig flottan med vatten och ved, och man fångade en mängd fisk och hafsfogel, och der fans så mycket fogelägg, att det halft förhungrade folket åt sig mätt deraf. Medan vi uppehóllo oss här, ingick juni månad, under hvilken tid luften på ön var mildare och ljufligare än man säga kan. Men då vi icke sâgo till några menniskor, misstänkte vi, att detta vackra ställe var obebodt, och gåfvo åt hamneñ och åt udden, som sköt ut i hafvet, namnen Trin och Capo di Trin. Krigsmännen återvände åtta dagar efter det de gått ut och be- rättade: att de gått öfver ön till kullen, och att röken kommer derifrån, ty de funno, att en stor eld fans vid dess fot; att der fanns en källa, från hvilken ett ämne liknande beck framqvälde och rann till hafvet; att mycket folk bodde der halfvilda och lefvande i grottor. De voro små till växten, mycket rädda, ty genast när de fingo se de våra, flydde de till grottorna. Der fans en stor flod och en god och säker hamn. Då Zichmni fått höra detta, och då han såg, att stället hade en sund och ren luft, ypperlig jordmån samt floder och andra fördelar, beslöt han att bebygga platsen och att der grundlägga en stad. Men hans manskap, som var trött af en resa så full af besvär, började att knota, sägande att de ville återvända hem, ty vintern nal- kades, och om de läto den inträda, kunde de ej mer resa bort förr än följande sommar. Derför behöll han endast roddfartygen och dem af manskapet, som ville blifva qvar. Alla de öfriga | återsände han med skeppen, och utnämnde mig mot min vilja till deras befülhafvare. Då jag icke kunde göra något annat, reste vi derför bort och seglade utan att någonsin se land tjugu dagar utan afbrott mot öster; sedan jag derefter hållit af mot kydost; upptäckte jag efter fom dagar land och fann mig hafva kommit till ön Neome. Då jag igenkänt landet, insåg jag, att jag seglat förbi Islanda. Här intog jag förfriskningar från öbo- arne, hvilka voro under Zichmnis välde, och seglade med god vind på tre dagar till Frislanda, hvarest folket, som, med an- BIHANG TILL К. SV. VEL.-AKAD. HANDL. BAND 8. х:о 9. 19 ledning af den lánga tid resan varat, trodde sig hafva ncn sin furste, mottog oss med de stórsta glädjebetygelser. бег detta bref finner jag intet annat än hvad jag giss- ningsvis antar, att man kan sluta frân ett annat bref, hvars början jag här meddelar, nämligen att Zichmni anlade ett ny- bygge vid hamnen pà den af honom upptückta ón, och att han härifrån närmare utforskade landet och fjordarna ра så väl den ena som den andra sidan af Engroueland. Detta ses nämligen särskildt afritadt på sjökortet, ehuru beskrifningen är förlorad. Början af brefvet lyder sålunda: » Hvad. beträffar edra frågor om menniskornas seder, om djuren och de angränsande landen, så har jag om allt detta för- fattat en särskild bok, hvilken jag med Guds hjelp skall hem- föra med mig. I denna har jag lemnat en beskrifning af landet, af dess vidunderliga fiskar, af sederna och lagarna i Frislanda, Islanda, Estlanda, konungariket Norge, Estotilanda och Drogio samt slutligen en skildring af min broder riddaren Nicolds lefnad och de af honom gjorda upptäckter, äfvensom af händelserna på Grönland. Jag har äfven lemnat en beskrifning af Zichmnis lif och biznadalág — еп furste så värd ett odódligt minne för stor tapperhet och godhet som någon annan på jorden — i hvilken det läses om upptäckten af hvardera sidan af Engroue- land och om den af honom uppbyggda staden. Nu skrifver jag ej något vidare i detta bref, då jag hoppas snart vara med eder och att kunna muntligen förtälja om många andra saker.» Alla dessa bref skrefvos af M. Antonio till M. Carlo, hans broder, men ‘jag [Nicold Zeno d. y.] beklagar, att sjelfva boken och många andra skrifter i samma ämne hafva på ett bedröfligt sätt blifvit förstörda, ty medan jag var gosse, kommo dessa papper i mina händer, och utan att förstå hvad det var, sónderref och förstörde jag allt sammans, såsom gossar pläga, hvilket jag nu icke utan den största smärta kan erinra mig. Men för att hvad jag minnes i dessa frågor icke må gå förloradt, har jag sammanstält det i ofvan meddelede berättelse, pâ det att det i någon mån måtte bereda tillfredsställelse åt vår tid, hvilken, tack vare de betydande upptäckterna af nya land i trakter der man minst skulle väntat att finna dem, mer än någon annan tid värderar nya berättelser om upptäckten af okända land, gjorda genom våra förfäders stora mod och företagsamhet. 20 A. E. NORDENSKIÖLD, OM BRÖDERNA ZENOS RESOR. Den bok, i hvilken ofvan meddelade resebeskrifning fórsta gången offentliggjordes, är af utgifvaren, FRANCESCO MARCOLINI, tillegnad patriarken i Aquilegia Monsignor M. DANIEL Bar- BARO »per la fratelanza in amore che ha Vostra Reverendissi. Signoria col Magnifico M. NıcoLö ZEKO.» Ur denna tillegnan mä här blott anföras, att Grönland med nägra fä raders mellanrum är skrifvet dels Engroueland dels Grolandia, och att den i rese- berättelsen förekommande skildringen af uppvärmningssättet för :t Tomas’ kloster särskildt framhálles såsom något synner- ligen märkvärdigt. Jag anför det förra, emedan bokens till- egnan till en з& framstäende slägting af familjen Zeno som pa- triarken i Aquilegia gör det högst osannolikt, att ett rent fal- sarium här skulle föreligga, och det senare, emedan häraf fram- går, att det så lifligt skildrade uppvärmningssättet för klostret i »Engroueland» vid tiden för bokens tryckning varit nägot all- deles nytt för Venedigs vidtberesta invänare. I sitt ofvan an- förda arbete meddelar kardinal ZurLA (sid. 29), att bröderna Zenos resa mot norden och vistelse hos cepi (»Zieno Ré di Frislanda») redan korteligen omtalas af Marco BARBARO i ett arbete, »Discendenze patrizie af àr 1536, beklagligen dock € tryckt, utan handskrifvet. Nägon kritisk granskning tyckes det ifrägavarande manuskriptet icke varit underkastadt, och man har derför icke någon säkerhet för, ай en inskjutning af just det ställe, hvarom här är fråga, egt rum efter tryckningen af Marco- linis bok. I det af Zurla påpekade förhållandet ligger således ej något fullgiltigt bevis mot påståendet, att hela resan vore af utgifvaren dikta Deremot жы man ай tilgà verkliga ее om urkunderna till Zenos resor i tvenne af б. Возсемл och J. Motemrs utgifna öfversättningar af Ptolemsi kosmografi, tryckta i Venedig áren 1561 och 1562. I báda dessa arbeten sättes full tilltro till reseberättelsens sanningsenlighet och med- delas efter samma plät en i koppar stucken kopia af Zenos karta, med den förändring 1) att Grönland ej, såsom på originalkartan, i sin nordligaste del sammanhänger med Europa, utan skiljes ` från gamla verldens nordkust genom en bred oceanarm, hvars à Fórándringen har troligen fóranledts af EA redan 1549 i Venedig ve es men af N. Zeno d. y. och Marcolini ej beaktade kama öfver en Per En kopia ‘a densamma finnes meddelad i »Vegafärden», Za delen. Denna бада förändrade upplaga af Zenos karta är af mánga онеге tatorer, +. ex. af BUACHE och GRAVIER, fórvexlad med den för BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. хо 9. 21 begrünsning mot ôster ej ür angifven. Det fórra arbetet inne- häller vidare den uppgiften, att N. Zeno d. y. utsatt längd- och S N S 4 Қы | 5. 2 5e « P AR Tí Ñ M NOVA TABVLA ЖЕ Жз es M D UNS Jia 52 £d den pis Pel. 1 SC 7285 ER ; de A - WM 4 ы ç 525 Sa: 714 FE 2- 4 > ê £ T г Е 2353 553 Lu ы 83 R VUE INS N V — Sa Y г LS MIRE GE | 2, qu Y 2 L SET TT LL БУ ) SCH SEPTENTRIONALIVM Zenos karta ndrino, nouame breddgrader pä det af honom offentliggjorda gamla sjökortet. Upplysningen härom måtte utgifvaren hafva erhållit af N. Zeno LLI. Venetia 1561, nte tradotta di Greco TOLOMEO Alessa ur: La geografia di CLAUDIO 22 А. E. NORDENSKIOLD, OM BRÖDERNA ZENOS RESOR. d. y. sjelf. Moletii upplaga af Ptolemæus är tillegnad kardi- nalen ALoysius CORNELIUS, en slügting till №. Zeno d. y., oe det framgär af dedikationen, att Moletius varit personligen be- kant med den sistnümnde. Moletius och Ruscelli, báda lärde och högt aktade män, måste derför anses som vitnen för till- varon af de ifrâgavarande familjeurkunderna och mot pástáendet, att här helt enkelt skulle föreligga ett litterärt falsarium. Det- samma tyckes antydas af den omständigheten, att kartan, utan något inkast mot dess äkthet, upptages i åtskilliga andra under slutet af femtonhundratalet i Venedig utgifna upplagor af Ptole- mæus. 1) örbigående må här för. öfrigt omnämnas, att det skälet, som anförts för tillvaron af ett dylikt falsarium, nämligen att Nicold Zeno önskade för sin fädernestad och sin familj göra anspråk på äran af Amerikas upptäckt, icke är giltigt. Det är nämligen först långt senare, som en missförstådd italiensk pa- triotism sökt att i denna riktning tolka bröderna Zenos resor, hvilket för hvarje opartisk granskare måste förefalla så mycket besynnerligare, som dessa resor tvärt om, förutsatt att deras sanningsenlighet godkännes, lemna ett ytterligare bevis derför, att Skandinaviens folk långt före 1390 upptäckt och koloniserat ej allenast Grönland, utan ock de närbelägna delarne af Ame- rikas fasta land. Det är ock, såsom jag redan nämnt, just från denna synpunkt, som en riktig tolkning af de venetianska brö- dernas berättelser om Zichmnis fribytaretåg är af en så stor be- tydelse, ej allenast för geografien, utan äfven för etnografien. id en kritisk behandling af Zeniernas resor har man att fästa sig dels vid sjelfva texten i arbetet, dels vid kartan. Här skall jag, i motsats mot mina föregångare, göra början med den sistnämnda. Medan nämligen vår kännedom om de små poli- tiska förhållandena på slutet af trettonhundratalet i de trakter, som resan berör, är och ständigt torde blifva allt för osäker för att Би tjena till en fast utgángspunkt fór bedómande af be- ') Hvad DITMAR BLEFKENIUS, en holländare, som 1563 skall hafva rest kloster eremot sannolikt t frán Marcolinis ed fabler och ee lógner öfverfylda beráttelse trycktes fórsta gángen i Leid h är sedan ofta omtryckt pà olika ple dels p nes dels i samlingar af rese- beskrifning as, E , Саре], van d skilliga drastiska skildrin ngar att den ej kan vara helt och hället А örfattaren de zu. sökt att göra den tor skildringen mera intressant genom upptagande af skepparlögner och erättelser ur andra böcker. Sjelfva Gë af den pt munken kan svár sae vara en fullstándig frihandsteckning. EVROP: III TAB: Chedini acte $ дей am LE Phirefij oni in ula Gutæ E Daucidnes | Scandie quatuor £1 Е DN "i * Sigulones R ütíclij : Act) / РО i dar À Acluaoncs b. n ^ Ñ a delen af Europa. Enligt kartor i handskrifter af PTOLEMJEI kosmografi - en e seklet, átergífna med fü ändringar i de flesta tryckta upplagor M detta arbete. 24 А. E. NORDENSKIÖLD, OM BRÖDERNA ZENOS RESOR rättelsens sanningsenlighet, är уйг künnedom om norra Atlanter- hafvets geografi, ра ett enda, just för den nu föreliggande frágan beklagligt undantag (Grönlands ostkust) när, så fullständig, att stptima figurs. inifioné terre іп treo partes a с — owend: an Vatter : oe nû bic gra é exempli робко > ër mn... ferait A ifincione maris «c (09780 n. rum quis наус or biftinctio maioré de pr e. SC ees тілі ше erit oceano рет блашт meath circe bifpaniä prope gabes Se eg pus CS ` i ЕТТІ Li mt Sech cliste éi po firmius artícus, "Regio inbebi la hende Sent uia ei porr sigo оба шту Prenis - м > Rte ee %2% Silida ^ A55tes armenie OM <, d m Mare mebitcrranen vfq aftä те" Et biuivit eurepaab africa Libi 90] éd i T B 8 3 уг e Sara Trogi > puces tes 2% Ethiopie itatées pe <+ wanani sutéticis pertum eft Д 2 а‏ کو ا T‏ atartiee ` €íirimius polus auftralis. karta ur PETRI DE ALYACO tractatus de ymagine mundi. Lovanii versus 1483. man hár har en fullt süker grund fór bedómande af kartan. Nieold Zeno d. y. angifver, att kartan йг en trogen Кора af en originalkarta, som Antonio Zeno hemfört eller författat strax BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. м:о % 95 efter sin återkomst. Men olyckligtvis var kartan år 1558 »multnad af álder, hvarfór Nicold Zeno d. y. à densamma infórde sádana förbättringar», som han tyckte vara af nöden för att kunna rätt uppfatta reseberüttelsen; likasà fôrsedde han kartan med meri- dian- och paralleleirklar efter grunder, hvilka noga angifvits af Ruscelli Vid kartans bedömande fär man derför till en början hvarken fästa sig vid gradindelningen, hvilken anger polhöjderna ungefär 3° för höga, eller vid en del af de ortnamn, som förekomma så väl i texten som på kartan. Dessa паши äro nämligen, såsom längre fram skall visas, tillfogade först då kartan offentliggjordes som bihang till resan. Likaledes bör man erinra sig, att de gamle kartograferna ofta, då utrymmet ej upptogs af något annat, brukade utrita detaljer, t. ex. öar och städer, i en vida större skala än hufvudkartans. Att af dessa kartdelar sluta till karto- grafens uppskattning af öarnas verkliga storlek är derför lika oberättigadt, som att från de svarta streckbeteckningarna på en nutida karta beräkna bredden af en flod eller jernväg. Om man med behörigt afseende härpå jemför Zenos karta med äldre och nyare kartor öfver länderna kring norra Atlanten, så skall man finna, att densamma vida noggrannare återger land- konturerna än allt hvad som öfver samma trakter offentliggjorts till långt in på sextonhundratalet. Hvar och en, som något sysselsatt sig med den äldre kartografien, måste genast inse, att en tillfällighet ej kan hafva föranledt denna öfverensstämmelse, utan att kartan måste grunda sig på en sjömannaerfarenhet lik- artad med den, hvilken ligger till grund för åtskilliga af 13:de och 14:de seklens för sjöfartens behof och på grund af sjöfarares uppgifter upprättade sjökort öfver Medelhafvet och Svarta hafvet, vilka, såsom bekant, dessa hafs hufvudkonturer äro angifna ojemförligt bättre än å de kartor, som samtidigt författades af lärde geografer. Intill slutet af sextonde seklet tecknades de här ifrågava- rande landsdelarne hufvudsakligast efter följande, förmodligen på särskilda urkällor grundade typer: A. I tryck offentliggjorda kartor. 1. Kartor öfver norden, bifogade åtskilliga handskrifter af Ptolemæus och efter föktryckarkonstens uppfinning förnyade gånger återgifna i alla gamla, med kartor försedda upplagor af bl ell fic нет saute tnu енімен + —FF жал кезіме БА са sum сат. AD metet 4 agn sano MENG mape m Een š КООШ wini 9 дрочит. — unius mala iD u SS Sieg: See En apu ilm ad eem eun im Derd daon: Miniman Dre EE ES еі им, II ба [ «е ng d Wed Karta ófver Norra Europa ur Nicolai Donis upplaga af Ptolemæi Cosmographia, Ulm 1482. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND S. мо 9. 27 samme författare, om ock oftast endast säsom prof ра forntidens uppfattning af nordens geografi. Неа skandinaviska һа Оп är på dessa kartor utritad såsom en ej synnerligen stor, nordost от Jutland belägen б, Skandia. Kartan öfver norden i det manuskript af Ptolemæus från slutet af 12:te seklet, som för- varas i ett at klostren på berget Athos, är af denna typ (jemför: Géographie de Ptolémée. Repr. photolitogr. du manuscrit grec Babe ding Karta öfver Skandinavien ur Isolario di Benedetto Bordone, 1547. du Monastére de Vatopédi au Mont Athos. Paris 1867). Sjelfva kartan har ansetts vara upprättad i 5:te seklet af ÅGATHODEMON från Alexandria. Möjligt är dock att, att kartor från denna tid liknat vidfogade, ur Imago Mundi af PETRUS DE ALYACO !) tagna 3 niet re 1410; tryckt, fórmodligen i Lówen, omkring 1483. Мен ег е) med sükerhet tryckáret fôr denna bok, hvilken spelat e ER oceaNvs SETEMTRIO — c glaciale Тут I P ar ` jn | ed p ee 2444: ai x x i ciam 2 d 8 Verldskarta : Insularium illustratum HENRIC! MARTELLI Germani, Manuskr. från 1400-talet i British Mus C'érmiuskaà frün ett facsimile i: Exame dos viagens do doutor Livingstone por D. José DR LAGE. Ты 1867.) 8c d v € 2 "AOSTU SONSZ ухччаочя KO ‘атогязмяачок ‘я "v BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 9. 99 schema, och att kartor med utsatta grünser mellan land och haf üro frán en senare tid. 2. Кама öfver den skandinaviska norden, intagen i Nı- Солт Ромз upplaga af Ptolemæus (tryckt i Ulm, 1:sta uppl. 1482, 2:dra 1486). Ett fotolitografiskt facsimile af denna karta finnes intaget i första delen af »Vegas färd kring Asien och Europa». Donis karta har legat till grund för den här åter- gifna, i BENEDETTO Воврохе'ѕ Isolario (Vinegia 1547, fol. VI) förekommande träsnittskartan öfver norden. Det är Donis karta, som ZAHRTMAN sett på universitetsbibliotheket i Kjóbenhavn, och som man sedan dess med så mycket onödigt besvär, på begäran af amerikanske och engelske forskare, förgäfves eftersökt — detta sättes utom allt tvifvel af den beskrifning öfver den kjöben- havnska kartan, som förekommer i Zahrtmanns afhandling i Nordisk Tidsskrift for Oldkyndighet, B. П. s. 17 (1833). I en något försämrad form har denna karta lagts E grund fór det sütt, pà hvilket Grónland aftecknats i átskilliga gamla kosmo- grafier, nämligen som en norr om Skandinavien belügen halfo, hvars sydspets ligger nordligare än Nordkap. De flesta af Ni- colai Donis kartor utgóra fóga fóründrade kopior af de urgamla teckningar, som äterfinnas i de flesta medeltids-handskrifter af Ptolemæus. Men han har äfven tillagt sex nyare, nümligen en _ moderniserad karta öfver den kända verlden samt kartor öfver Spanien, Frankrike, Italien, Xue och det heliga landet. Dessa anses vara författade före 1. Nicolai Donis var bene- diktiner-munk från klostret rs 5 En karttyp, pà hvilken Grónland framställes som en làng boh smal half, skild från Norge genom en lång och föga bred hafsvik. De kartor af detta slag, som jag sett, äro vida mindre rika på enskildheter och derför mindre intressanta än Nicolai Donis. Men Grönlands form anger, att de grunda sig rol i Amerikas upptäcktshistoria. Det kan derför förtjena att anföras, att på omslagsbladet till det exemplar, som förvaras på med 1400- us Kongl. "biblioteket i Stockholm, läses Auliacus. Liber Philippi de Penczicz. Emptus Parisiis d cima no Domini etc. octuagesimo m består af ekta och 180 , ej paginerade folioblad. D inneháller en mängd uppsatser i olik ämnen, deribland äfven “ей > um Cosmographiæ», i hvilket Grönland ej omnàmnes, men yd ;jnsula. Thile», hvars midt säges ligga 63° från eqva ^q e Oster annien. Det àr tydligen mot denna uppgift so EE fi Jagger © en gensaga i berüttelsen om sitt besök | i Thile "MT. mac à Se: б. M. Bam ommentatio critico-literaria de Claudii Ptolemæi варна NOE 1737, sid. 31. “ЕРСІ fo&vzauasq VISILAVg ‘O19 ied ‘uraue À ug "ouHpussso[V озкзлол OIGAVIN Ip vgviS0o8 v] An UOIABUIDUBXS 19419 выву NOVA 75| €o| fr í къ Б HO. Is) 20 < д LA DIA o ъг| 209) 327} Aal 4 zl sol E LS Re? ES Vsavthus LAPONI А Northothis «ped 2 Ta W et. calt =, (e 7. cNoR TV ксл AJ V DE. 019909: тә gel 2 "INT. ME EN Lie Ж, Te ж KS (Are Lehr Š % — £ А Tanais fé y "НОЯН SONAZ ухччаочня KO 'GTOINSNSQHON ся BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. х:0 9. 81 ра uppgifter af sjömän, som besókt detta lands bäde ost- och vestkust. Den äldsta af mig künda karta af detta slag utgöres af en uti British Museum fórvarad manuskriptkarta frán 15:de seklet af HENRICUS MARTELLUS GERMANUS. Jag återger den här efter D. José lacervas Exame dos viagens do Doutor Living- stone, Lisboa 1867. Den ligger till grund für teckningen af norra Atlanterhafvet 1 de upplagor af Ptolemæus, som utgifvits af Jacopus EssLER och GREGORIUS UBELIN, 1518; af BIBALDUS PIRKEYMERUS, 1524; och af MICHAEL VILLANOVANUS (SERVETUS), 1535 och 1541. Esslers och Übelins karta ófver norra Atlan- tiska oceanen átergifves af Lelewel i Géographie du Moyen Age (Bruxelles 1850—52. Atlas, pl. XLIII) under namn af »Charta Marina Portugalensium». Namnet härrôr deraf, att den, sásom synes af företalet i supplementet till 1513 árs upplaga af Ptole- mæus, skall hafva blifvit upprüttad af en amiral hos konung Ferdinand (skriffel i stüllet г Emanuel) af Portugal och sünd till hertig René II af Lothringen, hvilken bekostade graveringen af de 20 nya kartor, som fórekomma i den nämnda upplagan af Ptolemæus. 1 upplagorna af 1524 och 1541 finnes ра de ifrägavarande kartornas nordvestra hórn ritadt ett fyrfotadt, ele- fantlikt djur med stora, från undre käken utgående, upprätt- stående betar. Denna teckning skall, enligt hvad öfverskriften _ — »Morsus animal ingens» etc. — anger, föreställa en hvalross ` Kartor, fór hvilka J. ZIEGLERS karta af 1532 legat till abd men utförda med stórre konstfärdighet och med ätskilliga, ofta mindre lyckade förändringar. Grönland kallas här Islanda, Island Thyle, och på båda finnas namnen Holen och Scalholdin utsatta. Zieglers karta "Ee âtergifven i » Vegas färd kring Asien och Europa», och jag intager derfór här endast en modi- fikation af densamma efter en väl utfórd, 1 koppar stucken tafla ur den upplaga af Ptolemæus, som utgafs af PEDREZANO 1 Vene- dig är 1548. 5. Slutligen kommer Orar MAGNI första karta!) öfver den skandinaviska halfön, på hvilken äfven Island, Fare och Grunt- t) Tryckt första gången, jemte 2% under titel: >Орега Breve laquale baa ra et dechiara, ouero da il modo facile de intendere la charta, uer delle terre Kay patios de eech ne; oltra il mare Germanico, ge е contengono le созе mirabilissime e queni paesi, fin'a quest'- hora non ақталады пе da Greci ne da Latinb, Venetia 1539, seder- kopierad i Basel-upplagan af Ol. Magni stora arbete om norden, till hvilket rodia lilla broschyr, hvars långa titel ofvanför anförts, är ett program. Det enda exemplar af »Opera Breve» etc., som jag sett, ` tillhör friherre CARL JEDVARD BONDES rika bibliotek, men kartan ‘2991 [se -'snqruopipuoo spiwa шицепоызпәзйәв umijuo3 эр €H038]H INDYM IV'IQ in "wdoing влом 194390 BIE ue О 5 > VARI № ap Ae. > Qui ovg g фе PARU 30 mizé n == == = Z “c Сасып vd Am Roc ef engeti $ ӨЧҮ Clima: IS a gebr hör za а= < C OG LA - ў 9 Dies lo: zo = ASS do 4 ЕДІ Cima 14 dep Dies mai: bs: zo Dies 56: зав 2 “40644 SONSZ ухнааочя KO “атотявхлаяох °3 58 ji. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 9, 33 landai ӛто angifna. Om Grönland, hvilket är utritadt sásom en _ norr om Skandinavien belägen halfö, säges: »Hic habitant Pygmei vulgo Screlinger dicti» och klostret eller byn Alba finnes här : utsatt. Det Аг denna karta, som legat till grund för SEBASTIAN Münsters och hans efterföljares framställning af de skandina- viska lünderna. Olai Magni egen karta finnes âtergifven i ett facsimile i »Vegas fürd kring Asien och Europa», men, för att üfven här lemma tillfülle till jemförelse mellan denna vigtiga karttyp och de fórut anförda, bifogar jag en bild af kartan i fórminskad skala. B. Handritade kartor. Ofvan afbildade kartor torde något så när ätergifva det vigtigaste genom tryck offentliggjorda material för en karta öfver Atlantiska oceanen, som vid den tid (1558), då beskrifningen öfver Zenos resor offentliggjordes, stod kartritaren till buds. Men naturligtvis kurde Zenos karta dessutom grunda sig på manuskript-kartor, af hvilka Venedigs misstänksamma, i diplo- _ matiskt hänseende väl betjenta styrelse förmodligen hade ett rikt förråd från olika länder och tider. Många af dessa hafva helt säkert för alltid gått förlorade; men antagligt är, att de vigtigaste dock finnas i behåll. Af dessa hafva följande mer eller mindre direkt betydelse för uppfattningen af den här före- liggande frågan: . ANDREA Branco’s karta af 1436, förvarad i St. Marcus- biblioteket i Venedig. Skandinavien är på densamma utritad, ej mer som en ö, utan som en halfö, skild från Tyskland genom en hafsvik, hvars längdsträckning går från vester till öster. I denna hafsvik finnes en stor ö tecknad med guld och purpur och försedd med påskriften »ynsula codladie in qua sunt nona- ginta parochie» !) (ón Gotland, hvarest finnas nittio socknar) — ett framstüllningssütt fór denna 6, som йг ganska betecknande för dess forna betydelse i norden. Oster om Norge och skilda derifràn genom en smal hafsarm ligga átskilliga länder beteck- saknas i detsamma, och troligen finnes denna ej i nägon svensk Бок samling. Doc k ófverensstámmer kartbeskrifningen så fullständigt med kartan i Basel-upplagan, att nágot tvifvel ej kan hysas om dess iden- titet. resi. Жы finnes pâ bróderna PIZIGANIS karta af 1887, hvilken Samma- inskrift _ i mycket tyckes Faire pA till grund fór Andrea Bianco *В1рәпәд 1 3eX9301q1q-sn2ivK I aert 1% иел; 3diixsnuvüi 349 19313 *UƏDION 19439 ug SOOUBIS veipuy ( 1 ( [ $. fante gt [ e Reg nunt donif. marh, sormesene, më ¿ nadalo nia fitan Ciuitas.et.lochus sante, marie de.prussie, Regnum boemie, fuir P کے‎ 3 Regnuin. charchonie & 4 a Y. fanlamario, Kë Dicitur ixola man X "ETUR > ® р BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 9. 835 nade med namnen Insula Rouercha,*) Stoc fis, Stilanda och Ixola tiles, som säges vara »ett obeboeligt ställe, der om som- maren intet kan vüxa fór vürmen och om vintern intet fór den starka kölden». Kartan anger säledes, att fórfattaren haft till- gång till några originalberättelser från norden. Med Insula Rou- ercha menas helt sükert Grónland. karta af CLAUDIUS CLavus (Cimbricus) öfver den aram norden, bifogad en handskrift af Ptolemæi kosmo- grafi, fórvarad ра stadsbiblioteket i Nancy. Denna handskrift är afslutad ár 1427. Den utfórdes, fórmodligen i Italien, pà föranstaltande af kardinalen GUILIELMUS FiLIASTRUS, som ej alle- nast lät afskrifva JACOBI ANGELI latinska öfversättning af Ptole- maus och afrita de kartor, som af gammalt åtföljde den gre- kiska texten, utan üfven sókte rütta de fel, som vidládde den gamle geografens arbete i afseende ра teckningen och beskrif- ningen af de nordiska lünderna. För detta ändamäl uppdrog han åt еп nordbo »quidam Claudius Cimbricus», född i »Salling» ра Fyen, att författa det här meddelade geografiska utkastet öfver Skandinavien. På senare tider har kartan blifvit, ehuru mindre fullständigt, reproducerad af G. Warrz, hvilken äfven meddelar en intressant historik öfver sjelfva manuskriptet äfvensom en kritisk redogörelse för den del af detsamma, som rör den skan- dinaviska norden (Des Claudius Clavius Beschreibung des Skan- dinavischen Nordens. Nordalbingische Studien, Kiel 1844, s. enom bibliotekarien i Nancy herr A. BALLONS liberalitet m kartan och den dertill hörande beskrifningen. Jag kan derför här meddela ett fotolitografiskt facsimile af denna, den äldsta kända specialkarta öfver Skandinavien. Den vittnar om god be- kantskap med de aftecknade länderna. Särskildt är Grönlands làge och utstrückning mot sóder riktigare angifvet ün pà alla Amerika finnes nägot вй паг riktigt utsatt. Slutligen má äfven J € ür pagi att inse, att detta en betyder Hvalrossón, men dett visas af följande utdrag u i Vatikanska arkivet förekom- en EN Moment: Decima Episc dag Grevellanden recepta fuit per me, Bertrandum de Ortolis, in dentibus de Roardo, quas decimas recepi Bergis a domino archiepiscopo Nidrosiensi, ann. Dom. 1327 et 11 die mensis Augusti, videlicet 127 lisponsos, ad pondus Norvegiæ (Samlung zur dänischen —n durch J. H. SCHLEGEL, Bd 1: BE Loa 17%, E oopeuhagen 1 A [> АУ тас + = S T ETE лес, decidi ж 4 т INDIA INTR Gangem o ке T T INDIA ль нло fl à М. Bez іы nés фобии ом \ ел. CAPRICO n L bona/fper Tome when and om , V буг) Әле delude o nee \ son. man Сеере му ағ) "Ма MÄRIDIONA n a ; koi ad omg pw ты КОК e im wë A a Di ха twp mw G A а. imilla не Sg в cosmographicus universalis ur Novus Orbis regionum ac insularum veteribus incognitarum. Basile 1532, BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDLE: BAND 8. w:o 9. 37 nümnas, att nordligaste delen af Norge, eller det nuvarande Fin- marken, sà vül ра Claudii Clavi som pà Donis karta benümnes Engronelant. Om nordligaste delen af Skandinavien verkligen en gäng betecknats med detta namn, sä finge man en förklaring ра det eljest oförklarliga förhällandet, att päfven Gregorius IV 1 det investiturbref, som ӛт 881, således 152 Аг före Grönlands upptückt af Erik Róde, utfärdades för Ansgarius, kunde bland folk, som förklarades lyda under dennes erkebiskopsdóme, upp- räkna Groenlanders. Hvar och en af ofvan anfórda kartor synes grunda sig pá olika och fristående uppgifter af тап från norden eller af sjö- män, som seglat på de nordiska farvattnen. 1 den på en máng- faldigt vexlande kartografisk litteratur så rika tidsperioden strax efter Amerikas upptäckt trycktes dessutom ofta bearbetningar af det sålunda hopade kartmaterialet, utförda af söderns geografer med ensidigt afseende på de upptäckter, som då gjordes i Ame- rika, Indien och Kina. Jag bifogar derför här ytterligare tvenne kartor för att visa, huru man under sextonde seklet tänkte sig landfördelningen i norden, nämligen: En karta, som finnes bifogad första upplagan af »Novus Orbis Regionum et Insularum Уй incognitarum», Basel 1532; samt 9. En »Carta marina nova» frän den förut omtalade, af Pedrezano i Venedig 1548 tryckta upplagan af Ptolemaus. De kartor, som jag här ätergifvit, torde lemna en ganska god öfverblick ófver det material som 1558 fans tillgängligt för upprüttande af en karta ófver norra delen af Atlanterhafvet. Om man jemför dem à ena sidan och en modern karta öfver norra Atlanten à den andra med kartan i Zenos resebeskrifning, så máste man genast inse den Zeno'ska kartans stora fóretrüde framfór hvarje äldre karta ófver samma trakter. Visserligen forekommer hos Zeno en mängd oriktigheter och besynnerlig- heter, till hvilka jag längre fram skall áterkomma, men hufvud- ragen äro 1 alla fall så ófverensstümmande med verkliga för- hállandet, att den, som ej künner kartans historia, vore benägen att tro densamma vara författad efter Hudsons, Davis och Baffins upptäcktsresor, ja till en del efter upptäcktsresor under detta år- “gpI oxvzaudsq VISILLAVY “OID дәй ^€139U9 A u "ounipuvssopy озиятога OIGAVIN 1р 144918023 ет = | BHUASPIIO À À MARINA NOVA ТА — l = лы DERE > e 3 Б - я e š \ 1 : | d \ D GEZ? / o y Р BALOR CA > OCEANO TR > NC 1 š | E con Z ОДА bo ONIA., ы ҒА? NS J 5-2. L y \ Š e " z k "£ T INDIA NSV к^ Š x “Жа A . үч + Ko å 2 L 1 LAG IT сто my N N i NI rA: S Ge 7 HK кот» “п ” 2. we DE E 0 ; ы” Ф би fins > 7 > 2 у” i = pi X e 3 OA sr? ga e. Y = % N ‚ L e ISP, e |. mat P Мене Í H : ы =: j d | Ki | - £ ом M A а 52 Жу ы; eh ST Ре: Е ; N - К. о d r 3 : Дег PER SEE C ДЕ 1% FÅR Se сй вту i р sache $ wes №: $ =. > ej دم‎ — £ T : o ` с. *a С rta L o 3* EN °. > EI an {2 Kë => Hu Fa yerde P =, P z ` Ab Cer AN 7 хур e АЕ VA ` СА р % 1 1 Fe, ° 5% 297 w L SR , n RAE < š 3 < ^ L 2 2, an à AS : 6 aw NT q 2 ElNvR. LIA DEL a dA 3 € p s 4 1 i Я ” de m 7 7 SS P< mp ro 2 Be AC A ANT] P. ç % M E e = Ze ` % e ы. а سا‎ P ia Za D x - Z near е > г УЧЧ ; š 4 i $ 5 2 SI 4 о — Y M 4 : ` be Le NM / 4 E 3 GE 7 Se Š ( = 7; apo tua cya = Ж Z % — NS gs й | d E 3 | J \ Š Le | vd Eam a tr ch deN ens \ - = - АЧ nm ——— у м А, | P e NR. "HOSTH SONSZ VNH3GIOWS KO ‘атотязмчачом ‘я BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL, BAND. 8. N:o 9. 89 hundrade. En kartograf, fór hvilken jag fórevisade en kopia af den Zeno'ska kartan, pástod envist, att den var alstret af ett falsarium från nittonde århundradet, ända tills han med egna ögon fick öfvertyga sig om, att den fans återgifven i upplagor af Ptolemæus från 1500-talet. Af en jemförelse mellan de af mig meddelade kartorna är det vidare tydligt, att kartan i Zenos bok icke kan utgöra en kompilation af för handen varande kart- material, utan att den måste vara en kopia af ett äldre kort, grnndadt på verkliga iakttagelser, så omfattande att de knappast kunna vara gjorda af en sjöfarare och således ej heller, såsom Zeno d. y. i slutet af reseberättelsen gissningsvis antyder, af Zichmni. Kartan är tydligen resultatet af en erfarenhet, samlad under en mångårig och liflig sjöfart i de aftecknade trakterna. Denna sjöfart kan icke hafva egt rum efter Amerikas upptäckt, under de stora geografiska upptäckternas århundrade, ty vi känna med bestämdhet, att under den tiden icke någon förbindelse fans med Grönland. Dessutom visar den fullständiga öfverensstäm- melse, som eger rum mellan Zenos karta och Donis' i afseende å en mängd egendomliga och på inga andra kartor förekom- mande ortnamn, att dessa kartor haft ett gemensamt ursprung, hvaraf man kan sluta, att de sjöfärder, under hvilka materielet till Zenos karta blifvit samladt, företagits åtminstone före 1482. À andra sidan kunna Zenos, Donis och Claudii Clavi kartor helt säkert icke grunda sig på äldre källor än från början af 1300-talet, den tid då man först erhöll något så när riktiga kartor öfver Medelhafvet och Svarta hafvet (t. ex. ViscoNTIs af 1318). Häraf måste man således sluta, att under de tvenne år- hundraden, som närmast föregingo Columbi upptäckt af Amerika, en ej obetydlig sjöfart på Grönland egt rum, och det åtminstone delvis af sjömän, tillräckligt insigtsfulla för att kunna uppdraga hufvudkonturerna af de land, de besökt. Med den kännedom vi från Europa hafva om nordens sjömän från den tiden, är det antagligt, att deras grönlandsfärder äfven sträckte sig långt söder ut, bortom Kanada, och att de ej allenast inskränkt sig till till- fälliga besök, utan äfven föranledt kolonisationsföretag, åtmin- stone på Newfoundland och i » Vinland». Visserligen kan här- emot anföras, dels att de isländska krönikorna, så rika på be- rättelser från Grönland under de första århundradena efter dess upptäckt, hafva intet härom att förtälja, dels att man i sjelfva Amerika icke funnit några säkra spår af skandinaver bland de vildar, som efter Columbi tid der träffats af europeerna. Hvad 40 A. E. NORDENSKIÖLD, OM BRÖDERNA ZENOS RESOR. det förra motskälet beträffar, så måste man erinra sig, att is- ländarnes sagor om Grönland hufvudsakligast äro familjehistorier, i hvilka skildras en eller annan berömd slägts deltagande 1 sä- dana grönlandsfärder, under hvilka något ovanligt inträffat. Van- liga fingst- och handelsresor till Grönland omtalades deremot ©}, och det fans ju snart lika litet skäl att säsom nägot märkligt omtala dem, som att i vär tid tala om ett upprepande af Co- lumbi, Vespuceis eller Cabots färder öfver oceanen. För öfrigt kan man frän sjuttonde och adertonde, ja till och med frän nittonde ärhundradet framleta alldeles likartade prof ра glömska à krönikeskrifvarnes sida. Vi skulle i denna stund känna sà godt som intet om ryssarnes färder (Deschneffs m. fl:s) 1 Sibi- riens Ishaf under senare hälften af 17:de seklet, om ej upplys- ningar om dem blifvit af en nitisk forskare framletade frän pro- cesshandlingar i Sibiriens arkiver eller upptecknats af svenska fängar i Sibirien. Ryssarnes resor till Spetsbergen under förra och början af detta ärhundrade känner man nästan endast frän de lemningar af »rysshus», som träffas så godt som i hvarje af denna ógrupps otaliga hamnar, och jag, som lefvat så mycket tillsammans med de norske fångstmännen och så länge uppe- hållit mig i de städer, från hvilka de norska fångstfärderna till Spetsbergen utrustats, vore tacksam, om någon kunde anvisa mig en tryckt eller handskrifven källa till. kännedom om dessa fängstresor under de två första årtiondena af nittonde århundradet. När så kan vara förhållandet midt i trycksvärtans tidehvarf, hvad under då, om våra krönikor ej omnämna färderna till Grönland och Vinland under tolf-, tretton- och fjortonhundratalen. Hvad åter beträffar inkastet, att skandinaviska element е} träffats bland Amerikas vildar, så begår den ett fullkomligt miss- tag, som tror, att en mindre koloni af en civiliserad ras kan, om den är helt och hållet skild från moderlandet, i längden bibehålla sig bland ett vildt jägarfolk. Ungdomens förkärlek för jagtlifvet gör, att redan andra generationen till större delen antager vildens lefnadssätt och språk, och den tredje har i de fiesta fall förlorat allt minne af sin härkomst. Jag har sjelf känt eskimåer med det äkta svenska namnet Broberg, hvilka, ehuru söner till en i Sverige född fader och en grönländsk moder samt uppfostrade i en dansk-grönländsk koloni, ej kunde tala något annat tungomål än eskimå-språket och i allt voro nästan -e eskimåer — om Sverige hade de endast en dunkel aning. I fall det danska Grönland nu blefve under ett BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. мо 9. 41 ärhundrade fullständigt skildt Нап moderlandet, sá skulle efter denna tids förlopp landets befolkning helt säkert vara så full- ständigt eskimäiserad, att hvarje minne om förbindelsen med Europa försvunnit. Den fåtaliga civiliserade kolonien uppgår derför, när den ej underhålles genom ständig beröring med moderlandet, i hufvudmassan af befolkningen, spårlöst som flod- vattnet försvinner i hafvet. Något af de skandinaviska dragen torde dock hafva bibehållit sig hos de vilda folkstammar, med hvilka de gamla nordiska kolonisterna assimilerade sig, åtmin- stone har jag ofta hört danska kolonibestyrare från Grönlands sydvestkust påstå, att ostländingarne, d. v. s. eskimáerna från Grönlands ostkust, ofta äro resliga och ljusletta; CHARLEVOIX uppgifver i sitt berómda arbete, »Journal d'un voyage fait dans l'Amérique septentrionale», Paris 1744, ІП, s. 179, att eskimáerna i аРа Ада‏ ا а Kartor öfver norden, grundade på: а iakttagelser af stjernorna, 0 komp iakttagelser, utan kän nedom om missvisningen. på Labrador hafva yfvigt skägg, hvit hy och stundom blondt hår, och han påpekar särskildt den olikhet, som i det hänse- endet eger rum mellan dem och indianerna. De oblandade eski- måerna, t. ex. de som Parry beskrifver från Winter Island och Igloolik, hafva deremot svart hår och ringa skäggväxt. Då det genom en jemförelse af de talrika namnen på Donis' och Zenos kartor tydligen framgår, att dessa hafva ett gemen- samt ursprung, blir det af vigt att bestämma, hvilken af dessa kartor är äldre, eller rättare hvilken af dem närmare öfverens- stämmer med den gemensamma urtypen. Att det — fránsedt de mindre lyckade förändringarna vid kartans aptering till rese- beskrifningen — är Zenos, sluter jag deraf, att denna har att uppvisa en större rikedom på namn och detaljer, och att dess 42 А. E. NORDENSKIOLD, OM BRÖDERNA ZENOS RESOR. landkonturer närmare än Donis’ ofverensstüimma med den redan 1430 af Claudius Clavus lemnade teckningen af de nordiska länderna. Mängen torde kanske vilja anse, att den förvrängning af Grönlands läge, som möter oss ра Donis karta, tyder på ett äldre ursprung. Men denna fórvrüngning tyckes tvärt om hafva uppkommit sálunda, att man i norden, wtan künnedom om kom- passens missvisning, velat anvünda detta beqvüma, frán sódern införda instrument för att förbättra kartor, som upprättats шап kompass med ledning af stjernorna. I de nordiska länderna, der missvisningen oftast ür ganska betydlig, mäste en dylik »för- büttring» medíóra en fórvridning af de rütta landkonturerna just af det slag, som förekommer på Donis karta. Ofvanstäende schematiska figurer visa detta nürmare. Dessutom voro de lürde geograferna Юте Amerikas áterupptückt mycket obenügna att sütta tro til sjômännens berättelser om stora landsträckor öster om oceanen, dä de deremot genom läsning af Herodotus, af de i beháll varande notiserna om Pytheas' resor, af Ptolemæus m. fl. källor gjort sig fórtrogna med begreppet att land, bebodda af vidunder af allehanda slag, pygmæer, unipeder, gripar m. m., skulle vara belägna långt mot norden. Det är derför lätt för- klarligt, att geograferna genast med sådan beredvillighet satte tro till berättelser om kompasstreck, hvilka gåfvo åt Grönlan ett mera nordligt läge, än det hade på de gamla och rigtiga teckningar, som utgjorde sjelfva grundvalen för deras arbete. Så märkligt framstående framför alla andra äldre och sam- tida kartarbeten öfver norra Euro som Zenos karta än är, innehåller den dock åtskilliga besynnerligheter, hvilka skarpt framhållits, 1 synnerhet af sådana motståndare till utgifvarens trovärdighet, som sjelfva ej varit förtroliga med kartografiens utveckling från romarnes itinerarier, arabernas matematiska land- figurer till nutidens fulländade kartarbeten. Men jemför man аа karta med andra kartor från tiden före Amerikas upp- "täckt, så skall man finna att de oriktigheter, som påpekats, äro vida mindre än de allra flesta samtida kartor öfver länder och haf bortom Svarta hafvet och Medelhafvet. Då herr Kra- rup!) säger: »Og for en slig Mistanke (mer eller mindre vil- kaarlig Frihaands-tegning) vil det være vanskeligt, ja næsten у каре» Жык се сыз де. et WA mer Кос af FREDERIK KRARUP, BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. х:о % 43 umuligt att værge sig, da der kræves, att man skal regne Kaartet for en Gjengivelse af den nordlige Del af det Atlantiske Hav med de tilstodende Lande. Thi selv om disses vanskabte Former ikke vække Ansıod — de gaa nemlig saa temmelig i samme Skikkelse igjen hos de bedste Kaarttegnere fra det 16:de Aar- hundrede — fremkalder dud Tilværelsen af saadanne Øer som Frislanda, Icaria o. s. v. øjeblikkelig og skarp Protest» — så visar detta en fullkomlig l obekantskap iiid kartarbetena frän femtonde seklet. De mera páfallande oriktigheterna och besynnerligheterna & Zenos karta äro hufvudsakligast följande Ра Zenos karta finnas utsatta öarna Mimant, Dres, Talas, ` Brons, Damberta, Trans, Iscant, Grislanda, Icaria, hvilka alla omtalas i texten och icke hafva nágon motsvarighet i verklig- heten. Deraf att de saknas ра Donis karta, drager jag den slut- satsen, att de blifvit af N. Zeno d. y. inryckta pà den gamla karta öfver norden, som han hade till sitt förfogande, för att göra denna fullt öfverensstämmande med resebeskrifningen. Härvid har han dock, sásom Forster och R. H. Major visa, haft den ойтеп att räka ut för ett fullständigt missförständ, 1 det han trott, att det härnads- eller plundri ngstág, under git dessa öar besöktes, gülde Island, då i stället ordet islanda uti berät- telsen derom blifvit användt att beteckna hufvudön bland Shet- landsöarna. Likaledes är det tydligt, att den i texten omtalade och på kartan inflickade skogbeklädda би Icaria ej funnits på originalet, utan blifvit af utgifvafen insatt pä kartan. Förmod- ligen var det nägon del af Irland eller snarare nâgon af He- briderna, som Zichmnis misslyckade anfall denna gäng gälde, ehuru utgifvaren, förledd genom det första misstaget i afseende à läget af Iscant, Mimant, Trans, Bres m. fl, förlagt »Icaria» sydvest om Island. P& Zenos karta finnes en stor ö, Frislanda, med en mängd nordiska namn utritad söder om Island. Denna ö ersätter ра Zenos karta »Ferensis» !) på Donis. Den är ögonskenligen med anledning af texten införd på Zenos karta i mycket förstorad skala, såsom man på äldre kartor ofta brukade göra med sär- skildt vigtiga orter, isynnerhet om, såsom här var förhållandet, 5 ZAHRTMANN säger om Olai Magni karta af 1567 (eller d зов mig er ej BC е ældre Kaart bekjendt, hvorpaa Færôerne fandt aflagte (anf. afb., 16, not.). Dessa öar omtalas dock wen i dies till Claudii Clari Marta, och de finnas utsatta pà Don 44 A. E. NORDENSKIÓLD, OM BRÓDERNA ZENOS RESOR. godt utrymme fans ра det ställe. der den ifrågavarande orten skulle angifvas. Här eger dessutom det anmärkningsvärda för- hállandet rum, att medan St. Tomas, Bres, Iscant, Trans, Icaria m. fl. orter och баг, infórda ра det gamla kartoriginalet af Zeno d. y. icke återfinnas ра några andra kartor Юте 1558, omtalas eller utritas en stor ö, Frisland, ungefär på det ställe der det Zenoniska Frislanda är beläget, på JUAN DA Cosas karta af år 1500 och i Columbi sjelfbiografi, utgifven af FERDINAND COLON, omtalas (kap. IV), att Amerikas upptäckare i februari år 1477 seglat »100 leagues bortom ön Tile, som numera kallas Frislanda». Att med det Frislanda, som finnes utsatt på Zenos karta, betecknas Far-island eller Fär-ö, derom kan så mycket mindre något tvifvel uppstå, som Zenos karta öfver denna ögrupp, med alla sina oriktigheter och med behörigt afseende på hvad jag förut anfört om dess från den öfriga kartan afvikande skala, bildar den enda före år 1558 offentliggjorda karta, som kan lemna oss ett begrepp om denna ögrupps geografi. De talrika vid densamma anförda ortnamnen äro till stor del rent nordiska och öfverensstämma till en del med namn, som ännu förekomma på Färöarna. Den redan af Olaus Magnus afritade klippan Munken (Monaco) finnes riktigt utsatt vid Färöarnas sydspets. Man finner här de från dessa öar väl kända namnen Sudero (Suderg), Streme (Stromo) o. s. v. Och att sjömännen ännu under medlet af 16:de seklet med Frislanda betecknade Färöarna, kan man bland annat se af LORENZO D'ANANIA'S Fabrica del Mondo, Venetia 1576, s. 154. Efter att hafva talat om Grön- land efter Zeno och Olaus Magnus, säger han om en ö öster om Island, »Frislanda ... ha, secondo mi referi Jonas Bertone, ni- pote del Cartier, qasi que retrouo la nuova Francia, le gente molto benigna, et amorevale con forestieri; le sue città sono Frislanda, Sorano, e Bondano etc». Slutligen ша äfven anföras, att ра Fra Mauros verldskarta frán midten af 15:de seklet träffas längst 1 kanten mot nordvest en ó Ixilandia, på hvilken man läser ett par namn, erinrande om dem på Zeniernas Frislanda. Namnet Grolanda träffar man här midt i Norge, ungefär vid Dovre fjell. Vidare kan man mot Zenos karta anmärka, att de fiesta ställens läge är för nordligt angifvet. Detta är ett fel, som först införts vid kartans tryckning år 1558. På originalet fans näm- ligen icke några längd- och breddgrader utsatta, såsom framgår af den redan förut åberopade text, som i Ruscellis TS af Nordvestra delen af Laurent Frisii karta 15922. Ur LAUDI PTOLEMÆI geographicæ enarrationis libri octo, BILIBALDO PIRCKEYMHERO interprete. Norenberge 1594. `M TIL 9NVHIG "UIQNYVH ‘ŒVAV- LEA "AS “е ахуя “5 ON GF 46 А. E. NORDENSKIOLD, OM BRÖDERNA ZENOS RESOR. Ptolemæus ätföljer kartan. Felet tyckes vara gemensamt för en stor del äldre kartor öfver norden och beror möjligen derpä, att, vid polhöjdens beräkning af midsommardagens längd, söderns geografer ej tagit i beräkning refraktionen och den långa ljusa morgon- och aftonskymningens ganska märkbara inflytande på den nordiska sommardagens skenbara längd. Detta fel å kartan är dock lätt hjelpt; man behöfver blott minska de af Zeno d. y. à kartan angifna breddgraderna med 5°, så ligger: Grönlands deeds m på Zenos karta ungefär vid 60°'/, bör vara 60°. Islands n > F > » 661} Norra mies » » 56° » » БУ Jutlands norra spets > > Sa ol» 577, Norges sydspets > > y 597/, > » 58. Shetland (Estland) > > » 60° > ‚= pO Midten af Färöarna (Frislanda) > › » 59 » EO. Disco pà Grónland (Nha prom.) » › 2692, > y 691/1) Öfverensstämmelsen är i sanning ófverraskande. І afseende à längden âter, góres afstándet mellan Grönland och Norge mindre, ап det йг 1 verkligheten, men äfven i detta hünseende närmar sig Zenos karta det riktiga förhållandet mer än samtliga före- gángare. Huru oriktiga begrepp man hade om afstánden mellan nordens länder, visas bäst af vidstàende karta af LAURENT FRI- SIUS, intagen i upplagor af Ptolemæus, tryckta 1 Venedig 1522 och 1524. Slutligen hafva åtskilliga författare tagit anstöt af en mängd på kartan förekommande namn, i synnerhet på Grönland och Is- land, af hvilka de flesta ej återfinnas i någon af de gamla be- rättelser, som vi hafva om dessa länders kolonisering. I afseende å namnen måste man skilja mellan tvenne slag, nämligen sådana som äro gemensamma med dem, som förekomma på Donis' karta, och sådana som tillkommit genom kartans apterande till rese- berättelsen. Namnen på Grönland äro följande: ?) ') På detta ställe har Zenos karta ett utsprång, märkvärdigt väl mo svarande verkliga förhållandet; möjligt är dock, att detta beror егі en tillfällighet. 2) Zenos och Donis’ SE äro förut jemförda af J. LELEWEL i Géo- ur f af ` det Wins m Bekimdte Kort over Gronland. Nordisk Tidskrift for ir an mie III s. 193). Donis’ karta kände Bredsdorff icke, men derifrán anfóras efter Zahrtmann. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 9. 47 Zenos karta. Donis karta. !), INärljudande fornnordiska Si EM be- tydelse ра svenska, Мейш p uu. р. Na рас Nha-wahl = Narhval. Байт йуу Sadi pmo ...... er әлек son £ hvilket үлү je and, sandstrand. Doi à ха ree pà Zenos karta ‚нада: 1 granskapet af nuvarande Dis stränderna ofta bildas af мна 2 mäktiga tertiära sandlager ее ER Dyr — La enligt В ае svenskt skrif- sätt d EE e Fjöör = fjäder, dun. Hit polo... (Hio pmo)..... Hit — pâse, sáck. Fleste (Fiste) £.| Flestle fl. ......| Fles = lågt skär, eller Flet = säte, bostad. urdum p. | Nyröi = norra. Aner D. Möjligen den gamla Vesterbygdens Anavik. Binuer p. ...... Oaner pmo ....| Förmodligen det samma som Diu Namn| sádana som Dyrnes och Dyratjórar fore kommo fórmodligen “Aerstad d Gre lands kuster, liksom dylika namn rep u äro allmä de arktiska trakter, der renar finnas Han d. nt Han 8, 25.4 Möjligen af Hani (= tupp) och Яана (— hóna), hvilka ord användts som namn| ра olika fogelarter; namnen skulle en motsvara Анар, Lommebay о. dyl! пова po ра nutida kar А ое Е оц Nes == nás, ibd Я dme en Kë ie SE git een tilll A Dok Aff pmo ........ varf (— vändställe), ett namn som| A bnt м. Nu i eg is тт er } litteraturen. а Шыған fl. | IE Spik-bodi == Späckskär, Späckbäda. Sam- IERCH Т ar med -báda el. -boda (Svart- | båda, Sälbäda) användas ofta i svenska! skärgärden att beteckna lågt liggande] ytter ШШ б. ic cre ا‎ Tryni — tryne. Jisa fe uuu l L haykuspa Hani = hane, tupp. 1) Namnen förekomma äfven i texten af Donis' upplaga af ен fol. Ш, ett förhållande, som nd tolkningen af kartans svár- lásliga De namn i denna kolu om äro inneslutna еа ра- ?) i och r il rentes, anfóras i annan ordning àn e, i hvilken de fórekomma ра kartan. betecknas i de isländländska esu RU n CR med ungefär ) samma nen (Grönlands Hist. Mindesm., III s 48 А. E. NORDENSKIÖLD, OM BRÖDERNA ZENOS RESOR. ngu ih NEG отд, күте be- Zenos karta. | Donis karta. e pà svenska, Munder р...... Mundum pmö.||Böra läsas tillsamman till Landemunder, ey ya 94459 аг i-e med Zod- Lande f з... Lande £ 2 under f. hos Ivar Bardsö um (UT pr e pmo — —— enia — glans € synnerhet om |n) Шаш preiras- Hien pmo...... Hren; Zrienn — ren, sáledes sannolikt Ren-udden ЕСА LIS К, Nef = nàsa, fogelnäbb. о Каті = käl (== Ketilsfjord i de is- lànds e үтен Аит а). Bojer Е -noa Boier #.. et o TEE testet Boles 4252... Boer (genit. boejar) — by, gárd. Eher p... Ther pmo ...... Tjara = tjära (Tjárudden). 5. Tomas ..... | EGS e a N ا‎ Leen kem detta namn är ej kändt | Zenobium från Grö Visserligen kan jag ingalunda påstå, att de af mig här fram- hállna ljudlikheter gifva oss den rätta härledningen af namnen à Zenos och Donis’ kartor, och det torde vara förbehållet en grundlig kännare af det fornnordiska språket och den forn- nordiska palæografien att närmare utreda det märkliga geografiskt- linguistiska problem, som här föreligger, — en utredning som bör ske utan någon förutfattad mening om Öster- och Vester- bygdens rätta läge. Ty förr eller senare torde det komma att visa sig, att den förebråelse mot våra förfäders förmåga att skilja väderstreck, som ligger i antagandet, att Österbygden skulle legat på Grönlands vestkust, varit fullkomligt obefogad. Men äfven uppgifter af nordiske sjöfarande. Märkligt är, att så få af de namn, som anföras i de isländsk-grönländska urkunderna, åter- finnas på dessa kartor. Men under tre till fyra hundra år ändra sig ortnamnen mycket, i synnerhet i ett land bebodt af jägare och fribytare, och dessutom tyckas uddar och fjordar varit ut- satta på det nordiska kort, som legat till grund för de här ifråga- varande . kartorna, dà deremot företrädesvis ей осһ gärdar nämnas i de isländska sagorna. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 9, 40 Hvad sjelfva den resebeskrifning beträffar, som gifvit an- leining till denna märkliga kartas offentliggörande, så hafva i afseende å densamma trenne olika åsigter gjort sig gällande, nämligen: 1. Att med Frislanda betecknas Färöarna och att resan i hufvudsak är sannfärdig, på några ófverdrifter, misskrifningar och missuppfattningar af de frimimánde namnen när, samt att bróderna Zeno verkligen besökt Grönland, och de i berüttelsen omtalade frisländska fiskarena Newfoundland, Canada och nu- varande Förenta staterna. i med Zenos Frislanda menas Nord-Frisland, med Engroueland norra Norge och Ryssland och med Estotiland de forna Bjarmernas land, och att kartan är ett falsarium. Att hela berättelsen är ett falsarium, antingen af An- tonio Zeno eller af Nicolò Zeno d. y. eller af Marcolini. Af dessa olika äsigter hyllar jag obetingadt den förstnämnda. Hela berättelsen är enkel och flärdfri och saknar de öfverdrifter, som man alltid finner i diktade resebeskrifningar. Visserligen tilldelas Zichmni furste- och hófdingetitel, och visserligen be- nämnes en del af hans plundringstág med det efter уйга begrepp helt säkert oriktiga namnet krigsföretag, men ра denna öfver- drift!) nür lemnar reseberüttelsen en okonstlad beskrifning öfver det lif, som fórdes hos en af den tidens fribytare, hvars herra- dôme var inskränkt till den 6, der han slagit sig ned, och át- skilliga närbelägna kustorter, hvilka genom frivilliga tributer undgingo att blifva plundrade. Att vilja identifiera Zichmn med en jarl på Orkney-öarna är helt säkert att göra honom för stor ära. Han var uppenbarligen rätt och slätt en af de djerfva fribytare — jag vill undvika det kanske mer betecknande namnet sjöröfvare —, af hvilka det fans så god tillgång under 14:de och 15:de seklen, och hvilkas namn, med fà undantag, aldrig blifvit upptecknade på historiens blad. Redan 20 år efter Grönlands upptäckt talas det om sjöröfvare i farvattnen deromkring, och sedan dess tyckas de nordliga hafven långt in på 16:de Жылы hafva plägats af fredlöse fribytare frán olika länder, men före- trädesvis från Skandinavien. Deraf att Zichmnis »slott» ej om- nämnes i resebeskrifningen, kan man sluta, att han ej ens egde 5 e nn förekomma i de flesta äldre resebeskrifningar. ex. komiskt att läsa VARTHEMAS beskrifning af den ara- ef тиын (ráttare: hustru till byns förnämste man) i trakten af Aden, med hvilken han kom i en На ganska burlesk berórin 50 A. E. NORDENSKIOLD, OM BRÓDERNA ZENOS RESOR. nägon märkligare bostad, utan med anledning af den första och enda lyckliga strid, som i boken omtalas, slagit sig ned på någon af Färöarna, lämpligt belägen för dini åt Shetlandsöarna, Island, Skotland, Norge o. s. v. De frislindska fiskarenas besók i Estotiland, Drogio och det närbelägna stora fasta landet bür en omisskünlig prügel af sanningsenlighet. 1) Deras med en mängd márkliga detaljer uppfylda beskrifning öfverensstämmer till fullo med hvad man i Europa först under 17:de och 18:de seklen lärde känna om vildarnes lefnadssätt i Canada och Amerikas Förenta stater. Medan eskimåerna och tschuktscherna, åtminstone nu- mera, med utmärkt skicklighet binda nät för säl- och fiskfångst, kände invånarne på halfön Californien, då jesuitmissionerna der- städes anlades, icke konsten att fånga fisk med nät eller krok. 2) Berättelsen om det uppseende, som Кайы stormdrifna fiskares skicklighet 1 fiskfängst gjorde bland vildarne, innebàr derför, om deras resor fórlàggas till Amerika, intet osannolikt, lika litet som uppgiften att Zeg gingo nakna och ej künde bruket af me- taller. Beskrifningen ра deras från gamla verldens så afvikande sociala förhållanden, och ра deras många till språk, seder och lagar skilda stammar, som ständigt förde krig med hvarandra, är, såsom vi numera veta, fullkomligt enlig med de förhållanden, som fordom existerade bland folken i norra och mellersta delarne af Nordamerikas fastland. Men år 1558 hade dylika berättelser icke kunnat diktas, ens af dåtidens lärdaste och skickligaste kän- nare af verldens olika folkslag. Uppgifterna kunna ej heller hänföra sig till någon annan verldsdel än Amerika, allra minst till Ryssland, som sid den tiden ännu suckade under tartarernas ok, der invánarne ej gingo nakna, utan voro klädda i lànga 3 iren frán nittonde епо ega vi en utförlig skildring af de ntryck sjófarare rónt, stormdrifvits till en för dem alldeles ny verld, tyckligön Pr pr à till hemlandet och kunnat fôr sina lands- edogöra fö der de sett (idetta fall kejsarhofvet i i Peters- japaneser gjor АЫ гынын айк till Ka Pertes аг föga mindre än från Färöarna till о. och de forna japanska fartygen helt sákert voro sämre än europeernas mellan åren 800 och 1500, hafva på detta sätt japaneser арай sárskilda gánger förts till de ryska besittningarna i norra Soen anen. En dylik stormdrifning till Amerika máste ofta \ nA 224 opeiska kustfarare af olika пер ehuru endast få af dod lyckats âtervända och “is au hvad de se je Jemfór: кадры ten von der Amerikanischen ee? Californien, Era von einem Priester Cen Genelischaft Jesu, rer m 1773, BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 2, 51 skinnpelsar eller kaftaner af tyg, der man kände metaller af alle- handa slag, der en asiatisk lyx var rádande, en hógt utbildad kyrklig kult florerade o. s. v. 5а vägadt det ock kan synas att antaga, det ett kloster af den beskaffenhet som St. Tomas’ funnits på Grönland, så Ar det dock tydligt, att beskrifningen derom ej kan vara diktad, üfven- som att stället varit beläget i ett hógnordiskt land, sannolikt Grönland. Beskrifningen kan endast vara författad af någon, som sett och noga satt sig in i uppvärmning af bostäder och och växthus medelst varmvattenledningar — en erfarenhet hvilken, så vidt vi veta, då icke stod att vinna i något af Europas länder. Skilnaden mellan det »svafvelhaltiga», till dryck odugliga varma vattnet och det vanliga källvattnet hade en frihandstecknare ej påfunnit: uppgiften att kallvattenrören leddes under jorden för att vattnet om vintern ej skulle frysa, kan ej vara hopdiktad i Venedig under en tid, då äfven den lärdaste ej hade aning om temperaturförhållandena i lagren närmast jordytan; den öppna vak, som de varma källorna äfven om vintern underhöllo i hafs- isen, hade man kanske kunnat tänka sig, men den med verklig- heten så väl öfverensstämmande uppgiften, att sälar (»fisk») och foglar om vintern i stora skaror samla sig 1 dylika vakar, måste antingen bero på egen erfarenhet eller på studiet af den ark- tiska litteraturen från det sista århundradet, den kan ej vara på måfå hopskrifven år 1558. För öfrigt är det kändt, att varma källor ännu finnas på Grönland, och Ivar Baardsön talar om heta källor på holmar i Rafnsfjord, hvilka tillhörde dels ett Benediktinernunnekloster dels domkyrkan (Grönlands Historiske Mindesmærker, III, s. 255). Beskrifningen af grónlündarnes kajaker, dessas byggnadssütt och den lätthet, med hvilken man med dem kan lügga till vid en óppen kust, bàr tydligt vittne om att vara gjord af en person, som verkligen sett dessa egen- domliga farkoster användas. Hvad slutligen ankringen i hamnen Trin beträffar, så innehålla de få ord, hvarmed uppehållet der beskrifves, äfven enskildheter, som angifva, att man kommit till nâgot stülle vid Amerikas nordostkust. Den folkras, man der päträffade, var nämligen uppenbart eskimäer. Rikedomen pä _sjôfogel och fyndet af ägg i sådan mängd, att den lilla flottans halft fórhungrade besättning kunde Ма sig mütt af dem, äro . drag så fullständigt afvikande från förhållandena i södern och öfverensstämmande med dem 1 norden, att uppgifterna äfven hür mást grunda sig pà verklig iakttagelse. 32 A. E. NORDENSKIOLD, OM BRODERNA ZENOS RESOR. : Af det som sålunda anförts framgår: 1. Att Zenos karta mäste grunda sig ра ett gammalt sjökort öfver norden, upprättadt före 1483 och sannolikt hem- fördt från Frislanda af Antonio Zeno. 2. Att man ej känner någon oförändrad kopia af sjelfva originalet, men väl tvenne mer eller mindre förändrade, näm- ligen Zeno den yngres karta tryckt åren 1558 och 1561, och Donis' tryckt år 1482. På den förra har den gamla fördel- ningen af land och haf blifvit i det närmaste oförändradt bibe- hållen, men deremot har kartan blifvit lämpad till reseberät- telsen genom tillfogande af åtskilliga i texten förekommande namn, genom tillägg af öarna Icaria, Bres, Brons, Trans, Is- cant m. fl., genom att för Färöarna och Shetlandsöarna insatts oproportionerligt stora, hvad man kunde kalla specialkort, och slutligen derigenom, att man tillagt längd- och breddgrader, de senare öfver hufvud taget för nordliga. Alla dessa för- ändringar saknas hos den första upplagan af Donis' karta. Men här har i stället den godtyckliga förändring verkställts, att Grönland vridits längre mot norr, för att gifva detta land ett läge mera öfverensstämmande med senare erhållna kompass- uppgifter och med tidens geografiska fördomar. 3. Att, om båda dessa kartor ej äro sjelfständiga be- arbetningar af originalkartan, så måste den på namn och de- taljer rikare och riktigare Zenos karta vara äldre. 4. Att det af Zeno hemförda sjökortet öfver norden måste i kartografiskt hänseende för sin tid ställas ofantligt högt, nästan jemförligt med Andrea Biancos sjökort öfver Medelhafvet. 5. Att Zenos karta måste utgöra resultatet af en erfa- renhet, vunnen genom upprepade resor till dessa trakter af insigtsfülla sjömän, förmodligen före kompassens införande i norden. 6. Att man deraf måste sluta, att långt fram i fjortonde, kanske in på femtonde århundradet en vida lifligare sjöfart egt rum till nord vestligaste delen af Amerika, àn man van- ligen fórestüller sig. Att det gamla sjókort, som SCH Zahrtmann sett pà Kjóbenhavns bibliotek och som sedermera ej áterfunnits, varit Nicolai Donis’ karta gun des skandinaviska he a Forsta gången tryckt år 1482. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 9. 53 8. Att Grönlands ostkust vid den tiden varit isfriare än nu, eftersom denna nu otillgängliga kust kunnat riktigt kart- làggas. !) 9. Att N. Zeno d. y. i den af Marcolini utgifna boken lemnar en i hufvudsaken sanningsenlig skildring af tvenne venetianers vistelse hos en nordisk fribytare, hvilken slagit sig ned på någon af Färöarna och derifrän gjorde plundrings- täg till omgifvande trakter, hvarunder man bland annat üfven Бан» ett sannolikt på Grönlands ostkust liggande, högst märkvärdigt kloster och en hamn, belägen någonstädes vid landets sydkust. 10. Att fiskare från fribytarnes hufvuduppehållsort blifvit af storm drifna till Amerikas fasta land och der, på New- foundland och i Canada, sett rester af små, jemförelsevis bil- dade samhällen, som ursprungligen grundlagts af curopeer, äfvensom att dessa fiskare af omständigheterna tvungits att under fem år göra vidsträckta resor på mellersta delen af Amerikas fastland, af hvars dåvarande sociala förhållanden de lemnat några ganska träffande bilder. 5 p antagande kan synas vágadt, men det an Sa af IVAR DSÓNS зке öfver Grönland: »Så sä män, att det "ri dag och tvä nätters segling rätt i wg Ge Snefelsnes på ма till e eh och der ligger Gunbiernes skär rátt midt ра mia lägo fór ankar, blef några år derpå oti en förut alldele& oansenlig glacier sköt n hamnen och fylde den- samma. apes Е Dier ärt SE i —— Saßngfefugl | uf ues rn = Geer P AA eft al HO = te f ag © m SL Baz fed mavie — m tronahes x Bal 2 $ ARE 9e — | ° 4 | ..... Gg mg que natur | d > einen Jak ` ` Ares wi ! E fM ло чл [30 sal oSlsensBov efe ténet ) $ f с — En NS Zë, cC P 3 ER пањла E Fe араб 14 pec pans ul «бы «Бай вон melig рее f d E теле EE us АЁ. ji un Xe malla ant бэе | gol JA 22 qim oe Bee g plugg pu тре» < деге: nct {ресе Teodem mars (Sg Bao ` | пы | fos фра de Toe igo | 10 48 | 10 ТАЙ qufufa _ ШЕЛЕГІН Робер 0 m 39 no зл |30] T Be fos һар H ee | Mio 196 om = о w чо бл H Rpamadonda | (0 st 30h61) 94 , | Me. 0 е2 МА зо биты 1 cmd Omdentaha, “3 1А || ТЕ ee Onentaha | 3j Ма! | Eine Refi Tma apis pb <: E || | erem fr | 41399671 171 Mur рр _ iG Te беба tera бай из fornemme | | prison fkurotei£ ang 36 |36 n. === EMI кент gawene fö ем НН Et ` Bloen Zum sell | 10 6; 10 j " ے‎ нее | ; * | T x. 40/78 70 m 129 IE fes Т Mo |79 om ` ©наё nf amel (дере тір "7370/79 «vtenfar бина «(ия qoe Sano 1cfif Т nas er erf e oitu6& йодо malen —— 5 5 ғ9 1% [off ent Raine Ссс mala За hole he an Kl раа Re NEIN SSC £» £o in "o _ 2> إو‎ ٧ fela — _ Je - 79 Сеня, Gamme mans фе араса «ушун | "фера Dlastilof« vo Где «фонит анд ора fe | |44 Mafia مھ‎ Ча ; ar 2... Bi оз Ос 23 Go 1e | een: 94 о | ГеДРЕ — ës, fe f" i —z я | >” pede ELS ROUEN rm a И qrama. of, «бо a еа ё» : moè ВЕ alioa SN CN 4 Жыла алаты de nen gi Me A | Pees бе tora que ау ен der drimatuo диш. En со ere рд. ЗЕ QuE corta ; p. Hea U Palmas cita 149) eoe i + Le aber 4 Ша ZS faf Ст 30 P^ | Tee» aech, тан асю evtenfié Бос» ° ре free Ë желге Atem" Noruegpe fida ere 4 mma QU) ev. 4enfio et one» осо ntem г, fab p ct 12 Moe ee Ga WER cR Da из PEU O UU Liu Jonde Pb fbt e al | p Hesse ботен fToctitur зоро om om h m gi. eo Sen Hona og ates ee { il И 2525 Ч s и И E. T d E A E 5 99:6 GE =. Шал я Ra 14 ЖЕ ea ue Ge aa |газ | EET umso GE 02000 "uesie ore 7 RT . EIS сео езд db iiec 1 Omeans ‹ садо | | FREE fiarcotc3€ protin ЖІГІ Ке и ам "n | | | | | | ) 1! s: : e u i саев Bo ht 51431 1 SE } TE 32 970998 47137 T EE P = | | ped ЕЕ Ë ^ MIN; ET D. 1 I | d Î | | db e | 4 t Fi La Зеро] EE d | I zj ти 317 اا‎ BE |. | | | | | | | "EG igi en Mete FR Ж” LA + ЕЕ mn Š CS "e d = +. а ; am Ss M hom ges 7 e ec ЧЩЙ a u _ Ж Ж я LO 20 g Mer d a? deos Be 42 pes a 32 | BER... AE âne frn аара ы Ба gee Ит des Poa e [X PT mb. _ 22 1 Eroulandefpeı рес» знав? Aga, | Ames 442254 monter Se 16 | ($9, 29 pri ERN |" IE poc: en 222 йозен ep RENE 4x RED. BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band $. N:o 3. STUDIER CEPHALODIERNA. BIDRAG TILL KÁNNEDOMEN OM LAFVARNES ANATOMI OCH UTVECKLINGSHISTORIA AF K. B. J. FORSSELL. MED 2 TAFLOR. MEDDELADT DEN 15 DECEMBER 1882. STOCKHOLM, 1883. KONGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. No 3. Innehällsförteckning. Förord I. Definition pà cephalodierna Redogórelse för föregäende författares undersókningar ...... U. Egna undersökningar Lobaria (SCHREB.) Nephroma (Асн.) NyL Peltidea (Асн.) NYL. Solorina Асн. Lecanora (Асн.) Tu. Ев. А. Placodium (Hur) Ta. Ев. B. Psoroma (Асн.) NYL. Caloplaca Тн. Ев Lecania (Mass.) Тн. Ев. Lecidea (Асн.) Тн. Ев. Stereocaulon SCHREB. Pilophorus (Тоск.) Тн. Fn Argopsis Тн. Fr. Sphærophorus PERS. Ш. Sammanfattning Cephalodiernas benämning Cephalodiernas fórekomst Fórekomma cephalodier endast hos Archilichener? ........ Cephalodiernas läge, fürg och form Cephalodiernas indelning De i cephalodierna fórekommande algerna Cephalodiernas hyfväfnad Cephalodiernas uppkomst och utveckling 1 Fórhállandet mellan de cephalodiebildande algerna och 98 hyferna ----------- in Slutord : : Förklaring öfver misii fürkortningar vid GE cite- | = EPUM E vut 4 АЕ EN BE х с $ 42” T NU à ж ТЕЗІ 1637 ніне $ 3 a Жұ på EN #55 e А ТАҚ ara Ba SS CIERRE At jo ced lichenologiæ fata latent. E. S Lich. Eur. s. CXX. Det lichenologiska studiets framtida utveckling kan med hänsyn till detta studiums nuvarande stándpunkt icke i nágon mon fórutsügas. Bäde i systematiskt och anatomiskt-morfo- logiskt afseende äro nümligen ásigterna om lafvarne mycket delade, och ganska länge torde det dröja, innan meningarne hunnit porum till önskvärd öfverensstämmelse. olika system, efter hvilka de olika författarne indelat ER hvila pä vidt skilda principer, utan att ännu nägot kan sügas hafva tilivunnit sig ett mera allmänt erkännande. De karakterer, som anses konstituera slägtena, üro hos olika lichenologer mycket vexlande, och sásom en fóljd häraf visar slägtbegränsningen i olika arbeten hógst betydande skiljak- tigheter. I frága om artbegränsningen ha 1 senare tider me- ningarne blifvit nästan ännu mer delade, och sedan en del lichenologer bórjat sásom artkarakterer anvünda de olika fárg- förändringar, som vissa kemiska reagenser framkalla, har man kommit in på en afväg, som leder till de betänkligaste kon- seqvenser. Det är lätt att inse, hvilken oreda af allt detta måste blifva följden. Beträffande lafvarnes anatomiska byggnad, utveckling o. d. äro åsigterna nästan ännu mer divergerande, och man har icke ens beträffande de allra vigtigaste momenten i lafvarnes ut- veckling ännu kunnat ena sig. Såsom bekant har nämligen frågan, om lafvarne äro enkla organismer, eller med andra ord om de äga individuel sjelfständighet, gifvit anledning till en häftig och långvarig tvist bland botanisterna. Under det att nümligen lichenologerna i allmänhet anse dem bland thallo- phyterna bilda en särskild, med alger och svampar jemstäld grupp, betrakta SCHWENDENER och med honom de flesta an- dra växtanatomer och fysiologer lafvarne såsom ей slags 4 FORSSELL, STUDIER ÔFVER CEPHALODIERNA. komplexa bildningar, bestående af en svamp (hyfer) och en alg (gonidier). Annu mer intrasslad har frågan om lafvarnes natur på sista tiden blifvit genom de af Mrwxs") framstälda re om lafgonidiernas uppkomst och utveckling. en annan del af botaniken kan uppvisa ett sädant dio: af sinsemellan stridiga och oförenliga äsigter, ingen del af botaniken är heller i sádant behof af en grundlig “reform som just lichenologien. Väl har genom den SCHWENDENERSKA lafteorin större lifaktighet börjat utveckla sig på detta om- räde och ett oväntadt ljus blifvit kastadt ófver vissa delar af detsamma, men ännu äterstär ett omätligt fált att bear- beta och en oündlig mángfald af uppgifter att lósa, innan man kan hoppas ра nägon stadga och enhet i äsigterna rórande lafvarne. En sådan uppgift är utredandet af cephalodiernas natur. Sedan lángliga tider ha de visserligen іске helt och hållet undgätt uppmärksamheten och hos vissa lafvar understundom äfven gjorts till föremäl för ganska noggranna undersókningar. I stort taget äro de icke desto mindre ännu fóga kända, och deras natur har länge utgjort ett bland lichenologernas mänga tvisteämnen. Det har under sádane förhällanden synts mig icke olämpligt att underkasta cephalodierna en närmare gransk- ning fór att sóka lemna ünnu nágra bidrag till kinnedomen om dessa egendomliga bildningar. Vid mina undersókningar har jag mestadels sökt följa cephalodierna frán de fórsta utvecklingstadierna till deras fullt utbildade former. Brist ра tid och tillräckligt material Т) MINES arbeten Beitrüge zur Geet des Baues und Lebens der Flechten. Т. G und Gonocystium, zwei Organe zur Erzeugung der "чае ichen Gonidien des Flechtenhallus (Verhandlungen der zoologisch-botanischen Gesellschaft in Wien. Band XXIV. pA RAD 1876 Das s Microgonidium. тани er (Flora 1878, N:o 14—20). Das Perd: gon E vg Ein B zur Kenntniss des wahren Wesens echten. Morphologischlichenographische e (Flora 1880, N:o 9— 34). Symb bolæ licheno-mycologicæ. Beiträge zur Kenntniss der, Grenzen Í Flechten und Pilze. I— H. Kassel 1881—82 innehálla emellertid ва mànga oväntade uppgifter, och br e ans undersókningar äro s afvikan де ier nástan allt, man nom andra fórfattare anser sig k , att Fr xp gifter máste mottagas med stórsta försigtighet,. och då hans undersökningar dessutom ännu icke kunna anses till någon del tillbörligen konsta- me = har E sett mig nódsakad att i allmánhet med tystnad fór- g BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 8. 5 har likväl ofta nódgat mig inskrünka mina undersókningar, hvarjemte arbetet ej süllam försvärats deraf, att i allmänhet endast torkade exemplar státt till mitt fórfogande. Det material som ligger till grund för mina undersök- ningar, utgóres til en del af egna och Upsala Universitets samlingar men till ojemförligt stórsta delen af Professor Тн. M. Fres rika lafherbarium, hvilket med vanlig liberalitet stälts til mitt förfogande. Det utgör för mig en kär pligt att härmed betyga honom min uppriktigaste tacksamhet sá- vül hürfór som fór de mánga vürderika rád och upplysningar, med hvilka han städse bistått mig under hela den tid, som jag härstädes idkat botaniska studier. Likaledes fár jag betyga Herr Docenten F. R. KJELLMAN och alla andra, som pá ett eller annat sátt främjat mitt arbete, min lifligaste erkänsla. I. Hos átskiliga lafvar finner man utom de normala goni- dierna andra till en annan »algtyp» hórande, assimilerande celler, som vid en närmare undersókning befinnas vara utifrän inkomna algceller. Dessa fóranleda uppkomsten af bildningar, som genom sin form, färg o. s. v. ofta шап svárighet obser- veras, och som äro kända under паши af cephalodier. Deras form och ófriga yttre künnemürken üro emellertid underkastade en sá stor vexling, ай man derifrán icke kan hämta några för dem utmärkande karakterer. Man jemföre cephalodierna hos t. ex. Lobaria amplissima (Scor.), L. pulmo- naria (L.), Lecanora gelida Acu., L. hypnorum (Horrw.), Pel- tidea venosa (L.) och Solorina crocea (L.). Det för cephalodierna.i främsta rummet utmärkande är de i dem förekommande, frän lafvens normala gonidier ty- piskt skilda algcellerna. Såsom cephalodier kan man således icke betrakta de knöllika upphöjningar, som träffas pä bälen af t. ex. Usnea-arter, Parmelia sazatilis (L.), och som vanligen gå under detta namn, lika litet som alla andra dylika bild- ningar, hvilka icke innehälla nägra utifrän inkomna algceller. Bäde i anatomiskt, morfologiskt och fysiologiskt afseende äro de nämligen sä vidt skilda frän cephalodierna, att deras sam- manförande under samma namn som de senare mäste anses mindre lämpligt. D 6 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. Vi fatta sälunda cephalodierna i detta arbete 1 en nägot inskränktare bemärkelse än föregående författare och förstå dermed de hos vissa lafvar förekommande och under olika for- mer framträdande bildningar, som innehålla en eller flera alger af annan »typ» än lafvens normala gonidier, och som uppstått genom samverkan mellan hyferna och algen (algerna). Sedan vi nu definierat cephalodierna, vilja vi till en bör- jan lemna en redogörelse för föregående författares undersöknin- gar öfver dem och uppskjuta till längre fram försöket att närmare utreda, i hvad förhållande algcellerna stå till lafvens er och normala gonidier, äfvensom andra i samband der- med stående frågor. Namnet cephalodium användes först af AcHARIUS 1803 i Meth. Lich. I s. xix. Med cephalodier förstår han der »apothecia plano-convexa vel plus minus globosa, crusta proligera colorata externe et supra obducta, in podetüis a thallo formatis terminalia (rarius sessilia sparsa et quasi turbinata ut in Stereo- ` сащо) persistentia (Beomyces). Patelluliformia, sessilia, demum convexa irregularia in Usneis quibusdam occurrunt.» I denna bemärkelse var säledes cephalodium ett temligen obestämdt raid som omfattade dels apothecier med hvälfd disk och r eller mindre tillbakaträngd kant dels af en parasitsvamp bildade, knöllika upphöjningar på bålen. uru således ACHARIUS infört namnet cephalodium i den botaniska nomenklaturen, sammanfattade han till en början derunder bildningar, som utan undantag icke böra räknas dit. an har emellertid på olika tider uppfattat cephalodierna temligen olika, men till någon klar och tillfredsställande insigt . m dem kunde lika litet han som någon af hans samtida och närmaste efterföljare komma. Detta är också helt naturligt. Då det för cephalodierna utmärkande är att söka i anatomiska karakterer, var en riktig uppfattning af dem först då att vänta, när mikroskopet börjat användas såsom ett oumbärligt hjelp- medel vid lichenologiska studier. I sin Lich. Univ. (1810) använder Acnanrus cephalodium i en helt annan bemärkelse än i Meth. Lich.!). För första 1) Hans sa oc a, p4 ра E om är likväl sväfvande och oklar: loru »Tubercu nutulorum vel etiam majorum e thalli sub- antia corticali "ran A Ro et а, promi pluri lorata, seu colo По diverso facile distinguibilia, forma nes hemisphe erica, globosa, vel а; Lene ptio et BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 8. 7 gången begagnas det här i fråga om bildningar, som äro att anse sásom cephalodier i enlighet med den uppfattning, som sedermera allmänt gjort sig güllande. De hos Peltidea aph- thosa (L.) fórekommande cephalodierna beskrifvas nümligen i nyssnämde arbete under detta namn. — ACHARIUS har för- ôfrigt i sin Lich. Univ. egnat de bildningar, som han samman- fört under benämningen cephalodier, rätt mycken uppmärk- samhet och utförligt omnämt dem hos alla de slägten och arter, hos hvilka han observerat dem. Hans uppfattning af cephalodierna är likväl här liksom i hans öfriga arbeten helt naturligt längt ifrän riktig eller konseqvent genomförd. Sä- som cephalodier har han nämligen här beskrifvit bildningar, som äro af vidt skild natur, och som med undantag af cepha- lodierna hos Peltidea aphthosa (L.) ej äro att betrakta säsom sädane!). Under namn af cephalodier beskrifvas t. ex. sper- mogonier [Physcia ciliaris (L.)]. af parasitsvampar orsakade bildningar [Parmelia sazatilis (L.)] o.s.v. Han har dessutom alldeles missuppfattat deras betydelse, i det att han nämligen betraktar dem säsom ett slags apothecia accessoria, i afseende pà sin inre byggnad föga skiljande sig frän apothecia vera och i vissa fall försedda med sporer?). I sin Syn. Meth. Lich. (1814) omnämner ACHARIUS cepha- lodierna endast i förbigäende och synes der uppfatta dem ра samma sätt som 1 Lich. Univ Cephalodier hade iore längt före ACHARIUS blifvit observerade och under olika namn omnämda i den botaniska literaturen. Lätta att iakttaga hos flere lafvar kunde de helt . naturligt icke alldeles undgå de många skarpsynte botanister, rarius nein. solida, n" parenchymate lamine proligere imilari consimili refert simi h. gongylos (= gonidia, sporas vel sporoblastas) eiis nudos priest, vel etiam cellulas seu vesiculas (== ascos) oblongas clavatas simul includente.» £ 1) ACHA i a o rbeten omnämt dierna benämningar på cephalodierna hos nedanstående tre arter Peltidea aph- Lecanora geli- Lobaria SE a (L. ee э Prodr. лімет (s.161) glomeruli (s. 74) g 54) ich. verrucæ (s. 287) verrucæ\(s. 188) Purini Ze 219) Like omg cephalodia(s. 516) > (8. 428) (s. et Syn. Meth. Lich. (s.288) > (s. 186) > (s. 195) 2) »Cephalodia cellulas 8. А as oblongas ordine dispositas includentia aliquando observare licuit» (s. 16). — — cephalodia ce ellulis v. vesiculis scatentid apud eas species, quarum apothecia vera cellulis carent» (s. 8). — »Cephalodia ^ Ger eim rd he sua interna apo- theciis veris. parum differunt» 8 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. som fóre ACHARIUS egnat lafvarne nágon närmare uppmärk- samhet. Det var likväl endast i förbigäende, som cephalodier blifvit observerade, hvarfór ocksà uppgifterna om dem àro fóga upplysande. Allt som oftast är det också förenadt med stora svårigheter att i den äldre botaniska literaturen utreda, om det är verkliga cephalodier, som afses, eller frågan gäller en- dast soredier, spermogonier, parasitsvampar o. d. Redan på 1600-talet finner man i den botaniska litera- turen uttalanden, som syfta på cephalodierna. Så t. ex. om- nämna Jom. LorsEL!) och Јон. GorrscHEp?) cephalodierna hos Peltidea aphthosa (L.) under namn af corpuscula och af Јон. JAC. WAGNER?) beskrifves samma laf ра följande sätt: »Lichen maculatus, montanus, non descriptus». Hos Peltidea aphthosa (L.) ha sedermera cephalodierna af alla eller átminstone de allra flesta författare före och delvis äfven efter ACHARIUS, hvilka i sina arbeten beskrifvit den- samma, blifvit omnämda under namn af verrucæ o. d. Andra án på lösa gissningar hvilande försök att utreda dessa bild- ningars natur finner man lika litet som någon noggrannare beskrifning öfver deras byggnad. Samma är förhållandet med Lobaria рін (Scor.). Áfven hos denna art omnämnas cephalodierna redan af de præ-Acharianska botaniska fórfattarne under olika benümningar. Att sóka sammanfóra alla dylika uppgifter, som i den botaniska literaturen kunna uppletas, är icke min mening. Vid redogórelsen fór andra fórfattares undersókningar ófver cephalodierna fäster jag mig endast vid dem, som egnat desen bildningar nágon särskild uppmärksamhet eller uttalat nâgra mer allmängiltiga âsigter rörande dem. De författare deremot, som endast lemnat smärre notiser beträffande cephalodierna hos nägon viss lafart, anfóras i den speciella afdelningen un- der arten i frága, om nämligen dessa notiser äro förtjenta af ett särskildt omnämnande. Kort efter ACHARIUS hade FLÓRKE*) hos flere arter af slägtet Stereocaulon SCHREB. och hos Pilophorus robustus 5 J. LoESEL: Tenan de plantis in Borussia sponte nascentes Regio- 654 51. Жұл пое Flo: ль, t sive plante in regno Prussiæ sponte nascentes. Regiomonti 1703. s. 172. зу A А dese Historia rn Helvetiæ curiosa. Tiguri 1680. s. 280. *) H. G. FLÓRKE: e P ian gesammelt wes SSC Anmerkungen een Lief. IV. Rostock 1819. s. 13— BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8, N:0 8. 9 Тн. Fm. “ Cereolus (Асн.) Тн. Ев. undersökt cephalodierna. Han benämner dem »schwämmartige Auswüchse (corpuscula fungosa) samt redogör för deras form, färg, läge o beskrifningarne framgår, att han till »corpuscula fungosa» hän- fört äfven de Stigonema-dynor!), som ofta förekomma på Stereo- саша. Cephalodiernas inre byggnad synes han icke studerat, och om deras natur anser han sig icke kunna uttala någon åsigt. Bland de äldre lichenologerna framstår F. W. WALLROTH såsom den, hvilken noggrannast undersökt cephalodierna. Lik- mot ARI uppfattat cephalodierna mycket olika och under denna be- nümning sammanfórt bildningar af vidt skild natur. Om nu också detta i viss mån äfven gäller om WALLROTH, tages lik- väl med hans undersókningar ett betydligt steg framát. Emedan AcnanIUS i olika arbeten användt cephalodium i вй vüsendtligt olika bemärkelse, föreslår WALLRoTH för und- ikande af af tvetydighet i stället namnet phyma?). Han be- traktar phymata såsom tillfälliga, monstrósa utväxter, från hvilka man icke kan hämta några karakterer för arternas be- gränsning?). Han påpekar vidare särskildt 4), att de innehålla gonidier, ehuru han synes ha förbisett, att dessa afvika från de i lafbålens gonidialzon befintliga. Trenne slags phy- mata skulle enligt WarrRoTH kunna urskiljas (phymata lenti- eularia, radiosa och carcinomatosa eller cicatricosa), men han fann dessa typer så öfvergå i hvarandra, att någon bestämd På BoRNETS, KIRCHNERS med fleres auktoritet använder jag af priori- Ueber Stigonema i stället för det vanligare Sirosiphon. ғ) mm Pr turg. Flecht. I s. 680. у L 685. " Til jemförelse med ACHARIUS' fórut anfórda beskrifningar ра cepha- lodierna (Meth. Lich. och Lich. Univ.) meddelas här L: sin helhet Unter mata ) v aiaj bezeichnen wir alle diejenigen Afterkörper, welche den hetero- merischen Stoff des Ro ere tocum Ki sie eigen sind r rdanken, nicht f ei e " serst weichseln bewähren un er gewissermassen niemals einen andern Zweck, als den, die Reihe der ing "olei zu machen, erfiillem. WALLR. Naturg. Flecht. I s. 680— 10 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. gräns mellan dem іске kunde uppdragas. — Ehuru WALL- ROTH insäg cephalodiernas rätta natur hos Peltidea apththosa .), Lecanora gelida Acun., Lobaria amplissima (ScoP.) och, efter hvad det vill synas, till och med hos Гората herbacea (Норѕ.) och Г. pulmonaria (L.)1), tyckes han egendomligt nog till phymata icke hünfóra de hos vissa Stereocaulon-arter sä allmänt förekommande cephalodierna шап upptager dem under rubriken »die lagerlosen Fruchgehäuse als parasitische Flechten (lichenes parasitastri) såsom parasitiska, svampartade utväxter?). Endast i förbigående har S. CHR. SOMMERFELT?) syssel- satt sig med cephalodierna. Hos slägtet Stereocaulon SCHREB. sammanblandar han dem (»corpuscula illa parasitica —, quorum mentionum fecit FLóRKE») med Stigonema-dynor. De knöllika bildningarne på bålen af Usnea barbata (L.) benämner han cephalodier och anser dem vara parasitiska, vu utväxter. lerestädes omnämner E. Fos i sin Lich. Eur. cephalo- dierna. Hos Stereocaulon-arter betraktas de sásom sicnt apotbecier. Till cephalodierna hänföras äfven de af parasite- rande svampar orsakade, knóllika bildningarne hos vissa Par- melia-arter, Usnea barbatu (L.) och Ramalina calicaris (L.). | I sitt bekanta terminologiska arbete?) har G. W. BISCHOFF meddelat åtskilliga uppgifter rörande cephalodierna, hvarvid han företrädesvis användt WaLLr. Naturg. Flecht. såsom källa. Han synes hvarken hafva företagit några egna undersökningar | af cephalodierna ej heller underkastat det material, som före- låg, tillbörlig kritik, hvarför hans behandling af cephalodierna också är LU med flere misstag. L. LASNE, som i Annales des sciences naturelles 1852 inr en sä utförlig och mästerlig framställning af laf- varnes anatomi och fysiologi, har likväl nästan helt och hållet förbisett förekomsten af cephalodier hos lafvarne eller åtmin- D Jemfór WALLR. Fl. Crypt. 508. 2) WALLR. Nature, Flecht. т. 8. "406. Jemfór härmed WALLR. Fl. Crypt. er han synes dels fórvexla — (acervuli fibrosi ü dynor gelatinosi) p gtet Stereocaulon med Stigonema- dels anse em sásom slags monstrósa apothecier. Hvad han menar framgår icke fullt klase af hans något dunkla enke »eymatiis [= apotheciis] EN д, facile in monstra ex mern bud dic oris] liberis denuo ges acervulosque fibro вы ment "sete e pére fungosa FLÖRK. D. Lich. n. 79) с е ne ita ete 3) S. CHR. SOMMERFELT: Supplementum Flore Lapponiæ. "Christianis +) Brscm. Term. u. Syst. П s. 779. k BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 8. 11 stone icke redogjort fór nágra undersôkningar ófver dem. Särskildt fôrtjenar dock framhällas, att han hos flere lafvar observerat 3 mürglagret inväxta cephalodier, såsom hos Solorina saccata (L.), Lobaria pulmonaria (L.) och L. herbacea (Hu»s.), der han stundom iakttagit gyttringar af blågröna gonidier. Nägon närmare uppmärksamhet har han emellertid icke egnat detta förhållande 1). Efter FLôrke och WarLRoTH hade således förekomsten af cephalodier hos lafvarne mer och mer fallit i glömska. Förtjensten af att åter ha riktat uppmärksamheten på dessa bildningar och gjort dem till föremål för ett närmare studium tillhör TH. M. FRIES, som i sina 1857 och 1858 utgifna af- handlingar om slägtena Stereocaulon och Pilophorus (Comment. Ster. et Pil, Monogr. Ster. et Pil) utförligt beskrifver cepha- lodiernas utseende hos de arter, hos hvilka han träffat dem. Som cephalodier betraktas emellertid här äfven de Stigonema- dynor, som ofta förekomma på bålen af Stereocaulon-arter?). Om cephalodiernas natur uttalas ingenting med säkerhet, dock sättes den gängse åsigten, att de äro monströsa apothe- cier, i tvifvelsmål. Flerestädes i sina många större och mindre lichenologiska arbeten har äfven W. NYLANDER Sysselsatt sig med cephalo- dierna. Första gången han omnämner dem är 1858, då han (Syn. Lich. I. s. 15) beskrifver dem såsom ett slags rundade, tuberkulösa upphöjningar, som förekomma i synnerhet hos Usnea, Stereocaulon, Pilophorus och Ramalina, och som likna sjukliga utväxter från barklagret, från hvilket de skilja sig genom sin fint cellulösa struktur och sin i allmänhet ljusare färg. Året derpå (1859) lemnar NYLANDER en kort redogörelse för cephalodiernas byggnad hos slägtet Stereocaulon?). Liksom lafbålen bestå de af tre skilda lager: 1) barklager, som bildar tuberkulösa utväxter, 2) gonidiallager (stratum gonimon), hvilket består af blågröna gonidier (granula gonima), olika de i bålen ` förekommande gonidierna och 3) märglagret. För första gången framhålles här olikheten mellan de i cephalodierna och de i bålen befintliga gonidierna. Vidare påpekas ol“mpligheten af 1) Tur. Mém. Lich. s. 20 n 2) Jemtôr TH. FR. Beitr. ть 58/19. W. NYLANDER: Lichenes in regionibus exoticis quibusdam ventes U s. 252 not. er des sciences naturelles. Ser. 4. Botanique. Tom XI. Paris 1859). 12 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. att till cephalodierna hänföra de på bålen af Stereocaula ofta fórekommande Stigonema-dynorna. I det 1860 utkomna andra häftet af Syn. Lich. beskrifver NYLANDER cephalodierna hos alla de arter, hos hvilka han iakttagit dem. Dessa arter tillhóra fóljande slügten: Stereo- caulon SCHREB., Pilophorus (Тгскевм.) Тн. Ев., Argopsis Тн. Fr., Peltigera Acu., Sticta (ScHREB.) NYL., Ricasolia (DE Nor.) Nr, Nephromium Ny. [Nephroma expallidum Муь.]| samt Usnea (Dizz.) och Calicium (Асн.) Nvv. [Chenotheca chrysoce- phala (Асн.)]. I »cephalodierna» hos Usnea iakttog NYLANDER intet gonidiallager!). Han anser säledes här förekomsten af gonidier icke utgöra nägot specielt utmärkande för cephalodierna, utan säsom sädane kan man betrakta äfven bildningar, som sakna gonidier. Säsom en egendomlighet framhälles, att hos Stereocaulon liksom hos Pilophorus och Argopsis cephalodiernas gonidiallager är alldeles olika bälens (Syn. Lich. s. 232 not.), hvaraf vill synas, som om NYLANDER ännu icke ansett detta vara något för alla cephalodier karakteristiskt. Gonidiallagret i cephalodierna har han funnit uppträda såsom: 1) stratum go- nimon e nodulis gonimicis formatum (Nostoc-typen), 2) stratum gonimon sirosiphonoideum (Stigonema-typen) och 3) stratum gonimon scytonemoideum (Scytonema-typen). Ноз Stictei har NYLANDER iakttagit trenne slags cephalodier: 1) cephalodia sparsa glomerulos leptogioideos referentia, 2) ceph. marginalia simpliciora och 3) ceph. in pagina infera sita faciei pyrenodeæ. m cephalodiernas natur har NYLANDER ännu icke uttalat паста bestämda äsigter. Han har endast anmärkt, att »de hos Stereocaula fórekomma в4 ofta och àga еп sá konstant form, att man lätt vore frestad att betrakta dem säsom särskilda organer» (Syn. Lich. Г. 1858 s. 15 not.) samt att »de tilläfven- tyrs äro att jemfóra med groddknoppar» (Syn. Lich. IL. 1860s. 231). I sammanhang härmed тай ock anmärkas, att NYLANDER redan i sin 1859 utgifna, nyss citerade afhandling samt derpä i Syn. Lich. II (1860) anser cephalodiegonidiernas olikhet utgóra en specifik karakter. Så t. ex. förefinnes emellan Stereocaulon ramulosum (Sw.), St. proximum Nr. och St. mistum NYL. ingen annan olikhet àn, att i cephalodierna hos den fórsta arten gonidierna tillhöra Nostoc-typen, under det att i cepha- lodierna hos de båda sistnämda förekomma gonidier som till- hóra Stigonema- och Scytonema-typen. D Förhållandet synes hafva varit likartadt med Deer hos Chænotheca іі дедің сен (Асн.). бе Nyl Syn. Lich. 47. Б BIH. TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 3. 13 Ра Naturforskaremótet i Stockholm 1863 höll Тн. Fries ett föredrag om »parasitiska alger hos lafvarne, nämligen de s. К. cephalodierna, hvilka hos olika lafvar upptrüda р& olika sätt, men i afseende på hvilka talaren ej biträdde Prof. Nx- LANDERS ásigt, att de äro väsendtliga för växten, och att deras olika former kunna ange grunder för artskilnaden, alldenstund de ofta äro att anse såsom olika utvecklingsstadier» 1). Utförligare behandlades detta ämne sedermera 1866 i . tidskriften Flora?) der Тн. Fries redogör för sina redan våren 1861 föredragna undersökningar af cephalodierna företrädesvis hos Stereocaulon ramulosum (Sw.). De resultat, till hvilka han kommit, äro nästan diametralt motsatta dem, till hvilka Ny- LANDER anser sig ha kommit. På ett exemplar af Stereocaulon ramulosum (Sw.) 8 elegans Тн. Fn. (från Juan Fernandez) fann Tn. Fries i cephalodierna gonidier, som tillhörde dels Seytonema — (således St. mixtum Nr.) dels Nostoe — (således St. ramulosum (Sw.) Nr.) dels Stigonema-typen (således St. prozimum NYL.). Detta exemplar skulle således tillhöra icke mindre än trenne olika »arter»! Detta visade sig emellertid vara en ingalunda enstaka stående företeelse. På ett annat exemplar från Juan Fernan- dez af Stereocaulon ramulosum (Sw.), hvilket NYLANDER be- stämt såsom tillhörande denna art, förefunnos i cephalodierna icke blott de tre ofvan nämda gonidietyperna utan äfven tyd- liga öfvergångar mellan dem, och på ett annat likaledes af NYLANDER bestämt exemplar af samma art (från Rio Janeiro) anträffades till och med % samma cephalodium alla tre gonidie- typerna. Detsamma observerades äfven på exemplar från andra lokaler. РА podetierna iakttog Th. Fries flere gänger en parasitisk Stigonema, som i intet afseende afvek fràn de i cephalodierna förekommande Stigonema-gonidierna. Äfven tror han sig hafva funnit, att cephalodierna säsom äldre understundom sönder- spricka, och att Stigonema-trádar derur framväxa. Med stód häraf anser han, att denna parasitiska Stigonema ür af samma natur som cephalodiernas Stigonema-gonidier, och att bäda tillhôra samma slägte och art. Dessa 1 cephalodierna före- kommande s. К. gonidier äro sáledes іске nägra lafven till- 1) Botaniska Notiser fór 1863, "va af N. J. ANDERSSON. s. 99. 2) Тн. Ев. Beitr. Ceph. s 17— 14 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.. hórande organ utan ig Së Som lefver i D u är orsaken. till d de bildningar, 8 Vidare har Тн. FRIES funnit, att den Feer algen under sin utveckling antager olika former och dervid undergå samma förändringar som ‘enligt H. Irzıssomn Hapalosiphon Braunii Nze.'). Cephalodier kunna emellertid enligt TH. FRIES förorsakas icke blott af alger utan äfven af svampar. Om nämligen »cephalodierna» hos Usnea äro bildade genom inverkan af en Abrothallus, har man här ett exempel derpå De resultat, till hvilka Тн. Fries anser sig ha kommit, sammanfattar han i följande 'satser: 1) hos flere Stereocaulon-arter vegetera parasitiska alger innan- för barklagret (blott sällan och undantagsvis derur fram- trädande); | dessa parasitiska alger alstra ра bálen af nämda lafvar sjukliga bildningar, som hos nägra arter äro kända under namn af cephalodier, under det att hos andra dermed af- ses endast parasitiska dynor (Polster) af Stigonema saxi- colum; | trots sin talrika fórekomst äro cephalodierna helt och hället tillfälliga bildningar och Каппа ingalunda jemföras med fanerogamernas groddknoppar; 4) de nämda parssitisku algerna genomlôpa en hel utveck- lingsserie (mycket lik den а тилезонм hos Hapalosiphon be- skrifna), hvaraf olika stadier stundom anträffas på samma exemplar; åtskilliga af NYLANDER beskrifna nya Stereocaulon-arter måste strykas, då de kännemärken, på hvilka de uteslutande äro grundade, äro hämtade icke från någon del af lafven utan från olika utvecklingsstadier af BE alger; £ دن — e М 1) Det fórtjenar i sammanhang härmed påpekas, att W. ZoPF (Zur Mor poe. der Spaltpflanzen. Leipzig E helk nyligen sökt visa, att ett genetisk samband äger rum mella e Phycochromaceer t. ex. a undersóknin lanen för detta arbete, och tiden har ännu icke medgifvit deras сада. CR torde också böra anmärkas, att mellan fig. 5 ch 6 (taflan VIII i ZoPFS nyss anförda arbete) olikheterna äro för stora, för att frågan е skulle kunna anses fullt afgjord. * BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 8. N:0 8. 15 6) sannolikt förekomma hos olika Stereocaulon-arter och i olika lànder flere arter af dylika alger. Denna uppfattning af cephalodierna vidbállor Тн. FRIES i sin Lich. Seand. (1870, 1874), hvarjemte cephalodierna i korthet beskrifvas under alla der upptagna arter, hos hvilka de iakttagits. Mot Тн. Fries’ äsigter rörande cephalodierna uppträdde NYLANDER redan samma år i tidskriften Flora!). Det är emel- lertid här icke fråga om någon egentlig kritik, utan han går helt summariskt tillväga och inskränker sig till ett blott och bart bestridande”). NYLANDER har sedermera hvarken lemnat någon utförligare redogörelse för sina undersökningar af ce- phalodierna eller närmare utvecklat skälen för sin uppfattning af deras natur. Deremot har han i Flora meddelat smärre notiser rörande deras förekomst hos vissa lafvar?), liksom han i sina lichenologiska arbeten i allmänhet omnämt dem hos de arter, hos hvilka han iakttagit dem. Till förmån för Тн. Fries’ uppfattning af cephalodierna hos Stereocaulon såsom рейин» bildningar uttalade sig se- TZIGSOHN *). Han stödjer sig hufvudsakligen derpä, att de innehälla blägröna gonidier, under det att bälen innehåller gulgröna. Han synes dock ha sammanblandat de verkliga cephalodierna hos Stereócaulon med Stigonema-dynor eller mójligen endast undersókt dessa senare Ungefär samtidigt härmed lemnade SCHWENDENER en redo- görelse®) för sina undersókningar af cephalodierna hos Stereo- caulon ramulosum (Sw.). Т allt väsendtligt biträder han den af Тн. Fries framstälda ásigten rörande dem med undantag af uppgiften om de olika algtypernas genetiska samband. De vigtigaste resultaten af hans undersókningar sammanfattas i följande punkter 7) Flora 1866 N:o 12 s. 47% it 2. Denna not finnes äfven “үтен i уг. Lich. Lapp. Or. 2) Typos habent heec a, in n Stereocanlis, quales indicavi, neque ulla logices Friesiane licentia mutantur.» 3) De cephalodis 1 Peltidea venosa (Flora 1866 N:o 8 s. 116). . Flora 1868 t. :0 28 в. 3 Circa cephalodia simul epigena et hypogena (Flora 1868 N:o 24 s. 372). xemplum cephalodiorum in кек. oro (Flora 1869 N:o 5 s. 68) 8 MANI соо: Cultur à Glaucogonidien von Peltigera “ na (Botanische wong N ip "rg und DE BARY 1868 N:o 12 s. 185) ғу Језидә Sage 1868 8) SCHWEND, р len В 12, 27, 83. 16 FORSSELL, STUDIER OFVER CEPHALODIFRNA. 1) De tre NyLANDERSKA gonidietyperna äro tre olika, föga eller intet förändrade alger, nämligen Stigonema, Scytonema och en JVostocacé med hoptrasslade, mângcelliga cellträdar, som äga tydliga gränsceller; 2) Cephalodierna, i hvilka nägon af dessa alger fungerar sä- som gonidier, äro utväxter, som vexla till formen och fullständigt omgifvas af ett barklager. Cephalodiernas utveckling känner SCHWENDENER icke. Han anser emellertid säsom sjelfklart, att den försiggär pä det sätt, att algen vid beröring med nägon del af bälen der framkallar en lokal retning i de periferiska delarne af hyferna, hvar- igenom algen sä smäningom af dessa omväxes. Ytterligare stöd för Тн. Fries’ uppfattning af cephalodierna lemnade kort derpå Ер. BomwET?). Afven han studerade dem företrädesvis hos Stereocaula: Pà bälen af detta slügte förekomma ofta rundade, mer eller mindre märkbara upphöjningar, som man kallar cepha- lodier. De innesluta gonidier, som äro färgade af phycochrom och alldeles olika de i bålen befintliga. Dessa gonidier upp- träda under olika former іске blott hos olika arter inom samma slägte utan äfven i cephalodierna på samma individ och till och med i ett och samma cephalodium. Denna omständighet gör den meningen sannolik, att cephalodierna endast äro till- fälliga utväxter. Hos följande arter har ВовмЕТ undersökt cephalodierna: St. ramulosum (Sw.) St. tomentosum Fm. В alpinum (Патв.) och St. furcatum Ев. ` m man gór ett längdsnitt genom de stundom ärtstora cephalodierna hos Stereocaulon ramulosum (Sw.), finner man i dem dels en hyfvüfnad, hvars hyfer i cephalodiets midt áro glesare och i omkretsen tütare förbundna, dels deri inbäddade bläaktiga gonidier, som äro fórenade till trädar. Dessa öfver- ensstämma fullständigt i afseende på storlek, heterocyster, slemskida och förgrening med en Scytonema-art, som förekom- mer vid basen af podetierna och på marken deromkring. Mot periferien blifva uti cephalodierna Scytonema-trådarne allt kor- tare, och under barklagret äro de endast 3 —4-celliga, under- stundom äro cellerna här till och med isolerade, hvarvid lik- heten med Scytonema är ganska obetydlig (BORK. anf. st. s. 78). — I ett och samma cephalodium har BomwET vidare funnit 1) Вовк. Recherch. Gonid. lich. s. 77. v» нае TILL К. SY. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. мо 8. 17 utom Sams en mycket finare Lyngbya, bvilken af- ven var omgifven af hyfer (Born. anf. st. s. 72, Ра exemplar (frän Hafs-Alperna) af Stereoc. tomentosum (ER) 8 alpinum (Laur.) iakttog BonNET cephalodier innehål- lande en Glæocapsa, hvilket slägte förut icke var represen- teradt bland de cephalodiebildande algerna. РА bålen träffades nämligen Gleocapsa-kolonier, som voro mer eller mindre om- gifna af hyfer. Vissa kolonier voro delvis fria, andra omgifna af en fin hyfvüfnad och andra af ett tjockare hyflager. Ganska lätt kunde man följa hyfernas utveckling kring algen och iakt- taga, huru hyfväfnaden utbredde sig mellan smä-kolonierna (les colonies partielles) utan att dock genomväxa slemlagret och intrünga ända till de blägröna cellerna (Born. anf. st. s. 80). Vid undersökning af cephalodierna hos Stereoe. furcatum Fr. var det ännu lättare att studera dessas uppkomst. Ра bálen fórekommo Stigonema-dynor, som stundom undergätt en egendomlig fóründring. Hyfer hade nümligen intrüngt mellan de sürskilda algtrádarne, hvarvid bildats oregelbundna, med flikar och olikformade bier d försedda utväxter (BonxET anf. st. s. 85). I förbigående omnämner а Bonxzr (s. 97) förekomsten af cephalodier hos Solorina saccata De busklika cephalodierna hos Lobaria amplissima (Scor.), som i korthet beskrifvas (s. 89), synes Вовхет deremot ej be- trakta sásom cephalodier utan omnämner dem endast sásom exempel på lafvar, DEU äro försedda med tvänne slags go- nidier. Efter ВовхЕт har WINTER i Flora 18771) meddelat resul- taten af sina undersókningar af cephalodierna hos Гобата linita (Hups.) och några Solorina-arter. Hos den förra träffade han både på біте och undre sidan af bålen cephalodier, inne- _ hällande en blägrön alg, som han antager hôra till Rivulariaceæ eller Seytonemaceæ. En noggrann och utförlig beskrifning af cephalodierna hos denna art lemnas; deras utveckling har han emellertid icke lyckats studera. Äfven hos Solorina octospora ARN., S. bispora NYL. och S. saccata (L.) var. spongiosa (5м.) antrüffade WINTER cepha- lodier innehållande en Nostocacé, hvilka utförligt beskrifvas. 3) WINT. Cephal s. 177. 18 FORSSELL, STUDIER ОРУЕВ CEPHALODIERNA. I afseende pä cephalodiernas natur ställer sig äfven Wın- TER obetingadt på Тн. Fares sida och betraktar dem såsom af en parasiterande alg orsakade utväxter på bålen, ehuru algen och hyferna ömsesidigt utöfva en fördelaktig inverkan på es t vigtigt inlägg i frågan om cephalodierna gjorde kort derpå ІКОЕ 1), som undersökt deras utveckling hos Pel- tidea aphthosa (L.). Ett fullt utveckladt cephalodium hos denna art består i midten af en gles hyfvüfnad med deri in- bäddade blägröna gonidier samt i periferien af ett pseudo- parenchymatiskt, brunaktigt barklager. Snitt genom cepha- lodiet odlades pà fórut utkokad, fuktig jord, hvarvid hyferna snart förstördes och de blågröna lens utvecklade sig till ANostoc-kolonier. Ра snitt genom. bälens yngsta delar träffades understundom små Nostoc-kolonier än löst liggande bland från em. Efter hand hade håren rikligt delat sig och utsändt grenar, som inträngt i Nostoc-kolonien, hvarefter 1 periferien ott barklager differentierats, och cephalodiet så småningom ut- bredt sig åt sidorna, under det att bålens barklager och hyfer med E sidan af cephalodiet bildade en sammanhãngande vüfnad, men bälens gonidiallager Баг bortdog. amma år (1878) har NYLANDER sammanfattat sina äsigter om cephalodierna?). Trots de undersökningar, för hvilka i det föregående redogjorts, vidhåller han sin mening, att cephalodierna äro särskilda, för hvarje art karakteristiska organer. »Deras normala och konstanta förekomst hos de laf- var, der man träffar dem, synes tillräckligt bevisa, att de icke DER) gonidierna uppstå ur азма у: Pa följande sätt in- delas de: 1) BABIK. Dével. des cephal 3) Artikeln Céphalodies i BAILLON: Dictionnaire de ESCH Fasc. IX. is oq dew qp ságer NYLANDER: >1п eie - endogenis ( olo- form. кейн thallinis extrinsecus іпіғате valent. ссе corticem. firmum рео ?» Möjligheten af att de blägröna algcellerna skulle kun- nat intränga nedifrän, synes NYLANDER icke tänkt Att sä likväl är * förhällendet just hos Solorina pore framgár pà det allra tyd- BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 8. 19 ^ жене epigena (t. ex. Stereocaulon). ıypogena (t. ex. Peltidea ume Е » endogena, som antingen üro ceph. pyrenodea eller utgóras af smä gyttringar af algceller i piu c eller märglagren (Solorina crocea, Lobaria dichotoma) !). Cephalodiernas fysiologiska rol är enligt NYLANDER okänd. Härmed torde jag hafva så fullständigt som möjligt redo- gjort för alla de vigtigare undersökningar, som beträffande cephalodierna hittils blifvit företagna. Till de namn, hvarunder cephalodierna fórekomma.i literaturen, och som redan i det föregående äro omnämda, kunna dock åtskilliga kt läggas t. ex. semina (MICHELIUS), Keimwarzen och tubercula abortientia (SPRENGEL), tubercula (SCHRADER, SOMMERFELT, E. FRIES), soredia och apothecia abortiva (SCHERER), rosulæ (WAHLENBERG), appen- dages (BABINGTON). Att emellertid söka uppräkna alla de olika benämningar, hvarmed cephalodier afses, ligger säsom nämdt utom planen för detta arbete. Af den bibliografiska redogörelse, som nu lemnats, framgär, att kännedomen om cephalodierna är i hög grad bristfällig, dä de hittils blifvit undersökta hufvudéakligen hos ett enda slägte (Stereocaulon). Frågan om dessa bildningars natur kan visserligen 1 sina hufvuddrag redan anses vara afgjord genom de bidrag, som lemnats af i synnerhet Tu. FRIES, SCHWENDENER, BoRNET, WINTER och BaBrkor, ehuru den NYLANDERSKA äsigten ingalunda saknar anhängare. Men átskilliga andra frägor sär- skildt rórande deras utveckling äterstä ännu att besvara. Jag öfvergär härmed til en närmare redogörelse för de speciela undersökningar, som jag företagit öfver cephalodierna hos olika lafvar, för att sedermera lemna en sammanfattande och jemförande öfversigt af dessa bildningar. 3 е i ad egna undersókningar af cephalodiernas utveckling os den I Г) födan i жүнің 1868 N:o 94 s. 372 (Circa Cephalodia simul epigena et hypogena) har NYLANDER omnämt dessa olika slag af PENA. 20 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. II. LOBARIA (SCHREB.). (Syn. Stieta (LACH) NYL., Ricasolia DE Кот.) Innan jag öfvergår till cephalodierna hos hithörande arter; torde en kort redogörelse för bålens inre byggnad hos detta slägte vara på sin plats! fverst består bålen af ett ofärgadt eller något i gult eller brunt stötande, pseudoparenchymatiskt öfre barklager, hvars yttersta cellskikt äro försedda med starkt förtjockade membraner. Under öfre barklagret ligger gonidial-zonen, som mäter i tjocklek 45—85 и och innehåller gulgröna, små (6—12 u i genomskärning) gonidier, och under denna märglagret, som består af långa, företrädesvis horizontalt lö- pande, ofärgade, greniga hyfer. Nederst består bålen af ett 20—30 u tjockt, pseudoparenchymatiskt undre barklager, hvars cellmembraner i synnerhet på de ytterst liggande skikten äro mer. eller mindre brunaktiga. Från nedersta cellagret utgå ofta här och der hyftrådar, stundom förenande sig till tjockare, greniga strängar; hos vissa arter t. ex, L. Casarettiana (DE Мот.) är undre sidan af bålen nästan helt och hållet täckt af ‚ааа. De flesta arter äro på undre sidan af bålen försedda med cypheller eller pseudocypheller. Inom detta slägte träffar man tvänne slags cephalodier: dels förekomma nämligen busklika på öfre sidan af bålen, dels finnas uti märglagret större eller mindre gyttringar af blågröna algceller, hvilka stundom på bälens undre sida bilda en tydlig upphöjning eller en mer eller mindre märkbar antydan dertill på den öfre sidan, men hvilka vanligen utifrån ej äro skönj- bara. Cephalodier af det senare slaget förekomma inom detta slägte ytterst allmänt, ehuru de hittils blifvit iakttagna endast hos följande arter: A) Busklika cephalodier på öfre sidan af bålen. L. amplissima (ScoP.). L. erosa (Escaw.). L. dichotomoides (Nxr.). L. dumacorni (Асн.) var. caperata (Bon.). Е e is på L. amplissima (SCOP.), L. herbacea (Hape). och 7, Be TM BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. х:о 8. та В) Cephalodier uti märglagret. Montagnei (BAB.) linita (Huvps.). pulmonaria (L.). herbacea (Норв.). dichotoma (Der.). . homoephylla (NYr.). Freycinetii (DEL.). P . lineariloba (Мохт.) var. hypopsila (Мохт.). 2521556 кі 1. І. amplissima (5сор.). [Fóretrüdesvis undersókta exemplar frân Skjerstad 1 Norge, samlade den 14 sept. 1881 och mig benüget meddelade af Forstmester J. M. Norman]. à біте sidan af bälen finnas nästan undantagslóst ра i Europa förekommande L. amplissima!) svartgróna, busklika cephalodier. Emellertid uppger Тгскевмах (Syn. North. Am. Lich. s. 92), att de alitid saknas pà nord-amerikansko exemplar af samma art ?). Fullt utvuxna uppnä dessa cephalodier stundom en ganska betydlig storlek -— ända till 2 centim. i hójd och bredd. De äro rikt förgrenade och förvillande lika smalflikiga former af Leptogium Шерін (Sw.) 1 synnerhet var. bolagina Aon. (= Cornicularia umhauensis AUERSW.) 3). 1) I BRANTH с RosTRUP: Lichenes Daniæ. s. 183. (Botanisk Tidsskrift. Band III. Kóbenhavn 1869 9) uppges, att pà exemplar af Г. amplissima stäl i i ы ч St: et = бы pr 4 a p t B b> De FE о м >, о ua et B в. © B = Le } mplis Nor órsedd med busklika е коды, synes pà exemplar, samlade af SC vid Safem i Massachusetts. 3) STIZENBERGER (Index Lichenum hyperboreorum. Sangallensis pre s. 6) säger om Zeptogium Eege (Sw.) v rar Le H.), den utan tvifvel förekommer på Zobari ылы , och М SE yttrar med anledning häraf (Flora 1876 s. 578): кап Ps indicante in бт. Lich. hyperb. p. 6 > eptogium bolacinum» declaratur etiam glomerulos efficere Ricasolie eye ad ere [= L 1 — sime. Hoc, ni fallor, proles es æ nature ac »Stereocaulon у quod nullum est a e тагу ne quide e, Ze sistit quasi Leprariam sui generis, atque, ut »Parmelia lanuginosa» et alim rus p æ leprarioideæ, numquam apothe rt. Adsunt ita thalli leprarioidei et gonimici et gonidici» örtjenar ап- märkas, at BERGERS äsigt längt förut blifvit framstäld af DrLLENIUS (Historia muscor Oxoniæ 1741. s. »Quoniam gl muli ( lodia) sunt erassi et protuberantes, colore et substantia a foliis diversi, vident ihi pecie d sæ, Lichi gela- tinoso superius memorato [= Leptogium lacerum var. bolacina] similes, si non eadem, saltem Deeg, distincte» — mna en utfórligare ке för de olika äsigter, som blifvit dens tälda rörande phalodierna hos 2. amplissima, torde vara öfverflödigt. 22 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. Nederst utgöras cephalodierna af ett kort, nästan cylin- driskt skaft, som utgär frán bálen, och som upptill rikligt fór- grenar sig i mycket fina flikar. Skaftet ür fórsedt med ett 60—90 и tjockt barklager, hvilket bestär af flere rader po- lygonala celler. Frän det yttersta cellskiktet 1 barklagret utgä stundom temligen tätt korta, septerade hyfer, bildande ett slags fillludd på skaftet. Omslutet af barklagret ligger еп axil märg- cylinder, som bestär af paralelt med lüngdaxeln lópande hyfer. Genom delningar i barklagret fórgrenas cephalodiet. Gre- narne eller flikarne äro dels plattade dels mer cylindriska, àn tjockare och dà försedda med både bark- och mürglager, än tunna, hoptryckta och innehälla dá sällan nägon tydligt differen- tierad märg utan bestä alltigenom af en hyfväfnad, som till sin struktur ófverensstümmer med barklagret. I de busklika cephalodierna finnas phycochromfórande algceller, som till formen áro rundade eller genom ómsesidigt tryck vanligen kantiga, 5—7,5 и 1 genomskärning. Пе före- komma mer sparsamt i nedre delen af cephalodierna, tilltaga 1 talrikhet uppát och äro i synnerhet i de finare grenarnes spetsar rikliga. Mestadels förekomma de mellan barklagrets celler, inbüddade i en mycket finmaskig väfnad med jemföreise: vis stora interstitier. Allteftersom cephalodiet växer och för- grenar sig, förökas genom delning algcellerna, sä att de alltid träffas i cephalodiegrenarnes spetsar. För att Каппа närmare bestämma den cephalodiebildande algen, odlade jag i fuktig luft nägra cephalodiegrenar pä väl utkokad lera. I följd af vattnets inverkan upphörde hyferna att dela sig, hvaremot algcellerga med ofórminskad hastighet fórókade sig och efter hand utbildade sig till alg- kolonier, som noga öfverensstämde med fig. 1—7 tab. II] i SCHWEND. Algentyp. d. Flechtengon., och som således torde hafva tillhört Polycoccus punctiformis Kürz. (Тай. II fig. 13). Pà tvärsnitt genom bâlen träffar man stundom under gonidialzonen i märglagret liggande, större eller mindre, till formen rundade gyttringar af blägröna gonidier, hvilkas när- varo nägongäng antydes genom en svag upphójning ра ófre eller undre sidan af bälen (Тай. II fig. 11). De blägröna algcellerna, som genom ömsesidigt tryck vanligen äro mer eller mindre kantiga och i genomskärning mäta 5--( u, ligga inbüddade i en ytterst їйї och fin hyfvüfnad, som uppkommit genom fórgrening och anastomosering af mürglagrets hyfer. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 $. 23 Dessa cephalodier uppkomma på det sätt, att Mostocacé- celler, som förekomma bland mossa o. d. tillsammans med lafven, vid beröring med de från nedre barklagret utgående hyferna af ' dessa e TN hvarefter hyferna tätt förgrenas uti algkolonien, under det att algcellerna genom delning rik- ligt förökas. Så småningom genomtränga algcellerna nedre barklagret och utbreda sig derefter i märglagret. Cephalodierna hos L. amplissima uppträda således under tvänne olika former: såsom busklika bildningar på ófre sidan af bålen och såsom rundade gyttringar af blågröna algceller i märglagret. Härvid är att märka, att det förra slaget cepha- lodier endast är ett längre framskridet dtvecklitigsstaditn af det senare. Genom att undersóka yngre delar af bálen har jag nämligen funnit en oafbruten serie ofvergängar mellan de báda cephalodieformerna. De 1 bälen inneslutna algcellerna fóróka sig rikligt men bilda nya celler эй godt som uteslutande i den mot ófre barklagret vünda delen, och genom de under- ifràn pátrüngande algcellerna bildas ра bälens біте sida en allt stórre vártlik upphójning. Slutligen genombrytes gonidial- zonen och ófre barklagret af de pâträngande algcellerna jemte hyfer från märglagret (Тай. I fig. 10). Algen förökar sig rikligt, det genom bålen uppskjutande, svartgróna cephalodiet blir allt större, förgrenar sig rikt och antager så småningom en busklik form. Denna utvecklingsgång, som på yngre delar af bålen är temligen lätt att iakttaga, är fullkomligt oförenlig med den åsigten, att de busklika bildningarne på bålen af Z. am- plissima (Scor.) skulle tillhöra en parasiterande Leptogium. Jag vägar icke med bestämdhet afgóra, huruvida de i bålen inneslutna cephalodierna alltid utvecklas till busklika sådana. Af flere skäl synes detta icke vara förhållandet, utan än genomtränger algen gonidial- och öfre barklagren än qvar- stannar han i märglagret. Hvilken orsaken är till cephalodie- algens olika förhållande till bålen, torde vara svårt att afgöra, då algen i båda fallen påtagligen är densamma. | Åfven uti märglagret i bålens kant har jag understundom iakttagit cephalodier bestående af större eller mindre gyttringar af blågröna algceller, inbäddade i en finmaskig hyfväfnad (Tafl. II fig. 12). På samma sätt som i äldre delar af bålen kunna dessa äfven här genombryta öfre barklagret och på bålens öfre sida bilda busklika cephalodier. 24 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. 2. L. erosa (Escuw. enl. Тоск.). Syn. Sticta crenulata (Ноок.) var. stenospora (NYL.) St. Ravenelii TUCK. Undersókta exemplar: Lich. Сире N:o 66. WRIGHT. Ра біте sidan af bálen träffar man understundom äfven hos denna art busklika Rare ie såsom redan förut af Ny- LANDER anmärkts (Syn. Lich. s. 373). I afseende på sin yttre och inre byggnad PET de i allt väsendtligt med motsyarande bildningar hos föregående art. Till färgen stöta de dock något mer i blått samt äro — åtminstone under- stundom — försedda med ett slags knöllika, blekróda upphöj- ningar. Dessa anses af Tuckerman (enligt etiketten till de undersökta exemplaren) vara cephalodier; de synas också vara analoga med de s. k. cephalodierna hos Usnea. Såsom cepha- lodier kunna de emellertid ej betraktas, då de icke innehålla några gonidier. De bestå nämligen inuti endast af en väfnad af ytterligt fina hyfer och ha utvecklats från barklagret på de busklika cephalodierna. Om dessa bildningars natur vågar jag icke närmare yttra mig. Möjligen torde de härröra från någon parasitevamp ; sporsäckar, sporer o. d. hafva likvàl icke kunnat iakttagas 1 dem. motsats mot hvad förhällandet är med motsvarande bildningar hos Usnea fürgas de vid behand- ling med jod inuti ej blé utan endast gula, Algen i de busklika cephalodierna utgóres af en Nosto- cacé, mycket lik, mójligen identisk med algen i cephalodierna hos föregäende art. Bland mossa på bålen förefans i mängd en Nostoc(?)-art med bläaktiga vegetativa celler och gula gränsceller. Dess- utom förekom sparsamt en annan Nostocacé, som syntes full- komligt öfverensstämma med Polycoceus punctiformis Коти. Liksom hos föregående art uppträda cephalodierna hos denna under tvänne olika former. Utom de redan omnämda busklika cephalodierna förekomma nämligen inuti bålen i märglagret rundade gyttringar af blågröna gonidier, inbäddade i en fin hyfväfnad. Dessa cephalodier äro temligen små och kunna utifrån hvarken på öfre eller undre sidan observeras. Brist på tillräckligt undersökningsmaterial har gjort det för mig omöjligt att utreda, hurusida säsom hos föregäende art de busklika cephalodierna äro en utvecklingsform af de i märglagret befintliga. Att förhållandet emellertid är sådant, synes icke vara minsta tvifvel underkastadt. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 8. 95 3. L. glomeruligera (Мут.). Undersókt exemplar: Orizaba. Е. MÜLLER. Ра біте sidan af bälen fórekomma hos denna art busklika, svartgróna cephalodier, innehällande en blägrön Phycochromacé. Til sin form och inre byggnad öfverensstämma de i allt vä- sendtligt med de busklika cephalodierna hos L. amplissima. Па jag icke lyckats fä se beskrifningen ра denna art, vet jag icke, huruvida cephalodierna hos denna fórut blifvit stu- derade. Af namnet framgär likväl, att de átmiustone obser- verats. ' 4.. І. dichotomoides (NYL.). Hos denna art har NYLANDER (Syn. Lich. s. 355) iakttagit 1 bálens kant busklika cephalodier. 5. L. damæcornis (Асн.) var. caperata (Bor.). Enligt NyrawpER (Syn. Lich. s. 357) förekomma äfven hos denna form understundom busklika cephalodier. Utom hos dessa har jag hos ett stort antal andra Zobaria- arter iakttagit cephalodier, men endast i märglagret. Sällan hafva de uppnått en sådan storlek, att de på біте eller undre sidan af bålen bilda någon märkbar upphöjning. Detta för- klarar anledningen, hvarför dessa cephalodier hittills i allmän- het undgått uppmärksamheten. Såsom förut är nümdt, synes dock redan WALLROTH hos ett par arter hafva observerat och såsom tephalodier (»phymata») igenkänt dem, och med säker- het har TULASNE iakttagit dem hos dessa samma arter, ehuru han fôrbisäg deras natur. Äfven SomwEpENER (Flechtenth. II s. 169, 170) har i märglagret hos detta slägte funnit gytt- ringar af blågröna gonidier, hvilka han emellertid är böjd för att betrakta såsom soredier. Vidare har NYLANDER påvisat förekomsten af cephalodier i märglagret hos några få hithö- rande arter. Om jag härtill lägger, att WINTER, såsom förut är nämdt, hos en art funnit cephalodier i märglagret, torde jag hafva redogjort för, hvad som i literaturen förekommer rörande cephalodierna i märglagret hos slägtet Lobaria. Det skulle vara förenadt med största svårigheter att få reda på cephalodierna hos hithörande arter, om de icke före- komme i sådan ymnighet, som förhållandet synes vara. Den 26 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. omständigheten, att man vanligen icke behöfver göra många snitt genom bålen, förrän man finner dem, häntyder SS En ра, att de fórekomma ganska rikligt. De bilda i mürglagret rundade gyttringar af blågröna go- nidier, som ligga i en ytterst tüt och fin hyfväfnad. Goni- dierna äro rundade eller genom ömsesidigt tryck mer eller mindre kantiga och mäta i genomskärning omkring 6 u. De äro samlade i grupper: uti yngre cephalodier 1 fárre, uti äldre i talrikare grupper. Mellan dessa löpa tätt med hvar- andra till ett slags strängar förenade hyfer, från hvilka finare grenar utgå, hvilka vidare förgrena sig och bilda en ytterligt finmaskig, pseudoparenchymatisk väfnad, i hvilken algcellerna äro inbäddade. Algen tillhör Phycochromaceernas grupp. Den närmare bestämningen af slägte och art är förenad med stora svårig- heter, då algen i följd af de förändrade lifsvilkor, under hvilka den har att utveckla sig, antagit ett från det vanliga afvikande utseende. Aston hos en del hithôrande arter torde cephalodierna orsakas af den förut omnämda Polycoccus punctiformis Kürz. Hos vissa arter fórete algcellerna en mer bläaktig fürgskiftning (L. discolor, L. Casarettiana), under det att de hos andra stundom visa en temligen stark dragning åt gult (L. herbacea, L. sublævis); desen olikheter synas dock hufvudsakligen bero ра olika álder. Cephalodiernas utveckling har jag icke lyckats studera hos hithórande arter i f6ljd af de stora svárigheter, som der- med äro förenade. Det lider likväl intet tvifvel, att algen intränger utifrän genom undre barklagret, sásom förut är visadt vara förhållandet hos L. amplissima. Hos de olika arterna fórete cephalodierna inga väsendtliga olikheter, hvarför vid de arter, hos hvilka jag funnit cepha- - lodier i mürglagret, i allmünhet endast de undersókta exem- plarens fyndort och insamlare omnämnas. 6. L. Wrightii (Tuck.). Bayern: Berchtesgaden. KREMPELHUBER. 1. L. discolor (Dzr.). Ex. i Тн. Fres’ herb., sända af LENORMAND шап upp- gifven fyndort. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND Š, хо 8. 97 8. L. Schæreri (Мохт.). Java. VAN DEN Boscu. 9. L. sublævis (NYr.). Madeira. CASTELLO DE PAIVA. 10. L. Casarettiana (Dr Nor.). Brasilien. CasanErT. 11. L. Montagnei (Bax.). Хуа Zeeland. Kwianr. » » HocnusrETTER. N:o 98. os denna’ art hade NYLANDER!) förut iakttagit эсерла- lodia pyrenodea». 12. 1. sp. coriaceæ (Tayr. & Hook.) affinis. Port Sandy. W. Leonter. Pl. magell. N:o 987. 18. L. herbacea (Hups.). Såsom redan är nämdt, hade förut både WarrnorH och TULASNE hos denna såväl som följande art iakttagit cepha- lodier, ehuru endast den förre igenkänt deras rätta natur. Följande af mig undersökta exemplar befunnos äga cepha- lodier: Vestergötland: Hunneberg. FORSSELL. Alp. Bavariæ. BAMCHENBERGER. Nord-Carolina. RAVENEL. 14. L. pulmonaria (1..). Upsala: Gottsundabergen. FORSSELL. Madeira. JELINEK. Nord-Carolina. RAVENEL. Hos Sticta retigera ACH., som af NYLANDER ställes när- mast L. pulmonaria (L.), аба cephalodier förgäfves efter- ` sökts. Enligt exemplar, samlade af Hook. fil. & THOMSON (Herb. Ind. Or. N:o 1920, 1970) hór denna art icke till detta slägte utan äger blågröna gonidier, såsom MüLL.-Ane. riktigt iced 7) Flora 1867 N:o 28. s. 439 2) J. MÜLLER: лодае e ZE VII. Flora 1878 N:o 31. s. 484. 28 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. 15. L. linita (Hups.). rit 1 art har 9 först i akttagit €— örligt och noggrant beskrifvit i Flora 1877. I förhållande. EI bâlens Ne dee kunna de iuge nigót olika lägen. an har nämligen funnit cephalodier: 1) pä undre sidan af bälen eller rättare inuti märglagret, 2) pä öfre sidan af bälen ofvan gonidiallagret och 3) pà ófre sidan af bälen liggande under gonidialzonen, som jemte barklagret är hvälfd öfver cephalodiet (egentligen endast ett mer utveck- ladt stadium af första slaget)!). Cephalodiealgen hos denna art anser WINTER sannolikt höra till Æivulariaceæ eller Sey- tonemaceæ. Vida sannolikare synes mig dock det antagan- tendens till radvis anordning, hvilken framträder så tydligt hos gonidierna i Scytonema-cephalodier. INTER anser vidare cephalodierna hos denna art vara temligen sällsynta, då han sparsamt funnit dem endast på ex- emplar från Brenner i Tyrolen, samlade af Amworp. Enligt mina egna iakttagelser synas tvärtom cephalodier förekomma mycket allmänt (normalt ?) äfven hos denna art af slägtet Lobaria. Jag har nämligen undersökt åtskilliga exemplar, hvilka alla visade sig äga cephalodier. Dessa exemplar voro från följande lokaler: Transsilvania. BARTH. Savoyen: Chamounix, Montavert. Тн. FRIES. Tyrolen: Brenner. ARNOLD. Wallis: St. Nicolas. i |. nel Cantone Ticino. Еклхломі (Erb. critt. It. N:o SCH ER. = Harr. Lich. Helv. exs. N:o 896. Helvetia. SCHLEICHER. Exempl. i Тн. Fries herb., sända af SAUTER från obekant fyndort. Antagligen är detta era äfven med cephalodier af andra sla Det är nämligen cket osannolikt, an dessa cephalodier а frän öfre sidan af bâlen sásom Co сты Len оға. Ka Följande en ng er mig vida de vi lagret inneslutna gyttringarne af algceller ae trän жейде alit ee upp i bälen, och. slutligen är ç ephalodiet på bålens öfre sida bildat e från bålens gonidialzon spridda g utvecklats åt sidorna, såsom synes på WINTERS figur (Тай. IV fi 1). BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 2. 99 Âfven pà exemplar i Тн. Fries herb. af underarten Ga- rovaglii (SCHER.) har jag funnit cephalodier. De undersókta exemplaren voro alla tre frân norra Italien, men endast ett med närmare angifven fyndort (Piemont: Stella. CARESTIA). 16. L. laciniata (Acm.). Ostindien. SWARTZ. Van Diemens Land. Fraser. к 17. L. damæcornis (Асн.). Irland: Turc Cascade. WiLsox. Cuba. Мант (Lich. Cube N:o 61). Mauritius. BABINGTON. » SIEBER [ f. subnuda (Laur.)]. Taiti — sänd af LenormanD [ f. sinuosa (Момт.)] Хуа Zeeland. Кмонт [f. sinuosa (Момт.)]. Teneriffa — sänd af LENORMAND [f. canariensis Gen 18. L. dichotoma (Dzr.). I bälen hos denna art, som jag іске haft tillfälle att undersöka, har NYLANDER funnit cephalodier.1) 19. L. variabilis (Don.). Хуа Zeeland. KNIGHT. 20. L. Filix (Horrw.). Хуа Zeeland. Кмент Ir parvula (NYL.)]. 21. L. latifrons (Rıcn.). Хуа Zeeland. KNIGHT. 22. L. subcoriacea (Хті..). Хуа Zeeland. KNIGHT. l 23. L. cinereo-glauca (TAYL.). Nya Zeeland. KNIGHT. 24. L. nitida (TaYL.) [enligt A. Syn. Lich. s. 359]. Pl. chilens. N:o 598 с. W. LECHLER?). 9) Flora 1 1868 N:o 8 s. 118 not. !). J Enligt etiketten skulle Seene Foie зер vara Sticta cervicornis B atro- 30 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. 25. L. Urvillei (DEL.). Valdivia (Тн. Ев. herb.). idis Zeeland. Hooker [f. flavicans (Тлу. & Ноок.)]. EMY. ROUMEGUERE: Lich. Gall. exs. N:o 871 [f. Côlensoi (Nr )]. > > Кмант [f. Colensoi (NYL.)]. . 26. L. orygmæa (Acn.). Үогк-Вау. W. LECHLER. Pl. magell. N:o 1342. Хуа Zeeland. KNIGHT. 21. L. aurata (ACH.). Nord-Carolina. M. А. Curtis. Syd-Carolina. RAVENEL (s. n. St. crocata Асн.). Brasilien. CasanETT [f. clathrata (DE Хот.)). Goda Hoppsudden (Тн. Fm. herb.). 28. Т. granulata (BAB.). Хуа Zeeland. KNIGHT. 29. L. carpoloma (Dzr.). Nya Zeeland. Кмант. Enligt de undersókta ар d som utan tvifvel äro riktigt bestämda, hör denna art icke till slägtet Stietina NYL., dit den fóres i Nr. Syn. Lich. s. 339, utan har gulgröna go- nidier och är således en Lobaria (Sticta Nr.). 30. L. dissimulata (Nr). Хуа Zeeland. KNIGHT. 81. 1. multifida (LAUR.). Хуа Zeeland. KNIGHT. 32. L. fossulata (Dur.). Хуа Zeeland. Носнзтеттев. N:o 102. a > NIGHT. | Van Diemens Land. Hooker [f. linearis (Hook. & TayL.)|. 33. L. punctulata (Nyr.) (Syn. Sticta quercifolia TAYL.). Хуа Zeeland. HocHSTETTER. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. So 8. 31 94. L. homoephylla (Nyr.). ` Hos denna art har NYLANDER på exemplar från Хуа Zee- land, samlade af Kwremr, iakttagit »cephalodia hypogena in- signia magna subglobosa (diam. Dre millim.), диф nota jam sola ad hane speciem distinguendam sufficit 1). — P exemplar likaledes från Хуа Zeeland (Kon, har jag också iakttagit cephalodier 1 märglagret, һу Ка i intet afseende af- vikit från de hos hithörande arter så vanliga cephalodierna. 95. L. Freycinetii (Dzr.). Ра undre sidan af bålen har NYLANDER hos denna iakt- tagit »cephalodia pyrenodea»?). Dylika cephalodier har jag давай på exemplar från Хуа Zeeland (son) 36. L. episticta (Nr.). ІлхрвАҮ uppger visserligen, att »on the upper surface there occasionally occur small subglobose isidia or cephalodia of a bright gamboge-yellow colour»), men härmed afses tyd- ligen icke cephalodier. Рё undre sidan af bálen har jag der- emot ра exemplar från Хуа Zeeland (KNIGHT) funnit små upp- hójningar, som orsakats af i márglagret inneslutna cepAalodier. 37. L. amphisticta (KNIGHT). Хуа Zeeland. KNIGHT. NEPHROMA (Асн.) Nxr. Alen bestär öfverst af ей 25—50 и bredt, pseudo- parenchymatiskt ófre barklager och utsänder ofta här och der uppát smä, härlika bildningar. Nedanför ligger gonidialzonen, som utgöres af en mycket finmaskig hyfväfnad med deri tätt inbäddade gulgróna gonidier, hvilka ато 5—6 и 1 genom- skürning. Gonidiallagret begränsas nedtill af märglagret, som bestär af länga, glesa hyfer med tjocka, ofärgade membraner. Nederst ligger undre barklagret, som mäter 15—25 u i tjock- "lek och är pseudoparenchymatiskt samt mer eller mindre tätt 1) Flora 1867 N:o 28 s. 439 2) NYLANDER: Conspectus synoptieus кт 7 d Société Linnéenne de Normandie. Vol. II. E 3) LINDSAY: Observations on New Lichens and Fungi collected in Otago, New Zealand. s. 421 (Transactions of the Royal Pun of Edinburgh. Vol. XXIV. Part. ll. 1865—1866). 1 (Bulletin de Caen 1868). 32 FORSSELL, STUDIER ÓFVER CEPHALODIERNA. . utsünder kortcelliga hyfer, ofta рё undersidan bildande ett tâtt ludd. Bland hithórande arter hafva cephalodier förut observerats endast hos N. ezpallidum Nr. De förekomma likväl ymnigt äfven hos andra (alla öfriga?) arter. 1. N. arcticum (L.). Företrädesvis undersökta exemplar: Strängnäs. J. E. ZETTERSTEDT. | På öfre sidan af bålen observeras ofta rundade, något ljusare, ytterst svaga, 1—8 mm. breda upphöjningar. På vertikalsnitt ge- nom dylika delar af bålen finner man under gonidialzonen i märg- lagret rundade gyttringar af blågröna gonidier (cephalodier). Dessa gyttringar äro här mycket större än hos Lobaria och upptaga ofta rätt betydliga sträckor omedelbart under gonidial- lagret. De blågröna gonidierna äro rundade eller genom ömse- sidigt tryck kantiga, 6 и 1 diam.; vissa öeller äro något större och försedda med dubbelt бнаа membran samt färgas med kaliumhydrat och klorzinkjodlósning violetta (hete- rocyster). Algcellerna, som äro förenade till grupper, skilda genom grófre och finare hyfsträngar och i alla riktningar tätt genomdragna af ytterst fina hyfträdar, ligga i de af hyferna bildade interstitierna. Pà yngre delar af bälen (liksom bland mossa deromkring) träffar man stundom på undre sidan en Nostocacé, som orsakar cephalodierna hos ifrågavarande laf. Då nämligen algen kom- mer 1 beröring med de från undre barklagret utgående hyferna, förlängas dessa och omsluta algkolonien på vanligt sätt. Un- der det att hyferna förgrena sig i algkolonien och genom- tränga densamma samt derigenom mer och mer skilja algcel- lerna frän hvarandra, bórja dessa rikligt dela sig. Серһа- lodiet kan i detta utvecklingsstadium utan synnerlig svárighet observeras pä undre sidan af bâlen säsom en ytterst liten, brunsvart, punktlik upphójning. Denna fórsvinner emellertid vid algens inträngande i nedre barklagret. Då algcellerna үйхі in uti detta senare, fortgär deras delning med ükad fart, så att de tillsammans bilda en allt större massa. Det är nu hufvudsakligen de upptill befintliga algcellerna, som dela sig, hvilket har till f6ljd, att den af blågröna algceller аша, rundade gyttringen (cephalodiet) allt mer närmar sig gonidie- lagret. Under detta utbreda sig sedan algcellerna längre eller BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 8. 33 kortare strückor. Vanligen fóróka sig algcellerna sà rikligt, att den gulgróna gonidialzonen och ófre barklagret hójas uppát, hvarigenom pä bälens біте sida en mer eller mindre märkbar konvexitet uppstär. Ра exemplar frän Syd-Grönland (fjället norr om Tiksaluk, samlade d. 21/; 1880 af N. О. Horst) begränsas de blågröna cephalodiegonidierna icke blott ра ófre шат ock pá undre sidan af gulgróna gonidier, ehuru det undre lagret àr betydligt gle- sare (Tafl. I fig. 6). Denna gonidiallagrets delning visade sig icke vid undersókning af endast ett eller ett par cephalodier, utan förhällandet var enahanda med alla undersókta cephalodier pà ifrágavarande exemplar. Den cephalodiebildande algen, som jag här ej lyckades anträffa i fritt tillständ, torde att döma af cellernas nägot större dimensioner icke vara samma art, som hos N. arcticum vanligen ger upphof till cephalodier. Jag har icke heller kunnat studera dessa cephalodiers ut- veckling. Ehuru cephalodierna synas hos denna art hittils icke blifvit uppmärksammade, förekomma de likväl mycket ofta (konstant?). Pä talrika exemplar frän olika delar af Sverge och Norge har jag utan undantag funnit dem, likasä pä exemplar frän Norra Amerika. 2. N. expallidum Nir. Undersökta exemplar: Norge, Dovre. J. E. ZETTERSTEDT. Om man undersöker undre sidan af bålen hos з art, kan man lätt redan med blotta ögat vanligen strax innanför kanten se smä, mer eller mindre halfklotformiga upphójningar. De fórekomma sparsamt närmast kanten och talrikt ра äldre delar af bålen. Till färgen äro de antingen öfverallt eller i midten mörkare. Vid mikroskopisk undersökning af dessa bildningar finner man, att de orsakas af i märglagret före- kommande gyttringar af blågröna Nostocacé-celler. Samma alg träffas i fritt tillstånd ofta på mossa bland lafven, och vid noggrannare undersökning har jag äfven på- träffat den på undre sidan af bålen. Cephalodierna uppstå hos denna liksom hos föregående art genom algens inverkan på från undre barklagret utgående hyfer. Afven hos N. ez- pallidum visa sig de första cephalodieanlagen (d. v.s. då algen omslingrats af hyfer och kommit i beröring med undre bark- 3 34 FORSSELL, STUDIER ÓFVER CEPHALODIERNA. lagret samt bórjat genomtrünga detta) sásom smä, brunsvarta, punktlika upphöjningar på undre sidan af bålen (Тай. I fig. 7 a och 8). Vanligen kan på біте sidan af bålen icke något spår af cephalodiet förmärkas. Stundom utvecklas emellertid algen så rikligt, att äfven här en mer eller mindre tydlig upphöjning bildas 2). Algen fyller då hela märglagret mellan undre barken och gonidialzonen, och denne senare bildar liksom öfre barken genom den underifrån påträngande, algen en konvex upp- höjning på bålens öfre sida. I allmänhet tränger dock algen hos denna art icke så långt upp i märglagret som hos före- gående utan stannar vanligen i midten af detsamma såsom hos Lobaria (Tafl. I fig. 9). Cephalodier, som hos denna art först observerades af NY- LANDER?), förekomma, att döma efter en mängd undersökta exemplar från Dovre, normalt. Jag har äfven funnit dem på exemplar från Tyrolen (Oberhalb Gurgl im Oetzthale. ARNOLD Lich. exs. N:o 528) 3. N. antarcticum NYL. Undersökta exemplar: Chile: »Los Ulmos» pr. Valdivia. H. KRAUSE. Inter Cadigo et Futa. W. LECHLER. Plante chilens. N:o 354. Ed. НОонЕХАСКЕЕ (s. n. N. australe Ricu. fide Moxr.). C. Juan Fernandez. Ex herb. MONTAGNE (2N. australe MONT. >). Magelhaens Land. N. J. ANDERSSON. Hermit Island. Hooker (> М. cellulosum»). Хуа Zeeland. KNIGHT (forma tenuis NYL.). Pà alla dessa exemplar iakttog jag mer eller mindre lah | rikt cephalodier innehållande en blågrön Nostocacé. Stundom liknade de närmast cephalodierna hos N. expallidum Nr. (ex. A, D, F), stundom företedde de mera likhet med dem hos N. arcticum (L.) (ex. B). På ex. E bildade cephalodierna på vw» unn 7) Fórmodligen afser NYLANDER dylika cephalodier med pare 4. i 69 N:o 2 BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 8. 35 undre sidan af bálen mycket stora halfklotformiga, med bälen m TE upphójningar. | os denna art torde cephalodier förekomma mycket ofta, š de iakttogos pà alla af mig undersôkta exemplar. 4. N. analogicum NYr. ap. Скомв. 1). Undersókta exemplar: A. Port En vt vestkusten af Patagonien. В. O. UNNINGH erb. Kew. B. Patagonien. Weir (N. patagonicum KREMPH.»)?). undre sidan af bálen fórekommo i synnerhet pà ex. B stora, halfklotformiga och svarta cephalodier, som innehöllo Nostoc-gonidier. PELTIDEA (Aen) Nur. Hos de bäda till detta slägte hórande arterna äro cepha- lodier iakttagna. 1. P. aphthosa (L.) №. De företrädesvis undersókta exemplaren: Upland: Tensta sn. Juli 1881. Förf Alen bestär ófverst af ett pseudoparenchymatiskt, 32— 38 и tjockt barklager med de yttersta cellernas membraner tjockare och mórkare än de undres. Ра yngre delar af bálen förlänga sig öfversta barklagrets celler ofta till en- eller fler- celliga hår, som blifva ända till 0,06 mm. långa, men som på äldre delar af bâlen snart fórsvinna. Under barklagret ligger gonidiallagret, som är 22—80 и tjockt och utgöres af små D CROMBIE: On the Lichens collected by Prof. В. O. CUNNINGHAM in the Falkland Islands, Fuegia, Patagonia and the Island of Chiloe during S. : the voyage o »Nassau> 1867—69 (The Journal of the i tan Vol 82 187 е и Aufzählung und sedia der Flechtenarten, welche WAWRA, Ritte n Fer von zwei Reisen u e in Wien. 1876. Band XXVI Wién ar). Stagen X. KE och pee caesar N. patagonicum äro och mäst t al oh: obetydlig och «mee kunde wen rligen pà em del thallus-snitt fórm ра ex. B inträdde inuti bålen vid tillsats af. iita ar ingen e 36 FORSSELL, STUDIER ÖEVER CEPHALODIERNA. 5—6 u 1 genomskärning), lifligt gróna gonidier, liggande 1 en finmaskig hyfvüfnad. Under gonidiallagret ligger märg- lagret, som bestär af lànga, greniga hyfer med starkt fór- tjockade, pà yttre sidan ofta ojemna och skrofliga väggar, som äro ofärgade utom i bälens kanter och här och der pà undre sidan (»àdrorna»), der de äro brunaktiga !). ófre sidan af bålen förekomma små, brun- eller grä- aktiga, upptill tillplattade, värtlika clephalodier, innehållande blägröna gonidier. genomskärning mäta dessa cephalodier De synas hos Peltidea aphthosa fórekomma konstant och an- vündas derfór med fórdel sásom kännemärke pà denna art. cephalodierna hos denna art äro pà engäng lätta att iakttaga och konstant fórekommande, är det helt naturlipt, att de för länge sedan ádragit sig botanisternas uppmärksamhet. De finnas ocksä (se sid. 8) omnümda redan i de äldsta liche- nologiska arbeten under namn af corpuscula, glomeruli, verruce m. m. Den fórste, som noggrannare studerade dem och be- traktade dem sásom cephalodier, var, sásom redan fórut аг nämdt, ACHARIUS. 1 sin Lich. Univ. (1810) bâde beskref och afbildade han dem. Med undantag af WALLROTH synas ACHARIUS efterföljare ända till NYLANDER (Syn. Lich. 1860. s. a missuppfattat deras natur. Âfven Konen 2), SCHWENDENER ?) och STEIN *), hvilka tydligen undersökt dem, synes det ha undgátt, att nämde bildningar äro att betrakta sásom cephalodier. Den, som noggrannast studerat cephalo- 1) Ба hyferna behandlas med kaliumhydrat och jod samt 5 4 sde АЧ eller klorzinklósning, blir deras korniga innehäll làtt att iakttaga. An- li = tag igen är det dylika korn, som MINKS benämt »mikro бүгі sonal ` Hans i 0 e dessa »mikrogonidiers vidare utveckling och ut- bildning till gonidier har jag emellertid icke Каппа a 3) ad stema Lichenum Germaniæ. Breslau 1855. s. 58) menar med 16 öljande : »Die ellen der Rindenschicht zeigen eg" deutlichen Kern, der in den Warzen [— Cephalodien] (welche aus Rindenzellen untermischt mit im bestehen) oft doppelt auftritt» är mig full- мената obegripligt. 3) Flechtenth. И. s. 175. Här betecknas cephalodierna såsom >vårtlika prolifikationer, hvilka berth af en interstitielös, ce, zéi oty paren- chymatisk väfnad». t dessa »pro aegri. nehälla gonidier om- nämnes ike. U posten. att h 4 cess abro uem är »interstitie- lós» Sa GR anses bero pà ett PR че foi skulle annars gonidierna ts? 3 »Die id eus Warzen sind Жағаға user Ts mit Gonidien gemischt> Kryptogamen-Flora von Schlesien. II: 2. Flechten von STEIN. Breslau 1879. s. 87. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. м:0 $ 37 dierna hos Peltidea aphthosa (L.) ат Вавтков, som 1878 lem- nade en redogürelse fór cephalodiernas byggnad och utveckling hos denna art. Vid mina egna undersókningar har jag funnit bekräftelse ра BABIKOFS iakttagelser, hvarjemte jag lyckats komplettera dem med ett och annat, som han icke observerat. "ephalodierna hos Peltidea aphthosa (L.) bestå ytterst af ett pseudoparenchymatiskt barklager, som nedtill stár i omedel- bart sammanhang med bálens barklager, hvars celler under cephalodiet ofta synas ha antagit en i vertikal riktning mer utdragen form. Bälens gonidiallager under cephalodiet för- ändras sà till vida, att det till en bórjan här och der genom- drages af vertikalt lópande hyfer och sedan blir allt glesare, till dess gonidierna helt och hállet fórsvinna under cephalodiet. Barklagret kring fullt utvecklade cephalodier är ungefär 15 и tjockt och utgöres af omkring 3 rader celler. Liksom hos bålens barklager äro de ytterst liggande cellernas mem- braner mycket tjockare och mörkare. Innanför barklagret finnas inbäddade i en hyfväfnad blå- ` gröna, genom ömsesidigt tryck oftast mer eller mindre kantiga, om hvarandra liggande gonidier. Hos unga cephalodier ser man dessa algceller till större eller mindre antal samlade i cephalodiets midt. I något mer utvecklade cephalodier äro algcellerna betydligt flere och fördelade i större och mindre grupper, skilda från hvarandra genom hyfer. Det framgår häraf, att algcellerna, ehuru i cephalodiet tätt omslutna af och sammanträngda mellan hyferna, likväl äga förmåga att rikligt dela sig. Detta visar sig ännu tydligare, om man undersöker ett fullt utveckladt cephalodium. Man finner då, att detta under sin utveckling betydligt tilltagit i storlek, och att alg- cellerna äro spridda öfver hela cephalodiet men fördelade i större grupper. Dessa äro delade i en mängd genom hyfer från hvarandra skilda, smärre grupper. I hvarje mindre grupp ligga algcellerna några få tillsammans i interstitierna i en yt- terst fin hyfväfnad, bildad derigenom, att grenar af hyferna ytterligare förgrenat sig och bildat med hvarandra anastomo- serande smågrenar. Algen i cephalodierna är färgad af phycochrom, och cel- lerna mäta omkring 8 u i genomskärning. En del algceller äro något större, färglösa, försedda med dubbelt konturerad membran och antaga efter behandling med kaliumhydrat och klorzinkjodlösning en violett färg, under det att de öfriga 38 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. algcellerna färgas gulbruna, samt äro sáledes att anse sásom gränsceller (heterocyster). Dessa förekomma såväl i unga som äldre cephalodier. Cephalodiernas uéveckling försiggår hos denna art på föl- jande sätt: Bland lafven förekommer på mossa o. d. en Nostocacé, som, dà den kommit i beröring med de på bâlens біте sida befintliga håren, så småningom af dem fullständigt omväxes. De algen omslutande hyferna förgrena sig och om- gifva algen med ett tjockt, brunaktigt barklager samt utveckla inåt grenar, som på förut nämdt sätt dela algkolonien i en mängd större och mindre grupper. Alla af mig undersökta cephalodier hos Peltidea aphthosa (L.) hafva innehållit blågröna Nostocaee-celler. Så var äfven förhållandet med de af Basıkor undersökta cephalodierna. Detta framgick іске blott genom undersökning af cephalo- diernas utveckling utan üfven genom odling ра fuktig lera af tunna snitt genom cephalodier, dá gonidierna snart antogo utseende af en normalt utvecklad Nostoc. Det vill emellertid synas, som om cephalodierna hos denna art stundom innehölle tvänne olika alger. Jag har nämligen några få gånger inuti cephalodier observerat: 1) 1 nedre hälften af cephalodiet stora (ända till 10 u i diam.), blågröna celler; 2) i öfre delen af cephalodiet fina, böjda algtrådar med mycket små celler (2 u i diam.). De förra cellerna lågo såsom vanligt inbäddade i en fin hyfväfnad, men mellan algtrådarne kunde inga eller endast några fà hyfer iakttagas (Тай. I fig. 4). Om den senare algen hör till Nostocaceæ, Scytonemaceæ eller mójligen nägon annan familj vägar jag іске med bestämdhet afgóra. Ра ett cephalodium, som i genomskárning mätte 0,28 mm., lägo algtrádarne delvis utom cephalodiet, vare sig nu de eprint och uttrüngt igenom barklagret eller vid skärm ningen af snittet förts utom detsamma. De voro mycket böjda och tätt hoptrasslade sinsemellan samt nådde understundom en högst betydlig längd; den längsta algtråden uppgick näm- ligen till icke mindre än 0,2 mm. i längd. Gränsceller före- kommo i dessa trådar mycket sparsamt; endast några få ob- serverades. De voro 5 u i diam. och således betydligt större än de vegetativa cellerna. På exemplar af Peltidea aphthosa (L.) ur е lafsamlingar utan angifven lokal (antagligen frän Sundsta-bergen . 1 Stockholms län) afveko cephalodierna 1 flere afseenden. Till BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 8. 39 färgen voro de ljusare än vanligt och dessutom ungefär dubbelt stórre. Deras form var ocksá nágot afvikande frán den vanliga, i det de snarare liknade i kanten nágot krenulerade ҚАП ап vártlika upphöjningar. Den största skiljaktigheten företedde dock deras anatomiska byggnad. Gonidierna hade nämligen nedtill och i midten af cephalodiet till allra stórsta delen för- svunnit och fórekommo endast i ófre delen under barklagret, der de bildade ett smalt, blägrönt gonidiallager (Тай. I fig. 5). I ófrigt utgjordes cephalodierna af en hyfväfnad, hvilken ej bestod af så smala och fina hyfer som vanligt utan under cephalodiets tillväxt allt mer utvecklat sig till likhet med märglagret hos slügtet Peltigera Асн. Cephalodierna voro helt löst fästade ofvan lafbälen. De från undre sidan utgående hyferna voro mörka och genom- trängde bålens barklager samt slutligen äfven gonidial- och märglagren. Gonidierna i bålen bortdogo snart, och slutligen hade äfven märglagret blifvit helt och hållet undanträngdt af de från cephalodiets bas utgående, mörka hyferna. Det hela företedde vid mikroskopisk undersökning ut- seendet af en på Peltidean liggande del af en. Peltigera-bål. Cephalodiernas utveckling hos exemplaren från Sundsta- bergen var densamma som hos de först beskrifna exemplaren. . Till en början voro också de blågröna gonidierna jemnt för- delade i cephalodiet, och det var först vid en mera framskriden utveckling, som de började försvinna nedtill och i midten samt under barklagret bilda ett tydligt gonidiallager såsom hos Peltigera. Icke sällan observerades äfven på undre sidan af bålen på exemplar från Sundsta-bergen Nostoc-kolonier (antagligen N. spharicum V AUCH.) som voro 0, 91-0, 06 mm. 1 diam. De hade intrüngt ett litet stycke 1 bâlen bland märglagrets hyfer, men antingen hade de nyss inkommit bland hyferna och ännu іске hunnit inverka på dessa, eller också — hvilket är sanno- likare — egde mellan hyferna och algen i detta fall ingen samverkan rum, ty endast en enda af dessa algkolonier var omgifven af ett smalt lager hyfer, men alla de andra voro fullkomligt oförändrade. Afven på exemplar från Vattholma i Upland (samlade i Juni 1880 af förf.) förekommo sparsamt på undre sidan af bålen nederst vid märglagrets bas Nostoc- kolonier, som voro alldeles oförändrade. 40 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. 2. P. venosa (L.) NYL. De fóretrüdesvis undersókta exemplaren: Dalsland, Trollungebyn. 1870. J. Нгілтхв. I afseende på bàlens inre byggnad hänvisas till föregående art, med hvilken denna häruti i allt väsendtligt öfverensstämmer. Den förste, som hos P. venosa (L.) iakttog cephalodier var NYLANDER 1). På undre sidan af bålen fann han gråaktiga eller svarta, små (0,2—0,5 mm. i diam.), rundade eller något nedtryckta, icke sällan tätt hopgyttrade cephalodier, inne- hållande blågröna gonidier. Jag har sedermera närmare undersökt cephalodierna hos denna art. Ytterst i bålens kant fann jag på undre sidan Nostoc-kolonier antingen alldeles fria eller obetydligt omslutna af hyfer. Något längre in på bålen voro algkolonierna helt och hållet omvuxna ‚af hyfer, som kring dem bildade ett brunaktigt hölje. Dessa algkolonier voro ännu mycket små, men längre in på båleh blefvo de allt större och större. Hyferna hade inuti algkolonien bôrjat fórgrena sig, under det att algcellerna rikligt delat sig. Sá smáningom hade inuti cephalodist bildats en pseudoparenchymatisk, “femligen tjock- vàggig väfnad, hvars struktur visade en viss öfverensstämmelse med barklagrets. Cephalodierna lägo alltid nederst vid märglagrets bas, löst förenade med omgifvande hyfer. Understundom hade de nätt en ganska betydlig storlek och bildade ра undre sidan af bälen smá, bladlika fjàll, 1 mm. lànga och 0,15 mm. breda. I syn- nerhet pà dessa mer utvecklade fjäll hade yttersta cellskiktet blifvit mer storcelligt och bildade kring det hela ett slags barklager (Тай. II fig. 28). Dessa fjällika cephalodier stodo i ett obetydligt samband med bálen och visade afgjord tendens till sjelfständig utveckling. Sammanhanget med märglagrets hyfer var likväl tillrückligt tydligt för att utesluta möjligheten af hvarje fórvexling, liksom det ocksä var jemfórelsevis lätt att finna en fullständig serie utvecklingsstadier frän de smä, rundade, af hyfer ännu knappast omspunna Nostoc-kolonierna till de nyss beskrifna, fjällika cephalodierna. Genom att skära radialt gáende vertikalsnitt genom bálen kunde man ofta nästan pà ett enda snitt studera cephalodiernas hela utvecklingshistoria. 7) De cephalodiis in Peitidea venosa (Flora 1866. N:o 8 s. 116). BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:O 8. 41 — Ofta äro cephalodierna mer invüxta i märglagret an ра de nu beskrifna exemplaren. Ра exemplar från Skottland (J. M. Свомвік: Lich. Brit. Exs. N:o 42) fann jag på öfre sidan af bålen rikligt med Nostoc-kolonier. Hyferna syntes emellertid här mestadels för- hålla sig passivt. Endast några få Nostoc-kolonier voro om- gifna af ett otydligt barklager och sparsamt genomträngda af hyfer. På exemplar från Norra Amerika (Pend Oreille River. 1861. LYALL), iakttog jag ett cephalodium på öfre sidan af bålen, omgifvet vid basen af fria Nostoc-kolonier. Dess hyfväfnad var mer storcellig än annars plägar vara förhållandet. På undre sidan af bålen funnos talrikt vanliga cephalodier. Samma var förhållandet med ett annat exemplar från Norra Amerika (Vornconveris. LYALL), ehuru cephalodierna på undre sidan här voro mer sparsamma. Cephalodier synas förekomma mycket allmänt på Peltidea venosa (L.). På svenska exemplar har jag utan undantag funnit dem, likaså på talrika exemplar frân olika delar af Europa och Norra Amerika, med undantag af ex. från Valesia i Italien (Erbario Crittogamico Italiano. N:o 728), på hvilka jag icke kunnat påträffa några cephalodier. SOLORINA (Асн.). Bålen består öfverst af ett tjockt (vanligen omkring 45— 60 u), pseudoparenchymatiskt öfre barklager med celler af något vexlande storlek. Cellväggarne äro på nedre skikten temligen tunna och på de öfre mycket tjocka och något brun- aktiga. Under barklagret ligger gonidialzonen, som utgöres af små (omkring 6 u i genomskärning), runda eller genom ömsesidigt tryck mer eller mindre kantiga, gulgröna gonidier. Vanligen äro de förenade till smärre, tätt liggande grupper och äro inbäddade i еп fin hyfväfnad, bestående af rikt förgrenade och ytterligt fina hyfer med mycket små inter- stitier. Ofta bildar gonidiallagret här och der inskjutningar i barklagret, hvilka äro upptill afsmalnande och stundom sträcka sig genom nästan hela barklagret. Under gonidialzonen ligger märglagret, som består af långa, grenade hyfer ända till 7 u i genomskärning. Deras 42 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. membraner äro starkt fórtjockade och försedda med färglösa eller [hos S. crocea (L.)] rödaktiga och med kaliumhydrat vio- letta inlagringar. Ра undre sidan af bälen saknas barklager utom under apothecierna, der ett mycket tjockt sádant (omkring 130 u) finnes, som uppåt och åt sidorna så småningom öfvergär i märglagret. Här och der finner man uti eller under märglagret cepha- lodier, bestående af större eller mindre gyttringar af blågröna, rundade Nostoc-celler, hvilka i genomskärning äro 8—6 u. Dock finner man bland dem äfven något större celler (7 u i diam.), hvilka äro försedda med dubbelt konturerad membran, ha ett mer färglöst innehåll samt med kaliumhydrat och klor- seras färgas violetta (gränsceller). storleken äro dessa cephalodier temligen olika. Vid wu, bas’ äro de vanligen smä, men längre in i bälen nà de understundom en ganska betydlig storlek och undan- tränga ofta på sina ställen helt och hållet gonidiallagret. I allmänhet bestå de af flere, genom hyfer mer eller mindre skilda, större grupper. Genom undersökning af mycket tunna snitt genom dessa finner man, att de blågröna algcellerna ligga tätt inbäddade i en ytterligt fin hyfväfnad, som antagit en pseudoparenchymatisk struktur och uppstått genom upprepade förgreningar af hyferna. Cephalodier hafva hos slägtet Solorina observerats redan af TULASNE !), ehuru han förbisåg deras verkliga natur. Samma är förhållandet med MASSALANGO, som ungefär samtidigt med TuLASNE studerade bålens byggnad hos Solorina och dervid observerade »einzelne reguläre Hohlräume, welche gekrümmt und voll von Gonidien von blauer oder besser grinlich hell- blauer Farbe sind»?) Afven SCHWENDENER 3) har hos både 8. saccata (L.) och S. erocea (L.) i märglagret funnit gyttringar af blågröna gonidier utan att dock betrakta dem såsom cepha- lodier. Den förste, som insåg deras verkliga natur, är Ти. Fries 4). De blågröna gyttringarne i märglagret hos S. crocea (L.) anser han nämligen kunna betraktas såsom ett slags cepha- lodia immersa, Domo med de insänkta glandlerna i DER tdem Memoire videndi Verona 1853. s. 25 (citeradt efter KÓRBER: Lichenes Germanis. Breslau 1855. s. 63). 3) Mechtenth, H, s. 176—177. 4) Lich. Spitsberg. s. 16 not BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. хо % 43 på Hypericum perforatum. Sedermera har WINTER noggrant undersókt och i Flora 1877 utförligt beskrifvit cephalodierna hos nágra hithórande arter. 1. S. saccata (L.) Асн. De fóretrüdesvis undersókta exemplaren: Vestergótland, Nya Dala vid Stenstorps jernvägsstation. Aug. 1880. Fôrf. Bland mossa o. d. under lafven träffades ymnigt en Nostoe- art, som synes närmast ófverensstimma med N. rupestre Kütz. Den bildar stórre eller mindre (ej біует 1 mm. i diam.), run- dade kolonier, som innehälla glesa celltrádar, och som utát äro begränsade af ett mer eller mindre gul- eller brunaktigt slem- hólje. Celltrádarne bestá af rundade, blágróna vegetativa celler, ‚som i genomskärning äro 5—6 и, och mellan hvilka man här och der finner större (7 x i diam.) gränsceller, som äro för- sedda med dubbelt konturerad membran, ljusare innehäll samt genom kaliumhydrat och klorzinkjodlósning färgas violetta. Dylika Nostoc-kolonier finner man äfven på lafbálens undre sida. Då de kommit i beröring med densamma, förlängas och förgrenas de närgränsande hyferna, så att algkolonien snart är af dem omvuxen och i olika riktningar genomträngd. Hyferna förgrenas rikt inuti Nostoc-kolonien, hvilket har till följd, att celltrådarne delas i mindre sådane, och algcellerna mer och mer särskiljas. Samtidigt härmed dela sig dessa rikligt, deras antal ökas betydligt, och algmassans volym tilltar allt mer och mer. Vid algcellernas rikliga förökning tränger algen allt högre upp i bålen och närmar sig mer och mer gonidiallagret. Stundom finner man också, att de nedifrån uppträngande alg- cellerna på sina ställen undantränga gonidiallagret och utbreda sig omedelbart under barklagret. Den del af märglagret, hvari Nostoc-cellerna ligga, för- ändras betydligt genom algens inverkan. I stället för att såsom ursprungligen utgöras af glesa, långsträckta hyfer öfvergår den till en pseudoparenchymatisk men ytterligt finmaskig väfnad, uppkommen på det sätt, att hyferna upprepade gånger rikligt förgrenas i fina, anastomoserande smágrenar!). I interstitierna mellan dessa ligga Nostoc-cellerna. 1) Endast på mycket tunna snitt genom cephalodierna жаң denna väfnads- truktur observeras. Ll är энен här a lättare att se än hos Lobarierna, der hyfernas smägrenar äro ännu finare, ih interstitierna mellan dem derfôr lättare undgå e ele 44 FORSSELL, STUDIER ÓFVER CEPHALODIERNA. Denna förändring af hyfväfnaden synes fórsiggá i både centripetal och centrifugal riktning. Ра Nostoc-kolonier, som nyss omspunnits af hyfer och inträngt i märglagret, utan att hyfväfnaden ünnu hunnit fóründras, finner man, att de 1 alg- koloniens periferi liggande hyferna bórjat bilda ett smalt, pseudoparenchymatiskt lager kring Nostoc-kolonien. Från detta lager bildas sedan mot koloniens centrum en pseudoparen- chymatisk vàfnad af nyss beskrifna utseende. À andra sidan utbreder sig samma väfnad äfven i centrifugal riktning, allt efter som algen förökar sig. Sállan — átminstone pà de undersókta exemplaren — fór- svinna algcellerna vid märglagrets bas, hvarfór ocksä cephalo- diet, dà det ӛт fullt utveckladt, vanligen strücker sig frän den gulgröna gonidialzonen nästan genom hela märglagret. Hos S. saecata (L.) synas cephalodier fórekomma mycket allmänt men kunna ofta lätt fórbises. Utom på svenska exem- plar från Vestergötland samt flere andra provinser har jag funnit dem på exemplar från: Skottland: Killin. J. M. Свомвте (Lich. Brit. Exs. N:o 47). England: Sommerset, Cheddar Cliffs. 1874. Frankrike: Fontainebleau. NyLANDER (Herb. Lich. Paris. N:o 29). Basses Pyrenées. WEDDELL. Preussen: Neuenburg. НЕРР. Savoyen: Chamounix. Тн. FRIES. Deremot kunde jag icke finna cephalodier pà exemplar från Gotland, samlade af W. Мотив. Jag ställer detta för- hållande i samband dermed, att Phycochromaceer enligt Wrrr- ROCK !) förekomma mycket sparsamt på Gotlan tom den nämda Nostoc-arten (N. rupestre KüTz.) träffade jag bland mossa tillsammans med Solorina saccata (L.), och på undre sidan af bålen hos denna art (på ex. från Vester- gótland) en annan Nostocaee, hvilken äfven bildade rundade kolonier, innehållande glesare och kortare celltrådar. De vege- tativa cellerna voro mindre (3 u i diam.) och heterocysterna endast 5 u i diam. Afven denna alg hade bildat cephalodier, som utvecklades, på samma sätt som de af den andra Nostoc-arten orsakade, och som skilde sig från dessa endast genom alg- cellernas mindre dimensioner. Cephalodier af det senare slaget förekommo emellertid ganska sparsamt. 9 . WITTROCK: Om Gottlands och Ólands sótvattensalger. s. 10. (mang till К. Svenska Vet.-Akad. Handlingar. Band Г. N:o 1.) BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 3. 45 Ра undre sidan af bälen trüffades dessutom en Seytonema- art och tvünne Chrooccocus-arter (den ena med gulaktigt inne- håll: Chr. turgidus № 9.?, den andra med nästan färglöst). Scytonema-trâdarne hade stundom inträngt i bålen längre eller kortare stycken, men detta visade sig vara utan inflytande både på dem sjelfva och på de omgifvande hyferna. Lik- artadt var förhållandet med de båda Chroococcus-arterna. Åfven på öfre sidan af bålen torde cephalodier förekomma. På ett par snitt -har jag nämligen observerat på öfre sidan af bålen brunaktiga, vårtlika upphöjningar, som syntes innehålla en alg. Oaktadt ifrigt sökande kunde flere sådana bildningar icke anträffas. Afven WINTER!) fann hos denna art på біте sidan af bålen cephalodier dock i ringa mängd och inlåter sig icke på någon beskrifning af dem. 2. S. saccata (L.) Асн. var. spongiosa (5м.). Undersókta exemplar: Schweitz. SCHLEICHER. Pà undre sidan af apothecierna, i synnerhet i kanten af dem, fórekomma stora, redan für blotta ógat märkbara cepha- lodier, som innehälla blägröna Nostoc-kolonier. Dessa cepha- lodier hafva icke växt in uti märglagret, utan de frän detta ut- gäende hyferna ha vid beröring med algen 1 sina spetsar erhällit ókad förmäga af utveckling. Härvid hafva de omspunnit algko- lonierna och rikligt fórgrenats uti desamma, så att en ytterst tät hyfväfnad bildats, i hvilken JVostoc-cellerna ligga inbäddade. Cephalodierna omgifvas icke af ett egentligt barklager, men som algceller icke fórekomma i cephalodiets periferiska delar, och de tangentialt lópande hyferna här äro nágot tätare förenade, fungera de yttre hyfskikten såsom kortikallager kring de gonidier innehållande delarne af cephalodiet. Bland substratet förekomma talrikt fria Nostoc-kolonier. Bland dessa fann jag derjemte: 1) groende Solorina-sporer, 2) gulgröna, fria algceller samt unga thallusanlag (?) med gulgröna gonidier och 3) af groddtrådar omspunna och mer eller mindre tätt genomvuxna Nostoc-kolonier. De gulgröna thallusanlagen (?) voro mycket olika utveck- lade. Dels förekommo thallusdelar, som voro temligen väl utvecklade och bestodo af en hyfväfnad med deri liggande 1) WINT. Cephal. s. 199, 46 FORSSELL, STUDIER OFVER CEPHALODIERNA. gulgrôna gonidier, dels träffades gulgróna algceller, som voro fria eller obetydligt omspunna af groddträdar (Tafl. II fig. 26). De fria eller af groddtrádar nyss omspunna algcellerna voro omgifna af ett slemhólje, besatt med ett slags smá, fina, tago- Hk utskott. Att af dessa undersókningar Wen nâgra slutsatser om bálens eller rüttare de fertila bäldelarnes utveckling hos denna art, vore mähända nägot vàgadt. Jag har nämligen icke kun- nat följa de gulgröna тентов о аав utveckling till deras fer- tila stadier och vet sáledes ieke, om dessa senare verkligen utvecklats ur de gulgróna, fórut beskrifna thallusdelarne. Nära till hands ligger onekligen dock det antagandet, att de fertila thallusdelarne uppkomma рё samma sätt som de ofvan beskrifna sterila. — Bälen ат hos denna varietet ytterst re- ducerad, och endast de fertila bäldelarne synas förut obser- verats. Sá uppger t. ex. WINTER’), att hos 8. saccata (L.) v. spongiosa (SM.) bàl saknas. Bland de gulgróna thallusdelarne fórekomma sásom nümdt af groddtrádar omslingrade Nostoc-kolonier. Lika litet kring dessa som kring cephalodierna hade bildat sig nàgot tydligt barklager, och hyferna hade i allmänhet icke så rikligt för- grenat sig 1 dessa algkolonier, som fórhállandet var med се- phalodierna. Jag vill särskildt betona, att bland ANostoc-kolonierna samt de gulgröna algcellerna och thallusdelarna funnos talrika ` groende Solorina-sporer. РА flere af dessa iakttogos nämligen utskjutande groddträdar, ehuru dessa ett stycke frán sporen afslitits och sällan voro längre än denna. Om jag nu ocksä icke kunnat direkt se det omedelbara sammanhanget mellan de groende Solorina-sporerna och de hyfer, som omspunnit Nostoc-kolonierna, är det likväl іске tvifvel underkastadt, att hyfsystemet i dem härrôrde frán Solorina-sporer. ити skall man nu uppfatta de delar af bålen, som bil- dats genom samverkan mellan groddträdar och Nostoc-kolonier? Dessa partier skilja sig frän vanliga cephalodier derigenom, att de uppstätt genom inverkan af groddträdar i stället för hyfer tillhörande en redan utvecklad lafbäl, d. v. s. i detta fall kan assimilerad näring' erhållas endast genom en alg, som »typiskt» afviker från lafvens normala gonidier. Slägtskapen 1) WINT. Cephal. s. 198. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. м:0 3. 47 med cephalodier ür likväl omisskünnelig, och olikheten mellan vanliga cephalodier och dessa vid sporernas groning uppkomna bildningar synes hufvudsakligen ligga i tiden fór deras upp- komst samt en deraf fóljande tendens till mer sjelfständig ut- veckling. Såsom ett särskildt slags cephalodier måste de emel- | lertid betraktas, och jag föreslär för dylika bildningar benäm- ningen pseudocephalodier och skall till dem framdeles äter- omma De blägröna pseudocephalodierna, som förekomma sä tal- rikt mellan apothecierna, att de redan med blotta ógat kunna observeras, i synnerhet när lafven fuktats, hafva stundom blif- vit кладае såsom delar af bålen, ehuru deras uppkomst och utveckling förut icke torde vara studerade. »Circa cupulas receptaculares apothecüferas thallus sat tenuis granulosus ob- scurus extenditur»!) syftar tydligen på pseudocephalodierna men kanske derjemte pà de i apotheciernas kant sittande ce- phalodierna. Förekomsten af cephalodier hos denna form är först pä- visad af WINTER, som i kanten af apothecierna fann cepha- lodier af samma byggnad och utseende som de ofvan be- skrifna. 3. S. bispora (NYL.). Undersókta exemplar: Tyrolen, Brenner. 1876. ARNOLD (ARN. Lich. exs. N:o 486 b.). Bayern, Parten-Kirchen. 1874. ARNOLD. Pà undre sidan af bálen iakttogos stora cephalodier, som innehôllo en Nostocaee. Vanligen hade algen trängt upp i bälen ända till barklagret och ра dessa ställen förträngt det gulgróna gonidiallagret. Койо йет. voro såsom vanligt inbäddade i en ytterst tät, pseudoparenchymatisk hyfväfnad. Bland substratet träffades algen i fritt tillstånd, men på de undersökta exemplaren iakt- tog jag der icke, såsom hos S. saccata (L.) var. spongiosa (SM.), Nostoc-kolonier, hvilka voro omspunna och genomvuxna af hyfer. Dylika ha emellertid СвомвЕ?) och STIRTON?) hos denna art observerat, såvida de icke dermed menat cepha- n Күт. Syn. Lich. 2) сона: Note а ER bispora NYL. ot à Leo s. 19). 3) STIRTON: On Solorina bispora NYL. (Grevillea 1874. s. 106). 48 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. lodier, som stå i omedelbart sammanhang med bålen. CROMBIE, som fórenar denna art med 5. saccata (L.) var. spongiosa (5м.), anser de blägröna cellerna tillhöra en främmande (Collema- eller Leptogium-)jthallus, under det att STIRTON erinrar om förekomsten af gonidier innehållande prolifikationer på bålen af vissa arter tillhôrande slägtet Stieta (SCHREB.) (= Stietina Net) och häri ser ett analogt förhållande (!). Cephalodierna hafva hos denna art förut blifvit beskrifna af WINTER’), med hvars iakttagelser mina egna i allt öfver- ensstämma. 4. 8. octospora (Авм.). Undersökt exemplar: Tyrolen, Waldrast. 1875. ARNOLD (ARK. Lich. exs. N:o 525 Q); Hos denna art hafva cephalodier fórut observerats af WINTER), som på exemplar från Brenner i Tyrolen fann dy- lika bildningar, öfverensstämmande med dem, som jag iakt- tagit. De förekomma sparsamt på undre sidan af bålen. Till formen: àro de rundade och innehålla en blågrön Nostocacé samt äro ytterst omgifna af ett smalt men tydligt barklager. Liksom hos S. saccata (L.) var. spongiosa (SM.) tränga de icke in i märglagret, utan det är endast de periferiska delarne af hyferna, som vid beröring med algen erhålla en ökad förmåga af utveckling och dervid omslingra algkolonien och rikligt förgrenas inuti den. Afven hos denna art utgöra cephalodierna således snarare bihang till än integrerande delar af bålen. 5. S. crocea (L.). Fóretrüdesvis undersókt exémplar: Norge, Dovre. 1875. С. LENSTRÖM. Hos denna art fórekomma cephalodier i märglagret under gonidialzonen eller, dá denna pä sina ställen undanträngts, omedelbart under barklagret såsom hos S. bispora NYL. utgóras hos denna liksom de ófriga arterna inom slägtet af stórre eller mindre gyttringar af Nostoc-celler, som ligga in- bäddade i en ytterst fin hyfväfnad. 3 n Seen 6. 196. 2) Anf. 193. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. vo 3. 49 Mellan märglagrets nedersta, mot substratet vettande hyfer fann jag fria Nostoc-kolonier, som sällan voro mer än 0,05 mm. i genomskärning. Vid beröring med algkolonierna f6r- lüngas hyferna och omväxa samt förgrenas rikligt i 1 algkolo- nien, som sá smáningom trünger allt hó ögre upp 1 märglagret ända till gonidialzonen eller barklagret. Cephalodierna hos denna art ha en särskild benägenhet att utbreda sig i hori- zontal riktning inuti bålen. De förekomma mycket allmänt. På alla undersökta exem- plar från Sverge och Norge har jag funnit dem, likaledes på alla (inalles 12) undersökta exemplar från öfriga delar af ee ] exemplar frân Ostindien (Herb. Ind. Or. Hoox. fil. & Tuows. Кя 1762), som іске visade nägra olikheter i бітісі med $. crocea (L.) 1), fórekommo deremot endast blågröna go- nidier. Icke ens i bálens yttersta kant kunde minsta spär af gulgröna gonidier upptäckas. De blägröna gonidierna kunde hür säledes icke anses bilda cephalodier. För ófrigt voro de blägröna gonidierna icke sä tätt sammantrüngda, som de àro i cephalodierna hos denna art, utan voro anordnade såsom hos Peltigera. Det vill säledes synas, som om hos S. erocea (L.) gonidiallagret utgjordes än af gulgröna och án af blågröna gonidier. Tyvärr har jag icke haft tillfälle att fóretaga några lenken undersökningar af denna egendomliga form. vill i sammanhang härmed påpeka, att jag liksom förut NYLANDER?) hos Solorina simensis Носивт. funnit goni- diallagret bestå af blågröna gonidier 3). Dessa kunna icke heller i detta fall anses bilda cephalodier, emedan bålen inne- háller endast blågröna gonidier, och icke ens i de allra yngsta delarne (bålens kant) SE gonidier träffas. Detta egen- domliga förhällande är af sá mycket större intresse, som 5. simensis Носивт. i öfrigt endast helt obetydligt afviker från S. saceata (L.). Frân descendensteorins stándpunkt torde fá anses sä- som gifvet, att S. simensis Hocnsr. och S. saccata (L.) äro två nn arter, som leda sin fylogenetiska utveckling frän D Exemplaren voro e sterila. 2) Nxr. Syn. Lich. 3) De undersökta RPG voro frân dark och Bachit i Abyssinien, samlade 1838, 1840 och 1850 af W. SCHIMPER. 4 50 FORSSELL, STUDIER OFVER CEPHALODIERNA. samma stamform, ehuru denna utveckling hvad gonidierna be- träffar gått i olika riktning. Нити denna olikhet i de båda arternas fylogenetiska utveckling inträdt, är naturligtvis omöj- ligt att med bestämdhet afgöra. Från SCHWENDENERS synpunkt åter torde saken kunna för- klaras så, att S. simensis Носнвт. utvecklats ur S. saccata (L.) eller med andra ord: i stället för att vid sporernas groning hyferna tillsammans med en gulgrön alg bildat en Solorina-bål, hafva de vid groningen påträffat en blågrön, hos arterna inom detta slägte annars cephalodiebildande alg, som de omslingrat och tillsammans med hvilken de bildat en bål, innehållande ett af blågröna gonidier bestående gonidiallager. å samma sätt torde från den SCHWENDENER'ska teorins ståndpunkt uppkomsten af den förut omnämda, blågröna go- nidier innehållande bålen af Solorina crocea (L.) kunna för- klaras. Jemför man de olika arterna inom slägtet Solorina, finner man, att cephalodierna stå på en mycket olika grad af ut- veckling. An bildas vid groningen pseudocephalodier, som stå 1 föga eller intet samband med bålen; än uppkomma ge- nom inverkan af blågröna algceller. på de periferiska delarne af bålens hyfer cephalodier, som stå i ett obetydligt samman- hang med denne; än bildas cephalodier, som växa in uti märglagret och der vidt utbreda sig samt på sina ställen helt och hållet undantränga det gulgröna gonidiallagret, De ce- phalodieförande arterna kunna således ordnas i en serie, i hvilken den cephalodiebildande algen blir af allt större och större betydelse för lafven. Ytterst ansluter sig till denna serie naturligtvis 8. simensis Носнвт., hos hvilken endast blågröna gonidier förekomma. LECANORA (Асн.) Ти. Fn. Som cephalodierna här förete stora olikheter allt efter de olika underslägtena, behandlas dessa hvart för sig. A. Placodium (HILL) Тн. Fr. Cephalodier, som hos arterna inom detta underslägte synas fórekomma mycket allmänt, visa hos de olika arterna stora BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. goë, 51 öfverensstämmelser inbórdes. Нов Lecanora gelida Асн. hafva de sedan länge ádragit sig botanisternas uppmärksamhet och af olika fórfattare omnümts under en mängd olika namn. Den förste, som insåg deras verkliga natur, var WALLROTH; han förde dem nämligen till sina phymata 1). WALLROTHS uppfatt- ning af nümde bildningar rákade dock snart i glómska, och det var derefter NYLANDER, som framhöll deras natur af verk- liga cephalodier ?). nligt WALLROTH skulle äfven hos L. saxicola (Рош..) cephalodier fórekomma. Denna uppgift har emellertid aldrig vunnit bekräftelse och torde sannolikt bero pä ett misstag. 1. L. (Placodium) gelida (L.) Асн. Fóretrüdesvis undersókta exemplar: Vestergótland, Lerum. Juli 1880. Förf. . Pà ófre sidan af och i synnerhet mot midten af den nüstan kretsrunda bälen förekoınma cephalodier 1 form af värt- eller knölformiga upphójningar, som vanligen äro omkring 2 mm. men stundom enligt Тн. Fries (Lich. Scand. s. 229) uppgå ända till 15 mm. i genomskärning. Till färgen äro de grå- eller brunaktiga och på ytan mer eller mindre ojemna samt i kanten krenulerade och på äldre exemplar derjemte försedda med djupa, radierande sprickor. Vid mikroskopisk undersökning af ett cephalodium finner man på vertikalsnitt, att det utgöres af en mycket finmaskig hyfväfnad, uti hvars interstitier gonidier ligga. Stundom om- gifvas ytterst cephalodierna af ett otydligt pseudoparenchy- matiskt barklager, stundom hafva hyferna i cephalodiets peri- feri icke undergått någon dylik differentiering. Gonidierna i cephalodiet äro blågröna och omgifvas i allmänhet af ett mer eller mindre gulaktigt slemhölje. Om- kring 5—6 celler ligga vanligen förenade i en slemskida; dessa slemskidor intaga ett vertikalt läge i cephalodiet. Det låg nära tillhands att antaga, att dessa gonidier till- hörde slägtet Stigonema, och för att erhålla full visshet här- utinnan odlade jag tunna snitt af cephalodier på fuktig lera. Sedan hyferna snart bortdôtt, utvecklade sig gonidierna så 1) аска, оа, Бесін. А 689. Fl. 3 Lich. Me. 52 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. smáningom och antogo efter hand samma utseende som Stigo- nema alpinum (Kürz.) Kong, eller St. panniforme (Kürz.) Kincnx: i ; Vid undersökning af vertikalsnitt genom äldre cephalodier lyckades jag också ofta finna snitt, på hvilka gonidierna i cephalodiets periferi omedelbart utsköto och utanför cepha- рак ge sig till typiska Stigonema-trädar. Man hade här a i samma slemskida inneslutna algceller, som i оаа bildade gonidier af ett 1 följd af förhällandena nágot fóründradt Steg och som ur cephalodiet utskôto och dà antogo algens naturliga utseende (Tafl. I fig. b an säledes icke vara minsta tvifvel undörksstade, att gonidierna i cephalodierna hos de undersökta exemplaren af Lecanora gelida (L.) härrörde från en i dem innesluten Stigonema-art. Det lyckades mig också att på lafvens under- lag finna just denna и hvilken der bildade rikligt förgrenade trádar!) (Тай. 2). ephalodiernas GE sker underifrän, d. v. s. algen intränger nedifrán genom märglagret. Nederst vid dettas bas iakttogos nämligen рА ett vertikalsnitt genom bälen tvänne шон a trädar, som obetydligt intrüngt i märglagret och ännu fóga fóründrats. Pä ett annat vertikalsnitt genom bälen var algen mer utvecklad, och ett ganska tydligt cephalodium- anlag hade bildats i märglagret. СеПегпа i Stigonema-trädarne voro här nägot skilda frän hvarandra genom inträngda hyfer, och hyfväfnaden hade börjat blifva mer finmaskig samt antaga ett nägot pseudoparenchymatiskt utseende säsom i de färdig- bildade cephalodierna. Sedermera undantränges gonidialzonen vid cephalodiets vidare ike och det framträder ра bälens yta i form 3 er träffades ni A Zog substratet och pà undre sidan af bálen som tid i d trleocapsa, emeller töfva den ringaste inverkan = beten ex MINKS' ›допосу Нет», som han specielt undersôkte hos а äre (HELLB.) Тн. Ев. (se Мтмкз: Beiträ zur ntniss d. Bat Lebens d. Flechten s. 67) är j Glæocapsa kså sch ge empl f nyssnàmde Rhizocarpon (samlade af HELLBOM 1871 i Lule lappmark och helt visst frán m samlare s de INKS undersókta) gs bàlen talrika er capsa-kolonier. Sålunda får Мтхкз’ högst förunderliga uppgift ; gonidierna hos Maec samt; bark- och vedlafv var bildas på ons sátt (hos de fórra os de senare i »g . €. 8. 98) sin niuis förklaring. deri, att Glaocapsa- arter үз fóre- e bark och ved utan hufv edge ра eme m Ge ра und der жайын stenlafvar äga акло ет» d. v. undom Bids Sea me “ BIHANG TILL К. SV, VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. м:о 8. 53 af en knóllik upphójning af ofvan beskrifvet utseende. Emel- lertid träffas nägon gäng under cephalodiet spridda, gulgróna gonidier. Omi sädane fall cephalodiet uppkommit från bálens ófre sida, eller om gonidierna under cephalodiet utvecklats efter dettas bildning från de åt sidorna undanträngda delarne af gonidialzonen, kan jag icke afgóra. | ^I cephalodierna hos denna art har jag vanligen funnit Stigonema-gonidier, men å exemplar från Skottland (förvarade i Тн. Fries herbarium) förekommo à det ena ex. endast Nostoe-cephalodier och à det апаға (samladt af BABINGTON) både Nostoc- och Stigonema-cephalodier. Till det yttre före- tedde dessa olika slags cephalodier inga skiljaktigheter. Cephalodier synas förekomma konstant hos L. gelida (L.). Ра alla undersókta exemplar frän Sverge och Norge har jag funnit dem, likaledes pä alla (tillsammans 8) exemplar från andra delar af Europa. Afven har jag sett dem ра ex. frân Хуа Zeeland (samlade af Кмент) och Kerguelens Land (sam- lade af A. E. EATON, f. lateritia). Likaledes har TucKERMAN ) funnit cephalodier på ех. från Kerguelens Land. Ра cephalodier hos L. gelida (L.) har hosrRUP på ex. frän Färöarne funnit en parasitsvamp, Spheria cephalodiorum Козтв. 2). 2. L. (Placodium) illita (Кмент sub Placod.). ева exemplar: Nya Zeeland. KNIGHT. Hos denna art fórekomma ра bâlen liksom hos fóregáende art cephalodier, som innehålla än еп Stigonema än en Nostocacé. De med Stigonema-gonidier försedda cephalodierna kunna i afseende pä det уйге іске skiljas frän de andra. Till sin form och byggnad ófverensstimma de med mot- svarande cephalodier hos 7. gelida (L.). Ра äldre exemplar äro Stigonema-trädarne, som äro företrädesvis vertikalt anord- nade, i midten af cephalodiet döda men fortlefva i kanten, dä deremot Nostoe-cellerna äro mera jemnt fördelade och ej döda i midten af cephalodiet. D Lich. of Kerguelens Land (Bull. ud i us Torrey Bot. Club. vol. VI, Oct. 1875). Citeradt efter Just: Botan г Jahresbericht III. 1875. s. 95, RoSTRUP: Faeróernes Flora (Botanisk Kg Bind IV. Kjöbenhavn 1870, s. 97). 54 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. Dessutom har jag'i märglagret funnit gyttringar af Ni ostoc- celler, som dock torde vara endast en utvecklingsform af de förut omnämda Nostoc-cephalodierna hos denna art. Kxieurs uppgift !), att L. ¿Hita har en »thallus gonimicus», är, sásom lätt kunde fórutses, oriktig och beror uppenbarligen på fórvexling med gonidierna i cephalodierna. 3. L. (Placodium) argillacea (Kxremr sub Placod.). Undersókt exemplar: Хуа Zeeland. Кмонт. Ра bålen förekomma cephalodier, till det yttre ófverens- stimmande med de báda föregäende arternas men innehällande endast JVostoc-gonidier. 4. L. (Placodium) perrugosa Муг. Undersókt exemplar: Хуа Zeeland. KNIGHT. Hos denna art träffades pà bálens ôfre sida cephalodier, öfverensstämmande med cephalodierna hos J. gelida (L.). innehöllo en Stigonema, som äfven förekom i fritt tillständ bland substratet. Afven LiNpsAY?) har hos denna art iakttagit cephalodier. Enligt KNIGHT 3) är det denna art, som STIRTON beskrifvit under namn af Squamaria thaumasta, och hos hvilken äfven han funnit »cephalodia majuscula prominula carneo-rufescentia rimose radiata» *). 5. L. (Placodium) rhodoearpa (Nxr.). Hos denna art har NYLANDER 5) funnit »eephalodia sordide carneo-testacea verrucosa». Jag har іске haft tillfälle att undersóka hvarken den eller de tvänne följande. ') KNIGHT : Contribution to the Lichenographia of New Zealand (The ransactions of the Linnean Society of London. II ser. Botany. Vol. I. 82 Part ч 2) LINDSAY: Observation n New Lichens and Fungi collected in Otago, redd Zealand (Transactions of the Royal Society of Edinburgh. Vol. XXIV. art IL 1865— 66. *) Se JusT: Botani Sidus Jahresbericht IIL 1875. 4) STIRT RTON: Sirenen to the Lichen-Flora of Ner Zealand Cie? Journal : = the Linnean Society. Botany. Vol. XIV. London 1875 s. 462). ) YÎ DD: Additamentum ad lichenographiam Andium Bolivias um І sciences naturelles. 4 Série. Botanique. Тош. XV. Paris 1862. s. 376). BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 8. 55 6. L. (Placodium) albida (КвеМРЕГН.). Hos denna art omnämner NYLANDER 1) förekomsten af »cephalodia carnea plicato-lobata sparsa». T. L. (Placodium?) macrophthalma (Тлуг.) NYL. På exemplar från Kerguelens Land har TUCKERMAN 2) hos denna art funnit cephalodier. B. Psoroma (Асн.) NYL. Inom detta underslägte har NYLANDER först observerat cephalodier 2) hos följande tre arter, som jag icke haft tillfälle att undersöka: 1. L. (Psoroma) araneosa (Влв.). Pà alla undersókta exemplar af denna art iakttog han bâde på біте och undre sidan af bålen cephalodier. Pã біте sidan af bälen fórekommo de spridda 1 form af till en början gryn- lika, derefter rundade och i kanten krenulerade upphójningar; ра undre sidan af bálen voro de mindre utvecklade och erin- rade om cephalodierna hos Peltidea venosa (L.). 2. L. (Psoroma) allorrhiza NYL. Hos denna art iakttog NYLANDER likaledes ра båda sidor af bålen cephalodier, liknande dem hos föregående art men mindre utvecklade. 3. L. (Psoroma) euphylla NYL. Ра undre sidan af bälen fann NYLANDER cephalodier med sparsamma, blágróna gonidier. Fórekomsten af cephalodier hos dessa fóranledde mig att hos andra arter tillhórande samma underslägte eftersóka cepha- lodier, som det också lyckades mig att finna hos följande fyra arter: D NYLANDER: Prodromus Flore eent eg a е (Annales sciences куйа мю IV Sér. Botanique. Тош. ХХ. s 1863. s. 277 not. C 2) TUCKERMAN: Lichens of Kerguelens Е (Bull. ge the Torrey Bot. Club, Vol. VI. Oct. 1875) — aec efter JusT: Botanischer Jahresbericht, № 56 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. 4. L. (Psoroma) hypnorum (HorrM.) Асн. De fóretrüdesvis undersókta exemplare Norska Finmarken, gege ES Talvig. Juli 1868. J. E. ZETTERSTEDT. Vid studiet af denna art visade sig ätskilliga egendomlig- heter såväl hvad lafvens byggnad som utveckling beträffar. Tillsammans med de undersökta exemplaren af L. hypnorum växte emellertid (såsom vanligen förhållandet är) Pannaria pezizoides (Wxs.) Trev. [= P. brunnea (Sw.)], hvilket har till följd, att tydningen af de antydda egendomligheterna hos L. hypnorum blir förenad med vissa svårigheter. För att kunna komma till klarhet i hithörande frågor har det varit nödvän- digt att företaga undersökningarne af denna art efter en vidgad plan, hvadan också min redogörelse för resultaten af dessa undersökningar blir vida utförligare än vid öfriga arter. Balen utgöres hos Lecanora hypnorum (HOFFM.) af en af små, gulbruna, rundade, grynlika fjäll bestående crusta. Dessa fjäll bilda icke någon tydligt och oafbrutet sammanhängande skorpa, utan denna utgör en komplex af med hvarandra mer eller mindre sammanvuxna individer. På snitt, som skurits genom flera närliggande fjäll !), ser man om жеме БАП med gulgröna och fjäll med blågröna gonidier. Vanligen äro fjällen med gulgróna gonidier något rikare än de med blågröna. Hvarje särskildt bälfjäll är rundtomkring omgifvet af ett barklager, men oafsedt, om fjällen innehålla gulgröna eller blågröna gonidier, sammanväxa oftast närgränsande fjäll mer eller mindre med hvarandra, hvarigenom bildas en styckevis sammanhängande crusta med ett högst egendomligt utseende (Tafl. II fig. 14 De med gulgröna gonidier försedda båldelarne bestå ytterst af ett 30—45 u tjockt, pseudoparenchymatiskt barklager, hvars celler äro anordnade i flera rader med cellerna i de öfversta skikten mindre och något brunaktiga. Barklagret öfvergår så småningom utan någon tydlig gräns i en finmaskig hyfväfnad, som består af temligen kortcelliga, rikt förgrenade, ий och smala hyfer, mellan hvilka pà bestämda afstánd 1) Ett osé vilkor fór erbällande af instruktiva snitt àr att vid ee insmälta en liten del af crustan i ett ei кик t. ex. stearin, emedan i annat fall de olika delar, af hvilka cru п består, s vid skär- ningen A tum ur sitt өленді läge och lätt ' BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL- BAND. 8. мо 9. 57 här och der finnas stora interstitier. I dessa ligga de gulgröna gonidierna, hvilka, såsom redan SCHWENDENER !) påpekar, icke fullt öfverensstämma med de vanliga gonidierna hos Archili- chenerna. ТІП färgen stöta dessa gonidier mer 1 gult 2); - storleken varierar mellan 6—15 м i genomskärning. — undre sidan af bälfjällen utgå hyfer, som äro försedda 44 en i bórjan ofärgad, sedermera brunaktig membran. Dels äro de Кома, dels förlänga och förgrena de sig bland substratet samt nedtrünga mer eller mindre làngt ned antingen hvar fór sig eller vanligen flere med hvarandra förenade. e med blägröna gonidier försedda bälfjällen likna i allıpänhet de nyss beskrifna fjällen med gulgröna go- nidier utom 1 det afseendet, att hyívüfnaden här är tätare och icke fórsedd med sá stora interstitier. De fertila, med gulgröna gonidier försedda bål- delarne üro betydligt stórre och mer utvecklade än de sterila. Па apotheciet йт fullt utveckladt (Tafl. II fig. 15), mäter det vanligen omkring 2 лиш. i genomskärning men är stundom batydligt stórre. Kanten och undre sidan af det fertila fjüllet bildar ett excipulum thallodes. Pà undre sidan af det fertila fjället har barklagret ofta nátt en betydlig utveckling och mäter stundom i боек ända till 90 и; frán detsamma utgå talrika längre eller kortare hyfer, vanligen bildande ett tätt Innanför barklagret finner man i apothecierna ett lager af gulgröna gonidier, inbäddade i en fibrös hyfväfnad. På undre sidan af apothecierna träffas derjemte understundom cepha- lodier, inväxta i barklagret och innehållande Nostoc-celler (Тай. II fig. 15). Denna alg förekommer bland substratet i form af rundade, af ett tunnt slemhölje omgifna, till storleken vexlande kolonier, som innehälla ett större antal blågröna cel- ler, de vegetativa 8,5—6 и, heterocysterna 5—7,5 и i genom- skärning (Тай. II fig. 25). Algen Har här, i motsats mot hvad annars vanligen är förhällandet, іске förmätt genom- tränga barklagret och utbreda sig 1 den ofvan detta liggande, glesare ا‎ utan barklagret har i stãllet högst be- tydligt fórtjockats (Тай. II fig. 15). Ofta synes algen icke — eller åtminstone högst ohetydligt — kunna intränga uti apo- theciets barklager, och cephalodiets hyfväfnad utgöres då af 1) SCHWEND. Flechtenth. II s, 2) På figurerna har denna E icke uttryckts. 58 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. från barklagrets undre sida utgäende hyfer, som omkring och uti algkolonien bildat en pseudoparenchymatisk väfnad (Тай. II fig. 16). Vid cephalodiets bildning hafva dessa frán bark- lagret utgående hyfer efter beröring med algen på vanligt sätt förlängts, omväxt, förgrenats och genomdragit algkolonien, under det att samtidigt algcellerna rikligt förökats. Det är sålunda påtagligt, att cellerna 1 apotheciets bark- lager tillhöra cephalodier. En annan fråga blir: äro de bland crustan a . hypnorum (Ноғим.) förekommande blå- gróna bälfjällen att anse säsom cephalodier eller tillhóra de Pannaria pezizoides (W Bn.) ? Fór att kunna besvara denna fräga har jag undersökt de nämda fjällens utveckling, som jag funnit Ba pà tvänne olika sätt: Understundom uppstä de blágróna fjällen ра det sütt, att den blägröna. algen kommer 1 beröring med hyfer, som utgå från undre sidan af de gulgröna bålfjällen, af dem omspinnes och genomtränges. Jnder det att hyferna allt rikare förgrena sig i algkolonien, =. algcellerna, hyfväfnaden inuti blır allt tütare, och sä smáningom bildas pä undre sidan af det gulgröna bälfjället ett med blägröna gonidier fórsedt fjäll. Äfven i detta fall är naturligtvis den blägröna báldelen att anse säsom ett cephalodium. et vanliga förhällandet йт emellertid, att de blägröna bâlfjällen bildas samtidigt med de gulgröna. Förloppet härvid йг mera inveckladt. Ра ännu gróna mossgrenar, hvilka växte inblandade bland crustan af Г. hypnorum (Horrw.), lyckades jag finna jemte en talrikt förekommande Nostoc-art och en eller ett par Chlorophyllophycéer i största mängd groende sporer af nämde 1а !). Stundom träffades mossgrenar, som voro bokstafligen üfversällade med sporer. Vid dessas groning bildades dels fjäll med gulgröna dels fjäll med blågröna gonidier. Látom oss nu först tillse, huru de blågröna bälfjällen bildas. Då de från sporerna utväxta groddtrådarne komma i beröring med en Nostoc-koloni, börja de förlängas och för- grenas samt omväxa och intränga i den, hvarefter genom riklig förgrening af hyferna i Nostoc-kolonien efter hand bildas en Т) Jag vill ш сик, mójligheten af, att en del af dessa тоз till hörde Pan ve rins $ (WEB.) Med säkerhet kan detta af- göras, dà murs re ame bäda arter äro hv er ы Y all- deles lika. Sásom af det följande torde framgä, аг det emellertid föga antagligt, att groendc sporer af Pannarian funnos in ade. x BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8, к:о 8. 59 tät hyfväfnad, hvari algcellerna ligga inbüddade (Тай. II fig. 17 och 24) Till en bórjan har den af groddtrádar omvuxna och genomdragna Mostoc-kolonien en ringa storlek, men så smáningom tillväxer den — och ett bälfjäll med blägröna gonidier är färdigbildadt. Ра friska mossgrenar bland lafven kan man utan svárighet finna i mängd dylika i olika utveck- lingsstadier stadda, blägröna bälfjäll. De gulgróna bälfjällens utveckling har deremot varit vida svårare att studera. Bland de groende sporerna och Nostoc- kolonierna iakttogos visserligen Protococcus viridis AG. (Cysto- coccus humicola NEG.) och en annan alg (möjligen endast ett utvecklingsstadium af Protococcus), hvarjemte rikligt fórekommo anlag till gulgröna fjäll, hvilka stundom voro ytterst små och bestodo endast af några få, af hyfer omspunna gonidier (Tafl. II fig. 19—23). Den gulgröna algens förhållande till grodd- trådarne var det likväl förenadt med stora svårigheter att studera. Då nämligen algcellerna i detta fall vanligen icke voro förenade till kolonier, kunde de å ena sidan lätt öfverses och å andra sidan stundom ej med säkerhet särskiljas från frigjorda lafgonidier !). Jag vågar derför icke med bestämdhet yttra mig om de gulgröna fjällens uppkomst och allra första utveckling, ehuru jag af flere skäl är böjd för att antaga, att de uppstå genom inverkan af groddtrådar på de gulgröna algcellerna. De gul- gröna fjällen skulle således utvecklas på samma sätt som i vanliga fall de blågröna. Då de första stadierna vid lafbålens uppkomst äro föga studerade, har jag å tafl. II meddelat flere figurer, belysande dessa första utvecklingsstadier. Fig. 22 fram- ställer algen fri; algeellerna äro här förenade till en algkoloni, omgifven af ett liksom taggigt slemhölje. Fig. 21 och 23 visa, huru hyferna börjat omspinna de gulgröna algcellerna, och fig. 19, 20 framställa ett par unga anlag till bålfjäll med gulgröna gonidier. Något, som i minsta mon häntyder på, att gonidierna. ut- vecklats ur hyferna i enlighet med Мтхкз' hypotes, har jag icke varit i tillfälle att se: le h liksom taggigt slemhólje. Hos frigjorda lafgonidier torde något så- -dant ej förekomma шеп väl hos algerna t. ex. Pleurococcus vestitus REINSCH. 68 : FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. Det fórtjenar sárskildt framhállas, att bland groddtrádarne fórekomma blandade om hvarandra anlag till bälfjäll med gul- gröna och bälfjäll med blågröna gonidier (Тай. П fig. 17). Detta finner man іске undantagsvis, шап det vanliga är, att bland groende sporer träffas anlag till fjäll med gulgröna och fjäll med blågröna gonidier om hvarandra. Vid fjällens tillväxt trängas de allt närmare i hop, till dess barklagren mer eller mindre fullständigt sammanväxa. А tafl. П fig. 18 finner man ett bålfjäll, i hvilket ena halfvan är Greet med blägröna och andra med gulgröna gonidier. Om detta fjäll uppstätt deri- genom, att groddtrádar samtidigt omspunnit dels blágróna dels gulgröna algceller, har jag іске kunnat undersöka. För att kunna afgóra, om de blågröna bälfjällen аго att anse sásom cephalodier eller sásom fjäll, tillhórande bálen af Pannaria pezizoides (WEB.), är nödvändigt att Каппа, huruvida de groddtrádar, som tillsammans med Nooo bilda bälfjäll med blågröna gonidier, utvecklats ur sporer af L. hypnorum (Horrw.) eller Pannaria-arten. I förra fallet måste de blågröna bålfjällen anses såsom pseudocephalodier, jem- förliga med de förut hos Solorina saccata (L.) var. spongiosa (5м.) beskrifna, i andra fallet såsom delar af Pannaria pezi- zoides, hvilka sammanväxt med Lecanora-arten. Tyvärr har det, såsom redan är nämdt, icke varit mig möjligt att afgöra med bestämdhet, huru härmed förhåller sig, då sporerna hos ifrågavarande båda lafvar icke visa några olik- heter. Utan allt afseende på den ena eller andra teorin om lafvarnes natur är jag dock på grund af mina iakttagelser när- mast böjd för att antaga, det de groende sporerna uteslutande härrörde från apothecier af L. hypnorum (Horrm.). Jag stöder detta mitt antagande på följande: å mossgrenar, som lågo mellan apothecier af endast L. hypnorum, fann jag 1 mängd, groende sporer, hvars groddtrådar omslingrat dels Nostoc-kolonier och dels gulgröna algceller; här funnos онде olika utvecklade anlag till bälfjäll med blägröna och bälfjäll med gulgröna gonidier. Närmast till hands ligger hàr onekligen det antagandet, att samtliga spo- rerna härrörde från затта lafárt [4. v. s. från Lecanora hyp- norum (Horrw.), och att bälfjällens olikhet betingades endast nàrvaron af den ena eller andra algen. Detta antagande får ett ókadt stöd deri, att äfven på exemplar, ра hvilka icke anträffades några apothecier af Pannaria pezizoides (W EB.) BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 3. 61 [från Siebenbürgen, samlade 1880 af J. Barta], förhållandet var enahanda. — Att deremot öfver allt, der bålen af Z. hyp- norum utbredt sig och apothecierna utkastat sporer, äfven sporer af Pannaria pezizoides skulle förekommit inblandade synes mig ganska tvifvelaktigt. Sammanfatta vi nu i stórsta korthet de undersókningar af Lecanora hypnorum (Ноғем.), för hvilka i det föregående redo- gjorts, finna vi, att hos denna art: 1) fórekomma cephalodier i apotheciets barklager; 2) förekomma understundom cephalodier i kanten af de gulgróna bälfjällen; och bildas antagligen vid sporernas groning pseudocepha- lodier, hvilka sedan mer eller mindre sammanvüxa med de partier af bälen, som innehälla gulgróna gonidier, hvarigenom crustan på snitt genom bålen synes bestå af dels fjäll med gulgröna dels бап med blägröna gonidier. Jag erinrar i sammanhang härmed, dels att Lecanora hypnorum (Horrw.) och Pannaria pezizoides (М ев.) mycket ofta förekomma tillsammans, dels att skilnaden mellan dessa arter ligger hos gônidierna, odi att för öfrigt ieke nàgon enda kon- stant olikhet mellan dem angifvits 1) Аг nu min ásigt, att hyfsystemet i bäde de lêra och de blágróna bälfjällen härrör frän sporer af L. hypnorum, riktig, skulle mellan ifrága- varande bâda arter fórefinnas en vida stórre fórvandtskap, än man hittils i allmänhet antagit. Ja, man skulle rent af äga an- ledning att betrakta dem sásom former af en och samma art ?). Att komma till full klarhet i denna sak är dock, såsom man lätt NEL förenadt med mycket stora svärigheter, och dä en 9. Den hyfräfnad, i hvilken de blägröna och gulgröna scene ligga inbäddade, àr visserligen i allmánhet nágot olika. ded We emellertid betingas af gonidiernas (ej hyfernas) wes tydl vid undersôkningen af Lugo y can aad Lex. à Peli idea E (L.). — Habituelt kunna de bäd + жүл ү e Gare visserligen i allmänhet temligen lätt skiljas, men dessa habitu omg karakterer kunna icke tillmätas nâgon betydelse säsom artkar aktere 2) HEPP betraktade ock, ehuru ра icke närmare his skäl, Z. Лур- H or Pannaria pezizoides säsom synonymer. Se HEPP: Die Flechten Europas. Zürich 1853. Band IV. N:o 174, der icke blott de anförda synonymern tan äfven de utdelade exemplaren (ät- minstone i det e» lar m tillhór Upsala Bota & Museu tydligen visa. a EPP sammanfórt de nämd rterna Y- LANDE ättelse i Sur les fascicules de lich d Eur publiés par М. e, PP, observations critiques (Bulletin de la Société tanique de France 1854, s. 5), der HEPPS bestämning ( mphiloma Bo п ein) korrigeras till Pannaria brunnea Muss, är således något fórhastad. 6: À FORSSELL, STUDIER ÓFVER CEPHALODIERNA. mera utfórd behandling af denna fräga ligger utom planen för detta arbete, nöjer jag mig med hvad som redan anförts. Fórekomsten af blägröna bälfjäll bland de gulgróna synes hos Lecanora hypnorum (HorFM.) vara ett mycket vanligt för- hållande att. döma efter talrika exemplar från Sverge och Norge samt andra delar af Europa. Ehuru de blågröna fjällen på grund af sin något olika färg redan med blotta ögat under- stundom kunna förmärkas, äro de likväl icke förut omnämda i literaturen. 5. L. (Psoroma) sphinctrina (Moxr.). Undersökta exemplar: Nya Zeeland. 1859. Е. Носнзтеттев. N:o 99. Sandy Point. Plant. magell. N:o 998. W. LECHLER. Хуа Zeeland. Kwxiamr. | . f. fuscata. Patagonien. WAWRA. ? E. Cordillera de Ranco. 1852. Plant. chilenses. Х:о 858. W. LECHLER (s. n. Pannaria pholidota (Мохт.) Nyr.] 1). Vid undersókning af dessa exemplar antrüffades pà samt- liga cephalodier ehuru med ett nágot olika läge. Alla hade de likväl det gemensamt, att de innehóllo JVostoc-celler. Pà ex. A och B fórekommo cephalodier i kanten af bálen, helt och hállet dermed sammanvuxna och skilda frân de med gulgróna gonidier fórsedda, närgränsande partiernà af den- samma endast genom nágra vertikalt lópande hyfer. à Hos ex. A syntes dessutom liksom hos ex. Е cephalodier med blägröna gonidier sparsamt fórekomma ра öfre sidan af bålen i form af små, med bålen likfärgade, vártlika upphöj- ningar. Oaktadt cephalodiernas läge hade bälens біте bark- lager bibehällit sig temligen ofóründradt, sà att gränsen mellan cephalodiets nedersta cellager och barklagrets ófversta cellskikt kunde följas nästan öfverallt utefter cephalodiets bas. För utredande af frågan, huru dessa cephalodier uppkommit, har jag saknat tillräckligt undersökningsmaterial. Med allt skäl torde dock ifrågavarande bildningar få anses såsom verkliga cephalodier och ej såsom tillhörande någon annan laf t. ex. en Pannaria. — Ytterst omgifvas dessa cephalodier af ett 3—4- skiktadt barklager, som mäter i tjocklek 25—30 и. Innanför ӘСЕР 1) Ifrágavarande exemplar afviker så betydligt från originalexemplar af ecanora (Psoroma) pholidota (MoNT.), att det omöjligen kan hänföras dit. Troligen hór det till ofvanstäende art. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 3. 63 detta finnes en finmaskig hyfväfnad, i hvilken ligga tätt in- bäddade Nostoc-celler. x. C voro üfvenledes på ófre sidan af bålen försedda med cephalodier i form af svaga upphójningar, och ра ex. D fórekommo på undre sidan af bålen cephalodier :i form af knóllika upphójningar. 6. L. (Psoroma) pholidota (Мохт.). Undersókt exemplar: Juan Fernandez. Ex herb. Most, Herb. Тн. Ев. Bälen består af tilltryckta, blekt gulgrå, krenulerade fjäll samt är här och der försedd med smärre, blågrå, rundade och grynlika fjäll, de förra med gulgröna, de senare med blågröna gonidier. De fertila båldelarne innehålla i excipulum gulgröna gonidier, men liksom hos Lecanora hypnorum (Horrw.) före- komma understundom i barklagret på undre sidan äfven cepha- lodier med blågröna gonidier. e blågröna båldelarne förekomma icke blott på utan äfven mellan de gulgröna fjällen och äro med dem än lösare än fastare sammanvuxna. Bålen företer här således ungefär samma utseende som hos L. hypnorum (HorrM.) med den skilnad, att bålfjällen i synnerhet de gulgröna hos Z. pholidota (Monr.) äro mycket smalare. Den blágróna, cephalodiebildande algen fórekom pà mossa bland lafven i frága och visade sig vara en Nostoc-art. jndast TUCKERMAN 1) omnämner gonidiernas olikhet i bálen hos denna art och synes äfven i "ezerpuldin funnit ce- phalodier med blågröna gonidier (»bluish colour extending also in part to the exciples). Emellertid har han fört arten till underslägtet Pannaria i stället för Psoroma. Äfven Nr- LANDER?) har förbisett denna arts plats 1 systemet och lika- ledes fört den till Pannaria, ehuru han särskiljer Psoroma säsom eget slägte. T. L. (Psoroma) subpruinosa (Nrr.). Undersökt exemplar: Хуа Zeeland. KNIGHT. SCH тоск. 8) Syn. North Am. Lich. s. 120. Р 7) NYLANDER: Enumération gén un des lichens (Mémoires de la Socié- té impériale —€ = ences naturelles de Cberbourg. Tome V 1857. сону 1858. Dispositio et et Pannariarum (Annales des etais naturelles. Série IV. Botanique. Tome XII. Paris 1860. s. 294). * 64 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. Pà undre sidan af bálen fórekomma cephalodier i form af värtlika aere hvilka innehålla blågröna algceller. Flere arter af detta underslägte har jag icke närmare granskat. Särskildt förtjenar dock Lecanora (Psoroma) hirsu- tula (NYL.) undersökas, och i synnerhet bör dess förhållande АП Pannaria obscurior Хү. studeras, emedan dessa arter af CROMBIE!) uppgifvas stundom förekomma tillsammans. CALOPLACA Тн. Ек. Inom detta slägte har Тоскевмлх?) hos följande af honom uppstälda art, som. han hänför till slügtet Placodium (ОС.) Мав. & Herr, funnit cephalodier. 1. C. bicolor (Tucx.). »Cephalodio centrali (d. 6—10 mm.) pluribusve depressis radiatim rimosis concoloribus» »Die Cephalodien von Placo- dium bicolor TUCK. n. sp. enthalten nach dem Auctor róthliche, einzelne oder zu kurzen Ketten verbundene Collogonidien [= Stigonema-Gonidien] von 0,006—9 Mm. in Durchmesser.» Just: Bot. Jahresber. III 1875 s. 138, 103. LECANIA (Mass) Тн. Fr. Efter den hos oss allmänt gällande uppfattningen af spor- karakternas betydelse i afseende ра slügtbegrünsningen bór ра grund af sina 4-rummiga sporer den art, som KNIGHT?) beskrifvit under namn af Placodium lecanorinum, föras till detta slägte. 1. L. leeanorina (KNIGHT). Undersókt exemplar: Nya Zeeland. KNIGHT. ту J. M. Comes, а Terræ bes Melee Journal = | Lin- nean Society. any. Vol XV. N:o don 1876. ?) TUCKERMAN: ferens of Kerguelens Lan d oa. of the Torr y Bot Club, vol. VI. Oct. 1875. в. 57) - аб efter JUST: ае Jahresbericht III 1875. Berlin 187 77. с 3) KNIGHT: бы рин, to the Lichenographin of New Zealand (The Transactions of the Linnean Gage London. II Ser. Botany. Vol. L Part 5 London 1878. s. 982). BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8 xo 8. 65 Enligt Кмент (anf. st.) fórekomma hos denna art »cepha- lodia copiosa, fusca vel fusco-atra, madefacta indistincte radiatim gosa». Det originalexemplar, som jag haft tillfälle att under- söka, syntes icke väl stämma med beskrifningen; det var dessutom temligen dåligt och kunde icke underkastas någon närmare granskning utan att allt för mycket skadas. Här och der på crustan tycktes visserligen cephalodier, innehållande Nostoc-gonidier, förekomma, men — sammanhang ‚med paie studerades icke. LECIDEA (Асн.) Tu. Fn. Cephalodier äro inom detta slägte antrüffade hos endast 4 arter men fórekomma hos dessa mycket allmänt. for panseola Асн. Undersókta exemplar: A. Dalsland, Edsleskogs ALL 1870. J. Нгіліхө. D. Upsala, Gottsunda. 1850. Тн. FRIES. C. Finland, Kuuasamo Paanajärvi: 1867. Е. Siné. D. Tyrolen, Margola.. 1880. ARNOLD (Авх. Lich. exs. N:o 841). E F E. Fries: Lich. Suec. exs. №:о 380. . Dovre, Kongsvold. 1863. Тн. FRIES. G. Ost-Finmarken, Varanger. 1857. Тн. Frixs] В elegans H. — ,Nyborg. 1864. Tm. FRIES ch . Fn. Crustan bestár hos denna art af grääktiga, Pho E korn, mellan hvilka konstant eller ätminstone ytterst ofta och vanligen mycket tätt förekomma rödbruna eller svartaktiga, knöllika bild- ningar (1—3 mm. i genomskärning), hvilka NYLANDER !) först igenkände såsom cephalodier. I dessa har jag funnit alger, tillhörande slügtena Glæo- capsa, Stigonema, Nostoc och RR ORC. /anligast innehålla cephalodierna Gleocapsa-gonidier (ex. B, С och б), mindre ofta Stigonema-gonidier (ex. A), och en- dast pà ex. E har jag i cephalodierna iakttagit en Nostoc. Icke süllan finner man pá samma Exemplar cephalodier än med Glæocapsa- och än med Stigonema-gonidier (ex. D och 1) NYLANDER: с scripta Friesiana adhuc animadversiones (Flora 1861 N:o 34 s. 531). uS = 2 66 FORSSELL, STUDIER OFVER CEPHALODIERNA. Е), och ра ex. Н fann jag cephalodier än med Gleocapsa-och än med Chroococcus-gonidier. I Glæocapsa-cephalodierna, som alltid ha en rödbrun färg, üro de hógst upp liggande algcellerna föga angripna af hyfer och omgifna af ett ródt slemhólje, som med kalium- hydrat färgas blått, samt öfverensstämma 1 allt väsendtligt med fria Gleocapsa-celler (Тай. II fig. 27). Kring de nedanför liggande algcellerna försvinner deremot så småningom det röda slemhöljet, och mellan cellerna löpa här gröfre eller finare strängar af hyfer, som äro mycket smala och försedda med Кона, anastomoserande tvärgrenar y stundom förekomma i ett och samma cephalodium om hvarandra Glæocapsa- och Stigonema-gonidier (i synnerhet ра ex. D). Den cephalodiebildande Glæocupsan, som synes vara G. Magma (BREB.) Kürz., har jag mycket ofta funnit fritt växande pà substratet. Utvecklingen af såväl Gleocapsa- som Stigonema-cepha- lodierna fórsiggár pä det sätt, att algen nedifrän trünger upp i bålen och genombryter gonidial- och barklagren samt der- efter bildar ett knöllikt cephalodium bland crusta-kornen (Тай. II fig. 21). — Äfven synas med Glæocupsa- -gonidier fór- sedda korn uppstå på det sätt, att vid Zecidea-sporernas gro- ning groddträdar omslingra på substratet fritt vegeterande Gleocapsa-kolonier i analogi med förhållandet hos Solorina saccata (L.) var. spongiosa (5м.) och Lecanora (Psoroma) hyp- norum (HorrM.) Någon närmare undersökning häraf har jag icke fóretagit. Stigonema-cephalodierna ато till färgen mórkare, van- ligen svarta, och algen har i dem ofta utväxt till fria trádar, som på cephalodiets yta bilda ett kort ludd. Inuti cephalodierna äro Stigonema-cellerna än obetydligt angripna af hyferna och då temligen oförändrade än från alla sidor omspunna af dem och då till utseendet mycket förändrade. Nostoc-cephalodierna innehålla (ex. E) tätt samman- packade, blågröna Nostoc-celler, som äro inbäddade i en tät och fin pseudoparenchymatisk hyfväfnad. Dessa cephalodier, som synas förekomma ganska sällsynt, öfverensstämma med afseende på sin byggnad i allt väsendtligt med cephalodierna 1) Jemför BORN. Recherch. Gonid. lich. РІ. 16 fig. 5 och 6. - BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8, N:o 9. 67 hos Peltidea aphthosa (L.) och torde äfven bildas pà samma sütt som dessa. Cephalodier med endast Fr pitt -gonidier har jag icke iakttagit; deremot har jag pà ex. H funnit cephalodier, innehållande dels Glæwocapsa Magma (Brés.) KüTz. dels en Chroococcus-art, som jag icke närmare bestämt, men som sy- nes stà nära Chr. turgidus (Kürz.) Уже. Тн. Fries (Lich. innehöll cephalodiet åt ena sidan Glæocapsa- och åt andra Chroocoeeus-gonidier. Chroocoecus-cellerna undergä i cepha- lodierna ringa förändring utom i det afseende, att slemhóljet framtrüder mindre märkbart. — Snitt genom de delar af ce- phalodierna, som innehålla Chrooeoceus-gonidier, visa en stor likhet med snitt genom bålen af Phylliscum silesiacum (Кӧвв.), liksom Glæocapsa-cephalodierna i afseende på sin inre bygg- nad öfverensstämma med arter af slügtet Pyrenopsis NYL. På mellan erusta-kornen af Lecidea рапеоіа Acn. sittande, rödbruna Glæocapsa-cephalodier (?) träffades pû ex. D flere gånger apothecier !), liknande dem hos en JPyrenopsis. Ра delar af stenen, dit L. panæola іске spridt sig, växte också en Pyrenopsis med alldeles likadana apothecier. Det ligger onekligen närmast til hands att antaga, att de fertila cepha- lodierna (?) bland Zecidea-crustan i sjelfva verket voro delar af en Pyrenopsis, ehuru de sammanhängde med partier af Lecidea-crustan, som innehöllo gulgróna gonidier. Egendomligt skulle det ju vara, om hyfer, hürstammande från затта lafart, skulle kunna vid utveckling tillsammans med olika slags gonidier frambringa olika apothecier, då väl apotheciernas olikhet bör betingas af hyfsystemets genetiska olikhet. I sammanhang härmed må dock erinras om, att samma hyfsystem vid symbios med olika gonidier kan undergå ganska betydliga förändringar. Man kan se detta vid jemförelse med hyfväfnaden i ett cephalodium och den hyfväfnad, hvari de normala gonidierna ligga, och synnerligen tydlig framträder capillares dis oam Hymenium et hypothecium incolora vel брз бати cium دا‎ ordida. Jodo hymenium coeru aar ai 8:næ, шарен simplices vel ндөн, ауылда 15—20 ; et 6—7 u 1) precis fusca, 1—1,5 mm. lata, margine tumidulo granuloso cincta. Paraphyses 68 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. olikheten i detta afseende just hos Lecidea panæola Асн., der hyferna i Glæocapsa-cephalodierna genom riklig а antagit det för Pyrenopsis och närstäende slägten inh isa utseendet. I händelse Glæocapsa-cephalodierna hos Lecidea panwola Acx. utveckla apothecier, torde man sáledes pà grund af de stora förändringar, som hyferna undergätt, mójligen icke ha att vänta vanliga Lecidea-apothecier. Frägan, om de ifrägavarande rôdbruna, fertila bäldelarne voro cephalodier eller delar af en Pyrenopsis, kan likväl naturligtvis іске med bestämdhet af- göras, dá det varit omójligt att studera de fertila bäldelarnes utveckling. Deremot vågar jag bestämdt påstå, att de ifråga- varande apothecierna icke tillhórde en parasiterande svamp. à cephalodierna pà ex. F har jag áter funnit apothecier, tillhörande en parasitsvamp (Nesolechia Mass. ?). Från basen af apotheciet utgingo svarta myceliumträdar, som utbredde sig ра och i cephalodiet och tydligt angäfvo närvaron af en para- sitsvamp. Ра ex. Н förefunnos på cephalodierna ett slags monströsa apothecier (?), som bildade knöllika, тай smutsblà upphöj- ningar, och som bestodo inuti af mycket fina hyftrádar. Sporer eller sporsückar iakttogos icke. En närstående »art» 1), »form»?) eller »underart»?), af NYLANDER först beskrifven under пати af Lecidea precontigua, synes att döma af beskrifningen icke skilja sig från Lecidea panwola Аси. genom annat àn sparsammare cephalodier. | 2. L. consentiens NYL. Undersókta exemplar: A. Tromsö, Flôjfjellet. 1864. Тн. Fries. B. Skruenfjeld, Renneboe. М. N. Brrrr. Crustan bestär hos denna art af hvitaktiga, rundade korn, mellan hvilka förekomma brun- eller gråaktiga, äfvenledes rundade Korn, af Tu. Fries (Lich. Scand. II, s. 504) först PES sásom cephalodier. | ') Жұл. Flora 1875. s. 300. 2 Және Flora 1877. lues haies (E. LAMY DE LA CHAPELLE: Catalogue des Lichens du Mont-Doré et de la Repo ies Paris 1880. s. 116). BIHANG. TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. хо 8. 69 Dessa cephalodier, som fórekomma bland crustan ün spar- samt än ganska tätt, innehálla en Nostoc-art. Hyferna hafva i dem icke fórgrenat sig вй rikligt som vanligt, utan man kan 1 cephalodierna ofta urskilja temligen långa, alldeles oför- ändrade Nostoe-kolonier. (Тай. I fig. 3). Här och der före- komma dock hyfsträngar, som förgrena sig isynnerhet nedtill i cephalodierna. cephalodierna på ex. A fann jag apothecier af en parasitsvamp, på undre sidan försedda med ett tjockt pseudo- parenchymatiskt barklager och innehållande i sporsäckarne mörka, 2-celliga sporer. 3. L. pelobotrya (WAHLENB.) NYL. ap. Скомв. 1). . Undersókta exemplar: Lule lappmark, Walliware. 1871. P. J. HELLBOM. Herjedalen, Funnesdalsberget. 1867. P. J. HELLBOM. Ost-Finmarken, Mortensnæs. 1864. Тн. FRIES. Norge, Stenvolafjeld. М. №. Віхтт. Aalesund, Suulfjeldet. 1868. Тн. FRIES: Trondhjem. (Ex. meddeladt af KÖRBER under namn af женди Een Асн., Herb. Ти. Fr.). rustan бзен teen med erustan hos fóregáende art äfven i det afseendet, att mellan erusta-kornen finnas rödbruna, svart- eller gråaktiga cephalodier, hvilkas verkliga: natur TH. Fries (Lich. Scand. I, s. 279) först insåg. De torde hos denna art förekomma konstant och träffas vanligen mycket rikligt men stundom mer sparsamt. I cephalodierna hos denna art har jag funnit alger, till- hörande följande slügten: Stigonema, Glæocapsa och Nostoc. Oftast finner man i cephalodierna arter af slägtet Stigo- пета (ex. A, B, Е samt С och Е). Algcellerna äro vanligen HHG EE 1) Denna art är pátagligen så nära beslägtad med L. consentiens NYL. att bâdas hänfôrande till olika slägten мең йар eligen kan anses fullt naturligt ng af ett stórre antal exemplar synes det excipul ey nhet Mensen erbjöde nägon giltig af nägon säker karakter för deras Atskiljande. Aldre apothecier af 2. ium, och hos сн P L. consentiens 1 med samma skãl som bos den деші arten tala om ей excipulum D eet föröfrigt hos em och затта art excipulum kan variera har fôru serm (Lich. Scand. I., s. "182 och följ.) pävisat. Enda Шалға D mellan ifrågavarande båda arter torde vara, att hos Z. ie La färgas a rödaktig af де Ра under det att hos — ingen färgförändring inträder T9 $ FORSSELL, STUDIER ÓFVER CEPHALODIERNA. rundtomkring omspunna af hyfer och dà stundom svära att igenkänna, men någongång (ex. E) finner man dem nästan alldeles oförändrade och endast på sidorna omgifna af hyfer. Ett vanligt förhållande hos denna art är, att algcellerna på öfre sidan af cephalodiet utväxa till fria Stigonema-trådar af vanligt utseende (ex. A och C); cephalodierna synas i detta fall under loup liksom klädda med ett kort, svart ludd. På ex. C har jag funnit cephalodier, innehållande Glæocapsa Magma (Brés.) Kürz. I allt väsendtligt öfverensstämma de med de fórut beskrifna, motsvarande cephalodierna hos L. pa- nœæolu Асн. äfven i det afseendet, att i ett och samma cepha- lodium stundom både @leocapsa- och Stigonema-gonidier före- komma. Ра ex. Е fann jag jemte Stigonema-cephalodier äfven Nostoc-cephalodier och på ex. D endast cephalodier af det senare slaget. ТІП färgen äro dessa gråaktiga och innehålla talrika Nostoc-celler, inbäddade 1 en tät hyfväfnad. På ex. C förekomma talrika apothecier, tillhörande en parasiterande Discomycet med mörka, 2-rummiga sporer. 4. 1. pallida Тн. Fr. Fóretrüdesvis undersókt exemplar: Ost-Finmarken, Warangerfjorden, Aldc'ok. 1857. Тн. Fries (Тн. Fr. Lich. Scand. rar. et crit. exs. N:o 21). Bálen utgóres af en af smá, gulhvita, rundade korn bildad crusta. Vid mikroskopisk undersökning finner man, att dessa korn bestå af en finmaskig hyfväfnad med stora interstitier, i hvilka ligga rundade eller kantiga, gulgröna, stora (7—12 u i diam.) -gonidier. Dessa bilda vanligen icke något särskildt gonidiallager utan äro temligen jemnt fördelade i crustan och saknas endast i kanten af de små crusta-kornen. Mellan dessa ser man här och der rundade, knöllika, på ytan ojemna och skrynkliga, mer eller mindre brun-svartaktiga bildningar, som närmare undersökta visa sig vara cephalodier, hvilka innehålla blågröna Nostoe-celler. Bland substratet förekomma talrikt Nostoc-kolonier, som äro omkring 1 mm. i genomskärning och omgifvas af ett brun- aktigt, skiktadt, temligen tjockt, yttre slemhölje. De särskilda trådarne äro inneslutna i en tunn, ofärgad slida och bestå af ovala, blågröna celler, 8—4 и i diam., jemte något större gránsceller. Algen torde vara À Nostoc rupestre Кота, BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 5. N:o 8. 71 Stundom finner man i dylika Nostoc-kolonier hyfer af Lecidea-arten, hvilka bórjat intränga och förgrena sig i dem. Under det att t. ex. nedre delen af Nostoc-kolonien är på detta sütt angripen, ür den ófre delen ofta alldeles fri frán hyfer. Så småningom ‚sprida sig hyferna i algkolonien och förgrena sig deri mer eller mindre rikligt. I allmänhet synas algkolonierna hos L. pallida Tu. Fr. mot de inträngande hy- ferna mer resistenta än annars är förhällandet, eller med andra ord genom den inverkan, som hyfer och algceller hos nämda art utöfva pä hvarandra, ökas förmägan af utveckling i mindre grad än vanligt. Hyfgrenarne förgrena sig nämligen icke sä snart mellan de särskilda algcellerna som hos andra med Nostoe-gonidier försedda cephalodier och bilda icke heller nägot tydligt differentieradt barklager, ehuruväl de ytterst liggande, nägot mörkare men i öfrigt oförändrade hyferna bilda ett hölje, som ätminstone i viss mon fungerar säsom barklager. Cephalodierna äro hos ZLecidea pallida temligen vexlande till storlek och läge. An äro de omkring 1 mm. i genom- skärning än endast 20 и. Deras läge är ännu mera obestämdt. Oftast sitta de på sidan af, stundom ofvanpå crustans grynlika korn. De äro i dessa båda fall vanligen genom ett brunaktigt eller färglöst, med barklagret analogt hyflager skilda från de med gulgröna gonidier försedda delarne af crustan, men ganska ofta kan något dylikt skikt icke särskiljas, och båldelarne äro i detta fall försedda med delvis gulgröna delvis blågröna gonidier. Endast de med gulgröna gonidier försedda partierna af bålen äro fertila. Ofta synas dock apothecier hafva uppstått ur de med blågröna gonidier försedda cephalodierna, men så är likväl icke förhållandet, utan dessa senare ha utvecklats hastigare än de med gulgröna gonidier försedda, fertila bål- аа och slutligen alldeles ida Ek dem samt stundom till och med sammanväxt med ena eller andra sidan af apo- theciet. РА unga mossgrenar var det lätt att finna groende sporer jemte en af rikt fórgrenade groddträdar bildad, tät protothallus. Ра denna funnos fria Nostoc-kolonier, i bildning stadda cepha- lodier och unga bäldelar med gulgröna gonidier. Huru dessa senare utvecklats och specielt, hvarifrän deras gonidier kommit, her jag hos denna art icke närmare undersökt. Att deremot de i bildning stadda, bland de groende spo- rerna befintliga cephalodierna bildats genom inverkan af grodd- 12 di FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. trådar på fria Nostoc-kolonier, var alldeles påtagligt. Hos denna art fórekomma sáledes liksom hos Solorina saccata (L.) var. spongiosa (SM.) m. fl. pseudocephalodier. Emedan dessa utvecklas samtidigt med anlagen till bäldelar med gulgröna gonidier.och dervid stundom med dem sammanväxa, blir följ- den, att. erustan såsom nämdt kommer att bestå dels af korn med gulgróna dels af korn med blägröna gonidier. Cephalodier, förut anmärkta af Тн. Fries (Lich. Scand. П, s. 539), förekomma hos Lecidea pallida Tu. Fm. ytterst allmänt (konstant?) Ра ей stort antal exemplar från olika delar af Skandinavien har jag träffat dem. Endast på ett enda exemplar kunde jag icke finna dem, men då detta var temligen illa medfaret, kan derur med afseende på cephalodiernas kon- stanta förekomst hos denna art inga bestämda slutsatser dragas. STEREOCAULON Ѕснвев. Dà vid undersókning af cephalodierna man hittils valt sitt material hufvudsakligen inom detta slägte (se den biblio- grafiska redogörelsen), och dà på grund häraf cephalodierna hos hithórande arter üro jemfórelsevis ganska noga studerade, har jag ansett öfverflödigt att utstrücka mina undersókningar till ett större antal arter inom detta slägte, så mycket mer som cephalodierna hos de olika arterna i allmänhet synas för- hålla sig temligen lika. De tillägg, som kunna göras till förut gjorda undersökningar, inskränka sig också nästan uteslutande till studier öfver cephalodiernas utveckling, och ehuru jag häråt skulle önskat få egna något större uppmärksamhet, har jag i följd af bristande tid måst uppgifva denna plan. För öfrigt torde väl numera knappast på allvar kunna ifrågasättas, att gonidierna 1 cephalodierna uppstå och utvecklas inuti bålen. 1. St. paschale (L.) Fr. Undersókta exemplar: Upsala. Okt. 1882. Förf. Vid undersökning af іске för unga delar af podetierna finner man i midten en märgeylinder, som bestär af mycket tätt förenade, ytterst fina, med podetiernas längdaxel paralella hyfer. Utomkring mürglagret finnes en mycket gles vüfnad af tjocka och greniga hyfer, mellan hvilka här och der fôre- komma stórre eller mindre grupper af gulgróna gonidier, BIHANG ТИ, К; SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. х:0 & 73 Dessa gonidiegrupper äro utát іске skyddade af nägot bark- lager, шап hyfväfnaden fóreter här samma utseende som ра sidorna och inát. Saknas sålunda helt och hållet barklager? Om man på längd- och tvärsnitt undersöker de yttersta spetsarne på po- detierna och deras grenar, finner man här ett smalt barklager. Spetsarne bestå nämligen af en mycket gles väfnad af greniga hyfer -— märglager finnes här ännu icke; mot periferin af denna hyfväfnad ligger en rundtomkring sammanhängande gonidialzon, hvilken utåt såsom vanligt skulle af ett smalt men tydligt barklager med något Бал membrane Strax nedanfór podetiernas spets bórjar و‎ аА som nedât sedan hastigt tilltager i tjockiek. Emedan märg- ra tillväxer hastigare bäde 1 tjocklek och асте 1 längd än den upptill slutna gonidialzonen, bildar denne jemte barklagret derutanfór snart icke något sammanhängande lager, utan båda sprängas sönder, och gonidierna fördelas i större eller mindre grupper rundtomkring podetierna. Här- efter: bildas kring de särskilda gonidiegrupperna icke något nytt barklager, och de rudiment deraf, som till en början observeras på yttre sidan, försvinna snart. Mellan de kring podetierna befintliga, större och mindre grupperna af gulgröna gonidier träffades här och der knól- lika cephalodier, innehållande blågröna |. Nostoc-gonidier. Redan med blotta ögat voro dessa cephalodier på grund af sin blågrå, liksom pruinösa färg lätta att observera: De bestodo inuti af en fin hyfväfnad med deri inbäddade Nostoc- celler samt omgåfvos i allmänhet af ett slags barklager, bildadt af tätt sammanfiltade, något mörkare hyfer. Algcellerna voro förenade till grupper, som mindre i dessa än i andra cephalodier voro genomdragna af fina hyfer; detta berodde likväl möjligen på, att de undersökta cephalodierna ännu ej nått sin fulla utveckling. Genom att vid undersökning börja på midten eller vid basen af en podetiegren och derefter gå mot spetsen finner man allt yngre cephalodier. Några fria, ännu af hyfer icke omslutna Nostoc-kolonier träffades visserligen icke, men ej sällan förekommo likväl så unga cephalodier, att det var alldeles påtagligt, att deras utveckling skett i hufvudsak så, som SCHWENDENER +) antager, d. v. s. genom algens inverkan 0) SCHWEND. Algentyp. d. Flechtengon. s. 18. 14 >» FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. erhålla hyferna förmåga af en lifligare utveckling, i följd hvaraf de omsluta och fórgrenas i algkolonien, вй att ett cephalodium bildas. Cephalodier synas hos denna art fórekomma konstant. i 2. St. ramulosum (Sw.). Företrädesvis undersókta exemplar: . America maxime australis. 1866. WESTERGRÉN. . Chile, »Los Ulmos» pr. Valdivia. 1864. H. Krause. . Хуа Granada. 1842. J. LINDEN) N:o 866 (Af Nr- LANDER bestämdt till St. proximum NYL.). D. Oahu. Lich. boreali-americ. Distrib. Н. Wizzey [under namn af St. ramulosum (Sw.) * proximum (Nr.)]: РА podetierna hos denna art förekomma, såsom det synes, konstant stora, rundade eller nästan klubblika cephalodier. Till fürgen äro de nägot gulaktiga och pä ytan mer eller mindre ojemna. De hafva förut blifvit studerade af Тн. FRIES, SCHWEN- DENER och Вовмет. Beträffande dessa författares undersök- ningar hänvisas till den bibliografiska delen, der en redo- görelse derför lemnas. id mina egna studier har jag endast funnit bekräf- telse på deras undersökningar och nöjer mig på grund deraf med en mera kortfattad redogörelse härför. Pà ex. A fann jag på ett och samma exemplar wo Nostoc- dels Stigonema-cephalodier. å ex. B förekommo dels Nostoc- dels Scytonema- dels Stigonema-cephalodier, och i ett och samma cephalodium anträffades till och med såväl Nostoc- som Seytonema-gonidier. På ex. C fann jag dels Nostoc- dels Stigonema-cepha- lodier, och på ex. D förekommo cephalodier, som innehöllo dels endast Seytonema-gonidier dels át ena sidan en Seyto- nema och åt den andra en Stigonema, hvilken på vissa cepha- lodier förekom äfven på deras yttre sida. För öfrigt voro podetierna (på ex. D) på sina ställen försedda med ett svart- aktigt öfverdrag, bestående af en Scytonema jemte en deri inblandad Stigonema. an finner häri full bekräftelse särskildt på Тн. Fries’ undersök singar af cephalodierna hos St. ramulosum (Sw.). Det framgår också tydligt, huru naturvidrig NYLANDERS sönder- cow» BIHANG TILL К. SV, VET.-AKAD. HANDL. BAND & хо $. 75 delning af denna art är, och huru betydelselös gonidiernas olikhet i cephalodierna är såsom artkarakter. Cephalodier förekomma hos de festa Stereocaula (jemför sid. 80 not 1) och torde åtminstone hos en del af dessa finnas konstant. Hos vissa andra arter åter synas de alltid saknas. De i cephalodierna befintliga gonidierna utgöras mest af Stigonemaceer och Nostocaceer. Derjemte forekofifüa ocksá Seytonemaceer men тега sparsamt. Slutligen har Borner hos Stereocaulon tomentosum (Fr.) / alpinum (Lavn.) funnit en (Glæocapsa samt i cephalodier på Stereocaulon ramulosum (Sw.) iakttagit en Lyngbya tillsammans med en Scytonema. Betrüffande de arter, hos hvilka cephalodier áro antráf- fade, hänvisas till Тн. Fries’ Comment. Ster. et РИ. och Mo- nogr. Ster. et РИ. samt NyLANDERS Syn. Lich. Endast föl- jande, i dessa arbeten icke upptagna arter, för hvilka cepha- lodier uppgifvas, anföras här jemte hänvisning till den källa, der nämde uppgifter förekomma. St. microcarpum Mürr.—4Amnc. Flora 1879 s. 162. St. curtulum NL. Ge 1876 s. 2 St. apocalypticum NYL. St. Wrightii Тоск. Syn. North Am. Lich. s. 234. Dessutom har jag funnit cephalodier hos evolutum GREVE . salazinum Bory (orig.ex.) samt hos fôljande af NYLANDER namngifna arter?), som jag icke funnit beskrifna: St. argodes Ny. St. submollescens NYL. %% PILOPHORUS (Тоск.) Тн. Ев. Bàlen bestár af cylindriska, enkla eller obetydligt greniga podetier, hvilka vid basen ofta äro omgifna af små, Hallika Г) Reise in der НР Norden und Osten Sibiriens 1843—44, heraus- gege zm m А. TH. IDDENDORF. Band ТУ. «e Petersburg 186 Anhan в. LV ei 1. NYLANDER har sederm ora 1875 302) ari phe art till ett Med Ae An расед utan att dock ange dettas utmärk zen. karakte 2) Ex. herb. mus. Paris Expedition. ойор А l'ile Campbell 1874. M. FrLHOL. (Herb. TH. FR.). i. 8. 46 < FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. phyllocladier. I podetierna uppträder märglagret under en dubbel form: innerst såsom en af mycket glesa hyfer be- stående centraleylinder, ytterst såsom ett lager af med hvar- andra tätt förenade hyfer. Fysiologiskt tjenar detta yttre märglager såsom bark, och från det utgå periferiskt hyftrådar, mellan hvilka de gulgröna gonidierna ligga. Bland phyllocladierna och på podetierna träffas isynner- het vid basen af dessa senare hos hithörande arter mycket ofta rundade. cephalodier, hvilka innehålla Stigonema-, Nostoc- eller Glæocapsa-gonidier. Cephalodiernas förekomst inom: detta slägte har först blifvit påvisad af FLörke') och Тн. FRIES. 1. P. robustus Tu. FR. Undersökta exemplar: A. Österdalen, Austa elf i Aamodt. 1837. М. N. Віхтт. B. Gudbrandsdalen, Stuelsbroen i Ringeboe. 1864. Тн. Fries och S. HENSCHEN. C. Ost-Finmarken, Mortensnæs. 1857. Тн. FRIES. D —— , Storfjeldet. 1864. Тн. FRIES. Hos denna art Gs jag funnit cephalodier på alla de exemplar, som jag haft tillfälle att undersóka. Cephalodierna äro grä-brunaktiga, vanligen omkring 2 mm.. stundom ända till 8 mm i diam. och innehålla Nostoc-gonidier. * Cereolus (Асн.) Тн. FR. Undersökta exemplar: A. Vestergötland, Lerums jernvägsstation. Juli1880. Förf. B. Nerike, Svennevads prestgård. 1869. О. б. BLOMBERG. C. Ost-Finmarken, Storfjeldet. 1864. Тн. FRIES. D. Tromsö, Fiöjfjellet. 1864. Tu. Fries. Cephalodierna, som till färgen äro grå, bruna, rödbruna eller svarta, innehålla Nostoc-, Stigonema- eller Glæocapsa- gonidier. Nostoc- (ex. D) och Stigonema-gonidier (ex. А) äro vanligast, och Glæocapsa-gonidier förekomma mera sällan. Моно ерада äro vanligen ота men stundom brun- aktiga och innehálla tätt sammanpackade, blägröna gonidier. ') H. G. FLÓRKE: ; Reate Lichenen, gesammelt und mit Anmerkungen herausgegeben. L ТУ. Rostock Ke s. 14 [Piloph. robustus TH. Ев. * Cereolus (Acn. yb : BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. wo 8. 77 Stigonema-cephalodierna äro ofta liksom täckta af svart ludd, hvilket beror derpå, att gonidierna växt ut till fria algtrádar. Bland lafven har jag ofta också funnit den cepha- lodiebildande Stigonema-arten i fritt tillstånd. Stigonema-cel- lerna äro än på alla sidor omspunna af hyfer (ex. A) än ordnade i longitudinela rader, skilda genom längsgäende hyfer (ex. B). Gleocapsa-cephalodier har jag hos denna underart icke funnit ensamma utan endast tillsammans med cephalodier, innehållande en annan alg. РА ex. B förekomma dels röd- bruna cephalodier, innehállande Glæocapsa-celler, dels grábruna cephalodier med en Stigonema. РА ex. C obietVerddds dels Nostoe-cephalodier (grá-svartaktiga), dels Slugünéná-cifhidodiet (svartaktiga), dels sparsamt Glæocapsa-cephalodier (rödbruna). 2 Р. acicularis (ACH.) Тн. Ев. Undersókt exemplar: New Bredford (Massachusetts), Oregon. E. Harr. Pà det exemplar af denna art, som jag haft tillfülle att undersóka, iakttogos mot basen af podetierna smä, brunaktiga cephalodier, som innehöllo blägröna, i korta trädar anordnade celler, som syntes tillhöra en Nostoc-art. Bland substratet förekom äfven en fritt vegeterande JVostoc. Att döma efter helt unga cephalodier försiggår cepha- lodiernas utveckling på det sätt, att algen omspinnes af de från yttre märglagret utgående Бубе * Наші Тоск. Undersôkt exemplar: New Bredford (Massachusetts), Oregon. E. Harr. РА det ofullständiga exemplar af denna art, som jag haft tillgång till, fórekommo några små cephalodier, innehållande Stigonema- -gonidier, hvilka på sina ställen växt ut till fria algtrádar. Unga cephalodier observerades äfven hos denna form, och visade sig utvecklingen försiggå på samma sätt som hos P. acicularis (Асн.) Тн. Fr. ARGOPSIS Тн. Fn. Hos den enda til detta slägte hórande arten har jag icke haft tillfälle att undersóka cephalodierna, hvarfór jag endast citerar, hvad NYLANDER har att om dem anföra. 18 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. A. megalospora Tu ER. »Cephalodia podetiis adnata concolora tuberculosa subpodi- cellata, granulis. gonimiis glauco-coerulescentibus sa pius, monili- formi-junctis, diametris circa 0,004—6 millim., in substantia ge- latinoidea Зв » Nyr. Syn. Lich. sid. 254. Jemför Tab. VH fi SPHÆROPHORUS Pers. Inom detta slägte äro cephalodier hittils funna endast hos en art, hos hvilken de först iakttagits af NYLANDER). Sph. stereocauloides NYL. Undersókta exemplar: А. Хуа Zeeland? (Af STIRTON bestämdt till Stereocau- lon (Thysanocaulon) Pinkertoni n. sp.). Хуа Zeeland. J. Кему. (RovwEGvERE: Lich. Gall. exs. N:o 370). Bälen ar busklik och utgóres innerst af en tjock, central mürgcylinder och ytterst af ett smalt, af tätt sammanfiltade hyfer bestäende kortikallager: mellan märgeylindern och detta ligger den af gulgróna gonidier bestáende gonidial- zonen. Här och der finner man på bålen blágróna-ljusgrá, mer eller mindre flikiga cephalodier, som innehälla talrika, tem- ligen oförändrade Seytonema-trádai = HI. Sedan i det föregäende lemnats en redogörelse för de speciela undersökningar af -cephalodierna, som jag företagit, torde en sammanfattning af det hela och en allmàn, jemfórande ófversigt af cephalodierna vara ра sin plats. 5 NYLANDER: Exemplum cephalodiorum in Spherophoro (Flora 1869 N:o 5 s. 68). gut i T BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL,- BAND 8. хо 8. 79 Cephalodiernas benämning. Af den fôrut lemnade bibliografiska redogórelsen fram- går bland annat: 1) att namnet cephalodium först användts af ACHARIUS 1803 (Meth. Lich.), och att han dermed då afsåg bildningar, som utan undantag icke äro cephalodier i den bemärkelse, hvari detta ord här tages, och ) ай AcHARIUS sedermera 1810 (Lich. Univ.) fattade cephalodium i en helt annan betydelse, derunder samman- förande bildningar af mycket vexlande natur, hvilka icke heller med undantag af ett enda fall — cephalodierna hos Peltidea aphthosa (L.) — äro verkliga cephalodier. Det var således icke utan ganska goda skäl, som WALL- ROTH förkastade namnet cephalodium, ehuru han onödigtvis införde ett nytt (phyma) 1 stället för att återupptaga det äldsta corpusculum, som äfven FLÖRKE användt. Att emel- lertid af prioritetsskäl nu återupptaga namnet corpusculum synes mig olämpligt, då cephalodium erhållit en så allmän användning. Cephalodiernas förekomst. Såsom i den speciela afdelningen synes, hafva hos ett jemförelsevis ganska stort antal lafvar cephalodier blifvit anmärkta. För öfversigtens skull må följande tablå meddelas öfver de slägten, inom hvilka cephalodier anträffats. Siff- rorna i den första kolumnen ange det antal arter, hos hvilka jag sjelf iakttagit cephalodier, i andra kolumnen det antal arter, hos hvilka cephalodier af andra författare uppgifvas förekomma, ehuru jag icke varit i tillfälle att genom egna undersökningar konstatera dessa uppgifter. Lobaria (Horrn.) . жо Nephroma (Асн.) Nr. din а Peltidea (Acu.) Хү. шры Solorina Асн. An oi apu (Асн.) Тн. . Placodium ыл Tu. Hm 14:23 us dec Е Psoroma (Асн.) NYL. ... T 5 Caloplaca Tu. Fr. eun] Transport 52 9 80 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. Transport 52 9 Lecania (Mass.) Тн. Ев ра Lecidea (Асн.) Тн. Ен. 4 Stereocaulon SCHREB.!) = ee . Pilophorus (Тоск.) Тн. Ев. № Argopsis Тн. Ек. ..... J x Sphærophorus VERS. . - 1 — 509, u Dessutom uppgitvas cephalodier fórekomma inom ätskilliga апаға slägten, men i dessa fall har dock cephalodium användts i en annan bemärkelse àn den, hvari det i detta arbete tages. I nedanstäende fórteckning, som likvàl icke gór ansprák ра att vara fullständig, hafva sammanförts alla de uppgifter om före- komsten af dylika »cephalodier, som jag 1 literaturen päträffat. l. Antagligen af parasitsvampar orsakade bildningar. Evernia prunastri (L.). Асн. Syn. Meth. Lich. s. 245. Ramalina calicaris (L.) Л. tuberculata (Асн.). 503. Асн. Lich. Univ. Cladonia gracilis (L.) Тн ich. Scand. 2. v. cornuta (Li) у. sasa seis (WALLR.) »phymatibus convexis» М ALLR. 2). Cetraria glauca (L.) f. fallax (Acn.). CH. Lich. Univ. s. 51 p OW saæatilis (L.) 3). Асн. Lich. Univ. s. 92. Di Fór Stersscaulen äro inga siffror meddelade, emedan uppfattningen af arterna hos slágtets báda monografer (TH. Іле och NYLANDER) är så olika, att något bestämdt artantal icke uppgifvas. TH IES (Monogr. Ster і örekomma le: hos 19 arter o och 3 subspecies, och enligt Nike (Syn. Lich.) hos 17 arter och subspecies. Dessutom äro i den speciela afdelningen (s. 75) 8 en äro funna. e here Ss er Geng der Flechten. Aus dem Franzósischen mit Zion . Halle 1851, s. 16) afser med följande: »Die Gephalodten (t жарынан); ER eine andere Art von nungen. wobei das Parmeliaceen sich ausserordentlich ee t, vendi 4 ges Se Rand oder das Zzcipulum thallodes Sek SS. 46 ок нче er eine Art von ungerandeter, halbkugeliger BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. хо 3. 81 пим Smithii То. enligt Тог. Мет. Lich. в. 114. Sticta apis . Lich. Univ. s. 88. SCH Wehoiteschi Мохт. enligt Tur. Мет. Lich. 2. Apothecier. Cladonia Horrw., Stereocaulon SCHREB., Sphyridium Flot. med flera slägten. ACHARIUS, SPRENGEL, NEES VON ESENBECK о. a. förf. 3. Spermogonier. Cetraria juniperina (L.). Acn. Li niv. s. 506. Physcia ciliaris (L.). Асн. Lich. Univ. s. 95. 4. Soredier. m He (L.). ‚ Term. u. Syst. s. 779. 5. Ej nürmare undersókta bildningar. Usnea barbata (L.) m. f. arter. сн. Lich. Univ. s. 623, m. fl. forf. 1). 7 Rórande de s. k. 12. елен Usnea finnas i тікі “ man ommit p t kla dessa »cephalodier» utan äfven på do Se apothecierna % Usnea nnit Abrot E š Е, о о B % B о н de о 2 "Ig SE 52; 4 B5 så © Я У D ю к о Eh ш м о iH "d E ad ег stä uppenbarligen i strid med RABENHORST'S eg af 82 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. Lecanora saxicola (PoLL.) WALLR. Naturg. Flecht. I в. 689 (phymata). Lecidea tersa ACH. | . Syn. Meth. Lich. s. 27. Е Chaenotheca chrysocephala (Асн.) Nr. Syn. Lich. s. 147 1). Roccella tinctoria DC. Асн. Lich. Univ. s. 83. Coccocarpia aphthosa JATTA 2). Licheni Africani (Nouvo Giornale Botanico Itali- ano, diretto da Th. Caruel. 1882. Vol XIV. N:o 8. s. 172). Vi ha i det föregäende funnit, att cephalodier äro iakt- tagna hos omkring 100 arter, och pà goda skäl kan man an- taga, att genom fortsatta undersókningar detta antal skall ytterligare ökas. Mınks, som betraktar cephalodierna såsom ett slags »gonotrophier, uppger också 3), att de icke in- skränka sig till de få arter och slägten, hos hvilka de hittils iakttagits, utan att de förefinnas hos ett större antal lafvar, ehuru de på grund af sin litenhet och sparsamma förekomst undgått ийри кемне, — hos hvilka arter och slügten nümnes likvà Med 5. ра cephalodiernas fórekomst fórtjenar sär- skildt påpekas, dels att det är ett fåtal slägten (underslägten), inom hvilka de anträffats, dels att de inom dessa slägten i allmänhet förekomma hos ett jemförelsevis mycket stort antal nämde bildningars natur. Som de emellertid icke innehålla några gonidier, kunna de icke anses dads ephalodier. Sjelf har jag і ке kg k undersókt dem fór att beträffande deras natur ttala nägon bestámd äsigt. Lätt kunde man eg frestad ác РЕ ы ta dem säsom stromata. Inuti bestä de af ytterligt fin och tät hyfväfnad, som med jod färgas blä. Vid ett кейде tillfälle torde jag mójligen à återkomma till dessa bildningar, som synas vara de pà Lobai " саноа е, pete carnea convema, a rina simulantia, textur Gë be, iei loss et globulos egen copiose ! continente» hänt tyder pä, att fräga här icke är om verkliga ce- > о m E A med »cephalodiis testaceis — * cad ee ad jag icke med visshet afgóra. Jag har likväl anled- t antaga, > han säsom cephalodier Bii Me ener frán barkl SE dylika bildningar har jag hos andra arter af detta ала us DA Dur ансары: Basel 1879. s. 123. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 8. 83 arter. Lecıpea (Асн.) gör härifrån visserligen ett undantag, då cephalodier inom detta slägte äro funna hos endast fyra arter; men här visar sig liksom inom andra slägten, att cepha- lodierna vanligen förekomma hos lafvar, hvilkas inbördes af- finitet är påtaglig. De tre arterna (L. panæola, L. consentiens och L. pelobotrya) förete nämligen sinsemellan de största öfver- ensstämmelser, och endast den fjerde arten (L. pallida) står. isolerad. Afven inom slägtet Stereocaulon, der cephalodier äro funna endast hos en del arter, finner man såsom regel, att närslägtade arter med afseende på förekomsten af cephalodier förhålla sig lika. Hos de olika cephalodieförande arterna synes förekomsten af cephalodier vara temligen olika. Många lafarter torde näm- ligen äga cephalodier konstant [t. ex. Lecanora gelida (L.), Stereocaulon ramulosum (Sw.), Peltidea aphthosa (L.)], under det att de understundom antagligen saknas hos andra (t. ex. vissa Lobaria- och Stereocaulon-arter). Mycket sannolikt är, att cepha- lodier hos de särskilda cephalodieförande arterna uppträda vida oftare, än man hittils anat, ehuru de äro svåra att isynnerhet på herbarieexemplar upptäcka. — Såsom en egendomlighet må i sammanhang härmed erinras derom, att på bålen af europeiska exemplar af Lobaria amplissima (Scor.) busklika cephalodier förekomma nästan utan undantag, under det att de lika regel- bundet saknas pá nordamerikanska exemplar af samma art (se s. 21). Fórekomma cephalodier endast hos Archilichener ? Sásom synes af den fórut meddelade ófversigten öfver de slügten, inom hvilka cephalodier med säkerhet anträffats, till- höra alla dessa Archilichenerna. Särskildt mà också påpekas, att cephalodier företrädesvis fórekomma hos de Archilichener, som äga paralellslägten bland Phycolichenerna: Lobaria motsvarar nämligen bland dessa Sticta (SCHREB. ) Nephroma > > > > Nephromium Nyl. Peltidea >» > > > Peltigera (WILLD.) NYL. Psoroma > > Pannaria (Dzr.). Ehuru à andra sidan inom t. ex. slägtet Lobaria cepha- lodier šro anmärkta hos ett mycket stort antal arter, hafva de 84 FORSSELL, STUDIER ÓFVER CEPHALODIERNA. ännu icke anträffats hos någon enda Sticta-art — oaktadt dessa båda slügten i öfrigt visa så stor “si, pique att de af mánga fórfattare förönus till ett slägte. Helt naturligt framställer sig derför den Se finnas cephalodier endast hos Archilichenes: Den ende, som förut synes egnat någon tanke hárát, är NYLANDER. Enligt honom måste svaret härpå blifva jakande 1). Innan jag närmare inlåter mig på denna fråga, vill jag redogöra för några undersökningar, som belysa densamma. Hos Phycolichener har jag utom de normala gonidierna understundom iakttagit algceller, tillhörande en annan »typ». Såsom exempel härpå må anföras Peltigera canina (L.), hos hvilken jag — på exemplar, samlade i aug. 1881 på Slotts- backen i Upsala — funnit på och uti bålen gulgröna algceller utom de blågröna gonidierna. I de yngsta delarne af bålen funnos visserligen såsom vanligt mellan bark- och märglagren blågröna gonidier, men på äldre delar af bålen förekommo isynnerhet mellan filtluddet på öfre sidan Protococcus-lika celler, hvilka växte och trifdes väl. Hyferna förhöllo sig passiva gent emot algen och erhöllo vid beröring med densamma icke förmåga af kraftigare utveckling, såsom vid cephalodiernas bildning är fallet. Algcellerna förökade sig rikligt och började så småningom intränga genom barklagret bland hyferna i bålen. Hyferna i barklagret syntes nu något degenererade, och de blågröna gonidierna förlorade efter hand färgen och bortdogo. De gulgröna algcellerna delade sig rikligt i lafbålen och genomträngde den i skilda riktningar men bildade icke något egentligt gonidiallager. De undersökta exemplaren företedde ett sjukligt utseende. Påtagligt var också, att den gulgröna algens förhållande till hyferna var ett helt annat än de blågröna gonidiernas. Utan tvifvel hämtade algen en del af sin näring från hyferna och de blågröna gonidierna, utan att hyferna erhöllo assimileradt kol från algen. Här ägde sålunda en kamp för tillvaron rum, ‚och förhållandet mellan de båda symbionterna (lafven och den gulgröna algen) var tydligen ett slags parasitism. Att hän- föra dylika fall till cephalodierna, skulle vara olämpligt, då särskildt vid dessas utveckling den inträngande algens för- hållande till hyferna och de normala gonidierna är ett helt annat. 1) NYL. Flora 1867 N:o 28 s. 439. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. x:0 8. 85 Äfven hos andra lafvar har jag funnit liknande fall, som icke synas vara sällsynta. Endast ett exempel må här anföras. På exemplar af Solorinella asteriscus ANzI (från Chur i Schweiz, samlade 1863 af LAURER) förekommo bland hyferna mer eller mindre högt upp i bålen trenne alger, tillhörande slägtena Scytonema, Gleocapsa och Nostoc. Algerna voro all- deles oförändrade, och hyferna syntes förhålla sig passivt till dem. Då sålunda de olika organismerna i detta fall icke syntes på minsta sätt inverka på hvarandra, kunde här icke vara tal om vare sig antagonistisk eller mutualistisk symbios !), utan man skulle möjligen kunna kalla en dylik symbios indifferent. Skilnaden mellan de olika slagen af symbios förmedlas emellertid genom så påtagliga öfvergångar, att det är omöjligt att uppdraga någon sträng gräns mellan dem. Följande fall torde tjena såsom bevis härför. id undersökning af exemplar af Endocarpon pusillum Неру. — frän Heidelberg, samlade af Zwack — fann jag bland substratet och pá undre sidan af den gulgróna gonidier innehällande bálen talrikt alger, som tillhórde följande slägten: беуіопета AG., Schizosiphon Kürz., Gleothece Næs., Aphanothece Хжо., Chroococcus NAG. ос Blue Nag. (Gl. violacea RABENI;) 2). Dessa alger hade äfven inträngt uti bálen, men hyferna och algcellerna syntes icke utófva nágon inverkan pà hvarandra. Ра vissa ställen af bálen voro algerna mycket kraftigt utvecklade och hade här trängt undan hyferna. De tre förstnämde algerna hade till och med växt midt igenom bálen, och рё ófre sidan af densamma kunde man redan med blotta ögat förmärka små, svarta, dynlika bildningar, som be- stodo af företrädesvis Scytonema-trädar. I detta fall syntes symbiosen först vara indifferent men sedan så småningom hafva öfvergått till antagonistisk. Vid de nämda exemplen ägde mellan algen och hyferna icke någon sådan samverkan rum som vid cephalodiernas bild- ning. Jag anser på grund deraf, att algerna i dessa fall icke kunna anses cephalodiebildande och skall till denna sak längre ned återkomma. Efter denna afvikelse från frågan, om cephalodier före- күлік жайып hos Archilichener, öfvergär jag till en redo- 1) A. DE Bary: Die ig pren À der Symbiose. Strassburg 1879. s. 2) Amanuensen N. WILLE har välvilligt bitrádt mig vid ends gis essa alger. 86 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. górelse fór de uppgifter, som jag i literaturen funnit rórande förekomsten af tvänne slags gonidier hos andra lafvar än Archilichener. Вовхет!) har hos följande lafvar funnit tvänne slags go- nidier, utan att bålen i afseende på det yttre derigenom under- gått någon förändring. Massalongia carnosa (Dicxs.), hos hvilken utom Seytonema- gonidier träffades en Gleocapsa. ichina confinis (LIGHTF.), som utom Rivularia-gonidier innehöll kolonier af Protococcus crepidinum THUR. Heppia adglutinata (КвЕмРН.), hos hvilken utom de blå- gröna gonidierna träffades en Protococcus. SCHWENDENER har hos еп på »Bryophagus» ve Seco- liga — hvarmed väl afses Gyalecta bryophaga (KÖRB.) — fun- nit 4 eller 5 olika Chroococcaceer (Glæothece, Aphanothece och Glæocapsa?). Vidare har Коввев hos Pyrenopsis granatina (SOMMERF.) och Lecothecium tremniacum (Mass.) samt »überhaupt bei den meisten Gallertflechtens pes flere slags gonidier®). nom slästet Arth pä samma exemplar Trentepohlia- oeh Palmella-gonidier. Dessutom synes NYLANDER hos JVematonostoc rhizomor- phoides Мут. funnit tvänne slags gonidier>). 1) Вовм. Recherch. Gonid. lich. s. 89. ?) S. SCHWENDENER: Erör Siwe zur Gonidienfrage dio 1872 N:o s. 229). en senare afhandling af samme fôrfattare (Die pie iem als Parasiten der Algen. Vertailin xd der naturforschend n Ge- ift thece etc. auf welchen eine Seooliga smarotzend vegetirt (vgl. meine »Erórterung z P Gb nidienfrage> in Flora 1089, Tafl. IV), können Metis als Gonidien betae s werden». . W. KORBER: Zur Abwehr der SCHWENDENER-BORNET'schen Flechten- theorie. Breslau т в: 12; = — I frága om Pyrenopsis grana- jemfór NyL. Lich. Lapp. 104, der 1 bälen fórekommande gul- gróna peeing orbus tillhöra | m Pyrenopsis-crustan và växande Archi- lichener. Vid undersökning “ nágra Pyrenopsi finna bekräftelse pà riktigheten af denna förklaring. — Huruvida de af KÖRBER 1. c. мү таа romane rad Sclerolicherna Zarpidium — ns KÖRB., Ionaspis chrysopha: na (ко MN ж (Асн.), Poly- в) | тей ° lastia Heuekotiana (Kó т Коз flere аса cephalodier, € jag i icke наа + : Ber ое аг dock "här endast fråga om fall, analoga med de ofva алын ifna (Solorinella, En- rares pusillum). Jemför TH. FRIES: Po olyblastiæ Scandinavicæ, 2 (Acta cs e Societatis вее ры un А Eo 5. AvMQUIST: onogra арша Arthon Sc enge" B: ме teg 17. N:o m. 5» Fiske а hormoponiis. еліте verti ыры чы. corticali. subrectis et distinctis vaginat interioribus impleæis minus distincte BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 8. 87 Härtill komma de lafvar, som enligt Міхкв och STEINER!) äga gonidier af flere typer. Ай ingå på en närmare redo- görelse härför torde vara obehöfli Det äterstär att undersöka, i ged förhällande den früm- mande algen hos dessa omnämda, ej till Archilichenerna hö- rande lafvar stár till hyferna, om cephalodier hos dem kunna sägas fórekomma, eller om man här har fall, jemförliga med de förut nämda hos Peltigera canina, Solorinella och Endocarpon pusillum. Uppgifterna rörande denna sak äro pä de anförda ställena sä knapphändiga, att det är omöjligt att utan vidare undersökningar komma till klarhet härutinnan. Den främmande algen torde ätminstone icke orsaka nägra märkbart framträdande bildningar, säsom förhällandet ofta är med cephalodierna. Mycket häntyder ocksä pä, att i de nämda fallen den främmande algen och hyferna icke inbördes sam- verka, eller med andra ord att här icke förekommer nägon mutualistisk utan indifferent eller antagonistisk symbios. Sannolikt äro säledes de nyssnämda lafvarne icke att hän- föra til de med cephalodier försedda och, sävidt hittils ат kändt, har man ännu icke iakttagit nägot exempel pà cephalodier hos andra än Archilichener Cepbalodiernas lüge, fürg och form. I afseende på sitt läge förete cephalodierna stora olik- heter: än förekomma de på ófre eller undre sidan af bålen än omkring eller uti densamma; stundom sitta de mellan de mindre delar, af hvilka ЕСЕ består. Nägongäng [Solo- vina saccata (L.) var. spongiosa (SM.) och antagligen äfven Lecanora hypnorum (Horrm.)] uppstå de på sjelfva proto- thallus, och, då sedermera crustan blifvit färdigbildad, synas de bilda integrerande delar af densamma. Ehuru sålunda cephalodiernas läge hos olika arter är ytterst pika, intaga de likväl ofta hos samma art ett be- vaginatis et gonimiis ўно. majoribus (meiogonimiis) hinc inde interpositis? NYLANDER: JVematonostoe rhizomorphoides nov et sp. (Bulletin de la Société botanique de France. rs XX. 1873 8. 264. 1) J. STEINER: Verrucaria calciseda. Petractis evanthematica. Ein Bei- Klagenfu urt 1881. Separatabdruck aus dem XXXI Programme des St roscida rgymn. Om denna afhandling gäller, hvad som fórut àr om MINKS' arbeten. 88 FORSSELL, STUDIER ÓFVER CEPHALODIERNA. stämdt läge i förhållande till bålen. Alltid är detta likväl icke förhållandet. Utom hos Lecanora hypnorum (Horrw.), der de förekomma dels under apothecierna dels antagligen också mellan erusta-kornen, är hos andra Lecanora (Psoroma)- arter, Peltidea venosa (L.) m. fl. ett växlande läge hos cepha- lodierna iakttaget. Synnerligen anmärkningsvärd är i detta afseende Nephroma aretieum (L.), hos hvilken cephalodierna ligga inneslutna 1 bålen vanligen under gonidiallagret men stundom både upptill och nedtill begränsade af ett lager gulgröna gonidier (Tafl. I fig. 6). Då cephalodierna tydligt framträda på bålens öfre sida, afvika de i allmänhet mer eller mindre till färgen från om- gifvande partier af bålen. Vanligen äro de i detta fall mör- kare än bålen t. ex. svartgrå hos Peltidea aphthosa (L.), Lo- baria amplissima (Scor.) eller något stötande i blågrått Lobaria erosa (Escuw.) Stundom äro de svagt gulróda (Lecanora gelida (L.) och närstående arter), under det att de hos andra understundom äro mörkröda (L. panæola Асн.). Då cephalodierna sitta på undre sidan af bålen, afvika de mindre i afseende på färgen och äro derför i detta fall svåra att observera. Beträffande formen är det vanliga förhållandet, att ce- phalodierna bilda knöllika upphöjningar på öfre sidan af (rundt omkring) bålen t. ех. Peltidea aphthosa (L.), Lecanora (Асн.), Stereocaulon SCHREB. och Pilophorus (Тоск.). Stundom äro de busklika (vissa Lobaria-arter) eller klubblika (Stereocaulon ramulosum) eller något flikiga (Spherophorus stereocauloides). Hos ett jemförelsevis stort antal lafvar förekomma de inuti bålen. Antingen antydes härvid deras förekomst genom en svag upphöjning på bålens öfre eller undre sida t. ex. Lobaria (HorrM.) och Nephroma (Acx.), eller också kunna de utifrån icke observeras. I förra fallet bilda cephalodierna inuti bålen gyttringar af algceller, i senare fallet hafva de ofta utbredt sig mer på längden samt tendera att bilda ett gonidiallager [Solorina saccata (L.), S. crocea (L.)]. Cephalodiernas indelning. Cephalodierna förete sälunda hos olika lafvar stora olik- heter men bibehälla hos en och samma art i allmänhet sam- ma utseende. De olika former, under hvilka de hos olika BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. хо 3 89. arter uppträda, äro dock fórmedlade genom sá mánga ófver- gángar, att det är omójligt att uppställa nágra pâ deras yttre utseende grundade typer, under hvilka de ófriga kunna sub- sumeras. Sásom redan förut йг nümdt, sökte WALLROTH sürskilja trenne hufvudformer (phymata lenticularia, radiosa och car- cinomatosa) men fann, att de utan märkbar gräns öfvergingo i hvarandra. NYLANDER åter indelade dem i cephalodia epigena, hypo- gena och endogena. Han valde sälunda en helt annan in- delningsgrund, nämligen orten för deras uppkomst. Det är dock omójligt att uppdraga nägon bestämd gräns mellan сері. hypogena och endogena, emedan dessa båda förbindas med hvarandra genom tydliga ófvergángar, i det att nämligen ceph. endogena i yngre stadier varit ceph. hypogena. Det àr vidare origtigt att tala om endogena cephalodier, eftersom de icke üro endogena utan tvürtom hafva ett exogent ursprung. Då emellertid hvarken cephalodiernas form eller läge erbjuder någon lämplig indelningsgrund, torde еп sådan lämpligen kunna hämtas från orten för deras uppkomst. Vi indela således cephalodierna i: 1) sådane, som utvecklas från öfre sidan af (eller om- kring) bålen, och 2) sådane, som utvecklas från undre sidan af bålen. För de förra kan man lämpligen använda benämningen ceph. epigena (perigena) och för de senare ceph. hypogena. Detta sätt att indela cephalodierna stöter likväl på vissa svårigheter. Hvart skola nämligen de cephalodier hänföras, som vid sporernas groning bildas på protothallus? I många afseenden visa de emellertid så stora afvikelser från de öfriga cephalodierna, att det torde vara lämpligast att låta dem bilda en särskild grupp, för hvilken jag (sid. 47) föreslagit benämningen pseudocephalodier. I motsats till dessa cepha- lodier sättas de öfriga under namn af cephalodia vera. Emellertid äro äfven dessa båda slags cephalodier under- stundom icke strängt åtskilda, utan öfvergångar förekomma mellan dem. Cephalodiernas indelning blir sålunda till en viss grad artificiel. Här såsom alltid, då man söker syste- maticera naturen, finner man, att det hela utgör en oafbruten kedja, der den спа länken visserligen kan förete stora olik- 90 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. heter med den andra, men der olikheterna fórmedlas genom mångfaldiga ófvergángar. Cephalodierna skulle sáledes kunna grupperas pà fóljande sätt: I. Cephalodia vera (egentliga cephalodier). Dessa cephalodier, som nästan alltid intaga ett bestämdt läge i för- hållande -till bålen, utmärkas deraf, att de stå i ett tydligt sammanhang med de normala gonidier innehållande delarne af densamma, samt att de vanligen äro omgifna af ett bark- lager, som utgör en omedelbar fortsättning af barklagret på de närgränsande delarne af bålen A. Ceph. epigena (perigena), hvilka uppkomma på öfre sidan af (eller omkring) bålen. De utvecklas vanligen från öfre barklagret ofvan gonidialzonen, hvilken icke deltager i . deras bildning. Då barklager saknas, bildas cephalodiets hyfväfnad af hyfer från märglagret (Stereocaulon). Till denna hufvudtyp höra ett fåtal cephalodier. Till formen äro de något vexlande; följande olika slag kunna exempelvis nämnas: 1. Ceph. tuberculosa (knöllika ceph.)t. ex. Peltidea aph- thosa ( 2. — lobulata (fli ikiga ceph.) t. ex. Spherophorus ste- reocauloides NYL. 8. — capitata (klubblika ceph.) t. ex. Stereocaulon ramulosum (Sw.). B. Ceph. hypogena, hvilkas uppkomst och utveckling sker från undre sidan af bålen. Vid de hypogena cephalodiernas utveckling intrünga algcellerna mer eller mindre djupt in i bålen. Dels кейі afseeude härpå dels med afseende ра formen skulle man Каппа särskilja följande typer. l. Ceph. thalloidea (bállika cephalodier), hos hvilka algeellerna іске upptrünga i bälen utan vid dennes af bark- lager ej skyddade undre sida omslingrats af hyfer, som rikt fórgrenats i algkolonien. Dessa cephalodier stá i ett mycket obetydligt sammanhang med bälen och utgôra snarare bi- hang till än delar af densamme, De omgifvas vanligen af ett eget, mer eller mindre tydligt, pseudoparenchymatiskt barklager (Тай. П fig. 28). I många afseenden visa de stora öfverensstämmelser med pseudocephalodierna à andra sidan nürma de sig ocksá i viss mon de knóllika cephalodierna (серр. tuberculosa), ehuru de förekomma på motsatta sidor af BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. xo 91 bålen. Hit höra de ofvan beskrifna cephalodierna hos Pel- tidea venosa (L.), de i kanten af apothecierna befintliga ce- phalodierna hos Solorina saccata (L.) тат. spongiosa (Sm.) samt cephalodierna hos Solorina octospora ARN Ceph. immersa?) (invuxna cephalodier), dá alg- cellerna intrüngt i märglagret och der antingen bildat run- dade gyttringar (Nephroma (Асн.) och de flesta Lobaria-arter) eller utbredt sig under gonidialzonen [Solorina crocea (L.)]. Dessa cephalodier sakna helt och hállet barklager. Till stor- leken äro de temligen vexlande. Uppnä de en betydligare sådan, kunna de fórmürkas på біте eller undre sidan af bålen 1 form af större eller mindre upphöjningar. Ofta visa de sig på undre sidan af bålen i form af en tydlig, vårtlik bild- ning, som företer mycken likhet med pyrenokarpiska apo- thecier. Dylika cephalodier hafva af NYLANDER blifvit kallade ceph. pyrenodea och anses af honom såsom en form af ceph. »endogena». _ 8. Ceph. placodioidea?) (skiflika cephalodier) dä algcellerna nedifrån genomträngt hela bålen och på біте sidan af densamma framträda i form af en plattryckt vårta (Leca- nora gelida (L.) och närstående arter). i 4. Ceph. granuliformia ?) (kornlika cephalodier), dä algcellerna genomträngt crustan, och mellan bälgrynen upp- stå kornlika bildningar (Lecidea panæola Асн.). Dessa cepha- lodier stä mycket nära de skiflika cephalodierna, 5. Ceph. fruticulosa?) (busklika cephalodier) dä algcellerna nedifrån genomträngt hela bålen och på біте sidan framträda i form af busklika bildningar t. ex. Lobaria amplissima (ScoP.). П. Pseudocephalodia. Dessa cephalodier bildas redan vid sporernas groning i protothallus derigenom, att grodd- trádar omslingra algkolonier af annan »typ» än de normala gonidierna. De stä i ringa samband med öfriga delar af bälen samt äro omslutna af ett eget barklager, hvilket vis- serligen kan sammanväxa med bälens, men dermed icke stár ` i genetiskt samband. Hvad som särskildt utmärker dessa cephalodier är vidare den tydliga tendens till sjelfständig utveckling, som de visa. Hittils äro de funna hos ett fåtal т) Тн. Ев. Lich. Spitsberg. в. 2) NYLANDER: De cephalodiis in ala venosa (Flora 1866 N:o 8 s. 116). 92 FORSSELL, STUDIER ОРУЕК CEPHALODIERNA. arter: Solorina saccata (L.) var. spongiosa (SM.), Lecidea pallida Tm. Ев. och antagligen d'eng hypnorum (HoFFM.) samt Lecidea panæola Асн. De i cephalodierna fórekommande algerna. I afseende pà de alger, som träffas 1 cephalodierna märkes, att de samtliga tillhöra Phycochromaceernas grupp och bland dessa fóljande familjer: 1. Nostocaceæ 2. Stigonemacem (Sirosiphonee). 9. Scytonemacee. 4. Chroococcacee. 5. Oscillariacea. De till fam. Nostocaceæ hórande algerna igenkännas i cephalodierna på sina små, rundade, med nästan omärklig membran försedda celler samt vanligen sparsamt förekom- mande, något större och med dubbelt konturerad membran försedda gränsceller (heterocyster). I allmänhet ligga Nostoc- cellerna mycket tätt förenade och bilda rundade gyttringar i märglagret, stundom kunna de dock utväxa och på bålens öfre sida bilda busklika förgreningar [Lobaria amplissima (Scop.)]. Till färgen äro cellerna mycket vexlande: vanligen blä- gröna med ofärgade gränsceller, stundom nästan blä med gula gränsceller (vissa Lobaria-arter) eller hela algmassan mer eller mindre gulaktig, hvilket senare säkerligen beror pä älder Vid behandling med kaliumhydrat färgas gränscellerna med klorzinkjod violetta, under det att de öfriga algcellerna fürgas gulbruna. Bland hithörande alger har jag i cephalodier бега dels Nostoc-arter dels шер punctiformis Kürz., hvilken senare SCHWENDENER för till Nostocaceerna!). Med säkerhet förekom- mer den hos Lobaria amplissima (Scor.) och antagligen hos åt- skilliga andra, men då det icke är möjligt att till art eller stundom ens slägte kunna bestämma algen utan FERRAN odling, kan jag icke med bestämdhet yttra mig häro am. Nostocacer är den i cephalodierna utan јаве talrikast representerade. Амег tillhórande densamma tráffas 1 cephalodierna företrädesvis hos slügtena Lobaria (Horrw.), 1) SCHWEND, Algentyp. d. Flechtengon. s. 28. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 8. 93 Nephroma (Асн.) NYL., Solorina Acn., Peltidea (Асн.) Nr. och Lecanora [Psoroma (Асн.) Nvr.] samt relativt mer spar- samt inom slägtena Stereocaulon Зонвев., Lecidea (Асн.) Тн. Ев. och Lecanora [Piacodium (Нил, Тн. Ев I förhällande till bälens gonidiallager intaga Nostoc-cellerna ett mycket olika läge, såsom vid cephalodiernas indelning redan är påpekadt. Särskildt förtjenar framhållas deras ovanliga läge 1 grönländska exemplar af Nephroma arcticum (L.). Nostoc- cellerna ligga nämligen här inneslutna i märglagret, icke blott upptill utan äfven nedtill begränsade af ett smalt lager af gulgröna gonidier (Tafl. I fig. 6). cephalodierna på Peltidea aphthosa (11) har jag under- stundom iakttagit en annan egendomlighet, som fórtjenar att omnämnas. І nedre delen af ett cephalodium fann jag nümligen vanliga Nostoc-celler, inbäddade i en finmaskig hyfväfnad; 1 ófre delen saknades hyfer eller fórekommo de mycket spar- samt, och i stället för enstaka celler funnos här långa, ytterst smala celltrådar (Tafl. I fig. 4). Om dessa utvecklats ur de nämda Nostoc-cellerna, eller om de möjligen utgjordes af någon annan alg, kan jag icke afgöra. Arter tillhörande fam. Stigonemaceæ förekomma lika- ledes ganska ofta i cephalodierna hos Lecanora [Placodium (HILL) Тн. Ев.], Stereocaulon SCHREB., Pilophorus (Тоск.) Тн. Ев. och Leeidea (Асн.) Тн. Fr. Algen har i cephalodiet vanligen en gulbrun fárg och kan stundom fórvexlas med Nostocaceer. Gränsceller äro likväl vida talrikare, hvarjemte cellerna äro mer radvis anordnade och. stundom fórsedda med en ganska tydlig slemskida. Såsom anmürkningsvürdt må framhållas, att algen på äldre cephalodier ofta utväxer till normalt utvecklade trådar. Detta, som först observerades af Тн. Frırs på Stereocaulon-cephalo- dier, och som jag sedan funnit särdeles tydligt på Гесапота gelida Асн. (Тай. I fig. 1), Lecidea pelobotrya (WAHLENB.), Pilophorus robustus TH. Fn. * Cereolus (Асн.) m. fl., utgör ett otvetydigt vitnesbórd om cephalodie-gonidiernas algnatur. Bland de till denna familj hórande slägten har jag 1 cephalodier med säkerhet funnit endast Stigonema AG. repre- senteradt. Seytonemaceer förekomma i cephalodier hos Stereocaulon- arter samt Sphærophorus stereocauloides Хүр. СеПегпа äro i cephalodierna i synnerhet i deras midt vanligen fórenade till 94 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA: temligen långa och oförändrade trådar, hvarigenom hithörande alger lätt igenkännas. INTER 1) anser såsom sannolikt, att cephalodierna hos Lobaria linita (Hups.) orsakas af en Scytonemacé eller Rivu- lariacé. Efter hvad förut är nämdt, torde detta helt visst icke vara förhållandet. Det är således hos ett mycket ringa antal lafvar, som man i cephalodierna träffar Scytonemaceer. Chroococcaceer förekomma i cephalodier likaledes en- dast hos ett fåtal lafvar. Arter af såväl slägtet Chroococcus Nag. вот Gleocapsa (Kürz.) NEG. äro emellertid represen- terade bland de cephalodiebildande algerna. Gleocapsa — företrädesvis eller uteslutande Gl. Magma (Ввёв.) Körz. — har jag iakttagit i cephalodierna hos Leeidea panwola Acu., L. pelobotrya .(WAHLENB.), Pilophorus robustus Тн. Fn. *Cereolus (Асн.), hvarjemte Borner 2) i cephalodierna hos Stereocaulon tomentosum (Ев.) В alpinum (Laur.) funnit en Glæocapsa Kürz. De öfverst i cephalodierna liggande cellerna har jag funnit alldeles eller nästan alldeles ofóründrade, men, 1 samma mon som hyfväfnaden blir tätare, försvinner det róda slemlagret, och de blägröna cellerna framträda tydligare (Тай. II fig. 27). Chroococcus-arter üro i cephalodierna vida süllsyntare. En- dast hos .Lecidea Goreng AcH. har jag funnit sádane: Chr. turgidus (Kürz.) Naa. eller någon närstående art. Тн. FRIES 3) har i cephalodierna hos samma art iakttagit en med Chr. einnamomeus (MENEGH.) närslägtad art. scillariaceer förekomma 1 cephalodier mycket sällsynt; bittils äro de endast funna af Вовхет 5), som i cephalodier på Stereocaulon ramulosum (Sw.) funnit en Lyngbya Ac., blandad med en Scutonema Ав. Sedan jag nu omnämt de olika alger, som orsaka cepha- lodier, torde närmast 1 ordningen böra följa en redogörelse fór cephalodie-algernas olika grad af konstans hos de sürskilda lafvarne. Inom slägtena Lobaria (Horrw.), Nephroma (Асн.), So- lorina Acu., Peltidea (Асн.) och Lecanora [Psoroma (Асн.) NYr.] innehålla аи alger, hvilka utan undantag ut- ` D Wuer. Cephal. s 8. 2 BoRN. Recherch. doni. lich. s. 80. 3) TH. FR. Lich. Scand. s. *) Вовк. Recherch. Gonid. lich. s. 72. - BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. xo 8, 95 góras af Nostocaceer. Inom öfriga lafslägten med flere cepha- lodiefórande arter — Lecanora [Poidium (Нш) Tm. Ев. |, Lecidea (Асн.) Tu. Fm, Stereocaulon Ѕснкев. och Pilophorus (Тоск.) Тн. Ев. — РЕЯ 1 cephalodierna olika slags alger. Hvad beträffar arterna inom desen sistnümda slügten, kunna cephalodierna hos dem med afseende pä gonidierna i allmänhet variera ganska betydligt. I cephalodierna hos Le- cidea pallida Тн. Ев. har jag dock, oaktadt ett stort antal ex- emplar från olika delar af Sverge och Norge blifvit under- sökta, hittils funnit endast Nostoc-gonidier. Hos öfriga arter, af hvilka jag undersökt flere exemplar, har jag i cephalodierna funnit än en än en annan alg, ehuru hos vissa arter cepha- . lodierna innehålla företrädesvis gonidier af ett bestämdt slag. Cephalodie-gonidiernas variation inskränker sig likväl icke ensamt till de särskilda arterna, utan i cephalodierna på samma individ eller till och mediett och samma cepha- lodium kan man finna flere olika alger. Utom hos Stereocaulon ramulosum (Sw.), der Tm. FRIES, SCHWENDENER och BORNET redan förut iakttagit olika gonidier ра вашта exemplar, har jag hos nedanstäende lafvar ра samma exemplar funnit cephalodier med gonidier, till- hórande följande algslägten: Lecanora gelida Асн. Stigonema och Nostoc. Г. illita Nx. Stigonema och Nostoc. Lecidea panæola Асн. Gleocapsa och Stigonema samt Glæocapsa och Chroococcus. L. pelobotrya (WAHLENB.) Stigonema och Nostoc. Pilophorus robustus Tu. Ев. * Cereolus Асн. Glæocapsa och Stigonema samt Nostoc, Gleocapsa och Stigonema. Mera sällsynt är det att i samma cephalodium träffa flera. alger. Тн. Fries har i cephalodierna hos Stereocaulon ramu- losum (Sw.) funnit öfvergångar mellan de olika algtyperna!), och hos samma lafart har Вовхет i ett och samma cepha- lodium funnit dels en Seytonema dels en Lyngbya (AG.)?). Sjelf har jag hos Stereocaulon ramulosum (Sw.) i ett cepha- lodium funnit en Жозосасе och en Scytonema samt i ett annat en Scytonema och en Stigonema. Т senare fallet päträffade jag de båda algerna tillsammans fritt förekommande på podetierna. Vidare har jag i ett och samma cephalodium hos så väl Leci- 1) Тн. Ев. Beitr. Ceph. s 2) Вовм. Recherch. Gonid. dich 8. 72, 96 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. dea panæola Асн. som Г. rm (WAHLENB.) funnit en Gleocapsa och еп Stigonema Ehuru det sáledes ár ett fâtal algfamiljer, som de cepha- lodiebildande algerna tillhóra, förete likväl hos de särskilda lafarterna cephalodierna med afseende ра de i dem befintliga algerna i allmänhet mycket stora vexlingar, och olämpligheten att från dem hämta några artkarakterer ligger i öppen dag. Cephalodiernas hyfvüfnad. Hittils synas man fórbisett eller átminstone egnat en ganska ringa uppmärksamhet åt den hyfväfnad, hvari goni- dierna ligga. Hos analoga eller affina lafvar med olika goni- dier visar den likväl ofta іске oväsendtliga olikheter såsom t. ex. hos Peltigera Асн. och Peltidea (Асн.) Nvr Denna väfnad i cephalodierna har emellertid WINTER!) beskrifvit hos Lobaria linita (Норз.). Mestadels har hyfsystemet i alla Nostoc-cephalodier ungefär samma utseende och struk- tur; nágra sürskilda undantag skola nedan omnämnas. Vid beröring med Nostoc-cellerna förgrenas hyferna mycket rikligt och utsända mellan algeellerna talrika, fina hyfgrenar. Från dessa utgä sedan smärre, ytterst fina grenar, mellan hvilka smágrenar sedan anastomoser bildas. Sálunda uppkommer en finmaskig hyfväfnad, i hvilken algcellerna äro inneslutna och af hyfer tütt omgifna. Att endophytiska alger föranleda förgrening i den cell- väfnad, hvari de ligga inneslutna, var förut bekant genom % ex. REINKES ?) undersókningar af Cycadeernas rótter. vissa Nostoc-cephalodier t. ex. hos Lecidea consentiens Nyr. (Тай. I fig. 3) och Г. pallida Tu. Ев. förgrenas hyferna làngt mindre, och man kan hos dessa arter i cephalodierna finna algkolonier, mellan hvilkas celler hyfer icke eller endast helt obetydligt förgrenats. Ей motsvarande förhållande mellan hyfer och Nostoc-gonidier finner man som bekant hos t. ex. Collema (Horrm.) och Leptogium (FR.). I de uti cephalodierna befintliga Nostoc-cephalodierna hos Lecanora hypnorum (Horrw.) (Тай. П fig. 15) ligga algcellerna icke sásom vanligt inneslutna i en ytterst finmaskig hyfväfnad 1) WINT. Cephal, s REINK. Morph. "Abbandl. s. 12. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. к:0 8. 97 utan egentligen i barklagret, som genom inverkan af algen betydligt utvidgats. I Stigonema-cephalodierna kunna de särskilda hyftrádarne visserligen stundom tydligt följas, men vanligen har hela hyf- systemet här öfvergått till en ytterst finmaskig väfnad, hvari de särskilda hyfelementerna icke kunna urskiljas (Tafl. I fig. 1). I Gleocapsa-cephalodierna äro hyferna mycket kortcelliga och mer gelatinösa. Hela hyfväfnaden visar här ett så att säga areoleradt utseende!) och öfverensstämmer noga med hyf- systemet hos Pyrenopsis Nyr. . Mest oförändrade hafva hyferna liksom algen bibehållit sig i Scytonema-cephalodierna. Här visa nämligen hyferna samma utseende som i bålens märglager. | I fråga om cephalodierna hos Stereocaulon anmärker NY- LANDER, att man kan särskilja trenne lager: bark-, gonidial- och märglager?), ehuru än gonidial- än märglagret är före- trädesvis utveckladt. Hos vissa andra cephalodier framträda också dessa olika lager ganska tydligt; särskildt är detta fallet . med det à tafl. II fig. 5 afbildade cephalodiet af Peltidea aphthosa (L.). Det ojemförligen vanligaste förhällandet йт emellertid, att gonidierna äro jemnt fördelade öfver hela ce- phalodiet; så är fallet med t. ex. alla cephalodia immersa. Cephalodiet i sin helhet utgöres här säledes af en gonidial- väfnad utan särskildt bark- eller märglager. Cephalodiernas uppkomst och utveckling. I fräga om de olika sätten för cephalodiernas bildning har jag redan vid deras indelning redogjort för det väsent- ligaste. Jag visade der, att pseudocephalodierna uppstä vid sporernas groning genom samverkan mellan groddträ- darne och en alg, typiskt skild frän lafvens normala goni- dier, och att de egentliga cephalodierna (ceph.vera) upp- komma genom samverkan mellan en dylik alg och hyfer, till- hörande en redan utvecklad lafbäl. De egentliga cephalodiernas utveckling försiggär vidare dels sá, att algcellerna pà undre sidan af bälen omslingras af hyferna och antingen här eller hógre upp i densamma utveckla ett енне (ceph. hypo- 1) Jemför BoRN. жен Gonid. lich. PI. 16 fig. ?) NyLANDER: Lichenes in regionibus SN See vigentes. s. 252 not. SE des ice naturelles. Sér. 4. Botanique. Tom. XI. Paris 1859). 98 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. gena), dels sá, att de pà ófre sidan af bálen genom samverkan med hyferna ge upphof till ett cephalodium (ceph. epigena). Det är i den speciela afdelningen pä flera ställen visadt, att, vare sig cephalodierna äro hypogena, epigena eller pseudocephalo dier, deras utveckling är resultatet af en egen- domlig samverkan mellan hyfer och algceller. Dä de cepha- lodiebildande algcellerna komma i beróring med hyferna, er- hàlla nümligen dessa senare en ókad fórmága af utveckling; de omspinna algkolonien och förgrenas upprepade gånger uti densamma, så att algcellerna komma att ligga uti en mycket fin hyfvüfnad. Samtidigt härmed dela sig algcellerna rikligt, hvarigenom cephalodiets volym betydligt tilltager. Med afseende pà de hypogena cephalodiernas utveckling förefinnas stora olikheter. An йт det endast de delar af hy- ferna, hvilka komma i omedelbar beróring med algen, som utsända grenar kring och uti algkolonien — ett cephalodium uppstär i detta fall vid märglagrets bas (Solorina octospora ARN.); àn intrünger algen ett styeke i märglagret och bildar här en rundad gyttring af algceller (8. saccata (L.), Lobaria (Horrw.)]; än tränger algen ännu högre upp i bålen och ut- breder sig under det gulgröna gonidiallagret, som ofta till och med undantränges |8. crocea (L.), S. bispora NYL.]; än genom- brytes den gulgröna gonidialzonen samt barklagret, och cepha- lodiet framträder på öfre sidan af bålen under olika former [Lobaria amplissima (Scor.), Lecanora gelida AcH., Lecidea paneola Асн.). På hvad sätt algcellernas uppträngande i bålen sker, kän- ner jag icke. Det vill dock åtminstone understundom synas, som om de icke bortdoge i nedre delen af cephalodiet och förökades endast i den öfre samt på detta sätt så småningom komme allt högre upp i bålen, utan det förefaller, som om deras inträngande högre upp berodde på ett slags vandring. Egendomligt är, att de delar af hyfväfnaden, som algen genomträngt, stundom återtaga sitt förra utseende, sedan algen kommit högre upp i bålen (Tafl. I fig. 7—9). Förhållandet mellan de cephalodiebildande algeellerna och lafbålen. Det återstår nu att undersöka, i hvad förhållande cepha- lodiealgen står till lafven. Åger en verklig parasitism rum Ld BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 8. 99 dem emellan, d. v. s. lefver den ene af de báda organismerna ра den andres bekostnad, eller äro de mójligen hvarandra till ómsesidigt ga Innan jag sóker besvara dessa frágor, torde nágra ord om parasitism och symbios i allmänhet vara ра sin plats. DE BARY, som i ett vid tyska naturforskaremötet i Cassel 1878 hället fóredrag!) — delvis efter van BENEDEN — angifvit de olika slag af symbios, som förekomma i naturen, skiljer särskildt mellan antagonistisk och mutualistisk sym- bios. Vid den fórra lefver den ene af de báda symbionterna (gästen) ра den andres (värdens) bekostnad, vid den senare symbiosen äger det fórhállande rum, att de báda symbionterna befordra hvarandras utveckling. Den antagonistiska symbiosen motsvarar i allmänhet, hvad DE BARY också kallar fullständig parasitism, ehuru graden af parasitism i olika fall icke obetydligt modereras. Mellan parasiten och värdplantan (gästen och värden) förefinnes likväl alltid kamp för tillvaron. Afven vid den mutualistiska sym- biosen förefinnas olika grader, ehuru dessa framträda mindre skarpt åtskilda i växtverlden än i djurriket. VAN BENEDEN skiljer inom djurriket mellan mutualister och commen- sualer?) De förra lefva af affall från andra djur (t. ex. af epidermisdelar) de »sórja för toiletten». De senare lifnära sig af ett öfverskott af näringsmaterial, som värden kan undvara. En dylik åtskilnad mellan mutualister och commensualer kan svårligen göras inom växtriket; i stället förekomma här andra fall af symbios, hvilka sakna motsvarighet inom djurverlden. Ett närmare studium af cephalodierna visar tydligt, att mellan algen och hyferna icke någon kamp för tillvaron före- kommer. Man kan här icke tala om antagonistisk symbios eller parasitism, ty algen intränger visserligen i värdplantan men förstör icke hennes väfnader utan framkallar tvärtom uti dem ett hastigare tillväxande. Man skulle möjligen kunna tänka sig, att något slags sjuklig öfverretning (hypertrophi) äger rum vid cepha- lodiernas utveckling. För ett sådant antagande saknas till- rückliga skäl, då ingenting finnes hos de cephalodieförande lafvarne, som antyder något sjukligt, såvidt man nämligen 2 x 2 ee Animal at tr ar e or t 1876. s. XXIV (The International Scientific Series. Vol. XX). 100 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. ` med sjukdom förstår ett abnormt tillstånd hos en organism, hvilket är förenadt med stóring af dess funktioner. Det synes tvärtom stäldt utom allt tvifvel, att de cephalodiebildande algcellerna och hyferna på hvarandra utöfva en ömsesidigt fördelaktig inverkan, i det att de sinsemellan fördelat nürings- bestyren, och att således, mellan de båda symbionterna en mutualistisk symbios äger rum. Att såväl hyfer som gonidier vid beröring med hvarandra erhålla förmåga af en rikligare utveckling, har förut i synner- het STAHL tydligt påvisat 1). Bekräftelse derpå finner man lätt vid sporernas groning och cephalodiernas utveckling. Man kan icke förklara detta på annat sätt än genom att an- taga, att mellan de assimilerande cellerna och hyferna ett ömsesidigt utbyte af näringsämnen äger rum, hvaraf följer en ökad utveckling hos båda komponenterna. Hyferna upptaga mineralbeståndsdelar och bilda af nitrater och ammoniumsalter qväfveföreningar. Algcellerna åter upptaga kolsyra ur luften och vatten från de omgifvande hyferna samt bilda genom reduktion af kolsyran och vattnet kolhydrater. Då algcellerna äro på alla sidor tätt omslutna af hyfer, kunna de endast från dessa erhålla sitt behof af mineralbeståndsdelar och qväfveför- eningar, hvaremot de afgifva kolhydrater i utbyte till hyferna. På detta sätt äro de båda symbionterna hvarandra till gagn. Då emellertid redan de normala gonidierna assimilera kolsyra, kan man med skäl fråga, om icke cephalodiealgen är alldeles öfverflödig. Från SCHWENDENERIANSK ståndpunkt måste symbiosen mellan hyferna och de normala gonidierna anses nödvändig, under det att symbiosen mellan hyferna och cephalodiegoni- dierna är mer tillfällig. Lafven kan således existera såsom en fysiologiskt sjelfständig organism utan de senare, men en annan fråga är, om de icke möjligen äro lafven till någon särskild nytta. Cephalodiernas konstanta förekomst hos vissa lafvar häntyder onekligen derpå. Såsom möjligen utgörande ett svar på den sista frågan hän-. visar jag till ENGELMANNS undersökningar öfver assimilationen ?). 1) E. STAHL: Beiträge zur Entwickelungsgeschichte der Flechten. II 2) TH N: Ueber Sauerstoffaus vu on Pflanzenzellen im Mikrospectrum (Botanische „Zeitung. 1882 N:o ——: Ueber Assimilation von che Zeit g.1882 a N:o N:o 39). : Farbe und Assimilation (Botanische Zeitung. 1883 N:o 1—2). BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 8. 101 Han har nämligen funnit, att den assimilatoriska effekten àr relativt starkast hos de enkla ljusstrålar, hvilkas färg utgör komplementfärgen till de assimilerande cellernas färg. Sålunda har han:i afseende på de olika ljusstrålarnes relativa assimila- toriska energi funnit, att för gröna celler ligga de verksammaste våglängderna i rödt mellan de FRAUENHOFERSKA linierna B och C och i blått vid F, under det att för blågröna celler assi- milationens maximum ligger i gult, ehuru mellan B och C den assimilatoriska verkan är ganska stor. Det vill häraf synas, som om en laf, hvilken innehåller både gröna och blågröna gonidier, skulle på samma tid och vid samma ljusstyrka kunna ‚ assimilera en större qvantitet kolsyra än en laf med endast ett slags gonidier. Om -således ENGELMANNS undersökningar äro riktiga, hvilket ej finnes anledning att betvifla, torde cepha- lodierna vara lafvarne till gagn. Påtagligt är emellertid, att den inverkan, som cephalodie- algeellerna utöfva på bålen i olika fall är ganska vexlande, såvidt man nämligen får sluta härtill af den olika grad af ut- veckling, hvartill cephalodierna hos olika arter hinna. I ce- phalodierna hos Lobaria amplissima (Scor.) och L. herbacea (Huns.) har man ett tydligt exempel härpå. Cephalodiernas utveckling synes hos dessa till en början försiggå på samma sätt; hos den förra fortgår dock utvecklingen betydligt längre, i det att cephalodierna här icke stanna inuti bålen utan höja sig öfver dess yta och på öfre sidan af bålen utväxa till stora, busklika bildningar, under det att hos den senare (och i vissa fall antagligen äfven hos Г. amplissima) utvecklingen af- stannar, medan cephalodierna ännu befinna sig i märglagret inuti bålen. I förra fallet måste man anse den impuls till kraftigare utveckling, som de båda symbionterna genom in- verkan på hvarandra erhålla, betydligt starkare. Cephalodie-algens förhållande till lafbålen och särskildt till hyferna visar stora öfverensstämmelser med de normala gonidiernas förhållande till hyferna, och frågan om cephalo- dierna står derigenom i ett nära samband med den SCHWEN- DENERSKA lafteorin; dels kunna nämligen från dem stöd hämtas för denna teori, dels visar å andra sidan ett noggrannare studium af cephalodierna ohållbarheten af en del skäl, som blifvit anförda mot samma teori. Jag vill i det följande ^ närmare söka utveckla detta. 102 FORSSELL, STUDIER ОРУЕВ CEPHALODIERNA. Cephalodierna och Schwendenerska lafteorin. De flesta skäl, som blifvit anfórda mot den SCHWENDENERSKA teorin, grunda sig derpá, att man betraktat gonidiernas och hyfernas fórhállande till hvarandra sásom ett slags parasitism, der den ene komponenten (hyferna) lefver pà den andres (gonidiernas) bekostnad. Utgäende härifrän har man anmärkt, att parasiten (hyferna) uppträder först, och att värdplantan (gonidierna) derefter tillkommer; att hyferna sä tätt omsluta gonidierna, att dessa senare mäste erhälla ätminstone nägon nüring frán hyferna, samt att algen, ehuru angripen af en kraftigt utvecklad parasit, detta оз фаб trifves väl och rikligt delar sig samt tillför hyferna näring. >Оиатат enim rationes biologicæ algis his parasitis maxime singularibus attribute essent? Ad perpetuum incluse т thallis heterogeneis sepius firmis. stra- toque corticali continuo undique obductæ ec evolutionem nullam nature Algarum congruentem manifestare possent. Algas sisterent infelices tenebricolas, іп carcere angustissimo detentas omnique ibertate autonoma modo ceterarum Algarum vivendi orbatas? Anne vita talis naturale quoddam exhiberet vel alibi in natura obveniens? Vel ubinam aliquid physiologice analogum occurrit?» 1) Emellertid har Тн. Frırs redan förut framhållit, stt, om den SCHWENDENERSKA teorin är riktig, är här fråga іске om en parasitism i vanlig bemärkelse utan om en »parasitismus duplex et reciprocus 2), och att detta i och för sig ingalunda utgör någon tillräcklig grund för förkastandet af nämda teori. En närmare undersökning af cephalodierna visar ocksä, att man just i dessa bildningar har ett otvetydigt bevis derpä, att »alge infelices tenebricolæ etc.» icke blott i naturen kunna förekomma utan ock faktiskt existera, hvarjemte, säsom förut är visadt, cephalodierna ocksä torde utgöra ett exempel pä en »parasitismus duplez et reciprocus» (d. v. s. mutualistisk symbios). et finnes visserligen mellan cephalodierna och laf- bálen, nàmligen att man icke med visshet künner nágot exempel pà, att cephalodier utvecklat apothecier. Mójligen har jag iakttagit dylika på cephalodier hos Leeidea panæola ACH., men detta kan tyvärr icke med bestämdhet afgóras. À andra sidan má ock anmärkas, att cephalodierna i allmänhet äro sà ') NYLANDER: Animadversio de theoria gonidiorum algologica (Flora 1870, N:o 4 s. 52). 3) Тн. Ев. Lich. Scand. s. 6. BIHANG TILL К, SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND Š, N:0 8. 103 föga utvecklade, att apotheciebildning väl svårligen skulle unna inträda annat än under synnerligt gynsamma omstän- digheter. Studiet af cephalodierna visar oss äfven, att SCHWEN- DENERSKA teorin icke är orimlig derför, att algen, ehuru på alla sidor tätt omgifven af hyfer, likväl trifves väl och rikligt delar sig. Kan för öfrigt klorofyliet i de assimilerande cellerna assimilera kolsyra, om cellerna äro gonidier i enlighet med den anti-SOHWENDENERSKA uppfattningen — d. v. s. assimila- tions-organ, sà ligger det antagandet a priori nüra till hands, att klorofyllet kan fungera på samma sätt, om cellerna äro cephalodierna hafva vi också ett tydligt exempel på algceller, som, ehuru tätt omslutna af hyfer, fungera såsom assimilationsorgan och tillföra hyferna näring 1). rågan om den SCHWENDENERSKA teorins antagande eller förkastande hvilar naturligtvis ytterst på svaret på den frågan: huru uppkomma de i bålen inneslutna gonidierna? Pseudocephalodiernas utveckling torde i viss mon vara egnad att lemna svaret härpå. Hos Solorina saccata (L.) var spongiosa (SM.) samt. Lecanora hypnorum (Horrw.) har jag funnit, att pseudocephalodierna uppkomma på alldeles samma sätt, som lafbålen enligt SCHWENDENER bildas: först utvecklas från sporerna groddtrådar, som omslingra algceller och rikt förgrenas mellan dem, under det att dessa förökas, hvarigenom så småningom bildas en tät hyfväfnad, inneslutande gonidier. Efter hvad mina undersökningar ge vid handen synas också de gulgröna gonidier innehållande partierna uppstå på alldeles sam sä mina undersökningar af Lecanora hypnorum (HOFFM.) (Тай. П fig. 17, 19— и samt Solorina saccata (L.) var. spongiosa (Sw.) (Тай. II fig. 2 Det har äfven anmärkts, att SCR ehuru àgande en oerhörd utbredning, enligt SCHWENDENERSKA teorin skulle utgöra resultatet af ett tillfälligt sammanträffande mel- lan en svamp och en "g att vidare svampar2) och al- 1) WINT. Cephal. s. 200. 2) A. Y. KREMPELH SM кымы und Literatur der Lichenologie, Band . München 1872. 5 g). Jag tilläter mig i pis manhang härmed pápeka, att det synes Sec, icke vara fullt ема att š frän SCHWENDENERIANSK ständ en nkt vidare jemföra lafvarnes hyfsystem med syamparnes myceli (reg rad väl tagas pà följande sätt: ja iade hyfsystem har ee tvecklats ur svampmycelier, som genom symbios med alger så små- ome under tidens lopp undergátt mer eller mindre betydliga 104 . FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. ger!) såväl som lafvar samtliga i allmänhet förekomma på ganska olika lokaler, samt att dessutom de alger, som skulle fungera såsom gonidier, efter hvad man har sig bekant, icke ha så stor utbredning, som de lafvar, i hvilka de enligt SCHWENDENER skulle ingå såsom gonidier ephalodierna . utgöra emellertid : resultatet af ett till- fälligt sammanträffande af tvänne olika organismer och träffas icke desto mindre, såsom vi i den speciela afdelningen funnit, konstant hos. Неге lafvar med stort utbredningsomráde. Ce- phalodiernas konstanta förekomst förklaras derigenom, att den cephalodiebildande algen (algerna) icke blott äger samma ut- bredningsområde som lafven utan äfven alltid förekommer tillsammans med denne. I sällskap med t. ex. Peltidea aph- thosa (L.) och Lecanora gelida (L.) finnas sálunda alltid alger, som bilda cephalodier hos dessa lafvar. Det visar sig sáledes, att verkligen alger och lafvar i vissa fall konstant träffas tillsammans. Huru ofta ett dylikt sammanträffande äger rum kan іске afgóras, men nágot djerf måste man anse den bevisföring vara, som stöder sig på upp- giften, att gonidie-algerna sannolikt іске äga en så stor ut- bredning som motsvarande lafvar, ty härom föreligga ännu — i nàgon mon tillfyllestgórande undersókningar ?). Sásom ett stód fór SCHWENDENERSKA teorin má erinras om, att Lobaria. amplissima (ScoP.) m. fl. arter lemna otvetydiga bevis för, att verkloen algceller tillsammans med hyfer Каппа förändringar іске blott i afseende ра yttre d =>. ran beständsdelar utan äfven beträffande Eu nä m. Att sed m зо typo gonidiorum omnino congrui); numquam gonidia circa thallos et simul intra eosdem conspiciuntur, ie гаи juveniles ubique nascentes (etiam initia ео- rrima) observamus. Contra ubi same rh optime vigent 0 aS pati ee d ibi эА10а» (Protococci etc.) omnino desunt» e Di et eorum formis ام‎ e td (Flora 1877, N:o 235 m exempel ds трі, att alger kunna träffas ра temligen — "amie pe an jag bes: att jag i Botaniska trádgárden i Upsala ра u ej vi ma af Hippophaë oc us gt er tillsammans mu Qo du QAM Mis lar kana kaa Gert Зичи BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 8. 105 frambringa bildningar, som hafva en lafbäls alla utmärkande karakterer, och som, ehuru beroende pà ett tillfülligt sam- manträffande af olika organismer, likvül äga en bestümd form och i vissa trakter så godt som konstant förekomma. Det тай ocksä päpekas, hvilken hógst väsendtligt olika form samma hyfsystem stundom kan antaga vid inverkan af olika assimilerande celler: hos Lobaria amplissima (Scop.) bilda hyferna tillsammans med gulgróna gonidier en bladlik bäl och tillsammans med blägröna busklika cephalodier. Vi ha i den speciela afdelningen äfven sett, huru hyferna df Peltidea aphthosa (L.) med en Nostocace kunna frambringa en bildning, som till sin byggnad i allt väsendtligt öfverens- stimmer med en Peltigera Асн. (Tafl. I fig. 5); Вага hos Lecidea panæola Асн. hyferna förändras vid samverkan med Gleocapsa Magma (Ввїв.), och ett cephalodium uppstår, som till sin byggnad іске kan skiljas från en Pyrenopsis NYL. — andra exempel att fórtiga. Vi ha nu i stórsta korthet sett SCHWENDENERSKA teorin från: en åtminstone delvis ny synpunkt.. Redan af det anförda framgår dock, att frågan om cephalodierna ganska nära berör frågan om lafvarnes natur i allmänhet. En mera utförd jem- förelse mellan de normala gonidiernas och. de cephalodie- bildande algcellernas förhållande till lafbålen torde också vara egnad att'i flera afseenden belysa den SCHWENDENERSKA lafteorin. Med cephalodierna i vissa afseenden analoga företeelser. Såsom förut är nämdt, anser NYLANDER cephalodiernas normala och konstanta förekomst hos. vissa lafvar utgöra ett tillräckligt bevis derför, att de icke äro orsakade af en- dophytiska alger. Detta ger mig anledning att hänvisa till några andra växter, hos hvilka man funnit mer eller mindre konstant förekommande endophytiska alger, så mycket hellre som dessa fall äfven i andra afseenden visa öfverensstämmelser med cephalodierna. På undre sidan af öfre bladfliken finnes hos Azolla-arterna en trång öppning, som leder till en stor hålighet inuti bladet. I denna fann SrRAsBURGER!) utan undantag JVostoc-kedjor, tillhörande samma art, icke blott på alla Azolla-exemplar utan ock i hvarje särskildt blad, som han studerade. Och 1) Е. STASBURGER: Ueber Azolla. Jena 1873. s. 39. 106 FORSSELL, STUDIER ОРУЕВ CEPHALODIERNA. dock härstammade de undersökta arterna från så vidt skilda florområden som Amerika, Nya Holland, Asien och Afrika. I stammen på Gunnera-arter fann- REINKE 1) uti paren- chymceellerna en utifrån inkommen Nostoc-art, som träffades utan undantag på alla undersökta exemplar icke blott från botaniska trädgårdar utan ock från Afrika, Nya-Zeeland och Syd-Amerika. TrEUB?) har sedan funnit samma alg i en Gunnera från berg i Indiska Archipelagen. Det vill således synas, som om äfven hos Gunnera en endophytisk alg före- komme konstant. Flera exempel derpå, att alger om icke konstant så åt- minstone mycket ofta träffas i andra växters väfnader skulle kunna anföras, men jag nöjer mig med att till de förut nämda lägga ett, nämligen förekomsten af JVostoc-celler uti rötterna af vissa Cycadeer. Här finner man uti intercellularrummen talrika algceller, som på de kringliggande parenchymcellerna föranleda uppkomsten af säcklika utskott. Vissa likheter förefinnas mellan lafvarnes cephalodier och de anförda exemplen. I alla fallen hafva algcellerna utifrån inträngt i värdplantans väfnader och föröka sig der sedan rikligt. Värdplantan tager ingen skada af den inneboende algen och behöfver den icke för sin utveckling. En olikhet är, att hos Gunnera algcellerna ligga inuti värdplantans celler, dit de intränga genom porer på membranen. I hvad förhållande hos Azolla, Gunnera och Cycas algen står till värdplantan, är svårt att afgóra. På grund af algens konstanta förekomst kan man väl knappast antaga, att sym- biosen är alldeles utan ändamål. Snarare torde man i dessa fall kunna se tillpassningsfenomen, i synnerhet hos Azolla tydligt framträdande. kens anser visserligen, att de i högre växters vüfnader förekommande endophytiska algerna äro att betrakta såsom »rumparasiter»?), hvilka uppsökt en skyddad plats för sin ostörda utveckling, och i vissa fall — t. ex. då alger förekomma uti Sphagnum-blad — torde denna förklaring vara tillfyllest- görande, men då symbiosen är konstant, kan den icke göra 1) REINK. Morph. Abhandl. s. 92, 2) M. TREUB: JVostoc-Kolonies in fig macrophylla BL. (нейм. Kruid- kundig. Archief. Ser. II. Deel III. Stuck IV. eg CES teradt efter Botunisches Centralblatt. Band XII. 1882. N:o 9. G. Kress: Beiträge zur Kenntniss niederer ыы "(Botanische Zeitung. 1881 N:o 20 s. 8. 315). BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 8. 107 anspråk derpå. Möjligt är, att äfven i dessa fall ENGELMANNs undersökningar öfver olika färgade cellers olika assimilations- maxima (se sid. 101) äga sin tillämpning. Alger kunna äfven förekomma endophytiskt hos vissa djur. Som bekant har nämligen på sista tiden den åsigten blifvit uttalad 2), att i alla de fall, der klorofyll förekommer hos lägre djur såsom hos Protozoer, Hydra m. fl, det i sjelfva verket härrör från encelliga alger. Riktigheten af denna åsigt synes genom HAMANNS undersökningar stüld utom allt tvifvel, åt- minstone hvad HyprA beträffar ?). BRANDT har äfven studerat algen och »värdens» förhållande till hvarandra och dervid kommit till följande resultat, som HAMANN åtminstone delvis bekräftar: »vürden» kan, då algcellerna saknas eller i följd af otillräcklig belysning icke kunna funktionera, upptaga organisk näring såsom andra djur, men då algen uti djuret assimilerar kolsyra, hämtar det utifrån endast oorganiska ämnen. Algen uti ifråga- varande djur visar således en ganska stor öfverensstämmelse med gonidierna i cephalodierna. För att ytterligare framhålla, att konstant symbios icke är något så alldeles ovanligt, erinrar jag derom, att man i Leguminosernas rotknölar funnit exempel på, att en svamp kan konstant förekomma i en annan växt och der ge upphof till bildningar af vexlande form och storlek. Det visar sig sålunda, att lafvarnes cephalodier ingalunda äro någon enstaka stående företeelse, utan att ganska talrika analoga fall iakttagits, och att särskildt cephalodiernas under- stundom konstanta uppträdande icke utgör bevis för, att de äro särskilda organer, jemförliga med groddknoppar. Jag har förut nämt, att cephalodierna äro resultatet af ett tillfälligt sammanträffande af olika organismer; deras förekomst är sålunda att söka i företrädesvis lokala förhäl- landen. Det är likväl påtagligt, att algens närvaro och berö- ring med hyferna icke är enda vilkoret för cephalodiernas bildning. Mycket häntyder tvärtom derpå, att mellan lafven "y : Ueber das Zusammenleben von ze. und Algen (Bo- . 178). K. erm сае 1882. Band IX, N:o 5 Zur Entstehung und Entw AE der grünen Zellen XXXVII. bet Hydra | (Zeitschrift fir wissenchaftliche Zoologie. Band Leipzig 1882. s. 45 108 . FORSSELL, STUDIER ÖFVER. CEPHALODIERNA. och algen förefinnas tillpassningsförhällanden, hvilkas .betydelse icke fár underskattas. Pä samma lokal som och tätt inblandade med cephalodieförande lafvar finnas nämligen ofta andra lafvar, hvilka säväl som de förra komma i beröring med den cephalodiebildande algen, men hos hvilka cephalodier lik- väl icke uppstå. Bland med cephalodier rikligt försedda Stereocaula förekomma ofta t. ex. Cladonia-arter, hos hvilka jag oaktadt: noggrant sökande aldrig lyckats påträffa cepha- lodier. Vi ha vidare i det föregående funnit, att. cephalodie- | förande lafvar icke bilda cephalodier vid beröring med annat än vissa bestämda alger. Detta torde visa, att mellan just dessa alger och lafven ett särskildt tillpassningsförhällande äger rum. En närmare skin af pin torde möj- ligen lemna nägra synpunkter vid utredningen af lafvarnes fylogenetiska utveckling. Såsom förut är nämdt, förekomma cephalodier företrädesvis hos de Archilichen-slägten, som äga paralellslägten bland de med Nostoc-gonidier försedda lafvarne (Phycolichenerna) d. v. в. hos Lobaria (Horrw.), Nephroma (Асн.) Nr, Peltidea (Асн.) Му. och Lecanora [Psoroma (Асн.) AL hvartill kommer, att cephalodierna hos dessa lafslägten alltid orsakas just af Nostocaceer. Med skäl kan man under sädane förhållanden fråga, om іске häri från descendensteorins ständpunkt kan spáras ett drag af gemen- samt stamfórvandtskap. och en sedermera i olika riktning gäende fylogenetisk utveckling. Af intresse üro med afseende härpå de olikheter, hvilka vi ofvan funnit, att såväl cepha- lodierna som de normala gonidierna förete inom slägtet Solorina Асн. Hithórande frågor ligga emellertid på det hela taget utom detta arbete, om de också äga vissa beröringspunkter dermed. Till annat än lösa gissningar och hypotheser kan man föröfrigt ännu icke komma. Det är också först på sista tiden, som man börjat närmare beakta de egendomliga fenomen, hvilka DE BARY sammanfórt under namn af mutualistisk symbios, och många frågor, som röra förklaringen af dessa fenomen, kan man först då hoppas finna besvarade, när de olika slagen af symbios gjorts till föremål för mer jemförande undersökningar, än som hittils varit och kunnat vara för- hållandet. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. мо 8. 109 Fórklaring ófver anvánda fórkortningar vid oftare citerade arbeten. . AcH. Lich. Suec. Prodr. — E. ACHARIUS: Lichenographiæ Sueciæ Pro- mus. зин copiæ 1798. ACH. Lich. Univ. — E. ACHARIUS: Lichenographia universalis. Gottingæ ACH. Meth. Lich. — Е. ACHARIUS: Methodus qua omnes detectos Liche- nes secundum organa carpomorpha ad genera, species et varietates redigere atque observationibus illustrare tentavit. I—II. Stockhol- mis .CH. Syn. Meth. Lich. — E. ACHARIUS: Synopsis methodica Lichenum. Lun BABIK. Devel cé uem — M. BABIKOF: Du développement des cépha- lodies sur le us ” lichen Peltigera aphthosa Ноғғм. (Bulletin d adémie imperial des sciences de 8t pom V 1878. s. eg t Mélange es biologiques. X. s. Вівсн. Term. yst G. W. BISCHOFF: Handbu Pis HE "botanischen Ter eg und Bystemkunde. I—IL Nürnberg 1833—4 BORN. Recherch. Gonid. lich. — E. BORNET: Recherches sur еңі gonidies des lichens (Annales des sciences naturelles. Sér. 5. Botanique. ome XV DILL. Hist. musc. — J. J. DILLENIUS: Historia крен Oxonii 1741. Net. Lich. Lapp. or. — W. NYLANDER: Prodromi Lichenographiæ Scan- dinavie supplementum. rre Lapponiæ Orientalis (Notiser "d Sällskapets Pro Fauna et Flora Fennica fórhandlingar. Му seri Femte häftet s. 99—192. Helstngforsie 1 NYL. Lich. Sc 4. — W. NYLAN nes Scandinaviæ si ive Prodrom Lichenographiæ Sc au ока = ur саперов Pro Fauna ч Flora Fennica fórhandlingar. Femte háftet. Му serie, апага häftet. Helsingforsiæ 1861). NYL. Syn. L Lich. — W. NYLANDER: Synopsis methodica Lichenum. Tomus primus. "Pase I—II. Parisiis 1858— REINK. Morph. Abhandl. — J. REINKE: Morphologische Abhandlungen. Leipzig 1873. SCHWEND. Algentyp. d. Flechtengon. — 8. SCHWENDENER: Die Algentypen der Flechtengonidien. Programm für die een der Uni- versitæt. 1869. ND. Камы. I. 8. SCHWENDENER; Untersuchungen über den Flechtenthallus (Beitráge zur wissenschaftlichen Botanik von CARL AGELI. а d Heft. : 109—192. Leipzig 1860). . Flec . II. — S. SCHWENDENER: Un Ru. x. über den Fiochtenthallun. ee uie und Auc rhet (Beitrà zur wissen- ше hen Botanik von CARL NÄGELI. Drittes Haft. s. 127—198. A chtenth. III. — S.SCHWENDENER: Untersuchungen über den Flechienthallus E Laub- und Gallertflechten (Schluss). (Beiträge zur wisse n Botanik von CARL NÂGELI. Viertes Heft. s. 161—202. Leipzig 1868). 110 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. TH. Ев. Beitr. Ceph. — Beiträge e ee der sog. Cephalodien ar деп Fechten (I (Flora ей a o 1= Тн. Ев. . Ster. et Pil . M. FRI Di fiteréodadils et Pilo- pho = en sait. Буза 1867. TH. Ев. Lich. Scand. — Тн. M. FRrES: Lichenographia Scandinavica. I—II. Upsalie 1871, ei Тн. FR. Lich. Spitsberg. — Тн. М.Е : Lichenes Spitsbergenses Wee п Svenska Veten ач Оро À › Ночи Band 7 N:o 2. Stoc holm 186 sic H. Ев. Monogr. Ster. et Pil. — TH. M. FBIES: Monographia xe lorum et “Hiophororam (Acta Re egiæ Societatis Scientiarum Upsalie sis. Ser. III. Vol. II. . l Upsaliæ 1858). Tuck. Syn. North Am. eg — E. Тоск ts Synopsis of the North : E TUL. Mém. . ‚ TU Mémoire pour servir à l’histoire or- este. et piggies des "bb (Annales des sciences . naturelles. Sér. 3. Botanique. Tome ХҮП. s. 1—128, 168—249. Paris 1852). WALLR. FL Crypt. I. — Е. G. WALLROTH: Flora Cryptogamica Ba een 1. Norimbergæ 1881. Äfven under Milan tit E МЕ + FINGER- HUTH: Compendium Floræ Germanicæ. бесі. II. WALLR. Naturg. Flecht. — F. G. течи - Naturgeschichte der Flech- I—II. Fra WINT. Cephal. — G. WINTER: Lichenol ed Notizen. І. Cephalodien von Sticta und Solorina (Flora 1877 N:o 12—13). BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. «o 8. 111 EXPLICATIO FIGURARUM. Tab. I. Fig. 1—2 Lecanora gelida (L.) Acn. "ed A x Sectio d die papas Stigonemate incluso trichomata formante i Fig. ч 2. (50. Miruna a ar nn Ge KIRCEN. vel St. pannosum (KÜTZ.) HN. cum Lecanora gelida (L.) ACH. crescens et cephalodia MNA Fig. 3 Lecidea consentiens NYL. +. 8. XY Sectio verticalis cephalodii coloniis algæ ad familiam JVo- arum pertinentis instructi. Infra e os emortuæ Fig. 4—5 Peltidea aphthosa (L.) Асн. Fig. 4. (100). Sectio verticalis ceph rés Ee algis diversis aut specie aut gradibus evolutionis inst Fig. 5. (7 MGR wr ctio verticalis Ce de Koch thallo Peltigere cujusdam persim Fig. 6 Nephroma arcticum (L.). Fig. 6. (100). Sectio verticalis. thalli cephalodiwm immersum et supra et infra strato gonidiali læte viridi determinatum includentis. Fig. 7—9 Nephroma expallidum NYL. 7. (80). Sectio verticalis partis inferioris та M cephalodiis Sengen. a celle alge hyphis modo inclusæ, 5 c algæ strato cor- rie inferiore penetrato in stratum medullare res introiverunt. Fig. 8. (100). Sectio verticalis кетр нна juvenili instructi. Cellæ algæ stratum corticale inferius trans Fig. 9. (100). Sectio Sertion thalli ай um immersum includentis. Cellæ algæ strato Беде rticali inferiore penetrato іп strato medullari sese augere caperu Fig. 10 Lobaria amplissima (Scop.). Fig. 10. QU eee verticalis thalli cephalodium fruticulosum erumpens includent Tab. II. Fig. 11—13 Lobaria amplissima (Scop.). Fig. 11. (100). Sectio verticalis thalli cephalodium immersum in strato medullari includentis. Fig. 12. (100). Sectio verticalis thalli cephalodio in margine instructi. Fig. 13. (400). Gonidia cephalodii post culturam in aëre humecto in Polyeoceum punctiformem KÜTZ. transformata. 112 FORSSELL, STUDIER ОРУЕВ CEPHALODIERNA. Fig. 14—15 Lecanora (Psoroma) men (HOFFM.) ACH. Fig. ie (100). Sectio lli ex granulis gonid ridia et ex granulis onidia ا‎ en o e. cephalodiis) insludentibus Sane Gra- dem gonidiis glaucescentibus pops thalli Pannariæ immixtæ par- tes fortasse sunt. Vide p. 56 et sequ. intu semi est, gonidia pan lithographico in interstitiis telæ m interdum non esse colloc Fig. Si Sieg Sectio zen Ss dballode gonidia viridia includente instrueti. In strato corticali gonidia glaucescentia cephalodium si- stentia observantur. Fig. 16. (350). Sectio strati corticalis — et infimæ partis strati gonidialis apothecii. Colonis un et Goes odia in diversis evolu- i i inter hyphas observ Fig. 17. (120). Coloniæ algæ т dtes hyphas, es SC formantes, et granula thallina, gonidia viridia inclu Fig. 18. (5 0). Pars crustæ gonidia viridia et gonidia cant inclu- ntis. Fig. 19—20. (300). Granula thallina juvenilia, gonidia viridia ыыр. Fig. 21—23. (300). ‚Celle alg: viridis liberæ vel gr 8 plus minus cinc Fig. 24. (120). а juvenile vel pars crustæ Р, Fig. 25. (300). Polycoccus punctiformis Kies, una cum Lecanora hypnorum (HOFFM.) crescens. Fig. 26 Solorina saccata ы (D) v. уенда (SM.). Fig. 26. (300). Celle algæ viridis hyphis cinctæ et granula juvenilia thal- lina уййн (?). Fig. 27 Lecidea panæola Асн. Fig. 27. (120). m granuliforme, Gleocapsa Magma (BRÉB.) KÜTZ. cru provocatum, sta penetrata stratum corticale et gonidiale errupit. olor Glæocapsæ in figura non plane naturalis et hyphæ sub cepha- lodio magis degeneratæ. RÄTTELSER ОСН TILLÄGG. 15 т. 4 u. står: 20, 9 MIT 140: > діт 16 ú. > 47r 9n » 74 r. llu ^» 80 г. 41. » + t O B y ги во > на > а > 112 tiliägges Fig. 27. (100). 1870 läs: 1871 » де bäda slagen af ce- phalodier BAMCHENBERGER > RAUCHENBERGER Vornconveris > Vancouvers б 1874 > 3 Oahu » Oahu (Ins. Sandwichs leg. MANN) ord i d io. 1 — » — 2 59 11 » 6010 ZWACK » ZWACKH orten fór deras uppkomst › deras là cephalodierna > barklagret Fig. 28 Peltidea venosa (L.) Sectio thalli cephalodiis thalloideis infra instructi, Jet. ДК V (> Bihans till К. VANS Ў SCH ei Ké D 3 г ЖҮ CAC 1 > KA Kr CN Se MT, ~a Wi 5. PON T D ER x x а Ig X SS Be: SE :В. J. Forssell del. et К ff Kolth LO п M. ER GE tfo, E X Ж $ //, CH IC KA Ж.А * D UN ЖАС” р а %4 Mu ук ^^ d ее; $^ E 5 it me E а RER ММА = uallo e. 42) der | RNIT N C аи ` 1 + А ТОЗ SR E TES PER o RD ONCE TERMES егу пох Я кг TETS Lë Қа aba Ke ti Pre ктк x T с IS HOP NES Oé: 99442 ЕН 5252. EE Oe x Im б 294 2 52 n Lih Ro chumburg | Üps ala. 4 hoff et K B J Forssell del. G: Кон hg ар 1 2% Sou AL IUE ^ BIHANG x DON, SVENSKA VETENSKAPS-AKADENIENS HANDLINGAR. ÅTTONDE BANDET. Häfte 2. / U INNEHÅLL, Sid, 8. TIGERSTEDT, R. und WILLHARD, A. Die Muskelsuckung i in ihrer TP Abhängigkeit v von der Stärke elektrischer Reizung, M. 3 Tafeln 1—20 9. LINDSTRÖM, G. Index to the generie names appli lo to the Corals ` of the palæozoie SE 14 10, KLER DE. a hes Da = Su prismatique : de la lumiére. Second H и —36 To VH. Avmrvipsius, ©. W. 8. Eine гр ПИ sas der Schneefauna se > Spitzbergens. Mit 1 Tafel 1 1 12. LUNDGREN, B. Bemerkungen über die von der schwedischen | ition nach Spitzbergen 1882 gesammelten Jura- and = re Trias-Versteinerungen. Mit 2 Sons 71-99 2-13. ARRHENIUS, S. Recherches sur la conductibilité galvanique des électrolytes. I La conductibilité galvanique des mop ptr aqueuses nes diluées, determinnée au moyen des w d> leu ec 1 u. he Gate | in puris ge- — 11 Kenntniss der Einwirkung von Inductions- | auf die une Mit 2 Tafeln 1—45 GERSTEDT, R. Ueber den kleinsten subjectiv merkbaren Site schied zwischen зи iten. 15 31 WILLE, N. Bidrag till yanks Algflora. ` сет taflor.... 1—64 AwasrRÓM. К. Un nouveau géothermomètre, Avec 1 planche.. 1—10 BoRExius, G. Eine allgemeine Form der Warzeln einer belie- bigen ns eg I-i BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD. HANDLINGAR. Band, $. No 4. SKELETTDELAR AF HVAL INSAMLADE UNDER EXPEDITIONEN MED VEGA 1878—1880, BESKRIFNA AP A. W. MALM. STOCKHOLM, 1883. KONGL. BOKTRYCKERIET. P. А. NORSTEDT & SÖNER. 1. Inledning. Af А. E. NORDENSEIÓLD. Under Vegas fürd frán Jugor Schar till Beringön, längs Asiens norra och nordóstra kust ságo vi icke till nágra hva- lar, oaktadt en del af denna färd gick öfver Ishafvet norr om Beringssund, i hvilket hvalfángsten under de senare ártion- dena kanske varit rikare ün 1 nágot annat af norra halfklo- tets haf. Ej heller har jag sett några hvalben hvarken på de ställen af Karahafvets kuster, der jag landat, vid Kap Tscheljuskin eller pá den 1 mynningen af Chatangabugten belägna Preobascheni-ón. Deremot funnos benlemningar efter һуа! 1 riklig mängd bland de gamla hustomterna ра Irkaipij (Cook's North Cape) och ра alla de lüngre österut be- làgna stüllen af Siberiens kust, som af oss besóktes. För att kunna lemna åtminstone något bidrag till känne- dom om dessa trakters hval-fauna, begagnade jag det rikliga utrymme, som förefanns, på Vega sedan större delen af vårt kolförråd blifvit fórbrukadt. att hemfóra en mängd hvalben från ifrågavarande trakter. Dessa ben lemnades efter hemkomsten till bearbetning åt vår numera aflidne ut- märkte hvalkünnare Professor Maru. Beklagligen förunnades det -honom icke att afsluta arbetet. Endast dess rent de- skriptiva del var vid hans oförmodade frånfälle tryckfärdig och det är denna som här offentliggöres. |: De här beskrifna benen härröra från följande fynd- orter: 1) Stranden närmast Vegas vinterqvarter, mellan de ej synnerligen långt från hvarandra belägna platserna Jinretlen, diced och Ryraitinop. Nunamo, en by belügen vid St. Lawrence Бау på TE sidan af Beringssund. Beringön. 4 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. De fà hvalben, som hemfórdes frán de 2:ne sistnämnda ställena, härrôra tydligen frán hvalar, dódade under den nu- ада fángstperioden. Annorlunda förhåller det sig deremot enligt all sannolikhet med de hvalben, som hemfôrts fràn trakten af värt vinterqvarter. Antagligen voro dessa till stórsta delen subfossila. Jag torde derfór med nágra ord böra redogóra för deras förekomstsätt. ill en början fär jag dä nämna, att vi under Vegaresan icke träffade nägra betydande lemningar efter de forntida djur, Mammut, noshörning m. m., som ansetts mest karakte- ristiska för den Nordsiberiska tundran och för öarne i Is- hafvet. Visserligen tillbytte jag mig af tschuktscherna några mindre mammutbetar, som infödingarne sade sig hafva fun- nit i det inre af landet, och fragment af betar upphemta- des, jemte vattendränkta, rullade trübitar, vid draggningarne i 1 Ishafvet utanfór Lenas och Ko ymas mynningar. Оз ба upprepade fórfrágningar kunde jag ej heller af infódingarne (hufvudsakligast kustschuktscher) fà nágra andra hithórande upplysningar A än den, att en mammutbet skulle sticka fram ur jorden 20 à 30 kilometer frán hafskusten pà óstra stran- den af en me elf, hvilken upprinner på Taffelberget och utfaller i hafvet mellan Pitlekaj och Ryraitinop, äfvensom att skelettdelar af ett ofantligt stort landtdjur skulle före- komma på ett par ställen i grannskapet af renschuktschen Jettugins dávarande "eid belügen ungefär 18 Kilometer sóder om sagda ber Det var dock först några dagar in- nan Vegas EE som renschuktscher berättade mig detta — och jag hann derför ej besöka stället. Af өй schernas berättelser framgick det emellertid, att endast några få benlemningar förefunnos på dessa ао іске några rikligare bensamlingar. Att benlemningar efter Mammut fórekomma i sä ringa mängd pà den asiatiska sidan af Beringssund, är sà mycket mürkligare, som mammutben funnits i sà riklig mángd pà den amerikanska sidan vid stranden af Eschscholz bay 2). Deremot träffades, såsom redan är nämndt, hvalben i rik- lig ron làngs kusten óster om lrkaipij Dessa fórekommo 3 dmi kartan. Vegas färd, IL s. 2) Jemf с с» Entdec ahua NN Weimar 1821, I. в. 146. IL s. 170. Y Narrative of a Voyage to eer? Кете and Bering straet 1825— a. Bastien 1831. II. Appendix. Dar BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 4 5 dock icke i det inre af landet, utan tycktes vara uteslutande bundna vid den sandvall eller sanddyn, som framgär lüngs kusten. Säväl terrüngfórhállandena i land som djupförhällandena i hafvet äro ganska egendomliga i grannskapet af denna del af Siberiens nordkust. — Sjelfva ishafskusten bildas, åtmin- stone på sådana ställen, der floder ej utmynna, oftast af en ganska bestämdt begränsad, några meter hög och föga bred sandvall. Utanför har det af drifisblock ständigt uppmudd- rade hafvet redan på ett obetydligt afstånd från stranden ett djup af 4 till 5 meter. Derpá vidtager vanligen en parallelt med kusten gäende mindre djupt liggande sandbar eller smal undervattensbank. Längre ut tilltar djupet âter hastigt och jemnt till 20 meter och derutófver. Innanför strandvallen vidtager еп låg ekê stranden fortlöpande slätt, som närmast kusten йт upptagen af vid- strückta laguner eller grunda sót- eller saltvattendammar, hvilkas yta endast ligger nágra Ға fot ófver hafsytan. Det hógre belügna landet, en undulerande slätt med en höjd ófver hafvet af öfver 20—50 meter, bórjar först ра ett af- ständ af nägra tiotal kilometer frân kusten. Ра ätskilliga ställen gå dessutom berguddar ut till hafvet, hvilka ofta äro söndersplittrade i ruinlika vallar och pelare. Om vintern är strandvallen så snöhöljd att man knappast kan skilja den- samma från istorosser, som i långa, oftast med strandlinien parallela rader, omgifva kusten. Man tar derför nu lätt den innanför sanddynen liggande slätten för en fortsättning af hafvet, och man är derför, såsom föregående ishafsfarare fram- hållit, under slädfärder längs kusten ofta oviss, om man be- finner sig på hafsisen eller i land. Den vall, som framgår längs kusten, är bildad af en jemn- fin sand, utan inblandning af gröfre grus eller lera. Vatt- net silar sig obehindradt genom denna sand. Den är derför ej vattendränkt om hösten och ej af is hopbunden om vin- tern. Om sommaren är den täckt med en gles växtmatta, nästan uteslutande bildad af Elymus mollis R. Br., hvars vidt utbredda rótter binda sandens yta. Sjelfva dynen àr 50 til 100 meter bred, sällan ófver 7 meter hóg, och den hvilar ungefär vid hafsytan på ett härdt fruset sandlager innehällande sávál smásten som lera. Detta frusna sandlager strücker sig säväl längt under hafvet 1) som längt emot land 1) Jemför Vegas färd kring Asien och Europa. IL s. 65. 6 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. och stár sannolikt i samband med Siberiens »frostformation», öfver hvilken MIDDENDORFF lemnat oss så intressanta skil- dringar. i Vid Vegas vinterqvarter trüffades hvalbenen hufvudsak- ligast dels i dynsanden, dels mellan dynsanden och det under- liggande frusna gruslagret. Fór att fà reda pà de arter, som här fórekomma, under- sökte Dr KJELLMAN och jag, ätföljda af några man med spett och spadar, alla de benbitar som trüffades i dagen, eller som kunde upptäckas nära dynsandens yta pà en strücka af om- kring 4 kilometer à ómse sidor om tältplatsen Pitlekaj. En- samt antalet af nackben, som fórekommo på denna sträcka, utgjordes af 30 stycken. Ungefär hälften af dessa tillhörde en art, stáende пага eller identisk med Balaena Mysticetus. De ófriga tillhórde Rachianectes glaucus. Derjemte före- kommo nágra ben af mindre hvalarter, men bland de otaliga ben vi granskade, och af hvilka stora massor hemfórdes, kunde vi ej igenkünna ett enda Mammutben och ej heller några ben af Rhytina. Ofta lägo ben, som tydligen tillhört samma djur, t. ex. en hel rad kotor och refben jemte ben af extremiteterna tillsummans, stundom t. o. m. hopbundna med ligamenter. Ett skelett tillhórande В. Mysticetus var ännu delvis tückt af hud, hvarjemte hógródt, nästan friskt kótt häftade vid de delar af detsamma, som voro fastfrusna 1 marken. Detta skelett läg ра ett ställe, der dynsanden nyligen blifvit bortskóljd, hvarigenom den underliggande grofsanden blifvit blottad. Tschuktscherna försäkrade, att något hvaldjur ej strandat här i mannaminne. Ifall, så- som jag är ófvertygad om, hvalbenen vid Pitlekaj äro sub- fossila, har man här ett sidostycke till smammutmumierna», ehuru frän en vida senare geologisk tidsperiod. Jemte hval- benen lägo talrika, tydligen frän Tschuktschernas fängst här- rörande ben af hvalross och olika sälarter strödda pä stran- den. Men dessa ben förekommo endast pä dynsandens yta ej uti dynsanden eller pä gränsen mellan denna och den underliggande frusna grofsanden. De voro oftast, oaktadt de ej legat ett tiotal Ar öfver jorden, mer vittrade än de hval- ben, som uppgräfdes ur sjelfva dynsanden. I bórjan trodde jag att de hür fórekommande hvalbenen utgjorde lemningar af hvalar som under senare tider drifvit 1 land, men dà jag, sedan snödrifvorna längs stranden bort- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 4 7 smält, nürmare undersókt benens förekomst visade det sig dock att detta endast undantagsvis kunde vara fallet. Endast fà hvalben lägo nümligen ра sjelfva strandvallen och dé tyd- ligen. under förhållanden, som angáfvo, att de ganska väl kunde ` blifvit qvarliggande pä detta ställe genom den öfverliggande dynsandens bortskóljning; de allra flesta ben lägo under dynsanden, isynnerhet mellan denna och det gröfre frusna gruset. De nyblottade benen voro aldrig rullade och nótta och buro icke nägra märken efter huggjern eller bearbet- ning af menniskohand, hvilket deremot i regeln var fallet med de ben, som genom dynsandens bortskóljning legat blot- tade en làngre tid. Alla dessa omständigheter tala tydligen derfór, att man här har att góra med ben af hvalar, som lef- vat i dessa haf under eller fóre den tiden, dá sanddynen bildades. För att få reda på det sätt, på hvilket dynbildningen f6r- siggår vid tschuktscherhalföns nordkust, anstäldes under vår öfvervintring en mängd lodningar mellan fartyget och land. Dessa lodningar visa att en sandbar äfven nu framgår längs stranden. Djupet från denna bar tilltager regelbundet så väl utåt som inåt och om kusten åter höjde sig 20 till 30 fot'så skulle denna sandbar bilda den nya stranden och innanför den skulle en ny lagun uppstå ungefär af samma beskaffenhet som de laguner, hvilka nu gifva det härvarande kustlandet sin prägel. Då nordanstormarne om hösten drifva den i det egentliga polarhafvet bildade isen ned mot kusten, så strandar en mängd grofva isblock på denna sandbar ursprungligen tillkommen, liksom dylika bildningar i sydligare haf, genom vågsvallets inverkan. Dessa isblock bilda en fördämning, som står qvar långt in på sommaren och föranleder att den sand, som värflödet för med sig, ytterligare hopas längs fördämningens kant. De dyner och laguner, som vi nu se längs kusten, hafva sannolikt bildat sig på samma sätt — och de hvalben som träffas i dem äro lemningar af döda hvalar som kring- flutit på hafvet och strandat vid denna sandbar, medan dess yta låg några meter under hafsytan. För det närvarande ligger högsta punkten af sanddynen 4 till 8 meter öfver hafsytan. Sedan dessa hvalben blifvit inbäddade i sanden har landet således antagligen höjt sig 10 till 20 meter. 8 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. Huru láng tid som ätgätt härtill йт naturligtvis omójligt att ens ungefärligen ange. Det är dock tydligt att dessa hval- . ben hürróra frán en vida senare tid án de mammutrester som trüffas i tundrans och Nysiberiska óarnes lósa jordlager. Märkligt ar äfven att hvalbenen tyckas vara uteslutande bundna vid sanddynen. Längre inåt landet träffas icke nägra hvalben och pä slätterna mellan lagunerna strax innan- för denen har jag icke sett ett enda nackben eller nägra djupare i jorden liggande ryggkotor. De fà kotor som någon- gång ligga här på sjelfva gräsvallen eller i dess yta, hafva sannolikt blifvit tillfälligtvis ditfórda. Skulle framtida nog- grannare undersökningar visa att hvalben alldeles icke före- kommit på lågslätterna ett stycke innanför kusten så skulle detta visa att östra delen af Siberiska hafvet först mycket nyligen kommit i samband med Stilla hafvet. Medan eskimäerna någon gång lyckas att från sina ka- jakker harpunera och döda äfven stora hvalar, idka Tschukt- scherna icke någon hvalfångst, om jag undantager att de kanske någon gång lyckas döda en hvitfisk eller någon annan mindre hvalart. Deremot utgöra de hvalben som träffas på stranden för tschuktscherna ett vigtigt råmaterial till allehanda husge- ràdssaker. Att döma af de grüfningar, som vi anstälde i On- kilonfolkets gamla hustomter vid Irkajpij, begagnade detta af tschuktscherna utrotade folk likaledes hvalben vid upp- förande af hus och tält, och till allehanda husgerädssaker. | Vid Nunamo, sóder om Beringssund var tältbeklädnaden af sälskinn nedtill spänd ófver hvalrefben och hvalunderkäkar, hvilka voro inslagna i marken som pälar. Dessa voro upp- till fórenade med ribbor af hvalben, frán hvilka gingo andra ribbor af samma slags ben eller ock af hvalbarder till tält- spetsen, och slutligen var dukens kant belastad med massor af stora tunga ben för att hindra blåsten att föra upp tält- duken från marken. Elfva hvalskulderblad voro sålunda an- vända kring ett enda tält. Dessutom begagnades i brist på drifved trandränkta hval- och sälben till bränsle vid kokning 1 det fria under sommaren; ett stort böjdt hvalben var stäldt som еп Басе öfver eldstaden för att tjena som grythällare; hvalkotor begagnades som mortlar; med hvalskulderblad spár- rades ingängen till späckkällarne; urholkade hvalben anvün- des till lampor; bardskifvor eller stycken af underkükar och af'de rakare refbenen till skoning pà slüderne, till spadar BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. м:о 4. 9 och ishackor; med bardfibrer hopfogades redskapens olika delar o. s. v. Ра samma sätt anvündes hvalben af innevá- narne pà St. Lawrence-ón hvars sydóstra udde skall vara nästan tückt med ben af sjódjur, fórmodligen till vüsentlig del hvalar. ; | Tschuktscherna fórfárdiga liksom” Eskimáerna еп mängd sniderier af hvalben och hvalrosständer, och hvalar finnas âter- gifna i de bensniderier och grofva teckningar, som jag under Vegas uppeháll i trakten af Beringssund insamlat. De flesta af dessa bilder och teckningar finnas visserligen redan âter- gifna i »Vegas fürd kring Asien och Europa, men dá en eller annan af dem torde kunna vara till gagn vid studiet af denna svåråtkomliga djurgrupp skall jag här lemna en sammanställning af några af de hvalbilder jag sålunda er- hållit. 10 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 8. N:0 4. 11 2. Fórteckniug och beskrifning pà de insamlade hvalbenen. Af A. W. MALM. Beluga catodon forma Krascheninkowii MALM. Bélugan har sedan läng tid tillbaka varit bekant för Europas naturforskare såsom förekommande äfven i de nordli- gaste farvattnen mellan Asien och Amerika; men fà äro väl de museer, som ega nágot hithórande material frán dessa trakter. Det var derför med särskildt intresse som jag fann att ett kranium föreläg 1 Vegasamlingen, hemfördt frän Pitle- kaj. Underküken fattas üfvensom tänderna; men skallen àr för öfrigt i så godt skick, att vi förutom beskrifningen an- sett oss bóra lemna nedanstáende afbildningar af densamma, utfórda efter fotografier. STEPHAN KRASCHENINKOW, som för mer än hundra Ar se- dan besókte dessa trakter, har, i sin Beschreibung des Landes Kamtschatka, Ubersetz von J. T. KÖHLER (1766) 1780, genom sina iakttagelser ра »Bélonge de mer» kommit till den äsigt, att den, som fórekommer i Ochotska hafvet vàl kan utgóra ett från den grönländska hvitfisken skildt species. PALLAS anser att den, som fórekommer i Obiska viken, är samma art som den grönländska. Den förre har han be- skrifvit i Tobolsk efter ett hufvud samt efter ett ungt exem- plar, hvilka Sour bringade honom den 12 Juli") MIDDENDORFF säg arten i sá stor mängd vid sydkusten af Ochotska hafvet, att minst 1000 pà sex timmar drogo fór- bi i flockar, den ena efter den andra, af 10—30 stycken °). С. M. ScAMMON såg under sommaren 1862, större eller mindre flockar i Ochotska hafvet utmed kusten af Östra Sibi- rien, i Plover bay, lat. 64? 26', long. 173? 07' W, i septem- ber 1865, äfvensom på samma tid och ställe det följande 1) Voyages du Prof. PALLAS .... troduits = Tag 192—197. la PEYRONIE we: nouv. edit, Revue par LAMARCK, 7) MIDDENDORFF, Sibirische Reise, Zool. vi 12 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. äret, samt i Norton Sound 1 Sept. 1865. Man lyckades ej att fånga något enda exemplar; men еп skiss togs utaf ett, som kom längskepps, hvilken han säger stümde ófverens med beskrifningarne pà dem, som fórekomma 1 »Arktiska Oceanen» +). Gray anför i sina kataloger 1850 och 1866, att ctt kra- nium från Eschscholtz bay, AMesiesundet, förekommer 1 British Museum. Den föreliggande litteraturen omtalar ej nágot mer material frán den trakten, hvarken i museum 1 Europa eller Amerika. Enligt samme författare, Cat. 1866, р. 309, uppnär arten derstüdes sällan öfver 15 fot SCAMMON har, säsom förut blifvit nàmndt, ZS iaktta- gelser från skeppsbord haft anledning att tala om Beluga i Sege delen af Stilla Oceanen, men, dä han ej till Core medfórt det ringaste material derifrán, har denne 1 sina upp- satser |. с., 1865 och 1869 begagnat sig af tillfället att i stället efter en del material frän »the Arctic Seas» fórmod- ligen alltsammans från Baffins bay och dess omnejd upp- ställa åtskilliga arter af slägtet, hvilka han, jemte В. catodon. håller för goda. Dessa hans arter äro: B. rhinodon, B. decli- vis, В. angustata och В. concreta, hvartill kan läggas den art från angränsande haf, som Wyman förstnämnda år be- skrifvit under namnet В. canadensis. GRAY antager att alle- sammans troligen äro »varieties of B. catodon, showing that the attachment of the cervical vertebræ, the number of ribs, ‚апа the form of the acromion are liable to vary»). Jag borde väl derför ej härstädes anfört något om dessa species; men, då jag finner dem vara grundade på dels olika kön och dels på individer af olika åldersstadier eller ock på en och annan individuel afvikelse hos somliga skelettdelar, vill jag här hafva uttalat min mening om dessa »species»; isynnerhet som naturhistoriska museet i Göteborg i flera fall eger lik- nande material frân Spetsbergen. Sälunda föreligger ett kra- nium frân sse e af samma storlek som det från Baffins bay, hvilket СорЕ с. в. 24 afbildat och beskrifvit. Det spetsbergska ür > en ung a och vid granskning af Corrs nämnda afbildning och beskrifning af hans B. rhinodon, %) ze of the Academy of Natural Sciences of Philadelphia, 1869, 3) (e X E., Supplement to the catalogue of Seals and Whales in the British Museum, London 1871, sid. 94. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. м:0 4. 13 finner man genast, att säväl den ena som den апаға äro ut- förda efter likaledes en ung hane. Derom vittna bland annat de pà nosen breda intermaxillarbenen. Att nosen med áldern blir mer utdragen, derom kan en och hvar ófvertyga sig, som har tillgäng till ett större material. Har man шген 2) tillgång till ett sådant af Beluga, så kan man lätt för- va sig ett tillräckligt upplysande utaf Phocena Linnéi, aller utaf EM som helst utaf vára allmánnaste ot Att kraniet i Vega-samlingen (N:o-46. V eg.-Exp. N:o 81) !), ej heller tillhört nägon från Beluga 4 vid Ge Spetsbergen — Taymyrlandet skild art, derom anser jag mig vara fullt öfvertygad, enär de afvikelser, som finnas, vid jem- förelse med fyra kranier frän Spetsbergen, endast äro sádana, som äro en följd af kön och ålder. Att afvikelser likväl måste fórekomma, framkallade af lokala förhällanden, derom bör sä- vül skelettet som djurets yttre komma att lemna upplysningar, dà sádant blir att tillgá och närmare granskadt. De stora skaror, som Чета resenärer omtala sásom fórekommande ätminstone vissa tider af áret 1 hafvet omkring Kamschatka, vittna tydligt om, att arten 1 dessa vattendrag är lika stationür som 1 dem, hvilka ligga emellan Baffins bay och Taymyrlandet. Den bór derfór uppfóras som en särskild lokalform af 7. catodon, hvarpá, àtminstone den, som fórekommer vid Spets- bergen, äfvensom den, hvilken bebor Baffins bay och när- mast liggande vattendrag, torde hafva berättigade anspräk. Den smückra nosen och de framtil pà denna smala mellanküksbenen, jemfórda med utanför liggande öfverkäks- benen, antyda, att kraniet 1 Vegasamlingen, till hvars beskrif- ning vi nu vilja ófvergá, tillhört en hona. Ай denna varit temligen väl utbildad, derom vittna bland annat den jem- förelsevis långa nosen ocb den ej obetydligt upphöjda, sam- mantryckta och skarpa crista occipitalis; äfvensom de på ömse sidor af nosens bas belägna trånga men djupa inskär- ningarna. Sedd ofvanifrån visar sig nosen något litet vidgad strax framom inskärningarns, men har framom denna utvidgning en 1) Dessa nummer finnas málade ра hval-benen; de fórra af prof. Malm vid materialiets bearbetande; de senare hänfôra sig till den under ex xpe- ditionen förda journalen öfver insamlingen. Samma Vega-nummer De fera ben angifva, att dessa träffats omedelbart bredvid hvarandra 14 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. | | | SS särdeles märkbar — på djupaste stället 10 mm. — inböjning ända intill den konvext afrundade nosspetsen. Från orbital- trakten till hjernskålens trubbvinklade sidohörn, hvilka bil- das af os frontale, är sidokonturen något utåtböjd; den bakre, på grund af kraniets snedhet oregelbundna konturen är ändå mer utåtböjd. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 4 15 Sedda frân sidan visa sig mellankükbenen hójda i trakten strax framom nüsóppningarna, mot des- sas inkanter och 52 tillsammans еп li- gen stark kól.j oiu üro dessa ben 1 dinis af midttrakten af deras ut- sträckning tvürsófver gan- ska starkt konvexa; fram dennalikaledes tvürsófver konkava. à hela nosen йг hvartdera mellankükbenet vida smalare än det utan- for liggande üfverkäkbe- net, hvilket allra bäst synes pä de efter foto- grafier utförda figurer, som här lemnats, hvilka dessutom lemna vida bättre underrättelser om gränserna för de olika benen, än en beskrifning kan åstadkomma. men synas mel- lankäkbenen till midt för midten af sjunde tanden, räknadt bakifrån. Vomer är ej synligt i den exkaverade gomen, som likväl bakom tandraden blir allt mer konvex. lla tänderna äro utfallna; men de särdeles tydliga al- veoli visa, att tio stycken tänder funnits på hvardera sidan. Nackbenet har på hvardera sidan om den bakåt exkaverade midttrakten tvenne starka upphöjningar, nämligen en midt öfver utkanten af foramen magnum och en som ligger något när- mare den förstnämnda, än processus jugularis ossis occipitis. 16 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. Kraniet háller i längd från cond. oss. occip. till nosspetsen ......... 592 mm. från inskärningen till nosspetsen !) 308 > bredd mellan inskärningarna 196 » nosens bredd midtför skiljeväggen mellan 2:dra ; och 3:dje tanden, rüknadt framifrán ............ 80: » det ena mellankäkbenets bredd ра samma stülle ofvantill Tic. från tandradens slut till nosspetsen 280 » bredden af hela kondylen, efter rundning ------------ 148 » afständet mellan kondylknapparne nertill ...........- 30 » hójden af det rundade, men upptill med en bred sinus fórsedda foramen magnum 58 » stórsta bredden af samma foramen 53 Slutligen vil jag lemna några mått på ofvan ie kranier fràn Spetsbergen i fórening med motsvarande hos det förut beskrifna, utaf hvilket man kan se ätskilliga af de förändringar som uppkomma vid en mer B МАРИ älder samt olikheter mellan kranier tillhörande olika kön. 0 | E o = | = E есі = 255|ЕЗЕ So SERE E аа E сор ee brp т ори LE саз ORTU LE RP HEG ЕЗЕ ett РЕФЕ ork = sked же os. 2E ” Ses) РАВ в Фран eB 8857 == = E 8:33 ос ваті ЗЕТ 32 оша 388 гел РЕБ | ВЕНЕ S ‚ к, лала | 9? D) 29 ! 3”) ааз ад un 37253) | 3475%)| 3020?)| 2915 25353) | ' Kran totallàngd ......... 592 552 0 463 | Bredd mels ee 196 17 158 156 133 | Nosens längd. ..... 0 : 2 222 210 167 | Nosens bredd midt för ege vàggen mellan 2:dra och | 3:dje tanden, räknadt | framifrän 80.3... 67 57 58 52 | Det ena mellankáksbenets| | | bredd ofvantill pà samma | | USE It... 27 20 15 16 | Afständet GN kondyl- E |. Halfvorna, nertill |... 80 | 37 29 27 33 | Tandformeln RER MauM A Erb rar Г D Vid beskrifning af Orca Enhrichtii, forma Nordensköldii, u. not, vet, hur ре ineo och alltid tagit detta mätt, som Аг mâttet BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. wo 4. 17 Rhachianectes glaucus Сорк. Uti Vega-Expeditionens samlingar funnos skelettdelar utaf kranier m. m., tillhórande minst sex individer, yngre och äldre, af hvilka fyra stycken mer eller mindre kompletta nackedelar, nämligen N:r 53, 51, 52 och 54 = Veg. Exp. N:r 63, 50, 63 och 77. Till den förstnämnda utaf dessa höra dessutom nâgra utaf ansigtsregionens ben, somliga kompletta, andra mer eller mindre stympade. Nümnda nackedelar äro i grunden lika hvarandra. De afvikelser som fórekomma äro en fóljd af endast hógre eller lägre älder eller ock individuela afvikelser. Jag har derfór ej ansett det nódigt att närmare beskrifva mer än en utaf nämnda nacketrakter, hvarvid valet fallit pa N:r 53, som visserligen är utaf ett jemfórelsevis yngre indi- vid; men derjemte fullständigare än hvilken som helst af de andra. Utaf N:r 51, som är utaf ett utbildadt individ, finnes dessutom basalhalfvan säväl af venstra os maxillare superius som ock utaf tillstótande del af os intermaxillare. Basalde- len af det hógra intermaxillar-benet fórekommer in situ. Uti de anteckningar, som fórekomma uti Vega-Expeditionens in- samlingskatalog, heter det om detta fynd: »enligt Tschuk- tschernas utsago har denna һуа! smä barder och ingen rygg- fena». Utaf bakhufvuddelen N:r 54 blef, enligt samma katalog, en bulla ossea tagen dä fyndet gjordes. Denna fóreligger üfven och kommer att làngre ned beskrifvas 1 samband med nágra andra dylika, tillhórande samma art. De vid N:r 53 beskrifna nackeknólarna fórete nágon li- ten olikhet derutinnan att de біте ато stórre, nämligen högre och de nedre reducerade till endast fóga mürkbara spär till sädana, vid jemförelse med de andra bakhufvuddelarnas. Dessa knólar, hvilka, enligt hvad deras ytor ofvantill synas utvisa, äro anhäftningsställen för muskler, förmodar jag vara egendomliga för arten eller åtminstone för detta genus bland de kända, nu lefvande edenticete. 2 18 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. N:r 58 = Veg. Exp. № 68. Bakhufvuddel, enligt Vega-Expeditionens insamlingskata- log funnen vid Pitlekaj. Dà kraniedelen ställes 1 sitt naturliga läge, så паг ingen del utaf densamma så långt tillbaka som de mellersta delarna uppåt och inåt till af condylus ossis occipitis. Dessa trak- ter af kondyl-halfvorna nå nämligen lika långt bakom den räta linien, som drages mellan den längst tillbaka skjutande delen af hvardera processus jugularis ossis occipitis, som minsta afståndet mellan kondylhalfvorna nedtill. Nedre bakre kanten af processus articularis ossis temporum ligger lika långt bakom nämnda linie som tre femtedelar af totalbredden af condylus ossis occipitis, rakt mått. өзен тула BAT Fig. 53 å. Sedt bakifrän formera grünslinierna i grunden en liksidig triangel, hvars ât sidorna vünda hórn äro vertikalt likasom afhuggna. Ра baksidan af os oceipitis förekommer pà ómse sidor om längslinien midtät samt midt emellan ófverkanten af foramen magnum och nackbenets främsta (öfversta) vinklade parti, ett par i synnerhet inát till sürdeles hóga och skarp- kantade knólar, hvilkas toppytor äro inifrän och utát snedt afplanade, ja till och med ej obetydligt exkaverade. knölar divergera ganska mycket nedät; största bredden af hvardera йт lika stor som minsta afständet mellan BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 4. 19 knólarnas inre, skarpa kanter; hójden af hvardera knól аг något större än bredden. Vid början af andra tredjedelen, räknadt bakifrån, är längsrännans mellan knölarna djup en tredjedel af dess bredd mellan knölarnas inre sidokanter på samma ställe. Snedt utåt och nedåt, samt på en öfre knölbredds afstånd från öfre knölen, förekommer på hvardera sidan en knöl till, men mycket mindre. Dessa knölar äro sammantryckta, köl- lika och stälda midt emellan foramen magnum och nackbe- nets utkant, midtfór de båda förut nämnda punkterna. Knö- larnas divergens uppåt utgör en vinkel af 110°, hvilken vinkel uppkommer, då linier dragas från hvardera knölspet- sen till midten utaf öfre kanten af foramen magnum. Emellan de öfra och nedra knölarna, på hvardera sidan, förekommer naturligtvis ock en starkare exkavation. Omedelbart ofvanför foramen magnum finnes en ytterst svag längskonvexitet, som likväl höjer sig så litet öfver be- nets кауы varande yta, att Чеп blott under en viss belys- ning märkbart framträder. Kondyl-halfvorna divergera ganska starkt uppåt. АҒ. stándet ра det smalaste stället nedtill, emellan dem, ат lika med vid pass en fjerdedel af bredden af foramen magnum. Kraniets stórsta bredd ófver tinningbenen utgór 820 mm., rakt mátt. Bredden tvàrs ófver báda kondylernas glidytor, mátt efter rundning, utgór 270 mm. Största höjden af högra kondylen, mått efter rundning, utgör 225 mm.; största Lt iden, likaledes efter rundning, 95. Foramen magnum beskrifver en kort oval, med den bredaste sidan uppåt. Dess höjd utgör 107; dess bredd 95 mm. Skädas kraniet frân sidan, t. ex. den venstra, synas form och storlek af processus orbitalis ossis temporum och pro- cessus articularis ossis temporum 1 grunden lika; de fórra synes likvül vida lüngre derfór, att dess framkant är vid pass dubbelt längre än den senares bakkant, hvilken upptill formerar en sinus. Hela den sammanhüngande underkanten, tillhörande båda utskotten, är nästan likformigt och ganska djupt utringad. Processus orbitalis är nästan konisk och nå- got inåt böjd: processus articularis tre gånger till så bred bakifrån sedd som, då den skádas frin Sep? allt nedåt, 20 А. W. MALM, SKELETTDELAR АҒ HVAL. samt derjemte ej obetydligt nedåt böjd. Afständet mellan báda processernas spetsar ат lika med halfva afständet mellan nackbenets processus jugularis, mätt frän de ät si- dorna mest utskjutande delarna. rocessus orbitalis ossis frontis är ofvan ifrán sedd, ра det hela taget lika lång som den är bred tvärsöfver; fram- kanten inåt, bakkanten utåt och біте orbitalkanten äro sür- deles tunna; men bakkanten inåt har vid pass samma höjd som processens bredd midtpå; framkanten utåt har en största tjocklek, som är lika med en tredjedel af proces- sens bredd tvärsöfver midten. Ofvantill är processen i grun- Fig. 53 b. den plan, ja, till och med ej obetydligt exkaverad. Proces- sen lutar vid pass lika mycket bakåt som nedåt. Utseendet af den bakre delen af vomer, som finnes in situ, synes bäst utaf näst följande figur. Skådas kraniet rakt under ifrån, visar det sig att nack- benets grundstycke sträcker sig fram till trakten för bulla ossea. Den del af pterygoideum, som bidrager till bildnin- gen af gomhvalfvet, är inåt fullt dubbelt smalare än utåt; den del, som ligger intill den nästan plana bakre delen af vomer, är baktill lika bred. som nämda vomer midtför. Inre delen af suturen mellan pterygoideum och vomer ligger midt för framkanten af tinningbenets utåtskjutande inre del, eller åtminstone högst obetydligt bakom densamma. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. ко 4. 21 Gombenen beróra hvarandra i midttrakten; längst bak- til äro deras inkanter lika mycket skilda frán hvarandra som tvà gänger afstándet mellan samma kanter framtill. Emellan gombenens vida, triangellika óppning baktill ür vo- mer starkt sammantryckt och skarpt; framtill har det under- kanten afrundad Fig. 53 c. Tinningbenets hela process liknar nästan en mennisko- fot, sedd frän sidan, med särdeles stor häl och litet fotblad. Orbitalkanten på processus orbitalis ossis frontis är starkt utringad; dess bakre hórn är lüngst utskjutande. Kraniets bredd, mütt ófver processus orbitalis ossis temporum, utgór 790- mm. Kraniets bredd init ôfver bakre hórnet af pro- cessus orbitalis ossis frontis, utgór ПО 3 22 A. W. MALM, SKELETTDELAR АҒ HVAL. Бір. ота BIHANG TILL К. V. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 4 23 Kraniets bredd, midt öfver frümre hórnet af processus orbitalis ossis frontis, utgór Längd midtät af den synliga delen utaf nack- benets basalstycke till fáran mellan kondylhalfvorna 170 » Totallängden af os palatinum 390 2» 640 mm. Ar Al a == Veg. Exped. Nr 50. Bakhufvud-del jemte ätskilliga lósa ben hörande till ansigtsregionen, hvilka enligt Vega-Expeditionens insamlings- katalog funnits vid Pitlekaj. Uti samma katalog finnes den e s ceno او‎ Fig. 51 b. anteckning, att »denna hval, enligt Tschuktschernas utsago, har små barder och ingen ryggfena». En stor del af kraniets högra sida är borta. | Kondylernas glidytor äro jemna och mycket litet por- prickiga, hvilket bland annat antyder att detta kranium till- hört ett utbildadt individ. Då det för öfrigt i grunden ej afviker från det förut beskrifna N:r 53, har jag inskränkt mig till följande anteckningar öfver detsamma. e öfra nackknölarnas inkanter äro särdeles utbredda och dertill mycket höga, hvadan rännan emellan dessa knö- lar är särdeles djup. 24 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. De nedra nackknólarna äro reducerade till nästan noll; men vid närmare granskning finnes, framför allt ра den venstra sidan, tydligt spár till sádana. Frán sidan sedt bildar orbitalbägen af processus orbi- talis ossis frontis vid pass tredjedelen af en cirkelperiferi. Såsom figuren 51 a utvisar är en stor del utaf kraniets hógra sida borta; men fórutsatt att denna sida i sin helhet haft lika storlek som den venstra, har detta kranium, mätt ôfver tinningbenens lüngst ât sidan belügna punkter, haft en bredd af 1040 mm., rakt mátt; samt mellan processus orbitalis ossium temporum, 1000; och mellan processus articulares ossium temporum, 980 mm. Bredden tvärs ófver bäda kondyl- -halfvornas glidytor, máütt efter rundning, utgór 320 mm. Stórsta hójden af den ena kondylen, mätt efte? ning, utgör 245; och dess största bredd 125 mm. Foramen magnum håller i höjd 122 och i bredd 93 mm. Os maxillare superius et intermaxillare. Nr 51 а, ë et d + 84 — Veg. Exp. N:r 50. ТІП den fórut beskrifna bakhufvud-delen m. m. dithö- rande, sásom basaldelen af det hógra os intermaxillare, hóra tvenne lösa ben utaf ansigtsregionen, nämligen ett 1100 mm. làngt stycke af venstra os maxillare superius och ett lika längt stycke af intilliggande os intermaxillare. Det förra är afbildadt i olika lägen uti närstående figurer, äfvensom insatt på sin plats, på fig. 51 a; det senare fórekommer ock ра sistnämnda figur. Basaldelarna hos dessa ben äro pä det hela taget oska- dade; det är endast framtill som båda två äro stympade. Ра fig. 51 a visas öfverkäkbenet sådant, som det synes, då kra- niet skådas rakt ofvanifrån; på fig. 51 d dess utseende från sidan, och på fig. 51 c är det framstäldt såsom sedt vinkel- rätt mot benets öfre yta eller rättare sidoplan, för att åskåd- liggöra dels benets bredd, och dels den vinkel, som midt- linien af processus orbitalis bildar mot längsmidtlinien bak- till af os maxillare. Denna vinkel utgör 118 grader. Uppifrån sedt finnes en svag inbugtning strax framom processus orbitalis; men derifrån och framåt är den yttre BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 4. 95 kanten af detta ben, sáledes kükkanten, temligen rütlinig och fóga utát bójd. Den breda processus orbitalis, hvars spets йг ej obe- tydligt nedât böjd och ра sista hälften af sin längd be- tydligt aftager i bredd samt derstüdes bäde snedt bakät *98380811* 1*8 дуза `W3SWVN Q YA Fig. 51 c. Fig. 51 d. och i synnerhet framtill har en längsgående cxkavation, är i midttrakten nägot bredare ün dess halfva lüngd. Ра ófra sidan йг ófverkükbenet längsät exkaveradt, isyn- nerhet i midttrakten af den del utaf benet, som finnes. Benets totalbredd, tvürs ófver trakten fór processus orbi- talis, utgór inemot 500 mm.; och i midttrakten utaf den del, 26 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. som finnes, vid pass 200. I samma midttrakt utgör benets lutning mot kraniets genomskärnings-area ра längs, vid pass 39°, hvadan nosen i basaldelen kan sägas vara temligen smal. Det venstra mellankäksbenet, sä кое som finnes 1 behåll, har jag i samlingen signerat med N:r 84. Det är in- зай ра sin plats och afbildadt pà fig. 51 a. hvarest ock det hógras basaldel visar sig in situ. Sedt frän sidan bildar detta ben en uppstående vinkel af 145°, midt framför öfverkäks-utkantens öfvergående i kan- ten af dess processus orbitalis. Afståndet mellan båda mellan- käksbenens vinklar är något längre än näsbenens totallängd, eller omkring 300 mm., och afståndet mellan intermaxillar- benen invändigt, midtför vinkeln, är omkring 240 mm. I trakten af vinkeln är benet uppåt temligen starkt hoptryckt. Superficies nasalis blir genom nämnda förhållanden sär- deles stor. ess längd utgör öfver 600 mm. och bredden uppgår, som sagdt till ао hälften af detta mått. А et bór nämnas, att de beskrifna, lósa kükbenen, under Чеп länga tid, de legat utsatta för klimatets inflytel- ser, slagit sig, såsom det heter, så mycket, att de ej fullt noggrant lita inpassa sig ра den ADU platsen i kra- niet, hvilket äfven kan synas på fig. Ossa nasi. N:r 94 = Veg. Exp. Nr 50. Enligt Vega- -Expeditionens insamlingskatalog funnos dessa ben, säsom numreringen utvisar, jemte det fórut under N:r 51 beskrifna kraniet. Dessa näsben, hvilka i sitt slag äro de enda, som finnas i samlingen, äro hvita till färgen vid sidan af kraniets öfriga ben, hvilka tiden färgat skiffergrå; men näsbenen hafva syn- barligen legat nedgräfda uti sand och derför bibehållit sin färg. Såsom par passa de naturligtvis väl tillsamman; men, såsom man kan se utaf fig. 51 a, hvarest de afbildats efter att hafva blifvit insatta på sin plats, passa de äfvenledes derstädes, hvadan jag ej tvekat att med bestämdhet föra dem till detta kranium. De hafva ej heller likhet med näsben BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 4. 97 utaf апага edenticete, hvilka hittills blifvit kända, herina och afbildade. Nüsbenens frân sidan sedt, rütliniga, REM fram- kant formerar mot den till de tvä tredjedelarna Bee rätliniga ófverkanten en vinkel af omkring 130°. n bakre tredjedelen är bâgformigt nedåtböjd. Benens See upptill äro hela vügen ej obetydligt exkaverade, hvarigenom de in- till hvarandra stótande inkanterna till samman formera en 5332000743 stark längsköl, som vid den förut nümnda vinkeln, tvürs öfver taget, bildar en rät vinkel. Denna köl förlorar sig snart бейді benens framsida, som, ofvanifrán sedt, i indir. trakten skjuter nägot litet framom det rätliniga, men hvars yttersta delar framskjuta sásom ganska skarpa utskott, пат- ligen ett på hvardera sidan; hvilket allt synes på förestående figur. Framkanten öfvergår genom afrundning i undra sidan, MES har en ganska djup, jemn och temligen likformig exkavation. 28 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. Nüsbenens totallängd midtät, rakt mått .......... 300 mm. » totalbredd framtill, men nedtill ...... 295 : 3$ Afständet frán vinkeln ofvan til bakre än- dan, rakt mätt D 2% Bredden af den т situ synliga delen, midtför vinkeln 155 Cy Кт 52 = Veg. Exp. Kr 02. Bakhufvud-del, som enligt Vega-Expeditionens insam- lingskatalog funnits vid Pitlekaj. Denna bakhufvud-del har tillhórt ett mindre och dertill yngre individ, hvilket äfven kan synas deraf att glidytorna på nackbenets kondyler äro mer eller mindre groft porösa eller prickiga samt е) så jemna, som då ett individ kommit ` till högre grad utaf utveckling. Nacke- алағай äfven de nedra, äro väl utbildade. Mått: Kraniets största bredd öfver tinningbenen ES 830 mm. > bredd ófver proc. articularis ossis temp. 800 > + orbitalis o. 750 >» 4. tvärs ат báda kondyl-halfvornas glid- ytor, mütt efter rundning 260 › Stórsta hójden af den ena kondylen, mätt efter rundning 220 » Stórsta bredden af den ena kondylen, mitt efter rundning 92 > Största höjden af foramen magnum ............... 90 » » bredden af » › o Ж... B5 3 Ner 54 = Veg. Exp, Мт 77. Bakhufvud-del, hvilken enligt Vega-Expeditionens insan lingskatalog funnits vid Pitleka Denna bakhufvud-del är Zar defekt bäde ра den hógra sidan och undertill; men dá den icke desto mindre är fullt typisk för sin art, inskränker jag mig till att här anfóra blott fóljande. Utaf särskilt intresse har den varit derfór, att den ena utaf bulle osseæ, dä fyndet gjordes, fagits ur detta kranium, hvilket sárskilt ат anmärkt under N:r 78 i Vega-Expeditionens insamlingskatalog. Man vet sälunda med bestämdhet huru BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. хо 4 99 den hithörande bulla är beskaffad, hvarför jag kanhända rätteligen hade bort beskrifva den här; men, då flera dylika unros i samlingen, utaf hvilka jag längre nedan afbildat åt- skilliga jemte denna, beskrifver jag densamma helst på samma ställe som andra, under N:r 67 b, hvilket nummer äfvenledes tillhör figuren af densamma. Nacke-knölarna, äfven de nedra, är väl utbildade. Förutsatt att kraniets högra sida varit lika utbildad som den venstra, har afständet mellan tinningbenens längst åt sidan belägna punkter utgjort 840 mm. Kraniets bredd öfver proc. articularis ossis tem 795 mm. TREE bredd öfver proc. orbitalis ossis temp. an ej uppmätas derför att spetsen är borta. Största höjden af den ena kondylen, mätt efter rundning 200 ^» Största bredden af den ena kondylen, mätt efter rundning » Största höjden af foramen magnum ............... o > bredden af > y o TESI. 106 » N:r 92—96 och 67 d — Veg. Exp. N:r 41. Uti Vega-Expeditionens insamlingskatalog upptages under Nr 41 åtskilliga »delar af ett litet hvalhufvud», funnet vid Pitlekaj. Dessa delar hafva ock tillhórt ett och samma kra- nium samt den art, hvarom här är fråga; men, utaf denna, ett ungt individ. Nágon närmare beskrifning af dessa ben kan här vara öfverflödig; men jag vill ándock lemna nägra underrüttelser om de samma under de n:r, med hvilka jag signerat dem. N:r 92 är ett mycket vittradt stycke af os frontis dex- trum med dess processus orbitalis. Кт 93 är ей Bis ytan апойг mycket vittradt stycke af os parietale dextru N:r 94 är en wer intill nàmnda os parietale liggande del af os occipitis. Nr 95 utgöres af kilbenets basal- del. Nr 96 är ett på alla уйге ytor mycket vittradt os tem- porale, med undantag af pars petrosa. 30 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. N:r 67 d ür en bulla ossea, hvilken under sitt n:r längre ned är beskrifven och afbildad jemte flera dylika, tillhörande samma art. i N:r 97. (Ej numrerad för Vega-Expeditionens insam- lingskatalog). elar utaf ett kranium af ett ungt individ, nämligen ett mycket vittradt basalstycke af kilbenet med vidsittande stycke af os frontis och dess processus orbitalis sinister. Bullæ osseæ. А. Sinuosæ. Мт 67 b = Veg. Exp. Nr 78. Afbildad. м man finner utaf E я E insamlings- katalog uttogs denna bulla, hvilken bland närstående figurer Fig. 67. bärer samma nummer, nemligen 67 b пит ett vid Pitlekaj funnet кенв som jag 1 det föregäende beskrifvit under Nr = Veg. Exp. insamlingskatalog N:r 77. ра jag näst- "förut, under Ni 67 d, omnämnt en annan bulla, som hörer till kraniedelar utaf ifrågavarande djurart, jemväl upptagna under samma nummer, men under skilda littera, hvilken bulla äfvenledes är afbildad här under N:r 67 d, och då dessa bulle, såsom både figurerna och beskrifningarne härvid i nå- gon mån. äro hvarandra olika, så har jag med full säkerhet kunnat bestämma äfven de andra, hvilka här nedan om- nämnas. | па figurerna vill jag i förbigående anmärka, att den uppåt vända delen af hvardera bulla, är den, som är rigtad framåt, då benet sitter på sin plats uti kranium; och att hos a, det är den åt venster vända sidan, men hos de öfriga, BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 4. 31 den àt hóger vünda sidan, som in situ, stódjer sig mot nack- benets basal-del. Alla samman visa den sida, som är уйпа mot kraniet, således den Gira. Efter dessa anmärkningar, öfnergär Jag till beskrifningen af det föreliggande numret 67 b ulla ossea sinistra. Bulian är i den främre trakten nästan lika tjock som i den bakre och skiljer sig derigenom betydligt frän bullæ utaf Balene, åtminstone Bulena mysticetus. Pä undra sidan har hon tvenne öfver yttre halfvan gâende gropar pä ómse sidor om den valk, genom hvilken hon sär- skilt sammanhänger med pars petrosa. Pä öfra sidan, säle- des den, som figuren framställer, har hon framtill — pä figu- ren upptill — en innanför columella ingäende sinus, hvadan öppningen bakåt — ра figuren nedåt — något afsmalnar, derför, att columella-partiet ej obetydligt skjuter öfver kavi- teten. ; I midttrakten — främre delen af columella — finnas några djupa och trånga veck, samt både ofvan, men 1зуппет- het nedom, således framom och bakom dessa, åtskilliga mindre. Mått: Totallängd 98 mm. Största tjocklek, hvilken ligger något nedom — bakom — midten 52 >» Tjocklek vid midten af sinus 4l » > lika lângt frân nedra — bakre — апдап . 4 > N:r 67 а = Veg. Exp. 35. Afbildad. * Bulla ossea sinistra, som, enligt Vega-Expeditionens in- samlingskatalog, funnits vid Pitlekaj. I guider ar denna bulla ПЕ N:r 67 b; ty den ifrága- sonde är Мой något större och något mer plattad. Mått: Totallängd ----------- 113 mm. Största tjockleken, hvilken ligger nágot nedom ` — bakom — midten - 56 > Tjocklek vid midten af sinus------------------------ 49 » » lika långt från nedra — bakre — ändan .. 5A > 32 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. N:r 288 — Veg. Exp. N:r 80. Denna hógerbulla йт enligt Vega-Expeditionens insam- lingskatalog funnen vid Pitlekaj. Hon &г lik N:r 67 a och 67 b; men i nedra — bakre — kanten йг hon sà stympad, att blott följande mätt kan angifvas, nümligen: Tjocklek vid midten af sinus 45 mm. N:r 287 — Veg. Exp. N:r 68. Denna vensterbulla är enligt Vega-Expeditionens insam- lingskatalog funnen vid Pitlekaj. Hon är sà lik N:r 67 a, 67 b och 288, att jag kan inskrünka mig till angifvande af de vanliga mâtten. Mátt: Totallängd 96 mm. Största tjockleken, som ligger nägot nedom — bakom — midten 53 » Tjocklek vid midten af sinus 41 > » lika längt frán nedra — bakre — ändan | 43 > B. Non sinuose. Utaf bullæ osseæ, hvilka ej hafva någon sinus, eller åt- minstone blott svagt spår dertill, såsom hos N:r 67 d, fun- nos uti Vega-Expeditionens samling tvenne stycken venster- bulle, hvilka båda här äro afbildade under N:r 67 c och d. Att den senare bestämdt tillhör ifrågavarande art är otvif- velaktigt, då den hörer till de förut beskrifna kraniedelarna utaf N:r 92—96 — Veg. Exp. N:r 41. N:r 67 c visar ock genom sin habitus, att hon med bestämdhet mäste hänföras till samma art; och allesamman vittna tydligt om, att den sinus, som stundom fórekommer hos en bulla af denna art, likasom händelsen йг vid frága om Balæna mysticetus forma pitlekajensis!), Мой är att betrakta såsom еп tillfällighet; köns-karakter kan det fórmodligen ej vara. Dä de för öfrigt ej afvika frän de fôrut beskrifna bulle med sinus, och dä de såsom nämndt båda två här äro afbildade, vill jag blott i korthet anföra följande. 7) Se i det följande, sid. 45. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND Š, N:0 4. 33 N:r 67 c. (Ej numrerad für Vega-Expeditionens insam- lingskatalog). Afbildad. Май: Totallängd 107 mm. Största tjockleken. hvilken ligger nägot nedom — bakom — midten » Tjocklek vid midten af stället för sinus......... 48 » » lika långt från nedra — bakre — ändan 50 > N:r 67 d — Veg. Exp. N:r #1. Afbildad, Bulla ossea sinistra, hvilken, enligt Vega-Expeditionens insamlingskatalog, funnits vid Fitlekaj jemte åtskilliga till- gränsande delar utaf kraniet af ett ungt individ, hvilka i det föregående äro anförda under N:r 92—96 och 67 d = Veg. Exp. N:r 41?) lfrägavarande bulla är ock mindre än de öfriga, som föreligga i samlingen, hvilket ock kan synas utaf figurerna, som äro trogna afbildningar efter fotografi på en och samma plåt. Att spår till sinus förekommer hos denna bulla har re- dan i det föregående anmärkts. Figuren visar ock ett så- dant. Hon är emellertid på flera ställen så decorticerad ge- nom vittring, likasom de öfriga benen af tillhörande kra- nium?) tillsammans vid hvilka hon blef funnen, att de van- liga måtten ej kunna tagas på henne. Os maxillare superius. Nr 2 = Vo P p Nel Det uti närstäende figur afbildade högra öfverkäkbenet, som tillhör ifrägavarande art, fans enligt Vega-Expeditionens insamlingskatalog » närheten af Pitlekaj, ungefär hundra fot från stranden», Uti samma katalog heter det visserligen att fyndet derstädes utgjordes af »ett refben, två humeralben och några kotor. бош det synes vid beskrifningarna af kotor och refben af Balæna mysticetus, forma pitlekajensis”), utgjordes fyndet bland annat af tre refben och tretton kotor, hvilka tillhöra nämnde art; alla dessa ben, likasom det ifråga- 1) Se i det föregående, sid. 29. 2) Se i det följande sidorna 68, 83, 95. 34 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. varande ófverkükbenet — och äfven följande N:r — ато пат- ligen af expeditionen fórsedda med samma nummer fór dess insamlingskatalog. Ра det ej fóreter mer afvikande karakterer frän det öfverkäkben, som förut under N:r 51 blifvit beskrifvet och under Хат 51 с och 51 d afbildadt 7), än sådana, som äro en följd deraf att det är mindre och har tillhórt ett mindre utbildadt individ, är det ej af behofvet pákalladt att närmare beskrifva detsamma, framfórallt derfór, att det här blifvit afbildadt. Till sådana afvikelser får man naturligtvis äfven räkna den, att det är jemfórelsevis något smalare; men formen i sin helhet, således äfven vid fråga om processus orbitalis och dertill dennas rigtning från س‎ corpus, om jag sû får uttrycka mig, visa den fullständigaste öfverensstäm- melse med öfverkäkbenet hos det nämnda kraniet N:r 51, C.F LINDBERG. EVAL ОНА, Fig. 2. Benets längd från spetsen af processus orbitalis till den mest framskjutande delen af nosspetsen, som likväl är stympad, utgör 1 rakt mätt 1100 mm. Till färgen är benet grätt, hvilket troligen är en följd deraf att det legat ofvanpá marken. Nur == Уер. Exp. Мг D Detta ben, som àr ett venstra ófverkükben och förmod- ligen tillhört samma kranium som det näst förut under Хо 2 beskrifna och afbildade högra, är funnet på samma plats som detta, jemte åtskilliga ben utaf Balæna mysticetus, forma pitlekajensis, nämligen wid Pitlekaj, ungefär hundra fot från stranden». Г) Se sidan 25. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 4. 85 ill fürgen är det rostródt, hvilket synes utvisa att det legat nedbäddadt uti en jernhaltig sand. Sjelfva nosspetsen. som var afbruten, fans lyckligtvis uti samlingen, hvarigenom jag fick ett fullständigt begrepp om hela formen pà detta ben; ty sjelfva spetsen var ostympad, och ytorna med alla deras vinklar sá vàl bibehällna pà báda styckena, att den mindre delen hängde fast vid den stórre, dà benen fogades tillsammans. Att ytor och kanter, i jemfórelse med N:r 2, hos hvil- ket dessa äro vittrade, så väl bibehållit sig, är naturligtvis en följd deraf, att det ben, hvarom här är fråga, legat ned- bäddadt i marken. ` ågon omstündligare beskrifning af detta ben är ej af nóden, dà figur lemnats. Benets lingd, Бада styckena tillsammanstagna, frân pro- cessus orbitalis till nosspetsen utgór 1 & Lo up ER EU MDRERT Pip, 3. Os maxillare inferius. Кт 18 = Veg. Exp. № 27. Uti Vega-Expeditionens insamlingskatalog heter det under N:r 27: »halskotor af hval, köpta af en Jinretlenbo». De här föreliggande underkäksstyckena äro säledes ej upp- tagna i räkningen, troligen derför, att de ansetts som frag- ment af föga eller intet värde. För samma katalog äro de dock märkta med N:r 27. Uti samlingen finnas tvenne likformigt, nâgot litet fram- om foramen maxillare posterius, afsägade kondylstycken, sä- ledes underkäkens bakre del, hvilka jag utaf skäl, som strax skola anföras, ansett mig böra föra till ifrägavarande art. Tvä utaf dessa, ett höger- och ett vensterstycke, N:r 18 a 36 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. och 18 b, synas mig hafva hôrt till samma individ, det tredje, N:r 85, som äfven till storlek är likt de andra, är utaf venstra underkäken. Alla tre äro mycket slitna och vittrade samt till färgen grå, antydande att de länge legat på marken; men dä de mei tillhöra den art, som här afhandlas och kanhända det förut, sid. 18 beskrifna kraniet N:r 53, uti hvars fossæ glenoidales de ganska väl passa, äro dessa stycken allt för väl förtjenta af att här afbildas och, вй godt som materialet tilläter det, beskrifvas. Hos alla tre observeras det egendomliga förhällandet att angulusknölen synes ha varit väl en half gäng till sä stor som condylus. — Hos den i detta arbete beskrifna Balæna mysticetus, forma pitlekajensis, äro de nästan lika stora, eller "mago ra 54 Ж 3° х ех اوی‎ Fig. 18. condulys snarast störst; hos ett exemplar af Balænoptera rostrata FABR., forma norvegica mihi, i Göteborgs Natur- historiska Museum, är angulusknólen mindre och, äfven frán insidan sedt, omkring en tredjedel lägre Ап condylusknólen, som baktill är likasom vertikalt afhuggen och i det aldra närmaste lika längt tillbaka som den invändigt och bak- till genom en djup rünna afskilda processus angularis, hvil- ken ränna ej nár fram til och ligger nedanfór foramen maxillare posterius. — Processus angularis. som, äfven in- vändigt sedd, är dubbelt så hög som processus condyloideus, hvilken baktill är sluttande afrundad, skjuter längre tillbaka än denna. Emellan dem båda finnes baktill och på insidan en ränna, som här öfvergår i foramen maxillare posterius. Condylus är ej obetydligt svängd utåt. Då a sågningen skett bakom processus coronoideus, är ej något att säga om denna ; ; BIHANG TILL К. ЗУ. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 4 97 Till таппа i benet efter den under foster-lifstiden hos hvalar fórekommande Meckelska strüngen finnes ej nágot зрат; och materialict йг i вй godt skick, att sádant bordt kunna synas, i fall det funnits. Vid trakten af foramen maxillare posterius är benet i höjd- mäl vàl dubbelt sä stort som 1 tvärmäl, hvadan det der- städes kan sügas vara hoptryckt. Totallängden utaf N:r 18 a utgór 380 mm. » CRUE Ds à. JE Ey 805^» » » % 89 » 880 > Hos 18 a йт hójden af foramen max. post. vid den hela utkanten ......... » os 18 a &г bredden af foramen max. post. vid den hela utkanten 28 » Balæna mysticetus forma Pitlekajensis MALM. Uti samlingen funnos bakhufvuddelar utaf fem stycken individer af olika äldrar; likväl ej utaf nágot sürdeles gam- malt, ehuru tvenne bland dem synas hafva tillhórt väl ut- bildade exemplar; och utaf dessa antager jag till och med, att den ene, nämligen N:r 72, är utaf en fullvàxt hane. Sa väl hos denne som hos N:r 55, utaf hvilken här nedan lem- nas en afbildning efter den pä venstra sidan stympade bak- hufvuddelen, äro kondylernas glidytor sürdeles jemna ge- nom den fullständigt utvecklade ossifikationen; hos de tre andra äro dessa ytor skrofliga och mycket porösa, hvadan man skulle vara böjd för att antaga, att hos de förra en om än ytterst tunn och fastväxt caudalepifys verkligen förefun- nes, men att denna hos de senare ej ännu utbildats utan tillika med glidbrosket bortfallit. Alla dessa tre bakhuf- vuddelar, utaf hvilka två, nämligen N:r 56 och Хх: 20 äro afbildade längre nedan, hafva tillhört yngre individer. Grunddragen hos dem alla äro desamma. Inga andra afvikelser förekomma än sådana, som äro betingade af mer eller mindre framskriden ålder. Sålunda är bland annat, hos ett af de äldre djuren, pro- cessus articularis ossis temporum jemförelsevis vida bredare 38 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. och till utseendet ej så mycket inåt rigtad, som hos de yngre; hvartill kan läggas ай midttrakten hos den äldre, N:r 55, tvärs öfver är mer plan, än hos de yngre. Alla dessa bakhufvuddelar ha följande karakterer, som likaledes äro så karakteristiska för еп Balæna. Nackebenets sidosuturer äro S-lika men med svaga böjningar. Kontu- rerna af os temporale, såväl den inre, från sidan sedd, som den yttre, sedd bakifrån, äro likaledes S-lika, men med starka böjningar, särskilt den bakåt gående öfre. N:r 55 — Veg. Exp. N:r 30. Bakhufvuddel, funnen pä kusten mellan Rirajtinop och Pitlekaj. Ра samma ställe fans den öfverkäk, hvilken längre ned àr beskrifven och afbildad under N:r 19 — Veg. Exp. N:r 30; och hvilken att dóma efter storleken, sannolikt till- hört samma individ, som den bakhufvuddel, hvilken här аг afbildad och sásom fôljer, i korthet beskrifves. Os occipitale, som nästan ёт plant, en kondylhójd ofvan om foramen magnum till nágot ófver den mellersta tredje- delen, tvärs öfver taget, fóreter likväl i midttrakten еп bred, làngsgáende konvexitet, som längre uppät sammanfly- ter med den starka dylika, som är så utmärkande för en Вата. På ömse sidor om den förstnämnda finnes en längs- gående exkavation, hvars hela utsträckning likväl е) är längre än höjden af den ena kondylhalfvan. Kraniets största bredd öfver tinningbenen, det venstra kompletteradt, utgör 2300 mm., rakt mått !). Bredden tvärs öfver bäda kondyl-halfvornas glidytor, mütt efter rundning, 460 mm Stórsta hójden af den högra kondylen, mätt efter rund- ning, utgór 300 mm., stórsta bredden, sásom det vill synas, Foramen magnum, som nästan ür cirkelrundt, hâller 109 mm. i hójd och 118 i bredd. Мт 18 = Veg. Exp. М: 71. Bakhufvuddel ih Pitlekaj. 9 Efter härpå grundad beräkning har hela Gare totallàngd ut- gjort omkring 12800 | mm., eller 43 sve nska BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 4 39 Detta fragment utgöres af nästan ingenting annat än kondyltrakten; men då denna är hel och särdeles väl bibe- hållen, ha vi antecknat några mått af den samma. Bredden tvärs öfver båda kondylernas glidytor, mätt efter rundning, 450 mm Största höjden af högra kondylen, mätt efter rundning, utgör 290 mm.; största bredden 205. Foramen magnum, som nästan är cirkelrundt, men åt höger till, uppåt, något snedt, håller 108 mm. i höjd och 122 1 bredd. МЕ 99 = Veg. Exp. М: 69. Bakhufvuddel frän Pitlekaj. Os occipitale är visserligen något afvittradt på ytan, men man ser tydligt att de vid Nr 55 omtalade exkava- tionerna längs och utmed midttrakten af samma ben ej fun- nits hos kraniet i detta yngre stadium. Processus articularis ossis temporum är visserligen till utscendet mer snedt nerätrigtad än hos N:r 55; men dä jag jemför den äfven med bakhufvuddelar af följande, längre ned beskrifna och afbildade, hvilka tillhört ändä yngre indi- vider än ifrägavarande, synes det tydligt, att nämnda pro- cessus först vid en mer framskriden älder väsentligen till- tager 1 bredd, särskilt utåt till. Denna är den enda utaf bakhufvuddelarna hos hvilken så mycket af os frontale sammanhänger, att äfven dess åt- minstone venstra processus orbitalis förefinnes, hvilken der- till är oskadad. Uppifrån sedt beskrifver dess midtlinie mot kraniets lüngsaxel en vinkel af 120°, nämligen den framtill belägna, trubbiga. Denna processus är smal och nästan arm- lik. Dess orbitalrand utgör halfva periferien af en kort oval. | Kraniets största bredd öfver tinningbenen utgör, rakt mått, 1480 m De eege: нна kondylerna láta sig ej med nog- grannhet uppmätas; men foramen magnum häller i hójd 98 mm. och i bredd 113. Anm.: Den hógra processus orbitalis fórefans till sist üfven, samt bruten i tvenne delar, hvilka jag försäg med mürkena N:r 100 och 101. 4 W LM I ETTDE R T к А Е V n К ` . MA ет = 7 * vå 2 M, BIHA EN V b: 0 N D D . . к N ET AK D НАК NDL À ND . N O 4 41 e HANS 42 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. Nr 56 = Veg: Exp. № 52 Bakhufruddel: iis Pitlekaj. Os occipitale, som ett stycke ofvanför foramen magnum pà ômse sidor af midttrakten, har en svag längsgäende ex- i eap HANSEN Fig. 56. C.ELINDBERG kavation antager sásom vanligt allt starkare konvexitet mot pannan till. med näst förut beskrifna, Nr 59, och med efterföljande, N:r 20, är ingenting af vigt att anmärka, BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL.. BAND 8. N:o 4, 43 utom sådana äldersafvikelser, som redan i det föregående anfórts. en största bredd öfver tinningbenen utgör 1240 mm., rakt mätt. кы tvärs öfver bäda kondylhalfvornas glidytor, mätt efter rundning, 330 mm. Stôrsta hójden af hógra kondylen utgór, efter rundning, 290 mm.; stórsta bredden, säsom det vill synas, Borat magnum, som är nästan cirkelrundt, håller 105 mm. i höjd och 107 i bredd. = Ze MTS 14 тэм? eg Fig. 20. Anm.: Hithórande, lósa stycken funnos sedan, dá jag verkstält första numreringen, nämligen basaldelen af os sphe- noideum jemte ett litet stycke f omer, som bära N:r 102; och främre delen af os occip.al2, вот märkte med N:r 103. N:r 20 — Veg. Exp. N:r 32. Denna mycket stympade och afvittrade bakhufvuddel, som fans vid Pitlekaj(?) upptages hür endast derfór, att den tillhört ett mycket ungt djur, som likväl innehar alla de rakterer, som üro utmärkande fór denna art. 44 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. Kraniets stórsta bredd infaller sásom vanligt ófver tin- ningbenen och visar sig i trots af afvittring ha utgjort wellan 1150 och 2000 mm. Höjden af foramen magnum utgör 104 mm. Bredden tycks ha varit nära densamma, men kan ej noggrant mätas, då ett stycke af kanten på den högra sidan är borta. Bullæ tympani. Мт 66 a = Veg Вар Nr OL » 289. Ej numreradt. a b © Fig. 66. Ne 66 b == Veg Nr 72. 66 e + + 06, Utaf sädana föreligga fyra stycken, hvilka allesammans insamlats vid Pitlekaj. Blott vid 66 b šr under N:r 72 uti Vega-Expeditionens insamlingskatalog anmürkt, att den lös- tagits ur skallen. Hvilkendera skallen nämndes ej; men fyn- det N:r 32, säledes den härstädes strax ofvan under N:r 20 beskrifna, йт i samma katalog uppgifvet sásom »nackben och tympanal-ben». Tvenne utaf dessa bulle tillhôra högra och tvenne venstra sidan af hvartdera sitt kranium. Den ena af de förra är mycket stympad upptill, och har hon derfór ej härstädes blifvit afbildad vid sidan af de ôfriga. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 4. 45 à | Hóger Venster | Mått af Nr. | 66 a. 289. 66 b. 66 c. | Totallà | 158 |146(-7) 156 148 Stôrsta С ageres ligger nà- got nedom (bakom) midten ......... 87 80 94 93 Tjocklek en midten e sinus eller| vid stället för den samma............ 57 45 (+?) 49 54 Tjocklek lika làngt frän nedra (bakre) ándan | 8 60 54 56 66 a har tydlig sinus på insidan upptill och stark puc- kel pà utsidans midttrakt 289 har ingen sinus pà insidan npptill och stark puckel pà utsidans midttrakt. ar ingen sinus pä insidan upptill och mindre stark puckel pà utsidans midttrakt. 66 c har ingen sinus på insidan upptill och mycket stark puckel pà utsidans midttrakt. уай som särskildt utmürker bulla tympani hos denna art, Аг den nästan rhombiska formen, hvilken büttre átergif- ves genom de här lemnade afbildningarna, ün af beskrifnin- gar, vore ock sådana än så noggranna. 66 c och 289 äro föga ansvülda på undra sidan, midt för nedre delen af ópp- ningen, men 66a och 66 b äro derstüdes försedda med en stark ansvällning. Utmärkande är äfven benets starka ned- tryckning på undersidan, åt utsidan till. Denna nedtryck- ning är nämligen sà stark att benet derstädes är betydligt exkaveradt, hvilken exkavation fortsätter rännelikt till något nedom öppningens midttrakt. Härigenom är benets fram- kant jemförelsevis tunn, men dertill "HEisom tvärt afhuggen. På öfra sidan förekomma några större samt många mindre intryckta linier, hvilka "m i storlek, dà de strücka sig snedt hün ófver columella. Ett och annat utaf de pà denna sälunda uppkomna vecken йт efter reglen större ап de ndra. f I Anm.: Vid beskrifningarna och afbildningarna utaf bulla tillhórande en annan hvalart, utaf hvilken Vega-Expeditionen likaledes hemfört ätskilliga skelettdelar, hafva vi funnit att 46 A. W. MALM, SKELETTDÉLAR AF HVAL. den fórut se »sinus» ej utgör annat än en tillfällig variation. Ossa hyoidea. 4j == Vega Юхр,, Nr 1% Nz 9 — Veg. Вар Na N:r 15; Қа 32 & 33 — Veg. Exp. Кт 45; Әт 87 = Veg. Exp. N53; №49 = Жер, Жар: N:r 59. Uti Expeditionens samlingar funnos fem stycken hyoi- dea samt ett stylo-hyoideum tillhörande bardhvalar. Utaf dessa höra tvenne tillsammans, nämligen hyoideum N:r 32 och stylo-hyoideum Мл 33. Endast för N:r 9 fans särskilt utsatt nâgot nürmare om de omständigheter, hvarunder fyn- det gjordes; för alla de andra йт ingenting aufórdt, hvadan samtliga af den anledning antagligen dels funnits och dels inkópts i Pitlekaj. Jag inser allt fór väl att de lüngre ned afbildade fyra hyoidea i ej ringa mån erinra om hyoideum hos Megaptera, ätminstone derutinnan, att bakre kanten ej företer den ka- rakter, som enligt D. Е. EscHRICHT och J. REINHARDT är så utmärkande för Balene, i ty att det om den heter"): »Ret- hvalernes Tungebeen adskiller sig derved fra Rörhvalernes, at Midtstykkets bageste Rand er jævnt udhulet, istedetfor at der hos Rörhvalerne her findes to Ophöininger med et Ind- snit i Midten, omtrent som paa den forreste Rand». Jem- föra vi emellertid t. ex. vära figurer 32 och 33 med fig. 25, pl. IV et V uti Ostéographie des Cétacées °), hvilken figur ätergifver bilden af hyoideum och stylo-hyoideum hos en Ba- lena mysticelus, hvilken figur i grunden ? allt liknar den här- städes afbildade N:r 32 och 33, äfven derutinnan att tvenne ej obetydliga processer förekomma, en på hvardera sida af en likaledes tydlig sinus i bakkanten af benets corpus, samt lika tydligt som hos vår fig. 37; lägga vi märke till att tyd- liga antydningar till något dylikt äfven förekommer hos vår fig. 45, som annars på det hela taget liknar fig. 8 på pl. VI uti samma arbete af VAN BENCDEN och Gervais, hvilken fig. ätergifver hyoideum af ett annat exemplar af Balena mystice- tus, lägga vi märke till att sidohornen äfven hos alla våra 1) Om Nordhvalen, кимин 1861, sid (543) 111. ?) Ostéographie des vivants ч fossiles par M. M. VAN BENEDEN et PAUL GERVAIS. Paris 1868 &:ce BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL: BAND Š, N:O 4 47 hyoidea lika som de v. Ben—Gervaıska äro báglikt bak- ät böjda och шағ tjockast, och ej sásom pl. IX, fig. 7 hos nämnda fórfattare utvisat fórhállandet vara hos en Me- gaptera, nämligen Lalandi, hos hvilkens hyoideum sido- hornen afsmslnande mot ändarne äro rakt utstáende frân corpus och till och med utät äro nägot framát bójda, hvartill kommer att stylo-hyoideum vid början af sin tredje tredjedel, rüknadt frán det mot hyoideum vända, smalare ändan, är knälikt böjdt till en vinkel af 125°, så synes det oss i sanning att samtliga hyoidalbenen i Vegasamlingen tillhôra ett och samma species; och att de skiljaktigheter, som förefinnas, dels mánde tillhöra olika kön, dels utgöra individuela afvikelser och kanhända üfven framkallats af lokala förhällanden. Fyra utaf dessa hyoidea äro i grunden lika hvarandra derutinnan, att på dem alla större eller mindre konvexitet finnes pà ófversidan af sidohornen ända ut till dessas ändar; och hos det ena utaf dem, nämligen N:r 37, har denna konvexitet öfvergätt till en hög, afrundadt vinklad längs- köl. SEN Härefter vilja vi nu anföra ett och annat om hvartdera af dessa ben, utaf hvilka det fóljande har alla karakterer utaf os hyoideum, sådant som det beskrifvits utaf t. ex, REINHARDT och EscHRICHT. Alla afbildningar äro utaf ófra sidan. Ыз 45 = Үер. Exp. Nr ©, Frän Pitlekaj. Sidohornens ytterdelar üro pâ ôfre sidan allt utât ändarna fôga konvexa, att ej säga plankonvexa, hva- dan de i genomskärning ej äro nästan rundade säsom de fyra foljande hyoidea, utan i stüllet cj obetydligt tillplattade samt jemförelsevis med dem äfven spensliga och länga. Här- till bör läggas att hos dessa mer eller mindre väl utbildade utskott finnas på bakre kanten, då deremot endast spår till sådana förekomma hos N:r 45, hvarför ock den mellan de samma förekommande sinus blott är föga utbildad. Förutom hvad förut är nämndt, anmärka vi, att sidohor- nen hos det ifrågavarande hyoideum äro vida smalare i midttrakten än vid ändarne; att kanten beskrifver en 1 grunden jemn båge, som är afbruten endast på ömse sidor om midttrakten af en jemförelsevis föga upphöjd men icke desto mindre regulier upphöjning, det är tydliga spår till 48 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. utskott’). Oppningen mellan främre hornen är utringadt triangellik. Det båglikt uppåt böjda benet är på undra si- dan i midttrakten lätt exkaveradt, eller vid pass lika mycket som i bakkantens midttrakt. i Mått * Längden af corpus midtät, rakt mått?) ......... 125 mm. Största afstàndet mellan sidohornens ändar, rakt mått 160 » Corpus tjocklek pà midten 55 ‘» Det ena sidohornets bredd pä RH EE (h 9 » » tjocklek Kid Уве 08:03 N:r 40 = Veg. Exp. Nir 59. Frän Pitlekaj. Utaf de hyoidalben, hvilka vi nu gä att i korthet be- skrifva och här afbildat, är detta ett utaf de största; och till det, som redan i det föregäende kan vara nämndt, tillägga vi blott, att de pä bakkanten förekommande utskotten äro jemförelsevis stora och formera emellan sig en större in- bugtning, samt att frän hvardera utaf dessa utskott en stark konvexitet fortlöper ра benets undre sida till inemot benets framkant. Mellan dessa valklika konvexiteter finnes en ganska djup exkavation. Längden af corpus midtät 160 mm. 1) Hyoideum hos det skelett af Balena mysticetus fràn Grönland, som af författaren beskrifvits i Hvaldjur i Sveriges Museer. är 1869 — K. Vet. Akad. Handl, B. 9, N:o 2 — sid 32, hvilket ра det hela taget ud ны det, som här beskrifvits, men kanske nâgot d mäter mellan sidohornens &ndar omkring 720 mm., samt har pá bakkanten testet 2) РА så sätt äro bäde hyoidea och stylo-hyoidea uppmätta. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 4 49 Stórsta afständet mellan sidohornens ändar, rakt mâtt 700 mm Corpus tjocklek pà midten | 60 > Det ena sidohornets bredd på midten............ 110 5 » » » tjocklek B ci e iil. 90 5» Nor 37 = Veg. Exp. Nir 55. Frän Pitlekaj. Förutom den redan i det föregäende anmärkta starkare vinklade kólen ра sidohornens ófra sida, och en dylik men vida mindre på dess undre sida, är detta ben, med sina jem- fôrelsevis ganska smä utskott ра bakkanten, i grunden вй likt Кот 40, att endast de vanliga måtten här behôfva an- tecknas. Längd af corpus midtät 150 mm. Största afständet mellan sidohornens ändar, rakt mått 670 » Corpus tjocklek pä midten 62 » Det ena sidohornets bredd på midten ...........- 105 » 22,2% » tjocklek eene 115 5 Nr 9 = Veg. Exp. Мт 18. Uti lioness katalog finnes vid N:r 13 antecknadt: »9 hvalben af olika slag, från trakten kring Irgunnuk». Utaf dessa üro en andra bróstkota, en femte d:o, ett refben af nionde paret samt en humerus lüngre ner under denna art närmare omtalade. Det ifrågavarande hyoideum är likt N:r 37 och Ar 40, men det har knappt spår till kölning, hvarken på ófversidan eller pà framsidan. Längd af corpus midtät 145 mm. Största afständet mellan sidohornens ändar, rakt mått 35 mm Corpus tjocklek ра midten и. 65 » Det ena sidohornets bredd pà em 22. 109 >» » » » tjocklek $ diese 100 » N:r 32 — Veg. Exp. N:r 45. Frán Pitlekaj. Detta hyoideum, till hvilket det nedanfóre beskrifna stylo-hyoideum hör, är likt föregående; men hos det 4 50 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 4, 51 ifrågavarande finnes ej spår till kölning på sidohornens .öfra sida. 120 mm. Längd af corpus midtåt Största afståndet mellan sidohornens ändar, rakt mått > Corpus tjocklek ра midten, omkring............... 54 › Det ena sidohornets bredd ра midten ............ AN 3 » > » tjocklek 22204 08 > Os stylo-hyoideum dextrum. Кт 88 = Veg. Exp. Nr 45. Detta ben fans vid Pitlekaj tillsammans med och hör till föregående hyoideum, således N:r 32. Ofvanifrän sedt visar sig benet ра framsidan ha en nästan jemn inbugtning; ра baksidan en nägot stórre utbugtning. Den inátvünda ändan är nästan dubbelt smalare án den utát vünda, eller den, som йг fást vid os temporale, omedel- bart bakom bulla tympani. Framifrån synes det svagt om- vändt S-formigt böjdt. Mått: Benets största längd 420 mm » » bredd vid inre ӛлпдаһ............... 46 » » » » › ФИ y у. заты (27% » » tjocklek WA nos ou 45 > » > > EUMD EE 83 » Os maxillare superius. N:r 19 = Veg. Exp. N:r 30. РА samma ställe, Rirajtinop vid Pitlekaj, som bakhuf- vuddelen N:r 55 fans, togs üfven den hógra ófverküken utaf ett likaledes utbildadt individ, hvilken vi här afbildat och nu i korthet vilja beskrifva. Otvifvelaktigt hör den till nàmda bakhufvuddel. Denna öfverkäk är likväl ej fullständig, enär ett stycke af nosspetsen är borta, likasom ett ej obetydligt stycke utaf bakre delen af processus orbitalis. I rakt mått mäter det stycke som finnes 3620 mm. Pro- cessus palatinus finnes och skjuter omkring 50 mm. längre "бт ‘AF A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. tillbaka ап den stympade delen af processus orbi- talis, från hvilken före- nümnda mâtt tagits. Efter rundning frän nümnda punkt til den afbrutna spetsen af ófver- AL häller detta 940 mm. i längd, mätt efter käkens utkant. Vid slutet af fórsta metern, räknadt bakifrán och mätt sásom nyss blifvitnämndt, häller küken 1 hójd frän -utkanten till kanten in- till hvilken os inter- maxillare legat, samt mätt tvürs ófver den starkt i in- Vid slutet af andra metern, resp. 178 oc 173. Vid slutet af tredje metern, resp. 100; men här har ytan tvärs öfver en så ytterligt svag ex- kavation, att den nästan är plan. Vid förstnämnda ställe sänker sig längsexkava- tionen 40 mm. under en linie?), som drages rakt mellan ändpunkterna för mätningen; vid det 1 ord- Sidan af öfverkäkbenet ра зд af grónlandshvalen iks synes ej vara = hört ett större minst 14 motet indivi BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 4. 53 ningen andra stället, resp. 20 mm., samt vid det 3:dje, mm. Den vinkel, som uppkommer om man drager en linie midtát öfverkäkssidans bakre hälft samt en dylik midtät pro- cessus orbitalis, mäter vid pass 135? Fórutom detta ófverküksstycke fôrefinnes i samlingen en vid basen afbruten processus orbitalis af venstra ófver- küken, hvilken törhända hört till samma individ som före- nämnda öfverkäk. Mätt utefter utkanten, rakt mätt, häller denna processus 1240 mm. i längd Utaf mig har den signerats med N:r 74; men var ej num- terad för eller upptagen i Vega-Expeditionens insamlings- katalog. N:r 11, venstra öfverkäkbenet och 11 a samt 11 b, det i två stycken afbrutna, tillhörande os intermaxillare — Veg. Exp. N:r Dessa ben, som funnos öster om Pitlekaj, samt »omkring 2000 fot från fyndstället för N:r lə, hvilka i det aldra när- maste äro fullständiga, förer jag tills vidare till samma spe- cies som de förut beskrifna, änskönt några små afvikelser förekomma, hvilka strax skola blifva anmärkta. Bensub- stansen är hvit och temligen fast; men de synas mig hafva tillhört ett mycket ungt individ, som ej hållit mer än om- kring 10 meter i totallängd. Midt på utsidan af processus orbitalis nedgår en stark köl, äfvensom en tjockare, rundad sådan på framkanten upp- till; förhållanden, hvarigenom den ej obetydligt afviker från den förut beskrifna stora käken, eller N:r 19. Hos denna finnes nämligen ej den främre och knappt spår till midt- kölen utvändigt. rakt mått mäter öfverkäken från ändan af pro- cessus orbitalis till käkens spets framtill 2615 mm.; efter rundning utmed käkens utkant, mellan nämnda punkter, 3200 mm. Käkens höjd från utkanten till den kant, intill hvilken mel- lankäkbenet sluter sig, mätt på de anatomiskt motsvarande stäl- len till dem, som lades till grund för mätningarna af nyss förut beskrifna, stora högerkäk, håller, likaledes bakifrån räk- nadt, resp. 300, 90 och 30 mm., rakt mått; samt tvärs öfver ytan 54 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. mätt, resp. 295, 97 och áterigen 30, derfôr att ytan här i det aldra närmaste är fullkomligt plan, tvärs öfver. På samma ställen sänker ytan sig under en rät linie, som drages mellan nämda punkter, till resp. 18, 14, */, mm, hvaraf synes att öfverkäksbenets utsida i baktrakten är jem- fôrelsevis ganska starkt längsät exkaverad. Afständet frán en rät Пола, dragen mellan kükens ofvan nämnda ändpunkter till käkkantens högsta böjning uppät, hvil- ken infaller nägot framom midten daela samma ändpunk- ter, utgör 710 mm. en vinkel som öfverkäkens bakre hälfts längslinie, midtåt, bildar mot en på samma sätt dragen linie på utsidan af processus orbitalis, mäter vid pass 1 os ett så ungt individ som detta är processus orbitalis jemförelsevis tunn och skarp i kanten, ne i nedre hälften af framkanten. Па man ställer käken på dess ändar ss så, att utkanten ligger vertikalt öfver den, går kükkantens båge så omärkligt öfver i processus orbitalis, att man vid öfvergån- gen märker blott en helt obetydlig inbugtning. Os intermaxillare, likaledes det venstra, når inemot 200 mm. framom spetsen af os maxillare superius. Dess total- längd efter rundning vid föreningsstället med os maxillare, utgör 2750 mm.; men baktill skjuter dess öfre del omkring 70 mm. längre bakåt, än dess nedre, Från sidan sedt visar det sig hafva en ganska betydlig sänkning i bakre trakten för superficies nasalis; framom den samma deremot en nära dubbelt större höjd, hvarefter denna långsamt och i grunden regelmässigt aftager mot nos- spetsen. Benets utsida är baktill temligen starkt exkaverad, hvilken exkavation fortlóper på benets nedra del till sex sjundedelar af benets längd, räknadt bakifrän; pà den sista, det ӛт den främsta, sjundedelen är benets utsida tvärs ôfver lätt konvex ända ned till suturen. Мо 95 — Ves Exp. Nr 61. Frán Pitlekaj. Os intermaxillare sinistrum, nämligen ей 900 mm. långt midtstycke, hvars dimensioner antyda att det tillhört ett ungt, m men icke desto mindre ep i eon utbildadt individ. BIHANG TILL К. SV. VET.AKAD. HANDL. BAND 8. к:о 4 55 05 maxillare inferius. Utaf underkükar hórande til denna art fórekomma i samlingen blott fragment och utaf sádana, pá ett undantag när, blott kondylstycken, således underkäkens bakre del. Ge- nom de ух- och ságmürken. som efter reglen finnas ра alle- samman, tvürsófver och merendels strax framom coronoidal- trakten, synes det tydligt att innevänarne pä orten betjena sig af underkäksbâgen eller rättare af enskilda delar utaf densamma, framför allt den hårdare ytan utaf benet, för hvarje- handa ändamål. Sådana bak- eller kondylstycken utaf underkäkar, till- hörande högra sidan, förefinnas flera stycken, samt af venstra sidan sex, men dessa synas samtligen hafva tillhört minst sju olika individer, dels af betydligare och dels af mindre storlek. Några utaf dessa benstycken äro likväl i ett i hög grad förvittradt tillstånd; men sådana synas hafva fun- nits liggande på jorden. Andra deremot visa tydligt att de åtminstone till en större eller mindre del af sin massa be- funnits nerbäddade i jorden, förmodligen något jernhaltig sand, hvilken gifvit en ljust roströd färg åt ett par af dessa ben, likasom åt några andra skelettdelar i hithörande Vega- samlingar. Jag har derför ej ansett det vara utaf vigt att afbilda mer än ett sådant benstycke, nämligen N:r 15, hvil- ket tillhört den venstra underkäken, och, då detta är i bättre skick än de öfriga, beskrifves det här nedan först af dem alla samt något omständligare. Na 15: Veg: Exp. Na 91. Baktrakt af venstra underkäken, hvilken, enligt Vega- Expeditionens insamlingskatalog, jemte »åtskilliga hvalkotor, refben m. m. inköpts af en Tschutsch från Irgunnuk». Be- skrifningar ра dylika, til arten hórande ben, förekomma under olika rubriker längre ned. Benets stórsta vertikala höjd, dä det hvilar 1 naturligt läge, utgór ófver öfversta delen af condylus 519 mm., samt öfver knólen ofvantill, men omedelbart framom foramen maxillare posterius, 435 mm. Största bredden af hela kon- dyltrakten baktill, rakt mátt, 400 mm. Foramen max. poste- rius häller 150 mm. i höjd och 120 i bredd, hvilket jem- fórelsevis med hójden, stora tvürmál, gór att samma foramen 56 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. är nästan cirkelrund, hvilket fórhállande gent emot rórhva- larna synes vara karakteristiskt fór rüthvalar. Utvändigt fnnes framom condylus, framförallt upptill, en stark exkavation tvürsófver till den djupa ränna, som upp- till afskiljer condylus frán nàmnda foramen, med sin framom liggande ansvällning. Hvarken ра detta benstycke eller pà nàgot af de andra har processus coronoideus blifvit sparad, förutom, såsom det synes på figuren, dess bakre del, hvilket kan synas af konturens lätta stigning uppåt, omedelbart bak- Processus condyloideus är genom en ej obetydlig för- sänkning, som bakpå går snedt öfver benet, skild från angu- CF.LIN DS Eke Fig. 19. lus, hvilken i midttrakten af benets totallängd, sedt bakifrån, framskjuter som en ganska stark knöl, hvars öfra del ligger något högre än nedra kanten af foramen maxillare poste- rius. Från nedra sidan af detta nedgår båglikt en slutligen grund ränna, hvilken omsider något närmar sig benets under- kant. Denna ränna är märke efter Meckelska strängen under foster-lifstiden. Ме Фә — Veg. Exp. Mor 5. Baktrakt af venstra underkäken, enl. Vega-Expeditionens insamlingskatalog »funnen óster om Pitlekaj, omkring 20 fot frán fyndstället N:r 1», hvilket enligt samma katalog lig- ger »ungefär 100 fot frän stranden». BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 4 57 Benets stórsta vertikala hójd .. 650 mm. Hójd ófver knólen ofvantill, men omedelbart framom foramen maxillare posterius -----.--............. » Stórsta bredden af kondyltrakten =... 2. 450 >» Foramen max. post., stórsta hójd 190 > » » » > bredd 150 > N:r 76 = Veg. Exp. N:r 11. Baktrakt af venstra underkäken, hvilken enligt Vega- Expeditionens insamlingskatalog inkópts af en Tschutsch frän Jinreilen, »jemte ett refben, ett skulderblad och en Коба», hvilka längre nedan här äro anfórda. Benets stórsta vertikala hójd 480 mm. Hójd ófver knólen ofvantill, men omedelbart framom foramen maxillare posterius 430 > Stórsta bredden af kondyltrakten 360 .» Foramen max. post., största Һб)4---..----......... 150 » » » › > bredd 120: > ЮЕ e Veg. Бер Nrt Baktrakt af venstra underküken, hvilken enligt Vega- Expeditionens insamlingskatalog »funnits i nürheten af Pitle- Еа), ungefär 100 fot frän stranden, tillsamman med ett ref- ben, ett humeralben och några kotor, tillhörande samma skelett». Benets stórsta vertikala hójd 540 mm. Stórsta bredden af kondyltrakten 400 .» De ófriga mátten kunna ej med säkerhet {араз derfór att benet är skadadt. Nir 83 == ек Exp. N:r 51. Baktrakt af venstra underkäken. Då detta ben fans vid Pitlekaj i nürheten af den bakhufvuddel, som under N:r 56 är beskrifven och afbildad längre tillbaka, och dä båda på grund af sina mindre betydliga dimensioner o. s. v. hafva tillhórt mindre och е) utbildade exemplar, torde det vara antagligt att dessa ben tillhört ett och samma skelett. Hójd ófver knólen ofvantill, men omedelbart framom foramen maxillare posterius 460 mm. Foramen max. post., största hójd 160. » 58 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. Па benet är starkt förvittradt, Каппа de andra mâtten ej tagas med nägon säkerhet. N:r 78. (Ej numreradt för Vega-Expeditionens katalog). Baktrakt af venstra underkäken. Benets största vertikala höjd 380 mm. Största bredden af kondyltrakten 210: > Dä benet är mycket skadadt, kunna de ófriga mâtten ej tagas med nágon sükerhet. N:r 60 = Veg. Exp. Nor 21. Baktrakt af högra underkäken, »inkópt af en Tschutsch från lrgunnuk jemte åtskilliga hvalkotor, refben m. m.» en- ligt Vega-Expeditionens insamlingskatalog. Benets stórsta vertikala hójd 570 mm. Hójd öfver knólen ofvantill, men omedelbart framom foramen maxillare posterius » Stórsta bredden af kondyltrakten 400 » Foramen max. post, stórsta hójd 150 » > > > > bredd 110 > Кт 19 = Vep Нар Nir Baktrakt af hógra о hvilken enligt Vega-Expe- ditionens insamlingskatalog »funnits i närheten af Pitlekaj, ungefär 100 fot från stranden, tillsamman med ett refben, ett humeralben och nägra kotor. Det i frága varande be- net fans sáledes jemte den fórut under N:r 77, beskrifna baktrakten af venstra underküken; och sà väl dimensionerna som benets utseende für ófrigt bära tydligt vittne om, att de tillhórt ett och samma died oaktadt den afvikelse, som fürekommer vid frága om hójden hos dessa ben. Benets stórsta vertikala hójd 550 mm. Hójd ófver knólen ofvantill, men omedelbart framom foramen maxiliare posterius | » Stórsta bredden af kondyltrakten 400 > Foramen max. post., stórsta höjd .....-.-.--------- 180 » » » » bredd 120 » N:r 80 — Veg. Exp. N:r 44. | Baktrakt af högra underkäken, hvilken enligt Vega- Expeditionens insamlingskatalog funnits vid Pitlekaj »till- BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 4. 59 sammans med ett nackben och åtskilliga andra kranialben», hvilka tillhóra en helt annan hvalform utaf rórhvalarnes af- delning, och hvilka i det föregäende äro beskrifna. Foramen max. post., största höjd .................. 200 mm. De öfriga mátten kunna е) tagas med nägon sükerhet af den anledning, att benet àr starkt fórvittradt. Nork = Ven Бар. Nei Baktrakt af hógra underküken, enligt Vega-Expeditionens insamlingskatalog funnen pá samma stüle som den i det fóregáende under N:r 79 beskrifna. Benets stórsta vertikala hójd 580 mm. Stórsta bredden af kondyltrakten 910 » För öfrigt är benet så sónderhugget, att de öfriga mät- ten ej kunna tagas med något slags säkerhet. N:t82 = Veg Жар NTI. Baktrakt af hógra underküken, funnen enligt insamlings- katalogen på samma ställe som de förut anförda N:r 79 och 81, hvilka ock tillhöra högra underkäken. Benets största vertikala höjd 580 mm. Största bredden af kondyltrakten 890 » Fór ófrigt àr benet sá sónderhugget, att de ófriga mátten ej kunna tagas med nágot slags sükerhet. N:r 99. (Ej numreradt fór Vega-Expeditionens insam- lingskatalog). Ett 870 mm. längt stycke, utgórande frümre delen af hógra underküken af ett yngre individ. Den framát fóga uppstigande undre konturen och den likaledes framát, men ändä längre bakifrän sig báglikt sän- kande біте konturen, hvilka konturer framtill förena sig på sådant sätt, att benet derstädes blir nästan spetsigt, antyda tillräckligt att benet hörer till ifrågavarande art. Den vida och djupa alveolar-rännan skär sig framtill på utsidan af benet ned till midten af benets böjd derstädes. ` Framtill har benet på insidan en stark längsköl; och isynnerhet nedanför denna köl är benet längsåt starkt exka- veradt. 60 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. Benets stórsta hójd, som infaller 300 mm. bakom frümre ändan, utgór 160 mm.; dess stórsta tjocklek pà samma ställe är 50 mm. Vertebræ colli. /egas rika samling utaf ben hörande till ifrågavarande art innehåller halskot-partier af sex individer, hvilka partier alla sammans äro i ett särdeles godt tillstånd, utom det att åtskilliga af de fem sista kotornas diapofyser eller ock, der sådana förekomma, parapofyser äro mer eller mindre defekta. Ett utaf dessa partier är utaf ett mycket ungt individ, två af mer utbildade, samt tre utaf efter allt utseende fullt ut- ildade, om ock ej alla dessa af fullständigt utväxta individer. Fig. 1. Alla sammans erhóllos vid Pitlekaj. Det ena är emeller- tid ej numreradt för Vega- -Expeditionens insamlingskatalog. ӛт nedan ätergifves det, som jag ansett vara vigtigast att anteckna ófver allá dessa ben. N: 1. (Ej numreradt fór Vega-Expeditionens insam- lingskatalo alskot-parti af ett mycket ungt individ. Alla halskotorna äro med sina corpora sammanväxta med hvarandra; atlas och epistropheus sä, att ingenstüdes spár till âtskilnad mellan dem йг synligt, hvilket äfven gäller om de följande, men endast för midttrakten undertill. Neu- raltaggen hos atlas, äfvensom hos sjunde halskotan inclusive venstra partiet af den sjettes, äro fria. De öfriga, således andra, tredje, fjerde, femte + högra partiet af sjette äro till BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 4. 61 inemot hela neuralbägens bredd ofvantill fórenade med hvar- andra. Atlas har framtill i underkanten en vid, men grund vik; glidytorna, som nedtill synas likasom sammansmälta med hvar- andra, divergera starkt ât sidorna upptill och па i höjd med bórjan af ófra tredjedelen af foramen medullare, som nedtil ат nàgot smalare än upptill. Glidytornas största hori- zontala bredd ligger hógre ün midten af samma ytors verti- kala höjd; de äro starkt prick-poriga. Den enligt min för- mening till ett parti sammansmälta diapofysen och parapofv- sen, som äro rigtade nästan rakt åt sidan och af hvilka dia- pofysen, således partiets öfre del, utåt på framsidan har en stark ansvälning, är tunt, särskildt något nedom midten; den öfra delen vid pass dubbelt längre än den nedra. Ut- kanten af den förra öfvergår under en svag inböjning i den nedres trubbvinkliga hörn. Något öfver midttrakten af corpus har atlas framtill ett femsidigt, försänkt fält, ofvanför hvars nedåt vända vinkel- skenklar en dylik försänkning finnes, som midt för vinkeln sträcker sig djupt in uti benet såsom ett slutligen allt trängre hål. Största höjden af den ena glidytan utgör ------ 240 mm. > bredden» > » › » 150 Epistropheus: Diapofyserna nå ej så långt åt sidorna som parapofyserna. De förra äro särdeles tunna och rigtade något litet framåt; undertill med något stigande kontur mot den tjockare spetsen. Parapofysen, som är dubbelt tjockare vid basen än på yttre halfvan, är rigtad åt sidan, men med en temligen stark stigning snedt uppåt. Afståndet mellan båda sidoutskotten vid deras ändar är lika mycket mindre än minsta höjden af foramen medullare uti atlas, som om samma afstånd jemföres med höjden vid ändan af denna kotas sammansmälta sidoutskott. Tredje och sjette halskotorna ha särdeles korta parapofyser. Från och med epistropheus äro hvarken diapofyserna eller parapofyserna sammansmälta. Alla äro rigtade snedt framåt. Bakre epifysen på sjunde halskotan är bortfallen. De öfriga kotornas epifyser, både främre och bakre epifyser äro utmed kanten hvardera ej sammansmälta med den tillhörande corpus. 62 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. Ann. 1: Dà partiet tillhórt ett ungt individ afviker det ej obetyd- ligt från de andra, här nedan beskrifna, äfven derutinnan att höjden af foramen medullare jemförelsevis är ringa och genom sina spensliga sidoutskott på atlas; men hos N:r 14, - som ej heller tillhórt ett utbildadt individ, är samma fora- men ock temligen läg, jemfórd med N:r 17, 35, 41 och 43. Anm. 2: Hos alla dem, som här nedan följa, äro báde diapofy- serna och parapofyserna — sásom vanligt snedt framát rigtade - — mer eller mindre sammansmälta med hvarandra; hos N:r 35 äro üfven parapofyserna, hos fjerde och femte halskotorna pà venstra sidan och hos N:r 42 ра hógra sidan, äfven med de- ras ündar sammansmälta med den tredjes och med epistro- phei parapofyser. N:r 17, 85 och 42 äro i allt väsentligt lika hvarandra. Mått: Längden af hela stycket, mätt undertill 177 mm. Corpus hos atlas höjd framtill 145 » Foramen medullare hos atlas, höjd framtill------ 185 > » *» + brdd + шз W 3 Hójden frân E ena glidytan pà atlas till spetsen af neuraltaggen 1 » Hójden af i sidoutskott på smalaste stället 125 > Längden af parapofysdelen hos atlas frân när- maste glidyta 40 » Afständet mellan ändarne af diapofysdelen af hvardera sidoutskott hos atlas 510 > Afstándet ше ändarne af hvardera diapo- fysen hos trophe s a ee. d » Afstándet mellan ändarne af parapofysdelen af hvardera sidoutskott hos atlas - e. 55 >» Afstándet pee ündarne af hvardera pp fysen hos epist . 1 605 > N:r 4l — Veg. Exp. N:r 60. Halskot-parti af, säsom jag förmodar, en fullväxt hona, funnen vid Pitlekaj, hvilket i grunden har största likhet med det motsvarande hos det af mig i Mur i Sveriges BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 4. 63 Museer, ár 18691) beskrifna 14,000 mm. länga skelettet af Balæna mysticetus från Grönland, äfvensom med fig. 3, pl. у - i Ostéographie des Cétacés fossiles et vivants af J. P. YAN BENCDEN och PAUL Gervais. Alla halskotorna äro med sina corpora sammanväxta; atlas och epistropheus så, att ingenstädes spår till ätskilnad mellan dem är synligt, utan blott små hål för nerver och blodkärl. Alla neuraltaggarna äro, utom den sjunde kotans. som ofvanför corpus är fri, hvalflikt sammanväxta med hvar- andra. 1) Kongl. Vet. Akad. Handl., Band 9, N:o 2, sid. 32. 64 А. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. Atias har framtil i underkanten en vid och sürdeles djup vik — förhällandet sásom 5:1 —; och glidytorna äro nedtil ätskilda nära dubbelt sä längt som vikens ауар. Glid- ytorna synas fóga divergera uppát, enür yttre konturen ned- åt är mycket utdragen, och den inre upptill skjuter be- tydligt in öfver konturen för foramen medullare. Glidytorna nå i höjd med början af öfra femtedelen utaf höjden af fora- men medullare, som nedtill är något smalare än upptill. Största horisontala bredden hos en sådan yta ligger vida lägre än dess horisontala midtlinie, eller vid början af andra. tredjedelen af ytans vertikala höjd. De till ett parti sammansmälta sidoutskotten, hvilkas öfre del — diapofyspartiet — till halfva sin längd är sam- mansmält med epistrophei diapofys, äro nedåt tunna, men uppåt ganska tjocka, och på venstra sidan är parapofysdelen något längre än diapofysdelen. Upptill har samma sidout- skott i sin helhet betraktadt på framsidan en ej obetydlig ansvälning; parapofysdelen är rigtad något framåt, diapofys- delen vid pass lika mycket bakåt. Något öfver midten utaf höjden af atlas förekommer på dess framsida ett 30 mm. bredt hål, hvilket är så djupt, att det sträcker sig åtminstone till epistropheus. Största höjden af ena glidytan utgör 270 mm.; största bredden 210. Epistropheus: Diapofyserna nå på långt när ej så långt åt sidorna som parapofyserna och högst obetydligt längre än öfre delen af sidoutskotten (diapofysdelen) af atlas, Dia- pofysen är på sin fria del ganska tunn, men särdeles bred på dess med diapofysdelen hos atlas sammansmälta, redan omnämnda, yttre del. Diapofysen är något framåt böjd. Parapofysen, som är något tjockare vid basen än på midten, är rigtad åt sidan, men med temligen stark stigning snedt uppåt; mot spetsen är den lika bred (hög!) som vid basen, och så väl der som i midttrakten af sin längd, | sammansmält med tredje halskotans parapofys. | Diapofyserna och parapofyserua hos de ófriga fem hals- kotorna, hos hvilka sådana förekomma, äro jemförelsevis spensliga, men båda slagen äro hos fjerde, femte och sjette kotorna här och der af sin utsträckning, likasom hvad förut är nämndt om andra oeh tredje kotans, sammansmälta med hvarandra. BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 4. 65 Atlas har framtill en fast och ytterst finporig glidyta; och sjunde kotans bakre epifys är intimt sammansmält med samma kotas corpus, hvilket allt antyder, att detta halskot- parti tillhórt ett bâde fullväxt och temligen gammalt in- divid. Mátt: Lüngden af hela stycket, a undertill ....... 285 mm. Corpus hos atlas, hójd fram 2 Foramen medullare hos ids höjd. framtill... 200 > » > » bre > “dat 3 Höjden från den närmfste glidytan på atlas till spetsen af neuraltaggen Höjden af atlas sidoutskott ра smalaste stället 210 > в Ke “ena Fig. 14. Längden af parapofysdelen hos atlas frân när- maste glidyta 10 mm Afständet mellan ändarne af diapofysdelen af hvartdera sidoutskottet hos atlas 820 » Afständet mellan ändarne af hvardera diapo- fysen hos epistropheus 18 » Afstándet mellan ündarne af parapofysdelen af hvartdera sidoutskottet hos atlas....................-..- 95 > Afstándet mellan ündarne af hvardera parapo- 1030 > fysen hos epistropheus Nr 14 = Veg- Exp. N:r 21. Halskot-parti af ett ej ош. (07?) individ, hvilket parti enligt Vega-Expeditionens insamlingskatalog »inköpts af en tschuktsch från Irgunnuk jemte åtskilliga andra kotor, refben m. m.» 5 66 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HYAL. : Sjunde halskotans bakre epifys är bortfallen. . Май i Längden d hela ken, mätt undertill 250 mm. Corpus hos atlas, höjd framtill 265 Ira Trag к hos atlas, höjd framtill ... 145 > » s bredd s 3 150 Höjden från dës närmaste glidytan ра atlas till spetsen af neuraltaggen 180 Hôjden af atlas sidoutskott pà smalaste stället 165 Längden af parapofysdelen hos atlas från när- maste glidyta * 115 Afständet mellan ändarne af diapofysdelen af hvartdera sidoutskottet hos atlas 630 Afständet mean ändarne af hvardera diapo- fysen hos Afständet mellan ändarne af parapofysdelen af hvartdera sidoutskottet hos atla 620 Afständet mellan ändarne af hvardera para- pofysen hos epist г E Nr М = Voeg. Exp. N:r 97; > Halskot-parti af ей utbildadt (072) individ, hvilket parti enligt Vega-Expeditionens insamlingskatalog »inkópts af en jinretlenbo». Sjunde halskotans bakre epifys har sammansmält med samma kotas corpus. Mått: Längden af hela stycket, mätt undertill.......... 210 mm. Corpus hos atlas, höjd framtiil 180 » S а. hos atlas, höjd framtill.----- 180 > » > еда лу бол 145 Höjden från den nürmaste glidytan ра atlas till spetsen af neuraltaggen . i-l. asl i ie ee Hôjden af aise sidoutskott på smalaste stället 190 Längden af parapofysdelen hos atlas från när- maste glidyta 16 Afståndet mellan ändarne af RE af hvartdera sidoutskottet hos atlas - 155 Afständet mellan ändarne af hvardera para- pofysen hos epistropheus » BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8, N:0 4 67 Anm.: Diapofyserna säväl hos atlas som ock hos epi- stropheus üro nágot defekta, hvarfór de ófriga mátten ej med sükerhet kunnat tagas. Nery = Veg. Exp. Na 53. Baier -parti hé ett ej utbildadt (Ф?) individ, hvilket parti erhólls vid Pitlekaj. Sjunde halskotans bakre epifys är bortfallen. Ма Längden af hela stycket, mätt undertill "d mm. Corpus hos atlas, hójd framtill nn medullare hos atlas, hójd framtill .... ji » > bredd ны 180 > Fig. 42. Afständet mellan ändarne af hvardera para- pofysen hos tropl 910 mm. e öfriga виной kunna ej med sükerhet tagas, derfór att báde atlas neuraltagg och sidoutskotten pá kotorna üro mer eller mindre skadade. N:r 42 = Veg. Exp. М: 64. Halskot-parti ad ett temligen utbildadt (o?) individ, hvilket parti enligt Vega-Expeditionens insamlingskatalog fans vid Pitlekaj. Sjunde ver ies bakre epifys är till stórre delen bort- мш. eller kanhända snarare bortslagen. ått: АТН af hela stycket, mätt undertill 68 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. Corpus hos atlas, hójd framtill 170 mm == medullare hos atlas, hójd framtill..... 180 › 2 redd «ui» ses 160 › Hojden frân MT nürmaste glidytan ра atlas till spetsen af neuraltaggen, omkring > Hôjden af atlas stdoutskott pà smalaste stället 160 » Längden af parapofysdelen hos atlas frán när- 1 maste glidyta » Afständet теПап ändarne af diapofysdelen af hvartdera sidoutskottet hos atlas 640 > aU eremi — ändarne af hvardera diapo- fysen hos 640 » Afstándet CSC ändarne w: parapofysdelen af hvartdera sidoutskottet hos atla 600 3 Afstándet mellan ändarne af hvardera parapo- fysen hos epistropheus 820 » Vertebræ thoracis, lumbi-saeri & caudæ. Uti Vega-Expeditionens betydliga samling af ifräga- varande vertebror, hvilka med hógst Їй undantag insamlats i granskapet af Pitlekaj, finnas trettio thorakal-, fyratiofem lumbosakral- och fyratiotre kaudalkotor, som jag hänfört till denna art. Utaf desen äro emellertid fem lumbosakralkotor, nemligen N:r 266, 267, 268, 269 och 270, och fyra kaudal- kotor, nemligen №: 273, 272, 271 och 210, 1 så dåligt skick, att jag uteslutit dem utur de här nedan fórekommande ta- bellerna. Med undantag af {теппе äro de ej heller numre- rade fór Vega-Expeditionens insamlingskatalog. Af dessa tre äro tvà lumbosakralkotor, nemligen N:r268 — Veg. Exp. N:r 1 och N:r 270 = Veg. Exp. N:r 1; samt en kaudalkota, nemligen N:r 271 — Veg. Exp. N: 21. gonskenligen hafva dessa kotor tillhórt minst 6— 8 indi- vider af olika älder; men utaf sädana finnas i somliga fall blott en eller tvä kotor, 1 andra deremot ända till ätta och måhända derutófver; men Мой undantagsvis är man i stånd att i ordningsföljd upprada några fà kotor, hvilka tillhórt ett och samma individ. Vid sidan af ett fullständigt skelett hade det varit sär- deles lätt att, för så vidt de olika individerna haft samma antal, bestämma hvarje kotas plats i columna vertebrarum; . BIHANG ТИМ К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 4. 69 men, dà ett sådant arbete är öfverflödigt för artbestimningen, vill jag blott anföra följande anteckningar, hvilka gjordes i Fig. 70, samlingen den 12—14 september, sedan jag för ett sädant ändamäl förut hade ordnat detta material. Den första bröstkotan är bland annat utmärkt för sin jemförelsevis korta corpus och sina längt nedät och framät 70 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. böjda diapofyser; hos andra och tredje thorakalkotorna äro. diapofyserna visserligen långa, men jemförelsevis mindre märkligt nedåtböjda. Hos de följande äro diapofyserna korta samt utåt breda, och längden tager till mot och med den sista; men glidytan för refbenen blifver till sist mycket re- ducerad. De främre ha diapofyserna snedt framåt rigtade; de bakre snedt bakåt. Hos alla är corpus undertill rundad och utan längsköl. Den — eller de två — första lumbosakralkotan har dia- pofyserna rigtade rakt åt sidorna samt mycket långa; der- efter böja sig diapofyserna allt mer och mer framåt, på samma gång som de aftaga i längd mot slutet af denna del af columna vertebrarum. Præzygapofyserna äro jemförelse- vis mindre långt åtskilda, framför allt bakåt. De främsta af dessa kotor äro under till rundade; men de derpå följande äro der försedda med längsköl. Den första kaudalkotan är på undra sidan baktill försedd med tvenne midt för hvarandra stälda knölar i och för arti- kulation med den första hæmapofysen; der framom är hon något längsåt konkav. Från denna kota aftaga alla utskotti längd, och försvinna till sist så att säga helt och hållet. Diapofyserna äro hos de kotor på hvilka de förekomma, så- ledes på de främre, slutligen allt mer och mer snedt fram- åtrigtade. Præzygapofyserna divergera något mer hos första kaudalkotan än hos den sista lumbosakralkotan. Redan hos den andra kaudalkotan divergera de ganska mycket. . Hos de sista lumbosakralkotorna och hos de första kan- dalkotorna är benmassan jemförelsevis mest samlad, derför att dessa kotor till alla delar af corpus, således äfven till längden, jemförelsevis hafva stora dimensioner. Det förmodade ordningsnumret i columna vertebrarum är utsatt blott för att De den plats, som hvarje kota antagligen haft. Па längden af corpus uppmätts hafva så väl här som på andra ställen i detta arbete epifyserna, då sådana funnits, medtagits i räkningen. För att ej här upptaga allt för stort utrymme, får fynd- orten, enligt Veg. Exp. N:r, uppsökas på de öfriga ställen i denna afhandling, der de anföras. Vertebræ thoracis. © 3 Forame 3 = 8 ë, 4 Corpus. е = on së ll. $. = M © > 5 Dan 141. ES 8 a 53 ` а 2 D va S © 7 а 2% e + “ы | 3 = ғ e т = " A Diverse anmärkningar. 88| |7 BEES BL 9E Ва ЕЗ PBB м | е | ES | 2e т 165618 1 182 2 55 | -230 | 810 | 750 ? 210 meet ie Зеро starkt bójda, utát breda, med knó 2 109 |otyd.| 54| 180 | 255 | 700 120 | 195 | 180 „ы borta. Yngre individ. Diapofyser snarlika fóreg. men mindre bójda och ingen knól ofvan. 9 107 | 89 85 | 215 | 280 | 770 150 | 205 | 180 Epifyser fastvüxta. Diapofyser snarlika fóreg.; flata och breda. 3 110 | ej 15 | .185 | 255 | 680 175 | 175 | 270 Epifyser finnas. Diapofyser snarlika E e . men trind- lagda i midttrakten; ansväldt extrem 3 45 | 79 90 | 235 | 290] 650? | 155 | 180 | 250? | Epifyser fastvüxta. För ófrigt lik "o 3 108 | ej 5 | 200 | 270 | 710 ? 180 ? > borta, För öfrigt lik föreg. 3 111 | 98 95 | 220 | 270 | 820 175 | 180 | 320 › › › > RR 4 114 | 26 83 | 200 | 230 | 630 110 | 160 | 230? › › I grunden — N:r 110; men vida kor- > tare diapofyser. 4 193 6 140 | 230 | 300 | 750 110 | 195 | 320 Epifyser fastväxta. Annars — Әт 114; men utaf ett utbildadt individ. "IANVH "QVMY ^L4A ‘AS "9 ПТ ONVHIY р ON ‘g ахуя LU © И al oc Qui wur H BE ^ SS a" E 4 Ei rh = g [nd da : $ 1 e 2 Е H 5 SE = 5 23 T š Е É og: Diverse anmärkningar. =. қ "к 5 123 6 145 | 225 | 290| 735 102 | 205 | 420 Epifyser fastvüxta. Tillhört samma individ som 123. Diapofyser kortare Ап hos denna. Postzygapofyser finnas ännu, 6 116 | ej ? ? ? ? ? ? ! Fragment af kotans venstra ófverdel. 6 112 1 110 | 185 | 195 | 665 145 | 185 | 365 Epifyser borta. T 120 1 115 | 190! 9255 | 690 135 | 180 | 370 > > 7 HP | 81 120 | 190 | 235 | 650 145 | 170 | 385 › › 7 | Wia) 16 115 | 215 | 990! 710 120 | 205 | 420 A. » Afbildad! (Kanske 9:de kotan). 1 113 | 21 140 | 205 | 260 | 670 105 | 195 | 400 +? Epifyser finnas. Ganska väl utbildadt individ. 1 118 | 22 100 | 180 | 230 | 630 120 | 175 | 385 > borta. 8 124 | ej 120 | 195 | 260! 750 125 | 175 | 380+? » » 8 130 | 21 130 | 210 | 270 | 820 115 | 175 | 860 +? » » 9 127 | ej 125 | 195 | 260 | 820 130 | 165 | 400 » » ТІГІП! ej 155 | 200 | 245 | 700 120 | 205 | 400? | Hälften af hvardera epifysen bofta. Temligen utbildad. 10 125 | 16 135 | 220 | 290 | 840 125 | 180 | 470 Epifyser borta. Corpus undertill svagt kólad! 10 121 1 135 | 220 | 300 | 790 120 | 185 | 440 Hufvudepifys borta; kaudalepifysen afskild och märkt med N Corpus undertill svagt kôlad ! 11 129 | 16 150 300 | 1025 1 175 | 510 Epifyser borta. ej kólad. 11 128 | e 185 | 245 , 310 | 1100 125 | 180 | 500+ 1 Epifyser fastvüxta. Fullväxt exemplar. "ТУАН dV WHYIJGLLSTISNS III ^A `V 156 145 135 145 141 170 146 137 138 125 155 215 240 280 310 280 1120 90 1060 . 930 +? 1150 145 | 185| 130 | 170 140 | 180 130 | 160 110 | 120 460 400 +? 550 475 Epifyser borta. Epifyser fastväxta. Gammalt individ. Exostos här och der, äfven i foramen medullare Epifyser, temligen fastväxta; 8, af hufvudepifysen borta. Väl utbildadt individ. Epifyser borta. | » » Vertebræ lumbo-sacrales. 120 | 150 90 | 135 100 | 160 120 | 145 110 | 135 115 | 140 110 | 125 90 | 145 420 460 Epifyser borta. Diapofysen har ра extremitetens fram- kant en ansvällning, som antyder fáste fór ett out- bildadt refben. Corpus undertill rundad. Epifyser borta. Diapofysen har pà extremitens fram- kant en ansvällning, som antyder fäste fór ett out- bildadt Satan. Corpus undertill rundad. Nâgot litet af kaudalepifysen qvarsitter. Diapofysens extremitet nägot litet ka ck, men ingen ansvällning. Corpus undertill rundad Epifyser borta. För dkt == föregående. » » Corpus undertill rund, med antydning till kól. Epifyser borta. Corpus undertill rund, med svag an- tydning till köl. Epifyser borta. Corpus undertill rund, med knapp an- tydning till kól. Epifyser fastväxta. Corpus undertill rund, med knapp antydning till köl. ЧҮНҮ Чал ‘AS “Я TILL ӘХҮНІЯ st ON *8 ахуя ‘ахун £L © E a Em] F SET Т {| | | a för 2 5 m н 3 ы St 2 гі > = G 2 ш > | Ì RS Diverse anmärkningar. d а | ER as las) fé |še | ЕЕ "ЕР TR 2 шо. m me . Š =. ER RE 3 139 | ej 195 | 230 | 305 125 | 190 Epifyser intimt fastväxta, Corpus undertill rundad. Utbildad. 4 169 1 170 | 250 | 285 | 1140 95 | 145 ? Kaudalepifyser ganska fastvüxta. Corpus undertill rund, med knapp antydning till kól. 4 144 | 19 150 | 200 | 250 | 1060 +?) 90| 125 | 420 Epifyser borta. Corpus undertill rundad. 4 142 | 23 170 | 245 | 295 | 1300 +?) 195 | 160 | 560 » » » » rand, antydn. till köl. 5 155 | 13 145 | 215 | 285 | 1070 100 | 135 | 450 » » » » kólad. 5 151 | ej 150 | 245 | 275 | 1060 95 | 130 | 450 » ` » » » skarpkólad. 5 138 | 13 160 | 250 | 280 | 1050 95 | 130 | 460 › › 5 > > 6? 153 1 170 245 275 | 1310 110 185 610 » > > > med antydn. till kól. 6 148 1 160 | 245 | 275 | 1120 95 | 125 | 430 , > › › skarpkólad. 6 156 | 21 180 | 240 1060 85 | 120 1 › » › › › 7 149 | ej 175 | 255 | 280 | 1000 90 | 108 | 370 +? 1 163 | 14 395 | 295 | 335 | 1970 120 | 130 | 550 Epifyser intimt fastväxta. Corpus undertill ganska skarpkôlad. Utbildad. 7 161! сі 225 | 90! 325 | 1150+) 100! 125 ! Epifyser intimt fastväxta. Corpus undertill ganska | skarpkólad. Utbildad. 8 157 | 21 160 | 285 | 985 | 10701 95 | 120 | 450 Epifyser borta. Corpus undertill skarpkólad. 8 | 147| 14 | 210 | 275 | 300| 960-0 601 105 H > intimt fastvüxta. Corpus undertill skarpkülad. p : "IVAH AY UVISALIAIANS "III 8? | 150 1 210 | 275 | 310 | 1360 95 9 165 | 19? | 170 | 235 | 270 | 1040 75 9 164 | 21 195 | 265 | 280 ? 72 10 167 | 21 205 | 275 | 285 | 1020 62 10 154 | ej 185 | 190 | 330 | 1120 100 10? | 1 16 260 | 310 | 350 | 1200 90 11 1700) otydl.| 955 | 285 | 320 | 1350 105 11 160 | ej 220 | 285 | 325 | 900+ 65 11 166 | ej 260 | 300 | 330 | 930+? 85 11 159 | 14 220 | 280 | 315 | 925+! 65 11 152 1 200 | 300 | 335 | 1050+?| 100 | 12? | 162 1 250 | 290 | 325 | 1280 80 12 168 | ej 250 | 20) 290 | 920 +1 60 13 175 | ej 180 | 265 | 287 | 815 87 13 178 | 16 250 | 310 | 360 | 1100 90 5 De e4 tütt sittande xs sai ke, upptagit denna kota som den ках intimt fastväxta. antydning till kól. ips: borta. Corpus undertill skarpkólad. » intimt fastv. Corpus undertill skarpkólad. » » » ? » » Hufvudepifysen ganska intimt fastvüxt; kaudalepif. borta. Kölen pû undre sidan af corpus är försedd med en längsfåra. Epifyser intimt fastv. Corpus undertill bredt rundad !') » » » » skarpkölad. Af- bildad! Epifyser fastväxta. Corpus undertill kölad. » » skarpkólad. » » » pop fastväxta, men till stôrsta delen afslagna. orpus undertill kólad samt fórsedd med längsfära. Ew: fastväxta. Corpus undertill skarpkólad. » » » » kólad samt fórsedd med längsränna. at aen borta. Corpus undertill plattad; baktill med т för hæmapofyser?). Corpus undertill rundad Maur fastvüxta; men annars i grunden lik fóre- güende, säledes N:r 175 de länga diapofyserna och dessas form i förening med den lánga corpus, ha gjort ait 2) sé antagligen 13:de lumbosakralkotan fóres af Енснптонт till denna dei af ryggradspelaren; men jag för min del anser likasom tillförene, att den bör rüknas till Vertebræ candæ *p ON ‘8 ахуЯ “TdNYH AVIV "ILJA ‘AS `M TIIL ӘХҮНІЯ GL ESCAPE COD ГЕ Ë = % ES mm е. SS = ES I. fa lee : ا‎ < Е 5 3 ы Ü m SÉ $5 Suis E RG Diverse anmärkningar. T 4 | ER | sö) så) 85 | SE |ER| Рав 59 КІТА [ES SL A s 13 174 | 21 | 230 | 285 | 315 | 700-! 75 105 ? | Epifyser fasivàxta. Corpus undertill rundkólad ; baktill ed knölar för hæmapofyser. 13 1, 14 250 | 320 | 340 | 1130 95 105 ? Epifyser fastväxta. Corpus undertill rundkólad ; baktill med knôlar för hæmapofyser. Vertebræ ecaudæ. 1 191 6 210 | 285 | 315| 650 +1 70 9 ? Epifyser fastväxta. 1 172 | 16 210 | 285 | 313 | 840 60 85 340 » > 1 178 1 190 | 278 | 300 | 820 90 95 ? Hufvudepifysen (Nr 216) lós; kaudalepifysen borta. 1 177 | 37 275 | 310 | 345 | 880 +? 110 | 110 1 Epifyser fastväxta. Utbildadt exemplar. 1 181 | 21 250 | 290 | 320 | 920 105 95 380 » temligen fastváxta, men till stórre del borta. 4 182 | 21 240 | 320 | 345 | 870 +?) 85 95 ? > fastväxta. Fullväxt. 2 | 183| ej | 230| %0| 305 | 8204?| 75 | 85 d > temligen fastväxta, 2 180 1 180 | 280 | 308 | 760+? 90 85 300 » borta. 2 179 | ej 205 | 28511 315 | 760 65 85 | -? > fastväxta. 2 176 | ej 335 | 315 | 360 | 820 +1 65 95 310 » » Utbildadt exemplar. 2 185 | 16 225 | 290 | 320 | 715+! 75 85 280 temligen fastväxta. 3 184 1 190 | 285 | 320 | 650 70 | 100 | 240 Ha шк föga fastväxt; kaudalepifysen borta. 92 "ТУАН dV UVTIALLITANS TVI ^A ^v HO c cto F> F> H> © © Co Co oo > 211 200 21 210 21 200 21 195 1 175 19 165 18 195 21 170 18 170 6 200 ej 160 ej 145 ej 130 11 140 d 75 310 370! 300 310 | 630 350 | 660 +? 320 | 640 +? 305 | 590 310 | 560 310 | 450 +? 300 | 510 840 |. 665 305 | 410 345 H 305 | 360 315 | 350 305 |fórek. ej 820 d:o 310 | do 21 30 ? Hufvudepifysen borta; kaudalepifysen fóga fastväxt. Epifyser fastvüxta. Utbildadt exemplar. Afbildad! » » » » » » (Kanske 4 kotan). Hufvudepifysen borta: kaudalepifysen fóga fastvüxt. xs. borta. füga fastvüxta. » borta. » föga fastvüxta. » fastväxta. Utbildadt exemplar. » » | » » » Diapofyserna likna två upphöjda kölar. ' Epifyser fastvüxta. Diapofyserna likna tvà breda, läga kólar. En verse egen emellan præzyga- pofysen och sidokó Epifyser fastväxta. ТИ likna två breda, låga kölar. En tvärstäld azler-benbåge emellan prezyga- pofysen och sidokólen '), Tvenne sammanväxta, kolossala kotor, anmärknings- värda äfven derfór, att làngs kotornas sidor, mellan zygapofyserna och den breda sidokólen, bildats utaf den breda sidokôlen. Ато längre ned särskildt be- skrifna Epifyser fastvüxta. Spär till bred sidoköl finnes. 1) РА denna kota finnes ej obetydligt med kött, fasttorkadt på Нега ställen, р ON *'8 ахүя "IGNVH “аҮЯУ ‘LIA "AS "X TIIL 9NVHIS LL 1) Lik en liten sned tagg på venstra sidan af foramen medullare, о - a он à m Foramen "A EB 5 Ba. a B = шейш. ` Zë BEBE = Tm 2 в SC et © | o z 51 кы + 5 = =) к» 5 ` d Diverse ürkni 4 E š E Ы ы | Зы | Зы RE Palo 35e iverse anmärkningar, 4E a ES Ве Ва, EB ВЕ ВЕТРОВ SS a FA|E"LER| 42 EF SE] a 3 E š , . 2 ; +” 2 E 9 201 ej 110 | 225 | 270 |fórek.ej| 19 26 45 +? PRES borta. Брат till bred sidokól finnes. 9 223 | ej 125 | 2 290 | 4 20 f fastyväxta. > > > > » еј! Ат Tech 10: H kotan. 10 209 | 12 120 | 340 | 315 d:o 25 27 70 Epifyser fastväxta. Spår till sidokól finnes = Mjukt ryggmärgsstycke sitter i foramen medullar 10 222 | 14 115 | 815 | 300 | do 30 25 40 Epifyser fastváxta. Брат till sidoköl finnes ej, hvarken denna eller fóljande kotor! 10 220 1? | 115 | 970!) 280 d:o 95 40 ? Hufvudepifysen temligen fastväxt. Kaudalepifysen lös och af mig fórsedd med N:r 219. 11 225 | 12 100 | 320 | 280 | d:o 20 21 40 Epifyser fastvüxta. Uti sidohálen finnas ännu mjuka arter-stammar 12 ӘРІ) 12! 80 | 280 | 250 | dio { == | 9 40!) | Epifyser fastväxta. 12 217 | ej 70 | 260 | 280| d:o | rännelik | d » » Neuralbágar fórsvunna. | 12 | 20| ej 70 | 950] W| do Turbo") ig > Är kan- » » » hända den 13:de kotan. 8 “IVAH AV AVIAALLATAIYS “қауы `A °¥ BIHANG TILL К. ‘ЗУ. VET. AKAD. HANDL. BAND Š, N:o 4 79 Tvenne sammanväxta kaudalkotor upptagna i fórestáende tabell sásom 8:de och 9:de i ordningen N:r 61 = Veg. Exp. 5. Vid betraktandet af denna kolossala benmassa, hvilken har en vigt. af 108,80 svenska skålpund, samt särskilt de fria ytornas egendomliga beskaffenhet, hvartill får läggas kotornas sammanvüxning. med hvarandra, är man böjd för att vilja anse det bons fenomen, som den företer, säsom upp- kommet genom sjuklighet, t. ex. gikt, sáledes ett patologiskt. Mà vara att sådant ar förhållandet; men det är väl ändå den < > E pY P N Fig. 61. långt framskridna åldern hos individet, som ätföljes af ben- massans allt större förtätning och slutligen exostos. Gran- skar man emellertid nürmare dessa kotor och lägger mürke till deras i grunden normala byggnad, den ра de fria ytorna ófver allt fórekommande, sällsamt utbredda exostosen, hvar- till kommer att denna framtill lángt skjuter ófver epifysens plan, samt att säväl denna, nemligen den främre epifysen, som den bakre epifysen йг sä fullständigt sammansmält med corpus att ingenstädes ens nâgon tydlig gräns йт att upptücka, samt slut- ligen att denna exostos, detta benbelügg ра hela hógra sidan üfvensom uppät och nedät till midten af den venstra sidan full- ständigt sammanlódt båda kotorna, framgår det tydligt, att D 80 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. här föreligger ett fenomen, som framkallats under den möj- ligen högsta älder, hvartill ett sädant djur kan пй. Exostoset kan náürmast liknas vid vissa lafvar. Det in- krüktar átminstone framuti och pà foramen medullare, uti hvilket, i trots af den länga tid under hvilken denna ben- massa synbarligen legat átminstone delvis uti sanden, hvarest den blef funnen, fórtorkade delar uttogos, som antagligen tillhórde dura mater m. m. och ryggmärgen. Upptill pà sidorna framtill framskjuter exostoset om- kring 60 mm. längre än den främst belägna kotans främre epifys. Längs kotornas sidor, mellan zygapofyserna och den breda sidokölen finnes en sammanhängande tjock och hög valk, hvilken bildats på och tydligen haft sin upprinnelse från de på dessa kotor förekommande arter-benbågar. Undertill ha kotorna den vanliga, starka längsexkava- tionen med de på ömse sidor om hvardera kotas ändar före- kommande anhäftningsknölarna för hemapofyser. Pà frümre epifysen förekommer här och der intorkade väfnader. Bäda kotorna tillsammantagna hälla i längd, mätt efter corpus’ centrala del, 420 mm Höjden af corpus framtill, upp till foramen medullare, 370; Bredden af corpus framtill, förutom exostoset, 320 mm.; med detta, 420 mm. Afständet framtill frän underkanten till öfversta kanten framtill af neuraltaggen 500 mm.; och höjden, likaledes framtill pâ den främst belägna kotan, 15—20 mm. Med ledning utaf ett par utaf de först anförda mätten har jag berüknat den sannolika totallängden af det skelett, till hvilket dessa kotor hört, hvarvid densamma funnits hafva utgjort omkring 16,800 mm., hvilket är lika med omkring 56*/, svenska fot; hvadan hela individet і sin helhet med skäl kan antagas hafva hällit i längd, rakt mátt, 58 fot och måhända ändå något mer, hvilken längd måste anses såsom ovanligt stor, om man tager i betraktande att SCORESBY utaf 322 exemplar, uti hvilkas fångande han deltog, ej funnit något, som mätte öfver 60 fot i längd, hvarvid måttet kan- hända blef taget efter rundning. För öfrigt får jag hänvisa till ordningsnumret 8—9 uti förut stående tabell. BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 4 81 82 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. Cost. Vegas samlingar innehöllo tolf stycken hela eller ock föga stympade refben utaf venstra sidans samt sex större eller mindre stycken utaf sädana, hvilka jag ansett mig böra förbigä uti detta arbete. Dessa har jag icke desto mindre försett med N:r 280, 281, 282, 283, 284 och 276, hvilket ат —.Veg. N:r 21. Utaf högra sidans förekommo tio stycken hela eller ock något litet stympade refben samt dessutom trenne större eller mindre bitar, hvilka ej vidare här blifvit anförda. Dessa har jag ändå försett med N:r 274, 279 och 286. Samtliga dessa refben för jag till ifrågavarande art. De motsvarande eller å andra sidan nära intill hvarandra be- lägna refbenens storlek utvisa, att de tillhört flera mer eller mindre utbildade individer. Hos nordhvalen äro de två första refbenparen upptill breda och tillplattade men äfven der starkt bygda samt för- sedda med trubbigt capitulum. Hos de åtta följande paren är capitulum mer eller mindre tillspetsadt och uppburet af ett smalt, mer eller mindre långt utdraget collum; och hos de sista är benets utan tydligt collum afsatta öfra ända, uti hvilken capitulum och tuberculum slutligen sammansmälta, nästan knöllikt utvidgad. Dessa sista ben utmärka sig dess- utom genom sin spensliga byggnad, isynnerhet det aldra sista parets. å refbenens antal ej alltid är detsamma hos hvart och ett exemplar af nordhvalen, och då jag ej haft till- gång till omedelbar jemförelse med ett refben utaf något nordhvalsskelett, är det tydligt, att de mellersta refbenens ordningsnummer ej i hvarje fall kan vara fullt noggrant an-_ gifvet. Detta är emellertid ej af vigt för beskrifningen och artbestämningen, hvilket här är hufvudsak. För öfrigt hänvisa vi till följande tabeller med det till- lägg blott, att de beskrifna refbenen äro hela, då intet härom särskildt blifvit anmärkt. Coste sinistræ. E EN © (fq 2 BRECHA Ë Leo > SE et у e d + Gi T ЕЕ el gå 8: | HT. т À BI مب‎ о 5 => E 59 s 5 4 ЕВ Е 5 e E 4| %- 8 B Ë = Eé di 3 g Diverse anmärkningsr. . Š = = = > = = c = Ars t о E а ESSR S38] РЕ РЕФ L| ЖЕ |545 B в cB Pa ré) $ ва E SES 8 : St $ 4 Ф Бы B E E H 245 21 220 250 95 1380 Utôfver collum porem Totallängd dit efter rundning 1 5 244 1| — 195 | — — 63 — — — Nedtill nägot litet borta. Derifrän total- längd efter rundning 26920. (Längs ut- sidan àr mycket nr 6 278 еј| — 150 | — E 59 — — — Ett stycke af benets ófra del. Dess längd efter rundning 820. 6 711| 20 | 2920 | 105 | 318 225 — 42 1990 865 | Afbildadt! 7 242 1| — -- 240 360 — 100 1995 — Borta till och med collum. Derifrân totallängd efter re 2560 7 275 21| — -- 853 878 ست‎ — — -- Borta längt nedom angulus. Derifrän totallàngd efter rundning 2050 9 241 13| — — 215 155 — — 1570 — Doritrån total- Utöfver collum borta. längd efter rundning 2 $ ANVE “тТахүн ‘AVAUV ‘LIA “А6 `M TIIL DNVHIS “р ON $8 , E n o n © BE B un а о A É Ts ar] 5 sael 8 |. Mes "б ^ Isa e. cse co på cpu 53 $4 отне $ A ш |82 НЕ CP S"S ss | ро (ESP? 65» s H срт оно mi Ho 18671 gr Sie | 48 Diverse anmärkningar. SR PERS on) bei Ен |29 Ес Sk |8825 BE a Is à 09 + с еы T rä de D D + n * B z iB3a4lBSsS"|s$a "UM 4824-75 pr За: Е CaS ANNES RI ЖЕБЕ 8 S à а » OR E 5 10 243 е] — 180 | 250 | 185 +? | 45 65 +1 | 1725 +1 810 +7 Nedtill något litet borta. Derifrän total- längd efter iss 2 11 977 еі — — -- -- 80 — — = Lika län om angulus som derifrän till db s borta. Fragmentets totallängd efter rundning 535. 12 ТЕ! 91 | 1990 | 225 | 280 100 15 47 1665 — Afbildadt! 13 239 ej 210 | 165 — 80 — — — Nedtill âtskilligt borta. 6 23 31 — 92 | 227 -- 82 — — — Nedtill mycket borta. Derifrän till tu- berculum, sásom vanligt efter rund- ning och detta mátt alltid ii ut- vündigt, 1890 mm. Den stora längden af colum hos detta ben àr anmürk- ningsvär Coste dextræ. 114—38|714—88| 56 | — — 310 — 1305| 160 — -- Nedtil är nägot borthugget. Dä benets lägges på en plan yta, faller det in- till denna Ke sin T bäde längd och bredd! Afbildadt "IVAH dV uVIXOQLIST3NS "WAV "M ^V 78 71е еј | — — т” --| — 180 -- — Till och med collum borta. Totallängd efter rundning utvändigt, samt sásom vanligt från tuberculum 2375, Afbil- dadt! 11b ej | 9300 | 160 | 340 215 52 113 1910 | 1015 Afbildadt! 238 91 = xd 295 250 — 95 1770 = Till och med collum E Totallàngd dit efter ne 71f—16| 91 -- — 335 340 p 130 2250 — Till och med c un Totallängd dit efter 5. 3170. Afbildadt! "nus ç — -- 320 218 - 110 2240 -- ТІП och med collum borta. Totallängd dit efter rundning 3080. Afbildadt! ‚ Anm.: N:r 71e, 71 f och 71 g äro jemférelse- 1 жің қылы och hafva utan tvifvel hórt ill ett och шш: utbildade individ. 1) Detta är äfven stórsta bredden strax ofvanfór, 71 а 11 | 2860 95 | 288 232 40 97 2000 810 | Afbildadt! 240 ej | 2750 98 |. 23 183 41 65 1860 815 Ті с 1 12830 ! 130 | 252 162 50 62 1800 905 | Afbildadt! "IGNYH ‘AVAF “LAA ‘AS ‘Я TILL 9NVHIS FON 8 амуя 48 86 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. Hæmapophyses. Tio stycken säsom vanligast nedtill sammansmälta par funnos i samlingen, af hvilka jag bestümdt hänför de ne- dan upptagna ätta sista numren till ifrägavarande art. РА tabellen har jag här likasom vid fråga om coste utsatt för hvarje hæmapofys det fórmodade ordningsnumret, naturligt- vis äfven här rüknadt framifràn. De tvenne fórst anförda Каппа tilläfventyrs ha hört till nägon annan hvalart, t. ex. Rhachianectes. en © PEU a |2 ЕВ 2 5 mois Si o к. > = Epl Sei Zz| BE 9 2,9 ° We Mou M oce» Diverse anmärkningar. SEI IG eir о "р e P PPM К Iw я B bi EB = о EI g: = B c 232 | 76 |115|105| Nedtill blott i midttrakten sammansmälta. 231, 38 1155| 95 > fullständigt sammansmälta. + V 3 1233| 47 | 235 | 180 » » š 9199791 76 2251195 » » š 4 |235| 58 |345 |230 > » > 4 |228| 74 | 270 | 185 » » » 5 1234| 76 |980 | 175 > > » 5 |236| 78 | 245 | 159 » » $ ? 6 1230 | 57 | 230 | 185 » » » РА den ena sidan fans ganska mycket intorkadt kôtt. 175 150 неш fullständigt sammansmälta. - den ena | дап fans nágot litet intorkadt kót -1 го v2 e & 52 Scapulæ. Samlingen inneháller fyra stycken mer eller mindre stympade skulderblad, nemligen tre utaf venstra och ett utaf hógra framlemmen, hvilka alla samman tillhóra ifrägavarande Det sistnämnda utaf dessa har tillhórt ett ganska ungt individ. Tvenne utaf dessa skulderblad hafva Här nedan blifvit afbildade, på det att man må kunna jemföra dem med de ” BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 4 87 naturtrogna figurer af dylika frán Spetsbergen och Grónland, hvilka fórekomma i mitt arbete ófver »Hvaldjur i Sveriges Museen, Ar 1869; Ко]. Sv. Vet. Akad. Handl: B. 9, N:o 2, Pl. 1, fig. 1 a—1 c. Гу, НШ онаси, Fig. 8. Sc. sinistra. Хл 8 = Veg. Exp. № 10. Detta skulderblad. som enligt Vega-Expeditionens insam- lingskatalog kópts af en tschuktsch frán Jinretlen, йт fullstän- 88 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. digt, med undantag af processus coracoideus som är borta. likasom kanten af glidskálsdelen. Acromion som är något nedåt rigtadt, är något nedåt böjdt. "Етап dess öfverkant fortsätter den ganska skarpt markerade spina scapulæ i det närmaste rätlinigt samt under rundning vinkelrätt mot nämnda kant så högt upp på bladet, att af- ståndet från spinæ scapulæ slutliga försvinnande till bladets öfra kant, + en acromion-bredd, är lika med utsträckningen af samma spina. Måt ka största höjd, rakt mätt ...........- 1150 mm. » » re mellan ófverkan- tens främre och bakre hórn 1190 > Skulderbladets bredd mätt mellan acromion och processus coracoideus 285 » Skulderbladets bredd strax ofvan acromion ... 325 > Afständet fràn basen af acromion till främre öfre vinkeln 690 > Acromion, längt midtät 950 > » bredt pà midten 80. N:r 57 = Veg. Exp. N:r 20. Enligt Vega- Expeditionens insamlingskatalog blef detta skulderblad under vistelsen i Pitiekaj inkópt af en jinret- len-bo. Partiet nedom acromion ür borta; fór ófrigt är detta skul- derblad fullstündigt. Spina scapule йг belügen i samma trakt som hos före- gäende eller N:r 8, hvilket det jemväl liknar till sina kontu- rer, utom det att bakkanten hos detsamma är något litet utvidgad. Skulderbladets största bredd mellan öfverkan- tens främre och bakre hörn 1150 mm. Skulderbladets minsta bredd strax ofvan acro- mion 320 » Afständet frän basen af acromion till främre ófre vinkeln ( > BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 4. 89 N:r 36 — Veg. Man. N:r 54, Ett vensterskulderblad, enligt Vega-Expeditionens insam- lingskatalog funnet vid Pitlekaj j Detta skulderblad är komplett nedåt; men upptill är skifvan stympad från främre vinkeln samt nästan rätlinigt till något litet nedom den bakre. Bakkanten är något mer inböjd än hos både N:r 8 och N:r 57. Spina scapulæ har läge och utseende såsom hos dessa. EVALD HAUSEN Fig. 36. Acromion är i grunden likt detsamma hos N:r 8. Processus coracoideus är temligen starkt inåt rigtad och öfre delen af densamma skymmes af acromion, då man ser trakten för den rakt från sidan. — rtp mätt mellan acromion och processu 260 mm Skalderbladets bredd strax ofvan acromion ...... 290 > Acromion, längt midtät 250 5 redt pà midten 70 » 90 а. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. Processus coracoideus, längd | 150 mm. » > bredd pà side 80 » 4 Scapula dextra. N:r 58 — Veg. Exp. N: 11. Enligt uppgift i Vega-Expeditionens insamlingskatalog blef detta skulderblad »inkópt af en tschuktsch frän Jinretlen på samma gång som en kota och ett тееп», hvilka båda två c FLINDBERG E.HANSEN. Fig. 58. ofvanför äro beskrifna och med ledning af Zeg Zap arl lätta att taga reda på. Detta осал har tillhórt ett ungt in Partiet nedanfór acromion samt bakre delen. af ym skul- derbladet äro borta. Spina scapule йг tydlig endast sä längt öfver basen af acromion som dettas lingd; gär ‚vinkelrätt mot den horison- tala midtlinien af acromion uppät bladet med läg, rundad och BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 4. 91 nedom midten af afständet mellan acromion och skulderbladets ôfverkant omsider fórsvinnande hójning ófver bladets plana yta. nm.: Hos de tvenne fórut beskrifna venster-skulderbla- den, hvilka báda äro utaf vàl utbildade individer, bildar spina scapule en trubbvinklig mer eller mindre skarp, men uppát bladet slutligen försvinnande låg köl. Acromion, långt midtåt 150 mm. » bredt pâ midten 65 » Afständet frän basen af acromion till främre ôfre vinkeln » Humerus, radius & ulna. Utaf ófverarmben hórande til denna art fórekommo 1 Vegas samlingar fem stycken af hógra och tre stycken af den venstra armen; och utaf underarmben tre stycken, nemligen en hóger-radius, en hóger- och en venster-ulna. Sedda frän utsidan utmärka sig alla öfverarmbenen ge- nom sin stora inknipning i midttrakten på utsidan, men isyn- nerhet ра baksidan; genom snedheten af caput, sä att det med omkring sin halfva bredd skjuter bakom en vertikal linie, dra gen inknipningens baktil mest inbójda stálle; genom trind- lagda centraldelen af corpus samt genom samma centraldels afjemnade yta; genom rigtningen af tuberculum majus snedt inât samt genom vinkelns storlek, som ledytorna för radius och ulna bilda mot hvarandra. Denna vinkel utgór vid pass 125°. Jag skall likväl något närmare beskrifva den här nedan afbildade humerus äfven som radius och ulna, samt derefter anföra det vigtigaste rörande äfven de andra armbenen. Humerus dexter. N:r 13 a. Ej numrerad för Vega-Expeditionens insam- lingskatalog. Afbildad. ramkanten af corpus är temligen rätlinig, derför att arti- kulations-partiet. för radius ej obetydligt framskjuter. Den jemförelsevis korta bakkanten nedanför caput är så inåtsvängd att denna dess inbugtning utgör vid pass två femtedelar af en cirkelperiferi. Utvändigt är benet ock ganska starkt insvängdt isynnerhet strax nedanför caput; och utsidan från benets midttrakt till bort mot tuberculum majus är ganska starkt exkaverad. 92 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. Främre halfvan af benets insida är uppifrån och nedåt tem- ligen rätlinig, fórutom längst upp- och längst nedtill, ра hvilka Fig. 13 a. Fig. 13 b. Fig. 12. ställen utböjning af kantdelen förekommer. РА samma sidas bakre halfva förekommer en frän midttrakten upptill snedt nedät och bakät gäende exkavation. BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. х:о 4. 93 Caput, som är vid pass halfglobformigt, är förmedelst en inskürning begränsadt från tuberculum majus, som jemfö- relsevis med detsamma har fóga utstrückning. ЗА väl eaput som ock den nedra Брйузеп йт intimt fast- växt vid corpus. Dennas yttre sida är nedåt mycket skrof- lig; allt antydande att detta ben tillhórt ett temligen utbil- dadt individ. Humerus största totallängd utgör 650 mm. Bredden af corpus pä smalaste stället ial 210 » Tjockleken 195. » Radius dexter. N:r 12 = Veg. Exp. Хт 17. Afbildad. Detta strälben är jemte näst nedanfór beskrifna ulna en- ligt Vega-Expeditionens insamlingskatalog »inkópt af en pitle- kaj-bo». Den nedra epifysen fattas; men den ófra upptückte jag ej förr, än benet både beskrifvits och fotograferats. Vid fo- tograferingen iakttogs dock, att radius ställdes på behörigt af- stånd från humerus. Vid kopieringen af fotografien, som upp- tog alla tre armbenen så, som de här atbildats, är denna epi- fys, som före dess afbildning inpassades på sin que 27 âtergifven. Vid tillfället försågs den samma med N:r Benet är ej obetydligt tillplattadt; utsidan fóga s cie framsidan vid bórjan af andra tredjedelen, rüknadt uppifrán, framskjutande med en tydligt nágot framstáende del; baksidan temligen utringad; insidan mindre, och mest uppát. Fram- kanten ür ра den fórut nümnda framstáende delen. och der ofvanföre, rundadt kólad. Insidan har ock, nágot nedom midt- trakten, antydning till köl. Benets bredd nedtill är en fjerdedels gáng till sà bredt som upptill. Ра baksidan nedtill finnes en afplaning fór anslutning till ulna. \ Radius, längd midtát!) Epifysen е) inräknad_ 580 mm. SC bredd upptill 220); > pà midten 200. » SC epifyserna ej inräknade, pà det 14,000 "eg länga skelettet i Zool. Riksmuseum, háller i längd midtát 560 m 94 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. Största bredd nedtill 270 mm. > liek upptill 160 > > på pides 107. >» » » nedtill 180 >» Ulna dextra. N:r 18 b — Veg. Exp. N:r 17. Afbildad! Detta armbägsben är jemte det förut beskrifna strälbenet enligt Vega-Expeditionens insamlingskatalog »inkópt af en pitlekaj-bo». Den nedra epifysen är borta. Utsidan är, förutom uppät samt nägot nedom midttrak- ten, föga inätböjd; framsidan är nästan rätlinig, med undan- tag af ett framskjutande parti vid början af andra tredjedelen, räknadt uppifrän; baksidan är starkt utringad, dels derför att olecranpartiet skjuter längt bakät samt snedt uppät rigtadt, och dels derför, att benet nedtill är mer än dubbelt sà bredt som ра шіШеп; insidan är något mer inätböjd än utsidan. På nedre delen är utsidan 1 midttrakten plan; likasom i nedre trakten framtill för stadig slutning till nedra delen af radius. Ulna, längd midtåt 460 mm. Största bredd upptill 220. > » > på midten HE > » » nedtill 240 » > tjocklek upptill 130 » » » pà midten 82.» » » nedtill 125. 3 Här nedan vill jag lemna endast nágra mátt pà de ófriga benen af samma slag. Humeri dextri: N:r 25. Ej numreradt fór Vega-Expeditionens insamlings- katalog. Detta ófverarmben аг utaf ett utbildadt individ. Äfven den nedra epifysen àr intimt fastvüxt. Humerus största totallängd utgór 650 mm. Bredden af corpus på smalaste stället ............ 230 » Tjockleken af corpus på smalaste stället ......... 164 > Största bredd upptill 422 » > nedtill .. 380 » BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 4. 95 N:r 44 — Veg. Exp. N Funnet vid Pitlekaj siet ea iride neis insamlings- katalog. Äfven den nedra epifyaen är intimt fastvüxt. Benet ür mycket vittradt. Humerus: Bredden af corpus pà smalaste stüllet 230 mm. Tjockleken Ive > De ófriga mátten kunna af anfórdt skäl ej med sükerhet tagas. Nu = Veg. Exp. Мт 2. Enligt Vega-Expeditionens insamlingskatalog är detta öfver- armben, jemte tvenne kotor »tagna i närheten af fyndstället för N:r 1» 1 samma katalog, således i närheten af Pitlekaj, om- kring 100 fot frân stranden. Äfven den nedra epifysen är fastväxt. Humerus största totallängd utgör 560 mm Största bredd upptill 340 > » > ра midten 2». э » » nedtill 210: » > tjocklek upptill 270 > » » ра midten 142 » » » nedtill 158. > N:r 105 & 105 а = Veg. Exp. №: 13. Enligt Vega-Expeditionens insamlingskatalog är detta öfver- armben funnet i »trakten af Irgunnuk, jemte átta andra hval- ben af olika slag». Caput йг afskildt och af mig sürskildt numreradt. Nedra epifysen ür borta. Benet har tillhórt ett ungt individ. Humerus stórsta totalüngd utgór 500 mm Stórsta bredd upptill 315 » » » ра midten HR 3 » » nedtill 260 › > tjocklek upptill 270 > » » pä midten 186 > » > ТӨН o у о Do >? Humeri sinistri: № 39 = Veg. Exp. N:r 57. Enligt Vega-Expeditionens insamlingskatalog erhólls detta öfverarmben vid Pitlekaj, jemte en hemapofys. 96 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. Äfven den nedra epifysen är intimt fastvüxt. Ра caput förekommer nágot af intorkadt brosk. Corpus är nedät ра utsidan starkt skroflig (af exostos?). Benet har tillhórt ett utbildadt individ. Humerus stórsta totallängd utgör 645 1 mm. Stórsta bredd upptill 855 » » > pû midten 225 » » > nedtil 335 > > tjocklek upptill 810 » » » pà midten 208 » » > nedtill 200 >» N:r 10 — Veg. Exp. N:r 14 Enligt Vega-Expeditionens insamlingskatalog är detta üfverarmben funnet pà fyndstället fór samma gege A Mir 2, säledes i nürheten af Pitlekaj. Äfven den nedra epifysen är intimt fastvüxt. Humerus stórsta totallängd utgór 660 mm. Stórsta bredd upptill » » » pà midten 930 » » » nedtill 310 > > _ tjocklek upptill 325 > > > på midten 172: > » » nedtill 195 > N:r 104 = Veg. Exp. N:r 15. (Bär äfven numret 16). Uti Vega-Expeditionens insamlingskatalog heter det fór Ха 15: »Ett hvalben köpt af en tschuktsch i Pitlekaj»; för N:r 16: »Ätskilliga hvalben frän fyndorten för N:r 5», om hvil- ket det heter: збек delen af ett öfverarmben af еп hval, funnet Ó. omkring 2000 fot frän fyndstüllet for N:r 1, hvilket läg 100 fot frän stranden». | Áfven den nedra epifysen är intimt fastväxt. Humerus största totallängd utgör 680 mm. Största bredd upptill 400 > » > på midten а + » > nedtill 330 » > tjocklek upptill 245 >» > > pà midten : 178 > > > nedtill 220 » | BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8, N:o 4. 97 Ulna sinistra: Кт 26 = Veg. Exp. N:r 84 - Enligt Vega-Expeditionens insamlingskatalog ür detta arm- bägsben erhället 1 Pitlekaj jemte »tvä andra ben och еп kota». Den öfra epifysen är fastväxt. Benet har tillhört ett ut- bildadt individ. Nertill på utsidan är det mycket skadadt; samt äfven något upptill, så att säkra mått ej kunnat tagas på dessa ställen. Ulna, längd midtåt 640 mm. största bredd på midten 150 5 » yj; mera, emkrmg.. tuu 290 » > tjocklek upptill 360 > » » pà midten 108 » Lamina marginalis mastacis. Nr 72; Uti Vegas samlingar förekomma tvenne marginalskifvor utaf de större barderna, utaf hvilka jag här beskrifver och af- bildar den ena; men de äro ej numrerade för Vega-Expedi- tionens insamlingskatalog. ärgen är mörkt skiffersvart samt, framför allt nedät och isynnerhet pä den inre halfvan, med lüngsgáende bruna och skiffergrä strimmor. Ytan har pà bäda sidor pä nedre fyra femtedelarna pa- rallela tvärbägar, af hvilka pä skifvans nedre del, säledes i närheten af roten, ett trettiotal upptaga samma längd af bar- den som dennas totalbredd i samma trakt. Hvar fjerde— åttonde af dessa tvärbâgar är efter regeln grófre än de mellan- liggande. Mot spetsen är skifvan snedvriden i vid pass en half rät vinkel. Längsät har bardskifvan ра bäda sidor fima, nägot litet hit och dit böjda strimmor, uppkomna genom härens granskap vid ytan. Nedåt har skifvan på den ena sidan en längsgående ur- hälkning utmed kanten, och pä den andra naturligtvis en mot- svarande längsgäende konvexitet. 7 LOE ТЕРЕ Fig. 79. A. W. MALM, SKELETTDELAR АҒ HVAL. Hela skifvan, isynnerhet basalhalfvan, har ut- kanten något utätböjd, och inkanten, förutom ne- dersta delen, inätböjd. Till en ganska betydlig bredd än utkanten af skifvan under jemn rundning böjd till 115° vin- kel mot den närmaste delen af skifvan; och pä nedra delen af skifvan reser sig denna böjning af utkanten omkring 30 mm. öfver lägsta urhälk- ningen utmed framkanten, vertikalt taget pä ett. tvürgenomsnitt af skifvan. Den inre kanten af skifvan frán det ställe, till hvilket den intilliggande vida kortare biskif- van stódt sig, ür ünda ut till spetsen fransad med skiffersvarta, tagellika, frigjorda hár, af hvilka de längsta hålla omkring 225 mm. i längd samt о mm. i diameter, närmare basen; mot spetsen äro de finare, antagligen i följd af slitning. Dessa fria hår utgå ej blott ifrån skifvans inkant utan äfven från skifkantens, intill 1—2 mm. bredd in- åt skifvan, afbarkade sidor, samt till ett antal af omkring 6—8 fria hår i bredd, men ingalunda precist midt för hvarandra. Vid en genomskärning af skifvans inre kant- del, vid början af skifvans andra fjerdedel, räk- nadt från dess bas, visar sig under mikroskopet, att de jemförelsevis tunna kortical-lagren, ett på hvardera sidan, innesluta tvärs öfver räknadt, om- kring ett dussin hår, af hvilka de fyra, som ligga i skifvans centrala del, äro finare än de på hvar- dera sida utanför liggande efter reglen gröfre, mellan hvilka, här och der, äfvenledes ett finare, likasom alla de andra, ej frigjordt hår, har sin plats. Efter regeln är det i synnerhet de gröfre håren, som bilda den förutnämda hårfransen. Den beskrifna skifvan höll i totallängd allt intill de yttersta hårspetsarna, 2980 mm.; bredd nertill på det ställe, hvarest hårfransen börjar, 180; samt största tjocklek på samma ställe, 5 mm. BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8, N:0 4. 99 Orea Eschrichtii forma Beringensis MALM. Ут 47 = Veg. Exp. N:r 83. Uti samlingen finnes ett särdeles i panntrakten skadadt kranium, med tillhórande báde fram och baktill mer eller mindre stympade underkükar. Nosspetsen äfvensom hakspet- sen üro nágot skadade, hvilket likväl ej hindrar att föreställa sig de ursprungliga konturerna. Kraniet fans 1 Nuhnamone, som йт beläget vid St. Law- rencevikens mynning, den 21 Juli 1879. Den grå färgen hos det i vittring stadda kraniet antyder, att det länge legat pä land. De säväl gula som grä lafvar, som pä flera ställen och till stor del kläda detsamma, synas utvisa, att det legat sä högt öfver hafvet, att vägsvallet ej nätt dit upp. Frän sidan sedt är kraniets öfre kontur i midttrakten af nosen rätlinig; vid sjelfva nosspetsen stupar den ner till käk- kanten; men bakät, räknadt frän nägot framom inskärningarna, böjer konturen sig ej obetydligt upp emot den uppskjutande midtdelen af os frontis, för att ej säga os oceipitis. Kükkanten är straxt framom inskärningen vertikal, men den öfre plana delen af nosen afrundar sig allt mer ned mot tandkanten, ju längre det är fram emot nosspetsen. Det ena os intermaxillare är pä det bredaste stället framme pà nosen nägot mer än en half gáng till sä bredt som samma ben midt för tredje tanden, räknadt bakifrän; och det utanför liggande os maxillare är pà sistnämnda ställe, mätt horison- telt till en vertikal linia frän öfverkükkanten, nära tre gän- ger sä bredt som os intermaxillare pä samma ställe. Uti den stora exkavationen pä hjernskälens sidor bildar os parietale en snedt bakåt och uppåt rigtad, ganska stark konvexitet. Processus zygom. oss. max. sup. är utái starkt sväld och utvändigt snedt likasom stympad samt har en ej obetyd- lig lutning framät Condylus inn occipitis är särdeles längt utstáende. Nack- benet ofvan densamma är bäde uppát och ät sidorna plant, men här med en stark och bred vikning uppát, hvilken under nästan rütvinklig bójning strücker sig, ehuru slutligen helt 100 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. läg, ända ner mot nackbenets ät sidan mera utskjutande del. Emellan nämda vinkel och condylus finnes en djup, i bott- nen nästan plan fórsünkning, som fortsütter utàt den nedanfôr liggande delen af os oceipitis. Foramen magnum är något bredare ап hógt, samt omkring fem gänger sä bredt som sma- laste stället mellan condylhalfvorna nertill. Fig: 47. Processus articularis ossis temp. skjuter långt åt sidan, hvarefter den har en afrundadt rätvinklig böjning långt ramåt. Sedt från undre sidan, eller så som kraniet är framstäldt 1 närstående figur, hvilken är utförd efter en fotografi och till storleken utgör 2/,, af den naturliga, visar det sig att BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 4, 101 öfverkäkbenen sluta sig sà tätt tillsamman i gomhvalfvet, att vomer pà intet vis kunnat synas der äfven om det varit för- handen i den trakten af kraniet. Detta ben är nemligen äfven till stor del borta. Midt för den tredje tanden, räknadt bak- ifrån, skilja sig öfverkäksbenens inkanter så småningom allt mer ifrån hvarandra; hålla sig omsider nästan parallela, men divergera något five vid nosspetsen. Emellan dem ligger säsom vanligt mellankäksbenens andel i bildningen af frümre delen utaf gomhvalfvet. Dessa förhällanden äfvensom grän- serna för gombenen synas bäst uppä hithörande figur, utaf hvilken man bland annat finner, att pterygoidea fattas. Suturen mellan os occipitis basilare och os sphenoideum ат fullständigt sammanväxt, hvilket 1 fórening med den starkt utbildade crista occipitalis, antyder, att individet varit utbildadt samt haft en totallàngd af omkring tjugotvä fot, svenskt mätt. Såsom figuren likaledes naturtroget utvisar, är nosens största bredd midt för midten af tredje tanden, räknadt bak- ifrån, samt vida bredare än afståndet mellan inskärningarna. Han är derjemte bredare äfven mätt öfver de bakom liggande tänderna, äfvensom ända fram till den sjette. Dà nosens kon- tur utanför hela tandraden har en fullkomligt jemn, det är cirklad afrundning, får nosen en form som är särdeles egen- domlig och utmärkande. Medelpunkten för denna cirkel fin- ner man, om en linia drages vinkelrätt mot kraniets längs- axel genom skiljeväggens mellan andra och tredje tanden inåt vända bas, såsom vanligt rüknadt bakifrån. Ра den utan- för nosen t. ex. venstra sidan utdragna linien ligger cirkelns medelpunkt lika långt aflägsen från den högra sidans kontur, " hvilken infaller i cirkels periferi, som det snedt tagna afstän- det från inskärningen mellan kondyl-halfvorna till basaldelen af den sista, det är den bakersta tanden. Еп nära liknande kontur, men med vida större radie förekommer hos О. paci- fica, men hos denna ligger nosens största bredd omedelbart framom inskürningarna. Hos Û. capensis är kükkanten i bak- trakten rätlinig; hos О. Eschrichtii är den rätlinig utanför eo. _ räknadt bakifrän. niet häller Längd frän zë oss. occip. till nosspetsen . 1050 mm. Från inskärningen till nosspetsen!) ............... 525: > 7) Dà detta n skall м uppdrager jag еп rât linia mellan in- ärni s bakre konturer, tvärs öfver kranium. 422 frän midten af cien linia till nosspetsen utgór nosens 7 102 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. Bredd mellan inskärni | 335 mm. > ора midten af nosens нда. ud Go 322 > Största bredden mellan proc. art. oss. temp. 710 > Den ena kondylhalfvans stórsta höjd, efter rundnin 4527» en ena kondylhalfvans stórsta bredd, efter rundning 100 “» Bredden tvärs öfver kondylhalfvorna ............ 220 >» Hôjden af foramen magnum 15 » Bredden » » > 90 ::» > a os intermaxilare midt: för Er tanden, räknadt bakifrän ne э Bredden af os maxillare pà samma ställe, mätt horisontelt 105 » Bredden, stórsta, af os intermaxillare, framme pà nosen 60 » Мт 48, högra och 49 venstra underkäken = Veg. Exp. Nm 83. ; Bàda underkškarne äro mycket skadade, särdeles bak- åt, hvadan jag måst inskränka mig till följande antecknin- ar. Frän trakten af femte tanden, rüknadt framifrän, finnes ра utsidan en till att börja med bred, längsgäende exkava- tion, hvilken bakom tandraden blir mycket smal och följer benets öfverkant derstädes tre femtedelar af afståndet från sista tanden till processus coronoideus. Längre ned i bak- trakten förekommer en djupare, likaledes längsgående exka- vation. k Ра kükens insida förekommer ock en längsgäende lätt exkavation, som börjar bakom symphysis och slutligen sträc- ker sig upp emot processus coronoideus. Dylika exkavationer finnas ock hos underkäken till det kranium i Göteborgs Naturhistoriska Museum af О. Eschrichtii hvilket jag under N:r 36 a beskrifvit i »Hvaldjur i Sveriges Museer, år 1869», sid. 83. Längden af symphysis utgör vid pass 160 mm. Tänderna äro bortfallna, men formen är tydlig, nemligen H. H; V. в; antagligen med tillägg af en till på hvardera sida, Шода framme 1 öfverküken BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND:8. N:o 4. 103 Sedan vi genom Vega-Expeditionens upptäckt i Nuhna- mone kommit til någon kunskap om kraniet hos en stor spückhuggare frân теманы sydligare del, eller frän en polhöjd af omkring 65° 80, mäste vi för sà vidt om- ständigheterna sädant medgifva tillse, om detta fynd med skäl làter inregistrera sig under nägon förut namngifven art. Dervid bör det pä förhand anmärkas, att de arter, som man tilltrott sig bäst känna, hufvudsakligen blifvit bestämda efter vissa proportioner i kraniets byggnad, hvartill, dà man haft tillgång på större material, djurets färg äfven fått afgifva sin andel uti kännemärkena för ett par arter. De arter, som omsider blifvit mer eller mindre utredda, äro 1 främsta rummet de, hvilka träffats i Nordsjön och dess vikar eller annars uti nästintill liggande del af Atlantiska oceanen. Dessa äro ock de, som för det närvarande äro jem- förelsevis särdeles väl representerade i Museerna, och antag- ligen bäst uti de skandinaviska länderna. essa arter äro: Örca gladiator, artnamnet efter LA CE- PEDE upptaget af LILLJEBORG, af författaren samt af flera utaf nutidens zoologer; samt Orca Eschrichtii STP., förf. och LILLIE- BORG 1). Orca minor Внот., MALM, anses utaf en del zoologer som identisk med 0. gladiator. Orca gladiator är samma art som О. stenorhyncha GRAY; Orca Eschrichtii är lika med О. latirostris GRAY. Frân Norra Atlanten inus vi ej flera species än de fóre- nämnda. I den senare tiden har Core efter M. ScAMMON uppstält tvänne andra »arter», som förekomma 1 norra delen af Stilla Oceanen, emellan 20° och 60° nordlig latitud. Den art, som СорЕ kallat Orca rectipinna är till det yttre korteligen be- кке af Scammon efter exemplar, simmande i hafvet. Ha- nen uppgifves att hälla i längd omkring 20 fot och honan 15 fot, engelskt шай, Den upprätt stäende ryggfliken skall i hójd mäta 6 fot, samt ändä mer hos stora hanar. Färgen uppgifves som »black and black with streaks of White on the forward part of the sides from near the eye, extending as far as the end of the back fin in some cases. А greater pen of the belly is almost invariably white in the fema- 1) = Orca gladiator var. arcticus GERVAIS, Osteogr. ES tab. XL VII, fig. 3. 104 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. les.» SCAMMON anför på samma stülle!), att han aldrig sett mer ün ett dódt exemplar, nemligen en hona af 15 fots längd, »which answers to the above description. Denna art före- kommer utanfór Californiens kuster samt ändä nágot längre sóderut, eller till 20° nordlig bredd en andra »arten», som Core kallat О. ater, likaledes efter samme SCAMMONS anteckningar, är helt och hállet grundad ра sädana efter exemplar, inde i hafvet. Den förekommer, enligt SCAMMONS uppgift pà det citerade stället, men sid. 57, utanför Nord-Amerikas nordvestkust frän Oregon till Aleutiska öarna, eller, såsom det heter i Scammons Marine Mammals, utgifven 1 San Fransisco 1874, uti norra delen af Sma bees: nen, genom Behrings sund samt in i Arctiska oceane m denna »art» heter det, ай individerna gem kor- tare och mycket bredare samt bakåt böjd ryggflik, samt appear?) to have more white on the sides and are of a dull black on the back». SCAMMON tillägger, att han den 7 Nov. 1868 i sundet Juan de Fuca, off Port Angelos, ság ett antal »Killers», som hastigt rórde sig framát. Han observerade dà, att en bland dem hade en hvit fläck pà sidan, bakom ógat. РА det ófverallt annars svarta djuret visas denna fläck såsom långsträckt oval på fig. 17, till hvilken 1. c. hänvisar. å nämda figur sträcker sig fläcken från ögat till midt- för bakre armvecket, och hans öfra kontur ligger i höjd med ögat. Texten omtalar ej, hur pass stort det afbildade fritt sim- mande exemplaret var, men figuren har i det närmaste samma storlek som den ofvanför tecknade fig. 16, som återgifver den 15 fot långa honan af Corrs О. rectipinna från kusten af Cali- fornien. Det afbildade exemplaret måste väl anses som det, hvil- ket SCAMMON i sitt senare utgifna och ofvanfór citerade arbete benämner »ater varietas». Core har, l. c. sid. 22, på nämda figur i förening med ofvanför ätergifna beskrifning grundat sin >Ó. ater. Om fär- gen säger han: »In O. ater the inferior surfaces appear?) to be entirely black, or nearly so?). A 7 1869, sid. 56 of the Academy of Natural Sciences of Philadelphia, Geen, af fôrfattaren till fóreliggande arbete. BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 4. 105 Uti Supplement to the Catalogue of Seals and Whales in the British Museum, London 1871, uppfóras dessa »spe- cies» sid. 92, af GRAY. Ош O. rectipinna heter det, att den har ingen hvit fläck bakom ógat; om О. ater, att den är »black above and below, with white spot behind eye». Sammanställa vi nu det lilla, som ScAMMON antecknat efter i hafvet gäende djur med det likaledes lilla, som sásom artmärke upptages af Corr och Gray, hvilka ej haft annat än Scam- MONS uppgifter att rütta sig efter, synes det mig som om CoPES arter ej vore grundade ра nágot af vürde för bestüm- ning af arter frámfórallt inom ett så föga formföränderligt slägte som Orca, med afseende så väl på de arter, som före- komma i norra, som ock på de uti den södra hemisferen. Utaf ingendera af de CoPESKA arterna känner man, för så vidt jag vet, någon enda del tillhörande skelettet, ej heller utaf någon annan Orca från Behringshafvet och närmast intill liggande vattendrag, utom det kranium, som här är föremål för afbild- ning och beskrifning, och hvilket Vega-Expeditionen fann i en trakt, som ligger mycket nära intill de, uti hvilka Scaw- MON observerade sin »Short-finned Killer», och hvilken äfven han säger »appear to have more white on the sides». Under sådana förhållanden, under det att färgfördelning ej kan sä- gas vara närmare känd mer än hos en enda art, nemligen О. gla- diator, och i betraktande af att, som förut blifvit nämndt, kra- niet hufvudsakligen rådfrågats vid artbestämningen, och att ryggflikens höjd och formförhållande omvexla under djurets tillvext, både hos hanen och honan, skulle det naturligtvis blott grundas på en gissning, ifall man ville använda något af de CoPESKA namnen för den art, som vårt kranium till- hört. Med bestämdhet vet man ej, enligt författarnes egna ord, hurudan fürgteckningen i detalj är hos dessa CoPESKA sarters. Ändå mindre vet man, hurudan denna färgteckning varit hos det djur, utaf hvilket här beskrifna kranium utgjort en del; men att detta kraniums byggnad och formförhällande utvisa stor fründskap med Orca Eschrichtii från Nordsjön, derom ófvertygas man genast vid jemfórelsen med ett sádant utaf denna art, hvaraf tillgång som bekant finnes på så nära håll som i Göteborgs Naturhistoriska Museum. Det förut anförda skulle i sanning vara nog om det man vet om slägtets »arter» i den потта hemisferen; men dà åtminstone de kända kranierna utaf den sódras ›атбет» 106 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. ganska mycket erinra om ätminstone den sistnämda bland den fórras, derutinnan att nosen likasom hos dem ür jemfó- relsevis bred, bóra vi ock nämna nágra ord om dessa. ar süsom bekant uppställt en art, Orca capensis efter kranier från Cap. b. Spei och från de nordost om Madagaskar liggande Seychelles-öarna. Blott lokaliteten för- hindrar, att den arten och den från Lawrence-viken kunna vara identiska. Afvikelser finnas ock såväl hos kranierna hos dessa båda, som mellan dem och ©. Eschrichtii, hvilket redan på annat ställe här är anfördt. Samme författare har emeller- tid i Zool. of the Erebus and Terror, tafl. 9, afbildat ett kra- nium under samma namn och sagt det vara »from Southern ocean, Cape of Good Hope». Uti förut citerade Supplement sid. 91, omtalar han (likasom i catalogerna för 1839 och 1866), att detta kranium erhållits från the Zool. Society, som fått det »by Capt. DELVILLE, who said he obtained it in the North Pacific(?)». Han tviflar emellertid uppå, att det är ifrån Norra Stilla Oceanen derför, att han tror, att ett kranium af samma - art finnes uti Pariser-Museet, »collected by М. Expoux, and said to have come from Chil». Här nämner han, att det till- hör ett helt och hållet från O. capensis skildt species, för hvilket han föreslår namnet О. pacífica. Sid. 93 uppställer han arten som typ fór ett nytt genus och tilldelar den nam- net Ophysia pacifica, samt tillägger der, utan nágot slags an- märkning: »Inhab. North Pacific». Slägtet Ophysia karakteriserar han gent emot Orca der- igenom, att det fórra har тіндер mellan inskürningarna vid nosens bas ?/, och det senare ?/, af nosens längd, samt »occi- put deeply concave», тойымды denna del af kraniet hos Orca йт »slightly concave. Dä man vet, att dessa förhällanden vexla med äldern, hvilket sárskildt gäller om det senare, som fär tillskrifvas en stórre utveckling och höjd af crista oceipi- talis, äro sådana karakterer allt för svaga för att på dem grunda genera. Det bór likvàl tillàggas, att samma crista kan vara jemförelsevis mycket utbildad hos ett mindre Orca-kra- nium än hos ett stôrre, ifall de tillhórt olika arter eller ock olika kón. Uti nämda Grays supplement, sid. 93, förekomma några mätt pä Orca-kranier i British Museum, bland hvilka äfven typen för О. pacifica. Vid reduktion till metermättet utgör detta kraniums: BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 4 107 Làngd frán cond. oss. occipitis till nosspetsen.. 925 mm. Frän inskärningen till nosspetsen 456 › Bredd mellan inskürningarna : aO > pû midten af nosens längd 258 » Jemföras dessa mátt med dem hos kraniet frän Lawrence- viken eller ock GRAYS citerade figur med den, som här lem- nats, finner man genast, att bredden mellan inskürningarna relativt är vida större hos О. pacifica än hos vår form. Denna har nosens sidor mer cirklade och dess stórsta bredd infaller ej omedelbart framom inskärningarne utan nâgot lüngre fram, eller sä som det i beskrifningen Баг nämnes, midt för midten af tredje tanden, rüknadt bakifrán. Att ej någon vigt för artbestämningen kan fästas vid nackens inbugtning, som naturligtvis förorsakats af den med äldern hójda crista occipitalis, йт redan i det föregäende nämndt. Uti Transactions and Proceedings of the New Zealand In- stitute 1874, vol. VII, har James HECTOR sid. 251 och följ. lemnat »Notes on New Zealand Whales. Sid. 260 heter det om den efter ett kranium frán trakten af New Zealand upp- таспа О. pacifica GRAY, att detta utmürkes af sädana karakte- rer, som finnas hos det af GRAY i Proc. Zool. Зос., 1870, 76 beskrifna, samt väl ófverensstümmer med fig. af О. capensis i Erebus and Terror, hvilket numera utgór typen för О. расі- fica GRAY. Detta Ny-Zealändska kranium har, efter gjord máttreduk- tion, fóljande dimensioner: Längd frân cond. oss. occip. till nosspetsen .... 760 mm. Frán inskárningen till nosspetsen 380 > Bredd mellan inskürningarna 210 » » pà midten af nosens längd : 203 > Nosens bredd pä midten i förhällande till sin längd visar i sanning likhet med brednosiga Оғса i allmänbet, säledes capensis GRAY, pacifica Gray och Eschrichtii, men formen hos underkäken, sådan Hector âtergifver denna i fig. 2 på pl. XVI, afviker genom sin ringa hójd i tandtrakten mycket ifrän dem alla; och äfven från den hos det kranium, som närmast är föremäl för vära undersókningar. Utaf dessa synes det mig tydligt framgä, att vi mellan 10°—40° sydlig latitud känna tvâ brednosiga former, nemligen О. capensis GRAY och О. pacifica HECTOR samt dertill måhända 108 А. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. en tredje, för hvilken fyndorten е) är säker, nemligen О. pacifica GRAY. I norra hemisferen ega vi i Nordsjón eller râttare nordli- gaste delen af Atlantiska Oceanen Orca Esehrichtii samt, i nordligaste delen af Behrings-hafvet en art, eller den, utaf hvilken ett kranium hemfórts af Vega-Expeditionen; bäda tvä likaledes brednosiga. Vida mer fruktlöst blir det, om man försöker att identi- Вега Lawrence-fyndet med de Orcæ, som omtalas och till och med efter utaf infodingar förfärdigade trämodeller beskrifvas utaf de fórfattare, som bâde i àldre och i nàra intill oss lig- gande, yngre tider, berest Behrings-hafvet eller dess omgif- ningar. Dessa fórfattare hafva sjelfva ej heller, just pà grund af deras för vetenskapen fullkomligt värdelösa jakttagelsor; kommit til andra resultater, än att de i nämda trakter före- kommande Orcæ äro identiska med den eller de djurformer 1 Norra Atlantiska Oceanen, hvilka pá den tiden gingo under det gemensamma namnet Orca eller Delphinus Orca. Uppgifterna såväl hos PALLAS som hos Cxamisso och Мір- DENDORFF lemna på sin höjd underrättelse om, att genus Orca Ar representeradt äfven i Behrings-hafvet och dess omnejd. Huru pass upplysande dessa uppgifter üro, synes blott deraf, att Снаміязо i Nova acta Ph. med. Acad. C. Г. С., tom. 12, p. 1, 1824, pag. 262, mäst inskränka sig till afbildning (1. c. р, ХХ, fig. IX), af en trämodell förfärdigad af Aleuter, hvilka uppgifvit, att ett sådant djur håller 13 fot i längd, hvartill fogats ett par uppgifter om djurets lif och blodfull- het. MIDDENDORFF'S uppgift, sid. 123, i andra delen af Zoo- logien i hans Sibiriska resa, tryckt i St. Petersburg 1851, är i sin helhet följande, eller att han utaf »Phoecena orca im Fern- rohre beobachtet am 13:ten Juli ein Rudel von etwa 15 Stick dieser Thiere, wclehe sich durch ihre hohe und spitze drei- eckige Rückenflosse verrathen, zumal die Räuber bei den ge- waltsamen Bewegungen welche sie ansüben, oft hoch über das Wasser emporragen. Sie trieben damals die Walfische an die Küste.» Jag har här blifvit nâgot vidlyftig derför, att det varit angeläget att lemna en sammanfattad üfversigt af ett genus, hvars flesta »arter» ännu äro inhöljda i ett, hvad angár hval- djuren, mer án vanligt dunkel. BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 4 109 Det kan för öfrigt vara ganska sannolikt, att det förhåller sig med dessa strâtrôfvare likasom med t. ex. Falco communis, att de just pä grund af sitt lefnadssätt äro mer kosmopolitiska, än andra hvaldjur, sá att »arterna» komma att till antalet be- tydligt reduceras, dà de blifva büttre künda. Fórkastligt är det i alla afseenden att i vetenskapliga arbeten uppställa arter efter beskrifningar och figurer utförda efter i hafvet fritt simmande individer, hvadan man ej får fästa sig vid sådana uppgifter, äfven om de komma ifrån en sådan fackman som Corr, eller framkallats af sådana till ut- seendet merendels granna afbildningar, som de, hvilka före- komma hos SCAMMON, hvars arbete alltigenom är af praktisk eller roande natur och till uppställning ej olikt ett och annat utaf де äfvenledes prydliga arbeten, som M:r L. Lrovp ut- gifvit till stort intresse för sportsmän. Berardius Vege. Maru, n. sp. N:r 50 = Veg. Exp. Ми бо. Vid Vega-Expeditionens besók pà Behringón och under upp- samlingen derstüdes af den stora mängd utaf ben af Rhytina Stellerii, som samlingen innehåller, fans jemte dessa, på och delvis nerbäddadt i sanden, ett utblekt, krithvitt stycke utaf ett Ziphioid-kranium af stort intresse, derför att det efter sorgfälligt studium visat sig tillhöra ett genus, hvars få repre- sentanter hittills uteslutande träffats i södra hemisferen, nemli- gen i trakten af Nya Zealand. Ånda till början af detta århundrade kände man utaf Ziphioider blott den sedan gammalt bekanta Hyperooden butz- kopf. Sedan den tiden ha flera individer af andra slägten träffats än här och än der både i Nordsjön, Kattegat och Medelhafvet, vid sydligaste delen af Afrika samt vid Nya Zealand, hvarest det synes som om de egentliga Ziphii mer allmänt förekomma än annorstädes. Fordomtima voro dessa starkt representerade, hvarom de många fynd vittna, som träffats i Norfolk Crag formationen m. fl. andra ställen. Allt synes derför antyda, att dessa djurformer då ej blott voro allmänna utan äfven spelade en betydlig role 1 naturen. üfven- som att de i den tid nu är hålla på att utdö, samtidigt med 110 A: W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. de äfvenledes 1 vàr tid jemfórelsevis sparsamt förekommande cephalopoderna, utaf hvilka man vet, att ziphioiderna hemta sin hufvudsakligaste nüring. Detta йт fallet med nämnda Hyperoodon. I magen på det 30!/, fot långa exemplaret af Berardius Arnouxii, som, enligt Haast fångades nära Canter- bury på Хуа Zealand år 1868, fann man nära 4 kannor — half a bushel — utaf de hornlika mundelarna af en Octopus. Slägtet Berardius, som, för så vidt man vet, ej är re- presenteradt af mer än nämda art, grundades af DuvERNOY!) pà ett kranium, som Pariser Gest erhöll från Nya Zealand ár 1846, hvilket hemfórdes af korvetten »le Rhin», som fórdes af kapten BÉRARD, och på hvilken M:r ARNoux var anstäld som kirurg. Sásom man finner, äro báda dessa personers namn fästade vid denna sällsamma djurform, hvilken bland annat är lätt igenkänlig från Ziphius derigenom, att dess kra- nium är till den grad symmetriskt, att intermaxillarbenen bak- till i grunden äro lika stora och lika breda samt under jemn hójning nästan rätlinigt uppstigande pä ómse sidor af näs- öppningarna, hvartill kan lüggas den framom inskärningen mer än hos Ziphius svülda och höjda delen af os maxillare; men oändligt mycket mindre än hos Hyperoodon. Hos detta slägte likasom hos Ziphius och Mesoplodon äro bakre delarna utaf mellankäksbenen under så stark böjning uppåt, upp- och slutligen framstående, att de med öfversta delen likasom hänga öfver den bakre delen af nästrakten. Likasom hos samslägtingarna finnas inga tänder i öfverkäken; i den undre deremot förekomma två på hvardera sidan, nemligen en längst framtill och en midtför midten af symphysis längdsträckning. Genom Haasr's framgångsrika verksamhet ha i den se- nare tiden några få exemplar till erhållits vid Nya Zealand, utaf hvilka ett skelett kommit till Europa och befinner sig i Museet i Royal College of Surgeons uti London. Detta skelett har FLowER beskrifvit och afbildat i Trans- act. of the Zool. бос., vol. X, part. IX, 1878, hvarvid äfven nàgra mátt anfórts, med tillhjelp af hvilka vi vilja efter be- räkning uppgifva de motsvarande mátt, som sannolikt Behringö- fyndet haft. De Flowerska mâtten äro likväl här reducerade till mm.: Skelettets totallàngd 29 Eng. fot — 8,816 mm. 5) Ann. Se. nat. 3 ser. t. XV, p. 52—68, pl. 1. 1851. BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8, N:0 4. 111 Kraniets totallàngd 54 Eng. tum = 1,368 mm. bredd mellan inskärningarna 15,7 Eng.t. =898 mm. Med bredden mellan inskärningarna sásom utgängspunkt, enär denna till hälften bestämdt kan uppmätas hos Behringö- fyndet, ha de motsvarande dimensionerna hos detta utgjort 9,080, 1,410 och 410 mm., säledes nägot litet större än Flo- werska exemplaret, med hvilket jag ansett mig böra jemföra det föreliggande. Dä jag jemför Behringö-fyndet med de afbildningar och beskrifningar öfver motsvarande delar af kraniet hos Berar- dius Arnouzü, som lemnats af Duvernoy, 1. с.; af V. ВЕхс- DEN och GERvAIS i Ostégraphic des Cétacées, pl. XXIII samt XXI bis, fig. 1-4; af В. Owen uti Palæontographical Soc., vol. 23, pag. 29; af Е. J. Knox och J. HECTOR i Transact. of the New Zealand Institute 1870, vol. 3, p. 125; samt af W. FLOWER, |. c., visar sig i sanning en stor ófverensstümmelse mellan samma delar. Det vill dock synas som om öfverkäks- benets utvidgning framom inskärningen gär längre framät pä nosen och i yttre kanten ej är så starkt inbugtad som hos Berardius Arnouxii. Men äfven om dessa förhållanden till- äfventyrs kunna anses som individuela afvikelser, vägar jag е), Мой med sigte på de vidt skilda fyndorterna, den ena làngt sóder och den andra ändä längre norr om Equatorn, identifiera Behringó-fyndet med В. Arnouzü från Хуа Zea- land, utan upptager detsamma under ett sürskilt namn, nem- ligen Berardius Vegæ, till erinring om detta Expeditionens i alla afseenden i hógsta grad intressanta fynd. Uti närstäende figurer finna vi detta fynd afbildadt. Nack- partiet är borta, sà att blott nägot mer af hógra sidans framvägg af hjernskálsregionen finnes. Utaf ansigtsregionens venstra del är det ock temligen litet, som finnes, men dock sá pass, att man tydligt kan bilda sig ett omdóme om kraniets utseende, dà det var helt. Bakre delen af hógra pannbenstraktens utát sidan ut- skjutande del är ock borta äfven som en betydlig del utaf nosen. Ofverkükbenet är bakåt ända från orbitaltrakten mer och mer sväldt, särskilt i utkanten; men, sedt rakt från sidan, höjer sig den ansvälda utkanten blott vid pass en fjerdedel af högra näsöppningens bredd öfver det midt för liggande mellankäksbenets öfre yta. Öfverkäksbenets nämda, största ansvälning är en half gång till så tjock som nämda näsöppnings bredd. Såväl ofvan som undertill är . 112 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL ófverkükbenet framom orbitaltrakten exkaveradt; och bakom den ofvan trubbiga valk, som framom orbitaltrakten strücker sig snedt framát och utät, йт samma ben ock exkaveradt. Mellankükbenet hójer sig frän nasaltraktens främre del snedt bakât och uppát, samt med en, mot gommens längs- kontur, på öfre framsidan af kraniet liggande vinkel af om- kring 144°. Fram & nosen till är mellankäkbenet upphójdt BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL, BAND 8. мо 4. 113 så, att det derstüdes bildar en längsgående köl. Ра utsidan är detta ben längsät exkaveradt till något framom orbital- trakten. Хата intill benets inkant finnes en längsfära, som bakåt fortsätter något litet innanför utkanten af benets : ; något mer utbredda parti utan- | för nasaltrakten. fvanifrån sedt visar sig genast den större symmetri på mellankäkbenets bakparti, som är egendomligt för Be- rardius: likasom detta bens ej det minsta framåt böjda bakre del bildar en motsats” till hvad som bland annat är så karakteristiskt för öfriga Ziphioidea. Undertill bildar gommen en stark, rundad köl, som fortgår framåt till fragmen- tets främsta del allt ifrån de inre nasalóppningarna; men baktill fórekommer sâväl den redan nämnda, längsgäende och bakåt orbitaltrakten allt . bredare exkavationen innan- för öfverkäkbenets utkant, som ock en annan exkavation utanför den inre nasaltrakten. Fragmentets to- EVALO PANTER 1 H H 4 4 H H . Д Ц H і Q 4 П ' D i i r 1 ' 4 t ^ i tallàngd utgór ---- 730 mm.!) } E Högra nasalöpp- e? j E ningens lüngd....- оэ i Högra nasalöpp- Väggens mellan nasalöppningarna största höjd Е. 270 mm. D Sannolikt har kraniet i sin helhet hållit omkring 670 mm. till, utaf hvilka en femtedel kommit ра nacken och fyra femtedelar ра nosen. 8 114 A. W. MALM, SKELETTDELAR AF HVAL. Ofverkäkbenets bredd utanfór os intermaxillare, 1 trakten af det förras mest svälda utkant Mellankükbenets bredd, framát till, pà det bre- daste stället Mellankükbenets bredd straxt framom nasal- öppningen Ri Under förmodan att kraniet haft lika bredd på venstra som på högra sidan, midt för inskärningarna, så har dess hela bredd der utgjort 410 mm. På samma ställe utgör mellankäkbenets horisontalbredd, rakt mått, 50, och vertikalt taget, likasom 1 föregående fall, 40 mm. BIHANG TILL К, SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. 8. N:o 5. Meddelanden frän Stockholms Hôgskola. N:o 1. UEBER KRYSTALLE VON THORIUM W. С. BRÓGGER. MIT EINER TAFEL. РЕВ К. SCHWED. AKAD. DER WISS. MITGETHEILT DEN 15 DECEMBER 1882. STOCKHOLM, 1883. KONGL. M aM Г” P. A. NORSTEDT & SÖNE Das Material der vorliegenden Untersuchung wurde mir von Herrn Professor D:r L. F. NILSON in Upsala. anvertraut. ie empfangene (uantität des zum ersten Male in be- stimmbaren xp dargestellten Metalls 1) war nicht sehr ‚bedeutend ung. r; es sah wie ein feines, graues, hier und da stark PTE glänzendes Pulver aus. Unter dem Mikroskop zeigte sich, dass die meisten Kórner als dünne Bleche durchschnittlich nur 0.0001 bis 0.0002 Gr. schwer aus- gebildet sind. Diese im Allgemeinen etwas gekrümmten Bleche bilden nur theils scheinbar unregelmässige flachge- drückte blumenkohlartig verzweigte Aggregate unzähliger kleiner Individuen, theils auch regelmässige Krystallverwachsun- gen. Aus der gesammten Menge, ung. —200 Stücken, wurden unter dem Mikroskop bei c. 70-facher Vergrósserung die 5 für krystallographische Messungen geeignetsten Blätt- chen ausgelesen und an diesen die folgenden Beobachtungen gemacht. Zuerst zeigte sich jedes Blättchen aus zahlreichen über kleinere oder gróssere Partien mit parallelen Axensystemen angeordneten, scheinbar hexagonalen Tafeln aufgebaut; die hexagonale Basis nach welcher die Einzelkrystüllchen tafelartig würen, bildet dann auch die Blechebene, an den Seiten tritt als schmale Abstumpfung eine scheinbar hexagonale Pyramide, oder bei genauerer Betrachtung zwei Rhomboëder, ein + und ein = Rhomboëder auf. Diese Bauelemente der Bleche lie- gen nun theils bisweilen in mehreren Schichten über einan- der, theils in paralleler Orientirung gróssere und kleinere, der Blechebene parallel, neben einander, wobei zwischen den Einzelindividuen durch die scharf cingeritzten Rinnen der scheinbaren Rhomboëderflächen die Grenzen gut markirt sind. 1) Sieh: L. Е. NILSON »Ueber metallisches Thorium». Ber. d. deutsch. chem. Gesellsch. 15:ter Jahrg. N:o 15, P. 2537. 4 W. C. BRÓGGER, UEBER KRYSTALLE VON THORIUM. Die gróssten Einzelkrystalle wurden zu c. 0.15 Mm. in Breite, bis с. 0,015 Mm. Dicke gemessen; die meisten sind aber viel kleiner. Was die Flächenbeschaffenheit betrifft, so ist die scheinbare Basis oft wie zerfressen (was bisweilen auch ühnlicher Weise mit den Seitenflächen der Fall ist) und mit dünnen, zierlichen noch kleineren Individuen in paralleler Verwachsung bedeckt. Häufig liegt die mittlere Partie der scheinbaren Basis etwas tiefer als die Randpartie und ist von dieser durch eine oder mehrere der Umgrenzung der Tafel parallele Rinnen ge- trennt (s. Fig. 3, с). An einigen Individuen sind die Flächen ausgezeichnet eben und stark metallisch glünzend und in so fern für genaue Messungen gut geeignet. Zuerst wurden nur die ebenen Winkel der Kantenlinien der scheinbaren Rhomboéderflüchen mit Basis an ein Paar kleinen, aber sehr scharf ausgebildeten Krystallen auf einem Furss'schen Mikroskop mittelst des genau centrirten, einge- theilten drehbaren Tisches, bei c. 100-facher Vergrösserung gemessen. Die Werthe waren ringsherum für alle 6 Winkel 60° oder nahe bei 60°. Es wurde nun an demselben Blätt- chen (Г), nachdem ein Theil der gekrümmten Blechebene so- weit möglich mit Wachs abgeblendet war, versuchsweise auf einem Wegsky'schen Goniometer, unter Benutzung des Ocu- lars 0^), der Winkel der scheinbaren Basis zu einer der schmalen abstumpfenden Rhombo&derflächen gemessen. Nach mehrmaliger vergeblicher Einstellung, welche wegen der Kleinheit der Krystalle, die ja nicht einmal mit der Loupe sichtbar waren, nur nach der Erinnerung der Orientirung unter dem Mikroskop vorgenommen werden konnte, gelang es eine Kante einer der betreffenden Zonen vertikal und parallel der Drehungsaxe des Goniometers einzustellen und durch Drehen desMessungskreises deutliche Reflexbilder der kleinen aber gut glänzenden Flächen zu erhalten. Es wurde gemessen: Ar 24 An der Rückseite wurde in derselben Zone der Supple- mentwinkel weniger gut wegen fehlender Ablendung der ge- krümmten Blechebene gemessen zu 22) 1 i AR egi »Ueber аса und Gebrauch der von В. FUESS U T gebauten Re loa r es, Modell П. Zeitschr. f. Ter e ў, В. IV. P. 550. ` ' BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 5. 5 An einem zweiten Blättchen (IV) wurde gemessen: 70° 3 Wenn nun in Betracht gezogen wird die Krümmung der Blechebene und die geringe Ausdehnung der schein- baren Rhomboéderflüchen (höchstens 0.01 Mm. breit) ferner die schwierige und gewiss nicht poisse Einstellung, scheinen diese Messungen auf den Winkel 0:0’ des Oktaëders des re- gulüren Systems — 70? 32' hinzuweisen. Es musste jetzt also untersucht werden, ob die auftre- tende scheinbar hexagonale Combination vielleicht als eine regulüre sich herausstellen würde. Für diesen Zweck müssten also ап der scheinbaren hexagonalen Tafel mehrere an ein- ander stossende unabhüngige Zonen der Basis zu den Flüchen der beiden scheinbaren Rhomboëder gemessen werden. Da es sich aber wegen der ausserordentlich geringen Grósse und innigen Verwachsung der Krystalle unmöglich erwies, die Orientirung der verschiedenen Zonen an dem WEBSKY'schen Goniometer durchzuführen, wurden diese Messungen versuchs- weise an dem grossen Егевя всһеп Mikroskop mittelst des den neueren Exemplaren dieses Instruments beigefügten halben verticalen Goniometerkreises ausgeführt !). Die dabei erhaltenen Messungen waren zwar nur Schim- mermessungen; es zeigten sich aber bei genauer Eiestellung — welche allerdings ziemlich zeitraubend war, weil sie gróssten- theils aus freier Hand ausgeführt werden musste — wenn nur ganz kleine scharf glänzende Krystalle für die Messun ausgewählt wurden, bei hellem Wetter die Fehlergrenzen recht eng, und es wurden bei Wiederholung der Messungen ') Dieser ist eigentlich für einen kleinen SCHNEIDER’ schen Axenwinkelap- t, natürlich aber auch für Jue maet rische Zwecke r e | G durch Nonius auf je 5 Minuten versehen ist und senkrecht am dreh- baren und фатат не ап Mes Seite derselben ange ie? cht werden kann, nämlich gerade über der Mitte des Objecttisches ein kreistórmiger гант (und the ees Durchborung), in welche eine klei s Krystalltráger dienende Scheibe eingefasst werden r Fassung drehbar kann. heibe ist in ih i ine gedachte Axe senkrecht auf der steen goniometrische Vorrich- tung konnte durch Anbringen eines kl entrir- und Justirap- pes urch Anschra ve е келелік a жеде ее m etc. g wis mehrere Verbesserungen als ein Goniometer ahre würde für freie mikroskopisch kleine Krystalle ein nützlicher Apparat sein. 6 W. C. BRÓGGER, UEBER KRYSTALLE VON THORIUM. nah übereinstimmende Resultate erhalten, welche jedenfalls für den vorliegenden Zweck als hinreichend genau angesehen werden dürfen. Am Blättehen N:o Il Wände an einem an der Ecke Бы herausragenden Kryställchen (Fig. 1) gemessen: oia cs 549? 45 6:0 = ЧӨ? 45 Am Blättchen N:o ПІ wurden zwei verschiedene Grup- pen gemessen; an der ersteren (Fig. 2) an welcher wir einen , linken Krystall A nnd einen rechten В haben, ergab sich: An A. а: а’ — 89° 45 o:a = 55° LN оса = 529—539? 0:0: == 09 45 1 An B. 0:0: 109. 40 An der zweiten Gruppe des Blättchens N:o III (Fig. 3) wurde gemessen; an о :a— 54° 40 0:4 (die zwei schmalen Seitenflüchen unten) == CG02: Ausser den jetzt angefiihrten Messungen wurden noch an mehreren Blättchen damit im Wesentlichen übereinstimmende Resultate erhalten. Die abgelesenen Bogenwerthe weisen ganz bestimmt sif die Winkel 70^ 32' zweier Oktaëderflächen, 90° zweier Würfel- flächen und 54° 44 einer Octaëderfläche zum Würfel hin. Da andere Winkelwerthe, als solche, welche auf diese Zahlen hin- weisen, nicht gefunden wurden, scheint es überaus wahrschein- BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. No 5. 7 lich, dass die. Krystalle von Thorium regulär sind, und dass die untersuchten Krystalle lediglich Combinationen von Oktaëder und Würfel darstellen. Die Krystalle C und D (Fig. 3) zeigen, dass die Blätt- chen wenigstens z. Th. (es scheint grósstentheils) aus Zwillin- gen nach einer der Blechebene parallelen Oktaëderfläche zu- sammengesetzt sind. An Fig. 2, welcher wie die übrigen Fi- guren in gerader Projection auf der der Dlechebene parallelen Oktaëderfläche o gezeichnet ist, sehen wir in À einen Zwilling nach einer Oktaëderfläche, welche mit der Blechebene 70° 32' _ bildet. Der Krystall В ist relativ zu dem oberen Individ von A in Zwillingsstellung nach einer der Blechebene parallelen Oktaëderfliche (oder symmetrisch zu einer Fläche von 202) gezeichnet. Die weitere Untersuchung zeigte aber, dass dies nicht richtig war; denn, während die Flächen o, a, о, 0 zwar in einer Zone liegen ist die Flüche o der Flüche о nicht parallel, son- dern bildet nach der zwar ungenauen Messung einen einsprin- genden Winkel von = 15°—20° mit derselben. Wenn dieser Winkel > 15° 47’ gewesen wäre, so würden die beiden Individuen A (oben) und B also so in Bezug auf einander orientirt sein, dass die Flächen a und d in der Zone o, a, o und o parallel sein würden. m МЄ e ‚Die Zwillingsbildung spricht auch noch entschieden für das reguläre System; denn die Gruppe A, Fig. 2, ist am Blätt- chen N:o III mit der naheliegenden Gruppe Fig. 3 parallel orientirt was aus der gleichzeitigen Spiegelung zu sehen ist; es müssten somit, wenn die Krystalle rhomboëdrisch wären gleichzeitig zwei Zwillingsgesetze: Zwillingsaxe die Normale auf o (o P) und Zwillingsaxe die Normale auf o' (eine Rhom- boéderflüche) angenommen werden. Dieser Umstand in Verbin- dung mit den Messungen kónnen wohl keinen Zweifel darüber übrig lassen, dass das Thorium in der That regulär ist. Dem Zwilling A, Fig. 2, entsprechend sind auf den Blätt- chen bisweilen auch kleine kammartig aufragende Züge kleiner Bleche mit irgend einer der drei die Hauptblechebene unter 70° 32' schneidenden Oktaëderebenen als Blechebene zu sehen. ` In dem Thorium haben wir also ein neues Beispiel dafür dass die Blechbildung der in dem regulüren System krystalli- sirenden Metalle, wie Gold, Silber, Legirung von Blei und Silber, Kupfer etc. mit Zwillingsbildung nach einer als Blech- ebene auftretenden Zwillingsfläche von o verbunden ist. 8 W. €. BRÖGGER, UEBER KRYSTALLE VON THORIUM. Das Thorium bietet durch seine Krystallisation in dem Se System eine Analogie mit dem vierwerthigen Silicium ar. t Kohlenstoff, das ebenso vierwerthig ist und in dem Ser System krystallisirt, dürfen wir wohl vorläufig keine Analogie finden, weil der Diamant vielleicht tetraëdrisch hemiédrisch ist und auch sonst in physikalischer Beziehung mit dem rein metallisch aussehenden Thorium keine Aehnlichkeit darbietet. — VT Bihang till К Vet. Akad.Handl.Bd BN: 5. Brögger, Thorium krystalle W.CBrôbéer del. Lith.W. Schlachter, Stockholm. BIHANG TILL К. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. 8. N:o 6. Meddelanden frän Stockholms Högskola. N:o 5. RECHERCHES LA STRUCTURE ANATOMIQUE DE LAPHYLLANTAES MONSPELIENSIS LIN PAR JOHN-E.-F. DE KLERCKER. AVEC TROIS PLANCHES. MÉMOIRE COMMUNIQUÉ A L'ACAD. ROY. DES SCIENCES DE SUEDE LE 14 FÉVR. 1883. STOCKHOLM, 1883. KONGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÓNER. Ce m'est un det oir tout part artienlierement e d'offrir ici he d ; pression a de ma vive е res à mon i guide bienveillant et éclairé | xd P auteurs anciens plaçaient l'Aphyllanthes monepe- liensis L., petite plante monocotylédone ayant à peu prés lapparence LU Œillet prolifère, tantôt dans la famille des Joneées (Linné, A. DE Jussiev, DE CANDOLLE), tantôt dans celle des Liliacées (Тогвхеғовт, В. BROWN). ENDLICHER le rangea pourtant, dans son Genera plantarum, en con- nexion avec quelques genres australiens, à la fin des Lilia- cées, sous la dénomination de »genera Asphodeleis affinia»; enfin, PARLATORE!) le joignit, avec les genres australiens mentionnés: Alania, Laxmannia, Borya, Johnsonia et Xanthorrhoea, en une nouvelle famille créée par lui, celle des Aphyllanthées. Selon la plupart des auteurs, les Aphyllan- thées forment une transition entre les Asphodélées et les Joncées. Quoique les Aphyllanthées aient en général été trés peu étudiées, la morphologie florale de l'Aphyllanthes mons- peliensis L. est néanmoins assez bien connue, principale- ment depuis les recherches de PAYER, qui a?) décrit et figuré la structure et le développement de sa fleur. Mais l'anato- mie de cette plante parait être restée jusqu'ici parfaitement ignorée. Dans le courant de l'automne 1882, nous avons examiné, à l'Institut botanique de l'Université de Stockholm, l'anatomie de quelques exemplaires?), conservés dans de l'alcool, de 1) Dans D Bulletin de la Société botanique de France T. Pari 1855. p. 529. Il donna d'abord à la famille nouvelle le nom АЉ lan m, 3) Сев exemplaires о ‚ à la demande de M. Wa Wm a recueillis par . Flahault, à oe dans le printemps de 1882 4 J.-E.-F. DE KLERCKER: ANATOMIE DE L'APHYLLANTHES. l'Aphyllanthes monspeliensis, et nous venons présenter à l'Académie le résultat de nos recherches. L'Aphyllanthes monspeliensis, le représentant uni- que de son genre, habite la partie occidentale du bassin de la Méditerranée, savoir la France méridionale, l'Italie, l'Espagne, le Portugal et l'Algérie, où on le rencontre sur les collines sèches et pierreuses e son rhizome, trés fort, s'élèvent des tiges fertiles de la hauteur de 1 à 2 décimétres, et des pousses, qui paraissent rester stériles, de quelques centimètres de hauteur. Aussi bien les parties inférieures des tiges fertiles, que les pousses, stériles, sont entourées de feuilles trés petites et engainantes, tandis que la partie supérieure et beaucoup plus grande des tiges est nue, d’où le nom d'Aphyllanthes. Les tiges fertiles portent à leur sommet les inflorescences, renfermant 1—2 fleurs, bleues, qui se développent en mai. l. Tiges fertiles. (Fig. 1—14.) Cylindriques à leur partie inférieure, où elles sont en- veloppées par les feuilles, les tiges fertiles sont par contre cannelées à leur partie supérieure. Cette cannelure résulte, comme on le verra, exclusivement d'une modification toute spéciale de l'épiderme, et n'est en aucune relation avec la constitution anatomique des parties intérieures de la tige, qui forment un corps parfaitement cylindrique enveloppé de l'épiderme, Les cannelures, principalement distinctes au milieu de la tige, le deviennent toujours moins, et le nombre en aug- mente à mesure que l'on s'éléve sur cette dernière. Une coupe transversale par la tige fertile montre les parties suivantes: un épiderme trés remarquable, une couche corticale de tissu parenchymateux vert, une gaine protectrice générale bien distincte, et, en dedans de cette gaîne, un tissu parenchymateux médullaire, avec faisceaux vasculaires de gran- deur inégale, disposés en cercle (fig. 1). BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 8. N:0 6. 5 Épiderme. n bas, — dans la partie des tiges entourée par les feuilles, — les cellules épidermiques offrent des cavités presque circulaires en coupe transversale (fig. 2 e), et une cuticule de l'épaisseur ordinaire. Comme on peut le voir par la fig. 3, elles forment des cylindres à fonds presque hori- zontaux et à parois assez épaisses (celles-ci composées de cellu- lose pure). Leur hauteur est d'environ 10 à 12 fois le dia- mètre. On ne trouve pas de stomates dans cette partie de la tige fertile. Plus haut, lépiderme se différencie en deux parties différentes (fig. 1). pour lesquelles nous proposons les déno- minations d'épiderme méeanique et d'épiderme aspirant, le pre- mier formant des côtes iongitudinales sur la tige, le second se trouvant dans les cannelures. L'épiderme mécanique, lequel ne contient pas de stomates, est composé de cellules prosenchymateuses trés allongées (v. fig. 6 b), qui ressemblent beaucoup à de véritables fibres libériennes, et dont la coupe transversale présente une forme presque rectangulaire (fig. 4 e. m.), avec une extension plus rande dans le sens radial. Elles ont des membranes fort épaisses et poreuses, consistant en cellulose pure, et une cuticule nettement distincte (fig. 4 c), qui forme deux tu- bercules à la surface, en face de la paroi horizontale des cellules (v. fig. 5b). Les parois latérales de ces cellules épidermiques renferment un grand nombre de cristaux irré- guliers (fig. 5а cr.), que l'on rencontre aussi, quoique plus rarement, dans leurs parois extérieures. Ces cristaux sont indissolubles dans l'acide acétique, mais se dissolvent, quoi- que avec difficulté et sans aucun dégagement de gaz, dans l'acide chlorhydrique, d’où il suit qu'ils consistent en oxalate de chaux (Ca O, С, О,). Toutes ces propriétés des cellules semblent montrer que la partie mentionnée de l'épiderme, — que nous avons aussi nommée par cette raison épiderme mécanique, — sert en effet de tissu mécanique. Mais, ce qui est à remarquer, c'est que le nombre et la place des cótes dudit épiderme ne sem- blent étre en aucun rapport avec la constitution interne de la tige. 6 J.-E.-F. DE KLERCKER: ANATOMIE DE L'APHYLLANTHES. L'épiderme aspirant, au contraire, est d'une tout autre structure. Il montre un grand nombre de stomates (s), pla- cés en lignes verticales régulières (fig. 0 e. a.). Ces stomates sont enfoncés dans l'épiderme (ff. 4 et 8), et leurs cellules de bordure semi-lunaires (fig. 7 c. b.) ont des membranes fort épaisses (Ж. 4 et 8 c. b.). En outre, la paroi supérieure de ces cellules de bordure est cuticularisée (ff. 4 et ans certaines parties de l'épiderme aspirant, on trouve aussi des stomates évidemment sans fonction spéciale, ce que montre la circonstance qu'ils sont fermés de telle sorte, que les parois latérales des cellules de bordure n’ont jamais été séparées (fig. 9). Dans la partie la plus élevée de la tige, les cavités des cellules épidermiques sont proportionnellement plus gran- des (fig. 10 1), et il n'existe ici aucune différentiation appré- ciable de lépiderme en épiderme aspirant et en épiderme mécanique. La seule différence existante entre l'é épiderme des cannelures et celui des côtes, est que le premier ren- erme des stomates, mais que le second en est dépourvu. Les stomates sont ici du reste de la même construction que plus bas (fig. 10 s). Immédiatement au-dessous des inflorescences, lépi- derme devient parfaitement homogène, et ressemble en tout à l’épiderme extérieur des feuilles. (Voir plus bas.) Tissu cortical. En dedans de l'épiderme, on trouve, comme d'ordinaire, une couche corticale de parenchyme (fig. 1 p. с.), avec méats | intercellulaires entre les parois horizontales (fig. 8 m. i.), très grands et divisant par suite le parenchyme en couches hori- zontales distinctement séparées les unes des autres. Vers le milieu de la tige, ce parenchyme cortical manque presque totalement de méats intercellulaires entre les parois verti- cales (fig. 4). Au bas et au sommet, on les voit au contraire trés distinctement, quoiqu'ils soient assez petits (ff. 2 et 10). La partie de cette couche corticale qui se trouve au- dessus des gaines des feuilles, contient de la chlorophylle (ff. 4, 8 et 10), à lopposé de celle qui est située dans la partie inférieure des tiges entourée par les feuilles, laquelle en est dépourvue (fig. 2). ` BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 6. 7 Certaines cellules de la partie intérieure de cette écorce, spécialement celles qui sont situées directement en face de la paroi séparant deux cellules de la gaîne protectrice, sont souvent beaucoup plus grandes que les autres, et renferment de nombreuses raphides d'oxalate de chaux (fig. 11). la base des tiges, l'écorce repose immédiatement sur les faisceaux vasculaires; mais plus haut, la couche cellulaire intérieure s'en différencie pour former une Gaine protectrice des faisceaux. Vues de face ou en coupe radiale, les cellules de la gaine protectrice ont une forme presque rectangulaire (ff. 8 et 12). En coupe transversale, elles décrivent des rectangles à angles arrondis (fig. 4 G. P.). Leurs membranes sont assez minces et possèdent un grand nombre de pores (fig. 10). Moélle et faisceaux vasculaires. En dedans de la gaine protectrice, se rencontre une moélle dont la partie ceutrale consiste en grandes cellules allongées formant des prismes hexágonaux: (ff. 13 et 14). es cellules ont des parois trés minces et poreuses, avec méats intercellulaires verticaux bien distincts. La partie de la moélle qui se trouve entre les faisceaux vasculaires et immédiatement en dedans de la gaine protectriee, consiste a soueen en cellules à parois épaisses, poreuses et ligni- fiées (fig Entre pe gaine protectrice et le tissu médullaire qui se continue sur toute la tige, se voient un certain nombre faisceaux vasculaires, de grandeur inégale, rangés en eie périphérique. Ces faisceaux vasculaires s'anastomosent dans le sens tangentiel. Les faisceaux vasculaires précités sont du reste collatéraux. et possèdent plusieurs parties de phloéme,!) les plus grands faisceaux 3, les petits 2, 2 ou 1. En général on peut dire, cependant, que trois parties de phloème constituent la règle s les faisceaux de la tige.?) D Comp.: »Text zu — Wandtafeln», von L. Kny, 5 Abschnitt, СІН, M ENT trouvé une conformation semblable des fais- aux уа i ме - tiges de quelques palmiers ce sculaires 2) Grâce à la bienveillance de M. le professeur V. Wittrock, nous avons u l’occasion d’examiner, oue comparaison par rapport au nombre 8 J.-E.-F. DE KLERCKER: ANATOMIE DE L'APHYLLANTHES. La fig. 14 représente la coupe transversale d’un grand faisceau vasculaire. Au milieu des parties extérieures se voit une partie hexagonale de sclérenchyme (Sc), avec mem- branes cellulaires très réfringentes, et une lamelle moyenne parfaitement distincte. En dehors de ce sclérenehyime, les trois parties de phloème (PH) sont placées de manière à for- mer un triangle, dont l'un des angles est dirigé vers le centre de la tige. Chaque partie de phloème est en outre tricornée, et renferme des cellules grillagées et adjonctives. Toutes les parties déjà décrites du faisceau sont bordées vers l’intérieur ' d'une couche presque semi-lunaire de zylöme(x). Cette couche comprend de nombreuses petites trachées spiralées et annelées, plus grandes dans ses parties intérieures (V.S. et V. AA 9. Pousses stériles. (Fig. 15.) La tige des pousses stériles ne s'élève que légèrement au-dessus des feuilles qui en entourent la base. Ses cellules épidermiques ont aussi perdu leur fonction mécanique, et il n'existe pas de différentiation prononcée dans l'épiderme. Les parois des cellules épidermiques sont ici très minces (fig. 15 e). Les stomates toujours fermés qu'on y trouve en petit nombre, ne sont pas, comme à l'ordinaire chez cette plante, enfoncés dans lépiderme (fig. 15. s.). Une singularité remarquable que nous avons rencon- trée chez quelques-unes de ces tiges, c'est du reste que le parenchyme cortical est réduit, dans les parties inférieures, à une ou deux couches de cellules fortement comprimées (fig. 15 p. e). Les cellules de la gaine protectrice n'ont as non plus ici la méme forme réguliére que dans les tiges fertiles (fig. 15 G. P.). en parties de phloéme de leurs faisceaux vasculaires, quelques-uns ents — de l'Aphyllanthes monspeliensis L., sa- sets selon les ét 5% uettes: Zä re ns Labille сона d Endl. —— aucune des ahi i examinées, nous n'avons pourtant pu con- stater, pour autant que les matériaux nous Apes E plus d’une partie de Kate Gens gang ies de la tige. xemplaires examinés é nts tirés йе жер 5 Riks-Mu- seum (Musée de l'État) à Stockholm. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 8. N:0 6. 9 La fig. 15 reproduit aussi l’un des faisceaux très simples de la base d'une tige stérile, où l’on voit le phloème en PH et le protophloème en O. Dans le tissu interne se sont formés trois jeunes vaisseaux (V). | u haut des pousses stériles se voient toujours de pe- tites bractées rudimentaires, entre lesquelles on aperçoit le sommet avorté de la tige. 3. Feuilles. (Fig. 16 et 17.) Comme nous l'avons dit, les feuilles, tant des tiges fer- tiles que des pousses stériles, sont relativement trés petites, membraneuses, et forment des gaines enveloppant la tige. De méme que les tiges, les feuilles sont souvent canne- lées, mais ici la cannelure est uniquement due au parenchyme de la feuille et non à lépiderme. L'épiderme de la surface extérieure des feuilles est en effet formé d'une couche homogène de cellules parenchyma- teuses allongées, à parois extérieures trés épaisses et distinc- tement stratifiées. Elles ont aussi une cuticule trés nette fig. 16), et possédent évidemment une fonction mécanique. Les cellules de Ге épiderme intérieur, c-à-d de celui qui fait face à la tige, sont aussi parenchymateuses, mais ont des parois minces. L'épiderme des feuilles parait du reste manquer totalement de stomates. Le parenchyme de la feuille est complètement dépourvu de chlorophylle, et par conséquent toute assimilation fait défaut dans les feuilles. | Le seul organe d’assimilation est la tige. Par conséquent, la plante mérite parfaitement son nom d'Aphyllanthes. Les feuilles ont toujours trois faisceaux vasculaires (fig. 17) collatéraux, possédant en général plusieurs parties de phloème ainsi qu'une gaîne protectrice spéciale bien distincte. Du reste les feuilles, de même que les pousses stériles, renferment un grand nombre de raphides. 10 3.-E.-F. DE KLERCKER: ANATOMIE DE L'APHYLLANTHES. 4. Rhizome. (Fig. 18—24.) L/épiderme souvent détruit du rhizome et son tissu cor- tical n'offrent rien de spécialement remarquable. Ils consis- tent tous les deux en cellules parenchymateuses. L’&corce anque aussi totalement de méats intercellulaires, mais pos- side des cellules raphidiques nombreuses. Une coupe transversale des parties les plus vieilles du rhizome fait voir la présence d'un grand nombre de faisceaux vasculaires concentriques, irréguliérement parsemés, et rem- plissant toutes les parties intérieures (fig. 18). Les faisceaux du centre sont séparés par des cellules parenchymateuses, disposées sans ordre, à parois trés épaisses, lignifiées, et avec pores trés nombreux. Оп voit également, entre les fais- сваи périphériques, des cellules parenchymateuses, — à mem- branes trés — Ma poreuses et lignifiées, mais rangées en lignes régulieres (fig. 1 On est conduit к conclure de ce dernier fait, que les faisceaux vasculaires périphériques ne sont pas de la même origine que les faisceaux du centre, d’où l'on pourrait supposer en outre quil a existé dans ce rhizome un accroissement en épaisseur secondaire, semblable à celui que l'on trouve dans les tiges de Dracæna, Yucca et quelques autres monoco- tylédones, ainsi que dans les rhizomes de Dioscorea et d'Asparagus.!) Cette supposition est complétement vérifiée par l'examen de coupes transversales d'une jeune partie de rhizome. On y trouve (voir ff. 20—23) une zone génératrice ou un méristème très distinct. Vue en coupe transversale, la zone en question est for- mée de cellules rectangulaires, à parois minces, rangées en 7). Comparez: DE d aa ri =a К Anatomie», Sh. voc mer > nee ehm а et le dévelo МИРР t de Yucca Dracæn p m Jua ie помене. des Sc. natur. де Cherbourg, Т Тоше T (Serie 2. To ome » MENE »Ricerche sulla ët ‘del caule nelle piante Fe por s › Padova 1836. ESSEY, C.-E: >Тһе Asparagus for eegener? study», dans The Botanical Gazette. Vol. 6. 1881. N:o 12, travail = dns le »Botanisches Centralblatt», Band 10. N:o 17. 1882. N avons eu l’occasion de vérifier nous-même M présence de Вена зесоп- daire chez cette “dernière plan BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. мо 6. 11 lignes réguliéres, formant des séries radiales, et l'on y con- state la présence de jeunes faisceaux vasculaires secondaires cylindriques, d'une faible étendue longitudinale (Е. V. (s)). n voit surtout, par les figures 21 et 22, que ces jeunes fais- ceauX naissent en réalité par segmentation des cellules du méristéme rangées en lignes réguliéres. e développement de ce méristème, tel qu'on le peut suivre au moyen de coupes transversales succesives ou d'une section longitudinale du rhizome, est le suivant: La partie terminale du rhizome, d'ou naissent les tiges de l’année, ne montre que des faisceaux vasculaires primaires séparés par des cellules disposées sans ordre. lei, évidemment, l'accroissement en épaisseur n'a pas encore com- mencé. A quelques millimètres au-dessous du sommet du rhizome, le méristème commence à se former, en ce que les cellules de la couche intérieure du tissu cortical se divisent par cloi- sons tangentielles répétées. Plus bas, il augmente toujours davantage, tandis qu'en méme temps se forment dans ses parties intérieures les faisceaux d'origine secondaire déjà mentionnés, et, entre eux, des cellules lignifiées, disposées en rangées régulières. Il y a cependant lieu de faire observer que ce ne parait pas toujours être une seule et méme assise cellulaire qui donne naissance à la iotalité du méristéme, — cas où les lignes radiales dans lesquelles les cellules sont rangées devront s'étendre sur toute la zone génératrice, — mais que souvent, aprés que les cellules de la couche intérieure se sont divi- sées dans le sens tangentiel, leur segmentation cesse et l'assise suivante commence à se partager. Nous avons noté du reste que l'accroissement en épaisseur n'est pas uniforme autour du rhizome, mais qu'il parait étre plus grand à deux cótés opposés. Plus bas encore, le méristème cesse d'augmenter. Les faisceaux secondaires continuent néanmoins à se former, comme aussi les cellules intercalées entre eux à se lignifier; enfin, dans les parties les plus vieilles du rhizome, tout le méristème est changé en faisceaux de cette espèce et en cellules lignifiées; ici, l'accroissement a done totalement cessé. 1) 1) Nous avons aussi à titre de comparaison les rh es de sr” Aphyllanthöes australiennes, savoir, d’après les KN or R. Br. idu ie Lindl., 12 Ј.-Е.-Е. DE KLERCKER: ANATOMIE DE L'APHYLLANTHES. Les faisceaux vasculaires du rhizome ne renferment pas de sclérenchyme, et tout leur tissu mécanique consiste en æylème, dont les ене offrent des ponctuations aréolées très — (fig. général, les ы d'origine secondaire, dont la coupe nie présente une forme ovale et allongée dans le sens radial, et qui s'anastomosent assez sensiblement dans le sens tangentiel pour former presque un panneau, ren- ferment deux parties de phloème, situées sur la même ligne radiale, et parfaitement distinctes, quoique pas toujours en- tièrement séparées lune de l'autre, tandis que les faisceaux centraux, d'origine primaire, n'en contiennent qu'une. La premiére feuille. des bourgeons, qui se trouvent en grand nombre sur le rhizome, regarde, comme à l'ordinaire chez les monocotylédones, le cóté de l'axe principal (fig. 24). 5. Racine. (Fig. 25.) Dans tous les exemplaires examinés par nous, l'écorce et les sommets des racines étaient totalement détruits. ar conséquent, la partie la plus extérieure était formée par la gaíne protectrice. Les cellules de cette gaine ont les parois intérieures stratifides et très speci tandis que les membranes extérieures sont fort minces (fig. GU Py En dedans de la gaine protectrice se voit une couche de cellules poreuses et à membranes épaisses, dans laquelle sont Bears р т e lucens. Labill., Jo б pubescen Des espèces examinées, la dernière pe b Johnsonia pubescens, avait son rhizome construit Comme celui de n c-à-d. avec ondai Les premiéres ces ай accroisseme épaisseur sec aire étaient munies SCH re & етсін trés и. = li ées. Lese aminés nous on ournis, e Prof. V. Wittrock, de qoid e Riks-Museum (Musée de Pita) à “Stockholm ous avous aussi eu l’occasion d'examiner un fragment d'exem- plaire d'herbier de Johnsonia dendum ina R. Br. que M. K mne de Copen e, & bien vinta mettre à er — sition par l'intermédiaire de M. le professeur E. Warm Autant qu'il nous a été possible de le constater, ce type n'offre pas enge sement secondaire. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 8. N:o 6. 13 placées en cercle périphérique plusieurs parties de роте, montrant que la racine est polyarche. Le tissu central est composé de cellules à membranes épaisses et lignifiées, offrant, aux parties extérieures du pre- mier, des ponctuations aréolées nombreuses. 6. Inflorescences et fleurs.') Les tiges fertiles se terminent par une inflorescence, une espèce de cyme unipare très réduit, ne renfermant dans la règle que deux fleurs bleues, dont l’une est terminale et l’autre axillaire. Souvent la dernière manque, et alors lin- florescence devient uniflore. e notre sû, le diagramme de l’inflorescence n'a pas en- core été publié.?) Nous l'avons examiné dans la mesure que nos matériaux nous l'ont permis, mais nous n'avons pas trouvé de construction constante pour tous les exemplaires. Dans les figures ci-jointes, nous avons cependant essayé de dessiner quelques-uns des diagrammes les plus fréquents. L'inflorescence entière est toujours enveloppée (v. les ff. A, B, C et D) d'une bractée générale (b), dont la gaine se termine en deux oreilles entre lesquelles se voit le limbe réduit à une pointe aigué (fig. E b). En réalité, cette bractée est la bractée mère de la fleur axillaire, car celle-ci se dé- veloppe dans son aisselle. Outre cette grande bractée, la fleur axillaire est accompagnée de trois bractéoles, la fleur ter- minale de deux seulement. Chaque fleur a de plus un invo- luere ou calicule scarieux à cinq feuilles. La première bractéole (b,) de la fleur axillaire (v. fig. п), très membraneuse, porte deux quilles de grandeur in- égale. Elle est presque opposée à la grande bractée mére (b), si méme sa place n'est pas toujours constante. Tantôt elle se trouve un peu plus d'un cóté, tantót de l'autre. ۵ Quelques unes. des parties sont déjà assez bien connues. Voir du reste PAYER, Organogénie comp. de la fleur. Paris 1857, p. 695, » VAUC HER, J.-P.: CHR physiologique des plantes d'Europe. Tome 4. Paris 1841, p. 413. GRENIER & Backen; Flore de France. Tome 3. Paris 1855, = PARLATORE dans e Вай. de la Вос, bot. de France. Tome 3, p.529. Blithendiagramme. Vo J a description Le M. Payer (loc. cit. p. P695) : a donnée de l'inflo- rescence n'est pas compléte. 14 . La fleur ter- x bractéoles opposées, B, e (II) e e posséde utre, c haque e fleur unie d'un i yoi te scarieux:ie = 1 folioles Hé de l'involuere; is li, il,sontse do spirale Sas sur les deux fleurs de 2 a fleur ebria trois: b, b, et b, Еп é 8 rer six étamines, placées en ее verticilles, et пп pistil r r iy 5 ек gra o cit., deu ctée qui porte tôle i Б grs үте Eee pes a Pa: J.-E.-F. DE KLERCKER: ANATOMIE DE L'APHYLLANTHES. La position de la se- conde bracteole by, fort ressemblante à la grande bractéoles tridentées b et 8, mais dont le limbe avorte souvent totalement, est constamment opposée à la dernière. Les bractéoles de la fleur terminale B, et 8, (у. ff. A, B, C et D 1) sont opposées les unes aux au- tres, et correspondent en tout aux bractéoles inté- rieures de la fleur axillaire et b,; f, est du reste toujours presque opposé à la grande bractée 6. L’involuere à (v. ff. A, В, С, D) des fleurs, con- siste invariablement en cinq feuilles ovales et scarieuses. La place de ces feuilles entre elles, ainsi que par rapport aux bractées en- veloppantes, est variable 1). p. 695) € »ces hens есь sont nen ne pot ou yg — зе in n 'avons pu vérifier cette observation; dans tous les cas, ce fait ne semble pas étre constant. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 8. N:0 6. 15 Elle offre toutefois cles chose de constant en ceci, que les deux folioles externes (ie) de l’involucre sembleraient être rangées dans un même verticille. Souvent elles sont aussi opposées. 2 Be С. dor dpt des inflorescences dont les fleurs axillaires (II) 1 nt avortées. La spirale des folioles involucrales internes va de gauche à droite en montant (voir du reste le texte). Les trois folioles internes (її) sont toujours, d’après leur préfoliation, placées en spirale allant tantót à droite, tantót à gauche en montant. nfin, les involucres des deux fleurs de linflorescence sont tantót homodromes, tantót antidromes. En général,les deux folioles externes paraissent du reste étre placées plus haut que les trois folioles internes, quoiqu'elles recouvrent ces derniéres de leurs bords. Les figures A, B, C et D montrent quelques-unes des for- mes involucrales les plus communes. Le périgene consiste en 6 feuilles rangées en deux verti- cilles et. connées en tube à la base. Une circonstance qui semble être constante, c'est qu'un des sépales est toujours tourné, dans la fleur axillaire, vers la bractée mère b, mais, dans la fleur 16 J.-E.-F. DE KLERCKER: ANATOMIE DE L'APHYLLANTHES. terminale, vers la bractéole extérieure 8.1) Les feuilles péri- gonales?) ne renferment qu’un faisceau vasculaire, et leur sur- face est très papilleuse. Fig. D. Diagramme comme dans Fig. Bractée mère Ae: et fig. B et C. La spirale des folioles ы (b, b, Dal de ia fle involucrales Иан va de droite à KN ainsi que bractéoles Bis Bas auche en montant. de la fleur terminal Les étamines ont des anthéres?) allongées et tétralocu- laires, dont les cellules fibreuses sont assez remarquables. Une coupe parallèle à la surface de l’anthère donne à leurs parois la forme que montre la fig. 26; elles ressemblent beaucoup à des cordons de perles. Les grains de pollen offrent aussi quelques particularités assez remarquables. Leur enveloppe extérieure, l’exospore ( fig. 27), dont la surface est recouverte de verrucosités ran- gées en spirales irrégulières, est en général détruite à leur germination, et les parois des graines mm que l'on voit sur le stigmate au milieu de E EE fragments d'exospores vides, D PAYER a observé la méme chose. 2) Dessinées par PAYER, 1. c. pl. 137. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. мо 6. 17 ne se composent généralement que de l'endospore. La fig. 28 montre, il est vrai, un grain de pollen germinant, dont l'exospore n'a pas disparu, ce qui, d'après mes matériaux con- servés dans de l'aleool, parait toutefois constituer l'exception et non la régle, et la plupart des grains ont la forme que montre la fig. 29. La structure de l'ovaire et de l'ovule est déjà parfaite- ment connue.!) Le premier renferme un grand nombre de raphides. L'autre, semi-apotrope et épitrope, a deux téguments. Le manque de matériaux m'a toutefois empêché d'exa- miner suffisamment la place des folioles de l'involuere comme aussi celle des bractéoles de la fleur axillaire. La structure de cette derniére reproduite par la fig. A est néanmoins celle qui s'est le plus généralement offerte. D Я E Pu piss Systematis plantarum. Tab. 1, fig. 4. ok ER: loc. cit., p. 41: GRENIER & GODRON: loc. eit., p. 225. 18 x-E-F. DE KLERCKER: ANATOMIE DE L'APHYLLANTHES. Résumé. Les résultats rise des recherches ci-haut, sont les suivants: | 1. On trouve, chez les tiges de l'Aphyllanthes mons- peliensis, ce phénoméne si rare dans le monde végétal, que Pepiderme méme) semble remplir les fonctions de tissu mécanique, sans que la constitution chimique des parois cellulaires en soit modifiée, et qu'il se produit entre ces diverses parties une différentiation de fonction sans relation avec le tissu sous- jacent. L'épiderme s'est différencié en épiderme mécanique et en épiderme aspirant. | 2 a tige est ісі le seul organe d’assimilation. 3. Les faisceaux vasculaires ont fréquemment, chez cette plante, plusieurs, — généralement trois, — parties de phloème. Ils sont concentriques dans le rhizome, où ils manquent de sclérenchyme; dans la tige, ils sont collatéraua. 1 n trouve dans le rhizome une zone génératrice des faisceaux, en ce qu'il y existe un accroissement en épaisseur secondaire. ?) Post-Scriptum. Le manuscrit était déjà à l'impression, quand nous avons été mis à même, par la bienveillance de M. le professeur FramauLT, de Montpellier, d'examiner des exemplaires vivants 4” A phylldnthos monsp. recueillis ce printemps. Nous avons pu constater par là que les vagins foliaires portent à leur sommet de petits limbres d'environ 2 à 3 mm. de longueur, dont la coupe transversale montre en dehors une couche 9 MM. SOHWENDENER et HABERLANDT ont montré que chez certaines plantes il peut se fons des faisceaux de tissu mécanique (liber) dans l'épiderme, mais, en ce cas, ce dernier est profondément modifié. 2) Nous m er (note 1, p. 11) s We alé que le même cas se présente 222% ап aj ccce “nie de l'Aphyllanthes, me Johnsonia pubes BIHANG TILL К. ЗҮ. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 6. 19 homogène d'épiderme possédant des stomates, couche tout à fait semblable à l'é m dessiné fig. 10, et, en dedans de cet épiderme, un parenchyme cortical à partie extérieure verte, possédant de la chlorophylle, tandis que la partie intérieure est incolore et sert probablement comme une espèce de »tissu aquifére (Wassergewebe).!) Le centre du limbe est enfin occupé par un faisceau vasculaire produit par lanastomose des trois faisceaux du vagin Quant aux racines, nous avons eu Зоб Феп еха- miner de jeunes dont le tissu cortical n'était pas détruit. Ce dernier, qui n'offre toutefois à peu près rien de spéciale- ment remarquable, est bordé, à l'extérieur, d'un épiderme et d'un hypoderme (»couche épidermoïdale» d'Olivier). Les jeunes grains de pollen ne semblent pas avoir leurs papilles placées dans les raies spirales caractéristiques dessi- nées ры 21. nouvel ouvrage: Genera Plantarum, Vol. 3, Londres 1883, "di MM. Bentuam & Hooker, que nous avons eu l’occasion de voir l'autre jour, range l'Aphyllanthes dans la famille des Liliacées, tribu XI: Johnsoniées, em- brassant les mêmes plantes que la famille des Aphyllan- thées de Parlatore. Chez MM. Бкхтнам & Hooker, John- sonia, et non Aphyllanthes, est toutefois donnée comme type de la tribu. ') Cf. M. WESTERMAIER: »Untersuch. über den Bau &c. d dans les eq cere der Kónigl Preuss. Aid. der Wissen: schaften. 1882. Zoe 38, er und Funkt tion p pflanzlich », dans es Pringsbeims Вер Т. 14, Ler fa жаш. Berlin 1883. Aprés ir lu mportant ouvrage, idée nous est venue que E 2 -être, outre ek fonction үн ment mécanique, vu oies Re lépiderme mé- canique ont aussi pour ion de conserver la continuité, "dade les temps geg, du tissu tégumentaire ai 20 EE DE KLERCKER: ANATOMIE DE L'APHYLLANTHES. Explication des figures. Dans toutes les planches, les lettres ont la signification suivante: с. = eutieule. cb. = cellule de bordure. cr. == cristaux e. — épiderme. d. т. = › mécanique. F. V. — faisceau vasculaire. G. P.= gaine re М. = тоё ME dt inter остара р. ©. = р cortical. PL Weieng: o li dme leptom). R. = raphides Bm рабы Sc. — selerenchyme. У. = vaisseau. № А. — > annelé V. BER spiralé. din (bois, hadrom). outes les figures représentent des parties de ГА pbyllanthes monspeliensis L. Les chiffres entre parenthèse désignent le grossissement du diamètre. | ` ` “ BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 6. 21 Planche 1. 1. Coupe ees de la tige fertile, passant par le milieu de celle- Les faisceaux vasculaires sont placés en cercle périphérique. La cannelure de la tige est uniquement due to =. = Ф et H KE) в т 5 Ф el un E о с. ° = EI 2 © ч =. ° B rd B rh с- Le 1 ne о e "1 о е |= B с Partie de с tige von, оа les SCHER Da iques à cavités rondes (е), et la couche de parenchyme cortical (р. с.) qui manque de chlorophylle, mais possède des méats E laires verticaux (m. i.) parfaitement visibles, La gaîne pro- tectrice (G. Р.) commence à se former de peN cellulaire intérieure de l'écorce oupe tangentielle de l’épiderme inférieur de la tige. та cellules ont des parois latérales presque horizontales et des membranes verticales très poreuses. La lamelle moyenne cte e m 2° 1 aen fortement — L'épiderme s'est — „ Fo ° м et =. о = о — ше j forme 1 ferme des stomates (s.) à cellules de bordure (c. b.) munies de membranes trés épaisses. La couche d'écorce verte (p. c.) ue ар. css але Pie La gaíne ғ” az (G. t fort dist a. Coupe spart. des wes de l’epiderme ge montrant des cristaux (ст.) d’owalate de chaux (Ca O, С, О.) renfermés les parois. ue cavités (1.) des ena sont très jus vues de ce cót » b. Section radiale de la même Star montrant les deux tubercules de la euticule en face de la paroi latérale ....... entielle de /'épiderme du milieu de la tige. L'épiderme aspirant (е. а.) montre les stomates (s.) rangés en raies régulières. p — pores des cellules de l'épiderme mécani iqu ue » b. г cellule d’epiderme mécanique très longue ................- i e ‚ а. vus en face. La cuticule a des tubercules nombre : b. coupés tangentiellement par l'antichambre с. » с. coupés ee par les cellules de bordure (c. b.). 8. Section radiale de la tige fertile, montrant l’épiderme aspi- rant avec les in (s.), le parenchyme cortical теті (p. c.) avec de grands méats intercellulaires horizontaux (m. 1.), et G. P.) In дате protectrice (40). 300). 300). (300). Fig. = w mn э к. > - m Ld $ „= м J.-E.-F. DE KLERCKER: ANATOMIE DE L'APHYLLANTHES. Planche 2. Partie d'une section transversale de /épiderme aspirant, 8 montrant des 22. fermés (в) nales пе se t jamais séparées Coupe ооо de l'épiderme de la partie la plu Leurs cellules margi- cerea de la ech fertile. Les cavités des cellules (1.) eii ci trés grandes; s — stomates prie сабое de l’assise cellulaire intérieure де l'écorce Vicar montrant les grandes cellules qui renferment des raphides (R.) = tangentielle de la gaine protectrice d'une tige fer- ; P. — por ve cellule % la moëlle centrale de la tige, vue dans toute sa longueur Section маси d'un grand faisceau vasculaire de la tile. . tige fer c. =la partie tricornée du selerenchyme; P.H è .= les trois parties de phloème; х. =le æylème, dans la partie intérieure duquel on voit des trachées spiralées et annelées (V.S. et V. А). Une cellule de l'écorce, voisine de la gaîne pfosbelibfóe, contient des raphides (R Coupe transversale d'une ti sté 8 feuilles. Z'épiderme a des parois minces et renferme des stomates fermés (s.); la couche parenchymateuse de l’écorce (p.e.) est vam comprimée et les cellules de la er pro- tectrice (G.P.) sont fort irrégulières: F. V ne fais- ceau avec du inb (P.H.) et du gaben «05 ou selörenchyme pier formé ^ Ké ipee vaisseaux qui sont formés dans le tissu intérieu gege transversale zeg feuille à avec lépiderme exté- rieur (е.), à parois externes très épaisses, et l’épiderme sé (ej), à parois minces. Le parenchyme (p. c.) manque de chlorophylle Coupes transversales d’une pousse stérile: (a.) au-dessus de la tige; (b.) au-dessous de son sommet; elles montrent les trois re des feuilles (300) (450). 300). (150). 300). (300). * Ki Ki v v м v BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 6. 93 Planche 3. . 18. Coupe transversale d'un vieux rhizome faisant voir les faisceaux vasculaires (F. V.) épars dans l’intérieur. Pas de ga e 19. Partie de la fig. 18, plus fortement grossie. On voit les cellules rangées en raies ан séparant les faisceaux pios (Е. V. (s), tandis que les faisceaux du centre У. (p) sont séparés par des cellules disposées sans ordre 20. SECH de la coupe transversale d'un jeune rhizome en voie e croissance: 2.G. — le méristème générateur des fais- ceaux vasculaires secondaires (Е. У. ()). Е. V. (p) = les fais- ceaux primaires 21. Partie de section comme dans la fig. 20, montrant u grand faisceau avec du wyleme (x.), à ponctuations ste nombreuses, ainsi que du pAloéme (P. Hi: M = cellules en de la moëlle, avec pores gute E. V. (a) ` (40). (60). 22—23. Faisceaux audies secondaires, un peu plus ágés... (300). 24. Um transversale d'une bourgeon du rhizome montrant 1 remiére feuille (1) est tournée vers Page prin- we, 2 et 3 = seconde et troisième feuille T = l'axe du bour rgeo 25. Partie de coupe ee d'une racine. L'épiderme et ене sont détruits. Les parois intérieures des cellu- les сс ы sont es aa et distincte- ment Aa . = les parties de phloeme............. 26. Section Seen des „вас he d Рае. а structure des parois est très remarquable 27. a et b = les deux surfaces d'une ewospore de grain de nombreux 3 pollen, avec tubercules Un grain de pollen germinant sur le stigmate et n'ayant pas von son exospore. t. р. = tube pollinique; еп = l'endospor 29. 2. оңа pollen germinant, dont l'exospore est détruite, e d'ordinaire chez Aphyll t.p. = les deux tubes e ; 300). Ноа осо и tn. W. оса; hter Lit Í iil frere DD JO EV LE "go s. АЗ Ce Б => CRT de 4 Klercker ad nat del c Í —zz— s ana ETT 68 T а ор A TIER DEA EE ү Чи К уу. vet Akaa nandi Ва 8: N26 p-e. EK fs} End, EE, d НЕ HONORI TERES ШУ УЕН THA HSID HIS Cua LEA 237227 УНИАН TENET De LC Š 4 Я АВА СИН tee LAS, kee Te - E x Cs SEHE MS E 44: ANI ^ Vir Weien Xu AU SEI ü Ee EE Eer Esc SE Олақ ш bs, ks А ES SE 5 Е EU. E ЖУ; Е $ ^, Ce TON a ie 5% E EC А = E E © ч 260 © SSH ELA EI N 67, C NES үде азы» م‎ 13 Li ж [Y | Sc Para seu SE 45. SIN HAEC LI I % sons CRT ПОЗЕ Sie Ska 2394 аф. J 55 L2 =, av S ESP; cS Së Sn 2 Tr QUA! ES SE ge 25 _ @, LL. аш Фу D. Ve $ e BIHANG TILL К. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. 8. N:o 7. SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT PAR Н.Е. HAMBERG. 3. AVEC PLANCHE. MÉMOIRE COMMUNIQUÉ À L'ACADÉMIE ROYALE DES SCIENCES DE SUEDE LE 14 MARS 1883. STOCKHOLM, 1883. KONGL. ВОКТВУСК ЕВТЕТ. P. А. NORSTEDT & SÖNER. INTRODUCTION. Le phénomène qu'on désigne sous le nom de variation diurne de la force du vent, n'a guère été étudié que dans ces dernières années. On se contentait de la simple expérience, acquise depuis longtemps, que la force du vent augmente en général vers le milieu du jour et diminue à l’approche de la nuit. S'il se présentait parfois des écarts à cette règle, on les regardait comme fortuits ou bien comme des «caprices du vent». L'attention des météorologistes semble, un certain temps, avoir été absorbée par les lois récemment découvertes qui régis- sent les tempêtes et les mouvements de l'atmosphére. C'est seulement après s'être faits aux idées nouvelles et avoir trouvé peut-être que le nouveau champ ouvert à la science était plus difficile à étudier qu'on ne l'avait pensé d'abord, que les mé- téorologistes ont reporté leur attention sur les phénomènes périodiques, diurnes et annuels, dans l'espoir d'y trouver la solution de plus d'une éónigme météorologique. Ce que nous venons de dire nous parait devoir s'appli- quer surtout aux phénomènes dont nous allons nous occuper ici, aprés en avoir fait l'objet de deux re 1) que nous avons eu l'honneur de soumettre à l'Ac Lex travaux publiés sur cette tme sont peu nombreux ; sauf de rares exceptions, il n'a rien paru d'important avant 1875 ou 1876, mais depuis lors, plusieurs météorologistes se sont voués avec un vif intérêt, — presque en même temps et souvent indépendamment les uns des autres, — à ce nou- veau champ d'études. a méthode qui s'offre le plus naturellement à l'esprit pour étudier là variation diurne de la force du vent, consiste à calculer les moyennes des différentes heures du jour aH 1) Sur а ны on diurne de la force du vent, dans le Bihang till K. Vetenskaps-Akademiens Handlingar, Vol. 5, n:o 24 (1880) et ўа 6, N:o 5 "en 881 ir 4 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT. les mois, les saisons et l'année entière. Dans la plupart des localités étudiées, la période diurne, déterminée de cette facon, s'est montrée passablement uniforme, quoique plus ou moins accentuée: elle accuse, au moins pendant les mois de l'été, un maximum immédiatement aprés midi et un minimum pen- dant la nuit. n a parfois signalé, il est vrai, de légers écarts dans cette marche générale du phénomène. Par exemple, pour nous en tenir aux régions tempérées, le savant directeur de l'Institut météorologique de Vienne !), M. HANN, a montré pour cette capitale et en toute saison un maximum secondaire à minuit ou peu avant: pendant l'été et en automne, il est rela- tivement grand et ne se distingue du maximum RE que de 0,8 m. par seconde. M. CLEMENT LEY?) en a observé un, bien que trés faible, dans les stations intérieures de la Grande Bretagne pendant l'été. Le professeur RAGONA?) a signalé plu- sieurs de ces maxima secondaires pour Modène; ils ne sont pas trés accentués en été; mais en hiver ils dépassent méme le maximum principal, de sorte que pendant la saison froide, la force du vent y est plus intense immédiatement aprés mi- nuit et plus faible dans l'après-midi.) Cependant, il faut le dire, le maximum nocturne ne parait pas être en rapport avec la situation des stations dans l'intérieur des continents, car d'autres localités continentales, Cracovie,?) Paris, Noukouss, Upsal, Lansing (Mich.) 5) ne présentent pas de ces maxima secondaires, sinon d’extrêmement faibles Aux différents mois de l'année, NC période diurne semble en général avoir son plus grand développement pendant la saison chaude. Si nous ая la différence entre le maxi- mum et le minimum diurnes pour chacun des mois de l'année, nous trouvons par exemple pour Upsal?) (en métres par se- conde): y жаға, Die — bie der Варе eg und зы are. indes LXXIX ande der Sitzb. der Akad. Wine. m Abth. poe 25: are 1879. P E 2) Quarterly Journal of the Meteorological Society, Vol. ІП, p. 234. 3) Andamento diurno e annuale della velo сна kaa vento. Modena 1878. v Ame onte тш yd hiver un indice de maximum secondaire pen- А. налы ЫЗ € Убей del vento, Roma 1915. ani "del di Pont. ncei XXI ' Nuovi Lin А. *) Zeitschrift d. ôsterr. Ges. für Fia 1879, p. 383 *) The principal meteorological себно она іп en M Т) Déduite du tableau 1 de M. HJE RÓM, Sur riation diurne de la vitesse du vent S ei de снин еп re re " рза! 1877. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 7. 5 Max.— Min. Max.—Min. Janvier 0,6. Juillet 1.7. Février 0,7. Août 2,3. Mars 1,5 Septembre 1,8 Avril 2,5 Octobre 1,4 Mai 2.9 Novembre 0,8 Juin 2.7. Décembre 0,5. On voit que ces différences croissent vers l'été et dimi- nuent vers l'hiver; mais même cette règle n'est pas exempte d'exceptions. А Vienne, les différences correspondantes sont: !) Max.—Min. Max.— Min. Janvier ,9. Juillet ; 0,9. Février 1,8. Août 1,9. Mars 2,7. Septembre 1,9. Avril 72) Octobre 1,5. Mai hb. Novembre 0,7. Juin ke: Décembre 1,2. Ici, les différences pour Juin et Juillet sont aussi petites qu'en Décembre et en Janvier, et, déjà au mois de Mars, elle est plus grande que pour tout autre mois. H y a plus. La force du vent dans des localités élevées 2) suit une marche diurne bien singulière. A juger d’après les rares séries d'observations qu'on possède jusqu'à présent — elles n'embrassent qu'un nombre restreint de données — cette pé- riode semble presque se comporter d'une maniére diamétrale- ment opposée à celle qu'on observe à la surface du sol. Jne question qui se rapporte intimement à celle qui nous oecupe est celle de la variation diurne périodique de la direc- tion du vent. Les recherches à cet égard ont à déterminer pour les diverses composantes de vent, et leur fréquence et le chemin qu'elles ont parcouru pendant les différentes heures de la journée. Ces recherches, entreprises pour plusieurs lo- calités par OSLER, Hann, RuwpELL, RaGona et plusieurs autres, ont amené des résultats d'un trés grand intérét. Nous ne pouvons entrer ici dans le détail de ces travaux, ce serait nous entraîner trop loin; d’ailleurs, sans contester leur extróme importance, nous pouvons dire qu'ils ne touchent D Déduites du tableau Та, page 72, du mémoire cité de M. HANN: 2) Dr б. HELLMAN, Zeitschrift d. österr. Ges. für енор. Bd X, ‚ №0 20. Voyez aussi d HANN, Mém. cité, page 6 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT. pas RE le phénoméne que nous nous proposons d'étu- dier i rum notre premier mémoire sur cette question, nous avons communiqué le résultat de nos calculs sur la variation diurne de la force des différents vents pour un grand nombre de localités en Europe et dans d'autres continents. La con- clusion générale de ces calculs nous amenait à dire que, dans la zone tempérée, tous les vents ont en été leur maximum de force une des premiéres heures de l'aprés-midi avec de lé- gères divergences pour différents vents et pour différentes localités. Dans les régions chaudes, le phénomène se pré- sente un peu différemment par suite des brises de terre et de mer ou d'autres influences analogues. Le professeur HANN, dans le mémoire cité plus haut, qu'il publia peu avant le nótre, était arrivé au même résultat pour Vienne et quelques autres endroits. Un calcul analogue, fait per M. Descromx !) à l’occasion de nos recherches, amena la même conclusion pour Paris. Il а trouvé que les vents du N. et du NE. ont leur plus grande force vers 3 heures de l'après-midi, les autres vents entre 1 et 2. D’après nos calculs, en revanche, le vent du N. à Perpignan devrait atteindre son maximum de force une ou deux heures avant les vents d'E. et de NO. A Noukouss, le vent d'E. devrait présenter sa plus grande force plus tót que les autres. ?) Tadrid présente une remarquable exception à la règle que nous venons de donner, d'aprés laquelle tous les vents ont une variation diurne passablement identique au point de vue de la force. M. HELLMAN?) a prouvé en effet que le vent ФЕ. y est plus faible dans l'aprés-midi, plus fort la nuit et le matin. Il a trouvé que cela s'applique également à Coimbra. a de plus remarqué que cette période diurne est plus fortement accentuée par un temps clair que par un ciel couvert. M. le D: SPRUNG?) a observé que cette différence est extrême- ment sensible à Swinemünde, station de l'Allemagne du Nord. Nous avons bien trouvé 5) que cette influence de la тти de ') Annuaire de Never de Montsouris pour Hh gei aor 9) М. DESCROIX, à en juger par un passage de s ne re pas avoir remarqué que nous avons signalé de еты “Amies, Saas la marche des vents. Zeitschrift d. österr. Ges. für Meteorplogie. Bd XII, 1877, p. 245. *) SPRUNG, Studien über den Wind und seine el Luft- p Aus dem Archiv der deutschen бйз 1879 3 Voyez notre mémoire N:o 2, BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 7. 7 nuages varie un peu suivant les endroits, mais qu'elle est tou- jours subordonnée à l’action d'un autre facteur auquel nous reviendrons plus loin. La répartition des jours d'observation en certains groupes pour déterminer les périodes diurnes de chacun d'eux, nous semble mieux servir à la connaissance du phénoméne que la méthode ordinaire. Celle-ci, qui prend les moyennes générales des mois et des saisons, ne nous paraît pas devoir être pré- férée, móme si, à laide des formules de Bessel lon cherche, à déterminer de la maniére la plus minutieuse les heures et les minutes des extrómes principaux ou secondaires. Mais il faut, en suivant la voie que nous recommandons, procéder &vec beaucoup de circonspection pour éviter des conclusions erronées. Il est nécessaire, en effet, lorsqu'on groupe les jours à un certain point de vue, par exemple d’après leur quantité diverse de nuages, de s'assurer qu'ils sont à peu prés semblables à tous les autres égards: autrement on ne peut jamais étre certain que les différences trouvées soient exclusivement cau- sées par le facteur dont on voulait connaître l'influence et non par d'autres actions simultanées, inconnues, et plus ou moins puissantes. C'est justement cette voie que nous avons suivie dans nos recherches. Nous avons divisé les éléments recueilis en une foule de groupes à divers points de vue. Nous bornerons ici à indiquer quelques-uns des principaux résultats, renvoyant pour les détails à nos précédents mémoires. Ainsi, nous avons trouvé pour Upsal que, si l'on groupe les jours suivant la force du vent (soit le maximum, soit la moyenne diurnes), non-seulement une période diurne distincte se manifeste par un temps de vent et de tempête — qu'il soit clair ou couvert —, mais qu'en moyenne elle est méme plus fortement accentuée pendant les jours oü le vent est fort que pendant ceux où il est faible, même si ces derniers sont sans nuages. Cette augmentation de la force du vent vers les midi, mesurée par la différence entre les extrêmes — nous l'avons appelée amplitude suivant lusage —, croit par conséquent avec la force même du vent. L'influence de la quantité de nuages sur le phénoméne, importante en soi, est de beaucoup енеме à cette action de la force même du vent. Dans notre second mémoire, nous avons montré que ce qui vient d’être dit d'Upsal s'applique aussi à d'autres loca- lités comme Saint-Pétersbourg, Noukouss, Makerstoun, Halifax 8 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT. N. S. et aux stations allemandes de Hambourg, Keitum, Swine- münde, Neufahrwasser, considérées comme une seule et même station. Un seul endroit ipsis nos recherches, Vienne, pré- sente une divergence à cet é Sur la question qui nous oceupe, nous avons le regret d'être en désaccord avec le savant directeur de l'Institut météorologique de Vienne!) qui professe une opinion con- traire à la nótre; aussi chercherons-nous à faire ressortir avec une nouvelle évidence la thése que nous défendons dans les pages qui vont suivre. "Nous terminerons ce rapide aperçu en disant que M. Сев MENT Ley?) et d'autres encore ont étudié la relation qui existe entre la force du vent et le gradient barométrique; ils l'ont trouvée différente suivant les saisons. En effet, le vent est en moyenne plus fort en été qu'en hiver pour le méme gra- dient barométrique. Une variation diurne périodique de quelque importance ne parait pas avoir lieu, autant qu'on sache jusqu'à présent, dans la valeur du gradient. Par suite de la variation diurne de la force du vent, le rapport entre cette force et le gradient doit donc varier dans le cours de la journée. 51 notre résultat, exposé plus haut, est exact, — ce qui ne fait pour nous l'ombre d'aucun doute — ce rapport doit être encore moins déterminé. Еп effet, nous avons montré et montrerons encore dans ce qui suit, qu'en été par un temps de tempóte,3) la force du vent à midi ou peu aprés peut être dans une foule de localités à nos lati- tudes*) en moyenne de 50 à 100 pour cent plus grande que pendant la nuit. On a cherché à expliquer le phénoméne qui nous occupe bien avant qu'on ne le connût aussi bien qu'aujourd'hui. Ces explications n'ont pas résisté à la découverte de nouveaux faits; l'une des plus récentes est fournie par M. le Dr Кбррех:5) nous avons exprimé nous-mémes dans nos mémoires des vues qui s'apcordent en partie avec les siennes. Le dernier essai d'expli- 1) Zeitschrift der österr. Ges. für member s Ve XVI, mm p. 24. 2) Quarterly Journal of the meteor. soc. Vol. III (new series) p. 232. 3) Soit qu'on entende par là des алғ aren un rer maximum ou bien avec une force moyenne (élevée) de vent. *) Par Woo Upsal, Pétersbourg, ran, Bruxelles, Halifax, Aber- deen, Kew, Glascow, Falmouth, Stonyhurst e 2, Dëse der ósterr. Ges. für а `ва XIV, 1879, p. 343. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. wo 7. 9 cation, à notre connaissance, est dû à М. В. AnERCROMBY.!) Ш nous semble cependant que dans l'état actuel de la question, les théories sont moins nécessaires que l'exposition de faits bien établis. Dans notre premiére partie, nous nous étendrons avec plus de détails sur le résultat contesté parle professeur HANN et nous ajouterons aux données de nos mémoires précédents les résultats tirés des stations anglaises. La seconde partie traitera de la période diurne de la force du vent à Upsal pendant l'hiver, question que nous n'avons pas traitée précé- demment. La troisième partie fournira pour différentes loca- lités le résultat des calculs sur la fréquence des tempêtes et des vents forts, ainsi que des vents faibles et des calmes aux différentes heures de la journée et pour tous les mois. I. Dans sa critique la plus récente sur nos recherches (voyez 8 de notre Introduction), le savant directeur de la revue viennoise semble nous reprocher de nous étre servi d'un trop petit nombre d'observations. Or, nous avons fait usage d'en- viron cent mille observations, que nous avons groupées et classées d’une foule de manières. Dans quelques cas très spé- ciaux, il est vrai, le nombre des jours a parfois été peu con- sidérable, mais le résultat en a partout été confirmé par d'autres groupes analogues. M. HANN remarque ensuite qu'en prenant pour mesure de la variation diurne le quotient #2 et non la différence max. —min. comme nous l'avons fait, on trouverait un résultat contraire au nôtre. Or, là n'est pas la question en litige. Si nous remontons à la source de notre polémique avec le sa- vant professeur de Vienne (page 15 de son mémoire), nous trouvons que dans le texte aussi bien que dans le tableau tiré de la thèse de M. HiELTsTRÓM sur lequel il s'appuie, le mot amplitude est pris dans le sens de max.—min. П est aisé de voir d'ailleurs que les chiffres cités d’après M. HJELTSTRÖM 1) Quarterly journal of the meteor. soc. Vol. VIII (new series) 1882, p. 213. Е Y 10 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT. n'autorisent nullement à conclure que »je kleiner die mittlere Windstürke, um so grósser ist im allgemeinen die tügliche Peri- ode derselben, wie dies auch der Gang bei hohen Luftdruck zeigt, der freilich auch von heiterer Witterung begleitet ist». n passage que nous n'avons pas relevé dans М. HJELT- STRÖM (p. 26) dit tout le contraire: «l'amplitude (max.—min.) est un peu moindre par une haute pression que par une basse». !) D'après son tableau XXI, les valeurs respectives sont de 27,66 et 3",01 par seconde. Cela s'accorde parfaitement avec notre résultat, car par une basse pression atmosphérique, la force moyenne du vent est plus grande que par une haute pression, quand méme la méthode employée pour ce calcul laisse à dé- sirer. ?) ; La crititique la plus importante peut-être que nous porte notre honorable contradieteur, c'est que notre méthode de grouper les jours d'aprés la force max. du vent n'offre pas suffisamment de garanties d'exactitude. П serait plus juste de les grouper d'aprés la force moyenne diurne du vent; et la divergence que nous avons trouvée pour Vienne ?) proviendrait justement de ce que nous avons employé cette derniére mé- thode «exacte» pour la capitale de l'Autriche et la premiere pour les autres localités. Au début de nos calculs, nous avons bien vu que la mé- thode présentait un point faible, mais seulement, comme nous l'avons bientôt remarqué, pour les groupes de jours à force max. du vent peu élevée, puisque ce n'est que pendant ces jours-là que la force du vent s'abaisse souvent jusqu’à 0 pendant la nuit. Or, la raison pour laquelle cette méthode fut choisie est bien simple; sauf pour Vienne et deux ou trois autres localités, on ne posséde pas de moyennes diurnes, et c'eüt été un travail d'Hercule que de les chercher. Ce- pendant, pour contróler la valeur de la méthode, nous avons 1) Voici les termes mêmes de l'original: »amplituden är nägot mindre i fórra (vid hógt lufttryck) àn i — fallet» (làgt). M. HJELTSTRÖM veut expliquer ce fait par Prog: de la quantité de nuages, er par une haute pres ilio on osphérique, est € et ре iable, mais grande ari ar u 4 et т SE? о E <> E "| ° + = | gs G $ E с D Ф m т © 5 я a = $ et évident que ni l'un ni l'autre ne donnent aux chiffres en question leur Cf. notre mém. 2, p. 43—44. *) Voir notre сауда 2 р. 39—42, BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 7. 11 fait plusieurs calculs suivant les deux procédés. Les résul- tats s’accorderent. Seulement les différences (max.—min.) fu- rent en général un peu moindres, lorsque les groupes étaient formés d'aprés les moyennes diurnes, que d'aprés les maxima, ce qui est naturel. M. HANN n'a peut-être pas remarqué que , dans notre premier mémoire, il y a des tableaux (ІП et V) cal- culés pour Upsal d'aprés les deux méthodes. Nous en donne- rons ici un extrait avec quelques additions. Les chiffres entre parenthéses indiquent le nombre de jours de chaque groupe. Pour abréger, nous n’enregistrons que les heures impaires. Tab. I. Marche diurne de la vitesse du vent à Upsal en mètres par seconde. Jours à force maximum du vent|Jours à force moyenne du ini de 3—4 mètres etc. par seconde :|4е 1—2 mètres etc. par seconde: d Heures. Br | 101, es Lis Ее | ds 1 е (15) (31) | (73) | (58) | -(19) (1) | (48) | (40) | | | | 1 m. 44 | 8.6 ЗОРЕ 5.5 4.2 Le 08 | 285 B5 | 24 81 | 0. 6.2 I. 29 0.6 | Ds! Wi ^ 46 837 | li 6.7 4.3 1 0.6 | Toy d ask Es ds | 1a 8.0 5.6 9 1e | ds | Ds 6.2 bs | 24 8.6 6.4 5.1 20 | 1 > | 87 B4: 6014 285^] дл | T e т. 12 | fi Zi № | dal Bs | 3: 8. s | Js | 94 7.2 5.9 2.7 8.7 7.9 8 2.6 535 1.45 6.5 5.8 2.7 7.5 6.5 5.3 26 | 1» | 6.5 5.3 4.5 2.5 6.8 5.8 4.1 ўа | 9 › 4.8 4s | 35 | 16 6.1 4.2 41 1.5 | 11» | 5^ 5s | Bo | di [D 56 1 44 | 94 Lola T 8 у | ca EI | | min 4.3 В.в FO | 1.8 3.9 8.8 2s 2.0 Voici encore des tableaux (П et ПЛ") calculés d’après la moyenne du vent et donnant le méme résultat: des diffé- rences (max.—min.) croissant avec la moyenne de la force du vent. M. HANN préconise une troisième méthode: il faudrait grouper les jours d’après la force moyenne du vent pendant la nuit. Mais tout d'abord, ce serait faire une anticipation 1) Il convient de rappeler ici que les chiffres ont une signification un peu différente suivant les stations, en ce que pour quelques-unes, savoir Upsal et Bruxelles, les tableaux indiquent la force du vent en moyenne ur E 3 laquelle la valeur est inscrite, tandis que ро d’autres, comme stations anglaises, Pétersbourg, Vienne, ces urs se rapportent à b riens qui précéde immédiatemen 12 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT. Tab. II. Marche diurne de la vitesse ou force du vent à Bruxelles et à Halifax, | | kisim мн "n (Vitesse moyenne diurne du vent | әле — | eu lieues anglaises par heure: par pied carré anglais: Heures Bruxelles, Heures. Halifax. ы | 1-9: |0.5—1. | 0—0.s. 20-96. 16—20. 10— | (2) a2) | (22). | (4) | (16) a8 "o | | | | 0 m. | бэ. ge | бн ы ж бы ыр |. 9 o еа | Mol os он: y зы ЕЖ») 20g] 13 5: pals 13 p 1 Eo жо LA L 0% 0.1 1234.-998 15 IT 6 د‎ 2.1 | 0.8 0.1 9x 12-25 15 Jo | | | 10 > 2,7 | 0.9 ӨЛҮҮ IPT o 17 18 8 lu midi. 1 Beide Se а 50 15 9 od 1 2 | lid 0-441. 1.2.1 t E 0 | 4» [943 4 617 e D: ттт ве йы Se m 16 16 8 | 28 8 p Ue Ол 01 и т 15 9. t | HORT Kite Кеө Hb v tons 10035 fans | 7 | Max.— | | c | | |i. | Эа les. со his ЫЧ 7 bdo i9 Tab. III. Marche diurne de la vitesse du vent en kilomètres par heure à Pawlowsk et à Noukouss. Vitesse moyenne diurne en kilométres par heure: Heures. Pawlowsk. Noukouss. 20 etc. 1520. 10—15.| 510. [25—0. 025. 1520. 10—15. 5—10. ЕСЕСІ GES (22) (12) | ua | eD | @0) | | | | 1 m. они | 7 22 16 10 | 3 6 EO а ит sp a iai m on 5 5 » 18 |. 14 | 10 po 26 14 И 9 5 7» J 1.18 | 11 | 6 24 18 H p ` © 6 9 в 21:1. 19 11 | 7 31 25 18 14 9 Mo] ыы ини 1.1948 01165 1 9| 4| a қа 3 » 25 | 21 15 10 41-29 22 17 12 б»р | юу m5 10] в ө ma 7» а-ы 12 10 20 , 39 19 18 1 9 » 1 и 10 8 22 17 1 11 8 Eee in ER ER CASA RE E Max, | | min. | 11 7 6 4 19 16 10 8 їч BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. к:о % 13 du phénomène que de choisir un certain moment de la journée comme norme pour former les groupes, savoir celui où le minimum se présente habituellement. De plus, parmi tous les jours de tempête qui se montrent dans une localité, il y en а toujours un certain nombre — restreint si l'on veut — qui présentent des anomalies, c’est-à-dire qui atteignent leur maximum de force de vent pendant la nuit. П en résulterait ue des groupes des plus hauts degrés de force du vent, cal- culés d'aprés la méthode proposée, montreraient en moyenne, dans la marche diurne, un seul maximum ou tout au moins un maximum secondaire pendant la nuit. C'est aussi ce que nous avons trouvé en essayant la méthode proposée par M. Hann; or, le savant météorologiste voudrait moins que per- Sonne prétendre qu'une période абе de се genre fût carac- téristique pour des tempêtes en général en été. ais si cette méthode n'est pas acceptable, il en est une autre qui n'anticipe pas móme sur une période diurne de la force du vent. Elle consiste à grouper les jours d'aprés les différentes valeurs du gradient barométrique. Cette méthode serait méme singulièrement bonne, si seulement la relation entre le gradient et la force du vent était plus fixe que ce n'est réellement le cas. ll faut ajouter qu'actuellement nos cartes synoptiques offrent de grandes difficultés à celui qui veut chercher des jours à gradient constant pour toute la journée. Nous donnerons cependant dans les deux tableaux suivants le résultat des essais que nous avons faits d’après cette méthode, à l'aide des cartes de M. HOFFMEYER, pour Aberdeen, Kew, Upsal et Saint-Pétersbourg. Nous avons re- gardé le gradient barométrique comme constant pement la journée, lorsqu'il s'est montré à peu près le méme à huit heures du matin pendant deux jours de suite. Nous trouvons également ici une augmentation sensible dans les différences max.—min. pour des айалы montants. Elle n'est cependant pas très grande, comme on pouvait s'y attendre; elle est méme un peu douteuse pour Saint-Péters- bourg: cela provient peut-étre de la difficulté à évaluer le gradient. Ce que nous avons dit plus haut n'a fait, on le voit, quc confirmer davantage la sûreté de notre méthode et partant lc résultat contesté. 14 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT. Tab. IV. Marche diurne de la vitesse du vent en lieues anglaises par heure à différents gradients à Aberdeen et à Kew. Gradients en millimétres par degré du méridien: Hr Aberdeen. Kew. 9-8.1,5-2.1-1,5.0,5-1. кыйы als at 1.00 5 22 10 e» | 9% oa Men ® | 0 | 69 | ат) "an Is] | | | | | | RE Е UI" ETES GE M ыз. $6139]: 8 7 б пече ов nized bad dXl H 1 5 6118 we 5 gy [^7 & 1 18] ЧЕ | do 6 7 | 19| 18 | Tl G [1901,90 | 135 FP 8 юкер е 16.4712 э 10 7 LH. | 23] 18 |, 13 |.12. | 12 | 21 | 19 12 9 i Sa m P Bu an 8 |3»|19| 17.12 лера BS TT OS 9 last 01,19 1.00 el 30 BIG 9. 1:10 Li: LÉI № 7 8 9 | 17, 15 9 7 pos "aes 9 F4 407 14: 19 Bode p 3h =й Lii ».| №. 10 5 123 29 1218]. 10 7 7 6 | Max — | | | š | | Lm lu а Б T | 81-2115 1 1 6 Tab. У. Marche diurne de la vitesse du vent à différents gradients à Upsal et à Saint- Pétersbourg. Gradients en millimétres par degré du méridien. | Heures | UPsal (mètres par seconde). о шш par | | J2—8.11,5—2:|1—1,5,0,5—1.| 06 tb su 2h 60 —1. 05 9 |8 аз | 0) | on "$5 © | (м) | @ | GD "as | | | | Im. | 64 | 34] 96 1 rs Рр | yu ru 8» | бо 8» | 24 | L1 | 15] 90|.19-| 14.4 12. FW ба 25.42. 244 90! In 18 см PTS Te) dot Bs | 81 | TS) 20 | 10 | 197 Ш 8 mt os) бас de | Ве Ва 1:204: 21.1 39.5 МЕ № I idée a u %5 | 2.) 26 Нм | ls | 68| 69 | 5o | 45 | 4o | 291] 95 | 92 19 | 15 | D.» roa ба 53 | 4s 93 1:263) 95 23 19 | 12 Das Gi ны | ых м 15 | 16 Lot.» га! Ge |. 86 | 3.8 | 3.6 | 24 24 18 15 15 8 » |[&e| da | Ss] 911 ae 16 19 |v15 | 14 | 10 PH > |8s| 4s |84 |-21 | 21 | 16| 20 | 14 | 18 | 10 Hi. | | | | | тэш |38] 01 ов р 8) t BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 7. 15 Tab. VI. Marche diurne de la vitesse du vent à Valencia et Falmouth en lieues anglaises par heure. Vitesse maximum du vent en lieues anglaises par heure. fisso. Valencia. Falmouth. | 50 et aU" 40—50. 30 40.20 —30. 10 oes 2 30—40. 20—80. 10—90. азу | 49) | G0 | (61) | (80) (49) | (50 | (60) | (69) | | 1m 29 27 18 J EES 25 20 13 8 8s 3 98 18 1 M6 97 | 18 18 8 5» 32 28 18 ТЕП” ge 1 109 12 8 Š, 29 | 29 20 19 b 6 29 21 14 8 9. 34 2 24 15 1: 9 39 25 16 9 и: 87 33 28 Jy 471 36 | 98 18 11 4% 42 35 30 19 | 12 36 | 28 19 11 85 34 29 20 12 31 28 20 11 5 » 41 32 28 18 | 12 30 26 19 11 2x 30 25 14 | 10 26 | 98 1 1 B. 36 27 23 ipt 94 | 91 16 9 11 » 36 25 9571 197171 94 ШЕ 14 8 ЫН RT | n ju № min Rol 8/48 4-2 2% 11 И 8. 5 Tab. ҮП. Marche diurne de la vitesse du vent à Glascow et Aberdeen en lieues anglaises par heure. Vitesse maximum du vent en lieues anglaises par heure. Heures. Glascow. Aberdeen. 40 et au- 40 et au-| | E ! dessus s Je T un iem | TE en | KON 2 ые | I | | er | us] Pg" p E Boo 59% ET иф 227 м | м.п 1 Soul 9 | M | 11 | T 25 4 18 11 6 7» | 97 | 2% 12 7 20 13 7 9 | 84 | 97 Le Б | (ob № | 3: | T 9 fT | 41 | 30 | 11 28 19 13 NT ТЕ | м 96 20 ll 26: | 28 18 12 ie wedge 18 1 12 | 21 16 11 r T4 A 16 10 11 | 13 9 Lula Apo ida bobo aod 1 Lil A. ¿25 16 12 8 u: H 19 1 | Max | | г min. | 18 11 9 4 3 | 11 8 7 16 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT. Tab. ҮШІ. Marche diurne de la vitesse du vent à Кеш, Stony- hurst et Armagh en lieues anglaises par heure. | Vitesse maximum du vent eu lieues anglaises par heure. Heures. Kew. Stonyhurst. Armagh. 30—40. 20—30. 10 — 20.130— 40.20 —30. 10 — 20.130 — 40. 20—30.|10—90. (14) (46) (46) ` (98) (70) (80) (9) (64! (76) | 1 12 9 6 IW vu 6 8 » [119 9 6 19 berii 6 19 | +19 7 б. [115 9 6 18 | 10 5 edie | 6 2, |5418 19 8 20 | 19 бу Luis 7 „16491 15 10 99 | 15 8.1.90 |2417 9 M, ірге 17 11 94 | 18 9 |294 1.19 |: 19 в, |5196 1520 12 “мл iu 9 | 18 | 10 3. | 56 50 11 4 piis ИЕП eat 15:90 9 8» [x94 18 11 16 |-10 ке et 9 7. 1 14 9 18 | 19 8 [93 | 114 8 | 16 11 7 16 (210 6 [19 218 7 11 15 10 7 16 710 6 [е a 6 Max.— | mm | 19 11 6 8 9 & | 10. 1 4 Nous donnerons encore ici quelques tableaux (VI, VII et VIII) pour les stations anglaises de Valencia, Falmouth, Glascow, Aberdeen, Kew, Stonyhurst et Armagh. Dans la plupart, les différences croissent comme d'ordinaire avec la force du vent. А quelques-unes, savoir Valencia, Stonyhurst et Armagh, elles semblent pourtant étre presque constantes pour les hauts degrés de la force du vent. Peut-être cela indique-t-il que notre résultat ne s'applique pas à la mer ou aux stations maritimes. On le voit, notre thése se trouve justifiée en 17 localités de la zone tempérée, dont 3 seulement offrent quelques diver- gences. Une seule, à la rigueur, savoir Vienne, s'est montrée lopposée de toutes les autres. Il n'est pas possible que cette exception dépende d'une faute essentielle de notre méthode, puisque celle-ci s'est montrée juste dans les épreuves aux- quelles on l'a soumise. ПІ se peut même que d’autres loca- lités encore forment exception, si on répartit les jours d’après d'autres méthodes que celle d'aprés la force maximale: il se peut par exemple que les différences (max.—min.) s'élèvent d'abord et puis deviennent constantes ou même diminuent. Notre thèse n'a été à proprement parler donnée que pour les ~ BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 7. 17 stations étudiées, mais comme Је nombre de celles-ci a été relativement grand, nous avons cru pouvoir lui attribuer une valeur plus générale, sans que nous voulions nier qu'il existe des domaines, par exemple la mer et les environs de certaines contrées montagneuses (Vienne, Modéne), auxquels pour une cause ou pour une autre elle ne s'applique pas. Si Vienne se comporte à cet égard d'une maniére si différente de la plupart des autres localités, cela tient, croyons-nous, à différentes causes propres à cette station; nous en avons indiqué deux dans notre introduction (p. 4— лаб nous en verrons d’autres encore dans ce qui suit (p. 37, 44, Ce quil y a de es remarqhebls dans le résultat exposé se trouve justement dans la période diurne de la force du vent pour les groupes de jours à maximum très élevé. Ces derniers ont en été, dans une foule d'endroits, les extrêmes de la période nettement accentués, et ces extrêmes se présen- tent dans les cas particuliers principalement à une partie res- treinte de la journée. C'est ainsi, par exemple, que pendant 56 des jours de plus grand vent, de Mai—Août —1879 à Upsal, le maximum diurne s'est présenté en 60 cas entre 7 heures du matin et 5 du soir, et seulement en trois cas pen- dant le reste de la journée; le minimum diurne est tombé en 66 cas entre 8 heures du soir et 5 heures du matin; en deux cas seulement il est survenu à un autre moment.!) Nous ne parlons pas ici de cas exceptionnels comme orages et autres phénomènes accidentels, mais des jours de tempêtes en général avec ou sans pluie Pid Marche diurne de la force du vent pendant Phiver à Upsal. Nos recherches sur la force du vent n'ont porté jusqu'ici que sur la partie chaude de l’année, parce que c'est pendant cette saison que le phénoméne est plus marqué. Quelle que soit l'opinion qu'on adopte sur les causes directes du phéno- mène, il est certain que la chaleur du soleil est la force qui agit ici en premier lieu. Lorsqu'elle fait défaut ou est très faible, comme à nos latitudes en hiver, il va sans dire qu'un de ses effets, la variation diurne de la force du vent, doit 1) Voyez notre mém. n:o 2, p. 11. 2 18 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT. être aussi très faible comme celles de la température et de l'humidité. Parmi les circonstances qui, étant admise l'action de cette force primordiale, contribuent essentiellement à la développer en été, nous avons signalé en premier lieu, un vent régnant fort et, en second lieu, un ciel sans nuages. Parfois, cepen- dant, d'autres facteurs peuvent intervenir pour modifier l'action des précédentes, comme à Vienne, oü les jours de vent, qu'ils soient clairs ou couverts, n'ont pas leur période aussi puis- sante qu'en d'autres localités. Une autre question est de savoir si, en hiver aussi, ces circonstances favorisent dans la même mesure le développement de la variation dont il s'agit. Il nous semble impossible de dire d'avance quelque chose de certain là-dessus; notre connaissance du phénoméne est encore trop incomplète. Ces considérations nous ont été inspirées à l'occasion d'une objection de M. Hans. Notre savant contradicteur dit que si notre résultat était juste, il devrait s'appliquer également à lhiver, parce qu'alors se présentent les plus nombreuses tem- pêtes et que l'influence de la quantité de nuages doit atteindre son minimum. C'est ce que nous allons examiner. Nous ne sommes aujourd'hui en mesure d'étudier la question que pour Upsal. Les matériaux dont nous nous sommes servis pour cette étude sont fournis par le Bulletin mensuel de ГОЪ- servatoire météorologique de l’Université d'Upsal 1874—1881. Les observations anémométriques de Janvier, Février et Dé- cembre ont été rangées en groupes, soit de jours soit de mois, d'aprés différents états du temps. La marche diurne de la force du vent est rendue dans les deux tableaux suivants et un peu égalisée sur la planche à la fin de ce mémoire. On remarque tout d'abord un maximum de force du vent commun à tous les groupes vers une heure de l'aprés-midi; dans quelques groupes il se présente un peu plus tót, dans d'autres un peu plus tard. Les colonnes 2 à 5 du tableau IX indiquent la marche diurne du phénomène pendant des jours de tempête avec une force moyenne de 7”,o par seconde et au-dessus, ou une force maximum de 117,0 et au-dessus. Les colonnes 2 et 3 ren- ferment des jours différents et sont calculées spécialement pour se contróler mutuellement. Le maximum se présente un peu avant 1 heure de l'aprés-midi, le mininum vers minuit. Cette BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 7. 19 marche diurne s'accorde entièrement avec celle qui se pré- sente les jours de tempête en été (voyez la planche); elle est seulement moins accentuée. La marche presque identique que nous montrent les groupes 4 et 5, calculés d’après différentes méthodes, est très remarquable. colonne 1 donne le nombre de cas où le maximum diurne tombe sur les différentes heures (que nous réunissons ici deux eux) Un maximum secondaire semble se pré- senter à minuit. C'est d'autant plus inexplicable qu'on n'en remarque pas de traces dans les autres colonnes 2 La colonne 7 du tableau X donne la période diurne nor- male pour l'hiver avec son petit maximum au milieu du jour et une marche presque rectiligne pour le reste de la journée; il пу а qu'une trace de minimum vers 6 heures du matin. L'amplitude (max.—min.) est х.— min. mètres par seconde. 2 ériode normale ‚5. en hiver 4: 3 jours de tempéte 1,5. 3g période normale !) 2,5. en été ; F jours de tempête 3,9. Donc, à Upsal la période a, en été comme en hiver, son plus grand développement par un temps de tempête. e résultat auquel nous sommes arrivé, d’après lequel la variation périodique diurne de la force du vent croit avec cette force méme, doit bien être considéré par là comme supportant parfaitement l'experimentum crucis, que demandait Phono- rable directeur de la revue viennoise. | Si l'on voulait prendre avec M. Hans le quotient ZE ' comme mesure de la variation, on trouverait méme ce quotient plus grand en hiver pour les jours de tempête que dans la période normale, savoir respectivement 1,19 et 1,11. s les colonnes 1, 2 et 3 du tableau X, les 24 mois d'hiver des huit années sont répartis d'aprés leur différente force moyenne de vent. Quoique la différence (max.—min.) soit très légère, elle montre son maximum 0,6 dans les mois où la force moyenne du vent est la plus grande. П est bon de remarquer aussi que dans le groupe 3, renfermant les vents plus faibles, le minimum pendant la nuit est relativement fort accentué et se présente vers 7 heures du matin. D D'après HJELTSTRÓM. 20 ‘HAMBERG, SCH LA: VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT. Voyons maintenant le tableau IX B qui embrasse les jours clairs avec une quantité moyenne de nuages de 0—3 (0 — clair, 10 — couvert). Les groupes 7 et 8 nous offrent une parti- cularité digne de remarque: les points terminaux 2,3—1,7 et - 5,0—2,9 ne s'accordent pas. Le nombre relativement consi- dérable de jours qui entre dans chacun de ces groupes exclut toute possibilité d'influence fortuite. Cette singularité dépend peut-étre de ce qu'en général Upsal voit des jours clairs à force de vent un peu élevée succéder à un minimum barométrique. ` Dans la colonne 9, nous avons éherehé à donner une marche plus égale au groupe &:en admettant que la diminution dont nous venons de parler dans la force du vent a lieu d'aprés une certaine courbe légérement arquée que nous avons cherché à déterminer graphiquement. Les différences 0,7 et 1,2 sont donc assez peu sûres; elles sont probablement plutôt trop grandes que trop petites. Ce qui en tout cas est bien évident, c'est le minimum nettement accentué pendant les heures du matin.. Les différences max.—min. sont aussi relativement bien grandes, plus grandes que dans la période normale (colonne 7 tabl. X) AM moindres qu'aux jours de À (col. 2—5 ШЫ : Dans * colonnes 4—6 du tableau X, nous avons groupé, dans l'intérêt de la comparaison, les diférents mois d’après leurs diverses quantités de nuages. Les plus couverts (col. 4, 5) montrent la plus petite différence; les moins couverts en ont en revanche une légèrement plus grande. Сөшіше ces der- nières se trouvent avoir en même temps une force moyenne de vent bien élevée comparativement aux premiéres, on ne peut guére tirer ici de conclusion sur l'influence de la quantité de - nuages. "Da Cologne 10 du tableau IX noue révèle pour 19 jours clairs et de vent une période faiblement marquée. C'est bien fait pour nous étonner, car on še serait attendu à ce que le ciel clair uni à une plus grande force moyenne de vent, amenát une différence un peu supérieure à 0,8. Il est possible que ce nombre de 19 jours soit trop faible pour donner une pé- riode assez sûre. Mais il nous semble d'un autre côté qu'il n'est pas non plus impossible d'expliquer le fait: le ciel clair pourrait très bien neutraliser en quelque façon l'influence . d'une augmentation de la force du vent. En effet, nous avons vu qu'un ciel clair a une tendance évidente à développer un BIHANG. TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0:% 21 Tab. IX. Marche diurne de la vitesse du vent pendant. l'hiver (Déc, Janv., Févr.) en mètres par seconde à Upsal. A. Jours de grand vent et de tempêtes. 325 N D LT à UTE 5. | Moyenne diurne de 7,0 ш. par sec. et au-dessus. ; : М Мах. diurne Heures. de 11.0 m. p. Fréquence ps E sas sec. et au- des maxima. "d. m de E i E dessus. (15) T li | 1 m. T TM ka 7.5 7.2 3 » 4 8.3 4 7.9 7.7 5 » 2 8.9 .0 8.4 8.1 T d 9.0 5 8.6 8.2 gu Í 9.2 .6 9.0 8.7 ira 1 9.1 9 9.0 9.0 I3. 1 9.0 9.2 9.1 8.9 2% 1: 8.5 8.8 8.7 8.8 Ds 8.4 8.4 8.4 8.5 Pei i 8.2 E 8.2 8.2 9 » ( 8.2 7.8 8.0 8.0 11 » f 1.9 1.6 d re. Max.— min. -- 14 1.8 1.5 1.8 B. Jours clairs ou presque clairs de différentes moyennes de force du vent. | 6. do | 8. 9. 10. Heures. 0—2.0. 0—3.o. 80250,1 998.0. | bo et au A : (Modifié. dessus. (29) (51) (85) (35) (19) 1 m. 1.2 2.3 5.0 8.7 6.4 3.» 11 2.0 4.7 3.8 6.6 5 » 0.6* 1.2* 4.9 8.6 6.7 Ұз 0.9 1.6 3.4* 3.1* 6.5 9» 0.7 1.3 8.4 3.3 6.5 11 » 0.9 1.6 4.0 4.0 6.7 1% 1.2 1.9 41 4.5 1.1 8 » L4 1.8 8.7 44 NJ 5» 1.2 1.3 3.3 3.9 6.5 T ы 0.9 1.7 3.0 8.7 6.2 9. l3 18 2,9 ӚЛ- 6.4 11 » 1.9 ES 2.9 3.7 6.1 Max.— min. 0.8 0.7 -- 12 0,8 minimum de la force du vent à 7 heures du matin (cf. со- lonnes 6—9, tableau IX): c'est précisément au moment du minimum de la température. Par un temps de vent au con- 22 HAMBERG, SUR LA VARIATICN DIURNE DE LA FORCE DU VENT. . Tab. Х. Marche diurne de la vitesse du vent pendant l'hiver (Déc., Janv., Févr. 1874— 1881) en mètres par seconde T ISS | BRE à T & | © T Force moy. du vent par Quantité moy. des nuages Heures.| Mois en mètres par sec par mois. Marche normale 4.0—6.6. 3.54.0. 2:1—3.5.8.1—9.1.|6.9—7.9. 5.0—6.8. (8 ans) (8) (8) (8) (8) (8) (8) 1 m. 4.3* 3.7 3.5 3.5 4.0* 8.7 3 » 4.4 8.7 3.0 8.5 3.4 4.1 ux. D s 4.4 84” 2.9 ал” 9:8 4.2 8.6* d 3 44 9.6 7а" 8.5 8.” 4.2 3.6 Эа 4.5 3.7 2.9 3.5 3.2 4.3 3.7 il > 4.9 3.8 E 31 3.5 4.6 3.9 16 4.9 3.9 3.3 3.8 3.6 4.7 4.1 8 > 4.7 3.9 3.8 Әл 8.5 4.а 3.9 5 a 4.5 3.8 3.2 3.6 3.5 4.3 38 d 4.5 3.7 3.1 3.5 3.4 4.2 8.8 9 > 4.4 3.2 9.5 3.5 4.3 3.8, 11 » 4 | 08 3.2 3.5 3.6 4.1 9.8 Max.— min. 0.6 0.8 0.4 0.4 0.4 0.7 0.5 traire (col. 2—5), le minimum se montre vers minuit ou immé- diatement après, et à 7 heures du matin la force du vent se trouve déjà dans une croissance nettement accusée. On en trouverait peut-être une confirmation dans le maximum secon- aire à 5 heures du matin dans les jours clairs et de vent (col. 10). On pourrait objecter que si cela est vrai, un ciel clair devrait aussi en été neutraliser en quelque mesure le déve- loppement pendant la nuit de la période par un temps de vent. Ce n'est pourtant nullement le cas. Dans notre premier mé- moire (p. 19), nous avons montré au contraire que le minimum nocturne s'abaisse davantage, si par un temps de vent le ciel est clair. Nous croyons cependant que ces deux résultats, contradictoires à premiére vue, peuvent trés bien s'accorder. n effet, le minimum de la température se rapproche de mi- nuit en été par suite de la brièveté des nuits. L’abaissement de la force du vent, qu’amenait le ciel clair, fait de même et finit par se présenter. presque à la méme heure et à abaisser encore davantage minimum qui, par un temps de vent, cherche à se former peu aprés minuit. Nous sommes confirmé dans ces suppositions par le fait qu'en été la force du vent BIHANG TILL K. SV, VET-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 7. 23 ne commence à hausser qu'après trois heures du matin dans la période moyenne normale, tandis que, par un temps de vent, elle le fait déjà peu après 1 heure du matin (voyez les courbes correspondantes sur notre planche). Dans la période normale, entrent en effet les temps calmes et clairs. Il n'est cependant pas probable que le maximum secondaire de la force du vent qui se présente dans la période moyenne à Vienne et en hiver à Modène et à Rome, provienne de cette cause. Nous sommes plutôt disposé à croire qu'un autre fac- teur, encore inconnu, joue ici le premier rôle. П serait assurément d'un grand intérêt d'étudier pour d'autres localités encore la question que nous avons examinée pour Upsal. ПІ, Fréquence diurne des tempêtes et des temps calmes. Dans cette partie, nous étudierons notre phénomène d’une autre manière. Nous calculerons pour diverses localités la fréquence des plus hauts degrés de force du vent aux diffé- rentes heures de la journée: d'un cóté ceux des vents forts et des tempêtes, de l’autre ceux des vents calmes et des vents trés faibles. Les différentes directions du vent ne sont point entrées en ligne de compte dans nos calculs. C'est regret- table, nous sommes les premiers à le reconnaitre; mais on Selen bien nous excuser en songeant que le travail, déi fort considérable dans son état actuel, eût été au-dessus e? nos forces. De plus, les matériaux à notre disposition n'auraient probablement pas été suffisants pour le but en question. Les séries d'observation que nous avons employées sont les suivantes: ' Pour Upsal: Observations météorologiques horaires etc. par В. RusENsoN 1866 — juillet 1868, et Bulletin mensuel de l'Observatoire météorologique de l'Université d'Upsal, 1873 —1882 par H. H. Hildebrandsson. Pour Saint- Pétersbourg: Annalen des physikalischen Central- observatoriums 1874—1877; pour Pawlowsk, même publication our Pimaaz Jahrbücher der k. k. Central-Anstalt für Meteorologie und Erdmagnetismus 1876—1880. d AMBERG, SUR LA VARIATION } NT. 24 u ў VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT Pour Valencia, Armagh, Glascow, Aberdeen, Falmouth, Bionyhsirat et Kew: Hourly readings from the self recording instruments at the seven observatories in connection with the meteorological office, issued by authority of the Meteorolo- gica N anndes 1874—18 | Malheureusement, à l'heure où nous écrivons, il n'y a d'imprimées, pour toutes les stations de la Deutsche Seewarte, que les observations de trois années: ce nombre est assuré- ment c restreint pour le but que nous nous proposons ici. /oici comment nous avons procédé dans nos calculs des tableaux suivants pour toutes les stations. Les degrés de force du vent, qui ont été regardés comme tempête et vent fort ou calme et vent très faible. ont dû se prêter aux diffé- rentes unités et à la situation plus ou moins exposée des stations respectives. Une seule et méme norme n'a été suivie que pour les stations anglaises, parce qu'il était d'un intérét spécial. de- pouvoir comparer entre elles les. valeurs obtenues. Quatre espèces de tableaux ont été formées des observations de chaque station et pôur-chaque “mois: deux indiquent pour chaque heure le nombre de cas où la force du vent dépassait deux hautes valeurs déterminées; les deux autres indiquent le nombre de cas où elle avait été au-dessous de deux valeurs faibles. Nous en avons formé deux de chaque espèce pour que l’un püt contrôler l'autre. Les hautes valeurs pour les stations anglaises étaient de 30 et 35 miles par heure, pour Jpsal et 12 mètres par seconde, pour Saint-Pétersbourg — Pawlowsk 30 et 40 kilométres par heure, pour Vienne 50 et 60 kilométres par heure; de plus nous avons dressé un tableau spécial pour cette derniére localité, à cause de certaines sin- gularités dans le résultat, savoir pour la valeur de 70 kilo- métres par heure et au-dessus. Les valeurs basses placées comme limite supérieure des temps calmes et des vents faibles étaient pour les stations anglaises de 2 et 5 milles anglais par heure, pour Upsal 0,64 (constante de frottement de l'anémométre) et 2 mètres par se- conde, pour Saint-Pétersbourg—Pawlowsk et рев Vienne 2 et 5 kilomètres à l'heure. oique.le nombre des années пе fût: pas faible, les chiffres des vingt-quatre heures accusèrent beaucoup d'irrégu- larités dans leur marche; aussi fut-il nécessaire de les égaliser. On comprendra mieux par un exemple comment cela s'est BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 7: 95 fait. Admettons que pour une station il fallüt égaliser le nombre de cas pour 7 heures du matin en Mars. Nous avons caleulé alors la moyenne arithmétique de neuf nombres, sa- voir ceux de 6, 7 et 8 heures du matin des mois de Février, Mars et Avril. Les nombres obtenus ainsi furent réduits en- suite à une vraie somme mensuelle. De cette facon, nous avons eu une grande uniformité dans la marche des nombres, bien que l'allure vraie ait pu souffrir de légéres modifications. Dans les tableaux suivants, nous ne donnons pour abréger que les sommés de deux en deis heures. Nous avons aussi exclu en général tous les tableaux calculés comme nous ve- nons de le dire sur la fréquence des vents trés faibles: ils n'offraient guère d'intérêt aprés ce qui ressort des tableaux sur les temps calmes. ll nous reste à rappeler que les chiffres s'appliquent à toutes les années; une division par le nombre dés années donnerait facilement la fréquence annuelle, mais nous ne l'avons pas fait ici pour ne pas rendre les valeurs inutilement petites. e Un simple regard sur ces tableaux montre que les tem- pêtes aussi bien que les temps calmes ont une période diurne déterminée. Sauf de rares exceptions, les tempêtes et les vents forts se présentent dans tous les mois le plus souvent à midi ou immédiatement aprés; en revanche, les temps calmes ве montrent le plus souvent la nuit pendant les premières heures du matin. La période des temps calmes est toujours p fortement développée pendant la saison chaude. La méme chose s'applique aussi au temps de vent, bien qu'avec certaines modifications et exceptions, comme nous allons le voir. Les tempétes et les vents forts sont plus nombreux pen- dant l'hiver et plus rares pendant l'été. Pétersbourg et en partieulier Vienne présentent au contraire une notable aug- mentation de tempétes pendant une certaine partie de l'été. La fréquence des temps calmes et des vents très faibles pendant les différents mois est fort différente suivant les sta- tions. A Upsal, Pétersbourg et Vienne, par exemple, les temps de calme se montrent en moyenne plus souvent en hiver qu'en été. L'inégalité est moins tranchée pour les stations anglaises; à quelques-unes d'entre elles, comme Aberdeen et Armagh, ils semblent être même plus nombreux en été qu'en hiver. Il est possible que ces différences se trouvent en rapport avec 26 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VEXT. (12 années). Upsal. Tab. XI. Nombre des observations notant 10 mètres par sec. et au-dessus. A. лп 222285848858 Н s = be |RBSESRSBERESDM N 122 ese; аии E och и. Sept. са GQ GQ GQ чн р Fe o wow со ol e Аой% e O с © GR o ee @ mo © с) е Juill. e ee eet et oo 8 fula. © ó Rad TERS RR E d, Е ТЕ Avril. PP Tr ns” га а УЕ LOTSSRRRSBARADPBSSUE а ана HA» 43339.» Heutes.| o < : oo © 33 o aa oo Š Š $ ri e миў с OP nj í оў w À où гі = 12 et au-dessus. B. Années,| Arm сз == нач g Déc. сэ сз са GQ сз со @ oc o al A Nov. бэ сә тч ra сэ с сә: со. оз Ot б} ж Oct ті са GQ OG Gi СО e oo ol 8 Sept. ос cO о о coco c Août. ооо аи Juill. ыо сем + соса а e Juin. Fe © à e а асо сої i Mai mM Gi mH Gi oi оз ч © © © el e Avril. өз o o GQ GQ oi моче $ Mars. Сә Gi cO MT o5 E dou ш Févr. "M em م‎ aan + el e jns | G о че а 8 © co сз о ale HA а WK a AX * ыы а қа Heures. | a a о o Я М чая # det e d zum аз an BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 7. 27 Tab. XII. Saint-Pétersbourg et Pawlowsk. (8 années). A. Nombre des observations notant 30 kilomètres par heure et sus. m > 12 ma 4) 891 41| 17| 101 10} :6! 12| 24, 85, 47! 471 397 84 > 44| 311 401 171 10| 10| 6 H| 24] 36| 50! 481 427 5,6 » 44| 32| 43| 19| 12, 11 6| 10! 23! 35| 49 461 1830 1,8 » 42| 34| 47| 281-151 15| :7| 12| 98| 38 50 491. 355 910,1 47) 37| 511 97| 901 25] 11) 16! 32) 48| 8# 55| 428 11,12 » 53| 41| 55| 33| 39 | 45| 16| 91| 37| 52| $ 59) 503 12 s 55| 42| 59| 39| 45| 05, 24| 28| 43| 54 56 57, 567 64 x 49! 40| 63, 40, 48 62, 25 97! 40| 48 56 52, 550 56 - 43| 34| 54| 82| 34| 42| 19| 19 30 38| 50, 47) 442 T8 sd 99] 45]. ON 20! 111 12| 26! 87| 52! 51| 7867 9,10 » 49| 35| 49| 18| 9| 10| 6| 12 95| 38! 50 52| 346 1112 »] 451 85| 49| 19| 10| 10| 6| B| 26| 97! 49| 49| 340 Total. | 562 | 427 | 580 | 304 | 262 | 325 | 143 | 192 352 | 496 | 627 612 | 4,882 B. 40 et au-dessus. s ајы шыша р ш) a 31 8151: уа ЕВ p relier 2 : Я : Т c $ S 12 m 4 4: 41 9101 B l tti SI E RI 91 48 84 » 6 $417] 4| 0| а ро 8| BI X 8| 10| 56 5,6 » 5 та 0% 2| 6) $ 8] 10! 59 ІЗ s 4 тч рр 8 KSI 9| €| 081 0] %6 9,10 » i gi 8| 8| 0| 4| 8| 4| 9| Ж 8| 12| 72 11,12 » 5 81 81 8139161 BI š$ i SI B 9! 12, 78 L2 s. 6 91 зе SI 4; 2; 4 * ¥$! 48 94 » 6 ома 31781 8| k 8: $ 6| 8| 315 5,6 » 6 7 q 510181 3| «| 5| 8 9| 11| 64 78 » 1 71 4| 9| 0| RI 8| 4| 7| 6| HI Hj 6 10,10 » 8 81680358 6| м JSI B 11,12 » 5 а. 0| 8| 2|.4| 2| 4 8| 11| 60 Total. | 66 | 90 | 85 | 64 | 6 | 47 | 20 | 42 82 | 60 | 103 | 130 | 795 28 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT. із + Tab. ХШ. Vienne. (5 années). А. Nombre des observations notant 50 Kilemätres par heure et au-dessus. E ciel pm بے‎ & | > | on | à E | 12 т) 31| 29, 27| 12| 14| 18] 20| 8 | 8| 10| 27| 971 281 $4 =i 97| 97| 27| MI 14| 17| DI 8| 8| 8 92 23| 212 56 »| 28 2| 27| 10| 14| 16| 21| 8| 8| 8) 92 °: 21 18. » | 98| 98 25, 12 12| 16| 20| 7| 8| 8 95 95) 214 9,10 » | 34| 34| 28| 12 12| 14| 16| 6| 6 8| 95, 30, 225 11,12 s; 38, 41| 36| 15, 12| 18| 15 6| 6| 8| 22| 29|. 241 12 «| 87, 42| 49| 18| p 24 18 6| 5 | 78| 95| 99. 251 34 »! 80| 80, 31| 16, M4, 13| 12, 4| 4| 7 28} 27| 211 56 vil 8 мы 92 BI 14| 25| 18| 5:5 | :8| B| 97| 197 78 «| 98 21| 18, 8 12| 13 16 6| 8| 8 27 97) 192 910 z; 80 96!) 23| 10| 12| 14| 20| 7| 10 | :9| 27, 27| 215 1112») 90) 98| 26| 12) 14| 17| 20| 8 | 10 | 10; 30 28) 233 Total. | 309 | 356 | 330 | 149 | 158 | 180 | 206 79 | 56 | 100 | 298 | 322 | 2,633] B. 60 et au-dessus. ЕЙ ЗЕ реу о 24 eut 1 bul о E © B 12 m | М| MI BI 6] SI WI 8) 8 | 37 b 191 18 JH 84 »1 161 BI Н 6| 6| 91 8| 2! 2 1 £ 2 8 © 66 +1 ю Hr 8| 4| 6| 9| 9| 2, 3 и 19 Е 78 si 12| 18| 10| 6| 6| 10 10 2| 4| š 12 м $310 «1 10611161 UI 6! D 6: 6 | 3:20:27 19 94 1132 «1 A 21| 15 61 4| 4| 2| 0| 0| 8| ШІ ШОШ 48 | 22 al 6 658111 OMM Еги for 38 84 »| PIII в 8| 8| 19| 41, 9| Oj 8 Hj 101 д БО 91 МЮ 7| р 7| 96:21 2| 13, м № м 76 41 1 10| 6 4| 6| вв 9| 4| 4, H 5 91091 МІ 9| 5| 6| 919Г8І 41:61 16 J 00 1512 » | 14| M| | 61 8| 100 01 4| 6} 6| М. 16 - Total. | 1901 171 | 127 | 69 | 76 102 | 82 31 | 49 | 153 | 174 | 1245, BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDLA BAND 8. x0 7, 99 С. 70 е? au-dessus. | m s | > | | Ye x|. 1| 8| 9|-9] 9|-41:9|-9 o |g L8 L7 E so: | 4 kär Ву 51 1 Еа ге VI SF t ç 45 ELA EE. тет 18 | 7| 6| 4]|'^9]9 [Өм 150 [Mo |99 [998 | 9 Bo 910»| "56 7|'4] 9] 9]^4 | 9 40180 Mo I | 5 534 1112» | | "9|"5]91'9|'8]*9 150150789 1 OD Lo | Dis 5 9 le |: | 74 1699 159 179 1558 OS 84%. | 3 6175 19 104 26198 154 1:9 Fe [56 | ви Бб» | M0! 4 Сә [594 ENG Se бз 1999 lo P9 154 | s | te | о *5 15 [t9 Th la нь [09 [996 Fo кке | 910» | 30| 6 | 4]^7s8]|]^8| EST [а | 6| 8 [в 11451 Po ЕБ |1154 174 175 lu le lo la lé | 8| 11 Total. | 117| 82 | 53 | 29 | 31 | 51 24 | в | ІР 59 | 91 |.573 | la répartition- de la pression atmosphérique: en hiver, Upsal, Pétersbourg et Vienne sont dans le domaine de la haute pression asiatique, et en été les stations anglaises se trouvent sous l'influence de la pression atlantique. En comparant les différentes localités nous voyons que la plupart des tempótes à trés haute force de vent paraissent se rencontrer à Vienne. Dans les stations anglaises, Valencia et Falmouth sont les plus tempétueuses ; Kew et Armagh, sta- tions de l’intérieur, рен ене le moins grand nombre de tem- pétes; elles n'en ont méme presque pas en été. Il faut le remarquer, Valencia et Armagh — qui représentent les deux extrêmes — se trouvent en Irlande à peu de distance rela- tivement l'une de l'autre. U Si nous examinons avec attention la marche diurne dela fréquence des vents forts et des tempétes pendant les diffé- rents mois, nous observerons des différences très remarquables entre les stations. А Glascow, Aberdeen et Falmouth, les tempétes apparaissent le plus souvent à midi ou un peu avant midi dans presque tous les mois de lannée. Cela s'accorde aussi avec la marche diurne de la force du vent pendant les jours de vent (voyez tabl, VI et VII) Ce maximum aux 30 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT. Tab. XIV, Valencia. (7 années). A. Nombre des observations notant 30 lieues anglaises par heure et au-dessus. | ` > а ° z | 1,2 m.| 125 89 76| 57| 40 50! 22| 99| 39| 50, 63 84| 724 3,4 » | 124 91 7 55| 38 48 22| 96| 36 47 60, 88 706 66 œ | 191 -99 791.51 36 | .48| 221.96 46, 60 83| 690 7,8 x | 195| 90 74| 54| 39| 5223 97! 35 44| 59 85| 106 910» | 127| 91 81| 59! 43| 56| 27| 31| 37| 45| 60 86 743 11,12 » | 131] 98| 97| 80| 59! 69!) 32! 38| 48| 52| 70 94 868 12 s.| 130| 97 100) 90] 65| 80! 35, 44| 52| 64, 75 97 929 84»! 127| 96 971.841 .61|.69| -32| 40, 48 D9| Z 93 878 5,6 » | 124| 89 87| 69| 50| 59| 25| 33| 41| 54| 65, 89 785 7,8 » | 133| OM 72| 54| 39| 563 49! 6284 698 910» | 128| 88 72 50 36| 42| 18| 28| 41| 53| 64, 80 706 11,12 » | 128] 88| 72| 53| 39| 49| 21| 30| 43| 53| 66| 86 728 Total. 1513102 976 | 756 | 545 | 665 | 298 | 375 | 493 616 | 776 1,050/9.161 ғ - Ku % ex & т Ey % % = > ші З » | | 12 m. 95) 62| 50| 33| 201-28! 12| 12| 20| 48| 35| 61] 476 34 »| 89 59| 46 34| 20| 29 19 10 20| 48| 37| 61) 465 56 «| 82 56| 44| 31| 19| 29 12| 10| 19| 44) 34| 55) 435 78 „| 82 54| 44| 301 18| 27| 12| 11| 18| 42| 34| 56) 498 9,10 » | 86 58! 48| 31| 20| 97 13| 121 90| 42| 31| 56) 447 11,12 » | 91| 63 60 46| 28 15| 16 22| 49 37| 61| 521 12 s.| 97| 62 62| 49| 30 38, 16! 19 24 56, 42 66 562 34 » | 98 62| 57| 4 26| 35| 15| 17| 21, 55 39, 63, 527 56 »| 88 60| 53| 39| 23| 99 12| 131 20| 52| 36| 61 486 78 „| 90 62 50| 33| 19] 24| 12| 12 20| 50| 341 60 466 9,10 » | 92 63| 51 31| 19| 26| 11| 13, 20, 52, 34| 55 467 1112 » | 93) 62| 49| 31| 20| 28| 12| H 21| 50| 34| 57 en Total. Т” 724 614 | 432 262 | 353 154 159 245 | 538 |430 712 | 5,751| BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. Tab. XY. Falmouth. (7 années). BAND 8. N:0 % 3l A. Nombre des observations notant 30 lieues anglaises par heure et au-dessus. нЕ е о] ш] ЫЕ $ š Еее я: = SES | с 12 ш. 66) 55 ы 31| 18 u 8 15| 22| 54| 50) 55 439 34 »| 68 56| 57 32| 18 12 9 17| 24| 53| 49| 51| 446 56 »| 69| 55| 56| 32| 20 14 11| 16 24| 51| 48| 51| 447 78 „| 76| 62| 61| 38| 38| 19 15| 18| 25| 55| 50| 55| 502 9,10 » | 9 67| 72| 47 38 a 24| 28 32 el 59| 61| 609 1112 „| в 85| м 50| 50| 41 32| 38 4/50 6S 71 747 12 s| 8 83| 86| 57| 47| 38| e 36 36 71 65| 71| 721 84 „| 90 77| 82) 54; 41 38 99 me me 658 56 „| 75| 63 66| 45| 331% " 24| 28| 57| 56 58 551 78 „| 74| 53| 51| 38| 19 14| H i7 22| 52| 52| 55| 455 9,10 » | 72 56) 50| 29 18. 10 10 15 21| 54 52| 59 446 1119 „| 701 54| 51| 30| 18 u au 22| 53| 52| 58| 441 Total. | 935| 166.770 | 492 | 348 239 211 271 329 711 | 660 710 | 6,462 B. 35 et au-dessus. ; ш зем | ж| с] ш] ы | | 12 el nl э al 21| 7, ai 2| 6| n м 35 203 34 „| 32| 26 33| 22| 6 4 1| 7| 3 24| 23| 31 232 66 +| 97, 38 27 Ф| 6| 4| 21 6| 1 21| 30| 28| 206 78 „| 32| 96| 85| 96| 9| 6| 2| 6| 10| 22) 31| 90 235 910 »| 38| 80 40 9 13 1 6| 9| 14 %/ 35 35 286 11,12 » 45| зт 43 3116 16 и в 20 30) 4 4 34 12 s| е 39| 4 30, 14| 12| 9 | 12 19 29| 41| 43| 338 34 „! 45| 39! 42 29 11| 10 | 7| 10 ! 6 27 37| 40, 313 56 »| 9 | м 24. 7| 7| 4| 6 15 23, 81| 95, 947 78 » 981 29| 19] 6| 4| 2] 6| м 20 39 28| 207 910 »| 30 93 %5 16 6 3| 2| 6 1 20| 32 30 204 1119 «| 34| 26| 80 20| 7| 4| 2| 6| 10 %2 35| 34| 930 | | | | | Total. | axi | мм] 416 |287 108 $4 | 50 | 95 159 288 412 410 | 3,054 32. HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT. Tab. XVI. Aberdeen. . (7. années). А. Nombre des observations notant 30 lieues anglaises par heure et au-dessus. ЕЕЕ ЕЕ p : Е x | ip 12 m. 94| 24| 93 10| 2| 0! 2| 4|:8| 27 98 39 191 84 i| 2| 19| 19| 8| 2| 0| 8/96 28| 37| 175 56 «| al 91| 201 9| 2| 0| 2|:6|:8| 99 27| 38| 183 78 »| 95| 27| 26| 13| 8| 0| 2| 7| 10| 34| 30| 43) 220 910 » | 27| 32| 37 19| 5| 2| 2| 9 11 36 32| 43| 255 1112 »| 29| 37| 44| 27| 6| 2| 2|10 13| 37| 33 45 2 12 & 28| 36 и 28| 7| 2| 2| 9 | 35) 32| 44| 978 84 s| 96] sal 37| 9з 6 2, 2| 518! 97| 97| 41! 988 56 + 5 28 a 5522/8 el 94 96 40 209 78 »| 30| 97| 30 u| 4| 2 2 2 6 22| 20 44 212 910 » 30 ^ юм 4| 1 2| 2| emm 45 212 11.12 „| 97|.25| | 12| 2| 0| 2| 3| 6| 95 98| 4112198 Total. | 314) 338 365 | 194 | 43 13 | 24 | 64 | 101) 344) 349! 500 2,654 B. 35 et au-dessus. FM 1D Rc у. „1 > | 12 m.) 10| 0 7 5| 0| 0, 0| @ 2| un 22| -& 94 “| 10| 10|:8| 4| 0| 0, 9| u u 24 | ' 90 56 ¿| 0 п 8| 4| 00| 2| 8| 2| 15| 19 02. oi 18 „| № 5! 9| 5| 0| 0| 1| ea 9. 3 25 105 9,10 » | 12| 18| 410) 1| 0| 0| 8| 8| @ 15| № 11 1112» | 9 19| 16 12| 2: 0 3| 6| 4| % H 24 18 12 «| 10| 16| 14 31 1| 00| 8| 3| 18) № 20) -108| 34 »| 12| 15.12 S 0| 0| 0| 1 2| 34, 12 20 | 96 56 »| 12, 4, 10, 8, 1 о 0, 0, 2| 12 12| 99, 4 в. H шю ajel 0| 0| 9| 2| H| H " 110 gio +| 13 15| 11| 7| 0| 0| 0| 0,2 | u 18 26 | 101 1122. | 10! 121] 9 7| 0| 0| 0| 0. 2 15 12 21| = | Total. | 137 | 169 130 | ER т 01 51211 281196 155 [254 | 1221 33 BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8, N:0 7, Tab. ХҮП. Glascow. (7 années). А. Nombre des observations notant 30 lieues anglaises par heure et au-dessus. années. 22 2554858555 З] $ e Déc. яаяяаяанайня н 8 Nov. | P0 Or AR 2 S° S. ооо o| = ton ]*usdsNeusads s Sept. | Фо чн оет @ m ооо al ә T At © @ © — c @ o с сз сз а H| в Juill. wl е rte зо зоо в Juin. © © бз co o ® мо HR o тч —| e Маї a @ c o RH een al s Avril. ччжооацоож--| в Mars. ллайьпзавплыа s ma|8s5z8888g852zaá2a|$£$ ЖЕЛКЕГЕ Ғғ. Heures. | c» < o o а Я очноо m | à eer 90 roni © мў re су ғ!) кз B. 35 et au-dessus. Années. 388388 5 e$ B bi Déc. © woo D + е © wej s Nov сз. o GQ со ai «н. ai cou Oct. ті Сз н i M EM c ol ж Sept. man a a mj $ Août 9.59 ° © м о © el e Juill © © © ed a ke o © Ed Jutn. GO 59 Wo оз ool e Mai. ~m © ri CO ei оз e cl s Avril. Ad =ч сз оз оз > © s Mars. ee RA ағ)з guum ++ сз cQ aO op 10 V wn 6 Jio. ооо Ф шо ға a о el ж я в- вг и - Ж 2 а TE Heures. + we 3 3 o a = 8 E 9 баға Hi с e? Hd E 3 34 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT. Stonyhurst.- (1 années). Tab. XVIII. À. Nombre des observations notant 30 lieues anglaises par heure et au-dessus. > o GER KE: © = Années. ті тіз n 2 : — “и т Lond GESCHEET o em e ае Е о © о = = m ° o° < < ©) g Nov т тч =ч =ч ті тч e ES بپ ہم‎ сз re о ol m бй EEEEK KS Ca E Sept. ч cO 10 E: @ озю M GQ $0 "MI x Août са сэ oi eo ée о Фф бс е Juill N сә R о co ^ 90 © © ri 5 Juin. бы > Ф = Gi @ Gi rd © о Gil e Mai тч Сз on оч чч зул от еШ Avril. © © бз Pc cr € Févr. T - Near: са ee м тч © со + mj we Janv. тч = T 32237775 B š a а-а um а Uh h а Rh di d e Heure&| c» m o © mb np s o o Hb Я 5 | ; ті ç G D = ri 06 AG r= e nj] P B. 35 et au-dessus. Années. TEREE + < eo ka с < + 4 + KA CO e 19 r 10 < < 10 ie e сә e e 17 | 49 | 50 | 40 | 341 оз © > © 9 3 Avril. 14 Mars. Janv. Févr. 3 Heures. 3,4 9,10 » 11,12 » 4,8 "Total | 48 | 29 | 86 35 Хо 7 Tab, ХІХ. Кеш. (7 années). au-dessus, BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8 А. Nombre des observations notant 30 lieues anglaises par heure et ті © г- = Années.| F 5 8 SS SS e ZE El ë Années. -4 ` == > Déc у жес ош ош вте ES Dee. E Nov. wow n cw e qva а Nov. Oct Өз Gto wo Q io G+ c+ QQ Gq cQ] кз Okt. 8ept. WW vt Qu EEE ERE. Sept. Août. © © O © ed OO a ei © © © cl e " Août. ae f - [^1 Juill. CO шоогоо оо о огоо e 1 Juill. Juin. @ S S nm e x e ao © о о} < 2 Juin, % Mai wee wu өс наа оза е 8 Mai. š — Hx «н + c i nz ж Гете RK 8 m u s = 8 I Avril > Mars. Fr AA Кыа 3 Mars. Févr. тете S m озен s Févr. E> sh cO 00 e ee ез 2 со с 00 El ee We Janv. алай Ахан ызы = Janv. ели E. d 5 Heures. сз H о di 8 әзі о о т Si B Heures. ci @ кт @ wj س‎ 0$ aC c öd E 12 nm Total. | 24 | 25 | 26 | 52 s| 6 0; 0| O| H | 29 | 15 | 19 910» ILI? » 36 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT. Tab. XX. Armagh. (T années). A. Nombre des observations notant 30 lieues anglaises par heure et au-dessus. a Années. 8R SFB 888 88 8 أ8‎ 8 Déc oo o о D TA 090 0 m с; ° oo 2 Nov e ov e o a a MC 10 о ©) © Oct. eo a сз o a o бз тч бз Сз o ol 8 Sept. осо оо? Août. © © © © = @ Š Š @ Q = O| e Juill. e © © © © © © © © © © ol е Juin. © © © © o ano © © SM ж Mai. © © © © rd NO © © © © el e April. wt © р AN 9 G p а ио % Mars. D M © I © = © © © % © +) $ Févr о с «M 19 VM OO 9 9 OO t- Cl % a Janv. | ЗЗЕЯЯЗЯЗЗаАЗЯЯ 2 * — Br: S EEE EN N DZ оз Heures. | c « © o о oom o mn 5 sg ES б p ау £4 SSES ы 35 et au-dessus. B. Années, 10 хайаан сә сә сә с со со өз оз оз єз єз ri © © © T о о > > > о © Avril. 0 Mars. Févr. Janv. Heures. 19 m. 9,10 » 11,12 » Total. 335|31]33| 11 о 0| o 6 | 22 | 27 | 231 BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. x0 7, 97 Tab. XXI. Upsal. (8 années). Nombre des observations notant 0.64 mètres par seconde et au-dessous. m | | > 12 m.| 67 66 66 d 60 85 98 103 84! 69 68| 68| 990 8 3 26! 71! 70 74 68 89,101!104, 85| 71 76! 76| 961 56 » 74| 69| 68| 59, 42 47| 61| 82 78 69 73| 77 794 18 4 78| 67 49| 36 16| 10! 20| 36| 44| 53| 64! 76| 544 9,10 » 63| 63| 35| 20 5 2 8 9| 17! 30| 48 358 FLI? 5 50! 40! 93| 11 3 0 0 3 6! 14| 31| 46]. 997 ES 8 | B8] 17 6 D 0 0 9 41 121 99 196 3,4 » 411. 2 18 ч 3 0 1 3 711911 87| 471. ЕГ 56 » 50! 37| 95| 14 5 9 8| 131 93 32| 45, 50! 999 T s 49! 36| 97| 19! 18 13 18 29, 35 89! 46 50! 374 9,10 » 51| 45 42| 36 99 38 47| 58 М 53 56 54 564 11,12 » 62| 58| 56| 59! 51! 66! 79| 91, 80! 68! 68! 67| 805 Total. | 709 | 617 | 489 | 415 | 306 | 355 | 431 533 | 524 531 | 641 718 6,269 autres stations se présente en géneral une ou deux heures après avec de légères variantes suivant les saisons. es maxima secondaires pendant la nuit sont assez sur- prenants à certaines stations. Ils sont parfois bien accentués et peuvent méme dépasser le maximum principal au milieu du jour: ce dernier disparaît même à Vienne pendant les mois d'automne. Nous avons là une nouvelle preuve du rôle singulier que Vienne joue dans la période diurne de la force du vent, ainsi que nous l'avons déjà montré dans ces pages et dans notre mémoire précédent. A Armagh en Irlande, il n'y a, à proprement parler, que pendant les mois du prin- temps qu'on voit s'accentuer un maximum de fréquence au milieu du jour; en hiver il n'y en a guére, mais on observe bien un abaissement le matin. Le tableau XXXI donne un aperçu de ces maxima se- condaires et en même temps du développement de la période pendant les différents mois. Les chiffres indiquent la propor- tion (pour cent de la somme mensuelle) des tempétes et des vents forts pendant les douze heures de la journée oü se ren- contre leur plus grande fréquence. Les paranthèses expri- 38 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT. Tab. XXII. Saint-Pétersbourg-Pawlowsk. (8 années). А. Nombre des observations notant 2 kilomètres par heure et au-dessous. = E ca KS 2 EHHHBEBBHBHHEBE 12 m| 7| 6| 9| 6| 4| 4| 4| 5| 65 4| 4| 4|-€2 84-»| 13 11'.14| 91.6 676 | 2156 | 6 | 5| 711% 56 »| 15| 13| 19 15 8| 8| 8| 8| 7| 5| 5| 8| 19 78 »| ua M| 12 15| 6| 6| 6| 7|:8| 6| 6| slim 9,10 » | 12, 11| 19, 6| 1| 1| 1| 8| 8| 4| 5| 8| 65 111254 түз жоро Ірге EEE 12 4| 10::6|:5| 210 oo Fo |:0|:1 Tin 54.34:39 28 L081:3 0 IE EI 56 »| 10| 6| Б зр 1| 2 2. 2| all 6| 718 78 9]. 9| 00126 t [33 4151318131 44 5 |56 021 q lv t а а | овоа lis | M а 4 рв 12») 61.26 09/19 lea ae | әрле ag leg | 41 41158 Total. | 123| 96 | 112| s0 | 26 | 37 39 К 50 | 63 77 | 800 B. 5 et au-dessous. во ыы š pora 5 dada 52 ا‎ ря: | PU S. 12 m “ls во 49 31) эз| 48 ala 28| 2| m 4% 30 » | 49| 87| 53| 42 31| 36| 54! 40| 32| 33| 36 97 480 56 s| 52) 42| 63| 52| 33| 42| 58| 42| 32] 33| 35| 38) 527 78 »| 50| 41| 63| 50| 32| 33| 49| 40| 33| 32| 33| 97 498 9,10 » | 48 87| 47| 34 17| 18| 96| 95/91 98| 30| 36] 367 11,12 » | 47 30 31| 17| iof 9| 16| 14) 19| 90] 27| 36! 969 12 s| 47| 96) 23| 14| 7| 8| 10| 10| 11! 19 99! 36| 240 34 »| 41| 24! 90| 12! 8| 11| 14| 13! м 91! 28| 32! 938 56 s| 36| 22, 20| 14| 12| 13| 20/15 16119! 98| 97] 997 78 »| 82, 22, 98 23 21| 93| 95| 23 19 18 19 24 987 9,10 » | 35) 95 36 27| 33) 46) 33| 94| 99 94 97) 365 1,12» | 41 31 46| 39| 30| 38| 48| 35 92/93 28| 401 Total. | 522 371 | 480 | 372 | 264 | 202 | 424 | 327 260 295 336 | 378 4,330. ‚ BIHANG TILL К. SY. VET,-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 % 89 Tab. XXIII. Vienne. (5 années). Nombre des observations notant 2 kilomètres par heure et au-dessous. a. > 19 m.| 81| 71| 37] 45| 44| 49| 32| 51 56| 54| 52| 96| 668 34 „| sıl 76| 41| 51| 54| 64| 39| 60! 59| 54| 50! 89! 718 56 »| 79| 71| 42| 58| 66| 78| 49| 73| 69| 63| 54| 90| 792 18 „| 78| 68| 40| 58| 60 67 41| 73| 72| 68| 55| 90) 765 910 » | 74| 60/28 33| 30 32| 19| 40| 45| 51| 52| 90| 554 1119 » | 64| 47| 16 13| 13| 13| 8| 14| 19| 27| 36| 75| 345 12 «| 54| 39| 12| 8| 8| 8| 4| 4| 10| 18| 30) 65| 960 84 „| 56! 38 13| 8| 10! 10| 5! 6| 12! 21| 34! 68| 981 56 s| 64 46| 17 12| 13| 13| 7| 14| 19| 28| 39| 76| 348 78 „| 66 52) #5 22 17, 18| 11| 22 29 35 43 77| 417 9,10 | 12 61| 28| 27| 24| 26| 17| 31| 35| 39| 45| 84| 489 1112 »| 78 65| 31| 36| 34| 36) 92| 42| 47| 50| 50 92| 588 Total. | 842 | 694 | 330 | 371 | 373 | 414 | 254 | 430 | 472 | 508 | 540 | 002 | 6,220 Tab. XXIY. Valencia. (7 années). Nombre des observations notant 2 lieues anglaises par heure et au-dessous. H | | > 2 "L: в |: Е - I9 m.| 18 20) 97| 29| 44| 13 51 | 75| 56) & 24 29 439 94 » 20! 9 5 35, 53! 48, 53| 5 35, 34| 23, 3I | 474 56 » | 19 23, 45, 34! b1, 46| 50| 74| 86 86, 21, 30 465 78 »| 20! 93| 40| 24| 80| 26| 33| 50 30| 32|'22| 28 358 910 » | 18| 7 27| 18 12| 912 20! 16| 23| 30 218 112 91 № зоны DS WS 12 s 11 єк 4| 0|. о о 2| 4| 2h S 7 N 54 32 s. Hi 4): 21 OÙ 0 OT 9 у 2h 4 9 JI 53 06 » | 14 TIS I| 1 TIO TIO 111 761 Š эз ІЗ 101 m 15176; 7| 9114) BIRI 20| 55 D 910 » | 18 19 30 17 23| 92 33| 52 91, 94 23| 29| 331 1119 » | 17| 90-85. 251 38| 97, 48| 71! 38) 971 231 28 417 Total. | 197 182 298 | 187 261 | 242 | 304 | 456 | 253 | 284 | 221 | 316 | 3,196 40 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU A. Nombre des observations notant 2 lieues anglaises par heure Tab. XXV. Falmouth. (7 années). VENT. et tri | > 19 m| © 3| 4| 6 12161541 2| 4|. 65 m wi 2 45.1 14| 4! 9| 81-69 56 ә! 8 7|:3|.8 15| 2| | 2| 8|. 88 78 “| q Loa ов les ¿al ж ula 4l: 910 » | 3 s bla 21:3 | 8| 3| 4 brad 1112 » | 2 0| 0| 0 0150 Let | 3$ |. ale 12 &| 9 olo] 01:61:01 I25 34 »| 9 0 | 0| 0 0 w als 258 56 =] 9 2| 1| 1 3|83|5|8|2| 27 18 »| 2 4! 414 8|:6|:.6| 4| 2| 50 910»! 3 7| 4/4 10 4 5 4| 60 11,12 » 5| 4| 5 ir ve 5 al 67 Total | 83 | 48 | 46 552 @8801%8. m > 12 m 51| 48| 32 450 $4 » 49! 46| 32 471 56 > 57| 50| 33 534 18 » 55| 52| 37 512 9,10 » 27| 31| 98 313| 11,12 » 10| 14| 16 164 12 s 9 10| 12 135 34 » 15 16! 16 168 56 > 29| 30| 93 252 78 » 37| 38| 27 352 9,10 » 45| 46| 33 438 11,12 » 54| БІ! 35 448 Total. 438 | 432 | 324 = BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 7. 41 Tab. XXVI. Aberdeen. (7 années). A. Nombre des observations notant 2 lieues anglaises par heure et u я au-dessous = > 12 m| 5| 8l 2| 6| 7 |10! и 94| 58) zl al ai ag 384 sl 6| 2/8| 7, ө |12 15м! 8| 4| 2, 2| 84 56 »| 8| 2|8| 7| 9|M|17|1. | 7| 4| 2| 158 78 5| 8| 2|2|8|4| 6| 7|10| 6| 4| 2| 0| 49 9041 wi зе [еа сато гъ ев la sla біш 112%) 8| 1| 01 0! 0| 0: 0|:0| 2|:2| 9| 0|-10 12 & | 2| ii 0! ol ol о [20| 0 | 0| 2| 9| 2:9 EE Äl м се [согоо сө ala) a! 91515 56 sl 4| 2| 2| 1, 0|:1|:8//5| 5, 4| 2| 1150 78 »| 9, 9| 2| 5| 5, 7|10,10| 7. 4| 2| 0| 56 910»| 9 ÄM E ESA RE 15 1112 ».| 3] 21 21 8| 8| 12| 14| 12| 6| 2| ai 11 7 Total "IET 19 | 46 | 51 | 75 | 95 | 95 61 | 39 | 24 | 11 | 580 B. 5 et au-dessous. jan] > 12 m.| 54| 54| 45 67| 80 1991128 mm 91| 63 40 52 948 34 » | 55 58 47) 72! 79|130,135|181| 85| 58| 38 53! 941 56 »| 56| 60| 50 72 74 115 123 |120| 81| 57| 38| 54| 900 78 » | 51| 53 42! 49| 46 64| 76| 85| 66| 49 33| 47| 661 9,10 » | 45| 42| 96 20| 14 21| 34| 44| 43 39| 32| 44| 404 1112» | 37, 27| 14| 8| 6| 7| 11| 18) 25| 50 29| 40| 959 12 «| 35| Bl 9 5| 7| 11| 15| 21| 27| 30) 42| 233 34 s| 89! 32| 12! 10| 7! 13| 19! 25| 28! 33| 31! 49| 998 56 » | 45 45| 26| 27| 18| 31| 43| 54| 52| 46| 36| 49 472 78 „| 47! 49 38! 55 м 74| 88 94| 74! 51| 36, 49| 706 910 » | 51| 50 44| 67 75|112|193|120| 84| 55 38| 50 869 1119 » | 52| 52| 46| 68| 81 196 137 132| 91| 62| 39| 49| 985 Total. | 567 547 | 399 | 521 536 | 829 | 938 | 973 741 | 570 | 420 | 578 | 7,619 42 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT. Tab. XXYII. Glascow. (7 années). Nombre des observations notant 2 lieues anglaises par heure et au-dessous. m | > 12 m.| 19| 18 | 13 | 28| 91! 18 "1 53| 27) 911 13| 25 247 34 „| 21| 14 | 14 | 38| 26| 28| 81 A 98 22| 14| 24| 279 56 „| M| 15 | 17 | 38| 39| 28 EZ 35 23 14| 23| 320 78 „| 22| 13 |14| 95| 18 16 96 30| 34! 22| 12| 20| 252 9,10 » | æ 9| 7| 8| 4| 4| 8| 12| 19| 17| 14| 20) 140 Нә | Ml 518158| 1 | 3| ai 8| -8| 10| 16|- 1 12 6 | 15| 4|.0|.0|:0|.0| osl 22| 23| At Бі 12| 4 34 «| «8! el bila 50] 501.58] 491.59] 9 a 61. 80 в «| o 8| 2| e iaa ad dad «| 10 43 78 «| SI 5| 2] 4| 53! 81:56! :5| «6! -7| 171 IQ 14 9,10 » 5 6|:5|56|.6| 5| 9| 29| 12| 21 al 16| Më 11,12 » | 17 9] 7| 18| 18| 11| 16 17! 20! 15| 11| 92| 176 Total. | 180 | 98 | 82 165 | 124 Ш 168 | 169 196 | 155 | 117 211 | 1,785 Tab. XXVIII. Stonyhurst. T (années). Nombre des observations notant 2 lieues anglaises par heure et au-dessous. = u | | > 12 m. 44, 34| 29| 47| 65| 57! 51150 47| 45| 50 52 571 94 » | 41) 38| 301 50| 61| 51, 48 51| 51| 48, 54 54 572 56 » | 41| 34| 33| 50 59, 515 53| 49 53, 54 582 78 » | 40| 36| 30| 39| 41| 41| 31 42| 451 48| 51| 53| 497 9,10 » | 40| 30 19} 161 14| 9 9 14 22| 31| 42 45 291 11,12 » | 811 20 10| 8 7} 4) 5) 81 B 99 85| 186 12 s| 22| 18| 6| 5| 41 2 4) 7/01) 20] m u 94 „| 201 13| 7| 5| 5! 3| БІ о 15, BD a m mi 5,6 »| 27| 171 p 13] 1 11| 17 25| 26| 98 29| 281 78 »| 81| 94| 19, 55| 27, 21) 24! 33| 38! 36| 39, 40 357 9,10 » | 38 33 97 42| 53 46 44 46 45 41) 43, 47) 505 11,12 » | 41| 34! 29| 48| 65| 58| 52} 50! 48| 44} 46| 49) 564 Total. 416| 321 | 250 | 346 | 414 | 354 335 | 381 | 410 | 412 482 | 505 4,626 BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 7. Tab. XXIX. Kew. (7 années). Nombre des observations notant 2 lieues anglaises par heure et au-dessous. 43 Tab. XXX. Armagh. (7 années). Nombre des observations notant 2 lieues anglaises par heure = ca Ue RHONE 12 ml 89) 9| 26) 33) al 57l 47 40| 71| 49| 38| 36| 517 34 » | 39 52 31| 39| 54 60, 47) 43, 82| 54| 40| 34| 555 5,6 ` 40| 33| 31| 36| 49| 50! 41| 40| 84| 57| 42 i 538 78 »| 39 31| 23| 20| 25| 24| 22| 25| 58| 44| 36| 35| 382 9,10 » | al 23| 14 8| 5| 5| 5| 9| 28| 26) 25| 26|. 205 1119 » | 34| 16| 7| al a 9| 3| 5| 12| 12| 13| 19| 116 few ruo" epo t8] Cal Ы Sekt Er id 84 »| 96: 13, 5! 1| 2! 2| al 4| 14! 13| 18! 21| 121 56 »| 98| 17 ° 4 s 5 1 10| 93 98 96 23| 192 78 „| 99| 21| 15! 12| 15, 15) 18, 21| 50! 42 31 27, 991 9,10 » | 34| 25| 18| 18| 241 26| 22| 26| 61| 46, 37| 33 370 1119 » | 35| 96 20| 96| 37| 39| 32| 31| 65| 46| 38| 35| 430 Total. | 284 | 277 [203 | 199 |271 | 285 | 239 | 256 | 564 425 356 | 342 | 3801 et au-dessous. | | > BHEHBHBBHBHBEEE: 12 m. 98 м 32| A "T 22| 80| 85 61| 44| 20 29| 577 34 » | ° 23 34| 41 58! es! 76| 80 60| 45! 19) 27| 564 56 » | 98 vi 32| 35| 52| 60 70 ei 59| 48| 19| 27 583 78 „| 31| 26| 30! 5 31| 34| 44) 56| 48] 44| 20] 31| 420 910 » | 30| 22| 18| 9! 11| 14) 20! 25| 30| 92 19 98 958 1142 » | 95| 151 8| 3| 3| 7| 11) м! 15| 18 13| 93| 155 19 el 20! 10| 4| 2| 3 4| 8| 10| 12| 14| 10] 20| 117 84 211817914 2|- 3| 4|] 6| 9 17| 11! 90| 117 56 п | 5| 5 1 9| 11| 16| 17| wi 11| 18| 145 78 „| 20! 14| H| 9 18 20| 26! 30| 26! 96 13! 19| 227 910» | 98| 20! 18 17 = 39| 50| 56 44 зв 17| 96| 381 1112 » | 30 94| 27| 33| 50! 63| 73| oe 55 41| 19| 99 ai Total. | 303| 232 | 223 222 | 317 | 304 475 |534 | 440 |336 | 101 | 207 | 4014 44 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT. ment l'incertitude par suite d'observations trop peu nombreuses. La minuscule s veut dire quil y а un maximum secondaire pendant la nuit, une S majuscule que ce maximum est plus fort que celui de midi. (Tab. XXXI, a, b.) Ces chiffres montrent d'abord comment pendant le jour la fréquence des vents forts augmente régulièrement dans la plupart des stations de l'hiver à l'été et diminue ensuite. C'est ainsi qu'à Upsal et à Glascow sur 100 vents forts et tem- pêtes, il y en a 60 environ qui arrivent pendant la moitié du jour en Janvier, tandis qu'en Juin il y en a 80. toutes les stations, il n'y a, semble-t-il, que Valencia et en particulier Vienne oü cette augmentation vers l'été soit moins réguliére: la période y est aussi moins fortement marquée. Ce sont justement les localités qui se distinguent par des maxima secondaires pendant la nuit: c'est surtout le cas de Vienne. Les maxima secondaires sont aussi ordinaires dans la pé- riode de fréquence des tempêtes que faibles et rares dans la marche diurne normale de la force du vent aux stations que nous avons étudiées jusqu'ici. Nous ne croyons pas qu'ils proviennent de causes purement accidentelles, ni qu'ils dis- paraissent, si l'on emploie des observations de plusieurs années. En effet, le nombre d'années que nous avons traité, n'est pas peu considérable; de plus ces maxima secondaires se présen- tent plusieurs mois de suite. Rigoureusement parlant, ils se montrent au moins une partie de Тое à toutes les stations traitées ici, sauf peut-étre Upsal et Kew. A Pétersbourg, ils n'apparaissent qu'avec les vents d'une force de 40 kilom. à l'heure et au-dessus. Les stations anglaises les remarquent surtout pendant lhiver. Le moment habituel de leur appari- tion semble ótre vers minuit, quelquefois plus tót (Aberdeen), quelquefois plus tard (Stonyhurst, Falmouth) La période diurne des temps calmes est bien plus uni- forme aux différentes stations; en général elle a aussi un développement plus puissant.!) C'est ce que Гор voit aussi dans le tableau suivant, analogue à celui que nous venons de citer pour les tempêtes et les vents forts. (Tab. XXXII.) 1) П ne faut pas confondre ce тіліді, se rapportant cornes à la fréquence, avec le fait contraire en apparence, que nous avons si- сөне pedoldémuient dina tt рано dees AE ls force du елген BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. Tab. XXXI. BAND % N:O 8. 45 ombre de tempétes et de grands vents pendant les 12 heures de la journée ou ils se rencontrent le plus. A. (Le nombre est la proportion sur cent du total mensuel.) Upsal. gite Vienne. Valencia. Murs) ТЕРЕ КЕ ire тЫ Fg] R ex B = B > ж = ж zt E 2 ж = ж 3 = = E £5 5 > E р > ° > ` o^ ob D l D H nin Jauvier ...| 59 65 08:15965 15048 |578 15760518197 в Février 61 67 54 | 56з | 63s | 59s | 59s | 528 | 52 з Mars ........ 64 72 57 FOL 57 60 s | 625155 з | 54 АУ 222 71 (72) 62 | 69 58 в | 58 в | 595 | 58 в | 57 s Abus iud 81 (85) 75 (100) | 588 | 658 |.61 | 58 в | 58 в Juln s. 88 (100) | 80 |68s | 55 8 | 57 8 | 55 3 | 58 в | bbs Juillet ...... 97 | (100) 75 |(60 S)| 598 | 668 |(63 5) 59 54 or. 100) | — | 64 |60 8 | 58 S |(67 S) 1008) 57 з |588 Septembre| 70 (100) 1] 59 |558 | 608 | 81S — 15581528 Octobre 60 (56) 56 |608 | 58 S | 608 |(64 s)| 54s | 54s Novembre 59 (58) 53 | 568 | 548 | 568 | 618 | 58 з | 53 в Décembre.| 58 (55) 53 1568 | 58 в | 568 | 55 в |528 | 528 B. (Contin.) Eo Aberdeen. Glascow. вет: Kew. Armagh ws, FETRTETETETHTETETETRETETR Sg Sg Sg 85 [S E ag | &н/®н|®н Зв Эн ®н Ex ЕсіЕс | Eg las) іс | Вы läs | Вы | Вы | Вы Ее SHEHPEIEHIEHEHIEHIPHEPHEHEPEHEE Janvier .... 56 57 s54 8 58 8 59 s| 57 57в 63s 62 | (50) 588 658 é . 57 58 858 57 в |63 в 62 |68 65 | 63 | 72 |588 6886 Mars. O. 59 157 361 171 s [65 67 |68 78s 69 | 81 1598 | 71 Axis... 61 159 866 |64 168 |(100) 70 |100 | 77 | 92 |64s| 79 в. 68 |65 s69 |(100) 78 | (88) 68 — | 77 (19) — | — J 73 |75 |(92) — |82 |(100)(100| — |(100) — |(100) — Juillet ....| 73 78 (50) | (100) 78 (100) (7) — | — | — | — | — в 69 |61 |72 (95) 84 |(100) (74) | — |(100) — |(100) — Septembre, 59 |60 s60 | (57) |66 69 167 аа — | — | — Octobre 55 |55 s58 158 в [63 68 |64в 658 68 | (91) (588) — Novembre.| 54 54 s53 sl 53 |60 61 157 |58 s| 64 61 8 (55 s) Décembre 1 58 |56 s53 S| 54 5 159 61 |56 S| 568! 60 | (80) |55 8| 56 s a guère de maximum de calme à un autre mo- ment du jour qu'à l'ordinaire, c'est-à-dire dans les premières 46 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT. Tab. XXXII. Nombre de temps calmes pendant les 12 heures es plus calmes du jour (Le nombre indique la proportion sur cent du total mensuel.) oo dg зе Sf в al. BREESE ES UP GRE и Janvier....... 59 | 61 55 | 57 | біз! (65) | 64 | 59 | 59 | 58 Février ....... 64 | 66 59 | 70 | 778 | (56) | 74 | 64 | 64 | 66 Мата. 22... 40 | 70 66 | 79 | 82s| (74) | | 71 | 74 | 78 Жүшіріді 2 84 |76 | 76 | 88 | 81 91 | 80 | 86 | 86 Mein LS 90 | 86 1751 91 1286 90: 7792 1 88 | 89 | 87 uit hrs бета 19:027 790) т 91: HOE 86 | 90 ]- 05 Juillet. 94 | 87s| 79 | 88 | 89 | 88 | 86 | 83 | 88 | 83 AOG Lu D'LA мм 1.79 | 86 | 72.180 T 5 Septembre...| 88 | 70s| 72 | 81 | 79 | 72s| 83 | 70 | 74 | 75 Octobre ...... 73 | 628! 67 | 70 17281 628; 77 | 67 | 69 1:67 Novembre ..| 65 | 598| 58 | 62 |67в (50) | 77 | 62 | 65 | 61 Décembre...| 59 | 60s| 55 | 56 | 648| — | 64 | 61 | 61 | 58 heures du matin. Mais comme il n'est pas possible de dis- tinguer rigoureusement les véritables temps de calme des vents très faibles dont la force est inférieure aux constantes de frottement, il se peut que la fréquence des temps calmes ait aussi des maxima et des minima secondaires; mais c'est peu probable. On aurait pu non sans raison s'attendre à une corres- pondance plus intime entre les périodes dans la fréquence des tempétes et des temps calmes; les maxima secondaires des premiers demanderaient des minima correspondants chez ces derniers. Ce n'est pourtant nullement le cas: lheure du minimum de la fréquence des tempótes ne coincide pas avec celle de la plus grande fréquence des calmes. Il y a méme au moins un exemple où les tempêtes et les calmes ont leur maximum. de fréquence presque au même moment de journée. C'est Vienne. Pendant les mois de juin à sep- tembre, de 11 heures du matin à une heure de l'après-midi — c'est-à-dire pendant les heures où il y a le plus de vent dans les autres localités — on n'a dans les cinq années com- binées, que J observations d'une force atteignant 60 kilom. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 7. 47 à l'heure et au-dessus; aux mêmes heures de la nuit on n'en a pas moins de 60. Le nombre de calmes pendant les heures correspondantes était respectivement de 55 et de 236. Nous n'entrerons pas davantage dans le détail de nos tableaux. C'est à la théorie d'expliquer ces détails ainsi que le phénomène remarquable que nous avons exposé dans nos mémoires, savoir la période diurne des tempêtes. e expliquera l'augmentation de force du vent et de la tempête pendant le jour, non moins que le calme profond pendant la nuit. Elle dira pourquoi ce calme, même en hiver, se trouve en rapport intime avec un ciel clair et pourquoi la force croissante de vent dépend plus ou moins de la quan- tité de nuages (Mém. 1, р. 17—19; Mém. 2 et 8, passim). La théorie nous fera connaitre pour quelle cause la période diurne de la force du vent est en somme identique dans des régions si diverses de minima et de maxima barométriques ou par des vents différents; mais elle devra aussi nous rendre compte des divergences qui se rencontrent en certaines loca- lités. (Mém. 1, p. 6—14). Elle nous fire voir pourquoi, par une tempête aussi bien que par un temps plus calme, le maximum diurne de la force du vent apparait dans la plupart des cas presque partout pendant le jour, en particulier juste après midi, et le minimum pendant la nuit (Mém. 2, p. 11, 19, 20, 23). La théorie nous montrera pour quelles raisons la croissance diurne de la force du vent ou de sa vitesse vers le milieu du jour, est en tant d'endroits plus grande par un temps de vent et de tempête que par un vent moins fort, et partant, les extrómes plus accentués. Elle devra également nous dire pourquoi cela n'a pas lieu en certaines régions (Mém. 1, p. 5—16, Mém. 2 et 3, I* et II* part Elle a à nous expliquer le fait que, en un certain nombre de localités, et par un temps de tempête, le vent atteint son maximum d'intensité et ces tempêtes deviennent plus nom- breuses à midi ou même avant, c'est-à-dire avant heure tro- pique de la température, mais om l'heure du maximum barométrique du matin, tandis qu'en d'autres endroits cela n'arrive que plus tard (Mém. 3 П part.) La théorie trouvera la raison pour laquelle en tant d'en- droits et surtout pendant certaines saisons un maximum se- condaire dans la fréquence des tempêtes se présente vers 48 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT. minuit, — c'est-à-dire aprés le maximum barométrique du soir, mais avant le minimum de la température nocturne; et pourquoi aussi ce maximum peut parfois dépasser celui du jour (Mém. 8 Ше part.) П n'entre pas dans le but de ce mémoire de chercher à déeider jusqu'à quel point les essais d'interprétation publiés jusqu'ici apportent une solution satisfaisante aux questions que nous venons de poser. Mais on voudra bien nous permettre de répéter ici ce que nous avons pris la liberté de dire dans une occasion précédente: «il reste assurément encore bien des faits à découvrir et à expliquer, avant que le phénomène soit mûr pour une vraie théorie.» E š % E Жалео SECH CR e Bihang till Kgl: Svenska Vet. Akad. Handl. Bd 8 N°7 Hamberg, Sur la O diurne de la force du vent. 3. Marche Jive de фо vAleoc du ven£ à Spa a.C. Jever. бе. Dal wie Bad Ns SPC ә “Т PART | + q pa 4 x = N 4 | N % A RR 2 à Me | | \ - — m | | t | | | 2 | < 2 ا‎ р | | 1 | 17 + | | Е Ш | | | | | | quud bid | — RE 1 ad Я m 3 1 l M MM 3 1 7 Öd Cm Жо? m 3 5 1 9 " "M | RER ut m 99 gowo dos a vilar moyenne St В. Чо ER par seconde П 19 مس‎ à vitedde moyeni Филме Qe he melio 51 E] т E т E Q o. 3. о т par десемде) ek ur vous. 35 D D E] - D 2 på Ö - Ш v3 gowo a macim diune de 1 ли ед. ” » » - ” x ” ” - modified 5 par seconde ps AW devous. 19 - + , $ , de mélred par” aec. eb au deu. 56 jowo & vilesse moyenne - de š y o IN IHRER ABHANGIGKEIT VON ` ` = STARKE ELEKTRISCHER MH ROBERT TIGERSTEDT UND A. WILLHARD. UNG VOM PHYSIOLOGISCHEN LABORATORIUM DES CAROLINISCHEN | INSTITUTS IN STOCKHOLM. MIT 3 TAFELN. + I. Die Frage von dem Verhältniss zwischen Reizgrósse und ` Muskelarbeit wurde erst im Jahre 1861 von L. HERMANN auf- genommen !). Dieser Forscher belastete den Muskel mit ver- schiedenen Belastungen und suchte für jede Belastung die- jenige Stürke des Reizes ES eines constanten Stromes) auf, welche genügend war um eine eben merkliche Hebung der Башне hervorzurufen. Hierbei fand er jedoch, sobald die Unregelmässigkeiten der ersten Versuche überwunden waren, in den Reizgróssen eine von der Belastung ganz unabhängige Constanz. Die Erklärung dieses überraschenden Resultats fand er in der Theorie WEBERS und suchte dann seine Haupt- aufgabe zu lösen dadurch, dass er die Reizstärken ermittelte welche gerade stark genug waren, um ein als Ueberlastung angebrachtes Gewicht um ein Minimum zu heben. Wenn mit se die Ueberlastung und mit F(r) die durch dieselbe bewirkte Dehnung bezeichnet wird, so ergiebt sich für die solcherart bestimmte Muskelarbeit der Werth x. Е(л). Die verschiedenen ` Arbeitswerthe verhalten sich also durchaus nicht wie die Ueberlastungen, sondern wie die Producte aus diesen in die Dehnungen, welche sie am ruhenden Muskel bewirken würden, sie wachsen also schneller als jene. Von seinen, nach der Ueberlastungsmethode ausgeführten Versuchen hat HERMANN nur einen einzigen veróffentlicht. Das Gesetz, nach welchem die Muskelarbeit bei steigender Intensität des Reizes zunimmt, spricht er später folgendermassen aus: »Es ergab sich, dass bei gleichmässigem Wachsthum der ver- langten Energie die Reizgróssen anfangs langsam, dann schneller wachsen und bald nicht mehr erreicht werden. Mit andern Worten: bei gleichmássig zunehmenden Reizgróssen wachsen die Energieen zuerst schnell, dann immer langsamer und er- ald ein emos A Archiv f. Anatom und Physiologie, 1861, s. 369—396. Haras, Handbuch der Pr LEL . 1879. À ROBERT TIGERSTEDT UND A. WILLHARD, DIE MUSKELZUCKUNG. enn wir aber den von HERMANN verôffentlichten Versuch durchrechnen, so finden wir gar nicht ein solches Gesetz. Bei seinem Ueberlastungsversuch betrug die den Muskel dehnende Belastung 5 Gram; nach und nach wurde die Ueberlastung immer vergróssert und dann ergaben sich die folgenden Werthe für die entsprechende Reizgrósse, welche genügend war um die Ueberlastung um ein Minimum zu heben. N:o Ueberlastung : + Rulisinno- Rheochordlànge. 1 5 Gram Ctm. 2. 15.;» > з 30 2 > 4 55 > 40 > 5 75 > 57 a3 6 105 › > i 1 050^ y 122 8 305 > wird nicht erreicht !). enn wir die Reochordlüngen (z) in die Ueberlastungen (y) dividiren, so erhalten wir N:o pe: © = C» Ot н $5 b» I e өз = 0, d. h. zwischen Ueberlastung 35 grm bis Ueberlastung 105 (N:o 3—6) steigt die Ueberlastung genau proportional der Reizgrósse; darunter steigt sie langsamer und darüber (N:o 7) schneller; zwischen 255 und 305 Gram liegt dann das Maxi- mum. Wenn man nun bedenkt, dass die Muskelarbeit л. (л) nicht proportional der Ueberlastung zr ist, sondern dass F(z) mit л wüchst, so ergiebt sich a fortiori, dass der angeführte Versuch Hermanns sein Gesetz gar Er beweist. In sehr eingehender Weise wurde die uns beschäftigende Frage von A. Fick behandelt. Sowohl mit Inductionsschlägen als mit absteigenden constanten Strömen von kurzer Dauer reizte er den Muskel vom Nerven aus und mass die von un- gleich starken Reizen hervorgerufene Muskelarbeit durch das Product der bei jedem Versuch constantensBelastung in der Zuekungshöhe 2). Das Ergebniss seiner a fasst 1) HERMANN, Archiv f. ион de "` ion 1861, : 2) Fick, Untersuchungen üb ervenr eiue. Braunéchwr g. 1864; Derselbe, Stud e Ki Nervenreizung, Festsc für E. H. Weber 1871 BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 8. 5 er in folgender Weise zusammen: »Die Muskelarbeit ist Func- tion der Stürke eines wührend einer bestimmten kurzen Zeit den Nerven durchfliessenden elektrischen Stromes. Diese Function hat den Werth Null für alle Werthe der Stromstärke, welche unter einer gewissen endlichen Grenze liegen. Wächst die Stromstärke über diese Grenze hinaus, so wächst der Werth der Function von Null an continuirlich und proportional dem Wachsthum der Stromstärke. Ueberschreitet die Strom- stärke einen gewissen Werth, so hört das Wachsthum der Muskelarbeit plötzlich discontinuirlich auf, und sie behält für jeden grösseren Werth der Stromstärke den in proportionalem Wachsen erreichten Maximalwerth» !) enn wir die von Fıck als Belege für seine Anschauung mitgetheilten Versuche näher betrachten, so können wir nicht ieselben vollständig beweisend finden. Der Verfasser sucht ie Abweichungen durch die veränderte Erregbarkeit. des Nerven zu erklären; es lässt sich jedoch nicht läugnen, dass in zwei unter die 6 Versuche, welche er als Probe der Ein- wirkung eines absteigenden constanten Stromes mittheilt, die Muskelzuckungen gar nicht in einer geraden Linie, sondern in einer, ihre operit gegen > Abscissenachse kehrenden gebogenen Linie aufsteigen (S. Етек, Untersuchungen, Figg. 2 und 7, 8.11 m. 13): In der Festschrift für E. H. WEBER veröffentlicht Ficx drei durch Schliessungsinductionsschläge erhaltene Zuckungreihen. Die obere Verbindungslinie dieser Zuckungen ist ganz deutlich krumm und zwar wendet sie ihre Concavität gegen die Abscissenachse. Diese Versuche sprechen also ganz bestimmt gegen das Gesetz Еске. In einer Arbeit über die Abhängigkeit der Muskel- zuckung von der Stürke der elektrischen Nervenreizung, welche sich den übermaximalen Zuckungen gewidmet ist, schliesst sich А. В. MEYER dem Ansicht Fıcks an, dass die Muskel- zuckung bis zum ersten Maximum proportional dem Reize wächst, jedoch ohne einen einzigen Versuch darüber mitzu- theilen ® 23 тее Untersuchungen etc. or 14, 1864. Wir werden hier von den uckun nz absehen, um in einer späteren Mit- в, Untersuchungen aus dem Paysiologischen Labora- 1m Züricher Hochschule, n o Жыр М n Fick. I, Wien 869, s. 36— 50. (Die Originalabhandlung MEY кэ ist v. #7 1867). 6 ROBERT TIGERSTEDT UND A, WILLHARD, DIE MUSKELZUCKUNG. Auch LAMANSKY hat sich für das Gesetz Ficxs ausgesprochen. Er wandte als Reiz kurzdauernde absteigende Stromstósse an. Die von ihm selbst als gelungen bezeichneten Versuche, welche er in seiner Abhandlung graphisch wiedergegeben hat, sprechen dennoch keineswegs dafür, denn die Ordinaten in seiner Fig. 5 sind nicht in gerader Linie, sondern bilden eine mit ihrer Concavität gegen der Abscissenachse schwach gebogene Linie; die Fig. 7 stellt wieder eine Linie, die gar nichts beweist, dar; also bleibt nur die Fig. 6 als Beweis für die Richtigkeit des Satzes'). - Die unter Frogs Leitung von J. J. MÜLLER ausgeführten Versuche über die Grösse des Actionsstromes der Nerven bei wechselnder Stärke des elektrischen Reizes, erlauben keine bestimmte Schlussfolgerungen über das dabei stattfindende Gesetz; aus seinen graphisch wiedergegeben Versuchsergeb- nissen scheint doch mit grösserer Wahrscheinlichkeit hervor- zugehen, dass die Stärke des Actionsstromes nicht propor- tional der Stärke des Reizes, sondern zuerst schneller und später immer langsamer zunimmt (Vgl a. a. O. z. B. Taf V, Figg. 10 (die untere Curve), 12, 13, 14*). In Zusammenhang mit seinen Studien über die Ermüdung des Muskels sprach sich TIEGEL auch über die Abhüngigkeit der Zuckungen von der Stürke des Reizes aus. Er wandte Schlies- sungsinductionsschläge an und reizte damit den mit 0,5 9/, Kochsalzlósung ausgespühlten curarisirten Muskel. Die Mittel aus je 20 bei jeder Stromstürke erhaltenen Zuckungen trug er als Ordinaten auf die nach der Stromstürke eingetheilte Abscissenachse. Er theilt nur zwei derartige Versuche mit; aus denselben geht ganz deutlich hervor, dass die Muskel- zuckungen bei wachsender Stürke des Reizes zuerst schnell und später langsamer aufsteigen. Näher hat Teer die Frage nicht betrachtet, auch nicht seine Ergebnisse mit denjenigen von Fick zusammengestellt. 3) Schliesslich hat der eine von uns mittelst mechanischer Nervenreizung die Frage eingehend studirt. Er fand dass 7) LAMANSKY, Studien des physiologischen nt zu Breslau. Her- ausgegeben von HEIDENH M 220 fol р ны LER, Un ee n du + шы Hochschule, I, 8. 88 18. aiti B most, rbeiten aus der h ogischen Ans n T1 mD 21, 22; 1875; auch im Michaud der Sachs. Gesellschaft der Wissen- ЧА, Math.-phyS. Classe. 1875, І, S. 110 : torium “BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. хо 8 7 wenn der Reiz an Stürke in gerader Linie zunimmt, die Muskelarbeit eine mit ihrer Concavität gegen die Abscissen- achse gekehrte gebogene Linie beschreibt, deren Anfangs- wärts erhebt, um darauf mit allmählich abnehmender Stei- gung sich ihrem Maximum asymptotisch zu nähern. 1) AL Weil nach dieser geschichtlichen Darstellung die Acten über das Verhältniss zwischen der Stärke des elektrischen Reizes und der Grósse der ausgelósten Muskelzuckung noch nicht als abgeschlossen betrachtet werden kónnen, und weil, wie HERMANN hervorgehoben hat,2) die zweimal unstetige Curve Ficks mathematisch sehr schwer darstellbar ist, be- schlossen wir die Frage eingehend zu studiren unter Anwen- dung aller üblichen Arten elektrischer Reize. Wir reizten also den Nerven mit sowohl Schliessungs- als Oeffnungs- inductionsschlägen in aufsteigender und absteigender Richtung, sowie mit absteigenden kurzdauernden constanten Strómen (Stromstössen). Aufsteigende constante Ströme wandten wir nicht an wegen der Hemmung am positiven Pol. Direct reizten wir den curarisirten Muskel mit Oeffnungsinductions- schlägen. Um die Inductionsschläge einander genau proportional zu erhalten, kann man bekanntlich zwei Methoden anwen- den, indem man entweder die gegenseitige Entfernung der Inductionsrollen proportional der Stärke der Inductions- schläge abstuft oder, bei constanter Entfernung der Rollen, die Stärke des in der primären Rolle kreisenden Stro- mes proportional verändert. Die erste Methode ist am mei- sten angewandt. Auch wir prüften zuerst dieselbe, nachdem wir unseren Schlittenapparat nach dem Vorgang Ficks gra- dirt hatten. Wir fanden dennoch bald, dass es schwer war nach dieser Methode unzweideutige Resultate zu erhalten. Unsere Froschpräparate waren nähmlich so erregbar, dass wir die secundäre Rolle nur um wenige Millimeter der primären Rolle nähern ро ше» die Muskelzuckungen уоп Null жеме, : 2 TIGERSTEDT, Studien über mechanische Nervenreizung, I, Helsingfors T 1680, 8 » мы; Handbuch дег Physiologie" f S 8. 110. 1879. 8 ROBERT TIGERSTEDT UND A. WILLHARD, DIE MUSKELZUCKUNG. bis zum Maximum heranwachsen zu sehen. Dabei war die gegenseitige Entfernung zwischen den Rollen so gross, dass die Gradirung des Inductionsapparates nicht mehr mit voll- stándiger Sicherheit ausgeführt werden konnte, denn die da- bei eibalienen Galvanometer-ausschläge waren nur sehr klein und zeigten unter einander fast unmerkbare Differenzen. Wir konnten daher diese Methode die Inductionsschläge zu gradiren nur bei directer Reizung curarisirter Muskeln an- wenden. ‚ Bei indireeter Reizung des Muskels vom Nerven aus sahen wir uns also genöthigt die zweite Methode zu ver- suchen und erzielten damit ganz vorzügliche Resultate. Bei constanter Entfernung der beiden Inductionsrollen wurde die Stärke des in der primären Rolle kreisenden Stromes mittelst eines einsaitigen Rheochordes proportional veründert. Von der Batterie wurde der Strom an das Rheochord geleitet, und davon mittelst des Rheochordschiebers einen Sitomsiein zur primären Rolle abgezweigt. Wenn E Ше elektromotorische Kraft der Batterie, w, шу, w, die Widerstände der Stamm- leitung, der Leitung zur primären Rolle und des Rheochordes sind, so ist nach den KırcHorr’-schen Gesetzen die Stärke, I, des Stromzweiges in der primären Rolle: i Hg ww, + (e + uw), Wenn u, sehr klein im Vergleich mit w und w, ist, só verschwindet im Nenner der Produkt (w + w,) wg gegen ww, und man erhält PELA Se ww, d. h. wenn w und w, constant "ed. so 1st die Stürke des zur primáren Rolle gehenden Stromzweiges genau portional der Entfernung des Rheochordschiebers vom Nullpunkte des Rheochordes. Um diese Bedingung bei unseren Versuchen zu realisi- ren, führten wir in der Leitung zur primären Rolle durch einen SigMENS'schen Rheostat einen Widerstand von 5 bis 10 und mehr S. E. ein. Der iderstand . „unseres ganzen 1 Meter langen Rheochordes betrug 0,1 S. E. Als Strom- quelle benutzten wir 11 MEIDINGER'sche Elem Goen, ën Widerstand ungeführ 68,2 S. E. beträgt’). Das gegenseitige 7) В. WIEDEMANN, Die Lars von der Elektricität, 1, S. 790. 1882. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. mo 8. 9 Verhältniss der Stärke des in der primären Rolle kreisenden Stromzweiges bei den verschiedenen Entfernungen des Rheo- chordschiebers geht 'aus der folgenden Tabelle hervor. Bei deu zu Grund dieser Tabelle liegenden Berechnungen haben wir von dem Widerstand der Leitungsdrühte und der primä- ren Rolle ganz abgesehen; unsere Resultate gelten somit а fortiori. Tab. I. SC te вые Widerstand in der Widerstand in der заз primáren Leitung — 5 S. E. primären Leitung — 10 S. E. "ES TIR Verhältniss der Verhältniss der Centi- we Stromstärken. 102 Stromstärken. meter. mm, тт RÀ10—1.| RA50 — 5 ` T [24 Ю=1. 8450 = 5. 10 0,0000293 1,00 — 0,0000147 1,00 — 20 0,0000584 2,00 -- 0,0000293 2,00 — 30 0,0000874 2,99 -- 0,0000488 2,99 — 40 0,0061163 3,97 — 0,0000584 ,99 = 0,0001451 4,96 5,00 0,0000729 4,98 5,00 0,0001737 5,94 5,99 0,0000874 5,97 5,99 70 0,0002023 6,91 6,97 0,0001018 6,95 6,98 0,0002307 7,88 7,95 0,0001162 7,94 7,97 90 0,0002589 8,85 8,93 0,0001302 8,92 8,96 100 0,0002811 9,82 9,90 0,0001450 9,90 9,95 Wie man aus dieser Tabelle sieht, sind die Stromstärken sehr genau einander proportional, schon wenn der Wider- stand in der Leitung zur primären Rolle nicht mehr als 5 S. E. betrügt. Weil in einer grossen Menge unserer Ver- suche keine Zuckung bei niederer Entfernung des Rheochord- schiebers als 50 Ctm auftrat, haben wir auch berechnet das gegenseitige Verhältniss der Stromstürken, wenn die Stärke des Stromes bei 50 Ctm Entfernung des Rheochordschiebers — 9,0 gesetzt wird. Die Proportionalität zeigt sich dann noch vollständiger. Jedenfalls haben wir also Recht die nach dieser Methode abgestuften Inductionsschläge als unter einander genau proportional anzunehmen. Bei Reizung mit constanten Strömen haben wir derselben Methode uns bedient. Hier kann kein Zweifel darüber statt- finden, dass die Stromstärken unter einander proportional + gewesen sind, denn der eigene Widerstand des Nerven ist d _ ja an und für sich ungeheuer gross. 10 ROBERT TIGERSTEDT UND A. WILLHARD, DIE MUSKELZUCKUNG. Als Stromunterbrecher bedienten wir uns eines von MAREY construirten Apparats, welcher ganz vorzügliche Re- sultate gab"). Die Schliessungsinductionsschlüge lósten wir mittelst desselben durch Oeffnung einer Nebenschliessung aus; die Oeffnungsinductionsschläge durch directe Unterbrechung der Leitung. Dabei wurde in bekannter Weise immer der andere Inductionsschlag abgeblendet. Um bei Reizung mittelst constanter Stróme die Oeffnungserregung auszuschliessen mach- ten wir die Sehliessungsdauer des Stromes so kurz wie móg- lieh und haben in der folgenden Darstellung unserer Ergeb- nisse keine anderen Versuche aufgenommen, als solche, bei welehen jede Andeutung einer Oeffnungserregung vollstün- dig fehlte Unser Schreibhebel war nach den Principien Mareys und Ficxs construit. Die Belastung war also ganz nahe der Achse des Hebels angebracht und war so klein, dass dureh dieselbe nur die nothwendige Ausspannung des Mu- skels erzielt wurde. Das Gewicht des Hebels betrug nur 1,15 Gram; die Vergrósserung der Muskelzuckung 4,4 mal. ie Muskelzuckungen wurden auf einen Registrireylinder ManExs aufgezeichnet und zwar unter Anwendung der im- brication latérale”) welche eine vorzügliche Eleganz bei den /ersuchen erlaubt. Die Reizungen geschahen mit einer Zwischenzeit von je 8 Secunden. Bei jedem Versuch wurde das Präparat zuerst mit steigen- der, dann mit sinkender Intensität regelmässig gereizt, um solcher Art den Einfluss der Ermüdung und der Erregbar- keitsveränderung möglichst auszuschliessen. Nach der Prä- paration wurde das Präparat immer eine Viertelstunde in Ruhe gelassen, damit die durch die Präparation hervorgeru- fene Erregbarkeitsveränderung ausgeglichen werden sollte. Wir bedienten uns ausschliesslich des muse. gastrocnemius. Mit Ausnahme vom Versuch 21, welcher an einer Króte aus- geführt ist, sind alle unsere Versuche am Frosche gemacht. ІП. Unsere Versuchsergebnisse sind in den folgenden Ta- bellen dargestellt. In denselben Ый» р. м D ManEY, La méthode ne: d Á perimentales. Paris... 1878 S. 518. ) MAREY, 1. с. В. 520. sitmet: BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 8. 11 Rh — die Entfernung des Rheochordschiebers vom Null- punkte in Centimeter; S — die Stürke des Inductionsschlages bei Gradirung nach Ficks Methode; W — der Widerstand in der Leitung zur primären Rolle; Z — die Grösse der auf den Cylinder gezeichneten Muskelzuckung; Steig. — dass die Reizung mit steigender Intensität des Reizes stattgefunden ist. Sink. — dass die Reizung mit sinkender Intensitát des Reizes stattgefunden ist. A. Indirecte Reizung vom Nerven aus. I. Inductions- schläge 1). a. Absteigende Schliessungsinductionsschläge. ditiis оқ 6. Versuch 7. = bB. Е. Wi «ES. E. Z Z d: п. L IL Хо. Rh. Steig. Sink N:o. Rh. Steig. Sink. а ` 85 1,8 1 7,5 6,7 2 70 4,4 4,3 2 46 10,0 9,4 3 yis 5,4 ; 3 48 10,8 ‚4 4 80 6,1 6,15 4 11,0 1,15 Dp. 9 6,6 5 55 11,2 11,4 6 90 6,65 6,6 6 11,4 1,55 7 ® &u 67 7 11,5 б 8 11,6 ,8 9 75 11,6 115 10 80 11,65 1,8 11 85 11,7 7 12 90 la. 11,75 1 95 tm 8. Aufsteigende Schliessungsinductionsschláge. Versuch 65. Versuch 5 (Forts.) W = 108 E. W ==:10 8. E Z E I. E II. — — — Vr — N:o. Rh. Steig. Sink. Мо. Rh. Вер. Sink. 1 40 2,5 0,0 7 40 IL 11,7 2. 15 3,7 4,6 CE 40 -ils 11,6 з ж БЖ” To "n. W 158 11,6 4 D ma 1410: m 5 Hs. AS 5 =a 2058 М» H 90 11: 1,5 6 6 Ho d$ в № Пл» 11: - In allen diesen Versuchen war die исик Rolle vollständig über ту die mit Eisen gefüllte primäre geschob н Hi ROBERT TIGERSTEDT UND A. WILLHARD, DIE MUSKELZUCKUNG. Versuch 11. Versuch 12. W == 20 8. Е. WEEK; Z Z I п No Rh. Steig. EN Arne Y HO 2,8 N:o. Rh. Steig. Sink. 2 55 3,85 1 - 0,8 — В 7,00 2 4 4,2 E 4 8,7 E ‹ 4,0 — 5 -0 9,35 + ) 4,0 6 75 9,85 5 6,5 0,0 T 10,2 ) { 7,3 8,85 8 85 10,35 ,9 0,5 9 10,45 d ‚8 3,95 10 5345 11,1 ) ) ,9 ,6 10 62 ,15 ,95 11 64 85 Les Versuch 14 12 d ,6 ,8 W --108.Е 13 d ,55 ,5 Z 14 70 ,95 ),6 No Rh. Sink. 15 i ,95 2 Ех So 3,35 16 L ,00 Los о 40 6,0 17 76 ,00 1.0 o 4 10,5 18 78 ,00 1,05 4- 00 12. 19 ) ,00 1,15 OF Db. 6 ) 05 ‚15 6: 60 13,0 ,3 ,5 4 6 13,0 1 ,8 5 9-0 13,0 ; i8 A gc 13,0 90 11,35 ‚5 10 80 13,0 ) ‹ ‚35 ‚65 H 5 13,0 d 94 11,4 2,15 19 W 13,0 ~ 95 13,2 Absteigende Oeffnungsinductionsschláge. у. Versuch 16. Versuch 17. W = 95 8. E. W — 20 8. E. Z Z 1 II N:o. Rh. Sink. : 1 38 1,2 5 N:o. Rh Steig. Sink. 2 4D 1,3 1 5 4,1 0,0 827 5, 4,8 2 55 5,5 at 4 = BD 8,45 3 60 10,45 7,45 nv 55 10,55 4 65 12,55 11,15 6 60 11,3 8 13,35 12,45 T 85 11,85 6 75^ TTA 14.4 В TH 12,3 T 16,3 15,3 9 12,25 бс, OD 1615 917,5 10 80 12,25 4: W IBS. Lich и $85 12,3 30 э 354 17, 1 90: 12,55 3 18 9: ЗИ 1) Diese Zuckung ist, wie die folgenden, übermaximal. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL: BAND 8. N:o 8. 13 Versuch 18. Versuch 20. a. d W —3208. E. W= 255.8; a. Z I IL I. II N:o. Rh. Steig. Sink No Rh. Steig. Sink 1 515. Од 1 40 8,05 ‚8 9 6 11,6 5,5 2 45 10,75 113 9 7 16,2 13,15 3 50 12,4 12,15 4 15 1825 16,5 1 55 12,5 13,05 D ) 9, 8,8 5 60 12,55 13, 6 85 19,5 19,5 6 65 3,2 13,5 7 9 — 1959 20,0 7 70 18,25 13,5 8 95 19,3 20,2 8 79 13,15 18,45 9 80 1845: 1355 b. М Es e 13,7 1 ‚4 13,85 W = 2068. E 2 5 Bus 155 Е 56 5,5 0,4 2 9,3 5,85 b. 8 60 10,25 3,55 1 4 2,05 0 4 62. 195 9,55 5 ` 2,00 2,6 5 64 15,35 12,00 3 4 8,65 2,55 6 66 16,75 15,00 4 Е 9,5 pi 7 16,6 5 D 10,4 8, 8 70 18,95 17,95 6 11,45 10,5 9 72 19,4 — : 12,6 ю 74 19,55 -- 8 12,7 1% -- 19,1 9 — 13,55 12 76 19,65 — 10 13,4 44 18 78 19,55 — 13,55 14 80 19,1 20,00 ) 15,55 15,15 15 85 — 20,25 3 ( 13,95 — 16 90 -- 20,25 | ( 14,05 — 17 95 — 20,5 › ( — 15,5 ) ( 14,05 — | ( 14,25 d 4 14,3 15,55 ) i — 15,5 20 14,6 15,5 : 14,5 15,6 22 ( 144 15,8 23 - 14,4 16,36 Versuch 21. W —1058. E. Z L IL N:o. Rh Steig. Sink = 1 50 4,65 1,90 ÿ ю 6,95 6,05 3 60 10,05 8,65 4 65 12,5 12.5 5 70 13,00 12,95 а. 6 15 18,5 15% ж 7 1885 15.0 dts = = c © D 14 ROBERT TIGERSTEDT UND А. WILLHARD, DIE MUSKELZUCKUNG. д. Aufsteigende Oeffnungsinductionsschlüge. Versuch 26. Versuch 27 b. (Forts.) W= 10 8. E. Жү == Е. Z Z N:o, Rh. L IL OE э Мо. Rh. Steig. Sink 3 10 8s 74 10,25 10,4 : 13 76 10,35 10,6 c x ан 14 78 105 1048 véi 15 80 10,55 10,8 jum M 16 82 106. 109 8 95 105 17 84 10,7 10,85 19 8 loss 1098 ,85 10,95 Versuch 27. 20 90 11.0 11,0 W=58.E. u 9 Hà: di: а. Z Versuch 28. J. ba W=108.E. No Rh. Steig. Bink. Z 1 55 — 1,0 ; I ; п 2 60 ,8 5,95 E? d Í Š 65 7,0 6,95 N:o. Rh. Steig. Sink 4 10 8,9 ‚2 1 40 ),95 — 5 15 9,6 9.95 2 42 Le 0,0 6 80 10,3 10,5 8 44 5,15 4,9 1 85 10,5 10,55 4 46 ,65 6,65 8 90 10,6 10,65 5 ,8 8,0 9 95 10,7 10,9 6 ) 9,1 £ с, ,45 10,0 b. 8 s È 104 £ 52 9,0 0,95 9 ,15 10,75 2 54 4,15 3,55 10 ! 11,05 3 56 6,1 5,8 11 [ ‚45 10,9 | 58 6,7 6,0 10 ‚5 10,9 ) 60 8,0 1,15 13 10,9 d 62 8,2 ,5 14 6b: 10,85 64 8,7 9,15 15 ( 10,05 10,9 š 66 9,0 4 16 | 10,7 10,85 ( 68 9,3 9,5 17 1 10,7 10,85 10 70 9,8 10,1 18 & 10,7 10,85 1] 72 9,95 10,2 19 š 10.75 10,8 II. Absteigende constante Stróme. Versuch 36. Versuch 38. Z Z N:o. Rh Steig. N:o. Rh. Steig. I H uL 1 55 58 1 55 Di 49 E 2 60-178 9 60 92 Te ,3 8 05b 88 Ә 65 10,6 № I 4 10 84 4 10 155 109 105 5 b 965 b 75 11,6 1,75 108 m. & 80 По Hs Il: A т 85D 120 НИНЕ 8 90 123 118 ‚8 À A 9 95 125 11,85 1286 | d BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 8. 15 4 B. Directe Reizung des eurarisirten Muskels. о. Absteigende Oeffnungsinductionsschläge. Versuch 30, a. Versueh 32 a. (Forts.) Z Z L П. І II N:o. Steig. Sink. Мо: M. Steig. Sink t 4100 0,65 0 988. 13,0 2,9 % т 0,00 4,5 6:5 89,85. 13,4 13,75 D 10,9 6,1 5,85 10-77 8647.2 18,5 14,4 р 1455 6,1 6,45 5 Б IS 6,8 6,85 ` GE 21,6% 7,05 7,15 2,8 0,5 0,0 qub 95.8 7,55 7,35 2 4,1 1,3 1,15 fL 95855 7,85 1,65 3 6,0 4,8 ,8 9.6 3255.5 81 1,9 L 2,1 ,5 8,0 10:5 3645.6 84 8,1 ) 9,4 ,65 9,5 S inum 2 10,85 12,8 у 11, Versuch 32. y ^ 144 e 185 А iB .8 ,8 DB 1 ‚1 ‚0 I А ni : ,8 65 1345 3 15 ,6 jes: 1877 No S Steig. Sink Le 3,5 ‚8 14,1 1 1 ,5 GE ,2 19,45 14,2 g à 6,65 m , 18,95 14,4 Ӛ 10,9 8,85 А 8 148 4,4 4 ide :103 10,8 1 Ty 145 14,5 5 ВЕ 11,4 18 e T5. Да бое о 12,4 19 ,6 1485 149,3 71's 123 12,65 20 “ , 1500 45,8 B. Aufsteigende Oeffnungsinductionsschläge. Versuoh 80, b. Versuch 33. Z а. N:o. 8. Sink Z 1 Vu: Le E II 21105: 255 З 4 3 198 За №0. 8 Steig Sink 4 144 41 > ée 1,55 0,4 B , „4 5,0 5,75 : а > р s 5 129 1,00 8,0 7 198 Ga 2 Bt. дет 8 216 725 Blue, do: 9 6 AR e р 1018: Dao 10 95» 755 a 5 2 ы 7 65 12,05 1 97 š , , , 12m. 28,8 8,00 9 346. 1285 2,6 E13 80,1 5 114 3»s 83 h 15 3546 9,0 1 6,0. 155 0,0 16 36,4 9,6 2 Gi 4,0 ar 16 ROBERT TIGERSTEDT UND A. WILLHARD, DIE MUSKELZUCKUNG. Versuch 33 b. (Forts.) Versuch 35 a. (Forts.) Z L П. 1 II N:o. 8. ` Steip. > Sink. No B: teig. Sink 3 9,4 6,1 6,2 3 126 4,05 4, 4 10,9 1,85 8,0 4 ` 163 5a 5,2 b я 8,55 9,8 D. 198 5,25 5,4 6 JA 9,0 9,9 6. 255 5,5 1 T1555 9,6 10,2 qe 073 6,0 6,25 8 72184: 405 EE Өл 30% 6,5 9 or 19,8. 5410 11,7 9 : 84,6 6,9 7,15 10 sr 21,6, 2415 12.2 IL. 98,5. dios G 196 5. 19 994 128 13,15 1 7.1 2,5 27,3 2.6 15,5 2 9,4 3,05 2,95 44-1, 92559. 115,2 13,85 o 109 8,6 37 15 13,2 14,2 47 19,8 4,15 4,1 in, 528, 1141 14,25 b. ` Mé 4,8 4,85 17 6. 14,55 : 14,5 67-16% 5,3 5,0 18 p 36,4, : 140 14,75 de 181 5,6 5,9 8 108 D,9 6,0 9 256 ,2 6,4 Versuch 35. 10. 988 го 6,5 А II 25s ,65 ,85 i Z 12 2⁄8 6,8 ,0 FL аш 13 98,8 6,9 ,0 ғ К 14 90,7 ‚15 ‚3 Noir B. Steig. "CBink. 15-328 ,25 ‚4 1 6,0 0,9 1,2 16 846 7,5 .55 2 9,4 3,5 2.9 17; ; 36,4 ,5 ‚75 Von diesen Versuchen sind 6I, 12, 14, 17, 18al, 18all, 27al, ЭТЫП, 281, 361, 38, 32al, 32bI, 33all, 33bII und 35bI auf Taf. I—III abgebildet. In allen Curven entspricht in den Ordinaten jedes Millimeter 0,2 Millimeter der resp. Muskelzuckung; in den Curven 1 bis 11 incl. bedeutet in der Abscisse jedes Millimeter 1 Centimeter des Rheochordes; die darunter ange- brachten Ziffern geben die betreffenden Rheochordlängen an. In den Curven 12 bis 16 incl. entsprechen in der Abscisse je zwei Millimeter eine Einheit der Stromstürke; die unter der Abscisse angebrachten Ziffern weisen auf die laufenden Num- : mern der Reizungen hin. s Ergebniss aller dieser Versuche geht unzweideutig hervor, dass bei gleichfórmigem Zuwachs der Stärke des elektrischen Reizes die Muskelzuckungen zuerst schnell, dann immer langsamer zunehmen, um schliesslich sich einem Maxi- mum asymptotisch zu nähern. Dieses Gesetz gilt, sowohl bei directer Muskelreizung als bei indirecter von Nerven aus, für constante und indueirte Ströme, in welcher $ BIHANG TILL К. SV, VET.-AKD. HANDL. BAND 8. м:о 8. 17 Richtung sie den Nerven oder den Muskel durchfliessen mögen. Bei unseren sehr zahlreichen Versuchen haben wir nur ein Paar Mal eine Andeutung des Gesetzes Ficks gesehen, niemals aber eine vollständige Proportionalität zwischen Reiz- grössen und Muskelzuckungen gefunden. Die Fehlerquellen, welche unsere Versuche möglicher- weise unsicher gemacht haben könnten, sind zweier: Art, nähmlich 1) die Veränderung der Erregbarkeit des Präparats ‚ während eines Versuchs, und 2) die Ermüdung des Muskels. Wie schon hervorgehoben, liessen wir immer unsere Präpa- rate nach der Präparation eine Viertelstunde ruhen, bevor wir mit der Reizung begannen; die durch die Präparation bedingte Erregbarkeitsveränderung war also, mindestens zum grössten Theil, schon vorüber. Die Reizungen geschahen in einem Rhyt- mus von je 1 Reizung in 8 Secunden; durch jede Reizung wird die Erregbarkeit des Präparateszunächst gesteigert; wenn eine durch den Reiz hervorgebrachte Erregbarkeitsveränderung noch nach 8 Secunden in genügender Stärke stattgefunden hätte, so müss- ten, kraft dieses Zuwachses der Erregbarkeit, die Muskel- zuckungen schneller als sonst zunehmen. . h. wenn die höchsten Punkte der Muskelzuckungen mit einander durch eine Linie verbunden werden sollten, so würde diese Linie entweder eine gerade sein, oder ihre Convexität gegen die Abscissenachse wenden. ass die betreffende Linie nach unseren Versuchen ihre Concavität gegen die Abseissenachse wendet, kann also nicht von einer etwaigen, die Erregbar- keit verändernden Nachwirkung des Reizes bedingt sein. Eine von der Reizung unabhängige Erregbarkeitsverin- derung ist natürlich nuit. nicht ausgeschlossen. Wenn wir aber bedenken, dass ein ganzer Versuch mit 20 Bestimmun- gen nur 160 Secunden dauerte, so kónnen wir es nicht recht wahrscheinlich finden, dass die Erregbarkeit des Präparats wührend dieser kurzen Zeit in so hohem Grade sich verän- dert hàtte, dass dadurch das ganze Gesetz ein anderes ge- worden würe. Eine solche Annahme ist um so mehr un- wahrscheinlich, als dann die supponirte Erregbarkeitsverün- derung in allen unseren Versuchen immer in genau derselben Weise sich geltend gemacht hätte. `. £ Bine etwaige Veränderung der Erregbarkeit unserer Prä- Ç geste kann demnach nicht unsere Ergebnisse getrübt haben. 2 У 18 ROBERT TIGERSTEDT UND A. WILLHARD, DIE MUSKELZUCKUNG. Bei den wenigen Reizungsversuchen, welche wir mit jedem Präparat machten, ist es auch nicht möglich, dass die Ermüdung eine so hervorragende Rolle gespielt, dass dadurch ein ganz anderes Gesetz als das wirkliche sich dargestellt hätte. Die Belastung des Muskels war ganz minimal und zwar nur so gross, dass der Muskel sehr mässig gedehnt war und nicht schlaff herabhing. Bei einer so geringen Belastung kann ja doch ein Froschgastroenemius ohne zu ermüden viel zahlreichere und häufigere Versuche aushalten. Ferner hat sich das Gesetz gleich sicher bewährt, ob die Reizung bei steigender oder bei sinkender Intensität des Reizes geschehen ist. Wenn die Ermüdung für unsere Resultate von Belang gewesen wäre, so hätten wahrscheinlich das Steigen und das Sinken der Muskelzuckungen bei steigender und sinkender In- tensität des Reizes nicht genau dasselbe Gesetz gefolgt. Freilich waren bei unseren Versuchen die bei derselben Stärke des Reizes erhaltenen Zuckungen in zwei mit dem- selben Präparat gemachten Versuchsreihen nur selten einander vollständig gleich; dies ist natürlich von einer geringeren Erreg- barkeitsveränderung bedingt, welche ihrerseitsihre Ursache aller Wahrscheinlichkeit nach darin gehabt hat, dass zwischen je zwei Versuchsreihen das Präparat, um sich zu erholen, immer eine längere oder kürzere Zeit in Ruhe gelassen wurde. ? ie beiden betreffenden Fehlerquellen waren also, wie uns scheint, von keiner wesentlichen Bedeutung für unsere Resul- tate. Dagegen haben sie wahrscheinlich einen Einfluss auf die Art und Weise, wie die Muskelzuckungen bei steigender oder sinkender Reizintensitàt steigen oder abfallen. Im Allgemeinen fallen die Zuckungen bei sinkender Inten- sität des Reizes ein wenig schneller herab, als sie bei stei- gender Intensität des Reizes zunehmen. Dieses gilt jedoch nur von den bei der geringsten Stärke des Reizes erhaltenen 2—3 Zuckungen. Hier kónnte vielleicht die Ermüdung des Muskels eine Rolle spielen, obwohl deren Einfluss allzu ge- ring ist, um eine Verunstaltung der Versuchscurve zu veran- lassen. Môglicherweise kann auch eine zurückbleibende Po- larisation die Wirkung des Reizes bei dessen к Werthen ein wenig modificiren. Die Unregelmässigkeiten, welche in unseren ойысы» trotz aller Genauigkeit zu finden sind, sind jedoch so klein, dass sie das von uns gefundene Gesetz nieht im Mindesten ` BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL, BAND 8. N:0 8. 19 beeintrüchtigen. Sie rühren natürlich von unvermeidlichen Sehwankungen in der Stürke der Reizung her und zeigen sich meistens bei Nervenreizung mittelst Inductionsschläge. Der Nerv ist, wie schon lange bekannt, mit einer wahrhaft wunderbaren Empfindlichkeit bur die geringsten Schwankun- gen in der Stürke des Inductionsschlages ausgerüstet. Dass diese grosse Empfindlichkeit die wirkende Ursache der be- treffenden Unregelmässigkeiten gewesen sein muss, geht dar- aus hervor, dass sowohl bei Nervenreizung mittelst eines con- stanten Stromes, wie bei directer Muskelreizung die Zuckun- gen viel regelmässiger sich darstellten. erthen des Reizes, welche in der Nühe der Schwelle liegen, erhült man zuweilen bei Steigerung der Reizstürke zwei oder drei minimale, fast gleich grosse Zuckungen, nach welchen die Zuckungen, bei fortgesetzter Steigerung des Reizes, unserem Gesetz vollständig folgen. Als Beispiel diene der Versuch 17. Diese Unregelmässigkeit scheint von kleinen Schwankungen in der Reizstürke bedingt zu sein, denn eben in der Хаһе der Reizschwelle stellt sich der Nerv als besonders empfindlich für die kleinsten Unterschiede der Reizstürke dar. Das Gesetz, nach welchem die Muskelzuckungen von der Reizgrósse abhängen, steht in innigster Uebereinstim- mung mit dem Gesetz, nach welchem die Energie des Muskels bei tetanisirender Reizung sich entwickelt. In ganz dersel- ben Weise, wie beim Tetanus die Zunahme der tetanischen Zuckungshóhe des Muskels für jede оозе Reizung i immer kleiner wird,so wird auch bei Rei zunehmenden Reizen der Zuwachs der Energie i immer geringer. Bekanntlich hat Boum neuerdings nachgewiesen, dass die Tetanuscurve eine zu den Asymptoten als Achsen hingeführ- te Hyperbel darstellt'). Es liegt nahe zu vermuthen, dass auch bei Reizung mit einzelnen Reizen die Energie des Mu- skels nach demselben Gesetz sich entwickelt. Unsere auf den Tafeln I—III wiedergegebenen Versuche stellen sämmt- lich hyperbolische Curven dar. Mathematisch genaue Hyper- beln sind sie jedoch nicht, wovon wir uns durch Rechnung überzeugt haben. Mit Rücksicht auf die viel complicirteren Versuchsbedingungen, welche im Gegensetz zu den Versuchen D BoHR, Archiv für Anatomie und Physiologie, Physiol. Abth 1882, В, 84. 20 ROBERT TIGERSTEDT UND A. WILLHARD, DIE MUSKELZUCKUNG. über die Tetanuscurve hier vorliegen, war dies uns nicht unerwartet. enn die mannigfachen, den Nerven und den uskel verändernden Einflüsse ganz ausgeschlossen werden könnten, so würde sich wahrscheinlich zeigen, dass auch bei einzelnen Reizungen die Muskelzuckungen in Form einer Hyperbel zunehmen, gleichwie schon jetzt bewiesen ist, dass sie ihr Maximum asymptotisch erreichen. ДЕНЕ ЕННННННННЕ Ш HH H4 FH НЕН ЕН Bc EEN HER HR HITLER AER HG Hn H- г sss; H Е FH ИЕНЕН HI TH GEI о ES ПЕ БЕ Ë HHH H FH ГІН НЕҢ 2222242 FREE GH BERI EH ÉTÉ suu LI EE a 252552 НЕН НЕНІ KEE ЕНЕҢ ssaausen БІНЕ Lë Schlachter, Stockholm. Bihang till K.Vet. Akad. Handl.Bd.8. N° 8 Тай. H. | ЕН 22421 Gap Dor RE НЕҢ ШШ pu TH 22852522152 наана H ~ bro 28 ЕН қ s um i LIPRELLITITIITITILII mm. n etd КЕНЕЕН pun HER теша RE LI HE Fr 20 60 80 та 2551 9 Versuch 27.31. : ЕЗЕННЕҢ Е HR I: CHEE : паласе я [TZ KELTEN DG ГҮҮ FH 24 H FH Lil ЕЕЕ 82222252. ЕНІН ELI EH LÀ D u HEURE ЕН f id SS EE анарга 70 Versuch 44 L lith W. Schlachter, Stockholm. x 4 HH НІН HHH 1444 Та f1 Til. HEURE ШЕН ИШИ Tin тел 4 k. H = -] * а оз LJ m LL L] LL H. e BS с Tei an t3 LL] у us na = ша. Sg ‚© LLLI Ho > SE 8. o Bihan till К. Vet. Акад. Handl.Bd.8. N 4 HE H HEHH À BRE EH H = HH : м Bt sii š: Е ei КНН HHIH ЕНЕ E) N rH: HH ЕҢ vi Ki e L| СЕН = e) HH : D : | TH S EXE SH H ER > BE НЕ 551152152 di: ,9 BIHANG TILL К, SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. $. No 9. INDEX TO THE GENERIC NAMES THE CORALS OF THE PALEOZOIG FORMATIONS G. LINDSTRÔM. COMMUNICATED TO THE ROYAL SWEDISH ACADEMY OF SCIENCES , MAY 9, 1883 STOCKHOLM, 1883. KONGL. ВОКТВУСКЕВТЕТ. P. А. NORSTEDT & SÖNER. very one who has been working within a special, circum- scribed field of systematic biology, must no doubt have often felt the want of lists of all genera known within the range of his research, giving at least the most necessary references, as to the scientific papers where the authors first described their new genera. Where the excellent and trustworthy works of Bronx and L. AGassiz cease, the naturalist is left to his own resources. Even the latest published Nomenclators, as those of MARSCHALL and SCUDDER do not by far include all genera published since the works of the first mentioned authors were printed. 1% is evident that the nearest approach to complete- ness can only be attained through the exertions of specialists each for the order he has cultivated. The present index whic is now offered to fellow workers, enumerates genera, created since 1758 when the still prevalent binominal system was in- troduced by LINNZUS in the Tenth Edition of his »Systema Nature». It has however not been considered worth the while to swell this list with names and references of some thirty so called new genera formed by Lupwi@ 1) and contrary to all adopted rules, at the expense of old, and well established genera. o give a single instance amongst numerous others - he has discarded the well known and generally adopted name Halysites and thought fit to replace it with such a sesquipe- dalian name as Ptychophlæocyathus without the least conceivable foundation. With Egyptian types (Aeanthophyllum) such names are printed, which belong to well established genera; the names of mere synonymous genera are printed in italies (Acan- thodes) and uncertain, dubious or not acceptable genera are printed in spaced letters (Archæocyathus). Next the name of the author the year of publication follows and the name 1) »Corallen aus paläolitischen Formationen» in »Palæontograpbica vol. 14. ; 1865—66.» 4 LINDSTRÓM, INDEX TO GENERA OF PALÆOZOIC CORALS. of the scientific paper, where the genus was first mentioned and where also the first description generally is given. Some- times also in addition the next work of the same author is cited, in which the genus is more fully described. The letters . C. P. signify "the occurence of the genus within the didis. Devonian, Carboniferous or Permian formations. It might perhaps have been expected by some to find several other names enumerated besides these given, as for inst. Monticulipora, Constellaria, Reptaria etc.: but as these and similar do not embrace a single coral and are rather to be considered as bryozoa, they Have been excluded from the list now published. | It may at last be added that the author has had осса- sion to compare the original specimens of a great number of genera, and thus to found his opinions on autoptical evi- dence. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND $. N:0 9. Acanthocyclus Dysowskı 1873. Mo- uogr. der Zoantharia sclerodermata Ru- de 1 і 5 genera of the same author seem {о mix wit and they gosa aus ilurformation Estlands.|gradatious in the charact га, So, Nord-Livlands un r Insel Gotland.|inst. the four first genera represented Lh 108 m Leg in the »Ar- lin А. N. Н. 4th vol. 18, lar chiv, Naturk. Liv-, E und Tees forms so closely approaching 5. ндері Bd V. 3. — The d in Bd V. Lief. | that they ht be taken as 4. 1874. — Identieal with Pholido- variations in the genus Clisiophrllum. phyllum. Alecto Lamouroux 1821. Exposition Acanthodes Dv ув. 1878. Monogr.I, 78, méthodique, 84. Includes à тк Son 108. T dc м already been em- cies of bryozoa, but later authors have ployed by L SIZ for a fossil fish. applied the nam the initial geet This genus is moreover identical with Pholidophyllum. Acanthophyllum Dep. 1874. Mon. II, 2 Ac ervular aria ScHWEIGGER 1819. Beo bachtungen. dg p. s ee also MILNE Epwar N. Cor. III, 407. D this genus with Моко. а pops DALE’S Acervularia is = Arachn Type: A. baltica i uri [Ree is als nony о synonymous В rocyathus er 1850. Prodr I = Lithostrotion. n 1. 17, pe: d e dle: rs ar KRÜGER an Geschichte i Geet 1; 2 А. damicornis i ites me eg вв. 1850. Prodrome Actin GE Liser. 1882. Dan 4 andl. N: :0 3, р 21. — 1. dan 11.23 of Syringopora Alveolites lox. 1801. Syst. anim. s. vert. 375. Although L шагый this us as being in close affini ith Favosites, he states that belongs to »les pol s à réseau», that is to the bryozoa LDFUSS again joined Alveo- lites and Favosites unde Calamopora. uch species as A. e i A. Labechei show by their mode o wth and their structure that Br reali balak to Favo- pp" Alyssites FISCHER von WALDHEIM olim, instead of Halysites. Amplexus P wi 1814. Mi nera) Conchol. 165, pl. 72. e Se phyllum gh tabulæ widely develope a Anisophyllum Еру. H. PA Brit. Foss. ee Ixvi. Anthop hyllum Souwriooex 1819. В tab. VI; Handb. 417. As cireumsc we by its author this еее includes several Agaricia Lamarck 1816. Anim. sans vert. ed. 1, II, 241. Employed by богр- FUSS and MORREN for the Silurian un. though Vosa ск’з genus only embraces recent form На. а. Тидын 187 8. new E of dipterou 1:4 mely | К. pro dou to Ce this and other | cordance with VOLKMANN, who 1720 in gen E Vg PER, Caryophyllia er sii name has been sometimes given ача jater authors to forms of Zaphrentis and ous palæozoic р 4 5 n Rech. im. Foss. du en Carb, de Belgique 118. Is stated to be a genus W BERG, but no su cur: in the »Petrefacta Telluris Svecanæ», the д € in w اچ‎ ibed Corals. - nium KEYS . Wissen- Zare rar Reise Petschoraland, 153. a subgenus of Lithostrotion, for which in ac- 6 Silesia subterranea p. се es fossil a sam s »corallum own fro e Carboniferons æra Аай iium DANA de 3 ges | In British Fossil de p. 18 Mac Cor. Journ. 186. vol. 1. Type: Acervularia the name a species of Plas baltica of LONSDALE. SCHWEIGGER" . D'ORBIGNY терд wrongly dites | Strombodes which is accepted by М. M'Cor as the author DWARDS for these forms does not con-| Astrocerium Нам. 1852. Palæont. of tain a single hem. Synonymous with | N. York II, Venez? та ites, is genus are Actinoeyathus D'OmB.,| Astroites Mar in literis accor- Cylicopora STEIN., Darwi YB., La- | ding to Bronx Ушем р. 130 fo mellopora Dare Owen. He liolites. opoma Ілхрвтабм 1883. Sasa re Еру. Н. 1850. Brit. Vet. Ak. ds Ва 7, N:o 4, 57. Туре | Foss. Cor. lxvii Genus of doubtful A. prismaticu S. value, as type А. mitratum, is one Aræopora Nionorsox & R. E of the most variable forms, displaying jr 1879. A. Mag т. vol. 4, | almost all the cha pad of the so 218. Type: A. ы nes Archæoe sathellne Fox» 1873. Sil- ulophyllum E xd 71850. Вт. Foss. liman's Journ. p. 211 - 213. D da ep to Мовкіз the same rchæ ав 8 INGS 1. | аз , Clisiophyllum but insuff ciently known. Geol. Surv. Can., reprinted іп 1865,| Ашороға ES ss 1826—33. Petref. Pal. Foss. ada, I, In ro- | Germ. 1, 82. Only the initial stages of bability a a tem as well as y per Syringopora. ing. B. has found spicula ex- тіпиға CASTELNAU 1843. Essai sur. terior bie bak more minute Seege le système silurien de l’Amér. septen- are necess trional, 49. e figures, ei well as Arthro УЕ BEyriCH 1850. | description are very unsatisf mec »voi- Zeitschr. d. deutschen Geol. Gesellsch., sin d thodendrons; mais i- 10. According to Ар. ‚ Pa-|stingue par la présence d'un tula in- leontogr. ПІ, 75. 1854, a very d terne qui s'étend dans toute sa lon- ge and is by R. described as - | gueur.» thoceratite, O. crassum Axophyllum Еру. Н. 1850. Br. Foss. Aspasmophyllum Екнр. RoEMER 1879. | Cor. lxxii. Verhandl. es. Ges. Vaterl. Cultur aryphyllum Enw. Н. 1850. Br. and mor full described 1883 in Le- Pos. x Cor. Ixvi ; thæa Geogn. | A Zaphrentidian. D Battersbyia Еру. H. 185 p. Aspidiophyllum “son 1874. | terrains paléozoiques, 151. Compare also Proceed. Phil. Glasgow vol. ІХ, 153. | the later researches of Duncan, Phil. Also written Aspido lum, uncertain | Trans 64 Genesis in much ot у == Araehnophyllum). Astræopora D OnBIGNY & Mac Cor see treo An. vert. II, Bam GER apply this name to several Mer es of Acervu laria and Cyathophyll Astreopor. it to ed a efus the іше ‚nature o which seem. ared up, ut 13 заа ы иена re on as € of the .| the тау author's чагар е terr. pal. 154. ee LINDSTROM, INDEX TO GENERA OF PALÆOZOIC CORALS. een ela x none of that family 1857. atricea BILL gi Ge e SE - Cana o Cysti вины by some classed ties th Ce Lo ve eaum а Еру 851. Pol. DE KoNINCK one of the Chætetidæ ne eegend a bryozoan. May also include Favosites Billingsia De Коміхск 1876. В tabulæ, resembles Blothrophyllum Nisi 8 Corals Canada »Differs from etie жін > having. the барысы n value and "score ene of eis elt BIHANG TILL K. enbachium KóNt — Ico- "s fonts Sectiles. Cent. prim., Lon ng believed y be a Hold, but ы See structure he efflo orescense of pla Seine as we LE . When referring I however the се of KôniG it seems to be tide have been referred to this genus. iy Шит Ben OLD dei Nouv. Mém. Nat. IV paper on sDis Ka Ikbrüche von Mu kowa» p. Seems in no importan character to deviate from Oyathophyllum. Lethæa A . pertusa is a bryozoan. j 6—38. Petref. Germaniæ Contains species of Favosites but also bryozoans of the genus »Millepo ре дра Вико 1865. Сапай. Geol & П, 425. Syno- nyms t ES genns are umnopora NicHoLs., Houghtonia RoMIN and probably also Lyopora NicH. & ETHER. е: ; odrome ontains only a single spec es, C. ies Wë 1846. "Sin. — Cam hyliom E E. H. 1850. Br. Fos Cor. s Tt It is very difficult to di SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. nt thodendron have dg inclu luded мо 9. 7 stinguish this pu from Amplexus or Cyathophyllum Campsactis ен ri CLIFFORD 820. B 1 Ann. Se. Physiques. V, 234. Ву the incomplete нйн ir юн it is impos- sible to ph p s is meant 7 in Scup- © | DERS her rey it with Gage: Canina MICHELIN 1841. riunione degli Scienziati italian rino 1840, 228. Is мн della To- par given might as well apply to = Am ws tå Haru 1852; Pak of №. Yor a Nearly allied to Syringo- iren а aving the connecting tubes at the same level. & en Nicuorsos J. : . H. 4th — ‚Pros. Phil. N 1876. Ann. Mag. N —71. nr E? = © e wg of L. only em- sil. INGER cde a A en of Li- it. een pl. ‘Conophytum see n ш Centrephyllum J. Тномзом 1880. P Phil. Soc. Tomte XIE 224; = e phyllum. Centrophyllum renger This name is annotated as given a Coral ré Spain, but I indc find. the refe- Os ophyllum Eaton 1832 accor- ding to L. Asassız Nomenclator. ei м mentioned dy any subsequent Am uthor. The genus has жайын “first stan described in E's "Textbook of Geo- Cerias ter — е іп RICHT- HOFEN's China IV, 61. Chetetes FISCHER VON e DHEIM —37. Oryctogr. du Gouv. de Moseo 159. eci for instance having very fin A Illu ien Sege in H Fossils pl. 37, t. 16— Choraxis M. Eow. e? 1851. Pol. Foss. Terr. pal, 173. C. Chonophyllum Еру. Н. 1850. Brit. Foss. Cor. 1х. Synonymous is Cono- 8 LINDSTRÖM, INDEX TO GENERA OF PALÆOZOIC CORALS. pee Наг. Type: C. perfoliatum. | Cyathophyllum Gorpr. 1826--88. Petref. Germ. I, of the origi- Chana Epw. 1851. Pol. па! species of б. are real Cyathophylla terr. pal. 299. Шыр МӘЛЕ а the sense now com ly accepted, Cladochonus Mac Cox 1847. A. Mag. others are Cystiphylla, is — N. H. XX, 14. At first called Таша аз | Chonophyllum perfoliatum and finally if wen.) = = Pyrgia. C.|0ne an Acervularia. Ав synonyms Нкм Rose this genu ay be enumerated Aulaco- 1854. “Gorallenthiere des n Meeres, | Phyllum, Bothrophyllum, Disphyllum, HRBG several SL ithodendr Endophyllum, Exostega, Peripædium, as "belonging ed is genus. Lonspare’s | Pterorhiza S. D. С. CL. — ^ ier tab. 16 bis, fig. 9| Cyathopora P Owen 1844. is unkno Geol. Explor. etie Wise. & е 69, Clisiophylloiaes Du. 1873. Monogr.| probably — ере а І, 84 =? Cystiphyll Cyathopsis D'O 1850. Prodr. de Clisiophyllum anb 1846. Siilim. | Pal, 105 Tdentical with Amplexus and Journal 187. Zaphrentis. Coccoseris EICHWALD 1860 Lethæa e Lam. 1816. Anim. s. Vert rossica 1, 1, 442. Stylaræa SEkBACH is | 232 а only mesozoic — but identical. also meno for Palæoc ocyclus Coelophyllum FER». Roemer 1883. Leth. Geogn. 409. Coelostylis LINDSTRÖM 1881. a terti 22 о Mag., 253. = Calapoecia. EE E. H. 1850. Br. Foss. Cor. lxvii: D. Conophyllum mr Sr Pal. М. Y. 114.— Chon t confirma- 1826—33. € S ee rims by him for Devonish Heliolitid == ici put this may wa C. ga nr Gorpr. Soe IX, Not identical with | Diphyphyllom as S. А. MILLER sup ya axoni ni ndi 1840--47. Ісопо. 200 жамыл MICHELIN 1840— >oph. 104. s species isa DN 2 Diphy- phyllum?, к ` mee Паш Со Frag- P -| Cylindripora EICHWALD Zeit- - Cyclolithas Ex ILNE Ёру considers this o identical with ee — (Arach um). 1899. Zoo- 190. M ma den Bull. 9. logia specialis Т, sembles phyll Vet. Akad. Handl. Bd 6, n EK ead of llum LONSDALE 1839. sil. st D 01 ynonymous - is Microplasma Drs. Cys i nete Dana 1 deu Spo nogr. 187. | Den гірім Ds. 1878. Monogr. 136 see Pyenophyllum. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. Dibunophyllum NICHOLSON & THOMSON Proc 1816. eed. Phil. Soc. Glasg. X, 1, 127. mp Clisiophyllum. uophyllia BLAINVILLE 1884 ор truer) Man. d’Actinol., 359 a aceons Ulophyllia not to be e with Michelinia as seems to hav SE done ы: Pe Cor. ` Dietuophyllum M y 1844. Carbon File of Irela nd, 191% as of BLAINVILLE ichelinia. ingeria GEINITZ 1861. Dyas, 111. y Ъаза] parts of crinoidal 2.” with which also, G. compar Dinoph ylum Тлмозтв. 1882. Bih. Vet. Ak. = im Bd 6, N:o 18, 21. Typ utum long B uen wich чар. "Hisinge егі Enw. H., which Devoniau coral "Ron the 8 groove i e septa form i he median axis orl, which is ele vated and columella like. The tabul are also ele rd the central axis > of t stri of h colour, е е not seen іп any other coral MPH DINER Lonspaze 1845. G of Russia I, "T Synonymous is do: phyllum. astrea ER е, m Bull. BAND 8. ко 9. 9 Duncania Пе Кохіхск 1872. Nouv. | Rech. Anim. Foss. Belgique, 107. Not of PouRTALES, whose BE must he renamed. С. Dyct h er Palæ- өні; “IV "n. Mur d is cited a genus of. Mac Cox, but see тад Dictuo- yllum. Elasm en Hair 1 т 889. s. Cor. Niagara an RE Ba 38. — Cyathophyll Siet онь 1850. Prodr. Pal. 48. — Cyathophyllum. "i 55 H.1851. Polyp. terr. pal, 102. D: Endophyllum Еру. Н. 1851. Polyp. terr. pal., Brit. er ridoplyllum Eow. H. 1850. . Cor. Іххі. = Diphyphyllum. ана Mart IN, at first .also Fos r| wri of an Attempt to мек а Knowledg of pr Fossils on Scientific Prin- 193. Contains eden of Litho- strotion (2) and Smithia Erismolithus MARTIN 1809. Out m pt thinks, bnt is 00 gs preserved for exact determina- into eise & CLIFFORD géner. des Sc. Phys. V, im. s. vert. 8 Diplophyllum HALL N. but York, П, . Consists of two species has however been applied EINITZ of quite siis ii genera of which one | Grundr. d. Versteinerungskunde, 568, to is — Acervula orms of Heliolites and other ионы FERD. RoEMER 1883. | — Fascicularia Отв. 18 , 80, Lethæa Geogn de . This is no doubt a well estab- Discophyllum Harr 1 al. N.|lished genus, but as the name is already . I, 277. =? Ptychophyllum. S. gi en by M. Epwanps to а ын eg a Disphyllum FRoxENTEL 1861 е опе must be adopted. Туре: Е. à l'étude des Polypiers, 902 — — Cyatho- irsgmoides Е phyllum Donacophyllum Drs. 1873. I, 80; П, 205. 1830. Man. d'Ae- partly identical wich Acer- 'avastrea BLAINY. eim tinol., х= буа Kr e d vularia Di hyphyllum D E : sanoilla. Nrcpotsog 1874. is ag. ‚ 999. Is not identical sen Streptelasma as ios 98: i 106, states; the s nnus SE as wells in the De vonian raf БАР where Bar ra % escr The Eifeli n species is commonly called Ау Ноль proles болғ, S.D. phyllum Hatt, 1852 in n. | BURY's [de dto of the great Sie Lake, 407. Thi is is a most questionable and seems = be a highly altered Oyatho phyllum is given m | and I cannot find that the name occurs elsewher Favistella. m 147. Ра. М. X. L 216 == Col 10 gti Dana 1846. Cor. of the Expl. ‚ 538, as a жәме to Favo- sites. r iate to ASSIZ in ScuppER's Nomenclator ät should be- long to the Thecidæ Favosites Loge, 1816. Anim. s. vert. II, 204 S. D. қамт аг a w. Sieg 1870. Ann. Mag H. 3d Ser. vol. 6, p. 384. D Sege me Cor 1849. Ann Mag. d Ser. HI, 130. — Is N. ale ыы with Heliolites. mer ce Ерж. & H. 1851. P err. 156. Possibly only a ub. ur teg S. Floscularia BICHWALD са 700105. 8. — Acervul ees 6. 28. ver- Spe es of s scan le ud PE de been referred to this Fun "am dicor HkIM 1820. Petre- Pie kr 346. pea various forms, Pt h as Ptychophyllum vem others eoporites D’ORBI ү 1850. Prodr. Pal. 49. — Heliolit Goniophyllum Edw. H. 1850. Brit. Foss. Cor. lxix apen ndi Drsowsti 1873. Mon. 1, 19; 138. ms of Streptelasma or pds an Hadroph yllum Еру. H. 1850. Brit. oss. Cor. lxvii. Haimeophyllum Виллхөѕ 1859. Can. Journal. Sep. 43. Now considered as a “4. form of Michelinia. Brit. Foss. E yat Ixvii, phyllum Halysite s FiscHER v. WALDHEIM 1813. Zoogn. 1, 387 though there spelt Alys- sites, altered to the other name in Oryc- . de Moscou, 1830— Gre Catenipora LAMK ho Harmodites PIs v. WAL н. 1828 Notes sur е Tubipores fossiles, 15; dytes. Identical elio lites Diis I" Explor. Ex- ed. ама h., 541. ophyitam л 1846. Dana, Ex- plor. Exp. Z , 956. Heliopora не жубын 1834. d'Actinologie ; in part ну т with Heliolites. Helminthidium Lixvste. 1883. Öf- vers. Vet. Aks Fhndl. N:o 3, 16. Type ent is Виллмез 1875. Сап LINDSTRÖM, INDEX TO GENERA ОҒ PALÆOZOIC CORALS. number I have not seen, epic very nearly related to Zaphren — Mac "ee 1849. A. М. М. Н. 2:d Ser, ІП, 126. D. seen llum J. ere 1879. Proc. Phil. Soc. Glasgow, XI, 323. — Clisio- dim onia RoMINGER 1876. Geol. : Survey p: Michigan, III, 11, 18. — Cala- pe Aydnophera FIscHER v. WALDHEIM 1807. Muséum Demidoff ШІ, 295. TnauTsCHOLD has given a critical re- view in »Nouveaux Mémoires de la Soc. imp. des Natur. de Moscou» XIV, (1879), p. and proves t beyond doubt, that this genus is well founded and to be distinguished from Hydnophora of M. Epwarps and later authors. X nia Mac 1844. Carbonif. Foss Ireland, 7, ^e not the nogr. I, ch a form | & Тном- oc. Phil. Soc. ое Kumatiophyitum x: Кы ылы 1876. roc. Phil. Soc . X, 250, since altered to ennt e gente Пиш. ceripora EicHwarp 1856. Bull. же XXIX, dec di L name ==? amellop Оте 840. Кері. on Mineral d of Pe Ас- ge to = Enwarps = Strombodes . MILLER == Stromatopora. Жөмердекі т 1863. Pro с. N. Se. Philad., 2. Nearly uni to а С. Lindstrómia Nıcnorson & THOM: 1876. iig eed. R. Soc. Edinburgh, mi 149. ee SCHWEIGGER 1819, Beo d say ыйсы for thi teroph Hör & Geol. new Ser. VII, 236, which statement an ywhere "BIHANG: TILL К. SV. Lithostroma RAFINESQUE according to BRONGNIART Tabl. 431. Brony thinks it olumnaria. Lithostrotion FLEMinG 1828. British Animals, 508. C. p SE ed are: en maphyllum, Nomatophyllum, алайы. бітем: dron, Stylas Lithost ES Boss NN 1840. clator 661 — the precedent. ere ah Mao Cor me Ann. M. . &d S ek baam ee. 1850. Prodr. . 1849. Comptes Employed by Ercx- WALD id бога», "which he later called Coecoser Lophophyllam Еру. Н. 1850, Br. s. Cor Nomen- de Fos Lyellia =. Н. 1851. Pol. Terr. pal, 150. Lyopora NicHoLs. & ETHERIDGE ede Monogr. Sil. Foss, Girvan Distr., 25. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. мо 9. 11 Microplasma Dep, 1873. Mon. І, 84; II, 253. — Cystiphyllum. Millepora L. 1767. “sassa ur a лайы, м pte om Gotlan y меен SCHLO nr Pe ч ef-k. 363. Embraces ramose Fav itidæ. Wan- LENBERG in Petref. Telluris Suec. 1821 100 refers forms of Heliolites and Favosites to this genus Monilopora Nrcuor SON & ETH 1879. Geol. Mag. 293. In the vicinity ora i of Syringop ao wed a BLAINVILLE 1834. Man. Actinol., 374, con vins species of Cyatho- See Небо : ers. Monticularia Anim. s. ertebr. Use à Wy STEININGER Мы Cyathophylla but аана by LAMARCK or =. ERS Hydnophora. p. p. tieria Dr е A Anim. fe rh de Belgiqu ? Nemaphyllum Mac С Jo am d № H. Za беті IL, 15. name ме altered to Nematophyllum Mac Сот 1855. Brit. Calapoeei: 1. Fossils, 97. — Stylaxis or Litho- Madrepora . S. Nat. ed. X. |strotion Mirne Е s. 798. Comprised then nearly all known odulipora Ілмрѕтк. 1878. Ofvers ом and eporose corals. . coa- | Vet. Ak: , p. 14. ns GoLpruss from Gotland is pro Nyetopora Місногзон 1879. Tabu- 274 а Striatopora. late Corals, 182. сты "rg n 1820. Petre-| Om mphyma RAFINESQUE & CLIFFORD улардын AHLENBERG also | 1820. . Gen Ру, у, 985. 8. uses ча name for alt the Rugose corals te Barkande 1868. Accor- he describe ding to BiGsBY обе silurieu us, etes Lag, 1816. i ` vertebr. II, 244. d by HisiNGER in Pachy phyllum n H. 1850. Brit. — Suecia p. the “м! Foss. rs Ixviii. „кы a crinoid, showing bom Pachypora idi 1873. Öfvers. Mastrema RarixEsquE 1819. Jou Physique t. 88, 428. According to Mii Enwarps there mentioned along wit several other genera, which are badly described. Medusæphyllum F. Ap. ROEMER 1855. alæ Vos иш Н. 1850. Bri hyllum Epw. H. 1850. Brit. Posa. Cor. 1 linia Dz Коміхск 1842. Anim. Foss. de Чень its Vet. Ak. Ze N:o 4, p Microcyclus x and Wonrutx 1868. Palæont. of c жақ ІП, 420. .14. P. lamelli- cornis. Palæaci e? НАМЕ H.Nat. Cor. ІП, 171. P. cuneiformis diet of Bretagne Palæaræa Lon 1882. с Vet. Ak. Ha m „боз, Р. opatini. alos elas Epw. H. 1849. Co re Rendus. XXIX, 71. From this cg are to be excluded: al. Fletcheri, P. rugosus and P pr æacutus. P. porpita is the only spe as yet known. $ Palæophyllum Bias 1858. Geol. Survey of Cana Rept of Progress, 1 HOL- 68. == Streptelasma according to Nic SON & ETHERIDGE. Differs according to BILLINGS D rione long, Einen 12 LINDSTROM, and маме masses instead of being sim ¿moss Mac Соу 1849. А. Mag. М. Н. Ser., ІП, 129. Dee spe- cies of er and Propor DW. * Ны M er. Ann. Le Ser: E 261. Мы ры am. otrochis Emmons 1856. Ameri- can тена of Science wë Arts, 389. No eor Seems to be a Cyatho- , Patinula eg leen 1829. Zool. spec. ‚ 186. From the alluvium. Resembles orn ia навы K 1872. Re- 1813. ribolites FISCHER Zoo Only a name without esr I, ly any description o or dance? ipedium ee i n Meeres, 84. A Br it. eeng ge 204, chan A abov Hee to = distinguished och Lithost tro Petraia Miser 1839. Beitr. zur Petrefaktenk . Kunt eg En of ther = 5 بت © n some ge arts include Drsowskrs Cenophyllum Phillipsastr: parer e | hori Perhaps a bryoz r INDEX TO GENERA OF PALZEOZOIC CORALS. Pleurodictyum Gorpr. 1826—33. Pe- 9. Casts of Favosites tref. Germ and Michelinia. xg arc 1849. Ann. Mag. 9:d Ser., ee "I, 888. Very im- „Н. НЫ у known. Кме ld only a single species P. donat Р. Polydilasma HALL И, 119. mens, consider authors as identical with Zaphr rentis. Polyorophe LINDSTRÖM KN Ofvers. Vet. Ak:s Förhandl. 0. riv с large broad Jaterally, which connect adjoining ee septa n narrow lines of I ow blant: үре M di- stantiated, extending "ires "s whole without ко and nearly tal. T. P. glab le m Genee 185. trod. polyp. fossiles, 308. phyllum Polystomus Комо — XIII, f. 158. = Syringopo | ore Las. In- Cyatha- d" pl. 1816 nim vert. LONSDALE placed in СА gens Se ‘of Heliolites and Plas Porpites SCHLOTH. 1 Pet refakten- kunde 149. Partly identical with Pale cyclus. НЫ NicHoLs. & ETHERIDGE 1871. M. Ge у» 4 Ser., ХХ, = Prisciturbe H 1870. Zeit- schrie өл q Quel, pes XX, Fou on a rugose coral of andeler min жесі genus, enclosed іп а mass of Coenostroma thia is synonymous to this. opora Юри 1849. Comptes iere deer eme 1870. Öf- | Rendus XXIX, 262. — Plasmopora. . Vet. Aka D. rotaræa Еру. Н. 1 Polyp. Foss. jynonyms are: gosse e iode Acan- | 146. Syn. Diplastrea Еснульр. S. thodes, Tryplasma. Protoeyathus во 1878. Sillim. Va Ve ps ge ES к 1872. Re- | Journ. 124 Nearly related to Archæo- cher 8 x foss., 62, in | cyathellus. the vicinity of га ER Protocyathus A eg ох е Pinacopora NICHOLS. gem Етнев. jr|Phil Soc. Glas Gr KEE dus ht 1878. Sil Foss of Girvan, 52. —?|to have a new ein name, и wiy Plasmopora. x. genus. Ld ес ак ув. 1873. Monogr. tolye ue. Товкіл, 1869. Lunds 1, = Cystiphyllum, шеген. Arsskrif 10. As NATHORST has lasmopo ra Enw. H. 1849. Compte i ici is no coral, only a east pd XXIX, a of the interior of Su rien medusa. | um Lixpsre. 1883in Еіснт-| Рвашшорога ү GREENE 1861. De, China IV, 68. 8. Manual Coelent., 258. ont only by BIHANG: TILE К. SV. VET.-AKAD. HANDL: BAND. 8. eng for Fa as this genus T 2. ext ës Helio 1 1534. sc Ga CE ro el Meeres, 88. — Cyathophylluin. C. radicans mM Men. excentricum AA Pt dp die Ерм. Н. 1850. Brit. Foss. Cor. Ixix. Syn. Streptelasma. 5. ұлары m. YB. — Densiphyllum, which name was altered as being wrongly formed. 8. Pyrgia Еру. H. ти Pol. terr. pal. 159. — Cladochonu dili Mac "Dor 850. Ann. M N. 2:d — et E he deseri iption is ma rom »а singular r this is nothing fragment», but silicified, and consequently an altered Heliolites. enstedtia ROMIN 1876. ER Geol. Survey of Michigan S 11,71. А bivalve shell from the ce sic iege has al- s & Ly- | th №09, 18 Siphonodendron Mac Соу 1849. А. Mag. N. Н. 2:8 Ser., IH, 127. = Litho- strotion. Siphonophyllia ScouLer 1844 in Mac Carb. Fo Cov's Car oss, of Ireland, 187 ш aphrentis. Smithia Enw. H. 1851. Pol. terr. ls IH. The researches ci KUNT es make it most probable that this genu is "eg with the older Рараты Por pum Y INDSTR. 1883. HT- я "a DL colitis Hon 1875. Qu. Journ. т Mae 1875, & Мовтн Philad., 448. S. Sphænopoteri ium MU 1860. Proc. Phil. Soc. a | SEEBACH konside it identical with Pa- leeacis. EC ium osa Cor Sp 1855. Bri Pal. Fos ready been named s Ion ey are rather opercula o CETT and NICHOLSON Hat "the name | known rugose cora to Romingeria. erai iy егт is ege 881. pee Ер. Н. 1849. Comptes ы ften . Oecon. Gesell- Rend. xxix, p. 2 chaft zu Könlgsbetg: Abt. 1, 109. The Rhaphidophyllum Lmosrn. 1889. Ві- | name is forme y to the rules d 6, N:o | commonly nn 1 have diged ang Sv. Vet. 18: 345: 8. Rhizophyllum . ak or Öfvers. Vet. Ak:s Förh., 287. Type: € gotlan ndie Rhizopora DE Kinar 1872. cherches ee les Anim. fossiles, 117. Rhodo À nk Там. Тномзо x 1874. Ge n ol. Magazine, 556. Forms of Clisio- e ombopora MEEK 1872. Final Rept. 2. of Nebraska, 141. Perhaps an acts FisCHER von WALDHEIM 1832. Bullet. Moscou, Rh. petio- latus from urian limestone of Petersburg is possibl FR. SCHMIDT has suggested, a Plas a Rhytidop ug LINDSTR. p. 62. S. Roemeria Epw. H. 1851. pal., 152. S. D. Pol. Terr. - | 24. it to Actinocystis. vae Hp icm gie Н. 1651. Pol. Terr. Pal, тала inv. Cor. lxi | Stomatopora Bronx 1825. Pflanzen- В Contains o d stolons «d ere ae ni. oa, but there may be i tro е Aulo oporæ or "initial läger H. 1850. Brit Foss. of Syring ms? EE Mac Coy 1849. A. M. N . 8:4 Ser 4 Orathophylum. Se epta iis pue GER 1856. Gergen Pal, N. Streptolasma D'On »Ce t des Cyathophyllum dont les oila pe en corne, plus profonds peu lamelleux au centre.» m N e Romi "m Nicuozson 1879. Tabu- to Str e volume at late Соган, = Qaenstedtia. S. C рамы, б figur Sarcin uda Geng 1816. Anim. s. Мы L 1852. Pal. N. York, vert. II, 222. L. mixed up several ge- SE nera and included pre inst. Syringo- nm organum. Siphonaxis 1873. Monogr. I, 134. zs un vta on ‚ silicified and altered fragments of an undeterminable coral. strea BLAINVILLE 1834. М Асов 376. Contains species о o ophyllum and Ptychophyllum. igirur SCHWEIGGER E Beob. tab. VI. This genus is founded on two 14 species of which x is Ptychophyllum | and the me ES L. tellare L. Consequently it eri biss елеген Фан as €— authors pretend. Sieg ui 1866. deutsch. Geol. Gesellsch. 306. = os er Sek E vg пиа LINDSTRÓM, INDEX TO GENERA ОЕ PALÆOZOIC CORALS. Trachypora Dio H.1851. Pol. terr. pal, 158, 305. — Env. Н. 1850. Brit. Foss. Cor. lxv See ochopsis vA & EHREN в. 1834. Corallenthiere d. roth. iban. 53, in- stead of Turbinolopsis. seris Eicuw. Stylastrea Томзратк 1845. Russia | Tryplasma LowspALE 1845. Russia I, І, SS == Lithostrotion. 618. = Pholidophyllum. tyla zis Mac Coy 1 Tubipo 58. NH 2:4 бет., ІШІ, 119. ие In this edition LINNAEUS only included Push ium EicnwALD 1856. Bull. de | recent for but in ed. HOT. Moscou. IE d. 112. It resembles catenularia, serpens and feaoicularis are a Propora, but as it occurs in the Ca E 8. boniferous formatio mo = ubiporites Ѕсніотн. 1820. Petre- bable that it may be a Fistulipora. чейн 966. — Halysites and Sy- ge EE 98, In- trod. ét. Pol == Lonsdalia : Mc dias a НЕМРЕ. & EHRENBERG 1834. Syringolites HixpE 1879. бео]. Ma- Coralle nth., 53. poete of Turbinolia. s Syringo phyllum E . 1850. Brit.| Turbinolia Шамавск 1816. Anim. s. Pos Cor іші TRE. genus needs а | Vert. 230. en Lu: Eocene h some rreanum seem to . be Phillipsastrææ yringopora GoLDruss 1826. Petref. Germ., 7 Tetradium DANA 1846. Zoophytes. Expl., — Nic s Tetradium is possibly some perforate. Set. related | ? to Laceripora. Thamnopora SrEINIXGER 1834. Mém. Soc. Géol. de France I, 337. = Favo- sites. Thamnoptychia Har, 1876. Illustr. Devon. Fossils pl. 38 f. 9 - 13. — Stria- to Thecia Enn. H. 1849. Comptes Rendus XXIX, 263. S. Comptes Thecostegites Еру. H.1849. Rendus XXIX, 261. Thysanophyllum NICHOLS SON J. Тномз, B Proc. Roy. Soc. Edinb. IX, 14 and Cretaceous species. but P peces ses others added pale ozoie ones, no cognized as belonging to other fedens. jd d os Ge x. 1821. Exp. mé- thod. 85. ee а +: NS- DALE and ы ech designated thus seve- ral SC phylla. ermipora Harr 1874. 26:th Кері. i State Cab. 109. He considers IN ICHOLSON aga the corals. It may nevertheless be questio- able whether the last authors h ive : zoum and the species described by ROMINGER resemble some the ү Ame and some Ptycho Za aphrentis ee, & CLIFFORD Lug . Ann. Se. Physiques V; 234. 5. D. t. BIHANG TILL К. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. 8. N:o 10. RECHERCHES LA DISPERSION PRISMATIQUE DE LA LUMIERE C.-E. DE KLERCKER. AVEC DEUX PLANCHES. SECOND MÉMOIRE, PRÉSENTÉ A L'ACAD. R. DES SCIENCES DE SUEDE, LE 9 MAI 1883. STOCKHOLM, 1883. KONGL. BOKTRYCKERIET. P. А. NORSTEDT & SÖNER. H d M uen à la théorie récente sur la nature de l'électricité, due à notre illustre savant M. EDLUND 1), on peut admettre lhypothése, depuis longtemps émise par d'autres physiciens, que chaque molécule matérielle est pourvue d'une enveloppe d'éther comprimé. En effet, d'aprés cette théorie, successivement perfectionnée avec tant de soin par son auteur, et toujours en pleine conformité avec l'expérience, une molé- cule matérielle doit ótre considérée comme un condensateur électrique en état d’accumuler autour de soi une certaine masse électrique, qui n'est pas autre chose que l'éther même à un état de condensation plus ou moins grande. Adoptant cette hypothèse dans ma théorie sur la disper- sion de la lumière, j'ai supposé que peront; en dedans d'un milieu matériel parfaitement isotrope, où se propage la surface d'une onde lumineuse, l'influence retardatrice des enveloppes éthérées, comme aussi des parties purement matérielles des molécules, sur un élément de cette surface, devait être, en moyenne, la même, si, au lieu de se trouver, comme elles le sont en réalité, uniformément dispersées dans le milieu maté- riel, ces enveloppes et ces parties matérielles des molécules avaient été réunies, volume à volume, de manière à former des couches simples, paralléles entre elles et avec la surface de l'onde. J'ai donc posé que ces couches sont composées d'éther comprimé à la densité moyenne des enveloppes éthérées, et que chacune d'elles est divisée en deux parties égales par une autre couche composée de la substance purement maté- rielle que contiennent les molécules, ou plutót leurs atomes. L'épaisseur de ces couches et leur distance respective , sont déterminées non-seulement par le volume qu’occupe une т) Théorie des phénomènes électriques, par E. EDLUND. К. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd. 12. N:o 8 (1874). Sép. chez BROCKHAUS, Leipzig 4 DE KLERCKER, LA DISPERSION PRISMATIQUE DE LA LUMIÈRE. enveloppe éthérée et celui de la partie matérielle de la molé- cule, maïs encore par le nombre de molécules que renferme l'unité de volume. Elles sont, par conséquent, des grandeurs qui dépendent de l'état chimique et physique du milieu matériel. Considérant d’abord la propagation de la lumière en di- rection normale par rapport à la surface limitrophe du milieu réfringent, je suppose que l'unité de volume forme un cube dont l'une des surfaces coincide avec ladite surface, à laquelle les couches idéales deviennent paralléles. Or, une fois l'épaisseur des couches idéales et de four intervalle d'éther libre déterminée en dedans de ce cube, nous pouvons, sans erreur essentielle, considérer tous les élé- ments de surface appartenant aux ondes élémentaires qui émanent de la surface limitrophe, comme influencés en moyenne de la méme maniére par ce milieu, quelle que soit la direc- tion dans laquelle ces éléments se propagent, pourvu toute- fois que le milieu soit parfaitement isotrope. Dans le développement mathématique de ma théorie, donné dans mon mémoire précédent!) (pag. 27), je n'ai pas tenu compte assez Kerger Ze des positions réelles que doivent avoir, dans l'unité de volume considérée, la première couche idéale per SURA à la surface extérieure, et la dernière par rapport à à la surface opposée ou intérieure du cube de l'unité. C'est à tort que j'ai placé la surface extérieure de la première couche comprimée de manière à coïncider avec la surface limitrophe mathématique du milieu, ou, ce qui revient au méme, avec la surface extérieure du cube de l'unité, et la dernière couche comprimée de manière à coincider avec la surface intérieure de ce cube. Un examen plus rigoureux de ce point m'a montré, au contraire, qu'aussitót que l'on veut chercher une expression algébrique embrassant au plus juste le phénoméne de la dispersion, on me peut pas négliger la dis- tance qui doit exister entre la première couche comprimée et la surface limitrophe mathématique qui constitue le plan tangeant aux molécules extrêmes, distance parcourue par les ondes lumi- neuses dans un éther non comprimé En effet, la distance en question, qui varie avec la den- sité du milieu, joue un rôle très important dans la dispersion. 1) Bihang till K. Sv. Vet-Akad. Handl. Bd. 7. N:o 1. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 10. 5 En lui donnant une valeur finie dans le développement de la théorie, on arrivera à des résultats remarquables et de beau- coup supérieurs à ceux déjà établis dans la suite de mon précédent mémoire, résultats dont la concordance avec les données expérimentales obtenues jusqu'ici ne laisse presque rien à désirer, comme j'espère être à même de le montrer dans les pages qui suivent. En prenant, comme je l'ai fait, le millimètre pour unité de longueur, le nombre de molécules qu'embrasse le cube de l'unité devient toujours fort grand. On peut donc, sans erreur notable, supposer que le cube de l'unité occupe toujours, quelle que soit la densité du milieu réfringent, une position parfaitement symétrique par rapport aux couches idéales. En d'autres termes, on peut supposer que les deux surfaces oppo- sées du cube se trouvent toujours placées symétriquement en dedans de la distance qui sépare deux couches voisines. Grâce à cette admission, on conservera une uniformité parfaite à travers tout le milieu dans la disposition des couches. e pose donc que le cube de l'unité est situé immédia- tement à la surface limitrophe mathématique, et que cette surface se trouve à une certaine distance de la premiére couche comprimée. Or, cette distance ne peut pas dépendre unique- ment de la densité du milieu réfringent, ou, ce qui revient au méme, de la distance entre deux couches voisines. Sans doute, elle dépend aussi, et méme en premier lieu, de la qualité chimique et de la densité du milieu étranger qui se trouve immédiatement de l'autre côté de la surface limitrophe; ou, d'après la manière de voir employée ici, elle dépend de la dissimilitude qui doit exister entre les deux couches avoisi- nantes appartenant aux deux différents milieux contigus. Cette dissimilitude devient presque toujours trés grande. Elle a lieu quand le milieu réfringent est un liquide enfermé dans un vaisseau de verre, ou quand un corps solide est entouré d'air. Dans les gaz, la distance en question peut encore dé- pendre de la vitesse avec laquelle, selon la théorie cinématique, les molécules gazeuses frappent les parois environnantes. Chez les liquides examinés dans la suite de ce mémoire, elle paraît être environ la moitié de la distance өтте deux couches voisines. 6 DE KLERCKER, LA DISPERSION PRISMATIQUE DE LA LUMIÈRE. Soit maintenant AB, fig. 1, l'unité de longueur qui em- brasse un certain nombre, б, de couches d'éther comprimé, chacune de ces couches ayant une épaisseur — d, laquelle est cependant divisóe en deux parties égales par une couche cen- trale, de l'épaisseur e, formée par le milieu purement matériel que contiennent les molécules. Bu 1. es % Mes š Z 2 2 % 2 2 4⁄2 pu Rr Or, ce nombre, b, de couches sur l'unité de longueur, doit: toujours être considérablement plus grand que le nombre, п, qu'embrasse la longueur d'onde intérieure, 2, vu que le maxi- mum de longueur d'onde lumineuse n'est que d'environ 0,0008 mm. En désignant par d la distance entre deux couches avoisinantes, et par s la distance entre la premiére couche et la surface limitrophe extérieure АА, où les ondes entrent dans le milieu, on peut donc poser la distance entre la dernière couche et la surface limitrophe intérieure, ВВ, du cube d'unité, comme étant toujours égale à d — s. Il est vrai qu'après cet arrangement, l'unité de longueur doit varier dans les calculs. selon la densité différente du milieu, mais seulement d'une valeur maximum à peu prés égale à la distance moléculaire; différence qui certainement n'exerce aucune influence ici, mais qui ne pourrait au contraire être permise s'il était question de déterminer la longueur d'onde intérieure constituant une grandeur du méme ordre que la distance moléculaire. Quand, d'après cette manière de voir, on veut représenter graphiquement la dispersion de la lumière, en rapportant aux axes coordonnés la relation variable qui existe entre la lon- gueur d'onde dans l'éther libre et celle dans le milieu réfrin- gent, on aura d'abord une ligne brisée régulière, exposée déjà ` BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BANDS. w:o 10. 7 dans le mémoire précédent 1) sous le nom de courbe des indi- ces de réfraction. ans le nouvel exposé graphique (fig. 3), cette courbe est représentée avec les modifications qui proviennent de ce que maintenant la surface limitrophe geste m est sup- posée éloignée, de la premiére couche idéale, d'une certaine distance, s, qui, d’après ce qui a déjà été dit, doit être variable non-seulement avec la densité du milieu considéré, mais en outre avec l'état d'agrégation de ce milieu, et enfin doit dépendre de la constitution chimique et physique du milieu réfringent qui se trouve de l'autre côté de la surface limi- trophe. Dans cet exposé, les couches idéales sont représen- tées en coupe par ab, oh, etc. sur Гахе des abscisses, de sorte que [а partie du milieu, e, contient la substance pure- ment matérielle des molécules, impénétrable à l'éther. Comme exemple, il est admis ici arbitrairement que la vitesse de la lumière dans une couche d'éther comprimé, conjointement avec la couche matérielle qui se trouve à son milieu,.est au plus juste le quart de la vitesse dans l’éther libre. Par suite de cette admission, et en posant la distance, d, entre deux couches avoisinantes — 0,0002504 mm., et la distance, s, entre la sur- face limitrophe et la premiére couche — 0,0001172 mm., — valeurs obtenues dans la suite de ce mémoire pour leau à ‚3° Cels. —, on trouve par le calcul l'épaisseur d'une seule couche, ó + &, = 0,00003 mm. De ces données, et en considérant que la relation (w) entre la longueur d'onde extérieure, L (l'ordonnée), et la lon- gueur d'onde intérieure, À (labscisse), est la relation entre les chemins parcourus en méme temps dans l'éther libre et dans léther partiellement comprimé, chemins marqués d'aprés une méme échelle aux deux axes coordonnés, on aura la ligne brisée régulière, баба ....., qui représente une courbe des indices, de sorte que chaque ligne droite, tirée de l'origine, o, à un point de cette courbe, forme avec l'axe des abscisses un angle dont la tangente est l'indice absolu de réfraction, w Toutefois, cette courbe ne représente qu'un cas idéal, dc sorte que dans la pratique on ne retrouvera plus la forme brisée qui, selon la théorie, doit la caractériser. En effet, comme les valeurs de d, s, д et ғ ne sont que des valeurs moyennes, chaque point de la courbe correspond 1) Voir, 1. с., la Planche 8 DE KLERCKER, LA DISPERSION PRISMATIQUE DE LA LUMIÈRE. en réalité à une moyenne de différentes valeurs de 4. Elle montre en moyenne le caractére général de la variation dans la vitesse moyenne de la propagation des éléments de surface d'onde, — vitesse alternativement augmentée et diminuée en dedans de la distance moléculaire —, et elle provient de toutes les. conditions vraisemblables d'oü dépendent l'origine et les modifications du phé noméne de la dispersion. Cependant, elle n'est qu'une premiére approximation à la véritable courbe moyenne des indices employable dans la pratique. Si les observations expérimentales ont lieu sur un nombre suffisant de lignes spectrales, cette nouvelle et véritable courbe des indices doit toujours passer en dedans des plis de l'autre, en formant, comme il sera montré dans la suite, une ligne, ug, presque intermédiaire. Pour arriver à la formule générale de dispersion, on a d'abord à considérer deux cas spéciaux, qui donnent deux formules fondamentales. Premier сая (voir fig. 1). — Supposez que la longueur d'onde intérieure, 4, est terminée (à partir de la surface limi- trophe 4.4) au moment où la жерын d'onde va entrer dans une couche comprimée, et dési par п le nombre de Zeen qu — cette longueur; par U la vitesse moyenne de la lumière à son passage; par w la vitesse constante dans une couche d'éther com- primé; | par u, la vitesse constante dans une couche matérielle. Dans le cas présent, on aura donc: = nl + £) + nd а, оа (1) et la somme des temps employés: à. nà ae nd +8. < a LE 22 ous № ner on а (2) Eliminant nd + s de ces deux équations, on trouve lee Med e-Mail et, comme BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 10. 9 si l'on désigne: par L la longueur d'onde dans l'éther libre, et par w lindice absolue de réfraction, L «АРНЕ HX Pour E la valeur de:n, on a la relation suivante (voir fig. 1 о == Ц, GH (8) Ои es KC e c'est-à-dire que le nombre de couches comprimées qu'embrasse l'unité de longueur se comporte au nombre qu'embrasse la longueur d'onde intérieure, 4, comme l'unité de longueur se comporte à À diminuée de la distance entre la surface limi- trophe du milieu réfringent et la premiére couche comprimée. Par conséquent: n = аа) = 00), Te p (4) valeur qui, introduite dans (3), donne: L re (t ido ру к oid (9 = [вхо] bn a UD ou, en mettant (4 +=] 114% SE o = (1 + 4): L КО ven re (6) Telle est la formule de dispersion dans ce cas special. Elle est, en effet, l'équation d'une courbe qui ne suit pas la loi ordinaire de la dispersion (voir la ligne са, fig. 10 DE KLERCKER, LA DISPERSION PRISMATIQU£ DE LA LUMIÈRE. ; E Substituant — à w, on aura 5 L+sA - À = — ы лр. ны. (7) (SS qui est l'équation de la ligne droite аса”..... dans lexposé graphique fig. 3, ligne combinant tous les points de la ligne brisée ego'8'.... qui correspondent aux points a, а, а”,..... de Гахе des abscisses considérées dans ce cas. Еп tirant de l'origine, o, aux points а, о, а",..... es lignes droites, on ` aura, par rapport à la ligne brisée, la dispersion exacte des rayons dont les longueurs d'onde extérieure correspondent à Row ces points; mais, pour tout autre point de la ligne аса”..., la dispersion devient toujours trop petite. Second eas (voir fig. 2). — Ici, on suppose que la lon- gueur d'onde intérieure, À, est achevée au moment où la sur- face d'onde va sortir d'une couche comprimée. Dans ce cas, on а: A = AO + e) + (n— DE +š. rg: (8) et la somme des temps employés А ng пш i Ded Vs Е To: ee. (9) En éliminant (n — 1)d + s de ces deux équations, et en substituant, à A et à leurs valeurs correspondantes ex et dë? w, on arrivera à la même expression que dans le premier Cas, savoir: | BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8 N:o 10. 11 wre Re (3) L 45-4 d ë Or, pour déterminer la valeur de п, on a dans le cas présent la relation que voici (fig. 2): b:n=1:4+(d—s); d'où RP PER oir T. nai RE (10) valeur qui, introduite dans l'expression (3), donne d +4 (+ Zu + 7] о = 3 ; y s. LER) ou, en mettant, comme auparavant, d ё dl +e)]=4. L MN DE eet, SR RE (12) c'est-à-dire la formule de dispersion du second cas, constituant - l'équation d'une courbe qui suit la loi ordinaire de la dispersion (voir la ligne 88, fig. 4). Substituant n à w, on trouve _ L — (d — 94 13 = D о du E Ақ (13) qui est l'équation de la ligne droite 898" ..... dans lexposé en fig. 3, combinant tous les points de la ligne brisée erns qui correspondent aux points b, >, b”,..... de hos des abscisses considérées dans ce cas. En tirant des lignes droites de l'origine, o, aux points р, H s а апта, рат rapport à la ligne brisée, une dispersion exacte pour les rayons dont les longueurs d'onde extérieure correspondent 12 DE KLERCKER, LA DISPERSION PRISMATIQUE DE LA LUMIÈRE. à ces points; mais, pour tous les autres points de la ligne HE... ‚ la dispersion devient toujours trop grande. Ainsi (pourvu que le milieu refringent soit parfaitement isotrope), on a les deux équations (7) et (13), qui représentent deux lignes droites et paralléles entre elles, enfermant la ligne brisée аВаВ’....; et chacune d'elles donne, par rapport à cette ligne, en dedans de chaque distance moléculaire, pour un point correspondant à une certaine longueur d'onde exté- rieure, une valeur moyenne exacte de la relation variable entre L et À, tandis que pour les autres points desdites lignes correspondant aux longueurs d'onde intermédiaires, cette va- leur est entachée d'une erreur. Or, en considérant les deux lignes à la fois, on voit que ces erreurs tendent réciproque- ment à se contrebalancer, de sorte qu'avec la formule de dis- persion qui provient d'une ligne intermédiaire, ug, fig. coupant la courbe des indices près du milieu de chaque petite fraction constituant la forme brisée, on obtiendra les erreurs maxima réduites de moitié. On trouve, de plus, que cette ligne intermédiaire doit couper la ligne brisée deux fois en dedans de chaque distance moléculaire, ce qui fait que le nombre des valeurs exactes se trouve en même temps doublé; cela, si l'on considère la ligne brisée comme la véritable courbe moyenne. Or, il est évident que, dans la pratique, avec l'emploi d'un grand nombre de résultats expérimentaux rectifiés par interpolation, la ligne intermédiaire devient la véritable courbe des indices. onc la formule de dispersion provenant de cette ligne intermédiaire, qu'il faut chercher, en prenant la moitié de la somme des équations (6) et (12). On aura alors: кА 21? — LA(d — 9) VE TL TAG) 4.4 00 ou, en mettant Ald = а= В, SS (15) et ANS CUS HL. SE (16) finalement Uu А BITS LB = ЕСУ (17) BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 10. 13 soit la formule de dispersion applicable quand il est question ~ d'un milieu dispersif parfaitement isotrope. D'après la théorie, elle exprime en moyenne tous les cas possibles de la propa- gation d'un élément de surface d'onde, et elle deviendra juste dans la pratique, si on l'applique à un grand nombre de don- nées expérimentales égalisées par interpolation. e constitue l'équation d'une courbe, qui, dans la règle, suit la loi ordinaire de la dispersion (voir la ligne AH, fig. 4), tant que la valeur de C est négative, c'est-à-dire que, dans l'équation (16), s devient moins grande que d la théorie proposée ici, on peut obtenir encore une autre formule de dispersion, contenant 4 constantes, qui cepen- ' dant serait moins applicable dans la pratique que celle indiquée (voir l'appendice). Dans la formule (17), le coefficient principal 4=) + (= + 2). ET (18) ou transformé: A= Ца" Ф em, u u, est une grandeur qui depend uniquement de la constitution chimique et physique du milieu refringent. Les autres co- eilicients, В=А(а—2:)....... ‚оо... (19) et HEN UII (20) sont des grandeurs dépendant au contraire aussi, à un certain degré, du milieu transparent matériel qui entoure le corps réfringent. Dans un milieu isotrope, les valeurs de ces coefficients deviennent done parfaitement, constantes pour toute espèce de lumiére, aussi longtemps que l'état chimique et physique du milieu тепипдеш, comme aussi du milieu lg n qui l'en- toure, n'aura pas subi d'altération. 14 DE KLERCKER, LA DISPERSION PRISMATIQUE DE LA LUMIÈRE. DISCUSSION. La formule complète de dispersion est donc la suivante: ; 1 + (i-es d = J n == RR dee (Ls ` E + d EEE ye TE РЕСЕ z]- (++) Pour un milieu dont la densité est infiniment petite, et en considérant toujours l'unité de volume, on peut mettre d=1; д--0; et ғ--0 (comp. fig. 1). Par conséquent, dans ce cas, on à met, c'est-à-dire la propagation dans l’ether libre, avec une vitesse commune pour toute espèce de lumière. Si, au contraire, la densité du milieu réfringent était un maximum, — c'est-à-dire s'il n'y avait pas d'éther libre entre 1 les molécules matérielles —, on aurait: d —0; et à + ., 2. b étant, comme auparavant, le nombre de couches idéales qu'embrasse l'unité de longueur. Il est très probable que l'on aura aussi з = 0, parce que, dans ce cas, le milieu considéré est devenu un corps absolument solide. Par conséquent, la formule donne d'abord: 9 & 2216 w = E A u + (= die E quie et, si l'on suppose la partie matérielle de la molécule infini- ment petite comparativement à la partie d'éther comprimé, on aurait la vitesse dans le milieu, p E c'est-à-dire la vitesse dans l'éther comprimé. BIHANG TILL К, SV, VET.-AKAD. HANDL BAND 8. к:о 10. 15 Dans ce cas idéal, il n’y aurait pas non plus de’dispersion des différents rayons lumineux. 2. — Pour arriver à l'expression du pouvoir réfringent d'un corps, indépendant de l'état physique de ce corps, il faut se figurer qu'aprés la formation, comme auparavant, des couches idéales, dont l'épaisseur est déterminée tant par les dimensions de ЕЕ éthérée, que par la densité accidentelle du lité de l'unité de volume en soit remplie. Alors GEN ment les distances d et s disparaitront, et on aura les expres- sions fondamentales ¿= n(ó + е) et À 9 E v d’où, par soustraction, [1 d ë | 42 dp —1)-( *z)- 0*2). 2. (22) Selon la relation à peu près exacte, b:nwl:d, on trouve n = 04, valeur qui, introduite en (22), donne approximativement p-i-( 2) 0 +0) u € ae un. es (23) " | Or, si l'on désigne (comme dans mon mémoire précédent): par v le volume d'une enveloppe éthérée; x ar v, le volume de la partie purement matérielle de la . moléeule; par m le poids moléculaire du milicu réfringent; 16 DE KLERCKER, LA DISPERSION PRISMATIQUE DE LA LUMIÈRE. par в le poids spécifique du milieu par rapport à l'hydro- gène à 0° Cels. et 760 mm. de pression; et par a le nombre de molécules d'hydrogéne que renferme l'unité de volume à la température et à la pression susdites, on a le nombre de couches d'éther' comprimé qu'embrasse lunité de longueur et le méme nombre de couches matérielles. L'épaisseur d'une couche d'éther comprimé (divisée en deux parties par la couche matérielle), devient Par conséquent, la formule (23) peut s'écrire | aj 1—u 1—u — esL A), e (27) m u u; d’où l'on tire approximativement: — 1 a 1—u 1—u mn a t T Re | 6. т u = Const. , ... (28) qui est précisément la formule empirique, généralement connue, du pouvoir réfringent d'un milieu isotrope, ou de la grandeur spécifique de la réfraction. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 10. 17 APPLICATION. Je vais maintenant appliquer la nouvelle formule de dis- persion à l'expérience, et la comparer en méme temps avec la formule, très connue, de CAUCHY: Dans ce but, je me sers des résultats des expériences faites par VAN DER WILLIGEN sur quelques substances liquides à l'effet d'en trouver le pouvoir dispersif!). J'ai choisi de préférence des substances liquides pour remplir, autant que possible, une condition trés essentielle qu'exige ma théorie, savoir que le milieu considéré doit être parfaitement isotrope. Comme exemple du calcul, je me permets de donner ici plus en détail l'examen de la première des substances choisies par moi, savoir: Eau, à 19,3° Cels. Le tableau suivant contient les données pour 13 lignes de Frauenhofer. Tab. KE Données de l'expérience. ben Bc log. o L. log. L. spectrales A 1,32899 0,1235217 0,00076335 0,8827237 — 4 a 1,32982 0,1237928 71897 0,8567104 — 4 B 1,33049 0,1240116 68748 0,8372601 — 4 с 1,33120 0,1242483 65656 0,8172744 — 4 D 1,33307 0,1248529 58956 0,7705280 — 4 E 1.883581 0,1255821 52704 0,7218486 — 4 b 1,33574 0,1257219 51729 0,7137341 — 4 F 1,33720 0,1261964 48639 0,6869846 — 4 G 1,33912 0,1268195 45339 0,6564719 — 4 G 1,34063 0,1278089 43112 0,6345982 — 4 H 1,34128 0,1275194 42287 0,6262069 — 4 H 1,34232 0,1278560 41038 0,6131862 — 4 | H 1.34353 0,1282474 39713 0,5989327 — 4 р> 1) Arch. du Musée Teyler. Vol. 1. Pag. 160. 2 18 DE KLERCKER, LA DISPERSION PRISMATIQUE DE LA LUMIÈRE. Pour déterminer les valeurs numériques des coefficients A, B et C de la nouvelle formule, j'ai trouvé trop long d'em- ployer la méthode, certainement la plus juste, consistant à chercher les valeurs qui font un minimum de la somme .des carrés des écarts. Je me suis donc servi de la méthode or- dinaire et provisoire de calculer les valeurs des trois coefh- cients dans les deux formules à comparer d'aprés les données obtenues des observations sur trois lignes spectrales suffisam- ment séparées, et j'ai choisi les lignes B, F et H de la série employée par VAN DER WILLIGEN. Calcul d'après la formule de CAUCHY: b u= a+ fs + fa ` jus ¿qunapaq (29) Quand on introduit dans cette formule les données rela- tives aux lignes de Frauenhofer B, F et H, on aura les trois équations primitives: 1,33049 = a + 1716149 .b + 29451354 . (10)5. c;... (1) Е c 1,33720 = a4-3600085 .5--129606149. > .c; ...(II) CH}... 1,34232 = a + 5937821. b+352578000. > .e,.. (III) qui donnent 0,01183 = 4221678 .b+323126646 . (10)? e. (IV) et 0,005312 = 2337742. b+222971851 . (10)5.e....(V) - Eliminant 6 de (IV) et (V), on a: 20239,242 = (2337742 x 4221678). b + 52661525 . (10)? . с 19568,6554 = (— a —4 citm ) . b + 66466100 . (10) . c d'ou: SE 4,857722 (10)? c ; (log. e — 0,6864327 — 17). L'équation (V) donne _ 0,00512 — 17390388 . (10)8.с _ 3,48646 h 2 a 1710840, (109 ° (log. 5—0,5423846— 9). De l'équation (Г), on tire: а = 1,34232 — 5937826,8 . b — 352518. (10)* . с = 1,3233307. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 10. 19 Ainsi, formule provisoire: 0 = 1,3233307 + 9,48646 4,85772 dqo F: (ID) д Les valeurs de w, calculées d’après cette formule, sont insérées dans 1а 3"* colonne du tableau 2, et les erreurs, ou écarts, en unités de la cinquième décimale, dans la 4"e co- lonne. Aprés avoir trouvé la valeur positive de la somme des écarts, jai diminué chaque écart de 0,33. d’où résultent les écarts corrigés, insérés dans la 5"* colonne. La valeur corrigée de а devient alors 1,323327. Calcul d’après la nouvelle formule: 144. AL'-.LH Еа + LB wen (30) Pour les lignes spectrales B, F et H, on a les trois équa- tions: Тір SL а... (I Lj — LaB— C = = (D ibo gegen 1+4 212 — LB. WU A (П) 2 Op E нас M ME (ш) z wR En éliminant C, on tire: ? 2 2 š Q4 — 13) — Gs — 1). = (E zm) (22—22) .в|:. av (өз Фа Un og 1-4 е La) _[Lr Lm) ги РЧ og Or ©] (Lè — Іл) — (Le = Lal, B= et, par division: 21i A) ie la) a wp (07; | (L, Ly) — (L, — Im). B 5. (2 wn (L? — L3) — (Le — Іл). B и). ne) 5. 20 DE KLERCKER, LA DISPERSION PRISMATIQUE DE LA LUMIÈRE. Introduisant dans (VI) les valeurs numériques données, on a 0,0030421703 — 2,771. B 0,00459532 — 2,109876 . В 0,0006816343 — 0,7601. В — 0,001029103 — 0,5801323 . В? Той В = 5,1556. (10)-6; (log. В = 0,7122708 — 6). Се résultat, substitué dans (ТУ), donne 1+A 0,0030421708 — 2,771 . 5,1556 . (10)- 6 — S e — = 0,66046945 9 0,00459532 — 2,109876 . 5,1556 . (10)—6 2 (log. re = 0,8198527 — 1) А = 0,32093889; (log. A == 0,5064222 — 1). Pour trouver la valeur de C, on peut substituer dans l'équation (III) les valeurs obtenues de A et de В, et l'on aura С = 1,60785 . (10)-9; (log. С = 0,2062455 — 9). Ainsi, formule provisoire: 2L? —5,1556.(10)- 9. L w = 0,660469 . I3—5,556.(10)-* — 1,60785 . (10)-* ' Dans le tableau 2, 6me colonne, j'ai inséré les valeurs de w, calculées d’après cette formule; la 77"* colonne contient les écarts, et la 8те les écarts corrigés avec — 0,25, de la méme maniére que dans le calcul exécuté d'aprés la formule de CAUCHY. Les tableaux 3, 4 et 5 montrent les résultats obtenus pour trois autres substances liquides, supposées isotropes, sa- voir: la Térébenthine, une dissolution de Na Cl, et une disso- lution de Ca Ci, en employant la même méthode de calcul qu'auparavant. Enfin, le tableau 6 contient les résultats pour l'Eau à 19,3° Cels., en employant la formule w= (1 rd c. BIHANG TILL К. V. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 10. 21 proposée pag. 49, de mon mémoire précédent. Comparés avec les résultats du tableau 2, obtenus par la nouvelle formule _1+4 212--ІВ 2 D-LIB-C ils montrent combien on perd en précision quand on s'arréte en chemin. Tab. 2. Eau à 19°,3 Cels. | EE лен formule D’après la formule | Lignes trouvées 2. | PT de Е Еа | rales =: Valeurs | à la 5"° décimale] Valeurs | à 1а °° décimale | calculées | écarts | corr. сме écarts | COIT. | A 1,32899 | 1,329171 | + 1841 + 18| 1,329125 | + 13,5 | + 13 га 1,2982 | 1,929894 | + 7,4 | + 7| 1,329875 | + 5,5 | + 5 | B [| 133049 | 133040 | 00) 0| 1330490! оо! 0 | C 133120 | 1,831157 | — 4,3 | — 5| 1,831171 | — 2,9 | — 3 D 1,33307 | 1,932959 | — 11,1 | — 11] 1,832986 | — 84 | — 9 E 133531 | 1335258 | — 5,7 | — 6| 1335269 | — 4,1 | — 4 b 1,83574 | 1,835681 | — 5,9 | — 6| 1335694 | — 4,6 | — 5 F 1,33720 | 1,337200 0,0 0] 1,337200 0,0 0 G 1,33912 | 1,349142 | + 2,2 | + 2| 1,839130 | + 1,0 | + 1 6 | 134068 | 1,240688 | + 5,5 | + 5] 1340671 | + 4,1 | + 4 H 134128 | 1,941309 | + 2,9 | + 3f 1341299 | + 1,9 | + 2 H | 134232 | 1342320 0,0 0| 1,342320 0,0 0 H 1,34353 | 1,343484 | — 46 | — 5| 1,843503 | — 2,7 | — 3 + 30,9 | + 85 + 26,0 | + 25 — 31.6 | —33 — 22,7 | — 24 ЗА. Ода + 43 Эл 05 + 3,3 Somme des carrés: 654 Somme des carrés: 355 Formule de Cavcuy: o = 1,3233307 + Кш 2L? — 5,1556 . (10)-^. £ Formule nouvelle: w = 0,66046945 . 1— 5,556. 008. L — 160785. 00. 22 DE KLERCKER, LA DISPERSION PRISMATIQUE DE LA LUMIÈRE. Térébenthine à 20°,7 Tab. 3. Cels. D'après la formule не > À are | = trouvées EE a Sec | trales s Villam аһ 5”? décimale| ^ valeurs àla la 5"* décimale | | calculées | écarts | corr. calculées т | COIT. | | A |146627| 1466211 | — 5» | — 5| 1460287 р 1л |+ 2| | a | 1446782] 1,467294 | — 26 | — 2| 1467399 | + 08 +1 | В [|146820| 1468200 0,0 | + 1| 1468200 06 [4 1 | € [|146995| 1,469228 | — 2,2 ІТ 146907 |— 4s — 4 | D [14722] 1472081 | — зә |— 8| 144 |= 79|— 7 | E | 1,47590 | 1475883 | — 1,7 | — 1| 1475859 | — 41 — 3 | № |1,47666| 1476616 | — 4,4 | — 3| 1476597 | — 6,3 | — 6 Е |1,479%7| 1,479270 0,0 + 1| 1479270 0,0 | + 1 6 |1,48280| 1,462801 | + Ол | + 1| 1482820 | + 2,0 | + 8 | @ [148567] 1485720 | + 5,0 + 6| 1485739 | + 6,9 +8 | H 1,48690 | 1,486936 | + 3,6 | + 4| 1,486950 | + Бо | +4 6 | H [1488941 1488940 0, | + i| 1,488940 00151 | Н [149131] 1,491308 | — 02| + 1| 1491980 | — 3,0 |— 2 + 814510 + 15, | +28 =. 9e р 15 ll 92 1280 — 12,2 | ол — 9,8 | Formule de CaucHy: w = 1,458062 + Formule nouvelle: w—0,73093726. Somme des carrés: 106 4,56542 (10)°Z? Somme des carrés: 231 1.06915 + CMUAR 2L? + 7,5206 . (101 L? + 7,5206 (10)-%. L— YT. (10): BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. хо 10. 23 Tab. 4. 27,51 % Na. Cl. à 23°,2 Cels. D'après la formule DA xy у. рн E Lignes Valeurs рент. il | арг II | trales "d Valeurs à la Б", décimale Yalan ала pme décimale | caloulées mE | corr. calculées m écarts | corr. | A 1,36603 | 1,366212 | + 18,2 | + 18| 1,866162 | + 15,2 | +15 a 136709 | 1,367075 | + 55 | + 5 1361094 | 40441 + 4 B 1,336779 | 1,967190 0,0 | — 1| 1,867790 | 0,0 | — d € 1,36863 | 1,868692 | — 3,8 | — 4| 168600 — 3,0 | — 8 D 1,87088; | 1,970774 | — 10,6 | — 11| 1370791 | — 89 | — 9 E | 137201 | 1879984 | — 2,6 | — 3| 1373594 | — 1,6 | — 2 b 137416 | 1,874113 | — 4,7 | — 5| 1374412 | — 3,9 | — 4| F 1,37600 | 1,376000 Gel — 1| 1276000 | 00 | — 1 | в 137843 | 1,378439 | + 0,9 0| 1378431 | + 04 0) G 1,38033 | 1,280897 | + 6,7 | + 6| 1,380389 | + 5,9 | + 5 H 138117 | 1,381198 | + 2,8 | + 2] 1,38119 | + 9e | +2 H 1,38250 | 1,382500 0,0 | — 1| 1,382500 | 0,0 | — 1 H 1,38406 | 1,384010 | — 5,0 | — 6] 1384022, — 38,8 | — 4 + 34,1 | +31 | + 27,8 | + 26 — 26,7 | —32 [4-91 » | 29 Oe + 74 | SÉ Au Es 6,6 | Somme des carrés: 599 Somme des carrés: 399 403747 2,949085 Formule de Caucnr: w = 1,959352 + KUJA AOL” 5 212 — 3,1046 . (10)-5 Formule nouvelle: w = 0,6789368 7; 1046 05.1 — 2 351654; dj 24 DE KLERCKER, LA DISPERSION PRISMATIQUE DE LA LUMIÈRE. Tab. 5. 33,07 * Ca. СІ. à 22°,9 Cels. D'aprés la formule D’après la formule tigasi Valeurs de CAUCHY nouvelle spec- trouvées | trales " Valeurs |àla5"* décimale Valeurs à la 5°° décimale calculées écarts | corr, calculées écarts | corr. A 1,99196| 1,391432 | + 17,2 | + 18 1,391396 + 18,6| + 14 a 1,89230 | 1.892872 | + 72 | + 8 1,392327 + 27| + 8 B 1,39815 | 1,393150 0,0 0 1,393150 Oo! + 1 € 1,39411 | 1394093 | — 8: | — 8 1,394033 — 71|— 7 D 1,39652 | 1,396394 | — 12,6 | — 12 1,396415 — 10,5 | — 10 E 1,29951] 1,299442 | — 0,5 | — 6 1,399455 — 55 — 5 b 1,40006 | 1400017 | — 43 | — 4 1,400026 — 84 — 3 Е | 1,40206 | 1,402060 0,0 ol 14092060 Oo! + 1 G 1,40466 | 1,404698 | + 3,8 | + 4 1,404688 + 28 + 4 G 1,40679 | 1,406812 | + 2,2 +3 1,406802 + 12 + 2 | H |1,40764| 1407676 | + 3,6 | + 4| 1,407669 + 29| + 4 | H 1,40908 | 1,409080 0,0 0 1,409080 Oo! + 1 | Ш 1,41078 | 1410707 | — 7,3 | — 7 1,410720 — 6,0! — 5 | Mn ый. | + 34,0 | + 37 + 23,2 | + 30 — 39,6 | — 37 — 33,1 | — 30| — 5,6 — 9 | p -— 08 — 9,9 | Somme des carrés: 138 Somme des carrés: 492 | | Formule de Слусну: w = 1,983946 + 24149 — 3,06598 | (1055: (Op: ° | | dus 2L? — 3,823 . (10). L lle: © = 0, | Formule nouvelle: w 0,691048 . 7 ESCHER To +. L— 394956. 00) ` BIHANG TILL К. V. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:O 10. 25 Tab. 6. Eau à 197,3 Cels. Valeurs D'après l'ancienne formule Lignes trouvées nn 4 Valeurs | à la 57 décimale | oaloulöes | écarts eorr. А 1,32899 1,328672 | — 81,8 — 84 a 1,32982 1,329631 — 18,9 — 22 B 1,33049 1,330387 — 10,3 — 13 € 1,33120 1,331200 0,0 — 3 D 1,33307 1,333260 + 90 + 7 E 1,33531 1,835664 + 35,4 + 33 b 1,33574 1.336091 + 35,1 + 82 F 1,33720 1,337563 + 368 | + 84 6 1,33912 1,339361 + 941 + 92 6 1,34063 1,940734 | + 104 + 8 H 1,24198 1,941280 0,0 seri? H 1,84232 1,842148 — 13 + —:20 H 1,34353 1,343131 x gab a | + 150,3 + 136 — 118,1 — 136 E Зв | + 32,2 | Somme des carrés: 1844. L | Formule employée: w = 1.818841 . 7 — 3 3087. 10) + 26 DE KLERCKER, LA DISPERSION PRISMATIQUE DE LA LUMIÈRE. CONCLUSIONS. 1. — On voit, par ce qui précède, que la nouvelle formule de dispersion, и 3 représentée graphiquement par la courbe AH, fig. 4, correspond 2 Р ^ еп mettant = — à l'équation, À pei. D —LB—C ТЕ gH Ви ` d'une courbe, ug fig. 3, tirée de manière à couper, oi du milieu, toutes les parties brisées de la courbe ода Mais, cette nouvelle formule, qui constitue une mb venti da 2 formules fondamentales, n'est, en effet, qu'approximative; car la théorie en donne encore une autre, composée de 3 formules fondamentales, qui est plus exacte, mais en même temps, dans pratique, moins applicable que celle-ci (voir l'appendice, formule (38 La formol de Саосит, qui, pour comparaison, а été em- ployée ici comme à l'ordinaire avec trois termes, n'est non plus qu seg, On sait qu'en réalité elle s'écrit атут DU Cependant, les tableaux donnés ici montrent qu'en général les résultats obtenus par le calcul d’après les deux formules s'accordent suffisamment bien avec les données de l'expérience sans qu'ils s'y adaptent d'une manière absolue. Ainsi, l'on trouve que, dans la règle, l'écart maximum de la salur de l'indice de réfraction, w, ne s'élève que très rarement à la quatrième deei- male, et alors seulement d'une unité. П y a cependant une exception singulière concernant la ligne spectrale A quand on emploie l'Eau, le Na Cl ou le Ca СІ. On constate alors pour cette ligne, avec l’une et l’autre de BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 10. 27 ves formules, un écart plus considérable que pour les autres; toutefois, il ne s'éléve jamais à deux unités dans la quatrième décimale. C'est seulement avec la nouvelle formule à 4 termes (36) qu'il disparait. D'oü provient cet écart extraordinaire? Il ne paraît pas être dû à une erreur d'observation, car il se répète de la même manière avec trois différentes substances. Ne pourrait- il pas dépendre d’une appréciation fautive de la longueur d'onde extérieure, vu qu'il disparaît dans l'emploi d'une autre substance, la Térébenthine? ll semblerait plutôt provenir d'un choix moins convenable des lignes de Frauenhofer employées dans le calcul pour déterminer les valeurs numériques des coefficients des deux formules. Quoiqu'il en soit, il est tou- jours remarquable que cet écart extraordinaire se montre avec la méme valeur et le même signe pour les trois substances aqueuses, l'Eau pure et les solutions de Na Cl et de Ca СІ. Ainsi, en employant la formule de Cavour, il s'élève à + 18 unités et avec la nouvelle formule, à + 14 ou 15 unités. 2 uand on compare entre eux les résultats obtenus par les dix différentes formules à trois coefficients, on voit que, pour la Térébenthine, la formule de CAvcn donne le meil- leur résultat, tandis que pour l'Eau, le Ма CI et le Ca CI, il existe une prépondérance décidée du côté de la nouvelle formule. En comparant les coefficients des deux formules (29) et (30), nous voyons par les tableaux 2, 3, 4 et 5, d'abord que la valeur numérique du coefficient principal, À, dans la nouvelle formule, devient à peu près la valeur du coefficient a dans la formule de Caucxy, moins 1, comme le montre le tableau suivant. | | | | | Substance | A ES — 1 | as | | | Eau 0,32094 | 0,32333 | 0,00239 | | Térébenthine | 0,46187 | 0,45806 | 0,00619 | ЕБІ” 0,35787 | 035935 | 0,00148 | Г оа 0,38209 | 0,38395 | 0,00186 | Dans la formule de Сагсну, la valeur numérique du coefficient c est positive pour la Térébenthine, tandis que pour les autres substances elle devient négative. 28 DE KLERCKER, LA DISPERSION PRISMATIQUE DE LA LUMIERE. Dans la nouvelle formule, si lon pose tous les termes positifs, SARA 20 ¥ EB ТРА ЕВО les valeurs des coefficients В et С deviennent négatives pour "Eau et les solutions aqueuses de Na СІ et de Ca СІ, tandis que pour la Térébenthine ce n'est que la valeur de С qui devient e 3. — Le des coefficients de la nouvelle formule dépend des йке (19) et (20), c'est-à-dire de la relation qui existe entre les valeurs de d et s, de sorte que si 2s de la première équation devient plus grand que d, on aura une valeur négative pour B, et que si s de l'autre équation est plus grand que d, on aura une valeur négative pour C. 4. — Les équations (19) et (20) nous donnent: _ VB? + 4С. | ——— meng. . (31) et Se B 2: =d— 7. a (32) Par conséquent, si les valeurs numériques des coefficients A, B et C sont déterminées, on peut calculer les valeurs absolues de la distance, d, entre les couches comprimées, et de celle, s, entre Ja surface limitrophe du milieu et la pre- miére couche. Ainsi nous obtenons: pour Eau à 19°,3 Cels.; poids spéc. à 4^ Cels. = 1,00000; d — 0,00025039 mm. з = 0,00011717 » pour 33,07 % dissol. de Ca CI à 227,9 Cels.; poids spéc. à 177,19 els. = 1,22692. d — 0,00025798 mm. 8 = 0,00012399 > pour 27,51 % dissol. de Na CI à 227,2 Cels.; poids spéc. à 15°,47 Cels. = 1,16279. d — 0,00027114 mm. 8 = 0,00013123 > BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 8. м:0 10. 29 pour Térébenthine à 20°,7 Cels.; poids spéc. à 18,9 Cels. = 1,88735. d — 0,00029534 mm. 8 = 0,00015581 >» 9. — Pour trouver les valeurs absolues de toutes les autres grandeurs moléculaires qui entrent dans le calcul, il faut nécessairement connaitre d'avance au moins une de ces valeurs. Ainsi, en admettant arbitrairement la vitesse, u , de la lumiére dans la partie purement matérielle de la molécule comme égale à la vitesse, и, dans les enveloppes d'éther com- primé, on ne peut pas déterminer cette vitesse sans connaitre l'épaisseur, ó + e, d'une couche idéale; ou vice-versa. D'après les équations A— (9 + e): ЕЕ, et 2. 33) = EG ED eee (: оп aura alors (д + г) са 25222 124 Чоо... (UE) qui exprime le retard od à la surface d'onde, aprés qu'elle a passé par une couche comprimée. Pour pouvoir nettement représenter la courbe des indices de l’eau à 19*,3 Cels. dans l'exposé graphique, fig. 3, j'ai dû admettre arbitrairement que la vitesse w est égale à 0,25 de la vitesse dans l'éther libre, d’où j'ai obtenu, de (34) (d + =) = 0,00003 mm., et de (33), le nombre de couches qu'embrasse l'unité de longueur b — 3566. Mais, en réalité, la distance (ó + ei doit naturellement étre plus petite que le diamétre de lenveloppe éthérée d'une molécule, et nous savons que le diamétre d'une molécule a été évalué en valeur minimum à 0,000001 mm. par la théorie cinématique !). Or, si l'on pose cette valeur comme maximum 1) Die Kinetische Theorie der Gase, von Meyer, pag. 237. 30 DE KLERCKER, LA DISPERSION PRISMATIQUE DE LA LUMIÈRE. de (Ó + г), on aura, selon (34), pour l'eau les valeurs corres- pondantes: и = 0,016172 b = 3978, et le nombre de molécules d'eau que renferme le millimètre cube, sera d'environ 69,000,000,000. n peut donc conclure qu'en réalité, la vitesse moyenne dans les enveloppes éthérées est encore considérablement plus petite que 0,018 de la vitesse dans Pether libre. evenons, maintenant, à l'équation ; dans laquelle G woes le Sg spécifique du milieu par rapport à l'hydrogène à 0° Cels, et 760 mm. de pression, m le poids étend a le nó bro de molécules d'hydrogène dans l'unité de volume (1 millimètre cube), et b, comme auparavant, le nombre de couches idéales qu'embrasse l'unité de longueur. | : En posant, pour l'eau, dans cette équation: 5 — 4000, qui est, à peu prés, la valeur maximum obtenue par l'équation — 1 — d + (ó+ ғ) si l'on néglige la faible valeur de (4 ға); g = 11145 m se 9, on trouve la valeur de а = environ 52,000,000, ou 52. (10)5. Or, d’après la théorie cinématique, on a calculé S a = 21 (10), valeur plus de 400 millions de fois plus grande que l'autre. Que signifie done cette différence énorme dans les résul- tats des deux théories, bien entendu si elles sont justes l'un et l'autre? BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. хо 10. 31 Pourrait-on admettre que dans l'état liquide ou solide des corps, les atomes qui constituent la partie matérielle de la molécule sont liés ensemble en nombre de plusieurs millions; mais, qu'au moment de l'évaporation, ces atomes, par l'augmen- tation violente du mouvement atomique, se détachent l'un de l'autre et se dispersent dans le vide environnant, où ils forment de nouveaux groupes comparativement trés simples, de sorte ue, dans l'état gazeux du corps, le nombre des atomes con- stituant la molécule devient relativement trés petit? En d'autres termes, peut-on admettre que la molécule du corps liquide ou solide soit considérablement plus lourde” que la molécule gazeuse ? En се cas, la sphère d'activité des forces moléculaires serait plus grande chez les liquides que chez les gaz. Or, on sait que PLATEAU !) et QuINCKE?) ont trouvé concordamment que les forces capillaires sont encore en activité à une distance de 0,00005 mm., tandis que, selon la théorie cinématique, chez les gaz, le rayon de la sphère d'activité des forces moléculaires n'est que d'environ 0,0000003 mm. 3) " Mém. Т 2e 1861, t. 33, P. 44; 1847, t. 16, p. 35. ) Pogg. À 1869. Ba. 2 37, 3) Die Kinetische Theorie der Gase, von Meyer. Breslau 1877. p. 233. 32 DE KLERCKER, LA DISPERSION PRISMATIQUE DE LA LUMIÈRE. APPENDICE. 1. — Au lieu de prendre la moitié de la somme des équations fondamentales (6) et (12), on peut aussi multiplier ces équations, d’où l'on aura la formule générale: I? 45 2 o? = (1 + А) I3— L(d DA — s(d — A, ou 1 1 B ç | sim. ele KC es w s s е (85) qui donne presque le même résultat que notre formule géné- rale (17) auparavant employée. 2. — En supposant que la longueur d'onde intérieure, À, à partir de la surface limitrophe, est terminée au moment où la surface d'onde se trouve au milieu d'une couche d'éther comprimé, on aura i-e) 0+ пака et la somme des temps employés: | A il d à nd + s ee En éliminant nd + s des deux équations, et en substituant à A et à — leurs valeurs correspondantes, — et о, on a D 3 © , qui est l'équation d'une ligne droite, yo, fig. 3, intermédiaire pk." # et parallèle aux lignes аса”... et ВВВ”..., lesquelles en- closent la ligne brisée. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 10, 33 La formule de dispersion qui ie a cette ligne droite est о = (1+ А) ES зы ou la troisième formule fondamentale, dont l'exposé graphique, fig. 4, montre une courbe, yy, qui suit la loi ordinaire de la dispersion tant que la valeur numérique de s est inférieure d à celle de 27 Or, si l’on multiplie toutes les trois formules fondamen- tales, on aura la formule générale de dispersion que voici: 1 8 y d по аа ТЕГ D sa АА ri (38) dans laquelle LITE ' (LEA) 4-5 44—29), у = š 4 en 6ds + 6з?) ; et И = : A3s(3ds — d? — 282). Pour leau à 19°,3 Cels. en introduisant dans cette for- mule les données relatives aux lignes de Frauenhofer a, D, F et H, jai obtenu les valeurs numériques suivantes: a = 0,4427775 Б зе 1,745956. (19) °> y = 5,1471 .(10у-” д = hiess. (10) ^. D'après le tableau ci-dessous, on voit que pour l'eau cette formule donne un excellent résultat. Cependant, comme elle contient 4 constantes dont la détermination est très fatigante, elle ne paraît pas être convenable dans la pratique. 34 DE KLERCKER, LA DISPERSION PRISMATIQUE DE LA LUMIÈRE. Eau à 19,3 Cels. T А ab: ß T d'aprós la nouvelle formule: 374-775 и Ligues zen жарым à la DIE décimale und OS | ane = écarts COIT. A 1,32899 1,328968 — 2,2 — 9 ü 1,32982 1,329820 0,0 0 B 1,33049 1,830491 + 0,1 0 € 1,331920 1,931214 + 1,4 + 1 D 1,33307 1,333070 0,0 0 E 1,33531 1,335318 + 0,8 +1 b 1,33574 1,335133 — 0,7 —1 F 1.33720 1,337200 0,0 0 6 1,33912 1,339096 — 94 —2 & 1,34063 1,340635 + 0,5 + 1 H 1,34128 1,341978 — 0,7 est H 1,34232 1,342320 0,0 0 H 1,34353 1,343556 + 2,6 + 3 + 5,4 + 6 — 6,0 — 6 в = — 0,05 — 0,6 Somme des carrés: 29 BIHANG TILL К. SY. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 10. 35 RÉSUMÉ. La théorie employée ici, explique le phénoméne de la dispersion en le considérant au point de vue physique, et en laissant de côté ce qui concerne le mécanisme du mouvement propagatoire de l'éther. Elle est fondée sur l’hypotèse d'enveloppes d'éther com- primé entourant les molécules matérielles, et sur la réunion idéale des volumes de toutes ces enveloppes, formant, dans le milieu réfringent, des couches simples, à densité moyenne, et parallèles à la surface de londe lumineuse. le explique le phénoméne de la dispersion en admettant que dans l'éther comprimé, conformément à ce qui se passe dans l'éther libre, la vitesse de propagation est invariablement la méme pour différents rayons lumineux. Ce second mémoire porte sur des recherches récentes et plus rigoureuses d’après cette théorie, recherches qui ont donné des résultats de beaucoup supérieurs à ceux obtenus auparavant, et exposés dans mon mémoire précédent. !) Ainsi, au lieu de l'expression ө = (1+4), donnée précédemment comme formule générale de dispersion, j'arrive maintenant à ou, avec une égale re icy (1-72); NS (IT) ou, enfin à la formule très approchée, maïs moins applicable dans la pratique, 1) Bihang till K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd. 7. N:o 1. 36 DE KLERCKER, LA DISPERSION PRISMATIQUE DE LA LUMIÈRE. 1 8 д iac ES Taies... D La nouvelle рини à 3 coefficients, (I) ou (IT), s'applique suffisamment bien à l'expérience, à la condition que le milieu réfringent soit parfaitement isotrope. D'une comparaison faite avec la formule de Cavour, également à 8 coefficients, b о=а+ 7+. en considérant la dispersion a: EE liquides, elle à paru même supérieure à cette derniè Les coefficients de la дору formule sont composés de grandeurs dont les valeurs numériques dépendent de l'état chimique et physique du corps réfringent, et, à un certain degré aussi, du milieu transparent matériel qui entoure ce corps. La théorie conduit de méme à la formule empirique, о — 1 == constante, . généralement connue, du pouvoir réfringent d'un milieu isotrope, ou de la grandeur spécifique de la réfraction. 10. s Handl. Bd. 8 № Bihané till К. Sv.Vet Akad ` bell LKE) BIN p. H ERC HHHH БЕН ШИШЕ: ШШ: ЕР EELEE EEE навави urs таша авазанеяая SESE заява ATT te ШОР» дәт ШЕРУ РУ жән еше? ag: fr egg юнан пин e, = ++ е CN QUE hi} | ЕМЫ PTT jii Фа? ғ HHHH d S Л in ÉTÉ 8 РЕЗ HH EE H ЕНІН e in p 1 СТЕК 111443 ваний канаат! LLLI ‚се ТЕЧ asar 7.2888. WË - ... mas ann... КЕНЕЕН LLLI таза CTITEITILTILELI HE ЕН EE PETITE bed HEHH TFF GE LUC omar. & LLLI HET ITT] өн... Li. ГИ ГЕТЕ 112 7-94 were LU БЕНЕН ІЗ А,” LZ um LLLLLLITTI CEE EEE : Eet: ГІП НЕН L " * “5 H HH ш GIL i A i Т Ц КЕНЕН FRE ES ALLL ТЕ ix 13 B H А cM acl eu Stockholm. riet entral-Trycke ^ v HH A Lin TE menm «ЕН 2221 EZE Lil » =“ Lesia پک‎ EECH SCH Ертан rut Rune H со "c m Ë = cy r © = erm Bn D => ы N ма = “2 = с eX m alas CN mus MA Eurum Ч ТРЕЕ L] LI Li ГДАН 151144411 Sun. SSE HAE ЕНШІСІ гы жани... EHHH ШИИНИН HHHHHHE Central-Tryckeriet Stockholm “ss. es... L11122] "sw ЕНІНЕН BIHANG TILL К. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 8. N:o it. EINE ANGUILLULIDE DER SCHNEEFAUNA SPITZBERGENS. MIT EINER TAFEL. CARL W. S. AURIVILLIUS. AN DIE KÖNIGL. AKADEMIE DER WISS. EINGEREICHT D. 9 MAI 1883. STOCKHOLM, 1883. KONGL. BOKTRYCKERIET. ' P. A. NORBTEDT & SÓNE В. Erforschung der mikroskopischen Pflanzenorganisme, welche die als »rothen Schnee» bekannte Erscheinung der Polar- gegenden hervorrufen, wurde von Professor V. WITTROCK in einem aus Spitzbergen im Sommer 1882 von Doktor A. G. М№атновѕт heimgebrachten Material eine Nematode, der Fam. Anguillulidæ gehórig, gefunden, wegen deren nüherer Un- tersnchung ein Theil des Materials gütigst mir überlassen worden ist. Dieses, von Dr NarHonsT іп der Gegend von Alkhornet auf Spitzbergen im Monat August gesammelt, war bis zum Ende des Decembers trocken aufbewahrt worden, wurde aber zu dieser Zeit der Untersuchung halber in destil- Ss Wasser gelegt, was zur Folge hatte, dass nicht nur e Pflanzenorganisme, deren Hauptmasse aus einer kleinen nn Alge (Spherella nivalis [В lateritia WITTR. n. var.) estand, wieder auflebten, sondern auch die Nematoden bald die lebhaftesten Bewegungen zeigten. Eine eingehende Dar- stellung seiner Beobachtungen hierüber hat Prof. WITTROCK in einem Anhange zu der Abhandlung über die Schnee- und Eisflora, besonders der arktischen Gegenden'), geliefert. Mehrere Monate nach dieser ersten Behandlung des Alg- materials fand ich in dem zu meiner Verfügung stehenden Theil davon, dass die Mehrzahl der darin befindlichen Würmer, sowohl der ausgebildeten als der ganz kleinen, noch sich ent- wickelnden dieselbe Lebhaftigkeit bewahrt hatten als da ich Gelegenheit hatte sie zum ersten Mal zu beobachten. Dass die Würmer vielleicht zufälligerweise unter die Algen ge- kommen wären und nicht aus demselben Orte wie diese stammten, dagegen spricht, wie mir scheint, unzweideutig der Umstand, dass der Darmkanal bei allen Exemplaren, welche einen Inhalt darin hatten, von der karakteristischen Farbe 1) V. B. Wittrock: Om snöns och se. Bein: särskildt i de arktiska trakterna. Stockholm 1883. Ur: Ж. Ar Studier och Forskningar fôranledda af mina Зы 1 eg norden 4 AURIVILLIUS, ANGUILLULIDE AUS DER SCHNEEFAUNA SPITZBERGENS. war, welche jenen Algen zukommt, besonders da bei näherer Untersuchung ein solcher Ursprung der Contenta des Darmes sich bestätigte. Da diese Nematode, in sofern ich weiss, die erste der eigentlichen Schnee- oder Eisfauna gehórige Art ist, welche isher bekannt gemacht worden ist, würe es vielleicht zu er- warten, dass die eigenthümlichen Verhältnisse, unter denen sie lebt, eine Umbildung wenigstens der äussern Organe zum Unterschied von denjenigen der bisher gekannten Arten gewirkt hätten, Indessen bestätigt sich durch eine nühere Untersuchung eine solche Vermuthung nicht. Vielmehr findet sich eine unzweifelhafte Verwandschaft dieser Art mit den- jenigen Formen aus dem temperirten Klima, von denen man kennt, das ihnen vorzugsweise das Vermógen zukommt die Lebenskraft während der Dürre, die von hoher Würme be- gleitet ist, zu bewahren. Eine solche Eigenschaft ist nämlich für die bisher gekannten Arten des Gen. Aphelenchus BAST. kennzeichnend, in welche Gattung ich kein Bedenken gehabt diesen jetzt zu beschreibenden Schneewurm vermóge seines anatomischen Baues einzuordnen. Bemerkungen über das Genus Aphelenehus BASTIAN. Ehe ich zu der Beschreibung dieser Aphelenchus-art über- gehe, welche von den vorher gekannten verschieden ist, kann ich nicht umhin zu der von BASTIAN!) aufgestellten Diagnose der Gattung Aphelenchus einige Bemerkungen hinzu- zufügen, welche theils auf die Mittheilungen BüTscHLIs?) von den ihm bekannten Arten, theils auf meine eigenen Beobachtungen über die jetzt zu besprechende gestützt sind. Unter den Karakteren, die nach der Angabe BasrIan’s die Gattung Aphelenchus kennzeichnen, findet sich auch der- jenige, es fehle der Körperbedeckung an Börstchen; auch wird die Anwesenheit der Papillen, im Sinne von Kopf- papillen, dahin gestellt, sowie auch, ob der Stachel des Pharynz vorstülpbar ist oder nicht. a die Art aus Spitzbergen betrifft, habe ich in ersterer Hinsicht zahlreiche Börstchen gefunden, welche das y Bas BasTIAN: Monograph on the Anguillulidz, bec Sen e fresh water. London 1864. Transact. of the Linnean Soc. V Ту тасш: ешм zur Kenntniss der ae шоқы N. Acta L.-C. Ac. T. 36 BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 11. 5 hintere Kôrperende bis zu der Gegend um den Anus und bisweilen vor demselben bekleiden; auf anderen Theilen des Körpers habe ich ebenso Bórstchen wahrgenommen, aber da zerstreut und nur einseitig dem Kórper aufsitzend, wührend auf dem Hinterkórper die Borstenkleidung rings herum gleich entwickelt war. Zerstreute Bórstchen fanden sich am óftesten an oder etwas vor der Mitte des Kórpers, an dem hinteren Ende des Oesophagus, um den Pharynx und den Mund u. s. w. Papillen, im genannten Sinne, d. i. Kopfpapillen habe ich nicht wahrgenommen. Dagegen finden sich unter die Börst- chen gemischt kegelfórmige oder triangulüre Ausstülpungen der Kórperbedeckung, deren Aehnlichkeit mit den sogenannten Kórperpapillen der Gattung Enoplus Dus. und anderer Gat- tungen, wie mit den Schwanzpapillen des Ascaris megaloce- phala (Ж eibchen)!), einleuchtend ist. Diese Kórperpapillen waren fast ausschliessend am hinteren Kórperende gesammelt; nur in einzelnen Fällen zeigten sich einige wenige unter die Bórstchen der Kórpermitte gemischt. Sowie die Bórstchen so scheinen auch die Kórperpapillen vorzugsweise den Individuen, sei es nun Münnchen oder Weib- chen, zukommen, welche durch die Entwicklung der Gene- rationsorgane sich ausgebildet erweisen. Dass die Körper- papillen Organe der Empfindung sind, ist von SCHNEIDER und BürscaLı durch Untersuchungen solcher Gattungen und Arten, die ein hierzu dienliches Material geliefert, dargethan worden; was nun die Gattung Aphelenchus betrifft, bin ich trotz der Anwendung der stürksten Vergrósserungen nicht im Stande gewesen, bei der vorhandenen Art den inneren Bau der Pa- pillen zu ermitteln. In Rücksicht auf die Kórperbedeckung verdient es auch erwühnt zu werden, dass die Poren, welche bei den meisten frei lebenden Nematoden, besonders deutlich bei der Gattung Dorylaimus DUJARD., auf derselben beobachtet worden sind, bei der Gattung Aphelenchus, sowie bei drei anderen Gattun- gen der Fam. Anguillulidæ, nämlich Tylenchus Вазт., Cepha- lobus Bast. und Plectus Влвт. fehlen. Dass dieser verschie- dene Bau des Integuments im Leben dieser Würmer nicht ohne Bedeutung ist, hat BASTIAN, der erste, welcher die Auf- merksamkeit dahin gelenkt, daraus sehen wollen, dass bei 1) SCHNEIDER, А.: Monographie der Nematoden. Berlin 1866. Taf. 21 fig. 10. 6 AURIVILLIUS, ANGUILLULIDE AUS DER SCHNEEFAUNA SPITZBERGENS. diesen vier Gattungen im Gegensatz der übrigen Nematoden das Vermögen längere oder kürzere Zeit Eintrocknung aus- zuharren auf's stärkste ausgeprägt ist. Durch angestellte Ex- perimente mit fürbenden Flüssigkeiten, Glycerin u. s. w. ist er ausserdem zu dem Resultate gekommen, dass sich eine grosse Verschiedenheit hinsichtlich des Vermögens der Körper- bedeckung die fremden Stoffe aufzunehmen oder von ihnen Einwirkung zu leiden, bei diesen und jenen geltend macht.") Da also durch solehe Versuche seine Beobachtungen über die Abwesenheit der Hautporen bei den genannten Gatt- ungen bestütigt worden sind, sieht er hierin eine der Ursachen, welche das bei diesen Thieren längst gekannte Verhältniss ermóglichen, dass sie nümlich nach einem lüngeren oder kür- zeren Scheintod bei eintretenden günstigeren äusseren Bedin- gungen wieder aufleben kónnen. Mit solchen Sachverhält- nissen vor den Augen als das von dem Weizenälchen, Tylenchus tritici. BAUER, bekannte, dass es mehrere Jahre hindurch, einer für die Lebensäusserungen nóthigen Feuchtigkeit beraubt, seine Lebenskraft bewahrt, spricht doch derselbe Verfasser die Ansicht aus, dass eine solche Ursache als die jetzt ange- gebene, nämlich die Abwesenheit der Hautporen nicht aus- reiche um die nämliche Eigenschaft zu erklären, die ohne Zweifel auf einem besonderen Bau der inneren Gewebe beruhe. Von der Aphelenchus-art, um welche es sich hier handelt, kann ich freilich nicht aus eigener Beobachtung bestätigen, dass Hautporen ihr fehlen, weil es wegen der geringen Grósse des Thieres nicht möglich gewesen ist den Bau des Integü- ments kennen zu lernen, aber wohl bin ich vermóge der oben angeführten Beobachtungen im Stande zu bezeugen, theils dass sie mit den vorher gekannten Arten das Vermógen gemeinsam hat, die Lebensfunktionen wieder aufnehmen zu kónnen, nachdem diese wührend drei—vier Monate ausser Thà- tigkeit gesetzt worden sind, theils dass sie nach der Belebung noch mehrere Monate lang alle Zeichen einer vollen Lebens- thätigkeit zeigte. Was zuletzt betrifft das von BASTIAN bei der Gattung Aphelenchus in Zweifel gesetzte Vermógen den feinen cylin- drischen Stachel, welcher vor dem Össonkagns gelegen ist, vorstülpen zu können, habe ich bei der Spitzbergsart an mehr- 1) BASTIAN: angef. St. Seite 126. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 11. 7 eren Exemplaren wahrgenommen, dass dessen vorderster Theil bisweilen vor den Lippen hervorragt; ob dies auch von dem ganzen Stachel gilt, bin ich nicht im Stande gewesen zu ent- scheiden. Nach diesen Bemerkungen zufolge der von BASTIAN gege- benen Diagnose der Gattung Aphelenchus, denen ich jedoch nicht eine solche Bedeutung beimessen kann, dass eine Tren- nung der jetzt zu beschreibenden Art von dieser Gattung berechtigt sei gehe ich zu einer Darstellung der für diese Art kennzeichnenden Karaktere über. Aphelenchus nivalis n. sp. Femina: Charact. externi. Corpore pellucido, in medio summam præbenti latitudinem, antice paullo angustiore, po- висе, presertim pone anum, valde angustato, cauda extrema acuminata, versus anum leviter deflexa. Setis et papillis eonicis his intermixtis in utroque latere sæpissime inter anum et caudam extremam, interdum etiam. in medio corporis vel antice sparsim sed in uno tantum latere. Stris transversis vix conspicuis in parte antica corporis &b ore circiter ad bulbum oesophagi. Partes digestoria et egestoria. Sicut in Aphelencho parie- tíno ore in parte rotundato-conico inter labia duo conica sito; labiis ad basin inter se vix distinctis in apice truncato corpo- ris insidentibus. Pharynge ovali, ut in ceteris speciebus aculeo gracili centrali, parte postica globosa, apice extra labia inter- dum exserto. Oesophago cylindrico, parte posteriore in bul- bum musculosum inflato, tubulo interno antice filiformi, in: bulbo lensiformi. Intestino æque lato usque ad medium inter vulvam et anum, deinde angustiore et curvato. Supra intesti- num globulis hyalinis sparsis presertim inter bulbum oeso- phagi et anum. Organa genitalia. Ovaria duo, alterum porro, alterum retro versa. Parte extrema utriusque reflexa apice rotundato, cellulis referta, parte non reflexa longius ab orificio genitali attenuata, ovulis nucleolatis polyedricis uniseriatis, inter se contingentibus, propius ab eodem extensa in uterum ovula oblonga corpusculis spermaticis intermixta continentem. Ab utero foras fert vagina curvata labiis rotundatis, intus infun- dibuliformis. Ovarii posterioris parte recta et reflexa brevio- 28 AURIVILLIUS, ANGUILLULIDE AUS DER SCHNEEFAUNA SPITZBERGENS. ribus quam anterioris. Vagina a cauda extrema corporis distat spatio, qvartam partem corporis æquanti. Mas: Charact. externi. Corpore quam apud feminam magis eque lato, antice vix attenuato, cauda subito graciliore, acu- minata. Setis papillisque sicut in femina sepissime circa caudam ad septimam partem longitudinis corporis, preterea in alterutro latere sparsis. Partes digestoria et egestoria. Globulis hyalinis circa in- testinum sparsis majoribus et frequentioribus quam apud feminam. Organa genitalia. Tubo spermatifero unico a bulbo oeso- phagi juxta intestinum usque ad anum porrecto ibique foras ferenti. Corpusculis spermaticis ovulis in parte reflexa ovari- orum nascentibus simillimis sed usque ad anum multiseriatis, minutissimis, globosis. Spiculis duobus curvatis prope anum sitis, ad usum copulationis exsertis. Weibchen. Aeussere Karaktere. Der Kôrper ist durch- sichtig; seine grósste Breite findet sich bei oder wenig vor der Mitte, von wo aus er gegen das vordere Ende, welches quer und mit zwei abgerundet konischen Lippen versehen ist, bedeutlich schmäler wird. Das hintere Ende des Kórpers ist hinter dem Anus zu einer gewóhnlich gegen die anale Seite etwas eingebogenen Spitze verschmälert, aus welcher eine sehr feine Róhre hervorsticht. Eine Querringelung der Kórperhaut wird nur bei sehr hohen Vergrósserungen sichtbar, da sie am deutlichsten auf dem vorderen Theile des Kórpers von dem Munde bis zu dem oesophagealen Bulbus hervor- tritt. An der Körperhaut findet sich eine Borstenkleidung gewóhnlich zwischen dem hinteren Kórperende und dem Anus, aber auch, obwohl zerstreut, auf anderen Theilen des Kórpers und dann am óftesten auf seinem vordersten Drittel. Kórperpapillen kommen dem Weibchen zu in Form von spit- zig konischen Erhebungen, die hinter dem Anus, wo sie mit den Bórstchen untermischt sind, am dichtesten stehen; sie treten aber auch etwas. vor demselben zerstreut auf und werden, obwohl selten, bei dem vorderen Ende des Kórpers beobachtet. An den letztgenannten Theilen habe ich sie nur auf der einen Seite des Kórpers, hinter der Analóffnung da- gegen am óftesten rings um den Kórper entwickelt gefunden. Nahrungskanal. Wie bei Aphelenchus parietinus BAST. findet sich die Mundöffnung an einem abgerundet-kegelfór- £ BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 11. 9 migen Theil in der Mitte zwischen den unten undeutlich getrennten Lippen. Diese sind nach hinten zu von dem queren Vorderende des Körpers deutlich abgesetzt und zeigen sich wie abgerundete lobi (vergl. die Abbildung BürscxLrs von Aph. parietinus Taf. 3 fig. 66). Pharynæ ist oval, von dem darauf folgenden Oesophagus deutlich getrennt, und in seiner Mitte findet sich ein feines stachelfórmiges Organ, welches nach hinten zu an der Grenze des Oesophagus kugelfórmig ge- schwollen scheint. An einigen Exemplaren konnte ich beobach- ten, dass die Spitze des Stachels ein wenig vor der Mundôff-, nung hervorragte. Der Oesophagus ist cylindrisch und zeigt wie der Pharynx einen feinkórnigen Beleg, welcher noch mehr die Wände des Darmkanals karakterisirt; dem zufolge ist die äussere Begrenzung des Oesophagus oft undeutlich und von dieser Substanz, welche den Raum zwischen dem Oesophagus und der Hautmuskelschicht einnimmt, schwer zu unterscheiden. Wo ich die Grenze wahrgenommen habe, betrügt die Breite des Oesophagus ungefähr die Hälfte der ganzen Kórperbreite. Bisweilen finden sich dem Oesophagus aufliegend einige ^ zackige oder unregelmüssig geformte Kórperchen, über deren Natur und Funktion ich doch nichts aussprechen darf. Ehe er in den Darm übergeht, bildet der Oesophagus einen ovalen, stark muskulósen Theil (= bulbus), an dessen Peripherie die radiàre Anordnung der Muskeln erkannt wird. Der Oeso- phagus wird in seiner ganzen Ausdehnung von einer cen- tralen fadenfórmigen Róhre durchgesetzt, welche noch zarter ist als das stachelfórmige Organ des Pharynx und oft sehr geschlängelt; in der Mitte des Bulbus nimmt sie eine linsen- fórmige Erweiterung an. Alle jetzt besprochene Theile des Nahrungskanals von dem Munde aus bis zum Anfange des Dames nehmen bei einem 2 mm. langen Exemplare nur /, der ganzen Körperlänge ein, und der Bulbus scheint dem hintersten Theil des Oesophagus zu entpsrechen. Diese Ver- hältnisse finden sich auch bei den übrigen Arten der Gattung und sind für dieselbe kennzeichnend zum Unterschiede von der nahe stehenden Gattung 7ylenchus Basr., bei welcher eine Erweiterung des Oesophagus, in ihren Bau der oben- genannten entsprechend, in der Mitte des Oesophagus sich findet, welcher ausserdem bei seinem Hinterende noch durch einen erweiterten Theil (obwohl von anderem Bau als jener) von dem Darme abgesetzt ist. Bei den meisten Arten der 10 AURIVILLIUS, ANGUILLULIDE AUS DER SCHNEEFAUNA SPITZBERGENS. Gattung Tylenchus ist dieser, hinter dem vorderen Bulbus gelegene Theil von derselben Länge als der vordere, und die ganze Lünge des Nahrungskanals vor dem Darme ist im Ver- hältniss zu der Kórperlünge etwas grósser als bei der Gattung Aphelenchus. Zufolge der ebengenannten Verhältnisse, be- treffend die verschiedene Ausdehnung des Oesophagus bei den beiden Gattungen stellt Вӧтѕсніл !) als wahrscheinlich auf, dass der Oesophagus bei der Gattung Aphelenchus nur der vorderen Hälfte dieses Organs bei Tylenchus entspricht, und .bringt als Grund hierzu besonders die Aehnlichkeit zwischen dem vorderen Bulbus dieser Gattung und dem einzigen jener vor, sowie auch die Schmalheit und geringe Ausbildung des vorderen Darmendes bei jener Gattung Anlass gebe, sie als die Fortsetzung des Oesophagus zu betrachten. Ве! der ein- zigen mir zugänglichen Art der Gattung Aphelenchus habe ich indessen gefunden, dass ein Darmkanal mit breitem Vor- derende und am óftesten nach den Seiten zu deutlich ab- gegrenzt die unmittelbare Fortsetzung des Nahrungskanals hinter dem muskulósen Bulbus des Oesophagus ausmacht. Der Darm, in eigentlichem Sinne, ist in dem gróssten Theile seines Verlaufs gleichweit und wird erst hinter der Mitte des Abstands zwischen Genitalóffnung und dem Anus schmäler und zeigt schliesslich einen mehr oder minder stark gekrümm- ten Enddarm. An Exemplaren, bei denen die Eier voll ent- wickelt und zahlreich gewesen sind, war der Darmkanal bei Seite gedrängt und zeigte einen mehr unregelmässigen, schlän- gelnden Verlauf; zufolge der kórnigen Substanz, wovon er überlagert ist, ist es oft sehr schwer seinem Lauf zu folgen und seine Begrenzung zu beobachten. Bei mehreren Weibchen, besonders solchen, bei denen die Generationsorgane nicht völlig ausgebildet waren, zeigten sich zwischen dem Anus und der Kórpermitte eine grós- sere oder kleinere Anzahl von hellen, stark lichtbrechenden Kügelchen von verschiedener Grósse, die gróssten den halben Diameter des Kórpers messend. Bisweilen fanden sie sich oben auf dem embryogenen Blindende der Eierröhrchen oder auch über ihrem nächst bei dem Uterus gelegenen Theil. Dergleichen durchsichtige Kügelchen sind nach BASTIAN auch bei Aphelenchus parietinus, Tylenchus Davainii und einer Pleetus- 1) Angef. St. Seite 45. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o Ш. 11 am und nach Вйтвсніл bei allen freilebenden Tylenchus- arten vorhanden, wo sie nach ihm theils unter den Darm- zellen theils in der Markmasse der Muskulatur und in der Höhlung des Sehwanzes gemischt sind. ervensystem. Als hieher gehörig wäre wie bei паре stehenden Arten zu rechnen ein schrüg über den Oesophagus laufender Ring; über welchen ich doch kein Näheres mit- theilen kann.) Fortpflanzungsorgane. An zwei mm. langen Exemplaren war die äussere Genitalóffnung in einer Entfernung von 0,47 mm. von dem hinteren Kórperende. Sie ist von zwei etwas aufgeschwollenen Lippen umgeben und führt in eine schrüg nach hinten gerichtete Scheide (Vagina), welche trichterfórmig in den Uterus sich óffnet. Dieser, sowohl nach vorn als nach hinten sich ausbreitend, macht den erweiterten kurzen, der Vagina am nächsten gelegenen Theil der zwei nach vorn und nach hinten sich erstreckenden Rierróhrchen aus. Das vordere dieser, welches an der linken Seite des Darmes liegt, streckt sich bis zu dem vordersten Theil des- selben, wo es sich ganz umbiegt nach hinten und zu der rechten Seite des Darmes, längs welcher es sich ungefähr bis zum Anfange des Uterus ausbreitet. Dieser umgebogene Endtheil ist breiter als der übrige und etwas schmäler gegen das hintere abgerundete Ende. Sein Inhalt besteht aus dicht angehäuften Eierkernen mit ihren Kernchen, welche sich vor- züglich in dem hintersten Ende finden, nebst Eierzellen. Wie bei den nahe stehenden Arten kann dieser umgebogene Theil des Eierröhrchens vorzugsweise embryogen genannt werden, obwohl schon hier eine Bildung von vitellus und membrana vitellina Statt zu finden scheint. Die darauf fol- gende Abtheilung bis zum Uterus ist schmäler als die vorige und darf, wenigstens in der hinteren Hälfte, als Ovidukt bezeichnet werden. Die in diesem hinteren Theile vorhan- denen Ovula zeigen sich in einer einfachen Reihe angeordnet, sind polygonal und durch ihre Lage dicht an einander ge-. plattet. In dem Uterus, welcher grösseres Lumen zeigt als der vor ihm liegende Ovidukt, aber ganz kurz ist und ge- wöhnlich nicht bis zum Ende des umgebogenen eierbildenden D ei oder eeng е ts er desem habe ich von zwei koncen- chen Miet ‚ bisweilen dunkel pigmentirte Bildungen ae enom i de Se к und Gehóro р mehrerer frei- lebenden esed grosse Übereinstimmung zeigen 12 AURIVILLIUS, ANGUILLULIDE AUS DER SCHNEEFAUNA SPITZBERGENS. Róhrchens sich streckt, habe ich einige wenige freie Eier gesehen, die hier die ovale Gestalt angenommen haben und einen dunklen granulirten Inhalt zeigen. Mit den Eiern zusammen wird bisweilen eine Menge kleiner gerundeter Spermatozoiden in diesem uterinen Theil wahrgenommen. Dem hinteren Kórperende zu streckt sich von der inneren Mündung der Vagina ein Organ, welches in allen Einzelheiten mit dem oben beschriebenen Eierröhrchen stimmt, aber kürzer als dieses ist. Die Stelle, wo sein blinder Endtheil sich vor- würts umbiegt, findet sich in einer Entfernung von dem Anus, welche ungeführ einen Drittel des Abstandes zwischen dem Anus und der Genitalóffnung ausmacht. Männchen. Aeussere Karaktere. Der Körper ist mehr gleichbreit als bei dem Weibchen, dem vorderen abgestumpften Ende zu sich wenig schmälernd, aber nach hinten schneller dünner werdend und in eine feine Spitze auslaufend. Bisweilen habe ich das Hinterende bei Exemplaren von 2 mm. Kôrper- länge bis auf 0,3 mm. Länge von der Spitze mit Bórstchen und Papillen besetzt gefunden. Aehnliche Papillensind auch gegen die Mitte des Kôrpers, obgleich nur einseitig, wahr- genommen worden. Nahrungskanal. Die durchsichtigen, stark lichtbrechen- den Kügelchen, welche bei dem Weibchen beschrieben worden sind, finden sich auch bei dem Männchen, wo sie oft grösser und auf dem Nahrungskanal und den Generationsorganen in ihrer ganzen Ausdehnung verbreitet sind. Dem Oesophagus aufliegend habe ich bisweilen zwei—drei kleine unregel- mässige, kórnige Anhüufungen wahrgenommen. "'ortpflanzungsorgane. Im Gegensatz der zwei Eierrör- chen des Weibchens ist das männliche Generationsorgan un- paarig. Ез beginnt, gleichwie das vordere Róhrchen des Weibchens an der Umbiegung, ganz nahe bei dem Bulbus des Oesophagus und streckt sich über den Darmkanal bis nach der Analóffnung, wo es ausmündet. Sein Inhalt zeigt eine auffallende Aehnlichkeit mit demjenigen des umgebo- genen Endes der Eierrórchen und besteht aus kleinen gerun- deten, in mehreren Reihen neben einander liegenden Kör- perchen, und die entwickelten Spermatozoiden, wie sie in dem hinteren Theile des Organes vorkommen, sind, der äus- seren Form nach, von den Eierzellen des Weibchens wenig verschieden, aber bleiben immer ganz klein und kugelförmig. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o Ш. 13 Das Kopulationsorgan besteht aus zweien Spicula oder Kalkstäbchen, welche ihre Lage im Enddarme ganz nahe bei der Analóffnung haben; sie sind langgestreckt, vorwürts ge- richtet, mit ihrem Hinterende etwas dicker und gegen den Anus gekrümmt. Die Drüse, welche bei den übrigen Arten der Gattung in dem Hohlraum des Schwanzes angetroffen worden ist, habe ich nicht deutlich wahrnehmen kónnen, aber wohl ein feines spitziges Röhrchen am Körperende, dem bei den übrigen Arten daselbst vorhandenen gleich, welches die Mündung der genannten Drüse darstelit. Grósse und Massangaben. Unter der Menge Exemplare von Aphelenchus nivalis, die ich in der verhältnissmässig ge- ringen Algsammlung antraf, fanden sich Individuen von sehr wechselnder Grósse und Entwicklung. Die kleinsten von diesen, deren Generationsorgane noch unentwickelt waren, hatten keine oder ganz kleine Börstchen und Papillen auf dem hinteren Kórperende und anderen Kórpertheilen. Zufolge ihrer unbedeutlichen Kôrperlänge halte ich für wahrschein- lich, dass sie nur ganz kurze Zeit im Freien gelebt, nach- dem sie den Uterus des Mutterthieres verlassen hatten. Was die Grósse der voll entwickelten Individuen betrifft, fand ich das Männchen im Allgemeinen kleiner als das Weibchen und theile hier einige Massangaben beider mit: Weibchen. Männchen. Länge des Körpers 2 mm. 1,47 mm. Breite > » Ол > 0,07 > Abstand von dem vorderen Kórperende zu dem hinteren Rand des Bulbus Oesophagi 04 » 0,27 » Abstand von dem Ten Kórperende zu der Genitalóffnung 0,7 » iid Abstand von dem hinteren Kórperende zum Anus 0,12 » 0,09 > Bei vergleichenden Massbestimmungen von nicht entwic- kelten Exemplaren fand ich die Verschiedenheit ihrer Grósse und derjenigen der Entwickelten hauptsüchlich beruhen auf einer geringeren Ausdehnung bei den vorigen des zwischen dem Bulbus Oesophagi und Anus gelegenen Kórpertheils, also des Theils, wo die Generationsorgane sich entwickeln. Was die übrigen Abstände betrifft, nämlich auf der einen Seite 14 AURIVILLIUS, ANGUILLULIDE AUS DER SCHNEEFAUNA SPITZBERGENS. zwischen dem vorderen Kórperende und dem Bulbus Oesophagi und auf der anderen Seite zwischen dem Anus und dem hin- teren Kórperende, waren diese bei älteren und jüngeren In- dividuen verhältnissmässig unbedeutlichen Schwankungen un- terworfen. Wie aus den angeführten Massen hervorgeht, beruht auch bei entwickelten Individuen die Verschiedenheit der Länge des Männchens und Weibchens vorzugsweise auf einer grósseren Ausdehnung des erstgenannten Abstandes beim Weibchen. Fundort. Über das Vorkommen des Aphelenchus nivalis ist oben angedeutet, dass die Alge, worunten er gefunden ward, auf dem Sehnee bei Alkhornet 100 metr. über dem Meere in der Nähe Safehaven's (78? 12' nôrdl. Breite) an der Westküste Mittelspitzbergens gesammelt wurde. | BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 11. 15 Erklürung der Tafel. Fig. 1. Weibchen, mit ii à Generationsorganen, deren umge- bogene embryogene Blindenden dem Darme aufliegen Fig. 2. Männchen, аа Fig. 3. D:o D:o : der bruet vergróssert. Fig. 4 Weibchen: die linke Seite des Hinterkórpers mit зарана grósseren und kleineren, lichtbrechenden Kögeleben auf dem Dar un E Kë EE a SE LIE till К Sv Vet Akad Handl Bd 8, Neit TE \ " iit W Schlachter; Stockdichn. BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. $. N:o 12. | А ER BEMERKUNGEN 6 .ÜBER DIE VON DER SCHWEDISCHEN EXPEDITION NACH SPITZBERGEN 1002 GESAMMELTEN JURA- UND TRIAS-FOSSILIEN VON BERNHARD LUNDGREEN. MIT ZWEI TAFELN. (DER K. SCHWED. AKAD. D. WISSENSCH. MITGETHEILT D. 6 JUNI 1883.) STOCKHOLM, 1883. KONGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÓNER. Шы den von der schwedischen geologischen Expedition nach Spitzbergen 1882 (Dr. А. б. Хатноввт und Freiherr б. DE GEER) mitgebrachten Sammlungen sind diejenigen, welche sich auf thierische Reste aus dem Jura und Trias beziehen, mir zur Bearbeitung anvertraut worden. Durch dieselben dürfte unsere Kenntniss von der Fauna dieser Sy- steme auf Spitzbergen nicht unbedeutend bereichert werden. Am zweckmässigsten scheint es mir zuerst die verschiedenen Gesteine zu beschreiben um dann zu den darin gefundenen Fossilien überzugehen. Fundstelle und übrige stratigraphische Bemerkungen hat Dr. NATHORST gütigst mitgetheilt. N:o 1. »Ein Stück mit einer Muschel, längst W. von der Festung». Das Gestein ist ein grauer, kalkhaltiger àus- serst feinkórniger Sandstein oder fast ein harter, sandiger Schiefer. Nur ein Stück ist gefunden und die Muschel ist Lucina cf lyrata ROUILLER (Taf. 2, Fig. 11). N:o 2. »W. von der Festung. Schwarzer kalkfreier Schiefer, worin sich ziemlich häufig kleine silberglünzende Schüppchen weisses Glimmers eingestreut sind. Die Fossi- lien sind häufig, aber alle mehr oder weniger verdrückt und zerquetscht. Ein vollkommen ähnliches Gestein scheint von früheren Expeditionen nicht als fossilführend gefunden wor- den zu sein. Offenbar entspricht dieser Schiefer dem schwar- zen Schiefer bei 1 (NORDENSKIÖLD: Utkast till Isfjordens och Belsounds Geologi. Fig. 10; Geol. Föreningens Förhand- lingar, Band 2, sid. 311), wovon jedoch Fossilien nicht ange- geben werden. Am meisten ähnlich ist ein schwarzer Schiefer von Sassen Bay, aus welchem LINDSTROM" Ammonites tripli- catus und Aucella mosquensis anführt. Dieser Schiefer von Sassen Bay ist doch etwas grobkörniger und heller; die Glim- merschüppchen sind weit seltener, wogegen derselbe ziemlich 4 LUNDGREN, JURA- UND TRIAS-FOSSILIEN. viel Gips enthält. An der Ostküste Spitzbergens an Dunérs Bay scheint nach vow HEUGLIN ein ziemlich ähnliches Gestein vorzukommen?; die Fossilien sind jedoch verschieden. Von Dunérs Bay werden Ammonites triplicatus, A. cordatus, А. Linneanus, Aucella mosquensis, Inoceramus dubius, Astarte depressa, Terebratula triplicosa angeführt?, wührend der Schie- er, . von der Festung, Ammonites Nathorsti n. sp. Be- lemnites sp., Pecten spitzbergensis, Pecten sp., Goniomya sp., Astarte sp. Lima? sp. Aucella spitzbergensis, A. reticulata, A. radiata enthält. ; 3. »Die Festung. Graubrauner, schiefriger, kalk- freier Sandstein mit Pflanzenfossilien sammt Unio sp. und Lioplax polaris. N »Ö. von der Festung». Feinkórniger, kalkhaltiger Sandstein nebst Thoneisenstein; in diesem sind Schwefelkies- klümpchen von der Grösse einer Wallnuss und Stücken von bläulichem Quarz von Erbsengrósse und mehr und von sehr unregelmüssiger Form eingebettet. Ammonites sp. Denta- lium Lindstrómi n. sp., Nueuls sp. Leda sp., Astarte sp. :0 9. »Green Harbour. Sehr feinkórniger, graugrüner, kalkfreier Sandstein mit Dentalium nodulosum n. sp. etc. N:o 6. >Š. vom Gletscher, n. o. von Safe Haven». Gräu- licher, etwas kalkhaltiger Thoneisenstein mit rostfarbiger Ver- ; witterungsrinde und Dentalium Lindstrómi n. sp., Nucula sp., da De Geeri n. s No T. ‚Östliche Seite von Advent Bay». Graugelber, feinkörniger, kalkhaltiger Sandstein mit Leda nuda und Au- cella mosquensis. N: 8. »Westliche Seite von Advent Bays ы Thon- eisenstein mit Leda De Geeri n. sp. Mytilus? 70 9. »Östliche Seite von Advent Вау, ste и Stücke» Graugelber, feinkórniger kalkhaltiger Sandstein mit Pecten demissus, Р, ‚Östliche Seite von Advent Bay». Schwarzgrauer ол mit Lima cf. duplicata. N:o 11. »Geschiebe; Advent Bay». Graubrauner, fein- kórniger Sandstein, mit keinem e in Situ genommenen Gesteinen übereinstimmend; Cardium sp N:o 12. »Geschiebe, Yu aima Belsound». Sand- stein mit Fossilien, deren Schalen grossentheils erhalten sind und die so zahlreich vorkommen, dass das Gestein fast eine BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 8. N:0 19. 5 Lumachelle wird. Natica sp, Inoceramus? revelatus Keys; Pecten sp. :0 13. »Sauriehook, oder nüher bestimmt Tschermaks- berg». Hievon liegen zwei etwas verschiedene Varietäten vor: a) ein unreiner, grauschwarzer, ziemlich dünngeschich- teter Kalkstein mit Monotis sp. Halobia Zitteli Lindstr., Spirifer sp. Rhynchonella sp: b) ein gelblichgrauer nai sandiger und weniger dünngeschichteter Kalkstein mit Pecten Óbergi, Lima spitzbergensis, Lingula polaris. Da aber hierin auch Halobia und Spirifer, wenn auch spärlich, vorkommen, liegt kein Grund vor diese beiden Varietäten als verschiede- nen Zonen angehórig zu betrachten, um so weniger als Млтновзт angiebt, dass sie an demselben Punkte und fast in узе Niveau gesammelt wurden. »Eine einzige Muschel von der Spitze n. vom асы. n. von Safe Haven» Feinkórniger, graubrauner, schiefriger Sandstein. Die Muschel ist unbestimmbar, scheint doch eine Leda zu sein. Von den oben beschriebenen Gesteinen sind 1—5 Theile eines zusammenhängenden Profiles, wovon NORDENSKIÖLD eine Abbildung und Beschreibung giebt*. Das Alter der Schichten ist wie die Ziffern; die am meisten westlich, an der Mündung des Fjords, gelegenen sind die ältesten, die jüngsten liegen gegen O., an Green Harbour N:o 1. gehört wohl dois Jurasystem an; so auch N:o 2. Die Aucellen weisen es seinen Platz in dem borealen Jura an und auch die Arten, die ich nicht mit schon bekannten identifieiren kann, haben doch nahestehende Representanten in dem Moskauer Jura, so Amaltheus Nathorsti, Goniomya etc.; und für die Zuhórigkeit zum Moskauer Jura spricht entschieden die Aucella radiata. N:o 3 ist eine Süsswasser- veda wovon vorher nur Pflanzenreste bekannt waren, die n Herr zum Kreidesystem gerechnet sind?. Nach dem Midheilonyeh Млтновзтз gehören sie jedoch dem Jura. Die Mollusken stimmen mit keinen beschriebenen überein und kónnen darum keine Stütze für die Altersbestimmung geben, wogegen diese Süsswasserbildung wirklich zum Jura gerech- net werden muss, weil sie von N:o 4 überlagert wird und dieses als Jura angesehen werden muss. Das darin gefundene Dentalium Lindstrómi ist nämlich von früheren schwedischen Expeditionen zusammen mit Leda nuda Keys. und anderen 6 LUNDGREN, JURA- UND TRIAS-FOSSILIEN. unzweifelhaften Juraformen gefunden. Von gleichem Alter wie N:o 4 ist auch N:o 6 an der nördlichen Seite des Eis- fjords. In der Nähe ist auch N:o 14 gefunden; das hierin vorkommende Muschelfragment ist jedoch nicht bestimmbar. N:o 7 mit Aucella mosquensis etc. gehört dem Jura so wie auch N:o mit Pecten demissus und N:o 10 mit Lima cf duplicata; dasselbe dürfte wohl auch für N:o 8 gelten, obschon die hierin gefundenen Fossilien nicht bestimmbar sind. Auch По 5 gehört wohl zum Jura; die hierin gefundenen Fossi- lien lassen sich wenigstens keineswegs mit den von MAYER eitirten® vergleichen. N:o 12 gehórt durch Inoceramus reve- latus Keys. zum borealen Jura. Es ist nur als Geschiebe gefunden und anstehender Jura ist hievon nicht vorher be- kannt. N:o 11 ist auch ein Geschiebe, dessen Alter nicht ermittelt werden kann. о 13 gehört dem Trias und ist nach NATHORST in einem hóheren Niveau gefunden als die von ÖBERG beschrie- benen” Triasfossilien; auf Verschiedenheit des Niveaus deutet auch die Verschiedenheit der Fossilien; fast nur Halobia Zitteli ist gemeinsam. еттп Professor б. LINDSTRÖM, der mich sowohl durch Ueberlassung von den von früheren Expeditionen gesam- melten Fossilien aus Spitzbergen und anderen Formen, die für meine Arbeit nöthig waren, als durch literarische Hülfs- mittel unterstützte, erlaube ich mir hiemit meinen herzlich- sten Dank auszusprechen. BESCHREIBUNG DER ARTEN. L Jura. Ammonites (Amaltheus) Nathorsti n. sp. Taf. 1, Fig. 1, 2. Von dieser Art liegen mehr als 30, mehr oder wenig vollständige Exemplare vor, die doch alle plattgedrückt und etwas verschoben sind. Gehäuse stark comprimirt; Umgänge 4. Die Seiten sind mit zahlreichen, schwach gebogenen, theils einfachen, theils gespaltenen Rippen versehen. Die Rippen tragen keine Stacheln oder Knoten, wenn auch einige Stellen BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND $8. N:0 19. 7 besonders an der Externseite etwas mehr hervorstehend sind. In der Nähe der Mündung werden die Rippen spärlicher und schwächer und mit zunehmendem Alter verschwinden sie an dem äussersten Theil fast ganz. An der Externseite sind sie vorwärts gebogen und hören auf, ehe sie den Kiel treffen, so dass der Kiel an beiden Seiten von einem glatten Raum eingefasst ist. Der Kiel, oft vor der Mündung weit hervorra- gend, ist durch sehr zahlreiche feine Einkerbungen gezähnt. Die Zähne sind zahlreicher als die Rippen und entsprechen denselben auch nicht. Nahtlinie nicht zu beobachten. Durch- messer 34—67 mm.; Fragmente von noch grösseren Exem- plaren liegen auch vor. Aus der gegebenen Beschreibung ist ersichtlich, dass diese Art ein Amaltheus ist (abgesehen von der nicht zu beobachtenden Nahtlinie), der zwar dem A. margaritatus durch den Kiel und dessen von den Seitenrippen unabhängige Zähnelung gleicht, von dieser Art jedoch durch die oft ge- gabelten immer stachel- und knotenlosen Rippen hinreichend abweicht. Offenbar gehört die Art in die Gruppe von A. cordatus. A. cordatus Sow. (Min. Conch., vol. 1, p. 51, t. 17. f. 2, 4. ФОввюему: Pal. franc. Terrains Jurassiques. Т. 1, s. 514, t. 193, 194; d’ORBIGNY, in MURCHISON; VERNEUIL, KzysERLING: Russia in Europe and the Ural Mountains, vol. 2, s. 432, t. 34, f. 1—5) hat jedoch den Kiel mit eben so vielen Zähnen versehen als die Seiten Rippen haben; die Rippen haben ihren höchsten Theil, oft fast einen Stachel, in der Mitte unter der Gabelung; die Rippen unserer Form haben ihren höchsten Theil eben an der Externseite; bei A. cordatus fangen die Rippen an sich zu verwischen an der Externseite, bei A. Nathorsti am Interntheile. A. tenui- costatus NIKITIN (Juraablagerungen zwischen Rybinsk etc. p. 57, t. 2, f. 19 Mémoires de l'Acad. Imp. de S:t Petersbourg, T:e série, t. 28, 1881) hat feinere gruppenweise geordnete Rip- pen, die den Zühnen des Kiels entsprechen oder vielleicht ein wenig zahlreicher sind. A. Lamberti (Min. Conch. T. 3, p. 78, t. 242, f. 1—8) ist durch den Mangel eines Kieles leicht zu unterscheiden. А. alternans v. Bucx (А. subcordatus d'Orb. Russia etc., T. 2, p. 434, t. 34, f. 6; A. alternans DE Loriot: Monographie paléontologique des couches de la zone à A. tenuilobatus de Baden p. 20, t. 1, f. 17, 18. Mém. de la Société paléontologique Suisse, vol. 3.) stimmt mit der 8 ) LUNDGREN, JURA- UND TRIAS-FOSSILIEN. Spitzbergsform darin überein, dass die Zähne des Kiels zahl- reicher sind als die Rippen, ist aber von so constant gerin- gerer Grósse, dass diese beiden Formen kaum derselben Art angehören können. А. alternoides (Хікітіз: Bulletin de la Société Impér. des Naturalistes de Moscou T. 53. 1878, p. 147, T. 1, f. 14) ist unserer Art sehr ähnlich, hat aber die Rippen stürker vorwürts gekrümmt; auch Scheinen sie sich direct zum Kiele zu verlüngern, so dass kein glattes Stück beiderseits des Kiels läuft. A. serratus Sow. (Min. Conch. t. 1, s. 65, t. 24, Damon: Supplement to the Geology of Wey- mouth and the Isle of Portland, 1880, t. 15, f. 5) stimmt sowohl durch die Form des Kiels und dessen Verhültniss zu den Rippen als auch durch seine Grósse; die Rippen schei- nen doch fast alle einfach, ihr hóchster Theil liegt der In- ternseite am nüchsten, auch sind sie an der Externseite nicht so stark vorwürts gebogen. A. cordiformis (МЕЕК and Har- DEN: Palaeontology of the Upper Missouri, p. 122, t. 5, f. 2 Smithsonian Contributions, t. 14) hat keinen ausgeprügten Kiel. Durch mehrere wichtige Charaktere unterscheidet sich . diese Form von den übrigen mir zugänglichen Arten und scheint somit verdienen als eine neue Form aus der Gruppe von À. cordatus bezeichnet zu werden. In dem schwarzen bituminósen Schiefer (N:o 2) westlich von der Festung, ziem- lich häufig und die bezeichnendste Art dieses Gesteins. Ammonites sp. Mehrere Fragmente einer Ammonitenart von ziemlich bedeutenden Dimensionen (die grósste Windung ist von 45 mm. Durchmesser) liegen vor, jedoch sind sie zu unvoll- ständig um bestimmt werden zu kónnen. Wenig involut, Zahl der Umgänge unbekannt, die Seiten mit einfachen Rippen ohne Stacheln oder Knoten. Die Nahtlinie ist stark verzweigt, kann aber nicht vollstàndig beobachtet werden; erster Seitenlobus und erster Seitensattel einfach, zweiter Seitenlobus zweigetheilt, zweiter Seitensattel sehr hervortre- tend, tief dreigetheilt. Die Kammern sind klein, so dass die Nahtlinien naheliegender Kammer sich oft berühren. Im Gestein N:o 4. ‚ BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND `8, N:0 19. H Belemnites sp. Ein unvollständiges Exemplar dieser Gattung, wahrschein- lich der Gruppe Acuarii angehórig. Die Spitze ist verloren gegangen, die Alveole gegen die Spitze etwas schief gestellt. Specifisch nicht bestimmbar. m Gestein N:o 2. Lioplax polaris n. sp. Taf. 1, Fig. 10—12. Ziemlich langgestreckt mit 5 schwach convexen Umgän- gen; die Naht nicht scharf ausgeprügt; zahlreiche, feine, er- habene Längsstreifen, die in der Mitte der Windung etwas gróber und mehr hervortretend sind, von schwücheren trans- versalen gekreuzt; auf der letzten Windung einige der trans- versalen Streifen mehr hervortretend. Wo sich die longitu- dinalen und transversalen Streifen kreuzen, entsteht ein kleiner Knoten. Die Nabel bedeckt, Mündung gerundet, durch die letzte Windung eingebuchtet. Ungefähr 30 Exemplare, die jedoch alle mehr oder weniger unvollständig und verdrückt sind. Lioplacodes veternus MEEK and HAYDEN (1. с., р. 116), hat mehr gerundete, durch schürfere Naht getrennte Windungen; mehr rundliche Mündung, worin die letzte Windung nicht so weit hineingreift. Lioplax elongata Sow. sp. (Paludina elongata Min. Conch. T. 6, p. 11, t. 509, f. 1—2; Dunxer: Monographie der Norddeutschen Wealdenbildung, p. 54, t. 10, f. 9; SANDBERGER: Land und Süsswasserconchylien der Vor- welt, p. 61, t. 2, f. 16) hat auch durch eine schärfere Naht getrennte, mehr convexe Windungen. Da diese Form mit keiner vorher beschriebenen überein- stimmt, muss sie als neu betrachtet werden; im Gestein N:o 3 ziemlich hàufig. Natiea sp. Eine wahrscheinlich dieser Gattung angehórige Form kommt in N:o 12 (Geschiebe aus dem Verwerfungsthal, Bel- Sound) mit Inoceramus? revelatus vor; nicht näher be- stimmbar. 10 LUNDGREN, JURA- UND TRIAS-FOSSILIEN. Dentalium Lindstrümi n. sp. Taf. 2, fig. 1, 2, 6. Ganz vollständige Exemplare kommen nicht sicher vor; die kleineren sind mehr gerade, die grósseren mehr ge- krümmt; Länge 12—27 ja bis 36 mm.; Breite 2—3 mm. Die Schale regelmässig gegen die hintere Ende verschmälert, glänzend, fast glatt, mit sehr schwach hervortretenden, etwas schiefen, transversalen Streifen versehen, ohne longitudinalen Streifen; der Steinkern ist vollkommen glatt. iese Art ist schon früher von LINDSTRÖM als auf Spitz- bergen vorkommend beschrieben worden? und von ihm mit D. Moreanum d'Or. (Russia etc. t. 2, p. 454, t. 88, f. 10) verglichen. D. Moreanum scheint jedoch so constant grósser als die Spitzbergsform zu sein, dass sie nicht zu derselben rt gehören können. D. subanceps TrAuTscHoLD (Bull. de Moscou, t. 33, 1860, p. 350, t. 8, f. 15, 16), von welcher Art ich Exemplare sowohl von Moskwa als von Novaja Semlja habe vergleichen kónnen, ist ebenfalls bedeutend gróber und dickschaliger. Die transversalen Streifen sind auch weit mehr hervortretend. Da die Spitzbergsform mit keiner anderen mir zugünglichen identificirt werden kann, muss ich sie als neu aufführen, obschon ich mir die Schwierigkeit der Unter- scheidung solcher Formen sehr wohl bewusst bin und ganz mit TERQUEM übereinstimme, wenn er sagt: ЭП est difficile d'indiquer un caractére spécifique pour des coquilles dont la forme présente si peu de variation» (Pal. de Héttange). owohl in N:o 4 als in N:o 6; in ersterem Gestein ist die Schale fast immer mit der Aussenseite im Gestein be- graben und nur die Steinkerne und die Durchschnitte der Schale sind sichtbar. D. Lindstrómi kommt auch nach älte- ren Sammlungen mit Leda nuda wahrscheinlich von Advent Bay vor. Dentalium nodulosum n. sp. Taf. 2, f. 7—9. Kleinere Exemplare fast gerade, gróssere stürker ge- krümmt; die Schale ist sehr dick, nicht allmählich an Grósse zunehmend, sondern mit mehr oder weniger regelmässigen Einschnürungen und Ausbuchtungen versehen; grobe concen- BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 8. N:o 12. 11 trische Streifen. Es ist zweifelhaft ob diese Art wirklich ein ächtes Dentalium ist. Im Gestein №:0 ó von Green Harbour. Von demselben Lokale führt Deen? D. incrassatum Sow. (Min. Conch. t. 1, p. 180, t. 79, f. 3, 4) an. Die jetzt beschriebene Form gehórt entschieden nicht dieser Art an, so wie auch dieses Gestein nicht der von Mayer bezeichnete Sandstein sein kann. Zwar kommen auch in N:o 5 nebst anderen unbestimmbaren Fos- silien auch Fragmente eines Pecten vor; obschon sie nicht zu bestimmen sind, kónnen sie doch P. Hofmanni Goldf. (Petrefacta Germanis, t. 96, f. 4) nicht angehören. Goniomya sp. таг EEG Da nur ein Exemplar, und auch dieses nicht ganz voll- ständig, vorliegt, das in mehreren Beziehungen von den Ar- ten, mit welchen ich es habe vergleichen kónnen, abweicht, habe ich nicht gewagt dasselbe mit einer bekannten Art zu identificiren, und ebensowenig es als neue Art zu beschreiben. Jedenfalls kommt es G. litterata Sow. am nächsten und dürfte möglicherweise dieser Art angehören (SowrnBY: Min. Conch. t. 8, p. 45, t. 224, f. Ц AdASSIZ: Études critiques sur les Mollusques fossiles; Monographie des Myes, p. 18, t. 1 b, f. 13—16; Damon: l. c., t. 6, f. 6). Die Wirbel scheinen doch etwas mehr median und hervortretend zu sein, die ganze Muschel etwas breiter, besonders vorne. G. angulifera (Min. Conch., t. 3, p. 46, t. 224, f. 6, 7) hat rückwärts gebogene, V-förmige Rippen. С. elegantula TuLLBERG (Ueber Versteine- rungen aus den Aucellen-Schichten Novaja Semljas, p. 12, t. l, £. 6—8) hat die gebogenen Rippen durch eine viel brei- tere Querrippe abgestumpft. m Gesten А 2. Cardium sp. Der Eindrück eines mit gegen 30 feinen, radiirenden Rippen versehenen Exemplares gehórt wahrscheinlich dieser Gattung an, kann aber nicht nüher bestimmt werden; ist je- denfalls nicht C. concinnum v. Bucx. Im Gestein N:o 11, Geschiebe, Advent Bay. 12 LUNDGREN, JURA- UND TRIAS-FOSSILIEN. Lueina cf. lyrata ROUILLER. Tar 3, 1: 11. Unser Exemplar (ein Steinkern) stimmt ganz mit Exem- plaren, die mir unter diesem Namen von Charaschowo aus dem Moskauer Jura vorliegen. Eine sehr ühnliche Form ist auch L. zonaria QUENSTEDT (Der Jura, p. 507, t. 68, f. 3); Рнпллрѕ L. lyrata (Geology of Yorkshire, t. 6, f. 11) ist sehr verschieden. Gestein N:o 1, längst westlich von der Festung. Astarte sp. Der Eindruck der Aussenseite der Schale einer unbe- stimmbaren Art dieser Gattung von 7 mm. Durchmesser kommt in N:o 2 vor. Astarte sp. Ein wahrscheinlich dieser Gattung МЕ и nicht nüher bestimmbares Exemplar komme | in N:o 4 v Unio sp. Taf T. 9j Nur ein dieser Gattung angehóriges Exemplar liegt vor. Es ist theilweise mit erhaltener Schale, theilweise nur Stein- kern; jedenfalls ist dasselbe nicht hinreichend gut erhalten subsinuatus aus dem Wealden Norddeutschlands (Kocx und DvNKER: Е zur Kenntniss des eese Oolithge- birges, p. 58, t. 7, £f. 2 Бома: 1 c, p. 26, « IL Е 409) sehr ähnlich, "en aber nicht mit dieser Art identifier aber auch nicht als neu beschrieben werden. Gestein N:o 3 mit Lioplax polaris und қалайыны Leda nuda KEYSERLING sp. (non Phillips). ise in s Petschora Leda nuda LINDSTRÖM: së сар 12,692. € 16. Nucula nuda KEYSERLING: 4... ne с еіпег а р f. 7— Von dieser Art kommt ein Exemplar in N:o 7 (östliche Seite von Advent Bay) vor; von derselben Localität schon BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 19. 13 früher von LINDSTRÖM angeführt, der hervorgehoben hat, dass die von Рнпллрв abgebildete N. nuda (l. с. t. 5, f. 5) von dieser Form verschieden sein muss. Leda De Geeri n. sp. Таг 2,5 8,4 Eine kleine, eirunde Form von ungeführ 6 mm. Lünge und 4 mm. Hóhe; ziemlich bauchig. Die Wirbel antemedian, etwas hervorstehend; Vorderseite gerundet, Hinterseite mit einem stumpfen Winkel, hinter den Wirbeln ausgeschweift. Die Schale mit sehr feinen, concentrischen Streifen versehen. Weicht von L. nuda durch weit mehr gedrüngte Form ab. L. Zieteni von Novaja Semlja (TULLBERG: 1. c., р. 17) ist hinten weit schmäler und spitziger. Nucula palme Sow. von Charaschowo ist dünner und langgestreckter; die Wirbel nicht so hervortretend. Die Mehrzahl der Ledaarten weichen durch spitzigere Hinterseite ab und kann diese Form mit keiner anderen identificirt werden. отті ziemlich häufig in N:o 6 mit Dentalium Lind- strömi so wie auch in N:o Š vor. Leda sp. Tat. 2, t- 5. Ein ganz gut erhaltener Eindruek einer linken Schale weicht von Leda nuda durch breiteren Hintertheil und mehr vorwärts gerückte Wirbel ab; nicht specifisch bestimmbar. Gestein N:o 4. » Leda? sp. Ein kleines, sehr schlecht erhaltenes Exemplar, das zwar móglicherweise eine kleine Form von L. nuda ist, lässt sich nicht bestimmen. N:o 14 von der Spitze, n. vom Gletscher, n. von Safe Haven. Nueula sp. Einige sehr schlecht erhaltene Exemplare kommen in der allgemeiner Form Nucula Hammeri nahe; sind aber nicht specifisch zu bestimmen. Sowohl in N:o 4 als in №0 6; vielleicht auch in N:o 8. 14 LUNDGREN, JURA- UND TRIAS-FOSSILIEN. Mytilus? sp. Ein wahrscheinlich dieser Gattung angehóriges, aber nicht näher zu bestimmendes Exemplar aus N:o Inoceramus? revelatus KEYS. sp. Posidonia revelata KEYSERLING l. c., p. 302, +. 14, f. 12—15. Inoceramus? revelatus LINDSTRÖM 1. c., s. 13, t. 2, 4, 17. Ein mit der schon UNE von LINDSTRÖM unter diesem Namen aus Spitzbergen (Rysstugan, Isfjorden) beschriebenen Art vollkommen übereinstimmendes Exemplar. Es ist eine linke Schale, die theilweise vom Gestein bedeckt und nicht auszuarbeiten ist; näheres über die Structur und generische Stellung nicht zu ermitteln. Gestein N:o 12. Geschiebe aus dem Verwerfungsthal, Belsound. Aucella. Die Exemplare, die ich dieser Gattung zurechne, zeigen zwar nicht deutlich die Gattungscharactere der Aucella; sie sind nämlich grösstentheils so stark verdrückt, dass weder die Öhren, noch der Wirbel noch der Schlossrand deutlich zu beobachten sind. Theils stimmen sie aber so gut mit schon beschriebenen Aucellaarten überein, theils ist ihr allgemeiner Habitus dem der Aucella so ähnlich, dass ich nicht bezweifle, dass auch diese Formen zu Aucella gehören. Die zu beschrei- benden Exemplare vertheile ich auf 4 Arten, wovon 2 vorher bekannt sind, während die 2 anderen neu zu sein scheinen. Aucella mosquensis FISCHER. LINDSTRÖM l. c., p. 14, t. 2, f. 18; t. 3, f. 8—4. Einige zwar nicht besonders gut erhaltene Exemplare stimmen so vollständig mit Taf. 2, Fig. 8 bei LINDSTRÖM überein, dass ich keinen Anstand nehme, sie mit dieser Art zu identificiren. Mit Leda nuda im Gestein No 7. Östliche Seite von Advent Bay. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 19. 15 Aucella radiata TRAUTSCHOLD. Taf. 1,18 A. radiata TRAUTSCHOLD: Recherches géologiques aux environs de Moscou; ouche jurassique de Galiowa p. 343, Ту в Бай. Hos ou t. 33; 1860. Durch die allgemeine Form, die dichtstehenden, radii- renden Rippen, die von wenigen, mit grossem Zwischenraum auftretenden, concentrischen Streifen gekreuzt werden, stimmt diese Form mit A. radiata Trauts. (besonders Fig. Тс in natürlicher Grôsse). Mir vorliegende Exemplare von Golgowa sind kleiner und rundlicher; ihre Radialrippen sind fast gleich, wührend die Spitzbergsform ebenso wie кендо | Figu- ren unregelmässige etwas gróbere und feinere haben. Die Seulptur der Schale ist dieselbe, an jeder concentrischen Strei- fen ist die Schale wie abgesenkt, so dass die verschiedenen Theile sich dachziegelfórmig bedecken. Im Gestein № 2, W. von der Festung mit den zwei folgenden Arten. Aucella Spitzbergensis n. sp. TAE LIE "Das abgebildete Exemplar stellt die linke Schale dar, die geplattet und etwas schiefgedrückt worden und deren Wir- bel vom Gestein bedeckt ist. Ganz ähnlich verhalten sich noch eine linke Schale und eine rechte, die in Form und Seulptur mit der abgebildeten übereinstimmen. Die Wirbel sind undeutlich, der Schlossrand gerade; Unterrand regelmässig gebogen, Hinterrand verschmälert mit gerundeter Spitze. Die Schale ist dünn mit zahlreichen, con- centrischen Falten oder Runzeln, die auch auf dem Steinkern deutlich zu sehen sind, und weniger hervortretenden Radial- rippen, die, wo sie die Querfalten kreuzen, kleine Knoten bilden, so dass die Runzeln fast wié eine Perlenschnur aus- sehen. Auch am Steinkern, besonders auf dem hinteren Theil, kónnen diese Radialrippen beobachtet werden. Eine Art, der die eben beschriebene Form nahe steht, ist Aucella Erringtoni Gags. (MEEK in Geology of California, ‚ p. 479, t. 1, Е. 1—3, 5). Bei der californischen Art sind die beiden Schalen mehr verschieden, und die Radialrippen 16 LUNDGREN, JURA- UND TRIAS-FOSSILIEN. sind am deutlichsten sichtbar am Vorderrand, was wohl ge- nügt, um beide Arten zu unterscheiden. In N:o 2 Aucella retieulata n. sp. Pat ЕЕ 6 T: Kleiner als die vorhergehende Art; Hinterrand breiter, die Schale netzfórmig sculptirt durch zahlreiche, scharfe, er- habene, concentrische Rippen und ebensolche Radialrippen, die jedoch am Kreuzungspunkte keinen Knoten bilden. Steinkern sind beide zu beobachten. Die Exemplare sind zerdrückt und weder Wirbel noch Ohren kónnen beobachtet werden. A. reticulata ist der A. Pallasi (KEYSERLING: |. c., р. 299, t. 6, f. 1—7) ähnlich; eine solche netzfórmige Sculptur wird jedoch vom Grafen KEYSERLING nicht erwähnt, auch ist eine solche auf Exemplaren von Mniowniki, die ich durch die Güte des Herrn Professor LINDSTROM habe vergleichen können, nicht zu beobachten. Mit den zwei vorigen Arten in N:o 2. Pecten demissus BEAN. Taft 2, 2:19: Pecten demissus PHILLIPS: l. c., t. 6, f. ck > GOLDFUSS: 1. c., t. 2, 8. 25 t. 99, f. 2. (1863). > > QUENSTEDT: L 6., s. 353, t. 48, f. 6, 1. » » LINDSTRÖM: №. с. s. 14, t..3, £..9; 10. > » TULLBERG: 1. Ein schiefgedrücktes, мае н Exemplar zeigt so deutlich einige der Characteren, die P. demissus BEAN be- zeichnen, dass es sicher dieser Art angehórt. Es ist der Ein- druck der Oberfläche der Schale; die Ohren bilden mit ihrer Oberkante einen stumpfen Winkel; vorderes Ohr mit kleinem bierger DOE Streifen zieren die Schale. N: \iedergefallenes Stück, östliche Seite von pres Bay. Diese Art ist früher von mehreren Locali- täten Spitzbergens von LINDSTRÖM angeführt. Pecten spitzbergensis n. sp. Lit Zwar liegt nur ein Exemplar vor, das sich aber so deut- lich von allen anderen Arten unterscheidet, dass es sicher BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 1% 17 als eine neue Form zu bezeichnen ist. Das Exemplar ist frei vom Gestein, aber nicht ganz vollständig und etwas ver- drückt. Die Schale ist sehr dünn, mit schwach ausgeprügten, concentrischen Falten und zahlreichen, feinen, concentrischen Linien. Auf der Mitte der Schale finden sich 4 schwach er- habene, stumpfe Radialrippen, durch bedeutend grósseren Zwischenraum geschieden. Eine Pecten-Art mit diesen Charakteren habe ich nicht finden kónnen. Unter den Arten, die mit der unsrigen zu vergleichen sind, hat P. anisopleurus (BUYIGNIER: Statistique géologique etc. du dép. de la Meuse, Atlas, p. 23, t. 19, f. 31—35) weit stärkere concentrische Linien, die auf den Radial- rippen fast die Form von Schuppen bekommen; die Radial- rippen sind 5 und weit breiter als bei P. spitzbergensis. P. inæquicostatus PHILLIPS (l. c., t. 4, f. 10; LorioL: Monogra- рые paléont. de la zone à Ammonites tenuilobatus d'Ober- buchsitten, p. 87, t. 12, f. 5, 6. Mém. de la Soc. pal. Suisse vol 8) weicht noch mehr durch die ee der pci fibrosus Sow. (Min. Conch., t. 2, s. 84, t. 136, f. 2; Damon: 1. c., t. 3, f. 1) hat ähnlich Nee Cer die aber nicht wie bei P. spitebergensi auf der Mitte der Schale beschränkt sind. Im Gestein N:o LI Peeten sp. In demselben Gestein finden sich mehrere Exemplare einer anderen Pectenform, die aber zu schlecht erhalten sind, um bestimmt werden zu können. Länglich eiförmig; die Schale ist dünn mit zahlreichen, feinen Radialstreifen ver- sehen; die Ohren klein. Gestein N:o 2. Möglicherweise kommen daselbst Fragmente von noch einem oder zwei Pecten vor, die jedoch nicht einmal gene- risch sicher zu bestimmen sind. Pecten sp. Fragmente des Steinkerns eines grossen Pecten von 75 mm. Breite; Höhe wahrscheinlich grösser. Das vordere Ohr klein, das hintere grösser. Am Steinkern sieht man bei den Ohren zwei Vertiefungen, so dass die Innerseite der Schale an den Ohren mit zwei Wülsten versehen war. Solche schei- 18 LUNDGREN, JURA- UND TRÍAS-FOSSILIEN. nen nicht bei e validus vorzukommen (LINDSTRÖM: l. c., p. b. bun BFE; KJERULF: Stenriget og Fjeldlæren, 1870, p. 274, f. 333) 4. Art dieses Ваенны: sonst ат meisten ähnlich ist. m Gestein N:o 12. Geschiebe aus dem Verwerfungsthal, Belsound. Pecten sp. Eine kleine Art dieser Gattung, die zwar von den vorigen verschieden ist, aber zu unvollständig und schlecht erhalten, um bestimmt werden zu können. Gestein N:o 9. Nieder- gefallenes Stück mit Pecten demissus. Ostliche Seite von Advent Bay. Lima ef. duplicata Sow. sp. Taf. 2, f. 10. Steinkern; schief oval; 14 Radialrippen die sich allmäh- lich verflachen; die Zwischenräume breiter als die Rippen. Zwischen zwei grosse Rippen sieht man bisweilen eine feinere Rippe, was bei den duplicaten Limen constant der Fall ist. Ohren klein. Gestein N:o 10. Thoneisenstein von der öst- lichen Seite von Advent Bay. Lima? sp. Einige Fragmente dürften wahrscheinlich dieser Gattung angehören, sind aber nicht näher bestimmbar. Radialrippen treten stark hervor. Gestein №0 2. BIHANG TILL К. SV, VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 19. 19 II. Trias. Halobia Zitteli LINDSTRÖM. Tab 2 19, лет Zitteli Б ede 1:045 p. 5. и 2, É Hi SISOVICS: Ueber die MATRA auis Gattungen N und Halobia, р. 32, t.$ Abhand- lungen der K. K. Geologischen a Band 7 Heft 2. › » Opera: l o, p. 16, t. 5, f 8—4. Die Exemplare dieser Art sind ziemlich häufig, doch sind sie gewóhnlich nicht besonders gut erhalten. Die Schloss- gegend ist selten gut zu beobachten; auch bei dem abgebil- deten Exemplare scheint ein hinteres Ohr vorzukommen, was doch nur dureh Druck hervorgebracht ist. Das vordere Ohr ist fast immer deutlich, so dass es sicher eine Halobia, keine Daonella ist. In Beziehung auf Sculptur, Form etc. stimmen sie ganz mit anderen Exemplaren von Halobia Zitteli aus Spitzbergen und lassen sich nicht als Pecten deuten. Im allgemeinen sind die Exemplare klein, von ungeführ 11—18 mm. Länge. N:o 13 a und b Monotis? sp. Einige, wahrscheinlich dieser Gattung gehórige, nicht aber näher zu bestimmende, Formen kommen auch vor. N:o 13 a. Peeten Öbergi n. sp. таг 2, I. 15. Diese Form ist weder von LINDSTROM noch ÖBERG be- schrieben worden und kommt wahrscheinlich in den unteren Schichten des Trias nicht vor. Sie nähert sich P. lævigatus und P. discites des deutschen Muschelkalkes, kann aber we- der mit dem einen noch dem anderen identificirt werden. Fast kreisrund, dünnschalig, glatt, mit feineren concentrischen Linien; die Ohren sind klein; das vordere der rechten Schale nur mit schwachem Byssusausschnitt. N:o 13 b. 20 LUNDGREN, JURA- UND TRIAS-FOSSILIEN. Lima Spitzbergensis n. sp. Tat 8, 2 17. er L. lineata nieht unähnlich, aber davon leicht zu unter- scheiden. Bauchig, etwas schief, hinter dem hinteren Ohre ausgeschweift; sehr zahlreiche und feine, etwas unregelmäs- sige und wellenfórmige Radiallinien, die durch breitere Zwi- schenräume getrennt sin iese Linien sind am meisten an den Kanten der TIEN sichtbar, die Mitte scheint Finge- gen fast glatt. N:o 13b. Rhynchonella sp. Exemplare einer Art dieser Gattung kommen sehr ue vor, sind aber so schlecht erhalten, dass sie specifisch nicht zu bestimmen sind. N:o 13а und b Spirifer sp. Taf. 2, L. 16. Zwischen den Exemplaren vorhergehender Art liegen auch einige andere, die zu Spirifer gehóren, aber auch nicht näher bestimmbar sind. N:o 13 a. Lingula polaris n. sp. Tat 2, f. 14. Lingula sp. LINDSTRÖM: 1. c., р. 8, t. 1, f. 13, Ein ziemlich gut erhaltenes Exemplar dieser von LirNp- STRÖM abgebildeten Art. Wie schon LixpsTRÓM hervorgehoben hat, weicht sie von L. tenuissima durch den gerundeten Wir- bel ab; sie ist auch nicht so gegen den Unterrand ausge- breitet wie diese Art. L. Zenkeri (ALBERTI: Ueberblick über die Trias, p. 161, t. 6, f. 4) hat mehr quadratischen Umriss und auch etwas spitzeren Wirbel, sowie gróbere Anwachs- streifen. L. polaris ist auch grósser als die obengenannten Arten. N:o 125. - ы a - - ER BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 19. 21 ' Citate. m Trias- och Jura-försteningar från Spetsbergen. Vetenskaps-Akademiens Handlingar, Band 6, N:o Reisen nach dem Nordpolarmeer in den Thai 1870 und 1871. Erster Theil s. Tai ++ 1812. v. HEUGLIN: 1. с. s. 142; Theil 3, s. 332 ff. 1874. FRAAS: Neues Jahr- buch ze 2. Geologie und Palæontologie 1872, s. 203 ff. l & Fig. 1 Die d Flora der чот Zone, Akademiens Handlingar, Band 12, N: 874. EER: Die Miocene Flora und iN. Spitzbergens, s. 4 und 79. Kel. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar, Band 8, N:o 7. 1870. n Sp Kongl Svenska Kongl Svenska Vetenskaps- etsbergen. Kgl. Svenska Vetenskaps- Akademiens Handlingar, Band 14, N:o 14. . Miocene Flora etc. s. 4. 22 J LUNDGREN, JURA- UND TRIAS-FOSSILIEN. Erklärung der Tafeln. Tafel 1. Fig. 1 und 2. Amaltheus Nathorsti n. sp. > 3. Pecten rege n. sp. » 4. Goniomya » 5. Aucella Sptbergeni n. sp » 6. > retieulata n > ба. » > > vergrôssertes Schalenstück > F: › > » ? 8. > radiata Trautschold > 9. Unio sp. > 10—12. Lioplax polaris n. sp. Tafel 2, Fig. 1, 2. Dentalium Lindstrómi n. sp > ‚4. Leda De Geeri n. sp. 2 5. a sp. > 6. Dentalium Lindstrómi n. sp > 1—9. sum n. sp » 10. 1. cf. Pare Sow › 11. Lucina cf. lyrata ROUILLER › 12. Pecten demissus BEAN. . а > 13. Halobia Zitteli LINDSTR > 14. Lingula polaris n. sp. > 15. Pecten Óbergi sp 16. rifer > 17. Lima Spitzbergensis n. sp No 2 > » > > > > > No 3. No 6 » N:o 4 ? N:o 5 N:o 10 No 1 N:o 9 N:o 13 Bihan till K Vet Akad Handl. Bd 8 №12. Tal T | i Puy, | їйї 7 im н! ei och Bëbee 12 F.Lindquist del. Lith.W. Schlachter, Stockholm. Bihang till K Vet Akad. Handl. Bd. 8, Ne 12. Taf. II. 17 E Lindquist del. Lith. W. Schlachter, Stockholm. BIHANG TILL К. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. 8. № 13. RECHERCHES SUR LA CONDUCTIBLLITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES PAR SVANTE ARRHENIUS. MÉMOIRE PRÉSENTÉ A L'ACAD. R. DES SCIENCES DE SUEDE LE 6 JUIN 1883. PREMIÈRE PARTIE LA CONDUCTIBILITÉ DES SOLUTIONS AQUEUSES EXTRÉMEMENT DILUÉES DÉTERMINÉE AU MOYEN DU DÉPOLARISATEUR. AVEC UNE PLANCHE. STOCKHOLM, 1884. KONGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÓNER. a 2 Ae JE ‚аш Lorsque l'hiver еп 1882—3 nous allâmes entreprendre des expériences sur la conductibilité de solutions diluées, il nous sembla que pour la réussite de ces expériences, il était de la plus grande importance de connaître préalablement les rapports des solutions en eau, extrêmement diluées, comme conductrices de l'électricité. Or, sur ce point il y a jusqu'à présent une rande lacune dans la littérature physique. Les seules expé- riences sur des solutions diluées qui aient été publiées, sont par M. Lzwz!); mais outre que les matériaux, employés pour son travail, ont été bornés à des composés de potassium, de so- _ dium, d'ammonium et d'hydrogène, latténuation de ces mêmes solutions n’a pas été poussée aussi loin que cela nous semble désirable. Des essais pour la solution de cette question nous semblent avoir été faits par М. Е. KOHLRAUSCH aussi, qui, dans cette branche, a tant mérité. Fréquemment il cite les rapports intéressants et curieux qu'il a observés dans des solu- tions extrêmement diluées, dont il se réserve de rendre compte ans un autre ouvrage ?). En vain, nous avons cherché ce travail promis parmi les publications (Gôttinger Nachrichten et les Annales de WIEDEMANN), où selon toute probabilité, il devrait être inséré en cas de publication. Les Beiblätter ne parlent pas non plus de l'existence d'un travail pareil. Six années s'étant écoulées depuis que ces réservations ont été faites, saus qu'un compte-rendu des expériences déjà faites ait été publié, nous ne nous sommes pas cru obligé de renon- cer à la publication des recherches ci-dessous; d'autant moins 1) В. LENZ. Ueber die Leitungsvermógen verdünnter Lösungen etc. MUN de l'Académie и périale des Sciences de St. Pétersbourg e VII, Tome 26, N:o 1878 5 Göttinger Nachrichten 1877 p. 184. Das elektrische ae dens, b rae der wässerigen Lósungen etc. Annales de WIEDEMANN Tom 126 et 210 (1879). 4 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I. ue М. KonrnauscH dit que les résultats de ses expériences concordent avec ceux de M. Lenz, lorsque, au contraire, les conclusions auxquelles nous sommes arrivé, ont fort peu еп commun avec celles exposées à l'ouvrage de M. Lenz. Une autre circonstance nous fait croire que le degré d'attenuation emp'oyé par M. KonLRAUSCH, ne dépasse pas de beaucoup celui des liquides examinés par M. Lenz, liquides qui ont toujours eu une concentration beaucoup plus grande que ceux que nous avons employés. Un peu plus loin"), nous tácherons de prouver que la méthode dont nous nous sommes servi, selon toute probabilité permettra de faire des expériences avec des solutions en eau beaucoup plus diluées, que cela ne serait possible d’après la méthode de M. KonzrauscH. Par ces raisons, nous n'avons pas hésité d'entreprendre l'examen du sujet en question, dont nous allons à présent exposer le résultat. Mais d'abord nous le considérons un devoir de re- connaitre les grandes obligations que nous avons envers M. le Professeur EDLUND, qui non seulement nous a accordé l'en- trée à linstitution physique de l’Académie des Sciences à Stockholm, mais aussi procuré les instruments et les matériaux nécessaires. D Voir 6 4. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 18. 5 CHAPITRE I. Description de la méthode employée aux expériences ei-dessous. $ 1. Les instruments nécessaires. Les instruments que nous avons employés dans nos ré- cherches, sont les suivants: a) Un galvanomètre différentiel, fabriqué par M. P. M. SÔRENSEN à Stockholm. La résistance de l'une des bobines du galvanométre est de 310 ohms; de l'autre, de 294 ohms. La déviation a été appréciée, comme de coutume, moyennant une lunette et une régle divisée, placées à une distance de 2,5 métres environ du miroir du galvanométre. Pour donner une idée approximative de la sensibilité du galvanométre, il suffira de dire qu'à une force électromotrice de 1 Daniell et x à une résistance du circuit de 100,000 ohms, les deux bobines étant à la suite l’une de l’autre et coopérant, il a КӨГІ une déviation de 5° 21 b) Un dépolarisateur, fabriqué par M. SÖRENSEN. bois. ment dont nous nous sommes servi, a déjà été décrit par M. Ерьомо !). Cependant, la méthode par laquelle nous avons procédé, dependant entièrement de l'emploi de cet appareil, nous allons en donner une courte description. Il consiste (fig. 1) d'une planche de buis, couverte des deux côtés de disques de métal B et C, soigneusement isolés l'un de l'autre. Les disques de métal sont liés chacun à sa partie X et X’ de Гахе de la planche de buis cylindrique, et contre chacune de ces parties de l'axe s'appuie l'un des ressorts f et f, qui 1) EDLUND: Annales de Poggendorft. T. 156, p. 273 (1875). l - 6 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I. de leur côté sont liés aux poupées k et E De chacun des disques B et C sortent 12 lames de métal m et m' alterna- tives, toutes de la même largeur (ombrées à la fig). Les ressorts ф et ф s’appuient alternativement contre ces lames de métal et contre la planche de buis, qui est isolante. q et q' terminent aux poupées l et Г. Si une pile Æ est introduite dans un circuit entre k et F, et que I et I soient rattachés à un autre circuit, le courant dans la partie Ш changera néces- sairement de direction 24 fois, pendant que le dépolarisateur BC, moyennant la manivelle V, décrit un tour. Nous re- viendrons plus tard à un examen plus précis de la fonction du dépolarisateur (voir $ 3). c) Un gyrotrope de Pohl, un interrupteur, une couple de Daniell et des fils conducteurs. d) Une boite de résistance de Елллот BROTHERS, allant de 1 jusqu'à 110,000 ohms. Elle est correcte à 18,33 Celsius. En conséquence du peu d'écart de cette température durant les expériences et du changement insignifiant de ces résistan- ces par la température, les corrections pour la température ont été considérées superflues. Un simple calcul nous montre qu'elles sont trés-inférieures aux erreurs d'expérience!). obines à résistance de RUHMKORFF à Paris, ainsi qu'un rhéostat de sulfate de zinc entre des électrodes de zinc amal- gamé, ans six tubes de verre longs de 1,5 mètre. Moyen- nant ces divers arrangements, il était possible de réaliser une résistance variant de 0,1 à 200,000 ohms. es vaisseaux de verre, contenant le liquide examiné, ainsi que des EE nécessaires pour régler la température du liquide examin $ 2. Arrangement des expériences. Les instruments, mentionnés au $ piene étaient com- binés d’après le schóme suivant (fig. 2). De’ la source d'électricité Е (consistant ordinairement ааш couple de Daniell) sortent deux circuits I et IT, dont l'un parcourt la bobine A du galvanomètre différentiel, et l'autre, celle de В. Un interrupteur sert à ouvrir ou à fermer mos La y température de l'apparteme пі était ordinairement de 16° С., de sorte que la correction qu'en général il faudra faire aux chiffres cités gie tard, sera de 0,07 % environ (selon les exposés а au Cours de Physique de М. JAMIN et de M. Boury, Tome IV, fasc:-1, p. 108). BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0.13. 7 ` .à volonté le courant, qui, sortant de E, est destiné à parcou- rir ces deux branches. Comme de coutume, les deux branches sont arrangées de telle manière que l'effet de la bobine A sur l'aiguille du galvanomètre est opposé à celui de la bobine . La branche Г contient à D le dépolarisateur, décrit en b), dont les quatre poupées k, К et l, sont liées de la ma- nière indiquée par la figure. Dans la portion I, qui consti- tue une partie de la branche IT, se trouve le gyrotrope de Pohl P. En le placant d'un cóté, on introduit un tube à résistance X, contenant le liquide examiné; en le plaçant du côté opposé, X est remplacé par la résistance variable о, décrite imd) : : Si maintenant on fait marcher la manivelle du dépolari- sateur (par des raisons énoncées ci-dessous, en mesure avec le. tic-tac d'un métronome) et que l’on ferme le courant moyennant l'interrupteur a, on obtiendra une déviation du gal- vanométre. Si alors X se trouve dans la partie I, on peut à volonté augmenter ou diminuer la résistance А, jusqu'à ce que les courants. qui traversent la branche 11 et qui constamment changent de direction dans la partie LX/, exercent la même . influence sur l'aiguille du galvanométre, que le courant tra- versant la branche I. Alors la déviation est égale à zéro. бі maintenant on fait basculer le gyrotrope, on rencontre facile- ment une résistance о, qui fait l'équilibre à la résistance А, de sorfe que la déviation devient de nouveau nulle. On pré- tend alors la résistance. о égale à la résistance cherchee du li- quide examiné dans le tube X. $ 3. Analyse de la valeur de 1а méthode. Par ee qui précéde, on comprendra facilement que la méthode, dont nous avons fait usage pour l'examen de la ré- sistance des liquides, est une combinaison de la méthode de zéro, nommée aprés BECQUEREL 1). et de. celle. employée par M. Ерілтхр?). Entre la manière dont M. formes et nous nous avons employé le dépolarisateur pour la mesure de la résistance des liquides, règnent exactement les mêmes rapports, qu'entre 1) JAMIN et Borg, Cours de Physique etc. Tome 4, fasc. 1, p. 87, 3:e ‘édit. (1883). 2) Роса. Ann. Tome 5, p. 18. WIED. Ann. Tome I, p. 18. 8 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I. la méthode de LENz!) et celle de BECQUEREL pour la mesure le la résistance des métaux. Dans quelques cas seulement, nous avons employé la méthode de .M. EDLUND, et les résultats obtenus ainsi seront désignés par un astérisque. L'emploi du dépolarisateur ayant subi une critique fort détaillée par M. Dons", il est néces- вате d'examiner l'influence des causes d'erreurs qui y sont indiquées, sur les méthodes que nous avons employées; examen pour lequel nous nous servirons d'une part de la réponse DLUND?) à la critique de M. Dorn, de l'autre part, de quelques expériences que nous avons faites à ce dessein. “М. Dors lui-même fait la remarque“) qu'à l'emploi du dépo- larisateur se présentent deux causes d'erreurs: ›Л s'ensuit »pourtant» d'une discussion sur ce sujet, qu'à toutes les expérien- ces, citées ici”), elles n'ont pas: pu. exercer d'influence fácheuse.» M. Dorn fait observer qu'un dépolarisateur de buis n'isole pas complétement. M. EDLUND au contraire remarque, que des expériences faites рат lui prouvent l'isolation bonne; obser- vation constatée dans un de nos essais, où la force élec- tromotrice était deux couples de Daniell, et où le circuit du courant, outre les deux bobines coopérantes du galvano- mètre décrit ci-dessus, consistait de la planche de buis; pour- tant le galvanométre n'indiqua pas de déviation visible. Quant aux deux autres remarques (sur les causes d'erreurs proprement dites) savoir: sur l'influence des extra-courants ct sur l'existence de phénoménes de charge, nous renvoyons aux épreuves de M. Ерірхр, décrites à l'endroit déjà mentionné, où il démontre que toutes les deux peuvent être évitées, si on fait marcher la manivelle assez lentement. Nous avons toujours employé la méme vitesse que M. EDLUND savoir: un tour du cylindre du dépolarisateur par seconde, par quelle vitesse les erreurs mentionnées deviennent insensibles. En ouvrant le circuit il et la branche 1, nous nous sommes assuré que, móme en tournant la manivelle fort rapidement, la déviation devient nulle, c'est-à-dire, que des phénomènes de charge de grandeur 5w oi ia arman der Experimentalphysik. Tome IV, p. 472, 3:e t. ORN, WIED. Ann. Tome 9, p. 513 n et Tome 10, p. 46 (1880). 2 Wim. Annales. Tome 12, p. 149 (1881). " C'est-à-dire dans les cas, où M. DORN a employé le dépolarisateur r des mesures de résistance. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 18. 9 ` observable n'arrivent pas. Ayant souvent employé aux me- sures une résistance moindre que M. EDLUND, en quel cas l'influence des extra-courants augmente, nous nous sommes vu contraint de rechercher l'effet des extra-courants à la résistance plus petite (100,000 ohms environ) que nous ayons déterminée conformément à la méthode de M. Ерігхр. A ce dessein, nous avons introduit 100,000 ohms dans la ré- sistance 0, et la déviation du galvanométre (la branche 7 étant ouverte) fut observée, lorsque, la premiére fois, le dé- polarisateur tourna avec la vitesse 1 (un tour par seconde), l’autre fois, avec la vitesse 2,5. L'influence des extra-cou- rants dépendrait de ce que l'extra-courant de fermeture, que lon obtient 24 fois à chaque tour de la manivelle, ait le temps de se développer, mais que l'extra-courant d'ouverture, au contraire, n'ait pas l'occasion de se former. Il est évi- dent que par la vitesse 2,5, la somme des courants de fer- meture sera à peu prés 2,5 fois plus grande que par la vi- tesse 1. Si les extra-courants n'existaient pas, le résultat serait égal dans les deux cas. A cette expérience (exécutée dans l'ordre a b c) nous obtinmes: e Motos 20, ad 21 Vitesse 1 Moyenne 21,05 » 2,5, b) » 21,1. Evidemment fles résultats peuvent être considérés égaux dans ces deux cas. De sorte que la déviation b étant un peu plus grande que le médium de a et c (puisque, si l'ex- tra-courant avait de l'influence, elle aurait dû être moindre), l'influence des extra-courants peut être complètement négligée. Cette déduction prouve clairement que les quelques cas pour lesquels nous avons employé la méthode de M. EDLUND, ont été parfaitement à à l'abri de perturbations sensibles. Quant à la méthode principale, employée de préférence à la plupart des mesures, elle est complètement exempte des objections de M. Dorn. Car, si la planche du dépolarisateur n'isole pas d'une manière complète, si les extra-courants exercent de l'influence, ou que des phénoménes de charge aient lieu, ces causes d'erreurs (ou plutót ces extra-courants, car les autres sont nuls dans ce сав-сі comme ci-devant) influent de la méme maniére, soit que le liquide à résistance X se trouve dans le circuit //, ou que 0 en occupe la place. L'une de ces résistances a remplacé l'autre, et tous les autres 10 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I. phénomènes, au-delà de 0 et de X, se een dans les deux cas d’une manière PR conforme. Jl nous reste à examiner, si la polapisution des électrodes dans le tube à résistance X, peut exercer de fâcheuse influence. Il est facile à comprendre que la polarisation (dans ce cas comme toujours lorsque le galvanomètre est employé) aura pour effet que la résistance, calculée d’après les observations, deviendra un peu plus grande qu'elle ne le soit en réalité. ar la méme raison, on comprendra que plus la polari- sation sera grande, plus la résistance observée le sera aussi. Or, la polarisation") est à peu prés proportionnelle à la quan- tité d'électricité qui a passé par l'électrode (pourvu que la quantité soit assez petite; ce qui est toujours le cas ici), et cette quantité (dans la même supposition) est proportions au temps?) que chaque courant partiel met à parcourir X, c'est à dire, le temps pendant lequel // est continuellement fermé.. A son tour, ce temps est en proportion inverse avec la vitesse de la manivelle. Ainsi la grandeur de la polarisation est à peu près en proportion inverse avec la vitesse de rotation е la manivelle. C'est pourquoi, si une mesure de résistance 86 fait avec deux vitesses de manivelle différentes, et que le ré- sultat pourtant soit le même dans les deux cas, сезі une preuve que la polarisation n'exerce pas d'influence?) sensible. De pa- reilles expériences ont déjà été faites auparavant par M. DoRN (1. с.) avec un résultat satisfaisant. Маз ces expériences n'ayant pas été arrangées en conformité parfaite avec les essais ci-dessous, nous avons fait une mesure, valable pour la combinaison décrite au 6 2. Nous avons constaté alors qu'une solution de sel, à trois expériences consécutives, à donné les résultats suivants: avec une vitesse de . une résistance de l tour par seconde | 5 ohms. 2.5 tours j 106 a 1 tour | TOG Les: différences sont évidemment si petites qu'à peine on les — petitesse qui devient eneore plus — quand 4) Жайын Tome, 6 ышкы KOHLRAUSCH, Ро OGG. Ann. Tome. PTE mrs p ұз tome jubilaire (1874) et BECQUEREL, Comptes Rendus. Tome 22, p. 381 (1846). | ?) HERWIG, ae. Ann. qune №. på Hier (187 8). | ei En effet M . KOHLRAUSC é aprés cette méme méthode, sià ses mesures de танан бе SC EN a pu être négligée BIHANG TILL К. SV, VET.-AKAD. HANDL; BAND 8. N:0 18. 11 on ar que о ne pourrait être déterminé de plus près quà un o Il ble quil Sidra attribuer cette variation insigni- fiante plutôt à quelque changement de température imper- ceptible qu'à l'influence de la polarisation. Une autre circonstance, à laquelle on pourrait attribuer une influence fâcheuse, est que les lames de métal du dépo- larisateur m et m' (fig. 1) ne sont pas toutes de la méme lar- eur. Il est facile d'en voir l'influence. Si Гоп ве repré- sente chaque deuxième lame coupée par le milieu, par ex. les lames sortant de B, comme cela est indiqué à la fig. 8, alors, si B est le pôle positif, tous les courants de la direc- tion JI pourront passer, lorsque au contraire tous ceux de la direction opposée seront interrompus, c'est-à-dire, ils ne se développeront pas. Se représente-t-on au contraire, que quel- ques-unes des lames sortant de B ne soient pas coupées par le milieu, mais que la largeur du cóté droit en soit un peu diminuée, tandis que celles, sortant de o, soient nor- males, alors les courants, traversant le circuit dans la direc- tion 17, seront fermés plus longtemps que ceux qui pas- sent dans la direction l'l; ce qui évidemment peut causer des irrégularités. En général, celles-ci seront causées par la construction irrégulière des lames de métal. Les suites d'une pareille irrégularité se montrent, si, dans le circuit IP, au lieu de la colonne de liquide X, on introduit une couple de Daniell et que a s'ouvre (fig, 2). Alors les deux bobines du galvanométre agissent dans le méme sens sur l'aiguille du galvanomètre. Les courants dans chaque partie du circuit, excepté ll, seront renversés chaque fois qu'une nouvelle paire de lames de métal sera en contact avec les ressorts q et Ф. Si alors le temps de fermeture est de longueur différente pour les deux séries des courants alternatifs qui traversent le galvanomètre en sens contraire, celui-ci donnera une déviation, sinon, il n’y en aura point. Une épreuve, faite de cette manière, indiqua une grande différence entre l'intensité des deux courants. Оп peut aussi imaginer une autre cause de ce phénomène que celle de la construction irrégulière. Par le déchet du dépolarisateur naissent des inégalités, qui chan- gent un peu la forme cylindrique primitive de la planche de buis, les parties en buis s'usant plus vite que les lames mé- taliques par la pression des ressorts de métal ф ere, Il 12 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I. s'ensuit que ces ressorts n'appuient pas continuellement contre lanche, mais sautent tant soit peu aux inégalités. (Le tremblement, qui en résulte, peut facilement être entendu ou senti, si lon appuie le doigt contre Ф ou Ф en faisant tourner la planche du dépolarisateur avec une vitesse moyenne). Par là, le temps de fermeture diminue pour les deux séries du courant. Si le déchet est irrégulier, un effet analogue se manifestera nécessairement comme par la largeur inégale des lames de métal. Que dans le cas actuel, il faut en chercher la cause dans le déchet irrégulier, est facile à com- prendre, puisque, si ledit tremblement était diminué par l'app- lication de la main aux ressorts Ф et ge, la déviation dans l'expérience mentionnée diminua jusqu'à un tiers de la valeur, obtenue lorsque les ressorts étaient libres. De même la dévia- tion augmenta, lorsque la tension des ressorts!) ф et q' fut diminuée. En revenant à l'arrangement primitif, on comprendra aisément qu'une pareille inégalité des courants alternatifs dans la partie Ш peut occasionner des inégalités dans la polarisation des électrodes du liquide examiné, d où pourrait résulter de l’inexactitude dans les mesures de résistance, les observations donnant des valeurs plus élevées que la réalité. C'est pourquoi nous avons essayé de certifier que cette in- exactitude ne soit que d'une importance insignifiante. A ce dessein, nous avons, dans des circonstances défavorables (les ressorts Фф et Ф appuyant légèrement), déterminé la méme résistance, d'abord en appuyant la main fortement contre les ressorts, et puis, la deuxiéme fois, en laissant les ressorts intacts. (Evidemment cette expérience correspond parfaitement avec celle sur l'influence de la polarisation, mentionnée aux pages précédentes). Nous avons obtenu les résultats ci-dessous: la main reposant sur les ressorts, la résistance 704 ohms les ressorts étant libres » » 705 ə ый A A cause, c'est nécessaire ca aux expériences, les ressorts 4 e repo em est de Gegen la tension voulue y ressorts BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 8. N:o 13. 13 Une autre fois dans des circonstances encore plus défa- vorables, nous avons obtenu: a main reposant sur les ressorts, la résistance 726 ohms les ressorts étant libres » » » la main reposant sur les ressorts > ` » 126 >» les ressorts étant libres » 727 Ainsi, ces expériences prouvent qe les мане a nées de cette manière, ne présentent qu une variation insignifiante, la cause d'erreurs étant environ trois fois plus grande dans ces cas-ci que dans ceux-là. Фе là, la conclusion, que, puisque la cause d'erreurs en général s'est trouvée au méme degré que lorsque aux expériences ci-dessus, la main appuyait contre les ressorts, on puisse négliger l'influence de l'irrégularité mentionnée. Pour des résistances plus considérables, ces mêmes deux causes d'erreurs ont encore moins d'importance, la polarisation eausée par chaque courant alternatif étant en proportion inverse avec la résistance (voir ci-dessus); d’où suit qu'une augmen- tation de la résistance (sila force électromotrice est tenue constante) correspond parfaitement avec une vitesse de rotation proportionnellement agrandie de la planche du dépolarisateur. a aussi une autre propriété chez le dépolarisateur qui mérite d’être citée. C'est qu'il arrive souvent aux expé- riences que le soi-disant > facteur‘) du depolarisateur» гайте. Cette altération dépend en grande partie de ce que les ressorts f et f' ne se trouvent pas en contact perpétuel avec les axes, mais que ce contact s'altóre peu à peu, de l'une part par de l'huile qui des coussinets voisins grimpe sur les axes, de l’autre part par l'oxydation des ressorts et des axes (ce dernier changement se fait moins vite, obser- vation qui regarde les ressorts @ et d aussi, quoiqu'à un degré moindre). C’est pourquoi, il faut de temps à autre nettoyer les parties du dépolarisateur qui se touchent, avant tout les axes (avec de la poudre d'émeri ou d'une autre ma- niere), pour atteindre le but désiré. De même, c'est néces- saire de faire les expériences de telle maniére que, immé- diatement aprés qu'on a trouvé А, faisant l'équilibre à la résistance dans X, р, dont on a trouvé auparavant la gran- 1) Selon > DoRN, le facteur du i ^ etos apad est le Kee entre le ant lequel la branche 77 est fermée durant un tour de rota- tion dt dépolarisateur, et tout le temps dun tour cre е (WIED. . Tome 9, p. 530). 14 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. 1. deur approximative par le tâtonnement, est intercalé dans ll au lieu de X et rapidement changé, jusqu'à ce que le gal- vanométre ne donne plus de déviation; alors un renverse- ment du en montre que X continue à faire l'équilibre cas de mauvaise réussite, il faut renouveler les essais ita ce qu'ils soient couronnés de succès, ce qui arrivera bientót avec un peu de routine. u $ 2 est dit que la planche du dépolarisateur fait des rotations de vitesse constante en mesure avec le tic-tac d'un métronome. Si lon néglige cette précaution, l'influence des extra-courants diffèrera d'une mesure à l’autre. Dans ce cas, on ne pourrait pas prétendre Х = a polarisation des électrodes das X ne s'efface jamais complètement; il y a toujours quelque différence entre elles. Pour diminuer autant que possible cette inégalité, on a fait l'arrangement que, lorsque o se trouve dans le circuit ll, où il se trouve toujours dans les intervalles de deux observa- tions, X est fermé en lui-móme moyennant un court circuit de métal, ce qui se laisse facilement faire à l'aide du gyro- trope. Nous croyons avoir démontré, par ce qui précède, que des mesures de résistance se fassent par la méthode en question avec la méme exactitude que par toutes les autres méthodes con- nues. La meilleure est, sans contredit, celle moyennant le dynamomöter (ou téléphone) imaginée par MM. KOoHLRAUSCH et №рро1рт !) à laquelle M. KOHLRAUSCH lui-même n'attribue as plus d'un pour cent d'exactitude?), bien que, selon toute brobabilité, elle en ait de plus grand. A peu prés le méme degré d'exactitude semble naturel à la méthode décrite ci-des- sus, vu la grande similitude qui régne entre elles. Dans les deux cas, une méthode de zéro a été employée; la pre- mière fois, le pont de WHEATSTONE, la deuxième fois, le gal- vanomètre différentiel; de méme, des courants alternatifs de courte durée et à peu près de la même intensité totale sont caractéristiques pour toutes les deux. Certes, le nombre des courants alternatifs par seconde est au premier cas six fois aussi grand environ qu'au dernier; mais cette différence a 1) KOHLRAUSCH et NIPPOLDT. Роба. Tome 138, p. 280 et 370 (1869), 154, p. 2 (1875), 159, p. y (1876). WiED. Ann. Tome 11, p. 653 (1881). 3 KOHLRAUSCH, WIED. Ann. Tome 6, p. 7 (1879). BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 18. 15 été plus que compensée?) par les grandes résistances qui ont lieu dans ce cas-ci. $ 4 Avantages de la méthode. Après avoir essayé de prouver, au $ précédent, que, pour l'exactitude, la méthode décrite ne soit pas inférieure à aucune des autres, il nous reste à faire valoir les propriétés qui la rendent supérieure (au moins pour de grandes résistances) aux anciennes. D'abord, dans cette méthode, on se sert du gal- vanométre, le plus sensible et le plus facile à manier de tous les instruments galvaniques. C'est pourquoi, M. KoHLRAUSCH ayant proposé des mesures de grandes résistances (eau de pluie) aux observations météorologiques, cette méthode-ci doit être préférable (hormis les raisons exposées ci-dessous), parce qu'il faut une attention plus assidue et beaucoup plus de routine pour obtenir des résultats justes avec le dynamo- métre (le téléphone n'est pas aussi sensible) qu'avec le gal- vanométre. Puis, les instruments nécessaires pour la mé- thode que nous venons de décrire, sont plus faciles à se procurer que ceux employés pour la méthode de M. КоньвАозсн. Car, contre son assertion que sa méthode puisse se réaliser à cbaque institution de physique, parle la déclaration?) de M. Dons: »Les instruments de l'institution de physique ici ne suffirent pas pour l'emploi de la méthode de M. Контвагвясн». C'est pourquoi, M. Ровм s’est procuré un dépolarisateur, qui est facile à construire et non pas trop couteux. De même, M. R. Lzwz?) dit: »Les résistances des solutions ne pou- vaient pas être mesurées avec des courants alternatifs, selon la méthode de M. Коньвлозсн, à défaut d'instruments con- venables» Puisque, sans aucun doute, des mesures de ré- sistance se feront, à l'avenir, sur une plus grande échelle que jusquà maintenant, la méthode décrite ci-dessus pourra étre recommandée comme relativement facile à réaliser. En- suite, le dynamométre, en conséquence de la particularité que les déviations en sont proportionnelles avec le carré de l'intensité du courant, est moins convenable pour mesu- 1) Selon ce qui a été prouvé ci-dessus DoRN, WIED. Ann. Tome 9, p. 530 (1880). 3) LENZ, PoaG. Ann. Tome 160, p. 426 (1877). 16 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. 1 rer des courants très faibles?), (ou ce qui revient au même, de fort grandes résistances). Certainement, on peut se figu- rer que, par l'emploi de machines d'induction, les résistances méme de trés grandes puissent se mesurer, mais en ce cas, le dynamométre court constamment le risque d’être gâté, si, par un contact ou une imprudence quelconque, tout le cou- rant viendrait à passer par lui avant d'avoir traversé les grandes résistances. Cela a été constaté à l'ouvrage récent de M. Lenz’), où il fait observer que »des résistances aussi grandes que 10,000 unités de Siemens, ne peuvent pas être me- surées avec de l'exactitude par la méthode de M. KonrnAuscH». Pour mesurer la résistance spécifique des liquides qui en ont de grande, il lui fallut places de fort grands électrodes peu de distance les unes des autres; mais en ce cas, le moindre déplacement cause de grosses erreurs, ce qui par- fois est impossible à éviter. Par la méthode, décrite ici, on parvient à mesurer, avec une exactitude suffisante, des résistances de 100,000 ohms sans employer plus de deux couples de Da- niell comme générateurs du courant. Si on désire mesurer des résistances encore plus grandes avec la même exacti- tude, on n'a qu'a augmenter la force électromotrice?) de la source d'électricité en proportion avec la résistance, lorsque évidemment les déviations du galvanomètre conserveront leur grandeur et leur sensibilité. La polarisation qui nait sur les électrodes par suite des _ alternatifs, se maintient évidemment inalterable (voir $ 3) en ce cas, et, comme elle est la cause d’erreurs чо la méthode causera, dans tous les deux cas, à peu près la même erreur probable (un pour cent) de la valeur de la résistance. Par le pré- eédent est prouvé que, sans de grands changements, la méthode peut servir à mesurer des résistances de liquide d'une grandeur queleonque, ce qui est un avantage important sur les méthodes anciennes, surtout comme les autres solutions ont une ré- sistance, de beaucoup plus grande que les solutions en eau. De sorte, que cette méthode est fort convenable pour mesu- rer les grandes résistances. Veut-on examiner des liquides ` ') Voir KOHLRAUSCH et NIPPOLDT. Роба. Ann. 138, p. 370 (1869). ?) LENZ, Ueber das galvanische 7 раа ви alcoholischer Lósun- s Scien St. Pétersbourg :е 5 Série, Tomé 30, N:o 9 (1882). Les citations se retrouvent p. 15, 19, 20 e 3) А quoi quelques couples de Daniell suffisent. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 18. 17 d'une petite résistance spécifique, il est facile de rendre la résistance absolue de la colonne liquide grande, en trans- portant le liquide dans des tubes étroits, méme capillaires. Done, la méthode est d'une utilité générale. ` $ 5. Vaisseaux à résistance. \ Les vaisseaux à résistance, dont nous nous sommes servis, - ont été d’un modèle comparativement simple et d’une grande utilité. Le vaisseau même se compose d’un tube en verre, ayant la forme d'une éprouvette ordinaire, mais en verre épais, haute de 150 mm. à peu prés, et le diamètre de 25 mm. en- viron. Les électrodes À et B, qui occupaient presque toute la section du tube, étaient des lames de platine épaisses (de */, mm.) et platinées. L'électrode inférieure А était en son milieu rivée à un gros fil de platine 2, inséré dans un tube de verre ғ étroit (au centre du vaisseau à résistance), , qui traversait en son milieu le bouchon cônique D (en liege ou en cautchouc), fermant le vaisseau à résistance à son extrémité supérieure. Entre l'électrode А et le tube de verre était introduite une petite plaque en caoutchouc &, destinée à fermer hermétiquement le vaisseau 7 en bas. Le fil £ était, en haut à f, fortement attaché au tube т, solide- ment fixé au bouchon P. L'électrode supérieure В se compo- sait d'une plaque de platine platinée, pareille à celle de A, et percée au milieu pour faire passer le tube >. Moyennant deux gros fils de platine, rivés à la plaque В, celle-ci est, au point с, attachée au tube v. L'un de ces fils traverse le bouchon D et forme avec t les bornes, par lesquelles les courants alternatifs sont introduits dans un liquide, supposé de remplir le vaisseau à résistance jusqu'à un point situé quelque part au-dessus de В. (Pour cela, il fallait près de 30 à 40 сс.) Les électrodes А et В, auxquelles sont fixés les fils de platine, le tube r et le bouchon D, forment ensemble un systéme fort solidément lié. Si ce »systeme interne» est introduit dans le vaisseau à résistance presque cylindrique, alors le système s'arrête toujours au méme point (déterminé par la position du bouchon dans la colonne liquide, conductrice d'électricité, qui ainsi, d'une expérience à une autre, présente précisément les mêmes dimensions. 2 18 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITE GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I Afin d'obtenir une température constante et déterminée de la masse liquide examinée, elle fut échauffée, de la maniére indiquée ci-dessous, à peu prés jusqu'à cette tempé- rature, puis, elle fut plongée (avec le vaisseau à résistance) dans un grand bain-marie de la température voulue, notée à l'aide d'un thermomètre gradué par dixiémes de degrés centi- grades. Il est clair que, dans un espace de temps relative- .ment court, la température du liquide examiné peut, sans erreur sensible, être supposée égale à celle du bain-marie. Les avantages de cet arrangement sont: 1:0. Les différentes parties du vaisseau à résistance sont trós faciles à nettoyer. Si on fait sortir le système interne, on peut laver fort soigneusement le vaisseau à résistance et lessuyer parfaitement, sans perte de temps notable. e méme, on peut laver le systéme interne et l'essuyer à l'aide de papier joseph. А nos travaux, cette précaution a été indispensable, parce que la moindre impureté aurait causé de grandes altérations, la quantité de la substance diluée ne s'élevant parfois qu'à 0,1 milligrammes. 2:0. On peut facilement donner au liquide une température quelconque, en le plaçant au-dessus d'une lampe, ou en le tenant entre les mains. Par là, on gagne du temps, et l'ex- actitude des observations augmente. 9:0. Les diverses couches du fluide, contenu dans le tube, peuvent sans peine être entremélées. La nécessité de cette opération sera traitée plus loin. 4:0. Les deux fils t et и permettent d'acerocher directement le vaisseau sur le fléau d'une balance, ce qui vous le rend possible de déterminer sans peine les quantités du liquide renfermé dans le tube. Sans ces deux dernières propriétés, il nous aurait été presque impossible de faire les expériences, relatées ci-dessous. 5:0. La forme même du vaisseau à résistance le rend sous tous les rapports fort maniable, en même temps qu'elle offre un maximum de solidité. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:0 13. 19 CHAPITRE II. Résultats des observations. $ 6. Marche d’une série d’observations. Le but d'une série d'observations est d'examiner la conduc- tibilité de plusieurs dilutions différentes d'un même sel (prépa- ration). Еп cette vue, on procède ainsi: D'abord, on pèse (si c’est possible) une quantité déterminée de la préparation, que l’on verse ensuite dans le vaisseau à résistance. Puis on y ajoute environ 35 cc. d'eau distillée et pèse le vaisseau à résistance avec son contenu, par quel moyen on arrive à connaitre le poids de leau, et conséquemment la concentra- tion. Puis on accélére la solution de la préparation en ele- vant et abaissant plusieurs fois le systéme interne dans le vaisseau à résistance, et ensuite, on fait remuer le liquide de la méme manière. (Au premier essai nous crûmes ce remuage suffire.) La résistance de la colonne liquide, placée entre les électrodes, fut ensuite determinée de la manière, décrite ci-dessus. Pour effectuer un nouveau degré de concentration de la solution saline, on en répandit une certaine quantité et pesa le reste. Ensuite on y ajouta de l'eau distillée et pesa de nouveau le tube à résistance avec son contenu. Le rapport entre le poids du liquide dans ce dernier cas et celui du premier indique la mesure de la dilu- tion pour chaque cas spécial Le remuage se renouvela comme auparavant, puis une nouvelle mesure de résistance sel du liquide se rapprochait à celle de l'eau distillée, lorsque l'opération fut interrompue, à cause de la difficulté d'éviter, 20 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I. dans de pareilles circonstances, l'influence d'impuretés for- tuites, presque toujours inévitables malgré les précautions ordinaires. La première mesure, faite ainsi (d'une solution de NaCl), fut déterminée d'aprés la méthode, mentionnée au $ 4. Les nombres, obtenus alors, étaient fort irréguliers, ce qui nous fit penser que la maniére d'opérer avait été vicieuse. Се vice ne pouvait guère provenir que d'un remuage défectueux. Car, si, aprés un essai préalable, on retient une certaine quan- tité du liquide, elle siégera au fond du vaisseau à résistance, tandis que l'eau distillée, qui y est ajoutée, se tiendra dans les parties supérieures. Ainsi, linégalité de la teneur en sel du liquide examiné, qui toujours cause une augmenta- tion de la résistance, ne serait pas effacée par le remuage rapporté ci-dessus. Pour effectuer un.remuage aussi rapide- ment et aussi soigneusement que possible, nous avons eu recours à la méthode suivante. Une pipette ordinaire, conte- nant 5 cc. fut, durant le remuage, conduite en toute hâte au fond du vaisseau à résistance, où elle se remplit du liquide des couches en bas, plus riches en sel, puis, avec la même rapidité, elle fut ramenée à la surface du liquide, et le con- tenu versé dans les couches supérieures, plus pauvres en sel. Cette opération se renouvela 20 fois environ, lorsque nous jugeâmes le liquide suffisamment mêlé. Le mélange s'était effectué, pour ainsi dire, en ligne verticale, lorsque au contraire un remuage avec une baguette en verre, à la manière ordi- naire, agit plutót en ligne horizontale, ce qui naturellement ne peut pas être aussi efficace par ce que les couches supé- rieures, bien que remuées aprés cette dernière méthode, resteront de nécessité relativement pauvres en sel. rès l'emploi de la méthode de remuage, décrite ci-dessus, les nombres calculés ont montré une régularité remarquable. pipette en usage est lavée avec de l'eau distillée et séchée aprés chaque emploi. $ 7. Facteurs de réduction et une mesure absolue. deux plaques d' électrodes dans un des vaisseaux à résistante, décrits ci-dessus, étaient à une distance de 46,9 mm. une de l’autre. Le diamètre de la plaque d’électrode supé- rieure était 25,1 mm., et celui de la plaque inférieure 24,6 mm. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 13. 21 Le tube de verre > central avait un diamètre de 5,8 mm. La plaque en caoutchouc avait un diamètre de 9 mm. et une épaisseur de 2 mm. Une colonne de mercure qui remplirait l'espace entre les électrodes, offrirait conséquem- ment une résistance d'environ 0,0001028 unités de Siemens. Un autre vaisseau à résistance donna un nombre correspon- dant de 0,0000966 unités de Siemens environ. Les mesures mentionnées ci-dessous, sont (à moins d'observation contraire) faites avec ce vaisseau à résistance. 1 ohm (l'unité de l'Asso- ciation Britannique) étant égal à 1,047 unités de Siemens, la résistance spécifique (s) de la solution (lorsqu' on à pris pour unité celle du mercure et que w est la résistance observée en ohms): est . w 1,047 "oe 0,0000966 (1), et la conductibilité spécifique (k) est 0,966 k = Tp 117 (2), ой Í est la conductibilité observée, qui а été posée == 1, lorsque la. colonne de liquide, tt le tube à résistance, présente une résistance de 10,000 o | La conductibilité ee (2), introduite par M. Konr- RAUSCH, s'obtient aussi des nombres ci-dessus en posant k BET d (3), où о est le poids spécifique de la solution (ici toujours supposé = 1 à cause de la dilution considéräble), À le nombre équi- valent de la préparation dissoute et = exprime le nombre de grammes dissous dans 1 litre du liquide examiné. u est nommé le nombre moléculaire de la solution. Pour mettre à l'épreuve la valeur de la méthode nous avons fait une expérience avec une solution de Na (1 contenant 0,0437 grammes de Na Cl dans 40,88 gr. Н, 0. Nous nous servimes du premier des vaisseaux à résistance ci-dessus. Ainsi le nombre moléculaire de ladite solution (:%) est * 22 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I. (quand A = 58,5) —_ ns Par ces nombres et la résistance ob- servée 589 ohms à 16? C. on pow selon les formules (2) et (3) 4 pour 18: être 4 = 955.10. (Le coeficient de a température a été égalé à celui déterminé par М. Konr- RAUSCH). Pour une solution de Va Cl, dont le nombre qu léculaire est 0,5, M. Конгвагвсн?) a trouvé À = 760 . 10°. Par les tableaux de M. LENz?), on voit que les conductibi- lités moléculaires dans ces deux cas doivent avoir un rapport de 29,51 : 23,7 — 1,247:1. En réalité, ces deux nombres sont 1,257:1; une conformité avec le nombre précédent, qui est parfaitement satisfaisante, surtout si l'on sait que le nombre 1,247 est trouvé par une extrapolation légére, et que le nombre 1,257 est fondé sur les mesures, citées ci-dessus, de la sur- face et de la distance des électrodes. Donc il nous semble que la valeur de la méthode a été prouvée par cette expé- rience. $ 8 Eau distillée, employée aux expériences. D'abord, nous avons employé une eau qui, à juger de sa résistance insignifiante, semble avoir contenu une quantité relativement grande de sels dissous, puisqu'elle ne présenta qu'une résistance de 20,000 ohms. Ensuite nous nous som- mes procuré une eau beaucoup plus pure de la pharmacie d'instruction Nordstjernan. Cette eau ne donna d'abor qu'une résistance de 190,000 ohms, résistance qui augmentait tant par la suite qu'après avoir été conservée quatre jours dans un vaisseau de verre fermé, d'un volume de 7 litres environ, elle se porta jusqu'à plus de 200,000 ohms. Au bout d'une semaine et demie, la résistance s'éleva jusqu'à 260,000 ohms, valeur qu'elle retenait ensuite sans s'en beau- coup écarter. Comparée à la premiére eau distillée, celle-ci a dû être au moins 13 fois plus pure (voir $ 15), ce qui montre à quel degré les eaux distillées peuvent être inégales. Si, d'aprés la formule (2) du $ précédent, on calcule la con- боевые spécifique de Ја dernière eau, on la trouve être 3,51 . 10°, en a considérablement plus grande que celle (0,72 . 10°”) de l'eau distillée la plus pure, préparée par М. 1) KOHLRAUSCH, Wied. Ann. 6 (18 LEN: 79). 2) В. 2. Mémoires de l'Ac. Imp. d. Se. de St. Pétersbourg. Série 7, Tome 26, N:o 3 (1878). BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 18. 93 Когивлозсн !) et : conséquemment renfermant une certaine quantité d'hydrate ou de sel. C'est singulier que pendant le temps de la conservation, la résistance a augmenté, lorsque les auteurs se plaignent presque toujours du cas contraire, circonstance qu'ils attribuent à une dissolution continue des drties en verre des parois du vaisseau à conservation. II est difficile d'expliquer le phénoméne que nous venons de rapporter, à moins de supposer que la faible végétation d'algues au fond du vaisseau à conservation n'ait absorbé les particules salines de l'eau les plus proches. (L'eau ser- vant aux expériences a toujours été prise à la surface moyen- nant une pipette). Cette supposition est corroborée jusqu'à un certain point, de ce que l'eau commencant à manquer, il fallait en puiser du fond du vaisseau, lorsque la résistance diminua considérablement (jusqu'à 100,000 ohms). Ensuite, on procura une nouvelle portion d'eau distillée, ayant à peu près les mêmes propriétés que celle-là. Toutes les séries sui- vantes ont été faites avec de l'eau distillée de la derniere espéce, à l'exception de quelques-unes (dont mention sera faite), qui ont été exécutées avec de l'eau distillée d'une résistance de 20,000 ohms. A cause de la discussion suivante (voir $ 17) sur la valeur des nombres obtenus aux expériences, il sera néces- saire de se rendre compte de la nature des sels, qui peuvent exister dans l'eau distillée. Les sels, causant des impuretés, peuvent étre classés en deux groupes principaux: l;o ceux ‚contenus dans les particules d'eau qui, en forme de gouttes, passent de la cornue au récipient, 2:0 les sels, qui à la distilla- tion ont été de fait transformés en gaz et transportés ensemble avec la vapeur de l'eau. Quant aux sels du premier groupe, on n'a pas de raison den soupconner la présence à un degré considérgble dans l'eau mentionnée ci-dessus. Elle s'était distillée d'un grand alambic à col de rétorte relativement étroit, ce qui a causé les gouttes, par des raisons faciles à comprendre, à retomber pour la plupart, soit dans l'alambie méme ou sur les parois, de sorte q'une fraction fort minime est arrivée au récipient ^). 1) KOHLRAUSCH: Berichte der pon der Wissenschaften zu München un L me phys. Classe, p. +6 г WURTZ: iere 2 R Chimie pure et ie? art. Distillation (1872). 24 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I. Quant aux sels du deuxiéme groupe; ов. fe saurait les écarter du récipient par des moyens mécaniques. Selon M. BERTHELOT !), si l'un (ou tous les deux) нова de décomposition d'un sel dissous, dissocié par l'eau, est volatil, ou peut l'éloigner par la distillation. Cette observation s'appli- que spécialement aux sels ammoniacaux. Cependant, pour faire distiller une partie tant soit peu considérable du sel, il faut que les deux produits de décomposition soient volatils, car si l'un d'eux reste dans la cornue, il empéche, par des relations bien connues, une décomposition continue du sel en question, ce qui limite le procédé (plus le sel est stable à l'égard de l'eau, plus vite ce procédé s'effectuera). Puis, des sels volatils peuvent s'éva- porer avec l'eau. Ainsi on peut supposer, comme cause princi- pale d'impureté chez de l'eau distillée, les sels, dont les produits de décomposition (acide ou base) par la présence de l'eau sont volatils, ou qui le sont eux-mêmes sans être décomposés. Parmi les sels inhérents à l’eau ordinaire (la matière brute pour la fa- brication de l’eau distillée), ces deux caractères ne se présentent le carbonate et le chlorure d'ammoniaque. Surtout, le sel АгН, А20, est distillable?) (volatile). Voilà la raison de le sup- poser exister à un degré rélativement considérable dans l’eau distillée. Le carbonate doit aussi se trouver en plus grande quantité dans de l'eau distillée que les autres sels ammonia- caux (excepté peut-être l'azotate), en raison de sa propriété 'étre décomposé à un degré plus haut que les autres sels. $ 9. Caleul des données observées aux expériences. Aprés que, par des expériences, on a trouvé la résistance d'une certaine solution être # ohms, et la résistance du dissol- vant être © ohms à la même température, on calcule la con- ductibilité (en une unité arbitraire, que l'on peut réduire selon $ 7) selon la formule 1.10000. 10000 w w (4). Ici les résistances sont toujours déterminées dans le même ` vaisseau à résistance (voir $ 7), c'est pourquoi elles sont par- ) BERTHELOT: Essai de mécanique chimique II, p. 219 (1879). Ч BERTHELOT: 1, с BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 18. 95 faitement comparables. Afin d'élimimer, autant que possible, l'inexaetitude (insignifiante) de la conductibilité, que Гоп peut sup- poser provenir par le remuage, décrit au $ 6, Фа été déterminé comme la résistance de l'eau distillée, aprés que l'eau a été remuée de la móme maniére que les solutions examinées. Les raisons pour ce mode de calculer 1 sont: 1:0. Dans la proposition 3 ($ 15), basée sur des recher- ches indépendantes des observations ci-dessous, il a été prouvé : que »la conductibilité d'une solution de sel diluée (ci-dessus m) est égale à la somme de la conductibilité du sel dis- sous (ci-dessus l) et de la conductibilité du dissolvant» (dans ‚ 10000 à ——). w Quelques séries sur de solutions d'un même sel ont été faites avec des eaux distillées de pureté différente (c'est-à-dire où Ф, pour lune des eaux, est 0,5, pour l'autre, 0,04 en- viron). Les valeurs qui en ont été onim dtes (selon la for- mule 4), correspondent bien les unes avec les autres. la formule (4) égale 9:0. La régularité des séries des solutions salines, cal- culées ainsi (selon la formule 4), est une vérification (à poste- riori) de la justesse de la formule (voir les tableaux A et B $ 11). Le tableau A a été calculé de la maniére décrite. 1l montre que lorsque une solution saline est diluée dans une certaine relation, la conductibilité diminue (ou la résistance aug- mente) dans une certaine autre relation. Pour rendre ces nom- bres comparables les uns aux autres (dans les séries diverses), une récaleulation à été faite par laquelle toutes les dilutions sont réduites à la proportion de 1: 2. Ce calcul se fait de la manière suivante. Si 1:ш est la proportion entre les dilutions de deux solutions du méme sel, examinées consécutivement, (c'est-à-dire, l'une des solutions est и fois plus diluée que l'autre), la proportion entre les résistances est, selon le tableau A, dans les deux cas = 1:0 (c'est-à-dire, l'une des solutions a une con- ductibilité m fois moindre que celle de l'autre). Si ensuite 1:7 est la proportion entre la résistance de deux solutions, quand les dilutions sont en proportion de 1:2, la re- lation suivante aura lieu. Si la dilution est — 1:2" le rapport des résistances (si le procédé s'effectue d'une manière égale dans toute son étendue) doit être 1:47. En conséquence, nous avons: 26 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. 1. 1:22— 1:4 et 1:2?—1:m ce qui. donne lieu au calcul des z par la formule suivante: log log z = log log т — log log и + log log 2. (5. Les x calculés d'après cette formule, qui, selon ce qui vient d'étre dit, signifient la proportion, dans laquelle la con- ductibilité d'une solution de sel diminue lorsqu'elle est diluée avec de l'eau à son volume double, sont exposés au tableau B ($ 11) Quant aux acides, aux bases et aux sels instables, la proposi- tion 3 ($ 15) n'est pas applicable, en conséquence nila formule (4) non plus (voir $$ 17 et 19). Cependant, pour pouvoir tirer quelques conclusions des valeurs observées, afin de faire des comparaisons entre les relations de ces corps et celles des sels proprement dits, ces valeurs aussi ont été calculées selbn les formules (4) et (5) ci-dessus, et les nombres qui en ont résulté se retrouvent aussi aux tableaux A et B $ 10. Corps examinés. Toutes les préparations qui ont servi aux expériences en question, ont été fournies par la pharmacie d'instruction Nord- stjernan à Stockholm. Ainsi, elles ne peuvent pas prétendre à une pureté absolue. Mais dans ce cas-ci, une petite quantité d'impuretés ne saurait exercer une influence aussi grande et nuisible que lorsqu'il s'agit d'examiner la résistance des mét- aux. Сат, selon la proposition 2 ($ 15), basée sur les recher- ches de M. Нитове, la somme des conductibilités de deux sels dans une méme solution (chaque sel étant pris à part) est égale à la eonductibihté de la solution des sels mêlés. Ainsi, si une préparation se compose de 99 % d'un sel et de 1 % d'un autre, la solution diluée possédera, sous le rapport de la conductibilité galvanique, des propriétés, qui, pour ainsi dire, sont compo- sées de 99 % des propriétés de la solution du sel premier, et 1% de celles de la solution du sel dernier. Les propriétés des divers sels ne diffèrent pas sous ce rapport que d'une manière assez médiocre les unes des autres, c'est pourquoi les impuretés fortuites n'exercent pas une influence assez considérable pour qu'on ne puisse juger les nombers calculés approzimativement justes. Ce qui est confirmé par la régularité avec laquelle les BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 18. 27 solutions de préparations analogues se groupent entre elles (voir 12—14). Les préparations, que nous avons examinées, sont résu- mées au tableau ci-joint. Q раз ШЕ | Ei en l| осе “Еа а ај е els 28885 о м Te [Thu KR | | ЕО... 1 1|-|—|—| 1|-|—|—|— | 1|—-| 1| 1 — 2 соо. m rdi. —|-| [Na ЗОРЧИНО УА АН, „Ыш ыш Ыш ш к: ор шош ا‎ S Le |= [Жш зр шшр اا إا ا‎ Less 1], Са Гаара а ара ГЕ ee 1/,Ba Remises 6 1/ Mg E EE ا‎ A EE Pi p | DAR Lose certe ci mime coro mp Бере а 1/,Cu ТЕ Деп prep Ki) — 1 — اس‎ — | КН ............ НН I| 1]|—|—|— 1/,NaH, SE SUR [pe ponens 1-|- i NaH,Az......... = ||| ||| 11—1— En conséquence, ils sont, en tout, 47 de nombre. Les pré- parations rapportées aux formules AzH,0H, H1/,(B,0,) et Хау 2(840,) sont l'ammoniaque, l'acide pores et le silicate de sodium, qui, en effet, n'ont pas ces formules, mais y ont été rapportés pour diminuer les dimensions du tableau. $ 11. Mesures relatives. Au tableau A sont réunies les séries d'observations, ainsi que les nombres calculés selon la formule (4). La première colonne du tableau contient les résistances observées, la deuxième la température, la troisième la proportion entre les dilutions de deux solutions consécutives de la même pré- paration. La quatrióme fait voir les rapports correspondants entre les résistances de deux solutions consécutives (les valeurs inverses des conductibilités l calculées aprés la formule (4), 28 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ELECTROLYTES. I. réduites à la même température, au moyen de coéfficients de températuré énoncés plus loin ($ 14). Où ceux-là ont man- qué, les nombres correspondants ont été tirés des travaux de M. KonrnaUuscn). . En général, les différences de température ont été si insignifiantes que le méme coëflicient de température a pu servir, sans erreur visible, à plusieurs solutions, surtout comme e coëfficient de température varie fort peu avec la dilution (quand celle-ci a atteint un certain degré.) uelques séries correspondantes, où la dilution s'est faite moins rapidement, sont mentionnées au tableau A'. Tab. A. Les variations simultanées de la dilution et de la conductibilité. Rapport Rapport Résistance |Temp.| 4 Résistance Теш observée. 20 des des observée. °С." des de dilu- ardt dilu- résist Hong, "776 à tions 6 Acides. Acide phosphorique P0). Acide cHorhydri НСІ. i orhydrique 1,892 ohms.| 11,18 41:560 865 ohms.| 17,1 11,900 > 15,15 1:4,00 |1:4,90 5200 » |151 es is à 50,950 >» | 10,1 45500 > 15,2 :8,47 1: 1119 + Bases. Acide azotique Æ4:0,. 399 ohms.| 16,45 4095 ^» |3855 1:19141:10,46 608 cha. 18,85 Sonde caustique NaOH. ,25 36100 > | 16s 1:8,36 1:10,80| 2010 » | 29,6 32,900 >» ES 1:6,82 1:8,68 1: 13,11 : 20,2 Acide sulfurique Н,80,. a) 328 o hms.| 16,9 e Es Potasse caustique KOH. 5080: : gj | ^ РАР 5091 ay onu T 151 1:7,44|1: 7,87 1:5,26|1:5,19 17,160 >» ILT » 15,3 1.01 ا‎ b)456 » |150 ЕЕ 1:9,84 | 1: 8,84 1:5,81 |1: 7,83 EE не ЖҰМДЫ ш ^ М 1:5,68 | 1:5,16 MO rS Li 35 1 + 51900 » |162 мара De gute авт К?Т ') Préparé par solution d'aeide phosphorique anhydre. BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 18. 99 | Rapport Rapport Résistance Temp. | Résistance | Temp. observ бе. °C. Ne de observée. °С. ied des Han résist tions résist. Eau de chaux Ca(OH), 105 ohms] 16, pm орев 1.827 729 > 16,8 1:5 1:8 5,690 > |169 кы p EN седала үш Hydrate de baryte Ва(ОН).'). 660 ohms.| 16,8 idis e AER жеуін жеті ёо sS gl aA 5890 › |170 SS : 10400 . | 164 : = i Se 14,300 5 16,7 : 4,04 : 4,30 Sels acides. Sulfate acide de potasse KHSO,. . 16, зарын же Dion ne Тл e 1:4,4311:4,66 баю. >». |1178 pue ut I: 766 1 1:9, 47900 >» |175 dd у: дагы Phosphate monosodique NaH,PO,. 593 ohms.| 16,2 | 3.008 16 1:5,91|1:5,29 See ; ат 1: 6,62 |1: 7,24 š — "2 |[1:6,12|1:7,27 92,800 >» 16,6 ; Carbonate acide de potassium KHCO0,. 439 ohms.| 16,1 164 1:5,97 | 1:5,66 1:6,29 | 1: 6,20 1:6,55|1:7,10 73,500 > | 165 | Sel microcosmique NaH,A:HP0,. 250 ohms.| 15,3 1868 » |154 Se srt 12280 + |165 | is ag 8,000 snl Ре Sels des acides condensés. Borax Na,B,0.. 471 ohms.| 17,6 |1 .763]1:6,11 3,156 » 17,6 1: 6,60 | 1: 6,08 76,000 17,5 | ES ze Silieates de sodium. .| 16, 111 ohms.| 16,3 1:5,2111:4,64 3,240 >» | 165 11:7,00|1:6,44 19300 > 16,5 1 : 4,91 | 1: 4,92 70,000 » |1651 1 Sels neutres. L'acide polybasique, la base monacide. Phosphate trisodique Wa; DO. ns.| 15, | 1,302 ohms.| 15,4 1:4,61 1:441 "me ua sas 1:3,83 |1: 4,09 POM A gr 1:385 1:48 10,300 164 | ^ UE Carbonate de sodium № .С0.. 396 ohms.| 14,4 » 14,6 14,8 1:9,26 | 1: 7,88 1:5,39 | 1:5,95 1: 6,90 | 1:7,23 y 17,400 >» 91,600 » | 14,9 1) La série s'est faite avec de l'eau distillée d'une merid de 20,000 en ohms, du reste moins exacte et interrompue a un 30 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I. Rapport Résistance |Temp. ai observée. 70. dilu- des 5 résist. tions. Rapport Résistance |Temp. a e. ГО ۴ des апе | ініні tions. Я Carbonate de potassium Ж,00;. 275 ohms.| 15,5 pue 5 Lies | Жұқа 1624 > |15,7 ы 3 1: “2 11100 » | 158 i : = NU < 1207 Sulfate de sodium /У4,80,. 645 ohms.| 15, ponas Ma 1:7,37 |1:654 4157 » (а |. — 00 den Ween 87500 > | 15,6 Gg с чш Sulfate d'ammonium (AzZ,),S0,. 196 ohms.| 15,2 а 867 » 15,6 š wees 4800 > 15,9 1:6,17 |1:5,67 e [ши [lie pse 98,200* » | 16,3 à en Acide polybasique, base polyacide. Sulfate de zinc ZnSO,. 825 ohms.| 15, ohms 4 | 1:6 3,610 › 15,7 18,620 » | 15,9 74500 >» |15. ,06 | 1 : 4,49 1: 6,60 |1:5,56 1:5,97 | 1:5,52 Sulfate de cuivre CuSO, 546 ohms.| 16,4 2635 > | 16s SE ee? 15,750 » 14,7 i à = j ? au 37000 > | 158 :9,77|1:9,75 1:3,73.|1: 3,88 Acides monobasiques, base polyacide. Acétate de cuivre Cu(CH,C00),. 831 ohms.| 15,9 | 3700 » |161 e ы i S: r Niue 64800 > dal 1 7 Acétate de zinc Zn(CH4C00),. — а 1:798 | 1969s 9992 3 174 1:6,34 | 1:5,81 се Se 1: 6,87 |1: 6,58 88,000 > Dar. iia Azotate de zinc Zn(Az0,).. | 15, орша IS b. tin О Bi qae i AM 12390 > 15,7 us mue 1:5,69 |1:5,61 56400 > | 15,8 Azotate de calcium Са( 420,). 525 ohms.| 15,4 s "epe BED ee 22320 » |15,9 |. . we : 8,16 | 1:8,45 па, |ы Chlorure de cuivre CuCl. 247 ohms.| 16,3 1:385 |1: 3,53 Bos » | VE 1:4,29|1:3,97 9,980 > 17% | 1 17 1:4,05|1:3,81 и s ei 1: 6,13 | 1:5,89 59500 > Fii BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 18. 31 Rapport Rapport Résistance |Temp.| des Résistance | Temp. adi губе °С. | aga. | des observée. °С. | апа: es ; s résist. i résist tio tio Chlorure de zinc ZnCl, 232 ohms.| 17,5 1:4,84 |1: 4,29 DEG e 1:8,26 |1: 7,58 Vox EE RUE EE EH [158 DE. [a p» Chlorure de magnésium 290. |17 vocan а 1:5,46 | 1:4,95 e EET T 16800 > |174), 621.671 En dde s.l оа Chlorure de calcium CaCl. | 15, | а го ns, г, 1:6,40 1:5,97 м 1591114 S90 > bsf ET = 1:442 |1:4,36 105,200* › 15,5 Cyanure de potassium КОА. m май; 15,6 Mitalin 1480 > |155 1:6,06|1:6,85 9570 > | 16,2 1:5,04|1:5,88 43,900. > |164 Sulfocyanure de potassium ÆSC'Az ан gas а 1: 6,45 |1:6,17 ж ш. 1:479 | 1:4,67 7 { ш. 1:6,4711:6,48 m. = 1:4,67|1:5,08 89000 >» | 15,2 Acides monobasiques, bases monacides. Acétate de sodium №0600. 470 ohms.| 16, rx У 1: 7,37 |1: 6,70 Bum > |165 | alte 19500 s 16a, Ыр 101500 s |i | ^ | Chlorate de potassium КСЇО,. 210 ohms.| 15,2 1646 >» | 15,6 10320 » | 162 47,600 » | 16,4 1:6,68 | 1: 6,19 1:6, 81 | 1:6,62 1:5,62 |1:5,58 Azotate d'argent 474203. 456 ohms.| 16,3 Se sil 2745 » |166 15150 › | 168 ies ман ENEE "pv Azotate d'ammonium 42Н,420;. 315 ohms.| 16,6 | 157,85 ҒТА 290b > | 16,7 | 1:7,56|1: 7,50 16,250 >» | 16,7 1 : 10,141: 10,86 107,500* > | 16,8 Fluorure de sodium Narl. И L das =? азун 1:4,60 | 1:4,48 3,800 > 16,6 91.400 17 | 1:6,28 1:618 ү 3 м /1:5,09|1:5,8 81200 >» 1750 | 32 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I. Rapport Résistance |Temp. des observée. "E 52. дез dilu im < résist tion Rapport рну iTemp.| a, obse °C. dilu des ti résist. ions Jodure d'ammonium AzH,J. 12,440 و‎ EEN Ў » " 1:7,43 BE 79450 >» | 1155 | Jodure de E туч KJ. S am и 6 6,53 |1:6,10 ы ы 1:16,1811:15,6 29400 › |164 1:5,69 | 1:5,50 111,000* » | 16,4 а Jodure de sodium NaJ. 4“ — 1 1:804 1: 1,62 16080 ç п, 1:8,67 |1: 8,37 Е ? |1: бат |1: 6,48 76,100 > 8 | Bromure de potassium KBr. 539 ohms.| 11, 8 Фа о dont ` 319 | Ha 14990 i 1:4,82|1:4.78 : i a [1:6,11|1:6,23 70280 » |119 Bromure de sodium NaBr. 204 ohms.| 12,1 | 1: 5 5 Zeit ` ы Т zë Iw EOL енна Chlorure d'ammonium AzH,Cl. 179 ohms.| 17, dob 1 à 1:905 | 1: 8,27 1475 » |174 12060 > |174 SE ro M cul TI Chlorure de sodium NaCl et Azotate de potassium .KAz0, voir table A’. Mélange de chlorure de sodium et d'acide chlorhydrique NaCl + 4 HCl 273 mer 15,8 ғ кп : 1897 » | 163 5 : зай ios В кун ке 59500 >» | 17,0 мое Eau d’ammoniaque .Н,Аг. 3,827 ohms.| 16,8 1:1 ij Вз `x СЕ Pr 95800 > |16, n 46.700 > | 12,55 онсе BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8 N:0 13. 33 Tab. A. Е Rapport Rapport Résistance |Temp. dei Résistance |Temp. dad observée. °C dilu- | deg observée. °C dilu- | de е résist. "x résist. tion tions Acide azotique H Ae, Azotate de potassium Ж.420,. қ ` 1 ohms.| 16, Ийне» «^ u lang eegne At e St эйр, 948 >» 15,2 408^ » 16,2 1 : 2,00 | 1 : 2,05 1:1,99 |1: 1,94 506 » 15,4 784 > 16,4 1:20111: 199 1: 1,9911: 1,94 1011s.» 15,2 1518144» 16,4 1 : 2,00 | 1 : 2,02 1: 2,00 | 1:1,96 2,000 > 15.8 2931. .» 16,6 1:1,99 | 1: 2,02 1 :2,00 | 1: 1,98 қар Bus 1: 1,99 | 1: 2,05 RU My 1254 1:9,00 |1: 1.93 она lio LEY TT sb те Hi 1:201|1:2,18 1:2,00 | 1: 1,99 EO nope 1:2,00 11: 2,33 " тот Men 1:92,0011:1,97! m s d Mh 1754 TN Hy DE ав i13 1 fe ба d Md 1616. осаго ро аллы E KEN 98,00.» |156 | ^ (|. | 91,800 » | 170 | ir" Tibi | Chlorure de sodium №01 1), | 591,5 ohms.| 16,8 На алан кен Өрт 2,095 » | 17,4 Ers OS 1:2,00 11: 1,97 8,715 » 17,5 NI дара E gé QUE. 1:1,98 |1: 1,97 9,150 > 17,7 1:19 1. 1, ў | EU. im р "d | ` Déjà à l'aide de ces tableaux, on pourrait tirer la plu- part des conclusions exposées au paragraphe suivant. Mais les relations particulières, à l'égard de la conductibilité gal- vanique des solutions fort diluées, se manifestent avec plus de netteté, si on calcule de nouveau les nombres des tableaux A et A', selon la formule (3), lorsqu'on obtient les nombres contenus dans le tableau B. D On employa à la dilution une eau dont la résistance était de 18,460 ohms (à 17,8? CA 3 34 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I. La quantité +, qui y figure, la définition de laquelle on retrouve au $ 9, a été nommée, pour plus de briéveté, ez- posant de dilution de la résistance ои tout simplement exposant de dilution. Hors les préparations mentionnées au para- graphe précédent, les tableaux et font voir aussi les propriétés d'un mélange d'acide chlorhydrique et de chlorure de sodium, dissous dans de l'eau, pour établir une compa- raison entre ce mélange et les sels acides. L'exposant de dilution varie avec la concentration. Mais cette dernière propriété, n'ayant pas pu être déterminée dans un grand nombre de ‘cas, le tableau В а été arrangé en vue de la conductibilité au lieu de la concentration, ce qui ne cause pas de changement notable à laspect du tableau В. C'est pour- quoi des lignes е ont été tirées, désignant les сор- ductibilités (уі , 64:58 16, 8, 4, 2, 1; 0,5; 0,25, 095 et 0,063, calculées. кү la formule (4). Voici la signification de la première ligne horizontale, p. ex.: si une деті de soude caustique de la conductibilité 33.0, est diluée, jusqu'à ce qu'elle ait la conductibilité 3,87, la valeur moyenne de l'exposant de dilution entre ces limites est 2,18, etc. Les points au tableau désignent les limites (conductibilités) entre lesquellles l'ex- posant de dilution, placé au milieu d'eux, est valabe. n de compléter le tableau В, le tableau ВБ” a été calculé aprés les nombres de M. Lexz'). Le tableau В’ donne l'exposant de dilution de solutions, beaucoup moins diluées que celles que nous avons employées. Les solutions les plus diluées au tableau В’, sont en général d'une concentration à peu près aussi grande que les solutions les moins diluées au tableau B. ту LENZ, 1. с. BIHANG TILL К. ЗУ. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 13. 35 Tab. B. 1987.64 °“. 89 = 16 8 4 2 1 05 0,25 0,12 0,06 NOI 2,18 2,21 ГАО 199 |. 2,23 2,25 Ca oH |... 1.97 2,31 2,25 (ОН) ш. . 1,98] -2,05 Р 2,51 |+ 2,25 HU UL 2,01 2,19 HAS, I sus 2,02 2,18 O a: 1,94 d 2.04 еда PERS DEE 1,94 | 2,16 Ce e 1,95 2,21 |+ BUOU = 1,84 1,99 2,17 . Жанарға... 1,92 . 2.01 . 2,14 MAC US uu... 1,96 1,99 2,06 NaH ,AzHPO, 1,95 1,99 2,05 ға БӨ, 2252. 1,92 1,94 1,98 Шуман 1,91-]- - 1,94 2,00 Na,PO, ......... 1.96 2,08 2,24 |. HCO NI . | 1,92 . 2.09 . 2,06 . Na ais. . 1,90 . 2,08 2,04 Na; SOS 19:274 . 1,92 1,97 . | 2,00 ` (AzH,),80, .. | * |1,88 1,94 211,96 . 1,98| * ISO AES | ` 1,78[ - 1,88 1,94 . SU. 1.2 | 1,79 1.87 1,99 . 2,04 |.* Cu(CH3C00 ), . 1791 1,81 1,9% |. Zn(CH,C00), 1,84 М 1,94 5 1,97 5 (4203), . 1,92! - 1,95 . 1,99 . Ca( Az04),....-- S 194 |: 1,96 . 2,02 + Cu Rot ada 1,91) - 1.95 + |1,94 1.97 i АЕ 1,90 1,94 . | 1,99 | MyCU i o: | 1,92 . 1,98 1,99 . E i. 1,92 1,95 *| Les . 1,99 |*. АПА Сы E LLIT ` 2,10 . 2,14 . ASNCAS n 1,97 vi 1,98 . 2,00 2 13846 NaCH,C00 ... * | 1,94 Los . 2,01 *. РИ 1,96 . 1,99 . 2,01 |. AzH,Aï0, ..- . 1,96 ` 1,98 . 128 64 92 16 [ 4 2 05 0,25 0,12 0,06 36 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBITE GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I. 128 64 32 Jo 8 4 2 1 0,5 0,25 0,12 0,06 RAS 0: 1,95. 1,95)» 1,95. 1,96|- 1,98. 1,98). 1,99. 1,97. 1,97. 2,01.“ ЖОШЫ ыы 1,95 + | 1,98 . 2,00 . MEET . ао . 1,94 1.98 1,98 2,01 ` ИАН... 1,97 . 1,98 2,01 . Маг. 1,95 198 2,00 . AX S s 1,97 1,98 NaBr 1,95 . 1,98 . 2,01 XB" udi 1,97 . 1,99 2,01 . AzH,CI ... ... 1,95 ү, 1,98 . 1,99 Nap. с “1,98 Jas «1,97 11,98 -|1,98 -|1,99 + NaCl--1HCl .| 1,97 | 9,03 9,19 . 128 32. l6 8 4 2 1 0,5 0,25 0,12 0,06 Tab. В. 1024 512 256 128 64 32 | | ge NaOH........ | - 1,91 |. 1,96 |- 1,98 |- | ROH oaa 1,96 1,98 | Hai... 19691 ^ boat 1,97 | - 1,98 | 197 |: 1,99 |. HAO o 1,92 1,94| + 1,97 |. ДАЙ, Lu 1,38 - pe pes * |188. KASO; +. * 1,81 1,80 Pe s [$T КАСО — — ы + | 1,87 1,88. 1,89. K,U0, 1,85 Lsé + | Lss Nas CO 2. 1,75 -| 1,79 1,83 - Ма.50, ...... s 13260 + [1,81 1,83 - | (AzH,),80, 1,82 1,85 e 1,83| - | | AZH,AZ0, coL 1,89 1,91. | | КАЮ. 1,85 1,87 |. 1,90. SS ASH CE. 1 “із Bol 1,94 | | NICE e 1,7) + 1,90 1,92| - ERU 20 1024 512 2 1 BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 13. 37 $ 12. Discussion préliminaire des tableaux précédents. A l'égard de la grandeur de l'exposant de dilution, il existe une analogie indubitable entre les substances congénères au point de vue chimique. Le tableau В (ainsi que В’), qui est disposé d'aprés les propriétés chimiques des substances, contient en premier lieu les corps possédant l'exposant de dilution le plus grand, passe ensuite à ceux d'un exposant trés variable et finit par les sels d'un exposant à peu prés invariable, qui différe peu de la valeur 2. Ci-dessous nous exposerons quelques-uns des points de vue, les plus évidents qui se présentent en exa- minant le tab. В’). 1) Toutes les solutions aqueuses des électrolytes ont, dès le commencement, (à une dilution non pas par trop excessive) un exposant de dilution inférieur au nombre 2. D'après le t B, il semble que les solutions de quelques corps, savoir ceux de la soude caustique et des acides azotique et chlorhydri- que ne seraient pas soumises à cette loi, mais le tab. B' montre, que lesdits corps ne font pas exception à la régle générale. 2) L'exposant de dilution augmente en général en même temps que la dilution. Cela vaut pour les cas généraux excepté pour un petit nombre de corps (quelques hydrates et les car- bonates des metaux alcalins), cas E as qui n'ont pas de trop grande importance (voir $ 1 3) Les sels de potassium, A sodium et d’ammonium d'un même acide se ressemblent beaucoup les uns aux autres à l'égard de l'exposant de dilution. Comme exemple nous pouvons citer l'analogie entre les sept sels des halogémes, énu- mérés à la fin du ee solutions de soude et de potasse caustiques se comportent aussi de -la même manière, ainsi que les carbonates, les sulfates et les azotates de sodium et de potassium. 4) Les composés de chlore, de brome et d'iode sont aussi analogues. А ces sels se joignent les sels des acides azotique, chlorique et fluorique, maïs non ceux des acides cyanique et rhodanique. L’analogie des acides azotique et chlorhydrique est incontestable. Les exemples sont trop nombreux pour être specifiés. 5) Les eaux de chaux et de baryte sont plus voisines l'une à l'autre qu'à quelque autre corps examiné. 38 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITE GALVANIQUE DES ELECTROLYTES. I. 6) Les acides sulfurique et phosphorique montrent une grande analogie, ainsi que leurs sels (à l'exception de Na;PO,), qui à cet égard ressemblent aux carbonates. ) Les sels des métaux lourds forment un groupe natu- rel distingué par un exposant de dilution assez petit, qui s'approche au nombre 2 quand la dilution va en grandissant. Les sels de magnésium et des métaux alcalino-terreux font la transition des sels mentionnés aux sels des métaux alcalins. 8) Les sels acides se comportent comme les mélanges des acides et des sels neutres, comme on peut le voir, en compa- rant les chiffres obtenus pour un mélange d'acide chlorhydrique et de chlorure de sodium aux chiffres correspondants des sels aci- des. Cela n'a rien d'étonnant, si l'on sait que les sels acides se divi- sent en acide et en sel neutre dans les dissolutions assez étendues. 9) Sr l'on voudrait calculer l'exposant de dilution des so- lutions de certains corps, savoir l’ammoniaque et l'acide borique, on trouverait des chiffres fort inférieurs à ceux des corps déjà mentionnés. Ces corps ont été nommés раг М. KOHLRAUSOH 1) »condueteurs d'un ordre inférieur”. L'exposant de dilution de ces corps ne semble pas se rapprocher au nombre 2, si l'on atténue leurs dissolutions. Из ne sont pas rangés dans le tab. В. Partout on peut remarquer une analogie si POPE entre les Vene chimiques des corps et ы relation à l'égard de lexposant de dilution que l'on ne saurait peut-être se figurer une po ai plus évidente de la raison de classer d’après des principes chimiques, comme l'a fait М. Коньжаозсн, la ma- x tiere à examiner, autrement à peu près impossible d’embrasser. $ 13. Conductibilité moléculaire. D'après la formule (3), on peut calculer la conductibilité mo- léculaire dans chaque cas special. La formule nommée contient la quantité d’électrolyte dissous (Р). Il ne nous а pas été pos- sible de fixer cette quantité par voie analytique, mais seulement par la pesée des électrol ytes. Comme les substances examinées sont hygroscopiques et aussi un peu impures, cette détermination ne peut pas posséder une grande exactitude. Ainsi, les sub- stances qui ne sont pas hygroscopiques à un degré remarquable donnent les resultats les plus valables, sur lesquels nous avons aussi fondé les considérations suivantes. ') KOHLRAUSCH, Ann. de WIEDEMANN, Tome 6 p. 190. (1878). BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL: BAND 8. N:013 39 Dans un ouvrage précédent") M. Lanz a proposé l'idée suivante, savoir que »la conductibilité des solutions de sels haloides est proportionelle au poids équivalent de lione positif (kathione) ou à un multiple simple de ce poids». Quand même on voudrait supposer que le kathione de АгН,(1 soit A2H,OH + Н, celui de KCl, KOH + Н etc. (idée, qui du reste contredit les recherches fondamentales de М. Hittorf sur la marche des iones?), il est évident que cette proposition soit insoutenable. Еп vertu de la différence des exposants de dilution appartenant à p. ex. ZnCl, et AzH,Cl, la conducti- bilité moléculaire de celui-là s'accroît de 19,5 pour cent, pendant que le nombre analogue de celui-ci ne varie que de 9,3 pour cent, si on dilue leurs solutions dans les proportions resp. de 1:848 et de 1:664. Еп conséquence, il faut que la proposition citée, quand même elle serait vraie pour une concentration certaine, soit contraire à la réalité pour une autre concentration. Le chiffre du chlorure de zinc p. ex., qui, à une dilution médiocre, s'écarte de celui du chlorure d'ammonium de 5,5 pour cent, doit, à une dilution trés grande, s'en écarter de plus de 15 pour cent. La conductibilité des acétates. Si on calcule la conducti- bilité moléculaire de l'acétate de cuivre, on trouve que ce chiffre, ur la concentration la plus grande examinée par nous, s'élève à о environ 320 . 107$ (le nombre moléculaire de 4Cu(CH, COO), étant = | Il faut que ce chiffre soit beaucoup plus petit pour des concentrations plus grandes. En employant le tab. 12 de l'ou- vrage cité de M. Конгвлозсн (p. 183) pour le calcul de la con- ductibilité moléculaire de 3Си(СН,СОО),, on trouve que се chiffre devrait être 520. 1078 d’après les principes qui y sont exposés. L'acétate de zinc semble se comporter d'une manière analogue. Pour cette raison il est probable que les acétates de la série magnésienne présentent la méme anomalie que les sulfates de la dite série (dont la conductibilité moléculaire est trés inférieure à la valeur calculée d'aprés les chiffres va- lables pour les autres sulfates; voir l'ouvrage cité de M. Kouz- RAUSCH). Un examen précis des chiffres de M. KOHLRAUSCH fait voir que les chlorures de la méme série présentent aussi A une tendance faible au même sens. Calculée d’après les 1) LENZ. Ann. de асқа PORT), T. 160 p. 434 (1877). 2) HrTTORF. Ann. de PoGGENDORFF, T. 89 p. 177, T. 98 p. 1, T. 103 p. 1, T. 106 pp. 337 et 513 (1853—59). de 40 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I. var es du KOL ха conductibilité moléculaire» du СЇ devient 1077, calculée d’après les chiffres du NaCl le même nombre est trouvé égal à 51.1077. Les chlorures de Си et de Mg donnent des nombres un peu moindres, savoir 48.107? et 49.1077. (Коньвловсн, 1. c. S1 pourtant, on dili la oft de l’acétate de cuivre, la conductibilité moléculaire augmente ene vite. ies elle s'éléve xo ix mu № 5356 aux nombres 512.1075, 671.107 et 740.10” et surpasse de beaucoup le chiffre calculé 520. 1078. La tendance de monter est très mar- quée, méme aux dilutions les plus atténuées, l'exposant de dilu- tion n'excédant pas le chiffre 1,92. "une maniere analogue se comportent les solutions des sulfates de cuivre et de zinc. Quand, d'aprés le tab. 12 déjà ité (de M. KonrmauscH), leur conductibilité moléculaire est environ 340.1078 (au heu de la valeur normale 690.1078), nous avons trouvé pour la concentration la plus g grande employée (= (4CuSO,) d le chiffre 572.1078 et pour 33 (4ZnS0,) le chiffre 611.1075, ainsi, plus inne que 340.1075, mais moindre que le chiffre normal 690. 1078. Néanmoins la con- ductibilité moléculaire surpassa aussi ce chiffre dernier. Elle s Pun (1CuSO,) et à 1059.10-% pour SS (AZnSO,). L'expérience indique que les autres sels, possé- pour les nombres moléculaires porta à 937.107$ pour dant. une eis conductibilité, ont aussi des qualités Een Ains ‚ la conductibilité moléculaire de 1CaCL, est, d’après les chiffres de M. KonrnavscH, 750.1075, et nous avons trou- vée pour 5; (4CaCl,) égale à 870.107? et pour > 0000 Саб) égale à 1075. 10 8. Tous les sels doués d'une Бы conduc- tibilité moléculaire, ont lexposant de dilution petit, quand, au contraire, les sels des métaux alcalins, qui, selon M. KonrnavscH, sont doués de la plus grande conductibilité moléculaire, ont un exposant de dilution à peu orës égal à 2. Ainsi la conductibi- lité moléculaire du chlorure de xii (qui d’après M. Konr- RAUSCH doit être égale à 800.1075) ne varie qu'entre les chiff- 1) Raccourcissement au lieu de: la concentration telle que le nombre moléculaire était 3% De tels raccourcissements sont souvent em- : ployés ci-dessous. BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 13. 41 * res suivants. Pour x (NaCT) elle est = 955.1073 et pour jen elle s'est élevée à 1046 . 10-8. tit exposant de dilution cause une augmentation ra- pide А, la conductibilité moléculaire pendant l’atténuation, lors- ue, au contraire, un exposant égal à 2 indique que la conduc- tibilité moléculaire est invariable. Ainsi nous pouvons des faits cités déduire les lois suivantes: 1) Les chiffres donnés par M. Konrmavscm (valables pour les dilutions médiocres) sont tous trop petits pour les solutions salines très diluées. | faut ne pas ajouter une importance considérable aux anomalies que présentent les solutions de sels de la série mag- nésinne (de zinc et de cuivre) à légard de la conductibilité moléculaire, car ces anomalies sont éffacées à de grandes dilu- tions. 3) Les solutions de sels semblent presenter une tendance marquée dé s'approcher les unes des autres à l'égard de la con- duetibilité moléculaire pour de grandes dilutions !). Pourtant la valeur limite commune de cette quantité n'a pas été atteinte aux dilutions employées dans les expériences ci-décrites. Quant aux acides et aux bases, on peut étendre les propo- sitions 1 et 3 ci-dessus de sorte qu'ils valent pour ces corps. Si, procédant des chiffres donnés par М. LENZ dans son ouvrage cité, on calcule la conductibilité moléculaire des solutions exa- minées par nous (dont l’exposant de dilution ne surpasse pas 2), ат (HCl) la conductibilité est 3425 . 1075, pour qug HA:O, elle est 3556. 107* et pour öra (3H,SO,) elle est 2888.1078. Ces mêmes chiffres ont été calculés par M. KoHLRAUSCH ш я a trouvé les valeurs re- spectives 3230 . 1078, 3360 . 10-8 et 2080. 107$. Ainsi les pro- positions citées sont vraies pour c acides La conductibilité moléculaire d'une йок de soude cau- oe préparée par la solution du métal sodium dans de l'eau, 1 > 23100 on trouve les valeurs suivantes; pour 1) La ER ar est en pleine d Pr avec les ouvrages de M. de POGGENDORFF, Z 19, p por] бм un cas we ви proposé) et Mém. de a М. етз- bourg Т:е Sér. Tom e 26, N:o 3, Tab. Bert ETE) 5 es Fer dën de аон T. 159 p. 267 (1876). 42 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I. est trouvée pour 3 (NaOH) égale à 1862.108. Le chiffre analogue valable pour KOH doit être d’après M. Lenz (1. с.) IE 54.10 7% Les valeurs calculées par M. KOHLRAUSCH sont pour NaOH 1780.107$ et pour КОН 1980.107*. Les bases sont ainsi soumises à la loi $14. Coëfficients de température de la conductibilité. De nombreux auteurs !) ont énoncé la supposition que pour les solutions aqueuses extrêmement diluées (au moins pour celles des sels) le co&fficient de température se rappróebersit š une valeur limite commune. On a été incliné à identifier cette valeur avec le coëfficient de température du frottement intérieur de l'eau distillée à raison de motifs purement théoriques. (Ce coëfficient est selon M. О. E. Meyer?) 0,0262, selon M. Gno- TRIAN 3) 0,0247). En général, on me peut pas déterminer les coëfficients de température pour des solutions extrémement atténuées à cause de la solubilité du verre du vaisseau à résistance aux hautes températures *), mais la plupart d'eux sont pris à une résistance de 500—1500 ohms environ, dans quel cas la solubi- lité du verre n'influe que d'une manière insensible. Pour la comparaison nous avons emprunté quelques chiffres de l'ouvrage cité de M. Kournauscu. Ceux-ci valent naturellement pour des solutions beaucoup plus concentrées que celles que nous avous employées, savoir pour les solutions les plus diluées mentionnées раг M. Kouzrauscx. Ils sont marqués d'un К. Tab. С. | P | | | EE | —— E Température. | pee ret ien Température. | | mp. de temp. | | | HAz0, не! | | 0,0315 959 | 16,4—26,2 0,0155 ifr IGGL 0,0195 2,3 | 163—245 0,0189 2,03 | 15.1—27,9 | 0,0183 03s | 16,5—95,0 0,0172 0,231 | 152—945 | 9 igne ln Ann. de WIEDEMANN, T. 6. p. 192 (1879). STEPHAN e Wi TT p. 73 (1882). wi жеме une citatio M. C. STEPHAN l. c. p. 794 ” ‚= Le ED. T. 8 p. 530 (1879). 1) Be . EXNER et GOLDS ED nn. de WIED. T. 4. р. 417 а Ze T. 61 e 73 (1879). -BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BANDS. N:0 13. 43 Conducti- Préparat.et Préparat.et Conduott coéfficient| “днк | Température. | coéfficient lich, © | Température. | e temp. ; de temp. SE H,S0, Silicates de sodium 0,0124 30,9 16,9 —29,2 0,0260 14,66 | 16,3 —26,7 ‚ 0,0168 4,9 18,4—27,8 0,0232 0,49 16,5 — 26,3 | | HPO, ZnSO, (0,0226 К.) | 0,0157 5,92 11,2 — 26,2 0,0230 12,9 | 15,3—98,6 | 00192 0,93 13,2—95,5 0,025 0,52 15,9 —25,3 0,0199 | 0,23 10,1— 24,2 | Cu SO, (0,0216 К) ‚ КОН (0,0188 К.) 0,0251 | 19,04 | 16,4—29,7 0,0186 | 24,8 | 15,3—26,9 0,0243 0,65 14,7 —30,4 | KHS0, (0,0087 К) Cu(CH,C00), | 0,0160 | 7,28 | 166—925. 0,0213 | 12,6 | 15,9 —30,9 | 0,0255 | 0,59 | 16,3—26,7 | NaH,P0, 0,0853 | 17e ^! 165—244 | 294203), 0,0274 | 0,461 | 16,5—24,9 0,0243 | бв | 15,7-25,3 | CKH,PO, 0,0221 К.) Са(А20,), (0,0219 К.) | ! 0,0236 | 20,2 | -15,4—237,2 | KHCO, (0,0206 К.) | 0,0231 | Ass, | 16,4—24,8 | CuCl, | 3 0,0843 | 416 | 16,8—34,5 | aig iron 0,0242 0,18 17,1—30,3 0,0240 | 5,65 | 15,2 —26,1 ZnCl, NaPO, 0,0245 | 10,16 | 17,3-26,2 0,0266 | 853 | 471—272 " Na,C0, (0,024 К) MgCl, (0,0226 К.) 0,0817. | 346 | 164-284 0,0259 | 1807 | 17,2-27,4 K,CO, (0,0227 К.) CaCl, (0,0218 К.) 0,0246 | бат | 15,7—24,9 0,0239 7,49 | 15,2— 27,0 0,0256 0,26 15,5—26,5 Na,S0, (0,023 К.) 0,0255 28,6 169—27, | KCAz (0,0208 К.) 0,0263 2.09 | 6,4—24,8 0,0219 | Los | 16,2—27,8 44 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I. 'coötfictent| Conducti- | rempérature.|coërfcient| Condnoti- | Température. emp. de temp. | | KSCAz КАО, (0,0209 К.) | 00215. | 998 | 148-9270 | 0,022» | Oro | 156—928, | NaCH,C00 (0,0253 К.) КОСО. (0,0212 К.) | 0,0251 22,8 16,3—27,2 0,0221 | 6,38 | 15,6—27,3 0,0246 0,49 | 16,7—23,8 KJ (0,0203 К.) 44420; (0,0218 К.) 0,0218 30,36 15,5 —26,0 0,0221 | 22,8 | 16,8— 30,2 0,0210 0,319 | 16,1— 27,0 D’après le tab. C, les coëfficients de température des solu- tions très atténuées ne diffèrent que peu des valeurs trouvées par М. Коневлозсн pour les solutions beaucoup plus concentrées. degré plus grand pour les sels acides, pour les sels dont les bases sont polyacides ou dont les acides sont polybasiques, que pour les sels d'une base mono-acide et d'un acide mono-basique. Comme, maintenant, les solutions de ceux-ci sont les meilleurs conducteurs de l'électricité de tous les sels proprement dits, on peut en tirer la conséquence qui se retrouve chez M. Конг- RAUSCH sous la forme suivante: »Les différences de conductibilité des corps divers diminuent en général à une température plus élevée» ?). Cette proposition est parfaitement analogue à la pro- position 3 du paragraphe précédent. Les corps peuvent être classés dans les mêmes groupes essentiels à l'égard du coefficient de température et au point de vue de l'exposant de dilution, quoique les groupes soient beaucoup moins marqués au sujet du coëfficient de température. Donc nous pouvons énoncer les propositions suivantes. 5 Une relation qui se trouve vérifiée aussi aux Weser ro Loo grandes. »Si lon augmente la teneur en sel, les coëffici pérature - tous les sels des acides mo nobasiqu es di renes au vient mencemen OHLRAUSCH l. c ?) Voir KoRtkA vera L o p 188. * BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 18. 45 1) Les corps qui ont les plus grands exposants de dilution ont aussi en général les coéfficients de température les plus pe- tits et vice versa. La petitesse de l'exposant de dilution signi- fie que la conductibilité moléculaire de la solution s’accroit con- sidérablement pendant l’atténuation; la grandeur du coéfficient température signifie que la conductibilité moléculaire va en grandissant fortement pendant l'échauffement. Voilà la rai- son d'énoncer la proposition simple suivante: 2) La dilution et léchauffement exercent une influence de la méme nature sur la conductibilité galvanique des électrolytes. Le bisulfate de potassium ne présente pas un coëfficient de température d'une petitesse aussi frappante aux dilutions plus considérables qu'aux concentrations plus grandes. Au contraire, ce coëfficient est un peu plus grand que celui de l'acide sulfu- rique. Quant aux sels acides, ils se rangent de telle manière que KHSO, est plus voisin des acides, tandis que les autres se comportent à peu prés comme les sels neutres. ; Concernant la variation du coëfficient de température avec la température elle même, nous n'avons fait que très peu d'ex- périences. En général, il ne semble pas être possible d'en tirer des conclusions importantes. Tantôt le coëfficient de température s'accroît, tantôt il diminue, lorsque la température s'éléve. La solution étendue de l'acide sulfurique semble présenter des qua- lités trés marquées sous ce rapport-ci, circonstance vérifiée par les expériences de MM. ExNER et GOLDSCHMIED (1. c. omme l'on vient de voir, la supposition mentionnée au com- mencement du paragraphe ne semble pas vérifiée par nos recher- ches. En général, les coéfficients de température présentent le méme aspect à une dilution trés grande qu'à une dilution mé- diocre. Ainsi les coëfficients appartenant aux divers sels diffe- rent notablement les uns des autres. Du reste la valeur moyenne de ces coëfficients semble être un peu inférieure au coëfficient e température du frottement intérieur. Ce cas semble être général au moins il est valable pour les solutions alcooliques. Ainsi la valeur moyenne du coëfficient pour six sels exami- nés par nous!) ne monte qu'à 0,019, tandis que le coefficient du frottement intérieur de l'alcool est égal à 0,021 d’après les chiffres de М. WUKANDER 2) (Voir Š 20). 2 Ötversigt af Kgl. Vetensk. Akademiens Förbandlingar 1883. or Lunds Physiogr. Sällsk. Jubelskrift 1878. Beiblätter ! 46 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. 1. CHAPITRE III. Théorie. $ 15. La conductibilité considérée comme fonction de la teneur en sel des solutions étendues. La plupart de auteurs supposent qu'à de grandes dilu- tions la conductibilité est proportionnelle à la teneur en sel. Ainsi p. ex. M. Конгвлозсн !) pose la conductibilité k=(u + v) m, ой (и + е) est la conductibilité moléculaire, et où т désigne le nombre de molécules (le poids moléculaire de -l'hydrogène égalé à 2 grammes) du corps contenu dans un litre de la solution. Pourtant il semble faire cet énoncé avec une cer- taine réserve, car dans un autre passage?) il dit: »Ce nombre moléculaire peut, d’après toutes les expériences, être posé proportionnel à la conductibilité d'une solution atténuée (pourvu que latténuation extrême en soit ezceptée ...)». Cependant il n'y a pas de difficulté à prouver qu'une telle proportionnalité s'ensuit de nécessité des principes posés dans son ouvrage, cité ci-dessus, et cela précisément pour les solutions d'une atténuation extrême. М. Конгвлозсн dit (р. 167) »Comme l’eau dissolvante ne fait fonction que de milieu, où les trans- ports électrolytiques se passent, nous pouvons sans aucune réserve prétendre, comme l'ont fait MM. WIEDEMANN, BEETZ et QUINCKE, que la résistance galvanique d'une solution se compose des obstacles, mis au mouvement des parties de l'élec- trolyte par les particules de l'eau, par elles-mêmes, et probable- , ment par les molécules non divisées de l'électrolyte. Mais cette considération se présente autrement. si l'on se borne aux solu- D KOHLRAUSCH, Ann. de WIEDEMANN. Т. 6, p. 170 (1879). 2) KOHLRAUSCH, e Nachrichten. Er p. 184. f* BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 18. 47 ' tions atténuées. Plus le nombre des molécules d'eau l'em- porte sur celui de l'électrolyte, plus on doit considérer le frottement moléculaire des iones aux particules de l'eau, et plus on peut négliger le frottement mutuel de ceux-lv. Si, d'une part, nous avons une colonne fluide cylindrique, haute d'un métre, dissolvant un décigramme de sel et conte- nant un litre, de l'autre part une colonne liquide de la méme hauteur de la méme teneur mais contenant deux litres, les phénomènes suivants auront lieu. Si un courant galvanique de la même intensité passe par les deux colonnes, il rencontre dans lune et l’autre le même nombre de molécules de sel, qui se divisent, aprés quoi la marche des iones commence, Donc ceux-ci sont dans les deux cas du méme nombre et de la méme nature, et la résistance du liquide ne consiste qu'en le frottement de ces iones contre l'eau dissolvante, d’après le principe énoncé ci-dessus. Ainsi il faut que les deux colonnes opposent la méme résistance au passage du courant. Si main- tenant, on met, à cóté de la premiére colonne, une autre semblable, ou que l'on remplace ladite colonne par une autre. haute d'un métre et contenant 2 décigrammes de sel dans deux litres du dissolvant, le nouvel arrangement présentera haute d'un métre et contenant deux décigrammes d'un sel dans deux litres du dissolvant, présente une conductibilité deux fois plus grande que celle d'une autre colonne des mémes dimensions, mais dont la teneur n'est que la moitié de celle de la colonne première. On voit aisément que la proposi- tion mentionnée peut étre généralisée sous la forme suivante: l. La conductibilité d'une solution de sel?) est proportion- nelle à la quantité du sel dissous (— au nombre de molécules électrolytiques y renfermées) les autres circonstances influentes supposées invariables. Si maintenant nous appliquons l'énoncé suivant de М. Нигтове!): ›П faut admettre que le courant se partage entre deux sels dissous dans la proportion de la conductibilité de Гап et de l'autre, si les deux sels?) n'agissent pas l'un sur l’autre», nous pouvons démontrer la proposition suivante de la 1) HiTTORF, Ann. de Poggendorff. Т. 103, р.-46 (1858). Galvanismus de WIEDEMANN. 2 édit. T. 1, p. 611 (1 814). т) Sous la notion de sel peut être compris tout électrolyte. ! 48 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. 1. même manière et sous les mêmes suppositions qu'à la propo- sition précédente: . Si deux (ou plusieurs) sels sont dissous dans un même dissolvant non-conducteur, la conductibilité de la solution est égale à la somme des conductibilités que possèderait la solution, si une fois, l'un des sels seulement füt dissous, l'autre fois, l'autre des sels (etc. s'ils sont plusieurs). Voici un corollaire de la proposition précédente: 3. La conductibilité d'une solution saline) diluée est égale à la somme de la conductibilité de la solution, le dissolvant con- sidéré comme non-conducteur, et de la conductibilité du dissol- vant. Cet énoncé est d'une grande importance pour le calcul de la conductibilité des solutions étendues, et conduit à la formule (4) ci-dessus (voir $ 9). es conclusions tirées ci-dessus sont déduites des idées qui sont en pleine concordance avec tous les faits connus, et par cela elles ont le méme degré d'exactitude que ces idées acceptées par tout le monde. $ 16. Action chimique. Les énoncés 1, 2 et 3 sont déduits dans la supposition que les iones ne soient pas changés (de nombre ou de nature) par la quantité du dissolvant, et que l'action chimique de l'un sel dissous sur l'autre soit nulle. Aussi on sait bien, par expé- rience, que l'énoncé 2 ne vaut rien, si on mêle une base à un acide. De méme il est évident que l'énoncé 1 n'est pas va- lable, si (comme p. ex. pour le cyanure de potassiqm) le sel se divise, lorsqu'on y ajoute de l'eau, de telle maniére que l'acide et la base sont formés. En effet, il faut que, dans ce cas-ci, la conductibilité devienne plus grande, que ne le montre le calcul (si l'acide ou la base est forte; voir 6 19). Voilà pourquoi on est autorisé à intervertir les énoncés précédents 1 et 2; de telle maniére nous obtenons les pro- positions suivantes. 4. Si, àl'atténuation d'une solution quelconque, la conductibilité ne varie pas proportionnellement à la quantité de l'électrolyte, il faut qu'une altération chimique se soit passée dans la solution par l'addition du dissolvant. 1) Sous la notion de sel peut être compris tout électrolyte. BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 18. 49 \ 5. Si deux corps sont dissous dans la même eau, et que l'énoncé 2 ne soit pas applicable, il e qu'une action chimique se soit développée entre les deux co Ces deux propositions pourront peut-être servir aux recher- ches chimiques des solutions diluées, qui ne sont guère accessi- bles aux expériences thermo-chimiques. $ 17. Singularités des hydrates. Maintenant nous allons appliquer les propositions déduites ci-dessus au tab. B et commencer par les hydrates qui y sont mentionnés. Tous les hydrates présentent, à une concentra- tion assez grande, un exposant de dilution inférieur à 2 (tab. B et B), qui cependant bientôt considérablement surpasse ce chiffre. Plus loin, nous discuterons la cause de la valeur au commencement moindre de 2, relation caractéristique des solu- tions de tous les électrolytes examinés. La raison pour laquelle l'exposant de dilution surpasse le chiffre 2 ne saurait être cherchée dans l'influence de l'eau pure, car Lean ne -— étre supposée de diviser les hydrates (comme les sels). L’addition simple d’eau aux molécules de l'hydrate саа de l'autre part, s'opérer principalement à des dilutions moins excessives, et il est naturel de supposer, qu'elle agirait dans le méme sens en ce cas-ci qu'aux dilutions plus grandes. Le changement de la nature de l'exposant en question ne peut donc pas s'expliquer par une telle supposi- tion seule. Pourtant nous ne voulons pas nier que cette cause puisse coopérer à produire le phénomène mentionné. nsi il faut en chercher l'explication dans la circonstance, que l'eau distillée, employée aux expériences, contient des impuretés qui puissent chimiquement altérer les hydrates. Comme maintenant, les bases sont attaquées le plus fortement par la dilution (c'est-à-dire, elles ont l'exposant le plus surpassant 2), il est naturel de soupçonner qu'une quantité d'acide carbonique, accidentellement contenu dans l'eau, puisse étre la cause prin- cipale du phénomène. Le carbonate, qui se forme dans ces circonstances, est un conducteur bien plus mauvais que l'hydrate transformé, comme on le sait. Une remarque de cette nature a été faite par M. Lenz dans son ouvrage sur la conductibilité des solutions aqueuses atténuées (pp. 18 et 21). Afin ied 50 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I. ter cette circonstance perturbatrice, nous avons soigneusement fait bouillir l’eau employée, et ensuite nous avons fait une série d'expériences sur de la soude caustique, préparée par la solution de sodium métallique dans de l'eau, mais cette série donna des résultats complétement égaux à ceux obtenus pour l'eau non-bouillie. Done, la présence de l'acide carbonique dans l'eau m'est pas la cause cherchée. En outre, le verre du tube à résistance pourrait peut-étre se dissoudre par les hydrates (spé- cialement par les bases) et ainsi rabaisser la conductibilité conformément aux recherches de MM. Exner et GoLDSCHMIED 1). Pourtant il faut remarquer qu'une série s'accomplit en quelques heures. Si done on laisse une solution de soude caustique se trouver pendant un temps assez long dans le tube à ré- sistance, et que néanmoins il se montre que la résistance ne se soit pas accrue sensiblement, ce fait serait une preuve que la grandeur de l'exposant de dilution ne dépende pas de la solubilité du verre. Une telle épreuve a été effectuée. Une solution de soude caustique, présentant une résistance de 41,850 ohms à 12,3” C., fut conservée dans le tube à résistance pendant 4!/, heures, өрген quel temps elle offrit une résistance de 42,300 ohms à 11,9° C. Si lon réduit cette résistance-ci à la temperature 12,3* C.. on trouve le chiffre 41,880 ohms (le coéfficient de température égalé à 0,022 à 18° C.). La différence entre les deux observations est tellement petite qu'elle re- tombe entièrement dans les erreurs d'observation. Ainsi nous n'avons pas trouvé la cause probable de la singularité des hydrates ici non plus. Maintenant, il ne nous reste qu'une seule cause probable de ce phénomène. Les sels dissous dans de l'eau distillée atta- quent chimiquement les hydrates examinés. Selon 8, les sels que l'on peut soupçonner dissous dans l'eau, sont principale- ment le carbonate, l'azotate et, à un degré moindre, le chlorure de l'ammoniaque. Si l'on ajoute une base, telle que les bases examinées (KOH, NaOH, Ba(OH,) et Ca(OH,)), à l'eau, la base doit prendre l'acide carbonique et l'acide azo- tique et Н,Аг devient libre. L'ammoniaque est un trés mau- vais conducteur en comparaison des bases fortes mentionnées, et les sels qui viennent de se former, ne conduisent pas l'élec- tricité mieux que les sels d'ammonium, qui existaient avant le 1) EXNER et GOLDSCHMIED, Ann. de WIEDEMANN. Т. 4, p. 417 (1878) et T. 6, p. 73 (1879). BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 18. 51 è mélange. Il s'ensuit que la conductibilité d'une base forte se rabaisse lorsqu'on y ajoute de l'eau distillée, c'est-à-dire lexposant de dilution des bases fortes est plus grand que 2. Si, au contraire, on ajoute un acide fort (p. ex. un des quatre acides examinés), il se forme un sel de cet acide et de l'am- moniaque du carbonate, et l'acide carbonique est libéré. L'acide carbonique présente la même qualité que l'ammoniaque vis-à-vis 'éleetricité, quoiqu'à un dégré beaucoup plus marqué. Le sel nouveau conduit, c'est уга, пп peu mieux que le sel détruit, mais cela est loin de compenser la perte de conductibilité, causée раг la réunion de l'acide fort à l’ammoniaque. On voit que les conséquences sont les mêmes pour les acides que pour les bases, savoir l'exposant de dilution surpasse 2 à des dilu- tions assez grandes. De même on voit aisément que les bases doivent être plus fortement attaquées, puisque tous les sels ammoniacaux influent sur les bases, tandis que les acides ne sont altérés que par le carbonate d'ammonium seul. Le phé- noméne examiné ne peut se montrer qu'à une atténuation assez grande par ce que la quantité du sel, amenée par la dilution, dans ces circonstances est si petite auprès de la quantité de ea que l'effet en est masqué par les autres phéno- nes. $ 18. Propriétés des sels. Tous les sels, à l’exception de quelques-uns, qui seront traités ci-dessous (voir $ 19), ont un exposant de dilution in- férieur à 2, ou du moins très peu excédant ce chiffre (à des dilutions extrémes, ce qui peut provenir des erreurs d'observa- tion) Si le sel est neutre, sa conductibilité ne peut pas étre altérée par une décomposition double, qui pourrait se pas entre le sel dissous et les sels de l’eau distillée Rom à la dilution. Car un sel, dont les iones sont À et B, présente une conductibilité moléculaire égale à a + b, où a et b sont des constantes ‘caractéristiques des iones А et B. Ainsi, sil se ferait une décomposition double d’après le scheme: АВ + CD = AD + CB, la conductibilité moléculaire des sels, repré- sentés par le membre gauche, serait (a + b) + (c + d) (d’après la proposition 2) et égale à la conductibilité (a + d) + (c + 5) des sels, qui viennent de se former, representés par le membre droit. Le nombre d'équivalents restant le même après et avant 52 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I. la décomposition, la conductibilité ne peut pas s'altérer par ce procédé!) Ainsi il faut admettre, que les sels sont atta- qués par le dissolvant (l'eau) lui-même (indépendamment des sels dissous dans l'eau) et que l'influence de l'eau est carac- térisée par l'infériorité de l'exposant de dilution au nombre 2. Ci-dessous nous montrerons, quelle est cette influence (voir $ 21). Nous résumons la substance des deux paragraphes der- niers dans la proposition suivante. 6 es solutions atténuées présentent un exposant de dilution supérieur au nombre 2, si elles contiennent des hydrates dissous, et un exposant de dilution inférieur au même nombre, si elles contiennent des sels dissous. $ 19. Cas exceptionnels entre les sels. Quelques-uns des sels présentent à de grandes atténuations un exposant de dilution très supérieur au nombre 2, c'est-à- dire ils se comportent comme les hydrates. Ces sels sont les sels acides KHSO, et NaH,PO, et à un degré beaucoup moindre les sels KHCO, et NaH,AzHPO,, de plus les sels dits neutres Na, CO,, К, „СО., Na,PO,, KUA? ev KSCAz. П n'est par difficile d'expliquer ces phénomènes. Selon M. BzmrHELOT?) le sel KHSO, se divise presque totalement à de grandes atténuations en К,80, et H,S0,. Par cette raison, il faut que l'exposant de dilution de KHSO, ait le caractére mixte de ceux qui appartiennent aux expo- sants des acides et des sels. Aux grandes atténuations, Гех- posant de ceux-ci s'approche au nombre 2, l'exposant de ceux- là est fort supérieur à ce nombre. Voilà pourquoi l'exposant de dilution du sel KHSO, aussi surpasse de beaucoup le nombre 2 à des dilutions assez grandes. Le sel NaH,PO, se comporte évidemment de la même ma- nière. Son exposant de dilution manifeste une analogie com- plète à celui de KHSO,. П se forme en partie Na, HPO, et Н,РО,, qui, auprès q'uma partie po de NaH,PO,. compo la solution étendue. у: Les ерове de M. KOHLRAUSCH prouvent pourtant que cet énoncé t n'est pas parfaitement exact. Toutefois la proba abilité en est consi- m est appliqué qu'aux solutions extré- ssus). 2 BASH: Essai de mécanique chimique. Tome II p. 318 et suiv., (1879). BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 18. 53 ne montre pas, il s'en faut beaucoup, des qualités hydratiques aussi marquées. Il se rapproche à l'égard de lexposant de dilution très étroitement aux sels neutres. Сереп- dant aux dilutions extrêmement grandes il s'écarte un peu de ceux-ci. Pour expliquer cette circonstance, nous citons le passage suivant de M. BERTHELOT!). »D’apres ces résultats on voit que les carbonates neutres de potasse et de soude, et surtout les bicarbonates des mêmes bases, se comporteht comme des sels assez stables à l'égard de l'eau. Cependant certains indices montrent que les dissolutions de ces divers sels, spé- cialement celle des carbonates neutres, renferment une dose sensible d'aleali libre. Selon cela, on doit s'attendre que les earbonates neutres alent des propriétés hydratiques encore plus marquées, puisque ils contiennent une dose plus grande d’alcali libre que les biearbonates. Cette déduction est aussi en pleine concordance avec les chiffres du tab. B pour lesdits carbonates?). Le Na,PO, manifeste les mêmes propriétés que les carbo- nates neutres. Aussi on sait depuis longtemps que ce sel dans une solution aqueuse sp divise en soude caustique libre et en phosphates non-satur NaH,AzHPO,. Ce sel se ER à peu près comme KHCO,, méme il est encore plus voisin des sels neutres. Donc il est assez stable à l'égard de l'eau, idée qui est trés conforme à l'opi- nion généralement acceptée par les chimistes. Pourtant il semble se diviser un peu à une atténuation trés grande. KCAz et KSCAz. HCAz est un des acides les plus faibles et ses sels se divisent aussi déjà à une dilution médiocre. C'est pourquoi une solution atténuée de КСАг est à regarder comme un mélange de KOH et de HCAz, plus une petite quantité de KCAz non-décomposé. HCAz est un conducteur extrémement mauvais*) et ne peut pas influer sur les sels du 1) BERTHELOT: l. c. p. 231. ?) On peut de la Seen de l'exposant de ee tirer des tane мед З nde certaines pour la question précédente, lorsque — er phénomènes thermiques ne donnen enm de résultat indubi- tal , à la suite du passage сме ras men dit — cette de et ëng “faible pour que l arbonates dissous Kies mi être mêlés, soit avec les solutions аы sels alcalins neutres et stables, soit entre eux, sans donner lieu à un phénomène thermique carre 3 Vi : HITTORF, Annales de POGGENDORFF. Т. 106, p. 408 (1858). 5 Kommauscn: nn. de та EDEMANN. Т. 6 р. 191 (1879), Ніттовғ: . de WiED. Т. 4 (1878). 94 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I. ` dissolvant à un degré notable. Il s'ensuit que la dissolution se comporte comme si le НСАг ne s'y trouvât pas. Par cette raison KC Az montre des propriétés hydratiques trés marquées, ce que l'on voit clairement d'aprés le tab. B. 2 se com- porte sous de certains rapports d'une, maniére analogue à CAz, toutefois sa décomposition ne semble pas avoir pro- cédé de beaucoup au méme degré que celle de KCAz ce qui n'a rien d'étonnant lorsqu'on sait que l'acide HSCAz est beau- coup plus fort que l'acide ACAz. omme nous le voyons d'aprés cette discussion détaillée, les cas exceptionnels ne font que confirmer l'énoncé 6 ci-dessus. Cet énoncé nous donne aussi un moyen de suivre la décom- position des sels des acides faibles, moyen qui en partie com- plète les méthodes assignées par la thermochimie 1). $ 20. Nature de 1а résistance des électrolytes. Selon le passage cité d’après M. KoHLRAUSCH dans le para- graphe 15, lopinion est trés répandüe que la résistance, oppo- sée au passage de l'électricité à travers les électrolytes, consiste dans un frottement entre les iones, qui portent l'électricité, et le dissolvant entourant. "Toutefois, il faut admettre la justesse de l'opnion de M. WIEDEMANN, que ce frottement n'est pas complètement analogue au frottement intérieur?). Nousnoussommes fait l'idée suivante sur la résistance au marche des iones. Quand lione passe à côté des molécules du dissolvant, il leur communi- que évidemment un mouvement, non seulement en sens longi- tudinal (le sens du passage de lione), mais aussi un mouvement ыр a en des resultats, E du carbonate d'ammoniaque est disso ns l'eau, il faut que l'un des produits de la décomposition i i isse ch 8 © un я т => & rm bo Ф- > ~ "ү oo = кы u rieur, c’est-à-dire la force nécessaire pour le transport des es de la solution à côté d'autres particules égales, ne peut donner que des résultats imparfaits, Be; T. Wé шеге intérieur des li- eee quil faut vaincre dans ci, n’est pas la méme force oppose au mouvement des me rer de l’électro- BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND Š, w:o 18. 55 rotatoire. Les molécules les plus proches de lione font aussi mouvoir les molécules plus éloignées et ainsi de suite. La diffé. rence entre ce »frottement galvanique» et le frottement intérieur c onsiste principalement dans la proportion inégale des quantités de mouvement, qui sont communiquées aux molécules du dissol- vant en forme de mouvement longitudinal et de mouvement rotatoire. Car si une colonne continue de fluide, B (fig. 5), se promène dans le sens qu'indique la flèche, une série de molécules a, b, c et d (situées toutes du méme côté de В) com- mencera de roter dans le même sens (ici, sens direct), d’où provient une sorte de frottement entre la partie droite de a et la partie gauche de b etc., vu qu'elles se meuvent en sens contraire. De là il s'ensuit qu'elles opposent l'une à l'autre un obstacle au mouvement rotatoire, et que le mouvement devient principalement longitudinal. Si, au contraire, on en- visage un ione À, qui, en général, est plus petit ou du moins non pas plus grand que les molécules physiques a, b et c, А ne fera mouvoir que la molécule la plus prochaine b, qui à son tour communique du mouvement aux molécules a et c, indé- pendantes de tout autre mouvement, dans le sens indiqué par les flèches. Dans ce cas-ci le mouvement rotatoire de la molé- cule 5 peut se développer à un degré beaucoup plus haut, que dans le cas mentionné ci-dessus. Mais si un grand nombre d’iones se suivent les uns les autres, on voit aisément que cette circonstance causera les mémes conséquences, que lors- qu'un grand volume du fluide B serait en mouvement, c'est-à- dire la résistance s'approcherait au frottement intérieur. Un tel cas se présente pour les solutions concentrées. Une autre eause semble aussi concourir à un tel résultat. Selon M. Ніттовғ !) (voir $ 21 ci-dessous) les iones des solutions con- centrées sont trés compliqués (et en conséquence trés volumi- neux), tandis que les iones des solutions diluées sont com- parativement simples (et petites). Le travail, exécuté par le courant, pour communiquer du mouvement rotatoire aux molécules doit, en général, étre d'autant plus grand, que le moment d'inertie des molécules du dissolvant est plus grand. Mais le moment d'inertie croit avec le poids et les dimensions de la molécule. Comme, maintenant, ces deux quanti- tés, en général, varientdela même manière, c'est-à-dire ils vont tous les deux en méme temps, soit en croissant, soit en décroissant, 1) HiTTORF: Ann. de PoGGENDORFF. T. 106 p. 547 etc. (1859). 56 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I. on peut pour plus de simplicité remplacer la notion »moment d'inertie» par la notion »poids moléculaire», plus accessible au raisonnement. La résistance au mouvement de lione A (fig. 5) doit étre moindre que la résistance opposée au mouvement de la masse B du dissolvant, par la raison que le mouvement des molé- cules voisines (a, b et c) est plus libre dans ce cas-là que dans celui-ci. Toutefois, la grandeur du frottement intérieur doit influer sur le »frottement galvanique», puisque le mouvement de la molécule b est gêné par le frottement intérieur et en consé- quence le mouvement de lione A aussi. En résumé il nous semble permis d'énoncer les proposi- tions suivantes: a résistance d'une solution os est d'autant plus grande, que le frottement intérieur est plus grand. 8. La résistance d'une solution électrolytique est d'autant plus grande, que les iones sont plus compliqués. La résistance d'une solution électrolytique est d'autant plus іт» que le poids moléculaire du dissolvant est plus grand. La justesse de la proposition 7 ne peut guère être sou- mise à aucun doute, en vertu d'une foule de recherches pu- bliées à ce sujet!) La proposition 8 est aussi en concor- dance essentielle avec les expériences. La grande conducti- bilité des acides peut étre attribuée à la circonstance qu'ils donnent de l'hydrogène comme kathione. De même que l’hy- ogène, d’après les recherches de GRAHAM, présente une faci- lité beaucoup plus grande de pénétrer les diaphragmes que tous les autres gaz, il pourrait aussi pénétrer le dissolvant plus aisément que les autres iones, en vertu du petit volume moléculaire (ou plutót volume atomique) qui lui est particu- lier, selon toute probabilité. En conséquence de ce que nous démontrerons dans le paragraphe suivant, la complexité des iones croit avec la concentration, et en partie par cette raison la conductibilité ne croit pas proportionnellement à la concentration e la solution. En outre, les iones des autres sels présentent 3) w ER les plus récents dans ce sens sont ceux de MM. GRO- . de amer p. Win, T. 17 p. 673 (1882) et LENZ, Mém. l'Ac. Imp. de . de St. Pétersbourg, 7 Série T. 30 N:o 9 (1882). BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 13. 57 une plus grande complexité que ceux des sels alcalins!). Pour cette raison ces sels-ci conduisent l'électricité mieux que ceux- là. Bien des faits, indiquant la justesse de la proposition 8, et suiv., 183 et 179). Quant à la proposition 9, on peut aussi expliquer par elle, pourquoi la conductibilité des solutions ne croit pas proportionnellement à la concentration de l'électro- lyte, car tous les électrolytes ont un poids moléculaire plus grand que celui de l’eau, en vertu de quoi, une addition de l’élec- trolyte implique l'augmentation du poids moléculaire moyen de la solution. Ces raisonnements et les données de MM. STEPHAN et LENZ sur la conductibilité des solutions alcooliques concordent bien. Le poids moléculaire de l'aleool surpassant de beaucoup celui de l'eau, les solutions alcooliques conduisent l'électricité moins bien que les solutions aqueuses. Aussi les données de M. Ніттовғ?) sur la conductibilité des solutions en alcool éthylique et en alcool amylique, comparée à celle des solutions en eau, verifient cette conclusion. Les expé- riences de M. Less (l. с. pp. 20 et 60) sur la conductibilité d'une solution d'acide picrique en éther sulfurique et sur celle d'une solution d'iodure de cadmium en alcool, mélée à de l'huile de naphte, confirment la proposition 9. Enfin quelques expé- riences faites je nous sur la résistance des solutions alcoo- liques portent sur la même règle. Nous n'avons trouvé de fait, en net évident avec les propositions 8 et 9. Toutefois, la proposition 7 ne peut pas à elle seule expliquer, pourquoi la conductibilité des solutions alcooliques de titre constant se rabaisse à l'addition de l'alcool, si le pour-cent de l'alcool a surpassé 55,53), quoique le frottement intérieur va en décroissant*); donc, il faut admettre l'une des proposi- tions 8 et 9. Les propositions 8 et 9 coincident en général dans leurs applications. Une vérification de lune ou de l’autre seule est done difficile à procurer. Dans la plupart des cas exami- nés la proposition 7 agit dans le méme sens que les deux autres. 1) Selon M. HrrTORF 1. c. р. 357 et en M autres endroits. 2) HITTORF, Ann. de PoGGENDORFF. T. 106 p. 554 (1859). 3) LENZ l. c. à plusieurs passages. 4) С. STEPHAN: Ann. de WIEDEMANN. Т. 17 p. 699 (1882). 58 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I. $ 21. Propriétés des solutions des sels normaux. Pour fixer les idées avant de discuter la valeur de Гех- posant de dilution, nous rappellerons l'opinion sur la constitu- tion des solutions salines, opinion généralement acceptée. Nous trouvons chez М. ре FEHLING!) le passage suivant: »En géné- ral, il n'y a pas de preuve que dans une solution les molé- cules les plus petites que lon puisse s'imaginer se trouvent isolées les unes des autres. Au contraire, il y a des raisons fortes d'admettre qu'il existe méme dans la solution des complexes de molécules ou des composés moléculaires intimement liés entre eux. Ainsi, la plus petite partie douée de mouvement libre est représentée par un multiple de la partie chimique la plus petite que l'on puisse s'imaginer, et que l'on repré- sente par la formule chimique. En faveur de cette opinion parle le dimorphisme des cristaux qui se forment à des tem- pératures inégales dans une solution du méme sel. Ainsi p. ex. il se sépare des cristaux orthorhombiques MgSO, +7 H,O d'une solution de sulfate magnésique qui se refroidit, tandis que des cristaux clinorhombiques de la méme composition se dé- posent de la solution sursaturée?) Пе même les observations, publiées sur la vitesse de la diffusion et de la transspiration des solutions salines, semblent étre en faveur de la supposi- tion de complexes moléculaires assez grandes» ar ses recherches M. Нитове?) а été conduit au résul- tat indubitable, que l’iodure de cadmium, dans les solutions assez concentrées, est composé selon la formule nCdJ,, où le nombre m diminue par la dilution. Il n'hésite pas non plus à attribuer une telle propriété aux sels de la série magné- sienne. Les sels de sodium et de baryum s'approchent un peu aux sels mentionnés, toutefois M. Нитове ne veut pas leur assigner une telle complexité. Cependant le tab. B n'indique qu'une différence relative entre les autres sels et pS ceux de la série magnésienne. Voilà pourquoi nous devons 1) DE FEHLING, Neues e eech der Chemie, Art. »Lósung, Lós- ракы T: Қыры $ p. 156 ( Я même nière se LL aussi le MnCl,+4H,0 (d'après le passage cité). 3) Ніттовғ: Annales de PoGGENDORFF. Т. 106 p. 547 et 551 (1859); Voir aussi LENZ l. c. p. 33 et suivv. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 18. 59 admettre une telle complexité chez toutes les solutions de sels, quoique elle soit plus marquée chez quelques sels que chez d'autres. Les conséquences de la complexité ne sont pas difficiles à imaginer. D'un cóté, les iones deviennent plus compliqués, ainsi р. ex. la solution de CdJ, donne les iones 1Cd et MJ, + CdJ,) selon M. Hrrrorr, tandis que les iones d'une solution non-com- pliquée devraient être 1Cd et J; de l'autre côté, les iones, ainsi que les molécules soumises à l'électrolyse, sont deux fois plus nombreux dans ce cas-ci que dans celui-là 1). Ces deux circon- stances causent une diminution de la conductibilité (moléculaire) d'aprés les propositions 8 et 1. Si maintenant on y ajoute du dissolvant, les complexes se diviseront, probablement de telle manière que la complexité diminue à une limite inférieure, qui s’atteint asymptotiquement. De là il résulte que la conduetibi- ité moléculaire dignes et que l'exposant de dilution est infé- rieur à 2, et cela à un degré d'autant plus grand que les com- plexes se divisent plus promptement. De ce point de vue, les sels examinés se rangent en la série suivante, qui en première ligne nomme les sels doués de l'exposant de dilution le plus petit 2). 1) Les acétates de la série magnésienne. 2) Les sulfates de la série magnésienne. 3) Les borates, silicates et soles des métaux alcalin 4) Les sels des acides monobasiques forts (A20, et , Hà) de la série magnésienne. 5) Les sels des acides monobasiques forts des métaux alcalino- terreux. 6) Les acétates des métaux alcalins. 7) Les sels des acides monobasiques forts des métaux alcalins. Si maintement nous anticipons la proposition 133), nous trouvons (ce qui du reste a une grande probabilité) que les sels, le plus attaqués par le dissolvant, sont précisément ceux qui renferment le plus grand nombre de complexes moléculaires. à Plus généralement on pourrait admettre que les iones d'une €— е (nCdJ,) soient iber rit di " a; + [n — p — 1] CAD), Viet robablement est é 2) po coöfficient de température а neg rte d’un nière analo; celle de = osant de dilution (voir $ 14) ce e Fas to ET end de isque ement détruit les complexes moléculaires de même que la d 3) Dont la озатты ай ne dépend pas de l’examen le plus prochain. 60 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I. En mettant ce-ci et la série donnée ci-dessus en parallèle, nous nous sommes permis d’en tirer la conclusion suivante. a complexité d'une solution saline est d'autant plus grande, que les constituants du sel (l'acide et la base) entrent plus aisément dans des composés doubles 1). | es recherches de М. Нитове sont d'un accord parfait avec cette proposition, qui, du reste, paraît très naturelle, et qui donne à entendre la manière par laquelle des complexes moléculaires sont formés. Comme du reste, la smpposition d'une complexité des molecules seule peut, d'une manière satisfaisante ?), expliquer la valeur de l'exposant de dilution inférieure à 2, ce qui se produit pour les solutions de tous les électrolytes à une concen- tration assez grande pour que les impuretés de l'eau dissolvante n'y influent pas notablement, la proposition suivante est valable. ll. Les solutions aqueuses de tous les électrolytes contien- nent l'électrolyte dissous, au moins en partie, sous la forme de complexes moléculaires. e plus, l'exposant de dilution des sels normaux semblé s'approcher asymptotiquement vers une limite, égale à 2, à de arem dilutions, ce qui se peut interpréter de 2 manière sui- vante. SÉ Si Гоп continue latténuation de la solution d'un sel normal, la complexité s'approche asymptotiquement d'une limite inférieure ?). Quant à cette limite, nous voulons signaler que la conduc- tibilité moléculaire de tous les sels normaux semble s'approcher sensiblement à une même valeur à l'atténuation la plus extrême. П s'ensuit*) que tous les iones (les iones négatifs entre eux et les positifs entre eux) soient analogues, à une dilution extréme, et qu'ils éprouvent tous la même résistance à leur passage à travers le dissolvant.” De cet énoncé on peut tirer la conclu- sion vraisemblable suivante. y san doubles (sels acides et sels basiques). ч acide as ini ics quoique Lët: soi өйы onobas wide ‚ а pourtant une tendance trés pro- à rmation de ion mposés. ?) Les indicada E 1 m s ne t рав applicables aux cas des м atténuées, car (comme cela a été indiqué dans la déduction de la pro- ponton 1) le frottement intérieur et le poids moléculaire du disol Se Avene étre regar ov comme constants quand une certa a été surpa 3) Probablement cette sell est valable pour tous les egen Zorn *) D'ap les hypotheses de M. KOHLRAUSCH sur la marche indépen- Шы ie iones. (Annales de se T. 6 pp. 167 et or BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 18. 61 13. La limite, à laquelle tend à s'approcher la complexité d'un sel normal dissous à une atténuation extrême, est d'un méme degré pour tous les sels normaux. Probablement cette limite ne sera pas atteinte, avant que les sels ne se soient divisés en molécules simples, représentées par la formule chimique moléculaire. 62 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I. RÉSUMÉ. Au chapitre I de l’ouvrage présent, nous avons décrit une nouvelle méthode pour mesurer la résistance des conducteurs électrolytiques. Pour cette méthode nous nous sommes servi Nous avons essayé de montrer l'usage de la méthode et de mettre sous les yeux les supériorités pratiques qu'elle possède. Au chapitre П nous avons traité le procédé aux observa- tions, effectuées par ladite méthode, et le mode de calculer les résultats. De même nous avons exposé les chiffres, trouvés pour des solutions très étendues de 45 corps- diffé- rents. Enfin nous avons discuté préliminairement les chiffres obtenus, à l'égard de lexposant de dilution, de la conductibi- lité moléculaire et du coëflicient de température. u chapitre III nous avons, guidé par les données de MM. Конгвагвсн et Hırrorr, exposé la proposition de la pro- portionnalité entre la conductibilité et le nombre des molé- cules électrolytiques d'une solution atténuée, de même que deux autres propositions, selon lesquelles les chiffres du cha- pi itre II ont été calculés. De plus nous avons montré que, si ces propositions ne sont pas applicables, il faut admettre quà la dilution des solutions électrolytiques des réactions chimiques s'établissent. Procédant de ces diverses propositions, nous avons montré que tous les sels proprement dits dans la solution sont constitués de complexes moléculaires, qui se dé- truisent en partie à la dilution, de méme que nous avons indiqué la manière dont ces complexes sont formés. A l'aide | de cette conception, les propriétés des sels à toutes les dilu- tions ont été expliquées, ainsi que les propriétés de tous les électrolytes à une concentration assez grande. Au contraire, les hydrates et les sels qui en partie se transforment en BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 18. 63 hydrates, manifestent d'autres propriétés à une grande dilution. Nous avons fait entendre, que cette singularité puisse étre expliquée par l’action des impuretés, qui accompagnent l'eau dissolvante. Par des considérations sur la nature de la rési- stance galvanique, nous avons été amené aux conclusions 7, et 9, dont les deux derniers complètent la première, qui indique la relation entre la résistance galvanique et le frotte- ment intérieur, connue depuis longtemps. Les deux proposi- ions 8 et 9 sont aussi en concordance avec les données publiées. eqe. pb, "Së EE A son ка Bihang till KVet Akad Handl. Ва 8 N? 13. Р 2-8 | ІШ ARS o) 1 a E 5 Fig1 | zr Pro Fig 3 ; | у > ЕРО Ч v Central Frydkeriet i Stockholm. BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. 8 No 14. RECHERCHES SUR LA GONDUGHBILITE GALVANIOUE DES ELECTROLYTES PAR SVANTE ARRHENIUS. MÉMOIRE PRESENTE A L’ACAD. R. DES SCIENCES DE SUEDE LE 6 JUIN 1883. SECONDE PARTIE THEORIE CHIMIQUE DES ELECTROLYTES. STOCKHOLM, 1884. KONGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NOBSTEDT & SÖNER. auo Gaar? Së D: le commencement, nous avions l'intention de faire publier la théorie chimique des électrolytes présente en forme d'appen- dice à la partie première. Mais ensuite, nous nous sommes décidé!) à remanier et considérablement élargir l'ouvrage pré- sent, aprés quoi il nous a semblé nécessaire de le détacher de la partie précédente. $ 1. Ammoniaque considérée comme électrolyte. M. KoLHRAUSCH?) a montré que l'ammoniaque, à l'égard de la conductibilité, se comporte tout autrement que les autres bases examinées (bases fortes) Son exposant de dilution ne surpasse que trés peu la valeur 1; ainsi, i| est trés inférieur à lexposant de dilution de tout autre corps examiné. М. Конт. RAUSCH prétend que la cause de ce phénomène est à chercher dans la circonstance que l’ammoniaque, dissoute dans de l'eau, n'a pas la formule AzH,OH, mais la formule AzH,. Les corps d'une formule analogue à 424, ne sont pas électrolytes (= con. ducteurs, selon M. Ніттовғ), quand au contraire le АгН,ОН de- vrait avoir une conductibilité moléculaire à peu prés égale à celle de la potasse caustique КОН, vu que tous les autres composés de l'ammonium ont la méme conductibilité que leurs analogues de potassium. En effet, la solution ammoniacale présente une conductibilité extrêmement inférieure à celle de la potasse caustique. Cependant, il est évident, d'aprés la proposition 4 de la partie précédente, qu'une altération chimique se fait à la dilution, par où la conductibilité moléculaire augmente, Une complexité moléculaire, tellement grande que la dispari- tion en puisse expliquer le phénomène, est extrêmement in- *) En grande partie à l'exhortation de M. гаа р врвен à l’université de Stockholm, des con melle аат et encourageants uquel nous rendons des grâces sincères et respectueuses. 2) KOHLRAUCSH: Annales de Wiedemann. Т. 6 pp. 189 et suiv. (1879). 4 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. II. vraisemblable. Par bonheur, une autre explication se pré- sente aisément. Selon M. BERTHELOT 1) l'hydrate AzH,+ H,O se sépare en forme cristalline, si une solution sims saturée est exposée à l'influence d'un mélange réfrigérant. Ce fait indique que АгН,ОН se trouve en partie асер dans une solution ammoniacale. »Mais ces?) composés sont peu stables et susceptibles de subsister seulement en pré- sence des produits de leur décomposition; c'est-à-dire que les gaz dissous» (ici Я,А2), »le liquide dissolvant et leur combi- naison forment un système en équilibre...» Voilà la cause ` simple du phénoméne mentionné. N tonan comme on le sait bien, il arrive aux phénomènes d'équilibre entre deux corps et un troisième, composé de ces deux corps, que ce composé est augmenté, si l'on y ajoute l'un ou l'autre des deux autres corps. Ainsi, la quantité de АгН,ОН augmentera si on dilue une solution ammoniacale (l’eau étant l'un des constituants de AzH,OH), c'est-à-dire lexposant de dilution sera assez petit. Nous sommes donc autorisé d'énoncer la proposition suivante: 14. La conductibilité d'une solution ammoniacale est causée par une faible quantité de AzH,OH, qui y est renfermée et qui augmente par la dilution de la solution. n peut prévoir qu'une proposition analogue soit valable pour les solutions aqueuses d’autres bases faibles, quoiqu’elles n’aient раз été examinées jusqu'à présent. $ 2. Cas des acides; activité. Exactement les mêmes propriétés, que celles d’une solu- tion ammoniacale, sont présentées (selon M. Konrnavscm l. с.) par une solution d'acide acétique. Жыла ues expériences, quoique peu précises, faites par nous, laissent entrevoir un tel rapport chez la solution d'acide borique aussi. Un petit ex- posant de dilution appartient aussi aux solutions d'acide tar- trique et d'acide oxalique (quoique cette insignifiance ne soit pas aussi marquée que celle de l'acide acétique) d’après les recherches de M. KonLnaAuscH?) De plus il а été démontré ') BERTHELOT: Essai de mécanique chimique. T. II p. 147 (1879). v SE analogues à 4:Н.ОН sont les corps dont il est parlé dans Sage. " Ge Ann. de POGGENDoRFF. Т. 459 pp. 233 et suivv. 1876). BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:O 14 5 que l’acide chlorhydrique fluide et pur (anhydre) est non-con- ducteur (c'est-à-dire non-électrolyte!). Si lon y ajoute de l'eau, il est converti en électrolyte, naturellement d'une ma- niére successive. Personne ne saurait nier l'analogie complète de ce phénoméne à celui qui se passe à la dilution de l'am- moniaque et de l'acide acétique, bien qu'il se passe ber plus promptement. Les acides sulfurique, Baótique e t phos- phorique, c'est-à-dire tous les autres acides examinés, semblent se comporter de la méme manière à l'égard de la conducti- bilité. (Voir Koxcrausox Lei Toutes ces données peuvent étre résumées de la maniére suivante. 15. Га solution aqueuse d'un hydrate quelconque se сот- pose, hors leau, de deux parties, l'une active (électrolytique), l'autre inactive (non-électrolytique). Ces trois parties constituan- tes, l'eau, l'hydrate а А. et l'hydrate inactif, forment un équi- libre chimique, tel qu'à une dilution la partie active augmente et la partie inactive diminue?). A quel égard ces deux parties diffèrent, reste à élucider. Probablement (comme pour l'ammoniaque), la partie active est ` un composé de la partie inactive et du dissolvant. Ou bie l'inactivité peut être causée par une complexité seg (voir 8 21 du mémoire précédent). Ou bien la différence entre les parties active et inactive peut consister en des pro- priétés purement physiques, comme nous allons montrer dans le $ 5 ci-dessous. L'énoncé 15 s'applique aussi aux bases, selon le paragraphe précédent. De même, on est autorisé à parler d’une inactivité des sels dissous, dans quel cas, les no- tions d'inactivité et de complexité se confondent complète- ment. Pour fixer les idées, nous avons introduit la notion de coëfficient d'activité déterminé par la définition suivante: Le coëficient d'activité d'un électrolyte est le nombre expri- mant le rapport du nombre d’iones qu'il y a réellement dans l'électrolyte, au nombre d’iones qui y seraient renfermés. si l'élec- 1) De même le HCL anhydre n'attaque que trés lentement les oxides et les piros des métaux alcalins et alcalinoterreux. L'expérience en a été faite par M. GORE et puis constatée par M. Ніттовғ көнді de WIEDEMANN. Т. 4 p. 409. cK: bien Cé "il inclinât а priori pou une fete e Ni Les acides НВ» et HJ se comportent de je eH 2) L'activité lectilytique se confond avec l'activité chimique. (Voir le $ 5 ci-dessous). 6 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ELECTROLYTES. 11. trolyte était totalement transformé en molécules électrolytiques simples). $3. Hypothese de WILLIAMSON et de CLAUSIUS et consé- quences à en tirer. Peu d'hypothéses ont été si généralement acceptées par le monde scientifique que la nommée?). Cette hypothése admet, comme on le sait bien, qu'une molécule électrolytique dans une solution soit divisée en ses deux iones librement mobiles, bien 1) Ces molécules sont se уй Bon singe d’une manière ana- gue à celle des sels (Voir $ 4 ee us). ?) Cette hypothèse se ner ое suivants: WIEDEMANN: а i e 2e éd. Sé I a t ee a plus illustres, dont l’un chi ee l’autre кеннен procédant par des voies GE gk différen айа, t я été confirmée, au emps dernie m maniére ^g phil écl Jy des recherches sur la ie ind a diffusion et la игенче н électrique d’une solution dectolytique. Mus LoNG: Ann. de WIEDEMANN T. 9 (1880) et LENZ Mém. d с. Imp. de S:t Pétersbourg Те Série T. 30 то 9 (1882). Elle a м Sa aux deux qu cr Pup EP suivantes. M. HITTORF (Ann. de чы DOE Т. um 53; la réponse de M. CLAUSIUS se trouve dans le mêm 25) pré tend lhypothése exiger qu'une certaine qua ntité d'électricité libre it due su а | е tribuée sur la surface d'un conducteur ctro lytique, pote Меп que sur celle d’un conducteur métallique. "n s’ensuit qu'il ne faut pas NON оч de trop grande importance à cette bum ction Si une solution de КС? en ‚ ladite hypothèse ‘exige que ие a des К (ап КС) soient libres et per dans le dissol- 1 " 2 objection aussi ton d ER tonte autre théorie de KN “voi WÜLLNER Compendium der Physik IL p. 528, ерее 1879), frappe spécialement les chimistes. M. ayè à i HITTORF a ess de délivrer ladite théorie de cette objection. Toute- fois, sa aeren? de démontrer n'est pas du pe anan ble. Cepen- dant l'objection tombe sans difficulté à une analyse plus pone si l'on accepte la théorie chimique proposée Аы (Voir le § 7 ci-dessous). BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 13. 7 qu'aucun courant ne passe à travers la solution. Si maintenant, le kathione d'une molécule vient dans le voisinage de l'anione d'une autre molécule, ces deux iones pourront s'unir, aprés quoi Гапіопе de la première molécule et le kathione de la seconde (sils ne s'unissent pas) se PER entre les autres molécules, jusqu'à ce qu'ils s'associent chacun à son ione contraire. Dans ce cas, de nouveaux iones seront libres et poursuivront le pro- cédé. Maintenant, nous allons déduire les conséquences de cette hypothèse. Tous les iones sont unis à une certaine quantité d'électricité, l'anione à de négative, le kathione à de positive. Cette quantité doit naturellement être égale en grandeur pour tous les iones par raison de symétrie ). Done, si le kathione d'une molécule s'unit à l'anione d'une autre, le kathione de cette dernière à l’anione d'une troisième molécule et ainsi de suite, le procédé ne finira pas avant que le kathione de la dernière molécule ne se soit associé à l'anione de la première molécule (ou à un autre anione, rendu libre par cet anione-là) Natu- rellement tout cela se passe si vite que l'on peut admettre que le premier kathione s'unit au deuxième anione au même moment que le dernier kathione s'unit au premier anione. En méme temps que ce procédé s'effectue, une certaine quantité d'électri- cité s'est évidemment mue en ligne fermée (savoir la quantité unie à un ione) Nous donnons le nom de courant circulaire au phénomène décrit. Ainsi, des tourants circulaires se passent toujours dans un électrolyte. Cependant, on pourrait soupconner que ces courants circu- laires doivent cesser d'exister, car il ne faut pas supposer que la résistance, opposée au courant, soit nulle, surtout si l'on ad- met que la résistance consiste en un obstacle frictionnel au mou- vement des iones. Pourtant cela ne se fait pas, car si l'énergie du courant circulaire diminue par la résistance, elle est trans- formée en chaleur, c’est-à-dire la température de la solution s'accroît. Si donc, on admet comme d'ordinaire, que l'énergie totale tend à se composer en une certaine fraction d'un tel mou- vement des iones (ce que prétend M. Сглозгоз), il s'établira bientót un état final d'équilibre mobile, caractérisé par ceci que rte d'énergie des courants circulaires dans un certain temps 1) PPR propon ра peut ètre démontrée eg manière plus rigoureuse, elle le sera aussi au paragraphe suiv 8 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. II. est compensée par une égale quantité d'énergie, acquise par la transformation d'une partie de l'énergie totale. Ainsi, l'existence de courants circulaires est une conséquence nécessaire et incontestable des idées de ММ. Cravsims et ILLIAMSON $ 4. Déduetion de quelques lois électrochimiques. C'est un fait bien connu quil faut regarder l'électricité comme un fluide incompressible, sde manière que la quantité totale, en dedans d'une surface imaginaire fermée, reste toujours la méme»?). Car, si on place une surface fermée dans un fluide, qui en chaque partie contient une égale quantité d'électricité positive et négative, et qu'une certaine quantité d'électricité po- sitive sorte de cette surface, cette quantité sera attirée par l'élec- tricité, maintenant négative, renfermée dans la surface, et finira ar revenir à sa première place. П est évident que la quantité primitive d'électricité pourra aussi être remplacée par une autre quantité égale; le résultat final sera pourtant le même. Si donc, un courant circulaire se passe dans l'électrolyte (voir la figure) entre deux molécules électrolytiques АВ et А,В, dont les iones sont À А, et В B, (les positifs А et А, comme à l'ordinaire écrits en tête), et si, pour plus de кор. on pose que les iones négatifs restent à leur place, on peut séparer AB de В, par une surface mmm renfermant A,B,. Si ensuite, par l'action du courant circulaire, A passe de В à В, et A, passe de B, à B, la quantité d'électricité renfermée en dedans de la um mmin doit rester la même aprés le procédé qu'avant. (Supposons les quantités d'électricité, portées par А et À, être а et a.) Mais la surface mmn а perdu la quantité a, et putes ) MAXWELL: A treatise on electricity and magnetism Vol. I $$ 61, 111 et 245 (1873). BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 14. 9 la quantité а. Ашя, il faut que a, — a soit égal à zéro; c'est- à-dire а est égal à а. 16. Dans une solution électrolytique, chaque ione est uni à la méme quantité d'électricité. Maintenant, nous nous rappelons le fait bien connu que chaque composé chimique (et en conséquence chaque électrolyte) a la composition constante, fait qui a été ex- pliqué ainsi que l’on admet la composition constante de A chaque molécule simple!) Si et sont les iones de l'éleetrolyte AB, le poids a, de l'ione A, est en un certain rap- port s au poids а,, d'un autre ione A,,. Si donc 4, est dès le commencement lié à B, et À, à Bi il faut que 6, (le poids de В,) soit égal Ae A, Se étant le poids de B,.) vu la composition constante. Si maintenant, А, B, et A, В, échangent leurs iones par l'effet d'un courant circulaire, les produits 4, В,, et А, В, sont formés. Si donc, la compo- sition reste constante, il faut que les égalités suivantes soient satisfaites. с: aum ® | ыы c'est-à-dire s ne peut être qu'égal à l'unité. Ainsi, chaque ione positif d’un même composé est d’un même poids (a), et de même chaque ione négatif est d'un méme poids (b). La démonstration ci-dessus n'est valable, que si l'on ad- met que toutes les molécules électrolytiques soient simples et de la formule АВ, ce qui n'est pas conforme à la réalité. Mais, si lon suppose que les iones des complexes molécu- laires soient А+(АВ), et B+(AB), cette supposition est complétement générale. Dans ce cas, la démonstration pourra pourtant se faire d'une maniére analogue à la précédente, bien qu'avec un peu plus de longueur. Nons n'avons pas cru nécessaire de la reproduire. Le résultat en est que le poids de tous les À doit être constant (a), et que tous les B possèdent un poids constant (5). ) E effet, on n'est pas autorisé de еденінің — chose que ce que vite quantité analysable d’un composé chim ait constante, Pour A ES de simplicité, 5 өкімі ont. pourtant fait la „supposition шанбе. que nous avons aussi m... par la même raison. د‎ ins la démonstration peut s'effectuer d'une manière complétement analogue sans ladite supposition, qui ee pas de eg Chen à la validité des propositions suivante 10 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ELECTROLYTES. II. Dans tous les cas, si lon fait passer un courant élec- trique à travers un électrolyte, il faut que le nombre d'iones, séparés sur les électrodés, soit proportionnel à la quantité d'électricité passée (d’après l'énoncé 16). Mais chaque kathione A+(AB), ne dépose sur la plaque de l'électrode que la partie 4; (АВ), reste dans la solution comme électrolyte S E (Le méme raisonnement se fait sur l'anione B+(AB),). Toutes les parties А ont le méme poids, ainsi que toutes les parties В. П s'ensuit que tout ione (du méme signe) dépose sur l'électrode le même 17. Ainsi, le poids de la matière séparée aux électrodes, est proportionnelle à la quantité d'électricité passée à travers les électrodes. Vice versa, еп supposant qu'un poids donné d’un ione est toujours uni à une quantité d'électricité proportionnelle au poids, on peut démontrer que tout électrolyte a une composition con- ` stante. Si maintenant, on méle deux électrolytes AB et CD (dont les iones sont A, B, C et D), des courants circulaires | feront échanger les iones de AB et de CD, et les composés AD et CB se formeront en partie"). П faut done, comme dans les cas précédents, que D et В, ainsi que A et C, soient unis à des quantités d'électricité égales. Supposons cette quantité d'électricité égale à +e (pour A et С) et à —e (pour r on dit maintenant que les quantités А et C, ainsi que В et D, sont chimiquement équivalentes, puis- qu'ils peuvent se remplacer l'une l’autre. De méme, on dit que АВ et CD, qui peuvent échanger leurs iones, sont équi- valents. Ainsi Les iones des quantités chimiquement équivalentes de tous les électrolytes sont unis à des quantités d'électricité égales. même, les iones unis à des quantités d'électricité égales, mais de signe contraire (+e et — e), s'unissent en une e соте Si donc, on а déterminé les poids a, а,, etc. des quantités d'iones, unies à l'unité d'électricité seid die divers électrolytes АВ АВ’ AB" etc., il faut que ces poids a а, a,, etc. soient égaux entre eux. Car s'ils 1) Nous avons supposé ici que les molécules ne soient pas compliquées. En admettant des complexes moléculaires, nous pourrion s effectuer BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 14. 11 ne létaient pas, les poids différents « a, a,, d'une méme substance À, seraient chimiquement équivalents. ce qui contre- dit la composition constante des corps chimiques. Ainsi, si nous déterminons les poids, unis à l'unité dé lectricité, des divers iones А A A"... etc., nous trouvons les nombres аа а"... etc. constants et indépendants de la nature des iones négatifs, auxquels A А’ А" etc. sont liés. De même, nous trouvons les poids analogues b 5 b"... etc. valables pour les iones négatifs В" dete; indépendants de la nature des iones positifs auxquels ils sont unis. Un électro- lyte A B^? composé d'une manière quelconque, ne peut done contenir ses iones AC? et B™ que dans la proportion а; 0%, car les deux iones doivent être unis à la méme quantité d'électricité, mais de signes différents. 19. Donc, nous avons démontré la nécessité de l'existence des poids équivalents a, а, a" etc. et b, Б, 8” etc. pour tous les corps, qui puissent jouer le rôle d'iones positifs ou négatifs. Supposons maintenant qu'une réaction chimique s'effectue entre l'électrolyte АВ (dont les iones sont А et В) et un corps CD de telle manière que les corps AD et CB se for- ment (en partie). Si les iones А et B sont unis à l'unité d'électricité, il faut aussi que les quantités C et D, aux- quelles ils viennent d'étre associés, soient douées de la méme quantité d'électricité. Ainsi, les corps AD et CB doivent étre considérés comme électrélÿtes, en vertu de leur composi- tion de deux iones. Пе même, il faut évidemment renger le corps CD parmi les électrolytes. En résumé, nous énon- cons: 20. Tout corps qui agit chimiquement par décomposition double sur un électrolyte (de telle manière que les iones de celui-ci sont séparés), est un амы сы lui-même, ainsi que les produits de la décomposition. Ces trois propositions sont très remarquables. La pre- mière est la loi bien connue, dite de FARADAY, constatée dans un nombre de cas à peu près infini, loi qui pourtant a été un fait isolé de la science électrique. La seconde est un cas spécial de la loi fondamentale de la chimie, énoncée par RICHTER, et la troisième coincide à peu prés à la loi de M. Hırrorr, proposée sous la forme suivante: »les électro- 12 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. II, lytes sont les sels»), loi contredite cependant par M. BLEEK- RODE”). La justesse de la manière de voir précédente est confirmée par ce que M. Hırrorr a démontré que seulement les corps dont il est question dans la proposition 20, sont soumis à la loi de Farapay. Cela n'a rien d'étonnant, vu que les lois de FARADAY et de HrrTORF sont déduites de prémisses à peu près identiques. De la proposition 20, il s'ensuit que: L'eau, les alcools, les phénols, les uldikydes et plusieurs autres corps sont électrolytes et en conséquence conducteurs de "électricité. Sur cette chose, on s’est disputé depuis longtemps. Sou- vent, on a attribuée la faible conductibilite qui peut être observée chez ces corps, à de petites quantités d'impuretés salines. $ 5. Relations entre la conductibilité et la force chimique des acides et des bases. D'abord, nous émettrons la proposition suivante: 21. La conductibilité moléculaire de la partie active d'un acide (en solution atténuée) est constante et indépendante de la nature de l'acide. i la formule chimique de Гасіде est HR, où В est un radical négatif, la conductibilité moléculaire de l'acide est, d'aprés M. KOHLRAUSCH, égale à h+r, où h et т sont des constantes appartenant à H et à R (voir 1818). Maintenant, our les solutions salines extrêmement diluées, la conducti- bilité moléculaire (r) de Done négatif (R) est constante et indépendante de la nature de R (voir I $ 21). Car, si par exemple, le sel Nak possède une conductibilité moléculaire égale à celle de Va’, il qus aussi, selon M. Konrnavscn, que na+r soit égal à na-+ 7, c'est-à-dire r=r'. ` Les iones négatifs des acides sont maintenant précisément les mêmes que ceux des sels (R et A"). Ainsi, r est constant pour tous les А, et de même le (A +7) est constant pour tous les acides c. q. f. d. De la proposition 21, la suivante est un co- rollaire. 3 Ho: Росс 6 pp. 554—86 (1859) et WIED. Ann. T. 4 pp. 874-416 in E зю) (1878 2) BLEEKRODE: WIED. . 8 p. 161 (1878) et T. 6 p. 241 (1879). BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 8. N:0 14. 13 22. Plus la solution (atténuée) d'un acide conduit l'électri- cité bien, plus la partie active en est grande. es propositions analogues pourront évidemment être énoncées sur les bases. vant de continuer, nous préciserons la notion de coëfi- cient d'activité à l'aide de l'hypothèse de WırLıauson et de CLavsims. Selon le $ 2, се coéfficient est défini par le nombre dones renfermés dans une solution. Mais à chaque paire d'iones correspond une molécule électrolytique, qui peut participer à un courant circulaire, c'est-à dire les iones de laquelle sont doués du mouvement prétendu par lhypothése citée. 51 maintenant, un électrolyte est constitué d'une ma- nière telle que seulement une certaine fraction (+) puisse en même temps prendre part à un tel mouvement, il est évi- dent que son coëflicient d'activité est =. Il ne faut donc раз qu'une différence chimique existe entre les parties active et in- active. Pour plus de clarté, nous choisirons la solution ammonia- cale pour exemple. Dans cette solution, il existe deux parties différentes, l'une active H. АгОН, l'autre inactive H. Az. Si celle- сї se transforme en celle-là, la somme des molécules des deux espèces n'est pas augmentée. Ainsi, si m et n sont les nombres de molécules de Н,АгОН et de H Az, le premier facteur du coëfficient d'activité sera m . . ee: Maintenant, plusieurs des AzH,OH peuvent être associés entre eux, de sorte que lc nombre de molécules physiques de AzH OH est p, de (AzH,OH), est q, de (AzH,OH), est т etc., où évidemment р+249+3т"+.... = m. De plus, des DOE ТУ AzH,0H, une fraction 1 seulement présente un mouvement d’iones simul- tané. Les nombres correspondants de (АгН,ОН), et de (AzH,OH), sont i et +. Dans ce cas, le coëfficient d'acti- y vité de emer sera égal à SOEN " (2, E i Fort e xm 1 т + п [z + z + > + proprement parler, la proposition 22 n’est valable que pour les solutions atténuées. Mais à cause de la différence extrêmement grande entre les coëfficients d'activité actuels (voir ci-dessous), l'ordre des corps, à l'égard de la grandeur de ce coëfficient, ne s'altére que très peu, si la dilution est médiocre. 14 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. II. Selon M. KonurnavscH, les acides peuvent être séparés en deux groupes, savoir: en acides dont la conductibilité moléculaire peut être exprimée par une équation linéaire du nombre moléculaire de la solution, et en acides pour lesquels cela est impossible. La différence des deux groupes n'est que relative, de sorte que la limite n'en est pas bien mar- quée. Pourtant, par des raisons nommées ci-dessous, nous appelons les acides du premier groupe acides forts, et ceux du seconde groupe acides faibles. Dans le premier se trouvent les acides examinés suivants: les acides chlorhydrique, brom- hydrique, iodhydrique, azotique, sulfurique, oxalique et phos- phorique; dans le second groupe les acides suivants: les acides sim acétique et borique. La conductibilité molé- eulaire (2) d'une solution de ces acides, telle que dans un litre du dissolvant est renfermé un équivalent en grammes de l'aeide, est la suivante (calculée d’après M. Konrnavscm!). Groupe I. Acide chlorhydrique (HCH) д == 994103. > bromhydrique (HBr) 278 .1077 ^ iodhydrique (HJ) 298 : 1077 > azotique (НАгО,) 2964107 > sulfurique (1/,/7,80,) 1921107 » oxalique (1/,,4,C,0,) 523,1.-1071 » phosphorique (1/,H,PO,) 20 . 1077. Groupe II. Acide tartrique (1/5 C, H,O,) 69.10”, > acétique (CH,COOH) us ‚ДО » borique e /2H303B) 0,044 . 1077 а) 5 Eau distillée la plus pure (НОН) “г ie a 1077 9 De même que les acides peuvent être classés en acides forts et en acides faibles, de même les bases peuvent, par la même raison, se diviser en ces deux groupes. Pourtant, peu d’entre elles ont été examinées. Au groupe I Éppestieuders les bases, la soude et la potasse caustiques, 1) KOHLRAUSCH, Annales de POGGENDORFF. Т, 159 p. 242 (18 "j eieiei calculé de la conductibilité d'une den de Cd pour 2 D к, M. KOHLRAUSCH (voir I $ 8). BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 14, 15 les eaux de baryte et de chaux, l'hydrate de lithium. Parmi les bases faibles se trouvent l’ammoniaque et, selon toute pro- babilité, l'oxyammoniaque, l'aniline etc., quoique celles-ci n'aient pas été examinées jusqu'à présent. Nous donnons la table suivante (calculée d’après les données de М. Конгвдозсн !) de la conductibilité moléculaire (2)2): Groupe I, Potasse caustique (KOH) = 12.10 Soude > (NaOH) 149, 10 x Eau de baryte (!/,BaO, H,) Тт ДОТ » > chaux (!/,CaO, H,) 184.107? 3). Hydrate de lithium (ЛОН) , 125 ЦУ, Groupe II. Ammoniaque caustique (Н,АгОН) 0,84 . 1077. Pour la comparaison, nous allons communiquer aussi à cet endroit les conductibilités moléculaires?) des sels, dont nous verrons lusage plus tard. Ces chiffres ont aussi été pris des ouvrages de M. KonrmauscH!). Chlorure de potassium (KCI) = 911.105. » » ammonium ER СІ) 904, 2073. < > sodium (NaCl) 698.108. » » lithium (тесу 590.10-%. > > magnésium (1/, М261,) 593 . 10-8. » > baryum (!/,BaCL) 658 . 107$. » > strontium (!/,Sr CL) 640 . 107$. » > calcium (1/,СаС1,) 688. 10-8. Bromure de potassium (KBr) 960.. 10-5. Iodure >» » (КУ) 976.. 10°. s > ammonium (AzH,J) 970. 10-7, » » sodium (NaJ) (99. 10-7, » » lithium (LiJ) 648 . 10-8. Cyanure de potassium (KCAz) 958.103, Fluorure » » (КР) 676 . 10-8. 1) KOHLRAUSCH: WIED. Ann. T. 6, (1879). ?) Déterminée de la méme maniére que celle des acides, c'est-à-dire la conductibilité d'une reete Е dans un litre un équivalent en grammes de la prépara 3 ا‎ ае ont ves SE à l'aide des tabb. П et 12 de l'ouvrage cité de M. Конев 16 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. II. Azotate de potassium (К.420;) ET EA L » > ammonium (42H,4:0,) 831 . 107$. » > sodium (№а420,) 615 . 1075. » > baryum (Y, Ba Az,O,) 528.108. » > calcium (1/,CaAz,0,) 541 . 1078. » » argent (AgAz 03) 682. 10-8. » > magnésium (!/,Mg.Az,0,) 546.10 > > > cuivre (!/,CuAz,0;) 915-906 Chlorate de potassium (KC10,) 802 . 107$. ME > > (KCH,C00) 554.1075. > sodium (VaCH,C00) 389 . 10-8. Sulfate de potassium (1/5 K,80,) 613 10 » > ammonium. (1/,(AzH,)SO,) 643.107. » > sodium (1/,№а,80,) 482 . 10-8. » » lithium (1/,14,80,) 39.10 % » » manc, (1/MgS0,) 212.10 ® » > zinc (!/ZnS0,) 244 . 10-5. » > cuivre (1!/,CuSO,) 240 . 1078. Carbonate de potassium (!/,K,CO0,) 669 . 107$. > sodium (!/,Na4C0,) 423 . 10-3. 2. de potassium (1/, К,6,0;,) 600. 10 ` Phosphate monopotassique (KH. DO.) 607 . 1075. Bisulfate de potassium (KHSO,) 1736 . 1073. En raison de ce que la valeur absolue du coëfficient d'ac- tivité n'a pu être calculée jusqu'ici, nous avons posé ce co&ffi- cient égal à la conductibilité moléculaire (4), selon la propo- sition 22. Cela n'est absolument conforme à la réalité qu'à des dilutions extrómement grandes, mais cela est approxima- tivement valable même pour des dilutions médiocres. Comme nous ne connaisons jusqu'à présent, aucune méthode de corri- ger la conductibilité pour les influences du poids moléculaire et pour la fluidité du dissolvant, cette approximation est la seule possible, et en conséquence nécessaire. Dans tous les cas, il ne faut pour la théorie chimique ci-dessous que les valeurs relatives des coëfficients d'activité, parce que ceux-ci se ren- contrent toujours dans des équations de la forme ad .f(z) = Ву .q(a) ` . 215-0, où les. а et 8 sont des соё сіепіз d'activité de deux acides, BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 14. 17 bases ou sels, et où les у et d sont les quantités analogues de deux sels. Maintenant, nous allons partir de la définition suivante, complétement autorisée sous le point de vue chimique: De deux acides, celui-là est le plus fort, »qui, agissant sur le poids équivalent d'une base, en même temps et dans les mêmes circonstances extérieures que la quantité équivalente de l'autre acide, peut s'emparer d'une plus grande partie de la base que l'autre acide«). e plus, nous allons anticiper la proposition 33 (voir $ 9 ci-dessous), qui sera plus tard démontrée d'une maniére indé- pendante de cette anticipation. Cette proposition se donne d'elle-même si Гоп parcourt les chiffres ci-dessus des acides et des bases, et en effet, c'est elle qui nous a porté à propo- ser la théorie chimique présente. Voici le contenu de la proposition 38: Un acide est d'autant plus fort, que som coëficient d'acti- vité (conductibilité moléculaire) est plus grand. Cet énoncé peut aussi se dire des bases. А présent, nous nous cortentons de vérifier ladite propo- . sition à l'aide des données de M. BERTHELOT dans son ouvrage »Essai de mécanique chimique», tome П. Préalablement, nous ferons remarquer que le déplacement d'un acide par un autre n'est jamais complet, comme le pense M. BERTHELOT, mais si les acides sont trés inégaux à lé geg de leur force ce qui est le cas commun), le déplacement est ainsi près d'être complet que les phénomènes thermiques donnent un résultat, dont la différence de celui d'un déplacement complet n'est pas observable. L’ouvrage cité contient les données sui- vantes concernant les acides, dont la conductibilité est connue, dans le chapitre intitulé »Déplacements réciproques des acides en générab. | Entre les acides chlorhydrique, azotique et sulfurique, il se fait »partage», c'est-à-dire ils doivent être regardés comme ayant la méme force. Pourtant, le schéme cité ci-dessus prouve que l'acide sulfurique doit être un peu plus faible que les deux autres, sensiblement égaux en force. Aussi, les chiffres de M. Тномввх sur »l'aviditó des acides indiquent que !) Voir: LoTHAR MEYER: Die Modernen Theorien der Chemie. T. III 435 (1883). 2 LJ 18 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. Il. l'avidité de l'acide sulfurique est moindre que celle des deux autres!) acides, ce qui revient au méme. Les données de M. OsTWALD 2) concordent aussi bien avec ces énoncés. Du reste, les procédés chimiques suivants sont décrits dans le chapitre cité. » Le rep, Sada le icti (ac. vec darn du sel ш Sen (voir E iei н COOH of 95). » MAO, » cj. ЕЙ. соон », » Res > > mn 3), » HCl x » МОН n: n Nag B40; 1. (. s » 621). HA:0, > » CO, (acide carbonique) > » 1//4,С0;, » CHCOOH `» >” > Na,C0, ( » » 623) 5). ^ 24/80): ^» $60; » s Na,CO, » НСІ » » Н,6,0, (acide oxalique) » > №,0,0, ( » pp.623et 648) » : АО: » а 00, » » NaHCO, ( > p.624). » Н,80, » »CH,COOH » » NaCH,000 ( > » 633). x НА:0, » » H,C,0, » » Na,0,0, ( » » 648). » Hl » e HCA: ы ^» » KCA ( »'» 585) 5). C,H,0, (acide Weien le SC el d ».» NaCH,COO( » » 634). » НЄ x Val DO E а» 653). ҰНЫ 5 ж еі соо » > NaCH,COO( » » 654). э HLSU,. » OBO Ge tartrique) » » /Уа,С,Н,О, ( » » 656). CUNEO, S NOG » » Na;,C,H,0, С » » 657). w: бб: o» c» CH, соон » » NaCH,COO( » » 655). эЧ ER Q, » » Ма,С,0, ..( v.» 658). Dans les trois derniers cas le déplacement est sensiblement = en grande partie à cause de la formation de sels acides r $ 10 ei-dessous). ds ces faits sont sans exception en pleine conformité avec la liste ci-dessus, sur laquelle les acides sont rangés selon leurs conductibilités, et avec la proposition 33. Si la conducti- bilité des autres acides était connue, sans doute, toutes les réac- tions citées par M. Berrmètor, seraient prévues par la proposition citée. Maintenant, nous allons к comment les bases se comportent. Après tout ce que l’on sache, l’ordre des bases, à l'égard de leur force, est le même que celui de la liste Dew 273) Voir: THOMSEN: Thermochemische Untersuchungen T. I (1882 2) OSTWALD: Journal für prakt — br gue (KOLBE) T. 23 p. 517 йу 5) Bien que le sys male soit hétéro *) Quoique l'acide carbonique et E eyanhydrique ne soient pas clas | a ur le po ves voisinage p l'acide borique (Voir KOHLRAUSCH l. c. p. 191 et les uvrages de M. HITTORF). ^ Voir la note дыме, BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. мо М. 19 dente. Entre les cinq premières, qui sont à peu prés de force égale, les réactions se passeront selon les lois de BERTHOLLET action de la masse et sur la solidification. Mais toutes lesdites bases déplaceront lammoniaque. Le chapitre »sur les déplacements réciproques des bases»!) forme une vérification compléte de ces conséquences. Ainsi, nous croyons avoir constaté que pour les acides et les bases, l'activité galvanique est suivie par l'activité chimique, се qui a aussi été confirmé par les expériences de M. GoRE, par lesquelles il а montré que l'acide chlorhydrique inactif (= non- conducteur = anhydre) n'attaque pas (sinon très lentement) les oxides et les carbonates des métaux alcalins et alealino-terreux. (Hırıorr. Wen Ann. T. 4 p. 412 1878. Voir aussi le $ 2). D'aprés ce que nous venons de dire, il est évident pourquoi nous avons appelé les acides et les bases du premier groupe foris, ainsi que les acides et les bases du second groupe faibles. $ 6. Décomposition double. Maintenant, nous admettous que les électrolytes АВ et CD soient dissous dans un dissolvant neutre (— inactif). Donc, des courants circulaires se passent dans la solution, par oü les corps se forment. Si maintenant, les coëfficients d'activité des corps АБ, CD, AD et CB sont de la même grandeur, ils existeront tous les quatre au même degré dans la solution, chacun la moitié d'un équivalent, si les corps AB et CD sont supposés d'avoir été, dés le cómmencement, chacun un équivalent. Dans d'autres cas, il s'établit un équilibre caractérisé par ceci que de chaque corps, pendant un certain temps, se forme de nouveau une quantité, égale à celle qui en est détruite. Maintenant, le coëfficient d'activité d'un corps indique la fraction du même corps qui, pendant le même temps, participe à à des courants cir- eulaires. Si donc, ce coëfficient de AB est а et que m équiva- lents de АВ se trouvent dans la solution, a.m exprime le nombre d'équivalents de AB, qui au móme moment prennent part à des courants circulaires. On pourra se figurer le procédé de la décomposition double de la maniére suivante. Les iones des molécules actives tour- nent l'un autour de l'autfe. Donc, si l'on considère la molécule 1) De l'ouvrage cité de M. BERTHELOT. 20 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITE GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. II. AB, dont les iones sont A et B, lione À se meut d'une cer- taine vitesse dans le voisinage de JB, jusqu'à ce que A vient dans le voisinage d'un autre anione В,, aprés quoi il suit В,. La molécule АВ existe jusqu'à ce que cela arrive. Comme maintenant, d’après le précédent, la conductibilité des parties ac- tives de tous les sels est la même, c'est-à-dire, la vitesse dont les iones sont doués lun relativement à l’autre, selon M. Konr- RAUSCH, est indépendante de la nature du sel, et ne dépend que de l'intensité du courant, il est assez naturel d'admettre que la- dite vitesse soit constante pour tous les sels, même lorsque l'in- tensité est nulle. Supposons de plus que la distance moyenne à laquelle il faut que À se trouve de В, pour que А abandonne В et s'attache à Bj, soit la même pour tous les Bj, quelle que soit leur nature !). Dans ce cas, M. CLausius a démontré que le chemin moyen que l'ione A passe entre les moments où il rencontre les iones В et P, est: СТАЕ n formule dans laquelle K est une constante et "|j le nombre d'aniones contenus dans l'unité de volume. Certes, M. CraAvsIUS a donné cette démonstration pour le cas où les chemins sont rectilignes, mais d’après les prémisses de la démonstration, elle est valable, si le chemin est une ligne brisóe ou d'une forme quelconque + où жанр pour plus de simplicité que tous les aniones soient immobiles. D’après ce qui précède, le temps moyen de l'existence de la molécule AB est où v est la vitesse moyenne de l'anione A. Ainsi dans l'unité de temps de m molécules AB, un nombre égal à d de on la théorie des gaz, il semble assez probable qu'une telle rela- tion simple soit dni; pour la quantité e des molécules des gaz, en ce que le covolume est à peu pr s égal pour tous les gaz (Voir JAMIN-BOUTY: ien de Physique T. IV fasc, 3 p. 103 3:e éd. < ЕР2 а un ы а т с > do TE ° 3 E 9 "B N ro’ H B CD e E: [3 в Eo «o B SE ° eorie, T. II, Lehr- buch der ана Т. 3, р. 326 3:e éd. wre 1875 en a donné un exposé détaillé, nous avons cru pouvoir nous dispenser d'en donner une nouvelle reproduction. (Voir aussi AME cm Cours de Physique T. II fasc. 2 p. 159* 3:e éd. Paris 1878). BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BaND 8. N:0 14. 21 est détruit. On peut poser > == К, si l'on a égard à ce que v, d’après ce qui précède, est constant pour tous les sels 1). Maintenant, les aniones sont en réalité aussi doués d'un certain mouvement. Mais comme cette vitesse est là même pour tous les aniones, cela n'aura pas d'autre influence que celle que la constante K, est altérée, mais de telle manière que la grandeur de K, est pourtant la même pour tous les sels. e la méme maniére, on démontre que, si p est le nombre des kathiones А et 4 est le nombre des aniones В, le nombre de molécules АВ, formées dans lunité de temps, est P4 KS Ainsi, le nombre de molécules de АВ, qu'il y a de plus après que l'unité de temps a passé, qu'il n'y en avait avant ce temps-là, c'est-à-dire, la vitesse de réaction (par laquelle AB se forme) est: К, y (РЯ — mn). Si les hypothèses admises dans le précédent, ne sont valab- les qu'approximativement, les déductions ci-dessus ne le sont pas non plus. L'effet en serait qu'il faudrait multiplier les nombres р, q, т et n par divers facteurs, de sorte que l'aspect général des quantités déduites ci-dessus ne serait que peu modifié. La méme chose peut se dire des équations que nous déduirons par la suite. Cependant, comme dans létat actuel de la science, il est impossible de juger sur la validité de ces hypothéses et comme elles ont un certain degré de probabilité et que de toutes les hypothéses elles soient les plus simples que l’on puisse ad- mettre, c'est mon intention de prouver que les déductions, qu'il est possible de tirer de ce que nous venons de dire, sont compatibles avec les faits trouvés par l'expérience, faits dont nous donnerons ainsi une certaine explication. Mais avec le progrès de la science, il est possible que l'on se verra dans la nécessité de modifier ces hypothéses; les raisonnements généraux subsisteront néan- moins ainsi que les conclusions qui en ont été tirées. !) Sous le nom de sels sont ici compris tous les électrolytes. 22 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. II. Si maintenant, nous avons quatre électrolytes АВ, AD, CB et CD entremêlés et que les nombres des équivalents existant à un certain moment, de ces électrolytes, soient m, q, p et n, et que les coëfficients d'activité correspondants solent о, B, y et ó, la vitesse de réaction sera, d’après ce qui précède, 1 (6 me + 48) (та + py) — та (ma + q8 + ру + пд)) formule qui se transforme en la suivante: K y (08 . ру — ma . nó). (1). 'état d'équilibre sera atteint, lorsque la vitesse de fésction sera nulle. Si done m — 1, et une quantité du corps АВ égale à 2 est transformée, l'équilibre final contiendra (1 — г), НЕСІ) (9 +z) et (p + х) équivalents des corps AB, CD, AD et CD. ‘équation exprimant l'équilibre sera donc: (1 —2) (n — z) ad = (р + 2) (q + х)8у, (2) formule qui se transforme en la suivante: (1-— =) (n — 2) ад = 2297, (2a) si p et q sont nuls, cas qui est souvent réalisé dans les expé- riences. Introduisons maintenant la définition suivante: Des quatre électrolytes AB, CD, x et CB, formant les combinaisons possibles des quatre iones A et C positifs et B et D négatifs deux à deux, les électrolytes, АВ et CD entre eux, et AD et CB entre eux, qui n'ont pas d'ione commun, sont dits conjugués, et les électrolytes qui ont un ione commun (р. ex. AB et AD ou AB et CB), sont dits opposés. L'équation (2) exprime évidemment qu'un équilibre se pro- duit entre le système de deux conjugués AB et CD, et le AR stème de leurs deux opposés AD et CB, qui sont conjugués entre eux. De ce systéme-là se forme ce système-ci et vice versa, par où l'équilibre s'est établi, dès que le nombre des courants circulaires dans lesquels l'un et l'autre des deux systèmes sont engagés, est le même dans les deux cas. C'est précisément la BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 14. 23 signification de l'équation 2. Cette équation fait immédiatement voir que: 23. Aussitôt que les quantités relatives des iones À, B, C et D sont données, le résultat final sera le méme, s'ils sont ajoutés soit sous la forme des électrolytes AB et CD, soit sous la forme de AD et CB, soit sous une autre forme quelconque. Cette proposition est assez indubitable pour que l’on puisse en comprendre la justesse sans ancune démonstration. Aussi elle a été vérifiée par les ouvrages de MM. GULDBERG et WAAGE et OSTWALD. | De l'équation 2, оп déduit la solution suivante de æ: ju t D FB) Ер + мае By — ad SE [29 (n+ D +87 (Hp), ад.т — Py - ap +۷ 2(8y — ed) ] ву ад G) qui présente la forme suivante, si p = 0 et g = 0: 1 8G D «д (n =: 1) «д s а Ву — «d EE ЕР) Feu (3a). Les quantités о, В, y, à, п, p, 9, (1— x), (n—x), (p+x) et (q +æ) sont essentiellement positives d'après la définition du $ 2 et en raison de ce que les л, p, 4 etc. expriment des nombres d'équivalents. Le signe du radical est toujours fixé de telle maniére, qu'il est le méme que celui de l'expression "Сол z ) 2: Р УЧР 2 c'est- à-dire le méme que celui de l'expression Ву — ад. Un autre "progéde conduirait à des absurdités 1). у Dans l'équation (3), le decem ne peut jamais ótre — Hoá Car si cela se ferait, il faudra ue le second terme sous le signe Y fût négatif et plus grand ii % premier — essentiellement positif. Cela p i eux cas suiv O4 > Ву .qp. second wd id égal à celui du m ғ деті je See co ce eg agb sera de la forme 4(8y — «0) (nad) + 40 — 462y2gp est le per > égatif. ais Zo Lid på 3 + De E ы quantité i se trouve dans le premier t valeu maxima (si = cons e 8 an se wette u ге s quel cas 44р == (q + p), ainsi 44р < (q ) ous les autres ermes sous 1 егің radical sont positifs, ainsi le radical пе peut pas être imaginaire s ce le second cas, on peut de la même manière dém peni que la seule quantité négative, sous le qu signe ү, 4(«d)?. n = (n + 1)?a?0?, qui win trouve positif sous le même signe. Ainsi, dans ce cas aussi, le radical ne deviendra pas imagi- naire. Le radical est donc toujours réel 24 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ELECTROLYTES. II. Si Ву = ад, léquation (3), ainsi que (3 a), est illusoire. Dans ce cas l'équation (2) se réduit à la forme: РЕ PERS # ар Ab) Ainsi æ est toujours каскан d'une manière complètement définie et sans ambigu Par dibisenciation: ile la formule (2) on trouve: de dn — de , d(«d) ау + dx LETS T 42 +42 о oec ce — = 107. 4 ps 1 1 1 fui de (1 tra |= dn dad) | d(By) dq dp ee ) 8y 4-Ғе pce (4) dont la formule suivante est un cas spécial (4 — 0, p = 0) 2 1 1 |. de , dad) dëi ` 4 del + + د(‎ TOT (38) 1—2 وسم‎ — g Maintenant, nous allons ее quil faut attribuer au radical le signe qu'a la quantité (yr ад). Nous traiterons séparément les cas suivants: 1) z est ынча "edis 0) De même (1 — z) > 0, (n — x) > 0. а) йу — n +1 SÉ а) пит Bolon asd (3) pope Se + pus : +y) ауу que gy pe t 4>0. Ainsi, parce que n > 1; > (1 + vy). n К) que, Ж ss inférieur à 1, 1 faut employer le hir im devant le radical. De нн que сі- -dessus, nous trou- la mé vons a = 4% Y È Ainsi, i yon aussi dans ce cas employer signe —, æ étant inférieur b) ағ > 0. Dans ce cas, selon (3), æ — quantité négative + Y, mais comme nous avons prétendu æ > 0, il faut choi- sir le signe + du wo 2) г est négatif (2 < 0). es inégalités = жуы 1—2 > 0 et п — 2 > 0 sont done vraies en elles-m&m Ra ü faut employer les inégalités 4 + z > 0, perge Laissons p < 6,1 М 1330 «Hg, 1 faut donc que la valeur numérique [2] de x soit inférieure à p. a) By «д <0. Selon (3) = = quantité positive + ү. Ainsi, il faut er le signe —, pour que z soit négatif, ce que nous avons >. b) Ge od > 0. Dans ce n démontre, comme dan a, que z= (quantité négative heil en ‚ il faut admettre le signe + du radical, si l'inégalite ns» < p pourra. BCS satisfaite. t2 Il faut donc dans les cas 1 a e mployer le signe — du ra- deal, et dans les cas I b et le siio +. Ainsi, si Ву — «d <0, il faut choisir le signe négatif du radi ы si au contrai — «d > 0, il faut admettre que le signe du radical est positif. Ce qui coincide évidemment avec la régle donnée ci-dessus sur le signe du radical. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 18. 95 Si maintenant, а, 8, y et 9 sont les coëfficients d'activité de quatre corps AB, AD, CB et CD et que le produit ед des coéffieients de deux corps conjugués soit beaucoup plus grand que celui Jy des corps opposés, on trouve réalisé un cas d'une trés grande importance, valable pour un équilibre des quatre corps acide, base, sel et eau. Selon la formule (2), si les quantités mêlées de l'acide, de la base et de l'eau sont 1, л et p équivalents, il se forme 2 équivalents de sel et d'eau, ой: (p а) а = (1 — a) @ — a). (5) Pour les acides et les bases forts, = est un nombre portant à plusieurs millions. г est, d’après le précédent, toujours inféri- eur à I et à m, ainsi il faut pour la satisfaction de l'équation, que (kc — z) (n — 2) soit un nombre très petit !), c'est-à-dire que æ soit à très peu près égal à 1 (si n > 1) ou égal à n (1 > m). 24. Si on mêle un acide (fort) à une base (forte), ils se joignent pour la plus grande partie à un sel de telle manière qu'il se forme toujours une quantité de sel un peu plus petite (en équivalents) que celle de l'hydrate, dont оп a ajouté la plus petite partie (toujours en équivalents). | Cela se fait voir de la manière la plus nette si l’on calcule quelques exemples numériques. А ce dessein, nous avons exé- cuté des calculs sur les mélanges, d'une part d'une base forte (soude caustique) avec un acide fort (acide azotique), de l'autre part d'une base faible (ammoniaque) avec un acide faible (acide borique). Les chiffres, que nous avons employés, ont été pris du $ précédent, en admettant que la conductibilité moléculaire du borate d'ammonium soit égale à celle du carbonate d'ammo- nium (hypothèse qui doit être approximativement juste). Ainsi, nous avons calculé que, si on mélange 1 équivalent de l'acide à n équivalents de la base dans 100 équivalents d'eau, les quan- tités nommées ci-dessous du sel se forment. I Жа d’acide azotique et n 1 équiv. б асійе borique ` 2) өт . de soude caustique équiv. d'ammoniaque. n З = — 04999981. n = М æ = 0,245. E 0,998659. 1. 0,404. 2. | 0,999998. 9: 0,634. e | 0,741. ———— I 1) Si p n'est pas excessivement grande. 2) Ісі l'acide borique Н,О,В est prétendu monobasique (d'après M. 26 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. II. ` ue nous venons de dire s'applique spécialement à la formation des sels d'une base et d'un acide forts, quand móme la quantité d'eau, présente à la réaction, serait trés considé- rable. De l'exemple ci-dessus (la formation de NaAzO,), ainsi que de la proposition 24, nous allons tirer cette observation valable pour les sels des acides et des bases fortes: 25. La quantité de sel formé, lorsqu'on ajoute une base forte à un acide fort, est sensiblement proportionnelle à la quan- tité de base ajoutée, jusqu'à ce que l'acide soit saturé, après quoi la formation de sel cesse sensiblement. n aspect entiórement autre présentent les chiffres calcu- lés pour la formation d'un sel à constituants faibles, tel que le borate d'ammonium. Dans ce cas, le = n'est pas si excessi- vement grand, de sorte que pour des quantités d'eau (p) assez considérables, il ne faut pas que lune des expressions 1—2 et п— de l'équation (5) soit sensiblement nulle. C'est-à-dire, quoiqu'il y ait de l'acide en excès, la dose libre de la base est pourtant sensible et vice versa. Dans ce cas-ci, nous appli- querons l'équation (4), en supposant que toutes les quantités у renfermées, hormis les д et n, soient des constantes et que 9 (la quantité de sel dés le commencement) soit nul. Cela a été sensiblement réalisé dans les cas cités. Nous trouvons la relation suivante: tI RU dn— de, da da % س‎ ры æ qui différenciée à l'égard de ғ donne: 142 . + 1 1 n - (a—2)* 1-2 (рау z a!) Lt à par sa valeur, tirée de la première équation: ou en remplaçant Pw 2 a ` 2 x T Re) Loue %аспожә Т FED spot BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 14. 97 Les quantités z, (n—x), (1—2) et (p + 2) étant essen- tiellement positives, il faut que toujours E Ge > 0: Cela se peut rendre en mots de la manière suivante: 26. Si l’on ajoute une base (faible) à un acide (faible) o ou vice versa, il faut pour la formation d'une méme quantité de sel (dx), une quantité de base d'autant plus grande (dn) que la formation du sel a procédé plus Moin. i e plus, l'équation (4) fait voir que, si n> 1, le facteur de dz, dans le membre gauche, n'est pas d'une grandeur trés considérable, parce que 1—x diffère sensiblement de zéro; ainsi = aura une valeur positive sensible même pour n>1, ce qui veut dire: 27. Si l'on ajoute une base (faible) à un acide (faible) ou vice versa, la formation de sel se continue sensiblement, méme aprós que le nombre des équivalents du corps ajouté a surpassé celui de, l'autre corps. Les chiffres calculés pour l'acide borique et l'ammoniaque indiquent clairement ces propriétés de la formation de sel, si l'acide et la base sont tous les deux faibles. Entre les deux exemples cités, se trouve une foule de transitions, qui sont réalisées en mólant un acide fort à une base faible ou vice versa. Tout dépend de la grandeur du facteur 7^ du mem- bre droit de Ата (5), ainsi que de la valeur plus ou moins grande (p) de l'eau, présente à 1а réaction. Les lois déduites ci-dessus ont, 4. longtemps, été bien connues par les chimistes. Elles sont fondamentales et se retrouvent dans la plupart des réactions, c’est-à-dire dans toutes les réactions des électrolytes. | Si, dans l'équation (5), le facteur s est un nombre assez petit, comme selon toute probabilité 1 l'est pour les alcoolates 1), la quantité de sel formé sera à peu prés égale à zéro. Ainsi, si on méle de l'aleool et une base quelconque, il ne se forme 1) Selon tous les auteurs, l'alcool est un conducteur de l'électricité fort inférieur à leau en contraire, la conductibilité de l'alcoolate ce comparable à c elle l'hydrate. (Voir mon ouvrage sur la con tibilité des solutions aha ues). 28 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES 11. que trés peu d'aleoolate. Maïs d’après la loi 23, l'é équilibre final ne dépend que des quantités relatives des iones, qui y sont renfermés. Ainsi, si lon ajoute de l'eau à un alcoolate, il se détruit, et il se forme de l'alcool et de l'hydrate. Ісі, les róles sont changés; leau est un acide plus fort que l'al- cool, ainsi il faut que l'eau déplace à la plus grande partie l'aleool, comme l'acide azotique déplace l'eau d'un hydrate, ce qui se trouve en pleine concordance avec la réalité. Ce quil y a de commun pour tous les cas, c'est la nécessité de regarder Peau comme un acide (ou si on aime cela mieux comme une base), qui concourt avec les autres acides (ou bases) renfermés dans l'équilibre. Comme selon l'équation (4), 7 LE est toujours une quantité négative, on peut en tirer la Mes m que la présence d'un sel (4) а toujours une influence contraire à la formation du méme sel, comme se comporte aussil'eau. Cependant, la quan- tité de sel, présente aux réactions, est en général assez petite pour que cette influence ne soit pas notable. $ 7. Cas importants de la décomposition double. Des formules simplifiées indiquées par un »a», on peut sans difficulté déduire: quelques propositions importantes. De la formule (2 a (1—2)(n—2z) од —48y > on trouve par une discussion, analogue à celle qui précède la proposition 24, que si on mélange deux corps AB et CD les corps AD et CB se forment aussi et ne s une propor- tion d'autant plus grande que le quotient est plus grand. > Selon l'équation (4 a), € est toujours positif, ainsi: 28. Plus on ajoute d'un corps à un équilibre, plus les corps opposés seront formés. Done, si ce corps est de l'eau, que l'on ajoute à um sel, on a immédiatement la conséquence suivante: out sel dissous dans de l'eau se divise partiellement en acide et en base. La quantité de. ces produits de décomposi- Поп est d'autant plus considérable que l'acide et la base sont plus faibles, et que la quantité d'ea est plus grande. BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 14. 99 Laissons œ et д être les coëflicients d'activité du sel et de l'eau, В et y les quantités analogues de l'acide et de la base. Done, dans la plupart des cas, ад est énormément plus petit En conséquence, pour de petits n (en cas d'acides forts et de bases fortes, » peut sans inconvénient monter à аренда on peut dans la formule (3a) négliger le terme zd (п--1) en comparaison du radical, et ainsi: eb o m Së А EN V By — ad ` n approximativement. (6). Si au contraire, n est excessivement grand, on peut écrire le radical sous la forme: «д (n+1)\2 ed үй + ay—a9 ` weie Bad et ainsi l'expression de z se réduit approximativement à: ad үзе + (1+ ед gel I. i Xl | ? By — ud By—ad ` 2 (1+ ад n+l | By—«) 2 | ou ву о а= 1—} — = 1 (approximativement) (7). Py + «d (=) Ces deux formules indiquent que: 30. А une dilution, qui n'est pas excessivement grande, la quantité de sel divisé est proportionnelle (approximativement) à la racine carrée de la quantité d'eau dissolvante. 31. Un sel se divise totalement, si la quantité d'eau dissol- vante devient infinie. Ce qui a été dit ici sur l’eau peut évidemment s'appli- quer à tout autre dissolvant électrolytique. Sur ce sujet (la division des sels par l'eau) on lit dans l'ouvrage cité de M. BERTHELOT le passage suivant (1. c. p. 199): »La marche de la décomposition par l'eau des sels des aci- des faibles n'est pas toujours la même. Tantôt elle augmente peu à peu, soit indéfinement avec la dose d'eau. soit en ten- dant vers une certaine limite..... Tantôt au contraire, la. 30 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. II. décomposition du sel neutre est accomplie presque intégrale- ment par les premiéres additions d'eau» Ainsi: l:o) les sels des acides forts nel des bases fortes) ne sont pas décomposés. Selon la proposition 30, ils de- vraient létre pourtant. "Toutefois, l'exemple du $ précédent montre que le sel № 420,, par 100 équivalents d'eau, n'est décomposé quà 0,13 pour cent. De telles quantités ne peu- vent être observées par aucun moyen thermique (moyens que M. BERTHELOT a employés) Voilà la raison d'admettre, que ces sels ne soient pas décomposés du tout. "Toutefois, il est trés peu philosophique de prétendre que quelques-uns (la plupart) des sels soient décomposés, et que quelques autres ne le soient pas du tout, au lieu d'admettre que la décom- position actuelle ne soit pas notable, conclusion vers laquelle M. BERTHELOT semble incliner en quelques passages de son ouvrage cité. Au contraire, les sels des acides forts avec les bases faibles sont notablement décomposés par l'eau. Les sels ammoniacaux se comportent de cette manière-là. Dans l’ou- vrage cité de M. BERTHELOT, il y en a une foule о Les sels des acides faibles sont décomposés à un 4404 notable. Par exemple, le borate d'ammonium l’est par 100 équivalents d'eau à 59,6 pour cent. De telles quan- tités sont bien notables par les réactions thermiques. Cepen- dant, selon ce qui vient d’être dit, la décomposition doit être illimitée. La raison рена М. BERTHELOT, dans certains cas, na pas trouvé qu'une décomposition limitée consiste probablement en ce que les expériences thermiques ne permettent pas d'employer plus de 1,000 équivalents d'eau, et en ce que la décomposition est, dés le commencement, proportionnelle à la racine carrée de la quantité d’eau ajou- tée (plus tard encore moindre), par où la première dose d'eau a un effet égal à celui des trois doses suivantes etc. 3:0) Quant aux sels dont la décomposition est accomplie presque intégralement par les premiéres additions d'eau, ils sont de tels pour lesquels Ву < «д (alcoolates p. ex). Con- cernant ces sels, nous en avons parlé assez dans le $ précé- dent. Nous pouvons nous dispenser d'indiquer l'importance de la proposition 29 pour la chimie, spécialement pour la chi- mie physiologique, car M. Вевтнегот l'a déjà fait valoir avec BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL.: BAND 8. N:o 14.- 31 beaucoup de force. Et pourtant, il n'admet pas la proposi- tion générale de la décomposition des sels par l'eau. Nous n'en voulons mentionner qu'une seule application. Il a tou- jours été trés difficile d'expliquer la présence de l'acide chlorhydrique dans l'estomae, ainsi que la raison de l'alea- linité du sang. Si lon sait maintenant que les chlorures (spécialement NaCl), qui sont en grande quantité amenés au corps, sont en partie décomposés, dans une solution atténuée (comme dans le cas actuel), il suffit d'admettre que les bases NaOH) sont emportées à un degré plus haut que l'acide chlorhydrique (par de l'osmose ег); pour reconnaitre l'expli- cation du fait mentionné. Une application analogue de la — 29 peut être employée dans d'autres cas sem- blables отте nous l'avons remarqué, dans ce qui précède (voir la note du $ 3), on peut objestet à l'hypothése de WILLIAMSON et de CLAUSIUS, ainsi qu'à toute autre théorie de 'éleetrolyse °), que les iones doivent réagir chimique- ge à fait par М. Hırrorr?). Il fait allusion à la grande vitesse avec laquelle les iones traversent le dissolvant, de même à ce que les iones sont soumis aux attractions des iones con- traires. Ces deux circonstances nous feraient comprendre pourquoi les iones ne sont pas attaqués par le dissolvant. Déjà à un examen peu profond, on trouve ces essais d'expli- eation moins satisfaisants. Quant à la premiére raison, M. KoHLRAUSCH*) est arrivé à la conclusion que la vitesse des iones ne peut être comparée en grandeur à celle que possède une petite boule de potassium, flottant sur de l’eau. Si par exemple, une force électromotrice d'un volt agit sur une solution de КСІ (trés atténuée), longue d'un millim., les iones n'auront qu'une vitesse de ^/,, millim. par seconde. Les vitesses présentées par la réalité sont, en général, beaucoup DA notre demande sur la valeur de cette explication, M. HAMMAR я TEN, professeur à l'université d'Upsala, nous Tana. 24% 11 serait avantageux pour la M BRUM gique qu'en ce poi a théor rn ici füt accepté us lui rendons des jar våg te e ce rensiegnement impo А аң T ?) Voir: WÜLLNER: Compendium der Physik T. II. p. 522 (1879). з) HITTORF: Рова. Ann. Т. 103 р. 16 (1858). 4) KoHLRAUSCH: WIED. Ann. Т, 6 pp. 199 et suiv. (1879). 32 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. II. plus petites, en vertu des grandes dimensions de la colonne liquide, traversée par le courant. Si au contraire, on admet une attraction entre les iones positifs et négatifs, il est diffi- cile de voir comment cela pourra empêcher les iones d’être attaqués par le dissolvant. Du reste, cette manière de voir est incompatible avec le fait, extrêmement bien constaté, que la quantité d'électrolyte décomposé est proportionnelle à lin- . tensité du courant (la proposition 17 ci-dessus). Nous venons de voir combien est petite l'influence du ` dissolvant (en cas de sels des acides forts et des bases fortes), méme si le dissolvant se trouve présent en quantité trés considérable!). Et pourtant, la théorie qui prétend cela est basée sur l'hypothèse de Crausıus et de WILLIAMSON. Qu'un fluide soit électrolysé ou non, la différence, à l'égard des mouvements des iones, n'est autre que celle que leur voie est un peu altérée. Mais la relation des iones au dissol- vant reste la méme. insi la dificul, ` qui est inhérente à toute autre théorie de l'électrolyse, savoir qu'une réaction chimique doit se faire entre le dissolvant et les iones, disparait si l'on admet Гһуро- thèse de WILLIAMSON et de CLAUSIUS, aussitôt que les développe- ments théoriques faits ci-dessus y sont réunis. $8. Equilibres plus compliqués. En général, le cas dans lequel quatre électrolytes seule- ment établissent un équilibre chimique est assez rare. Le cas le plus fréquent est celui où six ou neuf électrolytes agissent les uns sur les autres. Pourtant il n'y a pas de diffi- culté à établir les équations générales, valables pour un système de nr électrolytes, combinés de > iones positifs et de п iones négatifs. Laissons ces électrolytes être les sui- vants: 1) Evidemment, on a omis, dans les calculs, l'activité de l'eau, insigni- fiante en comparaison de celle des autres électrolytes, renfermés dans une solution saline. Si du potassium est mis en présence de о, elle пе concourt avec aucune autre root шн et ainsi l'influ- ce de la petite activité ne se fait pas BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 14. 33 Жам ы» АҚ = E: 1, J, 4 1, J, КЕ ІЛ LA digo sb ЖАҚ Боба ES [5 144. Lo. u, Л his Je ds J; d EES Ja La J, LL L4 LZ cuta s Ж, а) аб а äm -1) = (1) (2) (3) (n—1) | (n) а, 2 2 а, 2 ж? д? (3) (0—1) (а) 3 3 (1) Аб) a SCH a" ” 2--1 Lé (Bc (3) (n—1) (п) е, De plus, laissons le nombre d'équivalents, renfermés dans la solution dés le commencement, étre: (1) (2) (3) (n—1) (а) т, i i £t cu ee № m, а) @) (3) (n—1) | (а) т, т, т, hup ^. c x NN m, (1) (2) G (в-0 _ (m m, m m. ‚ы вч б URN, m. | (1) (2) (3) (n—1) , (т) m, PW , ЗГЕ тг м —1 ne? eu x in^ t m r y Y v v 34 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITE GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. II. £ et le nombre d'équivalents des mêmes électrolytes formés de nouveau à la fin de l'équilibre: 1) QG в с к ee т E Ж 12. 1 1 (0 om o (n—1) (а), uw e n EA 2, o ° ® (n—1) (л) аа в. E 1 2 ЕБ » ) > ) 50 (n—1) 2% $3—R үс yes] (8) „9 (n=1) (т) * L4 y De plus, nous appelons la quantité а? (mt + a = r” ER p la masse active de l'électrolyte J,J,, renfermée dans l'équilibre final. De la même manière qu'au paragraphe 6 ci-dessus, nous trouvons des équations analogues à l'équation (1) du paragraphe cité. Si nous avons le schéme: (1) 2) . (8) | (n—1) (m) y jd 1 2 Ға : % 4 % Жа т 1 а) (% (3) (n—1) (т) т А т 2 Ta + š š š % Ta Ta 0 © o G-A (n) QUE ” ; т т et posons: ух BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 M. 35 ces équations mentionnées seront de la forme: (д do (a) Cette formule se transforme en la suivante: 74) Tp. on 27» Zr) Z2r Par transformation cyclique nous trouvons les formules: di A (n) T Sr, = Ee IDOL aga i © NEM = IE De la méme maniére, nous trouvons (par transformation cyclique): 1 т T2 T, Ir” KR uoi tre wet eme oj 1 2 v Et ensuite, nous sommes conduits aux équations finales suivantes: ї r, SC ү? dii p 9 т?) ЖЫ) wet че nO) 1) 2 (n) 25 = ш = = 2; (А) ИЕ uu Tu gau AL 3 3 3 = =, , em > py a NA ) “ы TT Py 169 7,0 = mon «iw. piss 1 » ,,% qui sont évidemment (n — 1) (» — 1) Merci indépendantes. Mais il y а n» quantités inconnues z,", qui sont cherchées. Ainsi, il faut encore pour la solution مالوب‎ du problème ny — (n — 1) (у — 1) 2n + у —1 équations nouvelles. Ces équa- tions ne sont pas difficiles à procurer. Observons, en effet, que la quantité (= nombre d'équivalents) d'un ione J, ainsi que celle d'un ione . ne peut pas être altéróe par les réactions. De № il suit que: 36 ARRHENIUS, LA Е Ë TE Ex; =10 et Ze вы. (B) dans lesquels on peut varier p de 1 à у et q de 1 àn. Ainsi, nous avons évidemment # + » équations nouvelles. Mais comme il n'en fallait que n +»—1, une des équations ci-dessus n'est pas indépendante. Cela se voit aisément de la manière suivante. Si l'on somme les équations Zz,— 0 entre elles et les équations Za? — 0 entre elles, on trouve la même équation toutes les deux fois. Ainsi, si l'on connait п + > — 1 des équations ci-dessus, on peut en déduire l'équation restante. De sorte que seulement n + у — 1 de ces équations sont indépendantes. one, nous avons toutes les équations nécessaires pour la solution du probléme. L'équation générale du système A est de la form py e 719 FAM TAM ou ce qui est le même wn y Se pus ” e Cette équation contient la proposition suivante: 32. Quand l'équilibre s'est établi entre un nombre quelcon- que d'électrolytes, le produit des masses actives de deux électro- lytes conjugués est égal au produit des masses actives de leurs deux électrolytes opposi, tout comme si les autres électrolytes ne seraient pas présents. proposition extrêmement simple contient la solution du Dese général: Si on mélange un nombre d'électrolytes quelconcque dans des proportions quelconcques, quelles réactions s'effectueront ? Par une discussion analogue à celle qui précéde la proposi- tion 24, on reconnait sans difficulté que: 33. Les corps possédant les coëficients d'activité les plus petits ont la plus grande probabilité d'être formés au dépens des corps opposés. $ 9. Applications du paragraphe précédent. En réalité, le cas se présente le plus souvent que e deux électrolytes, dont les quatre iones sont dissemblables, sont per- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 14. 37 mis de réagir l'un sur l'autre dans un dissolvant peu actif (le plus souvent: de l'eau). Nous allons en considérer quelques cas spéciaux importants: 1) Les deux électrolytes sont un acide trés actif et le sel d'un acide moins actif. Supposons que les quantités soient, dés le commencement, n et 1 équivalents. бі donc, l'eau n'était pas présente, on aurait l'équation d'équilibre: (n — x) (1 — z) ад = z28y. (2a) Mais à cause de la présence de l'eau, les sels, dont les quantités seraient 1— x et x, font un équilibre avec l'eau, leurs acides et leurs bases respectifs. Ainsi, de petites quantités en sont ` décomposées par l’eau, et les quantités (1 — x) et æ seront un peu diminuées, spécialement (1 — z), le sel de l'acide moins Z 3 An ess - 1:— а æ actif. Laissons les quantités ainsi réduites être —— et =. De même, les quantités des acides réactifs n — x et x seront un peu augmentées par ce procédé, spécialement la derniére. Lais- sons les quantités actuelles être A(n — x) et 0.2. Pourtant le calcul indique que le plus grand у des quantités у et у, ainsi (e À et 0, n'est раз un nombre notablement différent de 1 si ad est excessivement grand en comparaison de Ву’). 17 SN total de l'eau est de diminuer un peu le rapport entre ces deux nombres dans l'équation (2a), comme on peut voir ; ad sans difficulté. Posons pour plus de simplicité =. = 22-7. Donc, nous avons prouvé que т пе diffère pas sensiblement de l'unité, si Ву est comparable en grandeur à аб. Si au con- traire, ид est excessivement plus grand que Ву, т differera de l'unité, mais » .т Sera pourtant un nombre énormement grand; de sorte que dans l'équation actuelle 9 (n—x) (1 —- 2) 3 > ‚ser il faut supposer æ à peu près Tam n ou à 1 (si n 1). Le rôle de l'eau consiste à entráver un peu le procédé et peut, à voir en grand, être négligé?). " Nous sommes donc autorisé d'énoncer la proposition suivante: !) Un examen superficiel du $ 5 fait voir que les quantités у, À e sont en effet insensiblement différen tes de l'unité. Voir de ment les exemples du paragraphe cité. ?) La même chose pes se dire de б autre dissolvant, dont la masse active est très pet 38 ARRHENIUS, LA 1 i i II. . Les acides plus actifs déplacent les acides moins actifs dans les solutions de leurs sels. ой la proposition qui, valable pour les bases aussi 1), est trouvée dans le paragraphe 5 si bien concorder avec la réalité. 2) Les deux électrolytes sont deux sels fort peu décom- posables par l’action de l’eau. Dans ce cas, les électrolytes opposés sont de la même nature?). Comme, maintenant, les coéfficients d'activité de ces sels ne différent que très peu entre eux, il faut que dans l'équation (n — x) (1 — z) ад = 2?8y x ait une grandeur comparable à celle de (n — z) ou (1 — г). Ainsi, un »partage» sensible des bases entre les acides s'effectuera. x 95. 5% deux sels, dont les quatre iones sont différents, sont dissous dans de l'eau (ou dans un autre dissolvant), les deux autres sels possibles se formeront à un degré tel que leurs quantités seront comparables aux quantités des sels primitifs, lorsque les quatre sels ne sont pas notablement décomposés par le dissolvant. Cette proposition fort souvent vérifiée, exprime une opinion généralement acceptée par les chimistes. (Voir aussi l'ouvrage cité de ERTHELOT.) 3) Si au contraire, Pun des quatre sels possibles est à un haut degré déconipósablé par le dissolvant (ce qui est le cas s'il est formé d'un acide faible et d'une base faible), mais non pas les autres 3), laissons ledit sel être celui dont le coëfficient est 8. Un équilibre s'établira done entre ce sel, son acide, sa base et le dissolvant de telle manière que seulement une certaine fraction 5 reste comme sel dans l'équilibre de la quantité qui s'y trou- verait si le sel ne serait pas décomposé. Ainsi, l'équation (2a) prendra la forme (n — а) (d — z) ad=" ву. D Га: démonstration pour les bases se fait évidemment de la même niére. ?) Dans ce cas, c'est évident qu'on peut totalement négliger le dissol- vant. 3) Qu'il faut supposer — de la maniére suivante: Le sel con- jugué audit sel, Ge cide fort et d'une base forte: les deux sels opposés, l'un. d'un wenn forte et d'un sites faible, P -— » d'une base faible ei d'un “ile fort BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 14. 39 Done, sera d'autant an grand, que о est plus grand (o — 1), c'est-à-dire: Dans des solutions de deux sels, dont l'un est consti- tué d'un acide fort et d'une base faible, l'autre d'un acide faible et d'une base forte, мез acides forts s'unissent de préférence aux bases fortes, laissant les bases faibles aux acides faibles». Les sels des derniers sont naturellement en grande partie décom- posés par le dissolvant. Cette proposition a été expérimentalement démontrée par M. BERTHELOT, dans louvrage duquel le passage cité se retrouve !). 4) Si deux acides faibles concourent pour une méme base, M. BERTAELOT croit avoir constaté qu'un partage sensible s'effec- tue. Selon ce qui vient d’être dit, ce cas doit être un cas spé- cial de 1), de sorte que si les acides sont à peu prés également forts, un partage se fait; si au contraire, l'un d'eux est beaucoup plus fort, il s'empare de la partie de la base, incomparablement la plus grande. Aussi, l'ouvrage de M. BERTHELOT donne des exemples des deux cas. Ainsi, un partage se fait entre les acides cyanhydrique et borique, et le phénol du phénate de potassium est déplacé par de l'acide borique (l. c. p. 623) $ 10. Influence des sels acides. Les sels, dits acides, sont en général totalement décompo- ses par l'eau, d'une quantité assez grande?) Selon M. Hrrrorr, les phosphates acides seraient exceptionnels. Pourtant nous avons prouvé que le sel NaH,PO, est en partie décomposé à de gran- des dilutions. (Voir I Г 19 9). Les iones des sels acides sont d'une part le métal et de l'autre part le reste de la molécule. Si donc, on mêle de l'acide sulfurique avec du sulfate de sodium p. ex., une partie de NaHSO, se formera. Mais le NaHSO, se comportera comme un autre sel (ne donnera pas H comme ione) De sorte que la partie de l'acide sulfurique conténue dans le NaHSO, n'aura aucun effet, c'est-à-dire, elle sera totalement inactive (par com- plexité). Ainsi, il s'établira des équilibres qui ne concorderont pas avec ceux calculés d’après le coëfficient d'activité de Н,80, donné ci-dessus. Ainsi, un équivalent d'un acide, qui forme NP oiii or: 1. c. p- 712 2) HrrTORF: POGG. Ann. T. 106 p. 539 (1858). A 40 ARKHENIUS, LA CON Е п. des sels acides (tels que les acides sulfurique, oxalique etc.), ne peut pas (à peu près) complètement déplacer un équivalent d’un acide plus faible de son sel (comme le prétend la proposition 33). Des exemples de cette circonstance se retrouvent au pa- ragraphe 5. Cela arrive aussitôt que la quantité de l'acide ajouté est trop petite pour le développement complet des sels acides possibles. Voilà le fait par lequel M. BERTHELOT se croit auto- rise de nier l'importance de l'avidité, adoptée par M. THOMSEN. Si au contraire, cette limite est surpassée, le procédé se fera de la maniére normale. Un grand nombre d'exemples de cette circonstance se retrouvent dans louvrage cité de M. BERTHELOT, (voir: L c. p. р Le calcul des quantités relatives des électrolytes renfermés dans un équilibre, où se trouvent des sels acides, se fait de la manière indiquée ci-dessus. Seulement, il faut observer que, si l'acide est z-basique et qu’un sel acide se forme dans lequel c atomes Н de l'acide sont remplacés par un radical métallique, ` il se perd, pour chaque équivalent de sel acide formé, = équiva- lents de l'acide. L'équation (2) aura done la forme: (1 — z) (n — —z) ad = (q + «Хр + 2)ву. oü n est le nombre d'équivalents, ajoutés dés le commencement, de l'aeide, et 1, p et q sont les les quantités analogues appar- tenant à la base, à Геза et au sel. ӨЛІ se forme simultanément plusieurs sels (acides et neutres), le calcul sera plus compliqué, ce qui se voit le plus nettement à l'aide d'un exemple. Ainsi, supposé que l'on ait, dés le commencement, du H,S0, et du KCl, il se formera du KHSO,, du K,SO, et du НС. Бі les nombres des équivalents de H,SO, et de КС! sont n et 1 resp., et quil se forme 2 équivalents de K,SO, et y équivalents. de KHSO,, l'équation (2a) prendra la forme: (1 — æ — у)(п — 2 — 25)aó = (28 + убу) (z + J). où les о В ñ, у et д sont les coëfficients d'activité des KC! 4K,SO, KHSO, НСІ et 4H,SO,. Entre les z et y, il y a une relation, qui est aussi une fonction des quantités présentes à l'équilibre des acides libres, du sel neutre et du dissolvant; re- lation dont il reste encore à déterminer la forme par des mé- thodes expérimentales. | BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD, HANDL. BAND 8. N:0 14. 41 $ 11. Equilibre des systèmes hétérogènes. Les propositions que nous venons de déduire peuvent s’app- liquer sans plus de façons aux systèmes homogènes, c'est-à-dire e tels systèmes d'électrolytes où ceux-ci sont uniformement mélés entre eux. u contraire, si un système est hétérogène, de manière que l’un des électrolytes (on quelques-uns) soit séparé de la solution soit sous forme solide, soit sous forme gazeuse, ces électrolytes ne peuvent agir sur l'équilibre. Ainsi, nous participons aux idées de BERTHOLLET, que »les corps ne réagis- sent l’un sur l'autre que quand leurs particules les plus petites sont en contact intime», c'est-à-dire qu'il faut pour la réaction que les corps soient dissous dans un même milieu. Ісі, nous allons citer un passage de WILLIAMSON ), qui lui aussi adhéra com- plètement aux idées de BERTHOLLET. »Supposons que nous mé- langions de l'acide chlorhydrique avec du sulfate d'argent, dis- sous dans de l'eau, 11 se fera au premier moment un partage de la base entre les acides, de maniére que les quatre composés SO,H,, SO,Ag,, СІН el ClAg se forment. Donc, il est évident que le dernier composé, en vertu de son insolubilité dans de l'eau, se séparera de la sphère des réactions, limitée par la so- lubilité. Les trois composés, restant dans la solution, continue- ront d'échanger leurs parties constituantes et occasionneront une formation de nouvelles quantités de CLAg, jusqu'à ce que toutes les parties continues dans la solution se soient unies en ce composé, dont une trés petite partie seulement reste dissoute dans la sphére des réactions». Maintenant, abstraction faite de l'activité du dissolvant, ce i dans les cas ordinaires, peut se faire sans trop d'écart de la réalité, admettons que, de quatre corps formant un équilibre, savoir ПЛ, hla, LJ, et 1,7, (dont les coëfficients d'activité sont а, B, y et d), un est peu soluble (7,J, par ex.) Dans се cas, une quantité donnée k seulement est dissoute dans le liquide selon des lois bien connues. ӨЗІ se forme de nouveau une cer- taine quàntité de I,J, k restera pourtant constant, vu qu'une quantité, égale à celle qui vient de se former, se précipite. De méme, si une certaine quantité de JJ, disparaît de la solution, une quantité, égale à celle qui vient de disparaître du précipité 1) WILLIAMSON. Ann. de Ch. et Pharm. Т. 77, p. 37 (1851). 42 ARRHENIUS, LA E DES Ё Il. IJ, sera dissoute. (S'il n'y aurait pas de précipité au fond du liquide, le système ne serait pas hétérogène). Ainsi, si nous avons, dés le commencement, mêlé la quantité 1 de Л.Л ` (tou- jours en nombre d'équivalents) avec une quantité queleonque de I,J,, l'équation (2a) sura la forme (1 — z) а. kó = 2287, où æ est le nombre d'équivalents formés de T,J, et de LJ, (tous les deux supposés solubles). A cause de linsignifiance de k) LJ, étant peu soluble), il faut. que д soit très petit (si Ву est comparable en grandeur ). Exactement de la même manière, la déduction peut se faire, si LJ, se sépare de l’autre système sous forme gazeuse. Dons се cas-ci, J J, peut même disparaître totalement, si on l'écarte continuellement de la surface du liquide. Donc, k=0 et en conséquence aussi æ—0 (car В et y sont supposés différer de ro). - Ainsi, nous avons donné une déduction analytique des lois de BERTHOLLET: | 37. Si des quatre corps ТЛ, Ita, І.Л её Za l'un LJ, a de telles propriétés physiques qu'il se sépare à la plus grande partie ou totalement de l'équilibre, il se forme de préférence ou exclusivement le corps 1,7, et le corps conjugué dJ, et les corps брен à un degré insignifiant ou nul. Ce sont de telles idées qui, en dépit de la thermochimie »font encore lois!) dans la science», par ce qu'elles ont été véri- fiées dans un nombre énorme de cas. Si quelqu'un autre corps serait peu soluble dans le dissol- vant et se trouverait comme précipité, de sorte que le systeme serait hétérogéne à l'égard de ce corps aussi, il faudrait évidem- ment admettre la masse active de ce corps égale à kl. о («= coëfficient d'activité), où k! est une constante analogue à k. méme, il faut, dans les équations du paragraphe 8, remplacer les mj? +æ,” par des constantes E", si le ue en question est hétérogène à l'égard du corps 1,7. $ 12. Conséquences de la variation du coëfficient d'activité dans les équilibres homogènes. Il est clair que, puisque nous avons prétendu le coëfficient d'aetivité égal à la conductibilité moléculaire (ce qui pourtant 9 Voir: BERTHELOT: l. c. p. 658. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 14. 43 n'est qu'une approximation provisoirement nécessaire), il faut que ces deux quantités soient soumises aux mêmes variations Quant aux variations de celle-ci, elles sont examinées à l'égard de la température et à l'égard de l'atténuation. Concernant la variation à l'égard de la pression, il n'y a aucune re- cherche publiée sur ce sujet; mais, il semble extrêmement pro- able que cette variation de la conductibilité soit insignifiante. Cela admis, il faut aussi que: 38. L'équilibre d'un système homogene me varie pas avec la pression. А cette proposition, les données de M. Bussen!) et de M. BERTHELOT ?) sont entièrement conformes. u contraire, le coëfficient d’activité (la conductibilité mo- léculaire) s'altére beaucoup avec la température 3). Néanmoins, si l'on ne considère que des solutions assez diluées, le cas sera relativement simple. La conductibilité eroit dans une proportion à peu prés т pour tous les sels (environ 2 pour cent par degré).. De la même manière, se comportent les bases entre - elles (1,9 pour cent par degré) et les acides monobasiques НСІ, HBr, HJ, HAzO, et CH,COOH entre eux (accroissement en- viron 1,6 pour cent par rase C.) mais non le H,S0, et le Н,РО, (les chiffres correspondants desquels sont 1,2 et 1,0). Supposons, maintenant, un équilibre entre deux acides *) et deux sels, ou entre deux bases et deux sels, ou enfin entre quatre sels, les hydrates seront toujours des corps opposés. Ainsi, abstraction faite de l'influence de l'eau, l'équilibre ne sera pas altéré par l'élévation de la température, car à t^C. l'équa- tion (2a) aura pris la forme: (1 — z)a(1 + köln — 2)8(1 + kt) = 2281 + kyt)y(1 + ы) oü les k sont les coéfficients de température des électrolytes. Mais comme e et 8 appartiement tous les deux ou à deux aci- des, ou à deux bases, ou enfin à deux sels, renfermés dans une solution atténuée, k, est égal à k, De même k, et k, sont égaux comme appartenant à deux sels. Ainsi, l'équation écrite ci-dessus est sensiblement égale à toutes les températures et: 1) BUNSEN. Ann. 5 Ch. et Pharm. Т. 65 р. 81 (1848). 2 5 Ti o p. 76: oir: Konznavscn, WiED. Ann. T. 6 (1879) et la première partie de era uvrag 4) Exceptés le E: ,80, et le H,PO,. 44 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. II. 39. Les quantités relatives de quatre corps tels que les men- tionnés, renfermés dans un équilibre, ne varient que très peu avec la température. Cette proposition a été vérifiée par M. OsTWALD entre 20° C. et 100° C., pour l'équilibre de l’acide chlorhydrique, de l'aeide azotique et des deux sels de ces acides et d'une méme base. De même, il a montré que ces deux acides ont la méme force entre les mêmes températures en les laissant agir sur de loxalate de calcium ‘). . ÖSTWALD a aussi!) déterminé les nommés »coëfficients d'affinité relative» de divers acides à l'égard de la móme base. Il laissa deux acides différents réagir simultanément sur une certaine base (comme p. ex. KOH, М90 etc.). Les acides employés sont HCl, HAzO, et H,SO,. Le »coëfficient d'affinité relative» exprime le rapport entre les fractions de la base, ont les deux acides se sont emparés. Si on mêle K As, avec HCl (de chacun, un équivalent), il se formera z équiva- lents de КС] et z équivalents de НАгО,, et il restera (1—2) équivalents de chacun de KAzO, et de HCl. Si les coéffi- cients d'activité sont В, y, « et б respectifs, le x sera donné par l'équation (2 a) (1—2)? ad = 2?8» et le »coëfficient d'affinité relative» k de НС: Н.А2О, sera г «д. ge 8y Si au lieu de KAz0,, on prend NaA20,, les y et û conserveront leurs valeurs dans l'équation citée, mais « et В auront Е leurs valeurs en @ et B,. Done, si 4 Ра est égal à —, k restera aussi le même, c'est-à-dire, le »coëffi- 1 cient d'affinité alive) aura gardé la même valeur, soit que l'on ait employé comme bo os de la potasse ou de la soude. ы € 3 4 ` Mais, s1 z n'est pas égal à 3: k aura aussi changé de valeur. Sil y a une formation de sels acides, il faut calculer le coëfficient d'affinité relative d’après une modification de la " OSTWALD: Journal für praktische Chemie. Т. 16 р. 385 (1877). Pro- bablement, c'est la même raison par laquelle l'équilibre, établi à la formation des éthers, ne varie que trés peu avec la température (BERTHELOT 1, e. p. 74). BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 14. 45 formule 2a, modification donnée dans le paragraphe 10. Ce- pendant, comme la relation par laquelle les quantités de sel neutre (2) et de sel acide (y) sont liées l’une à l'autre, n'est pas bien connue et comme il est nécessaire de connaitre cette relation pour le calcul, il est en général impossible de vérifier en ce cas la théorie par l'expérience. Pourtant. d'aprés les chiffres du paragraphe 5, on peut soupconner que ce coëflicient des acides HNO, : H,SO, et НСІ: H,SO, doit étre plus petit, si l'on emploie du ZnO ou du MgO comme base, que si lon emploie du KOH ou du NaOH, ce qui concorde aussi avec les expériences. Du reste par ce que le coëfficient d'activité d'un sel de l'acide azotique est à peu prés le méme que celui du sel analogue de l'acide chlor- hydrique, ce qui est valable pour les acides) eux-mêmes, le coëfficient d'affinité relative de ces acides doit être à peu prés égal à l'unité et ne varier que trés peu, si l'on varie la base sur laquelle ils sont permis d'agir; ce que l'on voit aussi d'aprés le tableau ci-dessous pris d'un mémoire de M. Osrwarp?). Tableau du coëficient d'afinité relative des acides sulfurique azotique et chlorhydrique. 2HAz0,:H,50, | 2H0l: Н,80, НСІ: HAzO, ба 2,00 1,94 0,97 а: 2,00 1,92 0,96 NA; сі 1,81 0,96 Mg: 1,76 1,74 0,99 MI er od 1,61 1,53 0,95 CN ous: 1,44 1,40 0,97 En un mot, nous croyons avoir vérifié par l'expérience la règle suivante, déduite de la théorie présente: Si un acide HR réagit sur le sel MR, et si a et B sont ы coëfficients d'activité des sels MR, 2t MR, le »eocfficient d’afinite relative» entre les acides HR et HR, varie à peu près jan А : ^ деле proportionnellement à la racine carrée du quotient 7. 2 un ceret Wiep. Ann. T. 6, tab. ХП (1879) et Š 5 ci- essu 2) pec Journal für praktische Chemie. T. 16 p. 417 (1877). 46 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. 11. Dans la partie précédente (I $ 13), nous avons signalé que les conductibilités moléculaires des divers sels s'appro- chent les unes des autres, de maniére qu'elles semblent, à une atténuation extrêmement grande, s'avancer vers une li- mite commune. Il s'ensuit que le quotient 1 ве тарргосһе de plus en plus de l'unité, et de même, que les différentes valeurs de " deviennent de plus en plus égales. Voilà pourquoi le >»coëficient d'affinité relative» k devient de plus en plus constant si la dilution augmente, relation que M. Озтүлір (l. е.) а cru apercevoir déjà à des dilutions moins énormes. ; Pourtant, dans ces circonstances, il faut tenir compte d'un autre phénomène. Les coëfficients d'activité des acides se rapprochent de plus en plus les uns des autres pour une dilution allant en grandissant. (Cela peut aussi se dire des bases). 41. Par cette raison les coëficients d’afinite relatives des acides se rapprocheront de plus en plus de l'unité, si l'on aug- mente la dilution. Car si с se rapproche de ñ, et y, de д, k avancera aussi vers l'unité d’après la formule donnée. Aussi, à ce sujet, M. OsTwarp!) a effectué quelques mesures, qui confirment la justesse de la proposition citée. Ses recherches sur la gran- deur du coéfficient d'affinité relative de H 80, indiquent qu'à des atténuations très grandes, ce coëflicient est >à peu près égal à celui de l'acide azotique, au moins il monte à 0,9» (celui de НАгО, étant 1), lorsque au contraire, à des dilu- tions médiocres, ce co&fficient est égal à 0,5 ou moindre en- core. П dit n'avoir pu effectuer de mesures précises. La raison probable de cette difficulté est à chercher dans la variation, avec l'atténuation, du coëfficient à déterminer, ainsi que dans la circonstance que les mesures auxquelles il attri- bue la plus grande valeur, c'est-à-dire, celles à une dilution extréme, sont trés difficiles à exécuter. M. OsrwaLp?) a démontré la propriété analogue des bases, en admettant l'invariabilité du coëfficient d'affinité rela- tive k des acides à de grandes dilutions. En effet, on peut 7) OSTWALD: Journ. für prakt. Chemie. Т. 23 pp. 517—36 (1881). 2) OSTWALD. 1. c. _ BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 14. 47 donner la même démonstration pour les bases que pour les sels, car pour elles aussi l'équation de k dónnée ci-dessus est valable, de sorte que si / ne s'altére pas par la variation de l'acide, employé aux mesures, k aussi est invariable ап même égard. De méme, on pourrait démontrer que les »coéfficients d'affinité relative» des diverses bases s'approchent les uns des autres à de grandes dilutions. Quelques expériences sur ce sujet ne semblent pas avoir été exécutées. A linvariabilité du dit co&flicient des acides et des bases, si l'on fait varier la substance à partager, M. OSTWALD ajoute une grande importance. Toutefois, celle-ci semble diminuer considérablement, si l'on fait l'observation suivante. Les bases et les acides faibles sont caractérisés par ceci que leurs exposants de dilution sont très petits. Cela veut dire que, méme à de andes atténuations, les coëfficients d'activité (les conductibilités moléculaires) augmentent trés rapidement avec m dilution. Si done, on détermine leurs »affinités rela- tives» à l'égard d'une base forte ou d'un acide fort, dont les coéfficients d'activité ne varient que trés peu avec l'atténua- х tion, on aura à une petite dilution Ve By å une dilution plus grande j k= 1/25 BY où б et д, sont les coëflicients d'activité de la base ou de l'acide faible у et 7., de même que В et В, et @ et а, sont les quantités analogues de la base forte ou de l'acide fort, ainsi que des deux sels, le tout à deux températures diffe- rentes. Mais de ces quantités, les œ et ej, ainsi que Bet В,, y et 7, ne different que trés peu l'un de l'autre, lorsque au contraire Û, est trés supérieur à d Ainsi, il faut que k, soit plus grand que # ou: 2. Les affinités relatives des acides et des bases faibles comparés à un acide fort ou à une base forte) augmentent con- sidérablement, si la dilution va en grandissant. 48 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. 11. Voilà la raison de ne pas attribuer à ces »coëfficients d’affinitd relative» ou »avidités, comme M. Тномзем les nomme, une trop grande importance. En les croyant con- stants, on semble avoir incliné fortement à les considérer comme des nombres fondamentaux. Aussi, les détermina- tions des divers auteurs ne concordent pas bien les unes avec les autres (on a employé des substances différentes au par- tage), vu que la quantité libre du corps examiné a été très variable (caleulée en pour cent de la solution totale). Comme les coöfieients d'activité des acides différents varient un peu inégalement avec la température, l'afinité relative de deum acides tels doit aussi varier avec la température. Ainsi, le coéfficient d'activité de l'acide sulfurique aug- mente plus lentement que celui des acides monobasiques (entre autres les НС] et HAz0,), d'où il résulte évidem- que laffnité de H,SO,, comparée à celle de НСІ ou à celle de НАгО,, diminuera si la température croit. Nous Pan dios un caleul approximatif (le seul que l'on puisse pro- duire) du phénomène. Le coëfficient de température de la eed ii ee du НСІ (ou RH A surpassant de 0,4 % en- viron celui de H,SO, à 20° C., le k, qui est proportionnel à la racine carrée de la ва variera d'environ 0,2 % par degré C. à cette température. La valeur du coëffi- cient de température, valable pour l'acide sulfurique, étant encore moindre à des températures plus élevées), on doit s'attendre à ce que l'affinité relative du H. SO, diminue en- core plus fortement à des températures plus hautes. L'ex- périence concorde avec les raisonnements ci-dessus aussi bien que l'on puisse le demander?) М. Озтульр a trouvé les chiffres suivants de l'affinité relative du Hau. à НС à des températures différentes: à UC PI: 20* 1: 2,00. 40* J: 2,02: 60° 12s. Entre 0° et 40°, k varie d'environ 0,15 % par degré, lors- que la valeur approximative calculée est 0,2 %; à des tem- 9 Voir I $1 2) On doit SER que ns ce cas-ci aussi, la formation de sels acides a une influence Ke et qmd les chiffres n’ont pas de grande exactitude. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 14. 49 — plus hautes, la variation est encore plus grande, omme le calcul l'indique Au contraire, l'affinité relative du НАгО„ au НСІ est à peu E constante (elle varie entre 1 : 1,00 et 1:1,02 entre 0° C. et 60°), en vertu de l'égalité de leurs cocfficients de Boone ta (de la conduetibilité). Une grande partie des observations mentionnées ci-des- sus (celles qui ont égard au H,SO,) ont été déclarées par M. STWALD par la formation de sels acides à des dilutions médiocres. Nous ne voulons pas nier que cette cause ne soit aussi coopérante. Nous avons déjà, au $ 10, montré qu'une diminution du coëfficient d'activité en est une consé- quence. Il s'ensuit que l'affüinité relative k aussi doit être diminuée par la formation de sels acides. Pourtant, il semble difficile d'expliquer de cette maniére-là la diminution de l'affi- nité relative du H SO, par l'augmentation de la température. Il semble bien plus juste d'admettre l'explication donnée ci- dessus. Enfin, nous allons considérer les phénomènes qui doivent se passer dans une solution saline, si la température s'élève. Pour cela, il faut observer que le coefficient de température d'une solution hydratique coucentrée est beaucoup plus grand que celui d'une solution hydratique atténuée. Ainsi, d’après M Конгвлозсн 1), les coëfficients des solutions diverses sont les suivants: Acide dia: concentration 99,4 % gi de temp. 0,0426 » > 1,29..5 2. 2 05021 мне Seege : » SEA s а Furio 0,0324 » » 4,92.» 3 » » 0,0099 Acide inam: » Aer in 0,0863 > 4,95 > > » » 0,0186 Acide sic » COE за» ы? 0,0310 > » 5 » » » » 0,0 163 Bee ganatique: > Ни x y v5. 0,0953 » > > 419» > > > 0,0188 Soude > > 42.74 ns ¿5 >. 00710 > der is" > » » 0,0195 Solution ammoniacale: > 1615» > » » 0,0303 » » » Oi c» d » » 0,0947 1) KOHLRAUSCH: Рова. Ann. Т. 159 p. 233 et WIED. Ann. T. 6 p. 1. (1876 et 1879). ' 4 50 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ELECTROLYTES, II. Comme cette régle est sans exception connue, il nous sem- ble permis d'attribuer à l'eau, qui est aussi un hydrate, un coëff- cient surpassant de beaucoup les eoëfficients à peu prés egaux entre eux des hydrates atténués 1). De même, le coefficient. d'une solution saline est sensiblement supérieur à celui d'un hydrate. Si donc, nous avons les équations de l'équilibre d'une solution saline à deux températures différentes savoir: (p + æ)x. ад = (1 — 2)2ув (p + zz). «(1 + 0 (1 + kit) = (1 — x) 781 + kt)(1 + kat) où les (p + z)e, zó,(1 — ауу et (1 — 2)8 sont les masses actives de l'eau. du sel, de Гасіде et de la base, et k,, ka, k, et k, sont les coëfficients de température de о, В, у et д. D’après cé qui vient d'être dit, К, et k, sont plus grands que k, et k} Ainsi il faut que le " boy déduit de l'équation première soit infé- rieur à celui déduit de la seconde. Маз (1 — z) signifie la quantité de sel décomposé. Nous avons donc démontré la pro- position importante suivante: 44. La quantité de sel décomposé dans une solution est augmentée, si la température de la solution s'élève. e qui vient d’être dit des solutions aqueuses, peut natu- rellement aussi se dire des solutions en des dissolvants électroly- tiques (selon la loi de Hrrronr. Voir: $ 4). Autrefois, on a cru pouvoir déduire cette loi capitale par l'hypothése d'une certaine désagrégation des molécules salines. Certes, la physique fait voir qu'à des températures élevées, selon toute probabilité, les mouvements des molécules salines, ainsi que les mouvements des constituants de la molécule, sont plus vifs qu'à des tempéra- tures plus basses. Mais cela ne peut pas du tout indiquer la raison pourquoi l'eau attaque les sels plus fortement dans ces cas-là quà des températures moins élevées. On masque souvent les difficultés en disant que l'échauffement (ainsi que la dilution) apporte à la solution une énergie étrangère, contraire aux réac- ) Ves conclusion est à un certain degré peces par les chiffres uvés par M YRTON et enga SE — MM. JAMIN et SY dans leur Cours de Physi 3:e é E IV fase. 1 E Selon ces chiffres, le coëfficient d'activité “ ies нее е абс » u. dans un rapport surpassant de beaucoup celui de ous res Corps examinés. mote reg нд n'avons pas the Physical Society of London Ir. 178 (1877 ), de нм qu'il nous semble trop hardi d'en tirer des arguments conclu BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. м:0 14 51 tions chimiques. Mais quelle est donc la portée des lois chimi- ques, si elles peuvent être anullées par des causes qui ne dis- paraissent jamais complètement et dont on ne sait pas calculer l'effet? La loi donnée ci-dessus est si généralement adoptée et vé- rifiée dans une foule de cas tellement énorme qu'il n'est point du tout nécessaire d'en citer quelques-uns. $ 13. Conséquences de 1а variation du coéfficient d'activité et de la solubilité dans des équilibres hétérogènes. L'influence de la variation du coefficient d'activité a une grandeur beaucoup plus considérable pour les équilibres hétéro- gènes que pour les équilibres homogènes. Dans ce cas-là, l'équa- tion (2a) prend la forme: (1 — z)a „k . à = 2285, où k est la quantité dissoute dans le liquide d’un corps peu soluble ou gazeux, (1— æ) est la quantité de son corps con- jugué, et x les quantités dissoutes des corps opposés. Les coëf- ficients d'activité sont ó, о, В et y re Nous examinerons, en premier lieu, Tinfluence de la pres- sion. Si le corps dont la masse est k est un solide, on peut admettre, ce qui a une probabilité considérable, que ni les con- ductibilités moléculaires а, В, у et б, ni la constante k, propor- tionelle à la solubilité du solide, soient altérées par la variation de la pression. Ainsi, z conservera sa valeur indépendante de la pression. 45. Un équilibre hétérogène à l'égard d'un solide est indé- pendant de la pression (exercée sur la surface de la solution). tte proposition est en pleine concordance avec la réalité selon les recherches de M. Buysen !). Si au contraire, le corps dont la masse dissoute est k, est un gaz, Ë sera approximativement proportionnel à la pression du gaz en question sur la surface du dissolvant. Done, si cette pression est nulle, z sera aussi égal à zéro (car k est nul dans pon ci-dessus). Ce cas est réalisé, si on laisse le gaz s'échapper de la surface du dissolvant à mesure qu'il se déve- 1) BUNSEN: Annalen der Chemie und Pharmacie. Т. 65 p. 81 (1848). 52 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. 1I. loppe. 5 la pression augmente, k augmentera aussi. Рат cette raison, les corps opposés (dont les masses actives sont 28 et zy) augmenteront et le corps conjugué diminuera. Un tel phéno- mène a été observé dans un grand nombre de cas. Si par exemple, l'un des corps opposés est aussi un gaz (comme le cas est lorsque le HR réagit sur un carbonate alcalin) on aura l'équation : (l— za. kó = k,8 . гу. En donnant à la pression du 2,5 une valeur sensible et en écartant. l'acide. carbonique, qui se dégage; on arrivera enfin au résultat que le k, est nul. Mais comme ni le kni les o, B, y et д sont nuls, il arrivera aussi que 1 — z est nul, c'est-à-dire, que tout le carbonate sera transformé en sulfure. Vice versa en laissant à k, une valeur sensible et en éliminant le H,S, o pourra déplacer l'acide hydro-sulfurique d'un sulfure alcalin par de l'acide carbonique. Pourtant, la quantité du gaz dissous est, dans la plupart des cas, assez petite en comparaison des quantités dissoutes des corps solubles. Dans ce cas, x, c'est-à-dire, les quantités des corps opposés seront aussi assez insignifiantes, de sorte que l'in- fluence du gaz sur l'équilibre n'est pas notable. Ainsi, on ne peut pas, en général, observer les changements de l'équilibre produits par la présence du gaz, si la quantité dissoute d'un des corps opposés n'est pas assez petite. Cela se réalise si ce corps est ou gazeux ou trés peu soluble dans le liquide ').. cas-lå a déjà été traité. Mais aussi dans le second cas, on pourra voir linfluence du gaz, car les produits de sa présence se pré- cipiteront et disparaitront ainsi de l'équilibre. Les précipitations des sels métalliques par de l'acide hydro-sulfurique en sont des exemples bien connus. Jne influence à peu prés analogue à celle de la pression est exercée par la température, si le corps, à l'égard duquel le système est hétérogène, est solide. La solubilité de ce corps est, comme on le sait, trés considérablement augmentée par échauffement. Ainsi, la valeur de k dans l'équation (2) croit. П s'ensuit que z, c'est-à-dire, la quantité des corps opposés aug- ') MM. GULDBERG et WAAGE ont trouvé que »la masse active d'un corps solide (— I soluble) < très petite» (Voir: Sur les affinités chimiques, Christiania 186 e qui est évident sans aucune hypo- thése, si l'on бобр d théorie traitée dans l'ouvrage présent. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 14. 53 mente aussi, tandis que la quantité (1 — x) du corps conjugué diminue. Cette conclusion est vérifiée par toutes les expériences sur ce sujet. On en trouve de nombreux exemples spécialement ans les ouvrages de М. Osrwarp, qui a étudié les phénomènes accompagnant la dissolution de quelques oxalates (Ca C,0, ou ZnC,0,) par un acide. M. Osrwarp!) exprime ladite conclu- sion de cette manière: »L'influence de la température sur les quantités dis- soutes par un méme acide à dilution constante se présente tou- dëng comme une augmentation de cette quantité,» Une autre méthode d’accroitre la quantité dissoute k du corps peu soluble est d'agrandir le volume de la solution (c'est- à-dire d'ajouter du dissolvant). Dans ce cas, on augmente aussi В et y, ainsi que а. De même, la solubilité peut être dimi- nuée par la diminution de la concentration, comme nous le verrons bientôt. Pourtant, dans la plupart des cas, ces influen- ces perturbatrices ne pourront pas compenser l'agrandissement du £ par l'augmentation du volume. Ainsi, 47. Une augmentation du dissolvant pe croître les corps opposés, et diminuer le corps conjugué du solide, à l'égard du- quel le système est hétérogène (si les influences ee ne sont pas trop grandes) ). ^. Maintenant, nous allons rechercher ces causes élites, ll faut que toute chose qui altère la solubilité du corps, à l'égard duquel le système est hétérogène, altère aussi les quantités des trois autres corps. Comme on le sait bien, il n'est pas rare qu'un sel se dissout en plus grande quantité dans une solution saline, que dans de l’eau pure. Ainsi, M. Wunrz?) dit: »Une solution saturée d'un sel peut нса dissoudre une cer- taine quantité d'un sel tout différent, et alors elle devient apte à se charger d'une quantité supplémentaire du premier seb. Si done, les deux sels ont tous les iones inégaux, on pourra peut- être admettre que le phénomène cité soit causé par une décom- position double, mais une telle opinion sera impossible si les sels sont »d'une méme base ou d'un méme acide. Dans ce cas, qui, semble-t-il, devrait être fort simple, il peut se faire, au con- traire, que la solubilité des substances soit accrue, ou bien que 1) OSTWALD: Journal für praktische Chemie Т. 23, p. 517 et T. 24 p. 486 (1881 2) WURTZ: Diet aire de chimie pure et appliquée. T. П, 2, p. 1545, Art. serias "(Paris 1876). 54 ARRHENIUS, LA É | п. celle d'une seule d’entre elles soit augmentée, ou enfin que celles. de toutes les deux soient diminuées. Cela résulte d'ex- périences nombreuses. M. OsrwaLp raconte aussi!) que des expériences exécutées par lui indiquent une solubilité de l'oxa- late de calcium dans de l'eau pure, — qui augmente par l'addition des sels КА20,, NaCl etc. à l'eau dissolvante. De méme, la présence de CaCl, et de "HO augmentera probable- u CaG,O,, (sel sur lequel M. OSTWALD a fait des expériences). Maintenant, si la quantité dissoute (k) du СаС,0, augmente, les corps opposés augmenteront et le corps conjugué diminuera. Ainsi, nous voyons que la solubilité de loxalate diminuera par la réduction de la concentration des trois autres corps НСІ, CaCl, et (COOH),, diminution de solubilité qui pourra р l'augmentation de la quantité dissoute par l'addition de l'ea П faut aussi кекірік que, dans le cas précédent, les sels neutres ajoutés (К.А20,, NaCl etc.) entrent dans des équilibres avec l'acide oxalique et l'acide dissolvant (HCl), par où il se forme des quantités d'oxalate (de К ou de Na ete.) à peu près proportionnelles à la quantité de sel neutre ajouté. Mais ces quantités d'oxalate donnent à l'analyse le méme résultat que si une certaine quantité d'acide oxalique était dissoute. Ainsi, l'addition de sels fera en tout augmenter la quantité d'acide oxa- lique dissous. Cela pourra suffire pour expliquer les résultats obtenus par M. Osrwarp, selon lesquels l'aeide chlorhydrique dissout une plus grande quantité d'acide oxalique, si l'on y ajoute du chlorure de sodium, résultats probablement inexplicables par la théorie de MM. GuLDBERG et WAAGE. А ce qui vient d'être dit, s'attache l'explication d'un phénomène contraire à la théorie e MM. GULDBERG et Waage. M. Osrwanp?) a donné un récit trés important de ce phénomène. Si en présence de CaCl,, on laisse une constante quantité de HCl réagir sur de l'oxalate de calcium, il se forme aussi de l'acide oxalique libre, et entre ces quatre corps un équilibre s'établit, représenté par l'équation: (1 — za. kd = (m + 2)8(п + z)y, - 5 Ф B et — = tp ° =. с = LE = ee © с. ой (1 — za, kó,(m + z)8 et (m + z)z ont égard aux actives (dissoutes) des НСІ, Са(СОО),, Call, et (C бон), 1) OSTWALD: Journal für praktische Chemie. T. 23, р; 209 a 881). 2) OSTWALD: Journal für praktische Chemie. T. 24. p. 486 (1881). . BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 14. 55 ° Dans ces expériences (1 — z) ne varie que trés peu, de sorte que l'on peut admettre а être constant. Pour plus de simplicité, supposons provisoirement que kd soit aussi constant. Au contraire, les quantités (m + ж) et (n + x) varient beau- coup dans l'expérience, ainsi, les В et у ne peuvent être consi- dérés comme des constantes absolues. Mais, selon la théorie de MM. GuLDBERG et WAAGE, l'expression e 2 doit être constante, ce qui ne peut arriver à cause de 4 Variabilité de y et d.n+x est varié (dans le tab. I. 1. c.) entre 1,008 et 0,068 équivalents (en grammes) par litre (ainsi à peu prés entre les 1 A А »nombres moléculaires» !) 1 et п). De même le »nombre molé- бн» de n + 2)(= CaCl,) varie simultanément entre les limi- tes --- ly eti — Maintenant, la variation de у (coëff. d’act. de CaCl) ir ces limites est à peu pres insignifiante en compa- raison de la variation simultanée de у (coëff. d’act. de С,0,0,Н,). (m + ат + ا‎ t (1 — æ La conséquence en sera que l'expression 7 aura sa valeur la plus grande, quand y est à son minimum, c'est- à-dire, (п + x) est à son maximum et vice versa; l'expression aura sa valeur la plus petite quand (п + 4) est à son minimum. Un calcul selon les chiffres de М. Lenz?) indique que у, entre lesdites limites, varie dans le rapport 1:2,42, pendant que 8 variera ul ut dans le rapport 1,14 : 1. Ainsi, #y variera dans la proportion 1: 2,045. (Comme les chiffres sont obtenus par une petite extrapolation, ils ne peuvent prétendre ù une grande exactitude). De même, si les suppositions ci-dessus se- un devrait varier entre les resp. limites 2,045 et 1. Le calcul des donndes de M. srwALD rend le chiffre correspondant 1,71 : 1. Donc, la varia- tion n'a pas été aussi considérable que le calcul le montre. La cause en est à chercher dans deux circonstances diffe- rentes (hors l’inexactitude des chiffres employés au calcul). D'un cóté, le 7 est caleulé d'aprés des chiffres valables pour des solu- tions pures de (COOH), Maintenant, la conductibilité d'un éleetrolyte est diminuée par la présence d'un autre électrolyte, raient exactes, l'expression 1) La définition de »nombre moléculaire» selon M. KOHLRASCH, voir I, 2) LENZ Imp. des Se. de S:t Pétersbourg, Ze Ser. T. 26 N:0 3 ретті pren 1878 N:o 12 p. 710. 56 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. II. tout comme la »conductibilité moléculaire» diminue avec la concentration. Naturellement. l'influence du sécond électrolyte sera d'autant plus grande que la proportion entre sa masse et celle du premier électrolyte est plus grande. dins la dimi- nution de у sera plus grande lorsque (n + z) = 15 que lorsque (п + 2) = 1, de sorte que la variation de y wenn pas la proportion de 2,42:1. Donc, la variation de T aussi sera moindre qu'entre les limites 2,045: 1. Certes, la même obser- vation pourra se faire de 8, mais les variations de В étant assez insignifiantes en comparaison de celles de y, on peut négliger cette correction. De l’autre côté, une solution de CaCl, dissout probable- ment (comme le font celles de NaCl, KCl, MgCl) Voxalate de calcium en plus grande quantité que ne le ferait l'eau: pure. Cette tee doit augmenter avec la quantité (т + z) de CaCl, de sorte que k augmente avec (m + x). Mais (m + +) est un maximum en même temps que (п + z), (la quan- tité (COOH),) est un minimum, c’est-à-dire, que y et Ву ont leurs valeurs les plus grandes. Ainsi, le quotient k ed gera plus proche d’être constant, que nous ne l’avons supposé, en admettant k être constant. Ce qui concorde aussi avec la réa- lité, les nombres respectifs des variations étant 1,71:1 au lieu de 2,045 : 1. Cela est valable pour les expériences citées, lorsque п = О, c’est-à-dire, que l'on n'ajoute pas de l'acide oxalique libre dés le commencement. Mais dans, d'autres séries n > 0 (m = 0). Dans ces cas, les variations de By seront assez insignifiantes pour ne pas suffire à l'explieation de la variabilité du quotient E Au contraire, la quantité de CaCl, variera très consi- о savoir entre les »nombres moléculaires» 1 et 15, раг ой la quantité dissoute k de Ca(COO), variera aussi сор „аб Е dérablement, се qui cause la variation du quotient Pourtant, cette variation de la solubilité n'est pas connue, de sorte que l'on ne peut vérifier la théorie par des expériences. M. OsrwaLp a aussi fait varier la température et la con- centration à ces expériences, dont les résultats principaux sont reprodüits dans les tableaux I, II, III et IV ci-dessous. Dans les tabb. II, Ш et 1V, les variations des quantités (п + x), et BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 14. 57 aussi des quantités (m + т), ne sont pas aussi considérables que dans le tab. I. Cela peut se dire spécialement du tab. IV. "A vn kad Sn Aïnsi les variations de a dont les causes principales sont la variation de m+ z, si m>>0, et la variation de y, si n> 0, doivent être les plus grandes dans le tab. I et les plus petites dans le tab. IV. es chiffres des tableaux ont égard aux limites des variations des »nombres moléculaires» de m + z et de n + et aux rapports des valeurs maxima aux valeurs minima kad 3 du quotient a inscrits dans les tableaux sous le titre сем. Dans la partie supérieure des tableaux, п est égal à zéro, dans la partie inférieure m est égal à zéro. | | | | | | | | Tab. E | Tab. 11; Tab. HI Tab. IV. | .| Temp. 20° C. | Temp. 20^ C. | Temp. 100° C. | Temp. 100° C. | | | | | m + z..| 1,008 à 0,068 | 0,202 à 0,0155 | 1,095 à 0,24 | 0,222 à 0,052 i onu 0,0085 à 0,068 | 0,0019 à 0,0155) 0,0946 à 0,24 | 0,0215 à 0,052 Стар: ANE 1,57 :1. | tui p er C min. | | Ee? 0,008 à 0,068 | 0,002 à den 0,0923 à 0.24 | 0,0215 à 0,052 а-г... 1,008 à 0,068 | 0,202 à 0,0155 1,09% à 0,24 | 0,222 à 0,052 Cher а. 1,58 : 1. las cX 66] E С min. | | Comme nous venons de le voir, les expériences concor- dent aussi bien que l'on peut s'y attendre aux raisonnements ci-dessus. M. OSTWALD a exécuté quatre séries complètement analogues avec de l'acide azotique, lesquelles ont donné les mêmes résultats que les séries où il a employé de l'acide chlorhydrique e ce que nous venons de dire, il est. assez évident que les équilibres des systèmes hétérogènes ne présentent pas des rapports aussi simples que M. OsTWALD, guidé par la théorie de MM. GULDBERG et WAAGE, а cru y trouver. $ 14 Action entre des liquides et des solides. Dans le précédent, nous avons supposé que l’action entre un solide et un liquide, en contact avec celui-là, ne 58 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITE GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. II. soit pas sensible. Cela n'est qu'une approximation, autorisée aussitót qu'il est question des équilibres, comme nous le ver- rons bientôt. Si une action chimique se fait entre le solide et le liquide à la maniére d'une décomposition double, par laquelle les iones de l'électrolyte fluide sont séparés, il faut aussi admettre que le solide lui-mème a ses particules consti- tuées de deux iones qui ont une certaine liberté entre eux dans leurs mouvements. Il s'ensuit que le solide pourrait conduire l'électricité à la manière des électrolytes. Une telle propriété, quoique trés peu prononcée, est constatée dans un grand nombre de cas comme pour le verre, la glace et plusieurs autres substances. Donc, on est autorisé d'attribuer aux so- lides un coëflicient d'activité dont la valeur pourtant est énormement petite en comparaison de celle des liquides. n s'ensuit nécessairement de cette manière de voir, qu'une action chimique se réalise à la surface de contact des corps solide et liquide, si tous les deux conduisent l'électricité élec- trolytiquement. Mais si une quantité, quelque petite qu'elle soit, du solide se dissout dans le liquide, des échangements d'iones se feront entre cette partie etl'électrolyte liquide, de telle maniére que le nombre de ces échangements surpassera bientót ceux qui se font dans le voisinage immédiat de la surface de contact. Cela se voit aisément, si l'on considère la petite étendue que doit avoir ce voisinage immédiat en comparaison du volume du liquide, ainsi que l'insignifiance du coëflicient d'activité du corps solide en comparaison de celui de la partie dissoute du même corps. Done, Si un système est hétérogène à l'égard d'un corps so- lide, dont pourtant une très petite partie est dissoute dans le liquide entourant, on peut négliger les réactions qui se passent à la surface de contact entre le liquide et le solide. Evidemment, l'influence des réactions qui se passent dans le Ypipnape immédiat de la surface de séparation, est proportionnelle à l'étendue de cette surface. Ainsi, l'équa- tion exprimant l'équilibre sera de la forme (1—2) a (kö +k,Ad,) = 430 où kd est la masse active de la partie dissoute du corps solide, d le coëfficient d'activité de la partie solide du méme corps, À l'étendue de la surface de séparation, et k, un con- stant. Done, si l'on ne pourrait négliger le terme contenant BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 14, 59 А, Ц faudrait que l'équilibre fût sensiblement altéré par la variation de la surface А. Mais des expériences nombreuses ont montré que cela n'arrive jamais!) De sorte que la pro- position ci-dessus est vérifiée dans tous les cas, connus jus- qu'ici Entièrement d’une autre manière se présente le phéno- mène, si l'équilibre n'est pas atteint. Si par exemple, on verse de l’acide chlorhydrique dans de l'eau, au fond de la- quelle se trouve du carbonate de calcium, la partie dissoute du carbonate sera d'abord transformée en chlorure, et puis les réactions essentielles s'effectueront à la surface de sépa- ration. Ces réactions se passent principalement de telle ma- nière que du HCl et du СаСО, entrent en des courants cir- culaires communs. Une partie beaucoup plus insignifiante des réactions s'effectue de la facon que l'eau et le carbonate s'attaquent, de sorte quil se forme de l'hydrate de calcium et de l'aeide carbonique, aprés quoi l'acide chlorhydrique agit sur l'hydrate qui vient de se former. $ 15. Vitesse des réactions. Dans un systéme homogéne, oü sé trouvent les masses actives аа, 68, cy et dà des quatre corps А.Л, hls, 1.7, et I,J,, il se forme, pendant l'unité de temps, une quantitó de LJ, égale TA ey. s = du même aud se détruit. V est le volume du liquide au sein duquel les réactions s'effectuent, et K, est une quan- tité invariable, dépendante de diverses circonstances, supposées constantes pour tous les électrolytes. (Voir $6). Ainsile nombre , de même qu'une autre quantité K, ži (ey. dà — aa . bg) exprime la vitesse avec laquelle le corps Д.Л, (ainsi que /,7,) se forme. Ce nombre exprime aussi, comme on peut le voir sans difficulté, la vitesse avec laquelle les corps LJ, её LA se détruisent. On peut donc dire que ce nombre représente la vitesse des réactions. Donc, ce nombre n'est pas propor- 1) GULDBERG. et WAAGE, Etudes sur ut affinités p. 19 (1867), Journ. für prakt. Chemie. T. 19, p. 89 (1879). 60 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES II. d tionnel à l'expression су. dd — aæ.b8 seulement, mais aussi proportionnel à K, : V. Maintenant, dans la plupart des réactions chimiques, la vitesse est trop grande, à cause de la grandeur des e, В, y et д, pour pouvoir être mesurée. Jusqu'ici, ce ne sont que les réactions de formation des éthers qui ont été soumises à des mesures exactes, ce qui peut se faire à cause de linsignifiance des coéfficients d'activité des corps mis en présence, savoir l'eau, l'aleool et l'éther. Ces systèmes sont, au moins dès le commencement, homogènes, si l’on mêle un acide avec de l'alcool. Mais dés le commencement, la vitesse est représentée par So pas 7 où cy et då sont les masses actives de l'acide et de l'alcool. Ainsi, la vitesse sera proportionnelle à су seulement si l'on emploie toujours le même alcool. Mais y est plus grand, si l'acide est fort que s'il est faible, de sorte que la vitesse de la formation de l'éther doit être plus grande pour les acides forts que pour les acides faibles. Aussi, l'expérience montre que l'éthérification s'accomplit plus vite si l'on emploie de l'acide azotique que de l'acide acétique Si au contraire, le système est hétérogène à l'égard d'un corps solide, les réactions se font en général beaucoup plus lentement. Cela dépend de ce que la partie constante du solide contenu au sein du liquide, si elle est détruite par la réaction, ne se renouvelle que très lentement. Car la redis- solution de cette partie a lieu dans le voisinage immédiat de la surface séparante, d’où les molécules dissoutes ne se répandent que trés lentement par diffusion dans le liquide entourant. Ainsi, la vitesse dépend aussi de la grandeur et de la situation dans le liquide de cette surface, de sorte que la vitesse de la réaction doit être une fonction trés compli- quée, ce qui est en pleine concordance avec les expériences. Un tel système hétérogène se réalise à la formation des éthers, puisque l'éther se sépare en partie des autres corps réagissants. Cependant, on a fait des caleuls sur la vitesse de léthérification d’après des formules dans lesquelles di- verses constantes sont déterminées à l’aide de l'expérience 1) Voir: BERTHELOT, Essai etc. T. II p. 456 (1879). BIHANG: TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. K:0 M. 61 elle-même 1), mais on па pas considéré les circonstances signalées ci-dessus, qui exercent une grande influence sur le procédé, de sorte que le calcul estillusoire. Aussi, les obser- vations ne concordent pas très bien avec les calculs. Pour- tant, on verra sans difficulté que la diffusion et par cela 49. La vitesse des réactions dans les systèmes hétérogènes est augmentée par le remuage du liquide. De méme, on s'aperçoit aisément de l'influence d'une élévation de la température. Parce que, dans le numérateur de l'expression de la vitesse, les quantités 0, В, у et d aug- mentent toutes avec la température, et que le V dans le dénominateur ne s'accroisse que dans une proportion très faible et que la variation de «ad soit à peu près la même que celle de 67 ?), il faut en général que la vitesse des réactions augmente considérablement avec la température. Cela pour les systèmes homogènes. Pour les systèmes hétérogènes, la vitesse augmente non seulement par la même raison que pour les systèmes homogènes, mais aussi à cause de l’accroisse- ment de la diffusion avec la température. Ainsi, en général: 50. Lu vitesse des réactions augmente par l'élévation de la température. Ce fait est bien connu par tous les chimistes. Aussi, il est en pleine concordance avec toutes les mesures effectuées jusqu'ici sur ce sujet $ 16. Caleul d'exemples numériques. Selon ce qui vient d'étre dit, toute réaction (entre des électrolytes) est déterminée par les masses actives des corps réagissants dissoutes dans le liquide où les réactions ont lieu. Nous avons donné ci-dessus les formules générales, valables pour de telles réactions. Mais, dans ces formules, entrent les coefficients d'activité qui, en général, dependent des quan- tités dissoutes des corps, c'est-à-dire, des quantités cherchées. Pourtant, ces coëflicients ne varient que trés peu (еп géné- 4, —— et WAAGE: Etudes sur les affinités chimiques pp. 57 et (1867). 2 Voir rs 12 ci-des в: Christiania Vidensk. Selsk:s Forhandl. 1864 omis ERG et WAAGE: Etudes sur les affinités chimiques p. 14 Ber LoTHAR MEYER: Die modernen Theorien der Chemie p. 506 (1883). 62 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. IT. ral en comparaison des variations des quantités dissoutes. Ces variations-là sont aussi diminuées par la présence des autres corps réagissants. Ainsi, on peut admettre le coéffi- cient valable pour une certaine concentration du corps en question, concentration qui, pourtant, ne doit pas trop différer? de la concentration actuelle, et à l'aide de ce coëfficient, on calcule les quantités dissoutes des corps. C'est la première approximation: S'il sera nécessaire, on prendra les coëfficients valables pour ces dernières concentrations, et on calculera de nouveau. Le résultat du second calcul ne diffèrera pas sen- siblement de celui auquel on parviendrait, si l'on renouvelait le caleul encore quelques fois. Si cependant, le systéme est homogène, les соёћсіепіз ne varieront en général qu'assez insensiblement, pour que l'on puisse les égaler à des con- stantes. Pourtant, cela n'est juste que pour des dissolutions assez atténuées, selon les tableaux que nous avons donnés dans la première partie!) sur la valeur de l'exposant de dilu- tion. Les vérifications expérimentales de cette remarque se retrouvent dans les ouvrages de MM. GULDBERG, WAAGE, OsrwaLD et THOMSEN, qui ont toujours admis que la valeur de E est une constante. La même remarque peut se faire sur les systèmes hété- rogènes de telle sorte que les quantités dissoutes des corps ne subissent point de variations trop grandes. Les vérifica- tions se retrouvent aux mêmes endroits que celles pour les systèmes homogènes. $ 17. Conservation du type et affinités prédisposantes. Outre les décompositions doubles, caractéristiques pour électrolytes, il existe une autre classe de réactions chimi- — о un ') Les exposants = dilution indiquent combien la résistance d'une a ente; si l’atténuation en augmente ven la propor- on de 2:1. Donc, si l'exposant de dilution est 9. её que ee соёћ- o cient d'activité soit « avant l'atténuation, ce coëfficient sera — aprés latténuation. A des atténuations assez grandes, cet exposant ne différera pas beaucoup du nombre 2 (pour les sels, les bases fortes et les . forts). Par cette е le A канен пе variera pas notablement avec la dilution. Les autres corps, sents sa a un ront la жазшы encore қы; en me nous venons de le ed i BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL.. BAND 8. w:o 14. .63 ques, les additions et les substitutions simples. Les électro- lytes peuvent aussi être soumis à ces réactions-lài. Mais еп ce cas, les iones ne se séparent pas et ainsi, il n'y a pas de courants circulaires. Par cette raison, ces réactions ne peu- vent pas étre prévues d'aprés la (höörie développée ci-dessus, au moins non pas dans son état actuel. Ce qui est caracté- ristique pour les réactions mentionnées ci-dessus, c'est qu'elles s'effectuent par nécessité sans le concours de conditions exté- rieures favorables. Ce n’est pas de même des réactions de la seconde classe. Elles ne s'effectuent pas sans des condi- tions extérieures, dont l'influence est souvent assez inexpli- cable; elles se font donc, dans la plupart des cas, d'une ma- nière brusque et irréversible, quelquefois même explosive. Ce que ‘nous voulons maintenant remarquer, c'est qu'elles n'ont lieu que »dans des conditions extrêmes». (BERTHELOT). D'aprés ce qui a été dit aux paragraphes précédents, tous les électrolytes sont constitués d’après le type LJ; où I et J sont les deux iones qui s'échangent entre des électrolytes différents, mis en présence les uns des autres. Mais par cet échangement, il ne se forme que des électrolytes (voir $ 4), de sorte que le type est toujours conservé. 5i, par exemple, on а le sel К (CAz),Fe, ce sel est du type К — л d'après les recherches de М. Hrrrorr. Done, si се sel est mis en présence d’autres électrolytes, de doubles décompositions auront lieu, qui pourtant toutes conduisent à la formation СА=), Fe ¿= où M est un d'électrolytes de la constitution M — radical métallique. Ainsi, le Fe (séparé de C, Аг) ne paraîtra jamais comme ione positif, d’où il s'ensuit qu ril ne se formera jamais de sels de fer proprement dits par de tels procédés. C'est un fait bien connu que la présence de Fe dans le sel K,(CAz),Fe ne peut pas être découverte par des réactifs communs, qui sont tous des électrolytes. La conservation du type est, en effet, un facteur si important qu'elle a été em- ployée pour l'explication d'un grand nombre de réactions, qui contredisent certaines théories chimiques, par ex. celle du »prineipe du travail maximum». L'auteur de ce principe, M. ERTHELOT, admet aussi que »les phénomènes chimiques sont déterminés d'une part par la tendance générale à la conservation du type moléculaire initial, et de l'autre part par la tendance 64 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. IL. de tout système vers l'état qui répond au maximum de la chaleur dégagée»!). ne notion autrefois trés répandue et qui a encore des partisans nombreux, quoiqu'elle soit très peu in est celle de l'influence d'une affinité prédisposante. Cette fluence consiste, en général, en ce que sous certaines ger? tions un composé ne se forme, que si l’on met en présence un autre corps avec lequel ce composé-là pourra entrer dans une combinaison »stable» Si la réaction, par laquelle ledit ере se forme, est limitée, de sorte qu'il ne se forme qu'une quantité insensible du composé, il n'est pas difficile d'expliquer linfluence du corps mis en présence. En entrant dans une combinaison avec le composé, qui vient de se former, il entraîne ce composé du champ de réaction, de sorte que de nouvelles doses du composé se formeront et ainsi de suite. Pourtant, ces »affinités prédisposantes» se manifestent surtout à des réactions entre des non-électrolytes. Dans son ouvrage excellent M. BERTHELOT ne cite que deux réactions entre des électrolytes et de l'espéce que l'on a expliquée autrefois par l'hy- pothése d’une affinité prédisposante. L'un de ces cas est la for- mation plus rapide de l'éther, si Гоп emploie de l'acide azo- tique au lieu de l'acide acétique. Ce cas a déjà été traité au paragraphe 15 ci-dessus. Voici l'autre cas: »La double dé- conipaeition entre un éther d’hydracide et un sel est lente, et méme elle ne accomplit bien que vers 150 à 200 degrés: par exemple, si l'on opére avec de l'éther iodhydrique et un sel de potasse. Au contraire, elle a déjà lieu à froid entre 'éther iodhydrique et l'aeétate d'argent?) La raison en est évidemment que dans le dernier tas, il se forme de l'iodure d'argent, qui est à peu près insoluble et se précipite, de sorte que sa présence n'empéche pas la réaction de s'accomplir. $ 18. Electrolytes fondus. C'est un fait bien constaté que les sels fondus sont aussi éleetrolytes. Ces électrolytes doivent être soumis aux mêmes lois que les électrolytes dissous. Mais les électrolytes fondus étant trés peu examinés, il suffira de constater que M. Osr- !) BERTHELOT: 1. c. p. 471. 2) BERTHELOT: 1. c. p. 455. BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 14. 65 WALD dans un ouvrage récent!) a indiqué que dans un liquide fondu, contenant les quatre électrolytes Л.Л, 1,7, J, et LJ, un équilibre s'établit entre ces corps. Ainsi, lexpérience et la théorie concordent sur ce point. Cela ` pour les systèmes homogènes. Si l'équilibre est hétérogéne, les lois déduites ci-dessus sont aussi applicables. Ainsi, des acides trés faibles (comme p. ex. l'acide borique, lacide silicique etc.), qui ne sont pas gazeux à de hautes tem. pératures, peuvent déplacer les acides forts (lacide chlorhy- drique, l'acide azotique et l'acide sulfurique), parce que ceux- ci sont volatils à ces hautes températures et s'échappent de l'équilibre sous forme gazeuse. $ 19. Cas auxquels les lois de DERTHOLLET ne sont pas applicables. M. BERTHELOT?) cite dans son ouvrage quelques cas aux- quels les lois de BERTHOLLET ne sont pas applicables. Tous ces cas peuvent être compris en les deux cas généraux sui- vants. Ou un hydrate faible ne peut pas déplacer un hydrate plus fort, quoique l'un des produits du déplacement soit peu soluble, ou un acide volatil (chlorhydrique et azotique) dé- place en partie un autre acide (sulfurique), quoique cet acide- ci ne soit pas volatil. e premier cas général est représenté par la formule: (1— x) ad = z28y Z k28y, où l’hydrate faible et le sel de l'hydrate fort sont présents en quantités équivalentes (dés le commencement supposées égales à 1), et où k est la quantité soluble du corps peu so- luble. а est le coëfficient d'activité de l'hydrate faible, д celui du sel conjugué, et y et В sont ceux des corps opposés. Si donc, une quantité (en équivalents) égale à т des corps con- jugués est transformée en corps opposés, l'équation ci-dessus est valable. Mais comme il faut qu'il ne se forme pas de précipité, æ doit évidemment ne pas surpasser k, ce qui !) OSTWALD: Journal für praktische r. T. 25 p. 1 (1881). 2) BERTHELOT: l. c. pp. 419 et 657 et suiv 66 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. I1. est exprimé par l'inégalité ci-dessus. Si z21—1. Ainsi, on peut à fortiori prétendre que: (1 — £)*ad < 128; gesi Si cette inégalité est satisfaite, il ne se forme pas de pré- ou cipité. Si В appartient à lhydrate déplacé fort, : est une trés petite quantité, en général, d'autant plus am que la concentration est plus grande (Voir $$ 5 et 12 ci-dessus) Au contraire, 2 ne differe pas considérablement de l'unité (au moins non pas au méme' degré que la valeur de > Ainsi, il peut bien arriver que, quoique k soit trés petit, l'inégalité ci-dessus soit satisfaite, c'est-à-dire, il ne se forme pas de pré- cipité. | Puis, il faut expliquer comment Гас14е chlorhydrique peut déplacer Гасіде sulfurique. Pour que les lois de BERTHOLLET soient applicables, il faut que le corps volatil soit écarté du liquide où l'équilibre a lieu. Mais si l'on mêle de l'acide chlorhydrique avec un sulfate ou plutôt de l'acide sulfurique avec un chlorure, il n'y a pas de perte sensible de l'acide chlorhydrique libre, de sorte que la masse active de cet acide n'est pas sensiblement diminuée. Ainsi, on peut et doit re- garder un tel système comme homogène, d’où il s’ensuit qu'un partage doit se faire entre les deux acides, ce qui arrive aussi en réalité. Les déplacements des acides faibles (tels que l'acide bo- rique) par les acides forts ont aussi été cités comme un exemple contraire à la théorie de BERTHOLLET. Nous avons déjà (au $ 9) fait voir que ces phénomènes sont en accord parfait avec la théorie développée ci-dessus. Nous eroyons done avoir prouvé que les objections faites à la théorie de BERTHOLLET, sont évitées par la théorie pré- sentée ici. BIHANG TILL К. ЗУ. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. м:0 14. 67 $ 20. Dégagement de chaleur aux réactions chimiques. Comme nous le savons, M. THOMSEN!) prétend que toutes les bases, si elles existent sous forme d’hydrates dissous, dé- gagent la même quantité de chaleur en neutralisant la même quantité d’un acide. Сее circonstance simple s'appelle »thermoneutralité saline». Au contraire, tous les acides ne dé- gagent pas la méme quantité de chaleur en s'unissant à une méme base, circonstance qui a paru trés bizarre aux savants de la thermochimie. D’après ce que nous venons de dire, cela ne semble pourtant pas impossible d'expliquer. Il est évident que la parité entre deux hydrates, sous le point de vue thermochimique, ne peut avoir lieu que si tous les deux sont en état actif. Dans l'état inactif, les composés analogues ne jouent pas le róle d'hydrates (acides ou bases), puisqu'ils ne peuvent s'unir à un hydrate d'une autre nature (de signe contraire) et former de l'eau et du sel Ainsi, au lieu de pré- tendre comme le fait M. THOMSEN, que les hydrates soient en »forme dissoute», nous supposons qu'ils soient en état actif. Aprés cela, nous émettrons l'hypothése suivante, trés natu- relle. & procédé chimique à cause duquel un système d'un équi- valent d жен (actif) et d'un équivalent de base (aussi active) se transforme en un nouveau système, consistant d'un sel (non compliqué) et de l'eau, est accompagné d'un même dégagement de chaleur indépendant de la mature des hydrates. procédés divers qui s'effectuent à la neutralisation d'un acide par une base (les hydrates sont supposés en partie inactifs), sont les suivants: 1. Neutralisation entre les parties actives des hydrates. 2. Formation nouvelle des parties inactives en parties 3. Neutralisation des parties actives nouvellement for- 4. Formation de complexes moléculaires du sel pro- it. 5. Solidifiestion possible du sel. 1) THOMSEN; Thermochemische Untersuchungen. Т. I (1882). 68 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITE GALVANIQUE DES ELECTROLYTES. II. Entre ces cinq procédés, c'est la somme des dégagements de chaleur, accompagnant les procédés 1 et 3, qui doit être constante, si un équivalent de sel se forme. L'existence des procédés 2, 4 et 5 explique comment le dégagement de chaleur peut être aussi inégal dans les divers cas. Le procédé 4 doit évidemment être accompagné par un dégagement de chaleur, comme consistant dans un resserre- ment entre les molécules. Pourtant,’ ce dégagement doit, selon toute probabilité, étre assez petit en comparaison de ceux des effets chimiques proprement dits. Ainsi, il arrive pour les bases et les acides forts, que la chaleur, dégagée à la forma- tion de leurs sels, est à peu prés constante (si le procédé 5 ne E pas les résultats). Car dans ce cas, le procédé 2 n'a pas la même influence que si les hydrates étaient faibles (peu actifs), de sorte que la chaleur, absorbée par ce procédé, peut être négligée. Ladite constance des chaleurs de forma- tion des divers sels, dont les constituants sont forts, a motivé l'hypothèse de M. THOMSEN. Ci-dessous nous reproduisons quelques chiffres d’après l'ouvrage de M. BERTHELOT. Chaleurs de formation de quelques sels em dissolutions étendues d'après MM. BERTHELOT et THOMSEN. zw | ° = 8 E A I а ER u s à кро р SX) a: s ge Hu Sa o we rim B opem | М№оОН...... 13,7 | 13,7 | 18,8 | 13,4 | 14,5 |15,85| 3,85 | 2,9 | 10,2 ХОН 18,1 | 13,8 | 13, | 13,4 | 14,5 |157 | 8,95 | 3,0 | 101 ас 12,45, 19,5 | 12,0 | 11,9 | 12,7 | 14,5: | 941 ls.|::5, /,Са(ОН), 14,0 | 13.9 | 13,4 | 19,5 | 185 | 15,6 | 3,9 — 9,8 /зВа(ОН), 13,85 | 13,9 | 13,4 | 13,5 | 16,7 | 184 | — | — | Пл /,8(ОН),| 141 | 18,9 | 13,5 | 13,5 | 17,6 | 154 | — — | 10,5 Selon le paragraphe 21 de la partie précédente, entre les sels des acides forts (qui sont cités dans le tableau ci-dessus), les sulfates des métaux alcalins sont les plus compliqués, puis 1) Les chlorures, les iodures et les bromures ont la même chaleur de formation (BERTHELOT: Essai. T. I p. 383). BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL: BAND 8. w:o 14. 69 les sels des métaux alcalino-terreux et des acides monobasiques et 20, et les moins compliqués sont les sels des mêmes acides et des métaux alcalins. Le tableau montre aussi que les premiers sels ont la chaleur de formation la plus grande, les derniers, la plus petite. Ainsi nous trouvons véri- fié que: 51. Еп naissant, la complexité est accompagnée par un dégagement de chaleur. AzH, dégage moins de chaleur à la neutralisation que ne le font les bases fortes (spécialement les KOH et NaOH). Mais comme 1а complexité des sels d'ammonium est approxi- mativement la méme que celle des sels de potassium et de sodium, l'explication ne saurait étre cherchée dans une com- plexité inégale. Evidemment, l'explication consiste en ce que le procédé 2 est accompagné par une absorption de chaleur. Cela n'a rien d'étonnant, vu que les parties actives différent des parties inactives à cet égard que les iones de celles-là possèdent un certain mouvement (énergie), qui manque totale- ment aux iones de celles-ci. Pour provoquer ce mouvement, il faut naturellement de la chaleur. Selon les recherches de M. Коньвлозсн, l’activité (c'est à dire la conductibilité) ou, ce qui revient au même, la fraction active d'un électrolyte augmente par l'échauffement, circonstance déjà indiquée dan le mémoire de M. Crausrus sur les mouvements des iones!). . Done, nous sommes autorisé d'énoncer la proposition sui- vante: 52. La transformation de l'état inactif en l'état actif d'un hydrate (faible) est accompagnée par une absorption de chaleur. Maintenant, si l'un des réactifs (l'acide ou la base) ou surtout si tous les deux sont faibles (peu actifs), une concur- rence notable s'établit entre l'hydrate faible et l’eau dissol- vante, de sorte qu'il ne se forme qu'une fraction de la quan- tité de sel qui se formerait, si l'eau n'était pas mise en pré- sence. Par cette raison aussi, la chaleur dégagée, si on mé- lange des équivalents d'acide et de base faibles, sera inférieure à la chaleur dégagée par les bases et les acides forts. Ainsi, le tableau indique que, bien que la complexité des acétates soit plus grande que celle des azotates et des chlo- rures, la chaleur de formation des acétates est (un peu) infé- 1) CLAUSIUS: Росс. Ann. Т. 101 p. 347 (1857). 70 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. II. rieure à celle des azotates et des chlorures. A un degré beaucoup plus grand, cela est valable pour les sels des acides carbonique, sulfhydrique et cyanhydrique, qui aussi, selon toute probabilité (voir: $ 5), ont un coëfficient d'activité fort inférieur à celui de l'acide acétique. Nous avons donc prouvé que: 58. А la neutralisation, un acide faible dégage en général moins de chaleur qu'un acide fort. Une proposition analogue est valable pour les bases. uisque maintenant pour les sels, il arrive que l'activité est d'autant plus petite que la complexité est plus grande (voir $ 2), et que la formation de complexes moléculaires, selon la proposition 50, est suivie d'un dégagement de chaleur, il faut que, pour les sels aussi, la transformation de l'état in- actif en létat actif soit accompagnée par une absorption de chaleur. Mais, selon la proposition 33, les corps doués de la plus petite activité, ont la plus grande chance d'étre formés. Ainsi il s'ensuit que: иа réactions chimiques entre des électrolytes, les corps se forment en général au degré le plus haut, la formation. des- quels est accompagnée du. dégagement de chaleur le plus grand. Voilà le »principe du travail maximum» modifié. Ce principe doit être valable en général, maïs non pas toujours. L'expérience a, depuis longtemps, donné la vérification de la proposition précédente 1). Si lon se borne aux acides et aux pues dont les sels ne sont que peu décomposables par l’eau, et abstraction faite de la différence de complexité de ces sels et du dégagement de chaleur différent, produit par cette complexité (dégage- ment assez faible d'aprés ce que nous venons de voir), les déductions suivantes se feront sans difficulté. Dans се .cas, le dégagement de chaleur ве compose des parties nommées ci-dessous: Absorption de chaleur par la transformation de l'acide de l'état inactif en l'état actif. 2) Absorption correspondante, produite par la transfor- mation de la base. 3) Dégagement de chaleur, produit par la neutralisation des hydrates actifs. 3) M E LoTHAR MEYER: Die modernen Theorien der Chemie p. 452 1883). BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. мо 14. 71 4) Dégagement de chaleur par de la solidification pos- sible. Représentons le dégagement total de chaleur par T et ses parties citées sous 1) à 4) par 4 6 % et ty. Donc T = t, + t, + t, + t, (7—4) = tg + t + t, і; est selon l'hypothése ci-dessus constant (k) ainsi Tt = Rk +t +. Maintenant, il est évident que # est complètement indé- pendant de la nature de la base employée à la neutralisation, et que t, est dire de l'acide employé. Ainsi nous avons démontré que 95. Le ARE de chaleur, produit par la neutralisa- tion d'un acide À au moyen d'une base B (moins la chaleur de solidification possible), est égal à une constante, plus un dé- gagement de chaleur (4) dépendant seulement de la nature de l'acide, plus un autre dégagement de chaleur (t,) dépendant seulement de la nature de la base. Cette proposition a été vérifié par les expériences de M. THOMSEN 1). $ 21. Chaleur d'activité. Pour plus de simplicité, nous nommons la chaleur dégagée par la transformation de l'état actif en l'état inactif d’un cer- tain corps, la »chaleur d'activité» de ce corps. Maintenant, si un acide s'unit à une base (tous les deux supposés complètement actifs), on est autorisé de regarder ce procédé comme le déplacement d'un acide faible (l’eau) de son sel (lhydrate basique) par un acide plus fort?) Donc, si l'eau serait parfaitement active (ainsi que les sels de l'acide fort et de l'eau), la chaleur de neutralisation de l'eau (consi- dérée comme acide) devrait étre précisement égale à celle de l'acide fort d’après l'hypothèse émise ci-dessus. C'est-à-dire, air LOTHAR MEYER: Die modernen Theorien der Chemie p. 436 (1883 2) On ані aussi bien considérer l’eau comme une base ses et l'acide comme le sel correspondant. Le résultat serait le mêm 72 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. II. aucun dégagement de chaleur n'aurait lieu. Si donc, cette eau parfaitement active se transforme en eau inactive, sa cha- leur d'activité sera rendue libre. En effet, il faut admettre que l'eau, immédiatement aprés $a formation, est parfaitement active car elle se forme par la collision des deux iones H et OH doués de mouvement. Mais cette activité se perd instantané- ment, par où de l’eau ordinaire à peu prés inactive résulte. Ainsi nous avons montr e 5 a chaleur de neutralisation dégagée par la transfor- mation d'une base et d'un acide parfaitement actifs en eau et еп sel non-compliqué, n'est que la chaleur d'activité de l'eau. n pourrait donner le nom de »thermoneutralité des électro- lytes parfaitement actifs» à l'état traité. Cette thermoneutra- lité se lie intimement à l'hypothése de WILLIAMSON et de CLAUSIUS. Si deux ou plusieurs molécules électrolytiques échangent des iones (ce qui implique que ces molécules sont parfaitement actives), aucun dégagement de chaleur n'aura ieu. Aucun travail ne s'effectuera non plus à cet échange- ment. Les iones sont complètement libres dans leurs mouve- ments les uns autour des autres, de sorte qu'ils ne s'unissent pas de préférence à l'un des iones (de signe contraire) plutót qu'aux autres. Voilà la raison de prétendre que la probabi- lité d'un ione de rencontrer un autre ione (de signe contraire) est la méme, quel que soit cet ione-ci, hypothése sur laquelle la théorie développée ci-dessus est fondée Maintenant, il faut observer que l'activité consiste en un mouvement des iones, mais avant que ce mouvement puisse avoir lieu, il faut désagréger la molécule électrolytique com- posée de ces deux iones. Cela pour les hydrates. Chez les sels, l'inactivité est fondée sur la complexité des molécules, et pour rendre un sel plus actif, il faut en diviser les complexes molé- culaires, au moins en partie. Ainsi, pour la transformation d'un éleetrolyte quelconque de l'état inactif en l'état actif, il faut employer un certain travail intérieur de désagrégation. e travail est fourni par l'élévation de la température, car tous les électrolytes deviennent plus actifs si la température ` augmente. Ainsi, il faut employer plus de chaleur pour élé- ver la température d'un corps, s’il est électrolytique que s'il ne l'est pas. Mais les électrolytes sont en général des liquides, et les corps solides ne possédent pas des propriétés électroly- tiques qu'à un degré à peu prés insensible (voir paragraphe BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 14. 73 14 ci-dessus). Ainsi, il parait assez probable que les corps électrolytiques doivent avoir une chaleur spécifique plus grande à l’état liquide quà l’état solide. Mais, comme il existe des corps qui, par raison de leur composition, ne sont pas élec- trolytes (p. ex. des corps simples), si ces corps ont une diffé- rente chaleur spécifique à leurs deux états solide et liquide, la différence ne doit pas, en général être aussi marquée que pour les corps électrolytes. Еп effet, cela se comporte de telle manière, comme le montre aussi le tableau ci-dessous reproduit d’après louvrage de M. BERTHELOT (voir Tome I, р. Chaleurs spécifiques moyennes sous les deux états solide et iquide. Noms des corps. État solide. État liquide. | Brome (160). ................ 18,8 (—78. à —25° 18,1 (13° à 58°) ро EE 13,7 (20° à 107°) 27,5 (107° à 180°) Phosphore (62) ............ 118 (T 4:90) 12,7 (50° à 100°) боқты (64) sin Brr | 12,8 (13° à 97°) 15,0 (120° à 150°) Mercure (200) 6,4 (—78 à —40°) 6,7 (10° à 100°) Galltam (70): 5,5 (12° à 23°) 5,6 (13° à 190°) Plomb (207) 6,50 (0° à 100^) ' 8,3 (350° à 450°) м... 6,63 (0° à 100°) 7,5 (250^ à 350°) Bismuth (208) 6,41 (0° à 100°) 7,5 (280° à 880°) Eau (18) 9,0 (—20° à 0^) 18,1 (0° à 100°) Azotate de potasse (101) 24,2 (0° à 100°) 33,5 (861° à 435°) Azotate de soude (85)... 23,7 (0° à 100°) 85,9 (320° à 430°) Chlorure de calcium (109,5) 37,6 (—21° à +3°) 60,1 (33° à 99°) Phosphate de soude (358) 146,8 (—21° à +3°) 267,4 (40° à 80°) Chromate de soude (172,5) 72 (calculée) 115,6 (11° à 48°) Les chaleurs spécifiques, données dans ce tableau, sont les chaleurs spécifiques moléculaires, égales aux produits de la chaleur spécifique ordinaire par le poids équivalent, inscrit au tableau auprès du nom du corps en question. La concor- dance entre les chiffres du tableau et la déduction кое est aussi bonne que l'on puisse s'y attendre, après un raissone- 74 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. II. ment aussi général que celui que nous venons de faire. Les chiffres du brome et ceux de l'iode sont les seuls qui font exception à la règle générale). »Quand un corps passe de l'état solide à l'état liquide, il faut que la nature du mouvement des molécules se modifie, ce qui exige un certain travail par suite l'absorption d'une certaine quantité de chaleur dite latente. L'équivalent de cette chaleur absorbée est l’accomplissement d'un travail in- terne. »2). Exactement la même chose pourra se dire sur la transformation d'un corps inactif en corps actif, si seule- ment on considére que, dans ce cas-ci, c'est le mouvement des iones qui est augmenté au lieu du mouvement des molé- cules dans le cas précédent. Observons maintenant que, si un corps solide, qui en général est inactif, se fond, le liquide résultant pourra être ou électrolyte (actif en partied. ou non- électrolyte (inactif). On pourra simaginer que, dans ce cas-là, le corps se fond d’abord et puis passe de l’état inactif à l'état actif. De sorte que la chaleur absorbée par la fusion consistera- deux parties savoir: chaleur latente de fusion (proprement- dite) et chaleur d'activité. Dans le second cas au contraire, la chaleur d'activité sera nulle. En réalité, ces deux parties ne sont pas séparées l'une de l'autre, mais la somme de toutes les deux est désignée comme chaleur de fusion. Done, on doit s'attendre que cette chaleur de fusion soit en général plus grande dans le premier cas que dans le second, ce qui est aussi en parfaite concordance avec la réalité d'après le tableau ci-dessous pris des ouvrages de М. BERTHELOT (1. c. T. I p. 423) et de MM. Jamm et Bovrx (1. с. T. III p. 194%). 1) ТЇ est à remarquer que le chiffre le plus toes Ve ане les pré- visions, celui de l’iode, semble devoir ètre revisé. Car, d'après les es б е sion, à de telles recherches, à cause de l'état pâteux, que passe le corps dans ce voisinage et qui trouble la régularité or “phénomène. 2) Voir: JAMIN et BoUTY: Cours de physique. 3:e ed. II p. 315*. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 14. 75 Tableau numérique des chaleurs de fusion. Corps. Chaleur latente. Brome (Br) 1,62. Iode (J) 12,8. Soufre (8) 9,87. Phosphore (Р) 5,054. Mercure (Hg) 2,83. Plomb (Pb) 5,37 Bismuth (Bi) 12,64 tain (Sn) 14,25 Gallium (Ga) 18,8. Cadmium (Cd) 11,6. Argent (Ag) 21,1(2,13?)5). Zine (Zn) 28,13. Platine (Pt) 97,2. Palladium (Ра) 85,2. : (Ві, Pb,Sn 4,5. péage (СА 4,7. Bromure stannique (SnBr,) +. Eau (4,0) 79,2. Acide azotique anhydre (42,0) 76,7. Acide azotique hydraté (Н.А20,) 9,5. Acide sulfurique monohydraté (H, BEI ы деша 8,8. » bihydraté (H,SO, + Н,0)........- als: жемі нша EAE hydraté (H, FON 29,0. Acide phosphoreux hydraté (4,0,P) ............... 37,8. Acide phosphorique hydraté (H,PO,) 25,5. Hydrate chlorhydrique (HCI + 2H,0) 34,1. Acide formique (HCOOH) 52,8. Acide acétique ( CH СООН) 41,6. Azotate de soude (№ 420,) 63,0. Azotate de potasse (К AzO,) -- 47,4. Azotate de soude et de potasse(Æ 420, + Na4:0) 51,4. Chlorure de calcium hydraté (CaCl, + 69,0) . M. Chromate de soude (Na, CrO, + 102,0) 35,7. Phosphate de soude (Na, H PO, + 128.0) o 66,8. Hyposulfite de soude (/Уа,5,0, + 59,0) ......... 78,2. 1 chiffre 21,1 n donné par MM. JAMIN et BOUTY le chiffre 2,13 r M. BERTHELO 16 ARRHENIUS, LA 1 Е II. Les chiffres du bromure stannique, de l'acide azotique hydraté et de l'acide sulfurique monohydraté sont assez re- marquables. Selon M. BLEEKRODE les'sels haloides stanniques ne sont pas électrolytes à un degré notable!), ce qui concorde avec le chiffre 7,1 fort inférieur à celui des autres sels. Selon MM. KonurnavscH et NIPPOLDT2), de toutes les solutions d'acide sulfurique, celle composée d’après la formule 2,80, présente un minimum de conductibilité. Ainsi le H,SO, est peut-être non-conducteur et la faible conductibilité de ce corps pourra dépendre de petites parties de H,804 + H,0 et de SO, con- tenues dans la solution. On pourrait imaginer une cause ana- logue de la petite chaleur latente de l'acide azotique hydraté. Mais, en général, on n'est pas autorisé de s'attendre à une concordance aussi détaillée; l'aecord entre le tableau et les prévisions est pourtant satisfaisant. a plupart des chimistes sont inclinés à admettre une force dite “танін, agissant entre les corps chimiquement différents. Dans ce cas, la chaleur produite par les procédés chimiques, serait une énergie potentielle, transformée en ac- tuelle par le procédé. BERTHOLLET, qui adhéra à une telle opinion, était par-là conduit à la conséquence nécessaire que les composés chimiques n’ont pas la composition constante, résultat généralement admis comme erroné (voir paragraphe 23). Outre cela, il y a des circonstances qui sont en faveur de l'opinion contraire, savoir celle que la chaleur produite par les procédés chimiques, est analogue la chaleur latente. Ainsi, personne ne saurait nier l'analogie complète entre la dissociation (p. ex. celle du carbonate de calcium) et la vaporisation d'un liquide d'aprés les recherches de MM. H. SAINTE-CLAIRE DEVILLE, DEBRAY, Ткоовт, — DITTE, NAUMANN et autres savants de la même école Mais la théorie donnée ci-dessus ARMÉE de nécessité à la dernière opinion. Ainsi, elle est, sous ce rapport aussi, en concordance avec les faits expérimentaux. 1) BLEEKRODE: WIED. Ann. T. 3 р. 190 (18 2) KOHLRAUSCH: Роба. Ann. Т. ve т ме” (ат). 3) Voir: BERTHELOT 1. е, pp. 98 et s BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL, BAND 8. N:o 14. 77 $ 22. Comparaison entre quelques nombres trouvés et calculés. | M. OsrwaLp a dressé un tableau sur les valeurs des »coéfficients d'affinité relative»!) pour les acides différents, en égalant le coëflicient de l'acide azotique à l'unité. Comme la définition donnée par M. Osrwar» de ce coéfficient coin- . cide parfaitement avec celle de l’avidité donnée par M. Тном- SEN, et que ce savant-ci a dressé un tableau sur l'avidité nous reproduisons ci-dessous ces tableaux l'un auprès de l'autre. Selon ce qui précède, on peut, à l'aide des coëfficients d'acti- vité, des divers acides, sels et bases, calculer l'avidité. Ce- pendant, le cas n'est pas toujours aussi simple qu'un déplace- ment d'un acide par un autre, car si l'on méle p. ex. les acides chlorhydrique et sulfurique avec une même base, il se orme du bisulfate, et l’avidité s'altére avec les proportions du sel acide (voir paragrahe 10 ci-dessus) Mais les propor- tions du sel acide avec les autres réactifs diminuent avec latténuation. Par cette raison, l'avidité de l'acide sulfurique varie entre les chiffres 0,5 et 0,9 à de différentes dilutions (voir paragraphe 12 ci-dessus). L’acide oxalique présente méme deux sels acides, le bioxalate et le quadroxalate, de maniére que les circonstances sont encore plus compliquées. Mais il y a encore une autre difficulté. Les coëfficients d'acti- vité employés sont, faute de meilleurs, des nombres valables pour des solutions contenant seulement le corps en question. Or, aux réactions chimiques, plusieurs corps sont mis en pré- sence. Les coëfficients d'activité sont diminués par la pré- sence des autres corps, de même que ces coëflicients sont plus petits pour les concentrations plus grandes d’un même corps. Mais l'influence de la concentration est très inégale pour les différents corps, de sorte que les hydrates faibles sont beau- coup plus altérés par cette raison, que les sels et les hydrates forts. Donc, il est naturel d'admettre que les coëfficients d'activité les plus diminuées par la présence de corps étran- gers, sont ceux des hydrates faibles. Comme maintenant, le coëfficient d'activité est en quelque sorte une expression de la force de l'hydrate (voir paragraphe 5), les hydrates faibles 1) Voir paragraphe 12 ci-dessus. 78 ARRHENIUS; LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. II. seront en réalité un peu plus faibles que ne le montre le calcul. La détermination des avidités a été faite de telle manière que Гоп a permis aux quantités équivalentes de deux acides de partager entre elles 1а quantité équivalente d'une base (ordi- ‚nairement NaOH). Le rapport entre les fractions de la base, emparées par les deux acides exprime la proportion des avi- dités des deux acides. Le calcul a été effectué ainsi que, pour l'acide sulfurique, deux nombres sont calculés, valables, l'un s'il ne se forme pas de sel acide, l'autre s’il ne se forme pas de sel neutre. Quant à l'acide phosphorique (H,PO,), nous avons admis qu'il ne se forme que le sel acide dans le- quel un ZH seulement est remplacé par du métal, supposition qui ne doit pas s'écarter trop de la réalité, vu le grand excés d'acide libre quil y a à la réaction. Les seuls acides pour lesquels il y a assez de données numériques au calcul, sont lessuivants: HAzO,, HCl, HJ, НВ”, Н,80,, H,PO, et CH,COOH. La base pour laquelle le calcul est fait, est, dans les cas où cela a été possible, NaOH (pour les НА20,, HCl, HJ et CH,COOH), dans les autres cas KOH. De cette maniére, on obtint par la formule (voir paragraphe 10) (1—2) (1—n2z) a . 0 — 28у (où n = 1, excepté pour le HSC. lorsque n —2 et pour le H,PO, lorsque п=8) le tableau calculé suivant, mis à côté de ceux de MM. OSTWALD et THOMSEN. Tableau de la grandeur de l'avidité des acides. OsTWALD. THOMSEN. Nombre calculé. 100 100 100 Н AzO. BUE 98 100 92 HET о — 89 86 EE 0 a — 92 150, 22 50 à 90 49 47,6 à 85 BLEU ыы 15 21,7 CRO - 1,23 3 8,2. Pour apprécier au juste la valeur de ces chiffres, nous citons le passage suivant de M. Osrwarp. »Nous répétons de nouveau que ces chiffres contiennent des incertitudes considé- rables. Pourtant nous croyons que l'ordre de succession ne BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 14, 79 sera не — ES altéré par des recherches plus pré- cises . һ пс, ceci doit être une concordance suffisante que iiis de suecession des séries trouvées et de la série calculée est la même. Pourtant, cet ordre n'est pas parfaitement identique dans les séries. Quant à l'ordre des acides chlorhydrique bromhydrique et iodhydrique, il n'est pas le même d’après les expériences de M. Osrwarp et celles de M. Tnowsrw. Quand, d’après М. THOMSEN, l'ordre est HCl, НВ» et HJ (où HCl est le plus fort), il est l'inverse d'après M. ÖSTWALD, c'est-à-dire le sui- vant: HJ, r et HC”), comme lindiquent ses recherches volume-chimiques et optico-chimiques. Ainsi, on ne doit pas ajouter une importance trop grande à la différence à cet égard des séries observées et calculées. Les chiffres calculés des acides faibles sont aussi plus grands que пе l'indiquent les Observations, circonstance que nous avons aussi expliquée ci- dessus. Dans le paragraphe 12, nous avons indiqué la raison de la variabilité de l'avidité du 4,80, (et d'autres acides) avec l'atténuation. es chiffres donnés ci-dessus, sont les seuls qui permet- tent une comparaison entre les expériences et le calcul fondé sur la théorie nouvelle. $ 28. Revue des théories antérieures. »BERTHOLLET a le premier expérimentalement recherché et envisagé l'action de la masse chimique sous un point de vue théorique et générab?). П a procédé de lopinion*) que les puissances qui produisent les phénomènes chimiques, sont toutes dérivées de l'attraetion mutuelle des molécules des corps à laquelle on à donné le nom d'affinité, pour la distinguer de l'attraction astronomique. Il est probable que l'une et l'autre ne sont qu'une méme propriétó. Comme maintenant, »l'attrac- 1) OSTWALD: Journal für praktische Chemie. Т. 18, p. 362 (1878). OsTWALD: Journal für praktische Chemie. Т. 18 pp. 354 tab. III et 878 ) BERTHOLLET: Essai de statique chimique Paris 1803, ainsi que dans un ouvrage précédent: »Recherches sur les lois de l'affinité», Paris ts an que nous n'avons en eu l'occasion de s mo cités sont pris de 1 age de MEYER tulé: Die moder- n der emie (T. 3, “Breslau, 1883), ouvrage que nous ns fréquemment -— жеўе le suiv 4) аи Essai etc. р. 80 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. II. tion astronomique» est proportionnelle au produit des masses agissantes, il semble naturel de prétendre!) qu'il ait admis cette propriété aussi chez »l'attraction mutuelle des molécules des corps». a aussi formulé cette opinion de la maniére sui- vante. »Toute substance qui tend à entrer en combinaison, agit en raison de son affinité et de sa quantité» Il admit l'affinité d'un acide (à une base) inversement proportionnelle à la quantité de l'acide nécessaire pour la neutralisation (de la base). Par cette manière de voir, l’affinité (d’après le lan- guage de la chimie actuelle) fut totalement négligée, mais au contraire, les principes de la stoechiométrie furent justement remplis. Enfin, il fit voir que l'état d'agrégation d'un corps influe considérablement sur les procédés chimiques. S'il y a en méme temps plusieurs acides et bases dans une dissolu- tion, il se forme d'abord toutes les combinaisons possibles de ' ces acides et de ces bases. Entre ces combinaisons, les ga- zeuses et les peu solubles s'échappent du sein du dissolvant, de sorte que l'équilibre entre ces combinaisons est dérangé, et de nouvelles quantités se forment pour remplacer celles qui ont disparu. Ainsi, le procédé continue en ce que des quantités nouvelles des corps gazeux et peu solubles se for- ment et disparaissent, par oü ces corps sont principalement générés au dépens des autres. Il fit aussi voir que les réac- tions, ainsi prévues, étaient en concordance avec les expé- riences connues à cet époque. Dans tout ce système, il n'y a qu'une seule imperfection, provenant du défaut d'expériences justes en ce temps-là. Cet imperfection consiste en ceci que la force de chaque acide (mesuré en équivalents) est la méme que la force de toute autre acide, ce. qui n'est pas en concordance avec les expé- riences énormement plus vastes de nos jours. "Toutes les ob- jections fondées, émises contre la théorie de BERTHOLLET, sont dirigées vers ce point?) . Nous avons déjà fait voir comment la théorie développée ci-dessus, qui en effet est trés voisine MM. GuLDBERG et WAAGE sont d'une opinion contraire (Etudes sur les affinités p. 1 (1 2) Si l'on en SCH les objections à l'idée d'une composition Loge e s substances. BERTH admit une attraction entre deux sub- st ex. ` entre сық pn et une base. Si donc p. ex. » se est en excès, il nes rtant, avec ces prémisses, admettre que tou- tes les parties la base sont également attirées par l'acide, c'est- p es par Г à-dire, le sel Асандар n’a pas la composition constante (Voir du reste $ 21). BIHANG TILL К. SV, VET.-AKAD. HANDEL. BAND 8. хо 14. 81 à celle de BERTHOLLET, évite cette difficulté en admettant que les parties actives de tous les acides et de toutes les bases sont également fortes. »Ainsi, BERTHOLLET exclut toute idée d'une affinité élective» ce qui est aussi un des principes de notre théorie. Une autre réplique a été émise sous le point de vue de la théorie de MM. GULDBERG et Waser. M. WaaGe dit’): »Nos expériences font voir que l'opinion de BERTHOLLET sur linactivité chimique des corps insolubles?) et gazeux est erronée». Ci-dessus, nous avons démontré que les substances à l'égard desquelles un équilibre est hétérogène, n'exercent d'influence sensible sur l'équilibre que par les quantités en qui se trouvent dissoutes dans le dissolvant dans lequel l'équilibre s'est établi. Ainsi, nous avons, dans ce cas méme, été conduit à rétablir les idées de BERTHOLLET. Plus récemment (et principalement aprés la fondation de la théorie mécanique de la chaleur), on a construit une théo- rie selon laquelle l'effet chimique est reglé par les quantités de chaleur devenant libres par l'aetion chimique. M. BERTHE- LOT, qui a le plus développé et vérifié cette théorie, énonce le principe fondsmental de la maniére suivante?): »Tou- changement chimique, accompli sans l'intervention d'une énert gie étrangére, tend vers la production du corps, ou du sy- stème de corps qui dégage le plus de chaleur. Les diffi- cultés de cette théorie consistent principalement dans l'éva- luation des énergies étrangères, qui sont de plusieurs espèces savoir, »les énergies calorifique, électrique, lumineuse et de désagrégation», dont la premiére et la derniére sont les plus et à peu prés les seules efficaces dans les cas ordinaires. Par lintervention de l'énergie ealorifigue, le principe du travail maximum n'est pas valable à de hautes températures. L'éner- gie de désagrégation dérange dans les dissolutions les pro- cédés prévus par ledit principe“). Dans ces cas, des équi- libres s'établissent ordinairement, sur la nature desquels M. BERTHELOT adhère à une opinion analogue à celle de MM. 3 I Christiania Videnskabs- кү Forhandlinger 1864 p. 44 865). ir LoTHAR MEYE ер. 2) P plus souvent, les auteurs сиех avec peu de justesse, aux corps Rene re = пое = insolubles & < ` 5. > б a un = ) ВЕЕ sai T^ p. 4 ae pA rer die 7 et 12 poii 82 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. II. GULDBERG et WaacE!), les conséquences de laquelle sont en accord parfait avec la théorie de BERTHOLLET. »Les condi- tions des masses relatives et d'élimination par volatilité ré- gissent ces équilibres, le tout conformément aux lois de BERTHOLLET, qui trouvent dans се cas leur pleine applica- tion» ?), Selon lopinion de M. BERTHELOT, si le procédé n'est pas dérangé par une énergie étrangère, il ne doit se former qu'un seul sel, si lon met deux acides en présence d'une base (de chacun des trois corps un équivalent). Selon les recherches de ММ. THOMSEN et Озтульр (voir paragraphe 22), tous les deux sels possibles sont générés. Ainsi, il faut dans tous ces cas admettre une énergie étrangère (celle de désagrégation) Par de telles raisons, M. OsTWALD dit”): »Comme on sait, M. BERTHELOT est arrivé dans les derniers temps à ce point quil prétend les composés méme les plus stables être en partie désagrégés pour expliquer les réactions contraires à son principe, de sorte que ce principe a à peu prés totalement pun son aptitude à prévoir les phénoménes chimiques». Par un grand nombre d'autres causes théoriques et expéri- mentales, M. LoTHAR Meyer a été conduit à la conséquence, »quil y а un trés grand nombre de cas pour lesquels les pré- visions du principe de M. BERTHELOT ne sont pas et ne peu- vent être justes, et quil faut être ainsb. (Voir louvrage cité p. 442). Quant à ces recherches, elles sont trop amples pour étre reproduites en cet endroit, c'est pourquoi nous nous bornons à renvoyer à ЩЕ cité. Pourtant il est évident, à се qu'il nous parait, d'après се nous venons de citer, qu'il est très douteux que la théorie de M. BERTHELOT puisse expliquer suffisamment les phénomènes chimiques. La théorie qui à présent explique le mieux les données expérimentales, est, selon l'opinion de M. Lormar MEYER, celle proposée par MM. GULDBERG et Waage. Ladite théorie s'est développée trés lentement, et on peut en distin- guer trois phases différentes représentées par les trois mé- moires publiés sur ce sujet, le premier (en plusieurs petites 1) Selon la GES de М. BERTHELOT lui-même 1. c. p. 93. 2) BERTHELOT: 1. c. p. 3) OSTWALD: oni für praktische Chemie. T. 26 p. 19 (1881). BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 14 83 parties) dans les »Christiania 5222” Forhandlin- ет» de l'an 1864 et 1865 (рр. 85—45, 92—94, 111—120, et 220 et 249), le second soüs le titre: »Etudes sur les affinités chimiques» (Programme de l'Université de Christiania 1867) et le troisième dans le »Journal für praktische Chemie» T. 19 pp. 69—114 (1879). Dans les deux premiers mémoires, ils envisagent, comme le fit BERTHOLLET, les bes qui, agis- sant entre deux substances différentes, tendent à produire une action réciproque entre ces corps. Si un système de quatre corps, dont deux sont conjugués entre eux et oppo- sés aux deux autres, est en équilibre, et que les quantités (en équivalents) soient respectives p, q et p,, q, dés le com- mencement, et qu'une quantité æ des premiers corps soit transformée, il faut pour l'équilibre entre les forces attrac- tives que а (р) (p—z) = apite) (4 + 2) (voir l. e. p. 40) où les deux membres représentent les forces agissantes. Ainsi, ces forces ne sont pas proportionnelles aux quantités (masses) des corps mais à des puissances de ces quantités, de `sorte que a, b, a, et b, peuvent être d'une grandeur très différente. De cette maniére, ils expliquent. comment une trés petite quantité se forme souvent d'une paire de corps conjugués (voir u premier mémoire). Ils prononcent cette circon- stance encore plus dans les mots suivants: »Comme on voit, nous avons dans notre théorie adopté l'opinion de BERTHOLLET que les forces chimiques agissantes à une réaction chimique dé- pendent de la grandeur des masses. Au contraire, la loi pro- posée par BERTHOLLET sur l'action des masses selon laquelle l'affinité est toujours proportionnelle à la masse, est réfutée de la maniere la plus éclatante par nos expériences» (p. 44). Mal- gré cette opposition décidée à la théorie de BERTHOLLET, les- dits savants ont pourtant, dans leur second ouvrage, participé à l'opinion que la force chimique est proportionnelle aux masses, c'est-à-dire, ils ont posé а--б--а, =b. — 1. Là, ils disent (р. 6): »Nous avons déduit de nos expériences que la force est proportionnelle au produit des masses actives des deux corps. Ils disent que la raison par laquelle ils ont, 1 84 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ÉLECTROLYTES. II. dans leur mémoire précédent, admis d'autres puissances que la première, a été la suivante: Il y a une différence qualita- tive entre l'action de l'un et de l'autre de deux corps (A et B). »Or, les expériences démontrent cette différence quali- tative des corps divers, car en doublant, triplant etc. la masse de À, on ne trouvera pas le même résultat qu'en doublant, triplant etc. la masse de B». Ils expliquent, dans le second mémoire, ce phénomène en admettant des »forces d'action» hypothétiques, provenant de l'influence de »corps étrangers», présents à la réaction. De tels corps 2, y, 2 euvent exister dans la »sphére d'action. Ces corps sont caractérisés par ceci qu'ils ne subissent pas d'altération par les »forces d'action». » Entre ces corps et les corps A et et entre ces corps eux-mémes, il y a des attractions chimi- ques. Ces attractions se manifesteront comme des forces qui tendent à accélérer ou à ralentir la réaction entre À et Б». Aussi, »ces actions ne paraissent que lorsque la réaction s'opére»!). Envisageons maintenant ces diverses hypothéses. 1:0). Ce qui vient d’être dit sur l'hypothése d'une attrac- tion chimique à l'endroit où la théorie de BERTHOLLET fut traitée, est aussi valable ici. Cette hypothèse est peu na- turelle. | 2:0). Les forces d'action agissent entre les »corps étran- ger» ду г et le corps À. Elles exercent une influence sur A, mais non pas sur les corps étrangers. A-t-on jamais en- tendu parler d'une force agissant entre deux corps de telle maniére que l'aetion et la réaction n'aient pas été égales? De cette maniére agissent les forces d'action. Les forces d'action entre les »corps étrangers» et le corps A ne sont actives que lorsque la réaction entre les corps A et В s'opère. De telles forces sont inadmissibles. Il est évident que si un phénomène est reglé par une certaine lol, on pourra l'exprimer par une formule d'autant plus aisément que Гоп sera permis de déterminer plus de forces d'action sont de telles constantes. Ainsi, plus l'in- fluence hypothétique des forces d'action est grande, plus ? Voir: pp. 6, 9 ét 12 1. c. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 14. 85 aussi la valeur de la formule réglant le phénomène est dou- teuse. Or, on a caleulé les expériences en admettant les forces d'action nulles. Et pourtant, le calcul a concordé trés bien avec l'expérience. Ces raisons semblent suffire, pour que l'on puisse négliger ces forees hypothétiques. Pour- tant, on ne peut nier l'influence des corps étrangers, et dans le paragraphe 13, nous avons donné une explication natu- relle de cette influence. Dans le troisième mémoire, les auteurs ont introduit une nouvelle manière d'envisager les réactions, de la manière suivante: »Entre les p molécules d'un corps А, contenues dans l'unité de volume, il n'y а en général qu'une fraction qui puisse réagir sur les molécules d'un corps B en les ren- contrant. De même, entre les 4 molecules de В, contenues dans l'unité de volume, une fraction b seulement est dans un état apte à provoquer une action sur les molécules de A. Ainsi, dans l'unité de volume, il se trouve ap molécules de А et 64 molécules de В, aptes à se transformer en des corps nouveaux en se rencontrant les unes les autres. De sorte que le nombre de telles rencontres est exprimé par le pro- duit арб, et la vitesse de la transformation en corps nou- veaux est exprimée par pap ëss b. p. q si pour plus de simplicité, on suppose k égal à ф.а. b. Ainsi, si l'on a quatre corps LJ, 1,9, 1,7, et I,J,, un équilibre aura lieu lorsque la quantité détruite d'un corps est égale à celle formée nouvellement dans le même temps, ce qui conduit à l'équation de l'équilibre k. pq = Арт où k, p, et q, sont des nombres analogues à k, p et q, mais appartenant aux corps LJ, et 7,J,, si k, p et q appartien- nent aux corps LJ, et 1,J,. Cette manière de voir est trés égale à celle que nous avons employée ci-dessus, et conduit aussi aux mémes for- mules de l'équilibre. Elle est aussi beaucoup plus intuitive et naturelle que celle oü l'on envisage les forces hypothé- tiques, qui produiraient les réactions. Mais l'hypothèse des - forces d'action» est à ce qu'il semble, impossible de soute- nir sous ce point de vue. 86 ARRHEN IUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ELECTROLYTES, II. Tout cela est valable pour les équilibres homogènes. Pour les systèmes hétérogènes, MM. GULDBERG et WAAGE admettent qu'une influence sensible se fait à la surface de séparation, et que c'est cette influence qui détermine l'équi- libre. Mais dans ce cas, la masse active du corps à l'égard duquel le système est hétérogène, doit être proportionnelle à l'étendue de la surface de séparation, ce qui est contraire à l'expérience, qui fait voir que la masse active de ce corps est constante, ce qui s'ensuit aussi de notre théorie. Du reste, nous avons au paragraphe 13 cité une expérience qui d'après M. OsrwaLp, semble être »fatale (verhängnissvoll) à la théorie de MM. GULDBERG et WAAGE» +), mais qui n'est pas inexplicable pour la nouvelle théorie. 1) OSTWALD: Journal für praktische Chemie, Т. 24 p. 497 (1881). BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 14. 87 RÉSUMÉ. aus la partie présente de cet ouvrage, nous avons d'abord fait voir la vraisemblance de ce que les électrolytes peuvent se rencontrer sous deux formes différentes, l'une active, l'autre inactive, de sorte que la partie active est tou- jours, dans les mémes circonstances extérieures (température et dilution), une certaine fraction de la quantité totale de l'électrolyte. La partie active conduit l'électricité et est ainsi en réalité électrolytique, mais non pas la partie in- active. De plus nous avons constaté que la conséquence nécessaire de l'hypothèse de CLausius et de WILLIAMSON est quil y a des courants circulaires continus. А ces courants, les parties actives peuvent seules participer à cause de leur nature. Les molécules participant à de tels courants, sont nécessairement décomposées d'aprés le schéme de la décom- position double, par où de nouveaux électrolytes se forment. Sur cette base, nous avons fondé une théorie chimique des électrolytes, qui déduite des origines fort probables, possède aussi un haut degré de probabilité. Cette théorie conduit à des formules valables pour les procédés chimiques, formules trés conformes à celles proposées par MM. GULDBERG et WaagE!) et qui ont été vérifiées par un grand nombre d'ex- !) La probabilité de la justesse de la théorie est augmentée à un haut degré par ce qu'en déduisant les formules données ci-dessus, nous ignorions complétement celles de MM. GULDBERG et WAAGE, formu- les de i R ER (ce qui n'a eu que lorsque la partie la plus grande de ce mémoire avait déjà été éerite). Ainsi par la théorie de CLAUSIUS et ILLIAMSON, et par l'opinion d'un état we et d'un état inactif des électrolytes. 88 ARRHENIUS, LA CONDUCTIBILITÉ GALVANIQUE DES ELECTROLYTES. II périences. Nous avons aussi indiqué que les résultats de cette théorie concordent très étroitement avec les opinions de BERTHOLLET. Comme une approximation (provisoire), nous avons supposé le coëfficient d'activité égal à la conductibi- lité moléculaire. Les chiffres caleulés dans cette supposition et les réactions ainsi prévues concordent trés bien aux faits expérimentaux. Nous avons aussi, de cette théorie, déduit un nombre de lois électro-chimiques, entre autres les lois de FARADAY et de Hırrorr, ainsi qu'à l'aide de l'hypothèse que tout électrolyte a une composition constante, nous avons démontré la nécessité de l'existence de poids équivalents de toute substance jouant le rôle d'un ione (loi de RICHTER). Des données sur les variations de la conductibilité molécu- laire et de la solubilité, nous avons indiqué la cause d'un nombre de phénomènes, qui se passent dans les équilibres chimiques à l'atténuation, à l'échauffement et à l'addition de » COT étrangers. Enfin, nous avons, à l’aide d'une hypo- thése fort probable d'après l'état présent de la thermo-chimie, déduit les propositions principales de la thermochimie (entre autres le »principe du travail maximum» aussi), propositions qui à cause de la manière de déduction, ne sont pourtant pas valables pour tous les cas, mais seulement »en générab. Aussi, nous avons indiqué la nature de l'énergie chimique, nature analogue à celle de chaleur latente (p. ex. de la va- porisation), indication avec laquelle les chaleurs spécifiques, latentes et les phénomènes de la dissociation sont conformes. outes ces propositions et toutes ces lois sont prises des parties les plus différentes de la science chimique; mais comme la théorie concorde si bien avec la réalité dans ces divers points, il semble probable qu'elle doive le faire aussi dans les régions intermédiaires. De plus, nous avons essayé de constater que les différences entre cette théorie et celle qui, d’après l'examen de M. Lormar MEYER maintenant est la plus vraisemblable, tiennent à des opinions des auteurs de ladite théorie, opinions qui à un examen plus profond se montrent insoutenables sous point de vue soit théorique, soit fondée sur les données expérimentales. Par cela, nous nous constance parle, nous le croyons, en faveur de la théorie - BIHANG TILL K, SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 8. N:o 14. 89 développée ci-dessus"). Mais voici des raisons d'une im- с; plus grande. La théorie de MM. GULDBERG et WAAGE?) ne sait, dans son état actuel, déduire qu'une trés vus fraetion des propositions et des lois données ci-dessus. Les constantes nécessaires pour la prévision des réactions peuvent, selon la théorie nouvelle, ótre approximativement de la science. Quelques- unes des propositions données ci- dessus et concordantes à la réalité, sont contraires à la théo- rie de MM. GuLDBERG et WaaGE. La difficulté inhérente à toute théorie de l’électrolyse et aussi à l'hypothése de CLA- sius et de WILLIAMSON à son état primitif, est totalement écartée par la théorie nouvelle. Comme d'ailleurs, la théorie donnée ci-dessus est fondée sur des bases fort probables, et totalement libre de toute hypothése d'une affinité différente des forces physiques, il n'est pas douteux, nous semble-t-il, que cette théorie ne soit à préférer à toutes les théories chimiques publiées jusqu'ici. Certes, on pourra objecter que cette théorie n'est valable que pour les électrolytes, lorsque au contraire, les théories ‘précédentes embrassent toutes les substances. Contre cela, nous signalons que les connaissances chimiques sont, à la plus grande partie, basées sur les réactions des électrolytes, qui semblent dans la science chimique jouer le méme róle que les gaz dans la théorie mécanique de la chaleur. Du reste, la notion d’électrolyte a une étendue beaucoup plus grande (selon la loi de Hrrrorr) que l'on n'est accoutumé à lui en attribuer. Ainsi, les réactions en général semblent manifester une assez grande analogie à celles des électro- lytes, de sorte que l'on pourra peut-étre à à l'avenir élargir la théorie donnée pour les électrolytes jusqu'à étre avec quel- ques modifications valable pour tous les corps. 1) M. HAR MEYER dit dans son ouvrage cité (p. 389): »On doit giereg que la notion rectifiée de BERTHOLLET sera plus et plus considérée et estimée par la science тие 2) Ni aucune autre théorie non plus proposée 57 ici. Nous avons ed "€ comparé la théorie ptisedt e à celle de MM. GULDBERG AAG cause de la supériorité 4% cette théorie sur les autres осна хес анн (suivant М. LOTHAR МЕҮЕВ BIHANG TILL К. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 8. N:o D. UEBER DIE -WAHREND DER SCHWEDISCHEN GEOLOGISCHEN EXPEDITION NACH SPITZBERGEN IM JAHRE 1882 GESAMMELTEN TERTIARCONCHYLIEN TH. FUCHS. DER KÖNIGL. AKADEMIE DER WISSENSCHAFTEN VORGELEGT D. 12 SEPT. 1883. STOCKHOLM, 1883. KONGL. BOKTRYCKERIET. P. А. NORSTEDT & SÖNER. Die Tertiärbildungen, welche im Verlaufe der letzten Jahr- zehnte im Gebiete der arktischen Länder in so grosser Aus- dehnung und mächtiger Entwickelung nachgewiesen wurden, haben bisher zwar allenthalben einen grossen Reichthum an fossilen Pflanzen, hingegen nur äusserst spärliche Thierreste geliefert, ein Umstand der um so bedauerlicher ist, als be- kanntlich in letzter Zeit über das Alter dieser pflanzen- führenden Tertiärschichten sehr tiefgehende Meinungsdif- ferenzen aufgetaucht sind, Meinungsdifferenzen die der Natur er Sache nach, wohl am sichersten durch die Auffindung bestimmbarer Meeresconchylien gelöst werden könnten. war wurden bereits im Jahre 1843 durch GIRARD !) von der Westküste Kamtschatkas und 1850 durch GREWINGE °) von den Aleutischen Inseln und der Nordwestküste Nord- Amerikas eine Anzahl tertiärer Conchylien beschrieben, aber abgesehen davon, dass dieselben nicht in Verbindung mit bestimmbaren Pflanzenresten gefunden wurden, so ist auch überhaupt das tertiäre Alter dieser Vorkommnisse ein äusserst problematisches. Die Mehrzahl, der von diesen beiden Au- toren aufgeführten Arten, sind nämlich ganz gemeine, lebende arktische Conchylien und auch von den als neu beschriebe- nen Arten wurden seither die meisten lebend in den be- nachbarten Meeren nachgewiesen. Unter solchen Umständen ist es aber äusserst wahrscheinlich, dass diese Ablagerungen überhaupt nicht als tertiäre sondern als quaternäre anzu- sehen sind”) 1) Bestimmungen einiger von А. ERMAN im europäischen Russland und i Nord-Asien gesamme im ‚Tuierversteinerungen, (Arch. wiss. Kunde Se lands. III, 1843, pag. 539). 2) Beitrag "m Kenntniss dar orographischen und geognostischen Beschaffen- heit der W. Küste Amerikas und der anliegenden Inseln. (Verh. Mineral. оеп. St. Petersburg, Jahrg. 1848—49, p. 76). 3) Wahrhaft — ist es bei dieser Sachlage, wie diese Ablagerun- n von EICHWALD im Jahre 1871 für Turon-Kreide erklärt werden konnten, indem er alii ten lebend bekannten arktischen Conchylien in i FUCHS, TERTIARCONCHYLIEN AUS SPITZBERGEN. Etwas Vac depu. in Bezug auf ihr tertiäres Alter sind die von WINKLER” aus den Basalttuffen von Halbjarnarstadir, Fossvogr und Arnabàuli an der Nordküste Islands bekannt ge- machten fossilen Meeresconchylien, doch scheinen auch diese einer sehr jungen Tertiürstufe anzugehóren. Unter 27 Arten finden sich nàmlich bloss 4 ausgestorbene (alle neu) wührend der Rest von 23 Arten zum gróssten Theile aus gemeinen borealen, arktischen und glacialen Arten besteht, welche wohl mit wenigen Ausnahmen noch gegenwürtig an den 15- làndischen Küsten leben und in ihrer Gesammtheit eine Fauna von entschieden borealem Charakter bilden. Nach der Darstellung des Verfassers kommen zwar auch im Hangenden dieser Muschelbünke noch fossile Pflanzen- reste und Lager von Surturbrand vor, doch werden keine Pflanzenarten specifisch namhaft gemacht. Die von НЕЕв beschriebenen Pflanzen stammen sämmtlich von andern Punk- ten und sind hóchst wahrscheinlich alter als die Meerescon- chylien wie dies auch bereits WINKLER hervorhob. Im Jahre 1870 veröffentlichte HEER in den Abhandlungen der Schwedischen Akademie der Wissenschaften eine Ab- handlung über die fossile Flora von Spitzbergen?) und führte | bei dieser Gelegenheit eine Anzahl von Fossilien an, welche am Cap Staratschin in einem graubraunen Conglomerat im Liegendeu pflanzenführender Schichten gefunden wurden und welche Cm. Mayer, allerdings unter grosser Reserve, auf ter- пате (oligocaene) Arten zurückführte. einer freundlichen Mittheilung des Herrn А. б. Хат- HORST fand derselbe jedoch gelegentlich seiner geologischen Untersuchungen in Spitzbergen indiesen Schichten einen Am- moniten und hält die Ablagerungen überhaupt für jurassisch. Seiner freundlichen Vermittelung sowie der Güte des Herrn Professor G. LixpsTRÓM verdanke ich die Möglichkeit das von Сн. MAYER bestimmte Material einer neuerlichen Viena ang unterziehen zu kónnen und muss gestehen, anz willkürlicher Weise auf Kreidearten Wu ied (бре А e god Za P Bemerkungen die Hal Man schlak die Aleutischen Inseln. St, Ree 1 n i^ Mii irde erlegen zu wollen und führe ich sie n er Curiosität wegen an. 1) тыш, = GE seines Gebirgs und dees geologische Bedeutung. Mün- 1863. Vol. II, pag. 2 3 Die miocene АА und Fauna Spitzbergens (Kongl. Svenska Vetensk. Akad, Handlingar. ҮШ. 1870). BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BD. 8. w:o 15. 5 dass ich nach sorgfältiger Prüfung desselben NaATHORST's An- sicht für die richtige halten móchte. Die meisten dieser Stücke sind so schlecht erhalten, dass nicht einmal die Gattung mit Sicherheit zu Re ist, eine specifische Bestimmung aber vollkommeu unmöglich er- scheint. Der von Mayer angeführte Lunulites ist gar keine Bryozo@ sondern eine kleine Terebratel mit grossporiger Schale, wie solche, nach einer freundlichen Mittheilung Prof. NEUMAYERS, namentlich im braunen Jura häufig sind. Ueber- dies glaube ich auch in mehreren Stücken Fragmente von Ammonitenschalen erkennen zu kónnen. Endlieh muss hier noch der Miocaenschichten erwühnt werden, welche von der zweiten deutschen Nordpolexpedition an der Ostküste von Grönland unter beiläufig 75? N. B. auf Hochstetters Vorland und auf der Sabine-Insel gefunden wur- n s sind dies feinkórnige, gelbliche der ziegelrothe, quarzitische Sandsteine mit Steinkernen und Abdiüokon von Cytherea, Venus, Lucina und untergeordneten schieferigen Schichten mit Pflanzenresten, unter denen Heen Taxodium distichum miocenicum, Populus arctica und Diospyros brachy- sepala erkannte. Ausser den vorerwühnten Bivalven finde ich übrigens auf den mir von Hochstetters-Vorland vorliegenden Stücken noch zahlreiche Abdrüeke einer kleinen rundlich-dreieckigen Muschel, welche ganz einer Astarte gleichen, sowie den druck eines grossen glatten Pecten, ähnlich dem P. magel- lanicus GMELIN von Neufundland. Unter so bewandten Umstünden musste es selbstverständ- lich grosses Interesse erregen als Хатноввт im verflossenen Sommer am Eisfjord Spitzbergens óstlich der Kolbay mitten in den dort müchtig entwickelten tertiáren Sandsteinen zahl- reiche marine Conchylien auffand und zwar in Verbindung mit Blätterführenden Schichten, welche sowohl im Liegenden als im Hangenden der marinen Fossilien auftraten. Eine freundliche Einladung Herrn Narnmomsr's die Bear- beitung dieser Thierreste zu übernehmen konnte ich nur mit Dank. annehmen und sah ich mit Spannung dem Eintreffen der betreffenden Sendung entgegen. Dieselbe liess nicht lange auf sich warten, war aber leider wenig geeignet meinen gehegten Hoffnungen zu entsprechen. 1) Zweite Deutsche Nordpolfahrt. Leipzig 1870. Vol. IL. (Geologie). 6 FUCHS, TERTIÄRCONCHYLIEN AUS SPITZBERGEN. Herr Хатноввт hatte mich zwar in Vorhinein darauf aufmerksam gemacht, dass der Erhaltungszustand der Fossilien kein besonders guter sei, und dass er überhaupt keine grossen Hoffnungen auf das Material setze, doch hatte ich im Stillen noch immer auf einige Austern und Pectenarten gehofft, welche mit der Schale erhalten eine nähere Bestimmung er- lauben würden. Dem war jedoch leider nicht so. Die Fossi- lien bestanden ausschliesslich aus Abdrücken und Steinkernen dimyarischer Bivalven, welche im besten Falle Spuren der Oberflächen-Sculptur und der Muskeleindrücke, niemals aber die Beschaffenheit des Schlosses erkennen liessen. Was das Vorkommen dieser Fossilien anbelangt, so stammen dieselben .nach der freundlichen Mittheilung Nar- HORST's aus jenen tertiären Sandsteinen und Conglomeraten, welche namentlich am Belsund und Eisfjord in so ausseror- dentlicher Mächtigkeit auftreten und auch die von HEER be- schriebenen Pflanzenreste geliefert haben. Diese Ablagerun- gen wurden bisher für Süsswasserbildungen gehalten sind aber, wie man nach den neueren Funden wohl annehmen muss, zum grössten Theile marin. Die marinen Conchylien treten eigentlich in zwei verschie- denen Horizonten auf. Der tiefere Horizont, welcher die meisten Fossilien lie- ferte und von NATHORST als »östlich der Kolbay» bezeichnet wird, liegt ziemlich an der Basis der ganzen Ablagerung in geringer Entfernung über den pflanzenführenden Schichten aus denen das von Herr beschriebene Material stammt. Der zweite Horizont »südwestlich von der Advent-Bay» bezeichnet, liegt mindestens um 1500' hóher gegen die obere Grenze der Ablagerung zu und wird ebenfalls von pflanzenführenden Schichten begleitet, die bisher nicht bekannt waren, indessen ganz ühnliche Pflanzen einzuschliessen scheinen wie der un- tere Horizont. Auch die marinen Conchylien sehen den tie- feren sehr ähnlich. as Gestein in dem die Fossilien sowohl in dem tie- feren als in dem hóheren Niveau vorkommen, ist ein fein- körniger, lichtgrauer, scharfer Quarzsandstein mit spärlichen Glimmerblättchen ähnlich manchen Abänderungen des Schwei- zer Mollasse oder auch des Quadersandsteins. ei den Vorkommnissen des tieferen Horizontes er- scheinen die Steinkerne und Abdrücke etwas dunkler als das m BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BD. 8. w:o 15. 7 Gestein, schwürzlich und zeigen, wie bereits erwühnt mitunter die Spuren der Muskeleindrücke und der Oberflächenseulptur niemals aber die Abdrücke des Schlosses. n dem oberen Horizonte sind die Fossilien ganz ähnlich erhalten, sind aber nicht geschwürzt, sondern zeigen dieselbe lichte Fürbung wie das Gestein. ie Fossilien scheinen in den betreffenden Schichten sehr häufig zu sein, die vorliegenden Platten sind meistens ganz mit Abdrücken und Steinkernen bedeckt. Bei den So- lenaceen sieht man in der Regel die beiden Klappen des Gehäuses aufgeklappt neben einander liegen, genau во, wie man sie am Meeresstrande liegen sieht und erinnert das Ganze überhanpt sehr an die Vorkommnisse einer sandigen Flach-Küste. Bei einer Anzahl von Stücken erscheint das Gestein längs eines Sprunges durch die Athmosphaerilien verfärbt, eisenschüssig und die Abdrücke erscheinen von einer dünnen Rinde von Brauneisenstein überzogen, welche die Beschaffen- heit der ursprünglichen Schale zeigen und wahrscheinlich eine Ausfüllungspseudomorphose derselben darstellen. m Nachfolgenden gebe ich nun eine Uebérsicht der unterschiedenen Formen, wobei ich jedoch bemerke, dass die gemachten Bestimmungen bei dem mangelhaften Erhal- tungszustande der Fossilien nur generische sein konnten und auch da stets mit einer gewissen Reserve aufgenommen wer- den müssen. K. B. bedeutet Kolbay (tieferer Horizont); A. B., Ad- ventsbay (hóherer Horizont). Siliquaria sp. am ähnlichsten der Siliquaria Dombei Lax. aus Chili. Gattung in den arktischen Meeren unbekannt, Bi). (K 2. Pharella sp. ähnlich der Ph. javanica Lam. und sub- bovata Cuv. beide aus den indischen Meeren. Gattung in den arktischen Meeren unbekannt. (K. B 9. Psammosolen (Macha) sp. in der Porn ähnlich dem P. strigillatus LINNÉ. Gattung in den arktischen Meeren unbekannt. 4. Í eMe es 8 Kleine Art, Bestimmung sehr fraglich. Gattung in der arktischen Meeren unbekannt. Bi). 8 FUCHS, TERTIARCONCHYLIEN AUS SPITZBERGEN. 5. ?Thracia sp. grósser als die gróssten bekannten le- benden Arten. Gattung kosmopolitisch, auch in den arkti- schen Meeren vertreten. 2). 6. Cytherea |. p. Gattung in den arktischen Meeren unbekann Ji ? Venus vba че Gattung in den arkti- schen Meeran unbekannt. (K. Terebratula sp. Zwei саанын zeigen so vollständig die äussere Gestalt einer grossen Terebratei, aus der Gruppe der T. ampulla, dass sie immerhin dieser Gattung angehóren können, obgleich sonst Terebrateln in derartigen Ablagerun- gen nicht vorzukommen pflegen. — Auch ist es auffallend, dass in beiden Füllen nur der Steinkern derSchnabelklappe vor- handen ist, wührend doch sonst bei Terebrateln beide Schalen zusammen zu bleiben pflegen. (K. B.). Man sieht, dass die Mehrzahl der Arten aus dem tie- feren Horizont stammen. Aus dem höheren liegen mir nur 2 Arten in 3 Stücken vor. Diese beiden Arten sind zwar verschieden von denjenigen des unteren Horizontes, scheinen mir aber trotzdem keiner wesentlich verschiedenen Fauna anzugehóren, wesshalb ich auch die Vorkommnisse der beiden Horizonte in einer Listé vereinige und zusammen betrachte. So mager diese Liste nun auch sein mag und во schwan- kend in den meisten Füllen in Folge der mangelhaften Er- haltung die Bestimmungen auch bleiben mussten, so scheinen mir dieselben gleichwohl zu genügen, um daraus einige Schlüsse zu ziehen, welche nicht ohne Interesse sind. or allen Dingen ist es wohl evident, dass diese Fauna nur tertiär und nicht älter, etwa cretacisch sein kann. Das vollkommene Fehlen aller ausgesprochenen cretacischen Typen (Ammoniten, Baculiten, Belemniten, Inoceramen, Janiren, Exogyren, Trigonien etc.), sowie der Umstand, dass alle vorliegenden Fossilien sich auf das engste an lebende Formen anschliessen lassen, hingegen in der cretacischen Fauna fast gar keine nüheren Verwandten besitzen, lassen in dieser Be- ziehung wohl keinem Zweifel Raum. Etwas schwieriger scheint sich allerdings die Sache zu gestalten, sobald man einen Schritt weiter thos und bestim- men wollte, in welche der allgemein unterschiedenen Stufen der Tertiärformation die vorliegenden Ablagerungen zu rech- - D "BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BD. 8. N:O 15. 9 nen seien, doch glaube ich, dass man bei einer unbefangenen Prüfung der Sachlage auch in dieser Richtung noch zu einem ziemlich befriedigenden Resultat gelangen kann. Soweit uns bisher aus den verschiedensten Welttheilen und aus den verschiedensten Zonen eocaene und oligocaene Ablagerungen bekannt geworden sind, so hat man bei den- selben ausnahmslos die Beobachtung gemacht, dass nicht nur die herrschenden Gattungen grósstentheils durch andere Sub- genera vertreten sind als in der Jetztwelt, sondern dass auch die einzelnen in ihnen vorkommenden Fossilien sich nur sehr selten enger an lebende Arten anschliessen lassen und dass namentlich die häufigen und auffallenden Formen meist ohne nühere Verwandtschaft in der Jetztwelt dastehen. Erwügt man nun, dass von der vorliegenden Fauna sich alle Hosen auf ganz gewöhnliche, ee verbrei- tete, lebende Gattungen zurückführen re ja dass die meisten sich zu gleicher Zeit sehr enge an bestimmte lebende Arten ыгар, so muss: man wohl gestehen, dass be- reits dieser Umstand ausreicht um es unwahrscheinlich zu machen, dass die in Rede stehen den Ablagerungen der Eocaen oder Oligocaen angehören sollten. Hierzu kommen aber noch verschiedene andere Momente. ie Gattung Cytherea und Venus sind im Eocaen und Oligocaen meist nur durch kleine Arten vertreten und die grossen Callisten aus der Verwandtschaft der C. erycina, so wie die Subgattung Circomphalus sind dem Eocaen sowohl wie dem Oligocaen vollkommen fremd. Auch die Gattung Pharella ist Phor in Eocaen noch nicht nachgewiesen wor- den und wenn wir die Vorkommnisse von Hochstetters Vor- land in Grónland für gleichzeitig mit den unsrigen ansehen, wie dies wohl kaum zu bezweifeln ist, so muss noch auf den grossen Pecten aus der Verwandtschaft des P. magellanicus als auf ein Typus hingewiesen werden, der dem Eocaen, das nur kleine Pectenarten enthält, ebenfalls fremd ist. Unter solchen Umständen muss es wohl unthunlich er- scheinen die vorliegenden Ablagerungen dem ältereren Ter- йат d. i. dem Eocaen oder Oligocaen zuzurechnen und kann es sich wohl nur darum handeln, welcher Abtheilung des jüngeren Tertiärs dieselben zuzuzählen sind, resp. ob man die- selben für miocaen oder pliocaen zu halten habe. 2 10 FUCHS, TERTIARCONCHYLIEN AUS SPITZBERGEN. Hier muss nun wieder vor allen Dingen darauf hinge- wiesen werden, dass unter den aus Spitzbergen vorliegenden Formen keine einzige auf irgend eine lebende arktische Art zurückgeführt werden konnte, und dass unter ihnen ausge- sprochen arktische Typen (Astarte, Modiola, Mya, Cyprina, Glycimeris, u. dergl. m.) überhaupt fehlen. Ebensowenig kann eine der vorliegenden Formen mit irgend einer jenen fossilen Arten identificirt werden, welche WINKLER in den Basalttuffen Islands auffand und die ihrerseits fast ausnahms- los zu den gemeinsten arktischen Arten gehóren. Bei solcher Bewandtniss geht es wohl nicht an, die vor- liegenden Ablagerungen für pliocaen zu erklären und bleibt laker nur der eine Fali übrig in ihnen Vertreter der mio- caenen Schichtengruppe zu sehen. Auffallend könnte es hierbei nur erscheinen, dass die Fauna so gar keine nähere Beziehungen zu der jetzigen Fauna der benachbarten Meere erkennen lässt, doch würde dieses Bedenken gehoben, wenn man auch die Vorkommnisse von Hochstetters Vorland in den Kreis der Betrachtung zieht. ier findet sich nämlich unter andern eine kleine Astarten- ähnliche Muschel, welche als Vertreter des arktischen Faunen- gebietes betrachtet werden kann und der vorkommende grosse Pecten zeigt wie erwähnt die grösste Aehnlichkeit mit dem P. magellanicus von Neufundland und ist vielleicht mit dem- selben ident. Bekanntlich hat GARDENER neuerer Zeit sehr eifrig die Idee verfochten, dass die tertiären Floren der Polarländer, welche bisher nach dem Vorgehen НеЕвз allgemein für mio- caen gehalten wurde in Wirklichkeit eocaen seien. Ет geht hierbei von der Voraussetzung aus, dass die Erde zur Tertiär- zeit bereits deutlich Temperaturzonen erkennen liess und lei- tet hieraus die Consequenz ab, dass bereits während dieser Periode die Flora der Polarländer stets verschieden gewesen sein müsse von der gleichzeitigen Flora geringerer Breiten. Da nun aber die Tertiärflora der Polarländer einem wärmeren ge- mässigten oder subtropischem Klima entspricht, so könne sie unmöglich gleichzeitig mit der europäischen Miocaenflora ge- wesen sein, welche ein ähnliches Klima voraussetzt, sie müsse vielmehr in eine Zeitepoche fallen innerhalb welcher in Europa tropisches Klima herrscht und dies wäre die Eo- caenzeit. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDI; BD. 8. N:0 №. Ш ch muss es berufneren Kräften überlassen die Stichhal- tigkeit dieser Theorie zu prüfen und móchte nur bemerken, dass dieselbe in der vorerwühnten fossilen Conchylienfauna keine Stütze findet. BIHANG TILL К. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 8. N:o 16. * _ ZUR KENNTNISS DER EINWIRKUNG VON INDOCTIONSSTRÖMEN AUF DEN NERVEN D:r ROBERT TIGERSTEDT UND STUD. MED. A. WILLHARD. MITTHEILUNG VOM PHYSIOLOGISCHEN LABORATORIUM DES CAROLINISCHEN MEDICO-CHIRURGISCHEN INSTITUTS IN STOCKHOLM. MIT 2 TAFELN. DER KÖNIGL. AKADEMIE DER WISSENSCHAFTEN MITGETHEILT D. 12 SEPT. 1883. STOCKHOLM, 1884. KONGL. BOKTRYCKERIET. P. A, NORSTEDT & SÖNER: HM eor onam Ї ug 8 Ұл ` amy iat Ed vr QUID Geschichte und Versuchsmethode. In einer früheren Abhandlung haben wir die Ergebnisse unserer Untersuchungen über die Beziehungen zwischen Reizstärke und Muskelzuckung bei untermaximalen Reizen mitgetheilt 1). Jetzt wollen wir näher studiren, wie die Ner- ven gegen übermaximale Reize mittelst Inductionsströme sich verhalten. Fick war der erste, welcher das Verhalten der Nerven gegen sehr starke Reize untersuchte. Bei Reizung des Ner- ven mittelst constanter Ströme von verschiedener Zeitdauer fand er, dass bei absteigendem Strome die Zuckungen nach einem ersten Maximum wieder zunehmen, wenn die Dauer des Stromes, dessen Stürke wührend des ganzen Versuches unveründert ist, mehr und mehr verlängert wird; sowie dass bei aufsteigendem Strome die Zuckungen nach dem ersten Maximum bis zu Null abnehmen, — die s. g. »Lücke» — so- bald die Dauer des wührend des ganzen Versuchs gleich starken Stromes einen gewissen Werth überschreitet; wenn die Versuchsreihe mit immer wachsender Stromdauer fortge- setzt wird, erscheinen die Zuckungen wieder und wachsen bis zum zweiten Maximum, welches von nun an bei weiterem Wachsthum der Stromdauer constant bleibt. Dieselbe Er. scheinung tritt auch hervor, wenn bei unveründerter Strom- dauer die Stärke des Stromes varrirt wird; dabei zeigt es sich ferner, dass für immer kleinere Werthe der Stromdauer die Abnahme und das Verschwinden der Zuckungen immer gróssere Stürke des Stromes beanspruchen. Wenn die Dauer 1) TIGERSTEDT und WILLHARD, Bihang till K. Svenska Vet.-Akad. Handl. VIII, N:o 8, 1883. 4 TIGERSTEDT UND WILLHARD, NERVENREIZUNG. des Stromes sehr kurz ist, tritt die Erscheinung überhaupt nicht hervor *). Bei Anwendung von Inductionsstrómen hatte FICK zuerst alle derartigen Erscheinungen vermisst. Später aber consta- tirte er auch bei denselben die genannten Thatsachen und fand also, dass beim absteigenden Inductionsstrome die Zuckun- gen nach dem ersten Maximum wieder bis zu einem zweiten zunehmen, wenn die Stärke des Reizstromes wächst; und zwar bestätigte er dies sowohl bei Schliessungs- als bei ee Bei aufsteigendem Strome zeigt sich die »Lücke» nach dem ersten Maximum, und auf der- selben e dann "bei weiterem Wachsthum der Stromstärke neue Zuckungen, welche bald bis zu übermaximalen zuneh- men. Nebenbei fand er auch, dass die Dauer der Zuckun- gen nach der ersten Maximalstufe zunimmt, zuerst jedoch ohne Aenderung deren Höhe, sowie dass bei aufsteigenden Oeffnungsinductionsstrómen die ersten, verminderten Zuckun- gen nach der Lücke ein sehr verlängertes Stadium der la- tenten Reizung darbieten °). Die Thatsache der Lücke wurde von TIEGEL und neuer- dings von GRÜTZNER bestätigt. TIEGEL giebt an, dass er die Lücke sowohl bei aufsteigendem als bei absteigendem Strome gesehen und unmittelbar nach einander bei der einen sowie bei der anderen Stromrichtung an einem und demselben Präparat demonstrirt hat”). GRÜTZNER konnte dagegen bei absteigendem Inductionsstrome die Lücke bisher nicht finden‘) Daneben fand er, dass bei aufsteigendem Inductionsstrome die Lücke sich verkleinert oder gar verschwindet, wenn man von stärkeren zu schwächeren Strömen übergeht Dagegen konnte LamanskY weder die Lücke noch die übermaximalen Zuckungen bei Anwendung von Induktions- strömen constatiren. Er glaubt die Ursache der übermaxi- malen Zuckungen Ficxs entweder in einer unipolaren Wir- kung oder in einer, durch Mangel der Unterbrecher beding- n "pe Untersuchungen über Чыгы Nervenreizung. Braunschweig 1864, 2) ior, Vierteljahrsschrift d. naturf. Бле schaft іп ; В. 1865; Stu in über elektrische Nervenreizung, rei. f E. Н. WEBER. Würzbur urg 187 Aj Verhandlungen der physikalisch-medicin. Gesellschaft in Würzburg N. L EYER. Untersuchungen Se Wier Ca Laborat. d. Züricher Hochschule, I. Wie v ien 5. 36—50. Das Original ist ME 1867. 3) TIEGEL, Archiv für die ges. Physiologie, XIII, 8 3 GRÜTZNER, Archiv für die ges. eg Ae XXVII Š. a dm 1882. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BD. 8. N:0 16. ә ten Doppelreizung zu finden!) Fick und А. B. MEYER be- standen jedoch bei erneuerter "nd der Frage auf die Richtigkeit ihrer früheren Versuche Diese sind die wichtigsten von bidon über den uns be- schäftigenden Gegenstand bis jetzt ermittelten Thatsachen. Die daran sich knüpfenden theoretischen Anschauungen werden wir in Zusammenhang mit unseren eigenen thatsächlichen Ermittelungen näher betrachten. Unsere Untersuchung hat folgende Erscheinungen näher zu beleuchten gesucht ie Lücke; 2) die übermaximalen Zuckungen; 3) die Latenzdauer und den Zeitverlauf der Zuckungen. unseren Versuchen benutzten wir ein gewöhnliches Schlitteninductorium nach Dv Bois-Reymonr. Die Strom- quelle bestand aus 6 Meidingerschen Elementen, welche zu einer einzigen Batterie vereinigt waren. Als Unterbrecher benutzten wir einen von МАВЕХ angegebenen Apparat?), welcher nach unseren früheren Erfahrungen ganz vorzüglich arbeitet. Die Schliessungsinductionströme erhielten wir durch Oeffnen einer Nebenschliessung, die Oeffnungsinductionsstróme entweder durch vollständige Unterbrechung der Strombahn, oder in einer anderen, später zu beschreibenden Weise. Der nicht gewünschte Inductionsstrom wurde natürlich abge- blendet. Der Muskel zeichnete mittelst eines sehr leichten Hebels auf einen Registrircylinder Mareys. Das belastende Gewicht war 40 Gram und wurde in einer Entfernung von 3 Mm. von der Achse des Hebels befestigt; der Angriffspunkt des Muskels befand sich 20 Mm. von der Achse entfernt. Die Belastung des Muskels betrug also nur 6 Grm. Die Ver- grósserung der Zuckungen war ziemlich hoch, nàmlich 11 mal. Der Registrircylinder bewegte sich bei allen Versuchen mit einer Geschwindigkeit entsprechend 1 Mm. in je 0.0039 Sek. Durch speciell darauf gerichtete Versuche überzeugten wir uns von der grossen Regelmässigkeit in der Bewegungdes Cylin- 1) LAMANSKY, Studien des physiologischen Instituts zu Bresla m ; S. 209—222; 1868; Centralblatt f. die med. Wissenschaften, 1869, 5.17 —19; 804—805. 2) А. B. MEYER, Centralbl. für die med. Wiss. 1868, S. 721—725; 1869, ң 9, S. 611— 3) MAREY, La méthode graphique. Paris 1878, 8. 518. 6 TIGERSTEDT UND WILLHARD, NERVENREIZUNG. ders. Die Reizungen geschahen im Rhytmus von je einer Reizung in 1.64 Sek. Mittelst der »imbrication verticale» ManEYs wurden die Zuckungen übereinander geordnet in soleher Weise, dass jede Zuckung ihre eigene Abscisse hatte, wodurch natürlich die Messung der Zuckungen und deren Latenzdauer betrüchtlich erleichtert wurde. Unsere Versuche wurden im April Juni d. J. an Früh- lingsfróschen angestellt. In den folgenden Tabellen bedeutet N: — die Nummer der Reizung; Ind. — die Entfernung der sekundären Rolle von der primären in Centimeter; eine Gradirung nach der relativen Stárke der Inductionsstróme war für unsere Untersuchungen nicht nóthig. MZ die Höhe der 11 mal vergrósserten Muskel- zuckung; Lat. — die Latenzdauer der Muskelzuckung. Bei den Versuchen 1—37, 71—89 war die primäre Rolle mit 3 Eisenkernen, bei den Versuchen 38—70 mit 7 Eisen- kernen gefüllt. Die Spannweite der Elektroden war 10—15 Mm. Um soweit móglich die Einwirkung des Nervenstromes auszu- schliessen, legten wir sie an die Mitte des Nerven, nach dem Abgang der Oberschenkeläste an. II. Die Lücke. Am leichtesten erscheint die Lücke bei aufsteigendem Schliessungsinductionsstrome. Wir haben 45 dergleichen Versuche gemacht ohne in einem einzigen dieselbe zu ver- missen. Die Erscheinung ist also eine überaus gesetzmüssige- In verschiedenen Versuchen befindet sich die Lücke zwar zwischen verschiedenen Intervallen der Reizstärke und be- ginnt auch nicht immer bei derselben Stärke; sie zeigt jedoch immer eine gewisse Constanz in ihrer Erscheinungsweise, wie genügend dargethau wird durch die folgenden Beispiele, welche aus Versuchen bei steigender Stärke des Reizes ent- nommen sind. Um nur unter einander genau vergleichbare Versuche mitzutheilen, haben wir in der Tabelle nur diejeni- BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BD. 8. N:0 16. 7 gen Versuche berücksichtigt, bei welchen die Zahi der Eisen- kerne in der primären Rolle unveründert gewesen іі (5/1 Eisenkerne). Als Beginn der Lücke haben wir hier das vollständige. Verschwinden der Zuckungen aufgefasst, als Schluss derselben das definitive Wiederauftreten der Zuckun- gen bestimmt. Es kommt nämlich zuweilen vor, dass mitten in der Lücke eine kleine Zuckung hervortritt, während bei weiter fortgesetzter Steigerung der Reizstärke die Zuckungen wieder ausbleiben. In solchen, jedoch seltenen Fällen (die- selben sind in der folgenden Tabelle mit * bezeichnet) haben wir nur das definitive Wiederauftreten der Zuckungen als Schluss der Lücke betrachtet. Tab. 1. Breite = Lücke Versuchs- Beginn der Schluss der En beier eium nummer. Lücke bei Ind, Lückebei Ind. en Schluss worm => ücke 56 13 3 9 511) 10 7 3 59 0 4 > 60 12 5 7 ei 11 4 р 62 12 6 6 63 12 5 7 64 2 5 7 *65 с ` 6 8 66 1 10 1 67 12 3 9 68 13 6 7 69 10 2 8 70 12 9 10 Alle diese Versuche sind mit verschiedenen Präparaten gemacht. Aus der Tabelle geht deutlich hervor, dass die Lücke mit ziemlich bedeutender Regelmässigkeit bei unge- fahr derselben Stromstärke beginnt. In den 15 hier verzeich- neten Versuchen erscheint sie bei 10 Ctm. Entfernung zwi- schen den Inductionsrollen 3 mal, bei 11 Ctm. Entfernung ebenso 3 mal, bei 12 Ctm. Entfernung 7 mal, bei 13 Ctm. 1 mal und bei 14 Ctm. ebenso 1 mal, d. h. in der grossen Mehrzahl der Fälle tritt die Lücke bei unserer Versuchsanord- nung bei 10—12 Ctm. Entfernung zwischen den Inductionsrollen гу Vgl. Tab. III. 8 TIGERSTEDT UNT WILLHARD, NERVENREIZUNG. hervor, gewiss eine sehr auffallende Regelmässigkeit bei einem so complicirten Vorgang, wie die Lücke ja unzweifelhaft ist. Nicht weniger gleichmüssig ist die Breite der Lücke, ge- messen durch die Differenz der Stromstürken, welche die Lücke umfassen. Іп den 15 Versuchen betrug die Lücke 1 mal l Ctm., 1 mal 3 Ctm., 2 mal 6 Ctm., 5 mal 7 Ctm., 2 mal 8 Ctm., 2 mal 9 Ctm., 1 mal 10 Ctm. und 1 mal 11 Ctm., d. h. im Allgemeinen Mesures die Lücke bei unserer Versuchsanord- nung 6—8 . Zwar sind diese Werthe nicht vollständig vergleichbar, ed die Stromstürken nicht unter einander proportional sind, sie zeigen jedoch, dass die Lücke auch betreffend ihrer Breite eine gewisse Gesetzmässigkeit nicht entbehrt. Dasselbe Ergebniss geben auch die folgenden nach dem- selben Princip zusammengestellten Versuche, bei welchen die Zahl der Eisenkerne in der primären Rolle nur 3 betrug. Uebrigens sind sie derselben Versuchsreihe angehôrig, und von derselben wurden nur diejenigen Versuche weggelassen, bei welchen die Zuckungen nicht vollständig verschwanden, sondern nur beträchtlich abnahmen; wir werden gleich über dieselben näher berichten. Tab. II. d Beginn Schluss Breite M. res der Lücke der Lücke der Lücke 7 Ind. Ind. Ind.: 5 8 0 8 6 8 0 8 7 8 0 8 9 + 0 4 10 8 0 `8 19 10 0 10 14 8 0 8 15 8 0 8 16 10 0 10 17 11 4 7 *19 9 2 T 20 10 9 1 22 9 0 9 23 8 2 6 25 8 0 8 28 . 10 4 6 30 8 0 8 Bei den Versuchen 5—16, 23, 25 und 30 wurde die se- cundäre Inductionsrolle jedes mal 2 Centimeter der primüren BIHANG TILL К. SY. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 16. 9 genähert; bei den übrigen geschah dies Centimeterweise. In den Versuchen 9, 13, 14, 15, 16, 25 und 30 war die Lücke noch nicht bei über einander geschobenen Inductionsrollen verschwunden. Uebrigens finden wir in dieser Tabelle die- selbe Regelmässigkeit in dem Auftreten der Lücke, wie in der Tab. 1: unter den 17 hier verzeichneten Versuchen be- gann die Lücke bei 8 Ctm. Entfernung zwischen den Induc- tionsrollen 9 mal, bei 9 Ctm. 2 mal, bei 10 Ctm. 4 mal, bei 4 ] mal und bei 11 Ctm. 1 mal; d. h. bei der jetzigen Versuchsanordnung beginnt die Lücke in der Mehrzahl der Fälle bei einer Entfernung von 8—10 Ctm. zwischen den Inductionsrollen. Ein Vergleich zwischen den Tabellen I und II lehrt uns, dass in der letzteren die Lücke später beginnt und spä- ter aufhórt als in der ersteren, dass sie also hier ein wenig hóher geschoben ist. Diese Erscheinung ist natürlich davon bedingt, dass bei den in der Tabelle I aufgenommenen Ver- suchen der Reiz wegen der grösseren Anzahl von Eisen- kernen stürker gewesen ist, als bei den Versuchen, welche in der Tabelle II verzeichnet sind. Um die Lücke näher kennen zu lernen, müssen wir un- tersuchen, wie die Zuckungen bei steigender Reizstürke vom ersten Maximum zu Null abnehmen, und wie sie darauf wie- der sich erheben. Um diese Frage zu beleuchten werden wir einige Auszüge aus unseren Versuchsprotokollen mit- theilen. Die Art und Weise, wie die Zuc ungen zum ersten relativen Maximum sich erheben, interessirt uns hier nicht, und wir beginnen darum unsere Auszüge von dem relativen Maximum an 1) Wir benutzten den eee »relatives Maximum», weil, wie wir А der oben citirten Abhandlung gezeigt haben, ein wirkliches Maximum im а. Fiori pes eet sondern die Zuckungen nur Seele, еі einem Maximum sich n 10 TIGERSTEDT UND WILLHARD, NERVENREIZUNG. Tab. III. Versuch 57. Versuch 59. Versuch 64. №0. Ind. MZ. N:o. Ind. MZ. No Ind. MZ. 11 13 20,5 10 14 24,0 7 17 25,0 12 12 16,0 11 13 16,6 8 16 24,8 13 11 1,4 12 iX АРА 9 15 215 14 10 0 18 11 1,4 10 14 18,5 15 9 0 14 10 0 А 11 18 0,6 16 8 0 15 %9 0 12 12 0 17 ов 16 8 0 16 uu 0 18 6 5,7 17 7 0 14 10 0 19 5 5,5 18 6 0 15 9 0 20 4 5,1 19 5 0 16 8 0 21 3 5,7 20 4 6,0 14 7 0 22 2 0 21 3 100 18 6 0 23 1 1995 22 $ ME ‘19 B cd 24 0 164 28 erty 20 4. 13,2 24 0 17,0 21 $ 18e Я 22 2 ‘ 195 23 іл Зал 94 0 23,2 Versuch 65. Versuch 68. N:0. Ind. MZ. N:o. ша. М7, >: №: Ter 9 16 29, 7 qi 10 15 217,9 8 18 16,7 11 14 10,5 9 17 16,0 12 18 0 10 26 7119 13 12 0 11 5 9,2 14 11 0 13 14 0 15 10 0 18 13 0 16 9 0 14 12 0 17 8 0 15 1 1,8 18 7 0 16 0 0 19 6 5,2 17 9 0 20 5 5:9 18 8 0 21 4 7.3 19 и 0 22 3 139 20 6 65,8 23 2 14,9 21 G bi 24 1 20,5 22 7 PRES à 25 0 22,5 23 3 14,0 24 2 15,0 25 1 18i 26 0 184 Aus diesen Versuchen geht hervor, dass die Zuckungen im Allgemeinen viel steiler vor der Lücke abnehmen, als sie nach Ferner lehren sie, dass bei un- serer Versuchsanordnung die Zuckungen nocb nicht bei über einander geschobenen Inductionsrollen ihr früheres Maximum erreicht haben. Wir werden aber später zeigen, dass dieses derselben sich wieder erheben. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 16. 11 Maximum bei fortgesetzter Reizung bei über einander ge- schobenen Rollen nicht nur wieder auftritt, sondern auch übertroffen wird. Vorher müssen wir aber einige andere Eigenschaften der Lücke berücksichtigen. enn man, nachdem die Zuckungen nach der Lücke wieder erschienen sind und eine mehr oder weniger beträcht- liche Hóhe erreicht haben, den Versuch fortsetzt und mit sinkender Reizgrósse das Prüparat im gewohnten Rhytmus reizt, so findet man, dass die Lücke in den meisten Füllen ganz und gar verschwunden ist, nur ausnahmsweise ist davon eine halb verwischte Spur zu merken. Vermindert man immer weiter die Reizstärke, bis man unter den Schwellen- werth des Reizes gekommen ist, und beginnt man darauf das Präparat wieder mit steigender Reizstärke zu reizen, so stellt sich die Lücke fast ganz in derselben Weise wie früher dar; bei wiederholter Reizung mit sinkender Reizstärke ist sie dagegen wieder verschwunden. Diese zum Theil schon von GnÜTZNER!) beobachteten Erscheinungen, welche, wie wir spä- ter zeigen werden, eine grosse theoretische Bedeutung haben, sind überaus constant, wie z. B. in den folgenden Versuchen. Tab. IV. Versuch 10. Ind MZ. 1. IL Steig. Sink N:o Reiz- o Reiz- stärke stärke 14 3 29,4 39 30,2 12 4. 90. ЗЕ. ЖО 10 5 23 37 31,7 8 6 0 31,8 6 7 0 Б. Hi 4 32-28 54 . Ma 2 9 0 33 31,9 0 10 6,4 32 31,5 0 30 30,1 31 30,5 +) GRÜTZNER, Archiv für die ges. Physiologie, XXVIII, 8. 174—175; 1882. D TIGERSTEDT UND WILLHARD, NERVENREIZUNG. Versuch 17. Ind. MZ. E II. ІП, IV. Steig. Sink. Steig. Sink. о iz- N:. Reiz- Мо iz- N:o Reiz- stárke. stärke. stärke, stärke. 39 10 926 50 94,9 71 25,9 12 12 5,9 49 24,7 72 A 99 26,8 11 12 0 8 27,3 73 J 98 27,0 10 13 0 47 25,0 74 9,2 97 26,7 14 0 46 24,8 75 0 96 25,7 15 0 45 24,4 76 0 95 26,2 16 0 44 25,0 SL 0 4 27,1 17 0 43 25,8 78 5,0 93 27,1 0 42 25,5 79 11,0 92 26,9 © ki t° 05 ج‎ Ot 8 ке oo Versuch 19. Ind MZ. I II. ІП, Steig Sink. Steig N:o N:o. Reiz- No Reiz- stärke stärke stärke 19 9 20.8 48 22,1 65 22,0 ir 10 14,6 47 22,1 66 18,2 10 11 2,3 46 20,6 67 9 12 0 5 19 68 0 8 13 0 44 18,2 69 0 T 14 0 43 19,8 70 0 6 15 0 42 19,3 71 1,9 5 16 0 41 19,0 4 17 6,7 40 20,2 8 18 0 89 19,8 2 19 8,2 38 19,8 1 20 Tl 37 21,0 0 21 ТЛ 36 21,8 1) Die Bestimmungen 72 und 73 kônnen nicht gemessen werden. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BD. 8. N:o 15. 13 Versuch 20. Ind. TE V. Steig Sink. Steig Sink N:0 - N:o eiz- Мо eiz- N:o i stárke stärke. stärke, stärke 12 12 21,5 46 22,2 71 22,7 98 20,5 11 13 10,8 45 22,2 72 18,8 97 17,7 10 14 0 44 15,5 18 96 18,5 9 15 2,5 43 15,4 74 10,2 35 17,5 16 6,4 49 15,5 75 11,1 )4 17,6 7 17 7,5 41 15,0 76 18,7 )3 18,2 6 18 9,1 40 16,0 ТТ. 13,3 )9 16,9 5 19 12,0 39 17,6 78 10,0 1 18,1 + 20 18,8 38 17,2 79 9,6 0 18,7 3 21 13,5 87 iv 80 11,8 9 18,9 2 22 14,7 36 19,5 81 16,8 8 20,7 1 20 14,8 35 17,8 82 18,2 ré 20,5 0 24 15,6 34 18,8 83 18,4 6 20,0 Versuch 23 Ind. H. ПІ Steig. Sink. Steig. Sink No Reiz No Reiz- N:o. Reiz No Reiz- stárke stärke stärke stärke 12 5 26,5 49 29,1 62 29,3 113 30,3 10 6 19,2 47 29,7 63 25,8 109 29,1 8 7 0 45 26,0 64 0 105 7,8 6 8 0 48 26,8 65 0 101 29,8 4 9 0 41 27,5 66 7,5 97 29,7 2 10 7,0 39 21,4 67 0 93 29,6 0 11 184 37 28,3 68 13,7 89 29,4 Bei allen diesen Versuchen wurde die Reizung ununter- brochen fortgesetzt; über die Deutung der hier vdd кіз Ergebnissen, siehe die folgende Abtheilung. Ausnahmsweise ereignet es sich, dass bei steigender Reizstärke die Zuckungen zwar abnehmen, ohne aber bis zu Null zu sinken, und dann bei fortgesetzter Steigerung der Reizstärke wieder zunehmen. Wir haben also auch hier eine »Lücke», welche jedoch unvollständiger als die gewóhn- liche ist. Dass die betreffende Erscheinung nicht irgend eine Folge einer Ermüdung, sondern eine wirkliche Lücke dar- stellt, geht aus anderen Umständen, welche wir in dem vier- ten Abschnitt dieser Abhandlung näher entwickeln werden, unzweideutig hervor. Als Probe der unvollständigen Lücke mögen folgende drei Versuche dienen; unter allen 45 Ver- suchen, die wir besitzen, haben wir nur fünf mal dieselbe beobachtet. 14 TIGERSTEDT UND WILLHARD, NERVENREIZUNG. Tab. V. Versuch 11. Versuch 21. Versuch 24. N:o. Ind. MZ. №. Ind. MZ. N:o. Ind. MZ. 3 14 28, 6 15 243 5 12 24,7 4 12. 29,9 7 14 6 10 17,5 5 10. 155 8 13 23,3 7 8 79,9 Ж 185 9 12383 * + 108 mid кісісі 16 эш ы 7 6 18,2 11 10 E 9 4 10,3 8 41 195 = w s2 № 9 2 12 9 4; дез 20,5 = H 6.13: 10 0 904 ЗУ Zi , 14 T 27,4 15 6 7,9 16 5 КЕ 17 xm 18 8 12, 19 8-35 20 1 20,9 0 21,9 Nachdem wir diese Grundgesetze der Lücke bei aufstei- gendem Schliessungsinductionsstrome constatirt hatten, ver- suchten wir dieselben auch beim Oeffnungsinductionsstrome zu beobachten. Im Beginn war uns dies aber ganz unmöglich ; wie früher gesagt, lösten wir die Oeffnungsinductionsstróme durch vollständige Unterbrechung der primären Strombahn aus. Vielleicht hätten wir bei grösserer Stromstärke, als die von uns angewandte, die ER Erscheinung gesehen; wir wollten aber nicht allzu starke Ströme in Anwendung ziehen, um nicht den Nerven dadurch zu zerstören. Weil, wie Fick nachgewiesen hat 1), die Dauer eines constanten Stromes von bedeutendem Einfluss auf das Hervortreten der Lücke ist, indem die Stärke des Stromes um so grösser sein muss, je kürzer die Stromesdauer ist, so hofften wir die ge- suchte Erscheinung zu erhalten, wenn wir die Dauer des Oeffnungsinductionsstromes in geeigneter Weise verlängerten. Dieses thaten wir dadurch, dass wir nunmehr die primäre Strombahn nicht öffneten, sondern nur die Stärke des in der primären Rolle kreisenden Stromes durch einen plötzlich einge- schalteten Widerstand verminderten. Dies geschah in folgender Weise. Von der Batterie B (Bild 1, Taf. I) geht der Strom D Fick, Untersuchungen über elektrische Nervenreizung. Braunschweig 1864. BIHANG TILL К. SY. VET.-AKAD. HANDL. BD. 8. w:o 16. 15 zur primären Rolle, I, und dann durch den Unterbrecher, U, zurück zur Batterie, Die Pole des Unterbrechers stehen mit einem SIEMENS schen Rheostat, Rh, in Verbindung. Wird jetzt der Contact «8 unterbrochen, so wird der Strom na- türlich nicht geóffnet, sondern nur geschwücht durch den eingeschalteten Widerstand und somit ein Oeffnungsinduc- tionsstrom in der secundären Rolle ausgelöst. Wenn wir bei unseren, nach dieser Anordnung gemach- ten Versuchen einen sehr grossen Widerstand einschalteten, so erhielten wir keine Lücke. Als wir aber einen ziemlich schwachen Widerstand (20—30 5. E.) benutzten, so zeigte sich die Lücke fast ausnahmslos: unter 12 Versuchen ver- missten wir dieselbe nur ein einziges Mal. Jedenfalls tritt sie also auch bei Oeffnungsinductionsströmen sehr constant hervor, obgleich nicht in so hohem Grade wie bei Schliessungs- inductionsstrómen. In Anschluss hierher müssen wir auch hervorheben, dass man bei Oeffnungsinductionsstrómen viel öfter als bei Schliessungsinductionsstrómen eine Abnahme der Zuckungen begegnet, ohne dass sie bis zu um sinken: unter unseren 12 Versuchen verschwanden die Zuckungen vollstàndig nur 4 mal, und eg fand sich die Lücke dann — Ind. 12—11 (Versuch 44), 14—11 (Versuch 45), 12—8 (Versuch 46), 13— 13,5 -a 53). Die Breite der Lücke ist also hier viel kleiner als bei Schliessungsinduc- tionsströmen. Uebrigens wiederholten sich bei Oeffnungsinductions- strömen dieselben Erscheinungen, wie bei Schliessungsinduc- tionsströmen. Auch hier ist die Lücke verschwunden, wenn man mit sinkender Reizstärke von dem zweiten Maximum wieder zurückgeht, u. s. w. Als Belege mögen folgende Versuche dienen. 16 TIGERSTEDT UND WILLHARD, NERVENREIZUNG. Tab. VI. Versuch 46. : Versuch 47. Ind MZ. Ind MZ. -- —— П. I. Steig. Sink. Steig Sink N:o eiz- N:o. Reiz- N:0 iz- iz- stárke stárke. stärke stärke 16 18 24,5 58::115,5 15 17 25,6 49. 27,5 15 1 24,1 5 27,0 14 18 925,5 48 97,0 14 90 : 51 31,3 13 19 вме та 13 21 2; 6051 32,8 12 20... 19,8 46 . 27,5 I 44 0 49 31,7 jl A a Ln. Ne 2t 0 48 30,0 10 22 215 44 98,9 10 24 chia 47: 984 28.. 25,0 48 98, 9 5 46 28, а Ser. 48 288 8 20 1857 45 27,6 7 20" 27 1 28,8 1 Su 24,3 44 26,6 6 26 26.9 40 . 28,5 6 398 то. 900 5-7 Ze JI 5 24,9 42 a 4 28- 27, 38 -27,8 4 30 5,3 41 271 3 29. 97,8 37... 2042. 3 8L, 35,8 40 272 2 80. —27.8 30 277 2 32 254 49 Ui 1 3177278 2 j 1 88 900 38. 28,0 9 99:17 208 34 28,4 0 34 281 az 29. Versuch 48. Versuch 51 Ind. ` MZ. Ind. MZ. — —hnrYY — MÀ — J db d IL Steig Sink Steig Sink. N:0 - М eiz- N:o. Reiz- N:o. Reiz- stärke stärke š stárke stàrke. 15 1 21,6 59 219 ipo. 18. 2284 54 30,2 14 19 7194 58 27,5 16 14. 28,8 53: OFS 13 202717 5 26,4 15 i5: МЕ 52 913 12 21 22,0 56 26,4 14 16 15,9 БІ 81,5 11 22 Б 55 26,3 18 17: 26,9 50 <-81:8 10 28 19% 54 25,6 12 18- 26,5 49: -31,6 9 24 21,0 59 325,0 At 19 25,0 48 31,2 25 22.8 52 24,1 10 20 20,9 47 Olê T. 45 XR 51 25,1 9 21 21,5 46 31,5 6 21 4,0 50 95,8 8 28,4 45 31,8 ES 28 24,6 49 24, 7 28 294 44 30,8 4 29 . 24,9 48 24,9 6 24 30,0 48 808 8 80 26,2 47 94,6 5 25 30,3 49. SL 2 27,8 46 944 4 26 508 4l ЗТ 1 92 251 45 25,4 3 27 308 40 319 0 33 25 44 25,4 2 28 9,7 39: 816 1 29 29,9 38 230,6 0 30 %% 37 310 Wenn man den Versuch wieder fortsetzt und wieder mit steigender Reizstärke den Nerven reizt, so findet man sehr BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 16. 17 oft die Lücke verschwunden; sie ist also bei Oeffnungsin- ductionsstrômen etwas flüchtiger als bei Schliessungsinduc- tionsstrómen. Mit absteigendem Strome:haben wir uns vergeblich be- müht eine Lücke zu finden; weder bei Schliessungs-, noch bei Oeffnungsinductionsstrómen ist es uns gelungen auch eine geringste Andeutung derselben zu finden, und wir haben jedoch, um keine Spur zu verlieren, die Entfernung zwischen den Inductionsrollen nur halbcentimeterweise värknderk aber alles vergebens, Mit Алана нае der Beobachtung TigGgrs über die Existenz der Lücke beim absteigendem Strome haben wir ulso alle die von unseren Vorgüngern gefundenen Thatsachen bestüti- . gen kónnen. Es erübrigt noch einige Worte zur theoretischen Erklärung der Lücke zu sagen. Unseres Wissens sind nur zwei Theorien der Lücke, die . eine von Fick, die andere von GRÜTZNER, aufgestellt worden. Nach der Theorie Ficks entsteht die Lücke zu Folge der Hemmung am positiven Pol, welche Hemmung bei einer ge- wissen Stromstürke genügend stark wird, um die vom nega- tiven Pol ausgehende Erregung aufzuheben; wie Етек die nach der Lücke auftretenden Zuckungen erklärt, soll später erör- tert werden. Die Abnahme und das Verschwinden der Zuckungen beim aufsteigenden Inductionsstrome wäre also ganz analog mit den entsprechebdan Erscheinungen beim aufsteigenden constanten Strome'). GRÜ TZNER findet die theoretische Erkdärung der Lücke in einer Art Interferenz zwischen dem eigenen Strom des Ner- ven und dem Reïzstrom, ganz in derselben Weise wie er die von ihm entdeckte Lücke in der Reihe der Oeffnungs- zuckungen beim constanten Strome deutet. Die Thatsache, dass man verhältnissmässig sehr starke Inductionsströme anwenden muss, um die Lücke zu demonstriren, erklärt er dadurch, dass die Nervenmolecule, welche den Nervenstrom erzeugen, gewissermassen zu träge sind gegenüber dem Inductionsstrom, der, weiler eine gar zu kurze Zeit dauert, nicht bei geringerer Stärke diejenigen Erregbarkeitsveränderungen im Nerven her- vorruft, die zur Entstehung der Lücke nothwendig sind °). 3) FICK, bere = physikal.-medicin. Gesellschaft in Würzburg, N. Е, П, 8. 150 folg.: ?) GRÜTZNER, peri für die ges. Physiologie, XXVIII, S. 174—177; 1882. 2 \ 18 TIGERSTEDT UND WILLHARD, NERVENREIZUNG. Um die Theorie GRÜTZNERS zu prüfen, haben wir in einer Reihe von 14 Versuchen, bei welchen die Lücke immer auf- trat, die Richtung des Nervenstromes vor und nach den Reizungen bestimmt. Die Ergebnisse sind in der folgenden Tabelle verzeichnet; die Pfeile in den Spalten 3 und 4 geben die Richtung des Nervenstromes an. Das aperiodische Gal- vanometer wurde durch ein auf 3,800 mm. Entfernung auf- gestelltes Fernrohr beobachtet. А Tab. VII. учу rim s. uh dem mer. zwischen Ind. Vois See: 56 Ja 3 E % 15 57 te 7 | 40 58 о tons puis sid Wei toe fT ЫВ 60 12— 5 T 12,0 % 9 61 11-4 1 9.5 T 2,5 = 12— 6 + 125 $ 11,5 63 12—5 1 5,5 + 3,0 14— 6 t 110 4 10,0 66 11—10 а L 69 d 12:8 $. 15 ^ 03 62 13— 6 À 5,0 ^ 45 69 10— 2 1 E, ЕТ 70 19 3 1 3,3 4 2,0 Diese Versuche zeigen, dass die Lücke beim aufsteigen- den Schliessungsinductionsstrome unabhängig von der Rich- tung des Nervenstromes auftritt, sowie dass in der Mehrzahl unserer Versuche dieser Strom in derselben Richtung wie der Reizstrom durch den Nerven kreiste. Eine Interferenz zwischen dem Nervenstrom und dem Reizstrom kann also nicht die Ursache der Lücke sein. Wir kónnten auch von vornherein dieses. voraussetzen, denn wir reizten, wie schon oben bemerkt ist, den Nerven bei seiner Mitte, und es wäre doch sehr merkwürdig, wenn diese Stelle constant einen ab- steigenden Strom gezeigt hütte. Ferner lehren die eben citirten Versuche, dass, wenn der Nervenstrom vor der Reizung aufsteigend war, seine BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND $8, w:o 16. 19 Stärke nach dem Versuche immer abgenommen, ja in zwei Füllen sich umgekehrt hatte, sowie dass, wenn der Nerven- strom vor dem Versuche absteigend war, seine Stärke nach demselben zugenommen hatte. Diese Erscheinungen kónnen wir durch die innere Polarisation des Nerven vollstündig er- Hären. Durch die elektrotonischen Erscheinungen, welche bei Anwendung von Inductionsstrômen auftreten, wissen wir, dass auch solche kurzdauernde Stróme eine nicht unerheb- liche Polarisation in den Nerven hervorrufen, und wir werden spüter einige directe Bestimmungen über die Polarisation des Nerven durch Inductionsstróme mittheilen. Ein š aufsteigender Strom ruft durch Polarisation in den Nerven einen abstei- genden Strom hervor: wenn der Nervenstrom vor dem Ver- such aufsteigend war, muss nach demselben seine Stürke da- urch vermindert sein; war dagegen der Nervenstrom vor dem Versuche absteigend, so muss seine Stürke zu Folge der Polarisation nach demselben gesteigert sein. Diese Betrach- tungen erklären die Veründerungen in der Stürke und Rich- ee des Nervenstromes nach der Reizung. Dass diese Ver- rungen nicht immer gleich stark ausgeprügt sind, scheint leicht erklärlich dadurch, dass die Beobachtung des Nerven- stromes natürlich nicht bei allen Versuchen gleich schnell nac em Abschluss der Reizung vorgenommen werden konnte. Und wir wissen ja, dass die Рона бой веһт schnell abnimmt, nachdem der polarisirende Strom geóffnet worden ist. — Eben diesen Umstand könnte man gegen unsere ТИ herbeiziehen, aber diese Einwendung ist leicht zu beseitigen. Wir wissen nämlich auf der CH Seite, dass ie Polarisation, obgleich in sehr verminderter Stärke, eine nicht ganz unbeträchtliche Zeit zurückbleibt; unsere Reizungen geschahen im Rhytmus von 1 Reizung jede 1,64 Sekunde: die von jeder vorhergehenden Reizung entstammende Polari- sation hatte also noch eine verhältnissmässig bedeutende Stärke, als die folgende Reizung den Nerven traf, und hier- durch wurde allmählich die Stärke der Polarisation mehr und mehr gesteigert. Schliesslich muss noch hervorgehoben wer- den, dass bei den betreffenden Versuchen die Reizung nur mit steigender Stärke des Reizes geschah, dass also die Po- larisation nicht Gelegenheit hatte zu Folge einer Abnahme der Reizstärke abzunehmen. 20 ` TIGERSTEDT UND WILLHARD, NERVENREIZUNG. Die Theorie von GRÜTZNER ist also nicht übereinstim- inend mit den Thatsachen, und wir müssen die Erklürung der Lücke anderswo suchen. Nach unserem Dafürhalten ist die Anschauung Ficks vollstündig genügend um die Erschei- nung der Lücke theoretisch zu deuten. Wenn die Lücke auch bei absteigendem Inductionsstrome constatirt werden kónnte, so würde natürlich auch diese Theorie hinfällig, aber bis auf weiterem scheint sie vollständig haltbar zu sein, und die oben eitirte Beobachtung TieGezs, welche von keinem anderen Forscher, auch nicht von GRÜTZNER, bestätigt worden ist, könnte, wie HERMANN hervorgehoben hat, möglicherweise von einer Ermüdung des Nerven bedingt sein‘). Wenn wir uns erinnern, dass nach Fick die Lücke bei kurzdauernden je schneller der Strom verschwindet, so kónnen wir auch in genügender Weise erklüren, warum die Lücke lange nicht so leicht bei Oeffnungs- wie bei Schliessungsinductionsströmen auftritt. Die Ursache der Lücke liege also in der Hemmung am positiven Pole, welche Hemmung bei einer gewissen Stärke des Stromes genügend ist, um die weitere Fortpflanzung der Erregung zu verhindern. Diese Hemmung ist jedoch nicht immer stark genug, um die Erregung vollständig auszulôschen, und vermag darum in einigen Füllen die Stärke der Erre- gung nur mehr oder weniger herabzusetzen. Bei Strómen von sehr kurzer Zeitdauer, wie Oeffnungsinductionsstróme bei vollständiger Unterbrechung der primären Strombahn, hat die emmung nicht die Zeit in genügender Stärke sich heraus- zubilden um eine Lücke hervorzurufen, wenigstens wenn man nicht ausserordentlich starker Ströme sich bedient. Unsere theoretischen Vorstellungen über das Verhalten der Lücke, wenn man den Nerven mit abnehmender Stärke der Inductionsströme reizt, werden wir in Zusammenhang mit den übermaximalen Zuckungen eingehend darstellen. 1) HERMANN, Handbuch der Physiologie, П, 1, S. 109; 1879. i BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 16. 21 Ш. Die übermaximalen Zuckungen. Weil die Zuckungen so ganz verschieden sich verhalten, je nachdem der Strom in ibi pedites oder absteigender Richtung durch den Nerven geleitet wird, werden wir die durch sehr starke (übermaximale) Reizen hervorgerufenen Erscheinungen für die beiden Stromesrichtungen besonders abhandeln und beginnen mit dem aufsteigenden Strome, als derjenige, dessen Einwirkung auf den Nerven wir bisher am eingehendsten studirt haben. ie schon gesagt, fangen die не nach der Lücke wieder an zu wachsen, und erreichen bei fortgesetzter Stei- gerung des Reizes allmählich dieselbe Höhe wie vor der Lücke. In einigen Fällen sieht man auch, wie die Zuckun- gen bei noch gesteigerter Reizgrösse über das erste Maximum wachsen und eine dasselbe beträchtlich übersteigende Hóhe erreichen, wie z. B. aus den folgenden mit Oeffnungsinduc- tionsstrómen ausgeführten. Versuchen hervorgeht. Tab. VIII. Versuch 44. Versuch 45. N:o Ind MZ N:o Ind MZ 14 19 23.1 16 18 25,4 15 18 32.9 17 17 25,2 16 17 2,9 18 16 252 17 32,8 23 1 6,1 28 10 16,7 24 10 14,5 24 9 29,4 25 9 24,0 25 33,2 26 8 - 26,9 26 7 33,8 27 7 26,8 27 6 33,9 28 6 7,3 28 5 4,4 29 5.35 29 4 35.5 30 4 21,6 30 3 39,9 31 3 29.1 31 9 48% 89 2 ss 93 32 1 44,1 33 1 34.1 33 0 44.9 34 0 36,5 Vergl. auch Versuch 46, 48 Tab. VI. Einen solchen Zuwachs sieht man, wenigstens bei unserer Versuchsanordnung und bei der von uns angewandten 22 TIGERSTEDT UND WILLHARD, NERVENREIZUNG. Stromstärke lange nicht immer. Wir glauben hierin die Ur- sache der negativen Ergebnisse Lamanskys zu finden. Wenn man aber, nachdem man die grósste mógliche Stromstärke geprüft hat, und also die Inductionsrollen über einander ge- schoben sind, den Versuch ruhig fortsetzt und mit derselben maximalen Reizstürke das Préparat : in dem Rhytmus wie vor- her reizt, so findet man, dass die Zuckungen immer weiter wachsen und bald eine das erste relative Maximum шей über- ragende Höhe erreichen. Als Beispiele dieser interessanten Erscheinung, welche unseres Wissens nicht früher beobachtet worden ist, erlauben wir uns einige Versuche mitzutheilen. Tab. IX. A. Schliessungsinduetionsströme. Versuch 5. Versuch 7. N:0. Ind. MZ. N:o. Ind. MZ. 3 16 90, £. 16 285 4 14 30,6 Б HM 280 5 19 399,4 6 № 280 J 80 + 12 0 130 1 11,0 13 15,6 13 14,4 14 17.4 14 14,5 15 19,4 20 25,6 20 23,8 25 25,4 25 25,1 30 30,1 30 26,5 35 30,0 35 EI 40 31,4 40 27,6 45 32,6 45 28,5 50 33,2 50 29,2 55 34,3 55 29,3 60 34,5 60 3 65 34,5 65 30,8 70 34.6 70 31,3 75 1 75 31, 80 35,6 80 32,6 85 36,5 85 31,3 90 36,2 90 31,9 92 6.5 95 32,4 100 32,3 BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND, 8. w:o. 16. 23 ^ Versuch 8. Versuch 56. No Ind. MZ. N:o. Ind. MZ. 2 16 25,5 4 18 27,0 3 14 26,0 5 1 26,8 4 12 24,7 6 16 27,0 10 0 ‚6 7 15 27,3 „11 ‚8 8 27,4 12 ,6 9 "215 209 13 2,5 19 3 4,2 14 1,6 20 2 1.8 15 9,2 21 1 15,0 20 27.5 22 0 21,6 25 28,4 23 22,6 30 31,4 24 23,0 35 32,2 25 25,5 40 1 26 26,1 45 34,7 27 27,5 50 4,9 28 29,1 55 35,4 29 29,5 60 36,1 30 29,5 65 36,9 31 30,0 70 36,7 32 30,0 75 37.1 80 36,2 85 37,0 90 36,2 B. Oeffnungsinductionsstróme. Versuch 41. Keine Lücke. N:o. Ind. MZ 1 34 13,6 5 80 24,6 19 95 25,7 15 20 26,6 20 15 28,0 25 10 27,9 30 5. :28,5 35 0. 29,5 40 80,5 45 31,2 50 31,8 55 31,7 60 31,3 65 32,8 70 33,0 75 33,8 80 32,4 85 33,5 32,3 24 TIGERSTEDT UND WILLHARD, NERVENREIZUNG. Auch wenn bei der angewandten maximalen Reizstärke die Lücke noch nicht aufgehört hätte, d. h., wenn bei über einander geschobenen Inductionsrollen noch keine Zuckung her- vortrat, so sieht man bei Fortsetzung des Versuches die Zuckun- gen wieder erscheinen und allmählich eine beträchtliche Grösse erreichen. Als Belege mögen folgende Versuche mit Schliessungsinductionsströmen dienen. Tab. X. Versuch 9. Versuch 13. Versuch 14. N:o. Ind. MZ. N:o. Ind. MZ. N:o. Ind. MZ. £ 16 "995 4 16 25,4 3 14 23,8 B H 29558 5 14 24,3 4 12 959 12 0 -9 12 0 0 10 0 0 2,7 13 5,4 ) 14 5.1 14 10.5 12 0 15 4,7 15 13.0 18 0 16 1,9 20 1,6 14 0 17 2,4 25 14.0 15 0 18 2,4 30 16,6 16 3,5 19 2,8 35 22,8 17 2,5 20 14,2 40 99, 18 11,2 25 9,8 19 1,2 30 13,4 20 35 17,0 25 16,0 40 18,0 30 16,4 о. "E ' 35 23,4 47 21,3 40 24,0 45 25,5 46 25,0 Entfernt man, nachdem man in dieser Weise hohe Zuckungen erhalten hat, die Rollen wieder allmählich von einander, so bleiben die Zuckungen fortwührend bei ihrer übermaximalen Stärke; die Lücke ist, wie oben bemerkt, fast immer vollständig gefüllt, auch die bei den geringeren Reizstärken erhaltenen 7 uckungen sind hóher als vorher; die Zuckungen hóren aber fast immer auf bei derselben Reiz- stärke, wo bei steigender Reizintensität die erste Zuckung erschienen ist. Um dieses Verhalten zu beleuchten, theilen wir den folgenden ganzen Versuch mit. Die Reizung ge- schah mit Schliessungsinductionsstrómen. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD, HANDL. BAND. 8. N:0 16. 25 Tab. XI. Versuch 17. N:o. Ind. MZ, "No Ind. MZ 1 22 11,8 ЗЕ: 052950 2: 21 28, 32 23,7 ys 90 24 33 23,9 45215020980 84 94,6 5. 18 292,6 35 25,3 6 17 22% 36 24,7 7:16: 799,6 37 24,5 B <15 205 38 25,1 9 UO 596 39 79 254 10 13. 226 40. 3 255 11 12 5,2 41 4 25,1 12 11 42 5 25,5 18 10 0 43 ` 6: 25,8 14 9 0 44 7 950 15 8 0 45 8 944 16 + 0 46 9 248 17 6 0 47 10 250 18 5 0 48 11 273 19 4:59, 2:-12::24.7 20 3 475,1 50. 15.249 21 9. 16,3 51 14 25,0 22 1 170 52.15 25,2 23 0.193 63. 16 : 25,6 24 17.0 54 17 25.5 25 21,2 55 18. 25,8 26 21.3 56 19 26,0 27 2 57 20 25,6 28 22.1 58 21 5,6 29 22.8 59. 29 018 30 23,0 60 2 ‚4 Vergl. auch die Tab. IV. Wie aus diesen Versuchen hervorgeht, steigen die Zuckungen noch nachdem man be- gonnen hat die Reizstärke zu vermindern. Nebenbei ist noch zu bemerken, dass man эин Рга- parate erhält, welche bei der von uns angewandten Strom- stärke gar keine übermaximalen Zuckungen geben; eine ähn- liche Beobachtung ist auch von MEYER gemacht CR enn man, unmittelbar nachdem eine solche Reihe zu- erst mit steigender, dann mit sinkender Reizstürke gemacht worden ist, von der Reizschwelle an wieder die Stärke des Reizes steigert, so sind zwar grosse Zuckungen bei geringerer Reizstürke wieder zu finden, die Lücke stellt sich 1) А. B. MEYER, Untersuchungen aus dem physiologischen Laboratorium der Züricher Hochschule, I, S. 37, 1869. 26 TIGERSTEDT UND WILLHARD, NERVENREIZUNG. aber wie früher ein, die Zuckungen wachsen allmählich nach er Lücke und erreichen wie früher nur langsam das über- maximale Stadium. Bei weiter fortgesetztem Versuch behal- ten die Zuckungen ihren maximalen Werth, wenn man, wie früher, den Versuch mit abnehmender Stärke des Reizes fort- setzt. Beispiele siehe Tab. IV. ass der Zuwachs in der Grósse der Zuckungen, welcher bei immer fortgesetzter Beisumg mit derselben Reizstärke hervortritt, nichtdie Folge ei gi Nerven sein kann, môchte T. À À de H 21 A 1,4 "7 1 4 1 sein. Gegen eine solche Annahme streitet auch die Thatsache, dass die Lücke sich wieder einstellt, d. h. die etwaige Erregbar- keitserhóhung wieder verschwindet, wenn man unmittelbar nach dem Schluss einer Reihe von Reizungen mit sinkender Reizstürke den Nerven mit steigender Reizstärke wieder reizt. Wenn wirklich eine Veründerung der Erregbarkeit des Ner- ven die Ursache der Erscheinung würe, so ist es unbegreif- lich, wie diese Veründerung so schnell nach dem Schlusse der absteigenden Reihe verschwindet. Ihre Ursache muss darum irgend anderswo gesucht werden. ass sie nieht in einer unipolaren Wirkung liegen kann, ist selbstverstándlich, denn warum sollte diese unipolare Wir- kung nur bei sinkender, nicht aber bei „узд! Reizstärke sich zeigen? Hier möchten wir noch die übrigen Gründe zusammen- stellen, welche den Beweis liefern, dass die übermaximalen Zuckungen, welche wir studirt haben, nicht von einer uni- polaren Wirkung bedingt sind. Die stärksten Ströme, welche wir angewandt haben, d. h. Oeffnungsinductionsströme bei vollständiger Unterbrechung der primären Strombahn, haben keine übermaximalen Zuckungen gegeben, und jedoch müss- ten eben diese Stróme leichter als alle andere unipolare Wir- kungen hervorrufen. Ferner treten die grossen Zuckungen bei über einander geschobenen Rollen nicht sogleich hervor, son- dern nur wenn man die Reizung immer fortsetzt, und schliesslich zeigen, wie wir spüter näher entwickeln werden, beim auf- steigendem Schliessungsinductionsstrome die übermaximalen Zuckungen ein sehr verlüngertes Stadium der latenten Reizung. enn wir aber die Hauptbedingungen des Zuwachses der Zuckungen nach der Lücke festhalten, so können wir BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0. 16 97 eine ziemlich einfache und natürliche Erklärung dafür finden. Durch die Arbeiten von BIEDERMANN und dem einen von uns!) ist es erwiesen, dass das Hervortreten der Oeffnungs- zuckung beim constanten Strome ausser von der Stürke und Dauer dieses Stromes auch bedingt ist von der Zeit, welche verfliesst, bevor der Strom wieder geschlossen wird, nachdem er geöffnet worden ist. Ist diese Zeit sehr kurz, so genügt eine verhültnissmüssig kurze Stromdauer um eine Oeffnungs- zuckung hervorzurufen, wenn nämlich eine Oeffnungszuckung kurz vorher zu Folge einer längeren Stromdauer aufgetreten war. Der eine von uns hat diese Erscheinung durch: die in- nere Polarisation des Nerven erklären wollen?). Nach dieser Theorie — dieselbe hat auch GRÜTZNER zu derselben Zeit aufgestellt?) — liegt die Ursache der Oeffnungszuckung in dem Auftreten eines durch den constanten Strom im Nerven hervorgerufenen Polarisationsstromes. Nun wissen wir, dass der Polarisationsstrom augenblicklich nach dem Oeffnen des polarisirenden Stromes seine grósste Stürke erreicht und dass er darnach herabsinkt, zuerst schnell, dann immer langsamer, zo dass er làngere Zeit nach dem Oeffnen des polarisirenden Stromes fortdauert. Die nach der Lücke auftretenden Zuckun- gen zeigen nun eine vollständige Uebereinstimmung mit den Oeffnungszuckungen beim constanten Strome. Gleichwie diese sind jene zunüchst von der Stärke des Heizstromes ab- hängig. Wenn man mitten in der Lücke die Reizstärke nicht mehr steigert, so kann man den Nerven damit sehr lange reizen, ohne die geringste Andeutung einer Zuckung zu er- halten. Der Reiz muss also eine gewisse Stärke habe», um Zuckungen nach der Lücke hervorzurufen. Ferner wachsen die Zuckungen nach der Lücke mit der Stürke des Induc- tionsstromes, ganz wie es der Fall ist mit der Oeffnungs- zuckung. — Wie oben ..n ist, geschahen unsere Reizungs- versuche im Rhytmus von je einer Reizung auf 1,64 Sek. Die Inductionsstróme dapi also ziemlieh schnell auf einan- der, und die durch einen vorhergehenden Strom entstandene 1) BIEDERMANN, Wiener ос Math. naturwiss. Classe. Dritte Abth. Bd. 83, 8. 3 — a TIGERSTEDT, Bihang к venska Vet.-Akad. Handl, Bd. 7, N:o 7, SH auch in den een vom сауда Laborat. іп RER НІ 9, Қы. 1882, 2) TIGEBS' 3) See Breslauer ãrzl. Zeitschrift 1882, N:o 23. Ze 28 TIGERSTEDT UND WILLHARD, NERVENREIZUNG. Polarisation war also lange nicht geschwunden, als der fol- gende Strom eine neue Polarisation hervorbrachte. In dieser Weise ging es immer weiter, allmählich wurde die Polarisa- tion stürker und somit auch die dadurch hervorgerufenen Zuckungen nach der Lücke. Wenn man dann wieder die Reiz- stärke verminderte, dauerte dennoch die Polarisation eine Weile in genügender Stürke um Zuckungen herv orzubringen und die Lücke zu füllen. Sie nahm aber immer mehr ab, je kleiner die Reizstürke wurde, denn sie wurde ja nieht in genügen- der Weise unterhalten. Wenn man zuletzt bis zur Schwelle des Reizes angekommen war und darnach nur wenige Se- kunden den Nerven mit unterminimalen Reizen reizte, bevor man eine neue Reihe mit steigender Reizstürke vornahm, so war die Polarisation schon in so hohem Grade geschwücht, dass die Lücke nicht mehr durch die erregende Kraft der zurückgebliebenen Polarisation gefüllt werden konnte. ür unsere Deutung spricht auch der Umstand, dass die bei unveründerter Reizstürke, wenn die Inductionsrollen über einander geschoben sind, erhaltenen Zuckungen nicht immer stetig sich heben, sondern im Beginn einen sehr unregelmässi- gen Zuwaehs zeigen, ganz wie man es nicht selten bei Oeffnungszuckungen beim constanten Strome findet. (Vergl. Tab. ХІ). Diese Betrachtungen werden durch die in der Tabelle VII mitgetheilten Versuche wesentlich unterstützt, denn sie zeigen ganz unzweideutig die Einwirkung der Polarisation auf den жид an. Um diese Frage näher zu beleuchten haben wir durch directe Versuche die durch Inductionsstrôme in den Nerven hervorgerufene Polarisation untersucht, und zwar in folgender Weise. Von der secundären Rolle II, (Bild 2, Taf. I) geht der Induc- tionsstrom durch einen Quecksilberschlüssel, Q. welcher direct in der Leitung angebracht ist, zum Nerven, N. N. Vom Ner- ven geht der Strom durch den einen Arm eines Morse’schen Tangents, T, zum Galvanometer, G. Die Leitung vom Nerven zum Galvanometer ist nur dann geschlossen, wenn der Arm a des Tanasia gegen die Platte b gedruckt ist. Der zweite Arm, z, des Tangents vermittelt, wenn er gegen die Platte y wow ist, die Schliessung der Strombahn von der Batterie, В, zur primären Rolle, I. Dieser Arm ist nach links verlängert und berührt von unten den horizontal angebrachten Hebel H, BIHANG TILL К. SV. VET. АКАР. HANDL. BAND 8. N:0 16. 29 welcher den Bügel trägt, der die beiden Quecksilbergefüsse des Schlüssels mit einander in leitender Verbindung setzt. Wenn der Contact х—у geöffnet wird, so wird natürlich ein Inductionsstrom in der secundären Rolle ausgelóst, und er entladet sich durch den Nerven. Aber bevor darauf der Con- tact a—b geschlossen wird, wird der Bügel aus den Queksilber- gefässen des Schlüssels gehoben, und also die Bahn zursecundären Rolle unterbrochen. Als jetzt der Contact a—b und somit die Leitung vom Nerven zum Galvanometer geschlossen wird, er- giesst sich der durch den Inductionsstrom hervorgebrachte Polarisationsstrom zum Galvanometer, Natürlich waren die beiden Arme des Tangents ebensowie die Platten sorgfältig von einander isolirt. Ein Zweig vom Inductionsstrome Коше also nicht in die Galvanometerleitung einbrechen. Die Anordnung um den Nervenstrom zu compen- siren war die gewóhnliche. Der Versuch wurde folgendermassen ausgeführt. Bei ge- öffnetem Schlüssel Q ndi zuerst der Nervenstrom compen- sirt; dann wurde der Contact 4—y hergestellt, und darauf der Schlüssel geschlossen. Als alles somit in Ordnung war, wurde mit einem heftigen Schlag der Arm а gegen die Platte b ge- druckt; dabei wurde der Contact z—; unterbrochen, ein In- ductionsstrom ausgelóst und durch den Nerven geleitet, sowie schliesslich. der Bügel aus den Quecksilbergefássen geho- ben. Der Ausschlag am Galvanometer konnte dann nicht von etwas anderem als dem Polarisationsstrome bedingt sein. Wir benutzten hier denselben MomsE'schen Tangent, wel- chen der eine von uns bei seiner Untersuchung über die innere Polarisation in den Nerven benutzt hatte!). Die Zeit zwischen dem Oeffnen des Contacts х—у und der Schliessung des Con- tacts a—b betrug bei diesen Versuchen im Mittel 0,028, mit Extrümen zwischen 0,018 und 0,040. Diese Werthe haben natürlich auch bei der vorliegenden Untersuchung ihre Gül- tigkei Ab Stromquelle in der primären Bahn benutzten wir 11 zur Säule vereinigte MxipINGER'sche Elemente. Die Oeffnungs- 1) TIGERSTEDT, Bihang till К. Svenska Vet.-Akad. Handl. Bd. 7, N:o | auch in den 7 vom physiol. Laboratorium іп Stockho is Heft 2, 1; 1882 30 TIGERSTEDT UND WILLHARD, NERVENREIZUNG. inductionsströme lösten wir durch vollständige Unterbrechung der Leitung aus; um die Schliessungsinductionsstróme auszu- lösen, war der Contact z— у alsNebenschliessung eingerichtet. Das Schlitteninductorium war nach der Stürke des inducirten Stromes gradirt. Bei allen Versuchen benutzten wir 4 zusam- mengelegte nn. ischiadiei. Die рой des Galvanome- ters vom Fernrohr var 3,8 Meter Die Ergebnisse sind in den folgenden Tabellen verzeich- net. Die Schwankungen, welche sie zeigen, sind bei unserer einfachen Versuchsanordnung unvermeidlich, doch tritt hier die Proportionalität zwischen den Inductionsströmen und der Polarisation ziemlich gut hervor. Tab. XII. Polarisation dureh Sehliessungsinductionsstróme. ио Stärke des Ausschlag Mittel Stromes. Versuch Versuch Š 11 18 19 3 11 18 19 1 20 20- 0,55. 0,6: 0,65 2 2,4 0,50 0,7 0,48 8 1,6 0,45 0,85 0,75 4 4,68:0,5:::08 "es Б 15 Or: 05 07..1,82.:0,64: 091 Ола 6 15 16 055 04 055 $ 5..0: бы 0,5 8 2,9 ,55 0,6 ,6 9 2,0 0,65 0,55 0,55 10 1,6 0,45 06 05 1,74 0,58 0,60 0,54 11 10 1,0 0,4 ‚45 0,4 12 09 0,4 0535 04 13 0,85 0,2 5. Qa 14 0,5 0, 0,35 0,4 15 10-08 04 ‘0,3 0,94 0,2» 041 0,88 16 b 0,45 0,25 0,1 ` 0,15 17 0,45 0,1 tes О 18 0,6: 70,9. 0% 2 0.1 2 20 0,35 0, 0,05 0.2 0,44 0,15 0,08 0,19 BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. х:0 16. 31 Tab. XIII. Polarisation durch Oeffnungsinductionsstrôme, N:o Stárke des Ausschlag Mittel Vini Stromes Versuch Versuch 10 13 14 10 13 14 16 20 LIS TL$5' "le OTs 1.1 y 1,35 0; 1,0 1,35 1 ,6 LiB Ж ` 1,35 L05. 1,35. 0,55 114.136 199-068 15 bI. 105 2 : 1.05 3.16 "Ls 04 1,85. 0,95 Li. 0,5 1,35 0,85 0, 0,3 0,95 0,3 95: 0,45 1,16 0,96 1,11 0,35 10 0.8.01 0:5: 058 0,9 0,65 0,95 0,15 0,9 ,5 ,9 ; 20,9 0, 15 0,3 09 0,6 08 0,3 0,88 0,59 0,96 0,25 5 0,75 0,25 Ол 0,15 | 07 О 0565 01 DT Us 06 0,65 0,25 0,55 0,15 0,75 0.3 Us 02 От 0,27: 0,62 0л4 Die Spannweite der Electroden war beim Versuch 3 20 mm.; » 10 1l :» > 11 11 > > 13 19 s » ТЕ а I > 16 A4 у» › 18 te -s a 19 14 » Wenn wir bedenken, dass der Strom in der primüren Rolle bei diesen Versuchen ziemlich schwach war, kónnen wir leicht begreifen, dass bei unseren Reizungsversuchen die Po- larisation des Nerven genügend stark Herden konnte, um für die Zuckungen nach der Lücke von grosser Bedeutung zu sein. Dieser Anschauung gemäss wurde also die nach der Lücke beim aufsteigenden Inductionsstrome auftretenden Zuckungen in gewisser Beziehung den Oeffnungszuckungen beim constan- ten Strome entsprechen. Die Lücke wäre durch die Hem- mung am positiven Pole bedingt, mit einem Worte, wir hätten einen ganz vollständigen Parallelismus zwischen dem aufsteigen- genden Inductionsstrome und dem aufsteigenden constanten Strome. Doch müssen wir ausdrücklich hervorheben, dass wir noch gar nicht uns äussern wollen darüber, ob nicht 32 TIGERSTEDT UND WILLHARD, NERVENREIZUNG . neben der Polarisation irgend eine andere Ursache. für die Zuckungen nach der Lücke von Bedeutung sein konnte. Ueber diesen Gegenstand kónnen wir uns nur dann etwas ge- nauer aussprechen, wenn wir den Zeitverlauf und die Latenz- dauer der Zuckungen vor und nach der Lücke studirt haben. ` enden wir uns jetzt an die Versuche mit absteigendem Inductionsstrome. Die Erscheinung der übermaximalen Zuckun- ° сеп tritt hier lange nicht so ausgeprägt hervor wie beim auf- рева вь Strome, wenigstens bei der von uns angewandten Reizstärke. Doch haben wir ganz deutlich ein Wachsthum der Zuckungen über das erste Maximum hinaus beobachtet, wie z. B. die folgenden Versuche darthun, bei welchen man auch sehen kann, wie die Zuckungen bei einer und derselben Reizstärke nach und nach weiter zunehmen. Tab. XIV. А. Schliessungsinductionsstróme. Versuch 4. Versuch 28. N:o. Ind. MZ. N:o. Ind. MZ. 1 24 33,1 1 21 8, 2 92 9 4 19 20,8 > 20 7328 8 J . 21,0 4 18 32,5 12 15 27,8 5 16 82,5 16 18. 281 6 14 32,6 20 11 3:5 7 1% 926 м 9 9241 8 10 32,6 2 7 28,0 9 > 8. 32,3 3: 5 29,6 10 6 32,6 36 $. 258 Hxc 40 1 ‚308 12 2 32,8 42 0 ма 15 0 953 45 l - 910 14 33,2 49 3 30,0 15 33,1 53 5 30,8 20 33,7 57 T- SET a 25 33,9 61 9 29,9 30 34,0 65. Ч. 2304 35 34,2 69 13 30,6 40 34,6 73 15 30,4 45 34,7 ао. Es 34,8 8 10 MA 55 34,6 85 21 226 35,2 86. м5 эл 65 35,6 70 35,5 ` BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 16. 33 B. Oeffnungsinduetionsströme. Versuch 8. (Vollstándige Unter- h Versuch 34. brechung der primären Strombahn). es Ind. MZ. N:o. Ind. MZ. I9. 15.2 үл 90: 233 6 17 228 7 mw 10 15:529 $16 253 14 13.;.22,8 4: 14 25,2 18 ГЕ 28,5 5. 12 24,9 92 ) 24,0 6 10 24,9 26 Т 24,4 Tars: ЭБд 5 24,6 6 25,5 34 3 24,8 9:2 4:%26,% 38 l 259 10 2 254 40 О 11 0 20,3 440 95, 12 25,1 6 L DA 13 25,2 50 3. 25,8 14 25,5 Ap 95,4 15 25,2 58 1,404 20 25.2 62 9 26, 95 25,3 66 11 726,9 30 25,4 70 1% 26,5 35 25,4 МЕ 12 257 40 95,5 78. 17 26,0 45 95,2 82 Б 50 25,1 55 25,0 60 25,0 65 25,0 68 25,8 Was bei diesen Versuchen im Vergleich mit denjenigen mit aufsteigendem Strome ausgeführten im ersten Augenblick auf- fállt, ist, dass der Zuwachs der Zuckungsgróssse sehr allmählich und langsam fortschreitet, sowie dass der Unterschied zwischen den maximalen und den übermaximalen Zuckungen sehr wenig ausgeprügt ist. Ferner lehren die Versuche, dass beim abstei- genden Tnductionsstrome ganz wie beim aufsteigenden die Zuckungen fortwährend ihre »übermaximale» Höhe behalten, wenn man vom hóchsten Werth des Reizes den Versuch mit sinkender Reizgrósse fortsetzt. iese einungen ee ganz in Uebereinstimmung mit unseren Anschauungen über die Lücke und die übermaxi- malen Zuckungen beim aufsteigenden Inductionsstrom Selbstverständlich müssen absteigende e in den Nerven eine gleich starke Polarisation wie aufsteigende ə D 34 TIGERSTEDT UND WILLHARD, NERVENREIZUNG. bewirken. Wenn unsere Anschauung, dass die nach der Lücke beim aufsteigenden Inductionsstrome auftretenden Zuckungen in wesentlichem Grade von der Polarisation bedingt sind, rich- tig ist, so müsste diese Polarisation auch einen Einfluss auf die beim absteigenden Inductionsstrome erhaltenen Zuckungen ausüben. Dies ist ja die Theorie-von Fıck, nach welcher die übermaximalen Zuckungen überhaupt nur eine Summirung von den durch das Entstehen und durch das Verschwinden des Inductionsstromes bewirkten Erregungen wären!). Nun wissen wir, dass beim absteigenden Inductionsstrome die Er- regung von dem Pol ausgeht, welcher näher dem Muskel an- gebracht ist. Bei ihrer Fortpflanzung bis zum Muskel be- gegnet sie darum keine Hemmung und gelangt mit unverün- derter Stürke dahin. Der Inductionsstrom ruft aber im Ner- ven eine Polarisation hervor, dessen Stärke immer steigt und zuletzt genügend gross wird, um beim Verschwinden des In- ductionsstromes eine überminimale Erregung auszulósen. Diese Erregung geht vom positiven Pol des Inductionsstromes aus und hat also einen lüngeren Weg als die Anfangserregung zurückzulegen. Dazu kommt noch, dass eine Erregung im Allgemeinen langsamer durch den Nerven fortgeleitet wird, je schwächer sie ist. Alle diese Umstände, und vielleicht noch an- dere, verursachen also, dass die durch die Polarisation hervorge- rufene Enderregung merklich später als die unmittelbar vom Inductionsstrome ausgelóste Anfangserregung bis zum Muskel gelangt. ie Anfangserregung ist eine maximale; wenn die von ihr hervörgarufens Muskeleucktinp schon begonnen hat, bevor die Enderregung nach dem Muskel angelangt ist, so muss eine Summirung der von beiden hervorgerufenen Zuckun- gen stattfinden, d. h. eine übermaximale ducks erscheinen. Beim absteigenden Strome können die übermaximalen Zuckungen jedoch keine gróssere Unstetigkeit in dem Zuwachs der Zuckungsgrósse verursachen, denn wie die Polarisation sich allmählich herausbildet, muss auch die Summirung der Zuckungen allmählich stattfinden. Die Erscheinung, dass bei sinkender Reizgrösse die Zuckungen fortwährend »übermaximal» sind, und zuweilen gar zunehmen, wird leicht erklärt durch dieselben Bemerkungen wie diejenigen, die wir oben bei der 2 se Verhandlungen der physikal.-medic. Gesellschaft in na QR ES 187 BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL: BAND 8. N:0 16. 35 Deutung der analogen Erscheinung beim aufsteigenden Strome angewandt haben. Bei Oeffnungsinductionsstrómen mit vollständiger Oeffnung Zuckungen nicht (vgl. Versuch 3, Tab. XIV), vermuthlich weil ihr Verlauf allzu schnell ist um wenigstens bei der von uns n Stromstürke eine genügend starke Po- larisation auszubilde eed wir bemerken, dass wir hier, im Anschluss an einer von dem einen von uns und von GRÜTZNER aufgestellten Theorie, Ше Enderregung durch einen electrischen Strom als durch die Schliessung des von dem betreffenden Strome hervor- gebrachten Polarisationsstromes bedingt aufgefasst haben. Wir brauchen kaum zu sagen, dass die geläufige Ausdrucksweise »Verschwinden des Anelektrotonus» überall, wo wir von der Entstehung eines Polarisationsstromes gesprochen haben, an- gewandt werden kónnte, und dass also dieser Erklürungsver- such, welcher nur eine Ausbildung der Fıck’schen Theorie ist, nicht von der betreffenden Anschauung unzertrennlich ab- hängig ist. Wir müssen jedoch die Aufmerksamkeit darauf Zeg wie das Neue in unserer Arbeit mit grosser Bestimmt- heit auf die Bedeutung der Polarisation für das Entstehen der Enderregung hinweist und also eine neue und wie es uns scheint nicht unwichtige Stütze für diese Theorie ist. H IV. Die Latenzdauer und der Zeitverlauf der Zuckungen. Bei einem Versuch über die Latenzdauer der Zuckungen bei steigender Reizstärke fand Fick, dass nach der Lücke die zuerst auftretenden, betrüchtlich verminderten Zuckungen »ein enorm verlängertes Stadium der latenten Reizung» hatten. Als wieder Zuckungen, die bezüglich ihrer Höhe nicht ver- mindert waren, erschienen, war ihre Latenzdauer nicht mehr verlängert. Fick wandte Oeffnungsinduetionsstróme an’). 1) ЕТ Verhandlungen der AE ыл -medicin. Gesellschaft in Würzburg . F. II, Б. 148 folg” 1871. 36 TIGERSTEDT UND WILLHARD, NERVENREIZUNG. Um diese Erscheinung: näher zu untersuchen stellten wir unsere Versuche in solcher Weise an, das wir bei jedem Ver- suche die Latenzdauer der Muskelzuckung bestimmen konn- ten. ei Anwendung von Schliessungsinductionsströmen be- gegneten wir gleich beim ersten Versuche eine sehr merk- würdige Thatsache. Auch wenn die Zuckungen nach der Lücke einen maximalen Werth erreichen und noch höher steigen, zei- gen sie ohne Ausnahme eine beträchtliche Verlängerung der La- tenzdauer. Die folgende Tabelle bringt dafür den Beweis; in derselben bedeutet Lat. die Latenzdauer der Muskelzuckung in Secunden. Tab. XV. Е Versuch 5. Versuch 7. = N:o Ind MZ Lat. N:0 Ind MZ Lat. 1 20... 11,3... 0,016 1 22 Li ОТЕ 2 18 31,6 0,014 9 20 15,9 0013 3 16 30,6 ,013 3 18:: 22,9 6016 4 14. ЭЕ . 0,018 4 16 ‚5 0,010 5 12 9,4” 0,018 5 ТЕ 2809 COLO 6 10 1,9 0,091 6 12230 0,010 7—10 8—2 0 со l0.. 18,29... 0,018 1 4,4 0,023 8—11 8—23 ) co 2 11,0 0,02 12 028,0 0,022 13 14,4 0,022 1 15,6 0,09% 14 14,5 0,022 14 17.4 0,098 5 13,5 0,021 15 19,4 0,020 20 25,6 0,021 21 23,3 0,020 25 25,4 0,023 26 25,8 0,020 30 30.1 ,021 31 26.1 0,020 35 30,0. 0,021 36 26,2 0,020 40 31,4 0,020 41 27,6 0,020 45 32,6. 0,020 46 28,8 10,020 50 33,2 0,020 51 29,2 0.020 55 34,3 0,080 56 30,6 0.090 34,5 0,020 61 30,> 0,020 65 34,5 0,020 66 30,8 0,020 70 34,6 0,090 31.1 0, „030 15 35,1 0,020 | 80 35. 0,020 85 36,5 0,020 0,020 36,2 -BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BD. 8. N:0 16. 37 Versuch 8. Versuch 70. Nie» And" MESS lae Ge Кайл MA s bat: 1 18 26,4 0,015 1 19 140 0,009 2 16 25,5 0,014 2 18; 21,4 09 3 14 26,0 0,014 3 117, 21,5 740009 4 24,7 0,014 5 15: 21.8 009 5 10 13,1 - 0,020 T 13 12.4. 0,011 6 8 13, 0,025 8-17 12—3 0 6 18,9 0,087 18 2 8,4 0,019 4 140 0,027 19 1 5,0 0,029 9 2 14,9 0,024 20 0 d 0,019 10 0 15,0 0,024 2 14,7 0,018 11 18,8 0,022 25 18,7 0,018 15 23,2 0,022 30 23,0 0,018 20 217,5. 0,029 35 23,4: 0,018 25 28,4 0,022 40 2b, 0,018 30 3l 0,022 43 25,9 0,018 35 828. 0,03 40 34,1 0,022 34,7 0,099 50 34,9 0,022 Zuckungen - vor der Lücke betrüchtlich kürzer als nach der Lücke ist. Wie bekannt ist das Stadium der latenten Reizung жанын abhängig von der Stärke des Reizes, und zwar so, dass es innerhalb gewisser Grenzen kürzer wird, je stürker der Heiz ist. Aber dies kann nicht die Ursache der verlän- gerten Latenzdauer sein, denn auch wenn die Zuckungen nach der Lücke betrüchtlich diejenigen vor der Lücke überragen, ist jedoch die Latenzdauer der ersteren bedeutend grösser. Die Abhängigkeit der Latenzdauer von der Zuckungshöhe tritt auch in diesen Versuchen hervor, ist aber für die jetzt uns beschäftigende Erscheinung von keiner Bedeutung. an könnte glauben, dass diese verlängerte Latenzdauer von irgend einer Ermüdung des Muskels bedingt sein möchte; dies ist aber auch nicht der Fall. enn man nähmlich den Nerven mit sinkender Reizstärke reizt, so sieht man wie die Latenzdauer plötzlich ihren geringeren Werth wieder annimmt, wenn man an den niederen Reizgrössen wieder ankommt. Fer- ner beobachtet man, dass die Zuckungen, welche bei sinkender Reizgrösse die Lücke füllen, dieselbe verlängerte Latenzdauer, wie die übermazwimalen, besitzen, und dass an der niederen den in der Tab. XVI enthaltenen Versuchen hervorgehen, 38 TIGERSTEDT UND WILLHARD, NERVENREIZUNG. beweisen deutlich, dass die betreffende Erscheinung nicht urch Ermüdung des Muskels hervorgebracht ist, und auch nicht ihren Grund in einer Unregelmässigkeit in der Bewe- gung des Hegistercylinders haben kann. Sie bringen auch den endgültigen Beweis dafür, dass die Wbopiraximalen Zuckun- gen nieht von unipolarer Wirkung bedingt sein können. Tab. XVI. Versuch 10. Versuch 11. Мо. "Ind. MZ bat Ni Ind. MZ Lat. H 18 20,5 ,011 1 98,5. 0,01% 2 16 29,9 0,011 e 16 28.9 0.013 3 14 29,4 0,011 3 14 28,8 0,012 4 12 29,0 0,01 4 12 29,9 : 0,0123 5 10 2:1 0,08 D 10 15,5 0,017 6—9 8—2 ) 6 8 18,6 0,017 10 0 5,4 0,027 1 6 19,2 0,017 15 24,8 0,020 8 4 19,3 бт 20 27,0 0,019 9 2 20,5 0,017 25 29,1 0,020 10 0.; 204 : 0,018 30 30.1 0,020 15 201 -0016 32 31,5 0,019 90 26,3 0,019 33 2 31,9 0,020 25 27,6 . 0,020 34 1 32,4 0,020 30 29,9 ^ 0,9160 35 6 31,5 0,020 35 30,5 0,019 36 B 1 318 бойо 40 30,7 0,019 37 10 31,7 0,013 45 30,4 0,019 38 12 30, 0,013 46 ` 0,019 39 14 30, 0,013 47 1 810 0,019 40 16 30,0 0,013 48 2 30,7 0,019 41 x 95 Е 49 3 ‚5 0,019 42 20 6,7 0,018 50 4 31,1: 0,048 52 6 30,3 0,018 54 8 30,3 0,018 56 l0. 29,5 0,014 5 12 29,3. 0,015 60 14 28,9 0,018 62 16 29,5 BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 16. 39 Versuch 14. Versuch 15. NO "nq. ME, "cat FIND > "In > MA Тақ 16 147 70,014 1 16 20.4 0,012 2 16 24,7 ,013 2 14 2L5: 0,04% 3 14: 23,8 . 0,015 3 12 21,2 0,01% 4 12 29,0 013 4 10 16,1 0,013 —9 10—2 0 co 5—8 8—2 0 10—15 0 0 со 9—10 0 о 25 16,0 0,023 15 12,3 0,024 16,4 0,020 20 ; 10,8 0,024 35 23,4 0,020 25 14,4 0,024 40 24,0 0,021 30 15,9 ' 0,023 45 25,5 : 0,021 35 18,5 : 0,023 46 25,0 0,021 37 18,1 1 0,082 47 E PGE 0,051 38 2 17,9 0,022 48 4. 25,5 0,021 - 39 4 18,5 0,099 49 $ 251. 0,091 40 6 148 09.053 50 8 252 0,091 8 157 ӘДЕ 51 10 24,5: 0,014 42 10 19,3... 0,018 52 i2. 245 „0.044 43 1 22,7 0,018 58 14 244 0,014 44 4 998 0,018 54 162: 25,827/0,014 45 16 22,1: 0,018 55 18 207. 0038 Diese scharfe Grenze zwischen den Zuckungen vor und nach der Lücke deutet mit grosser Bestimmtheit darauf, dass diese Zuckungen nicht ganz derselben Art sein kónnen. Wie wir schon oben bemerkt haben, spielt aller Wahrecheinlichkeit nach die durch den Inductionsstrom hervorgerufene Polarisa- tion eine bedeutende Rolle für das Hervortreten der Zuckun- gen nach der Lücke. Auch die verlängerte Latenzdauer ist eine nicht unwichtige Stütze dieser Anschauung, denn z. B. durch die Versuche WALLERS wissen wir, dass die Latenzdauer der Oeffnungszuckung beim constanten Strome betrüchtlich grósser als diejenige der Schliessungszuckung ist!). Wenn die Zuckun- gen nach der Lücke, sowie diejenigen, welche bei sinkender Reizstärke die Lücke füllen, den Oeffnungszuckungen beim constanten Strome wirklich entsprechen, so ist es auch von vornherein anzunehmen, dass sie dieselbe Eigenschaft bezüg- lich ihrer Latenzdauer haben sollen. Wie wir sehen, begeg- nen wir immer weiter Thatsachen, welche für unsere An- schauung kräftig sprechen. at die von ihm entdeckte Verspätung der ersten nach der Lücke auftretenden, stark verminderten Zuckungen 1} А. WALLER, Archives de Physiologie, 1882, I, 5. 383—385, 1882. 40 . TIGERSTEDT UND WILLHARD, NERVENREIZUNG. angesehen als hervorgebracht durch das Entstehen des Induc- tionsstromes, denn nur so wäre die Verzögerung erklärlich, näm- lich als bedingt durch die Widerstände in der durchflossenen Nervenstrecke, welche ja beim aufsteigenden Strome von der Erregung passirt werden muss. Diese Erklärung scheint uns doch wenigstens für Schliessungsinductionsströme nicht so befriedi- gend wie die unsrige, weil sie die Zuckungen, welche bei sinken- der Reizgrösse die Lücke füllen und welche auch die sehr ver- längerte Latenzdauer haben, nicht in irgend einer einfachen Weise erklären kann. Dazu kommt noch, dass es sehr schwer ist den plötzlichen Uebergang zwischen der kurzen und der langen Latenzdauer nach der Anschauung Ficxs zu erklären, und dies um so mehr, als der genannte Uebergang ausseror- dentlich constant ist und sowohl bei steigender als sinkender Reizstärke sich zeigt. Dagegen scheint unsere Theorie diese Erscheinung ohne Schwierigkeit deuten zu können. Die Zuckungen vor der Lücke werden durch das Entstehen des Inductionsstromes ausgelöst, ihre Latenzdauer ist kurz; die Zuckungen nach der Lücke sowie die Zuckungen, welche bei sinkender Reizstärke die Lücke füllen, werden durch das Verschwinden des Inductionsstromes, d. h. durch die Polari- sation hervorgerufen. Wie alle Oeffnungszuckungen haben sie in Vergleich mit den Sehliessungszuckungen ein langes Stadium der latenten Reizung. enn man bei sinkender Reizstürke an den Punkt ankommt, wo die Hemmung am po- sitiven Pole nicht mehr die Fortpflanzung der Erregung zum Muskel hindert, dann stellt sich die kurze Latenzdauer wie- der ein. Beim aufsteigenden Oeffnungsinductionsstrome erscheint die betreffende Eigenthümlichkeit der Latenzdauer nicht sehr deutlich. Freilich findet man in solchen Versuchen, wo die Lücke erschienen ist (vgl. oben), dass die Latenzdauer der Zuckungen nach der-Lücke ein wenig verlängert ist im Vergleich mit derjenigen der Zuckungen vor der Lücke; diese Verspätung, ist aber niemals sehr ausgeprägt; sie beträgt bei unseren Ver- suchen nur 0,001—0,002 und fällt somit fast innerhalb der Grenzen der Versuchsfehler. Im Allgemeinen sind, wie Fick bemerkt, die ersten, verminderten Zuckungen nach der Lücke beträchtlich verspätet, diese Verspätung verschwin- det aber fast vollständig, so bald die Zuckungen höher wach- sen. ieser Umstand sowie die Thatsache, dass beim auf- BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD: HANDL; BAND 8. N:o 16. 41 steigenden Oeffnungsinductionsstrome die Zuckungen nach der Lücke eine sehr bedeutende Höhe erreichen, ist, wie uns scheint, eine Andeutung darauf, dass, wenigstens bei den ge- nannten Strómen, die Zuckungen nach der Lücke nicht aus- schliesslich der Polarisation (resp. dem Verschwinden des Stromes) ihrer Entstehung verdanken. Bevor wir aber weiter gehen, müssen wir einige Versuchsergebnisse mittheilen: Tab. XVII. Versuch 44. Versuch 46. Мо. Ind. М7, . Lat. N:o. Ind. MZ, Lat. 1 92 3,8 0,020 20932 8,5 0,018 2 31 3,9 0,018 1::80 143 0,013 3 0 3,6 0,018 бог 29: 2650. Opri 4 29 0 0,016 10,94 23,3 0,011 b 98 34,3 10,010 15. 19 24,5 0,011 10 98 39,5 10018 185516 24,5. 0,011 15 18 32,9 0.013 195715. 24.3: 0,931 20 13 4 0,014 20 14 6,9 0.013 21 12 0 со 21 18 2,1 0,016 22 11 ,025 2 12 0 co 23 10 16, 0,018 s Е 0 co 24 9 29,4 0,016 9410 :: 1L$ 0,028 25 B R 0015 25 9 0 co 26 7 33,8 0,015 26 8 187 0,014 97 6 33,9 0,015 27 7 70:248:00/015 28 5 944 0,015 98 6 249. 0,012 29 4 35,5 0,014 29 Б 94,9 0,012 Е 30 3 39,9 0,014 30 4: 25,5 0019 31 2 49,8 0,014 81 3 95,8 0,019 32 1 44,1 0,014 32 2 254 0,019 33 0 44,9 0.014 83 де аб; 012 40 41,9 0,014 34 0D. 381 Duis 45 5 9 0,014 35 299 0,01% 55 16 37,7 0,014 38 1 238, 0,012 60 21. 386,6 :0,018 40 & 5I 001% 65 26 36,4 0,013 45 8 97,6 0,019 70 31 34,0 0,013 БӨ? 13 89,8 0,01? 72 93. 184. 0,017 bi: 18; 27,5. 0,011 BU 225 261 0041 65 98: 22,9 0,011 42 TIGERSTEDT UND WILLHARD, NERVENREIZUNG. Versuch 53. 6 17 11. .20,8/. 0.011 21 FD ::26,3 U,011 23 14 519 0,018 25 13 0 co 27 12 4,1 0.016 29 11 6,6 0,016 31 107 2219: 10.014 33 9. 25,0. 0,013 35 8 25 0.018 37 1 28,0 0,018 41 D AAT OOS 45 9 27,9 0,015 49 1 328,2. 04018 51 0 28,5 0,012 56 2 29204: 0,012 60 4 300-003 64 б 299 0011 68 8 29,0 0,011 12 IU 290: 45011 76 12 28,9 0,011 80 14 29,1 Qoli 925 15. 38.120871 Fick hat die Vermuthung ausgesprochen, dass, bei fort- gesetzter Steigerung des nc schliesslich ein Stadium erreicht wird, wo die Erregung am negativen Pol "estesa stürker als die nana am positiven wird, und also dieselbe durchbricht. Es ist auch ganz annehmbar, dass dies der Fall ist, wenigstens beim schnell verlaufenden Oeffnungs- inductionsstrome, wo die Hemmung im Allgemeinen nur ver- hältnissmässig schwach sich herausbildet, wie schon durch die ` Schwierigkeit, bei diesen Strömen die Lücke zu demonstriren, erwiesen wird. Die vom negativen Pole ausgehende Erregung durchbricht also die Hemmung am positiven, zu derselben addirt sich dann die durch das Verschwinden des Inductions- stromes entstehende Erregung, und in Folge dieser Summirug entstehen die grossen Zuckungen, welche man nach der Lücke beim aufsteigenden Oeffnungsinductionsstrome erhält!). Ob auch beim Schliessungsinductionsstrome die Erregung nach ') Diese Betrachtungen gelten nur für CR welche durch ploteliohé Schwächung des primären Stromes ausgelöst werden. BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 16. 43 der Lücke die Hemmung durchbrechen kann, darüber kónnen wir uns nicht aussprechen. Von vornherein ist dies nicht unwahrscheinlich, obgleich die Hemmung bei diesen Strömen viel stärker als bei Oeffnungsinductionsstrómen ist, wie aus der Leichtigkeit womit man die Lücke bei jenen demonstriren kann, genügend hervorgeht. Es ist auch gar nicht unmöglich, dass bei den von uns angewandten Stromstärken die Erregung nach der Lücke nicht genügend stark gewesen ist, um diese Hemmung zu überwinden twas anders als wir fasst Fıck das Zustandekommen der übermaximalen Zuckungen nach der Lücke beim aufsteigen- en Номос опав1соше auf. Wie schon gesagt, sind auch nach seiner Anschauung die übermaximalen Zuckungen von einer Summation bedingt; die erste әктедеттердішр; welche den Muskel trifft, wäre aber die durch das Verschwinden des Inductionsstromes ausgelóste; erst nachher komme die vom Entstehen des Stromes hervorgebrachte zum Muskel ап, weil sie durch die Hemmung am positven Pol verspätet wor- den ist. Im grossen бы ist der Unterschied zwischen Fıcks Anschauung und der unsrigen betreffend dieser Frage nicht sehr bedeutend. Wir glauben aber, dass wenn wirklich eine Summation hier vorliegt, es einfacher ist anzunehmen, dass die Enderregung später als die Anfangserregung bis zum Muskel ankommt. Denn erstens sprechen unsere Versuche mit Schliessungsinductionsströmen ganz deutlich dafür, dass die durch das Verschwinden des Inductionsstro- mes entstehende Zuckung eine relativ lange Latenzdauer hat, und ferner hat ja WALLER den positiven Beweis dafür gelie- fert, dass die Oeffnungszuckung ein verlängertes Stadium der latenten Reizung hat. Wenn überhaupt eine Summation hier stattfindet, so müssen wir also annehmen, dass der Muskel zuerst von derjenigen Erregung getroffen wird, welche durch das Entstehen des Inductionsstromes ausgelöst wird. ei absteigenden Strömen zeigte die Latenzdauer keine erwähnungswerthen een wir brauchen uns daher damit nicht zu beschäftige ir haben noch zu ee wie der Zeitverlauf der dudit bei verschiedener Reizstärke u. s. w. sich ge- staltet. In Folge des Verkürzungsrückstandes ist es uns unmóg- lich gewesen die Dauer der Muskelzuckungen exact zu messen. 44 TIGERSTEDT UND WILLHARD, NERVENREIZUNG. Um diese Frage zu beleuchten müssen wir daher den Leser an den Curven auf der Tafel II hinweisen. Es geht aus denselben hervor, dass bei steigender die Zuckun- gen allmählich gedehnter werden, sow dass sie bei sinkender Reizstärke dieselbe Gestalt кармен, Diese Er- scheinung macht sich geltend sowohl bei Oeffnungs- als bei Schliessungsinductionsströmen, welche ihre Richtung auch sein möge. Jedoch tritt sie in einigen Fällen nicht sehr deut- Es ist nicht möglich aus dieser verlängerten Zuckungs- | dauer einen bestimmten Schluss betreffend einer eventuellen Doppelreizung (durch das Entstehen und das Verschwinden es Inductionsstromes) zu ziehen, denn sie kann auch von anderen Ursachen, z. B. irgend einer Art Ermüdung des Muskels bedingt. sein. Dass die betreffende Zuckungsdauer ihren Grund in einer doppelten Reizung hat, wird dennoch tionsströme bei vollständiger Unterbrechung der primären Strombahn, welche, wie oben angegeben ist, im Allgemeinen keine en E? Zuckungen geben und in aufsteigender Richtung keine Lücke veranlassen, auch bei den gróssten Stürken keine verlüngerte Zuckungsdauer hervorrufen. Diese Thatsache ist ein neuer Beweis dafür, dass der Zeitverlauf des Inductionsstromes von der gróssten Bedeutung für die hier behandelten Erscheinungen ist. Jebrigens bietet die Zuckungscurve gar keine Unstetig- keit dar. Wir versuchten, ob nicht eine solche zu finden würe, wenn Wir die Spannweite der Electroden ziemlich gross machten. Weil die Erregung beim Entstehen des Inductions- stromes vom negativen und bei dessen Verschwinden vom positiven Pole ausgeht, und sie also ungleich lange Nerven- strecken durchzulaufen hat, hofften wir durch die erwähnte Versuchsanordnung móglicherweise eine Andeutung von einer Unstetigkeit zu finden. Wir erhielten aber bei grosser Spann- weite der Electroden nur sehr kleine oder gar keine Zuckun- gen nach der Lücke, obgleich das Inductorium von 12 Mei- dinger'schen zu einer Batterie vereinigten Elementen gespeist wurde, offenbar weil der grosse Widerstand den Inductions- strom allzu viel schwüchte. Durch dieses negative Ergebniss wird natürlich die Möglichkeit einer doppelten Reizung des Muskels nicht ausgeschlossen, denn wenn der zweite Reiz den BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 16. 45 Muskel trifft während des steilsten Theils seiner Zuckung, so kann eine Doppelreizung stattfinden ohne sich in einer Un- stetigkeit der Curve kund zu geben. ie Thatsachen, welche wir über die »übermaximalen» Zuckungen beim absteigenden Strome kennen, scheinen uns doch deutlich genug für einer doppelten Reizung zu sprechen. Ebenso diejenigen Zuckungen, welche durch einen aufsteigen- lóst werden. Was dagegen die Zuckungen nach der Lücke bei aufsteigendem Schliessungsinductionsstrome betrifft, so scheint es uns in Bezüg auf die oben näher beschriebenen Erscheinungen noch zweifelhaft, ob sie einer einfachen Rei- zung durch den Polarisationsstrom oder einer doppelten ihren Ursprung verdanken. Dagegen sind wir überzeugt, dass die grossen Zuckungen, welche bei sinkender Reizgrösse unter- alb der niederen Grenze der Lücke erscheinen, von einer doppelten Reizung bedingt sind. Nähere Aufschlüsse über diese Fragen sind nur durch neue Versuche zu erhalten und besonders durch einen eingehenden Vergleich zwischen den, durch Inductionsströme hervorgerufenen Zuckungen und denjenigen, welche durch Schliessung und Oeffnung eines constanten Stromes ausgelóst werden. Leider sind wir ver- , indert diese Aufgabe in der nächsten Zukunft aufzu- nehmen. | Erklärung der Tafeln. . №. Versuchsanordnungen. Taf. 2. Photographische Facsimiles einiger Versuche. Die in denselben gezeichneten Ziffern geben die Entfernung zwischen den Inductionsrollen an. Die Curven sind von rechts nach li i i Reiz Die en v n Linien sin ezogen um den Vergleich des ту н Да einzelnen Zuckungen zu erleichtern. - Bild: 2. Tith W Sehlachter Stockholm p Я n т J ы Е N Een Te с "BIHANG THI K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 8. N:o 17. UEBER DEN KLEINSTEN SUBJECTIV MERKBAREN UNTERSCHIED ZWISCHEN REACTIONSZEITEN. NACH VERSUCHEN VON STUDD. Men К. BOGREN uxp А. WILLHARD MITGETHEILT VON D:r ROBERT TIGERSTEDT. MITTHEILUNG VOM PHYSIOLOGISCHEN LABORATORIUM DES CAROLINISCHEN MEDICO-CHIRURGISCHEN INSTITUTS IN STOCKHOLM. DER KÓNIGL. AKADEMIE DER WISSENSCHAFTEN VORGELEGT D. 12 SEPT. 1883. STOCKHOLM, 1884. KONGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÓNER. "iur SS MM i SR Vy y LENS o E AQ I. Unseres Wissens ist Exner der einzige Forscher, welcher die subjective Schätzung von Reactionszeiten nüher unter- sucht hat. Im ersten Theil seiner Untersuchung der ein- fachsten psychischen Processe theilt er eine Anzahl: von sde her gehörigen, interessanten Thatsachen mit’). ei meisten Versuchen liess er die Versuchsperson ihren Urtheil abgeben, ob die stattgefundene Reaction als gelungen zu betrachten wäre, oder nicht. Er fand, dass man im Stande ist gleich nach der Reaction mit ziemlicher Sicherheit und Genauigkeit die Reactionszeit abzuschützen und zu beurthei- len, ob die Reaction noch schneller hätte erfolgen kónnen oder nicht. Als Belege führt er an, das Hr. S. v. B., »da er diese Versuche das erste Mal anstellte, mit aller Bestimmt- heit erklärt, er habe zu langsam reagirt, als er zwischen Reiz und Zuckung 0,1781 Sek. verstreichen liess, wührend er kurz vorher mit derselben Bestimmtheit sagt, er habe gut reagirt bei 0,1510 oder 0,1471 Sek. Seine Mittelzahl ist 0,1469. . r hat also 2—3 Hunderttheile von Sekunden mit voller Bestimmtheit geschützt» Ferner zieht Exner aus den an ihm selbst ausgeführten Versuchen, bei welchen auf den Ge- sichtseindruck eines elektrischen Funkens reagirt wurde, die folgende Schlussfolgerung: »die Mittelzahl der Resultate ist 0,840. Mit A Te eines einzigen Falles hatte ich jedes Resultat, welches grósser als 0,1994 Sek. war, als zu spät ge- schützt, wührend ich, auch mit Ausnahme eines Falles, Re- sultate, die kleiner waren als 0,1781, als sehr gut gelungene bezeichnete. Ich hatte also ungeführ auf ein Hunderttheil einer Sekunde genau geschützt.» 5 EXNER, Archiv für die ges. Physiologie VII, S. 601—660, 1873; vgl. besonders S. 613, 615, 639. 4 TIGERSTEDT, SCHÂTZUNG DER REACTIONSZEITEN. Betrachten wir die citirten Versuche näher. Der am 17 Februar 1873 an Herrn 8. v. B. angestellte Versuch wurde in drei Reihen ausgeführt; die erhaltenen Resultate sind in der folgenden Tabelle verzeichnet. Е. тА 0,1549 die Reaction scheint nahezu zusammenzufallen mit dem Reiz > E 0,180 ut Жоан 0,2885 » E sx 0,11 B. c. 0,1646 zu spät. x в 0,1936 vielleicht etwas verspätet. Tubs: 0,18 D D » IL. 22а 0,1781 etwas zu spät. а 0,1858 nicht gut. и 0,2200 » » Ex: 0,1394 gut. 5 0,1568 etwas zu spàt. 0 S 0,1723 ziemlich gut. Fit 0,2246 zu spát. ыз, 0,150 ПІ. I........0,1549 nahezu gut. Bu: 0,1510 ziemlich gut. : ,143 » » лы 0,1471 gut. В... 0,1394 » в 0,1510 » TIG. $1816 x j ‚1781 zu spät. RB 0,1433 gut. Es ist zu bemerken, dass Herr S. v. B. niemals vorher derartige Versuche ausgeführt hatte. Wenn man, wie ExNER es gethan hat, die Variationen der einzelnen Bestimmungen mit der Mittelzahl vergleicht, muss man von vorn herein an- nehmen, dass die Versuchsperson schon vor den Versuchen cine Vorstellung von der normalen Dauer einer Reaction hat, mit welcher sie dann jede einzelne Reactionszeit ver- gleicht; sonst hätte die angewandte Berechnungsweise ja kei- nen Sinn. Eine solche Annahme ist aber gar nicht berech- BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BANDS. мо 17% 5 tigt, denn wir besitzen keine Beweise für die Richtigkeit dersel- ben. Nach unserem Dafürhalten kommt die subjective Schätzung der Reactionszeiten vielmehr dadurch zu Stande, dass die Versuchsperson die Dauer von jeder folgenden Reaction mit derjenigen der unmittelbar vorhergehenden vergleicht, diese Auffassung ist die einfachste und natürlichste, auch braucht sie keine unbewiesene Annahmen a priori. Wenn wir also sultate durchmustern, so finden wir, dass in Reihe I die Versuchsperson keinen Unterschied zwischen den Bestim- mungen 2 und 3 gemacht hat, sondern beide als gut bezeich- net und doch betrügt dieser Unterschied nicht weniger als 0,1005 Sek.; den Unterschied zwischen den Reactionszeiten 5 und 6 hat die Versuchsperson nicht richtig geschätzt, denn die Reaction 5 wird als »zu spät» bezeichnet; während die Reaction 6, welche 0,029 Sek. länger gedauert hat, nur als vielleicht etwas verspätet» aufgefasst ist. Die Reihe I be- stätigt also gar nicht den Satz ExNERSs. Dasselbe ist der Fall mit der zweiten Reihe. Die Reac- tionszeit 5 ist 0,0155 Sek. kürzer als die folgende und doch wird dieser als »ziemlich gut», jener als »etwas zu spät» be- zeichnet. Dann bedeutet es nicht viel, wenn die Versuchs- rson die Zeit 5 als länger wie die Zeit 4 auffasst, denn dieses kann ein reiner Zufall sein. Schliesslich haben wir in der Reihe Ш nur drei Bestim- mungen, welche für die vorliegende Frage von Interesse - sind, nähmlich N:o 7, 8 und 9. Die Unterschiede sind rich- tig geschätzt und betragen resp. 0,0465 und 0,0348 Sek. Wenn man aus einer so kleinen Reihe Resultate ziehen will und die ganz abweichenden Ergebnisse der Reihen I und II gar nicht beachtet, so kann man dennoch nichts anderes daraus schliessen, als dass die Versuchsperson zwischen je zwei auf einander folgenden Reactionszeiten einen Unterschied von 0,0348 zuweilen bemerkt. Dass eine solche Schlussfolgerung doch gar zu wenig begründet ist, brauchen wir nicht her- vorzuheben. Mit dem Versuche an ЕхмЕев selbst werden wir jetzt dieselbe Berechnung anstellen. Der von ihm citirte, aus vier einzelnen Reihen bestehende Versuch folgt hier in extenso. 6 TIGERSTEDT, SCHÂTZUNG DER REACTIONSZEITEN. I з А НМ 0,1 > E 0,2033 82152 2 0,19 7 SE Д 0,20 Dun 0,1936 6. 0.1897 REE 0,1975 $2.1 31 0,21 aso € a 0,1975 H et Zi 0,1684 Ва ,2110 3: с. 0,1800 4 ‚2110 ‚201 Eu 0,18 ышы ,1781 бора 0,164 в 0,1762 TII ,1684 Ш. Арта. 0,1781 Жі. 0,19 i. Rol de 0,1994 ar Die ‚1704 D Son 0,2071 а 0,2013 а Le 0,183 8. 0,182 95... 0510508 Wisst: 0,2071 о 0,197 IV. 1252. 0,1781 2222. 0,1986 i RSA ME à 0,2130 ОИ 0,1858 B... 0,2013 Vo 0,4104 Она ш 0,1858 Boc . 0,1897 gut, Le ян etwas zu spät. T3 vielleicht zu gut. Ic alen kön eben sehr gut. » » t. sehr gut. gut. » etwas zu spát. gut, etwas zu spät. gut. » » zu spät. ut. spät. h ee ZE dass ich nicht schneller hätte BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 17. 7 In der Reihe I sind die deutlich bemerkten Unterschiede zwischen je zwei auf einander folgenden Reactionszeiten resp. 0,0310 (N:o 2—1) und 0,0029 (N:o 5—6) Sek.; dagegen hat Exner den 0,0193 Sek. betragenden Unterschied zwischen 8 und 7 sowie zwischen 8 und 9 nicht bemerkt. Der kleinste deutlich merkbare Unterschied zwischen den Reactionszeiten ist also nach dieser Reihe 0,0310 Sek. — Aus der Reihe II finden wir, dass Unterschiede von 0,0426 (N:o 2—1) und 0,0310 (N:o 2—8, 4—8) Sek. gar nicht bemerkt werden; die Bemerkungen nach den Reactionen 7 und 8 müssen da- her wohl als eine Zufälligkeit betrachtet werden. Die Reihe II lehrt uns also, dass Unterschiede von 0,0426 Sek. nicht rich- tig geschützt werden. — Nach derselben Betrachtungsweise finden wir aus der Reihe III, dass der kleinste sicher be- stimmte Unterschied 0,0290 (N:o 3— 4) Sek. beträgt. — Die Reihe IV giebt für denselben Unterschied eine Zeit von 0,0194 (N:o 2—3) Sek. Aus diesem Versuch, welchen EXNER selbst als Belege für seine Schlussfolgerung citirt, geht also hervor, dass der kleinste subjectiv sicher bestimmbare Unter- schied zwischen Reactionsseiten weit mehr als 0,01 Sek. aus- macht. Weil dennoch die Versuche Ехмевз lehren, dass man mit einiger Sicherheit die Unterschiede zwischen Reactions- zeiten subjectiv auffassen kann, und diese Frage von keiner geringen Bedeutung für die psycho-physischen Zeitmessunger ist, wollten wir in einer längeren Versuchsreihe dieselbe nüher studiren, um an der Hand neuer Thatsachen eine An- schauung darüber zu erhalten, welche Zeit eigentlich dabei geschützt wird, denn sonderbarer Weise hat bis jetzt kein Forscher diese Seite der Aufgabe näher berücksichtigt. Ein Reiz wirkt auf ein bestimmtes Organ, z. B. das Auge, ein; bevor wir diesen Eindruck appercipirt haben, kónnen wir natürlich kein Kenntniss von der Reizung erhalten. Die subjective Zeitschützung beginnt also nicht mit dem Augen- blicke der objectiven Reizung, sondern erst später, mit der stattgefundenen Apperception dieser Reizung. Darnach wird die Willenserregung ausgelóst: der Process verlüuft dann wieder ganz unbewusst bis der Muskel sich zusammenge- zogen hat. Dann wird durch die sensiblen Muskelnerven und die Nerven der Haut einen Eindruck von der ausge- führten Bewegung zum Gehirn geleitet und da appercipirt. 8 TIGERSTEDT, SCHATZUNG DER REACTIONSZEITEN. Wir haben also hier nur folgende drei bewusste Acte, nähm- lich 1) die Apperception des äusseren Reizes, 2) die be- wusste Willenserregung und 3) die Apperception der ausge- führten Muskelbewegung. Der Beginn des subjectiv ge- schätzten Vorganges ist natürlich die Apperception des äusseren Reizes; vom Schluss können wir von vorn herein nichts sa- gen. Der Schlusspunkt kann gleichwohl in der Willenser- regung liegen als in der Apperception der bei der Reaction stattgefundenen Muskelbewegung. ur eine richtige Deu- tung der einschlägigen Versuche kann hier einen sicheren Aufschluss geben. IL. Bei allen unseren Versuchen geschah die Reaction auf Gesichtseindrücke. Die Methode war aufs Nächste überein- stimmend mit derjenigen, welche BERGQvIST und ich bei un- serer Untersuchung über die Apperceptionsdaner zusammen- gesetzter Gesichtsvorstellungen benutzten?) In der Bahn eines electrischen Stromes befanden sich 2 Morse’schen Tan- кешеп und 2 Elektromagneten. Jene waren direct in der Leitung gestellt; der Strom war also nur dann geschlossen, wenn die beiden Tangenten herabgedrückt waren. Durch den einen Electromagnet wurde der Schirm in unserem Ap- parat gehoben; seine Bewegung machte den Gesichtsreiz aus. Der zweite Elektromagnet gehörte einem Signal DEPREZ’, welcher seine Bewegungen auf eine mit dem Regulator FovcavLTS versehene Registrirtrommel Mareys zeichnete. Auf der Registrirtrommel entsprachen je 2,52 mm. eine Zeit von 0,01 Sek. Um den Reagirenden so weit wie môglich von allen störenden Einflüssen zu schützen, wurden die Ver- suche solcher Art angestellt, dass derselbe ganz allein in einem anderen Zimmer als der Ablesende sich befand. Wenn alles in Ordnung war, drückte der Reagirende seinen Tangeht herab, nachdem der Ablesende ihm ein »Auf- passen» zugerufen hatte. Dann liess dieser eine kürzere oder làngere Zeit (1—5 Sek.) verstreichen, bevor er seinen Tan- gent niederdrückte. Erst dann wurde der Strom geschlossen 1) TIGERSTEDT und BERGQVIST, Zeitschrift für Biologie XIX, S. 5— 44, 1883. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. хо 17. 9 und der Schirm im Apparate vom Electromagnet gehoben: die hierbei stattfindende Bewegung machte, wie schon ge- sagt, den Gesichtsreiz aus, und der Reagirende musste, so- bald er diese Bewegung appereipirt hatte, so schnell wie môglich seinen Tangent loslassen. Die Zeit zwischen der Schliessung und der Oeffnung des Stromes wurde von dem electrischen Signal auf die Trommel registrirt. Nach geschehener Reaction notirte der Reagirende seine subjective Schützung der Reactionsdauer, Um den Charakter der subjectiven Auffassung von der Heactionsdauer anzu- geben, brauchten die Reagirenden eine Menge verschiedener Bezeichnungen, indem sie durch verschiedene Indices zu den Hauptwerthen kurz und lang der subjectiven Schätzung eine feinere Abstufung geben wollten. Nachdem der Reagirende wieder fertig zu einer neuen Observation war — dieses dauerte in Mittel 15 Sek. — wurde eine neue Bestimmung gemacht. In einer jeden einzelnen Sitzung wurden gewóhnlicherweise nur 10 Bestimmungen абод, um den Reagirenden nicht zu ermüden. Zwischen je 2 von demselben Reagirenden ausgeführten Reihen von 10 Bestimmungen wurde eine Zeit von mindestens 10 Minu- ten zur Erholung eingeschaltet und an jedem Versuchstage nur 4— 5 Reihen gemacht. In allem wurde von jedem Rea- girenden ungeführ 1250 einzelne Bestimmungen ausgeführt. Die ersten 200—800 sind jedoch nicht im Folgenden berück- sichtigt, weil sie nur als Vorversuche aufzufassen sind. In den folgenden Tabellen haben wir alle von demselben Rea- girenden in einem Tage ausgeführten Reihen als eine Gruppe bezeichnet. : Bei den 6 ersten hier mitgetheilten Gruppen wurde der Apparat von BrneQvisr und mir ganz unverändert angewandt. Die Reagirenden erfuhren jedoch bald, dass er für ihren Zweck nicht vollständig genügend war, weil der Reagirende bei seiner Schätzung der Reactionsdauer in unangehmer Weise durch das Geräusch des Hebels gestórt wurde, als dieser gegen die Theile des Apparats stiess, welche um seine Excursionen innerhalb gehóriger Grenzen zu halten ange- bracht waren. Besonders lästig war das Gerüusch des herab- fallenden Hebels, welches bei den Versuchen von BERGQVIST und mir ganz gleichgültig war, hier aber eine grosse Fehler- quelle werden konnte, indem móglicherweise der dadurch 10 TIGERSTEDT, SCHÄTZUNG DER REACTIONSZEITEN. hervorgerufene Gehórreiz den Schlusspunkt des untersuchten Intervalls hàtte werden kónnen. Durch zweckmässig ange- brachte Hemmungen und Kautschukbänder wurde das Ge- räusch auf ein Minimum gebracht. Die Gruppen VIL XIV gehören hierher. Bei den letzten 5 Gruppen (XV—XIX) hatte der Reagirende, wie BERGQVIST und ich, in seine, äusseren Gehôrgänge Baumwolle gestopft. Um den Augenblick der Reizung schärfer zu begrenzen, wurde in den Gruppen VIL XIX ein schwarzer Schirm vor dem beweglichen Schirm unseres Apparats gestellt; in diesem zweiten Schirm war ein schmaler Spalt angebracht, durch welchen der Reagirende den beweglichen Schirm nur ein Augenblick nach begonnener Bewegung beobachten konnte. Dieser Schirm wurde ausserdem mit weissem Papier über- zogen, um schärfer gegen die dunkle Umgebung hervorzu- treten. Weil bei der vorliegenden Untersuchung die absoluten Werthe der Reactionszeiten nicht von irgend einer Bedeu- tung sind, haben wir in den folgenden Tabellen keine Re- duetion für die Verspätung des Signals angebracht, sondern die Zeitwerthe, wie sie auf der one bestimmt wurden, unmittelbar benutzt. Von demselben Gesichtspunkte aus haben wir ausserdem die Reactionszeiten nur in Hundert- theilen einer Sekunde angegeben; die Tausendtheile sind natürlich ganz bedeutungslos für die Frage von der subjec- tiven Schützung der Reactionsdauer. Freilich haben wir die Bestimmung der betreffenden Zeiten bis auf Tausendtheile der Sekunde ausgeführt, aber in den Tabellen nach gewóhn- lichen Regeln 5—9 Tausendtheile als 1 Hunderttheil ange- geben, 1—4 Tausendtheile dagegen ganz weggelassen. ш. Bei einer Beurtheilung wie die Schützung der Reac- tionszeiten zu Stande kommt, ist es, wie uns scheint, am natür- lichsten vorauszusetzen, dass in unserem Bewusstsein die Dauer einer gewissen Reaction mit derjenigen der unmittelbar vorher- gehenden verglichen wird. Denn bis jetzt hat man, wie ‚ oben bemerkt worden ist, gar keine Gründe dafür, dass ein Reagirender ein angebornes Vermögen hätte die Reactions- BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 17. Ш zeiten absolut, d. h. nicht im Verhältniss zu einander, zu beurtheilen. Es liegt daher am nächsten, bei der Berech- nung der Ergebnisse die Dauer und die subjective Schätzung einer jeden Reaction mit denjenigen der unmittelbar vorher- gehenden zu vergleichen. Dieser Auffassung gemäss haben wir die folgenden Ta- bellen entworfen und zwar in folgender Weise. Zuerst haben wir in jeder Reihe die Unlsrschiöde zwischen je zwei auf einander folgenden Reactionszeiten genommen und vor die- sem Unterschied + oder — gesetzt, je nachdem die folgende Reactionszeit objectiv länger oder kürzer als die vorher- gehende gewesen ist. Nach diesen Unterschieden haben wir die subjective Schätzung von der Dauer derselben Reactionen angegeben, und zwar solcher Art, dass, wenn die Schätzung richtig war, d. h. wenn die Veränderung der Reactionsdauer subjectiv aufgefasst worden ist in derselben Richtung wie die objective Veränderung dasselbe Zeichen nach wie vor dem be- treffenden Unterschied gesetzt ist; wenn dagegen der betreffende Unterschied unrichtig geschätzt ist, d. h. wenn eine objec- tiv längere Reactionszeit subjectiv als kürzer bezeichnet wor- den ist, dann steht nach diesem Unterschied —, wenn vor dem- selben + steht; und vice versa. Wenn schliesslich subjectiv kein Unterschied zwischen je zwei auf einander folgenden Reactionszeiten bemerkt worden ist, so steht nach dem ob- jeetiven Unterschiede kein Zeichen. In den jetzt folgenden Tabellen geben die römischen Ziffern die Nummern der Gruppen an; in jeder Gruppe be- zeichnen die über den Spalten stehenden arabischen Ziffern die Nummer der Reihe. Die erste verticale Spalte enthält die Nummern der Unterschiede in den betreffenden Reihen. Schliesslich giebt die erste horizontale Zeile die objective Reactionsdauer der ersten Bestimmungen in jeder Reihe in Hunderttheile einer Sekunde an; die übrigen Zeilen enthal- ten die Unterschiede mit ihren Zeichen, auch in Hundert- theile einer Sekunde; darnach kann man den absoluten Werth einer jeden Bestimmung ohne Schwierigkeit berechnen. TIGERSTEDT, SCHÄTZUNG DER REACTIONSZEITEN. ай + |+ | + +2] E a ca co со SË SÑ О ч‏ — 8 10 © س © بم ہم ہم © بس ہم | ]++ |+ +1+1++1 | СОЕ А HN © © mm © mm © а ч ++ @ са саф © HO + QQ = | Bol ++]. |Z E+ PEI Ter ++] RL + т | тч CO =H со or 10 10 со тч geeonmonnm| |+] +] ++ | = РЕ +1+ - It ЕСТІ s+t4#1++] 290 са сз o o со Gq NA сз © сата © 10 10 әнге, Ir | ++ Е] I | үкү [1 „саят Nm © ч тч RE HE ч т O m LEE ZA [+++ | + са с® =H 10 © t— co CS 8 بم‎ cq en но € t= co 0 13 BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 17. T] t. N 00 10 нч ri т GQ mH © ru | | | ++] „н @ 1 тч HO NI Ф са ++ tl ++ |l £1 eS 19 10 M © © MAR + | + |+! | р ++ ARNO NN mm © © AM Lf |l + ] | + mETALOS mme © +14 + д صو‎ + xs б mb 10 O t= о о д 9 — очсо чн Ee on z TIGERSTEDT, SCHÄTZUNG DER REACTIONSZEITEN.- 14 9 HN MH ف‎ t= co о ©, HM ню O t< on + [ + о | са cq qq qq — 29 r — © +] +++ | ++ 8 HD HID Ok O O O + [+I + 10 À O qq — сч m 00 + a TEL TR p + + HR ON мены föl ubl LEE + | + | [+ PE но mm D ао el ES NDnononmosa | | | | + Bg | | | + нн en E ra n+9 | tit | + $ е пи ^ 15 BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BD. 8. N:0 17. XIII. ЕЕ #1 чанне ооо А ЗЕТЕ | +I + nian e o ЛОКК ғ ++] | +| а О са co > — © @ mom Rus Шы; +J T+ | | + wt RES Io ретте. $ озсо S io оъ жо ж 4 2 be puli Я | | | Е | бз Q сч — © ою Ф саса | Die €] s | + | | | e MH Se < 61 w ca өз Ұз | ++] EE ©. AN сс it о O XY. FETT) | ec Ë t— со HD 09 MANA +++ | | ++ + hitt bt epl «Дезжсе-||-4 Ги. Га | )إا‎ M De 00 ст mmo нч | m Kane О Man чно о ою о ж + | + we S = @ qq qq — @ — S + +|+ |+ - » [ITE LE я © co c 9-5 O Le co оь zm TIGERSTEDT, SCHÄTZUNG DER REACTIONSZEITEN. XVI. | Cé еке eo dui на apta 69 ATT +41 + +Faonmon-m® + ЕЕ Г +4 со fi M эб HN © © © Hä В: №. V + | Qd — ca ос — селе Ré A heu + ++] rA соно © t< wa . XYIII. +| +++) ++) + | +1 © mm © 00 75 а Бар om t] са 5 ч са са Ф mm mi HN FIF ОТ aus. | тч qa oa lar uir D bs M 9 AN ню O O © z XIX. +1 + | +1 $2 пейер - 58 ЖТТ ш, И. ا ت‎ “он [жүре ү ++1+ [+1] eo Do 08 o e cq co «н сч ЖЕТІ E. skid NÄRA а mm qq © o G |. 511 Fi | | bj ТУ] НАЯ "ӨР ДЫР” +l mo 17 АЛ BAND 8. VET.-AKAD. HANDL. BIHANG TILL K. SV. анан |+ © Eq 00 b- ню О ON e о оо lord + ]+ ++] | f. 4 HR MONON HM O ETELTETM [t d + eo @ so © © са тч ба бї MM boot A a E чоч со 150 t-o0 о + tirpi сз Z © cq =н са бча со ч АЧ — Бая +4 th) — > m © сач NN co äi es нЕ | $ mom ню ف‎ t= © © 2 ш. Ca © © Où cQ «н 0 M GQ co e ба Ke ++ Ji i + HD со © сазо о mH оо AN чн + 1 уру поо нюо Ron T + +I 1 + + TFI FF] <> 4 N N ооо ч 0 © с. DES UI + + + — | ri ON C =H 10 © Le co Où c N CO =н iG Ф ~ ON TIGERSTEDT, SCHATZUNG DER REACTIONSZEITEN. 18 "„SoemanmaoN | t] 1 + + 8 mom Han ot OO Z, zi BCEE E ri EH а ++ | ++ + о À — © — оо чн ч со со 0 о + + | adlamnonononr ee [4 ++ = El e + m1 — © q © © 10 EH AS Hl 9 aen ماھ‎ фі co о VII. +1+1+1 [++ MR mew eo o оь TRIB ++ +] ++ | | + c qQRaanoocor-9r.c | + + mH O a Hid ANNO O Om +| +] + | Š я TOM HIS cO t> со G> VIIL.. ++ ++ | СЧ =н rd rd со GQ =H Or + |+| +++ | a? + - m Я — со сч со mH н +++|+| |] ++ ++ +I ноо A C C H ri tO 10 | done don Ж [++ |] + + © m rd =H = © CO س‎ be th 1 ` | bU + 31 amin HOSS en O 19 BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 8. N:0 17. | TUERI 8 -н — eq eo O co а а ЕЕ > | + + сч 0 eo оо e са — 0 05 ++ | +++ ++ ++ | ++] 11+ "барлас M © two чо ++] + +] | ó 5 =ч Сї со нс © On ee FI LEJ ot eo oq са be 10 mi ч =н O Et LTT са QU - co 0 ч QI 29 HH ч +++ + |+ КЕЛСЕ m 00 HAO OQ A ОТ |l +T l = ба M н ао cO t= со с 1—41 0 À te ео cq ao te 2 19 $ LIEI FATE ізізізіж| ri 6150 «н 0 © b о ea c GQ C =н 16 © t— 00 с TIGERSTEDT, SCBÂTZUNG DER REACTIONSZEITEN. 20 XII. рф © 63 со GQ — Со H со Со СО чн Ао c4 P # „н RANI O HYH N E кк ван PI RIE e» O 00 00 Hm © Oi © +| |+ ++ +] | + сч R t q cq — Rm © © + РЕЧ VEY | естен pam ат EU e Sa Күлүү» | 9 AN en =n G DON о о © ассо чно OR OR XY. TITLE T "qx Se a a ++ |+ I ү ++ + li со À тч тч са eO HA 00 СЧ "ч кәде br! E ++| + сз © са со со со сою AQ Ф A КК р + | +| + SE EEGEN Lët I++ “8 MANHA cO t= Wa wi > м ce À © o cq o> на чо ‚р ++] ++] mir tri ae E 00 AN нч Ф t= mH Е] [+ pe ү = aen ep оч ч = = 10 10 | I++1+#] ч са б «н 10 Ф Om BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 17. 21 XVII. 1 2 3 4 5 Стор 26 24 23 35 res —2— - + 83 — —16— 2 +28+ +1+ +1— —6— +4 3 —4— + +13 + 0 + от +5+ +3+ س‎ 5 + 3 — buses +1 —1— —6— —4 6 + 3 + 0 — 3 + 4 + + 5 + 1—1— +2 +5 аша 4 8 4104 6 ҒА, 0 x=: ж 9.—11— +1+ --6- — 9 0 ХҮШ. 1 9 4 5 rg [25 34 27 26 1—3 T —T7— —8— 41 2 «+ 4 —8— 1- --4 0 8 — 4+ —4— --8- +11+ —3 4+8 — %%- —8— -8-- -4- Б —11— .-14...—8— 438 —1 6 +1 +1 +9+ —1 + 5 + 7 0 + 2 —8— +3 + 4 8 0 --5-- 0 - 9- +3+ 9 0 1+ +5+ +7 + 2 + XIX. 1 3 + 5 Áo d 1 24 26 21 1 +3— pu е h —4 0— 2 —5— +2 + 4 +1 —2— 3 +4 0 +4 + —8— 49- 4 +34 +2 —6— +9+ -6- 5 8 0 + 3 + + 3 +1 + 6 +6 m ue B nd. жі 7 0 +2 + 28+ +4+ +1 8 +1 0 — 31 — 0 —5— FT + тус 0 0 10 ---- ----- —— — сат -- Diese Tabellen sind aber sehr wenig überschaulich ; wir haben darum die darin aufgenommenen Ergebnisse in einer anderen Weise zusammengestellt. Alle mit derselben An- ordnung des Apparate gemachten Gruppen (vgl. S. 10) haben wir in einer einzigen Tabelle vereinigt. In diesen Tabellen 22 TIGERSTEDT, SCHÂTZUNG DER REACTIONSZEITEN. enthält die erste verticale Spalte die Unterschiede zwischen je zwei auf einander folgenden Bestimmungen, die zweite bis vierte geben an wie viel mal diese Unterschiede, nach den in den früheren Tabellen mitgetheilten pie uc d richtig, gar nicht oder unrichtig erkannt worden sin Б. Tab. XX (Gruppe I—VI). Zahl der Zahl der gar Zahl der un- Zeitunter- richtig be- nicht be- richtig be- schied, stimmten Un- merkten Un- stimmten Un- terschiede. terschiede, terschiede, 000 — 18 26 0,01 27 : 85 16 0,02 18 16 6 0,03 33 5 6 0,04 12 3 1 0,05 16 2 1 0,06 10 1 -- 0,07 2 2 — 0,08 4 — 1 0,09 1 1 1 0.10 12 2 — und höhet. Zahl der Bestimmungen 258. Tab. XXI (Gruppe VII—XIV). Zahl pe Zahl der gar Zahl der un- icht b Zeitunter- richtig be- nic e- richtig be- schied. оса с merkten Un- stimmten Un- tersc terschiede, terschiede. 0,00 — 17 0,01 61 8 0,02 26 1 0,03 15 12 2 0,04 18 4 — 0,05 13 3 2 0,06 11 — — 0,07 8 1 — 0,08 53 4 — und hóher. ! Zahl der Bestimmungen 339. BIHANG TILL К: SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 17. 23 Tab. XXII (Gruppe XV—XIX). Zahl der rog As gar Zahl der un- prec reli richtig be- t be- ric са ig be- hied. stimmten Un- Faroa Un- stimmten Un- terschiede. terschiede. coo codi 0,00 — 16 8 0,01 11 42 3 0,02 12 19 2 0,03 9 9 — 0,04 12 4 — 0,05 9 7 — 0,06 1 iak da 0,07 7 1 -- 0,08 33 — — und hóher. Zahl der Bestimmungen 211. š ` W. Tab. XXIII (Gruppe I—VI). Zahl der Zahl der gar Zahl der un- Zeitunter- E be- nicht be- richtig be- schied. imm n Un- merkten Un- stimmten Un- terschiede. terschiede. terschiede. 0,00 25 Ex 0,01 18 28 6 0,02 23 28 6 0,03 16 24 2 0,04 15 8 3 0,05 11 5 — 0,06 + 2 — 0,07 5 1 — 0,08 9 2 ë 0,09 2 — -- 0,10 10 — — und hóher. Zahl der Bestimmungen 270. 24 TIGERSTEDT, SCHATZUNG DER REACTIONSZEITEN. . Tab. XXIV (Gruppe VII—XIV). Zahl der uem = g Zahl der un- Zeitunter- richtig be- t be- richtig be- schied. stimmten Un- Же. Un- stimmten Un- terschiede. terschiede, terschiede. 0,00 — 17 25 ç 0,01. 25 29 14 0,02 37 21 12 0,03 24 16 3 0,04 27 14 3 0,05 22 Я — 0,06 16 2 4 0,07 11 1 1 0,08 6 1 idi 0,09 3 — — 13 1 — 0,10 und hóher. Zahl der Bestimmungen 352. Tab. XXV (Gruppe XV—XIX). Zahl der р, Seed м Zahl der Zeitunter- richtig be- unrichtig be- schied. immten Un rien "Un- stimmten Un- rschiede terschiede. terschiede. 0,00 — 18 » 5 ,01 11 90 5 0,02 8 15 4 0,03 15 11 6 0,04 11 18 2 0,05 10 6 — | 0,06 9 3 < 0,07 5 3 — 0,08 7 -- 0,09 6 1 -- 0,10 13 9 > und hóhe: Zahl der Bestimmungen 214. Betrachten wir diese Tabellen näher. Aus der Tabelle XX finden wir, dass B. bei einem Unterschied von 0,03 Sek. mehr als die Hälfte aller Bestimmungen richtig beurtheilt hat. enn wir von den fehlerhaften Schätzungen bei einem 0,05. Sek. übersteigenden Unterschied absehen (die betreffen- den Bestimmungen machen nur 3,14; der Gesammtzahl aus), so finden wir, dass B. bei diesen Versuchen einen Unter- schied von mehr als 0,05 Sek. rs geschätzt hat"). 1) Wie uns scheint, kónnen wir von den wenigen fehlerhaften Schätzungen bei einem менй Sek. aller ngelhafte dingt sind, wie nam in gien e a vielfach notirt worden BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BD. 8. No 17. 95 Die Tabelle XXI lehrt uns. dass В. wieder mehr als die Hälfte aller Unterschiede von 0,03 Sek. richtig bestimmt hat. Wird eine einzige, unsichere Bestimmung weggelassen (0,3 % der Gesammtzahl) so finden wir, dass B. bei diesen Ver- suchen, gieich wie in den vorhergehenden, Zeitunterschiede übersteigend 0,05 Sek. richtig aufgefasst hat. Die Tabelle XXII lehrt uns endlich, dass bei einem Unterschied von 0,08 Sek. die Hälfte der Bestimmungen richtig geschützt worden ist. Nebenbei finden wir, dass die ganz unrichtigen Schätzungen schon bei 0,02 Sek. Unterschied aufgehórt haben, sowie dass, abgesehen von einer einzigen Bestimmung (0,5% der Gesammtzahl) ein 0,05 Sek. über- steigender Unterschied von B. richtig beurtheilt worden ist. Als Sehlussfolgerung aus den. Versuchen B's. geht also hervor, dass er, von einigen sehr „seltenen Ausnahmefällen abge- sehen, Unterschiede zwischen Reactionszeiten, welche 0,05 übersteigen, richtig beurtheilt hat. Analoge Betrachtungen lehren uns, dass W., nach den in der Tabelle XXIII verzeichneten Bestimmungen, über die Hälfte aller Unterschiede von 0,04 Sek. richtig geschätzt hat; ferner dass die falschen Urtheile nach einem Unterschied von 0,04 Sek. aufgehört haben, sowie dass, abgesehen von . den 5 unsicheren Bestimmungen bei einem 0,05 Sek. über- steigenden Unterschied (1,9% der Gesammtzahl) er einen mehr als 0,05 Sek. betragenden Unterschied richtig beur- theilt hat. Die Tabelle XXIV zeigt, dass W. über die Hälfte aller 0,02 betragenden Unterschiede richtig aufgefasst hat und dass er, abgesehen von 4 fehlerhaften Bestimmungen (1,1% der Gesammtzahl), Unterschiede, übersteigend 0,06 Sek., richtig geschätzt hat. Schliesslich finden wir aus der Tabelle XXV, dass bei W. die fehlerhaften Schätzungen nach einem Unterschied von 0,04 Sek. ganz aufgehórt haben und dass er, abgesehen von 3 unsicheren Bestimmungen (1,4 % der Gesammtzahl) einen Zeitunterschied übersteigend 0,07 Sek. richtig beurtheilt hat. Die an W. ausgeführten Versuchen ergeben also dass er, von einigen seltenen Ausnahmefällen abge- sehen, Unterschiede zwischen Reactionszeiten, welche 0,06—07 ‚Sek. übersteigen, richtig beurtheilt hat. 26 TIGERSTEDT, SCHÂTZUNG DER REACTIONSZEITEN. Diese Ergebnisse weichen sehr von denjenigen von Exner, ab. Wie aber schon hervorgehoben ist, bestätigen die von dem genannten Forscher angeführten Versuche nicht seinen Satz, wenn man die Berechnung derselben nach un- serer Methode ausführt} Wie die oben abgedruckten Aus- züge aus den Tabellen Еххенв lehren, hat er freilich zu- weilen eine ganz feine Schätzung der Reactionszeiten ausge- führt, aber dann kamen inzwischen andere Bestimmungen, welche gar keine solche Genauigkeit des Urtheils anzeigen. Nun haben auch wir dann und wann bei unseren Versuchen eine gleich feine Schätzung gemacht; weil aber diese Ge- nauigkeit nicht als Regel hervortritt, sondern vielmehr, wie oben auseinandergesetzt worden ist, die subjective Zeit- schätzung in den meisten Füllen lange nicht so fein ist, so xónnen wir auf diesen Ausnahmefällen nicht allzu viel hal- ten; als Ergebniss unsere» langwierigen Arbeiten müssen wir also hervorheben, dass die subjective Schätzung der Reactionszeiten im Allgemeinen nur Unterschiede von mehr als 0,05 —06 Sek. richtig beurtheilen kann. ІҮ. Jetzt dis wir zu untersuchen, welches Intervall bei dieser Schätzung wirklich beurtheilt wird. Nach unseren früheren Auseinandersetzungen ist der Ausgangspunkt der- selben die stattgefundene Apperception des Gesichtsreizes: darüber kann kein Zweifel walten. Der Schlusspunkt kann entweder die bewusste Willenserregung oder auch die Apper- ception der bei der Reaction ausgeführten Muskelbewegung sein. Die Selbstbeobachtung hat uns nichts darüber ge- lehrt, und es ist wohl unmöglich auf diesem Wege die Frage zu beantworten. Die Reagirenden haben nur angegeben, dass es ihnen zuweilen erschienen ist, als ob die Muskelbe- wegung nicht von Statten gehen wollte, ‚obgleich der Reiz appercipirt worden war, und sie sich bemühten die Reaction auszuführen. Dabei wurde die Reactionszeit immer als lang bezeichnet. — Ferner ereignete es sich zuweilen, dass der Reagirende B. völlig überzeugt war, eine gewisse Reaction schneller als die vorhergehende ausgeführt zu haben, obgleich BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 17. 97 ein unmittelbar nachher angestelltes Studium der objectiven Reactionsdauer lehrte, dass kein Unterschied oder ein ent- gegengesetzter vorlag. Bald glaubte er zu bemerken, dass er in solchen Fällen die Reaction heftiger als" sonst ausge- führt hatte. — Schliesslich trat mehrmals auch folgende Er- scheinung hervor. Die Aufmerksamkeit war aufs äusserste gespannt und der Reagirende versuchte die Reaction so schnell als móglich auszuführen — und doch wurde die Re- actionszeit lünger als sonst. In solchen Füllen hatte der Reagirende den Eindruck, als ob die gesteigerte Aufmerk- samkeit zu viel auf das Ausführen der Reaction, und zu wenig auf die Apperception des Reizes gerichtet war. Aus diesen Selbstbeobachtungen der Hösgirendön können, wie es scheint, keine bestimmte Schlüsse bezüglich der vor- liegenden Frage gezogen werden, und wir müssen darum von einem anderen Gesichtspunkte aus die Lósung der Auf- gabe versuchen. ehmen wir an, dass der Schlusspunkt des beurtheilten Intervalls die Apperception der stattgefundenen Bewegung ist. Dann setzt sich die betreffende Zeit aus folgenden Termen zusammen: : 1) die Apperception des Gesichtsreizes; 2) die bewusste Willenserregung; 8) die Zeit der centrifugalen Leitung bis % der Zuckung des Muskels; 4) die Zeit der centripetalen Leitung der Gerges empfindung bis zur Apperception derselben. Die Zeit (2)—(1) ist die Willenszeit, welche wir mit WZ bezeichnen werden; die Zeit (3) bezeichnen wir mit FZ und die Zeit (4) mit QZ. Dann ist die subjectiv ge- schätzte Zeit, SZ, in folgender Gleichung ausgedrückt: SZ = WZ + FZ + QZ — (1). Die objectiv gemessene Reactionszeit besteht aus fol- genden Theilen: 1) die Zeitdauer der centripetalen Leitung des Gesichts- reizes bis zu stattgefundener Apperception desselben (42); | 2) die Zeit zwischen der Apperception des Gesichts- reizes und der bewussten Willenserregung (WZ); 28 TIGERSTEDT, SCHÄTZUNG DER REACTIONSZEITEN. 3) die Zeit der centrifugalen Leitung der Erregung bis zur Zuckung des Muskels (FZ). - Die objective Reactionszeit (RZ) kann also folgender- massen dargestellt werden RZ AZ 4 WZ4 FZ — = (2) In den Gleichungen (1) und (2) sind bei jeder einzel- nen Bestimmung und FZ gleich gross, wie eine ein- fache Ueberlegung an der Hand giebt. Nehmen wir jetzt an, dass in zwei nach einander folgenden Bestimmungen, a und b, die objectiv gemessene Realisationszeit b 0,06 Sek. lànger als a ist; dann haben wir, wenn wir mit den Indices a und b die einer jeden dieser Bestimmungen gehórigen Werthe der einzelnen Zeitabschnitte bezeichnen, fig FA = 42, + WZ, + TA „лс б) im «+ FZ, + 02, Also ist , RZ RA [A2 Аа, WZ,]+[FZ,— Е2,1— (5) und SZ, —SZ, -(WZ, — Ғ2Д-(Р2,- PZ.) +[07,— 07] — (6). In den Gleichungen (5) und (6) sind aber [WZ, HS und [FZ,—FZ,) einander gleich und können also in je zwei auf einander folgenden Bestimmungen — und andere haben wir ja nicht betrachtet — durch eine Constante C ersetzt werden, welche Constante natürlich nur dann von Bedeutung ist, wenn man die beiden Gleichungen (5) und (6) mit einan- der vergleicht. Die Gleichungen werden dann ur px 144 | Setz ос Noe zip eo BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 17. 99 Nun wissen wir, dass wenn [RZ, — RZ,) mehr als 0,05—0,06 Sek. beträgt, der Unterschied [ SZ, —SZ, ] subjectiv deutlich aufgefasst wird, indem dann SZ, immer grósser wie SZ, geschätzt wird. enn dieses aber môglich sein soll, muss wiederum der Unterschied [AZ,—AZ,] immer in der- selben Richtung wie der Unterschied [QZ, —QZ,] gehen, denn C ist ja constant und gleich in beiden Gleichungen. Mit anderen Worten, wenn in einem Versuche die Apper- ception des Gesichtsreizes erschwert ist, dann muss die Apperception der stattgefundenen Muskelbewegung auch er- schwert sein; wenn dagegen die Apperception des Gesichts- reizes erleichtert ist, dann muss auch die Apperception der ewegungsempfindung erleichtert sein. Ein vollständiger Paralellismus muss also zwischen den Quantitäten [ AZ, АУ und [QZ, —QZ,] stattfinden, sonst wäre eine solche genaue Schätzung der Unterschiede wie diejenige, welche wir bei unseren Arbeiten gefunden haben, ganz unmög ic Dies kann dennoch nicht gern der Fall sein, don alles was wir über die zeitlichen Vorgänge im Bewusstsein wissen, lehrt uns, dass die auf ein bestimmtes Sinnesorgan gerich- tete Aufmerksamkeit die Apperception von Reizen, welche andere Sinnesorgane treffen, erschwert, und dass also bei er- leichterter Apperception des Gesichtsreizes die Apperception der Muskelbewegung erschwert wird. Ausserdem wäre ein solcher Paralellismus, wie er hier nóthig würe, im hóchsten Grade merkwürdig und wunderbar, und die Annahme, von welcher wir hier ausgegangen sind, ist also nicht stichhaltig. Wir kónnen also die Apperception der Bewegungsempfin- dung nicht als Schlusspunkt des geschützten Intervalls auf- fassen, sondern müssen diesen Punkt in der bewussten Willenserregung suchen. Das von uns bestimmte Intervall liegt somit zwischen Apperception und оаа не und ist also die Willenszeit. Wir schützen also nur die Dauer eines einzelnen Vor- ganges unter allen denjenigen in der Reactionszeit zusam- mengefassten Processen. Es ist natürlich, dass diese Schützung nimmer absolut sicher sein kann, denn die in der Reactions- zeit eingehenden unbewussten Processen sind ja an und für sich nicht constant, sondern variiren natürlich mehr oder weniger. Die centripetale Leitung bis zur Perception und м 30 TIGERSTEDT, SCHATZUNG DER REACTIONSZEITEN. besonders die Apperception kónnen kürzere oder längere Zeit brauchen; ebenso kónnen die Leitung der centrifugalen Erregung und die Latenzeit des Muskels von ОИ Dauer sein. Weil aber der objective Reiz immer von der- selben Stürke, und die Aufmerksamkeit so ungestórt wie móglich nur darauf gerichtet gewesen ist, so ist es von vorn- herein wahrscheinlich, dass die Zeit bis zur Apperception nicht in höherem Grade variirt hat; dasselbe können wir auch von der Zeitdauer der centrifugalen Leitung bis zur Muskelbewegung voraussetzen. Unsere Versuche liefern aber dafür einen positiven Beweis, indem sie gezeigt haben, dass man den Unterschied zwischen zwei Reactionszeiten immer richtig schätzt, wenn derselbe 0,05--0,06 Sek. übersteigt. Dies würe natürlich unmóglich, wenn die genannten unbewussten Zeitabschnitte in höherem Grade variirt hätten. etzt kónnen wir es auch erklüren, warum man zuweilen ausserordentlich scharf die Unterschiede schützen kann; dies geschieht aller Wahrscheinlichkeit nach in solchen Fällen, die Zeitdauer der unbewussten Processe sich während län- gerer Zeit beinahe constant gehalten hat, möglicherweise in Folge eines sehr unveränderten Zustandes der Aufmerksamkeit. Wir können also aus unseren Versuchen schliessen lass die in der Reactionszeit eingehenden unbewuss- ten Vorgänge nicht mehr als wenige, höchstens 0,04—0,05 Hunderttheile einer Sekunde variiren, denn sonst: wäre eine so genaue Schätzung der Willenszeit, wie wir sie gefunden haben, vollkommen unmöglich. Dies gilt natürlich nur, wenn alle Versuchsbedingungen so constant wie möglich gehalten werden. Schliesslich müssen wir bemerken, dass unsere Versuche mit Bestimmtheit dafür sprechen, dass die Schätzung der Reactionszeiten im Allgemeinen nicht durch einen Vergleich jeder einzelnen Reaction mit irgend einer inneren Vorstel- lung von einer normalen Reactionsdauer zu Stande kommt. Denn es hat sich gezeigt, dass das Urtheil, ob eine Reaction an und für sich kurz oder lang ist, innerhalb weiterer Gren- zen schwankt, als der kleinste Unterschied, welcher nach un- seren Bestimmungen zwischen je zwei auf einander folgen- den Reactionen richtig geschätzt werden kann. Dieses Er- gebniss geht aus der folgenden Tabelle hervor; in derselben ist die Anzahl sämmtlicher als kurz bezeichneten Reactions- BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 17. 31 zeiten aus den ersten sechs Versuchsgruppen verzeichnet. Die rómischen Ziffern geben die Nummer der Gruppe an; die erste verticale Spalte enthält die objectiven Reactions- zeiten; die folgenden geben an wie viel als kurz bezeichnete Reactionen in jeder Gruppe die betreffende Zeit gebraucht Tab. XXVI. i HL — < УТ БЕР ЕЗІР ЕЗ 4 VI > a № bo bd Où Où |m = — — He He — > | t° ov to ç | юны | Dow not mm |< pat = o OÙ دن‎ to ri دپ چ — Où Su‏ سر رن кч‏ Ф r$ n m Pi bo Q2 tO 92 М س‎ br OUO» Go © С к RO OÙ еҷ دن‎ He دن ټن‎ | ыы ' на RO 92 Ut OO He ER = мн © н о нњ D 0,26 1: 1 Dasselbe Resultat geben auch die folgenden Gruppen. BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. 5. N:o D BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. VED N. WILLE. MED 3 TAVLER. MEDDELADT DEN 10 OKTOBER 1883. STOCKHOLM, 1884. KONGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER. SA ich Ў Р ШІ BRASILIEN. Det brasilianske Materiale, som stod til min Raadighed, var ikke meget rigt og fra de forskjelligste Steder. Det stórste Artsantal fandt jeg i en Collect fra Lagoa Santa i Provindsen Minas Geraés samlet af Professor WARMING, af ham overgivet til Dr NORDSTEDT, som forærede det til Riks- museums brasilianske Afdeling. Temmeligen mange Arter fandt jeg ogsaa ved at undersóge Riksmuseums Samling af brasilianske Nymphaeaceer samlede ved Caldas i Provindsen Minas Geraës af Dr REGNELL og for en Del i St. Paulo af Dr Ну. МовЕк. Dernæst havde jeg til Undersögelse еп Collect fra St. Paulo, for længere Tid siden sendt Riks- museum gjennem Dr REGNELL, og mindre Samlinger fra Rio d'Ouro, Campos da Bocaina ved Hio de Janeiro og et ud- mærket Materiale af Nostocopsis lobatus Woop fra Petropolis ved Rio de Janeiro samtlige samlede af Dr Graziov og gjennem Prof. WARMING foræret Riksmuseum. Endelig en Stigonema samlet af A. LÖFGREN ved баб Vicente ved Santos. Som bekjendt har NORDSTEDT beskrevet en righoldig Samling Desmidieer fra Lagoa Santa’), samlet af Prof. Wan- MING, og senere undersógt og beskrevet de Alger, som fandtes mellem Riksmuseums Samling af Utricularier fra Caldas °), samlede af Dr REGNELL. Som det var at vente, har jeg i mit Undersógelsesmateriale fra de samme Steder gjenfundet mange af NORDSTEDTS derfra beskrevne Arter; jeg har ogsaa optaget disse i min Fortegnelse, da det dog leverer et, om end lidet Bidrag til Kundskaben om Arternes Hypighed. !) Мовозт. Desm. Brasil. 2) Мовозт. Alg. Brasil. 4 М. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. Phycochromophyceae Баз. Fl. Eur. Alg. I, p. 1; Krypt. Fl. Sachs. p. 1 (sub nom. Phycochromaceae). Fam. OSCILLARIEAE (Ав.) Fiscu. Beitr. z. Nostoc, p. 15; Oscillatorineae Ав. Syst. Alg. p. XXVI; ex. parte. I. Oseilaria BORY. Diction. d. sc. nat. T. 36, p. 556. l. O. sp. Lat. fil. St. Paulo diee, II. Microcoleus DEsmaz. Cr. de France (sec. THUR.) 1. M. ehtonoplastes THUR. Class. d. Wie p. 7. Lat. fil. An St. Paulo (pr. REGNELL). Ш. Lyngbya (Ac.) THUR. Class. d. Nostoc. p. 4; Ав. Syst. Alg. p. XXV; char. mut. L. Notarisii (MENEGH.) bi Seytonema Notarisii MENEGH. in Kürz. Spec. Alg. р. 307; Porphyrosiphon Notarisii Коте. Tab. Phycol. П, p. T Tab. 27, fig. 1. St. Paulo (pr. REGNELL). Da denne Alge fuldstændig mangler Forgrening og Hete- rocyster, kan den selvfölgelig ikke henföres til Seytonema, som MENEGHINI (Spec. Alg. р. 307) og Влвемновзт (Fl. Eur. Alg. II, p. 251) har gjort. Det tette Filt, som den danner paa Jorden, opstaar uden Forgrening kun ved Udvoksen af Hormogonierne, som dannes раа den Maade, Kürzına (Tab. Phycol. II, Tab. 21 fig. I) har afbildet. BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 18. 5 Jeg har opfört den under Lyngbya med hvilken den overensstemmer deri, at den ikke er fastvokset, mangler Heterocyster, har Formerelse ved Hormogonier, og Skeder, som kun indeholde en enkelt Traad. Fam. SCYTONEMEAE (Kürz.) THUR. Class. d. Nostoc. p. 9; Kürz. Phyc. gener. p. 213; char. emend. I. Seytonema (AG.) Тнгв. Class. d. Nostoc. p. 5; AG. Disp. Ale Suec. p. 38. 1. S. immersum Woon. Freshw. Alg. p. 59, Tab. VII fig. 2a, b. Lat. cytiopl. 199%. vag. 20; batir long. 18, lat. 14 u. Lagoa Santa (WARMING). II. Hapalosiphon NÄGL. in Kürz. Spec. Ale p. 894. 1? Н. fuscescens (ВвЕв.) Kürz. in Кав. Ale exsic. Nio À Tolypothrix fuscescens Brés. in Кйт2. Spec. Ale. p. Lagoa Santa сни. ПІ. Stigonema AG. Syst. Alg. p. XXII; Тнов. Class. d. Nostoc. p. 9. 1. S. compactum (AG.) Seytonema compactum Ав. Syst. Alg. p. 38. Lagoa Santa (WARMING). De faa og ufuldstendige Individer, som jeg har seet, viste den störste Overensstemmelse med de af Woon (Freshw. Alg. Pl VIII fig. 3) givne Afbildninger af den nordamerikanske Stigonema compactum. B brasiliense n. var. Tab. I, fig. 20—28. Form. major, vaginis hyalinis. баб Vicente ved Santos 13, 82 (A. LÖFGREN). Denne smukke Form vokste ifülge LÔFGRENS Angivelse paa en Sten, som ved Hóivande bór blive vædet af salt Vand. 6 © N. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. Da jeg opblódte det törrede Materiale, blev jeg opmærk- som paa, at Cellerne syntes at staa 1 Forbindelse med hver- andre ved Ротет !). Ved Behandling med Chlorzinkjod og Farvemidler lykkedes det mig at eftervise en Struktur, der, saavidt jeg kan finde, ikke tidligere er beskreven. Om vi holde os til det enkleste Tilfelde, en Stigonema- traad bestaaende af en Cellerekke, kunne vi adskille flere Membranlag. Umiddelbart omgivende Celleinholdet kommer en meget tynd Membran, som ved Indtórring lader sig con- trahere sammen med Celleindholdet og derved lóser sig fra den omgivende Skedes inderste, stærkere lysbrydende "Lag (Tab. I fig. 20). Lettest kan man iagttage denne Membran, om det ved Tryk lykkes at faa en Cellerad befriet fra sin Skede (Tab. I fig. 21); man ser da en perlesnorlignende Cellerække, hvis enkelte Led ere skildte fra hverandre ved en enkelt Membran, i hvilken man ikke kan opdage nogen Differentiering. бот allerede nævnt, ег Stigonema-traaden omgiven af en tyk, gallertagtig Skede, som ogsaa indtrenger i Mellemrummet mellem de til hverandre grændsende Celler, medens de ere unge kun ubetydeligt f. Eks. hos Homogonier, som nylig have begyndt at vokse ud (Tab. I fig. 23), men efterhaanden tiltager det indtrængende Stykke i Tykkelse og fjerner derved Cellerne mere og mere fra hverandre, med Undtagelse af et lidet Stykke, hvor kun det inderste Mem- branlag adskiller dem. Da dette er saa ulige tyndere end de övrige Dele af Membranen, vil det faa Udseende af to hverandre mödende, korte Porekanaler (Tab. I fig. 20). Ved en overfladisk Betragtning ser det ud, som om Cellerne stode i direkte Forbindelse med hverandre, men at saa ikke er Tilfælde, kan man let overbevise sig om ved at rive over et Stykke af en Traad (Tab. I fig. 22), man finder da, at de yderstliggende Celler skyde frem et vortelignende Frem- spring, som dog er lukket ved den omtalte tynde Membran. Hvor Stigonema-cellerne have delt sig i et Plan parallelt med Traadens Længdeakse, finde vi ogsaa overalt lignende Forbindelser mellem Cellerne (Tab. I fig. 20), dog ere de da altid vanskeligere at se, da Cellerne ligge tættere sammen. Om disse fortyndede Partier ere gjennembrudte, har det paa Grund af deres ringe Störrelse ikke været mig mueligt Гу Det fölgende har jeg allerede ladet publicere paa Tysk i a. er deutschen botanischen Gesellschaft.» B. 1. Berlin 1883, p BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 18. 7 at afgjóre. Det maa nu være saa eller ikke, iallefaid staar Stigonema-individernes samtlige Celler ved disse Kanaler i en mere direkte Forbindelse med hverandre end overalt ellers. Man kommer uvilkaarligt til at anstille en Sammenligning med Florideerne, hvor man har —M men hóiere udvik- lede Porekanaler mellem samtlige Celler +). Hvorledes disse dannes og om Cellernes Protoplasma gjennem Pladernes Porer staa i umiddelbar Beröring, er mig hverken efter У’ втент’з eller Schmitz’ ?) Fremstilling ашке klart. At vi her staa overfor analoge Dannelser, maaske med det Maal at frembringe en lettere Diffusion mellem de enkelte Celler, synes mig utvivlsomt. I visse Tilfelder (naar den enkelte Celle skal optræde som særskildt Individ) afbrydes dog denne Forbindelse, det samme synes ogsaa at finde Sted hos Florideerne ved Dan- nelsen af deres Tetrasporer. Hos Stigonema sker det, naar den omvandles til sit Gloeocapsa-stadium, idet den tynde Væg som skiller Porekanalerne fra hverandre ogsaa synes at forslimes. 9. S. mamillosum (LYNGB.) AG. Syst. Alg. p. 42; Bangia mamillosa Lynes. Hydroph. Dan. p. 85, Tab. 25 C. Rio d'Ouro (Graziov). IV. Nostoeopsis Woon. Freshw. Alg. p. 44; Mazaea Born. et GRuN. Mazaea nouv. gen. p. 3 1. N. lobatus Моор. Tab. I fig. 1—19. Freshw. Alg. p. 44, Tab. Ш fig. 6, Wm & Non»sr. Alg. exsie. N:o 578; Mazaea rivularioides BORN. et GRUN. Магага nouv. gen. р. 8, Tab. VII fig. Petropolis ved Rio de Janeiro 2/; 1880 (TOL ie 1) E. P. WRIGHT. On cell-struct. of Griffithsia. Pl. XIII fig. 2—10 og E. P. WRIGHT. “Оп Form. of Siph. Pl. XIV fig. 1—6. 2) SCHMITZ. Unters. üb. Befruchtung d. Florideen. Berlin 1883. Separ. р. 6: 8 N. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. Paa det rigelige Spiritusmateriale, som jeg havde til mine Undersógelser, lykkedes det mig at eftervise et Par Stadier, som ikke har været iagttaget paa det Materiale, som BORNET og Grunow har undersögt. Först kan bemærkes, at de af BoRNET og GRUNOW be- nævnte »Heterocyster» ingenlunde altid ere terminale: som man vil se (Tab. I fig. 5, 8, 9), kunne de ogsaa være inter- calere og kunne da enten danne den fórste Celle af en Gren (Tab. I fig. 4), eller ved en eller to (eller flere) Celler være fjernede fra Hovedstammen (Tab. I fig, 6, 7). Det ser ud, som om de vare dannede ved en secundær Forandring af en af Traadens Celler, iallefald taler Tab. I fig. 9, hvor man ser en ikke fuldt udviklet intercaler »Heterocyst, for en saadan Opfatning. Jeg skulde forresten være tilbóielig til at tro, at de ikke ere »Heterocyster, men snarere en Slags »Aki- neter» !), da de ofte ere terminale, тісі fyldte med Indhold ` og have tyk Membran; indtil man faar undersógt deres videre Skjæbne, faar Spórgmaalet henstaa uafgjort. De laterale ustilkede »Akineter» eller »Heterocyster» ud- vikles, som ВовмЕТ og GRUNOW ogsaa har beskrevet”), ved at en Celle faar en Udvækst, som efter nogen Tids Forlöb af- grændses ved en Væg fra Hovedtraaden (Tab. I fig. 1—3, 5). Man kan hos Nostocopsis skjeldne mellem to Slags Celle- rækker. Den ene, som danner Hovedgrenene, bestaar af tónde- formige Celler med tydelige Vægge mellem Cellerne (Tab. I fig. 1—9). Allerede umiddelbart efter deres Anlæg kan man kjende dem paa Tværvæggene (Tab I fig. 7) fra den anden Slags Grene (Tab. I fig. 1, 6, 10—12), som bestaar af oscil- larialignende Cellerekker indleirede 1 en temmelig tyk Skede; Tværvæggene kan man hos disse kun se under særligt gun- stige Forholde (Tab. I fig. 10). Naar denne Forskjel ikke er fremhævet hos BoRNET og GRUNOW, da er Grunden vistnok, at dömme efter deres fortrinlige Afbildninger, at de af dem undersógte Exemplarer ikke hävde faaet udviklet disse Grene, der, som vi skulle se, danne Formerelseceller. Overalt i Slimet mellem Traadene fandt jeg Mængder af chroococcaceagtige Celler (Tab. I fig. 14—18), og jeg be- 1) WILLE. hp Mig р. 10. 2) BORNET & GRUN. Магаеа попу. gen. p. 2. BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 18. 9 gyndte da at sóge efter, om de ikke skulde staa i et genetisk Forhold til Nostoeópsia Min Formodning i saa Henseende bekræftedes fuldstændig. Det var let at finde halvt eller helt udtómte Skeder af de oscillariaagtige Grene (Tab. I fig. 11) og man fandt da ofte en eller flere rundagtige Celler liggende inde 1 Skeden, men lösrevne fra den övrige Cellerække. Jeg fandt ogsaa Skeder, hvor Celletraaden havde oplóst sig i sine enkelte Celler (Tab. I fig. 13). Endelig fik jeg fuld Vished, idet jeg fandt netop den samme chroococcusagtige Alge i fuld Deling liggende i den til Gallert bndminede Skedes ydre Del (Tab. I fig. 10). Vi have her at gjöre med et lignende Phenomen, som af Zorr ‘) er eftervist hos adskillige Spalteplanter. BomNET og Тновет 2) have vist, at Formerelsen hos Scytonemeerne Sirosiphoneerne og Callothricheerne foregaar, ved at hele Cellerækker (»Hormogonier») udskydes af sine Skeder og ваа vokse ud til nye Individer. Ноз Seytonema fecunda Zorr har Zorr $) dog senere iagttaget, at Formeringen kan foregaa ved enkelte Celler. Allerede lenge har еп Formering ved enkelte Celler været kjendt hos Chamaesiphon. Om vi folge Nostocopsis’ friblevne Celler (»Coccer») videre, da finde vi, at de dele sig meget raskt (Tab. 1 fig. 14, 15); i hvormange Retninger Delingerne foregaar, har jeg ikke med Sikkerhed kunnet udfinde, det synes sandsynligt, at det er i alle tre Rummets Retninger, men der er dog altid den Mue- lighed, at de Grupper, som tale herfor (Tab. I fig. 14, 15) kunne være fremkomne ved Delinger i en Retning (Tab. I fig. 16), derved at enkelte af Delingsprodukterne ere blevne liggende paa tværs. Jeg iagttog ogsaa, at Coccerne begyndte at vokse ud til nye Individer, de tiltoge da 1 Stórrelse og delte sig i en Retning (Tab. I fig. 17); 1 et som det syntes abnormt Tilfælde iagttoges en Grendannelse (Tab. I fig. 18). Jeg saa alle Mellemstadier til en temmelig lang Celletraad (Tab, I fig. 19), som i Hovedsagen svarede til de omtalte Grene med tönde- formige Celler, men videre Udviklingsstadier lykkedes det mig ikke at finde. 1) ZoPF. Morph. d. Spaltpfi. 2) BORN. & THUR. ыы algolog. Fas 3) Zopp Morph. d. Spaltpfl. p. 53, Tab. ei fig. 10—12. 10 N. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. Chlorophyllophyceae Ras. Е]. Eur. Ale I, p. 2. Ordo. Palmellaceae ХАбі.. Gatt. einz. Alg. p. 61. Fam. TETRASPOREAE (Nàcr.) WirTR.- бой. 01, Sötv. Ale р. 28; Nägl. бай. enz Alg. p. 63; char. mut. I. Ooeystis NÀGL. in Ras. Fl. Eur. Als Ш, p. 52. 1. O. solitaria WiTTR. WirrR. et Ховрвт. Alg.. ехвіс. Хо 224; Bot. Not. 1879, p. 24. Long. cell. 18—24, lat. 8,5—14 м. Rio d'Ouro (Grazior). Fam. PEDIASTREAE (Nàer.) Утв. Gotl. Ol. Sótv. Ale. p. 80; Nier бай. einz. Ale. p. 63; char. mut. I. Scenedesmus MEYEN. Beob. üb. Algenf. p. 774. . I. S. bijugatus (Turr.) Кота. ` Syn. Diat. p. 607; LAGERH. Stockh. Pediastr. р. 60; Ach- nanthes bijuga 'Товр. Aperc. organ. p. 310, Pl. 18, fig. 5; Scenedesmus obtusus MEYEN. ВеоЪ. üb. Algenf. p. 775, Tab. 43 fig. 30, 81 Lagoa Santa (WARMING). 2. S. obliquus TURP.) Kürz. Syn. Diat. p. 609; LAGERN. Stockh. Pediastr. p. 64; Achnanthes obliqua Turr. Aperc. organ. р. 312, PL 13 fig. 9; Scenedesmus acutus MEYEN, Beob. üb. Algenf. p. 775, Tab. 43 fig. 32. Caldas (REGNELL), Lagoa Santa (WARMING). BIHANG TIL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:018. 11 H. Pediastrum MEYEN. Beob. üb. Algenf. p. 772. 1. P. muticum Коти. Spec. Alg. р. 193; Мите, Хоу. Semlj. Ale p. 28, Tab. XII fig. 5 Lagoa Santa (WARMING). 2. P. vagum Кіту. Phyc. germ. p. 143; A. Bm. Alg. unicell. p. 82, Tab. VI fig. 27, 28. Caldas (REGNELL). 3. P. Tetras (Енвв.) harrs. On Brit. Desm. p. 469, Tab. XII fig. 4; char. emend. Micrasterias Tetras Енвв. Infus. p. 155, Tab. XI fig. 1. Caldas (REGNELL), Lagoa Santa (WARMING). Ill. Coelastrum ХАСІ.. Gatt. einz. Alg. p. 97. 1. C. Naegelii Rab. Fl. Eur. Ale Ш, p. 79; Coelastrum sphaerieum NÄGL och C. eubieum Nie. бай. enz, Alg. p. 98, Tab. V. c. Caldas (REGNELL). Fam. CHARACIEAE (Näcr.) Утв. бой. 01. Sótv. Alg. p. 32; Nier бам. einz. Alg. p. 64, char. mut. I. Ophioeytium ХАбі.. Gatt. einz. Alg. p. 87. 1. O. eochleare (Елсну.) A. Br. Alg. unicell. p. 54; Spirodiseus cochlearis Елену. Nachtr. 2. Infus. p. 301, Tab. VIII fig. 4. Caldas (REGNELL). Fam. РЕОТОСОССЕАЕ (Мехесн.) WITTR. бош. Ol. Sótv. Alg. р. 32; Protococcoideae Мехввн. Cenn. sul. Organ. p. 25; char. mut. 12 N. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGEFLORA L Polyédrium Nàacr. Gatt. einz. Alg. p. 83. 1. P. tetraëdricum NÀGL. Gatt. cinz. Alg. p. 83, Tab. IV B, 3 fig. a-d. Ê bifurcata n. var. Tab. I fig. 24 a, b Diam. 80—86 u. Caldas (REGNELL). 2. ? P. tetragonum ХАСІ.. Gatt. einz. Alg. p. 83, Tab. IV B, 2 fig, a—e. B inermis n. var. Tab. I fig. 25 a, b. Long. 24; lat. 20; crass. 12 м. Caldas (REGNELL). Ordo Conjugatae DE By. Unters. üb. Conjug. p. 67. Fam. DESMIDIEAE (Kürz.) ре Br. Unters. üb. Conjug. p.67; Desmidiaceae Кта. Syn. Diat. p. 991; ex parte. I. Micrasterias Ас. Neu. бай. v. Alg. p. 642; MEneGH. Syn. Desm. p. 214. 1. M. rotata (Grev.) RaLrs. On Brit. Desm. p. 259, Tab. VI fig. 1; Echinella rotata Grev. in Hoox. Brit. Fl. p. 398. Caldas (REGNELL). | Form. depauperata. Tab. I fig. Long. 128; lat. 100; lat. ist. 18; p lob. pol. 44 u. Rio d'Ouro (GLAzrov). Loberne ere en Gang forlidet delte, maaske fremkom- met paa en lignende Maade som JACOBSEN (Аретс. Desm. Tab. УШ fig. 1—8) har eftervist hos Micrasterias denticulata og M. truncata. 2. M. furcata Raurs. Brit. Desm. р. 73, Tab. IX fig. 2; Мовозт. Desm. Bra- sil. p. 220, Tab. П fig. 13. Caldas (REGNELL). BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BANDS. N:018. 13 3. M. laticeps Norpsr. Desm. Brasil. p. 220. cd major NORDST. езт. Brasil. p. 220, Tab. II fig. 14. Wes ( REGNELL). П. Euastrum (Енвв.) Razrs. On Brit. Desm. р. 187; Енвв. Entw. d. Infus, p. 82; char. mut. 1. E. spinulosum DELP. Spec. Desm. p. 97, Tab. VI fig. 17, 18. **inermius NORDST. Alg. et Char. p. 9, Tab. he 17. Form. major. Tab. I fig. 2 Long. 72; lat. 56; lat. lob. ai 26; lat. ist. 16 u. Rio d'Ouro (Grazrov). Jeg har kun seet faa og tildels skadede Individer. 2. E. breviceps NorDsT. Alg. Brasil. p. 21, Tab. II fig. 8. Caldas (REGNELL). 3. Е. abruptum Nonpsr. Desm. Brasil. p. 217, Tab. II fig. 3. B evolutum NORDST. Alg. Brasil. p. 21, Tab. II fig. 7. Caldas (REGNELL). 4. E. ansatum Eur. Infus. p. pa Tab. XII fig. 6; Raurs. Brit. Desm. p. 85, Tab. XIV fig. Caldas с. Lagoa Santa (WARMING). 5. E. binale (Тгир.) RaLrs. On Brit. Desm. p. 193, Tab. VII fig. 7; Heterocurpella binalis TURP. Caldas (REGNELL). Var. В Razrs. Brit. Desm. p. 90, Tab. XIV fig. 8 f. Lagoa Santa (WARMING). Form. Lagoensis NORDST. 14 N. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. Desm. Brasil. p. 218, Tab. II fig. 4 Lagoa Santa (WARMING). ПІ. Cosmarium (ConpA) Raurs. On Brit. Deem. р. 391; Corpa Alm. d. Carlsb. p. 205; char. mut. 1. С. Botrytis (Bory) MEnEGH. Syn. Desm. p. 220; Heterocarpella Botrytis Bory, Hetero- carp. p. 180. Long. 80; lat. 70; lat. ist. 30 м. Caldas (REGNELL). 2. C. Broomei Tuwarr. in Rarrs Brit. Desm, E 103, Tab. XVI fig. 6. B obliqua n. var. "Tab. I fig. 28. orm. minor, paullo magis lata quam longa; semicel- lule a vertice vise oblongo-ellipticæ, obliqua. Long. 33; lat. 34; lat. ist. 11; crass. 16 м. Caldas (REGNELL), Lagoa Santa (WARMING), Rio d'Ouro (GLAZIOU). 3. C. Portianum ARCH. Descr. of new Cosm. p, 235, Tab. XI fig. 8, 9. B brasiliense n. var. Tab. I fig. Form. major; semicellulæ elliptico-semicireulares, granu- lis membrane sparsis in seriebus longitudinalibus ordinatis. Long. 49; lat. 37; lat. ist. 18; crass. 20 м. Lagoa Santa (WARMING). 4. C. commissurale ВвЕв. in Мекквн. Syn. Desm. р. 220. В crassum Ховрвт. Desm. Brasil. p. 213, Tab. Ш fig. 19. Caldas (REGNELL). 5. C. eonspersum RALFS. Brit. Desm. p. 101, Tab. XVI fig. 4 B attenuatum NoRDST. Desm. Brasil. p. 208, Tab. Ш fig. 20. Caldas (REGNELL). BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BANDS. х:018. 15 6. C. pulcherrimum Nonpsr. Desm. Brasil. p. 213, Tab. III fig. 24. Lagoa Santa (WARMING @). 7. C. subspeciosum Norpsr. Desm. arct. p. 22, Tab. VI fig. 13. Long. 54; lat. 40; lat. ist. 16 и. Rio d'Ouro (Grazrov). 8. С. biauritum Ховрвт. Desm. Brasil. p. 212, Tab. III fig. 30. Lagoa Santa (WARMING). 9. С. sphalerostieum NORDST. Desm. Ital. p. 29, Tab. XII fig. 3. B brasiliense n. var. Tab. I an. 30. C. sinu amplo rectangulo; semicellulæ granulatæ, gra- nulis in medio semicellularum in series (4) verticales ordi- natis. long. 19; Jar. 17: lat. ist. 7; crois. ^D e Caldas (REGNELL), Lagoa Santa (WARMING). Denne Form staar ner Cosmarium Wittrockii LUND., men ’adskilles ved at Indsnóringen er næsten rectangulær. 10. C. geminatum Lux». Desm. Suec. p. 31, Tab. III fig. 8. Long. 18; lat. 20; lat. ist. 13; crass. 12 и. Lagoa Santa (WARMING). 11. C. quadrifarium LUND. Desm. Suec. p. 32, Tab. Ш fig. 12. B brasiliense n. var. Tab. I fig. 31. Semicellulæ in margine verrucis 13 emarginatis et infra marginem seriebus 2 verrucarum similium instructæ et tu- more basali (4) granulato ornate; a vertice et a latere vise in medio 5 seriebus verrucarum bifidarum ornata. Long. 38; lat. 30; lat. ist. 12; crass. 20 д. Lagoa Santa (WARMING). 12. C. pseudogranatum Norpsr. Desm. Brasil. p. 211, Tab. III, fig. 27. Lagoa Santa (WARMING). 16 N. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. 15. C. pseudopyramidatum LUND. Desm. Suec. p. 41, Tab. II fig. 18. Form. minor. Tab. I fig. 32. Long. 34; lat. 20; lat. ist. 8; crass. 15 џи. Caldas (REGNELL). 14. C. truncatum NoRDST. Desm. Brasil. p. 210, Tab. III fig. 23. Caldas (REGNELL). 15. C. obsoletum (HaxrzscH) REINSCH. Algenfl. р. 110, Tab. IX fig. 5; Arthrodesmus obsoletus HawrzscH in Ras. Alg. exsic. N:o 1407. | Long. 42; lat. 52; lat. ist. 20; crass. 24 и. Tab. I fig. 33. Caldas (REGNELL), Lagoa Santa (WARMING). 16. C. mamilliferum Хонрвт. Desm. Brasil. p. 212, Tab. III fig. 22. Caldas (ReGNELL), St. Paulo (Mos£x). 17. C. biremum Мововт. Desm. Brasil. p. 212, Tab. III, fig. 33. Long. 15; lat. 15; lat. ist. 4; crass. 7 u. Lagoa Santa (WARMING): 18. C. trilobulatum REINSCH. Algenfl. p. 116, Tab. IX fig. 6. Long. 24; lat. 19; lat. ist. 6; lat. ap. 10 u. z Lagoa Santa (WARMING). i | 19. C. angustatum (Wirrr.) NORDST. Desm. aret. p. 20; Euastrum binale у angustatum WITTR. Gotl. Ol. Sótv. Alg. p. 50, Tab. IV, fig. 8. Long. 20; lat. 14; lat. ist. 5 м. Caldas (REGNELL). 20. C. Regnellii n. sp. Tab. I fig. 34. C. parvum, tam longum quam latum; semicellule a la- tere vise trapezoideo-hexagonæ, apice truncato, lateribus le- viter retusis, incisura mediana profunda lineari; a latere visæ ovato-rotundatæ. Crassitudo cellule dimidia diametri longi- tudinalis corporis, latitudo isthmi fere tertia pars diametri longitudinalis corporis. Membrana levis. BIHANG ТЫЛ, Ж. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. vo 18. 17 Long. 22; lat. 22; crass. 11; lat. ist. 7 и. . Caldas (REGNELL Denne Art staar ner enkelte Former af Cosmarium Me- neghinii BREB. 791. C. Meneghinii Brés. in Raurs Brit. Desm. p. 96, Tab. ХУ fig. 6. Rio d'Ouro (Grazror). 22. C. Glaziovii n. sp. Tab. I fig. 35. C. parvum, dimidia parte longius quam latius, ineisura acutangula mox valde dilatata; semicellule fere elliptico- semicirculares, a latere et a vertice vise ellipticæ, in centro depressione præditæ, margine basali depressionis verruca parva instructa. Crassitudo corporis dimidia pars, latitudo isthmi tertia pars diametri transversalis corporis. Membrana lævis. Long. 26; lat. 17; lat. ist. 6; ставе. 9 HE Lagon Santa (WARMING). Denne Art staar maaske nærmest Cosmarium moniliforme (Turp.) RaLrs, men adskiller sig fra denne og andre Cos- marier ved Fordybningen paa Midten af Halvcellerne og den vorteformige Forhóining, som befinder sig paa den mod Isth- mus vendende Rand af Fordybningen, som derved faar et Udseende lignende et Øie. 23. C. moniliforme (Тгир.) RALFS. Brit. Desm. p. 107, Tab. XVII fig. 6; Tessarthronia mo- niliformis Turr. Dict. Sc. nat. Tab. VI fig Lagoa Santa (WARMING). 24. C. globosum Burxru. Hedwigia II, p. 52, Tab. IV fig. 8. Form. major WILLE. Nov. Semlj. Alg. p. 45, Tab. XIII fig. 41. Long. 21—28; рн 16- 17; Int. ist 13—14 п... Тар. I fig. 36. Caldas (REGNELL), Lagoa Santa (WARMING). 25. C. pseudoconnatum NORDST. Desm. Brasil. p. 214, Tab. III fig. 17. Long. 48; lat. 37; lat. ist. 35 и. 18 N. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. Caldas (REGNELL), Lagoa Santa (WARMING). Form. major. Long. 76; lat. 50 u. Rio d'Ouro (GLaziov). 26. C. exeavatum NoRDsT. Desm. Brasil. p. 214, Tab. III fig. 17. Lagoa Santa (WARMING). 27. C. pseudamoenum n. sp. Tab. I (ig. 37 C. mediocre circiter 2-plo longius quam latius, fere су- lindricum, utroque polo late rotundatum, medio paullum con- strictum, incisura mox ampliata. Semicellulæ a vertice ellip- tico-rotundatæ. Membrana longitudinaliter crenato-verrucosa. Long. 51; lat. 26; lat. ME 20; crass. 21 u Caldas (REGNELL). Denne Form staar midt mellem Cosmarium amoenum Bnrés. og Cosmarium eylindrieum Raurs. IV. Arthrodesmus (Енвв.) Авсн. ; in Рвітсн. Infus. p. 736; Енвв. Infus. p. 149; char. mut. 1. A. subulatus Кіт. Spec. Alg. p. 176. Form. major Nordst. Desm. Brasil. p. 232, Tab. IV fig. 59. Caldas (REGNELL), Lagoa Santa (W ARMING). У. Xanthidium (Енвв.) Rarrs. Brit. Desm. р. 111; Eure. Beitr. z. Еге. gr. Organ. p. 917; char. mut. 1. X. antilopaeum (ВвЕв.) Кота. Spec. Alg. p. 177; Cosmarium antilopaeum Brés. in ME- NEGH. Syn. Desm. p. 218. Form. minor Мововт. Alg. Brasil. p. 27, fig. VI. Caldas (REGNELL). 2. X. cristatum ВвЕв. in Rarrs Brit. Desm. p. 115, Tab. XIX fig: 3 a, р, с. В uncinatum Ввів BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 18. 19 in Ralts Brit. Desm. p. 115, Tab. XIX fig. 3 d, e, f. Long. s. spin. 60; lat. 40 u. Caldas (REGNELL). VI. Staurastrum (MEYEN) Rarrs. On Brit. Desm. р. 149; MEYEN, Beob. üb. Algenf. p 777; char. mut. 1. 8. cosmarioides Noten. Desm. Brasil. p. 223, Tab. IV fig. 43. Lagoa Santa (WARMING). 2. S. muticum Dréb. in Rarrs Brit. Desm. p. 125, Tab. XXI fig. 4; Binatella mutica Ввёв. Ale Fal. p. 57, Tab. VIII. Lagoa SECH (WARMING). 3. S. hirsutum (Енвв.) Бвёв. in Rarrs Brit. Desm. p. 127, Tab. XXII fig. 3; Xanthi- dium hirsutum Ehrb. Beitr. z. Erk. gr. Organ. p. 318. Rio d'Ouro (Gzazrov). 4. 8. teliferum Raurs. Brit. Desm. p. 128, Tab. XXII fig. 4. Lagoa Santa (WARMING), Form. Lagoensis. Tab. I fig. 38. Form. semicellulis a latere visis magis rotundatis. Long. 40; lat. 28; lat. ist. 11 u. Lagoa Santa (WARMING). 5. S. punctulatum BREB. in Rarrs Brit. Desm. р. 133, Tab. XXII fig..1. Rio d'Ouro (GLAzıoV). 6. S. gracile Rarrs. On Brit. Desm. p. 155, Tab. XI fig. 3. Caldas (REGNELL) 7. S. leptocladium Хонрат. Desm. Brasil. p. 218, Tab. IV fig. 57. B cornutum п. var. Tab. I fig. 39. Var. apice semicellularum utrobique «cornu parvulo præditæ. Long. 40; lat. 100; lat. ist. 8 u. Caldas (REGNELL). 20 N. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. 8. S. grallatorium Ховрвт. Desm. Brasil. p. 228, Tab. IV fig. 52. Caldas (REGNELL), Lagoa Santa (WARMING). 9. S. margaritaceum (EHRB.) MENEGH. Syn. Desm. p. 227; Pentasterias margaritacea Енвв. In- fus. p. 144, Tab. X fig. XV. Lagoa Santa (WARMING). 10. 8. Rotula NORDST. Desm. Brasil. p. 227, Tab. IV fig. 38. Lagoa Santa (W ARMING). 11. S. parcum n. sp. Tab. I fig. 40. S. parvum; cellula fere dimidia parte latior quam longior; semicellulæ a latere et a vertice vise triangulares, angulis spina armatis; membrana levis. Long. 16; lat. 7; lat. ist. 4,5; long. spin. 6 y. Lagoa Santa (WARMING). Man kunde maaske antage denne Art for at være en Po- lyédrium, men dens tydelige Tvedeling og en Amylonkjerne i hver Halvdel taler for, at den bór henfôres til Staurastrum, blandt Вуз Arter den synes at staa Staurastrum cuspidatum BRÉB. nærmest. 12. S. cuspidatum BRÉB. in Russ Brit. Deem. p. 122, Tab. XXI fig. 1. Lagoa Santa (WARMING). B divergens NORDST. Desm. Brasil. p. 225, Tab. IV fig. 49. Lagoa Santa (WARMING). > 13. S. diptilum NoRrDsT. Desm. Brasil. p. 227, Tab. IV fig. 56. Lagoa Santa (WARMING). er] 14. S. mamillatum NORDsT. Desm. Drasil. p. 225, Tab. IV fig. 55. Caldas (REGNELL). сл кә сл . S. Brasiliense Nonbsr. Desm. Brasil. p. 227, Tab. IV fig. 3 Caldas (REGNELL). e BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 18. 2] 16. S. quadrangulare Вкќв. in Raurs Brit. Deem, р. 128, Tab. XXII fig. 7. B alatum n. var. Tab. I fig. 41. Var. isthmo latiore, spinis inferioribus semicellularum bidentatis. Long. 20; lat. 20 w. Lagoa Santa (WARMING). 17. S. inaequale NORDST. Alg. Brasil. p. 25, Tab. II fig. 9. Lagoa Santa (WARMING). 18. 8. gemelliparum. Ховозт. Desm. Brasil. p. 230, Tab. IV fig. 54. Lagoa Santa (W ARMING). VII. Cylindroeystis MENEGH. Cenn. sulla organ. p. 5 et 26; char. emend.; DE Bx. Unters. üb. Conjug. p. 74. 1. С. Brebissonii MENEGH. Cenn. sulla organ. p. 5 et 26. Long. 50; lat. 20 u. Caldas (REGNELL). УШ. Penium (ВвЕв.) ре Bx. Unters. üb. Conjug. p. 78; Ввќв. i Rarrs Brit. Desm. р. 148; mut. char. 1. P. Digitus (Енвв.) ВвЁв. in Rarrs Brit. Desm. р. 150, Tab. XXV fig. 3; Closterium Digitus Енвв. Infus. p. 94, Tab. VI fig. 3. Long. Rio dOuro- (Graziov), Campos da Bocaina ved Rio de Janeiro (GLAZIOU). 2. P. closterioides haLrs. Brit. Desm. p. 152, Tab. XXXIV fig. 4. Caldas (REGNELL). Long. 94; lat. 20; lat. ap. 8 u. Rio d'Ouro (Grazrov). 22 N. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. 3. P. minutum (Razrs) CLEVE. Bidrag. р. 493; Docidium minutum Rarrs, Brit. Desm. p. 158, Tab. XXVI fig. 5. Long. 210; lat. 11; lat. ap. 6 u. Lagoa Santa (WARMING). 4. P. rectum (Derr.) Pleurotaenium rectum Derr. Desm. subalp. p. 129, Tab. XX fig. 8—11. ; Form. minor. Tab. I fig. 42. Long. 180; lat. 10; lat. tum. bas. 12,5 и. Caldas (REGNELL). IX. Pleurotaenium (NÄGL.) LUND. Desm. Suec. р. 89; Nie Gatt: einz. Alg. p. 104; char. mut. 1. P. coronatum (Ввёв.) Lun». Desm. Suec. р. 90; Docidium coronatum ВвЕв. in RALFS Brit. Desm. p. 217, Tab. XXXV fig. 6 Caldas (REGNELL). 2. P. coronulatum GRUN. Diat. u. Desm. p. 13, Tab. II fig. 20. В Caldense n. var. Tab. 1 fig. 43. Var. tenuior, apice truncato, coronula granulorum mino- rum ornato. Long. 552; lat. 28—30 u. Caldas (REGNELL). x 3. P. Warmingii n. sp. Tab. I fig. 44. P. validum, cylindricum, 25—27 plo longius quam latius, medio modice constrictum; semicellulæ tumore basali non præ- ditæ, apice rotundato, lite bus non undulato-constrictis, apice - basique coronula granulorum minorum ornatis; membrana punetata. Long. 1060; lat. 40; lat. ist. 28; lat. ap. 28 и Lagoa Santa (WARMING). Staar nermest foregaaende Art. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0-18. 23 4. P. Archerii DELP. Desm. subalp. p. 128, Tab. XIX fig. 12—16. Long. 630; lat. 40; lat. ist. 34 и. Caldas (REGNELL). 5. P. Caldense Ховозт. ,Alg. Brasil. p. 17, Tab. II fig. 2 Caldas (REGNELL), Lagoa Santa (WARMING). e P. bidentatum NORDST. Alg. Brasil. p. 18, Tab. II fig. 3. Caldas (REGNELL). X. Closterium Nirzscu. Beitr. z. Infus. p. 60 et 67. 4 D C. Leibleinii Kürz. Syn. Diat. p. 595, Tab. XVIII fig. 79. St. Paulo (Mos£n). Long. 208; lat. 36 u. Rio d'Ouro (Grazriorv). 2. С. Dianae Енвв. Infus. p. 92, Tab. V. fig. XVII 2 et 5. Rio d'Ouro (Grazrov). ai De iagttagne Individer af denne Art stemte særdeles godt med den Afbildning, som findes hos DELPONTE (Desm. subalp. Tab. XVII fig. 46). 3. С. porrectum Nonpsr. Desm. Brasil. p. 203, Tab. II, fig. 2. Caldas (REGNELL). 4. C. Lagoense Nonpsr. Desm. Brasil. p. 203, Tab. II fig. 2 Caldas (REGNELL). ХІ. Onychonema WALLICH. Desm. p. 186 et 194. 1. О. laeve Ховозт Desm. Brasil. p. 206, Tab. III fig. 34. Caldas (REGNELL). Т” һа Ре EE? 24 N. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. XII. Bambusina Kürz. Phyc. germ. p. 140. B. Brebissonii Kürz. Phye. germ. p. 140. B gracilescens NORDST. Wirte. et Мовозт. Alg. exsic. N:o 367. Caldas (REGNELL). XIII. Desmidium Ас. Syst. Alg. p. XV; mut. char; pg Ву. Unters. üb. Conjug. 6. D. quadratum NORDST. Sydl. Norg. Desm. p. 49, Tab. I fig. 24. B graciliceps Ховрвт. Wm & Мовозт. Alg. exsic. N:o 367. Caldas (REGNELL). D. quadrangulatum RALFS. On Brit. Desm. p. 405, 'Tab. XII fig. 9. Lagoa Santa (WARMING). XIV. Phymatodocis Nonpsr. Alg. Brasil. p. 18. P. alternans Nonpsr. Alg. Brasil. p. 19, Tab. II fig. 4 et fig. xyl. 1. Caldas (REGNELL). Ordo Cenfervaceae WILLE. Bidr. Norg. Alg. p. 61. Fam. ULOTHRICHEAE Ras. Fl. Eur. Alg. III, p. 360. BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 18. 25 І. Ulothrix Kürz. ` Phyc. germ. p. 251. 1. U. oscillarina Körz. Phye. germ. p. 197; Conferva oscillatorioides Ав. Syst. Alg. p. 89. Lat. cell. 8 u. Campos da Bocaina ved Rio de Janeiro (Grazrov). Fam. CHAETOHOREAE (Наву.) Hass. Brit. Fr. Ale p. 116; Chaetophorideae Harv. Man. Brit. Alg. p. 10; ex parte. I. Herposteiron NÄGL. 1. H. globosa Norpsr. Alg. Sandv. p. 23, Tab. II, fig. 22, 23. Caldas (REGNELL). Ordo Oedogoniaceae WrrrR. Devel. of Pithoph. p. 42. Fam. OEDOGONIEAE ре Br. Oed. u. Bulboch. p. 94; Рвтхвян. Beitr. z. Morph. d. Alg. 1, p. 68. I Oedogonium LINK. Epist. d. Alg. p. 5; Рвгхввн. Beitr. z. Morph. d. Alg. I, p. 68. 1. Oe. acrosporum DE Br. Oed. u. Bulboch. p. 60—64 et 94, Tab. III fig. 1—12. Wirte. Monogr. Oedog. p. 26. Lat. cell. veg. 16—18; oogon. long. 60, lat. 41 u. Tab. I, g. 45. Caldas (REGNELL). 26 N: WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. Fam. COLEOCHAETEAE Nicz. Neu. Algens. p. 166; Рвіхвян. Beitr. z. Morph. d. Alg. IH, р. 32. I Coleochaete Br£». Descr. d. gen. d'alg. p. 29; Pmiwesm. Beitr. z. Morph. d. Alg. III, p. 33. 1. ? C. scutata ВвЕв. Descr. d. gen. d'alg. p. 29, Tab. П fig. 1—7; Рымезн. Beitr. 2. Morph. d. Alg. Ш, р. 35, Tab. I fig. 4, Tab. ІП,” fig. 9, 4, Tab. IV fig. 3. Caldas (REGNELL). Da den manglede Frugt er Bestemmelsen ikke ganske sikker. 11. Montevideo. Henimod 70 Flasker ere samlede af Professor Dr. J. ARECHAVALETA і Omegnen af Montevideo 1875—76 og af ham oversendte til Professor PRINGSHEIM, soin godhedsfuldt overlod Materialet til Professor MAGNUS og mig. En forelöbig Under- sögelse foretoges af Professor MAGNUS og mig i Berlin Vaaren 1882. Den nærmere Bestemmelse har jeg udfört under Vaaren 1883, efter min Ankomst till Stockholm. Som Opbevaringsvædske er benyttet Camphervand, som i mange Tilfelder f. Ex. hos de fleste Zygnemaceer har vist sig udmærket. Paa nogle Flasker var desverre Campheren i Aarenes Löb fordampet, og de i dem værende Alger vare da mere eller mindre ин og ubestemmelige. | Det kunde synes paafaldende, at Materialet indeholder saa faa Desmidieer, men dette forklares let derved, at Prof. ARECHAVALETA særligt har bestrebt sig for at samle fructifi- cerende Zygnemaceer, Oedogoniaceer og Vaucheriaceer, blandt hvilke man altid kun vil finde faa Desmidieer. BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. к:о 18, 27 Phycochromophyceae Ras. !) Fam. CHROOCOCCEAE Nier, Gatt. einz. Alg. p. 44; sub nom Chroococcaceae. І. Chroococeus Nàar. Gatt. einz. Alg. p. 44. 1. C. turgidus (Kürz.) Nàar. Gatt. einz. Alg. p. 46, Tab. I A fig. 1; Protococcus tur- gidus Котя. Tab. Phycol: I, p. 5, Tab. VI fig. 1 Montevideo Juni 1876. II. Merismopedium MEYEN. Jahresb. 1838, p. 67; Nàer. бай. einz. Alg. p. 55. 1. M. glaucum (Енвв.) NÄGL. Сай. einz. Alg. p. 55, Tab. I D fig. 1; Gonium glaucum Енвв. Infus. p. 68, Tab. III fig. 5. Montevideo Oktober 1875, August 1876. Fam. OSCILLARIEAE (Ав.) Fiscu. I. Oscillaria Borr. 1. ? O. chlorina Kürz. Phye. gener. p. 185; Tab. Phycol. I, p. 28, Tab. 39 fig. III. Lat. st 3—4 u Montevideo 1816. Il. Mieroeoleus DEsMaz. 1. M. chtonoplastes Тнов. Montevideo Mai 1875. ') Hvor Navne i “жеге og folgende Opsats mangle Litteraturangivelser ere d mme Betydning som paa fórste Sted, hvor de ere nævnte med dLitteridratigivelse. 28 N. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. ПІ. Chamaesiphon A. Br. et GRUN. in Ras. Fl. Eur. Ale II. p. 148. 1. C. gracilis КАВ. Fl. Eur. Alg. II, p. 149. form. elongata WILLE. Nov. Seml. Alg. p. 23, Tab. XII fig. 2. Montevideo November 1875. Fam. NOSTOCEAE (Мехесн.) Körz. Phye. gener. p. 208; Nostochineae МемЕвн. Cenn. sulla organ. p. 25; ex parte. 1. ? N. commune Улосн. Hist. d. Conf. p. 223, Тар. XVI fig. 1. Montevideo December 1875. Baade denne og den fólgende Nostoc vare halvraadne, saa Destemmelserne ikke ere at anse som fuldt sikre. 2. ? N. lacustre Kürz. Phye. gener. p. 208. Мово December 1875. Fam. CALOTHRICHEAE Tuor. Class. d. Nost. p. 5. I. Rivularia (Вотн) THUR. Class. d. Nost. p. 5. L M en Montevideo December 1875. 2. В. sp. (Schizosiphon Коте. sp.) Montevideo Juni 1876. BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL: BAND 8. N:0 18. 29 Fam. SCYTONEMEAE (Ktrz.) Tuur. . Г. Tolypothrix (Kürz.) Тнов. Class. d. Nost. p. 5; Kürz. Phyc. gener. p. 227; ex parte. 1. T. tenuis Kürz. Phye. gener. p. 228; Tab. Phyc. p. 9, Tab. 31, fig. 2. Lat. cytiopl. 4, lat. с. vag. 10 м. Montevideo Oktober 1875. Chlorophyllophyceae Ras. Ordo. Palmellaceae NÄGL. Fam. TETRASPOREAE (Näer.) Wire. I. Pleurococeus MENEGH. Nostoc. p. 38; ex parte. 1.? P. pulcher Kincuw. Tab. I fig. 46. Würtemb. Ale p. 170, Tab. II fig. 3. Montevideo Oktober 1875. Opbevaringsvædsken havde forandret Indholdet saa me- get, at det ikke var mueligt med fuld Sikkerhed at afgjöre, om den ikke tilhörte Chroococcaceae; da den imidlertid overens- stemmer saa godt med Pleurococcus pulcher KIRCHN., har jeg om end med Tvivl fört den hid. П. Ooeystis Nàar. 1. О. Novae Semliae WILLE. Nov. Seml. Alg. p. 26, Tab. XII fig. 3. Montevideo Juni 1875. ПІ. Raphidium Kürz. Phye. germ. p. 144. 1. В. fasciculatum Кіт. Phyc. germ. p. 144. Montevideo Septbr 1876. 30 N. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. Fam. PEDIASTREAE (Nàáar.) Wırtk. I. Seenedesmus MEYEN. 1. 8. bijugatus (Turr.) Körz. Montevideo Oktober 1875. 2. S. quadricauda (Товр.) Bris. Ale Falais. p. 66; Achnanthes quadricauda Turr. Apero, organ. p. 311, Tab. 13 fig. 6. Montevideo September 1876. Fam. CHARACIEAE (Náar.) Wirre. Сой. Ol. Sötv. Alg. p. 32; Nie, Gatt: enz Alg. p. 64; char. mut. 1. Characium A. Bm. in Kürz. Spec. Alg. p. 208. 1. Ch. strictum А. Вв. Alg. unicell. p. 37, Tab. V 4. Montevideo Oktober 1875. Fam. VOLVOCEAE (Енвв.) Ras. Fl. Eur. Alg. ІП, p. 92 (sub. nom. Volvocineae); Volvo- cina Енвв. Beitr. z. Erk. gr. Organ. p. 281; ex parte. І. Chlamydomonas Eure. Beitr. z. Erk. gr. Organ. p. 288. 1.? C. Pulvisculus (Mtrr.) Enn. Beitr. z. Erk. gr. Organ. p. 288; Monas Pulvisculus MÜLL. Animale. Infus. p. 8, Tab. I, fig. 5, 6. Montevideo Juni 1875. Samtlige Individer vare halvraadne, Bestemmelsen kan derfor ikke ansees for ganske sikker. Ordo. Conjugatae ре Br. Fam. DESMIDIEAE (Kürz.) ре Bx. I. Euastrum (Енкв.) Razrs. 1. E. verucosum Енвв. Beitr. z. Erk. gr. Organ. p. 246. BIHANG TILL К. SV.. VET.-AKAD. HANDL., BAND 8. N:0 18. 31 B reductum Nonpsr. Alg. et Char. p. 9, Tab. I fig. 14. Montevideo Juni 1876. II. Cosmarium (CORDA) Rarrs. 1. C. reniforme (RALFS) ARCH. Cosmarium margaritiferum (Turr.) MENEGH. 8 reni- forme BALES, Brit. Desm. p, 100, Tab. XV fig. 24. Long. 70; lat. 54; lat. ist. 16,5 м. Montevideo Juni 1876. 2. С. subcrenatum HantzscH. | in Ras. Alg. N:o 121. Long. 32; lat. 26; lat. ist. 8; crass. 15 м. Montevideo Juli 1875. 3. C. concinnum (RAB.) REINSCH. Algenfl. p. 110, Tab. IX fig. Ш; Cosmarium Meneghinii BnÉm. 2 concinnum Ras. Fl. Eur. Alg. III, p. 163 В laeve WILLE. Bidr. Norg. Alg. p. 30, Tab. I fig. 12. Form. major. Long. 16; lat. 12; lat. ist. 4; lat. ap. 8 à. _ Montevideo Juni 1876. 4. C. laeve КАВ. Fl. Eur. "s ПІ, p. 161; Norpst. Deem. Ка]. p. 29, Tab. XII, fig. 4 Long. 22; lat. 15; lat. ist. 8 и. Montevideo Juli 1875 5. C. Phaseolus BREE. in Menegh. Syn. Desm. p. 220. В elevatum NonpsT. Sydl. Norg. Desm. p. 17, Tab. I fig. 5. Long. 31; Іш. 25, lat. ist. 7 и. Montevideo Juni 1876. 32 N. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. Fortykkelsen paa Halvcellernes Midte kunne under- tiden ganske mangle og var som oftest svagere end paa den af Ховрвтерт afbildede norske Form. 6. C. Cucumis harrs. Brit. Desm. p. 93, Tab. XV fig, 2. Form. monstrosa. Tab. I fig. 47. Long. 80, lat. 40 u. Montevideo November 1875. ПІ. Pleurotaenium (NÀGL.) LUND. 1. P. Trabecula (Енвв.) Niar. Сайн. einz. Ale p. 104, Tab. VIA; Closterium Trabecula Enn». Entw. d. Infus. p. 68. Form. minor MaGN. et WiLLE n. form. Tab. I fig. 48. Long. 160; lat. 24; lat. ist. 16; lat. ap. 18 и. Montevideo November 1875. IV. Closterium NITZSCHE. 1. C. Lunula (MüLL) Nirzscnm. Beitr. 2. Infüs. p. 60 et 67; Vibrio Lunula Müll. in Naturforscher. XX, 1784, p. 142. Long. 300; lat. 68 u. Montevideo August 1876. 2. С. Bhrenbergii MENEGH. Syn. Desm. p. 232. Montevideo December 1879. 3. C. moniliferum (Вову) Енвв. Infus. p. 90, Tab. V fig. 16; Lunulina monilifera BORY Hist. nat. d. Zooph. Tab. HI fig. 22, 25, 21. Montevideo December 1875. 4. C. Dianae Енвв. Montevideo August 1875. 5. C. Leibleinii Kürz. Long. 252; lat. 60 u: Montevideo November 1875. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. х:0 18. 33 Form. apicibus rotundatis. Long. 210; lat. 48 и. Montevideo December 1875, August 1876. Fam. ZYGNEMEAE (MENEGH.) DE Br. Unters. üb. Conjug. p. 70; MENEGH. Cenn. sul. organ. p. 88; char. mut. ^l Zygnema (AG.) DE By. Unters. üb. Conjug. p. 77; AG. Syn. Alg. Sand. P. XXXII; ex parte. 1. Z. cruciatum (Улосн.) Ав. Syn. Alg. Scand. p. 102; Conjugata cruciata У лоси. Hist. d. Conf. p. 76, Tab. VI fig. 4, Tab. VII fig. 2 Montevideo August og November 1875. 2. Z. tholosporum MAGN. et WILLE n. sp. Tab. I Во. 49—52. Cellule vegetative iis Z. erueiati similes; zygota (non plane. matura) globosa, membrana exterior verrucis magnis ornata. Diam. cell. veg. 20; diam. zygot. 36 и. . Montevideo Oktober 1875. 3. Z pectinatum (Улосн.) Aa. Syst. Alg. p. 78; RE pectinata Уатсн. Hist. d. Conf. p. 77, Tab. VII fig. Cell. veg. long. Du "dg ETE cell. zygotif. long. 28—44; diam. zygot. (immatur.) 44 4 Montevideo August 1875. II. Spirogyra Ілхк. Epist. d. Ale. p. 5. 1. S. crassa Коти. Alg. exsic. N:o 98, Phyc. gener. p. 280, Tab. XIV fig. 4. Diam. cell. veg. 156; zygot. long. 204, lat. 132 и. Montevideo November 1875. 2. S. orbicularis (Hass.) Kürz. Spec. Alg. p. 442; a eem orbiculare Hass. Brit. Fr. Alg. p. 138, Tab. XIX fig. 1 d 3 34 N. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. Form. tenuior. MAGN. et WiLLE. Diam. cell. veg. 105—110; zygot. diam. 100—104, crass 4. Montevideo November 1875. 3. S. setiformis (ROTH) Kürz. Spec. Alg. p. 442; Conferva setiformis Вотн Cat. Bot. III, p. 266. Form. minor, zygotis lenticularibus. Maex. et WILLE. Tab. I fig. 53, Tab. II fig. 54 56. Diam. cell. veg. 96; E diam. 92—96, crass. 64 м. Montevideo August 187 4.? 8. varians (Hass.) Kürz. Spec. Alg. p. 439; Ретіт Spirogyra, p. 19, Tab. IV fig. 1—8; Zygnema varians Hass. Brit. Fr. Alg. p. 145. Tab. XXIX fig. 1—4. Montevideo August 1875. Zygoterne vare ikke ganske modne, saa jeg ikke kan angive noget om Membranens Struktur. 5. S. communis (Hass.) Wırtk. бой. 01. x Alg. р. 44; Zygnema commune Hass. Observ. on Zygn. p. 38. ' Montevideo Oktober 1875. 6. S. eatenaeformis (Hass.) Kürz. Spec. Alg. p. 438; Zygnema catenaeformis Hass. Brit. Fr. Ais, p. 147, Tab. XXX fig. 3-4. Diam. cell. veg. 28; diam. cell. ao 40; zygot. long. 56, lat. 32 u. Montevideo Oktober 1875. 7. В. stictica (Engl. Bot.) Conferva stictica Engl. Bot. Tab. 2463; Sirogonium sticticum Kürz. Spec. Alg. 434; pg Br. Unters. üb. Conjug. p. 78. Tab. II, fig. 1—9. Montevideo Oktober og November 1875. Jeg har forenet Sirogonium med Spirogyra, da den ved flere Mellemformer, som Sirogonium punctatum (CLEVE) WITTR. er saa ner forbunden med Spirogyra, at man ikke kan holde dem adskildte som to Slægter. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 18, 35 Særligt interessant var en endnu ubeskreven Spirogyra, som Professor Moss og jeg fandt ved Berlin 1882; paa samme Traad kunde man se Stykker, som lignede Sirogonium deri, at der var to Slags Celler, kopulerende og vegetative, som ved en Deling adskiltes fra de fórste umiddelbart för Kopulationen, paa andre Steder i samme Traad kopulerede samtlige Celler. Efter min Opfatning bliver »Sirogonium sticticum» at op- fatte som den kjendte Spirogyra, der har mest udviklet Kjónsforskjel og Forskjel mellem vegetative og fructificative Ordo Cenfervaceae WILLE. Fam. ULVACEAE Ras. Fl. Eur. Alg. III, p. 286. I. Enteromorpha LINK. Epist. d. Alg. p. 5. 1. Е. sp. (? pilifera Kürz.) Montevideo Oktober 1875. Den er tagen i ferskt, eller i allefald i meget ringe salt- holdigt Vand, da den vokste sammen med еп Spirogyra (steril). Fam. ULOTRICHEÆ Ras. I. Conferva (L.) WILLE. Nov. Seml. Alg. p. 64; L. Syst. p. 144, N:o 965; ex parte. 1. C. stagnorum Körz. Phye. gener. p. 257; WILLE Hvilecell. h. Conferv. p. 20, Tab. I fig. 12—27, Tab. II fig. 50. Lat. fil. 6—9 u. Montevideo August 1876. 2. С. bombycina (AG.) WILLE. Hvilecell. h. Conf. p. 20; Ав. Syst. Alg. p. 88; char. mut. *genuina WILLE. 36 N. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGEFLORA. Hvilecell. h. Conf. p. 20, Tab. I fig. 41—43, Tab. II Montevideo August 1876. 3. С. utriculosa Kürz. Alg. exsic. N:o 59; Упле Hvilecell. h. Conf. p. 22, Tab. II fig. 67 Montevideo December 1875. Fam. CONFERVEAE (Ав.) Confervae genuinae AG. Syst. Ale p. XXV; excl. gen. plur. I. Chaetomorpha Kürz. Phyc. germ. p. 203. 1. C. brachyarthra Kürz. Phyc. germ. p. 203. LA r. (Kürz.) R . Alg. III, 5 339; Chaetomorpha urbica KüTz. Bot SE 1847. p. 166; Spec. Alg. p. 377; 395 Phy- col. III p. 18, Tab. 54 fig. IV. Montevideo December 1875. Раа denne vokste en endophytisk Entocladia?, som dog var ubestemmelig. П. Rhizoclonium Коти. l. R. interruptum Kürz. Spec. Alg. p. ie Tab. Phycol. Ш, p. 21, Tab. 69 fig. II. Lat. fil. 24—28 ı Montevideo An 1875. 2. В. calidum Kirz. Tab. Phycol. III p. 22, Tab. 70 fig. III. Montevideo November I875. ПІ. Cladophora Кота. Phycol. gener. p. 262. 1. C. heterocladia Кота. Phyc. gener. р. 265; Conferva heterocladia Котт. BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 18. 87 Alg. exsic. N:o 147. Montevideo December 1875. 2.? C. laete-virens (Dırıw.) Kürz. Phye. germ. p. 214; Tab. Phycol. IV p. 3, Tab. 15, fig. 1. Conferva laete virens DiLLw. Montevideo November 1875. Fam. СНАЕТОРНОВЕАЕ (Harw.) Hass. I. Stigeoclonium Kürz. Phyc. gener. p. 253. 1.? S. irregulare Kürz. Phyc. germ. p. 197; Tab. Phycol III, p. 2, Tab. 4, fig. III. Montevideo August 1875. Jeg saa ofte store Mængder af ugrenede Cellerækker, som havde en skuffende Lighed med Ulothrix, men ved lang Sögen lykkedes det mig at eftervise, at det var lósrevne Using af Stigeoclonium, dette viser noksom, hvor forsigtig man maa være ved Bestemmelsen af Ulothrir, om man ikke har levende Ma- teriale. Ofte fandt jeg dels fastsiddende dels lösrevne Dan- nelser, som syntes at være de af CıEnkowskı beskrevne »Sti- geocloniumsohle», men Arten lod sig naturligvis ikke be- stemme. П. Herposteiron NáGr. 1. Н. repens (A. Br.) Witre. Gotl. ÓL eg "Ale р. 27; Aphanochaete repens А. Вв. Verj. in d. Nat. p. 196. Montevideo abe 1875. Vokste paa Spirogyra stictica (Engl. Bot.). 2. H. globosa Norpst. Montevideo November og December 1875. ІП. Chaetophora SCHRANK Bair. FL I, р 197. 1.? C. pisiformis (Вотн) Ав. Disp. Alg. Suec. p. 43; Rivularia pisiformis Borg Neue Beitr. I, p. 272. Montevideo December 1875. 38 N. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. IV. Phyllaetidium Кт. Phyc. gener. p. 294. 1. Ph. pulchellum Künz. Phyc. gener. p. 295, Tab. 16 fig. IL. Montevideo December 1875. Foruden denne Art, som vel er en selvstændig Form, firek ogsaa blandt Algerne fra Montevideo Daqwelser, som i höi Grad stemte overens med Phyllactidium arundinaceum Kürz. og med эсеп. nov. Ulvac. REinscH (Contributiones p. 76 Tab. IV В.), men disse dannede, naar de bleve ældre, vertikale Grene. Hvad de udvikle sig til, kunde jeg ikke med Sikkerhed komme efter, men jeg skulde formode til Chaetophora, isaafald vilde vi faa еп »Chaetophorasohle» i Lighed med den af CIENKOWSKI paaviste »Stigeocloniums- ohle». Ordo Yaucheriaceae J. E. Авезсн. e scholis publ. 1865; Wirrr. бой. Øl. Sótv. Alg. A Fam. VAUCHERIEAE Decais. Class. d. Alg. p. 388 et 337. І. Vaucheria DE CAND. Rapp. s. Conf. p. 20. 1. V. geminata Walz. Beitr. z. Morph. d. Vauch. p. 147, Tab. XII fig. 7—11. Hovedformen vokste overalt sammen med forma racemosa. Parasitisk i de vegetative Celler fandtes ofte den af Совмо (Monogr. d. Saprolegn. p. 187, Pl. 7 fig. 20—22) beskrevne Parasit, Chytridium glomeratum Cons. Montevideo, Juni, August, September 1875. 2. V. pachyderma Warz. Beitr. z. Morph. d. Vauch. p. 146, Tab. XII fig. 1—6. Montevideo ved Punta Brasa August 1876. 3. М. scrobiculata MAGN. et Wire. n. sp. Tab. И fig. 51—59 BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 18. 39 V. terrestri affinis, differt ADR in apice magis attenua- tis, sporodermate scrobiculat Oog. long. 120—130, lat. 100—110; cell. veg. lat. 80—80; anther. lat. bas. 30— 44, lat. apic. 6 u. Montevideo August 1876. 4. V. Arechavaletae Млвх. et WILLE. n. sp. Tab. II fig. 60— 62. : V. de Baryanae affinis, differt oogoniis magis oblongis et antheridiis orificiis singulis præditis. Oosp. long. 60—64, lat. 56—58; lat. fil. erc. 30 u. Montevideo August 1875. Ordo 0edogoniaceae WITTR. Fam. OEDOGONIEAE De Br). I. Oedogonium LINK. 1. Oe. crispum (Hass.) WITTR. Monogr. Oedog. p. 10; en crispa Hass. Hist. of Brit. Fr. Alg. p. 203, Tab. 52 fig. Crass. cell. veg. 16 u. > oogon. 46, long. 54 u. > oospor. 41 u. > cell. spermog. 11, long. 9 и. Montevideo Oktober 1875. В Uruguayense MAGN. et WILLE n. var. Tab. II fig. 63. Var. oosporis oogonia complentibus. _ Crass. cell. veg. 10—16 u. > oogon. 80—88, long. 86—88 u. > oospor. 27—84, > 29—32 u. cell. spermog. 9—13, long. 9 u. RTE Oktober 1875. Oe. crassum (Hass) Wm, Tab. П fig. 64. Gotl. Øl. Sötv. Alg. p. 20, Tab. I fig. 4—6; Monogr. Oedog. p. 43; (?) Vesiculifera crassa Hass. Descr. on Freshw. Conf. p. 389. i ту Samtli ge nye Former af Oedogonieae i “pr = fölgende Opsats ere velvilligt grandskede af Professor У. WIT 40 К. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. Crass. cell. veg. 48—50 и. > oogon. 80—84, long. 96-100 и. > oospor. 72, long. 84—90 u. »? cell. spermog. 44 y. Montevideo December 1875. Den Afbildning, som jeg har givet af denne Art, synes at bevise, at Arten er monoécisk, da man neppe kan tyde de Delinger, som finde Sted (Tab. II fig. 64 sp.) anderledes end som begyndende Dannelse af Spermogonier. 3. Oe. cyathigerum Wirte. Disp. Oed. Suec. p. 131, Tab. I fig. 6, 7; Monogr. Oedog. 21. 4 B ellipticum MAGN. et WILLE n. var. Tab. П fig. 67 F. oogoniis ellipticis, oosporis oogonia non fere complen- tibus. Crass. cell veg. 20—82 u. » suff. 36—40 u. » oogon. 50—56, long. 68—94 u. » ооврот. 48—51, > 60—18 и. nannandr. 16—18, long. 60 u. Montevideo August og November 1875. м I flere Tilfælder var den angreben af Chytridium acumi- natum A. Br. (Chytrid. p. 29, Tab. I fig. 11). 4. Oe. amplum Maes, et WILLE n. sp. Tab. ІІ fig. 65, 66. Oe. dioicum, macrandrium, oogoniis singulis, suboviformi- bus, poro superiori obliquo apertis, oosporis subellipsoideis oogonia complentibus vel non complentibus; plantis masculis gracilioribus quam femineis, spermogoniis 1—14 cellularibus. Crass. cell. veg. fem. 50—54 u. » » masc. 42—50 и. > Oogon. 78—90, long. 106—120 u. , ^ оозрог. 18—82, > 102—106 u. » cell spermog. 40—45, long. 4—18 и. Montevideo December 1875. |. Staar i Nærheden af Oe. Landsboroughi ( Hass.) Wii; men adskilles ved sin Stórrelse og at Befrugtningsaabningen er в еу. BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. к:0 18. 41 Dane giganteum Kürz. Phyc. germ. p. 200; Wırrk. Monogr. Oedog. p. 42. Crass. cell, veg. 80—44 и. » > suff. 48 u. › oogon. 70, long. 100 u. > oospor. 67, long. 100 u. Montevideo November 1875. Il. Bulbochaete AG. Syn. Alg. Scand. p. XXIX; Prés. Beitr. z. Morph. d. А16. I, p. 71; char. amplif. 1. B. intermedia ре By. Ueb. Oedog. u. hau р. 72, Tab. ГУ fig. 1—7; WITE. Monogr. Oedog. p Montevideo Be 1875. 2. В. crenulata PRINGSH. Beitr. 2. Morph. d. Ale I, р. 72, Tab. VI fig. 4; WITTE: Monogr. Oedog. p. 45. Montevideo November 1875. Fam. COLEOCHAETEAE Näcz. І. Coleochaete Brés. 1.? C. scutata BRÉB. Montevideo December 1875. Bestemmelsen er usikker, da Individerne vare steril. Florideae (Lamour.) THUR. Fam. BATRACHOSPERMEAE. I. Batraehospermum ROTE. Flor. germ. Ш p. 480. 1. B. Puiggarianum GRUN. Tab. II fig. 68—85 in WirrR. & Norpst. Alg. exsic. N:o 501. Montevideo December 1875. 42 N. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. GRUNOW har ikke seet Fruktificationsorganerne, som fore- findes paa det Materiale, jeg havde til mine Undersógelser (ogsaa meddelt i У”ттв. & Мовозт. Alg. exsic. N:o 501 b). Jeg benyttede ogsaa Anledningen til at gjóre nogle Studier over de vegetative Deles Udvikling omendskjónt Materialet var ugunstigt, da Camphervandet, hvori det var opbevaret havde gjort Grenene saa skjóre, at de ikke kunde skjæres og det lykkedes heller ikke ved noget andet Middel at gjóre Grenene tilstrækkeligt gjennemsigtige. Det var kun ved at rulle lósrevne unge Grene under Dækglaset og ved Betragt- ning af et ældre Krandstværsnit, som jeg ved en Tilfældighed erholdt, at jeg kunde Ғаз en Anelse om Celledelingsfólgen, som i det væsentligste overensstemmer med Sorws-LauBACH's Skildring!) af den hos Batrachospermum moniliforme Вотн. Hovedstamme og Grene vokse ved en kuppelformet Top- celle (Tab. П, fig. 69—71, 73), som deler sig ved Vægge lod- rette paa Længdeaxen, men i de fólgende Celler forekomme kun Delinger parallelt med Længdeaxen indtil Barklaget be- gynder at dannes. ° Længdedelingerne tage sin Begyndelse i 3:die eller 4:de Celle under Topcellen og synes at fólge det Skema som jeg har afbildet (Tab. II, fig. 71, 72), idet der danner sig 5 Krands- celler udenom en Centralcelle, som ikke deler sig. Krands- cellerne derimod fortsætter sine Delinger og forgrene sig, saa Tværenittet faar et Udseende (Tab. П, fig. 73), som minder om en Coleochaete. Centralcellerne strække sig meget stærkt i Længden og det aabne Rum, som danner sig, udfyldes ved at der fra Krandscellerne opad og nedad udvokser forgrenede Celletraade (Tab. IL, fig. 74, 75, 79), ligesom hos de óvrige Batrachospermum-arter og hos Chara. Disse Barkribber blive med Tiden flerskiktede, idet Cellerne danne Степе, som vokse ud ovenpaa de underliggende (Tab. II fig. 75, 76); de fleste Celleskikter findes dog i Krandsene, hvor ogsaa Fruktifica- tionsorganerne uddanne sig. e forgrenede Cellerækker, hvorpaa Antheridierne danne sig udspringe fra de indre stórre Krandsceller, som ligge paa г ира mellem to Centralceller (Tab. П, fig. 76, 77). Gre- nene kunne være mere eller mindre PR re men altid fin- des en Mængde antheridiedannende Grene over hele Krandsen. 1) SOLMS-LAUBACH. Ueb. Fruchtentw. v. Batrachosp. p. 162. - BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 18. 43 Ikke alle Grenes yderste Celle omdannes til Antheridier eller Trichogyner, men mange forblive sterile (Tab. II, fig. 77, 80). Ikke saa sjeldent iagttog jeg en eller flere Gange gjennem- voksede Antheridier (Tab. II, fig. 78) Trichogynerne udvikle sig ogsaa kun i Krandsene, men begynde at dannes meget tidligt (Tab. II, fig. 79 4). De ere lette at se, da de ere stórre end Krandscellerne og rage et Stykke udenfor Thallus. Naar de ere fuldt udviklede (Tab. II, fig. 80—83), ser man, at de indtage Spidsen af en Celle- række, som saaledes maa have vokset ved intercalære Delin- ger. Trichogynen er encellet og har som hos flere andre Batrachospermum-arter en tóffellignende Form; den er for en stor Del indesluttet i den udvoksede Krands. saa kun den óverste bredere Del stikker frem (Tab. II, fig. 84), undertiden kunde den være bóiet (Tab. IT, fig. 82), noget som dog helt sikkert maa opfattes som en Misdannelse. Kopulation mellem Spermatier og Trichogyne iagttoges ofte (Tab. II, fig. 83—85); ofte saaes ogsaa det Tilfælde, som SorMws-LavBACH!) har paa- peget, at flere Spermatier fæstede sig paa samme Trichogyne (Tab. II, fig. 84). | Af den videre Udvikling har jeg kun seet det förste Skridt (Tab. II fig. 85), nemlig at Trichophorens nederste Del afurændses ved en Tværvæg. Videre Stadier vare ikke at finde paa det Material, som jeg havde, men en Ting maa vistnok ansees for hóist sandsynlig, at »Glomeruli» udvikle sig inde i selve Thallus, da Trichophorens nedre Del er saa dybt ind- sænket; derved skiller denne Art sig fra flere andre Batra- chospermum-arter og nærmer sig til Lemaneaceerne. 3. Argentina. Det her beskrevne Materiale er samlet af Professor Dr. P. G. LORENTZ: ved Conception del Uraguay ?"/,—9/,, 1876, Cu- palen Oktober 1878, Napocta grande i Sierras Pampeanas ?!/, 1881, Sierra Curumalon 28/, 1881 og Laguna Epecuen 2/, 1881. Samlingerne var eopbevarede paa Carbol- og Salicylsyreoplósning. 1) SOLMS-LAUBACH. Ueb. Fruchtentw. d. Batrachosp. Tab. IV fig. 15. 44 N. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. Materialet, som var bleven tilstillet Dr. NoRDSTEDT, er af ham foreret Riksmusei brasilianske Afdeling og overladt mig til Bear- beidelse. Phycochromophyceae RAB. Fam. CHROOCOCCEAE A Aer. 1. Gomphosphaeria Kürz. Alg. exsic. N:o 151. 1. 6. aponina Kürz. Alg. exsic. N:o 151; Tab. Phycol. I. p. 22, Tab. 31, fig. Ш. Conception del Uraguay ?3/,, 1876. Fam. OSCILLARIEAE (AG.) Fiscx. Г. Oseillaria Borr. 1.? О. limosa (Вотн.) Ав. Syst. Alg. p. 66; Conferva limosa Вотн Cat.; Flor. Dan. Tab. 1549, fig. 2. Lat. fil. 8 и. Laguna Epecuen 5/, 1881. П. Mieroeoleus DESMAZ. 1. M. ehtonoplastus Тнов. Cupalen Oktober 1878. Fam. NOSTOCEAE (Мехевн.) Кота. І. Nostoc Vaucx. 1. N. Zetterstedtii ARESCH. Alg. exsic. N:o 386; Wrrre. & Ховрвт. Alg. exsic. N:o 195. Form. minor. Lat. cell. 4; lat. heteroc. 6 u. 'Napoeta grande i Sierras Pampeanos 21/, 1881. | Uagtet denne Form baade hvad Cellernes og Heterocy- sternes Störrelse angaar er meget mindre end den tidligere kjendte Nostoc Zetterstedtii ARESCH., har jeg dog henfört den did, da den overensstemmer saa godt, hvad det ydre Udseende angaar, at man neppe kan skille dem fra hverandre, ligesom den ogsaa ofte har flere Heterocyster liggende sammen i en Rad. bi >. Pë — po SS > BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 18. Chlorophyllophyceae Ras. Ordo Palmellaceae A Aer. Fam. TETRASPOREAE (Хаві.) Wirre. I. 6loeoeystis NÀGL. Gatt. einz. Alg. p. 65. .? G. vesiculosa NÄGL. Сай. einz. Ale р. 66, Tab. IV Е. (Conception del Uraguay ?) II. Tetraspora Ілхк. Nov. Plant. gen. p. 9. .? T. gelatinosa (Vaucx.) Desv. Plant. d'Angers (sec. Влв.); Ulva gelatinosa V Auch. . Conf. p. 244, Tab. XVII, fig. 2. Conception del Uraguay ®/,, 1876. T. sp. Conception del Uraguay ??/, 1876. ІП. Raphidium Kürz. В. fasciculatum Kürz. Conception del Uraguay ?9—?4/, 76. Fam. PEDIASTREAE (Nàar.) WITIR. I. Scenedesmus MEYEN. S. bijugatus (Turr.) Kürz. Conception del Uraguay */,, Div 1876. S. obliquus (Turr.) Kürz. Conception del Uraguay ??/,, in, 23⁄ 1876. S. quadricauda (Tunr.) Ввќв. | Conception del Uraguay ?9/,, hrs */,, 1876. Fam. CHARACIEAE (NåGL.) Wir. I. Ophioeytium ХАбі.. О. majus NÄGL. Gatt. einz. Alg. p. 89, Tab. IV A, fig. 2. Conception del Uraguay ?9/, 1876. Hist. 46 N, WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLOKA. Fam. VOLVOCEAE (Енвв.) Ras. L Pandorina (Borr) PRINGSH. Paar. v. Schwürmsp. p. 6 et 7; Borr Hist. nat. de Zooph. 1. P. Morum Mürr. Animale. Infus. p. 20, Tab. ІП, fig. 14—16; Presa. Paar. v. Schwürmsp. fig. Conception del ngay ?3/ 1876, Cupalen Oktober 1878. ' Parasitisk paa Pandorina fandt jeg en Chytridium. Da den mangler Laag og kun har en svagt fremspringende Munding, maa den henfóres til den Underafdeling, som af A. Braun er kaldt Phlyctidium. Chytridium (Phlyctidium) Pandorinae n. sp. Tab. II, fig. 86. Ch. zoosporangiis globosis, apice verruca præditis, radice in parte inferiore inflata, orificio zoosporangiorum laterali, operculo nullo. Hab. in Pandorina Morum. Denne Art staar пег Chytridium laterale A. Вв., men har kun en sidestillet Aabning paa Zoosporangierne. Jeg har ikke seet dem aabne sig i Spidsen, hvor de have en vorteformig For- hóining, desuden have de en lengere Rod, som i sin nederste Del er kugleformigt opblæst. Paa Afbildningen sees ogsaa meget unge Individer, som maa være opstaaede af Zoosporer. II. Eudorina Енвв. Entw. d. Infus. p. 78; PRINGSH. Paar. v. Schwürmsp. p. 6 et 7 1. E. elegans Енвв. Entw. d. Infus. р. 78, Tab. ПІ, fig. 10; Рымазн. Paar. v. Schwärmsp. fig. 8. Coton del Uraguay, ?*/, 1876. Ordo Conjugatae ре Br. Fam. DESMIDIEAE (Kürz.) ре Br. I. Euastrum (Енвв.) Rarrs. 1. Е. verrucosum ЕнЕв. В reductum NoRDST. Conception del Uraguay ?9/,, 1876. BIHANG. TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL: BAND S. w:o 18. 47 ` 2. E. orbiculare WALLICH Desm. p. Tab. XIV, fig. 8—11. Var. GnUNOw. Diat. u. Desm. p. 14, Tab. II, fig. 23 a, b. Conception del Uraguay ?9/, 1876. II. Cosmarium (CORDA) Rarrs. 1. C. Botrytis (Bory) MENEGH. Conception del Uraguay ??/, 1876. 2. C. Turpinii DnÉn. Liste Desm. р. 127, Tab. I; fig. Il. Conception del Uraguay */, 1876. 9. С. pulcherrimum Norpst. Conception del Uraguay ?9/, 1876, Sierra Curumalon ?5/, 1881. 4. C. crenatum Rarrs. On Brit. Desm. p. 394, Tab. XI. fig. 6. Form. crenis lateralibus 3. ` Nonpsr. Desm. spetsb. p. 30, Tab. VI, fig. 7. Sierra Curumalon 75/, 1881. 5. C. holmiense LuNp. Desm. Suec. р. 49, Tab. II, fig. 20. Long. 41, lat. 27, lat. ist. 14 u. Sierra Curumalon ?5/, 1881. 6. C. laeve RAB. Conception del Uraguay ??/, 1876, Cupalen Oktober 1873. 7. С. pyramidatum BRÉB. in Raurs Bum. Desm. р. 94 (ex parte) Tab. ХУ fig. 4 a, b, с. Long. 62; lat. 52; lat. ist. 14 u. Cupalen Oktober 1878. 8. C. Lundellii DELP. Spec. Desm. p. 109, Tab. VII fig. 62—64. Form. membrana in centro semicellularum non incrassata. Wirrg. & Ховрвт. Tab. ІП, fig. 89. Alg. exsic. N:o 564. Le 19—88; lat. 69--78; lat. ist. 40—41; crass. 42 u. Conception del Uraguay in aquario cultum %/, 1876. 48 N. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. 9. C. galeritum Nonpsr. Long. 51; lat. 51; lat. ist. 18; crass. 24 и. Wrrre. & Norpst. Alg. exsic. N:o 564. Conception del Uraguay іп Aquario cultum ?"/, 1876. B minus n. var. Var. minor, lateribus пова magis convexis. Tab. Ш, fig. 87. [pee 34; lat. 34; lat. ist. 8; crass. 16 Conception del Шай in aquario саш %. 1976. IO. C. globosum BULNE. Шет П. p. 52, Tab. IV, fig. 8. *сотртеззит WILLE. Nov. Seml. Alg. p. 45, Tab. XIII, fig. 43. Form. major. Tab. II, fig. 88. Long. 58—60; lat. 33; crass. 30 и. Sierra Салты #/ 1681. ПІ. Staurastrum (MEYEN) ВАТЕ. 1. S. orbiculare (Енкв.) Rarrs. On Brit. Desm. р. 152, Tab. Х, fig. 4; Desmidium orbi- culare Eure. Beitr. z. Erk. gr. Organ. p. 292. Long. 39; lat. 30; lat. ist. 10 и. Sierra Curumalon 28/, 1881. IV. Cylindroeystis MENEGH. 1. C. Brebissonii MENEGH. Sierra Curumalon ?8/, 1881. V. Penium (Ввев.) DE Br. 1? P. phymatosporum Nonpsr. Desm. На]. p. 26, Tab. XII, fig. 1. Form. apicibus magis rotundatis. "Tab. III, fig. 90. Long. 44; lat. 20 w. Sierra Curumalon ?8/, 1881. . Da den manglede Spei er Bestemmelsen usikker. 2. P. minutissimum NoRrDsT, Sydl. Norg. Desm. p. 46, Tab. I fig. 21. Form. major. Tab. Ш, fig. 91. Long. semicell. 14; lat. 11 u. Sierra Curumalon ?*/, 1881. beers BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 18. 49 VI. Mesotaenium NÄGL. | Y ^ | Gatt. einz. Alg. p. 108. 1. M. chlamydosporum DE By. Unters. üb. Conjug. p. 49, Tab. VID; GE chla- mydospora DE By. in Rap. Alg. exsic. N:o В Archeri (RAB.) Ховрвт. |: Wirrg. & Norpst. Alg. exsic. N:o 270; dnas chla- mydospora DE By. b Archeri Ras. Fl. Eur. Alg. III p. 117. Form. Curumalensis Tab. III fig. 92. Long. 16—18; lat. 10 u. Sierra Curumalon ?*/, 1881. УП. Closterium Nırzsch. l. C. moniliferum (Borr) Енвв. Conception del Uraguay ?*/, 1816. 2. C. Leibleinii Kürtz. Form. Tab. Ш fig. 93. Long. 240; lat. 72 u. Cupalen Oktober 1878. 3. C. Pritchardianum ARCH. in Mier. жоны т р- 250, Tab. XII fig. 25--27. Long. 220; lat Conception del қәне “re 1846. Fam. ZYGNEMEAE (Мекхкон.) DE Bx. I. Spirogyra LINK. 1. S. porticalis (Улосн.) OLEY. Monogr. Zygn. p. 22, Tab. У fig. 8—13; е por- ticalis VaucH. Hist d. Conf. р. 66, Tab. Vf . Conception del Uraguay */,, 1876. 2. S. condensata (Улгсн.) Kütz. Phyc. gener. p. 279; Ретіт Spirogyra. p. 22, Tab. IX fig. 6— 8; Conjugata condensata Улосн. Hist. d. Conf. p. 67, Tab. V fig. 2. 4 50 LN, WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. Form. Tab. III fig. 94, 95. Lat. cell. 26—28; zygot. diam. 33, long. 88—48 u. 'Conception del Uraguay */,, 1876. 3. £8. inflata (Улосн.) Кав. _. | 4 ` Kryptog. Fl. Sachs. p. 206; Conjugata inflata V AucH. Hist. d. Conf. p. 68, Tab. V. fig. 3; PS p ET form. b CLEvE Monogr. Zygn. p. 24, Tab. geit Conception del Uraguay !1/,, 1 Da вве, ikke уате helt MA er Destemmelsen usikker. 4. S. stictica (Engl. Dot.) 2 Conception del Uraguay */,,, f: */,, 1876, Cupalen Oktober 1878. | Fam. MESOCARPEAE ре Br. Unters. üb. Conjug. p. 71. І. Mougeotia ( AG.) Утв. God. Öl. Sötv. Alg.: p. 35; Ag. Syst. АІ. p. XXVI; char, emend 1. X бр. Mie Коти. sp.) Arroyo ved Carlhue */, 1881 ^ Ordo Cenfervaceae WILLE. Fam. ULOTHRICHEAE Ras. I. Ulothrix Коти. 1. U. zonata (WEB. et Монк) Kürz. Phye. gener. p. 251, Tab. 80; Te zonata WEB. et Монк Nat. Reis. p. 97, Tab. I fig. Coneeption del Uraguay * 7 {ет En stor Del af Trandene Havde delt sig efter Længderet- - ningen og vare derved blevne omvandlede til den saakaldte Schizomeris Leibleinii Ktrz. 2. U. oscillarina Коти. Lat. fil. 6—7 м. Tab. HI fig. 96—98. Conception del Uraguay ?*/,, 187 BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. м:0`18. 51 П. Conferva (L.) WILLE. C. bombyeina (AG.) WILLE. * genuina WILLE... Conception del Uraguay A 1876. — Fam. CONFERVEAE (Ав.) I. Rhizoclonium Kürz. 1. В. calidum Кіт. Lat. fil. 30 м. Conception del Uraguay ÅSA 1816. Ordo Yaucheriaceae J. E. AmnEscH. Fam. VAUOHERIEAE Decat. I. Vaucheria Dg CAND. 4 1. V. geminata WALZ. Form. racemosa. Conception del Uraguay ??/, 1876. Ordo Oedogoniaceae WITTR. Fam. OEDOGONIEAE »z Br. I. Oedogonium Link. 1. Oe. Lorentzii n. sp. Tab. III fig. 99—101. Oe. dioicum, macrandrium, oogoniis singulis, subobovi- formibus v. suboviformi-globosis, poro superiore apertis, oosporis globosis v. subglobosis oogonia non complentibus, exosporio subtilissime punctato, plantis masculis gracilioribus, spermogoniis 1—8—? cellularibus. Crass. cell. veg. fem. 30—34 и. » » » masc. 24—30 » > девол, 50—52 long. 40—60 м. osp. — > 88—50 > добра del. асову NC su 33: 1810; Litteraturoversigt. Ав. Disp. Alg. Suec. = С. A. AGARDH. Dispositio marins Sueciæ. Lunde 1810 — А15. Scand. = C. А. AGARDH. Synopsis Algarum Scandi- AG. Syst. Alg. — C. A. AGARDH. Systema Algarum. Lund: 1824. 6. Аш. mediterr. — J. б. AGARDH. Algæ maris mediterranei- et "inda. Parisiis 1842. AR H. Descr of. new Cosm. — W. ARCHER. Description of a ne Species of Cosmarium, and of a J ew Bpecies of Xanthidium. Dier ournal of ee Science зк Lond 860). ARESCH sic. = Alge "ш Pest exsiccat® quas pares Characeis distribuit азан, EHR. ARESCHOUG. Seriei nove Fasc Upsaliæ 1861—64 BORN. e t бнрн, Mazæa попу. gen. — ÉD. BORNET et azæa nouveau genre d'algue de l'ordre des i eg Ka di la jid botanique de France. Tom. 28. 1881. RN. et THUR. Notes algol — É alg D. BORNET et See THURET. Notes p Fasc. 1, 2 Paris 1880. Вовү. Diction неси Hi BO naire des sciences амалы Botanique. Bory. Heterocarp. == 7. В. Y DE S:T VINCENT in Diction- Paris 1816—29. E S:T VINCENT. (Dictionnaire classique d'histoire star Tome 8. Pari Вовү. Hist. nat. d. Zooph. = ced 1826). . Bo 8: ENT. Historie naturelle des Zoophytes. Paris 1894 “S sanan et EN ue: Histoire . des Ver q ‚ des Baer; des Чадан et Zoophytes, par BRUGUIÉRE m. fl. Pa aris 1789— Tome III). OT. МОЎ. = ere Notiser utgifne af О. NogpsTEDT. Lu А. BR. Alg. unicell. = А. BRAUN. Algarum Ves ea genera nova et me teruel Lipsiæ 1855 RAUN. Ueber Chytridium, eine Gattung Neues кеа e auf Algen und ern rien. (Abhandlun- gen der ademie der Wissenschaften zu Berlin 1855. Berlin 1856.) U A. Verj. in d. Nat. — A. BRAUN. Betrachtungen. über die Er- schetnang der Verjtingang in der Natur. Freiburg i. Brei "a 1849—50 RÉB. Alg. 1 — А. DE BRÉBISSON et GODEY. es des envi- rons in Falaise, p et dessinées. (Mémoires de la Mire Acade- mique de Falaise ) Ввё scr. * gen. d'al DE BREBISSON. Description de A. deux nouveaux genres d'Algues fluviatiles. (Annales des sciences natu- relles. Ser. 3. Tome I. g. so des Desmidiées, obser- vées en Basse-Normandie. (Mémoires de la Société impériale des sciences naturelles de Cherbourg. Tome 4. Cherbourg 1856.) BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 18. 53 BULNH. in Hedwigia = BULNHEIM. Einige Desmidien; Beiträge zur Flora der De&ititdieen ` Sachsens. I, 11. (Hedwigia, ein Notitzblatt kryptogamische Studien, redigirt von L. RABENHORST. B. 2. (1858—63 Pme 1863). CLEVE. Bidrag. — P. T. CLEVE. ii till kännedomen om Sveriges sötvattensalger af familjen Desmidie (Öfversigt af Kongl. Vetenskaps- Akademiens ze. 1863. Stockh holm 1864. CLEVE. Monogr. gnem: — Р. EVE. Försök till en monografi öfver de sven söka arterna af Po ns p. ygnemaceæ. (Nova acta regiæ 2. scientiarum S sementara Ser. бе Vol. Upsaliæ 1868. arlsb. DA. Obsdrvast tn sur les Eua- stré Sg smariées. (Almanach « e Carlsbad par JEAN DE CARRO. pipe Soch 1838, 1840.) CORNU. Monogr. d. Saprolegn. — М. CORNU. 2 des Sapro- légniéés étude physiologique et systématique. (Annales des sciences na- Botanique. Ser. 5. Tome 15. Pari x Bulb. = A. DE BARY. Ueber die Algengattungen Oedogonium und Bulbochaete. 2. der Senkenbergischen Gesellscha А rankfurt а. М. 1 DE В Sab ers. üb. Conjug. — xs E BARY. en über die Familie der ne Leipzig 1 ECAISNE. Class Ali]: DN Essai sur une classifica- tion des Algues et des pé ag calciféres de Lamouroux. (Annales des sciences naturelles. Ser. 2. Tome 17. ne, Paris 1842.) dh d'un rap- E CAND. Rapp. s. Conf LLE. port su r les Gbisfertes , fait à la ociété ptilomatiqwe (Bulletin ded sei- ‘ences par la ed phlomatique de Paris. Tom is 1801.) DELP. . Spec. = J. B. DELPONTE. Spe ge n Desmidiacearum —— femore della reale Жыйна ga: science di Torino. m. о 8. SMAZ. Cr. "d France — Planies eryptogames de France, par J. B. H. J. DESMAZIERES. Edit. 'I sc. 1—44, 1825—51; Edit. II, Fasc. 1--37. 1836—51; Edit. nov. Fasc. 1-16, 1853—60. j Angers. А. N. DESVAUX, Observations sur les plantes des environs d'Angers.” Angers et Paris 1818. H Bei Erk. gr. Organ. — C. G. EHRENBERG. Dritter Bei- trag zur Gees grosser Örpantäntion in der Richtung des kleinsten Raumes. = der Kônigl. Akademie der Wissenschaften zu Berlin oni Berlin € weg = С. G. EHRENBERG. Ueber die Entwicke- lung un кы BEER der ner (Abhandlungen der Kônigl. Akademie der avai zu Berlin 1831. Berlin 1832.) Eure. Infus. = C. G. EHRENBERG. Die ‘Tatasionsthierchen als voll- kommene idi ms SPEC 1838. ALD. Erster Nachtrag zur In- ICH nfus CHW. tege посни (Ва illetin ч la société imperiale des natura- listes de Mosco Moscou ISOC eitr. z. Nostoc. — L. "à ISCHER Beiträge zur Kenntniss der H. Nostocaceen Bern 1 54 II N. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. GRUN. Diat. u. Desm. — A. GRUNOW. Ueber die von Herrn GERSTEN- BERGER in RABENHORST'S Decaden ausgegebenen Siisswasser- Diatoma- ceen von der Insel Banka, nebst Unte ee über die Gattungen Ceratoneis und Frustulia. (Beiträge zur näheren Kenntniss und Verbrei: god der gen. Herausgeg. von L. RABENHORST. Heft. ? Leipzi HARV: Man. vå Brit. Alg. = М. Н. HARVEY. A Manual ot the British Algæ London Hass. Br s к A Rires on HASSALL. A History of the British Fresh- water - — 1845. Hass. Des res ол == ‚ HASSALL. Fee of British iiie pe à PUE ud new, e observations on some the Genera. (The Annals and Magazine of Natural History. | Vol. a London 1843.) Hass. Obs. on Zygnem. = А. Н. HASSALL. Observations on the genera Zygnema, Tyndaridea, er with descriptions of new species. The Annals and Magazine of Natural History. Vol. 10, London 1842.) оок: Brit. Fl.:=..W. J; Hooker. ‚British Flora. Vol. II, Pars 1 Alg. = О. KIRCHNER. Beiträge zur Algenflora von MA qe ondas des Vereins für vaterländische Natur- kunde; in der нес Jahrg. 36. Stuttgart 1880. : g. = Algarum aquæ dulcis germanicarum. Decas D y meu x. ES KÜTzING. Halis Saxonum ран KtTZ. Phye. genet = FR. T. KÜTZING. Phycologia generalis oder egen Fysiologie-und Ed Nieren der Tange. Tore 843. ус. germ. == FR. ING. Phycologia germanica, d. 1: аы Algen in bündigen er sa ungen. Nordhausen 1845. Kö 714, Spec. Alg. — Fe. - KüÜTZING. Species Algarum. Lipsiæ 1849. iat. — Ев. T. KÜTZING. Synopsis Diatomarum. (Linnea. I yst, — C. LINNEI. Systema Natura Ed. 6. Stockholmiæ 1748. LAGAR. Stockh. Pediastr: = б. LAGERHEIM. Ms till känne- domen om "Eege Кейиши, Weg, r och Pa vg céer. ла af K. V. p does: 1882. Stoc holm diee "Epist. d. Alg. = Н. Е. LINK. Epistola de Algis aquaticis in genera disponendis. (C. б. NEES AB ESENBECK: Нога. phycicæ bero- linenses. Bonn: 1820.) | LINK. Nov. plant. gen. = Н. Е. LINK. Nova plantarum genera е classe Lichenum Agarum Fungorum. (SCHRADER. Neues Journal für die Botanik. B. 3. Stück 1, 2. Erfurt 1809. LuND. Desm. Suec. — P. M. LUNDELL. De E E quæ in Suecia. inventz sunt, observationes criticæ. (Nova acta reg. soc. scient. Upsal. Ser. 3. Vol. 8. liæ i ` Lynes, Hydroph. Dan. = Н. C. LYNGBYE. Tentamen hydrophyto- ogiæ danicæ. Hafniæ 1819. | is BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND Š, N:O 18 55 MENEGH. Cenn. sul. organ. = J. MENEGHINI. Cenni sulla organo- grafia e fisiologia delle Alghe. (Nouvi рык dell’ J. В. Accademia di scienze lettere ed arti di Padova. Padovy кан. Nostoc. -- J. MENEGHINI. ee en italic ар addito Mio eei de Rivulariis. (Memorie della reale Academ elle scienze di Torino. Ser. EM om. 5. Torino 1843. Ms EGH. Syn. Desm. ENEGHINI. Synopsis Desmidiearum hu- cusque cognitarum. (asas. Rm 1840. Halle 1840.) EYEN. Beob. üb. Algenf. — F. J. F. MEYEN, Si RIPPER über einige niedere Algenformen. (Nova acta phys æ Cæsa reæ Leopo KENE naturæ éuriosorum. e 14. Ge 1899 ) MEYEN. Jahresb. 1838. F. J. F. MEYEN ER hresbe Ея über die Resultate der Arbeiten im Feld e der physiologischen Botanik von dem Jahre 1888. (WIEGMANN. Archiv fur Naturgeschichte. Jahrg. 1839. В. 2. 1839. LL. Animalc. Infus. — O. F. MÜLLER Animaleula Infusoria flu- viatilia et marina. Havnie 1786. Аа. Gatt. einz. Alg. = C. NÂGELI. Gattungen einzelliger Xon. Zürich 1849. ; NGL. Neu. Algens. = С. ХАвкіл. Die neuern Algensysteme und Versuch zur Begrundung eines eigenes Systems der Algen und Floridéen. Neuenburg 1847. zsCH. Beitr. z. Infus. = C. L. Кіт?всн. Beitrag zur Infusorien- kunde oder Notarbosehrefbung der Zerkatien und no чан (Neue Schriften der turforschenden Gesellschaft zu Halle. B. 3 Heft 1 - Halle 1817.) NORDST. Alg. Brasil. = О. NORDSTEDT. Nonnullæ alge ади dulcis арены (Öfversigt af K. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1877. Stockholm 1877. оврвт. Alg. Sandvic. = De algis aquæ dulcis et de Characeis ех insulís Sandvicencibus а Sv. BERGGREN 1875 reportatis seripsit Отто NORDSTEDT. (E symbolis societatis physiograficæ Lundensis ad sæcularis celebranda collatis. Lunde 18 š st. Alg. et Char. = О. NORDSTEDT. De Algis et Characeis, (Acta er... — тош 16. Lundæ 1880, DST. Desm arct. = О. NORDSTEDT. Desmidieæ arctoæ. (Öfver- sigt af de Veten skaper Akadomiens рн 1875. Stockholm 1875.) ` NORDST. Desm. = 0. NOEDS Fam. Desmidiaceæ. In »J. E. WARMING. ae ad Floram ні тайне cognoscendam Particula quinta». ge Meddelelser fra den пана онан Forening i Kjóbenhavn jób 1869. оврвт. Deem. Ital. ont à Oedogonieæ ab O. NORDSTEDT in ‚Italia et Tyrolia collecte, quas determinaverunt O. NORDSTEDT et . WITTROCK. (Öfversigt af К. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar oRDsT. Desm. spe чайдан “у = °. qe TEDT. Desmidiaceæ ex insulis Spetsbergensibus et Beeren Eiland in Expeditionibus annorum 1868 et en suecanis collectæ. riha d K. корро: орон Fórhand- lingar IBS Stockholm 1872. 56 N. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. Norpst. Sydl Norg. Desm. = О. NoRDSTEDT. Bidrag til känne- domen om sydligare Norges Desmidiéer. (Acta universitatis Lundensis. Tom. 9. Lundæ 1873). PETIT. Spirogyra. — P. PETIT. Spirogyra des environs de Paris. Paris 1880. 5 Morph. d. Alg. = N. PRINGSHEIM. Beiträge zur Morphologie а Sma der Algen. I, т Geen дез wis- kei pé n Botte Band I. Berlin 1858. Band 2. Berlin 1860). BINGSH. Paar. Schw = N. DEIN EIM. Ueber Wr von Schwärmsporen. ee der К. rl der Wissensch af ten zu Berlin 1869. Berlin 1869) I Infus. CHARD. А History of Infusoria, including the тд sd d p buc mus british and foreign. Fourth Edit. London 1861 Alg. exsic. = Die Algen Sachsens, resp. Mitteleuropas. RAB Dec. 1— 100. Die See Europas Dec. 1—259. Gesammelt und herausgegeben von L. RABENHORST. Dresden 1850— AB. В. Fl. Eur. Alg. — L. prete Flora — Algarum aquæ dulcis submarinæ. Sectio I—II. Lipsie 1864— ryptog. Fl. =L. ee ee von 7 der Ober ire Thüringen und Nordbóhmen. 13%е; Abth- Leipzig 1863. ALFS. Brit. Desm. = J. RALFs. The British Desmidiex. London Rats. On Brit. Desm. = Ј. Batz On the British nee (The rui a and Magazine of natural неден Vol. 14--16. Lond 1844 Pr Algenfl. = P. REINSCH. Die Algenflora des mittleren Thei- les von Franken. Nürnberg 1867. EINSCH. ou bata — P. REINSCH. . Contributiones ad Algolo- giam et Fungologiam. Vol. 1. Lipsiæ 1875. ROTH = А. б. ROTH. Catalecta botanica. Fasc. 1. Lip- sie 1797. : ; ROTH. Flor. germ. = А. G. ROTH. Tentamen Flore germanicæ. Tom. III. Par. 1. Lipsia 1800. + Вотн. Neu Beitr. = A. G. ROTH. Neue Beitrüge zur Botanik. Th. 1. ea nes a. M. 1802. Bair. FL = Е. VON PAULA SCHRANK. Baiersche Flora. B. 2. rag 89. SoLMs-LAUBACH. Ueb. Fruchtentw. v. Batrachosp. = H. VON SOLMS- ACH. Ueber die Fruchtentwickelung von Batrachospermum. (Bota- woën GE Jahrg. 25. . Leipzig 1 THUR. Clas . Nostoc = G. THURET. Essai de Classification des tie (Annales des sciences naturelles. Sér. 6. Tome 1. Bota- nique. Paris. с + Aperg. pee = P. g. URPIN. Aperçu mme sur le nombre deux. Minim i d d'histoire naturelle. Tom 16. Paris 1828). % BIHANG TILL К. SV. VET. AKAD. HANDL, BAND 8. м:о 18, 57 VAUCH. Hist. d. Conf. = J. P. VauCHER. Histoire dés Conferves d'eau douce. Geneve 1803. WALLICH. Desm. — G. C. WALLICH. Descriptions of Desmidiaceæ TK Lower Bengal. (The Annals and Magazine of natural History. Ser. ol. 5. London 1860). WALZ. Beitr. z. Morph. d. Vauch. =J. WALZ. Beitrag zur Mor orpho logie xm Systematik "E er а D. С. (Jahrbücher für wissenschaftliche Botani . 5. Lei ipzig 1866—67). WEB. et Monn, Nat. Reis. == Е. WEBER und D. M. H. Монк. Natur- historische Reise dureh einen Theil arr Góttingen 1804, WiL Bidr. Norg. Alg. — N. WILLE. Bidrag til Kundskaben om Norges ыы mua er. 1. Smaalenenes oio picis (Chri- stiania Videnskabsselskabs Forhandlinger 1: Christiania 1880). | WILLE. Gongrosira. = N. WILLE. Om Slægten Gongrosira Коте. (Öfvergigt af К. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1883. Stock- - holm 1883). WILLE. ne h. Conf. — N. WILLE. Ош пле hos Con- тера (L.) WILLE. iore af К. Vetenskaps-Al iens Förhandlin- gar, 1881. Eet WILLE. Nov. Seml. se = — N. WILLE. Ferskvandsalger fra Novaja Semlja samlede af Dr F. KJELLMAN paa NORDENSKIÓLDS Expedition 1875. E RE Vetenskaps-Akndenten Förhandlingar, 1879. Stock- holm Wen тти. “Devel. of Pithoph. == V. В. Wiiiook: On and systematic arrangement of the Pithophoraceæ a new dried of dag Nova acta reg. soc. scient. Upsal. Sér. 3. Vol. extra ordin. edit. Up- sala ) WirTR. Disp. Oed. Sdec. = V. В. Méig ege sr Oedogonia- earum suecicarum. dati af K. Vetenskaps-Akademiens Fórha ira: 1870. Stockholm 187 ттв. Gotl. OL Sótv. Ай. = №. В. TROCK. Om Gotlands o ch Sende S picea till K. DR c NUN S Hand- B. 72). Tu Mo put Dai g. — V. B. WITTROCK. Prodromus Mono- Шри» Menlo dae (Nova acta reg. soc. scient. Upsal. Ser,3. У Upsaliz i EN & NORD Alg. exsic. — Algæ aquæ dulcis exsiccatæ præ- dinavicæ, ud adjectis algis marjnis. chlorophyllaceis et Pee ай: дыш! distribuerunt V. B. WITTROCK et О. NORDSTEDT. Fasc. 1—12. Upsaliæ & Holmiæ 1877—83). WOLLE. Freshw. Alg. = F. ес en Water eim IV. (Bulle- tin of the Torrey Botanical Club. Vol. w York 1882). Woop. Freshw. Alg: = Н. C. Woon А Eege to the History of the Fresh-Water Algæ of North America. (Smithsonian contributions to knowledge. Vol. 19. Washington 1874). 58 RIGHT, On cell-struct. of Griffithsia. = E. P. WRI N. WILLE, BIDRÀG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. р GHT. On P. WRI the ва of Griffithsia setacea (ELLIS) and on the development of its Antheridia and Tetraspores. y. Vol 26. Dublin 1879). . P. WRIGHT. tion of the so-called res іп Polysiphonia. Dublin 1879). PF. Morph. ж 5 = w. ZOPF. Zur pice жин сун der Spalt- pflanzen. йр а : Register. š Sid. Sid. Achnanthes bijuga TURP.......... 10| Characiez (NÀGL.) WiTTR. 11, 30, 45 — obliqua TURP 10| Characium A. BR 30 Aphanochæte repens A. BR $14 - strictum A. BB... oer 30 Arthrodesmus ASE ARCH.: 18 | Chlamydo. КИРИ. о — obsoletus HANTZSCH ............ 16 ulvisculus (MÜLL.) Енев. _ 30 — subu ÜTZ. Ee major Omlorophyllophycer КАВ. 10, 29, 45 NORD Chroococceæ NAQL. ............ و‎ 44 Bambusina Кота. оен Chroococcus "yes pe В 27 —- Brebissonii Feu В graciles- . | — turgidu 12%) МАСТА 27 ns NORDÉT. Heu E Chytridium (Phlyctidium) Pando- Bangia mamillosa LYNGB. ......... 46 BatraChospermes .. — --...... 41| Cladophora K 36 2. BOTH. 41| — heterocladia KÜT2................ 86 anum GREEN: 2. 41 | — lete virens (DILLW.) KÜTz.... 87 Шап” Zenger PRIS: s 19 Mp rir Dec GH song 23, 32, 49 Bulbo te À 411— Diane ВЕНЕВ . . ses 28, 92 — crenulata PRINGSH 41| — maal pud ae 21 emedia DE В... 2. 41 | — Ehrenbergii MENEGH. ........-- 32. Callothricheæ THUR. . u 28| — Lagoense NORDST. ............. 4: 99 Chætomorpha Коти 36| — Leibleinii KÜTZ. ....... 28, 92, 49 chyartra KÜTZ B urbica — Lunula (Мбтл,.) NITZSCH ...... 32 SËTZ.) RAB 36 | — moniliferum (Вову) Енев. 32, = bica 7. 36|— porrectum NOKDST. .......... Chætophora SCHRANK ............... 37 | — Pritchardianum ARCH. ......... ei — pisiformis (ROTH.) Ав. ......... 87] — cula EH 32 Chætophoreæ (Harv.) Hass. 25, 37 | Cœlastrum NÀGL. un 11 Chætophorideæ HARY................ 26| — eubicum Nieta. u. auch 11 iphon A. BR. et GRUN... 28| — Nægelii RAB H — gracilis RAB. form. elongata.. 28 | — sphæricum Niet, и. On Form of Siph. — Е. Р. WRIGHT. »Siphons and on the P oou of the Royal Irish Academy. Vol (The Transactions of the Royal Irish On the Forma- Development of the рт BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. Sid, Coleochaete BRÉB. ............... 26, "m utat ER dE idus 26, 4 Coleochæteæ NÂGL. ............ 26, 41 Conferva (L.) WILLE .:: .... 35, 51 L bombycina (AG.) WILLE* ge- nuina WILLE 36, 51 — heterocladia Kürz 36 ir imie-yirens JDILUN.. sr 37 r в BOTH. a at ал 44 -- EE? AOL 25 c selformis BOT. vien 94 sr Stagnorum КОТА, 145... 35 re stictica, Engl. Bot, z... 94 utriculosa KÜTZ 36 - Sonata WEB. et Мон ......... 50 onfervaceæ WILLE ...... 24, 85, 50 €onferves (AG)... un. 6,.51 burnt on VAUCH..... 49 HRS rene ue 33 — Sieg pones 50 ге pectinata МАСОН ao u ui 33 го poroals VÄUOR даны unt 49 Conjugate DE ВУ. ......:: , 46 | RÖST ARE agit 1 Botrytis (Вовт) man. 14, 47 Broomei THWAIT. B obliquum ILLE commissurale BRÉB. В crassum N 14 | concinnum (RAB.) REINSCH ... 81 — — B læve WILLE form. major 31 Fr nn RALFS f attenua- um МОБОВ си una 14 — crenatum RALFS 47 — Cucumis RALFS. u... 32 тт excavatum NOBDST. 1.21 18 = galeritum NORDST 48 — B minor WILLE 48 — geminatum тарык БҰЛ ТАҒАН 15 — Glaziovii WILLE .................. 17 ue ТЕ cime See form. major 17 mpressum or he = — SE iense LUND. + avo BAR 0 n Bi, ei HANDE. BAND 8. so 18. 59 еліне (HANTZSCH) REINSC Phaseolus BRÉB. В elevatum . DST mei ARCH. В brasiliense * ILLE 14 pseudoconnatum NORDST. form. maj J 18 — pseudogranatum NORDST. ...... 15 — RÉ iata LUND. form. min 16 — es PRE i145, 4T pyramidatum BREB. ............. Т quadrifarium im В brasi- iense WILLE 15 ++ Regnellii WILLE 4. venues 16 — reniforme äer АОН — sphalerosticum NORDS B brasiliense WILLE .............. 15 — subcrenatum HANTZSCH. ....... 31 — subspeciosum NORDST. ......... 15 — trilobulatum REINSCH. ......... 16 - truncatum. NOBDST. ............. 16 rpinii BRÉB 4T Cylindrocystis MENEGH. ...... 21, 48 rebissonii MENEGH............. 21, 48 Desmi B DTE ES aine 12 esmidieæ ie DE ВУ. 12, 30, 46 Desmi G 24 = orbiculare ЕНЕВ.................. 48 et азата RALFS8......... 24 quadratum RDST. В graci- liceps NORDST 24 Docidium = Ввйв 2-2; 22 в minutum. BABES oorr soude 22 Echinella rotata 2 TURON PUT 12 Enteromorpha І 35 — (?pilifera E DEE 36 Euastrum (EHRB.) RALFS 13, » 46 — abruptum NORDST. В ev tum zeg 13 ++ ansatum EHRB, esi aan 13 — binale ras JAN: 2. Morc. Ш 60 Euastrum binale ү angustatum М ; | form. pae ата NORDST. ИС: NORD 1607079 vei | | 31, а М Hapalosiphon Së BREB.) Коти Herposteiron NÅGL. .... ....... 25, обоза -NORDST. ......... aue abs a (AG.) — Sirius Olson) WILLE... Maz BORN. et GRU — ей Bois: et GRUN. e Mierasterias AG — furcata RALFS — Zem NORDST. form. major NORDST. — ев 2 RALFS. form. rata epaup — Tetras puri He DESMAZ. ....... ; 91; — chtonoplastes THUR. ... 4, 27, onas аки Mort e Mougeotia (Ag.) WITTR. ............ Nostoc VACO, Un 28, — commune VAUCH N. WILLE, BIDRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. D Sid. Nostoc lacustre Коти 28 16 | — Zetterstedtii ARESCH. form. 13 minor 44 13 | Nostoceæ (MENEGH.) Котт... 28, 44 Nostochinex MENEGH..............- 28 NosboCopsia-WO00D с: Leo Т — atus О NRI 7 edogoniaceæ WITTR..... 25, 39, 51 46 | Oedogonieæ DE ВУ. ....... 25, 39, 51 46 | Oedogonium LINK ......... 25, 39; 51 46 erg Желе се 2 41| — amplum MAGN. e WILLE...... 44 | — crassum (HASS.) WITTR. ........ 44 | — crispum (HASS.) WITTR. ....... 39 27 | — — : en MAGN. et 45 WIL 3 45 | — жы WITTR. 8 ellipti- cum MAGN. et WILLE .......... 40 5 | — giganteum Кб 41 37| — Lorentzii WILLE 51 37 | Onychonema WALLICH ............. 23 37 | — leve NORDST. ............. LL. 23 13 | Oocyatis NÅGE: Е 10, 29 14 | — Хоу + Beete WIE. 7. 29 32 | = solitaria WITTR. ое 10 4 | Ophioeytium NáGr. .......... > I1, 45 4 | — cochleare стон) A BR II 7 majus МА 45 7 | Oscillaria See 4, 27, 44 50 | — ` gt Коти 27 2 osa Н.) Аа, 44 Аат г! оа ds Reie OT, 44 49 | Oscillatorineæ AG. "©" 4 almellaceæ NAGL. ; 29, 45 49 | Pandorina (BORY) PRINGSH. ...... 46 12| — Mor MORE 20 no ILS 6 12 | Pediastreæ (NÅGL.) WITTR.... 10, 45 Pediastrum. MEYEN 22. 0... 1 11 — muticum KÜTz 11 '| — Tetras rei ВА 11 12| — vagum 11 11 | Penium Jn e DE BY: 2], 48 44 | — closterioides RALFS ............- 21 44 | — Digitus (EHBB.) B; nius 21 30 | — minutissimum NORDST. form. 50 major 48 44| — minutum (RALFS) CLEVE ...... 22 28 | — phymatosporum NORDST. ...... 48 HANDL. BIHANG TILL K. V. VET. AKAD. BAND Š, w:o 18. 61 Sid. Si Penium rectum (DELE. WILLE | Sirogonium sticticum KÜTz. ...... form. minor 22 big us cochlearis EIcHRw.... 11 Pentasterias margaritacea EHRB. 20 | Spirogyra LINK. .................. 8, 49 Phycochromophyceae RAB. 4, 27, 44| — Eos ae, (HAss.) Кт: 84 Phyllactidium KÜTZ. ................ 38 | — communis (Hass.) WITTR. ... 34 = pulchellum КОТА, ................ 38| — condensata (VAUCH.) Кети... 49 Phymatodocis NORDST. ............ 24| — crassa KÜTZ. e 83 — alternans NORDST. ............. 24| — inflata (Vaucx.) RAB: .......... 50 Pleurococcus MENEGH. ...........- 29| — orbicularis (Hass.) KÜTZ. .... 33 leurococcus mide KIRCHN., ... 29 porticalis (VAUCH.) CLEV. .... 49 Pleurotænium L.) Kees 92, 32 | — setiformis (ROTH) KÜTZ. ...... 34 — Archeri Di. 23 | — stictica (ENGL. Вот.) WILLE 34, 50 — bidentatum NORDST. ............ 23 | — tenuissima Hass. rm. b. == Caldense NORDST. .....—..:....——. 2 EVE 50. — coronatum (BRÉB.) LUND. ... 22 | — varians (Hass.) KÜTZ. ......... 84 — coronulatum GRUN. 8 caldense Staurastrum (MEYEN.) RALFS 19, 48 22 | — brasiliense NORDST. ............ 20 И Ру Liu unie 22 | — cosmarioides Nonper ИВ 19 — Trabecula (EHRB.) NÄGL. ...... 32| — cuspida Hn lage lc 90 >= Warmingi WILLE ...—— -<.< == divergens NORDST. oc. 20 Porphyrosiphon Notarisii KÜTZ 4| — diptilum NoRDST. ................ 20 Polédrum МАГ... H|— gemelliparum Wouoerd. uod AN — tetraédricum NAGL. B bifur- c ТВОЕ BALYS: Mn... 19 У 2| — grallatorium NORDST. ........ 20 — nen NAGL. 8 inerme — hirsutum (EHRB.) BRÉB. ...... 19 WILL 12 | — inaequale NORDST. .............. 21 Кас degere WiTTR. 11 | — leptocladium NCRDST. В cornu- Protococcoideæ MENEG и tum WILLE 19 rotococcus ip uet Köra. MCN 27| — кай Konter. os 20 E diu ш КОТА н 29, 45 | Staurastrum Re latam KÜTZ. u 29, 45 ЕНЕНЕ E 20 Rhizoclonium BOIS. 2.200205 36, 51| mu ne BR x о 9 am KOTE ...— 36, 51| — orbiculare (EHRB.) RALFS .... 48 ruptum KÜTZ 36| — parcum WILLE ................... 0 W ralarin (BOTH) THUR al. 28 | — punctulatum BREB 19 = pisiformis Born. oe —— 37 — quadrangulare BRÉB. В ala- Seenedesmus Wu oe iro. 10, 30, 45 tum WILLE 21 сица MEYEN. 250322... 2 10 — Botnla Морат. Ll 0 Ges Уан те) iis 10, нА 45 | — teliferum form. Lagoensis — obliquus (Тов , 45 WILLE 19 — aa METEN. san 10 | Staurospermum КЁТ2. ....:......... 50 — vio avi) ) nn 45 | Stigeoclonium КОТА. ................ 37 Scytonema (AG.) THUR. ......... ‚ 29 | — irregulare Кота 37 == compastum AG. uu 5 | Stigonema AG. 5 — immersum Dos uA 5|— compactum (AG.) WILLE В bra- — Notarisii MENEGR. ............... 4 siliense WILLE 5 — tenuis Kür 29| — mamillatum (LYNGE.) AG. .... 7 -Scytonemene (кота) THUR. ... 5, 29 | Tessarthronia moniliformis TURP. 17 62 N. WILLE, BILRAG TIL SYDAMERIKAS ALGFLORA. Sid. | Sid TFôtraspora LINKS it шшщ; 45 | Vibrio, Lünula MÜLL: .............. ..92 — gelatinosa (VAUCH.} реву. ..:: 45 TU MOM (Енвв.) RAR ....... 30, 46 Tetrasporez (NÄGL.) WITTR. 10, ne. Vólvwoeiduh EHRE: поташ. ale 30 olypothrix fuscescens BREB. ... x ож (EHRB.) RALFS ...... 18 Ulva gelatinosa VAUCH. 11) x — antilopæum (BRÉB.) KÜTZ. ... 18 Ulvaceæ RAB 35|— — form. minor NORDST. ...... 18 Ulothricheæ RAB. .......... 24, 35, 50 | — cristatum BRÉB. В uncinatum Ulothrix. Кот 1022220 25, 50 BRÉB. 18 — е КОРД? 3 зітдіпа 25; 50| — hirsutum EHRB. 22......:........ 19 — zonata (WEB. et соат Кету. 50 | Zygnema (Aq.) DE By... 33 ж шч DE OANDIE). еі) 38; 51 | = EE ява laum 34 — Arechavaletæ ре Bet/WILLE 89 | — commune HASS, ¿u IT sadar, 34 — geminata WALZ 2.2222...) 8, 51| — cruciatum ла Ае LIEU 33 pachyderma WALZ 1:11 38 orbiculare Hass 33 — scrobiculata. MAGN. et WILLE 38 | — ا‎ росна (VAUCH.) AG. ...... 33 Vaucheriaceæ J. E. ARESCH. 38, 51 | — tholosporum MAGN. et WILLE 33 Vaucherieæ DEGCAIN...... ...... 38, 51| — varians Hass к 34 mec crassa HABD isa ... 40 | Zygnemeæ (MENEGH.) DE By. 33, 49 crispa HA 39 | Figurforklaring. Тау]. I. Fig. 1—19. Nostocopsis lobatus Woon (+$°). а Ki v 1. Stykke af et Individ med Akineter (? enmt am кет теа ен Celler og Begyndelsen til danne »Coce 23. 9,9. МАП pes af ustilkede Akineter (? Heterocyster). 8, 9. Intercalære Akineter (? Hetercyster). 7. Grendannelse 12. Enden af en Gren, som skal danne Соссет. 14—16. Coccernes eent 17—19. Соссегпе begynde at vokse ud til nye Individer. 20—23. Stigonema tu dod (AG.) В brasiliense n. var. (44°). 23 a. Hormogonie, som begynder at danne Skede, seet fra H 23 b. Et Stykke zm samme, hvor Cellerne ere trykkede ud; mediant Længdesn 24 а, b. Prin tetraödrieum NGL. В bifurcatum n. var. em. BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 18. 63 Fig. м м м ^ 25 1P. tetragonum NAÂGL. B inerme п. var.; b. samme seet fra iden efter дона (19°). 26. Micrasterias rotata (GREV.) RALFS form depuperata (+9). 27. Euastrum spinulosum DELP.** inermius NORDST. form. major. (+59) 28 ns roomei THWAIT. B obliqua n. var.!) ) 29. C. Pori т ARCH. en n. var 30: "07 8 теі бөледі NORDS brasiliense n. var. (489) E . quadrifarium LUND e Ee n. var. ($°) eudopyramidatum LUND. form. minor (*1^). i C. сосна oss ZSCH) REINSCH (449); 84. 6. Regnellii (+99). 35. C. Glaziovii n. sp. ($°). 36. С. globosum BULNH. form. — WILLE (449). 37. С. pseudamoenum т. sp. (48°). 38. Staurastrum teliferum RALFS form. Lagoensis (449). ris » leptocladium m. В cornutum n. var. (+9). 0. m n. s * S. dictt Bib. B alatum n. var. (45%). 49. Penium rectum (DELP.) form. minor (48°) 43. pom coronulatum GRUN. B аа n. var. (а 2$0,а a" SEIN k & 44. Warmingii n. sp. (a 10, а а” *$?). 45. Oedogonium acrosporum DE BY. form. (43°). 46 ? Pleurococcus pulcher KIRCHN. (*1?). 47. Cosmarium Cucumis RALFS form. monstrosa n. form. (489. 48. Pleurotenium åar ict (Енвв.) Nier, form. minor MAGN. et rm. 49 — 50. б deles MAGN. et WILLE n. Sp. 49. Steril Traad (4299). cie = udvoksende Kopulationsvorter (2°). Kopulerende Traade med umodne Zygoter (?j^). i Kos vs Ke moden) (m ). 53. va rogyra setiformis (ROTH) KÜTZ. form. minor MAGN. et WILLE . form., vegetativ Celle (149). Tavl. H. 54—56. Spirogyra анай (RoTH.) RÜTZ. form. minor MAGN. et IL (120); 7 57—59. Vaucheria sorobioutata Ma AGN. et WILLE n. Sp. 57. Оосопіе- og antheridiebzre de Gren (1°). 58. Antheridium (? t°). e Oogonium med Oospore (29°). 62. V. Arechavalete MAGN. et WILLE n. sp. (60149, 61, 62, 28°). 1) Ved Desmidiefigurerne er a — cellula a fronte visa, b — a latere og c= a isa. vertice vi “ s 63. ‚ни crispum (Навв.) : WITTR. 8 ERROR МАС. et . : WILLE n. var. (48 mee 64. Oe. crassum WITTE. (а). | ” 65, 66. Oe. amplum. MAGN. et WILLE n. sp. (99,02 ç er cal 65. Deere Traad. 66. Antheridiebærende Traa 67. p суа RR WITTR. S ellipticum MAGN. et WILLE n. var. (240). 68—85. Batrachospermum Puiggarianum GRUN. 68. Habitusbillede (1). 69, 70. Unge Grene- (än 71. Schematisk Fremstilling af en ung Grens. Celledelinger (*j^). 12. Schematisk Tværsnit af en ung Gren, Væggenes Fólge begegnen ved Tallene I, П о. в. 78. Tværsnit af en ældre Ko med udvoksende Sidegren (449). 74. Barklaget begynder at dannes (%%9). 75. Barkribbe af et ældre Internodium (48°). 76. Et ikke ganske mediant Længdesnit gjennem en Krands ce. TT. Antheridiebærende Gren (25° ж 2 EH et dei 85. Förste Celledeling efter Befrugtningen (41°). 86. Pandorina Merum MÜLL. med Chytridium нс n. Sp. (200). 87. Cosmarium galeritum NORDST. form. minor (3 e 88. С. globosum BULUH. * compressum WILLE form. major (өр). Тат. Ш. 89. Cosmarium Lundellii DEP. form. WITTR. & Мововт. (432). 90 Pons rage. бао. p form. (f Ke 9 P. minutissimum NOR 92. Mesotaenium о ма DE BY. В Archeri (RAB.) NORDST. form. (+). 93. gp og Leibleinii Кота. form. (45°). s. 94, 95. Spirogyra nn d oe Ж form. (94 289, 95 430), ; 96—99. сыйла 5 e = 99 — 101. en nik n. sp. dr 480, 100, 101 240). Mn Be Зеева? nes БЕ abornsente €x p" бете ee AB oft p ANT RSR E‏ ن På is fb 426 ei? mavie 6: © bon Gan mort Bal БА n Puhin 2 Пё? 1| 8/20 = SAS |21 54| пт ai R9 % Ta 1 | à } 5 | Ае sull «С., 5 Puis аз бо» mele раната 05 «бай рден вид >” Fa " be + — - | и EEE - | T s сауа aal etonaba <29 емее © mad а n $e 8 ла Шама «ба omg Omdeneaha. | d E. ome Oventnlka «бірне увезе туна apto toha — руг ранго sa | | к AN x o 4 letok ть Fifer | AA, „Ра se ¿= ^ dëele 2 S у. Hona IE o mt: Dali Ben 552 522 meu c ғар FA tee Ез ад pra | eror MC UE 3 „әби ` Be а __ 19.9 1946 Ха ena of» Соба Pen бов ВЕ. «Вов pfa Jame at) 4 әуе Woriegie ` wen pte afa ре”, ad fa @ пн grag fö” б. OE e mA: "E fere к ед 4 ИЕ matio Orgz l, pere Uta Bee pique ap. 65 A bafmans uu 140) iee engene синғав Dn uv || tué cuite Co "ES Cafer либо анаа 0 -IET Зе Des Ате» Ui man ġew evten е Бос mo pt E | Mie десног бағы " сле FIRE (4 mas I “fg onente sid) hob ж Pot oft evtenfionc pm pe еменге, ТЕТЕ 46” 4 Dabnffy eft^ SEXO и, . 22 PE — 2 ` EA тең в. چ ف‎ uc afortumflecitur Tofho om" cac ff: wo ФА | dox one паро рб | Bug Du ` < < эм ў асул EURO tec us cher "7 am € 4 ua Азедио e "y wes EI. ( d gl o ШС вы Ж о I gie Би 5 dien de OT » fe 6€ psf fiarcotcs€ | ponotoviu (е ne Am + HN | Torf озо» portug п taudmnmgar uitae | Gru VET. то eig fae рс Sepe ` № ее 02 SE R4 Cfi regm priori | "qt Софа menopohe — e 4 115 fi 6f. o: n- BC we | БаР RB 999 рға ят PMI SEN hg | fed : | LE FX | LAN gd. ARS ANS 6 P. š 5 5ا 5 mu 811 D | | Kr | FT“ EE à +. W reum SCH d Е 20126 Rz T8 79 k I { 1 ed A а еек E 3l k | : { I 1 | | + = > + EEE | Ze E 12274 “gg RA i , | | НЕ | І | DJ -—— Bi. ch | | | | + | T | | Ame a CAJ | = t | | | | ا |( i‏ inn ws), E. — Шы, ERE à à a BER | š A B = с + 2 УТАТ fen mp fe re E 7 TT‏ یا کے یی e‏ See A Влае fos f; ffi an н Oso iE d EN” Jel jette 233032 \ о E mena fnm eT fides m Trt sn «apt dü BT Ben mafia an E ne fin EA fila Bien = Ap. GC eg BIHANG TILL К, SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. $. N:o 19, UN NOUVEAU GÉOTHERMOMETRE KNUT ÄNGSTRÖM. AVEC UNE PLANCHE. NOTE PRESENTEE A L’ACADEMIE ROYALE DES SCIENCES DE SUEDE LE 10 OCTOBRE 1888. STOCKHOLM, 1884. KONGL. BOKTRYCKERIET. P. А. NORSTEDT & SÖNER. Cot surtout entre 1880—1840 que l'on commençait à s'in- téresser aux variations de la мирип dans les couches supérieures de la terre. Toutefois à cause des méthodes coû- teuses, les recherches devaient se restraindre à certaines places où l'on faisait des séries d'observations complètes. Mais comme il importait de pouvoir faire de telles observations à un grand nombre de places, il devenait nécessaire d'en trouver des mé- thodes plus simples. Pour subvenir à ce besoin et faire en- trer les observations sur la température terrestre parmi les autres observations de nos stations météorologiques, M. H.-E. HAMBERG construisit son géothermométre, en prenant pour base le principe déjà appliqué par M. LAMONT qui s'était servi d'un thermomètre mobile. Cet appareil décrit par M. HAMBERG dans son article »Un nouveau géothermométre»,!) se compose principalement d'un cylindre de cuivre renfermé dans une armature de bois et s'enfoncant dans le sol; l'ouverture en est protégée par un couvercle qui peut se fermer, et en bas il est muni d'un petit réservoir de fer isolé du cylindre par un court tube de verre prévenant l'échange du calorique. Le thermométre lui-méme est enfoncé avec sa boule dans le mer- eure contenu dans le réservoir et la partie supérieure en est munie d'un étui de bois qui barre la partie inférieure du cy- lindre. Au moyen d'une ficelle on retire le thermomètre à chaque observation. Cet appareil est donc trés simple, peu coûteux et facile à manier, et à cet égard il présente de grands avantages sur tout autre géothermométre. Mais peut-on s'y fier? En effet, l'échange de chaleur produit par l'air qui cir- cule dans le cylindre ouvert, surtout quand on retire le thermo- , métre pour le lire, doit nécessairement influer sur les résul- tats. Cette influence est-elle assez légère pour qu'on puisse 1) Bihang till К. Svenska Vet. Akad. Handlingar. Band 6. N:o 17. 4 ÅNGSTRÖM, UN NOUVEAU GEOTHERMOMETRE. la négliger? Voilà une question dont la résolution exige une expérience. Cependant celle qu'a faite M. HAMBERG, ne parait guère être satisfaisante. Il enfoncait la partie inférieure de l'appareil dans de la neige fondante, tandis que la partie su- périeure était entourée d'air à la température de la chambre. Le thermomètre montrait 0° à 0°,1 prés. Mais dans cette ex- périence, la chaleur transmise à l'extrémité inférieure du thermo- mètre а apparemment été absorbée par la fusion de la neige, et par conséquent la température du milieu est restée con- stante. Cette expérience ne montre donc nullement quel ré- sultat le thermomètre aurait donné, si l'extrémité inférieure de l'appareil avait été, comme elle l'est en application, entourée d'un mauvais conducteur échauffé peu à peu et n'envoyant que lentement la chaleur absorbée. A cause des grands avan- tages pratiques de ce thermomètre, -il nous parait à propos d'examiner de prés la certitude qu'il pourra procurer, d'autant plus qu'il est généralement employé à nos stations météorolo- ues. Dans ce but et puisqu'il n'y a pas eu jusqu'ici un thermométre normal destiné aux observations de la tempéra- ture de la terre, M. H.-H. HILDEBRANDSSON nous a engagé à faire, pour l'Observatoire Météorologique d'Upsala, un géo- thermométre d'aprés une construction que nous lui avions déjà proposée. Voici une courte description de cet instru- ment et le résultat d'une série d'observations faites avec les deux thermomètres. Nous sommes heureux de pouvoir con- stater que, outre d'autres avantages, l'instrument de M. НАм- BERG remplit suffisamment bien son but au point de vue de la certitude. Il est aisé de voir, à l'inspection de la planche (fig. sché- matique 1), le principe sur lequel se base la construction du nouveau thermométre. est ouvert et le tube en est entouré d'un eylindre de verre BC plus large et deux fois plus long que celui-ci, auquel il est mastiqué à A l'extrémité supé- rieure, ce cylindre est muni d'une garniture métallique С trouée de manière à laisser libre passage à une barre métallique DF qui toutefois ne peut être élevée que jusqu'à une certaine hauteur déterminée par un bouton F; ce bouton est attaché à l'extrémité inférieure de la barre et trop gros pour pouvoir passer le trou à С. La barre РР est prolongée au-dessous du bouton par un fil d'acier trés mince ҒО qui descend jusque dans le tube ouvert du thermomètre. Laissons de côté pour le BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 19. 5 moment les dilatations que la température pourra produire dans le cylindre de verre et le fil d'acier. П est évident que la pointe du fil, chaque fois qu'on élève la barre aussi haut que possible c'est-à-dire jusqu'à ce que le bouton F se trouve à C, a une position complétement fixe dans le tube capillaire du thermométre, position qui coincide avec la température la plus élevée pour laquelle puisse s'employer notre thermométre. a gradation du thermomètre est inscrite à une échelle mobile de sorte que, pour le lire, onın'a quA appliquer cette échelle de manière qu'un index se trouvant à un point quel- conque de la barre ou de son prolongement indique sur l'échelle le maximum du thermomètre. Puis on abaisse la barre au moyen d'un pignon jusqu'à ce que la pointe du fil d'acier soit en contact avec le sommet du mercure; le moment de contact peut étre indiqué, par un courant électrique. Pour trouver la température cherchée, on n'a qu'à observer la place indiquée par l'index sur l'échelle, qui pendant toute cette opération a gardé sa premiére place. es avantages que présente cette méthode comparée aux autres, consiste en ce qu'on n'a jamais besoin de corriger les observations. S'il y a quelques parties de l'instrument qui puissent, par leurs dilatations, exercer une influence pertur- batrice aux indications du thermomètre, ce serait le fil d'acier, échelle et le cylindre de verre entourant le tube du thermo- metre. La dilatation de la barre DF au-dessus du bouton F ne peut apparemment pas influencer les résultats. Or le cy- lindre de verre et le fil d'acier étant relativement courts, en méme temps que la différence de température entre ces par- ties et la boule du thermométre est peu considérable, puis la gradation étant faite à l'aide de comparaisons, il est clair que les dilatations ont trés peu de conséquence; du reste elles doi- vent se compenser, puisqu'elles ont des directions contraires et que la longueur du tube de verre et celle du fil d'acier sont à peu prés en raison inverse de leurs dilatations de température. Ainsi les calculs que nous avons faits, ont démontré que la temperature ne fait varier que peu la position de l'extrémité du fil d'acier remonté aussi haut que possible. Cette variation est, pour le thermométre dont nous nous sommes servi, in- férieure à 0,0016 mm., nombre obtenu pour une différence de 2° entre les deux extrémités du cylindre de verre et qui peut être tout à fait négligé. 6 ÄNGSTRÖM, UN NOUVEAU GÉOTHERMOMETRE. Quant aux détails nous renvoyons le lecteur aux figures 2 et 3 et à l'explication qui les accompagne. A l'aide de ces figures nous allons rendre compte de la manière dont on zs les observations avec notre instrument. Entre A et A, 2) on interpose une petite pile à bouteille de Grenet. L'échelle GG', qui peut glisser un peu avec frottement sous les ressorts H et H, est abaissóe. La tige à crémaillère ' également abaissée un peu au commencement de l'obser- vation est élevée autant que possible; par là le butoir 7, attaché à la tige à crémaillère saisit le bouton K sortant de l'échelle, de sorte que celle-ci obtient la place voulue. Ainsi l'appareil M — deux fils tendus l'un derrière l'autre sur une fourchette dans le plan horizontal et dont on observe la position par rapport à l'échelle — indique la température qui correspond à la position la plus élevée du fil d'acier FO (fig. 3 uis on abaisse la tige, et dés que l'extrémité inférieure du fil d'acier est en contact avec le sommet du mercure, le cou- rant électrique en se fermant passe d'A (fig. 2) par l'électro- aimant À et le ressort S à la tige DD'E et de là par le thermomètre et l'armature à l’autre pôle А. L’electro-aimant R attire l'arrêt Т qui, engrenant sur la roue dentée U, arrête la baisse de la tige. L'observation faite, cette tige est ramenée à sa première position Toutefois si l'interruption du courant se faisait dans le tube du thermomètre, le ménisque se détruirait bientôt, ce qu'il faut éviter. C’est pourquoi le pignon est ainsi construit que, quand on le met en mouvement en sens inverse, il tourne un peu tout seul avant d'élever la tige à crémaillère. Ainsi le bras isolé P tournant à frottement autour de l'axe du pignon N est élevé, et le courant est interrompu dans le godet à mer- cure On a voulu obtenir une certitude de 0^05 avec cet instru- 2 ent. Dans l'instrument employé dans nos expériences, une tige à crémaillère = 0°05. L'échelle est en os, couverte de vernis et divisée depuis — 3° jusqu'à 20°5 en 071, chacune de ces parties équivalant à 0,7 mm. La sensibilité du thermo- mètre s'est trouvée satisfaisante. Enfoncé dans un bain d'eau de + 10°, le thermomètre descendait aprés 5 minutes à une température fixe. : BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. мо 19. 7 Dans la dernière moitié du mois de mai de cette année, le nouveau thermométre était enfoncé dans le sol jusqu'à 1 m. de profondeur tout près d'un thermomètre de HAMBERG, placé à la même profondeur. Les observations faites à 8^ a. m. avec les deux instruments ont été journellement continuées à une petite interruption prés. Le tableau suivant en montre les résultats. = thermomètre de M. HAMBERG; À — le nouveau thermomètre.) Tableau. | д) | Ж Difi. il |: рш. Dates. —| Dates. бие! ы Ы ам, бае | | été] өші. Mai. Juin. 2 6,8 | 6,4 0,4 0,4 16 | 106 | 10,1 | 0,5 0,6 23 6,7 6,3 0,4 0,4 17 4107 | 10,8 0,5 0,6 24 6,8 6,4 0,4 0,4 18 10,9 | 104 0,5 0,6 9b 6,9 6,5 0,4 0,4 19 11,0 10,5 0,5 0,6 26 efe 6,1 0,4 0,5 20 11,1 10,6 0,5 0,7 2 а 6,9 0,4 0,5 21 11,2 | 10,7 0,5 0,7 28 7,4 7,0 0,4 0,5 22 11а | 10,8 | 0,6 0,1 29 1,6 1,2 0,4 0,5 23 114 | 10,9 0,5 0,7 30 7,8 1,4 0,4 0,5 24. 315-7459 0,5 0,6 81 8,0 7,6 0,4 0,5 25 а | 1L! 0,5 0,6 Jas. 26 | le М | Os | Os 1 8,3 7,9 0,4 0,5 27 11,4 113 | 06 0,6 2 8,6 8,2 0,4 0,5 28 ils | 15,8 0,5 0,6 3 9.0 8,5 0,5 0,5 29 115 | Ha 0,5 0,6 4 9,3 8,8 0,5 0,5 30 421 | dis 0,6 0,6 5 9,5 9,0 0,5 0,5 | Juillet. 6 Әл: |1:9% 0,5 0,5 1 |194 | 11,75! 0,65 | 0,6 7 8874, 93 0,5 0,5 2 |196 | 12, | Oe 0,6 8 9,8 9,5 0,5 05. 3 48,0 >р 12 0,8 0,6 9 9,8 9,3 0,5 0,5 4 13,2 | 12,5 0,7 0,5 10 Өл 3.93 0,4 0,6 511028411 18,771 0л 0,5 11 10,0 | 95 0,5 0,6 6 13,6 | 12,9 0,7 0.5 1824-10 1:91 0,4 0.6 1. | 13,8 | 191 | 07 0,5 13 | 10,2 | 9,7 0,5 0,6 8 188 | 182 0,6 0,5 [348 т 09 $4 | бл | Gë 9 | 139 | 185 | 06 | 05 15 | 104 19% | 06 | 0,6 1.10 | 14o | 185 [ол | 0: 8 ÅNGSTRÖM, UN NOUVEAU GÉOTHERMOMÈTRE. H. À. рій. H. À. Diff. Dates. Dates. ob oor Ob: | Cal servée.| culée. d servée.| culée. Juillet. Sept. 0,7 0,5 15 125 L 125 0,2 0,1 0,6 0,5 16 12,5 12,3 0,2 0,1 0,7 0,5 17 12,4 12,3 0,1 0.1 0,6 0,5 18 12,4 12,3 0,1 0,1 0,6 0,5 19 12,3 12,2 0,1 0,1 0,6 0,5 20 12,3 | 12,3 0,1 0,0 0,5 0,5 21 127 | 391 0,0 0,0 0,5 0,5 22 tio A SL 0,0 0,0 0,5 0,5 29 11,8 | 11,9 | —01 0,0 0,5 0,5 24 IE Ihe] a 0,0 21 189 | 194 0,5 0,5 25 112 | 113 | —01 0,0 0,5 0,5 26 11,0 Пл | —031 | —01 0,5 0,5 97 | 108 | itë | 08 | —ÓOu 0,5 0,5 98 10,6 | 105 | —0,1 1-04 0,5 0,5 29 10,5 | 10,6 | —031 | —0,1 0,5 0,6 0,6 0,6 0,5 104 | 105 | —0,1 | —01 10,3 | 104 | —0,1 | —0,2 | 26 | 141 | 13,6 0,5 | 30 | 10,4 | 105 | —01 | —0,1 27 14,1 13,5 0,5 Oct. 28 14,2 13,6 0,5 1 10,4 105 | —01 | —01 29 | Ыл | 13,5 0,5 2 110411081 —Dı 4 30 140 | 13,5 0,5 3 4 Comme on le voit, à l'inspection de ce tableau, une diffé- rence considérable entre les résultats donnés par les deux thermométres a été remarquée dés les premières observations, différence qui remonte jusqu'à 0°5. Cependant il se montrait que cette différence était constante pendant un certain temps et indépendante des changements accidentels dans la tempéra- ture de l'air, de sorte qu'on était obligé d'examiner de prés la profondeur du thermomètre de HAMBEzG. En effet il se trouvait que, sans doute par le dégel de la terre, cet instru- ment s'était élevé de 0,05 m. dans le cours des années, de sorte que la profondeur n'en était que 0,95 m.!) А l’aide у On voit par là comme il est ren ann к de ie тд v" ме la profondeur BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDI. BAND 8. N:0 19. 9 des observations sur la température de la terre à Upsala, qui embrassent un temps de huit ans et qui forment la base d'un article de A.-J. ÅNGSTRÖM »Mémoire sur la température de la terre», nous avons construit les courbes de température pour 1 m. et 0,95 m. de profondeur. Grâce à ces courbes nous avons trouvé avec assez d'exactitude la différence de tempéra- ture pour ces profondeurs à de différentes saisons. Cette différence se trouve calculée dans la colonne N:o 5 du tableau. Une comparaison des colonnes N° 4 et 5 fait voir que les deux instruments s'accordent suffisamment (à 071 près) et atteste l'exactitude suffisante du thermomètre de M. HAMBERG pour les observations météorologiques. Le thermomètre que nous avons employé, a été fait par M. С.-О. ÅDERMAN à Stockholm, l'armature par M. J.-L. Rose à Upsala. Pour la gradation et la vérification de l'instrument lauteur s'est servi des ressources de l'Institution Physique d'Upsala, et il tient à en exprimer toute sa gratitude. 1) Acta Reg. Soc. Upsal. 1851. 10 ÄNGSTRÖM, UN NOUVEAU GÉOTHERMOMÈTRE. E NON TENN u m S >: л E 09 Légende des figures. Figure schema ique. 3 a d MUT qui est au-dessus de la surface du sol. D. Tige à crémaill Prolongement àe i tige à crémaillère, lle. ë Pignon de la tige à crémaillère. Roue édentée. Electro-aimant. rrét. Godet à mercure. Interrupteur, bras isolé, tournant à frottement autour de l'axe du pi i Boutoir fixé a l'échelle Boutoir fixé a la tige à š алайн: Fourchette avec fils tendus Res 8. a partie inférieure du thermomètre. Prolongement de la tige à crémaillère. Garniture métallique. n outon. Fil d'acier couvert de nickel. FO. L Armature de bois entouré d'une enveloppe de zinc. IL Cylindre de laiton IIL Cylindre de bois ИА IV. Cylindre de bois extérieur. V. Plaques d'ébonite VI. Tube de boi IL Reservoir a pe à mercu VII, VIIL Garniture de laiton pour ze cylindre N:o VI. - Les mêmes chiffres désignant les mêmes parties. № 19. dl. Bd.8. Ila AR шап Schlachter. Stockholm 55 - = E Fig f. НР BIHANG TILL K. SVENSKA ТЕТ, АКАР, HANDLINGAR. Band. 8. № 20. Meddelanden fràn Stockholms Hôgskola. N:o 9. EINE ALLGEMEINE FORM DER WURZELN EINER. BELIEBIGEN. ALGRBRAISCHEN GLEICHUNG GEORG BORENIUS. DER KÖNIGL. SCHWED. ACADEMIE DER WISS. MITGETHEILT DEN 10 OCTOBER 1883. STOCKHOLM, 1884, KONG BOKTRYCKERIET. TENT а SÖN БЕТТЕУ ^ Mmmm Mee we lan: Sand end ge ді? пера n RUN Ж e ў S Seitdem die Auflösung der Gleichungen vierten Grades be- kannt wurde, hat man sich bemüht den Wurzeln algebraisch auflósbarer Gleichungen eine allgemeine Form zu geben. Für die Wurzeln der grossen Klasse algebraisch auflósbarer Gleichun- gen, welche den Namen die Abelschen erhalten haben, hat ABEL in Mémoire sur une classe particulière d'équations résolu- bles algébriquementY) die Form + ЖЕ же m Шаш А Ө" а= 11— A + о" Vos + a. Ve, +... + адм. Yos] gegeben?) wo u?) die Gradzahl der Gleichung bedeutet, E EC а, Ше primitiven u'” Wurzeln der Einheit und A den Coefficienten von z“. In dem Folgenden will ich versuchen zu beweisen, dass man den Wurzeln jeder Gleichung diese Form geben kann, Mus und zugleich zu zeigen, welche Verhältnisse zwischen Ув, m A Og гу Ve, i und den Gleichungscoefficienten stattfinden, oder mit anderen Worten, die nothwendigen und hinreichen- den Bedingungen, damit die von ABEL eingeführten Va, ” es Үс, ., den Wurzeln einer jeden beliebigen Glei- 3 chung Genüge leisten mógen. Mögen nämlich: ür к=0,1],2@.....я—1, die n Wurzeln der gegebenen Gleichung пе" Grades: gels FEN EL. +(—1)" f, =0 м ze rire de N. Н. ABEL publiée par MM. L. SyLow et В. Tom Ln t XXV ai c. Forme 3 u wird in n Formel von ABEL als Primzahl angenommen. 4 BORENIUS, FORM DER WURZELN EINER ALGEBR. GLEICHUNG. sein, und führen wir statt (21) n neue Qvantitüten Ir ein, welche so beschaffen sind, dass g=n—1l na, = di 0—9 Jos e E Se te WO а eine der primitiven п" hält man unmittelbar: d а) = (— 5) 1) Vergleiche: k=n—1 Leipzig 1870. 8. 98 und die Fol IH c. —na) На "у Wurzeln der Einheit ist, so er- +G y Fre EGG Dš уа) Anderseits ist!) k=n—1 di i \ IT s ln ta Foy + а 3s Ti T qe Yaa) = Yo— NE, Yr e 9 see. Yn—1 Уп—1 ‚ Jo NX, 7 pte Yn—2 e Feo +, a as A , Ya , Уз Уатт Yo , 7 , Ya وی‎ га Ул—1 Jo , 7 , Kë Le apa Yn—2 Yn=19 Jo UR Yı Bu ten Yn—2 Уһ-1» Jo > 7 pet 43 = n па .. Yn—2 Ул—1› Yo Li In—3 Ins Yn Jo + °°. Ул-а ; Yı ? Js , 7 ..... Jo š Yo 3 Ya H Y, pret Lë e BALTZER »Theorie E Anwendung der Determinanten». nen—l rj,—5-—1 rg-n—1 fp—i—5—1 T2721 DEA Tp=l=l n—p H PEU Jo , Jr H Yr, , Yr, 2 , t У KO? , Jo , Iran, , Yrs—r Е У,ыа-" > a >p T" „ >» > E Ç Ул >f , Яп (п) H Yo , Уы-т "552 лт (па) “+ „ > In—rg , Уға) H Un—(r3—12) ? Jo 2779 Virg ә >p ә > 7-74: 73 2”р-і * . D . . . . . . - . . $ . . . . . . e и... а SUMMER а . в ee Уп—ту-\› d n—(ry i7)? (ера)? Yn- (rp-1—73) ? "tt Jo > m Tp—2 2 T5—1 тү=з—1 r;-n—1 zn Yo 3 Yr , Jn Ti —1 о. а „в Yo > Ur, e Yala, ұлу; = a ai (ж)? + (- Le a (na) + тізі = Ë 1, en rı=l a eu? Jo d <71 Ча э Än جيم‎ Yo +” "Qc ON "RR ANVE ‘TANVH ‘AŒVAHV- LIA NM TILL 9NVHIH "AS 4 TO IO ny nay (—1)^(na)* = тү=т—1 rj—n—1 та=л—1 Тәті za "27 fase facts a > LE . ғ "endi Tp-1—71—1 TA :Tp-1=1 => т y у 27р—1 .. Ta 7 Ty—1 H D D , > p—2 < рф 0 , Js -1: Ind о Yn—r; Ул—т› 7 п—13 da. Ур r Yr.. Yn 0 ‚ Juste: uo Ул о, e: Un tn y Vg Q H Hr D Yn ` 0 H т Да + Yn- (nr) I 0 , (ат) , Yn-(rz - 19) 0 о » Vas Yn- У, 0 H Ут, Ул 8 Mai as Уп-т› 0 pr У Am rd , Уы Srt ru , 7е-т H ve 0, ny , A тағ ‚ 0 D . . ve Ульи ` x KO 1—73 nr, , (рл)? Уа-(ер-а-т)? In—rp-1—r3) 9.0 (yo —na) + (y, —na)— 9 ‘эханотять ^H845'IV UANIA NTIZYAM UFA WHO ‘SAINHHO# BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 90. 7 Ti—51—1 ту=—1 o Y,, с y. n аве ы В ез | = > Уа, 0 |! Yra=n | (fone) $ + Түгі тәті >» ar Уат, Ул—(т›—т\)' 0 тү=п—1 п 0 , Уң (yo na)" (y, na), =1 Aa H 9 wo man mit: n Fa T zt gui 054. у у; п— 1. 124... E | für negative Werthe dieser Qvantitàt: 8 n—(r,—7,) zu verstehen hat. Setzt man hier: Q no le аа os 0 ^ Yı , se ووا‎ In —1 Yn-23 Ул—1› 9 ses. CEET Bp o „сл O Ts Уе ed (D Pois 9 n 1 Уа-а Yn-1* 9 ЕЧ = Wa sr. Yn а s Yi yeb e Ф . . LI B LI LI . . . . . LI LI Tp 1=N—1 ^ " 0 , Yri D Yr ` Yra ASE s Yrp-ı کرو‎ > г ga qr EE Уат 1 0 , Yn—rı D Yr—rı an рт We ا واو‎ > = : I Ju-n > Ju-(n—n) + 0 | r¬ presse dry an | = 2 27 To cU $4 s To ZTp-1 Jn-r, > т (тат) › Ул—(з—т) + 0 pott РЕР А "324 Ta nau 9+5 oarn t^» 9 Eng » BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 90. 11 da: | aU). 4 a faul. o ræ=0,1,2,.,.n—1 ür 9=0,1,2,....7—1,r+1,....n—1 Null ist, und für: gleich n, 7; = а” Ze (MI) k=0 Also können in den Fällen, wo die gegebene Gleichung alge- braisch auflösbar ist, auch wv cce, algebraisch be- stimmt werden. Wir haben also die Auflósung einer gegebenen Gleichung auf die Auflósung der Gleichung (I) zurückgeführt. Kennen wir dagegen die Wyrzeln einer gegebenen Gleichung x“ Grades, so erhalten wir auch unmittelbar die denselben entsprechenden Ур ye Auch wenn die Beer wei Grades nicht algebraisch auflósbar ist, so finden jedenfalls nicht nur die Gleichungen (Г) und (II) sondern auch die Gleichung (Ш) statt. BIHANG TILL KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADENIENS HANDLINGAR. — . аа ла E TEES eg LU Koc. x Hi H Set, es Dy сш S = e. INNEHÂLL AF ÄTTONDE BANDET. EDLUND, E. Untersuchungen über die Wärmeveränderungen an den Polplatten in einem Voltameter beim Durchgange eines elektrischen Stroms NORDENSKIÓLD. A. E. Om bróderna Zenos resor och de àldsta kartor ófver Norden FORSSELL, К. B. Studier öfver Cephalodierna. Bidrag till känne- domen om Lafvarnes anatomi och utvecklingshistoria. Med 2 taflor MALM, A. W. Skelettdelar af hval insamlade under expeditionen med Vega 1878—1880 BRÖGGER, W. C. Über Krystalle von Thorium. Mit 1 Tafel KLERCKER, J. E. F. DE. Recherches sur la structure anatomique de l'Aphylanthes Monspeliensis Lin. Avec 3 planches .......... HAMBERG, H. E. Sur la variation diurne de la force du vent. Avec 1 planche TIGERSTEDT, В. und WILLHARD, A. Die Muskelzuckung in ihrer Abhängigkeit von der Stärke elektrischer Reizung ............... LINDSTRÖM, G. Index to the generic names applied to the Corals of the palæozoic formations KLERCKER, O. E. DE. Recherches sur la dispersion prismatique de la lumière. Second Mémoire. Avec 2 planches ............... AURIVILLIUS, C. W. 5. Eine Anguillulide aus der Schneefauna Spitzbergens. Mit 1 Tafel LUNDGREN, B. Bemerkungen über die von der schwedischen Expedition nach Spitzbergen 1882 gesammelten Jura- und Trias-Versteinerungen. Mit 2 Tafeln ARRHENIUS, S. Recherches sur la conductibilité galvanique des électrolytes. I. La conductibilité galvanique des solutions aqueuses extrémement diluées, determinnée au moyen des de- polarisateurs. Avec 1 planche ARRHENIUS, 5. Recherches sur la conductibilité galvanique des a _électrotytes. П. Théorie chimique des électrolytes Sid. 1— 18 — 53 1—112 1—114 1- 8 — 238 1— 48 1— 20 1— 14 1— 36 1— 15 1— 22 1— 63 1— 89 us. Fuchs. TH. Ueber die von A. G. NATHORST in EE go- sammelten Tertiärconchylien _ 16. TIGERSTEDT, R. Zur Kenntniss der Einwirkung von Inductions--