FOR THE PEOPLE FOR EDVCATION HÖORASSPENGB THE AMERICAN MUSEUM NATURAL HISTORY AT D JT Vr (0 & Äg Må NORDENS FÅGLAR. NORDENS FÅGLAR AF CE GUSTAF KOLTHOFF ocH L. A. JÄGERSKIÖLD NY UTVIDGAD OCH OMARBETAD UPPLAGA AF C. J. SUNDEVALLS »SVENSKA FOGLARNA>. STOCKHOLM. F. &.G. BEIJERS BOKFÖRLAGSAKTIEBOLAG. CAN STOCKHOLM TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET 1898. CAS 24- 02 '|- Mad 0 FÖRORD. Efterföljande arbete är ämnadt att ersätta Sunde- valls »Svenska foglarna», hvilket verk nu länge varit utgånget i bokhandeln, och på samma gång 1 viss mån äfven söka motsvara Nilssons och Holmgrens fågelfaunor. Det är dock en ny upplaga af »Svenska foglarna» egentligen endast beträffande taflorna, ty texten är helt och hållet själfständig och äfven till sin plan rätt omändrad och utvidgad. Arbetet om- fattar ej blott Sveriges fåglar, är ej ens begränsadt till den skandinaviska halföns utan innehåller äfven Danmarks och Finlands. Den ständigt upp- repade erfarenheten har nämligen lärt oss, att de . arter, som än så länge ej iakttagits hos oss, men i våra närmaste grannland, förr eller senare in- vandra eller åtminstone förirra sig äfven till oss. Vi ha därför gifvit vårt arbete ungefär samma begräns- ning som Kjerböllings, af Collin i förnyad upplaga utgifna »Skandinaviens fugle». Islands, Feröarnas och Spetsbergens fågelvärld är, såsom egande stort intresse för vår egen, bra nog fullständigt medtagen. Däremot äro af Grönlands fåglar blott de omnämnda, som äfven finnas i den skandinaviska norden. Alla dess talrika amerikanska besökare äro utelämnade. Att vi således — som vi hoppas på goda grun- der — utvidgat vår uppgift har medfört en del svårigheter, svårigheter, hvilkas öfvervinnande vän- liga medhjälpare i våra grannländer nog kunnat underlätta, men ej alldeles aflägsna. Vi äro därför lifligt öfvertygade, att vi, särskildt hvad skildringen af dessa länders fågelfauna beträffar, ej varit i stånd att fylla strängare anspråk; dock hoppas vi, att den rikare bild af nordens fågelvärld, vi kunna bjuda läsaren, må uppväga de fel eller ofullkomligheter, som allt för lätt kunnat insmyga sig. underlätta en kontroll af Som vi dels vilja våra uppgifter, hvilka ju ofta härleda sig från källor af ganska olika värde, dels helst se, att hvarje iakttagare eller skriftställare själf får stå för hvad han meddelat, ha vi så godt som alltid inom parentes bifogat namnet på meddelaren. När detta namn ej återfinnes i litteraturförteckningen, betyder det, att en muntlig upplysning föreligger. Så är t. ex. fallet med flera af undertecknad G. Kolthoff meddelade, ej förut offentliggjorda fynd. Det årtal, som oftast åtföljer namnhänvisningen till litteraturförteckningen, hänför sig till tryckåret för vederbörande uppsats. För några mycket ofta ci- terade arbeten såsom GOColletts »Norges fugle» och »Mindre meddelelser», Collins upplaga af »Skandina- ' viens fugle», Holmgrens, Melas, Nilssons, Palméns och Wrights samt Sundevalls faunor, äfvensom för de af Sundström redigerade »Meddelandena» samt Carlsons fågelfauna har dock tryckåret oftast ute- lemnats. Den redogörelse för fåglarnas byggnad och lef- nadsvanor, som inleder arbetet, gör ingalunda an- språk på fullständighet, utan är hufvudsakligen af- sedd dels att underlätta uppfattningen af det efter- följande arbetet, och dels att sammanfatta några där meddelade strödda uppgifter under mer allmänna synpunkter. Vi ha länge tvekat vid valet af det system vi skulle följa. För närvarande hålla ju flera på de- taljerade anatomiska studier byggda system på att utvecklas. Men dessa, som i rent vetenskapligt hän- seende erbjuda många otvifvelaktiga framsteg, lämpa gig knappast för ett arbete, afsedt för en större krets, isynnerhet om det, i likhet med föreliggande, behandlar blott en ringa del af alla kända fågel- grupper, som då måste komma att te sig ytterst isolerade. Vi ha såledeg inskränkt oss till att här och hvar lämna några antydningar beträffande nyare åsikter om fåglarnas inbördes släktskap. Det system vi följt — Professor W. Lilljeborgs — erbjuder för- delen af att vara förut kändt här i landet samt senast användt i tvänne rätt spridda exkursions- faunor, C. R. Sundströms och Chr. Aurivillius. Det afviker vidare ej alltför mycket från det af C. J. Sundevall och A. E. Holmgren i deras faunor be- gagnade. sammanställning af vårt ornitologiska vetande säger: Det är om detta system som Gadow 1i sin »Lilljeborg begagnade sig af Sundevalls tidigare upp- slag som underlag; han modifierade dem på ett lyckligt sätt och uppnådde ett bättre resultat än den först några år senare utkommande Tentamen» (Sundevalls systematiska hufvudarbete). Den vetenskapliga nomenklatur vi användt torde stundom förefalla åtminstone en del af våra läsare främmande. Vi ha emellertid sträfvat att följa prioritetslagarna sådana de numera allmänt antagits. Och alldeles samma namn användas i regel i Chr. Aurivillius” Äfven ha vi upp- delat många af de gamla stora släktena i flera. Detta därför att vi ansett det lämpligt, att svenska handböcker i fågelkännedom äfven i det hänseendet må, om ock med en viss försiktighet, följa bruket inom Fler- talet af de inom den skandinaviska litteraturen före- exkursionsfauna. internationelt vetenskapliga kretsar. kommande synonymerna anföres och torde under- lätta arbetets användande jämsides med äldre hand- böcker. Af andra synonymer äro vanligen endast de i »Catalogue of Birds» använda upptagna. Hvad arbetets fördelning beträffar, vilja vi be- tona, att det ojämförligt öfvervägande antalet iakt- tagelser i naturen är gjordt af undertecknad Gustaf Kolthoff. Det är äfven han, som när ej annorlunda »den ene af Han har ock skrifvit den framställning af hvarje arts lefnadssätt, som legat till grund för den slutliga redaktionens utarbetande. Undertecknad L. A. Jägerskiöld åter tillkommer nära nog uteslutande finnes angifvet, nedan menas med OSS». alla litteraturstudier, sammanställningen af hvarje arts utbredning och förekomst, författandet af in- ledningen samt hela arbetets slutliga redigering. Art- beskrifningarna äro utarbetade af oss båda gemen- samt. Vingmåtten hänföra sig till den hopfällda vingen. Vid angifvande af måtten har särskildt R. Colletts arbeten varit oss till stor nytta för att fullständiga de uppgifter och förut stodo oss till buds. skrymmande namnförteckningarna, som tillkommit till stor del språkforskare till någon nytta, samt sammanställ- anteckningar som De rätt utförliga och i den förhoppning att kunna bli + I Bronns Klassen und Ordnungen des Tierreichs. B. ÖMIRAD IT CA SET ERS 20 ningen af synonymerna, äro från och med 7:de arket utförda af D:r Hj. Östergren. Uppgift om de härvid använda källorna återfinnes sist i boken. Litteratur- förteckningen i arbetets slut är utarbetad af Biblio- teksamanuensen D:r M. Hulth, och har han därvid med författarens tillstånd upptagit D:r O. v. Friesens uppgifter i hans liknande arbete. Docenten D:r K. B. Wiklund har benäget biträdt med öfversätt- ning af Melas »Suomen luurankoiset». Figurerna äro i regel reproduktioner af Sundevalls, dock ha samt- liga genomgått retuch beträffande färgerna. Ej så få bland våra figurer återfinnas emellertid ej i Sundevalls arbete; fertalet af de nya äro, hvad konturerna beträffar, utförda med ledning af Dressers ståtliga arbete »A history of the birds of Europe et cet.» Äfven några få originalfigurer finnas dock. Allt arbete med taflornas iordningsställande har under vårt inseende utförts af Lithografen L. L. Ljung- gren. tafla -— som i regel endast rymmer närbesläktade Att märka är, att samtliga figurer på hvar arter — äro 1 samma eller så godt som samma skala, och kunna de således direkt jämföras med hvarandra. För att uppnå denna fördel ha vi dock tyvärr nödgats afbilda t. ex. vakteln och dvärghägrarna 1i mycket mindre skala än önsk- värdt varit. De i texten intryckta figurer, som ej angifvits som kopior, äro utförda af herrar L. L. Ljunggren, C.L. Norrbom och A. Tbulin. Med kor- rekturläsningen har Pastor M. E. Hallén och Kand. M. Skoglund varit oss behjälpliga. desslikes utarbetat namnregistren. registret» Den senare har I det »latinska återfinnes alla i arbetet upptagna syno- äfvensom alla släktnamn. En art kan så- ledes i registret sökas så väl under de artnamn, nymer hvarmed hon 1 den nordiska litteraturen betecknas, som under namnen på de släkten, hvartill hon oftast föres. Däremot upptager det nordiska registret endast ett jämförelsevis ringa urval af alla hithörande namn. — "Till alla dessa ofvan nämnda Herrar anhålla vi att här få offentligen frambära vår tacksamhet för deras osparda möda och alltid visade intresse. Synnerligen kraftigt har vårt arbete underlättats af all den hjälp och alla de upplysningar vi er- hållit i främsta rummet af Prof. W. Lilljeborg, som bland annat ställt sina öfversikter och anteck- ningar till vårt förfogande, samt af Prof. T. Tull- berg, som upplåtit Upsala universitets rikbaltiga fågelsamling till vårt oinskränkta begagnande, vidare af Herrar Professorerna F. A. Smitt i Stockholm, R. Collett i Kristiania, J. A. Palmén i Helsingfors, Chr. Lätken och D:r H. Winge i Kiöbenhayvn samt D:r A. Stuxberg i Göteborg och Konservator J. A. Grieg i Bergen, som samtliga lemnat oss fåglar till granskning eller på annat sätt bistått oss. Dessutom stå vi för skriftliga och muntliga upp- lysningar samt insända uppsatser i tacksamhetsskuld till så många ornitologer rundt om i de nordiska landen, att vi ej kunna här uppräkna dem alla. Hvar och ens namn meddelas i samband med de upplysningar eller rättelser han lemnat. Ett tack till alla, som på detta sätt hjälpt oss! Ehuru vi således i talrika fall egt synnerligen färska uppgifter, frukta vi dock, att många äldre. ur litteraturen hemtade dylika ej längre motsvara förhållandena, sådana de efter sjösänkningar; nyod- lingar och liknande ingrepp i »naturens hushållning» numera gestalta sig. Detta gäller naturligtvis sär- Upsala i December 1898. L. A. Jägerskiöld. skildt om våra grannland, om hvilka vi ega mindre personlig erfarenhet. Därför tillåta vi oss en vörd- sam anhållan att upplysningar och rättelser fort- farande måtte insändas till undertecknad L. A. Jä- gerskiöld. De skola, hoppas vi, användas till en i framtiden utkommande ny upplagas fromma. Det var med stor tvekan vi åtogo oss detta arbete, och det är fortfarande med tvekan vi öfver- lemna dess afslutade resultat åt offentligheten. torde nämligen bättre än just vi kännå de och svaga sidor det eger. Blott i ett hän- känna vi ingen tvekan; vi kunna försäkra, skytt hvarken möda eller uppoffringar när det gällt att ernå någon förbättring. Ingen brister seende att vi Gustaf Kolthoff. Inledning. Fåglarnas byggnad är i det stora hela hos alla nu lefvande arter rätt likartad, och såväl den yttre som den inre organisationen sammanhänger numera innerligt med deras lefnadssätt och bör redan därför förtjäna beaktas af hvarje fågelvän. I själfva verket torde det knappast finnas någon af alla de talrika och kännetecknande egenskaper, som förena fåglarna till en af den nutida djurvärldens skarpast begrän- sade klasser och som skilja dem från deras närmaste släk- lingar, ödlorna, som ej mer eller mindre omedelbart tages i anspråk för att be- fordra deras flygför- måga och därmed sammanhängande, lefnadsvanor. I främ- sta rummet är det na- turligtvis de främre lemmarnas omvand- ling till vingar, som jämte kroppsbetäck- ningen, fjädrarna, ge fågeln dess karaktär. Innan vi gå vi- dare in på vårt ämne, skola vi emellertid taga reda på fågelns yttre delar och för oss klargöra deras benämningar. Detta torde bäst ske genom närmare granskning af bifogade figur. Härvid lägga vi äfven märke till den hos alla fåglar jäm- förelsevis långa hal- sen, som uppbär ett mycket rörligt och lätt hufvud, den korta och satta bålen, som bäres i en ställning, hvilken än mer, än mindre närmar sig lodlinien men aldrig är fullt vågrät, samt de smala bakre lemmarna, hvilkas synliga fästpunkter ligga långt fram. Några af dessa känne- tecken, särskildt halsens längd, springa än mer i ögonen vid en jämförelse med fig. s. II. Fåglarnas kroppsform är för öfrigt inom vissa gränser rätt växlande, och den sammanhänger ofta på ett i ögonen fallande sätt med deras lefnadssätts beskaffenhet. Man tänke exempelvis på flertalet vadares långa hals och i regel långa näbb samt på deras äfvenledes långa ben, som för dem i så hög grad underlättar vistandet vid långgrunda eller kärriga ställen, på flertalet simfåglars satta och nästan båtlika, ofta Stjärtpenner En tittings olika delar (eft. Reichenow). I handpennor. II armpennor, III handtiäckare IV armtäckare (större vingtäckare). V mellersta vingtäckarne, man lägga märke till att de ligga så att den främre kanten skjuter in under den näst föregåendes bakre. sig simmande, fått VI små vingtäckare. äfven ganska platta kropp med de långt tillbaka anbringade fötterna och de i regel korta vingarna. Lefnadssättets inflytande på fåglarnas byggnad skönjes kanske klarast just vid granskningen af deras fötter. Vi finna sålunda, att hos simfåglarna fotens tår äro förenade genom en hud för att bilda ett kraftigt simredskap. Sim- huden kan, såsom hos de pelikanartade fåglarna, sträcka sig mellan alla fyra tårna (s. 273), då uppstår en s. k. årfot. Eller kan den, såsom fallet är med det öfvervägande flertalet simfåglar, lämna den bakersta tån fri (jämf. s. 236). Hos ett släkte bland våra simfåglar, — doppin- garna, är simhuden ej sammanhängande utan klufven eller uppsprättad mellan tårna (s. 302). Myc- ket påminnande om doppingarnas fötter är den s. k. flikfoten, som finnes, ehuru på något olika sätt utbildad, hos både sothönan (s. 234) och simsnäp- porna (s. 202), hvilka vadare som bekant ega ett lefnadssätt i allo liknande simfåg- larnas. Här torde äf- ven = förtjäna fram- 4 SN . Oy Ordntackare SS VA hållas hur tärnorna, hvilka, ehuru simfåg- lar, som vuxna sällan eller aldrig förflytta VII lillvingen. simhuden = rätt till- bakabildad (s. 291). Hos många vadare- fåglar äro de två yttersta eller alla tre främre tårna vid basen förenade genom en mer eller mindre bred s. k. bindhud. Man kallar en sådan fot vadfot. Och är detta egentligen fallet med sådana, som lefva på sumpiga lokaler eller vid långgrunda strän- der t. ex. spofvarna (s. 205), skärfläckan, storken (s. 226). Hos vadare, som hålla till på hedar eller annars på fast mark, äro tårna korta och groft byggda och baktån saknas ofta. Dylika s.k. springfötter finnas bäst utbildade hos trapparna. Hos va- dare och simfåglar är ej blott mellanfolen — »tarsen» — utan äfven ett stycke af underbenet naket, d. v. s. saknar fjäderbekläd- nad. Endast morkullan gör bland nordens vattenfåglar härifrån undantag, ett förhållande som sannolikt bör sättas i samband med hennes egenskap af skogsfågel, som ej håller till i egent- liga kärr. Hos flertalet af sim- och vadarefåglar är baktån föga utvecklad — undantag bilda de årfotade — samt sitter ett stycke högre än de andra tårna; hos hägrarna är den däremot väl utbildad och fästad i samma plan som de öfriga tårna (s. 221); härigenom erhålla de en fot, starkt påminnande om sittfåglarnas, ett förhållande, som ju står i samklang med det lefnadssätt de föra, de vistas nämligen mycket i träden eller bland rör och vide. Hönsfåglarnas fötter, som äro särskildt tillpassade för att snabbt föra sina egare på marken, äro s. k. gångfötter. När- mast likna de vadarnas med kraftiga framtår och kort, högt ansatt baktå, men de ha i olikhet mot vadarna åtminstone hela underbenet, ofta därjämte en del af eller hela tarsen, någon gång t. o. m. tårna fjäderbetäckta. Hos våra skogs- höns (äfven järpen) äro tårna kantade med hornlameller, som bidraga att gifva foten fäste på trädgrenarna (s. 158). Sittfötterna äro framförallt tillpassade för att låta sin egare säkert röra sig på grenar och kvistar. De hafva bak- tån i samma plan som framtårna. Sittfötter ega tättingar och dufvor samt flertalet skärrfåglar. Roffåglarnas fötter äro ock sittfötter men försedda med mycket starka klor. Hos tättingarna, som ega sittfoten synnerligen väl utvecklad, är baktåns djupt liggande böj- sena skild från de två andra (se vidstående figur och öfversikten s. 1), hvilket ej är fallet hos öfriga fåglar. Många fåglar ha förmåga att sofva sittande på smala grenar. Härvid böjas häl- och knälederna starkt, och tårnas långa böjsenor, som gå bakom hälleden, komma att på rent mekanisk väg sträckas; häraf följer, att tårna utan någon nämnvärd muskelansträngning så att säga automaliskt gripa om grenen. los många fåglar (dock ej hos tättingarna!) finnes en muskel (m. am- biens), som utgående från bäckenet, öfvergår i en lång, smal sena, hvilken, korsande knäet på framsidan och hä- len på baksidan, förenar sig med tårnas böjsenor och ytterligare ökar den kraft, hvarmed dessa »automa- tiskt» sluta tårna (se vidst. figur). Hönsen, och möjligen äfven andra fåglar, stöda under sömnen bröstbenet mot den gren, hvarpå de hvila, till följd hvaraf fötter- nas arbete underlättas. Särskildt för klättring på lodräta stammar är hack- spettarnas fot med dess två framåtriktade och två bakåt- vända tår utbildad (s. 102) liksom trädkryparens och i än högre grad nötväckans med deras kraftiga baktå (jämf. s. 44 o. 45). a fot af höna sedd bakifrån (eft. Headley), b tårnas böjinuskler hos en tätting (eft. Gadow). 1 Fram- tårnas gemensamma böjmuskel, 2 baktåns långa böjmuskel. b bäckenet, Ib lårbenet, ma mu- sculus ambiens, mb böjmuskler. Hos tornsvalorna II äro alla fyra tårna framåtriktade, ett förhållande som utan tvifvel i hög grad underlättar deras förmåga att klänga sig fast vid små utsprång och dylikt (s. 115). Mellantåns klo är hos flertalet fåglar ej symmetrisk.” Dess inre utåtböjda rand är dessutom försedd med en mer eller mindre starkt framspringande list (s. 120), hvilken ofta blir tandad (s. 116) såsom hos vadaresvalorna, hägrarna och hos skarfvarna (s. 273). Den ofta rätt skarpa kanten — som hos en del vadare finnes äfven på intån — användes högst sannolikt till att putsa, liksom kamma, framförallt de delar af kroppen, hvilka såsom t. ex. hufvudet ej äro åtkom- liga för näbbet,"" en åsikt, som redan länge framställts beträffande de tandade klorna. ff TG Skelett af tam dufva (delvis efter Wirén och Forsell). ab armbågs- benet, bbk bröstbenskammen, gb gaffelbenet, hrb några af halsref- benen, kb kb korpbenet, 1b lårbenet, mfb mellanfotens ben, sh sb strålbenet, sbl skulderbladet, skb skenbenet, vb vadbenet, öab öfverarmbenet. 5/19. Benstommen, . skelettet, utmärker sig på en gång för styrka och lätthet. Hos de gamla fåglarna äro nästan alla sömmar — suturer — mellan benen så godt som spårlöst för- svunna; isynnerhet är detta fallet i skallen, hvars ben nästan endast hos unga djur kunna fullständigt studeras. Kännedom om skallens ben kan erhållas genom granskning af bifogade teck- ningar. I skallen är hos flertalet fåglar ej blott undernäbbet + Undantag bildar bland hackspettarna åtminstone gröngölingen, hvars alla klor dock på båda sidor äro försedda med lister, samt de klätt- rande tättingarna (s. 43 och 45)... Den lilla hackspetten och göktytan där- emot ha sned »mellanklo>. "+ Boas, Uber die Mittelkralle der Vögel. Morpholog. Jahrbuch B. 26, 1898. utan äfven i viss mån öfvernäbbet rörligt. Detta ernås där- igenom, att öfvernäbbet genom ett böjligt brosk är förbundet med hjärnskålen samt att gombenet och vingbenet, där Skalle af stork (dununge) efter Gadow !/,. as kilbensvingen (ali- sphenoideus), bsi bakre kilbens- kroppen (basispbenoideus inf.), bs främre kilbenskroppen (basispheno- ideus), e silbenet (ethmoideum), fr pannben (frontale), j okben (ju- gale), Jm mellankäksben (inter- mavxillare), 1 tårben (lacrymale), Mx öfverkäksben (maxillare), Mxj öfverkäkens okbensutskott (proces- sus jugularis), n näsben (nasale),ob ol os nackbencts delar (occipitale basale, laterale, superius), p hjäss- ben (parietale), ppm öfverkäkens gomutskott (proc. palatinus), pl gomben (palatinum), pt vingbenet (pterygoideum, q kvadratben (qua- dratum), qj ben som förbinder kvadrat- och okbenen (quadrato- jugale), s broskartad vägg mellan ögonhålorna, sq fjällbenet (squa- mosum), v plogbenet (vomer). = NR öl. pt. SSR fe dj de stöta mot ögonhålornas skiljevägg, kunna glida längs densamma. (Jämför bifogade teckningar). Halsens kotor — aldrig färre än 9, hos till exempel svan ända till 26 — äro förbundna genom i hög grad rörliga så kallade sadel- leder. Bålkotorna äro i stället så mycket orör- ligare förenade, i det ett hos olika arter växlande antal af de bakre rygg- kotorna, alla ländkotorna och några af de främre svanskotorna ha: sam- manvuxit med de två ursprungliga korskotorna och bäckenet till en enda benkomplex. Detta un- derlättar sannolikt, dels Skema visande öfvernibbets rörlighet (eft. att fågelkroppen under Boas), j okben, p gomben; q kvadratben, gång och klättring upp: v vingben. s bäres endast af de jäm- förelsevis långt bakåt fästade benen (jämf. fig. s. IT), samt dels att de långt framåt fästade vingarna förmå uppbära densamrna under flykten. = Själfva bäckenet är långt, bredt och öppet på buksidan. Detta, som står i motsats till förhållandet hos nästan alla andra nu lefvande djur, be- tingas sannolikt af att de stora hårdskaliga äggen måste passera bäckenet. De bakre lemmarna ha kraftiga men få ben. Lårbenen äro långa och riktade framåt, och är detta för fåglarna kännetecknande; därigenom kommer foten under kroppens tyngdpunkt. Vristbenens öfre rad är samman- växt med underbenet, den nedre med mellanfotens ben. Hvad som härigenom förloras i mångsidig rörlighet vinnes i stället i stadga och fasthet. Under fosterlifvet däremot kvar- står det ursprungliga förhållandet med en fri vrist (jämf. vidstående fig.). Mellanfoten — tarsen som den vanligen ehuru egentligen oriktigt benäm- nes — består af trenne hopsmälta, långsträckta ben, med hvilkas bakre och nedre sida ytter- ligare ett litet fjärde mellanfotsben samman- växt (jämf. fig. s. IT med vidstående fig.). Studiet af fågelfostret lär oss ock här liksom beträffande vristen känna det ursprungliga förhållandet. Baktån, som stundom saknas, har alltid 2 le- der, intån 3, mellantån 4 och yttertån 5”. Skuldergördeln, som uppbär vingarna, är särdeles karaktäristiskt utvecklad. Bröstbenet är ovanligt stort och hos alla fåglar — utom de s. k. strutsliknande — försedt med en väldig kam, hvarigenom det erhåller en ytterligare mycket förstorad yta. Det utgör hufvudsakligen fäste för de flygmuskler, som sänka öfverarmen d. v. s. vingen och äro de kraftigaste 1 fågelns hela muskulatur. De äro i själfva verket så stora, att de kunna nå ända till '/, af hela fågelns vikt. Bröstbe- nets utseende växlar ofantligt hos olika fågel- släkten och grupper. Man jämföre blott duf- vans och hönsfåglarnas med deras genom djupa inskärningar, åtskilda af höga utskott ut- märkta bröstben samt t. ex. simfåglarnas med deras stora platta (se mindre sångsvanens bröstben sid. 246). Beträffande bröstbenskam- mens beskaffenhet hos tranor och sångsvanar se nedan sid. VII. Nyckelbenen äro framtill sammanväxta — bildande det s. k. gaffelbenet — och fästas genom ett starkt ligament vid bröstbenskammens spets, eller äro de rent af fastvuxna vid denna (se fig. sid. VIT). Utom gaffelbenet finnas ett par s. k. korpben, som liksom oäkta». Hos korsnäbbarna, som ju mest förtära växtämnen, spelar säkert kräfvan en viss roll för matsmältnin- gen, och den föda, med hvilken ungarna matas, uppmjukas däri. Samtliga rof- fåglar ega ock kräfva, ugglorna en svagare utbildad, men dagroffåglarna en, som kanske närmast liknar höns- fåglarnas och om man så vill kan räknas till de »äkta». I kräfvan bildas de bollar af hår, ben och dylikt, som, sedan de vandrat ned 1 muskelmagen, uppstötas (jämf. s. 118). Hos orm- vråken kan man iakttaga, hur under- hudsväfnaden på nedsväljda gnagare strupem.m. bj hjärta, Ä : hm halsens ben och upplöses, och hur skinnet genom kräf- muskler, kr den fyllda oo 3 kh kräfvan, km körtelma- vans muskelrörelser helt strykes af gen, lg den högra lun- kroppen — på hvilken hufvudet alltid EGR rr AE OAEN krossats — för att sedan uppstötas. der utförd figur). (Gadow.) Insektätande småfåglar, klätterfåglar, de flesta vadare och simfåglar sakna däremot alldeles kräfva; deras föda ä ju också mer lättsmält. Fåglarnas magsäck består af tvänne skarpt skilda delar körtelmagen och muskelmagen. Den förra har hos alla fåglar sina för öfrigt muskelfattiga väggar rikt späckade med stora, för blotta ögat synliga körtlar (se fig. s. VID. Dessas sekret har en kraftig verkan; så upp- löser det hos hägrar och skarfvar med lätthet äfven rätt grofva fiskben. Mus- kelmagens styrka, som är mycket väx- lande hos olika fåglar, står i ett lätt på- visbart samband med näringens beskaf- fenhet. Hos sådana, som lefva af växt- ämnen, t. ex. hönsen, är muskelmagen försedd med ett synnerligen kraftigt mus- kelskikt. Och dess hålighet klädes af en tjock och seg s. k. rifhinna, bildad af sekret från magväggens körtlar" (se fig) Mellan de starka, af rifhinnan skyddade väggarna söndermales födan med hjälp af nedsväljda småstenar o. d. Muskel- magen är sålunda hos dessa fåglar ett samt mage af höna. å hs - Aa km den längs efter klufna tuggorgan. Utom hönsfåglarna ha äfven körtelmagen, mm mu- trappar, sumphöns, dufvor, andfåglar och ERS are anger fröätande sångfåglar en starkt muskulös lägge märke till hur - - ; kräfvan bildats liksom muskelmage. Hos insektätare, isynner- af en slynga på mat- het sådana som lefva af hårdare insekter, FOee N FOT AI är magen ännu ganska muskulös, hos nander, se Zoolog. An- roffåglarna träda däremot musklerna myc- — 7016: 1899 n:o 553). ket tillbaka." Hos andra fåglar, särskildt hos sådana som lefva af fisk, t. ex. hos hägrar och skarfvar, bildar muskelmagen endast et förvaringsrum för den smältande födan. Man kan nog hos några af dem få se två senplattor, motsvarande dem som hos Skematisk teckning af en mindre korsnäbbs Matstrupe med kräfva « I detta stelnade sekret fastna hos göken en massa hår från upp- slukade hårika insektlarver; däraf uppgiften om gökens ludna mage. "» Det torde förtjäna omnimnas, att bivråken, som lefver af hårda insekter, har en rätt muskelstark nage, medan ormyråkens mage ir muskelfattig. 3 å de muskelrika magarna bil- da muskelfästen, men mu- skulaturen är ej starkare än i matstrupen. Näringskanalen i sin hel- het återgifves af nedanst:de figur, och torde den till den- samma hörande förklaringen vara beskrifning nog. Dock bör påpekas att blindtarmar- na, som hos roffåglar äro ytterst korta, hos de frö- ätande hönsfåglarna nå en rätt betydande längd, hvil- ket möjligen står i samband med födans beskaffenhet. Andningsorganen äro hos fåglarna utbildade på ett särskildt karaktäristiskt sätt. Det öfre struphufvudet, täm- ligen enkelt byggdt och oan- senligt, har i motsats till förhållandet hos däggdjuren intet att göra med ljudets uppkomst. Detta alstras där- emot af det för fåglarna Snedt längsgenomskuren mage af skarf. egendomliga s. k. nedre vägnar KD) Kp synes körtelmagens I struphufvudet eller syrinx, den muskelfattiga muskelmagen. Efter som ligger där den långa, af G. Swenander meddelade preparat och utkast. af hårda broskringar bildade, luftstrupen grenar sig i de ---mstr. Tnälfvor af en sparfhökhona. 7/3. (Hufvudsakligen efter R. Wagner.) blt ena blindtarmen, gbl gallblåsa, hj hjärtat, h öppningar förande från lungorna till några af luftsäckarna, kl kloaken, Il venstra lungan, Lf lefvern, som är viken åt höger och uppåt, Ifstr luftstrupen, ls stycke af en af de bakre luftsäckarna, m muskler från luftstrupen till bröstbenet, mg magen, mstr matstrupen, mnj högra njuren, n. strh nedre struphufvudet, Pc bukspottkörteln, som ligger i tolf- tumstarmens slynga, ov, ov ovarier, od äggledaren. VI tvänne broncherna. Syrinx består af två par ljudande hinnor, spända öfver Ööpp- ningar mellan strupens och bronchernas broskringar, så- som nedanstående figur ut- visar. I detalj växlar dessa membraners anordning för öfrigt i högsta grad, men de saknas blott hos ett par utländska fåglar. Hos många fåglar finnas särskilda musk- ler; som genom att närma eller aflägsna strupens brosk- ringar till eller från hvar- andra ändra ljudhinnornas spänning och därigenom ock den ton, de alstra: Dessa sy- rinxmuskler kunna uppgå till ända till 7 par, såsom fallet är hos flertalet sångfånglar, hos lärkor och sidensvansar, men de kunna äfven uppträda min- dre utvecklade. Så finnas 2 par bland nordens fåglar hos fal- kar, vråkar och hökar samt enkel- beckasinen, ett par (som stundom äro mycket långa) hos gumpfo- tade, skarfvar, storm fåglar, måsar, andfåglar, sumphöns, hägrar, tra- nor, brockfåglar, beckasinfåglar, snäppfåglar, många hönsfåglar och dufvor, återstående dag- och alla nattroffåglar, våra klätter- fåglar och skärrfåglar samt slut- ligen härfåglar; fullständigt utan 4 vil sådana äro i norden pelikaner och b-|/Y sulor, storkar och några hönsfåg- lar. Hos flertalet står luftstrupens nedre del i förbindelse med ett par (eller som hos änderna med 2 par) muskler, som gå till bröst- benet (och gaffelbenet). (Jämf. m på fig. öfver sparfhökens inälfvor med 1 oo. 2 fig. s. VIL upptill.) För att förstärka ljudet tjäna en del hos olika fåglar förekom- mande organ. Så finnes hos hanar af flertalet grafänder, än- der, dykänder och skrakar trumm- liknande, förbenade utbuktningar, vanligen 1 närheten af nedre struphufvudet (se fig. s. VIT), men ibland dessutom äfven högre upp på luftstrupen. Hos många arter äro dessa »trummor» genombrutna af stora, med hinnor täckta hål. Hos sångsva- narna förstärkes tonen därigenom att luftstrupen, som är starkt förlängd, bildar en slynga in i bröstbenskammen (s. 246); hos tranan är denna slynga t. o. m. dubbel" (se omstående figur). Broncherna föra en till hvar lunga. Dessa, som äro fastvuxna på hvar sin sida af ryggraden, äro jämförelsevis mycket små, af egendomlig byggnad och sakna förmåga att i nämnvärd grad utvidga sig. De ståi förbindelse med stora, tunnväggiga säckar, som liksom smyga sig mellan inälfvorna, Blindtarmar af höna !/3. Från sida till sida längsgenom- skuret nedre struphufvud af fisk- gjuse?/,. iinreljudmembranen, m muskler som fästa sig på den yttre ljudmembranen, här om- bildad till stämband (rb), t sista broskringen i luftstrupen, b den 1:sta i bronchen. + Man lägge märke till luftstrupens olika läge i förhållande till nyckelbenet hos sångsvanar och tranor, som visar, att slyngan uppstått på olika sätt hos de båda släktena. upptagande hvarje ledigt rum. Dessa luftsäckar utgöra fortsättningar af de största bronchialgrenarna och höra egentligen anses som delar af själfva lungorna. Då bröstkorgen vidgas vid inandning, suges frisk luft in i dessa luftsäckar, men måste naturligtvis först gå genom lungorna, som, ehuru själfva saknande förmåga af nämn- värd utvidgning, på detta sätt genom- luftas. Från dessa inom själfva kropps- hålan belägna säckar utgå andra, som tränga in bland musklerna, mel- lan dessa och huden, ja in i själfva benen (jämf. ofvan s. IV). Detta förhållande förklarar, huru en sårad fågel ofta kan andas, äfven om dess luftstrupe tillsnöres. Luften suges nämligen in genom öppningen i någon skadad luftsäck. Kännedom om fåglarnas fort- plantningsorgan är af vikt äfven för den endast af samlande intresserade fågelkännaren om ej för annat så för utrönandet af en fälld fågels kön. Detta kan näm- ligen i många fall ej af- göras på grund af fjäder- dräkten, utan är en ana- tomisk undersökning i regel nödvändig, alltid nyttig. Hos hanen finnas tvänne = testiklar = eller körtlar, som alstra säden, belägna på ryggsidan tätt ofvanför njurarna (se fig. å nästa spalt, jämf. fig. s. VI). Under fortplant- ningstiden äro de stora, exempelvis hos en trast af nära nog en. bönas storlek, men dessemellan isynnerhet hos ungfåglar af ganska oansenligt om: fång. Från hvar testikel går en utförsgång till klo- aken. Kopulationsorgan finnes endast hos några andfåglar. Honan har endast en könskörtel, den venstra, ut. vecklad, den högra är reducerad. Denna, som kallas ovarium eller äggstock, ligger ofvanför den venstra njuren och.bildar en gyttring af ägg på olika utvecklingsstadier, omgifven af ett veck af bukhinnan. Äggledaren eller ovidukten, genom hvilken äggen utföras, sammanhänger ej omedelbart med ovariet utan öppnar sig med en vid, trattformig mynning i kroppshålan. Här upptages det mogna ägget, som består endast af hvad i dagligt tal benämnes gula. Under sin gång genom äggledaren omges gulan först af hvitan och sedan i en utvidgning på ovidukten af ett kalkskal. Antalet ägg i hvar kull är mycket växlande men i viss grad konstant hos samma art samt desslikes inom vissa grupper. Så lägga dufvorna två ägg, brockfåglar, beckasiner och snäppfåglar fyra, måsarna tre, flertalet alkor ett o. s. v. Fåglarnas sinnen äro i allmänhet skarpa. I synnerhet står synen mycket högt. "Många af de stora roffåglarna upp- Nedre struphufvud med trumma» af alfågel !/,. 1. musculus sternotra- chealis, går till bröst- benet. 2. musculus yp- silotrachealis, går till gaffelbenet. Bröstben, skuldergördel och luftstrupe af trana, bröstbenskammens högra vägg är aflägsnad. 1/4. VII ” fanstrålar ej några. hakar. täcka ju sitt ofta ganska oansenliga byte där det rör sig nere på marken, medan de själfva sväfva på en nästan svindlande höjd. Hos nattroffåglarna har ögat den egendomliga kikarlika form, som återges sid. 119. En ovanligt kraftigt utbildad benring i senhinnan stöder dess utdragna del. Iris. färg är som bekant ytterst växlande men torde ofta vara dunklare hos mörka fåglar än hos ljusa.” Ögat skyddas utom af kraniets framspringande partier af öfre och undre ögonlock och af den s. k. blinkhinnan, en tunn, nära nog halfgenomskinlig gardin, som i rikt- ning från inre ögonvrån utåt kan dragas för ögat. Dess ytterst snabba blinknin- gar falla lätt i ögonen, när man på nära håll betraktar en lefvande. fågel. Äfven hörseln är skarp hos fåg- larna. Visserligen sakna de ytteröra af samma slag, som finnes hos flertalet däggdjur, men denna brist ersättes af att den yttre öronöppningen alltid kan åtminstone något öppnas. Särskildt hos nattugglorna är ytterörat en rätt sam- mansatt bildning, hvarför 1 korthet redo- göres sid. 118—119. Dock förtjänar fram- hållas, att så långt framvikt som öron- vecket där visas, torde det aldrig förekomma. På andra lef- vande fåglar än ugglor ha vi heller aldrig kunnat se in i öronöppningen, utan märker man endast, hur fjädrarna kring densamma resas, då den vidgas. De sinnen, som vanligen sammanfattas under benäm- ningen känsel, äro äfven de rätt väl utbildade. Tsynnerhet är näbbet hos morkullor, snäppor och andfåglar rikt försedt med s. k. känselkroppar, som ligga i fördjupningar i benet (jämf. fig. sid. 189 och 194). Däremot torde luktsinnet vara mycket klent utbildadt. Den hjärndel — de s. k. luktloberna — från hvilken lukt- nerverna gå ut, är hos det alldeles öfvervägande flertalet fåglar mycket svagt utbildad. Och detta äfven hos sådana som t. ex. korpen, hvilken ju till stor del Iefver af as (jämf. SMI Bland fåglarnas mest utmärkande egenskaper är deras fjäderklädnad. »Fågeln kännes på sina fjädrar». En fullt utbildad fjäder består af spole (a), skaft (b) och fan (c). EF Se omstående figur. Granska vi fjädrarnas beskaffenhet, finna vi att de utgöras dels af konturfjädrar, dels af dun, hvartill dessutom komma s. k. fjäderborst.. Det första slaget kännetecknas däraf, att spolen och skaftet äro styfva samt att strålarna i det på ömse sidor om skaftet fästade fanet äro försedda med bi- strålar och hakar. Genom att dessa hakar gripa in 1 hvar- andra sammanhålles fjäderns fan, så att det bildar en stark och seg skifva. I olikhet med konturfjädrarna ega dunens De täckas alltid af konturfjädrar. Testiklar (t) och njurar (Dj) af tupp. Kloaken (kl) och tarmen (ta) äro framifrån uppskurna. » Rätt egen ir den hos spillkråkan (Swenander, Zoolog. Anzeiger 1898 N:o 559) och strandskatan förekommande svarta fläcken tätt framför pupillen, som ger denna utseende af att vara aflång eller försedd med en utbuktning. Möjligen skall den låta sig påvisa äfven hos andra med bjärta regnbågshinnor försedda fåglar, «+ Undantag bildas af stormfågeln (se Klinckowström, Biol. Fören. Förh. B. 3. Stockh. 1890). vek I en hel miävgd af de följande artbeskrifningarna har genom för- biseende kommit att stå spole i stället för skaft. VIII Hvar och en af den första uppsättningen fjädrar, som anläggas redan i ägget, bär i spetsen en dunpensel, som förtränges och ersättes allt efter som den nya fjädern växer fram. Dessa dun äro olika de vuxna fåglarnas, och det är de, som bilda dundräkten (jämf. nedan s. X). Fjäder- borsten, hvilka karaktäriseras redan genom sin benämning, äro ombildade fjädrar, som sakna fan. De stå talrikast vid näbbets rot, men finnas äfven bland konturfjädrarna. Granska vi åter fjädrarnas anordning, se vi, att de ej äro jämnt fördelade öfver fågelkroppen utan samlade is. k. fjäderfält (pteryle), mellan hvilka finnas nakna gån- gar (apterie)." Anordningen af dessa gån- gar och fält är olika hos olika släkten och familjer samt anses af nyare forskare ega stort värde för bestämmande af fåg- larnas verkliga släktskap. I själfva verket underlättas fågelns rörelser mycket genom denna fjädrarnas fördelning, som alltid är sådan, att skarpa veck, såsom där vingar och ben äro fästade, ej bära fjädrar. Figur sid. I jämte förklaring torde bättre än hvarje beskrifning redogöra för de benämningar, som gifvas åt olika delar af fågelns fjäderdräkt. Endast vingen och dess byggnad torde tarfva ett ytterligare omnämnande Längs de ben, som motsvara han- dens hos andra landtdjur, samt längs armbågsbenet äro en rad styfva pennor, de s. k. vingpen- norna, fästade så, att den inre med sin yttre kant skjuter öfver den utanför belägna. När nu vingen under flykten föres nedåt, pressar luften vingpennorna, så att de bilda en ogenomtränglig skifva. Skall vingen åter lyftas, går luften lätt mellan pennorna, och motståndet blir därigenom ringa. Dessa vingpennor ha allt efter den del af vingen, hvarpå de äro fästade, erhållit namn af hand- eller smällpennor (2—10 fig. sid. 2) samt arm- eller vingpennor af andra ordningen (1—9 samma fig.). Handpennornas antal är nedan i öfverensstämmelse med gammalt bruk angifvet som 10 (9 eller 11, s. 302) och räknas från vingens spets, armpennornas antal växlar mycket, från 6 till öfver 30. Numera räknar man i regel från handleden mot spetsen, och detta på den grund, att när någon handpenna reduceras, så är det alltid i vingens spets detta sker. Och om man således räknar härifrån, så skulle hos olika fåglar helt olika pennor komma att be- tecknas med samma nummer. Likaså brukar man numera till handpennorna räkna en förut förbisedd eller som undre täckfjäder ansedd, alltid rätt liten penna. I mo- Skema af en s. k. konturfjäder. a Spo- len, b skaftet, cc fanet, d den s. k. bifjädern. (Efter Boas.) Skema förtydligande det sätt hvarpå bistrålarnas hakar sam- manhålla fanet (efter Boas). a skaft, b en fanstråle, c deu närmast bakom liggande, hvil- kens bistrålar bära hakar. Skema visande huru de första fjädrarna (c) bära dunpenslar (a). (b) dunets skaft. " Hos några fåglar, som sakna flygförmåga, t. ex. pingviner och strutsar, iro fjädrarna jämnt fördelade öfver hela kroppsytan. I | derna arbeten anges handpennornas antal som i regel 11 (10 "eller 12); den yttersta, 11:te eller 12:te, är hos alla fåg- lar, där den finnes, mycket liten, dold mellan täckfjädrarna, och förbises därföre ytterst lätt, hvilket är anledningen till att vi i våra för praktiska ändamål afsedda examinations- tabeller ej tagit hänsyn till densamma. Den 10:de är lika- ledes rudimentär hos alla förr s. k. »passeres novempennatz» (jämf. s. 46, 2:dra sp.). Vingpennornas rötter och öfre delar täckas af flera rader mindre konturfjädrar, de s. k. vingtäck- fjädrarna, som i likhet med vingpennorna indelas i armtäck- fjädrar (b—c fig. sid. 2) och handtäckfjädrar (a fig. sid. 2). Dessa vingtäckares relativa längd, anordning, och antal er- bjuda rätt viktiga systematiska karaktärer. Så utmärka sig tättingar och hackspettar genom korta, stora armtäckare och en rad »afvigt»> lagda medelstora avmtäckare (figg. s. I o. 2, Jämf. fig. sid. 101). Slutligen lägga vi märke till, att den del af vingen, som motsvarar tummen, bär en grupp af små pennor, bildande den s. k. lillvingen (figg. s. I o. 2)" I olikhet med öfriga ryggradsdjur ega fåglarna blott ett par hudkörtlar, men dessa, de s.k. gumpkörtlarna, som ligga på öfvergumpen ett stycke framom stjärtroten, äro så mycket bättre utbildade. Med deras sekret, som är rikt på fett, in- smörjes fjäderdräkten, som däraf blir oemottaglig för väta. | på hösten rugga många fåglar äfven om våren. Härvid användes näbbet att utpressa och kringföra »pomadan». Fåglarnas fjädrar äro naturligtvis mycket utsatta lör nötning, och skulle de aldrig ombytas eller ersättas med nya, vore de snart odugliga att tjänstgöra. Detta fjäderombyte, den s. k. ruggningen, försiggår hos nästan alla fåglar minst en gång hvart år, i regel om hösten efter afslutad häckning. Hos andfåglarna, i synnerhet hos dessas hanar, försiggår denna s. k. höstruggning tidigt på sommaren (s. 249). Till följd af att »höstruggningen» sålunda infaller senast på hög- sommaren och »vårruggningen» på hösten, motsvarar ändernas | sommardräkt tydligen många andra fåglars t. ex. måsfåglarnas | och snäppornas vinterdräkt, som ju likaledes är mer oan- | senlig än sommardräkten. Alkor, gäss, svanar och många änder fälla inom loppet af några dagar först alla hand- pennor och därpå armpennorna, hvarigenom de blifva oför- mögna att flyga. Andra fåglar ombyta vingpennorna så små- ningom, och beröfvas därigenom ej sin flygförmåga. Utom Denna vår- ruggning, som hos flyttfåglarna infaller omedelbart före färden mot norden, kan då omfatta hela dräkten utom vingar och stjärt, såsom fallet skall vara hos bl. a. måsarna och pipare- släktet, tranorna, kornknarren, dufvorna, göken, härfågeln, nattskärran, tornsvalan och sångarna, eller fällas endast huf- vudets och halsens fjädrar, såsom bl. a. hos piplärkorna, ärlorna, hönsfåglarna, tordmulen, doppingarna och lommarna””. Hos änderna erhålla hanarna sin »vårdräkt» redan på hösten, men deras höstruggning motsvarar tydligen de andras vår- ruggning. Riporna tyckas rugga tre gånger årligen (jämf. s. 160—161 dräktbeskrifningarna). Hos några få af de stora roffåglarna är ruggningen ej inskränkt till en viss tid, utan försiggår så småningom under en stor del af året, ja under flera år å rad. Bland några fåglar, t. ex. finkarna, erhålla hanarna efter höstruggningen en dunkel men varm vinterdräkt. Vid vårens inbrott förvandlas denna i en sval och bjärt bröllops- skrud, därigenom att fjädrarnas yttre kanter, som äro oan- senligt färgade, fällas, och de inre bjärtare delarna komma i + Lillvingen utsträckes, att döma af ögonblicksfotografier, såsom en broms vid hastigt nedåt flygande. Om den har annan uppgift är okändt. ++ Lommarna skifta tydligen ifven rygg- och skulderfjidrar om våren (jämf. s. 307—309 dräktbeskrifningarna). dagen. Denna process benämnes brämfällning och eger äfven rum hos sparfvar, skvättor, berglärkan, rödstjärtarna och många fler. Några fågelkännare hålla före, att fågelfjädrarna i vissa fall skola kunna förändra färg utan vare sig ruggning eller brämfällning. Och denna förändring skall ej inskränka sig en- dast till blekning utan äfven alstra mörkare färg; så lär vara fallet med skrattmåsen och dvärgmåsen, som om våren skola få det svarta på hufvudet utan ruggning. Likaså skall Calidris arenaria få sin sommardräkt genom omfärgning. Denna åsikt stämmer visserligen mycket illa med vår nuvarande känne- dom om fjädrarnas nätur och utveckling, men understödes af så många praktiska ornitologer, att den dock förtjänar att här omnämnas. Fåglarnas ruggning tjänar ej endast till att ersätta ut- slitna fjädrar utan äfven till att helt-och hållet eller delvis förändra hela deras utseende. Detta afser här i norden stundom att förläna dem så stor likhet som möjligt med den föränderliga omgifningen. Så är t. ex. fjällripan om vin- tern hvit som snön men om sommaren brunspräcklig som den fjällhed, hon bebor." Snösparfven erbjuder det sällsynta exemplet på en motsatt färgväxling; hans sommardräkt be- står hufvudsakligen af hvitt och svart, hans vinterklädnad åter är mer brunspräcklig och gråaktig. Men om sommaren finnes snösparfven högt uppe till fjälls bland snö och mörka klippor, om hösten och vintern åter söker han sig ned till bygderna. Lefnadssättet sprider ljus öfver orsaken. Omgifningens stora inflytande på fåglarnas dräkt framstår mycket bra genom att jämföra t. ex. en rapphöna eller vaktel med en kornknarr. Vi se då genast, att deras dräkter ega samma färger, och om dessa än äro olika fördelade hos rapp- hönan och kornknarren, måste de dock göra samma intryck på betraktaren. Men då vi veta, att rapphönan och korn- knarren på intet sätt äro besläktade, förstå vi, att det är den omgifning, i hvilken de bägge lefva, som frambragt lik- heten. Deras klädnad har hos bägge tillpassats till samma natur. En jämförelse mellan stepphönan och ökenlöparen, som båda bebo liknande lokaler, lär oss detsamma. WSäker- ligen är det våra långa höstar och vårar, med deras öfver- vägande bruna och grå färger, som bidragit till att så många af våra fåglar äro så oansenliga till sitt yttre. I regel skola vi finna, att dunungarna och ungfåglarna liksom ofta i viss mån honorna, som de senare rätt ofta likna, genom sina dräkter äro mer egnade att undgå uppmärk- samheten än hånarna; man tänke på t. ex. skogshönsen och rödstjärten. Men vi skola dessutom snart märka, att de till elt visst släkte eller viss större naturlig fågelgrupp hörande arternas dunungar likna hvarandra mycket mer än de vuxna göra. Man erinre sig hur svåra, ja i vissa fall nästan omöj- liga, måsarnas dunungar och äfven deras ungfåglar äro att säkert bestämma, medan de gamla fåglarna kunna skiljas åt vid första ögonkastet; eller hur den rödstrupiga piplärkan som ung saknar den för de gamla utmärkande strupfärgen; eller hur lika piparnas och måsarnas ungar i det stora hela dock äro (jämf. s. 175 om deras förmodade släktskap); många andra exempel att förtiga. Ungarnas dräkt kan därför ofta ge oss en vink om vissa fåglars släktskap och tidigare ut- seende. Ur efterföljande artbeskrifningar torde ofta framgå, hur närstående, till det yttre lika arter lätt skiljas från hvarandra + Än skarpare framstår betydelsen af denna färgväxling, då vi veta, utt moripan, som eljest föga eller intet skiljer sig från vår dalripa, hvilken som bekant äfven är hvit om vintern, ej skiftar färg, men moripans hem- land är också Storbritannien med dess snöfattiga vintrar, genom någon obetydlig men bjärt olikhet. Särskildt är det ofta de undre vingtäckarna, som äro olika till färg eller teck- ning; så är t. ex. förhållandet med trastarna, med skogssnäppan och grönbenan, de båda. vadaresvalorna och många fler; eller ock är det vingspetsarna, hvilka, såsom hos måsarna, äro olika tecknade; eller armpennorna, såsom hos t. ex. den mindre och den större strandpiparen (s. 185—186) och hos änderna, där de bilda den under flykten väl synliga men annars dolda s. k. spegeln; eller näbbet som hos tärnorna; eller äro de närstående arterna försedda med på olika ställen belägna fläckar, t. ex. dubbelbeckasinen med hvita sidopennor 1 stjärten, enkelbeckasinen med”hvita undre armtäckare. Alla sådana teckningar ändra föga eller intet i det allmänna ut- seendet, oftast synas de knappast på den sittande fågeln, men i regel så mycket bättre på den flygande. De tillkomma i lika grad båda könen, men bäras oftast endast af den köns- mogna fågeln eller t. o. m. endast i bröllopsskruden. Dessa tecken äro för fågelögat hvad lockropen äro för örat: en igen- känningssignal. Hos de många hönsfåglar, där honan och hanen bära mycket olika dräkter, har man iakttagit, hur gamla honor anlägga en dräkt, som mer eller mindre närmar sig hanens (tafl. 36 fig. 7 och tafl. 37 fig. 3) och äfven i större eller mindre grad antaga dennes läte och beteende i öfrigt. Denna egendomlighet är ej inskränkt endast till hönsen utan iakt- tagen äfven hos många andra, t. ex. koltrast, rödstjärt, blå- hake, domherre, bofink, stare, gök, brushane, och torde i de flesta fall bero på, att könsorganen skadats. Mycket enstaka fall, där hanen antagit honans eller ungfågelns dräkt, äro äfven bekanta." Abnorm färgning af helt annat slag består däri, att dräkten i sin helhet eller delvis är t. ex. hvit: albinism. Albinos äro så pass vanliga och förekomma inom så många arter, att de ej i det efterföljande kunna anföras. Melanism kallar man abnormt svarta dräkter, erythrism sådana, där en rödaktig färgton blifvit öfvervägande o. s. v. Begäret att behaga det motsatta könet utöfvar säkerligen ett stort inflytande på fågeldräktens utseende; dock gäller detta vanligen endast hanen (jämf. dock hvad som nedan s. XI säges om simsnäppor och fjällpipare). Denne bär då efter vårruggningen (eller brämfällningen) en bjärt färgad bröllops- skrud, som efter förrättad fortplantning ofta åter utbytes mot en anspråkslösare men mer skyddande hvardagsdräkt, van- ligen liknande honans. Så är särskildt fallet med andfåg- larna, brushanen, hämplingen och gråsiskan am. fl. : Eller ock är han året om utmärkt genom en mer eller mindre lysande dräkt såsom bland hönsfåglarna"” och många småfåglar.t. ex. domherren. Öfverallt, där hanen är utrustad med någon påfallande prydnad, som endast tillhör honom, har man att göra med s. k. sekundära könskaraktärer, egenskaper, som utan att stå i direkt förbindelse med alstrandet af afkomma dock äro eg- nade att ådraga sig det andra könets uppmärksamhet och förskaffa sin bärare dess ynnest. Bland det märkligaste i den vägen är den stora fjäder- krage, som under lektiden finnes hos brushanen, och som på samma gång den skyddar i kampen mot rivaliserande hanar, utan tvifvel också förlänar sin egare ett ståtligt och för ho- norna behagligt yttre. För öfrigt är det ej endast genom vackrare dräkt som « Jämf. A. Brandt, Anatomisches und Allgemeines Uber d. 8. g. Hahnenfehdrigkeit o. 8. v. Zeltschr. f. wiss. Zoologie. B. 48, 1889. «+» Undantag bilda dock åtminstone orren (s. 163) och rapphönan, som ha en särskild, eburu ej mycket afvikande sommardriäkt. hanarna verka: tilldragande på honorna; äfven sången, som uteslutande eller så godt som uteslutande tillkommer hanarna, måste anses som en sekundär könskaraktär. Man har ofta iakttagit, hur två hanar t. ex. af näktergalen i formlig sångar- strid försökt att öfvervinna hvarandra, och bakom en sådan strid ligger tvifvelsutan just täflan om honans kärlek. Sån- gen är högst utvecklad hos några sångfåglar, men finnes äfven hos talrika andra, t. ex. hos göken, hos småsnäpporna (s. 199) och hos snäpporna (s. 206, 207, 209). Äfven hos flera sim- fåglar ega hanarna egendomliga, endast dem tillkommande läten, så är t. ex. fallet med alfågeln och ejdern. Hos ring- och skogsdufvorna beledsagas sången af egen- domliga rörelser, som skola vara egnade att visa friaren i all sin glans (s. 154 o. 155). Samma ändamål har påfågel- hanens vana att slå ut stjärten, hvarvid dessutom ett egen- domligt »sisande» ljud alstras: Jämför äfven enkelbeckasinens och knipans under flykten af vibrerande fjädrar alstrade to- ner! (s. 193 o. 263). Många sångfåglar liksom äfven snäp- porna sjunga alltid flygande; här ha vi också början till ett spel. Bland hönsfåglarna ha hanarna en särskild sång eller åtminstone ett särskildt läte, hos orren och tjädern förenadt med en säregen s. k. lek, hvarvid äfven »handgripligen» täf- las om honornas gunst. Stortrappens (s. 177), brushanens och den dubbla beckasinens spel visa ock stor likhet med hönsfåglarnas och utgöra säkerligen äfven de ett giljande till honornas ynnest, och likartade företeelser äro tvifvelsutan morkullans drag och den enkla beckasinens »gnäggande» flykt. För resten är det, såsom torde framgå af ofvanstående exem- pel, svårt, ja omöjligt att draga några bestämda gränser mellan sång, spel, lek och andra slag af »friarekonster». Och kände vi tillräckligt fåglarnas lefnadsvanor, skulle sådana företeelser säkerligen låta påvisa sig hos snart sagdt hvar- enda art. dans (s. 45), viphanens, den större strandpiparens och stor- spofvens flygkonster (s. 181, 186 o. 216), som säkerligen utföras för att glädja honan, och svärtans s. 261 omnämnda »ringande» flykt, äfven den en friarlek, förtjäna alt framhål- las. Detsamma gäller om hackspettarnas trumningar (s. 103). I olikhet med nästan alla andra djur rufva fåglarna som bekant sina ägg, d. v. s. de bibringa dem genom att ligga på dem med hjälp af sin egen kroppsvärme den temperatur, som är nödvändig för utvecklingen. Flertalet fåglar bygga också bon, i hvilka äggen läggas. Men dessa bons beskaffenhet är mycket olika. Stjärtmesens med väggar och tak försedda, väl ombonade näste, i sitt slåg ett riktigt konstverk, och den i myllan uppkrafsade grop, som mottar vipans ägg, utvisa inom hur vida gränser fåglarnas bobyggnadskonst rör sig." Men alltid står beskaffenheten af en fågelarts rede i inner- ligaste öfverensstämmelse med dess lefnadssätt. Såsom exem- pel må framhållas doppingens och sothönans af växtämnen byggda flytande bon (s. 303 o. s. 235), hackspettens i trädstam- mens inre utmejslade kamrar eller örnens rede högt uppien brant bergvägg eller i toppen af någon jättefura. Ej så få fåglar lägga för öfrigt sina ägg omedelbart på marken utan någon som helst antydan till rede eller ens någon grop. Så finner man t. ex nattskärrans ägg och många fler. Som regel kan man säga, att alla fåglar, hvilkas ungar födas väl utvecklade, ha ytterst enkla nästen, men att ju hjälplösare ungarna komma till världen, desto omsorgsfullare är nästet byggdt. + Som bevis på, hvilken omtanke fåglarna kunna utveckla härvid, torde förtjäna framhållas, hur ett par bofinkar, hvilkas bo blåst ned, i sitt nya rede inflätadé ända till 0,4 m. långa trådar, som dock först slagits rundt den grenklyka, i hvilken boet hvilade. (Raspail. Bull. Soc. Zool. de France 1892, T 17.) Utom ofvan anförda exempel torde nötväckhanens : Hvad som betingar fågeläggens så växlande färg är ännu i det stora hela en outredd fråga. I några, kanske till och med i de flesta fall torde färgen bidraga till att de undan- draga sig uppmärksamheten. Så äro säkerligen järnsparfvens grönblå ägg svåra att se bland gräs och bladverk, och sot- hönans ägg likna till färgen alldeles torr vass, betäckt med små svarta svampfläckar; äfven torde många vadareägg få anses som egande »skyddande färger».” Hvita ägg eller mycket ljusa, lätt i ögonen fallande, ega framför andra så- dana fåglar, som häcka i hål eller ha öfverbyggda bon, hvari de lättare döljas. Man tänke t. ex. på hackspettarna, ugg- lorna, isfågeln, mesarna, skrakar och knipor; öfriga andfåglar, som äfven ha hvitaktiga ägg, hölja öfver dem med dun och liknande, när de lämna dem för att söka föda. Hvad äggens form beträffar, se vi, att starkt päronfor- made ägg ega endast sådana fåglar, som ej bygga några egentliga reden; sannolika orsaken synes vara, att ett koniskt ägg ej rullar sin väg så lätt som ett rundt eller ovalt; där- för blir en kull päronformade ägg lättare att hålla samlad. Den tar äfven mindre plats; de fyra vadaräggen läggas van- ligen med spetsarna tillsammans och nedåt. Det förtjänar fram- hållas, att de i förhållande till modern största äggen läggas af sådana fåglar, t. ex. snäppor och andra små vadare, som kläckas väl utbildade. Deras ungar fordra ju äfven både mera näring och mer utrymme i ägget för att nå sin högre utbildning. Många forskare lägga stor vikt på det olika tillstånd, i hvilket fåglarna födas, ja, man har t. o. m. velat uppdela dem i sådana, som födas dunklädda och seende samt genast lämna redet — tyskarnas »Nestflächter» — samt sådana som födas nakna och blinda samt länge kvarstanna i boet, om- sorgsfullt vårdade af föräldrarna — »Nesthocker». Den senare gruppen består af sittfåglarna. Bland dessa kläckas hack- spettarna och isfågeln, som ju båda ha sima bon synnerligt väl skyddade, fullständigt nakna och få aldrig någon dun- dräkt (se s. VIIT), utan anlägga genast en dräkt af fullt utbil- dade fjädrar. Mellan dem och nattskärran eller roffåglarna, som födas rätt försigkomna och med en synnerligt tät och varm dundräkt, finnas alla möjliga öfvergångar. Och roffåg- larna närma sig i detta hänseende rätt mycket storkar, häg- rar, pelikanfåglar och stormfåglar, hvilkas ungar kläckas nakna (sula, skarfvar) eller dunklädda samt stundom blinda och visserligen snart nog lära sig att själfva taga födan, men ända till dess de bli flygfärdiga stanna kvar i boet och vår- das af föräldrarna. Och äfven bland de fåglar, som födas rikt dunklädda, seende och med förmåga att gå, matas många rätt länge af föräldrarna; så är fallet bland annat med må- sar och alkor. Någon skarp gräns mellan de båda ofvan an- gifna grupperna finnes således knappast. I många fall är det honan, som ensam sköter om hela rufnings- bestyret och som sedan tar vård om ungarna, så t. ex. hos skogshönsen och andfåglarna (med undantag af gässen och grafanden, s. 245) och bland vadarne bl. a. hos vipan. Ofta får hon dock verksam hjälp af hanen med ungarnas uppfödande, och om hon faller ifrån, åtar han sig vanligen ensam om- "sorgen; så är fallet med flertalet af våra sångfåglar, t. ex. Sylvia-arterna, bofinken, gulsparfven m. fl. Ofta nog biträder hanen äfven vid själfva rufningen såsom t. ex. hos tordmu- len och sillgrisslan. Ja, stundom rufvar han lika flitigt som honan; så är t. ex. fallet med strandskatan, småspofven, drillsnäppan och grönbenan, och hos snäpporna visar hanen + Det torde förtjäna framhållas, att skogssnäppan, som hilckar i öfvergifna trastbon o. d. högt upp i träden, har nästan hvita ägg, medan släktets andra arter ha ägg med skyddsfärg. mer uppoffring för ungarna och egnar dem ömmare vård än honan (s. 205). Hos en del vadare, t. ex. spofvarna (s. 216) och Totanus-arterna, är det i själfva verket hanen, som, sedan han deltagit i rufningen och ungarna kläckts, ensam öfver- tager hela deras vård, medan honan öfvergifver familjen. Hos ett fåtal arter, här i norden sannolikt blott hos simsnäp- porna och fjällpiparen, har hanen ensam öfvertagit såväl hela rufningen som ungarnas vård. Hos dessa arter är honan både mera storvuxen och utrustad med vackrare dräkt, och honorna lära här äfven vara talrikare än hanarna, hvilket annars ej är fallet, åtminstone ej med andfåglarna (jämf. s. 236). De senast anförda exemplen antyda, hur inom ett par vadare- grupper hanen så småningom öfvertagit allt större del af fort- plantningens möda. Föräldrarnas omsorg om afkomman sträcker sig hos många arter mycket långt och ger dem ej blott mod att trotsa öfvermäktiga fiender (s. 162) utan lär dem äfven att använda förställning. En ej ovanlig list är, att modern (eller fadern) låtsas ej kunna flyga utan långsamt släpar sig undan, loc- kande förföljaren efter sig, medan ungarna få tid att sätta sig i säkerhet. Hos så olika foglar som änderna, säfsparf- ven och törnsångaren återfinnes samma list. En del fåglar stanna lifvet igenom kvar på den trakt, som sett dem födas. Sådana äro exempelvis gråsparfven, kornsparfven, gulsparfven, tofslärkan, skatan, rapphönan och på det hela taget äfven skogshönsen. Dessa kallas stannfåglar. Andra åter, såsom siskorna, sidensvansen, mesarna och många fler, ströfva under den tid de ej äro upptagna af häck- ningsbestyren oftast förenade i större eller mindre skaror kring bygderna. Deras vandringar äro ej bestämdt återkom- mande, utan bero åtminstone till väsentlig del af den till- fälliga tillgången på föda. De kallas strykfåglar. Flyttfåglar kallar man de fåglar, som om vintern draga söderut, därtill tvingade af omöjligheten att åtkomma sin van- liga föda. Hit höra de flesta bland nordens fåglar: ifrämsta rummet alla de insektätare, som ej om vintern kunna lefva af frön eller likt hackspettar och mesar oberoende af årstiden kunna samla sin föda, vidare vattenfåglarna, särskildt vadarna, men äfven mycket talrika simfåglar. Flyttfåglarna följas af flertalet på andra fåglar lefvande roffåglar, som sålunda äfven de bli flyttfåglar. De flyttfåglar, som häcka 1 höga norden och endast under flyltningen vår och höst besöka våra ku- ster, kallas stundom sträckfåglar, t. ex. kustsnäppa, sand- löpare, bläsgås och många flera. Dessutom eger vår fauna ett fåtal nordiska arter, som öfvervintra hos oss, t. ex. prutgåsen, alfågeln, alförrädaren, hvittruten och (i Bohuslän) sillgrisslan samt tordmulen. De komma sträckfåglarna närmast och jag vore böjd att beteckna dem som vinterfåglar. Mellan ofvan uppräknade slag af fåglar finnas i själfva verket ej några skarpa gränser. Så stanna t. ex. de gamla örnarna kvar uppe bland fjällen vintern öfver, medan de unga som flyttfåglar regelbundet begifva sig söderut, 29 Augusti Grafisk framställning af Tringa canutus (den streckade linien) och Tota- nus glottis (den fulldragna linien) flyttning öfver Öland sommaren 1897. Där linierna fördubblas börjas ungfågelsträcket. Kolthoffs siffror, som legat till grund för denna figur, måste till följd af undersökningssiättet vara så ofullständiga, att skemat endast kan gt anspråk på relativ giltighet. Siffrorna vid linierna ange datum, rita strecken det iakttagna antalet fåglar. islandica och Cosmonetta histrionica erhållits endast Oedemia perspicillata, (Anas discors) och Macrorhamphus griseus. Af de arter, som beho Atlanten, ha naturligtvis många besökt oss. I ofvanstående förteckning äro ej upptagna sådana jäm- förelsevis nära grannar, som häcka så godt som på vårt om- rådes gränser och som därför ofta besöka oss. Den skandinaviska norden utgör det palearktiska om- rådets" nordvestligaste del. Den har endast under en, geo- logiskt taladt, kort tid, efter istiden, varit beboelig. Ej heller eger den några här utbildade eller för detta område egen- domliga fågelarter." Alla ha efter istiden invandrat söder- ifrån eller österifrån, och en långsam sådan invandring för- siggår säkert ännu." Nära nog lika omväxlande, som naturen inom vårt vid- sträckta område, är äfven fågelfaunan. Men det oaktadt finnas några arter, som anträffas öfver hela halfön. Bland sådana förtjäna framhållas sädesärlan, stenskvättan, strömstaren (som dock aftar i antal söderut), löfsångaren, ängpiplärkan, kråkan (som dock i regel saknas såväl i högfjället som i de djupaste skogarna), korpen (som dock mångenstädes kan saknas), pilgrims- falken, fiskgjusen, ljungpiparen, enkelbeckasinen, kärrsnäppan (som dock saknas i enstaka landskap t. ex. Uppland), grön- benan, drillsnäppan, brushanen (som dock numera saknas på vida sträckor), krickan, fiskmåsen (på lämpliga lokaler), stor- lommen. Och med undantag af de egentliga fjällen bebos nära nog hela halfön af rödstjärten, buskskvättan, svarthuf- vade sångaren, trädgårdssångaren, grå flugsnapparen, talltitan, alla tre svalorna (som dock här och hvar gå upp äfven på fjället), trädpiplärkan, gulsparfven, gråsparfven, bofinken (som dock ej når trädgränsen norrut), skatan, större hackspetten, den lilla hackspetten, göken, tornsvalan (som dock här och hvar öfverskrider trädgränsen), bergufven, dufhöken, sparf- höken, orren (som dock saknas på stora slätter), morkullan (som dock saknas i det nordligaste Lappland), gräsanden och småskraken. Å andra sidan ha vi en rätt talrik skara fåglar, som åtminstone under häckningstiden äro inskränkta just till fjället öfver trädgränsen. Sådana äro snösparfven, berglärkan, fjäll- ugglan, jaktfalken, dvärgfalken (som dock äfven bebor de stora slätterna nedåt landet), fjällvråken, kungsörnen, fjällripan, fjällpiparen, skärsnäppan, fjällgåsen, sjöorren, alfågeln, fjäll- labben. Dessutom finnes en grupp fjällfåglar, som åtminstone hufvudsakligen äro inskränkta till halföns nordligaste trakter; de äro den rödstrupiga piplärkan, lappsparfven, mosnäppan och den smalnäbbade simsnäppan. Videbältet, hvilket som bekant ligger närmast under kala fjället, bebos af ringtrasten'T, blåbakesångaren, dalripan (som dock ej är inskränkt endast till detta område, s. 162) och den halfenkla heckasinen. Det närmast under videregionen liggande björkbältet hyser förutom flera af videbältets be- byggare — t. ex. blåhakesångaren — bergfinken, jordugglan och +" Detta omfattar Europa, det norra och tempererade Asien samt Afrika norr om Atlas. "+ På Feröarna finnas dock ett slags underarter af såväl gärdsmyg som stare (s. 42 o. 83). Båda iro stannfåglar därstädes. Äfven af fjäll- ripan; som ju också ir stationär, ba på Spetsbergen samt möjligen på Island utbildats egna underarter. +++ Medan detta tryckes, ingår från Åminne nära Boden genom E. Frisendahl fynd af gamla häckande fåglar och dunungar af videsparfven, Denna östliga art har sålunda på sitt framträngande vesterut bevisligen fattat fast fot i Sverige (jämf. s. 63). Han är i nedanstående summariska öfversikt rilknad till de »sillsynta gästerna» men bör nu föras till de un- dantagsvis häckande och blir nog i framtiden regelbunden häckfågel här i landet. : + Man lägge märke till, hur ringtrasten i Bohusläns och vestra Norges skogfattiga klipptrakter anträffas långt nedanför sitt vanliga ut- bredningsområde. XIV myrsnäppan; de båda sistnämnda finnas äfven på ett fåtal lämpliga lokaler söderut. Det är för öfrigt omöjligt att upp- draga någon skarp gräns mellan dessa områden. Tiksom öfriga genom en bestämd växtformation känne- tecknade trakter hysa säregna fågelarter, så ock vårt stora barrskogsområde. Dessa arter äro: sångtrasten, kungsfågeln, rotgeln (åtminstone i viss mån), gransångaren, svartmesen, tofsmesen, korsnäbbarna, tallbiten”, domherren, grönsiskan, lafskrikan”, lappugglan”, sparfugglan och hökugglan, tjädern och järpen, skogssnäppan, hvarjämte äfven morkullan före- drager barrskog; tranan bebor i barrskogarna liggande mossar men går dock på fjällen högre upp. Söder om Sveriges stora barrskogsområde”"" finnas talrika parkartade trakter. I dem finna vi bastardnäktergalen, blå- mesen, nötväckan, kärrmesen och hornugglan. Äfven orren, som ju ej heller saknas i barrskogarna, håller gärna till här. Fältfåglar äro däremot sånglärkan, rapphönan, vakteln, ängsknarren; och de tränga norrut följande odlingen åt. Följande fåglar trifvas endast eller åtminstone företrädes- vis i våra skärgårdar: skärpiplärkan, hafsörnen ""F", större strandpiparen, roskarlen, strandskatan (jämf. dock s. 318), rödbenan, grågåsen, grafanden, berganden, ejdern, gråtruten (bygger äfven vid Venern och Vettern), hafstruten, sillmåsen, ringtjäen (norra Norge), den vanliga labben, den rödnäbbade fisktärnan (äfven vid lämpliga insjöar), tobisgrisslan, tord- mulen. Man lägge särskildt märke till, att vid fjällvattnen häcka flera fåglar, som söderut äro bundna vid kusten, t. ex. rödbenan, berganden och sillmåsen. Utom här ofvan antydda grupper kunna många fler lätt nog urskiljas: kärrfåglar, insjöfåglar o. s. v. allt efter det slags lokaler de äro bundna vid. Men vi kunna äfven ordna fåg- larna gruppvis allt efter den trakts geografiska läge, som de bebo. Härvidlag är det tvifvelsutan klimatet eller af det- samma nära afhängiga orsaker, som verka afgörande. Äfven flera af de ofvan anförda gruppernas förekomst betingas säker- ligen häraf, så t. ex. många af fjällfåglarnas. En fågelgrupp ut- göres af sådana, som, lockade af de nordliga trakternas stora insektrikedom sommartid eller möjligen af andra orsaker, endast häcka långt norrut utan att dock vara bundna vid fjället. Sådana äro: lappmesen, svartsnäppan, gluttsnäppan (äfven på Gotland), myrspofven, sädgåsen, sångsvanen och salskraken. En talrik skara bildas af hvad vi kunna kalla subalpina arter: sådana, som utan att vara utprägladt nordliga dock som häckfåglar i regel ej gå söder om Dalälfven eller ens nå denna. Hit höra järnsparfven, värfågeln, nordliga gulärlan, säfsparfven (på vissa lokaler vanlig i mellersta Sverige), gul- näbbade hämplingen, gråsiskan, sidensvansen, lafskrikan, tre- tåiga hackspetten, gråspetten, lappugglan, hökugglan, små- spofven (äfven fjällfågel), stjärtanden (äfven på fjället och söderut), bläsanden, knipan och smålommen. I Jämtland och Sundsvallstrakten finna vi nordgränsen för en hel flock fåg- lar; sådana äro grönfinken, hämplingen, steglitsen, nötskrikan, kajan, gröngölingen, göktytan, nattskärran, kattugglan, lärk- falken, (ormvråken?), ringdufvan, mindre strandpiparen, stor- spofven. En annan grupp har sin nordgräns kring Dalälf- vens utlopp och i Värmland eller ungefär i samma trakter som eken; den omfattar stenknäcken, nötkråkan, trädlärkan, blåkråkan, gladan, vipan, rördrommen, svarta storken, vatten- rallen, sumphönan, rörhönan, knölsvanen, snatteranden (säll- synt i södra Sverige), årtan, brunanden, svarttärnan (på ett + Inskränkta till de nordligare trakternas barrskogar. ++ Jfr L. A. Nilssons artikel om Sveriges växtgeografi i den af riks- dagen beslutade statistiska handboken öfver Sverige. (Under utarbetn. 1889). +++ Bygger äfven vid de större insjöarna. fåtal lokaler) och -skäggdoppingen. Än mer sydliga äro näk- tergalen, hökfärgade sångaren, hvithalsade flugsnapparen (Gotland), råkan, kornsparfven, fältpiplärkan; tofslärkan, mel- lanspetten, tornugglan, svartbenta strandpiparen, rödspofven, skärfläckan, hägern, storken, storskarfven (som dock i Norge är subarktisk) skrattmåsen (upp till Östergötland) och småtärnan. Af dessa ha råkan och kornsparfven längs vestkusten kringgått det småländska skogslandet och bredt ut sig i Vestergötland. Anmärkningsvärdt är, att många af de båda senaste grupperna längs Norges milda vestkust gå mycket nordligare än i Sverige: vipan åtminstone till Trondhjem, hägern och sumphönsen upp till Trondhjemstrakten, storskarfven ända till Ishafvet. Som östliga arter kunna anföras: Emberiza aureola, vide- sparfven, dvärgsparfven och rosenfinken samt den nordiska löf- sångaren och småsnäppan, hvilka tillika äro utprägladt nord- liga. Naturligt är, att de ofvan uppräknade gränserna, som ju hufvudsakligen afse svenska förhållanden, äro ungefärliga, i det att de ofta af den ena eller andra arten öfverskridas. I Sverige äro iakttagna 308 fågelarter; däraf 221 regel- bundna häckfåglar, 3 som endast undantagsvis häcka hos oss, 8 som möjligen, men ej bevisligen häckat; 11 arter be- söka regelbundet som sträck- eller vinterfåglar landet, 24 äro sällsynta gäster, 41 endast tillfälligtvis funna, däraf dock 1 massvis. Motsvarande siffror för Norge bli 278, däraf 190 som årligen häcka inom landet, 7 sällsynta häckfåglar och 15, som äro misstänkta för att ha häckat; Norge besökes år- ligen af 12 arter, 13 arter äro sällsynta gäster, medan 41 till- fälligt, däraf dock stepphönan massvis (Collett 1892, engelska uppl., 1894). XV De för Sverige ofvan lemnade siffrorna äro och måste i viss mån vara godtyckliga. En fågel som bändelkorsnäbben t. ex. kunde lika väl som stepphönan uppföras som en mass- vis uppträdande tillfällig gäst, medan han nu på grund af oss meddelade upplysningar (s. 66) förts till dem, som möj- ligen häckat i landet. Tordmulen, som regelbundet häckar i Östersjön, har liksom sillgrisslan, som häckar på Carlsö vid Gotland, uppförts bland dem, som regelbundet häcka i landet; emellertid äro båda i Bohuslän utpräglade vinter- fåglar 0. s. Vv. Det är med vår närvarande, högst begränsade känne- dom om fåglarnas lefnadssätt ytterst svårt, om ej omöjligt, att ange om en fågelart är »nyttig> eller ej. Oftast anses de insektätande fåglarna nyttiga, men entomologien lär oss, att många skadeinsekters värsta fiender just utgöras af andra insekter, och innan vi således känna, Ihwilka insekter de re- spektive fågelarterna företrädesvis förtära, är det omöjligt, att 1 denna fråga fälla något säkert omdöme. Många fåglar äro för öfrigt från människans synpunkt sedt både nyttiga och skadliga, men hvilketdera i öfvervägande grad? Det är oss svårt att afgöra, torde väl äfven i flertalet fall växla efter de lokala förhållandena och öfriga omständigheter. Belysande härvidlag kan rosenstaren sägas vara. Turkarna anse ho- nom nära nog helig, emedan han förtär massor af gräshop- por. I Indien kallas han »djäfvulsfågel», emedan vakter måste utsättas för att hindra honom från att härja risfälten. Men om frågan nyttig eller skadlig tills vidare ofta måste lämnas öppen, så böra dock alla kunna enas om lösen: »skydd åt fåglarna, framför allt åt småfåglarna>. Öfversikt af fåglarnes underklasser och ordningar. (Enligt W. Lilljeborg.) I. Öfre delen af underbenet fri jämte nedre delen af låret. A. Baktåns fäste i samma plan som framtårnäS............+=+ssesi021s scr ora 1:sta Und.-klass. - Sittfåglar, Insessores. a. Första radens öfre täckfjädrar å underarmen räcka icke utom armpennornas midt. Baktåns klo icke mindre än yttersta fram- tåns och dess långa böjmuskel skild från den muskel, som bö- Jerjfkam tärna sptlOle CSN SS ss ASS sas a ARS Tse sf TS 1:sta Ordn. Tättingar, -Passeres. b. Första radens öfre täckfjädrar å underarmen räcka utom arm- pennornas midt. Baktåns långa böjmuskel förenad med den muskel, som böjer framtårnas kloled. 1. Af tårna äro två riktade framåt och två (eller sällan en) bakåt, eller sällan 3:ne riktade framåt och den yttre vändbar 2:dra Ordn. Partåiga fåglar, Zygodactyli. 2. Af tårna äro tre riktade framåt och en bakåt. ; a. Näbbet utan vaxhud och vid basen hårdt. Baktåns klo mindre än den mellersta framtåns. Framtårna ofta sam- TINENaNVUS Sa) MIL NESS so895a090005000V3380 49 Ud49UNOVLSENLTELYNND 3:dje Ordn. Skärrfåglar, Strisores. 8. Näbbet vid basen täckt af en vaxhud och dess spets ned- böjd under form af en hake ............... 4:de Ordn. Roffaglar, Accipitres. 7. Näbbet utan vaxhud och utan hake, men merändels vid basen naket eller med en uppsvälld hud vid näs- HOLEALN AS pts es sjö Ms rasta A leo ass sr es sf ER SRA De ÖTAN? Duffåglar, Pullastrae. [BIND aktänskfästerolvanramtatnaskösksass. ses ss Ass Rö RAS SS 2:dra Und.-klass. Springfåglar, Cursores. a. Nedre delen af underbenet befjädrad. Baktån saknas sällan ... 6:te Ordn. Hönsfåglar, Gallinae. b. Nedre delen af underbenet obefjädrad. Baktån saknas stundom 7:de Ordn. Vadare, Gvrallae. I. Öfre delen af underbenet icke fri, utan indragen inom den hud, som be- täcker kroppen. Framtårna förenade genom simhud ........ssssse222 000 S:dje Und.-klass. Simfåglar, Natatores. A. Näbbet försedt med lameller (s. k. tänder) ..............essssss00 000 00000 O:Ae Ordn. Andfåglar, Lamellirostres. B. Näbbet utan lameller. a. Baktån genom simhud förenad med innertål ........sssesssinrra 9:de Ordn. Pelikanfåglar, Steganopodes. Db. Baktån, då den finnes, fri. 1. Vingarne långa, räcka öfver stjärtens bas. Benen med van- ligt läge 10:de Ordn. Mäsfaglar, Longipennes. 2. Vingarne korta, räcka knappt till stjärtens bas. Benen sitta LAT byt ILL AED fe ekele ske sr et elelr ends sjö rl eat a sl anakata NBT RE LL Te LÖ ANS Gumpfotade fåglar, Pygopodes. I. Sittfåglar, Insessores. Såsom framgår af ofvanstående öfversikt, indelas fåglarna 1 trenne underklasser allt 5 , (=) efter beskaffenheten af deras ben och fötter. Till den första af dessa underklasser höra hufvudsakligen sådana fåglar, som lefva i skog eller eoa förmåga att med lätthet röra sio på =) >) , fa) DH tel Do trädens grenar, en förmåga, som är direkt beroende af fötternas byggnad. Också finna vi 5 , CI Vire hos ett vadarsläkte, hägrarna, hvaraf flera arter häcka i träd, en fot, som liknar sittfåglarnas il pa däri, att baktån är i samma plan som de öfriga. Från sittfåglarna skiljas hägrarna dock lätt därpå, att nedre delen af underbenet är obefjädrad, ett förhållande, som inom sittfåglarna återfinnes endast hos isfågeln och biätaren. 1:sta Ordningen Tättingar, Passeres. Bland sittfåglarnas stora grupp utmärker sig denna ordning genom särskildt väl utbildade sittfötter. Baktån, som är kraftig, bredast vid roten och med större klo än framtårna, kan nämligen böjas oberoende af dessa. Den yttre framtån är vid roten sammanvuxen med den mellersta, d. v. s. klyfningen dem emellan sträcker sig ej så långt in som mellan den mellersta tån och den inre. Tättingarnas vingar kännetecknas af, att de stora täckfjädrarna, de som sitta på underarmens öfre sida, ej nå öfver mer än högst halfva vingpennornas längd (se bifogade teckning b, c). De brokiga hackspettarna och göktytan, hvilka som bekant höra till klätterfåglarna, ega visserligen liknande vingar, men de igenkänmnas lätt på fötternas skapnad. De flesta tättingar äro små, endast kråkfåglarna nå medelstorlek. Alla äro de lifliga. Det öfvervägande antalet lefver i skogarna eller bland träd och buskar, endast några få, såsom lärkorna, äro verkliga fält- eller steppfåglar. Sina bon bygga de omsorgsfullast af alla fåglar och utveckla därvid ofta stor konstfärdighet. Detta sammanhänger förvisso därmed, att deras ungar vid fö- delsen äro blinda och nästan nakna och sålunda i behof af mycket skydd och omvårdnad. Fåglarnas sångförmåga har hos tättingarna nått sin högsta utveckling, och få torde de arter åtmin- stone inom OÖscines vara, som helt och hållet sakna densamma. Till tättingarna hör öfver hälften af alla kända fåglar. De uppdelas i tvenne underordningar enligt följande schema. Vinge af tiltting, sedd ofvanifrån. (Eft. Swndevall). ). Tarsalsulan betäckt af 2:ne baktill förenade, odelade och längsgående plåtar. Sångmuskel- ap ParabrarnedrekstTuUp hufvudet esse sk ee seja fs as bajen Bier eejale les SL Se TSL VAAN [ESTATE ss Fas släraje ås 1:sta Underordn. Oscines. 2. Tarsalsulan betäckt af flera mindre plåtar, eller stundom af en plåt på den yttre sidan och ingen på den inre. Sakna merendels sångmuskelapparat...........s..ss-ssessossesasiseoissn anason son s0n OIÄA d:o Olamatores. Öfversikt af familjerna inom Oscines. I. Tarserna framtill till större delen täckta af en hel skifva. Handpennornas antal 10. /ÅL I INERSIORANTEy TELGE ö00690gnryss dos boer ILYNSHANLSORSBOLUNNSNST BOSSE OSA SST KSb6boLcOSsÄ Loose Ik INENN UNTSRPLNE Twrdidae. B. Näsborrarna mer eller mindre; täckta af fjädrar ..............ss-0sr02n002002 000000 2 KAM,. KuNgsfäglar, Regulidae- II. Tarserna framtill täckta af flera plåtar. A. Hakvinkeln icke långt framskjutande. a. Underkäkens kanter icke skarpa och icke inböjda. 1. Handpennornas antal 10. a Näbbet bakom spetsen af öfverkäken inskuret........................... 5 fam. Sängare, Sylvidae. 8 Näbbet bakom spetsen af öfverkäken icke inskuret..........sssrsise0 4 Fam. Mesfåglar, Paridae. 2. Handpennornas antal 9. Näbbet inskuret bakom spetsen. a Vingarna särdeles långa, hoplagda omkring 10 gånger längre än tarsen, som är kort. Näbbet tunt, plattadt...........-.-.-s-s+-s.s+-s000 0 FAM. Svalor, Hirundwnmidae. £ Vingarna medelmåttiga, hoplagda icke 10 gånger längre än tarsen IDA: T0nkH2) (EH Rbe osv) Hae) KON ESPEN ygvovspov bsJJ] bss dOLLbY EBaNVLbNE ESYHY SALEN 6 Fam. Ärlor, Motacillidae. b. Underkäkens kanter skarpa och inböjda. Näbbet tjockt och koniskt samt sällan tydligt inskuret bakom spetsen af öfverkäken s.sssmsosssssreseresrrsn arr 7 Fam. Finkfåglar, Fringillidae. B. Hakvinkeln långt framskjutande och sträckande sig framom näsborrarna. Näb- bet stort och merändels mer eller mindre koniskt. Benen stora ......ete..- 8 Fam. Kräktåglar, Corvidae- I Fax. Trastfåglar, Turdidae. Bäst kännetecknas hithörande fåglar genom beskaffenheten af tarsens betäckning, sådan den framgår af ofvanstående öfversikt och af bifogade bild. De ha 10 handpennor, Fot af koltrast. hvaraf den första är mycket kortare än de öf- riga. Näbbet är tunt med svagt nedböjd spets, bakom hvilken finnes ett litet hak. Undernäbbets kanter låga, ej inböjda. Näbb- formen liksom de borstlika fjädrar, som 1 en rad omge munvinklarna, ange trastfåglarna som insektätare. Endast de egentliga tra- starna tillgripa, isynnerhet om vintern, fruk- ter och bär. Trastfåglarna delas i tvenne underfamil- jer såsom framgår af nedanstående schema. Öfversikt af underfamiljer och släkten. I. Vingarna af vanlig längd, icke skålformiga. 1. und.-fam. Turdini. A. Stjärten längre än 3 af den hoplagda vingen. a. Näbbryggen och näbbsömmen böjda efter hela sin längd. Näbbet tämligen tjockt (CON JEAN:dE ogob sats rcd od ALB aborbJasöddaBNoN]JNEo Turdus. bh. Näbbryggen och näbbsömmen räta eller endast vid spetsen böjda. Näbbet smalt Och sSpensligt .:.....sss-ss=-s--sseas0 022 20000 01000 JIUSCYNA- B. Stjärten lika med eller kortare än 3 af den HOpla GAA KVANE EI oe seels se sa elssaeeleleke eo been elelr else Saxicola. II. Vingarna korta, böjda och skålformiga. 2. und.-fam. Cinelini. Oimelus. Trastsläktet, Turdus, L. På den hornplåt, som bekläder större delen af tarsens framsida, kan man isynnerhet hos unga fåglar skönja märken efter de 3—4 mindre plåtar, hvaraf den är sammansmält. Trastarne äro med undantag af snöskatan och till en viss grad dubbeltrasten flyttfåglar, som an- komma till Norden i slutet af mars och början af åsikt, bevisar däremot intet. april månad. I september och oktober draga de till sydligare länder. De festa arterna tillhöra så godt som uteslutande skogen, endast ringtrasten väljer till bostad bergiga, skoglösa trakter, och snö- skatan och stundom äfven koltrasten häcka i par- ker och enstaka lundar. Snöskatan afviker från de öfriga därigenom, att hon häckar i täta kolonier; de andra arterna lefva spridda och tåla ej grannar af samma slag i sin omedelbara närhet. Sina af kvistar och gräs, stundom med lerjord eller murket trä murade eller fodrade, särdeles starka bon, lägga de vanligen i träd eller buskar, men i skoglösa trakter äfven på marken. Trots talrika uppgifter om, att trastarna i nor- den skulle häcka tvenne gånger årligen, äro vi öf- vertygade om motsatsen. Vi ha aldrig varit i till- fälle att iakttaga, att någon trast, innan han upphört att mata första kullens ungar, börjat bygga nytt bo, hvilket däremot är lätt att iakttaga hos grön- siskor, talgoxar eller gråsparfvar m. fl. fåglar, som lägga två kullar. Ett sent fynd af ägg eller späda ungar, och det är vanligen härpå man stödt sin De kunna nämligen tillhöra fåglar, som fått en eller flera äggkullar för- därfvade och därigenom tvungits att lägga om, ett Vore det regel, att trastarna lade tvenne kullar, skulle ej heller hanar- mycket vanligt förhållande. nas sång upphöra så tidigt, utan fortsätta under större med de fåglar, som häcka två gånger." delen af sommaren, såsom fallet just är Trastarna lefva om sommaren af insekter och larver, maskar o. d.; härmed uppföda de äfven sina ungar. Om vintern äta de företrädesvis rönnbär och enbär; äfven af andra bär, såsom lingon och blåbär, äro de stora älskare. Då trasten gripit en mask eller dylikt, döfvar han den först genom att krossa den "mellan sina käkar. Är djuret litet, sväljes det därefter helt, är det åter större, gnides det mot Större skalbaggar gnidas mot marken, tills de hårda benen marken, tills det går sönder i flera delar. och täckvingarna falla bort. Trastarna höra till våra bästa sångare. Ha- narna börja sir sång genast efter ankomsten om våren och sluta först, när ungarna blifvit kläckta, hvarpå båda könen hjälpas åt vid afkommans upp- När de unga hamnarna efter sin första Men deras höstsång är, märkligt nog, helt olika de gam- födande. ruggning fått höstdräkten, börja de sjunga. las vårsång. Den är nämligen låg, men mycket omväxlande och behaglig. Man hör den ofta under lugna och klara septemberdagar. 2 Jämför dock Collett (1877), där ett fall af tvenne kullar i en snöskalskoloni omtalas. Trastarnas kött anses mycket smakligt, och de Inom Skandinavien äro de un- der höstflyttningen föremål för snarfångst i s. k. donor. jagas ifrigt i södern. Sv. Nilsson skrifver härom: »I medlet af September utsätter man donorna. . . .. Dessa utsättas i en rad i skogen, mer eller mindre aflägsna från hvarandra, . . .. Man låter helst sin donkedja stryka genom buskiga trakter, isynnerhet ung björkskog. Den första kramsfågelart, som om hösten faller i donorna, och som här (i Skåne) fångas i största mängd, är sångtrasten, hvarföre denna af fågelfängaren företrädesvis kallas kramsfågel. Jämte honom fastnar ofta rödhakesångaren och några mesarter, samt därefter en och annan koltrast (solsvärta). Senare in- finner sig rödvingen; men hvarje år sparsammare än sång- trasten. Jämte honom får man vanligen domherrar, och då nattfrosten tilltager, falla björkdrosslor i mängd, samt jämte dem sidensvansar, hvarmed fågelfångsten för året slutas.» Öfversikt af arterna. I. Rygg och skuldror gråbruna med eller utan olivbrun an- strykning och med eller utan hvitaktiga eller svartaktiga, ej halfmånformiga fläckar. A. Stjärtens sidopennor vid spetsen. hvita liksom äfven de undre vingtäckarna... T. viscivorus. B. Stjärtens sidopennor wvid spetsen af samma färg som för öfrigt. De undre vingtäckarna bruna, roströda eller mer eller mindre rödgula. a. Från näbbroten öfver ögonen ej nå- got hvitaktigt band. 1. Halsen utan något svart tvärband. T. musicus. 2. Halsen med ett tvärband af täta, svarta fläckar eller (hos &) helt RNYERHIOLRNINES oda bod.060 09 009000 05 BSNBST TEA T. atrigularis. b. Från näbbroten öfver ögonen ett bredt, hvitaktigt band. 1. Bröstets sidor roströda ............ T. iliacus. 2. Bröstets sidor gråhvita med täta, svarta fläckar, vingtäckarna med breda, rödbruna kanter ............ T. fuscatus. II. Rygg och skuldror kastanjebruna med eller utan svarta och hvitaktiga fläckar. ......... III. Rygg och skuldror svarta, svartaktiga eller svartbruna, stundom med ljusare fläckar. A. Andra handpennan betydligt kortare än femte, och första handpennan föga kor- tare än de öfre täckfjädrarna ............ T. merula. B. Andra handpennan ungefär lika med femte, och första handpennan betydligt kortare än de öfre täckfjädrarna ...... T. torquatus. IV. Rygg och skuldror olivbruna med svarta, halfmånformiga fläckar. Undre vingtäckar- na med svarta spetsar. Sjärtpennorna 14. T. varius. T. puiaris. Dubbeltrasten, 7urdus viscivorus, L. (Tafla 1, fig. 3.) Namn: Misteltrast. Norska: Duetrost, Dob- beltrost. Danska: Misteldrossel, Snarrer. Finska: Rosorastas. TLapska: Stuora rastis. Ofvan brungrå, ryggen i synnerhet baktill skiftande i olivgrönt, under hvitaktig, på sidorna med rostgul anstrykning samt med svartbruna fläc- kar, som på hakan äro pillika, på bröstet och magen tvärställda. De två till tre yttersta stjärtpennorna i inkanten hvita. Undre vingtäckfjädrarna hvita. Näbb mörkbrunt, underkäken vid roten gulaktig, fötter gulaktiga. Iris mörkbrun. Könen äro lika. Längd 285—305 mm., vingen 150—165 mm. Ungen ofvan med ljusgula spolfläckar, kantade Arm- pennorna och armtäckfjädrarna med ett ljusgult bräm. Härigenom erhåller ungen ett mycket bro- kigt utseende. Denna, den skogarna och förekommer i Sverige som häckfågel ända upp till lappmarksgränsen (Lycksele). Från Skåne anför Sundevall honom som häckande. På Got- land är han sällsynt, men funnen häckande (Kol- modin). I Norge, där han hufvudsakligen häckar i de sydöstra delarna, är han sparsam redan i Gud- brandsdalen, och hans nordgräns torde sammanfalla med Trondhjemsfjorden, om än enstaka exemplar iakttagits norr därom; så i Stördalen (Nilsson) och Alten (Sundevall). I Danmark häckar han på flera ställen, vid Jyllands östra kust samt på Själland, och är allmän under flyttningen. På Bornholm saknas han likasom naturligtvis på de skoglösa Feröarna och Island (Collin). I Finland finnes han ehuru sparsamt från södra delarna af landet till lappmarken och är funnen häckande ända upp vid Muonio (Mela). i; I Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Ita- lien häckar han, och många synas tillbringa vintern vid Medelhafvet. Ehuru en stor del med svart, ryggfjädrarna med en svart spets. största af våra trastarter, bebor dubbeltrastar stannar hos oss äfven de strängaste vintrar, flyttar dock flertalet till sydligare länder. De, som öfvervintra i Sverige, synas vara ungfåglar. Återkomsten till häckplat- serna sker tidigt om våren i slutet af mars eller början af april. Dubbeltrasten bosätter sig företrä- desvis 1 skogskanter eller skogsdungar, som gränsa till öppna fält, eller i närheten af odlingar och be- tesmarker inne i skogen. Här bygger han vanligen på midten af ett medelstort träd ett bo, ej olikt snöskatans. Äggen läggas tidigare än de öfriga trastarnas ofta redan i midten af april. De äro fem och variera mycket, grundfärgen är grönhvit med mer eller mindre röd anstrykning, glest beströdd med violetta och rödbruna fläckar. Längd 29—32 mm., tjocklek 21'/,—24 mm. Sedan ungarna blifvit lyg- färdiga, ströfvar familjen vidt omkring och jagar mot hösten flitigt gräshoppor på ängar och betes- marker. Dubbeltrastens sång är rätt angenäm, men låg, och kan ej jämföras med sång- eller koltrastens. Sängtrasten, Turdus musicus, L. (Tafla 1, fig. 1). Namn: Taltrast, Talltrast, Tallprost, Nordisk näktergal, Fjällstare, Giäddtrast, Taltätting, Natt- vaka (Helsingl.), Klera, Klådra (Smål.), Klåddra (Östergötl.), Kläddra, Kleddra (Vestergötl.), Grå- klera (Bohusl.), Kramsfågel (Skåne). Norska: Maal- trost, Nattvaku (Verdal.), Norske Nattergal. Dan- ska: Sangdrossel, Bögdrossel, Graadrossel. Finska: Laulurastas. Ofvan olivbrun, under hvitaktig med en drag- ning 1 gult och med svartaktiga fläckar, hvilka på halsen äro droppformiga, bildande ett band på hvar- dera sidan om den ofläckade strupen, på bröst och sidor större och ovala. rostgula. Undre vingtäckfjädrarna Stjärten olivbrun, enfärgad. Näbb mörk- brunt, undernäbb vid roten och benen ljusa, mun- vikarna gulaktiga. Iris mörkbrun. Könen lika. Längd 225—240 mm., vingens längd 111—123 mm. Ungen ofvan med gulaktiga fläckar. I höst- och vinterdräkten hafva så väl de gamla som ungfåglarna på undre kroppsdelarna en starkare gul anstrykning. Denna för sin härliga sång välkända trast är, om ej den allmännaste, så åtminstone den mest spridda arten. Han förekommer, där barrskog finnes, öfver hela Europa och Sibirien. På den skandinaviska halfön är han allmänt kringspridd i barrskogarna upp till Kvickjock och Gellivare samt till Alten och Varanger (Collett 1894). Någon gång häckar han på fjällsidorna öfver barrskogs- gränsen :(Collett 1877). den allmännaste af släktet. I Danmark är sångtrasten Allmän från södra Fin- land till Muonio och Imandra i lappmarken (Mela). På Faeröarna och Island saknas han, och på Norges skogfattiga vestkust lär han vara sparsam och stun- dom endast förekomma under flyttningen. Sångtrasten är en äkta flyttfågel, som ytterst sällan öfvervintrar i norden. I Danmark eller Skåne stannar någon gång en fågel kvar öfver vintern, och är han, oss veterligt, en gång sedd vintertiden så nord- ligt som vid Upsala, nämligen den 12 December 1894. Han anländer till Sverige regelbundet sista da- garna af mars eller första af april och låter då, om vädret är vackert, genast från en grantopp höra sin välbekanta, utomordentligt vackra, omväxlande och starka sång. Allmogens fantasi öfversätter taltra- stens sång på hvarjehanda sätt. Så anför Sunde- vall, att östgötabonden låter honom deklamera: Se på bonden, den token :|: säljer oxen :l: kör stuten :|: se, hur han stretar :|: slaktar kon, ha ha ha ha... 0. 8 Vv. Han börjar sjunga i dagningen om mor- gonen och håller i oafbrutet i flera timmar; midt på dagen höres han ej så ofta, men mot aftonen börjar han igen och slutar först, när det är nästan nedmörkt, då han som en pil kastar sig ned från sin upphöjda sångplats för att söka natthärberge uti någon tät granbuske. Äfven i de norrländska skogarna, där natten är ljus, tystnar han vanligen en stund kring midnatt. Mot slutet af april börja de båda makarna bygga boet, som vanligen lägges på grenarna intill stammen af någon liten gran eller granbuske om- kring 2—+4 meter från marken. Det bygges af gran- lav och torra grankvistar samt fodras inuti med murket trä, hvartill material ofta tages från gamla aspstubbar; den mjuka trämassan knådas tillsam- mans med saliv och påsmetas inuti boet, så att detta invändigt erhåller en fullständig rappning. Äggen, vanligen 3, äro blågröna, glest beströdda med svarta prickar, och ega en längd af 25—30,5 mm, och en tjocklek af 20—23 mm. Sångtrasten häckar som nämndt i barrskog, allmännast dock i skogsbrynen och i mindre skogar, ehuru han ej helt saknas ens i de djupaste vildmarker. Höst- och vårflyttnin- garna företager han i spridda sällskap. Svarthalsade trasten, Turdus atrigularis, Temm. (Tafla 1, fig. 4, gammal I). Ofvan ljust olivgrå eller ljust brungrå, under hvit med glesa, gråbruna fläckar. Framhalsen hos hanen svart, hos honan och ungfåglarna gulaktigt hvit med mörkbruna fläckar, som i trakten at kräf- van bilda en brunsvart, halfmånformad krage. Undre vingtäckfjädrarna ockergula eller halmgula. Längd 226— 240 mm., vingen 125—140 mm. Denna i Europa mycket sällsynta trast tillhör vestra BSibirien och länderna öster om Kaukasien ned till Himalaija. Att han ofta nog förflyger sig långt vester ut, visar sig däraf, att han numera är an- träffad ej blott i Norge på nordsidan af Trondhjems- fjorden (Collett), i Finland nära Tavastehus (Mela) och flera gånger i Danmark såsom vid Viborg, utan äfven i England, Belgien, Tyskland, Ungarn, Galizien och Italien. - Det tycks dock så godt som uteslutande vara unga fåglar, som under flyttningstiden höst och vår förirra sig till Europa. I Sverige är han ännu ej anträffad, men ej osannolikt är, att det norska exemplaret passerat: vårt land. Rödvingetrasten, Turdus Iliacus, L. (Tafla 1, fig. 5). Namn: Rödvinge. Norska: Rödvingetrost. Dan- ska: Röddrossel, Vindrossel, Skaaning. Feröarne: Owinsheåni, Odinshami. Skögar-Pröstr. Finska: Punastiipirastas. Tapska: Idjarastis, Cur- Tsland: , : Curastis. Ofvan olivbrun med grå anstrykning, undre kroppsdelarna hvita, halsen med svartaktiga eller svarta, bröstet och sidorna med bruna eller röd- bruna längsfläckar. Kroppssidorna och de undre Ett hvitaktigt band öf- ver ögonen och ett dylikt från undernäbbet ned un- vingtäckfjädrarna roströda. der de mörka örontäckfjädrarna. Näbb svart, i mun- vecken samt vid undernäbbets rot gulaktigt. Yttersta stjärtpennan i utfanet med smalt, hvitt bräm. Fötter och ben grågula. Iris mörkbrun. Honan har det hvita strecket öfver ögat något smalare, för öfrigt äro kö- nen lika. Läng 210—235 mm, vingen 112—120 mm. och De mörka fläc- Ungen ofvan med gulaktiga spolfläckar ryggfjädrarna med svarta spetsar. karna på undersidan runda. De stora, öfre ving- täckfjädrarna med gulaktiga spetsar. I höst- och vinterdräkten äro både unga och gamla fåglar mindre grå, men med en mera gul anstrykning. Rödvingen, som är den minsta af våra trastar, tillhör som häckfågel hufvudsakligast de nordliga delarna af Skandinavien och Finland. I Lappland är han allmän öfverallt, där lokalen är passande, och går i Norge längre mot norden, än barrskog växer. Sålunda är han allmän 1 björkskogen på fjällslutt- Ett och annat Sundevall anför honom sålunda från Vermland, Nerike och Gotland. Kolthoff har funnit honom vid Sköfde och nära Up- sala. ningarna ända upp till Nordkap. par häckar dock längre söderut. I Finland förekommer han öfver hela landet, dock något mindre allmän i de sydvestra delarna (Mela). under flyttningarna, men öfvervintrar stundom. På Feeröarne, som han besöker under sträcket, är han På Is- I Danmark synes han förekomma endast blott en gång iakttagen häckande (Collin). land är han allmän häckfågel. Boct, som lägges i buskar och små träd eller isynnerhet i höga norden och på Norges vestkust på marken, bygges endast af torra grässtrån och Stundom fastsmetas grässtråen inuti boets väggar med lerjord, hvarige- fodras inuti med fina sådana. Äggen äro vanli- gen 6 till antalet, stundom endast 4 eller 5, sällan nom dessa erhålla mera styrka. 7. De äro 24—29 mm. långa, 1S5—20 mm. tjocka, grönaktiga med täta, bruna eller rödbruna fläckar och läggas senare än de andra trastarnas, i Up- salatrakten i slutet af maj. Rödvingen ankommer flockvis till Sverige i slutet af mars eller början af april och flyttar bort i oktober. En och annan fågel stannar dock kvar äfven under de strängaste vintrar så nordligt som i Uppland. I Norge har han öfvervintrat så långt upp som i BSaltdalen innanför Bodö (Collett 1894). Ehuru ham ej häckar i kolonier, är han dock mer sällskaplig än sångtrasten. Hans sång är rätt melodisk och vacker, fastän ej jämförlig med sång- trastens. Unghanarnas höstsång är ett fint kvitter. Turdus fuscatus, Pall. (Tafla 1, fig. 6). Syn. T. dubiws, Bechst. Ofvan svartaktig, på hufvud och hals med grå fjäderkanter, skuldrorna och de små vingtäckarna med bredare, bruna sådana, som på de bakre delarna bli rödbruna, härigenom får fågeln ett vattradt utseende. Öfre vingtäckarna kantade med rödbrunt, de undre med rödbrun anstrykning. Vingpennorna och stjärten svartaktiga. Öfver ögat bakåt ett ljust band. Öron- täckarna svartaktiga. Under ljus med svarta fläckar, tätt samlade längs sidorna och i ett band tvärs öf- ver bröstet. Näbb mörkt. Iris mörkbrun. Längd 237—2064 mm., vingen 127—139 mm. Denna trast synes vara allmän i hela norra Asien, men flyttar mot söder om vintern. I Eu- ropa är han en sällsynt gäst. Han är tvenne gånger funnen i Norge, en hane. i Smaalenene och en hona från trakten af Hamar. Bägge voro ungfåglar. Fig. 6, tafla 1, återger det senare exemplarets dräkt. Snöskatan, Turdus pilaris, L. (Tafla 1, fig. 2). Namn: Björktrast, Gäddtrast (Gotl.), Vörtrast (Helsingl.), Berkedrösla (Skåne), Snöschora (Kalm. 1.), Skvätteschora (Ö1.) (Schora = skata) Skvittertrast, Käk- siken (Norrl.). Norska: Graatrost, Fjeldtrost. Danska: Sjagger, Kramsfuggel. Finska: Räkättirastas, Iso- rastas. TLapska: Rastis. Ryggen kastanjebrun, stundom svartfläckig, huf- vudet och halsen ofvan askgrå, likaså öfvergumpen, bröst och strupe rostgula, bröstet med svarta fläckar, hvilka på bröstets sidor äro så stora och täta, att de ofta bilda en sammanhängande svart fläck. Buken hvit, sidorna hvita med svarta fläckar. Undre ving- Näbb ljusgult med svart spets, Könen likna hvar- täckfjädrarna hvita. benen bruna. Iris mörkbrun. andra. Längd 263—281 mm., vingen 142—150 mm. ofvan med ett hvitgult streck längs spolen af hvarje fjäder. Lättast särskiljes den från andra genom den grå öfvergumpen och det lika Ungen färgade hufvudet. Snöskatan, som tvifvelsutan är vår allmännaste mellersta Skåne (Carlsson) och Öland mer eller mindre allmänt, men trast, förekommer häckande från kanske talrikare, ju längre man kommer mot nor- den, ända upp till skogsgränsen, som hon dock öf- verskrider såväl åt norr, där hon finnes ända till Nordkap (Kolthoff), som uppåt fjällen och utåt de skoglösa kusterna, där hon tvingas att lägga sitt bo på bara marken (Collett). I Finland är hon myc- ket allmän från landets södra delar och till nord- = Den af Meves (1861) såsom T. iluminus Löb. be- skrifna fågeln är sannolikt en T. pilaris. liga lappmarken (Mela). Hon är funnen på Feeröarne och ' Island (Collin). Huruvida hon häckar i Danmark, är ovisst, men under höst och vinter är hon allmän där. Från sina samsläktingar skiljer hon sig dels därigenom, att hon är en mer utpräglad strykfågel än egentligen flyttfågel, och framför allt genom sin starkt framträdande sällskaplighet, hvari hon i myc- ket påminner om kråkfåglarna. Sin häckplats väljer hon helst i mindre skogs- dungar eller skogsbryn, som gränsa till öppna plat- ser, och så väl i barr- som löfskog. Hon förekom- mer oftast i stora kolonier. Boet lägges så väl i smärre som större träd och vanligen i en klyka mellan grenarne eller ute på en tallgren, ungefär på trädets midt och ofta flera 1 hvart träd. Det byg- ges af gräs, som muras fast tillsammans med lerjord, 6, grönaktiga eller grågröna med tätt sammanflytande, bruna fläckar samt 27—32 mm. långa och 20—22 mm. tjocka. Om någon oroar snöskatan vid boet, anfaller hon med det vildaste raseri och beskjuter fienden med sina exkrementer, allt under det hon högljudt skrikande flyger kring fridstöraren. Man ser ibland roffåglar, särskildt bivråkar, som slagit sig på att och fodras innerst med fina strån. Äggen äro 5 röfva snöskatungar, med rygg och vingar täckta af snöskatans träck. Såsom sångare är snöskatan den sämsta i sitt släkte. Én ensam hanes sång är dock ej obehaglig, men sjunga flera på en gång, urartar det till skrik. Då ungarna fått sin höstdräkt, samlas snöska- torna i stora flockar och ströfva sedan under hösten och vintern land och rike ikring. En del flyttar dock till södra Europa under den kallaste årstiden. Koltrasten, Turdus merula, L. (Tafla 2, fig. 1, &, iaf Då OM: Namn: Svartstare (5), Gråstare (2) (Bohusl.), Buskstare, Svarttrast (Gotl.), Enstare (Blek.), Svart- klera (Bohusl.), Solsvärta (Skåne). Danska: Solsort, Sortdrossel; Norska: Soritrost, Solsort. Feröarne: Roukur, Hrökur. Finska: Mustarastas. Hanen svart med gult näbb och gula ögon- lockskanter. Honan brun, under ljusare, strupen ljus med svartbruna fläckar, näbbet brunt. Längd 265—290 mm., vih- mörkt Iris och fötter bruna. gen 124—135 mm. Ungen ofvan brun med ett gult spolstreck i hvarje fjäder på hufvud, hals, framrygg och skuld- ror. Nedre kroppsdelarna rostgula med svartbruna tvärfläckar. Denna trast, som finnes spridd öfver nästan hela Europa, är hos oss allmän isynnerhet i de sö- -— dra och mellersta delarna af landet, men blir norr- ut sällsyntare. Hans nordgräns i Sverige torde ligga vid Hornafvan. I Norge är han delvis allmän ännu kring Trondhjemsfjorden, men är en gång iakttagen ända upp till Sydvaranger på gränsen till Ryssland (Collett 1894). Häckar i Finlands södra delar, ehuru mycket sällsynt. Förirrar sig någon gång till det inre af landet (Kuopio) och anföres från Uleå- borg (Mela). Allmän 1 Danmark, där han ofta öf- vervintrar. Finnes på Feeröarne och är äfven funnen på Island (Collin). Koltrasten ankommer till Sverige i af april, väljer sig strax en häckplats bland täta buskar 1 löf- eller barrskog, lägger sitt bo i en låg buske, på en stubbe eller sten eller stundom på bara marken. Boet bygges af mossa, bast eller rötter och fodras inuti med torra grässtrån. För att gifva boets väggar styrka, muras stundom mellan midten mossan och gräslagret med lerjord, hvarigenom det yttre och inre byggnadsmaterialet bli fast förenade. Äggen äro 4—6, blekgröna eller gröngrå och tätt belagda med sammanfytande, ljusbruna fläckar, 28,5 —33,5 mm. långa, 20—24,5 mm. tjocka. Koltrasten står som sångare knappast efter sångtrasten, och medan honan rufvar, höras morgnar och aftnar hans härliga, melodiska toner, som, då han till sångplats vanligen. väljer en högre trädtopp, ljuda vidt omkring. Koltrasten uppehåller sig för öf- rigt mest på och nära marken, där han söker sin föda, som består af mask, larver, insekter och småsnäckor. Unga koltrastar öfvervintra ej sällan t. o. m. så nordligt som kring Upsala och Gefle. Ibland äro de äfven under de strängaste vintrar mycket allmänna och frysa då stundom ihjäl i stort antal. Sundevall och Collin uppge, att det i regel är gamla fåglar, som öfvervintra 1 norden. Vår erfarenhet strider häremot. De allra flesta fåglar, vi haft till- fälle undersöka, voro nämligen ungfåglar, igenkännliga därpå, att hanarnes näbb ännu ej var helt gult, utan till större delen mörkt. I Norge öfvervintra de ofta på öarna vid vestkusten, och Collett (1894) omtalar, att ett af honom i februari undersökt in- divid hade magen fylld med mygg och skalbaggar jämte enstaka frön. I Sverige torde deras vanli- gaste vinterföda utgöras af enbär, rönnbär och stun- dom frukter af slån (Prunus spinosa). Ringtrasten, Turdus torquatus, L. (Tafla 2, fig. 4, I, fig. 5, ung Q). Syn. Merwla torquata. Namn: Norska: Bingtrost. Danska: Bingdrossel, Maanedrossel, Skjolddrossel. Finska: Sepel-rastas. Lapska: Cappis-rastis. Svartaktig med grå fjäderkanter på vingpennor, vingtäckare och undre kroppsdelar. Hanen har en stor, hvit, halfmånformig fläck på bröstet, som hos honan stundom finnes, men stundom endast är an- tydd genom ett gråaktigt band. De undre ving- täckfjädrarna mörkbruna med breda, hvita kanter. Näbbet är hos hanen gulaktigt, i spetsen och mellan Be- nen gulbruna — hornfärgade. Iris mörkbrun. Längd näsborrarna svartaktigt, hos honan svartbrunt. 275—295 mm., vingen 136—148 mm. Vinterdräkten isynnerhet undertill med breda, blekgrå fjäderkanter, och bröstfläcken orent hvit (5) ; eller föga märkbar (Q). Ungarna mörkbruna utan bröstfläck, men med hvitaktig haka, undersidans fjädrar hvitfläckiga med svart spets. och skuldror, som annars utmärka trastungarna, sak- De gulaktiga spolfläckarna på rygg nas ofta hos denna art. Ringtrasten förekommer och häckar utom i Bohusläns skärgård och längs Norges vestkust all- mänt i Sveriges och Norges fjälltrakter ända upp till Nordkap, men är i Östfinnmarken sällsynt. I finska och ryska lappmarkerna häckar han, men är där mycket sällsynt och synes egentligen följa Is- hafskusten. Utom Skandinavien häckar han allmänt i Britannien samt dessutom i högre belägna delar af Tyskland, Frankrike, Spanien och Italien. Han saknas i Sibirien. Så väl i de stora skogarna som på svenska Hans utbredning är, i stort sedd, vestlig. slättbygden och längs Östersjöns kuster saknas han. I Bohusläns skärgård kunde man isynnerhet 1876 iakttaga, att de i trakten häckande ringtras- tarna ankomma flera veckor före dem, som flytta till nordligare bygder. byggt bo och lagt ägg, såg man på de yttre skären Då nejdens ringtrastar redan talrika individer, som ännu voro på flyttning norr ut (Kolthoff). Till Bohuslän ankomma de första i slutet af mars eller vanligen i början af april. Boet bygges af strån och gräs samt fodras Äggen äro oftast 6, stundom 5, blågröna med rödbruna fläckar, 28—33 mm. Under det honan rufvar äggen, hör man morgon och afton hanens inuti med fint gräs. långa och 21—23.5 mm. tjocka. enkla, men starka och melodiska sång, som består endast af tre efter hvarandra upprepade starka och klara flöjttoner, som genast följas af tre något lägre liknande toner. Under det hanen sjunger, sit- ter han vanligen på en bergspets. Ringtrasten är den skyggaste af alla våra tras- tar, ja så skygg, att det t. o. m. vid boet är svårt att komma honom inom skotthåll. I fångenskap däremot blir han mycket tam. De gamla fåglarna flytta redan i slutet af sep- (90) tember eller början af oktober, ungarna nära en må- nad senare. I Norge är han stundom sedd under vintern t. o. m. så nordligt som ofvan polcirkeln, Saltdalen och Beieren (Collett 1894). Turdus varius, Pall. (Tafla 2, fig. 3). Syn. Oreocinela varia, Japansk trast, Sund- ström, Chinesisk trast, Suadevall. Ofvan m. 1. m. gulaktigt brungrå, under hvit, hvarje fjäder med en svart, halfmånformig fläck i spetsen och ofta framför denna med en likformad, gul. Stjärten med 14 pennor. Andra handpennan mycket längre än den femte. Denna vackra trast tillhör egentligen Ostasien, men har åtskilliga gånger förirrat sig till Europa. Så erhölls ett exemplar från Jämtland i nov. 1837 och ett annat från Sand i Ryfylke i Norge (Collett 1851). i England och på kontinenten. Dessutom är han upprepade gånger funnen Rödstjärtsläktet, Luscinia, L. Tarserna höga, stjärten tvär, näbbet tämligen tunt och hoptryckt. Hithörande fåglar lefva mycket på och nära marken, de äro lifliga och tämligen skygga samt utmärkta sångare. och deras larver, några, t. ex. näktergalen, äfven De förtära företrädesvis insekter sniglar och snäckor. I sättet att behandla sin föda likna de trastarna, i det att de mot marken gnida sön- der insekter, som äro för stora att sväljas hela. De bygga tämligen enkla bon af gräs, löf eller mossa och lägga boet på eller nära marken i hål i murar eller ihåliga träd. Årligen kläcka de en- dast en kull med i regel 5—7 ägg. Beträffande uppgiften, att de ofta skulle lägga 2 kullar, gäller, hvad vi ofvan yttrat angående trastarna. Ungarna bära fläckig dräkt. Alla arterna äro flyttfåglar. Man har ofta fördelat hithörande fåglar på flera släkten, så att man fört rödstjärtarna till ett släkte: Ruticilla, blåhakarna till ett annat: Cyanecula, röd- haken till ett tredje: Erithacus, bibehållande endast näktergalarna 1 släktet Luscinia, som man då äfven kallat Daulias. Öfversikt af arterna: I. Stjärtens sidopennor mörkt gråbruna stundom med rost- brun anstrykning. A. Första handpennan kortare än de öfre LÄCK) ä TALTID feet sele fe rese a ee JNA äa Sa Aa B. Första handpennan längre än de öfre EKA 94 FXSNNEh Bag ss do KdrBs dv SES JAN ALLNNN DL. luscima. L. rubecula. II. Stjärtens sidopennor åtminstone mot basen roströda. A. Stjärtens sidopennor mot spetsen (SVENNDN näopposgobougbo sno ]ba Sod baokoppLELoddAN L. suecica. B. Stjärtens sidopennor mot spetsen af samma färg med eller utan mörk- bruna fläckar. a. Andra handpennan kortare än den SJÖNGS 02LdIsb5rsbior..40dS L. tithys. b. Andra handpennan ungefär lika med (LEN: SJELLEF svsse el n ej eies sla sjua saras snara IL. phoenicwrus. Näktergalen, Luscinia luscinia, (L.). (Tafla 3, fig. 5). Syn. Luscinia philomela, (Bechst). Namn: Nordlig Näktergal. Danska: Nattergal, Fjeldstavn (Bornh.). Finska: Satakielinen. Ofvan brungrå, strupen hvitaktig med ett obe- tydligt mörkare band på hvardera sidan. Öfver bröstet med en mer eller mindre markerad, vattrad, gråbrun gördel. Stjärtens sidopennor med svag röd- brun anstrykning, 2:dra vingpennan längre än den 4:de, magen hvitaktig. Iris ljusbrun, benen ljus- bruna. Könen lika. Längd c:a 170 mm., vingen c:a 385 mm. Ungen 1 höstdräkt är ofvan rödbrun med runda, grågula fläckar mot spetsen af hvarje fjäder. Undre kroppsdelarna smutsigt grågula med en tät, brun vattring. I Sverige finnes näktergalen blott i Skåne, sö- dra Halland, Blekinge, södra delen af Kalmar län samt på Öland och södra Gotland. I Norge är han ej funnen. I Danmark förekommer han såväl på öarna som i Jylland, där hans nordgräns ligger nära Aarhus (Collin). Märkvärdigast är dock hans före- komst i Finland, där han finnes i synnerhet i östra delarna af landet, nordligast vid Leppävirta 1 Kuopio län (v. Wright). I Östersjöprovinserna är han ej Hans utbredning är i stort sedd nord- sällsynt. ostlig. Täta busksnår och häckar fordras för hans tref- nad, och bland dem uppehåller han sig mest på och nära marken; han är skygg och liflig samt har stor förmåga att dölja sig. Hans sång, som utan tvifvel öfverträffar alla andra nordiska fåglars, är så mycket omtalad och berömd, att vidare därom ej torde behöfva ordas. Midt på dagen 1 klart vä- der höres han ej, men från skymningens inbrott till längt in på natten och 1 första dagningen samt stundom under mulna dagar ljuda hans melodiska toner. Medan han sjunger, sitter han aldrig, som de öfriga arterna af släktet, på en trädtopp eller annat upphöjdt föremål, utan döljer sig i de tätaste snåren. Boet, som lägges på eller nära marken mellan täta rotskott på en afbruten stubbe eller dy- likt, är djupt skålformigt och består till det yttre så godt som uteslutande af torra löf, i Sverige mest eklöf, samt fodrag inuti med gröfre, mjuka, öfver- vintrade grässtrån. - Äggen, oftast 5 till antalet, äro mörkt gråbruna, 19-—24 mm. långa, 15.5—17 mm. tjocka. Näktergalen ankommer till Sverige i början af maj och flyttar bort i september. Sydliga Näktergalen, Luscinia vera, Sundey. Syn. Sylvia luscinia, Lath. Luscima luscimia. Ofvan gråbrun, stötande i rödt, under grå, utan mörka band på strupens sidor och utan bröstvatt- ring. 2:dra handpennan nära lika lång som den 5:te, 3:dje och 4:de lika långa. Denna art, hvars utbredning i jämförelse med den föregåendes kan sägas vara sydvestlig, är af Kjaerbölling och Collin upptagen bland Danmarks fåglar. Enligt benäget skriftligt meddelande från Prof. Lätken äro »de tidligere opgivelser om Lusci- nia vera i Danmark neppe til at stole paa; trods stadig eftersogen i en lzengere Aarsreekke har det veret umuligt at eftervise den. Vore Nattergale synes alle vere L. philomela». Rödhaken, Luscinia rubecula, (L.). (Tafla 3, fig. 1, gammal fågel, fig. 2, unge). Syn. Erithacus rubecula. Namn: Rotgel, RBödhakesångare, Rödhane, Rödbrösta. Norska: RBödstrubesanger, Rödkjaelk. Danska: Rödhals, Rödkjaelk, Bödfink, Naeldekonge, Thomas Vinter, Thomas. Finska: Punarinta-sata- kielinen, Kultarintakerttu. Ofvan gråbrun, stötande i grönt, bröst, strupe, ett band öfver näbbroten samt hufvudets sidor gul- röda. Under grå, längs midten och bakåt ljusare. Vingen och stjärten gråbruna, den senare vid roten med svag rostbrun anstrykning. Näbb svartbrunt, ben och fötter bruna. Iris svartbrun. Könen äro lika. Längd 148—153 mm., vingen 67—76 mm. Ungen ofvan fläckig, hvarje fjäder ofvan har en Strupe och bröst rostgula med bruna kanter i spetsen af fjädrarna, stjärten enfärgadt, mörkt gråbrun. Rotgeln är hos oss allmän. Holmgren har fun- rostgul spolfläck, spetsen mörk. nit honom uppe i Lycksele och Stensele i Lappland. Vid kusten är han funnen till Skellefteå. Mot fjäl- len aftar han i antal. I Norge, där han är allmän i synnerhet i de sydligaste delarna, finnes han vid Lofoten och är 1 Saltdalen vid Bodö allmän. En- staka individer hafva blifvit iakttagna äfven längre i norr, t. ex. vid Tromsö (Collett 1894). I Dan- mark är han allmän i hela landet, och om höstarna förekommer han på PFaeröarna. Där barrskog finnes, synes han föredraga den- samma och är en af de få småfåglar jägaren träffar 2 längst in i de djupaste vildmarkerna. Dock häckar han, där barrskog saknas, äfven i löfskog helst i lummiga och täta lundar, men stundom äfven i trädgårdar. Han är en munter och treflig fågel, som i hög grad ger lif åt sin omgifning. Under dagen höres ofta hans af några hastigt upprepade knäpp- Aftnar hör man från en trädtopp hans sång, som, af mången ningar bestående lock. och morgnar mindre skattad, i vårt tycke är i hög grad tilltalande, i synnerhet då den ackompanjeras af trastens djupa toner. Rödhaken är onekligen en bland vårt lands älskligaste fåglar, och det är en glädje, att han ej tyckes aftaga i antal. Sitt bo lägger han uti hål i marken, under trädrötter, under eller uti gamla stubbar o. d. Det består af grön mossa och fodras inuti med fina röt- ter och grässtrån. Utvändigt är mossan stundom blandad med ett och annat löf. Äggen, 6—8 till antalet, äro hvita, dragande i gult med matta gul- bruna fläckar, som oftast äro tätast kring den tjoc- kare ändan, men stundom kring den smalare. De äro 19.5—22 mm. långa, 14—16 mm. tjocka. Ehuru han är en äkta flyttfågel, som ankom- mer till Sverige i början af april och flyttar bort i oktober, annat individ särskildt vid vestkusten, där vi stundom sett honom vintern öfver. Han öfvervintrar i Norge kring Sta- vanger och på Jaederen. Äfven på kallare trakter öfverraskas stundom kvardröjande, oftast yngre fåglar af vintern, men de torde väl i regeln duka under. öfyvervintrar dock ett och Blåhaken, Luscinia suecica, (L.). (Tafla 3, fig. 8, I i I OM Syn. Erithacus suecica. Cyanecula suecica. Namn: Blåhakesångare, Blåhane (Bhsln). Norska: Blaastrupesanger, Blaakjaelk. Danska: Blaakjaelk. Finska: Simirinta-satakielinen, Oikea satakielinen, Sinirintakertu. Tapska: Kiellavälggu. Hanen (vårdräkt) ofvan brungrå, från näbbet öfver ögat ett ljust streck. Strupe och bröst bjärt blå med en roströd fläck i midten. Under det blå ett svart tvärband och bakom detta ett m. 1. m. bredt, brunt, stundom saknas det svarta. gråaktigt hvita. Mage och sidor Stjärtens sidopennor från roten till midten roströda, för öfrigt jämte de två mellersta pennorna svartbruna. Honans dräkt afviker egent- I sällsynta fall liknar hon nästan hanen; ibland åter är strupen hvitaktig, på sidorna och nedtill begränsad af mörka fläckar, och med endast antydningar af rödbrunt eller ligen beträffande bröstets teckning. blått. Mellan dessa ytterligheter finnas alla öfver- gångar. Ungfåglarna och hanen om hösten likna IL Längd 138—160 mm. mörka Vingen 69—80 mm. m. m. honan. Iris mörkbrun, benen Ungen ofvan och på hals och bröst brunsvart med långa, rostgula fläckar, magen smutsigt grå. Stjärten tecknad som hos de gamla. Af denna art finnes utom hufvudformen, hvars hane har röd hakfläck, tvenne varieteter, som upp- ställts som skilda arter. Den ena, Luscinia leuco- cyanea, Brehm, utmärkes af, att hanen om våren har en hvit hakfläck. Den är allmän på det mellan- europeiska låglandet och häckar äfven i trakten af Odensee i Danmark. En gång är den skjuten i finska Karelen (Walléen 18829). allmänt häcka vid Dorpat. Den säges äfven Den andra formen, Luscinia wolffii, Brehm, som har strupen helt blå, är en gång iakttagen vid Reval samt en gång på hafvet mellan Kolgujey och Novaja Semla (Walléen, 1889). Ingen af dessa for- mer är funnen på den skandinaviska halfön. Blåhaken häckar i Sveriges och Norges fjälltrakter och 1 finska och ryska lappmarkerna inom björkens och fjällvidenas område. saknas han dock (Collett). Under höstflyttningen i midten af september Längs Norges vestkust är han ej sällsynt i mellersta och södra Sverige, På Upsalaslätten samt på Vestergötlands och Skånes slättbygd träffas han årligen under rapphönsjakten i potatis- och roffälten, och äfven vid Göteborg och Men under våren hör han till de största sällsyntheter: ett exemplar fun- net på Öland (”"/vr 1847), två i Bohusl. (”/v1 1849 o. 1"/v 1874) och möjligen några få till. Också i Fin- land synes han vara allmännare under höststräcket än om våren (M. v. Wright), och liknande är för- hållandet i Norge (Collett). Äfven i Danmark synes han ej ofta blifvit iakttagen om våren (Collin, Lät- ken 1885). Äfven om man antar, att vårsträcket försiggår på Gotland är han då iakttagen. med den största snabbhet, synes detta ej ensamt Collett (1894) har också framställt den åsikten, att de, som häcka i Skandi- naviens nordligaste delar, och som utgöra hufvud- massan af denna fågelart, skola vid flyttningen följa lämna tillräcklig förklaring. en östlig väg norr om Bottenhafvet och genom ry- I själfva verket synes dock denna fågels flyttning ännu vara höljd i ett visst dunkel. ska Lappmarken. Sitt bo lägger blåhaken på marken vanligen i kanten af en tufva. Det är byggdt af fint och mjukt, öfvervintradt fjällgräs, hvaraf de finaste stråna använ- das till foder inuti boet. Äggen, oftast 6 eller 7 (Col- lett omnämner ett bo med 9 ägg), äro ljust grönak- tiga, mer eller mindre beströdda med otydliga, rödbruna fläckar. Längd 17—18 mm., tjocklek 14—15 mm. Blåhaken är en af fjällens största prydnader, vacker, så att man ej kan se sig mätt på honom, Mest till- dragande är dock hans vackra, växlande sång, som alltid liflig och behaglig i sina rörelser. med undantag af ett par timmar midt på dagen och vid midnatt ständigt höres ljuda från fjällens buskskogar. Han eger förmåga att härma andra fåglars läte, och Collett omtalar, hur han skrikit som kärrsnäppan (Totanus glareola) och lockat likt gråsiskan (Fringilla linaria). Svarta rödstjärten, Luscinia tithys, $cop. (Tafla 3, fig. 0, &, fig. 7, Q.) Syn. Buticilla tithys. Namn: Svart rödstjärtsångare. Danska och norska: Sort rödstjärt, Sortbrystet Samger. Hanen, hufvudet och halsen ofvan samt ryg- gen och de mindre vingtäckfjädrarna mörkt grå, pannan, hufvudets sidor, strupen och bröstet svarta, buken ljusare grå, öfvergumpen och stjärten, med undantag af de båda mellersta pennorna, roströda, armpennorna i yttre fanet hvita. Honan ofvan brungrå, under askgrå, i öfrigt lik hanen. Längd Vingen 81—389 mm. Svarta rödstjärten, som i norra Afrika, södra omkring 150 rm. och mellersta Europa är en allmän fågel, allmännare : t. o. m. än vår vanliga rödstjärt, blir i norra Tysk- land sällsynt. I Norden äro af: denna art endast några få individer anträffade, i Sverige vid Stock- holm, Upsala, Örebro, vid Kullen i Skåne och på södra Öland. Här sköts i början af augusti 1887 en ung fågel, hvilket tyder på, att arten fortplantat sig 1 Sverige (Y. Sjöstedt). I Norge är han funnen tre gånger, nämligen två exemplar om våren: en hona vid Kristiania och en hane på Hvalöarna i Kristianiafjorden samt ett ex. i november på Jee- deren (Collett). I Danmark är han iakttagen vid Ribe (Winge 1886) och Kolding (Winge 1891). Äfven finnas uppgifter om, att han häckat inom landet. Denna art föredrager bergiga trakter samt häckar i stenrös eller boningshus och förekommer ofta inne i städer och byar. Boet lägges i hål bland klippor, under hustaken o. s. v. Äggen, vanligen 6 till an- talet, äro glänsande hvita, 19—20 mm. långa, 14 —135 mm. tjocka. Rödstjärten, Luscinia phoenicurus, (L.). (Tafla 3, fig. 3, I, fig. 4, Q). Syn. Fulicilla phoenmicurus. Namn: Vippstjärt, Kvickstjärt, Baudtrisle (GotL.). Norska: Rödstjärt. Blodfugl, Sortstrubet Sanger, Blodstjert. Finska: Leppälintu, Danska: Loulkii-satalkielinen. 11 Ett band näbbroten, hufvudets sidor och halsen framtill Hanen ofvan askgrå, pannan hvit. vid svarta. Bröst, öfvergump och stjärtens sidor rost- röda, de två mellersta stjärtpennorna och vingarna bruna, buken hvitaktig. Honan ofvan brungrå, un- der gulgrå med hals och buk hvitgrå, eljest lik hanen. Om hösten få hanarna grå fjäderkanter i det hvita och svarta på hufvud och strupe samt ljusa på det röda bröstet, vingen får rostgula fjäderbräm. Härigenom förändras deras utseende mycket. Båda könen ha näbb och ben svarta. Iris brun. Längd 147—151 mm., vingen 75—81 mm. Ungen ofvan gråbrun med rostgula fläckar och svarta fjäderspetsar. Under grågul med svartaktig vattring. Lätt igenkännlig på stjärtens helröda sido- pennor. I Sverige är rödstjärten allmän till norr om polcirkeln (Luleå), likaså i Norge, där han är fun- nen i såväl vestra som östra Finnmarken (Collett). I Finland är han ej sällsynt från landets södra delar till Lappmarken. I Danmark häckar ban, om ock ej talrikt, öfver större delen af landet, men är under flyttningen allmän. På Bornholm lär ban vara säll- synt, men är allmän på Gotland. Utom Skandina- vien förekommer han öfver hela Europa och om vintern i norra Afrika. Dresser uttalar tvifvel om, huruvida rödstjärten finnes i Sibirien och Indien. Han synes således vara en vestlig form. Såväl på öppna platser inne i skogarna som i lundar och trädgårdar, ja midt inne i städerna, häckar denna lifliga och vackra fågel. Han vistas mycket i träden, där han lätt ådrager sig uppmärksamhet genom sin vana att darra på stjärten. Skygg och försiktig i allmänhet, är han dock mycket djärf, då man nalkas hans näste. I ihåliga träd eller hål i murar, i boningshus o. d. lägger han sitt enkla bo, hvars byggnadsma- terial är af växlande beskaffenhet. Vanligen består det af mossa och fodras inuti med fjäder eller hår, ulltappar, yllebitar och liknande. Äggen, vanligen 7, stundom 8, äro grönaktigt blå, enfärgade, 17—19 mm. långa, 13—14 mm. tjocka. I nordliga länder torde rödstjärten täfla med stenskvättan om att vara den tidigaste morgon- sångaren. Inne i Upsala stad, där flera par årligen häcka, hör man redan kl. I om sommarmorgnarna hans första toner. Då han sjunger, sitter han van- ligen i toppen af ett träd, på ryggåsen af ett tak eller annat upphöjdt föremål. Sången är ej omväx- lande, men klar och behaglig. Han ankommer till Sverige i slutet af april och flyttar bort i september. Flöststräcket räcker på södra Öland från slutet af augusti till in i oktober. Skvättesläktet, Saxicola, Bechst. Näbbet rakt, mot spetsen hoptryckt, vid basen bredt höga. dräkt. Skvättorna lifnära sig af insekter, spindlar och med en köl mellan näsborrarna. ”PTarserna Stjärten i spetsen tvär. Könen bära olika J I maskar, men angripa sällan djur, som äro större, än att de kunna sväljas hela. De äro muntra, lifliga fåglar med hoppande gång. Till uppehållsort välja de öppna ställen och saknas i större sammanhän- gande skogar. De häcka endast en gång årligen. Äggen äro blåaktiga. Man har uppdelat släktet 1 tvenne: Saxicola och Pratincola, det senare omfattande buskskvättorna. Örfversikt af arterna. I. Öfre stjärttäckarna hvita II. Öfre stjärltäckarna med svarta fläckar och grå- hvita eller rostbruna kanter. A. Stjärten mot basen hvit med undantag af de två mellersta pennorna B. Stjärten enfärgad, svart eller svartbrun ... S. oenanthe. S. rubetra. S: rubicola. Stenskvättan, Saxicola oenanthe, (L.). (Tafla 4, fig. 4, I, fig. 3, ung ÖP, höstdr.) Namn: Stensmacka, Stengölp, Stenjulpa(Österg.), Stenguppa (Smål.), Staingulp (Gotl.), Stensmicka, Stenvip (Sörmlind); Stenskvattra, Vippröfva. Norska: Stendulp, Stendalp. Danska: Graa Digesmutte, Sten- dylp, Stenpikker, Graa Stenpikker, Stendalp, Sten- skvette, Stenspraette. Feeröarna: Stajnstölpa. Is- land: Steindepill. Finska: Kivitasku, Kivirastas RBawmoruntti, Hiistakka. Hanen om våren ofvan askgrå, under hvit med Lapska: Kätgirastis. svag rostgul anstrykning. Pannan, ett streck öfver ögat och öfvergumpen hvita. Från munviken genom ögonen ett svart, bakåt bredare band. Vingarna svarta, stjärten svart med vid basen hvita sidopen- Honan har orenare, mer bruna färger, och Om hösten får hos båda könen ofvan en rostbrun, under nor. bandet genom ögonen är gråbrunt. dräkten en gulbrun anstrykning och på vingfjädrarna breda, brunaktiga bräm. Iris brun. Näbb och ben svartak- tiga. Längd 150—162 mm., vingen 92—100 mm. Ungen ofvan med gulaktiga fläckar, på bröstet med mörka, vågiga, tvärställda fläckar. Vingen med breda, bruna fjäderkanter. Stenskvättan eger en ofantligt stor utbredning, från Grönland till norra Afrika och från brittiska öarna till norra och östra Kina, och är dessutom funnen i norra Amerika. På skandinaviska halfön, i Danmark och Finland är hon allmän, likaså på Faer- öarna och Island. Stenskvättan torde bland fåglar, som lefva uteslutande af insekter, vara den, som går längst mot norden. Hon finnes på Grönland, men ej på Spetsbergen. I det förstnämnda landet har man sett henne så långt upp i norr, som forskaren har trängt. Man ser henne vanligen sitta på en sten, då och då nicka till, lyftande upp stjärten öfver vin- Eller gör hon en snabb utflykt för att fånga en förbifarande fluga och återvänder därpå till sin sten. garna. Emellanåt höjer hanen sig fladdrande i luften, under det han breder ut stjärten och låter höra sin korta och enkla sång samt sätter sig åter, så snart strofen slut. Hon täflar med rödstjärten och näktergalen om att vara morgontidig, och man hör henne i första dagningen eller, t. o. m. innan det ljusnat. Stenskvättan ankommer till mellersta Sverige i midten af april, till Skåne något förr och till Lapp- land först i maj. I Norge är hon observerad redan den 30 mars (Collett 1894). Hon flyttar ej i flock, och hanarna komma något tidigare. Som vårflytt- ningen räcker länge, är det ej osannolikt, att de, som bebo höga norden, lämna sina vinterstationer betyd- är ligt senare än de, som häcka sydligare. I september eller början af oktober draga de bort. I en jordvall, ett stenrös eller en mur lägger stenskvättan sitt tämligen stora bo, som består af grässtrån, rötter och stundom mossa samt inuti är fodradt med hår, fjäder, fina rötter eller tagel. Äggen, 6—7, äro ljust grönaktigt blå, vanligen en- färgade, någon gång, ehuru mycket sällan, mer eller mindre glest beströdda med små, gråbruna punkter, och då äro vanligen alla äggen i kullen fläckiga. De äro 20—22 aa] mm. långa och 16—17 mm. tjocka. Buskskvättan, Saxicola rubetra, (L.). LS 2, PN) Syn. Pratincola rubetra. Namn: Hvithakad Buskskvätta, Vanlig Busk- skvätta, Buskeskvätta, Knäckfuggel. Norska: Busk- skvcette. Danska: Brunstrubet Digesmutte, Bynke- fugl, Hytjep, Brun Stenpikker, Rödbrystet Skvette. Hanen ofvan längsfläckig af rostgrått och svart, under hvitaktig, på hals och bröst med ockergul (Tafla 4, fig. 2 0 eller brungul anstrykning. I sommardräkten är ett band öfver ögat, strupens sidor, ett band öfver vin- Under- gumpen och stjärtens sidopennor vid basen hvita. gen samt en fläck på lillvingen rent hvita. Honån saknar det hvita på vingen och har mindre klara färger för öfrigt. Hanen liknar i vin- terdräkten honan, men bibehåller det hvita ving- bandet. Näbb och ben svartaktiga. Iris brun. Längd 131—--155 mm., vingen 60—79 mm. Ungen liknar honan, men har mörkHäckigt bröst. Buskskvättan är utbredd öfver hela Europa och del en af Asien samt finnes om vintern i norra Afrika. och i Finland är hon vanlig. På den skandinaviska halfön, i Danmark Hon går dock hvar- ken på fjällen eller mot norden så högt som sten- skvättan och synes mot norr ej öfverskrida barr- skogarnas gräns. I Norge är hon sålunda ej sedd norr om Maalselfven och Alten (Collett 1831). I Sverige är hon funnen vid Qvickjock. Ängar och sädesfält, där spridda buskar eller höga tistlar finnas, äro hennes käraste tillhåll. Här ser man paret, då honan ej rufvar, ständigt följas åt. Vanligen sitta de på toppen af buskar, på gär- desgårdsstörar eller dylikt och hålla utkik efter in- sekter, som de flitigt jaga dels på marken och dels i flykten. Särskildt tyckas de i sädesfälten allmänna Cantharis-arterna med sina mjuka täckvingar vara begärliga. Hanens sång är enkel, men ej oangenäm. I regeln ankommer buskskvättan till mellersta Sverige första dagarna af maj. Tidigast hafva vi henne antecknad vid Upsala den 24 april (1889). Till Danmark och Skåne kommer hon något tidi- gare, och hon flyttar bort 1 september. En och an- nan ung fågel ser man ännu kvar 1 början af ok- tober. Boet finner man på marken i en dikeskant eller vid sidan af en tufva. Det består af torra, mjuka, öfvervintrade grässtrån, blandade med mossa och är inuti fodradt med finare strån. Äggen äro 5—06, enfärgadt blågröna och mycket mörkare än sten- skvättans.. Man finner dock äfven ägg med bleka gråbruna fläckar kring tjockändan. De äro 17—20 mm. långa, 14—135 mm. tjocka. Svarthakade buskskvättan, Saxicola rubicola, (L.). (Tafla 4, fig. 3, I). Syn. Pratincola rubicola. Namn: Danska: Sortstrubet digesmutte. Strupen hos hanen svart, hos honan gråsvart Öfver ögat finnes ej något I öfrigt liknar hon vanliga buskskvätltan. Längd 124—137 mm. Vingen 61—68 mm. Äfven på afstånd är den svarthakade arten lätt att skilja från den van- med gulgrå fjäderkanter. ljust streck. Alla stjärtpennorna mörka. liga buskskvättan på den svarta strupen och på frånvaron af det ljusa öfver ögat. Denna art tillhör södra Europa samt mellersta Tyskland, norra Frankrike och Belgien. I Danmark är hon iakttagen ett par gånger och en gång skju- ten. Vid Malmö stad fälldes julaftonen 1851 en hane, och på Jederen i Norge tillvaratogs i mars 1890 en gammal hane (Collett 1894). Vid på Fieröarne fälldes en gammal hane i juni 1877 (Kolthoff). Thorshayn od Strömstaresläktet, Cinclus, Bechst. Syn. Hydrobata, Vieillot. Strömstararna, som till hela sin byggnad äro tättingar och på det hela taget stå trastarna mycket nära, äro till sitt lefnadssätt vattenfåglar. Deras fjäderdräkt är tät och elastisk, 1 viss mån påmin- nande om simfåglarnas. Vingarna äro korta och kupiga, och det är med deras hjälp, som de dyka, förande dem med hastiga, liksom dallrande rörelser Föt- terna begagnas vid dykningen ej alls, utan endast vid simning på vattnet. fram och tillbaka nästan som vid flykten. Med deras hjälp rör sig ström- staren dock långsamt. På land däremot springer han snabbt och behändigt. Näbbet är nästan rakt, hoptryckt, med invikna kanter på undernäbbet, och j utan likhet med t. det är ej ex. doppingarnas. Borst saknas vid munvikarna. Stjärten har 14 pennor. Strömstararna lefva af vatteninsekter och små kräftdjur, men synas hämta äfven någon del af sin föda från växtvärlden (Collett, 1881). Samma för- fattare anför äfven fall, som stödja den gamla åsik- ten, att strömstaren förtär rom och ungar af fisk samt småfisk. Utländska ornithologer hafva uppdelat Europas strömstarar i trenne skilda arter. Afvikelserna äro dock ej större, än att man på sin höjd kan tala om tre lokalformer. Strömstaren, Cinclus cinclus. (L.). (Tafla 4, fig. 6). Syn. Cinclus aquaticus, Bechst. Cinclus melano- gaster, Brehm. Namn: Vattenstare, Strömkarl, Strömkalle, Strömgubben, Strömjan, Strömprest, Strömtrast, Strömskate, Vattensölv (= svala), Gäddfröken, Bom- orre (Helsingl.). Norska: Fossekal, Elvekonge, Ström- Danska: Strömster, Bekdrossel, Vandster, Finska: Koskikara, ster. Isfugl. Faeröarne: Åarpisa. Karankainen, Koskiharakka. Ofvan med hjässan och nacken brunsvarta, öf- riga delar med grå fläckar på fjädrarnas midt och svarta fjäderkanter. Vingen gråsvart. Under med hals och bröst hvita, öfriga delar svarta, närmast det hvita bröstet med brun anstrykning. Iris brun. Benen framtill pärlgrå, baktill och vid tålederna bruna. Kö- har mer brun Längd 190— nen likna hvarandra, men honan anstrykning och orenare hvitt bröst. 218 mm. Vingen 85—-96 mm. Ungen ofvan grå med svarta, tvärställda fläckar, under gulhvit med mörk vattring af tvärställda fläc- Vingpennorna med hvita kanter. tillhör nordligare kar. Som häckfågel strömstaren egentligen Skandinayiens delar och fjälltrakterna, men finnes dock sparsamt spridd ända ned till I Finland lär han endast häcka i lb finnes han om vintern, men skall äfven norra Skåne. Lappmarkerna ofvan 66:te breddgraden (Mela). Danmark ha häckat i landet (Collin). också iakttagen, men ej på Island. På Faeröarna är han Strömstarens käraste vistelseorter äro brusande bäckar och älfvar med vattenfall och klart vatten. Där ser man honom ofta sitta på stenar ute i ström- Med vin- garnas hjälp simmar han t. o. m. mot stark ström. men, då och då störtande sig 1 vattnet. Hvarje par strömstarar har under sommaren sitt eget fiskvatten, och de tåla ej andra individer i grannskapet; kommer en främling inom jaktområdet, uppstår genast strid, som ej slutar förr, än inkräk- taren fördrifvits. T. o. m. sina egna ungar lära de jaga bort, så snart dessa kunna försörja sig själfva. Vid vattendragen flyger strömstaren vanligen längs vattenytan och följer troget bäckens slingringar, och när han flyger upp, låter han höra ett egendomligt läte, som Holmgren betecknar med orden zerr eller zerrb. Så väl vintertiden som om våren får man höra hanens ej starka, men rätt omväxlande och vackra sång. Vid häckplatsen har han sina bestämda sittplatser, en högre belägen, som begag- nas, medan han sjunger, och ett par andra lågt nere vid själfva stranden, hvarifrån han kan observera sitt fiskvatten och störta sig i, så snart något efter- sökt djur visar sig. Blir han skrämd från den ena af dessa platser, flyger han till den andra. Ehuvru han om vintern, för att söka öppna strömmar, vattenfall eller vakar, drager söderut, kan han ej sägas vara egentlig flyttfågel. Och om blott öppet vatten finnes, stannar han gärna kvar äfven I nordligaste Norge tillbrin- gar han vintern vid öppna älfmynningar eller vid hafvets strand. Han är denna årstid tämligen all- män vid öppna strömmar öfverallt i mellersta och södra Sverige. långt uppe i norden. Sitt konstnärliga näste bygger han så nära vattnet som möjligt under eller mellan stenar, stoc- kar e. d. fälle undersöka vid Herrtorps kvarn i Vestergötland, Ett bo, som den ene af oss varit i till- låg mellan ett par stockar i dammfästet, där vattnet ständigt forsade öfver den öfre stocken, lemnande När fåglarna höllo på att bygga, döko de dit mot ström- ett litet luftfylldt rum närmast dammväggen. men med byggnadsmateriel i näbbet. Boet, täckt och med ingång från sidan, är mycket stort, Något annat sätt att komma dit fanns ej. som är öfver- ända till 30 centimeter och däröfver i genomskär- ning; det bygges af mossa hårdt och fast, och själfva reden inuti göres af torra grässtrån och löf. Äg- gen, 4—6, äro mjölkhvita, 24.5 —20.5 mm. långa och 18—19.5 mm. tjocka. Både hanen och honan rufva växelvis. Nätterna tyckas de tillbringa bredvid hvarandra i boet, åtminstone ses båda makarna hbe- gifva sig dit om aftnarna (Kolthoff). De hjälpas äfven åt med ungarnas uppfödande. 2 Fam. Kungsfåglar, Regulidae. Från trastfåglarna, som de med hänsyn till tarsernas beklädnad likna, skiljas kungs- fåglarna genom näsborrarnas betäckning, som utgöres af en enda glesstrålig fjäder. Näb- bet är svagt, syllikt, med en liten imskärning. bakom öfvernäbbets spets och med borst kring munvikarna, kännetecken, som utmärka insektätare; deras föda består också af insekts- ägg, sekter, som de uppsöka i springor på trädens larver och puppor samt fullbildade in- bark och bland barr och knoppar. Vingarna äro af medelmåttig längd. Stjärten är tyd- ligt klufven och skjuter med nära halfva sin längd utom de hoplagda vingarna. Fjäder- beklädnaden är yfvig. ”Tarsen lång och spenslig. Kungsfåglarna påminna 1 sitt lefnadssätt om mesarna, men likna äfven vissa bland sån- garna. I själfva verket föras de af några för- fattare samman med mesarna, af andra åter till. grönsångarna. Till kungsfåglarna höra Europas minsta fåglar. Kungsfågelsläktet, Regulus, Cuv. Enda släktet inom familjen. De gamla fåg- larna med gulaktiga, oftast förlängda fjädrar å hjäs- san. I Europa finnas tre arter, hvaraf två blifvit funna i norden. Öfversikt af arterna. I. Hufvudets sidor gråhvita med oliv- brun skuggning och utan svart, längs- gående: Hand... .s.« oss sn anclnnen nn LREGUMUSI FEGUlUS- IT. Hufvudets sidor gråhvita med ett svart band genom ögat sens onr Regulus ignicapillus. Kungsfågeln, Regulus regulus, (L.). (Tafla 5, fig. 8). Syn. Regulus cristatus, Koch. Regulus flavi- capillus, Naum. Regulus linnei, Malm. Namn: Fågelkung, Tummeliten (Kalmar och Kronob. län), Grönbita (Verml.), Granlus (Östergötl.), Busklus (Stockh. 1.) Norska: Fuglekonge, Danska: Gultoppet Fuglekonge, Stjernekonge, Kongefugl. Finska: Hippiainen, Hippikertunen. Hjässans orangegula fjädrar förlängda till en kort tofs, på sidorna begränsad af svarta band. Ryggen olivgrön, framåt nacken öfvergående i grått. Undre kroppsdelarna ljusgrå med gul anstrykning. Vingen med ett hvitt tvärband på midten. Honan har hjässans fjädrar mer citrongula och de svarta banden på sidorna om det gula smalare. Iris brun, näbbet svart, benen bruna. Längd 90—104 mm., vingen 53—354 mm. Ungen i höstdräkt saknar det gula på hjässan och är för öfrigt mer grå. Inom Skandinavien och Finland häckar kungs- fågeln, snart sagdt, hvar granskog finnes. marken är han en gång funnen vid Vadsö, och möj- ligen skall det visa sig, att han bygger i Sydvaran- gers och Tanadalens barrskogar (Collett 1894). I Finland är han emellertid ej funnen norr om Uleå- borg. I Danmark häckar han, men är allmännast under flyttningstiderna. I barrskogen är kungsfågeln under höstmåna- . derna vanligen den allmännaste af alla fåglar, och man hör hans fina lockton öfver allt. drager han i sällskap med mesarnas flockar omkring Vintertiden från träd till träd, sökande efter puppor och insekts- ägg. Då besökas äfven löfskogar och trädgårdar t. o. m. midt på de större slätterna. Mot vårens an- nalkande börjar hanen sjunga. Sången består af en: enda, då och då upprepad strof, den är ej om- växlande, men lifyar den dystra granskogen. I början af maj börjar kungsfågeln bygga sitt bo, hvilket han med spindelväf fäster under en yfvig grangren, hängande väl doldt mellan kvistarna. Boet består af grön mossa, blandad med granlayv och något hvit stenlayv; inuti boet och bland mossan Col- lett (1894) anför, att i ett bo funnos ej mindre än 2,194 stycken. Men så använda också makarna omkring två veckor på att bygga. Äggens antal är vanligen 8—10, vid ett tillfälle 14 (Kolthoff); de äro till färgen gulhvita, stötande i rosenrödt med matta gulröda fläckar. Längd 12.5—15.5 tjocklek 10—11 mm. Vi hafva aldrig varit i tillfälle att iakttaga, det finnas små fågelfjädrar, som makarna samlat. mm. , kungsfågeln lägger tvenne kullar, anse ej heller, att de sena fynd af ägg eller ungar, som anföras så- som bevis härpå, betyda något, då vi varit i till- fälle att se, huru ofta just kungsfågeln får sina ägg och bon förstörda och därigenom tvingas att häcka om. Af elfya bon, den ene af oss på ett li- tet område en vår iakttog, blefvo de tio plundrade I Finn- Tv och nedrifna af ekorrar, innan ännu äggen voro full taligt lagda. Kungsfågeln är dels flyttfågel och dels stryk- fågel. En stor mängd flyttar årligen ur landet, och han träffas i oktober månad i stort antal så väl på de yttre skären i Bohuslän som på södra Öland. Han är i så hög grad beroende af vädret, att han stundom till följd af en stormby eller ett störtregn omkommer. I Bohuslän sågos kungsfåglar af vinden kastas i hafvet, och på Öland observerades, hur ett stort antal efter en stark regnskur lågo döda på stranden. Märkvärdigt är, att en så ömtålig fågel kan uthärda flyttningen och i rätt stort antal åter- vända. De börja komma i slutet af mars eller bör- jan af april och sträcka under hela april månad. Under stränga vintrar dör den talrika stam, som är kvar i Sverige, stundom nästan helt och hållet ut. Sålunda iakttog den ene af oss i november månad 1870 under några dagars vandring i Bohusläns och Vestergötlands skogar, att en kungsfågel hördes un- gefär för hvart 60:de steg, man gick framåt, men efter den stränga vintern 1870—71 hördes under flera mils vandring endast två individer, och detta, ehuru fågeln om våren höres flera gånger längre än om hösten. Brandkronade kungsfågeln, Regulus Iignicapillus, ; (Tafla 5, fig. 9). Namn: Danska: Rödtoppet Fuglekonge. Hjässans tofs brandgul, begränsad af svart. En Naum. svart strimma går från näbbet till ögat och fort- På hvardera sidan om denna I öfrigt likt föregående art. Längd till 100 mm., vingen c:a 61 mm. sätter bakom detta. strimma finnes ett hvitaktigt band. Denna, den minsta af Europas fåglar, är ännu ej funnen längre mot norden än 1 Danmark och där endast några få gånger. Enligt Collin äro ex- emplar funna vid Helsingör och på Möen, hvarför- utom ett par stycken skola tillvaratagits på Sjeel- land. I mellersta Europas barrskogar är han allmän. 3 Fam. Sångare, Sylvidae. Från föregående familjer skiljes denna, liksom alla de följande, kanske lättast på be- skaffenheten af tarsens plåtbetäckning (se öf- versikten p. 2 och omstående teckning). Från de följande familjerna åter afviker den utom beträffande näbbets form äfven där, att hand- pennorna äro tio. Första handpennamn är dock mycket kort. Näbbets form med haket bak- om spetsen och de icke inböjda kanterna ty- der på, att de äro insektätare, likaså borsten kring mungiporna. - Törnskatorna tilloripa fö ' Så. 7 —=— KM [CSS &g G FR a SE rs Fot af Hippolais hippolais. dock äfven större djur. Tsynnerhet varfågeln är en roffågel, så god som någon. Till denna familj och underfamiljen Syl- vini föra vi järnsparfven, som annars af många fågelkännare på grund af de inböjda kanterna på undernäbbet räknas till finkfåglarna. Från våra svenska finkfåglar skiljes han dock lätt utom på sitt svaga, syllika näbb därpå, att han har 10 handpennor, då däremot dessa ega endast 9. Järnsparfvens lefnadssätt närmar sig mest sylviornas, men sannolikt bör han tillsammans med några samsläktingar bilda en egen familj. Järnsparfven är delvis fröätare. Alla hithörande fåglar utom varfågeln äro flyttfåglar. Öfversikt af underfamiljerna. I. Näbbet hoptryckt. Benen medelmåtliga eller stora. A. Näbbet medelmåttigt, syllikt, med grund inskärning bakom spetsen B. Näbbet stort och starkt, med djup inskär- ning bakom den nedböjda öfverkälksspetsen Lanini. II. Näbbet bredt, plattadt. Benen små Muscicapini. Sylvini. 1 Underfam. Egentliga sångare, Sylvim. Näbbet är svagt och aldrig egentligen platt, om än dess bredd vid basen hos några öfverträffar höj- Näsborrarna liksom hos trastfåglarna till hälf- Ungarna äro ej fläck- den. ten täckta af en bar hinna. kiga, utan likna redan i nästdräkten de gamla, skiljande sig från dem blott genom olika färgton. Om den gamla fågelns dräkt är fläckig eller vatt- eller säfsånga- Först följande vår, alltså vid nära ett års ålder, rugga de och er- I detta hänseende afvika rad såsom sångarens rens, äro ungarna ändock ofläckade. hökfärgade hålla då de gamlas dräkt. de egentliga sångarna mycket från trastfåglarna, med hvilka de annars af några författare samman- 16 förts i en familj. Alla trastfåglars ungar hafva näm ligen en mycket fläckig dräkt, som redan den första hösten genom fullständig ruggning utbytes mot de gamlas. De gamla sångarna rugga dock två gånger årligen, om våren och om hösten. Samtliga hithörande släkten utom järnsparf- varna bildade förr det stora släktet Sylvia och stå tvifvelsutan mycket nära hvarandra. Däremot är järnsparfvens släktskap med dem, såsom ofvan fram- hållits, omtvistad. Han afviker också från hvad of- van sagts beträffande ungarnas dräkt och ruggning. Hos oss torde de näppeligen kläcka mer än en kull årligen. Hanen rufvar ej, men deltager i upp- födandet af ungarna och slutar efter deras födelse upp med att sjunga. Örfversikt af släktena. I. Käkarnas kanter under näsborrarna icke inböjda. A. Pannan mer eller mindre upphöjd och icke sammanlöpande med näbbets bas. Stjärten tvär, inskuren eller föga rundad. 1. Näbbet strax framom näsborrarna mera högt än bredt. Färgen ofvan grå- aktig med eller utan brunt............ Sylvia. . Näbbet strax framom näsborrarna lika högt som bredt. Färgen ofvan grågrönaktig . Näbbet strax framom näshorrarna mera bredt än högt. Färgen ofvan grå med olivgrön anstrykning B. Pannan låg och sammanlöpande med näbbets bas. Stjärten starkt rundad. 1. Undre stjärttäckarna korta, kortare än stjärtens sidopennor och dessa längre än ”/, afstjärtens längsta pennor 2. Undre stjärttäckarna långa, längre va Phyllopseustes. (UJ Hippolais. Calamoherpe. än stjärtens sidopennor och dessa kor- tare än ”/, af stjärtens längsta pen- RKS OCUSLeLL CU Accentor. II. Käkarnas kanter starkt inböjda...........+++ Trädgårdssångaresläktet, Sylvia, Lath. Näbbet nästan rakt, från sidorna skarpt till- spetsadt och ofvan försedt med tydlig köl. Borst- håren relativt små, men tydliga. Sjärten tvär eller något inskuren. Färgen öfvervägande grå. Hithörande fåglar äro lifliga och muntra samt goda sångare. De uppehålla sig mest i täta buskar eller träd, och man ser dem sällan på marken. De äro stridslystna och tåla under häckningstiden van- ligen ej grannar af samma art eller ens släkte i närheten. Deras föda består hufvudsakligast af in- sekter, larver, puppor och spindlar, men de äta äf- ven bär. I allmänhet fånga de ej större djur, än som kunna förtäras hela. Någon gång ser man dem dock mot en gren gnida sönder insekter, som äro för stora, att svälja hela. De äro flyttfåglar, som till- bringa vintern i Afrika, där somliga blifvit funna ända ned till Caplandet. Endast svarthufvade sån- Till oss komma de i maj och draga bort i september. Boen läggas 1i buskar nära marken. De äro öppna, skålformiga och rätt omsorgsfullt samman- satta af torra grässtrån och stjälkar. garen öfvervintrar också i södra Europa. Aggens antal är vanligen 9. 5 arter. I Skandinavien förekomma 5 Örfversikt af arterna. I. Hufvudet ofvan svart eller rödbrunt......... I. Hufvudet ofvan grått eller gråbrunt. A. Första handpennan kortare än de öfre handtäckfjädrarna. a. Stjärten grundt inskuren eller tvär och dess sidopennor endast i yttersta spetsen med en smal gråhvit kant... S. salicaria. b. Stjärten mer eller mindre rundad. 1. Yttersta stjärtpennan vid spetsen 1 inre fanet med en hvit fläck ... S. misoria. 2. Yttersta stjärtpennan med hela yt- tre fanet och spetsen hvita Första handpennman längre än de öfre handtäckfjädrarna. Hufvudet ofvan ask- grått, hakan och framhalsen hvita. In- tet rostbrunt på armpennorn& ...........« S. atricapilla. S. sylvia. IS. curruca. Svarthufvade sångaren, Sylvia atricapilla, I. (Tafla 5, fig. 1, I, fig. 2, Q.) ä Syn. Epilais atricapilla. Namn: Svarthätta, Munkfågetl (Verml.). Nor- ska: Munk, Sorthette. Danska: Munkefugl, Have- skade, Spikke, Brunskalle (9), Haveskade-Grces- -smutte, Sorthofvedet Sanger. Finska: Mustapää- kerttu. Ofvan gråbrun med tydlig olivgrön anstrykning, under ljust grå. Hanen har hufvudet ofvan svart och en bred ring kring halsen askgrå. Honan har hufvudet ofvan rödbrunt. 2:dra handpennan kor- tare än den 5:te, 3:dje och 4:de handpennorna lika långa. Näbbet svartaktigt, ben och fötter blygrå. Iris brun. Längd 155—166 mm., vingen 72—77 mm. Ungarna likna honan. Senare på hösten får dock den unga hanen en svartfläckig hätta. I Sverige finnes svarthättan spridd från Skåne ända upp till. Lappland, vid Qvickjock (Sundevall). På Gotland och Öland är hon allmän, likaså kring Billingen i Vestergötland. I Norge är hon sporadisk, uppträder fåtaligt och är ej med säkerhet funnen norr om HSalangen och Maalselyen i Tromsö amt. I fjälltrakter går hon till björkens öfre gräns (Col- lett 1877). I hon och är träffad t. o. södra och mellersta Finland finneg m. norr om Uleåborg, men 17 torde vara sällsynt utom 1 Nyland (Mela). I Dan- mark är hon utbredd öfver hela landet och allmän isynnerhet på öarna (Collin). Hon häckar i hela Europa och norra Afrika samt mot öster i Persien. Några öfvervintra 1 södra Europa, återstoden i norra Afrika. Svarthättans rörelser äro synnerligen behagliga, ofta reser hon upp fjädrarna på hufvudet, under det hon oroligt smyger från gren till gren eller från träd till träd. Svarthättan uppehåller sig mer i träden än följande arter och sjunger ej sällan från toppen af ett sådant. Hon är en flitig sångare, och det är ej svårt att få höra henne, där hon finnes. Dagen i ända låter hon nämligen vid vackert väder sina toner klinga. Svarthättan ankommer om våren, som det synes, något tidigare än de öfriga arterna. Till Vestergötland kom hon ett tidigt år redan den 30 april. Om hösten hon en bland de sån- gare, som sist lämna oss. Unga fåglar hafva fun- nits kvar vid Upsala långt in i oktober månad (i ett fall t. o. m. till den 9:de november). De uppe- hålla sig då i rönnar och äta rönnbär. Collett (1877) omtalar, att svarthättan vid Trondhjem iakttagits så är sent som den 26 december. Densamme anför, att ungarna stundom uppfödas med bär. Boet, som helst bygges i täta buskar, består af fina strån. Såväl bo som ägg likna trädgårdssån- garens, men svarthättan väljer finare strån och fodrar det inuti med ett urval af de finaste. Rotfibrer, som trädgårdssångaren vanligen begagnar, använder hon ej. Äggen, oftast 5 till antalet, äro till färgen något mörkare än trädgårdssångarens, och fläckarna, tätare och mer sammanflytande, stöta något i rödt. Längd 19—21 mm., tjocklek 15—16 mm. Trädgårdssångaren, Sylvia salicaria, L. (Tafla 3, fig. 9.) Syn. Sylvia hortensis, Bechst. caria. Epilais sali- Namn: Häcksångare, Egentlig löfsångare, Busksmyg, Malm. Norska: Havesan- ger. Danska: Havesanger, Havesmutte, Havegras- smutte. Finska: Lehtokerttu. Ofvan grå med matt, svag olivgrön anstrykning, under ljusgrå, på sidorna med rostgulaktig anstryk- Sundevall. ning. 3:dje vingpennan längst, 2:dra föga kortare och mycket längre än den 4:de. Vingtäckfjädrarna enfärgade, brungrå. Benen blygrå. Iris brun. Längd 148—153 mm., vingen 75—80 mm. Könen äro lika, och ungarna likna de gamla. Trädgårdssångaren finnes från Kvickjock i Lapp- land (Löwenhjelm, Kolthoff), där han är allmän, I Norge häckar han Q 2 söderut genom hela Sverige. så högt mot norr, som det finnes frodig skog (nord- ligast vid Porsanger), men torde på fjällen knappast öfverskrida grangränsen (Collett 1895). Collin anger I Fin- är han allmän i södra och mellersta delarna af landet och finnes i Österbotten till Sotkamo, Pal- damo och Uleåborg (Mela). män öfver hela landet (Collin). Trädgårdssångaren häckar mot öster till Ural och mot söder till Spa- nien. dock, att han skulle häcka i björkregionen. land I Danmark är han all- Han öfverviotrar i södra Afrika. Trädgårdar, lundar och löfskogar, där täta bu- Bäst trifves han kanske bland taggiga buskar: slån och krusbär. skar finnas, äro denna sångares tillhåll. Han håller sig mer i närheten af marken än före- gående art. Liflig och rörlig, smyger han genom de tätaste snåren, flyger ibland upp och undersöker Det är om hans sång, som Sundevail säger, att »den ut- löfträden, men återvänder snart till buskarna. gör ett slags musikaliskt joller, som genom sin lif- lighet och genom det uttryck af fridsam belåtenhet, hvarmed det utföres från ett grönt och vackert löf- hvalf, aldrig underlåter att anslå åhörarens sinne». Omkring midten af maj ankommer hanen till Vestergötland och Uppland och uppsöker då genast Åt- minstone är man ofta i tillfälle iakttaga, att samma en passande häckplats, möjligen den gamla. buske under en längre tid årligen hyst en trädgårds- sångarfamilj. Några dagar senare kommer honan. Men stundom börjar hanen bygga bo, innan honan ankommit, ibland bygger han t. o. m. på fera. En af oss såg sålunda en gång tre halffärdiga bon, uppförda af samma hane, som till sist dock kasse- rade dem alla. till boet han bygger på ensam, innan honan kom- mit. Vanligen är det endast underlaget Hvarje par har sitt bestämda distrikt och tål ej andra fåglar 1 närheten. sångare i de snår eller buskar, där en trädgårds- Intränger t. ex. en törn- sångare ämnat häcka, uppstår genast strid, och blir inkräktaren ej besegrad, flyttar trädgårdssångaren själf till fredligare trakter. Boet, som ligger nära marken, är utvändigt om- kring 120—130 mm. i diameter, invändigt c:a dö mm. och består af torra strån eller grässtjälkar samt fodras inuti med fina rotfibrer eller strån. 4 kare gråbruna fläckar och marmorerade. —21'/, mm., tjocklek 15—16 mm. Äggen, 2 till antalet, äro ljusgrå med ljusare och mör- Längd 20 Hökfärgade sångaren, nisoria, (Tafla 5, fig. 6, I, fig. 7, Q.) Sylvia Bechst. Namn: Bröstvattrad sångare. Danska: Bryst- vatret Sånger. Finska: Kirjarinta-kerttu. Hanen ofvan mörkt grå, under hvitaktig med mer eller mindre stark vattring af mörkgrått. Hand- pennor och vingtäckfjädrar vanligen med ljusa spets- kanter. Yttersta stjärtpennorna ha hos båda könen infanet mot spetsen hvitt, andra pennan på samma delar något mindre hvit, de följande med ett smalt, hvitt bräm i spetsen. Näbbet mörkt gulbrunt, det undre till inre hälften gult, ben och fötter blekgrå. Iris gul (5) eller brungul (9). en svag brun anstrykning, och vattringen på de un- dre kroppsdelarna finnes endast på sidorna. Längd 173—-181 mm., vingen 81—87 mm. Ungen är ovattrad med svag gul anstrykning. Honan har ofvan Denne, den största af våra sångare, finnes i Sverige endast i Skåne, Blekinge, sydöstra Småland samt på Öland och Gotland. Hans utbredning här i landet sammanfaller sålunda i det hela med näk- tergalens. I Danmark är han funnen flerestädes i Jylland och äfven på Lolland (Collin). I Norge äro unga fåglar funna vid Asker (Collett 1895), hvadan I Finland är han en gång observerad vid Kuopio (M. v. Wright). Utom Norden häckar hökfärgade sångaren i arten sannolikt häckar där. Europas centrala och sydostliga delar. Han öfver- vintrar sannolikt i Central-Afrika. Till Skåne och Öland ankommer han i midten af maj och flyttar bort i slutet af augusti. Den ene af oss har funnit honom allmän i skärgården söder om Kalmar och på norra Öland. På sistnämnda ställe var han 1890 den allmännaste sångaren, och paren bodde i frid med hvarandra så tätt, att 7 bon med ägg och ungar påträffades på ett litet område. Han uppehåller sig helst bland buskar af slån (Pru- nus spinosa) och Ribes alpina, men finnes äfven I sitt släkte är han en af de Han klättrar ofta sjungande upp till toppen af en buske, och någon gång kan bland andra buskar. förnämsta sångarna. man få höra honom sjunga ur ett träd, men vi be- tvifla, att han, som uppgifvet är, likt törnsångaren Han har ett par olika locktoner och ett mycket egendomligt varnings- skulle höja sig sjungande i luften. skrik, som ofta höres, och som består i ett ihål- lande, upprepadt skorrande. På Öland låg boet vanligen i en buske af Ri- bes alpina och bestod af torra stjälkar af Cynan- chum vincetoxicum, inuti fodradt med fina gräs- Det är tämligen högt och djupt, 90—100 Ett näste, hörande till Sylvia nisoria, som den ene af oss fann på norra Öland den 19 juni 1890, afviker från den form, annars alltid tillhör arterna af släktet Detta bo är nämligen öfvertäckt, med in- strån. mm. högt samt 100—120 mm. bredt. som Sylvia. gång från sidan, och liknar häri grönsångarnas. De fina grässtrån, som inuti kläda nästet, gå upp på sidorna och hvälfva sig till ett tak öfver boet. Det låg i en buske af Ribes alpina nära den sterila hafs- stranden, och det är ju ej omöjligt, att fågeln byggt Det förvaras i Upsala Univ.:s Zool. Museum. Äggen äro öfver det för att skydda sig mot hafsvindarna. vanligen 5, stundom endast 4, 20-—22 mm. långa och 15—16 mm. tjocka, till färgen ljust gråbruna med mörkare, matta, grå eller gråbruna fläckar. Törnsångaren, Sylvia sylvia, L. (Tafla 5, fig. 4.) Syn. Sylvia cinerea, Briss. Sylvia rufa, (Bodd). Sylvia linne, Malm. i Namn: Gråsångare, Nilsson, Törnsmyg, Sunde- vall. Norska: Graasanger. Danska: Graa Gres- smutte, Lille Kvapskade, Torn-Gressmutte. Finska: Hermaa kerttu. Ofvan olivbrun, hufvudet vanligen mer eller mindre askgrått, örontäckarna ofta mörkare, brun- aktiga. Under hvitaktig med en svag rödgrå an- strykning på bröst och sidor. Hakan rent hvit. Armpennorna och vingtäckfjädrarna med breda, rost- bruna kanter. Yttersta stjärtpennan till större de- len hvitaktig, den andra 1 spetsen hvit. Näbbet hornfärgadt, ben och fötter gulbruna. Iris gulbrun. Könen i det närmaste lika, men honan har ej så rena färger, och det grå på hufvudet stöter mer i brunt. Längd 148—153 mm., vingen 75— 80 mm. I Sverige är törnsångaren i mellersta delarna af landet den allmännaste af sitt släkte, äfven fun- nen i Helsingland (Sundevall) och vid Sundsvall (Sundström 1888). nära Trondhbjemsfjorden. På fjällen lär han ej gå öfver barrträden (Collett 1895). att han skall häcka äfven inom björkens område. I Finland är han allmän 1 södra och mellersta de- I Norge ligger hans nordgräns Collin anger dock, larna af landet, men finnes ock i Österbotten ända till Sotkamo, Paldamo och Ii (Mela). IT Danmark är han allmän nästan öfver allt. Utom vår världs- del, som han bebor i hela dess utsträckning, före- kommer törnsångaren mot öster till Persien, vestra Sibirien och Turkestan. Törnsångaren trifs ej inne i skogarna, men där busksnår finnas 1 skogskanterna och på slätten, söker I likhet med. sina han i hög grad liflig och man honom sällan förgäfves. närmaste släktingar är munter. Då och då höjande fjädrarna på hjässan till en tofs, smyger han genom de täta buskarna, än resande sig nästan kapprak, än hukande sig ned. Ofta höjer han sig sjungande med fladdrande vingar i luften för att strax åter slå sig ned i en buske. Hans sång är melodisk och yacker, men ej att jäm- 19 föra med trädgårdssångarens; den är ej så uthållig och består i ett upprepande af samma strof. Han ankommer till mellersta Sverige i mediet af maj. Möjligen flyttar hanen före honan; åtmin- stone vistas han ofta en å två veckor på häckplatsen, innan han får någon följeslagerska. Han synes då omväxlande sjunga och bygga bo, stundom bygger han ett bo så godt som färdigt, innan han finner en maka. Denna plägar dock ej godkänna hans arbete, utan paret bygger i största hast ett nytt näste. Detta liknar svarthättans och trädgårdssångarens, men är inuti ej fodradt med rotfibrer utan med fina gräs- strån, och det yttre lagrets grässtjälkar och strån äro stundom med spindelväf bundna vid hvarandra. Boet lägges lågt i någon tät buske. Omkring den 10—20 juni lägger honan vanligen 5—6 ljusgrå ägg. De ega en grönaktig anstrykning och äro tätt beströdda med mörkare grå eller gråbruna punkter och fäckar. Sällan äro äggen rent hvita med en stor, brun fläck i den tjockare ändan eller en ring Äggens längd varierar mellan 18 och 20 mm. och tjockleken mellan 13,5 af fläckar kring densamma. och 14,5 mm. Ärtsångaren, Sylvia curruca L. (Tafla 4, fig. 3). Namn: Ärtsmyg, Möllare (Skåne); Ärtfågel, Kruka (enl. Sundevall); Norska: Gressmutte, Möller ; Danska: Gjerdesanger, Graessmutte, Gjerde-Graes- smutte, Gjögemoder, Tornsanger. Finska: Herne- kerttu. Ofvan olivgrå, under hvit, isynnerhet på sidorna med en svag rödaktigt grå anstrykning. Hufvudet askgrått med mörkare örontäckfjädrar. Näbbet horn- färgadt, benen mörkt blyfärgade, iris gråhvit, hos yngre fåglar gulgrå. Könen lika och ungarna föga olika de äldre. Längd 140—147 mm., vingen 63— 70 mm. Denna art liknar mest törnsångaren, men igen- kännes lätt därpå, att benen äro mycket mörkare, och att det rödbruna på vingfjädrarnas och ving- täckarnas kanter saknas. Ärtsångaren är en allmän fågel och har unge- På Sve- riges vestkust är han dock i motsats mot törnsån- fär samma utbredning som törnsångaren. garen skäligen sällsynt, och liknande synes förhål- landet vara på Norges vestkust (Collin och Collett 1895). På fjällsluttningarna i Jämtland är han sedd i barrskogsgränsen vid Medstugan (Kolthoft). I Norge går han på Dovrefjäll upp till en höjd af 3,800 fot. Af alla äkta Sylvier är ärtsångaren den, som i fjällen går högst (Collett 1894). Mot norden före- kommer han däremot ej norr om Trondhjem (Collett 1894). Ean är allmän i södra och mellersta Iin- land samt är träffad i Österbotten vid Kajana och I. I Danmark är han allmän på öarna, men rela- tivt sällsynt i Jylland. Han häckar 1 hela Europa och tillbringar vintern i norra Afrika. Ärtsångaren, som är den minsta i släktet, är en munter och liflig fågel. ' Han bebor i motsats Täta buskar och häckar äro dock äfven denna arts älsk- lingstillhåll. från en mot de öfriga Sylvia-arterna äfven barrskog. Men hans enkla sång höres lika ofta trädkrona som från buskarna. Varnings- ropet uttrycker Sven Nilsson mycket betecknande med orden klapp, klapp, klapp, klapp. Ärtsångaren ankommer till Vestergötland och Uppland omkring den 135 maj och flyttar bort i slutet af augusti och september. På Öland hafva exem- plar dröjt så sent som till den 3 okt. (Kolthoff). I likhet med sina släktingar bygger äfven ärtsån- garen helst sitt bo 1 täta, taggiga buskar, stundom i en- eller granbuskar. Det är byggdt af fina gräs- strån, som äro väl och rikligt sammanbundna med spindelväf, och fodradt inuti med fina grässtrån eller rotfibrer. På mängden af den inblandade spindel- väfven, som blott i ringa del ingår i törnsångarens och någon gång 1 svarthättans bo, igenkännes det af ett vant öga. Äggen, vanligen 5, äro hvitaktiga med gulbruna och blågrå prickar, som ofta stå i en ring kring den tjockare ändan. Längd 15--19 mm., tjocklek 12—13,5 mm. Löfsångaresläktet, Phyllopseustes, Meier. Syn. Ficedula, Koch. Phylloscopus, Boie. Phyl- lopneustes, Meier. Näbbet litet och svagt, vid roten bredt, men strax framom näsborrarna lika högt som bredt. Käk- kanterna på näbbets inre hälft ej inböjda. Borsthåren väl utvecklade. Mellersta stjärtpennorna kortare än de yttre, hvarigenom stjärten blir mer eller mindre urnupen. Kroppsfärgen ofvan mer eller mindre grönaktig, under ljusgul eller gulaktigt hvit. ; Löfsångarna äro små nätta fåglar, som genom sitt behagliga uppträdande och sin sång i, hög grad lifva våra skogar, lundar och trädgårdar. De uppe- hålla sig nästan ständigt i träden, där de hoppa om- kring från gren till gren undersökande bladen och ofta flitigt plocka bladlöss, som tyckas utgöra deras älsklingsföda. Deras sång består af en enda strof, som efter en stunds tystnad åter och åter upprepas. De skilda arternas sång är mycket olika: alla hafva de sin karakteristiska drill, hvarpå de af ett vant öra lätt igenkännas. De bygga öfvertäckta bon, som läggas på mar- ken, och" deras hvita, rödfläckiga ägg äro talrikare än trädgårdssångarnas. Alla äro flyttfåglar, och nästan alla öfvervintra i Medelhafsländerna och i Afrika, hvarest man funnit dem t. o. m. i Caplandet. Som de uteslutande lefva af spindlar och insekter, isyn- nerhet bladlöss och fugor, kunna de utan tvifvel räknas till våra nyttiga fåglar. Vanligen gripa de ej större byte, än att de kunna svälja det helt, men sker motsatsen någon gång, gnida de sönder det mot en gren eller dylikt. Öfversikt af arterna. I. Första handpennan kortare än de öfre hand- EKS NNALIENNNEN, sossgtsondndsrpognnsd sopas II. Första handpennan längre än de öfre hand- täckfjädrarna. A. Andra handpennan längre än den sjette. Benen ljusbruna. 1. Vingtäckarna utan ljusare spetsar...... P. trochilus. 2. Vingtäckarna med ljusare spetsar, som bilda åtminstone ett tvärband på vin- . sibilatrix. (HOI AJ JLd BöVLJISHaRLND B50 JL dos BON BJ BND LEA UNI B. Andra handpennan kortare än den sjette. Benen mörkbrunäa.....«..+ -esessessesesnnc PP COllybita. Grönsångaren, Phyllopseustes sibilatrix, Bechst. (Tafla 7, fig. 5, näbbets kontur synes bredvid). Syn. Sylvia sibilatrix. Ficedula sibilatrix. Namn: Skogsknetter, Sundevall. — Skogssån- gare, Holmgren. Danska: Grönsanger, Grön Blad- smutte, Grön Lövsanger. Finska: Vilreäkerttu. Ofvan grön, under hvit med strupen, bröstet och sidorna mer eller mindre ljusgula. Ett gult streck från näbbroten öfver ögat och under detta genom ögat ett mörkt. Vingpennorna och vingtäck- fjädrarna brunsvarta, i ytterfanet kantade med grön- gult. 2:dra vingpennan obetydligt kortare än 4:de. Vingspetsen räcker 20—25 mm utom de mellersta armpennorna på den hoplagda vingen. Stjärten starkt urnupen, dess pennor i ytterfanet gröngula. Näbb och fötter ljust gulbruna. TIris brun. Längd 126—137 mm., vingen 70—78 mm. hvarandra. Könen likna Ungen liknar i det närmaste de gamla. Denna lilla vackra sångare är tämligen allmän i Skånes bokskogar. Den är vidare funnen i Kal- mar län och på Öland och Gotland samt flerestä- des i Vestergötland, där han dock kan sägas vara sällsynt. Mot norden går han ej synnerligen långt; han lär förekomma i Visnum och Ölme i Värmland och är funnen i Nerike (Sundström), vid Stockholm, Upsala och Norrtelje samt i parken vid Örbyhus i norra Uppland (Kolthoff). I Norge är han endast funnen i bokskogen vid Laurvig, där en koloni häc- kar, och för öfrigt vid Asker nära Kristiania den 3 juni 1879 och den 25 maj 1890 (Collet 1894). I Dånmark synes han ej vara sällsynt och finnes äfven på Bornholm. I Finland är han mycket säll- synt, men finnes dock hvarje sommar i Helsingfors- trakten och är äfven iakttagen vid Tavastehus, Val- lamo och Kuopio (M. v. Wright, Mela). Det före- faller oss, som skulle grönsångaren, där han finnes, tilltagit 1 antal, och liknande erfarenhet har man gjort i Danmark (Collin). Han häckar för öfrigt hufvudsakligen i mellersta Europa samt tillbringar vintern i norra Afrika. Grönsångaren trifves i skogar och parker med höga, löfrika träd, från hvars kronor man hör hans klockrena sång. Nilsson liknar den vid »ljudet af en silfverdaler, som man låter på kanten kringlöpa och dallrande nedfalla på ett bord». Eget är, att han enligt Naumann i Tyskland lär förekomma i barrskog, hvilket, oss veterligen, aldrig är fallet i norden. Här kan han visserligen bebo ett blandadt skogsbestånd, men håller då till i löfträden. Han ankommer till våra bygder i midten af maj, alltså senare än löfsångaren och gransångaren. Höstflyttningen är hos oss föga känd, men tyckes inträffa tidigt. ligen vid kanten af en tufva. Sitt bo lägger han på marken van- Det är öfvertäckt, med ingång från sidan, och byggdt af fina grässtrån, stundom inuti klädt med en och annan fjäder. Äggen, vanligen 6, stundom 7, äro hvita, tätt beströdda med små, mörkbruna fläckar. Längd 16—16,5 mm., tjocklek 13—14 mm. ; Löfsångaren, Phyllopseustestrochilus,(L.)(Tafla7,fig.2). Syn. Sylvia trochilus, Ficedula trochilus, Phyl- loscopus trochilus. Namn: Löfsmyg, Sparfkung, Skogsknatt; Nor- ska: Löfsanger; Danska: Löfsanger, Spurvekonge, Lille Bladsmutte. Finska: Uunmlintu, Hyitti. Ofvan grågrön, under hvitaktig med mer eller mindre gul anstrykning. Från näbbroten öfver ögat ett dunkelt gulaktigt streck. omkring 5 mm. längre än de närmaste täckfjädrarna. Vingspet- sen räcker på den hoplagda vingen 15—19 mm. Näbb och fötter Längd 128—-141 mm., vin- Ungfåglarnas Första vingpennan 2:dra vingpennan något längre än 6:te. utanför de mellersta armpennorna. gulbruna. Iris brun. gen 65—73 mm. Könen nästan lika. dräkt stöter mer 1 grönt och gult. Löfsångaren har en mycket vidsträckt utbred- ning och torde knappast saknas någonstädes i Europa samt går i Asien mot öster till Jenisej och Persien. I Skandinavien är han möjligen med undantag af bofinken den allmännaste af alla sångfåglar. Från södra Skåne ända upp till Nordkap finnes han öf- verallt, där träd eller buskar växa, såväl långt inne i de djupa ekogarna som i trädgårdar och lundar på slätten och på de öde fjällvidderna, blott några buskar i lä af en klippa eller en sluttning kunna och Finland är han lika Norge. finna skydd. I Danmark allmän som i Sverige och Löfsångaren vistas mest i träden; man ser ho- nom där hoppa från gren till gren, oupphörligt ploc- bladlöss. Då buskar eller träd angripas af dessa små skadedjur, infinner sig alltid löfsångaren. kande Den ene af oss har varit i tillfälle se honom i stort antal besöka en af bladlöss angripen trädgårdshäck, belägen i Upsala stad. Ej ens de mordiska ansla- gen af en katt, som fångade det ena exemplaret efter det andra, kunde afskräcka dem. Blef ett säll- skap bortskrämdt, infann sig genast ett annat. För- utom bladlöss äter löfsångaren äfven små larver, skalbaggar och flugor, men fångar i allmänhet ej större djur, än han kan svälja hela. Töfsångarens sång består af en och samma strof, som ständigt upprepas, men den är så mild och behaglig, att hvarje naturvän måste tjusas däraf, och genom sin talrikhet lifvar löfsångaren 1 hög grad våra ödsliga skogar. Löfsängaren ankommer till Sverige i slutet af april. Höstflyttningen börjar 1 slutet af augusti och räcker till in i oktober. Under denna tid har den ene af oss vid Ölands södra udde under flera år i stor mängd sett honom stadd på flyttning söderut. Sitt vackra, öfvertäckta bo lägger löfsångaren på marken i en fördjupning eller vid sidan af en tufva. Det består af fina grässtrån och är imuti fodradt med fjäder. Öppningen är normalt på sidan, men Collett (1881) omtalar ett fall, då den låg på taket. Äggen, hvilkas grundfärg är hvit, äro än tätt be- strödda med ljusbruna småfläckar och än med glesa, mörkbruna prickar och punkter. Vanligen äro de 7, någon gång 8 eller 9. Deras längd är 14—15 mm., tjockleken 11---12 mm. Gransångaren, Phyllopseustes collybita, Vieill.(Tafla 7, 1äf8a ID Syn. Sylvia abietina, Nilss. Sylvia rufa, Lath. Ficedula abietina. Namn: Gransmyg; Norska: Gransanger; Dan- ska: Gransanger; Finska: Tynnyrilintu. Tiltalti. Kilttakerttu. Ofvan grågrön, under hvit med mer eller mindre gul amstrykning. Öfver hvardera ögat ett dunkelt gulaktigt streck. 1:a vingpennan 5—10 mm. längre än närmaste täckfjädrar. 2:a vingpennan kortare än 6:te. gen 11—12 mm. utom mellersta armpennorna. Längd Vingspetsen räcker på den hoplagda vin- Tris Fötterna mörkbruna — svartaktiga. Årsungarna brun. 110 —128 mm., vingen 56—65 mm, liksom hos föregående art mer gulaktiga än de gamla. Gransångaren är mycket lik löfsångaren och vid första påseendet ej lätt att skilja från denne. Den karaktär, hvarpå han utom på vingpennornas förhållande till hvarandra lättast kan igenkännas, är fötternas mörka färg. Vingarna hos denna art äro ej heller så spetsiga som hos löfsångaren: spetsen räcker nämligen på den hoplagda vingen endast 11—14 mm. utom de mellersta armpennorna, då den åter hos löfsångaren räcker 15—20 mm. utom desamma och hos grönsångaren 20—25 mm. Gransångaren är, oss veterligen, ej med sä- kerhet funnen häckande söder om: Värmland (Kolt- hoff) och norra Uppland (Kolthoff). Vid Sundsvall var han vanlig sommaren 1887 (Kolthoff). I den egentliga Lappmarken synes han ej finnas, men är funnen vid Lycksele och Skellefteå. tämligen vanlig och häckar där från och med Kri- stianiatrakten upp till poleirkeln och något däröfver. I Saltdalen, som torde vara artens nordgräns, häckar han t. o. m. öfver den egentliga barrskogen (Collett 13894). delar, men allmännare mot norden och går upp till I Norge är han I Finland är han sällsynt i landets södra Ti, Kusamo och de sydöstra delarna af ryska Lapp- I Dan- mark förekommer han under flyttningen, men lär ock ha häckat där (Collin). Utom i Norden häckar gransångaren såväl i Tyskland som längre söderut Vintern tillbringar han i Medelhafs- marken. Han är äfven funnen i Olonetz. i Europa. länderna. Han bosätter sig helst i barrskogar, men längs Norges vestkust, där barrskog ofta saknas, finnes han äfven 1 löfskog (Collett 1877). I sitt lefnadssätt liknar han mycket -löfsångaren, och hans lockton är Sv. Nilsson liknar den vid pilfinkens kvitter och uttrycker den densamma, sången däremot är olika. med orden »tjipp tjapp tjapp». Om våren ankommer gransångaren ganska tidigt I Bohuslän den ene af oss funnit honom redan första da- till Sverige, vanligen i midten af april. har garna af nämnda månad. Höstflyttningen börjar i mediet af september och räcker ungefär en månad, under hvilken tid han talrikt sträcker öfver Öland. Ännu i slutet af oktober finnes en och annan ung- fågel kvar (Kolthoff). vanligen på marken. Sitt bo lägger gransångaren Prof. Collett (1894) uppgifver dock som ett undantag, att ett bo blifvit funnet i en granbuske omkring 1 meter från marken. Äggen, som vanligen äro 6—7 till antalet och 14—15 mm. långa samt 11—11,5 mm. tjocka, äro till färgen hvita med mörkbruna eller svartbruna prickar och fläc- kar, som vanligen äro tätast kring den tjockare ändan. Nordiska löfsångaren, Phyllopseustes borealis, Blas. (Tafla 7, fig. 4). Syn. Sylvia eversmanmni, Middend. Ofvan grågrön, under gråhvit med gulaktig an- strykning. Yttre kanterna på de gråbruna ving- och stjärtpennorna ljusgröna. Ett bredt band från näbbet öfver ögat hvitgult, ett annat genom ögat olivgrått. aktiga spetsar, hvarigenom ett band tvärs öfver vin- -— Första radens armtäckfjädrar med hyvit- gen uppstår, framför hvilket stundom finnes ett an- nat otydligare, hvitt band. 2:dra vingpennan något längre än 6:te. Längd 123—140 mm., vingen 63 —73 mm. Honan är något mindre än hamnen. Denna lilla sångare är ganska lik vanliga löf- sångaren, men skiljes lätt på det ljusa bandet å vin- gen och på sitt längre och gröfre näbb, som påmin- ner om bastardnäktergalens. Första handpennan är enligt Meves 5—6 mm. längre än täckfjädrarna, och i British Museums ka- talog säges den skjuta (0,3—0.45 eng. t.=) c:a 7,5— —11,4 mm. utom dessa. Collett (1877) säger där- emot, att den är obetydligt (1 mm,) längre, lika med Hos dem vi undersökt är den c:a 5 mm. längre än dessa. Det område, inom hvilket den nordiska löfsån- garen häckar, sträcker sig från Finnmarken genom norra Asien ända till Alaska. Vintern tillbringar han ej. som sina samsläktingar i Afrika utan på de eller t. o. m. kortare än täckfjädrarna. stora öarna söder om Asien. I Sverige är han ännu I norska Finnmarken är han däremot ej sällsynt. Collett har funnit honom i Sydvaran- ger och i hela den nordliga delen af Tanadalen samt ej anträffad. vid Porsangerfjorden, och på sistnämnda ställe har den ene af oss iakttagit honom vid Laxelfvens mynning. Han är vidare funnen vid Onegas norra strand (Mela) och sannolikt äfven inom ryska Lappmarken (En- vald 1888). björkskog och väljer den högsta och frodigaste, som står till buds. den 1 dessa trakter massvis förekommande myggen. Nordiska löfsångaren bebor uteslutande Födan utgöres till väsentlig del af Hvar hane synes utse en högt belägen plats, där han från någon trädtopp flitigt låter höra sin sång. Denna liknar ej våra öfriga grönsångares; Collett sä- ger, att den består af en enda strof, zi-zi-z1-Z1 0. 8. V., upprepad 14—16 gånger. BStroferna följa tätt på Nästet är öfvertäckt och synes vanligen innehålla 6—7 ägg (Collett 1894), som äro hvita med eller någon gång utan ljusa röda fläckar. hvarandra. Bastardnäktergalsläktet, Hippolais. Brehm. Chloropeta, Smith. Näbbet vid roten bredt och nedtryckt, dess si- dor, uppifrån sedda, räta, käkkanterna ej inböjda, 1:sta vingpennan kortare eller endast obetydligt längre än närmaste täckfjädrar. Prån Phyllopseustes borealis och dess utländska samsläktingar, som till näbbformen likna bastardnäktergalarna, skiljas de lätt genom frånvaron af hvita band på vingen. Alla hit hörande arter bygga öppna bon och lägga laxfärgade eller rödaktigt grå ägg med mörk- röda fläckar. I detta afseende skilja de sig således skarpt från löfsångarna, som de annars i mycket likna. På sätt och vis bilda de en öfvergång till nästföljande släkte, med hvilket de ha näbbets stor- lek och form gemensamt, under det att den tvära stjärten påminner om löfsångarna. Af hit hörande, i allt till omkring ett tiotal uppgående arter, finnes hos oss endast en. Bastardnäktergalen, Hippolars hippolais, (I..) (Tafla 7, fig. 3, näbbets kontur synes bredvid). Syn. Sylvia hypolais, Ficedula hypolais, Chlo- ropeta hypolais, Hypolais icterina (Vieill.). Namn: Gulbröstad sångare, gulmagad sångare. Norska: Bastardnattergal. Danska: Gulbuget sam- ger, Gulbug, Bastardnattergal, Nattergalens hore- unge, Stor Bladsmutte, Haveirisk, Bityv. Finska: Kultarinta. Ofvan gröngrå, under gul med svag grön an- strykning. Öfver ögat ett mer eller mindre tydligt gult streck. Armpennorna och stjärtens sidopennor med gråhvita eller ljusbruna kanter. Stjärtpennorna Näbbet of- van brunt, under gulaktigt. Iris brun. Könen lika. Un- nästan lika långa, och stjärten alltså tvär. Längd 143 —150 mm., vingen 77—981 mm. garna likna de gamla. I Sverige är denna vackra sångare allmän från och med Skåne upp till norra Vestergötland, där han knappast torde saknas på någon för honom pas- sande lokal. Särskildt talrik är han på öarna i Venern (Lurön m. fl). Längre norr ut blir han mer och mer sällsynt, men är anträffad ännu i Jämt- land och Ångermanland. I Etelhems ängar på Got- land har den ene af oss funnit honom allmän, likaså på Öland, där han häckar i alla af oss besökta löf- I Norge synes ham årligen tilltaga i antal och tränger allt skogar. I Bohuslän är han äfven vanlig. längre och längre mot norden. I södra och vestra delarna af landet häckar han i de flesta löfskogar upp till Nordlandsgrängen (Collett 1894). I Danmark I Finland är han tämligen sällsynt, men finnes i norr är han allmän i trädgårdar och blandad löfskog. till Kuopio, Idensalmi och Kouppala. Artens ut- bredning i öfrigt synes vara östlig och nordlig. I England ersättes han af en närstående art. Bastardnäktergalen ankommer till oss tämligen sent om våren och flyttar tidigt bort. Sålunda såg den ene af oss honom i Vestergötland först omkring den 16—20 maj, och vi betvifla, att han kommer Redan mot Vintern tillbrin- till norden, förr än löfven äro utslagna. slutet af augusti drager han bort. gar han i södra Afrika. Han trifves bäst bland björk och al, vistas mest uppe i löfkronorna och ger sig tillkänna genom sin högt ljudande lockton och sång. Man säger, att han ropar sitt eget namn, och locktonen har verkligen likhet med hans vetenskapliga namn hippolais, ha- stigt hvissladt. lande, hög och stark, och det är den, som gifvit an- ledning till hans benämning bastardnäktergal. Som- Hans sång är förvånande omväx- liga hanar sjunga så bra, att man rént tjusas därvid, under det andras toner äro skärande och mindre behagliga. Man kan ofta i deras sång igenkänna andra fåglars toner och lockljud. Än hör man tra- stens slag, än göktytans utdragna rop, än nötväckans »käck, käck» och än falkarnas skarpa skrik. T. o. m. skatans skratt tycker man sig ibland igenkänna. Födan synes mest bestå af larver, som han plockar bland trädens blad. emplar hade mätare- och vecklarelarver i matstrupen, och med sådana larver hafva vi äfven sett honom Några undersökta ex- mata sina ungar. Hans djupt skålformiga, öppna bo är mycket vackert och konstnärligt sammansatt. Det bygges af växlande materiel och är mer eller mindre glest klädt med hvita strimlor från björkens ytterbark ; en gång har den ene af oss funnit det Man finner det inne vid stammen af en liten al eller björk eller i prydt med blad af-äppleblommor. någon buske, stundom på en tallgren. Äggen äro särdeles vackra, laxfärgade eller gråaktigt ljusröda med små, glesa, svartaktigt röda fläckar, stundom med fina streck. Äggets längd är 17—21 mm., bredd 12,5—15,5 mm. Kärrsångarsläktet, Calamoherpe, Boie. Näbbet tämligen långt och relativt groft, vid basen bredt och försedt med tydlig köl. Hos de är näbbet klenare och liknar det fläckiga arterna hos gräshoppsängarna. Hufvudet långsträckt, framåt IHufyud och näbb af Calamoherpe arundinacea (efter Cataloge of Birds). afsmalnande och utan tydlig afsats öfvergående i näbbet (se bifogade teckning). 1:sta handpennan kortare eller obetydligt längre än täckfjädrarna. Vingarna äro tämligen korta, ben och fötter där- emot kraftiga. De mellersta stjärtpennorna längre än de yttre, så att stjärten blir afrundad. Färgen ofvan olivgråaktig, stundom med mörka fäckar, under hvitgrå. Hithörande arter uppehålla sig vid flod- och sjöstränder, företrädesvis i tät vass och lefva af in- sekter. Alla arterna äro särdeles flitiga sångare, om ock endast ett par kunna sägas vara goda sådana. De sjunga ifrigast om natten. De äro flyttfåglar och tillbringa vintern i det tropiska Afrika. Öfversikt ar arterna. I. Hufvudet ofvan och ryggen gråbruna Utanfimörka fläckar. A. Den hoplagda vingen längre än 75 mm. C. turdoides. B. Den hoplagda vingen kortare än 75 mm. 1. Andra handpennan längre än den femte. a. Andra handpennan längre än den fjärde. Den gråbruna färgen ofvan med grönaktig anstrykning ...... CO. palustris. b. Andra handpennan lika med den fjärde. Den gråbruna färgen of- van med rostbrun anstrykning... C. arundinacea. 2. Andra handpennan kortare än den IS PISGa0000BENNOLEJ ES LENNY AÖN BYN VCALLNAN C. dumetorum. II. Hufvudet ofvan och ryggen med svartbruna fläckar. A. Hufvudet ofvan med två breda, mörka, längsgående band på hjässan............ C. aquatica. B. Hufvudet ofvan med fyra mörka, längs- gående band på hjässan.................. OC. schoenobenus. Trastsångaren, turdoides, Meyer. (Tafla 6, fig. 3 framställer Malms typexemplar.) Calamoherpe Syn. Calamodyta media, Malm. Namn: Vass-stig, Malm. Ofvan olivbrun med ett tämligen otydligt ljust Under grå med svag rödbrun Längd c:a 187 streck genom ögat. anstrykning. Fötterna hornfärgade. mm., vingen 91—97 mm. Denna art, den största bland sångarna, före- kommer i Danmark vid Odense (Collin) och är äfven funnen vid Söborg-Moor och Horsens (Lätken 1885). I Sverige är ett exemplar skjutet vid Göteborg och af A. W. Malm beskrifvet under namn af Calamo- dyta media. Detta exemplar afviker från den ty- piska OC. turdoides beträffande storleken äfvensom därigenom, att 1:sta handpennan är lika med de när- maste täckfjädrarna; hos trastsångaren är den något kortare. Längden är 153 mm., vingen 82 mm., tarsen 32 mm. net hvarken här i landet eller annorstädes, och tvifvels- Något nytt exemplar är aldrig fun- utan är det endast en förkrympt trastsångare, såvida det ej möjligen, såsom Malm själf synes böjd att antaga, kunde vara en hybrid mellan Calamoherpe arundinacea och turdoides. Kärrsångaren, Calamoherpe palustris, (Bechst.) (Tafla 6, fig: 2.) Syn. Sylvia palustris. Namn: Träsksångare, Kjersanger, Sumpsanger. Ofvan ofläckad, brungrå, isynnerhet på öfver- gumpen med svag grön anstrykning. Under hvit- aktig med smutsigt gul anstrykning på bröst och Holmgren. Danska: sidor. Vingen med 2:a handpennan längre än 4:de. Iris brun. Benen ljusbruna. Könen lika. Längd c:a 140 mm., vingen 62—71 mm. Kärrsångaren är mycket lik rörsångaren, från hvilken han svårligen utan närmare undersökning kan skiljas. I lefnadssättet visar han dock olikheter. Han lär ej uppehålla sig i vassen ute öfver vattnet, utan bland gräs, säd och andra växter i närheten af vatten, och hans sång skall vara olik den andra artens, klarare och vackrare. Han häckar 1 södra och mellersta Europa och Asien. södra Skåne, och prof. Sundevall har en gång från Göteborg erhållit ett exemplar, som han ansåg möj- I Danmark synes han vestra Hos oss är kärrsångaren funnen i ligen tillhöra denna art. vara tämligen spridd och ej vidare sällsynt. Han fäster sitt bo bland nässlor eller i någon buske ej långt från vatten. Äggen, 4—5 till an- talet, äro grönaktigt hvita och tätt beströdda med grå och bruna fläckar, 18—20,5 mm. långa, 13—15 mm. tjocka (Collin). Rörsångaren, Calamoherpe arundinacea, Lath. (Tafla 6, fig. 4). Syn. Sylvia arundinacea, Calamodyta arun- dinacea, Acrocephalus streperus, Vieill. Namn: Börstig, Malm. Danska: Rörsanger. Rörspurv, Almindelig Rörsmutte, Graa Rörsmutte. Ofvan gråbrun med svag rostgul eller rödaktig anstrykning synnerligen på bakryggen och de öfre vingtäckfjädrarna. Under hvitaktig med rostgul eller brungul anstrykning på bröst och sidor. 2:dra hand- pennan kortare än 3:dje och lika lång med den 4:de. Iris brun. Fötterna ljusbruna, könen lika. Längd c:a 140 mm., vingen 60—68 mm. Denna art, hvars häckningsområde nästan sam- manfaller med den föregåendes, är 1 södra Skåne allmän på flera lokaler. Sålunda har den ene af oss funnit honom talrikt förekommande i Bökebergs- slättsjön, och vid Malmö är han enligt C. Möller allmän. I vassen vid Götaälfs utlopp, invid Göte- borg, är han också allmän. Däremot saknas han i de vassrika sjöarne i Vestergötland och Småland, Uppgift finnes, att han skulle vara allmän i sjön Tåkern vid Om- berg i Östergötland (Sundström 1888). Kand. Y. Sjö- stedt, känd som skicklig fågelkännare och god iakt- där vi ofta sökt honom förgäfves. tagare, har dock därstädes under två somrar förgäfves letat efter rörsängaren, hvadan vi betvifla uppgiftens riktighet. Möjligen föreligger förväxling med de nä- I Danmark förekommer han öfver allt, där lämpliga lokaler finnas. stan ofläckade ungarna af säfsångaren. Rörsångaren tillbringar hela sitt lif i höga och täta vassar. Han ankommer till Norden först sent på våren, sedan vassen hunnit växa upp, och lär flytta bort i början af september. Vid Bökebergs- slätt nära Malmö var han allmän ännu den 20—25 augusti och stadd i ruggning. Rörsångaren är en hurtig och liflig fågel och man ser honom ofta från den täta vassen klättra upp till vass-strånas toppar och därifrån låta höra sin sång. Boet bygger han hängande mellan några tätt stående vasstrån, vid hvilka det är väl fästadt. Till byggnadsmateriel utsöker han fina och mjuka grässtrån, hvilka ofta äro så långa, att de räcka två gånger kring boet. Ett bo från Bökebergsslättsjön var bygdt af sådant fint gräs med ett underlag af murknade sjöväxter. Äggen, 4—5 till antalet, äro ljust grågröna med stora grönbruna fläckar, som i storändan ofta äro sammanflytande. Längd 17—19 mm., tjocklek 13,5—15 mm. (Collin). Långnäbbade rörsångaren, Calamoherpe dumetorum, (Blyth). (Tafla 6, fig. 1). Syn. Sylvia magmirostris, Lilljeb. Namn: Busksångare. Finska: Vittakerttu. Ofvan olivbrun med svag grönaktig eller röd- Under 2:dra brun anstrykning. gråhvit, stundom med och 6:te eller 7:de hand- pennorna lika långa, likaså 3:dje och 4:de. Fötter Längd 124--140 mm., rödbrun anstrykning. hornbruna. Iris mörkgrå. vingen 59—63 mm. Den långnäbbade rörsångaren eller busksångaren, som han kanske med mera skäl borde kallas, häckar från östra Finland (Walléen 1888) österut åtmin- Collett (1877) tror sig ha sett ho- nom vid Porsangerfjorden, men han har sedan aldrig Prof. Lilljeborg har fun- stone till Jenisej. blifvit återfunnen 1 Norge. nit honom i norra Ryssland söder om Archangel. Denna sångare synes ej uppehålla sig bland vassen utan bland täta buskar och löfträd på fuk- Där låter han under natten från någon hög buske höra gin tiga ställen eller i närheten af vatten. Ut vackra sång, som af flera iakttagare jämföres med näktergalens i skönhet. Säfsångaren, Calamoherpe schoenobenus, IL. 6, fig. 6). Syn. Sylvia schoenobenus, LD. Acrocephalus schoenobenus, L. Sylvia phragmitis, Bechst. Namn: Säfstig, Säfsparf (Verml.). Norska: Sivsanger. Danska: Sivsanger, Gul Rörsmutte. Ofvan olivgrå ofta med tydlig rödaktig anstryk- (Tafla ning och alltid med svartaktiga fläckar. Under hvit- aktig med svag rostgul anstrykning. Ett hvitaktigt band öfver ögonen. Öfvergumpen rödaktigt grå. 2:dra och 3:dje handpennorna nästan lika långa och längre än 4:de. Näbbet svartbrunt, vid roten ljust. Könen lika. Längd 137 —148 mm., vingen 61—72 mm. Fötterna ljust gråbruna. Ungen skiljer sig från de gamla, därigenom att han ofvan är mindre fläckig. Säfsångaren, som häckar i hela Europa och mot öster till Jenisej, är hos oss den allmännaste af sitt släkte. Han förekommer talrikt på alla för honom lämpliga lokaler från och med Skåne upp till. Norrland. Han synes dock saknas i svenska Lappmarken. och häckar där ända upp i Finmarken, i Alten, vid Porsanger samt i Tanadalen. (Collett 1894). I södra Norge är han åter märkligt nog sällsynt och som häckfågel endast med säkerhet funnen på Jaderen (Collett 1894). I Danmark är han allmän på pas- sande lokaler. I Finland finnes han ehuru sällsynt I Norge går han högre mot norden i Lappmarken, men är allmännare mot söder. Säfsångaren ankommer till Uppland och Vester- götland omkring den 15—20 maj och flyttar bort i början af september. En och annan ungfågel träf- fas dock kvar till början af oktober. Han är en särdeles behaglig fågel, som nästan ständigt uppehåller sig i vassen, där han hoppar omkring från strå till strå. Han är en mycket fli- tig g sångare och hans sång är stark och vacker om Han sjunger natten öfver och Ut stora vassar och på många andra stäl- ock något skärande. sätter sig då vanligen på toppen af ett vasstrå. Mälarvikarnas talrik, att man ofta på en gång kan Efter hvad vi kunnat finna, len är han så få höra 10—12 hanar. består hans föda hufvudsakligast af flugor, spindlar och de i vassen vanliga skalbaggarna och deras lar- ver. Boet hafva vi aldrig funnit fästadt mellan vas- sen såsom rörsångarens utan hängande på c:a '/, fots höjd mellan stråen på någon i vasskanten eller bland Någon gång finneg det i en buske eller bland rötter Det består af torrt gräs, ofta med in- 4 inne vassen växande tät tufva af starrgräs. på marken. blandad mossa samt fodras med fina strån, gräs- blommor eller någon gång fjäder och hår. Äggen, 14 mm. tjocka, likna 16—18 mm. långa och 13 mycket gulärlans. De äro smutshvita eller gulgrå med täta, sammanflytande, blekbruna punkter och med korta, svarta, hårfina streck kring den trubbiga polen. Vattensångaren, Calamoherpe aquatica, (Temm). (MANA OT fig SN) Syn. Sylvia aquatica, Temm. Sylvia cariceti, Naum. Namn: Danska: Vandsanger, Vandrörsmutte, Starsanger. Ofvan rostgul eller brungul med mörka, långs- Öfver ögat ett ljust band. På hjäs- san tvänne breda, svarta band, skilda åt genom ett ljust fält. samt stundom med längsgående, mörka fläckar. Föt- gående fläckar. Under hvitaktig med gul anstrykning ter gulaktigt bruna. Längd omkring 114 mm., vingen 59—63 mm. De undertill mörkfläckiga individerna ansågos förr tillhöra en skild art och betecknades med nam- net OC. cariceti. från Atlanten till Uralbergen och dessutom i norra Afrika. nen, men i Danmark är han funnen vid Randers samt vid Hammershus" fyr (Winge 1890) på Born- I Holstein lär han ej vara sällsynt (Collin). Vattensångaren häckar i Europa På den skandinaviska balfön är han ej fun- holm. Till vanor och lefnadssätt skall han öfverens- stämma med säfsångaren. Gräshoppsångarsläktet, Locustella, Kaup: Gräshoppsångarna likna mycket kärrsångarna, men igenkännas lätt på den starkt afrundade stjär- ten, hvars sidopennor äro kortare än de långa undre stjärttäckarna. Borsthåren kring munnen äro små. Näbbet är långt, men smalt, liksom hos säfsånga- ren och vattensångaren, som båda bilda ett slags öfyvergång till gräshoppsångarna. Utmärkande för hit hörande arter är deras egen- domliga sång, som slående lär likna ljudet af den gröna gräshoppan (Locustella viridissima). ; Gräshoppsångarna lefva bland täta busksnår på fuktiga ställen. De äro alla flyttfåglar och de euro- peiska arterna öfvervintra i Afrika. Örfversikt ar arterna. A. Ofvan med mörka fläckar. Andra handpen- nan något kortare eller längre än den fjärde, GON RS ENE brocmaroyss LB sbonsobavrsagönns JE; B. Ofvan ofläckad, andra och tredje handpennan ungefär lika långa och längst naevia. DL. fluviatilis. 26 Gräshoppsångaren, Locustella naevia, Bodd. (Tala 6, fig. 0). Syn. Sylvia locustella, TDLath. locustella, Tath. Namn: Danska: Calamoherpe Buskrörsnuutte. Ofyvan olivbrun eller olivgrön med mörka fläc- kar, vingar, stjärtpennor och öfre stjärttäckare brun- Under hvit- 2:dra vingpennan grå. Ett otydligt ljust band öfver ögat. grå med mörkare spolfläckar. obetydligt kortare eller längre än den 4:de. Längd 140—143 mm., vingen 61—65 mm. Gräshoppsångaren häckar i mellersta och södra Europa. I Danmark är han funnen en gång (den 10 oktober) vid Lodbjergs fyr på Jyllands nordvestra kust (Winge 1894). IE Norge har han tillvaratagits på Jaederen och vid På ön Als lär ban häcka. Asker nära Kristiania. Möjligen har hamn fortplantat I Finland är ban funnen i Karelen (Walléen 1888) och synes sig på sistnämnda lokal (Collett 1894). ej vara sällsynt där. I Sverige är han ännu ej iakt- tagen. É Flodsångaren, Locustella fluviatilis, Wolf. (Tada, 6, fig. do): Ofvan ofläckad, ett otydligt ljust band. Öfver ögat Under gråbrun med otyd- mörkt olivbrun. liga mörkare fläckar på strupen och kräfvan. Undre 1:sta handpennan mycket (4—6 mm.) kortare än närma- stjärttäckare med breda, hvita spetskanter. ste täckfjädrarna, 2:dra och 3:dje ungefär lika långa och längst. Längd c:a 140, vingen 68—75 mm. Flodsångaren häckar i östra Europa, men är ännu ej funnen i de västra delarna af vår världsdel, om man nämligen undantager, att han en gång till- varatagits vid Stevns fyr på Sjaelland (Lätken 1385). Vid Ladoga förekommer han åtminstone på den ryska sidan. Vid Borgå och vid Vasa är han äfven observerad (Mela). Järnsparfsläktet, Accentor, Bechst. Syn. Tharraleus, Kaup. Näbbets bredd vid roten större än dess höjd, öfver näsborrarna är det kullrigt, men mot spetsen Käkarnas kanter in- Öfver- käken med otydlig inskärning bakom spetsen. Näs- hoptryckt och något köladt. böjda, häri påminnande om sparffåglarnas. borrarna ej dolda af fjädrar eller borst, men till hälften täckta af en bar hinna. Borsten vid mun- vikarna äro mycket små eller saknas. Första ving- pennan räcker obetydligt utom närmaste täckfjädrar. Stjärten med omkring ”/, af sin längd öfverskju- tande de sammanlagda vingarna och i spetsen något klufven. Fjäderbeklädnaden hvarandra. Tarserna längre än mellantån med klo. tämligen sträf. Könen likna Järnsparfyarna äro lifliga fåglar, som till lynne och lefnadssätt mycket likna sångarna, från hvilka de dock i flera detaljer af systematisk betydelse väsentligt afvika. Järnsparfvarna rugga om hösten, om våren ersättas blott en del afnötta fjädrar. I båda dessa hänseenden afvika de skarpt från sångarna. Ungarna äro mer fläckade än de gamla. De lifnära sig af insekter, men äta äfven frön, isynnerhet under den kallare årstiden. Järnsparfvarna, af hvilka man känner 16 arter, bebo det palaearktiska området samt länderna söder om Medelhafvet. Hos oss finnes endast en art. Järnsparfven, Accentor modularis, IL. (Tafla 9, fig. 12, vårdräkt). Syn. Tharraleus modularis. Namn: Danska: Almindelig Brunette, Stor Gjaerdesmutte, Graairisk, Vinternattergal. Norska: Blaairisk, Jernspurv. Ofvan rostbrun, på rygg och skuldror med svart- Finska: Rautiainen. aktiga fläckar, i det hvarje fjäder har ett längsgå- ende, brunsvart band. Hufvudet, halsen och bröstet mörkt askgrå med mer eller mindre brunt på huf- vudet och örontäckfjädrarna samt stundom med mörkare bruna fläckar på hjässan. Vingarna mörk- bruna, hand- och armpennorna med ljusa kanter i yttre fanet. pen med mörkare bruna fäckar. Magen ljusgrå, sidorna och undergum- Stjärten mörk- brun. rödbrun, hufvudet af nära nog samma färg som Om hösten efter ruggningen är dräkten mer ryggen och tydligt fläckadt. Fötterna brungula. Iris rödbrun. Längd 152—161 mm. Vingen 65 —71 mm. Ungen ofvan brunaktig med ljusare hufvud och täta, svarta fläckar. Under rostgul med bröst och sidor svartfläckade, hakan och magens midt hvit- aktiga. Järnsparfven kan hos oss sägas vara en subal- pin fågel, som tilltager i antal mot norden och har sitt egentliga hem i Lapplands skogar, där han all- mänt häckar. Någon gång träffar man honom dock bosatt i sydligare ängder. Den ene af oss har funnit hans bo vid Skara, på Billingen och nära Åmål och sett hans ägg från Borås. Äfven från Värmland ha vi sett bon, tillhörande järnsparfyen; vid Hasselfors i Nerike, i Östergötland (Sundström), ja till och med 1 Skåne är han funnen häckande (T. Thott). På Gotland är han några gånger funnen mot slwtet af vintern (Kolmodin). I Norge går han mot norden lika långt som barrskogen, således ända till Por- sangerfjorden och Sydvaranger (Collett), och äfven på fjället bestämmer barrskogens gräns också järnsparf- vens utbredning. I Finland synes han vara skäli- gen sällsynt, men är dock åtskilliga gånger funnen häckande i mellersta och södra delarna af landet såsom vid Kuopio, Hirvilahti, Lampis och Uskela (Mela) samt vid Fagervik 1 Nyland (E. Hisinger). han häckande öfver Hans antal lär för öfrigt växla mycket under olika år. Äfven på Born- Det är eget att finna denna i Skandinavien egentligen subalpina fågel all- I Danmark förekommer hela landet, om ock ej talrikt. holm är han funnen (Collin). män i Danmark och på tyska låglandet, där han talrikt häckar 1 trädgårdarna. Järnsparfvyen bebor hela Europa samt går mot söder till norra Afrika och mot öster till Mindre Asien. Järnsparfven ankommer till norden tidigt om våren och flyttar sent bort. Under flyttningen är han mycket allmän i Bohuslän och i Dalsland, hvarifrån sträcket går dels öfver Vestergötland samt dels efter kusten ned till Flalland och Skåne, där man träffar honom allmän under sträcktiden. Åt- minstone vissa år är han allmän under senhösten äfven på södra Öland (Kolthoff), hvilket tyder också på ett östligt sträck. I Uppland är han äfven un- der flyttningen mycket sällsynt, ej.heller i Söder- manland, Östergötland och Nerike synes han under Till Bohuslän och Vestergöt- land ankommer han om våren redan första dagarna sträcket vara allmän. i april, och sträcket varar tills mot slutet af nämnda Höstflyttningen inträffar mot slutet af sep- I Bohuslän var ett och annat individ kvar ännu 1 november månad. tember och pågår hela oktober månad. och ett par gånger sågs han öfvervintra. I södra och vestra Norge är han funnen öfveryvintrande (Collett 1894), och i Skåne kvarstannar han ej sällan öf- ver den kalla årstiden (T. Thott). Såväl under häcktiden som under flyttningen uppehåller järnsparfven sig helst i täta snår, häri påminnande om gärdsmygen. Endast när han sjun- ger sätter han sig i toppen af ett mindre träd. Sån- gen är omväxlande och behaglig. Boet hafva vi funnit i täta granbuskar, Det är väl byggdt och någon gång finnes det på marken. består hufvudsakligen af mossa. Från Lappland er- hållna bon voro inuti klädda med renhår. Äggen, 5—6 till antalet, äro blågröna, påminnande om buskskvättans och rödstjärtens, men mörkare. Längd 17—24 mm., tjocklek 15—18 mm. 2 Underfam. Törnskator, Lanmin. Då törnskatsläktet är det enda hithörande, som hänvisa vi till den be- finneg företrädt i norden, skrifning vi nedan lemna af dess yttre. Hithörande fåglar böra, om hänsyn tages till samtliga kända former, bilda en egen familj. Törnskatsläktet, Lamius, L. Näbbet starkt, högt och från sidorna hoptryckt, näbbryggen bågböjd, öfvernäbbet, som är längre än undernäbbet, försedt med ett tandlikt hak och med spetsen nedböjd. Undernäbbets spets uppböjd. Mun- med borstlika hår. Näs- borrarna glest täckta med framåtriktade, hårlika vikarna ofvan försedda fjädrar. Vingarna tämligen korta, 3:dje och 4:de Hufyud af varfågel. 3/; af nat. storlek. pennorna längst. Stjärten lång, sidopennorna äro kortare, hvarigenom stjärten blir med 12 pennor, rundad. Fötterna jämförelsevis svaga, tarsen längre än mellantån, klorna skarpa och krökta. Könen likna i regel hvarandra. Törnskatorna kunna sägas vara roffåglar 1 tät- tingskepnad; Linné förde dem också till roffåglarna, ej till tättingarna. De äro trätgiriga, och hvarje par har under häckningstiden sitt jaktområde, inom hvilket det ej gärna tål andra fåglar af samma slag, och äfven för andra småfåglar göra de vanligen grannskapet olidligt. En gång iakttog dock den ene af oss, hur en Sylvia nisoria och en Lanius collurio häckade ej långt från hvarandra i gamma busksnår. De bygga öppna, väl hopkomna bon, som de fästa i buskar eller träd, samt lägga hos oss endast en kull årligen. Deras föda består till stor del af större insek- ter, men åtminstone de större arterna förtära äfven olika slags ryggradsdjur. Sitt byte gripa de med näbbet, och äfven under flykten bäres det, så långt vår erfarenhet räcker, i näbbet. Vår spetsa sitt byte på hagtornstaggar och liknande har vanliga törnskatas egendomliga vana att länge väckt iakttagares intresse, och man har oftast förklarat hennes beteende så, som skulle hon här- vid samla förråd för kommande behof. Enligt vårt förmenande är anledningen till att hon spetsar sina offer en helt annan. Hennes byte är för stort att sväljas helt, och med sina jämförelsevis svaga fötter kan hon blott med svårighet — åtminstone ej be- kvämt — fasthålla detsamma, medan det styckas. Men sedan en insekt väl är uppträdd, är det lätt för törnskatan att med sitt skarpa, kraftiga näbb stycka sitt offer. - Vi hafva ofta iakttagit henne sys- selsatt med detta arbete. Då törnskatan dödar myc- ket mer, än hon förtär, så äro också på de ställen, där hon har sitt stamhåll, spetsade insekter vanliga företeelser. Emellertid förtär hon dem enligt vårt förmenande aldrig, sedan de hunnit blifva gamla och torra eller öfvergått i förruttnelse. Anmärk- ningsvärdt är, att den vanliga törnskatan i Norge endast sällan lär spetsa upp sitt byte (Collett 1877). Äfven varfågeln beter sig på liknande sätt. Han - klämmer fast sitt byte i en liten grenklyka för att, sittande inunder detsamma, 1 allsköns be- kvämlighet bit för bit sönderstycka det med näbbet, såvida han ej nöjer sig endast med sitt offers hjärna eller hufvud.” Följande händelse torde förtjäna att i detta sammanhang omtalas. Den ene af oss gaf en gång Efter åt- skillig tvekan och mycket letande försökte denne att fästa gulsparfven mellan burens ståltrådsspjälar, men då vårdaren sedan insatte en grenklyka i buren, en död gulsparf åt en fången varfågel. fäste varfågeln gulsparfven på vanligt sätt för att Och alla de djur, han sedan fick, behandlades på samma sätt. sedan sönderstycka och förtära honom. Någon gång kan man visserligen få se törn- skatorna och särskildt varfågeln göra ett försök att under måltiden fasthålla sitt byte med fötterna, men finnes någon törnig buske eller lämpligt träd i när- heten, tillgripes dock vanligen det gamla, bepröfvade sättet inom kort. Ben, fjädrar, hår och dylikt, som de ej kunna smälta, lära de i likhet med roffåg- larna då och då stöta upp 1 form af bollar. Törnskatorna flyga skäligen illa och endast kor- tare sträckor åt gången, deras flygt sker 1 bågar, påminnande om hackspettarnas. Deras gång är hop- pande, på marken röra de sig sällan. Törnskatorna, af hvilka man känner omkring 50 arter, äro utbredda såväl öfver Europa, Asien och Afrika som Nordamerika. Öfversikt af arterna. I. Ryggen askgrå. A. Pannan grå, 1:sta handpennan längre än !, af den 2:dra SEEN SNR AN eo Cab TO B. Pannan svart, 1:sta handpennan kortare EN är BNr(okaa EYE). bonbsonossuonbaännbysndd L. minor. II. Ryggen rödbrun med eller utan mörkare NH EXO GIN pga 009500 050 009 095PRIBEL OLE NONEEN SU NENEYEALTSANE DL. collwrio. III. Ryggen svart, hjässan, nacken och bakhal- SENS O AD LU Vas sf stel sa ass fals [sä ef ble ts sf NR LT RS CNLA LO MS = Den tyske ornithologen I. F. Naumann ger i sitt ar- bele öfver Tysklands fåglar, del 2, s. 5, en liknande förkla- ring af denna törnskatornas vana, Varfågeln, Lanius excubitor, L. (Tafla 2, fig. 3). Namn: Större törnskata, Väktare. Norska: Varsler. Danska: Graa Tornskade, Buskhög, Stor Tornskade. - Finska: Isompi lepinkäinen, Metsä- hakki, Lapinharakka. Tapska: Skirri. Ofvan ljust askgrå, under hvit, ofta med svag rosenfärgad anstrykning och stundom med en svag vattring på bröstet. Från öfvernäbbet genom ögat ett bredt, svart band, som slutar bakom örat. Öfver detta ett mer eller mindre tydligt smalt, hvitt streck. Skulderfjädrarna med breda, hvita spetsar, som bilda ett ljust band. Vingarna svarta med en hvit fläck midt på handpennorna och stundom äfven en lik- nande midt på armpennorna. hvita spetsar. Armpennorna med Stjärten svart med de yttersta pen- norna till större delen hvita och de följande med hvita spetsar. Endast de mellersta stjärtpennorna äro helt svarta. Näbbet svartaktigt, undernäbbet vid roten ljust hornfärgadt. Fötterna svarta. Iris mörkbrun. Könen likna hvarandra, dock är honan, isynnerhet som yngre, ofta något mer vattrad än ha- nen. De yngre fåglarna äro matt vattrade på bröstet. Längd 252—278 mm. Vingen 110—118 mm. Varfågelns dräkt varierar mycket, och detta framträder isynnerhet beträffande den hvita fläcken på armpennorna. Många fågelkännare ha äfven uppdelat arten i flera, hvaraf två, Lanius excubitor och Lanius major, skulle finnas inom Skandinavien. Den förre eger, den senare saknar den hvita fläcken på armpennorna. Emellertid ha andra forskare (bland dem Meves och Collett 1893) lyckats uppvisa, dels att de olika sarterna» para sig med hvarandra, dels att inom samma kull förekomma ungar såväl med som utan armfläck, dels slutligen att en hel kedja af öfver- gångsformer mellan den typiska Lanius excubitor och den typiska Lanius major förekommer. Om olika arter kan det ej längre vara tal, näppeligen ens om konstanta raser. Ehuru varfågeln hufvudsakligen häckar i Sve- riges nordliga delar, är hang bo dock någon gång funnet äfven i nordöstra och mellersta Skåne (Carls- son)” samt i Dalarne. I Jämtland blir han där- emot allmännare och är 1 Lappland ej egentligen sällsynt, han häckar hos oss ofta i björkbältet. I Norge häckar han också egentligen inom det alpina och subalpina området. Han är funnen så nordligt som Hydvaranger (Collett 1877). På fjällen öfver- > Den från Nilssons fauna hemtade och i litteraturen ej ovanliga uppgiften, alt varfågeln allmänt skulle bygga ho i Göteborgstrakten, förefaller oss i högsta grad osannolik. Re- dan A. W. Malm har i sin Bohusläns fauna framhållit detta, och varfågelns bo är sedan aldrig funnet därstädes. skrider han stundom trädgränsen, men häckar dock alltid I Finland häckar han allmänt i Lappmarken och landets nordliga trakter nedom densamma. samt förekommer under vår- och höstflyttningarna i de södra och mellersta delarna (Mela). Vi ha ej sett några uppgifter om, att han skulle öfvervintra därstädes. I Danmark är han funnen här och hvar, isyn- nerhet om hösten och vintern, men vi ha ej funnit honom omtalad såsom häckande. Ehuru en del varfåglar om vintern flytta ur landet, stanna dock många kvar äfven under de strängaste år. De hålla då företrädesvis till på slätt- Från och med oktober är varfågeln sålunda ej egentligen sällsynt på Upplands och Vestergöt- lands slätter, äfvensom i Skåne. Äfven på Gotland är han denna årstid funnen. I Norge har han öf- vervintrat så nordligt som i Saltdalen (Collett 1893). Hans föda under denna årstid utgöres mest af gulsparfvar och sorkar. bygden. Ser han från sin utkiks- plats, som han gärna väljer i toppen af ett fristå- ende träd, något byte, kastar han sig ned mot mar- ken och flyger längs denna, slugt begagnande sig af hvarje skydd, som erbjudes, till sitt offer. Med ett kraftigt tag griper han det med näbbet öfver nacken och återvänder, alltjämt med sitt byte i näb- bet, till närmaste träd eller buske, där han fäster Är fågeln hungrig, förtär han genast hjärnan, men 1 annat fall får kroppen det i någon grenklyka. hänga orörd. Är det godt om sorkar, kan varfågeln fånga den ena efter den andra och fästa dem här och hvar 1 träden utan att sedan röra dem. All- mänt anges, att varfågeln skulle bortföra sitt byte Vi ha aldrig varit 1 tillfälle att iakttaga något sådant, men däremot mångfaldiga gånger sett i klorna. honom bära både gulsparfvar och sorkar i näbbet. En varfågel, som den ene af oss nedsköt, bar så- lunda en lefvande gulsparf i näbbet, ett byte, som han dock knappast skulle kunna fasthålla med sina relativt svaga fötter. Som ett bevis på varfågelns rofgirighet kunna de talrika berättelser, om hur han fångats på limspö under försök att åtkomma fågel- fängarens lockfågel, anföras. Om sommaren lefver varfågeln hufvudsakligen af större insekter, ehuru han äfven förtär småfåglar och däggdjur, med hvilka han ock stundom matar sina ungar. Varfågeln är särskildt vintertiden mycket skygg, en skygghet, som han dock vid boet bortlägger, och mot roffåglar och kråkor visar han ett förvånande mod, i det han på det mest närgångna sätt förföl- jer dem, så ofta de visa sig. Af denna hans egen- skap begagnade sig ock i fordna tider folkfångarna, 20 som höllo honom för att varsko, då någon roffågel visade sig. varfågel. Och häraf har han äfven fått sitt namn: Då han varsnar en roffågel, uppger han nämligen ett egendomligt läte. Hans låga, men ej obehagliga sång, som lär utföras af bägge könen, ehuru med större virtuositet af hanen, får man höra vårtiden från hans vanliga sittplats, en trädtopp. Sitt bo bygger varfågeln oftast i en björk; det består af torra pinnar och basttrådar samt är inuti fodradt med fjäder — hvita ripfjädrar — renhår och dylikt. Äggen, vanligen 6 eller 7, äro 25—29 mm. långa samt 18—19 mm. tjocka och till färgen grå med grönaktig anstrykning samt med stora, grå- bruna fläckar tätast kring tjockändan.'" Svartpannade törnskatan, Lanius minor, Gme. (Tafla 38, fig. 4). Namn: Danska: Rosenbrystet Tornskade, Graa Tornskade. Ofvan ljust askgrå, under hvitaktig, med mer Finska: Mustaotsa lepinkäinen. eller mindre svag rosenfärgad anstrykning på bröst och sidor. Pannan och ett bredt band genom ögat ned öfver örontäckfjädrarna svarta. Vingarna svarta med en hvit fläck på midten af handpennorna. Stjärtens mellersta pennor svarta, de yttersta rent hvita och de följande mer eller mindre hvita vid spetsen och roten. Könen likna hvarandra, men hanen har renare färger och vanligen det svarta på Näbbet svart, tiga. Iris mörkbrun. Längd omkring 208 mm. Vin- gen 113—117 mm. Ungfåglarna likna före sin första ruggning myc- pannan bredare. fötterna brunak- ket årsungarna af Lanius excubitor, deras panna är nämligen gråhvit, ej svart. I Sverige har den svartpannade törnskatan iakt- tagits endast inom Skåne, där hon blifvit sedd eller skjuten ett fåtal gånger. i östra Skåne. Westerlund uppger henne såsom häckande Men Meves, som undersökt det enda oss veterligt funna boet (i Lunds universitets museum), anser det tillhöra en vanlig törnskata och betviflar, att den svartpannade arten någonsin häckat i Sverige. I Danmark är hon tillvaratagen på Möen samt vid Hillerslev i Thy. I Finland lär hon en gång skjutits i närheten af Helsingfors (M. v. Wright) och i Östersjöprovin- serna finnes hon, om ock sällsynt. I Norge är hon aldrig iakttagen. Södra och mellersta Europa samt norra Afrika äro hennes egentliga hemland. Till lefnadssättet lär den svartpannade törnska- > Detta enligt våra mätningar. Collin anger som mått resp. 34—39 mm. samt: 22—24 mm., men säger att de norska äggen äro mindre. I tan mest likna varfågeln, men är i motsats till denne föga skyg & 5: Ehuru hon förgriper sig på fågelungar, lefver hon dock mest af insekter. Hon är också en äkta flyttfågel liksom vår allmänna törnskata. Hennes sång lär vara vacker, och hon utmär- ker sig för stor härmningsförmåga. Äggen, 5—7 till antalet, äro ljust grågröna med grå och gråbruna RA fläckar. Aggens längd 23—25,5 mm., deras bredd 17—19 mm. Vanliga törnskatan, Lanrus collurio, L. (ait 3 Hö Be OS Namn: Törnskata, Allmän törnskata, Brun- ryggig törnskata; Niodödare. Norska: Rödryg- get Tornskade. Danska: Rödrygget Tornskade, Al- mindelig Tornskade, Harpax, Ivabskade. Finska: Pienempi lepinkäinen. Hanen: hufvudet och halsen ofvan samt öfver- gumpen askgrå, ryggen rödbrun. Från öfvernäbbet genom ögat och vidare bakåt ett bredt, svart band. Undre kroppsdelarna hvita med en svag rosenröd anstrykning på bröst och buk. Vingarna brunsvarta med rödbruna täckfjädrar och armpennorna med rödbruna kanter. Stjärtens mellersta pennor svarta. Sidopennorna vid roten helhvita; den öfriga hälften svart, med en smal, hvit kant i yttre och bakre randen. Honan ofvan orent rödbrun med mer eller mindre grå anstrykning på hbalsryggen och öf- vergumpen. Örontäckfjädrarna bruna; under hvit- aktig, med fina, krökta, svarta tvärstrimmor på bröst och sidor. Vingarna bruna, armpennorna med ljusa kanter, stjärten brun. Näbbet blåsvart, hos honan och ungfåglarna brunaktigt. Fötterna mörkt bly- färgade. Iris brun, hos ungen gråbrun. Längd 185 —188- mm., vingen 91—95 mm. Ungen liknar honan, men har ofvan hvar fjäder med ett svart tvärband och stjärten stundom rostbrun. Denna art, som är utbredd öfver nästan hela Europa, är i Sverige allmän i de södra och meller- sta delarna af landet samt på Gotland, men aftager mot norden och är sällsynt 1 Norrland, där hon dock I Norge finnes hon ännu vid Hamar och vid Grue i I Finland är hon vanlig i de södra delarna, sällsyntare 1 lan- är funnen vid Umeå, samt saknas i Lappland. Saalör, men saknas längre mot norden. Pp dets mellersta delar, men träff: Idensalmi (Mela). ver hela landet. s upp till Wasa och I Danmark förekommer hon öf- Vår vanliga törnskata är en äkta flyttfågel, som ankommer till Sverige sent om våren och flyttar tidigt bort. Till Skåne kommer hon omkring den 16 maj (T. Thott) och till Uppland vanligen först omkring den 20—25 maj. Höstflyttningen företa- Man träffar henne på höststräcket redan i medlet af augusti; i slutet af samma månad och början af den följande lämna de landet. ges ofta, innan ungarna hunnit rugga. Törnskatan bebor såväl glesare skogar och lun- dar som trädgårdar, ja till och med smärre busk- snår på öppna fältet, men trifves ej i de djupa sko- garna. Till uppehållsort väljer hon helst taggiga snår. Hanen ser man under fortplantningstiden dagen i ända sittande i toppen af någon buske, vid hvarje tecken till fara utstötande sitt gälla varnings- rop: »gäck, gäck, gäck», hvarmed han varskor den rufvande honan. Vanligen sitter han kapprak, emel- lanåt böjande sig ned och samtidigt kastande upp stjärten, eller för han den än åt den ena än åt den andra sidan. Hanens sång är låg, men melodisk, och han äger dessutom en stor förmåga att härma andra fåglars läten, till och med kråkans allt utom melodiska kraxande kan han på ett slående sätt efterlikna. Törnskatan är till ytterlighet rofgirig, hon dö- dar långt mer, än hon förtär, och griper snart sagdt hvarje insekt, hon får ögonen på. Mest är det hum- lor och gräshoppor, som hon tager, men ej ens den kraftiga ekoxen går säker för henne, och äfven smärre ryggradsdjur lära stundom bli hennes byte. Sitt bo lägger hon helst i täta, taggiga buskar, stundom dock i en- eller granbuskar. Det består af torra pinnar, bastfibrer och växtstjälkar samt muras stundom i botten med lerjord, som blandas med mossa eller asphängen. Inuti fodras boet med fina rotfibrer. Äggen, 6—7, äro hvitaktiga med gräddfärgad anstrykning och beströdda med rödbruna och grå fläckar, som oftast stå i en krans kring den tjockare ändan. Bredd 15—17 mm. Längd 20—24 mm. Rödhufvade törnskatan, Lanius senator, I. (Tafla 8, fig. 7, &). Syn. Lamus rufus, Briss. Lanius ruficeps, Bechst. Lamwus avwriculatus, Möll. Namn: Danska: BRodhovedet Tornskade. Ofvan brunsvart, med hjässan, bakhalsen och en del af skuldrorna rostbruna och bakryggen grå. Pannan och öfvergumpen hvita, likaså stjärtens rot- del, den öfriga delen brunsvart med hvit spets och de yttersta pennorna med hvit rand. Vingarna brunsvarta med en hvit fläck på handpennorna. Armpennorna och en del vingtäckfjädrar kantade med hyvitt. På skuldran en långsträckt, hvit fläck. Undre kroppsdelarna hvita. Fonan liknar hanen till färgteckning, men har mindre klara färger. Ben 31 och näbb mörkbruna. Iris ljusbrun. Längd om- kring 175 mm. Vingen 94—104 mm. Den rödhufvade törnskatan, som egentligen till- hör Europas södra och centrala delar och tillbringar vintern i Afrika, är ett par gånger funnen i Dan- mark, vid Stege, på Möen (i juli 1820) samt vid Herlufsholm på Sjaelland. Vid Nykiöbing på Fal- ster lär hon observerats häckande (Collin). I Sverige är hon aldrig funnen, man kan dock vänta, att nå- gon gång finna henne i Skåne. 3 Underfam. Flugsnappare, Muscicapini. Denna underfamilj, som 1 norden endast räknar ett släkte, uppställes af utländska ornithologer som en särskild familj, hvars talrika medlemmar dels visa släktskap med de egentliga sångarna och törn- skatorna, dels med trastarna. Flugsnapparesläktet, Muscicapa, L. Näbbet vid roten mycket bredt och nedtryckt. Näsborrarna till hälften täckta af framåtriktade, hår- lika fjädrar. borst. midt, 3:dje vingpennan längst, den 4:de Benen korta, fötter- Munvikarna med talrika och långa Vingarna räcka nedom stjärtens nästan lika lång. na små. Flugsnapparna äro flyttfåglar, som Hufvud af grå ankomma till norden i maj och flytta Ugn pare bort i september och början af oktober. De vistas mest i träden och flyga mycket väl. En art — den grå flugsnapparen — bor såväl i barrskog som i löfskog, de andra föredraga löfskogen. Hvarje par uppsöker åt sig ett jaktområde, inom hvilket det ej tål andra af sina likar. De utvälja vanligen ett bestämdt träd och sitta helst på någon torr gren, telefontråd eller dylikt, hvarifrån de hafva fri ut- sikt och hvarifrån de uppsnappa förbifarande insek- ter, som de skickligt gripa i flykten. De lefva mest af små insekter, ej större än att de kunna svälja dem hela. Hos oss kläcka de årligen endast en kull. Boen göras öppna, men läggas på skyddade ställen, ofta 1 hål. Öfversikt af arterna. I. Tarsen ungefär lika lång som mellantån klo. Stjärtens sidopennor enfär- med : 4. M. ficedula. II. ”"Tarsen längre än mellantån med klo. A. Stjärlens fyra pennor å hvardera si- dan icke eller blott i yttre fanel mer eller. mindre hvita. 1. På den hoplagda vingen mot ba- sen af handpennorna en hvit fläck 1. Ar. collaris. 2. På den hoplagda vingen mot basen af handpennorna ingen hvit fläck 2. M. atricapilla. B. Stjärtens fyra pennor å hvardera si- dan från basen utöfver midten hvita 3. M. parva. Grå flugsnapparen, Muscicapa ficedula, L. (Mala dy Ho: d). Syn. Mucicapa grisola, Boie. Namn: Norska: Graa Fluesnapper. Danska: Graa Fluesnapper, Bityv, Pottefugl. Finska: Har- maa paarmalintu, Harmaa kärpäsenottaja, Har- maa kärpässieppaadja. Ofvan grå, på hufvudet med mörka fläckar, under hvitaktigt grå, på bröst och sidor med grå- bruna, längsgående fläckar. Vingar och stjärt mörkt brungrå, de förra med smala, ljusa fjäderkanter. Näbb svart, undernäbbet vid roten ljusare. Fötterna Tris mörkbrun. Könen lika. Vingen 84—90 mm. Ungen ofvan rödbrun med gula fläckar och mörka svartaktiga. Längd 155—160 mm. fjäderkanter. Vingen brun med gulaktiga fjäderbräm. Under hvitaktig med mörkare fläckar. Grå flugsnapparen är den vanligaste af sitt I Skan- dinavien förekommer han snart sagdt öfverallt, där släkte samt en af våra vanligaste fåglar. skog finnes, och trifves han såväl i barr- som löf- skog. Mot norr är han funnen i Sydvaranger och vid Porsangerfjord (Collett) samt i Alten (Sundevall). I hela Lappland är han ingalunda sällsynt. På I Finland är han vanlig från landets södra delar ända upp till Muonio (Mela). större delen af landet, i nordligaste Jylland (Vend- fjällen går han upp i björkbältet. I Danmark är han allmän öfver syssel) häckar han dock ej längs vestra kusten. Äf- ven på Bornholm är han ej särdeles allmän (Collin). På Faeröarna och Island är den grå flugsnapparen Han bebor el) . . = Europa, om vintern finner man honom ända ned i södra Afrika. aldrig iakttagen. om sommaren hela Till oss ankommer han vanligen ej förr än i senare hälften af maj för att lemna oss i början af september; endast sällan kvarglömmer sig någon enda ungfågel till slutet af nämda månad. Grå flugsnapparen är en medelmåttig sångare och hans sång höres ej långt, men locktonen, ett hvisslande »ist, ist», låter han ofta höra. Sitt bo bygger grå flugsnapparen i en spricka på någon trädstam, i klykan mellan ett par tjocka grenar, i en gärdesgårds hank eller på en huslist, med ett ord öfverallt, hvar ett något så när använd- bart stöd erbjuder sig. Och härvid besväras han ingalunda af någon öfverdrifven skygghet, han är tvärtom människan mest förtroendefulla den mot kes helt af öfverliggande fågel man kan tänka sig. Och gärna begagnar han sig af för honom utsatta öppna lådor eller hyllor för att bygga sitt bo. Boet består af mossa eller skägglav och är inuti fodradt med fina grässtrån. Äggen, vanligen 5, äro ljust grönaktigt gråa, med ljusbruna och stundom i rödt stötande fläckar och ådringar samt 17—21 mm. långa samt 13'/,—15 mm. tjocka. De läggas mycket sent, stundom först i början af juli. Svart och hvita flugsnapparen, Muscicapa atrica- pilla, L. (Tala 7, fig. I I, fig. 10 Q). Syn. M. Vuctuosa, Scop. Ficedula atricapilla. Namn: Brokig flugsnappare, Trädsvala, Öster- Danska: Broget Fluesnapper, Svalespurv. Finska: Mustankirjava paarmalintu. götland. Hanen ofvan svart eller gråsvart med en hvit fläck på pannan. De innersta armpennorna och vingens långa öfre täckfjädrar till större delen hvita bildande en stor längsgående fläck. Den 6:te—10:de handpennan vid basen hvita, men denna färg täc- fjädrar. - Vingpennorna brunsvarta. Öfvergumpen grå. Den yttersta stjärt- pennan hvitkantad. Undre delar hvita. Honan of- van grå med gulbrun anstrykning, den hvita fläcken på vingen är mindre. Undre De tre yttersta stjärtpennorna Om hösten liknar hanen honan. 2:dra vingpennan kortare än den 5:te. Näbb och Tarsen vanligen med hel främre beklädnad. Längd 133—142 Pannan enfärgad. kroppsdelar gråhvita. på hvar sida med hvit rand. ben svarta. brun. Vingen 76—982 mm. Ungen liknar ungen af den grå flugsnapparen, men har mindre De ljusa fläckarna ofvan äro mindre samt de hvitgula brämen på vingens täckfjädrar större. Ej sällan finner man häckande hanar, hvilkas dräkt mycket litet afviker från honans, ryggen är gråbrun och pannfläcken är knappast antydd. San- nolikt är det fjolårsungar, som ej anlagt sommar- Men de äro parningsdugliga och sjunga Att de, som några få- gelkännare förr antogo, skulle tillhöra en art för sig, Tris mm. näbb. dräkten. liksom de svarta hanarna. har visat sig ej vara fallet. Den svart och hvita flugsnapparen förekommer i Sverige till norr om polcirkeln, om än i höga nor- den i något aftagande antal. I Norge är han mot norr funnen i Sydvarangers och Porsangers löfskogar (Collett). På fjällen finner man honom t. o. m. i björkens område. I Finland finnes han öfver hela landet ända upp till Muonio samt vid Imandra (Mela), men är ingenstädes synnerligen allmän. I Danmark förekommer han öfver hela landet, men är i regel ej så allmän som den grå arten (Collin). På Faer- öarna är han sällsynt. Han bebor hela Europa och utbreder sig mot öster till Persien samt finnes om vintern 1 Afrika. Den svart och hvita flugsnapparen tillhör före- trädesvis löfskogen och torde knappt saknas i nå- gon af mellersta Sveriges större trädgårdar eller par- ker. Han kommer till oss i slutet af april eller början af maj. Hanen kommer vanligen något före honan, han uppsöker genast sin gamla häckplats och låter snart höra sin tämligen enkla, men höga, klara toner bestående nästan alltid vingarna af rena, sång. Han håller upplyftade öfver stjärten, klipper då och då med dem och gör mellan sång- stroferna en titt in i sitt tillämnade bo eller en ut- flykt efter en förbiflygande insekt. han snart en Stundom finner stundom får han vänta rätt Så snart honan kommit, börja de bygga sitt enkla bo, som lägges i ihåliga träd eller i för ända- målet uppsatta holkar. maka, länge. Det består af några gräs- strån, små torra löf, barkflag och dylikt. vanligen Äggen, 7, mer sällan 6 eller 8, äro till färgen ljusblå utan fäckar samt 17—18 mm. långa och 12,5 —14 mm. tjocka. Hvithalsade flugsnapparen, Muscicapa collaris, Bechst. (Tafla 7, fig. 8, I). Syn. M. albicollis Temm. Namn: Halsbandsflugsnappare. Danska: Hvid- halset Fluesnapper. Hanen ofvan svart med en stor hvit fläck på pannan, nedanför denna en smal, svart strimma, som bakåt sammanhänger med det svarta på hal- sen. En bred ring kring halsen och ett bredt band längs vingen, bildadt af armfjädrarnas ytterfan, hvita. Armpennorna brunsvarta med hvit bas, hvar- igenom en andra, mindre, hvit fläck eller s. k. spe- Öfvergumpen gråhvit. Den yttersta stjärtpennan på hyar sida med hvit kant, gel bildas på vingen. som dock saknas hos äldre hanar. De undre kropps- delarna hvita. Honan ofvan gråbrun. Vingen med ett längsgående hvitt band. Handpennorna vid ba- sen hvita, bildande en synlig spegel. På hufvudets ofyansida hyvitt. norna med hvit ytterkant. saknas De tre yttersta stjärtpen- Under hvitaktig. Näbb och fötter hos hanen svarta, hos honan brunaktiga. 2:dra vingpennan lika lång med eller något längre Iris mörkbrun. än den 4:de. Längd omkring 135 mm. Vingen 75—80 mm. Såsom framgår af ofvanstående beskrifning, är den hvithalsade flugsnapparen mycket lik den svart och hyita. Hanarna kunna ju visserligen utan gvå- righet skiljas på sin större hvita pannfläck och gin halsring. Men honorna igenkännas egentligen på den hvita fläck, som de i likhet med hanarna ega på handpennornas bas. Och då denna fläck finnes, om ock mindre och till följd däraf ej synlig på den hoplagda vingen, hos svart och hvita flugsnapparen, samt den dessutom ibland är mycket klent utbil- dad hos den hvithalsade, så finnes knappast någon På den gamla honan af den hvithalsade arten kan man oftast urskilja en svag antydan till halsband, som bäst framträder, om man skiljer nackens fjädrar åt, (det är nämligen deras midt, som är något hvitaktig). fast karaktär, hvarpå arterna kunna skiljas. Ungfåglarna af ifråga varande arter äro hvarandra så lika, att de svårligen kunna skiljas annat än på 2:dra och 4:de vingpennornas relativa längd, en karaktär, som dock ej- alltid synes hålla streck. Med ofvanstående förhållanden för ögonen bör det ej förvåna, att man föreslagit att sammanslå de båda arterna till en. Den hvithalsade flugsnapparen skulle då reduceras till en varietet. Huru bekvämt detta än kan förefalla, bör man dock härvid ej lämna ur sikte, att dessa former utom sina yttre olikheter äfven visa sig skiljaktiga i lefnadsvanor. Den hvithalsade flugsnapparens lockton är en an- nan än den svart och hvitas, ett långdraget, men rätt skarpt »sipp sipp». Honan låter dessutom vid boet höra ett smackande läte, som vi aldrig hört hanen frambringa. Sången är också helt olika och skönhet den svart och hvita artens. Och ett vandt öga kan på dess beteende i lefvande lifvet igenkänna, hvilken art man har för sig. öfverträffar 1 Halsbandsflugsnapparen, hvilkens egentliga hem är Europas södra och centrala delar, men som också ehuru sällsynt förekommer i norra Tyskland samt ett fåtal gånger iakttagits i Danmark, (2:ne ex. från Möen, ett från Kjöbenhavn, ett från Fyen) (Collin), häckar öfver hela Gotland, snart sagdt öfverallt, där löfskog finnes. Han är här talrikare än den svart och hvita flugsnapparen. Under vår- och höstflytt- ningarna har han iakttagits äfven på Öland och vid Kalmar (W-. Meves); (Kj. Kolthoff i sept. och okt. 1891) samt i Skåne. Uppgiften, att han blifvit sedd vid. Göteborg, förefaller oss i hög grad osannolik. Malm upptager honom ej 1 sin fauna, och sedan 1840 är Han aldrig återfunnen. - Hvarken i Norge eller i Finland är han någonsin funnen. Sitt ho bygger halsbandsflugsnapparen i ihåliga träd eller uthängda holkar, ett bo funno vi i ett djupt hål i marken. Hos oss består det af murken bast från aspar eller andra träd, det fodras stun- med ha dock funnit både vi 100 ull. 55) 3 och 9. dom hår eller I regel läggas 7 Till färgen likna de 5 föregående arts, de äro 17—19 mm. långa samt 13—13'/, mm. tjocka. Lilla flugsnapparen, Muscicapa parva, Bechst.. (Tafla 7, fig. 6 yngre I). Namn: Danska: Lille Fluesnapper. Gammal hane: ofvan brunaktigt grå, under hvitaktig, strupen rödgul, hufvudets sidor blågrå. Vingen saknar hvitt och ir af ryggens färg, stjär- ten svartaktig, dess 3—4 yttersta pennor från roten till ”/, af sin längd hvita. fåglarna sakna det rödgula på strupen. Honan och de yngre Det blågrå på hufvudets sidor framträder först hos den gamla hanen. Ungfåglarna hafva armpennorna och dess täckfjädrar kantade med rostbrunt. Näbbet brunt, under ljusare, fötterna svartaktiga. Iris brun. Längd omkring 60 mm., vingen 65—66 mm. Denna flugsnappare, som tillhör sydöstra Europa och länderna söder om Kaukasus, är 1 norden myc- ket sällsynt. Det första exemplar, som tillvaratogs i Sverige, en gammal hona, fångades under stark dimma på ett ångfartyg utanför Landsort ”'/, 1855. Ett andra exemplar, äfven en hona, iakttogs af W. Meves vid Ottenby på Öland ”'/, 1867. Ett tredje exemplar, en ung hane, fälldes nära Malmö ””/, 1875. Ett fjärde, en gammal hona, sköts på Kolmården "/, 1888 (Sundström). Det femte i Sverige funna exem- plaret, en ung hona, sköts vid Ölands södra fyr den "1/7 1891 af Kjell Kolthoff. Ännu två hanliga exemplar skötos nära Örebro i maj 1892 af Gustaf Hartelius. I Norge är han ej funnen. Det är ju också endast i östra och södra Sverige han hittills blifvit att han blifvit iakttagen i guvernementet Olonetz på Ladogas östra strand (Mela). sedd. I god samklang härmed står äfven, I Danmark är den lilla flugsnapparen funnen en gång nära Kjöbenhavn och ett par gånger på Bornholm (Collin) samt på Möen ''/, och vid Anholts fyr "”/,, (Winge 1890). Sannolikt har han häckat 1 landet. a88, Den lilla flugsnapparen lägger 5—6 som till färgen likna rotgelns samt äro 17—18 mm. långa och 13—14 mm. tjocka. Boet finner man i någon grenklyka vid stammen, vanligen omkring 3 meter öfver marken. Det består hufvudsakligen af MOSSA. : Som det är mycket sannolikt, att ifrågavarande art häckar inom Sverige, uppmana vi alla fågelkän- nare att ha sin uppmärksamhet riktad på densamma. 4 Fam. Mesfåglar, Paridae. Till denna familj sammanföra vi tre un- derfamiljer, som ofta hvar för sig uppställas 34 såsom själfständiga familjer. De ega alla ett 10 handpennor, hvaraf den första är mycket kor- näbb utan inskärning bakom spetsen, tare än de öfriga, om än mer utbildad än hos Afven till lefnadssättet er- bjuda de vissa likheter. föregående familj. Det öfvervägande flertalet häckar i trädhål, och de, som ej göra det, (hos oss endast stjärtmesen och gärd- smygen), bygga väl hopkomna, öfvertäckta bon. De klättra och klänga utmärkt väl i träden, däremot är deras flygförmåga ej särdeles väl utbildad, och på marken röra de sig illa. Ej heller är deras sångförmåga vidare utbildad. Härutinnan, liksom äfven beträffande klättrin- gen, utgör gärdsmygen ett undantag (se nedan). Alla lefva de så godt som endast af anima- lisk föda, men det oaktadt äro de ej flytt- fåglar utan stann- eller strykfåglar. Öfversikt af underfamiljerna: I. Yttertån föga eller icke längre än innertån. (Se fig. sid. 42). AVSENG Db HetKOD Ek OMLSKUS bl ee slets sjasleklstals else selen Parini. B. Näbbet långsträckt, -mer eller mindre SNYINIT 1 0a0006 990900003 90900 SbbyNaSJbsaao SVENNE Troglodytini. II. Yttertån betydligt längre än innertån. Bak- tån och dess klo mycket stora (se sid. 45) Certhini. 1 Underfam. Mesar, Paurini. Näbbet kort, rigt, och kägelformigt. Vingarna med rundad spets, alltid kortare än hufvudet 1 öf- 3—5:te pennorna längst. Tarsen jämförelsevis kort, kortare än två gånger baktåns längd utan klo. Fjä- derklädnaden yfvig och mjuk. Svart och hvitt, blått och gult, grått och brunaktigt äro de vanligaste fär- Ej Huf- vudets sidor iäro ofta annorlunda färgade än hufvu- det för öfrigt, hvita eller hvitaktiga. gerna, rödt och klart grönt förekomma aldrig. heller någon vattring eller tvärstrimmighet. Könen likna hvarandra. Denna underfamilj omfattar sju släkten, hvaraf två äro företrädda: 1 norden. ÖrTfversikt af släktena: I. Stjärten mycket lång och vigglik............... Orifes. II. Stjärten af medelmåttig längd, i spetsen tvär, TUNGAN KSS EVLDTP EIN 2 os eles co jö el ee öiee le blee rise le slelele Parus. Stjärtmessläktet, Orites, Mocehr. Syn: Acredula, Koch. Näbbet mycket kort, men kraftigt, från sidorna hoptryckt och med krökt rygg, öfvernäbbet längre än det undre. Näsborrarna dolda af små fjädrar. 3:dje—6:te vingpennorna längst. Stjärten längre än vingen, dess sidopennor af aftagande längd (se tafl. 9, fig. 1), så att den yttersta knappast har stjärtens halfva längd. Ungarna äro 1 motsats till Hufvud af stjärtmes skogsmesarnas olika tecknade mot de något förstoradt. = gamla. Stjärtmesarna fördes förr till samma släkte som skogsmesarna, från hvilka de dock, utom genom yttre kännetecken, afvika äfven beträffande lefnads- sättet, isynnerhet bobyggnaden. Medan alla skogs- mesar häcka 1 trädhål, bygga stjärtmesarna ett fritt, öfvertäckt bo. Släktet, som bebor såväl det palearktiska som det nearktiska området, omfattar 14 arter, hvaraf en finnes i norden. Stjärtmesen, Orites caudatus, (1L..). (Tafla 9, fig. 1, gammal fågel, fig. 2, ung fågel om hösten). Syn. Parus caudatus, Acredula caudata. Namn: Altita, Stjärttita. "Norska: Langhalet Meise, Stjertmeise. Danska: Stjertmeise, Halemcise, Langhalet Meise. Ewmska: Pyrstötiiainen. Hufvud, hals och bröst hvita, magen hvit med gråaktig eller rödaktig anstrykning. Skuldrorna, öfre stjärttäckarna och de mellersta stjärtpennorna svarta, stjärtens sidopennor med hvitt ytterfan och hvit spets. Ryggens sidor och midt fläckiga af svart och rödgrått. Vingarna brunsvarta, de inre armpennorna till stor del hvita. Tris brun, ögonlockskanterna gula. Näbb och fötter svarta. Längd 143—164 mm. ten 88—-102 mm. Ungarna ofvan brunsvarta. Könen likna hvarandra. Vingen 62—065 mm. Stjär- Hjässans midt hvit, men hufvudets sidor, pannan och nacken brunsvarta. Hela fågeln saknar de gamlas vackert rödgråa färg. Fötterna ljusröda. Hos årsgamla fåglar kvarstår ännu af ungdräkten ett smalt, svartaktigt band från näbbroten genom ögat. Under vintern färgas fjädrarna kring näbbet genom den ständiga beröringen med mer eller min- Stjärt- mesen gör till följd af sin yfviga fjäderbeklädnad dre kådiga knoppar och kvistar smutsgula. och långa stjärt intryck af att vara större, än ban är. Om man bland våra småfåglar wundantager kungsfågeln och möjligen gärdsmygen, har han den minsta kroppen af dem alla. Stjärtmesens utbredningsområde sträcker sig från Skandinavien i vester till Japan i öster samt omfattar Europas norra och mellersta delar. I Eng- land ersättes han af en mycket närstående form, O. roseus, Blyth. I Sverige, där han ingenstädes är mycket allmän, går han upp till trakten af Sunds- vall och till Östersund, vid hvilka ställen han fun- nits häckande (Sundström 1888). På Gotland lär han häckat (Kolmodin), och på Öland är han iakt- tagen (Sundström 1888). de östra delarna, sällsyntare mot vester och besöker kusttrakterna endast vår och höst. I Norge är han allmän i Han går långt nordligare där i landet än hos oss, han är nämli- gen funnen ej blott vid Saltdalen, hvarest han är allmän och finnes året om, utan äfven vid Ram- fjord nära Tromsö (Collett). På fjällen går han upp till barrskogens öfre gräns (Sundevall). Genom jäm- förelse med äldre, tillförlitliga uppgifter har man påvisat, att stjärtmesen under de sista åren i norra Norge (Saltdalen) tilltagit i antal (Collett 1894). Men att detta, såsom man antagit, skett genom in- vandring österifrån, synes oss mindre sannolikt, då stjärtmesen, så vidt man känner, i Sverige ej går på långt när så långt mot norr och på det hela ta- get här synes vara mindre allmän än i Norge. I Finland är han ganska sällsynt i de södra och meller- sta trakterna, han häckar upp till Kuopio och är hö- stetid funnen i Österbotten upp till Pudasjärvi (Mela). I Danmark finnes han i de flesta större skogar och häckar mångenstädes (Collin). Stjärtmesarna äro till lynnet milda och säll- skapliga. Sinsemellan ser man dem aldrig kifvas, och med andra fåglar följas de sällan åt. Om nät- terna lära de sätta sig tätt intill hvarandra, och i fångenskap mata de och hjälpa hvarandra. Stjärtmesen är ej någon sångare, hans förmåga i den vägen imskränker sig till ett egendomligt knäp- pande, som han ofta låter höra. Han är i ordets fulla bemärkelse en strykfågel, som under senhösten och vintern familjevis eller i mindre, glesa flockar ströfvar vida omkring. Under dessa ströftåg tyckes han alltid ha brådt, flyger från träd till träd och stannar blott en stund i hvarje. I största skynd- samhet genomsöker han trädgrenarna, klättrande än på deras öfversida än hängande under dem, sökande puppor och insekter, som han sedan sväljer hela. Sin mesta föda tyckes han under vintern finna bland barrträdens barr, han är vanligen längre sysselsatt löfträden. Under stjärtmesen bland löfträd, och han fäster hos oss där än i sommaren åter vistas helst sitt bo i björkar, men äfven i andra träd hafva vi funnit det. Stjärtmesen bygger bland nor- dens fåglar utan gensägelse det vackraste och bäst hopkomna redet, ett riktigt litet konstverk. Till for- men växlar det efter den grenklyka, i hvilken det är byggdt, än är det tämligen rundt och än myc- ket högt eller aflångt, men alltid är det täckt och rundt om slutet med endast ett litet ingångshål på sidan. Det är relativt stort, 15—25 cm. högt och 10—15 cm. i genomskärning. Boet är sammansatt af grön mossa samt utvändigt särdeles vackert, klädt med lafvar och dylikt, hvarigenom det kommer att likna den stam, vid hvilken det är fästadt, och inuti fodradt med fjädrar. Dess väggar äro mycket ela- stiska, och då ungarna växa till, utvidgas boet. Stun- dom uppstå hål i dess väggar, hvarigenom ungarna Collett (1894) omta- lar ett fynd af ett hängande stjärtmesbo, byggdt mellan Nilsson säger, att det »stundom skall finnas ett hål på hvar sida, midt kunna sticka ut sima stjärtar. fina alkvistar, och för hvarandra». En rufvande hona igenkännes lätt därpå, att stjärtfjädrarna äro böjda till följd af bo- ets ringa utrymme. Hos hanen, som hjälper honan så väl vid bobyggnaden som med rufningen, men ej är så flitig som hon, märkes denna olägenhet mindre. Äggen, vanligen 9—11, men någon gång ända till 15, med glesa, rödaktiga, små fläckar. äro hvita, stundom ofläckade, men oftast Längd 13'/,— 15 mm., tjocklek 10,5—11,5 mm. Messläktet, Parus, (L.). Namn: Skogsleupa, alleupa (Södermanl.), snö- tete, brotatete, altete, (Nerike) gälla mesarna med undantag af talgoxen i gemen. Näbbet starkt, tämligen kort och kägelformigt, ej så hoptryckt som hos stjärtmesarna, öfvernäbbet utan hak och nästan af samma längd som det un- dre. Näsborrarna små, runda och täckta af framåt- Hufvud och näbb af talgoxe. liggande, små fjädrar. Stjärten af medelmåttig längd, tvär eller svagt klufven, dess sidopennor i det när- maste lika långa som de öfriga. Fötterna under- sätsiga och starka med krokiga, tämligen långa klor. Tungan trubbig, i spetsen försedd med borst. Kö- nen likna hvarandra, och ungarna äro 1 regel ej olika de gamla. Mesarna äro lifliga, starka, viga och orädda. Som- liga tillhöra barrskogen, medan andra föredraga löfsko- garna, men alla arterna uppehålla sig mest i träden. Här klättra de med stor skicklighet än ofvanpå gre- nar och kvistar än klängande på deras undersida ofta med hufvudet lägst. De äro ej några goda sångare, men ega lifliga locktoner, som växla med årstiderna, och om våren sjunga flera arter, t. ex. vår vanliga talgoxe, en kort, men munter visa, som närmast kan uttryckas med de hastigt upprepade stafvelserna »sittsi tu, sittsi tu»... Tidigt om våren Me- sarna hafva ett varningsskrik, hvarpå äfven fåglar höres den från alla håll genljuda i skogen. af andra slag akta, i det de skynda att gömma sig eller sitta orörliga, så snart de höra mesen varsko någon roffågel eller annan hotande fara. Mesarna äro allätare, de förtära visserligen mest insekter, men äta äfven frön och bär, ej heller för- akta de köttföda, ej ens i form af as, och feta sa- ker t. ex. talg älska de med förkärlek. När de äta, hålla de födan med fötterna och hacka sönder den med näbbet. De fortplanta sig vid ett års ålder och lefva under fortplantningstiden parvis. Under sensomma- ren och hösten lefva de familjevis, men under sen- hösten och vintern ströfva de i stora, men glesa flockar land och rike omkring. Sådana flockar inne- fatta individer hörande till de flesta bland mesar- terna. Några arter, tofsmesen, svartmesen och tall- titan, ströfva omkring vintern igenom i sällskap med kungsfåglar och trädkrypare samt stundom talgoxar, andra såsom talgoxen, blåmesen och kärrmesen äro på ströftåg endast under senhösten, men ha under midvintern oftast bestämda uppehållsorter, vanli- gen i närheten af människoboningar; där de blifva Om då fodrar hampfrö, talg eller dylikt, stanna de stundom kvar tämligen bofasta. man dem med och häcka i närheten. Mesarna uthärda endast med svårighet kallare vintrar och duka stundom under i stor mängd. Vinternätterna tillbringa de i ihåliga träd eller lik- nande smyghål, och vid stark köld anträffas de ofta döda i dessa sina tillfyktsorter. Sommaren efter en stark vinter är deras antal i hög grad förmin- skadt. vanstående, äkta stann- och strykfåglar, som aldrig Det oaktadt äro de, såsom framgår af of- lämna norden. Sina bon lägga de i trädhål, murar eller på liknande ställen, stundom bygga de i uthängda hol- kar. Somliga arter utmäjsla själfva 1 någon mur- At- minstone två arter, talgoxen och tofsmesen, kläcka ken stubbe det hål, i hvilket de sedan häcka. två kullar årligen, och möjligen är detta fallet med samtliga mesar, ehuru vi ej iakttagit något säkert fall beträffande andra arter. De festa lägga ett större antal ägg. Till färgen äro äggen hvita med rödaktiga punkter och fläckar. 60 arter äro kända, Öfversikt af arterna. I. Näbbets längd från näsborrarna till spetsen icke dubbelt större än dess höjd. Ett mörk- blått band genom ögonen. A. Ryggen blå och undre kroppssidan hvit B. Rvggen grönaktig och undre kroppssidan till större delen gul II. Näbbets längd från nä ungefär dubbelt större än dess höjd. mörkblått band genom ögonen. A. Spetsarna af öfre täckfjädrarna 1 första raden på underarmen af samma färg som vingens öfre sida, som därför saknar tvär- band. 1. Fjädrarna på hjässan icke förlängda. a. Hufvudet ofvan svart. a. Ryggen brungrå. Stjärtens och vingens fjäderkanter af samma färg P. cyancus- ESS US faser ej ola) St ajsleTstea P. coeruleus. shorrarna till spetsen Intet P. palustris. Sö Ryggen askgrå. Stjärtens och vin- gens samt i synnerhet armpen- nornas fjäderkanter ljusgrå b. Hufvudet ofvan sotbrunt P. borealis. P. cinctus. 2. Fjädrarna på hjässan förlängda till en tofs och svarta med hvita kanter...... P. cristatus. B. Spetsarna af öfre täckfjädrarna 1 första raden på underarmen hvitaktiga, bildande ett band öfver vingen. 1. Ryggen grå, stundom med svag grön- aktig anstrykning. Bröstet gråaktigt med gulaktig anstrykning ö 2. Ryggen grön. Bröstet gult med ett svart längsgående band P. ater. P. major. Azurmesen, fParus cyaneus, Pallas (Tafla 9, fig. 5). Syn. Parus saebyensis, Mus. Carlsson. Namn: Danska: Lazgur Meise. Ofvan ljusblå, hufvudet och de undre kropps- delarna hvita, ett mörkblått, smalt band genom hvardera ögat och ett bredt dylikt tvärs öfver nac- ken. Vingarna blå med täckfjädrarna till yttre hälften hvita, bildande ett bredt, hvitt band öfver främre delen af vingen. Armpennornas spetsar hvita, handpennornas yttre fan mot spetsen hvitt. Stjärten blå, de mellersta pennorna vanligen helblå, de följande med breda, hvita spetsar, yttre sido- rent hvita. pennorna nästan fötterna mörkt blygrå. Näbbet svartaktigt, Iris mörkbrun. Längd om- kring 133 mm., vingen omkring 66 mm. grå rygg. Azurmesen är en bland Europas vackraste små- Ungarna med grått hufvud och fåglar. Hans utbredning är ostlig, han tillhör egent- ligen Sibirien och östra Ryssland. I Sverige är han I Dan- mark angifves han vara funnen ett par gånger, skjuten en gång vid Säby 1 Södermanland. nämligen vid Samderumgaard på Fyen samt 1 trak- ten af Grenaa, men bevis för dessa uppgifters rik- tighet saknas. I Tyskland förekommer han någon I Norge liksom i Finland är arten al- Men vid S:t Petersburg förekommer enda gång. drig iakttagen. Azurmesen då och då. Blåmesen, Parus coeruleus, L. (Tafla 9, fig. 4). Syn. Cyamistes coeruleus. Namn: Danska: Blaameise, Blaakop. Norska: Blaameise. Finska: Simtiiainen. Ryggen grönaktig, vingarna blå med ett hvitt tvärband öfver armtäckarnas spetskanter på de inre armpennorna. norna svartaktiga med ljusa kanter mot spetsarna. spetsar samt hvita Handpen- Stjärttäckarna gråblå, stjärten blå, sidopennorna med smala, ljusa kanter. Kinderna, pannan, ett band rundt hjässan och en fläck i nacken hvita. Hjässan klarblå. Från näbbet genom ögat ett svartblått streck, hvilket bakåt förenar sig med en mörkblå ring, som från ha- kan går rundt halsen. Undre sidan gul med på bröstet en oregelbunden, långsgående mörkblå fläck. Näb- bet svartaktigt, Iris mörkbrun. Könen fötterna blygrå. likna hvarandra, men honan har mattare färger. Längd 120—129 mm., vingen 62 — 69 mm. Ungarna likna de gamla, men sakna den blå bröstfläcken. Blåmesen, som förekommer i hela Europa utom Ryssland samt i Mindre Asien, är i Sverige tämli- gen allmän söder om Dalälfven, men är hos oss ej funnen norr om 63 breddgraden. Hans område synes sålunda i stort sedt sammanfalla med ekens. På Gotland förekommer I Norge skall han vara allmän upp till Nordland (Stejneger). han i landets södra delar, I Danmark åter han året om. I Finland förekommer men är tämligen sällsynt (Mela). är han mycket allmän, nästan lika allmän som talgoxen, ehuru på vissa trakter, såsom kring Vi- borg, sällsyntare (Collin). Han finnes på Bornholm. Blåmesen är lika behaglig och liflig i sina rö- relser, som han är vacker till sitt yttre. Han ge- nomletar noga hvarje kvist, hvarje löf efter insek- ter eller puppor och ägg, som utgöra hans förnäm- sta föda. Han förtär dock Mest håller han till i trädens toppar och besöker mera sällan deras nedre grenar eller marken. Från äfven frön och kött. trädkronorna hör man hans läte, som af Nilsson uttryckes med »hyt-hyt, kerretekéké». Under hösten och förvintern ströfvar blåmesen vida ikring, men uppsöker då liksom alltid annars endast löfskogarna eller någon gång blandade be- stånd med gamla löfträd i. I de stora af flera ar- ter sammansatta mesflockarna, som företrädesvis hålla till i barrskogen, finner man honom sällan, oftare då i sällskap med talgoxen. Senare på vin- tern blir han gärna stationär på ställen, där riklig 38 föda finnes. Och omhuldas han genom att erhålla hampfrö, talg eller dylikt, och hänger man mot vå- ren ut holkar åt honom, eller finnas annars lämp- liga hål att bygga uti, stannar han gärna kvar öf- ver sommaren i någon trädgård eller park, rik på höga, åldriga löfträd. Ingångshålet till boet, som han helst lägger i någon ek eller i brist däraf i en asp eller björk, väljes så litet, att blåmesen nätt och jämt kan tränga sig in. Boet bygges af mossa och ängsull eller af ull från får eller hare. Äggen, oftast 10 till antal, äro 14—-18 mm. långa och 11—13 mm. tjocka samt till färgen hvita med små, tätt stående, röda fläckar. Kärrmesen, Parus palustris, L. (Tafla 9, fig. 9). Syn. Poecile palustris. Namn: PEntita, Talgtita, Talltita (Vestergötl.), Meshätta (Smål.), Gråmes, Gråtita (Norrl.), Myr- sätta, Granlus (Östergötl.), Pytt (Blek.). Sumpmeise, Hangetite, Tete. Danska: Graameise, Hampmeise, Sumpmeise, Svartkop. Ofvan grå, skuldror, rygg och öfvergump med Norska: svag brun anstrykning, vingar och stjärt mörkgrå Hufvudet ofvan och nacken svarta med svag glans. Kinderna hvitak- tiga, bakåt med inblandadt gråbrunt. hvitaktig med en mindre, svart fläck vid näbbroten. med kanter af ryggens färg. Undersidan Näbb brunsvart, ben blyfärgade. Iris mörkbrun. Längd 128—136 mm., vingen 61—69 mm. Denna art, som af Linné och äldre zoologer, liksom af många fågelkännare den dag i dag är, ej skildes från talltitan, liknar mycket denna, men af- viker dels genom ett mycket olika lefnadssätt dels genom en rad af yttre kännetecken, för hvilka när- mare redogöres under följande art. I södra Sverige upp till Dalälfven är kärrme- sen vanlig. Om hans förekomst norr om 61 bredd- graden finnas uppgifter (Sundström 1888) från Sunds- vall och Jämtland (Mattmar), hvaraf den senare dock vid jämförelse med” Colletts uppgifter från Norge förefaller osannolik och torde behöfva be- kräftelse. 5 På Gotland saknas han, hvilket äfven lär vara fallet på Bornholm. I Norge är kärrme- sen icke med säkerhet funnen norr om Trondhjems stift (65? Trondhjemsfjorden. n. br.) samt är sällsynt redan norr om Dessutom är han en låglands- form, som försvinner redan i subalpina områden. + Visserligen anger Nilsson, att kärrmesen skulle träf- fas t. o. m. inom polcirkeln, men det bör framhållas, att denna författare säger sig aldrig hafva iakttagit talltitan 1 naturen, hvarföre han under sina resor 1 norden sannolikt ej skilt dessa arter åt. I Finland är kärrmesen ej funnen, men i Östersjö- provinserna är han allmän. I Danmark är ban all- män på några trakter såsom Vendsyssel, där han är talrikast af mesarna (Collin). Kärrmesens utbredning norden påminner sålunda om blåmesens. Utom den Skandinaviska norden finnes kärrmesen i vår världs- dels centrala och vestra delar, och är äfven funnen i södra Europa och Mindre Asien. Kärrmesen tillhör våra löfskogar, trädgårdar och parker, och han saknas i oblandade barrskogs- bestånd. Han är i likhet med blåmesen, som också håller till i löfskog, vida mer stationär än de i barr- skogen förekommande arterna, han deltager vanli- En del kärrmesar draga visserligen omkring under oktober och möj- ligen november månader, men återvända sedan på gen ej heller i dessas ströftåg. vintern till sina hem och stanna där ofta året öf- Härvid hålla de ofta till i trädgårdar inne i själfva städerna. ver, om riklig föda erbjudes. Boet bygges af grön mossa och ull eller lik- nande. Äggen äro 7—9, hvita med mer eller min- dre mörka, röda eller rödbruna prickar, lingd 15— 17 mm., tjocklek 10;5—12;5 mm. Talltitan, Parus borealis, de Selys Longechamps (Coal BA Tass IUM) Syn. Poecile borealis. Namn: Nordisk mes (Nilsson), Täte, Tete (Norrl.), Talltita, Neting (Helsingl.), Gråmes. Nor- Nordisk Meise, Haentite. Finska: Hömöttii- ainen, Katajatiitinen." ska: Ofvan askgrå, vingar och stjärt mörkgrå med Hufvudet ofvan och nacken Under hvitaktig med Näbb brun- Längd 129 ljusgrå fjäderkanter. svarta. Kinderna rent hvita. en större, svart fläck under näbbroten. svart, ben gråbruna. Iris mörkbrun. —138 mm. Vingen 62—68 mm. Sedan den belgiske fågelkännaren de Selys Longchamps 1843 påvisade, att Linnés Parus pa- lustris i Skandinavien omfattade tvänne former, hvaraf de Selys kallade den ena Parus borealis, hafva ornithologerna varit af skilda meningar an- gående denna senare arts berättigande. Och Selys själf anser i ett senare arbete (1884) Parus borealis vara endast en geografisk varietet, som öf- de vergår i Parus palustris. De svenska och norska ornithologerna hafva emellertid samtliga varit af den åsikten, att kärrmesen och talltitan äro själfständiga arter, väl skilda från hvarandra. Och då just skan- + För öfrigt är att märka, det allmogen ej skiljer mel- lan kärrmesen och talltitan, hvadan de namn, som tilläggas den ena, äfven i viss mån afse deh andra arten. dinaverna äro de, som ega de bästa tillfällena att i naturen studera ifrågavarande fåglar, bör nog deras omdöme verka afgörande. Nedanstående tabellariska öfversikt torde bäst framhålla skillnaderna: Parus palustris. | Parus borealts. Den svarta hättan når till början af ryggen och saknar Den svarta hättan når blott till midten på nacken och har en svag, blå glans. glans. Hakfläcken längre än näb- bet, stundom af ända till 3 cms längd, men nedtill upp- blandad med hvitt. Hakfläcken ungefär af nib- bets längd. Kinderna ej rent hvita, utan Kinderna rent hvita. bakåt med inblandadt gråbrunt. Rygg brungrå. Rygg askgrå med svag, blå anstrykning. Vingens och stjärtens pen- nor med smala kanter af - samma färg som ryggen. Vingens och stjärtens pen- nor med jämförelsevis breda kanter af samma eller oftast ljusare färg än ryggen. Stjärten mer afrundad, dess yttersta pennor 4—5, ja ända till 8 mm. kortare än de mel- lersta. Baktån med klo 12,5—14 mm. lång. Stjärten mer tvär, dess yt- tersta pennor 1 regel blott 1 —2, sällan 4 mm., kortare än de mellersta. Baktån mm. lång. med klo 15 —-16 Fjäderdräkten mindre yfvig, hvilket = förlänar fågeln ett smärtare utseende. Fjäderdräkten synnerligast om vintern mycket yfvig, få- geln förefaller också i naturen nästan klotrund. De skiljaktigheter, som vanligen anföras beträf- fande näbbets storlek, kunna vi ej konstatera lik- som ej heller Sundevalls uppgift, att stjärten hos P. palustris är 1—3 men hos P. borealis omkring Denna senare karaktär synes dock oftast hålla streck. När sedan till dessa olikheter läggas de skilj- aktigheter, som finnas i de båda arternas utbred- ning och lefnadssätt, och som nedan skola fram- Kållas, måste vi medgifva, att mycket talar för, att de verkligen äro skilda åt. 7 mm. kortare än vingen. En norrman, Stejneger, har (1888) velat göra troligt, att inom Skandinavien skulle finnas tvänne former af Parus borealis, en vestlig från Norge, som han kallat P. colletti, och den östliga hufvudfor- men från Sverige. Prof. Collett har emellertid (1894) påvisat denna åsikts ohållbarhet. Talltitan är en nordostlig art, som i fjärran öster ersättes af en närstående form, P. camtschat- kensis. I Skandinavien finnes hon öfver hela half- ön. Collett anför henne från Sydvaranger och sgä- ger, att hon i Finmarken finnes så långt, som sam- manhängande björkskog går. En gång är hon t. o. m. 39 funnen på det skoglösa Vardö. I Sverige är hon kanske något mindre allmän mot söder, men kan lika litet som i Norge sägas vara undanträngd eller där denna finnes. Särskildt vilja vi framhålla, det talltitan, långt ifrån att, så- som A. W. Malm (1877) säger, vara sällsynt i Bo- huslän, tvärtom ej saknas någonstädes, där barr- skogsdungar finnas (Kolthoff). I Smålands barrsko- gar är hon mycket allmän (Kolthoff). Vid Böda på norra Öland har den ene af oss funnit henne i stort antal. Däremot hon lika litet som kärr- mesen funnen på Gotland (Kolmodin). På fastlan- det saknas hon på lämpliga lokaler knappast någon- städes och torde vara vår allmännaste mes. ersatt af kärrmesen, är Sunde- vall och Nilsson säga, att kärrmesen och talltitan då för tiden (1858) voro ungefär lika talrika vid Stockholm och Upsala. Nu är detta ej längre fal- let, ty talltitan är på dessa trakter vida talrikare än kärrmesen. Redan Nilsson förmodar, att tallti- tan först nyligen spridt sig mot söder, och detta hans antagande stämmer väl öfverens med ofvan anförda förhållande. I Finland är hon mycket all- män till lappmarkens sydgräns, i det inre af finska lappmarken är hon sällsyntare, men finnes åtmin- stone till Muonio och Kuotajärvi (Mela). förekomma på Island. Hon säges Talltitan håller så godt som uteslutande till i barrskogarna och träffas in i djupaste vildmarken. Vintern öfver stryker hon omkring från skog till skog, och i de vanliga mestågen är hon alltid den vanligaste, och man hör hennes lätt igenkännliga läte öfverallt i skogen. Holmgren uttrycker det träf- fande med »tjitji-tä eller titji-tä-tä-tä med tonvikt på tä-ljudet, som är sträft och utdraget». Kärrme- sen saknar alldeles detta hväsande läte, och hans locktoner skiljas genast med lätthet från talltitans. Talltitan begagnar ofta sitt hårda näbb att hacka med. Sitt bo mäjslar hon sålunda själf ut i murkna trädstammar. Af ett mycket stort antal bon, som vi varit i tillfälle undersöka, voro de flesta hålen helt eller delvis upphackade af fågeln själf. Boet är äfven 1 öfrigt helt olika de andra mesarnas. Tall- titan bygger nämligen balen nästan uteslutande af enbast, som hon själf hackar loss på enbuskarnas Äfven häri skiljer hon sig således från kärrmesen. Äggens antal är oftast 7—9, mera säl- stammar. lan 10; de äro hvita med mer eller mindre talrika, rödbruna prickar och fläckar, längd 13,5—15,5 mm., tjocklek omkring 12 mm. ” Lappmesen, Parus cinctus, Bodd. (Tafla 9, fig. 7). Syn. Purus sibiricus, Gmelin. Poecile sibi- rica, Parus lapponicus, Lundahl. Namn: Sibirisk mes. Norska: Laplandsmeise. Finska: Lapin tWiainen, Pistiiiainen. Kazza virri, Kecip. Ofvan gråbrun, hufvudet och halsryggen mör- Lappska: kare, kinderna och halsens sidor hvita, halsen fram- till svart, bröstet och bukens midt hvitaktiga, si- dorna och undergumpen rödaktigt grå. stjärt mörkgrå, armpennorna med ljusa kanter. Kö- likna Collett anger dock, att ho- nan ofta på hufvudet är något mörkare än hanen. Näbbet svartaktigt, benen blyfärgade. Iris Längd 130—145 mm. Vingen 62—69 mm. Lappmesen, hvilkens område sträcker sig mot Vingar och nen hvarandra. brun. öster till Jenisej, ersättes än längre mot öster af närstående arter. Han är en nordlig fågel, som i Sverige ej är funnen häckande långt söder om Lyck- Från 64—065? n. Tar I Norge vid Stabur- sele lappmark. br. sträcker sig hans häckzon norrut (Nilsson). häckar han allmänt i såsom naes i Porsanger (Collett, Kolthoff) och i Tana- dalen, på hvilka ställen han lämnat barrskogen Finmarken, bakom sig och lefver i björksnåren, vid Passvigs- Mot söder går han där i landet mycket längre än hos oss, han är funnen vid Tönset i Österdalen (Collett) och vid Odnes i Kristians amt (Dresser). I regel häc- kar han i barrskogens högre delar, där tallen börjar älfven i Sydvaranger, i Alten m. fl. ställen. blandas med björk. I Finland häckar han talrikt i lappmarken och ehuru sällsyntare mot söder ned till Kajana. Vintertid är han funnen än längre i söder, till Kuopio (Mela). Om vintern ströfvar han söderut, men synes ej I Danmark är han ej iakttagen. utsträcka sina färder längre än till Bohuslän, Vester- götland, Stockholm och Upsala, hvarest han i säll- synta fall iakttagits (Nilsson). Lappmesen är ej skygg, han matar sina ungar, när man står still bredvid boet, och om vintern går han liksom talgoxen fram till husen för att söka föda och är vid slakt mycket närgången, han äter Collett anför, att honan matas af hanen, medan hon ruf- nämligen talg och kött med begärlighet. var, och att hon ofta, när hon hör hanen komma, flyger mot honom för att mottaga födan. Till lefnadssättet liknar han mest talltitan, lik- som denna hackar han själf ofta hålet till sitt bo i murkna björkstammar, men använder äfven gamla hackspetthål. Han lägger sina ägg tämligen sent på året i början af juni eller senare. Boet består af mossa, blandad med hår och fjädrar. Äggen, = I Sundströms (1888) tabeller finnes lappmesen uppta- gen som häckande i Wäderstads socken 1 Östergötland. I texten hafva vi ej kunnat finna detta fynd omnämndt, och det torde i hög grad behöfva bekräftelse. 40 6—9 till antalet, äro 15—16 mm. långa, 12—13 mm. tjocka, de äro hvita med ljust rödbruna fläc- kar och punkter. Tofsmesen, Parus cristatus, L. Syn. Lophophanes cristatus. Namn: Tofsmes, Tofsmössa (Malm), Tofstita (Värml.), Meshatt, Hattmes, Meskung, Granlus. Norska: Tofsmeise. Danska: Tofsmeise. Finska: Töyhtötiiainen.. Ofvan gråaktigt olivbrun. Vingar och stjärt Hufvudet med en uppstående tofs af Hufvu- dets sidor hvita med en böjd, svart linie i örontrak- gråbruna. vattrade fjädrar, svarta med hvita kanter. ten. Strupen svart och en smal ring kring halsen af samma färg. Under gråaktigt hvit. Näbbet svart- aktigt, benen blyfärgade. Tris rödbrun. Könen likna hvarandra, men honan har något kortare tofs och det svarta på strupen mindre. Längd 119—125 mm. Vingen 59—65 mm. Ungarna likna de gamla, men ha orenare fär- ger och obetydlig tofs. Tofsmesen förekommer öfver större. delen af Europa. I Sverige finnes han upp till Jämtland (Sundström 1888) och Ångermanland (Nilsson). I Skåne är han gällsynt, men häckar dock på Linde- rödsåsen vid Wram (Sundevall) samt är sedd ända till Ystad (densamme). På Gotland synes arten sak- nas liksom på Bornholm. I Norge är han allmän till upp ikring Trondhjemsfjorden (Stejneger), men hans verkliga nordgräns, som sannolikt ligger mer i norr, är ännu ej påvisad. Arten skall vara allmän- mot öster. I Finland finnes han mot norr åt- minstone till Pudasjärvi, men är ingenstädes syn- nare På fjällen öfverskrider han ej grangränsen. nerligen allmän (Mela). I Danmark är han iaktta- gen nära Odense (Collin) och har han häckat vid Silkeborg i norra Jylland (1875) (I. Baagöe i bref). Tofsmesen är en äkta barrskogsfågel, som året om vistas inne i barrskogarna, hvilka han ogärna lämnar. Under hösten och vintern följer han tro- get de stora kringströfvande skarorna af mesar och kungsfå glar, så länge de hålla till i barrskogen, men så snart det bär ut på slätten eller in åt vidsträck- tare löfskogar, följer han i allmänhet ej med längre. Han är en vacker och pigg liten fågel, som jämfö- relsevis mycket håller sig på marken. Hans starka, behagliga läte, som han flitigt låter höra, liknar Det kan återges med ett »kirr» eller »kirrit». ej de öfriga mesarnas. drillande »kirr» Tofsmesen häckar två gånger om året, första kullen lägges mycket tidigt, ofta medan marken ännu är täckt med snö. Vi hafva funnit hans ägg redan den 10 april, och omkring den 20—25 april Han lägger vanligen ett mindre antal ägg än de öfriga mesarna. Af omkring ett trettiotal bon, den ene af oss varit i tillfälle undersöka, innehöllo de flesta endast 5 ägg eller ungar, endast i ett par funnos 6 ägg och i ett 9. tillhörde, lade 6 Andra kullen lägges i medlet eller slutet af juni och inne- håller stundom endast 4 ägg. hafva de flesta tofsmesar redan börjat rufva. Det par, som denna stora kull 100 agg, när de häckade om. Svårt är att afgöra, om alla tofsmesar lägga två kullar. Men då man ser fåglarna bygga nytt bo, medan de ännu mata första kullens utflugna ungar, kan man vara säker, att åtminstone dessa göra det. Stundom hafva vi sett, att fågeln själf mäjslat ut sitt bo uti en mur- ken stubbe eller utvidgat ett gammalt hål, och Col- lett säger, att detta oftast är fallet. Boet består af mossa och ull. Äggen äro hvita med mörkröda el- ler nästan chokoladbruna fläckar, som nästan alltid stå ordnade i en tät krans kring den tjockare än- dan. Längd 15—16,5 mm., tjocklek 12—13 mm. Svartmesen, Parus ater, L. (Tafla 9, fig. 8). Namn: Svarttita (Verml.), Holmes, Täta, Liss- gea (Helsingl.), Pititjetan (Norrbotten). Norska: Iul- meise, Sortmeise. Danska: Sortmeise. Finska: Mu- statiiainen. — Ryggen askgrå med blåaktig anstrykning. Vin- gar och stjärt svartgrå med ljusa kanter samt ett hvitt band öfver vingen. Hufvudet ofvan samt nac- kens sidor svarta, nackens midt och kinderna hvita. Framhalsen svart. Undersidan hvitgrå. Näbb svart, Tris brum. Vingen 59—064 mm. Längd 113—123 mm. ben blyfärgade. Svartmesen bebor nästan hela palsearktiska om- rådet med undantag af norra Afrika. I Sverige har han en utbredning påminnande om tofsmesens. Hans nordgräns säges ligga vid 64—065? n. br. I Skåne är han sällsynt, men häckar vid Bökebergsslätt (A. Carlson). planteringarna. Om hösten är han ej sällsynt i gram- ide På Gotland är han mycket talrik (Kolmodin), liksom på Bornholm (Collin). I Norge är han allmän ännu i Saltdalen (Collett 1881) och är tillfälligtvis funnen 1 Sydvaranger (Nordvi ILO I Inne men ganska sällsynt i de mellersta. Allmännast torde han vara mellersta landskapen. är han vanlig i södra delarna, Han är fun- nen vid Kuopio och Vasa och säges vara iakttagen vid Uleåborg (Mela). I Danmark är han tämligen ofta iakttagen på Sjelland och Möen samt på Fyen och Jylland. Han häckar äfven där 1 landet såsom kring Odense, hvarest han ej är sällsynt (Collin). Denna vår minsta mes är ett granskogens äkta barn. Här söker han, behändigt klängande bland grenarna, sin föda. Då och då synes han sätta sig på toppen af någon liten gran, resa upp hufvudets fjädrar till en tofs och utstöta sin klara lockton, som något påminner om grönsiskans med den skillnad, att den består blott af en ton. Om man härmar en skadad fågels klagande läte, är svartmesen vanligen den förste, som kommer, drifven af sin stora nyfi- kenhet, och härvid är han så orädd, att han stun- dom vill sätta sig till och med på bössan. Collett uppgifver, att svartmesens vinterföda företrädesvis består af granfrö, men annars lefver han mest af insekter. Under stränga vintrar dukar han under i stor mängd och är följande år ganska sällsynt. Ofta faller han offer för de små ugglorna, och en gång fann den ene af oss ett pärlugglebo med ett tjockt lager af svartmesens fjädrar. Sannolikt hade ugg- lan förtärt åtskilliga svartmesar i det hål, hvari hon sedan byggde sitt bo och lade sina ägg. Sitt bo lägger murkna stubbar, bland trädrötter eller till och med Så omtalar Collett (1SS1), att han en gång funnit hans bo i en sandbacke bland af backsvalor. Nästet består af grön mossa och är inuti klädt med ull, hår, dun af tist- lar och dylikt. svartmesen tämligen lågt i i hål på marken. en koloni Äggen äro 6 —11, hvita med röd- bruna och gulaktiga fläckar, samt 11,5—12,5 14—17 mm. långa mm. tjocka. De läggas i slutet af april eller i början af maj. Talgoxen, Parus major, L. (Tafla 9, fig. 3). Namn: Talgmes, Talgsmok (Smål.), Talgtyta, Talghat (Södermanl.), Spickeköttsfågel (Blek.), Spi- keköttefågel (Dalarna), Belmes (Helsingl.). Norska: Kjödmeise, Talgtite. Danska: Musvitmeise, Tcelle- pikker, Musvit, Flesketyv, Hölkuen (= Huekone). Finska: Pakastiiainen, Talitiuitinen. Ryggen gulgrön, öfvergumpen askgrå, stjärt och vingar svarta, de senare med gulhvita, på de inre armpennorna breda, fjäderkanter, och med ett hvitt tvärband. Hufvudet ofvan och halsen blåsvarta, kinderna hvita, rundt om kransade af halsens svarta färg. I nacken en ljus fläck. Undersidan gul med hvit undergump. och ett längsgående, svart band, som sammanhänger med halsens svarta färg. Näbb svartbrunt. Ho- nan har mindre rena färger och det hvita bandet Ben blyfärgade. Iris mörkbrun. längs buken mycket smalare. Längd 141—1653 (>) d = mm. Vingen 74—79 mm. Ungarna likna de gamla, men deras färger äro mindre klara. Talgoxen bebor hela det vestliga palearktiska området, från Skandinavien till Algier och från Ing- 6 land till Sibirien och Persien. I Sverige är han vanlig isynnerhet i de södra och mellersta land- skapen, men aftager norrut i antal, dock finnes han och med norr om pol- cirkeln t. ex. m. fl. ställen. I Norge är hans nordgräns Saltdalen innanför Bodö (Collett 1894). Han är allmän i södra och mellersta Fin- land och träffas i norr åtminstone till Uleåborg och Pudasjärvi. Om vintern är han iakttagen än längre norrut, så vid Muonio och Torneå älfvars förening samt i Paksoma i Enare lappmark (Mela). I hela Danmark är han allmän (Collin). Talgoxen bebor företrädesvis löfskogar och par- han ströfvar om- i Lapplands barrskogar till vid Jockmock ker, men under senhösten, då kring tillsammans med några kamrater eller i säll- skap med andra mesar, besöker han såväl barrsko- gen som slätterna. Om vintern tyr han till miän- niskobohingar och är då allmän äfven inne i stä- derna. Djärf och orädd, är han en af dem, som först infinna sig, där föda utlägges för småfåglarna. Han ir lätt och tacksam att omhulda. Och då han dessutom är en af våra vackraste och lifligaste småfåglar, är han mycket uppmärksammad och om- tyckt. HEljest är han rofgirig, angriper gärna döda fåglar och — isynnerhet i fångenskap — äfven lef- vande, på hvilka han hackar ut hjärnan. Äfven mot bisamhällena skall han om vintern fara illa fram, han lockar ut deras invånare genom att hacka på kupan och griper dem sedan, så snart de visa sig. Härigenom kan han göra ej så liten skada. Om vintern förtär han äfven frön, men om somma- ren lefver han mest af insekter, och med sådana uppfödas äfven ungarna. Sitt bo lägger talgoxen i ihåliga träd, utsatta holkar eller andra kryphål, det består af mossa och fodras inuti med ull eller liknande. Äggen äro 9—14, men vanligast 10 till antalet. De äro hvita med Bbrunröda fläckar. Längd 17,5—18.5 mm., tjocklek 13,5—14 mm. Talgoxen lägger två kullar om året, och man ser honom ofta börja bygga nytt bo, medan första kullens ungar ännu matas. Samma hål användes al- drig till båda kullarna, och andra kullen innehåller oftast ett något mindre antal ägg. Första kullens ildrarna öfvergifvit dem, ungar sprida sig, sedan fö men hålla sig under högsommaren vanligen kvar i hemtrakten. Vid häckplatsen förhåller han sig, i motsats mot sina vanor eljest, tyst och tillbaka- draget. 2 Underfam. Gärdsmygar, Troglodytini. Vingarna mycket korta och kupiga. ”Tarser och fötter kraftigt, nästan klumpigt byggda, de förra längre än näbbet, mätt från munspringans början. Hvarje spår af borst kring munvikarna saknas. De bygga öfvertäckta, hvälfda nästen och flytta ej. Till gärdsmygarna räknas numera af några för- fattare äfven strömstaren, som af oss förts till tra- starna. Gärdsmygarna, som omfatta talrika släkten, företriidas i norden endast af ett släkte med en art. Gärdsmygsläktet, Troglodytes, Vieill. Näbbet långt, smalt och hoptryckt, näsborren utgöres af en långställd springa, som täckes af en Första handpennan nära hälften så Stjärten kort och bäres upp- hvälfd hinna. lång som den tredje. lyftad. Släktet, som bebor nä- stan hela det palscarktiska området, omfattar ett tio- tal arter, hvaraf en finnes 1 norden. Fot af gärdsmyg (eft. Catalogue of Birds). Gärdsmygen, Troglodytes troglodytes, T. (Tafla OR SL Syn. Troglodytes europaeus, Leach. Troglody- tes parvulus, Koch. Anortlura troglodytes. Tunmmneliten, Surre (Bohusl.), Baska- Thomas i gärdet (Norrb), Mes- Tummeltått (söd. Dalarne), Mysing Norska: Gjerdesmutte, Tommeliten, Namn: kung (Skåne), hätte (Smål.), (Kalmar län). Pernonsmat, Thomas i Gjaerdet. desmutte, Gjerdevippe, Gjerdekonge, Liden Tho- mas, Tommeliden. Freröarna: Musabrouir, Musa- brödir, Mortitlingur. Tsländska: Rindill, Måsabrö- dir. Finska: Peukaloinen Tupakkapala. Ofvan brun eller rödbrun med svartaktiga tvär- linier, som äro tydligast på bakryggen, vingarna Danska: Gjer- och stjärten. Handpennorna mörkbruna med en rad af ljusa fläckar i ytterfanet. Öfver ögat en Under gråbrun, på mage och Näbb brunt, på undersidan ljusare vid basen, ben ljus- smutshvit strimma. sidor renare brun och med svarta tvärstreck. bruna. Iris mörkbrun. Längd 104—116 mm. Vin- gen 46—55 mm. De på Faeröarna och på Island förekommande gärdsmygarna skilja sig från fastlandets genom större storlek, gröfre näbb och längre tars, omkring 22 mm. mot 16,,—19 mm. hos hufvudarten, samt ge- nom något mörkare färg. Man har också ansett dem bilda en art för sig, Troglodytes borealis, Fischer. Gärdsmygen, som förekommer i hela Europa samt i norra Afrika och Mindre Asien till Persien, finnes i hela Sverige upp till omkring 642 n. br. (trakten af Umeå och norra Jämtland), och är han i regel allmän. På Gotland finnes han liksom på Bornholm. I Norge är han funnen ännu 1 Junker- dalen, omkring 67? n. br. (Collett 1894). I södra Finland är han ej sällsynt, och han träffas i mel- lersta Finland åtminstone till Pielavesi, Kiuruvesi I Danmark är han allmän öfver och Idensalmi. hela landet. Gärdsmygens käraste tillhåll utgöres af vindfäl- Jen och hyggen inne på skogarna eller bland busksnår och bergras, eller ock håller han till vid eller i bo- stider och uthus. Härom vittnar ock det namn, »musens broder», han fått på Island och Faeröarna, där han regelbundet häckar i byggnaderna. Han håller sig alltid nära marken, smygande som en råtta genom alla snår och skrymslen, han flyger Men det oaktadt flyttar årligen en Därom bära iakttagel- däremot ej väl. del gärdsmygar mot söder. ser såväl vid svenska och norska som danska fyrar vittne, bland andra Gotska Sandön, Torungen utan- för Arendal och Anholts Knop. På Ölands syd- spets, där gärdsmygen saknas under sommaren, är ban allmän om hösten, detta må nu bero därpå, att han verkligen är stadd på flyttning eller kanske sannolikare blott på ströftåg. Äfven på Helgoland har han iakttagits, stadd på flyttning. Hos oss iakt- tages hans höstflyttning vanligen i oktober och åter- komsten i april och maj. Flertalet gärdsmygar torde dock stanna kvar, men göra under vintern Härunder besöka de slätterna, smy- gande sig längs gärdsgårdar och stenmurar och noga långa ströftåg. genomletande busksnår och hus efter insekter, som äro deras förnämsta föda. Om hösten skall han äf- ven förtära Vid vattendrag med om vintern lågt vattenstånd kryper hål i isen och genomsöker de torrlagda stränderna efter bär. han ned genom insekter. Gärdsmygen uppträder vanligen ensam, aldrig i flock. Ständigt är han i rörelse, munter glad och låter ofta höra sitt af en rad fina Hanens sång är i vårt och knäppningar bestående läte. tycke utomordentligt vacker, melodiskt klingande och i förhållande till fågelns storlek mycket stark. Oftast höres den om våren, men t. o. m. vinterti- den låter den muntra lilla sångaren höra sina to- ner, som dock denna årstid ljuda svagare. Till häckplats väljer gärdsmygen helst ett hygge med rikliga rishögar, en vedstapel eller dylikt, eller i foten eller taket till något hus Båda makarna hjälpas åt att upp: Det är mycket ock bygger han eller kolarkoja. föra det mästerligt hopfogade boct. rundadt och öfvertäckt, med en stort, äggformigt liten ingång på sidan, samt består hufvudsakligen 43 juli (Lätken 1888). af grön, fast sammanfiltad mossa; på utsidan Iin- blandas torra grässtrån, löf och dylikt, medan balen består af finaste mossa, eller ock är boets hela inre hålighet fodrad med fjädrar. Medan honan rufvar, höres hanens sång dagen i ända. De granskat ha aldrig haft liggfläckar, ej heller ha vi sett dem rufva. Men å andra sidan uppge goda iakttagare, att hanen om än mindre flitigt än ho- nan skulle deltaga 1 rufningen. Däremot bygger hanen under denna tid ofta ett bo för sig/själf, vare sig detta sker för tidsfördrif, eller han verkligen Stundom bygger han flera hanar vi tillbringar nätterna däri. sådana reden. Den ene af oss famn ett par sådana reden, som saknade bale för äggen och endast hade en smal gång in till midten; det ena besöktes tyd- ligen ofta af fågeln, ty vid dess ingångs öppning fanns rikligt med exkrementer. Carl Möller har i bref meddelat oss, att han funnit liknande bon. Sedan ungarna blifvit kläckta, upphör hanen med sin sång och deltager i deras uppfödande. Gärd- smygen häckar i mellersta Sverige 1 midten af maj, men i Skåne kunna flygande ungar anträffas redan i slutet af maj. Möjligen hör gärdsmygen till de hos oss sällsynta fåglar, som ibland kläcka tvänne Friska ägg äro funna så sent som den 18 Hela familjen brukar kvar- stanna vid häckplatsen till i september, då dess medlemmar skingras, dragande ut på ströftåg hvar kullar. för sig. Äggen, vanligen 6—7, mer sällan 8$—9 till antalet, äro i förhållande till fågeln förvånande stora, 15,5—16,5 mm. långa, 12—13 mm. tjocka, till färgen gulaktigt hvita med rödaktiga prickar, som ofta äro tätast kring den tjockare ändan. Faerö- 18—19,5 mm. långa rasen lägger än större och 13,5—14,5 mm. tjocka. 3 Underfam. Klättrare, Certhini. Tarsen kort. Baktån med klo mycket lång, längre än mellantån, hvarigenom fotens spännvidd blir mycket stor. Yttertån längre än innertån. Klorna äro stora, kraftiga och starkt krökta samt hoptryckta från sidorna och med platta sidor, bak- tåns är störst. Mellantåns klo är ej sned såsom hos öfriga tättingar, hos hvilka dess inre kant är utböjd eller lägre än den yttre samt spetsen litet utåtriktad. Hos hackspettarna finna vi samma form på klorna, och dessa ega också liksom trädkrypare och nötväckor förmåga att klättra uppför lodrita stammar, en förmåga, som saknas hos andra fåglar. Tungan är spetsig, ej klufven eller såsom hos me- sana besatt med borst. Stjärten aldrig klufven. Denna underfamilj företrädes i norden af tvänne som hvardera kunna betraktas som typ släkten, för en grupp af utländska släkten, spridda öfver hela jorden med undantag af Sydamerika och Nya Zeeland. Örfversikt af släktena. I. Näbbet smalt och böjdt. Stjärlpennorna styfva ... oc Sö500450 Certluia. II. Näbbet tämligen tjockt och rakt. Stjärt- pennorna mjuka SSU: Trädkryparesläktet, Certlia, L. Näbbet spensligt, längre än hufvudet 1 öfrigt, nedåtböjdt, öfvernäbbet köladt, näsborrarna lång- sträckta, till hälften täckta af en naken hinna. Vid munvikarna saknas borst. Första handpennan bred och nästan hälften så lång som den andra, 3—06:te pennorna bilda vingens spets. Stjärten lång, längre än vingen, styf och elastisk med spetsiga pennor, af hvilka de mellersta äro längst, de yttersta kortast, stjärten alltså vigglik. Trädkryparna äro utbredda öfver Asien, Europa och Nordamerika samt omfatta sex arter, hvaraf en finnes hos oss. Trädkryparen, Certhia familiaris,L. (Tafla 10, fig. 2. Namn: Trädrännare (Nerike), Eklus (Dalarna), Trälus (Vestergötl.). Norska: Traekryber. Danska: Trepikker, Trcelöber. Finska: Puukvipijä. Ofvan brun, bakåt med rostgul anstrykning, Öfver ögat ofta ett Vingpennorna brunsvarta, alla utom öfverallt med hvita spolfläckar. ljusare band. de tre första med ett gulhvitt tvärband samt med ett stycke af utfanet kantadt med samma färg, alla Under Kö- Näbbet ofvan brunt, under gulhvitt, föt- Längd 124—147 mm. utom handpennorna med hvitaktiga spetsar. hvit, undergumpen med gulgrå anstrykning. nen lika. terna gråbruna. Iris brun. Vingen 59—67 mm. Vintertiden är fågeln mer gulaktig och ung- dräkten liknar vinterdräkten. Trädkryparen bebor nästan hela det palearkti- ska området och större delen af det nearktiska. I Sverige är han allmän upp till Gefle och södra Da- larna (Sundevall), men finnes än längre i norr så- som vid Sundsvall och vid Östersund (Sundström 1888). sannolikt ej ännu uppvisad. allmän (Kolmodin). hans område ej långt från Tromsö. På fjällsidorna går han upp lika långt som barrskogen (Collett). I Finland är han ej sällsynt 1 de södra och mellersta delarna, funnen ända till Kajana (Mela). I Danmark är han” tämligen allmän, isynnerhet i Hans verkliga nordgräns i Sverige är dock På Gotland är han I Norge går nordgränsen för han är trakter, som äro rikare skall han saknas (Collin). på skog. På Bornholm Trädkryparen förekommer såväl 1 barr- som löf- skog och trifves bra i större trädgårdar. Han är ej flyttfågel, men ströfvar under senhösten och vintern vida omkring, ofta i sällskap med mesar och kungs- fåglar samt förekommer ej så sällan bland dem, som förolyckas mot fyrlyktorna. Han är en skicklig klättrare, fastän han ej i likhet med nötväckan kan klättra nedför trädstam- marna, men väl går han på undre sidan af vågräta grenar. Vid klättrandet använder han liksom hack- spettarna sin långa och styfva stjärt som stöd. Da- gen igenom ser man honom leta efter insekter bland barken på trädstammarna, och med sitt långa, fina näbb undersöker han hvarje hål i barken; härvid börjar han vid trädets rot, systematiskt fortsättande uppåt. I skymningen kryper han in i en springa eller ett hål för att tillbringa natten, men före sol- uppgången nästa morgon är han åter i verksamhet. Ofta låter han höra sin fina lockton, som Holmgren söker återge med »zi, zi». Någon sångare är han ej, men om våren utdrager eller upprepar han sin lockton till ett lågt, men behagligt kvitter. Några af oss undersökta ungar liksom äfven några gamla fåglar hafva haft magen fylld af barrträdsfrö. Träd- kryparen lefver alltså ej uteslutande af insekter. Collett (1888) har gjort liknande iakttagelser. Sitt bo lägger trädkryparen helst i en springa på en trädstam eller i något passande hål; det be- står af bastfibrer, stundom byggdt på ett underlag af fina, torra granpinnar och mossa. Äggen, vanligen 5 till antalet, äro hvitaktiga med brunröda prickar samt 15—17 mm. långa och 12—12,5 mm. tjocka. Nötväcksläktet, Sitta, L. Näbbet rakt, ungefär af hufvudets längd eller något längre. Näsborrarna ej täckta af någon hinna, men delvis dolda af fjädrar. finnas ej. Borst vid munvikarna Vingarna ungefär dubbelt så långa som den korta och tvära stjärten. kort. Första handpennan Baktån med klo längre än tarsen. Släktet, som omfattar omkring ett tjog arter, finnes i Europa, Asien och Amerika. Hos oss har det en representant. Nötväckan, S/tta europaea, L. (Tafla 10, fig. 1.) Namn: Blåspit, Murspit (Gotl.), Musveta, Träd- rämnnare, Eremit, Hackspett (Nerike). Norska: Nöd- vaekke, Spetmeise, Egde, Eremit. Danska: Spet- meise, Nöddehalklker. Finska: Pähkinänaklhketi. Ofvan blågrå. Från näsborrarna genom ögat och nedåt halsens sidor ett svart band. Handpen- norna svartbruna, armpennorna gråaktiga. De mel- lersta stjärtpennorna af ryggens färg, de öfriga svarta med grå spets och en stor hvit fläck på infanet nära spetsen, yttersta pennan med en lång hvit fläck Under hvit. eller mindre bjärt rödbruna, undergumpens fjädrar röd- på yttre famet. Sidorna mer Hufvud af nötväcka. bruna vid basen, hvita i spetsen. Honan liknar hanen, men är ofta något mindre, har mindre rena färger och det svarta strecket genom ögonen vanli- Näbbet svartaktigt, det undre till midten af undersidan ljusare. Fötterna grå- Längd 146--164 mm. gen något smalare. gula. Iris brun. 381—93 mm. Ungarna likna honan. Vingen Vänster fot af nötväcka. Nötväckans utbredningsområde omfattar, om ett par varieteter medräknas, hela den norra delen af det palearktiska området eller en sträcka från Skan- dinavien i vester genom norra Ryssland och Sibi- rien ända till Japan. I den södra delen af det pa- l:earktiska området ersättes hon af den mycket när- stående arten S. caesia, Meier & Wolf. nare, som oftast anses bilda en art för sig, men Denna se- dock af många författare hålles för att vara endast en sydlig varietet af S. europaca, skiljer sig därige- nom, att hela dess undersida är af en jämförelsevis jämn, svagt rostgul färg, blott framhalsen är hvit. Fötterna äro ljusbruna. I Sverige finnes nötväckan ganska allmänt till något öfver 602 n. Hennes utbredningsområde På Gotland är hon allmän, men är sällsynt på Öland och lär pa br. sammanfaller 1 stort sedt med ekens. saknas Bornholm. I Norge är hon allmän gö- I Finland är hon endast funnen två gånger: vid Kuopio (””/,, 1824) och Tammerfors (""/,, 1858) (M. v. Wright). I Dan- Såväl Sitta äro funna 1 Danmark. der om Dovre (Stejneger, Collin). mark är hon allmän öfver hela landet. Sitta De danska fågelkännarna betrakta dem ej som skilda caesia som europea arter, och närmare uppgifter om gränserna för de- ras utbredning saknas. Dock skall ej Sitta europaea förekomma i Jylland, men väl på öarna, och bägge arterna mötas på Fyen (Dresser). Sitta caesia är funnen så nordligt som i norra Jylland: på ön Mors (Lätken 1886) och vid Lögstör (Winge 1887). Nötväckan finnes i löfskogar och trädgårdar, men bäst tycks hon trifvas 1 stora gamla ekar. I oblandad Ehuru hon under senhösten gör smärre ströftåg, kan hon sägas barrskog saknas hon helt och hållet. vara stationär, och ur landet flyttar hon ej. Nötväckan är en mycket hflig fågel; hon är en mästare att klättra, och täflar häri med hackspet- tarna. Hennes fot med den långa, kraftiga baktån och de starka, krökta klorna är synnerligen egnad härför. Hon använder aldrig stjärten som hjälp vid klättringen, men går 1 motsats till de andra klätterfåglarna lika lätt med hufvudet före nedför trädstammarna som uppför desamma. De gamla nötväckorna hålla ihop parvis året om. Ungarna däremot skiljas åt, så snart de kunna sköta sig själfva och lefva så en tid hvar för sig, men redan i början af vintern finner man dem parvis, och hafva de sannolikt redan då sökt sig makar. Man ser aldrig nötväckan 1 flock eller fa- milj. Locktonen är ett fint »psitt, psitt>, och var- mest låter höra, när hon ser » tvätt, Dessutom har hon äfven ett annat läte, som ningslätet, som hon någonting ovanligt, kan uttydas med — tvätt». har en viss likhet med en spofs hvissling och som oftast höres om våren. Under parningstiden är ha- nen mycket munter, och man ser honom stundom utföra en verklig ringdans kring sin maka. Denna sitter då orörlig, tryckt mot någon trädgren, med näbbet riktadt uppåt, under det hanen med ut- bredda vingar och stjärt samt oupphörligt ropande »tvätt, tvätt», i de vildaste krumsprång hoppar om- kring sin sköna. Hanen låter stundom höra en slags låg sång, som är mer egendomlig än vacker. Nötväckan lefver mest af insekter, som hon uppsöker på och under trädbarken, härvid använ- dande sitt kraftiga näbb på samma sätt som hackspet- tarna. Hon förtär dock äfven säd och frön, nötter ln uppgift (Sundström 18338) om, alt nötväckan skulle vara stannfågel i Jämtland (Mallmar), torde behöfva bekräl- las. möjligen kan dock här föreligga ett tillfälligt fynd, långt utom fågelns vanliga område liknande dem i Finland. och ollon. Om vintern infinner hon sig ofta vid Härvid tar hon ett korn i näbbet och flyger därmed till något träd, gårdarna för att äta hafre. gör med näbbet ett hål i barken och fäster hafre- kornet däri, sedan bearbetar hon detsamma med sitt näbb, tills hon kommer åt kärnan. På samma sätt behandlas ollon och nötter. Ofta nog blir hon skrämd eller glömmer hon dessa i barken fästade Så famn A. G. Nathorst talrika hafrestånd växande på flera Från Danmark omtalas, att nötväckan på otaliga ställen genomhackat barken af frön. De gro då lätt vid ihållande regn. skilda slags löfträd." ett par lindar och sedan druckit den saft, som sam- lat sig i hålen (Collin 1895). nötväckan skulle samla vinterförråd, vi ha aldrig Ofta uppgifves, att varit 1 tillfälle att iakttaga denna hennes vana och tro, att dylika 1 barken fästade, men kvarlämnade frön och frukter gifvit upphof till detta påstående. I början af april månad väljer nötväckan ett passande trädhål för äggläggningen, och om hon ej kan finna något lagom stort för henne att krypa igenom, murar hon delvis igen öppningen med ler- jord, så att endast ett litet rundt kryphål lämnas Denna lermur är kvar. så hård, att den ej med blotta handen kan lösbrytas. De bon, vi under- sökt, hafva endast bestått af tunna barkflag af tall eller stundom af bastfibrer. I alla af oss upphuggna och noga undersökta bon hafva äggen legat i två lager, skilda åt genom ett tunt skikt af tallbark eller bastfibrer, ungefär halfva antalet ägg under och den andra hälften ofvanpå detta skikt. Van- ligen lägger mnötväckan 8 ägg, men antalet växlar mellan 6 och 9, och påminna något om mesarnas. 22,5 mm. Tjocklek 13,5—16 mm. de äro hvita med röda fläckar Längd 17,5— 5. Fan. Svalor, Hirundinidae. Svalorna ega ett svagt, kort och platt, vid roten bredt näbb med stort gap, nära Hufyvud och näbb af lädusvala. har det en liten inskärning, munyvi- Hand- förlängda, hvarigenom spetsen karna ha endast mycket små borst. pennorna äro starkt + Botaniska notiser 1895. vingen blir spetsig och lång, tio gånger längre än tarsen. De äro nio (jämf. sid. 2), men dessutom finnes ofta en liten lämning, ett rudiment, af den första handpennan kvar. Armpennorna af vanlig längd. Tarserna äro korta och fötterna små, men utbildade på samma sätt som hos andra tättingar, och sva- lorna kunna, om än med svårighet, gå på marken. Till svalorna räknades förr äfven torn- svalorna, som ju ock till sitt yttre erbjuda ganska påtagliga likheter med de äkta sva- lorna. Senare forskningar ha emellertid visat, att likheterna endast äro yttre och beroende på ett liknande lefnadssätt. Däremot närma svalorna sig i vissa hänseenden till flugsnap- parna, bland hvilka ett par utländska släkten äro ganska lika svalor. Svalorna höra till fågelvärldens bästa fly- gare, om de än i vissa falkar stundom finna Sva- lorna fånga all sin föda under flykten, och sina öfvermän, som kunna gripa dem. ibland, då de stryka fram tätt öfver vattnet, doppa de ned sitt näbb för att dricka. Större delen af dagen flyga de omkring, och när de sätta sig, sker det vanligen på fritt liggande föremål, hvarifrån de lätt kunna ta till vin- garna. Under flykten mata de äfven sina ungar, så snart dessa blifvit tillräckligt för- siokomna. Svalornas föda utgöres uteslutande af smärre insekter, som de svälja hela. TI alla tempererade länder äro de också flyttfåglar. Förr öfvervintrade i dyn på sjöbottnen. var det en allmänt gängse tro, att de Möjligen har deras vana att om höstarna massvis sitta i vassarna gifvit anledning härtill. De rugga en gång årligen, och detta sker, medan de äro 1 södern. Familjen omfattar närmare ett hundratal arter, vanligen fördelade på mo släkten. De finnas spridda öfver hela jorden med undan- tag af polarländerna. Hos oss finnas tre ar- ter, som förr alla sammanfattades under släk- tet Hirundo, men numera anses tillhöra hvar sitt släkte. Öfversikt af släktena. I. Tarser och tår fjäderlklädda Chelidon. . Tarser och tår ej fjäderklädda- A. Utan någon inskärning 1 mre kanten af de yttersta stjärtpennorna, stjärten föga klufven. Cotyle. B. Med en inskärning i inre kanten af de yt- tersta stjärtpennorna, stjärten djupt klulfven. Hirwndo. Hussvalsläktet, Chelidon. - Boie. Hussvalorna skiljas från öfriga svalor genom befjädrade sina tår. Stjärten är visserligen gan- ska djupt klufven, men dess ytter- sta pennor äro småningom afsmal- nande, ej med den afsats, som fin- nes hos ladusvalorna. I likhet med hvilka de till sina vanor öfverensstämma, bygga med ladusvalorna, Fot af Hussvala efter 2 Catalogue of birds>. de sina bon af lerjord, men dessa ha en annan form än ladusvalornas. Hussvalorna finnas endast i gamla världen; man känner sex arter, hvaraf en finnes hos oss. Hussvalan, Chelidon urbica, L. (Tafla 21, fig. 1). Syn. Hirundo urbica. Namn: Mursvala. Norska: Tagsvale. Danska: IHvidbag, Hvidsvale, Kjöbstadsvale, Mursvale, Rive. Isländska: Svala. Finska: Räystäspiääskynen. TLap- ska: Peskus, Spalfu. Öfre delen af hufvudet, ryggen och skuldrorna svarta med blå glans, öfvergumpen hvit. Vingarna och stjärten svarta utan glans. Undre kroppsdelarna, nedre delen af kinderna och fjäderbeklädnaden på och fötter rent hvita. Vingarna och stjärten på undre sidan svartgrå, något glänsande. Näbbet svart. Längd 150— ben Iris mörkbrun. Könen lika. Vingen 110—116 mm. Ungarna äro ofvan matt svarta, nästan utan 160 mm. glans, strupen gråaktig och de hvita delarna för öfrigt mindre rena. Armpennorna med hvitaktiga kanter. Hussvalan häckar öfver hela Europa och är äfven funnen i vestra Asien, vintern tillbringar hon Centralafrika. I Sverige sammanfaller hennes område med ladusvalans, men i nordligaste sannolikt i Norge förekommer hon mer regelbundet och talri- kare än denna och häckar kolonivis i Finmarken såsom i Sydvaranger och Porsanger (Collett 1874). På fjällen går hon upp i björkbältet. I Finland är landet ända till Muonio, I Danmark är hon allmän i På Island «är hon en » hon allmän öfver hela Enare och Kandalax. synnerhet i städerna (Collin). gång iakttagen (Faber). Till Skåne ankom hon 1873—1877 omkring den 9 maj, till Stockholm omkring den 18 och till norra Lappland omkring den 28 Maj (Carlheim- Gyllenskiöld 1879). Medeltiden för hennes ankomst till Upsala åren 1289—1893 var den 14 maj (Kolt- hoff). svalan, liksom hon ock flyttar tidigare bort. Hon anländer således något senare än ladu- Hus- svalan lämnar oss i slutet af augusti eller början af september, ehuru någon ungfågel kan kvarstanna ännu 1 oktober. Tyvärr har hussvalan på sista tiden i många trakter af vårt land starkt aftagit 1 antal. En bi- dragande orsak härtill torde gråsparfven vara. Sedan tegel- och halmtaken börjat komma ur bruk, har denna fågelvärldens parias ondt om häckplatser och inkräktar då den svagare hussvalans bo. Stundom finner dock hussvalan på att göra ingångshålet så litet, att endast hon själf, men ej den större grå- sparfven, kan tränga sig in, och lär denna list skydda henne. Genom gråsparfvens rofferi tvingas hussvalan ofta att bygga nya bon. På somliga lokaler, där lera saknas, och hussvalan endast har tillgång till olämpligt byggnadsmaterial, rasa ofta bon ned till följd af oväder och måste byggas upp på nytt eller åtminstone repareras. Af sådana orsaker fördröjes ofta svalornas häckning. På södra Öland har den ene af oss kunnat följa några svalor, som till följd af sådana motigheter först fingo ut sina ungar, sedan alla flyttat. De hade dock aldrig lagt mer än en kull, och vi äro öf- vertygade om, att detta hos oss är allmän re- deras likar redan gel. Som ofvanstående utvisar, bevisa sena fynd af ägg eller ungar i och för sig intet i denna fråga. I samband härmed torde följande förtjäna omtalas: ett par halfdöda svalungar, som jämte boet blåst ner en regnig natt, lades i ett oskadadt näste, hvars enda nyvärpta ägg aflägsnades. Egarna till detta bo åtogo sig genast de främmande ungarna och uppfödde dem. I regnigt väder flyger hussvalan aldrig som ladusvalan tätt efter marken, utan skall hon då uppsöka mycket högt liggande luftlager och jaga där. Hussvalans sträfva lockton, som hon oftast låter höra, när någon nalkas hennes bo eller hon varsnar någon roffågel, kan uttryckas med »prit, prit». Hennes sång är ett mycket enkelt kvitter. Sina vackra bon mura de af lera eller i brist därpå af jord eller till och med torf. ämnet klibbas tillsammans med hjälp af saliven. De äro till formen runda, motsvaramde ett fjärdedels klot. De fodras mest med fjäder och dylikt, och fästas under taklister, på murar eller torn och ofta Byggnads- nog 1 branta berg. Rundt Karlsöarna vid Gotland — på deras branta, bergiga sidor — häckar hus- svalan i mängd. På ett par ställen i Bohuslän, uppe i norska fjällen och i Finmarken finnas också kolonier af hussvalor, som byggt bo på klippväg- garna. > glänsande hvita ägg Hussvalan lägger 4 88) som äro 19—20 mm. långa och 12.5—14 mm. tjocka. Bägge makarna deltaga i rufningen. Backsvalesläktet, Cotyle, Boie. Genom sina obefjädrade tår, sin grundt klufna stjärt och mörka öfversida utan metallglans skiljer sig detta släkte från de föregående. Det omfattar ett dussin arter och underarter, spridda öfver Europa, Afrika, större delen af Asien, hela norra Amerika och en del af det södra. Hos oss finnes endast en art. Backsvalan, Cotyle riparia, L. (Tafla 21, flg. 3). Syn. Hirundo riparia. Namn: - Strandsvala, Strandsölo (Helsingl.), Sandsvala, Jordsvala, Stensvala (Strengnäs). Nor- ska: Strandsvale. Danska: Digesvale, Klintsvale, Sandsvale, Strandsvale, Solbakke, Bakkesole, Jord- svale, Gravsvale. Finska: Törmäpåääskynen. Ban: tapääskynen, Multapääskynen. Ofvan gråbrun, vingarna och stjärten svartbruna. Under hvit med ett bredt, gråbrunt tvärband öfver N N bröstet. Fötter och ben svartbruna, nakna med några få dun i närhe- Näbbet svart. Iris Längd 132— Vingen 105—108 mm. ten af baktån. brun. Könen lika. FA mm. de Fot al Backsvala efter gamla därigenom, att fjädrarna på »Cutologue of birds». och pennorna äro kantade med rostgult. Ungarna skilja sig från ryggen skuldrorna samt arm- Backsvalan är utbredd öfver hela nordliga de- len af norra halfklotet med undantag af polarlän- derna. Vintern tillbringar hon i sydöstra Afrika, Indien och Amerika ända ned till Brasilien. I Skandinavien är hon spridd öfver hela halfön, där lämpliga lokaler finnas. Talrika kolonier förekom- ma ännu i Varanger, Porsanger och vid Luleälfyens fl. långt som passande boplatser finnas. stränder m. ställen. På fjällen går hon upp, så Collett har I Finland är hon allmän på lämpliga ställen ända upp till Muo- funnit henne häckande vid Rörås. På Kolahalfön finnes hon till Kola Hon synes tilltaga eller åtminstone ej aftaga i antal norrut. nio och Utsjoki. och Ponoi. I Danmark finnes hon spridd. På Gotland saknas hon (Kolmodin). 48 Backsvalan ankommer om våren till Vestergöt- land och Uppland omkring den 12—15 maj och flyttar bort tidigare än de öfriga arterna. Sålunda börjar höstflyttningen redan 1 midten af augusti och varar till midten af september. I motsats till föregående arter uppsöker hon ej människans boningar, däremot trifves hon bäst i närheten af vatten. TLTiksom hussvalan häckar hon i kolonier, som ofta äro mycket stora. Man ser henne med lätt och behaglig flykt dagen igenom fladdra utanför sin bostad och dess emellan göra besök vid närmaste vatten, öfver hvars yta hon stryker fram och åter, då och då likt sina med- släktingar upphämtande någon insekt. I sandvallar eller höga, af torfmylla bestående sjöstränder gräfver hon själf genom att med näbbet föra bort några sandkorn 1 sänder gångar af en, stundom ända till två meters längd. Längst in fin- nes en liten utvidgning för det enkla boet, som be- står af några konstlöst hopdragna strån och fjädrar. Backsvalan häckar dock ej så sällan äfven under ste- nar, där hon ej behöfver gräfva någon gång. Och är detta hos oss isynnerhet fallet på smärre holmar i våra insjöar. Äfven brukar hon gräfva sina gån- gar i säterstugornas torftak och synes föredraga dem, äfven om andra lämpliga lokaler finnas i närheten (Collett). Äggen, vanligen 5—6, äro rent hvita. Någon gång finner man ägg, som äro beströdda med små brunaktiga fläckar, och då äro vanligen alla äggen i kullen fläckade. Längd 17—18,5 mm., bredd 12—13 mm. Ladusvalsläktet, Hirundo, L. Ladusvalorna kännetecknas förutom genom sina nakna fötter äfven genom formen af de yttersta stjärtpennorna, som på insidan äro försedda med en inskärning. Denna inskärning finnes hos vår ladu- svala äfven på det näst yttersta paret af pennor och är oberoende af, hur djupt klufven stjärten är. Släktet omfattar omkring fyrtio arter och under- Hos arter, spridda öfver hela jorden. oss finnes blott en art. Ladusvalan, Hirundo rustica, L. (Tafla 21, fig. 2). Namn: Logsvala (Södermanl.), Saxsvala (Da- larna). Norska: Ladesvale, Sulu (Dofre). Danska: Forstuesvale, Marksvale, Ladesvale, Hussvale, Skor- Svali, Sveåla, Finska: Haarapääskynen. La- stenssvale, Svartbag Faeröarna: Isländska: Svala. topääskynen. Ofvan svart med stark blå eller violett metall- glans. Vingarna och stjärten svarta med grönaktig glans, stjärtpennorna utom de två mellersta, hafva en hvit fläck på midten af infanet, de yttersta stjärt- pennorna förlängda, ända till 50 mm. längre än de öfriga. Pannan och öfre delen af strupen rödbruna, ett bredt band tvärs öfver bröstet svart. Bröst och Honan har det rödbruna på pannan och strupen mindre samt stjärtens förlängda pennor kortare. Iris mörk- brun. Näbb och fötter svarta. Längd 191-—-218 mm. Vingen 120—181 mm. Ungarna likna honan, men ha den rödbruna buk hvita med svag rostgul anstrykning. färgen blekare och de förlängda stjärtpennorna kor- tare, endast med 20 mm. öfverskjutande de andra. Ladusvalans utbredning är mycket vidsträckt; hon finnes i hela Europa, Afrika och Asien samt ersättes i Ost-Asien och i N. Amerika af en mycket närstående art eller underart. I Sverige kan hon sägas vara allmän öfver hela landet upp till Enon- tekis och Karesuando (Sundevall). I Norge häckar hon regelbundet och allmänt ungefär till polcirkeln, men är funnen, om än enstaka, på spridda ställen öfver nästan hela Finmarken. Innanför Bodö häc- kar hon ännu talrikt, hon har ock häckat vid Karas- jok samt i Varanger, dessutom är hon iakttagen i Alten, ej långt från Nordkap, i Tanadalen och i Porsanger (Collett). om gårdar finnas där; så finnes hon vid Rörås stad och på Dovre (Sundevall). I Finland finnes hon upp till lappmarken samt på enstaka orter inom denna såsom i Songel och vid Tvalajoki samt vid Kola På fjällen går hon ock upp, är hon allmän På Faeröarna är hon iakttagen, men häc- i ryska lappmarken. I Danmark öfverallt. kar lika litet där som på Island, där hon ock un- dantagsvis träffas. Sorgligt att säga har ladusvalan under de sista 20 åren aftagit i mellersta Sverige. PSålunda är hon i Uppland ej så talrik som förr, och detsamma be- rättas från de flesta af mellersta Sveriges landskap. På Öland finnes hon dock fortfarande i stort antal. : Ladusvalan ankommer till Mälarprovinserna vanligen första dagarna af maj, tidiga vårar något förr, och flyttar bort i slutet af september och bör- jan af oktober. Någon enda gång ser man en ung fågel dröja kvar ännu emot slutet af nämnda månad. Någon tid före flyttningen samla sig såväl unga som gamla i ofantliga skaror. De hålla då gärna till kring sjöarna och tillbringa nätterna i vassen, sittande på vasstråen. Flocken, som samlas på kvällen, skingras åter om morgonen, då en hvar på sitt håll söker föda för dagen. TLadusvalan är en af människans trognaste följe- slagare, och hon trifs bäst kring landtgårdarna, på hvilkas tak hon hvilar, och i hvilkag uthus hon lägger sitt bo. I obebodda trakter häckar hon i branta klippväggar, men dessa hennes ursprungliga häckplatser har hon öfvergifvit öfver allt, där män- niskor bygga. nästan öfver allt dessa vackra fåglar, som så tillits- fullt sluta sig till -henne. I gengäld beskyddar människan »Tartarerna i Asien äl- ska svalan lika högt som den svenska bonden». Tadusvalan är en flygkonstnär af hög rang, och det är en ögonfröjd att iakttaga henne under hennes flykt. Härunder förskaffar hon sig all sin föda, som uteslutande består af mjuka insekter, hvarvid hon än seglar högt uppe i luften, än stryker fram tätt efter marken, stundom griper hon en insekt så nära vattenytan, att vattnet yr om henne. Den växlande höjden af hennes flykt, som naturligtvis är beroende på, hvar insekterna hålla till, anses båda väder. Hennes sång är ett enkelt, men behagligt kvit- ter, som hanen låter höra, så väl när han flyger, han sitter. Hon förföljer ifrigt roffåglar och rofdjur och låter då höra sitt varningsskrik, som kan uttryckas med »divitt», och hvarmed hon varnar andra fåglar, som så väl hafva reda därpå, som när att de vid första skriket skynda att gömma sig. Som vi redan nämnt, lägger ladusvalan helst sitt bo i uthus, ganska ofta träffas det dock under broar, där trafiken ej synes störa henne. Någon enstaka gång finnes det i en stenmur. Det har formen af en öppen, grund skål, hvilande på en bjälke eller dylikt och ofta skjutande ut öfver under- laget. Det muras hårdt och fast af lerjord med några få inblandade strån och fodras inuti med gräs- strån och fjädrar. Äggen, oftast 5, stundom 6, äro aflånga, hvita med röda fläckar och punkter, 19,5 Ladu- svalan lägger hos oss, enligt hvad vi iakttagit, en- dast en kull om året. Men ej sällan finner man sena kullar, så omtalas (Collett 1894) fynd af ännu ej flygande ungar så sent som den 21 sept. Hanen rufvar ej, men tillbringar nätterna sittande bredvid boet. —21 mm. långa och 13—14,5 mm. tjocka. Sedan ungarna limnat boet, kan man se för- äldrarna mata dem, och härmed fortsätta de stundom t. o. m. under flyttningen. 6 Fam. Ärlor, Motacillidae. Denna familj, som i norden endast räk- nar tvänne släkten, kännetecknas genom vin- garnas form och byggnad. Handpennorna äro ej förlängda. Den tredje armpennan in- ifrån är däremot starkt förlängd och räcker nästan till den hoplagda vingens spets samt är liksom de två innersta al en afvikande 7 form. Liknande vingar ega äfven lärkorna, men de ha tio handpennor, hvaraf dock den första är mycket kort, medan dessa hos ärlor Vinge af ärla. Näbbet, som har ett litet hak tätt det närmaste och piplärkor äro endast nio. i likhet med svalornas bakom spetsen och i saknar borst vid munvikarna, rakt och trindt. Fötterna är tämligen utdraget, Näsborrarna täckta af en väl utbildade, baktån vanligen försedd med en lång, rak klo. lärkorna. hvälfd hinna. äro Afven i detta hänseende likna ärlorna Samtliga hithörande fåglar äro insekt- ätare, i norden äro de flyttfåglar. Öfversikt af släktena: A. Ofvan ofläckade. Ben svarta. Stjärten unge- fär af samma längd som den hoplagda vingen eller längre (se beskrifningarna, sid. 51, 52) Ofvan fläckade, fjädrarna mörka i midten, med ljusare kanter. Ben ljusa. Stjärten kortare är den hoplagda vingen (jämför be- SKALD IT GALNA STAND 0) ee ae AS NS SRS Motacilla. Antluus. Ärlesläktet, Motacilla, L. Näbbet är rakt 1:sta, Ärlorna äro långsträckta fåglar. och smalt. Vingarna af medelmåttig längd. 2:dra och 3:dje handpennorna längst och nästan lika långa. Stjärten lång, i spetsen rundad, räcker långt utanför de sammanlagda vingarna. Fötterna täm- ligen klena med höga tarser. Färgen öfvervägande svartgrå och hvit eller gul och grön. Könen äro något olika. Särskildt gul- ärlans ännu knappt flygfärdiga unge påminner rätt Ungarna likna ej de gamla. mycket om en piplärka. Ärlorna delas ofta i tvänne släkten, så att alla svarta och hvita arter bibehållas i släktet Motacilla, alla gula förenas i ett släkte, Budytes. Emellertid finnas öfvergångsformer, svåra att inordna i något- dera släktet, och numera synes man böjd att bi- behålla släktet Motacilla odeladt. Man känner 27 arter och umderarter, spridda öfver gamla världen och Amerikas nordvestra hörn. I norden ega egent- ligen endast två arter hemortsrätt. Ärlorna äro särdeles vackra, lifliga fåglar, som tillhöra öppna platser, fält eller sanka marker; helst bo de i närheten af vatten och saknas inne i sko- garna. De vistas nästan ständigt på marken, där de ock söka sin föda. Deras rörelse är springande eller gående, ej hoppande, och de vippa ofta upp och ned med stjärten. Flykten sker i korta bågar, och därunder låta de oupphörligt höra sin vanliga lockton. Endast hanarna sjunga, och sången består af ett enkelt kvitter och är ej synnerligen melodisk. De bygga enkla, men väl hopfogade bon, som läggas på marken eller i hål. Vi hafva aldrig funnit någon ärla häckande två gånger. Öfversikt af arterna. I. Undre stjärttäckare hvita eller gulhvita. A. Gammal fågel i sommardräkt med grå INVIGS Sdorsdsva BSS BO NUNNNS INN FFUVIYN TN) 0CAILSLENI M. alba. B. Gammal fågel i sommardräkt med svart eller! Svartfläckig SygG, os:scsscscs ssk esnsar M. lugubris. II. Undre stjärttäckare bjärt gula. A. Bröst gult eller gulhvitt, undre stjärt- täckare bjärtare gula än bröst och mage. M. melanope. B. Hela undersidan jämnt gul, undre stjärt- täckare ej bjärlare än bröst och mage. 1. Pannan grå, hjässan grå eller svart. M. flava. a. Örontäckarna grå...... M. flava, hufvudarten. b. Örontäckarna svarta... M. flava, var. borealis. 2. Pannan gul, hufvudet gult och grönt, saknar grått eller svart....s.....«...- Mi UV. Sädesärlan, Motocilla alba, L. (Tafla 11, fig. 5, s i vårdräkt, fig. 6, unge i vinterdräkt). Namn: Ringärla, Kokärla, Gatärla, Blåärla: Toärla (Smål.); Linärla (Vester-Norrl.); Husärla, Takärla (Dalarna); Arla A. W. Malm; Ala (Smål.); Isspjärna (äfven i Nyland); Gadegrim (Skåne); Langhale(Gotl.); Kokvittra (Norrl.); Gateveppe(Smål.); Kukurella (Helsel.). Norska: Erle, Linerle. Danska: Hvid Vipstjaert, Havrevimpe, Havresaed, Blaa Huvresaed; Baadfugl (Aerö); Smediefugl, Havrefugl, Stenpikker, Rendestenssanger (Syd- Sjaelland). Faeröarna: Erla, Erla Kongsdöttir. Is- land: Måriu-Erla. Finska: Vaikea västäräkhkt, Peästärikki, Katrikka. Tapska: Pestur. Sommardräkt: ofvan askgrå med hjässan och Gaderender, nacken svarta. Pannan, kinderna och halsens sidor Pvita. norna och täckfjädrarna med breda, gråhvita kanter. Vingpennorna svartaktiga, de inre armpen- Stjärtpennorna svarta, de mellersta med smala, hvita kanter, de båda yttersta på hvar sida till största delen hvita. Under hvit med bröst och strupe svarta. Honan har mindre rena färger och det svarta 1 nacken gråaktigt. Tris mörkbrun. Näbb och fötter svarta. Längd 181—-198 mm., vingen 81—93 mm., stjärten S1— 94 mm. Nedanstående öfversikt, i hufvudsak hämtad ur » Catalogue of Birds», torde gifva en god föreställ- ning om sädesärlans växlande dräkter. I. Strupen hvit eller gulhvit. A. Pannan af samma färg som hjässan. a. Strupen smutshvit med gul anstrykning. Bröstet grått. 1:sta ungdräkten. b. Strupen hvit med svag, gul anstrykning; hvita undersidan fläck. 1 höstdräkt. mellan strupen och den en halfmånformig, svart Unge -B. Pannan hvit. a. Hjässan grå liksom ryggen. Unge i vinterdrikt. b. Hjässan svartfläckig, afstickande från ryg- gens gråa färg. De gamla i höst- och vinterdräkt. II. Strupen svart. A. Hj: ssan och bakhalsen svarta. Hanen i vårdräkt. B. Bakhalsen gråblandadt svart. Honan i vårdräkt. Sädesärlan bebor hela Europa och norra Asien samt öfvervintrar i Afrika norr om ekvatorn samt i södra Asien. Inom Skandinavien och Finland förekommer sädesärlan allmänt ända upp till Is- hafvets strand. Äfven i Danmark är hon allmän, men säges på Bornholm vara sällsyntare (Collin). På och höst, men skall ej häcka där, hvaremot hon Hon kommer om våren regelbundet ungefär vid samma tid, åren 1865—1870 kom hon till Vestergötland 2—10 april (i medeltal ”/,), till Uppland åren 1889— 1891 omkring den 10. april. Till södra delar kommer hon i regel sista veckan af mars Faeröarna förekommer hon allmänt under vår finnes sommaren öfver på Island (Collin). danska öarnas (Collin), till södra Norge i början af april, till Fin- Höstflyttningen Någon enda gång, marken i början af maj (Collett). sker i september och oktober. ehuru ytterst sällan, öfvervintrar sädesärlan 1 Sverige. Sålunda uppehöll sig under den blida vintern 1873— 74 en ung fågel vid Uddevalla, där han på den öppna fjärdens stränder sökte sig föda. Vid Upsala hafva vi ett par gånger sett unga fåglar kvar ännu i början af december. Enligt Collett synas öfvervintrande sädesärlor ej vara så sällsynta i Norge. Hon uppehåller sig gärna vid människoboningar, till och med inne i städerna, och följer troget bon- dens plog för att söka föda i de upplöjda fårorna. Bäst trifs hon vid vatten, och man ser henne ofta trippa omkring på sjö- och hafsstranden, och gärna bosätter hon sig på små, kala holmar. Stundom har det händt, att hon lagt sitt bo på ett i hamn liggande fartyg, och om rufningen börjat, innan fartyget lämnat hamnen, följer hon med på resan. Sålunda gjorde en gång en ärla, som byggt sitt bo på en i Göteborgs hamn liggande ångbåt, resan öfver Atlanten, alltjämt rufvande sina ägg och uppe- hållande lifvet med de smulor från köket, som till- föllo henne. En annan hade en gång byggt sitt bo i en järnvägsvagn, som någon tid stått stilla, och följde under rufningen med tåget fram och åter. Det är gifvet, att en fågel, som så tyr sig till män- niskan och visar så ringa skygghet, skall vara mycket omtyckt, synnerligen som hon därtill är en den täckaste varelse, man kan skåda. I Vestergötland ansåg allmogen förr, att det var syndigt att döda ärlan, och att ett sådant brott på ett eller annat sätt komme att straffas. Sädesärlan förföljer ifrigt roffåglar och anställer då med sina upprepade var- ningsskrik ett verkligt oväsen. Ett eget läte, som kan återgifvas med »plirit», låter hon höra, hvar gång hon höjer sig under sin vågiga flykt. Sitt bo lägger sädesärlan på skyddade ställen, såsom i stenrös, under broar, tegelpannor eller någon gång i ihåliga träd. Äggen, vanligen 6 till antalet, äro gråhvita, tätt beströdda med brunaktiga fläckar. Längd 19—22,5, tjocklek 14,5—15,5. Engelska sädesärlan, Motacilla lugubris, Temm. (Taf. 11, fig. 7, S). Syn. Motacilla yarelli, Gould. Namn: Svartryggig ringärla, Nilsson. Ofvan svart. Pannan och hufvudets sidor hvita, strupens och bröstets svarta färg sammanflyter på sidorna med ryggens. TI öfrigt under hvit. Honan har det svarta å ryggen gråblandadt. Längd 185— Vingen 90—92 mm. ärla 205 mm. Denna af många endast som en varietet af vår vanliga sädesärla, men upptages här anses i öfverensstämmelse med bruket bland de engelska fågelkinnarna som Hon finnes i vestra Stor-Brittanien, Frankrike och Holland. egen art. Turopa: Ak I Sverige är hon funnen i Skåne (Nilsson) samt en gång vid Göteborg (""/, 1843, A. W. Malm). Sannolikt häckade ett par å Stora Karlsön vid Got- land sommaren 1895 samt ett annat på Kräcklingen utanför Värmlandsnäs (Kolthoff). I Norge före- kommer hon årligen, om än sällsynt, spridd längs sydvestkusten och synes till och med öfvervintra där (Stavanger ”!/, 1885) samt är funnen häckande på Jaederen och vid Bergen (Collett 1894). I Dan- mark är hon funnen vid Viborg (Reinhardt 1876) och upprepade gånger vid Ribe, där hon äfven häckat (Collim). Till lefnadssätt och bobyggnad liknar hon den vanliga sädesärlan, hvilkens ägg den engelska sädes- ärlans också alldeles likna. Gråärlan, Motacilla melanope, Pallas. (Tafla 11, fig. 4, I i öfvergångsdräkt om hösten). Syn. Motacilla boarula, Penn., M. sulphurea, Bechst. 3 Namn: Långstjärtad ärla, Sundevall. Danska: Graa Vipstjert, Kjaerböll. Bjergvipstjert. Ofvan grå med gröngul öfvergump. Ving- pennorna svartaktiga, de inre armpennorna med hvita kanter, alla vid basen hvita, vingtäckarna med hvita spetsar. Stjärten svart, den yttersta pennan helhvit, de två följande hvita med ytterfanet utom i spetsen svart. Hufvudets sidor grå. Bakom ögat ett hvitt band och ett annat på hvar sida om den svarta strupen. Under helgul eller gulaktig, sidorna med inblandadt grått. har orenare och ljusare färger samt endast ett par Honan liknar hanen, men mörka fjädrar på den gråhvita strupen. Om hösten har hamen hvitgul strupe, de hvita strecken på hufvudet äro otydliga och bröstet med rostgul anstrykning, längden c:a 175 mm., vingen c:a 30 mm. Gråärlan finnes öfver större delen af Europa Sibirien samt öfvervintrar 1 södra Asien och Afrika. mycket sällsynt. I Danmark är hon iakttagen på Fyen (Litken 1885), vid Kiöbenhavn (Winge 1890), vid Naestved (Baagöe ete. 1893) samt vid Ribe (Collin 1895). I Sverige är hon funnen en gång vid Krapperup i Skåne ('/,, 1843), och i Norge vid Bergen ("/, 1876, ”/; 1881, Collet 1877, 94.) Den grå ärlan vistas helst vid vatten, hvari hon ofta lär söka sin föda och norra Redan 1 norra Tyskland är hon vadande. 2 2 = Uppgiften (Nilssons fauna 3 uppl, s. 379), att hon årligen skulle häcka vid Göteborg, bör såsom obestyrkt läm- nas utan afseende. A (MATTE OO af hufvudarten, fig. 3, I af var. viridis Gulärlan, Motacilla flava, Ii. 2 alla i sommardräkt). Syn. Budytes flava. Den nordliga varieteten: Motacilla flava var. viridis, Gmelin, var. borealis, Sundev., var. melanocephala, Ticht.f Namn: Linärla; Gularla, A. W. Malm; Gul säsälla (Sörml.); Linkukurella, Gölkukurella, Så- fuggel, Sådyppa (EHelsingl.). Norska: Gulerle, Saa- erle. Danska: Gul Vipstjert, Maifugl, Engfugl, Gulspink, Guldfugl (Enö); Gul Havresaed, Smörfugt, Gulfovl (Thy). Faeröarna: Erla Iongsdöttir. Fimsk Keltavästäräkki, Karjasirkku (Österb.). Fiskis-cicas'. Den nordliga varieteten: Svarthufvad gulärla, Nordisk gulärla. Lapska: Sommardräkt: rygg och skuldror gröna, hufvu- det blågrått med ett hvitt band öfver ögat och mörkare örontäckare, vingarna brunaktiga med hvit- gula kanter på vingtäckarna och de tre innersta armpennorna, stjärten svartbrun, de två yttersta pennorna på hvar sida till större delen hvita. Un- der klart gul. Strupen ofta: delvis hvit eller be- gränsad af hvita band. Honan är ofvan mörkare, gråbrun med:grön anstrykning, hufvudet nästan af samma färg som ryggen, strupen hvitaktig, de öfriga undre kroppsdelarna mattare gula. Om vintern äro hufvud och hals af ryggens färg, matt olivbruna. Under är fågeln hvitgul, ofta med mörka fläckar på halsen. Från årsungarna skiljas de genom den gröna anstrykningen på ryggen och den gula på undersidan, som dessa sakna. Iris Längd 160-—180 mm., vingen 70—85 mm., stjärten 62— 74 mm. brun. Näbb och ben hos båda könen svarta. Ungen i sin första dräkt är ofvan mörkbrun, svagt vattrad med rostgula fjäderkanter, öfver ögat ett gulhvitt streck, halsens sidor af samma färg, På hvardera sidan om strupen ett brunsvart band, som tvärs öfver brö- genom ögat ett mörkt band. stet sammanhänger med det motsatta. Vingens fjädrar kantade med gulhvitt, vingtäckarnas lika färgade spetsar bilda tvänne band öfver vingen. Under hvitaktig med rostgul anstrykning. I synnerhet innan stjärten vuxit ut, påminner gulärleungen rätt mycket om en piplärka. Från den ofvan beskrifna hufvudformen afviker den nordliga varieteten, Motacilla viridis eller bore- alis, därigenom att örontäckarna äro svarta och att det hvita bandet öfver ögat saknas. Hjässan, som + Så kallas hon af Nilsson, härmed menas dock nu- mera en annan art eller varietet, hvars hem är sydöstra Europa. stundom är grå liksom hos hufvudarten, är vanligen mörkare och ibland svart. Ryggen är mörkare än hos hufvudarten." Honan och ungarna kunna knap- past skiljas från hufvudarten. Några fågelkännare upptaga fortfarande denna varietet såsom själfstän- dig art. Gulärlan bebor Europa och norra Sibirien samt Kina och ersättes af en mycket närstående underart i Sibiriens vestra och mellersta delar. Hon öfver- vintrar i Afrika, Indien och på Moluckerna. Hufvud- arten finnes i Sverige i allmänhet talrikt upp till Dalälfven samt på Gotland. t. ex. Bohuslän, skall hon vara mindre allmän, men I Norge är hon endast funnen på Jaederen, där hon är sällsynt, men dock häckar (Collett 1894). I Danmark är hon allmän öfver hela landet, men I de vestra delarna, är i Vestergötland mycket vanlig (Kolthoff). skall saknas på Bornholm. TI Finland förekommer hon jämte den nordliga varieteten. De finnas båda i trakten af Kuopio. Den nordliga rasens häcknings- område synes i Sverige ej vidtaga omedelbart, där hufvudartens slutar, utan först vid Ångermanälfven I Norge är hon i subalpina och alpina trakter allmän ända från närheten af Kristiania upp till Nordkap (Collett). I Finland sträcker sig hennes område ända till landets nord- gräns (Mela). Denna ras finnes dessutom i norra Ryssland och Sibirien. ligger sydgränsen för dess område (Sundevall).=+ och finnes i Ostfinmarken I sydligare trakter träffas den ej sällan under vårflyttningen. Gulärlan till ärlan, till trakten af Odense sista veckan i april eller början af maj (Collin), till Upsalatrakten om- kring den 10—15 maj (Kolthoff), till sydliga Norge i midten af maj (Collett). komma något senare. ankommer oss senare än sädes- Den nordliga rasen synes Bort flytta de i september. Sär- deles väl synes hon trifvas tillsammans med boska- Gulärlan bebor sanka ängar och betesmarker. pen och sätter sig ofta på kreaturens ryggar. Sångare är gulärlan än mindre än sädesärlan, men sin lång- dragna lockton låter hon ofta höra. Sitt bo lägger gulärlan på marken, det är öppet, skålformigt och bygges af torra grässtrån samt fodras inuti med hår eller tagel. Äggen läggas i början > Collett kallar denna form Motacilla cinereocapillata, Savi; härmed betecknas dock ofta en särskild varietet, hvil- kens typiska hane kännetecknas af en otydlig, hvit strimma öfver ögat och hvit strupe, och som finnes i Medelhafsländerna. 44 En uppgift (Sundström 1888), att den sydliga rasen (= hufvudarten) blifvit funnen vid Sundsvall, är 1 och för sig ej osannolik, om ock Sundsvall ligger utom dess område. Emellertid finnes ej uppgifvet, om hanen undersökts, så att önskvärdt vore, om uppgiften kunde bekräftas. af juni, de äro vanligen 5—56, rödaktigt grå eller gulgrå med täta, skarpa, brunaktiga fläckar, längd 17—20 mm., tjocklek 13,5—15 mm. Grönhufvade gulärlan, Motacilla raii, Bonap. Il, fe & Motacilla (Tafla Syn. Pall. Ofvan olivgrön, hufvudet utan grått eller svart, Budytes rat, campestris, men stundom gult äfven på hjässan. Vingar och Under bjärt gul. Genom ögat ett grönt band, öfver detsamma ett gult. färger, strecket öfver ögat är hvitaktigt och under- stjärt som hos den vanliga gulärlan. Honan liknar hanen, men har orenare sidan blekare. Iris mörkbrun. Näbb och fötter svarta. Längd 160—170 mm. Vingen 79—81 mm. Stjärten 67—71 mm. Ungen: ofvan olivbrun med grön anstrykning på bakryggen, under hvitaktigt gråbrun. Liksom det finnes en sädesärlan mycket när- stående art eller varietet, som har sitt hufvudsakliga hem på de brittiska öarna, så afvika ock de där Skill- naden är emellertid ej större, än att flera författare boende gulärlorna från den vanliga arten. ansett den engelska gulärlan, som vi ju kunna kalla henne, endast såsom en lokal varietet, jämförlig med den nordiska rasen af vår vanliga gulärla. Utom i Storbrittanien finnes denna gulärla äfven i södra Ryssland. I Norge är hon funnen (''/, 1884) på Jaederen af Collett. hon oss veterligt ej iakttagen. I öfriga nordiska land är Piplärksläktet, Antihus, Bechst. — Näbbet är nästan rakt, spetsigt, föga hoptryck och köladt mellan näsborrarna. Pannan plattad. Fötterna tämligen höga, spensliga, baktåns klo ofta förlängd. Till färgen likna de olika arterna myc- ket hvarandra. De äro ofvan fläckiga med fjädrarna mörka i midten och ega vanligen fläckigt bröst. Könen äro nästan lika, men ungarna äro mera fläc- kiga än de gamla. - Man skulle kunna säga, att piplärkorna bilda en öfvergång mellan ärlorna och lärkorna. I sin smärta kroppsform, de förlängda inre armpennorna, sin gång och sin flykt likna de de förra; till färg, lefnadssätt och genom sin långa bakklo de senare. Af piplärkor känner man omkring 40 arter, de finnas öfver hela jorden med undantag af Stilla hafvets öar. Piplärkorna bebo öppna fält och sanka mossar eller sågom skärpiplärkorna kala klippor och holmar, endast en art, trädpiplärkan, håller till i skogarna, men äfven hon har sitt bo på marken. På marken löpa de snabbt, och då de vistas i träden, hoppa de ej från gren till gren såsom andra fåglar, utan de gå längs grenarna. De lifnära sig af insekter, företrädesvis små skalbaggar, hvilka de krossa med näbbet, innan de svälja dem, men de äta äfven frön. Alla arterna hafva ett eget sätt att sjungande höja sig i luften med utbredd stjärt, och några ar- När de höja sig, låta de höra ett hastigt upprepadt »zi, zi, ter sjunga nästan i takt med vingslagen. Zi, z1», men då de sänka sig, byta de om ton och låta höra ett långdraget »zia, zia, zia», som mer harmonierar med den stilla, sväfvande flykten nedåt. Man skulle kunna likna dessa deras luftlekar vid en dans, hvartill de själfva bestå lämplig musik. De hafva ett eget sätt att dölja sig för roffåglar, som är lättast att iakttaga på nyss utflugna ungar. När de varsna en fiende eller varskos om någon fara, trycka de sig ej i likhet med lärkorna mot marken, utan göra sig i likhet med trastarna mycket smala, böja stjärten nedåt och rikta näbbet uppåt, härige- nom förlora de så att säga sitt fågelliknande utse- ende och äro då såväl på marken som uppe i trä- den äfven för människan mycket svåra att varse- blifva. Alla piplärkor lägga sina bon på marken, dessa äro öppna och enkelt byggda af torra grässtrån eller dylikt, och äggen, vanligen 5 till antalet, äro of- tast af mörk färg, alltid fläckiga. Om de ofta före- kommande uppgifterna, att piplärkorna skulle lägga mer än en kull, gäller detsamma, som ofvan blifvit sagdt om fera af våra småfåglar t. ex. trastar, sva- lor. Vi vilja särskildt framhålla, att den ene af oss haft tillfälle att följa ett flertal ängpiplärkor under deras familjelif, och att, ehuru han ofta iakt- tagit mycket försenade kullar, orsakade af, att hanen först sent funnit en maka, eller af förstörda bon, han dock aldrig iakttagit, att tvänne kullar kläckts under samma år. Ej heller värpa de om, ifall un- garna beröfvas dem. Öfversikt af arterna. I. Tarsen betydligt öfver 25 mm. lång och baktåns klo längre än halfva tarsen...... 4. II. Tarsen icke eller föga mer än 25 mm. A. Baktåns klo lika med eller längre än baktån och föga böjd. 1. Den andra stjärtpennan i yttre fanet richardi. öfver midten hvit eller hvitaktig... ÅA. campestris. 2. Den andra stjärtpennan icke eller blott i spetsen hvit eller hvitaktig. = Benen mörkbruna eller svartak- tiga. Tarsen 22 mm. och däröfver, AA. obscurus- i ++ Benen ljusbruna. Tarsen 22 mm. och därunder. a. Hakan och strupen hvitaktiga med en rad svartaktiga fläckar Jak), Iahybhlelaktl SEEN. sobbocopuboduos ÅA. pratensis. b. Hakan och strupen i sommar- dräkten rostgulaktiga ...........- ÅA. cervinus. B. Baktåns klo kortare än hbaktån och NER ING 900008095009505630 399 LSN.NGNJLTAN A. trivialis. Stora piplärkan, Anthus richardi, Vieil. (Tafla 10, fig. 8). Syn. Corydalla richardi. Namn: Richards piplärka, Nilsson. Norska: Stor Piplaerke. Ofvan brunsvart med på hufvud och hals gul- grå och på ryggen rostbruna fjäderkanter, öfver ögat ett otydligt, hvitaktigt streck. med rostgula fjäderkanter, de små vingtäckarnas Vingarna mörkbruna fjäderkanter liksom de störres 1 spetsen hvitgula. Stjärtpennorna . mörkbruna, de med rödbrunt, den yttersta pennan till större delen och den följande till hälften rent hvita. Under hvit- aktig, strupe och bröst med rostgul anstrykning, mellersta kantade strupen på hvar sida begränsad af ett band pilfor- miga, svarta fläckar, bröstet beströdt med liknande. Könen lika. Längd Buk och undergump smutsigt hvita. Tris brun. Näbb brunt. Fötter ljusbruna. 177—195 mm. Vingen 92—100 mm. Ungfågeln liknar de gamla, men är ofvan ble- kare och har vingtäckarna kantade med hvitt. Den stora piplärkan häckar i Asiens östra och mellersta delar och öfvervintrar i samma världsdels södra trakter, men förekommer rätt ofta isynnerhet I Sve- rige har hon endast en gång med säkerhet erhållits, höst och vår i de flesta af Europas länder. ombord på en ångare i Kalmarsund (""/,, 1856). I Norge är hon funnen två gånger: i augusti 1843 vid Fredrikshall och den ”"/,, 1868 vid Kristiania. Hvarken i Danmark eller Finland är hon iakttagen. Till lefnadssättet skall hon något påminna om fältpiplärkan. Fältpiplärkan, Anthus campestris, Bechst. (Tafla 10, fig. 4). Agrodroma campestris. Danska: Markpiber. Fin- Syn. Namn: Fiältlärka. ska: Kangaskirvinen. Ofvan gulgrå med oskarpa, mörka fläckar. "Ett hvitaktigt band öfver ögat, örontäckarna mörka. Ving- pennorna svartbruna, i utfanet kantade med gulbrunt, vingtäckfjädrarna mörkbruna med mycket breda, ljusa kanter, yttersta stjärtpennan nästan helt och den följande i hela utfanet och i spetsen af infanet hvita med gulbrun anstrykning, den förra med hvit, den senare med brun spole. Under hvitaktig med grå- gul anstrykning, ett mörkt band på hvar sida om strupen och på bröstets sidor några få brunaktiga fläckar, som stundom saknas. Könen nästan lika. Iris brun. Näbb gulbrunt, ofvan mörkare. Fötter blekt brungula med långa tarser. Längd omkring 177 mm. Vingen 85—91 mm. Ungen är ofvan mörkbrun med ljusa fjäder- kanter. tydligare än hos de gamla fåglarna och bröstet med De svarta strecken på sidorna om strupen talrika, svartbruna fläckar. Fältpiplärkan finnes öfver en stor del af Europa, mot söder långt in i norra Afrika samt mot öster i Kina. Hos oss förekommer hon endast på några få ställen i sydliga delar af landet: i Skåne, på Skanörs ljunghedar, på södra Gotland och på norra Öland. På oss henne år 1891. sistnämnda ställe träffade den ene I Halland häckar hon liksom i Askim strax söder om Göteborg (4. W. Malm). = I Danmark skall hon häcka mellan Aalbaeck och Skagen, dessutom är hon iakttagen vid Helsingborg och på Amager. I Finland är hon funnen vid S:t Mickel ("/, 1855. M. v. Wright). däremot ej iakttagen. I Norge är hon Hon är en äkta stäppfågel, som håller till på öppna fält eller sandmoar, glest bevuxna med bu- skar eller spridda träd. Hennes dräkt sammansmäl- ter så med sanden, att hon mot denna är svår nog att flykten erinra mycket om ärlornas. se. Hennes rörelser på marken och särskildt Locktonen är helt afvikande från de andra piplärkornas och erin- Men i likhet med de öfriga piplärkorna höjer sig hanen i luften liksom rar mer om en bofinkunges. till lek, han flyger ej rakt upp som de andra pip- lärkorna, utan han höjer sig snedt i bågar och sjun- ger ej under uppstigningen. När han sänker sig, låter han höra sin sång, som Holmgren mycket väl återger med »zir-ly, zir-ly-huit». Fältpiplärkan sy- nes ankomma till Öland först i maj, och i septem- ber hafva vi några få gånger träffat henne stadd på flyttning. Boet, som består af torra grässtrån, läg- ges på marken. Äggen, vanligen 5 till antalet, äro hvita med tämligen täta, gråbruna och rödbruna fläckar hårfint streck. Längd 20,5—23 mm., tjocklek 15—16 mm. och något enstaka, Skärpiplärkan, Anthus obscurus, (Lath.) (Tafla 10, fig. 5, sommardräkt). Syn. Anthus rupestris, Nilss. & I Sundströms arbete 1887 finnes i tabellerna uppgifter om, att fältpiplärkan skulle häcka vid Tuleå och i Nerike samt vid Wexiö, dessa fynd äro ej omnämnda 1 texten och torde synnerligen väl behöfva bekräftas. Stjärten 69—76 mm. af An UI Namn: Strandlärka, Klipplärka. Norska: Skjaer- piplaerke. Danska: Skjaerpiber, Strandpiber, Strand- pibelaerke, Strandlaerke. Finska: Luotokirvinen. Ofvan mörkt brungrå med otydliga, ljusare fjäderkanter och svaga, mörka fläckar i fjädrarnas midt. Vingpennorna mörkbruna med smala, ving- täckarna med breda, ljusare kanter i ytterfanet. Stjärtens yttersta penna till sin yttre hälft snedt hvitaktig. Öfver ögat en gråhvit strimma. Undre kroppsdelarna smutsigt hvita på bröstet med stora, gråbruna fläckar. Könen lika. Om vintern har hela dräkten en gulgrön an- strykning och stundom på undersidan en gråröd ton. Iris benen mörkbruna. 34—93 mm. Skärpiplärkan bebor Europas kuster från Hvita Näbbet ofvan svart, för öfrigt brunt, Längd 160—180 mm. brun. Vingen En närstående art eller aquatica, Bechst), hafvet till Biscayabukten. varietet, Anthus spinoletta, (L.) (= bebor mellersta och södra Europas berg äfven inne i landet. I Sverige finnes hon med säkerhet längs hela vår Östersjökust samt på Gotland, på Bornholm skall hon saknas (Collin), och om än uppgifter om hennes förekomst längs Bottenhafvet saknas, kan man dock taga för gifvet, att hon finnes rundt dess kuster i hela deras utsträckning; på finska sidan är hon iakttagen i södra Österbotten samt kring landets sydvestra kuster. På ej sällsynt, likaså längs Norges hela kust ända till vår vestkust är hon ryska gränsen samt kring Kolahalföns stränder. I Danmark finnes hon här och hvar längs kusterna. Till det inre af landet kommer hon sällan, men är dock iakttagen häckande vid Venern och finnes om än mycket sällsynt i det inre af Finland t. ex. vid Kuopio (Mela). I Norge är hon funnen vid Mjösen (mars 1889), (Collett 1894). På Faeröarna finnes hon året om. Denna piplärka är en äkta skärgårdsbo, som har sitt hem på kala klippor och holmar eller på den bergiga hafsstranden. Ehuru många skärpip- lärkor lämna norden om vintern, stanna dock några isynnerhet under blida vintrar kvar vid våra vestra och södra kuster. talrikt öfvervintra ända upp till Trondhjem (Collett), och de, som flytta, fara sent (från -Varanger i ok- tober) samt komma tidigt åter (i norra Östersjön I Norge lär hon årligen tämligen redan i mars), ej heller flytta de långt mot söder. Med sin något pipande, men rätt behagliga sång lifvar skärpiplärkan i hög grad våra på andra sångfåglar blottade yttre skärgårdar. Uppskrämd låter hon alltid höra sin vanliga lockton, ett fint »ist ist», och om våren ger man ofta hanarna sjun- gande höja sig i luften, Sitt bo lägger gräsbeväxt springa i berget, det består af gräs och är skärpiplärkan vanligen i en helst inuti fodradt med finare strån, ett bo från Nordkap med renhår. Äggen, vanligen 5, äro mörkare eller ljusare grå, med gråbruna, sammanlöpande fläckar och en eller två hårfina, svarta streck. Längd 21 —24 mm., tjocklek 15—17 mm. Ängpiplärkan, Anthus pratensis, (L.) (Tafla 10, fig. 7). Namn: Änglärka. Norska: Engpiplaerke, Eng- Danska: Engpiber, Englaerke, Pibelaerke. Faeröarna: Gråatujtlingar, Gråtitlingur. Island: Gråtitlingr. Finska: Nättykirvinen, Heinäkirvinen. Lapska : Cici-cicas'. lorke. Ofvan mörkbrun med gulgröna fjäderkanter och svarta fläckar i fjädrarnas midt. Vingar och stjärt mörkbruna med gulhvita fjäderkanter. Stjärtens yttersta penna till hälften snedt utåt hvit, den andra Ett streck öfver ögat samt alla undre kroppsdelar smutsigt stundom i spetsen med en hvit fläck. hvita, på strupens sidor, på bröstet och på kropps- sidorna med svartaktiga längsfläckar, strupen, buken och undergumpen ofläckade. Strupen stundom, isyn- nerhet om våren, med en rödaktig anstrykning, på- minnande om den rödstrupiga piplärkan. Könen lika. I höst- och vinterdräkten har fågeln starkare gröngul anstrykning och bredare, ljusa fjäderkanter. Tris brun. Näbbet ofvan svartbrunt, under ljusare, benen ljusbruna: Längd 150—160 mm. 75—982 mm. Vingen Ungen liknar de gamla, men har större, mörka fläckar och saknar grön anstrykning. Ängpiplärkan bebor hela Europa, och om vin- tern utsträckes hennes område till norra Afrika, På den hon mycket allmän och mot öster går hon till Ob och Turkestan. Skandinaviska halfön är förekommer som häckfågel öfver hela landet från och med Skåne och Öland till upp på fjällplatåerna i Lappland och norska Finmarken. Mot norden är hon kanske allmännare än i de sydligaste land- I skapen. Finland förekommer hon från landets södra till dess norra gränser. I Danmark finnes hon öfver hela landet och släktet. På och häckar såväl högt uppe i fjällen som på hafvets nivå (Collin). Hon eller små kärr och saknas ej mångenstädes, där så- Faeröarna och Island är hon allmän älskar mest sanka, helst tufviga myrar dana marker finnas. I Vestergötland är hon på Falbygdens stora myrar mycket allmän. Hon hoppar ofta helt orädd framför vandraren eller Ayger upp, är den allmännaste af 6 oupphörligt upprepande den fina lockton »ist», »ist», som är så karaktäristisk för alla piplärkor. Ängpiplärkan ankommer till oss tidigt om vå- ren, någon gång redan i slutet af mars, men alltid senast i midten af april. Höststräcket börjar 1 sep- I likhet med de öfriga piplärkorna flyttar hon aldrig 1 täta tember och räcker hela oktober månad. flockar, men väl i stora, glesa sällskap. Sitt bo lägger hon i kanten af en tufva, van- ligen till en del doldt under tufvan. Det är byggdt af fina grässtrån. Äggen, 5—7, oftast 6, äro grå- bruna eller någon gång nästan chokladfärgade med mörkare, sammanlöpande fläckar. Längd 19—21,5 mm., tjocklek 14—16 mm. Rödstrupiga piplärkan, Anthus cervinus, (Pall) (Tafla 10, fig. 6, I i sommardräkt). Namn: Rödstrupig iängpiplärka, Nilss., Röd- halsad piplärka, Sundev. Norska: Brunstrubet Piplaerke. Finska: Tunturikirvinen, Pellrakirvinen. Ofvan mörkbrun med gulgrå fjäderkanter utan grön anstrykning. Vingar och stjärt mörkbruna med vingtäckarnas ljusa spetsar bildande två band snedt öfver vingen. Stjärtens yttersta penna till hälften snedt utåt hvit, den andra stundom i spetsen med en hvit fläck. Öfver ögat gulhvita fjäderkanter, ett rödbrunt streck, strupen och bröstet ljust röd- bruna och liksom sidorna med glesa, svarta fläckar. Magen och sidorna gulhvita, undergumpen med svag, rostbrun anstrykning. Honan har vanligen endast strupen och hufvudets sidor röda. I höstdräkten hafva de gamla fåglarna den rost- gula färgen på halsen svagare, fjäderkanterna äro gulbruna och undersidan mer gul. Den gröna an- strykning, som man särskildt i denna dräkt finner Om vintern saknas det Näbbet brunt, fötterna ljusbruna, bakklon ganska rak. Längd hos ängpiplärkan, saknas. rödbruna på strupen alldeles. Iris brun. 151—175 mm. Vingen 78—92 mm. Ungen har på rygg och vingar breda, rostgula fjäderkanter, undre kroppsdelarna ljust rostgula med stora, täta, svartaktiga fläckar på hals, bröst och sidor. Strupen saknar allt rödbrunt. Som framgår af ofvanstående beskrifning, är den rödhalsade piplärkan mycket lik den vanliga ängpiplärkan. I sommardräkt äro de visserligen ej svåra att skilja, men i vinterdräkten har detta sig ofta mycket svårt. Den rödhalsade piplärkan sak- den anstrykning, som ängpiplärkan Det är tvifvelaktigt, huruvida den rödhalsade piplärkan bör anses som själfstän- nar gröngrå nästan alltid. eger. dig art. Den rödhalsade piplärkan häckar 1 Europas och Sibiriens nordligaste delar samt öfvervintrar i norra Hon är en Afrika och i södra Asien samt Kina. högnordisk fågel, som hos oss endast bebor nord- ligaste Lappland (funnen vid Karesuando af Lillje- borg). där hon ännu är talrik. I Finland finnes hon i lappmarken I Norge torde hon ej häcka söder om Tromsö, Allmännast är hon i Ost- finmarken. och dessutom på Kolahalfön. liknar ängpiplärkan, igenkännes hon dock lätt af Ehuru hon mycket ett vant öra på sin lockton, som består af ett enda klarare, djupare och mer utdraget »dsy», medan ängpiplärkan låter höra ett dubbelt »ist, ist». Till lefnadssättet liknar hon nästan fullkomligt ängpip- lärkan, med hvilken hon ofta delar häckplats. Under vårflyttningen är hon 1 Sverige mycket sällsynt, Kring Stockholm (Sundevall) och Upsala (Kolthoff) anträffas hon ej Vi ha äfven er- men ej så om hösten. så sällan i midten af september. hållit henne från Öland och Bohuslän, hon är dock därstädes mer sällsynt. Collett (1894) anser, att ifrågavarande art flyttar till och från Finmarken på en ostlig väg (jämf. sid. 10 beträffande blåhake- sångarens flyttning). Hennes bo, som lägges på marken vid sidan af en tufva, träffade vi ofta i Finmarken, det var byggdt af fina grässtrån och stundom inuti fodradt med hår. Äggen, 5--6 till antalet, äro vanligen lätta att skilja från de öfriga piplärkornas, de äro fint marmorerade, gråbruna med stora, mörkbruna, utåt oskarpa och små, svartbruna punkter. Längd 18—21 mm., tjocklek 13—15 mm. Trädpiplärkan, Anthus trivialis, (1L.) (Tafla 10, fig. 3.) Syn. Anthus arboreus Bechst. Namn: Piplärka. Norska: Traepiplaerke. Dan- ska: Traepiber. Finska: Metsäkirvinen. Ofvan brunsvart med olivgrå fjäderkanter. Vin- gens fjädrar mörkbruna med gulgrå fjäderkanter, täckfjädrarna med hvita spetsar, som bilda tvänne band öfver vingen. Stjärten af vingens färg med den yttersta pennan till yttre hälften hvit samt en Öfver ögat ett hvit- Under gulhvit hvit fläck i den andras spets. aktigt band, örontäckarna mörka. med svarta fläckar längs strupens sidor och på brö- stet. Mage och undergump hvita. Om hösten är dräkten mörkare och mer grön- aktig. Könen lika. Näbb mörk- brunt, ljusare vid basen samt vid näshorrarnas fram- Fötter Tris mörkbrun. kant nära dubbelt så tjockt som tarsen. gulbruna. Ungarna ofvan och på vingar och stjärt med breda, rostgula fjäderkanter, under rent gula. Trädpiplärkan liknar till dräkten nästan allde- les ängpiplärkan, men skiljes lätt på sin korta, krökta bakklo, sitt tjockare näbb och handpennor- nas inbördes längd, de två första äro af samma längd, den tredje omkring 2, den fjärde omkring 5 mm. kortare än den andra och den femte omkring 8 mm. kortare än den fjärde, medan de fyra första hos ängpiplärkorna äro ungefär lika långa samt den femte omkring 8 mm. kortare än den fjärde. Trädpiplärkan häckar i norra och mellersta Eu- ropa samt vestra Sibirien och öfvervintrar i Afrika och vestra Ostindien. Hon är allmän i Skandina- vien samt torde gå så långt mot norr och upp på fjällen, som sammanhängande skog finnes. I Sve- rige är hon funnen vid Kvickjock, i Norge vid Maalsälfven, vid Tanaälf samt i Sydvaranger. I Finland är hon allmän i hela landet upp till lapp- denna funnen vid Muonio, Enare och Imandra (Mela). Äfven i Danmark är hon allmän (Kjaerbölling). Hon är i olikhet med de öfriga piplärkorna bunden vid skog och går där- före ej heller öfver skogsgränsen. Hon trifs bäst i gles vare sig barr- eller löfskog och nöjer sig ofta med ett par på slätten stående träd, som hon väl- jer till hem, och i hvilkas närhet hon lägger sitt bo. Hon uppehåller sig mycket på marken, men går äfven gärna längs trädgrenarna, där hon flitigt jagar vanliga lockton liknar ängpip- marken samt inom insekter. Hennes lärkans, men hon har ett särskildt varningsläte, och hanens välkända sång, som under våren och för- sommaren ljuder öfver allt i våra skogar och lundar, är mycket omtyckt, om ock ej så särdeles vacker. Trädpiplärkan ankommer till Vestergötland sista da- garna i april eller första i maj, och höstflyttningen varar hela september. Sitt bo lägger hon på marken, det består af torrt gräs eller mossa och är inuti fodradt med fina grässtrån. Äggen, vanligen 5, variera i hög grad, de äro grå-, hvit- eller rödaktiga, marmorerade med mörkare grått och ofta med rödbruna fläckar samt runda, brunsvarta fläckar och smala streck. Längd 19—22, tjocklek 14—16 mm. 7 Fam. Finkfåglar Fringillidae. Hithörande fåglar kännetecknas af näb- bets bildning. Det är starkt, rakt och koniskt (und. korsnäbbarna) med underkäkens kanter skarpa och inböjda samt höga bakåt. På öf- ; 8 &b verkäkens undersida finnes i regel knölar eller längsgående lister. Käkarna äro ej raka, utan böjda nedåt, ett förhållande, som skarpast Ett sådant näbb lämpar sig väl för att skala eller sönderkrossa framträder hos sparfvarna. frön och växtämnen. Finkfåglarna hämta också under höst, vinter och vår sin näring från växtvärlden, och många af dem försmå Det lilla haket bakom spetsen af öfverkäken, som utmärker helt och hållet annan föda. flertalet insektätande fåglar, saknas eller är endast svagt utbildadt, det finnes hos sparf- varna, bofinken och gråsparfvarna, som kan- ske äro de mest insektätande bland finkarna. Bland förut behandlade fåglar finnas ju många, som delvis nära sig af frön, men de svälja dem hela såsom +t. ex. trastarna, eller hacka de sönder dem såsom mesarna och nötväckan. Könen bära i regel olika, ofta mycket skiljaktiga dräkter, de rugga alla om hösten, och vinterdräkten har i regel dunklare fjä- derkanter, som ofta dölja sommardräktens bjärta färger och komma könen att mera likna hvarandra, men som nötas och fällas för att om våren låta bröllopsskruden framstå 1 all sin glans. De häcka 1 spridda par, men om vintern slå de sig ofta tillsammans 1 väldiga flockar. Finkfåglarna äro spridda öfver större de- len af jorden, man känner mer än 550 arter, fördelade på öfver 100 släkten. De bilda en mycket naturlig familj. Örfversikt af underfamiljerna. I. Gommen försedd med en hård knöl eller ÄTS SE ACNA SO s ers elele sila ole lala led sie kel ladee se sla IT. Gommen saknar knöl eller köl .. 1. Emberizini. 2. IFringillini. 1 Underfam. Sparfvar, tmberizini. Sparfvarnas näbb, isynnerhet det undre, visar en skarp krök nedåt, där hornslidan börjar. Öfver- näbbet, som är försedt med en liten inskärning bakom spetsen, är smalare än det undre, och deras kanter sluta ej tätt till hvarandra, utan lämna en öppning mellan sig. Öfvernäbbet är försedt med en stor, aflång knöl, som bland de nordiska arterna är störst hos kornsparfven, och på hvar sida om denna finnes en annan gomknöl (jämför beskrifningen på finkarnas delvis täckta näbb). Näsborrarna stora, Stjärten är svagt klufven. af fjädrar. 1. Skalle af gulsparf med vidsittande niLbslida. 2. Undernäbb af gulsparf, sedt uppifrån, visar nibbkanternas invikning. 3, Hufvud af kornsparf. De olika sparfvarna föra ett ganska skiljaktigt lefnadssätt, somliga äro flyttfåglar, andra åter såsom kornsparfven och gulsparfven hufvudsakligen stann- fåglar. Somliga arter bebo under fortplantningstiden skogsbackar eller skogskanter, andra slätterna eller fjällen och andra åter vassbeväxta sjöstränder eller träsk. Alla häcka de spridda, hvarje par för sig, somliga lefva enstaka eller i familjer äfven om vin- tern, då andra åter under denna tid slå sig tillsam- Alla nordiska arter lägga i regel sina bon på marken, dessa äro mindre konst- mans i stora flockar. närligt byggda än finkarnas. Äggen äro vanligen tecknade med streck eller hårfina strimmor. Sanno- likt rufvar aldrig hanen. ungar till själfva under sommaren äfven sådana. Sparfvarna uppföda sina delen med insekter och förtära När sparf- varna äta insektslarver, rata de ofta huden, djuret största tuggas och valkas med näbbet, så att de inre de- larna pressas ut och sväljas, hvarefter huden bort- Äro larverna små, sväljas de helt och hål- Om vintern kastas. let, men krossas alltid med näbbet. lefva sparfvarna af frön, Af sparfvarna känner man öfver 200 arter, för- delade" på närmare 50 släkten. De företrädas i nor- den af två släkten, förr förenade till ett, med 9 arter. Öfversikt af släktena. I. Baktåns klo medelmåttig och krökt .. 1. Emberiza. IT. Baktåns klo lång och föga krökt (se fig. STAG OSS SSR Se Nta L ses H rf SR satte Ale NR RS LEG 0 PIL GLES Busksparfsläktet, Emberiza, L. Hithörande fåglar kunna i motsats mot fält- sparfvarna ej i egentlig mening anses för slättfåglar, de vistas visserligen också på öppna platser, men hålla helst till bland busk- och ängsmark eller säf och videsnår, eller om de såsom kornsparfven bebo odlade slätter, sitta de gärna i buskar, enstaka träd eller dylikt. Deras fot med den ej öfverdrifvet långa, krökta bakklon är ock mera lämpad härför än fältsparfvarnas med sin långa och raka bakklo. Man påminne sig det liknande förhållandet hos pip- lärkorna: trädpiplärkan med bakklon kort och krökt, och de andra, som ej bebo skogarna, med densamma lång och rak. Emberiza miliaria, som i flera afse- enden afviker från de öfriga sparfvarna, brukar ofta anses bilda ett släkte för sig, utmärkt genom näb- bets form, och genom att vingarna äro längre än stjärten. Öfversikt af arterna. I. Gomknölen mer eller mindre synlig un- deröfverkäkens kanter (se fig. 3, sid. 58). A. Näbbets höjd ungefär lika med af ståndet mellan näsborrarna och näbbspetsen ..........+.- : B. Näbbets höjd mindre än afståndet mellan näsborrarna och näbhbspet- sen. a. Hakvinkeln näsborrarna. 1. Nedre delen af bröstet och magen gula. Bröstets sidor med bruna skaftfläckar...... ID. 2. Nedre delen af bröstet och magen rostbruna b. Hakvinkeln ungefär midt under E. miliaria. märkbart framom citrinella. (SI E. hortulana. näsborrarna. Bröstet gult eller hvitgult dousgbonggonpor. > JUR ALANIS II. Gomknölen ej synlig under öfverkäkens kanter. A. Längs hjässan intet band. Första handpennan lika med eller kortare fela), (0NS0) US NINGS oognodt sbovonäRyYDNS UpoBJETAE BH. schoeniclus. B. Längs hjässan ett band af ljusare färg. Första handpennan längre än den femte. 1. Hjässans band smalt, hvitaktigt (NSP OIRANNN rosssorsndsdsbsssn sons HU FLINGA 2, Hjässans band bredt, rödbrunt. E. pusilla. Kornsparfven, Emberiza miltaria, 1. (Tafla 19, fig. 1). Syn. Orithophaga miliaria, Miliaria europaea Swains., Miliaria miliaria. Namn: Kornlärka (Skåne, Göteborg); Norska: Kornspurv. Danska: Kornverling, Kornlaerke, Bom- laerke, Knötter; Stritte (Laesö); Inglaerke, Tid- sellaerke, Skraeplaerke(Frederikshayn); Baandsparri (Thy). Ofvan gråbrun med långsträckta, svartaktiga fläckar i midten af hvarje fjäder. Öfver ögonen ett Vin- gar och stjärt mörkbruna med ljusare fjäderkanter, yttersta Under ljusgrå med små svartaktiga fläckar, som äro tätast Bu- otydligt ljusare band, örontäckarna mörkare. stjärtpennorna nästan enfärgade. och störst på bröstet, långsmala på sidorna. ken och undergumpen oflägkade. Om hösten är fågeln mer gulaktig. Könen lika. Tris brun. Näbbet ofvan brunt, under gulaktigt, be- nen gula. Längd 182—2135 mm. Vingen 97—105 mm. Ungen i höstdräkt ofvan svart med breda, rost- gula fjäderkanter, under rostgrå med svarta fläckar, på buken hvitgul. Kornsparfven förekommer i större delen af Eu- ropa och i länderna söder om Medelhafvet till vestra I Sverige finnes han hufvudsakligast i de Han är mycket all- Persien. sydliga och vestra landskapen. män i Skåne, på Öland och i Halland och har un- der de sista årtiondena vandrat in i Bohuslän och Vestergötland, hvarest han numera är allmän. I början af 1860-talet fanns han ännu ej på Vest- göta-slätten. Den ene af oss såg honom första gån- gen vid Falköping i november 1863. Några år se- nare började han visa sig vid Vara och tilltog snart så, att han 1879 var allmän på flera ställen 1 Vest- götabygden, och torde nu finnas öfver större delen af landskapet. I Bohuslän var han ännu på 1870- talet funnen endast i ett eller ett par enstaka indi- vider, men visade sig kring Gullmarsfjorden år 1880 och är nu tämligen allmän därstädes. I Värmland är han en gång iakttagen vid Kil (Sundström 1888). Ej osannolikt kommer kornsparfven att hos oss ytter- ligare utbreda sig på de större odlade slätterna. Hur långt mot norr, beror på hans förmåga att tåla vin- terns köld. I Norge häckar han på. Lister och på Jaederen, ett par anträffades i Surendalen innanför Christiansund ('"/, 1885, Collett 1894). I Danmark är han allmän både på Jylland och öarna. Kornsparfven är en mycket stationär fågel, och där ett par en gång bosatt sig, där stanna de van- ligen för lifstiden och uppehålla sig på samma ställe vinter och sommar. Till vistelseort väljer han öppna, odlade slätter, och man ser honom där än makligt hoppa omkring på åkern än sittande på en sten, gärdesgård, telefonstolpe eller dylikt. Han är trög och kan sitta orörlig på samma plats långa stunder, och han flyger tungt och illa samt endast korta styc- ken i sänder. Om hösten samla sig kornsparfvarna i flockar, och under vintern besöka de i likhet med gulsparfvarna gårdar och ladugårdsbackar för att bland spillningen söka sin näring, som denna års- tid består af sädeskorn och frön, om sommaren för- täreg därjämte en myckenhet insekter, Som sångare är han ej lycklig, visserligen sjun- ger han flitigt både vinter och vår, men sången är allt utom vacker och kan närmast liknas vid den gnissling, som uppkommer, när en dörr vändes på rostiga gångjärn. Boet bygges på marken, det är tämligen konst- löst sammansatt af torra grässtrån och vanligen inuti fodradt med hår eller tagel. Äggen, oftast 5, stun- dom 6, äro ljusgrå med mörkare grå samt bruna Längd 23—26 mm., tjocklek 16,5 —19 mm. De par, vi iakttagit, eller svartbruna fläckar och streck. hafva endast kläckt en kull årligen. "Hanen delta- ger ej i rufningen, och vanligen är det hufvudsak- ligen honan, som drager försorg om ungarna, och hennes dräkt blir häraf i hög grad utsliten, medan den lättjefulle maken, som endast består familjen med sin gnisslande sång, bibehåller ett prydligare yttre. I ett fall då honan omkommit, åtog sig dock hanen ungarna och födde upp dem. Gulsparfven, Emberiza citrinella, L. fig. 3, & i vinterdräkt.) Namn: Gulspink; Gulspeck (Värml.); Gröning (Nerike, Sörml., Uppland); Gullärka (Skåne); Gul- vamb (Gotl.); Snösparf, Snöspink (Smål.); Täck- ling (Östergötl.); Sisselshit (Helsingl.); Sissilishit (Norrbotten). Norska: Gulspurv, Gulspurr. Dan- ska: Gulverling, Gulspurv. Keltasirkku, Sissi. Ryggen brun med breda, svarta fläckar i fjä- (Tafla 19, Finska: drarnas midt. Bakrygg, öfvergump och öfre stjärt- täckare röda med gul anstrykning. Vingfjädrarna svartbruna med gula, täckfjädrarna med bruna fjäder- Stjärten svartbrun med brungula fjäderkan- De två yttersta pennorna på hvar sida med hvita fläckar. Hufvud och framhals hjässan och örontäckarna med grågrön anstrykning och smala, svarta streck. På strupens sidor ett smalt, brunt band. fläckar. kanter. ter. De två mellersta pennorna gråbruna. citrongula, Under gul, bröst och sidor med rödbruna Honan ofvan gråbrun med svarta fläckar och rödbrun öfvergump. Hjässan och hufvudets si- dor mörkgrå med täta, svarta streck och genom- skimrande gul botten. Under blekgul, bröst och sidor grågula, de senare med täta, mörka fläckar. Om vintern äro både hanen och honan mindre gula, och hanen har grön anstrykning på ryggens fjäderkanter. Iris mörkbrun. Näbb ofvan svartbrunt, Längd 171—185 Hanen oftast något under gråblått, fötter gulbruna. Ol mm. Vingen 82 mm. större än honan. Ungen liknar honan, men har fläckarna isyn- nerhet under tydligare framträdande. 60 Gulsparfyven förekommer allmänt i de flesta af I Sverige är han den vanligaste af sitt släkte och förekommer i Europas länder samt vestra Sibirien. södra och mellersta delarna af landet nästan öfver- allt. längs Torneå älf till 67? 30' och är äfven anträffad Mot norden aftager han i antal, men går upp än högre upp såsom vid Karesuando (Sundevall), I Norge lefver han om än sparsammare nästan 1 alla Finmarkens odlade bygder såsom Sydvaranger, Tanadalen, Por- sanger och Alten (Collett). går han aldrig. mot vester finnes han i Kvickjock. Upp på själfva fjällen I Finland är han allmän upp till lappmarken och ej sällsynt vid Muonio och Kanda- lax. I Danmark är han den allmännaste af sparf varna och finnes öfver hela landet. I de nordligaste delarna af sitt utbredningsom- råde är gulsparfven flyttfågel. Alten lämnar han sålunda om hösten och återkommer i april (Collett 1895). Samma förhållande råder i Sverige norr om Luleå (Sundevall). I Skåne skall hans antal till- taga om vintern, och enstaka gulsparfvar förolyckas om hösten mot fyrlyktorna, men det stora flertalet flyttar ej. Och många bevis finnas för, att denna fågel stundom år ut och år in stannar på samma ställe. Så iakttogs en gulsparf, lätt igenkännlig på sitt ska- dade ben, hvar under åtta år vid samma gård, sitt bo hade han i en närbelägen skogsbacke. På en annan gård uppehöll sig en gulsparfshane med endast en fot under många år, hvar vinter de- lade han tamhönsens föda. Under skogsbackar eller buskmarker, men när mot hösten vinter fortplantningstiden bebor gulsparfven insekterna börja tryta, drager han ut på fälten och Om vintern tyr han sig, som ofvan är antydt, gärna till människobonin- samlar sig där i stora flockar. gar, men om aftnarna drager flocken åter till när- maste skog och tillbringar natten i täta buskar eller träd, som gifva skydd. Hanen är en flitig sångare, som om våren låter höra sin enkla, men tilltalande visa från en trädtopp eller telefonstolpe. Han sjunger ungefär »sitt itt itt itt itt tyh>». Boet lägges oftast på marken, vanligen skyd- dadt af en enbuske, en rishög eller dylikt, men vi hafva flera gånger funnit det i en tät en- eller gran- buske omkring en meter eller något mera från mar- ken. Äfven i Norge bygger gulsparfven endast säl- lan sitt bo i buskar (Collett), men i Danmark sker Det består af torra grässtrån och är inuti fodradt med tagel eller det oftare och är i Frankrike regel. fina rotfibrer. Äggen, oftast 5, variera mycket till färgen, vanligen äro de ljust gråhvita med svartak- tiga streck och ådror, som stå i en krans kring den tjockare ändan. Stundom är grundfärgen mörk, röd- aktigt grå. Längd 18—24 mm., tjocklek 14,5 —17 mm. Hanen rufvar ej, men biträder honan flitigt med att mata ungarna, hvilka hufvudsakligast födas med insekter, vi hafva dock funnit frö i magen på äfven helt späda ungar. De par, vi varit i tillfälle följa under sommaren, hafva aldrig haft mer än en kull ungar, som dock stundom kläckts mycket sent. Ortolansparfven, Emberiza hortulana, L. (Tafla 20, fig: Syn. Glycyspina hortulana. Namn: Ortolan. Norska: Hortulan. Danska: Hortulanverling, Hortulan, Ortolan. Finska: Met- säsirkku, Peltosirkku. Ofvan brun med långsgående svarta. fläckar på fjädrarnas midt. Vingpennorna brunsvarta med rost- bruna kanter, som på de innersta armpennorna och täckfjädrarna äro mycket breda. Stjärten brun, desstvå yttersta pennor delvis hvita, de båda mellersta stjärt- Hufvud och hals ofvan grå med gul anstrykning, halsens sidor och bröstet af liknande färg, men något ljusare. Stru- pen och ett streck från undernäbbets rot nedåt hal- sens sidor ljust gula. Undre kroppsdelarna rödgrå. Honan med dunklare färger, hufvud, hals och bröst pennorna kantade med rostgult. brunaktiga samt med smala, mörka, mer eller min- dre tydliga spolfläckar på hufvud och bröst. Iris Näbb och ben gulbruna. Längd 156—175 Vingen 83—93 mm. Ungen har svartbruna fläckar på hufvud, hals, bröst och sidor samt är under grågul med svag rost- brun. mm. färgad anstrykning. Ortolanen förekommer öfver hela Europa och öfvervintrar i Afrika. I Asien ersättes han af när- stående arter. I Sverige finnes han om än sparsamt nästan öfverallt, där passande lokaler förekomma. Från Skåne går han mot norden långt upp i Lapp- land. götland var han 1868 allmännare än gulsparfven, (Kolthoff). han tämligen vanlig i de sydöstra delarna, i Salt- Kring Amål på Dal och svältorna i Vester- I Norge söder om Trondhjemsfjorden är dalen innanför Bodö är han funnen och häckar san- nolikt. I Finmarken förekommer han sparsamt, och hans bo är funnet i Sydvaranger. På fjällen går han stundom öfver trädgränsen (Hjerkin på Doyre), (Collett). I norra Finland är han allmän åtminstone mellan Aavasaksa samt Uleåborg och Paldamo (Mela). Längre mot norr såsom vid Muonio är han gällsyn- tare, i mellersta och södra Finland är han endast sällan iakttagen häckande såsom vid Kuopio, Helsing- fors och Piikis. Han tyckes trifvas bäst i stenbundna, med enbuskar beväxta backar eller i skogskanterna, 61 där träden stå glest, och buskväxter talrikt före- komma. Ortolansparfven är en äkta flyttfågel, som aldrig öfvervintrar i norden. I början af maj ankommer han till Vestergötland och Bohuslän samt flyttar bort i början af september. Ortolansparfven ansågs under de romerska käj- sarnags tid som en stor läckerhet, och ännu är han under sin vinterflyttning i Medelhbafsländerna utsatt Till sitt beteende liknar han gulsparfven, dock sätter han sig sällan såsöm denne för massförföljelser. i trädtoppar, telefonstolpar eller andra högt belägna föremål. Vanligen låter hanen höra sin sång från Hans sång liknar Sån- en sten, en buske eller dylikt. mycket gulsparfvens, men sluttonen är olika. gen kan återges med »sitt, itt, itt, itt, itt tjörr». Sitt bo lägger han på marken, vanligen doldt under eller bredvid en buske, det består af torra grässtrån och är inuti alltid fodradt med tagel eller hästhår. Bon från Lappland hafva varit fodrade med renhår. Äggen, vanligen 5 till antalet, äro grön- aktigt eller rödaktigt hvita med brunsvarta fläckar Längd 18—22 mm., tjocklek 14—17 och streck. mm. Emberiza aureola, Pall. (Tafla 20, fig. 2, I) Namn: Brunhufvad gulsparf Nilsson, Rysk Videsparf Smitt. Finska: Kultasirkku. Ofvan mörkt rödbrun, stundom fläckar på ryggen. Vingpennorna mörkt gråbruna, isynnerhet de inre armpennorna med breda, rost- De stora vingtäckarna svartbruna med mörka bruna kanter. med breda, rostbruna kanter och hvitaktiga spetsar, som bilda ett smalt band midt öfver vingen. De mellersta vingtäckarna hvita, bildande ett bredt band. Stjärten mörkt gråbrun med ljusare fjäderkanter, den yttersta pennan delvis hvit och den andra hvit i spetsen. Hufvudets sidor och öfre delen af strupen svarta, öfver halsens nedre del ett smalt band af ryggens färg. Under bjärt gul, buk och undergump hvitaktiga, rödbruna streck. Honan är ofvan gråbrun med svarta fläckar på ryg- gen. Ett band längs hufvudets midt, ett annat öf- ver ögat och en fläck på hufvudets sidor grågula. sidorna med mörkt Örontäckarna mörkare. Vingar och stjärt gråbruna. Under ljust citrongul, på sidor och bröst med grå- Tris brun. Näbb ofvan hornfärgadt, Längd 127—152 bruna fläckar. under ljusare, fötter ljusbruna. Vingen 72—78 mm. Den brunhufvade gulsparfven, såsom Nilsson mm, kallat IEmberiza aureola, bebor nordöstra Europa, Sibirien och norra Kina samt öfyvervintrar i Birma och på Malaka, Inom Skandinavien och Danmark är han ej anträffad, men han finnes i guvernemen- tet Olonetz, öster om Ladoga: funnen vid Svir samt talrikt vid Telkkäjärvi ('"/, 1875) och vid Onegas norra strand. Han hör till de fåglar, som från Asien framtränga mot vester. I förra århundradet var han känd endast från Asien och säges af Pallas vara allmännare i de östra än i de vestra delarna af Si- birien. Att han snart nog blir funnen inom Fin- lands gränser, är sannolikt, och möjligen går Nils- sons förutsägelse, att han skall utsträcka sitt om- råde till lappmarken, i fullbordan. Säfsparfven, Emberiza schoeniclus, L. (Tafla 20, fig. 6, I, fig. 7, Q, fig. 3, ungfågel). Syn. Cynechramus schoemiclus. Namn: Norska: Swspurv, Börspurv. Danska: Rörverling, RBörspurv. Finska: Pajusirkku, Paju- siukku, Kaislasirkku. Gammal hane om våren: ofvan svart med breda, rostbruna fjäderkanter, ryggen längst fram och öf- vergumpen grå med svarta fläckar. Vingens fjädrar med mycket breda, bruna fjäderkanter, hand- och Stjärten svart, de mellersta pennorna med bruna kanter, de två yttersta pennorna på hvar sida delvis hvita. Huf- Ett band på hvar sida om strupen, . en ring kring halsen och de undre armpennorna hvitaktiga i infanet. vudet och strupen svarta. kroppsdelarna hvita, sidorna med längsgående brun- aktiga fläckar. Honan har hufvudet ofvan och öron- täckarna småfläckiga af svart och brunt, nacken utan hvit ring, en hvitaktig strimma öfver ögat samt en annan från näbbroten gående under örontäckarna På hvar sida om den gråhvita strupen en bred rad I öf- och bakom dem förenande sig med de förra. svarta fläckar, bröstet och sidorna fläckade. rigt lik hanen, men med dunklare färger. Om vintern är det svarta och hvita på hanens hufvud uppblandadt på hjässan med rödbrunt, på halsen med grått. Iris brun. Näbb svart, fötter bruna. Längd 143—163 mm. Ha- nen är något större än honan. Vingen 71—982 mm. Ungarna likna honan, men ha undersidan dunk- lare och mer fäckig. Säfsparfven bebor hela Europa och norra Asien ända till Kamtschatka. Om vintern finnes han äfven i nordvestra Indien. I Sverige förekommer han vis- serligen i så godt som alla landskap utom Gotland, där han endast en gång iakttagits (april 1866, Kol- modin), men utan gensägelse allmännast är han i fjälltrakternas björk- och videområden. TI de södra landskapen bebor han mer enstaka och spridda 1lo- han än här och hvar såsom vid Horn- kaler, om 62 borgasjön i Vestergötland och Ekolns vikar i Uppland kan sägas vara allmän. I Norge, där han i regel är en alpinsk art, finnes han från Hvalöarna med flera ställen ända upp till Nordkap och Sydvaranger. Nå- gon gäng häckar han äfven där på låglandet såsom på de ofvannämnda, Hvalöarna och ännu några öar längs kusten. I södra och mellersta Europa är säf- sparfven liksom äfven i Danmark i motsats mot för- hållandena i en stor del af Skandinavien en låg- landsfågel. I Finland finnes han öfver hela landet, men är sällsyntare i de sydvestra delarna (Mela). I Danmark är han på passande lokaler allmän öf- verallt. På fjällsluttningarna träffas-han 1 videsnåren vid älfvar och bäckar. I dalarna träffar man ho- nom vid sjöar och träsk. Han är en äkta flyttfågel, som aldrig öfver- vintrar, men kommer tidigt om våren och flyttar sent bort. "Till Hornborgasjön i Vestergötland an- länder han vanligen redan i början af april. Höst- sträcket inträffar i slutet af september och varar vanligen till i midten af oktober, efter hvilken tid man endast får se en och annan ung fågel ännu nå- gon vecka. Från toppen af ett vasstrå eller en pil- buske. låter säfsparfven höra sin enkla sång, hvilken i likhet med de öfriga sparfvarnas består af en enda drill. Holmgren återger den rätt lyckligt med »tiut, tiut, tiut, titititiut>. Tocktonen är en långdragen, lätt igenkännlig hvissling. Sitt bo lägger säfsparfven på eller nära marken, helst i täta snår bland viderötter och gräs, det be- står af torra strån och är ofta fodradt med hår eller tagel. Äggen, 4—6 till antalet, äro ljust eller mörkt brungrå med svartaktiga fläckar och streck. Längd 18—22 mm., tjocklek 14—16 mm. Säfsparfven föder sina ungar mest med insek- ter, hvaraf de gamla fåglarna under sommaren äfven hufyudsakligast tyckas lefva. Vår och höst äta de frön. Hanen rufvar ej, men matar flitigt ungarna. Videsparfven, Emberiza rustica, Pall. (Tafla 20, fig. 4, I, fig. 5, ungfågel). Emberiza borealis, Zetterstedt. Namn: Norska: Widjespurv. Danska: Bonde- verling Kjaerb. Finska: Pohjansirkhku. Hufvud svart med ett bredt, hvitt band från näbbroten öfver ögat till nacken och inströdda hvita ssan, bildande ett otydligt längsband Syn. fjädrar på hjä och en fläck i nacken. Skuldror, bakrygg och öfre stjärttäckare rödbruna med smala, grå fjäderkanter. Ryggens midt med svarta fläckar. Vingens fjädrar svartaktiga med ljusa kanter. Vingtäckarnas hvita spetsar bildande ett eller stundom två band öfver vingen. Under hvit med täta, rödbruna fläckar i ett band öfver bröstet och längs sidorna. Honan har hufvudet mörkbrunt med ljusare fläckar och bandet öfver ögat samt nackfläcken mindre. Hennes dräkt 1 öfrigt dunklare. Om vintern döljes vårdräk- tens bjärtare färger på hufvud och skuldror af breda, brunaktiga bräm, men fläcken 1 nacken är fortfa- är rande tydlig. Iris mörkbrun. Näbb ofvan mörkbrunt, under ljusare, fötter gulbruna. Längd 127—140 mm., Vingen 7T4—78 mm. Ungfåglarna likna mycket unga säfsparfvar, men ha ett ljust band längs hjässan eller åtminstone en ljus fläck i nacken. Videsparfven bebor norra Europa, Sibirien och Kamtschatka, vintern tillbringar han i Kina och Japan. I mellersta Europa är han endast tillfälligt- vis funnen. I Sverige äro endast ett fåtal iakttagna: ett par vid Haparanda ”'/; 1821, en ung fågel nära Luleå ”/, 1835, han säges äfven förut vara iaktta- gen i Lappland (Nilsson). Hvarken i Norge" eller Danmark är han med säkerhet sedd. I guverne- mentet Olonetz förekommer han från BSvir till Uiki- järvis norra strand och finnes äfven i östra Karelen och norra Savolax, mot vester har han funnits häc- kande vid Kuopio, Kiuruvesi och Sotkamo (Mela). Videsparfven, som i likhet med Emberiza aureola och dvärgsparfven håller på att från Sibirien, sitt ursprungliga hemland, framtränga vesterut, är kan- ske den af dem, som hunnit längst. I Finland har han ju redan oomtvistelig hemortsrätt. Till uppträdande och lefnadssätt lär han likna Äggen, 5, likna men hvit säfsparfvens, rödaktiga fläckar säfsparfven. ha rödaktigt (Dresser). grund och Dvärgsparfven, Emberiza pusilla, Pall. fig. 3, I i sommardräkt). (Tafla 20, Namn: Danska: Dvaergverling. Finska: Vä- häsirkku. Hanen : om våren: ofvan ljust brungrå med svartaktiga fläckar. Hufvudets och strupens öfre del bruna, Ett bredt, svart band öfver hvardera ögat nedåt nacken och ett dylikt tvärband bakom öron- täckfjädrarna. Vingarna svartbruna med ljusare fjä- derkanter, som på täckfjädrarna äro ljusast. Stjär- ten svartbrun med ljusare fjäderkanter, dess två Under hvitaktig med svarta fläckar på strupens sidor, bröstet och kropps- yttersta pennor delvis hvita. Honan liknar hanen, men har dunklare sidorna. 7 Mr Schrader säger sig hafva funnit honom i Ostflin- marken, en uppgilt, som Collett dock ej anser tillförlitlig. 63 färger. Iris brun. Näbb hornfärgadt, fötter gulbruna. Längd 122—-134 mm. Vingen 68—73 mm. Ungen har den bruna färgen på hufvudet er- satt af hvitaktigt, de svarta strecken äro bredare och inblandadt brunt. med Undre kroppsdelarna hvit- aktiga, öfverallt beströdda med svartbruna fläckar. Dvärgsparfven bebor norra Europa, Sibirien och I Sve- rige är han funnen vid Lund i april 1815. Collett (1881) har vid Staburnaesälfvens utlopp i Porsan- gerfjord iakttagit en fågel, som han att döma af norra Kina och öfvervintrar i södra Asien. sången anser för ifrågavarande art, och som troligen häckat där. Hvarken i Danmark eller Finland är han iakttagen, men vid Archangel och Dvina fann Lilljeborg honom vara den allmännaste af sitt släkte, Colletts fynd synes visa, att dvärgsparfven kan väntas invandra och Meves fann honom vid Onega. äfven i Skandinavien. Fältsparfsläktet, Plectrophanes, Meijer. Fältsparfvarna påminna ej så litet om lärkorna i lefnadssätt och val af vistel- seort. Särskildt är detta fallet med fotens form (jämför vid- stående fig. med t. ex. fig. 6 å tafl. 21). De röra sig äfven ofta gående såsom lärkor och piplärkor. Hos lappsparfven, som af många amses bilda ett släkte för sig, och som onekli- — Fot af lappspart (efter gen till sin dräkt afviker myc- (CERN OF NEN) ket från snösparfyen, är bakklon längre än tån, hvilket ej är förhållandet hos den senare. Örfversikt af arterna: P. lapponicus. P. nivalis. I. Armpennorna svartaktiga .........s.csses00 00 II. Armpennorna till största delen hvita...... Lappsparfven, P/ectrophanes lapponicus, (1..) (Tafla 19, fig. 6, I, fig. 7, 9 i sommardräkt.) Syn. Emberiza lapponica, Calcariuslapponicus, Centrophanes lapponicus. Namn: Norska: Laplandsspurv. Dinska: Lap- landsverling, Sporeverling. Finska: Lapinsirkku. Lapska: Värri-cicas. Hane 1 sommardräkt: rygg och öfyergump brun- svarta med breda, gulbruna fjäderkanter. Hufvudet ofvan och på sidorna samt hals och bröst svarta. Prån ögat går ett gulhvitt eller rostfärgadt band till nacken och därifrån bakåt längs sidorna af det svarta bröstet. Hjässan ofta med inströdda fläckar af samma färg. Nacken och bakhalsen bjärt rödbruna. Vin- garna brunsvarta med ljusare, på handpennornas yt- terfan nästan hvita, på armpennorna och vingtäckarna bruna fjäderkanter. Stjärten af vingarnas färg, den yttersta pennan delvis hvit, den andra nära spetsen med en fläck af samma färg. Under hvitaktig. Honan har hufvudet ofvan brunsvart med några få små, brunaktiga fläckar, det rödbruna på bakhalsen är mindre rent och blandadt med fläckar, under hvit, men hufvudets och halsens sidor och ett band öfver bröstet med svarta fläckar samt sidorna med långa, brunsvarta fläckar. Om hösten och vintern hafva hanens svarta delar rödbruna eller grå fjäderkanter, som på brö- stet nästan dölja allt svart, ryggen och vingarna ha breda, rödbruna fjäderkanter. Iris brun. Näbb gult med svart spets, fötter svarta. Längd 154—171 mm. Vingen 86—100 mm. Hanarna vanligen nå- got större än honorna. Ungen är ofvan på rygg, bakhals och hufvud svart med breda, rostgula fjäderkanter, det rödbruna i nacken saknas. Strupen hvitaktig, dess sidor och brö- stet matt grågula med svarta fläckar. Buk och under- gump gråhvita. Armpennorna och vingtäckfjädrarnas utfan rostbruna, de senare med hvitaktiga spetsar. Lappsparfyen bebor om sommaren den höga norden på bägge halfkloten, han är, hvad man kal- lar, en circumpolär art. I Sverige finnes han i Lapp- lands fjälltrakter, söder om Oviksfjällen i Jämtland är han ej iakttagen häckande (Sundström 1888). I Norge finnes han enligt Collett dels vid Fokstuen på Dovre och vid Gjendin i Jotunheimen dels i Finmarken samt på Vesteraalens öar strax norr om Lofoden. I Finland häckar ham i lappmarken liksom äfven på Kola- halfön. I Danmark är han endast iakttagen ett par gånger. Under flyttningarna vår och höst är lapp- sparfven ytterligt sällsynt i södra Sverige (skjuten vid Sköfde i april 1860, i Nerike ”/; 1857), i sö- dra Norge är han iakttagen något oftare, dock all- tid fåtalig. flyttar han däremot i stora flockar hvar höst och Genom nordliga och mellersta Finland återkommer om våren, ehuru då mer spridd (M. v. Wright). Redan Nilsson framhöll med stöd häraf, att lappsparfvarna nog flytta från och till sitt nord- liga hemvist öster om Bottenhafvet. Collett har sedan slutit sig till denna åsikt, och han anser, att de få lappsparfvar, som anträffats i södra Norge, tillhöra kolonien på Dovre: Hvar våra lappsparfvar egentligen tillbringa vintern, är ännu ej utredt. I mellersta Europa äro de sällsynta. Möjligen sker det på de kirgisiska stäpperna, där de skola vara mycket allmänna. 64 Lappsparfyen bebor ej högfjällsplatåerna såsom snösparfyen, utan videregionen, han trifs bäst på sanka med buskar beväxta ängar. Mest ser man honom på marken, stundom sakta gående som en lärka, stundom skyndsamt hoppande fram på sparf- vars vanliga sätt. Vanligen låter hanen höra sin vackra sång under fladdrande flykt, liksom piplärkorna och lärkorna bruka, men stundom hör man honom sjunga från toppen af någon buske. 3oet lägges på marken vanligen i en fördjupning vid kanten af en tufva, det är byggdt af torra gräs- strån och inuti fodradt med fjädrar. Äggen, oftast 6 mera sällan 4, 5 eller 7, äro ljust gråbruna med bruna fläckar och streck eller ytterst fint prickade, nästan enfärgadt bruna. Snösparfven, P/ectrophanes nivalis, (L.) (Tafla 19, fig. 2, I i sommardräkt, fig. 3, 9, fig. 4, hane i sen vinterdräkt). Syn. Emberiza nivalis. Namn: Snölärka, Sjölärka (Skåne); Illvärs- fågel (Dalarna); Hårdvärsfågel (Uppl.). Norska: Sne- spurv, Snefugl, Snetiting, Snekok. Dauska: Sne- verling, Snefugl, Snespurv, Snekolk ; Snefug (Laesö); Snefinke, Vinterfugl. Faeröarna: Snjöfuglur, Snjö- titlingur. Tsland: Sniötitlingr, Sölskrikja. Finska: Pulmunen, Lumisirkku; Tierikko (Karelen). Lapska: Allap, Allak. Hanen i sommardräkt: ryggen, skuldrorna, lill- vingen, handpennornas yttre hälft, de innersta arm- pennorna samt stjärtens mellersta pennor rent svarta. Vingens mellersta och stora täckfjädrar, handpen- nornas inre del och flertalet armpennor hvita, bil- dande ett snedt band öfver den hoplagda vingen. Hufvud, hals, öfvergump och alla undre kroppsde- lar liksom stjärtens tre yttersta pennor hvita, den fjärde delvis hvit i utfanet, den yttersta med en liten svart fläck i ytterfanet. Om vintern få fjädrarna på hufvud, rygg, skuldror och öfvergump breda, rostbruna kanter, hufvudet och öfvergumpen bli däraf rostbruna, ryggen fläckig, mot våren bli ryg- gens fjäderkanter och hufvudet hvita. De inre arm- pennorna med breda, bruna kanter. Honan i som- mardräkt: hufvud och rygg kantade med hvitgrå fjäderkanter, bakryggen med bruna. Det sneda ban- det öfver vingen ganska litet. Under orent hvit. I vinterdräkten liknar honan hanen, men har min- dre rena färger, och undersidan är mer rostbrun. Hon kan lätt igenkännas därpå, att de små ving- täckarna, som hos hanen äro rent hvita, äro svarta Näbb om sommaren Längd 173 Iris brun. svart, om vintern gult. Fötter svarta. —190 mm. Vingen 99—120 mm. med hvita brim. Ungen: ofvan mörkt brungrå, armpennorna och de små vingtäckarna delvis hvita. Under gulgrå. Snösparfven tillhör jordklotets nordligaste trakter och finnes såväl i gamla som nya världen. Om som- maren hör han jämte stenskvättan till de fåglar, som iakttagits längst i norr, men om vintern flyttar han mot söder och träffas då i mellersta Europa och Amerikas Förenta Stater. I Sverige, Norge och Fin- land finnes han som häckfågel endast i fjälltrak- terna och vid Finmarkens kuster, där han vid fisk- lägena på sätt och vis kan sägas ersätta gråsparfven. På Faeröarna häckar han sparsamt, men på Island torde han vara den vanligaste af alla fåglar. Dresser förmodar, att han äfven skall häcka på Grampian- bergen 1 Skottland (?) Han är en äkta fjällfågel, som i spridda par finnes på själfva de öde fjällplatåerna högre upp än någon annan sångfågel. Och man måste förvånas öfver att i nejder, som förefalla så sterila som snösparfvens sommarhemvist, finna ungarna fullproppade med in- sekter och frön och föräldrarna vid godt hull.- I sin vackra, svarta och hvita sommardräkt och med sin sång lifvar han de ödsliga fjällen och gläder van- ATATSN Under en sten eller i en klippremna bygger han helst sitt bo, och på en sten ser man hanen Collett (1877) säger, att hanen stiger sjungande upp i luften. sitta nästan dagen igenom, ofta sjungande. Snösparfven är, strängt taget, en flyttfågel. Vis- serligen säges en del kvarstanna vintern öfver på sina häckplatser i södra Norges fjäll, men om dessa undantag frånräknas, uppsöker han om vintern för honom blidare nejder, dessa må Norges vestkust, på södra Sveriges slätter, i Dan- mark, i England eller det europeiska fastlandet, där nu ligga längs han förekommer hvar vinter, oftast i otaliga skaror, Hans talrikhet anses af allmogen bebåda hård vinter (se namnen ofvan), en och ströfvar vida omkring. tro, som enligt vår erfarenhet på intet vis håller streck. På Upsalaslätten visa de sig i början af oktober, mot norden återvända de i april. Boet bygges, som ofvan nämndes, helst under en sten. Det är stort, rikt fodradt med hår och Äggen läggas i midten af juni, de äro 5—6, gråhvita med bruna och grå fläckar, 20-—24,5 mm. fjäder. långa och 15,;—17 mm. tjocka. (9) & Underfam. Finkar, Iringillini. I motsats mot sparfvarna ha finkarna ett öfyer- näbb, som är lika bredt eller bredare än det undre, 65 öfver- och undernäbbet sluta tätt tillsammans och Gomhvyvalfvet Gomknöl saknas, men ersättes af 3—5 längs- lämna ej någon öppning mellan sig. bredt. gående, upphöjda åsar (se nedanstående teckning). Hvad näbbets form beträffar, afvika korsnäbbarna från de andra finkarna (jämför beskrifningen af korsnäbbsläktet). Vinkeln vid näbbets bas betydligt mindre 1 2 framträdande än hos spart varna (jämför fig. 1 sid. 60). Näsborrarna små och runda samt dolda af öfverskjutande Im A 1aädrar / 9 IS Fr San fjädrar. Alla europeiska Öfvernäbbet sedt underifrån, 1 af tallbit, 2 af domherre, finkar liksom ock alla i vår världsdel boende sparfvar ha endast nio handpennor. Flertalet finkar bebo skogarna, en del arter föredraga buskmarker, andra bergstrakter. De flesta nordiska arter äro flyttfåglar, andra strykfåglar, blott några få verkliga stannfåglar. De lefva mest af frön, men äta äfven insekter, hvarmed de oftast uppföda sina ungar. Många arter äro utmärkta sångare. De bygga ofta vackra och konstnärligt sammansatta bon och lägga vanligen 5—6 fläckiga ägg. Flera arter lägga två kullar om året. De flesta finkar tillhöra gamla världen. Man känner öfver 350 arter, fördelade på något mer än 50 näbbar, tallbitar och domherrar, förenades förr till ett: Man har på senare tid sökt af skilja stenknäckar, grönfinkar och en del utländska släkten. Alla hithörande släkten, utom kors- Fringilla. släkten, alla med mycket starkt näbb och näsben, som gå långt bakåt, till en ny underfamilj, Cocco- thraustini. Många finkarter alstra hybrider med hvarandra, särskildt är detta fallet i fångenskap. Öfversikt af släktena. I. Käkarnas spetsar korsa hvarandra (se tafla 14) Loxia. II. Käkarnas spetsar korsa ej hyarandra. A. Öfvernäbbets spets nedböjd (se fig. 2—5, tafla 15). 1. Näbbets höjd ungefär lika med dess JORGE adoogonsorooddavngnnanda Pyrrlvula. 2. Näbbets höjd större än dess bredd... Pinicola. B. Öfvernäbbets spets rak. 1. Näbbet mot spetsen mer eller mindre koniskt, icke tunt eller hoptryckt. » Näbbet kullrigt med böjd rygg. a. Öfvernäbbets kanter ej inhöjda. v. Utan gult, men hos I med rödt i dräkten 8. Med gult i dräkten Carpodacus. Serinus. b. Öfvernäbbets kanter inböjda (se nig OL UD) ce Näbbet rakt, nästan koniskt, endast vid spetsen litet Passer. fullkomligt körd nedböjdt. a. Öfvernäbbet bakom spetsen in- skuret. a. Tarsen icke kortare än mellan- fån son ec LOs eten isens nns een LANGUAGE £B. Tarsen kortare än mellantån UNOLIN ÖfossoasondönsdarsoBsoLdg EE b. Öfvernäbbet utan eller med yt- terst otydlig inskärning bakom Coccotlraustes. Linota. spelsen 2. Näbbet mot spetsen tunt och mycket hoptryckt med skarp ryggkant (se fig. sid. 79) sos000ns ACANTMS-. Korsnäbbsläktet, Loxia, L. Näbbet afviker från den vanliga formen, dess spetsar korsa hvarandra, och underkäkens spets skju- ter förbi öfverkäkens än på höger och än på ven- ster sida (se tafla 14). Hos ungarna är näbbet rakt likt andra finkars (se vidstående teckning). Näbbet är för öfrigt groft och från si- öfver- och tämligen dorna = hoptryckt, IS se $ == näbbet saknar inskärning. EN 5 Hufyvud af en Loxia curvirostra, Nat. storlek. Vingarna tämligen långa, smala och spetsiga, med UNGE andra handpennan längst, men föga längre än första Stjärten kort, Fötterna undersätsiga med långa krökta och Hanarna äro och tredje. i spetsen klufven. tår och långa, starka, Fjäderbeklädnaden tät. eller de Ungarna hafva fläckig dräkt. äro barrskogens barn, som till- spetsiga klor. antingen röda, likna honorna, som äro grågrönaktiga. Korsnäbbarna bringa större delen af sitt lif däri, men som under sommaren stundom besöka löfskogar för att äta in- De lifnära sig annars hufvudsakligen af Med sitt egendomligt byggda näbb bryta de sönder de sektlarver. gran- och tallfrö och förtära gärna rönnbär. hårda kottarna för att komma åt fröna, men härvid plocka de ej i likhet med ekorren lös kottefjällen, utan bända endast upp dem och taga ut fröet med tungan. Härunder fasthålla de kottarna med fötterna, hvarvid deras krokiga och hvassa klor komma väl till pass. Medan de i grantopparna plundra kot- tarna, hålla de sig alldeles tysta, och man märker ofta deras närvaro endast på en då och då ned- fallande kotte. De flyga väl, och under deras vandringar hör man stundom deras locktoner så högt uppifrån, att ett obeväpnadt öga knappt kan se dem. Äfven un- der fortplantningstiden flyga de ofta, oupphörligt lockande, fram och åter öfver skogen. Då de klänga i barrträdstopparna, erinra de rätt mycket om pape- gojor, och liksom dessa begagna de sig vid klätt- randet af näbbet. De äro mycket starka, så att de till och med under flykten något litet stycke kunna bära en stor grankott i näbbet. Till sin förekomst äro korsnäbbarna mycket oregelbundna. På en trakt, där de förut saknats eller varit mycket sällsynta, kunna de plötsligt upp- Detta synes stå i samband med fröår. Då komma de redan på stanna kvar öfver vintern och häcka van- träda i mängd. barrträdens s. k. hösten, ligen under den tid, då fröet är moget. Under sina vandringar” kunna de visa sig på trakter, där de annars saknas. Så sträckte den stora korsnäbben 1874 i stort antal öfver Bohusläns skärgård, där han annars ej förekommer. Deras sång är låg, men vacker. Hanarna låta Den skarpa locktonen kan återges med »göck, göck>. vanligen höra den från toppen af en gran. Deras fortplantning inträffar oftast i februari. I början af denna månad börja de bygga bo, i slutet af februari eller början af mars hafva de ägg, och i början eller midten af mars äro vanligen ungarna kläckta. MHäckningen kan dock af en eller annan orsak inträffa mycket tidigare. Åren 1886 och 1889 voro de båda vanliga arterna vid Upsala 'så all- männa, att vi erhöllo tillfälle att undersöka omkring 70 bon med ägg, alla funna i februari och början af mars; 1890 åter hade korsnäbbarna utflugna un- gar redan i januari, och endast ett par bon med ägg påträffades i februari. Någon gång hafva vi äfven påträffat nyss utflugna ungar i maj, juni, augusti och september, men sådana fall äro sällsyntare. Korsnäbbarnas fortplantningtid synes sålunda vara mer växlande än andra småfåglars, ehuru den, som ofvan är antydt, i regeln sammanfaller med gran- fröets mognad. Huruvida de kläcka tvänne kullar, känna vi ej. Korsnäbbarnas bon äro öppna, och materialet hämtas nästan uteslutande från granen: ytterst torra granpinnar, därpå ett tjockt lager af hufvudsakligen skägglaf (Usnea barbata), hvaraf äfven själfva reden till större delen är tillredd, någon gång litet barr, bast eller en fjäder. Endast honan skall bygga. ägg De lägga vanligen 4 ägg, stundom endast 3, mer sällan 5. Endast honan rufvar äggen, men hon matas under rufningen af hanen, hvilken därunder är lätt att iakttaga, då han låter höra ett säreget läte, när han i detta ärende nalkas boet. Honan mottager födan, sittande på bokanten eller i närhe- ten däraf, och Korsnäbbarnas ägg synas bättre tåla köld än andra. återvänder : genast till rufningen. Sålunda hafva vi funnit de först lagda äggen obe- täckta, men oskadade i ända till — 16? C. Vid — 22? C. voro de däremot sönderfrusna. En gång iakttog den ene af oss ett bo med späda ungar, som vid — 16? C. under 40 minuter lämnades obesökt af för- äldrarna. När han klättrat upp till boet, voro un- garna krya och gapade efter föda, men då en unge upplyftades ur boet, dog han nästan genast af ky- lan. Vid mycket stark kyla duka dock ungar och ägg under. Ungarna födas, synes det, uteslutande med de feta gran- och tallfröen, och de matas en- ligt såväl Colletts som våra iakttagelser i jämförelse med andra småfåglars mycket sällan. Hvad som ofvan blifvit sagdt om korsnäbbar- nas lefnadsvanor, gäller närmast den mindre arten. delen af såväl det Man eller fyra arter, af många delade i flera underarter. Den numera af flera ornithologer ej ifrån den mindre. Korsnäbbarna bebo större palaearktiska som det mnearktiska området. känner tre större korsnäbben skiljes I Skottland skall man ha funnit exemplar af den mindre arten, som till näbhformen närmade sig till Vi med bruket sedan gammalt i Sverige fortfarande skilt de båda arterna åt, utan att därför vilja ut- tala någon åsikt i frågan. den större. ha emellertid i öfverensstämmelse Öfversikt af arterna. I. Näbbets höjd mindre än underkäkens längd. A. Öfre sidan af vingarna med tvänne hvita tvärband ....ss- ss. s-ssss-ss 02 Los LeUCOPtera. B. Öfre sidan af vingarna utan hvita tvärband Näbbets höjd ungefär lika med under- käkens, längd .s..--ssessssscisecle0slnsnivnsinnn OJ PUYOPSINACUS: 2. L. cuwrvirostra. IT. Större korsnäbben, Loxra pityopsittacus, Bechst. (alenskn Ill) möj Il öfn fp Pg CO) Namn: Krums (Stockh.). Norska: Furukors- naeb. Danska: Stor Korsnaeb. Finska: Isompi käpylintu, TIsompi kieronokka, Täistinokka, Käpy- tikka. Gammal hane: mer eller mindre rent röd, ofta med ett brunaktigt ögat och nedåt halsen, Öfre stjärttäckare brunaktiga streck från näbbroten genom med röda kanter, de undre svattbruna med breda, Ofre röda, de undre hvitaktiga. hvitaktiga kanter. vingtäckare mörkt brun- Ving- och stjärtpennor Ho- nan ofvan grå med grön anstrykning. Bakrygg och Under ljusare grå med gul svartbruna med smala, rödaktiga fjäderkanter. öfvergump gulgröna. anstrykning. Undre stjärttäckare svartgrå med hvita kanter. Vingar och stjärt som hos hanen, men med grön i stället för röd anstrykning. Iris brun. Näbb mörkt hornfärgadt. Fötter bruna. Längd 178—1935 mm. Ungfåglarna äro först ofvan grå, under hvitak- tiga, öfverallt med täta, mörkt brungrå fläckar och Vingen 96—108 mm. mycket svag, gul anstrykning på öfvergump och rygg, och denna dräkt bibehålles till första ruggnin- gen. Sedan blir hanen först bjärtare gul (Meves 1861), så gulröd och slutligen högröd, eller ock kan han genast vid första ruggningen antaga röd dräkt, I fångenskap bli de röda hanarna snart gula, men att häraf sluta till, som sedan bibehålles. att gamla hanar äfven i det fria antaga denna färg, synes oss förhastadt. Såväl gula som röda hanar äro fortplantningsdugliga. Större korsnäbben bebor Europa och går mot öster till Uralbergen. I Sverige är han funnen häc- kande åtminstone från södra Småland till Lapp- lands inre delar och på Gotland. I Norge från Kristiania till Saltdalen (Collett 1894). En gång är han funnen öfver barrskogsgränsen på Dovre (Collett 1869). I Finland är han tämligen allmän från landets södra delar åtminstone till Uleåborg och Pudasjärvi (Mela). Hans nordgräns där synes ej fullt fastställd. I Danmark förekommer han af och till i stort antal, såsom 1817, 1827, 1849, 1887, 1888. Han ankommer vanligen 1 november (Coll) Större korsnäbben är i mellersta Sverige vida mindre allmän än den mindre; liksom denna är han periodiskt uppträdande. Till lefnadssätt är han myc- ket lik följande art. Han synes dock oftare söka sin föda från tallkottarna, som han med sitt star- kare näbb lätt öppnar." Han är kanske något trö- gare än den mindre arten, sitter långa stunder orör- lig och låter Boet liknar följande arts, men är vanligen något större. Vi ha aldrig funnit mer än 4 ägg, ofta endast 2 mindre ofta höra sin lockton. eller; 3. Nilssons beskrifning på den stora korsnäbbens öfvertäckta vinterbon beror gäkerligen på något miss- tag. Ett tjog, al oss granskade, i februari och mars » Vi ha ofta varit i tillfälle att konstatera, alt han verk- ligen förtär tallfrön, en uppgift, som den bekante fågelkännaren Ekström betviflat. funna, bon hafva alla varit öppna och liknat van- liga korsnäbb-bon, och samma iakttagelse hafva amn- dra fågelkännare gjort. Äggen likna följande arts, ehuru något större, de äro hvita med mörkare och ljusare bruna, glesa fäckar eller streck, som stå tätast kring den tjockare ändan. Längd 20,5—24 mm., tjocklek 15,5—17,5 mm. Mindre korsnäbben, Loxia curvirostra, I. (Tafla 14, fig. 5, I, fig. 6, 9.) Namn: Krumsnabel; Krums (Stockh.); Kägel- drifvare; IKryssnäbb (Gotl.). Norska: Grankorsnaeb. Danska: Mindre Korsnaeb, Almindelig Korsnaeb. Finska: Pienempi käpylintu, Pienempi kieronokka, RBistinokka, Käpytikka. Till dräkten liknar den mindre korsnäbben all- deles den större, från hvilken han egentligen skiljes Q genom formen på sitt näbb (jämf. öfversikten sid. 67), sin storlek och sina kortare vingar. I norden synes ej några öfvergångsformer mellan dessa båda arter eller raser finnas. Längd 165—193 mm. Vingen 91—101 mm. Mindre korsnäbben bebor hela det palaearktiska området och ersättes i norra Amerika af en mycket närstående varietet, Loxia americana. han den vanligaste af sitt släkte. kommer han från norra Skåne till barrskogarnas nordgräns samt på Gotland. nen från södra Norge och Kristiania ungefär till pol- I norden är I Sverige före- I Norge är han fun- cirkeln. Ett par individer äro äfven iakttagna i Ostfinmarken (Collett 1869). I Finland förekommer han ganska allmänt upp till Uleåborg samt är fun- nen häckande vid Muonioniska (E. Hougberg i bref). Vid Aavasaksa, Muonio, Pasvigälfven och Imandra äro korsnäbbar iakttagna, som sannolikt tillhöra denna art (Mela). vinter allmännare än den större arten och är äfven I Danmark förekommer han höst och funnen häckande här och hvar. Han uppehåller sig mest i granskog och lefver Om sommaren samlar han sig ofta i löfskogarna i stora flockar för att äta Sålunda hafva vi på södra och mellersta Öland sett honom i massor förtära de där- Där denna korsnäbb är allmän, ger han i hög grad lif åt vår om vintern af granens frö. mjuka insektlaryer. städes härjande små vecklarelaryerna. annars så dystra granskog. Än ser man honom en- sam eller i flockar, oupphörligt lockande, draga fram öfver skogen, än märker man hans närvaro endast af ett rassel i träden, när lämningar af hans mål- tider falla ned, hanen sjungande sitta på toppen af någon liten och än ser man den vackre, röde gran. HSången förefaller så mycket vackrare, som man om vintern ej är bortskämd af trastens eller 68 rödhakens toner. Korsnäbben är föga skygg och fördenskull lätt att iakttaga, såväl när han äter, som när honan är sysselsatt med bobyggnaden. Ofta bygger hon flera bon, som af en eller annan anledning öfvergifvas, blifvit mer eller De festa bon hafva vi funnit ute sedan de mindre färdiga. på yfviga grangrenar, men stundom äfven inne vid Äggen vanligen 3—4, någon gång ha dock funnit 5. De äro hvita med ljusare och mörkare, stundom nästan svarta, glesa fläckar och Längd 20,5—238,5 stammen. vi streck på den tjockare ändan. mm., tjocklek 15—17 mm. Bändelkorsnäbben, Loxia Jleucoptera, Gmel. (Tafla 14, fig. 3, I, fig. 4, ung Q.) Syn. Lozxia bifasciata, Brehm. Namn: Pipkrums (Stockh.); Norsk korsnäbb. Norska och danska: Hvidvinget Korsnaeb. Finska: Kirjasiipi-käpylintu, Kirjasiipi-kieronokka. Hanen ofvan röd, isynnerhet på skuldror och framrygg brunfläckig. Vingarna svartbruna, de mel- lersta vingtäckarna liksom de störres spetsar hvita eller ljusröda, bildande två tvärband. Armpennorna kantade med gulhvitt, de inre med hvita spetsar. Öfre stjärttäckare och stjärtpennor brunsvarta med smala, grönhvita kanter. Ett streck genom ögat och strupen gråaktiga. Under röd, sidor och under- gump grå, undre stjärttäckare hvitaktiga med svarta streck. och bröst, stundom är han gul och liknar idå myc- Tbland är hanen dels röd dels gul på rygg ket honan. ning och gröngul öfvergump. Under ljusgrå med gul anstrykning. Vingar och stjärt som hos hanen. Tris mörkbrun. Näbb ljust hornbrunt. Fötter brun- aktiga.. Längd 166—183 mm. Vingen 88—98 mm. Ungen fläckig, ungfåglarna likna honan, men äro fläckiga (jämf. fig. 4, tafla 14). Bändelkorsnäbben bebor såväl östra Europa och norra Sibirien som nordliga Amerika. De, som bebo gamla världen, räknas ofta som en ras eller art för sig -och benämnas då LDL. bifasciata, CO. L. Brehm. Honan ofvan grå med grön anstryk- Till dräkten likna de den amerikanska formen, men denna har något smalare näbb (9 mm.), och hanens röda färg stöter mer i ljusrödt. Bändelkorsnäbben synes då och då företaga ströftåg till vestra Europa. I Sverige är han utom i ett par enstaka exemplar funnen dels 1845 i spridda flockar öfver en stor del af landet, dels 1889, då en ny, talrik invandring egde rum, och bändelkorsnäbben iakttogs på många håll såsom vid Nässundet i Värmland (E. Lönnberg), vid Göte- borg, 1 Vestergötland, i Skåne, vid Jönköping (H. Nyqvist), vid Stockholm och Upsala, vid Gefle och 1 Dalarna. De visade sig från slutet af augusti till fram på nyåret 1891. I Norge äro enstaka exemplar iakttagna under 1840-talet. Åren 1882, 1884, 1886 och 1888 visade sig smärre flockar vid Kristiania, under den stora invandringen 1889 iakttogs han vid Kristiania, på Jaederen, vid Hamar och Trondhjem samt i Namdalen; de visade sig från september till mars (Collett). I Finland är han skjuten några gånger i de södra och mellersta delarna af landet (nov. 1849 och okt. 1853 vid Helsingfors, vid Vi- borg 1856, vid Kuopio hösten 1857). I Danmark äro enstaka individer iakttagna, såsom vid Kjöben- havn under 1840-talet. Den stora invandringen 1889 berörde äfven Danmark, där de utom från Kjöbenhavn erhöllos från Naestved, från Falster, Låland och från trakten af Viborg samt dessutom vid Naestved 1893. Bland de 1889 fällda exemplaren funnos några få, som ännu buro sin fläckiga ungdräkt. De höllo mest till i lärkträden, hvilkas späda knoppar de med begärlighet åto, eller infunno de sig senare på hösten i rönnarna för att äta rönnbär, och de voro där så orädda, att de kunde fångas med en på spetsen af ett spö fäst snara. sjöng flitigt, sången var behaglig. iDenistenensatsrossikerholle: set rise 0mtfråniten skogvaktare en kull korsnäbbägg, som sannolikt till- En infångad hane höra denna art. De voro tagna nära Upsala, och mannen, som ej kände till bändelkorsnäbben, be- rättade, att fågeln hade hvita band på vingen som en bofink. Äggen äro blåaktigt hvita med små, brunröda fläckar vid storändan. Längd 21 mm., tjocklek 15,5 mm., således som små ägg af den mindre korsnäbben. Tallbitsläktet, Pimcola, Vieill. Näbbet starkt, mycket kullrigt, dess höjd är större än dess bredd, höjden. Öfvernäbbets nedböjda spets är lång och nter vid starkt inböjda. Vingarna medelmåttiga, räcka ej fullt till stjärtens midt. något klufven. men längden är större än utan inskärning, undernäbbets kanter Stjärten lång, 1 spetsen Fötterna korta och tämligen starkt -byggda. Fjäderbeklädnaden yfvig och mjuk. Färg och färgförändringar påminnande om korsnäbbarnas. Tallbitarna likhet mest i träden, hvilkas späda knoppar och frön de vistas i med domherrarna förtära. Om sommaren lefva de spridda hvarje par för gig, och om vintern draga: de omkring i flockar. Tallbitarna finnas i såväl gamla som nya världens nordliga delar. Endast en art är känd. roten 69 Tallbiten, Pinicola enucleator, I. fork ED) Syn. Pyrrhula enucleator, Corythus emucleator. Namn: Nattvaka; Vaktel (Smål., Värml.); Vattla (Vesternorrl.); Svensk papegoja, Svenska, Dumjöns, Dumsnmut; Dumhugge (Helsingl.); Dum- skalle (Norrbotten). Norska: Konglebit. Danska: Krognaeb, Svensk Papegöie, Norsk Papegöre. Fin- ska: Taviokwuwrna. Tapska: Pacagas-loddi. Hanen ofvan mörkt röd, fläckig af grått och (Tala 15, gråsvart. Vingens fjädrar svartaktiga med ljusröda eller hvita kanter, som på täckfjädrarna äro breda och bilda två band öfver vingen. Hals och bröst af ryggens färg, men något ljusare, mage och undre stjärttäckare grå. Stundom ersättes det röda af bjärt gulrödt eller gult, och är hanen då nästan omöjlig att utan anatomisk undersökning skilja från honan. Denna är grå. Hufvud, hals och bröst med öfvervägande gul eller gröngul färg. Om vintern är det röda och gula något mattare. Tris mörkbrun. Näbb hornfärgadt, ljusare vid basen. Fötter svarta. Längd 220—245 mm. Vingen 103—112 mm. Ungfåglarna likna (enl. Meves) honan, men äro mer orent grågröna. Hufvud och rygg med grön- gul anstrykning. De stora vingtäckarna och de tre inre armpennorna med en smal, hvit kant. Tallbiten förekommer i såväl gamla som nya världens nordliga delar. I Sverige fortplantar han sig i Lapplands barrskogar; mot norr är han fun- nen till Karesuando (Lilljeborg) och skall häcka så långt i söder som vid Östersund (Sundström). I Norge häckar han i de nordliga delarnas barrskogar. I Porsanger och Tanadalen har han ock häckat och är funnen vid Sydvaranger (Collett). för hans häckområde synes ej vara med visshet på- I Finland häckar han i lappmarken upp till Sydgränsen visad. Enare, äfvensom i norra Österbotten till Aavasaksa, Han är ock funnen 1 ryskt Pudasjärvi och Kajana. Om vintern besöker han sydligare lappmarken. trakter. Han kommer ofta några år i rad i stort antal för att sedan under en längre eller kortare tid bli sällsynt eller saknas. I Norge besöker han en- dast sällan vestlandet. Mot söder kunna ströftågen utsträckas till Skåne, Danmark och Tyskland. Tallbiten är kanske den minst skygga bland småfåglarna, ham anses därföre ofta som dum och får tallbiten ingalunda någon dum fågel. Men han till- öknamnet »Dumsnut». Enligt vår mening är bringar större delen af sitt lif i ödemarken, där han ej frukta henne, då ham gedan kommer i hennes nirhet. lärt känna människan, och förstår därför ej att Under sina vinterströftåg uppsöker tallbiten ofta rönnar och oxlar, hvilkas bär han gärna äter, men håller han mest till i barrskogarna och lef- Likaledes äter han med förkärlek knopp af lärkträd och flera Tallbitens visserligen ej omväxlande, men tonerna äro klara annars ver af de späda skotten på grantopparna. slags löfträd. sång är vacker, den är och starka; lappen anser honom som en storsångare. Äfven hans lockton, som han mest låter höra, då han flyger högt 1 luften, är melodisk. Han har samma förmåga som domherren att härma ljud, som han ofta hör; sålunda hvisslar en tallbit, hvilken den ene af oss eger, rent och klart det svenska tapptot, som han ofta hört från pianot. Sitt bo lägger tallbiten i träd eller buskar ej Det kvistar och inuti fodradt med torra grässtrån. Boen ofta hanen deltaga 1 rufningen (Collett). högt från marken. är byggdt af fina, torra äro tunna och sköra. Stundom synes äfven Äggen, 3—4 till antalet, äro ljust gröna med grå och svartbruna fläckar. Längd 24—26 mm., tjocklek 17—18,5 mm. Domherresläktet, Pyrrhula, Briss. Näbb kort och starkt kullrigt. Öfverkäkens nedböjda spets kortare än hos tallbitarna. Vingarna medelmåttiga, räcka nästan till stjärtens midt. Stjärten tämligen lång och i spetsen nästan tvär. Fötterna korta, starka. Fjäderbeklädnaden mjuk, tät och yfvig. Hos flertalet arter äro könen olika. Dombherrarna hålla till i skogar eller stora träd- gårdar och vistas mest i träden, på hvars späda knoppar och frön de till större delen lifnära sig. De hafva en lätt, bågig flykt. I träden och på marken röra de sig hoppande. Domherrarna bebo Europa och nordliga Asien, synnerligen talrika äro de i Himalayas nejder. kända. Omkring tolf arter och underarter äro I norden hafva vi endast en art. Man sammanför stundom tallbitar och domher- rar i samma släkte. Domherren, Pyrrhula pyrrhula, (L.) (Tafla 15, fig. 2, I, fig. 3, Q.) ; Syn. Pyrrhyla rubicilla, Pall., P. ewropaea, Vieill., P. vulgaris, Temm., P. linnet, Malm, P. major, C. L. Brehm. Namn: Domsmok (Smål); Klump, Röbröst (Sörml.); Sketherre (Nerike); Dumsnut -(Dalarna). Norska och danska: Dompap. Finska: Punatuwlkhku, Leivo; Tuomherra (Savolaks). Hanen ofvan askgrå, hufvudet ofvan och rundt näbbroten svart med blå glans. De små vingtäck- fjädrarna grå, de större svartblå med breda, grå spetsar, som bilda ett tvärband öfver den hoplagda = vingen. - Vingpennorna svarta, armpennorna med blå glans. Innersta armpennan i utfanet röd. Stjär- ten blåsvart, öfver- och undergump hvita, undre kroppsdelarna för öfrigt vackert röda. Honan har ryggen grå med brun anstrykning, undre kroppsde- Iris svartbrun. Näbb och ben svarta. Storleken mycket Längd 165—192 mm. Vingen 86— larna brunaktigt grå, för öfrigt lik hanen. växlande. 107 mm. Ungen i sin första dräkt ofvan, äfven på huf- vudet, mörkt gråbrun med hvit öfvergump, under brungrå med röd anstrykning och hvit undergump. Vingar och stjärt blåsvarta med ett hvitt band öf- ver de förra. Domherren bebor norra Europa och Sibirien. I mellersta och södra Europa ersättes han af en mycket snarlik, men något mindre och ej så bjärt färgad varietet eller art, P. I Sverige sparsammare i Skåne, och är spridd europaea. häckar han, ehuru öfver hela landet åtminstone upp till Gellivare samt på Gotland. I Norge, där han finnes öfver större delen af landet, går han mot norden så långt, som Han funnen i Alten och vid Varangerfjorden, på förra stället skall han gå upp i björkregionen. Vid Tromsö är han iakttagen så- väl sommar som vinter. till norra Finland»; han är känd af Muonios invå- Danmark hbhe- furuskog växer. är Han är allmän »från södra nare och finnes i Kandalax (Mela). söker han talrikt om vintern, men synes ej häc- kande där. Under fortplantningstiden håller han helst till i täta skogssnår, men vi hafva älven funnit hans bo i löfskog med några få inblandade granbuskar. Under sommaren lefver han tyst och tillbakadraget samt observeras så föga af den ovane iakttagaren, att befolkningen i allmänhet tror, att han då flyttat bort. sällskap åter besöker trädgårdar och lundar, är han När han på senhösten och vintern i små allmänt uppmärksammad och omtyckt för sin vackra dräkt, sin förtrolighet och sin lustiga sång, hvarföre han ock ofta hålles 1 fångenskap. Domherren är utan tvifvel oriktigt ansedd för att vara dum, han är endast oerfaren och tillitsfull, då ham nyss kom- mit från sina undangömda häckplatser. I fången- skap fäster han sig i hög grad vid sin vårdare. Han känner väl sina vänner och visar tydlig glädje, Ofta blir han så tam, att han sjunger sittande på vårdarens En gång sågo när de efter någon frånvaro åter visa sig. hand eller tager mat ur hans mun. vi en domherre, som var så fästad vid sin vårdarinna, » att han aldrig sjöng, när hon var frånvarande. I fångenskap trifs domherren mycket väl och lefver i många år, om han födes med blött hyetebröd, hafre- gryn och knoppar af björk eller andra träd. Hamp- frö skadar honom i längden. Sannolikt bero de ej så sällan hos fångna domherrar inträdande färgför- ändringarna på olämplig föda. ; Domherrens lockton är en vacker, flöjtlik hviss- ling. Sången är ganska låg och mer egen än vac- ker. Den består af en rad knirkande toner. TI fån- genskap lär sig domherren bättre än någon annan fågel att hvisslande återge en melodi. I Thyringen har mången handtverkare en afsevärd biinkomst så- som musiklärare för infångade domherrar, som se- dan försäljas ofta till långt aflägsna platser. Dombherrens bo hafva vi funnit inne vid stam- men af någon mindre, tät granbuske eller ute på Sista dagarna af april eller i början af maj börjar han bygga. Boet be- står af fina, torra grankvistar och granlaf, stundom Ibland är boet så tunt, att äggen synas genom botten, dock är det en gren i en större gran. blandad med några torra grässtrån. alltid starkt sammanfogadt. Äggen, vanligen 5, äro blågröna med gråaktiga och svarta fläckar. 19—21, tjocklek 15—16 mm. Längd Rosenfinksläktet, Carpodacus, Kaup. Rosenfinkarna likna kanske mest domherrarna, med hvilka de ofta sammanföras 1 ett släkte, men från hvilka de lätt skiljas på öfvernäbbets form. Från grönhämplingarna, som de ock stå ganska nära, afvika de genom sin mer eller mindre utpräg- lade, rödaktiga färg. Klorna äro starkt krökta, hop- tryckta från sidorna. Könen äro olika. De äro lifliga fåglar och goda sångare, som bebo norra och östra Europa, större delen af Asien samt ned till Mexiko. kända, hvaraf en är funnen i norden. Nordamerika Tjugosex arter äro Rosenfinken, Carpodacus erythrinus, (Pall.) (Tala 17, fig. 4, I) Syn. Fringilla erythrina. Namn: HBödhufvad gråspink, Nilsson; Röd- hämpling, Holmgren. ska: Norska: Karminspurv. Dan- Karmindompap. — Finska: Leivo (Salmis). Punavarpunen; Hanen ofvan mörkt gråbrun med inblandadt mörkrödt, som på hjässan och öfvergumpen är öf- vervägande. Vingen och stjärten mörkbruna med svagt rödaktiga fjäderkanter. Under ljusgrå. Strupe och bröst mer eller mindre bjärt röda. Honan of- van olivbrun med mörkare fläckar på rygg och skuldror. Vingen mörkbrun med två ljusare tvär- band, bildade af vingtickarnas gpetsar. Under grå- hvit, bröst och sidor brunfläckade. Iris mörkbrun. 71 Näbb gulbrunt. Fötter brunaktiga. Längd 132—139 mm. Vingen 76—81 mm. Ungarna likna honan. Rosenfinken förekommer 1 norra och östra Eu- ropa och Sibirien ända till Kamtschatka. I Sverige är en hane funnen på Gotland (hösten 1839). I Norge är en ung hona fångad nära Kristiania ("/, 1882), möjligen är ett annat exemplar iakttaget vid Polnak 1 Ostfinmarken (Collett). I sydöstra Finland är han tämligen vanlig mot vester till Helsingfors, mot norr till Kuopio. I Idensalmi är han funnen I guvernementet Olonetz förekommer I Danmark är han iakttagen på Sylt, Rosenfinken häckande. han (Mela). där han häckat (Naumann IV, p. 423). torde höra till de ursprungligen sibiriska fåglar, som sedan spridt sig åt vester. Gulhämplingsläktet, Serinus, Koch. Från rosenfinkarna, som gulhämplingarna af alla europeiska fåglar mest likna, skilja de sig ge- nom sin mer eller mindre gulaktiga dräkt. Klorna äro svaga, platta. Gulbhämplingarna finnas i hela Afrika, södra och mellersta Europa samt mot öster till Cen- tralasien och Indien. Omkring tjugo arter äro kända, hvaraf en någon gång förirrar sig till norden. Gulhämplingen, Serinus serinus, (T.) (Tafla 18, fig. 3, I.) Fringilla serinus, Dryospiza serinus, Serinus hortulanus, Koch. Gulirisk. Syn. Namn: Danska: Vilda kanariefågeln, Serinus serinus, (L.), var. canaria, (L.) (Tafla 17, fig. 5, 5.) Syn. Fringilla canaria, Serinus canaria. Ofvan brungrå med svartaktiga fläckar och gröngul anstrykning. gula. Ving- och stjärtpennor svartaktiga med ljust brungrå eller grågula kanter. Vingtäckarnas spetsar Bakhals och öfvergump grön- bilda två gulaktiga band öfver vingen. Pannan, ett streck öfver ögat, framhals- och bröst gula, sidor brungrå med svarta längsfläckar, mage och under- gump hvitaktiga. Honan är mindre gul, under grå- hvit. Iris mörkbrun. Näbb mörkbrunt. Fötter brunaktiga. Längd c:a 113 mm. Vingen c:a 5 70 mm. Den vilda kanariefågeln är större än gulhämp- lingen, från hvilken han äfven till dräkten något afviker. Längd c:a 116 mm. Vingen 72—75 mm. Gulhämplingen bebor Europas mellersta och södra Mindre ersättes på Madeira, Canariska öarna och Azorerna delar, Asien, Palestina och Egypten samt al den vilda kanariefågeln, som ej är annat än en underart. I norden är han hittills endast iakttagen i Danmark, där förutom ett par äldre, osäkra fynd ett exemplar (SF) erhölls vid Hjörring på norra Jyl- land den ”"/, 1887 och ett annat på samma lokal ”/, 1889 (Collin). nen på Faeröarna. Han uppgifves äfven vara fun- Däremot äro säkerligen Fabers uppgifter om hans förekomst på Island oriktiga och afse sannolikt gråsiskan. Till lefnadssättet skall han likna de andra finkarna. Som bekant är den vilda kanariefågeln stam- form för de tama raserna. Husfinksläktet, Passer, Briss. Näbb tämligen groft och starkt af konisk form med ett mycket litet hak bakom öfvernäbbets spets. Stjärtens yttre pennor icke hvita. Könen äro oftast olika. NN Hufvud och öfvernäbb, sedt underifrån, af gråsparf. Linien a anger öfvernäbbets invikta kant. Munvikarna med tydliga borsthår. Husfinkarna äro stannfåglar, som alltid uppe- hålla sig på bebodda trakter och kunna betecknas som odlingens och civilisationens trogna följeslagare. De bygga konstlösa bon, som läggas i kryphål af ett eller annat slag eller någon gång i buskar och träd, och då försedda med hvälfdt tak. De häcka vanligen mer än en gång om året. Husfinkarna bebo gamla världen, men ha blifvit införda äfven i den nya. Släktet omfattar 26 arter och underarter, däraf 2 i norden. Öfversikt af arterna. I. Tinningarna hvita med en svart fläck P. montanus. TSE Tinningana erahvita eller Slåss P. domesticus. Gråsparfven, Passer domesticus, (1L.) (Tafla 16, fo ENAEORON Syn. Fringilla domestica. Namn: Sparf, Gråspink, Tätting, Gråtätting, Täckling, Gråtäckling, Husfink; Gråspeck (Värml.); Spick, Gråfugel, Gråtjätt, RBijstackfugel (Dalarna); Gråbuk, Takbuk (Vestmanl., Sörml.); Gråsjas, Grå- pys (Sörml.); Gråmas, Masbork (Nerike); 'Sket- spink, Svinalota-pänsel (Smål.); Gråtalle (Göteborg); Do Tjocknäbb (Gotl.); Gråtjuf, Korntjuf (Norrl.). Nor- Graaspurv, Husspurv, Huskald. Danska: Graaspurv, Husspurv, Spurv; Sparv, Sparri, Rög- sparri (Thy). Finska: IKotivarpunen, Varpunen, Hottiainen. Hanen: rygg och skuldror fläckade af rödbrunt, ska: svart och gulbrunt, nacken och ett band bakom Hufvudet ofvan och öfvergumpen eller svartgrå, ögat rödbruna. mörkgrå. - Vingens fjädrar svarta isynnerhet täckfjädrar och armpennor med breda, Ett hvitt band bildas af de mel- Stjärten svartaktig. rödbruna kanter. lersta vingtäckarnas Trakten mellan ögat och näbbet samt strupen och spetsar. en del af bröstet svarta, det senare med inblandadt Hufvudets och halsens sidor hvitaktiga. hufvudet ofvan brun- rödbrunt. Under ljusgrå. Honan har grått, saknar det rödbruna i nacken och det svarta på strupen samt har dunklare och mindre rena fär- ger. Iris mörkbrun. Näbb svart, ben gulbruna. Längd 151—178 mm. Vingen 70—81 mm. Ungarna likna honan, men sakna det hvita bandet öfver vingen. Gråsparfven förekommer, ehuru i växlande for- mer, öfver hela Europa, där han dock i Italien er- sättes af en mycket närstående art, i norra Afrika samt i Persien, Centralasien, Indien och Ceylon. På senare tider är hamn införd äfven i Nordamerika, där han dels med människans hjälp dels af sig själf ovanligt snabbt bredt ut sig, så att han nu trängt fram öfver Mississippi och Missouri samt finnes på spridda platser ända till Stilla hafvet." Äfven till Australiens fastland han införd. I Sverige är han allmän öfverallt, åtminstone upp till Öfver- torneå, men går än längre mot norr, såsom till I nordligaste Norge håller han på att utbreda sig. Han finnes vid Bodö och i BSaltdalen samt har på senare tiden kommit till Tromsö (1879) och trakten däromkring, ännu senare har han nått Öxfjord.. Längs syd- och vest- kusten (Kristiansands stift) är han tämligen sällsynt. I Finland är han vanlig till Österbotten, men träf Kandalax är Muonioniska och Juckasjärvi. fas ännu vid Muonio, Kuwuolajärvi och (Mela). I Danmark är han allmän öfverallt. Gråsparfyen är en äkta stannfågel, som i regel tillbringar hela sitt lif i den trakt, där ham är född, eller där han en gång slagit sig ned. Han är en parias bland småfåglarna, och det anseende, han i + Den, som närmare vill taga del af gråsparfvens öden som emigrant och amerikanarnas sorgliga erfarenhet af honom, hänvisas till följande intressanta arbete: »The English Spar- row in North America». U. S. Dep. of Agriculture. Divi- sion of economic ornithologi and mammologi. Bulletin 1 Washington 1889. allmänhet åtnjuter, hör ej till de bättre. Främst på hans syndaregister skulle vi vilja sätta, att han i hög grad bidrager att fördrifva eller förminska andra, ädlare fågelslag. Så frånröfvar han ofta hus- svalan hennes med möda uppbyggda näste (jämför sid. 47), eller plundrar han bofinken på hans bygg- nadsmaterial. Därigenom att han öfverbefolkar träd- En sångare t. ex. har svårt att trifvas och finna näring i en trädgård, där alla buskar äro öfverfulla af grå- gårdar och parker, förjagar han andra fåglar. sparfvar. Stundom gör han äfven skada genom att i massa angripa mognande sädesfält. Den ene af oss har vid Falköping sett en rikt bärande hvete- åker blifva så härjad af gråsparfvar, att skörden ej gaf något. I trädgårdar förstör han spädare plantor, plockar sönder fruktträdens blommor och gör äfven någon skada på bär. i våra ögon äro många och stora, säkert är ock, att Men om än hans ogärningar han å andra sidan gör nytta, ja ofta stor nytta ge- nom att förstöra skadliga insektlarver. Själfva hafva vi sett honom i stor mängd förtära de unga larverna af en nattfjäril, Diloba coeruleocephala, och därige- nom skydda fruktträdens grönska; i närbelägna träd- gårdar, hvarifrån man fördrifvit gråsparfven, ledo träden mycket af ifrågavarande larvs härjningar. Sitt bo lägger gråsparfven helst under takpan- nor, i balmtak eller i andra lämpliga hål. Stundom skall han bygga bland riset i sidorna af skat- eller storkbon. Från Nordamerika omtalas, att han ofta bygger bland trädgrenarna, när alla lämpliga hål äro upptagna. Boet är konstlöst sammansatt af torra strån och inuti fodradt med fjäder och andra mjuka ämnen. Äggen, 5—6 till antalet, äro hvita, grå- eller grönhvita med ljusare eller mörkare grå eller Längd 20,5—24,5 mm., tjocklek Gråsparfven lägger hos oss två kul- I Nordamerika skall Hanen biträder såväl med bobyggnaden som vid rufningen bruna fläckar. 14,5—17 mm. lar om året, möjligen AÅera. han stundom lägga ända till sex kullar. och ungarnas uppfödande. Ungarna matas både med insekter och frön. Pilfinken, Passer montanus, (1.) (Tafla 16, fig. 1.) Syn. Fringilla montana, Pyrgita montana. Namn: Pilspink, Trädsparf, Fältsparf; Pil- sparf, Tysk sparf (Skåne). Dessutom på de flesta orter samma namn som gråsparfyen. Norska: Pil- fink. Danska: Skovspurv; Pilfink (Naestved); Möll- sparri (Thy). Pinska: Metsävarpunen, punen. Ofvan fläckig af svart och brunt, öfvergumpen hufvudet Vingens Ketovar- gråbrun, och nacken rödbruna. 1 [UJ fjädrar svarta eller mörkbruna, de innersta armpen- norna och täckfjädrarna med breda, rödbruna kan- ter och hvita spetsar, som bilda två hvita band öf- Stjärten mörkt gråbrun med ljusare Trakten mellan näbbet och ögat, stru- ver vingen. fjäderkanter. pen och en fläck på hufvudets sidor svarta. Dessa senare föröfrigt hvitaktiga. Under grå. Könen lika. Iris brun. Näbb svartaktigt, fötter ljusbruna. Längd 139—155 mm. Vingen 65—74 mm. Ungarna ha dunklare dräkt än de gamla. Pilfinken finnes öfver större delen af Europa och i en stor del af Asien mot öster ända till Ja- pan samt i nordöstra Afrika. I östern ersätter han I Nord- han införd och har där 1 motsats mot I Sverige är han gråsparfven och blir landets »hussparf». amerika är gjort sig omtyckt. till norra Uppland, aftar norrut i antal, gråsparfven allmän upp men är funnen vid Mauno i Torne lappmark 68? 30' N. Br. (Sundevall). På Gotland är han någon gång funnen vintertiden, men häckar ej. I Norge finnes han spridd och är där stationär öfver såväl Öst- som Vestfinmarken, i Nordland och på Vest- landet skall han vara sällsyntare för att åter till- taga i antal i sydöstra Norge (Collett). På Dovre är han funnen öfver trädgränsen (Hartman 1859). I Finland finnes han upp till Enare, han är där i landet tämligen sällsynt utom i de sydöstra delarna, där han är allmännare (Mela). I Danmark är han allmän. Han har äfven utbredt sig till Faeröarna (Collin). Pilfinken är en stannfågel, som år från år häc- kar på det ställe, där han en gång slagit sig ned. Stundom gör han visserligen utflykter från sin hem- trakt och kan vara borta flera veckor, men vanligen han snart åter. Han är en stillsam och fredlig varelse, gör ingen för när och saknar alla Emellertid orsakar kommer gråsparfvens fula sidor. hans olyckliga yttre likhet med denna, att han är utsatt för samma förföljelser som gråsparfven, ett förhål- lande, som hvarje fågelvän måste beklaga. Om ej förr, så åtminstone vid midvintertid, fördela pilfinkarna sig parvis, och hanen är sedan Äfven om man ser Sitt bo lägger pilfinken vanligen i ihåliga träd, mest i Stundom hafva oskiljaktigt vid sin makas sida. dem i flock, kan man särskilja de olika paren. gamla pilar eller i andra kryphål. vi funnit det i öfvergifna skatbon, och i Bohuslän häckade han i springor i de branta bergen. Boet är enkelt sammansatt af strån och inuti fodradt med Collin (1888) omtalar 2—3 sammanbyggda Äggen, 5—6 fjädrar. pilfinkbon från törnhäckar i Jylland. till antalet, äro gråhvita med bruna eller mörk- 10 grå, ofta sammanlöpande fläckar. Längd 18—21 mm., tjocklek 14—15 mm. Pilfinken lägger åtminstone ofta två kullar år- ligen. Båda könen hjälpas åt att bygga boet, rufva och uppföda ungarna, som hufvudsakligen näras med insekter. Medan den första kullens ungar ännu ma- Collin ungarna. Finksläktet, Fringilla, L. Munvikarna med tydliga borsthår. Stjärtens sidopennor delvis hvita. Hithörande fåglar bebo Europa, vestra Sibirien och Persien samt länderna söder om Medelhafvet. Om sommaren bebo de skogar och trädgårdar, men om vintern samla de sig till stora, kringströfvande floc- I norden äro de flyttfåglar. De bygga öppna, väl hopkomna bon, som läggas i träd Deras föda består af frön och insek- kar. skålformiga, eller buskar. ter. Fem arter äro kända, däraf två i norden. Örfversikt af arterna: 15 TBPINS SSR KONLINIE, ocoosongvvoabog]sa dd F- coelebs. 105; > JERYRPVSSON- JVG. ooca000804od0sopobuodosbord F. montifringilla. Bofinken, Fringilla coelebs, IL. inf. Ila Sf MN 2 OD Namn: Hamptätting, Hampspink, (Småland); Hampspik (Sörml.); Kvint (Vesternorrl.); Tvint (Norrbotten). Norska: Bogfink. Danska: Bogfinke. Peipponen, ”Peippovarpunen; Pohjalintu (Tafla 16, Finska: (nordligaste Finland). Hanen: pannan svart, hjässan och nacken samt en del af skuldrorna blågrå, ryggen dunkelt kastanie- brun, öfvergumpen grön. BStjärten svart med smala, grönaktiga fjäderkanter och de två yttersta pennorna på hvar sida delvis hvita. Vingpennorna svartaktiga med smala, gul- De två midtpennorna mörkgrå. gröna kanter längs utfanet och infanet delvis hvitt. 4:de och 9:de handpennorna med en hvit fläck vid basen i utfanet. De stora vingtäckarna med gul- hvita spetsar, bildande ett band öfver vingen. De På huf- vudets sidor och under ljust rödbrun, undergumpen små vingtäckarna hvita liksom de undre. hvitaktig. Honan är ofvan olivgrå med grönaktig öfvergump, under ljusgrå. Vingar och stjärt som hos hanen, men med mindre klara färger. Om vintern har hanen hals och hjässa grå- bruna, ryggen stöter också i grått, och det rödbruna - 4 bröstet ir mindre rent. Härigenom liknar han mer honan. Honans dräkt är tämligen oförändrad. Tris brun. Näbb blyfärgadt. Fötter brunaktiga. Längd 160—174 mm. Vingen 80-90 mm. Ungarna likna honan. Bofinken förekommer öfver hela Europa och vestra Asien samt besöker som flyttfågel vintertiden norra Afrika. I norden är han en allmän fågel, som bebor såväl barr- och löfskogar som trädgårdar Norrut af- tager han, men finnes i Lapplands barrskogar och häckar i södra Finmarken såsom vid Alten. På norska sidan är han allmän ännu vid polcirkeln (Collett 1894). I Finland är han vanlig till norra Österbotten och finnes, om än sällsynt, till Enare och Kandalax (Mela). han snart sagdt i hvarje skog eller trädgård (Collin). och små träddungar midt på slätterna. I Danmark finnes Bofinken är fyttfågel och ankommer till oss tidigt om våren, vanligen redan sista veckan af mars och flyttar bort i oktober. Till och med de strän- gaste vintrar stannar dock åtminstone en och annan kvar så nordligt som vid Upsala. Äfven i Norge öfvervintrar han ända uppe vid Trondhjem (Collett), och i Danmark öfvervintra många. Det är öfver- vägande hanar, som stanna kvar; de anlända äfven om våren omkring en vecka före honorna. Få fåglar bidraga i så hög grad som bofinken Ge- nom sitt behagliga yttre, sin ringa skygghet och sin till att sommartiden gifva lif åt våra skogar. vackra sång, som dagen igenom höres från alla håll, har han blifvit alla fågelvänners älskling. När han sjunger, sitter han rak och reser då fjädrarna på hufvudet. Hans vanliga lockton, som ofta höres, kan uttryckas med »hyit, hyit»; blir han ängslig eller varnar för någon fara, ropar han högt: »tvint, tvint-tvint». Bofinken lefver till stor del af insekter, men förtär äfven frön, som under senhösten och vintern utgöra hans förnämsta föda. Särskildt skall han bokens frukter (jämför hans danska namn »bogfink»). Sitt särdeles vackra bo lägger han i en gren- älska klyka eller ute på en gren och vanligen tämligen högt från marken; det är byggdt af mossa och lafvar samt inuti fodradt med tagel, hår och fjäder. Det bygges hos oss ofta, innan träden fått sina löf; också ha vi sett, att många bofinkar plundras på bo och ägg samt tvingas att bygga om; när löfvyen då kommit fram, skyddas boet bättre. Äggen, van- ligen 5, någon gång 7 till antalet, äro antingen ljust blågröna eller grå, ofta med rödbrun anstrykning, alltid med bruna och svarta eller grå fläckar och punkter. Alla äggen i en kull tillhöra antingen ft | Längd 18,5—22 Hanen rufvar ej, det grå eller det blågröna slaget. mm., tjocklek 14,5—15,5 mm. men biträder med uppfödandet af ungarna. Bergfinken, Fringilla montifringilla, T. (Tafla 16, SA i vårdräkt, fig. 4, Q i vinterdräkt.) Namn: Norrkvint; Norrtvint (Norrbotten); Rost- bofink (Göteborg); Kväkare, bBräkfågel, Gräk. Norska: Byjergfink, IKvaeker. Danska: Kvaeker- finke, Kvaeker, Bogfinkens horeunge, Norsk Bog- finke, Kvikfinke. Finska: Härkäpeipponen, Byy- stäjäpeipponen, Vaaravarpunen, Pohjasenpappi. Lapska: Vintan. Hanen i sommardräkt: hufvud och hals, med 10(25 undantag af strupen, samt ryggen svarta, hufvudet blå Bakrygg och öfvergump hvita. Stjärten svart, Vingpennorna svartaktiga, i infanet hvitgrå. Hand- med glans. den yttersta pennan delvis hvit. pennorna med smala, hvitgröna kanter, 4:de—9:de pennorna med en hvit fläck i utfanet vid roten. De små vingtäckarna rostgula och hvita, de stora svarta med hvitgula spetsar. Strupe och bröst rost- gula. Öfriga undre delar hvita, sidorna med svart- grå fläckar. Honan ofvan svartaktig, på hjässa och rygg med smala, bruna fjäderkanter. Hufvudet och nacken askgrå. Banden öfver vingen mindre och brunaktiga. Strupe och bröst smutsigt rostgula, öfriga undre delar grå. Om hösten och vintern ha hufvudet, halsen och ryggen breda, bruna fjäderkanter, i nacken finnes vanligen en grå fläck. Vingtäckare och armpennor ha breda, rostfärgade fjäderkanter. Mot våren bli hufvudets och ryggens fjäderkanter smalare och hvit- aktiga. Honan har om vintern gråbruna fjäderkan- ter på ryggen och breda bräm på vingtäckare och armpennor. Iris brun. Näbb svart om sommaren, gulaktigt om vintern. Fötter brunaktiga. 160—175 mm. Vingen 85—94 mm. Bergfinken bebor Europa och norra Asien ända Om vintern finnes han i södra Europa Han är en subalpin eller alpin fågel, Längd till Japan. och Indien. som hos oss allmännast häckar i de nordligare de- larna af landet, isynnerhet i fjällens björkskogar. Ett och annat par häckar dock i mellersta Sverige, såsom i Uppland. I Norge finnes han öfver hela landet, isynnerhet på fjällsluttningarna, men enstaka kolonier häcka äfven på låglandet till och med i bokskogen vid Laurvik (Collett). I Finland häckar han talrikt i lappmarkskogarna och i Österbotten ned till Pudasjärvi, men aftager mot söder, han häckar dock, ehuru fåtaligt, äfven i mellersta Fin- land (Kuopio, Pälkäne) (Mela). I Danmark finnes han så godt som endast under sina vinterströftåg, [SN Han har dock häc- På Faeröarna är han men då ofta mycket allmänt. kat vid Ribe (Collin 1886). en gång iakttagen (1867). Bergfinken är en fyttfågel. till Uppland mot slutet af april, och sträcket varar Han kommer 1 floc:- Han ankommer omkring en vecka in i maj. kar, håller då gärna till i löfskogarna och är vid denna tid vanligen mycket allmän 1 Vestergötland, mindre talrik i Uppland och sällsynt i Bohuslän. Höststräcket börjar vanligen andra veckan i oktober Äfven af denna art öf- vervintra några hos oss. Han håller då gärna till i rönnar och oxlar och äter deras bär. Äfven från Norge omtalas öfvervintrande bergfinkar till och med så nordligt som vid ”Trondhjem. Hans lefnadssätt är mycket likt bofinkens, men lockton och sång äro olika, ej heller är han en så god sångare. Ofta låter han höra ett kväkande läte, som mycket lik- nar grönfinkens, och som Holmgren uttrycker med »kvääk, kvääk». Boet hafva vi oftast funnit i björ- kar, det påminner om bofinkens, men är större med och räcker in i november. Det är byggdt af mossa med in- tjockare väggar. blandad spindelväf, innanför mossan med ett lager af tvrra grässtrån och innerst fodradt med fjäder, tagel eller hår. eller 7, likna mörka bofinkägg. 14—16 mm. Äggen, vanligen 6, mer sällan Längd 17,5— Endast honan rufvar. d 2 mm., tjocklek = =S De sex första handpennorna af stenkniäck (efter Catalogue of Birds). Stenknäcksläktet, Coccothraustes, Briss. Det stora, kraftiga näbbet, som är nära nog af samma höjd som hufvudet, är det mest utmärkande för släkte. några tydliga borsthår. Munvikarna äro försedda med De mellersta vingpennorna detta och de yttersta armpennorna äro tvärt afskurna, hos vår art dessutom med en inskärning 1 infanet. Fötterna äro jämförelsevis svaga med små klor. Släktet tre arter och underarter. Blott en art finnes hos 088. räknar Stenknäcken, Coccothraustes coccothraustes, (1...) (Tala 15, fig. 1, I) Fringilla coccothraustes, Coccothraustes Coccothraustes Vinnét, Syn. vulgaris, Pall, Malm. Namn: Norska: Kirsebaerfugl. Danska: Kjaer- nebider, Kirsebaerfugl. Finska: Nokkavarpunen. Hufvudet ofvan sidorna ljusbrunt. smalt band kring Nacken grå. och på näbbroten och ögat samt strupen svarta. Rygg och skuldror Öfvergumpen ljusare brun. De stora Vingpennorna Handpen- 5:te—9:de handpennorna tvära och med en inskärning i spet- sen af De innersta armpennorna bruna. Stjärtpennorna svartaktiga med en stor, hvit fläck i Under grå med rödgul anstryk- Ett mörkbruna. vingtäckarna = hvitgrå—ljusbruna. svarta, i spetsen med stark, blå glans. norna med en stor, hvit fläck i infanet. infanet. spetsen af infanet. ning. Honan har något mattare färger, och de yttre armpennorna äro askgrå, ej svarta. Iris hvit. Näbb gråblått. Fötter ljusgula. Längd 180—197 mm. Vingen 100—109 mm. Ungen är ofvan jämnt brungrå, på hufvud och öfvergump med gul anstrykning. Det svarta på hufvud och strupe saknas. Under grå, bakåt hvit- aktig, strupen med gul anstrykning. Bröst och mage med brunaktiga fläckar. Stenknäcken bebor hela Europa och går mot öster till Mindre Asien och Kaukasus. I östra Si- birien, Japan, det inre af Asien och 1 Indien ergät- tes han af två närstående former. I Sverige finnes han, ehuru sällsynt, här och där från Skåne till Värmland, Nerike, Vestmanland och Uppland och på Gotland samt säges vara iakttagen i Åsele lapp- mark (af Zetterstedt). Bon äro utom i Skåne funna vid Näfverkvarn vid Bråviken, 1 Blekinge, Halland I Norge har han blott en gång fun- nits häckande nära Trondhjem, men sannolikt är, och Småland. att han årligen häckar, om än mycket sparsamt, där i landet. Isynnerhet höst och vinter synes han rätt ofta i södra och vestra Norge (Collett). I Fin- land är han endast några gånger iakttagen, såsom vid Kuopio (1815), upprepade gånger äfven vinter- tid vid Helsingfors, där han ock häckat (Mela) samt vid Åbo (mag. P. Hj. Olsson i bref). I Danmark hvar. På Bornholm är han Hans förekomst är gan- finnes han här och dock ej iakttagen (Collin). ska oregelbunden. Så kan han helt plötsligt för- svinna från trakter, där han i flera år tämligen all- mänt häckat. En del stenknäckar lämna nog norden om vin- tern, och han förolyckas någon gång vid fyrarna, men flertalet synes stanna kvar och på många stäl- 76 len, äfven tämligen nordligt belägna, är han endast iakttagen vintertid. Stenknäcken, som fått sitt namn till följd af sin förmåga att medelst sitt ovanligt kraftiga näbb krossa körsbärskärnor för att komma åt fröet, lefver Några stenknäckar lära snart Härunder sitta af frön och bärkärnor. kunna renplocka ett körsbärsträd. de alldeles tysta och röja sin närvaro endast ge- nom de nedfallande delarna af bären, hvilkas kött försmås. Stenknäckens sång är ej vidare vacker. Han för ett tyst lefnadssätt, båller till uppe i träden och häckar i löfskogar. Boet säges ytterst bestå af fina kvistar, därinnanför af rottrådar och strån, ofta fodras det med ull och hår. Ett bo, vi erhållit, be- stod utom några få kvistar af lafvar. Äggen, van- ligen 4, stundom 3 eller 5 till antalet, äro grönak- tigt hvitgrå med mörkare grå och bruna fläckar och ådror. Längd 22,5—25 mm., tjocklek 17—19 mm. Sannolikt häcka stenknäckarna endast en gång år- ligen. Hämplingsläktet, Linota, Bonap. De af oss till detta släkte räknade fåglarna för- delas numera vanligen så, att grönfinkarna bilda ett eget släkte, Chloris, som i mycket närmar sig sten- knäckarna, och de egentliga hämplingarna ett annat, Linota. I grönfinkens dräkt, som är ofläckad, ingår grönt och gult, de egentliga hämplingarnas fläckiga Näbbet hos grönfinkarna är mycket gröfre och starkare, påmin- nande om stenknäckarnas, samt har en, ehuru knappt märkbar, antydan till inskärning bakom spetsen. Denna senare saknas hos hämplingarna, hvilkas näbb Hämplingarna förenas klädnad prydes däremot ofta af rödt. också är mycket svagare. ofta med gråsiskorna, som de onekligen mycket likna, till ett släkte. Munvikarna sakna borsthår. Stjärten är djupt klufven. grönfinkar äro öfvervägande fröätare. Grönfinkarna finnas 1 hela Europa, nordvestra Afrika och Palestina, Kaukasus och Turkestan samt ega representanter äfven i östra Sibirien, Japan och Hämplingarna bebo Europa och vestra Asien. Såväl hämplingar som Kina. Af tre grönfinkarna känner man fyra, af hämplingarna arter. Öfversikt af arterna: Handpennorna mer eller mindre samt stjärtens sidopennor i utfanet mot ba- sen gula. A. Armpennornas utfan vid basen utan gult B. Armpennornas utfan vid basen gult LDL. chloris. L. smica. II. Ilandpennorna mer eller mindre samt stjärtens sidopennor i utfanet mot ba- sen hvita. A. Strupen hvit med gråbruna fläckar DL. cammabina. B. Strupen grågul, ofläckad L. flavirostris. Grönfinken, Linota chloris, (L.) fig. 6, I, fig. 7, Q.) Fringilla chloris, Chlorospiza chloris, Chloris — chloris, Chloris flavigaster, Swains, Chloris linnéi, Malm. Namn: Gröning, Svensk kanariefågel, Sven- ska; Hämpling (Vesternorrl.); Grönhämpling, Holm- Norska: Svenske, Svensk Ivrisk, Grönfvr:. Finska: Vihreäpewp- (Tafla 17, Syn. gren. Danska: Grönirisk, Svenske. ponen, Vihertävä varpunen. öfvergumpen gulgrön. Ofvan grågrön, Ving- pennorna svartaktiga. Handpennorna utom i spet- sen med gult utfan, de inre armpennorna med grått. De stora armtäckarna grå. Stjärtpennorna gråsvarta, de yttre vid basen och i utfanet gula. Under grön- gul. Sidorna grå. Honan är såväl ofvan som un- der mer grå. ; Om vintern är hanen ofvan och på sidorna Iris brun. Näbb Längd 153 brungrå med grön anstrykning. ljust brunaktigt. Fötter brunaktiga. 167 mm. Vingen 84—89 mm. Ungarna likna honan. Grönfinken bebor hela Europa, Medelhafslän- derna och vestra Asien. I Sverige häckar han från Skåne upp till Sundsvall och, om än sällsynt, på Frösön (Sundström 1888). På Gotland är han all- män. I Norge är han skäligen vanlig upp till Nordland samt en gång funnen 1 Alten (Collett 1881). I Finland är han ej synnerligen sällsynt upp till Vasa och Kuopio samt finnes, ehuru säll- synt, till Idensalmi. Äfven träffad i trakten af Uleåborg (Mela). I Danmark finnes han på många ställen allmänt På Faeröarna är han tillfälligtvis funnen. En stor del grönfinkar flytta under de kallaste samt är talrikare om vintern. vintermånaderna bort ur landet, men många stanna. I Uppland är han ej sällsynt vintertiden, och i Skåne öfvervintrar han allmänt. Och liknande förhållan- De, som draga söderut, åter- komma tidigt i mars. I Uppland hålla de öfver- vintrande grönfinkarna till bland enar och lefva af den råda 1 Norge. enbär. Han äter eljes frön, späda knoppar och bär, men förtär äfven insekter, hvarmed ock ungarna delvis matas. Han förråder lätt sin närvaro genom hanarnas Jångdragna läte, som kan återges med »jääk, jääk». Sången däremot är särdeles behaglig. Då hanen om våren sjunger för gin hona, går han F Z af och an på en gren i hennes närhet, breder ut stjärten och släpar vingarna, så att hans bjärt ly- sande färger framträda i all sin prakt. Till häckplats väljer grönfinken helst ung gran- skog, backar med stora enar eller parker med täta Helst bosätter han sig i skogskanter eller Han häckar häckar. lundar, som gränsa till öppna marker. två gånger om året. Då första kullens ungar äro kläckta, slutar hanen att sjunga och deltager i deras uppfödande. Sedan ungarna lämnat redet, men me- dan de ännu matas af föräldrarna, börja dessa bygga ett nytt bo, och sedan börjar hanen ånyo att sjunga. Ofta lägges det första mnästet i enar eller granar, men det andra, som bygges, sedan träden äro full- ofta i löfträd. Om grönfinken alltid häckar dock Det vackra boet är byggdt af fina, torra kvistar, mossa löfvade, lika om, återstår ännu att utröna. och lafvar samt inuti vanligen fodradt med tagel! Äggen, 5—06 till antalet, äro blåaktigt hvita med små grå och rödbruna fläckar, samlade kring den tjockare ändan. Längd 18,5—21 mm., tjocklek 13,5—15 mm. Linota sinica, (1.) Syn. Chlorospiza simica. Namn: Danska: Brunsvenske, Collin. Hanen: hufvud och bakhals askgrå med oliv- grön anstrykning. Rygg kaffebrun. Öfvergump gröngul. Alla vingpennorna från roten till öfver midten gula, sedan svarta, i spetsen hvitgrå. Arm- pennorna med ljusgrå spetsar och kanter. Handtäc- Stjärten som hos grönfinken. Bröst Mage gulaktig, bakåt hvitaktig, kare svarta. och sidor bruna. undre stjärttäckare gula. Honan och den unge ha- nen hafva hufvud och bakhals bruna samt färgerna Iris mörkbrun. Näbb blekgult med mör- kare spets. Fötter köttfärgade. 139 mm. Vingen omkring 79 mm. Af denna art, som bebor östra Sibirien, Japan och Kina, fångades ett exemplar (9 eller ung I) i närheten af Kjöbenhavn (Andersen 18935). Det är första gången, ifrågavarande art, som i östern ersät- mattare. Längd omkring ter vår vanliga grönfink, erhållits i norden, ja i Europa, och den misstanken, att här kunde föreliggg en införd och sedan löskommen individ, har vid Det lig- ger ju ej heller något så förvånande i, att en fågel, noggrannare undersökningar ej bekräftats. som om vintern för ett kringströfvande lefnadssätt, och hvilkens utbredningsområde mot vester når till 902 ö. 1, från Greenwich, förirrar sig till Europa. + från hvilkens uppsats det väsentligaste om Linola sinica är hämtadt. 78 Hämplingen, Linota cannabina, (1.) (Tafla 17, Bor SN Rör Vvärdräkt:) Syn. Fringilla cannabina, Cannabina cannabina, Camnnabina linota, Gmel, Cannabina linnet, Malm. Namn: Sommarhämpling (Göteborg); Hamp- tätting, Hampespink (Nerike); Hampspik (Sörml.); Hampsparf (Dalarna). Norska: Tormirisk. Danska: Tormirisk, Irisk; Grawirisk (9 och grå I), Röd- (röd FF). Finska: Hempponen, Hamppu- varpuwnen. Hanen: pannan röd, hjässan, nacken, hufvudets irisk och halsens sidor askgrå; rygg-och skuldror kastanie- bruna, öfvergump och stjärttäckare gråhvita med svarta fläckar. Stjärtfjädrarna svarta med hvita kanter på båda sidor. Handpennorna svartaktiga, de inre med delvis hvitt utfan. Armpennorna svart- aktiga, de inre bruna, alla med ljusa spetsar. Stru- pen hvit, svartfläckig, bröstet rödt, mage och under- gump hvita, sidorna bruna. "Honan saknar det röda på pannan och bröstet samt är ofvan liksom på bröst och sidor mörkfläckig. Om liknar hanen honan, i det att fjädrarnas ljusa bräm dölja det röda, som endast vintern sparsamt lyser igenom på bröstet. Han är då ofvan äfven på hufvudet fläckig. Iris brun. Näbb horn- brunt. Fötter rödbruna. Längd 140—150 mm. Vingen 70—81 mm. 4 Ungen liknar honan, men är mer rödbrun, och hufvudet är af ryggens färg. Hämplingen bebor hela Europa, han går mot till Turkestan och vestra Afrika samt på Madeira och Kanarieöarna. I Sverige är han allmän i de södra delarna, och öster finnes mot söder i nord- Meves fann honom talrikt ännu vid Sundsvall, en Dess- utom är han iakttagen vid Ånge (Kolthoff) samt på Frösön vid Östersund (Sundström). Vid Luleå är I Norge är han en låglandsform, som är allmännast längs de varma och som ej torde gå långt norr om Trondhjemsfjorden. uppgift, som vi varit i tillfälle att bekräfta. han ock iakttagen (Holmgren). kusterna, I det inre förekommer han en- dast på enstaka ställen (Collett). I södra Finland är han allmän till Nyslott samt häckar åtminstone till Kuopio och Vasa. I Danmark är han allmän öfver nästan hela landet. Hämplingen trifs häst på slätterna och bebor om sommaren med enar beväxta backar och skogs- kanter. Inne i större skogar saknas han. Han an- kommer till Sverige mycket tidigt om våren, van- ligen redan 1 medlet af mars, och flyttar bort i oktober. En del bhämplingar öfvervintra dock hos oss. På Vestgötaslätten ha vi under vintern sett flockar af dem, och äfven vid Upsala kvarstanna I Danmark är han vissa år all- män hela vintern. Under flyttningstiden uppträder han vanligen i stora flockar och fördelar sig parvis enstaka individer. först, när fortplantningstiden inträffar, men så snart första kullens ungar kunna sköta sig gsjälfva, flockas de tillsammans. Hiämplingen är en af våra förnämsta sångfåglar, och därigenom att han vanligen lägger två kullar årligen, höres hans sång under en stor del af som- maren. Hanen upphör med sången, när ungarna äro kläckta, och deltar i deras uppfödande, men så snart de äro flygfärdiga, börjar han åter sjunga. Sitt bo lägger hämplingen vanligen i enbuskar, det samt inuti fodradt med hår och ull. till antalet, äro blåaktigt hvita med grå och röda prickar. Längd 16 —19 mm., tjocklek 12,5 —14,35 mm. Sitt första bo bygger han i slutet af april eller hör- jan af maj. I juli finner man ofta den andra kullen. är byggdt af torra strån, rotfibrer och mossa Aggen, 5—6 Gulnäbbade hämplingen, Linota flavirostris, (1..) ((rärib, 17, 103 2 Of Syn. Fringilla flavirostris, Cannabina flavi- rostris. Namn: - Vinterhämpling, Gulnäbba, Riska, Sjaska; Sisserömrvika (Skåne). Norska: Gulnaebbet Irisk, Knötter. Danska: Bjergirisk, Moirisk, Bjergfinke. Finska: Keltanokkahemppo, Keltanok- kavarpunen. Hanen ofvan svartbrun med smala, bruna fjä- derkanter. Öfvergumpen ljusröd, öfre stjärttäckare mörkbruna. - Vingtäckarna mörkbruna, de störres hvitaktiga spetsar bildande ett band öfver vingen. Handpennorna brunsvarta, de inre med hvita kanter Hufvudets sidor mellan näbb och ögon, strupen och bröstet brungula. 1 utfanet, likaså stjärtpennorna. Bröst och sidor med mörkbruna fläckar, mage och undergump hvita. Honan saknar det röda på öf- vergumpen. Om vintern har ryggen breda, brungula fjäder- kanter, strupen och bröstet äro mörkare gulbruna och öfvergumpen ej så klart röd hos hanen. TIris brun. Näbb gult, i spetsen svart. Fötter svarta. Längd 134—146 mm. Vingen 72—79 mm. Ungarna likna honan. Den gulnäbbade hämplingen förekommer i Eu- ropa och häckar i Skandinavien och Storbrittanien. Han fortplantar sig allmänt på Shetlands- och Ork- neyöarna, men är ej funnen på Faeröarna. I Sverige funnen talrikt häckande vid Karesuando och från trakten af Sulitelma ha vi er- Hans utbredning i nordliga Sverige synes oss ej fullt ut- artehan (Lilljeborg), hållit bon, som sannolikt tillhöra denna art. redd. från Jaederen upp till Tromsö och Lyngen samt I Norge häckar han längs hela vestkusten dessutom här och hvar vid odlade platser på de sydliga fjällen, t. ex. Filefjeld, Dovre och Langfjel- dene. Vid Öxfjord i Finmarken är han äfven fun- nen (Collett). Uleåborg i Finland, men fullt tillförlitliga uppgifter I södra Finland förekommer han höst och Han säges häcka på Karlö utanför saknas. vår samt någon gång äfven vintertiden (Mela). I Danmark förekommer han isynnerhet under kallare vintrar. Södra och mellersta Sverige besöker han årligen vintertiden, vanligen i små flockar, ofta till- sammans med den vanliga hämplingen. Det är ytterst byggdt af ljung, gröna strån och gräsrötter, Han lägger sitt bo på en bergafsats. därnäst af fina strån och andfjädrar samt innerst ett tjockt lager af fårull och fina ormbunksrötter (Collett 1892). Äggen, 5—6 till antalet, äro blå- aktigt hvita med rödaktiga prickar kring storändan. Längd 16,5—19 mm., tjocklek 13—14 mm. Sisksläktet, Acantlis, Meyer. Näbbet saknar hak bakom spetsen. Munviken utan borst. tecknas liksom det föregående af näbbets form, och Stjärten klufven. Detta släkte känne- till detsamma föra vi arter, som numera ofta för- delas på skilda släkten. Steglitsen anses tillsam- mans med en närstående utländsk art ofta bilda ett släkte för sig. Gråsiskorna och hämplingarna sam- manslås till ett släkte, medan grönsiskan föres till ett stort släkte, Chrysomitris, hvars andra arter äro för vår fauna främmande. TI själfva verket äro också dessa tre grupper, huru lika de än kunna vara till näbbform och lefnadssätt, rätt olika till dräktens allmänna karaktär. hl 1 Skalle af gråsiska. 2 Hufvud, 3 näbb, sedt ofvanifrån, af steglits. ÖTlversikt af arterna: J. Underkäkens kanter med en afsats eller flik på midten (se vidstående teckning). . 4. linaria. A. Hjässan röd B. IHjässan svart med grågröna fjäderkan- ter eller grågrön med svarta fläckar 2. A. spymus. II. Underkäkens kanter utan afsats eller flik (jämför vidstående teckning) s....ee-e 2. Ad, cardiwclis. Grönsiskan, Acanthis spinus, (L.) (Tafla 18, 1125 lg öfr JNA ON Fringilla spinus, Chrysomitris spinus, Carduelis spinus, Spinus spinus. Norska: Sisik. Danska: Grön- Finska: Vihreä varpunen. Syn. Namn: Siska. sidsken. Hanen: hufvudet ofvan och strupen svartaktiga, nacke och rygg mörkgröna med svartaktiga fläckar, öfvergump gulgrön, stjärttäckare mörkgröna. Ving- pennorna svarta, i infanet ljusare, utåt med smala, gröna kanter. Vingtäckarnas spetsar bilda två gul- band öfver vingen. Stjärtpennorna svarta, Hufvudets sidor, hals och bröst gröna vid basen gröngula. gulgröna, mage och undergump hvitgrå. Sidorna med svarta längsfläckar. Honan är ofvan grågrön med täta, svartaktiga fläckar. Vingar och stjärt som hos hanen, men med ljusare kanter. Under grön- grå —hvitgrå, svartfläckig, men ej med helsvart strupe. Om vintern har hanen gröngrå fjäderkanter på Tris mörkbrun. Näbb hvit- Fötter brunaktiga. Längd hjässan och strupen. grått med mörk spets. 118—132 mm. Ungarna likna honan, men äro mer grå. Vingen 66—73 mm. Grönsiskan bebor hela Europa och norra Asien ända till Japan. I Sverige är hon om sommaren allmännast i de mellersta landskapen, i Skåne är hon den årstiden sällsynt, men häckar dock på flera ställen, mot norr är hon funnen ännu vid Qvick- jock (Sundevall). I Norge är hon allmännast i de sydöstra delarna af landet (Collett). Hon går upp till Trondhjemsfjorden (Stördalen, Nilsson). På fjäl- let häckar hon ej öfver granskogen, om hon än stundom anträffas högre upp. I- Finland är hon allmän ännu vid Uleåborg och ej sällsynt i Pudas- järvi. Hon finnes i ryska lappmarkens sydvestra delar (Mela). diskt och fåtaligt, men om vintern förekommer hon I Danmark häckar hon, ehuru spora- stundom massvis. Under de kallaste vintermånaderna drager grön- siskan mot söder. Sålunda öfvervintrar hon sällan i norra Uppland. I Vestergötland åter är hon un- der blida vintrar helt vanlig, liksom vid Stockholm, och i Skåne öfvervintrar hon allmänt. Om vintern lefver hon mest af alfrö. När granfröet börjar falla på våren, när hon sig däraf, annars äfven af insek- ter, med hvilka hon till stor del uppföder sina ungar. Grönsiskans sång är liksom hennes yttre i hög tilltalande. med utbredda vingar fladdrar kring sin maka, eller grad När hanen under parningstiden när han sjungande flyger emellan granarna, vet man knappast, hvad som är mest beundransvärdt, hans sång eller hans utseende. Grönsiskan är myc- ket liflig i sitt uppträdande. Än ser man henne klänga omkring på grangrenarna, än flyger hon un- der ljudelig sång eller upprepadt lockande fram och åter öfver trädtopparna, då och då sättande sig i en grantopp för att därifrån låta sina toner ljuda öf- ver skogen. Grönsiskan kläcker sannolikt vanligen två kul- lar om året. Den första kullens ungar äro stundom utflugna redan i midten af maj, och är detta san- nolikt fallet, då granfröet slår väl till. Då den ene af oss den 16 maj ett år iakttog, hur en grönsisk- hona matade sina i en rad sittande fem ungar, såg han henne plötsligt med en fin kvist i näbbet flyga upp till en närbelägen grangren. Det visade sig, att hon börjat bygga nytt bo. Någon tid därefter besöktes åter platsen, och hon befanns då rufva fem ägg i sitt nya rede. Äfven ett annat liknande fall hafva vi antecknat. När grönsiskan bygger bo, fäster hon först fina, torra grankvistar medelst spindelväf vid en smal, barrklädd grangren, bygger sedan boets stomme af grankvistar, sammanfogade med spindelväf, och fodrar det inuti med granlaf. äro gråhvita med grå och rödaktiga eller mörkbruna tjocklek 11,5— Äggen, vanligen 5, fläckar. Längd 15—17,5 mm., 12,5 mm. Gråsiskan, Acanthis linaria, (1.) Syn. Fringilla Wnaria, Fringilla Vin. var. brevirostris, Holmgren, Aegiothus li- naria. Namn: Alsiska (Värml., Sörml.); Allöpa, Syri- ska (Sörml.); Sisserönnika (Skåne); Irisk (Stockh.); Erisk (Vestergötl.); Morisk (Vestergötl., Värml); Sjäska (Uppl.); Sjöska (Kalmar); Rödnacka (Norrl.); Vinterhämpling. Norska: Graasisik, Graasiske, Mo-irisk. — Danska: Graasidsken, NSidserönnike. Finska: Urpiainen, Urpuvarpunen. Den långnäbbade rasen, ÅAcantluis linaria var. holboelli, Brehm. Linota longirostris, Fringilla UWlinaria L. alnorum, Brehm, L. Syn. magnirostris, Holmgren, brunnescens, Homeyer. Den sibiriska rasen, Åcamntlus linaria var. exilipes, (Coues). ÅAcantlis Linaria Severzow. Syn. exilipes, sibirica, Ofvan gråbrun med svartbruna längsfläckar. Undergumpen hvitaktig —rosenröd och med svarta fläckar. Hjässan blodröd, hos gamla burfåglar och 80 Stjärt och vingar Täck- fjädrarnas ljusbruna spetsar bilda två band öfver Trakten närmast kring näbbroten, ett streck Under ljusgrå i sällsynta fall hos de vilda gul. mörkbruna med smala, ljusare fjäderkanter. vingen. till ögat och strupen svartaktiga. med ljusröd anstrykning, som på bröstet är blodröd. Sidor och undre stjärttäckare mörkfläckiga. - Honan saknar det röda på bröst och öfvergump. Om vintern få fjädrarna ljusare bräm, hvarigenom fågelns grundfärg blir nästan hvitgrå, det röda på bröst och öfvergump hos hanen framträder mindre, och könen likna alltså mer hvarandra. Iris brun. Näbb gult med mörk spets. Fötter mörkbruna. Längd 129—146 mm. Vingen 66—79 mm. Ungarna likna den gamla honan, men sakna det röda äfven på hufvudet, som är hvitaktigt, svartfläckigt. Bröst och sidor tätt fläckade. Af gråsiskan har man sedan gammalt urskilt många olika former, som ofta ansetts och anses för egna arter. Vi anföra blott de viktigaste. Den långnäbbade rasen, Acanthis holboelli, igenkännes på sitt längre näbb (10—12 mm., hos hufvudarten S—10 mm. från munviken) och sin betydligare storlek. Öfvergångsformer saknas dock ej. Stundom lära de olika raserna hålla sig i skilda flockar, dock ha vi vanligen skjutit exemplar af båda ur samma flock. Den sibiriska rasen, A. exilipes, igenkännes på sin rent hvita bakrygg och öfvergump. Collett anser denna ras bestå af slitna, blekta exemplar Vi ha dock granskat exemplar, skjutna om vintern, och säger sig endast funnit den om sommaren. som böra hänföras till denna form. vi dock ej säga att den är skarpt skild från de andra. Bättre skild är däremot Acanthis rufescens, den brittiska >brun med öfvergumpen af ryggens färg. Härmed vilja rasen, som är mindre och mer röd- Hon finnes under häcktiden egentligen endast i höga Gråsiskans utbredning är circumpolär. norden, och går då så långt norrut som träd växa; hennes bo är till och med funnet på den skoglösa Vardön, fästadt mellan upphängd torrfisk, samt i de sydligare fjällens björkskogar. Undantag här- ifrån gifves dock och omnämnas nedan. Det är ännu ej utredt om de olika raserna ega skilda utbredningsområden. Den långnäbbade grå- siskan synes dock under vintern ej gå så långt i den kortnäbbade formen; hon erhålles söder som ytterst sällan söder om Mälaren. Nilsson antager, att denna form lar en nordostligare hemtrakt än den andra. Mot vintern drager gråsiskan söderut, somliga år i mindre antal, somliga åter i ofamtliga skaror. | En del lär dock öfvervintra i höga norden, till och med i Nordkapstrakten är hon sedd vintertiden. Några utsträcka sina ströftåg till Danmark, där hon midvinters är allmän, samt till Faeröarna, Tyskland och Frankrike, medan andra” knappast komma söder om mellersta Sverige. Om vintern håller hon mycket till i alar, hvil- kas frön hon gärna äter. Stundom ser man hela altoppar täckta af gråsiskor, som för att komma åt fröna vigt klänga på kvistarna. Likaså uppsöka de ogräsfrön, och vid sträng vinter komma de ofta fram till husen, där de jämte gråsparfvar och andra fåglar bland spillning söka föda. Stundom, ehuru mycket sällan, stannar ett och annat par kvar och häckar nere i mellersta Sveriges granskogar. Så- lunda iakttogs hon våren 1876, då hon häckade på Kolmården (Lundborg), vid Gefle (Théel), Värm- land och på Dal (Kolthoff). sina ägg i vanlig tid, d. v. s. i slutet af maj eller början af juni. Och dessa par lade Collett omtalar, att gråsiskan så- dana år, granen bär rikligt med frö, häckar tidigare än vanligt, redan i mars och april, stundom medan snön ännu ligger kvar, och då häckar hon någon gång äfven på låglandet i södra Norge. I Finland, där hon liksom hos oss har nordlig utbredning, är hon dock funnen häckande vid Helsingfors. Gråsiskan står som sångare långt efter sina släktingar grön- siskan och hämplingen, men sången är mild och behaglig. Vid häckplatsen sjunger hanen ofta, fly- gande kring redet, medan honan rufvar. Boet hafva vi oftast funnit i små björkar eller videbuskar, grankvistar och grässtrån, stundom åter af grässtrån och växtull samt inuti fodradt med fjäder eller med växtull. det är stundom byggdt af fina, torra Äggen, 4—6, äro grönaktigt hvita med grå och mörkbruna punkter och småfläckar. Huruvida gråsiskan lägger två kullar, känna vi Men sena fynd af friska ägg (1 juli) eller bon De bevisa enligt vår åsikt intet, men å andra sidan kläcka gråsiskans närmaste släktingar ofta två kullar. ej. med ungar (”/;) äro ej sällsynta. Steglitsan, Acanthis carduelis, (L.) (Tafla 18, fig. 7, (ön i By bis ON) Fringilla carduelis, Carduelis carduelis, Carduelis elegans, Steph., Carduelis lin- nétr, Malm. Namn: Steglits, Stiglits, Steglisa. Syn. Norska och danska: Stillids. Finska: Tikli, Tiklivarpunen. Rygg och skuldror bruna, nacken och öfre stjärttäckarna gråhvita. Hjässan och ett band nedåt halsens sidor, en smal rand kring näbbroten och ett streck till röda, ögat svarta. Pannan och strupen bjärt Vingpennorna svarta, vid basen af mfanet 81 samt i spetsen hvita och med ett stycke af utfanet bjärt gult, som tillika med armtäckarnas spetsar bil- dar ett stort, svart, de två yttersta pennorna på hvar sida med gult band öfver vingen. Stjärten en hvit fläck i infanet och de mellersta pennorna hvita i spetsen. På hufvudets sidor och under hvit- aktig, på sidorna med två stora, bruna fläckar. Kö- lika. Iris mörkbrun. Näbb hvitaktigt med svart spets. Fötter gråaktiga. Längd 140—152 Vingen 79—82 mm. nen mm. Ungfåglarna sakna rödt och svart på hufvudet och äro såväl ofvan som under gråbruna, mörk- fläckiga. Armtäckarnas spetsar gulhvita. Ving- och stjärtpennornas spetsfläckar med svagt brunaktig anstrykning. Steglitsan finnes i de flesta europeiska länder, äfvensom i Sibirien, Turkestan och kring Medel- hafvet. Flerestädes är hon allmän, på andra ställen åter sällsynt. I Sverige är hon allmännast i de sydliga delarna af landet. I Uppland är hon ännu talrik, men blir mot norden mer och mer sparsam och saknas i Lappland. I Norge finnes hon, om ock ej talrikt, upp till Trondhjemsfjorden, hvarest hon årligen öfvervintrar. I Finland är hon täm- ligen sällsynt, men funnen äfven 1 det inre af landet t. ex. vid Tavastehus, Kuopio och Messuby (Mela). I Danmark häckar hon här och hvar samt ströfvar under vintern omkring öfverallt. Steglitsan drager visserligen under stränga vintrar söderut, och en del lämnar kanske äfven landet, men hon kan dock sägas vara hufvudsakligen stannfågel. Hon och man ser henne sällan någon längre stund stilla, är kanske den lifligaste af våra finkar, utom när hanen sjunger, då han vanligen sitter i en trädkrona, men ej såsom så många andra fåg- lar i själfva toppen. Hans vackra och omväx- lande visa får man höra såväl om våren som äfven på milda och vackra vinterdagar. ILocktonen har man sökt återgifva med fågelns gängse namn »steglits». Så snart ungarna äro Aygfärdiga, drager familjen De följas åt hela hösten och vintern, och ehuru stun- dom ett par familjer slå sig tillsammans, bilda de dock aldrig stora flockar. ut på ströftåg och besöker då gärna slätterna. Steglitsan lefver mest af frön, som äfven som- martiden tyckas utgöra hennes viktigaste föda. Hon föredrar frön af tistlar och kardborrar, hvilka hon äter med sådan begärlighet, att hon vintertiden ej skyr att uppsöka dessa växter äfven inne1 städerna. Under häckningstiden, som infaller i maj, för hon ett stilla och undangömdt lif, flyger tyst från träd till träd låter håller hon då till uppe i träden och besöker sällan och sällan höra sin lockton. Vanligen 11 marken. Ehuru hon vanligen häckar enstaka, hafva i samma lilla Sitt bo lägger hon på en gren eller i en grenklyka. Det vi dock stundom funnit 5—6 par dunge, sålunda bildande en slags gles koloni. är särdeles vackert sammansatt af mossa, lafvar och strån samt inuti fodradt med växtfjun eller fårull. Äggen, vanligen 5, äro hvita med ljusare och mör- kare bruna fläckar. Längd 17—18 mm., tjocklek 12—13 mm. Mellan steglitsan och hämplingen har man ut- omlands funnit hybrider. 8 Fan. Kråkfåglar, Corvidae. Kråkfåglarna ha ett stort och kraftigt, tämligen rakt och kägelformigt näbb med raka, ej inböjda kanter och med en hakvinkel (se b vidstående fig.), som slutar framom näs- borrarnas plan (a samma fig.) Hakvinkeln når visserligen äfven hos några sparfvar, t. ex. aAa Hufvud af stare, a näbbet ofvanifrån, b underifrån. kornsparfven, framom näsborrarnas höjdlinie (jämf. fig. 3, sid. 55), men deras näbb visar ge- nom hela sin byggnad, med undernäbbets invikta kanter m. m., att de äro finkfåglar. Kråkfåg- larna ha i regel kraftiga fötter. Vingarna hos alla europeiska släkten ega 10 handpen- nor. Kråkfåglarna omfatta ej några egent- ligen småväxta arter, och till dem höra de största bland tättingarna. De fördelas på fyra underfamiljer, af hvilka skrikor och kråkor stå hvarandra ganska nära. Stararna och äfven gyllingarna anses ofta bilda själf- ständiga familjer. Kråkfåglarna äro spridda öfver större delen af jorden. Familjen omfattar öfver 350 arter, fördelade på S7 släkten. De ega ofta stor härmningsförmåga och äro vanligen tjufaktiga. 32 Öfversikt af underfamiljerna. I: Mungiporna nedstigande ......s.-s.s»essssso Sturnini. II. Mungiporna räta. A. Näbb bakom spetsen tydligt inskuret. 1. Tarsen icke längre än mellan- - UC her 01200 häl (0) ppo Bonns BOSLÖV ESD SVALA Oriolini. 2. Tarsen längre än mellantån 109 (0 LU (ON gror ssSR ORON SoRRSR oa sRrIE Garrulini. B. Näbb bakom spetsen icke inskuret Corvini. 1 Underfam. Starar, Stwnini. Näbb långt och tämligen smalt, skjuter ofta upp i pannan med en spets, näsborrarna i regel ej täckta af framåtriktade borst, men delvis af nästan naken hud, som dock bär spår af fjäderbe- en täckning. Munviken ej rakt bakåtriktad, utan ned- böjd (se vidstående teckning). 1:sta handpennan mycket kort, kortare än handtäckfjädrarna. Stararna uppställas ofta som en familj för sig och förenas då stundom med exotiska familjer, tämligen vidt skilda från kråkfåglarna. De omfatta omkring 130 arter, fördelade på öfver 40 släkten, samt bebo endast gamla världen. Öfversikt af släktena. I. Näbb mot spetsen bredare än högt samt UU FANN SKALD Oss se elle eu es la sal ll lst Skburnus. II. Näbb mot spetsen högre än bredt samt med en liten inskärning (se fig., sid. 84) ......... Pastor. Starsläktet, Sturnus, L. De fullvuxna stararna ega ett tämligen lågt och bredt näbb. Starungarnas däremot är kortare, med spetsen något hoptryckt från sidorna, och med ett litet hak bakom densamma. Stjärten kort, blott hälften så lång som den spetsiga vingen, samt ur- nupen i spetsen. Starsläktet omfattar ett tiotal arter, underarter och varieteter, spridda inom det palaearktiska om- rådet. I norden finnes blott en art. Staren, Sturnus vulgaris, L. (Tala 12, fig. 5, I, fig. 6, ung.) Namn: Starr (Blekinge); Stär (Bohusl.); Ek- stare (Sörml.); Gridelinstare (Östergötl.); Svartstare Norska och danska: Stcer, Finska: Musta- (gaml), Gråstare (ung). Star. Faeröarna: Stari, Steåri. kottarainen, Kottarainen, Varpulainen. Gammal hane: grundfärgen svart med starkt grön metallglans, ofvan och på undergumpen med små trekantiga, blekt gulbruna fläckar, som på hals och hufvud bilda små punkter. Vingtäckare af ryg- gens färg med gulbruna kanter. Ving- och stjärt- pennorna mörkgrå med svarta bräm och där utanför Undre regel ofläckade, stundom dock med några få, hvit- aktiga fäckar. smala, gulbruna kanter. kroppsdelarna i Honan har på halsen, bröstet och buken talrika, hvitaktiga fläckar. Iris mörkbrun. Näbb gult. Fötter gulbruna. Längd 220-247 mm. Vingen 122—135 mm. Ungen är i första dräkten brunaktigt grå med hvit strupe och hvita fläckar längs buken samt gul- bruna fjäderkanter på ving- och stjärtpennor. Näbb Fötter bruna. Under första liknar ungen honan, men har ännu tätare och större mörkbrunt. vintern fläckar samt svagare glans. Denna dräkt anlägges bitvis, så att bröst och rygg först bli grönsvarta, fläckiga, medan hufvud, vingar och stjärt ännu äro brungrå. På senhösten är förändringen fullbordad. Staren bebor Europas vestra, centrala och norra delar samt ersättes i södra Europa och norra Afrika af den nära besläktade Sturnus unicolor, Temm. och i Sibirien af en mycket närstående underart, St. menz- bieri, Sharpe, som skiljes därpå, att hela hufvudet och strupen äro rödaktigt purpurfärgade, ej gröna. De starar, som bebo Faeröarna, har man velat sär- skilja som en form för sig, St. faeroeensis, Fielden (1872), igenkännbar på sitt större och starkare näbb. I Sverige förekommer staren som häckfågel upp till Östersund (Sundström) samt vid Umeå (Sundevall), men är upprepade gånger iakttagen äfven vid Qvick- jock. I Norge bygger han bo upp till polcirkeln, men har upprepade gånger iakttagits häckande längre i norr, såsom i Salten på Tromsö, i Alten, ja t. o. m. vid Vardö (Collett). och då i Enstaka exemplar anträffas då Han funnen häckande vid Rörås och på Dovre kyrka i Gudbrandsdalen (Collett). I män och går regelbundet upp till Vasa samt stun- I det inre af landet Finmarken. Che södra och vestra Finland är han all- dom ända upp till Uleåborg. har han häckat vid Kuopio och Idensalmi samt är funnen vid Nyslätt. I Danmark finnes han öfver hela landet. Ehuru staren i regel flyttar, öfvervintrar dock under blida vintrar en och annan. På Upsalaslätten och på Falbygden i Vestergötland ser man stundom vintertid små starflockar. Också 1 Norge kvarstannar han stundom, till och med så nordligt som Bodö (Col- lett). och vid Nykiöbing på Mors lära regelbundet åt- Staren Äfven i Danmark, öfvervintrar han stundom, minslone några öfvervintra (Lätken 1886). är en af våra tidigaste vårfåglar, han anländer till södra Sverige redan de första vackra dagarna i mars. Till Skåne Öland februari, till Uppland vanligen islutet af mars eller, och kommer han ofta redan i 83 om våren är sen, 1 april. Vid Stavanger visar han sig ofta i midten af februari. På Faeröarna är han Han kommer i flockar, men fördelar sig Så snart vädret börjar blifva vårlikt, stationär. snart parvis. infinna de sig vid häckplatserna, som väljas i löf- skogar eller lundar, där rik tillgång på ihåliga träd finnas. I barrskog saknas han i regel. Hans första göro- mål är att omsorgsfullt bortskaffa återstoden af fjol- årets bo. Paret hjälpes sedan åt att bygga, men honan rufvar ensam. Hanen sitter härunder van- ligen i närheten af boet, flitigt sjungande, med näbbet uppåt riktadt och strupen uppblåst, då och då flaxar han till med vingarna. Sången är mycket omväx- lande, om ock ej så synnerligen melodisk ; än består den af föjttoner, än af ett gnisslande läte och än af knäppningar. Den vanliga locktonen är ett brä- kande, som ungefär kan uttryckas med »präät». Första dagarna af maj är äggkullen vanligen färdig- lagd, och ungarna pläga födas 1 midten af samma månad. De äta oerhördt mycket och växa förvå- nande fort. När ungarna äro kläckta, slutar hanen att sjunga och biträder med största ifver vid deras Från dagningen till sena skymningen Med näbbet fullt af maskar och larver eller dylikt komma de oupphör- ligt till boet, och när de flyga bort, medföra de un- garnas excrementer, som släppas några meter där- uppfödande. äro föräldrarna i verksamhet. ifrån. I början eller midten af juni äro ungarna flygfärdiga, och nu slå familjerna sig tillsammans i stora flockar. De öfvergifva sina häckplatser, draga åt Senare på sommaren och under hösten tillbringa de ut slätterna och föra ett kringstrykande lif. gärna nätterna vid sjöstränderna 1 höga och täta Vassar. Sent om hösten, omedelbart före flyttningen, som hos oss inträffar i oktober, besöka stararna sina gamla häckplatser om morgnarna två å tre dagar å rad, och hanarna hoppa liksom lekande in i boet. Detta förhållande är allmänt kändt på Öland, där den ene af oss konstaterat detsamma, samt från Skåne. Huru dessa höstbesök skola förklaras, är svårt att säga. Collett uppger, att staren i Norge stundom kläcker två kullar årligen. Något sådant hafva vi aldrig kunnat iakttaga, ehuru vi egt rikliga tillfällen att följa stararnas familjelif. Då den ene af oss gärna önskade att något längre få behålla en del starar, som häckade i hans trädgård, och som annars i midten af juni lämnade platsen, fråntog han dem stundom deras ägg. De byggde då nya reden och värpte om. Följden blef, att stararna stannade nära en månad längre än vanligt vid häckplatserna. Vi hålla före, att de sena ungar, som anses tillhöra en andra kull, endast äro försenade genom om- läggning. Starens bo är mycket enkelt, det består af en På Gotland och Öland samt i Skåne, där han är ytterst allmän, häckar staren bale af halm och strån. oftast i af några brädlappar hopslagna s. k. star- stunkor, utsatta på eller vid boningshusen. I Bohuslän och i vestra Norge bygger han stundom i bergs- I ett bygger sitt skrefvor, på Faeröarna ofta 1 fågelbergen. fall bo på trädgrenar omkring 10 m. från marken. Sannolikt drifvas de härtill af brist på lämpliga hål att häcka i (Lätken 1886). Äggen, 5 eller 6, äro blågröna, enfärgade. Längd 27—30 mm., tjocklek 20—23 mm. Faerörasens ägg skola nå 33,5 mm. i längd och 23 mm. 1 tjocklek. har man iakttagit, hur staren Rosenstarsläktet, Pastor, Temm. Näbb vid basen lika högt som bredt, svagt krökt med ett tydligt hak innanför spetsen. Nackens Hufyvud af rosenstare jämte näbbet sedt uppifrån. fjädrar längre än tarsen, bilda en väldig tofs. Släktet omfattar endast en art. Rosenstaren, Pastor roseus,(L). (Tafla 12, fig. 7, 5). Syn: Sturnus roseus, Gracula rosea. Namn: Rosenfärgad drossel, Nilsson. Danska: Drosselstaer, Rosendrossel, Staerdrossel, Bosenstaer. Finska: Punakottarainen. ; Rygg, skuldror, öfvergump samt bröst och mage ljust rosenröda. Nacken försedd med en lång, yfvig tofs. Hufvud och hals, främre delen af bröst och rygg samt vingar och stjärt jämte öfre stjärttäckare och undergump svarta med svag metallglans. Könen lika. Näbb gult, det undre vid roten svart. Längd 203—216 mm. Vingen c:a 130 mm. Ungen är ofvan gråbrun. Tris brun. Vingtäckarna och vingpennorna samt stjärtpennorna med hvitaktiga kanter. Strupen hvit, nedåt streckad med brunt. Under ljust askbrun. Han liknar sålunda mycket ungen af vår vanliga stare. Rosenstaren häckar i Centralasien och länderna öster om Medelhafvet. Från sitt egentliga hemland utvandrar han årligen i stora skaror till södra Ryss- land och Balkanhalfön, utan att dock häcka där. I 1 mellersta, vestra och norra Europa förekommer han 1875 skedde en stor invandring af rosenstarar till södra Europa och Tyskland. I Sverige är han funnen åtskilliga gånger sedan Linnés tid: 1 Skåne vid Landskrona ("/,, 1830), Kristianstad ("/,, 1836), Lund ("/, 1838), i Vestergötland, Dalsland, Söder- manland, Dalarna (Nilsson), Helsingland ("”/, 1871), i Lappland, Karesuando ('”/, 1837) samt vid Klinte- hamn på Gotland ("'/, 1889, Carlson). I Norge är en ungfågel funnen vid Trondhjemsfjorden ("”/, 1885, Collett 1887). I Finland är han funnen vid Åbo (juni 1845) och i trakten af Vasa (Mela). (Se äfven fyndet vid Karesuando här ofvan) I Danmark har man gjort de talrikaste fynden. Han har erhållits vid Herlup Magle (1837), Holbaeck ("”/, 1855), Brönds- höi (1866) och Ringsted (””/, 1893) på Sjaelland, från Falster, från Fredrikshavn (""/, 1889), Thisted (”/; 1893), Viborg ("”/,, 1889), Randers (april 1890), Holstebro (""/, 1875) och Horsens ('/, 1875) på Jyl- land. Äfven från Faeröarna kännas ett par fynd (Collin). Till lefnadsyanor påminner rosenstaren mycket Italien är han likväl en gång funnen häckande. mer tillfälligtvis och i enstaka exemplar. om vår vanliga stare, till hvilken han gärna sluter Han är mycket till- fällig 1 sitt uppträdande och kan plötsligt försvinna från trakter, där han varit allmän och häckat. Hans älsklingsföda består af den stora, vandrande gräs- hoppan (Acridium migratorium), hvilkens antal och härjningar han stundom i någon mån lär begränsa. Annars håller han gärna till bland boskapshjor- darna och lefver af de dem åtföljande insekterna. sig, när han kommit vilse. 2 Underfam. Gyllingar, Oriolini. Näbb långsträckt, dess rygg svagt böjd, spetsen något hoptryckt och nedböjd samt försedd med ett Hufvud af sommargylling (efter Catalogue of Birds). litet hak (se vidstående teckning). Näsborrarna del- vis täckta af en naken hinna. Första handpennan längre än handtäckarna, men kortare än armpen- norna. Gyllingarna anses vanligen bilda en själfständig familj, som stundom ej ställes tillsammans med kråk- fåglarnas. Den omfattar ett par släkten, som endast beho det östra halfklotet. Gyllingsläktet, Oriolus, L. Gyllingarna nå vanligen en trasts storlek. Gult eller hvitgult, grönt och svart äro de förhärskande färgerna. De lefva parvis, endast höstetid familje- vis, aldrig i stora flockar, som så många andra kråkfåglar. På marken röra de sig medelst klumpiga hopp, aldrig gående. Gyllingsläktet är utbredt öfver Europa, Afrika, större delen af Asien samt Australien; det omfattar öfver ett trettiotal arter, hvaraf en finnes i norden. Sommargyllingen, Oriolus galbula, L. inf IG (Ofa gr 2 Namn: Gylling, Gultrast, Sommarguling. Dan- ska: Guldpirol, Gulddrossel, Bylov-Pirol. Finska: Kuhankeittäjä, Keltalintu. Hanen: hufvud, hals, rygg och undre kropps- delar höggula. Vingarna svarta med en ljusgul fläck, bildad af lillvingens spets. Handpennorna 1 utfanet kantade med gulhvitt, alla vingpennorna i spetsen kantade med hvitt. Undre vingtäckare gula. BStjär- ten svart, de två mellersta pennorna enfärgade, de öfriga med gula spetsar. Honan liknar till tecknin- gen hanen, men den gula färgen har en smutsigt grönaktig anstrykning. Strupen hvitaktig. Buken med några få, brunaktiga spolfläckar. Iris röd (>) eller rödbrun (9). Näbb rödbrunt. Fötterna svartaktiga. Längd 228—247 mm. Vingen c:a 150 mm. Ungen skall likna honan. Sommargyllingen bebor Europa och sydvestra Asien samt besöker södra Afrika I Sverige är han iakttagen endast några gånger: hösten 1823 sköts en hona vid Ellinge, 1 april 1829 iakttogs en hane på Hallandsås (Nilsson), ett annat vid Otenby (Meves 1868), ett tredje vid Martebo på Gotland 1865 (Sundström), ett sköts i Idre (Dalarna) ””/, 1886 och ett i Sillre (Medelpad) ”"/,, 1889 (Carlson). Han uppgifves hafva häckat vid Vimmerby (Wallengren 1854). I Norge har ett ungt exemplar tillvaratagits ”"/,, 1889 vid Sandefjord (Collett 1890). I Danmark har han hållits upprepade gånger såväl på Jylland som på Häckande har han iakttagits vid Halstebro, Ribe Langeland och på Lolland (Collin). I Finlands syd- (Tafla 8, om vintern. er- öarna. bland andra ställen och Odense samt på östra delar häckar han ganska allmänt, och därifrån har han utbredt sig åt vester till Lojo, åt norr till Idensalmi och åt öster till Onega. Han är äfven fun- nen vid Kangasala nära Tammerfors (Mela). Sommargyllingen håller helst till i trädkronorna, där han väl vet att dölja sig. Hanen är en god sångare. Sommargyllingens föda utgöres af insekter och mjuka bär, isynnerhet skall han älska körsbär. Boet, som i sitt slag är ett riktigt litet konstverk, har formen af en djup skål eller pung, upphängd i en horisontal grenklyka, och består af vackert sam- manflätade grässtrån, rötter och dylikt. Det inne- håller 4—3 hvita ägg med glesa, svarta eller mörk- bruna fläckar kring den trubbiga ändan. Längd 28 —34 mm., tjocklek 21—22,5 mm. 3 Underfam. Skrikor, Garrulini. Näbbet med inskärning hakom spetsen, näs- borrarna täckta af borst (se nedanst. fig.). Vingarna korta, afståndet från den hoplagda vingens spets till stjärtens spets är längre än tarsen. Första hand- pennan når ungefär halfvägs mellan handtäckfjäd- rarna och armpennorna. Skrikorna stå den följande underfamiljen ganska De afvika dock genom gladare färger och något olika lefnads- sätt och omfatta c:a 100 arter, fördelade på 25 släkten och spridda öfver större delen af jorden. nära och skiljas aldrig från densamma. Öfversikt af släktena. I. Stjärten medelmåttig, tvär eller rundad Garrulus. II. Stjärten lång och vigglik .................+ PiCa. Nötskriksläktet, Garrulus, Leach. Näbbets längd är medelmåttig, men det är starkt och försedt med rak munspringa (jämför skatsläktet) och hak i såväl öfver- som un- dernäbbet (se vidstå- ende teckning). De egentliga skrikorna ha rygg lafskrikorna äfven näbbets krökt, däremot nästan rakt. Vingarna äro korta, I, VA Hufvud al Nölskrika rundade med 4:e—6:e DRRSLOrk pennan längst. Skrikorna äro ej så sällskapliga som arterna nl kråksläktet, utan lefya i regel familjevis eller enstaka, De hålla mest till i träden, på marken vistas de sällan och röra sig där klumpigt hoppande. Från korna lafskri- Utom genom sin något afvikande näbbform kännetecknas nötskrikorna afskiljas vanligen som ett särskildt släkte, Perisoreus. de genom frånvaron af blått på vingen. De egent- liga nötskrikorna omfatta 14 arter, spridda öfver Europa, Asien och länderna söder om Medelhafvet. Tafskrikorna äro 4, deras område omfattar äfven Nordamerika. Öfversikt af arterna. If Öfvergumpen hvit .. II. Ofvergumpen rödbrun - G. glandarius. G. infaustus. Nötskrikan, Garrulus glandarius, L. 12) fe, 3) Namn: Skrika, Ollonskrika; Skogsskrika, Blå- skrika (Smål.); Alskrike (Gotl.); Lortskrika (Öster- götl., Nerike); Kornskrika (Östergötl.); Ineskrika, Ene- skata (Vestergötl.); Skogsskata (Skåne, Smål., Vester- götl.); Potatisdufva, Jordäppleskrika (Värml.); Pär- skrika (Norrl.). Norska: Skovskrike. Danska: Skov- skade. Finska: Närhi, Hohkanärhi; Paskanärhi (Satakunda); Buvisrääkkä. TDapska: Loddi-kuoska. Rygg och skuldror grå. (Tafla Nacken, halsen bak- till och på sidorna samt bröst, sidor och buk röd- grå. Främre delen af hufvudet ofvan hvitgrå med svartbruna, längsgående fläckar. Från näbbroten ett svart band nedåt halsen. BStrupe gråaktigt hvit. Vingpennor svartaktiga. Handpennor utom den 1:sta med gråhvitt utfan. De yttre armpennorna med basala hälften af utfanet snöhvitt, de inre svarta och rödbruna. Flertalet täckfjädrar och några af arm- pennorna i utfanet blå med svarta tvärband. Öfver- och undergump hvita, stjärt svart. Tris hvit. Näbb svartaktigt. Längd 360—381 mm. Nötskrikan bebor endast Europa. Könen lika. Fötter ljust gråbruna. Vingen 175—197 mm. I Sveriges södra och mellersta delar är hon mycket vanlig, Hon är dock funnen vid Sundsvall samt vid Östersund m. fl. men aftager norrut i antal. häckande ställen inom Jämtland (Sundström). Enstaka fåglar ha förirrat till Umeå och Qvickjock (Nilsson). I Norge är hon allmän upp till Nordlands gränser. sig Längs vestkusten sparsammare. Norr om Namsos är hon funnen i Saltdalen samt en gång i Sydva- ranger (Collett). På fjällen öfverskrider hon ej gran- I Finland hon allmän till lappmar- kernas sydgräns, men är träffad t. o. m. vid Muo- nio och Enare (Mela). gränsen. är I Danmark förekommer hon öfver hela landet, men lär saknas på Bornholm (Collin). 86 Nötskrikan är på det hela en stannfågel, om hon än höst och vinter gör smärre ströftåg bland annat för att i ekskogarna söka sin älsklingsföda, ekollonen. Hon finnes såväl i löfskog, särskildt där gamla ekar växa, som, och i norden kanske företrädesvis, i täta barrskogar. Under fortplantningstiden lefver hon parvis, och man finner sällan tvänne par bosatta Sedan ungarna blifvit full- vuxna, ströfvar familjen omkring i skogen tills mot Med sitt bullersamma väsen lifvar nötskrikan i hög grad barr- i närheten af hvarandra. hösten, då den skingras. lifliga och skogarna. Hennes skrik är allmänt bekant, men hon låter isynnerhet vårtiden äfven höra ett slags sång eller lågt kvitter. Dessutom eger hon ett läte rätt lika hökarnas (Astur) lockton. Hon är föga skygg, där hon ej ofredas, men blir hon förföljd, är hon mycket försiktig. Nötskrikans älsklingsföda utgöres af ekollon, och stundom kan man under den tid, då ollonen äro mogna, lakttaga ett regelbundet sträck af skrikor, som från närbelägna skogar flyga till ekhagarna för att sedan, ofta med svalget eller kräfvan fyllda med ollon, återvända samma väg. Mycket ofta gömmer nöt- skrikan nötter och ollon, som hon för tillfället ej orkar med, 1 jorden eller i trädhål o. d. Stundom återfinner hon dem ej och bidrager på detta sätt till ekens, hasselns och bokens spridning. Särdeles gärna förtär hon rå potatis, och vi hafva sett henne bära bort sådana från potatisfältet. Äfven äter hon säd, bär, insekter, maskar, kött o. d., med ett ord: hon är en utpräglad allätare. Hon är mycket begifven på ägg och fågelungar och gör betydlig skada genom Själfva hafva vi sett Om vin- att plundra småfåglars reden. henne gripa nästan fullvuxna trastungar. tern går hon på as. Sitt bo lägger Stundom hafva nötskrikan vanligen i en gran. funnit det på en stubbe, i en björk eller i ihåliga ekar. Härvid väljes dock alltid ett hål med stor öppning och ringa djup. Flera undersökta bon bestodo af fina björkkvistar och voro vi fodrade med rotfibrer af björk. Äggen, vanligen 6, mer sällan 7—8, äro ljusgrå, tätt fläckade med brunt. Längd 29—33,5 mm., tjocklek 21—24 mm. Nötskrikan är till ytterlighet öm om sin afkomma, och under rufningen lämnar hon stundom ej äggen, förrän man redan börjat bestiga det träd, i hvilket boet finnes. Larfskrikan, Garrulus infaustus, L. (Tafla 12, fig. 2). Syn: Pexisoreus infaustus. Namn: Rödtjuza; Telltjuxa (Härjed.); En- skrika (Dalarna); Flarskrika (Angermanl.); Laf- vick (Norrb.). skjöve (Gudbrandsd.); Reudtjuxa (Vaerdal.); Tolle- skrikja, Skogaskjör (Vestl.); Gjertrudsfugl, Ulylk- kesfugl. Danska: Lavskrige. Finska: Kuusanka, Kwukkeli, Kuukainen, Hepoharakka; Kuuwskilainen (Österb.). Lapska: Kuossak, Kuoska. Hufvudet mörkt gråbrunt. Rygg och bröst grå med brunröd anstrykning. Öfvergump roströd, mage och undergump ljust rostfärgade. Vingarna brun- Handtäckfjäd- rarna och handpennornas utfan vid basen roströda. grå, pennorna med mörkare infan. Stjärten starkt afrundad, dess mellersta pennor brun- grå, de öfriga roströda. Iris brun. Näbb och fötter svarta. Längd 270—320 mm. Vingen 137—150 mm. Ungarna likna de gamla. Lafskrikan bebor norra Europa och norra Asien. I Sverige går hon ned till Dalälfven och är t. o. m. funnen vid Stockholm (Nilsson) samt Nerike och Värmland (Sundström). Mot norr går hon lika långt som granskogen. I Norge häckar hon från Fin- marken ned till Nordmarken vid Kristiania och södra Telemarken (58'/, ? N. Br.) (Collett). delarna håller hon till i granskogens högre belägna delar. häckfågel, som t. o. m. går något norr om gran- gränsen. I de södra I Finlands nordliga delar är hon en vanlig Mot söder är hon vanlig vid Kajana samt har häckat vid Kuopio. I Danmark är hon aldrig med säkerhet funnen. I barrskogarna, som utgöra hennes uteslutande hemvist, ser man ofta lafskrikan draga omkring i små sällskap. Hon är nyfiken och orädd samt un- dersöker allt för henne ovanligt. Om man t. ex. härmar en fågels jämmerskrik, visar hon sig stun- dom på endast några få alnars afstånd och skräm- mes ej af att se människan. Hon hoppar lifligt omkring 1 träden, klängande än på deras stammar än hängande under och än på grenarna, häri liksom i allt sitt beteende och sitt lefnadssätt påminnande om mesarna. Hon förföljes stundom af småfåglar, som sannolikt förstå, att de i henne hafva en fiende. Hon är i likhet med nötskrikan en ifrig äggplun- drare och förgriper sig stundom på vuxna småfåglar eller smärre däggdjur såsom sorkar. Tiksom nöt- skrikan är hon för resten allätare. Om sommaren tyckes hon mest lefva af bär, insekter, sniglar o. d. Hon går gärna på as och angriper skogsfågel, som fastnat i fångstmännens snaror. Lafskrikan redan i tidigt om början af april, medan snön ännu ligger häckar mycket våren, djup i de norrländska skogarna. Boet lägges på grenarna, vanligen inne vid stammen af någon liten tät gran. Det består af torra pinnar och lafvar samt stundom något ängsull och är inuti tjockt fodradt Norska: Lavskrike, Röfulwe; Reud- ST med fjäder,- ofta med hvita ripfjädrar. Äggen, 4—5 till antalet, variera mycket både till teckning och färg, vanligen äro de grönaktigt smutshvita och tecknade med grå och bruna fläckar. Längd 30—33 mm., tjocklek 22—23 mm. Skatsläktet, Pica, Briss. Skatorna föras ofta till de egentliga kråkorna och ej till skrikorna, som de dock så väl till lefnadssätt som byggnad mer likna. Deras näbb har en in- skärning bakom spetsen, men är i olikhet med skri- kornas böjdt (se teck- ning, Jjämf. fig. sid. 85), hvilken böjning äfven fin- kos — själfva vidstående nes munspringan. Vingarna äro run- dade med 4:de och 5:te pennorna Hufvud af skata, och näbb sedt uppifrån, näsborsten å venstra sidan äro afklippta, längst och den 1:a så att näsborren synes. smal och kort (c:a 6 cm.). Skatorna bebo Europa, nordvestra Afrika samt norra Asien ned till Himalaya, Kina och Formosa och Nordame- rikas vestra delar. Tre arter äro kända, en bebor norden. Skatan, frca pica, (L.) (Tafla 12, fig. 1). Syn: Corvus pica, Cleptes pica, Pica caudata, Keys. & Blas., Pica rustica, Scopoli, Pica euwropaeca, Cuv., Pica linnéi, Malm. Namn: Skjura, Skjora, Skära, Sköra, Skär, (Gotl. och Smål.—Norrb.); »Skams fugel» (Vester- götl.). Norska: Skjaere, Skjor, Skjur, Skjer, Tun- fugel. Danska: Skade; Heister (Möen). Finska: Harakka. Tapska: Ruos'a-karanas. Hufvud, hals, rygg och bröst samt öfver- och undergump äfvensom sidor och benets fjädrar svarta. På bakryggen en gråhvit tvärfläck. De stora täck- fjädrarna och handpennorna grönsvarta med en lång, Armpennorna metall- glänsande, blågröna, den af svart, de smärre vingtäckarna bilda en stor, hvit fläck. Stjärten viggformig med yttersta pennorna endast af ungefär halfva stjärtens längd, glänsande bred, hvit fläck på infanet. dolda delen infanet grön, i spetsen med blå glans, pennornas infan svart. Könen lika. Iris svartbrun. Näbb och fötter svarta. Längd 485—500 mm. Vingen 188—206 mm. Stjär- ten 221—272 (a mm., dess sidopennor 133—147 mm. Ungarna likna de gamla. Man har ofta velat uppställa de sibiriska och centralasiatiska skatorna som en art för sig, Pica leucoptera, emedan det hvita: längs handpennornas infan hos dem sträcker sig till eller nära till pen- Collett (1881) har emellertid visat, dels att skatorna i Finmarken ofta ha dessa fläckar nornas spets. lika stora som P. leucoptera, dels att äfven söderut Det hela torde således inskränka sig till individuella varia- tioner. förekomma exemplar, som likna dessa. På Jaederen äro skatorna i regeln skalliga, ett förhållande, som iakttogs redan 1833 och som samnolikt sammanhänger med deras lefnadssätt där- städes (Collett 1877). Skatan bebor hela det palaearktiska området samt finnes äfven i norra Amerika. I Sverige är hon allmän öfver nästan hela landet, äfven på Got- land. På Öland är hon mindre allmän (Sundström). De nordligaste platser, där hon finnes, torde vara Karesuando och Arjeploug, hvarest hon dock ej stannar hela året, utan regelbundet flyttar bort un- der vintern. I Norge går hon längre mot norden. Hon är allmän ännu 1 Alten och förekommer statio- när på alla under hela året bebodda platser i Fin- marken såsom på Tamsö 1 Porsanger och i Sydva- ranger (Collett). högt som barrskogen. På fjällen går hon åtminstone så I Finland upp till Enontekis och Kandalax samt förekommer, ehuru sällsynt, i Enare och Utsjoki (Mela). I Dan- mark förekommer hon öfver hela landet. Hon lär i detta århundrade ha aftagit betydligt i antal och Detta förhål- lande tillskrifves dels stenmården dels människans är hon allmän är därför på många ställen sällsynt. åtgärder. På Island och Faeröarna saknas hon. Skatan trifves hos oss bäst vid människobo- ningar. Man ser henne ofta hoppa omkring bland boskapen, och hon sätter sig ej sällan på ryggen af kor. I likhet med öfriga kråkfåglar är skatan mycket intelligent, och hon skiljer lätt emel- Ser hon, att hon är omtyckt, visar hon föga skygghet samt lär sig snart att känna svin eller lan vän och fiende. de personer, som hylla henne, men märker hon, att man vill henne illa, blir hon till ytterlighet skygg och försiktig. Vid en landtgård, där skatorna voro nästan halftama, nedlade den ene af ossi flera skators åsyn ett exemplar. Då han efter någon tid åter besökte stället och visade sig på gården, flögo ska- torna skriande bort och samlade sig enligt sitt vanliga sätt vid dylika tillfällen uppe i några höga träd, hvarifrån de med högljudt skratt tillkännagåfvo sin ängslan och oro öfver det förnyade besöket. Lika- väl som skatan känner igen sina ovänner bland människor, känner hon till sina andra fiender. Så snart en hök, uggla eller räf visar sig, blifva de af 88 skatorna mottagna med det vildaste skrän och jagas ofta bort häraf. Genom sin vaksamhet gagnar skatan andra, och så väl tama som vilda fåglar förstå att taga sig till vara, när de höra skatornas larm. Liksom de öfriga kråkfåglarna är äfven skatan allätare. Vid gårdarna lifnär hon sig till stor del af affall. Om hon än kan anses nyttig som ett slags renhållningshjon, äfvensom genom att förtära insekter, så blir hon å andra sidan ofta skadlig genom att Sålunda är hon nog oblyg att ur starens bo utdraga och för- tära hans ungar. förstöra andra fåglars ägg och ungar. Sitt bo lägger skatan vanligen i toppen af högre fo 5 5 träd. lägga sitt bo högt, när hon väntar en regnig, samt En gammal sägen påstår, att hon skulle lågt, när hon väntar en varm och solig sommar, i förra fallet undvikande regndropp, 1 det senare sökande skugga. Enligt vår erfarenhet lägger hon boet högt, där hon vanligen ej får ha det i fred för okynniga pojkar. Vi hafva på ställen, där skatan är fredad, ofta sett henne lägga sitt bo lågt t. o. m. Äfven på skogfattiga trakter tvingas hon att häcka lågt. i slånbuskar och rishögar. Boet, som är mycket stort, består af pinnar, det är öfvertäckt af ett glest, men starkt tak. Själfva reden är vackert byggd af jord, rötter, hår och liknande. Äggen, van- ligen 7, mer sällan 3—)9, äro blekgröna, tätt be- strödda med grönaktigt bruna fläckar. Längd 31 —37,5 mm., tjocklek 22,5—24 mm. I vissa trakter t. ex. Vestergötland borttager allmogen ofta ett par af skatornas ägg och låter dem i stället utkläcka ett hönsägg, som blifvit fläc- kadt med sot eller dylikt, och lyckas detta vanligen. Sedan kycklingen kläckts, nedtages han ur boet och släppes till en höna. 4 Underfam. Corvini. Näbbet saknar tydlig inskärning bakom spetsen. Näsborrarna döljas af borst. Vingarna tämligen långa, afståndet från dessa till stjärtspetsen alltid mindre än tarsens längd. Första handpennan är längre än de kortaste armpennorna. | Denna underfamilj omfattar 53 arter, fördelade på 14 släkten, spridda öfver hela jorden. I Norden företrädes den af två släkten. Öfversikt af släktena I. Näbbsömmen rät och underkäken inuti med en längsgående köl (se fig. sid. 89) Nucifraga. Näbbsömmen böjd och underkäken utan köl GG Corvus. Nötkråksläktet, Nucifraga, Briss. Näbb långt, rakt, utan hak, stundom dock med antydan därtill. roten med en knöl, som förklarar den stora lätthet, med hvilken nötkråkorna Undernäbbet vid knäcka nötter (se vidstående figur). Medan hos kråkfåglarna de äldre myc- ket ofta ha längre näbb än de yngre [< (DÅ (jämför fig. och 6, tafla 12 samt de båda teckningarna sid. 94), är för- hållandet hos nötkråkan omvändt. Detta beror tydligen därpå, att till följd af den ofta hårda födan näbbet nötes mer, det tillväxer. kort, tvåspetsad med en liten flik lig- än Tungan är Undernäbb af nöt- gande på hvar sida om den ofvan- Se nämnda knölen. Till lefnadssättet likna nötkråkorna mest skri- korna. Man känner 4 arter, spridda öfver norra och mellersta Europa, norra Asien och Himalaya samt vestra Nordamerika. Endast en finnes i Norden. Nötkråkan, MNucifraga caryocatactes, (L.) (Tafla 12, fe Syn: Corvus caryocatactes, Caryocatactes gut- tatus, (Vieill.), Nucifraga macrorhynchus, O: DL. Brehm, N. brachyrhynchus, CO. LT. Brehm, N. pla- tyrhynchus, C. LL. Brehm. Namn: Nötknäcka; Nötskrika (Östergötl., ÖL, Nerike); Notgubbe (Nerike); Notskata, Skovskata (Smål.). Norska: Nöddekraake, Blaakraake. Danska: Nöddekrige, Pletfugl. Finska: Pählinähakhkinen. Hufvudet ofvan och nacken mörkbruna, ofläc- Hals, rygg och skuldror samt bröst och buk bruna, stundom med grå anstrykning och med run- dade, hvita På bröstet äro kade. fläckar, en i spetsen på nästan hvar fjäder. hufvudet och halsens sidor samt på de hvita fläckarna aflånga, stundom Öfver- Vin- garna brunsvarta, stundom med små hvita spetsar, större och tätare, nästan sammanflytande. gump svartbrun, ofläckad. Undergump hvit. stundom med svag metallglans. Stjärten svart med utåt bredare hvit spets, som ibland saknas på de Iris mörk- brun. Näbb och fötter svarta. Längd 342—5363 mm. Vingen 177—196 mm. Ungarna likna de gamla, men äro mer smuts- två mellersta pennorna. Könen lika. bruna, fläckarna äro mindre och ej rent hvita. Man har på grund af näbbets längd och tjocklek sökt uppdela nötkråkan i ej mindre än tre arter. Sannolikt är det dock endast skillnaden i ålder, som gifvit upphof till de växlingar i näbbfor- men, som det är fråga om. 89 Nötkråkan bebor Europas norra och mellersta delar samt norra Asien ända till Kina, men före- kommer alltid mer eller mindre periodiskt. I Sverige finnes hon under vanliga år från norra Skåne till Värmland och Uppland samt på Gotland. malt uppges hon häcka i Hasselskog i Värmland och Kihl i Nerike. Vi hafva erhållit bon Värmland, Dalsland samt från Billingen i Vester- götland. Af gam- från Äfven vid Valloxen och Lenna i Uppland hafva vi sett henne under häckningstiden. I Norge torde hennes nordgräns som häckfågel sammanfalla med Trondhjemsfjorden. I Finland tillhör hon en- ligt W. v. Wright landets sydvestra delar, där äfven hasseln finnes. Mela säger, att utom en flygfärdig unge, som i maj erhölls nära Åbo, saknas bevis för, att fågeln häckat där i landet. Hon är i enstaka exemplar funnen i Nyland. Mag. P. Hj. Olsson har 1 bref meddelat, att hon funnits häckande i Kor- rätt ofta, isynnerhet vintertiden, och häckar på Born- holm. po i Åboskären. I Danmark erhålles hon Isynnerhet vissa år är hon mycket allmän om hösten och uppträder då långt utanför sitt vanliga område. Detta kan möjligen bero på invandring ut- ifrån, i så fall sannolikt från Sibirien. Ett sådant år var 1844, då nötkråkan öfversvämmade nordyestra Europa. Hon erhölls från Enare och Kittilä i Finland, från Qvickjock, Sorsele och Lycksele i Lappland samt från Jämtland och de flesta svenska landskap, lik- som från Norge och Danmark. Några år efter en sådan invandring påträffas hon oftare än vanligt. 1885 förekom åter en invandring, som emellertid ej lär varit vidare märkbar i Norge. I Sverige iakt- togs hon då på många ställen allmänt och erhölls 1887 uppträdde Talvig i Alten var den nordligaste punkt, hvarest hon iakttogs. Äfven i Uppland (Kolthoff) och i Danmark iakttogs 1887 1869, då, oss veterligen, ingen all- så långt norrut som från Jämtland. hon åter talrikt i Norge. års invandring. män invandring egt rum, var nötkråkan ytterst all- män på Öland. Insekter, kött, bär, frön, säd, ekollon och nötter finner man Nötkråkan är ingen kostföraktare. i hennes mage, men om sommaren tyckes hon mest Collett har t. den illaluktande larven af Cossus ligniperda i hen- lefva af insekter, och o. m. funnit nes mage. Och hon förtär säkerligen äfven fågel- ungar och sorkar. Ett och annat tyder på, att hon liksom mnötskrikan söker gömma något af dagens öfverflöd till sämre tider. Vid Billingen iakttog den ene af oss, hur nötkråkorna begåfvo sig ned till hasselängarna vid bergets fot. De, som fälldes på återvägen till skogen, hade vanligen svalget och 12 ä matstrupen fulla af nötter. Vid snötäckt mark iakt- tog den ene af oss, hur en nötkråka likt en hack- spett bearbetade en nöt för att komma åt dess kärna. Oftast knäcker hon dock nötterna utan svårighet med näbbet, och härvid gör knölen i undernäbbet god tjänst. Nötkråkans vanliga skrik, som höst och vinter ofta höres, påminner om så väl nötskrikans som kråkans, dock mest om den förras. Under fortplantningstiden lefver hon 1 spridda par tyst och tillbakadraget. Man hör då aldrig hen- nes välkända skrik, och hon visar sig mycket sällan. Om man någon gång öfverraskar henne, flyger hon genast till ett tätt träd och förblir där orörlig, så Sedan ungarna blifvit Maten till dem bär hon i matstrupen och har ofta denna så i närheten. kläckta, är hon lättare att upptäcka. länge man är full, att halsen på undersidan synes ansvälld. Ge- nom att iakttaga föräldrarna på deras regelbundna färder till och från boet samt genom att lyssna till ungarnas skrik, medan de matas, kan man upptäcks nästet. Ungefär vid midten af någon tät gran lägger nötkråkan sitt bo på ett underlag af torra pinnar, redet består af granlaf, bast och torra grässtrån samt fodras inuti med granlaf, fina strån, bast och dylikt. Äggen finner man i mars, april eller början af maj. Ett bo, som fanns på Dal den ?"/, 1868, innehöll redan nyfödda ungar, i ett annat från samma landskap (”/, 1877) funnos kläckfärdiga ägg. Äggen, 3—5, likna små ljusa, glesfläckiga kajägg och äro till färgen blåhvita med fina, gråbruna prickar. Längd 32—34 mm., tjocklek 24—25 mm. Kråksläktet, Corvus, L. Genom frånvaron af knöl på insidan af under- näbbet afviker kråkornas näbb från nötkråkornas. Deras vingar äro äfven relativt längre. Deras färg är öfvervägande svart, hvartill ofta kommer grått brunt. De festa af dem häcka parvis, men lefva om höst och vinter i stora flockar, endast rå- eller kan och kajan häcka vanligtvis i stora kolonier. Deras bon äro konstlösa och sakna tak. De hålla mycket till på marken, där de röra sig med lätthet, vanligen gående Samtliga äro allätare. med skiftesvisa steg. Kråksläktet omfattar c:a 50 arter, spridda öfver hela jorden med undantag af Sydamerika och Nya Zeeland. flera: Colaeus, omfattande kajorna; Corone, kråkorna; Man har stundom uppdelat detsamma i Corvus, korpen, och Trypanocorax, råkan. Öfversikt af arterna: I. Stjärten minst 25 mm. längre än de hoplagda vingarna. A. 1:sta handpennan längre än de yttre armpennorna, men ej så lång som de innersta. 1. Skuldror och rygg ljusgrå, af annan färg än hufvudet och YANG sosonöngssPoSNJavonnoBssnEnEng (ÖR -(BURANIA 2. Skuldror och rygg svarta af samma färg som vingar och JYEI AFC 595000 a05NB böbbosatbasune SEKO NCOONEs B. I1:sta handpennan längre än de yttre och lika med eller längre än de inre armpennorna. 1. Tarsen längre än näbbet, mätt från pannan. a. Bandet öfver nacken skif- tande i silfvergrått, buken TNDNTS00 bavusdagaLddvostLANVO JINGE b. Bandetöfvernacken hvitgrått, PUken ser UNVIL Essel 2. Tarsen kortare än eller lika med näbbet, mätt från pannan ....... TT Stjärlen föga längre än de hoplagda vin- (Tafla 13, fig. 2). C. monedula. C. dauricus. C. corarx. C. frugilegus. Kråkan, Corvus cornix, I. Syn: Corone cornix. Namn: Gråkråka; Marskråka (Smål.); >Bonn- orre» (Nerike); » Kajsa» (Södertörn). Norska: Kraake. Danska: Krage, Graakraage. Faeröarna: Kråaka, Kråka. Finska: Vares. Lapska: Vuorac'as, Vuoras'. Rygg och skuldror, hals baktill, buk och sidor samt öfver- och undergump askgrå med mörka spo- lar. Hufvud och strupe till ett stycke ned på brö- stet samt vingar och stjärt svarta med svag, blå Könen lika, men honan är vanligen något mindre. Iris svartbrun. Näbb och fötter svarta. Längd 485—524 mm. Vingen 310—340 mm. Ungarna likna nästan de gamla. Kråkan förekommer öfver hela Europa, norra I Sverige, Norge, Danmark och Finland förekommer hon nästan glans. Afrika samt norra och mellersta Asien. öfver allt och är särskildt allmän vid hafskusterna, Längst mot norr aftar hon dock i antal, men finnes öfver hela kring insjöarna och på slättbygden. Finmarken och är i Sverige iakttagen upp till Erea- wara (67? 24' N. Br.), där Lilljeborg såg de sista krå- korna 1875 (Sundström). I Enare och Ustjoki är hon sällsyntare än i öfriga delar af Finland. I Dan- mark är hon allmän, och på Faeröarna är hon en vanlig stannfågel. Till Island komma endast en- staka individer sommartiden. Inne i djupa skogar och uppe på högfjällen saknas hon. I Jämtlands fjälltrakter är hon dock allmän kring sjöarna, såsom vid Medstugesjön och Rensjön. Kråkan kvarstannar äfven under stränga vintrar i vissa delar af landet, medan hon drager bort från andra. BSärskildt öfvervintrar hon gärna på de större slätterna: t. ex. på Upsalaslätten, Vestgötaslätten och i Skåne samt kring de större städerna. I Bohusläns skärgård är hon en äkta flyttfågel, som flyttar bort och återkommer ungefär samtidigt med lärkan. Den ene af oss såg under 7 års vistelse (1872—79) vid Gullmarsfjorden aldrig någon kråka under vinter- Detta förefaller så mycket mer an- märkningsvärdt, som klimatet är ganska mildt, och månaderna. föda under sillfisketiden förekommer rikligare än på andra orter. Från Värmland och Norrland flyttar hon likaledes under vintern. Till Jämtland åter- kommer hon i februari, till Luleå vanligen de sista dagarna af mars eller början af april. Från Norge, där en del kvarstannar året om, äfven i Finmarken, flytta dock årligen många bort; hon iakttages så- lunda ofta från fyrarna på väg söderut, och i oktober 1884 öfverraskades en massa kråkor utanför Lister- land af en storm och omkommo, öfver 600 drefvo 1 land (Collett). hon draga söderut i oktober och komma åter i febr. —april. M. v. Wright omtalar, att Ålands kråkor hvar höst skola flytta öfver till Sverige. Ehuru de då vanligen invänta gynnsam vind, omkomma de icke desto mindre stundom på färden. Afven vid de svenska fyrarna ses Kråkan lefyer under fortplantningstiden parvis, och man finner sällan eller aldrig två par bosatta i omedelbar I Vestergötland och Uppland lägger hon vanligen sina ägg sista närhet af hvarandra. veckan af april, och ungarna äro utflugna i slutet af juni. En eller annan sen kull träffas dock. På eftersommaren slå kråkorna sig tillsammans i stora skaror och ströfva omkring till sent på hösten, då de draga sig till slätterna eller städernas omgifnin- gar. Under denna tid hafva de bestämda nattställen, oftast i mindre skogsdungar, där de om aftonen från när och fjärran samlas i stor mängd. Kråkan äter nästan allt, hvad hon kommer öfver. Hon förtär äfven under sommaren gärna säd, och vi hafva någon gång sett kråkor i stor skala göra skada på mognande hvetefält. Många nyttiga fåglar beröfvar hon deras ägg. I skärgår- darna samt vid större insjöar och träsk är hon rent Vid Hornborgasjön i Vestergötland har den ene af oss iakttagit talrika, af kråkor förstörda ägg efter becka- siner, brushanar, änder, sothöns och doppingar, och Värst torde hon vara mot doppingar och sothöns, hvilka knap- af en plågoande för vadare och simfåglar. mot ejdern far hon ej bättre fram. past få behålla sina ägg, förrän vassen blifvit nog hög att dölja deras bon, De flesta fåglar och isyn- 91 nerhet vadare lefya ock i ständig fiendskap med kråkan, och särskildt spofvar, vipor, snäppor, tär- nor och måsar förfölja henne skrikande, så snart hon visar sig i närheten af deras häckplatser. Äfven småfåglar beröfvar hon ägg och ungar och bidrar sannolikt till, att de så ofta få lägga om. Om man således bedömer kråkan från jägarens eller fågel- vännens synpunkt, blir domen ej blid. Något an- norlunda ställer den sig stundom, afkunnad från jordbrukarens ståndpunkt, ty om kråkan ock kan göra äfven honom skada och förtret, så gör hon ibland kanske än större nytta genom att hålla efter insekter, råttor och möjligen sorkar. Från Faeröarna berättas, hur kråkorna, när de ej med näbbet kunna öppna en mussla eller dylikt, flyga upp i luften därmed och genom att låta den falla mot klippan krossa densamma. En gängse tro är, att marskråkan skall vara särskildt ätbar, och detta är så till vida sant, som kråkan alltid är ätbar, således äfven i mars, men de unga kråkorna på sommaren och hösten äro dock ojämförligt bättre och kunna till smaken fullt jämföras med s. k. kramsfågel. Sitt bo lägger kråkan vanligen i en trädtopp och väljer därtill helst ett högt träd. Där träd sak- nas, lägger hon det på en bergafsats eller någon gång i en yfvig buske. Boet är byggdt af torra kvistar, jordtorfvor eller dylikt och inuti fodradt med mossa, hår och ull. Äggen, vanligen 4—5, mer sällan 6, äro grågröna med bruna fläckar. Några på Faeröarna funna kråkägg voro ofläckade, grönaktiga. Röda kråkägg omtalas som en stor sällsynthet. Längd 39—46,5 mm., tjocklek 28— 33 mm. Svartkråkan, Corvus corone, L. (Tafla 13, fig. 3). Syn: Corone corone. Namn: Danska: Sortkrage, Ravnekrage. Fin- Musta vares. Hela fågeln är svart med svag, blå glans. Kö- svartbrun. Näbb och fötter svarta. Vingen c:a 325 mm. ska: nen lika. Iris Längd c:a 475 mm. Dunen på hufvud och hals spetsiga, ej rundade och ej heller upp- som hos Näbbet är mer krökt och gröfre, rispade råkan. ej så sträckt som hos råkan (jämför SS vidstående teckning = med fig. 94). Hufvud af svartkråka, !/> nat. storlek. 1:sta handpennan kortare än den 9:de (jämför äfven artöfversikten sid, 90). Genom här angilna känne.- sid. tecken torde svartkråkan lätt kunna skiljas från den unga råkan, som hon liknar och med hvilken hon ofta förväxlas. Huruvida svartkråkan är en själf- ständig art, därom härska olika åsikter. Många anse henne för en färgvarietet af den grå, säkert är, att hon upprepade gånger iakttagits i »blandadt äktenskap» med denna, Svartkråkan bebor Europa och norra Asien till Japan, nordvestra Indien och Kina. Dock förekom- mer hon vanligen ej på samma trakter som den vanliga kråkan, utan ersätta eller representera de hvarandra. I Europa är hennes utbredning, 1 stort sedt, sydvestlig. I Sverige är hon med säkerhet skjuten vid Örbyhus ("/,, 1882), exemplaret i Up- sala univ. zool. mus., på Gotland nära Klintehamn 1 januari 1895 och vid Ystad (maj 1872, Carlson). I Norge har hon skjutits i Hedemarken, 1 Aamot och iakttagits vid Kristiania och möjligen ännu på ett par ställen (Collett). I Finland är hon anmärkt vid Kexholm ("/, 1856), också vid Ludernoje Polje i Olonetz är hon iakttagen. I Danmark sällsynt, men har dock häckat där och äfven parat sig med den grå kråkan (Collin 1888). är hon Kajan, Corvus monedula, L. (Tafla 13, fig. 5). Syn: Lycos monedula, Colaeus monedula. Namn: Kyrkkaja, »Klas»; Allika (Skåne); Tornkråka (Sörml.); Svartfågel (Öl). Norska: Kaje, Kaa, Ravnkaate. Danska: Allike, Kaa. Faeröarna: Hetlandskraaka. Finska: Naakka, Hakkinen, Kirk- kohalkkinen. Ryggen svartgrå med smala, ljusare fjäderkanter.” Hufvudet ofvan, trakten kring näbbet, strupen samt vingar och stjärt svarta med svag glans. Nacken samt halsens rygg och sidor askgrå. Buk och under- gump svartgrå, den kanter. förra med något ljusare fjäder- Honan har det grå på halsen mörkare och svartblandadt. Iris hvit. Näbb och fötter svarta. Längd 340—373 mm. Vingen 226—249 mm. Ungen liknar honan, men är på hals, bröst och buk smutsigt brungrå. Kajan finnes öfver hela Europa och norra Afrika samt ersättes 1 större delen af Asien af den mycket närstående Corvus dauricus. I Sverige torde Upsala, Falun och Karlstad ungefär beteckna nordgränsen för det område, där hon regelbundet och allmänt häckar, dock går hon längs kusten längre norrut. I Tuna och Harmångers kyrkor i Gestrikland samt vid Alnö kyrka (nära Sundsvall) häckar hon äfven årligen (Sundström). På Gotland bygger hon i ett fåtal kyrkor (Kolmodin). I Norge är hennes nordgräns vid Trondhjemsfjordens inre delar. Längs vestkusten häckar hon sparsamt; vid Kristiania ej alls, men 92 mycket talrikt kring Mjösen. Hon förirrar sig dock Sålunda har ett exem- plar blifvit funnet vid Lofoten och ett par i Salt- dalen (Collett). Hon är allmän på en del platser i södra och mellersta Finland upp till Nyslott och någon gång längre norrut. Onegas norra strand och är stundom anträffad längre norrut såsom i Idensalmi, Kajana ('"/, 1859), i Uleå- borg ('/, 1855) (Mela). De flesta kajor lämna Skandinavien vintertiden, I Danmark är hon allmän, men en del återkomma, så snart långvarigare blid- väder inträffar, och om vintern är mild, stanna de ofta kvar i tämligen stort antal t. o. m. så nord- ligt som vid Upsala och Trondhjem. Danmark läm- nar hon blott under mycket stränga vintrar. Kajan är en behaglig och godmodig fågel, som ej stör andra fåglar och ej låter störa sig af dem. Sålunda och om hon än lägger sitt bo så långt ifrån duf- häckar hon ofta tillsammans med dufvor, vorna som möjligt, ser man henne dock aldrig ofreda dem, ehuru de bo under samma tak. Kajan tyckes fullkomligt sakna de öfriga kråkfåglarnas rof- lystna natur, och vi ha aldrig sett henne angripa andra fåglars ägg eller ungar. Hon tyckes till stor del lefva af säd, som hon om vintern plockar ur hästspillningen på vägarna samt höst och vår på fäl- ten, men hon förtär äfven en mängd insekter. Någon nämnvärd skada torde hon aldrig åstadkomma, och särskildt genom att förtära fullväxta ollonborrar är hon rätt nyttig. Hon flyger lätt och gen ut åt slätterna efter snabbt och drager om da- föda, där hela skaror ofta de under skrik och skrän till häckplatsen eller något annat lämp- ligt ställe för att där tillbringa natten. Hennes läte är ett kort, men starkt: »kiak, kiak» eller »jack, jack», samlas. I skymningen återvända som hon ofta låter höra under flykten. Möjligen hålla makarna tillsammans hela året om, eller förena de sig redan på hösten. Man ser dem nämligen vanligen vid hvarandras sida, och om en skock kajor sitta tillsammans, kan man dock iakttaga, bur de äro fördelade i par. Kajan häckar i kolonier och väljer helst till bostad kyrktorn eller gamla ruiner äfven midt inne i städerna, men hon bygger också stundom sitt bo i ihåliga träd. Hen- nes rede är ganska enkelt, det består af några kvi- och star strån och är inuti fodradt med hår och ull. Holmgren omtalar, att han sett kajor rycka hår till sitt bo från en lefvande kalfs rygg. Äggen, som läggas i slutet af april eller början af maj, äro blågröna med svartbruna och grå fläckar. 31—38 mm., tjocklek 24—26 mm. Kajans kött är godt att äta, ungfåglarnas t. o, m. läckert, Längd kare och armpennor med grön glans. Corvus dauricus, Pall. (Tafla 13, fig. 6). Syn: Colacus duuricus. Ofvan svart med svag purpurglans. Vingtäc- Hufvud och strupe till ned på bröstet samt undre stjärttäckare svarta, äfvenledes med purpurfärgad anstrykning. Örontäckarna och nacken med inblandadt gråhvitt. Öfriga nedre delar och ett band rundt halsen grå- hvita. Könen lika. Näbb och fötter svarta. Längd —240 mm. Ungarna ha ej så klara färger som de gamla, omkring 335 mm. Vingen 228 bröstet och halsen äro mer grå. Af denna kaja, hvilkens egentliga hem är nord- östra Asien från Altai till Kamtschatka och Japan, iakttogos vid Nykarleby (J. Sahlberg 1883) i Finland tvänne exemplar, hvaraf det ena förvaras 1 Helsingfors universitets samlingar. Korpen, Corvus corax, L. (Tafla 13, fig. 1). Namn: Ravn (Skåne); Ram (Helsingl., Vester- götl., Gotl.). Norska: Bavn, Korp. Danska; Ravn. Faeröarna: Bavnur, Korpur; Qvujtravnur (den hvit- fläckiga varieteten). Island: Hrafn, Krumm. Fin- ska: Korpi, Kaarne. Tapska: Pultokas, Karanas, Bolffan. Hela fågeln svart med blå glans. fjädrar långa och tillspetsade. rundad. Strupens Stjärten starkt af- Näbb och Vingen 400 Könen lika. Iris svartbrun. fötter svarta. Längd 630—710 mm. —458 mm. Ungarna likna de men ha äldre, svagare glans. På Faeröarna förekommo ofta hvitbrokiga korpar, som stundom ansetts bilda en varietet, Corvus leu- chopheus, Vieillot, eller OC. faeroeensis, Schlegel. De skola dock numera vara mycket sällsynta. Korpens utbredningsområde omfattar hela Eu- ropa, norra och mellersta Asien samt Grönland och norra Amerika ned till Mexico. I nordöstra Afrika ersättes han af en närstående art, C. umbrinus, He- denb. I han öfverallt från Skåne till Nordkap och ryska gränsen. All- männast torde han vara vid hafskusten, särskildt Skandinavien förekommer På Gotland är han äfven en allmän I fjälltrakterna häckar han spridd, och Tshafskusten. häckfågel. många af de inre bygderna och slätterna besöker han endast sällan och om vintern. I Finland finnes han öfver hela landet (Mela), liksom ehuru i Danmark, han där mångenstädes är mycket sällsynt, såsom vid Viborg (Collin). blott vintertid, På Bornholm sgeg han Korpen är en tämligen stationär fågel, som ej företager några regelbundna flyttningar, om han än höst och vinter gör mer eller mindre långa utfärder till slättlandet och skärgården. Han är en mycket intelligent fågel, skygg och försiktig, när han för- följes, djärf och närgången, när han ej ofredas. Hans syn är förvånande skarp, däremot torde lukt- sinnet ej vara bättre utbildadt än hos andra fåglar. Den ene af oss lade under en vinter ut en räfkropp utanför sitt fönster. På natten föll djup snö och Efter någon tid blottades det något litet, och en skata upptäckte snart, att där fanns något ätbart. betäckte kadavret. Hittills hade inga korpar visat sig, men så snart skatan funnit något, infunno de sig från flera håll, och inom kort var en hel skara korpar församlad omkring kadavret. Säkerligen hade korparna fjärran ifrån iakttagit skatan, och så snart en eller två styrt kosan ditåt, hade de andra följt. Härvid var det tydligen synen, ej lukten, som ledde dem. Å Korpen går gärna på lik, och det var med tanken därpå, som den ene af oss en gång på Grönland, vid åsynen på långt håll af några korpar, lade sig på rygg och låtsade sig vara död. Korparna närmade sig i allt trängre och trängre kretsar och voro slut- ligen så nära, att fläkten af deras vingar kunde kännas. När de slutligen satte sig och hoppande nalkades, nödgade försiktigheten att ej Och så snart det förmenta liket bör- jade titta, togo korparna, förfärade, till flykten. Korpen är vid insjöar och isynnerhet i skär- fortsätta leken längre. gården en ytterst skadlig fågel, en den värsta äggplun- Ja, Collett anför, att kor- parna på vissa ställen i Bergens stift nästan utrotat drare och ungröfvare. ejdern. Han dödar öfven sjuka eller döende dägg- djur och fåglar, men att han, som man stundom uppgifvit, skulle angripa får, betvifla vi. Sommar- tiden öppnade korpar hafva ofta innehållit endast insekter, och under eftersommaren förtära de en mängd gräshoppor. Korpens flykt är uthållig, och man ser honom stundom högt uppe i rymden utföra verkliga mäster- prof i flygkonst. Hans vanliga läte kan tämligen återges med »korp, korp», men hanen har äfven ett annat läte, som han sällan låter höra och som han När han flyger högt i luften, ser man honom stundom höja sig något, tyckes ha svårt att få fram. krypa ihop och falla några alnar rakt ned, och just i detsamma »slår han klunken», som folket i Vester- Detta läte är ett klangfullt »klong» eller »kang». En tam korp, som den ene af oss iaktta- götland säger. git, lät ock efter mycket prut och medelst belöningar förmå sig att frambringa detta för honom svåra läte. Tama korpar visa stor hata och förfölja de, men sluta sig till gårdens invånare, både människor och djur. Sin äfven efter längre skilsmässa och vägra ibland att taga vanligen begåfning, främmande vårdare känna de igen, stundom föda från någon annan. De äro alltid, liksom för öfrigt alla kråkfåglar, tjufaktiga och ofta strids- lystna; för barn kunna de t. o. m. blifva farliga. Vinter som sommar hafva de sina bestämda nattkvarter, hvilka på de hvita exerementerna äro lätta att finna. Om våren eller rättare på eftervintern börjar korpen inreda sitt bo. Han lägger det endera i en brant bergvägg, och i sådana fall vanligen så, att boet är skyddadt af någon öfverhängande klippa, Det består af torra, tämligen grofva grenar och jordtorfvor samt fodras inuti med hår och dylikt. eller ock i toppen af något högt träd. Äggen, vanligen 6, mer sällan 3—>5, äro smutsgröna med bruna fläckar. Man finner dem i slutet af mars eller bör- jan af april. Längd 47—55 mm., tjocklek 34— 36,5 mm. Råkan, Corvus frugilegus, 1. (Tafla 13, fig. 4). Syn: Trypanocorax frugilegus. Namn: RBauk (Gotl.); Svartkråka (Hall.). Nor- ska: Blaakraake. Danska: Raage, Blaaraage, Korn- krage. Faeröarna: Hjaltlandskråaka, Hjaltlands- kråka. Finska: Peltovaris, Pieni korppi. Hela fågeln svart med mer eller mindre starkt blåviolett glans. Nackens fjädrar mycket täta, glän- sande med bred liksom upprispad spets, ge nästan intrycket af en tät hårpäls. De gamla råkorna slita genom att borra i jorden bort fjädrarna kring näb- bet, så att trakten kring näbbroten blir bar. Könen lika. Iris svartbrun. Näbb och fötter svarta. Längd 460—483 mm. Vingen 301—321 mm. [] Hufvud (1) af gammal och (2) af ung råka (efter C. G. Friderich). Ungfåglarna hafva ännu ej nött bort fjädrarna kring näbbroten, ej heller deras näbb nått samma längd som de äldres (jämför vidstående teck- har ningar). Vingar och undre kroppsdelarna ega sva- gare glans hos ungarna. Från svartkråkan, som rätt mycket liknar unga rå- kor, skiljas de dels genom sitt spetsigare, rakare näbb (jämför teckningen sid. 91 med vidstående fig.) dels därigenom, att råkan har 1:sta handpennan lika lång som eller längre än de inre armpennorna och 9:de handpennan, medan kråkorna ha densamma längre än de yttre, men ej så lång som de innersta arm- Äfven nackens fjädrar äro olika (jämför beskrifningen af svartkråkan). pennorna. Råkan bebor bela Europa, Centralasien och nord- vestra Indien. I Danmark och sydliga Sverige, i Skåne och på Öland är hon mycket allmän. Hon häckar äfven i Halland vid Onsala (Sundström) samt på Gotland vid Hamre (Kolmodin). På vestgöta- slätten, där hon numera är allmän, uppträdde hon i början af 1860-talet vid Stora Halla och spred sig därifrån först öfver Falbygden och sedan vidare. Den nordligaste koloni vi känna ligger vid Slätte, strax norr om Elgarås. Men äfven utom sitt häck- ningsområde anträffas råkan mycket ofta. Inom Bohuslän, Värmland, Östergötland, Uppland, Jämt- land m. fl. landskap, ja, t. o. m. uppe vid Qvick- jock är hon funnen och har tillfälligtvis häckat på flera af dessa ställen. Särskildt var hon vintern 1875—1876 allmän öfver en stor del af Sverige, och hon synes ofta nog öfvervintra äfven så nordligt som i Jämtland. I Norge häckar hon sällan och till- fälligtvis, men besöker ofta landet, isynnerhet kust- trakterna, om våren (mars —maj) och hösten samt öfvervintrar stundom. 1875—1876 års invandring omfattade äfven Norge och sträckte sig ända till Röros och Ostfinmarken (Collett). I Finland är hon aldrig funnen häckande, men iakttages stundom mycket talrikt om hösten och vintern. Hon är . funnen så långt norrut som vid Muonio, Kittilä och Sodankylä. Faeröarna besöker hon årligen i febr. och mars (Collin). Råkan är en äkta slättfågel, som trifves bäst på stora, odlade fält eller betesmarker. Hon är mycket sällskaplig samt uppträder vanligen i stora flockar, ofta tillsammans med kråkor och kajor. Hon flyger lätt och snabbt samt låter under flykten I löfskogar, helst i på slätten belägna dungar, ha rå- korna sitt nattkvarter, och där samlas de om aft- narna ofta i oerhörda skaror. På södra Öland, där hon finnes i stor mängd, sågo vi dem hafva bestämda betesmarker och rationelt undersöka slät- höra sitt skrik, som något erinrar om kråkans. ten. De återkommo alltid om morgnarna till den plats, där de slutat föregående afton, samt flögo då samma väg, som de återvändt kvällen förut. Råkans kött är ej dåligt till föda, isynnerhet äro ungarna goda och ätas rätt allmänt i Skåne. Råkan häckar i täta kolonier och ofta i så stort antal, att man inom ett litet område kan räkna 50 —100 bon, hvaraf ej sällan flera i samma träd. När de tidigt om våren bygga sina reden, vilja de gärna stjäla byggnadsmaterial från hvarandra, kifvas ofta om det och föra mycket oväsen. Boen likna kråkbon, de bestå af torra pinnar, jordtorfyor och strån samt fodras med hår och dylikt. Äggen, 4 —>5, sällan 6, likna kråkägg, men äro något mindre, blekt gråaktigt gröna med bruna fläckar. Längd 38—46 mm., tjocklek 24—-29,5 mm. ; 2 Underordn. Clamatores. Från Oscines skiljas hithörande fåglar lättast genom beskaffenheten af tars- sulans beklädnad (se vidstå- ende teckning), de sakna äfven oftast sångmuskelapparat (und. lärkorna). Sidensvansarna ega emellertid ej alltid en delad tars-sula och räknas ej heller alltid till Clamatores, utan föras af bland andra Sundevall till samma familj som törn- Si- densvansarna ega äfven sång- skator och flugsnappare. Venster fot af sånglärka. muskelapparat. Öfversikt af familjerna inom Clamatores. I. Näbbet kort och rakt, inuti mot spetsen icke plattadt; tungan räc- ker fram mot näbbspetsen. A. De inre armpennorna icke för- längda. Baktåns klo lika myc- ket böjd som de öfriga De inre armpennorna förlängda. Baktåns klo mindre böjd än de (0) (YT är ser ASO AA BOD UdDGD NES Näbbet långt och nedböjdt, inuti mot spetsen plattadt; tungan myc- ket kort 9 fam. Ampelidae. B. 10 fam. Alaudidae. 11 fam. Upupidac. 9 Pam. Sidensvansar, Ampelidae. Sidensvansarna, hvilkas mest typiska släkte företrädes af vår nordiska sidensvans, bilda dI2 en liten familj, som svårligen kan närmare definieras och om hvilkens ställning i systemet tvifvel råder. Den omfattar 9 arter, förde- lade på 3 släkten, som bebo Europas och Asiens norra delar samt Amerika, äfven det södra. Sidensvanssläktet, Ampelis, L. Näbb medelstort, liksom öfriga ampeliders för- sedt med hak, något ansvälldt med rundade näs- borrar, täckta af framåtriktade fjädrar. Fjäderdräkten silkeslen, yfvig. Hjässan med en lång tofs. Vingen TLackröda bihang på arm- och ofta Sidensvansarna bebo lång, spetsig. både den gamla och den nya världens nordliga delar och före- på stjärtpennorna. taga om vintern tämligen oregelbundna vandrin- gar mot söder. De omfatta tre arter, hvaraf en finnes i norden. Sidensvansen, Ampelis garrulus, L. (Tafla 8, fig. 8). Syn: Bombycilla garrula. Namn: - Rönnbärshane, Snötyppa (Smål.); Kramsfågel (Smål., Vestergötl.); Sivensvans, Sibet- "svans (Helsingl.); Toppsparf (Vesterbotten). Norska: Sidensvans. Danska: Sidensvands, Silkehale; Skit- teren (Christiansö). Finska: Tilhi, Pihlajalintu, Korvarastas, Jouhilintu. Lapska: Pällje-rastis. Ofvan och under grå, på hufvud, hals, rygg och bröst med brunröd anstrykning. På hjässan en lång, spetsig tofs. Ett band från näbbtoten öfver ögat samt strupen svarta. Handtäckarna svarta med hvita spetsar. Handpennorna svartaktiga, med spet- sen utåt kantad af gult, inåt af hvitt. norna svartgrå med i utfanet hvita spetsar och lack- Armpen- röda bihang. Stjärten inåt vid basen grå, utåt svart med gul spets och stundom med små röda bihang. Undre stjärttäckare brunröda. Könen lika, men ho- nan har något kortare tofs samt ofta smalare gul stjärtspets och kortare röda bihang. Iris mörkbrun. Längd 202—218 mm. Vingen 113—122 mm. Ungfåglarna sakna det hvita på handpennornas spets och ha endast utfanet i spetsen gulhvitt samt vanligen färre och mindre röda bihang. Sidensvansen häckar i Europas, Asiens och Ame- rikas nordligaste delar. Inom Sverige har han iakt- tagits (Wolley 1857), vid Karesuando, i Jämtland (Sundevall, Sundström) samt i Värmland (Nilsson). I Norge är han med säkerhet funnen häckande i Sydvaranger och i Alten samt i Val- häckande i Muonioniska derg, Gudbrandsdalen och Österdalen (Colletty". I Fin- land häckar han i Lappland och norra Österbotten såsom på GCarlsö utanför Uleåborg (Dresser), äfven är han sommartid iakttagen på flera ställen i mel- lersta och södra Finland (Mela). Sidensvansen kan på nästan alldeles saknas på samma trakter. en viss ort än vara rätt allmän, än kan han Om vintern drager han oftast söderut och be- söker då vanligen Danmark samt äfven England och kontinenten, någon gång södra Frankrike, ja, han skall t. ha Faeröarna skall han vara funnen (Collin). Men hans OEM iakttagits i Algier, äfven på ströftåg återkomma oregelbundet, och han uppträder i mycket växlande antal. Vanligen är han talrik under några år å rad för att sedan åter bli sällsynt. Orsakerna till växlingarna i hans uppträdande, som något påminner om mnötkråkans, torde knappast kunna anses utredda. Hvarken den rikliga förekom- sten af rönnbär eller stränga vintrar synas öfva in- Vintertiden är sidensvansen alltid samlad i flock, vanligen hålla de till i toppen af ett träd, där de, helt tröga, sitta långa stunder, endast då och då flygande från gren flytande på hans flyttning söderut. till gren, från en trädtopp till en annan. Så länge rönn- och oxelbär finnas, lefver sidensvansen så godt När nämnda föda tagit slut, förtär han frukter af slån (Prunus spinosa), som uteslutande af dessa. hagtorn och nypon, fram på eftervintern enbär samt Han en mycket glupsk fågel, som behöfver stora kvantiteter Om såsom mygg o. d. i nödfall berberisbär och rågbrodd. är föda. sommaren lefver han mest af insekter Redan i mars lämna de festa Uppland, men någon gång hafva vi sett en och an- nan kvar vid Stockholm ännu i början af maj. Någon sångare är sidensyvansen ej, hans vanliga läte är en drillande hvissling. Vid boet hålla sig siden- svansarna tysta, och ljudlöst smyger han sig där- ifrån, om man nalkas detsamma. Paren häcka en- staka. Boet lägges vanligen på grenarna af en gran. Det består ytterst af grankvistar, innanför af skägg- laf, grässtrån och dylikt. Äggen, 4—5, äro hvita med rödgrå anstrykning och svartbruna prickar. Längd 23—26 mm., tjocklek 16,5—18,5 mm. 10 Fax. Lärkor, Alaudidae. Lärkorna ha ett oftast medellångt, endast sällan långt, men alltid kraftigt näbb med + Uppgiften (Collett 1869), att sidensvansen af W. Lillje- borg är funnen familjevis vid Sulitälma, beror enligt medde- lande från Prof. Lilljeborg på ett misstag, möjligen kan en lik- nande iakttagelse af T. Thorell ligga till grund för uppgiften. 96 svagt böjd rygg och utan hak bakom spetsen. Såväl öfver- som undernäbbet är mot spetsen urholkadt, rännformigt med skarpa kanter, ej platt eller svagt hvälfdt. delvis täckta af en fjäderbeväxt hinna. De ega Näsborrarna äro en väl utbildad sångmuskelapparat. Alla lärkor äro slätt- eller steppfåglar, eller bebo de fjälltrakterna. arter och många underarter, fördelade på 21 Tärkorna omfatta 74 släkten, samt bebo Europa, Asien, Afrika och norra Amerika. De festa tillhöra Afrika, en tillhör Australien. TLärksläktet, Alauda, L. Hufvudets fjädrar, mer eller mindre färlängda, kunna resas i en eller som hos berglärkan två tof- sar. Vingarna stora och långa, 1:sta hamndpennan mycket smal och kort, 3:dje och 4:de nästan lika långa och längst. De inre armpennorna mycket breda, nå på den hoplagda vingen längre bakåt än de yttre, sålunda påminnande om förhållandet hos ärlor och piplärkor. De inre handpennorna och de yttre armpennorna i spetsen urnupna (se teckningen å nästfölj. sida). Stjärten af medelmåttig längd eller kort, i spetsen något klufven. Tarsens baksida med 5—7 tydliga tvärsömmar. Baktåns klo vanligen myc- ket lång och nästan rak eller föga böjd, (se fig. sid. 95). blandad med svart. Den öfvervägande färgen är grå eller gråbrun, Könen äro vanligen lika, och ungarna likna tämligen de gamla, men äro ofvan mer fHäckiga. Lärkorna äro starkt byggda och undersätsiga fåglar. De lefva nästan ständigt på marken; på fält eller öppna hedar, med hvilkas färg deras egen öfverens- stämmer, isynnerhet höst och vår. Vanligen söka de ock att dölja sig genom att »trycka» likt höns- fåglarna. De röra sig gående eller springande och kunna ej hoppa. På marken äro de tröga och lång- samma, men de festa arter flyga skickligt. Många äro goda sångare, som sjunga under flykten. De torde till större delen vara insektätare, men förtära äfven De flesta i norden förekommande lärkor äro TIS nadssätt liksom till det yttre erbjuda de rätt mycken frön. flyttfåglar, blott tofslärkan är stannfågel. likhet med piplärkorna samt i viss mån med fält- sparfyarna. Lärksläktet uppdelas vanligen i flere: Tullula, omfattande trädlärkan, Galerita, tofslärkorna, Alauda, till hvilket vår sånglärka räknas, och Otocoris, de s. k. hornlärkorna, till hvilka vår berglärka hör. Öfversikt af arterna. I. På nedre delen af halsens främre sida Gr INS SEN EKO: goorssooandocboponnasnse. ala INNAN II. Ej någon större, svart fläck på nedre de- len af halsens främre sida. A. Den yttersta stjärtpennan i yttre sido- hälften och i spetsen rent hvit ...... ÅA. arvensis. B. Den yttersta stjärtpennan i yttre sido- hälften och i spetsen icke rent hvit. 1. Fjädrarna på hjässan förlängda till en spetsig tofs. Första och andra sidopennorna 1 stjärten längs yttre fanet rostgula ...... Å. cristata. 2 Fjädrarna på hjässan äro långa, men bilda icke någon spetsig tofs. Andra—fjärde sidopennorna i stjärten med en hvit fläck vid FJ SIN 2600 00oNronsg0nodan nys bsBLVoLJ lor EKANNAX Berglärkan, A/auda alpestris, L. (Tafla 21, fig. 7). Syn: Otocorys alpestris, Otocorys flava, (Gmel.), Phileremos alpestris. Namn: Sandlärka. Norska: Bjerglaerke, Sand- laerke. Danska: Bjerglaerke. Finska: Tunturi- leivonen, Kellolintu. Tapska: Pjellu-cica$, Ruos- saalap. Ofvan brungrå med glesa, brunsvarta fläckar, nacke och bakhals med rödaktig anstrykning. Ving- pennorna svartbruna, 2:dra pennan med smal, gulhvit kant, de öfriga gråkantade. Stjärtens båda mellersta Vinge af sånglärka.(?/, af nat. storlek), a första handpennan. pennor gråbruna, de öfriga svarta, de båda yttersta pennorna i utfanet smalt kantade med hvitt. Öfver pannan och ögonen ett gult band, som bakom den svarta kindfläcken förenar sig med strupens gula färg, återstoden af pannan samt ett bredt band från näbbroten nedåt öfver kinderna och en stor fläck vid halsroten svarta. Tätt bakom den svarta pannan tvänne små svarta sidotoffar. Buken och under- gumpen hvitaktiga, sidorna grå eller gulgrå. Om vintern är pannans svarta färg uppblandad 9 [er] med grågult och fläckarna på ryggen framträda knappast, hvarjämte den rödvioletta tonen på nacken är svagare. Honan har mindre rena färger. Tris Näbb svartaktigt, det undre vid roten Längd 169—195 mörkbrun. ljust. Fötterna svarta. Vingen 110—115 mm. Ungen ofvan svartaktig med trädande, runda, rostgula fläckar i spetsen af hvarje Strupe gul, bröst grågult meg svartbruna, Vingarna med brungula mm. starkt fram- fjäder. tämligen matta fläckar. fjäderkanter. Fötter ljusa. Berglärkan bebor såväl nya som gamla världens nordliga delar, om vintern flyttande söderut. I Sverige är hennes sydligaste kända häckplats Oviks- fjällen i Jämtland (1887, Kolthoff). Hon är äfven funnen häckande på Vallispiken vid Qvickjock samt torde bebo många af våra lapplandsfjäll. I Norge häckar hon fåtaligt vid Röros, på Dovre och i Kvickne samt allmänt i hela Finmarken åtminstone ned till 70? N. Br. (Collett). I Finland häckar hon i lapp- marksfjällen och är under flyttningen iakttagen i de södra och mellersta delarna (Mela). Hon saknas på Spetsbergen och Island, men är några gånger funnen på Grönland. Om vintern är hon ej synnerli- gen sällsynt på mellersta och södra Sveriges slätter och kommer sålunda i mängd till Malmötrakten i Skåne (C. Möller i bref). På Upplandsslätten förekommer hon i små flockar hvarje vinter. I Bohuslän är hon funnen ("”/,, 1872, Kolthoff) på Gåsö samt på Hanö i de yttre skären 1 stora skaror i oktober 1887 (Sundström). På Ölands södra udde var hon allmän sista dagarna af oktober 1891 och 1895 (Kolthoff). Hennes höstflyttning går således öfver Sverige, och många synas öfvervintra här i landet. Äfven i södra Norge har hon iakttagits under hösten, ehuru relativt fåtalig. På Jaederen öfvervintrar hon. I Danmark är hon vintertiden upprepade gånger iakttagen. Berglärkan häckar i Finnmarken nere vid stran- den, men på fjällen söderut först tämligen högt öfver trädgränsen. Till uppträdande och lefnadssätt visar hon rätt mycken likhet med snösparfven, med hvilken hon under vintern ofta sällskapar. Hon höjer sig i likhet med den vanliga lärkan under sång högt upp i luften. Hennes bo lägges vanligen i en fördjupning på marken och består af torra grässtrån eller fina rötter, blandade med något mossa, och är inuti fodradt med växtull; bon från Lappland ofta med renhår. Äggen, vanligen 4 till antalet, äro ljust brunaktiga med blekblå fläckar, ofta bildande krans Längd 20,56—23 mm., och mörkbruna en kring tjockändan. tjocklek 15—16 mm. 18 Sänglärkan, A/auda arvensis, L. (Tafla 21, fig. 6). Namn: Lärka, Åkerlärka, Topplärka; Tofs- lärka (Vestmanl.); Himmelslärka (kring Ystad); Lärsk, Lärse (Helsingl.); Läritja (Dalarna); Leirike (Gotl.). Norska och danska: Laerke, Sanglaerke, Top- laerke; Marklaerke (Danm.). Faeröarna: Lerkur, Lerki. Peltoleivonen, Kiwru, Kivenviha; Kivenlieriäinen (Satakunda). Finska: Ofvan brunsvart med breda, gråaktiga fjäder- kanter. Vingarna svartbruna med ljusa fjäderkanter. Stjärten svartbrun, yttersta pennan till större delen hvit, den andra med hvitt utfan, de mellersta bredt kantade med grått. Itt ljusgrått band öfver ögat. Strupen och bröstet rostgrå, stundom stötande i gult, bröstet och strupens sidor med brunsvarta småfläckar. Buken och undergumpen hvitaktiga, sidorna brun- grå med långa, gråbruna spolfläckar. Könen lika. mörkare med breda, Näbb Vinterdräkten är ofvan rödgrå fjäderkanter. Iris brun. brunt, det undre vid roten ljust. Fötter gulbruna. Längd 168—20535 mm. Vingen 101—120 mm. Ungen ofvan med rostgula—gulhvita, breda fjäderkanter och innanför dem en svart rand. Fläc- karna på bröstet äro otydligare än hos de gamla. Sånglärkan finnes öfver hela Europa, norra Asien, Himalaya, nordvestra Indien, norra och mellersta Kina samt besöker under vintern i stor mängd norra Afrika. Hon är åkerfältens och slät- ternas barn och är hos oss på passande lokaler mycket allmän. Hon aftager dock. mot norden och blir sällsynt norr om åkerbrukets gräns. I Sverige är hon funnen till Öfvertorneå samt vid Karesuando, Juckasjärvi, Gellivare och Qvickjock (Sundevall). I Norge finnes hon i Finnmarken: så- väl på Tamsö i Porsangerfjorden som vid Nyborg i Varanger har hon sannolikt häckat, likaledes på Tromsö, men först vid Bodö häckar hon regelbundet. Söder om Bodö finnes hon på öppna slätter i låg- landet, längs vestkusten dock endast på en del låga och kust (Collett). I Finland hon allmän upp till lappmarkens gräns, men Hon är dock funnen öar angränsande är blir där sällsyntare- (Mela). bland annat i Utsjoki (Sundevall). På Faeröarna förekommer hon höst och vår samt är en gång funnen häckande där (Collin). Lärkan är en af våra tidigaste flyttfåglar. In- träffar ihållande blidväder, så att gärdena bli bara, kommer hon oftast redan i februari, och på Jae- deren på Norges vestkust är detta hennes vanliga an- komsttid. för Vestergötland mellan den 6:te februari och 30:de mars. Inträffar köld och snö, sedan lärkorna kommit, Enligt våra anteckningar växlar tiden 98 försvinna de åter, möjligen återvända de söderut. Om hösten flytta-de bort i oktober. gång öfvervintrar en eller annan, och ha vi funnit Någon enda sådana både i Vestergötland och på Upsalaslätten. Äfven i Norge, isynnerhet på Jaederen och längs syd- kusten, öfvervintrar hon ofta. Lärkan är onekligen en af vårt lands älskligaste fåglar, och få torde de vara, som ej glädjas åt hennes drillar, så mycket mer som hon är vårens första sångare och förlänar lif och omväxling åt de en- formiga slätterna och åkerfälten. Är vädret mildt och vackert, börjar hon sjunga genast efter ankom- sten, men inträffar snö och ruskväder, slår hon sig tillsammans i stora flockar och ströfvar omkring på fälten för att söka bara fläckar. Stundom sjunger hanen sittande på en tufva, men vanligen höjer han sig under ihållande sång med liksom dallrande vingar rakt upp och stiger ofta så högt, att han knappt synes för det obeväpnade ögat. Efter en stunds oaf- bruten sång sänker han sig åter, först sakta, och störtar slutligen som en pil ned till marken. Äfven sedan ungarna blifvit födda, sjunger hanen, ehuru då mera sällan. marken, och innan gräset vuxit upp, blir det så ofta förstördt, att endast ett försvinnande fåtal torde få behålla de först lagda äggen. Ett tiotal bon, som den ene af oss en vår iakttog, hlefvo alla förstörda, Lärkan lägger sitt bo på släta samnolikt af kråkor. lärkans bestånd, då hon snart skaffar sig ett nytt Detta inverkar dock föga på bo, och hon fortfar därmed, tills hon får behålla det, när slutligen gräset eller säden vuxit högt nog att lämna skydd. I första och andra boet hafva vi all- io gg eller ungar, men sedan hon fått tid” funnit: 5 flera bon förstörda, lägger hon vanligen endast 4 eller 3. i en klöfveråker, ligger 1 en fördjupning och är Boet, som helst lägges på en gräsvall eller enkelt byggdt af fina, torra grässtrån samt ofta imuti fodradt med bruna fläckar. 16-—18 mm. Äggen äro till färgen gråaktiga Längd 21—25,5 mm., tjocklek med hår. Tofslärkan, A/auda cristata, L. (Tafla 21, fig. 4). Syn.: Galerita eristata. Namn: Topplärka. Danska: Toplaerke, Vei- laerke. Finska: Töyhtöleivonen, Tuppsuleivo. Ofvan brun med svartaktiga fläckar i fjädrarnas midt. Fjädrarna på hufvudet förlängda till en spet- sig tofs. Vingarna gråbruna med ljusare fjäder- kanter. Stjärten svartaktig, de båda yttersta pen- norna utåt kantade med rostgrått, de mellersta grå- Ett ljust, grått streck öfver eller bakom Strupen hvitgrå med mer eller mindre tyd- bruna. ögat. liga, svartbruna fläckar på hvar sida. Undre kropps- delarna hvitgrå, på bröstet med svartbruna fläckar, på sidorna med gråbruma. Vinterdräkten afviker ej nämnvärdt från den, som bäres om sommaren. Könen lika. TIris brun. Näbb ljust hornfärgadt. Fötter gulaktigt grå. Längd 188—191 mm. Vingen 100—108 mm. Ungen är ljusare samt har ofvan en gulhvit fläck i spetsen af hvarje fjäder och där innanför en svartbrun rand. Tofslärkan bebor större delen af Europa och Afrika ned till Abyssinien, Senegambien och Niger samt Asien till Indien och norra Kina. I Danmark har hon länge förekommit och på de senaste år- tiondena tilltagit. I Sverige är hon sedan 1833 (Nilsson) funnen i enstaka exemplar samt har under de senare åren mycket ökats i antal och är nu en rätt allmän häckfågel flerestädes i Skåne. På Öland (Kolthoff) och vid Vexiö är hon iakttagen. Upsala anträffades hon redan 1840 (Lilljeborg), och under vintrarna 1884—386 iakttogs därstädes en min- dre flock (Sundström), och ”"/, 1889 sköts en unge (Kolthoff). Tofslärkan har sålunda häckat vid Upsala. Äfven vid Sundsvall (jan. 1892, Carlson) är hon funnen. I Norge är hon sedd vid Trondhjem (vin- tern 1880) samt skjuten vid Hamar (''/, 1584) och i närheten af Kristiania (aug. 1887), möjligen har hon häckat på det senare stället. I Finland är hon skjuten vid Helsingfors (”"/, 1851), vid Viborg ("/,. 1869) samt vid Kuopio på hösten 1873 (M. v. Wright, Mela). Tofslärkan är öfverallt, synes det, en stannfågel. Under vintern lefver hon af säd, som hon uppsöker bland hästspillningen på vägarna, kring magasin och dylikt. Tofslärkan fågel, som, när hon blir skrämd, vanligen endast är en trög och muklig, orädd flyger undan ett kort stycke. Hennes sång, som hon ofta låter höra från en sten, ett hustak eller dylikt, är rätt vacker, endast sällan sjunger hon under flykten. Locktonen är egendomlig och i vårt tycke behaglig. Sitt bo lägger hon på marken, i Skåne redan i början af mars, men ofta får hon sitt första, öppet liggande rede förstördt. Hon häckar i så fall genast om och väljer då vanligen mer skyddade platser.” 3oet är enkelt sammansatt af torrt gräs och inuti fodradt med hår. Äggen, vanligen 4, stundom 5, OR äro gulgrå med bruna fläckar. Längd 22—25,5 mm., tjocklek 16 —17 mm. + För ell par här ofvan meddelade uppgifter, särskildt angående häckningstiden, ha vi att tacka herv P. Bolin, assi- stent vid Sveriges Utsädesförening (Svalöf). Vid: 99 Trädlärkan, A/auda arborea, L. (Tafla 21, fig. 5). Syn: Galerita arborea, Lullula arborea. Namn: Skogslärka. Norska: Traelaerke. Dan- ska: Hedelaerke, Skovlaerke, Lynglaerke. Metsiäleivonen. Finska : Ofvan brunsvart med breda, gråbruna fjäderkan- ter. Hjässans och nackens fjädrar förlängda till en bred, men kort tofs. Vingarna svartbruna med ljusa fjä fjädrar svartaktiga med hvita spetsar, bildande tvänne lerkanter, främre handtäckfjädrarna och lillvingens ljusa fläckar på vingen. Stjärten svartbrun, de trenne yttersta pennorna i spetsen med en -gråhvit fläck, som är störst på den yttersta pennan. De mellersta Ett rostgult eller hvit- Örontäckarna pennorna ljusare, gråbruma. aktigt band från näbbroten öfver ögat. mörkbruna. en sammanlöpande rad svarta fläckar. Undre kropps- delarna gul- eller gråhvita, bröstet täckt med längs- På hvar sida om den hvitgrå strupen gående, svarta fläckar. Könen lika. Om vintern är dräkten mer rödbrun. Iris brun. Näbb horn- brunt, det undre vid roten ljusare, gulaktigt. Fötter ljust gulbruna. Längd 155—160 mm. Vingen 92 —100 mm. Ungen ofvan med fjädrarna 1 midten svartbruna och med gulaktiga, starkt framträdande bräm, arm- pennorna dessutom med en svart rand där innan- för. Från sånglärkans ungar, som de likna, skiljas de lätt på stjärtpennornas teckning. Trädlärkan finnes öfver större delen af Europa Som flyttfågel be- Hos oss är och går mot öster till Persien. söker hon om vintern norra Afrika. hon ingenstädes mycket allmän och går ej heller långt mot norden. Redan i Uppland är hon ej så vanlig som i Vestergötland och de sydligare delarna af landet, och hon tyckes ej förekomma norr om Gefle och södra Värmland. Hon häckar i sydligaste Norge (Smaalenene), men är stiania. Vid Bergen är hon dock funnen ett par gånger ("/, 1886, "”/,, och "/,, 1887), äfvensom på Jaederen ("”/, 1885) (Collett). dra Finland förekommer hon och är äfven funnen vid Kuopio ("/,, 1829) (M. v. Wright). I Danmark är hon ej så allmän som sånglärkan, men förekom- sällan anträffad norr om Kri- I sydvestra och sö- mer här och hvar, isynnerhet i sandiga och min- dre fruktbara trakter (Collin). Hon ankommer tidigt om våren, men senare än sånglärkan, till Vestergötland i slutet af mars eller början af april. I oktober flyttar hon van- ligen bort. PTrädlärkan uppsöker helst gles skog, som grän- gar till eller innesluter åkerfält eller smärre slätter, och hon synes föredraga ödsliga, kuperade ställen med enstaka, högre träd. Mest vistas hon på mar- I träden sitter hon alltid stilla och flyttar sig ej från en ken, in i täta trädkronor går hon aldrig. gren till en annan samt intar vanligen en karak- På sig sakta gående och trycker ofta. täristisk horisontal ställning. marken rör hon Så snart hon an- kommit om våren, hör man hennes sång ljuda vidt omkring. Stundom sjunger hon från en trädtopp eller svingar hon sig tyst upp till en rätt ansenlig höjd och svänger sedan sjungande fram och åter en stund, hvarpå hon åter kastar sig lodrätt ned till någon trädtopp för att hvila och för att efter en stund ånyo börja leken. Hennes beteende härvid lik- nar således ej sånglärkans. Sången är både vacker och egendomlig samt höres mycket långt. Hennes lock- ton återger Holmgren rätt träffande med >»lyly» eller »lylyi»; »dlidli» eller »dideldidel». När ungarna blifvit kläckta, slutar hanen sjunga, och sedan de blifvit flygfärdiga, båller familjen ihop hela somma- ren och följes äfven åt under flyttningen. TI större flockar ser man dem aldrig hos oss. Sitt dock aldrig långt från träd eller skog; det är enkelt byggdt bo lägger trädlärkan på marken, Äggen, som vi funnit ny- lagda i början af maj, äro vanligen 4, men :skola af fina, torra grässtrån. stundom vara 5 eller 6, till färgen äro de grå eller hvitaktiga med bruna fläckar. Längd 20—23 mm., tjocklek 14,5—17 mm. 11. Fåxm. Härfåglar, Upupidae. Härfåglarnas fåtaliga familj omfattar en- dast ett släkte. bets beskaffenhet. Den utmärkes genom näb- (Se s. 95.) pennorna äro kortare än de yttre, ej lika Härfåg- larna föras ofta i närheten af lärkorna, men De inre arm- långa med dessa som hos lärkorna. förenas äfven stundom med den afrikanska familjen Irrisoridae till egen underordning. Härfågelsläktet, Upupa, L. Näbbet långt, Näs- borrarna äro runda och nakna samt ligga nära pan- Vin- garna äro korta och breda, 4:de och ö5:te pennorna längst. Fötterna äro kraftiga, baktåns klo rätt lång, tunt med svag böjning. nan. Tungan mycket liten, kort och platt. nästan rak. Den yttersta tån vid basen samman- vuxen med den mellersta. Sångmuskelapparat saknas. Härfåglarna bebo större delen af Europa, Af- 100 rika och Asien. Släktet omfattar fem arter, hvaraf endast en finnes i Europa. Härfågeln, Upupa epops, L. (Tafla 22, fig. 3). Namn: Popp (Skåne); Oppopp (Kalmar län); Pofågel (Bleking); Oäringsfågel (Hall.); Ofresfågel, Horsagök (Smål.). Norska: Haerfugl. wDanmark: Haerfugl, Haerpop, Vubber, Skovvubbe, Slkidtefugl, Horsegjög. Finska: Harjalintu. Hufvud, hals, framrygg och bröst rödaktigt brungrå. Hjässans fjädrar förlängda till en lång tofs af styfva, rödbruna fjädrar med svarta spetsar. Bakryggen och vingarna svarta med breda, hvita —gul- hvita tvärband och fläckar. Handpennorna med ett, armpennorna med tre hvita tvärband och hvit rot, de inre armpennorna med gulhvita längsband och kanter. Öfvergump hvit, öfre stjärttäckare svarta. Stjärten svart med ett bredt, hvitt tvärband; mage och undergump hvitaktiga. Könen lika. Iris brun. Näbb svart, vid roten ljusare. Fötter svartbruna. Längd 300-310 mm. Vingen 139—147 mm. Ungarna hafva hufvud, hals och bröst mer rostbruna. Härfågeln finnes 1 det palaearktiska områdets södra hälft från södra Skandinavien och England till Japan. Om vintern besöker han delar af norra Afrika samt Arabien och Indien. I Danmark säges han förr varit rätt allmän, men numera tillhöra landets .sällsyntaste fåglar. I sydöstra Sverige, sär- skildt i Kalmar län, var han fordom ej sällsynt. Strax söder om Kalmar iakttog den ene af oss i slutet af 60-talet under en dags ströftåg ofta ända till 10 härfåglar. Numera är han sällsynt där- städes.+ På Gotland är han sällsynt. I såväl Öster- som Vestergötland är han iakttagen, äfvensom på Hisingen ("”/, 1892 enl. meddelande af E. Lignell). Vid Trosa har han häckat samt är äfven funnen vid Vesterås, Stockholm och Upsala (Sundevall). Likaså är han iakttagen i Helsingland (Carlson) samt vid Sundsvall (G. Adlerz1i bref). I Norge är han funnen på spridda ställen öfver större delen af landet, så- som vid Kristiania och i Hamar stift, vid Stavanger och Söndmör på Vestlandet, i Trondhjems stift samt vid Tromsö, Alten och t. o. m. Varanger (Collett). Möjligt är, att han af och till häckat i Norge. I Finland är han funnen vid Åbo samt i Musku och Eura, äfvensom tre gånger i Savolax och vid Uleåborg samt vid Polmak och i Utsjoki » Uppgilten i Sundströms ornitologiska årsredogörelser, att härfågeln skulle allmänt häcka på Skanörs ljung, beror enligt bref från D:r O. Ottoson på ett misstag. Men om hö- sten iakttagas därstädes ofta flyttande ungfåglar. 101 i lappmarken. Öfverhufvud taget synes härfågeln | rätt mycket en bandhunds skall, hördt på afstånd. vara oregelbunden i sitt uppträdande och ofta före- | Det frambringas endast vårtiden. komma långt utom sitt vanliga häckningsområde. Han söker ofta sin föda i kreatursspillning, uti Från södra Sverige flyttar härfågeln regelbundet | hvilken man stundom ser märken efter hans långa i september eller början af oktober samt synes åter- | näbb. Öppnade exemplar innehöllo fluglarver, sanno- komma till sina häckplatser 1 april eller mars. | likt hämtade ur spillningen samt dessutom diverse Oftast hafva vi träffat honom bosatt i med betes- | nakna fjärillarver. Sundevall omtalar, att härfågeln, marker omväxlande löfskog. Ham håller sig myc- sedan han gripit födan med näbbet, kastar upp den i ket på marken och går där omkring med långsamma | luften för att sedan uppfånga den i det öppnade gapet. rörelser eller springer likt lärkorna. För fien- Sitt rede lägger härfågeln i ihåliga träd, i hål der söker han ofta dölja sig genom att »trycka» i murar o. d. Boet skall vara mycket enkelt och mot marken med uppåtriktadt näbb likt lärkorna, | bestå af litet mossa, kreatursspillning, fjäder e. d. flykten är ljudlös och rak samt har en viss likhet | samt lär hållas allt utom renligt af föräldrarna, som med en ugglas. Härfågeln är skygg, men visar | i olikhet med de flesta andra fåglar låta ungarnas dock föga prof på intelligens. Vanligen bär han | excrementer ligga kvar i redet. Till den stank, sin stora fjäderkam nedlagd bakåt, men när han | som utmärker hans näste, bidrager äfven en illa- skriker, reser han ryckvis upp den. Hans sedan | luktande afsöndring från ungarnas gumpkörtel. Äggen gammalt så mycket omtalade läte, som fordom an- | äro 4—6, långsträckta, gråaktiga med röd anstryk- sågs bebåda krig och dyr tid, uttryckes kanske bäst | ning och utan fläckar. Längd 24—28 mm., tjock- med >opp, opp» eller >popp, popp, popp> och liknar | lek 17—18 mm, 2:dra Ordningen, Partåiga fåglar, Zygodactyli. Hos de partåiga liksom hos tättingarna är det fotens byggnad, som är den mest utmärkande egenskapen. Baktån är liten eller saknas t. o. m. såsom hos släktet Picoides, dess klo är mindre än mellantåns, och den kan ej böjas oberoende af de främre tårna, den yttre tån, som är större än baktån, är också riktad bakåt eller kan åt- minstone vändas bakåt såsom hos gökarna. Tarsens baksida är i regel täckt af plåtar (se fig.s. 102). Hosfler- talet klätterfåglar nå de stora arm- täckarna långt öfver midten af armpennorna (jämf. vidstående teck- ning med fig. sid. 2), äfven äro de mindre täckfjädrarna talrika samt ordnade i flera rader, och af hand- pennorna är den 1:sta oftast längst. Hackspettarna isynnerhet och gök- tytan likna dock, hvad armtäckar- nas längd och vingarnas byggnad Vinge al gök !/,. beträffar, tättingarna; de ha äfven 1:sta handpennan mycket liten, hos ett utländskt göksläkte, Indicator, saknas den t. o. m. alldeles. Ungarna födas mycket outvecklade. Till de partåiga fåglarna räknas utom de i norden företrädda klätterfåglarna och gökarna äfven papegojornas talrika grupp. Öfversikt af familjerna. NES ISF Yr Na (ÖKA Il rosa porno nan bodt reda puNBov OL SYD BT anO NR UPN BNNonLN FNL IDO ULPLSSPSA PIN ArJ GENEN SLNSNENVEKV AES AEA Picidae. EUSERN GUDED AS ObADOJA PAT LU BAT EJ ULS HUA CK AT Seeger edoets so Aa eft de Ae le ale eg ala befara a UTE) Lo HR Ta pA Pale es BLAS a alaiå tells falla Ouculidae, 1. Fax Hackspettar, Picidae. Näbbet är kraftigt, rakt och mer eller mindre koniskt, tungan cylindrisk, lång och Yttertån ständigt riktad bakåt. vid utsträckbar. Framtårna basen något sammanväxta. Hackspettarna omfatta nära 350 arter, för- Med undan- tag af Australien och Madagaskar bebo de delade på trenne underfamiljer. hela jorden. Hos oss äro två underfamiljer företrädda. Öfversikt af underfamiljerna. I. De festa stjärtpennorna styfva, eller mer TNA CITE NSP CEST ONE e hel SL sel s]å sla elelels et sleJa sjal lsol jaa ale) Picwm. II. Stjärtpennorna mjuka, rundade ss: Jyngini. 1. Underfam. Hackspettar, Picini. Namn på hackspettarna i gemen: Hackspett, Hackspik; Väderspåman (Smål); Träskämmare, Spånkäring (Sörml.); Drip, Dryp, Veaknarsk (Hel- singl.). Finska: Tikka, Kära. Näbbet ungefär af hufvudets längd, i regel rakt, med från sidorna tillplattad, mejselformad spets Näs- Tungan i spetsen samt oftast med uppböjda, längsgående lister. borrarna täckta af borstfjädrar. försedd med en hullingbärande förhårdning (se vid- stående teckning). De s. k. tunghbenshornen äro af nat. storlek. benshornen med m. geniohyoideus 1 och m. tracheohyoideus 2. Hufvud af gröngöling, ?/3 Spk spottkörtel. Tngb tung- ofantligt långa och bilda en stor båge nedåt halsen, löpa så i en ränna ofvanpå kraniet och fästa sig vanligen vid näbbroten; hos gröngölingen gå de t. 0. och sluta först längst fram i näshålan. m. in i näbbet tätt bakom högra näsborren Genom ett par muskler (m. genio-hyoideus, 1 å fig.) kan tungbenet och tungan slungas fram, genom ett par andra (m. tracheo-hyoideus, 2 å fig.), som gå från luftstrupen till tungbenet och som bland alla fåglar äro bäst utbildade hos hackspettarna, dragas de åter in. På en lefvande gröngöling kan tungan föras omkring en decimeter ut ur näbbet. Härvid rätas tungbenshornens bågar, och slutligen föras deras spet- sar bakåt, samtidigt drages den om strupen löst lin- dade m. tracheo-hyoideus ut. Hackspettarna utmärka sig äfven genom stora spottkörtlar (spk på förut- stående fig.). Fötterna äro kraftiga med korta tarser och långa tår samt starka, krökta och hvassa, från sidorna hoptryckta, klor. Mellantåns klo är rät, ej skef som hos de flesta andra fåglar. Liknande klor ega bland nordens fåglar blott nötväckan och träd- kryparen (jämf. sid. 43 och teckningen sid. 45). Höger fot af gröngöling. Hackspettarnas baktå är dock i motsats mot dessas mycket liten, en brist, som ersättes genom den stora, bakåtvända yttertån. Stjärten består af 12 pennor, de yttersta (a på vidstående teck- ning) äro mjuka samt fästade framom och ofvanpå de andra. De återstående äro äf- ven i spetsen mycket styfva och elastiska, de mellersta längst. Hackspettarna äro barn, skogens som, om de än stundom Stjärt af gröngöling, sedd ofvanvifrån besöka marken isyn- (eft. Catalogue of Birds). att myror, dock tillbringa nästan hela sitt lif i träden. nerhet för äta Största delen af sin föda finna de på och i träden, hvilka de med sitt skarpa näbb bearbeta för att komma åt de inne i stammen eller under barken 10 Den långa, med hullingar försedda tungan, med hvil- ken de äfven i de trängsta hål kunna bemäktiga sig sitt byte, kommer dem härvid väl till pass. sig döljande insekterna och deras larver. På trädstammarna hvila de, och uti dem lägga de sina bon. De hugga själfva hål i stammen och ur- holka denna till ett passande djup (spillkråkan stun- dom till flera fot). äggen läggas på de spånor, som möjligen blifvit kvarlämnade, eller ock på själfva botten af urholk- ningen. De bygga ej något rede, utan De häcka endast en gång om året och lägga ett växlande antal ägg, som alltid äro glän- samde hvita. Sedan ungarna fått en del af sin fjäder- klädnad, sitta de i en ring på urholkningens väggar med näbbarna sträckta uppåt mot ingångsöppningen. De stanna länge kvar i boet och synas ej vilja lämna detta, förr än föräldrarnas omvårdnad slappas, och de själfva, snart sagdt, tvingas att söka föda. Sedan ungarna lämnat boet, håller familjen ej länge ihop, de skiljas snart åt och söka sin utkomst hvar för sig, aldrig äro de sällskapliga. Under eftersomma- ren, hösten och vintern, föra hackspettarna ett i viss mån kringströfvande lif, först mot vårens annalkande finner man dem fördelade parvis. - De äro lifliga fåglar, som dagen igenom iäro i rörelse och flyg: från träd till träd. med talrika sjuka träd och murkna stammar, som de hacka sönder för att söka efter insekter. Hack- spettarna sofva om nätterna i ihåliga träd och be- gagna härtill ofta sina gamla bon. Under somma- ren tillbringa de dock stundom natten sittande i upprätt ställning på någon trädgren. Bäst trifvas de i gammal skog 5 fo) Flera arter såsom spillkråkan, den större hackspetten och grön- fl. sätta sig ofta på en torr trädtopp trumma mot med näbbet, så att ett surrande ljud uppkommer, som höres vidt omkring, gölingen m. och denna och med detta ljud locka makarna hvarandra under parningstiden. Hackspettarna äro, om ej just skygga, likväl rätt försiktiga och söka alltid att, då någon nalkas dem, dölja sig bakom den trädstam, de klättra på. Hackspettarna kunna endast klättra uppför träd- stammarna, ej såsom t. ex. nötväckan äfven nedåt. Man ser dem aldrig röra sig med någon synnerlig hastighet, helt makligt hoppa de uppför stammen, stödjande sig på sin styfva stjärt, undersökande hvarje spricka, hvarje fläck, som de misstänka för att hysa insekter, då och då knacka de på stammen, möjligen för att höra, om insektsgångar finnas i stammen, möjligen äfven för att förmå insekterna Så fortsätta de, tills de nått trädets topp, hvarest de att krypa fram, hvilket dessa då ofta göra. vanligen hvila något, låta gå höra sin skarpa lock- d ton och ge sig sedan af för att börja arbetet med ett annat träd. Hackspettarna, isynnerhet gröngölingen, tycka mycket om myror, och för att komma åt dem hacka de djupa hål i de om vintern tillfrusna myrstackarna. Bär äta de äfven, och vissa arter besöka ofta rönnar eller körsbärsträd för att fråssa därpå, i magen af den större hackspetten ha vi äfven funnit tall- och granfrö. Hackspettarna omfatta nära 300 arter. Deras utbredningsområde är lika vidsträckt som familjens. Öfversikt ar släktena. ARD en sinnenb a ktankSAk AS sekr Picoides. B. Den inre baktån finnes. 1. Den yttre framtån kortare än den VLCD AUDI rr LSA Ner Eg I SANNE Picus. 2. Den yttre framtån längre än den yttre baktån. a. Näbbets öfre kontur rät eller nä- SENATENS go0bb0n00 000039 000 Ebonbodossar Dryocopus. b.. Näbbets öfre kontur tydligen båg DÖ Tse a SN be a a SE RN Gecinus. Tretåiga hackspettar, Picoides, Lacep. Mest utmärkande för detta släkte är frånvaron af baktå. Hufvudet saknar rödt, men hjässans något förlängda fjädrar äro hos hanarna gula. Näbbet liknar brokspettarnas. r d arter och ett par underarter samt bebor norra Europa och Släktet räknar Centraleuropas berg, Sibirien och norra Nordamerika samt går längs Klippbergen ned till Nya Mexico. Tretäiga hackspetten, Picoides tridactylus, 1. (Tafla 24, fig. 8, I). Syn: Picus tridactylus, Tridactylia tridactylus, Apteonus tridactylus. Namn: Nordspett, Malm; Hackspik (Vester- norrl.). Norska: Tretaaet Spette. Danska: Tretaaet Flagspette. Finska: Kolmivarpainen tikka; Taval- linen tikka (Muonio). Lapska: Caitmi. Hane: ofvan svart med ett bredt band af hvita, ofta sammanflytande fläckar längs ryggen. Vingar svarta med hvita fläckar, öfvergumpen svart med små hvita fläckar. Stjärt svart, de yttre pennorna med hvita tvärband och fläckar. Hjässan citrongul, ett hvitt band går från ögat till halsen och sam- manflyter "med ryggens hvita band, ett annat går nedåt halsens sidor. Hufvudet för Strupen och bröstet från näbbroten öfrigt svart med blå glans. hvita, sidorna och undergumpen fläckiga af gråhvitt och svart. Exemplar från nordligaste Skandinavien ha yfvigare fjäderbeklädnad och det hvita bandet bredare. Honan saknar det gula på längs ryggen hjässan, som är tätt hvitfläckig. Näbb och fötter svarta. Vingen 117—130 mm. Ungarna af båda könen äro gula på hufvudet, Näbb Tris mörkbrun. Längd 225—248 mm. 5 men likna för öfrigt de gamla. TIris brun. hornfärgadt. Fötter brunsvarta.. Tretåiga hackspetten bebor norra Europa samt Alperna, hvarifrån han vintertid gör mer eller mindre vidsträckta vandringar; mot öster utbreder han sig genom södra Sibirien till Amur och Mongoliet. Han tillhör egentligen den nordligare delen af vår halfö. Från Värmland, Nerike och Vestmanland, där han, om än sällsynt, häckar, blir han mot norden allt allmännare och är i Lappland vanligare än andra hackspettar. I Småland, Vestergötland och Bohus- län är han mycket sällsynt samt endast funnen un- der vintertiden. På Gotland I det östliga Norges subalpina trakter häckar han täm- ligen allmänt från Smaalenene ända upp till ryska gränsen. På fjällen går han upp i björkregionen (Collett). I norra Finland är han allmän upp till Uts- joki, i lappmarken t. o. m. den allmännaste af hack- spettarna. I landets södra och mellersta delar är han något mer sällsynt (Mela). I Danmark är han Tidigare osäkra upp- saknas han. aldrig med säkerhet påvisad. gifter om fynd saknas dock ej. björk- som barrskog, men synes föredraga den senare. Den tretåiga hackspetten är föga skygg, och har han funnit en murken trädstam rik på insekter, låter han ej gärna skrämma bort sig. Vid sådana tillfällen kan man på nära håll betrakta hans ifriga Han bebor såväl arbete. Ett bo, som ene af oss undersökte vid Stabursnäs i Porsanger ("”/, 1887), innehöll tre nästan fullvuxna ungar, som matades af föräldrarna. Han lägger vanligen 4—5 ägg, 22,,—27 mm. långa och 18—20 mm. tjocka. Brokspettsläktet, Picus, L. Brokspettarna ega liksom de tretåiga en öfver- vägande svart och hvit dräkt, i hvilken dock äfven rödt ingår. Näbbet är kort och kraftigt, på hvar sida om öfvernäbbet med en tydlig köl, som når nästan fram till spetsen. Hithörande upp- delas ofta på två släkten, Dendrocopus, omfattande den större, den hvitryggiga och den lilla hackspetten, samt Dendrocoptes, till hvilket mellanspetten hör. Detta senare kännetecknas af svagare med kortare kölar. Örfversikt af arterna. På skuldrorna en stor, den arter näbb I. Bakryggen svart. hvit fläck. a. Inga mörka fläckar på bröstet och si- dorna af magen SENSE PNG 07: 104 b. Bröstet och magens sidor med svarta fläckar 1I. Bakryggen hvit. På stor, hvit fläck. a. Undergumpen smutsigt hvit med svarta fläckar b. Undergumpen ljusröd .......e..s: P. medius. skuldrorna ingen SEN ER äfo else so se las Sale SAR MÅS FS PERA P. minor. sena P. leuconotus. Större hackspetten, fPicus major, L. (Tafla 24, fig. 1, I, fig. 2 unge.) Syn: Dendrocopus major. Namn: Hackspett, Hackspik, Storspett, Malm; Huggspit (Gotl.); Krushackspett (Helsingl.); Rosen- bjälke (Kalmar); Skogsknarr. Norska: Stor Flag- spette. Danska: Stor Flagspette, Hakkespette, Flek- spette, Fledespette. Finska: Iso tikka, Pwnatikka, Tikka. Ofyvan svart med svag, blå glans. Pannan rost- brun, nacken karmosinröd. Hufvudets sidor och en fläck på hvardera sidan om bakhalsen samt en stor fläck på hvardera skuldran hvita. Vingarna svarta med hvita fläckar. Stjärten svart, de yttre pennorna med smutshvita tvärband. Halsens sidor och en fläck på hvardera sidan om bröstet svarta. Strupe, bröst, buk och sidor hvita med brun anstrykning, undergumpen karmosinröd. Honan liknar hanen, men saknar den röda fläcken på nacken. TIris brun. Näbb mörkt hornfärgadt, fötter svartbruna. Längd 250—275 mm. Vingen 135—147 mm. Ungarna likna de gamla, men båda könen hafva hela hjässan, ej blott nacken, röd. Den stora hackspetten finnes 1 hela Europa och i södra Sibirien ända till Amur och Korea samt i Mindre Asien och på Canarieöarna. I Sverige är han tämligen allmän från och med Skåne så långt mot norden, som granen bildar skog. Han var för 20 —30 år sedan den vanligaste hackspetten hos oss, och man träffade honom på den tiden öfver allt, där skog fanns. På senare åren synes han ha aftagit mycket, åtminstone i Uppland, där han för närva- rande nästan är sällsynt. Dock torde han bland de brokiga hackspettarna kanske ännu vara den van- ligaste. I Norge förekommer han allmänt upp till Trondhjemsfjorden, isynnerhet i landets östra delar, samt sparsamt upp till poleirkeln. I Finnmarken är han några gånger iakttagen samt en gång ('"/; 1884) funnen häckande i Tanadalen, han går ej upp på fjällen (Collett). I Finland är han den all- männaste bland spettarna samt går mot norr åt- minstone till Pudasjärvi (Mela). I Danmark är han allmän och förekommer 1 nästan hvar skog. I Thy skall han dock vara sällsyntare, men i sep- tember 1876 iakttogs en stor skock af denna fågel längs klitterne. På Faeröarna, där han annars saknas, fanns han i mängd i september 1861 (jämf., hvad som nedan anföres från Öland). Den större hackspetten synes sålunda då och då i stort antal företaga långa vandringar till trak- ter, där han eljes är sällsynt, sålunda hafva vi ofta sett honom uppträda talrikt på större slätter, där han annars vanligen saknas. År 1869 förekom han snart sagdt öfver allt på Öland, man såg honom, hvar ett träd fanns; på kala allvaren hoppade han omkring längs stenmurarna, och ej ens bland tången på hafsstranden saknades han. Somliga kommo flygande från öppna hafvet österifrån och voro, när de nådde stranden, så uttröttade, att man nästan kunde fånga dem med handen. Ja, en gång satte sig en hackspett på benet af en jägare och var så förbi, att han endast flyttade sig ned på marken, när han märkte sitt misstag. Under vanliga år är den större hackspetten mycket sällsynt på Öland. Sannolikt flytta alltid några af denna art ur landet öfver vintermånaderna. Han iakttages ej sällan vid våra kala kuster, särskildt på södra Öland, och har erhållits från fyrar både 1 Sverige (Sund- ström), Norge (Collett) och Danmark (Winges årsbe- rättelser). Han tyckes vara ömtålig för stränga vintrar, och död, inkrupen- 1 ihåliga träd. Den större hackspetten finnes såväl i barr- som löfskog, men synes under häckningstiden föredraga löfskogen. Hans vanliga läte är ett starkt, hvisslande »kjick, kjick». Liksom spillkråkan hör man honom ofta trumma med näbbet mot torra trädgrenar. Denna hackspett tyckes vara mer allätande än de öfriga arterna. Han äter gärna körsbär, rönn- bär, oxelbär, gran- och tallfrö, hvilka man jämte skalbaggar, larver och myror finner i hans mage. För att komma åt frön ur gran- och tallkottar fä- ster han dessa mellan barken på trädstammar och hugger sedan sönder dem. Hans näbb är mycket starkt, och vi hafva sett honom för sitt bo urholka en frisk ekgren. Äggen hafva vi vanligen i mellersta Sverige funnit nylagda omkring den 15—20 maj, de äro oftast 5 till antalet, 25—26 mm. långa, 19—20 mm. tjocka. Mellanspetten, Prcus medius, I. (Tafla 24, fig. 5, I.) Syn: Dendrocopus medius, Dendrocoptes me- dius. Namn: Mellem-Flagspette, spette, Flaeckspaerre, Flagspette. Danska: Mellem- Ofvan svart med en stor, hvit fläck på hvar- dera skuldran. Vingen med hvita fläckar, stjärten svart, dess yttre pennor med stora, blekt rostfärgade tvärband, Hjässans fjädrar förlängda, röda, pannan vi hafva efter sådana stundom funnit honom” 105 grå, hufvudets sidor och ett bredt band längs hal- sen hvita. Halsryggen och ett band längs halsen ned på bröstet svarta. Strupe, bröst och sidor hvita med gul anstrykning, sidorna med svarta spolfläckar. Undergump och undre stjärttäckare ljusröda. Kö- nen lika. brun. Näbb mörkt 'hornfärgadt, fötter svartbruna. Längd c:a 210 mm. Tris Vingen c:a 124 mm. Ungarna likna de gamla, men ha den röda färgen på hufvudet mindre ren och baktill blandad med svart. Mellanspetten tillhör vestra och södra Europa och går mot öster till Kaukasus samt ersättes i Mindre Asien af en närstående underart. I Dan- mark är han ej sällsynt, men aftager i antali nord- liga Jylland (Collin). I Sverige förekommer han i Skåne och Blekinge, hvarest han flerestädes är täm- ligen allmän f samt är äfven funnen vid Kalmar (/,, 1869) (Kolthoff). Hvarken i Norge eller Fin- land är han iakttagén. Han håller mest till i löfskog, isynnerhet i ek- skogarna, och liknar till lefnadssätt den stora hack- spetten, men" skall vara ännu lifligare och mera rörlig. Äggen, som äro 5—06 till antalet, äro 22,5 —24 mm. långa och 16—17 mm. tjocka. Lilla hackspetten, Picus minor, L. (Tafla 24, fig. 6 Q, fig. 7, I). Syn: Dendrocopus minor, Xylocopus minor. Namn: Småspett, Malm; Hackspik (Norrl.) Norska: Liden HFlagspette. Danska: Lille Flag- spette, Lille Traepikker. Finska: Pikku tikka, Pienempi tikka, TLapska: Cicas-caitni, Ucca-caitni. Ofvan svart, bakryggen hvit med svarta tvär- band. Vingarna svarta med hvita fläckar och tvär- band. Stjärten svart, dess yttre pennor delvis hvit- aktiga med svarta tvärband. Pannan smutshyit. Hjässan röd. Hufvudets och halsens sidor samt undre kroppsdelarna mer eller mindre rent hvita. Ett band från , näbbroten längs halsens sidor samt fläckar längs kroppsidorna svarta; undergumpen med några få, svarta tvärstrimmor. Honan har det röda på hjässan ersatt af hvitt. Iris brun. Näbb hornfärgadt, fötter svartaktiga. Längd 158—174 mm. Vingen 90— 99 mm. » Uppgiften i Nilssons fauna (efter Malmlén), att mellan- spetten skulle anträffats vid Göteborg, torde vara oriktig. Malm upptager honom ej i sin fauna. Likaså har det visat sig, att del fynd vid Kristiania, som Nilsson anför (efter Es- march), berott på felaktig bestämning (Collett). Med hänsyn härtill torde uppgiften om hans förekomst i Värmland (i Sundströms bearbetning af de insamlade ornithologiska iakt- tagelserna) höra moltagas med varsamhet. 14 Ungarna af båda könen äro röda på hjässan och ha talrika fläckar på sidorna. Genom hvitare rygg, som nästan alldeles saknar svarta tvärstreck, nära nog helhvit undersida och hyi- tare sidopennor i stjärten kännetecknas en nordvestlig varietet, Picus pipra, Pallas, som af många anses bilda en egen art. I Finnmarken förekommer denna varie- tet, och de i Skandinavien häckande småspettarna bilda samma och de söderut förekommande mörkare. Denna vår minsta hackspett finnes öfver hela samtliga en slags Ööfvergång mellan den- Europa, en del af norra Afrika och på Azorerna samt går genom södra Sibirien ända till Amur. hela skandinaviska halfön I Sverige är han ingenstädes särdeles allmän. I Norge Han förekommer öfver från och med Skåne upp i norska Finnmarken. förekommer han allmänt öfver större delen af landet, men är sällsynt längs vestkusten. I Finnmarken är han jämte den tretåiga den enda normalt förekom- mande hackspetten. På fjällen går han upp i skogs- regionen (Collett): I Finland män upp till lappmarken, men förekommer, ehuru sällsyntare, till Utsjoki och Imandra. I Danmark är han ganska all- häckar han ej, men är iakttagen ett par gånger såsom ('/; 1832, ”/, 1833) vid Helsingör och våren 1832 i Benzon skov på Jylland (Collin). Lilla hackspetten träffas mest i löfskogar och torde knappast häcka i barrskog, där löfträd saknas. Han är föga skygg för människan. Såväl när han är sysselsatt med arbete på sitt bo, som när han bit för bit hackar loss den murkna barken på en trädstubbe för att söka insekter, är han lätt att på nära håll iakttaga. När han under sina vinterströf- tåg besöker slätterna, hafva vi sett honom följa gärdesgårdarna, flygande från stör till stör. Han Frön hafva vi ej sett honom äta, och han tyckes ej besöka myrstac- tyckes lefva mest af skalbaggar. karna. Till bo väljer han vanligen en smalare stam eller en gren af något murket löfträd, en björk, al eller asp. Aggen pläga vara 4—5, mer gällan 6. De äro 19—19,5 mm. långa samt 14—14,5 mm. tjocka. Hvitryggiga hackspetten, Picus leuconotus, Bechst. (Tafla 24, fig. OO, fig./4, I). Syn: Dendrocopus leuconotus, Dendrodromas leuconotus. Namn: Hvitryggspett, Malm. Norska och dan- ska: Hvidrygget Flagspette. Valkoselkä- tikka. = Ofvan svart med en stor, hvit fläck på bak- [5] od, Finska: ryggen. Vingarna svarta med hvita fläckar. Stjärten svart, dess yttersta pennor med hvitgula tvärband. : gump mer eller mindre klart ljusröda. tagit honom på Iunneberg. 106 Hjässan röd med grå inblandning. Pannan, huf- vudets sidor samt ett band, som längs halsens sidor Ett svart band går från näbbroten längs hufvudets och halsens sidor till går ned till bröstet, hvita. bröstet, längs hvars sidor det fortsättes af en rad fläckar. Strupe och bröst hvita, mage och öfver- Honan har bjässan svart, men liknar 1 öfrigt hanen. Iris brun. Näbb hornfärgadt, fötter blygrå. Längd 269—296 Vingen 144—155 mm. Ungarna af båda könen ha hufvudet ofvan rödt, mm. men den röda färgen är ljusare, nästan stötande i gult hos hanen. Undersidan saknar rödt. Den hvitryggiga hackspetten tillhör Europas nordvestra och centrala delar ned till norra Italien och Turkiet samt utbreder sig genom södra Ryss- land och södra WSibirien till Mandscburiet och Korea samt ersättes del af Sibirien och mellersta Ryssland af en närstående underart, i Japan af en i en annan. I Sverige förekommer han här och hvar i större skogstrakter nästan öfver hela landet såsom i östra Skåne och i Småland (Sundevall) samt, ehuru sällsynt, på Gotland (Kolmodin). I Vestergötland, där han är mycket sällsynt, har den ene af oss iakt- I Värmland förekom- mer han äfven samt är i Uppland ej synnerligen sällsynt. I Gefleborgs län samt vid Sundsvall skall han snarare vara allmän (Sundström), han är iakt- tagen t. o. m. så nordligt som vid Jockmock (Sun- devall). I Norge förekommer han upp till södra Trondhjems = stift, där han är tämligen allmän, hvilket äfven är fallet i Smaalenene, trakten kring Skienfjorden och på Hedemarken, han är på senare tider äfven funnen på Vestlandet, isynnerhet under vintern (Collett). I Finlands södra och mellersta delar är han allmän samt förekommer, ehuru säll- synt, vid Kajana och omtalas äfven från lappmarken. I Danmark är han ännu ej funnen. Han tyckes hufvudsakligast tillhöra större barr- skogar, men förekommer under sina ströftåg äfven Så har han någon gång visat sig t. o. m. Hans lockton liknar den större hackspettens, och han skall i löfskog. i trädgårdar inne i Upsala och Stockholm. Äggen äro 4—5, 20—- äfven trumma på trädtopparna. snöhvita. Längd 29,5—30 mm., tjocklek 20,5 mm. Spillkråksläktet, Dryocopus, Boie. Den svarta dräkten, halsens korta fjäderklädnad, som kommer densamma att se lång ut, samt de delvis fjädertäckta tarserna utmärka detta släkte, till hvilket numera stundom endast räknas en art, vår spillkråka. Men besläktade, stora, öfvervägande svarta, hackspettar finnas i Amerika och äfven i Asien. Spillkråkan, Dryocopus martius, 1. (Tafla 23, OSS Syn: Picus martius. Namn: Svartspett, Svart hackspett; Tillkråka (Svea land); Tyrkråka (Östergöl., Nerike); Tillkorp (Smål., Nerike, Vestmanl.); Spellekråka (Vestergötl., Smål.); Spelkråka (Vesternorrl.); Spilkråka, Gert- rudsfågel (Värml.); Tojle (Gotl.); Hälkrok(Helsing1.); Regnkråka (Smål.); Lenevärsbritta (Nerike); BRegn- stina, Regnkricka (Norrbotten). Norska och danska: Sortspette. Finska: Palokärki, Mustatikka. Hela fågeln utom hufvudet ofvan svart. Vin- garna med brun anstrykning. Hanen har hela huf- rödt. fläck i nacken. Iris hvitgul. i spetsen svart. Fötterna grå. Vingen 240—251 mm. Ungarna likna de gamla, men äro ej rent svarta, vudet ofvan Honan har en trekantig, röd Näbb gulaktigt —hvitt, Längd 472—505 mm. och det röda är mattare, af mindre utsträckning och uppblandadt med svart. Näbbet är äfven svagare. Spillkråkan trifs bäst i hög och grofstammig skog, företrädesvis furuskog eller i med asp blandad löf- skog, och är stundom på sådana lokaler rätt allmän. Hon är mer stationär än de öfriga arterna, och där bosatta, dem ofta i trak- Hon fågel, som ofta under högljudt skrik flyger fram Hon har fera olika läten. ett par äro ser man ten året öfver. är en munter och liflig och åter öfver skogen. Under våren hör man henne ofta trumma på en torr trädtopp, emellanåt låter hon höra en stark hvissling, som kan uttryckas med »klijt, kliyjt», och när hon flyger, ropar hon »prytt, prytt, prytt». Med sitt utomordentligt skarpa näbb bearbetar ÖS hon trädstammarna och hugg er djupa hål i dem Det är ej osannolikt, att spillkråkan lefver parvis året om, för att åtkomma larver och skalbaggar. ehuru makarna ofta ströfva något skilda från hvaran- dra. Vi hafva nämligen iakttagit, att, där spillkråkor finnas, äro de vanligen två, och man hör ofta äfven vintertiden, hur de besvara hvarandras trumsignaler. Redan i mars månad infinner spillkråkparet sig på häckningsplatsen, här utvöljes ett träd med hög och ogrenad stam, på hvilken makarna hjäl- pas åt att hacka hål. Fäålet är vanligen beläget ungefär vid midten af trädet och går först inåt, När v de loss stora spånor, sedan nedåt, det göres ofta mer än alnsdjupt. fåglarna börja arbetet, hug Or gt som flyga högt i luften, och sedan de arbetat sig in I stammen, komma de ofta ut med näbbet fullt 107 af spånor, som släppas utanför öppningen. Om fåg- larna under arbetet med boet se sig vara iakttagna, öfvergifva de det ofta och bygga ett nytt samt få till följd häraf kullen försenad. Äggen läggas dock vanligen i slutet af april, de äro 4—3 till amtalet, 34—39 mm. långa och 25—28 mm. tjocka. En kull, den ene af oss funnit, innehöll 9 st. Grönspettsläktet, Gecinus, Boie. Näbbet något krökt (se fig. sid. 102), svagare köladt. Till detta släkte, som förekommer i nästan hela det palaeark- Färgen är öfvervägande grön. tiska och i det indiska området, räknas 17 arter, hvaraf 2 finnas 1 Europa. Öfversikt af arterna. G. G. canus. TRA NACken:pOCG sasse des lass nr rss fe säl see viridis. 2. Nacken grönaktigt grå Gröngölingen, Gecinus viridis, L.. (Tafla 23, fig 2, 5). Syn: Picus viridis. Namn: Gröngylling, Grönspett, Grön hack- spett, Gyllenränna; Gröngölja (Nerike); Våtasa (Skåne, Bleking, Smål.). Norska: Grönspette, Gert- rudsfugl. Danska: Grönspette; Skovhane (Lolland); Skovkok (Als). Finska: Kärki. Ofvan grön. Öfvergumpen gul med grön an- strykning. Vingtäckarna af ryggens färg. VWVing- pennorna brunsvarta med hvitaktiga fläckar i kan- terna, och armpennorna med enfärgadt, grönt utfan. Stjärten svartbrun med grönaktiga kanter på de mellersta pennorna och otydliga, ljusare tvärband Hufvudet ofvan och nacken Från näbb- på samtliga pennor. Hufvudets sidor framtill svarta. roten bakåt en svart fläck med röd inblandning. Halsens sidor, bröst, buk och undergump ljusgrå med gulgrön anstrykning, på buken och sidorna Undergumpen Honan saknar det röda i röda. med otydliga, brunaktiga tvärband. med tydliga tvärband. fläcken vid näbbroten, eljes är hon lik hamen. Iris hvit. Näbb hornfärgadt, det undre vid roten ljusare. Fötterna gråbruna. Längd 350—372 mm. Vingen 162—170 mm. Ungen är på ryggen tätt beströdd med hvita fläckar. Hufvudets sidor, hals och undre kropps- delar gråhvita, tätt beströdda med brunsvarta fläckar och tvärband. Gröngölingen förekommer i större delen af Iu- ropa samt i Mindre Asien och Persien. I Danmark förekom han nästan öfver allt, där skog växte, men märkbart aftaga i antal (Collim). skall numera I södra Sverige är han den allmännaste af alla hackspettarna. I Värmland och norra Uppland äär han ännu allmän, men aftager hastigt i antal norrut. Han finnes dock i Jämtland (Sundström). Egen- I Norge är han allmän upp till norr om Trondhjemsfjorden, domligt nog, saknas ham på Gotland. dessutom ha två individer erhållits från Tysfjord i Lofoten samt från närheten af Tromsö. Längs norska vestkusten är han den allmännaste hackspetten. I Finland saknas han, men finnes söder om finska viken i Estland. Gröngölingen tillhör nästan uteslutande löfskogen och finnes knappast i barrskog, om denna ej är starkt blandad med asp eller ek, hvilka trädslag han särskildt älskar och oftast besöker. Under vin- tern för han ett enstöringslif och stryker omkring i sin hembygd utan att göra några långa vandrin- gar. Han anträffas sålunda i motsats till den större och den mindre hackspetten mycket sällan på plat- ser, där han under fortplantningstiden saknas. Un- der vintern för han ett tyst lif, skriker litet och hackar sällan i träden, mot våren åter, då man ständigt ser paret tillsammans, låter han ofta höra sin gälla stämma. Holmgren återger hans lockljud med »kjyck, kjyck, kjyck, kjyck». Sällan hör man honom trumma på träden, och hans trumning är ej så rask och hård som spillkråkans. Det är företrädesvis grön- spetten, som, isynnerhet vintertiden, hackar djupa hål i myrstackarna för att komma åt sin älsklings- föda, myrorna. Förutom myror förtär han skal- baggar och larver samt bär, särskildt rönnbär. Han vistas mer på marken än andra hackspettar samt sitter oftare tvärs öfver en gren än de öfriga hack- spettarna, och stundom ser man honom långa stun- Hans flykt är tung och går i ännu djupare bågar än de der hvila på öfversta spetsen af ett träd. andra arternas. Hans bo hafva vi mest funnit i aspar eller ekar, och han lägger ett större antal ägg än de öfriga arterna, vanligen 7, men stundom 9, ja t. o. m. 11 ägg. De äro 30—32 mm. långa och 22,;—24 mm. tjocka. Gråspetten, Gecinus canus, Gmel. fig. 3, I). Syn: Picus camus. Namn: Gråhöfdad hackspett, Mindre grönspett; Grågöling, Malm; Vintergröngölja (Nerike); Gert- rudsfuggel (Helsingl.). Graa- spette. Finska: Haarmapiäinen tikka. Ofvan grön. (Tafla 23, Norska och danska: Öfvergump och öfre stjärttickare gulgröna. Vingtäckarna af ryggens färg, armpen- nornas utfam grågrönt, infanet svartbrunt, längs kanterna otydliga, svarta fläckar. Handpennorna brunsvarta med hvitaktiga fläckar i kanterna. Stjär- ten svartbrun, de mellersta pennorna med otydliga, ljusa tvärband, upptill kantade med gulgrönt. Huf- vudet, halsen och undre kroppsdelarna askgrå med svag, grön anstrykning, som är tydligast på bröst och buk. Hjässan framtill röd, bakåt svartfläckig. En svart fläck framför ögat och en dylik på hvar- dera sidan om strupen. Honan saknar det röda på hufvudet. Iris rödbrun. Näbb hornfärgadt. Fötter gulbruna. Längd 312—350 mm. Vingen 144— 151 mm. Ungarna hafva enligt Collett matta tvärband af brunsvart och gråhvitt på vingtäckarna och på si- dorna, men skola eljes 1 hufvudsak likna de gamla. Gråspetten förekommer i större delen af Eu- ropa och i södra och östra Sibirien till Mandschu- riet, Japan och norra Kina, han är således en ostlig fågel. I södra Sverige är han mycket sällsynt, men lär ha häckat i Kalmar län (Sundevall). I Vestergöt- land, Östergötland, Nerike och Södermanland är han endast anträffad om vintern. I Uppland träffas han årligen under vintertiden, och från norra Värmland och Gestrikland eller ungefär, där grönspetten och eken upphöra, blir gråspetten allmännare och bör- jar därifrån häcka. Hans område 1 Sverige synes ligga mellan 602—65? N. Br. I Norge är han täm- ligen allmän upp till trakterna kring Trondhjems- fjorden, men är äfven funnen i Saltdalen. På fjällen går han stundom upp i björkbältet. I Finland finnes han mest i landets sydvestra delar, han är vidare iakttagen vid Kuopio, Uleåborg och i Pudas- järvi samt skall äfven vara funnen i södra lapp- marken (Mela). I Danmark är han mycket sällsynt, men lär vara skjuten vid Helsingör och på Möen (Collin). Till sitt lefnadssätt liknar han närmast grön- spetten och skall liksom denna till stor del lefva af myror och äfven uppsöka rönnbären. 2. Underfam. Göktytor, Iynginii. Näbbet är kortare än hackspettarnas samt sak- nar kölar. Näsborrarna ej täckta af borstfjädrar som hos hackspettarna, men delvis af en bar hinna. Hakvinkeln räcker framom — näsborrarnas plan. Tungan är lång, masklik och klibbig samt kan som hos hackspet- tarna skjutas långt fram, Hufvud af göktyta. men saknar hullingar i Klorna äro mindre och trubbigare än hos Göktytorna sakna spetsen. hackspettarna. Stjärten mjuk. förmågan att klättra uppför trädstammar, en för- måga, som hos hackspettarna ju beror på just dessa organs utbildning. Vingarna med deras lilla korta 1:sta handpenna liknar tättingarnas. Färgen öfver- vägande grå. Göktytorna omfatta endast ett släkte. Göktytsläktet, Iynz, L. Till detta släkte höra 4 arter, spridda öfver det palaearktiska området och Indien samt stora delar af Afrika. I Norden finnes endast en art. Göktytan, /ynx torquilla, L. (Tafla 23, fig. 4). Namn: Goöktita; Gaukpeit (Gotl.); Körkar, Såtita, Såtyta (Helsingl.); Såvipa (Bohusl.); Såfalk, Gökahora (Nerike). Norska: Saagjök, Saagouk, Vendehals. Danska: Vendehals, Bygfugl, Dreie- hals. Finska: Käen-piika. Ofvan grå, fint fläckig och vattrad af grått, brunt och svart. Ett band af svarta fläckar längs ryggen och ett liknande längs skuldrorna. Ving- pennorna svartbruna med rostgrå fläckar i kanterna. Stjärten afrundad, fint gråvattrad med smala, svarta Hal- sen och främre delen af bröstet hvita med brunsvarta tvärband. Ett mörkbrunt hand bakom ögat. tvärband. Buken hvitaktig med små fläckar, si- dorna och undergumpen tecknade med tvärstreck. Könen lika. Tris rödbrun. Näbb och fötter gulaktigt bruna. Längd 183—199 mm. Vingen 85—91 mm. Göktytan bebor nästan hela Europa och Asien ända till Japan samt norra Afrika. hon allmän upp till Värmland och Sundsvall samt I Sverige är förekommer i Jämtland t. ex. vid Östersund (Sund- ström). I Norge är hon allmän upp till Trond- Hon är en gång (""/, 1890) funnen i Hatfjeldalen (65? AON EEB): I Finlands är hon allmän, men blir norrut sällsynt och är ej hjemsfjorden, men saknas längs vestkusten. I skogen på Dovre iakttogs hon af Sundevall. södra och mellersta delar känd norr om Uleåborg och Pudasjärvi (Mela). I Danmark förekommer hon, spridd öfver allt i en- staka par (Collin). dock saknas. I "Thy och på Mors skall hon Göktytan är en flyttfågel, Vestergötland och Uppland i början af som vanligen an- länder till maj, någon gång sista dagarna af april, och flyttar bort i slutet af augusti. Elon trifves endast bland löfträd och saknas i barrskogar, såvida dessa ej äro uppblandade med löfträd. Hon bebor stundom små dungar på slätten, eller nöjer hon sig t. o. m. med 109 ett enda, på slätten stående, löfträd. Sedan paret valt uppehållsort, stannar det på häckplatsen hela sommaren och uppehåller sig vanligen på en mycket inskränkt lokal. Genast efter sin ankomst om vå- ren stämmer hanen upp sitt parningsrop, som be- står 1 ett, 15—20 gånger upprepadt, gällt skrik och ungefär kan uttryckas med »tuj, tuj, tuj, tuj». Folket i Vestergötland tror allmänt, att hon härmed spår regn. Ehuru göktytan har fötter som en hackspett, kan hon ej klättra. Hon är trög och långsam i sina rörelser samt går ej sällan ned på marken för att söka insekter. Hennes föda utgöres nästan ute- slutande af myror, som hon fångar med sin länga, klibbiga tunga. Hon har stor förmåga att sträcka ut sin hals, och när man tar henne i handen, vän- der hon hufvudet bakåt och vrider halsen på ett ormlikt sätt. Sina ägg lägger göktytan 1 ett trädhål utan bale, endast med underlag af murkna träsmulor, som hon själf hackat loss. Collett (1881) omnämner, att han en gång funnit hennes bo i en sandbank bland häckande strandsvalor. Äfven omtalar han, att göktytan ofta utbär mesarnas reden och ägg Sedan honan Man finner stundom, isynnerhet om nätterna, båda ma- samt sedan själf häckar i deras hål. börjat rufva, höres ej längre hanens skrik. karna i boet. Äggen,- vanligen 10—11, stundom ända till 14, äro glänsande hvita, 20 —23 mm. långa, 14—16 mm. tjocka. 13. Fam. Gökar, Cuculidae. Näbb något krökt, tämligen svagt; näsborrarna något närmare näbbets rand än dess rygg, rundade och med upphöjd, mjuk kant (se vidstående fig.). Vingarna långa och spetsiga (se fig. sid. 101). Fötterna rätt små och med korta mellantåns Stjärten med 10 pennor. tarser, klo sned. Hufvud af gök. Familjen, som omfattar öfver 70 arter, fördelade på 17 släkten, förenas ofta med ett par närstående familjer, sporr- gökarna och buskgökarna, till en familj och mot- Gökarna svarag då af underfamiljen OCuculinae. bebo nästan hela jorden. Göksläktet, Cuculus, L. Göksläktet utmärkes genom den långa, vigg- lika stjärten och de på undersidan fläckade vingarna med deras långa handpennor, 10 till antalet. Fjä- drarna med deras tjocka, liksom svampiga spolar och de yfviga, dunrika fanen nedtill påminna om duf- vornas. Gökarna bebo med undantag af Amerika och Polynesien hela jorden, men i Europa finnes endast en af de kända 10 arterna. Göken, Cuculus canorus, L. (Tafla 22, fig. 4, I, fig. 0. Q): Namn: Gauk (Gotl.); Gek, Guck (Helsingl.); Gucku, Kucku (Sörml., Vestmanl., Dalarna). Nor- Gjök. Danska: Gjög, Kukker, Kukkmand. Finska: Kälkti. Tapska: Kiekka. Hane: ofvan samt på hals och bröst blågrå. ska: Vingarna brungrå, handpennorna med hvita fläckar på infanet, hvilka synas bäst på vingens undersida. Stjärten svartaktig med hvit spets och små hvita fläckar. hvita med svartaktiga tvärband. Nedre delen af bröstet, sidorna och buken Undergump och undre stjärttäckfjädrar hvitaktiga, de senare med mörkgrå tvärband. Honan varierar mycket till färg- teckningen. Stundom liknar hon hanen, men har rostgul inblandning på bröst, halssidor och vingar. Stundom är hon ofvan rostbrun med svartaktiga tvärband, öfvergumpen nästan ofläckad. Handpen- norna med rödbruna fäckar i utfanet och hvita i infanet, armpennorna med rödbruna tvärstreck. Strupe och bröst ljust rostgula med svartbruna tvärband. Undersidan för öfrigt som hos hanen. Iris rödaktigt gul. Näbbet svartaktigt, det undre Längd 342— Vingen 210—239 mm. Honorna äro of- vid roten gulaktigt, fötterna gula. 352 mm. tast något mindre än hanarna. Ungen är ofvan brunsvart med mer eller min- dre täta och stora, rostbruna fläckar och smala, hvit- aktiga eller rent hvita spetskanter. Vanligen med en hvit fläck i nacken. Undre kroppsdelarna hvit- aktiga, stundom med rostgul anstrykning, och med svartbruna tvärband, som på hals och frambröst äro mycket tätare. I höstdräkten har hanen öfver- gumpen mer eller mindre blågrå, honan åter röd- brun (Collett). Redan gökens dräkt har en omisskännlig lik- het med en liten roffågels, och hans flykt påmin- ner 1 än högre grad om sparfhökens eller sten- falkens. Denna likhet, som kostat mången gök lifvet, har länge iakttagits af allmogen, som ju sä- ger, att, när göken slutat gala, blir han hök, och småfåglarna möta gärna göken med samma mindre Här föreligger sannolikt ett fall af, hvad man kan kalla smickrande bälsning, som bestås sparfhöken. 110 skyddande efterapning: mimicry, d. v. s., att ett djur genom likhet, uppkommen under tidernas längd med ett annat, af andra fruktadt, djurslag, kommer 1 åtnjutande af den trygghet, detta eger. Göken finnes utbredd öfver nära nog hela den I norden förekommer han nästan gamla världen. öfver allt. Endast på de stora slätterna i Sverige saknas han eller är åtminrstone sällsynt; däremot är han i Danmark kanske allmännast just på Jyl- lands hedar (Collin). Långt ut bland skärgårdens kala klippor trifves han, och mot norr går ham så långt, skog finnes. Vid Kistrand i Porsanger (Collett), i Varanger och vid Utsjoki samt på Kola halföns södra delar finnes han, ehuru ej så allmän och ej hvart år. På fjällen går han t. o. m. något öfver skogsgränsen. Göken är en äkta flyttfågel. Han ankommer till Danmark och sydöstra Sverige i slutet af april eller början af maj, till Uppland och vestra Sverige omkring den 11 maj, till södra Norge något senare, men till Finnmarken först i juni. Han flyttar bort i augusti och september. Göken lefver af insekter, särskildt skalbaggar och fjärilslarver, af hvilka han äfven förtär de hå- riga spinnarlarverna, som andra fåglar försmå. Dessas hår fastna på magens innersida, så att den Collett framhåller, att göken i Norge endast sällan tillgriper denna föda. kostföraktare, Den ene af oss uppfödde i Bohuslän en gök med förefaller luden. Göken är ingen och fångna exemplar äta oerhördt. — färsk sill, hvaraf han dagligen förtärde flera stycken. Till lynnet är göken obändig och stridslysten. Särskildt gäller detta man härmar honom väl, kan han lätt nog lockas under parningstiden. - Om fram och genom ett länge fortsatt härmande bringas i ett sådant raseri mot den förmodade rivalen, som ingenstädes kan upptäckas, att stundom ej ens upp- repade bösskott kunna skrämma bort honom. Hvar gökhane synes bebo ett rätt begränsadt om- råde och återkommer till samma trakt. Så iakttog den ene af oss vid Dragsmark i Bohuslän år efter år en sådan, utmärkt genom sitt egendomliga, hesa galande; flera liknande iakttagelser att förtiga. Genast efter ankomsten om våren låter hanen, såvida vädret är mildt, höra sitt välkända parnings- rop, hvilket som bekant återges med »ko-ko» och Här- vid sitter han, som synes fig. 4, tafla 22, framåt- i de flesta språk förlänat göken hans namn. lutad med upplyft stjärt och hängande vingar samt oftast i topp, då och då flyttande från ett träd till ett annat. Honan svarar: stundom med ett egen- läte, » Kvickvickvickyvick-vick-vick», domligt som närmast brukar återges med hastigt upprepadt. När hanen får höra henne, slår han ofta tredubbla slag »kuck-kuck-ku» och störtar under ett sisande läte genast till henne. Efter midsommaren eller ock låta ett stycke in i juli slutar göken vanligen att höra sig. Som bekant, rufvar vår gök i likhet med alla kända medlemmar af familjen ej sina ägg själf, utan öfverlämnar omsorgen härom och om ungarnas upp- födande åt åtskilliga småfåglar. Ägg af vår vanliga gök äro sålunda funna hos ej mindre än närmare 100 arter af fosterföräldrar, af hvilka dock flera, t. domherren, talgoxen och ännu några till, måste be- tecknas som ytterst ovanliga och tillgripna endast Bland de allmännaste slagen torde ex. trastarna, dufvorna, mnötskrikan, varfågeln, som nödhjälp. piplärkorna, sädesärlan, gärdsmygen och sångarna förtjäna att framhållas. I regel finnes endast ett, men stundom två, ytterst sällan tre gökägg i samma bo tillsammans med fera eller färre af fosterföräl- drarnas ägg. , Finnes mer än ett gökägg i samma näste, tillhöra de säkerligen alltid olika honor.. I ett fall, där bevisligen de båda gökäggen ditlades samma dag, är detta otvifvelaktigt. ägg vet man intet med säkerhet. Om antalet af gökens Medan de flesta författare ansett, att han värper ett ägg hvar 6:te— 8:de dag, hålla andra (Walter) före, att han lägger ej mindre än två i veckan och Rey anser att Är detta senare riktigt, skulle under fortplantningstiden ej mindre än omkring 20 ägg läggas. äggen värpas hvarannan dag. Som synes af ofvan- har man funnit gökägg äfven i sådana bon, som i likhet med gärdsmygens, sädesärlans stående, m. fl. äro försedda med så liten öppning, att göken ej kan värpa ägget i boet. I själfva verket äro ock många iakttagelser gjorda att gökhonan åtminstone i sådana fall värper ägget på marken och sedan med hjälp af näbbet inför detsamma i det utvalda boet. Gökäggen växla mycket till både storlek och isynnerhet till färg samt i någon mån äfven till form. Deras längd är 19 —24 mm., deras tjocklek 14—17,5 mm., (exempelvis 19 x 14 och 24x17), men alltid är deras vikt i förhållande till storleken mycket hög, högre än hos någon småfågel, beroende på skalets fasta beskaffenhet och tjocklek. Hos de ofvan an- förda, urblåsta äggen utgör den 18,5 samt 29,5 cgr, hos an- dra ända till 33,25 cgr. Gökägget är i sin smalare ända vanligen rätt trubbigt utan egentlig spets. Skalet saknar egentlig glans och har ofta några få, små, skarpa, svartak- liga fläckar. Grundfärgen är hvit, hvitgrå, gul, gulbrun, röd, blå, blågrön eller grön, oftast ega äggen matta, brunaktiga fläckar, vanligen spridda öfver bela ytan. De blågröna och gröna äro dock ofta ofläckade. Som af ofvanstående fram- går, växla gökens ägg mer än någon annan nordisk fågels. För kännaren möter likväl vanligen ej någon större svårig- het att igenkänna dem, och vikten samt dess förhållande till storleken erbjuda de säkraste kännemärkena härvid. Numera äro ock så många gökägg tagna ur dödade honor eller ur 111 deras näbb, just när de skulle läggas till fosterföräldrarna att man kunnat förvissa sig om, att de gängse kriterierna på gökägg verkligen hålla streck. Redan på 1850-talet fäste ett par iakttagare, Kunz och Baldamus" uppmärksamheten på den likhet, som ofta förefinnes mellan gökens ägg och fosterföräldrarnas, en likhet, som dock enligt andra forskare lika ofta skall saknas. Genom välvilligt tillmötesgående af Herr I. Ramberg, Göteborg, har en af oss (Jägerskiöld) kunnat i detta hänseende granska ej mindre än 400 honom tillhöriga gökägg jämte de äggkullar, dessa legat hos. Härvid visade sig, att på flera trakter en stor öfverensstämmelse rådde mellan gökäggen och äggen till det på samma trakt vanliga slaget af fosterföräldrar. Så är oftast fallet i Finland, där rödstjärten och stun- dom sten- eller buskskvältan hemsökas af den objudne gästen, och där gökäggen i regel äro gröna — blå. I Kittilä i norra Finland är göken ofta bergfinkens gäst, och härifrån funnos åtta gökägg, till färg och teckning ytterst lika bergfinkens så karaktäristiska ägg. Från Mark-Brandenburg funnos en mängd gökägg, alla liknande sädesärlans och lagda i hennes bon. Vid Sandhamn utanför Stockholm har tullförvaltare O. Ekbohrn funnit ett par liknande gökägg under enahanda för- hållanden. Vid Spandau lägger göken vanligen i trädgårds- sångarens näste, och gökägg därifrån likna mycket foster- föräldrarnas. I vissa trakter af Frankrike hemsökes oftast kornsparfven, och här är det hans ägg, som gökens liknar 0. s. Vv. Men å andra sidan är det andra trakter, där en sådan likhet ej förefinnes. Så är i England järnsparfven mycket ofta gökarnas värd, men under det att nästan alla finska gökägg äro grönblå, känner man från England ej ett enda, och dock äro järnsparfvens ägg blåaktiga, vid Gältzow i Pommern likna gökäggen mycket törnsångarens (Sylvia sylvia), men återfinnas vanligen i gärdsmygens näslen. Ännu ett par liknande fall att förtiga. Sannolikt finnas bland gökarna lokala raser af relativt liten utbredning, utmärkta just genom hbe- skaffenheten af sina ägg. I flertalet fall synas de likna äggen till de på trakten oftast uppsökta foster- föräldrarna, men i andra nejder, äfven där såsom i Giältzow (se ofvan) gökäggen tillhörde en viss typ, lik- nar. denna ej fosterföräldrarnas ägg. Ofta har framhållits den nytta göken tvifvels- utan bör ha af denna äggens likhet, i det foster- lätt smuglade, ödesdigra gåfvan, men häremot har man föräldrarna ha mindre att observera den in- invändt, att många fåglar ej frukta främmande ägg, ja, att några till och med rufva på i boet inlagda stenar. Härutinnan förhålla sig tvifvelsutan såväl olika arter som ock olika individer af samma art afvikande. Därpå tyda bland annat de resultat, + Beträffande gökens fortplantning hänvisas bland annat till Baldamus; das Leben der europäischen Kuckucke et cet. Berlin 1892 och Rey; Altes u. neues aus dem Iaushalte des Kuckucks Leipzig 1892, 1 hvilka arbeten utom en mängd al mindre betydelse finnes mycket af intresse. i hvartill man kommit vid försök med utbyte af ägg i småfågelbon. Den ene af oss har sålunda alltid lyckats förmå göktytan att kläcka ut ägg af törn- sångaren, medan ett omvändt byte vanligen miss- Och fall äldrarna öfvergifvit boet eller förstört gökägget. Så- lyckades. flera omnämnas, då fosterför- lunda ha vi anledning antaga, att likheten, hvad äggen beträffar, verkligen utgör en fördel gentemot vissa slag bland de tillimnade fosterföräldrarna. Gökäggens obetydliga storlek, i förhållande till fågeln de minsta vi känna, deras färg, som åtmin- det förhållandet, att i regel endast ett gökägg lägges i stone ofta liknar fosterföräldrarnas egna äggs, hvart bo — två gökungar orka fosterföräldrarna ej uppföda, och den svagare måste då dela fostersysko- nens öde — samt slutligen gökungens förmåga att först snappa åt sig all födan och sedan vräka ut sina fostersyskon, allt detta bildar en förunderlig 2 ä kedja af förhållanden, som möjliggöra detta kanske det egendomligaste slag af parasttism, vi känna. Ofta uppgifves, att gökhonan, sedan gökägget nedlagts, eller ock gökungen blifvit kläckt, skulle bortplocka de andra äggen eller ungarna ur redet. Andra jiakttagare säga, att det är gökungen själf, som kastar ut sina fostersyskon. Härvid skall han lyfta upp dem med sin flata, i midten liksom urgröpta, ryB8E: att gökungen till slut blir ensam i boet. Huru härmed än må förhålla sig, säkert är, Foster- föräldrarna egna den omättliga gökungen mycken möda, - och om, såsom stundom sker, boets fasta in- gångsöppning är för trång för ungen att komma ut igenom, stanna de kvar långt in i vintern för att mata sitt fångna fosterbarn. Äfven sedan gökungen lämnat nästet, matas han, och stundom kan man få se flera fåglar, till och med af olika arter, hjäl- pas åt härmed. 3:dje Ordningen, Skärrfåglar, Strisores, Till denna ordning föra vi flera familjer, som utmärkas genom vissa gemensamma drag, beträffande fötternas bildning. De ha oftast tre tår riktade framåt, och äro dessa ofta sammanvuxna vid roten, samt en bakåt, eller alla tårna framåtriktade såsom hos tornsvalorna. Baktåns klo mindre än mellantåns (jämf. tättingarna). Näbbet saknar vaxhud. Vingarna ega långa armtäckare. Hithörande familjer bebo egentligen sydligare länder, hos oss äro de alla flyttfåglar. Venster fot af biätare. 1. FAn. Kungsfiskare, Alcedinidae. Näbbet långt, nära nog fyrkantigt, munspringan går nästan rakt, i genomskärning Underbenet till större de- Yttertan Ar sin längd, innertån med omkring en tredje- fram under ögat. len naket. till mer än halfva del sammanvuxen med mellantån (jämf. bi ätaren). Familjen omfattar omkring 150 arter, II. Framtårna vid basen förenade med hud. Gapet utomordentligt stort ... Öfversikt af familjerna I. Framtårna vid basen icke förenade genom hud. Gapet af medelstorlek. ÅA. Armpennorna äro tämligen långa och räcka öfver stjärtens bas. 1. Framtårna vid basen sammanvuxna (se vidstående figur). a. Näbbet rakt eller uppåtböjdt 350 EES RENEE A Ge NL ALER HYENälbbe Bare där tböj AL bEess es Ase Ar rVEA AS SYNA NS SES ND Vero maa en LIREnNIENLaE) VAEL ISEN NBA otdosdson sansa FYNBJJ BIN YN SAS US AYJ BION NOD EE Coraciidae. B. Armpennorna äro mycket korta och räcka icke till stjärtens bas ...... Cypselidae. Caprimulgidae. fördelade på 20 släkten. De finnas spridda öfver nästan hela jorden, men fertalet bebor de varmare länderna. Kungsfiskarsläktet, Alcedo, L. Hufvudet stort med näsborrarna täckta af en fjäderklädd hinna. Kropps- Långt och kraftigt näbb. formen undersätsig. Vingarna och stjärten korta. Fjäderdräkten i regel bjärt färgad. De lefva enstaka, alltid i närheten af vatten, i hvilket de störtdykande bämta sin föda, som huf- vudsakligen utgöres af fisk. Släktet omfattar 10 arter, spridda öfver större delen af gamla världen, men allmännast i de varma trakterna. Kungsfiskaren, Al/cedo ispida, L. (Tafla 23, fig. 6). Namn: Isfågel; Blåryggig isfågel, "Nilsson; Pisenfågel, Malm. Norska och danska: Isfugl. Ofvan mörkt grönaktig; hjässans, nackens och vingtäckarnas fjäderspetsar samt ett band längs ryg- gen ljusblå. Vingpennornas dolda delar och hand- pennornas spetsar svarta. Stjärten blå. Från näbbro- ten under ögat längs halsens sida ett framtill rostbrunt, bakåt hvitaktigt band. Strupen gulhvit, begränsad af mörkgröna band. Under Tris mörk- brun. Näbb svartbrunt, det undre vid basen ljusare. Längd 183—190 mm. Vingen 73 rödbrun. Fötterna röda. —79 mm. Ungarna likna de gamla, men ha orenare färger. | Kungsfiskaren tillhör större delen af Europa och Asien samt nordöstra Afrika. I Danmark sy- nes han ej egentligen vara sällsynt och har iaktta- gits såväl på Jylland som på öarna på en mängd lokaler, och detta både sommar och vinter; allmän kan han dock ej kallas. Han häckar sannolikt flere- städes, med säkerhet omkring Viborg (Collin). I den öfriga norden är han däremot en sällsynt gäst. I Skåne är han visserligen åtskilliga gånger påträffad (Nilsson, Sundström), men eljes endast iakttagen i Halland (Nilsson), i Kalmar län (Sundström), vid Qvarsebo i Östergötland (Sundström) och vid Hör- ningsholm i Södermanland (Nilsson) samt vid Fy- risån i Uppland (våren 1891, Kolthoff), där han gräft ett par hål i strandbrinken. Vid Uddevalla är han sedd (Kolthoff), liksom vid Göteborg (Malm), där han skjutits. I Norge är han iakttagen upp- repade gånger vid Kristiania, vid Fredrikstad och flerestädes i Nedenaes och Bratsbergs amt, där han sannolikt häckar vid Naes verk och äfven erhållits midvinters såsom vid Skien, samt slutligen 1 Har- danger (Collett). I Finland är han, oss veterligt, ej anträffad. »Kungsfiskaren flyger ganska snabbt, men tungt och alltid lågt med täta vingslag och ej långt åt gången. Han går högst dåligt och aldrig på mar- ken. Han vistas endast vid vatten: omkring sjöar och åar eller gmå dammar, hvarest han plägar sitta orörlig ofta hela timmar på en påle eller gren öf- ver vattnet för att lura på rof. Detta griper han med näbbet genom att störta rätt ned i vattnet, 113 hvarifrån han lika hastigt åter flyger upp. Hans föda utgöres isynnerhet af småfiskar såsom Elritzor (Cyprinus phoxinus) o. d. fiskben o. d. uppkräkas senare. Blott under flykten låter han höra ett kort, svagt läte, såsom tick! — Boet utgräfves i en s. k. åbrink. Det liknar Ingången är tämligen trång, omkring tre fot lång, innerst utvidgad till en något större, rundad kam- Dessa sväljas hela, men Han ses alltid en- sam. strandsvalans och biätarens. mare. Ingen annan bale lär finnas än de upp- kräkta fiskbenen; men emedan boet plägar begag- nas i flera år å rad, kunna dessa bli rätt ymniga» (Sundevall, Svenska foglarna). Äggen äro 5—38, 22,5—24 mm. långa och 19—20 glänsande hvita, mm. tjocka. (9) 2. Fam. Biätare, Meropidae. Näbb långt, spetsigt och svagt böjdt med skarp näbbås. Näsborrarna täckta af fjäder- borst; gapet utan borsthår, tungan lång och men ej utsträckbar. Kroppsformen långsträckt, dräkten bjärt. smal, smärt, Stjärt och vingar medellånga — långa, den förra med 12 pennor. Fötterna likna till sim byggnad kungsfiskarnas (se fig. sid. 112). Biätarna äro sällskapliga och uppträda ofta i flockar. De äta insekter, mest och humlor, som de fånga under flykten. 35 arter äro kända; de fördelas på 9 släkten och bebo gamla världen, isynnerhet dess varmare delar. bin Biätarsläktet, Merops, L. Stjärtens två mellersta pennor förlängda. Vin- garna långa och spetsiga med 10 handpennor, den an- dra längst. Släktet, som egentligen tillhör de var- mare länderna, omfattar 17 arter, spridda öfver nästan hela gamla världen. Biätaren, Merops apiaster, L. (Tafla 23, fig. 5). Namn: Norska och danska: Biaeder. Finska: Mehiläissyöjä. Hjässan och framryggen kastanjebruna. Bak- Stjärten grön med blå anstryk- 2 för- å ryggen gulaktig. ning, dess båda midtpennor omkring cm. längda. Handpennorna och de inre armpennorna blågröna med svarta spolar och ett svart bräm i 15 infanet, de öfriga armpennorna bruna med svarta spetsar och grön anstrykning, de inre gröna. Ving- täckfjädrarna ljusbruna. Pannan hvit, bakåt grön. Ett svart på sidorna af grönt begränsadt band går från Strupen gul, nedtill begränsad af ett svart band. Bröst, buk Honan liknar hanen, men Tris karminröd. näbbet förbi ögat bakåt. och undergump gröna. har något mindre klara färger. Näbb svartaktigt, fötter gråbruna. Längd omkring 255 mm. Vingen c:a 145 mm. Ungen har mycket blekare och mindre rena färger och saknar det svarta bandet öfver strupen. Biätaren bebor södra Europa och de centrala delarna af Asien, mot söder till Afghanistan och Kaschmir, samt finnes vintertid öfver hela Afrika, men har under sina ofta rätt vidsträckta utflykter an- träffats i de festa af Europas länder. I Danmark är han funnen på Sjaelland ("/; 1840), Fyen och Anholt samt i närheten af Limfjorden (maj 1844). På Kristiansö utanför Bornholm har han fångats ("”/, 1877) (Collin). I Sverige är han funnen strax norr om Ystad (juni 1816), i Högsäters socken på Dal (aug. 1829, Nilsson), nära Wexiö ('/, 1858, Sundevall), vande under snöstorm ("/, 1865, Mela). vid Muonionalusta är han fångad lef- Annars är han ej iakttagen hvarken i Finland eller Norge. Biätaren är i motsats till kungsfiskaren en äkta flyttfågel, och flyttningen sker i ofta mycket talrika flockar. Han skall trifvas endast i glest bevuxen, isynnerhet backig mark, och flocken håller gärna till i helst torra trädgrenar, hvarifrån utflyk- ter göras för att gripa förbifarande bin och humlor. Dessa insekters gadd synes han i motsats mot de flesta andra fåglar ej akta. Sitt läte, som man sökt återgifva med »sirikryi», låter han härunder flykt dess snabba vänd- ningar och kast påminner mycket om svalornas. höra. — Biätarens med Att gå, åtminstone att gå på marken, faller sig Biätaren häckar koloni- Äggen äro 5— däremot svårt för honom. vis, och boen likna backsvalornas. 7, glänsande hvita, 25—27 mm. långa och 21,5— 23 mm. tjocka. 3. Fam. Blåkråkor, Coraciidae. Näbbet liknar kråkfåglarnas, men har nakna, hos blåkråkan springlika näsborrar. Fötterna med tre helt fria tår riktade framåt och en rätt bakåt. (Se vidstående figur). Hand- Den senares klo mindre än mellantåns. pennor 10, stjärtpennor 12. Könen lika. 114 Familjen omfattar 24 arter, fördelade på 5 släkten och 2 underfamiljer, och bebor den gamla världens tempererade och tropiska trakter. Venster fot af blåkråka. Blåkråksläktet, Coracias, L. Vingarna rätt långa, men breda och trubbiga. Stjärtens Fjäderklädnaden vanligen lysande, oftast mer eller mindre blå. Släktet, som omfattar 11 arter, finnes i Europa, Afrika samt i Asien till Centralasien och båda yttersta pennor något förlängda. Indien. Blåkråkan, Coracias garrula, L. (Tafla 22, fig. 2). Namn: Spansk kråka; Drottning Kerstins kråka (Smål.). Norska: Blaaraake, Blaakraake. Danska: Ellekrage. Finska: Sininärhi, Sinivares. Rygg rödbrun. De små vingtäckarna högblå, de öfriga täckfjädrarna, äfvensom de undre, blågröna. Vingpennorna vid roten blågröna, utåt svarta, under högblå, innersta armpennorna till större delen af ryggens färg. Bakryggen och öfvergumpen klart blå, stjärtens två midtpennor grågröna, de öfriga blå- gröna, mot spetsen ljusare, de yttersta med svart spets. Hufvud, hals och undre kroppsdelar ljust blågröna. Honan liknar hanen. Iris brun. Näbb svartbrunt, vid roten ljusare. Fötter gulbruna. Längd 305—334 mm. Vingen 188—200 mm. Ungarna ha mycket orenare färger. Blåkråkan bebor Europa och Centralasien samt I Dan- mark har hon erhållits en mängd gånger från olika öfvervintrar i Afrika och nordvestra Indien. delar af landet (se Collin), allmän skall hon dock ej vara. I Sverige har hon varit tämligen allmän samt förekommit ungefär upp till 61? N. Br. eller till ekens nordgräns. På 1860- och 1870-talen var hon sålunda ej sällsynt kring Stockholm och Upsala. Nu saknas hon vid Upsala och är vid- Stockholm ytterst sällsynt. I Kalmar län, på Öland och vissa ställen i Skåne såsom vid Skabersjö, där hon förr nästan kunnat kallas allmän, har hon likaledes starkt I vestra Sverige har hon alltid varit säll- synt, men några gånger erhållits i Vestergötland (Kolthoff) och i Bohuslän (Malm och Kolthoff). I sydliga Norge visar sig blåkråkan ej så sällan. Hon har dessutom erhållits i Foldalen på Dovre (juli 1872), i Surendalen på Nordmör, innanför Bodö (""/, 1885) samt i Maalselvedalen innanför Tromsö (sept. 1885) och slutligen ända upp i Varanger (okt. 1868) (Collett). I Finlands sydöstra hörn, i Pyhijärvi vid Ladogas strand, häckar hon. Dess- utom är hon iakttagen vid Viborg, i Esbo ("”/, 1845), vid Porkkala ('/, 1849 och 1857), nära Åbo samt ända uppe i Ii socken i Österbotten (M. v. Wright, Mela). Blåkråkan är en flyttfågel. Hon ankommer till södra Sverige i början af maj och flyttar bort i slu- tet af augusti och september. Hon håller helst till i ekbackar eller torra, enstaka, fristående ekar. Hen- nes flykt erinrar rätt mycket om dufvornas, och hon sätter sig ofta i toppen af ett träd, en buske eller på aftagit. en gärdsgårdsstör och kan där sitta stilla långa stun- der, endast då och då flygande ned på marken för att fånga en insekt. Vi ha vanligen 1 hennes mage funnit gräshoppor, skalbaggar och snäckor. Hennes läten erinra om kråkfåglarnas. Holmgren söker återge locket med »rack rack» eller »racker racker», Hon säges ej sämjas med andra fåglar. Vi hafva dock i samma ek, där ett par blåkråkor bodde, funnit äf- ven ett par kajor och ett par starar bosatta. HSitt bo bygger hon i ihåliga träd, vanligen i gamla ekar; det är enkelt sammanfördt af några fina kvistar och strån. Äggen, 4—5 till antalet, äro glänsande hvita. Längd 33,5—39 mm., tjocklek 22—29,5 mm. hennes varningsskrik med »kräh» eller »räh». 4. Fam. Tornsvalor, Cypselidae. Näbbet kort, platt och vid roten mycket bredt, mungiporna sakna borst och sträcka sig till bakom ögat. Tårna äro vid roten förenade genom en hud, samt alla fyra rik- tade framåt. handpennor och synnerligen korta armpennor, Vingarna med mycket långa hvarigenom de bli ovanligt spetsiga, nästan sabelformade. Stjärten med 10 pennor. Tornsvalorna likna till det yttre onekli- gen mycket svalorna, med hvilka de ock förr vanligen sammanfördes. Men den inre bygg- naden, fötternas beskaffenhet och mycket an- 113 nat lär oss, att denna öfverensstämmelse en- dast eger sin grund i ett liknande lefnadssätt, ej 1 verklig släktskap. Tornsvalorna, som nu- mera vanligen ställas tillsammans med natt- skärrorna, anses stundom tillika med dessa och honungsfåglarna bilda en egen ordning, Macrochires. Tornsvalorna omfatta 24 arter, fördelade på 3 släkten och spridda öfver nästan hela jorden. Tornsvalesläktet, Cypselus, Illig. Tarserna korta, på framsidan fjäderklädda, tårna nakna med samma afstånd sinsemellan (således ej med en större lucka mellan de två mellersta) och med starka, krökta klor. Släktet, som i Nordamerika ersättes af ett annat mycket närstående, om- fattar 16 arter, spridda öfver nästan hela jorden, 1 Australien förekomma de dock endast under ströftåg. Höger fot af tornsvala. Tornsvalan, Cypselus apus, (L.) (Tafla 22, fig. 1). Syn. Micropus apus. Namn: Ringsvala, Gråsvala, Svartsvala; Hus- svala (Smål.); Kyrksvala (Vestergötl.); Taksvala, Nattsvala (Nerike, Sörml.); Regnsöluv (Helsingl.); Solsvärta (Skåne); Svalhök (Bohusl). Norska: Taarnsvale, Svartsuli, Fjeldsulu. Danska: Mur- seiler, Taarnsvale, Kirkesvale, Mursvale, Kirke- staer, Rikkelse. Finska: Tervapääsky, Nahkasiipt, Linnapääskynen, Viripääskynen; Haikara, Korpi- påääskynen (Satakunda). TLapska: Nakhki-soadja. Hela fågeln skiffersvart med svag, brun an- strykning och svag metallglans. Strupen hvitaktig. Könen lika. Iris mörkbrun. Längd 184—194 mm. Vingen 161—176 mm. Ungen liknar de gamla, men har pannan grå- hvit och smala, hvita fjäderkanter på hjässa och vingar. Tornsvalan förekommer öfver hela Europa. Mot hon långt in i Asien, men lär saknas 1 Vintern tillbringar öster går östra Sibirien och i Japan. hon i södra Afrika och på Madagaskar. I Sverige häckar hon ännu högt uppe i Lappland. Så iakt- tog Lilljeborg hennes nordgräns 43 kilometer norr om Kengis (Sundström), men hon skall äfven vara funnen vid det 100 kilometer mer i norr belägna Karesuando samt vid Juckasjärvi (Sundevall). I Norge häckar hon allmänt i landets östliga delar, 116 åtminstone upp till Trondhjem och Stördalen, där Hon har äfven erhållits i enstaka Vestlandet före- hon är allmän. exemplar vid Varangerfjord. På kommer hon blött under flyttningstiden och äfven Röros torde höra till de högst bhbe- I Finland är hon allmän till polcirkeln samt förekommer ända upp till Enare och Kandalax (Mela). I Danmark förekommer hon allmänt vid städer och slott. I Vendsyssel skall hon dock ej häcka (Collin). då sporadiskt. lägna platser, där hon allmänt häckar. Tornsvalan är en äkta flyttfågel, som ankom- mer till södra Sverige i början eller midten af maj, till Mälardalen vanligen först omkring den 20 maj. Hon flyttar bort i slutet af augusti eller början af september. Någon gång får man i södra Sverige se en och annan tornsvala ännu i slutet af september eller t. o. m. i oktober. Efter sin ankomst om våren håller tornsvalan sig en tid högt uppe i luften. Man ser henne flyga ännu i sena aftonstunden, och redan i första dag- ningen är hon i rörelse. ”Tornsvalan kommer aldrig ned på marken, och vi hafva ej sett henne sitta. Endast när hon skall in i sitt bo, ser man henne haka sig fast med sina ytterst hvassa klor 1 hål- öppningen och blifva hängande en stund, innan hon kryper in. Boet ligger hos oss vanligen under hus- takens tegelpannor eller någon gång i gamla ruiner, i ihåliga träd, springor i branta berg e. d. När luften blir varm samt full af mygg, och andra mjuka insekter finnas i mängd, börjar torn- svalans parningstid; de samla sig i mindre sällskap, jaga hvarandra under ett starkt pipande läte fram och åter samt sänka sig hastigt och stryka med ilande fart tätt fram öfver stället, där de valt sin häckplats, samt höja sig åter och beskrifva en stor båge i luften; gång på gång förnyas samma manöver. Denna lek utföres mest om aftnarna. Senare på sommaren, sedan ungarna kläckts, håller tornsvalan gärna till öfver sjöar och träsk, där det finns godt om insekter, isynnerhet mygg. Hon flyger då fram och åter öfver ytan helt lågt för att samla föda och begifver sig till ungarna först, när hon fått näbbet fullt däraf. Hon samlar insekterna under tungan, där en säcklik utvidgning finnes för detta ändamål. Tornsvalan bygger knappast själf något rede”. Vanligen läggas äggen utan bale, eller ock begagnas något gammalt, öfvergifvet gråsparfbo eller lämningar efter ett sådant. Äggen äro till antalet 2—3, rent hvita. Längd 21,5—26,5 mm., tjocklek 16—17 mm.=. + Det af Sundevall i »Svenska foglarna» beskrifna boet är sannolikt ett gråsparfbo, som tornsvalorna användt. «+ Enl. Collin skall Klippseglaren, Cypselus melba, (L.), 5. Fam. Nattskärror, Caprimulgidae. Gapet mycket bredt med lång munspringa. Näbbet svagt, nedtryckt. De tre framåtrik- tade tårna vid roten förenade genom en hinna. Yttertån i regel med endast Ht fyra leder, mellantåns klo i regel tandad längs insidan (se vidstående teckning). Hand- och stjärtpennor 10. Fjäder- dräkten liksom hos alla natt- fåglar mycket mjuk med däm- ERTRVATDT pade, skyddande färger. Ingen Höger fot af nattskärra. nattskärra bygger något rede. Alla lägga två ägg. Nattskärrorna bebo hela jorden med undantag af de arktiska och ant- arktiska områdena, de omfatta öfver 80 arter, fördelade på 19 släkten och 2 underfamiljer. Nattskärrsläktet, Caprimulgus, L. Gapet med talrika, mycket stora och grofva borst. Näsborrarna ligga i spetsen af runda och mjuka tuber. Tarsen kort, på framsidan delvis fjäderklädd. Vingar långa och spetsiga. Stjärten rundad. Könen i regel olika, i det hanarna utmärkas genom hvita fläckar på stjärtens sidopennor. Släktet, som om- fattar öfver 40 arter, eger samma utbredning som familjen. Nattskärran, Caprimulgus europaeus, IL. (Tafla 22, fig. 6). Namn: Nattblacka, Nattglappa; Nattflaxa (Sörml., Helsingl.); Nattvissja, Nattmyssja (Vester- götl.); Nattsjora (Smål.); Nattnorpa (Gotl.); Natt- skräfva, Nattskräfla (Sörml.); Nattskrä (Vestmanl., Dalarna); Nåtskråmå (Mora); Spånkäring; Spun- gumma, Spimnrock (Vestergötl.); Ävrtsjua, Ärte- sjuare (Nerike); Kärrgylta. Norska: Natteravn, Kvaelknar. Danska: Natravn, Aftenblakke, Nat- skade, Skyfald, Gedemalker. Finska: Kehrääjä, Yöleilakka. Hanen: hela fågeln fint vattrad och fläckig af grått, svart och rostgult med längsgående, svarta brunsvarta med rostgula fläckar. Vingpennorna fläckar och gråvattrade spetsar, de tre längsta hand- igenkännbar på strupens och bukens hvita färg, en gång ("/, 1804) vara funnen död på Mors. Arten tillhör Medelhafs- länderna, pennorna med en stor, hvit fläck på infanets midt. Stjärtens två mellersta pennor gråvattrade med svarta tvärband, sidopennorna brunvattrade, de båda yt- tersta med bred, hvit spets. Från munviken bakåt ett hvitt streck och ett hvitt, nedtill af svart be- gränsadt, tvärband på strupen. Buken och under- gumpen rostgrå med svartbruna tvärband. Honan saknar det hvita på stjärt och handpennor, men har på samma ställen ljust rostfärgade fläckar. Tris svartbrun. Näbb svartaktigt, fötter gulbruna. Längd 260—295 mm. Vingen 191—205 mm. Ungfåglarna skilja sig föga från honan. . Dunungen grågul med stora, brunsvarta fläckar. Nattskärran finnes i Europa, sydvestra Sibirien, Kaukasus och Mindre Asien samt ersättes i Central- asien af närstående underarter och tillbringar vin- tern i Afrika. Sverige bebor hon talrikt från Skåne ungefär till Gefle, men är äfven iakttagen vid Sunds- vall och i Jämtland (Sundström). En uppgift, att hon funnits i Sorsele i Ume lappmark, bör mottagas med försiktighet. I Norge förekommer hon upp till Trondhjem samt är allmännare i landets östliga delar (Collett). Någon gång öfverstiger hon fjällens trädgräns (Hartman 1859). I södra Finland är hon ganska allmän, men ej känd norr om Kuopio (Mela). I Danmark är hon isynnerhet allmän på Jyllands hedar "samt finnes här och hvar i öfriga delar af landet. Äfven på Bornholm förekommer hon (Collin), liksom på Gotland. Nattskärran är en äkta flyttfågel, som ankom- mer till Sverige i början eller midten af maj och flyttar bort i slutet af augusti och början af sep- tember. En och annan ungfågel träffar man dock senare. Nattskärran uppehåller sig företrädesvis i barrskog. Bäst tyckes hon trifvas i glesare skog, som omväxlar med små slätter eller vid hyggen och Under sina nattliga utflykter besöker hon ofta trädgårdar och t. o. m. städer. Stundom Hon är en äkta vindfällen. sätter hon sig på landsvägarna. nattfågel, som aldrig, såvida hon ej blir uppskrämd, är i rörelse om dagen. Då hvilar hon liggande 4:de Ordningen, 117 R längs efter någon tjock trädgren, på en stor stubbe eller på marken. Härunder blundar hon, och man ser, hur hennes ögon öppna sig allt mer och mer, ju närmare man kommer, och när de äro helt öppna, flyger hon ett kort stycke, men sätter sig snart åter till hvila. Med skymningens inbrott blir och ger sig då ut på jakt efter insekter, som ute- slutande utgöra hennes föda. Henzes flykt är ljudlös och snabb, och hon har stor förmåga att röra sig i luften, man ser henne hon liflig göra de hastigaste vändningar och svängar. Hennes läte är ett surrande, som rätt mycket erinrar om ljudet af en spinnrock, och som hanen under fort- plantningstiden låter höra sittande. Troligen är det endast hanen, som frambringar denna underliga sång. Ett annat, ett smackande läte, ha vi hört båda kö- nen frambringa. Under parningstiden, då man i skymningen eller på natten ser könen tillsammans, flyger honan mera lugnt fram och åter, under det hanen, som genom de hvita fläckarna i vingar och stjärt lätt igenkännes, med uppåtböjda vingar flaxar fram och åter kring sin utkorade, och hvar gång han nalkas henne, mottages han af ett, ofta af ho- nom besvaradt, smackande. Sina ägg lägger natt- skärran alldeles öppet utan spår af bale på bara marken ; vi ha ofta funnit dem på någon öfvergifyen gångstig. Äggen läggas sent,ijuni eller försti midten af juli och t. o. m. i början af augusti, de äro alltid två, hvitaktiga eller gulgrönaktiga, marmorerade med stora, gråbruna eller ljust bruna och askgrå fläckar. Längd 30—35 mm., tjocklek 20 —22 mm. Om den första kullen förstöres, lägges en andra kull med Man skulle tycka, att natt- skärrans ljusa till färgen och öppet lagda som de äro, skulle vara mycket utsatta för att upptäckas. Men de skyddas däraf, att nattskärran, som är för- stundom blott ett ägg. 285 villande lik marken, rufvar på dem hela dagen. Båda könen skola deltaga häri. Om ungarna råka i fara, söka båda föräldrarna ofta med ögonskenlig risk ådraga sig uppmärksamheten, till dess ungarna hunnit gömma sig. offåglar, Accipitres. Fötterna äro försedda med kraftiga, krökta, i genomskärning rundade, klor, som kunna vikas in under foten (se fig. sid. 119), och af hvilka innertåns vanligen är störst. Baktån är kortare och vid roten smalare än framtårna, i hvilkas plan hon är fästad, dess klo når hos några samma storlek som inner- tåns. Näbbet är kort, men mycket groft och starkt med lodrätt nedböjd hake (se omstående figur). Öfver- näbbet vid roten och kring näsborrarna täckt af en s. k. hos ugglorna är långtifrån tydlig. Handpennorna 10, den första rätt lång. vaxhud, en tjock, naken ytterhud, som dock Vingtäckarna i många rader (jämför fig. sid. 101), armtäckarna långa. Stjärtpennorna 12, aldrig färre. Flertalet roffåglar ha enkel höstruggning, men de större fälla en penna då och då, ruggningen blir så att säga fördelad på flera år. Honan är hos de flesta, om ej hos alla roffåglar, större än hanen. Samtliga roffåglar uppstöta bollar, innehållande ben, hår och fjädrar, som följt med födan ned i magen. 28 och 113). Roffåglarnas ungar födas med tät, ullig dundräkt och öppna ögon, sålunda i flera hänseenden mer utvecklade än småfåglarnas, men de mot tättingarnas och klätterfåglarnas ungar, hvilka matas af föräldrarna, sönderstycka och gripa dessa själfva det anskaffade rofvet. i flera hänseenden kanske mest många större vadare och simfåglar t. ex. storkar, hägrar, pelikanfåglar m. fl. De större dagroffåglarnas stora, konst- lösa, af ris och pinnar uppbyggda, platta reden påminna ock mycket om dessa vadares. bale. Honan rufvar ensam, och aldrig torde mer än en kull kläckas årligen. Hufvud af bafsörn !/3. Flertalet ugglor torde häcka i hål utan någon särskild Liknande vana återfinnes hos törnskator och isfåglar (jämf. sid. De likna Venster fot af hafsörn !/3. Af de tre hithörande familjerna anse nyare forskare ugglorna ej ega någon närmare släktskap med de andra. De likheter, som onekligen förefinnas, skola vara framkallade genom det i viss mån lik- artade lefnadssättet. Dagroffåglarnas närmaste släktingar böra sannolikt sökas bland storkar och hägrar, medan ugglornas torde finnas i nattskärrorna. Öfversikt af familjerna. I. Ögonen riktade framåt. Yttertån vändbar. II. Ögonen riktade åt sidorna. Dagroffåglar. A. Hufvudet fjäderklädt. Nattroffåglar. Baktåns klo: större än mellantåns ............s.s«. Strigidae. Falconidae. B. Hufvudet naket eller dunklädt. Baktåns klo ej större än mellantånS ...........++:+=s+«sosss ses a05 500 san 000000 00n = VUlUNidAae. nordiska äfven tårna, fjäderklädda (se vid- 1. Fax. Ugglor, Strigidae. : i: z Sr ; HR 2 SSG stående fig.). Underbenet mer än dubbelt så Namn: Finska: Pöllö, Tarhapöllö. Tapska: långt som tarsen. Hufvudet är mycket stort. Igja-lodde. Denna familj, som ofta uppställes såsom egen underordning, utmärkes genom sin mjuka, yfviga fjäderdräkt med dess oftast skyddande färger och sitt stora, runda hufvud med framåt riktade, af mer eller mindre fullständiga fjä- derkransar, de s. k. ansiktskretsar, omgifna, ögon. Yttertån vändbar, baktån fästad något öfver de andra tårna samt mindre än dessa. Hos alla ugglor äro tarserna, hos de festa mycket stort ytteröra. Näsborrarna äro dolda af täta borsthår. Övron- öppningen är stor och täckes hos Hybridini och Strigini framifrån af ett halfeirkelformigt lock, som kan sluta tätt mot den hudfåll, som baktill begränsar öronöppningen eller ock, så- som framställes å omstående teckning, vikas framåt och bildar då tillika med fjädrarna på lockets och hudfållens kanter ett slags Hos bland andra torn- ugglan och hornugglan finnes en mjuk tvär- list (c), som på ena örat ofta ligger öfver, på den andra under hörselgångens öppning. Hos många arter är höger öronöppning större, ofta är äfven kraniet något assymmetriskt. Ögo- nen ha en egendomlig form, som kanske bäst synes på vidstående teckning, de äro dessutom assymmetriska. Ugglorna äro alla i mer eller mindre hög grad natt- eller åtminstone skym- MY, fl fl hal LI hy MAG Ilan Höger fot af berguf !/>. ningsfåglar, hvilket dock ej hindrar, att de äfven om dagen ega god synförmåga, ehuru ljuset tvifvelsutan besvärar dem. De äro alla mycket rofgiriga och förtära endast byte, som de själfva dödat. Alla ugglor hafva karaktäristiska läten, i viss mån olika för de olika arterna. De gamla | Hufvud af bornuggla, ?/; af naturlig storlek. Öronlocket framböjdt. hanarna, men någon gång äfven honorna, låta, isynnerhet under parningstiden om våren, höra ett »poande» skrik. Alla ega de ett jamande eller hvisslande läte, och ungarna kalla på föräldrarna med ett slags hvissling. När de komma 1 trångmål eller retas, 119 knäppa ugglorna med näbbet. Därvid tillgår så, att undernäbbets spets hastigt underifrån tryckes mot och halkar af öfvernäbbets spets, som något fjädrar sig. Detta ljud, liksom ock vanan att vid liknande tillfällen krypa ihop, spärra ut fjädrarna och vända vingarna uppåt och utåt, hvarigenom de erhålla ett mycket egendomligt utseende, når högsta utveckling hos ufven och hornugglan, men finnes äfven hos andra +t. ex. kattugglan och jordugglan. Könen äro i regel lika, men ungarna bära ofta en något afvikande dräkt. De festa ugglor häcka tidigt om våren, lägga hvita, nästan klotrunda ägg, som värpas I motsats till flertalet andra fåglar börja de rufningen, in- nan kullen är fulltalig, hvilket gör, att un- Så ha med fera dagars mellanrum. garna kläckas på mycket olika tider. FR Lä Genomskuret öga af berguf, nat. storlek. Fk främre kammaren, IL linsen, K den i bakre kammaren inskjutande kammen, Sn synnerven, Br benring i senhinnan. vi hos &t. ex. hornugglan ofta funnit den förstfödde ungen halfväxt, när den yngsta De sistfödda komma stundom, kanske nedtrampas de af de varit nykläckt. ungarna om- äldre. Möjligen är det kölden, som tvingar modern att börja rufningen genast. Honan rufvar ensam. Man har iakttagit, att ugglorna vissa år, när de hafva ymmnig tillgång på föda, lägga ett större antal ägg än under vanliga för- hållanden. Under det att hökugglan 1 regel ej lägger mer än 3—4, aldrig mer än 6 ägg, ha under ett rikt lemmelår de flesta kullarna bestått af 8—9 ägg och somliga till och med af ända till 13. Ett rikt ekorreår erhöll den ene af oss tre kullar af berguf med 6 ägg 4. Ett annat år hade kattugglorna 1 Uppland sanno- hvardera. Det vanliga antalet är 3 likt af liknande orsak 5—06 ägg i kullarna i stället för 3. Ugglorna finnas öfver hela jorden, och öfver 150 arter, fördelade på omkring 20 släkten och 3 underfamiljer, äro kända. Öfversikt af underfamiljerna. I. Öronöppningen med klaff. Ögonkretsen full- ständig. A. Ögonkretsen nedåt tillspetsad, nästan UI HBETaVS PIE RE cacesoboppos0bö sa NaN] 090 630060 1. Hybridini. B. Ögonkretsen rundad................. =... 2. Strigini. II. Öronöppningen utan klaff. Ögonkretsen (WIEN Oo bfalnddeeno ösa ss sNI GAN BLADH SÄS ANNAN 3. Surnini. 1. Underfam. Tornugglor, Hybridini. Innertån lika lång som mellan- tån, och dennas klo är längs inkanten försedd med en svagt tandad list. Gaffelbenet är i motsats till förhål- landet hos alla andra ugglor samman- växt med bröstbenet. Underfamiljen 2 släk- tillhörande 2 ten, af hvilka det ena, Hybris, bebor Höger mellantå af Omfattar 6 arter, tornuggla. nästan hela jorden. Tornugglesläktet, Hybris, Nitsch. Tarsen lång, ungefär dubbelt så lång som mel- lantån utan klo. Ansiktskretsen fullständig, lika stor ofvan som under ögat. Vingarna nå långt utom stjärten. Handpennorna sakna inskärning. Släktet omfattar 5 arter, af hvilka endast en är europeisk. Tornugglan, Hybris flammea, (L.) (Tafla 25, fig. 1). Syn. Strix flammea, Glaux flammea. Namn: Danska: Slörugle, Perleugle. Ofvan askgrå, finvattrad, fjädrarna vid roten gulbruna och med en hvit, af svart omgifven, fläck i spetsen. Vingens fjädrar gulbruna med grå och svartbruna tvärband, pennorna i infanet hvitaktiga. Stjärten af vingarnas färg. Ögonkretsen gråhvit, närmast ögat brun samt omgifven af en krans med små, af hvitt omgifna, svartbruna fläckar eller punk- ter. Under rostgul med små, svarta fläckar. Under- gumpen gulhvit. Könen lika. Tarser och tår yt- terst glest befjädrade. Iris svartbrun. Näbb hvitgult, 120 klor bruna,. —300 mm. Ungfåglarna blekare än de gamla. Dunungarna äro hvita, »ansiktet» rödaktigt. Längd 330—358 mm. Vingen 280 Tornugglan, som med undantag af Nya Zee- land och många af Söderhafvets öar finnes ut- bredd öfver större delen af jorden, förekommer hos oss endast i sydvestra Skåne, dit hon sanno- likt först på senare tiden invandrat. 1834 iakt- togs hon första gången i Ystads hamn (Nilsson), och 20 år senare återfanns hon samt anträffades under 70-talet spridd på en mängd lokaler. Ehuru 1887—1888 lär ha starkt för- minskat hennes antal, skall hon sedan ökats. I Östergötland är hon iakttagen i Svanhals socken (Sundström). Äfven i Danmark, där hon finnes spridd litet här och hvar, ser det ut, som om tornugglan skulle tilltagit i antal och fått större utbredning. I Thy är hon dock ej funnen häckande. Tornugglan är mycket stationär. Hon uppe- håller sig företrädesvis i kyrktorn, ruiner eller an- Här sitter hon dagen igenom in- en sträng vinter åter ha dra byggnader. krupen i någon mörk yrå, och först när mörkningen inbryter, ger hon sig ut på jakt efter råttor, näbbmöss och läderlappar. Någon gång, isynnerhet vintertid, förtär hon småfåglar. Hon skall stundom bo i duf- slag och lär då ej på något sätt oroa dufvorna. Tornugglan lägger utan spår af bale 4—6, någon gång 8, hvita ägg, hvilka äro 37—42 mm. långa och 29—32 mm. tjocka. 2. Underfam. Nattugglor, Strigini. Innertån kortare än mellantån, och dennas klo med slät inkant. Ansiktskretsen tydlig och ej nämn- värdt större under än öfver ögat. Öronöppningen mycket stor, större än ögat och försedd med klaff, åtminstone någon af vingpennorna med inskuret infan. Till denna underfamilj föras 40 arter, fördelade på två släkten. Öfversikt af släktena. I. Hufvudet utan tofsar. Vingarna räcka ej till stjärt- spetsen ILO beöDdA no Dt BNONESA NEN OLAS Strix. I. Hufvudet med tofsar. Vingarna räcka utom stjärt- FYI co0003000093SJNJNJOLBLINSYNSEVNEVNNETNLNYIS LSI YJANVIL Åsio Nattugglesläktet, Strix, L. Yttre öronöppningen ungefär af skallens höjd, örontofsar saknas. Stjärten räcker utom vingspet- sarna. De 5—6 första handpennorna med inskuret innerfan och med undantag af den första äfven med inskuret ytterfan. Pärlugglan, som afviker därige- nom, att ögonkretsarna äro afbrutna, att endast 1l:sta och 2:dra handpennorna ega inskärningar, och att kraniets öronpartier äro mycket olika på båda sidor, föres numera vanligen till ett annat släkte, Nyctala, till hvilket dessutom hör endast en nord- amerikansk uggla. d Släktet omfattar 31 arter, spridda öfver hela jorden utom Madagaskar, Australien och Stilla hafs- öarna. Öfversikt af arterna. I. Ögonkretsarna utan tydliga, koncentriska streck. A. Stjärlen medelmåttig, rundad, of- van med hvita tvärfläckar på grå- JET IOWSN oooocvobovovkobbavdonnds ass vsd S. tengmalmi. B. Stjärten medelmåttig, rundad, ofvan med brunt och rostgult marmore- TACEREVÄLDNAN NAS s tesen SRS MN ALUCOS C. Stjärten lång och vigglik . IS. wralensis. Ogonkretsarna med concentriska, vågiga, svarta eller bruna streck IT. S. lapponica. Pärlugglan, Strix tengmalmi, Gmel. (Tafla 26, fig. 2). Ulula tengmalmi, Nyctala tengmalmi, Nyctale funerea, Bonap. Syrmum funereum. Namn: Håren (Helsingl.) Norska: Perleugle. Danska: Tengmalms Ugle, Lille Skovugle, Lille Kirkeugle. Finska: Helmipöllö, Pikka pissi, Yökkö; Hiirennakkia (Savolaks). Ofvan brunaktig med runda, hvita fläckar. Ögonkretsarna hvitgrå med svart inblandning, en Syn. fläck mellan ögat och näbbet samt en smal ring närmast ögat svarta. Undre kroppsdelarna fläckiga af brunt och hvitt. Midten af bröstet stundom rent hvitt. Könen lika. Iris gul... Klorna svartaktiga, vid roten stundom gulbruna, näbbet gulaktigt. Längd 233— 282 mm. Vingen 155—180 mm. Ungen i första dräkten mörkbrun. Fötterna hvita eller grå med bruna fläckar. De hvita fläckarna saknas på hufvud, hals och rygg samt äro glesare och otydligare på de öfriga kropps- delarna. Pärlugglan finnes i Europas nordliga och cen- trala delar, i Sibirien och i nordligaste Nordamerika. I Sverige kan hon ej någonstädes sägas vara all- män, men finnes nästan i hvarje större skogstrakt. Allmännast är hon i Norrland, Dalarna och Värm- land. Från Näfverkvarn i Östergötland ha vi fått hennes bo, likaså från Alingsås, och på Öland häc- kar hon, liksom sannolikt i Småland: Om vintern är hon funnen i Skåne. I Norge kan hon sägas vara allmän upp till polkretsen, men har flera gånger 1 1 erhållits äfven från trakten af Tromsö samt är fun- nen häckande vid Matsjok i Tana. På fjällen går hon åtminstone upp i öfversta barrskogsregionen. I Finlands södra och mellersta delar är hon den allmännaste nattugglan samt finnes i norra Finland, om än sällsynt, ända upp till Muonio (Mela). I Danmark är hon ej allmän, men funnen spridd öf- Dock visa fynd af pärlugglor under våren samt af dun- ver större delen af landet, mest vintertid. ungar, att hon häckar där i landet (Collin). På häckplatserna är hon under våren lätt att iakttaga, då makarna nattetid flitigt locka hvaran- dra; hon är ej heller svår att locka till sig för den, som kan härma henne. Under hösten och vintern ströfvar hon vida omkring, men tyckes, när hon träffar någon lämplig lokal, ofta längre eller kortare tid uppehålla sig på samma ställe. Om dagen sitter hon gärna inkrupen i en tät gran, men gömmer sig troligen ännu oftare i ihåliga träd. Vintertiden hafva vi stundom funnit henne under en längre tid tillbringa dagarna i samma trädhål, där hon äfven förtär sitt rof. Sådana hål innehålla fjäder af mes- fåglar, lämningar af små gnagare och fjäderbollar. Hon tyckes vara en farlig fiende för mesfåglarna, men förtär dock mest små gnagare, näbbmöss, äf- som skalbaggar, efter hvad flera af oss undersökta exemplar utvisa. Pärlugglans obekantskap med människan gör, att hon ej fruktar henne. Stundom är hon till och med så orädd, att man kan fånga henne med han- den. Förföljd, visar hon sig dock, särskildt vid boet, rätt skygg. Sitt bo lägger pärlugglan i ihåliga träd. Vi hafva stundom under äggen funnit en mjuk bale af mossa och mesfjädrar, sannolikt lämningar efter vinterns måltider i samma hål. Äggen äro van- ligen 5—7 till antalet, 31—35,5 mm. långa, 26,5 —28 mm. tjocka. Kattugglan, Strix aluco, L. (Tafla 26 fig. 1). Syn. Ulula aluco, Syrnium aluco. Namn: Uggla, Haruggla, Nattuggla, Likuggla, Skrikuggla, Tornuggla; Kattegla (Helsingl.); Klä- hvitt-uggla, Klä-hvitt (Södermanl., Vestmanl., Da- larna); Ofoejd (Vestmanl.); Harfånget (Smål.). Nor- ska: Katugle, Natugle. Danska: Natugle, Skovugle, Husugle, Katugle. Kissapöllö. Ofvan vattrad och spräcklig af gråbrunt eller gulbrunt, grått och svartbrunt med mörkbruna längs- Finska: streck samt på vingar och stjärt med mörkare tvär- band. På skuldrorna en rad hvita fläckar. ÖOgon- kretsen mörkare eller ljusare grå eller gulgrå och 16 med oregelbundna, koncentriska, mörkare ringar. Stru- pen mörkt brunvattrad. Under ljusgrå, stundom med rostbrun anstrykning, alltid med svartaktiga Dräkten är oberoende af kön och ålder Könen likna längsstreck. än mer grå, än öfvervägande rödbrun. hvarandra. Tris mörkbrun. Näbb gulaktigt. Klor mörkt hornfärgade. Längd 370—450 mm. Vingen 273—303 mm. Ungfåglarna med täta, brunaktiga tvärstreck på grå botten. Dunungen, som nyfödd, hvit. Kattugglan bebor hela Europa, men är i Ryssland och världsdelens öfriga östra delar samt finnes mot söder i Palestina och nordöstra Afrika. I södra Sverige och på Gotland är hon den all- Mot norr går hon upp till Sunds- sällsynt männaste ugglan. vall och Östersund, men synes ej vara talrik på nå- gotdera stället (Sundström). I Tärna i Vesterbottens lappmark är hon äfven iakttagen (Holmgren). I Norge häckar hon allmänt 1i de södra och vestra de- larna upp till Trondhjemsfjorden, och är hon iakt- tagen äfven i Saltdalen. Hon går i regel ej öfver det subalpina området, om hon än någon gång kan ströfva upp i björkregionen (Collett). I Danmark förekommer hon nästan öfverallt, där träd växa, utom på vestkusten i Vendsyssel samt på Bornholm, där hon är mycket sällsynt (Collin). I Finland är hon endast funnen ett par gånger: vid Helsingfors (""/,, 1875) och vid Åbo ("/, 1878) samt möjligen vid Vasa (Mela). Kattugglan är en stationär fågel, som troligen ej företager långa ströftåg eller flyttar ur landet, om hon äfven under vintertiden af brist på föda drager från skogsbygden ut åt slätterna. Hon uppehåller sig gärna vid städer och gårdar och begagnar ofta lador och andra uthus till hviloplats. Dagen igenom sitter hon på ett för solstrålarna skyddadt ställe, och först sedan det blifvit nästan nedmörkt, drager hon med sin ljudlösa flykt ut på jakt. Därvid ser man henne ofta långa stunder sitta på något upphöjdt föremål, troligen spejande efter rof. Kattugglans föda utgöres enligt fleras, bland andra Colletts och våra egna, samstämmande under- sökningar hufvudsakligen af små gnagare, särskildt Arvicola agrestis, Mus musculus och sylvaticus samt äfven af insekter. Men hon förgriper sig stundom på åtminstone smärre fåglar, och den ene af oss iakt- tog en gång, hur ett par kattugglor utrotade en stor koloni af snöskator. ha vi funnit i hennes mage, och Collett anför tyd- liga bevis på, att hon hållit till godo med en sparf- Äfven lämningar af koltrastar uggla. Hennes vanliga läte »klivitt klivitt »klä hvitt uttydes som samt ansågs och anses ännu på [ag många håll bebåda dödsfall. Hanens rop om våren kan återges med »ho, ho, hohohoho». Oftast lägger kattugglan sina ägg i ihåliga träd, stundom i hus, gamla torn o. d. Hon är härvid ej så kinkig. Man träffar henne bosatt såväl 1 en- staka träd på kala slätten som inne i barrskogarna Äggen läggas i slutet af mars eller 6, det De läggas utan bale och äro 44—51 mm. långa samt och i löfskog. början af april, antalet varierar mellan 3 senare amtalet hafva vi endast funnit två gånger. 28—40 mm. tjocka. Slagugglan, Strix uralensis, Pall. (Tafla 25, fig. 2). Syn. Striz Uiturata, Thunb., Uluda uralensis, Syrnium uralense. Namn: Norska och danska: Slagugle. Finska: Virupöllö. Ofvan ljusgrå med täta, mörkbruna, längsgående fläckar. Vingar och stjärt grå med mörkbruna tvär- band. Ögonkretsen grå med svartaktiga fjäderspolar. Bägge ögonkretsarna omgifna af en hvit, brunfläckig ring, som äfven bildar ett band öfver strupen. Un- der gråhvit med glesare, mörkbruna längsfläckar. Näbbet gult. Klorna i spetsen svartbruna, vid roten gulaktiga. Iris svartbrun. Längd 560-—-595 mm. Vingen 345—370 mm. Ungarna med tvärgående, brunaktiga streck. Slagugglan tillhör de nordliga delarna af Eu- ropa och Asien samt företrädes i Japan af en närstå- ende underart. Hon går längre mot söder än lapp- ugglan och är enligt "uppgift stationär 1 sydöstra Tyskland. synnerligen sällsynt. I nordliga Sverige är hon sannolikt ej Hon häckar i dess stora barr- skogar. Nordligast är hon funnen vid Karesuando (Nilsson). I Jämtland skall hon häcka. I Uppland anträffas hon nästan hvarje år och häckar troligen i Söder om Uppland och Värmland är hon däremot mycket trakten, där hon erhållits äfven sommartiden. sällsynt, men funnen i Södermanland ('"/, 1868) och Östergötland vintertid (Sundström). I Norge är hon funnen här och hvar, isynnerhet i landets södra delar. I Österdalen är hon rätt allmän och häckar. Kring Trondhjem var hon hösten 1890 under pågå- ende lemmelvandring ganska allmän (Collett). I Fin- land förekommer hon, ehuru rätt sällsynt, öfver hela upp I landets sydvestra delar är kande. I Ulfsby i Satakunda skall hon vara allmän (Mela). I Danmark är hon ej med säkerhet funnen. Slagugglans föda utgöres hufvudsakligen af sor- landet till Karesuando och Enare. hon några gånger funnen häc- kar och lemlar samt under sommaren äfven af skal- baggar. Ett af oss undersökt exemplar innehöll läm- ningar af en ung tjäder. Om slagugglans lef- nadssätt veta vi så godt som intet. Hon skall dock jaga dagen. Hennes ljudliga Hos sannolikt rätt ofta med lappugglans eller kattugglans. De äro 2—53, hvita, ( 49—51 mm. långa och 405—413 mm. tjocka (Mela). stundom äfven om varningsrop säges likna bräkandet af en get. oss förväxlas hennes ägg Lappugglan, Strix lapponica, (Sparrm.?), Retz. (Tafla 25, fig. 3). Syn. Ulula lapponica, Syrmium lappomnicum. Namn: Norska: Laplandsugle. Danska: Lap- landsk Ugle. Finska: Lapin pöllö, Pikku huwuh- kaja. Tapska: Cappis-skuolffi. Ofvan ljusgrå med grof, mörk vattring och längs- Stundom äro vatt- ringen och fläckarna så täta, att grundfärgen träder tillbaka. hvitaktiga tvärband, de inre armpennorna af ryg- gående fläckar af samma färg. Vingpennorna svartbruna med grågula— gens färg. Stjärten vattrad af mörkbrunt och grått med svartbrun spets och svartbruna tvärband, som äro tydligast på sidopennorna. Ögonkretsen stor, ljus- grå med 8—9 mörkare tvärband, på ögats insida en svart, inåt af hvitt begränsad, fläck. En svart fläck längs strupens midt och på hvardera sidan därom en hvit. Undre kroppsdelarna ljusgrå med länge- gående, bruna fläckar, groft brunvattrade. Honan är större och stundom något mörkare än hanen. med mörkare fläckar. Klorna i spetsen svarta, vid roten gulaktiga. Näbbet gult. Iris gul. Längd 610—685 mm. Vin- gen 425—471 mm. undre stjärttäckarna Fötterna grå Ungen är såväl på öfver- som undersidan för- sedd med täta, tvärgående, mörkbruna streck. Lappugglan bebor norra Europa samt skall äf- ven finnas i Sibirien; någon gång ströfvar hon söderut ända till norra Tyskland. I Nordamerika ersättes hon af en närstående art, Strix cinerea, Gmel. Hennes egentliga hemtrakt hos oss äro Norrlands och Lapp- lands barrskogar från norra Ångermanland norrut till Karesuando (Sundevall). Vintertid har hon då och då erhållits från landets södra delar, åtminstone ned till Östergötland (Omberg). Äfven i Norge häc- kar hon sannolikt endast i de nordliga trakterna, så- som Junkerdalen innanför Bodö samt troligen vid Pasvigsälfven. Dock är hon under häckningstiden iakttagen i Odalen ej långt ifrån Kongsvinger. Om vintern är hon funnen öfver nästan hela landet utom i Bergens stift (Collett). I Finland häckar hon i lappmarken, men ströfvar vintertid nedåt öfver hela landet (Mela). I aldrig funnen. Danmark är hon, oss veterligt, Liksom de flesta vildmarksfåglar visar sig ej heller lappugglan egentligen skygg under sina ströf- HED (o) JOD tåg söderut. Vid boet lär hon dock vara försikti- gare. Hennes föda utgöres enligt de matrester, som Collett och den ene af oss funnit, af små gnagare, Dock uppges, att hon skulle förgripa sig på ripor (Hageman enl. Collett). isynnerhet lemlar. äfven Äggen läggas, åtminstone stundom, i öfvergifna bon af dagroffåglar. Till antalet äro de 3—7. Flera kullar, som vi erhållit, hafva innehållit 6 ägg, hvilka varit 51—54,5 mm. långa och 40,5—43 mm. tjocka. Hornugglesläktet, Asio, Bris De medelmåttigt långa örontofsarna kunna upp- resas. De båda första handpennorna inskurna, den l:sta i det inre, den 2:dra i det yttre fanet. z Vin- garna nå utom stjärten. Släktet omfattar 9 arter, spridda öfver hela jorden med undantag af Vest- afrika, Australien och flertalet af Söderhafvets öar. Öfversikt af arterna. I. Tofsarna på hufvudet korta och föga synliga. A. brachyotus. II. Tofsarna på hufvudet långa ..........sse..0 00 As OCUS. S Jordugglan, Asio brachyotus, (Forster). (Tafla 26, fig. 4). Syn. Strix brachyotus, Otus brachyotus, Bra- chyotus major, (Brisson), Brachyotus gmelini, Malm, Asio accipitrinus, (Pall). Namn: Kärruggla, Kortörad uf. Norska: Kort- öret Ugle. Danska: Sump-Hornugle, Sumpugle, Moseugle, Hedeugle, Kortöret Ugle. Isländska: Eyrugla. Finska: Suopöllö, Pumpuhaukka, Lyhyt- sarvinen pöllö. TLapska: Jäggi-loadko. Ofvan rostgul med stora, svartbruna längsfläc- kar, vingarna ofvan med hvitaktiga fläckar. Ving- pennorna vid roten och längs inkanten hvita, för öfrigt rostgula, mot spetsen med svartbruna tvärband. Undre vingtäckare hvita. Stjärten rostgul med bruna tvärband. De små örontofsarna rostgula och svart- bruna. Ögonen omgifna af en svart ring, ögonkret- sen på inre sidan hvit, på den yttre rostgul. Bakre kanten af den stora öronöppningen hvit. Strupen med ett hvitt tvärband, på sidorna öfvergående i den hvita öronlockskanten. Bröstet upptill rostgult med stora, bruna fläckar, buken gulaktigt hvit med längsgående, bruna spolfläckar. Könen lika. Iris gul. Näbb och klor svartaktiga. Längd 360—401 mm. Vingen 305—332 mm. Ung- fåglarna äro något mörkare än de gamla. Undergumpen hvit. Dunungen gulhvit som nykläckt. Jordugglan har en mycket vidsträckt utbred- ning. Hon bebor nämligen nästan alla tempererade och tropiska delar på de båda hemisfärerna med undantag af vestra Afrika, Australien och Söder- hafvets öar. I Sverige tillhör hon egentligen fjällens videmyrar, äfvensom fjällhedarna, men är äfven, ehuru ytterst sällan, funnen häckande söderut, så- som vid Ronneby och i Skåne (Vesterlund), vid Ot- tenby på Öland och vid Upsala (Kolthoff) samt vid Gotland under flyttningarna (Kolmodin). Äfven i Norge häc- Hellefors i Nerike (Sundström). besökes kar hon i regel på fjällen, isynnerhet i videregionen, och endast undantagsvis under år, då åkersorken, Arvi- cola agrestis, är allmän, på skogsmyrarna samt besöker låglandet endast under flyttningarna (Collett). I Fin- lands lappmarker (Kittilä, Muonio, Enontekis, Enare) är hon ej sällsynt, dessutom är hon, ehuru sällsynt, funnen häckande i landets mellersta och södra delar, såsom vid Tavastehus, i Björneborgstrakten och i Lemo, nära Åbo (Mela). I Danmark är hon täm- ligen allmän, isynnerhet på Jyllands hedar och sum- piga trakter. Äfven på Island och Faeröarna är hon funnen, men häckar knappast där. Jordugglans ut- bredning i Skandinavien erinrar i någon mån om flera sångfåglars, såsom järnsparfvens och blåhake- sångarens (jämf. sid. 10 och 27). Jordugglan är hos oss en flyttfågel. Hennes ankomsttid växlar. Vi hafva funnit henne på flytt- ning såväl i slutet af mars som i början af maj. Bort flyttar hon vanligen i oktober och november. dock. I Vestergötland och Uppland hafva vi funnit henne midvintertid, Stundom öfvervintrar hon och Collett omtalar, att hon vid Kristiania, Bergen och Trondhjem funnits öfvervintrande. Jordugglan uppehåller sig mest på sanka mar- ker, stora kärr eller hedar, där god tillgång på fält- möss finnes. liga trakter jaga på dagen, utan sitter hon då dold på marken och flyger vanligen ej upp, förrän man Mycket sällan ser man henne i syd- kommit ganska nära. När hon om aftonen ger sig ut på jakt, flyger hon helt sakta fram längs mar- ken, då och då sättande sig på en tufva eller på själfva ängen. Hon är annars en fullkomlig flyg- konstnär, som +t. ex., när hon förföljes af kråkor, med stor skicklighet tumlar om i luften och dess- emellan seglar i vida kretsar. Hon kan genom att uppdraga de mycket stora öronlocken, så att dessa se ut som stora öron, förvrida sina drag, så att hen- nes hufvud på något afstånd får ett utseende, som erinrar om ett däggdjurs. Sina ägg lägger jordugglan på marken, vanligen på ett torrt ställe i någon myr eller ock på någon torr hed. själfva marken, men stundom bygger hon ett enkelt bo af fina, torra kvistar. Ett rätt starkt sådant fanns i Oftast lägger hon äggen på närheten af Upsala (enligt meddelande af A. Hahr). Ungarna gå ofta ur boet, långt innan de kunna flyga, och äro då lätta att finna nattetid, emedan de locka föräldrarna med ett pipande läte. Äggen vanligen 4—7, stundom ända till 9, 38,5—40,5 mm. långa, 31—32 mm. tjocka. An- talet ägg beror ögonskenligen på tillgången af föda äro under året. Jordugglans ägg läggas med rätt stora mellanrum i tid (jämf. sid. 19). Hornugglan, Asio otus, (L.) (Tafla 26, fig. 3). Syn. Striz otus, Otus vulgaris, Fleming, Otus albicollis, Daudin, Otus linnét, Malm. Namn: Hornuf, Skogsuf. Norska: Hornugle, Langöret-ugle. Danska: Skov-hornugle, Almindelig Hornugle, Lille Hornugle. Finska: Sarvipöllö. Ofvan spräcklig och vattrad af svartbrunt, rost- gult och hvitaktigt. fanet svart, rostgult eller grått med svartbrun vatt- ring och svartbruna tvärband. Stjärten rostgul—rost- grå med svarta tvärband. De långa örontofsarna af Ögonkretsen närmast ögat svartaktig, inåt grå, utåt rostgul. En hvit fläck vid näbbroten och stundom en liknande längre ned på strupen. Undre kroppsdelarna rostgula och hvita med svart- Undre stjärttäckarna Vingpennornas infan hvitt, ut- ryggens färg. bruna, längsgående fläckar. gulhvita med bruna spolfläckar. Fötterna gulhvita. Klorna gulbruna. Näbbet svartaktigt, iris brun. Kö- nen nästan lika hvarandra. Längd 350—368 mm. Vingen 291—302 mm. Ungen har i sin första dräkt ögonkretsen svart- aktig och små, duniga örontofsar, den hvitaktiga ran- den bakom öronöppningen är starkt framträdande. Hela fågeln gulgrå med mörka tvärstrimmor. Dunungen, som nykläckt, hvit. Hornugglan finnes öfver nästan hela Europa och går i öster genom Asien ända till Kina och Ja- samt i söder till nordvestra Indien. Norra Af- I Nordamerika ersät- tes hon af en, i Centralamerika af en annan under- pan rika besöker hon vintertiden. art. I södra och mellersta Sverige upp till 602— (2 INS döde, Che Sålunda är hon vanlig i norra Uppland, och kring Hudiksvall skall hon ej vara sällsynt (Carlson i bref). Nära Luleå är hon en gång anträffad ("”/, 1835, Sundevall). På Got- land häckar hon sällsynt, men är rätt allmän höste- hon tämligen allmän. tid (Kolmodin, Sundström). I Norge förekommer hon sparsamt till Trondhjemsfjorden, häckar årligen vid Kristiania och i de inre, östliga skogstrakterna, men är ytterst sällsynt längs vestkusten, där hon endast funnits höst och vår (Collett). I Finlands sydligare delar är hon ganska vanlig och är funnen häckande upp till Punkaharju i Tavastland och Vasa (Mela). I Danmark är hon funnen häckande på många ställen och är vintertid rätt allmän. Då får man stundom flockvis 10—16 tillsammans. På Faeröarna är hon en gång iakttagen (Collin). se henne Ehuru många af denna art öfvervintra hos oss, flyttar dock flertalet söderut. I Uppland, där hon under sommaren är särdeles allmän, är hon om Vin- tern fåtalig, och vissa vintrar tyckes hon till och med saknas (jämf., hvad ofvan sagts om hennes före- komst i Danmark). Den ene af oss iakttog henne i oktober 1869, i stort antal flyttande öfver södra Öland. Hornugglan trifves bäst i små, på slätten belägna, barrskogsdungar eller i kanten af, till slätter och fält gränsande, skogar. Här väljer hon till häckplats ett öfvergifvet kråk- eller skatbo. I skymningen limnar hon skogen och flyger ut öfver slätten för att söka rof. marken än jordugglan och sätter sig ofta på upp- Härvid flyger hon något högre öfver höjda föremål, såsom på ladugårdstak och telegraf- stolpar. Hennes föda består af fältmöss, någon gång en näbbmus eller en gräshoppa samt mycket sällan en fågelunge. I midten af april läggas äggen, oftast 7 till an- DH (ol) , talet, stundom dock endast 3—4. De läggas med så långt mellanrum, att de sist födda ungarna ofta ej blifva vid lif. Äggen äro 39—40 mm. långa, 31 —933 mm. tjocka. 3. Underfam. Dagugglor, Surnini. Innertån kortare än mellantån, och dennas klo slät, ansiktskretsen större under än öfver ögat, där den endast bildar en smal »ögonbrynskant». Öron- öppningen ej större än ögat, den saknar lock, men kan dock tillslutas och bildar då en smal springa. De fyra första handpennorna med inskuret fan. Underfamiljen omfattar öfver 100 arter, förde- lade på 14 släkten och spridda öfver hela jorden. Öfversikt af släktena. IA Hiäfvude time dänga tolSal i.e ss sl se skkesselse ace Bubo II. Hufvudet med inga eller helt korta tofsar. A. Stjärten medelmåttig eller kort, rundad...... Alhene. BIE Stjärken lan pa 0 Ch Svig plass css es oelesnsle elen Surnia. Bergufsläktet, Bubo, Dum. De långa örontofsarna kunna uppresas. Vin- garna nå ej den afrundade stjärtspetsen. 2:dra— 4:de handpennorna längst. Släktet omfattar 17 arter, som med undantag af Australien och Söderhafsöarna hbebo hela jorden. (ag Bergufven, Bubo bubo, (L.) (Tafla 25, fig. 4). Syn. Striz bubo, Bubo ignavus, Forster, Bubo maximus, Fleming, Bubo Unnéi, Malm. Namn: Uf, Hornuf, Skogsuf; Häseluf (Smål.); Gast, Aiv (Orsa). Norska: Bjergugle, Hubro, Sten- ulv, Roper. Danska: Bjergugle, Klippeugle, Stor Finska: Lapska : Hornugle, Schuhu, Örneugle, Gaaseugle. Iso huuhkaja, Hwuhkaja, Huuhkapöllö. Pälljiskuolffi, Lidno. Ofvan rostgul, groft vattrad och fläckig af svart. På skuldror och vingar med hvitaktiga fläckar. Ving- pennorna och stjärten svartbruna med vattrade, rost- gula tvärband. Örontofsarna långa, svarta, i kan- terna gulvattrade. Ögonkretsen gulgrå med brun och svart vattring, innanför ögat är den hvitaktig En hvitaktig fläck under näbbet och vanligen en större sådan längre ned på med svart inblandning. strupen. Undre kroppsdelarna rostgula—gulgrå, på bröstet med svarta längsfläckar, på buk och undre stjärttäckare med bruna tvärlinier. Fötterna rost- Klorna brunsvarta, näbbet svartaktigt. Iris gulröd. Honan är vanligen något större än hanen, för öfrigt lika. Längd 645—729 mm. Ungen på såväl öfver- som undersidan gulgrå med täta, bruna tvärstrimmor. gula eller rostgrå med gles, brun vattring. Vingen 430—493 mm. Dunungen som nykläckt hvit. Bergufven bebor hela Europa och norra Asien, mot söder utbredande sig till Kina och Himalaya samt någon gång till nordöstra Afrika. I Sverige finnes han öfver nästan hela landet, men är ytterst sällsynt på Gotland (Sundström), om han ens före- kommer där (Kolmodin). I nordöstra Skåne häckar han (Carlson) och besöker öfriga delar af landskapet om vintern. I Bohuslän finnes han ända ut på de kala skären. I Lapplands barrskogar häckar ham. I Norge finnes han mer eller mindre allmänt ända upp till ofvanför polkretsen samt förekommer mer På fjällen går han upp ioch till och med öfver björkregionen (Collett). fågel ända upp till Enare samt är träffad i Utsjoki (Mela). dock, isynnerhet vintertid, samt häckar i de stora, tillfälligt i Finnmarken, Sydvaranger. I Finland är han en ganska allmän häck- I Danmark är han ej allmän, men erhålles gamla skogarna (Collin). Bergufven flyttar ej, men företager höst och vinter utfärder åt slätterna, där han har rikare till- Han uppehåller sig helst i bergiga trakter, eller ock be- gång på sin älsklingsföda: råttor och sorkar. bor ham barrskogarna, men väljer då helst sten- bunden mark. Dagen igenom sitter han gömd, och ger han sig vanligen först i skymningen ut på jakt. Där han häckar, hör man isynnerhet om våraftnarna DD (=>) hans, som hemskt ansedda, läte, som kan återges med »uhu uhu» eller 1 vårt tycke bättre med »ho-0». Han Odins jakt Bergufven är utan tvifvel 1 vissa trakter mycket Den ene af oss har dock vid anses hafva gifvit upphofvet till sägnen om skadlig för det vilda. ufbon endast sällan funnit lämningar af matnyttigt vildt, och endast sällan ha talrika, under årens lopp undersökta, bergufvar imnehållit sådant. Hans ligaste föda synes vara kråkor, ekorrar, stora hus- van- rättor, vattensorkar, igelkottar, möss och rätt ofta, egendomligt nog, fisk. Som bevis på, att han själf fiskar, kan anföras, att den ene af oss erhållit en berguf på — ståndkrok, betad med mört och afsedd för gäddor. Märkligt är, att han kan äta den tag- giga igelkotten och svälja de hvassa taggarna, hvaraf vi ofta funnit fullt 1 hans kräfva. han en farlig fiende, han har noga reda på, hvar hon För kråkan är tillbringar nätterna, och smyger sig med sin ljudlösa flykt på henne. Kråkan å sin sida känner väl till denne sin farligaste fiende, och när hon under da- gen träffar honom, anfaller hon honom alltid med ursinnigt raseri. För öfrigt äro de festa fåglar för- bittrade på ufven och visa honom vid hvarje till- fälle sitt hat. fåglar och måsfåglar slå öfver honom, och det är Ej blott kråkfåglarna, utan äfven rof- med anledning häraf, som man begagnar honom som ett slags lockfågel vid skytte. Sitt bo lägger ufven vanligen i branta klippor, men ofta äfven på släta marken eller vid sidan af ett fera, till antalet, äro 56—61 mm. långa och 46— Collett anför, att han funnit af ufven byggda reden. stenblock. Äggen, vanligen 3—4, någon gång 52 mm. tjocka. Ugglesläktet, Athene, Boie. Vaxhuden hos fertalet liksom svullen (se vid- stående teckning). längre än vingarna, tvär eller föga rundad. Släktet omfattar 24 arter, spridda Stjärten under medellängd, men öfver större delen af gamla världen. Fjällugglan finnes äfven i arktiska Ame- NN rika. Sparfugglan med sina korta, run- dade vingar, hvilkas första handpenna Näbb af Minervas uggla (efter »Cata- logue of Birdsa, med hela tarsens längd understiger den tredje, föres numera vanligen till ett | Mi- eget släkte, Glaucidium, omfattande 20 arter. nervas uggla, som har 1:sta handpennan betyd- | ligt längre (afståndet mellan dess spets och den 3:dje handpennans är mindre än tarsens längd) samt eger glesa och borstiga fjädrar på tarser och tår, utgör typen för ett annat släkte, Athene eller Carine. Fjällugglan med sina örontofsar, som dock vanligen | äro nästan omärkliga, och sin ej ansvällda vaxhud anses ofta ensam bilda ett tredje släkte, Nyctea. Öfversikt af släktet. EhhnEN dd3 INDI GILES saonstoongssssb.snsLges vo po ÅA. nochua. II. Tärna befjädrade. A. Färgen ofvan gråbrun med hvita och Fan NEGER Sossppososoodtrsso ria Bbson Å. passerina. B. FPärgen ofvan hvit med eller utan svarta NEKORON föppcdsåncossodssetnossn Bot pogaspnoNssN JAlS IPA Minervas uggla, Athene noctua, (Tafla 26, fig. 6). Scop. Syn. Strix noctua, Carine noctua, Strix psilo- dactyla, Nilss. Namn: Danska: Stenugle. Ofvan mer eller mindre gråaktigt brun med hvita fläckar. Vingarna af ryggens färg med hvit- aktiga fläckar. Stjärten brunaktig med grågula tvär- band och hvitaktig spets. Öfver strupen och trakten under örontäckfjädrarna ett hvitt tvärband. Undre kroppsdelarna mer eller mindre Tent hvita med Minervas Ugle, Kirkeugle, Ögonkretsen hvit med svartaktig inblandning. bruna fläckar, undergumpen hvitaktig med få, bruna spolfläckar. Benen hvita, tårna knappast befjä- drade. TIris gul. Klorna svarta, näbbet gulaktigt. Könen lika. Längd 220—279 mm. 170 mm. Ungfåglarna likna de gamla. Vingen 150— Minervas uggla finnes utbredd öfver hela det europeiska fastlandet, undantagandes de nordliga län- derna och Storbrittannien, hvilka hon ytterst sällan eller aldrig besöker. okänd. TI norra Afrika och vestra Asien ersättes hon af en underart, 1 östra Asien af en amnan. I Danmark är hon ganska vanlig på Jylland och Fyen, Hennes östliga gräns är ännu på Sjaelland är hon däremot sällsynt. I Sverige är denna uggla endast funnen en gång, nämligen vid Lomma kyrka i Skåne i början af detta århundrade (Nilsson). Hvarken i Norge eller Finland är hon iakttagen. Minervas uggla förekommer mest i närheten af människoboningar, ja uppebåller sig inne i befol- kade städer. nedgång eller efter dess uppgång. Hon skall stundom jaga före solens Hennes flykt, som är snabb, är liksom öfriga ugglors om natten sväfvande, men skall om dagen gå i bågar, påminnande Sin föda gri- per hon ofta på marken, och denna består utom af om spettarnas och många småfåglars. råttor och småfåglar till stor del af skalbaggar. De tyska bönderna säga, att hon ropar »Komm mit, komm mit auf den Kirch-hof-hof-hof», och synes hennes skrik således på vidskepligt folk verka lika hemskt som vår kattugglas. Hon bygger intet rede, häckar i slutet af maj 100 gg, som äro 34—36 mm. långa och 28—30 mm. tjocka. Boet finnes i murspringor, och lägger 3—5 trädhål eller någon gång i hål i marken (L. Brehm). Sparfugglan, Athene passerina, (L.) (Tafla 26, fig. 7). Syn. Strix passerina, Glaucidium passerinum, Surnia passerina. Namn: Årpinnen, Hjulnålen (Östergötl.). Nor- ska och danska: Spurveugle, Dvaergugle. Finska: Varpuispöllö. Ofvan gråbrun med gråhvita fläckar, hvaraf några i nacken äro större. Vingpennorna mörkt grå- bruna, hvitfläckade. Stjärten af vingarnas färg med hvitaktiga tvärband. Ögonkretsen hvit med svart- aktiga tvärband, ett hvitt band öfver strupen. Bröst och buk hvitaktiga med gråbruna fläckar och längs- streck, sidorna brunaktiga med ljust rostgrå tvär- Könen lika. band. Undergumpen af bukens färg. Fötterna gråaktigt hvita. Klorna svarta. Tris gul, näbb gulaktigt. —110 mm. Ungfåglarna mer rent bruna och med färre och orenare, hvita fläckar. Längd 158—192 mm. Vingen 95 Sparfugglan bebor Europas norra och centrala delar. Öfver allt, där hon finnes, är hon en täm- ligen sällsynt fågel. I Sverige är hon anträffad från och med Skåne upp till Wilhelmina, hvarifrån vi erhållit hennes ägg, och Lycksele i Vesterbottens lappmark samt vid Qvickjock (af Wheelwright enl. Dresser). Vanligast tyckes hon vara i mellersta Sveriges skogstrakter. I Norge förekommer hon all- mänt häckande i de lägre belägna delarna af Kri- stiania och Hamars stift. I sydvestra Norge är hon funnen, såsom vid Stavanger, men ej i Bergens stift. Norr om Dovre finnes hon sparsamt åtminstone upp till 652 N: med säkerhet angifvas (Collett). 3r., men hennes norra gräns kan ej ännu I Finland är hon sällsynt, men finnes ända upp till Kittilä, där hon erhållits två gånger (1866 och 1881). Hon skall ock ha funnits i Kemijärvi och Karesuando(?). Från Olonetz kännes ett fynd (Mela). I Danmark är hon mycket sällsynt, men dock funnen vid flera tillfällen både på Jylland (bland annat vid Hirtsbolms fyr), på Sjaelland, Möen och Lolland, mest höst och vin- ter (Collin), men huruvida hon häckar i landet, torde vara ovisst. Sparfugglan är en stannfågel, som dock vinter- tid gör långa ströftåg och ofta anträffas ute på slät- terna och i trädgårdar och parker. Ehuru hon nå- [a] gon gång jagar om dagen, är hon dock vanligen då rätt slö och orädd, ofta till den grad, att hon låter gripa sig med handen eller ihjälslås med en käpp, men efter skymningens inbrott blir hon liflig och försiktig. Hennes föda utgöres dels af näbbmöss och små sorkar dels af småfågel, isynnerhet mesar och kungsfåglar, till hvilkas svårare fiender hon hör, dels slutligen sommartiden af skalbaggar. ; Sparfugglan tillhör egentligen barrskogen, där hon ock enligt vår erfarenhet häckar 1 trädhål, be- lägna 1—2 meter öfver marken. Äggen läggas i maj (Lundborg 1863) utan bale, de äro 3—7 till antalet samt 29—32 mm. långa och 23—25 mm. tjocka. De värderas högt af samlare. Fjällugglan, Athene nyctea, (L.) (Tafla 25, fig. 5). Syn. Strix nyctea, Striz scandiaca, L., Athene scandiaca, Nyctea scandiaca, Nyctea mivea, (Thunb.), Surnia nyctea, Leuchybris scandiaca. Namn: Snöuggla, Harfång; Fjällberguf, (Her- jed.). Norska: Sneugle, Kvitörn, Gysfugl, Lemaens- gris. Danska: Sneugle. Faeröarna: Kattugla, Kå- tula. Island: Ugla. Finska: Tunturipollö, Jämis- haukka, Yökkö. Tapska: Skuolffi, Vilgis-skuolffi, Vilgis-oppug. Den gamla hanen hvit, vanligen med några få, brunaktiga fläckar på hufvud och vingar. Honan är tätt beströdd med gråbruna tvärstreck, hufvudet framtill, strupen, undergumpen och fötterna rent hvita. Örontofsarna korta, mot spetsen svarta, de kunna uppresas, men äro föga synliga. Iris gul. Näbbet gråblått. Klorna svartaktiga, vid roten stun- dom gulbruna. Längd I 550—605 mm., 9 609 —647 mm. Vingen 402—480 mm. De yngre fåglarna likna honam. I sin första fjäderdräkt är ungen dock mörkare. Dunungen, som nyfödd, hvit. Fjällugglan är en högnordisk fågel, som finnes i de nordligaste delarna af Europa, Asien och Ame- rika, men synes vara allmännare i norra Asien än i Nordamerika och på Grönland. Storbrittanniens nordliga delar besöker hon om vintern och är då I Sverige förekommer hon om sommaren endast på äfven funnen på Orkney- och Shetlandsöarna. fjällplatåerna samt åtminstone så långt i söder som Jämtland och Härjedalen. I Norge förekommer hon som häckfågel sydligare än i Sverige och är funnen häckande från Ostfinnmarken ned till fjällen i Kri- stiansands län. I Finlands nordligaste delar och på Kolahalfön häckar hon samt ströfvar vintertid nedåt landets södra delar, där hon erhållits upprepade gånger på spridda lokaler. Till Danmark kommer hon endast vintertiden. På Faeröarna är hon ofta 128 funnen, åfven under sommaren (Kolthoff). Oss ve- terligen, är hon dock ej iakttagen häckande där- städes. På Island har hon erhållits åtminstone en gång (febr. 1879, Gröndal). Denna uggla uppehåller sig om sommaren uppe på fjällen, där man ofta finner henne bosatt i vide- bältet, stundom till och med på rätt blöta ställen, stundom åter i någon fjällvägg. TI fjällen och nordpå är hon i verksamhet hela dagen. Här sydpå ha vi oftast sett henne jaga i skymningen. Ehuru van- ligen tämligen varsam och vid fortsatt förföljelse ofta mycket skygg, är hon dock vid häckplatsen mindre rädd, och när hon har ungar, är hon djärf och närgående. Hanen anfaller vid sådana tillfällen oförsynt jägare och hundar och låter: ofta höra sitt ljudeliga skrik, som GCollett träffande återger med »tjag-tjag-tjag-gooh». Fjällugglan är liksom de flesta andra ugglor i hög grad periodisk, i det hon stundom under flera år är sällsynt äfven på de fjäll, där hon eljes alltid häckar. Många iakttagelser visa oss, att hon är tal- rik under rika lemmelår, och att hon då lägger ett större antal ägg. Stundom drager hon i stort antal söderut och uppträder då på södra Sveriges slätt- bygder, såsom i Skåne och på Öland, samt i Dan- mark. Sålunda var fjällugglan vintern 1895—96 allmän i södra Sverige samtidigt med, att under- rättelser ingingo om, att hon var talrik i Jämtland, och att där var ringa snö och lemlar 1 stor mängd. Om tillgång finnes på lemlar och sorkar, tyckas dessa utgöra fjällugglans så godt som uteslutande föda. I annat fall får villebrådet lätt sitta emellan. Så hafva funnit henne göra stor skada på rapphöns. En t. ex. vi ofta, särskildt under snörika vintrar, innehöll 7 rapphönsfötter, en annan 3 hufvud o. s. Vv. En annan gång funnos rester af en orrtupp eller af en gräsand o. s. v. Vintern 1895—96 åter innehöll af 85 undersökta fjällugglor endast en lämningar efter rapp- höns och en annan småsten, sannolikt från magen af någon hönsfågel. Alla de öfriga hade endast för- tärt sorkar (Arvicola agrestis). Fjällugglan bygger på marken ett konstlöst ho Vanligen har hon 6 af lafvar, torra växter o. d. ägg, men vissa år, då hon har riklig tillgång på föda (lemmelår), ofta ända till 10, ja, t. o. m. 12 ä Äggen äro 54—61 mm. långa, 43,5—46 mm. ägg. tjocka. Hökugglesläktet, Surnia. Detta genom stjärtens form och längd (se sid. 125) väl släkte omfattar endast en art kännetecknade -. Hökugglan, Surnia ulula, (L.) (Tafla 26, fig. 5). Syn. Striz ulula, Strix nmisoria, Meyer, Striz funerea, Duméril, Surnia funerea, Nycthierax ulula. Namn: Norska: Högugle. Danska: Högeugle, Krakugle. Finska: Hiiriäispöllö, Haukkapöllö, Pis- sihaukka, Iso pissi. TLapska: Pigan, Girjelodde. Ofvan brun med hvita fläckar, som på hjässan och i nacken sammanflyta till två stora fläckar på hvar sida, och som på skuldrorna bilda ett längs- gående band. Undre vingtäckarna svartbruna. Stjär- ten lång, starkt afrundad, brun med smala, hvita tvärband. Ögonkretsen hvit, mellan näbbet och ögat med svart inblandning, utåt begränsad af ett svart- brunt band. En brun, af hvitt omgifven, fläck vid näbbroten. Ett mer eller mindre tydligt brunaktigt band öfver bröstet, som är renare hvitt än öfriga undre kroppsdelar. Dessa äro hvita med täta, bruna stundom med bruna tvärstreck. Fötterna hvita, fläckar. Näbbet ofvan och i spetsen gulaktigt, på Könen lika. Klorna Vingen 220—262 sidorna svartaktigt. Iris gul. svarta. Längd 380—412 mm. mm. Ungarna likna de gamla. Hökugglan bebor Europas och Asiens nordliga delar. I Nordamerika norr om 40? N. Br. ersättes hon af en närbesläktad underart, Surnia funerea. Centraleuropa besöker hon vintertiden. Hon är täm- ligen allmän i Norrlands skogstrakter, sannolikt egande ungefär samma utbredning som lafskrikan. Under hösten och vintern är hon stundom rätt all- män söderut. På Gotland är hon funnen ett par gånger. Wallengrens uppgift, att hon häckar 1 norra I Norge eger hon af alla ugglor den största utbredningen och häckar Skåne, har sedan ej bekräftats. i subalpina barrskogar såväl i landets sydliga delar som ända upp vid ryska gränsen samt går äfven upp i björkregionen. Låglandet besökes höst och vinter, och är hon under de år, då hon är talrik, funnen ända ut på Jaederen (Collett). I Finland är hon den allmännaste af ugglorna samt finnes öfver hela lan- det. I Danmark är hon sällsynt och förekommer endast någon gång vintertiden (Collin). Liksom öfriga ugglor är äfven hökugglan myc- ket periodisk och träffas äfven på häckplatserna vissa år ytterst sparsam, andra åter mycket allmän. Stun- dom kommer hon talrikt nedåt landet, under det hon stundom en följd af år där kan saknas. Sålunda var hon 1884 så allmän kring Upsala, att omkring 40 exemplar skötos, men har sedan varit så sällsynt i dessa trakter, att knappt ett exemplar om året kunnat erhållas, för att hösten 1896 åter bli ytterst Hökugglan är af alla våra ugglor den mest utpräglade dagfågeln, och man ser henne stundom allmän. jaga midt på dagen, men äfven hon blir lifligare och skyggare i skymningen, och möjligt är, att hon jagar mer nattetid än om dagen. Hon flyger snabbt, och flykten är en ugglas, kanske mest lik sparf- ugglans, och påminner ej, som ofta uppgifves, om falkarnas. Hon sitter rak och rör ofta sin vigglika stjärt fram och åter, därvid onekligen liknande en falk. Hökugglan tyckes lefva så godt som uteslu- tande af möss, sorkar och isynnerhet lemlar. Ett femtiotal af oss undersökta exemplar ha aldrig haft annat maginnehåll. När man nalkas hennes bo, är särskildt honan mycket djärf och slår gång på gång öfver fridstöraren, under det hon låter höra sitt skrik, hvilket Holmgren återger med »krikrikri- kri>. Hon lär äfven ha ett annat läte, som något liknar kattugglans »hoande». Sina ägg lägger hon i ihåliga träd eller någon gång i gamla kråk- eller roffågelbon. De äro vanligen 3—6 till antalet, men rika sork- och lemmelår oftast 9—11, ända till 13. Äggens längd är 35,5—39,5 mm., deras tjocklek 30—32 mm. stundom 2. FAM. Falklika dagroffåglar, Falconidae. Hufvudet medelmåttigt, fjäderdräkten fast och tätt åtsittande. ugglorna framåtriktade, utan såsom hos fer- Ögonen äro ej som hos talet andra fåglar vända åt sidorna och om- Endast kärrhökarna ega 1 sin halskrage något lik- ges ej heller af någon ögonkrets: nande. Övrontofsar finnas ej hos någon dag- roffågel. Öronöppningen liten och saknar lock. Vaxhuden alltid tydlig och ej dold af framåt- riktade borst. ”Tårna alltid, tarserna oftast, nakna. Yttertån vändbar endast hos fisk- gjusarna. De festa dagroffåglar bygga själfva sina bon i trädkronor, på klippafsatser eller på mar- ken, och häcka ej i hål. Dagroffåglarna omfatta närmare 350 ar- 4 I Fiskgjusarna, utmärkta Du , ter, fördelade på 70 släkten och många un- derfamiljer. bland annat genom sin vändbara yttertå, anses ofta bilda icke blott en egen familj, utan äfven en egen underordning, likställd med alla de öfriga dagroffåglarna. Öfversikt af underfamiljerna. I. Bakom öronfjädrarna en mer eller mindre tydlig halskrage af styfvare, mot spetsen bredare och krökta fjädrar ...........+s+-+ssses Circini. 1I. Bakom öronfjädrarna ingen halskrage. A. Näbbet bakom spetsen af öfverkäken med en tand (jämf. fig. sid. 133) B. Näbbet icke tandadt. 1. Vingarna räcka ej utöfver midten af stjärten Falconwm. Asturimni. 2. Vingarna räcka utom midten afstjärten a. Tyglarna (trakten mellan ögat och näbbet) befjädrade :............-+ «ers PMM. b. Tyglarna icke befjädrade. ; a. Tarserna framtill mer eller min- dre befjädrade eller betäckta af en rad stora tvärplåtar. = Stjärten klufven eller inskuren Milvini. == Stjärten tvär eller rundad ... Aquilini. £. Tarserna beklädda med små kan- tig fJäll Nesse esset sseelann BAN AONNA 1. Underfam. Kärrhökar, Circini. Denna underfamilj står onekligen hökarna myc- ket nära och liknar dem, hvad tyglarnas betäckning, tarsens längd i förhållande till underbenet och näb- bets beskaffenhet beträffar. Tarsens baksida fjäll- betäckt, några af fjällen äro dock något större och stå i en rad, således påminnande om plåtar. Kärr- hökarna afvika från hökarna genom sin halskrage, en karaktär, som ansetts närma dem till ugglorna. Från dessa skiljas de dock genom samma olikheter 1 byggnad som alla andra dagroffåglar. Kärrhöksläktet, Circus, Lacep. Kärrhökarna hafva ett tämligen svagt och hop- tryckt näbb, öfvernäbbet utan »tand» och undernäbbet utan inskärning. Näsborrarna ovala. De hafva täm- ligen små, 1 regel gula, ögon och hufvudet omgifvet af en mer eller mindre utbildad krage af förlängda, tättsittande fjädrar, påminnande om ugglornas an- siktskrets. Öronöpp- ningen är större än vanligt, ehuru ej så stor som hos ugglor- na. Vingarna äro långa med breda,trub- biga spetsar samt räcka till eller nästan tillstjärtspetsen. För- sta handpennan är Hufvud af brun kärrhök !/3. kort af ungefär sam- 17 Höger fot af brun kärrhök. ma längd som den 6:te—7:e, 3:e—4:e längst. Stjärten är lång och i spetsen svagt afrundad. Benen långa och spensliga. 15—17 tvärplåtar (se vidstående teckning), som dock Tårna långa och spens- Tarsen har på framsidan en rad af omkring hos äldre fåglar bli otydliga. liga, väpnade med smala och föga krökta, på un- dersidan platta, klor. Fjäderbeklädnaden är mjuk, Könen äro oftast olika, och ungarna Honorna äro större än men skilja sig från de äldre. Alla äro de medelstora fåglar med hök- likt utseende. gles. hanarna. Circus cyaneus !/g. Circus aeruginosus !'/s. 130 Samtliga kärrhökar äro flyttfåglar. De äro dag- fåglar, men jaga äfven i skymningen. Med sin ka- raktäristiska flykt sväfva de fram tätt utefter mar- ken, då och då sättande sig på en tufva. Endast sällan höja de sig. Kärrhökarna uppehålla sig i sumptrakter, på våta ängar eller vassbevuxna sjö- stränder. De lefva af näbbmöss och små gnagare samt fåglar och fågelungar. marken eller i vassen och värpa 4—6 hvita Sina bon lägga de på ägg, som någon enda gång äro tecknade med rödaktiga fläckar. Släktet omfattar 15 arter, spridda öfver större delen af jorden med undantag af Ost- och Vest- afrika, stora delar af Sydamerika och Australien, de- lar af Asien samt nordligaste Nordamerika. Circus cineraceus !;g. Circus swainsonii !/s. Öfversikt af arterna. I. Halskragen framtill icke afbruten. A. Yttre fanet urringadt å 2—5:e hand- pennorna (se vidst. fig.) . sasse KONG YANEUS: B. Yttre fanet urringadt å 2— ” de adde pennorna (se vidst. fig.) ...e.eeeeeee C. swainsonu. Il. Halskragen framtill afbruten. A. De hoplagda vingarna räcka till stjärt- spetsen. 2:dra—4:de handpennorna med urringadt ytterfan... oem CM CiNeraceus: B. De hoplagda vingarna räcka icke tin stjärtspetsen. 2:dra—5:te handpen- norna med urringadt ytterfan C. aeruginosus. 2 9 Blå kärrhöken, (Circus cyaneus, (L.) (Tafla 3 fig. 3, gammal I, fig. 4, ung I) Syn. Circus pygargus, (L.), C. strigiceps, Nilss., Strigiceps cyaneus. Namn: Blåhök, Hedhök, Kärrhök med hals- krage. Norska: Blaa Kjaerhök. Danska: Blaa Kjaerhög, Hedefalk, Kornfalk, Blaafalk, Uglehög. Finska: Sinihaukka, Sinertävä suohaukka, Sam- makkohaukka. Gammal hane: ofvan samt på hufvud, hals och bröst blågrå. Fjädrarna på öfre delen af halsen bil- dande ett slags krage. Handpennorna svarta, de inre grå, alla med infanet helt eller delvis hvitt. Armpennorna blågrå, i inre fanet bredt kantade med hvitt. De längsta handtäckarna omkring 20 mm. kortare än den 1:a armpennan. 1:a handpennan = 7:de, 1:sta—4:de handpennorna i infanet inskurna, inskärningen i första pennans infan ligger i jämn- höjd med handtäckarnas spetsar, 3:dje och 4:de pen- norna nästan lika långa och längst (se teckningen å föreg. sida). Stjärtens mellersta pennor ofläckade, blågrå, sidopennorna i infanet hvita med grå fläc- kar och tvärband, Buken, under- och öfvergumpen hvita. Honan är ofvan brun, på hufvud och hals med rostgula eller gulhvita fjäderkanter. Vingtäc- karna med rostgula kantfläckar. Vingpennorna mörk- bruna med svartaktiga tvärband. Handpennorna med ljust infan och hvit- och svartstrimmig under- sida. Öfre stjärttäckare hvita. Stjärten mörkbrun med brungrå —gulhvita tvärband, som äro ljusast på sidopennorna. Halskragen gulhvit med bruna spol- fläckar. Undre kroppsdelarna hvitaktiga med bruna längsfläckar. Iris gul. Näbbet svartaktigt med gul vaxhud. Fötterna gula, klorna svartbruna. Längd FT 445—468, Q 520—530 mm. Vingen I 330— 340, 9 370—380 mm. Ungfågeln liknar honan, men har bottenfärgen på undersidan ljust rostbrun. Dunungen hvit med svarta ögonkretsar. Blåhöken finnes öfver hela Europa. I öster går han genom norra Asien ända till Japan och Kina, och om vintern besöker han norra Afrika. Hos oss häckar han hufvudsakligast på Norrlands myrar, men erhålles ej sällan under flyttningen! söderut. Vid Pajala är han iakttagen (Lilljeborg, enl. Sund- ström) och skall äfven vara funnen vid Muonioniska, och vid Luleå häckar han (Sundevall). Vi hafva ofta fått hans ägg från Vilhelmina lappmark. Under flera år på 1860-talet iakttog den ene af oss dag- 2 å 2 3 gamla blåhökar sommaren öfver vid Troligen : häckade ligen Hornborgasjön i Vestergötland. dessa fåglar på den vidsträckta gungfly, som omöj- liggjorde hvarje framträngande till deras bon. Likaså skall han förekomma vid Tåkern. I Norge häckar blåhöken på landets sydliga fjällmyrar samt erhålles under flyttningstiden och vintern från skilda loka- ler, såsom från Jaederen och Listerland (""/, 1891, Collett). Sannolikt häckar han äfven i nordliga Norge. I Finland är han, ehuru sällsynt, funnen häckande öfver hela landet. I Björneborgstrakten 131 | pehög. skall han till och med vara rätt allmän. Han lär äfven vara iakttagen vid Triostrow vid Hvita hafvets mynning (Mela). I Danmark har han iakttagits höst och vår samt äfven midvinters här och hvar, kanske mest på Jylland, men om han häckar där i landet, synes ovisst, ehuru det uppgifves så, beträffande Jyl- land (Collin). : Han ankommer till Sverige, så snart snön gått bort om våren. Sålunda hafva vi ofta i Vestergöt- land sett honom redan i mars. Till Uppland kom- mer han i början af april och är ej sällsynt hela denna månad. Höstflyttningen inträffar i september och oktober, och han finnes äfven då i Uppland och Vestergötland samt är allmän 1 Skåne. Den gamle hanen liknar på afstånd rätt myc- ket en fiskmås. Oftast hafva vi funnit sorkar, sär- skildt Arvicola amphibius och agrestis i hans mage, men äfven en myckenhet fågelungar, beckasiner och till och med en gammal trast. Sitt bo lägger han på någon sumpig myr. Det är rätt stort och består af kvistar och ris samt är klädt med torrt gräs. Äggen, 4—6, äro hvita, något stötande i blågrönt, vanligen ofläckade eller någon enda gång tecknade med några få, rödbruna fläckar. Deras längd 41—47 mm., tjocklek 33—36 mm. Bleka -kärrhöken, Circus swainsonii, Smith. (Tafla 32, fig. 5, gammal I). Syn. Circus macruwrus, (Gmel.), C. pallidus, Sykes, Strigiceps swaimsonit. Namn: Stepphök, Blek stepphök. Danska: Step- Finska: Vaalea suohaukka, Valkeanhar- maa suohaukka. i Gammal hane: ofvan samt på hufvud, hals och bröst ljust askgrå. Vingtäckare och armpennor grå. Handpennorna svarta; den 2:dra—3:dje i utfanet, den 1:sta och de inre helt grå. I infanet samt på undersidan äro de delvis hvita. Handtäckarna ungefär af den 1:sta armpennans längd, 1:sta hand- pennan = eller föga kortare än den 6:te, haket i dess infam ungefär i jämnhöjd med handtäckarnas spetsar. Undre vingtäckare hvita. Öfre stjärttäckare hvita med grå tvärband. Stjärtens mellersta pennor ofläckade, grå, de yttre hvitaktiga med gråbruna tvärband. Buken och undergumpen hvitaktiga, den senare stundom med matta, gråaktiga tvärband. På sidorna och bröstet finnag stundom små, rostgula spolfläckar. Honan ofvan mörkt gråbrun; hufvud, hals och vingtäckare med ljusa fjäderkanter och fläckar. Vingpennorna bruna med mörkare tvärband, inunder hvita med svartaktiga, sneda tvärstreck. Under mycket ljust rödgul med bruna fläckar. Stjär- 13 ten brun med blekare sidopennor och mörkbruna tvärband. Iris gul. Näbb svart med gul vaxhud. Fötter gula med svartbruna klor. Längd I 431—444, Q498—520 mm. Vingen 325 —350, 9 360—385mm. Ungfågeln liknar honan, men har ofta under- sidan ofläckadt rostbrun. Bleka kärrhöken bebor södra Europa och Asien ända till Kina samt vintertid Afrika ända ned till Goda Hoppsudden. Han är sällsynt i norra och vestra Europa och har aldrig blifvit funnen i Stor- brittanien. I Sverige är han endast tillvaratagen vid Göteborg (”/, 1853), på Gotland (”/; 1834) och vid Lund (1834, Nilsson), vid Norrköping ("/,, 1863, Sundevall) samt slutligen vid Hellefors (Sund- ström). I Norge äro tre exemplar funna, nämligen två honor våren 1884 den ”/, vid Stavanger samt den "/, vid Fredrikshall. Det tredje exemplaret, en ung fågel, fälldes på Lister den ?/,, 1888 (Collett). I Finland har han två gånger skjutits vid Helsingfors (GERE SADE 1858, Wright). I Danmark iakttogs en flock bleka kärrhökar, hvaraf en sköts i augusti 1858 i Vendsyssel, ett annat exemplar fälldes på Sjaelland ("/,, 1884, Collin). Denna kärrhök lär helst uppehålla sig på öppna, steniga slätter och odlad mark. Han skall lefva af små reptiler, insekter och smärre däggdjur. Fåglar lär han mera sällan angripa. Han sätter sig nästan aldrig i träd, utan hvilar på stenar eller marken. Sitt af gräs byggda bo lägger han på marken. Äggen . äro blågrönaktigt hvita, stundom tecknade med glesa, rödaktiga fläckar. Längd 43—46 mm., tjocklek 33,5 —35,5 mm. Mindre kärrhöken, Circus cineraceus, (Mont.) (Tafla 32, fig. 1, gammal g&, fig. 2,-ung fågel). Syn. Circus Pygargus, (L.), C. cinerascens, Steph. Namn: Angshök, Grå kärrhök, Mindre stepp- hök. Danska: Graa Kjaerhög, Engfalk. Finska: Pienempi suohaukka, Vähåä suohaukka. Hane: ofvan samt på hufvud, hals och bröst mörkt askgrå med mörkare fläckar, på ryggen med gråbrun inblandning. Vingtäckare och armpennör af ryggens färg. Ett svart band tvärs öfver arm- pennorna. Handpennornas första täckfjädrar lika med eller något längre än de närmaste armpennorna. Handpennorna svarta, de inre gråaktiga. Den 1:stas inskärning 2—3 cm. utanför handtäckarnas spetsar. 1:sta = 6:te. Öfre stjärttäc- karna hvita med grå spetsar, stjärten grå, de yttre pennorna i 3:dje pennan längst, med bruna tvärband. Undre vingtäckare, buk, sidor, skänkelfjädrar och infanet hvita undergump hvita med stora, rostbruna fläckar längs midten af fjädrarna. Honan ofvan brun med ljust rostbruna fläckar. Handpennorna brunaktiga med svartbruna tvärband, på undersidorna hvita med lik- nande tvärband. Öfre stjärttäckaré hvita med röd- bruna fläckar. Stjärten mörkbrun, de mellersta pen- norna med gråaktiga, de yttre med ljust rödgula tvärband. Under blekt rödgul med rostbruna längs- fläckar. Iris gul. Näbb svartaktigt. Fötter gula med svartaktiga klor. Längd gI c:a 450, 9 c:a 480 Vingen 330—390 mm. Ungfågeln är ofvan brun med ljust rostbruna fjäderkanter. Vingpennorna i spetsen kantade med hvitaktigt. Under enfärgadt rostbrun eller med svartbruna, längsgående fläckar på hals och bröst. Denna kärrhök förekommer i Europa med un- mm. -dantag af de nordliga länderna samt går i Asien ända till Kina och i Afrika ned till Kaplandet. I Danmark är han skjuten några gånger såsom (”/,, 1885) i Eistrup, ('”/, 1892) i Palsgaards skogsdistrikt (på Jylland), där han äfven uppgifves hafva häckat, samt på Langeland (maj 1893) (Collin), några andra uppgifter om hans förekomst att förtiga. I Sverige är han endast funnen några få gånger i Skåne, näm- ligen vid Lund (sept. 1839), Hjularöd (""/; 1841) samt nära Kristianstad (hösten 1852) (Nilsson). I Norge är han ej funnen. TI Finland däremot är han skjuten vid Helsingfors ("/; 1841, M. v. Wright). Mindre kärrhöken uppehåller sig på fuktiga ängar och hedar. Han lefver af insekter, reptiler, fältmöss och småfåglar samt deras ägg och ungar. Enligt Naumann lär han anfalla och döda unga ha- rar. Sedan häckningstiden är öfver, skall han slå sig tillsammans i stora flockar. Sitt bo lägger han på marken. torrt gräs. Det består af Äggen, 4—6 till antalet, läggas i slutet af maj månad. De äro blågrönaktigt hvita, stun- dom ofläckade, stundom med några få, glesa och matta, rödaktiga fläckar. Längd 40—41 mm., tjock- lek 32—33 mm. Bruna kärrhöken, Circus aeruginosus, (L.) (Tafla 32, fig. 6, gammal I, fig. 7, ung fågel.) Namn: Rostbrun kärrhök, Sumphök; Madhök (Vestergötl.). Norska: Brun kjaerhök, Sumphök. Danska: Rödbrun Kjaerhög, Rörfalk, Fiskehög, Dvaergglente. Gammal hane: ofvan mörkbrun, på vingarna med ljusare fjäderkanter. De längsta handtäckfjä- + Vid en sådan uppgift (i Sundströms bearbetning af ornithologiska meddelanden) som den, att ifrågavarande art är »ej allmän» i Wäderstad (Östergötland), bör naturligtvis intet afseende fästas. drarna 5—25 mm. kortare än 1:sta armpennan. 1:sta handpennan = den 6:te, dess inskärning ungefär i jämnhöjd med handtäckarnas spetsar, men c:a 4 cm. framför den förstas spets. De sex yttre vingpen- norna svarta, de öfriga liksom armpennorna och täck- fjädrarna längs vingens framkant askgrå. De 2—3 innersta armpennorna bruna. De undre vingtäckarna samt de inre handpennornas infan helt, de yttres delvis hvitt. De öfre stjärttäckarna och stjärten askgrå med brun anstrykning. Hufvudet ofvan hvitt med svartbruna spolstreck. Strupen hvitaktig. Undre kroppsdelarna bruna med en hvitaktig fläck midt på bröstet, någon gång hvita med bruna längsstreck. Undre stjärttäckare med grå anstrykning. Honan brun, isynnerhet under med rödbrun anstrykning. Hjässa och nacke gulhvita, brunfläckiga. Strupen gulhvit. Handpennorna och handtäckare svartbruna, undre vingtäckare rödbruna. Iris gul. Näbb horn- färgadt, vaxhud och fötter gula. Längd 482—585 mm. Vingen 375—431 mm. Ungfåglarna likna honan, men sakna rödbrun anstrykning och ha stundom en gulhvit fläck på bröstet. Bruna kärrhöken finnes öfver hela mellersta Europa, österut är han allmänännui Indien samt före- kommer i Kina och Japan. I Afrika går han vinter- tid ända till Transvaal. I sydöstra Skåne är bruna kärrhöken flerestädes på passande lokaler ej sällsynt. För en tio år sedan häckade han årligen t. ex. vid Bökebergsslättsjön ej långt från Malmö, men torde nu vara utrotad. Vid Tåkern i Östergötland häckar han årligen (Sundström). Vid Göteborg samti Bo- huslän har han erhållits några gånger (Malm). I Uppland är han tämligen allmän och häckar flere- städes på passande lokaler. Hans nordgräns torde sammanfalla med Dalälfven, ehuru han skjutits ända uppe vid Sundsvall (Sundström). I Norge är han funnen vid Kristiania (Rasch) och vid Fredrikstad (Collett 1868).5 I Danmark häckar han ferestädes såväl på Jylland som på öarna. Vid Kollefjord på Faeröarna är ett exemplar skjutet (Collin). I Fin- land är han skjuten i Luvia kapell vid Kumo elfs mynning. + Den bruna kärrhöken ankommer till Vestergöt- land och-Uppland i midten af april och flyttar bort i oktober. belagda, ses han ofta undersöka åkerfält och ängar Om våren, medan sjöarna ännu äro is- 7 Nilssons uppgift (del 1 sid. 34), att den bruna kärrhöken skulle häcka 1 södra Norge, är påtagligen oriktig. Likaså torde hans utsaga (efter Malmlén), att Kan häckar vid Göte- borg, tåla bekräftelse. ++ Enl, meddel. i Soc. pro fauna et flora fennica. IIft, 15 s. 183. Han flyger då helt systematiskt teg upp och teg ned, noga undersökande hela fältet och hållande sig lågt efter marken. vid sjöstränderna. När han upp- täcker en sork eller dylikt, kastar han sig blixt snabbt ned för att hugga sitt rof. Han lefver mest af sorkar och fåglar, gör rätt stor skada på and- ungar samt fångar stundom äfven fisk. För sin Under våren hör man honom mycket sällan skrika, men trefnad fordrar han vassbevuxna sjöstränder. när ungarna komma ut, låta de ej sällan höra sin gälla stämma, som något erinrar om dufhökens. I vassen bygger han ett rätt stort bo af torra vass-strån och lägger däri 4—5 hvita ägg, någon enda gång tecknade med få och matta, rödaktiga fläckar. Äggen äro 47—55 mm. långa och 35—42 mm. tjocka. 2. Underfam. Falkar, Falcomin. Öfvernäbbet med en tandlik flik (se nedan). Tyglarna täckta af borst. Underbenet mycket längre än tarsen, den senare åtminstone på baksidan täckt af fjäll och utan plåtar. en hinna förbunden med mellantån. Yttertån vid roten genom Underfamiljen omfattar öfver 80 arter, fördelade på 13 släkten. Falksläktet, Falco, L. Näbbet kort, tjockt och ovanligt kraftigt, ända från roten böjdt nedåt med stark, snedt nedböjd spets. en skarp, utstående flik, den s. k. falktanden, un- Öfvernäbbet strax bakom näbbhaken med dernäbbet med en motsva- Näsbor- rarna runda, i midten med rande inskärning. hård knöl eller uppstående pelare (se vidstående teckning). Vingarna äro tämligen långa re o 9. och mycket spetsiga med 2:a HT ufvud!aflrkfall 2 handpennan längst. Stjärten är af medellängd, tvär eller svagt afrundad. Tar- serna jämförelsevis korta och starka, framtill belagda Höger fot af jaktfalk !/3. med små kantiga plåtar, hvilka stundom nedtill äro större och tvärställda. Falksläktet omfattar omkring 57 arter, spridda öfver större delen af jorden. Vanligen afskiljas jakt- falkarna till ett släkte, Hierofalco, med 6 arter, torn- falkarna och aftonfalken till ett annat, Cerchneis, omfattande 22 arter. Det senare kännetecknas då af sina korta tår (mellantån når ej dubbla längd) med deras relativt små trampknö- lar. Släktet Falco i inskränkt mening, i motsats till de båda andra, utmärkes af, att yttertån (utan klo) är längre än innertån (utan klo); hos de andra släktena äro de ungefär lika. Hos stenfalken äro de båda första handpennorna tydligt inskurna i infanet, hos jaktfalkarna är in- skärningen otydlig på den andra handpennan och saknas hos lärk- och pilgrimsfalken samt hos afton- falken alldeles, hos tornfalken finnes den, ehuru svag. näbbåsens / De tre första hand- pennorna aflärkfalk !/,. De tre första hand- pennornaaf stenfalk !/,. De tre första handpen- norna af jaktfalk !/;. Ädelfalkarna, till hvilka jaktfalkarna, pilgrims- falken, lärkfalken och dvärgfalken räknas, föra ett helt annat lefnadssätt än tornfalkarna. De flyga utomordentligt snabbt och väl samt fånga vanligen sitt byte i luften, i det de uppifrån störta sig på detsamma. Det förefaller härvid, som skulle deras offer stundom dödas af den våldsamma samman- stötningen. Åtminstone har den ene af oss iakttagit, huru t. ex. änder vid pilgrimsfalkens angrepp stör- tade döda till marken. Det var ädelfalkarna, som jämte hökarna och någon gång örnarna fordom dres- serades och användes eller ännu af araber och ta- tarer användas till jakt. Tornfalkarna åter flyga sakta fram öfver marken och stanna då och då med fladdrande vingar för att noga speja efter byte, som de gripa på marken. Alla falkar lägga tätt brunfläckiga ägg, oftast 4—6. Endast honan rufvar, men båda makarna hjälpas åt med uppfödandet af ungarna. Honan är alltid större än hanen. Könen ha stundom lika dräkt, stundom t. ex. hos tornfalkarna mycket olika. Ungarna äro mer eller mindre olika de gamla. Alla falkar ega brunaktig, ingen gul iris. 134 Öfversikt af arterna. I. Tarserna på framsidan fjädertäckta ned- om midten. A. Ryggen med hvita eller ljusgrå fläc- kar och tvärband ...........s.s0200000 gyrfalco. B. Ryggen utan hvita eller grå fläckar. F. sacer. II. Tarserna på framsidan icke fjädertäckta nedom midten. A. Tarsen lika med eller kortare än mel- lantån utan KlO:.:....s..--cecses-o-es->s He PELEGYYVNVUS: B. Tarsen längre än mellantån utan klo. 1. Öfre kroppssidan icke rödbrun. a. Klor svarta. + Halsens sidor med en större hvit eller hvitgul fläck...... F. subbuteo. «+ Halsens sidor med smala, svartaktiga eller bruna, längs- gående fläckar ............... F. lithofalco. b. Klor gulaktiga .........ssess+ 20 - HN VeSPErbiNus. 2. Öfre kroppssidan rödbrun med SVAL LV HA Ck beses ses as slss sleek le SR FIA UNNVUM CU USE Jaktfalken, Falco gyrfalco, IL. fig. 5 och 7). Syn. Hierofalco gyrfalco. (Tafla 27, Islandsfalken, Falco islandus, Gmel. Syn. Falco rusticolus, Fabr. Sydgrönlandsfalken, Falco holboelli, Sharpe. Syn. Falco arcticus, Blasius. Grönlandsfalken, Falco candicans, Gmel. Syn. Falco islandus, Fabr. Namn: Jaktfalk, Blåfot, Hvitfalk, Gerfalk. Norska: Jagtfalk. Danska: Jagtfalk, Islandsfalk. Hvidfalk. Faeröarna: Fålkur. Tsland: Fålki, Va- lur, Haukur. Finska: Tunturihaukka, Jahtihaukka, Tunturikoppelohaukhka. Lapska: — Rievsakfalle, Tuottarkoappil-fallt. Som synes af ofvanstående förteckning och ne- dan bifogade öfversikt, har man uppdelat jaktfalken i ej mindre än fyra geografiska raser, eller, om man arter." De skilja sig mest därigenom, att Island och Grönland äro hvitare och obe- Här nedan lämnas utförligare färg- så vill, de från tydligt större. beskrifning endast af den vanliga i Skandinavien bofasta jaktfalken. F. candicans: hufvudet helt hvitt eller med smala, svarta längsstreck. Hela undersidan och skänklarna hvita, de senare stundom med smala, svarta streck. Stjärten hel- hvit eller med mer eller mindre fullständiga, svarta tvärband. Den gamla fågeln med både näbb och fötter gula. Nord- amerika, Grönland, om vintern i nordvestra Europa. + Flera författare skilja dock ej Falco holboelli från Falco islandus. F. islandus : Hufvudet hvitt med svarta streck, bröst och skänklar hvita, de senare med svarta eller grå tvärstreck. Näbb blåaktigt, fötter gula. Island, om vintern i nordvestra Europa. F. holboelli skiljer sig från F. islandus därigenom, att hufvudet stundom och bröstet alltid äro hvita. Han torde lämpligast sammanslås med föregående. Grönland. F. gyrfalco: hufvudet svartgrått med eller utan obetyd- lig hvit inblandning. Hela undersidan fläckad af svartbrunt. Öfversidan och stjärten med grå, ej hvita, fläckar och band. Norra Europa, Asien och Amerika, på Spetsbergen saknas han i regel, men är dock en gång sedd där (Holmgren). Ungfåglarna, åtminstone af de tre sista raserna, äro knappast möjliga att skilja åt. F. gyrfalco: ofvan brunaktigt grå med ljusgrå fläckar och tvärband, öfvergumpen ljusare. Hand- pennorna med otydliga, hvitaktiga fläckar i utfanet och hvita tvärband i infanet. Stjärten ljusgrå med brunaktiga tvärband och smal, hvit spetskant. Huf- vudet ofvan gråsvart med hvitaktiga fläckar på nac- ken och hvit inblandning på halsens sidor. Stru- pen och bröstet hvita med längsgående, svartbruna spolfläckar. Återstående undre kroppsdelarna gul- aktigt hvita med svartbruna fläckar, som på sidorna, skänkelfjädrarna och undre stjärttäckarna bilda tvär- band. Honan är större och ofvan något mörkare än hanen. Iris mörkbrun. Näbb mörkt hornfärgadt, vid roten gulaktigt. Vaxhud gul. Fötter grönak- tiga med svarta klor. Längd I 520—572, 9 575 —608 mm. Vingen I 355—391, 9 400—410 mm. Ungfågeln är ofvan mörkt brungrå med smala, hvitaktiga fjäderkanter. Undre kroppsdelarna hvit- aktiga med stora, täta, bruna, längsgående fläckar. Fötterna blåaktiga. I Sverige finnes jaktfalken som häckfågel en- dast i fjälltrakterna från Lappland, där han ej torde vara så sällsynt, ned till Jämtland (Sundström). Till södra Sverige kommer han endast under sen- hösten och vintern och är äfven då alltid sällsynt. I Norge är han isynnerhet allmän i Finnmarken, på öarna längs kusten och på fjällvidderna, men häckar på fjällen äfven söderut ända ned i Tele- marken. Låglandet och kusten besökas vintertid (Collett). Han bebor Finlands nordliga fjäll, äfven- som ryska lappmarken och anträffas vintertid mycket sparsamt i landets södra delar. I Danmark är han sällan iakttagen (mest ungfåglar) och endast vinter- tiden (Collin). TIslandsfalken är funnen i Norge (""/, 1879) vid Lillehammer och ('/, 1886) på Li- sterland. Grönlandgfalken har erhållits i Porsanger (okt. 1887) och vid Mandal (”/, 1890) (Collett). En del jaktfalkar, särskildt ungfåglar, flytta ur landet under men de flesta torde stanna kvar i fjälltrakterna, och arten öfvervintrar såvil vintern, 135 "luften på samma sätt som tornfalken. vid Nordkap som i det inre af Lappland. De gamla fåglarna torde öfver hufvud mycket sällan lämna fjällen. Helst väljer jaktfalken till uppehållsort ett brant fjäll i närheten af någon större sjö eller vid kusten. Endast sällan träffas han bosatt i skogs- trakter. Han synes enligt såväl andras som våra iakt- tagelser ha sina bestämda jakttider: midt på för- middagen och midt på eftermiddagen, Härvid fly- ger han vanligen på 10—20 meters höjd öfver mar- ken, stundom med flaxande vingar hejdande sig i Eljes sitter han trög på någon större sten, spejar dock åt alla håll och är ej sen att infinna sig, om någon ripa eller annan fågel flyger upp. Vid fågelbergen är han en riktig mordängel, som regelbundet två gånger om dagen griper sig en alka. Om vintern lefver han till stor del af ripor. Han försmår för öfrigt hvarken fjäll-lemlar eller ekorrar. Han tyckes i motsats mot pilgrimsfalken gripa fåglar äfven på marken, och den ene af oss erhöll en ung jaktfalk, som elagit klorna så fast i en orrbulvan, att han hängde kvar i densamma en god stund. När man nalkas boet, flyga båda makarna ängs- ligt fram och åter, under det de låta höra ett skarpt, hvisslande skrik, som kan återges med »piä piä piä piä». Af kvistar och ris bygges jaktfalkens rede på en afsats i någon brant bergvägg, stundom skyddadt af en öfverhängande klippa. Äggen, 3— 5, läggas vanligen i sista veckan af april månad. De äro gulhvita med tätt sammanlöpande, bruna fläc- kar, som oftast helt och hållet täcka ägget. Längd 57—062 mm., tjocklek 44—47,5 mm. Tatariska jaktfalken, Falco sacer, Gmel. (Tafla 27, fig. 1). Syn. Falco lanarius, Nilss. Namn: Slagfalk, Nilss. Ofvan mörkbrun med rödbruna fjäderkanter eller någon gång rödbruna tvärband. Handpennorna bruna, infanet med gulhvita tvärfläckar. Stjärten brun med ofullständiga, gulhvita tvärband. Hjässan rödaktig, ofta urblekt, med täta, mörka längsstreck. Nacken, undersidan och de undre vingtäckarna hvit- aktiga, öfverallt utom på strupen med längsgående, bruna fläckar. Iris mörkbrun. ' Näbb hornfärgadt med blå anstrykning, fötter och vaxhud gulaktiga. Längd 430—600 mm. Vingen 255—400 mm. Ungfågeln ofvan gråbrun med rostfärgade fjä- derkanter. Den tatariska jaktfalkens område omfattar syd- östra Buropa och nordöstra Afrika samt sträcker sig I norden har han endast en gång erhållits, nämligen i början af genom Centralasien till norra Kina. århundradet, då ett stormdrifvet exemplar enligt uppgift skall ha slagit ihjäl sig mot Lunds dom- kyrka (Sundevall). j Det är denna falk, som jämte Falco feldeggi af araberna användes vid jakt. Pilgrimsfalken, Falco peregrinus, Tunst. (Tafla 27, fig. 2). Syn. Falco communis, Gmel. Namn: Vandringsfalk, Mindre jaktfalk, Van- lig jaktfatk; Slaghök (Göteborg, Bohusl.); Valhök (Bleking). Norska: Pilegrimsfalk. Danska: Van- drefalk, Duefalk, Blaafalk. Faeröarna: Fålkur. Finska: Muwuttohaukka, Leivohaukka. TLapska: RBiev- sakfalle. Rygg, skuldror och öfre vingtäckfjädrar askgrå med svartaktiga spolar och tvärband. och stjärttäckare ljusare. Öfvergump Armpennorna af ryggens färg, ljusare längs infanet, handpennorna svartaktiga med hvitaktiga tvärband på undersidan och infanet. De undre vingtäckarna hvita med svarta tvärband. Stjärten svartaktig med gråa tvärband och ljus spets. Hufvud och nacke samt ett band från mungipan svartaktiga. Strupen, en fläck på halsens sida samt bröstet hvitaktiga, bröstets sidor och undre del med dropplika, svartaktiga fläckar. Öfriga undre kropps- delar hvitaktiga med svartaktiga tvärband. Honan liknar hanen, men är större. Iris mörkbrun. Näb- bet svartaktigt, det undre vid roten gulaktigt, vax- huden gul. Fötter gula, Längd Is 393—423, 9 490—512 Vingen I 297—310, 2 360— 370 mm. Ungfågeln är ofvan mörkt brungrå med smala, rostgula fjäderkanter samt på hjässan och nacken mm. med ljust rostgula fläckar. Undre kroppsdelarna gulaktigt hvita—rostgula med längsgående, svart- bruna fläckar. Fötter blåaktiga. Få fåglar ha så vidsträckt utbredning som pil- grimsfalken. Han finnes med undantag af Austra- lien nästan öfver hela jorden. I Sverige är han spridd och häckar från och med Skåne åtminstone upp till närheten af Qvickjock och till Juckasjärvi (Sundevall) samt på Gotland. från Hvalöarna till Sydvaranger och Vadsö. I Norge finnes han Han synes föredraga kusttrakterna, men bebor äfven fjäl- len i det inre. Likaså finnes han, ehuru på det hela taget ganska sällsynt, öfver hela Finland. I Danmark är han rätt allmän vintertid, och om som- maren ses ofta ungfåglar, men han är endast funnen häckande på Möen samt i början af århundradet på 136 På Bornholm häc- kar han, och Faeröarna besöker han stundom, men 7 Christiansborgs ruiner (Collin). ehuru han är allmän på Grönland, saknas han all- deles på Island. Pilgrimsfalken ankommer till mellersta Sverige i början af april och flyttar bort i oktober. Under höstflyttningen är han ofta rätt allmän på sådana lokaler, där änder och vadare samla sig i stort an- tal, såsom exempelvis på södra Öland. Pilgrims- falken väljer hos oss helst sin vistelseort vid branta berg, som ligga vid sjöar. På sådana platser söker man honom sällan förgäfves, men han häckar äfven inne i stora skogar och ute på kala, vattendränkta mader, blott där finnes rik tillgång på änder. Han är utomordentligt starkt byggd, ganska skygg, men mycket rofgirig. Han lefver mest af sjöfåglar, särskildt änder, hvilka han alltid fångar i flykten, dock håller han ofta till godo äfven med vadare, trastar och starar eller till och med gul- sparfvar. När en större fågel någon gång anfalles, hjälpas makarna åt. Så såg en gång den ene af oss, hur en ung trana på detta sätt fångades. När man nalkas hans ägg eller ungar, flyger han skrikande omkring fridstöraren och är då stun- dom så djärf, att han slår tätt öfver dennes hufvud. Hans läte är starkt hvisslande. Något egentligt bo bygger han knappast. Van- ligen läggas äggen i en fördjupning eller afsats på någon bergvägg, dit han stundom drågit ihop några strån eller kvistar, ibland finner man dem i ett öf- vergifvet roffågelbo. Som mer ovanliga häckplatser kunna anföras gamla ladtak, toppen af höstackar eller en tufva i ett kärr, allt lokaler, den ene af oss varit i tillfälle att iakttaga. Äggen, som läggas i slutet af maj eller början af juni, äro vanligen 3 —4, mer sällan 5—6, till grundfärgen hvit-gul-teck- nade med tätt sammanlöpande, bruna fläckar. Längd 48—55 mm., tjocklek 38—42 mm. Lärkfalken, Falco subbuteo, L. (Tafla 27, fig. 6). Syn. Hypotriorchis subbuteo. Namn: Norska: Laerkefalk. Danska: Laerk- falk, Blaafalk. Finska: Nuolihaukka, Leivohaukka. Ofvan mörkt askgrå, bakåt ljusare. Handpen- norna svartaktiga med ljusa tvärfläckar i infanet. Stjärten af ryggens färg, dess mellersta pennor ofläc- kade, de öfriga med ljusare tvärband iinfanet. Huf- vudet ofvan svartaktigt med smala, rostfärgade, ofta otydliga, fjäderkanter. Örontäckarna och ett band från munviken nedåt halsen svarta. I nacken tvänne hvitaktiga fläckar. Strupen och halsens sidor gul- hvita, ofläckade. Bröst, buk och sidor gulhvita med o täta, långsgående, svarta fläckar. 2 Skänkelfjädrarna och undergumpen roströda. Honan är något större, ofvan mörkare, det rostbruna under stjärten är ble- Tris brun. Näbb hud. Fötterna gula. Längd 306—345 mm. Vingen 259-—266 mm. Ungen är ofvan mörkt gråsvart med rostgula eller hvitaktiga fjäderkanter. kare. svartaktigt med gul vax- Vingarnas och stjär- tens pennor med ljusa spetsar. Undre kroppsdelarna matt rostgula, svartfläckiga; skänkelfjädrar och un- dergump enfärgadt rostgula. Lärkfalken förekommer öfver hela Europa och norra Asien samt öfvervintrar i Indien och södra Afrika. österut. Skåne upp till Uppland och Värmland. Mot norden synes han aftaga i antal, men är funnen vid Sunds- vall och häckar vid Östersund (Sundström). Nord- ligaste fyndorten torde vara Luleå lappmark (Carl- son). På Gotland häckar han liksom på Bornholm. I Norge är han sällsynt och aldrig funnen norr om Dovre (Collett). I Finlands södra och mellersta de- lar är han ganska allmän. Mot norr är han funnen till Kajana (Mela) och Uleåborg (Dresser). I Dan- mark är han tämligen allmän (Collin). Lärkfalken är en äkta flyttfågel, som ankommer till Vestergötland och Uppland i början eller midten af april och flyttar bort i september och oktober, följande flertalet af våra flyttande småfåglar åt. Han uppehåller sig helst i skogskanter eller små, på slätten liggande, skogsdungar, särskildt gärna sådana, som gränsa intill vassrika sjöar eller träsk. Han är en utomordentligt skicklig flygare, som, enligt hvad den ene af oss varit i tillfälle att iakt- taga, i luften fångar till och med tornsvalan. Van- ligen är han ute på jakt en stund tidigt på förmid- dagen och om aftonen till mörkrets inbrott, men midt på dagen hvilar han i någon trädtopp eller dylikt och är då ofta så litet skygg, att man öppet Talrikast är han 1 vester och aftager i antal I Sverige är han allmän från och med kan gå tätt under honom. Han lifnär sig vår och höst mest af småfåglar. I vissa trakter, såsom på Öland, är han äfven under sommaren en farlig fiende för småfåglar, i andra t. ex. Uppland och Vester- götland lefver han sommaren öfver så godt som ute- slutande af insekter. En stund på förmiddagen och särskildt mot aftonen, ända tills det blir mörkt, samla lärkfalkarna sig ofta flera stycken öfver någon vass eller annat ställe, där sländor finnas i stort an- tal, och anställa jakt på dessa. De flyga därvid helt sakta på en höjd af 10—15 meter fram och åter, under det de med fötterna fånga den ena sländan efter den andra, och för hvarje slända, som gripes, stannar falken i luften, höjer sig något, för den 137 Ofta hafva vi sett honom öfver hyggen i skogen på lik- nande sätt drifva jakt på skalbaggar. Märkligt är, att lärkfalken kan fånga insekter i så stor skala, fångade sländan till näbbet och förtär den. Den ene af oss har i Vestergötland undersökt flera af hans bon med ungar i och ej funnit en fjäder eller ett ben, som antydde, att ungarna matats med annan föda än insekter. Sådana utgjorde äfven det enda inne- hållet 1 deras kräfvor. Lärkfalken bygger alltid sitt näste i träd och in- reder ofta därtill ett gammalt kråkbo. När han själf bygger, väljer han alltid gröfre grenar än kråkfåglarna och fodrar redet inuti med små jord- torfvor, mossa o. d. Nalkas man lärkfalkens bo, när han har ungar, anfalla falkarna med raseri un- der vildt skrik. att det förslår till föda åt ungarna. Deras läte är ett hvisslande »gäth, gäth, gäth». Han häckar vida senare än våra andra falkar. 15—20 juni, och ungarna lämna boet först i början eller midten af augusti. Sålunda pläga äggen läggas omkring den Äggen, vanligen tre, äro 39—46,5 mm. långa och 30,5—534,5 mm. tjocka. Dvärgfalken, Falco aesalon, Tunst. fig. 3 I, fig. 4 ung Q). (Tafla 27, Syn. Falco lithofalco, Gwmel., Aesalon Uitho- falco, F. regulus, Pall. Namn: Stenfalk. Norska: Dvcergfalk, Sten- falk. Danska: Dvcergfalk, Stenfalk, Blaafalk, Lille Spurvehög. Feeröarna: Smiril. Island: Smi- rill. Finska: Poutahaukka, Pikku haukka; Nuoli- haukka (Muonio). Lapska: Cicasfalli (Muon.); Titti (Utsj.). Gammal hane: ofvan askgrå med svarta spol- streck. Handpennorna svartaktiga med hvita tvär- band i infanet. Stjärten af ryggens färg med ett bredt, svart bräm och en smal, hvit kant vid spet- sen, stundom med några otydliga, svarta tvärband. Pannan och hufvudets sidor hvitgrå med rostbrun inblandning och svarta spolstreck. Strupen hvit. Undersidan samt ett band rundt nacken ljust rost- bruna med hvit inblandning och långsgående, mörk- bruna fläckar. Stjärttäckarna hvitaktigt rostgula med få svartbruna spolstreck. Honan är ofvan brun- grå med rostfärgade tvärband och svarta spolar. Handpennorna svartbruna med rostfärgade tvärband. Stjärten mörkbrun med rostfärgade tvärband. Bröst och buk hvitaktiga med smala, långsgående, bruna fläckar. Iris mörkbrun. Näbbet i vid roten vaxgult, vaxhuden gul. Fötterna gula klor. Längd & 280—302, 9 305— Vingen I 191—207, 9 214—220 mm. 18 spetsen svart, med svarta 525 mm. Ungen liknar honan, men är ofvan mörkare och under med tätare och bredare fläckar. Dunungen hvitaktig, senare mer grå. Dvärgfalken bebor Europa och norra Asien ända till Indien och Kina. I Amerika saknas han, men att han besökt Grönland, visas af, att den ene at oss på Nordgrönland funnit stjärtpennan af en gam- mal hane. Om vintern besöker han södra Europa och norra Afrika. I den skandinaviska halföns fjäll- trakter är han den vanligaste af alla roffåglar. Han häckar äfven på södra och mellersta Sveriges slätt- bygder. Således i Uppland samt tämligen allmänt på Vestgötaslätten Äfven på Got- I Norge häckar han hafva vi funnit honom häckande och i Ottenbylund på södra Öland. land häckar han (Kolmodin). ock på låglandet t. ex. på Jiederen, där han lägger sitt bo under någon sten eller på marken (Collett). I norra Finland är han allmän, i södra däremot sällsynt. I Danmark förekommer han endast under flyttningarna samt någon gång om vintern. På Fzeröarna finnes han året om, på Island endast som- martid. Dvärgfalken är en fyttfågel, som ankommer till Sverige i april och flyttar bort i oktober. En och annan ung fågel öfvervintrar dock hos oss. MNSå- lunda hafva vi fått honom om vintern både 1 Ve- stergötland och Uppland, och Collett omtalar lik- nande fall från Norge. I fjälltrakterna träffar man dvärgfalken mest bosatt i björkbältet. I södra Sve- rige finner man honom endast bosatt i små, på slät- ten belägna, löfskogsdungar. I barrträd hafva vi aldrig funnit hans bo. Dvärgfalken är småfåglarnas mordängel, de utgöra hams uteslutande föda. Att han, som någon gång sker, förtär insekter, torde höra till undantagen. Han jagar på helt olika sätt mot de öfriga falkarna. Snabbt som en pil flyger han fram längs marken, och när han då stöter på någon på marken sittande fågel, flyger denne 1 öfverraskningen upp och gripes då ofta genast eller förföljes han vanligen, tills han blir uttröttad och fångad, såvida ham ej dessförinnan kasta sig hunnit ned bland gräs eller buskar och sålunda rädda sig. Han angriper stundom rätt stora fåglar, vi hafva sett honom fånga rapphöns och brockfåglar. Han är föga skygg, och på sina jakt- färder väjer han ofta ej undan för människor. Stundom bygger dvärgfalken själf sitt bo af men ofta använder han Äggen, 4—5 till antalet, kvistar och små torfvor, något gammalt kråkbo. likna de öfriga falkarternas, men äro vanligen mörkare. Längd 306—41,5 mm., tjocklek 29—33 mm. 138 Aftonfalken, Falco vespertinus, L. (Tafla 28, fig. 3, gammal gg, fig. 4, ung 2). Syn. Falco rufipes, Beseke, Tinmmwmculus ves- pertinus, Cerchneis vespertina. Namn: Rödbent falk. Danska: Rödfodfalk. Finska: Punajalka-haukka. Gammal hame: mörkt blågrå. Stjärten enfärgad, svart. Handpennorna askgrå med svarta spolar. Skänkelfjädrarna, undergumpen och underbenets fjä- drar brunröda. Honan ofvan, på rygg, vingar och öfvergump mörkgrå med svartaktiga tvärband och spolar. Handpennorna med hvitaktiga tvärfläekar i Stjärten grå, Hufvud och bakhals rostbruna. Under ögat en svart fläck. Stru- infamet, undre vingtäckare rödbruna. under gråhvit med svarta tvärband. pen och halsens sidor gulhvita. Öfriga undre kropps- delar ljust rostbruna med några få svarta spolstreck på sidofjädrarna. Iris Näbbet i spetsen svart, vid roten gulaktigt. Den nakna trakten kring rödbrun. ögat, vaxhuden och fötterna gulröda, klor gula. Längd 279—305 mm.. Vingen 235—254 mm. Ungen är ofvan svartbrun med breda, rostbruna tvärband och fjäderkanter. Vingpennorna kantade med hvitaktigt. : Stjärten svart med talrika, rödbruna tvärband. Pannan och undre kroppsdelarna hvitak- tiga, en stor svart fläck under ögat. Bröst och sidor tecknade med långsgående bruna fläckar. Sedan den unge hanen blifvit gråblå, behåller han ännu ett år de hvita tvärbanden på stjärten och handpennornas undersidor. Aftonfalken har en ostlig utbredning och bebor östra och södra Europa, om vintern besökande syd- vestra Afrika. synt, i Asien ersättes ham af en närstående art, Falco I vestra Europa är han mycket säll- amurensis. I Sverige är han upprepade gånger an- träffad och har möjligen äfven häckat här, ehuru hans bo ej blifvit funnet. Så är han skjuten i Norrhviddinge i Skåne (""/, 1857, Nilsson), vid Lund ('"/, 1864) samt i Skåne (”/, 1866), på Öland är han skjuten vid Ottenby ('"/,, 1891, Kj. Kolthoff, 2 exemplar sågos), likaså är en gammal hane iakttagen vid Böda ett par gånger ("/, och ''/, 1890, Kolthoff), vidare skjuten vid Nyköping ("”/, 1862), i Nerike (våren 1869, Carlson), två gånger vid Upsala (""/, 1860: och ”/,; 1883) samt (maj 1873) vid Luleå (Upsala museum). I Norge är han ej iakttagen. I Danmark har ham ofta erhållits såsom på Lzesö (maj 1850), på Falster, där han årligen skall häcka, vid Ribe (våren 1578) och vid Stege, likaså skall han ha häckat på Born- holm (Collin). ställen, såsom vid Borgå, Lovisa, Uleåborg, Kajana I Finland är han skjuten på spridda m. fl. I Olonetz är ham ej sällsynt. Aftonfalken har fått sitt namm däraf, att ham jagar till sent om aftonen. Han lefver mest af in- sekter och lär ofta förekomma i flock, samt häckar kolonivis. Han lägger sitt bo i träd, och äggen, 4 —3 till antalet, likna rätt mycket tornfalkens, men äro något mindre. Längd 37—40, tjocklek 29,5— 31 mm. Tornfalken, Falco tinnunculus, I. fig. 1; Q, fig. 2, I) (Tafla 28, Syn. Cerchneis tinnuncula, Tinnunewlus tin- munculus, T. alaudarius, Briss., T. linnei, Malm. Väderpulare (Nerike, Vestmanl., Da- Norska: Taarnfalk. Namn: larna); Spärring (Sörml.). Danska: Taarnfalk, Iirkefalk, Musefalk. Feer öarna: Fålkur. Finska: Tornihaukka, Puna- haukka. Hane: ofvan brunröd med en svart fläck i spet- sen af hvarje fjäder. Handpennor och handtäckare svartbruna med hvita tvärband 1 infanet. Bakrygg, stjärttäckare och stjärt blågrå, den senare med ett Huf- vudet och nacken blågrå med svarta spolstreck. Stru- bredt svart: band nära spetsen, som är hvit. pen gulhvit, undre kroppsdelarna för öfrigt rostgula med svarta fläckar, som på bröstet bilda långsgående streck. Skänkelfjädrarna och undergumpen ofläckade. Honan har hufvud och nacke ljust rostfärgade med RByoo svarta spolfläckar. gg, skuldror och armpennor med breda svarta tvärband. Öfvergump och stjärt rödbruna med otydliga tvärband. Stjärten med svart spets. Iris brun. Näbb hornsvart, vid roten gul- aktigt; vaxhuden och fötterna gula. Längd 331— 35 mm. Vingen 245—266 mm. Ungen liknar honan, men har stjärten med tal- rika svarta tvärband. Dunungen hvitaktig. Tornfalken förekommer öfver hela Europa och Om Indien samt nordöstra eller till och med södra Af- rika. falkarna. norra Asien. vintern besöker han Kina och I norden är han kanske den vanligaste af I Sverige är han talrik från Skåne långt upp i Norrland. Vid Sundsvall häckar han allmänt, och vid Storlien är han iakttagen häckande. Äfven i Lappland fär han funnen, såsom vid Arjeploug, Tjeggelvas och Wihrijaur (67? 30' N. Br.) (Sundevall). I Norge om 'Trondhjem. är han allmän, men aftager i antal norr Dock är han funnen på fjällen vid Tromsö (Lilljeborg 1850) samt är iakttagen äfven i (Collett). Sådana lemlar uppträda i mängd, finnes han talrikt åtmin- Finnmarken år, då sorkar och stone till poleirkeln. På fjällen går han ofta upp i Finland blir sällsyntare- norrut, men är funnen häckande i björkregionen. I södra är han allmän, Kemi lappmark samt skjuten vid Muonio (”'/, 1867, Mela). möjligen till och med stadd 1 aftagande, åtminstone I Danmark är ham ej egentligen allmän, på öarna, men finnes dock öfver hela landet (Collin). Tornfalken ankommer till Sverige i början af april, stundom redan 1 mars, och flyttar bort i ok- tober. Någon enda gång under blida vintrar öfver- vintrar han till och med så nordligt som vid Upsala. Tornfalken tillhör slättbygden; helst bosätter han sig i torn, gamla ruiner eller branta bergväggar och häckar då ofta kolonivis. par bosatt i till slätter gränsande skogskanter eller Men han finnes äfven i spridda på slätten stående dungar och enstaka träd. Dagen igenom ser man tornfalken flyga fram och åter öfver åkerfält och ängar för att söka sin 25 me- ters höjd och stannar ofta under långa stunder på föda. Han håller sig då vanligen på 15 samma ställe, breder ut stjärten och flaxar med vin- garna, under det han spejar på marken efter rof. Upptäcker han en sork, gräshoppa eller dylikt, stör- tar han ned, men hejdar sig vanligen en eller två gånger på vägen, för att förvissa sig om, att bytet finnes kvar. När han gripit detsamma, förtäres det på marken.” Tornfalken lefver mest af fältmöss, ödlor och insekter, fågelungar samt någon gång full- vuxna småfåglar. På eftersommaren förtär han en myckenhet gräshoppor. Där han förekommer i ko- loni, hör man ofta hans skarpa hvisslande stämma, och när han i lugn sitter vid boet, låter han stun- dom höra ett starkt knäppande ljud, som ofta öfyer- går i det vanliga lätet. Tornfalken bygger ett enkelt bo af några ris- kvistar eller dylikt. Ofta lägger han äggen nästan utan bale på en bergsafsats, i hål i murar eller träd, eller gör han sig hemmastadd i något öfvergifvet kråkbo. Äggen, 4—6 till antalet, äro hvitaktiga med stora, ofta helt sammanflytande, bruna fläckar. Längd 36—42 mm., tjocklek 29—32 mm. 3. Underfam. Hökar, Astwimnm. Tyglarna täckta af borst. Underbenet af unge- skillnaden mindre än längden af baktåns klo. Yttertån medelst en hinna förbunden med den mellersta. fär samma längd som tarsen, vid roten Höksläktet, Astur, Bechst. Näbbet är från sidorna starkt hoptryckt med öfverkäkens spets lång, skarp och rakt nedböjd. Öfverkäkensg undre brädd saknar »tand», men eger en mer eller mindre tydlig utbuktning vid näs- borrarna. - Näsborrarna ovala utan den upphöjda punkten i midten. Ögonlocken och trakten kring 140 ögat fjäderklädda, ej som hos falkarna nakna. Vin- garna äro jämförelsevis korta och breda med af- rundade spetsar. 4:de vingpennan längst och föga längre än tredje; 2:dra— 5:te pennorna inskurna i båda fanen, den I:sta blott i infanet och den 6:te endast i utfanet. Stjärten, 1 spetsen afrun- dad, når med nära ”/, af Hufvud af ung dufhök ”/3. ; sin längd utom vingspet- sarna, d. v. s. längre än hos någon annan nordisk roffågel. Tarserna, äro fjäderklädda nedom falkarna och framtill hvaraf som än hos tvärställda plåtar, äro 4 gånger bredare än långa. hälen, äro längre de Tårna äro långa och försedda med stora trampknölar. täckta med breda, nedre Könen likna men honan är hvarandra, betydligt större, och ungarnas dräkt afviker något från de gamlas. Höger fot af dufhök. Hökarnas flykt utmärkes af, att de då och då göra några kraftiga, hastiga slag med vingarna för att dessemellan segla. Från falkarna skiljas de i flykten genom sina trubbiga vingspetsar och från både falkar och vråkar genom sin långa stjärt. Hökarna uppehålla sig om sommaren mest inne i barrskogarna, där de lefva af fåglar och smärre däggdjur. Höst och vinter draga de vida omkring och besöka då gärna slättlandet. De äro till ytter- lighet rofgiriga, däri öfverträffande andra roffåglar. De bygga bon i träd, och deras bon äro lätt igen- kännliga från andra roffågelbon därigenom, att de bestå af fina kvistar, inuti fodrade med ännu finare. Torfvor, mossa, gräs o. d. saknas alltid. Hökarna, som omfatta 54 arter, äro spridda öfver största delen af jorden; hos oss finnas endast två Vanligen afskiljas sparfhökarna, 23 till antalet, såsom ett eget släkte, Accipiter eller Nisus, utmärkt däraf, att mellantån utan klo är mer,än arter. dubbelt så lång som näbbryggen, från vaxhuden räknadt. Veaster fot af sparfhök. Öfversikt af arterna. I. Tarserna starka, framtill och baktill med tydliga tvär plätals ses... ssk - ÅA. palumbarius- I. Tarserna spensliga, framtill och baktill med mindre tydlig plåtbeläggning ...... Å. msus- Dufhöken, Astur palumbarius, (L.) (Tafla 28, fig. 5, ung &, fig. 6, gammal I). Namn: Hök, Hönshök, Slaghök; Hauk (Gotl.). Norska: Duehök, Hönsehök. Danska: Duehög, Hönse- hög, Sletfalk. Finska: Kanahaukka, Iso koppelo- haukka, Kyyhkyishaukka. Tapska: Koappil-falli, Cuönjafalle. Ofvan brungrå, öfver ögat och i nacken med ljusa fjäderkanter. Handpennorna och stjärtpennorna på öfversidan med mer eller mindre tydliga mörka, och på undersidan med gråhvita tvärband. Under gråhvit med svarta — bruna spolstreck och tvärband, undre stjärttäckare hvita. Honan är större, stöter ner i brunt och har bredare och glesare tvärband Näbb svart- aktigt. Vaxhud och fötter gula. Klor svarta. Längd 35 540--552, 9 621—664 mm. Vingen I 312—335, Q 355—395 mm. Ungfåglarna äro ofvan brunaktiga, hufvud och på undersidan än hanen. Iris gul. nacke med breda, rygg och vingar med smala, hvit: gula fjäderkanter. liga tvärband. längsfläckar. Hand- och stjärtpennor med tyd- Under hvitgula med svartbruna Dunungen är hvit. Dufhöken finnes i Europa och Sibirien ända till Kamtschatka, om vintern besökande norra Afrika, Palestina, Indien och norra Kina. I Sverige häckar dufhöken i hvarje större barrskog från och med Skåne långt upp i Lappland, likaså i Norge, där han häckar ännu i Ostfinnmarken. Han aftager dock i antal norrut. På fjällen går han stundom öfver barrskogens gräns. I Finland är han allmän upp till lappmarksgränsen, men finnes, ehuru säll- synt, äfven norr därom (Mela). I Danmark, där han bebor de skogsrikare trakterna, är han allmännare vintertid. På Lolland och i Fredericia-nejden skall han ha aftagit i antal (Collin) och torde öfverhufvud taget höra till de sällsymtare häckfåglarna. De flesta unga dufhökar flytta ur landet under en del af vintern, men återvända redan 1 slutet af februari och mars. De gamla fåglarna draga söderut, men öfvervintra allmänt på landets slättbygder. I Uppland ser man sålunda mycket sällan någon ung- fågel vintertid, medan gamla fåglar då äro allmänna. I Norge stannar dufhöken kvar längs vestkusten ända upp till Finnmarken. Dufhöken är till ytterlighet djärf, han skyr ej ens att förfölja tamhöns eller dufvor in i hus och ladugårdar, och man har exempel på, att han slagit ned på djur, som äro väsentligt större än han själf, såsom hundar och kattor; gamla harar tager han med lätthet. rof, och dels söker han jaga och uttrötta detsamma. Sedan han fångat det, I lämningar efter orrar, rapphöns, ungtjädrar, änder, Dufhöken söker dels smyga sig på sitt bär han det ofta lefvande a [4 långa vägar. vf oss öppnade dufhökar funnos vadare, trastar, småfåglar, harar och äfven råttor. I många hafva vi funnit ett öfvervägande antal ekorrar. En hade ätit endast skalbaggar. Dufhöken uppehåller sig under häckningstiden i barrskogarna och synes föredraga större sådana. I början af april månad infinner han sig vid häck- 141 platsen, och man hör då ofta makarna locka hvar- andra med en skarp hvissling. Under parnings- tiden segla de ofta liksom på lek högt i luften öfver den plats, de utsett till sitt hem. De börja tidigt arbeta på bobyggnaden och bära material till boet med fötterna. Ofta använda de samma rede flera år, När sedan ungarna i juli eller augusti lämna boet, håller familjen tillsammans ännu en tid i närheten af häckplatsen. men bygga då hvarje år om den öfre delen. Men när ungarna kunna jaga på egen de. Nätterna tillbringar dufhöken ofta i samma träd, ja, på samma gren, och denna hans nattkvist kan upptäckas på de hvita exkre- menterna kring platsen. hand, skingras Dufhökens bo hafva vi vanligen funnit på öfre tredjedelen af någon tall eller gran, aldrig likt fiskgjusens eller örnarnas i öfversta toppen. Stun- dom bygges boet, så att på ena sidan bredvid själfva redet finnes liksom en plattform, på hvilken un- garna sista tiden de äro i boet ofta sitta. I mel- lersta Sverige läggas äggen vanligen sista veckan af april. De äro oftast 4 till antalet, stundom endast 3, till färgen ljust grågröna, vanligen ofläckade, men någon enda gång tecknade med några få, glesa och matta brunaktiga fläckar. Äggets längd 58—562 mm., dess tjocklek 44—47,5 mm. Om man vid boet skjuter bort honan, rufvar hanen ibland ut äggen och föder upp ungarna. Under vanliga förhållanden rufvar hanen ej. Sparfhöken, Astur nisus, (L.) (Tafla 28, fig. 7, gammal g&). Syn. Accipiter nisus, Nisus communis, Less., N. linnet, Malm. Namn: Speckhök (Värml.); Spurvehög (Bohusl.); Spärring, Spärrhawk (Gotl.); Lärkspiän (ÖL). Nor- Spurvehök. Danska: Spurvehög, Finkehög. Finska: Varpwishauwkka; Poutahaukka (Savolaks). ska: Ofvan mörkt skiffergrå — svartgrå, öfver ögat och nacken med ljusa fjäderkanter. Armpennorna med delvis hvitt infan, hand- och stjärtpennorna med brun anstrykning och brungvarta tvärband, på under- De undre vingtäckarna med samma färg och teckning. sidan hvitgrå med glesa, svartaktiga tvärband. Under gråhvit med svartaktiga spolstreck och svart- aktiga, stundom med rödbrunt uppblandade, tvärband. Sidorna ofta med rikligt inblandadt rödbrunt. Honan är större än hanen, vanligen äfven ljusare och under med mindre rödbrunt. Iris gul. Näbb svartaktigt. Vaxhud och fötter gula med svartaktiga klor. Längd sg 320—340, Q 382--403 mm. Vingen 192—244: hanarna äro van- De ligen minst. mm. äldsta, renast färgade Ungfåglarna ofvan brungrå med rödbruna fjäder- kanter, under rostgula — hvitgula med täta, brumn- aktiga fläckar och oregelbundna tvärband. Dunungen hvit. Sparfhöken förekommer i hela Europa och norra Asien. Om vintern besöker ham Algier, nordöstra Afrika, Indien och Kina. I Sydafrika och hela Amerika ersättes han af mycket närstående former. I Sverige är sparfhöken talrik och går sannolikt åtminstone så långt 1 norr, som I Jämtland och vid Sundsvall är han allmän (Sund- ström). häckar norr därom, ja, till och med i Ostfinnmarken. barrskog växer. I Norge är han allmän till polcirkeln, men På fjällen stiger han upp 1 björkens område (Collett). I Emland är sta delarna, han allmän söderut och i de meller- men aftar i antal mot norden (Mela). I Danmark är. han näst efter ormvråken den allmännaste bland roffåglarna, hans antal är där störst höst och vinter. På Bornholm skall han i motsats mot förhållandet på Gotland vara sällsynt (Collin). Från Sverige flytta de flesta sparfhökarna bort i oktober, och endast ett fåtal, mest äldre fåglar, stannar kvar. Återkomsten inträffar i slutet af mars och början af april. Under höstflyttningen är han mycket allmän på sådana ställen, där smärre fåglar i stort antal samla sig, t. ex. vid Ölands södra udde. Sparfhöken håller om sommaren till i barr- skogen och föredrager ung, tät skog, gärna sådan, som är blandad med asp eller björk. ofta fåglar och besöker därunder städer, byar och går- Härifrån gör han långväga utflykter för att fånga små- dar, där gråsparfvarna erbjuda ett lättfånget byte. När ungarna på hösten kommit ut, håller familjen en tid tillsammans vid häckplatsen. Ungarna flyga då fram och åter öfver trädtopparna, ständigt lockande Sparfhöken jagar vanligen så, att han smyger sitt byte. Vi hafva ej sällan sett, hur väl han förstår att längs en gärdesgård eller bakom en sig på sten smyga sig inpå ett intet ondt anande offer. Att sparfhöken emellertid äfven kan med stor färdig- het fånga fåglar i flykten, visas däraf, att den ene af oss en gång sett honom fånga en tornsvala och Hans hufvud- föda utgöres af småfåglar, men han angriper äfven vid fera tillfällen unga ladusvalor. dufvor, rapphöns och halfvuxna orrar, äfvenså förtär ham sorkar och andra små däggdjur. Hans läte är en gäll hvissling. Sitt väl dolda bo bygger sparfhöken aldrig i toppen, utan vanligen rätt långv nere i någon gran tall. gång till och med 7 (Collett), äro hvita med stora, Längd 38—41,5 mm., tjock- eller Äggen, vanligen 3, ej sällan 5, någon glesa, bruna fläckar. 3 EBNESBPIA oanad) 4. Underfam. Bivråkar, Pernini. Denna underfamilj utmärkes isynnerhet genom sina tätt befjädrade tyglar. Bivråkarna förenas ofta med örnarna och gladorna i en underfamilj. Bivråksläktet, Permis, Cuv. Näbbet stort, men svagt, öfvernäbbets undre kant rak, utan tand eller utbuktning tjämf. vid- med stående teckning dem å sid. 133 och sid. 140). Näsborrarna sneda, ofvan täckta af en mjuk hud. ögat och näbbroten täckt "Trakten mellan af tätt sittande, små, nästan fjällika fjädrar, EGR Gd AR AANIARS a åk gy ej af borst. Fötterna klädda med små kantiga fjäll. ”Tarsen till midten fjäderklädd. Vingarna stora, trubbiga med 3:dje och 4:de handpennorna längst. Släktet omfattar världen, endast en är europeisk. 3 arter, tillhörande gamla Bivråken, Pernis apivorus, (1L.) (Tala 31, fig. 3, 4). Namn: Vesphök, Slaghök. Norska: Hvepsehöte. Danska: Hvepsevaage, Hvepsebussard, Hvepsefall. Finska: Mehiläishaukka. Ofvan brun, ofta med metallglans, stundom med hvitaktiga spetsar på vingtäckare och armfjädrar. Handpennorna brunsvarta. Stjärten brunaktig med till antalet växlande men vanligen fyra svartbruna stundom med Hufvudet ofvan brunt, Ibland äro hufvudet och hela halsen tvärband. askgrå sidor. hvitgula, och då finnes vanligen ett svartbrunt hand från munviken förbi ögat. Undersidan oftast hvit- aktig eller hvitgul med mörkbruna fläckar af väx- lande form, storlek och förekomst, som dock sällan saknas öfver hela buken. Stundom är hela un- dersidan rostbrun eller t. o. m. svartbrun. Någon konstant skillnad i dräkt mellan könen finnes ej, utan båda variera i lika hög grad. Iris gul. Näbb Fötter gula med svarta 0 590—626 mm. Vingen svart med gul vaxhud. klor. Längd & 556 —583, 385 —420 mm. Ungfåglarna variera ännu mer än de gamla, möjligt är, att helbruna och ljushöfdade individer, sådana de ofvan beskrifvits, endast förekomma bland ungfåglarna. 5 Dunungen är hvitaktig med gul anstrykning. Bivråken bebor Europa; om vintern besöker han Afrika, där han blifvit funnen på Madagaskar, i Kaplandet och i Kamerun, på det senare stället Hösten 1594 sköts i södra Finland en bivråk, som i vingen bar en pil af det slag Fanfolket i Vestafrika bruka (Stolpe 1895). I Sverige finnes bivråken utbredd öfver hela landet och äfven sommartid (Y. Sjöstedt). är, särskildt i de mellersta delarna, allmän. Han är ej sällsynt vid Sundsvall, skall vara funnen häckande vid Luleälf (Carlson) samt är af Lillje- borg iakttagen norr om Kengis (672. 26' N. Br.) (Sundström). (Kolmodin). östra delarna, sällsynt på vestkusten och torde ej På Gotland tycks han vara sällsynt I Norge är han vanligast i de syd- öfverstiga Dovre (Collett). Han är för öfrigt periodisk till sitt uppträdande. I Finland är han sparsamt utbredd öfver hela landet åtminstone upp till Pudas- järvi och Torneå. I Danmark häckar bivråken endast mycket sparsamt (Collin). Bivråken ankommer till Vestergötland och Upp- land i första hälften af maj och flyttar bort i slutet af augusti eller början af september, då han ofta i stor mängd sträcker öfver Skåne. Bivråken bebor hos oss såväl löf- som barrskogen samt finnes lika ofta inne i storskogen som i skogskanten eller i mindre skogsdungar. Stundom, isynnerhet morgnar och aftnar, brukar han segla omkring i vida kretsar med orörliga vingar... Han är för öfrigt en tämligen trög fågel, som långa stunder sitter stilla hopkrupen. Hans läte är en långdragen hvissling, som under parningstiden ej sällan höres. Bivråken lefver till stor del af insekter och är särskildt begifven på humlornas bon. Med sina skarpa ögon ser han på långt håll, hvar en humla kryper in i någon tufva och är då genast där. Med sina hvassa klor gräfver han fram. boet, som förtär han med hela dess imnehåll af honung och Äfven de utbildade humlorna Håller godo med. larver m. m. till döma af vår erfarenhet, ofta i bivråkens mathållning, liksom äfven fågelungar. han Ödlor och ormslår ingå, att Så t. ex. plundrade, efter hvad den ene af oss iakttagit, ett par bivråkar en (Jämf. s. 37.) hel koloni snöskator på deras ungar. Bivråkens bo lägges stundom högt uppei träd- kronan, stundom åter lågt nere i något lummigt barrträd. Ibland begagnar ban gamla ormyråkbon. Han plägar vanligen lägga sitt första ägg ett stycke in i juni och det andra 2—4 dagar senare. Ean förser nästan dagligen, medan rufningen varar, hoet med friska björklöfskvistar eller annat grönt. Unr 14 3 garna matas till stor del. med kakor ur humlebon. De lämna ofta ej redet förrän i början af augusti och äro stundom knappt flygfärdiga, när flyttnings- tiden börjar. Vi hafva i talrika undersökta bon aldrig funnit mera än två ägg; deras antal brukar angifvas till 3—4. Dessa äro gulhvita med stora, ofta helt sammanflytande, bruma och svartbruna fläckar; hvitaktiga, ofläckade ägg äro iakttagna (enl. meddelande af C. Möller). Äggets längd 45— 53 mm., tjocklek 39—42,5 mm. 5. Underfam. Glador, Milvini. Öfvernäbbets undre rand jämn eller med svag Yttertån vid Tarsen kort, mycket bukt. Näsborrar ovala, snedt ställda. roten förenad med mellantån. kortare än underbenet, till sin halfva längd befjädrad, baktill fjällbeklädd. Stjärten klufven. Denna under- familj. sammanslås ofta med örnarna. Gladsläktet, Milvus, Cuy. Näbb rakt till halfva sin längd och sedan starkt nedböjdt med lång hake. Det är svagt och från sidorna hoptryckt 5 Vin- garna långa och smala 4:de längst. Hufvudets och med smal rygg. med pennan halsens fjädrar smala, spetsiga, påminnande om örnarnas. Tarser- na på framsidan för- Hufvud af glada ?/3. sedda med c:a 3 stora plåtar och därnedanför med några mindre plåtar (se omstående teckning). Fötterna små och svaga, väpnade med tämligen ' klena klor. Släktet omfattar 7 arter, som bebo gamla världen och Australien. Öfversikt af arterna. 1. Stjärten djupt inskuren, dess sidopennor , H0—75 mm. längre än de mellersta ......... M. milvus. II. Stjärten grundt inskuren, dess sidopennor 20 mm. längre än de mellersta .. M. niger. Gladan, Milvus milvus, (1..) (Tafla 31, fig. 1). Syn. Milvus regalis, :(Briss.), M. ictinus, Savigny. Namn: Kungsglada; Glänta (Skåne, Smål.); Ormvåka (Smål); Onsvala (Vestmanl.). Norska: -Glente. Danska: Glente, Röd Glente. Finska: Kolkkolintu. Ofvan brunaktig med ljusare rostbruna — hyvit- aktiga fjäderkanter. Handpennorna svartaktiga, arm- pennorna bruna, samtliga med infanets basala hälft hvit. Öfre stjärttäckare och stjärt brunröda, den senare med svarta tvärband, som äro tydliga på sidopennorna, på de mellersta knappt antydda. Stjärtens undersida ljusgrå. Hufvud och hals hvit- aktiga med brunsvarta spolfläckar. Bröst, buk och sidor rostbruna med långsgående svartbruna fläckar, Undergumpen ljusare och med svarta spolar. Honan är något större, könen för öfrigt lika. Iris ljusgul. Näbbet i spetsen svartbrunt, vid roten gulaktigt; vaxhuden blekgul. Fötterna gula. Längd 640—665 Vingen 499—538 mm. Ungen är ofvan svartbrun med mycket breda, rostbruna fjäderkanter. Hufvudet ofvan med rost- Undersidan rostbrun med få svarta mm. bruna fläckar. spolstreck. Dunungen hvitaktig med ljust gråbrun rygg. SD 5 55 Höger fot af glada. Gladan bebor Europa och finnes som häck- fågel hufvudsakligen i dess mellersta delar. Om vin- tern förekommer hon i södra Europa och norra Afrika. I södra Sverige är gladan en tämligen tal- rik fågel. Hon häckar allmänt i Skåne och före- kommer regelbundet upp till Mälaren och mellersta Uppland. Dock har hon enligt vår erfarenhet på de senare tiotals åren aftagit i antal. Mot norr blir hon mer sällsynt. Till Gefle skall hon före- komma (Sundevall) äfvensom, ehuru sällsynt, vid 144 Storsjön i Jämtland (Sundström). I Norge före- kommer hon årligen endast i närheten af Fredriks- hall, där hon tvifvelsutan häckar. Någon enstaka er- hålles kringströfvande äfven från annat håll, såsom t. ex. från närheten af Lillehammer (hösten 1884) (Collett). I Finland är hon skjuten vid Helsingfors (augusti 1869) samt iakttagen vid Helsingfors och Viborg. I Olonetz finnes hon (Mela). I Danmark häckar hon allmänt, men är sällsyntare i Vend- syssel och saknas sannolikt på Bornholm (Collin). Äfven i Danmark (Collin 1895). Gladan är en flyttfågel, som ankommer till skall hon ha aftagit i antal Sverige i mars eller april, till Vestergötland vanligen i midten af april, och flyttar borti september. Det egentliga höststräcket öfver Skåne inträffar första veckan i denna månad. Gladan uppehåller sig helst vid större sjöar, företrädesvis sådana, som hafva långgrunda och vassrika stränder eller äro omgifna af sanka marker. Hon lefver af fåglar, små däggdjur, reptiler, grodor och fisk. Trots sina spensliga och små fötter är hon dock en ganska farlig roffågel. Utom att hon fångar beckasiner, snäppor, andungar och dylikt, tar hon äfven gamla änder. Så har den ene af oss i undersökta glador funnit lämningar efter gamla andhonor. Hon griper aldrig någon fågel i flykten, men hennes skarpa öga upptäcker de rufvande honorna, och hon fångar dem på äggen. Hon har en mycket vacker flykt, och än seglar hon fram öfver vassen, än kretsar hon högt i luften, utan att på långa stunder röra det minsta på vin- garna. Hon flyger vanligen mycket långsamt, men kan dock, om så behöfves, påskynda flykten i hög grad. Landtmännen trodde förr, att gladan spådde vackert väder, när hon flög högt, och regn, när hon flög lågt. Sitt bo bygger hon i någon, i närheten af hennes jaktmark belägen skog, och hon häckar såväl i löf- som barrskog. Redet lägges aldrig i likhet med fiskgjusens och örnarnas på öfversta trädtoppen utan inne i trädkronan. Det bygges af grofva grenar och fodras inuti med grästorfvor och dylikt, och hon drar gärna klädespersedlar och tyglappar -till sitt bo. Den ene af oss har sålunda där en gång funnit en fullkomligt oskadad silkesduk, vid andra tillfällen yllna strumpor, bitar af halsdukar, strumpe- band och tygtrasor. Gladans bo är jämförelsevis litet, vanligen mycket mindre än t. ex. vråkens. Den rufvande honans långa stjärt synes ofta öfver bokanten. Äggen, vanligen 3 till antalet, äro grön- aktigt hvitgrå med glesa, bruna fäckar och streck. Längd 55—062 mm., tjocklek 42—46 mm. 145 Bruna gladan, Milvus niger, (Briss.) (Tafla 31, fig. 2). Syn. Milvus ater,(Gmel.), M. korschun, (Gmel.). Namn: Danska: Sort Glente. haarahaukka. Finska: Himeä Ofvan mörkbrun med svarta spolar. Vingpen- norna svartbruna utan hvitt. Stjärten brun med täta, men otydliga svarta tvärband. Hufvudet och strupen hvitgrå med stora, svarta spolfläckar. Under mörkt svarta fläckar. Könen lika. Tris gul. färgad vaxhud. Fötter gula. Vingen 432—480 mm. Bruna gladan bebor södra och vestra Europa, hon förekommer i hela Afrika, och i Asien går hon mot öster till floden Lena och är vanlig i Persien, rödbrun med längsgående, Näbb svartaktigt med orange- Längd 560—615 mm. men saknas i Indien. I norden är hon ytterst säll- synt. I Sverige har hon endast blifvit funnen i Julita i Södermanland ("”/, 1867)." I Finland är hon skjuten nära Helsingfors (aug. 1869) samt sedd därstädes och vid Viborg (Mela). I guvernementet Olonetz skall hon finnas samt ända upp till Archan- gel (Meves 1871). I Norge är hon ej funnen, men i Danmark är hon iakttagen vid Odense (maj 1878) och nära Kiöbenhavn (maj 1895) samt skjuten vid Thure- byholm på Sjelland (juni 1891) (Collin). 6. Underfam. Örnar, Aquilini. "Tarsen längre än halfva, men mycket kortare än hela underbenet, skillnaden är alltid större än längden af baktåns klo. Yttertån medelst en hinna vid roten förenad med mellantån. Denna underfamilj uppdelas ofta i två, 1 det att vråkarna, omfattande 13 släkten och ett femtiotal arter, afskiljas och anses bilda en egen underfamilj, Buteoninae. Öfversikt af släktena. . Tarsen baktill med en rad af större plåtar ... Buteo. II. Tarsen baktill med kantiga fjäll eller helt fjäderklädd. ANPETarsern ar Defjä Tale, ce leds sale nielelene salsa Aquila. B. ”Tarserna nedtill nakna. 1. Tarsens nakna del längre eller lika med mellantån utan klo ..........4 =. Circaétus. 2. Tarsens nakna del kortare än mellan- tån utan klo (se fig. sid. 118) ......... Habiaéetus. Vråksläktet, Buteo, Cuv. Vråkarna hafva tämligen litet, från sidorna hoptryckt näbb (se vidstående fig.). Öfverkäkens 4 Se Jägarförbundets tidskrift 1868. undre kant är jämn, utan hak eller bukt. Vingarna äro stora, breda och afrundade med 4:de hand- pennan längst eller lika med den 3:dje. 1:sta ving- pennan är kort och lika lång som den 8:de. 1:sta — 4:de i det inre, 2:dra — 5:te i det yttre fanet in- skurna. Stjärten har särdeles breda pennor och är endast något Hufyudlatlormyråka neg längre än de sams. manlagda vingarna, samti spetsen svagt rundad. Tar- sen alltid med en rad af plåtar längs baksidan samt endera, såsom hos fjällvråken, fjäderklädd, i hvilket fall plåtarna döljas, eller ock, såsom hos vår orm- vråk, med en annan rad af plåtar på framsidan. (Se nedanstående figur och den på sid. 146.) Höger fot af ormvråk. Vråkarna äro, jämförda med falkar och hökar, rätt tröga fåglar, som röra sig långsamt och afmätt. De kunna ej fånga sitt rof i flykten. Vråksläktet omfattar 24 arter, bofasta på nästan hela jordklotet med undantag af Australien, Söder- Ofta af- skiljes fjällvråken jämte öfriga, med befjädrade tarser hafsöarna och det indomalayiska området. försedda 4 arter som ett eget släkte, Archibuteo; dessa bebo norra Europa och Asien samt Nordamerika. 19 146 Öfversikt af arterna. I. Tarser nedtill nakna. A. Vingen under 416 mm., tarsens nakna del framtill kortare än 45 mm. längd. B. buteo. B. Vingen öfver 424 mm., tarsens nakna del framtill öfver 50 mm. längd ......... B. ferozx. I. Tarser befjädrade till tårna ..........ess=se=2-- B. lagopus. Ormvråken, Buteo buteo, (L.) (Tafla 31, fig. 5). Syn. Buteo vulgaris, Bechst. Namn: JVråk, Musvråk, Musvåg; Ormvåk, Ormråk, Snokvåk, Råk (Smål.); Hök, Slaghök, Svi- hök (Dalarna); Kvidfågel. Norska: Musvaage, Skjör- vingesvaag. Danska: Almindelig Musevaage. Fin- ska: Hiirihaukka, Käärmehaukhka; Koppelohaukhka (Satak.). Buteo buteo var. desertorum, Daud. Ofvan mörkbrun, handpennorna med infanets basala hälft till större delen hvita med svartbruna fläckar och tvärband. Stjärten mörkbrun med talrika ljusbruna tvärband och hvitaktig spets, under- sidan hvitaktig. Un- ; ; Hl I NA der brun, buk och == undergump med hvit- aktiga fläckar och tvär- Stundom är åd ( band. endast undergumpen, stundom större delen NN / af eller någon gång NW. // N t. o. m. hela under- sidan hvitaktig. Kö- FE = = EK 3 NN ) & nen lika. Iris brun. Näbb svartaktigt, det undre vid roten gul- NN Mi (ch aktigt. Vaxhuden och fötterna gula, klorna svarta. Längd 490— 565 mm. Vingen 371 -—-416. Tarsens nakna del framtill 35—43, tarsen 75—85 mm. Ungen är ofvan brun med smala rost- bruna fjäderkanter i Höger fot af fjällvråk, sedd bakifrån. synnerhet på skuldran och vingen samt med hvitaktiga fjäderkanter 1 nacken. Strupen är hvit, och rostgula eller hvitaktiga fläckar stå på bröst och buk. Undergumpen är rostgulaktig — hvit, stundom med mörka tvärband. Dunungen grå, ofvan brunaktig, under ljusare. Varieteten Buteo desertorum kännetecknas af sin rödaktiga färg, som isynnerhet framträder på skänklar, storlek. Vingen stjärt och bröst, samt genom : sin mindre 330—9381 mm. Ormyråken finnes i nästan hela Europa samt ersättes i Afrika, östra Europa bortom Volga och Ural samt i Indien och i Afrika af den närstående Buteo I södra och mellersta Sverige är ormyråken en vanlig fågel. ej med full säkerhet angifvas, men han är allmän desertorum. Hans nordgräns kan ännu vid Sundsvall samt finnes i Jämtland (Sund- ström) och är iakttagen ända upp till närheten af Muonioniska (Sundevall). gifter om Från Gotland saknas upp- hans förekomst. I södra Norge är han allmän, men är ej med säkerhet iakttagen norr om Trondhjemstrakten, där han dock ej (Collett). området. I Finland är han mycket allmän upp till Kajana, men okänd längre norrut (Mela). I Danmark är han kanske den allmännaste af alla roffåglar, men är sällsynt Han går ej ens upp i det subalpina är ej funnen på Bornholm (Collin). Af formen Buteo desertorum sköts ett exemplar på Amager (””/, 1893) samt ett ("/, 1889) i Stevus (H. Winge 1894). Ormvråken är en flyttfågel, som ankommer till Vestergötland och Uppland i första hälften af april och flyttar bort i september och oktober. Under höst- flyttningen i september sträcker han ofta öfver Skåne Detta sträck afbrytes stun- dom en eller: flera dagar och börjar sedan igen, detta sannolikt beroende på att flyttningen alltid företages i motvind eller vindstilla. I mellersta Sverige hafva vi aldrig träffat någon ormvråk vintertiden, men i Norge har han öfvervintrat på vestkusten (Collett), och i Danmark sker det ofta (Collin). i otroligt stor mängd. Ormyråken uppehåller sig såväl i löfskogar som Han har en vacker, men tung flykt, och man ser honom ofta kretsa högt 1 rymden. äfven långt inne i de djupa barrskogarna. Sitt nästan jamande läte låter han ofta höra, särskildt när ungfåglarna äro utflugna, men familjen ännu någon tid håller till- sammans. Ormyråken lefver af sorkar och andra små dägg- djur, ormar, ödlor samt grodor och äfven insekter. På eftersommaren infinna sig ofta hela ormvråk- familjer på de slagna ängarna för att fråssa på gräs- hoppor. särdeles begifven. gång matnyttigt vildt. rätt vuxna tjäderungar, äfvensom lämningar af har- dock torde detta vara undantagsfall. På ormslån och huggormen synes han vara Men han angriper äfven någon Så ha vi i hans bo funnit ungar, I något högt träd, men ej i öfversta toppen, Det består af täm- ligen grofva grenar och fodras inuti med små gräs- bygger ormvråken sitt stora bo. tufvor, strån, mossa o. d. Äggen, vanligen 3, stundom 4, äro hvitaktiga med glesa, bruna fläckar, men ibland ofläckade. Längd 51—062 mm., tjocklek 41—48 mm. Buteo ferox, (Gmel.) Namn: Danska: Ornevaage, Collin. ” Hjässan brunaktig med roströda fjäderkanter. Ryggen brunaktig, på framryggen med rostgula fjäderkanter. Vingarna mörkbruna, undre ving- täckare rödaktiga, gråfläckade. basen och mot spetsen, stundom med otydliga bruna Stjärten hvitgul vid tvärband. Hufvudets sidor, hals och bröst hvitgula med rödbruna spolstreck. Buk och skänklar bruna. Undergump rödaktigt hvit med bruna streck och fläckar. Iris brungul. Näbb och klor hornfärgade. Vaxhud gul. Längd 609—685 mm. Vingen 424—464 mm. Tarsen 90—95, dess obefjädrade del framtill 54—60. Ungfågeln mörkare, stjärten gråbrun med talrika bruna tvärband. Denna vråk tillhör sydöstra Europa, Mindre Persien och Afrika. Volgas nedre lopp. Asien, Indien, om vintern skall han finnas i Allmännast lär han häcka vid I norden är han endast funnen en gång vid Gaunö på Sydsjelland ("/,, 1892 Baagöe m. fl. 1893). Fjällvråken, Buteo /agopus, (Brinn.) (Tafla 31, fig. 6). Syn. ÄArchibuteo lagopus. Namn: Fjösbent vråk; Skenvåk (Jämatl.); Grå- falk, Strumpvråk. Norska: Fjeldvaage, Graafall. Danska: Laadenbenet Musevaage; Vinter-Musevaage (Sjell). Finska: Piekanahaukka, RBiekkohaukka, Lapinhaukka. Tapska: Poaimas, Biekkan. Ofvan brun med gulhvita eller stundom rost- bruna fjäderkanter. Vingpennorna mörkbruna, in- Stjärten upptill hvitaktig, nedtill brun med otydliga, ljusa tvärband och smal, Hufvud, hals och bröst hvitgula med fanets basala hälft hvit. hvit spets. längsgående bruna fläckar. Buken och sidorna mörk- bruna, den förra stundom med rostgul inblandning. Undre vingtäckare, skänkelfjädrar, tarser och under- gump hvitgula, de förra med bruna längsfläckar. Könen lika. Iris mörkbrun eller någon gång ljus- Näbbet svartaktigt. Tår gula med svartaktiga klor. Längd 528—583 mm. Vingen 410—442 mm. En gråhvit med stora, rundaktiga, bruna och några rost- grå. stundom förekommande varietet är ofvan 147 gula fläckar. Framhals och bröst bruna med rost- gula fjäderkanter och fläckar, buk och sidor hvita med bruna tvärband. Stjärten hvitaktig, mot spetsen med rostgul anstrykning och bruna tvärband. Ungfåglarna likna de äldre. Deras iris är van- ligen ljust ockergul. Dunungen hvitaktig, ofvan askgrå. Iris grå. Fjällvråken finnes om sommaren i de nordliga delarna af Europa och Asien. Om vintern flyttar han till södra Europa och mellersta Asien samt någon gång till södra Afrika. I den skandinaviska halföns fjälltrakter är han mycket allmän och går ända upp till Nordkap och ryska gränsen. Hans häcknings- område sträcker sig mot söder i Norge ända ned bland Valdres och Telemarkens fjäll (59? 30' N. Br.) (Collett). I Sverige är hans sydgräns obekant, möj- ligen häckar han på fjällen i norra Dalarna, med säkerhet i Jämtland (Meves 1860). kar han från landets norra gräns ned till Pudasjärvi (Mela). samt om vintern; äfven på Bornholm är han funnen I Finland häc- Danmark besöker han under flyttningarna (Collin) samt en gång på Gotland (Kolmodin). Hans vårsträck öfver Sverige börjar stundom i Höst- flyttningen försiggår i slutet af september och fortgår mars och varar ibland hela april månad. större delen af oktober. Under vårflyttningen flyger han högt och tyckes ge sig af direkt upp till fjällen, Under höstflyttningen flyger han åter lågt och uppehåller sällan uppehållande sig för att söka föda. sig ofta någon tid på slätterna, där riklig tillgång på fältmöss finnes, och uppträder då stundom i stor mängd. Således var han på södra Öland hösten 1895 så allmän, att 17 stycken kunde fällas vid skytte för uf under något mer än en timmes tid, och i Skåne har man ofta på samma tid skjutit ett långt större Vi hafva aldrig funnit fjäll- vråken öfvervintrande i mellersta Sverige. I Norge däremot, t. o. m. i landets nordliga delar, stannar han någon gång kvar (Collett), likaså i Danmark under blida vintrar (Collin). Från den fjällbrant, han om sommaren bebor, antal. gör han utflykter för att söka rof, men plägar sällan vara länge borta från boet. kretsar han kring fridstöraren, då och då kastande När man nalkas detta, sig ned tätt öfver honom. HEljest flyger han lång- samt och står ofta långa stunder nästan stilla i luften. är mer entonigt och klagande. Fjällvråkens skrik liknar ormyråkens, men Hans föda utgöres af sorkar, lemlar och sannolikt till ej obetydlig del af ripkycklingar, af hvilka lämningar vanligen finnas vid boet. Äfven ett så skarpbitet djur som herme- linen gsyneg ibland få skatta åt honom (Collett 1881), någon gång tillgriper han fisk eller insekter, Sitt bo lägger han på en afsats i något brant berg. Det bygges af grenar och pinnar samt fodras Collett (1872) anför, att flera reden med färska ägg af fjällvråken under ett rikt lem- inuti med gräs. melår funnos så sent som 6—9 september. Ungarna äro ofta liksom hos ugglorna af mycket olika stor- lek. Äggen, vanligen 3—4, under »lemmelår» ofta 6, äro grå eller grönhvita med stora, bruna fläckar. Stundom äro de bruna fläckarna fåtaliga och gul- aktiga, sällan saknas de helt och hållet. Längd 48—58 mm., tjocklek 41—46 mm. Landtörnsläktet, Aquila, Briss. Näbbet är starkt, dess öfre kontur parallel med den undre, öfvernäbbets undre kant utan märkbar bukt. Näsborrarna ovala, snedt ställda. Ögonen ligga djupt under de utskjutande pannbenen. Nacke och hals klädda af smala, spetsiga fjädrar. Vingarna äro breda och långa med 4:de eller 5:te handpennan längst, 1:sta handpennan = 7:de eller 8:de, 1:sta — 6:te i infanet, 2:dra — 7:de i utfanet inskurna. Föt- terna med grofva, starka tår och rundtom befjädrade tarser. Stjärten, som är bred och afrundad, räcker med sin spets till eller något öfver de sammanlagda vingarna. Landtörnarna finnas öfver hela jorden med undantag af Australien och Amerika söder om Mexiko. De omfatta ett tiotal arter. Somliga bebo fjälltrakter, andra skogarna, företrädesvis bergiga sådana, medan åter andra tillhöra stepperna och slättlandet. De lefva af däggdjur och fåglar. Sina bon bygga de af grenar på bergafsatser eller i träd, och de lägga vanligen 2 ägg. Kungsörnen, Agqguila chrysaétus, (L.) (Tafla 29, fig. I gammal, fig. 2 ung fågel). Syn. Aquwila fulva, (L.). Namn: Örn, Landtörn, Gullörn. Norska: Land- örn, Fjeldörn. Danska: Kongeörn, Stenörn. Finska: Maakotka, Maakokko, Kotka, Kokko, Korpihaukka. Lapska: Koaskim. Ofvan mörkbrun med mer eller mindre talrikt inblandade, ljusa fjädrar. Vingpennorna mörkbruna, mot spetsen svarta. Stjärten mörkbrun med otydliga, gråaktiga tvärband. Hjässa och nacke täckta af spetsiga brungula fjädrar. Undre kroppsdelarna svart- bruna. De befjädrade tarserna och undergumpen rostbruna. Honan är större, könen för öfrigt lika. Iris gulbrun. Näbb mörkt hornfärgadt. Tår gula, med svartaktiga klor. Längd 895—960 mm. Vingen 640—690 mm. 148 Ungfåglarna äro helt mörkbruna. Vingpennorna längs infanets basala del hvita. Stjärten hvit med bred svartbrun spets. Tarserna vanligen täckta af hvita fjädrar. Dunungen hvit. ; Kungsörnen bebor Europa och norra Asien åt- minstone ned till Himalaya samt Nordamerika ned till Mexiko. Han häckar dock endast i dessa länders bergstrakter. Hos oss häckar han numera i Norrlands fjälltrakter, men skall fordom byggt längre söderut, såsom i Värmland och på Kolmården i Östergötland (Sundström). I Norge tillhör han som häckfågel fjälltrakterna, i synnerhet de inre delarna af Hamars och Ohristiansands stift, men bygger äfven längs vestkusten och nordanfjälls ända till ryska gränsen (Collett). landet samt vara allmän i Korpiselkä och Suojärvi i östra Karelen (Mela). I Danmark är han tämligen allmän under höststräcket och vintern samt skall vara funnen häckande i Halskog på nordsidan af Limfjorden liksom äfven i Silkeborgs skogar (i Nörre- jylland) på 1850-talet (Collin). De unga kungsörnarna draga om hösten i ok- tober ned från fjälltrakterna och flytta söderut, många af dem lämna landet under de strängaste vintermånaderna, andra öfvervintra på södra Sveriges slättbygder. De gamla fåglarna åter öfvervintra i sin hembygd och draga mera sällan söderut. Så- I Finland skall han förekomma öfver hela lunda har bland ett par hundra örnar, vi under hösten och vintern erhållit från Skåne, endast fun- nits ett par gamla fåglar, under det alla, vi under vintern fått från höga norden, varit äldre individer. När kungsörnen jagar, kretsar han majestätisk högt öfver sitt område, och om han upptäcker något byte, sänker han sig först sakta och sedan med stark fart ned mot sitt rof, som han endera anfaller med vingarna eller genast griper med sina fruktans- värda klor. Han är mycket rofgirig och fångar tjädrar, orrar, ripor, änder och gäss m. fl. fåglar. Ehuru sällan angriper han och förtär räfvar, smärre hundar och kattor. säkra för Killingar och lamm gå ej heller honom. Hos oss tyckes dock haren ut- göra den öfvervägande beståndsdelen i hans föda. Kungsörnen synes åtminstone som ung ha svårt för att flyga med tunga bördor. Sålunda hafva vi aldrig sett honom lyfta sig med en fullväxt hare i klorna utan släpar han honom vanligen längs marken. Kungsörnen går på åtel och äter sig + Möjligheten att här föreligger förväxling med hafs- örnen är ej alldeles utesluten. Uppgiften (Carlson) att han skulle häcka vid Bolmen i Småland beror tvifvelsutan på en sådan förväxling (enl. meddelande af Tage Thott). stundom därvid så stinn, att han ej kan flyga upp. Vi hafva några gånger erhållit på så sätt fångade Någon gång angriper kungsörnen Så erhöll den ene unga kungsörnar. större djur, än han rår med. af oss en örn, som slagit sig ner på en ren och ej kunde komma loss i tid, utan ihjälslogs. Vi känna äfven ett par fall, då kungsörnen anfallit fullvuxna människor. Den ena gången skedde det dock i skymningen, då den uthungrade fågeln visserligen såg, att något rörde sig, men kanske ej säkert kunde afgöra, hvad det var. BSorgliga historier om, att kungsörnen angripit och bortfört små barn, äro ej sällsynta. Huruvida de äro så tillförlitliga, lämna vi därhän. GCollett (1877) anför dock ett fall, som synes otvifvelaktigt. - När örnen höst och vinter uppehåller sig på södra Sveriges slättbygder, tillbringar han nätterna i vissa träd, där han, sedan mörkret inträffat, ofta är lätt att skjuta. I mörkret synes han ganska hjälplös, åtminstone sitter han stundom stilla på sin gren, äfven sedan man skjutit bom på honom. Kungsörnens bo, som han vanligen lägger på en afsats af ett brant berg, någon gång äfven i "toppen af ett träd, består af grenar o. d. Det är mycket stort, ofta ända till 2 meter i genomskärning, och användes år efter år, ja sannolikt under örn- parets hela lifstid. Äggen, vanligen 2, stundom endast 1, mycket sällan 3," äro gråhvita med stora, bruna fläckar. Ibland saknas fläckarna och er- sättas af brun punktering. Längd 72—581 mm., tjocklek 57—61 mm. Äggen läggas mycket tidigt, vanligen redan i början af april. Mindre skrikörnen, Aquila maculata, (Gmel.) (Tafla 30, fig. 2). Syn. Aquwila naevia, (Gmel.), Pseudaöctus nae- vius. Namn: Skrikörn, Småörn, Fläckig örn. Danska: Skrigörn. Finska: Kiljukotka. Större skrikörnen, Aqwila maculata var. clanga, (Pall.) (Tafla 30, fig. 1 ung fågel). Aquwila clanga, Pseudaötus clangus. mörkbrun Syn. Ofvan med ljusare fjäderkanter. Hufvudet och halsen ljusare med grågula fjäder- spetsar, här och hvar finnas ljusare, blekta fjädrar Vingpennorna Stjärten brun. bland de nya svagt metallglänsande. brunsvarta, vid roten hvita, fläckade. Öfre stjärttäckfjädrarna hvita i spetsen och längs utfanet. Undersidan ljusare brun. Undre stjärttäckarna med hvitaktiga spetsar. Iris gulbrun. Näbb och +” Colletlt (1893) omnämner ett fall med 5 ungar. 149 klor svartaktiga, vaxhud och fötter gula. 622—660 mm. Vingen 450-500 mm. Ungfågeln har på bakhufvudet, halsen, ryggen Längd och de smärre vingtäckarna små, smala, gula spol- fläckar och ofta en större gulaktig fläck i nacken. Skulderfjädrarna och de stora vingtäckarna med större rostgrå spetsfläckar. Armpennornas spetsar kantade med rostgrått. Stjärten med askgrå spets. Undre kroppsdelarna tecknade med längsgående rost- bruna fläckar. Den större skrikörnen kännetecknas bäst genom sin ansenligare storlek. Näbbet är i regel större, 54— 61 mm. från munvinkel till näbbspets mot 45—55 hos hufvudarten, samt har ofta längre vaxhud, 17 —18 mm. mot 14—16 hos hufvudarten, mätt från pannan. Längd 660—736 mm. Vingen 510— 543 mm. Den gamla fågeln är mörkare än hos hufvud- arten, ungen har stora gulaktiga fläckar. Skrikörnen bebor mellersta Europa upp till Polen och norra Tyskland. Om vintern finnes han i norra Afrika. Den större skrikörnen är egentligen mer östlig och finnes i sydöstra Europa, mot norr till Polen. Mot öster går han till Sibirien och ned till Indien. Vi ha egt tillfälle att undersöka 8 i Sverige fällda skrikörnar samt erhållit mått af ytter- ligare två.” De äro från Ronneby” (Q ”/,, 1880), Nyköpingsskären (9 juni 1870), Börringe i Skåne (”/; 1862), Skanör d:o" (okt. 1870), Hammar d:o" (sept. 1871), Skabersjö d:o" (Q ””/,, 1885), Börringe d:o (5 ”/,, 1873), Skabersjö" (OQO '"/, 1876), Bör- ringe"+ (Q !9/ 1874), Börringe (9 ”'/, 1875). Af dessa tillhöra de fem sista samt åtminstone det ena, sannolikt bägge, af herr J. W. Wulffs exemplar De tre först anförda höra till äro således funna i varieteten clanga. hufvudarten. Båda formerna Sverige. "+ Utom här uppräknade tynd af skrikörnar känner man ytterligare några, som vi dock ej haft tillfälle undersöka. I Norge är oss veterligen ingen skrikörn funnen. I Danmark är han skjuten på Möen (november 1855, ''/, 1870 och "'/, 1873), vidare i Fjeldsted socken på Fyen (oktober 1868), vid Fuglsang på Lolland ("”/, 1881), ett par andra fynd att förtiga (Collin). I Finland är skrikörnen funnen nära Vasa (''/, 1880 samt sommaren 1881) och vid Björneborg ('/, 1881) (Mela). + Dessa ha godhetsfullt för vår räkning uppmätts af herr J. W. Wulff 1 Trelleborg. Ce Tillhör Upsala univ. zool. museum. xx Såsom egande elt visst intresse publiceras här ving- längden hos dessa svenska exemplar; numren molsvara ordningsföljden här ofvan. 1) 471, 2) c:a 480, 3) c:a 495, enl. Meves (1868) 507, 4) 510, 5) 520, 6) 520, 7) 522, 8) 530, 9) 534, 10) 542. Till lefnadssättet påminner skrikörnen väl så mycket om en vråk som om en örn. Bina två, någon gäng tre ägg, lägger han i något roffågelsbo, som han påbyggt och ofta nog prydt med några gröna kvistar. Apggen äro hvita med bruna fläckar och punkter, 57—65 mm. långa, 43—51 mm. tjocka. Ormörnsläktet, Circaötus, Vieill. lodrätt ställda. Tarserna rätt långa (se Näsborrarna aflånga, smala, Hjässans fjädrar spetsiga. öfversikten 145). De fyra första pennorna med inskuret sid. Vingen lång, men når ej stjärtspetsen. infan. Släktet omfattar 5 arter, hvaraf endast en bebor Europa, de öfriga Afrika. Ormörnen, Circaétus gallicus, (Gmel.) (Tafla 30, fig. 3). Namn: Danska: Ofvan infanets Slangeörn. Handpennorna svartbruna, vid Undersidan hvit, på hals och bröst med längsgående, mage och sidor med tvär- Undre Stjärt ofvan brun, under hvit med mörkare tvärband, sido- brun. rot hvita. ställda bruna fläckar. Undergump helhvit. vingtäckare hvita med glesa, bruna fläckar. pennorna med hvit inkant och mörkare tvärband. Tris gul. Näbb svart. Vaxhud gulaktig. Fötter smutsigt ljusröda. Längd 661 — 787 mm. Vingen 499 —546 mm. Ungfågeln liknar de gamla, men har hals och bröst nästan enfärgadt bruna. Ormörnen bebor mellersta och södra Europa, norra Afrika, Centralasien Indien. På skandinaviska halfön eller i Finland är ormörnen och den aldrig funnen, och en uppgift att han skulle vara funnen vid Glorup på Fyen har sedan visat sig oriktig (Collin 1895), men han skall vara skjuten vid Endrupholm och han är vid upprepade tillfällen an- träffad i Slesvig där han skall t. o. m. ha häckat. Till sina vanor och sitt uppträdande skall orm- örnen mer likna ormyråken än örnarna. Han jagar mest groddjur och kräldjur, med förkärlek isynnerhet ormar. ÅAggen anträffas i början af maj; vanligen finner man endast ett, ytterst sällan två. De äro hvita, stundom med brunaktiga fläckar. Längd 67—75 mm., tjocklek 55—56 mm. Hafsörnsläktet, Haliaötus, Sav. Näbbet stort, tämligen långt och mycket starkt, samt den öfre konturen parallel med den nedre (se fig. sid. 118). Öfvernäbbets undre kant utan egentlig bukt. ovala. Vin- garna långa och breda, 1:sta handpennan kort, 3:dje Fötterna stora och starka. Den Näsborrarna snedt ställda, och 4:de längst. 150 nakna delen af tarsen framtill Jängst upp belagd med några större plåtar (se fig. sid. 118). Hud- fållen mellan yttertån och mellantån liten. Stjärten är bred, afrundad och når föga längre än de sam- manlagda vingarna. Hafsörnarna bebo hela jorden med undantag af Sydamerika. Man känner 7 arter, hvaraf egentligen endast en finnes i Europa. De hafva sitt tillhåll vid hafvet eller vid insjöar och floder och lefva 2 ä mest af fisk och sjöfågel samt lägga 2 ägg. Hafsörnen, MHalraétus albicilla, (L.) (Tafla 29, fig. 3, gammal, fig. 4, ung fågel). Namn: Örn; Arn (Gotl.); Haf-er (Helsingl.). Norska: Havörn, Söörn. Havörn, Hvid- halet Havörn, Gaaseörn, Fiskeörn. Fseröarna och Island: Örn. Finska: Merikotka, Merikokhko, Kala- kotka. Tapska: Koaskim. Hufvud och hals med långa, spetsiga, ljust Danska: brungrå fjädrar. Öfriga delar mörkare bruna. Hand- pennorna svarta med ljusa spolar. Stjärten rent hvit. Några af de öfre stjärttäckarna hvita med bruna spetsar. del fjädrar fällas, och de äldre fjädrarna blekas ur, erhåller fågeln ett fläckigt utseende. Honan Tris gul —gulbrun. Därigenom att årligen endast en är större, men könen för öfrigt lika. Näbb hvitgult. Vaxhud och fötter gula. Klor svarta. Längd 895-—1,030 mm. Vingen 640—730 mm. Ungen är rostbrun med hufvud och hals svart- bruna. Stjärten svartbrun, stundom med hvitaktiga längsgående band eller fläckar. Tris mörkbrun. Näbb svartbrunt med gulbrun vaxhud. Dunungen hvit med brunaktig anstrykning. finnes hela Europa och i Äfven bebor han Asien till På Grönland är han allmän, men Hafsörnen öfver norra Afrika. Kina och Indien. Amerika. och häckar från och med Skåne (Ringsjön) norrut norra saknas i I Sverige är han rätt allmän öfver hela landet ej blott vid kusterna utan äfven vid insjöar, t. ex. vid Bolmen m. fl. sjöar i Småland, vid Venern, vid Mälaren samt i Jämtland i Hallen (Sundström). Längs Norges hela kust förekommer han häckande från Hvalöarna till ryska gränsen. Inne i landet träffas han endast sällan och till- fälligtvis. Hans antal har dock på senare tiden mycket aftagit i södra Norge (Collett). I hela Fin- land finnes han såväl vid hafvet som vid de större insjöarna (Mela). I Danmark häckar han flerstädes och är rätt allmän vintertiden (Collin). På Island är han Feeröarna besöker han endast tillfälligtvis. däremot rätt vanlig och häckar flerstädes kring kusterna. Så länge öppet vatten finnes, pläga de gamla hafsörnarna året om stanna 1 närheten af sin häckplats, hvarifrån de göra kortare eller längre utflykter. Ungfåglarna åter stryka under vintern längs kusterna, och sannolikt flytta många ur landet. Hafsörnen uppehåller sig alltid vid eller i närheten af vatten, för öfrigt är det honom likgiltigt, om landskapet är bergigt eller skogigt, men på slätten Han flyger ofta långa vägar från redet till ett godt fiske- synes han ej gärna annat än höst och vinter. vatten. Så såg den ene af oss ett par hafsörnar tvänne gånger dagligen flyga från Venern c:a 2'/, mil till den på gäddor rika Hornborgasjön samt, så snart de fångat en gädda, genast återvända till redet med densamma. Nätterna tillbringa de i något fristående, högt Makarna hålla ihop för lifstiden och skiljas knappast under träd eller i någon otillgänglig bergvägg. någon årstid. Hafsörnens läte är ett mycket skarpt, stötvis upprepadt hvisslande, hvilket man ofta får höra, när ungarna kläckts, och så länge familjen håller tillsammans, men ytterst sällan andra årstider. Hafsörnen lefver hufvudsakligen af fisk, i in- sjöarna mest af gädda, vid vestkusten har den ene af oss i fällda hafsörnar och vid deras reden funnit rester af gråsej (Gadus virens) och blanksej (G. pollachius), vanlig ål, torsk, ulk (Cottus scorpius) och andra småfiskar samt dessutom af sjöfåglar, såsom ejder och andra dykänder, alkor och skarfvar. vanlig Han kan ej fånga någon fågel i flykten och således ej taga andra fåglar än dem som dyka, och dessa griper han vanligen just när de komma upp för att andas. Sjöfåglarna hafva väl reda därpå och rädda sig därför genom flykten, när de varsna en hafsörn. Hafsörnen bär ofta lef- vande "sjöfåglar till sina ungar, och för att de ej skola skämmas, men ändå ej undkomma, krossar han med sitt skarpa näbb deras extremiteter ända till bålen. Detta förhållande, som omnämnts af Holmgren (s. 1136), har den ene af oss varit i tillfälle att konstatera. Sannolikt angriper hafsörnen aldrig landtdjur, åtminstone ha vi ej funnit läm- ningar däraf vid redet, och på Sotenäs i Bohuslän, där en örnfamilj i många år residerat, betade fåren med sina små lamm omedelbart under örnarnas näste. Sitt stora bo lägger hafsörnen endera på en afsats i ett brant berg eller i öfversta toppen af ett Det inuti fodradt med grästorfyor och stundom någon Ofvan är det nästan alldeles platt. Boet begagnas år efter år, och om örnparet ett år bort- högt träd. är byggdt af grofva grenar och mossa. skjutes, infinner sig stundom nästa år ett annat par och tager redet i besittning. Äggen läggas van- ligen i april, i Norge oftast redan i mars (Collett). De äro 2, ytterst sällan 3, till färgen grönaktigt hvita, nästan alltid ofläckade, någon enda gång tecknade med få, matta, rostfärgade fläckar. Längd 75—80 mm., tjocklek 56—62 mm. 7. Underfam. Fiskgjusar, Pandionini. Underbenet mer än dubbelt så långt som tarsen. Yttertån vänd- bar (se vidstående teck- I båda dessa likna fisk- gjusarna ugglorna, en likhet, ej torde bero på verklig släktskap. Tårna all- deles” fria utan förbin- ningar). karaktärer som dock dande hudfåll vid roten. CN Denna underfamilj vå omfattar endast 3 arter, Ö Nå 2 släk fördelade 19) släkten. Skelett af venster fot af fiskgjuse. VINN Höger fot af fiskgjuse. Fiskgjussläktet, Pandion, Sav. Näs- borrarna delvis täckta af en hinna. Skänkelfjädrarna Öfvernäbbet med mycket lång hake. korta, tarserna endagt framtill vid basen befjädrade, Klorna i genomskärning alldeles Vin- garna långa med 2:dra trinda. och 3:dje pennan längst. Stjärten än vingarna. kortare Släktet eger endast en art med en underart. tvär, Hufyud af fiskgjuse. 2150 Fiskgjusen, Pandion haliaétus, (L.) (Tafla 30, fig. 4). Namn: Gjuse, Fiskörn, Fiskhök, Sjöhök; Fisk- tjuf (Smål.); Fiskjude (Värml.). Norska: Fiskeörn, Fiskegjöe, Blaafot. Danska: Flodörn, Fiskeörn, Fiskehög; Gleie (Thy). Feeröarna: Örn. Finska: Kalasääski, Sääskeläinen, Kalakotka, Kalahaukka. Lapska: Kuollifalli (Muon.); Ciäkea (Utsj.); Ciefea. Ofvan brun, med svag purpurglans på skuld- rorna. - Handpennorna svarta, infanet mot basen delvis hvitt, undre vingtäckarna bruna, hvitfläckiga. Pannan brun med hvita fjäderkanter. Hjässa och nacke hvita med bruna fläckar. Under hvit, med en stor brunaktig fläck midt på bröstet. Undre stjärttäckarna med rostgul anstrykning. Honan är något större än hanen, men för öfrigt lik honom. Iris gul. Näbb svart. Vaxhud och fötter bly- färgade. Längd 548—690. Vingen 456—503 mm. Ungen ofvan med hvita fjäderkanter. Stjärten med otydliga, gulaktiga tvärband, dess spets rostgul. Bröstet med glesa, rostbruna fläckar, ofta bildande en gördel tvärs öfver. Dunungen brunaktig längs ryggens midt, på strupe, bröst och sidor samt öfver ögat och vid handleden hvitaktig. Fiskgjusen har en ovanligt vidsträckt geografisk utbredning. Han bebor nämligen hela Europa och Afrika, norra Asien, Indien och Kina, Amerika ned till Sydamerikas nordligaste delar och Antillerna samt ersättes i Australien och på Moluckerna af en närstående underart. I Sverige är han rätt vanlig och häckar nästan vid hvarje större sjö från och med Skåne långt upp i Lappland. Han är mycket allmän i vår östra, skogiga skärgård samt vid Mä- laren och Venern, men sällsynt i Bohusläns skär- gård. Vid Jämtlands fjällsjöar är han allmän, och hans bo är funnet vid norska gränsen i närheten I Lapplands fjälltrakter är han äfven I Norge finnes han, utan att vara talrik, utbredd öfver hela landet och är i de nordligare af Storlien. allmän. delarna vanligare vid fjällsjöarna, under det han längre söderut kanske träffas allmännare vid hafvet (Collett). I Finland finnes han öfver hela landet och är ingenstädes sällsynt (Mela). I Danmark före- kommer han här och hvar, äfven häckande, såsom vid Holsteinborg på Sjelland samt på Lolland och Falster. Han lär stundom efter skarpa strider för- drifva storkarna från deras bo, som han sedan in- kräktar (Collin). Fiskgjusen är en flyttfågel, som ankommer, så snart sjöarna börja. gå upp, vanligen i midten af april, och flyttar bort i september och oktober. Utom på fjällen tyckes han ej trifvas där skog saknas, men finnes nästan öfverallt, där sjöar finnas invid skogen. Man ser honom oupphörligt flyga längs sjö- - stränderna, helst där vattnet är grundt, då och då stannar han i luften med utbredd stjärt och flaxande vingar. När han upptäcker en fisk, kastar han sig ned med stor hastighet och sådan kraft, att vattnet yr om honom, och han stundom kör djupt ned däri. fisk, höjer han sig sakta med rofvet 1 klorna, stan- Ofta slår han fel, men lyckas han fånga en nar, när han kommit ett stycke upp, ruskar på sig och flyger så rakt till skogen för att förtära sitt byte. fiskgjusen som hafsörnen slagit ned på fiskar, som Det finnes många berättelser om, att såväl varit dem öfvermäktiga i styrka, och att de på så sätt blifvit neddragna i djupet. Fiskare berätta, att de funnit dessa fåglars klor fastsittande i stora gäddor. Collett anför, att fiskgjusen fångar ving- skjutna snäppor och en gång iakttagits slå efter en tjäder. Dock torde han endast i undantagsfall an- gripa fåglar, och sjöfåglarna, som han likväl i likhet med hafsörnen lätt borde kunna fånga, visa van- ligen ej den minsta skygghet för honom, då de däremot genast taga till flykten, när de upptäcka Ej heller ha vi funnit lämningar af fåglar i fiskgjusens rede. Sitt stora bo bygger fiskgjusen 1 öfversta toppen en hafsörn. af något otillgängligt träd, mera sällan på toppen Det består af grenar och är inuti fodradt med jordtorfvor. å rad, och af ett högt stenblock eller en bergspets. Vanligen begagnar han det flera år sådana gamla bon äro inuti fulla med fiskfjäll. Äggen, vanligen 3, stundom 2 eller 4, äro gulhvita eller gulgrå, stundom med grön anstrykning, och tecknade med stora, ljusare eller mörka, bruna fläckar. De växla mycket till storleken. Längd 56 —69 mm., tjocklek 44—47 mm. 3 Fam. Gamar, Vulturidae. af att hufvud och hals sakna verkliga fjädrar (jämför öfversikten sid. 118). Gamarna utmärkas Gamla världens gamar ha liksom öfriga roffåglar näsborrarna skilda åt, medan skiljeväggen dem emellan hos nya världens är genomborrad. Gamarna bebo de tropiska och tempererade delarna af jorden. De om- fatta 25 arter, vanligen fördelade på 10 släkten. Sannolikt endast en, möjligen två arter ha förirrat sie till norden. Gå sgamsläktet, Gyps, Sav. Näsborrarna aflånga, nästan lodrätt ställda. Hufvudet betäckt af dun. Stjärtpennorna 14. Släktet omfattar 6 arter, spridda i Afrika samt delar af Asien och Europa. Gåsgamen, Gyps fulvus, (Gmel.). Namn: Danska: Gul Grib. Hufvud och halsfjäderkragen vid halsroten hvit- aktiga. Fågeln för öfrigt gulbrun med gråaktig an- strykning. Ving- och stjärtpennor svartaktiga. Iris rödbrun. Vaxhud blåsvart. Näbb ljust hornfär- gadt. Fötter blygrå. Längd c:a 1,000 mm. Vingen 735 mm ; I c:a Af denna gam, hvars hem är nordöstra Afrika vestra Asien, Ural upp till 59? N. Br. samt södra Europa, är ett exemplar skjutet i Danmark (våren 1858) vid Katholm på Jylland (Collin)." En vinge af detsamma förvaras i Kjöbenhavns museum (Winge i bref). Denna gam lefver liksom de flesta af denna familj hufvudsakligen af as. Vanligen kretsa de så högt uppe i luften, att de knappast kunna ses. Men med sin ytterst skarpa syn upptäcka de hvar något kadaver finnes. Och om en gam sänker sig till bytet, iakttages det af hans grammar o. 8. V. På detta sätt kan man lätt förklara, huru ofta redan någon timme efter sedan ett djur utlagts gamar in- finna sig, först en, så allt flera. Detta uteblir där- emot, om kroppen öfvertäckes. = Utom gåsgamen säges äfven grågamen, Vultur monachus L., vara anträffad i Danmark. Det släkte han tillhör ut- märkes genom sina rundade näsborrar och eger endast en art. Denna är svartaktig eller som mycket gammal brun. Falsens nakna delar och vaxhuden smutsigt köttfärgade. Längd 1,100—1,160 mm. Vingen c:a 760 mm. Grågamen bebor länderna kring Medelhafvet samt Asien till Indien och Kina. I Danmark skall han vara skjuten dels vid Panö, dels vid Fredericia på Jylland (Collin). Uppgifterna torde dock ej vara höjda öfver hvarje tvifvel (Winge 1 bref). 5:te Ordningen, Duffåglar, Pu/llastrae. Dufvorna ega ett näbb med hård, kullrig spets, medan näbbroten täckes af en mjuk, ofta liksom uppsvälld hud. Öfver näsborrarna en hvälfd hinna. Mungipan saknar borst (se vidstående fig.). Framtårna alldeles fria; se i öfrigt beträffande fötterna öfversikten sid. 1 och vidstående fig. Stjärten med 12—20 pennor. De rugga två gånger årligen, höst och vår. Dufvorna bygga enkla, nästan slarfvigt hopkomna bon, som vanligtvis läggas i träden. Äggen äro alltid hvita. oftast två, stundom ett. Ungarna kläc- Hufvud af skogsdufyva 3/4. kas nästan nakna och mycket hjälplösa samt matas till en början med ett slags afsöndringsprodukt från den ansvällda kräfvans körtlar. Dufvorna lefva i engifte och häcka vanligen två gånger. Åtminstone bland våra arter rufva båda föräldrarna. äro de mycket sällskapliga. Deras föda är vegetabilisk, dock ha vi funnit snäckor med ännu osmälta djur i deras kräfva. Dufvorna äro små — medelstora fåglar, som 1 regel flyga synnerligen väl och uthålligt. När de flyga upp alstras ett klappande ljud. TI norden: äro de flyttfåglar. De finnas öfver större delen af jorden, men synas föredraga skogstrakter. De bilda en synnerligen väl begränsad grupp, som visat sig rätt svår att uppdela i släkten och familjer. Deras närmaste släktingar äro att finna ibland stepp- höngen (jämför nedan). Dufvorna omfatta öfver 450 arter, fördelade på 65 släkten och 2 familjer. Endast en af dessa är företrädd i norden. Utom under fortplantningstiden, då de lefva parvis, 1 Fam. Dufvor, Colum bidae. Näbb utan nedböjd hake i spetsen, med springlika näsborrar, som äro parallela med öfvernäbbets underkant och kunna tillslutas. Vingarna spetsiga; 2:dra eller 2:dra och 3:dje pennorna längst, men föga längre än den första. Stjärten sträcker sig vanligen med '/, af sin längd utom vingspetsarna. Två af familjens många släkten äro före- trädda i norden. De höra båda till en under- familj Columbinae, som utmärkes genom sitt svaga, blott i spetsen hornartade näbb. Kö- nen likna oftast hvarandra. Öfversikt af släktena. T. Tarsen kortare än mellantån. Stjärten saknar INA SJJDVS 005009500003 000 S0gdö Columba. II. Tarsen lika lång som eller längre än mellantån. Stjärten! med hvit Spets .......s..sssusesuensnsne LUFBUP: Dufsläktet, Columba, L. Tarsen endast obetydligt befjädrad längst upp. Dräkten hos våra arter öfvervägande grå. Våra dufvor iakttaga rätt noga sina måltids- timmar, i mellersta Sverige från solens uppgång till kl. 8—9 f. m. samt från kl. omkring 11 f. m. till 3 ce. m. Då de ätit, flyga de vanligen omedelbart bort för att dricka. Härvid sticka de ned näbbet i vattnet och uppsuga detta utan att lyfta upp näbbet. Un- garna af våra vanliga arter bruka, om någon när- mar sig dem, knäppa med näbbet på ett sätt, som erinrar om ugglorna (se ofvan sid. 119). delen af Släktet finnes utbredt öfver största jorden och omfattar närmare 60 arter. Öfversikt af arterna. I. Vingen med hvit framkant och utan svarta NEAL oo 064 0030 do aoL OS BONBENIRNNYAS NOHLA OC. palwumbus. JI. Vingen saknar hvitt längs kanten men har svarta fläckar eller tvärband. A. Bakrygg af samma färg B. Bakryggen hvit om framryggen C. ocnas. C. livia. Ringdufvan, Co/umba palumbus, 1. (Tafla 33, fig. 1). Syn. Palumbus linnér, Malm. Namn: Ängsdufva (Vestergötl.); Sjutut (Öland); Skute (Gotl.). Norska: Ringdue. due, RBingeldue, Stor Skovdue. Fweröarna: Digva, Duggva, Finska: Sepelkyyhlynen, Kauluskyyhky, Kyyhkynen. Danska: Räing- Hufvud och på sidorna med färgskiftande metallglans. hals grå, den senare baktill och En stor, hvit fläck på hvar sida om halsen. Ofvan blågrå, vingen framtill med hvit kant. Handpennorna grå- bruna med smal, hvit kant i utfanet. Stjärten med bred, svart spets. Bröstet grågredelint, på sidorna med kopparglans. Buken gråaktig, sidor och under- gump ljust blågrå. Könen likna hvarandra, men honan har mindre klara färger. Iris hvit. Näbb gblt med köttröd basaldel. Fötter ljusröda. Längd 424—438 mm. Vingen 240—261 mm. Ungen saknar den hvita fläcken på halsen äfven- som all metallglans. Ringdufvan finnes utbredd öfver vestra delen af det palaearktiska området och går mot öster till norra Persien, i söder finnes hon på Madeira och Azorerna. I södra och mellersta Sverige samt på Gotland är ringdufvan en allmän fågel, som häckar tämligen talrikt från och med Skåne, där hon dock liksom på Öland finnes tämligen sparsamt, och upp till ungefär 64? N. Br. Hon är allmän vid Ofvan- åker i Helsingland (meddelande af E. Lönnberg) samt vid Sundsvall och på flera ställen i Jämtland (Sundström). I södra Norge upp till Trondhjems- trakten är hon vanlig i barrskogarna, men mindre talrik längs vestkusten, där hon dock stundom öfver- vintrar, såsom vid Bergen och Trondhjem (Collett). I Finland är hon allmän upp till Kajana och Pal- damo (64? N. Br.) (Mela). I Danmark är hon den vanligaste bland dufvorna och häckar i skogarna i de flesta delar af landet (Collin). hon funnen. På Feeröarna är Ringdufvan ankommer till Skåne redan i början af mars och till Uppland i början eller midten af Höstflyttningen försiggår 1 september och oktober, april. och redan i midten af sistnämnda månad har hon oftast lämnat Skåne. Sådana år, då ollon finnas i riklig mängd, stannar ringdufyvyan länge kvar i Skåne. Hon försöker då till och med att öfvervintra där, ehuru det knappast torde lyckas henne (T. Thott i bref). Enligt Sundström skall ringdufvan dock ha öfvervintrat vid Nässjö i Småland. Ringdufvans egentliga hem hos oss är barr- skogen. I Skåne, liksom i Bohuslän, häckar hon likväl i löfskog. Där ringdufvan finnes, ger hon sig snart tillkänna genom sitt välkända, högljudda kuttrande, som hanen särskildt morgnar och aftnar låter höra. Hon sköter härvid basen i skogens vår- orkester, och man hör alltid med glädje hennes fylliga toner blanda sig med trastens och rödhakens sång. Smyger man sig på en kuttrande ringduf- hane, får man vanligen se honom i upprätt ställ- ning med halsens fjädrar yfvigt uppresta gå fram och åter på en gren. Hvarje gång han närmar sig den bredvid honom hopkrupna honan, hukar han sig ned, böjer stjärten nedåt, och just i detsamma, han låter höra sin starka kuttring; springer han till och skrapar stjärten mot grenen, så att ett frasande ljud uppkommer. Emellanåt flyger han upp från trädet och gör en krets omkring det, hvarvid ett klappande ljud uppkommer, snarlikt det, som höres, när dufvor flyga upp. Medan honan rufvar, kuttrar hanen för sig själf i tidiga morgonstunden, men denna kuttring låter mindre passionerad än den, hvarmed han uppvaktar henne. Kuttret kan uttryc- kas med »hu, huhu-huhu, huhuhu-huhu, huhuhu- huhu huu». Af ett fåtal torra kvistar bygger ringdufvan vanligen ute på någon horisontal grangren ett en- kelt bo, som ofta är så glest, att äggen synas igenom botten. Båda rufva växelvis, och redan innan - de första ungarna äro flygfärdiga, bygga de i närheten ett nytt bo för att sedan lägga sin andra kull. långa och 28—30 mm. tjocka. makarna De tvänne, hvita äggen äro 40—42 mm. Den första kullen lägges vanligen i början af maj och den andra i juni, stundom något senare. Skogsdufvan, Columba oenas, L. (Tafla 33, fig. 3). Namn: Blådufva, Vilddufva; Hultadufva (Smål.); Ekdufva (Sörml.); Turturdufva (Vestmanl.); Susdufva, Tusdufva (Dalarna); Nylke (Gotl.). Nor- ska: Skovdue. Danska: Skovdue, Kirkedue, Huldue. Finska: Metsäkyyhkynen, Sinikyyhky. Hela fågeln gråblå, halsen på sidorna och bak- Bröstet med De stora vingtäckarna och Ving: anstrykning. till med grönskiftande metallglans. rödaktig anstrykning. de inre armpennorna med svarta fläckar. pennorna med brun Stjärten i spetsen svart. svartgrå Svag Könen likna hvarandra, men honan har det metallglänsande på halsen min- dre utbredt. Iris mörkbrun, näbb ljusgult, vid basen rödaktigt, fötterna ljust blåaktigt röda. Längd 317 —336 mm. Vingen 200—215 mm. Ungen saknar nästan metallglansen på halsen och har ofvan mer brun anstrykning. Skogsdufvan har ungefär samma utbredning som Hon det palaearktiska området, mot öster till östra Tur- ringdufvan. finnes således i vestra delen af kestan, samt i nordvestra Afrika. Hon förekommer dock i de flesta länder fåtaligare än ringdufvan. I Sverige är hon likväl vanligare och allmän ungefär Men hon är också funnen vid Sundsvall och skall häcka till ekens nordgräns eller inemot 612 N. Br. i Jämtland (Sundström). Äfven på Gotland är hon allmän, men ir i Bohusläng skärgårdstrakter säll- AA syntare än ringdufvan. Hon saknar nämligen diär- städes lämpliga häckplatser. Skogsdufvan' skall ha aftagit i Skåne, och man tror, att hon utträngts af kajorna, som inkräkta hennes häckplatser (enl. med- delande af T. Thott). I Norge häckar hon blott i landets sydliga delar och visar sig endast tillfälligtvis så nordligt som vid Trondhjem. På vestlandet skall hon vara sällsynt (Collett). Hon är allmän i syd- vestra Finland (Åbo, Nystad, Björneborg), sällsyn- tare. i södra Finland och ej med visshet känd från Ett Sääksmäki i södra Tavastland. Hon är funnen vid Kuopio (”"/, 1826, ”/,, 1830), Maaninga och Iden- salmi (Mela). ringdufvan och på vissa lokaler, så landets sydöstra delar. bo är äfven funnet i I Danmark är hon mindre vanlig än som vid Odense och på Bornholm, sällsynt (Collin). Skogsdufvan ankommer till Skåne de första dagarna i mars (Sundström), ungefär samtidigt med ringdufvan. Till Vestergötland och Uppland an- kommer hon först i slutet af mars eller början af april, vanligen något före ringdufvan. Vi hafva en- dast en gång funnit henne vintertiden i Sverige: vid Falköping (""/,, 1863), då fyra stycken anträf- fades. I Skåne öfvervintra sannolikt endast sjuk- liga individer, och de duka troligen i regel alla under (I: Thott 1 bref). åter kvarstannar hon oftare (Collett). I motsats till ringdufvan bebor skogsdufvan mest Vid den blida norska kusten löfskogen, och hon saknas i barrskogen, om den ej innehåller ihåliga löfträd. Bäst trifves hon i af slätter och åkerfält omgifna ek- och aspdungar. Skogsdufvans kutter höres ej så långt som ring- dufvans helt olika. Det kan återges med upprepade, mot slutet tätare och svagare, och är »hu-u hu-u hu-u». När hanen kuttrar, går han högrest fram och åter längs en gren, eller sitter han vid honans sida och kråmar sig, blåsande upp halsen, så att han får ett eget utseende, nästan påminnande om en brushanes. Sitt bo bygger hon i ett ihåligt träd, 1 någon hbergs- enkla, af några fina kvistar bestående, skrefva eller 1 hål i murar och dylikt. De två hvita äggen äro 33—36,5 mm. långa och 27—28 mm. tjocka. De läggas i slutet af april eller början af maj samt den andra kullen i juni. Makarna rufva växelvis, och andra kullen lägges vanligen, innam första kullens ungar äro Mygfärdiga. Klippdufvan, Columba livia, rise. (Tala 33, fig. 2). Namn: Tamdufva, Körkedufva, Torndufva (Vestergötl.). Fjeldduc; Hemdufva; Norska: Klippedue. Dan- IHuwusdue. Klippedue, Poeröarna : ska: Blåadiqva, Blåduggva, Dwca, Vildduva. Finska: JV, YJvd, Kesykyyhkynen. Blågrå; hufvud, hals, bröst och framrygg mör- kare, i synnerhet på bröst och rygg med skiftande metallglans. Bakryggen hvit. Vingarna med två svartaktiga tvärband, bildade af fläckar på de stora täckfjädrarna och armpennorna. Stjärten grå med svartaktig spets. rödaktigt Könen nästan lika. Iris gul, näbb Fötter Vingen 230—245 mm. mörkt med hvit bas. ljusröda. Längd 346—371 mm. Klippdufvan förekommer i vestra delarna af det palaearktiska området samt vissa delar af In- dien och ersättes i länderna mellan Persien och Japan af en mycket närstående art samt i norra Afrika af ett På mycket allmän, liksom äfven på Orkney- och Shet- par andra. Fieröarna är hon landsöarna samt i norra Skottland. I Sverige finnes hon ej vild.5 Däremot funnos på öarna i Stavanger- fjorden i Norge i början af århundradet flera ko- lonier; den på Rennesö, som var den största, bibe- höll sig längst. Det sista, i Norge tillvaratagna, exemplaret blef skjutet i närheten af Stavanger i slutet af år 1873; dock är det sannolikt, att arten först på 1880-talet utdött (Collett 1894). Numera tillhör klippdufvan som vild således ej Skandinavien. I motsats till Europas andra dufvor är klipp- dufvan stationär. Hon trifves endast vid hafvet häckar ofta i omedelbar närhet af dess brän- På tillfälle iakttaga denna dufva, var hon i små kolonier och ningar. Fieröarna, där den ene af oss varit 1 bosatt i de af hafvet i de branta bergväggarna ur- holkade, ofta mörka grottorna, som voro så belägna, att hvarje våg, Atlanten kastade emot klippan, helt och hållet tilltäppte deras öppning. För att komma ut och in måste dufvorna passa på, när vågorna sjönko undan, så att grottornas mynningar öpp- nades. När vi vid Thurso i Skottland lyckades tränga oss in i en sådan grotta, hörde vi dufvornas kutter från afsatserna i grottan blanda sig med bränningens rytande utanför. För att söka föda och vatten göra De besöka då i flockar sädesfälten och gräsvallarna för att plocka dufvorna långa utfärder inåt land. frön, deras vanliga föda. Sitt enkla bo, som består af några strån eller små kvistar, lägger klippdufvan på en afsats i berget. De tvänne, hvita äggen äro fullkomligt lika tamdufvans. Längd 38—39 mm., tjocklek 29—30 mm. Klippdufvan lägger minst två kullar om året, i sydliga länder möjligen flera. Det är från klippdufvan som alla dessa öfver Ekström skall enligt Nilsson ha sett ett exemplar på Tjörn. Huruvida delta verkligen var en vild klippdufva, är mycket tvifvelaktiet. N 156 100 af domligt yttre stamma. raser tama dufvor med ofta ytterst egen- Turturdufsläktet, Zwrtur, Selby. Fjäderdräkten oftast till stor del med röd an- På halsens sidor ett svart eller ett svart Släktet till- hör gamla världen och räknar ej mindre än 28 arter. strykning. och hvitt eller svart och grått band. Örfversikt af arterna. Fjädrarna på halsens sidor med hvita spet- sar. Undre stjärttäckare hvita TT. turtur. II. Fjädrarna på halsens sidor med grå spetsar. Undre stjärttäckare grå T. orientalis. Turturdufvan, Jurtur turtur, (L.) (Tafla 33, fig. 5). Syn. Columba turtur, Peristera turtwr, Turtur vulgaris, Eyt., T. auritus, G. Gr., T. linnét, Malm. Turteldue. Fier- Finska: Turturikyyhkynen. Namn: Norska och danska: öarna: Turtuldigva. Ryggen brunaktig, öfvergumpen mörkgrå med bruna fjäderkanter. Skuldrorna och större delen af vingtäckfjädrarna gråsvarta med breda rostbruna fjäderkanter. De främre vingtäckarna (längs ving- kanten) grå. Handpennorna svartaktiga, armpen- norna grå eller svartbruna. Stjärten mörkt gråblå, yttersta pennan med hvitt utfan, de mellersta en- färgade, alla de öfriga med hvita spetsar. Hufvud, hals, bröst och sidor gråaktiga, hals och bröst med röd anstrykning. På hvar sida af halsen en svart fläck med hvita fjäderkanter. dergumpens och stjärtens undre täckfjädrar hvita. Näbb svartaktigt. Fötter röda. Könen Längd 272—302 mm. Vingen Buken hvitaktig, un- Tris rödgul. likna hvarandra. 160—-170 mm. Ungen har mera orena färger och saknar den alA svarta och hvita fläcken på halsen. Turturdufvan finnes i hela Europa söder om Östersjön. Österut bebor hon vestra Asien till Jar kand. Om vintern besöker hon norra Afrika, Ehuru mycket sällsynt i Sverige, är hon dock funnen i enstaka exemplar öfver nästan hela landet, såsom vid Alnarp, Rydsgård (""/,, 1847) och Trolle Ljungby C/, 1848) Sölvesborg (Nilsson), i Småland nära Jönköping (nov. 1887) (Carlson), i Östergötland (""/,, 1883) (Sund- ström), i Södermanland vid Väderbrunn ("/,, 1887) samt ett par (sommaren 1849) nära i Vestmanland ("/,, 1838), i Nerike (sept. 1857) (Sundevall), vid Hjulsta i Uppland ("/,, 1880 enl. meddel. af J. A. Kantzow), vid Ockelbo i Gestrik- land (”"/,,) (Jägarförb. tidskr. 1894), vid Bollnäs i Hel- singland ('”/,, 1892) (Kolthoff), vid Hudiksvall (aug. 1840), vid Qvickjock (hösten 1841)F och i Kare- suando (= Enontekis) (1857) (Sundevall). Som af ofvanstående framgår, äro de allra flesta exemplaren erhållna höstetid. De utgöras sannolikt af vilse- Undantag bilda endast ett par af de skånska fynden. komna ungfåglar. Dock torde det vara mycket I Norge hon anträffad ojämförligt mycket oftare samt i alla delar af landet ända upp till Ostfinnmarken. Mest det ungfåglar, som funnits höstetid, men äfven gamla ha anträffats om våren i landets syd- delar. osäkert, om turturdufvan häckat hos oss. är är vestra Midt på sommaren är ännu intet fynd gjordt, ej heller föreligga några iakttagelser om, att arten häckat (Collett). osannolikt. Dock är detta ej I Finland har hon häckat vid Kyrk- slätt i Nyland (18685), där hon äfven skjutits samma år (Mela). I Danmark är turturdufvan rätt sällsynt, men anträffad på en mängd platser öfver större delen af landet, ej blott vår och höst, utan äfven midt på sommaren (Collin). Hon är visserligen ej funnen häckande, men ofvan antydda fynd midt på sommaren tyda på att hon bygt i landet. Turturdufvan är den minsta af Europas dufvor. Hennes milda, kuttrande läte, behagfulla rörelser och den ömhet, hanen visar sin hona, har gjort henne vida känd och omtyckt. Till lefnadssättet lär hon mest likna ringdufvan. Sitt enkla bo lägger hon på grenarna i ett träd. De två hvita äggen äro 28—30,5 mm. långa och 20-— 21,5 mm. tjocka. + Pastor Björkman uppger (enligt Löwenhjelm 1843 och 1845), att turturdufvoflockar hvar höst visa sig vid Qvick- jock. Denna uppgift håller ålminslone ej numera streck. 15 Större Turturdufvan, Turtur orientalis, (Lath.) (Tafla 33, fig. 4). Syn. Columba orientalis, C. gelastes, Temm., Peristera rupicola, (Pall.), Turtur rupicola. Namn: Kutterdufva, F. A. Smitt. danska: Stor Turteldue. Norska och Panna och hjässa blågrå. Ofvan brunaktig, på bakryggen med blågrå anstrykning. Vingpen- norna mörkt gråbruna, täckfjädrarna svartaktiga med breda, rödbruna kanter. Handtäckarna blågråaktiga. Stjärten svart, vid roten med grå anstrykning, spetsen gråblå. På halssidan en svart, med breda gråblå fjäderkanter försedd fläck. Framhals brungrå, bröst ljust grårödt, sidor och undre vingtäckare gråblå, undergump och undre stjärttäckare grå. brun, näbb brunt. Iris röd- Fötter och en bar ring kring ögat röda. Längd c:a 330 mm. Vingen c:a 190 mm. Denna turturdufva tillhör Asiens mellersta och östra delar, där hon på sätt och vis ersätter den vanliga turturdufvan. Hon går österut till Japan. I Europa är hon mycket sällsynt och förekommer endast tillfälligtvis. Här i Sverige ha tre exemplar blifvit funna: ett i Härjedalen (dec. 1842), ett nära Piteå" (okt. 1850) och ett tredje i Tåssjö socken i nordvestra Ångermanland (juli 1889) (Carlson). I Fin- I Danmark är hon fun- nen en gång vid Skaffö gård i Jylland ('/,, 1863) (Collin). Så väl till utseende som till läte och lefnads- sätt liknar den land är hon ej iakttagen. större turturdufvan mycket vår europeiska art. " Det har mycket tvistats om huruvida detta exemplar kan ha förvillat sig bit och ej möjligen hitkommit med nå gon långväga sjöfarare. (Jämf. Holmgren). "= Möjligen ha två individer af denna art blifvit funna i Ostfinnmarken. Det är dock numera omöjligt att afgöra om denna uppgift är riktig (Collett 1869). IH. Springfåglar, Cursores. Denna underklass, som omfattar tvänne ordningar (jämf. öfversikten sid. 1), utmärkes af att bak- tåns fiste i regel är högre än de främre tårnas medan samtidigt öfverdelen af underbenet är fri och ej indragen inom kroppshuden. Liksom man beträffande sittfåglarna i stort sedt kan säga, att deras fötter äro tillpassade för att brukas vid rörelse på trädens grenar, så kan man om det alldeles öfvervägande flertalet springfåglar säga, att deras fötter äro lämpade för att snabbt och uthålligt bära sina egare på marken. Att hägrarnas fötter närma sig sittfåglarnas ir redan påpekadt (sid. 1). Framdeles skola vi i sim- snäppor och sothöns lära känna springfåglar, som till lefnadssätt liksom i någon mån beträffande fötter- nas beskaffenhet närma sig simfåglarna. De hafva dock hela underbenet fritt. 158 6:te Ordningen, Hönsfåglar, Gallinae. Om än mänga af hönsfåglarna äfven hålla till i träden, tillbringa dock alla den största delen af sitt lif på marken. Också äro deras ben och fötter anpassade till ett sådant lefnadssätt. De äro kraftiga, i regel med upplyftad, vanligtvis rätt liten baktå, som sällan (hos stepphönsen) saknas. Ingen hönsfågel håller till på öfvervägande sumpiga ställen. Också är hela underbenet, stundom äfven tarsen och tårna fjädertäckta. Klorna äro trubbiga. Hönsfåglarna äro i regel ej flyttfåglar samt företaga ej heller några längre Hygturer, om än flertalet bland dem flyga rätt snabbt. Deras vingar äro vanligen korta, rundade och starkt kupiga. Härifrån göra likväl stepphönsen (se nedan) ett anmärkningsvärdt undantag. Många hönsfåglar äro visserligen egentligen allätare, men hufvudsakligen nära de sig dock af räxtimnen. Deras näbb är jämförelsevis svagt och kort, öfvernäbbet starkt hvälfdt med rätt trubbig spets. i Handpennornas antal är 10, stjärten består af 12—20 pennor. På hufvud och hals finnas ofta nakna fäckar, vanligen försedda med vårtor eller rätt stora utväxter samt nästan alltid bjärt färgade; de äro 1 regel störst hos hanen. Ruggningen sker om hösten; om våren bytas småfjädrarna (se riporna). Hos flertalet hönsfåglar äro könen olika, och kanske hos ingen fågelord- ning utmärkes hanen af så afvikande och i ögonen fallande dräkt som ofta hos dem. Stundom äro stjärtens eller ock öfvergumpens eller någon gång - armens fjädrar särskildt utbildade till prydnader. Många bland hönsfåglarna och särskildt sådana, hvilkas hanar ha mycket afvikande dräkt, lefva i månggifte. Flertalet hönsfåglar häcka på marken. De festa nordiska hönsfåglar SR SNS bruka 'vid annalkande fara vanligen »trycka sig» tätt till marken och | undgå ofta dymedelst uppmärksamheten. De bada, mylla sig, endast i sand, ej i vatten. Deras bo är alltid mycket enkelt. Äggen äro i regel talrika. Ungarna födas seende och rikt dunklädda samt lämna efter några timmar boet och kunna under moderns ledning själfva söka sin föda. Härvid krafsar hon ofta med fötterna ur jorden fram mask eller annan föda åt ungarna. Honan döljer dem vid fara vanligen under sina vingar och bistår dem på allt sätt. Hanen deltager däremot i regel ej i ungarnas uppfödande. Man känner omkring 370 arter, fördelade på 91 släkten och 5 familjer samt beboende såväl den högsta nordens snöiga fjällöknar som tropikernas brännande sandslätter och väldiga skogar. Öfversikt af familjerna. I. Vingar långa, spetsiga. 1:sta eller 2:dra handpennan längst Pteroclidae. g I EG II. Vingar korta, trubbiga. 1:sta och 2:dra handpennorna Aj vanligen kortare än den 3:dje. VARA SSG A. Näsborrar dolda af fjädrar. | N SSSESRSR nat z Tarser helt eller till hälften SN OSITISSITNE 3 - 3 t z, fjäderklädda. Tårna nakna SV é - med utskott längs sidorna M örnen TER 2). eller ock helt fjäderklädda ... Tetraomidac. öger fot af fasantupp !/,. öger fot al orre ”/3. TE Ö ATS ; EG z E B. Näsborrarna ej dolda af fjädrar. Tarser helt eller till större delen nakna samt ofta sporrbärande. Tårna nakna och utan sidotänder..........es« Phasiwvidace. E 5 & : era (tas anföras, när de ej anses I Fam. Stepphöns, Pteroclidae. | numera ofta sammanföras, när de ej anses Genom sina långa, spetsiga vingar, ge- | ock betecknande nog »Pigeon-Grouse» (»duf- bilda en egen ordning. Huxley kallar dem nom en hel del inre karaktärer liksom äfven | ripor»). Deras näbb och näringsorgan samt genom sina få (2—3) ägg påminna stepp- | deras som nykläckta försigkomna och tätt hönsen mycket om dufvorna, med hvilka de -dunklädda ungar likna hönsfåglarnas. Tarserna äro korta, fjäderklädda liksom stundom äfven tårna. Baktån saknas eller är rudimentär (se fig. sid. 158). Stepphönsen äro i regel flyttfåglar. Man känner 16 arter, fördelade på tre släkten och beboende södra Europa, Asien och Afrika. Stepphönssläktet, Syrrhaptes, Tlig. Baktå de främre förenas efter hela sin längd genom en bud med hvarandra. Stjärtens mellersta fjädrar för- längda, spetsiga. Stepphönsen bebo Asien upp till norra Kina och norr om Baikalsjön, i söder till Tår fjäderklädda. saknas alldeles, och Sutlejdalen i norra Indien. 2 arter äro kända. Stepphönan, Syrrhaptes paradoxus, (Pall.) (Tafla 34; fig. 8) Sandhöna. Norska och danska: Step- pehöne, Kirgisisk Steppehöne. Finska: Hietakana. . Ofvan brunaktigt grågul med svarta tvärstreck. Namn : Vingpennorna grå, 1:sta pennan med långt utdragen, hårfin spets och svart utfan. De inre handpennorna med gråhvita kanter, armpennornas kanter och vingtäc- karna grågula, 1:sta radens handtäckare med ett svart band längs midten, armtäckarna med chokladbruna spetsar. Stjärtens pennor grå med hvitaktiga spetsar och kanter och bruna fläckar på undersidan, de två mellersta med utdragna hårfina spetsar. Pannan, ett band öfver ögat längs halsens sida och strupen Återstoden af hufvudet, bakhalsen och amstrykning. Ett svarta tvärstreck öfver bröstet. En stor, svart fläck rödgula. bröstet grå med gul band af på buken, som framför denna är grågul, bakom densamma gråhvit liksom de undre stjärttäckarna Honan har hufvudet ofvan, bakhalsen och benen. och de öfre vingtäckarna svartfläckiga, strupen är ljusare gul samt begränsad af ett smalt, svart band; bandet öfver bröstet saknas. Hon är äfven mindre. Tris mörkbrun. Näbb svartaktigt. Längd 350—410 mm. Vingen 230—257 mm. Ungfåglarna likna tämligen honan. Dunungen ofvan brunaktig med svartaktiga dunspetsar. Längs midten af hjässan, längs ryggen, öfver ögat, på hufvudets sida och på sidoryggen gråhvita band, vingspets och undersida gråhvita. Som och äldre är ungen ofvan brun med svarta band fläckar. De på hufvudets sidor äro kvar, och på vingen finnes hvita strimmorna öfver ögat och en mängd hvita dungpetsar. Under gråaktig med en på buken framträdande mörk fläck (Winge 1891, taflan). 159 bebor Asien från Petschili i öster till Kirgissteppen i vester samt från Turkestan i söder till norr om Baikalsjön. Stepphönan Men hon företager då och då vandringar massvis. Under dessa ströftåg har hon iakttagits i de flesta af Europas länder. Isynnerhet åren 1863 och 1888 ha sådana invan- dringar egt rum i stor skala, men redan 1859 vi- sade sig ett fåtal i vestra Europa och ett exemplar fälldes i Danmark vid Hobro (""/;)- 1863 visade de sig i Danmark i slutet af maj, och särskildt i Jylland voro de mycket talrika samt lära häckat (se Reinhardt 1863); ännu mot nyår 1864 voro några kvar. Äfven i södra och mellersta Sverige visade sig stepphönan 1863, såsom vid Fi- lipstad (i juli) samt på södra Öland ('"”/,,) (Sunde- vall) och på Gotland. Äfven i Norge visade hon sig maj—augusti 1863,7 såsom vid sjön Öieren och vid Mandal, likaså sannolikt i trakten af Sta- vanger samt säkert vid Bergen och i Söndfjord (62? N. Br.). Äfven i Finland säges hon det året ha visat sig i närheten af Helsingfors (Mela). 1888 års invandring var betydligt talrikare än den föregående. Till Danmark kommo stepphönsen redan 1 början af maj (se Winge 1889) samt iakt- togos öfver större delen af landet. När grödan växte upp, drogo de sig dock till de mest öken- liknande platserna, klitter och hedar. Flerestädes häckade de, och ännu på vårsidan 1889 funnos en del kvar. Äfven i Sverige var 1888 års invandring mycket talrikare än den af 1863. Vi ha erhållit uppgifter, stundom beledsagade af insända exemplar, från Åmål, från GCarlsborg (7), från Upsala (i maj), från Oscarshamn ('"/;), från Ystad ('”/,), från Partilled ("/,,)» Vid Lindhof i mellersta Halland funnos ännu ””/,, fera flockar kvar (Jägarförb. tidskr. 1888). Äfven ingändes ägg under uppgift, att de lagts af stepphöns, de tillhörde emellertid strandpi- pare. Till Lister och Jaderen 1 Norge kom hon om- kring den '/.. Utom på dessa ställen visade hon sig i Gudbrandg- och Österdalarna samt i Guldalen (62? 24' N. Br.) norr om Dovre. Från juli till slutet af oktober voro de borta för att så åter visa sig här och där i de södra kusttrakterna ända till ”/, 1889 (Collett, se »Ornis» 1890). Äfven i Finland är hon observerad ('"/.;) i Esbo i Nyland.” 2 Fam. Orrfåglar, Tetraonidae. Ofver ögat finnes en naken, bjärt röd fläck, oftast täckt af vårtor eller. t. o. " Sundevalls uppgift, att de-skulle setts i Norge 1861, har sin i ell Iryckfel i den eiterade källan (Collett 1869). in Soc. pro fauna et flora fenniea meddel. 18 hft. s. 149. m. orsak 160 bildande en liten kam. Stjärten af medel- längd, dess öfre täckare ej särskildt utveck- lade till prydnadsfjädrar. ”Tarserna sakna all- tid sporrar. arter och under- släkten. De och mellersta delar Orrfåglarna omfatta 25 arter, fördelade på 10 hbebo Europa, Asiens nordliga samt Nordamerika. Öfversikt af släktena. I. Tärna befjädrade ... II. Tårna obefjädrade. A. Tarsernas fjäderbetäckning når ända till tårna. Tetrao. XY B. Tarsernas fjäderbetäckning når ej till tårna. Tetrastes. Lagopus. Ripsläktet, Lagopus, Briss. Deras näbb är tämligen litet, bredt och starkt kullrigt med öfver- Riporna äro medelstora fåglar. käkens underkant bågböjd. Stjärten räcker långt utom vingspetsarna. Endast tårnas sista led är ej befjädrad. Klorna äro om vintern långa, böjda och spadlika med hvassa kanter, om sommaren åter korta. Man har ansett och många forskare anse nog ännu, att detta sammanhänger med en peri- Ja, Nilsson antog, att en sådan fällning egde rum två gånger årligen. odisk klofällning hos riporna. Sannolikt är det dock endast frånvaron af nötning på klon vintertid, orsakad af ripans vistande uteslu- tande på snötäckt mark, som låter klon växa ut för att sedan sommartid nötas bort mot den hår- dare marken och under krafsande efter föda åt un- garna. Riporna lefva på marken, där de röra sig lätt och fort. De flyga snabbt men ogärna och ej särdeles uthålligt. De lefva 1 engifte och lägga ett stort antal ägg, som äro små, rostgulaktiga med svartbruna fläckar. När honan börjar rufva, öfverges hon sannolikt af hanen, som dock sedan åter för- enar sig med kullen, när ungarna kläckts. Könen äro föga olika. Ungarna kunna flyga tidigt. Våra nordiska arter bära om sommaren en brokig skyd- dande dräkt och en hvit, likaledes skyddande, om vintern, medan den i Storbrittanien hemmahörande moripan, som kan anses som en något förändrad dalripa, saknar den hvita vinterdräkten. Ripsläktet omfattar 6 arter och Dess utbredningsområde är circumpolärt, och de fin- underarter. nas dessutom på något sydligare, höga fjäll. Öfversikt af arterna. I. Vingpennorna oeh tarsens framsida hvita. A. Näbbet vid basen 3—9 mm. högt.......... DL. mutus. B. Näbbet vid basen 12—14 mm. högt....... LD. albus. II. Vingpennorna och tfarsernas framsida grå- DIVA DEL NES så fala åtdlärara lada oja be jag steel a rele na LE Lars SS BE [RSS OO VÄCALST Fjällripan, Zagopus mutus, Montin. (Tafla 35 fig. 1, 5 i höstdräkt, fig. 2, 2i sommardräkt, fig. 3,5 1 vinterdräkt). Syn. Lagopus alpina, Nilss. Namn: Norska: Fjeldrype, Skarerype, Skarv- rypa, Fjeldskarv, Bjupa. Danska: Fjeldrype. Is- land: Rjäpa, Rjäpkarri, Bjäpkeri. Finska: Ki- runa. Lapska: Kirun. Lagopus mutus var. rupestris, (Gmel.) (Tafla Sö 10 AL) Syn. L. islandorum, Fab., LC. reinhardtii, Brehm. L. mutus var. hyberboreus, Sundev. Hanen har alltid, äfven i vinterdräkten, ett svart band mellan näbbroten och ögat. Sommardräkten (juli+augusti). Ofvan samt på sidor och bröst svart med rätt få rostgrå streck och fjäderkanter. Hufvudet ofvan med gula, halsen med hvita tvärfläckar. Vingen hvit med några svart- aktiga täckare, handpennorna med mörka spolar. Stjärten svart med hvit spets och de mellersta pen- norna hvita. Buken hvit, tarser och tår hvitaktiga, klor svarta. I höstdräkt är hanen ofvan samt på bröst och nästan askgrå, med ytterst fin brun- svart vattring; eljest som om sommaren. sidor blågrå, Stjärtens mellersta pennor grå, svartvattrade. Honan är i sommardräkt ofvan svart med rätt fin rostfärgad och hvitgrå vattring. Hufvud, hals, bröst och sidor svarta med ganska breda rostgula tvärband. Vingpennorna, Hertalet öfre vingtäckare samt alla de undre äfvensom buken hvita. Honans höstdräkt liknar hanens. Vinterdräkten hvit. Stjärtpennorna svarta med hvita spetsar, de mellersta hvita. Klorna blekt hornfärgade. Ungfågeln liknar honan. De första vingpen- norna brungrå. L. rupestris & är vanligen mer rödgul än fjäll- ripan. Honans dräkt och vinterdräkten äro alldeles lika den vanliga fjällripans. L. hyperboreus utmärkes af att stjärtens sido- fjädrar äro hvita längs åtminstone ”/, af utfanet. Äfven midtfjädrarna äro hvita längs utfanet. Hon är alltid något hvitspräcklig samt större, längd c:a 425—450 mm., vingen c:a 245 mm. mäter resp. 348—410 mm. och 185—205 mm. Vår vanliga fjällripa finnes i Skandinaviens fjälltrakter, på norra Skottlands högsta berg samt Fjällripan bland södra Europas alper och på Pyreneerna. Mot öster finnes hon i Ural, men gränsen mellan hennes område och den östliga formens, Lagopus rupestris, är ännu ej afgjord. Hennes utbredning påminner således mycket om vissa fjällväxters och torde ega samma grund. När under istiden hela norra Europa liksom fjällkedjorna och deras omgifning i världs- delens södra trakter var täckt af sammanhängande jöklar, då bodde tvifvelsutan fjällripan i hela mel- lersta Europa. Men när jöklarna minskades och krympte samman till jämförelsevis små fläckar högst upp i norden och bland söderns alper, då följde fjällripan efter. flera Sålunda kom hon att finnas på genom vida, skilda områden. för henne obeboeliga sträckor I Sverige och Norge finnes hon "blott på de höga, sterila fjällen. Likaså bebor hon nordligaste Finlands och Kolahalföns fjäll. Hon är stationär och endast vintertiden, när hon ej längre kan finna föda uppe på fjällkrönen, drager hon ned till björkbältet, ofta i stora skaror. En och annan gång, ehuru mycket sällan, förirrar sig någon fjällripa långt från sitt hem; således fälldes en hona på Stör- mossen 1 Bälinge, omkring 1 mil norr om Upsala, (C/, 1896), och en annan, äfven en hona, fälldes i Hjulsjö i Örebro län (december 1895, 0. G. Lö- wenhielm). L. rupestris finnes i obetydligt afvikande former på Island och Grönland samt i arktiska Nordamerika, i Japan och norra Asien. Spetsbergsripan är endast funnen på den ögrupp, efter hvilken hon uppkallats. Fjällripans sommardräkt öfverensstämmer utom- ordentligt väl med färgen på de platser, 'där hon vistas. Hon är oftast föga skygg och trycker i olikhet med dalripan ej för hunden samt flyger ogärna upp, utan Hon flyger lättare och tystare än dalripan och ser i sin sommardräkt under flykten mer hvit ut. Hanens läte är ett skorrande (jämför hennes jämtländska namn »fjällskorr»). Honans läte liknar dalriphonans, men är svagare. löper hastigt undan. Ungarna utveckla sig ovanligt hastigt, och ehuru de kläckas sent, äro de vanligen fullväxta redan i midten af augusti. Tidigast i midten af juni lägger fjällripan sina ägg. Stundom försenas kullen så, att ungarna kläckas till och med så sent som i sep- tember (Collett). af några torra strån på botten af en fördjupning i Det konstlösa boet består endast 161 marken, vanligen bland några skyddande växter. Äggens antal tyckes ofta vara mindre än dal- ripans, åtminstone hafva vi af denna art ej sett så 3—9 synes vara det vanliga. Längd 41 — 45 mm., tjock- många i kullen. De likna dalripägg. lek 29 — 31,5 mm. Dalripan, Lagopus albus, (Gmel.) (Tafla 35, fig. 5, I, fig. 6, 9 sommardräkt, fig. 7, = vimterdräkt). Syn. Lagopus layopus, (L.), DL. lappomicus, (Gmel.), LC. subalpina, Nilss., £. linnér, Malm. Namn: Ripa, Snöripa, Skogsripa; Dalrypa (Vesternorrl.); Biåppa (Mora). Lirype, Liarrype, Skogsrype, Bypa, Bupa, Bjupa. Danska: Dalrype. Finska: Metsäkana, Riekko; Mettikana (Satak.). Lapska: RBievsak. Hane i sommardräkt: Norska: Dalrype, hufvud, hals och bröst rödbruna, hufvudet ofvan och bakhalsen svartfläckiga. Ofvan och på sidorna fint vattrad af svart och rost- brunt med ljusare fjäderspetsar. De närmast ving- kanten liggande öfre täckfjädrarna, alla de undre hvita, de inre samt vingpennorna armpennorna äro dock af ryggens färg. Stjärtpennorna svarta med smal hvit spets, de två mellersta bruna och svartvattrade. Buken mer eller mindre hvit med inblandade svartbruna fjädrar. Tarser och tår med hvitaktiga fjädrar, klor hornfärgade, iris brun. Honan: ofvan samt på hufvud, hals, sidor, bröst och undergump tämligen groft tvärvattrad af svart och rostgult. Ryggens fjädrar längs midten svarta. Strupen ljust rostbrun med små spolfläckar. Vingar, stjärt och buk samt tarser och tår ungefär som hos hanen. I höstdräkten, som är rätt lik hanens vårdräkt, men något ljusare och med mörka fjäderspetsar på hals och bröst, äro könen nästan lika, dock är ryggen gröfre vattrad hos honan. Vinterdräkten rent hvit. Stjärtpennorna svarta med hvit spets. Någon gång har hanen mer eller mindre stark antydan till det för fjällriphanen karaktäristiska svarta bandet vid ögat. Tris mörk- brun. Längd 380—445 mm. Vingen 175 —215 mm. Ungen lik honan, men ofvan med stora, svarta fläckar längs fjädrarnas midt. Under rostgul till gulgrå med glesa svartbruna fläckar på bröstet. De första vingpennorna gråbruna med gulaktiga fläckar i utfanet. Dunungen grågul, ofvan mörkare, med en stor, af svart omgifven, kastanjebrun fläck på hjässan. Flera svartaktiga fläckar i örontrakten och svarta band längs bakryggen. vattrade af svart och brunt samt med hvita spetsar. 21 Ving- och skulderfjädrar 162 Dalripan är utbredd öfver såväl gamla som I Sverige finnes hon från landets nordligaste delar ned till norra nya världens nordligaste delar. Helsingland (Sundström), Dalarna norr om BSiljan och norra Värmland (Sundevall) samt skall äfven finnas i HEds på Dal (Carlson). Någon enda gång förirrar hon sig till sydligare trakter. socken Sålunda hafva vi sett exemplar från Gefle, likaså är hon funnen i Södermanland. Dalripan är spar- samt spridd i de stora skogarna ända ned till Botten- hafvets kust, men tyckes hafva sitt egentliga hem i fjälltrakterna, där hon är talrikast 1 björkens och videts områden. I Norge finnes hon allmänt ofvanom barrskogsgränsen, från de sydliga fjälltrakterna upp till Nordkap och ryska gränsen, samt går längs kusten från Trondhjemsfjorden norrut ända ned till hafvet. Hon häckar äfven i ringa antal i det subalpina om- I de trakter, där hon ej häckar — kusten upp till Stavanger, området kring rådet nära Kristiania. — , erhålles hon I Finland finnes hon öfver hela landet, men saknas på Åland. Trondhjems- och Kristiania-fjordarna emellertid i spridda exemplar (Collett). I de södra och vestra kusttrakterna åtminstone upp till Björneborg samt i landets sydligare inre delar häckar hon mycket sparsamt (Palmén). På Östersjö- provinsernas stora mossar är hon däremot mycket allmän. I Danmark är hon lika litet funnen som på Feeröarna och Island. Dalripan är, i stort sedt, en stationär fågel. Om sommaren och hösten träffas hon på fjällen. Är vädret varmt och soligt, drager hon längre upp åt fjällen, i motsatt fall finner man henne på sluttnin- garna. Men om vintern slår hon sig tillsammans i stora flockar, drager ned från fjällen och uppe- håller sig mest 1 björkskogen. Om våren under parningstiden låter hanen sär- skildt morgnar och aftnar höra ett eget läte, som ljuder vidt omkring. Det kan ungefärligen återges med »kopack kopack». När han stötes upp, skriker han högt »garrr». Det är detta ljud, som skogs- bon liknat vid: ett hånskratt, och som skall ha skrämt så mången. Sin vrede ger han luft med ett skrik, som liknar »tabacko tabacko gack gack tabacko». Någon gång söker hanen med största djärfhet Honans vanliga läte är ett »gack gack». försvara de små ungarna mot hotande fara. Vi hafva sett honom högrest med uppspärradt gap och högt skrikande gå mot oss på några alnars afstånd, medan honan och ungarna fingo tid att rädda sig. Dalripan lefver om sommaren af frön och växter, späda knoppar och blad. Särskildt ungarna förtära Om vintern är hennes för- Sina ägg, vanligen 10— äfven gärna insekter. nämsta föda björkknopp. 12 — dock hafva vi en gång erhållit till och med 15 —, lägger ripan i en med torra grässtrån eller oftast dold Äggen äro ljust Längd 41 löf bäddad fördjupning på marken, bland ljung och andra växter. rostgula med stora, brunsvarta fläckar. —47,5 mm,, tjocklek 29,;—31,5 mm. Moripan, Lagopus scoticus, Lath. (Tafla 35, fig. 8, I). Namn: Grouse. Danska: Skotsk Rype. Fint vattrad af svart och brunt, ofvan öfver- vägande svart. Strupen enfärgadt rostbrun. Hand- och armpennor gråbruna, de förra med ljusare ut- fan, en del af de undre vingtäckarna hvita. Buken brunsvart med glesa hvita fläckar. Stjärten svart- Fjädrarna på tarser och tår gråaktiga. Honan ofvan med glesa ljusgula fjäderspetsar brun. samt med buken vattrad i likhet med de öfriga undre kroppsdelarna. Längd c:a 380 mm. Vinge 195— 210 mm. Moripan bär endast två dräkter. Hanen ruggar på hösten och ånyo på vintern, hvarpå »vinter- dräkten» bibehålles till följande höst. Honan ruggar om våren och om hösten. Höst- och vinterdräkterna afvika rätt litet från de andra; de motsvara vår dal- ripas höstdräkt. Moripan finnes endast på de brittiska öarna, Hebriderna Upprepade försök att inplantera henne på de därtill skenbart lämpliga ljungmarkerna vid Jonsered i Vestergötland ha ty- misslyckats, och torde hennes korta saga i Sverige nu lyktad. (Jämför moriporren sid. 167.) Äfven ha försök att införa henne i Jyl- land gjorts (Winge i bref). och Orkneyöarna. värr vara Lagopus albus, (Gmel.) X L. mutus, (Montin). Ehuru man har skäl att antaga, att hybrider mellan dal- och fjällripor äro långt ifrån sällsynta, har dock oss veterligen endast en sådan iaktta- Collett (1886) hane i höst- dräkt, d. v. s. just i den dräkt, där skillnaden emel- gits. beskrifver en lan dessa arter är mest i ögonen fallande och hy- Ofvan skall fjäder- beklädnaden, som till utseendet står tämligen midt emellan de båda arternas, mest likna fjällripans, briden således lättast bemärkes. medan undersidan mer påminner om dalripans. Från Skottland är en förmodad hybrid mellan fjällripa och moripa beskrifven." Orrsläktet, Tetrao, L. De till detta släkte hörande fåglarna utmärka sig genom ett kort, tjockt och starkt kullrigt näbb. + Proc. Zool. Soc. 1878, p. 793. Öfver ögat hafva de en naken, röd, vårtbärande fläck, som hos hanarna under fortplantningstiden sväller till ett slags kam. ”Tarserna äro befjädrade till eller något öfver tårnas rot. Tårna på sidorna försedda med hornlameller, som vanligen äro större hos tyngre fåglar (se fig. sid. 158). De gifva bättre fäste, när fågeln sitter på trädens grenar. Könen äro mycket olika. Ungfåglarnas första dräkt liknar mest honans. Stjärtpennorna 18. Orrfåglarna lefva mest af växtämnen, men isyn- nerhet ungarna förtära äfven mycket insekter. Ehuru de stundom vintertid företaga vandringar, äro de dock på det hela taget stationära. 'De vistas i sko- gen. Om sommaren hålla de mest till på marken, där de löpa snabbt, men om vintern sitta de gärna i trädtopparna för att äta knoppar och fina skott. Nätterna tillbringa de i träden. De lefva i mång- gifte och samlas om våren till vissa lekplatser, där hanarna spela och tappert kämpa om honorna. De lägga ett tämligen stort antal hvitgula, jämnt brun- fläckiga ägg. Släktet omfattar -5 arter, som bebo Europa och norra Asien. Öfversikt af arterna. T. tetrix. T. urogallus. IT. Stjärten klufven II. Stjärten rundad . Orren, FTetrao tetrix, L. (Tafla 36, fig. 5, I, fig. 6, 9, fig. 7, steril 9). Namn: ÖOrrhöns, Orhöns, Urhöns; Vårr (Da- larna); Orrtupp och Orhane &, Orrhöna och Or- höna 9; Orra Q (Norrb.); Vårrhöna och Vårra 9 (Dalarna). Norska: Aarfugl, Orre, Orfugl, Orhöns, Urhöns; Orhane &, Orhöne 2. Danska: Urfugl, Aarfugl, Urhöns, Skovhöns; Urhane och Aarhane 3, Urhöne och Aarhöne 9. Finska: Teiri, Teeri, Töyri, Tetri; Ukko 3, Akka 9 (Savolaks). Hane: svart med stark, blå glans på hals, bröst och bakrygg, hufvudet med svagare glans, öfver ögonen röda, vårtbärande valkar, som under fort- plantningstiden äro mycket ansvällda. Handpen- norna brunaktiga. Armpennornas rothälft hvit, bil- dande en fläck på vingen, spetsen svartaktig med smal, hvit spetskant. fläck klufven, dess sidopennor utåtböjda. Undre vingtäckarna samt en vid vingvecket hvita. Stjärten svart, starkt Undre stjärt- täckarna hvita, räcka utanför de mellersta stjärt- pennorna. ”'Tarserna grå- och syartyvattrade. I som- mardräkten gråhvit inblandning på strupen, röd- på halsen och hufvudet. Längd 480—596 Vinge 250—257 mm. brun mm. 163 tvärband. Hona: ofvan samt på hufvud och hals rost- brun med svart vattring och svarta tvärfläckar, som på bakryggen ha stark, blå glans. Vingtäckarna ofta med hvita spetsar. Vingpennorna bruna, vatt- rade med rostgult i utfanet. Armpennorna hvita Stjär- af ryggens färg, liksom de öfre vid roten och med smala, hvita spetsbräm. ten svagt klufven, stjärttäckarna med smala, hvita spetskanter. Undre stjärttäckare lika med eller längre än de mellersta stjärtpennorna (se fig. s. 166), hvita med svarta Strupen gråhvit med glesare fläckar. Bröst och mage vattrade af svart och gråhvitt. Tar- serna gråhvita. Om vintern är dräkten yfvigare och ljusare, de hvita brämen på mage och ving- täckare äro större. Längd 410—486, vinge 225— 236 mm. Den sterila honan liknar rätt mycket unghanen, men har vanligtvis en stor, hvit fläck på strupen och mer rostbrun vattring ofvan samt hvita spol- Det af- bildade exemplaret torde vara sällsynt väl utbildadt. streck eller stundom tvärlimier på bröstet. Unghanen har första vintern hufvudet ofvan, vingtäckarna, den synliga delen af armpennorna samt öfvergumpen fint vattrade med brunt. Dunungen är ofvan gulgrå med något svart och brun inblandning. Hjässan rödbrun. I pannan, kring hjässan, 1 nacken samt på hufvudets sidor Senare blir ungen ofvan samt på bröstet tvärstrimmig af gå svarta längsstreck. Under ljust gulgrå. brunsvart och rostgult, bröst och skuldror med gul- aktiga spolstreck. Under gråaktig med svartbruna tvärstreck. I augusti blir ungtuppen svartfläckig. Orren finnes utbredd öfver större delen af Eu- ropa: mot vester i England, mot söder i nordliga Spanien och Italien. I öster går han till floden Kolima i nordöstra Sibirien och till Peking. I Sve- rige finnes orren mer eller mindre allmänt öfver hela landet så långt mot norden som barrskog växer, t. ex. ännu vid Muonioniska. Han finnes äfven på öarna, t. o. m. på de flesta små holmar i skärgår- darna, särskildt vid östra kusten. I Norge går han upp till trakterna vid Altenfjord (70? N. Br., Collett). I Finland är han allmän upp till lappmarkernas syd- På fjällens sidor träffas han ofta i björkbältet. gräns, men finnes äfven inom dessa, såsom vid Kit- I Danmark var han förr mycket talrik på Jylland, tilä och Kandalax, ja t. o. m. i Enare (Mela). men har blifvit nära utrotad af kulturen, hedebrän- ning och oförståndigt jagande. På sista tiden ha försök att åter inplantera orren flerestädes företagits med, som det synes, god framgång (Collin). Orren uppehåller sig helst i skogar, som gränsa till odlingar, eller i kanten af kärr och myrar, och trifves äfven särdeles väl i öppet liggande, med en- buskar och ungbjörk beväxta småbackar. Om våren samla sig tupparna till lek på be- stämda, öppna platser, vanligen någon mosse, odling eller dylikt i skogen. Här infinna de sig om mor- gonen för att spela och kämpa med hvarandra, under det hönorna smyga omkring på vederbörligt afstånd, emellanåt förlänande någon af kämparna ett kär- Orrens spel består af ett ihållande kuttrande, som då och då afbrytes af en blåsning. leksmöte i skymundan. Härvid går han sakta och lågbent, nä- stan släpande framåt med sträckt hals, hängande vingar, utbredd stjärt och bakryggens fjädrar upp- resta. För hvar blåsning hoppar han till. När .tupparna kämpa, slutas det vanligen med, att den starkare leder omkring den besegrade, hållande ho- nom vid hufvudet. En stund efter soluppgången upphör spelet, och tupparna skiljas -åt för att längre fram på morgonen hvar för sig spela i någon träd- topp. Så stora orrlekar med ända till hundratal som omtalas från forna tider, finner man Ofta hör orrar spela (»skvaltorrar»). tuppar, knappast numera. man endast enstaka Orrtuppen har äfven andra läten än dem, man under spelet får höra. Hin vrede uttrycker han med eller » kokokorrro» det är detta läte, som fordom krypskytten uttydde som »krokete »kokokaru», och karn» och ansåg riktadt till sig själf, där han mor- disk smög bland buskarna. När orrtuppen flyger Hönan åter har ett kacklande läte. Ungfåglarna ega ett hvisslande ljud, upp, säger han »kock kock». men äro vanligen tysta, utom när de och modern locka hvarandra. Orrarna nära sig om sommaren af frön, bär, blad och späda skott samt insekter men om vintern före- Om sommaren lefva de spridda och vistas då gärna på sanka marker trädesvis af björkknopp och enbär. Under vintern hålla tupparna mest till för sig och samlas gärna flock- eller i täta snår och sädesfält. vis 1 någon omtyckt, högväxt björkdunge. Sitt bo lägger orrhönan i en fördjupning på marken, vanligen dold bland ljung eller under en buske. På några torra grässtrån, hvarmed gropen De äro blekgula med ljusare och mörkare bruna punkter och fläckar, van- ligen spridda öfver hela ägget. Längd 48—52 mm., 2 tjocklek 33 beklädes, läggas 8—9 ägg. 36,5 mm. Tjädern, Tetrao urogallus, L. (Tafla 37, fig. 1, 5, fig. 2, Q, fig. 3, steril Q). Namn: Tjöder 5, Rödja 9 (Helsingl.); Tjär 3, 16+4 Ey och Rä 9 (Dalarna); Fjärhane och Skogstupp JF, By och Byhöna 9 (Nerke, Värml.); Fjärhan och Fjärtupp 3, Fjärhöna 9 (Vestergötl., Smål.); Rötijo (Österbotten). Norska: Tiur, Tir, Tere och Tödder 5, Röj 9; Terfugl. Danska: Tjur. Fin- ska: Metso 5, Koppelo 2; Ukhko mehto 5, Akka mehto 9 (Savolaks). Lapska: Cukia I, Koappil Q. Hane: hufvud, hals och framrygg fint vatt- rade af svart och ljusgrått. Skuldror, vingtäckare och armpennor bruna med fin svart och något hvit- grå vattring. Handpennor gråbruna, särskildt de mellersta midt på i utfanet kantade med hvitt. En del af de undre vingtäckarna samt en fläck vid vingvecket hvita. Bakrygg, öfvergump och stjärt- täckare svarta med fin gråhvit vattring. -Stjärt- täckare med hvita spetsar. Stjärten svart, oftast med några hvita fläckar midt på flertalet pennor. Strupens förlängda fjädrar svarta med metallglans, bröstet grönaktigt med stark metallglans. Buken, undergumpen och undre stjärttäckfjädrarna svart- aktiga, på sidorna med hvit vattring, här och hvar med hvita fläckar. Näbbet gulaktigt, öfver ögat en naken, röd fläck, iris mörkbrun. ”Tarsernas fjädrar brungrå, tår hornfärgade, klor svartaktiga. Den yngre hanen är ofvan ljusare brun och har mör- kare näbb. Längd 850—979, vinge 380--410 mm. Hona: ofvan brunsvart, groft men tätt tvär- vattrad med rostgult, hufvud och hals dessutom med ljusgrå fjäderspetsar, skuldrorna vanligen med några hvita fläckar. Vingpennorna gråbruna, i ut- fanet rostfärgadt vattrade. smalt hvitkantade. Armpennorna i spetsen Strupen, halsen framtill och bröstet klart gulbruna, halsen med några få svarta tvärfläckar. - Undre kroppsdelarna tvärfläckiga af hvitt, rostgult och brunsvart. Stjärten svart med rostbruna tvärband och en smal, hvitaktig kant 1 spetsen. Stjärttäckarna med hvita spetsar. Tarsens fjädrar gulgrå, fint svartvattrade. 600—658, vinge 290—315 mm. Den sterila tjäderhönan har ofta hufvud och hals, rygg och öfvergump vattrade af grått, svart och rödbrunt. kare. Tris brun. Längd Vingarna mer kastanjebruna, mör- Bröstets rödbruna färg med inblandadt me- tallglänsande grönt. Undersida och stjärt med mer svart. Från denna dräkt och till en, som i det närmaste liknar tuppens, finnas alla öfvergångar. Alltid ha dock undersidans fjädrar, de långa, öfre stjärttäckarna och en del stjärtpennor hvita spetsar. Dunungen ofvan grågul med rödbrun inbland- ning samt svarta band och fläckar, som äro tätast på hufvud och vingar. Under enfärgadt grågul. Unpghönan liknar ungefär den gamla, men har på skuldror och vingtäckare gulaktiga spolstreck. Ungtuppen har hufvud och hals fint vattrade af ljusgrått och svartbrunt, strupen af ljusgrått och brunt, rygg och skuldror af brunt och svart med svarta fläckar och ljusgula spolstreck. På bröst och buk visar sig fläckvis den gamla fågelns dräkt. Tjädern förekommer i Europa samt i norra och mellersta Asien, från Skottland i vester till Baikal- sjön i öster, mot söder i Pyreneerna, Alperna och Karpatherna samt nordöstra Turkestan och Altai- bergen. I Sverige finnes han i alla större barr- skogar norr om Skåne samt så högt upp mot nor- den som barrskogsbestånden gå. I Norge finnes han upp till trakten af Altenfjord och i Sydvaranger (Collett). Nå- gon gång öfverskrider han fjällens barrskogsgräns. I Finland går han upp i Enare samt till Imandras ända. På Åland saknas tjädern (Mela). Danmark har han ej bebott i historisk tid, men väl förut. En enstaka tupp iakttogs vid Holte i december 1874 (Collin). På vestlandet är han sparsammare. norra Tjädern uppehåller sig företrädesvis 1 större barrskogar och helst sådana, som äro något blån- dade: med löfträd och genomskurna af kärr och blöta myrar. Om sommaren vistas tjädern mest på mar- ken, men tillbringar nätterna i träden. Om vin- tern slå tupparna sig tillsammans i flockar och hålla då till i trädtopparna, ofta nog på hyggen eller annorstädes, där stora furor stå glest. Han lefver om sommaren af späda skott, frön och bär, ungarna till en början äfven af insekter, och om vintern till större delen af tallbarr. Där tjädrarna äro talrika, samlas de vanligen i mars på bestämda platser för att spela. Tup- parna äro då mycket ilskna och strida oupphörligt med hvarandra. Där tjädern är sparsam, spelar hvar tupp för sig. Vanligen sitter tuppen härvid på någon grof, horisontal trädgren. Halsen sträckes fram med näbbet riktadt snedt uppåt, vingarna hänga nedåt, och stjärten slås ut likt en solfjäder. Spelet är mycket lågt och höres ej långt. Det bör- jar med knäppningar, som mycket likna det ljud, som uppkommer, om man helt sakta knackar tvänne träpinnar mot hvarandra. Dessa knäppningar upp- repas hastigare, hvarpå följer den s. k. klunken, ett ljud som liknat vid det, när korken drages ur en flaska; slutligen kommer man som uppstår ,gigningen». De ögonblick, då tuppen utbringar sis- ningen, är han fullkomligt i extas med slutna ögon och att höra. beror möjligen på, att ett litet på blodkärl rikt utan förmåga Denna hans döfhet veck, som finnes i hörselgången, genom riklig blod- tillförsel sväller upp och täpper till denna.” Fordom begagnade man sig häraf för att skjuta tjädertupparna »på spel». jägaren, när »klunken slagits», d. v. s. under sis- Härvid tillgick så, att ningen, tog tre å fyra språng framåt och sedan stod orörlig, tills tuppen slog ett nytt spel; härmed fortsattes, tills jägaren kom inom skotthåll. Om hösten spela enstaka tuppar åter, men andra tider af året låta de endast höra ett skärande läte (skära näbb), som uttrycker vrede. Hönans lockton är ett »kack kack», eller »gack gack», och ungarna kalla hvarandra med ett egendomligt hvisslande läte. På marken i täta skogen lägger hönan sitt bo, som består af några i en fördjupning lagda strån. Äggen iäro vanligen 8, mer sällan 9. aktiga med små täta, bruna fläckar. —63 mm., tjocklek 39—44 mm. Hönan är ömtålig, när hon rufvar, och bör ej skrämmas, enär hon då lätt öfvergifver äggen. De späda ungarna äro i hög grad känsliga för väta och dö vanligen, om regnväder inträffar, medan de äro små. De äro gul- Längd 56,5 Rackelhanen, FTetrao tetrix, L. 9 X T. urogallus, L. Q (Tafla 37, fig. 4, I, fig. 5, 9). Syn. Tetrao hybridus, L., T. urogallides, Nilss., T. urogallo-tetricides, Sundev. Namn: Råckelhane (Nerke); Rockelhane (Sörval.); Rapelhane, Rosslare, Rackelfågel. Norska: Rakkel- hane, Knivtiur, Halvtiur. Danska: Rakkelhane, Bastard-Aarfugl. Finska: Korpimetso, Teerimetso. Hane: på hufvud, hals, rygg och bröst svart- aktig med purpurfärgad metallglans, som är star- kast på bröstet. Vingarna mörkt brunaktiga, skul- derfjädrarna, alla öfre vingtäckare och armpennornas utfan med fin rostbrun vattring. Armpennornas dolda basaldelar, en del af de undre vingtäckarna samt en fläck i vingvecket hvita. Stjärten klufven, svart, dess öfre svarta täckfjädrar i spetsen kantade med hvitt. brunpunkterade samt med några få hvita fläckar. Buken svart, sidorna fint grå- eller Undre stjärttäckarna svarta med långa hvita spetsar. Tarsernas fjädrar upptill hvitaktiga, nedtill grå. Näbbet svartaktigt, öfver ögat en naken, röd fläck, iris mörkbrun. Unghanen har de öfre kroppsdelarna mer bruna. Honan liknar mycket orrhönan, men har mer af tjäderhönans rostbruna färg på hals och bröst « Intresserade hänvisas till en uppsats af Z. von Grall: Zur Naturgeschichtle des Auerhahnes (Tetrao urogallus L) i Zeitschrift f. wissenschaflliche Zoologie 41 B., Leipzig 1884. samt hennes tvära stjärt. Lättast igenkännes hon därpå, att de undre stjärttäckarna ej räcka ut till de mellersta stjärtpennornas spetsar, men nå mycket längre än hos tjäderhönan (jämför nedanstående teck- ningar). Längd FI. 690--730, 9 504—530 mm. Vingen I 310—332, 9 250—255. Denna hybrid ansågs förr, isynnerhet af ut- ländska fågelkännare, för en själfständig art. Redan Linné kände dock hans rätta ursprung, och slut- ligen lyckades Nilsson fastslå hans verkliga natur, samtidigt uppvisande, att orrtuppen var fader och Han framhöll, att om det af någon orsak är mycket ondt om tjädertuppar, så tjäderhönan moder. infinna sig tjäderhönorna ofta vid orrlekarna och låta sig trampas af orrtuppar. Att tjäderhönan verkligen är moder framgår utom af ofvanstående synnerligen klart bl. a. försök (Meyer 1887) och af att ur ägg, tagna från en tjäderhöna och utkläckta af tamhöns, skola kom- mit rackelfåglar (Collett 1873), andra liknande be- Från mellersta Europa har man af ett lyckadt korsnings- vis att förtiga. (Meyer 1887) såsom rackelhanar beskrifvit en del små och något afvikande tjädertuppar utan att dock kunna lämna fullgiltiga bevis för deras natur af En af dem skall likväl ha spelat som en rackelhane. bastarder. I] nd / (a | Ja wu Stjärt af A tjäderhöna, B rackelhöna, C orrhöna, sedd underifrån. Klart är, att rackelhanen ej förekommer annat än där både orrar och tjädrar finnas. Han är utom i den skandinaviska norden funnen såväl i Ryss- land som i Central-Europa. Rackelhanen besöker såväl tjäderns som orrens lekar och anställer någonsin sett honom trampa hönorna. Hans spel återges med ett grymtande eller rosslande: farr farr farr färr farri förr färr farr (Nilsson). Huruvida rackelhönan är fruktsam eller ej torde ännu böra anses som en öppen fråga. Riporren, Tetrao tetrix, L. X Lagopus albus, (Gmel.) (Tafla 34, fig. 3, I, fig. 2, Q). Syn. cides, Tetrao lagopides, Nilss., T. lagopodi-tetri- Sundeyv., IT. lagopodi-lapponico-tetricides, Sundstr., Lagopus tetrici-albus, Collett, 166 där stor oreda, utan att man ' Namn: Dalriporre. Norska: Byporre. Danska: Rypeurfugl. Riekkotewri. yr Hane: ofvan spräcklig och vattrad af svart och Finska: hvitt samt något brunt och grått. Bakrygg svart- och hvit- eller brun- och hvitvattrad. Vingpennorna brunvattrade med hvita kanter. Stjärten starkt klufven, Vingtäckarna grå- vattrade med hvita spetsar. svart med hvita spetsar, som äro tydligast på de mellersta pennorna. Öfre stjärttäckarna svarta med hvita spetsar. Ögat omgifvet af hvitt. Strupen och halsens sidor hvita. Bröstet hvitt med stora, svarta fläckar. Mage, sidor och undergump hvita, de förra Undre stjärt- Honan är mer eller mindre tätt svartfläckiga. täckarna nå ej fullt till stjärtens spets. mer brunspräcklig med kortare och mindre klufven stjärt. Öfre stjärttäckfjädrarna spräckliga och kan- tade med brunt, svart och hvitt. delarna äro än rent hvita, än fläckiga af svart, brunt Undre kropps- och hvitt. De fjäderbeklädda tarserna äro hvita, mer eller mindre vattrade med grått. Sommar- dräkten skall likna orrhönans, men med några in- blandade hvita fjädrar på undersidan (Sommerfelt jun. 1823). ”Tårna till större delen dunklädda. Tris mörkbrun. Näbb och klor svarta. Längd I 470 —530, Q 423—425 mm. Vingen I 232—255, Q ca 205 Stjärtpennorna liksom hos or- ren 18. Ungfågelns dräkt liknar ofvan dalripans: röd- gul med täta smala, svarta tvärband. Vingen svart mm. och hvitaktig. Under liknar han mer orrungen, i det han äfven där är tvärstrimmig af rostgult och svart (Collett 1886). Att riporren härstammar från dalripa och orre har ej dragits i tvifvelsmål. delade om hvilken af dessa arter fadern tillhör och hvilken modern. Nilsson (1817) antager, att orren skulle vara fader, medan Collett (1872) framlägger en rad sannolikhetsskäl för den motsatta åsikten. Däremot äro åsikterna Så har man i Norge ofta funnit dalriphanar vid orrlekarna, ett förhållande som sannolikt orsakas af, Vidare finnes en äldre uppgift om att två riporrar, skjutna att hanar hos ripan finnas 1 öfverskott. nära Hedemora, varit i sällskap med en fågel, som ansågs vara en orrhöna. Den ene af dessa riporrar träade i likhet med orren (Levin 1847). Riporren finnes i de trakter af Skandinavien, Finland och norra Ryssland, där såväl orren som dalripan anträffas. Han är öfverallt mycket säll- syntare än rackelfågeln. ; Några fåglar från Nordryssland, med all sanno- likhet ofullständiga albinos af orre, ha beskrifvits såsom riporrar. Man har ansett dem härstamma från ett par, hvari de båda föräldraarterna skulle ingå i motsatt förhållande mot det vanliga, och har dymedelst trott sig kunna förklara förekomsten af nakna tår m. fl. karaktärer, som tillkomma orren (se bl. a. Meyer 1887). Moriporren, Tetrao tetrix, L. X Lagopus scoticus, Lath. (Tafla 34, fig. 4, I). Syn. Lagopus tetrici-scoticus, Collett, Lagopo- tetriz dicksonii, Malm, Tetrao lagopodi-scotico-tetri- cides, Sundstr. Hane: kinder, haka, kräfvans sidor, midtbröstet och magen svarta, så ock åtskilliga skulderfjädrar och Hufvudet och halsen ofvan, ryggen till och med de öfre stjärt- de flesta af vingens 'större täckfjädrar. täckarna, de flesta skulderfjädrarna, de små ving- täckarna äfvensom underarmens vingpennor med svart grund, men mer eller mindre spräckliga och tvärvågiga af svartbrunt, samt på nämnda vingpennor af rosthvitt. Framhalsen och kroppens sidor fläckiga och tvärvågiga af kastanjbrunt och svart. Frambhal- sens och halsryggens, öfvergumpens, slaksidornas och några få af midtbröstets fjädrar, de mörkaste skulderfjädrarna, alla vingtäckfjädrarna och armpen- norna med hvita ändkanter, hvilka likväl äro yt- terst smala på öfvergumpen och på midtbröstet. Undergumpens fjädrar hvita; de yttre, vid basen samt ända ut öfver fjäderns halfva längd, svarta. Ögonlockfjädrarna hvita. Armpennorna, allt ifrån och med roten, svartaktiga och spräckliga af rosthvitt, samt med bredt hvita ändkanter. Stjärtpennorna, 18 till antal, svarta utom de två mellersta, isyn- nerhet de 6 mellersta ytterst kantade med hvitt. De två mellersta äro därtill försedda med rostbruna, men tämligen otydliga »spräcklor». ”Tarsernag och tårnas fjäderklädnad ganska yfvig och till färgen hvit, med någon dragning i grått, samt försedd med Fjä- derklädnaden på tårna går ut till början af näst tåleden. fina, svartaktiga »spräcklor» på tarsens utsida. sista Fjällfransar äro utbildade blott på de två sista tålederna. Längd 463 mm., vingen 223 mm., stjärtens sidopennor 132 mm., dess midt- Näbb och klor svarta; det förras kommer närmast orrhönans, formen liknar pennor 122 mm. storlelc mer orrtuppens. Öfver ögat en röd, naken fläck, besatt med papiller (efter Malm 1880). Tfrågavarande hybrid anträffades i Göteborg bland torgförd fågel och har för sin uppkomst att tacka de af frih. O. Dickson inplanterade moriporna (se sid. 162). Ett liknande exemplar är funnet i Skottland (Collett 1886, Meyer 1887). 167 Riptjädern, Tetrao urogallus, L. X Lagopus albus, (Gmel.) (Tafla 34, fig. 1, I). Syn. Lagopus urogallo-albus, Grieg. Namn: Norska: Bypetiur. Hane: hufvudet ofvan och halsens rygg samt. En svart fläck vid munviken. Fjädrarna på nedre delen örontäckfjädrarna askgrå med svarta tvärlinier. af bakhalsen till inre hälften svarta, till den yttre hvita. Framryggens och skuldrornas fjädrar dels På bakryggen äro fjädrarna öfvervägande hvita med en gles, fin vattring af grått, svart och brunt. Ving- täckare hvita med någon brun inblandning. Hand- hvita, dels vattrade af hvitt, brunt och svart. pennorna vattrade af brunt och hvitt, den 1:sta 6:te med hvitt utfan. Armpennorna vattrade af brunt och hvitt med breda, hvita spetsar. Alla vingpennornas spolar bruna. undre täckfjädrar rent hvita. vattrad med hvitt, de mellersta pennorna 1 spet- sen hvitkantade. Vingarnas Stjärten svart, vid roten Stjärtens öfre täckfjädrar svarta, med breda, hvita spetsar och svag, brun vattring. Ett svart, hvitbrämadt band tvärs öfver främsta delen af bröstet. Föt- ter Tår till något mer än halfva längden med långa, framåtriktade dun, som dölja Hufvudets sidor och halsen för öfrigt hvita. Alla undre kroppsdelar hvita. och ben hvita. tårnas nakna del. TLamellerna föga utbildade. Klor långa, tunna, krökta och breda med skarpa kan- Tris, Näbb mörkt hornfärgadt, vid roten ljusare, öfvernäbbets ter, mycket erinrande om ripans vinterklor. mycket mörk, synes ha varit svartbrun. längd från munviken 35 mm., från näsborren 18 Längd 605 mm. Vingen 278 mm. Stjär- ten 177 mm. Tarsen 63 mm. mm. Ofvan beskrifna exemplar, som förvaras i Upsala universitets zoologiska museum, dit det skänkts af ingeniör Daniel Ullgren, Katrineholm, har enligt uppgift af en fågelhandlare inköpts i Ångermanland och säges härstamma från detta landskap. Förut äro af riptjädern kända fyra stycken, tre förvarade i Helsingfors' universitets zoologiska museum (meddel. af Soc. pro fauna et flora fennica, bd. 18 1891—92 s. 217 o. 259) och härstammande från Kit- tilä i finska lappmarken samt ett från Ranen i Nord- land i Bergens museum (Grieg 1889). Af dessa ega två (det norska och ett af de finska exemplaren) samma rätt skarpt begränsade, mörka — metallgröna bröst- fläck, som, ehuru liten, finnes på Upsala-exemplaret, medan de två andra finska exemplaren ha större delen af framhalsen och bröstet svart- och hvitspräckliga. Att dalripan och ej fjällripan måste antagas vara en af föräldrarna till denna hybrid, har Grieg på grund af de båda fågelarternas lokala utbred- ning med full rätt framhållit, men huruvida dal- ripan varit fader eller moder, torde ännu stå allde- les i vida fältet. Att såsom Grieg af likheten med riporren, hvilkens ursprung vi i detta hänseende ej heller med säkerhet känna, sluta till, att riptuppen är fader, torde väl vara förhastadt. =Ej heller torde fågelns betydliga storlek, som samme författare anser oförenlig med en så småväxt moder som riphönan, vara säkert afgörande. Utan att vilja uttala någon bestämd åsikt i frågan, vilja vi dock påpeka, dels att riptjäderns fötter och klor, som på Upsala-exemplaret ej bära spår af att fågeln vistats 1 träd, mer likna ripans och således möjligen tala för, att han fört hennes lefnadssätt, ett förhållande som i sin ord- ning snarast torde peka på ripan som moder, dels ock att det, att döma efter erfarenheten från hönse- rier, lär vara lättare för en mycket stor tupp att trampa en liten höna än tvärtom, hvilket äfven snarare visar på tjädern som fader. Järpsläktet, Tetrastes, Keys. & Blas. Från orrsläktet, som järparna bland nordens fåglar. mest likna, afvika de genom sina delvis bara tarser, sin nacktofs, könens jämförelsevis likartade dräkt samt sitt monogama lefnadssätt. Stjärtpennor 16. Släktet bebor Europa, norra och mellersta Asien och omfattar 3 arter samt ersättes i Nordamerika af en närstående form. Järpen, Tetrastes bonasia, (L.) El Ge 2 Syn. Tetrao bonasia, Bonasa bonasia, Bonasa betulina, (Scopoli). (Tafla 36, Namn: Norska: Jerpe. Danska: Hjerpe, Has- selhöne. Finska: Pyy, Tavallinen pyy. Bakhkus (Muon.); Puogga (Enare). Lapska: Ofvan grå, här och där med rödbrun anstryk- ning, främre delen af hufvudet, bakhalsen och ryggen med svartaktiga tvärstreck. Bakrygg och öfvergump med mörkbruna spolfläckar. Vingpennorna mörkt Handpennorna med ljust ytterfan, arm- pennorna med rostgrå vattring. Vingtäckarna spräck- liga af grått och brunt. Stjärten grå med fin brun vattring, alla pennorna utom de två mellersta med ett bredt svart band nära den hvitaktiga spetsen. Strupen svart, omgifven af ett från näbbroten ut- gående hvitt band. Ett mer eller mindre tydligt hvitt band från ögat till nacken. Undre kropps- delarnas fjädrar rödbruna med svarta och därutan- gråbruna. 168 -hvita och grå fläckar. för hvita bräm. Honan saknar det svarta på stru- pen och har de hvita banden på halsen mindre tyd- Tris brun. Näbb Tår och klor hornfärgade. Längd 366—410 Vingen 160—174 mm. Honan i regel mindre liga, för öfrigt är hon lik hamnen. svart. mm. än hanen. I sommardräkten är fågeln särskildt på fram- ryggen mer rostbrun. Dunungen: ett bredt band längs hjässan, nacken och ryggen rostbrunt. Vingarna brungrå med hvitgrå tvärband och ett par svarta fläckar. Panna, hals och undersida grågula, på sidorna med Från näbbroten till bakom ögat en rad svarta fläckar. Järpen finnes från Skandinavien i vester till Kamtschatka och Japan i öster samt går mot söder till norra Spanien, Nord-Italien, Transsylvanien, Altai och norra Kina. I Sverige finnes han mot söder i Småland, där han flerestädes ej lär vara så sällsynt. I Östergötland förekommer han på några få ställen, särskildt på Kolmården; han är äfven funnen i Vestergötland. På Dal och i norra Bohuslän finnes han (Sundevall). I Uppland är han ferestädes täm- ligen allmän, men har under senaste åren aftagit mycket i antal; äfven i Värmland är han rätt van- lig. Norr om dessa provinser blir han mer och mer allmän och går ungefär upp till poleirkeln, som han t. o. m. öfverskrider i Torneådalen, 68? N. Br. (Sundevall). I Norge skall han ej gå längre mot norden än ungefär till 66? N. Br., Sör-Ranen i Helgeland, där han likväl ännu är talrik (Collett). I Finland är han tämligen allmän öfver hela landet, dock saknas där han når han på Åland utom på Brändö, där han häckar. Mot norr är han funnen till Kihlanki, Enare och Imandra (Mela). I Danmark saknas han. Järpen är en mycket stationär fågel, som ej företager några vandringar, utan lifvet igenom håller sig på samma, vanligen inskränkta lokal. Hani.till- hör barrskogarna och bebor helst stora, ödsliga skogstrakter, samt föredrager tät ungskog, som är rikt uppblandad med löfträd och uppfylld af kärr. I motsats till orren och tjädern lefver järpen i engifte, och redan på senhösten, då kullarna skingras, utvälja makarna hvarandra. Järpen håller mycket till på marken, men trycker i olikhet mot sina släktingar ej vid påkommande fara, utan tager då sin tillflykt till träden. stilla. sig och jägaren, endast tittande fram med hufvudet. Då är han i regel mycket svår att upptäcka. När han blir uppstött, utstöter han en fin, surrande hvissling, som ej höres långt. Där sitter han orörligt Ofta söker han härvid få trädets stam mellan Han flyger snabbt, 169 men aldrig långt åt gången. Järpens lock är en fin hvissling, och genom att härma detsamma kan man höstetid lätt narra honom till sig. Han lefver af frön, växtknoppar, bär, blad och insekter. Om vintern förtär han mest björkknopp. Sina ägg lägger han i en med några torra grässtrån fodrad fördjupning i marken. 9—12 till antalet och till färgen ljust brungula med bruna prickar och fläckar. Längd 37—41 mm., tjocklek 27—29,5 mm. Järporren, Tetrao tetrix, L. X Tetrastes bonasia, (L.) (Tafla 36, fig. 4, I). Syn. Tetrao bonasio-tetriz, Bogdanow. Hane: hjässan och nacken äro vattrade af svart och brunt; de bakre fjädrarna förlängda och bildande en tofs, som dock är mindre än hos järpen. Öfver ögonen finnes en stor röd fläck, liknande orrtuppeng men något mindre. Det öfre ögonlocket är svart, "det undre hvitgult. Bakom den nakna, röda fläcken finnes en liten här och där med svart kantad fläck af hvita fjädrar liksom hos järpen. Örontäck- fjädrarna äro brunsvarta, upptill fint brunvattrade. Strupen svart med mycket svag, violett glans. Den begränsas på sidorna och nedåt af ett bredt, hvitt band, som börjar under örontäckfjädrarna. Bak- halsen, ryggen, öfvergumpen och öfre stjärttäckarna fint vattrade af svart, brunt och grått; det bruna är på skuldrorna öfvervägande. De yttre skulder- fjädrarna med en stor hvit fläck i spetsen. Ving- täckfjädrarna af ryggens färg; de mellersta och stora med hvita spolfläckar. Handpennorna äro ofvan brungrå, utfanet hvitbrunt. Armpennorna bruna med grågul vattring och nedtill med hvitt bräm; någon hvit spegel såsom hos orren finnes ej. Un- dersidan af vingen hvitgrå. Stjärten ofvan fint vattrad af svart och grått med bred, svart spets, störst på sidopennorna; de båda mellersta pennorna liksom hos järpen helt vattrade. Alla stjärtpen- norna ha i spetsen ett smalt hvitt bräm. Stjärten klufven 2,5 cm. Framhalsen och bröstet svarta med smala, hvita fjäderbräm. Magen nästan hvit af de breda brämen, undergump grå med hvita bräm, undre stjärttäckare hvita. Sidorna af ving- täckarnas färg. Benen gråvattrade; deras fjäderbe- klädnad sträcker sig ej fullt ned till tårna (jämför ofvan sid. 163 och 168). meller väl utbildade. Tårna blygrå, deras la- Klor hornfärgade. Denna hybrid fälldes vid Habo i Vestergötland (”/,, 1896) samt har numera från Jönköpings all- miänna läroverks samlingar genom byte kommit till De äro Förut är ett liknande, men åtskilligt mörkare exemplar kändt från Norge (Dresser, Meyer 1887); ej mindre än 3 stycken (2 I, 3 Q) skola finnas i Petersburg- akademiens museum, och ett exemplar skall ha fällts nära Salzburg i Österrike (Meyer 1887). Upsala universitets zoologiska museum. Ripjärpen, Tetrastes bonasia, (L.) X Lagopus albus, (Gmel.) (Tafla 36, fig. 3, I). Syn. Lagopus bonasioides, Kolthofr. Hane: hjässans fjädrar något förlängda, liksom nackens ljusgrå med svarta tvärband. De långa öron- täckfjädrarna grå med otydliga svartaktiga tvärband. Hufvudet i öfrigt hvitt, vid näbbroten och mun- vinkeln med några svarta fläckar. Strupen svart. Halsen framtill och på sidorna samt de undre kropps- delarna rent hvita. Ryggen spräcklig af ljusgrått, hvitt, brunt och svart. Öfre stjärttäckarna bruna, svartvattrade och med breda, hvita fjäderspetsar. Skulderfjädrarna vid roten svartaktiga, för öfrigt hvita. På vingarnas längsta öfre täckfjädrar sträcker sig det svartbruna alldeles som hos järpen på inre fanet längre ut än på det yttre. Vingpennorna ha svarta spolar, 3—5:te handpennorna lika långa och med hvitt utfan; för resten äro de mörkgrå med smala, hvitgrå kanter i utfanet och på spetsarnas infan. till midten svart och hvitvattrad, mycket erinrande om järpens; yttersta hälften svart med hvit spets. Undre stjärttäckarna, som sluta c:a 20 mm. från stjärtens spets, vid roten svarta, den synliga delen Näbbet svart. Fjäderbeklädnaden intager ”/, af tårnas längd, den är hvit. Alla klorna äro vid roten svarta, mot spetsen liksom tårnas nakna delar ljust hornfärgade. Stjärten är något afrundad med 16 pennor, hvit. Det enda kända exemplaret af denna hybrid erhölls vintern 1885 i Upsala bland Norrlandsfågel, som sades stamma från norra Jämtland. Att en dalripa och ej en fjällripa är en af föräldrarna, torde med till visshet gränsande sannolikhet kunna slutas af dessa båda arters lokala utbredning, jämförd med järpens. Men om ripan varit fader eller moder, torde däremot ej kunna afgöras. i y 3 Fam. Fasanlika fåglar, Phasianidae. Näsborrarna täckas af ett kullrigt och glatt men hårdt hudlock; de kunna i olikhet med orrfåglarnas ej tillslutas. När sporrar, 22 såsom ofta är fallet, finnas, äro de störst hos hanarna, mindre väl utbildade eller endast antydda hos honor och ungfåglar. Familjen omfattar ej mindre än 258 arter, för- delade på 59 släkten och spridda öfver hela jorden. Hufvud af rapphöna ? ofta af en ring kring ögat, tapphöns och vaktlar, som ega kort stjärt och hufvudets sidor, dock med undantag fjäderklädda samt 1:sta handpennan lika med eller längre än den 10:de, anses stundom bilda en egen underfamilj Perdicinae med 111 ar- ter, fördelade på 20 släkten. Ibland föres denna underfamilj till orrfåglarna. Öfversikt af släktena. I. Näbbets öfre kontur framom näsborrarna bildar en jämn båge, dess bas saknar köt- tig hud. (Jämf. fig. här ofvan.) (ANIES bj än trum e CU AND er OT: Sk ssk ne bss is ss CA CCA DIS B. Stjärt med 16—18 pennor; sporre saknas Perdizx. C. Stjärt med 10—12 pennor Coturnizx. Hufvud af fasantupp ?/3. II. Näbbets öfre kontur med intryckning framom näsborrarna, dess bas täckt af en köttig hud. (Jämf. fig. här ofvan.) ÅA. Stjärten mer eller mindre hoptryckt. 1. Hulvudet, åtminstone hos hanen, med nakna, köttiga flikar och köttig kam Hufvudet utan nakna, költiga flikar och kam tjärten icke hoptryckt. Öfre stjärttäckarna hos hanen ovanligt långa, mycket längre än stjärten. Hufvudet och halsen fjäderklädda ... Öfre stjärttäckarna af vanlig längd. Hufvudet och en del af halsen nakna. Näbbroten ofvan med ett költigt, bihang, som kan Hjässan utan horn- Gallus. 2: AEES DNE SE fbe vd sla s se elelr sa Sr otal Phasianus. B. S 1 Pavo. a. kägelformigt uppresas. artad hjälm Näbbroten ofvan utan köttigt bi- Meleagris. 170 hang. Hjässan med en hornartad hjälm och underkäken med köt- TEN NEN SG0n0o003000 örssIgondANN Nn oo JANA Berghönssläktet, Caccabis, Kaup. Från rapphönsen, som berghönsen rätt mycket likna, afvika de bl. a. därigenom, att 1:sta hand- pennan 6:te och den 3:dje längst. Sidorna äro, 1 motsats till dräkten i öfrigt, på ett i ögonen fal- lande sätt tvärfläckiga. Könen lika. Släktet om- fattar 6 arter, som bebo det palaearktiska områdets södra delar, isynnerhet bergstrakterna. Rödhönan, Caccabis rufa, (L.) (Tafla 34, fig. 7). Ofvan olivbrun, på framryggen och hufvudet med rödviolett anstrykning, i pannan öfvergående i grått. Vingpennorna brunaktiga, handpennorna utom den 1:sta med delvis brungult utfan. Stjärten rödbrun utom dess mellersta pennor, som äro af ryggens färg. Ett band öfver ögat samt strupen gråhvita, den senare begränsad af ett svart band, som sträcker sig från näbbroten kring ögat och rundt strupen samt på framhalsen utbreder sig till en fläck; återstoden af halsen och kräftrakten svart- fläckiga på hvitaktig grund. Bröstet och sidorna blågrå, de senares fjädrar med gulhvita och svarta tvärband samt rödbruna spetsar. Buk och under- gump ljust rostbruna. Könen lika. Iris brun. Näbb och fötter rödbruna. Längd c:a 340—355 Vingen c:a 150—157 mm. Rödhönan bebor sydvestra Europa, i norr till Belgien och Schweiz. I England har hon införts med den påföljd, att hon numera på vissa trakter skall vara allmännare än rapphönsen. Till Sverige har hon inkommit till Onsala med tyska rapphöns- ägg, men hon har efter tre år åter dukat under (enl. meddel. af J. Fr. Dickson). misslyckade inplanteringsförsök gjorts vid Stavanger och Fredrikshald i Norge (Collett 1881). mm. Tikaledes hafva Rapphönssläktet, Perdix, Briss. Rapphönsen äro medelstora fåglar med kort och tjock, starkt byggd kropp. Vingarna äro korta och kupiga. 1:sta handpennan i längd mellan den 7:de och 8:de, den 3:dje—>5:te längst. Två rader sköldar på såväl fram- som baksidan af tarsen (hos berg- hönsen en). Stjärten kort, af samma längd som täckfjädrarna. Rapphönsen äro bundna vid marken. De lefva i en- gifte, lägga ett stort antal ägg, och makarna hjälpas Könen äro ganska lika hvarandra. åt att uppfostra ungarna, men honan rufvar ensam. . Om vintern förena sig stundom flera kullar till en flock. Släktet omfattar 4 arter, som bebo det palae- arktiska området. Rapphönan, Perdix perdix, (1:.) (Tafla 34, fig. 5, 5). Syn. Perdiz cinerea, Lath., P. linnét, Malm, Starna perdix. Namn: Åkerhöna. Norska: Raphöne. Danska: Agerhöne. Finska: Turkinpyy; Ryssänpyy (Satak.); Peltopyy (Savolaks). Ofvan fint vattrad af grått och brunt med rost: röda tvärstreck, vingtäckarna fint vattrade af grått och svartbrunt, här och där med roströda fläckar och skarpa, hvita, af svart kantade spolstreck. Hand- pennorna mörkgrå med gulgrå fläckar, armpennorna brunvattrade. Stjärten roströd, utom de mellersta pen- norna, hvilka äro vattrade af grått och brunt; de öfre täckfjädrarna af ryggens färg med roströda tvärband. Pannan, hufvudets sidor och strupen brungula med gråbruna örontäckfjädrar. Bröstet fint vattradt af ljus- grått och svart, buken hvitaktig med en stor, mörk- brun fläck, sidorna med breda, rostbruna tvärband. Honan saknar vanligen den stora, bruna fläcken på bröstet eller har en mindre sådan. Det roströda på vingtäckarna är ersatt med svart, och tvärbanden på bakryggen och stjärttäckarna äro svartbruna. Iris ljusbrun. Näbb blåhvitt. Fötter brungrå. Längd 317—341 mm. Vingen 146—166 mm. Ungen saknar tvärbanden på framryggen och sidorna och har en mer brungrå dräkt med längs- gående, gulhvita spolstreck på hufvud, hals, fram- rygg, vingtäckare och bröst. Rapphönan förekommer i Europa samt Asiens vestra och centrala trakter. I södra och mellersta Sverige är hon mycket talrik, går mot norden till Vesternorrland och Jämtland, där hon kring Storsjön numera är allmän, samt är t. o. m. funnen — vid Gyljens bruk i Öfverkalix.” sannolikt häckande På Gotland är hon allmän. I södra Norge förekommer hon från trakterna kring Kristianiafjorden samt uppåt Gudbrandsdalen och Österdalen. Äfven finnes hon i Trondhjemstrakten; däremot ha försök att inplan- tera henne vid Stavanger misslyckats. Till Norge lär hon hafva invandrat 1733 (sannolikt ej för första gången?) från Bohuslän, men på slutet af 1700- talet dött ut för att 1811 ånyo invandra. Redan 1841 hade hon öfverskridit Dovre (Collett 1869). I Finland förekommer hon häckande mer eller mindre talrikt åtminstone till Kuopio, men är äfven funnen upp till Uleåborg och Kuusamo. På Åland är hon Jägarförb:s nya tidskrift 1863. 171 ej iakttagen (Palmén). I Danmark finnes rapphö- nan öfver hela landet, men synes vara talrikast efter Jyllands vestkust, från Ringkjöbing söder ut. På Bornholm finnes hon ej (Collin). Nilsson antager, att rapphönan ursprungligen blifvit införd. Sanmnolikare och mer i öfverensstäm- melse med förhållandena i Finland, dit rapphönan icke inplanterats, förefaller då Sundevalls påstående, att hon frivilligt invandrat, fastän efter hårda vintrar eller medfart stammen stundom 'för- stärkts genom inplantering af utländska höns. Rapp- annars svår hönans antal såväl som gränserna för hennes ut- bredning 1 Skandinavien och Finland äro nämligen beroende af snöförhållandena. Rapphönan följer odlingens framsteg åt, hon gynnas af kulturen samt har därför lyckligtvis fram- tiden för sig i vårt land. Men hon lider mycket af snörika vintrar, särskildt när långvarig skare bildas, som hindrar henne att söka sin föda på marken under snön. Under sådana förhållanden hon under i stort antal. Men efter några blida vintrar är hon vanligen åter lika talrik. Hen- dukar nes kamp för födan kan vintertid mycket under- lättas genom att blotta något af rågbrodden, genom att utströ slösäd eller annan liknande åtgärd. sEhuru rapphönan är stationär så till vida, att hon vanligen stannar för lifstiden i den trakt, där hon en gång fortplantat sig, flyttar hon dock stundom ut till angränsande trakter. Man kan sålunda nå- gon gång under vintern inne på stora skogstrakter, där rapphöns ej äro bofasta på flera mils afstånd, få Sannolikt är det öfverbefolk- ning, som framkallar utvandring i större skala. Fastän rapphönan uteslutande tillhör åkerfälten, se flockar draga fram. trifves hon dock ej rätt väl på kala, täckdikade marker, utan föredrar trakter, där tillgång finnes på gräsbeväxta diken, buskmark eller små skogs- backar, dit hon i farans stund kan taga sin tillflykt. Rapphönan är en pigg och liflig fågel, som på marken rör sig snabbt och behändigt samt flyger särdeles fort, ehuru ej långa sträckor åt gången. Om håller hon sig stilla och blir först mot kvällen riktigt liflig. dagen Då låter hon ofta höra sin egendomliga, skärande lockton, som man sökt återgifva med »girrick girrick». Hon lefver af frön, särskildt säd, insekter, maskar, blad och knoppar, om vintern hos oss mest af grönråg. Sitt enkla bo lägger hon i en fördjupning bland gräs eller små buskar. Det består endast af Äggen, oftast 16—18, men Or 20, några torra grässtrån. 22 i 22, ) Längd 36,5—38 mm., tjocklek ej sällan 20— a ända till äro till färgen olivgrå, ofläckade. 27,5—29 mm. 12 Vaktelsläktet, Coturnix, Mochr. Vingen mindre kullrig, spetsad, med 1:sta hand- 4:de, den 2:dra—3:dje längst. Axel- Tarserna sakna sporrar. pennan fjädrarna långa, hvita. Stjärten mycket kort, nästan dold af gumpfjädrarna. Släktet, som finnes utbredt öfver östra halfklotet och har inplanterats i Nordamerika, räknar 6 arter. Vakteln, Coturnix coturnix, (L.) (Tafla 34, fig. 6, 5). Syn. Perdix cotwrniz, Ortygion coturnix, Co- turniz commwnmis, Bonnat, Coturmiz linnet, Malm. Namn : Lilla rapphönan (Skåne); Åkerhöna (Vestmanl.). Norska och Danska: Vagtel. Finska: Hane: ofvan fläckig af svart och gråbrunt med gråhvita, breda, pilformiga spolstreck. Ett smalt, gråhvitt band längs midten af hjässan och hals- ryggen samt ett dylikt från näbbroten öfver hvar- Strupen och trenne band längs halsens sidor rostbruna. Vingpennorna brungrå med grågula tvärband, som på handpen- dera ögat och längs halsen. norna inskränkas till utfanet. Stjärtpennorna bruna med gulgrå tvärband och spolstreck. Under gulgrå, sidorna med mörkbruna fjäderkanter. Honan är ofvan något mörkare, har strupen gråhvit och brö- stet med täta, svartbruna fläckar. Iris ljust röd- brun. Näbb hornbrunt. Fötter ljust brunaktiga. Längd 170—185 mm. Vingen 102—107 mm. Ungfåglarna likna honan. Vakteln har en mycket vidsträckt geografisk ut- bredning. Han finnes öfver hela Europa med undan- tag af de nordligaste trakterna, äfvensom i Asien med undantag af dess sydvestra delar. Vintertiden anträffas han i Afrika ända ned till Kaplandet. I Sverige är han mycket periodisk och finnes somliga år tämligen talrikt, där han annars saknas. Han kan dock ingenstädes sägas vara allmän. Han före- kommer sparsamt i Skåne, i Halland och på Öland, är sällsynt på Vestgöta-, Östgöta- och Upsala-slät- terna £ samt i Värmland (Sundström). Mot norr är han funnen vid Hernösand häckande, i Tåsjö i Ån- germanland, i norra Jämtland (Carlson), sannolikt äfven vid Pajala." I Norge är han lika periodisk som i Sverige, uppträder och häckar här och hvar från Kri- stiania och Drammen upp mot Trondhjemsfjorden, men är sällsynt längs vestkusten, där han dock liksom i hela landet synes tilltaga. Enstaka individer äro funna nära Tromsö (vid Ringvatsö ''/,, 1880 och vid + Under 10 års ifrig rapphönsjakt därstädes har den ene af oss endast tre gånger anträffat honom. =» Jägarförb:s nya tidskrift 1570. Balsfjorden '”/,, 1887) (Collett 1894). I Finland är vakteln en sällsynt fågel, men förekommer i spridda par här och där i södra och mellersta delen af landet. Mot norden är han bland andra ställen funnen vid Kuopio, Gamla Karleby, på Karlö utan- för Uleåborg, där hans bo är funnet (1880) (Mela), samt vid Latvajärvi sjö i Archangelska guverne- mentet nära finska gränsen på 65? N. Br. (Palmén 1873). I Danmark är han tämligen allmän och finnes spridd på dess åkerfält. Vid Feeröarna är ett exemplar funnet dödt i hafvet, äfven talas om därstädes funna vaktelägg (Collin). På Island är han ej iakttagen. Vakteln är en flyttfågel, som ankommer täm- ligen sent. Vi hafva i Vestergötland ej hört ho- nom förrän i senare hälften af maj. Om hösten tyckes flyttningen inträffa mycket olika, och ett eller annat individ träffas ännu mot slutet af oktober. Under flyttningen skall han stundom hvila sig en stund genom att simma på vattnet. Vakteln uppehåller sig helst på kala åkerfält och ängar, särskildt på klöfveråkrar. Han ger sig snart tillkänna genom sitt egendomliga parningsläte, hans berömda slag. Hanen fortfar vanligen därmed till midsommar eller något senare. Man brukar återge slaget med »pickvervick». Det påminner om den småfläckiga sumphönans läte, men är ej enstafvigt som hennes, utan tredubbelt. Makarna locka hvar- andra med ett svagt, nästan smeksamt »bybivi» eller »brybryh». Vakteln lefver af insekter, maskar, frön, späda växtskott och blad. Han skall allt efter omstän- digheterna lefva i engifte eller månggifte. Ha- nen följer ej familjen åt. På marken, bland gräs eller klöfver eller i en sädesåker lägger honan sina De äro 8—12, stundom till och med 14, såsom ett fynd från Öland visar. De läggas först i midten af juni. Längd 28—31,5 mm., tjocklek 21,5—24 mm. OM ägg. Hönssläktet, Gallus, L. Stjärten starkt sammantryckt, af 14 (ell. 16) pen- nor, de två mellersta mer än dubbelt så långa som de därutanför och nära fyra gånger så långa som de yttersta. Hos hanarna äro några af stjärttäckarna mycket förlängda, bågformigt böjda. Hufvudet med en stor kam och ett par köttiga flikar, skägglappar och öronlappar eller »slören» på hvar sida eller ock Kindtrakten naken. Tarsen med en stor krökt sporre. Släktet bebor det indomalayiska området och eger åtta arter. en enda midt för strupen. Bankivahönset, Ga//us gallus, (L.) (Tala 38, fig. I I). Syn. Gallus bankiva, Temm. Namn: Danska: Bankivahöne. Tamhönset, Gallus domesticus, Briss. Syn. Gallus gallinaceus, Pall., G. alector, Sundeyv. Namn: Turr (steril 9, Bohusl). Danska: Finska: Kukko I, Kana 9. Hane: hjässan och öfre delen af halsen brunröda, halsens förlängda fjädrar gula. Framryggen och hela undersidan matt brunsvarta. Skuldrorna och ryggens midt glänsande, mörkt brunröda. Öfvergumpen mörkt chokladbrun, dess förlängda fjädrar rödgula. De förlängda öfre stjärttäckarna metallglänsande, skiftande i svartgrönt. Vingpennor svartbruna, på armpennorna är hela ytterfanet, på handpennorna en smal rand gul- brun. Ansiktets nakna delar röda. Honan har de långa halsfjädrarna svarta, kantade. med hvitgult, och är ofvan vattrad af rödbrunt och svart. Hushöne, Tamhöne. Vingtäckarna metallgröna. Ving- och stjärtpennor svartbruna. Under ljust rödbrun, undre stjärttäckare brunsvarta. Hon bär stjärten mer horisontal. Kammen är mindre, skägg- och öronlappar saknas nästan. Iris orange. Näbb mörk- brunt. Fötter skiffersvarta. Längd I c:a 730, Q c:a 420 mm. Vingen I c:a 220, 9 c:a 180 mm. Det vilda bankivahönset, från hvilket alla våra så talrika och så ofantligt olika tama hönsraser stamma, bebor junglerna i nordöstra och en del af mellersta Indien; likaså finnes det vildt på Sumatra, Java, Lombock, Timor, Celebes m. fl. öar samt på Filippinerna. Som tamt är det för länge sedan spridt till så godt som alla bebodda länder. Fasansläktet, Phasianus, L. Stjärten med 18 (16) pennor, smal, lång och vigglik samt endast svagt takformigt hoptryckt. Hufvudets sidor nakna. Kam saknas, men hanarna ha ett par fjädertofsar på hjässan. Tarsen med sporrar. — Släktet, som utbreder sig från sydöstra Europa genom Centralasien till Japan, räknar 20 arter. Många af dem hybridisera lätt med hvar- andra, och afkomman blir fruktsam. Öfversikt af arterna. I. & utan hvit ring kring halsen. De gul- bruna halsfjädrarna med en 1—2 mm. bred, W-formad svart kant.........ssrs0se Pl. colelicus. II. I med hvit ring kring halsen. Den W- formade svarta kanten på halsfjädrarna I EA JNA Dospg dosor bsnNOBIULABE AINO LEÖPA AN Pl. torquatus: [SV] Ädeifasanen, Phasianus colchicus, 1. Namn: Fasan. Danska: Fasan, Adelfasan. Ädelfasanen bebor Grekland, södra Turkiet och Mindre Asien samt går mot norr till Wolga. Här- ifrån har han införts till mellersta Europa och de brittiska öarna samt flerestädes förvildats. Äfven i Norden ha stundom rätt lyckade försök med hans införande gjorts. Ehuru det ursprungligen var denna, som inplanterats till vestra Europa, ha på senaste «tiden många andra arter införts och korsats med honom så, att det numera är mycket svårt att er- hålla ädelfasanen ren annat än i sydöstra Europa. I Sverige ha förr flera misslyckade försök gjorts med fasanerier, bl. a. vid Stockholm. Numera finnes ett stort och synnerligen lyckadt sådant på Visingsö (se Jägarförb:s tidskr. årg. 1 och Vårt Ville- bråd). I Norge har man gjort upprepade försök att införa fasanen vid Fredrikshald, Kristiania, Sta- vanger, ja t. o. m. uppe vid Trondhjem, men fåg- larna, som dock flera gånger öfvervintrat och fort- plantat sig i det fria, ha alltid åter gått under (Collett). I Danmark hålles fasanen flerestädes half- vild, t. ex. på Amager. Ringfasanen, Phasranus torquatus, Temm. Denna art, som på senare tiden införts till Europa och allmänt korsat sig med ädelfasanen, hör egentligen hemma i Ostasien: Amurlandet, Mandschuriet, Korea och östra Kina ned till Kanton. Ringfasanens dräkt liknar, utom i fråga om de i öfversikten angifna karaktärerna, i allt väsentligt ädelfasanens. Här nedan finnes beskrifning på fasaner från Visingsö, hybrider af dessa två arter. Phasianus colchicus, L. X Ph. torquatus, Temm. (GENE Bö, Ne Dy Of: Ng My Hane: hufvud och hals metallglänsande blågröna, på hjässan med brun skiftning. En ofta ofullständig, hvit ring kring halsen. Framryggen och sidorna glänsande brungula med svarta teckningar och fläc- kar. Skuldrorna och ryggens midt spräckliga af ljust gulgrått och grönskiftande svart och med breda, glänsande, brunröda bräm. Bakrygg och öfvergump skiftande i brunrödt och grönt, på bakryggen med svarta och rostgula teckningar. Vingtäckarna oliv- gula, de större förlängda och med delvis brunröda kanter. Armpennornas synliga delar af täckarnas Hand- pennorna gråbruna med ljusgula fläckar och tvär- färg, deras dolda delar af handpennornas. band. Vingarna under hvitgrå. . Stjärten ljust oliv- brun med rödaktiga fjäderkanter och svarta tvär- 174 band. Bröst gulbrunt med starkt glänsande, koppar- röd skiftning och W-formade, '/, mm. breda, svarta kanter. Buken svartaktig med grön skiftning, under-” gumpen rödbrun. ofvan spräcklig af svart, ljust brungult och. klart brunt. Vingpennor vattrade och bandade med brungult. Stjärten brunaktig, fint Honan är svartbruna, Vingarna under hvitgrå. vattrad och bandad med svart. larna brungula, på bröst och sidor fläckade samt vattrade med svart och brunt. Strupe gulhvit och ofläckad. TIris gul- eller brunaktig. Längd I Gc: 950, 9 c:a 620 mm. Vinge I c:a 255, Q c:a 220 Stjärb I c:a 535, Q c:a 290 mm. Undre kroppsde- mm. Påfågelsläktet, Pavo, L. Hufvudet med en upprätt fjädertofs. Stjärten af 20 pennor, vigglik och rätt lång, men öfverskju- tes hos hanen mycket långt af de oerhördt starkt utvecklade öfre stjärttäckarna. Dessa kunna liksom stjärten uppresas och utbredas solfjäderslikt. Tarsen hos hanen med en kort, grof sporre. Släktet, som bebor Indien, Indokina, Malayiska halfön och Java, omfattar två arter. Påfågeln, Pavo cristatus, L. (Tafla 38, i0(23. Oy (ON NE DN Namn: Norska och danska: Paafugl. Finska: RBiikinkukhko. Hane: hufvud, hals och bröst blå, skiftande i grönt och med stark metallglans. På hjässan en kronlik tofs. Rygg och öfvergump skiftande i grönt och guld samt med svarta — fjäderkanter. täck- fjädrarna och de inre armpennorna vattrade af grön- Hufvudets nakna delar hvita. Skuldrorna, de små svart och blekt rostgult, de yttre armpennorna och de större vingtäckarna grönsvarta. Handpennorna, lillvingen och handtäckarna ljust rostbruna. De ända till 1'/, meter långa öfre stjärttäckarna med glest fan, skiftande från kopparrödt till grönt, i spetsen med en rund, blå fläck, omgifven af en grön ring; de längsta sakna fläckar och sidofjädrarna ha bjärt Främre delen af buken svart med stark grön metallglans, bakre grönt utfan. Stjärtpennorna grå. delen och undergumpen svartgrå, underbenets fjäd- rygg; och stjärttäckare gråbrun med ljusare grå vattring rar rostgrå. Honan är ofvan på vingar på vingar och stjärttäckare. 5 ärtpennorha brun- svarta. Hufvudet ofvan brunt. Ett streck öfver ögat, hufvudets sidor och strupen hvita. Halsen och bröstet metallgröna, det senare med gråhvita Främre delen af buken gulhvit, den delen brungrå. -Näbb och Längd I c:a 2000 mm., (c:a 1090 mm.) kommer utskjutande öfre täckfjäd- Vingen I c:a 450, P fjäderkanter. dunbeklädda fötter mörkt brungrå. öfver hälften på de öfver stjärten rarna. QQ ca 870 mm. c:a 410 mm. Påfågeln är i vildt tillstånd inskränkt till In- dien och Ceylon, men som prydnadsdjur har han bakre hvaraf sedan antikens dagar varit vida spridd. Kalkonsläktet, Meleagris, L. Stjärten af 18 pennor, bred, svagt rundad. Den kan solfjäderslikt uppresas. endast ”/, af dess längd. Hanen med trubbiga och Stjärttäckarna uppnå korta men grofva och kraftiga sporrar. Släktet finnes i Nordamerikas Förenta stater och genom Centralamerika ned till brittiska Hon- duras; det omfattar 5 arter och underarter. Kalkonen, Meleagris gallopavo, L. (Tafla 38, fig. 7, 5). Syn. Meleagris mexicana, Gould, Gallopavo americanus, Oken, G. domesticus, Sundev. Namn: Norska och danska: Kalkuwn. Finska: Kalkkuna. Hane: rygg, bröst och buk svartbruna, skim- rande i röd och grön metallglans med svarta tvär- strimmor, som dock saknas på bröstet och främre delen af ryggen. På bröstet en tofs af svarta tagel- liknande borst. Öfvergump svart, baktill med grön Vingtäckare af ryggens färg, armpennor bruna med hvita kanter, metallglans och hvita fjäderspetsar. handpennor mörkare med eller utan hvita tvärband 1 infanet. röda med svarta tvärband och prickar, med bred Öfre stjärttäckare och stjärtpennor brun- hvit spets och framför denna ett bredt svart tvär- band med grön metallglans. Hufvud och hals nakna, köttfärgade med små svarta borst, på pannan ett maskformadt, köttfärgadt bihang (slör). Ben och fötter Näbb hornfärgadt. Längd c:a 1190 mm. Vingen c:a 770 mm. Honan skiljer sig från hanen genom mindre röda. storlek, genom saknad af sporre och brösttofs och genom förekomst af ett smalt, fjäderklädt band på halsen från ryggen till »slöret». Fjäderklädnaden lika ehuru dunklare. Den vilda kalkonen bebor norra Mexikos, Ari- zonas, Nya Mexikos och vestra Texas' platåer. I början af 1500-talet skåll han som tamdjur kom- mit till Europa. 175 ärlhönssläktet, Mumida, L. nor hvita. Bröst med stora hvita fläckar. Nedre a s++ 0. macquenii. Stortrappen, Otis tarda, L. (Tafla 39, 125 3 Sn na 0 ÖL Namn: Trapp, »Pommersk kalkon», »Euro- peisk struts». Danska: Stor trappe, Trappe, Trap- gaas. Finska: Iso trappt. Hanen: ofvan gulröd med täta, svarta tvärband. Hufvud och hals gråblå — ljust askgrå, halsen ljusare. Fjädrarna vid näbbets bas förlängda, bildande bak- åt riktade tofsar, upptill längs halsens sida en bar, svartblå strimma. Kring halsens nedre del en, med glesa, svarta fläckar beströdd, brunröd krage, som framtill öfvergår i gult och grått. Handpennorna svartbruna, hvitfläckiga vid basen och med ljusa spolar. Armpennorna med basen och infanet hvita, de innersta nästan helt hvita. Vingarnas öfre, små täckfjädrar af ryggens färg, de mellersta och större hvitaktigt grå. Stjärten i spetsen hvitaktig, där- innanför ett svart tvärband, de mellersta stjärtpen- norna gulröda, på midten med ett smalt, svart tvär- band, vid roten hvita, sidopennorna hvitaktiga. Stjärttäckarna stora, af ryggens färg. Bröstet grå- hvitt. Honan liknar hanen men saknar tofsarna på strupen samt den rödaktiga halskragen och har ryggen tätare fläckad mörkbrun. Näbb mörkgrått, mör- kare mot spetsen. Fötter gulgrå. Längd I 1040 —1115, Q c:a 765 mm. Vingen I c:a 595, Q c:a 495 mm. Stortrappen bebor mellersta och södra Europa, Nordafrika och Asien till Centralasien och nord- vestra Indien. Fordom häckade han äfven i Stor- brittanien. I Sverige skall han tidigare ha häckat på Skanörs ljung och Cimmereds marker i Skåne (Nilsson). Nu är han för länge sedan som häck- fågel försvunnen från vårt land. Enstaka individer förirra sig dock då och då till oss; så är han skju- Undre kroppsdelarna hvita. af svart. Iris ten vid Neder-Kalix (1833, Sundevall), i Mjölby i Östergötland (1863, Holmgren), i Bunge på Gotland (1850, Sundström), på Oroust i Bohuslän (> 1878), i Frillesås i Halland (9 '/, 1890) (Carlson), vid Svedberga i Skåne ("”/,, 1887, Sundström). I Norge är han däremöt aldrig iakttagen, men i Finland skall han enligt en gammal uppgift vara anträffad i TH (1806) samt är skjuten i Tenala ('/, 1853) (Palmén). I Jylland är han skjuten nära Varde (1844) samt fångad vid redet ej långt från Horsens (1860), äfven är han skjuten på Sydfalster (”"/,; 1890), på Manö utanför Ribe (5 '"/, 1893), slut- ligen har ett exemplar fällts ej långt från Gaunö på Sjelland (Collin). Stortrappen är i sydligare länder ingen flytt- fågel. Skåne lämnade han dock om hösten och återkom i april. Han är ytterst skygg och försiktig samt uppehåller sig på de kalaste slätterna, där han på långt håll kan upptäcka en hotande fara, och skyr skog, backar och gärdesgårdar, hvarest han kan vänta något försåt. Hanarna hafva med ett ord allting, under par- De blåsa upp halsen medelst en strupsäck, som mynnar ut under tungan, breda ut stjärten likt en solfjäder, släpa vingarna och anta de egendomligaste ställ- De skola äfven sinsemellan utkämpa heta strider. Efter fortplant- ningstiden skall ofvannämnda strupsäck, som endast ningstiden ett slags lek. ningar (se vidstående teckningar). tillkommer hanen, försvinna. Stortrappen lefver af växtämnen, såsom blad, knoppar, blommor och frön samt insekter. De 2, någon gång 3, olivgrå, otydligt brun- fläckiga äggen, läggas i en fördjupning på marken, som honan själf krafsat upp och stundom beklädt med några växtdelar. Äggen äro 78—95 mm. långa, 57—62 mm. tjocka. Honan skall rufva dem i 30 dagar. Småtrappen, Otis tetrax, L. (Tafla 39, fig. 2, Q, fig. 3, I) Namn: Lilla trappen, Dvärgtrapp. Norska: Smaatrappe. Danska: Dvergtrappe. Finska: Pikku trappi. Gammal hane: ofvan brungul med fin, svart vattring. Hufvudet ofvan likt ryggen. Handpennor svartbruna, vid roten hvita, de inre hvita med ett svart band. Armpennorna hvita, de inre af ryggens färg. Stjärt och stjärttäckare hvita med bruna tvärband och punkter. Strupen, hufvudets sidor samt nacken 177 blågrå. Halsen för öfrigt svart med ett hvitt band på gränsen mot det blågrå samt ett annat hvitt band längst ned. Undre kroppsdelarna hvita. Honan är ofvan gröfre vattrad af svart och gult. Vingar och stjärt som hos hanen. Strupen gulhvit. Halsen gul med breda, svartaktiga fjäderkanter, bröstet med Näbb brunt. Fötter ockergula. Längd c:a 430 mm. Vingen c:a 240 mm. svarta tvärstreck, Iris rödbrun. Ungfåglarna af båda könen likna honan. Småtrappens hemland är södra Europa, norra Afrika och Centralasien till nordvestra Indien. Som häckfågel går han ej så högt mot norden, som stortrappen, men han förirrar sig ofta rätt långt norr ut. Sverige: vid Vasa i Uppland (9 maj 1804, Nils- Så är han upprepade gånger funnen i Ma MV FÖ en Spelande stortrappar (ST FT”) efter Wolf. Zoological Sketches. son), vid Ramsele i Ångermanland «(december 1840, Sundevall), vid Girsta nära Nyköping (""/,, 1872), vid Medhamra nära Vadstena (1877), i Hossmo socken, Kalmar län (9 '"/,, 1884), ett exem- plar på södra Öland (december 1870) samt ett i Näs socken på Gotland (1889) (Carlson). I Norge är han funnen i Frön i Gudbrandsdalen (Q ”/, 1383, Collett). En äldre uppgift i Hammers Fauna norvegica, om att småtrappen anträffats i Nordmör, betecknas af Collett som ej fullt tillförlitlig. I Fin- land uppgifves han vara funnen vid Idensalmi, vid Larsmo kapell af Pedersöre socken i Österbotten samt i Karelen. Dessa uppgifter tyckas dock ej vara fullt tillförlitliga. Med säkerhet är den skjuten på Kustö vid Åbo (Palmén). repade gånger anträffad, så på Möen (januari 1850), på Falster (november 1874), nära Ringkjöbing (9 november 1863), i Öster-FHanherred på norra Jylland ("/,, 1889), vid Asnees på Sjelland (””/,, 1872), på Amager (”/,, 1863) (Collin). Småtrappen är något mindre utpräglad stepp- I Danmark är småtrappen upp- fågel än den stora. marken och i luften och skall vid fara trycka i lik- Han rör sig snabbt både på het med hönsfåglarna. Hanarna låta under våren höra ett egendomligt läte, som man sökt återge med »prut, 23 prut». De starkt glänsande, grönaktiga, ofta med bruna fläckar tecknade äggen lägger han 1 en för- djupning på marken. Äggen äro enligt en uppgift 92 2 5, men skola enligt en annan uppgå till ett dussin, de äro 55—64 mm. långa samt 49 —62 (jämf. Dresser). mm. tjocka Kragtrappen, Otis macqueenii, J. E. Gray. (Tala 39; fig. 4, I) Syn. Chlamydotis macqueenii, Houbara mac- queenii, Otis houbara, Bechst. (non Desf.) Namn: Halskragetrapp, Asiatisk kragetrapp, Passgångartrapp. Danska: Kravetrappe. Finska: Kaulustrappi. Hane: ofvan ljust gulbrun, mycket fint vattrad med svart och med tätare svarta tvärband och fläckar. Handpennorna hvita med svarta spetsar, den 1:sta äfven med: svart utfan. Armpennorna svarta med hvita spetsar. Öfre vingtäckare af ryg- gens färg, de undre hvita. Stjärten af ryggens färg med fyra blågrå tvärband och hvit spets. Hufvudet ofvan med en tofs af hvita, i spetsen svarta fjädrar. Halsens sidor och bröstet med en krage af för- längda fjädrar, som öfverst på halsen äro svarta, sedan hvita och på bröstet blågrå. Hufvudets sidor och strupen gulhvita, kinderna med svarta spolstreck. Undre kroppsdelarna för öfrigt hvita. Honan skil- jer sig från hanen genom sin mycket mindre stor- lek och genom att hufvudets tofs och halskragen Längd g c:a 710, äro svagare utbildade. Tris gul. O c:a 585, vingen c:a 395 mm. Denna särdeles vackra trapp är hemma 1 nord- Centralasien mot till Han har ibland förflugit sig ända till vestra Indien och i vester Persien. vestra Europa. I Sverige är han skjuten vid Fri- berga på Öland (februari 1847, Meves 1856). I Fin- land fälldes en yngre hane på Drumsö nära Hel- singfors ("”/, 1861, Palmén). mark är han ej funnen, men sköts vid Emmelev i Sönder-Jylland ('"/,, 1892, Winge 1893). 110 trappen vistas i sitt hemland på sandiga slätter och I det nuvarande Dan- Krag- är mycket skygg. Denna art är, om man så vill, en varietet af O. undulata eller houbara, den nord- afrikanska kragtrappen. 2 Fam. Brockfåglar, Charadridae. Till den skildring af brockfåglarnas näbb, som finnes införd i öfversikten (sid. 175—176), kunna vi lägga, att munspringan hos fertalet är kort samt att näbbet endast sällan är 178 längre än hufvudet. Skiljeväggen mellan näs- hålorna är genomborrad. Vingarna äro med undantag af vipornas långa, spetsiga och rätt (Jämf. tafla 40, fig. 4.) Till brock- fåglarna räknas här såsom underfamiljer öken- smala. löparna och vadaresvalorna, hvilka annars ofta Brock- fåglarna lägga i likhet med medlemmarna i de uppföras såsom själfständiga familjer. två följande familjerna i regel 4 gråbrunaktiga mörkfläckade ägg. Redet är ytterst enkelt eller saknas. Ungarna äro tätt dunklädda och kunna genast följa föräldrarna. Brockfåglarna äro små eller på sin höjd medelstora samt räkna, i den omfattning familjen här tagits, 125 arter, fördelade på nära ett halft hundratal släkten. De finnas öfver nästan hela jorden. Öfversikt af underfamiljerna. I. 'Tår smala, ej eller föga kantade. Näbb ej längre än tarsen. A. Munnen klufven till bakom näbbets bas. Ek BRN RENSER. nogocbocnoavonvsndognds Cursoruinae. PEN Bakta MNNeSt.srs.csteseescres sc GlAreolyNde: B. Munnen liten, når ej bakom näb- IHEtSHN AS äss ste ss ET ER AA 0 Oharadriinae. II. Tår breda, kantade af en hudsöm och förenade vid basen. (Jämf. fig. sid. 187.) Näbb längre än tarsen..................... Haematopodinae. 1 Underfam. Ökenlöpare, Cursoriinae. Denna underfamilj uppdelas ofta i tvänne, i det att tjockfotsläktet jämte några närstående anses bilda en familj, eller ock föras de till trapparna, som de verkligen i mycket likna. Underfamiljen om- fattar 37 arter, fördelade på 12 släkten. Öfversikt af släktena. I. Tarserna framtill täckta af 3 rader 6-kantiga Ii ENL Gun ppado prased bon Us STNSEN LÄN SAVGSR OR - Oedicnemus. II. Tarserna framtill täckta af tvärplåtar ...... Cursorius. Tjockfotsläktet, 0edicnemus, Temm. Släktet är företrädt öfver större delen af jorden med undantag af gamla världens nordligare delar Alla dess 8 arter äro slättfåglar, som till lefnadssättet mycket påminna om trapparna. och Nordamerika. De ega rätt stora ögon samt äro mest i rörelse efter skymningens inbrott. Tjockfoten, Oedicnemus oedicnemus, (I.) inf35 I (Tafla 39, Oedicnemus crepitans, Temm. Namn: Danska: Huropeisk Triel. Syn. Ofvan ljust gråbrun med svartaktiga fläckar längs fjädrarnas midt. 1:sta handpennan med en stor, hvit fläck på midten, den 2:dra med en mindre sådan, de innersta med Vingpennorna svarta, den hvita spetsar. De stora och mellersta vingtäckarna gulhvita med svarta spetsar, de stora dessutom hvita Härigenom uppkommer på den Stjärtpennorna 1 yttersta spetsen. hoplagda vingen tre ljusare band. med hvita och svarta tvärband, spetsarna svarta, de mellersta pennorna gulgrå och svarta. Trakten kring nähbbet och ögat, strupen samt magen och undergumpen smutsigt hvita. Bröst och hals gul- hvita med längsgående, svartbruna spolfläckar. Undre stjärttäckare brungula med svarta längsfläckar. Kö- nen lika. Iris gulaktig. Näbb svart, vid roten grön- Fötter gula. Längd c:a 400 mm. Vingen c:a 240 mm. gult. Tjockfoten bebor mellersta och södra Europa, norra Afrika samt österut Centralasien och Indien. I Danmark fälldes en hane ("/, 1881) vid Asnees nära Kallundborg. På Bornholms vestsida är han skjuten (C/o 1848) (Collin). han oss veterligt ej iakttagen. Han skall lefva i en- I de öfriga nordiska landen är gifte och lägga 2—3 olivgula, svartbrunfläckiga ägg. Ökenlöparsläktet, Cursorius. Ökenlöparna ha mellantåns klo tandad längs dess inre kant. Näbbet jämförelsevis långt och något krökt. De vistas helst på stora, på växtlighet Släktet, som omfattar 5 arter, bebor hela Afrika, Indien, nära blottade sandslätter, långt från vatten. Persien och Medelhafsländerna. Ökenlöparen, Cursorius gallicus, (Gmel.) (Tafla 41, fig. 9). Ökenlöparen finnes i norra Afrikas och vestra Asiens sandöknar men är upprepade gånger ertappad äfven i olika delar af Europa. Sålunda sköts i Fin- land en yngre fågel vid Willnäs i Wekkelax socken nära Fredrikshamn ("”/,, 1894, Palmén i bref), och i Danmark fälldes en ökenlöpare (5) vid Trelde nära Fredericia (”"/,, 1881, Collin 1888). 2 Underfam. Vadaresvalor, Glarcolinae. Vingarna af ovanlig längd, påminnande om svalornag, handpennorna mycket spetsiga, den första 15) längst. Näbbet kort, endast omkring '/, af hufvudets längd. Fötterna äro jämförelsevis klena, med liten, högt ansatt baktå. Mellantåns klo på insidan tandad. Underfamiljen omfattar 10 arter, numera för- delade på 3 släkten och spridda öfver södra Europa, mellersta och södra Asien samt Afrika och Australien. Vadaresvalsläktet, G/areola, Briss. Tarsen jämförelsevis kort, fötterna nå bakåt- sträckta ej utom stjärten. Släktet, ungefär samma utbredning som familjen, omfattar Denna är djupt klufven. som, om man undantar Australien, har , J endast 3 arter. Till lefnadssättet närma sig vadare- svalorna kanske mest brockfåglar och pipare. Deras flykt påminner mycket om svalornas och de springa väl. De hålla helst till på Sandiga slätter, stundom i närheten af vatten, samt äro mycket sällskapliga och häcka t. o. m. på sätt och vis 1 kolonier. Öfversikt af arterna. Axelfjädrar och undre vingtäckare kastanje- IN ERT0 EN so Sno s ABB Rod BUS obdsorPNR Bs bdSNNDLSSLLN REN Gl. pratincola. Axelfjädrar och undre vingtäckare svarta Gl. melanoptera. Vadaresvalan, G/areola pratincola, L.. (Tafla 41, fig. 8). Namn: Sandhöna. Danska: Braksvale, Hals- baand-Braksvale. Ofvan mörkt gråbrun, öfre stjärttäckare hvita, stjärten klufven, brunsvart, pennorna vid roten mer eller mindre hvita. Handpennorna svarta, den 1:sta med hvit spole, armpennorna svartbruna med hvita spetsar. Strupen grågul, begränsad af ett smalt, svart band, som på framsidan kantas af ett smalt, hvitt streck. Bröst och sidor ljust brungrå, öfriga undre delar hvita. Undre vingtäckare bjärt rost- bruna. Könen lika. Iris mörkbrun. Näbb svart, kring munvikarna och på det undres bas rödt. Ben brunsvarta. Längd 223—233 mm. 180—190 mm. Ungfågeln kännetecknas af att han ofvan har Vingen hvita fjäderspetsar samt därmnanför smala svarta band. Strupen gräddfärgad med svartaktiga spol- streck och utan det svarta, begränsande bandet. Vadaresvalan bebor södra Europa och länderna kring Medelhafvet samt går österut till Turkestan och Indien. I norden är hon endast funnen vid Ulfshale på Möen ("'/, 1831, Collin). Glareola melanoptera, Nordm. Norska: Liknar Glareola pratincola utom däri, att hon Namn: Steppebraksvale, Bahr. ofvan och på bröst och sidor är något mörkare, samt att armpennorna sakna hvita spetsar, och de undre vingtäckarna samt axelfjädrarna äro svarta, ej rödbruna. Könen lika. 170—193 mm. Ungfågeln bar ofvan smala, brungula fjäderkanter Längd c:a 240, vingen samt saknar det svarta bandet rundt strupen, hvilken i stället är svartfläckad. Denna vadaresvala bebor sydöstra Europa, sär- skildt är hon allmän kring Wolga. I Norge sköts ett exemplar vid Stavanger ("/,; 1884, Collett), och är detta det enda af oss kända exempel för artens förekomst i norden. 3 Underfam. Pipare, Charadriinae. De för denna underfamilj mest utmärkande egenskaperna framgå af öfversikten sid. 178. Tar- serna klädas framtill af sköldar eller af fjäll, be- gränsade af nätliknande hudveck, baktill alltid med fjäll. Den fördjupning, näs- gropen, som sträcker sig I Hufvud af ljungpipare 3/,. SS - ön Får från näsborrarna längs öf- vernäbbet, når ej näbbets halfva längd. Pannan är hög, tvärt uppstigande. Underfamiljen omfattar omkring 60 arter, fördelade på närmare 25 släkten. Ros- likhet med strandskatorna, men i karlssläktet, som i motsats mot piparna, saknar anmsvällning 1 näbbspetsen och har näsborrarna närmare näbbroten (se fig. sid. 187), föres stundom till en egen Höper fot af ljungpipare 3/,. underfamilj, Arenariinee. Flertalet bland dem låtsas, om någon nalkas deras ägg eller Piparna rugga både vår och höst. späda ungar, vara sårade eller ofärdiga, för att dy- medelst draga uppmärksamheten från dessa. Öfversikt af släktena. I. Tarsen längre än mellantån. A. Första handpennan kortare än den andra Vanellus B. Första handpennan icke kortare än den andra. 1. Fjäderdräkten ofvan tätt fläckad af gröngulti eller Ah Vitt. ses spisseibekinse sen Charadrius. 2. Fjäderdräkten ofvan gråbrunaktig, enfärgad eller med ljusare (ej hvita eller klart gulaktiga) fjäderkanter. a. Underbenet fjäderklädt nästan 180 ända ned. Illjässan svartbrun, omgifven af ett hvitt band...... Eudromias. b. Underbenet naket ett stycke upp. Hjässan gråbrun, stundom med rostbrun anstrykning ...... Aegialites. II. Tarsen icke längre än mellantån ............ Strepsilas. Vipsläktet, Vanellus, Bechst. Hufvudet med en lång, uppåtriktad nacktofs. Näbbet liknar ljungpiparnas. Vingarna med 3:dje handpennan lika med eller längre än de 2 första, de inre armpennorna breda med rundade spetsar. Afståndet från den kortaste armpennan till vingens spets uppgår ej till halfva vingens längd. Stjärten tvär, består af 12 pennor. ”Tarsernas framsida med sexkantiga plåtar, baktån jämförelsevis stor, högt räknas till detta släkte ofta belägen. Numera endast en art. Tofsvipan, Vanellus vanellus, (L.) (Tafla 40, fig. 5). Syn. Vanellus cristatus, Meyer, V. vulgaris, Bechst., V. linnéi, Malm. Namn: Vipa, Toppvipa, Kovipa; Tivipa (Smål.); Vassvipa, Hornvipa (Vestergötl.); Mosavipa (Nerike); Bläcke (Gotl.). Norska: Vibe; Myrvipo (Vestl). Danska: Vibe; Kiivit (Sylt). Feröarna: Vipa, Vujpa. Island: Vepja, Isa-Kråka. Finska: Töyhtöhyyppåä, Hyyppä; Hullulintu (Karelen). Ofvan grön med skiftande metallglans. Hufvudet ofvan jämte den långa, smala tofsen, framhalsen och bröstet samt ett streck under ögat svarta. Hufvudets sidor och återstoden af halsen hvita, på bakhalsen med grå inblandning. Vingtäckarna blågröna. Ving- pennorna svarta. 1—4 handpennan i spetsen hvitgrå. Öfre och undre stjärttäckare ljust rostbruna. Stjärtens rothälft hvit, den bakre svart med smal, hvit spets. Den yttersta pennan nästan helhvit. Mage och sidor samt undre vingtäckare hvita. Om vintern är stru- pen hvit och öfversidan har gulbruna fjäderkanter. Honan har framhalsen hvitfläckig, bakhalsen och hufvudets sidor mörkare och fläckiga samt ving- täckarna gröna och tofsen mindre. TIris brun. Näbb svartaktigt, det undre vid roten grått. Ben brun- aktiga. Längd 304 — 340 mm. Vingen 214—240 mm. Ungfåglarna ofvan med rostgula spetskanter på fjädrarna. Framhalsen hvit och bröstet med smala, hvitaktiga fjäderkanter. Dunungarna ofvan småfläckade af ljust brun- grått och svart, i nacken en stor, hvitaktig fläck. Under hvita med ett svart, bredt band öfver kräf- trakten. Tofsvipan tillhör som häckfågel det palearktiska områdets norra och mellersta delar från Storbrit- tanien till Kina. Vintern tillbringar hon i mellersta och södra Europa, norra Afrika, Indien, Kina och Japan. Nordamerika besöker hon tillfälligtvis. I södra och mellersta Sverige upp till Uppland och Värmland har vipan förr varit mycket allmän. Ge- nom de sanka markernas torrläggning och odling har hon dock mer och mer undanträngts och torde i större mängd knappt förekomma annorstädes än på Gotland och Öland. I glesa kolonier häckar hon ännu här och där från och med Skåne upp till Uppland, och enstaka exemplar äro funna långt norrut, såsom i Jämtland (Sundström), vid Sollefteå v. I Norge häckar vipan endast vid kusterna, och är hon allmän upp till Trondhjem, men finnes ännu vid Dönnesö (66? 15' N. Br.). Om våren är hon ofta iakttagen ända upp vid Tromsö, men torde ej häcka där. Äfven till Nordkap har hon förflugit sig, liksom till det inre af landet (Collett). I södra Finland häckar hon i ringa antal upp till Björneborg och Tammerfors. "Till norra Finland förirrar hon sig någon gång och har sålunda blifvit S 5. 0. funnen vid Brahestad och i Pudasjärvi (Palmén). I Danmark är vipan mycket allmän samt finnes äfven på Bornholm. Både Feröarna och Island besöker hon, de förra regelbundet hvarje höst (Collin). Af alla vadare ankommer vipan tidigast om våren, till Skåne sålunda stundom redan i februari, men vanligen i mars, till Vestergötland och Uppland i slutet af mars eller början af april. Hanen kom- mer alltid före honan. Om snöfall:och köld inträffa efter deras ankomst, blifva de ofta vilsekomna, för- lora orienteringen och fara vida omkring för att söka bar mark; härvid är det de stundom komma längt norrut. En dylik s. k. vipvinter inträffade i midten af april 1895, då vipor till oss insändes från många håll, nordligast från Sollefteå, där flera exemplar funnos döda efter en snöstorm (””/,). Under sådana förhållanden komma viporna ofta in i trädgårdarna och fram till husen för att vid komposter och drif- bänkar söka föda eller taga emot potatisbitar, bröd och liknande, som tillkastas dem. Vipan när sig annars hufvudsakligen af djurisk I fångenskap Hon blir mycket tam, om hon får gå lös och fritt flyga om- kring, men flyttar då sin väg mot hösten. Sina häckplatser öfverger vipan mycket tidigt, ofta redan föda, insekter, maskar och sniglar. lär hon sig dock att äta blött bröd. i slutet af juni eller början af juli enligt iakttagelser, den ene af oss gjort i Vestergötland. Hanarna lämna häckplatsen någon tid före honorna. Sedan stryk: viporna flockvis omkring vid kusterna för att i 181 september lämna landet. Enstaka exemplar öfver- vintra vid Norges blida vestkust, såsom på Jzederen (Collett). Vipan väljer till bäckplats sumpiga, helst tuf- viga, ängar med kort gräs, men bebor äfven ganska torra moar, såsom Ölands allvar. Hon lefver i en- gifte, och man ser vid häckplatsen makarna städse följas åt. Honan rufvar ensam, och härunder svän- ger hanen ofta liksom: på lek omkring i luften, skrikande »viit vi-vi-viitt» och tumlande om hit och dit med sådan hastighet, att ett starkt bullrande ljud uppkommer. Båda makarna, men isynnerhet hanen, anfalla ifrigt kråkfåglar och andra fridstörare, som söka deras ägg eller ungar, samt utveckla här- vid stor djärfhet. fötterna samtidigt utan drar, så snart hon sätter sig, Vipan står ej gärna på båda genast upp den ena. Sina ägg lägger vipan mycket tidigt, i början af april, i Norge och Danmark stundom ännu tidi- Vipäggen betraktas utomlands som en stor Flera kullar Äggen, 2 Eg gare. läckerhet och säljas till högt pris. borttagas, innan fåglarna få behålla en. vanligen 4, efter förnyad omläggning 3 eller läggas 1 en fördjupning på någon tufva. De äro ljust gulbruna med brunsvarta och några gråaktiga fläckar. Längd 44—51 mm., tjocklek 30,5—46 mm. Ljungpiparesläktet, Charadrius, L. Hufvudet stort med rätt stora ögon och kort hals. Ljungpiparnas ' näbb är kortare än hufvudet och från sidorna något hoptryckt. Längst fram är Näsbor- De inre armpen- det förtjockadt med något nedböjd spets. rarna äro springlika, längsställda. norna mycket långa och spetsiga, afståndet från den kortaste armpennan till vingens spets öfverstiger halfva vinglängden. Den yttre tån vid roten förenad med mellantån genom en hudfåll (se fig. sid. 180). Stjärten tvär eller rundad, med 12 pennor. Ljung- piparna ha tvärbandad stjärt och tarserna framtill beklädda med sexkantiga fjäll. Ljungpiparna stå i själfva verket de tvänne föl- jande släktena, fjällpipare och strandpipare, så nära, att den skildring af de förras näbb och vingar m. fl. kroppsdelar, som ofvan lämnats, äfven är till- lämplig på de senare (jämför dock nedan sid. 183 och 184). hjälpas åt med rufningen och vården af ungarna (jäm- för likväl nedan beträffande fjällpiparna). De flyga Ljungpiparna Alla pipare lefva i engifte, och båda könen synnerligt väl och löpa rätt snabbt. anses numera endast omfatta 3 arter, hvaraf kust- piparen dock stundom afskiljes till ett eget släkte, Squatarola, Öfversikt af arterna. Ch. helveticus. Ch. apricartius. I 10[E Baktå Baktå finnes men är helt liten SAKNAS es oo fe do VED ole a (ae Vete aja NAS Kustpiparen, Charadrius helveticus, (L.) (Tafla 40, fig. 4, I i sommardr., fig. 3, ungfågel). Syn. Charadrius squatarola, (L), Squatarola helvetica. Namn: Kustvipa, Malm; Grå brockfågel. Norska: Kystbrokfugl; Strandlo, Spansk Helun (Vegtl.). Danska: Strandbrokfugl, Strandhjeile, Flöjtetyt. Finska: Bantakurmitsa. Hanen i sommardräkt: ofvan fläckig af brun- svart och hvitt, hvar fjäder med breda hvita kanter. Hufvud, nacke och ett band från nacken längs bröstets sidor hvita, med sparsamma mörka fläckar. Hufvudets sidor, strupe, Öfver- och undergump samt underbenets fjädrar hvita. bröst och mage svarta. Vingpennorna brunsvarta, de inre handpennorna och armpennorna delvis hvita. De undre vingtäckarna hvita, men i armhålet finnas några långa, svarta fjädrar (se tafla 40, fig. 4). af svart och hvitt. Honan har det svarta å hals och bröst af mindre utsträckning samt uppblandadt Stjärten tvärstrimmig med hvitt. Färgerna äro mindre klara. Vinterdräkten, som ej fullständigt utbildas förr- än fåglarna redan lämnat norden, är ofvan svartgrå med blekt gröngula fjäderkanter och fläckar, som snart urfärgas till smutshvitt. Undersidan hvitaktig med strupen tätt fläckad af svartgrått. Ungfågeln om hösten ofvan småspräcklig af svartgrått och grågult, under hvitaktig med grå- fläckadt bröst. Dunungen liknar ljungpiparens men är blekare gul samt renare hvit inunder. Kustpiparen är funnen öfver nästan hela jorden, men häckar endast på tundrorna i gamla världen och på Nordamerikas »barren grounds»; vintertid besöker han både det östra och det vestra halfklotets syd- länder. På Grönland är han sällsynt. Möjligen var det dock fåglar af denna art som iakttogos under Nordenskiölds isvandring sommaren 1883, att döma af de åtföljande lapparnas uppgifter. Han besöker endast under flyttningarna den skandinaviska norden. Under vårflyttningen, som sannolikt försiggår mycket hastigt och kanske ej i samma utsträckning som höststräcket berör Skandinavien, är han endast sällan funnen, så på J:ederen ('”/,, Collett 1593) samt vid Under höstfytt- ningen åter är han, t. ex. på södra Öland, rätt all- sjön Öieren norr om Kristiania. män; dit ankomma de gamla fåglarna mot slutet af juli, sträcket varar hela augusti och något in i 182 a september. I midten af september anlända ung- fåglarna, och de sträcka ofta till långtin i oktober. Till Norges kust synes han ankomma senare, i midten af augusti. Han är jämförelsevis talrikt iakt- tagen söder om Trondhjemsfjorden men är äfven funnen norrut ända upp i Ostfinnmarken (Collett). I Finland är han mycket sällsynt, men skall vara iakttagen vid Helsingfors ('/, 1847), vid Vasa (våren 1871) samt vid Uleåborg (Mela), ett par andra mer tvifvelaktiga fall att förtiga. 'Vid Danmarks kuster iakttages han vår och höst, han lär stundom visa sig redan i juli och kvar- stannar ofta in i november. Äfven under sommaren anträffas en och annan individ. Så har den ene af oss ej sällan sett honom i juni och början af juli på södra Öland, och lik- nande fall omtalar Collett (1881) Det är härvid naturligtvis fråga om individer, som från Jzeederen. ej fortplanta sig. Under flyttningen följer kust- piparen egentligen endast kusterna, men ungfåglar äro rätt ofta funna vid insjöar. Sålunda visa de sig årligen i september vid Mälaren, och vi hafva skjutit honom i oktober vid Hornborgasjön i Vestergötland, och Collett omtalar fynd från Mjösen (""/,, 1878). Kustpiparen uppehåller sig uteslutande vid stränderna och uppträder vanligen i små sällskap, ofta till- sammans med flockar af småsnäppor, isynnerhet kärrsnäppor. Ljungpiparen, Charadrius apricarius, IL. 2 =) (Tafla 40, fig. Il, I i sommardr., fig. ungfågel.) Syn. Charadrius pluvialis, L. Namn: Brockfågel, Ljungspole, Regnpipare, Åkerhöna, Åkertupp; Ljungvipa (Skåne); Ljung- spof, Vass-spofve (Vestergötl.); Lerbena, Lertrana (Sörml., Nerike); Myrpytta, Mosapytta, Hagatitta, Lerpyyt (Smål); Allvargrim, Lerpipa (ÖV); Allvar- hyna, Aiterlyna (Gotl.); Tirrilihöna (Vestmanl.). Norska: Hejlo, Hello, Helun, Akerlo, Fjeldhjerpe, Fjeldplistra. Danska: Brokfugl, Hjeile, Helunger; Heilong (L&esö); Hiiderling (Sylt). Fieröarna: Legv, Lo, Lå, Logv, Lögv. Tsland: Löa, Lö, Heidlö, Heilöa. Finska: Tunturikurmitsa, Kapustarinta, Peltokana; Peltopyy (Österb.). Lapska: Bicus, Hutti. Ofvan svart med täta, gula och hvita fläckar, som på öfvergumpen bilda tvärband. Vingtäckarna gråbruna med hvita och gula fläckar. Vingpennorna svartbruna med smala, hvitaktiga kanter och spolar- nas midtstycke hvitt samt en smal, hvit fläck midt på de inre handpennorna. De inre armpennorna Stjärten svartaktig med gula eller gulhvita tvärband. Pannan hvita i infanet, undre vingtäckare hvita. 188 och ett band öfver ögat och längs halsens sida samt vidare öfver bröstet och efter sidan fram till stjärtroten hvita. Trakten kring näbbet samt alla, mellan of- vanbeskrifna hvita band belägna delar ända till den hvita undergumpen, svarta. Honan liknar hanen, men det svarta på undersidan är uppblandadt med gult och hvitt och de hvita banden mindre tydliga. Om vintern är öfversidan hos båda könen oför- ändrad, men bandet öfver ögat hvitgult. Hals och sidor samt bröst gulaktiga med brunaktiga fläckar. Framhals grå. Öfriga undre kroppsdelar och strupen Iris mörkbrun. Näbb svart. Ben brungrå, Längd 270—290 mm. Vingen hvita. om vintern blygrå. 174—192 mm. Ungarnas dräkt liknar vinterdräkten. Dunungen: ofvan samt på underbenets ytter- sida småfläckig af svart och mossgult, på hufvudets sidor och i nacken med hvitgrå inblandning. Under gråhvit. : Ljungpiparen häckar talrikt från och med Is- land och Irland i vester till Sibiriens vestra delar. Om vintern finnes han ända ned i Afrika. Han ersättes i öster af en närstående form, Charadrius fulvus, Gmel., som i norra Amerika är känd som Ch. virginicus, Licht. Ehuru ljungpiparen häckar ”på sina ställen i norra Tyskland och på de brittiska öarna, är ham egentligen en nordisk fågel, som van- ligen tilltar i antal mot norr. I Sverige häckar han på passande lokaler från och med Skåne och Öland upp till Lapplands nordligaste fjällhedar. I Norge finnes han äfven öfver hela landet, men torde vara talrikast i dess norra delar. I Finland är han sär- skildt allmän i dess nordliga delar, där han häckar på alla fjällhedar, men förekommer äfven, ehuru mycket sparsammare, bosatt här och där i landets sydligaste delar (Palmén). I Danmark är han om sommaren allmän på de stora hedarna och mossarna i Jylland samt förekommer på en stor del af öarna i Nordsjön, äfvensom på Lesö och Bornholm, men är sällsynt på Sjelland (Collin). På Island och Fzeröarna är han allmän och skall ha iakttagits på Grönland (jämf. Dresser). Ljungpiparen ankommer om våren, så snart våra gärden äro bara, d. v. s. vanligen i början af april eller slutet af mars. De gamla fåglarna träffar man på höstflyttning redan i slutet af juli eller i augusti. Ungfåglarna åter samla sig i stora flockar och draga omkring på södra och mellersta Sveriges åkerfält, där de stundom stanna under hela oktober, ja ända in i november. Ljungpiparen trifves lika väl på Vestergötlands torfmossar som på Lapplands fjällhedar och Ölands allvar. torra Dock undviker han ställen med hög gräsväxt. Ljungpiparna häcka, spridda öfver fältet vanligen med några hundra meters afstånd mellan hvarje par. Det ängsliga, entoniga läte, han ofta låter höra, förråder honom lätt. När han ser sig upptäckt, springer han sakta undan, men går upp på hvarje tufva för att kapprak granska fridstöraren. Kommer denne honom för nära, flyger han upp och låter under flykten höra sitt ängsliga läte, men sätter sig snart igen. iz Häckningen infaller i södra Sverige mycket tidigt. Sålunda har den ene af oss i Vestergötland funnit något rufvade ägg redan den 14 april, och vanligen läggas äggen i slutet af april eller början af maj. Men många par få äggen förstörda och lägga om, så att man ända in i juni finner färska ägg. De ligga i en grop på någon tufva och äro grågula med stora, svartbruna och några ljusbruna fläckar, 48—55 mm. långa och 33 makarna rufva växelvis. 36 mm. tjocka. Båda Hanen visar vanligen mer intresse för ungarna än honan, hvilken, om man nalkas dem, håller sig på afstånd. Ungarna trycka ej, om de blifva öfverraskade på mörk gyttja, mot hvilken de skulle sticka af, utan skynda då genast till närmaste gräs- eller mossmark för att där trycka, väl skyddade genom sin stora likhet med mark af denna beskaffenhet. Fjällpiparsläktet, £udromias, Brehm. Hvit halsring saknas. Tarsen framtill med 2 rader plåtar, de yttre större. Baktå saknas. Stjärten utan tvärband. Fjällpiparna, som till lefnadssätt och vistelseort mer närma sig ljungpiparna än strandpiparna, ega endast en art. Fjällpiparen, £udromias morinellus, (1.) (Tafla 41, fig. 5). Syn. Charadrius morinellus. Namn : Pomeransfågel, Fjällvipa. Norska: Pomerantsfugl, RBundfugl, Pehrlo, Liden Fjeld- plistra; Boldtite (Vestl.). Danska: Pomerantsfugl. Finska: Keräjäkurmitsa, Keriäjälvntu. Lafhol. Ofvan gråbrun. Lapska: Vingtäckare och de inre arm- pennorna med ljust rostfärgade, de yttre med hvit- aktiga fjäderkanter. första med hvit spole och delvis hvitt utfan. Stjärten Handpennorna gråbruna, den brungrå, mot spetsen svartaktig, sidopennorna med hvita spetsar, den yttersta äfven med utfanet delvis hvitt. fjäderkanter. På sidorna och bakåt omges hjässan af ett bredt, hvitt band. Hjässan svartaktig med några rostfärgade Strupen hvit, på sidorna med små svarta fläckar. Halsens sidor och bröstet brungrå, det senare hos hanen, som äfven har ryg- gen med rostfärgade streck, med mörka och ljust rostfärgade tvärstreck. Bröstet omges bakåt af ett svart och ett hvitt halfmånformigt band. Magen klart rostfärgad, 1 midten svart. Undre vingtäckare, axelfjädrar och undergump hvita. Vinterdräkten utmärkes af att hufvudet är ljusare, brunt med ljusa streck, halsen askbrun, streckad med mörk- brunt och med ett otydligt hvitt band på bröstet. isabellfärgad. — Iris brun, näbb och fötter brunaktiga. Längd I 231—236, 9 238—250 Vingen 140—158 mm. Ungfågeln liknar de gamla i vinterdräkt men är ofvan svartbrun med hvitaktiga fjäderkanter. Dunungen ofvan fläckig af gråhvitt, rostfärgadt och svartaktigt. Kring halsen en gråhvit ring och i nacken ett par rostfärgade och ett par gråhvita fläckar. Under gråhvit. Fjällpiparen, som endast vintertid, då han bhe- söker Afrika, finnes utom det palzearktiska området, Undersidan mm. är en äkta fjällfågel. Han har sina häckplatser i norra Skandinavien och i Sibirien, på bergen i Skott- land samt på Riesengebirge och Steyermarks och Siebenbärgens alper. I Sverige finnes han på Lapp- lands fjällplatåer samt söderut till Jämtland (Sund- ström). Hans sydgräns här i landet torde dock ej vara fullt fastställd. I Norge infaller sydgränsen för hans häckningsområde på fjällen i Telemarken (592 N. Br.). Talrikast han dock mot norden och förekommer ända upp till Nordkap. TI Finland häckar han endast på de lapska fjällen och träffas är under vårflyttningen i södra delen af landet i slutet af maj och början af juni. Under höststräcket är han sällsyntare (Palmén). I Danmark förekommer han endast under flyttningstiderna, isynnerhet om våren, och följer då Jyllands högre slätter efter landets hela längd (Collin). Fjällpiparen anträffas 1 motsats till andra vadare och flertalet flyttfåglar vida sällsyntare under höst- sträcket. Vid Upsala är han funnen ("”/, 1870 och !"/, 1865, Upsala museum), i Vadsbo i Vestergötland en gång (sept.) samt i Jerns socken på Dal (sept.) (I. Kolthoff i bref). Riksmuseum i Stockholm eger exemplar från Södermanland (Sundevall). Likaledes är han iakttagen vid Brännö (Sundström) ('"/,, 1876) samt vid Hönö ("/,, Bothén i bref) bland Göteborgs- Sannolikt flyttar flertalet ner längs den och öfver till Jylland. Däremot skären. skandinaviska fjällryggen Själfva kusten följer han ej nämnvärdt. drager han i slutet af maj och början af juni i små flockar öfver Sveriges slättbygder och träffas då en- ligt vår erfarenhet nästan årligen på Upsalaslätten. 184 Fjällpiparen är vanligen så föga skygg, att man kan närma sig honom på 15—20 meters håll, innan han flyger upp för att strax åter sätta sig. Hans läte har man sökt uttrycka med »dyrr dyrr» eller »dyry dyry». Sina piparen i en fördjupning på marken. bruna—olivgula med bruna och svarta fläckar och van- AL, vanligen 3 till antalet, lägger fjäll- De äro grön- ligen ej så päronformiga som de öfriga piparnas, utan ovala. Längd 36—46 mm., tjocklek 27—31 mm. Hanen deltager i rufningen och sannolikt är att han utför (Jämför nedan Limosa och Phalaropus samt inledningen.) mer större delen däraf. Strandpiparsläktet, Aegralites, Boie. Hvit halsring, eller hos några arter hvit strupe, finnes. Tarsen framtill med vertikala plåtar. Stjärten Baktå Samtliga strandpipare lefva i engifte, och makarna rufva växelvis samt ej bandad. saknas. hjälpas åt med afkommans uppfödande. Släktet omfattar 18 arter och finnes spridt öfver snart sagdt hela jorden. Öfversikt af arterna. Frambröstet midtåt hvitt Frambröstet med ett svart eller grått tvärband. A. Öfverkäken svart. nans skaft hvitt Öfverkäken gul med svart spets. Första handpennans skaft å midten brunt ...-000 ÅR. WMiaticula. Ae. cantianus. UL Första handpen- Ae. ewronicus. B. Svartbenta strandpiparen, Aegialites cantianus, (Lath.) (Tafla 41, fig. 4, &). Syn. Charadrius alexandrinus, Hasselq.?, Cha- radrius cantianus, Agialites alexandrinus. Namn: Hvitbröstad strandpipare, Svartbent sandrulling; Svartbent strandrulling, Holmgr. Norska: Sortbenet Sandryle, Hvidbrystet Byle. Danska: Hvidbrystet Strandpiber, Strandlöber; Snip- tudse (L2esö); Fjermus, Enpikker, Grank (Sylt); Lille Sandevrivt (Vest-Jylland); Hvidpandet Prceste- krave, Fischer. Hjässa och nacke rostgula. En fläck på pannan, ett band från näbbroten under ögat mot Ofvan brungrå. Pannan och ett band öfver ögonen hvita. nacken samt en fläck på hvar sida af bröstet svarta. Handpennorna svartbruna, den första med helhvit spole, de öfriga med midtpå hvita spolar. Stjärtens tre sidopennor hvita, de öfriga gråbruna. Undre kroppsdelarna och en ring kring halsen hvita. Hos de svarta fläckarna och banden af honan ersättas 185 gråbrunt och hjässan är af ryggens färg. Tris mörk- Näbb svart. 175, vingen 110—112 mm. brun. Fötter gråsvarta. Längd 170— Ungen liknar honan, men är ofvan svagt vattrad. Dunungen ofvan spräcklig af grått, brunt och gult, under hvit med hvit vingspets och ett hvitt band kring halsen. Det mörka bandet längs krop- pens sidor och i nacken, som är så utprägladt hos mindre strandpiparen, är endast antydt. Svartbenta strandpiparen förekommer vid mel- lersta och södra Europas kuster samt i Asien till Japan. I södra Sverige finnes han flerestädes: vid Skanör samt på holmen Kläppen (Nilsson), vid Karup, Laholmsbukten vidare vid Varberg (Sundström) och ett par mil söder om Slutligen har den ene af (Holmgren), Göteborg (Sundström). oss från och med 1886 funnit honom sparsamt på Ölands södra udde. häckat. I Norge häckar han på Jederen (Collett 1893). På alla dessa ställen har han I Finland är han oss veterligen aldrig anträffad, medan han i Danmark däremot häckar mångenstädes efter kusterna, såsom på Leesö i Kattegat, vid Fredriks- havn och vid Aarhus, vidare på holmar i Limfjor- den med flera ställen längs Jyllands vestkust, vid Odense-fjorden, på Lindö norr om Fyen samt på Saltholmen (Collin), en del andra platser att förtiga. Den svartbenta strandpipasen skall flytta sam- tidigt med den stora strandpiparen, som hamn till vanor och lefnadssätt liknar. Hans läte är dock helt olika, och Collett uttrycker det förträffligt med »trik-trik-poit». lägger strandpiparen sina ägg, som sägas vara 3—4. I en liten fördjupning på sanden Såväl Collett som vi hafva aldrig funnit fler än 3. De äro grågula med grå och brunsvarta fläckar. Längd 31—36 mm., tjocklek 22—25 mm. Mindre strandpiparen, Aegialites curonicus, (Gmel.) (atknnle, Ul ine By OL Syn. Charadrius curonicus, Churadrius minor, Mey. & Wolf, Aegialites dubia Scop. Namn: Mindre sandrulling; Mindre strand- rulling, Holmgr.; Smårulling, Malm; Strandvipa (Smål., Värml.); Strandsittare (Värxrval.); Nordan- värstyta (Sörml., Värml.). Norska: Mindre Strand- ryle. Danska: Lille Strandpiber. Tsland: Litla löa. Finska: Pilkku kurmitsa, Piemi rantaraukuja. Ofvan kring halsen brungrå. hvita. Från näbbet längs hufvudets sidor ett svart band, ett annat baktill begränsadt af Pannan, strupen och en ring hvitt tvärs öfver hjässan. En svart gördel öfver brö- stet och kring halsroten. Handpennorna svartbruna, samtliga armpennor brunaktiga, hvaraf följer att intet hvitt band finnes längs vingen. Yttersta stjärt- pennan hvit med en mörk fläck i infanet, som är större å den andra pennan, de följande vid basen gråbruna, utåt svarta med hvita spetsar, som saknas hos det Under hvit. men har det svarta å hufvudet mindre rent. Iris mörkbrun, ögonlockskanterna gula. Näbb svart, un- dernäbbet, med gul rot. Fötter köttfärgade. Ungen ofvan med otydlig vattring stötande i midtersta paret. Honan liknar hanen, gult. den under ögonen och öfver bröstet äro brunaktiga. Dunungen ofvan fläckig af grått och gult, under: Det svarta bandet öfver hjässan saknas, ban- hvit, vingspetsarna, pannan och en ring kring halsen hvita. Från näbb till öga, kring hjässan samt längs kroppens sidor, på gränsen mellan öfversidans och un- dersidansg färg tydliga, svarta band. Stjärtdunen långa. Mindre strandpiparen förekommer i Europa utom i dess nordligaste delar samt går österut genom Sibirien — till Vintern södra Europa, nordöstra Afrika, Indien, på Molluc- Japan. tillbringar han i kerna och Nya Guinea. I Storbrittanien liksom i Nordamerika anträffas han endast tillfälligtvis. I Sverige är han på lämpliga lokaler allmän åtmin- stone upp till Uppland och vid Gefle (Sundevall), i Nerike samt vid VWVenerns sandiga stränder. Han skall äfven vara allmän vid Sundsvall (Sundström). I Norge finnes han vid Kristianiafjorden talrikt samt vid en del vatten i landets sydöstra delar, t. ex. Öieren (Collett). I finnes han rätt allmänt, t: ex. på Ladogasjöns strän- mellersta och södra Finland der, . vid Viborg och på flere ställen i Borgå skär- gård. Vidare finnes han längs landets vestra kust upp till södra Österbotten (Palmén). I Danmark är han mindre allmän än släktets båda andra arter men finnes dock häckande, såsom vid Filsjön i sydvestra Jylland, vid Randsfjorden vid Fredericia, vid Lim- fjorden, vid Kjöbenhayvn, på Amager o.s.v. (Collin). Mindre strandpiparen ankommer till Vestergöt- land i början af maj och flyttar bort i augusti och början af september. Han förekommer endast på sandiga insjö- eller hafsstränder, och hans dräkt döljer honom på sådana ställen så väl, att han är ytterst svår att se, när han blott håller sig stilla. Han är vanligen ganska skygg, och då man nalkas det sandfält, på hvilket han uppehåller sig, springer han genast undan och låter oupphörligt höra. sitt skarpa, hvisslande läte. Blir han uppskrämd, sätter han gig dock snart åter. I en fördjupning på sanden lägger han sina 4 ägg. De äro grågula med bruna och svarta punkter fläckar. Äggen likna, äfven de, i hög eller små grad sanden, på hvilken man finner dem. Längd 28,6—31 mm., tjocklek 21—22 mm. 24 Större strandpiparen, Aeyialites hiaticula, (1...) (Tafla 41, fig. 1, gammal, fig. 2 ung fågel). Syn. Charadrwus Maticula. Namn: Strandpipare; Större strandrulling, Holmegr.; Sandrulling, Gryll, Tilla, Tillika (Skåne); Grulla (ÖN); Stramdridare, Grill (Gotl.); Miena (Fårö); Strandåd, Strandstrykel (Stockholms skärg.); Strandstrek (Helsing1.). Norska: Större Strandryle, Sandmyla; Prcest, Prestekrave (Jxderen). Danska: Stor Strandpiber, Prestekrave, Tudse, Sandevrivt, Fjerepist, Stenpikker, Mösch (Sylt), Tyhyt, Hyttige, Pytter, Sandborre, Kinborre. F&eröarna: Svarthalsa. Island: Sandlöa. Finska: Tyllikurmitsa, Tyllikkä, RBantaraulkka, RBantaraukuja, Bantasiipi. Puvidak, Bovedak. Ofvan gråbrun. Pannan, en fläck bakom ögat och Ett bredt band från näbbet längs hufvudets sidor, ett band Lapska: en af svart begränsad ring kring halsen hvita. öfver hjässan och ett bälte öfver bröstet svarta. Hand- pennorna svartbruna, spolarna hvita ett stycke midt på. De innersta hand- och alla armpennorna delvis hvita, på den hoplagda vingen bildande ett bredt band. Stjärten af ryggens färg, mot spetsen mörk, den yttersta pennan hvit, alla utom de tvänne mel- lersta med hvita spetsar. Honan liknar hanen, men det svarta på hufvudets sidor gråblandadt liksom äfven bröstgördelns midtparti. Iris brun, ögonlocks- kanterna gula. Näbb gult med svart spets, benen gula. Om vintern äro dräktens svarta delar gråstänkta. Ungen är ofvan ljusare med mörka och där- Det svarta bandet Bröstgördeln framtill gråhvit. utanför sandfärgade fjäderkanter. öfver hjässan saknas. Näbb helsvart. Dunungen ofvan spräcklig af svart och grått, från näbbroten kring hjässan ett mörkt band. Under hvit, kring halsen en hvit ring. Större strandpiparen finnes i hela Europa och är vintertid funnen så långt söderut som vid Goda hopps- udden, mot öster utbreder han sig i Asiens vestra Han finnes på Grönland och Spetsbergen äfvensom på Island. öfverallt. häcka äfven vid insjöarna i södra och mellersta delar. Vid Sveriges kuster är han allmän Men uppgiften, att han skulle Sverige, torde i fertalet fall bero på någon för- växling. Dock häckar han, ehuru fåtaligt, på de yttre skären i Venern. På Gotland och Öland häckar han äfven långt uppe i land, sålunda är han ytterst talrik på Ölands allvar. Äfven i fjälltrak- inne i landet och är flerestädes i det inre af Lappland rätt talrik. terna häckar han Längs Norges kuster är han allmän ända upp till Varangerfjorden. I nordligaste Norge samt i de större fjälltrakterna 186 finnes han äfven inåt landet på lämpliga lokaler vid sjöarna (Collett). sätt det inre af landet utom i dess nordligaste delar; Liknande är hans förekomst- i Finland, allmän vid kusterna, sällsynt i Ladoga besökes under flyttningen (Palmén). I Dan- blott vid kusterna utan äfven på hedarna, stundom rätt långt från hafvet. mark är han allmän ej Han finnes på Bornholm samt året rundt på Freröarna. Större strandpiparen torde näst vipan vara den förste il ofta redan i mars månad, Vid Upsala visar han sig under vårflyttningen i midten af april. vadare, som om våren kommer till oss. Bohuslän träffas han och i början af april är han alltid anländ. Höststräcket börjar redan 1 midten af juli Ehuru de flesta, man ser på sträcket 1 september månad, äro ung- och räcker till långt in i september. fåglar, träffas dock äfven ett och annat äldre individ. Bäst trifves större strandpiparen på, intill hafs- stranden belägna, större sandfält, men han bebor äfven bergiga holmar och nära hafvet belägna hedar. Han tillkänna genom ett oupphörligt hvisslande eller är en liflig och behaglig fågel, som ger sig pipande läte. Under parningstiden flyger hanen fram och åter kring den på stranden sittande honan, härvid utförande riktiga flygkonster, tvärt kastande hit och dit eller sträckande båda vingarna uppåt låtande sig sakta falla nedåt. Härunder utstöter han utom sin vanliga lockton äfven en egen drill. Såväl denna art som de öfriga till släktet hö- rande lefva af insekter, larver och små sjödjur, som de plocka vid stranden. I en fördjupning på sanden eller bland småsten lägger strandpiparen sina 4 starkt päronformade, grågula eller sällan grå- eller gulbruna, alltid med brunsvart fläckade ägg. Längd 33—37,5 mm., tjock- lek 24—25,5 mm. Roskarlsläktet, Strepsilas, Tllig. Näbbet rakt, utan tydlig vinkel på undernäb- bets undre kontur, samt mot spetsen afsmalnande. Näsborrarna sitta jämförelsevis nära basen? Tarsen framtill med tvärställda plåtar. Framtårna helt och hållet fria. Baktån liten men fullt utbildad (se vidstående figur). Släktet omfattar tvänne arter. Roskarlen, Strepsilas interpres, (L.) (Tafla 41, fig. 6, gammal, fig. 7, ung fågel). Syn. Strepsilas collaris, Meyer, Arenaria interpres. Namn: Höttring, Hötrick, Vittring, Viträck, Kveträck (Kalmar län — Rosl.); Rikabolt (Gotl.). Norska: Stenvelter, Stendreier; Bergryt (Nordl.); Kutterutt. Danska: Stenvender, Halsbaand-Sten- vender, Polsk Vibe, Veidetitte; Flyr (L:esö); Vette (Hirtsholm); Flerke, Branding, Grömuik; Verdens- Pytte (Odense). Feeröarna: Tjaldursgrälingur. Ts- land: Tildra. Finska: Luotolainen. Lapska: Goat- tegollas. Sommardräkt: ofvan svart med rostbruna fläc- kar och hvit bakrygg samt tvärs öfver gumpen, ett svart tvärband. Hufvudet svart med hvita fläckar Stru- pen, en fläck på hvar sida och längsgående streck. om näbbroten, en annan stor oregelbunden bakom ögat och ett tvärband öfver halsryggen konstant hvita. Bröstet och större delen af halsen svarta. Vingens täckfjädrar svartbruna med ljusa eller någon gång rostbruna kanter. Handpen- norna svartaktiga med hvita spolar, de inre armpennorna till stor del hvita. Stjärten svartaktig, vid roten hvit, dess sidopennor i spetsen hvita. Mage, undre vingtäckare och Honan undergump hvita. nästan lik hanen, men har Hufvud och höger fot af roskarl (den senare efter Catalogue vanligen det hvita på hufvudet of Birds). mindre tydligt. — Iris brun. Näbb svart. Fötter rödgula. Längd 223—250 mm. Vingen 151—160 mm. fåglarnas, men de rostgula fjäderkanterna ofvan saknas Vinterdräkten liknar ung- och endast askbruna sådana finnas. Ungfågel om hösten: ofvan brunsvart med rost- gula eller hvitaktiga fjäderkanter. Bakryggen hvit med ett svart tvärband. Under hvit med en bred, mörk gördel öfver bröstet. Dunungen ofvan fläckig af hvitgrått, gulgrått och svartaktigt. Undre kroppsdelarna och hufvudets sidor hvitaktiga. Roskarlen tillhör endast hafskusterna, men är an- träffad häckande nästan öfver hela jorden. I Sverige förekommer han från och med Bottniska viken längs hela Östersjökusten ned till Skåne samt på Gotland (Kolmodin), liksom äfven på Bornholm (Collin), och vidare längs hela vår vestkust, men träffas endast till- fann Nilsson honom I Norge finnes han längs hela kusten och är talrik norr om fälligtvis inne i landet. Så vid Karesuando, Malm vid Juckasjärvi. Trondhjemsfjorden. Enstaka individer eller mindre sällskap öfvervintra årligen på Jeederen samt vid sydkusten (Collett). Vid Finlands kuster förekom- mer han mer eller mindre allmänt längs hela deras 187 utsträckning samt på Åland. Dock är han sällsynt längs Bottniska viken norr om Vasa (Palmén). I det inre af Finland är han anträffad vid Kajana (i maj 1856) och i Suonenjoki i norra Savolax (”/, 1875) (Mela). len rundt kusterna, såsom på Saltholmen vid Gaunö- I Danmark häckar han på flera stäl- fjord, på Möen, Lolland, öarna mellan Aerö och Fyen, på Samsöe, på Lesö och Hirtsholmen samt på vestkusten utanför Varde och på öarna längs Slesvig (Collin). på Grönland. På Island förekommer han, liksom På Spetsbergen saknas han (Malm- gren), men finnes på Novaja Semlja (Théel). Roskarlen ankommer till Bohuslän i slutet af april, och höstflyttningen inträffar 1i augusti och september. Steniga och sandiga holmar äro hans älsklingstillhåll. När han, uppskrämd, flyger upp, låter han höra sitt låga, nästan gnisslande läte, som Nalkas man hans ägg eller ungar, flyger han ängsligt krimg fridstöraren samt sätter sig ofta och ropar då »tuitt tuitt tuitt tu-tu-tu-tu». Roskarlen lefver af larver, flugor, skalbaggar o. d., som man jämte små- stenar finner i hans mage. Sina 4 ägg lägger han i första hälften af juni i en grund fördjupning på marken. De äro blek- gröna med bruna fläckar. Längd 38—44 mm., tjocklek 28,5—30 mm. och vårda ungarna gemensamt samt stanna hos dem, Båda könen rufva växelvis tills de äro fullväxta. 4 Underfam. Strandskator, Haematopodinae. Näbbet längre än tarsen, mot spetsen hoptryckt, något af- smalnande. Den ganska otyd- liga vinkeln på undernäbbets kontur belägen ungefär på '/, af näbbets längd från dettas bas. Tårna breda, liksom kantade af smala hudsömmar (se vidstående figur). Baktån saknas. Yttertån genom en hudflik förenad med Tarsen såväl framtill som på baksidan täckt af sexkantiga fjäll. den mellersta. Strandskatsläktet, Haematopus, IL. Då detta släkte är det enda, Yenster fot afstrandskala > (efter Catalogue of Birds). som räknas till strandskatornas underfamilj, utmärkes det af ofvan anförda känne- Det omfattar ett nära nog hela jordens kuster. tecken. dussin arter och bebor Strandskatan, Haematopus ostralegus, 1. (Tafla 40, fig. 6). Namn: Strandskjura, Strandskjor, Albräckt (Smål., ÖL); Albräcka (Östergötl.); Albrok, Spik- gubbe (Sörml., Upl); Tjäll (Bohusl); Marspiss (Gotl.); Alvrick, Albleck (Åland); Alblekta, Alvigg (Nyland). Norska: Kjeld, Tjeld. Danska: Strand- skade, Sydostpiber, Söfugl, Tjeld, Kjeld, Lwf; Klippise (Anholt); Surre (Nissumfjord). Feröarna och Island: Tjäldur. Finska: Rantaharakka, Meri- harakka, Piiski. Tapska: Cagan. Hufvud, hals och bröst framtill samt framrygg och skuldror svarta, det undre ögonlocket med en hvit fläck. Handpennor svarta, öfver midten med ett hvitt, snedt band. Armpennor hvita, de yttre mot spetsen svarta. De stora vingtäckarna hvita, Under är Stjärtens rothälft hvit, spetsen de andra jämte skulderfjädrarna svarta. hela vingen hvit. svart. Bakrygg och öfvergump samt undre kropps- delar, stjärttäckare och sidor hvita. Om vintern finnes en hvit fläck på strupen, och det hvita under ögat har större utsträckning. Könen lika. Iris röd, ögonlockskanter röda. Näbb och ben röda. Längd 425—460 mm. Vingen 242—265 mm. Ungfåglarna likna de gamla, men äro ofvan svartbruna samt ha en hvitaktig, halfmånformig fläck öfver strupen. Näbb mot spetsen svartaktigt. Dunungen ofvan grå, på hufvudet, längs ryg- gen och på sidorna med svarta fläckar. Framhalsen Under hvit. Strandskatan bebor kusterna kring större delen af det palaearktiska områdets haf och inhaf, t. ex. Kaspiska hafvet; om vintern förekommer hon äfven 1 Afrika. sträckning är hon allmän. mörkgrå. Vid alla Sveriges kuster i hela deras ut- Äfven på Gotland och Öland är hon särdeles talrik; liksom på Bornholm. Någon enda gång besöker hon våra största insjöar, Venern, Vettern, Ringsjön m. £., men häckar ej där. I Norge finnes hon längs hela kusten ända till ryska gränsen, men besöker endast sällan och tillfälligtvis landets insjöar (Collett). Likaså häckar hon mer eller mindre talrikt vid alla Finlands kuster och anträffas någon gång inne i landet (Palmén). Också i Danmark förekommer hon mången- städes, samt isynnerhet på öarna vid den slesvigska kusten (Collin). är hon allmän och är där stannfågel (Collin, Grön- dal), hvilket ej skall vara fallet på Feröarna, där hon likaledes häckar. På Island, särskildt på sydkusten, Äfven på Grönland är hon någon gång funnen (Collin). Strandskatan är en bland våra tidigare flytt- fåglar. Till Bohusläns skärgård ankommer hon van- ligen redan i midten af mars och stundom ses en och annan ännu tidigare. Höstflyttningen öfver Öland börjar redan i midten af juli, och sträcket är rikast första hälften af augusti, hvarefter det aftager. En och annan flock ungfåglar ser man dock ännu i midten af september, och längs Norges vestkust fortgår flyttningen ännu i oktober. Där ses, liksom i Danmark, äfven någon gång öfvervintrande exemplar. Strandskatan tillhör uteslutande hafsstränderna och skärgården, men hon är ej noga med lokalen, ehuru hon synes föredraga låga, steniga eller sandiga stränder. Hon finnes dock talrikt bosatt såväl på klippiga holmar, såsom i Bohuslän, som äfven på till hafvet gränsande hedar och gräsbeväxta ängar, men hon häckar hos oss aldrig långt från stranden. På Bornholm skall hon däremot stundom lägga sitt rede långt in på ön. Hon kan simma bra, men endast ungar och skadskjutna äldre fåglar ge sig vid fara i vattnet; då dyka de dock ofta med rätt stor skicklighet. Någon enda gång lägger hon sig på samma sätt som t. ex. måsarna att hvila på hafsytan. Hon springer fort och har en snabb, behaglig flykt. När hon går eller står, bär hon halsen starkt indragen, så att hufvudet ej just sticker upp öfver ryggen. Hennes läte är mycket starkt och hvisslande samt höres lång väg. Båda makarna försvara med ursinne ägg och ungar mot kråkor eller andra fridstörare samt förfölja sina fiender under högljudt skrik. VWVårtiden ser man ofta en eller annan högt i luften wunder oupphörligt skrikande förfölja sma likar. I strandskatans mage hafva vi funnit små musslor, strandsnäckor (Litorina litorea), delar af gröna alger, skalbaggar, fluglarver, småsten och dylikt. Strandskatan lefver i engifte. I en fördjupning på stranden lägger hon i midten eller stundom redan första dagarna af maj sina 3, gulgrå, med mörkare grå- och svartaktiga fläckar försedda, ägg. Längd 56—061 mm., tjocklek 38—42 mm. Båda könen rufva växelvis och familjen håller tillsamman, tills ungarna äro fullväxta. 3 Fam. Beckasinfåglar, Scolopacidae. Näbbet långt, längre än tarsen, mot spetsen afsmalnande, i spetsen hårdt, där bakom med mjuk, synnerligt känslig hud. Näsgropen utdragen långt utöfver näbbets midt. Ogonen rätt stora och belägna långt till- baka, i det bakre ögonvrån ligger just öfver öron- öppningen. Kraniets ögonhålor nedtill slutna — a D EEOSYR ERS en AS es Skalle af morkulla, groparna i benet vid näbbspetsen ha innehållit känselkroppar. (se vidstående figur). ”Tårna ända till roten skilda åt. Mellantån längre än tarsen. Baktå finnes. Beckasinerna rugga endast om hösten. . Med denna familj sammanslås numera bland snäppfåglarna och anses de då tillsammans stundom underfamiljen småsnäppor bilda en underfamilj inom Charadridae, hvilken familj då anses omfatta äfven Totanidae och bildar hufvudmassan af Limicolae (jämför sid. 1795). fördelade på ett halft dussin släkten. Familjen omfattar närmare 30 arter, Öfversikt af släktena. I. Hela underbenet befjädradt II. Underbenet i spetsen naket Scolopaxr. - Telmatias. Morkullsläktet, Scolopax, L. Näbbspetsen trind. Hufvudets och nackens svarta teckning tvärgående. De långa inre armpennorna nå ej handpennornas spetsar. Baktåns klo kort, trubbig. Kroppen satt och rund. Stjärten med 12 pennor. Släktet eger endast 2 arter och bebor gamla världens tempererade delar. Morkullan, Scolopax rusticola, T. (Tafla 42, fig. 4). Namn: Hasselhöna, Hultingskrabba (Skåne); Knispa, Kvällkmispa, Knårtkmispa, Kvällknårt, Kvällknorr, Draresp, Trårispa (Smål.); Hultadämpa (Nerike); Hinsneipe (Gotl.). Norska: Rugde. Danska: Skovsneppe, Sneppe, Holtsneppe, Tornsneppe; RBöd- sneppe (varietet); Hesselhöne (Vestjylland); Bicder (Viborg). Fieröarna: Mujresnujpa, Myrusmipa. Fin- ska: Lehtokurppa, Kyntölintu. Ofvan brokig af svart, rödbrunt och grått, den grå färgen bildande tvänne längsgående band på ryggen. Bakrygg och stjärttäckare öfvervägande röd- till delen af hufvudet med fyra brunsvarta, breda tvär- ett Vingpennorna bruna. Pannan midt öfver ögonen grå, bakre band och svartbrunt hand från munviken till ögat. svartbruna med rostfärgade fläckar i kanterna, på 2:dra och 3:dje handpennan äro dessa nästan hvitgula och bilda hos flere år gamla fåglar ett sammanhängande jämnbredt band. Stjärten tillspetsad, dess pennor svarta med rödbruna fläckar i ut- Vingtäckarna af ryggens färg. fanet och grå spets. Halsen och hufvudets sidor samt ett band öfver halsen ljusgrå med svart- bruna fläckar. Strupen gråhvit, ofläckad. Undre kroppsdelarna gulgrå med bruna tvärband. Ho- nan är vanligen något dunklare till färgen, men Näbb brun- annars lik hanen. Iris mörkbrun. aktigt. Fötter gråaktiga. Längd 353—385 mm. Vingen 185-—-205 mm. Ungfåglarna skilja sig föga från de gamla, de äro dunklare samt kännas lätt på, att den första långa handpennan har en rad af rostbruna fläckar längs utfanet, ej ett sammanhängande rostgult band som hos de riktigt gamla fåglarna. i: Dunungen ofvan grågul med mörkt kastanjebruna, längsgående band och tvärställda fläckar. Från näbbet genom ögat ett svartaktigt streck. Under grågul, på bröstet med rostfärgad anstrykning. Det kastanje- bruna, breda bandet längs hjässan kvarstår rätt länge. Morkullan är utbredd öfver Europa, i hvars norra och mellersta delar hon häckar, medan hon tillbringar vintern i. länderna kring Medelhafvet. I öster sträcker sig hennes område till Japan och mot söder till Ceylon. TI Sverige häckar hon från Skåne upp till Lappland, blir sällsyntare norr om 64? N. Br., men är funnen ända uppe vid Gellivara (67? 20' N. Br.) (Kinberg). ligen allmän, där är hon ej sällsynt i öfversta barr- I Jämtland är hon ännu täm- skogsbältet, och vi hafva höstetid funnit henne uppe på de kala fjällen. På Gotland är hon talrik, likaså på Öland samt är ej heller på Bornholm sällsynt. I Norge är morkullan allmän och går där längre mot norden än 1i Sverige, i det hennes nordgräns infaller kring Tromsö (69? 40' N. Br.). I Finland är hon vanlig i de södra och mellersta delarna upp till Kajana samt har anträffats vid Haukipudas (65? N. Br.). Hon skall enligt Meves häcka vid Archangel. Danmark besöker hon talrikt under flyttningen, någon gång ankommande redan i februari, men endast ett försvinnande fåtal stannar för att häcka; så skall årligen 1—2 par lägga ägg i Kongelunden på Amager; 1 Vendsyssel häcka likaledes enstak: par. På Feröarna är hon iakttagen en gång (no- vember 1852) (Collin). Till Bohusläns skärgård, där hon dock ej häckar, samt till Vestergötland och Uppland ankommer mor- kullan oftast redan kring den 6—38 april eller så snart bara fläckar börja visa sig i skogen och isen smälter i kärren. I Skåne visar hon sig ej sällan redan i början af mars, till Saltdalen (c:a 67? 10' 190 N. Br.) kommer hon vanligen i (Collett 1894). roende af väderleken, men inträffar oftast 1 midten början af maj Höstflyttningen är i hög grad hbe- af oktober. När vädret är mildt, varar höststräcket i Skåne stundom närmare' en månads tid, men när frost eller snöfall inträffa, försiggår ofta hela höst- Morkullan flyttar nämligen under natten och alltid i spridd ordning, flyttningen på ett par nätter. aldrig i flock, och hon flyger under sträcket öfver land på en höjd af endast omkring 20— 30 fot öfver marken. Någon enda gång öfvervintrar en enstakz morkulla hos oss, vi hafva under blida vintrar fun- nit henne både i Vestergötland och Uppland. I Norge öfvervintrar hon årligen flerestädes i landets sydliga delar och vestra kusttrakter. Sålunda fälldes där under den stränga och snörika vintern 1892— 93 sex kullor nyårstid vid Arendal (Collett). Morkullan trifves bäst i sumpiga barrskogar Dock förekommer hon äfven i oblandad löfskog, t. ex. på Hon till- bringar sitt lif på marken, och hennes färger sam- och helst, där de äro blandade med löfskog. mellersta Öland eller i norska Vestlandet. mansmälta så med densamma, att äfven det vanaste öga har svårt för att upptäcka henne, till och med när hon ligger nedskjuten. Om dagen håller hon sig stilla och blir först i skymningen lifligare. Under vår- och försommarkvällar företar hanen, och endast han, det s. k. »draget» eller »sträcket». Han flyger då tämligen tätt öfver skogstopparna, under det han oupphörligt låter höra dels ett »knor- tande» dels ett fint »pispande» läte — »orrt orrt pisp» — välkända för morkulljägaren. Detta drag eller sträck företages ofta på bestämda platser kring ett skogsparti eller dylikt, och där inväntar jägaren henne för att under de upprepade sträckningarna nedlägga detta högt skattade byte. Draget är tvifvels- utan ett slags fortplantningslek, motsvarande höns- fåglarnas, brushanarnas, beckasinernas m.fl. fåglars. Om två eller omedelbart därpå, börjar gärna en skarp strid eller flera hanar träffa samman därunder dem emellan. Någon gång sträcker morkullan äfven höstetid, ett förhållande, som osökt låter jämföra sig med t. ex. tjäderns höstspel. Sannolikt lefver morkullan 1 månggifte, så att hanen håller sig till den ena honan efter den andra; härpå tyda hans långt in på sommaren fortgående Collett (1893) synes antaga, att hanen deltager i rufningen och drag och starkt ansvällda testiklar. ungarnas uppfödande, förhållanden som vi ej varit 1 tillfälle att besanna. Morkullan snäckor. lefver af insekter, maskar och små Hennes ägg kunna anträffas vid mycket växlande tider, från midten af april till långt fram på som- maren. Vanligen läggas äggen, skyddade af en ned- hängande trädgren eller buske, uti en med några Collett omnämner ett norkullbo, som var byggdt af mossa och så starkt löf eller strån bäddad grop. sammansatt, att hela boet kunde upptagas ur för- djupningen. Morkullhonan vårdar sig väl om un- garna. Hon söker i farans stund, ofta under ut- stötande af ett eget ångestrop, draga uppmärksam- heten på sig från dem, eller ock bortför hon dem flygande och bär dem mellan benen och bakkroppen. Äggen, alltid 4, äro grågula med mörkare grå och bruna 32—39 om att morkullan skulle kläcka tvänne kullar här- fläckar. Längd 39—47 mm., tjocklek mm. De ingalunda ovanliga uppgifterna leda sig från sena fynd af få ägg och visa enligt vår åsikt endast, att honan lagt om efter att ha fått sin första kull förstörd. Beckasinsläktet, 7e/matias, Boie. Näbbspetsen något tillplattad. Hufvud och nacke med längsgående svarta band. De långa inre armpennorna af handpennornas längd. långsträckt, Kroppen från sidorna tillplattad. : 12-—-16 pennor. Stjärten af Släktet omfattar 20 arter och finnes företrädt öfver nästan hela klotet. Beckasinerna lifnära sig af småkryp, såsom in- De kläcka endast er gång årligen, och de 4 stora, päronformiga sektslarver, maskar och små snäckor. äggen lägga de i likhet med samtliga medlemmar af den föregående och följande familjen med spet- sarna riktade mot hvarandra och nedåt. Öfversikt af arterna. I. 16 stjärlpennor, de yltre i yttre hälften hvita T. major. II. 14 stjärtpennor, de yttre blott i yttre spet- San INVLE) oto00800050v32 000.009 GLBLSI YEO SFL SITILITSA T- gallinago: III. 12 stjärtpennor, de yttre icke hvita ...... T. gallimua. Dubbelbeckasinen, Te/matias major, (Gmel.) (Tafla 42, fig. 1). Syn. Scolopar major, Gallinago major. Beckasin. Norska: Dobbeltbekkasin. Tredekhkerbekkasin, Stor Bekkasin, Tre- dekker. Finska: Ofvan skulderfjädrarnas yttre kanter ljust brungula, bil- Namn: Danska: Heinäkurppa; Tuppelit (Karelen). svart med bruna fläckar och tvärband, dande två längsgående band på hvar sida, hvaraf det yttre är mindre tydligt. Ett smalt band af samma färg längs midten af hjässan samt ett bredt dylikt från näbbroten öfver hvardera ögat. Ving- pennorna svartbruna, täckfjädrarna af ryggens färg liksom armpennorna med hvita spetsar, undre ving- Stjär- tens mellersta pennor vid roten svarta, mot spetsen roströda med svarta tvärband och smal, hvit spets, täckare tvärstrimmiga af hvitt och gråsvart. sidopennorna hvita, vid roten med svartaktiga fläc- kar. underkant och en fläck af samma färg tvärs öfver Ett svartbrunt band från näbbroten till ögats örontäckfjädrarna. Hufvudets sidor i öfrigt samt halsen och bröstet ljust brungula med svartbruna Öfriga undre delar gråhvita med svart- lika. — Iris fläckar. aktiga tvärband och fläckar. Könen brun. - Näbb blekt köttfärgadt med svartaktig spets. Fötter gröngrå. Näbbet 509—67 mm. Längd 289 Vingen 138—150 mm. Ungfågeln saknar vingtäckarnas hvita spetsar, —293 mm. de yttre stjärtpennorna äro ej heller hvita, utan af ungefär samma färg som de mellersta. Dunungen ofvan ljust rostgul med inblandadt svart, som på hjässan och längs ryggens midt är öfvervägande, längs ryggen talrika gråhvita dun- spetsar. Hufvudets sidor hvitgula med tvänne svarta längsstreck, det öfre genom ögat. Under smutsigt grågul. Dubbelbeckasinen häckar i norra Europa ned till norra Tyskland och mellersta Ryssland samt mot öster i Sibirien. Om vintern finnes han från Medel- hafsländerna ända ned i södra Afrika. Sverige bebor han på för honom lämpliga lokaler från och med Skåne upp till Lycksele, omkring 65? N. Br.; åtmin- stone i Jämtlands fjäll är han allmän. Han häckar på Öland och Gotland men är där, isynnerhet på den förra ön, i starkt aftagande. Han är sålunda på intet sätt hos oss inskränkt till fjällområdet. I Norge finnes han upp till Tromsö (Collett) och synes där företrädesvis häcka på fjällen, i vide-bältet, detta möjligen i följd af, att lämpliga lokaler äro sällsynta på låglandet. Dock häckar han äfven där, såsom på Hvalöarna, på Jeederen, på öarna vid 3ergen samt norr om Trondhjemsfjorden. I Finland förekommer han i landets södra och, ehuru sällsynt, i dess mellersta delar, men utom på en del gynn- samma lokaler ej 1 större antal. Under vissa år är dock tillgången rikare (Palmén). Mot norr är han skjuten nära Björneborg och en gång vid Kuopio (Mela). I Danmark är han ingalunda sällsynt samt häckar på Jylland och, ehuru gällsynt, på Sjelland (Collin). Han april eller början till Vestergötland i slutet af Höstflyttningen sker 1 ankommer af maj. första hälften af september. Den ””/, är det senaste 191 På Jeederen i Norge skall han då och då öfvervintra (Collett). vi ha sett honom i Vestergötland. Bäst synes dubbelbeckasinen trifvas på fuktiga, tuf- viga ängar, helst om dessa genomflytas af något vattendrag eller genomdragas af vattenfyllda diken. Han Möjligen är han här talrikare under år med vatten- är åtminstone på låglandet rätt periodisk. rika vårar, då kärr och mader varit öfversvämmade. På eftersommaren håller han helst till i hafreåkrar och klöfverfält, och här bör han äfven sökas under flyttningstiden, ty han hvilar gärna dagen öfver på sådana ställen. Han är en utpräglad nattfågel, som kommer i rörelse först, sedan det blifvit nästan ned- mörkt. Då synes han ej sällan draga fram tätt öfver sumpmarkerna. Härunder låter han stundom höra sitt svaga läte, »bräd, bräd», som han äfven, om än sällan, utstöter när han skrämmes upp. Uppstött Hans flykt är jämn, men låg och ej vidare snabb. om dagen, slår han snart ned igen. Han löper fort på marken med starkt indragen hals och näbbet snedt nedåtriktadt. Om nätterna samla sig dub- belbeckasinerna ofta på dyiga stränder, där de rota i gyttjan efter de smådjur, som utgöra deras föda, kvarlämnande talrika märken efter sina långa näbb. Hanarna samlas om våren i mörkningen på bestämda platser för att leka. Sådana lekplatser hafva vi oftast funnit på tufviga, gräsbeväxta ängar. De pösa upp sig, breda ut stjärten och släpa med vingarna. Spelet börjar så med knäppningar, som rätt mycket erinra om tjäderns. Först hör man två, tre knäppningar och därpå en mängd hastigt upprepade, så att de liksom flyta tillsammans, här- vid ha de enligt Collett näbbet uppåtriktadt, därpå följer ett sisande, fint kvitter, som något påminner om en liten sångares sång. Fåglarna spela hela natten, men pläga 1 mellersta Sverige sakta af en stund vid midnatt för att sedan börja så mycket ifrigare. Förrän det ens är half dag sluta de dock tvärt och begifva sig hvar och en åt sitt håll. Under leken strida de ifrigt med hvarandra. Medan de spela, äro de ofta något spridda, men hvar gång någon af dem börjar knäppa, instämma alla. De äro härunder i extas, visa ej någon skygghet, ja frukta ej ens skott. Honorna låta åtminstone ej se sig under leken. Ehuru vi ej med bestämdhet vilja påstå, att dubbelbeckasinen lefver i månggifte, anse vi det ej för osannolikt. Sina 4 ägg lägger han på en bädd af några torra grässtrån 1 en fördjupning på någon tufva, ljust oftast bland högt gräs. De äro päronformig: £ gråbruna eller olivbruna med grå och mörkbruna fläckar. Längd 47—48 mm., tjocklek 29—33 mm Jakten på dubbelbeckasinen värderas högt. Han jagas för hönshund och är till följd af sin vana att trycka hårdt och sin jämna flykt lätt att skjuta. Enkelbeckasinen, Te/matias gallinago, (1...) (Talla 42, fig. 2). Syn. Scolopax gallinago, Gallinago gallinaria, (0. F. Mill), G. media, Leach, G. scolopacina, Bonap., G. gallinago. Namn: Horsgök; Himmelsget, Bäckastränte (Smål.); Kvällgimra (Torsö i Venern); Russgauk (Gotl.); Haramjåker (Vesternorrl.); Värgett, Vår- getta, RBösselgök, Myrsnipa (Helsingl.); Brätjäbott- jen, Hörsbottjen, Mirbottjen (Dalarna); Märrgök (Vestmanl.); Vallpiga (Sörml.); Himmelsget, Mäkel- bäss (Österb.). Norska: Enkeltbekkasin, Mcakre- gauk, Raagjeit, Skoddeföl; Myrsnmipe (Vestl.). Dan- ska: Dobbelt Bekkasin, Horsegjög; Bönnefugl (Als); Horsegumma (Thy); Skronnig (Uldum); Hingste- fugl, Stensneppe, Dobbelt Sneppe. Fseröarna: Myru- snipa. Island: Hrossagaukur, Myrisnipa, Myrispita, Myriskitr. Finska: Taivaanvuohi, Isompi taivaan- vuohi, Isompi taivaanjaara, Ukon oinas; Tuivaan- mäkärä (Österb.) Lapska: Mäkastak. Ofvan spräcklig af rödbrunt och svart med fyra längsgående band, bildade af skulderfjädrarnas ljust brungula utfan. Hufvudet ofvan af samma färg som ryggen med ett smalt, ljust brungult band längs hjässan, dess sidor hvitgula med ett bredt, Vin- garna svartbruna, första handpennan med hvitt ut- brunaktigt band från näbbroten genom ögat. fan, armpennorna med smala, hvita spetskanter. Vingtäckfjädrarna i spetsen kantade med rostgult eller ljusgrått. De undre vingtäckarna hvita med gråsvarta tvärband, som saknas å de undre arm- täckarna. Stjärten vid roten svartaktig, mot spetsen med roströda tvärband (jämf. öfversikten). Strupen upptill hvitgul. Halsen, bröstet, sidorna och under- gumpen gulaktigt grå med mörkbruna, tätt stående småfläckar, som på sidor och undre stjärttäckare bilda tvärband. Magen ofläckad, rent hvit. Könen lika. Iris brun. Näbb grönaktigt blygrått med svart spets, 67—74 mm. långt. Fötterna gröngrå. Längd 267—289 mm. Vingen 124—135 mm. Ungfågeln liknar den gamla men är mer röd- aktig, isynnerhet på hals och strupe. Dunungen ofvan kastanjebrun med rikligt in- blandadt brunsvart och strödda hvitaktiga dunspetsar. Kring ögat ett slags hvit ring. Från näbb till öga ett svart streck samt längre ned på kinden ett annat. Under smutsigt gulbrun. Enkelbeckasinen är utbredd öfver större delen 192 af gamla världens nordliga länder mot öster ända till Japan, mot söder finnes han vintertid i norra - Afrika samt i Asien till Bengaliska viken och Filip- pinerna. I Nordamerika ersättes han af en mycket närbesläktad art, Gallinago delicata (= wilsoni). I Sverige har han förr i tiden varit mycket allmän, men på senare åren liksom dubbelbeckasinen aftagit i hög grad. Han finnes dock ännu öfverallt, där lokalen är passande, från och med Skåne, Öland och Gotland till upp mot Torne lappmark (Kinberg) och häckar såväl uppe på fjällmyrarna som nere på låglandet. I Norge finnes han öfver hela landet ända till ryska gränsen, sparsammast längs vest- kusten, och synes söderut föredraga det subalpina och alpina området. I Finland häckar han tämligen allmänt i nästan alla delar af landet, äfven på Åland; på vissa trakter är han mycket allmän, men är sällsyntare ilandets lappmarker och ej iakttagen i Utsjoki (Palmén). af alla beckasiner både under sträcket och som häck- I Danmark är den enkla vanligast fågel; på Bornholm förekommer han dock sparsamt (Collin). Han är mycket allmän på Island och Freröarna. Enkelbeckasinen ankommer till Sverige tidigare än den dubbla. TI Vestergötland såg den ene af oss vanligen de första omkring den 10 april, och till Skåne kommer han oftast redan i midten af mars. Äfven höststräcket börjar tidigt, i slutet af augusti och början af september, men varar till insjöarnas stränder börja tillfrysa i oktober. Han öfvervintrar hos oss t. o. m. så nordligt som i Uppland, där ett exemplar fälldes "”/, 1880 (Upsala museum). Vid den blidare norska kusten öfvervintrar han oftare (Collett). För sin trefnad fordrar enkelbeckasinen ännu sumpigare marker än den dubbla. mossar och vid våra sumpiga sjöstränder har han sitt tillhåll. hans älsklingslokaler i södra och mellersta Sverige I våra blöta Nu äro många, att ej säga fertalet, af torrlagda, och han har häraf lidit mer än sin frände, den dubbla. Enkelbeckasinen är en ytterst liflig och behaglig fågel, som, ehuru egentligen en nattfågel, dock är i rörelse äfven midt på dagen. Sålunda ser man på häckplatsen ofta hanen vid dagsljus med fladd- rande vingar flyga fram och åter, skrikande sitt »jick jack, jick jack», ofta sättande sig på någon närstående trädtopp. På Fseröarna sätter han sig här- När kvällen kommer, höjer När han nått en viss rätt ansenlig höjd, lägger han sig vid gärna på hustaken. han sig, fladdrande, i rymden för att spela. något på sidan och kagtar sig med utbredd stjärt i Det är härvid, som hans yttersta stjärtpennor, de s. k. surrpennorna, ilande fart ett stycke nedåt. | sättas i dallring och åstadkomma det egendomliga läte," som gifvit anledning till flera af hans talrika namn (se ofvan). Man liknar detta läte med en Detta ljud låter han endast höra Fastän honan har liknande, gets bräkande. under parningstiden. ehuru smalare surrpennor och äfven skall »gnägga», om ock svagare (Nilsson), så föreligger här sannolikt en parningslek, motsvarande morkullans drag och dubbelbeckasinens spel. « När han uppstötes, liksom äfven när han natte- tid drar fram och åter öfver träsken, låter enkel- beckasinen höra ett helt annat läte, som man sökt återge med »psiit» eller »tscheet». Enkelbeckasinen är en utomordentligt skicklig flygare. Han flyger upp ytterst hastigt och kastar sig häftigt i sicksack åt sidorna samt är därigenom mycket svår att skjuta och just därför så mycket mer eftersökt och »älskad» af fågeljägare, som ofta torde värdera ett skott på honom högre än på månget annat större vildt. Enkelbeckasinen lefver otvifvelaktigt i engifte, och om honan omkommer, medan ungarna äro små, tager hanen vård om dem. Hans bo består endast af några, i en fördjupning på någon tufva lagda torra grässtrån. Äggen växla mycket till färgen. De äro ljust gråbruna — mörkt olivbruna, ofta grön- aktiga, alltid med brunaktiga fläckar. Längd 37—42 mm., tjocklek 26,5—30 mm. Halfenkla beckasinen, Te/matias gallinula, (T.) (Tafla 42, fig. 3). Syn. Scolopax gallinula, Gallinago gallinula, Limnocryptes gallinula. $ Namn: Halfbeckasin; Dvärgbeckasin. Malm; Hårsnäppa; Mygga (Värml.). Norska: Smaabek- kasin, Halvenkelt Bekkasin. Danska: Enkelt Bek- kasin, Stum Bekkasin, Buk. Finska: Pienempi taivaanvuohi, Pienempi taivaanjaara, Pieni kurppa. Lapska: Ucca mäkastak (Muon.), Almie-vierca (Utsj.). Ofvan spräcklig af brunt och svart med stark, grön metallglans; fyra längsband bildas af skulder- fjädrarnas ljust brungula utfan, de inre af dessa Hufvudet ofvan och nacken svarta med fin roströd inblandning. Ett band framträda mer tydligt. rostgult band går från näbbet till ögat och delar sig öfver detta i två, gom åter sammanlöpa i nacken. Hufvudets sidor svartbruna med en hvitgrå längs- fläck. vid roten med grått utfan. Vingpennorna svartbruna, 1:sta handpennan Armpennorna med hyvit- aktiga spetsar, täckfjädrarna med rostgrå och hvit- aktiga spetsar. Stjärten svartaktig med rostbruna g Sannolikt bidraga dock äfven vingarna därtill (se Meves 1356 och 1858 och Barth 1877, jämf. dock äfven Kinberg). 193 fläckar och kanter, tillspetsad; de två mellersta pennorna betydligt förlängda. Hals, bröst och sidor hvitgrå med gul anstrykning och tätt brunfläckiga. Strupen, magen och undergumpen samt undre ving- täckare hvita. Könen lika. Näbb vid roten gulaktigt, köttfärgadt, mot spetsen svart, 39-—42 Längd 210--220 Iris brun. mm. långt. Fötterna grågröna. mm. Vingen 100—116 mm. Ungfåglarna likna de gamla. Dunungen ofvan tätt fläckig af kastanjebrunt och svartaktigt, med hvita dunspetsar, som bilda 4 längsgående band. Från näbbet längs hufvudets sida ett långt, svart, med hvitt uppblandadt band. Under smutsigt gråbrun. Denna lilla prydliga beckasin förekommer få- taligt i norra Europa och Asien. Huruvida han verkligen, såsom uppgifvits, häckat i mellersta Europa och England, är tvifvelaktigt. Hos oss kläcker han endast i fjälltrakterna, där han håller till i sanka kärr inom videregionen. HSålunda har man flera gånger funnit hans bo i Torne lappmark, vid Muo- nioniska samt vid Qvickjock i Lule lappmark (Kin- berg). Han lär äfven vara funnen i Hallens socken och vid Oviken i Jämtland (Sundström). I södra och mellersta Sverige hafva vi endast träffat honom under flyttningen; isynnerhet under höstflyttningen är han ej sällsynt hvarken i Uppland, Vestergötland, Bohuslän eller på Öland. Äfven i Norge träffas han under höstflyttningen stundom rätt talrikt i de södra landsdelarna, men är ej någonstädes med säkerhet funnen häckande, ehuru han tvifvelsutan bygger och bor på landets högfjäll (Collett 1894). TI de flesta trakter af Finland har han iakttagits, men är öfver- allt ganska sällsynt och litet känd (Palmén). Häc- kande är han funnen i ryska Karelen (vid floden Wyg) samt i norra Savolax, där en unge skjutits. Han har förr uppgifvits som häckfågel i Danmark, men dessa uppgifter torde knappast förtjäna tilltro. Under flyttningen iakttages han ofta samt någon gång äfven under vintern (Collin). Halfenkla beckasinen ankommer till oss mycket tidigt om våren: till Skåne redan i mars och till Vestergötland i början af april. Han flyttar sent bort. Höststräcket räcker till i november, och han öfvervintrar någon gång ända uppe i Vestergötland och träffas då vid öppna källdrag. Vid den blidare + Sannolikt äro alla uppgifter om, att den halfenkla beckasinen skulle häcka flerestädes i mellersta Sverige, orik- tiga och beroende på förväxling med den enkla beckasinen. Ofta ha ungar af den senare under sommaren blifvit insända till oss med påstående, att de skulle tillhöra den förre, och det är troligt, att uppgifterna om hans förekomst som häck: fågel i mellersta Sverige uppkommit på så sält. 25 194 norska kusten öfvervintrar han oftare, några hvart år (Collett). I likhet med de öfriga arterna flyttar han under natten, och han hvilar aldrig i likhet med dubbelbeckasinen öfver på torra ängar och åkrar, utan håller gärna till i blöta torfgropar och vid dikeskanter. När han stötes upp, höjer han sig helt sakta och tyst i luften, flyger jämnt och slår snart ned igen. Halfenkla beckasinens ägg likna enkelbeckasinens till färgen, men äro något mindre, ehuru förvånande stora 1 förhållande till fågeln: 37,5 —41 mm. långa, 26,5—29 mm. tjocka. 4 Fam. Snäppfåglar, Totanidae. Näbb trindt, oftast mjukt och böjligt (jäm- för Totaninae), mot spetsen afsmalnande samt känsligt, af växlande längd men aldrig egent- ligen kort. Bland nordiska arter ega myrsnäp- pan och i ändå mycket högre grad den bred- näbbade simsnäppan näbbformer, som genom sin bredd afvika från fertalet snäppfåglars. Ögonhålorna nedåt öppna (jämför öfversikten sid. 176 samt bifogade figur och den å sid. 189). Skalle af brushane (3). Ögonen medelstora, mindre än beckasinfåg- larnas samt ej belägna så långt bakåt som dessas. brockfåglarnas. Stjärten har 12 pennor. ”FPTar- Vingarna , långa, spetsiga, liknande serna så väl fram som bak klädda med tvär- Baktån högt Könen äro vanligen nästan lika till ställda plåtar (und. spofvarna). ansatt. dräkten, men honorna oftast något större (jäm- för dock brushanen). Snäppfåglarna rugga med undantag af spofvar och skärfläckan såväl vår som höst, och ungfåglarnas första dräkt liknar vanligen de gamlas vinterbeklädnad. Samtliga snäppfåglar äro bundna vid vat- ten eller åtminstone vid kärriga lokaler. De lefva af animalisk föda, och alla äro flytt- fåglar. Skärsnäppan flyttar dock ej längre söderut än till Skandinaviens och Europas vestra kuster. Familjen, tagen i den omfatt- ning, som här angifvits (jämf. sid. 189), räk- nar 72 arter, stundom fördelade på öfver 30 släkten. Öfversikt af underfamiljerna. I. Benen medelmåttiga. ”Tarsen icke en fjärdedel af den hoplagda vingens längd. A. Framtårna sakna simflikar och äro IDEN alel JERRT ossoosrbassnsngdndsnysE Tringinae. B. Framtårna hafva simflikar och äro förenade vid basen ................. Phalaropinae. II. Benen långa. Tarsen vanligen längre än en fjärdedel af den hoplagda vingen." Framtårna mer eller mindre förenade vid basen. A. Tarsen icke eller knappt längre än en tredjedel af den hoplagda vingen. Baktån tämligen stor, når marken Totaninae. B. Tarsen längre än en tredjedel af den hoplagda vingen. Baktån liten GNGE-REN TE aosbouokobordesobsaroboggan BAN Recurvirostrinae. 1 Underfam. Småsnäppor"", Tringinae. Namn på småsnäppor i gemen: Strandvippa, Strandpipa, Strandpipare (Smål.); Strandbo (Jämtl.). Näsborrarna små, de ligga nära pannan. Näs- gropen sträcker sig som en smal fåra längs större delen af öfvernäbbet. Tårna skilda åt ända till roten samt utan simflikar. Vingarna spetsiga med 1l:sta pennan längst. Armpennorna korta, de inre förlängda. Småsnäpporna äro dagfåglar; de trycka ej som t. ex. beckasinerna. De springa jämförelsevis lång- samt och flertalet kunna i nödfall simma. flykt är snabb och under sträcket vanligen rätt låg, ofta följande vattenytan åt. Lätet, som de låta höra under flykten, är en karaktäristisk, surrande hvissling. Alla småsnäppor lefva i engifte, och båda könen deltaga, att döma af ruffläckarna, i rufningen samt hjälpas åt med vården af de späda ungarna. De Deras lägga 4 päronformiga ägg. Hos myrsnäppan, kärrsnäppan, mosnäppan och småsnäppan, sannolikt äfven hos de öfriga, företager hanen ett slags lek, i det han kvittrande flyger uppåt samt med fladdrande vingar kretsar på jäm- förelsevis ringa höjd för att sedan sänka sig ned, ofta på något upphöjdt föremål, och stundom fort- sättande att sjunga med lyftade vingar äfven sedan han slagit ned (Collett 1877 m. £1). Flertalet snäppor häcka endasti höga norden (se dock myrsnäppan och kärrsnäppan). De bygga i spridda par vid mossar och kärr, eller i glesa kolo- nier, men uppträda under flyttningstiden och vintern i större flockar, ofta flera arter tillsammans. De "+ Härifrån göra Limosa lapponica och L. cinerea undantag. "+ Snäppa eller snipa betyder näbb. allra flesta följa under flyttningen genom norden hafskusterna åt. Härvid börja, enligt iakttagelser från södra Öland (Kolthoff 1896), de gamla att sträcka omkring en månad före ungfåglarna, resp.i midten af juli och af augusti. De väldiga svärmar af småsnäppor, som draga förbi i slutet af augusti, bestå nästan endast af ungfåglar. Småsnäpporna omfatta 22 arter, ofta fördelade på ända till 12 släkten. Öfversikt af släktena. I. Baktå finnes. A. Näbbet bredt med tillplattad öfversida Limicola. B. Näbbet ej tillplattadt ............-.++s2s02 Tringa. II. Baktå saknas. Näbb trindt ...............«+: Calidris. Myrsnäppsläktet, Limricola, Koch. Näbbet, som är längre än tarsen, är framför näsborrarna mera bredt än högt; dess spets är afsmal- nande och något nedböjd. 1:sta och 2:dra handpen- norna nära nog lika långa. Tarsen är längre än mel- lantån med klo. Släktet omfattar en- dast en art. Näbb af myrsnäppa sedt från sidan och ofvanifrån. Myrsnäppan, Limicola platyrhincha, (Temm.) (Tafla 43, fig. 1). Syn. Tringa pygmaea, Bechst., T. platyr- hyncha, Pelidna pygmaea, Limicola pygmaea. Namn: Myrvipa, Brednäbbad strandvipa, Brednäbbad snäppa; Myrpytta, Malm. Norska: Brednebbet Strandvibe. Danska: Brednaebet Kjaer- löber, Sumplöber, Bredneaebet Strandlöber, Bekka- sinryle. Finska: Leveänokkainen tivi, Pikku jän- kälintu, Jänkäsirriäinen. Tapska: Ucca jäggiloddi (Muon.). Sommardräkt: ofvan svart med smala, grågula eller rostfärgade fjäderkanter, som nästan saknas på hufvudet. Handpennorna svarta, den första med hvit spole, armpennorna grå. Stjärten med de båda mel- lersta pennorna något förlängda, svarta med mer eller mindre rostfärgade kanter, de öfriga pennorna grå, de yttersta med en smal, hvit kant. Ett hvit- grått streck öfver ögat och ett mörkt dylikt från näbbroten till ögat. Under hvit, på hals och bröst med rostgul anstrykning och stora, täta, svarta fläckar. Undre gråaktiga, vingtäckare längs vingkanterna ; mörka, 195 Om vintern ofvan askgrå med brun anstryk- ning och mörka fjädercentra. Vingar och stjärt som om sommaren. Under hvit, strupen med små mörka streck. Iris brun. Näbbet svart, vid aktigt. vingen 103—110 mm. Ungfågeln har strupen ofläckad, rent hvit. På roten röd- Fötterna mörkt gröngrå. Längd 168—187, det grå bröstet äro fläckarna färre och mer lång- sträckta. bredare, kanter, de stora vingtäckarna hvita spetsar. De ljusa fjäderkanterna på ryggen äro och vingtäckfjädrarna hafva breda, ljusa Dunungen: ofvan svart med något kastanjebrun inblandning och hvita småfläckar, hufvudets sidor och undre kroppsdelarna hvitaktiga, vid och under ögat gå svarta streck. Denna snäppa känna vi som häckfågel från Skandinavien, norra Finland och norra Ryssland samt rätt långt inåt Asien, i hvars östra delar hon ersättes af en mycket närstående form. Vintertid besöker hon större delen af Europa och norra Afrika I Sverige häckar hon dels i fjäll- trakterna, där ägg erhållits från Torne och Lule samt Indien. lappmarker (Nilsson m. fl.) samt från Vilhelmina i Åsele lappmark (Kolthoff), dels äfven söderut. Den ene af oss har sålunda funnit henne bosatt vid Falköping och i närheten af Skara samt vid Åmål (Meves 1868). På Öland är en ännu ej flygfärdig unge anträffad ('/, 1869, Kolthoff). Sannolikt häc- kar myrsnäppan här och hvar på lämpliga lokaler. För öfrigt är hon under flyttningen anträffad öfver större delen af landet, så t. ex. på Saxvallsfjället i Jämtland ?”/,, där 4 ungfåglar iakttogos af den ene af oss. Möjligen voro de kläckta där. I Norge är hon ännu ej träffad norr om Trondhjemsfjorden, hvarest enstaka individer iakttagits, och är fun- nen häckande blott inom ett jämförelsevis inskränkt område, här och där i björkregionen på Valders-, Gudbrandsdal- och Österdalsfjällen, från Dovre till omkring i närheten af Mjösens nordända. Dock torde artens gränser 1 Norge ännu ej vara fastställda. — Hon förekommer sparsamt i södra Norge i slutet af maj och början af juni samt om hösten i september (Collett 1894). I Finland är hon sällsynt och med säkerhet funnen häckande endast några mil öster om Muonio kyrkoby i lappmarken. Hon är för öfrigt funnen på Kolahalfön ("/, 1870) och före- kommer sparsamt under flyttningstiden i södra Fin- land (Palmén, Mela). Myrsnäppan ankommer till Öland i hälften af maj eller början af juni månad, då den ene af oss funnit henne där i flockar af 4—20 styc- senare ken, och ungefär vid samma tid anländer hon till häckplatserna vid Skara. Vid Göteborg är hon skjuten den ”/, 1877 och sedd den ”/, 1889 (C. O. Bothéns anteckn.). Om hösten komma de gamla fåglarna till södra Öland i midten af juli och sträcka, ehuru alltid sparsamt, till början af augusti. Den 6—8:i denna månad anlända de första ungfåglarna och fort- sätta sedan in i september. Myrsnäppan väljer till häckplats blöta kärr och tyckes trifvas bäst, där hängdyn omsluter vatten- gropar eller grafvar. Här hafva vi funnit hennes med några grässtrån bäddade bo bland tunt starr- gräs. Hon häckar stundom i små glesa kolonier. Hon är ej det minsta skygg, och om man nalkas hennes bo, håller hon sig i närheten på några alnars afstånd och återvänder genast, så snart man lämnat Stundom låtsar hon sig vara sårad för att draga Ibland, isynnerhet innan äggen äro lagda, gör hon några redet. uppmärksamheten från ungarna. svängar omkring träsket, utstötande sitt ängsliga, något surrande läte, som Collett rätt träffande åter- ger med »brui-brui-brui». Myrsnäppan har såväl i sitt utseende som i sitt beteende något, som erinrar om beckasinerna, och liksom dessa trycker hon stundom och är då svårare att upptäcka än öfriga snäppor. Små in- sekter och fluglarver hafva vi funnit 1 hennes mage. Äggen äro oftast mycket mörkare än de andra snäp- pornas, gulbruna eller olivgrå, någon gång hvitaktiga, med täta mörkbruna eller svartbruna och glesa grå fläckar. Längd 30—36 mm., tjocklek 22—25 mm. Småsnäppsläktet, 7ringa, L. Näbbet at något växlande längd, rakt eller något nedböjdt, smalt, dess höjd framom näsborrarna öfver- stigande bredden, aldrig plattadt utan vanligen köladt längs näbbryggen. Småsnäppsläktet, som omfattar 16 arter, upp- delas numera ofta i flera, i det att småsnäppan och mosnäppan afsöndras till ett släkte, Limonites, ut- märkt af att tarsen är af lika längd med såväl näb- bet som med mellantån jämte klo. Skärsnäppan åter föres till ett annat släkte, Arquatella, som har underbenet befjädradt i nästan hela dess längd. Spof- snäppan bildar ensam släktet Ancylochilus, utmärkt genom sitt bågböjda, mot spetsen afsmalnande näbb. Kustsnäppan bibehålles i släktet Tringa, som känne- tecknas af sin tvära stjärt och af att handpennorna med mer än tarsens hela längd öfverskjuta de inre armpennorna; kärrsnäppan däremot räknas till släktet Pelidna, som har spetsiga, förlängda midtpennor på stjärten och de inre armpennorna nästan lika långa som handpennorna. Småsnäpporna äro med undantag af Sydamerika funna öfver större delen af jorden. 196 Öfversikt af arterna. I. Tarsen längre än mellantån med klo. Näbb längre än tarsen. SA RSRE NAD DIET: AK bäe 2 les elefela elelssedelsledels a el efes kolla T. camutus. B. Näbb med spetsen mer eller mindre nedhöjd. 1. Öfre stjärttäckare hvita eller hvita med svarta fläckar......... T. subarquata. 2. Öfre stjärttäckare svarta eller svarta med bruna bräm ......... T. alpina. II. Tarsen ungefär lika lång som mellantån med klo. Näbbet ej längre än tarsen. 1. Yttre stjärtpennor ej rent hvita...... T. minuta. 2. Yttre stjärtpennor rent hvita ......... T. temmäncki. III. Tarsen 3—5 mm. kortare än mellantån med klo. Näbbet längre än tarsen ...... T. striata. Kustsnäppan, 7Tringa canutus, L. (Tafla 44, fig. 8, sommardräkt, fig. 9, ungfågel). Syn. Tringa islandica, L. Namn: - Strandsnäppa, Kustvipa, Isländsk strandvipa; Kustpytta, Malm. Norska: Stor Strand- vibe, Islandsk Strandvibe; Gräle (Jederen). Dan- ska: Islandsk Ryle, Islandsk Strandlöber; Röd- sneppe (i sommardräkt); Graasneppe, Staalsneppe (i vinterdr.); Stor rödbrystet RByle; Trineknegt (Odense). Feröarna: Greålingur. Tsland: Raud- brystingur. Finska: Bantasirriävnen. Sommardräkt: ofvan svart med rostgula fläckar, ett band öfver ögat, hals, bröst och buk rostbruna. Undergumpen och undre stjärttäckarna hvita med rostbruna och svartbruna fläckar, öfre stjärttäckarna tvärstrimmiga af hvitt och svart. Stjärtpennorna grå med hvita spolar. Handpennorna brunsvarta med hvita spolar, armpennorna grå med smala, hvita kanter. Vingtäckare gråaktiga, de undre hvita med mörka tvärband. Om vintern: ofvan askgrå med bruna fjäder- spolar, bakrygg och öfre stjärttäckare hvita med svarta tvärfläckar. Undre kroppsdelarna hvitaktiga med bruna streck, som på bröst och sidor äro tvär- ställda. Iris brun. Näbb och ben svartgrönaktiga. Längd 239—270 mm. Vingen 156—172 mm. Ungen: ofvan grå med ett smalt, svart och utan- för detta ett smalt, ljust bräm kring fjäderkanterna. Under hvitaktig med brungrå fläckar på hals och bröst. Stundom ingår ej obetydligt rödbrunt äfven 1 ung- fågelns dräkt. Dunungen: ofvan fläckig af svart, rödbrunt och hvitt, pannan gulhvit med en svart strimma längs midten. Under och i nacken hvitaktig (enl. Dresser). Denna vackra snäppa, den största 1 sitt släkte, är under häckningstiden en högnordisk fågel, hvil- kens utbredningsområde sträcker sig rundt polar- länderna. Späda dunungar äro funna på Grinnell land ("”/, 1876 under Alert-expeditionen), och hon säges äfven fordom vara iakttagen häckande på Melville- halfön och på Parryöarna, men hennes ägg äro, oss ve- terligen, ej tillvaratagna. Under flyttningstiderna och vintern har hon träffats ända ned i Sydafrika, Austra- lien och norra Sydamerika. Öfver Hvita hafvet, Onega, Ladoga och Östersjön går en af hennes flytt- ningsvägar (Palmén 1874), och besöker hon då dels Gotland (Kolmodin), dels i tämligen stort antal södra Öland och Skånes kust. Härvid ankommer hon årligen omkring den 20 juli till Öland. De gamla fåglarna sträcka hela augusti månad. Inemot början af september, stundom något förr, anlända ungfåglarna, deras sträck är öfver i slutet af sep- tember. Eljes är hon sällsynt längs ostkusten, men funnen vid Gefle (Hartman 1859) och i Sörmlands- skären (Utö och Nyköping, ””/,, Kinberg). På vest- kusten är en liten flock iakttagen ("/, 1877) på haf- vet utanför Lysekil. Äfven är hon träffad några gånger vid Göteborg under höstflyttningen, en gång så sent som den "”/,, (Sundström), vidare i Halland vid Träslöf (""/, 1869, Kinberg). För öfrigt är hon under flyttningen funnen enstaka flerestädes inne i landet, såsom vid Almunge 1 Uppland (i maj), vid Svartå bruk i Nerike (pingsten 1886) och vid Jön- köping (Carlson). Längs Norges kuster iakttages hon mycket sällan under vårflyttningen. Hon är dock anträffad på Hitteren ('"/, 1870) och på Jee- deren i slutet af maj (Collett). Några skola äfven stanna sommaren öfver på det senare stället. Om hösten är hon ytterst talrik t. ex. på Jederen och äfven funnen vintertid (7/,,, ”/,., Collett). Likaså besökes ofta sjön Öieren innanför Kristiania höstetid. Hon är äfven mot slutet af aug. och början af sept. anträffad inne i landet, nära Kristiania. I Finland är hon mycket sällsynt, men funnen ('/; 1859) vid Helsingfors och i norra Savolax (Suonenjoki) samt hösten 1881 i flock utanför Björneborg (Mela). Arten torde dock med säkerhet i ej ringa antal årligen pas- sera Finska viken på väg från Ladoga till Östersjön. I Danmark träffas hon under vår- och höststräcket i maj, aug. och sept. samt, ehuru sällan, i juli. Hon är härvid funnen såväl på Jyllands vestkust som på öarna, t. ex. Möen (Collin). Island besökes under flyttningen, isynnerhet är hon allmän på sydvestra kusten. ningstiden allmän, men ej iakttagen på Spetsbergen och Novaja Semlja. Äfven på Feeröarna är hon under flytt- Kustsnäppan uppträder i mindre flockar, ofta tillsammans med kärrsnäppan, flyger lågt och är föga skygg. Hennes läte är helt olika de öfriga snäppornas och liknar mer myrspofvens, Hennes 197 skrik höres ofta under flykten, men aldrig, när hon sitter. Det kan återges med »rutt rutt». Af ett stort antal i juli och augusti fällda exemplar buro både hanar och honor liggfläckar. Spofsnäppan, 7Tringa subarguata, (Gyld.) (Tafla 44, fig. 6, sommardr., fig. 7, ungfågel). Syn. Pelidna subarquata, Ancylochilus subar- quatus. Namn: Spofvipa, Bågnäbbad strandvipa; Båg- pytta, Malm. Norska: Krumnebbet Strandvibe, Spovenebbet Strandvibe. Danska: Krumnebet Ryle, Krummnebet Strandlöber, Graasneppe, Lille röd- brystet Ryle. Finska: Pitkänokka-sirriäinen. Sommardräkt: ofvan svart med ljust rostbruna fläckar i fjäderkanterna och med en del gråhvita Hufvudets sidor, halsen rundt om, bröst och huk rödbruna. Bröstet ofta något svart- vattradt eller med strödda, hvita streck. Stjärt- och fjäderspetsar. vingpennor mörkt gråbruna med hvita spolar, arm- pennorna i ytterfanet hvita. Öfre vingtäckare grå- aktiga med ljusare kanter. Kroppssidorna, de undre vingtäckarna samt öfver- och undergump hvita, de senare med svartbruna tvärfläckar. Om vintern ofvan grå, under hvit. Iris brun. Näbb svart. Fötter grå- bruna. Längd 200—230 mm. Vingen 122—132 mm. Ungfågeln har öfre kroppsdelarna mörkbruna med rostgula, inåt af svart begränsade fjäderkanter, bakhalsen grå. Undre kroppsdelarna, strupen och ett mer eller mindre tydligt band öfver ögat hvitgrå. Kroppssidorna med rostgul anstrykning. Dunungen okänd. Spofsnäppan förekommer utom under häck- ningstiden längs större delen af Europas, Asiens och Afrikas kuster och vid de större floderna. Äfven i Nordamerika är hon funnen, men tillfälligtvis. Hen- nes häckplatser äro ännu okända, men torde högst sannolikt vara att finna i nordligaste Ryssland, så- väl det europeiska som det asiatiska. På Grönland och Island saknas hon. Sveriges sydöstra kuster och Gotland besöker spofsnäppan tämligen talrikt under höstflyttningen, hvarvid hon ankommer regel- bundet redan i midten af juli, och sträcker sedan tämligen allmänt förbi Öland; så uppskattades de under tre timmar den 26 augusti 1891 förbiryc- kande spofsnäpporna till c:a 1,000 stycken (jämf. Kolthoff 1896). Alla i juli och början af augusti ankommande äro gamla fåglar. Från midten af augusti till midten af september flytta ungfåglarna. Norrut är spofsnäppan längs ostkusten träffad flere- städes upp till Gefle, t. ex. vid Nyköping ('""/, 1870). Om våren är hon mycket sällsyntare, men skall dock träffas, såsom på Öland och Gotland (Kinberg). Tnåt landet är hon sällsynt, men funnen i närheten af Upsala ("/, 1896, Kolthoff). Vidare, bland annat, vid Hornborgasjön (Kinberg), vid Tåkern ("”/, 1865) och nära Jönköping ('/, 1885). På i slutet af juli och i augusti upprepade gänger iakt- tagen i närheten af Göteborg (Sundström). I Norge är hon längs kusten allmän under höststräcket i vestkusten är hon aug. och sept., men ej anträffad om våren (Collett). På Listerland är hon iakttagen redan ”'/, (1877), och GCollett anser, att här föreligger ett fynd af »öfversomrande» fåglar. I Finland är hon endast sällan träffad, såsom på Åland, vid Pyhäjärvi sjö i Yläine (Åbo län) samt några gånger nära Helsing- fors, vid Vånå i södra Tavastland (Palmén), vid Kuopio ('”/, 1876, Mela) och i Nurmijärvi i Nyland (Olsson i bref). Längs Danmarks kuster förekommer hon under Ayttningarna, och vid Flensburg i Slesvig är hon funnen i full sommardräkt redan den '"/, (Collin). Spofsnäppan uppträder ofta i sällskap med Hon före- kommer vanligen i mindre flockar och håller till på andra snäppor, isynnerhet kärrsnäppan. sandstranden eller helst vid vattensamlingar uppe Hon flyger skarpt Hennes surrande läte påminner på ängar i närheten af hafvet. och ofta rätt högt. om kärrsnäppans, ehuru ett vant öra lätt lär sig att särskilja detsamma. Att båda könen rufva, antydes af liggfläckar, som de bära under höstflyttningen. Kärrsnäppan, 7Tringa alpina, L. (Tafla 43, fig. 6, gammal fågel i sommardr., fig. 7, ungfågel i vinterdr.). Syn. Tringa cinclus, L., Pelidna alpina. Namn: Sumpsnäppa, Kärrvipa, Föränderlig strandvipa; Strandvippa (Smål., Vestergötl.); Syring (Kalmartrakten); Sommarpytta, Malm; Svartbröstad snäppa, Kolthoff. Norska: Foranderlig Strandvibe: Stranderla (Jzederen). Danska: Almindelig Ryle, Al- mindelig Strandlöber, Bylestrandlöber; Pryllemand (Törninglehn); Ternek (Sylt). Feröarna: Gråagre- ålingur. Island: Löupraell, Heidarlepa. Finska: Suosirriärnen. med roströda Sommardräkt: ofvan brunsvart eller rostgula, ofta hvita fjäderkanter. Vingpennorna svartbruna med hvita spolar, de inre i spetsen handpennorna och armpennorna delvis kantade med hvitt. hvita. Öfre stjärttäckarna svartaktiga. Stjärtpennorna Vingtäckarna grå med hvita kanter, de undre brungrå, de yttre ljusare, de mellersta svarta; dessa äro liksom de yttersta förlängda, så att stjärten blir dubbelt inskuren. Hufvudets sidor, hals och bröst hvita med täta, svarta Öfver ögat en hvit strimma. 198 fläckar. fläckar. Buken rent svart eller ock med stora, svarta Det senare är oftast fallet med honorna. Sidor, undergump och undre stjärttäckarna hvita. Om vintern ofvan brungrå med mer eller mindre tydliga, svartaktiga fläckar, öfvergump och öfre stjärt- Bröstet Framhalsen, buk täckare svartaktiga med gråbruna bräm. grått med brunaktiga spolfläckar. och undergump rent hvita. Om hösten har hon ofvan inblandade grå fjädrar, och det svarta på undersidan är starkt uppblandadt med eller ersatt af hvitt. Näbb och fötter svarta. Längd 185—211, vingen 111—118 mm. Tris mörkbrun. Ungfågelns första dräkt liknar de gamlas, men vingtäckfjädrarna äro af ryggensfärg och bredt kantade med rostgult. Under hvit med bröstet småfläckadt af grått och brunaktigt. Vinterdräkten lik de gamlas. Dunungen ofvan brokig af rödbrunt och svart med talrika små, hvita fäckar samt ett par större Hufvudets sidor hvitaktiga Undre delar hvit- aktiga, bröstet med gul anstrykning. hvita band å hufvudet. med mörka fläckar och band. Man har velat urskilja en mindre och bjärtare färgad form af denna art (Tringa schinzii, Brehm). Efter noggranna jämförelser mellan kärrsnäppor från olika trakter anses dock densamma numera rätt all- mänt sakna berättigande. Kärrsnäppan förekommer talrikt utbredd från Storbrittanien i vester genom norra och mellersta Europa samt på motsvarande breddgrader i Asien, äfvensom i norra Amerika. Vintertid besöker hon norra Afrika, Indien och Nordamerikas södra delar. Öfver större delen af Sverige häckar hon på passande lokaler. Hon är sålunda allmän på Gotland och Öland. Hon häckar vid Falsterbo i Skåne och flere- städes på Vestgötabygden, men är sällsynt i Bohuslän. Hon tyckes saknas som häckfågel i Uppland. I våra fjälltrakter förekommer hon, ehuru mycket spridd, troligen öfverallt. I Norge häckar hon talrikt längs kusten, särskildt allmänt på Listerland och på Jee- deren; i det inre af landet är hon allmän norr om Trondhjemsfjorden, söderut häckar hon utom vid kusten nästan endast på myrarna i högfjällen (Collett). I Finland förekommer hon som häckfågel i landets nordliga delar, såsom i Enare lappmark samt, ehuru sällsynt, i södra Finland." Och under flyttningen är hon rätt allmän flerestädes i landet söderut, äfven i de I Danmark häckar hon flere- städes, såsom på Enö, Dybsö, Musholm och Salt- på Rödsand, inre trakterna (Mela). holm, alla kring Sjellands kuster, Lolland och på Lesö, äfvensom på Fanö utanför = En uppgift, att denna snäppa skulle vara allmän på Karlö utanför Uleåborg, beror säkerligen på något misstag (Sandman 1892). sydvestra Jylland mm. fl. Bornholm, där hon är den enda iakttagna arten af sitt släkte (Collin). På Feeröarna och Island är hon allmän, och såväl gamla fåglar som dunungar skola ibland erhållits från Grönland (Dresser). ställen (Collin) samt på Kärrsnäppan ankommer till oss tidigt om våren, till Vestergötland vanligen i midten af april, till Skåne stundom betydligt tidigare. Hon visar sig i mängd äfven under vårflyttningen. Från midten af juli till slutet af augusti sträcka de gamla fåglarna söderut och infinna sig då såväl i Bohus- läns skärgård som längs östra kusten, isynnerhet på Öland i stort antal, där de vissa år anträffas i mängd. Stundom, t. ex. under åren 1867—1869, iakttog den ene af oss ungfågelflockar som voro 60—120 meter långa och täta, att ett enda skott kunde fälla 20—30 individ. Sista veckan af augusti börjar vanligen ungfågelsträcket på Öland Härunder besöka de isynnerhet i september våra inlandsjöars stränder och äro då t. ex. vid VWVenern rätt all- männa. På Norges vestkust äfvensom i Danmark öfvervintrar hon stundom. så och varar så till långt in i oktober. Under häckningstiden sprida paren sig och upp- söka någon blöt äng vid kanten af ett långgrundt kärr eller någon fuktig myr. Vid häckplatsen lägger kärrsnäppan helt och hållet bort den skygghet, hon vanligen visar, då hon är i flock. Man finner städse paret tillsammans, och vanligen upptäcker man dem ej förr, än de äro alldeles framför fötterna. Skräm- mas de upp, sätta de sig strax igen. Båda könen rufva, och om äggen ej äro nära kläckfärdiga, läm- nar den rufvande fågeln äggen, när någon nalkas boet och går ej tillbaka till redet, så länge denne är i närheten, äfven om han dolt sig. Ha de nyfödda ungar, och man närmar sig dessa, söka föräldrarna, som hjälpas åt med ungarnas vård, ej i likhet med många andra vadare att ställa sig sårade, utan springa endast fram och åter på några få alnars afstånd. Hennes läte, som endast höres under flykten, torde närmast kunna återgifvas med ett långdraget men svagt hvisslande »tryp»>. I en liten, med torra grässtrån bäddad för- djupning på marken lägger hon sina 4 ljust oliv- bruna, stundom gulaktiga, med mörk- eller svartbruna fläckar tecknade, ägg, som äro 33—38 mm. långa och 24—26 mm. tjocka. Småsnäppan, Tringa minuta, TLeisl. (Tafla 43, fig. 3). Syn. Pelidna minuta, Timomtes minuta. Namn: Småvipa, Lilla strandvipan; Småpytta, Malm. Norska: Liden Strandvibe; Stranderla (Je- 199 deren). Danska: Dvergryle, Dvergstrandlöber. Fin- ska: Pikku sirriäinen. Ofvan svart med mycket täta och breda, rost- gula eller gulbruna fjäderkanter. svartaktiga med hvita, i spetsen och vid basen svarta Handpennorna spolar, armpennorna gråbruna med hvita kanter, vingtäckarna mörkbruna med hvita spetsar, de undre grå med rostgula kanter. Stjärten dubbelt inskuren, de två mellersta pennorna längst och svartaktiga, de andra ljusgrå eller askbruna. Hufvudets sidor och bröstet ljust rostgula med mörka småfläckar, öfver ögat ett hvitt band, strupen, magen, sidorna och undergumpen rent hvita. Om vintern: ofvan gråbrun med svarta fjäder- centra, öfre stjärttäckare mörkbruna, stjärt och vin- gar som om sommaren, armpennorna mörkbruna, ett hvitaktigt band öfver ögat. Under hvit. Om hösten ha en del ryggfjädrar grå bräm och de rostfärgade brämen på öfversidan äro blekta. Näbb och ben svartaktiga. Iris brun. Längd 145 —155, vingen 93—99 mm. Ungen liknar närmast de gamla 1 sommardräkt, men bröst och hals äro ljusare och ofläckade. Dunungen liknar mycket kärrsnäppans, men skall vara rödare och något ljusare. Småsnäppan . är funnen häckande i Sibirien, där hon är iakttagen till Baikalsjön, och i nordöstra Vintern tillbringar hon i Afrika, Indien I Sverige är hon endast träffad Europa. och på Ceylon. under flyttningen vår och höst, men då ej sällsynt. I Norge anträffades hon häckande af Collett (se 1881) vid Porsangerfjorden. Förut trodde man att hon häckade vid Vadsö, liksom vid Tana älf (Nordvi 1862). Arten är under flyttningstiden vanlig i södra Norge, särskildt på Jeederen, men skall ha aftagit i antal de sista åren (Collett 1894). Collett anser, att hon stundom vid Trondhjemsfjorden samt år- ligen på Jederen stannar sommaren öfver och anför som stöd härför fynd af gamla: fåglar, t. ex. "/, 1834 på det förra stället. I Finland är småsnäppan ehuru sällsynt funnen så väl inåt landet som vid kusten, men endast under flyttningstiderna och i motsats mot förhållandet i Sverige i större antal om våren (Palmén). Under vårflyttningen är småsnäppan mycket sällsynt i Sverige, men anträffad på Öland i maj (Palmén 1874). På höstflyttningen åter är hon allmän på Öland. De gamla honorna ankomma i regel först, ofta redan i midten af juli." De gamla fåglarnas + Möjligen kan det vara sådana tidiga flyttningar söderut, som sgifvit Collett anledning till antagandet, att småsnäppan och en del andra snäppfåglar skulle finnas sommaren öfver på vissa trakter al Norges vestkust. 200 | sträck varar hela augusti. Ungfåglarnas ankomsttid växlar något; vanligen komma de i midten af augusti och sträcka nästan hela september månad. 'Flockar på flera hundra individer äro vissa år ej sällsynta. Ofta komma de i sällskap med kärrsnäppor. Vid Gefle är småsnäppan funnen i augusti (Hartman), och flockar af unga småsnäppor visa sig årligen i september vid Ekoln nära Upsala. Vid Skånes kuster, särskildt vid Skanör, träffas hon, ehuru spar- Vid Göteborg är hon anträffad några gånger i augusti och september (Sundström), likaså nära Lysekil i slutet af juli (Kolthoff). Collett (1881), som iakttagit småsnäppan vid boet, säger, att hon till beteendet liknar mosnäppan, Båda könen rufva, men han trori motsats mot en engelsk ornitolog = (jämf. B. 5), att hanen utför arbetet. I samband härmed torde förtjäna anföras, hur den ene af oss vid Kistrand i Por- sangerfjord (""/, 1887) träffade en kull ännu ej flygfärdiga ungar, som åtföljde hanen. Honan kunde Möjligen hade hon omkommit eller ock gifvit sig af på flyttning samt, under höstflyttningen. ibland hvilkens kolonier hon äfven häckar. Dresser mesta ej, oaktadt ifrigt letande, upptäckas. före hanen (jämf. hvad som ofvan, sid. 199, säges om honornas tidigare ankomst). Äggen likna kärrsnäp- pans till färgen och mosnäppans till storleken. Från den senares ägg skiljas de lätt därpå, att fläckarna äro mycket större och mer klart bruna. Längd 28—31 mm., tjocklek 20,5—21 mm. Mosnäppan, Tringa temmincki, Leisl. (Tafla 43, fig. 2). Syn. Pelidna temmincki, Limonites temmincki. Namn: Movipa, Temmincks strandvipa ; Dvärg- pytta, Malm. Norska: Temnmincks Strandvibe. Dan- ska: Temmincks Ryle, Temmincks Strandlöber. Finska: Kangassirriävnen, Sirriävnen, Pikku sipti, Pikku tvi. Tapska: Cirhi (Utsj.). Sommardräkt: ofvan svartaktig med breda, rost- grå eller brungrå fjäderkanter. Handpennorna svart- bruna, endast den första med hvit spole, armpen- norna 1 ytterfanet delvis hvita. De stora, öfre ving- täckarna med hvita spetsar, bildande ett smalt, snedt band öfver vingen. De mellersta stjärtfjädrarna mörkbruna, längre än de öfriga, sidopennorna alla af samma längd, den yttersta på hvar sida hvit, de två följande nästan hvita, den fjärde grå. Hufvudets sidor gråaktiga, öfver ögat en ljusare strimma. Hals och bröst grå med smutsgul anstrykning, strupe, mage och undergump hvita, undre vingtäckare gråaktiga. Om vintern är mosnäppan ofvan jämnt brungrå, utan svart, vingarna som om sommaren, men utan rostfärgade kanter på täckfjädrarna. Under hvit med bröstet gråaktigt. Om hösten är ryggen grå af vinterdräktens nya fjädrar med stora, enstaka, svarta fläckar, som äro kvar sommardräkten. Iris mörkbrun. Näbb svartaktigt. Fötter ljusbruna. Längd 147—165 mm., vingen 93—101 mm. från Ungen ofvan gråbrun, på hufvud och rygg med inåt svarta, utåt rostgula fjäderkanter och svarta spolstreck. Under hvitaktig, bröstet jämngrått. Dunungen: ofvan fläckad af rostgult och svart- brunt samt liksom bestänkt med hvitgula fläckar. Från näbbroten till ögat ett svart streck. Underbenets yttersida mörk. Undre delar hvitgula. Äfven denna lilla snäppa är en nordisk fågel, under häckningstiden förekommer i världen från och med norra Skandinavien österut. som gamla Om vintern finnes hon i norra Afrika samti Indien och Kina. Lappland, där hon mångenstädes är vanlig. I nord- ligaste Norge är hon mycket allmän, men finnes I Sverige häckar hon troligen endast i äfven häckande på fjällen söderut, såsom vid Rörås (Collett). nordliga bygder, i Enontekis, Muonio och Enare samt I Finland häckar -hon endast 1 landets vid kusten ned till Brahestad. under flyttningen träffad söderut. hon endast funnen under flyttningen i april—maj För öfrigt är hon I Danmark är och augusti —september. Mosnäppan flyttar i Sverige såväl längs de vestra och östra kusterna som öfver det inre af landet. Vårflyttningen öfver Öland varar under se- nare hälften af maj. Till södra Öland återkomma de första vanligen redan så tidigt som den 12—15 juli, och de gamla fåglarna sträcka till slutet af augusti. Först då komma ungfåglarna, hvilkas sträck 1 regel slutar inemot midten af september. Mosnäppan förekommer hos oss enstaka eller följas 3—5 stycken åt. Ej heller sällskapa de gärna andra Hon är under flyttningstiden skyggare än öfriga småsnäppor; när hon uppstötes, med vadare. höjer hon sig vanligen högt i luften, liksom hon Hennes och hon låter därunder ofta höra ock vanligen sträcker högre än de andra. flykt är sitt välkända, surrande läte, rätt mycket påminnande snabb, om en mycket fin, drillande hvisselpipas. I midten af juni eller något senare hafva vi funnit hennes ägg. Hon häckar i glesa kolonier och tyckes till häckplats helst välja en torr gräsvall eller en kråkrished, belägen nära vatten och or- slutande grunda pölar, ur hvilka hon hämtar sin föda: små dipterlarver. När hon aflägsnat sig från redet för att söka näring, återkommer hon rakt till detsamma, sålunda vägledande iakttagaren. Det är sannolikt hufvudsakligen hanen som rufvar (Collett 1887). Boet bäddas med några torra grässtrån i en fördjupning och innehåller nästan alltid 4 ägg. De äro grågula med grå och bruna småfläckar. Längd 25—31 mm., tjocklek 19—21 mm. Skärsnäppan, Tringa striata, (L.) (Tala 43, fig. 4, sommardr., fig. 5, vinterdr.). Syn. Tringa maritima, Bränn. Namn: Skärvipa, Svartgrå strandvipa; Skär- mus, Vassbärare (Boh.); Strandpytta, Malm. Norska: Fjerepist, Fjerekurv, Fjereplyt, Fjeremus. Dan- ska: Sortegraa Strandlöber, Strandryle, Vinter- sneppe. Feröarna: Gråagreälingur; Fjadlmurra (i sommardr.). Island: Selmingur, Sendlingur. Fin- ska: Merisirriäinen. Tapska: Gadde-birus. Ofvan brunsvart, på hufvud och hals med täta, rostfärgade streck, på rygg och skuldror med breda, rostbruna, i spetsen hvitaktiga fjäderkanter. Stun- dom kar ryggens svarta färg en svag, grönskiftande glans. Vingtäckare och handpennor svartaktiga, de förra kantade med hvitt, de senare med hvita spolar. Armpennorna delvis, de innersta till största delen, hvita. Öfvergumpen och stjärtens fyra mellersta pennor svartaktiga, sidopennorna grå. MHufvudets Strupen och ett otydligt streck öfver ögat hvitaktiga. Halsen och bröstet hvitgrå med sidor mörka. stora, täta, svartgrå fläckar, mage och undergump hvita, med stora, glesa, grå fläckar. täckare hvita. Undre ving- Om vintern ofvan och på hals och bröst mörkt grå, på ryggen svartgrå, vingtäckarna med tydliga, hvita kanter. Endast de inre armpennorna delvis Strupen med en hvit fläck. Mage och under- gump hvita, på sidorna med stora grå fläckar. Iris mörkbrun. Näbb svartbrunt, vid basen gulaktigt. Längd 206--236 mm. hvita. Fötter gulgröna. 122—130 mm. Ungen liknar den gamla i vinterdräkt, men har rostfärgad anstrykning på de ljusa fjäderkanterna. Vingen Dunungen : ofvan svart och brun med hvita små- fläckar. I midten af pannan samt från näbb till öga gå svarta band på ljusbrun botten. Skärgnäppan häckar i det nordligaste Europa och i Nordamerikas nordöstra delar och flyttar om Under hvitaktig. vintern till dessa världsdelars tempererade kuster. I Sverige är hon hittills funnen häckande endast i Jämtland på fjället vid Gaukelsjaur (Sundström), äfven är det ej osannolikt, att hon häckat vid Qvick- jock, där hon träffats '”/, (Kinberg). Om vintern är hon allmän vid vår vestkust och vid Skånes kuster och besöker någon enda gång höstetid Öster- sjön, t. ex. Visby (i jan. 1862, Kolmodin) samt södra 01 Öland, där hon i oktober 1895 var talrik (Kolthoff 1896). I maj 1845 erhölls hon vid Hufvudskär i Stock holms skärgård (Norrköpings allm. lärov. samling). I Norge häckar hon allmänt på Finnmarkens mos- sar och är äfven iakttagen bosatt nära svenska gränsen i Meraker samt i Selbo (Collett 1894). I Finland finnes hon ej som häckfågel och är endast en gång funnen i södra Finland i Helsingforstrakten (Palmén), men bygger däremot på Kolahalfön, på Novaja Semlja och Spetsbergen liksom på Grönland, Island och Feeröarna. I Danmark förekommer hon under flyttningarna samt stundom öfver vintern. Skärsnäppan tillbringar större delen af sitt lif vid hafvets stränder. Hon är ytterst härdig samt tål kölden så väl, att hon öfvervintrar längs hela norska kusten ända upp till Nordkap, men många draga dock längre söderut. Sålunda infinner hon sig vintertid vid Engelska kanalen samt ända ned i Afrika. Hon är mycket sällskaplig, uppträder vanligen i flock och ofta i skaror på flera hundra samt är ej det minsta skygg, utan låter iakttagaren komma alldeles inpå sig, medan hon vid stranden söker sin föda. När hon springer, erinrar hon mycket om en råtta (jämf. hennes namn »skärmus, fjäremus»). Hon söker sin föda, som består af små mollusker, maskar och andra smådjur, i vattenbrynet och är isynnerhet flitig därmed, när vattnet vid ebbtid sjun- kit undan. sådana klippstränder, som äro tätt besatta med bala- nider eller sg. k. bafstulpaner; troligen erbjudes henne här bättre fotfäste än annars på de hala hällarna, Vid uppfloget låter hon I Bohuslän uppehåller hon sig gärna på möjligen ock mera föda. höra ett läte, som plägar återges med »plyt plyt». När fortplantningstiden inemot midten af juni nalkas, fördelar hon sig parvis och drar upp på fjällplatåerna för att häcka. Hon uppehåller sig då på myr- eller hedmark samt helst invid något vatten. På Island funno vi henne allmänt häckande bland riporna på jämförelsevis torra hedar, och på Feer- öarna byggde hon långt uppe på fjällplatåerna. Ehuru båda könen rufva, tyda ett par fynd, den ene af oss gjort, på att honan, sedan ungarna kläckts, mycket snart öfverlämnar deras vård ute- slutande åt hanen. Sina 4 ägg lägger hon i en med några torra strån bäddad fördjupning på mar- ken. De äro till färgen ljust grå med grön anstryk- ning eller ljust gråbruna, alltid med mörkare, bruna fläckar. Längd 35—41 mm., tjocklek 26 --28,5 mm. Sandlöparesläktet, Calidris, Tlliger. Näbb och tars af ungefär lika längd. Stjärtens Sandlöparna likna 26 två midtpennor något förlängda. i allt väsentligt småsnäpporna, från hvilka de skiljas genom frånvaron af baktå. Släktet eger endast en art. Sandlöparen, Caflidris arenaria, (L.) (Tafla 44, fig. 5). Syn. Tringa arenaria. Namn: Norska och danska: Sandlöber. Sanderla. Finska: Hietasirriäinen. Island: rost- färgade fjäderkanter, öfvergumpen delvis grå. Hand: pennorna brunsvarta, mot basen delvis hvita och med Sommardräkt: ofvan svart med breda, hvita, i spetsen mörka spolar. De inre armpennorna delvis hvita, vingtäckarnas spetsar hvita, bildande ett snedt band öfver den hoplagda vingen. Stjärtpen- norna grå med smala, hvita kanter och hvita spolar, de två mellersta mörkare. Strupen och halsens sidor rostgula, glest fläckade med svartbrunt. Under, äfven på vingtäckarna, hvit. Om vintern ofvan ljust grå, under hvit. Vingar och stjärt som om sommaren. Höstdräkten har öfversidans bruna fjäderkanter blekta eller slitna och enstaka af vinterdräktens en- Könen lika. Iris Längd 193— färgadt grå fjädrar utvecklade. brun. Näbb och fötter svartaktiga. 206 mm. Vingen 115—130 mm. Ungfågeln: ofvan brunsvart med runda, gråhvita fläckar på fjäderkanterna. Pannan och ett streck öfver ögat hvitaktiga. Bakhalsen och bröstets sidor gråaktiga. Under hvit. Dunungen okänd. Hos oss erhålles sandlöparen knappast annat än i höst- eller ungdräkt. : Sandlöparen är en högnordisk fågel, som sanno- likt häckar i höga norden rundt alla Ishafvets kuster, men vintertid flyttar söderut ända till Sydafrika och Chili. vid Anderson River på »barren grounds» i nord- Han är med säkerhet funnen häckande dels vestligaste Nordamerika," dels på Grinnell land”, dels på Sabinön utanför Ostgrönland, slutligen har 2 prof. Newton från Island erhållit ett ägg, som sanno- likt tillhör denna art." På Jzederen i Norge kvarstanna under sommaren exemplar af denna art, som af en eller annan orsak Och ett liknande fynd + Vid Tromsö är På Jee- deren finnes han massvis under flyttningstiden, från ej äro fortplantningsdugliga. omtalas från Vadsö (""/, 1883 han iakttagen i augusti (Lilljeborg 1850). senare hälften af augusti till in i oktober (Collett). Den vestra af de flyttningsvägar, denna fågel an- + Proceedings of Zoological Society 1871, s. 56, tan. 4, fig. 2 och s. 546. x+ The Ibis 1877, s. 406. +++ Dessa fåglar kunna dock ha varit på flyttning söder- ut; jämför hvad nedan säges angående Öland. vänder inom Skandinavien, synes sålunda vara ojäm- förligt talrikare besökt än den östra, öfver Öland. I Sverige träffas han hvarje år under höst- flyttningen på Öland, dit de gamla fåglarna an- lända omkring den 1 augusti för att sparsamt sträcka under hela augusti månad. Det ser, att döma af de fällda exemplaren, ut, som skulle honorna komma först. I början af september ersättas de af ung- fåglarna, hvarpå dessa flytta till inemot slutet af månaden. Vanligen komma de enstaka eller 2—3 tillsammans, stundom 1 sällskap med kärrsnäppan. Det största sällskap, vi sett tillsammans, bestod af 18 ungfåglar. Han anföres såsom sannolikt sökande Gotland under flyttningen (Kolmodin). I Skåne erhålles han, ehuru sällsynt, höstetid samt På vestkusten är han, hbe- om våren 1 april (Nilsson). oss veterligen, endast en gång iakttagen (Hönö ”'/. 1896, Bothén i bref). I Danmark har han träffats under flyttningen isynnerhet höstetid på spridda ställen såväl på öarna och Jylland (bland annat på Mors) som en gång på Bornholm, och är han funnen så tidigt som den ”/, (Collin) samt så sent som den "/,o. I Finland är han ej iakttagen, men skall om hösten anträffas i Estland (Palmén 1874). Till sitt uppträdande liknar sandlöparen både strandpiparen och snäpporna. Han är ej mycket skygg, springer lätt som en strandpipare, flyger täm- ligen fort och vanligen längs vattenytan. Hans läte, som mest höres under flykten, är ett kort hvisslande »pytt pytt». I de undersökta exemplarens magar hafva vi endast funnit fluglarver och små maskar, men i hög- sta norden förtär han äfven knoppar och späda skott. Äggen kunna, enligt Dresser, liknas vid starkt förminskade spofägg, till storlek komma de grön- benans nära. 2 Underfam. Simsnäppor, Phalaropinae. Fötternas beskaffenhet skiljer simsnäpporna från närstående underfamiljer (jäm- för öfversikten sid. 194 och vid- stående teckning). Tarsen från sidorna hoptryckt, med en tan- dad kant längs baksidan. Denna fotbildning sammanhänger med simsnäppornas lefnadssätt. De omfatta 3 arter, ibland fördelade på 3 släkten, och bebo det norra halfklotets kallare delar, mot sö- der häckande på Hebriderna och Feröarna, samt det temperera- Vintertid äro de funna långt ner i Sydamerika. Fot af brednäbbad simsniippa jämte ett stycke af tarsen sedt från sidan (efter Catalogue of Birds). de Amerika. Simsnäppsläktet, Phalaropus, Briss. Släktet, som omfattar två arter, uppdelas stun- dom i tvänne, i det den brednäbbade arten anses bilda ett eget släkte Crymophilus. Öfversikt af arterna. I. Näbbet mot spetsen plattadt och något bredare, där- efter tillspet- sadt (se vid- stående figur). Baktå «med smal simflik (se omstående figur). Tarsen lika lång som mellantån jämte klo och som näbbet... P. fulicarius. II. Näbbet smalt, mot spetsen jämnt afsmal- nande. Baktå utan simflik. Tarsen längre än mellantån med klo, men kortare än näbbet P. hyperboreus. Näbb af brednäbbad simsnäppa från sidan och ofvanifrån. Brednäbbade simsnäppan, Phalaropus fulicarius, (1.) (Tafla 44, fig. 3, sommardr., fig. 4, ungfågel 1 vinterdr.). Syn. Phalaropus platyrhinchus, Temm., Cry- mophilus fulicarius. Namn: Norska: Bredneaebbet Strömsneppe, Mog- tita, Möglits. Danska: Brednebet Vandtreder, Thorshane. Tsland: porshami. Finska: Leveänokka vesipääskynen. Sommardräkt: hufvudet ofvan och en fläck under hakan skiffersvarta, dess sidor hvita. Ryggen svart med breda, rostgula fjäderkanter, öfvergumpen grå, på sidorna begränsad af hvitt. Vingtäckfjädrarna skiffergrå, de störres hvita spetsar bildande ett band ofvan vingen, de mindre med smala, hvita kanter, de undre hvita. Vingpennorna svartaktiga, armpennorna i utfanet, de inre till större delen hvita. Stjärtpen- norna svartaktiga med rostbruna kanter, de yttersta i Halsens sidor och alla undre kroppsdelar mörkt brunröda. Hanen har huf- vudet och bakhalsen svarta med breda rostfärgade fjäderkanter, ej enfärgadt skiffersvarta som honan, det utfanet mot spetsen brunröda. hvita på hufvudets sidor orent; hela dräkten är dunklare, under med hvita fjäderkanter. Vinterdräkt: halsen ofvan askblå. Hjässan och bak- hufvudets Halsen och de undre Näbb rödgult med svart spets. Fötter gröngrå. Längd 200—240 mm. Vingen 120—137 mm, svartaktiga. Pannan och sidor fläckiga af svart och hvitt. kroppsdelarna hvita. Iris brun. pp Ungfågeln är ofvan gråbrun med brungula fjäder- kanter. Pannan hvitaktig, hjässan med en hästsko- formad svart fläck. Under hvit. Den brednäbbade simsnäppan är en högnordisk fågel, som har sitt sommarhem på Ishafvets stränder och öar i såväl gamla som nya världen. I Sverige är hon endast funnen ett fåtal gånger under flytt- ningen om hösten: vid Gefle ("”/,, 1856, Hartman), i Skåne »om hösten» (Nilsson 1858) samt vid Toste- berga ”"/,, 5 (Wallengren 1866) och slutligen vid Otten- by på södra Öland ("/,, 1876, Kinberg)." I Norge är hon äfven sällsynt och endast anträffad höst och vinter, bland annat på Jederen (aug. 1878) och vid Dröbak (”/,, 1887).5 I Varangerfjorden skall hon före- komma oftare om hösten, men ej alla år (Nordvi). I Finland är hon med säkerhet funnen endast en gång: i Esbo i Nyland ('""/,, 1851, Palmén). I Dan- mark träffas hon vintertid, men sällsynt. Hon är fälld i Jylland nära Manö (""/,, 1891), vid Varde C/n 1837) och vid Randersfjord" ("/,, 1872), på Sjelland vid Gamle Kjögegaard (””/, 1857), Kjöben- havn (nov. 1864 och 1874, ”/,, 1854 och febr. 1852), vid Helsingör (""/, 1825, "/, 1834) samt i Öresund ("/, 1854) och slutligen vid Hofmansgave på Fyen ("/, 1852, Collin). Sannolikt bäckar hon på Novaja Semlja, med säkerhet på Spetsbergen och Grönland samt, ehuru sällsynt, på Island. Hon öfvervintrar vid Nordsjöns stränder, kommer fåtaligt till Svarta hafvet, men uppgifves komma i stort antal till Kaspiska hafvet, Aralsjön och Baikal samt är funnen ända vid Indiens kust. Om hennes lefnadssätt känner man ej mycket. Hon flyger lätt samt ligger högt på vattnet. Van- ligen uppträder hon i små flockar. Ehuru annars en utpräglad hafsfågel, häckar hon vid små söt- Äggen, 4 till antalet, De likna vanliga sim- vattensamlingar uppe i land. läggas på marken utan bale. snäppans, men äro större och vanligen tecknade med stora, brunsvarta fläckar på gråbrun grund. Längd 29—33 mm., tjocklek 21—22,5 mm. Smalnäbbade simsnäppan, Phalaropus hyperboreus, (L.) (Tafla 43, fig. 1, OQO, fig. 2, ungfågel). Syn. Phalaropus angustirostris, Schintz, Lo- bipes hyperborcus. > Namn: Simsnäppa. Norska: Smalncebbet Svom- sneppe, Smokdabot, Fisklita. Danska: Smalncabet Vandtraeder, Odinshane. Fieröarna: Helsareji. Is- land: Odinshani, Sundhami, Torfgrafar Alpt, Lands- + De vid detta tillfälle tillvaratagna fåglarna voro i vinterdräkt. bingisskrifari. Finska: Kaitanokka-vesipääskynen, Vesipääskynen. Tapska: Pavgurd. Sommardräkt: ofvan skiffersvart med en liten hvit fläck öfver ögat och längsgående rostgula band på ryggen. sidor brunröda. Kräftrakten och bröstets sidor skiffer- På halsen en stor, hvit fläck, halsens grå med inblandadt hvitt och rödbrunt. Under, äf- ven på de undre vingtäckarne, hvit, på sidorna grå- fläckig. Vingpennorna svarta, handpennorna med hvitaktiga spolar, de längsta täckfjädrarna med hvita spetsar, bildande ett band snedt öfver vingen. Stjär- ten svartgrå, ytterpennorna ljusare och de yttersta hvitkantade. Könen likna hvarandra, men hanen har mindre rena färger och den hvita hakfläcken är större. Om vintern bär hon samma dräkt som ung- fåglarna. Näbbet svart; fötterna gröngrå. Iris brun. Längd 172—198 mm. Vingen 101—112 mm. Ungen är ofvan svart med rostgula fjäderkanter. Pannan, ett streck öfver ögat och halsen hvitaktiga. En mörk utdragen fläck kring och bakom ögat Under hvitaktig. Dunungen: svartgrå. ofvan rödbrun med stora, svarta fläckar och band, däraf ett längs ryggens midt. På hvar sida om detta ett gulhvitt längsband. Från näbbroten till ögat ett smalt, svart streck. Halsen framtill rödgul, magen hvit. Äfven denna simsnäppa är en nordlig fågel, ehuru ej så högnordisk som den brednäbbade. Hon förekommer i såväl gamla som nya världen. Under vintern flyttar hon söderut ända till Indien och Kalifornien. I Sverige finnes hon som häckfågel kanske endast i Lappland, men är där på sina ställen rätt talrik, t. ex. vid Karesuando (Lilljeborg enl. Sundström). Sydgränsen för hennes häcknings- område i Sverige är ännu ej fastställd. I södra Sverige är hon några gånger anträffad. Så på Öland (""/, 1867, Meves), ('"/; 1869 5 ungfåglar, ””/, 2 st., ?/, 3 st. och ”/, 1891, Kolthoff). Vidare vid Jön- köping (''/, 1885) och på Gotland i början af 1870- talet (Sundström) samt i Skåne vid Högestad (sept. 1835, Nilsson), vid Stora Herrestad (den ”"/, 1875, Kinberg) och utanför Ystad ("/, 1885, Osk. Wijk- ström i bref). I Norge häckar hon allmänt längs kusten i Finnmarken och Tromsö amt samt spar- sammare i Nordland. Längre i söder saknas hon i närheten af hafvet, men finnes i högfjällen, såsom på Dovre, samt ända ned i Valders (61? N. Br.) (Collett). Under fyttningstiden är hon sällsynt i södra Norge och endast några få gånger anträffad i + Beträffande ett fynd nära Storlien, är det ovisst, om exemplaret häckat där, och t. o. m. huruvida det tillhörde denna art (Sundström). 04 maj, juni och september. I finska och ryska lappmar- kerna finnes hon ganska allmänt häckande och är under flyttningarna i juni och september sedd några få gånger i Finlands sydligare delar (Palmén). I Danmark är hon skjuten några gånger under flytt- ningstiden om hösten, t. ex. i Jylland vid Filsjön och i Seby hamn ("”/,, 1872), vid Grenaa (»hösten» 1850), vid Nyborg på Fyen ('/,, 1893), mellan Fyen och Langeland ('"/, 1892) samt vid Dreiö, söder om Fyen (okt. 1870), nära Stege på Möen (sept. 1891), vid Helsingör (nov. 1825), på Saltholmen (”"/, 1874), vid Saltbek vik på Sjelland (sept. 1871). Hon är så- ledes i motsats mot den brednäbbade arten ej fälld under den egentliga vintern (jämför ofvan sid. 203). Om våren är hon skjuten vid Oxby nära Varde i Jylland (/, 1889) (Collin). På Island är hon en allmän häckfågel, och hon bygger äfven på Feröarna och på Novaja Semlja, men saknas på Spetsbergen. Då simsnäppan såväl i Norge som äfven hos oss och i Finland är mycket sällsynt under flytt- ningstiden, är det möjligt, att hon, som sannolikt inkommit till Skandinavien österifrån, ännu har sina flyttningsvägar genom Ryssland. Mest ser man simsnäppan i flockar på hafvet, vanligen i närheten af land, och dessa flockar bestå om sommaren nästan uteslutande af gamla honor, som lagt sina ägg (jämför här nedan). Simsnäppan kan ej dyka, men simmar rätt bra, ehuru ej fort. Hennes läte är ett något surrande »prip prip». Simsnäppan lefver af diverse smådjur; ungarna, så länge de äro små, mest af mygglarver. Under fortplantningstiden drager simsnäppan parvis inåt land för att vid små kärr och vatten- På en gräsrik tufva eller bland växter lägger hon sina 4 ägg på ett underlag af pussar bygga bo. strån eller löf. Så snart äggen äro lagda, vanligen mot slutet af juni, öfverger honan häckplatsen, och hanen ensam rufvar äggen och vårdar ungarna. När dessa hans plikter äro fullgjorda, bär han ock knappast en hel fjäder, medan honans vackra dräkt är alldeles osliten. Om någon nalkas boet, flyger hanen endast några meter därifrån, lägger sig på vattnet och simmar ängsligt fram och åter, utan alt visa någon skygghet. De nyfödda ungarna kunna vid ett dygns ålder redan simma omkring. När de i juli blifvit flygfärdiga, flyttar äfven hanen ifrån dem. Ungarna samlas då i små flockar och draga åtmin- stone i Finnmarken och på Island ned till hafvet. Troligen flyttar honan bort långt före hanen, och ungfåglarna komma för sig senare mot hösten. Äggen äro ljust gråbruna—olivbruna med brun- svarta fläckar. Längd 27,5—28,5 mm., tjocklek 19,5—20,5 mm. 3 Underfam. Storsnäppor, Totaninae. Näsgropen sträc- ker sig efter nära hela öfvernäb- Näbbet vid ro- ten mjukt, mot spet- sen hårdt hos Tota- nus och Actitis. Båda sidotårna medelst en hud vid basen förenade med den mellersta. Hud- nog bet. vecket mellan intån och mellantån är dock ofta mycket litet, knappt märkbart (jämf. snäppor, brus- hanar och de vanliga långnäbborna). - Underfamiljen omfattar 35 arter, ofta fördelade på ända till 17 släkten. Fot af småspof 3/, (efter Catalogue of Birds). Öfversikt af släktena. I. Näbbet spetsigt med inböjda kanter. A. Näbbet längre än hufvudet; tarsen längre än mellantån med klo. Ving- spetsarna nå eller öfverskjuta stjärt- SPetsel oossse-ssssosscrssssnon-nn csn LOLANUS: B. Näbbet ungefär lika långt som hufvudet; tarsen ungfär lika lång som mellantån med klo. Stjärten öfverskjuter vingspetsarna -.-...--- II. Näbbet trubbigt och kanterna icke in- höjda. A. Näbbet rakt. a. Näbb kort, kortare än stjärten Machetes. b. Näbb långt, längre än stjärten Macrorhamphus. B. Näbbet mer eller mindre uppåtböjdt Limosa. CO, Näbbet nedåtböjdt.-------------------- Numenius. Actitis. Snäppsläktet, Totanus, Bechst. Snäpporna äro smärta, högbenta och långhal- sade fåglar, små eller knappast af medelstorlek. Näbbet smalt och spetsigt, något längre eller något kortare än tarsen. roten, smala och korta. Näsborrarna ligga nära näbb- Tarsen är naken högt öfver Baktån Hudvecket mellan yttertån och hälleden. ”Tårna äro långa och spensliga. jämförelsevis svag. mellantån stort, det mellan den senare och inner- tån mycket litet. Vingarna af medellängd, spetsiga, 1:sta handpennan längst. Handpennornas spolar raka och kraftiga, armpennornas böjda och svagare. ot Stjärten tämligen kort. Dräkten är enkel af grått, brunt, svart och hvitt, tätt åtsittande och jämförelse- vis gles. Snäpporna uppehålla sig mest vid kärr och sumpmarker, de vada gärna och kunna äfven simma, ehuru flertalet ytterst sällan begagnar sig däraf. De flyga snabbt och högt och hafva skarpa, hviss- lande läten, som äro mycket olika hos de skilda arterna. Snäpporna lefva i engifte, och hanen visar oftast mer ömhet mot ungarna och stannar längre - kvar hos dem än honan. Under flyttningstiderna och vintern förena de sig till små sällskap, men arterna blanda sig sällan med hvarandra, med undantag af gluttsnäppan och svartsnäppan, som ofta träffas till- sammans. De flytta alla mycket tidigt samt följa därvid uteslutande kusterna åt. Släktet uppdelas numera ofta i flera, i det att endast svartsnäppan och rödbenan bibehållas inom släktet Totanus, som då kännetecknas af att näbbet är rakt och tarsen når minst halfannan gång mel- lantåns längd. Skogssnäppan anses däremot tillsam- mans med ett par utländska former bilda ett släkte, Helodromas, utmärkt genom rakt näbb och genom att tarsen är endast obetydligt längre än mellantån med klo. Gluttsnäppan bildar ensam ett tredje släkte, Glottis, som wutmärkes af sitt uppåtböjda, långa näbb och sina långa tarser. Grönbenan bildar slutligen ett släkte för sig, Rhyacophilus, utmärkt af sitt jämförelsevis korta näbb, som i motsats till alla de andras ej är längre än mellantån med klo. Öfversikt af arterna. I. Niäbbet rakt. A. Näbbet längre än tarsen. 1]. Stjärttäckarna med hvita och svart- bruna. tvärband -----------eo--------- J- fUSCUS. 2. Stjärltäckarna hvita, ofläckade ..- T. ochropus. B. Näbbet kortare än tarsen. i 1. De yttre armpennorna 1 yttre hälf- 10V INNAN) sober sasson sne soo0msnan. 26 CI 2. De yttre armpennorna af samma färg som! de Öfliga -----------g--------------- T. glarcola. II. Näbbet uppåtböjdt ------------------------------ JL. lottis. Svartsnäppan, Totanus fuscus, (1L.) (Tafla 45, fig. 4, sommardr., fig. 5, ungfågel). Namn: Svartgrå snäppa, Harlekinsnäppa, Strandryttare (Sundevall). Norska: Sortgraa Sneppe, Vaskjaeld, Kvikketjeld. Danska: Sortegraa Klire, Sortsneppe, Harlekinsneppe, Stor Rödben. Finska: Musta vikla, Musta-tiutti. Tapska: Rivikt, Cip- castak (Muon.); Cappis-tavéu (Utsj.). Ofvan hvita fläckar. sotsvart med mer eller mindre täta, Bakryggen hvit. Öfre stjärttäckarna svart- och hvitrandiga. Stjärten gråsvart med grå- hvita tvärband, som äro tydligast på sidopennorna. Handpennorna brunsvarta, den första med hvit spole, de innersta handpennorna och armpennorna hvitspräckliga, täckfjädrarna grå, de undre hvit- Hufvud, hals och undre kroppsdelar sot- svarta, undergumpen hvitfläckig, de undre stjärt- aktiga. täckarna med hvita tvärband, magen stundom med glesa, hvita tvärband, ögonlocken hvitkantade. Honan är ofta mer hvitfläckig än hanen. Om vintern ofvan ofläckad, grå med brun an- strykning och hvit bakrygg. Vingar och stjärt som Öfver ögat ett hvitt streck och Under hvit, sidorna med grå om sommaren. ögonlocken hvita. fläckar. Iris mörkbrun, näbb svartaktigt, det undre vid roten rödt. ket mörkröda, underbenet högst upp och hälleden Längd 325—341 Ben och fötter om sommaren myc- röda, om vintern ljusare röda. mm. Vingen 163—174 mm. Ungfåglarnas dräkt påminner om de gamlas om vintern, men är ofvan mörkare med hvitaktiga fläckar i fjäderkanterna. Strupen är hvit, men öfriga undre delar tätt fläckiga och tvärstrimmiga af grå- brunt. Dunungen: ofvan med svartbruna längsband på ljust brungrå botten. En smal, svartbrun strimma från näbbroten till den svartbruna hjässan och en annan genom ögat mot nacken. Under hvitgrå. Denna gamla världen norr om polcirkeln samt tillbringar snäppa förekommer som häckfågel i vintern vid Medelhafvet, i norra Afrika samt i In- Kina. Lapplands skogsmyrar, men är där, t. ex. vid Kare- Under vårflyttningen träffas hon mycket sällan i Sverige; dien och I Sverige häckar hon endast på suando, ej synnerligen sällsynt (Kinberg). troligen uppehåller hon sig då ej alls i landets södra Vi ha ej så sällan nattetid i maj månad hört hennes välkända lockton ljuda från höjden såväl öfver Upsala som i Vestergötland och på Öland, och i Jämtland är hon skjuten i maj (Sundström). Under höststräcket är hon ej alls sällsynt, och då hör man henne mycket ofta nattetid öfver Upsala och på Öland. Hon är ett par gånger iakttagen på Gotland (Kolmodin), och i Skåne äro ungfåglarna ej sällsynta (Kinberg). Äfven i Värmland vid Venern (Kinberg) samt i Bohuslän och vid Göteborg iakttagas isynnerhet ungfåglar höstetid (Malm, Sundström, Kolthoff). I Norge är hon ej med visshet funnen häckande, delar, och hon flyttar om nätterna. ehuru hon tvifvelsutan bygger åtminstone i Finn- 206 markens inre skogbeväxta delar, t. ex. 1 Sydvaranger. Under vårsträcket är hon ej med säkerhet iakttagen, och under höstflyttningen i aug.—nov. är hon en- dast då och då anträffad utefter kusten ända ned till Jederen samt en gång i det inre af landet (Gud- brandsdalen). Ungfåglar besöka årligen på eftersom- maren Finnmarkens kuster (Collett 1894). I Fin- lands lappmarker, Muonio, Enare, Imandra, är hon allmän, likaså i Pudasjärvi. Hennes sydligaste häck-- platser äro funna i Suonenjoki i Savolax (62? 30"). Under flyttningstiden är hon iakttagen dels om hösten på Kolahalföns kuster (Ponoi, Svatoj-nos), dels ej sällan i södra Finland, såväl om våren som på eftersommaren och om hösten (Palmén). Svartsnäppan är kanske den, som tidigast af alla lämnar häckplatserna. Sålunda infinna de gamla fåglarna sig på Öland under fullt höststräck redan första veckan af juli och sträcka sedan fåtaligt — man ser några få nästan dagligen — hela juli. I början af augusti anlända ungfåglarna och sträcka sedan talrikt till midten af september, hvarefter en- dast en och annan visar sig. De gamla äro ytterst skygga, flytta nästan alltid ensamma eller i sällskap med gluttsnäppan och sträcka högt upp 1 luften. Ungfåglarna däremot uppträda 1 små flockar, ofta så tätt tillsammans, att man i ett skott kan fälla flera. I motsats till de gamla äro de föga skygga. På Öland hålla de gärna till i träsk, som äro rika på spigg, en af svartsnäppan omtyckt föda. För att fånga denna vada eller simma de omkring 1 träsken. Svartsnäppan rör sig härvid ledigt som en simfågel. Hon förtär dessutom skalbaggar och larver. Till häckplats väljer svartsnäppan en helst i furuskogen belägen myr. Honan är där vida skyg- gare än hanen, och det är sannolikt, att hon läm- nar häckplatsen och ungarna före hanen; åtminstone infinner hon sig i regel först på höstflyttningen. Hanen är vid boet mycket närgången, lägger där bort sin skygghet och flyger tätt omkring fridstö- raren. Han sätter sig därvid ofta i en trädtopp. Om våren skall han låta höra ett läte, som Pal- »tjo-i-o tjoi-o», »sång» under parningstiden. Hennes vanliga lockton, som hon äfven låter höra, mén återger med således något liknande grönbenans när hon oroas vid boet, är ett lätt igenkännligt, skarpt »juitt> eller »tjuitt». Sina 4 ägg lägger svartsnäppan på en tufva i kärret. De äro ljust olivbruna med mörkbruna fläckar, som kring tjockändan äro stora, ofta sam- manflytande. Längd 41—49 mm., tjocklek 31— 34 mm. Skogssnäppan, ZTotanus ochropus, (L.) (Tafla 45, fig.7). Namn: Gropsnäppa, Gråbent snäppa; Gråbena (Malm); Gropsvala, Enkel beckasin; Mavipa, Hors- gök (Smål.). Norska: Graabenet Sneppe. Danska: Graabenet Klire, Svalesneppe, Svaleklire, Sort eller Hvidprikket Tinksmed. Finska: Harmaajalka-vikla, Mustasvipi-vikla. Sommardräkt: ofvan mörkbrun, på ryggen med svag grön metallglans och glesa, små, hvita fläckar, som på hals och hufvud äro tätare och längre. Bak- rygg och öfre stjärttäckare hvita, stjärten vid roten hvit, utåt med omväxlande hvita och svarta tvär- band. Vingpennorna mörkbruna med mörka spolar, undre vingtäckare mörkbruna med smala, hvita Från näbbroten till ögat ett hvitt band, strupen hvit, hals och bröst med täta, längsgående, gråbruna fläckar, som på bröstets sidor flyta till- Buk och undre stjärttäckare hvita (jäm- tvärband. sammans. för grönbenan). Könen lika. Om vintern äro huf- vud och hals baktill mörkt gråbruna utan fläckar samt rygg och skuldror nästan ofläckade. Iris brun. Näbb svart, det undre vid roten stötande i rödt. Ben mörkgrå. Längd 236—253, vingen 136 —157 mm. Ungen har hufvud och halsrygg nästan ofläc- kade. Ryggen är tätt beströdd med små, brunhvita fläckar och saknar egentlig metallglans. Dunungen: ofvan gråbrun med längsgående svarta fläckar och band, hvaraf ett på hjässan, ett från näbbroten genom ögonen och ett bredt längs ryggen. Under hvitaktig. Stjärtdunen långa. Skogssnäppan är som häckfågel utbredd öfver mellersta och en del af norra Europa samt österut genom norra Asien ända till Japan. Mot norden går hon i Skandinavien upp till polcirkeln och i Asien till Amurlandet. Om vintern besöker hon Afrika och Indien. I Nordamerika ersättes hon af en närstående art. I Sverige är hon rätt allmän och finnes spridd i barrskogarna från Skåne norrut. Hennes nordgräns torde ej vara fastställd i Sverige, med säkerhet är hon fälld i Jämtland och vid Sunds- vall (Sundström). från Småland till Värmland och Uppland. I Norge Vanligast ha vi funnit henne synes hon vara mindre vanlig, men förekommer i dess skogsbygder, troligen häckande upp till Nord- land (Namdalen). Vestlandet besökes endast under sträcket (Collett). Hon häckar på fjällen öfver träd- gränsen, t. ex. vid Fokstuen på Dovre. I Finland är hon jämförelsevis sällsynt och funnen bosatt upp till Maaninga och Viitasaari i norra Savolax samt i Satakunda, t. ex. vid Luvia och Tyrvis(Mela). I Dan- mark förekommer hon under flyttningarna, men är endast i ett fåtal fall funnen under omständigheter BI som tyda på att hon häckat, t. ex. på Oddesmossen på Möen och vid Dronninglund i Vendsyssel samt i Thy (norra Jylland) (Collin). Till Vestergötland och Uppland ankommer skogs- snäppan vanligen mot slutet af april, somliga år dock mycket tidigare. Således kom hon 1894 till Upsala redan den 6 april. De gamla fåglarna sträcka öfver Öland söderut så tidigt som första veckan i juli månad, och den 8 juli ha vi träffat ungfåglar på flyttning där. De voro dock så späda, att de ännu buro dun kvar i nacken. Från slutet af juli sträcka ungfåglarna talrikt till i midten af augusti, hvarefter de aftaga i antal till slutet af sistnämnda månad. De gamla fåglarna komma all- tid ensamma och äro öfverhufvud på sträcket myc- ket fåtaliga. Ungfåglarna flytta enstaka eller 3—4 tillsammans. Under sträcket flyga de högt, men hvila öfver vid dammar, diken o. d. eller på den gyttjiga hafsstranden. Skogssnäppan har hos oss sitt hem vid små träsk inne i barrskogarna, och där lägger hon sina ägg i bon, som tillhört trastar, dufvor eller andra, i träden byggande fåglar. En gång ha vi funnit det på taket af ett ekorrbo, en gång på en hög tufva i kärret. Talltrastens hårda, murade bo bru- kar hon inuti kläda med något mossa eller dylikt. Från nästet gör hon ofta utflykter till på födoämnen rika ställen. Så besöker hon gärna små vatten- gropar, hvari hon fångar insekter. Hennes flykt är mycket lätt och behaglig och, när hon är upp: skrämd, vanligen rätt hög. Hon har då med sin mörka ofvansida samt sin hvita buk och öfvergump en viss likhet med en svala (jämför Sundevalls namn »gropsvala»). Om våren hör man ofta öfver skogen hennes egendomliga parningsskrik, som kan återges med »titilui, titilui, titilui»: »liten lefver än, liten lef- ver än», såsom vidskepligt folk vid Billingen for- dom öfversatte det, i tanke att någon bortbyting var lätets upphof. När man nalkas hennes bo, skriker hon »tepp tepp tepp», än slående täta lof- var kring fridstöraren, än sättande sig i närstående träd. Under höstflyttningen har hon ett helt annat läte, som kan återges med »tuitt vitt vitt, tuitt vitt vitt», skarpt och hastigt upprepadt. Båda mensamt, men hanen visar största oron, när man makarna rufva och vårda ungarna ge- nalkas de små. Och när ungarna börja blifva full- vuxna, flyttar vanligen honan, medan hanen stannar kvar, tills de kunna flyga, hvarefter äfven han ger sig af söderut. Äggen äro vanligen nylagda om- kring den 20—25 maj, och redan i början af juli kunna ungarna i allmänhet flyga. Aggen äro grå- hvita, mycket ljust gröna eller någon enda gång brungula, med små mörkbruna fläckar; deras längd = är 38—41 mm. och tjocklek 27—29,5 mm. Rödbenan, FTotanus calidris, sommardräkt, fig. (L.)+ (Tafla 45, fig. 2, 3, ungfågel). Syn. Totanus totanus, (L.) (?) Namn: Rödbent snäppa; Tolk+ (ÖN, Gotl); Stolk, Stulk (Gotl.); Vestolk, Tjuf, Gruul, Nora- pjuka (Kalmar 1); Tyll, Tylla (Stockholms skärg.); Klöfjefågel (Jämtl.). Norska: Rödbenet Sneppe, Graakjeld, Kviketjeld, Rödstilk, Stilk. Danska: Röd- ben, Rödbenklire; Tjalder (Limfjorden); Tamsens- fovl (Thy); Blire (Endelave); Tolk (Bornholm). Feer- öarna och Island: Stelkur. Finska: Punajalkavikla. Sommardräkt: ofvan brungrå med svarta längd- streck och tvärstrimmor. Bakrygg och öfre stjärt- täckare hvita. Stjärten mer eller mindre rent hvit med tvärband. svarta, den första med hvit spole, de inre starkt svartaktiga Handpennorna brun- hvitspräckliga, armpennorna hvita (se fig. 3 tafl. 45), de innersta delvis bruna; de hvita armpennorna sy- nas under flykten på långt håll. Undre vingtäckare hvitgrå. Under hvit med täta, mörkbruna längd- och tvärstreck, som bakåt äro glesare. Om vintern ofvan jämnt askgrå utan några fläckar, vingtäckare med hvita kanter; under hvit med få och små, bruna fläckar. Om hösten börja Iris Näbb från roten till midten rödt, i spetsen Längd 270—290 vinterdräktens grå fjädrar att sticka fram. brun. svart, ben och fötter högröda. Vingen 150—167 mm. Ungen är ofvan mörkbrun med gulgrå fläckar i fjäderkanterna, bröstet med täta, oskarpa fläckar, buken hvit. mm. Eljest lik de gamla. Dunungen: ofvan rostgrå med talrika längsgående, + Af misstag är Rödbenan å tafla 45 benämnd Totanus totanus, hvilket härmed rättas. ++ Beträffande rödbenans ofta anförda namn tolk, som af många fågelkännare förbundits med hennes högljudda var- ningsrop: hon skulle för andra fåglar »tolka» faran (jämför Nilsson II, s. 151), torde följande ur ett bref från docenten E. Lidén vara af intresse. Efter att ha framhållit, att nam- nen stolk eller stulk, stilk eler stelk och stelkur äro olika former af samma ord, betydande stjälk, skaft och syftande på fågelns långa och i ögonen fallande ben (jämför rödstilk, röd- bena), säger han: »Hvad slutligen biformen tolk, som har en mycket ringa utbredning, angår, så är den utan tvifvel ej ur- sprunglig i förhållande till stolk, som i olika former tillhör hela det nordiska språkområdet. Rimligast synes det mig, att det en s. k. subtraktionsbildning, d.v.s. har förlorat s genom oriktigt afdelande af med stolk sammansatta namn, hvilkas första led slutat på s. Den redan af Linné före- slagna sammanställningen med vårt vanliga ord tolk (jämf. Strepsilas interpres) är ur betydelsens synpunkt ganska orimlig.» är 208 svartaktiga band, af hvilka det längs ryggens midt ofta är störst. Under hvitaktig, stundom med rost- färgad anstrykning. ; Rödbenan finnes allmänt längs alla Europas hafskuster samt i Asien söder om 55? N. Br. ända till Japan. Vintern tillbringar hon i Afrika och södra Asien. I södra Sverige torde hon förutom på öarna i Venern och holmar i Mälaren, där hon sparsamt häckar, samt vid några kärr och sjöar på Gotland och Öland, i Skåne och i Småland (t. ex. vid Vidöstern enligt bref af Edv. Wibeck)+ hufvud- sakligen vara bosatt endast vid kusterna, men är I Bohuslän är hon dock ej så vanlig som på ostkusten. Från hon där, snart sagdt öfverallt, allmän. Jämtland norrut åtminstone till Virijaur (Kinberg) är hon en allmän häckfågel i fjälltrakterna, och öfverskrider hon där trädgränsen. I Norge är hon allmän längs hela kusten samt förekommer äfven på fjällen. På Jederen, där hon är mycket vanlig, är hon funnen öfvervintrande ('”/, 1890, Collett). Hon finnes längs alla Finlands kuster och är företrädes- vis allmän vid den södra. Inåt landet är hon huf- vudsakligen funnen i de nordliga delarna (Palmén). I Danmark är hon en allmän häckfågel, isynnerhet på Jyllands vestkust, samt öfvervintrar stundom (Collin). Till Bohuslän ankommer hon i midten af april och flyttar bort i augusti. På södra Öland börjar höststräcket i midten af juli, och omkring den 1 augusti komma ungfåglarna. I augusti tar sträcket vanligen slut. Där rödbenan finnes allmänt, är hon ej noga med lokal. Helst uppsöker hon kärr med gräsbeväxta stränder, men häckar äfven på gräsbe- växta hedar och på bergiga holmar. När man nal- kas hennes häckplats, flyger hon, särskildt om hon har ungar, ängsligt skrikande »tju-tju», emot frid- störaren och kretsar kring honom, så länge han är i närheten. Hennes vanliga läte är »tju hu hu». Sina ägg lägger hon i en med några torra gräs- strån bäddad fördjupning på en gräsbeväxt tufva. De äro ljust ockragula eller grågula med svartbruna fläckar. Längd 44—49 mm., tjocklek 30—32 mm. Grönbenan, FTotanus glareola, (1..) (Tafla 45, fig. 8). Namn: Kärrsnäppa, Grönbent snäppa, Strand- löpare; Gråsnäppa (Värml); Stranddikta (Vester- norrl.). Norska: Grönbenet Sneppe. Danska: Tink- smed-klire, Tinksmed, Kjersneppe; Kynke (Vend- Finska: Liro, Vihreäjalka-vikla. Ucca-cavcu. syssel). Lapska: > Uppgifter (hos Kinberg), att hon skulle häcka vid Var- tofta i Vestergötland, vid Fyrisån samt på andra ställen i det inre Uppland, torde, då den ene af oss noga känner dessa lokaler, tills vidare kunna anses behöfva bestyrkas. Ofvan mörkbrun med täta, hvitaktiga fläckar, som på hufvud och hals bilda smala streck. Öfre stjärttäckarna hvita, stjärten hvit med mörkbruna tvärband. Vingpennorna svartbruna, den första med hvit spole, de inre handpennorna och armpennorna med smala, hvita kanter. Undre vingtäckare hvita med bruna fläckar. Från näbbroten öfver ögat ett bredt hvitt band, genom ögat ett brunsvart. Under hvit, halsen med undantag af strupen samt bröstet sidorna tätt beströdda med gråbruna fäckar. Undre stjärttäckarna med enstaka, Könen lika. och bruna fläckar (jämför skogssnäppan). Om äro öfversidans hvita och under- sidans mörka fläckar mindre. Iris mörkbrun. Näbb vintern svart, det undre vid roten grönaktigt. Ben och föt- ter gulaktigt gröna. Längd 208—233 mm. Vingen 118—132 mm. ; Ungfågeln har de ljusa fläckarna på öfversidan rostgula och fläckarna på bröstet otydliga. Dunungen: hjässan, ett band längs nacken och tre längs ryggen svarta. På hufvudets och kroppens Från näbbroten genom ögat en svart strimma. sidor svarta fläckar. Mellan de svarta banden och Under gråhvit. Grönbenan finnes som häckfågel öfver större fläckarna är fågeln rostgrå. delen af nordliga Europa samt österut till Taimyr- landet och Japan. I Sverige förekommer hon från och med Skåne öfver hela landet. I Uppland hafva vi dock ej funnit henne häckande, och i Bohuslän är hon tämligen sällsynt, hon flyttar ej regelbundet längs vestkusten. Ej heller tyckes hon häcka på Öland, men hon är vanlig på Gotland (Kolmodin). I Norge finnes hon allmänt, i synnerhet i de nordliga trak- terna ända upp till Ishafskusten. TI södra Norge är hon talrikast på högfjällen, där hon bygger kolonivis, men är mindre vanlig på låglandet. På vestkusten skall hon vara sällsynt (Collett). I Finland, särskildt i norra Finland, är hon näst drillsnäppan allmän- nast bland snäpporna, men hon häckar äfven i det inre samt, ehuru sällsynt, i södra Finland. På norra Kolahalfön är hon sällsynt, men vanlig i dess syd- vestra delar (Palmén). I Danmark förekommer hon häckande särskildt vid stora »hedemossarna» på Jylland (i Thy vid Seby, nära Randers m. fl. ställen). På Sjelland är hon sällsyntare (Collin). Grönbenan ankommer till Mälartrakten i regel de i midten af april, eller så snart kärr och sjöstränder äro isfria. På södra Öland synes redan i början af juli en och annan gammal fågel flyttande söderut, och i midten af månaden är sträcket i full gång. Ungfåglar äro funna vid Ölandg södra udde redan den 13 juli. Då grönbenan ej häckar på Öland, voro dessa, ehuru de ännu buro dun i nacken och på 09 halsen, säkerligen på flyttning söderut. I senare hälften af september är sträcket slut. Hon flyttar dels enstaka, dels i mindre flockar. Till häckplats väljer grönbenan sanka mossar och kärr, såväl på den. öppnare slättbygden som inne i skogen. Vid häckplatsen låter hanen, i det han liksom lekande flyger fram och åter, höra ett läte, som mycket erinrar om vissa delar af trädlärkans sång, och som man bäst återger med »lui, lui, lö». Grönbenans vanliga läte, som ljuder under sträcket, kan återges med »jiff-jiff, if». Sina ägg lägger grönbenan på någon gräsbeväxt tufva eller dylikt. torra grässtrån. Redet består endast af några Båda makarna rufva växelvis och lämna mycket ogärna äggen. Äfven ungarna vårda de gemensamt. Särskildt är hanen mycket djärf, om man närmar sig dem, och ropar då »tepp, tepp». Först när ungarna äro flygfärdiga, öfvergifvas de af föräldrarna, hvilka då genast börja flyttningen söderut. Äggen äro mycket ljust olivgröna, stundom stötande i gult och med bruna fläckar, alltid mörkare än skogs- snäppans. Längd 35—40 mm., tjocklek 25 —27 mm. Gluttsnäppan, Totanus glottis, (L..) (Tafla 45, fig. 6). Syn. Glottis linnéi, Malm, Glottis nebularius. Namn: Glutt. Norska: Glutsneppe. Danska: Grönbenet Klire, Hvidklire, Hvidsneppe, Glutsneppe; Damsneppe (Odense). Finska: Valkea Vikla, Vikla. Lapska: Stuora-caviu. Sommardräkt: ryggen svart—gråbrun med hvit- aktiga brämfläckar. Bakryggen hvit. Öfre stjärt- täckarna hvita med glesa, bruna tvärband. Stjärten hvit med bruna tvärband, de två mellersta pennorna med gråbrun anstrykning. Handpennorna svart- bruna, den första med hvit spole, de inre liksom armpennorna brungrå och med smala hvita kanter. Täckfjädrarna bruna med gråhvita kanter, de undre hvita med svartbruna tvärstreck. Hufvud, hals och bröst hvita med täta, svartbruna fläckar, kring ögat en hvit ring. Under hvit. Om vintern ofvan ljust askgrå, med hvita fjä- derkanter och innanför dessa en brun rand. Huf- vudet ofvan och halsryggen med streck. Under hvit. Om våren och hösten bär gluttsnäp- pan en öfvergångsdräkt mellan denna och den ofvan beskrifna sommardräkten. Könen lika. näbb svartaktigt, ben och fötter olivgröna. 342—565 mm. Vingen 183—193 mm. Ungfågeln : ofvan gråbrun med tämligen breda, hvita fjäderkanter. Hufvud och hals tätt streckade mörka Tris brun, Längd med brungrått, ett streck från näbbet till ögat, strupen i hela sin längd och de undre delarna hvita. 27 Dunungen: ofvan grå med rostfärgad anstryk- ning och svartaktiga längsband på ryggen och fläc- kar på sidorna. Hjässan svart, från näbbet till ögat ett matt, svart band. undre kroppsdelarna gråhvita. Pannan, hufvudets sidor och Gluttsnäppan häckar i gamla världens nordliga delar samt tillbringar vintern i Afrika, Indien och Australien. I Sverige häckar hon i fjälltrakterna, åtminstone ned till Jämtland. I Lappland är hon flerestädes tämligen allmän. Hon är funnen häckande på Gotland (Meves 1856, Kolmodin), men uppgiften, att hon häckar på Öland (Kinberg), är högst sanno- likt oriktig och föranledd af, att nyss flygfärdiga ungar anträffats 1 juli." flesta af landets högfjäll. I Norge häckar hon på de Hon är således talrik på Langfjällen med deras förgreningar och på Dovre. Tikaledes är hon talrik i landets arktiska delar, där hon häckar på de flesta myrar i närheten af floder, älfvar och sjöar (Collett). I Finland häckar hon till större antal blott i lappmarkerna och angränsande delar af Österbotten, men äfven, ehuru sällan, i mellersta delarna af landet och någon gång äfven i södra Finland (Palmén). hon vara allmän (Mela). I Danmark är hon isyn- nerhet under höstflyttningen ej sällsynt, äfven finnas äldre uppgifter om att hon skulle häckat där (Collin). Gluttsnäppan ankommer till Sverige i senare Hon iakttages då tämligen sällsynt. De gamla fåglarna börja regelbundet sträcka tillbaka öfver Öland redan omkring den 10—12 juli, och efter en månad är deras sträck öfver. I midten af juli träffas en eller annan ungfågel, ofta så späd, I Ladoga-Karelen skall hälften af maj. att man knappt kan tro, att han tillryggalagt den långa vägen från häckplatserna. Vi hafva dock på Ölands norra udde sett dessa unga fåglar komma sträckande norrifrån öfver hafvet. I regel anlända ungfåglarna dock ej före början af augusti. tember är deras flyttning, förbi. I sep- I juli och augusti flyttar gluttsnäppan allmänt äfven öfver Upsala, och vid sjön Temnaren i Uppland var hon flera år å rad mycket talrik i början af augusti. Vanligen hör man dock hennes välkända stämma endast nattetid. De gamla fåglarna fytta mest enstaka eller några få i sällskap, ungfåglarna däremot gärna i flock och flyga då ofta ordnade på en linie. På södra Öland synes gluttsnäppan ofta i likhet med svartsnäppan ifrigt fånga spigg. Med sin näbbspets krossar hon den lilla fiskens hufvud och sväljer ho- nom sedan hel. Gluttsnäppan är ytterst skygg och försiktig. Hon flyger snabbt och högt, och när hon blir uppskrämd + Säkerligen föranledes påståendet (Kolthoff enl. Kin- berg), att hon häckar vid Venern, af liknande orsak. 10 tar hon genast höjden. Hennes läte är en mycket skarp hvissling hastigt upprepad tre gånger: »ty ty ty». När ungfåglarna 1 flock, oafbrutet skrikande, flytta söderut högt i rymden, uppkommer ett egendomligt läte, ungefär som »lulululululu», som man ofta fun- nit svårförklarligt, och ljuder det utan uppehåll, så länge flocken är i hörhåll. Till häckplats väljer gluttsnäppan helst ett vid en sjö eller älf beläget kärr, detta må nu vara uppe I Sverige skall Sina stora ägg af ut- på fjällen eller nere 1 barrskogen. hon mest häcka i skogsträsk. Sd präglad päronform lägger hon på någon tufva i en De ljust ockragula med grå och: mörkbruna fläckar. med torra grässtrån bäddad fördjupning. äro Längd 42—53 mm., tjocklek 32—36 mm. Drillsnäppsläktet, Actitis, Boie. Drillsnäppsläktet står snäppsläktet mycket nära; det förenades förr därmed, och hvad som ofvan sagts om snäpporna gäller väsentligen äfven om drill- snäppan. Drillsnäpporna ba tarsen ungefär lika lång som mellantån med klo och underbenets nakna del rätt kort, ungefär af baktåns längd. Släktet omfattar endast en art. Drillsnäppan, Actitis hypoleucos, (L.) (Tafla 45, fig. 1). Syn. Totanus hypoleucos, Tringoides hypoleucos. Namn: Strandstrigel, Strickla; Strandstrek (Helsing1.); Strandstrita, Strandolle (Vesternorrl.); Strandkyl (Östergötl.); Strandkytare, Strandjägare, Strandjykla (Sörml.); Strandfela (Nerike); Ötjeteta (Vestmanl.); Tolkapiga (ÖL); Fisklita, Fiskelite (Bohusl.); Beckasin (Värml.); Strandpipare, Strand- vipa, Strandsittare. Norska: Strandsmipe, Strand- tite. Danska: Muddersneppe, Mudderktire, Stylle- pig, Virle. Finska: Rantasipi, Rantatilleri, Sipi. Lapska: LCibik (Muon.); Käddivirus (Utsj.). Ofvan brungrå, på ryggen med skillrande me- tallglans samt svarta streck och tvärställda fläckar, hvilka senare dock saknas på framryggen. Ving- täckfjädrarna med ytterst smala, hvitaktiga spets- kanter, vingpennorna mörkbruna, alla utom den första med en stor, hvit fläck i infanet, som till- tager i storlek inåt, så att de innersta armpennorna äro nästan helhvita. Undre vingtäckare hvita med gråbruna fläckar, armtäckarna helhvita. Stjärtens två mellersta pennor längre än de öfriga, af ryggens färg, dess sidopennor grå med hvita spetsar och osammanhängande, svarta tvärband, de yttersta blan- dade af hvitt och mörkbrunt. Halsens sidor af ryggens färg, strupen, halsen och bröstet hvita med små af långa, mörka fläckar; ögonlocken, ett streck öfver ögat och undre kroppsdelarna hvita. Könen äro lika. Tris mörkbrun. Näbbet mörkbrunt, vid roten dunkelt kött- Benen grå med grönaktig anstryk- ning. färgadt. Längd 190—210 mm. Vingen 103—112 mm. Ungarna likna de gamla, men hafva fjädrarna på öfre kroppsdelarna stötande i rostgult med tyd- liga, svarta tvärband. Dunungen: ofvan fint spräcklig af svart, brunt - Oftast går längs hufvud och rygg ett Från näbbroten genom ögat ett och grått. svartaktigt band. smalt, svart streck. På hufvudets och halsens sidor och under hvitaktig. Stjärtdunen mycket långa, sitta kvar ännu på den halfvuxna fågeln. Drillsnäppan finnes öfver hela Europa samt går österut ända till Kamtschatka. Vintern tillbringas i Sydafrika, Indien och Australien. I Sverige är hon allmännast af alla vadare och utbredd öfver hela lan- det, ehuru hon ingenstiädes förekommer i större mängd. I Norge är hon äfven allmän ända upp i nordligaste Finnmarken (Collett). öfver hela landet (Palmén). I Finland finnes hon likaså I Danmark däremot synes hon häcka ganska sparsamt (Collin). Drillsnäppan ankommer till Vestergötland och Uppland sista veckan af april, och de gamla fåg- larna flytta bort under senare hälften af juli och början af augusti. Ungfåglarna börja flyttningen omkring den 1 augusti. I september äro de fåtaliga, men en och annan ungfågel träffas ännu någon gång på sträcket långt in i oktober. träder fåtaligt lings kusterna, men flyttar spridd Drillsnäppan upp- öfver hela svenska fastlandet; aldrig visar hon sig i stora flockar. I hafsbandet trifs drillsnäppan ej, men i inre skärgården finnes hon, och inåt landet torde hon i Sverige ej saknas vid någon insjö eller älf med steniga stränder. Däremot häckar hon aldrig vid kärr. Hon synes ytterst lifligt springa omkring, oupphörligt vic- kande upp och ned med stjärten, äfven sätter hon Hon fly- vattenytan. Om sig ofta på lägre trädgrenar eller dylikt. ger nästan alltid längs våren flyger hon liksom på lek med dallrande vingir i halfcirklar ut öfver sjön och låter därunder höra sitt drillande parningsläte, som Palmén förträffligt åter- ger med »titterili-titterili-titterili». När hon är oro- lig eller vill varna maka eller ungar, låter hon höra ett lågt »tick», och hennes vanliga lockton är ett »Sil pip», Hon är vida snabbare i sina rörelser än andra snäppor och kan både simma och dyka. Vid dykningen använder hon vingarna. Drillsnäppan lefver af insekter, särskildt små Sina lägger hon på ett underlag af torra löf eller strån i strandskalbaggar och Phryganidlarver. 1 ägg 211 hädden. Aggen äro ljust ockragula — hvitgula med grå och bruna fläckar. lek: 20—28 mm. Längd 34—40 mm., tjock- Brushanesläktet, Machetes, Cuv. Näbbet kortare än tarsen, i själfva spetsen nå- got litet nedböjdt. nakna del når ungefär tarsens längd. Tarsen lång, och underbenets Tårna jäm- förelsevis långa. Innertån endast genom ett mycket litet veck förenad med mellantån. Vingarna af me- dellängd. Stjärten afsmalnande. Hanarna äro större än honorna och ega om våren en särskild bröstsköld af fjädrar. Släktet har endast en art. Brushanen, Machetes pugnax, (L.) (Tala 46, fig. 1, 2 & 3, IS 1 vårdräkt, fig. 4, SA i höstdräkt, fig. 5, ungfågel, fig. 6, O). Syn. Plilomachus pugnax, Pavoncella pugnax. Namn: Lurfhals (Helsingl.); Uvära (ÖL); Purrhyns (Gotl.); Hasselorre (Vestergötl.). Norska: Brushane. Danska: Brushane; Egholmskok (ZBrö); Bruskop, Munk (Amrom); Bruskol (Endelave, Thy). Finska: Suokulainen, Suokukko, Bantakukhko, Tok- kimus. Lapska: Ravgus. Hanen i vårdräkt med en bred krage öfver kortare dylik öfver nacken, bildad af Kragens färg varierar i hög grad, bröstet och förlängda fjädrar. men bröstkragen är vanligen af olika färg med nackkragen; den förra exempelvis svartblå, den se- nare rödbrun eller grå eller ock tvärtom, eller äro båda fläckiga; med ett ord, man finner under fort- plantningstiden knappast två fullt likafärgade hanar.é Ryggen är antingen svart, spräcklig af svart och hvitt eller svart och rostgult, oftast med ett violett metallskimmer på det svarta. Öfvergumpen grå- aktig. Vingpennorna svartaktiga med ljusa spolar. Arnmpennorna grå med ljusa kanter. Stjärtpennorna gråbruna, de mellersta med hvitaktiga eller rödbruna fläckar och tvärband. Bröst svart och hvitt, mage, undergump och undre vingtäckare hvita. Hufvudets sidor mer eller mindre täckta af gula vårtor. Kragwna utväxa i maj och fällas vanligen i början af juli, då äfven ansiktsvårtorna försvinna. Den gamle hanen liknar, sedan kragen ir fälld, Han är kanter, hals och bröst gråbruna med svarta fläckar honan. ofvan svart med rostgrå fjäder- eller svarta med grå fjäderkanter, undre kropps- delarna för öfrigt hvita. Iris brun. Näbb brun- 2 I »Uatalogue of Birds», B. 24, har R. B. Sharpe, med ledning al Brillish museums rika malerial, sökt urskilja fem typer af hanar med enfärgade sköldar och bio af hanar med någon grund fördjupning ett par meter från strand- | bandade sköldar, aktigt. Fötterna variera till färgen, men äro van- Längd & 317— 334, 9 250—260 Vingen I 177—192, 9 148—157 mm. Ungfågeln är ofvan svart med breda, rostfärgade fjäderkanter, hufvud, hals, bröst och sidor rostgula ligen gulaktiga. mm. eller rostgrå, strupen och hufvudets sidor ofta med hvit inblandning och hufvudet ofvan med små, svarta fläckar. Under hvit. Näbb och fötter svart- bruna. af rostbrunt och På hjässan bilda de svarta fläckarna längsband. Under- Dunungen: ofvan fläckig svart med tätt stående, hvitgula dunspetsar. sidan samt hufvudets sidor och pannan hvitgrå med rostfärgad anstrykning. Vid munviken samt från näbbroten mot hjässan och genom ögonen gå svarta strimmor. Brushanen bebor mellersta och norra Europa samt Asien till Kamtschatka. Mot norden går han i Skandinavien ända upp till Ishafskusten. Vinter- tid finnes han i Afrika och Indien. I Amerika är han tillfälligtvis träffad. I Sverige häckar han på passande lokaler från och med Skåne upp i de nord- ligaste lappmarkerna, således såväl på låglandet som uppe på högfjällen. I Skåne var han förr mycket vanlig, men skall på senare åren ha aftagit (Carlson). På Öland och Gotland är han ännu tämligen all- män, likaså i Vestergötland på några få passande lokaler, såsom vid Hornborgasjön. I Uppland, lik- som i de flesta af mellersta Sveriges landskap, är han sällsynt eller saknas under häckningstiden. Äfven i Norge är han utbredd öfver hela landet, men finnes i de sydöstra delarna hufvudsakligast på högfjällen. Norr om polcirkeln äfvensom på Jeederen häckar han nere vid hafvets nivå (Collett). I Finland är han allmännast i de nordliga delarna af landet, men häckar på sina håll äfven i de södra, till antal (Palmén). I Danmark häckar brushanen allmännast längs Jyllands vestra kust, t. ex. vid Skjern, vidare på Kareholm i Ran- dersfjorden och på Törring och Uldum mossar i syd- östra Jylland, på Lesö och Endelave i Kattegat, på en del öar i Stora Bält, såsom Musholm, Omö, Agersö, på Möen, på flera holmar mellan Fyen och rö. Äfven finnes han, ehuru sparsamt, på Born- holm (Collin). På Island är han funnen en gång (Faber), likaså på Feeröarna (””/, 1882, Lätken 1885). Brushanen kommer till Vestergötland vanligen omkring den 1 maj, till Danmark i senare hälften af april; hanen skall komma något tidigare än honan. ehuru mindre Under höstflyttningen, hvarvid Öland passeras under juli, äro de gamla fåglarna förvånande sällsynta. Ungfåglarna börja sträcka öfver södra Öland mot slutet af juli och fortsätta ända till mot slutet af 2 å 12 september. Under den sista hälften af augusti och den första af september komma de vanligen i stor mängd. Gräsbeväxta, sumpiga mader och träsk, helst sådana som stöta till någon insjö eller hafvet, äro brushanens tillhåll. När hanarna komma om våren, är deras prydliga krage ofta ännu ej ut- käraste bildad, men kragens långa fjädrar växa nu för- vånande hastigt, vårtorna på hufvudet svälla ut, och vanligen har fågeln redan en vecka efter an- komsten fått sin bröllopsdräkt fullt utvecklad, och då börja hanarna genast kämpa med hvarandra. Vid hvarje häckplats ha brushanarna sina bestämda lekställen, där de dagen igenom kämpa med hvar- andra, och dit de snart återvända, om de blifva skrämda. Härtill välja de vanligen en torr fläck i träsket, en liten backsluttning eller dylikt. Likt unga tuppar springa hanarna oupphörligt mot hvarandra, begagnande näbbet som spjut och kragarna som sköld. Härvid resa de upp bröst- tudelade nackkragens fjädrar. Märkeligt är att brushanen under hela leken är full- komligt stum. Äfven honorna besöka rätt ofta lek- Under det striderna mellan hanarna pågå som hetast, ser man emellanåt någon hona åtföljd af sin tillbedjare draga sig undan till en téte å téte, hvarpå hon vanligen återvänder till kärret, under det hanen ånyo går 1 striden. kragens och den platsen. Brushanen lefver i månggifte. Leken fortfar äfven sedan honorna börjat Först vid midsom- martiden sluta hanarna att strida, skiljas åt och Härunder föra de ett lif, som i mycket erinrar om beckasinernas. rufva, ja tills ungarna kläckts. fälla kragarna. De uppehålla sig bland högt gräs och trycka där. Så snart rugg- ningen är Ööfverstånden, ge de sig af på flyttning söderut. Brushanens föda utgöres af larver, små skal- Boet består endast af en med några torra grässtrån bäd- baggar och snäckor samt maskar och dylikt. dad fördjupning, hvari honan mot slutet af maj: lägger 4 ägg. Dessa äro olivbruna med brunaktiga fläckar. Längd 42--47, bredd 29—34 mm. Honan rufvar träget och låter nära nog gripa sig, förr än hon lämnar äggen. Om man nalkas hennes ungar, flyger hon med en säregen sväfvande flykt i kretsar kring fridstöraren, sättande sig på mar- kan mellan hvarje flykt. Härunder låter hon höra ett mycket svagt kurrande ljud, det enda läte brushanen eger. Hanen bekymrar sig hvarken om ägg eller ungar. Macrorhamphus, Leach. Näbbet längre än tarsen, 1 spetsen med talrika små gropar, liksom hos beckasinfåglarna, Fåror, som nå nära nog till spetsen, finnas på både under- och öfvernäbbet. Näsborrarna små, springlika, be- lägna nära näbbroten. Vingarna långa, spetsiga, den första pennan längst, de inre armpennorna för- Släktet samt omfattar två arter. längda. bebor Ostasien och Nordamerika Beckasinsnäppan, Macrorhamphus griseus, (Gmel). Syn. M. griseus, var. scolopaceus, (Say). Namn: Danska: Sneppeklire, Collin; Klire- sneppe; Rödbrystet Bekkasin-Klire, R. Olsen. Sommardräkt: ofvan svart med bruna fjäder- kanter. De stora vingtäckarna med hvita kanter. Vingpennor svartaktiga. Undre vingtäckare hvita med svarta fläckar. tvärfläckar. Under rödbrun, på bröst och hals med små runda, Öfvergump hvit med svartbruna Stjärten brunsvart med hvita tvärband. svarta fläckar, på sidor och undergump med svarta tvärband. Bukens midt hvit. Vinterdräkt: ofvan gråsvart, med smala, ljusa Öfvergumpen som om som- Bröstet och halsen ljust gråbruna. Buken hvit. Iris rödbrun. Näbb mörkt olivfärgadt. Fötter olivgula. Längd 254—280 mm. Vingen c:a j90 mm. kanter på vingtäckarna. maren. Macrorhamphus griseus häckar 1 Nordamerikas nordligaste trakter samt i nordöstra Sibirien, vinter- tid flyttande ända ned till Brasilien och Chili. I Europa är han upprepade gånger erhållen i Eng- land och äfven 1i ett fåtal fall i Frankrike. I norden är han endast funnen en gång, vid Manö ej långt från Ribe i vestra Jylland ('/, 1894, Winge 1895). Exemplaret var i sommardräkt. Till sitt lefnadssätt liknar arten, som är dag- fågel och besöker hafsstränderna, mer snäpporna än beckasinerna, med hyilka han förr ofta sammanförts. Långnäbbsläktet, Limosa, Briss. Långnäbborna ega ett mycket långt, mjukt, mer eller mindre uppåtböjdt näbb, som vid roten är groft samt så småningom afsmalnar mot den svagt tillplattade spetsen. Näsgropen räcker nästan till spetsen, men fåran längs undernäbbet når ej öfver mer än halfva näbblängden. Näbbet är längre än stjärten (jämför Macrorhamphus). Näsborrarna smala. 3enen äro höga, smala, och underbenet naket högt öfver hälleden. Vingarna tämligen långa och mycket spetsiga, 1:sta handpennan längst. Stjärten jäm- förelsevis kort och tvär. Fjäderbeklädnaden är tät & I Nilssons fauna 2:a upplagan var denna fågel upp- tagen med anledning af ett exemplar i Riksmuseum (Paij- kullska samlingen), som enligt etiketten skulle stamma från Lappland. Säkerligen föreligger här ett misstag. 13 och åtsittande, om sommaren öfvervägande roströd eller rostbrun, om vintern grå. Könen äro något I lik- het med fertalet snäppfåglar lefva de i engifte. olika hvarandra och honan större än hanen. Släktet anträffas öfver nästan hela jorden och omfattar 53 arter, af hvilka dock den grå långnäbban numera vanligen föres till ett eget släkte, Terekia, som ofta anses närmast släkt med drillsnäpporna. I norden finnas endast tre arter. Öfversikt af arterna. : I. -Innertån medelst en. mycket obetydlig hinna förenad med mellantån. A. Tarsen längre än '/, af den hoplagda VIT & CIA S sekt ke SEEDS B. Tarsen ungefär '/, 200050000990550adYc0 IG (ASTA af den hoplagda VILI 2 [Dre j ae RAS fare [sea eller ST Seka Äfven innertån medelst en tydlig hinna förbunden med mellantån..........sw:ssssssss DL. lapponica. il L cinerea. Rödspofven, Limosa aegocephala, (L.) (Tafla 47, fig. 9, 9 1 sommardräkt). Syn. Limosa melanura, Leisl., LD. limosa, (L.). Namn: Svartstjärtad långnäbba, Svartstjärtad rödspof; Tvärspof (Gotl.); Fåvitta (ÖL). Norska: Sorthalet Rödspove, Sorthalet Langnebbe. Danska: Sorthalet Kobbersneppe; Kobberhöne, RBödvitte (som- mardr.); Strandsneppe (vinterdr.); Stor Snippe (Thy). Island: Jaödraka, Jaödreki. kuovi. Finska: Mustapyrstö- Rygg och skuldror brunsvarta med rostbruna och rostgrå fläckar samt talrika inblandade brungrå fjädrar Öfver- Stjärten vid roten hvit, utåt svart med med svarta spolstreck. > Bakrygg svartbrun. gump hvit. smal, grå eller gråhvit spetskant. Handpennorna brun- svarta med hvita spolar, infanet och undersidan delvis hvita, 3—10:e handpennorna med utfanets basala hälft hvit. under flykten ett hvitt band öfver vingen. Vingtäckare Huf- vud och hals rostbruna---rostgula, hufvudet ofvan Armpennorna delvis hvita; häraf uppkommer brungrå med ljusare kanter, de undre hvita. och bakhalsen samt ett band från näbbet till ögat svartfläckiga. Bröst och sidor rostgula med glesa, bruna och grå tvärstreck. Mage och undre stjärt. täckare hvita med några få, gråbruna, tvärställda fläckar. färger och är större. Honan liknar hanen, men har mattare Om vintern ofvan brungrå med svartaktig bak- rygg och hvita öfre stjärttäckare. Vingar och stjärt Under hvit. Iris brun. Näbb gulbrunt, vid spetsen svart. Föt- som om sommaren. Framhalsen ljusgrå. ter gråsvarta. Längd I c:a 400, 9 445 mm. Vingen ca 230 mm, Ungfågeln är ofvan svartgrå med smala fjäder- Hufvud, rostgul anstrykning. kanter. hals, bröst och sidor grå med Strupe, mage och undergump hvita. Dunungen: ofvan matt rostgul med svartaktigz näbbroten gå svarta strimmor öfver Under gråhvit, på bröstet fläckar; från pannan samt till ögonen. med rostfärgad anstrykning. Den liknar mycket spofvarnas dunungar, men tårna äro mycket längre, mellantån med klo ungefär lika med tarsen, medan tarsen hos spofungarna är '/, längre (jämför s. 194 och 215 om tarsens beklädnad baktill). Rödspofven häckar inom nordliga och mellersta Europa, dock ej norr om polcirkeln, samt i Sudur- land på Island (Gröndal). Mot öster skall han gå till Obs floddal. Vintern tillbringas vid Medelhafvet och i norra Afrika samt i Indien och Australien. I Sverige var denna vackra fågel ännu på 1860- talet allmän på Öland och häckade äfven flerestädes på Gotland. På sista åren har han på Gotland blif- vit ytterst sällsynt, och äfven på Öland har han mycket aftagit i antal, emedan hans lämpligaste På mellersta Öland finnes han dock ännu ferestiädes (I. Råberg i bref). I häckplatser blifvit uppodlade. Norge är han funnen vid Fredrikshald (våren 1860, Collett)." Han är ej med säkerhet Finland, men finnes i sydliga Olonetz nära Swirs anträffad i mynning (Palmén). I Danmark häckar han på vestra Jylland, t. ex. vid Lönborggaard, vid Skjernå Under höst- sträcket förekommer han kring alla kusterna (Collin)- och på Tipperne i Ringkjöbingfjord. Till Öland skall rödspofven enligt befolkningens uppgift ankomma i början af maj, och 1 midten af maj plägar han redan ha ägg. Nykläckta ungar ha vi funnit den 13 juni. Höstflyttningen börjar i juli, så snart ungarna äro fullväxta. Äfven ungfåglarna flytta stundom redan vid denna tid enligt iakttagelser af den ene af oss. I början af augusti ha de samt- liga lämnat Öland. På gräsbeväxta ängar och myrar finner man rödspofven bosatt. 1869 var han på Öland ännu så allmän, att man träffade honom på alla lämpliga lokaler, t. o. m. i helt små träsk eller vid kanten af vattenpussar, som voro belägna alldeles intill landsvägen, där man såg fåglarna ifrigt skrikande flyga öfver hvarje resande, som körde förbi. De betedde sig härvid likt rödbenan, och likt snäpporna flögo de med framsträckt hals och hängande ben. = Däremot torde tvifvelsutan uppgiften om hans före- komst i Finnmarken vara felaktig (jämför Palmén 1873). "= En uppgift (efter Schrader, 1842), att rödspofven skulle vara funnen i finska lappmarken, är sannolikt oriktig (jämför Palmén 1873). BEE Båda makarna visade ungarna samma ömhet. Röd- spofvens pipande läte liknar rätt mycket vipans och torde närmast kunna återges med ett långdraget »kii-vitt» eller »vii-vitt». Möjligen skall hans öländ- ska namn »fåvitta» söka återge hans af allmogen väl kända läte. I en fördjupning på toppen af nå- gon tufva läggas hans 4 päronformiga ägg; de äro olivbruna med matta gråbruna fläckar. Längd 52 38 mm. — 59 mm., tjocklek 34 Myrspofven, Limosa lapponica, (1.) (Tafla 47, fig. 4, SF 1 sommardräkt). Syn. Limosa rufa, Briss. Namn: Roströd långnäbba; Egentlig rödspof, Smitt; Augustisnäppa, Kopparsnäppa (Skåne). Norska: Rödspove, Ruströd Langnebbe; Langneeb, Spuvje (Jederen). Danska: Rödbrun Kobbersneppe; Rödvitte (sommardr.); — Strandsneppe (vinterdr.); Lille Snippe (Thy). Finska: Punakuovi. Kydi. Lapska: Hane i sommardräkt: ofvan brunsvart med rödbruna, ofta starkt urblekta fläckar. Bakrygg och stjärttäckare hvita med svarta fläckar. Handpen- norna svarta, i infanet hvitfläckiga och med hvita åÅ spolar, armpennorna gråaktiga med hvita kanter och fläckar. grå med ljusa kanter, de undre hvita med svarta fläckar. Hufvudets sidor, halsen och undre kroppsdelarna Vingtäckfjädrarna svartbruna eller brun- Stjärten gråbrun med hvita tvärfläckar. roströda, ett band från näbbroten genom ögat samt halsryggen och bröstets sidor med smala, svartaktiga fläckar. Honan liknar ofvan hanen. Undersidan är däre- mot aldrig så rent och mörkt rödbrun, utan ljusare, ofta svartfläckig, stundom till större delen hvit, endast med litet rödbrunt på hals och bröst. Dock finnas honor med hela undersidan ljust rostfärgad. Om vintern äro båda könen ofvan brungrå med Under hvita. Näbb af växlande längd, i spetsen svartaktigt, vid roten röd- gulaktigt. Fötter svartaktiga. Längd I 325—545, Q 424—434 mm. Vingen I 201—208, 9 216— 231 mm. Ungfåglarna: ofvan svartbruna med rostgrå—gulgrå svartaktiga fläckar och spolstreck. Bröst och sidor mörkfläckiga. Iris brun. fjäderkanter. Bakrygg och öfre stjärttäckare hvita. Hals och bröst gulgrå med mörka spolstreck. Buk och undre stjärttäckare hvita. Under sin andra sommar bära ungfåglarna en dräkt, som står mellan den ofvan beskrifna och den utbildade dräkten (jämf. Collett 1881). sommar- Af dunungen ha vi ej sett annat än redan half- växta exemplar (jimf. Kinberg), men dessa antyda, att den verkliga dundräkten mycket liknar rödspof- vens. Myrspofven är en högnordisk fågel, som har sina häckplatser i det inre af. lappmarkerna och Vintern = till- bringar han kring Medelhafvet, i norra Afrika samt österut går åtminstone till Jenisej. i Indien. På Alaska, i Ostasien samt på Stilla haf- vets öar ned till Nya Zeeland ersättes han af en när- stående underart. I Sverige är han funnen häckande i Muonioniska, 1 Enontekis och vid Kyrö i Torneå lappmark. Vid Qvickjock skall han saknas (Kin- berg). I Norge är han aldrig med säkerhet funnen häckande, men bygger sannolikt bo i Finnmarkens inre delar. Han träffas sparsamt längs vestkusten under vårsträcket i april och maj samt talrikare I Fin- land häckar han i lappmarken (Kittilä och Enare) och besöker under flyttningstiden landets södra kust, under höststräcket i augusti och september. där han, ehuru sällsynt, är anträffad såväl i maj som i juli, september och, eget nog, i november (Palmén), samt Åland (P. Hj. Olsson i bref). Söder om Björneborg förekom han i sept. 1881 i skaror (Mela). I Danmark flyttningarna. ses han endast under Han skall i slutet af juli vara all- män i trakten af Odense samt på Jyllands vestkust (Collin). Myrspofvens flyttning mot norden synes i Sverige På vårsträcket är höststräcket i regel inträffa i midten af maj. Under flyttar han talrikt öfver Östersjön. han sällsynt i Sverige. åter De gamla fåg- larna komma under vissa år till södra Öland redan den 10-—-15 juli och sträcka till inemot slutet af augusti. Ungfåglarna börja komma i september och sträcka under hela månaden. I oktober träffas ännu Vid Gefle och på Gotland är han under flyttningarna, likasom vid Skånes Under höststräcket är han fåtaligt amn- träffad också i det inre af Sverige, såsom vid Öre- bro ("/, 1860), vid Vadstena (sept. 1879), vid Jön- köping (H. Nyqvist i bref), vid sjön Östen i norra Vestergötland (I. Kolthoff i bref) m. fl. ställen. I Bohuslän och vid Göteborg är han, ehuru sällsynt, en och annan. funnen östra kust. anträffad i september och oktober (Malm). Myrspofven fyger lätt, men ej särdeles fort. Under sträcket låter han ofta höra ett svagt »ruck, ruck, ruck», vid häckplatsen skriker han »tje vi». Äggen, som läggas på marken, äro ljusare eller mörkare olivbruna med bruna fläckar. Längd 51—54 mm., tjocklek 34—35 mm. 5 Grå långnäbban, Limosa cinerea, (Gäldenst.) (Tala 47, fig. 3). Ofvan grå med smala, längsgående, svarta fläc- kar. De inre skulderfjädrarna helsvarta, bildande band på hvar sida af ryggen. Vingarna brunsvarta, första pennan med hvit spole. Armpennorna och handtäckfjädrarna med hvita spetsar. Stjärten grå med mörkare fläckar längs pennornas kanter. Pamn- nan, hufvudets sidor samt halsen framtill gråhvita med mörkbruna spolfläckar. | rent hvita. Könen lika. Om hösten och vintern saknas det svarta på ryggen. gröna. Undre kroppsdelarna Iris svartgrå. Näbbet svart. Fötterna gul- Längd c:a 215 mm. Vingen c:a 135 mm. Denna lilla långnäbba förekommer talrikt i norra delen af Ryssland och Sibirien öster ut ända till Ochotska hafvet och Amurlandet. vintern besöka Kina, Indien, Australien och Afrika. I Finland är hon sålunda funnen nära Gamla Karleby (juli Hon skall om Någon gång förirrar hon sig vesterut. 1884), där hon möjligen äfven häckat." Hon uppehåller sig på sandiga, helst med pil- buskar beväxta flod- och sjöstränder och träffas ofta tillsammans med drillsnäppan, hvilken hon beträf- fande uppträdande, ägg och dundräkt skall likna. Spofsläktet, Numenius, Briss. Spofvarna ega ett nedåt bågböjdt näbb, som är längre än tarsen och endast i spetsen hårdt. Öfver- näbbet är något längre än det undre och trubbigt. Näsgropen når ”/, af näbbets längd. Benen långa och nakna till högt öfver hälleden. Tarserna äro framtill klädda med tvärplåtar, baktill med nät- likt delad hud. vid 205). andra. Tårna äro jämförelsevis korta och roten förenade genom hudveck (se fig. sid. Baktån är liten och fästad högre upp än de Vingarna äro tämligen stora och spetsiga, första handpennan längst, de inre än de yttre. Stjärten, af medelmåttig längd, af 12 pennor. och ha längre näbb. af brunt, svart och grått sammansatta dräkt armpennorna längre består Honorna äro större än ha- narna Spofvarna bära sin enkla, lika året om, och de rugga endast en gång årligen. Ungarna afvika dock i sin första fjäderdräkt något från de gamla. Spofvarna flyga särdeles bra och löpa snabbt på marken. De ega ett mycket skarpt, hvisslande läte. Spofvarna lefva i engifte, häcka ofta i spridda +» Medd. af Soc. pro Pauna et Flora fennica, hft 13, s. 197 0. 204. kolonier och lägga 4, fläckiga ägg. De lefva af in- sekter, larver och maskar, men äta äfven bär. Örversikt af arterna. I. Hjässan utan längsgående band N. arquatus. II. fjässan med ett längsgående rostgult band N. phaeopus. | 3 g 1 Storspofven, Namenjus arquatus, (L..) (Tafla 47, fig. 6). Namn: Spof, Spole, Vindspof, Vindspole, Vat- tenspole; Vasspool (ÖL); Spyel, Spjuling, Nolavirs- pligg (Helsingl.); Kovipa, Långnäbba, Tullare. Norska: Storspove, Helspove; (Jzederen). Danska: Stor Regnspove, Dobbeltspove, Helspove, Dobbelt Regnspove, Regnpiber, Östertut; Perhaln (ZBrö); Dobbelt Österfugl, Österlandsvibe, Pipösten; Regnsparv (Thy). Tangspegvi, Tann- Island: Spöi, Störi spöi. Finska: Iso kuovi, Iso kwiri; Suokwiri (Savolax). Spuvje Freröarna: Spöt. Ofvan brunsvart med breda, gulgrå fjäderkan- ter. Bakrygg och öfre stjärttäckare hvita med smala, svarta fläckar. Handpennorna svartbruna, de två första med ljusa spolar, de inre liksom äfven arm- pennorna med hvitaktiga, ofullständiga tvärband. Stjärten hvitgrå med svartbruna tvärband. Strupen hvitgrå. Hals, bröst och sidor ljust gulgrå med längsgående, svartbruna fläckar. Mage och undre stjärttäckare hvita med glesa, längsgående, svart- bruna fläckar. Könen lika till dräkten. Iris brun. Näbb mörkt hornfärgadt, det undre vid roten ljust. Fötter mörkt blyfärgade. Längd I 549—573, Q 630—640 mm. Vingen 290—325 Ungen har de mörka spolfläckarna på bröstet mm. smalare samt magen och undergumpen nästan ofläc- kade. Dunungen är gulgrå, ofvan med stora, svart- bruna fläckar. Hjässan svartbrun med ett smalt, gulgrått längsband. Storspofven förekommer som häckfågel i norra och mellersta Europa samt går österut till Baikal- Han öfvervintrar i Afrika och Indien. Till- fälligtvis anträffas Nordamerika. I Ost- asien ersättes han af en mycket närbesläktad art. sjön. han i 10 Sverige är han allmän från och med Skåne, Öland och Gotland åtminstone upp till något norr om Dalälfven samt är funnen häekande vid Sundsvall och är iakttagen i Jämtland (Sundström). Hans nordgräns i Sverige torde ej kunna anses definitivt fastställd. I Norge finnes han längs vestkusten åt- minstone upp till Alten (Collett) samt i Ostfinn- marken och på Stora Tamsö i Porsangerfjorden. I landets inre delar är han sällsyntare, men går på 16 fjällen upp i björkregionen. I Finland är stor- spofven på lämpliga lokaler tämligen allmän i lan- dets södra och mellersta delar samt finnes upp till Kajana, Pudasjärvi och vid Uleåborg. Enligt M. von Wright skall han finnas ända uppe vid Tengeliö i Öfver Torneå (66? 30' N. Br.) (Palmén). verket torde hans nordgräns ej heller i Finland vara fastställd. der flyttningen vår och höst, men skall äfven häcka I själfva I Danmark träffas han i synnerhet un- här och hvar på hedarna. På Bornholm saknas (Collin). På Island är gånger funnen. Storspofven ankommer till Sverige tidigt om han han endast ett par våren, till Skåne redan i slutet af mars, till Vester- götland och Uppland vanligen omkring den 4—10 april. I Norge är han ännu tidigare, sålunda iakt- tagen på Ji:ederen redan i mars och 1 Alten den 4 april. Han öfvervintrar stundom på Norges vestkust (Collett). tal, söderut förbi södra Öland redan i slutet af juni Honorna flytta, någon gång i stort an- De öfvergifva nämligen ungarna så snart När midten af juli komma, träffar man nästan aldrig månad. dessa äro 10-—-12 dagar gamla. hanarna i någon hona bland dem. Hanarnas förbiflyttning varar till midten af augusti. Då vidtager ungfågel- sträcket, som, under långsamt aftagande, kan spåras till mot slutet af september. På sträcket flyga spofvarna i regel i rad eller ock bildande s. k. snöplog. Storspofven bosätter sig på sumpiga ängar och mossar, ofta flera par i närheten af hvarandra. In- nam äggen lagts, företagas gärna utflykter till när- belägna åkerfält för att söka mask. Under parnings- tiden flyger hanen ofta liksom på lek upp i luften, härvid utstötande sitt skarpa »ta-yi, ta-yi», sänker sig så med orörliga eller dallrande vingar mot mar- Honan håller sig stilla, men man hör henne emellanåt ken under allt häftigare och tätare skrik. med ett skarpt, men långdraget »tla-yid» besvara hanens lock. Båda makarna rufva växelvis, men hanen synes alltid bekymra sig mera om äggen än honan. Nalkas man boet, flyger hon vanligen undan, medan hanen ifrigt skrikande fyger kring hesö- karen. När ungarna äro nyfödda, visar honan dem stundom mycken omsorg, men hennes ömhet för dem svalnar hastigt, och, som redan nämndt, flyttar hon från häckplatsen, när ungarna ännu äro helt späda, lämnande vården om dem åt maken. Krå- kor och roffåglar jagar han bort, så snart de visa sig 1 närheten, och stundom är han dagen igenom sysselsatt härmed. Han stannar hos ungarna tills de blifva flygfärdiga. Sina 4 ägg lägger storspofven i en fördjupning på toppen af någon hög tufva utan särskild bale, Äggen äro olivgrönaktiga med bruna fläckar. Längd 62—71 mm., tjocklek 44—49 mm. Småspofven, Numenius phaeopus, (1.) (Tafla 47, fig. 7). Namn: Väderspole, RBegnvipa (Bohusl.); Kvid- bonde. Norska: Smaaspov, Halvspove. Danska: Lille Regnspove, Middelspove, Mellemspove, Enkelt Regnspove, Enkelt Österfugl. Freröarna: Spegvi, Spot, Spoggvi. Island: Spöt, Litli spöt. Finska: Piemi kuovi, Pieni kuiri. Dapska: Kuskastak. Ofvan mörkt gråbrun, nästan svartbrun med ljusare, brungrå fjäderkanter. Bakrygg, öfvergump och stjärttäckare hvita med svartbruna fläckar. Huf- vudet ofvan mörkbrunt med ett mer eller mindre smalt, hvitgrått band längs midten. Handpennorna svartbruna, första pennan med hvitt skaft. Arm- pennorna gråbruna med hvita spetsar och fläckar i kanterna. Undre vingtäckare hvita med mörka tvär- band. De långa armhålsfjädrarna hvita med svarta tvärband. Stjärten gråbrun med ljusgrå tvärband. Hufvudets sidor samt hals, bröst och sidor hvitgrå med gråbruna fläckar. Strupen samt ett band öfver ögat hvitgrå. Magen och undergumpen hvita. Kö- nen lika. Iris brun. Näbb och fötter svartaktiga. Längd I 423—447, 20 460—495 mm. 239—265 mm. Ungfåglarna äro ofvan mer fläckiga. Bakryggen och öfriga stjärttäckare äro tätare fläckiga, och de långa fjädrarna i armhålet ha färre mörka tvärband eller äro t. o. m. helt hvita. Dunungen: hvitgrå eller ljust brungul. Från näbbroten går ett afbrutet, svartbrunt streck till pannan, där det delar sig i tvänne breda band, som i nacken förena sig till ett smalt, afbrutet streck. Från ögat till nacken ett svartbrunt streck. Ryggen med fläckar af samma färg. Småspofven bebor Europa och är anträffad på Grönland samt i vestra Asien; i Ostasien ersättes han af en mycket närstående underart, i Nordamerika af en annan art. Vintern tillbringar han i Medelhafsländer- na, Afrika och södra Asien. Småspofven väljer i regel nordligare boplatser än sin släkting storspofven. I Sverige häckar han sålunda endast i lappmarkerna, såsom vid Muonioniska, Karesuando, Jockmock (Kin- berg), Gellivara och Vilhelmina (Kolthoff), samt i fjäll- trakterna åtminstone ned till Jämtland (Kinberg, Sund- ström). I södra och mellersta Sverige är han ej bevis- ligen funnen häckande, och uppgifterna härom torde komma af hans tidiga höstflyttning. I Norge bebor han kusttrakterna från och med Jzderen norrut ända upp i Finnmarken (t. ex. vid Kautokeino, Kinberg), talrikast i Trondhjemstrakten, och häckar han mest på de något Vingen 217 Utom vid kusten förekommer han blott på få ställen, och egent- innanför kusten belägna ljungmarkerna. ligen endast på fjällen. Från Kristiania och upp till Dovre saknas han i det inre landet (Collett). I Fin- lands lappmarker förekommer han allmänt så långt skogen går; i norra och östra Finland ned till La- doga är han allmännare än storspofven, men i de sydvestra delarna af landet torde han sällan om någonsin häcka (Palmén). Danmark besökes blott under flyttningarna i maj, augusti och september, allmännast skall han träffas på hedar och öar efter Nordsjön. Enstaka individ stanna någon gång kvar så sent som till ”/,,. På Island är han allmän lik- som på Feeröarna (Collin). Småspofvens vårflyttning öfver mellersta Sverige varar från midten af april till i midten eller någon gång slutet af maj. Han är dock härunder tämligen sällsynt. I södra Norge synes vårsträcket infalla förr: i mars eller början af april; till Finnmarken kommer han dock ej före slutet af april eller början af maj (Collett). detta börjar mycket tidigt, vid Öland redan i mid- ten af juli. larna, och På höststräcket är han allmännare, och I midten af augusti komma ungfåg- de gamla aftaga i antal. samtidigt. in i september. Båda könen Ungfågelsträcket varar långt Småspofven uppträder under flytt- ningen aldrig i stort antal. synas flytta Äfven i det inre af landet, t. ex. i Uppland, hör man i augusti ej säl- lan hans skarpa, nästan gnäggande stämma uppifrån rymden. Han slår sig under flyttningen ofta tillsam- mans med storspofven, och ungfåglar komma van- ligen genast på lock, om man härmar dennes lock- ton. Under höststräcket förtär småspofven med för- kärlek de under denna årstid särskildt på Öland så allmänna gräshopporna. Äfven blåbär och kråkbär synes han skatta högt. Hans läte är en skarp, skrattande eller gnäggande hvissling, som höres myc- ket långt. Sin häckplats väljer småspofven hos oss före- trädesvis på Lapplands skogsmyrar. På Feeröarna häckar han i stort antal på gräsvallarna såväl nere i jämnhöjd med hafvet som uppe på fjällen. Båda makarna visa lika mycken ömhet mot sin afkomma. De flyga häftigt skrikande kring den som nalkas boet och sätta sig härunder ofta i trädtopparna. Troligen stanna båda kvar hos ungarna, tills dessa äro flygfärdiga. Äggen äro olivgröna med bruna fläckar. Längd 24—64 mm., tjocklek 37—43 mm. De läggas på marken. +" 1890 sköts en unge för året redan den 17 juli; han kom ensam norrifrån flygande öfver hafvet mot Ölands norra udde och bar ännu lämningar af dundriälkten. 28 4 Underfam. Skärfläckor, Recurvirostrinae. Näsgropen når ej öfver mer än halfva näbbets Detta är rakt eller starkt uppåtböjdt. Be- Underfamiljen omfattar 11 ar- längd. nen mycket långa. ter, fördelade på 3 släkten. Öfversikt af släktena. I. Baktå saknas. Tår nästan helt och hållet fria. Tarsen mer än dubbelt så lång som ka Hagel 1050 0by060 060 990080 05 NENLNS KEN Himantopus. II. Baktå finnes. Tår förenade genom en ur- ringad simhud. Tarsen ej mer än dub- belt så lång som mellantån med klo Recuwrvirostra. Styltlöparesläktet, Himantopus, Briss. Näbbet smalt, trindt och rakt. Benen utomor- dentligt långa och spensliga. Vingarna långa och smala. Stjärten kort. Styltlöparna omfatta 6 arter, som, med undan- de kallare länderna, bebo större delen af tag af jorden. Styltlöparen, Himantopus himantopus, (L.) (Tafla 47, fig. 2). Syn. Himantopus candidus, Bonn. Namn: Danska: Rödbenet Styltelöber. Hjässan och hufvudets sidor till ögat samt hals- Bak- Pannan, hufvudet, halsen ryggen svarta. Rygg och vingar grönsvarta. rygg hvit. Stjärt grå. framtill och på sidorna samt de undre kroppsdelarna hvita. Riktigt gamla hanar hafva hela hufvudet och halsen hvita. Honan liknar hanen, men det svarta mer grått och på ryggen svartbrunt. — Iris Näbb svartaktigt. Fötter och ben ljusröda. Längd c:a 330, vingen c:a 240 mm. på hufvud och hals är röd. Styltlöparen finnes på lämpliga platser i hela Afrika och i södra Europa. Österut går han till vestra Kina. Tillfälligtvis träffas han norrut ända till Danmark, där han är funnen »>for omtrent hun- drede Aar siden» på Christiansö vid Bornholm samt hösten 1825 på Lindholm vid Möen. Äfven säges han med säkerhet vara sedd vid Eliasminde (Odense- fjord) vintern 1864—565 (Collin)" samt sköts nära Ringkjöbing (okt. 1882) (Liätken 1885). Skärfläcksläktet, Recurvirostra, L. Skärfläckorna äro medelstora, spensliga fåglar, lätt igenkända på näbbets egendomliga form (se DS HD D En uppgift (Collin 1895), att styllöparen skulle ha erhållils hösten 1882 på Falster, har visat sig felaktig. 92 fig. 1, tafla 47). Det är plattadt, starkt uppåtböjdt, 1 spetsen ytterst tunnt och böjligt. Framtårna äro relativt korta, till hela sin längd förenade genom en djupt urringad simhud. Baktån liten, nästan rudi- mentär, och fästad högt öfver framtårnas plan. Vin- garna äro tämligen långa och spetsiga med första pennan längst. kort. är tät och åtsittande, svart och hvit. Stjärten Fjäderbeklädnaden Könen likna hvarandra, och ungfåglarna äro föga olika de äldre. De rugga endast en gång om året. Släktet är kosmopolitiskt. 4 arter äro kända. I Europa finnes endast en. Skärfläckan, Recurvirostra avocetta, L. fig. 1). Namn: Alfit (Gotl.). Norska: Klyde. Danska: Klyde, Brogeblit, Blitte, Hvidfugl, Skomager; Bit (Sylt); Branting, Selskjer (Thy); Strandskade (Limfj.). Finska: Avosetti. Hufvudet ofvan samt bakhalsen till något mer Ett bredt, svart band längs den hoplagda vingen samt ett dylikt längs Hancdpennorna svarta, de inre armpen- Fågeln (Tafla 47, än halfva sin längd svarta. skuldran. norna svartbruna med hvitaktiga spetsar. för öfrigt hvit. Könen lika. Iris brun. Näbb svart. Ben och fötter blyfärgade. Längd 419—457, vingen 215—228 mm. Ungfåglarna ha det svarta mer brunaktigt, och vingens svarta fjädrar med smala, grå kanter. Dunungen: ofvan ljusgrå, på rygg och hufvud med några få svarta fläckar. En smal, svart strimma från näbbroten till ögat. Under hvit. Skärfläckan häckar på tjänliga lokaler i meller- sta och södra Europa, Afrika och Asiens tempere- rade delar, mot öster till Mongoliet. I Sverige fin- nes hon numera endast på södra Öland, där hon förr, åtminstone tidtals, varit jämförelsevis talrik. Linné omnämner i sin Ölandsresa visserligen endast två exemplar, men anför hennes namn såsom brukadt af traktens folk, hvilket visar, att hon regelbundet fanns på orten. År 1867 uppskattade Meves antalet på Ölands sydspets häckande skärfläckor till högst 12—135 par. År 1869 åter häckade där minst 20 par. Under de sista åren har där endast visat sig ett och annat par — 1895 aldrig mer än tre individ samtidigt — som sannolikt ej häckat. I förra hälften af 1800-talet har skärfläckan äfven häckat på Gotland, på Närs- holm vid sydöstra kusten. Sedan 1850 har hon dock ej visat sig på ön (Kolmodin). Skärfläckan är under flyttningstiden anträffad några gånger vid Skånes kust. I Norge är hon med säkerhet funnen endast vid Fredriksstad 1840 och på Hedemarken 1846 (Collett). I Finland skall skärfläckan anträffats 219 bland annat på södra Åland; med säkerhet är hon skjuten i Nagu (1894, Olsson i bref). häckar hon flerestädes, såsom i Thy, på Tipperne i I Danmark Ringkjöbingfjorden, på Norderönnerna vid Lesö, på Vroi i Kallundborgfjorden, på Rödsand och Gedsör- odde, samt har tidigare häckat på Möen och på Saltholmen (Collin). Till Öland ankom skärfläckan i början af maj och flyttade bort i augusti. Ännu i början af sep- tember sågos någon gång ungfåglar kvar. Skärfläckan fordrar för sin trefnad långgrunda, På Öland höll hon till i en långgrund vik, där man såg henne dels sandiga hafs- eller sjöstränder. vada, dels simma på vattnet. Höst och vår samlades hon i flock och slog då ofta ned ute på hafsytan. Hon häc- kar i kolonier, och när någon besöker häckplatsen, Skärfläckan simmar bra och flyger lätt. flyga hanar och honor ängsligt skrikande kring frid- störaren. Hennes läte är ett högt, flöjtliknande, ofta upprepadt »kui kui» eller »plytt plytt». Skärfläckans ägg lades på Öland i gropar bland Kullarna innehöllo 2) 4 ägg, utomlands lära sådana med endast 3 ej vara hafstången utan särskild bale. sällsynta, och äfven 5 ägg i kullen skola förekomma; de äro olivbruna eller gulbruna, ofta grönaktiga med brunsvarta fläckar. Längd 46—-58 mm., tjocklek 30—595,5 mm. 5 Fam. Tranor, Gruidae. Näbb kraftigt, af hufvudets längd eller obetydligt längre. Näsgropen endast något Näsbor- rarna liggande jämförelsevis nära näbbets un- öfverskjutande halfva näbblängden. derkant och baktill omgifna af en hinna. Skalle af trana !/3. Beträffande näsborrarnas låga läge och den stora öppningen mellan öfver- och mellankäks- benen liknar tramornas hufvud såväl de spets- vingade vadarnas som sumphönsens (jämför vidstående figur med dem sid. 194 och 229). Alla dessa familjer bildade också Sundevalls Undernäbbet med en »svagnäbbade vadare». grund grop. De inre armpennorna något II längre än handpennorna, ofta omvandlade till Stjärten af 12 De skola rugga både vår och höst. plymer med frigjordt fan. pennor. Ungarna födas rikt dunklädda och kunna senast följa föräldrarna. 'Tranorna rugga en- dast Familjen omfattar 19 arter, ofta fördelade på ända till 9 släkten. om hösten. - Samtliga äro stora fåglar. Transläktet, Grus, Pall. Tranorna ha mycket höga och starka ben, nakna högt öfver hälleden. Tarserna framtill med tvär- plåtar. Mellantån är medelst ett hudveck förenad endast med yttertån. Innertån bär en kraftig, krökt klo, som sannolikt af alla arterna, med säkerhet af jungfrutranan, användes som vapen. Baktån är liten. 1:sta handpennan är ganska kort, 3:dje—4:de längst, alla 4 med inskuret infan. Könen likna hvarandra, men honan är något mindre. Under fortplantnings- tiden lefva tranorna parvis, men under flyttningarna och om vintern uppträda de i flockar. De äro yt- terst 'skygga och intelligenta, lifliga och muntra, samt anställa ofta riktiga danslekar, hoppande mot Särskildt lär jungfrutranan hålla talrikt besökta stora »dansfester». hvarandra med lustiga krumsprång. 5 Tranorna vistas på öppna fält och välja stora sum- piga mossar till häckplats. I luften röra de sig långsamt, men flyga mycket högt och uthålligt. De springa så fort, att en menniska ej kan följa dem. De hämta sin föda från såväl växt- som djurriket. I norden äro tvänne arter funna, hvaraf den ena dock endast är en tillfällig gäst. De lefva åtmin- stone i regel i engifte och lägga endast 2 ägg. Öfversikt af arterna. I. Fjädrarna vid örontrakten och nedre delen af framhalsen icke förlängda till tofsar ......... G. grus II. Fjädrarna vid örontrakten och nedre delen af framhalsen förlängda till tofsar ....eeee.e.-+ G. virgo. Tranan, Grus grus, (L.) (Tafla 48, fig. 4). Syn. Grus Bechst., G.-. Bechst., G-. Namn: Norska och danska: Trane. communis, cinercua, linnet, Malm. Feeröarna : Treåm. Finska: Kurki. DTapska: Kuorga. Ofvan askgrå med något brun inblandning. Hufvudet ofvan nästan naket, framtill svart, i nac- ken med en röd V-formad fläck. Nacken samt stru- pen och framhalgen till halfva dess längd gråsvarta. Hufvudets sidor bakom ögonen och ett par längs bakhalsen sammanlöpande band hvita. Vingpen- norna svarta, armpennorna vid roten grå. De större armtäckarna med infanets spets svart. De inre arm- pennorna bilda nedhängande grå plymer med svarta spetsar. HSidor och undre kroppsdelar askgrå. Kö- nen lika, men honan mindre. TIris röd. Näbb grönbrunt, undernäbbet vid roten köttfärgadt. Ben svartaktiga. Längd 1107—1175 mm. Vingen 564 —690 mm. Ungfågeln har rostgrått, fjäderklädt hufvud och enfärgadt grå hals. Ofvan med svarta spolstreck och rostgrå fjäderspetsar. Dunungen: ofvan rostbrun, under gulhvitaktig. Tranan bebor som häckfågel större delen af Europa, företrädesvis dess norra delar; huru långt mot öster hon går, är okändt, men i östra Sibirien ersättes hon af en mycket närstående art. Om vin- tern finnes hon i nordliga Afrika. I Sverige är tranan en rätt allmän fågel, som häckar här och där på lämpliga lokaler från östra Skåne upp till Muonioniska (Wolley enligt Dresser). norrländska skogsområdets mossar och myrar torde På det stora hon vara allmännast. I södra Norges skogstrakter förekommer hon tämligen talrikt och häckar på af- sides liggande myrar såväl 1 barrskogen som 1 björk- regionen på fjällen, ja på Hardangervidden vid 1300 m. höjd. Hon häckar upp till gränsen af Nordland men förekom- Nordmandslaagen på nära mer endast oregelmässigt och sparsamt norr om Trondhjem. ”Tillfälligtvis är hon några gånger fun- I Finland bygger hon på lämpliga lokaler öfver nästan hela landet samt lappmarken nen långt uppe i Finnmarken (Collett). undantagandes de sydvestra kusttrakterna norr om Muonio, Kittilä och Imandra. I Enare är hon dock funnen (Palmén; Mela). I Danmark erhålles hon numera endast un- der flyttningarna, men har förr häckat, t. ex. på Fabers tid vid Sorö (Collin) samt möjligen så sent som 1880 vid Saltbek vik på Sjelland (Reinhardt 1881). erhållen. På Feeröarna är hon åtminstone en gång Tranan plägade under många år ankomma till Vestgötaslätten omkring den 12 april, till Uppland någon dag senare. Till Skåne ankommer hon något förr och lär där stundom visa sig redan i slutet af mars; »tredje torsdagen i Tor (= mars) sätter tranan sin fot på Sveriges jor». Till Vestgötaslätten återkom hon på 1860-talet i stora skaror i september och drog bort därifrån i slutet af månaden eller i bör- jan af oktober, d. v. s. ungefär när sädgåsen och fjällvråken började infinna sig. Enstaka söderut flyttande tranor har dock den ene af oss iakttagit 20 såväl i juli (””/,) som i slutet af oktober, möjligen äro de förra sådana, som förlorat ägg eller ungar. Tranan har ett trumpetande läte, som höres vida omkring, ofta längre än fågeln kan skönjas. Det är starkast hos hanen (jämför inledningen amn- gående bröstbenets byggnad hos tranan och sång- Ungarnas läte, som de under flykten ofta låta höra, är pipande. Tranans föda utgöres af svanarna). växtämnen, särskildt bär af alla slag samt späda växtdelar äfvensom säd och dylikt. Därjämte hafva vi, förutom groft grus, i hennes mage funnit insekter, snäckor och andra animaliska ämnen. När tranorna komma om våren, slå de gärna till på odlade fält, där de plocka upp sådden. Först när kälen gått ur mossar och kärr, fördela de sig parvis på häckplatserna. Sitt bo lägger hon på en stor tufva i den svår- åtkomligaste delen af kärret, helst där hängfly gör platsen otillgänglig, stundom är det doldt bland små boet, smyga sig undan, ofta nedhukad och i skydd af buskar eller dylikt. videbuskar. När man nalkas söker tranan Men sedan ungarna kläckts, sökaren, dock närma de sig aldrig inom skotthåll. Ett af oss undersökt bo var ganska stort och bygdt Ett annat bo bestod endast af några starrstrån och videkvistar, af gamla halfruttna potatisstjälkar. lagda i krets kring de på marken liggande äggen. Äggen äro gulaktigt gråbruna eller ljusgrå med grön anstrykning och med bruna fläckar. Ett par gånger hafva vi funnit tranägg, som varit gråhvita utan fläckar. Längd 83,5—108,5 mm., tjocklek 59—76 mm. Jungfrutranan, Grus virgo, (L.) (Tafla 48, fig. 5). Syn. Anthropoides virgo. Namn: Numidisk trana, Nilss. frutrane. Danska: Jom- Hufvudet ofvan, halsryggens nedre del, öfver- Hufvu- dets sidor, halsen samt de förlängda bröstfjädrarna Undre ögonlocket och ett bakom ögat bör- jande band med långa, nedhängande hvita fjädrar. sidan och de undre kroppsdelarna askgrå. svarta. Vingpennorna mot spetsen svarta, vid basen grå. De inre armpennorna starkt förlängda, tillspetsade samt nedhängande öfver stjärten, men med samman- hängande fan. Iris röd. Näbb olivbrunt. 787—838 mm. Ungfågeln liknar den gamla, men har dunklare Stjärten grå, mot spetsen svartgrå. Ben svartaktiga. Längd Vingen 460—503 mm. färger, hufvud och hals äro enfärgadt gråaktiga med halsens främre del rundt om svart. Örontäckare och inre armpennor endast obetydligt förlängda. Jungfrutranan har sitt hem på norra Kinas, mellersta Asiens och sydöstra Europas stepper. Om vintern besöker hon Nordafrika och Indien. Någon enda gång förflyger hon sig långt utom sitt vanliga område. Således fälldes ett exemplar i Nerike (juni 1857, Nilsson) och ett annat vid Strömstad (maj 1874, Carlson). Till lefnadssättet lär jungfrutranan likna vår vanliga trana (jämför beträffande lekar sid. 219). ger sitt bo på tufvor i sumpiga myrar och lägger Liksom denna lefver hon i engifte, byg- ägg, äro mindre. två som till färgen likna vanliga tranans men 6 Fam. Hägrar, Ardeidae. I olikhet mot alla föregående vadarefåg- lar och i motsats mot sumphönsen, men i likhet med storkarna hafva hägrarna näsbor- rarna sittande högt upp och öppningen mellan öfver- och mellankäksbenen liten (jämf. fig. sid. 225 med dem sid. 194, 219 och sid. 229). Häraf = följer, att näsborrarna bli små, de omges ej af en mjuk hinna utan nedtill af en hård kant, upptill af ett litet, hårdt hud- veck. Storkar och hägrar bilda äfven till- sammans med en del närstående Sundevalls grupp »starknäbbade vadare». Det är emeller- tid i synnerhet foten med dess långa tår, som Höger fot af rördrom 2/3 jämte klon på höger mellantå !/,. utmärker hägrarna. Baktåns klo är större än mellantåns, som längs inkanten är tandad (jämför öfversikten sid. 176 och vidstående teckning). Deras fötter ega stor yttre likhet med tättingarnas, men baktåns sena är ej fri som hos dessa (jämför inledningen). De /4 första handpennorna i regel med nära spetsen in- skuret infan. Stjärten af 10—12 pennor. Nackens och framhalsens fjädrar ofta för- längda. Hufvudets sidor framför ögonen nakna. De rugga om hösten. Hägrarnas ungar födas dunklädda men kvarstanna liksom storkars, roffåglars (jämför sid. 118) och pelikanfåglars m. fl. i boet tills de äro flygfärdiga, samt matas härunder af för- äldrarna. Särskildt under flykten bäres halsen så starkt S-formigt krökt, att hufvudet nära nog hvilar mot kroppen. Under hvila hålles den stundom liksom näbbet rätt uppåtsträckt. Häg- arna springa jämförelsevis dåligt, men äro skickliga vadare, som lefva vid grundt vatten och lifnära sig hufvudsakligen af fisk och små- djur. Hägrarna lefva i engifte — många af dem häcka kolonivis — och lägga 3—53 relativt små, enfärgade, ofta blåaktiga ägg af en karaktäristisk spolform, som återfinnes hos pelikanfåglarna. Hägrarna bebo hela jorden med undan- tag af de högnordiska länderna, men äro tal- rikast i tropikerna. De omfatta närmare 100 arter, numera stundom fördelade på ända till 26 släkten och undersläkten. Öfversikt af släktena. I. Underbenets nedre nakna del längre än halfva TALSCINI Nåla alet a sei a a slafje fel rr SL sf ala le fefe sl Ardea. II. Underbenet fjäderklädt till nära hälleden. A. Öfvernäbbet nästan rakt, tarsen kor- tareHan mellan tan ss. ss Ar Botawrus. B. Öfvernäbbet ända från roten svagt nedböjdt, tarsen något längre än IN ENNICNN 005 0p3000000.903 060 HbuSboNLN LOVES Nycticorax. Hägersläktet, Ardea, Briss. Till öfversiktens kännemärken kan läggas, att halsen är lång och smal samt klädd med korta fjädrar. Hägrarna häcka kolonivis och äro i rörelse om dagen. Hägersläktet omfattar c:a 50 arter, som i all- minhet äro jämförelsevis storvuxna. » Förutom hos Ardea ralloides (se noten sid. 223), som visserligen har underbenet bart längre upp än rördrommarna, men ej så långt som de egentliga hägrarna, Öfversikt af arterna. I. Tarsen längre än mellantån med klo. A. Färgen ofvan askgrå A. ciinerea. 185, INEkFYSN (DNE INN UPsosNNFABSNEVALLIJENN .. A. alba. II. Tarsen lika lång som mellantån med klo A. purpurea. Grå hägern, Ardea cinerea, L. (Tafla 49, fig. 2, gammal, fig. 3, ung fågel). Namn: Häger; Håäjer, Häjrek (Smål.). Norska: Heire, Graaheire, Fiskeheire, Hegre. Danska: FPiskeheire, Graa Heire, Skredheire. Feeröarna och Island: Hegri. Finska: Haikara, Harmåa haikara. Ofvan spetsade och förlängda. inre armpennorna grå. Vingens framkant hvit, dess Stjärten grå. askgrå. Skulderfjädrarna ljusare, till- Vingpennorna gråsvarta, de täckfjädrar liksom kroppssidorna grå. Hjässan och nacktofsen svarta. Hufvudet för öfrigt Halsen grå med ett band af De förlängda bröst- fjädrarna samt undersidan hvita. En stor fläck på hvardera sidan om bröstet samt undergumpen svarta. Könen lika. TIris gul. Näbb gult. Ben mörkgrå. Längd 960—1060 mm. Vingen 450—480 mm. Ungfågeln har hela hufvudet ofvan grått med och strupen hvita. svarta fläckar längs framsidan. en kortare svart tofs. Det svarta på bröstets sidor och undergumpen saknas, likaså de förlängda skul- derfjädrarna. Dunungen: ofvan brungrå, under hvitgrå. Du- nen på hjässan med mycket förlängda grågula spetsar. Grå hägern har en vidsträckt utbredning. Han förekommer i Europa upp till mellersta Skandina- vien, i Afrika ända till Kap, i Asien ända till Japan och slutligen i Australien. I Sverige finnes han endast i de sydliga landskapen, där han, trots ifrig förföljelse, flerestädes ännu är "rätt allmän, t. ex. vid Trolleholm, Snogeholm och Öfvedskloster, om in ej så talrik som förr. I Blekinge skall han ej vara sällsynt, och vid Nömmen söder om Eksjö häckar han (Sundström). Likaså skall han häcka på Hal- landsås (Carlson) samt vid Hjerteredsjön öster om Varberg (Jägarförb. tidskrift 1887)." För öfrigt äro + Enligt gamla mäns utsago har en mindre hägerkoloni funnits i Gillbergadalen i Värmland, men har den för c:a 70 år sedan försvunnit (S. W. Tenow i bref. Jämför uppgifter i Nilsson, Carlson m. fl. ställen). Uppgifter finnas om att hägrar häckat i Väse i Värmland (Tenow), på Dal (Carlson), i Kils socken i Nerike (Kinberg), och Tysslinge i samma landskap (Sundström 1868). Dock torde alla utsagor om hägerns häckning, som ej grunda sig på direkta fynd af fågelkännare, böra mottagas med stor försiktighet, då såsom ofvan framhålles ungfåglarna ströfva vida omkring och lätt ge anledning till falska uppgifter. De af Kinberg (s. 641) efter Kolthoff meddelade uppgifterna om kolonier vid Borås och Jönköping bero på misstag. DD enstaka exemplar ofta anträffade på eftersommaren i Bohuslän, Vestergötland, Östergötland (vid Tåkern), på Öland och Gotland, i Värmland, Nerike, Upp- land, ja t. o. m. 1 Dalarna och Jämtland (Kinberg, Carlson, Sundström), på stället sannolikt förflugna från Norge. Vid Norges blida vestkust från "trakten af Stavanger åtminstone upp till Trondhbjemsfjorden. Norr tillfälligtvis anträffad (d. ”"/, 1891) ända uppe vid Skjervö (70? N. Br.) (Collett). I Finland är han med full säkerhet funnen ett par gånger, nämligen vid Esbo ('/; 1872, i juli 1874) och vid Helsing- fors ('”/, 1885) samt våren 1881 död på isen vid Åland (Palmén, Mela). I Danmark är han flerestädes allmän samt öfvervintrar stundom (Collin), men skall senare häckar han härom är han numera årligen aftaga i antal. Hägern är en bland våra tidigare vårfåglar och anländer till Höstflytt- ningen infaller i slutet af september och Tförsta hälften af oktober. Han öfvervintrar i Tyskland, och vid Norges kust stanna likaledes en del individ kvar (Collett). Hägern söker sin föda vid grunda stränder, så- Skåne i slutet af mars. väl vid bafvet som vid insjöar. Vanligen i närheten af vatten, stundom dock tämligen långt därifrån, slår han i större eller mindre sällskap ned sina bo- pålar. Oftast bygga de i någon högväxt löfskog, helst bok eller alm. I Norge häckar han äfven ofta i furubestånd eller på branta klippor. Härifrån göra de gamla fåglarna utflykter till närmaste fisk- vatten. Under fisket står hägern ofta stilla ett stycke ut i vattnet för att plötsligt, när något byte närmar sig, blixtsnabbt gripa det med sitt skarpa näbb, eller ock vadar han fram och åter längs stranden. Utom sin älsklingsföda, fisk och fisk- yngel, förtär hägern insekter, råttor och sorkar samt äfven grodor. När ungarna äro flygfärdiga, skingras de och ströfva sedan vida omkring. flackare infinna sig årligen t. ex. i norra Vestlergöt- Sådana kring- land från och med juli månad tills in i oktober, så vid Venern, Hornborgasjön och sjön Östen, likaså vid Mälaren, och stundom flyga de öfver till Got- land (jämför noten här ofvan). Nätterna tillbringa hägrarna oftast i bestämda träd, lätta att upptäcka på de hvita fågelexkrementen. Hägerns flykt erinrar om en roffågels, och då han härvid bär sin långa hals indragen, får han på afstånd en viss likhet med en örn. På marken rör han sig långsamt och afmätt. Hägern är ytterst skygg och var. Hans läte är ett sträft, högt »kraick», som han under flykten ej sällan låter höra, vid boet har han ett varningsläte. Som redan niämndt, häckar hägern i kolonier DD [Sk] af ofta 40—50, stundom öfver 100 par; ej sällan finnas flera reden i samma träd. Boen äro täm- ligen stora och flata, glest byggda af grenar och fina kvistar samt fodrade med gräs, hår och dylikt. De byggas vanligen mot spetsen af de högsta gre- narna. Äggen läggas tidigt, ofta redan den 15—20 april. Till antalet äro de 3-—-5 eller stundom 6, blåaktigt ofläckade. Längd 58—62 gröna, mm., tjocklek 42—44,5 mm. Hvita hägern, Ardea alba, L. (Tafla 49, fig. 4). Namn: Silfverhäger, Kinberg; Ägretthäger, Smitt. Danska: Hvid Heire, Sölvheire. Rent hvit. och med glest fan. svart. Ben mörkbruna. Vingen 414—445 mm. Ungfågeln liknar den gamla men saknar den- Skulderfjädrarna starkt förlängda Näbb c:a 1,015 mm. Könen lika. TIris gul. SS Längd nes skulderplymer. Denna utomordentligt vackra häger har sitt hem i sydöstra Europa, vestra Asien och norra Afrika, samt ersättes malajiska arkipelagen och Ostasien af en till arten knappast skild, men småväxtare form. Till Sverige i södra Afrika, Indien, den har han endast några få gånger förirrat sig. Linné omtalar honom såsom funnen eller sedd vid Aras- löf i Skåne (1746), och sedan dess är han fälld vid Kristianstad (maj 1846, Riksmuseum), vid Horn vid Nyköpingsfjärden (den ”"/,, 1868), vid Björnö i Stockholms skärgård (den ”'/, 1876), vid Eskilstuna (den ”"/; 1877) (Kinberg) och vid Vesterås (november 1856, Nilsson). I Norge och Finland är han ännu ej iakttagen, lika litet som i Danmark. Till lefnadssättet lär hvita hägern likna den vanliga grå. (Tafla 49, Purpurhägern, Ardea purpurea, IL. fig. 1). Namn: Norska och danska: Purpurheire. Ofvan mörkt brungrå. De förlängda skulderfjä- drarna rostfärgade. Vingpennorna gråsvarta. Vingens- framkant och undre täckare samt underbenen ljust roströda. Hufvudet ofvan, nacktofsen och ett band längs halsryggen, ett annat under ögat och slutligen ett hvardera sidan om halsen svarta. Strupen hvit. Hufvudets sidor halsens öfre del rost- röda, framtill med längsgående, svarta fläckar, som pa och nedåt sammansmälta med halsens svarta sidoband. Nedre delen af halsen grå. Bröst och buk rödbruna med stora, svarta fläckar. Undre stjärttäckarna fläckiga af svart, hvitt och roströdt. Stjärten grå- brun. Könen likna hvarandra. Iris gul. » Näbb | gulaktigt. Benen mörkt grönaktigt grå. Längd 762—9813, vingen 355—362 mm. Ungfågeln: ofvan svartbrun med breda, ljust Pannan svart. Nacke och Under gulbrun med rödbruna fjäderkanter. hals rödbruna. Strupe hvit. långa svartbruna fläckar och gråsvarta sidor. Purpurhägern, som bebor Afrika ned till Kap och Asien till Kina och Filippinerna, har äfven sitt hem i sydöstra Europa. Han besöker tillfälligtvis det öfriga Europa och har äfven trenne gånger för- irrat sig till Sverige. Han är nämligen skjuten vid Östra Torp i sydligaste Skåne ('"/, 1853, Nilsson), på Hisingen (gammal fågel '/,, 1882) och i Bohuslän på Tjörn (ungfågel '"/,, 1891) (A. Stuxberg i bref). Äfven i Norge äro två exemplar funna, nämligen en äldre fågel vid Urskoug öster om Kristiania ('/, 1886) och en ung fågel vid Sigvalddal i Lyngen ("/,, 1890). I Finland är han ej iakttagen. I Danmark är han skjuten vid Sennels nära Thisted i norra Jylland (/,, 1889, Winge 1891) samt skall äfven ha skjutits i trakten af Frijsenborg på Jylland (Collin 1895). Purpurhägern närmar sig till lefnadssättet och val af vistelseort kanske mer rördrommen än den vanliga hägern. Han häckar visserligen 1 täta ko- lonier men lägger oftare sina bon i vassen eller i helt låga buskar än i trädens kronor." Rördromsläktet, Botawus, Steph. Halsen jämförelsevis kort och klädd af långa, yfviga fjädrar. Stjärten hos våra arter af 10 pen- Tarsen kortare än mellantån med klo. Släktet omfattar närmare 25 arter, men upp- delas ofta i två släkten, i det att dvärgrördrommen afskiljes till släktet Ardetta. nor. Öfversikt af arterna. I. Handpennorna svartgrå med rostgula tvär- band. Innertån längre än den yttre...... B. stellaris. II. Handpennorna svartbruna. Inner- och ytter- UENP IbliEY TENN 600009 099300 008009 03N YI UNISNINNS B. minutus. + Vid Ribe i vestra Jylland sköts 1885 ett exemplar af Ardea (eller Buphus) comata, Pall (= ralloides, Scop.); ett annat sköts i maj 1889 strax söder om Tönder i Slesvig (Collin 1895). Denna häger är ofvan rostgul. Hufvudets och nacktofsens fjädrar med svarta kanter. Vingar, stjärt och undersida hvita, bröstet och dess förlängda fjädrar ljust rost- gula. Näbb blyfärgadt med svart spets. Ben gröngula. Till storleken står han emellan rördrom och dvärgrördrom, hvilka han äfven liknar däri, att underbenet är fjäderklädt långt ned, att näbbet knappt är längre än hufvudet och att tarsen är kortare än mellantån. Längd c:a 460—500 mm. Vingen c:a 200 Hans hemland är Afrika och södra Europa, hvarifrån han då och då förflyger sig norrut. Ilan skall vara en dagfågel. mm. Rördrommen, Botaurus stellaris, (1..) (Tafla 49, fig. 6). Ardea stellaris. Namn: Rördrum. Norska och drum, Stor Rördrum. Finska: Syn. Rör- Kaulushaikåra. danska: Ofvan samt på stjärten tvärbandad och fläckig af rostgult och svart. Vingpennorna rostbruna med Från Under som utefter På halsens och kroppens sidor mörkbruna tvärfläckar. Könen lika, svarta tvärband. Hufvudet ofvan brunsvart. munvinkeln bakåt ett mörkbrunt streck. ljusgul med rostbruna längsfläckar, strupen och halsen bilda ett band. men honan något mindre. TIris gulaktig. Näbb grönaktigt gult. Fötter gulaktigt gröna. Längd 3 740—800, 9 c:a 660—680 mm. 315—350, 9 280—300 mm. Ungfågeln Vingen I liknar de gamla men är blekare med gul i stället för rostfärgad anstrykning. Dunungen är ofvan brun med långa, roströda dunspetsar. Under gulaktig. Strupen hvit. Iris hvit. Näbb och fötter »hvitröda». Rördrommen förekommer öfver nästan hela Europa samt i Afrika till Kap, mot öster går han ända till Japan. Mot norden finnes han i mellersta Ryssland och upp till Finska viken. I Sveriges mellersta och södra landskap har han förr förekommit ferestädes, men är på sista tiden ganska sällan iakttagen. Ännu på 1860-talet träffades han tidt och ofta i Skåne och några få gånger 1 Småland, flerestädes i Vestergötland, där han häckade vid Hornborgasjön och vid Marie- stad, flera gånger vid Göteborg mellan "/, och ”/,,, sista gången 1868, samt på Orust i Bohuslän (””/,, 1842, Malm), i Södermanland (april 1865, ”/,, 1868, ”"/,, 1883). Några gånger är han skjuten vid Wijk i Uppland (Kinberg) och på Öland åtminstone en gång (C/,, Kinberg), men på Gotland är han aldrig iakt- tagen. I Norge ha endast några förirrade exemplar anträffats, såsom vid Heirefos Arendal ("”/, 1881) samt på Jederen efter en stark sydlig snöstorm ('"'/, 1885, Collett). I Finland drommen mycket sällsynt, men är några få gånger norr om är rör- erhållen i södra delarna af landet, sålunda förutom några 1 äldre berättelser omnämnda fynd vid Tap- pila i Sagu, vid Helsingfors ("”/, 1876), vid Kex- holm (”"/, 1875) samt i Viborgstrakten (sept. 1874) (Palmén, Mela). Senast skola bo och ägg ha an- träffats i S:t Andrea i sydöstra Karelen (”"/, 1895) I Danmark och häckade ferestädes såväl på Jylland som på Sjelland, Lolland och Möen (Collin). Ehuru var han förr mycket vanligare än nu rördrommen är en härdig fågel, som öfvervintrar redan 1 norra Tyskland och åtminstone = Tidskrift för Jägare och Fiskare 1895, s. 140. 224 stundom träffats i Skandinavien äfven flyttar dock flertalet till varmare länder. Rördrommen har sitt tillhåll vid vassrika flo- der, sjöar och kärr. vintertid, Han är en nattfågel, som om dagen håller sig orörlig, och lär han då vanligen stå på ett ben med indragen hals och näbbet rik- tadt ställning är han med sina skyddande färger ytterst svår att upptäcka. rätt upp. I denna Sålunda berättade en gammal jägare, att han i en vik på Torsö i Mariestadstrakten under en andjakt länge stått bredvid hvad han antog vara en spetsig påle. Men då en hund kom springande rakt på densamma, blef det lif i pålen, som befanns vara Vid nattens inbrott blir rördrommen liflig och söker då sin föda. Han lär röra sig med synnerlig färdighet äfven i de tätaste snår, klätt- rande öfver vassen och i buskarna. en rördrom. Endast sällan flyger han, men väl uppkommen flyger han både högt och lätt och liknar då, med halsen starkt in- dragen, mycket en berguf. Rördrommens lockläte, som endast höres natte- tid, är och vidt omkring. ett starkt skrik, påminnande om korpens, hanens parningsrop, ett slags vrålande, ljudar Man har sökt återgifva det med: »ni prumb y prumb y prumb». Äfven har man, ehuru med orätt, påstått, att det underliga ihåliga lätet, som mångenstädes äfven i Sverige gifvit an- ledning till spökhistorier, uppkommer af att fågeln håller näbbet under vattnet medan han skriker. Lätet är verkligen bubblande samt så skarpt, att det en lugn sommarnatt torde kunna höras ett par kilometer. Rördrommens föda består af småfisk och andra mindre djur, som förekomma 1 vassen, såsom grodor, ödlor, insekter samt någon gång fågel- ungar och sorkar. j Äggen, som skola vara 3—5 till antalet, äro grågula med Sitt bo lägger han bland tät vass. grön anstrykning. 37—40 mm. Längd 50—57 mm. tjocklek Dvärgrördrommen, Botaurus minutus, (1..) (Tafla 49, 1255 Syr NER dy Syn. Ardea minuta, Ardetta minuta. Namn: Dvärghäger, Dvärgrördrum. och danska: Dvcergheire, Dvergrördrum. Norska Hane: armpennor glänsande svarta. nor matt svarta. hufvudet ofvan, rygg, stjärt och inre Återstående vingpen- Hals, bröst, buk och sidor samt vingens smärre täckfjädrar ljust brungula, på bröstets sidor under de förlängda halsfjädrarna med stora, fläckar. De vingtäckarna gulhvita. Honan har ryggen glänsande svartbruna stora öfre och de undre mörkbrun med smala, gulaktiga kanter längs fjä- drarna samt kroppssidorna med några mörka längs- streck. Hufvudets sidor och nacken rödbruna. Eljest är hon lik hanen. Tris gul. Näbb grönaktigt gult. Längd c:a 300—350 mm. Vingen 136—159 mm. Ungfågeln liknar honan men har ofvan gula kanter rundt hela fjädrarna samt mörka fläckar längs de öfre vingtäckarna. Dvärgrördrommen tillhör Europa med undan- tag af dess kallare delar samt bebor äfven vestra Asien. Österut ersättes han af en närstående art. Vintertid finnes han långt ned i Afrika. I norden är han ytterst sällsynt. I Danmark är han dock funnen några gånger, såsom i Jylland vid Nörholm, upprepade gånger i trakten af Ribe (bl. a. ”!/, 1878, ”/s 1881), i närheten af Ringkjöbing (mars 1871), vid Seby (juni 1865), vidare på Fyen vid Östrup- gaard, vid Faaborg (februari) och i närheten af Odense (Rönningesögaard) samt på Langeland (GE 1874) och på Sjelland nära Ringsted. Han har likväl aldrig iakttagits häckande. I Sverige skall han ha skjutits vid Vesterås (1823) samt vid Dags- torps mosse i Skåne (okt. 1849, Nilsson). Dessutom finnas ett par mera sväfvande uppgifter om före- komst i Skåne (Sundström 1877, Wallengren 1854). I Norge är han anträffad vid sjön Sevalen i Tönset (C/, 1883, Collett). I Finland är han ej iakttagen. På Strömö, Feeröarna, är han fångad (april 1834), likaså på Island (Collin). Såväl till utseende som till lefnadssätt liknar dvärgrördrommen mycket rördrommen. Boet lägges vanligen något öfver marken bland täta buskar och vass eller i ett öfvergifvet skatbo. Äggen äro i all- mänhet 5—9, blåaktigt hvita, 33—37 mm. långa och 24—27 mm. tjocka. Natthägersläktet, Nycticoraz, Steph. Natthägrarna ha liksom rördrommarna jämförelse- vis kort hals med yfvig fjäderbeklädnad och dessutom en lång men gles nacktofs. Det svagt böjda näbbet är gröfre och något kortare än hos de föregående släktena. Stjärten har 12 pennor. Könen lika, men ungarna med afvikande dräkt. Släktet omfattar 9 arter. "Natthägern, Nycticorax griseus, (L.) (Tafla 49, fig. 5). Syn. Ardea mnycticorax, IL. Namn: Danska: Natheire. Hufyvudet ofvan och ryggen svartgröna, glän- sande. Nacken prydd med en lång tofs af smala, hvita fjädrar. Vingar och stjärt grå. Panna, halg 225 Könen lika. Iris röd. Näbb svartaktigt. Benen ockragula. Längd c:a 535 mm. Vingen 285—330 mm. Ungfågeln: ofvan mörkbrun, halsen med smala, och undre kroppsdelar hvita — hvitgrå. gulbruna längsfläckar, rygg och vingar med trekan- tiga, hvita fläckar. Under hvit längsfläckar. Senare saknar ungfågeln fläckarna. med mörkbruna Den är då ofvan gråbrun med antydan till metall- glans. Hufvudet ofvan svartbrunt. Under hvit med gråbrun kräftrakt. Natthägern finnes i södra och sydöstra Europa, i Afrika ända ned till Kap, i Asien till Japan och den malajiska arkipelagen samt i Nordamerika. Från Danmark känna vi, förutom några äldre fynd från »hertigdömena», däraf ett par från Sylt, att han skjutits vid Ribe (maj 1821?) samt uppgifves ha setts därsammastädes ('”/, 1874). På Feeröarna är han funnen (juli 1878) (Collin). I Sverige är han endast fälld en gång, en ungfågel, vid BSilf- åkra i Skåne ("/,, 1863, Kinberg). I Norge har han aldrig visat sig, ej heller i Finland. Natthägern uppehåller sig vid och i närheten af vatten. Om dagen hvilar han ofta i något träd men blir vid skymningens inbrott lifligare och söker under natten sin föda. Han häckar kolonivis och helst i höga träd. Ej sällan lär man finna honom bosatt i andra hägerkolonier. Äggen, 3—5 till an- talet, äro blåhvita eller grönaktigt hvitblå samt 45—55 mm. långa och 33—38 mm. tjocka. 7 Fan. Storkfåglar, Ciconiidae. Storkfåglarna ega ett kraftigt, långt och merendels rakt näbb (se dock Tantalini), som i likhet med hägrarnas har små, högt liggande Skalle af stork 3/g näsborrar (jämf. s. 221). Benen äro långa och deras nakna del klädd af nätlikt skulpterad hud (und. Ibis). Alla framtårna vid roten förbundna genom en hud. Baktåns fäste ligger alltid åt- minstone något högre än de andra tårnas (se omstående figur). Klorna små, den på midttån saknar regelbunden tandning och är aldrig mindre än baktåns (jämf. hägrarna, sid. 221). 29 Ungarna födas dunklädda men kvarligga i boet och vårdas af föräldrarna tills de äro flygfärdiga. Familjen, som här uppdelas 1 trenne underfamiljer, räknar närmare 50 arter. Öfversikt af underfamiljerna. I. Näbbet icke kägelformigt. A. Näbbet trindlagdt, båg- böjdt åtminstone i spet- SC oslo eep sleep SER TONER VM: i B. Näbbet nedtryckt, i spet- OM sen utvidgadt och afrun- CN CA ere sseeks Bla talent. i: | II. Näbbet kägelformigt ......... Ciconiini. vå FER 1 Underfam. Ibisfåglar, Tantalini. sån Näsgropen är en smal fåra, som nästan når näb- bets spets, detta saknar hak (jämför underfam. storkar nästa sida). Näsborrarna äro små och ligga högt upp, nära näbbroten. Från hakvinkeln Stjärten består af 12 De rugga två gånger om året. (& Höger fot af stork 2/,. går en fåra till näbbspetsen. pennor. Underfamiljen omfattar något öfver ett tjog arter, spridda öfver större delen af jorden. Tbissläktet, Ibis, Aud. Släktet afviker från alla andra storkfåglar däri, Midt- tåns klo har några inskärningar, men ingen regel- att tarserna framtill ha tvärställda plåtar. bunden tandning som hos hägrarna. 4 arter äro kända. Svarta ibis, /bis falcinellus, (L.) (Tafla 49, fig. 9). Syn. Fualeinellus miger, (Gmel). Namn: Norska och danska: Ibis, Sort Ibis, Puropeisk Ibis. Finska: Musta iibis. Hufvud, hals, framrygg, bröst och buk rödak- tigt kastanjbruna. Bakrygg och undergump svart- aktiga med skiftande metallglans. Undre vingtäckare, vingar och stjärt grönaktiga med stark metallglans. Könen lika, men honan mindre. TIris brun. Näbb svartaktigt. Fötter svartgrå. Längd g&I c:a 690, Q c:a 560 mm. Vingen I c:a 380, Q c:a 290 mm. 26 Ungfågeln: på hufvud och hals samt ofvan och under mörkt gråbrun. Vingar och stjärt med stark, grön metallglans. Hufvud och strupe hvitfläckiga. Ibis” utbredningsområde omfattar mellersta och södra Europa, Afrika ned till Zambesi, Asien till östra Kochinkina, går ned till Australien samt in- begriper Nordamerikas södra stater. I norden är han en sällsynt gäst. I Sverige erhölls han på Got- land (Thunberg 1798), hvarifrån också en gammal fågel beskrifves af Nilsson, som äfven omnämner honom såsom erhållen i Skåne och Södermanland, tvänne ungfåglar ha anträffats vid Björklinge i Upp- land ("/, 1842, Kinberg), en ung fågel fälldes i Amnehärad vid Venerns nordöstra strand hösten 1866 (Kinberg). Äfven i Norge är han anträffad några gånger, såsom i Ringebo vid Kristiania ett par gånger (t. ex. hösten 1839), vid Drammen (juli 1862), vid Bergen 2 st. (1848), vid Bodö (sept. 1835) (Collett). I Finland är han funnen en gång, på Kuustö vid Åbo om sommaren något år på 1830-talet, då tvänne exemplar observerades, hvaraf ett sköts. I Danmark är han skjuten nära Sege- berg (””/,, 1825), vid Fredriksstad på Fyen, i trakten af Neestved ("'/, 1882) och nära Thisted i Jylland ('"/, 1889). Från Island ha ej mindre än fem exemplar erhållits (1824). Äfven på Feröarna skall han förekomma i gtorspofyens flockar (Collin). Ibis lär till sitt uppträdande och sina vanor likna storspofven, och han träffas äfven stundom i Han uppehåller sig helst på Äggen sällskap med spofvar. sanka mossar eller långgrunda sjöstränder. äro vanligen tre, enfärgadt grönblå. Längd 51—355 mm., tjocklek 34—40 mm. 2 Underfam. Skedstorkar, Plataleini. Denna underfamilj innefattar endast ett släkte, sitt raka, tillplattade, i spetsen Näsborrarna äro korta utmärkt genom skedformigt utbredda näbb. springor, som öppna sig på näbbets öfre yta nära dess bas. En näbbfåra går längs näbbskedens öfre kant ända fram till spetsen. men nacktofsen växer först ut mot våren. De rugga om hösten, Skedstorksläktet, Platalea, L. Släktet omfattar östra som det vestra halfklotets varmare delar. 6 arter och bebor såväl det Skedstorken, P/atalea leucorodia, L.. (Tafla 48, fig. 3). Norska: Skeheire, Skegaas. Finska: Namn: Skedgås. Danska: Skeheire, Skegaas, Skovimaeb. Kapustahaikara. Helt hvit med ett rostgult band öfver bröstet. Honan är något mindre och har kortare näbb. Iris röd. Näbbet svartaktigt, näbbskeden ofvan gul med svart kant. Längd c:a 815 mm. Vingen c:a 380 mm. Ungfågeln saknar nacktofsen, äfvensom det rost- gula bandet öfver bröstet, samt har de yttre hand- pennorna med spetsarna och utfanet bruna, de inre med en brun fläck midtpå. Skedstorken tillhör mellersta och södra Europa och norra Afrika samt går österut till Indien och Sibirien. Han häckar i Holland. Till norra Europa förirrar han sig någon gång, och Linné upptar arten som svensk jämte uppgiften, att han skulle finnas i Vesterbotten och Lappland. I Grillska samlingen förvarades 1796 ett exemplar, som sades vara funnet i Sverige. Dessa uppgifters värde förefaller dock tvifvel- aktigt. I Norge åter är han funnen, dels på Jederen 1832 och i trakten af Tönsberg 1836, dels kom ("/,, 1888) en flock af 11 stycken till Listerland; 7 fälldes, bland hvilka endast fanns en äldre fågel (Collett). Om skedstorkens förekomst i Finland finnas en del äldre och osäkrare uppgifter, dessutom är ett exemplar dödadt på Hogland (Palmén). Vid Archangel säges en flock på 4 stycken ha anträf- fats (Meves 1871). I Danmark är han fälld dels på norra Sjelland (1848), dels nära Nakskov på Lolland ('”/, 1864), dels (3 st.) nära Odense ('"/, 1884), där några skötos ur en flock, dels slutligen i Jyl- land nära Ringkjöbing (1850 och våren 1862) och nära Ribe någon gång i förra hälften af 1860-talet. På Feröarna är han en gång funnen (Collin). Till lefnadssätt och vanor liknar skedstorken Boet lägges helst i träd, i låga snår eller bland vassen. PSkedstorken häc- kar kolonivis. Äggen äro hvita med bleka röda fläckar. Fötterna svartaktiga. rätt mycket storkarna. 3 Underfam. Storkar, Ciconiim. Näbbet stort, kägellikt, i regel rakt, spetsigt och med en inskärning bakom spetsen. Näsgrop saknas. Klorna oftast korta, trubbiga och platta (se motstående fig.). Storkarna rugga om hösten. Underfamiljen omfattar omkring ett tjog arter, som företrädesvis bebo gamla världen. Storksläktet, Cicomia, Briss. Näbbet rakt med något inböjda kanter och näs- borrarna i en liten rännlik grop nära pannan. En fläck på strupen, ett band mellan näbbet och ögat 227 samt en ring kring detta äro nakna. 4:e och 5e handpennorna äro längst, de 5 första närmare roten med inskuret infan. Stjärten är kort och afrundad, af 12 pennor. Könen äro lika, men ungarna bli först under 3:e året fullt utbildade. Storkarna äro stora fåglar, som röra sig lång- samt och liksom med värdighet; på marken gå de tämligen raka, med sträckt eller svagt S-böjd hals, och man ser dem aldrig springa. De flyga högt och uthålligt men ej särdeles snabbt och bära under flykten halsen rakt framsträckt samt benen utsträckta längs stjärten. Ofta ses de kretsa uppe i luften, och stundom segla de härvid med orörliga vingar. Sina bon lägga de vanligen i träd eller på andra upphöjda föremål, och de lefva i engifte, hvarje par för sig. De lägga 3—5 hvita ägg. Storkarna nära sig af mindre djur, såsom in- sekter, grodor, maskar, sniglar, sorkar, fågelungar 0. 8. V., samt äro mycket rofgiriga. Öfversikt af arterna. I. Dräkten hvit med svarta vingpennor............ C. ciconia. II. Dräkten svartaktig med bröst och mage hvita C. miygra. Storken, Ciconia ciconia, (L.) (Tafla 48, fig. 1). Syn. Ciconia alba, Bechst., C. linnéi, Malm. Namn: Hvit stork; Sturk (Smål., Vestergötl.); Husstork, Smitt. Norska och danska: Stork, Hvid Stork. Finska: Valkea tuonenkurki, Valkea haikara. Hufvud, hals, rygg, vingar, undre kroppsdelar, undre vingtäckare, bakrygg, öfvergump och stjärt hvita. De stora vingtäckarna och vingpennornas synliga delar svarta. Vingpennorna vid roten hvita, ytterfanets inre del silfvergrå. Könen lika. Iris mörk- brun. Det nakna kring ögat svart. Näbb och ben röda. Längd 1010—1040, vingen 535—570 mm. Ungfågeln liknar de gamla men är rent hvit, medan de gamla alltid äro mer eller mindre smut- siga. Dunungen: hvitaktig. De svarta skulderfjädrarna visa sig rätt snart. Storken finnes utom i mellersta och Europa äfven i Afrika samt i Persien, Indien och Japan. I England är han endast en tillfällig gäst. Mot norden går han upp till södra Sverige. I Skåne har han förr i tiden varit mycket allmän samt äf- ven häckat i Halland upp till Varberg, men på de sista årtiondena i hög grad aftagit; han häckar dock ännu på åtskilliga ställen i nämnda provinser. Vid Göteborg häckade han 1872 (Malm). För öf- rigt anträffad några få gånger i Göteborgstrakten. södra Han förvillar sig, i synnerhet om våren, längre upp åt landet och är sålunda funnen ända uppe i Da- larna, i Värmland och vid Upsala. På Vestgöta- slätten visade han sig på 1860-talet nästan årligen, men förföljdes alltid af befolkningen. Äfven på Öland och Gotland har han visat sig. I södra Norge är han rätt ofta anträffad, någon gång flock- vis, i synnerhet i april och maj, men aldrig funnen häckande. På vestlandet är han funnen på Jederen upprepade gånger samt i Hardanger (april 1867). Som anmärkningsvärdt framhålles ett sent fynd vid Dröbak ('/,, 1891, Collett). I Finland är han mycket sällsynt. Ett exemplar fälldes vid Borgå (sept. 1843) och ett sågs på Kimito (Olsson 1894), ett tredje skall ha setts nära Fredrikshamn (juni 1869), ett fjärde erhölls nära Heinola i Tavastland ('/; 1865). Vidare sågs en stork i Sodankylä, c:a 67? 30' N. Br., (»vårsommaren» 1850, Palmén). I Danmark har han förr funnits talrikt öfver hela landet, men har mångenstädes aftagit i antal. 1856 var ett olyck- ligt år för storkarna, i det många ej kommo åter till sina gamla häckplatser. Sannolikt hade de om- kommit vid färden öfver Medelhafvet. På Born- holm skall storken saknas (Collin). Där han häckar, är storken en allmänt omtyckt och skyddad fågel, som nästan blifvit ett slags tam- djur. Man ser honom helt orädd röra sig bland menniskor och husdjur. Det är denna hans för- trogenhet med menniskan, som gör att han vanligen faller offer för hennes mordlust, så snart han visar sig på trakter, där man ej lärt sig hålla af och skydda honom. Omöjligt är ej, att storken, om be- folkningen hade lämnat honom i ro, för längesedan bosatt sig på Vestgötaslätten. Tidigt om våren, omkring 4—98 april, ankom- mer storken till Skåne. Hanen kommer en tid före honan, folket tror att han då inspekterar boet och sedan återvänder söderut för att hämta makan. Han flyttar vanligen bort i augusti—september, men stannar någon enda gång mot slutet af okto- ber. Storken trifves bäst, där åkerfält eller sanka ängar omväxla med träsk eller långgrunda sjö- stränder. Storken anses bringa lycka åt den gård, där han bor, och är dessutom onekligen en stor pryd- nad. Också gör den skånske landtmannen hvad han kan för att locka storken till sig och sedan hålla honom kvar. Vanligen fäster man ett liggande vagnshjul på ryggåsen af något hus för att under- lätta bobyggnaden. För hvarje år bygga fåglarna på boet, som till slut stundom uppnår en sådan storlek och tyngd, att det måste flyttas för att ej skada huset. N 228 . flykt är lätt och vacker. Storken dock höra lefver visserligen i strängt engifte; berättelserna om de räfst- och rättare- ting, som skola anställas med otrogna makor och vanligen slutas med lifsstraff för dessa, till den rika krets af sägner, som utbildats om storken. Kanske är det en möjligen befintlig vana att aflifva sjuka ungar före flyttningen söderut, som ligger till grund för denna sägen. Endast honan rufvar, men hanen matar henne troget, och man ser honom ofta bredvid sin maka på boet. När han hvilar, intar storken en rak ställning, vanligen med näbbet snedt nedåtriktadt. När de äro tillsammans, klappra de ofta liksom samtalande med näbben; något annat läte hafva vi aldrig hört dem frambringa. Deras Storken äter nästan all djurisk föda han kommer öfver, hufvudsakligen in- sekter och larver samt grodor och fältmöss, men man omtalar äfven, att han angripit större djur, så- som andungar, ängsknarrar, rapphöns och igelkottar, ja t. o. m. harar och en räf. De 3—5 hvita äggen äro 713—78 mm. långa, 33—57 mm. tjocka och läggas i slutet af april eller början af maj. Svarta storken, Ciconia nigra, (L.) (Tafla 48, fig. 2). Syn. Melanopelargus niger. Namn: Odensvala (Smål., Österg.); Skogsstork, Smitt. Norska: Sort Stork. Danska: Sort Stork, Sort Heire. Finska: Musta tuonenkurki, Musta haikara. Hufvud, hals och öfre kroppsdelar svarta med grön och rödaktig metallglans, som på hufvud och hals är mycket stark. Vingpennorna och stjärten brunsvarta. Bröst, buk och undre stjärttäckfjädrar hvita. Iris rödbrun. Den nakna fläcken kring ögat samt näbbet och benen röda. Längd 990—1090 Vingen 525—565 mm. Ungfågeln har hufvudet och synnerligen halsen med tättsittande gråhvita fjäderspetsar. Dunungen: vid kläckningen gråhvit. Sedan framkomma vingarnas, stjärtens, skuldrornas, ryggens och hufvudets svarta fjädrar i nu nämnd ordning. Svarta storken finnes i södra, mellersta och en del af norra Europa, 1 Afrika ned till Kap samt i Asien uti Indien, Kina och sydöstra Sibirien. Hos oss går han som häckfågel längre mot norden än föregående art. mm. I Sverige är han, i synnerhet förr, funnen häckande på åtskilliga ställen från och med Skåne upp i Vester- och Östergötland samt Nerike, i Skåne t. ex. på Klöve hallar och vid Baldringe, i Småland vid Lyckås och på Dummemosse" nära = Enligt bref från E.Wibeck skall han ännu i slutet af 80-talet ha häckat där, 229 Jönköping, i Nerike i Skagershult (Sundström). Förr i tiden häckade han i Vestergötland nära Kaflås. Äfven hafva vi erhållit ungar tagna på boet i Östergötland. Nordligaste fyndorter i Sverige äro Värmskog i Värmland, Horndal i Dalarna (maj 1844) och Hedesunda i Gestrikland (Kinberg). I Gestrikland säges han förr ha häckat (Hartman 1859). Söder om Uppland torde han vara iakttagen i de flesta land- skap. På södra Öland har den ene af oss ej sällan sett unga fåglar i augusti och början af september. Gotland besökes stundom vintertid. Norge besöker han endast tillfälligtvis. Så sköts ett exemplar vid Frederiksstad (aug. 1839) och ett annat i Vang i Hedemarken, vidare ett i Rakke- stad (""/, 1882), där ett par andra sågos senare i samma månad. Ett äldre exemplar fälldes i Solör ("/, 1888), och slutligen sköts ett ungt individ i Sörkedalen ofvanför Kristiania ("/,, 1891) (Collett). Äfven i Finland är han mycket sällspord. För länge sedan anträffades tidigt om våren ett af köld illa medfaret exemplar vid mynningen af Borgå å, ett annat sköts i Perno skärgård i Nyland (omkring d. ”2/, 1847), ett tredje i Sääksmäki i södra Tavast- land (augusti 1879), ett par äldre uppgifter att för- tiga (Palmén, Mela). I Danmark är han ej egent- ligen sällsynt, särskildt 1 Jylland ynglar han mången- städes. Äfven på Fyen och Sjeelland, t. ex. trakten af Roskilde, häckar han (Collin). Dock skall han på sista tiden ha aftagit och försvunnit från flera gamla lokaler. På Bornholm saknas han. Den svarta storken är en flyttfågel, som, så vidt man vet, kommer till norden ungefär samtidigt med den vanliga storken. Troligen hafva de ung- fåglar, som i augusti och september träffats på södra Öland, varit stadda på höstflyttning. Svarta storken synes mest uppehålla sig på sanka skogsmossar, och äfven vid helt små sådana Man finner honom ofta sittande upprätt högt uppe i nå- hafva vi några gånger funnit honom bosatt. got större träd, eller ock vadar han sökande efter grodor i träsket. Han är skygg och försiktig och uppsöker, i olikhet med sin släkting, aldrig men- niskoboningar. Ehuru hans föda hos oss hufvud- sakligast synes bestå af grodor och småfisk, lär han stundom angripa fåglar och mindre däggdjur. Ungarna skola (enligt Naumann) ha ett gutturalt läte, de gamla klappra endast med näbbet. Sitt bo bygger svarta storken i träd; stundom lägges det tämligen lågt. lonier. De Han häckar aldrig i ko- någon gång 6, hvita äggen äro hvita storkens. Längd 64—70 mm., tjocklek 47—53 mm. (2) A DJ) mindre än 8 Fam. Sumphöns, Rallidae. De korta, kupiga vingarna (se öfversikten s. 176) i förening med sumphönsens hela kroppsform påminna rätt mycket om höns- fåglarna. Näbbet är fast med hård spets och jämförelsevis kort, bland europeiska släkten når det endast hos rallarna öfver medellängd. Öppningen mellan öfver- och mellankäksbenen är stor, lik- som hos tra- nor och snäp- por m. Hf. (se vidstående fi- gur). Näsbor- rarna»genom- siktiga»-Arm- pennorna äro af ungefär samma längd. Vingen Skalle af sothöna 3/,. har således aldrig någon inskuren bakrand som tt. ex. hos brockfåglar och snäppor m. f. Stjärten i regel af 12 pennor, någon gång af 10. större längd, men tårna, isynnerhet de främre, Hvarken ben eller hals ega någon äro rätt långa; baktåns fäste ligger något högre än de andras (jämf. fig. sid. 234). Sumphönsen rugga endast en gång om året, men på våren skall en brämfällning ega rum. Ängsknarren ruggar dock både vår och höst. De lägga i regel talrika, oftast grädd- färgade, mörkfläckade ägg. Ungarna kläckas rikt dunklädda och kunna inom ett par tim- mar springa och simma med skicklighet. Sumphönsen omfatta 178 arter, fördelade på ända till 59 släkten, och finnas utbredda öfver större delen af jorden; de gå dock aldrig högt mot norden. Öfversikt af släktena. I, Tårna utan simflikar. A. Pannan utan plåt. 1. Näbbet smalt, längre än mellantån Rallus. 2. Näbbet tjockt, kortare än mellantån. a. Skulderfjädrarna förlängda......... Orex. b. Skulderfjädrarna icke förlängda... Porzana. B. Pannan med plåt, näbb kortare än mel- Ia svobassunpooddytonodd BERTVO dosENNLLNNEY BON SD END Gallinula. - II. Tårna med simflikar (se fig. sid. 234); näbb oja. Chon NI kNNENN odd von LLA BIL LPBLUV GGN VALDE Fulica. Rallsläktet, Rallus, L. Näbbet längre än hufvudet, smalt och svagt nedböjdt, hoptryckt och med skarpa käkkanter. Näs- gropen sträcker sig öfver mer än halfva näbbets längd. Näsborrarna nära näbbroten, smala och om- gifna af en hinna. Benen medelmåttigt långa, starka och nakna något öfver hälleden. Framtårna långa och smala. Baktån når ungefär "/, af tarsens längd. Framsidan af tars och tår klädd med tvärplåtar. Stjärten kort och smal, nästan dold af täckfjädrarna. Släktet omfattar 10 arter, spridda öfver större delen af jorden. I norden finnes endast en art. Vattenrallen, KBallus aquaticus, L. (Tafla 50, fig. 1). Namn: Norska: Vandrixze, Jordkenne. Danska: Vandrixze, Vandvagtel, Skovrixe. Feeröarna: Jeara- kona, Järdakona. Island: Keldusvin. Finska: Rantakana. Ofvan brun med stora, svarta fläckar längs fjädrarnas midt. De inre armpennorna och stjärten af ryggens färg. Strupen hvitaktig. Hufvudets sidor, halsen framtill och bröstet mörkt blågrå, stundom med nästan öfver- vägande brun inblandning. Buk, sidor och undre vingtäckare svarta med hvita tvärstreck. Undre stjärttäckare hvita med svarta fläckar och rostfär- gade spetsar. Könen likna hvarandra, men honan är Vingpennorna mörkbruna. Tris gulbrun-—orangefärgad. Näbb mörkbrunt, vid roten rödaktigt. Fötter brunaktigt köttfärgade. Längd 268—314 mm. Vingen 110— 125 mm. Ungfågeln liknar den gamla men är på undre kroppsdelarna fläckig af gråaktigt och svart, med en svart fläck framför och under ögat. något mindre. Tris grå- brun. Dunungen : svart. Vattenrallen finnes i Europa med undantag af dess nordligare delar och går mot öster till Central- asien, om vintern anträffas han i Indien och norra Afrika. de rätt sparsamma fynden gifva vid handen. I Sverige är han sannolikt allmännare än Han är på passande lokaler funnen här och hvar från Skåne upp till Gefletrakten. vidt vi känna, ej sedan bestyrkt uppgift skulle han Enligt en äldre, så vara allmän i Dalarna (Nilsson). Kända häckplatser finnas bl. a. vid Nöbbelöf och Vesum i Skåne (Sund- ström), i Östergötland, Hornborgasjön i Vestergötland, vid Hjälstaviken, samt i Upsalatrak- Tåkern 30 ten vid Ekoln och vid Marielund. På Öland fin- nes han på flertalet passande platser (Kolthoff), och äfven på Gotland skall han ej vara sällsynt (Sund- ström). I Norge träffas han, om än sällsynt, i kust- trakten Han torde häcka på de flesta för honom lämpliga lokaler. Of- tast är han funnen kring Frederiksstad, vid Lister- land, på Jeederen, i Hardanger och närliggande kust- trakter, på Romsdalskusten och kring Trondhjems- fjorden (Collett). Om han än regelbundet öfver- vintrar, så lämnar dock, att döma af fynd vid fy- rarna, en del landet öfver vintern. I Finland är han funnen endast en gång, vid Helsingfors ("”/, 1844) (Palmén). I Danmark anträffas han allmän- nast under flyttningstiderna, men är äfven iakttagen häckande, såsom vid Ringkjöbingfjorden, vid Rosen- holm på vestra Jylland, vid Odense, Frederikssund på Själland, Maribo på Lolland m.fl. ställen. Och han är rätt ofta funnen öfvervintrande (Collin). På Island finnes han, ehuru sällsynt, och öfvervintrar där vid Feröarna skola årligen åtminstone till Trondhjem. brädden af varma källor. besökas (Collin). I Sverige är vattenrallen i det stora hela en flyttfågel, om än några skola öfvervintra i Skåne och vid Göteborg. Vi hafva erhållit exemplar, an- träffade under flyttning såväl i midten af april som långt in i maj, och äfven höstflyttningen synes nå- got obestämd till tiden. Bland vass och vattenväxter i sumpiga träsk, helst där hängdy finnes, håller vattenrallen till. Hans undangömda uppehållsort jämte hans egen- skap af nattfågel göra, att han lätt undandrager sig uppmärksamhet. Han löper ytterst snabbt äfven på den lösaste dy eller på flytande näckrosblad eller Han simmar väl och gärna samt liknar då till sina rörelser rörhönan. Hans flykt är långsam och tung, och han flyger ogärna samt endast korta bitar åt gången, utan försöker vanligen först springande rädda sig. Lätet, som han låter höra nattetid, är mycket starkt och består af ett upprepadt gnisslande »rasp rasp rasp», som börjar skarpt, men till sist sakta dör bort. Vattenrallen synes företrädesvis lefva af små snäckor och vatteninsekter, men i nödfall äfven af växtämnen. Sitt bo, som är rätt stort och byggdt af torra vattenväxter, lägger han i någon tät tufva af starr- Det hvilar vanligen ej på marken, utan uppbäres af grässtråna. Äggen 6—12, of- tast 10, äro grågula med grå och rödbruna, små Längd 33—37 mm., tjocklek vasstrån. gräs eller säf. och glesa fläckar. 25—26 mm. 2 '"ä Ängsknarrsläktet, Crer, Bechst. Näbbet kort, kortare än intån, från sidorna sammantryckt; näsgropen når halfva näbbets längd. Baktån omkring '/, af tarsens längd; denna är nå- got längre än mellantån med klo samt såväl fram som bak klädd af tvärplåtar. De förlängda skulder- fjädrarna nå vingspetsen. Ängsknarrarna rugga två gånger årligen, men båda dräkterna äro lika. Till släktet räknas nu- mera blott en art. Ängsknarren, Crex crex, (L.) (Tala 50, fig. 5). Syn. Gallinula crex, Ortygometra crex, Orex pratensis, Bechst. Namn: Kornknarr, Åkerknarr, Rågknarr, Knarr, Ängssnärpa, Ängsskära, Ängsskärra, Gräs- skära, Rågskärra, Nattskära, Vaktelkung; Åker- skära (Östergötl.); Horsaskärra, Säaknarr, Åker- höna (Smål.); Ärteknarr, Kornknerk,- Rugstret, Bjuggbit (Vestergötl.);, Råygnark, Åkergnark (Växml.); Gräsknarr (Sörml.); Knark, Knerka (Nerike); Vir- snarp (Oroust); Åkersnarp (ÖL); Skärsax, Gräsand (Östra Uppl.); Knarsk, Rögskära, Akor-reka (Hel- singl.); Rågknärpen (Dalarna); Kvånnskrajka (Mora); Kvönn (Orsa); Rikmännen (Rättvik); Sigderifvare, Seidereifver (Gotl.).- Norska: Ager-rixe. Danska: Vagtelkonge, Ager-rixe, Engsnarre, Skrepfugl; Agerhöne (Bornholm); Knarkand, Knerkand, Knar- and, Skrepand (Thy). Feröarna: HEåkurskrivt. Finska: Ruwisrääkkä; Buistlintu (Savolaks). Öfversidan och stjärten svarta med breda, oliv- bruna fjäderkanter. Öfre och undre vingtäckare rödbruna, de öfre ofta med gråhvita tvärband. Ving- pennorna mörkt gråbruna, armpennorna med röd- brun anstrykning, de inre af ryggens färg. 1:sta handpennans fan blekgult. Ett bredt band öfver ögat samt bröstet klart askgrå. Strupen, buken midtpå och undergumpen gulhvita; sidorna röd- bruna med gråhvita tvärband. Honan har det blå- grå på bröstet och ofvan ögat otydligt och starkt uppblandadt med brunt. Iris gulbrun— mörkt brun- grå. Näbb mörkbrunt. Fötter gråaktigt köttfärgade. Längd 250-—-280 mm. Vingen 126—145 mm. Ungen saknar det blågrå och har bröstet gul- grått, undersidan mer hyit och sidorna ej regel- bundet tvärbandade. Dunungen: svart, Ängsknarren bebor större delen af Europa och finnes mot öster i Sibirien till Jenisej, i Central- asien samt till Muscat 1 Arabien. Vintertid besöker han Afrika, tillfälligtvis är han funnen i Amerika 31 och på Grönland. I Sverige är han mycket allmän på för honom lämpliga lokaler från och med Skåne upp till höga norden. Han aftar i antal norrut, men är funnen ända vid Muonioniska (Sundevall). Äfven i Norge är han allmän och förekommer re- gelbundet ungefär upp till poleirkeln, norr därom är han en mer oregelbunden besökare, men erhållen uppe vid Tromsö. På fjällen går han så högt som odlade marker finnas (Collett). I södra Finland är han allmän, norr om Kuopio blir han sällsynt, men är iakttagen vid Uleåborg och 1 Pudasjärvi samt på gränsen till ryska lappmarken (Palmén). I Dan- mark skall han häcka mångenstädes, men vara all- männast under flyttningstiderna. På Bornholm är han icke allmän (Collin). Nilsson framhåller som en egendomlighet, att ängsknarren förekommer lik- som fläckvis och ofta saknas på vissa områden i trakter, där han annars är allmän. Till Vestgöta- och Upplandsslätterna, där ängs- knarren är mycket talrik, ankommer han om våren omkring den 10—14 maj. Höstflyttningen försig- går från början af september till in i oktober. Ännu i midten af oktober träffar man stundom ungfåglar kvar. Ängsknarren trifves bäst på sanka, rikt gräs- beväxta slätter eller ock på åkerfält. Om han än är i rörelse äfven om dagen, blir han dock lifligare vid nattens inbrott. Liksom sina släktingar springer han snabbt, vanligen i nedhukad ställning med framsträckt hals, och han rör sig med lätthet i de tätaste sädesåkrar. -Hans flykt är tämligen tung och långsam, och han flyger sällan och ogärna. Hanens välkända, under fortplantningstiden i syn- nerhet om natten så envist upprepade skrik kan återges med »snarp arp». Då han ropar, står han upprätt med sträckt hals och uppåtriktadt näbb. I mycket kort gräs skriker han stundom liggande; han trycker då hufvudet med krökt hals mot ryggen och riktar näbbet snedt uppåt. Ängsknarren är under sommaren mycket sta- tionär. Man hör således vanligen hans skrik från samma plats. Blir han uppstött, springer han snart åter till det lilla område han utvalt. Han lefver i monogami, och honan ensam rufvar. Ängsknarrens föda utgöres af insekter, maskar, sniglar och andra smådjur. Äggläggningen inträffar vid mycket olika årstid. Man finner nylagda ägg från början af juni ända till in i augusti, ja, Collett omtalar ett fall, då de funnos i september. TI regel läggas dock äggen i midten eller slutet af juni. De äro 8—12 till antalet, till färgen hvitgula med grå och röd- bruna fläckar och läggas i en med några torra strån bäddad fördjupning bland gräs eller säd. Längd 34—39 mm., tjocklek 25—28 mm. Sumphönssläktet, Porzana, Vieill. Näbb rakt och ej så högt som hos ängsknar- rarna, med raka, jämna kanter. Näsgropen når till näbbets midt. Tarsen mellantån med klo, framtill plåtklädd, baktill med nätlikt veckad Baktån ungefär kortare än hud samt boptryckt från sidan. hälften så lång som tarsen. Genom sitt undangömda lefnadssätt påminna sumphönsen om rallen, och i likhet med denne men i olikhet mot ängsknarren vistas de alltid på kärriga ställen och bland täta vassar. De kunna simma. Släktet omfattar 13 arter, spridda öfver större delen af jorden. Stundom afskiljes den lilla sumphönan som ett eget släkte Zapornia. Öfversikt af arterna. I. Afståndet mellan handpennornas och arm- spetsar kortare än mellan- 1:sta handpennans pennornas tåns längd med klo. utkant hvitaktig. A. Armhålsfjädrarna med tydliga hvita UNERD ELD) 000 000900 930900 Ja3Ja0 B0aHJSS00 bana LEN. SYRLNNA B. Armhålsfjädrarna enfärgade eller med Vita SM AlÄCKAUY: skiss ler else oslo se LSS NUNTEKMNEA LA Afståndet mellan handpennornas och arm- pennornas spetsar når åtminstone inner- tåns längd med klo. 1:sta handpennans Padarkan term Orka: ss: ss. cslessklsse sitsen loe 100 Sumphönan, Porzana porzana, (L.) (Tafla 50, fig. 2). Syn. Gallinula porzana, Phalaridium por- z2ana, Ortygometra porzana. Namn: Småfläckig sumphöna, Kärrhöna, RBör- höna. Norska: Smaaplettet Sumphöne. Danska: Plettet Sumphöne, Rörvagtel, Vandvagtel, Plettet Rörhöne; Dyndskvat, Terrishöne (Thy). Finska: Kaislarääkkä. Ofvan olivbrun med stora, svarta längsfläckar på rygg och inre armpennor samt med små, hvita längsstreck och punkter. Vingpennorna bruna, 1:sta handpennan liksom vingens främre kant med en smal, hvit rand. ljusare kanter. Hufvudets sidor, framhals och bröst ljust skiffergrå, det senare stötande i brunt och med små, hvita punkter. Buk, sidor och undre ving- täckare svartbruna gumpen ljust rostfärgad. Honan liknar hanen, men Tris Näbb brandgult, vid roten rödt. Föt- Längd 220—242 mm. Vingen Stjärtpennorna mörkbruna med med hvita tvärstreck. Under- har mindre rena färger och är något mindre. mörkbrun. terna grönaktiga. 114—123 mm. Ungfågeln har hvit strupe, hals och bröst brun- aktiga samt är mer fläckig. 32 Dunungen: kolsvart med svart näbb. Sumphönan finnes i Europa ungefär upp till 65? N. Br. samt i Asien till Jarkand. Vintern till- I Sverige finnes hon här och hvar åtminstone upp till Värmland (Sundström), och i Uppland häckar hon årligen på nästan alla passande lokaler samt infinner sig stundom under höstflyttningen rätt talrikt. Hennes nordgräns är dock ännu ej utredd, hon är funnen vid Gefle (meddel. af Lilljeborg) och hon skall vara funnen nära Hudiksvall (Carlson). På Öland och Got- land I Norge finnes hon numera ej så synnerligen sällsynt i kusttrakterna upp till Trondhjemsfjorden (Collett), men synes äfven öfver- stiga trädgränsen. Så fångades på fjällen i Gausdal (""/,) en sumphöna, som till följd af fettma ej kunde flyga (Collett 1881). I Finlands södra och mellersta delar finnes hon, ehuru tämligen sällsynt, och är under en del år ännu mindre talrik. Hon är funnen i Satakunda, +t. ex. nära Björneborg; vidare nära Kuopio, vid Vasa och har hörts vid Haukipudas (65? 10 N. Br.), många andra fynd att förtiga (se Mela). I Danmark skall hon ingalunda sällan häcka här och hvar på lämpliga lokaler; på Bornholm förekommer hon sporadiskt (Collin). Hon har för- flugit sig till Grönland, men är ej funnen på Island eller Feröarna. Sumphönan har af oss i Vestergötland iaktta- bringar hon i Indien och Afrika. är hon allmän. gits redan i midten eller mot slutet af april. Höst- flyttningen eger rum i början -af september; wung- fåglar träffas dock stundom kvar ännu i början af oktober. Sumphönan fordrar för att trifvas träsk med rik växtlighet och helst med hängdy. Här för hon en nattfågels undangömda lif. Först efter nattens inbrott låter hon höra sitt »huitt huitt», som ide- ligen upprepas natten igenom. Naumann liknar hanens lock vid det ljud, som uppstår när en droppe från några fots höjd faller i vatten. Det är ej skarpt, men höres i lugna sommarnatten förvå- nande långt. | Sumphönan när sig af insekter äfvensom af vattenväxters frön. Hon lefver i engifte, och ho- nan rufvar ensam. Men äfven hanen bekymrar sig om afkomman. Bland högt gräs på marken eller i vattnet på ett underlag af säf finnes sump- hönans bo. Det påminner om vattenrallens, rätt stort, men slarfvigt hopkommet. Äggen, 9—14 till antalet, läggas på mycket växlande tider. Så hafva vi i juli samtidigt funnit nylagda ägg och nyfödda ungar. Äggen äro grågula med grå och bruna, glesa fläckar. Längd 32—37 mm., tjocklek 24—25,5 mm. Porzana intermedia, (Herm.) (Tafla 50, fig. 4). Syn. Ortygometra pygmaea, (Brehm). Namn: Danska: Lille Sumphöne. Ofvan brun med större svarta och smärre hvita längsfläckar. Hufvudets sidor, hals och bröst skiffer- grå, buk och sidor svarta med hvita tvärstreck. Hos ungfågeln är det skiffergrå ersatt med hvitt, hvar- jämte bröstet är brunvattradt. Längd c:a 178 mm. Vingen c:a 90 mm. Artens område omfattar mellersta Europa och går mot öster till Persien och i söder till Afrika och Madagaskar. Danmark är det enda land i nor- den, där denna sumphöna har iakttagits: "/, 1887 nära Gjorslev vid Stevns (Sjelland), ””/, 1893 vid Nyborg på Fyen (Collin). Möjligen kommer hon äfven att någon gång ertappas 1 Sverige. Lilla sumphönan, Porzana parva, (Scop.) (Tafla 50, fig. 3). Syn. Phalaridium parvum, Gallinula pusilla, Bechst., Ortygometra pusilla, Ortygometra parva Zapornia parva, Ortygometra minuta, (Pall). Namn: Lilla kärrhönan. Danska: Dvcerg- Sumphöne, Dvcerg-Rörhöne. Hane: ofvan olivbrun med enstaka svarta och hvita fläckar midt på ryggen. Vingpennorna mörkt Armpennorna svarta med breda, rostgrå Stjärten af ryggens färg. Hufvudet ofvan mörkbrunt, dess sidor, framhalsen, bröstet och bu- ken blågrå. svartaktiga med hvita fläckar. gråbruna. kanter. Undergump och undre stjärttäckare Sidor och undre vingtäckare mörkt gråbruna. Honan har strupe och framhals hvitgrå, bröst och buk bruna. Iris blod- röd. Näbb gulgrönt, vid roten rödt. Ben gröna. Längd c:a 250 mm. Vingen 100—110 mm. Ungfågeln liknar honan, men har skulderfjäd- rarna hvitbandade och hela undersidan hvit. Lilla sumphönan finnes i södra och" mellersta Europa och mot öster till Central-Asien. Vintern tillbringar hon i nordvestra Indien och nordöstra Afrika. I Sverige är hon funnen på Gotland (Meves 1856), och i Mörlanda socken i norra delen af Kal- mar län skall så väl honan ha skjutits som ägg och bo tillvaratagits ('"”/, 1862, Westerlund 1867). I Norge är hon ännu ej funnen lika litet som i Finland. I Danmark skall hon ha anträffats på Möen och på Vilslev Enge (Collin). Till lefnadssättet lär hon likna den vanliga sump- hönan. Äggen,vanligen 8, äro ljust gulbruna med täta, något mörkare, från grundfärgen föga afstickande fläckar. Längd 29—33 mm., tjocklek 22—23 mm. Rörhönssläktet, Gallinula, Briss. Näbb- ryggen sammanhänger bakåt med en naken sköld, Tarsen framtill med plåtar, Näbb högt med springlika näsborrar. som täcker baktill med nätlik hud. Tårna kantade af en smal pannan. hudsöm, men utan verklig simbud. Baktån längre än halfva tarsen. | Släktet omfattar 5 arter, spridda öfver större delen af både gamla och nya världen. Rörhönan, Gallinula chloropus, (L.) (Tafla 50, fig. 6). Namn: Sumphöna, Grönfotad sumphöna,Vass- höna. Norska: Grönbenet Vandhöne. Danska: Röd- blisset Rörhöne, Grönbenet Vandhöne, Rödblisset Vandhöne; Suderhöne (Jylland). Finska: Liejukana. Rygg, vingar och öfvergump mörkt gråbruna svartbruna. Ving- och den 1:sta handpennan med smal, hvit kant i utfanet. stjärtpennorna svartbruna, Hufvud, hals och hela undersidan mörkt skiffergrå, på buken med hvit inblandning och på sidorna med ett par stora, hvita fläckar. Stjärt svartbrun. Undergumpen 1 midten svart, på sidorna hvit med rostfärgad anstrykning. Könen lika, men honan har mattare färger. Iris och näbb röda, näbbspets gul. Fötterna gröna. Längd 317—330 mm. Vingen 170—185 mm. Ungfågeln har hvitaktig strupe och täta, bruna —hvitaktiga tvärband på undersidan. Dunungen: svart, på strupen med hvita fläckar. Hufvudets sidor blåaktiga, näbbet och den bara pannan röda. Rörhönan förekommer i större delen af Europa, Afrika och Asien samt ersättes i Amerika af en mycket närstående art. I Sverige är hon tämligen sällsynt, en- dast funnen på några få ställen från och med Skåne upp till Uppland och Nerike. På Öland är hon iakt- tagen äfven vintertid ('/, 1895, P. Hanström i bref). Hon synes ha tilltagit i antal de sista åren, och flera par häcka numera årligen i Hjälstaviken i I Skåne häckar hon på Nöbbelöfs och Åkarps mossar (Sundström). I Norge finnes hon, ehuru mycket sparsamt, som häckfågel efter vest- Uppland. kusten upp till Trondhjem, men hon är äfven fun- nen i Balsfjord innanför Tromsö ("”/,, 1887 och april 1891) samt nära Nordkap (april 1885). Vid Stavanger ha under flera år ett eller flera par Den tid tillbragte de i den närliggande hamnen häckat vid samma sjö. isen dref dem därifrån (Collett). Finland Flertalet rörhönor torde dock flytta. I är hon skjuten i Kyrkslätt i Nyland (""/, 20 1842, Palmén). Äfven skall hon ha funnits häc- kande i Sagu i Egentliga Finland (Mela). I Dan- mark är hon en tämligen allmän häckfågel, t. ex. på Möen, vid Gedsör på Falster, vid Sorö, vid Svendborg på Fyen och äfven i trakten af Odense. Af och till träffas hon äfven på Bornholm. På Feeröarna är hon funnen några gånger (Collin). Rörhönan uppehåller sig i vattenrika träsk eller vid vassrika sjöstränder. Hon skall vara mycket liflig, springa snabbt och simma väl. Härunder nickar hon med hufvudet och bär stjärten i vädret. Hon kan äfven dyka. Sitt läte, som sökt återge med »kerr-krex-kerrkreck-reck», låter hon ofta man höra. äfven vattenväxter. Hon lefver af små vattendjur, men förtär Hon bygger sitt bo flytande i vassen eller bland högt starrgräs. Båda makarna sägas rufva. Äggen, 6—10 till antalet, äro grågula med rödbruna småfläckar. Längd 42--45 mm., tjocklek 29—32 mm. d Sothönssläktet, Fulica, L. Näbbet kortare än hufvudet och kortare än mellantån, kraftigt samt från sidorna hoptryckt, men näbbryggen öfvergår i pannan i en kullrig pann- Fötter och ben stora och klumpiga samt Tarsen från sidan hop- plåt. nakna något öfver hälleden. tryckt. Tårna mycket långa och kantade med vid lederna inskurna simflikar (se vidstående figur). Föt- ternas hud liknar rörhönsens. På vingens framkant finnes spår af en vingtagg i forn af en liten, kägel- formig, hornartad utväxt. Stjärten är kort och nästan dold af täckfjädrarna. Fjäderbeklädnaden är tät och yfvig, svart-eller skifferfärgad. Könen likna hvarandra, men ung- fåglarna afvika från de äldre. Sothönsen likna sim- fåglarna till sitt lefnads- sätt. De vistas ständigt i eller vid vatten, simma förträffligt och dyka samt flyga rätt väl, men lyfta tungt och ofta efter att — först »sprungit på vattnet». De lefva i engifte. Släktet bebor nästan länge ha hela jorden och omfattar 4—5 arter. Höger fot af sothöna 3/g. Sothönan, Fulica atra, L. (Tafla 50, fig. 7). Namn: Vattenhöna; Sotare (Östergötl.); Mad- tupp (Vestergötl.); Sjöorre (Vestergötl., Sörml.). Norska: Blishöne, Sothöne, HRörhöne, Blarand. Danska: Sort Vandhöne, Blishöne, Blisand; Blis- kalv (Als); Dyhöne (Thy). Feröarna: Sjouhöna. Island: Blesönd. Finska: Nokikana, Mustakana. Hufvud och hals svarta, i öfrigt mörkt skiffer- grå, undre kroppsdelarna ljusare. Armpennorna i spetsen hvitaktiga. Könen lika. Iris blodröd eller brunröd. Näbb blåaktigt hvitt. Fötter blåaktigt grå. Längd 360—445 mm. Vingen 187—220 mm. Ungfågeln har halsen framtill och bröstet hvitgrå. Dunungen: svart; på hufvud och hals med gula, trådlika dunspetsar och täta, klubblika, röda dun på främre delen af hufvudet. Sothönan finnes öfver större delen af Europa och Asien och mot söder i norra Afrika. På Java, Sumatra och Celebes ersättes hon af en mycket när- stående form. I Sverige var hon förr ej så vida och så allmänt spridd som nu, ehuru hon mot slutet af 1860-talet fanns tämligen talrik så väl i Vestergöt- land, såsom vid Hornborgasjön och Vartoftasjön, som i Uppland vid Hjälstaviken vid Ekolsund. Under de sista årtiondena har hon i hög grad utbredt sig och till- tagit i antal, särskildt i Uppland, Södermanland, hvarest hon numera förekommer i stor mängd på hvarje lämplig lokal, och i Östergötland, +t. ex. vid Tåkern. Hon häckar hos oss från och med Skåne åtminstone upp till 61? N. Br. och troligen på en och annan plats ännu nordligare, såsom vid Hudiksvall (Carlson). hon funnen på Frösön och vid Ennsjön i Jämtland (Sundström) och skjuten vid Sundsvall (december 1892, Carlson), På Öland häckar hon ej och endast sällsynt på I Norge häckar hon numera med sä- Äfven är Gotland. kerhet på Jaderen och på Listerland samt troligen på flere ställen i södra delen af landet. mest om våren, men äfven Hon är ofta anträffad, kanske vintertid längs kusten ända upp till Lofoten och Malangen nära Tromsö, samt enligt äldre uppgifter t. o. m. i Sydvaranger. Äfven i landets inre delar anträffas förflugna individ (Collett). I Finland skall hon häcka endast i de södra och sydvestra delarna. Hon är funnen på Åland, nära Björneborg, i Korpo m. fl. kustsocknar ända till Ekenäs, vid Helsing- fors samt i Viborgs län och i norra Savolax t. ex. vid Suonenjoki (”"/, 1881). Äfven synes hon vara iakttagen vid Wasa (Mela). I Danmark häckar hon flerestädes, men skall saknas i Vendsyssel. På Born- holm är hon åtminstone en gång erhållen (maj 1883). På Feröarna är hon vanlig höst och vinter. På Island är hon under de senare åren ofta funnen, t. o. m. häckande. Äfven på Grönland är hon en gång anträffad (Collin). Sothönan är åtminstone hos oss en flyttfågel, som kommer i slutet af april och lämnar oss i oktober. Rikt vassbeväxta vikar, sjöar eller dammar äro tillhåll. Hennes lif liknar mer en sim- fågels än en vadares. Hon simmar väl, ehuru ej fort, och dyker hjälpligt men sällan. Hon springer tämligen bra och hennes flykt är rätt snabb. Men när hon skall flyga upp från vattnet, sker det först efter långvarigt plaskande. Ehuru hon mest göm- mer sig i vassen, simmar hon ofta ut på klarvatt- sothönans net och visar sig där höstetid och ibland om våren i stundom mycket stora skaror. Fastän ingen ute- slutande nattfågel, är hon mest i rörelse nattetid. Under fortplantningstiden är hon trätgirig och jagar undan andra fåglar från boets närmaste grann- skap. BSothönan har flera olika läten. Oftast hör man henne ropa »kypp kypp», hvilket läte skall III. 235 likna en hunds skällande. Dessutom skall hon låta höra ett kort »pits». Hennes föda består af vattenväxter, men hon dyker äfven efter musslor, hvilkas innehåll hon Sitt bo bygger hon i regel flytande bland Det är mycket stort och utgöres af en förtär. vassen. mängd sammandfätade, i regel torra säfstjälkar, som hon med näbbet bitit af. Någon gång bygges boet på land och är då vanligen mindre. Äggen äro 7—12, någon gång fler, så omtalar Meves (1869) fynd af ett bo med 20 ägg; de likna med sin grågula, af små, svarta punkter öfversållade bottenfärg alldeles den torra, af svarta parasitsvampar betäckta vassen. Honan lämnar dem äfven obetäckta, när hon går från boet. De äro 49—58 mm. långa och 35—39 mm. tjocka. Att sothönan liksom skäggdoppingen på sista tiden mycket. tilltagit i antal på samma gång än- derna minskats har gett anledning till att många anse de förra som orsak till det senare förhållan- det. Huruvida vara för tidigt att afgöra. de därvid döma rätt torde ännu Simfåglar, Natatores, I likhet med de båda föregående underklasserna utmärkas äfven simfåglarna af sina för ett visst lefnadssätt afpassade fötter och ben. benets öfre del ej är fri. De kunna ej springa fort eller gå ledigt, beroende på att under- Stundom sakna de, såsom t. ex. lommarna, alldeles förmågan att gå. Däremot äro deras ofta långt bakåt belägna fötter vanligen utmärkta simredskap, hvilket framför allt beror på att framtårna eller stundom alla tårna äro förenade med en simhud eller åtminstone, såsom hos doppingarna, försedda med breda och fasta simflikar. till flykt och omvandlade till ett slags åror (jämf. garfågeln). Kroppen är bred och vanligen plattryckt, oftast med lång hals. pennornas midt. och tät, oftast fast, någon gång yfvig. Simfåglarna omfatta rätt olikartade element: mycket nära släkt, rätt skarpt skilda från de öfriga. Vingarna äro af mycket växlande form, hos ett fåtal odugliga De stora armtäckarna nå utöfver arm- Fjäderdräkten riklig Så stå andfåglarna, som samtliga inom sig äro Alkor och måsar äro sinsemellan befryndade och torde enligt nyare undersökningar ega sina närmaste släktingar i brockfåglarna. Pelikanfåglarna föras ofta tillsammans med hägrar, med hvilka de erbjuda vissa likheter. 4 8:de Ordningen, Andfåglar, Lamellirostres. Näbbet af medellängd eller t. o. m. kort, täckt af en mjuk hud, men i spetsen alltid med en hård s. k. näbbnagel, samt längs kanterna af såväl öfver- som undernäbbet försedt med en rad af tunna hbornskifvor, De, som sitta på öfvernäbbet, passa in i luckorna mellan dem, som uppbäras af under- 236 näbbet. Tungan är stor, köttig och längs kanterna med hårda tänder. Näsborrarna rätt stora, och skallens näsöppning delvis täckt af en tunn hinna. Halsen rätt lång, stundom, såsom hos svanarna, af ovanlig längd. Vingarna hos flertalet af medellängd, spetsiga, med 1:sta pennan nästan lika lång som den 2:dra. Stjärtpennorna äro 12—24. Tarserna äro från sidorna hoptryckta och hos alla med undantag af skrakar, dyk-, gräg- och grafänder samt praktgåsen, hvilka framtill ha tvärplåtar, rundt om täckta af en nätformigt skulpterad hud. Framtårna äro till hela sin längd förbundna genom en simhud, baktån däremot alltid fri. Andfåglarna lefva i engifte, och hanarnas antal lär hos många bland dem vara betydligt större än honornas. Ungarna äro tätt dunklädda, kunna genast gå och simma samt äro skickliga dykare äfven i de fall, då de vuxna fåglarna förlorat denna för- måga. De lägga talrika, gräddfärgade, hvita eller hvitgröna ägg. 88 5 (=) DE Andfåglarna fälla under sin höstruggning, som inträffar mycket tidigt, alla vingpennor nära nog samtidigt och förlora då förmågan att flyga. Under ruggningen föra de ett ytterst undangömdt lif, och äfven de arter, som annars endast ogärna dyka, söka då sin räddning däri. Andfåglarna omfatta 197 arter, ofta fördelade på ända till 64 släkten och spridda öfver hela jorden. Enligt det system, som här följes, indelas de i tvänne familjer, änder och skrakar. Numera in- ordnas ofta skrakarna som en underfamilj inom Anatidae, jämnställd med de öfriga underfamiljer, i hvilka andfåglarna då indelas. Af dessa anföra vi Cygninae, Plectropterinae (med släktet Aex) och Anserinae, alla utan spår af simflik på baktån, vidare Anatinae, till hvilken då äfven räknas Tadorna, med spår af sådan simflik, samt slutligen Fuli- gulinae m. fl., alla med väl utvecklad simflik (jämf. vidstående figurer). Inom Cygninae och Anserinae likna hanar och honor hvar- Inom de trenne andra, här ofvan anförda underfamiljerna äro de ofta så olika, att något motsvarande bland nordens fåglar endast återfinnes hos hönsfåglar och ett par tättingar. Bland and- Fot af: a) hvitkindad gås, b) gräsand, c) svärta c:a! fåglarna äro hybrider mellan olika arter stundom t. o. m. tillhörande rätt skilda släkten ej så särdeles ovanliga. andra. 4 Öfversikt af familjerna, I. Näbbets lameller hafva icke form af sågtänder. Näbbnageln ej hakformig. (Se fig. sid. 287). smssnnossussasssss arr Anatidae. II. Näbbets lameller hafva form af sågtänder, som åtminstone i öfverkäken äro riktade bakåt. Näbbnageln bildar TUR ake (SE:s 04 SLA: 0 ON sen seals oja nr RN Is å RIE IE a LANE fa Te Se ÅE ee USM Sg ed SA ES r EF fe £ FA är Re FERRAN SR REA AN ARV FR AR SAR ALMA RESA Mergidae. 1 Fam. Änder, Anatidae. igenom, men kvarhåller födan; aldrig äro lamellerna bakåtriktade och koniska grip- organ som hos skrakarna, ej heller är näbb- nageln omvandlad till en hake. Näbbnagelns form samt näbbets utseende och beväpning äro för denna familj utmär- iamellernd kande (jämf. öfversikten) och torde samman- längs öfvernäbbet bilda en rad (jämf. skra- karna sid. 269). och jämförelsevis kortare än skrakarnas. hänga med ändernas födoämnen och sätt att äta. An är näbbet kort och kraftigt med korta lameller, såsom hos gässen, hvilka lefva Näbbet är äfven bredare Anderna uppdelas här i tvänne wunder- af växtämnen och oftast betande söka sin familjer ed . föda, än längre, plattare, bredare och sked- formigt samt med långa lameller, i hvilket fall dessa bilda en sil, som släpper gyttja och dy +" Hos dunungar af gäss finnes en liten simflik längs baktån, och hos sötvattensändernas dunungar är den jäm- förelsevis mycket större än hos de vuxna. Jämför dunungar- nas stora förmåga att dyka. Öfversikt af underfamiljerna. I. Baktån utan eller endast med en obetydlig hudflik (jämf. ofvanstående fig. a och b)... Anatini. II. Baktån med väl utvecklad hudflik (jämf. ofvan- STA ED AB AE AC) IE sele sole sjön elva ls sjal ESR SSA aa Fuligulini, I Underfam. Sötvattensänder, Anatini. Baktån saknar endera hvarje spår af simflik, såsom fallet är hos gäss och svanar, eller finnes en liten antydan till sådan, såsom hos de egentliga änderna och grafänderna. Till utseende och lef- nadssätt afvika de hithörande formerna rätt mycket från hvarandra. De häcka dock i allmänhet vid sötvatten och äro ej så utpräglade hafsfåglar eller fullt så goda simmare och dykare: som flertalet bland dykänderna. Öfversikt af släktena. I. Tarsen ungefär lika med eller längre än mellantån utan klo. ÅA. Stjärten kort, baktån kort. a. Näbbet tjockt och koniskt. Näbb- nageln upptager större delen af näbbets bredd. TLamellerna korta och koniska. (Jämf. nedanstående figur). a. Öfvernäbbets lameller syn- liga — utifrån längs större delen af näb- bet. (Se fig.) Anser. 8. Öfvernäbbets lameller ej synliga utifrån. ((S3 Ni3))5ogucabbongsusosdacbonbönsn JEFEKM b. Näbb mot spetsen nå- got bredare, starkt plattadt och något uppåtböjdt med tun- na lameller och liten näbbnagel B. Stjärten ganska lång, af breda, rundade pennor, baktån. jämförelsevis lång ... Aezx. Tarsen kortare än mellantån utan klo. A. Näsborrarna nära näbbets midt. Tyg- larna hos de gamla fåglarna mer eller mindre nakna. Halsen mycket lång. ((S(IHEN EN BEN) öd snsbosgsocbssrs SO ANEKSAd ELIN Näsborrarna närmare näbbets bas. Tyg- larna icke nakna. (Se vidst. fig.) ... Anas. Näbb af grågås c:a !/,. Nibb af hvitkindad gås c:a !/,. Tadorna. I. Cygnus. B. Zz Näbb af skedand O, lungan är ej återgifven, !/,. a | Gåssläktet, Anser, L. Näbbet är ungefär af hufvudets längd, groft och kraftigt, vid roten högt, öfverkanten utan in- skärning bakom nageln, samt till större eller min- dre del gult eller rödgult. Näsborrarna ligga tätt (Jämf. vidstående fig.) Hals och hufvud sakna svart bottenfärg (jämf. taflack- släktet sid. 242). Vingarna långa och ganska spet- siga, med långa öfverarmben. Handpennorna med hvita skaft, den 2:a och 3:e längst. Stjärten be- stående af 16—18 pennor. Könen likna hvarandra, men honan är litet mindre; bakom näbbets midt. ungfåglarnas första dräkt är vanligen något olik de gamlas. Fjäder- beklädnaden är mycket tät. Gässen rugga liksom svanarna en gång om året. De flesta gäss äro stora. Under fortplantnings- tiden lefva de spridda, hvarje par för sig. Andra tider äro de åter mycket sällskapliga och samlas i större eller mindre flockar. De fortplanta sig tro- ligen ej förr än vid minst två års ålder. De gamlas föda består af växtämnen, som ungar för- tära de däremot mycket djurämnen. Gässen vistas mer på land än svanar och änder. De springa snabbt, oftast med framåtsträckt hals, och flyga mycket uthålligt samt ordnade i »snöplog». De lyfta med lätthet, äfven med vinden, vare sig de äro på land eller i vattnet. De simma rätt bra men dyka endast som ungar och vid påkommande fara under ruggningstiden. Öfverraskade på land under ruggningstiden söka de dölja sig genom att trycka. De måste obetingadt betecknas som skygga och intelligenta fåglar. Alla nordiska gäss äro flyttfåglar, som i regel draga till sydligare länder öfver vintern. Öfversikt af arterna. I. Öfvernäbbets lameller tydligt synliga. A. Näbbets höjd vid basen öfver- skjuter halfva längden. Nästan hela fågeln hvit falafel asian sl TVYD EN DO KEUS B. Näbbets höjd vid basen mindre än halfva längden. a. Näbb delvis svart och mörk nagel. 1. Ett orangefärgadt bälte kring näbbet. Fötterna gulröda A. segetwm. 2. Ett ljusrödt bälte kring näb- bet. Fötter ljusröda...... hb. Näbb med hvit nagel. 1. Öfvergump askgrå. Pannan saknar hvitt. Näbblängden (AV—=LJN Tvivgonosadonnobusnsdo med A. brachyrhynchus. ÅA. anser. 38 2. Öfvergump mörkt gråbrun. ga. Det hvita i pannan når ej upp mellan ögonen. Större. Längd öfver 675 mm. Näbb 42—48 mm. A. albifrons. 2. Det hvita i pannan når upp mellan ögonen. Mindre. Längd under 650 mm. Näbb 31—39 mm...... 4. erythropus. II. Öfvernäbbets lameller knappast syn- liga utifrån. Hjässa och nacke med tvänne svarta, hästskoformade HÄCK Ass saa safes nee ein öl slele a sjal a A. indicus. Snögåsen, Anser hyperboreus, Pall. (Tafla 51, fig. 7). Syn. Chen hyperborecus. Namn: Polargås, Palmén. Danska: Snegaas. Hela fågeln är rent hvit utom handpennorna, som äro svarta, vid roten grå liksom äfven lill- vingen. Iris mörkbrun. Näbb rödt med hvit nagel. Fötter rödaktiga. Längd 580--710 mm. 380—430 mm. Ungfågeln: ofvan ljusgrå med hvitaktiga fjäder- kanter och rostfärgad anstrykning på hufvudet. Bakrygg och stjärt samt undre delar hvita. Näbb svartaktigt. Fötter blyfärgade (Catalogue of Birds). Af denna gås, hvars hemland egentligen ligger 1 arktiska Amerika, men som rätt ofta träffas i Japan, norra Sibirien och nordöstra Ryssland, iakt- togs på Listerland i Norge en flock på fyra stycken, hvaraf en sköts (”'/, 1889). Möjligen var det samma flock, då bestående af fem stycken, som i början af september skall ha iakttagits på Andöen i Vester- aalen (Collett 1894). I Danmark säges hon vara sedd på Amager (december 1851, Collin). Ungfåglar äro funna på Nord-Grönland. Vingen Sädgåsen, Anser segetum, (Gmel.) (Tafla 51, fig. 4). Syn. Anser arvensis, Naum., A.rufescens, Brehm. ÅA. fabalis, (Lath). Namn: Vildgås; Skogsgås (Lappl.); Grågås. Norska: Scedgaas, Stor Graagaas. Danska: Sced- gaas, Ruggaas, Klingergaas. Island: Grågås. Finska: Metsähanli, Iso hanhi, Komohanhi, Jyvä- hanhi. Tapska: Stuora-cuonja. Hufvud och hals gråbruna. En mycket smal, hvit kant kring öfvernäbbets rot finnes oftast. Of- van mörkt brunaktig med gråhvita fjäderkanter. Bakryggen enfärgad, svartbrun. De större ving- täckarna och de längs vingens framkant gråaktiga, de undre gråbruna. De första handpennorna grå- aktiga, de öfriga liksom armpennorna svartbruna. Stjärtpennorna mörkt brunaktiga med hvita kanter och hvit spets. Bröstet ljusgrått, buk, undergump, öfre och undre stjärttäckare hvitaktiga. Honan något mindre och har klenare näbb, könen för öfrigt lika. Näbbet vid roten svart, på midten orangegult samt med svart spets. Benen rödaktigt gula. Längd 751—9858 mm. Vingen 440—472 mm. Näbb 54—62 mm. långt. Ungarna föga olika de gamla. De ha hufvud och nacke med rostgul anstrykning samt äro ofvan blekare och sakna alltid hvitt vid näbbet. Dunungen: ofvan olivbrun, under grågul, öfver- allt med svag grön anstrykning. Sädgåsen häckar i nordliga Europa och Asien" ända bort till Japan samt flyttar vintertid till samma världsdelars södra trakter och till nordvestra Afrika. I Sverige häckar hon endast på fjällen och i lan- dets norra delar åtminstone upp till Karesuando. Hon håller gärna till på de vidsträckta skogsmy- rarna. I Jämtland är hon allmän ferestädes vid träsk och sjöar på fjällplatåerna (jämför nedan hvad Collett säger om häckningen). Under flyttningarna är hon träffad 1 nästan alla delar af södra Sverige. Äfven i Norge synes hon vara en fullkomlig inlands- form, som! aldrig är funnen häckande vid kusten. Sydgränsen för hennes område skall ligga i Meraker, Allmännast är hon vid) fjällsjöarna i Finnmarken ända upp i Sydvaranger (Collett). I Finland häckar hon i lappmarkernas inre delar samt i Pudasjärvi, Kajana, norra Idensalmi, i Korpiselkä och Suojärvi i östra Karelen äfvensom i guvernementet Olonetz. Under flyttningen ses stora flockar vid Bottenhafvet, men hon har äfven erhållits vid Finska viken och vid Kuopio (Palmén, Mela). I Danmark förekom- mer hon under flyttningarna, exempelvis vid Ring- kjöbingfjord, vid Randersfjord och på Sjellands nord- östra kust (Collin). På Island är hon allmän och häckar på fjällslätterna i det inre (Collin). Ehuru sädgåsen under blida år öfvervintrar i Skåne och tt. o. m. Iris brun. någon gång i Vestergötland, lämnar hon oss i regel vintertid. Till Vestergöt- land och Uppland ankommer hon i slutet af mars eller början af april, så snart fälten blifvit snöfria. Höststräcket börjar vanligen omkring den 1:e ok- tober och räcker i mellersta Sverige till mot slutet af månaden. Under flyttnihgarna uppehåller hon sig längre eller kortare tid på vissa trakter. Så- lunda stannar hon under våren — men aldrig på höststräcket — ett par veckor på Upplandsslätten; vid Falköping t. ex. dröjer hon däremot både vår och höst ofta i oerhörd mängd. Under dessa uppe- + En af Malmgren (1869) uttalad förmodan, att det vore Spetsbergsgåsen och ej sädgåsen, som bebodde Novaja Semlja, har genom iakttagelser af Théel (1876) visat sig oriktig. S håll lakttager hon sina bestämda mat- och hvilo- timmar. I soluppgången om morgnarna flyger hon ut på fälten för att beta, återvänder så kl. 9—10 f. m. till sin hviloplats i en sjö eller vattenfylldt träsk för att vid 3—5-tiden på eftermiddagen åter gifva sig till betesfälten, som hon lämnar först i skymningen. Om sjöarna ännu äro isbetäckta, hvi- lar hon på isen. Under dessa sina färder flyger hon tämligen regelbundet samma väg. Om gås- flocken under ruggningstiden, då gässen således ej kunna flyga, öfverraskas betande, sprida de sig ge- nast och trycka bland gräset. Förföljas de på vatt- net, söka de nå land och springa sedan åt hvar sitt håll för att tryckande gömma sig. Sädgåsen är en intelligent och ytterst skygg fågel. Vi hafva ofta iakttagit hur hon, länge efter det hon blifvit påskjuten från någon viss plats, med ett varningsskrik höjt sig hvar gång hon flugit där- öfver. Sädgåsens skrik är starkt och låter nästan som »kakak—kaka kack». är ett kort »kep». Sädgåsen lefver af växtämnen, isynnerhet frön och säd. Hafre är i fångenskap hennes älsklingsföda. Det ser ut som skulle makarna följas åt året om. BSå- lunda hafva vi ofta både vår och höst sett, att om en gås blir nedskjuten ur en flock, en annan skil- Jer sig från flocken och upprepade gånger oupphör- ligt lockande fyger tillbaka öfver den nedskjutna. i Collett omtalar, att sädgässen i Meraker häcka på holmar i älfven rätt långt ned i skogsområdet, men medan ungarna ännu äro späda, vandrar fa- miljen upp till fjällsjöarna. Sitt bo lägger hon på marken, doldt af en buske e. d. Äggen äro 6—98, smutshyvita. Längd 82—91 mm., tjocklek 57—61 mm. Hennes varningssignal Spetsbergsgåsen, Anser brachyrhynchus, Baill. (Tafla 51, fig. 5). : Namn: Kortnäbbad gås; Rödfotgås, Smitt. Norska: Kortmebet Gaas, Kortnebet Sedgaas. Finska: Lyhytuokkainen hanh. o sädgåsen mycket nära och kan nästan anses som en geografisk varietet Till dräkten likna de hvarandra, dock äro en del af vingens täckfjädrar ljust blågrå, på- Hon skiljes på näbbets och fötternas färg (se öfversikten sid. 237). Spets- bergsgåsen är äfven i regel mindre. Längd 590—760 Näbb 37-—49 mm. Spetsbergsgåsen står af denna. minnande om grågåsens. mm. Vingen 390—426 mm. Ungfågeln liknar de gamla. Dunungen skall likna den vanliga sädgåsens. Spetsbergsgåsen bebor Spetsbergen, där hon är en vanlig häckfågel, samt sannolikt äfven Frans Josefs- 239 land. Vintern tillbringar hon i sydvestra Europa, sär- skildt i Brittanien. Vintertid skall hon vara funnen äfven iIndien. I Sverige är hon anträffad vid Jockmock (""/,. 1866), nära Nora (september 1871) (Kinberg) samt upprepade gånger i Bohuslän från ””/,—”"/., (Kinberg, Stuxberg 1889). Huruvida något större sträck af denna art regelbundet eger rum längs Norges vestkust, kan för närvarande knappast af- göras, ehuru det förefaller troligt. Höstetid erhålles hon isynnerhet kring Trondhjemsfjorden samt från Öieren och Glommens nedre lopp. Om våren är hon mycket mer sällsynt (Collett). I Finland är hon, oss veterligen, ej iakttagen. Då många af de danska fågelkännarna ej synas skilja denna art från sädgåsen (Collin s. 641), är det svårt att ange något om dess förekomst i Danmark, tvifvelsutan sträcker hon dock åtminstone efter Jylland. Sitt rede skall hon enligt Malmgren lägga på höga klippor eller branta strandvallar, som erbjuda den skygga fågeln fri utsikt. Hanen sitter hos ho- nan vid boet, hållande skarp utkik. Under rugg- ningen finnes hon vid sötvattnen, men annars i flockar på hafvet. Äggen likna sädgåsens. En kull, den ene af oss eger, visar en längd af 76—81 mm. och en tjocklek af 52—54 mm. Grågåsen, Anser anser, (L.) (Tafla 51, fig. 6). Syn. Anser ferus, J.C.Sch.; Anser cinereus, Mey. Namn: Vildgås. Norska: Graagaas. Danska: Graayaas, Vildgaas. Feröarna: Graagaas. Finska: Harmaahanhi, Merihanhi. Hufvud och hals brungrå, det förra vid näbb- roten med rostfärgad anstrykning. Ofvan brunaktig med ljusgrå fjäderkanter. Bakryggen enfärgadt ask- grå. Främre och undre vingtäckarna ljusgrå. Ving- pennorna svartbruna, de första handpennorna grå- aktiga, yttersta stjärtpennan rent hvit, de öfriga gråbruna med hvita kanter och skaft. Öfre stjärt- täckarna hvita. Bröst och buk ljusgrå, sidorna grå- bruna med gråhvita tvärstreck, buken med större eller mindre svarta fläckar. kroppens sidor och undre vingtäckare hvita. lika, men honan något mindre. Undergumpen, bak- Könen Näbb Fötterna ljust gulgrå, dragande i köttfärg. Längd I 810— 840, 9 745 —770 mm. Vingen I 450—475, 9 430—448 mm. Ungen saknar rostfärgen vid näbbroten och de svarta fläckarna på buken, men liknar för öfrigt de Iris brun. rödaktigt med hvit nagel. gamla. Dunungen: ofvan och på sidorna gråbrun med grön anstrykning, hals och undersida gulgrå. Grågåsen häckar hufvudsakligen i den nordliga hälften af Europa ned till Skottland och endast Mot öster går hon till Kina och Amur. Vintertiden flyttar hon till Medelhafsländerna, norra Afrika och Indien. tillfälligtvis längre åt söder såsom i Spanien. I Sverige förekommer hon hufvudsakligast vid östra kusten, där hon sparsamt häckar i yttre skär- gården från södra Småland åtminstone till Sandhamn och Valbo i Gestrikland (Carlson). Ehuru uppgifter oss veterligen saknas längre norrifrån, kan man med kännedom om förhållandena på den finska sidan taga för afgjordt, att grågåsen häckar äfven där. Vid Got- land visar hon sig stundom och skall någon gång ha häckat på ön (Kinberg). På Öland finnes grå- gåsen sommaren öfver, men torde ej häcka där. Hon skall äfven häcka vid några insjöar och kärr i det inre af Småland, vid Vernamo och i Käfsjö samt vid Bolmen, dessutom i nordöstra Skåne nära Åhus och i Ysane i Blekinge (Nilsson), samt i Hal- land, t. ex. i Torup och Kragsund (Jägarförb. tidskr. 1896) och på Hallands Väderö (Nilsson). Vid vår vestkust häckar hon för öfrigt ej och är sällsynt, ehuru vissa år en och annan flock tidtals, äfven om sommaren, uppehåller sig bland de yttre skären. Längs Norges kust förekommer grågåsen från Sta- vangertrakten upp till Nordkap och Tamsö i Por- sanger, där hon allmänt häckar. Inåt landet före- I Finland häckar hon fåtaligt såväl vid kusten af Finska viken som längs den Bottniska, talrikast är hon kanske mellan Uleåborg och Torneå (Palmén). I Danmark har hon förr häckat litet hvarstädes vid insjöarna kommer hon ej (QCollett). ehuru (Collin), men torde på senare tiden vara stadd i starkt aftagande, häckar dock ännu åtminstone på Sjelland ferestädes (Winge i bref). På Feröarna, där hon förr häckade allmänt, utrotades hon mot midten af århundradet och ses nu endast i enstaka individ under flyttningen (Collin). I norden uppehåller sig grågåsen helst på de yttre holmarna i skärgården, men söderut äfven i insjöar (jämf. hvad som ofvan anförts från Småland). På en del trakter, t. ex. i Donauländerna, häckar hon i inlandet. Om morgnarna och på eftermiddagarna betar hon. Midt på dagen hvilar hon gärna på hafvet, och nätterna tillbringar hon vanligen på de yttre skä- ren. Under ruggningstiden, då hon ej kan flyga, eger hon i förvånande grad förmågan att hålla sig dold. Grågåsen kan under flykten sedd från sidan af ett vant öga äfven på långt håll skiljas från säd- gåsen på vingarnas ljusgrå främre kanter och undre täckfjädrar, som i solen lysa nästan hvitaktigt. Fly- ger hon åter midt öfver, är hon svår och på längre afstånd omöjlig att skilja från sädgåsen. Hennes 40 skrik liknar dennas men är klarare; med någon vana skiljer man henne på lätet. Sitt bo lägger grågåsen på marken, ofta doldt bland buskar stenar. Det består af hafstång eller mossa och dylikt. Äggen omgifvas rikligt med dun, som honan plockar af sitt bröst för att De äro Längd 82—92 mm., eller dölja dem med, när hon lämnar dem. 6—58 till antalet, smutshvita. tjocklek 53—62 mm. Bläsgåsen, Anser albifrons, (Scop.) (Tafla 51, fig. 1, gammal, fig. 2, ung fågel). Namn: Hvitpannad gås. Norska: Danska: Blisgaas; Smedegaas (Falster). Grågås. Finska: Iso kiljuhanhi. Blisgaas. Tsland: Hufvud och hals gråbruna. Kring öfvernäbbets rot ett c:a 14—22 mm. bredt, hvitt band. Rygg och vingtäckare gråbruna med och ljusa kanter, bakrygg enfärgade, mörkt gråbruna. De stora vingtäckfjädrarnas hvita bräm bilda ett band öfver vingen. norna vid Stjärtpennorna svartbruna, sidopennorna bredt kantade med hvitt. Under hvit- grå med stora, oregelbundna tvärfläckar. Sidorna af ryggens färg. Undre vingtäckare brungrå. Under- gumpen liksom öfvergumpens sidor och stjärttäckarna hvita. Honan är något mindre, könen för öfrigt lika. Iris brun. Näbbet orangegult. Fötter rödgula. Längd 695—756 mm. Vingen 378—450 mm. Ungen saknar den hvita pannan och de svarta fläckarna på bröstet och buken. Denna art liknar nästan fullkomligt fjällgåsen, öfvergump Vingpennorna svartaktiga, handpen- basen grå. men är något större, har betydligt längre och högre näbb och jämförelsevis kortare vingar. Bläsgåsen bebor det palaearktiska områdets nordliga delar, men utom på Island, där hon skall häcka (Faber m. fl.), är hon ej funnen bosatt i den skandinaviska norden." I Amerika ersättes hon af en mycket närstående art, och möjligt är, -att de hvitpannade gässen på Grönland tillhöra den -”ame- rikanska formen. I olika trakter af Sverige är hon under fyttningstiderna skjuten: så förvaras ett exem- plar från Jämtland i Upsala universitets zoologiska museum, vidare är hon skjuten vid Funbosjön nära Upsala (okt. 1892, Biolog. Mus.), på Mörkö i Stock- holms skärgård (riksmuseum), vid sjön Östen i norra Vestergötland (Kinberg, Kolthoff), äfven i Bohuslän erhålles hon någon gång (t. ex. ”'/, 1855, Malm); för öfrigt äro enstaka individ med långa mellan- = Af Nilsson (II, s. 403) anföres visserligen bläsgåsen såsom häckande i Lappland, men beror detta tvifvelsutan på förväxling med fjällgåsen. tider funna här och där i mellersta och södra Sverige, särskildt i Skåne, åtskilliga andra uppgifter att för- tiga. Emellertid är det, då man ej eger tillfälle att granska fåglarna, mycket vanskligt att efteråt afgöra, om verkligen fynd af bläsgås och ej af fjällgås föreligga. I Norge är hon längs vestkusten, i synnerhet på Jaederen, anträffad åtskilliga gånger un- der flyttningstiden och äfven vintertid. Om våren där- emot är hon endast mycket sällan funnen, såsom vid Listerland (””/, 1887) och vid Hammerfest (”"/, 1888). I Finland är hon skjuten nära Helsingfors ("”/,, 1874) samt dessutom vid Nöteborg i Ingermanland (hösten 1879) (Mela). I Danmark skall hon under flyttningstiderna i mars—april och september— ok- tober skjutas rätt talrikt särskildt vid Jyllands vest- kust äfvensom på Möen och Falster. är hon tillfälligtvis anträffad (Collin). Bläsgåsens läte liknar sädgåsens men är sva- På Feeröarna gare. Aggen likna fjällgåsens, men äro vanligen något större; 72—-82 mm. långa och 51—53 mm. tjocka. KR 5 Fjällgåsen, Anser erythropus, (L.) (Tafla 51, fig. 3). Syn. Anser minutus, Naum. Namn: Dvärggås. Norska: Fjeldgaas, Dverg- gaas. Danska: Dverggaas. Finska: Kiljuhanhi, Piem kuijuhanhi. Lapska: Ruöddi cuonja (Muon.); Ucca tuonjagas (Utsj.); Kasak. Denna gås liknar till dräkten alldeles bläs- gåsen. Jämför dock öfversikten sid. 238 beträffande utsträckningen af pannans hvita färg. MNäbbet är äfven mindre, kortare och lägre, samt vingarna jämförelsevis längre, de nå utom stjärten. Honan är något mindre, könen för öfrigt lika. Iris brun. Näbb hvitaktigt med ljusröd anstrykning. Fötterna rödgula. Längd 610—630 mm. Vingen 355 —412 mm. Ungen saknar det hvita på pannan samt de svarta fläckarna på bröst och buk. Fjällgåsen finnes som häckfågel från och med Skandinaviens norra fjälltrakter öster ut ända till Japan. Om vintern är hon ofta funnen i nordöstra Afrika. I Sverige skall hon flerestädes i nordliga Lappland ej vara sällsynt, t. ex. i Karesuando. Från fjällen kring Qvickjock har den ene af oss ofta erhållit henne. I Jämtland skall hon en gång vara funnen (Sundström). I södra Sverige är hon oss veterligen en- dast anträffad vid Glan i Östergötland ("/,1849, Nilsson), på Öland (Kinberg) samt sannolikt vid Hasselfors i Nerike (Sundström). I Norge förekommer hon endast i Finnmarken: i Sydvaranger och vid småälfvarna i Tanadalen ända upp till Tanaälfyens utlopp och mot söder åtminstone till Kautokeimo och Karasjok. 41 Hon träffas ytterst sällan söder om sitt häcknings- område (Collett). I nordligaste Finland häckar hon talrikt vid fjällsjöarna 1 Kilpisjärvi, i trakten af Enon- tekis, Enare och Utsjoki (Mela). Som flyttfågel är hon allmän såväl vid Uleåborg som vid Kex- holm och flera ställen både inne i landet och vid kusterna. Det synes som skulle hennes flyttningståg gå genom landets inre delar, från lappmarken förbi Torneå och Uleåborg genom Savolax och sydöstra Karelen, och endast fåtaligt genom andra delar af landet till Östersjön och Finska viken (Palmén 1873). I Danmark är hon funnen ett par gånger vid Ulfshale på Möen ("/,, 1825 och '/,, 1886), hos en vildthandlare i Kjöbenhavn ('"/, 1850), nära Kallundborg på Sjelland (okt. 1886), 1 trakten af Randers i Jylland (”/,, 1880) och dessutom vid Rönne på Bornholm (okt. 1887) (Collin). Till Ostfinnmarken skall fjällgåsen ankomma i första hälften af maj (Collett), och genom norra Finland skall hon flytta bort i september eller bör- jan af oktober. Hon håller till vid älfvar och vattendrag, företrä- desvis vid sådana, hvilkas stränder äro tätt beväxta med snår af vide och björk. TI dessa snår döljer hon sig under ruggningstiden och lär då vara svår att upptäcka. I Finnmarken skall hon fångas i sax, och på andra ställen jagas hon med hundar, som uppspåra de tryckta fåglarna i snåren. Sitt bo lägger hon, doldt bland videbuskar, nära någon älf- strand. Äggen, 6—8, äro gulaktigt smutshvita. Längd 73—84 mm., tjocklek 43—50 mm. Indiska gåsen, Anser indicus, (Lath.) (Tafla 52,fig.8). Ofvan ljust askgrå med hvitaktiga fjäderspetsar. De yttre armpennorna svarta med smala, ljusgrå kanter i utfanet, de inre grå. Handpennorna ljus- grå med hvita spolar och svarta spetsar. Stjärten ljusgrå med hvit spets, yttre pennorna hvita. Hulf- vudet och ett band längs hvar sida af halsen hvita. Tvänne brunsvarta band tvärs öfver hufvudet, det främre är V-formadt och sträcker sig fram till ögo- nen. Halsryggen och främre delen af halsen brun- grå. Bröstet och bukens främre del hvitaktigt grå, sidorna med brun inblandning. Bukens bakre del och undergumpen hvita. Iris rödbrun. Näbb gult med mörkbrun nagel. Fötterna orangefärgade. Längd Vingen 400—430 mm. Den indiska gåsens hemland är mellersta Asien och norra Indien. Vid Hagestadsborgs Mälare e c:a 685 mm. långt från Sandhammaren i sydöstra Skåne fällde ”/, 1884 tre exemplar af denna art, och ytterligare 31 ett anträffades dödt följande dag (Bruzelius 1887). Det enda tillvaratagna exemplaret förvaras i Göte- borgs museum. Taflacksläktet, Branta, Scop. Näbbet kortare än hos grågässen med en in- sänkning bakom nageln (jämf. fig. sid. 237) samt helsvart. Hals och hufvud med svart grundfärg. Handpennorna ha i regel svarta skaft. Stjärten med 16 pennor. Släktet omfattar 8 arter och tillhör Europas, Asiens och Nordamerikas nordliga och nordligaste trakter. N Öfversikt af arterna. Hufvudets sidor hvita B. leucopsis. Hufvudets sidor ej hvita. A. Halsen svart eller svartgrå B. Halsen framtill rödbrun B. bernicla. B. ruftcollis. Hvitkindade gåsen, Branta leucopsis, (Bechst.) (Tafla 52, fig. 5). Syn. Anser leucopsis, Bernicla leucopsis, Bren- thus leucopsis. Namn: Helsing; Hafregås (Skåne). Norska: Hvidkindet Gaas. Danska: Bramgaas, Svensk Gaas, Fjeldgaas, Rantegaas, Perrelit. Feröarna:Bran- gaas. Island: Helsingi. Finska: Valkeaposki-hanhi. Pannan och strupen gulhvita, den förra med smala, mörka fjäderkanter. Ett svart band mellan näbbet och ögat, bakhufvudet, halsen och bröstet svarta. Skuldror, vingtäckare och bakrygg med hvita fjäderkanter och ett bredt, svart bräm nära spetsen af de askgrå fjädrarna. Vingpennorna svarta, Öfvergumpen längs midten samt stjärten svarta. Buk, sidor, undergump och öfver- gumpens sidor hvita, kroppssidorna med breda, grå tvärband. Iris brun. Näbb och fötter svarta. Längd 632—694 mm. Vingen 369—417 mm. Ungfåglarna ha det hvita på hufvudet upp- blandadt med svart samt ofvan mörkt rödbruna och svartbruna fjäderkanter. i utfanet grå. Dunungen okänd. Hvitkindade gåsens egentliga häckningsområde är knappast ännu kändt. Hon finnes dock, ehuru mycket sällsynt, på Spetsbergen, där De Geer sköt henne vid boet (meddelande i bref). På Grönland är hon däremot endast iakttagen som sträckfågel, likaså på Island. I Sverige är hon funnen blott under flyttningstiden, mest i södra Skåne, där hon + Att en hel flock af denna i Europa ej förr iakttagna art samtidigt sågs, talar för att det ej varit rymlingar från någon zoologisk trädgård. 242 företrädesvis i oktober och november ej så sällan är anträffad ; milda vintrar skall hon stanna kvar (Nils- son, Kinberg). Utom i Skåne är en enstaka fågel sedd vid Gullmarsfjorden i Bohuslän ('"/, 1873, Kolt- hoff"), vidare erhållen i trakten af Karlstad (t. ex. i april 1847, Cederström), i Stockholms skärgård (""/, 1852, Kinberg), i Jämtland ('/,, 1891, P. Ols- son 1896), några andra mera sväfvande uppgifter att förtiga. från september till vinterns slut längs vestkusten, isynnerhet från Bergen ned till Listerland, äfven är hon funnen någon enda gång om våren, såsom vid Bergen (””/, 1879) och nära Kristiania (1877). I Finnmarken är hon amnträffad under sommaren. Möjligen har hon på 1870-talet häckat vid Borge- vaer i Lofoten, där befolkningen flera år å rad sett ett par gäss med kinderna hvita »indtil bagenfor örene» hålla till och häcka (Collett). Vid kusten af Finska viken är hon flera gånger funnen under flytt- ningen i maj och juni samt en gång höstetid ("/,, 1837). I Leppävirta i Savolax är ett par anträffadt ("="/, 1877, Mela), och i Enare är hon skjuten (""/, 1841, Malm). I Danmark iakttages hon år- ligen under flyttningen, t. ex. vid Gjedserodde på Falster, vid Fyens hoved, vid Ribe (nov.—dec. 1891) m. £. ställen (Collin). I likhet med andra högnordiska flyttfåglar sy- nes den hvitkindade gåsen flytta rätt sent om vå- ren: i maj och juni. Höstflyttningen torde börja mot slutet af september och räcka hela oktober. Äggen äro enligt bref från Gerh. De Geer hvita samt c:a 80 mm. långa och 50 mm. tjocka. I Norge anträffas hon mycket sparsamt Prutgåsen, Branta bernicla, (L.) (Tafla 52, fig. 6). Syn. Anser bermicla, A.torquatus, Frisch, Ber- micla torquata, B. brenta (Tunst.); Brenthus bernicla. Namn: Taflacka (Blekinge); Tavelak (ÖL); Gagel (Nyland). Norska: Gaul, Binggaas, Ravle- gaas. Danska: Knortegaas, Tatergaas, Gaul, Ringelgaas, Rulte, Raigaas, Radgaas, Tanggaas. Feröarna: Helsingagåas. Tsland: Margås, Hrot- gås, Hrota. Finska: Sepelhanhi, Musta hanhäi. Hufvud, hals, bröst och framrygg svarta med En hvit, bandlik fläck på hvar- Ryggen och vingtäckarna Öfvergump Under- svag, grå glans. dera sidan om halsen. mörkt grå med bruna fjäderkanter. mörkgrå. Ving- och stjärtpennor svarta. gumpen och de öfre och undre stjärttäckarna hvita. De öfre täckarna nå stjärtspetsen. Buk och sidor gråaktiga med ljusare tvärband. Könen lika. Tris + Uppgiften i Kinberg om fynd »i slutet af september» torde syfta på denna iakttagelse. é 243 brun. Näbb och fötter svarta. Längd 594—645 mm. Vingen 320—358 mm. Ungfåglarna sakna det hvita på halsen. Huf- vud och hals äro mera grå. Armpennorna och de öfre vingtäckarna hvitkantade. Dunungen: ofvan grå, under gråhvit (Midden- dorffs Reise II, 2, s. 229, T. 21, fig. 1). Prutgåsen är en högnordisk fågel, som häckar kring Ishafvet såväl i gamla som nya världen. Hon skall bygga på Grönland norr om 70? N. Br. På Spetsbergen är hon talrik. På Novaja Semlja skall hon häcka, likaså vid Sibiriens nordkust. I Sverige förekommer hon endast under flyttningstiden, men då rätt allmän längs ostkusten från Skåne till Stockholms skärgård samt vid Gotland. Längs Öland sträcker hon sålunda i stor mängd vår och höst, vanligen från midten af maj och åtminstone vissa år till mot slutet af juni samt från midten af september stundom till ända in i november." Vid Skånes kust stannar hon stundom kvar större delen af vintern. I vårt lands inre delar påträffas vilsekomna individ; sådana hafva iakttagits i Mora (Dalarne) (”"/,, 1873, Kinberg), vid Teensjön i Nerike (”"/,, 1874), kring Vettern och vid Tåkern (Sundström) m. fl. ställen. Vid vår vestra kust är hon mycket säll- synt, men är funnen flera gånger i trakten af Göte- borg (Malm), en gång i norra Bohuslän t. o. m. midt i vintern (”'/,, Sundström). Äfven längs norska kusten flyttar prutgåsen i stor mängd. Vårsträcket börjar de sista dagarna af maj och höststräcket i början af september. De flesta år öfvervintrar ett och annat individ utanför Jederen eller Lister. Likaså stannar ett eller annat troligen ej fortplantningsskickligt individ kvar öfver sommaren (Collett). Längs Finska vikens stränder ända till Åland skjutes hon regelbundet höst och vår. Hon är äfven anträffad i Björneborgstrakten, nära Uleåborg samt i Tavastland och södra Savo- lax, t. ex. vid Nyslott, likaså vid Ladoga, allt un- der flyttningen; nära Helsingfors är hon funnen äf- ven sommartid (Mela). Vid Danmarks kuster är prutgåsen under flyttningstiderna den vanligaste af alla gäss, isynnerhet är hon talrik kring Limfjorden och vid Leesö. Flertalet skola stanna kvar under milda vintrar; de komma i september, och i slutet af maj flytta de norrut (Collin). På Faeröarna ses hon ofta vår och höst, men endast sällan på Island (Collin). När prutgässen om våren besöka vår kust, äro de vanligen feta, på hösten åter ytterst magra. Prut- gåsen är mycket sällskaplig och uppträder utom häckningstiden i täta, ofta mycket stora flockar. MEK juli 1891 sågs upprepade gånger en prutgås 1 säll- skap med grafänder på södra Oland (Kolthoff). Hon är mindre skygg än andra gäss, och såväl när hon i stora flockar hvilar på hafsytan, som när hon betar på landbacken, låter hon stundom jägaren Under sträcket flyga prut- gässen vanligen ej ordnade i »snöplog» utan ibland helt öppet närma sig. i en rad men oftast i en oordnad tät flock, stundom bakåt utdragen i en lång svans. Prutgåsens skrik liknar mer ett kort trumpetande än ett vanligt gås- kackel. Det erinrar något om tranans, men är ej så utdraget. Sitt tämligen stora, väl ombonade rede lägger hon på släta marken, doldt bland stenar eller väx- ter, ej långt från hafvet. Äggen, oftast 6—8 till antalet, äro gräddfärgade, 70—74 mm. långa och 47—49 mm. tjocka. Rödhalsade gåsen, Branta ruficollis, (Pall.) BO fa d Syn. Anser ruficollis, Brenthus ruficollis. Namn: Danska: Puwnakaulainen hanhi. (Tafla Bermicela ruficollis, Rödhalset Gaas. Finska: Hufvud, halsrygg och strupe svarta; en rund hvit fläck mellan näbbet och ögat och en röd- brun fläck på hvardera sidan af hufvudet, den se- nare är omgifven af ett hvitt band, som bakåt fort- sätter längs halsens sida på gränsen emellan den svarta och röda färgen. Ofvan svart, vingarnas mel- lersta och större täckfjädrar kantade med hvitt, bil- dande två band tvärs öfver vingen. Öfre stjärttäckarna hvita. Vingar och stjärt svarta, den senare med små, hvita fläckar i spetsen. Framhals och bröst rödbruna, baktill begränsade af en hvit ring, som går rundt omkring kroppen. Främre delen af buken svart, bakre delen, undergumpen och sidorna samt Honan liknar hanen, men har dunklare färger. Näbb och ben svarta. Längd 510—570 mm. Vingen underbenets fjädrar hvita. Iris mörkbrun. c:a 365 mm. Ungfågeln har det svarta ersatt af mörkbrunt, fläcken på hufvudets sida brun med röd anstryk- ning samt bröstet rödaktigt. Rödhalsade gåsen tillhör nordligagte Asien samt skall tillbringa vintern vid Kaspiska hafvet. En- dast någon enda gång förirrar hon sig vesterut. I Sverige är hon anträffad vid Lund (okt. 1793), ett exemplar erhölls vid Ystad (senhösten 1830) samt slutligen skall ett exemplar erhållits vid Oskarshamn i Kalmar län »för många år sedan», och tvänne stycken skola ha iakttagits på Mörkö i Mälaren (våren 1838) (Nilsson). I Norge är hon ej funnen. I Finland är hon erhållen lefvande vid Pullinlahti, i Sääminge (östra Savolax) (”/,, 1879, Mela). I Dan- mark sköts ett exemplar vid Issefjorden (""/,, 1855), och ett annat nedlades bland en flock prutgäss ("”/, 1862) vid Amager, ett tredje fälldes nära Randers ("/, 1894), äfven det i sällskap med prutgäss (Collin), några äldre möjligen mindre säkra upp- gifter att förtiga. Grafandsläktet, Tadorna, Leach. Näbbet jämförelsevis kort, än jämmnbredt (rost- anden), än något bredare mot spetsen och uppåtböjdt (grafanden). Näbbnagel smal. Näsborrarna ligga nå- got bakom näbbets midt. Vingarna medelstora, spetsiga, med 2:a eller 2:a och 3:e handpennan längst. Stjärten, tvär eller något afrundad, består af 14 pennor. Grafänderna likna till utseende och rörelser Deras flykt liknar gässens, och de kunna liksom dessa i blåsväder nästan mer gässen än änderna. lyfta äfven i riktning med vinden. De dyka ej gärna. De lefva 1 monogami, värpa ett stort antal hvita ägg, som läggas i gångar i jorden, stenrös, ihåliga träd eller dylikt. Rostanden, som har ett jämnbredt, ej uppåt- böjdt näbb utan knöl vid roten samt med lika ut- vecklade lameller efter hela dess längd, och som dessutom eger svart näbb och svarta fötter samt något afvikande dräkt för könen, anses numera ofta tillsammans med trenne samsläktingar bilda ett sär- skildt släkte Casarca. I släktet Tadorna, som har kö- nen lika, köttfärgade fötter och öfvernäbbets lameller större mot näbbspetsen, kvarstå då två arter. Öfversikt af arterna. I. Näbb rödt. Öfvergump hvit II. T. tadorna. T. casarca. Näbb svartaktigt. Öfvergump svart Grafanden, Tadorna tadorna, (L.) (Tafla 52, fig. 2, JF i vårdräkt, fig. 3, 9 i sommardr.). Syn. Anas tadorna, Vulpanser tadorna, Ta- dorna cornuta (Gmel.), Tadorna vulpanser (Flem.). Namn: Grafgås, Brandgås; Räfgås, BRinggås (Bohusl.); Jugås (Gotl.). Norska: Gravand, Fager- gaas, Ringgaas. Danska: Gravand, Gravgaas, Brandgaas, Fagergaas. > Finska: Ristisorsa, Kivi- Sorsa. Hane i vårdräkt: hufvud och hals svarta med grön glans. Bröstet framtill och halsroten hvita. Där bakom en bred, ljust rödbrun gördel öfver fram- rygg, skuldror och bröst. Längs skuldran en stor, I I I svart fläck. Bakrygg, öfvergump och stjärttäckare samt öfre och undre täckfjädrar hvita. Handpennorna svarta, de yttersta armpennorna i ut- fanet glänsande gröna, bildande spegeln, de inre i utfanet röda, i infanet hvita med ett svart band längs gränsen af dessa färger. Stjärten hvit med svart spets. Ett svart band längs magens midt. Undre stjärttäckarna rostgula, öfriga undre delar hvita. I sommardräkten, hvilken fågeln bär en kort tid i juli månad, saknas det svarta längs under- sidan och den bruna gördeln är på ryggen och si- dorna starkt uppblandad med svart liksom äfven bröstet, halsen och stundom sidorna. Hela under- sidan hvit med rödbruna fläckar efter bröstgördeln och gul anstrykning på stjärttäckarna. Honan lik- nar hanen, men har en hvitaktig fläck på pannan samt en under hvardera ögat. vingens Färgerna äro dunk- lare, och den bruna gördeln är något vattrad med svart och är mindre. Om sommaren anlägger hon en dräkt, som liknar hanens. TIris rödbrun—brun. Näbb rödt med svart nagel. Fötter ljust rosenröda. Längd I 610—660, 2 540—590 mm. Vingen 295—354 mm. Ungfågeln är ofvan brungrå med ljusare fjäder- kanter. Vingtäckarna gråaktiga. Hufvudet ofvan samt nacken svartaktiga med ljusa fjäderkanter. Pan- nan, strupen, nedre delen af halsen och alla undre kroppsdelar hvita. Dunungen : hjässan, nacken och ett bredt band hvilket i jämnhöjd med vingarna och öfver bakryggen utgå tvärband, mörk- Näbb och fötter längs öfversidan, från bruna, återstoden af fågeln hvit. ljusröda. Grafanden förekommer längs kusterna i större delen af Europa; mot söder går hon ned i norra Afrika och mot öster genom Asien, inclusive dess centrala delar, till Kina och Japan. Vid vår östra kust är hon, ehuru sällsynt, funnen vid Vermdön samt i Söderman- landsskären (Kinberg). Söder ut tilltar hon i antal samt finnes på Öland och Gotland i mycket stor mängd. Hon är ej heller sällsynt vid Skånes och Hallands kuster och tämligen allmän i Bohusskä- Till det inre af landet kommer endast någon enda vilsekommen ungfågel Längs Norges kust häckar hon åt- minstone upp till Lofoten, sannolikt äfven i Lyngen- fjord. Också i Porsangerfjord är hon observerad bland annat i juli 1887 (Kolthoff) samt i Varanger- fjorden (""/, 1844, '"/,, 1847, Nordvi 1862, ””/; 1873, Collett). På Listerland och J&deren är hon allmän, och på det senare stället öfvervintrar stundom nå- gon enstaka fågel eller mindre flock (Collett). I Finland häckar hon, men endast till ringa antal, i ren, där hon äfven häckar. på senhösten. sydvestra skärgården upp till Luvia i Satakunda. Hon är skjuten vid Helsingfors ("'/, 1842) samt vid Wasa (Palmén, Mela). I Danmark är hon flerestädes funnen häckande, såsom bland annat på öarna Veirö och Musholm vid Sjelland samt vid Roskildefjorden och vid Korsör, på öarna söder om Lolland, på ZEbelö, Endelave och Samsö norr om Fyen, på L2esö, nära Randers och i Vendsyssel på Jylland, likaledes på öarna utanför »hertigdömenas» kuster (Collin). Grafanden ankommer till vår vestkust i sista hälften af mars och flyttar bort i oktober. Hon flyger väl, simmar bra och kan dyka, hvarvid hon äfven an- vänder vingarna. Under flykten låter hon ofta höra ett kacklande läte. Hennes föda består af små musslor och andra hafsdjur, de i multnande tång lefvande flug- larverna samt frön, knoppar och späda skott. Utom under fortplantningstiden lefver hon i flockar, möjli- gen hålla paren dock ihop året om. Hennes käraste tillhåll äro grunda vikar, där hon når botten utan att dyka. Blott hon har tillgång till någon grund vik eller strand, trifs hon för öfrigt vid klippiga och kala kuster. Talrikast är hon dock, där hon finner sand- eller jordbankar, 1 hvilka hon kan gräfva sina gångar. Hon gräfver nämligen själf en gång i jorden till häckplats eller ock väljer hon därtill ett bål i en trädstam, ibland häckar hon i något stenrös, under Stundom - har man funnit hennes bo i gångar, som en byggnad eller en bro. samtidigt bebotts af räfvar eller gräflingar (ge Col- lin). Medan honan värper, är hanen henne städse följaktig, men när hon lagt sig, förenar han sig på trakter, där arten är allmän t. ex. på södra Öland, med andra hanar 1 flockar. Men så snart ungarna äro kläckta, uppsöker hanen åter familjen, och han öfverger den sedan ej. Stundom aflägger han äfven under rufningstiden besök hos honan. De festa bon vi hafva undersökt ha innehållit 12, någon gång 14—15 ägg. Collett omnämner 20 och där- öfver, ja i ett fall t. o. m. 32. säger han, torde sannolikt kunna förklaras så, att Detta stora antal, två honor värpt i samma bo. Äggen äro rent hvita. Längd 59—-70 mm., tjocklek 42,5—49 mm. Rostanden, Tadorna casarca, (1L.) (Tafla 52, fig.1, I). Syn. Anas casarca, A. rutila, Pall.; Casarca rutila, Vulpanser casarca, V- ruwtilus. Namn: Rödgul and, Bödgul grafand; Bramin- Kinberg. Norska: HKustand, Rödgul And. Bustand. Finska: Ruostesorsa. and, Danska: Hufyud gråhvitt, halsen med rostgul anstryk- ning, kring dess rot en smal, svart ring. Framrygg ot Bak- Öfre och undre ving- De inre armpennorna af ryggens färg med svart eller hvitaktigt infan. Handpennor, stjärt och öfre stjärt- täckarna svarta. och skuldror samt hela undersidan rödbruna. ryggen vattrad med svart. täckarna hvita. Spegeln stor, glänsande grön. Honan liknar hanen, men saknar den svarta ringen kring halsen och är Tris brun. Näbb och fötter svartaktiga. c:a 345—0610 mm. Vingen 320—344 mm. Ungen liknar honan, men har dunklare färger. De inre armpennorna äro brunaktiga, och det hvita på vingen blandadt med grått. blekare. Längd Rostanden har sitt hem i sydöstra Europa, norra Afrika och Asien ända till Kina och Japan. Hon har anträffats i Sverige: i Stockholms skärgård (/, 1854, Kinberg), nära Ystad ('"/; 1892), då den ena af två stycken, som iakttagits större delen af som- maren, sköts (Ystads museum, O. Wijkström i bref); vidare fälldes (augusti 1893) vid Ölands södra fyr tvänne änder, som enligt beskrifning meddelad Kjell Kolthoff otvifvelaktigt tillhörde denna art; slutligen uppgifves, att ett exemplar iakttagits i Stockholms skärgård (juli 1893, Roth 1894). TI Norge anträf- fades hon vid Selbosjöen innanför Trondhjem (ok- tober 1887, Collett 1890). Hösten 1892 erhöllos 4 exemplar: ett nära Kristiania (”/,), ett i Solör ("/;), ett vid Trondhjemsfjorden (''/,) och det fjärde vid Skudesnes söder om Haugesund ('/,,) (Collett). I Finland är hon skjuten vid Ladoga, i Kronoborgs socken ('"/, 1885) och i Esbo samt uppgifves en gång tidigare anträffad vid Ladoga (Palmén). I Danmark ++ iakttogs (""/, 1893) en flock af väl 10 stycken sydost om Vordingborg, en fälldes (Winge 1894). På Island sågs vid Öfjord (juli 1892) en flock på 4, en fälldes. Äfven på Grönland erhölls ” hon samma år (Winge 1894). Åren 1892—93 har sålunda en invandring af denna art egt rum till vestra Europa, att döma af rätt talrika fynd, bl. a. i Stor- brittanien under 1892. Rostanden skall till lefnadssätt och häcknings- vanor likna grafanden, men håller till äfven vid större floder, ej blott vid kusten. Praktgåssläktet, Aex, Boie. Syn. Lampronessa, Wagl. Praktgässen ha hufvudets fjädrar förlängda, bil- dande ett slags kam eller hjälmbuske. Hanarnas dräkt är sällsynt lysande och vacker. Praktgässen » Se meddel. fr. Soc. pro fauna et flora fennica, 13 häft, s. 232, 15 häft. s. 215 o. 225. »x Jnligt äldre, sannolikt oriktiga uppgifter skall hon ha anträffats jämväl på Bornholm. 246 ställas ofta i närheten af gräsänderna, men deras höga näbb med dess breda nagel liknar mer gäs- sens. Näsborrarna ligga dock närmare näbbroten. Tarsen är äfven något kortare än hos flertalet gäss. Praktgässen bebo Nordamerika och Ostasien samt omfatta endast 2 arter. Aex galericulata, (L.) (Tafla 52, fig. 4, I i vårdräkt). Hane i vårdräkt: pannan och nackens förlängda fjädrar gröna, metallglänsande, hjässan mörkt pur- purfärgad. Hufvudets sidor framför ögat brungula, bakom detsamma hvita. Strupen och halsens sidor rostbruna med hvita spolstreck. Halsfjädrarna för- längda. Rygg och vingtäckare mörkt olivbruna. Skulderfjädrarna dels blåviolett metallglänsande, dels hvita med svart utkant. mycket bred med nästan trekantig omkrets, dess skaft krökt nedåt, dess innerfan gulbrunt, upptill kantadt med hvitt, baktill med svart; ytterfanet me- tallglänsande violett. Armpennorna gråbruna med mer eller mindre tydlig grön metallglans på ytter- fanet; de yttre med hvita spetsar. gråbruna, i silfvergrått, längs innerfanet med grön metallglans. Stjärten Bröstet metall- glänsande, mörkt purpurfärgadt, på sidorna med band på svart botten. Sidorna ljust rostgula, fint vattrade med mörkbrunt. Undre vingtäckare brungrå. Buken och under- gumpen hvita. Iris mörkbrun. Näbb rödaktigt brunt med »blåaktigt köttfärgad» nagel. Fötter och ben rödgula. Simhud svart. I sommardräkt liknar han honan, som har hufvud och hals grå, ett hvitt Den innersta armpennan Handpennorna ytterfanet kantade med olivbrun med grön metallglans. tvänne hvita, tvärgående band från ögat bakåt. Ryggen gråbrun. Vingspegeln grön och vingspetsen med grön glans, handpennorna med en hvit rand längs utkanten. hvitfläckigt. hvita. Bröstet brunt, Strupen och återstoden af undersidan Längd c:a 430 mm. Vingen 225—236 mm. Denna praktfulla fågel mellersta och södra Kina, Formosa och Japan samt under fort- plantningstiden Amurlandet. I Europa är hon oss veterligen endast en gång erhållen, nämligen i Lom- bebor sjön nära Staburnäs by i Vilhelmina i Lappland (slutet af maj 1894). dräkt, har genom jägmästare K. Grams bemedling Exemplaret, en hane i vår- blifvit oss tillsändt för granskning och förvaras för närvarande i Upsala universitets zoologiska samlingar.” + Möjligheten af att ifrågavarande fågel rymt ur någon zoologisk trädgård torde, om den än ej är vidare sannolik, dock ej kunna alldeles förnekas. Svansläktet, Cygnus, L. Näbb jämnbredt, vid basen högt, framåt ned- tryckt. Näbbnageln intar aldrig mer än halfva näbbets bredd. Halsen smal och lång, längre än den öfriga kroppen. Vingarna nå hoplagda ej stjärt- spetsen, pennorna medelmåttiga, den 2:a och 3:e längst. Stjärten, afrundad eller spetsig, består af 18 till 24 pennor. Svanarna rugga endast en gång årligen och bära således likadan klädnad året om. Könen äro till dräkten lika, men honan är något mindre. Ungarna äro under de första åren grå och bli först Svanarna simma mycket fort men kunna ej dyka. Då de skola lyfta, springa de först ett stycke på vattnet, och Väl upp- fortplantningsskickliga i 3:e året. i blåst flyga de alltid upp mot vinden. komna, flyga de både uthålligt och högt, men tungt och ej synnerligen fort. På land röra de sig klumpigt. Svanarna lefva företrädesvis af växtäm- nen, hufvudsakligast af sådana, som de på grundt vatten medelst sin långa hals förmå upphämta från botten. De lefva i engifte, och paret håller ihop året om. Höst och vinter samlas de ofta i stora flockar, men under parningstiden äro de trätgiriga och tåla hvarken sina likar ej heller andra fågelarter inom det lilla område hvarje par utvalt. De häcka i grunda sjö- vikar och träsk (und. mindre sångsvanen) och bygga mycket stora bon. De lägga 5 till 8, mycket sällan Endast honan rufvar, men hanen, håller sig under rufningstiden i hennes fera, smutsigt hvitaktiga ägg. närhet och försvarar henne djärft mot andra djur, som nalkas boet. Bröstben af mindre sångsvan, sedt uppifrån och med blottad luftstrupe. (efter Yarrell, Brit. Birds). Bröstben af sångsvan, c:a !/,. Kammen är öppnad på högra sidan för att visa luftstrupen. Öfversikt af arterna. I. Pannan försedd med en knöl. Näbbnageln aflång, nästan jämnbred, icke upptagande hälften af näbbets bredd. Luftstrupen går icke in uti bröstbenet II. Pannan utan knöl. Näbbnageln bredt oval, upptagande hälften af näbbets bredd. Luft- strupen går in uti bröstbenet. A. Större ; näbbet 90—113 mm. långt, räknadt från pannan. Det svarta når i regel ej bakom näsborrarna. TLuftstrupen bildar i bröstbenet hos de äldre en vertikal slynga nående ungefär till dettas halfva längd (se omstående fig.) B. Mindre; näbbet 92—96 mm. långt, räknadt från pannan. Det svarta når ett stycke bakom näsborrarna. TLuftstru- pen bildar i bröstbenet hos de äldre en horisontal slynga nående nära nog dettas bakre rand (se omstående fig.) C. bewickt. C. olor. C. musicus. Knölsvan, Cygnus olor, (Gmel.) (Tafla 53, fig. 3, gammal, fig. 4, ung fågel). Svan; Svänja (Sörml.). Danska: Knubsvane, Tam Finska: Kesy joutsen. Namn: Tamsvan, Norska: Tamsvane. Svane, Rödnebet Svane. Hela fågeln hvit. Stjärten spetsig. Tyglar och pannknöl, öfvernäbbet vid roten och kring näsborrarna samt näbbnageln och undernäbbet Iris brun. svarta. Återstoden af öfvernäbbet gulrödt. Fötter svarta. Längd 1360—1525 mm. Vingen 610— 685 mm. Ungfåglarna äro smutsgrå, hals och undersida ljusare. Näbb blyfärgadt. Dunungen: brun—mörkt askgrå. Bröst och halsrot framtill nästan hvita. Näbb och fötter bly- färgade. Knölsvanen eller tamsvanen, som han äfven kallas, förekommer vild flerestädes i norra och östra Europa; äfven i Asien finnes han t. o. m. ända till dess östra delar. I Sverige häckar han ej säll- synt i Uppland, dels i Mälarens vikar, dels i några småsjöar. Från sitt gamla stamhåll, Hjälsta- viken vid Ekolsund, där han är mycket allmän, har han nämligen under de sista 20 åren spridt sig. Vid Rinkestad i Södermanland har han häckat (Kinberg). Äfven häckar han vid Tåkern i Öster- götland liksom numera ett och annat par i Horn- borgasjön i Vestergötland. I Skåne häckar han flerestädes i dess små insjöar, men aftager därstädes i antal i motsats mot förhållandet i Uppland. I Norge är han sällan anträffad: en unge i Kristiania. fjorden (”"'/,, 1869), en annan vid Tvedestrand (de- 47 cember 1870), en gammal fågel sågs i Mosevand vid Stavanger (i slutet af december 1878) (Collett). I Finland är han aldrig iakttagen i vildt tillstånd (Palmén). I Danmark har han åtminstone förr i enstaka par häckat här och hvar (Collin). Knölsvanen ankommer till Mälaren så snart öppet vatten finnes vid sjöstränderna, vanligen i slutet af mars. Höstflyttningen eger rum i oktober eller ännu senare. Stundom händer, att sent födda ungar ej kunna flytta nog tidigt utan omkomma, när snar isläggning inträffar. Knölsvanen har för vana att höja vingarna öfver ryggen, så att armpennorna och skulderfjäd- rarna stå upp som segel, hvartill de äfven i med- Han går. mycket illa och rör sig De gamla hanarma äro isynnerhet vind användas. ogärna på land. under fortplantningstiden modiga och stridslystna och utkämpa sinsemellan ofta heta strider angående häckplatsen. Härvid användas vingarna som vapen. Han bygger oftast ute i själfva vattnet af rötter och vattenväxter ett särdeles stort bo. Äggen äro vanligen 5 och sällan flera, högst 11. De äro ljust grågrönaktiga, ofläckade. Längd 112—121 mm., tjocklek 72—79 mm. Sångsvanen, Cygnus musicus, Bechst. (Tafla 53, fig. 1). Syn. Cygnus linnéi, Malm. Namn: Svan, Vild svan, Större vildsvan. Norska: Sangsvane. Danska: Sangsvane, Vild Svane, Islandsk Svane. Feeröarna: Svednur. Is- land: Alft, Svanur. Finska: Joutsen, Iso joutsen; Joutter (Satakunda). Lapska: Njukca. Helhvit, stundom med en ockergul färgton på hufvudet. Stjärten trubbig. Tris brun. Näbb från spetsen till näsborrarnas bakkant och längs något mer än halfva munspringan svart. Fötter svarta. Längd 1313—1525 mm. Vingen 550—606 mm. Ungfågeln: gråbrune« Näbb först dunkelt kött- färgadt, sedan svart med ett rödaktigt band vid näsborrarna. Dunungen: hvit, ofvan ljusgrå. Sångsvanen tillhör gamla världens nordligare trakter, men flyttar vintertid söderut, stundom ända till norra Afrika. I Sverige häckar han endast i Lapplands ödemarker, där han förekommer flere- städes i Torne, Lule och Pite lappmarker. Höst och vår och äfven vintertid är han på lämpliga lokaler rätt allmän vid våra södra kuster och visar sig då äfven ofta i ingjöarna. Någon enda gång individ, troligen sjuklingar, äfven I Norge häckar han synas enstaka sommartiden i södra Sverige. i det inre af Finnmarken, där han flerestädes före kommer. Enligt uppgift skall han 1872 ha häckat vid Balvatn i Saltdalen, 67? N. Br. (Collett). Om vintern träffas han i flockar längs norska kusten upp till Lyngenfjord och äfven i isfria vattendrag inne i lan- det (Collett). I Finland häckar han uti det inre af lappmarken, Enare, Kittilä, Sodankylä, Imandra, samt söderut spridd till Torneå, härifrån går syd- gränsen af hans häckningsområde mot sydost till Han skall äfven ha häckat vid Pisinjärvi i Toholampi i norra Wasa län, 63,45? N. Br. (Mela). Vår och höst visa sig flockar i de flesta delar af Finland (Palmén). Dan- marks kuster besökas under flyttningstiderna samt På Feeröarna ses han höst och vår samt någon gång om vintern. På Island åter häckar han Suvojärvi i Karelen och Olonetz. om vintern. talrikt samt finnes vintern öfver vid sydkusten (Collin). Häckplatserna lämnar sångsvanen, när träsk och sjöar i oktober börja tillfrysa där uppe, och han återvänder dit tidigt om våren, vanligen redan i april. I oktober och november samlar sig sång- svanen på lämpliga lokaler vid våra södra kuster, där kunna då såsom vid södra Öland förekomma tusenden. derna äro isfria, stanna svanarna vintern öfver. Vid vår vestra kust öfvervintrar han äfven, men synes, särskildt efter stränga vintrar, talrikast i Bohusläns skärgård 1 mars. insjöar och floder med grunda stränder eller i mycket Är vintern blid, så att de grunda strän- Om sommaren håller han till i vattenrika kärr, om vintern i långgrunda hafsvikar, där djupet ej är större än att han med sin hals når botten. Sångsvanen är vanligen mer skygg än knöl- svanen, men han är mindre försiktig än gässen och visar äfven mindre intelligens än de. Han bär, i olikhet med knölsvanen, ej vingarna upplyftade till segel, han simmar mycket fort, och på land rör han sig bättre och snabbare än denna. Vanligen bär han sin hals mer rak, ej så starkt S-formigt krökt som knölsvanen. Härpå liksom på frånvaron af näbb- knöl kännes han lätt igen. TI flykten skiljes han på sin tvära stjärt, helt olika knölsvanens spetsiga. Sångsvanens läte är ett kort, välklingande trumpet- ljud, liknande »ang-gang». Några ha högre, andra lägre toner, och när många svanar äro tillsam- måns, uppstår ett slags rätt melodisk, nästan ve- modig sång: den berömda svansången. Sången höres lika stark både höst och vår och om vintern. Ehuru sångsvanen hufvudsakligast lefver af växt- ämnen, äter han äfven insekter, musslor och andra Sitt stora bo, som ofta lär skola be- gagnas år efter år, bygger han af vattenväxter och jord vid stranden eller i själfva vattnet. Det är ofta 1 fot högt och 3—4 fot i genomskärning. vattendjur. 248 Äggen, 4—6, mycket sällan ända till 8, äro smuts- hvita, stundom gulhvita. Längd 109—115 mm., tjocklek 70—75 mm. Mindre sångsvanen, Cygnus bewicki, Yarr. (Tafla 53, fig. 2). Cygnus minor, Keys & Blas. Namn: Mindre wvildsvan. Norska: Mindre Sangsvane. Danska: Pibsvane, Lille Svane. Finska: Pikku joutsen. Syn. Dräkten liknar sångsvanens (jämf. öfversikten). Tris brun. Fötter svarta. Näbb svart, vid roten citrongult. Längd 1165—1270 mm. Vingen 474 —550 mm. Ungfågeln: under 1:sta vintern gråbrun, under den 2:dra hvit med hufvud och bröst rostfärgade. Den mindre sångsvanen häckar i arktiska Si- birien och på Novaja Semlja, där han är allmän. Förr har man med orätt uppgifvit, att han skulle häcka på Island. Till England kommer han ganska regelbundet vintertid. I Sverige fälldes ett äldre individ vid Laholmsbukten (''/, 1890); fågeln hade uppehållit sig där hela sommaren. En annan, äfven en gammal fågel, sköts vid Ölands södra udde (no- vember 1894). I Norge sköts han i Sydvaranger (maj 1876) och på Jzederen ('"”/, 1879); vintern 1879—80 (dec. --mars) uppträdde han flerestädes, isynnerhet på kuststräckan mellan Bergen och Trond- hjemsfjorden, särskildt kring den senare. Ett indi- vid sköts vid Kristiansand hösten 1880, ett annat 1 Trondhjemsfjorden våren 1890 (Collett). Från Finland känner man endast trenne fynd af den lilla sångsvanen, nämligen vid Helsingfors (hösten 1843), i Sibbo ("/; 1851) och vid Lovisa (april 1869) (Palmén). I Danmark skall han tämligen regel- bundet förekomma vintertiden vid Ringkjöbing, där gåsskyttarna beteckna honom med ett särskildt namn: »pibsvane». Äfven vid Ribe är han funnen (februari 1873) (Collin). Till lefnadssättet lär han likna den vanliga sångsvanen, men boet lägges alltid på land (se Nordenskiöld, Vegaresan I, sid. 69). Andsläktet, Anas, L. Näbbnageln intager endast en liten del af spet- sen (se fig. sid. 237). Tarsen är nästan trind, föga hoptryckt och framtill beklädd med tvärplåtar (se fig. sid. 236). Vingarna äro medelstora, spetsiga, " Förvaras på Upsala museum. == Pndast handpennorna af detta individ kommo i vår ego; dock kan något tvifvel om fågelns art ej ega rum. den andra eller de båda första pennorna längst. De yttre armpennornas utfan afvikande, vanligen af bjärt, ofta metallglänsande färg, bildande den s. k. vingspegeln. stående af 14—20 pennor. Änderna rugga fullständigt om sommaren, hanen begynner kort efter sedan honan börjat rufva och han fäller handpennorna i juli, samt får då en sommardräkt lik honans; honan ruggar så snart ungarna äro flyg- färdiga. På senhösten fäller hanen åter småfjädrarna och erhåller då sin vackra bröllopsdräkt -- här nedan enligt gängse bruk fastän något oegentligt kallad vårdräkt — och samtidigt få årsungarna de gamlas dräkt. Man kan således ofta urskilja följande dräkter: 1) dunungen; 2) ungfågeln = honan; 3) och 4) ungfåglarna (S och 9), sedan de på hösten fått en dräkt, som vanligen är ytterst lik de gamlas; 5) honan; 6) hanen i sommardräkt = honan, men vanligen med samma vingtäckare och samma spegel som i vårdräkten; 7) hanen i vårdräkt. Änderna äro i regel sötvattensfåglar, ehuru några arter äfven häcka vid hafvet. De simma lätt och bra men dyka endast som ungar, under pågå- Stjärten afrundad eller tillspetsad, be- ende ruggning och då de blifvit vingskjutna eller , skadade. Deras gång är vaggande, men de springa rätt fort, flykten är mycket snabb och uthållig. I hård blåst flyga de upp mot vinden, men vända strax och ila så undan i medvind. Deras föda be- står af späda växter, särskildt vattenväxter, frön och bär samt af maskar, insekter, små snäckor, fiskrom eller någon gång småfisk. De hämta den gärna genom att »ställa sig på hufvudet» för att med näbbet nå botten. De flytta i regel, endast gräsanden öfvervintrar i ringa antal hos oss. Alla arterna komma, så snart insjöarna äro öppna, och höstflyttningen inträffar vanligen i oktober. De hålla till i sjöar och vatten- drag med rik vassväxt eller vid mader och kärr, bland starr och fräken. Om dagen ligga de jäm- förelsevis stilla, såvida de ej oroas, men vid skym- ningens inbrott blifva de lifliga, låta höra sina väl- kända läten, simma och flaxa omkring samt draga så flygande till de dammar eller kärr, där de vistag öfver natten. Sitt bo lägga de fleste mer eller mindre långt från stranden (jämf. skedanden), ofta uppe i någon skogsbacke eller bland ljung, stundom dock ute i själfva vassen. De lägga ett stort antal, vanligen 10—12, ofläckade, hvitaktiga ägg med en dragning i gult eller grönt. Något egentligt rede bygga de äggen bb ej, men omgifvas under rufningen af en krans med dun, som honan plockat från sitt bröst. Så snart ungarna blifvit utkläckta, följa de modern OO till närmaste vattendrag, där de simma och dyka med stor färdighet. Kullen håller ihop, tills ungarna blifvit fullt flygkunniga eller längre. Hithörande arter, 55 till antalet, äro spridda öfver större delen af jorden. på ett flertal (11) släkten. Gräsänderna med deras jämnbreda och jämförelsevis stora näbb utgöra då ensamma släktet Anas (17 arter). De fördelas vanligen Praktanden med sina förlängda inre armpennor bildar allena släktet Eunetta; snatteranden, som har öfvernäbbets lameller synliga från sidan, släktet Chaulelasmus (2 arter); medan bläsanden med sitt lilla, mot spetsen jämnt afsmalnande näbb och krickan med sitt något större, men hvilka båda ha öfvernäbbets lameller knappast synliga, företräda hvar sitt släkte, Mareca (3 arter) och Nettion (15 arter). Stjärtänderna, som ega en lång stjärt med de mellersta pennorna spetsiga och förlängda, utgöra släktet Dafila. Årtan med sina gråblå öfre vingtäckare föres till ett släkte Querque- dula (5 arter), och skedänderna slutligen, som ha blå vingtäckare och i motsats till de föregående ega «ett framåt bredare näbb, bilda släktet Clypeata (4 arter). är det dels därför att änderna erbjuda många lik- heter i sitt lefnadssätt, dels af rent redaktionella skäl. Då vi ej följt detta numera gällande bruk, Öfversikt af arterna. I. Benen gula eller gulröda. A. Näbb mot spetsen betydligt utvidgadt. iVingspegelni grön! ”a-.sss--.s. ss sons A. clypeata. B. Näbb mot spetsen föga eller icke ut- vidgadt. 1. Vingspegeln blå med mer eller mindre grön anstrykning......... £ A. boschas. 2. Vingspegeln upptill hvit, nedtill SVALCSBA sea . ÅA. strepera. Benen mörka, grå- eller brunaktiga. A. Näbbet från näsborrarna längre än innertån utan klo. 1. De inre armpennorna förlängda och hängande öfver vingen." Samtliga stjärtpennor af samma längd 2. De inre armpennorna icke eller obetydligt förlängda." a. Öfre vingtäckare mer eller min- dre mörkt gråaktiga. a. Stjärten rätt lång med de mellersta pennorna = för- längda och spetsiga. Ving- spegeln (Sf) grön med bronsglans eller (9) grå— SVARV sele oll inskaa se bla till A. falcata. A. acuta. + Delta gäller endast S; hvad 2 beträffar liknar hon mycket 9 af snatteranden (se sid. 252, där olikheterna fram- hållas). 32 250 p. Stjärten af vanlig längd. Vingspegeln hos båda kö- nen upptill grön, nedtill SVAL: selels else ejuklelsls te] ns elvis elelelsl nice b. Öfre vingtäckare blågrå eller blå hos I. a. Öfre vingtäckare blekt blå- ÅA. crecca. grå. Vingspegeln grågrön (5) eller svartgrå (9)... A. querquedula. £. Öfre vingtäckare bjärt blå. Vingspegel grön ............ AA. discors. B. Näbbet från näsborrarna kortare än innertån utan klo: s...ss..ese.ssss00is0s Ar PENElOPE, Skedanden, Anas clypeata, L. (Tafla 54, fig. 3, 1 vårdräkt, fig. 4, Q). Syn. Spatula clypeata, Bhynchaspis clypeata. Namn: Leffeland (Skåne). Norska: Skeand, Skovland. Danska: dSkeand, Skjoldneb, Kropand, Slopand (Vestslesvig). Finska: Lapasorsa. Hane i vårdräkt: hufvud och hals svartaktiga, bakre delen af hufvudet och halsen med stark, blå- grön glans. hvita. De små vingtäckfjädrarna liksom några af de långa skulderfjädrarna ljust gråblå. Vingspegeln glänsande grön, framtill begränsad af hvitt, de inre armpennorna förlängda, deras utfan grönsvart, det inre brunt, de tre längsta pennorna med en hvit spolfläck. Handpennorna brunaktiga. hvita. Stjärtpennorna hvita med spolfläckar, de båda mellersta bruna. svarta, de Undre ving- bruna Stjärttäckare öfre med blå, de undre med grön an- strykning. På hvardera sidan om hvit fläck, motsidans. täckare stjärtroten en som under stjärten sammanlöper med Undre kroppsdelar kastanjebruna, på sidorna med ljusare vattring. I sommardräkt liknar hanen honan, men har vingspegel och öfre ving- täckare lika klart färgade som om våren, och de öfre stjärttäckarna äro svarta. Honan är ofvan mörkbrun med ljust rostgula fjäderkanter, under rostgul, på bröst, sidor och undergump med bruna fläckar. Vingtäckarna askgrå med blå anstrykning. Vingspegeln grönglänsande, framtill begränsad af ett hvitt band. Tris gul. Näbb svart. Fötter bjärt orange- färgade. Längd 480—505 mm. Vingen 221—241 mm. Ungfåglarna likna honan, men hafva mörkare fjäderkanter på ryggen, och de unga hanarna ha alla vingtäckarna blå. Dunungen liknar bläsandens (se sid. 255) men har streck genom ögat och öronfläck. Någon gång finnas fläckarna bakom vingen och på öfvergumpen (jämf. gräsanden), men äro då små. Skedanden bebor så väl nya som gamla värl- dens norra delar, om vintern finnes hon långt ned Ryggen mörkbrun. Skuldror och bröst- i Afrika, i Arabien, Indien, södra Kina, Japan samt i Amerika till Columbia och Vestindien. I Sverige är hon ingenstädes allmän, men förekommer dock på många ställen. Således häckar hon, ehuru säll- synt, i nordöstra Skåne, vidare på Öland, sällsynt på Gotland, vid Hornborgasjön i Vestergötland och vid Tåkern i Östergötland (Kinberg, Sundström), i södra Värmland (Sundström), i Uppland, där hon ej är egentligen sällsynt (Kolthoff). Hon har åtminstone häckat vid Qvickjock och Öfverkalix (Nilsson, Kin- I Norge är hon ej med säkerhet funnen häc- kande, om hon än sannolikt gör det. Sålunda an- träffas unga fåglar årligen höstetid i landets sydliga delar, isynnerhet på Jzederen och Listerland. En ung- fågel har erhållits i Nordfjord (”"/,, 1592) (Collett). På fjällen mellan Kautokeino och Alten skall hon vara funnen (Palmén 1873). I Finland förekommer hon längs Bottenhafvets hela kust (talrikt vid Kumo älf och i Limingo), finnes i Salmis liksom här och hvar berg). i södra Finland, häckar i Suojärvi i Karelen (Palmén, Mela). städes såväl på Jylland som på öarna (Collin). Skedanden andra änderna, sålunda till Hornborgasjön i Vester- götland först mot slutet af april. Höstflyttningen synes äfven företagas tidigare. Från Öland, där hon om hösten är allmän, har hon vanligen flyttat I Danmark är hon funnen häckande fere- ankommer om våren senare än de redan 1 oktober. "Skedanden fordrar för sin trefnad gyttjiga och rikt gräsbeväxta lokaler. Någon gång häckar hon dock på holmar i Östersjön. Sålunda fann den ene af oss hennes bo i högt gräs på Skälholmen vid Ölands södra udde. net. Hon kännes i flykten igen på vingarnas grå- Hennes läte är Det ligger vanligen nära vatt- blå täckfjädrar, som synas långt. snarlikt gräsandens men mindre starkt. Aggen äro oulaktigt hvita. Längd 47—57 mm., tjocklek 35 —3S mm. Gräsanden, Anas boschas, L. (Tafla 54, fig. 1, i vårdräkt, fig. 2, Q). Namn: Stockand, And, Andrake I, Drake I; Vildand (Skåne); Åkerand (Jämtl.); Andrik I (Vestmanl.); Blåhals > (Helsingl., Norrbotten). Den tama formen: Anka, Ankbonde S; Lonka, Drake 3 (Kalmar län). Norska: Stokand; Blaahals (Doyre). Danska: Stokand, Gresand, Kjerand, Moseand:; Roand, Roandrik FI (under ruggning); Graaand, Bygand (Thy). Feröarna: Vilddunna. Island: Stokkönd, Myrönd, Graenhöfda-gråönd, Gråönd, Blåkollsönd, Kilönd, Grasönd. Finska: Simisorsa, Punasorsa, Iso sorsa, Sorsa; Heinäsorsa (Savolax); 2 Sinikaula (Satakunda); Selsinä (Tyska Lappm.). Lapska: Stuora-vuojas. Hane i vårdräkt: hufvud och hals gröna, skif- tande i blått och med stark metallglans, en hvit ring kring halsroten. Ryggen framtill brunaktig med fin, grå vattring, baktill brunsvart, ovattrad. Öfvergump grönsvart. Öfre och undre stjärttäckare svarta, några af de öfre med uppböjda spetsar. Stjärtpennorna grå med hvita kanter. Skuldrorna gråvattrade, åt sidorna öfvergående i brunt. Ving- täckarna gråbruna, de stora armtäckarnas spetsar bilda ett hvitt och ett svart band framför den blå ving- spegeln, medan armpennornas spetsar bilda ett svart och ett hvitt band, som baktill begränsa spegeln, deras dolda delar brungrå liksom handpennorna. De inre armpennorna bruna och grå. Bröstet kastanje- brunt, sidor och buk hvitaktiga, fint vattrade med grått. Hanen i sommardräkt liknar honan, men har mörkare rygg och enfärgade vingtäckare samt: en rödbrun anstrykning på bröstet. Honan är ofvan svart med rostgrå fjäderkanter och en rostgrå fläck i midten af hvarje fjäder. Vingarna likna hanens, men ha täckfjädrarna kantade med ljusgrått. Stjärt- pennorna gråhvita med två V-formade, svartbruna teckningar. Strupen ofläckad, gulgrå. Undre kropps- delarna ljust rostfärgade med små, bruna fläckar, som äro tätast och störst på bröstet. Iris brun. Näbb mörkgrönt, fötter orangeröda. Längd 512—626 Vingen 250—294 mm. Ungfåglarna likna honan. ofvan mm. Dunungen: mörkbrun. Hufvudets och halsens sidor rostgula, ett band från näbbet genom ögat till nacken och en fläck vid örat bruna. Stru- pen, undre kroppsdelarna samt en fläck på ving- spetsen, en på ryggen bakom vingen samt en dylik på hvardera sidan om öfvergumpen hvitgula. Gräsanden häckar öfver större delen af norra halfklotet, både i gamla och nya världen. I Sverige är hon ännu mycket allmän och utan gensägelse allmännast bland änderna, om hon än på de sista årtiondena till följd af sjösänkningar och dylikt samt hänsynslös jakt på ännu ej flygvuxna ungar flerestädes mycket aftagit i antal." Hon finnes öfver hela landet, i Karesuando och Jukkasjärvi är hon dock sällsynt (Kinberg). allmänt upp till Tromsötrakten, men skall häcka i Finnmarken (Collett). På fjällen går hon I södra och mellersta Finland I Norge finnes hon rätt äfven upp i videregionen. + T Skåne lär hon, sedan vinterfridlysningen införts (fr. '/, 1895), ökats i antal. Förr var hon nämligen isynnerhet under januari och februari utsatt för stora nederlag i Öresund (meddel. af T. Thott). talrikt öfvervintra vid Öresund. Detta synes visa, all Skånes gräsänder upp till Kajana och Uleåborg är hon allmän på alla lämpliga lokaler, äfven i skärgårdens vassbe- växta vikar. Mot norden aftager hon i antal, men är träffad i Enontekis, Utsjoki och Enare (Palmén, Mela). I Danmark är hon den allmännaste af än- derna. På Island skall hon också på Grönland och på Feeröarna häckar och vara talrik året om, öfvervintrar hon (Collin). Gräsanden är en härdig fågel, som väl tål köl- den, endast hon har föda. Hon flyttar ej heller från Sverige förr än sjöarna äro isbelagda, och äf- ven då stannar en del kvar vid rinnande vatten. Så ses stundom hela flockar vintertid på öppna ställen i Fyrisån, och vid vår södra och vestra kust öfvervintrar hon i stor mängd liksom vid Danmarks kuster samt längs Norge ända upp till polcirkeln (Collett). Dock drager troligen större delen söder ut. Gräsanden återkommer tidigt om våren, stundom medan sjöarna ännu äro isbelagda och öppet vatten finnes endast efter stränderna. Ehuru sjöar och vattenrika kärr med stora vassar och rikligt med fräken äro gräsandens käraste tillhåll, finnes hon äfven vid älfstränder med täta videsnår, vid större sjöar med kala men grunda stränder eller någon gång på små holmar 1 hafvet. Så snart isarna lossnat, börjar gräsanden lägga ägg. Vi hafva stundom funnit dem på någon bar fläck, medan marken rundt om ännu var snötäckt. En gång har den ene af oss sett nykläckta andungar den 1 maj, och Collett omnämner liknande fynd den 12 maj. Dock torde dessa tidigt lagda ägg, som vanligen ej döljas af växtligheten, ofta falla offer för kråkor eller fördärfvas de af kölden, imnan kullen är fulltalig och honan börjat rufva. Gräs- anden lägger om en eller, då så behöfves, flera gånger, och häri ligger orsaken till de talrika sena kullarna med nykläckta ungar ännu i slutet af juli. Gräs- andens bo ligger ofta rätt långt från vatten, van- ligen under en buske, någon gång 1 ett ihåligt träd eller i ett gammalt kråkbo, ibland rätt högt från marken. I regel innehåller det 10—12 hvitaktiga, 51—69,5 mm. långa och 38,5 —43,5 mm. tjocka ägg. Gräsanden är stammoder för vår vanliga tama anka, men är i motsats mot vildgässen själf mycket svår att tämja, äfven om hon infångats som unge. Snatteranden, Anas strepera, L. (Tafla 54, fis. 8, I, fig. 9, Q, båda i vårdräkt). Syn. Ohaulelasmus sbreperus. Namn: Middeland (Ekolsund). Norska: Snadder- and. Danska: Knarand, Graesand, Perleand. Finska: Lörppösorsa, Hane i vårdräkt: hufvudet och halsen grå med täta, mörka småfläckar. Hjässan och nacken mör- framtill med rostbrun anstrykning. af kare, halsen oll Främre delen gg, skuldror, sidor och bröst vattrade af svartgrått och hvitt. De små täckfjädrarna brungrå med hvit- ry Bakryggen brun, ovattrad. aktiga tvärband och bräm, de mellersta med röd- bruna spetsar, de största svartaktiga, undre ving- täckare hvita. Vingspegeln hvit, utåt begränsad af svart, inåt af grått, armpennornas dolda delar grå. Handpennorna gråbruna. Stjärten gråaktig, öfver- och undergump svarta, buken hvitaktig med otydliga, grå fläckar eller grå vattring. Om sommaren äro framrygg, bröst och sidor ej tätt tvärvattrade utan mörkfläckiga på gråaktig grund. Likaså ha bak- rygg, öfver- och undergump breda, bruna bräm. Vingen och dess täckfjädrar äro oförändrade. Honan är ofvan samt på bröst och sidor brun- svart med rostgrå fjäderkanter och längsband. ”Täck- fjädrar och inre armpennor af ryggens färg. Spe- geln liten, hvit. Stjärtpennorna svartbruna med gulgrå kanter och en V-formad teckning af samma färg. Strupen och magen hvitaktiga, undergumpen fläckig. Hon liknar gräsandens hona, men skiljes Tris mörkbrun. Näbb svart, Fötter gula med mörk 548 mm. Vingen 215—266 mm. på sin hvita spegel. längs sidorna smutsgult. simhud. Längd 507 Ungarna likna honan. Dunungen liknar gräsandens, men har de ljusa kroppsdelarna, särskildt hufvudet och halsens sidor, hvitgula utan rostfärg. Öronfläcken är äfven mindre tydlig. Snatteranden häckar i norra halfklotets tempe- rerade delar, och om vintern finnes hon i Afrika, i Asiens varmare trakter, i Mexiko och på Jamaica. I Sverige var hon ännu i början af 1860-talet knap: past iakttagen som häckfågel, men fanns då vid Ekolsund i Uppland, hvarifrån hon sedan spridt sig kring Mälaren, där hon numera är en rätt vanlig fågel. Vid Hornborgasjön iakttogs hon första gången våren 1875, då sågos (Kinberg). Vid Sönemad (en vik af Venern) nära Lidköping skall hon årligen häcka (Sundström) samt vid sjön Vid- tvänne par östern i Småland (Kinberg). TI sydliga Sverige är hon sällsynt, men anträffad under flyttningstiden. I Bohuslän har hon blott påträffats en gång: vid Göteborg '' 1851 (Malm). med säkerhet funnen: vid Bergen (november 1872) och på HListerland ('"/, 1885) (Collett). I Finland har hon erhållits i Helsingforstrakten (maj 1861) (Palmén). I Danmark är hon icke vanlig men heller icke egentligen sällsynt; så är hon t. ex. iakttagen På Öland hafva vi ej funnit henne. / UK) I Norge är hon endast tvänne gånger 259 07 häckande vid Ringkjöbingfjorden, under ruggning på Fanö samt flera gånger på Sjelland (Faber); detta enligt Collin. Winge meddelar i bref: »Anas strepera har jeg selv aldrig oplevet att se i Danmark, og jeg kender ingen der har set den.» Snatteranden synes ankomma till Mälaren se- nare om våren än gräsanden och flytta tidigare bort. Hennes lefnadssätt liknar gräsandens. Äggen, vanligen 9—13, äro gulhvita— hvita, 51—58 mm. långa, 36,,—40,5 mm. tjocka. Praktanden, Anas falcata, Georgi. (Tafla 55, fig. 1, J i vårdräkt, fig. 2, Q): Syn. Anas falcaria, Pall., Hunetta falcata. Hane i vårdräkt: hufvudet ofvan kastanje- brunt, i nacken och på sidorna glänsande grönt och skiftande i purpurrödt. Nackens fjädrar för- längda till yfvig tofs. hvita med ett svart grönglänsande band kring den en Strupen och halsen senare. Framrygg, bröst, sidor och undre kropps- delar mörkt brungrå med fint vattrade fjäderkanter. Ving- täckfjädrarna grå. skuldran. Armpennornas synliga delar grönsvarta, svagt glän- sande. nedhängande öfver vingarna, svarta med hvita spol- vattrade af brunsvart och hvitt. Bakryggen En svart fläck på De inre armpennorna mycket förlängda, streck och gråvattrade kanter. Handpennorna brun- Stjärten grå, öfre och undre stjärttäckarna En hvit fläck på hvardera sidan om stjärtroten och en gulhvit dylik på hvar- grå. mycket långa, svarta. OM dera sidan om undre stjärttäckfjädrarna. | Honan: ofvan spräcklig af svart och rödbrunt. Vingtäckarna mörkt grå, vingspegeln mörkt grön- glänsande, framtill begränsad af ett hvitt band. Vingpennor svartbruna. Bröst, buk och undre stjärt- täckare ljusbruna med ovala, brunsvarta fläckar. Stjärtpennor och öfre stjärttäckare gråbruna med Hon liknar mycket honan af snatteranden, men skiljes lätt dels på 5 2 SEN smala, hvita längsstrimmor. vingspegeln och det af de öfre vingtäckarna framför denna bildade hvita tvärbandet, dels på den en- färgade stjärten och det mörka öfvernäbbet. Iris brun. Näbb grönaktigt svart. Fötter dunkelt blågrå. Längd &I c:a 580, 9 c:a 400 mm. Vingen I c:a 255, Q c:a 230 mm. Praktanden har sitt hem 1 östra Asien och pan och har endast ytterst sällan förirrat sig Europa. I Sverige är en gammal hane funnen Skellefteå ("”/, 1853) (Riksmuseum). Stjärtanden, Anas acuta, L. (Tafla 55, fig. 7, Si vårdräkt, fig. 8, Q). Syn. Dafila acuta. Namn: Spjutand; Viand (Skåne, ÖL). Norska: Spidsand, Piland, Stjertand; Spirand (Dovre). Danska: Spidsand, Vinterand, Stjertand, RBumpe- and; Strekand (Thy). Feeröarna: Åndt. Island: Grafönd, Grasönd, Långvin gråönd. Finska: Joulvi- sorsa, Jouhihäntä. Lapska: Vuojas. Hane i vårdräkt: ofvan och på sidorna vattrad af brunt och hvitgrått. Hufvud, bakhals och strupe bruna med ljusare fjäderkanter. Nacken svart med purpurglans. Bakrygg gråbrun med hvita tvärband. Skulderfjädrarna svarta med gulhvita kanter och längsgående band. Vingtäckarna brungrå liksom handpennorna, spegeln grönaktig, stötande i purpur, framtill begränsad af vingtäckarnas blekt rostfärgade spetsar, baktill af armpennornas svarta och hvita samt inåt af de inre svarta och gråa armpennorna. Stjärten spetsig, mörkbrun med hvitaktigt utfan på de yttre pennorna, dess två mellersta pennor för- längda. Halsen framtill och på sidorna hvit, hvil- ken färg längs nacken skjuter upp i tvänne spetsar. Bröst och buk hvita. got hvit inblandning. Undergumpen svart med nå- Hanen i sommardräkt har ryggens fjädrar dels vattrade och dels försedda med ljusa tvärband. Hufvud och undre delar likna till färgen honans, men vingen med dess spegel är oförändrad. Honan är ofvan samt på hufvud, hals, bröst och sidor svart med rostgula fjäderkanter och fläc- kar. Undre kroppsdelarna hvita med matta, grå- bruna fläckar. Strupen gulhvit, ofläckad. Ving- spegeln brunaktig, utan glans. Iris mörkbrun. Näbb skiffergrått (9), eller blyfärgadt med rygg och kanter svarta (5). Fötter gråsvarta (SF) eller skiffergrå (9). Längd & 609—762, 9 516—555 mm. Vingen 245—288 mm. Ungarna likna honan, men de unga hanarna skilja sig alltid genom sin metallglänsande ving- spegel. Dunungen: ofvan mörkt brun. Trakten under ögat och ett streck från ögat till nacken matt bruna. Hufvudets sidor för öfrigt, strupen, halsen framtill och på sidorna samt undre kroppsdelarna hvita eller Ett hvitaktigt, band går från vingen längs bakryggen till öfver- ljust gråhvita. stundom afbrutet gumpen. Den påminner ej litet om grafanden som dununge, men skiljes lätt dels därpå att det bruna på öfversidan har mycket större utsträckning, delg på näbbet och fötterna, SL) Stjärtanden är vidsträckt utbredd i både gamla och nya världens norra delar och flyttar söderut till norra Afrika, Indien, Ceylon, Kina och Japan samt i Amerika till Panama och Cuba. I Sverige före- kommer hon som häckfågel i Lapplands och Jämt- lands fjälltrakter, i Stockholms skärgård (Kinberg) och allmänt på Öland, där hon bygger vid de flesta träsk, äfvensom vid hafsstranden, om denna är rikt gräsbeväxt; äfven på Gotland häckar hon, ehuru sparsamt (Kolmodin), likaså i Skåne i Oxie och Skytt (Sundström). För öfrigt är hon sällsynt som häckfågel i södra Sverige; vid sjön Vidöstern i vestra Småland har hon åtminstone förr häckat (Kinberg), men skall nästan ha slutat att bygga vid Tåkern i Östergötland (Sundström). Under flyttningstiden före- kommer hon här och hvar, särskildt om hösten i stor mängd på Öland, och Hornborgasjön besöker hon om I södra Norge kläcker hon hufvudsakligast på fjällen; hon går än fåtaligt i början af april och i oktober. upp till nordligaste Finnmarken och öfvervintrar stund- om vid kusten (Collett). Hon är talrik i norra Finland Söderut skall hon aftaga i antal ungefär i samma mån som gräsanden till- äfvensom på Kolahalfön. tager, men hon häckar, ehuru mycket sparsamt, äfven i södra Finland (Palmén). I Danmark är hon flerestädes funnen häckande, såsom i Thy och vid Ringkjöbingsfjorden på Jylland, på Lolland, på Falster och på Lindholm mellan Möen och Sjelland, på Saltholm o. s. v. (Collin). Stjärtanden är under flykten lätt igenkänd på Hon vistas om sommaren mest i mossar och kärr; till sin långa, smala hals och sin spetsiga stjärt. uppträdande liknar hon gräsanden. Hennes bo hafva vi oftast funnit på någon gräsrik tufva ute i kärret. Äggen, vanligen 8—10, grönaktigt hvita. Längd 51—57 mm., tjocklek 36,5—40 mm. Krickan, Anas crecca, L. (Tafla 55, fig. 3, I i vårdräkt, fig. 4, 9). Syn. Querquedula erecca, Nettion erecca. Namn: Kvrickand, Kvricka, Kräcka, Årta; Arte, Arrt (Gotl); Knipann, Knortånn (Smål); Lortand (Värml, Dalarne, Jämtl.); Lorstboll, Lorst- pjaska (Helsingl.); Beckasinand (Värml.); Hästlod- and (Jämtl.). Norska: Krikand, Pytand, Sirku, Saurond, Lortond. Danska: Krikand, Kraekand, Norkand; Rödnakke, Tagand (Thy): Fieröarna: Åndt, Stikåndt, Krikkondt. Island: Urt, Urtönd, Ört. Finska: Tavi, Tavallinen tavi; Likatavi (Sa- volax); Prittisuorsa (Satakunda). Lapska: Ciksa. s Hanen i vårdräkt: hufvud och hals rödbruna. Längs hufvudets ett stark, grön metallglans, kantadt af en smal, hvit- sida bredt, svart band med aktig strimma. rygg, skuldror och sidor vattrade af svart och hvitt. Strupen och nacken svarta. Fram- Ett par förlängda skulderfjädrar svarta och hvita. Rygg och öfvergump brungrå med ljusare fjäder- kanter och vattring. Spegeln bjärt glänsande, grön, fram- Vingtäckare brungrå liksom handpennorna. till begränsad af ett hvitt—rostfärgadt band, utåt och inåt af svart. Stjärt brungrå med ljusare kanter, dess undre och Armpennornas dolda delar grå. sidotäckare svarta med en gulhvit fläck på hvar sida. Under hvit, på bröst och undergump med svartaktiga fläckar. Om sommaren liknar hanen honan, men igenkännes på sina enfärgade ving- täckare utan ljusa kanter samt därpå, att de inre armpennorna äro svarta längs ena kanten. Honan: ofvan brunsvart med rostbruna fjäder- kanter och ofta med grön metallglans. Vingen som hos hanen, men vingtäckarna med smala, ljusgrå kanter och de inre armpennorna af vingens färg. Strupen gulhvit. Under brungul med mörka fläc- kar. Iris ljusbrun. Näbb svartaktigt. Fötter grå. Längd 355—390 mm. Vingen 173—190 mm. Ungfågeln liknar honan men har bredare rost- färgade fjäderkanter. Dunungen liknar gräsandens, men är mindre och hufvudets sidor äro mer gråaktiga, med mindre klar rostfärg. Krickan Öronfläcken något större. finnes i det palaearktiska området och vintertid i norra Afrika, i Asiens varmare delar och Japan, samt är någon gång funnen i Nord- I Sverige häckar hon rätt allmänt från och med Skåne amerika, där hon ersättes af en närstående art. upp till det nordligaste Lappland och tilltager i antal mot norden; vid Muonioniska är hon likväl sparsam (Kinberg). tagit. landet; söder om Dovre är hon talrikast vid fjäll- På senare tider har hon dock något af- Äfven i Norge är hon allmän öfver hela bebor hon likaså i hela dess ut- sträckning (Palmén). sjöarna. Finland I Danmark häckar hon såväl på öarna, där hon är allmännast, som på Jylland, isynnerhet i Vendsyssel. På Feeröarna är hon ej sällsynt och på Island är hon allmän, men på Grön- land endast funnen 1 enstaka exemplar (Collin). Krickan = öfvervintrar vanligen ej 1 Sverige. Vid den blida norska kusten åter finner man henne då och då vintern öfver åtminstone upp till Trond- hjem, och i Saltdalen är hon träffad i slutet af no- vember (Collett). våren, så snart öppet vatten finnes i träsken och Till Sverige ankommer hon om vid sjöbräddarna, omkring den 10 april i Mälar- 54 Höstflyttningen börjar mot slutet af sep- Höst trakten. tember och fortfar stundom in 1 november. och vår uppträder krickan i stora, täta flockar. Krickan förekommer i små sjöar, kärr och mosslaggar samt längs floderna, och hon nöjer sig med den minsta vattenpuss, blott där finnes näring för henne. Hon rör sig väl på marken, simmar lätt och flyger ytterst snabbt. Hennes läte erinrar om gräsandens men är mycket svagare; om våren låter hanen höra ett kort, hvisslande »plytt, plytt». I närheten af det vatten, hvari hon håller till, lägger hon sina 3—10 gulaktigt hvita ägg. Längd 43—50 mm., tjocklek 31—34,5 mm. Årtan, Anas guerquedula, 1. (Tatla 55, fig. 5, I 1 vårdräkt, fig. 6, Q). Syn. Anas cireia L., Cyanopterus querque- dula, Querquedula circia. Namn: Årtand (Vestmanl., Nerike); Arta (Orsa); Lortand (Värml.); Dylpånn (Smål.). Norska: Knek- and. Danska: Atlingand, Atling, Sommerkrikand :; Atlanand, Fjordand (Thy). Island: Taumönd. Fin ska: Heinätavi. Hane i vårdräkt: ryggen svartbrun med ljusgrå fjäderkanter. De stora skulderfjädrarna svartbruna med ett hvitt band längs midten, utfanet blågrått. Vingtäckarna blågrå, de stora med breda, hvita spetsar, som bilda ett hvitt band framför spegeln, som är grön. Armpennorna i spetsen hvita, de inre brungrå med hvita utkanter. Handpennorna grå- bruna med hvita spolar, de inre med en gråhvit kant i utfanet. Undre täckare gråbruna med hvita armhålsfjädrar. Stjärtpennorna gråbruna med hvit- aktiga kanter och en eller två V-formade teckningar. Hufvudet ofvan och ett band längs halsryggen brun- Ett hvitt Hufvudets sidor och svarta, på pannan med ljusa spolfläckar. band från ögat nedåt nacken. halsen bruna med hvita spolstreck, strupen svart. Bröstet vattradt af gulgrått och svartbrunt. Sidorna vattrade Buken hvit, stundom med fin vattring. Undergump och undre stjärt- täckare hanen honan men är mörkare och skiljes lätt på af hvitt och svart. med bruna fläckar. Om sommaren liknar vingtäckare och spegel. Honan är ofvan svartbrun med rostegrå fjäder- kanter. Vingspegeln mörkt brungrå, framtill och baktill med smal, hvit infattning. Ett hvitaktigt band öfver ögat och ett otydligt dylikt från näbbet under ögat. Strupen och undre kroppsdelarna hvit- aktiga, men bröstet, sidorna och undergumpen med bruna och rostfärgade fläckar. Tris ljusbrun. Näbb svart, det undre vid basen köttfärgadt. Fötter brun- aktiga, simhuden svartaktig. Längd 399—413 mm. Vingen 185—1935 mm. Ungfågeln liknar honan, men är starkare rost- färgad, särskildt på bröst och sidor. Dunungen liknar krickans, men det ljusa bandet öfver vingen är otydligt. Årtan bebor det palaearktiska området ända till Stilla hafvets kust och öfvervintrar 1 nordliga Afrikas och Asiens varmare delar. I Sverige är hon ingenstädes allmän, men förekommer i vassrika sjöar från och med Skåne åtminstone upp i Upp- land. I Hornborgasjön i Vestergötland häckar hon, likaså i Tåkern (Kinberg), äfven finnes hon i många större vikar af Mälaren samt på Öland och Gotland. Hon skall äfven vara funnen i Jämtland (Sund- ström). I Norge är hon anträffad några få gånger: vid Frederiksstad, nära Kristiania och på Jeederen, där hon sannolikt har häckat (Collett). I Finland är hon sparsam, men häckar upp till norra Savolax; möjligen häckar hon ännu vid Uleåborg (Dresser). Meves (1871) I Danmark häckar hon Vid Torneå är hon skjuten (Palmén). fann henne vid Archangel. såväl på öarna som på Jylland, där hon är all- männare (Collin). Årtans lefnadssätt liknar krickans, med hvilken hon af jägare vanligen sammanblandas. Hon synes dock ej gärna hålla till i så små vatten, som dem krickan ofta nöjer sig med. Sitt bo lägger hon nära vattnet. Vi hafva funnit det i videbuskar vid stranden. Äggen, till antalet 8—10, likna krickans men äro vanligen något större och mer långsträckta. Längd 44,5—352 mm., tjocklek 32—36 mm. Anas discors, IL. Syn. Querquedula discors. Hane: hjässa svart, hufvud och hals gråbruna. Framför ögat och bakåt på hufvudets sidor ett bredt, halfmånformadt, hvitt band. Rygg brunsvart med ljusbruna fäckar och fjäderkanter. De för- längda skulderfjädrarna svarta med en ljusgul strim- ma längs midten. Öfre vingtäckare klart gråblå. Vingspegel grön, framtill kantad med hvitt. Hand- pennor och stjärt svarta. Bröst ljusbrunt med svarta fläckar, buk och undergump ljusröda med svarta och hvita fläckar. Honan är ofvan mörk- brun med bleka fjäderkanter, under hyvitgrå. Vingen Jiknar hanens och har åtminstone några vingtäckare med himmelsblå kanter. Längd & c:a 400, vingen 190 mm. Denna and tillhör Nordamerika, men går dock c:a knappast vester om Klippbergen. I Puropa är hon oss veterligt endast funnen en gång i lngland och 55 vid Seby i nordöstra Jylland, där en hane fälldes i midten af april 1886 (Winge 1888). Möjligheten af att ifrågavarande exemplar, som skulle vara en rymmare från någon zoolog. träd- rar ensamt, gård eller liknande, är icke utesluten, då arten lär ha hållits i zoolog. trädgårdar både vid London och i Tours (se Dresser). Bläsanden, Anas penelope, L. (Tafla 54, fig. 5, Ii vårdräkt, fig. 7, 5 om hösten d. v. s. i sommardräkt med börjande vårdräkt [på framryggen], fig. 6, 2). Syn. Mareca penelope. Namn: Brumnacke; Bläsa (Vestmanl.); Hvit- buk (Östergötl.). Norska: Brunnakke, Pipand, Gres- and, Lyngand. Danska: Pibeand, Blisand, Lys- and, Brunnakke; Blyand (Thy). Feröarna: Åndlt. Island: Rauöhöfda-önd, Rawödufu-önd. Finska: Haapana; Viurusuorsa (Satakunda). Lapska: Snartal. Hane i vårdräkt: hufvud och hals brunröda med panna och hjässa hvitaktiga. sidorna vattrad af mörkgrått och hvitt. Ofvan och på Vingens täckfjädrar hvita, närmast ryggen grå, de stora med svarta spetsar. Spegeln glänsande grön, framtill och baktill begränsad af svart, de förlängda inre armpennorna i utfanet svarta med hvit kant, arm- pennornas dolda delar bruna. Handpennorna bruna. Stjärten brungrå, dess mellersta pennor förlängda, Stjärttäckare svarta, de öfre med hvita in- kanter. Bröstet rödgrått, rent hvit. Om sommaren har hanen hufvud och hals rostfärgade, tätt svartfläckade. Rygg och skuldror svartaktiga med breda, rostbruna fjäderkanter. öfre stjärttäckare brunsvarta med gulaktiga tecknin- Under Vår- spetsiga. buken Bakrygg och gar. Vingar och stjärt som i vårdräkten. hvit, på stjärttäckarna med bruna tvärband. dräkten börjar att anläggas först i november. 2 Honan: ofvan mörkbrun eller gråbrun med ljusa fjäderkanter och fläckar. Vingtäckarna brungrå med Vingspegel brunsvart, ofta med bak Strupen hvitaktig, hals hvita fjäderkanter. hvit inblandning, fram och samt inåt med otydlig, hvit begränsning. och bröst bruna med svarta fläckar, sidorna bruna, Näbbhb blått med Längd 436—502 rent hvit. Iris nötbrun. svart spets. Fötter blyfärgade. Vingen 231—261 mm. Ungfågeln liknar honan, men unghanen har buken mm. svart vingspegel med mer eller mindre grön an- strykning. Dunungen: mörkt brun. Hufvudets sidor rost- Skiljer sig lätt från andra andungar på att bandet genom ögat och bruna, strupe och buk gulhvita. fläcken vid örat saknas, samt på att rygg och vingar så godt som sakna fläckar. Bläsanden finnes i det palaearktiska områdets norra delar, om vintern besökande norra Afrika och Asiens varmare trakter. Någon gång förflyger hon sig till Amerika. I Sverige fågel söder om Dalälfven är hon sparsam som häck- och Värmland. Vid Venern ägg, 1 Skagershult (Nerike) häckar hon (Sundström), likaså på Dal hafva vi ett par gånger funnit hennes någon gång vid Mälaren. Hon skall äfven häcka i Tå- kern i Östergötland (?) och i Småland (Kinberg). Norr- ut blir hon en allmän häckfågel och tilltar i antal mot norden, så att såväl i Jämtland som i Muonio- I Norge skall hon på senare tiden aftagit i antal, men häc- niska hon är den allmännaste i sitt släkte. kar ännu rätt talrikt isynnerhet i kusttrakterna längs hela landet upp till ryska gränsen (Collett). Likaså häckar hon i hela Finland, talrikast dock i de mellersta och norra delarna (Palmén). I Danmark skall hon vara sällsynt men är funnen häckande i Ring- kjöbingstrakten, vid Lammefjord (en del af Isefjord), Esrom sö samt möjligen vid Randersfjord (Collin). Hon ankommer till Sverige så snart öppet vatten finnes. Höstflyttningen försiggår 1 oktober, och hon flyttar då genom landet dels i spridd ord- ning och dels samlad i ofta oerhördt stora flockar. I Sverige hafva vi någon gång funnit henne vinter- Äfven i södra Norge äro enstaka individ eller t. o. m. stora Vid Ölands kust förekommer hon stundom hela sommaren utan tiden, såsom vid Upsala i december 1896. flockar funna under den kalla tiden. att fortplanta sig. Bläsanden är ej så noga vid val af häcknings- plats. Vi hafva funnit henne bosatt vid älfvar, träsk och småsjöar, äfven sådana som sakna vass. Hon är mindre skygg än gräsanden, rör sig lätt på land och flyger särdeles väl. Sitt rede lägger hon vanligen bland videbuskar eller dylikt. Äggen, $—10 till antalet, sällan flera, äro gulaktigt hvita. Längd 50—58,5 mm., tjocklek 36—40 mm. 2 Underfam. Dykänder, Fuligulini. Dykänderna skilja sig från änderna genom föt- ternas beskaffenhet (se öfversikten sid. 236 och teckn. å samma sida), hvilken åter sammanhänger med deras lefnadssätt (se nedan). Vingarna sakna i regel metallglänsande färger på »spegeln». Stjärten af 12—18 pennor, kort (jämför alfågeln &). Till kroppsformen äro dykänderna klumpigare byggda, kortare och bredare än de till föregående släkte hörande arterna. De ha kortare och tjockare hals samt mycket större fötter. Dykändernas fjäderbe- klädnad är ytterst tät och mjuk. Deras olika dräk- ter öfverensstämma till antal och ordningsföljd med ändernas (se ofvan sid. 249). Ungarna få ej de gamlas dräkt förr än under 2:dra eller 3:dje året. Dykänderna äro ändå mer bundna vid vattnet än de egentliga änderna, de begifva sig t. ex. aldrig långt upp i land. De gå otympligt med vaggande rörelser, i vattnet åter simma de och dyka med stor färdighet och kunna vara förvånande länge under. Vid simning under vattnet begagna de i regel endast fötterna. vanligen endast mot vinden. ' Somliga arter äro De flyga snabbt men lyfta långväga flyttfåglar, andra åter tillbringa vintern vid våra kuster och draga sig endast undan för isen. De häcka företrädesvis vid sött vatten, ofta i små träsk på skärgårdens holmar. Flera arter tillbringa vintern vid hafvet. De olika arterna af- vika rätt mycket i val af uppehållsort. Somliga hålla till i vassar, andra åter föredraga klart vatten. vid hafvet, undvika södra Sveriges grumliga insjöar, men hålla gärna till vid De, som i regel häcka de klara och genomskinliga fjällsjöarna. Sin föda, som företrädesvis består af musslor och andra lägre vattendjur, hämta de från bottnen, ofta på stort djup genom dykning. men hanen De flesta lägga sina ägg på marken, knipan i ihåliga träd. omge, i likhet med de egentliga änderna, sina ägg De talrika äggen äro alltid ofläckade, oftast med grön- Dykänderna lefva i monogami, öfvergifver honan, så snart hon börjat rufva. De bygga vanligen ej något egentligt bo, men med ett rikt lager af dun från sitt eget bröst. aktig eller gul anstrykning. Dykänderna omfatta 35 arter, stundom fördelade på ända till 13 släkten och spridda öfver hela jord- klotet. Örfversikt af släktena. Fjäderbetäckningen vid näbbets bas bildar icke trenne spetsiga vinklar. A. Näbbet från näsborrarna mot spetsen bredare och mera plattadt än hos föl- jande, så att det framom näsborrarna är lika bredt eller bredare än vid de- samma. 1. Näbbnageln smal, upptagande blott en liten del af '"näbbets bredd. Handpennorna ej helt' och hållet mörkbruna utan med rot och infan mer eller mindre hvita eller hvit- AK LIDAR 155 3 )ö aioli ej jar Also SA VAT ra ASL a Fuligula. 2. Näbbnageln bred, upptagande större delen”af näbbets bredd. Handpen- norna helt mörkbruna eller svarta. Oedemia. B. Näbbet från näsborrarna jämnt afsmal- nande mot spetsen och strax framom näsborrarna smalare än vid desamma. Handpennorna helt mörkbruna eller svarta. 1. Det jämförelsevis breda och kraftiga näbbets spets upptages ej helt af näbbnageln. a. Öfvernäbbets kanter ingenstädes TINp IgE ngo00000dcpR IgE BJJ JGaYAFAJLENSOE Clangula. b. Öfvernäbbets kanter längs främre InENbtGn NWALdE) yIbboobogboadasooadba Harelda. 2. Näbbnageln upptagande hela näbb- spetsen. a. Näbbet från vinkeln af fjäder- betäckningen vid pannan kortare än tarsen. Näbbet framåt starkt afsmalnande och öfvernäbbet med längs främre hälften in- böjda kanter ............s00000 00000 CoSMONetta. b. Näbbet från vinkeln af fjäder- betäckningen vid pannan lika långt som- tarsen eller något längre. Öfvernäbbet efter hela sin längd med inböjda kanter... Hniconetta. II. Fjäderbetäckningen vid näbbets bas bildar trenne långt framskjutande, mer eller mindre spetsiga vinklar (se fig. 4—7, tafla 59) ... Somateria. Viggsläktet, Fuligula, Steph. Näbbet är längre än tarsen, nära nog af samma längd som mellantån utan klo. Pannskelet — den fjäderklädda flik, som från pannan skjuter framåt — vinkligt. Stjärten afrundad, med 14 pennor. Släktet omfattar 14 arter men uppdelas ofta i tvänne, så att brunanden och Fuligula nyroca jämte ytterligare 7 samsläktingar — motsvarande gruppen I i nedanstående öfversikt — bilda ett eget släkte Nyroca. Öfversikt af arterna. I. Näbbet knappast tilltagande i bredd mot spetsen. A. Öfvernäbbets lameller synliga från sidan F. rufina. B. Öfvernäbbets lameller ej synliga från sidan. IE VÄngspeg el DVAbs soo sens see cissi satsen es LR VYKOCA: 2. Vingspegeln askgrå...........sssssess02 F. ferina. IT. Näbbet kort och bredt samt?bredare mot spetsen. A. Ryggen och skuldrorna med vågformiga svarta streck på hvit botten eller hvita streck på mörkbrun botten. Ingen tofs ID ET DN FOG OO DN LINE GFINAG F. marila. B. Ryggen och skuldrorna svarta eller svart- bruna, med eller utan hvita punkter. Merendels tofs i nacken ....i...sssesss FP. fuligula. 57 Rödhufvade dykanden, Fuligula rufina, (Pall). Namn: Rödhovedet And. Hane: hufvudet och främre delen af halsen röda; nacke med en yfvig kam af korta, styfva, ljusgula fjädrar. Halsen för öfrigt, bröst, buk, framrygg och öfre stjärttäckare brunsvarta, återstoden af ryggen grå med en hvit fläck framtill på hvar sida. Vingen grå med hvit spegel. Handpennor hvitaktiga med kanter och spetsar svartgrå. Kroppens sidor och undre vingtäckare hvita. Stjärten grå. Hona: hufvudet ofvan och bakryggen mörkbruna, åter- stoden af öfversidan brun med ljusgrå fjäderkanter. Vingen liknar hanens, men det hvita är gråhvitt. Under ljusgrå, på bröst och sidor brunfläckig. Tris gulröd (5) — brungul (P). Näbb bjärt rödt (FS) eller svartaktigt med röd spets(Q). Fötter gulröda(gs') eller ljusröda (QP). Längd c:a 550 mm. Vingen c:a 270 mm. En hane af denna art fälldes ("”/, 1892, Winge 1893) nära Rödvig på sydvestra Sjelland, äfven skall hon ha skjutits på Hindö i Stadilfjord i vestra Jylland ("”/, 1872, Lätken 1885)." Arten bebor sydöstra ' Europa, norra Afrika samt Indien. Fuligula nyroca, (Gäldenst.) (Tafla 56, fig. 3, I i vårdräkt). Syn. Nyroca africana (Gmel.). Namn: Danska: Hvidöiet And. Hane: hufvud, hals och bröst rödbruna, en svartaktig ring kring halsroten. svagt vattrad. Ofvan mörkbrun, Vingarna svartbruna. Handpennorna med infanet till större delen hvitt, de yttre arm- pennorna utom i spetsen hvita, de inre med grön glans. Buken framtill hvit, baktill och på sidorna Undre stjärttäckarna hvita. Honan lik- nar hanen, men har mindre klara färger, saknar den svarta halsringen samt har sidor och bröst fläc- kiga; hon påminner rätt mycket om vigghonan. Iris hvit. Näbb och fötter mörkt blyfärgade. Längd 340—405 mm. Vingen 172—196 mm. Denna art tillhör vestra Asien, Medelhafslän- derna samt östra och mellersta Europa. I norden är den endast funnen i Stora Bält (april 1863, Collin), men skall någon gång häcka i Slesvig—Holstein. Faber (1822) uppgifver sig ha sett arten på Island. brunaktig. Brunanden, Fuligula ferina, (L.) (Tafla 56, fig. 1, I i vårdräkt, fig. 2, Q). Syn. Aristonetta ferina. Namn: Rödhalsad dykand; Brunta (vid Tåkern). Norska: Taffeland. Danska: Taffeland, Brunnakke, Rödnakhke. Finska: Punasotka, Punatelkkä. " Nilssons uppgift (efter Malmlén), att denna and skulle anträffats i Göteborgstrakten, torde få anses felaktig. 33 258 Hane i vårdräkt: hufvud och hals glänsande rödbruna, ryggen och sidorna framtill samt bröstet glänsande brunsvarta, rygg, skuldror och sidor ytterst fint tvärvattrade' af hvitt och gråsvart. Handpen- norna mörkt brungrå, armpennorna askgrå, mot spetsen hvitvattrade, de yttre hvita i spetsen, de inre med svart rand i utfanet. Vingtäckarna mörk- grå, ytterst fint hvitvattrade. Öfre och undre stjärt- täckare matt brunsvarta, stjärtpennor svartaktiga. Buken hvitaktig framåt, bakåt ytterst tätt mörk- vattrad. Hanen i sommardräkt liknar honan, men har hufvudet rödare, ryggen tydligare vattrad och öfvergumpen mörkare. Hona: hufvud och hals brunaktiga, strupen hvitaktig, rygg mörkbrun med gråhvita fjäderkanter. Vinge och stjärt ungefär som hos hanen. Bröst och skuldror rödbruna med gulhvita fjäderkanter, sidorna bruna, buken hvitgrå, undergumpen brungrå. Tris bjärt gulröd (3) eller ockrabrun (9). Näbb grått med svart spets. Fötter gråaktiga. Längd 445—472 Vingen 197—218 mm. Ungfågeln liknar honan. Dunungen liknar mycket gräsandens men sak- nar strecket genom ögat och fläcken vid örat samt har större simflik på baktån. Brunanden bebor det palaearktiska området från Island till Japan; om vintern finnes hon i södra Europa, norra Afrika och Asiens varmare trakter. I Amerika ersättes hon af en mycket närstående form. I Sverige har hon förr varit riktigt sällsynt, blott funnen några gånger, men på sista tiden spridt sig, och finnes nu talrikt flerestädes. Så i Hjälstaviken vid Ekolsund, där hon var okänd till mot slutet af "1870-talet, men nu om våren kan räknas i öfver hundra par. Också vid flera andra sjöar i Uppland, t. ex. vid Hosjön i Knutby, där hon är allmän, och Möjligt är, att hon häckar än längre i norr; sålunda är hon skjuten vid Sundsvall (maj 1892, Carlson). numera allmän i Tåkern i Östergötland, och på 1880-talet började hon visa sig i Hornborgasjön. mm. vid Dannemorasjön, finnes hon. Äfven är hon Vid Homsjön på Öland häckar hon, åtminstone sedan 1867 (Meves 1868). På Gotland är hon ännu sällsynt (Sundström). Under flyttningstiderna är hon iakttagen mångenstädes. I Norge är hon ej funnen häckande, men anträffas då och då vid dess sydligare kust, t. ex. vid Bergen, Jederen, Lister, Frederiks- stad samt vid Kröderen, flyttningstiden och vintern; i okt. 1873 erhölls en vid Varangerfjord (Collett). I Finland är hon sällsynt men har blifvit anträffad i Helsingforstrakten, i Perno och vid Kumoälfvens mynning samt skall häcka i Luvia söder om Björne- borg och (år 1877) vid Vasa (Mela). I Danmark är hon funnen häckande vid Ringkjöbingsfjorden samt vid Gyrup och Ove sjöar i Thy. Vintertiden anträffas hon stundom massvis, så t. ex. 1847 och 1864—65. På Feröarna är hon fälld en gång (1863) (Collin). Till södra Sverige ankommer brunanden i början af april och flyttar bort i oktober. För sin trefnad tyckes hon fordra stora vassar omväxlande med klart vatten, om än aldrig så litet. På detta ligger hon gärna, åtföljd af ungarna, men skyndar vid fara genast in i vassen. Där lägger hon äfven på en gräsrik tufva sitt bo. Hennes lefnadsvanor äro så- lunda rätt lika viggens. Hon flyger dock lättare än sina släktingar, viggen och berganden. Äggen, 8—13 till antalet, äro blygrå, grågröna eller grå- hvita. Längd 58—66 mm., tjocklek 41—45 mm. Berganden, Fuligula marila, (L.) (Tafla 56, fig. 4, I i vårdräkt, fig. 6, 9) Namn: Hvitbuk, Grimmad and; Isand (ÖL); Doppand (Göteborgstrakten). Norska: Byjergand. Danska: Bjergand, Polsk AEdelmand, Skjeland. Feeröarna: Åndt. Island: Dukönd, Hrafnsönd. Fin- ska: Tunturisotka, Iso sortti, Karitelkkä. Tapska: Stuora fietag. RK I Hane i vårdräkt: hufvud, hals, rygg och sidor framtill samt bröst svarta, hufvudet med grön an- strykning. Ryggens midt och skuldror hvita med svart tvärvattring. Bakrygg, öfver- och undergump samt stjärttäckarna svarta. Stjärt- och handpennor svartbruna, armpennor hvita, i spetsen svartaktiga, något hvitvattrade, de inre svartgröna. Vingtäckarna brunsvarta, hvitvattrade. Buk och sidor hvita. I sommardräkt liknar hanen honan, men har hufvud och hals mörkbruna och ryggen mer vattrad. Hona: ofvan mörkbrun, stundom liksom hvitpudrad på ryggen. Vingen brun med de yttre armpennorna utom i spetsen hvita, bildande en smal spegel. Pannan och ett bredt band kring Hals, bröst och sidor bruna Under hvitaktig, stundom Stjärten brun. näbbroten hvitaktiga. med ljusare fjäderkanter. med brungrå fläckar. Undergump brunvattrad. Iris citrongul (5) eller blekgul (9). Näbb och fötter blygrå, något mörkare hos honan. Längd 444—510 Vingen 203—229 mm. Ungfåglarna likna honan, det hvita kring näb- mm. bet är dock af mindre utsträckning och ej så rent. Dunungen: ofvan brun med olivgul anstrykning och utan ljusa fläckar. Strupen och undre kropps- delarna grågula. Som äldre får han hufvudets sidor grå. Berganden bebor såväl gamla som nya världens besöker hon Medel- nordliga länder. Om vintern hafvets, Svarta och Kaspiska hafvens samt Baikals stränder, äfvensom norra Indien, Kina och Japan samt Amerika ned till Guatemala. I Sverige förekommer hon hufvudsakligen vid Lapplands fjällsjöar och i Jämtland, men hon häckar äfven i Stockholms skärgård och vid Gotlands kuster, där hon uppgifves vara säll- synt (Kolmodin), men numera är allmän på holmar utanför Ronehamn (Kolthoff), samt talrikt vid Ölands östra och södra kust." Under flyttningstiden i oktober hafva vi ofta träffat henne i småsjöar inne i Vester- götland. I Norge går hon ända upp i Ostfinn- marken och finnes äfven i fjälltrakterna, talrikast söder om Dovre (Collett). I Finland kläcker hon i lappmarken (Enontekis och Enare) och skall äfven häcka på Karlö vid Uleåborg. I guvernementet Olonetz lär hon ej vara sällsynt (Mela). Vid Dan- marks kuster är hon vintertiden ofta den allmän- naste af dykänderna. Hon är äfven funnen bosatt i Thy (Nors sö) (Collin). På Island är hon mycket talrik och finnes äfven på Feröarna. Berganden ankommer till våra kuster tidigt och flyttar sent bort samt öfvervintrar ej sällan vid Skånes kust, vanligen dock endast unga fåglar. På Öland hafva vi stundom träffat hennes bo i kärr, som legat t. o. m. 2—3 kilometer från stran- den, men så snart ungarna blifvit födda, begifver sig familjen alltid till hafvet. Hon synes åtminstone sommartid föredra rikt gräsbeväxta, långgrunda strän- der. Hon är trög och föga skygg samt nyfiken och ganska lätt att locka till sig; om man döljer sig eller t. o. m. om man sätter sig öppet på stranden och viftar med hatten eller dylikt, simmar hon ofta alldeles nära. Hennes läte, som hon endast låter höra under flykten, är ett knorrande, snarlikt viggens. Berganden häckar stundom i kolonier, och vi hafva ej sällan inom några kvadratmeter funnit flera bon. Äggen äro vanligen väl dolda af någon gräs- rik tufva, men stundom ligger redet äfven alldeles öppet. Äggen läggas först i förra hälften af juni, och ungarna äro i regel utkläckta i början af juli. De grönaktiga äggen äro till antalet 10—14. Längd 61,5—75 mm., tjocklek 41—47,5 mm. Viggen, Fuligula fuligula, (L.) (Tafla 56, fig. 5, I i vårdräkt, fig. 7, Q). Syn. Fuligula cristata,(Leach), F. linnéi, Malm. 2? Engholm (1897) uppger, att berganden skall häcka vid Tåkern. Det på riksmuseum förvarade exemplaret af denna art (n:o 134) är dock ej, som af Engholm uppgifves, en års- unge utan en i ruggning stadd sannolikt 2-årig fågel samt dessutom en vigg. Uppgiften om dunungar från Tåkern, hörande till detta släkte, torde därför sannolikt böra hänföras till viggen. Jämför dennes förekomst vid Hornborgasjön. 259 Namn: Hägerand (Skåne). Norska: Topand. Danska: Troldand, Topand, Vibeand; Blyand (Thy). Finska: Jouhisotka, Piemi sortti, Vesitetri, Narski, Jouhitelkkä. Tapska: Ucib-fietag. Hane i vårdräkt: hufvud, hals och bröst svarta med nackens fjädrar förlängda till en lång, hängande tofs och purpurglans på hufvudet; rygg, öfver- och undergump brunsvarta, rygg och skuldror ytterligt fint vattrade, liksom öfverpudrade med grått. Hand- pennorna brunsvarta i utfanet och spetsen, grå i infanet. Yttre armpennorna hvita med svarta spetsar, de inre svarta och liksom de stora vingtäckarna med grön glans. Stjärten svartaktig. Under hvit. Om sommaren liknar hanen rätt mycket honan men har isynnerhet hufvud och ofvansida mycket mörkare. rygg och skuldror Vingen Hona: ofvan brunaktig, på mörkare, hufvudet med mycket liten tofs. har hvit spegel och mycket svag, grön glans på de inre armpennorna. Under gråhvit, på buken med brun inblandning, undre stjärttäckare gråhvita. Iris gul, ljusare hos honan. Näbb mörkt blågrått med svart spets. Fötter brunaktiga eller blygrå. Längd 413—461 mm. Vingen 197—215 mm. Ungfågeln liknar honan, men har blekare färger och saknar metallglans på de inre armpennorna samt har ofta hvita fjädrar vid näbbroten. Dunungen: ofvan olivbrun med en svag an- tydan till fläckar bakom. vingarna. Strupen och undersidans midtparti hvitgrå med svag gul an- strykning. Viggen förekommer i det palaearktiska området från Atlanten till Stilla hafvet samt säges äfven häcka i Abyssiniens fjällsjöar och finnes vintertid i Indien, Kina och Japan. TI Sverige torde han vara allmännast i landets nordliga delar; han går upp till Muonioniska, men är dock talrikast söder om barrskogsgränsen. I södra Sverige häckar han på Gotland och Öland, i Stockholms skärgård, talrikt vid Hornborgasjön i Vestergötland (Kinberg), vid Bolmen i Småland (Carlson) m. fl. passande ställen. I vestra Sverige är han mycket sällsynt. I Norge synes han vara mindre vanlig, men är funnen häc- kande såväl i Norges vestliga skärgård, på den skoglösa ön Smölen utanför Kristiansund, som uppe vid Finnmarkens älfvar och gjöar (Collett). I södra Finland är han tämligen sällsynt, men i landets mellersta och nordliga delar allmän; döck skall han saknas i de nordligaste, på skog blottade trakterna (Palmén). I Danmark är han funnen häckande i Thy samt finnes vintertid vid kusterna. På Feer- öarna allmän höst och vinter men sällspord sommartid (Collin). På Island och Grönland är han ej iakttagen. Viggen ankommer till våra ingjöar, så snart de 260 äro isfria om våren, och flyttar bort, när de börja tillfrysa. Ungfåglar stanna ofta kvar i hafsvikar vid kusterna vintern öfver och träffas äfven stundom i öppna strömdrag inne i landet. Viggen häckar i rikt vassbeväxta sjöar och träsk, helst sådana, hvilkas botten är gyttjig och rik på djurlif. Viggens föda utgöres hufvudsakligen af små musslor och snäckor samt insekter och små- djur. Han vill hafva litet öppet vatten mellan vassarna, och där håller han helst till. Morgnar och eftermiddagar kretsar han flygande kring sjön, där han bor, hvarvid särskildt hanen låter höra sitt knarrande läte »arr arr arr». Boet hafva vi ofta funnit på någon ute i vattnet stående gräsbeväxt tufva. Honan bäddar under äggen med torra vasstrån och dun. Hanen uppe- håller sig vid boet tills rufningen, börjat, men öfverger sedan makan. Äggen, 83—10 till antalet, äro ljust grönaktiga—blygrå. Längd 51—-61,5 mm., tjocklek 40,5,—43 mm. Så snart ungarna blifvit kläckta, beger honan sig med dem ut i klarvattnet. Där ser man sedan de små dagen igenom lifligt dyka efter föda, men, så snart de blifva skrämda, skynda sig in i den täta vassen. E Svärtsläktet, Oedemia, Flem. Näbbet hos hanen med ansvälld bas. skelet tvärt eller rundadt, ej vinkligt. Pann- Stjärten spetsig eller rundad med 14 pennor. Hanarna svarta, honorna mörkt brunaktiga. Släktet omfattar 6 arter. Öfversikt af arterna. I. Vingarna med hvit spegel. Näbbsprin- gan längre än innertån utan klo ...... O. fusca. II. Vingarna utan hvit spegel. A. Benen röda eller gråröda. Näbb- springan längre än innertån utan 10: nodustnsssandssnarorsnednaosonsabennon (Ub JIANG B. Benen svartbruna eller svartgrå. Näbbspringan kortare än innertån VEN) 130: gos osann von otsbygnodasdnsn 090003 (Ok LÄRARE Svärtan, Oedemia fusca, (L.) (Tafla 58, fig. 3, I i vårdräkt, fig. 4, Q). Syn. Fuligula fusca. Namn: Svartand (Bohusl.); Svärt, Svört (Gotl.); Svärtgubbe och Svärtkar I, Svärtkäring 9 (Sörml., Östergötl.); Doppand (Göteborgstrakten); tiste (Norra Bohusl.); Sjöorre, Holmgren. Norska: Sjöorre, Havorre. Danska: Flöielsand, Hvidvinget Himmelhund, Stor Himmelhund, Svartand; Torsk- and (Odense). Finska: Pilkkasiipi, Kolso, Korri, Meriteiri, Kulmunen, Sortti. TLapska: Skoarra. Spansk Hane: svart, på hufvudet med en svag skift- ning i grönt och violett. Vingspegeln och en fläck bakom ögat hvita. I sommardräkt skall hanen likna honan, men vara mörkare och ha enstaka svarta fjädrar (Catalogue of Birds). brunaktig, isynnerhet på framrygg och skuldror med tvärgående, grå fjäderkanter, vid näbbroten och bakom ögat en hvitgrå fläck. Spegeln är hvit. Någon gång anträffas honor med delvis hanlig dräkt (se Collett 1881). Iris hvit (FS) eller brun (9). Näbb (5) upptill vid roten samt längs munspringan och kring Honan är mörkt nageln svart, återstoden jämte näbbnageln rödgul, eller (9) brunt. Fötter röda med svart simhud. Längd 485—565 mm., 9 oftast mindre än g&. Vingen 248—282 mm. Ungfågeln liknar honan men saknar de ljusa fläckarna på hufvudet och har undersidan starkt hvitspräcklig. Dunungen: gråbrun med nedre delen af huf- vudets sidor och strupen samt buken rent hvita. Svärtan bebor gamla världens nordvestliga del och går mot öster till vestra Sibirien; 1 Asien och Amerika ersättes hon af ett par närstående arter. Om vintern träffas hon vid Europas kuster samt vid Svarta och Kaspiska hafven. I Sverige häckar hon dels vid hafvet längs Östersjökusten och på Öland och Gotland (Kinberg m. fl.) samt nära Morup i Halland (Carlson), dels i Jämtlands och Lapplands fjällsjöar ända upp till Muonioniska. Hon torde ej häcka i södra Sveriges insjöar, men anträffas här och hvar under flyttningstiden inne i landet. I Bohuslän häckar hon ej och finnes mest vintertid, vanligen ungfåglar (Kolthoff). Under senare år- tiondena har hon till följd af hänsynslöst jaktsätt aftagit längs ostkusten, där hon förr var mycket talrik. Vid Gotlands och Ölands östra kuster är hon dock fortfarande allmän. TI alla Norges fjäll- trakter häckar hon och nordanfjälls äfven i lägre belägna fjällsjöar, vid kusten bygger hon däremot endast sällan. Vid Norges sydliga och vestliga fjor- dar är hon allmän vintertid. I Finland kläcker hon längs Finska vikens och Bottenhafvets stränder samt vid Ladoga och i lappmarkens och norra Österbottens sjöar, men i det öfriga inre landet mycket sällan, t. ex. vid Luupue i norra Savolax (Palmén). Vid Danmarks kuster finnes hon höst och vår samt vintertid. På Feröarna är hon endast funnen en gång och en gång på Grönland (Collin). De vid Öland häckande svärtorna ankomma redan i april, under det att det stora sträcket norr- + Dock uppgifves, att så skall ha varit fallet vid Vi- singsö (Carlson); såvida intet misstag föreligger, är det nog endast ett sällsynt undantagsfall. ut försiggår i maj eller t. o. m. in i juni (jämför här nedan om häckningen). Höstflyttningen mnorr- ifrån sker i september, men vid Ölandskusten ligga de kvar hela oktober Flertalet svärtor flyttar längs kusten, men ett ringa antal sträcker öfver det inre af Sverige. De äro sålunda höst och vår ej sällsynta i Mälaren, Vettern, Venern och andra större sjöar (jämför noten ofvan). När hon kläcker vid hafvet, uppehåller sig svärtan under häckningstiden nära land bland hol- månad. mar och skär, annars ligger hon gärna ute på djupare vatten. Hon är en klumpig fågel, som går dåligt och vaggande. TI vattnet åter rör hon sig med stor färdighet, och hon dyker till botten på jämförelsevis stora djup; så finner man stundom i hennes mage djur, som ej lefva på grundare vatten än 8—10 famnar (Collett 1877). Hon flyger snabbt nog, van- ligen tätt öfver vattenytan, men vid flyttning öfver land flyger bon högt. Vid häckningsplatserna eller inne i skärgården är hon föga skygg. När svärthonan rufvar, låter hon, om äggen äro mycket legade, stundom t. o. m. taga sig på boet och söker ej fly, om man åter sätter ned henne på äggen. sjön är hon rädd och svår att nalkas. Men i stora flockar ute på Vid hafvet lefver hon mest af musslor, kräftdjur och liknande. Under parningstiden flyger svärtan tidigt om morgonen och stundom äfven om aftonen i små sällskap, bestående af några hanar och ett par honor, i en vid krets öfver land och återvänder så till hafvet för att en stund senare upprepa samma lek. På Öland, där vi iakttagit denna hennes vana, säger folket att hon »ringar», och hon skjutes ofta »på ringning». Svärtan fortplantar sig senare på året än någon annan sjöfågel. Man finner sålunda vanligen hennes nylagda ägg mot slutet af juni och ofta nog först i juli. På Öland kläckas ungarna ofta så sent som i augusti, ja ännu senare. Hanarna lämna snart de rufvande honorna och träffas under sensommaren i stora flockar vid hafsfjordarna i Norge men hos oss vanligen blott några få tillsammans. Äggen läggas nära stranden, helst bland skyd- dande växter. I Lappland skola de stundom läggas i skogen rätt långt från närmaste vatten. De äro vanligen 8—10, stundom ända till 14, gulhvita. Längd 69—77 mm:, tjocklek 46—53 mm. Hvitnackade svärtan, Oedemia perspicillata, (I.) (Tafla 58, fig. 5, I 1 vårdräkt). Syn. Puligula perspicillata. Namn: Glasögonand, Smitt. Danska: Brille- amd. Finska: Valkomiska-merilintu. 61 Hane: svart, med en stor fläck framför ögonen midt i pannan och en annan. längs bakhalsen hvita. Hona: mörkt brunaktig, något ljusare under, hjässan brunsvart, på hufvudets sidor med ett par smuts- hvita fläckar (liknande dem hos svärthonan), i nacken en hvit fläck (Dresser). Tris (5) hvit eller (9) grå- aktig. Näbb (FS) rödt och hvitt med en svart fläck på hvar sida om öfvernäbbets ansvällda rot, eller (P) mörkt blyfärgadt. Fötter (5) röda med svart simhud eller (9) gulröda med gråaktig. Längd 500 —530 mm. Vingen c:a 240—250 mm. Ungfågeln liknar honan. Den hvitnackade svärtan tillhör egentligen en- dast arktiska Nordamerika. Om vintern flyttar hon söderut. På Grönland är hon tillfälligtvis anträffad, och till Europa har hon upprepade gånger förflugit sig. I Sverige är hon funnen i Karesuando 1833 och nära Kalmar ''/, 1846 (Nilsson); båda exem- plaren voro' gamla hanar. I Norge är en hane skjuten vid Hjeltefjorden nära Bergen ("”/, 1893, Collett 1895). I Finland erhölls en hane på Åland (maj 1866), en annan i Pojo — vestra Nyland — (maj 1867). Malm uppger henne som mycket säll- synt i Enare, och sannolikt torde något fynd ligga till grund för uppgiften. I Kittilä skall hon ock ha erhållits (sommaren 1858) (Palmén). I Danmark är hon ej anträffad, men på Feröarna är hon fun- nen ett par gånger (Collin). Till lefnadssätt skall den hvitnackade likna vår vanliga svärta. arten Sjöorren, Oedemia nigra, (L.) (Tafla 58, fig. 1, I i vårdräkt, fig. 2, Q). Syn. Fuligula nigra. Namn: Hafsorre; Vattenorre (Smål.); Svart- and, Svärta (Jämtl.); Doppand (Göteborgstrakten); Pjuk (Bleking). Norska: Svartand. Danska: Sort- and, Kuland, Svcerten ; Sort Himmelhund (Lille Belt). Island: Hrafnsönd, Dikönd. Finska: Merilintu, Mustalintu, Meriteiri, Musta telkkä; Njuorkua (Ryska lappm.); Hanhisuorsa, Korpisuorsa (Satak.). Lapska: Njurkku. Hane: helsvart, på hufvudet med svag blå Handpennorna med brungrått infan. Hona: mörkt brunaktig, på ryggen och isynnerhet på buken glans. med ljusgrå, tvärgående fjäderkanter. Hufvudets och halsens sidor tätt gråpudrade af ljusa fjäderkanter. Iris mörkbrun. Ögonlockskanter gula (5). Näbb (5) svart med en knöl vid roten samt längs midten ett bredt, gult band; hos honan knölen rätt liten, och det gula bandet saknas. Fötter brun- Längd 432—529 mm., 9 mindre än g&. F Vingen 202—235 mm. är svarta. Ungfågeln liknar honan men är ljusare. Nedre delen af hufvudets sidor, strupen och bukens midt ljust grå. Sjöorren har sitt häckningsområde i de nordliga delarna af Europa och Asien, i öster till Taimyr. Om vintern träffas han i södra Östersjön och vid I Nordamerika finnes en I norra Sveriges fjällsjöar Dunungen: mörkt brunaktig. vestra Europas kuster. mycket närstående art. från Jämtland norrut till finska och norska gränsen är han kanske den vanligaste dykanden, och under flyttningstiden är han ej sällsynt i mellersta och södra Sveriges insjöar, ehuru flertalet åtminstone om våren torde följa kusterna. Han häckar ej vid hafvet, men tillbringar vintern där. I Norges sydliga fjäll- trakter förekommer han fåtaligare än svärtan, men blir allmännare i Trondhjems stift och är lika talrik som svärtan ända upp i nordligaste Finnmarken (Collett). I Finland häckar han i det inre af lapp- marken samt därifrån söderut i Kiuruvesi, Idensalmi, vid nordliga Ladoga samt i Olonetz. I södra Fin- land träffas han endast under flyttningstiden (Palmén). Vid Danmarks kuster träffas han höst och vinter, isynnerhet om denna är hård (Collin). På Island skall han sparsamt häcka vid Myvatn (Faber). Sjöorren lämnar i regel Sverige under den kal- laste vintertiden, men återkommer till Bohuslän redan i mars och håller sig då 1 stora flockar (någon gång i tusental) långt ute till hafs. Fram i april draga de mot norden, fördelade i små sällskap. Höst- flyttningen företages först när sjöarna börja tillfrysa. I Vettern synes han ofta ännu i november och de- cember. En och annan ungfågel öfvervintrar vid vår vestkust, och vid södra Skåne visar han sig ofta vintertid; någon enda gammal fågel kvardröjer äfven öfver sommaren i Bohuslän. Sedan honan börjat rufva, träffas hanarna van- ligen enstaka eller någon gång, såsom 1887 i Por- Sjöorren är i regel skyggare än svärtan, isynnerhet när han är i flock. sangerfjorden, 1 stora flockar. Han lefver mest af musslor, små snäckor och dylikt. Ett par i Jämtland fällda exemplar innehöllo äfven gröna växtdelar. Sitt bo lägger sjöorren helt nära stranden, van- ligen doldt bland videbuskar eller andra höga växter. Äggen 6—)9, sällan flera, äro gulaktigt hvita. Längd 63—65 mm., tjocklek 42—43 mm. Knipsläktet, Clangula, Leach. Näbbet, räknadt från fjädergränsen bakom näs- Hos våra arter ligga Stjärten borrarna, längre än tarsen. näsborrarna något framom näbbets midt. med 16 pennor, afrundad. [ Släktet eger endast tre arter, tillhörande såväl den nya som den gamla världens nordliga trakter. De häcka i ihåliga träd eller, där träd saknas, under stenar och dylikt. Öfversikt af arterna. I. Haufvudet glänsande grönsvart med en liten oval, hvit fläck mellan näbbet och ögats underkant (FS). Näbbnageln upptar '/, af näbbspetsens bredd.........sessesss0s0n 000000 Ol glaUcion. Hufvudet glänsande blåsvart med en större, lodrätt ställd, nästan trekantig, hvit fläck TI. mellan näbb och öga (5). Näbbnageln upptar 7/, af näbbspetsens bredd............ Cl. tslandica.” Knipan, C/angula glaucion, (L.) (Tafla 57, fig. 7, 9, fig. 8, I i vårdräkt). Syn. Fuligula clangula, (L.), Glaucion clangula, Bucephala clangula. Namn: Knip-ånn (Smål.); Knipskalle 5, Knip- käring 9, Löfknipa ungfågel (Östergötl.); Knip- skalle, Blankknip och Blankhane 5, Mögelhane ung I i 2:a—3:e året, Gråknipa 9 och ungfågel (Sörml.); Knejp (Mora); Dopping (Skåne, Smål. vid Bolmen); Isand (Bohusl.); Knortand, Doppand (Göteborgstrakten); Skatand (Värml.); Hvitsida (Härjed.); Blåand, Skörand, Stomand, Stutand (Jämtl.); Hvitpenning I, Blike Q (Gotl.). Norska: Hvinand, Kvinand, Skjerand; Fjeldand (Dovre). Danska: Hvinand; Firötne &, Krikand och Krek- and 9; Bruskop, Blankekniv, Flemand, Hvidöte; Splitdykker (Thy); Brunnakke 9 och ungf. (Thy); Island: Husönd. Finska: Selkä- Sotka, Vinkusuorsa (Satakunda). Feröarna: Ånd. telkkä, Telkkä, Lapska: Coadygi. |: hufvudet svart med stark, Rygg, skuldror, öfvergump och stjärt svarta—Ssvartbruna. Hane i vårdräkt: grön glans och en hvit fläck vid näbbroten. Handpennorna, de inre armpennorna och de minsta vingtäckarna svarta, de förlängda skulderfjädrarna dels svarta, dels hvita med svarta kanter; de mel- lersta armpennorna och återstående vingtäckare hvita. Undre Halsen och undersidan hvita, täckare svartgrå. gråfläckig långa, svarta fläckar. I sommardräkt liknar han honan som på vingen. hufvudet mörkbrunt utan hvit fläck, skuldror och rygg mörk- Återstoden af öfver- Handpennor och inre undergumpen och sidorna med så när Hona: grå med ljusare fjäderkanter. sidan och stjärten gråsvarta. += Honan af Islaudsknipan liknar den vanliga kniphonan men är större och har det grå bandet öfver bröstet bredare samt vanligen svarta spetsar på de större vingtäckarna (de äro bruna hos den vanliga kniphonan). armpennor svarta, yttre armpennor hvita. Ving- täckarna svarta och hvita, bildande två svarta band på den hoplagda vingen. Frambhalsen och under- sidan hvita, öfver bröstet ett grått band, sidorna Tris gul, näbb svart, hos honan med ett gult band bakom nageln. Fötter pomeransgula med svartgrå simhud. Längd 387—495 mm. Vin- gen 177—236 rim. Honan är mindre än hanen. Ungfågeln liknar honan, men hufvudets brun- aktiga färg är ej skarpt afsatt från den grå halsen, mörkgrå. och samtliga smärre vingtäckare äro af ryggens färg. Dunungen: ofvan mörkt brun med ett par hvita fläckar på ryggens sida, ett par bakom vin- garna, ett par på öfvergumpen och ett smalt, hvitt band öfver vingen. BStrupen och öfre delen af hal- sens sidor hvita, den undre grå. Knipan häckar i det norra halfklotets nordliga trakter, om vintern besökande södra Europa, Asiens varmare delar och Amerika ned till Mexiko. I Sverige är hon sällsynt vid Karesuando, talrik sö- derut i Lapplands skogar, och hennes sydgräns som regelbunden häckfågel går genom Gestrikland, norra Dalarna och Värmland, ehuru hon skall häcka på några ställen längre söderut, t. ex. i Vermdö skär- gård (åtminstone förr, Kinberg), vid Venern (hvarifrån vi fått dunungar), vid Tåkern (Engholm ") samt på några ställen i Småland (Kinberg). Ännu ej fort- plantningsdugliga ungfåglar stanna ofta öfver som- maren långt söder om artens häckningsplatser och ge lätt upphof till påståenden om att knipan häckat där. Så väl vid våra kuster som äfven vid öppna strömmar inåt landet finnes knipan kvar öfver vintern. I Norge häckar hon allmänt i subalpinska och alpinska älfvar och sjöar söder om Doyre, isyn- nerhet på östlandet. Nordanfjälls skall hon vara talrik äfven på låglandet. Om vintern är hon tal- rik, isynnerhet vid de sydliga kusterna (Collett). I Finland finnes hon allmänt öfver hela landet med undantag af dess nordligaste, på skog blottade del (Palmén). I Danmark är hon isynnerhet under kalla vintrar mycket allmän, en del återkommer söderifrån i mars (Collin). På Feeröarna skall hon ej vara sällsynt, men ersättes på Island af nästa art. Knipan flyttar hos oss endast undan för isen och öfvervintrar talrikt öfverallt där grundt öppet Endast under särdeles stränga vintrar Hon är vår all- männaste dykand och saknag under senhösten och is- vatten finnes. torde hon alldeles lämna landet. lossningen om våren knappast i någon svensk ingjö. Hon dyker ej som sjöorren och svärtan till botten på stora djup, utan fordrar för att trifvags Z Då fynd af dunungar ej föreligga, torde uppgiften behöfva bekräftelse. 263 grundare ställen. Knipan är ytterst skygg och vak- sam samt försöker med stor klokhet att undgå alla försåt, häri visande mer beräkning än de andra dykänderna. Hon lyfter äfven lättare från vattnet och kan liksom änderna genast vända vid uppfloget och fortsätta med vinden (jämför sid. 249). Vid hennes flykt uppkommer ett hvinande eller klingande ljud (»clangula»), som dock endast skall frambringas af hanen. Hon dyker snabbt och rör sig, ehuru med vaggande gång, rätt bra på land; härvid sprin- ger hon i halft upprätt ställning. Sina ägg lägger knipan i ihåliga träd, i för henne upphängda hålkar (stutar"), som sedan be- skattas på äggen, eller i andra liknande gömslen. Stundom skola flera fåglar häcka i samma hål, ja det berättas, att en hökuggla och en knipa en gång lagt ägg i samma hålk. Äggen äro vanligen 10 —12 till antalet, stundom endast 6 —8, grönaktiga eller gröngrå. Längd 53—63,5 mm., tjocklek 40—44,5 mm. De nykläckta ungarna skola af honan bäras i näbbet till närmaste vatten, som ibland är rätt af- lägset. Någon gång lär kniphonan fördrifva någon af sina grannar och röfva dennas ungar. Islandsknipan, C/angula islandica, (Gmel.) (Tafla 57, fig. 6, I i vårdräkt). Syn. Fuligula islandica, Glaucion islandicum. Namn: Barrows dykand. Norska: Husand. Danska: Islandsk Hvinand. Tsland: Husönd. Fin- ska: Islannin telkkä. Hane: ofvan svart med svag blå glans, en längs- gående, hvit fläck på skuldran. Vingarna svarta, de mellersta vingtäckarna och de mellersta arm- pennorna hvita. Själfva vingen har sålunda, 1 mot- sats mot knipans, två hvita fläckar, skilda åt genom ett svart band. Stjärten svartaktig. Hufvudet svart- blått, glänsande, med en stor, halfmånformig, hvit fläck på hvardera sidan om näbbroten. Hjässans och Hals, bröst, buk och Sidorna svartfläckiga och buken delvis grå. Honan liknar mycket en kniphona, nackens fjädrar förlängda. undergump rent hvita. men skiljes bland annat på de mycket förlängda fjädrarna på hufvud och nacke (jämf. noten sid. 262). Iris gul. Näbbet svartaktigt. Fötter gulaktiga. Längd 400—508 mm. Vingen 204—243 mm. Dunungen liknar knipans. Denna knipa ersätter vår vanliga på Island, där hon är mycket allmän. Hon finnes likaså i Nord- amerika från Hudsonländerna till Alaska och enligt Holböll (1843) äfven vid Godthaabsbukten på Grön- land. Från Island flyttar hon ej vintertid, och endast » Häraf hennes norrländska benämning stutand. sällan förirrar hon sig till Europas vestra kuster. I norden är hon sålunda endast anträffad nära Nyborg vid Varangerfjorden (sept. 1848) samt ("/, 1851) vid Vardö (se Collett 1869). Om fynd i Sverige finnas ett par osäkra uppgifter (se Kinberg). Till sitt uppträdande liknar hon knipan, men då hon endast bebor skoglösa trakter, lägger hon sina ägg i hål bland stenar i jorden samt rätt ofta i de till fårens skydd vintertid uppförda jordhyd- dorna, hvaraf hennes isländska namn husönd. Alfågelsläktet, Harelda, Leach. Näbbet, räknadt från fjädergränsen bakom näs- Stjärten tillspetsad, med 14 pennor, de mellersta hos hanen starkt för- Släktet omfattar endast en art. borrarna, ej längre än tarsen. längda. Alfågeln, Harelda glacialis, (L.) (Tafla 57, fig. 3, 5 i sommardr., fig. 4, I i vinterdr., fig. 5, Q i sommardräkt). Syn. Fuligula glacialis, F. hiemalis, (L.), Harelda hiemalis, Bucephala hyemalis. Namn: Sommaral, Vinteral; Al och Algubbe 3, Alkäring 9, Brunal sommardr., Ol (Sörml); Svartal sommardr. (Östergötl.); Ala (Helsingl.); Aal (ÖL); Alle, Kaulus (Gotl.); Alla (Skåne); Galdust, Stråiräf, Stråare, Stråand (Bohusl.); Haflut, Söflott (Koster). Norska: Isand, Havelle. Danska: Havlit, Havlitand, Havlyk, Angeltaske, Agnete, Gadissen, Klaeshahn. Feröarna: Egvedla. Island: Håvella, Föella. Finska: Alli. Lapska: Hanna. Hane i vår- eller vinterdräkt: hufvud, hals samt Hufvudets och halsens sidor ljust brungrå, kring ögat en hvit ring rygg och bröst längst fram hvita. och på halsen en stor, mörkbrun fläck. Skulder- fjädrarna, som delvis äro förlängda, samt sidorna, buken, undergumpen och stjärtens sidopennor hvita, på skuldrorna och sidorna med askgrå anstrykning. Återstoden af öfversidan och bröstet jämte vingar och stjärtens midtpennor mörkbruna. I sommar- dräkt äro hufvud, hals, bröst och öfre kroppsdelar brunsvarta, framryggen och de förlängda skulder- fjädrarna med ljusare bruna fjäderkanter, en stor, hvitgrå fläck på hufvudets sida, stjärtens sidopennor, buk och undergump hvita, sidorna grå. Honan saknar hanens förlängda stjärt- och skulderfjädrar, om vintern är hon ofvan svartbrun, rygg- och skulderfjädrar med mörkgrå kanter. Huf- vudet och halsen hvita med hjässan och en fläck på halsens sida svartbruna. Bröstet gråbrunt. Under 264 hvit. Om sommaren äro hufvud och hals mörk- bruna med en brungrå fläck på hufvudets och en hvit på halsens sida. den, som bäres om vintern, men är mer grå. Iris rödgul (5) eller rödbrun (9). Näbb svart, ofvan med ett bredt rödt, nedan med ett smalare gult tvär- band. Fötter blyfärgade. Längd I 551—600 mm., Q 365—399 mm. Vingen 197—230 mm. Ungarna likna honan men äro blekare, och det hvita är orenare. Dunungen: ofvan mörkbrun, strupen, halsen framtill och på sidorna samt undre kroppsdelarna hvitaktiga med ett brunaktigt band öfver halsroten. Alfågeln finnes utbredd öfver norra halfklotets alla nordliga delar. I regel har han sitt häcknings- område norr om polcirkeln, och endast på fjällen bygger han söder därom. I Lapplands fjälltrakter häckar han allmänt i sjöarna, möjligen äfven vid de jämtländska fjällvattnen (?). I södra Norge häckar han sparsamt t. ex. i Valders och på Dovre, men blir först talrik i Nordlands och Finnmarkens fjällsjöar, där han finnes öfverallt. Vintertid är han allmän i fjordarna. Icke fortplantningsskickliga individ kvar- dröja ofta vid hafvet sommaren öfver (Collett). I Fin- land häckar han endast i lappmarkernas bergsjöar, men är där talrik. Under sträcktiden kommer han i ofantliga skaror till de sydliga kusterna och i mindre flockar till det inre af landet (Palmén). I Danmark är han vintertid mycket allmän vid ku- sterna. från augusti till mars men om sommaren endast I öfrigt liknar sommardräkten Vid Fzeeröarna finnes han i stora flockar undantagsvis. På Island är han allmän hela året om, talrikast dock på sommaren (Collin). På Grönland är han talrik, och äfven på Spetsbergen häckar han. Alfågeln flyttar endast undan för isen och finnes i mängd vid Sveriges och södra Finlands kuster, där öppet vatten träffas. När hafvet täckes af is, upp- söker han massvis öppna vakar och arbetar sig modigt genom issörjan ned till bottnen för att hämta sin sparsamma föda. Vid sådana tillfällen fälles han i oerhörd mängd af skärgårdsbon, som ofta endast kan begagna fjädern, då fågeln till följd af ytterlig magerhet knappt är njutbar. Han bygger aldrig bo vid hafvet, men utom under fortplantningstiden tillbringar han hela sitt lif där. Han håller helst till vid de yttersta skären eller på grundare ställen ute i själfva hafvet och går sällan in i de inre fjordarna eller i skärgården. Till ingsjöarna i vårt lands sydliga delar kommer han endast tillfälligtvis. Alfågeln är mycket sällskaplig, och man ser ho- nom nästan alltid i flockar, stundom bestående af ända till tusentals individ. Han är ej egentligen skygg men ytterst liflig, och hans flykt är mycket snabb. När en flock är sysselsatt med fiske, dyka vanligen de främsta ned och komma så upp sist i skaran, de gripa då oftast till vingarna för att återtaga sin plats i spetsen, och så fortgår det undan för undan. Hanen låter om vintern och våren höra sitt klin- gande, nästan flöjtlika läte: »ala ala allallala», som, isynnerhet när flera sjunga samtidigt, bland isen och de ödsliga skären verkar i hög grad friskt och liffullt. I maj och juni drager alfågeln längs vatten- dragen upp till sina häckplatser och fördelar sig där parvis. Vid brädden af någon liten klar fjäll- sjö eller älf bäddar honan sitt enkla bo, doldt bland: gräs eller buskar. Äggen, vanligen 8, äro grön- aktigt hvita. Längd 51—56 mm., tjocklek 34—537,5 mm. Strömandsläktet, Cosmonetta, Kaup. Näbbets form (jämf. öfversikten sid. 257) och hanens brokiga, egendomliga dräkt utmärka detta släkte, som endast omfattar en art. Strömanden, Cosmonetta histrionica, (L.) (Tafla 57, fig. I, & i vårdräkt, fig. 2; Q). Syn. Fuligula histrionica, Harelda histriomica, Glaucion histriomicum. Namn : Harlekinsand, Smitt. Norska och dan- ska: Strömand. Feröarna: Brimondt. Tsland: Stra- umönd, Brimönd, Brimdåfa. Finska: VWVirta-alli. vårdräkt: hufvud och hals mörkblå, från näbbroten öfver hjässan till nacken ett svart band, mellan öga och näbb en hvit fläck, som bakåt öfvergår i ett smalt band, löpande utanför det svarta på hufvudet. Utanför det hvita bandet ett rödbrunt, som följer det svarta bandet i hela dess längd. Två hvita fläckar på halsens sida. Kring halsroten en nästan sluten hvit ring, omgifven af svart. Bröst, skuldror och framrygg gråblå. På bröstets sida en hvit, halfmånformig fläck, omgifven af svart. Bak- rygg svartaktig, öfvergump blåsvart. Stjärt- och handpennor svartaktiga, armpennorna i utfanet glänsande mörkblå, de inre delvis liksom de för- längda skulderfjädrarna hvita. Vingtäckarna mörkt gråblå med ett par hvita fläckar. Under svartgrå med svart, hvitfläckad undergump och bjärt rödbruna sidor. Hane i I sommardräkt liknar han honan men har spår af de rödbruna banden på hjässan och de hvita på halsen samt enstaka svarta fjädrar på hjässan och bröstet (Catalogue of Birds). Hona: ofvan brun med grå anstrykning. Stjärt och vingar svartbruna utan spegel. Hufvudets sidor med stora, hvitaktiga fläckar. Under ljusare gråbrun, på buken hvit- 265 fläckig. Iris mörkbrun. Näbb blygrått. Fötter bruna. Längd 393—447 mm. Vingen 197—210 mm. Ungfågeln liknar honan, men den unge hanen är något mörkare. ofvan mörkbrun. Nedre delen af hufvudets sidor, halsen framtill och undre kropps: delarna hvita. Dunungen: Framtill, öfver halsroten finnes ett brunaktigt band antydt. Strömanden har sitt hem i nordöstra Asien, i arktiska Amerika samt på Grönland och Island. I Sverige har hon anträffats: vid Claöstorp i Ö. Vingåker (5 ”'/, 1862, Riksmuseum”") och nära Karlskrona (S '/, 1893, Jägarförb. tidskr. 1893, p. 155); slutligen förvaras i Upsala museum en hane, uppsatt till vätte på det sätt som brukas i vår östra skärgård, hvilket ger rätt att anse den skjuten där. I våra grannländer synes strömanden endast vara funnen i Danmark där han lär ha skjutits På Island uppehåller hon sig uteslutande vid älfvarna. Det är ett nöje att iakttaga den skicklig- het och lätthet, hvarmed hon rör sig i den starka strömmen, mot hvilken hon vanligen simmar under vattnet. IT stilla- Om vintern synes hon ej lämna öns kuster utan drager sig blott till dess södra delar. Sitt bo lägger strömanden bland stenrös och buskar helt nära älfbrädden. Äggen, 10—12 till antalet, äro gulaktigt hvita. Längd 56—358 mm., tjocklek 41—42,5 mm. i Äfven späda ungar deltaga häri. stående vatten anträffas hon aldrig. Alförrädaresläktet, Eniconetta, G. BR. Gray. Näbbnageln ej skarpt afsatt. vinkligt. Pannskelet spets- Stjärten med 14 pennor. Släktet eger endast en art. Stundom samman- slås den med ejdrarna. Alförrädaren, Eniconetta stelleri, (Pall.) (Tafla 59, fig. 1, I i vårdräkt, fig. 2, Q). Syn. Fuligula stelleri, Harelda stelleri, Hemiconetta Stelleria dispar. Somateria stelleri, dispar, (Sparrm.), + Det är tydligen detta exemplar, som hos Carlson upp- träder på två ställen; dels anfördt från Riksmuseum (vestra Södermanland), dels efter uppgift af CC. W. Lundborg (Norr- köpingstrakten). Jämf. Lundborg 1897, där exemplaret an- ges som funnet vid Vermbol på Kolmården. Uppgiften om att en 9? skulle skjutits vid Dufveholm och förvaras i Th. Ehrenkronas samling på Götbol vid Katrineholm (se Sund- ström och Carlson) är enl. bref från Th. Ehrenkrona oriktig. »x Collett anför dock i en not ett par äldre, mindre säkra uppgifter från Trondhjemsfjorden och från Hardanger. 34 266 Namn: Norska och danska: Stellers And. Fin- ska: Stellerin alli. Hane i vårdräkt: strupen, en bred ring kring halsen, ryggen samt öfvergumpen svarta med stark, grönblå glans. Hufvudet hvitt med silfverglans, en bred men kort, uppstående tofs i nacken och två fläc- kar i pannan sjögröna, en fläck kring ögat och en bred- svarta. vid nacktofsen De små vingtäckfjädrarna, skuldrorna och ett band öfver bröstet hvita. De inre armpennorna förlängda och böjda nedåt, samtliga armpennor och de långa skulderfjädrarna i utfanet svartblå, infanet och spetsarna hvita. Handpennor och stjärt svartbruna. Under på bröst och sidor rostgul—rostbrun, hvilken färg småningom inåt och bakåt mörknar och öfvergår i bukens och under- gumpens svarta färg. Hona: brun med svartbruna fläckar, buken ofäckad, mörkbrun. De inre arm- pennorna förlängda och krökta som hos hanen. Armpennornas infan brunt, utfanet svartblått, bil- dande en spegel såsom hos hanen, denna är bakåt begränsad af armpennornas, framåt af täckfjädrarnas hvita spetsar. Iris brun. Fötterna grönaktigt bruna. Vingen 205—229 mm. Ungarna likna honan, men äro ofvan mörkare Näbbet grönaktigt grått. Längd 451.—492 mm. med hufvud och hals ofläckade samt ha gråbrun spegel. » hjässtofs» och de förlängda armtäckfjädrarna svart- De unga hanarna få första vintern en brun blå med inre fanet till en del silfverhvitt, mot våren blifva de något hvitfläckiga, men erhålla sin fullt utbildade dräkt först under andra vintern. Alförrädaren har sitt hem i gamla världens arktiska trakter och Han häckar talrikt på Taimyrs tundror och i Kamtschatka. Till Ostfinnmarken, särskildt Varangerfjorden, kom- mer han de flesta år i tämligen stort antal. Längre i nordvestra Amerika. mot vester går han vintertid, åtminstone vissa år, till Porsangerfjorden och till Vestfinnmarken samt har ej sällan anträffats ännu vid Tromsö. Stundom stannar en eller annan flock öfver sommaren vid Norges nordligaste kust, och han skall hafva häckat vid Varangerfjordens mynning (Henöarna) (Dresser, Collett 1881). Till Östersjön kommer ' han ibland; han har under kalla vakar i Sörmlands- och Östgötaskären. vintrar anträffats i öppna I Stockholm ha på en gång flera stycken, mest ungfåglar, ut- bjudits till salu. i Fyrisån vid Upsala ("/, 1855, Upsala museum). Han är en gång skjuten t. o. m. I Finland är han ej så sällan anträffad om vintern och våren vid Finska viken samt en gång vid Ny- slott ('/, 1862) (Palmén). Detta fynd tyder kanske på, att de individ, som funnits vid Östersjön, dit- kommit öfver Hvita hafvet, Onega och Ladoga. Äfven vid Danmarks kuster är han funnen vintertid, t. ex. vid Gilleleie på Sjellands nordspets (febr. 1830) samt vid Helsingör (''/, 1849; '"/, 1855), vid Kjöge- bugt ('"/,, 1887), vid Ribe ("/,, 1894) (Collin), flera andra fynd att förtiga. Alförrädaren ejdrarna. En del Varangerfjorden innehöllo en myckenhet rätt stora synes i lefnadssätt stå närmast af oss undersökta individ från musslor och snäckor samt små krabbor och läm- ningar efter sjöborrar. i; Ejdersläktet, Somateria, Leach. Genom sitt stora, mot spetsen jämnt afsmal- nande näbb med de tre, spetsiga, framåtskjutande, fjäderklädda flikarna vid basen skiljas ejdrarna från öfriga dykänder, som de mycket likna. Bland dessa står dem särskildt alförrädaren synnerligen nära så- väl med hänsyn till äfven den hanliga dräktens färgfördelning som beträffande lefnadssättet. Liksom denne häcka ejdrarna endast vid hafvet. Öfversikt af arterna. I. Sidovinklarna af fjäderbetäckningen vid näbbets bas räcka icke till näsborrarna, men pannans fjäderklädnad skjuter i en GL TEN WILE NO NEINEN soggodorobaansdr dvs S. spectabilis. II. Sidovinklarna af fjäderbetäckningen vid näbbets bas räcka till näsborrarna, men pannans fjäderklädnad når endast half MÄSS ATL ora a ss a Ess ER SENAST SR DRAS ENE NS UN OLLES STYMNAS Praktejdern, Somateria spectabilis, (L.) (Tafla 59, fig. 3, I i vårdräkt, fig. 4, Q). Syn. Fuligula spectabilis. Namn: Kamgudunge, Kamgiding (Sörml); Äderkong I (Östergötl.). Norska: Ekonge, Erkonge; Spitsberg-E (Finnmarken). Danska: Pragt-Eder- and, Pragt-Ederfugl, Konge-Ederfugl, Pukkelnebet Ederfugl. Feröarna: HEåvekongur, Aödukongur. Island: AEdarköngur, Blikaköngur, Finska: Pulska- haahka. Hane i värdräkt: hufvudet ofvan och nacken ljust blågrå, näbbknölen kantad med ett svart band, ögat omgifvet af en svart fläck, på strupen en V- formad, svart teckning, kinderna grönaktigt hvita, halsen gulaktigt hvit, bröstet med rosenfärgad an- Ryggen framtill, ett snedt band öfver vingen, bildadt af vingtäckfjädrarna, och en stor fläck på sidan af öfvergumpen hvita. Bakryggen, stjärten, öfver- och under- strykning. skuldrorna, gumpen samt undre kroppsdelarna för öfrigt mörkt sotsvarta. De inre armpennorna förlängda och krökta. vingarna, Skulderfjädrarna med utvidgade, uppåtriktade spetsar. Om sommaren bäres en mörk dräkt med hvita ving- täckare och hvitfläckigt bröst (se Kjerbölling supl.- tafla 31). Honan är helt och hållet brun om vintern nötbrun, om sommaren blekt brun; hufvud och hals ljusare med fina, längsgående, svartaktiga streck. Ofvan med tvärgående, svarta fläckar; sidorna, bröstet och undergumpen med tvärgående, svarta, vågformiga linier. Armpennornas och de stora täckarnas spetsar bilda två hvita band öfver vingen. Buken mörkbrun, enfärgad. Iris mörkbrun. Näbbknölen och näbbet gulröda, det senare med gulhvit nagel &', P med grön- aktigt brunt näbb. Fötterna rödbruna (S) eller gul- bruna (9) med mörk simhud. Längd 550—615 mm. Vingen 260—293 mm. Ungfågeln påminner om honan, men är mycket mörkare med rostbruna fjäderkanter, som finnas äfven på buken. De smala, hvita banden öfver vingen saknas. Dunungen liknar den vanliga ejderns men har mycket ljusare undersida och kännes lätt igen på samma nedskjutande fjäderflikar vid pannan, som utmärka de gamla. Praktejdern bebor i stor mängd det norra half- klotets arktiska trakter, häckande i nordligaste Ame- rika, vid norra Grönlands kuster samt — ehuru sparsamt — på Spetsbergen, på Novaja Semlja och vid Sibiriens ishafskust, åtminstone på Taimyrlandet samt på Kamtschatka. Vintertid träffas han något mer söderut, stundom utsträckande sina ströftåg ända till Frankrike och England. Till Sveriges kuster kommer han ej så sällan. Han är således anträffad vid Hudiksvall (""/, 1876, Carlson), flerfaldiga gån- ger i Stockholms skärgård, på Gotland, i Kalmar- sund m. fl. ställen ända ned till Skåne. Vid vestra kusten är han däremot mycket sällsynt, men några få exemplar äro funna äfven där (Malm). Till nordliga Norge, frår ryska gränsen ned till trakten af Tromsö, kommer han hvarje vinter, stundom i stor mängd. Enstaka individ anträffas äfven i södra Norge. En och annan ungfågel och någon gång äfven äldre in- divid stanna sommaren öfver, och Collett (1893) anser det sannolikt, att något enstaka par stundom hiäc- kar vid Finnmarkskusten, ehuru de uppgifter, som finnas härom, ej stödas af bindande bevis. Vid Fin- lands södra och sydvestra kuster samt på Åland är han upprepade gånger skjuten (Palmén). Äfven i Danmark har han flera gånger erhållits om vintern och tidigt om våren (Collin). Freröarna besökas någon gång, likaså Island. Praktejdern uppehåller sig endast på hafvet. På Nordgrönland såg den ene af oss, hur han häc- kade på små låga holmar i fjordmynningarna; inne . grönaktigt med hvitaktig nagel. > ) 267 i de djupa fjordarna, där ejdern var talrikast, sak- nades han däremot. Han är en sällskaplig fågel, som gärna bygger i kolonier och äfven annars upp- träder i stora, täta flockar. Hvad fortplantningen an- går, synes han likna vår vanliga ejder. Äggen, 5-—6 till antalet, likna den vanliga ejderns men äro mer glansiga; till storleken växla de ej så litet: de äro 57-—981 mm. långa, 44—51 mm. tjocka. Ejdern, Somateria mollissima, (1..) (Tafla 59, fig. 5, Ö fig. 6, I i sommardr., fig. 7, & 1 vårdr.). Syn. Fuligula mollissima. Namn: Bjdergås, Ejderfågel; Ärbult och Äre- gusse gml I, Är och Ära gml Q, Är fågel (Bohusl.); Knubbgås (Skåne); Blankare gml I, Plussare års- ungar (Bleking); Guding och Gudunge grml I, Åda gml Q, Helsing ung I, Skröja ung 9, Ådfågel (Östergötl., Sörml.); Skvacka 9, beröfvad sina ägg (Östergötl.); Ad (Gotl.); Ågubbe och Åd I, Åda Q (Helsingl.); Ådra (Vesternorrl.). Norska: Efugl, Edderfugl, ZErfugl, Ar; Estegg gil I. Danska: Ederand, Ederfugl, Uhand; Grienlandsön (Sylt); Nabodosky, Örfugl (Samsö). Feröarna: Eäva, Ada, Ava; Blikur I. Island: Hödwr, AHdarfugl, Adar- bliki, Adarkolla; Bliki F, Finska: Haahka, Kal- kas, Auhti. Tapska: Hauda. Hane i väårdräkt: rygg, och kinder hvita, ryggens hvita färg sträcker sig skuldror, bröst, hals ned på öfvergumpens sidor ; bröstet med rosen- färgad och skulderfjädrarna med gul anstrykning. Hufvudet ofvan svart med ett hvitgrönt band längs midten af hjässan och hufvudets sidor baktill ljus- gröna. De små vingtäckfjädrarna och de innersta arm- pennorna hvita, vingarna för öfrigt liksom buken, öfver- och undergumpen samt stjärten svarta. Den gamle hanen i sommardräkt är till större delen svart eller mörkbrun och har den hvita färgen kvar endast på vingarnas täckfjädrar, bildande ett mycket bredt, hvitt band. Han bär denna dräkt fullt utbildad en kort tid i juli månad, medan vingpennorna fällas. Honan är ljust brun med täta, brunsvarta fläckar, som på hufvudets och halsens grågula bottenfärg bilda längs- gående streck, på öfriga kroppsdelar tvärställda band. Stjärt och vingar mörkbruna. De yttre armpennor- nas och de långa vingtäckarnas spetsar hvita, bil- dande två tvärband öfver vingen. Buken och under- gumpen enfärgadt mörkbruna. Iris mörkbrun. Näbb Fötter grågula med blygrå simhinnor. Längd 593—672 mm. Vingen 280—310 mm. Ungfåglarna likna honan men ha mycket mör- kare bottenfärg med rostbruna fjäderkanter, som 268 finnas öfver hela undersidan. De hvita tvärbanden på vingen saknas. Dunungen: ofvan mörkt brunaktig, ett band från näbbet öfver ögat, samt strupen och de nedre kroppsdelarna ljust gråaktiga. Ejdern finnes allmänt utbredd öfver hela norra halfklotets nordliga del. I Sverige är han rätt tal- rik vid alla våra kuster, i största antal dock i Bo- huslän. Vid Bottenhafvet synes han aftaga norrut (Kinberg). Vilsekomna individ hafva någon gång anträffats i Venern, Mälaren, vid Skara, Kallsjön i Jämtland m. ff. ställen. han öfverallt, rikligare ju längre man kommer mot norden. Bland Ålands skär är han mycket talrik, och härifrån finnes han längs Finlands kuster österut till något bortom Helsingfors, norrut till Gamla Karleby samt i Uleåborgs och Torneås skärgårdar. Vid Tammerfors är han en gång iakttagen vårtiden (Mela). I Danmark häckar han flerestädes, såsom i Kattegat vid Hirtsholm, Lzesö, Hesselö, Samsö samt på Bornholm och Kristiansö m. fl. ställen. Om vintern är han mycket talrik vid kusterna (Collin). På Feeröarna, Island och Grönland är han ytterst allmän året om.. Från norra Östersjön flyttar ejdern i regel i september och oktober månader och återkommer i april. Vid vår vestra kust däremot öfvervintrar han, såvida ej hafvets isläggning fördrifver honom. Vintertiden uppehåller sig ejdern gärna ute på öppna hafvet. Han är Längs Norges kust finnes en sällskaplig fågel, som vanligast förekommer i stora flockar. TI vattnet rör han sig med stor färdighet, och med lätthet häm- tar ban sin föda från botten på 20 famnars djup, ja Collett omtalar, att man 1 Norge sett ejdern söka föda på omkring 100 famnar, och att han därvid varit under vattnet flera minuter. Ehuru han vid dykning vanligen använder endast fötterna, hafva vi sett jagade ejdrar härvid bruka äfven vingarna. Ejdern förtär hos oss hufvudsakligen musslor, som stundom äro rätt tjockskaliga, kräftdjur och dylikt, all föda sväljes hel. Isynnerhet tidigt om våren hör man ofta ejder- hanens läte »a-oh», honans läte är lågt kraxande »kråck-kråck». När de första vackra vårdagarna nalkas, börja de stora ejderskarorna vid vår vestra kust fördela sig i mindre flockar, som draga längre och längre in i skärgården. Häckningen börjar i slutet af april eller maj. Hanen följer sin hona tills denna börjat rufva, och skulle han af våda omkomma, får Stundom ligger hanen kvar i närheten ännu någon tid. Men hon vanligen inom några timmar en ny. innan ungarna kläckas, ger han sig långt ut till hafs, där han förenar sig med andra hanar till stora flockar. I juli fäller han stjärt- och vingpennorna och anlägger då för mycket kort tid den mörka sommardräkten. Härunder saknar han flygförmågan och är ytterst skygg. De stora flockarna träffas ute i Kattegat ofta först 2—3 mil från land. Endast på de yttersta skären gå de i land för att hvila och tillbringa nätterna. Ejdern fortplantar sig ej förr än vid tre års ålder, och de yngre fåglarna hållas under häcknings- tiden för sig och besöka ej häckplatserna. I en bergskrefva, på släta marken, stundom i skydd af en sten e. d. lägger honan sina vanligen 4—6 ägg. Till färgen äro de grågröna. Längd 68—87 mm., tjocklek 47—54 mm. De stora och präktiga ejderäggen ätas på många orter af be- folkningen, som skattar dem högt. Ofta ligger boet rätt långt, ända till flera kilometer, från hafvet och då vanligen vid någon liten insjö. Äggen ligga i ett konstlöst, fördjupadt rede, klädt af ljung och tång, och omges af en krans af dun, som honan plockat från sitt eget bröst. När hon lämnar boet, täcker hon äggen därmed för att dölja dem. Men blir hon hastigt uppskrämd, öfvergjuter hon vid uppfloget vanligen äggen med sina exkrementer. Rufningen varar omkring 21 dygn, under hvilken tid honan morgnar och aftnar beger sig ner till stranden för att bada och skaffa sig föda. När rufningen fort- skridit långt, lämnar hon endast ogärna äggen och förtär troligen ingenting. I Norge har man gjort den iakttagelsen, att ett större antal ejdrar häcka under varma och soliga somrar än under kalla och regniga. Flerestädes i norra Norge, t. ex. på Tamsö i Porsangerfjorden, samt på F:eröarna, Island, Spetsber- gen och Grönland häckar ejdern i stora, täta kolonier med hundratals par och snart sagdt bo vid bo. Vid sådana så kallade »dunver» skyddas fåglarna af- undsjukt, men lämna i gengäld dyrbara skördar af det värdefulla dunet. Vid våra kuster åter, där paren häcka skilda åt, högst några få på hvar holme, men så mycket jämnare fördelade i hela skärgården, torde någon lönande duntäkt aldrig upp- stå. - Redan svårigheten eller rättare omöjligheten att öfvervaka och skydda de häckande fåglarna ut- gör hinder härför. Där ejdern häckar i kolonier, bruka honorna stundom stjäla ägg från hvarandra; så hafva vi ena dagen funnit 5 ägg i ett rede och den andra 10, antal voro försvunna från ett medan motsvarande närliggande bo. På samma sätt stjäla de äfven Collett omtalar, hur han en gång såg en hona stoltsera med ej mindre än 27, sannolikt till största delen ungar från hvarandra, om de komma åt. »lånade» ungar, och att han t. o. m. sett ej fort- plantningsskickliga honor åtaga sig vården af små ungar. f Skrakar, Mergidae. 2 FAM. Den hårda, haklikt nedböjda nageln och de spetsiga, kägelformade, hakåtriktade »tän- derna» göra skrakarnas jämförelsevis långa och Näbb af storskrake ?/3. smala samt trinda näbb till ett synnerligen kraftigt gripredskap, särskildt egnadt attfatta och fasthålla smärre fiskar, deras förnämsta föda. Lamellerna bilda längs öfvernäbbets kan- ter två rader, längs undernäbbets en. Familjen omfattar 9 arter, vanligen fördelade på 3 släkten. Skraksläktet, Mergus, L. Hufvudets nackfjädrar mer eller mindre för- längda. Benen belägna tämligen långt bakåt, bak- tån försedd med hudflik. Vingarna spetsiga och jämförelsevis små. Stjärten kort, afrundad, hos våra arter bestående af 16—18 pennor. Kroppen i regel mer långsträckt än hos öfriga andfåglar. Könen äro olika. Hvad dräkter och ruggning an- går likna skrakarna änder och dykänder (se sid. 249). De fortplanta sig först vid två års ålder, lefva i engifte och lägga ett stort antal hvitaktiga, ofläc- kade ägg, hvilka de under rufningen i likhet med änderna omge med dun från sitt eget bröst. Skrakarna flyga snabbt men kunna ej lyfta På land äro de långsamma och klumpiga samt gå och sitta i en halfrak ställ- annat än mot vinden. ning. I vattnet röra de sig däremot med utomor- dentlig färdighet, dyka förträffligt och fånga de snabbaste fiskar. Som ungar springa de med stor + Till dykänderna eller till en egen underfamilj, utmärkt genom smala och ovanligt styfva stjärtpennor, föres släktet Erismatura, Bp. Det har en lång, spetsig, af 18 pennor sam- mansatt stjärt. En art, BE. leucocephala (Scop.), som är mer eller mindre rent brun med fin svart tvärvattring och med hvita kinder och panna (SF) eller med hvita band öfver kin- derna (2) samt med vid roten ansvälldt (SF), blått näbb, säges vara funnen af en fiskare på isen utanför vestra Lol- land (Collin 1895). Arten tillhör Medelbafstrakterna. 269 färdighet på vattenytan, och när man förföljer dem, söka de ej rädda sig genom dykning, ej heller gå de upp i land, utan samla sig kring modren och söka springande på vattnet aflägsna sig från faran, och först som uttröttade söka de undkomma genom att dölja sig vid stranden eller genom att dyka. Skrakarna äro ej långväga flyttfåglar, men de flytta undan för isen, dragande söderut under stränga vintrar. De lefva hufvudsakligast af fisk. Salskraken med sitt korta näbb anses ofta bilda ett eget släkte. Öfversikt af arterna. I. Näbbet kortare än hufvudet. Underkäkens lameller ej riktade bakåt..................... M. albellus. II. Näbb längre eller lika långt som hufvudet. Underkäkens lameller riktade bakåt. A. Afståndet mellan näsborrarna och näbbspetsen kortare än tarsen ...... M. merganser. B. Afståndet mellan näsborrarna och näbbspetsen lika med tarsen ......... M. serrator. Salskraken, Mergus albellus, L. (Tala 60, fig. 1, i vårdräkt, fig. 2, Q). Syn. Mergellus albellus, Mergulus albellus. Namn: Salknipa. Norska: Hvid Fiskeand. Danska: Hvid Skallesluger, Nonne, Hvidside, Hvid- skrekke. Finska: Herna, Haukimelu, Ungelo, Uivelo. Hane i vårdräkt: hufvud och hals hvita, med en stor fläck kring ögat och ett band på hvar sida om nacktofsen svarta. Ryggens midt, tvänne tvärstreck öfver skuldrorna, ett band längs vingen samt den tvådelade spegeln svarta. Handpennorna gråsvarta, de inre armpennorna grå. Två streck öfver spegeln, och deras täckfjädrars spetsar, samt två band längs den hoplagda vingen, bildade af armpennornas skuldrorna och de undre kroppsdelarna hvita. Si dorna vattrade med grått, stjärten och öfre stjärt- täckarna grå. Hanen i sommardräkt skall likna Hona: ofvan gråbrun. Hufvudet ofvan och nacken rödbruna med en kort tofs. honan. Vingarna svartbruna med en stor, hvitaktig fläck, bildad af de små vingtäckarna, den svarta spegeln med två hvita tvärband, stjärten mörkt gråbrun. Hakan, öfre delen af framhalsen samt undre kroppsdelarna hvita, bröst och sidor gråaktiga. Iris mörkbrun." Näbb och fötter gråblå, de senare med svartaktig sim- hud. Längd 378—460 mm. Vingen 174—216 mm. Ungfågeln liknar honan, men har de hvita vingtäckarna blandade med grått. + Det uppgifves, att den gamle hanen skall ha hvit iris; men ett tiotal sådana, som vi undersökt, hafva dock alla haft den mörk- eller svartbrun. Dunungen: ofvan svartbrun, vid vingens bas en hvit fläck och tvänne andra på ryggens sidor. Hufvudets sidor och de undre kroppsdelarna hvita, bröstet gråaktigt. Salskrakens hem är den gamla världens nord- liga trakter från Skandinavien österut till Behrings- sund. Han besöker äfven tillfälligtvis Nordamerika. Vintertid anträffas han ända ned kring Medelhafvet och Svarta hafvet, i norra Indien, Kina och Japan. I Sverige är ban som häckfågel endast iakttagen vid Tjomotis i Qvickjockstrakten samt kring Muonio- niska i Lappland och dessutom vid Sandhamn i Stockholms yttre skärgård, där ett bo med 9 ägg lär blifvit funnet (''/, 1885, Kinberg). Om vintern däremot, särskildt under kalla år, är han ej så säll- synt vid våra kuster, och de år Bohusläns skärgård är tillfrusen, finner man honom ofta i de öppna strömdragen. Tidigt om våren besökte han på 1870- talet nästan årligen sjön Mjörn vid Alingsås, och han är den årstiden funnen flerestädes i södra och mellersta Sveriges insjöar, liksom vid vår östra kust. I Norge är han endast anträffad vintertid, decem- ber —april, vid de södra och sydvestra kusterna: t. ex. vid Kristianiafjorden, Listerland, Stavanger, nära Ber- gen och dessutom en gång vid Trondhjemsfjorden samt vid Kröderen och vid Sarpsborg inuti landet (Collett). I Finland är han likaledes sällsynt och endast fun- nen häckande i Enontekis, Enare, vid Liesijoki i Sodankylä samt någon gång i Pudasjärvi och i Kuusamo. Äfven i Onega-Karelen skall han ha häckat. I södra Finland har han under flyttnings- tiden erhållits då och då i kusttrakterna från Helsing- fors till Åland samt ett par gånger vid Kuopio (Palmén). Vid Danmarks kuster ses han vintertid samt isynnerhet 1 april och maj ej så sällan (Collin). Fynden äro för talrika att här kunna uppräknas. Till lefnadssätt och uppträdande synes salskraken i mycket likna knipan, i hvilkens sällskap han vin- tertid ofta träffas och med hvilken han t. o. m. någon gång parar sig. Jämte och andra mindre krustaceer. Under stränga vintrar är han föga skygg. småfisk förtär han räkor Salskraken lär lägga sina ägg i ibåliga träd, stundom i kniphålkar. De äro svåra att skilja från bläsandens ägg, som de till färgen likna. Längd 48—58 mm., tjocklek 35,5—38 mm. Knipskraken, C/angula glaucion, (1,.) X Mergus albellus, L. (Tafla 60, fig. 3, I i vårdräkt). Syn. goides, Kjerb., Clangula mergoides. Namn: Danska: Skalleslugeragtig And. Mergus anatarius, Eimbeck, Anas mer- 270 Hane (Kalmarsund ”"/,, 1881, Kolthoff 1885): hufvudet svart med grön glans. Mellan näbbet och ögat en hvit fläck, som sammanlöper med den hvita Hals, bröst, buk och undre stjärttäckare rent hvita. Det hvita på halsen sträcker sig upp uti en kil på båda sidor om nacktofsen. Ryggen svart; de båda för salskraken karaktäristiska svarta banden från ryggen ned åt bröstets sidor finnas svagt antydda. Skulderfjädrarna hvita med svarta ytterkanter, som bilda ett svart band längs vingen. Vingens framkant svart, dess små täckfjädrar hvita, de stora svarta med hvita spetsar. Armpennorna svarta med hvita spetsar. Sålunda bildas två svarta band öfver den hoplagda vingen. Handpennor och stjärt svarta, de inre armpennorna mot spetsen och på infanet grå. Armbhålsfjädrarna, som hos salskraken äro hvita och hos knipan svarta, äro här hvita, mot spetsen med svartgrå spolfläckar. Sidans långa fjädrar äro starkt vattrade af små, tvärgående, svarta linier. Iris svartbrun. Längd 470 mm. Vingen 210 Hos andra exemplar resp. 495 och 220 mm. strupen. mm. Ett annat exemplar, äfven det en hane, som fäll- des vid Gränsö i Jonsbergs församling i norra Östgöta- skärgården ('/, 1896, C. W. Lundborg 1897) och lik- som det förra förvaras i Upsala zoologiska museum, liknar föregående, men nedre delen af hufvudets sida är hvit, hela och därifrån utgår ett bredt band, som sträc- kande sig framför ögat förenar sig med mot- sidans (se vidstående figur). Af denna sällsynta bastard äro utom ofvan an- förda båda exemplar oss veterligt endast kända 3 Hufvud af knipskrake !/3. stycken, alla hanar: en gammal från Braunschweig (våren 1825, Eimbeck 1831) och en yngre från Isse- fjorden (februari 1843, Kjzerbölling 1853) och slut- ligen en från Pöli Mecklenburg (Blasius 1887). Dess egenskap af bastard, fordom betviflad af en del fågel- kännare, torde numera vara enhälligt erkänd. Storskraken, Mergus merganser, L. (Tafla 60, fig. 6, 3 i vårdräkt, fig. 7, Q). Syn. Merganser castor, (L.) Namn: Skrake I, Skräcka 9, Skräckfågelt (Sörml., Östergötl.); Hålskrake 5, Hålskräcka 9, Skräckand (Östergötl.); Hålskrake (Vestmanl.); Hål- skräcksfågel, TIsand (Kalmar län); Storskräcka (Smål., Gotl.); Gulskräcka (Bleking); Smipand (Göte- borgstrakten); Körfågel. Norska: Stor Fiskand, Fagergaas. Danska: Stor Skallesluger, Gulskrep, Gul Skallesluger, Skjörand, Stor Havgasse; Böge- skrekke (Falster). Feröarna: Topåndt. Island: Störa toppönd, Gulönd. Finska: Iso koskelo, Uukoskelo, Röhkä; Voikoskelo (Savolax). Lapska: Kussa-koalsi. Hane i vårdräkt: hufvudet och främre delen af halsen svarta, i nacken med grön glans och något förlängda fjädrar. Främre delen af ryggen och de långa skulderfjädrarna svarta. Bakrygg, öfver- gump och stjärt grå, öfvergumpens sidor vattrade Handpennorna brunsvarta, armpennorna innersta svarta. med hvitt. hvita, med svarta utkanter, de Vingtäckarna hvita utom handtäckarna samt fjädrar- na vid vingens främre rand, som äro svartgrå, men dolda på den hoplagda vingen. Halsens bakre hälft och de undre kroppsdelarna hvita. I lifvet har un- dersidan en gul anstrykning, skuldrorna en svagt rosenröd, som på konserverade fåglar snart försvinna. I sommardräkt liknar han honan men har spår af svart ring kring halsen, mörkare skuldror och hvita vingtäckare. Honan med hufvud och främre delen af halsen rödbruna samt nacktofsens fjädrar mycket längre än hos hanen. Ofvan askgrå med grå stjärt. Handpennorna brunsvarta, vingen i öfrigt grå med en hvit, odelad vingspegel, bildad af de mel- lersta armpennorna och dessas stora täckfjädrar. Strupen och de undre kroppsdelarna hvita. Iris brun—mörkt rödbrun. Näbb rödt, längs ryggen svart, 52—60 nim. långt, nageln räcker omkring '/, cm. nedom undernäbbet. Fötter röda med svartaktig simhud. Längd 581—722 mm. Vingen 239—315 mm. Ungfåglarna likna honan. Under första vintern får hanen svarta fläckar på hufvud och rygg samt delvis hvita vingtäckare. Dunungen: ofvan mörkt olivbrun, under hvit, halsens sidor rödbruna, från näbb till öga ett hvitt streck, sidorna med två rundade, hvita fläckar och vingen med ett hvitt tvärband. Näbb och fötter mörka. Storskraken bebor gamla och nya världens nord- liga delar, men är i regel mindre talrik än följande art. Om vintern anträffas han från södra Europa och Medelhafvet till Kina och Japan. I Nordamerika ersättes han af en mycket närstående form. I Sverige är storskraken spridd öfver hela landet, talrikast i östra skärgården, från Blekinge upp till Gefletrakten, vid kusten aftaga i antal längre mot men synes norden. På Gotland häckar han, funnen t. ex. på Stora Karlsö, men är sällsynt (Kolmodin). Vid vest- kusten bygger han ej, men besöker den om vintern Han häckar spridd vid en del för honom passande sjöar i södra och tidigt om våren, ehuru fåtaligt. och mellersta Sverige, t. ex. vid Ringgjön i Skåne 71 (Kinberg), i Skagershult i Nerike (Sundström). Vid Venern är han talrik. Norrut blir han allmännare inåt land; han är sålunda ej sällsynt i Jämtlands och Lapplands sjöar och vattendrag, inom barrskogs- området. I Norge finnes han ända upp till när- heten af ishafskusten, men är norr om Lofoten säll- synt. ”Talrikast är han i landets inre sydliga och sydöstra delar, norrut bygger han lika ofta vid hafvet som vid sött vatten. Han öfvervintrar all- mänt vid Norges kust (Collett). I Finland synes han mest häcka i de inre delarna, särskildt de nordligare. I Enare är han talrik. I Satakunda skall han vara allmän både vid hafvet och i in- sjöarna. I sydliga Finland är han visserligen funnen häckande på sina ställen, men är sällsynt. Äfven under flyttningarna och vintertid är han fåtalig vid Helsingfors och på Åland (Palmén, Mela). I Dan- mark är han talrikast om vintern, men han är äfven funnen häckande här och hvar (Collin), om än fynden synas sparsamma. Storskraken är en härdig fågel, som ej skyr köld och och först när alla vatten äro till- frusna, tvingas han att lämna vårt land. Så snart öppet vatten finnes någonstädes, kommer han åter, snö, i början hållande till godo med små strömdrag. För sin trefnad fordrar han någorlunda klart vatten med sten- eller sandbotten och steniga stränder. Vi hafva aldrig funnit storskraken bosatt vid sjöar med -tler- eller gyttjebotten, och han skyr vassar. Storskraken är mycket glupsk; det är dock hufvudsakligast småfisk han fångar. Om hösten samlar han sig ofta i flockar och bedrifver då ett slags gemensamt fiske. Alla fåglarna bilda nämligen en linie, parallel med stranden, och simma så under oupphörligt dykande och plaskande med vingarna mot land, drifvande dymedelst småfisken framför sig för att längst in göra rikt byte. Det hela är så- ledes på sätt och vis jämförligt med ett notvarp. I södra och mellersta Sverige häckar storskraken mycket tidigt. I flertalet bon äro de första äggen lagda i slutet af april. På ön Eken i Venern träffade den ene af oss den ”"/, ett bo med halflegade ägg. var då ännu delvis täckt af is, så att fåglarna Sjön måste flyga rätt långt för att finna öppet vatten och föda. Redet lägges oftast i ihåliga träd, där sådana finnas. Flerestädes, t. Stockholms skärgård ochi Lappland, plägar man uppsätta hålkar åt storskraken att häcka i försiktigt skatta äggen; det skall stundom ex. il och sedan mer eller mindre lyckas att på sådant sätt få honom att värpa öfver ett tjugutal ägg. gulaktigt hvita. -—47 mm. Dessa äro vanligen 10—12 samt Längd 65—72,65 mm., tjocklek 46 Småskraken, Mergus serrator, L. (Tafla 60, fig. 4, gg i vårdräkt, fig. 5, Q). Syn. Merganser serrator, (L.). Namn: Pracka; Pracknisse och Stenskrake I, Pracka och Stenskräcka 9 (Östergötl.); Skräcka (Vestmanl., Värml.); Stenskräcka (Smål., Bleking); Småskräcke, Ard (Gotl.); Snipand (Värml., Bohusl.); Vipand (Bohusl.); Bergand (Värml.); Fiskand (Öster- götl., Värml., Koster). Norska: Liden Fiskand, Sil- and; Strömand (Doyvre). Danska: Toppet Skalle- sluger, Topskrekke, Bögeskrekhke; Fiskand(Samsö); Strömgaas (Hesselö). Feeröarna: Topåndt. Island: Litla toppönd, Hrafnsönd. Finska: Pikku koskelo, Tukka-koskelo, Karikoskelo, Joulikoskelo, Ajava. Lapska: Vuokta-koalsi. , Hane i vårdräkt: hufvudet och främre delen af halsen svarta, nacken med grön glans, dess förlängda fjädrar bildande en gles, men lång tofs. Framryggen, skuldrorna och de förlängda inre skulderfjädrarna svarta. Bakrygg, sidor och öfvergump vattrade af mörkgrått och hvitt. Stjärten grå. Handpennorna svartbruna. Armpennorna hvita, vid basen svarta, de inre med svart ytterrand. Vingtäckarna hvita med svart bas. På den hoplagda vingen bildas härigenom en stor, hvit fläck med tvänne sneda, svarta band. På skuldran en rad hvita fläckar. Halsen längs ryggen med en svartaktig strimma, eljest Halsen nedtill och bröstet med svarta fläckar. Undre kroppsdelar hvita. Hanen om sommaren liknar honan, men utmärkes genom hvit. blekt rostbruna mera jämnt mörkgrå öfversida och vingtäckare. Hona: ofvan mörkgrå med ljusare, grå fjäderkanter. Huf- vudets och halsens sidor rödgrå, nacken med tofs. Vingen svartgrå med hvit, af ett mörkt streck tu- delad spegel. Framhals och bröst hvitaktiga med grå inblandning. Mage och undergump hvita, sidorna grå. Iris röd hos hanen, brun hos honan. Näbb rödt, ofvan brunaktigt, 52—-62 mm. långt. Nageln räcker blott obetydligt nedom undernäbbet. Fötter röda med mörkare simhud. Längd 510—625 mm. Vingen 210—255 mm. 272 Ungfågeln liknar honan. Dunungen liknar storskrakens. Småskraken bygger såväl i gamla som nya världens nordliga länder, i Europa ned till norra Tyskland. I Sverige är han bland de allmännaste simfåglarna och häckar så väl vid alla våra kuster som vid för honom lämpliga insjöar och floder. Likaså är han allmän äfven öfver hela Norge. TI de södra stiften häckar han talrikast vid insjöar och älfvar, norrut helst vid hafvet. öfver björkgränsen (Collett). På fjällen går han allmänt Han såväl vid kusterna som i in- sjöarna (Palmén). I Danmark häckar han flerestädes, så på Veirö, Samsö, Hirtsholmen, vid Korshamn på Fyen, vid Stora Bält och nära Thisted m. fl. ställen i Thy och på Mors (Collin). På Feröarna förekommer han, ehuru ej talrik, året om. Vid Islands sjöar och älfvar häckar han allmänt, höstetid vistas han vid kusten, men öfver midvintern flyttar han söder- ut. Äfven på Grönland bygger han ehuru ej allmänt. Längs Norges kuster ända upp i Ostfinnmarken öfvervintrar är äfven talrik öfver hela Finland i Danmark och i stort antal vid vår vestra kust, så länge öppet vatten finnes. Småskraken trifves i sjöar med klart vatten och steniga, ej vassrika stränder. Han fiskar helst nära stranden och på grundt vatten och lefver huf- vudsakligen på småfisk. I likhet med de öfriga skrakarterna uppträder utom under häcktiden i flockar. Han tämligen nyfiken: och omisstänk- sam och låter stundom utan att ana försåt den vane jägaren drifva sig nästan hvart han behagar. Småskraken jagas mycket hos oss och skjutes mest för vättar. småskraken, likaså han större eller mindre är För den som lärt sig att tycka om sjö- fågel är hans stek fullt jämförlig med gräsandens, om ej bättre. Småskraken värper betydligt senare än stor- skraken, vanligen först in i juni; i början af juli eller t. o. m. senare, kläckas ungarna. Äggen, van- ligen 10—12 till antalet, äro grågulaktigt hvita. Längd 59—068 mm., tjocklek 43—45,5 mm. Boet lägges i skydd af någon sten, under en buske eller dylikt. 9:de Ordningen, Pelikanfåglar, Steganopodes. Öfvernäbbets hornskida är sammansatt af flera stycken (jämf. tafla 61), hvilken egenskap jämte fötter- nas beskaffenhet (jämf. öfversikten sid. 1 med motstående fig.) är ordningens mest utmärkande yttre känne- tecken. garna saknas stundom alldeles. Näshålornas skiljevägg är ej genomborrad såsom hos andfåglarna m. fl., och de yttre näsöppnin- Tungan är alltid mycket liten, så godt som rudimentär. De lefva uteslutande af fisk. Alla utom skarfvar och pelikaner lägga endast ett ägg. 273 Ordningen omfattar 50—60 arter, tillhörande 6 släkten. Närmast be- fryndade torde pelikanfåglarna, enligt nyare undersökningar, vara å ena sidan med hägrar och storkar, å den andra med stormfåglarna. Öfversikt af familjerna. I. Näbb utan hake vid spetsen och med fint sågtandade kanter... Dysporidae. II. Näbb med hake vid spetsen, dess kanter icke sågtandade 1 Fam. Hafsulor, Dysporidae. Genom näbbets form och genom sitt ute- slutande marina lefnadssätt skilja sig hafsu- lorna från skarfvarna. Familjen omfattar endast ett släkte. Hafsulesläktet, Sula, Briss. Niibbet mycket starkt, tämligen långt, längre än hufvudet och nästan rakt, något hoptryckt från sidorna. Käkkanterna mycket skarpa och fint såg- tandade. Öfverkäken med ett tandlikt hak innanför spetsen. Näshålan saknar yttre öppning (= näs- borrar). Strupen och en del af hufvudets sidor nakna. Benen korta. Mellantåns klo med tandad innerkant. Vingarna mycket långa och spetsiga, 2:dra pennan längst. Stjärten är spetsig med 12 pennor. Könen lika, men ungfåglarna ha mycket afvikande dräkt. Sulorna äro äkta hafsfåglar, som häcka på klipp- öar ute i hafvet och lifnära sig af fisk. De flyga utmärkt och äro kanske de skickligaste af alla stört- På hafvet slå de stundom ned men simma De fortplanta sig Åtta dykare. dåligt och kunna ej simdyka. först vid 3 års ålder och häcka i kolonier. arter äro kända, endast en finnes i norden. Hafsulan, Su/a bassana, (L.) (Tafla 61, fig. 5, ung, fig. 6, gammal fågel). Syn. Dysporus bassanus. Namn: Sillebas, Berghammar, Bergsman; Bass- gås (Göteborgstrakten); Spansk måse (Tjörn); Jan van Gent (Koster). Norska: Havsule, Sula, Jan van Gent. Danska: Havsule, Sule, Jan vun Gent, Tossefugl. "> Feröarna: Sula, Gråsula ung. Island: Säåla, Havstuda. Finska: Swula. Hvit; hufvudet ofvan och nacken med gul an- strykning. Handpennorna svartbruna med vid roten ljusa skaft. Könen lika. Iris hvit. Näbb blåhvitt. Hufyvudets nakna delar blåsvarta. Fötter grönaktiga med hvita ränder längs tårnas öfversida. Ungfågeln är först ofvan samt på framhalsen svartbrun, tätt hvitfläckad och med svarta vingar och ANG Phalacrocoracidae. svart stjärt, under hvit med täta, sot- bruna fläckar. Näbb Sedan blir han hvit men med mörkt. talrika svarta fjädrar på skuldror och ving- täckare samt svart stjärt. Dunungen födes med naken, blygrå hud men får så en tät, ullig, hvit dun-- dräkt. Vår sula tillhör norra af Atlantiska hafvet. hon kanske vid Skott- lands norra och östra kust. En stor koloni finnes på Myggenzes vid Feeröarna, andra på Grimsey, Fugleöarna och Vestmannaöarna vid Island m. fl. ställen. Höger fot af storskarf 1/5. delen Allmännast är Sulan följer gärna sillstimmen, och hennes förekomst vid de kuster, där hon ej häckar, är därföre vanligen periodisk, sammanhängande med sillfisket. Så omtalades hon som förekommande i Bohuslän vintertiden under förra sillfskeperioden, och befolkningen kände henne allmänt under namn af »berghammare». Under tiden före den nu pågående fiskeperioden fanns hon emellertid, om man undan- tager ett och annat sannolikt vinddrifvet individ, ej där. Sedan sillen nu återkommit, skall emellertid äfven sulan under de sista vintrarna ha varit rätt all- män i hafvet längs skärgården. Hon är dessutom fun- nen vid Malmö (januari 1859, Kinberg), vid Bittena I Norge är Från okto- i Skara stift en midsommar (Malm). hon ej sällsynt under sillfisket vintertid. ber till långt ut på våren visar hon sig än här och än där längs hela kusten och någon gång ehuru fåtalig äfven om sommaren. TI april 1883 var hon särdeles talrik utanför Tromsö (Collett). I Finland är hafsulan ej funnen. I Danmark är hon ej så sällan anträffad, isynnerhet längs Jyllands vestkust höst och vinter (Collin). Vinter och sommar tillbringar sulan ute på Hon visar gig 1 friskt tillstånd vanligen ej inomskärs, än 35 hafvet, och hon sofver hvilande på böljorna. mindre öfver land. Endast under fortplantningstiden går hon i land. Betecknande är, att på Feeröarna de sulor, som komma in i fjordarna, kallas för »fega» (= dödsdömda), och man tror, att de gifvit sig inomskärs för att sluta sina dagar. En flock fiskande sulor företer en egendomlig och vacker syn, sådan man rätt ofta ser den i At- lanten. Med små, flaxande vingrörelser hålla de sig 1 luften högt öfver ett fiskstim; så störtar den ena fågeln efter den andra lodrätt ned i hafvet med sådan fart, att de stundom äro ända till 45 sekun- der under ytan. Väl uppkomna på ytan, svälja de bytet, om de ej, som ofta händer, misslyckats med fångsten. Så flyga de upp 1 sned riktning och för- ena sig med den ofvanför stående flocken för att snart åter förnya samma manöver. På afstånd lik- nar en sådan flock fiskande sulor något ett hvit- aktigt moln, och de oupphörligt nedstörtande fåg- larna se ut som droppar; som falla ur molnet i hafvet. Sulan är mycket glupsk och skall stundom förtära så mycket, att hon ej kan sluta näbbet Hennes älsklingsföda är sill, men ingen fisk under en fots längd, som eller flyga upp från vattnet. hon kan gripa, skall gå säker för henne. Vid sina våldsamma störtdykningar lär hon någon gång, om hon kommer in på grundt vatten, slå ihjäl sig mot botten. Sulan häckar i mycket stora och täta kolonier. Hon bygger vanligen ett ganska stort rede af tång och dylikt samt lägger endast ett ljust grönblått ägg, täckt af ett grofkornigt, hvitt kalklager. Längd 76,5—85 mm., tjocklek 44,5 —51 mm. Båda makarna rufva växelvis. Ungarna ligga länge kvar i boet och matas där af föräldrarna, tills de blifva fullväxta. 2 Fam. Skarfvar, Phalacrocoraci- dae. Familjen omfattar 3 släkten med ett 50- tal arter. Numera afsöndras stundom peli- kansläktet som en egen familj, Pelecanidae. Öfversikt af släktena. I. Näbb plattadt med liten hake. Säcken UTA (SP IrkaANN EUR gocnodboo odds oYNJLJONEE II. Näbb icke plattadt, med inböjda käk- kanter och stor hake, som upptager hela näbbspetsen. Säcken under hakan .. Phalaecrocorax. Pelecanus. föga uttänjelig 274 Pelikansläktet, Pelecanus, L. Näbbet mycket långt, rakt, bredt och ofvan platt, med spetsen hakformigt nedböjd. Underkäkens grenar endast i spetsen förenade; mellan dem finnes en naken och mycket tänjbar hudsäck. De smala, springlika näsborrarna ligga nära näbbroten. Benen Vingarna mycket långa, med 1:a Stjär- tämligen korta. --4:e pennorna längst och långa armpennor. ten, afrundad, består af 20 pennor. Pelikanerna äro stora fåglar. De tillhöra var- mare länder och lefva dels vid hafvet, dels vid in- sjöar eller floder. De kunna ej dyka, men fånga fisken med hjälp af sitt långa näbb; en i mellersta Amerika boende art är dock störtdykare. De skola anordna »notvarp» liknande dem, som storskraken brukar (jämf. sid. 271). De häcka ofta i kolonier. Man 9 arter, hvaraf en någon enda gång förirrar sig till norden. känner Pelikanen, Pe/ecanus onocrotalus, L. (Tafla 61, fig.4). Namn: Hvit pelikan. Danska: Pelikan. Finska: Pelekaani. Hela fågeln hvitaktig, i synnerhet på hufvud, hals och undersida med rosenröd anstrykning samt med en gul fläck på bröstet. Handpennorna svart- aktiga, armpennorna med utfanet grått eller hvit- aktigt, infanet svartgrått. Könen lika. Om våren finnes en stor, ansvälld knöl vid näbbroten. Pan- nans fjädergräns skjuter fram i en spets mot näbbet. De nakna delarna kring ögat grå eller gulaktiga, påsen gul. Iris brun. Näbb gult — blågrått med röd- aktiga sidor, nageln gulröd. Fötter hvitaktiga med ljusröd anstrykning. Längd 1170 —1480 mm. Vin- gen 510—710 mm. Ungen är ofvan brunaktig med smutshvit bak- rygg och gråaktig stjärt. Handpennorna bruna med breda, grå fjäderkanter. Under smutshvit. Pelikanen bebor sydöstra Europa, norra Afrika och Asien. I Sverige fälldes en äldre hane vid sjön Rämen i Dalarna ('/, 1850, Nilsson), och ett exemplar ertappades vid Skanör i Skåne (oktober 1874, Sund- ström)." I Norge har han ej blifvit funnen, men i Finland fälldes ett yngre individ i Karis soc- ken i vestra Nyland tidigt våren 1839 (Palmén). I ryska Karelen (Rebola) sköts ett exemplar om x Utanför norra Öland erhölls i september 1859 ett exemplar, som dock sannolikt härstammade från Kreuzbergs menageri, som kort förut lidit skeppsbrott. sommaren 1880. Det sällskapade med svanar (Mela). I Danmark skall han vara skjuten på Langeland (vintern 1821—22) (Collin). Skarfsläktet, Phalacrocorax, Briss. Näbbet tämligen långt, trindt och rakt med haklik, nedböjd spets. Näsborrar saknas. Hakpåsen är mycket liten. Strupen och ögontrakten nakna. Benen äro fästade långt bakåt. Yttertån längst. Mellantåns klo med inre kanten kamlik (se fig. sid. 273). De kunna med lätthet sitta i träd och gripa om grenarna med sin väl utvecklade, lågt sittande baktå. Vingarna äro jämförelsevis korta och af- rundade, med de 4 första handpennorna nästan lika långa. Armpennorna föga kortare än handpennorna. Stjärten med 12—14 pennor, mycket styf och elas- tisk. Kroppen är långsträckt med lång och smal hals. Fjäderdräkten är styf och ej synnerligen tät. Könen äro lika, men ungarna bära en afvikande dräkt och bli könsmogna först vid tre års ålder. De rugga endast om hösten och bära således en liknande dräkt sommar och vinter. Om våren ut- växa de hvita fjädrarna på halsen och låren, men så snart parningstiden är öfver, fällas dessa prydnader. Skarfvarna lefva i engifte, häcka i kolonier och bygga rätt stora reden af riskvistar eller vatten- växter. De lägga vanligen 3—4 ofläckade, af ett löst kalklager täckta ägg med genomlysande grön- aktig botten. Båda könen rufva växelvis och bjäl- pas åt att uppföda ungarna. Dessa födas nakna och blinda, men erhålla snart en svartbrun dundräkt. Skarfvarna kunna knappast gå på land, utan sitta de upprätt, stödande på stjärten, vanligen på ett egendomligt, nästan komiskt sätt utsträckande än den ena, än den andra vingen, än flaxande med båda. De flyga både högt och långt men ganska tungt och kunna i blåst ej lyfta från vattnet annat än mot vinden. I vattnet ligga de vanligen lågt, knappt visande mer än halsen, och de simma ej sär- deles fort, men dyka långt och väl. 35 arter äro kända. Öfversikt af arterna. I. Stjärten med 14 pennor. Framryggens och skuldrornas fjädrar med afrundade spetsar och 3,5—-6 mm. bredt, svart bräm ...... Ph. carbo. II. Stjärten med 12 pennor. Framryggens och skuldrornas fjädrar = tillspetsade med 1,5—3,5 mm. bredt, svart bräm ........- Ph. graculus. Storskarfven, Phalacrocorax carbo, (L.) (Tafla 61, fig. 1, gammal i vårdräkt, fig. 2, ung fågel). Syn. Graculus carbo, Halieus carbo. Namn: Skarf, Ålkråka, Ålkrok, Hafstjäder; Pillkan (Gotl.); Kormoran, Smitt. Norska: Stor- skarv, Skarv, Kvitlaarskarv, Kvitlaaring. Danska: Kormoran-skarv, Skarv, Kormoran, Söravn, Aale- krage, Aaletyv. Feröarna: Hiblingur. Island: Dilaskarfur, Utileguskar fur, Skarfur, Hnuplungur. Finska: Merimetso, Kalakorppa. TLapska: Skarffa. Gammal fågel i vårdräkt: svart med stark blå glans, skuldror och vingtäckare brunaktigt gröna med blåsvarta kanter. Vingpennor och stjärt svartaktiga. En stor, hvit fläck på strupen och på hufvudets sidor till bakom ögonen. Hufvudet ofvan och halsen liksom pudrade med smala, hvita fjädrar, nacken med en gles tofs. En stor fläck af hvita, förlängda fjädrar vid låret. Under sommaren och förvintern saknas de hvita småfjädrarna på hufvud och hals samt den hvita lårfläcken. Könen lika. Tris grön. Näbb mörkbrunt, det undre vid roten ljust. Fötter svarta. Längd 840—970 mm. Vingen 300—365 mm." Ungfågeln är ofvan mer brun och saknar den blå glansen. Halsen framtill samt bröst och buk ljusbruna eller mer eller mindre hvitaktiga. Dunungen födes naken, men får snart en tät, mörkt gråbrun dräkt. Storskarfven bebor Europa och Asien, större delen af Afrika, Australien med Nya Zeeland samt Nordamerikas östra kust från Hudsonsbay till Ca- rolina. I Sverige häckade han åtminstone förr i Ble- kinge (vid Hoby, Nilsson) och i Skåne, t. ex. vid Snogeholm och Krageholm", på båda ställena bland hägerkolonier. Om vintern finnes han i stort antal i Bohuslän, där en del, företrädesvis yngre fåglar, äfven tillbringa sommaren, dock, så vidt vi kunnat finna, utan att häcka. Han är ej egentligen säll- synt höst och vår vid åtminstone den södra delen af östra kusten och besöker då Öland och Gotland. I Venern finnas årligen en del yngre individ som- maren öfver, och enstaka torde han anträffats 1 de flesta af våra större sjöar. Till och med från det inre af lappmarken ha vi mottagit sändningar af sådana. I Norge häckar skarfven längs kusten, från ryska gränsen åtminstone ned till Stavanger, samt finnes rätt talrikt äfven längre söderut, och förfly- ger sig ej så sällan till det inre af landet (Collett). Finland besöker han under sina ströftåg om hösten + De i södra Östersjön förekommande skarfvarna äro oftast något mindre med kortare näbb, och mindre fötter. Nilsson ansåg dem representera en särskild art eller åtmin- stone underart, som han benämnde Ph. carbo medius. Hans åsikt, att här skulle föreligga en egen art, har ej biträdts af nyare fågelkännare. " Jnl. meddelande af T. Thott är storskarfven numera utrotad vid Snogeholm, men 4—5 par funnos ännu för några år sedan kvar vid Krageholm. och är tämligen ofta funnen från lappmarken ned till Finska viken (Palmén). I Danmark var han förr en rätt allmän häckfågel, t. ex. vid Skander- borg på Jylland, på Lolland och Falster, vid Nakke: bölle och Kjerteminde på Fyen, vid Karrebeks- minde och Grevinge på Själland, men är numera såsom mycket skadlig för såväl fisket som skogen — han häckar där i landet alltid i träd, som han med sina frätande exkrementer illa skadar — nästan utrotad. Endast vintertid erhålles han då och då på några ställen (Collin). På Grönland, Feröarna och Island finnes han i regel året om. Storskarfven är så till vida flyttfågel, att han drar sig undan isen och den starkare kölden, men öfverallt där han kan, t. ex. på Norges vestkust, är han stationär. På de yttersta skären ute i hafsbandet ser man ofta hela skarfflocken sitta stilla dagen igenom, endast då och då. flaxande med vingarna — för att svalka sig, säger skärgårdsbon. Till branta, otillgängliga bergväggar, på vestkusten stundom kallade skarfsätrar, komma de i solnedgången för att tillbringa natten. När de blifva hungriga, ge de sig ut på en fiske- tur, men återvända sedan till hviloplatsen. stränga isvintrar samlas skarfvarna i Bohuslän vid Under de öppna strömdrag, som finnas, men slita då ofta mycket ondt. Nära Gullmarsfjorden hände det under den stränga vintern 1370—71, att ett tjugu- tal skarfvar, som höllo till vid ett strömdrag, satte sig på iskanten för att hvila, men deras våta stjär- tar fröso fast i isen, och hela sällskapet slogs så ihjäl af en man från Gåsö. Skarfven är mycket skygg och ända till ytter- Om han blifvit öfverraskad från något bakhåll, tar han sig seder- lighet försiktig, där han förföljes. mera noga i akt därför. Storskarfven är mycket glupsk och slukar stundom fiskar så stora, att stjärten räcker ut ge- nom fågelns mun. I Bohusskären utgjorde Gadus virens och Gadus pollachius ofta deras föda. På afsatser i branta bergväggar bygger stor- skarfven af vattenväxter och dylikt sitt bo; vanligen häcka många par tillsammans. Vid de stora fågel- bergens fot häckar han stundom, och stundom i häger- kolonier. Då bygger han liksom ofta annars redet i höga träd. Äggen, 3, ibland 2 eller 4, äro grönaktigt hvita, öfverdragna med en lös kalkskorpa och 60-—73 mm. långa samt 38,5 —45 mm. tjocka. De läggas Den '!/, ha vi i Porsanger funnit Båda föräl- drarna matade fitigt ungarna med tobis, som de i sina matstrupar hämtade från något aflägset ställe, dit de sträckte fram och åter. vanligen i april. fullväxta ehuru ej fygfärdiga ungar. 2176 Toppskarfven, Phalacrocorax graculus, (L.) (Tafla 61, fig. 3, vårdräkt). Syn. Halieus graculus,Gracuwlus cristatus, (Mill) Namn: Kråkskarf. Norska: Topskarv, Smaua- Danska: Topskarv. Tsland: Toppskarfur, Finska: Karimetso. skarv. Hraukur. Hela fågeln svartgrön med stark glans, skulder- fjädrar och vingtäckare med smala, svarta kanter. En bred, uppstående tofs i pannan och någon enda gång en smal, liggande sådan i nacken. Tofsarna bäras endast en kort tid om våren. Könen lika. Iris grön. Näbb svartaktigt med gula munveck. Fötter svarta. Längd 664—755 mm. Vingen 255—285 nim. Ungfågeln är ofvan mattare, mer brun, under gråbrunaktig och har hvitaktig strupe. Dunungen: först naken, svartaktig, sedan med mörkbrunt dun. Toppskarfven finnes längs nästan hela Europas vid Medelbafvet och Svarta hafvet. I Sverige är han sällsynt, men kommer då och då vestkust, vintertid till Bohusskären; så fälldes vid Strömstad (februari 1892) ej mindre än 11 stycken (Carlson). I Östersjön är han mycket sällsynt. En gammal sköts i Kalmarsund i maj 1887 (Kalmar läroverks museum). Längs norska kusten är han mycket allmän och häckar kolonivis från ön Rott utanför Stavanger, där flera hundra äro bosatta, ända till ryska gränsen. Söder om Stavanger häcka endast enstaka fågel exemplar, och öster om Kristians- sand skall han just ej förekomma (Collett). I Brännichs dagar skall han ha funnits på Kristiansö norr om Bornholm (?) (Collin), samt fälldes jan. 1883 nära Ringkjöbing (Lätken 1885). Han finnes året om på Island, där han är allmän, samt på Feer- öarna, där han till följd af förföljelse aftagit. På Grönland är han ej funnen liksom ej heller i Finland. Ehuru toppskarfven ströfvar omkring vinter- tiden, är han ej någon flyttfågel. Till sitt lefnads- sätt liknar han i det närmaste sin släkting stor- skarfven, dock är han mindre skygg än denne, samt Han anträffas också aldrig liksom denne inne i landet. håller hellre till i närheten af öppna hafvet. På Feeröarna funno vi honom häckande i stora sten- rös, där ägg och ungar lågo på själfva marken utan rede. I Norge bygger han stora bon af blad och tång eller någon gång af ljung och ris. Äggen, vanligen 3, stundom 2 och mer sällan 4 eller 5, äro grönaktigt hvita, täckta med en ofta tjock kalk- skorpa. Längd 54—66 mm., tjocklek 32,5— 40 mm. Såväl i början af juni som i midten af juli ha vi funnit nykläckta ungar. Honan är rätt ovil- lig att lämna boet. 2771 10:de Ordningen, Måsfåglar, Longipennes. Näbbet af medellängd, från sidorna hoptryckt, öfvernäbbet oftast med en hake (jämf. dock tär- norna). Beträffande näsborrarna se öfversikten här nedan. Vingarna äro förlängda, med långa hand- pennor, men korta, stundom mycket talrika armpennor. Baktån är fri men liten, eller saknas den alldeles, framtårna förbindas genom simhud. äro vattenfåglar, flertalet tillhör hafvet, och många äro bland de mest utpräglade hafsfåglar, som finnas. De äro dock i regel dåliga simmare. Ordningen, som omfattar 225 arter, fördelade på 46 släkten, uppdelas numera vanligen i tvänne, i det alla med nästuber försedda anses bilda en egen ordning, Tubinares, skild från de öfriga, som då I själfva verket torde dessa grupper, hvilka Samtliga måsfåglar äro också goda flygare. Alla måsfåglar ofta benämnas Gaviae och räkna 21 släkten med 115 arter. här betraktas som familjer, trots en del likheter, ej vara närmare befryndade. Måsfåglarnas närmaste släk- tingar utgöras enligt nyare forskningar å ena sidan af alkfåglarna, å den andra af de till ordningen Limicolae sammanförda vadarna (jämf. sid. 175). Stormfåglarna åter ega största frändskapen med pelikan- fåglarna och de hos oss ej företrädda pinguinerna. Öfversikt af familjerna. 0 Tomidae. - Procellariidae. I. Näsborrar af vanlig form (jämf. vidstående fig.) II. Näsborrar tubformiga (jämf. figurerna sid. 297) ..... 1 Fam. Måsartade fåglar, Laridae. Näsborrarna äro springlika, skiljeväggen mellan näshålorna är genombruten. 'Tarserna framtill täckta af tvärplåtar (se fig. sid. 279). Stjärtpennorna 12. De lägga 2—3 hvitaktiga— brunaktiga, mörkfläckiga ägg, och ungarna lämna genast redet, men hålla i regel till på land, tills de äro flygfärdiga, hvilket inträffar ungefär en månad efter kläckningen. De matas länge af föräldrarna. De rugga första gången kort efter det de blifvit flygfärdiga, stundom me- dan de ännu matas af föräldrarna, och därpå två gånger årligen: om våren och 1 augusti. Vanligen är det endast hufvudet och någon gång halsen samt hos svarttärnorna äfven undersidan, som är olika i sommar- och vinter- dräkt. bebo företrädesvis insjöar och träsk. Alla äro vattenfåglar, men Hera arter Till familjen höra 116 arter, fördelade på 21 släkten. en egen Ofta afskiljas labbarna som familj, Stercoraridae. Öfversikt af underfamiljerna. Larinm. Stermm. I. Näbbet i spetsen bildande en hake ........sess II. Näbbet icke bildande en hake i spelsen.... .... 1 Underfam. Måsar, Larim. Öfvernäbbet med haklikt nedböjd spets. Under- näbbet med en mer eller mindre skarp vinkel (se vidstående fig., jämf. äfven beträffande en liknande bildning hos piparna öfver- sikten sid. 175 och fig. sid. 150) ungefär vid eller ock fram- Stjär- Näsborrarna ligga om näbbets midt. ten, i regel tvär eller run- dad (jämf. dock Xema), Benen medelmåttigt höga, baktå finnes i Vingarna långa och tämligen spetsiga med Könen Hufvud af hafstrut 2/3. når ej vingspetsarna. hos några arter låga. Tårna korta; regel. 1:sta eller 1:sta och 2:dra pennorna längst. äro lika, men ungarna bära en mycket afvikande dräkt och få de gamlas fullt utbildad först i 2:dra —4:de ten längre än de små. året. De större arterna bibehålla ungdräk- Måsarnas fjäderdräkt är yfvig men spröd. De- ras färg är öfvervägande hvit, oftast med ljust ask- blå eller skiffersvart s. k. mantel, men hos labbarna är den öfvervägande brun, ofta med hvit under- sida. De lefva i monogami, många arter häcka i kolonier. Måsarnas flykt är utomordentligt uthållig, och de kunna långa stunder sväfva med orörliga vingar, däremot flyga de sällan fort. De hvila sig ofta på vattenytan, men simma dåligt och kunna hvar- ken simdyka eller störtdyka (jämf. dock Rissa sid. 279). Måsarna förtära i regel allt hvad de komma öfver, de gå gärna på as, och äfven lik hafva vi De största arterna äro riktiga rofdjur, som angripa allt ett par gånger sett de större arterna angripa. de tro sig rå på och med förkärlek förtära andra fåglars ägg och ungar. De torde däremot vara täm- ligen ofarliga för fisk, då de ej kunna gripa andra fiskar än dem de simmande på vattnet eller flygande tätt öfver med näbbet. Måsarna omfatta 59 arter, hvaraf 7 tillhöra labbarna. ytan kunna nå Öfversikt af släktena. I. Näbbet saknar vaxhud. A. Stjärten tvär. 1rsntan 2. 4 tår. a. Baktån genom en smal, tan- dad hudsöm för- bunden med intån. Klorna breda och IRONUEY. dvanooona b. Baktån — full- komligt fri ... B. Stjärten — tämligen djupt klufven - Xema II. Öfvernäbbet bakom näs- borrarna täckt af en mjuk vaxbud (jämf. fig. sid.287) Lestris. Rissa. Paqgoplula. Larus. Fot af ismås !/;. Kryckjesläktet, Rissa, Steph. Förutom saknaden af baktå är tarsens korthet utmärkande för detta släkte; den når nämligen. ej mellantåns längd med klo. Underbenet naket längst ned. Släktet omfattar endast två arter, hvaraf den ena bebor Stilla hafvets nordliga trakter. Ringtjäen, £rssa tridactyla, (L.) (Tafla 62, Ina a ung, fig. 8, gammal fågel). Syn. Larus tridactylus, Chimonea tridactyla. Tretåig vingtjäe, Ringtjän, »Ringkedja> (Bohusl.); Säing ung (Gåsön i Bohusl.); Namn: måse ; Säng. och Simna gammal, Ringtjäe ung (Bohusl.); Bingtjäd, Malm. Norska: Krykje. Haakrykje, Tre- taaet Maage. Danska: Tretaaet Maage, Rötter, Lille Sölvet. Feröarna: Rida, Rita; Ritupisa (ung). Rita, Ritsa, painen lokhki. Island: Skegla. Finska: Kolmevar- (90) Hufvud, hals, undre kroppsdelar samt stjärt Ofvansidan askblå. Hand- pennorna nästan hvitaktiga, I:sta—5:te med svarta spetsar, 3:dje—5:te dessutom med en hvit fläck ytterst i spetsen, den 1:sta med svart utfan. Undre ving- täckare hvita. Könen lika. I vin- terdräkten har fågeln halsryggen askblå och en mörkare, grå fläck på hvardera sidan om bakhufvudet. Iris mörkbrun. En äldre uppgift (jämför Kinberg), att ringljäen skulle ha häckat på Tjörn, anger, såvida den ej beror på något misstag, ett enstaka undantagsfall. häckar inåt fjordarna. Han är skickligare fiskare än de öfriga måsarna, och stundom ser man honom t. o. m. störtdyka. Hans föda utgöres mest af smärre kräftdjur, småsill och dylikt, äfven plockar han ibland mask på fälten. Han är vanligen ej alls skygg utan flyger tätt öfver besökarens hufvud. På Feröarna fångades han vid häckplatserna t. o. m. med lätthet i håf. Ringtjäen häckar i täta kolonier, bildande rik- tiga fågelberg, som han ensam bebor, såsom vid Sverholtklubben vid eller ock intar han, Porsangerfjordens mynning, såsom på Stora Dimon på Feer- öarna, en viss del af fjällväggen, där han är en- våldshärskare. Boen byggas af hafstång, gräs och HD DD dylikt helt tätt på bergafsatserna samt bindas med dy och fågelns exkrementer. De äro ofta utskju- tande, nästan hängande öfver den skrefva, de ha Då de an- vändas år efter år och för hvar gång påbyggas något, bli de till sist mycket höga. Äggen äro, enligt Collett, i Norge 2—3, på Feeröarna funno vi nästan alltid 2. till fäste, påminnande om ladusvalans. Till färgen äro de gulgrå med grå och bruna fläckar. Längd 50,5—60 mm., tjocklek 38—43,5 mm. De an- ses som en stor läckerhet och insamlas massvis till föda. Vid Sverholtklubben t. ex. erhållas årligen 4—12,000 stycken, beroende på i hvad mån insam- lingen gynnas af väderleken. Och dock skattas högst "/.o af hela berget! Ismåssläktet, Pagoplula, Kaup. Underbenet fjäderklädt nära nog ända ned. Tår och simhud med skroflig yta. krökta. Endast en art är känd, och den fördes förr till måssläktet. Klor breda, Ismåsen, Pagophila eburnea, (Phipps.) (Tafla 62, fig. 11, gammal, fig. 12, ung fågel). Larus eburneus. Hvitmås. Norska: Hvidmaage, Is- maage; Spitsbergs-Maase, Hav-Rype (Finnmarken). Ismaage. Finska: Valkealokhki. Hela fjäderbeklädnaden rent hvit. Syn. Namn: Danska: Könen lika. Näbbet gul- Fötter svarta. Vingen 310—355 mm. Ungfåglarna hafva främre delen af hufvudet Öfre delen af vingen och handpennornag spetsar med svartbruna Iris mörkbrun, ögonlockskanter röda. aktigt i spetsen, grått vid basen. Längd 457—500 mm. och strupen fläckade af brungrått. fläckar samt ett brunt band nära stjärlspelsen. 279 Dunungen täckes af ett tätt, hvitt dun och har redan den för arten kännetecknande fotbildningen (Collett 1888). Ismåsen är en högnordisk fågel med cireumpolär utbredning. Hans häckplatser äro hittills endast funna på Spetsbergen och på Parryöarna. Vintertid ströfvar han någon gång söderut och är iakttagen ända nere i Frankrike. I Sverige skall han vara skjuten vid Göte- borg (""/,, 1848), vid Gefle och i Nerike (februari 1853), på Karlsö vid Gotland (våren 1854) och på Gotska Sandön (maj 1867) (Kinberg). Dessutom skall han ha visat sig i Halland 1818 (Nilsson).= I Norge är ismåsen sällsynt, och endast enstaka individ ses vintertiden, men han är funnen här och där längs kusten från trakten af Nordkap ända ned till Lindesnes (Collett). gånger erhållits i Kittilä socken (oktober 1866 och Vid landets sydliga och I Danmark I Finland har han ett par senhösten 1872, Palmén). vestra kuster är han okänd (Palmén). är han fälld nära Kjöbenhavn (Kallebodstrand ”"/,, 1835, Collin). först bland drifisen, där han skall nära sig bl.a. af Han följer isbjörnen åt för att förtära lämningar efter den- I Ishafvet träffas denna mås vanligen sälars och hvalrossars exkrementer. nes måltider och håller sig gärna framme när fångstmännen »flensa» sitt byte. Ismåsens rörelser i luften äro helt olika andra måsars, han rör sig tämligen trögt, och hans kropp ser stor och tung ut. Den snöhvita fågeln med sina svarta fötter och gulaktiga näbb gör ett ytterst behagligt intryck, när Han synes i motsats mot stormfågeln aldrig simma på Han häckar kolonivis i branta berg eller han helt sakta sväfvar fram öfver isfälten. vattnet. nere vid hafsstranden. Äggen, 1—2 i kullen, likna mycket fiskmåsens. Längd i medeltal 59,9 mm., tjocklek i medeltal 43,7 mm. (Collett 1885). Måssläktet, Larus, L. Underbenets nedre tredjedel bar. Tarsen unge- fir af samma längd som mellantån med klo. Släktet omfattar ej mindre än 44 arter, som bebo större delen af jorden med undantag af Poly- Våra två svarthufvade, smärre arter föras bland andra någon nesien och Söderhafvets mellersta delar. gång till ett eget släkte, Gavia. » Enligt uppgift skall han iakttagits (af W. Meves) vid Ölands södra udde (2—3 juni 1867). Tfrågavarande exemplar, som årligen sågs på samma lokal ända till 1886, då det fäll- des af den ene af oss, befanns vara en fullständig albinosat vår vanliga fiskmås (Upsala museum). Öfversikt af arterna. A. Hufvudet svart eller svartbrunt (sommar- dräkt) eller också mer eller mindre hvitt med en svartaktig fläck på örontrakten (vinterdräkt och hos ungfågeln). Ung- fågeln med ett svart band innanför stjärt- spetsen. 1. De vitre handpennorna med hvita spetsar (se motstående fig.). Tarsen 23 mm. eller något mera. Hufvudet svart L. minutus. 2. De yttre handpenrorna med svarta spetsar (se motstående fig.). Tarsen 43 mm. Hufvudet mörkbrunt s:sesee-se L ridibundus. B. Hufvudet hvitt eller hvitaktigt, stundom med mörka streck (vinterdräkt). 1. Manteln hos den äldre fågeln blågrå. a. Handpennorna med mer eller min- dre svart. a. Näbbet utan gulröd fläck vid hakvinkeln. Tarsen 49 mm. eller IrENSO 10000 GIK2T 009 00d sd sasbonbadpns LVR RY 2. Näbbet med en gulröd fläck vid hakvinkeln. - Tarsen 63 mm. OCH Cäröfvel......s.sssssesocn 000 on LI: ONGENLALUS- b. Handpennorna ulan svart. a. De hoplagda vingarna jämfö- relsevis längre (396—425 mm-.), räcka betydligt utom stjärtspet- sen. ”Tarsen under 60 mm.... D. leucopterus. £. De hoplagda vingarna jämfö- relsevis kortare (426 —480 mm.), räcka knappt utom stjärtspel- sen. Tarsen öfver 70 mm. ... Manteln skiffersvart. a. Första handpennan med hvit spets (jämf. fig. sid. 286). Benen blekt köttfärgade. Tarsen 74 mm. och däröfver Första handpennan med en hvit fläck innanför den svarta spetsen (jämf. fig. sid. 286). Benen gula. Tarsen 62 mm. och därunder...... L. glaucus. 2: : MArMNUS- L. fuscus. Dvärgmaåsen, Larus minutus, Pall. (Tafla 62, fig. 2, gammal, fig. 3, ung fågel). Syn. Gavia minuta, Chroicocephalus minutus. Namn: Danska: Dvergmaage. Finska: Pikku lokhi. Hufvudet och öfre delen af halsen svarta; rygg och vingar askblå, de yttre armpennorna och samt- liga handpennor med hvit spets. Vingarnas under- sida mörkgrå— gråsvart. Stjärt och stjärttäckare, nedre delen af halsen samt hela undersidan hvita; bröstet hos den lefvande fågeln med mycket svag rosenfärgad Könen lika. I vinter- delen af hufvudet samt halsen anstrykning. dräkten är främre hvita, bakre delen af hufvudet och halsryggen mörkt 80 askblå. En svartblå fläck finnes på halsens sida och en ljust askblå på hvar sida om bröstet. Iris mörk- brun. Näbb mörkrödt. Fötter korallröda. Längd 279—295 mm. Vingen c:a 223 mm. Ungfågeln har bakhufvudet svartaktigt med gråblå inblandning, vingens små öfre täckfjädrar svartbruna. Yttre handpennornas utfan och spetsar samt de inre armpennorna till stor del svarta. Vingen under hvit. Stjärten med bred, svart spets. Näbb svartaktigt. Fötter blekröda. Dunungen : ljust rödgul med svarta fläckar på hufvudet och öfversidan. Dvärgmåsen tillhör östra och mellersta Europa samt det tempererade Asien ända till Amur. Om vintern finnes han vid Medelhafvet. Dvärgmåsen skall förr ha häckat vid Muskemyr på södra Got- land (Kolmodin). Han är skjuten där, vid Hörsne myr och vid Visby (Kinberg). Likaledes uppgifves han ha häckat på Öland norr om Borgholm (i juni 1852). under alla de besök den ene af oss gjort där har endast en ungfågel blifvit sedd (södra udden "/,; 1891). En ung fågel sköts i Bohuslän vid Gullmars- fjorden (nov. 1888, E. Lönnberg, Upsala museum), en annan vid Uddevalla (vintern 1874—75, Malm”), en vid Göteborg ("/,, 1864, Malm), vidare vid Elfsbacka i Värmland ("”/, 1886), och slutligen ett exemplar vid sjön Norra Dellen i Bjuråker, Helsingland (”/,, 1882) (Sundström). Äfven skall han vara funnen i Neder Kalix (Kinberg). I Norge är dvärgmåsen endast funnen vid Frederiksstad ("”/,, 1882), en ung hane, och nära Kristiansand (januari 1886), en äldre fågel (Collett 1893). Äfven i Finland är han myc- ket sällsynt men funnen vid Helsingfors ('"/, 1861), i Perno skärgård, östra Nyland (januari 1866) samt vid Vasa. Han anges vara funnen vid Uleåborg och på Åland (Palmén). Numera är han ytterst sällsynt på Öland; I guvernementet Olonetz är han iakttagen i stor mängd och häckar sannolikt där (Mela). I Danmark är han rätt sällsynt men erhållen upprepade gånger från både Jylland och öarna, isynnerhet höstetid (augusti—november), men äfven ett par gånger vintertid och åtminstone en gång en gammal fågel om våren ('/, 1883, Vinds- holm vid Lollands vestkust) (Collin). Dvärgmåsen är en flyttfågel, och de i Skandinavien funna exemplaren, som ju vanligen anträffas om sen- hösten och vintern, ha under flyttningen råkat vilse. Till lefnadssättet liknar dvärgmåsen mycket skrattmåsen. Han skall flyga snabbt och skickligt samt lefva företrädesvis af insekter. Hamn häckar i kolonier och bygger sitt bo helst flytande på vatten- + Samma exemplar som i Kinberg anföres som funnet »hösten 1865». Äggen äro 3 och Längd 38—43,5 likna mycket fisk- tjocklek 28— växter. tärnans. mm., 32 mm.' Vinge af skrattmås !/g. Vinge af dvärgmås Vg. Skrattmåsen, Larus ridibundus, L. (Tafla 62, fig. 4, gammal fågel i vinterdr., fig. 5, gammal fågel i sommardr., fig. 6, ung fågel). Syn. Gavia ridibunda, Chroicocephalus ridi- bundus. Namn: Hattman (Öl); Svarthattsmave (Gotl.). Norska: Lattermaage, Hettemaage. Danska: Hette- maage, Hatter. Feröarna: Fransatedna, Fransa- terna. Finskå: Naurulokki. Hufvud och strupe svartbruna. Ofvan askblå. 1:sta—4:de handpennorna hvita med svarta kanter, som äro smala och ofullständiga längs utfanet, och svarta spetsar; de återstående handpennorna askblå, 5:te—7:de med svart spets. Undre vingtäckare grå, stjärt och stjärttäckare samt hals och undersida hvita; bröstet med svag rosenröd anstrykning. Könen lika. I vinterdräkten är hufvudet hvitaktigt med en grå fläck vid örat. Iris brun. Näbb och fötter röda. Längd 375—435 mm. Vingen 283 —321 mm. Ungfågeln är ofvan brunaktig med ljusa fjäder- kanter, de större vingtäckarna och armpennorna askblå, de undre täckarna gråhvita. Hufvudet ofvan gulgrått, en gråbrun fläck bakom ögat och en dylik på hvardera sidan om halsroten. Stjärten med bred, svartbrun spets. Under första vintern kvarstå en del brunaktiga vingtäckare och ett smalt, svart band öfver stjärtspetsen, likaså under den följande som- maren, då hufvudet är svart. Dunungen : rostgrå; öfre kroppsdelar och sidor med svarta fläckar af växlande storlek; undre kropps- delar stundom ljusare. Skrattmåsen häckar i det tempererade Europa från Medelhafvet upp till Fieröarna, södra Skandi- I Asien går han österut till han vid Medel- södra Asien och Japan. navien och Archangel. Kamtschatka. Om hafvet, 1 Afrika, Skrattmåsen är allmän flerestädes i sydliga Sverige; vintern finnes norra han finnes sålunda i mängd vid Gotlands och Ölands östra kuster samt vid träsken inne på öarna. Äfven i södra Skåne är han flerestädes allmän. På sista tiden synes skrattmåsen i Sverige draga sig mer och mer norrut. Sålunda har han börjat häcka i Horn- borgasjön i Vestergötland, hvarifrån vi 1895 erhöllo ett exemplar, skjutet vid boet. Han förekommer vid Tåkern (Engholm) samt visar sig årligen i Mälaren och äfven i Stockholms skärgård, äldre fynd t. ex. vid Nyköping och Bråviken (Kinberg) att förtiga. Vid Karlstad är han funnen ('"/, 1862) (Carlson). Vid vår vestra kust är han fortfarande mycket sällsynt, men sedd vid Göteborg ('”/, 1878, ”/, 1886) (Sund- ström). I Norge finnes han årligen sparsamt. på Jederen, och ett och annat par häckar där, såsom vid Orrevand. Han har äfven visat sig som vind- drifven vid Trondhjem (jan. 1874), nära Bergen (””/, 1884), vid sjön Oieren ("/, och i oktober 1891) samt nära Kristiania (”"/, 1876) och vid Frederiksstad ("”/, 1890) (Collett). I Finland är han funnen i insjöar längs nästan hela södra och största delen af vestra kusten, men ej i landets inre. Vid Viborg, i Perno har han häckat, likaså nära Helsingfors, i Pargas och nära Vasa. Nordligast är han funnen på Karlö utanför Uleåborg. odisk; han kan vara allmän ett par år men sedan alldeles saknas (Palmén, Mela). I Danmark häckar han mångenstädes och stundom i stora kolonier (se Collin). nära Thisted i norra Jylland, skola årligen förr ha sålts Till sin förekomst synes han vara peri- Från en af dessa kolonier, vid Sperring sö omkring 16,000 ägg och omkring 600 ungar. På Feeröarna är han tämligen sällsynt men någon gång funnen häckande. På Island är han ej funnen (Col- lin). På sydöstra Grönland iakttog den ene af oss ett exemplar (juni 1883). I Sverige är skrattmåsen en flyttfågel, som an- kommer i början af april och flyttar bort i septem- ber och oktober. Såväl på Jeederen i Norge som i Danmark är han någon gång funnen öfvervintrande. Vid afflyttningen bära vanligen alla äldre individ redan men när de komma om våren, ha de sin vackra sommardräkt. vinterdräkt, Skrattmåsen vistas och häckar såväl vid kärr och insjöar som vid hafs- stranden och på låga, helst gräsbeväxta holmar i hafvet. Han håller gärna ihop i större sällskap, och han lefver äfven i god grannsämja med andra måsar och tärnor. Han flyger utomordentligt lätt och rör gig i luften med sällsynt färdighet. Skratt- måsen lefver hufvudsakligast af insekter och andra smådjur. Fisk fångar han knappast och rör, i mot- sats till de större måsarterna, endast sällan döda Hans «kerr arrr arrr arrr» Oo. Si kroppar. skrattande läte kan återges med v., och han låter höra det vid vrede eller rädsgla, t. ex. när någon närmar sig redet. Loecktonen liknar fiskmåsens. Skrattmåsen häckar oftast i kolonier och lägger sitt af strån och växter enkelt byggda bo på marken, på tångbankar vid stranden eller på flytande växter i något träsk. De tre äro olivbruna med mörkare bruna och stundom äfven med grå fläckar. Längd 47,5 —56 mm., tjocklek 35—37 mm. äggen Fiskmåsen, Larus canus, L. (Tafla 62, fig. 9, gammal, fig. 10, ung fågel). Namn: Mås, Måse; Måk, Fiskmåke (Vester- götl., Värml.); Måka (Bleking); Fiskmåg, Lille må- gen, Liten gråmåve, Värpemåve (Bohusl.); Måga, Säng (Koster); Fiskmåns (Helsingl., Dalarna); Mave (Gotl.); Löfgjuse ung (Östergötl.). Norska: Fiske- maage. Danska: Stormaage; Graanakke (vinter- dräkt). Feröarna: Ujslandsmåasi. Finska: Kala- lokki, Kalakaja. Hufvud, hals och undre kroppsdelar samt stjärt och öfre stjärttäckare hvita, ryggen och vingarna Armpennorna och de inre handpen- De yttre handpennorna till största delen svarta, den 1:sta och 2:dra med en stor, hvit fläck nära spetsen, och lik- som de inre med hvita spetsar (se nedanstående fig.). I vinterdräkten äro hufvud, hals och bröst beströdda Könen lika, men hanen är ofvan askblå. norna af ryggens färg och med hvita spetsar. med gråbruna fläckar. något större än honan. Iris brun, någon gång hos gamla fåglar hvit, ögonlockskanter röda. Näbb och fötter blekt gröngula. Längd 425—450 mm. Vingen 330—9370 mm. Ungfågeln är brungrå med ljusa fjäderkanter, hufvud, bröst och Handpennorna utan hvitt och stjärten med ett bredt, svartbrunt band i spetsen. Näbb blekt köttfärgadt med svartaktig spets. Fötter blekt köttfärgade. Ännu i första sommardräkten finnas på vingtäckarna spår af ungdräkten. Dunungen: ljust gulgrå, under hvitgrå. Öfre kroppsdelar samt hufvud och sidor med täta, svarta En otydligt begränsad, svart fläck vid näbb- buk gråfläckiga, sidorna grå. fläckar. roten. Fiskmåsen häckar vid alla kuster och inlands- vatten i Europa och Asien ned till omkring 53? N. Br. Om vintern finnes han vid Medelhafvet, i Nildalen och vid Persiska viken. I Sverige är han vanligast af måsarna och bygger såväl vid alla våra kuster som i ingjöarna från Skåne upp i Lappland, häckar i trakten af Lule älf (Kin- I Norge är han där han ännu berg) och vid Gellivara (Kolthoff). äfven allmän och häckar såväl längs hela kusten som inne i landet. Äfven vid fjällsjöarna, åtmin- stone de sydliga af dem, bo enstaka par (Collett). Vid vestra kusten är han ofta stationär. I Finland be- DD allmänt kusterna ända till Torne, likaså men aftager där i antal bor han vattendragen 1 det inre, redan vid Kuopio och är i det inre Österbotten rätt sällsynt, men likväl funnen i Kuusamo, Rovaniemi, Enare och Utsjoki (Palmén). året rundt och häckar flerestädes, såsom på öarna i Kattegat, vid Isefjorden, vid Korshavn på Fyen, på Agersö och Egholm nära sydvestra Sjelland m. fl. ställen. Feröarna besökas vårtiden, men på Island och Grönland är arten okänd. Från Sverige draga många fiskmåsar söderut I Danmark finnes han öfver vintern, men en stor del stannar kvar julen vid våra sydliga kuster och i Bohuslän, där Han öfver- öfver han under alla isfria år är allmän. vintrar stundom äfven på andra platser, där till- gången på föda är riklig, t. ex. på Stockholms ström. Fiskmåsen trifves såväl vid hafskusten och kärr, belägna nära hafvet, som i insjöar. Dock bosätter han sig ej gärna i insjöar, som sakna holmar och nakna småskär. Hans flykt är lätt och behaglig men ej så snabb som skrattmåsens. Han hvilar sig ofta på vattenytan, och vid insjöarna ser man honom någon gång sätta sig i träd. Hans läte är ett skarpt »kett, kett>, men ungarna hafva ett pipande ljud. Födan består dels af småfisk, som han fångar dels af insekter och mask, som han söker på mader och åkerfält. Folket säger, att han spår regn, när han 1 mängd besöker åkrarna, och sannolikt har fiskmåsen väl reda på, att maskplock- ningen lönar sig vida bättre i regnväder än i torka, 1 vattenytan, och ger sig därför upp åt fälten, när det regnar. Fiskmåsen häckar, isynnerhet vid hafvet, ofta i kolonier och väljer till häckplats helst något skär. Inåt land sätter han sig gärna i besittning af ett gammalt kråkbo. Boet är enkelt byggdt af strån, kvistar eller hafstång. Äggen, 3 till antalet, äro grå — olivbruna, stundom grönaktiga, med mörkbruna eller brunsvarta fläckar; någon enda gång förekomma enfärgade ljusgröna variationer. Längd 53—60 mm., tjocklek 40—45 mm. Vinge af gråtrut !/g. Vinge af fiskmås !/g. 283 Gråtruten, Larus argentatus, Brinn. (Tafla 63, fig. 4, ung fågel, fig. 5, vinterdr., fig. 6, sommardr.). Namn: Silfvermås; Gråmås, Trut (Värrml.); Hagall, Grågall, Skåre, Hvitskåre, Stor gråmåve (Bohusl.); Hvitbalk: (Koster); Hvitgjuse (Östergötl); Gjauwse (Gotl.). Norska: Säng, Stor Graamaage, Graamaasi, Galla. Graa Havmaage. Feröarna: Piskjemåasi, Måsi; Skuri (ung). Finska: Harmaa lokki, Kaija, Kajava, Louve. Danska: Hufvud, hals och undre kroppsdelar samt öfver- gump och stjärt hvita. Rygg och vingar ljust ask- blå. Samtliga med hvita Första och andra handpennorna dessutom med en hvit fläck nära spetsen samt till större delen svarta, vingpennorna spetsar. tredje och femte mot spetsen svarta. Undre ving- täckare hvita (jämf. fig. å föreg. sida). I vinter- dräkten har fågeln på hufvud och hals längsgående, ljust gråbruna fläckar. Könen lika, men hanen är större än honan. Iris gulhvit. en röd fläck vid undernäbbets spets. Benen gråhvita. Längd 586—0670 mm. Vingen 425—460 mm. Ungfågeln har hufvud, hals och undre kropps- delar gråhvita med gråbruna fläckar. Ofvan är han Näbb vaxgult med gråbrun med gulgrå fjäderkanter. Handpennorna svartbruna utan hvitt. Stjärtens sidopennor hvita med bruna fläckar och mycket bred, svartbrun spets, som ytterst är smalt kantad med hvitt. Iris svart- brun. Näbb svartaktigt, vid roten gråaktigt. Föt- terna gråhvita. Ungdräkten aflägges fullständigt först under 4:de året. Dunungen: ljusgrå med hvitaktig buk. Öfre kroppsdelar samt hufvud och sidor med svarta fläc- kar, som på hufvudet äro skarpt begränsade, men på ryggen diffusa. Gråtruten finnes 1 Europa från Hvita hafvet till norra Frankrike samt 1 nordöstra Nordamerika. Vintertid går han söderut till Medelhafvet. I södra Europa, länderna vid Medelhafvet och en del af Asien ersättes han af en, i Sibirien öster om Tai- myr af en annan mycket närstående form. I Sverige är han ytterst allmän vid vestkusten och häckar äfven längs Östersjöns och Bottenhafvets kuster, på sina ställen, såsom i Södermanlandsskären, mycket talrikt. häckar han i stort antal (Kolmodin) men ej på Öland, Äfven På Karlsöarna och vid Hoburgen på Gotland där det saknas för honom lämpliga lokaler. häckar han i Venern tämligen talrikt och besöker rätt ofta sjöar och vattendrag i det inre af landet. I Mälaren häckar han ej, men 2—3-åriga ungfåglar finnas där sommaren öfver. I Norge är han en allmän häckfågel längs hela kusten ända till ryska gränsen. I Ostfinnmarken häckar han äfven 1 in- sjöarna (Collett). Vid Finlands södra och vestra kuster finnes han mer eller mindre talrikt upp till Uleåborg samt, ehuru sällsynt, i skärgården utanför Torne (Mela). Han häckar vid Ladoga och anträffas ofta i de sydliga och nordliga insjöarna men ej, så vidt man vet, i landets mellersta delar (Palmén). I Danmark häckar han flerestädes på smärre öar vid kusterna, såsom på Veirö norr om Lolland, Musholm vid Sjelland, Sprogö vester om Nyborg, öarna i Kors- havn på Fyen, nära HSamsö, på Hesselö i södra Kattegat, på Skullingen vid södra Jyllands vestkust (Collin). På Feröarna häckar han, men alltid i en- staka par, ej kolonivis. På Island skall han saknas och är på Grönland endast tillfällig (Collin). Gråtruten öfvervintrar hos oss och drar sig endast nödtvungen undan för isläggningen. Han håller till såväl 1 hafsbandet som inne i fjordarna och gör ofta långa ströftåg till insjöarna. Nätterna tillbringar han helst på de yttersta skären, hvar- ifrån han om morgnarna flyger långt in åt skär- gården och återvänder mot aftonen. Härunder föl- jer han ofta samma väg. Hans läte är ett.groft, nästan skrattande »gack, gack, gack». När han jagar någon kamrat, slåss om ett byte eller förföljes af labbar, skriker han »gau, gau». Gråtruten är allätare, han förtär t. o. m. bröd, samt angriper döda kroppar af alla slag, de må vara aldrig så ruttna. Fisket torde han ej i högre grad skada. Däremot skadar han många nyttiga skärgårdsfåglar, isynnerhet ejdern, genom att röfva deras ägg och ungar. Han häckar vanligen i kolonier och bosätter sig gärna på afsatser i branta bergväggar, där han af hafstång och andra växter bygger sitt bo. Lika ofta finner man det dock på släta marken. Äggen läggas tidigt, i slutet af april eller början af maj. De äro grönaktigt grå med mörkbruna och stundom gråaktiga fläckar. Någon enda gång äro de röda eller grå med röda fläckar, rätt mycket liknande kalkon- ägg. Längd 80—86 mm., tjocklek 47—50 mm. Hvitvingade truten, Larus leucopterus, Faber (Tafla 63, fig. 3, sommardr.). Syn. Leucus leucopterus. Namn: Hvitvingad måse, Kinberg; Polarmås, Smitt; Lilla hvittruten, Malm. Norska och danska: Hvidvinget Maage. Fieröarna: Måasi, Måsi; Val- måst (ung). Island: Hviumåfur, Hvitfugl, Grå- mafur. Finska: Grönlannin lokhki. Rygg och vingar ofvan ljust askblå. Ving- pennorna med hvita spetsar; stundom 2:dra och 5:te hand- hvit fläck pennorna dessutom med en nära spetsen. Öfriga kroppsdelar rent hvita. Stjär ten når på långt när ej de sammanlagda vingarnas lika. Om hufvud och hals gråaktiga fläckar. Iris hvitgul. Näbb vax- spetsar. Könen vintern bära gult med en röd fläck vid spetsen. Fötter gråhvita eller ljust köttfärgade. Längd 556—580 mm. Vin- gen 396—425 mm. Ungen är ofvan gråbrun med hvitgrå tvärband och fjäderkanter. Handpennorna enfärgade, hvitgrå. Hufvud, hals och undre kroppsdelar smutsgrå, stru- pen hvitaktig. Iris mörk. Näbbet vid roten gul- aktigt, i spetsen svart. Såvidt man med säkerhet vet, häckar den hvit- vingade truten endast på Grönland, isynnerhet på landets södra del. I nordvestra Europa och i östra Nordamerika träffas han om vintern, regelbundet dock endast på Island och Feröarna. I Sverige är han fun- nen ett fåtal gånger: en ungfågel vid Göteborg (””/, 1866, Malm), vid Filipstad (hösten 1879, Sundström, Carlson), en yngre fågel är skjuten i Stockholms skär- gård, en annan vid Elfkarleby i Uppland, ett exem- plar fälldes i Södermanland vintern 1836, och slut- ligen skall han ha funnits död i Jämtland (Nilsson). Vid nordliga Norges kuster anträffas han då och då, oftast i närheten af Tromsö (Collett).5 I Finland är han säkert iakttagen endast en gång, vid Helsingfors (februari 1836, Palmén). vid Kjöbenhavn (februari 1875) och vid Odense- fjorden ('”/, 1889) (Collin). På Fseröarna och i syn- nerhet på Island ses han ofta vintertid. På Grönland häckar den hvitvingade truten i mycket stora kolonier på de branta bergen inne i I Danmark är han funnen fjordarna. samt i luften och liknade till sitt uppträdande Han var där föga skygg, rörde sig lång- mest gråtruten. I hans matstrupe funno vi läm- ningar af kräftdjur, tagghudingar och andra lägre sjödjur. fanns vid stranden, syntes han ej bry sig om. Hans Lodden (Osmerus arcticus), som i mängd tre ägg likna gråtrutens; de äro 61—76 mm. långa och 47,5—53 mm. tjocka. Hvittruten, Larus glaucus, Bränn. (Tafla 63, fig. 7, sommardr.). Syn. Leucus glaucus. Namn: Ismåsa (Rosl.); Silfvermåns ((Helsingl.); Borgmästare (Spetsbergsfarare); Stor hvitvingad trut, Nilsson; Stor hvittrut, Malm; Skälgumse, Grå- skälstrut, Kutgjusa (Södra Finland). Norska: Stor hvidvinget Maage; Duemaage (Bergenskusten). + En äldre uppgift, att han skulle häcka på Renön utanför Vardö, har aldrig besannats och är tvifvelsutan ej riktig (Collett). 284 Danska: Graamaage, Perlemaage, Stor hvidvinget Maage. Feröarna: Måasi; Valmåasi (ung). Island: Hvitmåfur, Hvitfugl. Por- mestari, Iso lokki. Gråmåfur, Finska: Hufvud, hals och undre kroppsdelar samt öfver- Ofvan ljust askblå. pennorna och skulderfjädrarna med hvita spetsar, gump och stjärt hvita. Ving- undre vingtäckarna hvita. De sammanlagda vingar- I vinter- äro hufvud och hals tecknade med matta nas spetsar räcka knappt utom stjärten. dräkten grå fäckar. öfrigt lika. Iris hvitgul, ögonlockskanter röda. Näbb med en röd fläck vid undernäbbets spets. Fötterna gråhvita eller mycket ljust köttfärgade. Längd 650 —785 mm. Vingen 445—480 mm. Ungfågeln är ljust brungrå med små, hvitaktiga fläckar och fjäderkanter. gråhvita. spets. Hanen är större än honan, könen för Handpennorna smutsigt Iris mörk. Näbb gulaktigt med svart Hvittruten eller borgmästaren, som Spetsbergs- fararna vanligen kalla honom, tillhör Ishafvets om- råde såväl i gamla som nya världen. Vintertiden skall han stundom gå rätt långt söderut, ända till Medelhafvet, Svarta hafvet, Japan, Kalifornien och Florida. Sverige besöker han endast om vintern, men är då ej så alldeles sällsynt i Bohuslän, där den ene af oss på 1870-talet såg och sköt en del hvar vinter, de flesta dock ungfåglar. Äfven vid vår östra kust och på Gotland äro både gamla och unga exemplar fällda. Likaså är han under vin- tern rätt ofta funnen äfven inne i landet, senast ("/, 1898) vid Domnarfvet i Dalarna (R. Carlson i bref), en gång t. o. m. vid Lycksele (Kinberg). Vid Norges kuster finnes han vintertid stundom rätt talrikt. I Finnmarken, gsärskildt vid Varangerfjor- den, ses äfven om sommaren ungfåglar, men också en del Äldre uppgifter, att han skulle häcka därstädes, ha aldrig kunnat bekräftas och torde vara förhastade (Collett). Vid Finska viken och på Åland förekommer han nära nog regelbun- det höst, vinter och vår, men är äfven funnen vid gamla. Uleåborg samt inne i landet, såsom vid Kuopio, Rautalampi och Nyslott (Palmén). Vid Danmarks kuster träffas han då och då om hösten och vin- tern (november—april), såsom vid Kjöbenhavn, på Möen, i Lille Belt, vid Fredericia, vid Hjörring i nordligaste Jylland m. fl. ställen. På Feröarna träffas ungfåglarna ofta, men de gamla äro säll- synta (Collin). en vanlig häckfågel, och han bygger äfven på Island. Där igenom sväfva längs stränderna. På Grönland sam- På Grönland och Spetsbergen är han hvittruten finnes, ser man honom dagen lade han sig i grunda vikar, där han fångade hvarje- handa lägre sjödjur. Han är glupsk och djärf, stjäl ägg och angriper likt en roffågel fågelungar. Till häckplats väljer han helst en brant bergvägg, där han på de högsta afsatserna bygger sitt bo af väx- ter och grästufvor. De tre äggen äro ljust oliv- bruna med mörkbruna fläckar. Längd 68—83 mm., tjocklek 49—57 mm. Hafstruten, Larus marinus, L. (Tafla 63, fig. 1, sommardr.). Syn. Clupeilarus marinus. Namn: Hafsmås; Hafsmåka (Skåne); Stor- mås (Värml.); Stortrut, Hafsgjuse (Sörml.); Haf- gloffs (Östergötl.); Gjause (Gotl.); Hafgall, Hagall, Svartskåre, Svartbak, Stormåge (Bohusl.); Storgall, Malm; Trut, Svarttrut (Södra Finland). Norska: Hafmaage, Svartbag. Danska:Svartbag-Maage, Svart- bag, Sort Havmaage, Gaasemaage, Aalemaage ; Hav- gasse (Thy). F&eröarna: Svartbeåkur, Bakur; Beåk- skuri, Skuri (ung). Island: Svartbakur, Veidibjalla; Kaflabringur (ung). Finska: Merilokki. Hufvud, hals och undre kroppsdelar samt stjärt och öfvergump hvita. Ofvan skiffersvart. Samtliga vingpennor med hvita spetsar, som hos de två första handpennorna äro rätt långa; den tredje har en svart fläck eller ett tvärband nära spetsen, den 4:de —5:te en hvit fläck något längre in (se fig. sid. 286). De inre handpennorna delvis grå. Undre vingtäckare hvita. I vinterdräkten har fågeln brungrå fläckar på hufvud och hals. Iris hvitgul. Näbb gulaktigt med en röd fläck på undernäbbet. Fötter gråhvita. Längd 660—748 mm. Vingen 450—519 mm. Ungfågeln har hufvud, hals och undre kropps- delar hvita med bruna fläckar, som äro tätast på sidorna. På rygg och vingar gråbrun, med gråhvita fjäderkanter och fläckar. Handpennorna utan hvitt eller liksom armpennorna med smal, hvit kant. Stjärten hvit med stora, bruna fläckar och ett brunt bräm nära spetsen. Iris brunaktig. Näbb mörkt hornfärgadt. Fötter ljust gråaktiga. Under första året är ofvansidan mörkare utan hvita fläckar, un- Under det tredje börjar »manteln» bli svart och armpennorna få hvita spetsar, medan handpennorna ännu sakna dessa. der andra året är hela dräkten ljusare. Dunungen liknar gråtrutens. Hafstruten bebor norra Europa ned till ungefär 202 N. Br. stora sjöar. Vintertid utsträckas hans ströftåg ända till Medelhafvet och Florida. I Sverige förekommer han och häckar vid våra kuster, åtminstone om de samt Nordamerikas östra kust och dess DD AR äro klippiga. Hans nordgräns efter Bottenhafvet ej fastställd, han sparsamt, vid Sundsvall (Sundström). vara men om än Vid Ölands låga stränder bygger han ej, men häckar på Got- lands kuster, talrikast på den östra (Kolmodin). synes ses, Till landets inre förirrar han sig ej ofta och torde sällan, åtminstone regelbundet, häcka i någon annan svensk insjö än Venern, där han likväl är rätt vanlig. Dock omtalas fynd af hafstrutbon från in- sjöarna i Lerums socken, c:a 2 mil öster om Göte- borg (Sundström). I Norge är han allmän, tilltar i antal norrut och går till ryska gränsen (Collett). I Finland finnes han vid södra kustens yttre skär samt rätt allmänt på Åland; längs landets vestkust går han upp till Gamla Karleby-(Mela). I Danmark är han mycket vanlig vintertid samt skall häcka vid Jyllands vestkust och på Bosserne vid Samsö. På Feeröarna och Island häckar han flerestädes och finnes där äfven vintertid (Collin). han allmän. På Grönland är Så länge öppet vatten finnes, öfvervintrar ett stort antal vid vår vestkust, äfven stannar han ofta kvar, t. ex. vid Norrström i Stockholm. Hafstruten håller helst till på de yttre holmarna och skären. Härifrån gör han långa utfärder längs kusten och in i fjordarna, men han återvänder alltid mot af- tonen och tillbringar natten där ute på skären. Han är ej så snabb 1 sina rörelser som de mindre måsarterna, men utomordentligt uthållig. Ofta sy- nes han länge kretsa högt uppe i rymden. läte är ett högt och sträft »ga-å» som, särskildt när han är uppretad, höres vida omkring. Hans eller »gå-å», Hafstruten är mycket glupsk och torde i skär- gårdarna kunna betraktas som för det vilda inga- lunda ofarlig. Han nöjer sig ej med att plundra simfåglarnas bon, isynnerhet ejderns, utan angriper äfven ungarna, som han stundom slukar hela, ja, man har sett honom teist (Collett). Hafstruten fortplantar sig ej förr än han via fyra års ålder erhållit sin fullt utbildade dräkt. Vanligen häckar han i spridda par, högst några stycken på samma holme. han dock anfalla och döda en vuxen I norra Norge häckar stundom kolonivis. Någon enda gång häckar han vid små, nära hafvet liggande insjöar. Äggen läggas tidigt, i Bohuslän redan första da- Sitt enkla bo bygger hafstruten af torra växter. De tre äggen äro ljust olivbruna med mörkbruna fläckar. garna af maj, i Finnmarken i början af maj. Längd 75—983,5 mm., tjocklek 53—57 mm. HS , , 0 Vinge af hafstrut !/g. Vinge af sillmås !/g. 2 (Eb) Sillmåsen, Larus fuscus, L. (Tafla sommardr.) ÄR 63, fig. Syn. Clupeilarus fuscus. Namn: Sillmåka; Trut, Gjuse (Sörml.); Sill- gjuse (Östergötl.); Gjause (Gotl.); Gjusa, Gjusrok ung (Åland); Hafgall, Svartskåre, Svartbak, Stor- måge, Sillmåve (Bohusl.); Silleslygare, Sillstimvisare (Norra Hall.); Smågall, Malm. Norska: Sildemaage, Guldfötting. Danska: Sildemaage; Maroccos (Fanv). Feröarna: Likka; Likkeskuri, Skuri (ung). Finska: Selkälokki, Haililokki, Kalalokki (Savolax). Hufvud, hals och undre kroppsdelar samt stjärt och öfvergump hvita. Ofvan skiffersvart. Armpen- norna af ryggens färg med breda, hvita spetsar. Handpennorna svarta med mycket små, hvita spet- sar, den första med en något större, den andra of- tast med en mycket liten, hvit fläck nära spetsen (se fig. här ofvan). Om vintern bära hufvud och Hanen är något större än Iris gulhvit. Näbb gult med en röd fläck vid undernäbbets spets. Fötter gula. Längd 524—590 mm. Vingen 418—448 mm. Ungen har hufvud, hals och undre kroppsdelar hals brungrå fläckar. honan, könen för öfrigt lika. gråhvita med gråbruna fläckar. Ofvan svartgrå med gråhvita fjäderkanter. Vingpennorna svarta, utan hvitt. Stjärtens rothalfva hvit, med svartaktiga tvär- band, spetshalfvan svartaktig. Iris mörkbrun. Näbb svartaktigt. Fötter mörka. Dunungen: ljusgrå, ofvan och på sidorna svart- fläckig. En smal, väl begränsad, svart fläck vid näbbroten. Sillmåsen tillhör Europa från Dwina vesterut samt söderut till Medelhafvet; vintertid går han ändå något längre mot söder. Från Dwina till Je: han af den närstående Larus affinis. nisej ersättes I Sverige är han allmän och häckar kolonivis vid våra 286 kuster, där skär och holmar ej alldeles saknas. Skåne besökes blott vår och höst. Hans nordgräns är ej påvisad, men torde han gå upp till Haparanda. På Öland, där man dagligen kan se honom, hafva vi dock aldrig funnit hans reden, men däremot häckar han i mängd på Gotland (Kolmodin). Vid Venern synes han stundom liksom vid åtskilliga andra in- I Norrland och Lappland åter skall han flerestädes sjöar, men vi ha ej funnit honom bosatt där. kläcka vid insjöarna; sålunda ha vi fått hans ägg från Lule träsk. ända till ryska gränsen, men skall som häckfågel I Fin- är sillmåsen den allmännaste af måsarna och Längs Norges kust är han allmän vara sparsam öster om Lindesnees (Collett). land förekommer, med undantag af lappmarken, öfver hela landet, äfven i dess inre delar, om än ej lika talrikt öfverallt (Palmén). I Danmark är han mindre vanlig och häckar ej utan visar sig endast höst och vinter. På Island och Grönland saknas han men är allmän på Feeröarna (Collin). Från vår 4 estra kust flyttar sillmåsen, i motsats mot såväl trutarna som fiskmåsen, regelbundet bort i oktober och återkommer dit i april. Någon enda gång synes en ungfågel öfvervintra. Så mycket underligare är då, att han vid Sveriges ostkust endast af isen låter fördrifva sig. Vid Stockholm t. ex. öfvervintrar han i rätt stort antal så länge öppet vatten finnes. Hos oss har sillmåsen sitt egentliga tillhåll i Men härifrån företager han dagligen långa ströftåg. Från Stockholms yttersta skärgård hafsbandet. t. ex. sträcka hvarje morgon en mängd sillmåsar in öfver fjärdarna t. o. m. långt in i Mälaren för att Stundom företaga de flock- vis än längre ströftåg inåt land. Där sillmåsen ej ofredas, blir han djärf och närgången. Det är hufvudsakligast denna art, som ibland under långa sträckor följer efter ångbåtarna för att uppsnappa allt ätbart, som utkastas. mot aftonen återvända. Hans läte är ett stundom nästan skrattande »gack gack>, som påminner om gråtrutens. Ehuru äfven sillmåsen förgriper sig på andra fåglars ägg och ungar, synes han vara en mindre farlig äggplundrare än sina större samsläktingar. Vi hafva stundom funnit svärtor och bergänder i stort antal ha sina ägg helt öppet på samma holme, där sillmåsen häckat 1 mängd, och ej sällan hafva en bergand och en sillmås i all sämja rufvat äggen bredvid hvarandra. En annan gång sågo vi ett par storspofvar i fred få utkläcka och uppföda sina ungar midt i en stor sillmåskoloni. Här erbjudas de åtminstone skydd mot kråkor och korpar. Som ofvan antydt, häckar sillmåsen i täta kolo- nier vanligen på någon kal, låg holme, aldrig som Af alger, gräs De tre äggen t. ex. gråtruten 1 branta bergväggar. och dylikt bygger han ett enkelt bo. äro gulgrå med matta grå och mörkbruna fläckar. Längd 69—71 mm., tjocklek 48—51 mm. Deläggas senare än andra måsars. Xema, Leach. Genom sin klufna stjärt erbjuder detta släkte en viss likhet med tärnorna. Baktån är liten. Dräkten påminner om de svarthöfdade måsarna, hvilket lefnadssättet äfven säges göra. Släktet omfattar endast två arter. Xema sabini, (Sab.) (Tafla 62, fig. 1, gammal fågel). Namn: Danska: Klöfthalet Maage. Hufvudet och halsens närmaste del skiffergrå, genom en svart ring begränsade mot framryggen och bröstet, som äro hvita liksom hela undersidan och armpennorna. Handpennorna svarta med hvita spetsar. »Manteln> grå. Iris ljusbrun. Näbb svart med gul spets. Fötter svarta. Längd c:a 340 mm. Vingen c:a 280 mm. Ungfågeln har öfversidan askbrun med smuts- hvita tvärfläckar på fjäderspetsarna, stjärten hvit Hufvudet saknar svart, pannan och undersidan äro hvita. Sabins mås tillhör det circumpolära högnordiska med svarta pennspetsar. området, men anträffas vintertid ända ned till Peru och Bermudas-öarna. I Europa är han en mycket sällsynt gäst. I norden äro funna: dels en ungfågel vid Trondhjemsfjorden ('/,, 1886, Collett), dels en vid Prestö bugt (””/, 1893) på Sjelland (Collin 1895). Dessutom har arten sannolikt ertappats vid Thors- hayvn på Feröarna (1856, Collin). Till sina vanor är han blott föga känd; flykten skall mycket likna tärnornas. Labbsläktet, Lestris, Illig: Namn, gemensamma för de tre mindre arterna: Labb, Labbe. Norska: Jo, Tyvjo. Danska: Strunt- jeger, Tyvmaage, Rovmaage, Strandhög, Skue. Feröarna: Tjegvi, Tjöi, Tjoggvi. Island: Kjöt. Näbbet tämligen starkt, dess inre del (se vid- stående teckn.) fram till näsborrarna täckt af en mjuk hud. De fram- till bredare, bakåt afsmalnande näshbor- rarna ligga framom näbbets midt. Be- nen af medellängd, tarsens framsida be- täckt af tvärplåtar, Hufvud af storlabb !/, 287 baksidan af en skroflig hud. Fötterna medelstora, simhuden fullständig. Baktån fri och väl utvecklad. Vingarna långa och spetsiga med 1:sta pennan längst. Stjärten bestående af 12 pennor, de två mellersta Könen Deras vanligen längre och afvikande till formen. likna hvarandra, men ungarna äro olika. fjäderdräkt är i regel mörkt brunaktig, stundom med ljus buk. Labbarna lefva i engifte, häcka ofta i kolonier och lägga endast två ägg, som likna måsarnas. Deras ungar, som snart lämna boet, men som länge gulbrun dundräkt. Somliga bland labbarna lefva till väsentlig del af rof, som de stjäla från andra fåglar, isynnerhet måsar, andra åter äro själfva kraftiga röfvare, som angripa fågelungar och t. o. m. gamla fåglar af svagare arter. Labbarna flyga utomordentligt skickligt, men de simma dåligt och sällan samt kunna ej alls dyka; på land röra de sig långsamt. De bo i regel vid hafskusterna och träffas rätt ofta långt utei hafvet. Af de i norden förekommande 4 arterna häckar endast en art i det inre af norra Skandinavien. Man känner endast 7 arter, spridda öfver de flesta af jordens haf samt vanligen fördelade på två släk- ten, så att storlabben jämte ytterligare 3 arter föras till ett släkte Megalestris, de 3 återstående, som alla finnas i norden, kallas stundom Stercorarius. Öfversikt af arterna. I. På den hoplagda vingen ingen hvit fläck. Hornskidans höjd vid gränsen mot vax- huden betydligt mindre än vaxhudens längd. A. Smärre. Vingens längd under 355 mm. 1. De förlängda mellersta stjärt- pennorna tillspetsade, 124—173 mm. längre än de öfriga. Näb- bet 39—43 mm. Endast de 2 första handpennorna med hvita vn DB. parasitica. 2. De förlängda mellersta stjärt- pennorna tillspetsade, 74—100 mm. längre än de öfriga. Näbb 46 mm. Samtliga handpennor med hufvudsakligen hvita skaft LC. crepidata. B. Större. - Vingens längd öfver 355 mm. De förlängda mellersta stjärt- pennorna icke tillspetsade ..........+- L. pomartna. II. På den hoplagda vingen en hvit fläck. Hornskidans höjd vid gränsen mot vax- huden närmar sig vaxhudens längd ... LD. catarrhactes. N Fjällabben, Lestris parasitica, (L.) (Tala 64, fig. 1, gammal, fig. 2, ung fågel). Syn. Stercorarius parasiticus, Lestris buffoni, Boie, L. longicaudata, Reichenb., LC. cepphus,(Leach), Catarrhacta buffoni. Namn (förutom de ofvan för släktet anförda): Långstjärtad labb; Stjärtlabb, Malm, Berglabb, Norska: Fyjeldjo; Hei-tyv (Kviknefjeldene mellan Opdal och Österdalen). Danska: Lille Kjove. Finska: Tunturiräiskä. Tapska: Skaiti (Muonio); Haskil (Utsjoki). Rygg och öfre vingtäckfjädrar grå. Vingpennorna Kinb. svarta, 1:sta och 2:dra handpennorna med rent hvita spolar. Stjärten mörkgrå med svart spets, dess två mellersta pennor med mer än halfva sin längd öf- verskjutande de andra. Hufvudet ofvan svart. Huf- vudets sidor, hals och bröst hvita, de förra med gul Buken, undre vingtäckare grå. anstrykning. sidorna, undergumpen och Könen lika. Tris svartbrun. Näbb brungrönt med svart spets. Fötter blygrå. Längd 510—583 mm. Vingen 294—320 mm. Ungen är brunsvart, ofvan med gulhvita fjäder- spetsar, som bilda tvärband. Öfre stjärttäckare, sidor, buk, undergump och undre vingtäckare med hvit- aktiga tvärband. Stjärtens mellersta pennor obe- tydligt förlängda. Dunungen: gråbrun, ljusare och mer grå än den vanliga labbens. Fjällabben har en söder om polcirkeln häckar han endast på höga fjäll. Vintertid flyttar han söderut ned till Gib- raltarsund och omkring 40? N. Br. på vestra sidan af Atlanten. len i lappmarkerna, där han flerestädes skall vara allmän, och i Jämtland, där han skall ha häckat på Åreskutan och sannolikt äfven vid Skurudalssjön och vid Storlien (Kinberg, Sundström). I södra Sverige är han mycket sällsynt, men under flytt- cireumpolär utbredning; I Sverige häckar han endast på fjäl- ning anträffad några gånger: i Kalmarsund ("/; 1886, Upsala museum), vid Göteborg ('/, 1848) och vid Uddevalla ("”/; 1857) (Malm) samt vid Troll- hättan (Kinberg). I Norge förekommer han mest på de inre fjällplatåerna i Finnmarken, men häckar äfven på fjällen söderut, t. ex. vid Meraker, vid Öifjeld i Selbo, vissa år på Dovre, på Ringebofjällen vid Gudbrandsdalen o. s. v. Hans uppträdande söderut är periodiskt, möjligen står det i samband med lem- I Finland finnes han endast på fjällen i lappmarken från Enontekis till Ponoi på Kolahalfön. Han är äfven funnen (våren 1881) i Kuusamo samt (”"/, 1879) i Haukipudas i Öster- botten (Mela). larnas fortplantning. I Danmark har han erhållits under 288 senhösten och vintern upprepade gånger, t. ex. vid Vingkjöbing (okt. 1862) och vid Lönborggaard på Jyllands vestkust, vidare är han funnen vid Linde- ved ("/,, 1834) och vid Gelting ("/,, 1837) samt rätt ofta nära Neestved på södra Själland (”"/, 1824 och ”/,, 1890), vid Stensöre på Lolland ('/,, 1890). På Feröarna och Grönland är den iakttagen, ehuru sällan, men ej på Island (Collin). Höst- flyttningen synes, att döma af gjorda fynd, försiggå i slutet af september och i oktober. Hans vårflyttning känna vi knappast. Fjällabben lefver under fortplantningstiden vid fjällsjöar, annars håller han till vid hafvet, där han ofta ger sig af långt ut till sjös. Han är en snabb och liflig fågel, som för det mesta själf söker sin föda utan att liksom t. ex den vanliga labben stjäla eller röfva från andra fåglar. Han lefver sålunda af fisk, insekter och hvarjehanda lägre smådjur; i fjällen förtär han en myckenhet fjällemlar (Collett). Han äter äfven bär, stundom i stor mängd. Hans läte, som man sökt återge med »viäh-vi-vi-vi», liknar Han låter sällan höra det utom då han har ägg och ungar. rätt mycket den vanliga labbens. Sina ägg lägger han på någon tufvig myr. De äro 1—2, mörkt olivgröna med bruna och askgrå fläckar, som ofta bilda en krans kring tjockändan. Längd 50—060 mm., tjocklek 37—40 mm. Vanliga labben, Lestris crepidata, (Banks) (Tafla 64, fig. 4, mörkbukig, fig. 5, hvitbukig form). Syn. Stercorarius crepidatus, Lestris parasi- tica, (Bodd.), L. cepphus, (Bränn), Catarrhacta pa- rasitica. Namn (förutom de ofvan för släktet anförda): Spetsstjärtad labb, Svartlasse, Ge-ut, Et-ut; Elof, Äluwn (Bohusl.); Kustlabb, Kinb.; Smålabb, Malm. Norska: Leverjo, Maagkjeiv, Maagskidt, Ge-aat. Danska: Spidshalet Kjove; Skidteder (Aarhus); Troldpipe (Lzesö). Fireröarna: Qvittjegvi, Qvujtibikir (den ljusare formen). Finska: Swippopyrstöinen räiskä, Kalapasko, Räiskä. Ofvan mörkbrun. med hvita spolar. Stjärten svartbrun, de två mel- lersta stjärtpennorna spetsiga samt skjuta 50—80 mm. utanför de öfriga. Handpennorna svartaktiga Halsen rundtom och under- sidan endera gråbruna eller hvita med gul anstryk- ning. I senare fallet går ofta en brungrå gördel tvärs Tris mörkbrun. Näbb vid roten blåaktigt, spetsen svart. Fötterna svart- aktiga. Längd 472—525 mm. Vingen 315—333 mm. Ungen har hufvud och hals gulbruna samt gul- öfver bröstet. Könen lika. aktiga fjäderkanter på öfre kroppsdelarna, hals, bröst och undre kroppsdelar vanligen grågula med bruna tvärband. Dunungen: mörkt gråbrun med något ljusare undersida. Denna labb är 1 Europa den vanligaste, och han finnes nästan öfverallt vid norra Atlantens kuster ned till Skottland samt längs alla Ishafvets stränder såväl i gamla som nya världen. Om vintern be- söker han Afrika ända ned till Kap, Amerika ned till Rio samt Australien och Nya Zeeland. I Sverige är han ferestädes vid vestkusten rätt allmän, och han häckar spridd längs den östra kusten åtminstone från Ångermanland? (Linné) ned till Östgötaskären. Där börjar han bli sällsynt och torde knappt häcka Vid Ölands kust ses han ofta som- På Gotland I Venern söder därom. martid, men är ej funnen häckande. visar han sig endast under flyttningen. är han funnen, men uppgiften (Holmgren) om att han häckat där torde behöfva bekräftas. träffas någon gång vid insjöar och kärr långt inåt landet såsom i Värmland och Jämtland (Sundström). I Norge är han allmän längs hela dess kust, talrikast dock norr om Trondhjemsfjorden (Collett). I Finland finnes han, ehuru ej talrikt, vid dess södra (Nyland, Åland) och vestra (Vasa, Karlö) kuster (Palmén) samt är ("/,, 1879) skjuten i Sotkamo inne i landet (Mela). I Danmark skall han häcka på Lesö samt på Hjelm Han an- utanför östra Jylland och är dessutom funnen mån- genstädes vid kusterna, såsom vid Ringkjöbingfjord, vid Sundet o. s. v., men kan dock ingalunda anses som allmän. På Feeröarna, Island och Grönland, särskildt längs dess södra kust, är han talrik (Collin). Vanliga labben tillbringar hela sitt lif vid hafvet och ger sig ofta ut långt från land. Vi hafva sett honom ute i Atlanten och midt i Nordsjön. Han är de andra skärgårdsfåglarnas plågoande och Ej nog med att han röfvar deras ägg och ungar, han rånar dem äfven på deras egen föda. Själfva hafstruten tvingar han genom ihärdig för- följelse att afstå redan förtärda läckerbitar. När sålunda labben ser, att någon mås gjort ett godt fasa. fynd, sätter han genast med pilens fart efter denne, hugger och slår honom oupphörligt, samtidigt genom sin öfverlägsna flygkonst undvikande hvarje mot- hugg. Måsen, som väl vet, att enda sättet att bli sin plågoande kvitt är att ge ifrån sig den förtärda födan, stretar dock emot i det längsta. När han slutligen kastar upp den ena biten efter den andra, griper labben dem i luften, men är ögonblicket efteråt ånyo i färd med att pina sitt högljudt kla- gande offer så länge något finnes kvar att få. Någon x Hans nordgräns är ej fastställd i Sverige, men torde ej. osannolikt gå norr om Angermanland. 89 gång bortröfvar labben t. o. m. fullväxta fåglar. Så iakttog den ene af oss på Öland en mer än vanligt rofgirig labb, som i flykten grep en ung tärna och obehindradt aflägsnade sig med henne i näbbet. Likaledes angrepos snäppor och andra mindre vadare, som voro skadskjutna eller sjuka. En gång jagade han länge en ung gluttsnäppa, hvilken han dock måste öfverge. magad, han äter hvad som helst, men särskildt anses Labben är ej kräs- han älska fisklefver (jämför hans namn här ofvan). Hans läte är ett nästan jämrande »je-åh, je-åh». Äggen 2, aldrig flera, läggas i någon grund för- djupning utan bale, någon gång i ett gammalt måsbo eller liknande. De äro olivgröna med bruna fläckar. Längd 54—63 mm., tjocklek 38—42 mm. Vanligen häckar labben bland kolonier af måsar, ejdrar och dylikt, med hvilka han dock till följd af sin smak för deras ägg ej kommer riktigt väl öfverens. Bredstjärtade labben, Lestris pomarina, Temm. (Tafla 64, fig. 3). Syn. Catarrhacta pomarina, Coprotheres po- marinus, Lestris pomerana, Kinb., Stercorarius pomatorlinus, (Seclater). Namn (förutom de ofvan för släktet anförda): Mellanlabb, Malm; Storlabb, Kinb. Norska: Bred- halet Jo. Danska: Middelkjove, Mellemkjove, Bred- halet Rovmaage. Finska: Leveäpyrstöwnen räiskä. Hufvudet ofvan samt rygg och vingar svart- bruna. : Handpennorna med hvita skaft, hvit rot, som dock är dold, och ljusare infan. Stjärten svart- brun, vid roten hvit. Dess båda mellersta pennor förlängda och mot spetsen vridna, så att fanet står vertikalt. Hals och undre kroppsdelar hvita, den förra med rostgul anstrykning, öfver bröstet ett mörkt band. Könen lika. Näbbet brunt med röd- aktig anstrykning. Fötterna svarta. Iris mörkbrun. Stundom äro halsen och undre kroppsdelarna mer eller mindre bruna, stundom är hela fågeln enfärgadt svartbrun; möjligen är detta exemplar med ej fullt utbildad dräkt. Längd 475—-490 mm. Vingen 345—370 mm. Ungfågeln är vanligen svartaktigt brun med rostfärgade fjäderkanter. Dess mellersta stjärtpennor föga förlängda. Dunungen : mörkt gråbrun med rödbrun anstryk- ning (Catalogue of Birds). Bredstjärtade labben bebor det arktiska området norr om 70? N. Br. Han häckar äfven på Island. Vintertid utsträckas hans ströftåg ända till Sydafrika, I Sverige förekommer han på 31 Australien och Peru. det hela rätt sällsynt, men har under flyttnings- tiderna, isynnerhet om hösten, erhållits här och hvar såväl vid kusterna som inåt landet: t. ex. i Lule lappmark (april 1842), i Orsa (""/, 1876), i Bohuslän upprepade gånger i oktober, likaså 1 Skåne (se Kinberg). Två stycken sågos (””/, 1880) sträcka nordvart öfver Mälaren (Kolthoff). I Kalmarsund förekommer han regelbundet under höstflyttningen i oktober. Dock iakttagas mest ungfåglar. Vissa år är han mycket talrikare än vanligt; så erhöllo vi t. ex. 1879 närmare ett tjog exemplar från olika trakter. Vid Norges kuster visar han sig isyn- nerhet höst och vinter men mera sällan om våren. Vid Ostfinnmarkens kust visade han sig stundom äfven sommartid. Så iakttogos i juni 1855 stora flockar utanför Berlevaag. Det af gammalt gjorda antagandet, att han skulle häcka i Finnmarken, har dock aldrig bekräftats (Collett). Finlands södra delar besöker han någon enda gång. Han är funnen i Ingåskären ('/,, 1848), vid Porkala ('/,, 1851), i Thusby (”"/,, 1861), allt vid Finska viken, vidare i Vasatrakten och i södra Tavastland våren 1881; " han skall träffas i Muonio hvar vår (Palmén, Mela). I Danmark är han rätt ofta ertappad om hösten och förvintern såväl på Jylland som på öarna. Endast ett par fynd äro gjorda under återflyttningen om våren, vid Limfjorden (våren 1875) och vid Thorup klit på Jylland ("/, 1885), samt ett om sommaren, vid Agger kanal (juli 1888). På Feeröarna häckar han ej men är funnen därstädes. På Island häckar han här och hvar samt är Nordgrönlands allmännaste labb (Collin). Denna labb tyckes gärna hålla till långt ut till hafs. Han är tyngre och långsammare i sina rö- relser än föregående arter. Han anfaller och plundrar, i likhet med den vanliga labben, måsar och tärnor, men han fiskar äfven själf och är rätt glupsk; så slukar han stormsvalan hel samt tager fjällemlar och dylikt. Han häckar kolonivis vid sött vatten, och båda könen skola bära liggfläckar. Äggen likna den van- liga labbens men äro större. Längd 55—64,5 mm., tjocklek 38—46 mm. Storlabben, Lestris catarrhactes, (1L.) (Tafla 64, fig. 6, gammal fågel). Syn. Stercorarius catarrhactes, Catarrhacta fusca, Leach. Skualabb, Smitt. Danska: Stor Kjove, Skue, Namn: Hafslabb, Kinb.; Norska: Skua, Storjo. Havskummer; Pibemaage (Thy). Feröarna: Skivir, Skåggvur. Tsland: Skinmwur, Hafskimur, Håkalla- skämur. 290 Brun, ofta med rostfärgad anstrykning, som Ofvan med mörkare fjäder- kanter och ljusgrå fjäderspetsar. Vingpennorna svart- aktiga, längs infanet ljusare, vid roten hvita. Det hvita på de 4 första handpennorna sträcker sig utom täckfjädrarna och bildar en hvit fläck på den hop- Undre vingtäckare grå med rostbruna saknas på hufvudet. lagda vingen. Stjärten afrundad, brunsvart. Könen lika. Längd spetsar. Tris svartbrun. Näbb och fötter svartaktiga. 263—614 mm. Vingen 366—421 mm. Ungfågeln är fläckar, under i fjäderspetsarna mörkt rostbrun. ofvan brunsvart med rostbruna Dunungen: ljust brungrå. Storlabben häckade förr mycket allmänt på F:er- öarna men har numera genom ifrig förföljelse myc- ket aftagit därstädes. Likaså häckar han på Shet- landsöarna och på Island. Grönland besökes till- fälligtvis liksom Europas kuster ned till Gibraltar om vintern. Någon gång förirrar han sig till kon- I Nordamerika förekommer han äfven, IL Sverige är storlabben endast funnen två gånger, nämligen nära Karlstad (”"/, 1871, Kinberg) och på Hökensås i östra Vestergötland ("”/,, 1896, Upsala museum). I Norge har han ertappats i Helgeland (1816, Nilsson), vid Sverholt i Finnmarken (1850), vid Mjösen ('/, 1887) och slutligen nära Tromsö (/,. 1888) (Collett). Möjligen har han häckat vid Reine i Lofoten (Collett 1877). I Finland är han ej funnen. I Danmark är han iakttagen vid Hirts- holmen (”"/, 1850) samt skjuten på Jyllands vest- kust vid Thyborön ('/,, 1874) och vid Holmestrands klit ("'/,, 1875). Utanför Thys vestkust säges han ej vara så sällsynt, och fiskarna där beteckna honom med ett eget namn (se ofvan) (Collin). Storlabben håller helst till ute på hafvet, han uppsöker då gärna fiskarfartygen och låter af dem utkastadt afskräde sig väl smaka. kraftig roffågel, som i fågelbergen far mycket illa tinentens insjöar. möjligen häckande vid Hudsonsundet. Eljest är han en fram. I ett hugg gör han af med en lunnefågel, och med alkors och stormfåglars ungar håller han Af befolkningen på Fzeröarna skall han hjärtligt hatas, och man har betalat skottpengar gärna till godo. för hans dödande. Storlabben häckar När man besöker en sådan, flyga fåglarna emot en, höja sig högt i luften och störta så den ena efter den i rätt täta kolonier. andra med susande fart ned mot fridstöraren för att alldeles tätt öfver hans hufvud tvärvända och inom mindre än ett ögonblick åter höja sig utom skotthåll. medan de segla öfver häckplatsen, låta de oupp- Under denna manöver äro de tysta, men hörligt höra ett läte, som mycket liknar kacklandet af en gås. I en fördjupning utan någon bale läggas i början af juni 2 ägg. De äro olivgröna eller röd- aktigt bruna med grå eller bruna fläckar. Längd 64,5—81 mm., tjocklek 46—51 mm. 2 Underfam. Tärnor, Sterninm. Näbbet rakt, af medellängd, med båda käkarna ungefär lika långa. Undernäbbets vinkel liten. Näsborrarna = nära näbbroten. Benen svaga och korta, fötterna små, sim- huden Baktå finnes. urringad. Vin- garna mycket långa och spetsiga med Hufvud af rödnäbbad tärna 3/4. första pennan längst och de långa handpennorna svagt böjda, armpennorna korta. Stjärten i regel klufven, dess yttersta pennor ofta mycket förlängda. Fjäderbeklädnaden är tät men skör. De förhärskande färgerna äro hvitt, blågrått och svart. Könen likna vanligen hvarandra. Ungarna åter bära en helt af- vikande dräkt, som dock aflägges redan första hösten. I motsats till måsarna äro tärnorna utbildade och fortplanta sig vid 1 års ålder. Vinterdräkten skiljer sig i regel därigenom, att det svarta på hufvudet till större delen ersättes af hvitt, hos de mörka arterna bli äfven de undre kroppsdelarna hvita. Tärnorna lefva vid vatten, de flyga utmärkt och tillbringa större delen af sitt lif i luften. Som- liga äro goda störtdykare, andra åter fånga sitt byte De simma sällan och dåligt, kunna ej simdyka samt flygande tätt öfver vattenytan eller marken. röra sig med svårighet på land. Tärnorna äro säll- skapliga, och om man nedskjuter en, samlas van- ligen hela skaran öfver den döda, gällt skrikande. Tärnorna lefva i engifte, och de flesta arterna häcka i kolonier. De bygga i regel ej något egent- ligt bo utan lägga sina ägg i en grund fördjupning på marken. Alla nordiska tärnor äro flyttfåglar, som an- komma sent om våren och flytta tidigt bort (se dock under skräntärnan). Tärnorna omfatta 51 arter, ofta fördelade på ända till 11 släkten. Öfversikt af släktena. I. Stjärtens sidopennor mer eller mindre för- JADE AA, SPElSI SA rele cs else Arr « Sterna. II. Stjärten kort, grundt klufven, med breda, rundade eller obetydligt spetsiga pennor Hydrochelidon. DD Fot a af svarttärna, b af rödnäbbad tärna. Tärnsläktet, Sterna, L. Näsborrarna ligga tätt vid pannans fjädergräns. Simhuden endast något urringad (se ofvanstående fig. b). Undersidan under alla årstider hvit. Af hithörande arter afskiljas numera oftast St. anglica och St. caspia i hvar sitt släkte, Gelochelidon och Hydroprogne. Öfversikt af arterna. I. Tarsen längre än mellantån med klo. Stjär- ten når ej vingens halfva längd. Näbb kort (GAR VFL YANG. odo5bbbssbodnNdDLdSbY Los BEJOSJLAYNNELS St. anglica. II. Tarsen kortare eller åtminstone ej längre än mellantån med klo. A. Stjärten når ej '/; af vingens längd. Näbbet ovanligt groft och starkt St. caspia. B. Stjärten minst hälften så lång som vingen. 1. Större. Vingen öfver 240 mm. Stjärten djupt (4--8 cm.) klufven. a. Fötter röda eller gula. a. Den hvita kanten längs hand- pennornas infan når ej ving- spetsen. + Tarsen c:a 15 mm. eller ej längre än mellantån utan klo. Stjärten når till eller utom de hoplagda vingarnas spetsar Tarsen c:a 19 mm. eller längre än mellantån utan klo. Stjärten når ej de hoplagda vingarnas spetsar St. lirundo. £. Handpennornas infan ända till spetsen kantadt med hvitt. Näbb helt svart Fötter svarta. Näbb med gul spets St. macrura. St. dougalli. b. St. cantiaca. Små till växten. Vingen under 200 mm. Tarsen c:a 17 mm. Stjärten jämförelsevis grundt (c:a 3 cm.) klufven St. minuta. 292 Engelska tärnan, Sterna anglica, Mont. (Tafla G3N nan II Syn. Gelochelidon anglica. Namn: Danska: Engelsk (Thy); Sandterne. Rygg och vingar ljust gråblå. Terne; Sand-Tar Handpennornas infan och spolar hvita, undre vingtäckare hvita. Bakrygg och stjärt gråhvita. Den senare kort men djupt klufven. Hufvudet ofvan och bakhalsen svarta. Undre kroppsdelarna hvita. Könen lika. I vinter- dräkten är hufvudet ofvan hvitt, kring ögat och i Iris brun. Näbb svart. Fötter bruna. Längd 369—393 mm. Vingen 295—330 mm. Ungfågeln liknar den gamla i vinterdräkt, men har nacken med små, mörka fläckar. ofvan bruna, V-formade teckningar och ljusare fjäder- kanter samt mörkare handpennor (Catalogue of Birds). Den engelska tärnan bebor Europa söder om 55? N. Br., norra Afrika och Asiens södra och tem- pererade delar utom Kina, Sundaöarna och Australien samt östra Nordamerika. nordens land, Danmark är det enda af som hon bebor, men där har hon häckat flerestädes i Jylland, såsom vid Skander- borgsjön, Filsjön och i Thy, hvarifrån kolonierna dock nu försvunnit; endast enstaka par finnas kvar i Lim- fjordens vestliga delar (A.T. Hagerup 1894). På Vaar- holm nära Nibe vid östra delen af Limfjorden fanns en koloni kvar 1891, likaså på Rotholm i fjordens södra delar. kjöbingfjord en stor Vidare finnes på Klägbakkerne i Ring- Vid Skalbjerg på norra Fyen är hon skjuten ('”/, 1891, Collin), men eljest synes hon ej vara träffad utom Jylland. I koloni. Sverige är hon endast erhållen en gång: vid Ring- sjön (juli 1889, Jägarförb. tidskr. 1897, sid. 60). Hvarken i Norge eller Finland är hon funnen. Den engelska tärnan häckar gärna bland skratt- och hon skall till stor del söka Heiberg (1886) fann, att hon till stor del lefde af skalbaggar (Scarabeus vernalis), måsens kolonier, sin föda på land. Äggen äro 2, mer sällan 3, olivbruna, fläckade med askgrått, oliv- eller rödbrunt, 46,5 —51 mm. långa, 34—36 mm. tjocka (Collin). och att ungarna uppföddes med sandödlor. Skräntärnan, Sterna caspia, (Pall.) (Tafla 65, fig. 12). Syn. Thalasseus caspius. Namn: Skråtärna, Skriktärna(Bohusl.); Skrän- måse (Upl., Sörml.); Skrimave, Skrimöv (Gotl.); Reftärna (vid Venern). Danska: Rov-Terne, Skraal- Terne; Skrieltjernk (Sylt); Skrafaming (Lesö); Stor Rekke (Veirö). Finska: Raukutiira. T'ygg och vingar ofvan ljust askblå. Handpen- norna något mörkare med svartgrå spetsar och hvita spolar, undre vingtäckarna hvita. Öfvergump och stjärt hvita, den senare mycket kortare än de samman- lagda vingarna och klufven, men med endast något Hufvudet ofvan samt nacken svarta, om vintern hvitstrimmiga. Halsen och alla undre kroppsdelar rent hvita. Könen lika. Iris mörk- Näbb rödt, vanligen med en mörk fläck nära spetsen, om vintern gulrödt. Fötterna svarta. Längd 482—570 mm. Vingen 380—415 mm. Ungfågeln har hufvudet ofvan svart med hvita fjäderkanter. Ryggen har brunsvarta, V-formade fläckar; vingarna äro mörkare än hos de gamla. Dunungen: ljust gulbrun med otydliga bruna fläckar, under smutshyit (Catalogue of Birds). förlängda sidopennor. brun. Skräntärnan bebor Europa söder om 60? N. Br., vidare Asien till Kina, Australien, Afrika och Nord- amerika från polcirkeln till Florida och Kalifornien. I Sverige häckar hon, ehuru fåtaligt, vid vår östra kust ytterst bland Gefle-, Stockholms-, Söderman- lands- och Östgötaskären äfvensom på Gotland (Kol- modin). Vid Öland hafva vi ej sällan sett henne, Däremot finnes hon Sålunda träffade den ene af oss henne bosatt på Midtskär och andra skär men hon torde ej Wäcka där. i ringa antal vid Venern. kring Lurö, och fiskarena vid Venern känna henne (se ofvan bland namnen). Hon är funnen vid Ume och Lule älfvar (Kinberg). Hennes nordgräns på svenska sidan af Bottenhafvet synes ej fullt utredd (jämför nedan). Hon skall förr ha häckat i Bohus- län (Nilsson), såvida denna uppgift ej har sin grund endast i iakttagna kringströfvande exemplar; åtmin- stone har hon senare hälften af detta år- I Finland kläcker hon här och hvar på de yttre skären vid Finska viken från Borgå +t. o. m. Åland. Vid Bottniska vikens kust är hon sällsynt, men skall häcka i Björneborgs under hundrade ej häckat där. skärgård samt på Karlö och utanför Torneå (Mela). I Danmark torde hon numera ej häcka mer än i några få par på Nordrerönnerne I Norge saknas hon. vid Lesö i Kattegat och på Veirö, nära Samsö och Förr har hon häckat vid Enö, söder om Neestved (Collin). nära Tunö. På Sylt finnes en koloni, och därifrån stamma sannolikt de exemplar, som då och då anträffas kring Ribe, där arten förr lär ha häckat (Hagerup 1894). Dessutom är hon skjuten flere- städes, såsom vid Filsjön i sydvestra Jylland och på Hesselö i Kattegat. Skräntärnan säges ankomma till Stockholms skär- gård mot slutet af april (Sundström). Höstflyttnin- gen tyckes försiggå i slutet af september och början af oktober, då vi sett henne sträcka genom Kalmarsund. Skräntärnan uppehåller sig ute i yttre hafsban- det men gör ej sällan utfärder för att fiska långt inåt fjärdarna. Man ser henne på en höjd af 12—135 meter, med näbbet riktadt rakt nedåt, helt sakta flyga längs stränderna, ifrigt spejande efter byte, och när hon upptäcker en nära vattenytan stående fisk, störtar hon med stark fart ned i sjön för att gripa densamma. Hon är en god störtdykare, men slår sällan ned med sådan fart, att hela fågeln kom- mer under, och hon fångar ej större fiskar än hon kan svälja hela. Skräntärnan är ganska orädd. På Venern följer hon fiskarbåtarna, när långrefven upptages, och be- mäktigar sig de rester af agnet, som kastas i sjön, häraf namnet reftärna (se ofvan). Ofta låter hon höra sitt ljudliga skrik, ett sträft och skarpt »krä» eller »rää». På något skär lägger skräntärnan 2—3 ägg, utan särskild bale. De äro ljust gulgrå med grå och bruna fläckar. Längd 61—70 mm., tjocklek 44—46 mm. Rödnäbbade tärnan, Sterna macrura, Naum. (Tafla 65, fig. 9). Syn. Sterna paradisea, Bränn, S. Mrundo, O. F. Mäll., S. arctica, Temm. Namn: Silfvertärna; Polartärna, Malm. Norska: Röudnebbet Terne. Danska: Kyst-terne, Hetteterne, Havterne, Kirre, Kropkirre, Split-Tar. Feeröarna: Tedna, Terna. Island: Kria, perna. Finska: La- pintura, Tirro, Punanokka-tiira. Lapska: Cerrik. Ofvan, på rygg och vingar, askgrå. Handpen- nornas fan till större delen hvitt, den första med svart utfan och infanets grå rand mot spetsen 2—4 mm. bred. Öfvergumpen och stjärten hvita, den senares yttre pennor i utfanet grå. Hufvudet ofvan och nacken svarta, strupen och hufvudets sidor hvita. Bröst och buk askhvita. Undergumpen hvit. I vinterdräkten äro pannan och hjässan hvitfläckiga samt näbb och fötter af dunklare färg. Könen lika. Tris svartbrun. Näbb helrödt. Fötterna röda. Längd 264—402 mm. Vingen 261—280 mm. Ungfåglarna likna mycket fisktärnans, men ha samtliga vingtäckare mörkare och skiljas på 1:sta hand” pennans smalare mörka rand och på den kortaretarsen. Dunungen: ofvan grågul med svarta fläckar. Strupen brunsvart, närmast näbbet hvit. buk hvita. (Collett). Den röunäbbade tärnan har den nordligaste ut- Bröst och Tarsen hos den nykläckta c:a 11,5 mm. bredningen af alla tärnor. Hon häckar rundt kring polen från 82? N. Br. eller ändå högre ned till ungefär 50? N. Br. i Europa och 422 i Amerika. tern går hon söderut till södra Amerikas och Afri- I Om vin- kas kuster, ja, ibland långt in i södra Ishafvet. 293 Sverige förekommer hon hufvudsakligast vid Östersjö- kusten, där hon flerestädes är mycket allmän, liksom vid Ölands och Gotlands stränder. I mellersta Bohus- län däremot är hon mycket sällsynt, och vi ha ej träffat henne mer än några få gånger. Men på Bohusläns Väderö skall hon häcka (Kinberg). Hon bebor äfven det inre af Norrland, kläcker i Jämt- land t. ex. vid Ånnsjön (Sundström) samt ända uppe vid Karesuando (Lilljeborg enligt Sundström). I det inre af södra Sverige torde hon endast till- fälligtvis anträffas. I Norge häckar hon allmänt längs kusten från Bergen (Glesver) norrut, talrikast i Finnmarken, där fisktärnan Där hon äfven i vid insjöarna saknas. uppe bygger spridda par (Collett). I Finland häckar hon, ehuru sällsynt, vid de södra och vestra kusterna t. ex. vid Thusby i Nyland, men i de norra trakterna ned till Uleåborg och Pudasjärvi är hon ganska allmän (Mela). I Dan- mark skall hon häcka längs alla landets kuster och vara den allmännaste af tärnorna (Collin). till Öland i midten af maj, till Finnmarken i slutet af månaden. Höstflyttningen på Öland inträffar i augusti. Någon enstaka ungfågel synes dock äfven under september. I Norge kvarstannar hon stundom hela oktober (Collett). Rödnäbbade tärnan ankommer Hon uppträder helst i stora flockar, och om dessa än under dagen skingras för att söka föda, samla de sig åter mot aftonen på sina bestämda nattställen. Rödnäbbade tärnans fykt är ytterst lätt och behaglig. Hennes föda består af fiskyngel Vid Grönland såg den ene af oss henne fånga hvalfrat (Clio borealis); vid och diverse små sjödjur. insjöarna förtär hon ofta mygg. Hon häckar i kolonier, som oftast äro mycket stora, någon gång, såsom på Öland, tillsammans I nordliga Norge är hon utsatt för en rätt stark ägg- ning, som tvingar henne att lägga om. Äggen äro i regel 3, men ofta endast 2 och vid omlägg- med fisktärnan, men vanligen skild från denna. ning af kullen stundom endast 1, ljust gråbruna med mörkbruna fläckar. Längd 43—46 mm., tjock- lek 29—31 mm. Fisktärnan, Sterna hirundo, (L.) (Tafla 65, fig. 7, gammal, fig. 8, ung fågel). Syn. Sterna fluviatilis, Naum. Namn: Tärna; Hättentärna (Skåne); Makril- tärna (Bohusl.); Gliben (Kyrkösund i Bohusl.); Tiärp (Vestmanl.). Norska: Makrelterne, Terne, Tedne. Danska: Almindelig Terne, Heetteterne; Stritte (Als). Finska: Kalatiira, Titra, Tirro, ILiiru, Kirra; Kalakarja (Satak.). Sommardräkt: rygg och vingar ljust askgrå. Handpennornas infan delvis hvitt, den 1:sta med svart- aktigt utfan och infanets grå bräm mot spetsen 4—6 mm. bredt (jämf. rödnäbbade tärnan). Öfvergumpen Mellersta stjärtpennorna hvita, de yttre i ut- Hufvudet ofvan samt nacken Könen hvit. fanet ljust askgrå. Hals och undre kroppsdelar hvita. I vinterdräkten äro pannan och hjässan hvit- fläckade samt näbb och fötter dunklare. Tris svart- brun. Näbb rödt med svartaktig spets. Fötterna röda. Längd 364—420 mm. Vingen 254—290 mm. Ungfågeln: pannan hvitgrå, hjässan svart med grå inblandning. Rygg och vingar med rostgrå fjäder- De små vingtäckarna bilda en stor, svartgrå Stjärtens sidopennor endast litet förlängda. ofvan rostgrå med svart- aktiga, V-formade teckningar. Ett hvitaktigt band öfver nacken. Vingarna askgrå. Under hvitaktig. Dununge: ofvan grågul med svarta fläckar. Strupen svartbrun; under hvit. Tarsen hos den ny- kläckta ungen c:a 13 mm. (Collett). Fisktärnan finnes häckande i hela Europa, i Asiens tempererade delar och östra Nordamerika ned till Texas. Om vintern finnes hon i Indien, Afrika och Brasilien. I Sverige är fisktärnan mycket allmän, hon häckar 1 de södra och mellersta landskapen samt på Gotland såväl vid kusterna som vid lämp- liga insjöar. Norrut aftager hon i antal, men bygger vid Söråker i Medelpad (Sundström); i Jämtland (Qvitsle) är hon iakttagen, likaså anföres hon från Karesuando och Jukkasjärvi (Kinberg). Hennes nord- gräns somr häckfågel torde sannolikt sammanfalla med Bottenhafvets. I Norge häckar hon allmänt till polcirkeln, men är funnen, sannolikt häckande, ännu vid Nordkap (Collett); den nordligaste koloni Collett själf iakttagit var utanför Namsos. I södra och mellersta Finland hon allmän såväl vid kusterna som vid vattendrag inne i landet och vid svarta. lika. kanter. fläck. Halfvuxen dununge: är Ladoga; mot norr synes hon, såvidt man vet, ej öfver- skrida Uleåträsk och Torneå (Palmén). I Danmark är hon ytterst allmän såväl vid kusterna, isynnerhet inne i fjordar och vikar, som inne i landet (Collin). Fisktärnan ankommer till Bohuslän 1 midten af maj, och höstflyttningen inträffar för flertalet vanligen i augusti, men någon gång ses ungfåglar ännu i början af oktober. Fisktärnan förefaller ej noga vid val af vistelse- ort, om endast små holmar eller tufvor lämpliga för redet finnas, utan hon tyckes ofta trifvas äfven vid små sjöar eller t. o. m. kärr. Hon är egentligen en ganska dålig störtdykare, men kastar sig likväl ej sällan ned i vattnet med rätt stark fart. Hennes föda synes mest utgöras af småfisk. På Öland upp- 2 CA 94 föder hon sin afkomma hufvudsakligast med spigg, och vi iakttogo, att hon hackade bort de hvassa taggarna, innan hon matade de späda ungarna. När hon flyger mot vinden, synes hon ofta stå alldeles stilla i luften. Hon är vanligen föga skygg. Hennes läte är dels ett rätt starkt »kitt-kitt», dels låter hon äfven ofta höra ett egendomligt långdraget »kirrr-ri». Hon lägger vanligen 3, någon gång 2 eller 4 ägg i en liten fördjupning i marken eller på en obetydlig bale af strå. Äggen, som växla rätt myc- ket, äro nästan pärlgrå eller ock olivbruna eller mer rödaktiga, alltid med mörkbruna och grå fläckar. Längd 38—45 mm., tjocklek 2S—31 mm. Dougalls tärna, Sterna dougalli, Mont. (Tafla 65, fig. 4). Sterna paradisea, Keys & Blas. Danska: Dou- Syn. Namn: RBosentärna, Kinberg. galls Terne. Hjässa, nacke, rygg och vingar askgrå, 1:sta handpennan med svart utfan. Stjärt ofvan ljusgrå. Hela fågeln under rent hvit, underlifvet med röd Näbb svart med röd- Längd c:a 430 mm. anstrykning. Iris mörkbrun. aktig rot. Fötter rödgula. Vingen c:a 228 mm. Ungfågeln liknar föregående, men hufvudet är grått med svarta och bruna vattringar, och ryggen och ving- täckarna försedda med svarta och rödbrunatvärfläckar. Dougalls tärna bebor Atlantens såväl ameri- kanska som europeiska kuster, de senare söder om 57? N. Br., samt finnes sparsamt kring Nordsjön. Dessutom bebor hon mnordvestra och östra Afrika, länderna kring Bengaliska viken, Sundaöarna, de kinesiska vattnen samt norra Australien och eger således en mycket vidsträckt utbredning. I norden är hon endast funner i Danmark," där hon skall ha häckat vid Ringkjöbingfjord (1849—50); vid den numera uttorkade Sperring sö i Thy (Jylland) iakt- togos två par (april 1874) (Collin), vid Skalö på Lolland skola tre stycken ha fällts (Collin 1888). Till lefnadssättet torde arten ej afvika mycket från samsläktingarna. Hon häckar helst vid hafvet. Kentska tärnan, Sterna cantiaca, Gmel. (Tafla 65, fig. 10). Syn. ÅActochelidon camtiaca. Namn: Dubbeltärna, Malm; Kent-tärna, Kin- berg. Norska: Kentsk Terne. Danska: Kentisk Terne; Split-Tar (Thy); Lille-Rekke (Veirö). = > En uppgift i Yarrel, British Birds, återgifven af Nils- son II, s. 313, att ifrågavarande art skulle häckat i Lapp- land, beror säkerligen på förväxling, sannolikt med rödnäb- bade tärnan. 295 Rygg och vingar ljust askgrå. mörkgrå — silfvergrå med bred, hvit kant kring in- fanet, hvita spolar och gråsvarta spetsar. Öfver- Den senare kortare än vingarna och djupt klufyen. Hufvudet ofvan svart, nackens fjädrar spetsiga och förlängda. Halsen och undre kroppsdelarna rent hvita. Könen lika. I vinterdräkten har fågeln pannan hvitaktig och den Tris mörkbrun. Näbb Längd 400— Handpennorna gumpen och stjärten hvita. svarta hjässan hvitfläckig. svart med gul spets. Fötter svarta. 443 mm. Vingen 280-303 mm: Ungfågeln liknar den gamla, men har hjässan hvit- fläckad samt rygg och vingar med svarta tvärfläckar. Kentska tärnan förekommer vid Atlantens och Nordsjöns kuster från Orkney-öarna till Gibraltar och vid Medelhafvet samt Svarta och Kaspiska hafyen. Vintertid finnes hon längs Afrikas vestkust ned till Kap. I Danmark är hon flerestädes ej sällsynt som häckfågel, så vid flera sjöar i Thy, där hon dock numera synes försvinna från den ena lokalen efter den andra (se Hagerup 1894), samt på Hindselsholm i Limfjorden; vidare talrikt på Klägbakkerne och Tipperne vid Ringkjöbingfjorden; dessutom på Nordrerönnerne vid Leesö och på Hirts- holmen i norra Kattegat samt på Bosserne och Lindholm nära PSamsö. På Sjelland erhålles hon endast sällan, t. ex. i Nestvedstrakten ('/, 1887 och "/,. 1890) (Collin), hon synes i allmänhet ej ofta förflyga sig österut. Några gånger har hon förirrat sig till Sverige: ett exemplar sköts i Hög i Skåne (""/, 1836) (Nilsson), hon skall äfven ha iakttagits på Gotland samt fälldes i Göteborgstrakten (”'/, 1845, '"/, 1863, Malm, ””/; 1882, Sundström). Vid sist nämnda tillfälle hade en häftig sydvestlig storm blåst flera dagar förut. I Norge är hon funnen vid Skien ("”/, 1883), äfvensom 2 individ vid Kristiania ('/, 1891) (Collett). Kentska tärnan häckar visserligen äfven vid insjöar, men söker alltid sin föda vid hafskusten. Hon bygger helst i täta kolonier. Småtärnan, Sterna minuta, L. (Tafla 65, fig. 5, gammal, fig. 6, ung fågel). Syn. Sternula minuta. Namn: Danska: Dvceryterne, Benterne, Snip- terne; Schömntjernk (Sylt); Gnispe (Lolland). Finska: Pikkutiira. Ofvan svartaktiga, 1 infanet bredt hvitkantade. askblå. I1:sta och 2:dra handpennan Ett band från näbbroten till ögat äfvensom hjässan och nacken svarta. Pannan, halsen och de undre kroppsdelarna samt vingarnag undersida, stjärten och öfvergumpen hvita. Könen lika. Iris mörkbrun. Näbbet gul- aktigt med svart spets. Fötterna rödgula. 210—220 mm. Vingen 168—177 mm. Ungen är ofvan gulgrå—grå med V-formade, svartgrå fläckar. Vingarna med en mörkgrå fläck, bildad af de smärre vingtäckarna. Hufvudet ofvan gråaktigt med bruna fläckar, nacken och ett band genom ögat svartaktiga. Näbbet brunaktigt. Fötter köttfärgade. Dunungen: ofvan grågul med små, svartaktiga Längd fläckar, under hvitaktig. Småtärnan förekommer i Europa söder om 60? N. Br., vid Kaspiska hafvet samt i Turkestan och norra Indien. Vintertid finnes hon i norra Afrika samt efter denna världsdels vestkust ända till Kap. I Sverige häckar hon på ön Kläppen vid Skanör, där en större koloni är bosatt, samt vid Lomma i Skåne (Kinberg, Sundström), vidare i spridda par på Ölands och Gotlands östra kuster. På Gotland häckade 1893 flera par vid Ronehamn." I Norge är hon sannolikt iakttagen vid mynningen af Kri- stianiafjorden (””/, 1890) (Collett). I Finland skall ett individ ha setts i Eura socken (Palmén). I Danmark häckar hon på Jylland, dels isynnerhet längs dess vestkust samt i Horsensfjord, dels på en del holmar och öar kring de östra kusterna, såsom t. ex. på Lesö och Hirtsholmen i Kattegat, på Flintholm i Odensefjorden, på Samsö, på Musholm och Saltholm kring norra Sjelland, på Vroi vid Salt- bek Vig (nordvestra Sjelland), på Agersö vid syd- vestra Själland, på Rödsand söder om Lolland. Småtärnan skall ankomma till Öland i början af maj, och hon lämnar ön i augusti och början af september. Då sträcker hon tämligen talrikt längs Ölands ostkust. Småtärnan uppehåller sig vid grunda sandvikar. Man ser - henne lätt och behagligt flyga fram och tillbaka längs stränderna ofta rätt nära vattnet; när hon så upptäcker en fisk eller dylikt, gör hon en sväng åt sidan, höjer sig något, tar fart och störtar så ned i vattnet för att fånga sitt byte. På Öland lefver hon hufvudsakligast af spigg. Vid Ölands grunda stränder med deras hårda kalkstensbotten skadar hon ofta sitt långa, spetsiga näbb, så att öfvernäbbet är afbrutet eller bräckt i spetsen på flertalet exemplar vi erhållit. Småtärnans flykt är ytterst lätt och liksom hoppande. Under flyttningen sträcker hon i täta flockar och flyger då längs vat- tenytan. Hennes läte är finare än de andra tär- nornas; det kan återges med »kitt kitt». FINA Uppgifterna (Kinberg), alt hon skulle vara skju- ten vid Fyrisån och vid Mälaren, torde säkerligen bero på något misstag. I en grund fördjupning på den sandiga stran- den lägger hon sina tre, matt rostgula eller grågula, fläckar tecknade eller svartbruna Längd 30—35,5 mm,, tjocklek 22,5 —25 mm. 5 , , , med = grå- agg. Svarttärnssläktet, Hydrochelidon, Boie. Näsborrarna ligga något framför pannans fjäder- gräns. Simhuden urringad ända till tårnas midt (se fig. a sid. 291). mindre rent svarta under. I sommardräkt äro de mer eller Släktet omfattar 4 arter. Öfversikt af arterna. I. Bakryggen och hos de gamla älven stjär- ten hvit Bakrygg och stjärt grå H. leucoptera. H. nigra. II. Hvitvingade tärnan, Hydrochelidon leucoptera, (Meisn. Sch.) (Tafla 65, fig. 3, gammal fågel i sommardr.). Syn. Sterna leucoptera. Namn: Hvitvingad svarttärna, Smitt. Danska: Hvidvinget Terne. Hufvud, hals, framrygg och undersidan jämte de undre vingtäckarna svarta. Bakrygg och skuldror svartgrå. Vingpennorna och de större vingtäckfjäd- rarna askgrå. Vingarnas små täckfjädrar, öfver- och undergump samt stjärten hvita. Stjärten grundt klufven, sidopennorna rundade. Om vintern är hjäs- san hvitfläckig, ryggen grå samt panna, hals och undre kroppsdelar hvita. I öfvergångsdräkten äro hufvud, hals och undre kroppsdelar svart- och hvit- fläckiga. Könen lika. Iris mörkbrun. Näbbet svartbrunt. — Fötterna om gulröda. Längd c:a 240 mm. Vingen 202—212 mm. Ungfågeln liknar som äldre den gamla i vinter- röda, vintern dräkt, som yngre har han hjässan och en fläck bakom ögat mörkt gråaktiga, rygg och öfre ving- täckare blågrå med bruna fjäderkanter samt ljusgrå stjärt. Den hvitvingade tärnan har sitt hem i södra och mellersta Europa upp till ungefär 55? N. Br. Österut går hon till Kina, och vintertid finnes hon i hela Afrika och Australien. I Sverige visade sig två stycken ('/, 1835, Nilsson) vid Getinge å nära Lund; af I Danmark skall hon vara sedd ('”/, 1835) på ZErö söder om Fyen (jämför ofvan fyndet vid Lund kort därpå). Hvar- ktn i Norge eller Finland är hon iakttagen. Till lefnadssättet skall dem fälldes den ena. hon likna svarttärnan. 96 Svarttärnan, Hydrochelidon nigra, (L.)(Tafla 65, fig. 1, ung, fig. 2, gammal fågel i sommardr.). Syn. Sterna nigra. Namn: Norska: Sort Terne. Danska: Sort Terne, Blaaterne, Moseterne, Glitter, Sortkirre, Klövermaage, Klöftmaage. Finska: Musta tira. Sommardräkt: ofvan askgrå, 1:sta handpennan svartaktig med en bred, ljus rand längs infanet. Vingpennornas spolar hvita, undre vingtäckare ljusgrå. Hufvud och hals samt de undre kroppsdelarna grå- svarta, undergumpen hvit. Honan liknar hanen, men har i regel endast hufvudet ofvan och nacken svart- aktiga, de undre kroppsdelarna mörkt askgrå. Om vintern äro panna, hals och alla undre kroppsdelar hvita. Iris svartbrun. Näbbet svart, vid roten röd- aktigt. Fötter rödaktigt svarta. Längd 235—265 mm. Vingen 198—223 mm. Ungfågeln är ofvan mörkgrå med bruna fjäder- kanter, de smärre vingtäckarna svartaktiga, de undre hvita. Hjässa och nacke svarta, återstoden af huf- vudet, halsen och undre kroppsdelarna hvita. En svartgrå fläck på hvardera sidan om bröstet. Dunungen: ofvan mörkt rostgul med stora, svarta fläckar. Hufvudets sidor hvitaktiga. band öfver framhalsen mörkbrunt. Svarttärnan förekommer i Europa söder om 60? N. Br. och går i öster till vestra Turkestan. Om vintern finnes hon 1 Afrika ned till Loango och Abyssinien. I Sverige finnes hon här och hvar på passande lokaler upp till Hjälstaviken i Mälaren, där hon årligen häckar (Kinberg, Kolthoff). Kända lokaler äro bland andra Hornborgasjön i Vestergöt- land, Sonemad, en vik af Venern ej långt från Lid- köping; vid Tåkern är hon fälld, men ej iakttagen häckande; i Skåne t. ex. vid BSilfåkrasjön ej långt från Lund (Sundström). På Öland är hon mycket allmän, på Gotland finnes hon i de flesta mossar och träsk (Kolmodin). I Norge finnes hon numera sparsamt på Jederen, där hon visar sig hvar sommar i juni. Ännu är hon dock ej funnen häc- kande (Collett). I Finland är hon mycket sällsynt: skjuten nära Åbo, iakttagen i Ylänä (i juli 1864) och vid Kumo älfs mynning (Palmén). Hon omtalas äfven från Åland (Palmén, Olsson i bref). I Danmark finnes hon vid mossar, åar, dammar och sjöar öfver hela landet (Collin). Svarttärnan ankommer till Vestergötland 'om- kring den 20 maj, till Danmark omkring den 8, och hon flyttar bort i slutet af juli och början af augusti. Vid Ölands södra udde, där vi iakttagit hennes höst- flyttning, samlar hon sig då i stora flockar på flera hundra individ. Den ?"/, 1891 sågo vi ett Under grå, ett och väldigt sådant följe, som, efter åtskilligt flygande fram och åter i spridd ordning tätt efter marken för att fånga gräshoppor, åter samlade sig i tät flock, höjde sig i luften och gaf sig af öfver hafvet söderut. Sedan denna stora flock lämnat Öland, sågos det året endast enstaka svarttärnor. Svarttärnan bebor träsk och vassrika insjöar, och hon uppträder oftast i flock. I luften rör hon sig med stor färdighet. Hennes flykt är liksom hoppande, och hon stannar ofta med fladdrande vin- gar alldeles stilla tätt öfver vattenytan. Någon egentlig störtdykare är hon ej. Hon sätter sig ofta på flytande växter men hvilar knappt någonsin på vattenytan. Hennes läte är ett rätt skarpt »kitt kitt», som hon låter höra under flykten. Svarttärnan lefver hufvudsakligast af insekter; mygglarver, små skalbaggar och gräshoppor hafva vi ofta funnit i hennes mage. FE Sina 2—3 ägg lägger hon utan särskild bale på ofta nog af flytande växtämnen bestående tufvor ute i mossen. De äro grönaktigt olivbruna med svartbruna och brungrå fläckar. Längd 32—38 mm., tjocklek 22,5—26 mm. 2 Fam. Stormfåglar, Procella- riidae. Öfvernäbbet med nedböjd spets, dess horn- skida sammansatt af flera stycken. Näsbor- rarna öppna sig i spetsen af mer eller mindre långa, hornaktiga rör. Näshålornas vägg är genombruten. g Tarserna 1i:regel täckta af nätlikt veckad hud. Baktån eller saknas. ej rudimentär Samtliga storm- fåglar tillhöra öppna hafvet och besöka öar och kuster blott att häcka. De lägga endast ett, hvitt ägg, och ungen kvar- Hufyvud af stormfågel !/,. för ligger mycket länge i boet samt matas af Hithörande arter, 115 till antalet, tillhörande ett tjog släkten, fördelas båda föräldrarna. numera vanligen på 4 familjer, af hvilka 3 företrädas i norden, nämligen Procellariidae, omfattande stormsvalorna, Puffinidae, till hvil- ken liror och stormfåglar räknas, och Diome- deidae med albatrosserna. D> ft Ad Öfversikt af släktena. I. Nästuberna, längs midten förenade eller åt- minstone löpande tätt tillsammans, öppna sig på näbbets öfversida (se ofvanstående fig.) A. 2:dra handpennan längst.......e---+see-- Procellaria B. 1:sta handpennan längre eller lika lång som den andra. 1. 2 skilda nästuber, som dock ligga tätt vid hvarandra... ...... ss ss == Puffinus. 2. En, längsefter genom en inre skilje- vägg delad, nästub sense nns HUlMAYUS. II. Nästuberna öppna sig rätt långt ned, en på hvar sida af näbbet (se vidstående fig.) Diomedea. Hufvud af Diomedea chlororhynchus !/3. Stormsvalesläktet, Procellaria, L. Näbbet kortare än hufvudet, svagt och tunnt. Fötterna rätt långa men spensliga; baktån bestående nästan endast af en spetsig klo. Könen likna hvar- andra, och ungarna skilja sig föga eller intet från de gamla. Dräkten är svartaktig, ofta med hvit öfvergump; dunen tämligen yfviga men sköra. Stjär- ten med 12 pennor. Stormsvalorna äro egentligen skymningsfåglar, som äro i rörelse om aftnarna och vid mulen väder- lek. bergsskrefva, under häckningstiden i sina underjor- diska bon. De hålla till på hafvet och kring öarna Annars tillbringa de gärna dagen 1 någon ute i oceanen samt lefva af på vattnet flytande djur- ämnen och af små hafsdjur. Deras rörelser påminna om svalornas, de färdas ofta tätt öfver vattenytan, under flykten noga följande hafvets vågrörelser åt. När de från gjön upphämta något ätbart, vidröra de vattenytan med de utsträckta fötterna, hvarvid det ser ut som sprunge de på vattnet. Detta har tvif- velsutan gifvit anledning till stormsvalans benäm- ning S:t Petersfågel, emedan hon, likasom en gång aposteln, skulle gå på vattnet. Stormsvalorna lefva i engifte, häcka i stora ko- lonier och lägga i ett af dem själfva gräfdt hål i jor- den ett hvitaktigt ägg. Ungarna födas med mycket yfvig dunklädnad, ligga länge kvar i hoet, där de matas af båda föräldrarna och blifva till ytterlig- het feta. Släktet omfattar omkring 15 arter, vanligen för- delade på tre släkten; de bebo både Atlanten och Stilla hafvet, flesta om ekvatorn. 33 de finnas norr Stundom föres "den klykstjärtade stormsvalan till- sammans med 11 andra till ett eget släkte, Oceano- droma. Öfversikt af arterna. I. Stjärten tvär. Tarsen längre än mellan- Tänana EC NkKLO Sales ee le Nesser else Seele efe a ölets ls nes P. pelagica. II. Stjärten klufven. Tarsen ungefär af mel- Jantanskläng dem ed öklO s:et sgkses see P. leucorrhoa. Stormsvalan, Procellaria pelagica, 1. (Tafla 66, fig. 1). Syn. Thalassidroma pelagica. Namn: Lilla stormsvalan; Sjöpink (Kärmgön i Bohusl.). Norska: Liden Stormsvale, Sörrön-Ped- der, Vestenvinds-Are, Lever-Lars. Danska: Lille Stormsvale, Uveirsfugl, Petersfugl, Lille Stormfugl. Island: Drådi (2). och undre kroppsdelarna Stjärtens öfre och sidotäckare hvita med brunsvarta spetsar. Feeröarna: Drunkviti. Brunsvart; strupen något ljusare, vingpennornas skaft svarta. Könen lika. Iris svartbrun. Näbb och fötter svarta. Längd 142—160 mm. Vingen 117 —127 mm. Ungfågeln är helt och hållet sotfärgad, något ljusare och mer grå än den gamla. Dunungen, som är klädd med långt, mjukt dun, är mörkt askgrå. Stormsvalan bebor norra Atlanten ned till Vest- afrika samt Medelhafvet. Hon häckar talrikt på Frer- öarna, Orkney- och Shetlandsöarna. Till Sverige har hon några gånger förirrat sig. HSå fångades ett exem- plar vid Kulla Gunnarstorpi Skåne (””/,, 1525, Nilsson), na rLSO3) Hett erhölls under stark storm i Malmö (november 1884), och slutligen ertappades ett vid Falsterbo (””/,, 1870); dessutom skall ett exemplar ha fångats vid Hedemora ett annat sköts vid Segeåns utlopp ( (Kinberg). Norges kuster besöker hon om hösten och vintern upp till Lofoten, men jämförelsevis sällan och mycket oregelbundet. Så erhölls hon talrikt i Kristianiafjorden hösten 1862 samt ett enstaka in- divid ”'/,, 1883; 1879 och ”"/, 1889 samt vid Bergen i november 1869 (Collett). pade gånger under sept. —jan. månader. vidare vid Stavanger i november I Danmark är hon funnen uppre- Collin upp- räknar sålunda ej färre än 26 exemplar från olika delar af landet; ej mindre än 9 äro från fyrskeppen vid Horns ref och Vyl utanför sydvestra Jylland. På Grönland skall hon ha iakttagits åtminstone en gång (Collin). I Finland har hon ej blifvit sedd. Stormsvalan är så litet skygg, att hon mnå- gon gång sätter sig t. o. m. på båtkanten. På Fzeröarna häckade hon i gräsvallar uppe på öarna, där hon gräft långa, horisontala gångar. När vi 298 trampade öfver hennes bo, gaf hon sig till känna genom ett märkligt kurrande läte, hvilket föreföll oss som hade marken darrat under våra fötter. De reden vi gräfde upp innehöllo, jämte båda makarna, ett på själfva jorden liggande ägg. Detta är hvitt, stundom med en ring af små, rödaktiga prickar kring storiändan. Längd 26—29 mm., tjocklek 19—21,5 mm. Ungarna ligga ofta kvar i boet ända till mot slutet af november, och de äro då riktiga fettklumpar. Förr i tiden har befolkningen på Freröarna infångat den feta ungfågeln höstetiden, plockat af fjädern, torkat honom, dragit en veke af garn midt igenom bålen och användt den oljehaltiga, på detta sätt beredda fågelkroppen till lampa. Klykstjärtade stormsvalan, froce/laria leucorrhoa, Vieill. (Tafla 66, fig. 2). Syn. Procellaria leachi, Temm. Thalassi- droma leachi. Namn: Stormseglare, Smitt. Norska: IKlöft- halet Stormsvale. Danska: Stor Stormsvale, Leachs Stormsvale. Brunsvart. Handpennor och stjärt svarta. Arm- pennorna och de stora vingtäckarna mer eller mindre ljust gråbruna. Stjärtens öfre och sidotäckare hvita. Näbb fötter Längd Vingen 152—162 mm. Tris svartbrun. och svarta. 205—220 mm. Dunungen täckes af långt; svartgrått, yfvigt dun. Den klykstjärtade stormsvalan bebor norra half- klotets haf. Inom Europa häckar hon endast på S:t Kilda bland Hebriderna. I Sverige har hon på- träffats vid Strömstadsfjorden (januari 1874, Kin- berg) och i Skåne vid Malmö (”"/,, 1885), infrusen i isen å Yddingesjön ('/, 1886) (Sundström), vid Kyrkheddinge nära Lund ('"/,, 1885) och i Engel- holms hamn (december 1891) (Carlson). Vid Norges kuster är hon flera gånger ertappad. Så omnämner Nilsson, att Lunds museum egde ett exemplar där- ifrån; vidare äro exemplar kända från Kristiania- fjorden (hösten 1847, januari 1851), från Frederiks- hald ('/, 1876), från Frederiksstad (””/,, 1881), ett utanför Trondhjem ('”/,, 1885) och slutligen ett i när- heten af Kristianssund ("/, 1886, Collett). I Danmark anträffas hon under ungefär samma tider som den vanliga stormsvalan (okt.—jan.) men är sällsyntare. Collin uppräknar 16 fynd, t. ex. från Skagen (4), från fyrskeppen L:esö ränna (1) och Schultzes grund (1) ute i Kattegat samt från Lesö (1). I Finland är hon funnen vid Viborg (vintern 1886. Meddel. af Soc. pro fauna et flora fennica 13, sid. 257). Till lefnadssätt och uppträdande torde denna stormsvala i det närmaste likna föregående art. TLiresläktet, Puffinus, Briss. Näbbet ungefär af hufvudets längd, smalt och nästan trindt. Nästuberna jämförelsevis korta och smala. ”Tarserna från sidan hoptryckta. Baktån rudimentär men med spetsig klo. Vingarna med 1:sta pennan längst. Stjärten tvär eller vigglik med 12 pennor. Könen likna hvarandra, och ungarna äro föga olika de äldre. Lirorna äro äkta hafsfåglar. De flyga tämligen snabbt, vanligen längs vattenytan, hvila ofta på haf- vet och simma bra men kunna ej dyka. På land röra de sig dåligt. Släktet omfattar ett tjog arter och träffas snart sagdt på alla haf. Öfversikt af arterna. I. Undersidan hvit. A. Större; vingen minst 300 mm.......... P. gravis. B. Mindre; vingen högst 250 mm. ...... P. anglorum. II. Hela fjäderdräkten gråaktig .................. P. griseus. Större liran, Puffinus gravis, (O'Reilly) fig. 5). (Tafla 66, Syn. Puffinus major, (Faber), Nectris major. Namn: Danska: Stor Skrofe. Ofvan gråbrun med ljusa fjäderkanter, som sak- nas på hufvudet. Ving- och stjärtpennor svartbruna. Alla undre kroppsdelar äfvensom undre vingtäckare hvita. Undre och öfre stjärttäckare gråbruna, de senare med hvitaktiga spetsar. Könen lika. svartbrun. Näbb svartaktigt. Yttersidan af tarsen och yttertån brunaktiga, återstoden af foten gulak- tigt köttfärgad. Längd 482—510 mm. Vingen 283—335 mm. Tris förekommer i Atlanten från Grönland och Feeröarna ned till Kap och Falklands- Om hennes häckning känner man intet med Den större liran öarna. visshet, men hon säges skola häcka på New Found- land och Labrador. k På Feröarna häckar hon ej men träffas vinter- tid. heller häckar, finnes hon om sommaren. Vid Grönlands och Islands kuster, där hon ej I Sverige är hon ej funnen, men i Norge i Kristianiafjorden ("”/,, 1873, Collett) samt vid Smölen utanför Kri- stianssund ('”/,, 1894, Collett 1895), och Lilljeborg (1850) har sannolikt sett henne mellan Nordkap och Schuretskaja. - Tvifvelsutan (sept.—jan.) bankarna utanför Norges vestkust. Till lefnadssättet skall hon likna den mindre liran. besöker arten årligen [2] Mindre lirean, Puffinus anglorum, (Bay) (Tafla 66, fig. 4). Syn. Nectris puffinus, (L.). Namn: Dykarestormsvalan, Smitt. Norska: Lire, Skrape, Skraap, Hav-Gunnar. Danska: Skrofe, Skraape. Feeröarna: Skråpur, Lirt (ungen). Island: Skrofa. Öfre kroppsdelar, vingar och stjärt svarta. Undre kroppsdelar, äfvensom undre vingtäckare rent hvita. Könen lika. Iris svartbrun. Öfvernäbbet svartbrunt, Fötter »blåaktigt 2922 (RAA mn det undre » blåaktigt hornfärgadt». köttfärgade». Längd 330—332 mm. Vingen 240 mm. Ungfågeln liknar den gamla men har brunfläc- kiga sidor. Dunungen är klädd med mycket långt och mjukt, brungrått dun; strupen och bröstet gråhvita. Denna lira finnes i Atlanten ned till Brasiliens kuster. utanför Tvedestrand (september 1867), vid Kristiania (hösten 1870) och utanför Aalesund (sommaren 1874). Hon skall ej vara sällsynt på fiskbankarna utanför Norges kust (Collett). I Danmark är hon skjuten vid Blokhus på Jyllands nordvestra kust (””/, 1858) samt på Möen (1867). om sommaren från när och fjärran för att häcka, och I Sverige är hon ej funnen, men i Norge På Feröarna samlar hon sig . hon bygger likaledes på Vestmannaöarna vid Island. Så långt norrut som till Grönland kommer hon endast tillfälligtvis (Collin). Den ene af oss erhöll på Feeröarna bland ett betydligt antal fällda liror ej någon hona med ligg- fläckar. Honorna buro en vacker, osliten dräkt och uppehöllo sig i flock ute på hafvet. Hanarna där- emot hade ofta liggfläckar och sliten dräkt. Detta synes tyda på, att honan öfverlämnat åtminstone rufningen åt hanen; möjligen deltager hon dock i ungens uppfödande. Den mindre liran häckar par- vis stundom högt uppe i fjället, ofta flera kilometer från hafvet. Boet lägges under en sten, i ett hål i jorden eller dylikt. kvar i nästet; han matas stundom af föräldrarna Ungen ligger mycket länge ända till fram på hösten och är då oerhördt fet. Feeröarnas befolkning värderar högt de feta un- garna, hvilkas flott användes som sofvel till bröd och skall utgöra en omtyckt del af julkosten. De bruka därför vid bestämda tider på sommaren vandra upp till fjälls för att söka efter lirornas bon, och när de finna ett sådant, bygga de omkring boet med sten, så att detta får form af en bakugn. Trots detta öfverger liran ej sitt bo utan skall trifvas så bra i det nu väl skyddade redet, att hon återvänder till detsamma år efter år, Hennes flykt, då hon om nätterna talrikt drog genom sundet utanför Thorshavn, erinrade mycket om morkullans. Liran häckar i maj och lägger endast ett ägg; det är rent hvitt; längd 55—71 mm., tjocklek 37 —45 mm. Grå liran, Puffinus griseus, (Gmel.). Syn. Puffinus fuliginosus, Strickl. Sotbrun, undre kroppsdelarna något ljusare. Undre vingtäckarna vattrade af grått och hvitt. Den grå liran bebor de flesta haf, men inom den skandinaviska norden är hon endast funnen vid Smölen utanför Kristianssund (''/,, 1894, Collett 1895) samt på Feröarna vid Nolsö (augusti 1873, Collin); Upsala museum eger äfven ett exemplar från denna ögrupp (''/, 1879). Stormfågelsläktet, Fulmarus, Steph. Näbbet kort men kraftigt, nästan klumpigt, med långa och vida nästuber (se fig. sid. 297). Tarserna äro grofva. Dräkten — grå mantel, hvit undersida — påminner mycket om måsarnas. Stjärten med 14 pennor. Släktet omfattar 3 arter och bebor norra At- lanten och Stilla hafvets nordliga delar. Stormfågeln, Fulmarus glacialis, (L.) (Tafla 66, fig. 3). Syn. Procellaria glacialis. Namn: Mallemack (Bohusl.); Tjalk (Käringön i Bohusl.); Hafhäst, Kinb.; Isstormfågel, Smitt. Norska: Stormfugl, Havhest. Danska: Is-Storm- fugl, Stormfugl, Mallemukle. Feröarna: Heåvhestuwr. Island: Fylångur, Fylångi, Fyll, Fålmär. Rygg, vingar och stjärt ljust askgrå. Hufvud, hals och undre kroppsdelarna hvita (eller stundom Könen lika. Näbb med Fötter pärlgrå Längd 452—520 mm. sotgrå?). Iris mörkbrun. mörka näsborrtuber, för öfrigt gult. med köttfärgad anstrykning. Vingen 305—342 mm. Ungfågeln : helt grå (Malmgren 1865). Den anses af en del förf. sannolikt med orätt för en mörk varietet, jämförlig med t. ex. den af vår vanliga labb. Dunungen bär en ytterst fin, mjuk och yfvig, ljusgrå klädnad, och är under nästan hvitaktig. Stormfågeln tillhör norra Atlanten; han häckar talrikt på Feröarna, där han dock först på 1840- talet blef bofast, på Island och vid Nordgrönland, på Spetsbergen och Beeren Eiland, och finnes i största Till Sve- rige ha endast några få vinddrifna stormfåglar kom- mängd bland isen vid Grönlands kuster. mit: en anträffades död vid Bjernum i Skåne ("'/, 300 1868, Holmgren), och en skall ha fångats nära Hel- singborg, en annan fälldes vid Kosteröarna i Bohus- län (november 1874) (Kinberg), en fjärde vid Tistlarne i samma skärgård ("/,, 1879), och en iakttogs ("”/,, 1879) vid Göta älfs mynning (Sundström). Ett ex- emplar anträffades i Elfdals Råda i Värmland (vin- tern 1880) (Carlson). Vid Norges kust, från Stavanger norrut, vintern rätt talrik, i Finn- marken förekommer han då och då äfven under sommartiden, och under färder med hvalfångstbåtar kan han alltid iakttagas ute till hafs. Likaså finnes han sommartid vid de stora fiskbankarna utanför kusten (Storeggen och utanför Stadtland), där han visar sig under oväder och dimma. är han om I sydligare Norge är han mera sillsynt, men funnen ett par gånger utanför Kristianiafjorden (Collett). I Finland är han ej anträffad. I Danmark skall han en gång ha iakttagits vintertid vid Möen samt har skjutits i trakten af Hobro i nordöstra Jylland (Collin). Stormfågeln tillbringar sitt lif ute på oceanen, Han är ytterst glupsk och samlas massvis, där något på Han Om man t. ex. på en betad krok infångat en stormfågel och sedan endast för fortplantningen sökande land. vattnet flytande kadaver erbjuder ett rikt mål. visar vanligen alls ingen skygghet. släpper honom, är vanligen det första han gör att åter bita sig fast. Stormfågeln har en snabb och vacker flykt, som något erinrar om dufhökens; han gör nämligen några kraftiga slag med vingarna för att därpå segla ett Härvid höjer och sänker han sig med förvånande skicklighet för långt stycke tätt öfver vattenytan. hvar våg, och skymmes långa stunder bort af de Han hvilar sig ofta på vattenytan På land kan han knappt gå, men han hvilar i ungefär samma höga sjöarna. och simmar rätt bra men kan ej dyka. ställning som en fiskmås. På tvärbranta, i hafvet stupande, höga berg- väggar häckar han i stora kolonier. Hans enda ägg är hvitt. Längd 70—79 mm., tjocklek 49—52 mm Ungen ligger länge kvar i boet och matas af bägge föräldrarna. När vi togo stormfågelungar, sprutade dessa en illaluktande vätska på oss. Albatrossläktet, Diomedea, L. Näbbet långt och starkt med små och korta nästuber (se fig. sid. 297). Fötterna korta men kraftiga med 3 tår. Vingarna mycket långa och smala, stundom med ända till 40 armpennor. Stjär- ten kort, tvär, rund eller tillspetsad. Släktet omfattar 15 arter. Det delas numera oftast i tre, att de under II i öfversikten här så nedan stående arterna föras till ett nytt släkte, 'Tha- lassogeron, medan grupp I ensam bildar Diomedea, och några långstjärtade former bilda ett 3:dje släkte. Samtliga albatrosser anses då utgöra en egen familj. De bebo södra jordhalfvans haf och Stilla hafvets nordliga delar. Alla albatrosser äro utmärkta flygare, och jämförelsevis många arter hå därför någon gång förirrat sig till nordens haf, hvarför de här upptagas. Man har träffande nog kallat albatrosserna för hafvets gamar. Öfversikt af arterna. I. Den näbbryggen bildande hornskenan har bred bas och stöter vid roten till- sammans med näbbets sidoskenor ... D. melanophrys. II. Näbbets ryggskena har smal bas och skiljes genom en mjuk hinna från sido- skenorna (se fig. sid. 297). A. Näbbets ryggskena baktill afrun- dad. Öfvernäbbets rand gul ... D. culminata. B. Näbbets ryggskena baktillspetsig. Öfvernäbbets rot men ej dess hela SEN (SI Bond gobrrananondvog san! LTS D. chlororhynchos. Diomedea melanophrys, Boie.” Namn: Danska: Sulekonge, Collin. (Feeröarna). Hufvud, hals och hela undersidan, äfven undre vingtäckarna hvita, rygg och vingar brunsvarta, stjärt skiffersvart. Näbb gulaktigt hornfärgadt med mörkare spets. Fötter gula. Längd omkr. 760 mm. Vingen omkr. 510 mm. Denna albatross tillhör liksom släktet i öfrigt + Albatrossen, Diomedea exulans, L., anges stundom som funnen vid Norges kust på grund af Brännichs (1764) uppgift, att hufvud och fötter af denna fågel, som »man sade blifvit dödad i Norge», funnes på elt museum i Kjöbenhavn. Arten hör till ofvanstående öfversikts grupp I men skiljes från D. melanophrys på, att ryggens midt är hvit, ej skiffer- färgad, samt därigenom att näbbet är gröfre. Längd omkr. 1065 mm. Vingen omkr. 645 mm. 301 de södra hafven men förflyger sig då och då till norra Atlanten. En gammal hona fälldes ('"/, 1894) vid Myggenesholm på Feeröarna, där hon skall ha uppehållit sig i 34 år. Hon kom om våren sam- tidigt med sulorna och for om hösten på samma gång som dessa. Hon färdades äfven annars samman med sulorna, som hon tycktes inge en viss respekt. Folket på Myggenzes kallade henne därför sulekongen (Knut Andersen 1895). Diomedea culminata, Gould. Syn. Thalassogeron culminatus. Hufvud och hals ofvan samt ryggen mörkt brunaktiga, vingen svart, stjärt mörkt gråbrun, åter- stoden af hufvud och framhals gråhvita, öfvergumpen och undersidan hvita. Näbb mörkt hornfärgadt, blekare, gulaktig, spetsen hvitaktig. Undernäbbets undre kant gulaktig. Fötter gula. Längd omkr. 915 mm. Vingen omkr. 510 mm. Diomedea culminata tillhör de södra oceanerna, mot norr gående upp till Centralamerikas Stillahafs- kust. Ett exemplar fångades på Fiskumvands is nära Kongsberg 1837 (Collett). Exemplaret, som bestämts af Collett, är förut anfördt som tillhörande D. chlororhynchos. ryggskenan Diomedea chlororhynchos, Gmel. (Tafla 66, fig. 6). Syn. Thalassogeron chlororhynchus. Hufvud och hals ofvan ljust askgrå, vingar och rygg brunsvarta, stjärt mörkgrå, öfvergump och un- dersida hvita. Iris brun. Näbb svart, ryggskenan gul, mot spetsen öfvergående i rödgult. Undernäb- bets rot och spets gula. Fötter köttfärgade. Längd c:a 840 mm. Vingen c:a 475 mm. Diomedea chlororhyncehos bebor de södra hafven, men är omkring 1840-talet skjuten på Vestmanna- öarna vid Islands sydkust (Collin). 11:te Ordningen, Gumpfotade fåglar, Bagpades In långsträckt, plattryckt eller ock valsformig kropp med korta, smala och spetsiga vingar (jämf. dock garfågeln sid. 316), långt bakåt sittande, korta ben och en medellång—kort hals äro utmärkande för denna ordning. gidorna hoptryckt, skarpkantadt och hårdt. Näbbet är af medellängd, just ej längre än hufvudet, i regel spetsigt, oftast trindt eller från Stjärten är kort och består af 12—20 pennor, eller ersättes den såsom hos doppingarna af ett knippe dunlika fjädrar. Alla hithörande arter äro utpräglade vattenfåglar, som flyga jämförelsevis litet och gå ännu mindre. Ordningen omfattar, pinguinerna medräknade, c:a 80 arter, fördelade på omkr. 13 släkten. Den upp- delas, oafsedt pinguinerna, i 3 familjer, af hvilka doppingar och lommar sing emellan äro nära släkt, medan man numera anser, att alkorna äro besläktade med måsarna och ej stå de båda andra familjerna vidare nära. 302 Öfversikt af familjerna. I, Baktå finnes. A. Framtårna skilda och kantade med simflikar ........... B. Framtårna förenade genom hel simhud ......sesessess0 sr II. Baktå saknas I Fam. Doppingar, Podicipidae. Doppingarna utmärkas isynnerhet af sina fötter, hvilkas tår kantas af breda och styfva, ej inskurna hud- flikar och bära plattaklor. Fram- tårna äro dess- utom vid roten förbundna af en hinna, som från mellantåns inre hudflik går till och fäster sig på själfva intån öfver dennas egen hud- flik (se vidstående teckning), medan yttertån och mel- lantån förbindas Höger fot af skäggdopping jämte tarsen, sedd från sidan. på vanligt sätt. Tarserna äro starkt hoptryckta från sidorna, täckta af plåtar. Näbbet är spetsigt, pryllikt, stundom något hoptryckt från sidorna. Näsborrarna genomsiktiga. »Tyglarna» äro nakna. Stjärten består af små förkrympta, dunlika fjädrar. Vingarna äro korta och spetsiga med 11 hand- pennor. Doppingarna rugga om hösten full- ständigt och snabbt samt byta småfjädrarna o om våren. Ungfåglarna växla hufvudets och halsens fjädrar under första hösten. Doppingsläktet, Podiceps, Lath. Familjens enda släkte utmärkes af samma känne- tecken, som tillkomma denna. Könen äro lika, men honan vanligen något mindre än hanen. Un- garna bära en fin, med ljusa längsränder tecknad dräkt. med näbbet upp på sin rygg, där han oafbrutet bär När de äro nykläckta, förflyttar hanen dem S005b09000 060 JIGNBN JON LAGNINÄNS NI VANIN LV BYINSONSS ENA SKINNER Podicipidae. BstodeeNesdst NG: Hodgttartor sv OLOE RADEN AA BA EsD BANANS NA br Colymbidae. Alcidae. dem under de första dagarna. Honan följer honom och bringar föda till ungarna. Om hamnen blir förföljd och måste dyka, tar han ungarna med sig under vingarna, hvarvid han dock stundom tappar de små, som då hjälplösa flyta upp till ytan. Ungarna lära sig dock snart att simma och äro redan vid några dagars ålder skickliga dykare, men äfven som något Härvid till- går så, att han sänker sig ned under de i en tät flock samlade ungarna och höjer sig så upp med dem på ryggen. Doppingarna simma och dyka med stor färdig- äldre samlas de ofta på hanens rygg. het. De gå däremot mycket ogärna på land, och åtminstone de smärre arterna gå och springa i en halft framåtlutad ställning. I blåst lyfta de alltid mot vinden. De flyga ej gärna, men rätt snabbt och uthålligt. Doppingarna lefva i engifte, bygga sitt bo i vassen af färska vattenväxter, som de dykande upp- hämta. De lägga 3—5 hvitaktiga ägg, som efter en tids rufning blifva brunaktiga. Doppingarna lefva hufvudsakligast af vatteninsekter, små grodor och Jämte födan svälja de fjädrar, som de själfva plocka af sig, och hvaraf Orsaken till att ungarna följa de gamla långt sedan de ej mer behöfva deras vård ligger sannolikt däri, att de från dem plocka de nödvändiga fjädrarna (Meves). grodlarver, småfisk och yngel. man alltid finner en del i magen. Doppingarna utgöra 15 arter och äro spridda öfver hela jorden med undantag af de arktiska trakterna. Öfversikt af arterna. I. Vingarna med hvit vingspegel. A. På öfre sidan af vingen utom spegeln äfven ett hvitt, längsgående band, som dock knappast synes å den hoplagda MID LETA Aas sal viss dröja jak ok a lne ene NS RAS P. cristatus. B. På öfre sidan af vingen intet hvitt, längsgående band. 1. Näbbet rakt, icke intryckt ofvan näsborrarna (se vidstående figur). Hufvud af svarthakedopping 3/,. a. Näbbet ungefär lika långt som tALSEINS Ve Tess SNS Se gr ALA P. rubricollis. £. Näbbet betydligt kortare än TALSCINA ös nes SA NNE rean eo RNA P. awritus. Näbbet svagt uppålböjdt, något in- tryckt ofvan näsborrarna (se vid- stående figur) Vingarna utan egentlig, hvit vingspegel men med armpennornas infan delvis hvitt P. nigricollis. IT. P. minor. Hufvud af svarthalsad dopping ?/,. Skäggdoppingen, Podiceps cristatus, (L.) (Tafla 67, fig. 6, gammal, fig. 7, ung fågel). Syn. Colymbus cristatus. Namn: Dopping; Silkesand (Skåne, Smål.); Doppnäbb (Sörml.); Döpare (Nerike); Lomand (Karl- stad); Ålkråka (vid Tåkern); Hartin, Kusk (Kvarse- bo i Östergötl.); Hvitstrupig dopping, Nilss.; Stor- dopping, Malm. Norska: Toplom, Hvidstrubet Top- lom, Hvidstrubet Lappelom. Danska: Toppet Lappe- dykker, Höidykker, Bundlöber, Toppet Silkeand, Topdykhker, Toppet Havskjer; Höiand, Söraaber (Thy). Finska: Silkkikwikka, Valkokulkku-uikku, Parta-wikku, Jouhiuikku, Hetara, Korri. Ofvan svartgrå. Handpennorna brungrå med svarta spolar, armpennorna till större delen hvita, de innersta brungrå. Utom spegeln äro äfven vin- gens hela främre kant samt skulderfjädrarnas utfan hvita (se öfversikten), liksom de undre vingtäckarna. Hufvudet ofvan svart, i nacken med en tvådelad tofs, på sidorna och under hvitt med en yfvig krage af förlängda, rödbruna, mot spetsen svarta fjädrar. Halsryggen mörkgrå, strupen, halsen framtill och de undre kroppsdelarna glänsande hvita, sidorna röd- Honan är mindre än hanen och har kortare krage, könen för öfrigt lika. eller saknas. bruna med svart inblandning. I vinterdräkten äro kragen och tofsen mindre Tris karminröd. Näbb mörkbrunt, vid roten och längs undernäbbet gulaktigt. ”Tarsen på utsidan smutsigt grönaktig, på insidan gröngul. Tår gröngula med mörka kanter. Längd 470—595 Vingen 167—190 mm. Ungen saknar tofs och krage samt har nacken och hufyudets sidor hvita, tecknade med afbrutna, mm. längsgående, svartaktiga band. Dunungen: ofvan mörkt brungrå med längs- gående, gulgrå band, som på hufvud och hals äro hvitaktiga. Strupe, bröst och buk rent hvita. Skäggdoppingen tillhör de tempererade delarna 303 af såväl gamla som nya världen. han på nästan alla för honom lämpliga lokaler upp till norra Uppland och södra Värmland. Han är äfven funnen 1 Stora Tuna i Dalarna (Kin- berg). I mellersta Sverige, särskildt i trakten kring Upsala, där han förr ansågs sällsynt (se Kinberg), har han det sista årtiondet tilltagit oerhördt; vid I Sverige finnes Vallentunasjön t. ex. räknade vi en gång närmare ett hundra doppingar samtidigt inom synhåll. I vestra Sverige, där för honom lämpliga lokalereäro sparsamma, är han mer sällsynt; i Venerns vass- i Norge är han ej med säkerhet funnen häckande, beväxta vikar finnes han dock nästan öfverallt. men isynnerhet ungfåglar anträffas nästan årligen höst och vinter vid de sydligare kusterna, och under de senaste åren ha gamla fåglar iakttagits äfven om våren ända uppe i Trondhjemsfjorden (juni 1893) (Collett). I södra Finland är han allmän och häckar isynnerhet i de inre hafsvikarna. Efter vestra kusten går han upp åtminstone till Kumo älfs mynning samt inåt landet till södra Tavastland och Kuopio (Palmén, Mela). I Danmark häckar han i de flesta trakter af landet; någon enda gång öfvervintrar han vid kusterna. På Feröarna är han funnen en gång (Collin). Skäggdoppingen ankommer till oss strax efter det sjöarna gått upp och flyttar bort i oktober. Han väljer till häckplats vikar och sjöar med rikt vassbeväxta stränder. Han synes dagen igenom be- drifvande sitt fiske i klarvattnet, ofta långt från vassarna. Han ligger, när han simmar, mycket lågt på vattnet, och halsen med det vackra hufvudet är vanligen allt som synes. Ofta vänder han sig på sidan, så att den silfverhvita buken glänser på långt håll. Han dyker mästerligt och flyger rätt snabbt, men ogärna och vanligen ej långt åt gången. På vattnet är han skygg och försiktig, men under flykten väjer han ofta ej undan för båtar och men- niskor, som äro i hans väg. Hans föda består af insekter, larver och småfisk, men man finner äfven växtämnen i hams mage. Skäggdoppingen har flera olika läten. vanligen hör är hanens kärfva »karr-arr», som han låter höra, då han ligger ute i klarvattnet, eller då Det man någon nalkas boet. Makarna hjälpas åt att bygga redet. Det flyter tämligen lågt på vattnet bland vassen, som håller det kvar på samma plats, och består af vanligen gröna vattenväxter. När boet f: hämta doppingarna upp gyttjiga växtdelar från sjöbottnen, de läggas på bokanten och äggen betäckas därmed, 3åda makarna är färdigt, när den rufvande fågeln lämnar dem. rufva växelvis, men hanen åtar sig de späda ungar- nas vård. De nyfödda ungarna tycka synbarligen ej om att vistas i vattnet, åtminstone krypa de, om man sticker t. ex. handen åt dem, strax upp Omkommer hanen, åtar sig honan genast Äggen, 3—5 till antalet, äro som därpå. ungarnas vård. nylagda hvitaktiga, men blifva under rufningen ljus- bruna. Längd 53—59 mm., tjocklek 34—38 mm. Liksom sothönan så har äfven skäggdoppin- gen beskyllts för att vara orsak till gräsandens minskning; vi hänvisa till hvad som ofvan, sid. 235, yttrats i denna fråga. Gråhakedoppingen, Podiceps rubricollis, (Gmel.) (Tafla 67, fig. 8). Syn. Colymbus rubricollis, Podiceps griseigena, (Bodd.) Namn: Gråstrupig dopping, Rödhalsad dop- ping. Norska: Graastrubet Toplom, Graastrubet Lappelom. Danska: Rödhalset Lappedykhker, Röd- halset Silkeand, Skrigand. Finska: Harmaakulkhku- wikku, Mwikkulintu, Isompi härkälintu. Ofvan svart, på ryggen med smala, ljusa fjäder- kanter. förutom de innersta, till större delen hvita; undre vingtäckare hvita. Hufvudet ofvan svart, dess sidor och strupen askgrå, uppåt och bakåt begränsas det grå af ett hvitt band. Halsen framtill och på si- dorna brunröd. Under hvit med svart inblandning, sidorna mörkgrå. Om vintern äro hufvudets sidor och strupen hvita samt halsen framtill och på sidorna Näbbet svart, på sidorna vid Handpennorna brunsvarta, armpennorna, mörkgrå. Tris röd. roten gulaktigt. Fötterna svartbruna. Längd 450— Vingen 172—196 mm. afviker från den 515 mm. Ungen därigenom, att hufvudets sidor äro brun- och hvit- streckade. Dunungen: ofvan och på sidorna mörkt brun- gamla i vinterdräkt grå, med smala, ljusa längsstrimmor, som försvinna under tillväxten. Hufvud och hals svartaktiga, ofvan och på sidorna med gråhvita längsband. Halsen framtill med rödbrun anstrykning. Under ljusare, grå —hvit. Gråhakedoppingen finnes i norra och mellersta Europa samt Asiens och Amerikas tempererade delar. Den i Asien och Amerika förekommande formen visar längre näbb och tarser och anses därför stun- dom som en själfständig art. I Sverige häckar han flerestädes i Skåne och är upprepade gånger iakt- tagen i mellersta Sverige upp till Södermanlands- skären, där han är funnen isynnerhet vårtiden (Kin- berg), och Uppland (Upsala museum). I Bohuslän och vid Göteborg förekommer han men sällsynt och 304 endast vintertid (Malm, Kinberg). Hans gräns norrut är ej fastställd, men enligt meddelande af Hj. Björk: bom skall han häcka 1 trakten af Piteå. han ej funnen häckande, men förekommer oftare än I Norge är skäggdoppingen höst och vinter vid södra och vestra kusterna upp till trakten af Bergen; äfven är han an- träffad uppe vid Tromsö (oktober 1881) och i Alten (november 1879 och "/,, 1887) (Collett). Om våren är I Fin- land finnes han, ehuru tämligen sällsynt, upp till han endast funnen några gånger i södra Norge. Pudasjärvi och Tenkeliö (Palmén). Uppgifter om fynd ända uppe i Enare och Utsjoki anses osäkra. Allmän på Karlö (Sandman). I Salmis, vid Ladoga och kring I Danmark är han allmännast af doppingarna, men synes ej Onega i Olonetz skall han vara talrik. häcka i Thy, hvarest skäggdoppingen är vanlig, samt skall vara sällsynt i mellersta Jylland, där smådop- pingen är allmän (Collin). På Grönland är han funnen tre gånger. Ehuru de flesta gråhakedoppingar flytta ur lan- det, kvarstanna, som ofvan är antydt, en del, isyn- nerhet ungfåglar, under blida vintrar vid våra kuster. Gråhakedoppingen synes hellre hålla tilli små, vassbeväxta träsk och mossar än vid större vatten. Till lefnadssättet i öfrigt torde han i det närmaste likna skäggdoppingen men säges vara mindre skygg. Om vintern hafva vi i hans mage jämte fjäder funnit småfisk, dessutom förtär han kräftor (räkor) (Collett). Boet, som vanligen är flytande likt de andra doppingarnas, skall han, när han häckar vid torf- gropar, där vass saknas, lägga på själfva torfkanten. Äggen äro grönhvita. Längd 49—56 mm., tjocklek 33—36 mm. Svarthakedoppingen, Podiceps auritus, (L.) (Tafla 67, fig. 3, gammal fågel om våren, fig. 5, om sen- sommaren i sliten dräkt, fig. 4, ungfågel). Syn. Colymbus auritus, Podiceps cornutus, (Gmel.). ö Namn: Svarthufvad dopping, Silkesdopping, Smitt. Norska: Sortkravet Toplom, Sortkravet Lap- pelom. Danska: Hornet Lappedykker, Lappfod; Dyhöne (Thy). Feröarna: Sevåndt. Tsland: Sefönd, Flöaskitur, Flöödskitur. Finska: Härkälintu, Mu- stakulkku-uikku, Sarviuvikku, Pohjanuwikku. Ofvan svartaktig med ljusgrå fjäderkanter, vin- garna brunsvarta, armpennorna och undre vingtäc- karna hvita. Hufvudet svart med förlängda fjädrar, som bilda ett slags krage, och med ett bredt, gul- brunt band på hvar sida från näbbet genom ögat > Uppgifterna om, att han skulle allmänt häcka vid Venern (Sundström) och Vartoftasjön i Vestergötland (Kin- berg), torde bero på misstag. 305 till nacken, hvilket band stundom bildar två långa tofsar. Halsen framtill och på sidorna brunröd. Undre kroppsdelarna glänsande hvita, sidorna brun- röda. Könen lika, men hanen har vanligen hals- kragen något yfvigare. Om hösten saknas krage, hvar- jämte strupen och hufvudets sidor äro mörkgrå, det gulbruna bandet är kvar. Det är denna dräkt (se fig. 5), som beskrifvits under namn af Podiceps arcti- cus. Om vintern äro hjässan och bakhalsen svart- bruna, medan hufvudets sidor och framhalsen liksom hela undersidan äro hvita, sidorna gråfläckade, krage och tofsar saknas. Iris röd. Näbb svart med ljus spets. sidan smutsigt gulaktiga. Vingen 128—151 mm. Ungfågeln liknar den gamla i vinterdräkt. Fötterna på yttersidan grönsvarta, på inner- Längd 346—373 mm. Dunungen (se Palmén): ofvan svartbrun med otydliga, ljusare, längsgående band. Hufvud och hals med längsgående, tydliga, hvitaktiga band. Underhvit. Svarthakedoppingen är den nordligaste af sitt släkte; han utbreder sig österut genom Asien och Nordamerika men går ingenstädes långt 1 söder. I Sverige häckar svarthakedoppingen, ehuru sällsynt, på Gotland, t. ex. vid Muskemyr, och talrikt på Öland. Äfven har han erhållits i Jämtland (Sund- ström). Höst- och vintertid har han påträffats flere- städes: vid Upsala (höst och vår), vid Oxelösund (”"/, 1869), vid Norrköping (''/, 1864), vid Frösvidal i Nerike (''/, 1863), i Skåne (Kinberg) och vid Göteborg (/,, "/,. och ""/, 1886, Sundström). I Norge häckar han vid insjöar på öarna längs kusten från Trondhjem upp till Lofoten, t. ex. på Tjottö och Herö i Helgeland samt på Dönneesö utanför Ranen. Tromsö och i Ostfinnmarken äfvensom vintertid längs kusten söder om Bergen (Collett). I Finland finnes han häckande sällsynt i de södra, allmännare i de inre delarna t. ex. vid Kuopio. Han går åtminstone upp till norra Österbotten och möjligen äfven upp ilapp- marken (Palmén). I Danmark skall han ett par gån- ger vara funnen häckande: i Thy och på Mors (Collin, Heiberg anför dock endast ett fynd "/,, 1877). Under flyttningstiderna anträffas han regelbundet. På Island Dessutom är han funnen både nära häckar han, rätt allmänt på öns södra, sällsynt på dess norra del. Feröarna besökas regelbundet under flytt- ningen från Island. På Grönland är han tillfälligtvis funnen (Collin). Svarthakedoppingen skall ankomma till Öland i början af maj, då vi äfven funnit honom där, och han flyttar bort i början af oktober. Han bebor småsjöar eller vattenrika kärr och ” Möjligen kommer han att visa sig vara häckfågel i Norrland. synes ej trifvas vid större vatten. Så finnes han i nästan alla träsk på Öland men saknas i den jäm- förelsevis stora Hornsjön. Svarthakedoppingen är en liten liflig fågel, som flyger snabbt och oftare än de större dopping- arterna. Vi hafva aldrig hört honom gifva något ljud ifrån sig. Endast de späda ungarna pipa, när Boet flyter lågt på vattnet bland säf eller gräs; det är vanligen de blifvit skilda från föräldrarna. genomdränkt som en svamp. Båda makarna rufva växelvis, och när de lämna äggen, täcka de dem med växter, tagna från bokanten. Sedan ungarna blifvit födda, är det hanen, som egnar dem mesta omsorgen." Honan biträder med att mata dem, men de följa endast hanen. Som alldeles nyfödda kunna ungarna ej alls reda sig i vattnet, men redan efter ett par dagar lära de sig dyka. Äggen, som på Öland läggas i början af juni, äro 5-—6 till antalet. De röfvas ofta af kråkor och måsar, så att fåglarna vanligen få lägga om fera gånger; de i juli och augusti funna nylagda kullarna innehålla sällan mer Äggen äro hvita med grön anstryk- ning, men blifva under rufningen brunaktiga. Längd 44—48 mm., tjocklek 29,5—32 mm. än 2—3 ägg. Svarthalsade doppingen, Podiceps nigricollis, Brehm (Tafla 67, fig. 2). Syn. Colymbus nigricollis, Podiceps auritus, Lath. Namn: Sydländsk dopping, Holmgr. Norska: Sorthalset Toplom, Sorthalset Lappelom. Danska: Öret Lappedykker. Finska: Etelän-wikku, Musta- kauwla-uikku, Korva-uikku. Ofvan svartaktig. Yttre handpennorna brun- grå med svarta spolar, de inre delvis hvita, de yttre armpennorna hvita, de inre brunsvarta. Hufvud och hals svarta, bakom ögat ett band med långa, tråd- lika, glänsande, gula fjädrar. glänsande hvita. Undre kroppsdelarna Sidorna svarta med brunröd in- blandning. Om vintern saknas de gula örontofsarna, och strupe och framhals äro hvita. Könen lika. Iris röd. Näbb svart. Längd 297—322 mm. Ungen liknar den gamla i vinterdräkt, men hal: Fötterna grönaktigt svarta. Vingen 125—133 mm. sen framtill är grå, ej rent hvit. Hufvudet Stru- pen, halsen framtill och undre kroppsdelarna grå- aktigt hvita. : Dunungen: ofvan mörkt brungrå. med otydliga, ljusa och längsgående streck. + På Öland, där svarthakedoppingen är särdeles allmän, har den ene af oss egt godt tillfälle att iakttaga honom. Vi framhålla särskildt, att det är hanen, som åtager sig den mesta vården af ungarna (jämför Collett 1893). 39 Svarthalsade doppingen är jämförelsevis sydlig till -sin utbredning, och han häckar från norra Afrika och södra Europa till norra Jylland samt från Portugal och vestra 'Tyskland till Japan. TI Sverige kläcker han ej, men har flera gånger förirrat sig hit. Så är han skjuten utanför Malmö hamn ('/, 1868), i Kal- marsund ('!/, 1879), bland Östgötaskären ("/;, '"/; 1579), nära Norrköping (1850) (Kinberg). Dessutom säges arten vara fälld i Lycksele lappmark (Carl- son). I Norge är han.endast funnen en gång: utan- för Tvedestrand vintern 1863—064 (Collett). I Fin- land ha skjutits ett par vid Villinge i Helsing- forsskären (''/, 1853, Palmén) samt två stycken vid Tammerfors (maj 1879, Mela). I Danmark skall han på sista tiden börjat häcka i trakten af Thisted (Collin 1888). Den svarthalsade doppingen, som närmast lik- nar svarthakedoppingen, med hvilken han ofta för- växlas, skall äfven till lefnadssättet likna denne, men hans rede bygges ej simmande utan på fast underlag. Smådoppingen, Podiceps fluviatilis, iTunst.) (Tafla (00 13 IN Syn. Colymbus minor, Gmel., Podiceps minor. Namn: Norska: Liden Toplom, Liden Lappe- lom. Danska: Lille Lappedykker, Dvcergsilkeand, Dverglappedykker, Lapfod, Engle. Finska: Pikhku- wikku. 6 Ofvan glänsande brunsvart. Vingpennorna brun- grå brun, framhalsen glänsande brunröd. grå med hvitaktig buk. Om vintern hvit och framhalsen brunaktig, undersidan. hvit med grått bröst. - Könen lika. Tris klart brun. Näbb svartaktigt, vid munviken gult. Fötter smuts- gröna. Längd 215—280 mm. Vingen 93—102 mm. Ungfågeln liknar den gamla i vinterdräkt men , armpennorna med hvita infan. Strupen svart- Under brun- är strupen är ofvan ljusare, mer /brun, under hvitare. Dunungen: ofvan svart med tydliga rödbruna lingsband; under hvit; pannan med silfverhvit an- strykning (Dresser). Smådoppingen finnes 1 hela mellersta och södra Europa, i Afrika ned till Kap och i Asien till Japan samt slutligen i Australien. I Sverige är han flera gånger funnen, oftast i Skåne höst och vinter, vid Kalmar, på Gotland (februari 1847, Kinberg), vid Tåkern (Sundström), vid Ringaby i Nerike (augusti 1863), i Segerstad vid Venern i Värmland (vårtiden), upprepade gånger ("”/,, — "/,) nära Göteborg och i Bo- huslän vintertid (Kinberg). Ej osannolikt är, att små- doppingen häckar i Sydsverige, men boet har oss veterligen ej erhållits. I Norge anträffas han då och 3206 då höst och vinter vid de södra och vestra kusterna. Han äfven funnen Skarvand innanför Risör (juni 1889), och en ännu är under sommaren, såsom i strimmig ungfågel är skjuten på Listerland ("/,, 1882). Det är sannolikt, att han häckar i södra Norge, ehuru säker iakttagelse därom felar (Colett). I Finland är han skjuten höstetid vid Kexholm, skall vara sedd med ungar i Pernå (Palmén), har erhållits vid Helsingfors ("/,, 1879) och vid Uleåborg ('"/ 1881) (Mela). sällsynt, och hans rede är funnet flerestädes. Under 11 I Danmark lär han ej vara vidare milda vintrar stannar han stundom kvar (Collin). På Feeröarna är han funnen en gång (november 1845). Smådoppingen är en härdig fågel, som om vin- tern håller till i hafvet och endast flyttar undan för Han rör sig lättare Till lefnadssättet liknar han för öfrigt de andra smärre doppingarna. isen. > Han häckar i små träsk. på land än de större arterna. Äggen skilja sig från de andra doppingarnas endast på storleken. Längd 35,5—48 mm., tjocklek 24,5—27 mm. 2 Fam. Lommar, Colymbidee. Lommarna ega simfötter af vanlig be- skaffenhet men med från sidorna starkt hop- tryckta tarser, täckta af mnätlikt skulpterad hud. Näbbet är starkt, rakt och spetsigt, från sidorna något Baktån har en smal simflik. hoptryckt och ofta med inböjda käkkanter. Näsbor- rarna ligga i en ränna vid näbbets bas och Underkäken saknar nästan hakvinkel. äro smala samt ofvan och baktill omgifna af Vin- garna äro små och spetsiga med första pen- en hinna. 'Tyglarna äro befjädrade. nan längst. Stjärten kört och afrundad, bil- dad af 1S—20 pennor. Fjäderbeklädnaden är tät och åtsittande samt sträf och mycket stark. Honan är något mindre, men könen ha lika dräkt. De rugga två gånger om året och bära om vintern en afvikande dräkt. Ung- fåglarna likna mest de äldre i vinterdräkt. Dunungarna ha en enfärgad, mörk dräkt. Lomsläktet, Colymbus, I Lomsläktet, som ensamt bildar lommarnas fa- milj, har naturligtvis samma kännetecken som denna. Lommarna tillbringa större delen af sitt lif i vattnet och röra sig däri med utomordentlig firdig- 307 het såväl simmande som dykande; vid dykning an- vändas ej vingarna. Däremot kunna de hvarken gå eller ens stå på land. 'Fångade lommar, som vi lagt på land, ett stycke från stranden, hafva ej ens försökt att krypande närma sig denna, ej heller ha de kun- nat ta till Lommarna ha öfverhufyud svårt ; för att flyga upp och flaxa en lång stund, vingarna. liksom springande på vattnet; i blåst kunna de ej lyfta annat än mot vinden. Men väl uppkomna, flyga de både högt, uthålligt och snabbt. Lommarnas föda utgöres hufvudsakligast af fisk. När de häcka i fiskfattiga sjöar och träsk, flyga de ofta långa vägar till hafvet för att fiska och bära därifrån hem föda åt sina ungar. De lefva i engifte och lägga 2 brunaktiga, mörkfläckiga ägg på själfva stranden, tätt vid vattnet. Ungarna gå genast i vattnet; de matas länge af föräldrarna. Lomsläktet eger endast 4 arter, alla tillhörande jordens nordliga och nordligaste trakter. En af dem är endast tillfälligtvis funnen i Europa. Öfversikt af arterna. I. Käkkanterna föga eller icke inböjda, näbbet hoptryckt och tämligen högt. A. Näbb svart med nedböjd näbbsöm C. glacialis. B. Näbb hvitgult med rak (eller t. o. m. uppåt böjd) näbbsöm ......... II. Käkkanterna starkt inböjda, näbbet mindre hoptryckt. A. Näbbsömmen nedåt böjd -..... .. Cl arcticus. B. Näbbsömmen rät eller uppåt böjd C. septentrionalis. C. adamsi. Islommen, Colymbus glacialis, LT. (Tafla 68, fig. 4, gammal fågel i sommardr.). Syn. FEudytes glacialis, Colymbus torquatus, Bränn. Namn: Immer, Imber, Enmmer, Ömmer, Hym- ber, Hafhymber (dessa namn brukas både 1 Sverige Norska: Islom, Hav- immer, Morteferge. Danska: Islom, Storlom, Hals- och Norge enligt Nilsson). baandslom, Imber, Havimber. Feröarna: Havgåas. Island: Himbrimi, Bråsi. Finska: Jääkuwikka. Ofvan svart, öfverallt med små, hvita fläckar, som äro störst och fyrkantiga på skuldrorna. Stjärt och vingar svarta. Handpennornas skaft brunsvarta, Undre vingtäckare hvita. Hufvud och hals svarta, den senare med grönblå glans, på strupen ett tvär- streck af hvita fläckar och en stor triangelformig, af hvita längsstreck bildad fläck på hvardera sidan om halsen. Bröstets sidor vid halsroten med längsgår ende, svarta streck. Undre kroppsdelarna rent hvita, sidorna svarta med små, hvita fläckar. I vinter- dräkten äro öfre kroppsdelarna svarta med matta, gråhvita fläckar, som äro störst på skuldrorna. Halsen framtill hvit. Könen lika. Iris mörkbrun. Näbb mörkt hornfärgadt—svart, spetsen ljusare. Benen svartbruna. 312—385 mm. Ungfågeln liknar den gamla i vinterdräkt, men saknar hvita fläckar på vingtäckfjädrarna. bebor de arktiska delarna af såväl Längd 790-890 mm. Vingen Islommen Europa och Asien som Amerika. Om vintern flyt- ta en del söderut till Feröarna och Storbrittanien samt kvarstanna ofta där öfver en del af somma- ren. Han häckar allmänt på Island och södra Grönland, men saknas på Spetsbergen. I Skandi- navien är han ingenstädes med säkerhet iakttagen häckande, men kommer om vintern årligen till Norges kust. Äfven sommartid anträffas stundom islommen utanför Norges kust ända ned till svenska gränsen (Collett). I Sverige är han sällsynt; han säges vara funnen nära Karesuando (våren 1832), samt »i Lapp- land» (””/,, 1848), vid Gotland ("”/; 1851), utanför Karlskrona (slutet af april 1864) och vid Helsingborg (omkr. '?/. 1898, H. Muckardt i bref). I Bohuslän är han funnen vid Koster ("/, 1879) och på Oroust ett par gånger (Kinberg). I Finland är han knappast med säkerhet anträffad. (Jämf. dock noten under Colymbus adamsi.) I Danmark känner man mer än femton fynd från såväl Jyllands som öarnas kuster, de flesta gjorda om vintern (okt. —april), men äfven ett par i juni. På Feröarna häckar han ej, men träffas året om, talrikast dock vår och höst (Collin). Islommen bygger liksom sina samsläktingar vid insjöar och ofta vid sådana, som äro så fattiga på fisk, att han måste flyga flera gånger dagligen till hafvet för att hämta föda. dande liknar han storlommen. Äfven hans läte på- Till vanor och uppträ- minner om dennes. brun- svarta fläckar. Längd 85—93,5 mm., tjocklek 54,5— Äggen, vanligen 2, äro olivbruna med 60 mm. Colymbus adamsi, Gray. Namn: Norska: Hvidnebbet Islom, Bahr. Denna lom liknar vår islom, men har de hvita fläckarna på rygg och vingar större och bakryggen ofläckad. Handpennornas skaft till inemot spetsen ljust hornfärgade. Halsen och strupen äro blåsvarta med violett glans. Den öfre hvita tvärfläcken på strupen består af färre bredare längsstrimmor, de nedre på halsens sidor äro ej triangelformade utan bredast på midten och ega 8—10 likaledes bredare strimmor. Om vintern är hufvudet ofvan och bak- halsen svartgrå, ofvansidan svart med ett par hvita fläckar på framryggen och en del på vingtäckarna. Framhalsen hvit med gråbruna fäckar. 350—920 mm. Ungfågeln liknar den gamla i vinterdräkt, men Längd Vingen 370—419 mm. är mer gråbrun samt saknar hvita fläckar och har ofvan askgrå fjäderkanter. Denna art, som af många anses som en Stilla- hafsvarietet af den vanliga islommen, bebor om sommaren Asiens och vestra Nordamerikas arktiska trakter. I synnerhet om vintern erhålles arten vid Eutopas norra och nordvestra kuster. I Sverige är en ungfågel funnen i Kattegat utanför Göteborg ("/, 1886, meddelande af A. Stux- berg.) Vid hvad senare tiders fynd visa, årligen, om hösten och Norges kuster anträffas han, enligt vintern samt någon gång äfven vår och sommar. Ej mindre än 24 exemplar skola förvaras i landets samlingar (Collett 1893). nen vid Gråhara utanför Helsingfors samt dessutom I Finland är han fun- vid Teribjerka på Murmanska kusten (sommaren 1887)"+ och vid ön Kildin. uppgifter om artens förekomst. Från Danmark saknas Storlommen, Colymbus arcticus, L. (Tafla 68, fig. 1, ung, fig. 2, gammal fågel 1 sommardr.). Syn. Hudytes arcticus, IE. balticus, H. Sch. Namn: Lom, Rutlom (Östergötl.); Kruslom (Sörml.); Kakare (Nyland). Norska: Storlom, Lom. Danska: Polarlom, Storlom. 'Feeröarna: Lomnmuur. Finska: Kwikka, Tohtaja. Tapska: Tovta. Ofvan svart med tätstående, fyrkantiga, hvita fläckar, bildande ett fält på hvardera skuldran och tvänne mindre dylika på framryggen. täckarna med Öfre ving- små, runda, hvita Häckar. Vingar och stjärt svarta, undre vingtäckare hvita. Hufvud och bakhals askgrå. Frambalsen svart med violett glans och ett af hvita fläckar bestående tvärband öfver strupen. Halsens sidor svarta med längsgående, hvita ränder. svarta. Undre kroppsdelarna hvita, sidorna Vinterdräkt: ofvan nästan enfärgad, brun- svart. Vingtäckarna vanligen med några hvita fläc- Hufvudet ofvan och halsryggen Strupen och halsens främre del rent hvita. kar. mörkgrå. Könen + Då vi ej haft tillfälle granska de svenska exemplaren af islommen, är det ej omöjligt, att några af de under denna art anförda fynden skola visa sig tillhöra C. adamsi. Det ofvan omnämnda individet af denna senare art är i Sundströms arbete bestämdt till vanlig islom. == Meddel. af Soc. pro fauna et flora fennica 18, s. 156. Exemplaret från Gråhara anföres dock endast med reserva- tion såsom UC. adamsi, då det möjligen tillhör föregående art. 308 lika. Iris brun. Näbb svart. Längd 718—160 mm. Ungen liknar de gamla i vinterdräkt, men har Fötterna svartaktiga. Vingen 315—335 mm. ofvan ljusgrå fjäderkanter, saknar de hvita fläckarna på vingtäckarna, och halsen har framtill och på si- dorna mörk inblandning. Dunungen: mörkt, nästan hufvud, hals och bröst något ljusare. aktigt grå. Storlommen häckar i norra delen af gamla och svartaktigt brun, Buken hvit- nya världen. I Europa häckar han mot söder t. o. m. Skottland. Vintertid flyttar han söderut, i Europa dock just ej längre än till norra Italien och Svarta hafvet. På Grönland, Island och Spetsbergen saknas han, på Feröarna är han funnen endast en gång. I Sverige är han allmän öfver hela landet från och med Skåne långt upp i Lappland, i de nordligare På Öland och Gotland häckar han ej, men erhålles där Han häckar i hela Norge; allmännast är han på Dovre och söder därom, trakterna dock ej så allmän som smålommen. liksom vid våra andra kuster. i synnerhet i landets inre delar, och häckar talrikt i björkbältet (Collett). Äfven i Finland finnes han öfver hela landet, mot norden blir han talrikare. Han är äfven anträffad i ryska lappmarken (Palmén). Vid Danmarks kuster är han upprepade gånger er- vintertid (Collin) och torde årligen före- komma där. Flertalet storlommar lämna ej norden men flytta till hafvet, och äro de vid alla våra kuster, särskildt vid vestkusten, allmänna om vintern, så länge öppet hållen vatten finnes. Bäst trifs storlommen i insjöar med steniga stränder, och han bosätter sig aldrig i sådana, som äro grunda, leriga eller vassrika, men man finner honom ofta i helt små vatten. Han är ytterst skygg och försiktig och söker, när han blir skrämd eller jagad, vanligen sin räddning genom dykning, ganska sällan genom flykten. Hans föda består mest af fisk; stundom slukar han en sådan myckenhet af småfisk, att den hindrar honom i hans rörelser, och om han då förföljes, ha vi sett honom kasta upp den ena fisken efter den andra. I en sjö i södra Finland utgjordes storlommens hufvudsakliga föda af kräftor (Jägerskiöld). Storlommens läte är mycket skarpt och torde kunna återges med ett flera gånger upprepadt »hy- hyly». Han skriker vanligen liggande på vattnet och sträcker därvid näbbet rätt upp samt nickar med halsen. Sina ägg lägger han på själfva stranden, helst af någon liten holme. De äro grönaktigt bruna med svarta prickar och fläckar. Längd S5S2—99 mm., tjocklek 49—53 mm. Storlommens rede skall någon gång innehålla 3 ägg, möjligen härleder sig det tredje från en annan hona (Collett 1893). Smålommen, Colymbus septentrionalis, (1..) (Tafla 68, fig. 3, gammal fågel i sommardr.). Syn. Fudytes septentrionalis, Colymbus lumme, Bränn. Namn: Lom; ILuma (Helsingl.); Pärllom vin- terdr. (Kalmarsund); »Dalarölots» (Sörml.). Norska: Smaalom, Rödstrubet Lom. Danska: Nordisk Lom, Spedehals, Havgasse, Söhane, Rekhals, Lom. Feer- Lommur. Tsland: Lömur. Finska: Kaak- Lapska: Kakkur, Gakkur. Ofvan brunsvart med gråaktiga fjäderkanter. Skuldror, vingtäckare och bakrygg med små, hvita fläckar. Hufvudet ofvan svart med grå fjäderkanter, öarna: kuri. halsryggen och en ring kring halsroten svartaktiga med hvita streck. Hufvudets och halsens sidor samt strupen askgrå. På halsens framsida en stor, brunröd fläck. Handpennorna svarta, undre ving- täckare hvita. Stjärt svartbrun. Under hvit med svartbruna sidor. Om vintern är han ofvan tätt beströdd med hvita fläckar. Halsen längs ryggen grå- aktig, framtill och på sidorna hvit. Könen lika. TIris rödbrun. Näbb brunsvart, i spetsen ljusare. - Föt- terna mörkbruna. Längd 598—716 mm. Vingen 248—310 mm. Ungfågeln liknar den gamla i vinterdräkt, men de hvita fläckarna äro dunklare, och det hvita på hals och hufvud är uppblandadt med grått. Dunungen liknar storlommens. Smålommen är utbredd öfver såväl den gamla som den nya världens nordliga delar och går längre norrut än de andra lomarterna; om vintern flyttar han söderut till norra Afrika och Kina samt ned till Maryland i Nordamerika. Han är allmän på Island, Nord- och Sydgrönland samt häckar på Spetsbergen. I Sveriges nordliga trakter är han mycket talrik och häckar i de flesta af våra fjällsjöar och träsk. Mot söder aftager han i antal, men bygger någon gång ännu i Värmland och i Gestrikland samt, ehuru säll- synt, åtminstone förr i Kil i Nerike (Kinberg) och på Kolmården (Lundborg); äfven säges han ha häckat vid Bolmen i Småland (Nilsson). Söder om Dal- älfven eller Venern hafva vi ej funnit honom bo- satt, utan att häcka stannat till fram på sommaren. I Norges inre och sydligare delar kläcker han i det subalpina områdets småsjöar, dock ej så allmänt utan endast iakttagit enstaka individ, som som storlommen; 1 vestra och norra Norge är han mycket talrik, i synnerhet på öarna norr om pol- 309 cirkeln. I finska och ryska lappmarken och norra Finland är han allmän, söderut är han sällsyntare än storlommen (Mela). Vid Danmarks kuster är han vanlig vintertid, dessutom har han erhållits ett par gånger äfven sommartid, såsom då han ”/, 1876 sågs vid Samsö och sköts ”"/, 1873 vid Möen (Collin). En stor del södra och vestra kuster samt vid Gotland, liksom smålommar öfvervintra vid våra äfven längs den norska kusten. Dock flytta årligen en mängd söderut. Vid Öland börjar sträcket i september och räcker till in i november, och om vå- ren eger det rum i senare hälften af april och långt in 1 maj. Smålommen häckar ofta vid små sjöar, som ej erbjuda tillräcklig näring, utan måste han då dag- ligen begifva sig till någon fiskrik sjö eller till haf- vet för att proviantera. Härvid flyger han mycket högt och låter ofta höra sitt ej vidare tilltalande, kacklande skrik. Vanligen bor endast ett par smålommar i hvarje sjö, men någon enda gång häckar han så talrikt, Sådana be- skrifver Collett från ”Tamsö i Porsangerfjorden. att man nästan kan tala om kolonier. På vattnet är smålommen rätt skygg och för- siktig, men under flykten väjer han ej undan för de båtar och dylikt, som möjligen ligga i hans väg. Att han är en rätt slug fågel, visar följande iakttagelse. Den ene af oss öfverraskade en gång en smålom med en nyfödd unge vid boet. Som denne fick se faran, tog han ungen i näbbet, kastade sig i samt dök under vattnet öfver till andra stran- den, där han gömde ungen i en gräsrik tufva, och dök sedan för att förvilla jägaren åter till boet. Men när han det oaktadt såg denne gå omkring Sedan den andra maken ankommit och satt sig in i ställ- sjön, upprepade han samma manöver. ningen, gjorde båda påtagliga försök att locka jäga- ren till den strand, där ungen ej var. På en tufva ute i själfva vattnet eller på strand- brädden lägger smålommen två ägg, hvilka likna storlomimens men äro mindre. Längd 71—982 mm., tjocklek 40,5 —49 mm. 3 Fam. Alkor, Alcidae. Alkorna ha en grof och satt kropp med kort hals och jämförelsevis kort hufvud. Näbbet är af ganska växlande form (jämför ne- dan). Tarserna äro ej långa, sammantryckta från sidorna. Framtårna förenade med hel simhud, De simma mästerligt, och vid dykningen använda de hufvudsakligen vingarna. Deras flykt är tung, men rak och mycket snabb. När de sitta på land, begagna de flesta hela tarsen som stöd. De lefva af fisk och andra vattendjur. I motsats mot medlemmarna af de båda föregående familjerna vistas alkorna under hela året endast vid hafvet. De lefva 1 en- gifte, och båda makarna hjälpas åt med ruf- Flertalet häcka i täta kolonier; de lägga endast 1-—2 stora, ningen och ungarnas vård. hvita, oftast fäckade ägg. Redet är i skref- vor, hål under stenar, gångar eller dylikt. Könens dräkt är lika, men vinterdräkten afviker från den, som bäres om sommaren, och ungarnas liknar 1 regel rätt mycket vin- Alkorna det senare ombytet träffar endast de smärre terdräkten. rugga höst och vår, fjädrarna. Familjen eger omkring 25 arter, stundom fördelade på ända till 10 släkten. Den bebor de nordliga hafven. Alkornas släktskap med måsarna är redan framhållen (se sid. 277). Öfversikt af släktena, I. Näbbet är icke högt, saknar sidofåror. AA. Näbbet långsträckt, spetsigt och något hoptryckt (se fig. här nedan).........-- Uria B. Näbbet kort, tjockt och kullrigt (se fig. sid. OZ) Ef fe rela ej fe [ÅS LS SN SAS TE stalle] pla . Mergulus. C. Näbbet mot spetsen plattadt, nästan fyr- kantigt (se fig. sid. 313) .........-..-++ ++ Phaleris. II. Näbbet högt, hoptryckt, med sidofåror. A. Näbbet föga eller icke fjäderbetäckt (se 11/25 SOL GUD) bödoanosarassörnna bodsonoc JU KFN Näbbet ända till midten fjäderbetäckt (se 11 DL BB): caovsosasoooodarsnsNNILONVOBDJJ PIN 2 2: F Alca. Grisslesläktet, Uria, Briss. Grisslorna hafva jämförelsevis långsträckt, rakt och tillspetsadt näbb, som är nära nog lika bredt Hufvud af sillgrissla jämie näbLbet, sedt ofvanifrån '/; 310 De aflånga näsborrarna ligga vid näbbroten (se ofvanstå- Tarsen framtill plåtklädd. Grisslorna kunna ej lyfta ur vattnet annat än som högt, kullrigt och med fjäderbeklädd rot. ende fig.). mot vinden, men väl uppkomna, flyga de snabbt, De gå dåligt på land, och några arter stöda därvid på hela tarsen. men vanligen lågt efter hafsytan. Grisslorna äro mycket sällskapliga fåglar, men hvar art håller sig i regel för sig och ej med andra, ej ens närstående arter. Ungarna födas med en kort dundräkt, äro redan som späda rätt försig- komna och äta snart själfva, men ligga kvar i boet mycket länge och blifva först sent flygfärdiga. Öfversikt af arterna. i 100 Armpennornas spetsar hvita, benen mörka U. troile. Armpeunornas spetsar svarta, benen röda U. grylle- Sillgrisslan, Uria trorle, (L,) (Tala 69, fig. 4, sommardräkt). Syn. Uria lomvia, (L.), U. ringvia, Brönn., U. trotile var. intermedia, Nilss. Namn: dSpetsalka, Snipalka, Alka, Sillalka (Bohusl.); Grissla, Sillknipa (Sörml.); Silldopping (Blekinge); Spissnäbb (Gotl.); Sydgrisstla, Holmgr.: Lomvia, Nilss.; Spetsnäbb. Norska: Spidsalke, Pil- alke, Spidsnebbet Alke; Lomvie, Langvia. Danska: Langnaebet Teiste, Krageand, Teist, Klaus, Mar- svinsfugl, Aulge, Lomvie, Spidsnebet Dykand; RBingelöiet Teiste (varieteten ringvia). Feröarna: Lomvia. Tsland: Långvia, Långnefja; Hringvia (varietet). Finska: Etelänkäsla. Spetsbergsgrisslan, Uria troile, (L.) var. brinnicht, (Sab.) (Tafla 69, fig. 3, vinterdräkt). Syn. Uria briinnmichi, U. arra, Keys. & Blas. Namn: Nordgrissla, Holmgr.; Spetsbergens sillgrissla, Brinnichs grissla. Norska: Brinnichs Teiste. Danska: Brinnichs Teiste, Kortnaebet Teiste, Tyknebet Teiste. Island: Stuttnefja, Nefskera. Finska: Pohjanhktisla. Hufvud, stjärt skiffersvarta. hals, öfre kroppsdelar, vingar och Hufvud och hals med mycket Svag, brun anstrykning. Armpennorna i spetsen kantade med hvitt. Undre vingtäckarna med mörk- grå spetsar. Under hvit, sidorna med längsgående, svarta fläckar. I vinterdräkt är halsen framtill och Könen lika. Iris brun. Näbb Längd 420—471 mm. Vingen 191—217 mm. Under namn af Uria ringvia hufvudets sidor hvita. svart. - Fötterna svartaktiga. urskilde man förr de exemplar, som ha en smal ring kring ögat samt ett smalt streck från denna bort åt nacken hvita. Ungen är ofvan gråsvart, under äfvensom på framhals och hufvudets sidor hvit. Dunungen: täckt af kort, tätt dun, ofvan brun- aktig, hufvud och bakhals med gulhvita, långa dun- spetsar, under hvit, strupe och sidor gråfläckiga. Spetsbergsgrisslan, som af många fågelkännare anses som egen art, afviker från vår vanliga sill- grissla hufvudsakligen genom sitt kortare och gröfre, med mer framspringande kanter och vinklar föreedda "näbb. Näbblängden, från pannan räknadt, är 32—3t mm.; hos hufvudarten 40--53 mm, Dessutom äro de öfre kroppsdelarna mer rent svarta. Dess fjäder- dräkt är underkastad samma växlingar som hufvud- artens. Sillgrisslan bebor norra delen af Atlanten samt södra: Östersjön. Om vintern drager hon sig mer söderut. I Sverige häckar hon endast på Stora Karlsö vid Gotland, där en koloni på några hundra par finnes på öns vestra sida". Härifrån ströfvar hon ikring och träffas ej så sällan vid småländska Till vår vestkust ända ned till Öresund kommer hon i mängd i oktober, men flertalet drager Fram mot våren träffas kusten. därifrån redan i februari. hon endast fåtaligt och ändå mer sällan om som- maren. Vid nästan hela Norges kust häckar hon, i det små kolonier finnas bosatta redan på Söster- | På Rott utanför Stavanger finnes en annan liten koloni, på Ännu öarna vid Kristianiafjordens mynning. Husö utanför :Sognefjord en tredje, rätt stor. en finnes vid Ristö utanför Stat, men det är egent- ligen först norr om polcirkeln, som sillgrisslan bildar riktiga fågelberg. Danmarks talrikt vintertid, men hon häckar endast på Born- kuster besöker hon holm. TI Finland är hon oss veterligen ej iakttagen. Spetsbergsgrisslan, den nordliga formen af sill- grisslan, förekommer både i den nya och den gamla världens arktiska haf. På Grönland norr om 64? N. Br., Spetsbergen, Beeren Eiland och Novaja Semlja häckar hon allmänt, och hon skall häcka på norra Island (Collin). I Sverige är hon funnen en gång vid. Lomma i Skåne en gång vid Strömstad (/, 1875) (Kinberg). Till Norges norra kust kom- mer hon regelbundet om vintern, men hon häckar där ej (Collett). Äfven i Danmark är hon funnen i enstaka exemplar: febr. 1856 och vid Bregentved och > Uppgifter finnas visserligen om, att sillgrisslan skulle häcka så väl i Södermanlandsskären (Kinberg) som på »Jung- frun? (Sundström) i Kalmarsund, men torde behöfva bekräftelse. ”7 Nilssons uppgift, alt äfven denna form skulle häcka på utanför Karlsöarna Gotland, beror tvifvelsutan på något misstag. 311 på Själland '"/, 1886 (Collin). Feröarna besöker hon utan att fortplanta sig. Hon för samma lefnadssätt som den sydligare formen. Ehuru sillgrisslan vid vinterns ankomst drager söderut längs kusterna, kan hon knappt betraktas som flyttfågel. Hon öfvervintrar nämligen äfven, om ock i mindre antal, uppe vid Ishafskusten; flertalet limnar dock fågelbergen i september för att återkomma i maj (Collett). När sillgrisslan går eller sitter, stöder hon på hela tarsen. Hon är den trögaste och minst skygga af våra alkfåglar; på hafvet kan man vanligen kom- ma henne helt nära. Sillgrisslan bildar så att säga hufvudbestånds- På Feeröarna, Vestmannaöarna vid Island m. fl. ställen delen af de största fågelbergens besättningar. finnas kolonier, som säkert hysa hundra tusentals fåglar. I somliga kolonier på Feeröarna skola år- ligen fångas flera tiotusentals fåglar, och dock mär- kes ej någon minskning af deras antal. När man närmar sig Stora Dimon, Feröarnas och kanske jordens största fågelberg, är hela hafvet liksom täckt af grisslor, tordmular och lunnefåglar, och de äro så föga skygga, att de bokstafligen endast vika undan för båten. Dessutom är luften, så långt man ser, full af fåglar, flygande tätt som bin i en svärm. Själfva den höga fjällväggen är hvitprickig af fåglar, som sitta tätt på alla afsatser så högt upp ögat kan skönja dem. Ofta händer det, att ägg och ungar af de klumpiga grisslorna stötas ned och falla utför bergafsatserna samt krossas. När fåglarna själfva begifva sig ut, kasta de sig ett långt stycke nedåt och flyga så, sedan de fått »luft under vingarna», i en båge framåt. Uppe i fjället kan man iakttaga, huru ungarna matas. Så snart en grissla kom med något byte, vanligen en sill, i näbbet, rusade en hel hop ungar genast emot henne, och strid upp- stod då emellan dem om fångsten. Och därvid tumlade ofta någon eller några utför berget och Den starkaste ungen, som blef segrare, drog sig tillbaka i något hörn och förtärde slogo ihjäl sig. skyndsammast möjligt sitt byte, hvarefter han genast åter var färdig till strid om nästa bit. Sillgrisslan lägger endast ett, hvitt eller blågrönt, ägg med bruna eller svarta fläckar och streck kring den tjockare ändan. 48—51 mm. Längd 78—85 mm., tjocklek Tobisgrisslan, Uria grylle, (L.) (Tafla 69, fig. 6, sommardräkt, fig. 7, vinterdräkt). Syn. Uria mandti, Leht., U. arctica, Brehm. Namn: Grissla, Vanlig grissla; Grisselpojkar ungar (Sandhamn); Grissel (Helsingl.); Gresla, Grötla (Smål.); Gryyl (ÖL); Grylle, Grautel, Sill- knipare (Gotl.); Sillknipa sommardr., Grått vin- terdr. och ungf. (Östergötl.); Iste (Skåne); Teiste, Teste, Tist, Per sup, Per supare, Ole drucken (Bohusl.). Norska: Teiste, Per Drikker; Graateist (ung). Danska: Almindelig Teiste, Bagand, Tiste, Tistand, Per drikker, Krageand, Grylleteiste; Ma- krelfugl (Hesselö). Freröarna: Tajsti, Tejsti. Island: Teista, peista, Kofa, Teistukofa, Peturskofa. Finska: Riskilä, Punajalka-kiista. Svart med svag grön anstrykning. De öfre täckarna bilda en stor, hvit fläck på vingen men de undre äro likaledes hvita. Om har öfversidan breda, hvita fjäderkanter, som på hufvud och hals nästan dölja det svarta. Undersidan hvit. Stjärt och vingar oförändrade. Könen lika. Tris mörkbrun. Näbb svart. Fötter röda. Längd 335—372 mm. Vingen 158—172 mm. De öfre vingtäckarna hvita med breda, mörka spetsar. Undre vingtäckare Under hvit med gråsvart inblandning. Näbb Fötter gråsvarta med dragning åt rödt. Dunungen: enfärgadt svartaktig. De på Spetsbergen och Novaja Semlja häckande tobisgrisslorna, som skola utmärka sig genom klenare ega svart rot, vintern Ungen: ofvan gråsvart. hvita. svart. och kortare näbb, och som ha de hvita vingtäc- karna helt och hållet hvita utan svarta rotstycken, anses stundom utgöra en egen art eller åtminstone en geografisk varietet, Uria mandti. Tobisgrisslan bebor den nya såväl som den gamla världehs norra delar, i Europa ned till Stor- brittanien samt vintertid något längre i söder. Hon är allmän vid den skandinaviska halföns alla kuster, men torde längs Skånes södra kust egentligen endast anträffas vintertid. Hennes nordgräns 1 Bottenhafvet är ej fastställd. Sannolikt finnes hon dock ända upp till Haparanda. Vid Sundsvall är hon talrik (Sund- ström). I Finland är hon rätt allmän vid Karlö, bland Brahestadsskären m. fl. ställen, längs Österbottens och Satakundas kuster, bland Ålandsskären och på ett par ställen i Borgå skärgård, men annars mindre talrik (Palmén, Mela). vintertid men finnes äfven om sommaren och häckar I Danmark är hon allmän flerestädes, såsom på Hirtsholmen och Nordrerönnerne norr om Lesö, på Hesselö i Skagerack, vid Gjerrild bugt på Jyllands ostkust norr om Grenaa, på Hjelm och på Lindholm, Kyholm och Veirö nära Samsö — På den sistnämnda lokalen lär hon dock vara nära nog försvunnen — på Meilö i Korshavn (norra På Grönland, Island och Feeröarna är hon rätt allmän, Fyen), samt slutligen på Bornholm (Collin). på den sistnämnda ögruppen, där hon är stannfågel, var tobisgrisslan förr fredad och då mycket allmän- nare än nu (Collin). tobisgrisslor draga ett stycke söderut om vintern, Ehuru som nämndt en del öfvervintra rätt många såväl längs Norges kuster ända upp till Ishafvet som vid Sveriges vestkust. Tobisgrisslan är en äkta skärgårdsfågel. Hon är liflig i sina rörelser, går lättare på land än de öfriga alkfåglarna och stöder sig därunder endast Hon flyger snabbt med liksom surrande vingar tätt öfver vattenytan samt simmar och dyker med stor färdighet. Hennes läte är ett fint pipande. Tobisgrisslans föda består hufvudsakligen af fisk — i Bohuslän och Norge skall hon isynnerhet förtära testefisken (Centronotus gunellus) samt den vanliga ulken (Cottus scorpius) på själfva foten, ej på tarsen. — men äfven af kräftdjur och andra lägre hafsdjur. Tobisgrisslan häckar gärna 1 kolonier, dessa äro jämförelsevis små och bilda aldrig fågel- berg. Ej heller häckar hon högt upp på bergs- sidorna utan i stenrös nära stranden, någon gång äfven i hål i jordvallar. Utanför dessa häckplatser ser man henne om våren och sommaren i flock. Hon lägger sina två ägg utan bale djupt nere i någon springa eller något hål i stenrös. Äggen äro hvitaktiga med grå, bruna och svarta fläckar. Längd 26—66 mm., tjocklek 39—43,5 mm. Ungarna ligga länge i boet och synas ej vilja lämna detta men förr än föräldrarna börja tröttna på att mata dem. Skärgårdsfolket vet berätta, hur de gamla narra ut ungarna genom att sätta sig utanför boet med en fisk i näbbet. spridda hvar för sig. Sedan ungarna kommit ut, lefva de Alkekungsläktet, Mergulus, Vieill. Näbb kort, starkt kullrigt och trubbigt med rundade, af en hornartad hinna (se vidstå- ende teckning) till hälften täck- ta framtill af plåtar. Släktet omfattar endast en art. näsborrar. - Tarsen täckes Hufvud och nitibb, sedt ofvanifrån, af alkekung 3, Alkekungen, Mergulus alle, (L.) (Tafla 69, fig. 5, vinterdräkt). Syn. Arctica alle. Namn: Alkeknot (Bohusl.); Sjökung, Grön- landsdufva. Norska: Alkekonge; Isfugl (Grönlands- 313 farare); Peder Drikker. Danska: Lille Krabbe- dykker, Lille Krageand, Sören Jakob, Perdrikker, Sökonge, Sildepirris, Grönlandsdue. Feeröarna: Fullkubbi. Tsland: Haftirdill, Halkion. Finska: Jääkyyhkynen. Hutvud, hals, öfre kroppsdelar, vingar och stjärt svarta. Armpennorna med hvita spetsar samt de långa skulderfjädrarna med hvita kanter. Undre vingtäckare svartbruna. Undre kroppsdelar hvita. I vinterdräkten har fågeln strupen och halsens sidor hvita. Könen lika. TIris mörkbrun. Näbb svart. Fötter mörka med svart simhud. Längd 230—250 Vingen 114—125 mm. Ungfågeln liknar de gamla i vinterdräkt, men är mindre rent tecknad. Skuldrornas fjäderkanter mindre tydliga, undergumpen med smala, mörka ränder (Palmén). mm. Dunungen: ofvan samt på hufvud och hals svartbrun, bröst och mage gråaktiga. Alkekungen bebor Novaja Semlja, Spetsbergen, Grönland ned till 68? N. Br. samt nordöstra Ame- rika. Äfven finnes en liten koloni på Grimsey vid Islands nordkust. Under den kalla tiden ströfvar han i Atlanten ända ned till de Kanariska öarna. I Sverige är han mycket sällsynt, men vintertiden visar sig dock nästan årligen ett eller annat individ på vår vestkust, och vintern 1830—31 visade han sig mycket talrikt vid skånska kusten; också den följande vintern iakttogs en och annan i Skåne, dock mest vid åar och insjöar (Nilsson). Han har äfven förflugit sig inåt landet, såsom till Venern och Frykensjöarna, till Nerike ("/,, 1863), till Örebro och till Vettern. Äfven till Östersjön har han förirrat sig; så är han fångad vid Häfringe i Södermanlandsskären ('""/, 1853 och ?/, 1860), i trakten af Kalmar och en gång på Gotland samt slut- ligen vid Piteå (Kinberg), flera andra fynd att förtiga. Alla iakttagelserna äro gjorda vintertiden. Till Norges kust kommer han hvar vinter och visar sig då spridd men fåtalig i nästan alla fjordar längs hela landet; någon enda har anträffats äfven i det inre t. ex. vid Mjösen och Vormen samt vid Kongsberg (Collett). I Finland ha enstaka exemplar erhållits, såsom i Hel- singforsskären (t. ex. ””/,, 1864), i Närpes ('"/, 1858), nära Kristinestad (december 1852), då och då utanför Uleåborg samt i Pudasjärvi (december 1865). 'På Kattilankallo skär ett par mil till hafs utanför Uleå- borg anträffades i juli något år omkring 1865 en halfvuxen, ännu ej fullfjädrad unge (Palmén). Här föreligger sålunda ett fall af abnorm häckning långt söder om det vanliga häckningsområdet. Vid Dan- marks kuster skall han om hösten och vintern in- finna sig årligen, under vissa år 1 större antal. På Feröarna träffas han vintertid och skall af sydost- stormarna vanligen i mängd drifvas på land i ut- magradt tillstånd (Collin). Kring Islands kuster finnes han hela vintern. Alkekungen är en högnordisk hafsfågel; i Is- hafvet ser man honom i täta flockar hålla till vid drif- isen, sittande på densamma eller dykande däremel- lan. Alkekungen rör sig lätt i vattnet, dyker snabbt men ej långt åt gången. Han flyger rätt kvickt och går bra på land, hvarvid han stöder endast på foten. Hans föda synes mest utgöras af kräftdjur och fiskyngel. Vid Kap York på Grönland, på Spetsbergen fann den ene af oss i alla undersökta alkekungar endast vingfotingar och amfipoder. Alkekungen häckar i kolonier, ofta nog med tallösa invånare. Vid Kap York sträckte sig dessa kolonier ett par kilometer inåt land. Boet finnes under stenar eller i andra kryphål, ofta nog långt in. Han lägger endast ett ägg, enfärgadt blåhvitt. Längd 44—51,5 mm., tjocklek 31—34 mm. Stariksläktet, Phaleris, Temm. Näbbet kort, från sidorna starkt hoptryckt, med uppåt krökt munspringa och sned- ; ställda, springlika näsborrar, EO: som delvis täckas af ett hud- — veck. Tarsen framtill klädd af nätlikt skulpterad hud. Släktet skall omfatta ända STAN EOS till 8 arter och bebor Stilla hafvets nordligare trakter. Stariken, Phaleris psittacula, (Pall.) (Tafla 69, fig. 2). Ofvan samt på hufvud, hals och sidor mörkt gråbrun. En fläck bakom ögat och några smala, borstlika fjädrar, som bilda ett bakåtgående band, hvita. Under hvit. Iris hvit. Fötter som torkade bruna. Vingen c:a 155 mm. Stariken bebor Stilla hafvets nordligaste delar, särskildt Kamtschatka. Han är funnen i Vettern vid Jönköping i midten af december 1860 (Jägarförb. tidskr. 1867). Näbb orangerödt. Längd c:a 240 mm. Lunnesläktet, Mormon, Tllig. Näbbet påminner, sedt i profil, om en nära nog liksidig triangel med något rundade sidor. Det är starkt hoptryckt från sidorna, fåradt och har vid basen 40 en vaxhudliknande valk. ligga vid näbbroten Näsborrarna nära undre kanten, de äro smala och täckas af ett hudlikt veck (se vidstående fig.). Den tjocka, gulröda sömmen kring munviken äf- grå, nakna huden kring vensom den ögat fällas, när vin- terdräkten anlägges, Hufyvud af gammal lunne jämte näbb, scdt och näbbets granna ofvanifräniä/s- färger blekna då därigenom, att dess öfversta lager affjällas. Tarserna täckas af plåtar. Intåns klo åt- minstone hos vår art större och mer krökt än de andra samt ligger, när fågeln sitter, vikt åt sidan Släktet bebor såväl den gamla som den nya värl- dens arktiska trakter och omfattar 3—4 arter, hvaraf endast en tillhör Europa. Lunnefågeln, Mormon arcticus, (L.) (Tafla 69, fig. 9, sommardräkt, det afbildade exemplaret är från Spetsbergen [jämf. nedan). Syn. Fratercula arctica. Namn: Grönländsk papegoja, Utländsk alka. Norska: Lunne, Lundefugl, Söpapagöje; Havorre (ön Rott utanför Stavanger). Danska: Lunde, Nor- disk Eunde, Islandsk Papegöie, Söpapegötie. Feer- Luwndi. Island: Lundi; Lundakofa (ung). Finska: Lunni. öarna: Hufvudets färg ofvan gråsvart, genom en smal, grå strimma skild från halsens. Nacken, ett band rundt halsen samt de öfre kroppsdelarna, vingar och stjärt Un- Könen lika. Om vintern är trakten svarta. Hufvudets sidor och strupen hvitgrå. der rent hvit. mellan öga och näbb brunsvart (angående de nakna bihangen kring ögat och vid mungipan se ofvan under släktet). Kring ögat en trekantig, naken, grå fläck. Iris brun, hos de äldsta hvit. Näbb gråblått med breda, röda kanter och en gröngul valk vid basen ; mungipan kantad af en bred, orangefärgad söm. Fötter röda. Längd 304—356 mm. Vingen 152—170 mm. Ungen har mycket lägre näbb (se vidstående fig.). Till färgteckningen liknar han de gamla, men har hufvudet ofvan mer rent svart samt trakten kringom och framför ögat svart. Det mörka bandet kring halsen är mörkgrått och Näbb af ung lunne 2/,, Midtpå något ljusare. 314 Dunungen täckes af långt, mjukt, svartbrunt dun och har hvit buk. De på Spetsbergen och Grönland häckande lunnarna utmärka sig genom sin storlek och fram- för allt genom högre näbb samt särskiljas stundom på grund häraf under namnet Mormon arcticus, var. glacialis. Lunnefågeln häckar kring norra delen af At- lantiska hafvet (ned till Frankrike) och i när- gränsande delar af TIshafvet. Om vintern ströfvar han ned till Nordafrikas kust. I Stilla hafvet er- sättes han af en närstående art. I Sverige finnas endast två små kolonier, båda i Bohuslän: den ena på HSoteskär, den andra på Södra Knappen vid Väderöarna." Någon gång visar han sig äfven vinter- tid i Bohuslän. Dessutom erhölls vid Ölands södra udde ett och sågos ytterligare 4 exemplar (augusti 1891, Kjell Kolthoff). Ytterst sällan förflyger han sig inåt land; så fångades han vid Vettern (nyåret 1851, Nilsson) samt skall ha erhållits ('"/,, 1884) vid Björköfjärden (Carlson). I södra Norge före- kommer han på samma lokaler som sillgrisslan (se sid. 311); vid Sösteröarna häcka dock endast 6—38 par, vid Rott utanför Stavanger däremot flera hundra. Norr om polcirkeln bildar han en högst väsentlig del af fågelbergens besättning. Om vintern besökas de inre fjordarna endast af några få lunnar, mest ungfåglar. I Finland säges han vara funnen i Enon- tekis, och fångades i Savolax (Puumala, januari 1855) (Palmén). I Danmark erhålles han endast vintertid; på Jyllands vestkust synes han årligen förekomma, men är i enstaka exemplar funnen äfven i östra Danmark, t. ex. vid Helsingör, på Möen. Från trakten af Kolding vid Lilla Bält omtalas ett fynd från juli 1886 (Collin). På Feröarna och Island är han allmän, och på Spetsbergen och Grönland finnes han, ehuru egentligen ej talrik. Lunnefågeln lämnar sina häckplatser mycket tidigt: Väderöarna i augusti, Norges vestkust ofta redan i juli, för att återkomma i mars (till Väder- öarna i april). Lunnen går rätt bra på land, kan t. o. m. springa, och han stöder därvid endast på själfva foten. I vattnet rör han sig med utomordentlig färdighet. Äfven hans flykt är god, ehuru ej så snabb som alkornas. När han flyger, håller han sina fötter sträckta rakt bakåt med vidt utspärrade tår och simhud, möjligen bidraga de till styrningen. Från vattnet kan lunnen i blåst ej flyga upp annat än mot vinden. När man fångar honom på boet, låter + Kolonien på Soteskär finnes ännu kvar, men om detta är fallet äfven med den på Väderöarna, som dock fanns ännu vid slutet af 1880-talet, veta vi ej. 315 han höra ett knorrande läte, och ungarna pipa när de matas. Lunnefågelns föda består hufvudsakligast af småfisk, särskildt sill och tobis. När han bär föda till ungarna, ser man oftast hur fiskstjärtarna hänga ut ur mungipan. Han förtär dock äfven lägre hafsdjur. Vid fågelbergen häckar lunnen endast någon gång i de branta fjällväggarna, utan har hufvud- sakligast sitt hem i gångar och småhål bland de stenrös, som finnas vid bergets fot och som ofta äro täckta af jord. På Feröarna häckar han förutom i stenrösen på fjällens sidor äfven i det jordlager, som vanligen täcker öfre ytan af de platta klipp- öarna. Detta jordlager är vid fjällkanten stundom alldeles undermineradt af lunnens gångar. Lunnefågeln lägger endast ett ägg, som van- ligen utan bale hvilar på marken. Det är smuts- hvitt med mer eller mindre tydliga grå fläckar, som dock stundom saknas. Längd 58—66 mm., tjocklek 43—46 mm. Båda föräldrarna rufva och hjälpas åt att mata ungen, som ligger länge kvar i boet. Ungarna kunna, så länge de äro späda, ej reda sig i vattnet utan drunkna, om de råka falla i. Tordmulesläktet, Alca, L. Näbbet från sidorna hoptryckt, jämförelsevis långt och med öfvernäbbets spets krökt. Det är till 'Hufvud af tordmule jämte näbb, sedt uppifrån ?/3. närmare halfva sin längd täckt af en fjäderklädd hud (se ofvanstående fig.), och de springlika näs- borrarna kunna slutas af fjäderklädda hudveck. Stjärten spetsig med 12 pennor hos tordmulen, 18 hos garfågeln. Öfversikt af arterna. I. Näbb med tre tvärfåror. Vingarna dugliga till flykt. Längd under 500 mm. ......... 4. torda. II. Näbb med 8—10 tvärfåror. Vingarna mycket små, oanvändbara som flygred- skap. Längd öfver 600 mm, .....e...sses0s A. impennis. Tordmulen, Alca torda, L. (Tafla 69, fig. 1). Namn: Turemule (Blekinge, Östergötl.); Tord, Törd (Gotl.); Mule (Ångermanland); Alka, Sillalka, Brednäbbad alka, Trubbalka, Klunsalka (Bohusl.). Norska: Alke, Brednaebbet Alke, Kubalke, Klub- alke. Danska: Almindelig Alk, Tordalk, Marsvins- fugl, Papegöieand. Feröarna: Ålka, Alka. Tsland: Ålka, Klumba, Klumbunefiåa, Drunnefja. Finska: Tavallinen ruokki, Turmuwuli. Hufvud, hals, öfre kroppsdelar, vingar och stjärt svarta. Strupen med svag rostfärgad anstrykning. Ett smalt, hvitt streck från näbbroten till ögat. Armpennorna i spetsen kantade med hvitt. Undre kroppsdelar och undre vingtäckare rent hvita. I vinterdräkten är framhalsen hvit. Könen lika. Iris Näbb svart med ett hvitt band tvärs- Längd 390—465 mm. mörkbrun. öfver. Fötter svartaktiga. Vingen 180—219 mm. Ungarna likna de gamla i vinterdräkt, men ha betydligt lägre och klenare näbb samt sakna det hvita bandet på näbb och hufvud. Dunungen: hufvud, hals och undre kropps- delar gulaktigt ljusgrå. Ryggen och låren svartgrå med ljusa dunspetsar. Tordmulen förekommer vid kusterna på båda sidor om norra Atlanten samt 1 Ishafvets södra delar. Dessutom skall han finnas i mängd i Japan. I Sverige häckar han talrikt på Karlsöarna vid Gotland samt flerestädes längs svenska Östersjö- kusten från och med Östergötland till långt upp i Bottniska viken, t. ex. på Gran utanför Gnarp i Helsingland samt på Gnäggen utanför Nordingrå i södra Ångermanland, ja, sannolikt ända upp till finska gränsen (jämför nedan). Vid vår vestkust däremot torde han ej häcka, men han besöker den hvar vinter i stort antal ända ned i Sundet. I Norge är den sydligaste kolonien bosatt på Rott utanför Stavanger; kolonier finnas för öfrigt flerestädes på vestkusten, såsom vid Husö utanför Sognefjord, men verkliga fågelberg träffar man först norr om polcirkeln (Collett). Vid Finlands kuster finnes han, i mindre antal vid den södra, men talrikt på Åland; mot norr går han ända till Torneå (Palmén, Mela). I Danmark häckar han dels på Bornholm, dels på Hesselön i Kattegat norr om Bjelland. Om vintern är han allmän kring kusterna, och 1 februari 1894 erhöllos flera individ äfven från det inre af Jylland (Collin). På Feeröarna, Island och Grönland är han allmän, men endast på Island finnes han året rundt. Hans nordligaste häckningsplats torde vara Beeren Ejland, där 1898 svenska Spetsbergsexpeditionen fann honom bosatt. Ehuru tordmulen drager sig något söderut un- der vintern, kan han knappt anses vara en egent- lig flyttfågel. Om vintern följer han oftast i mängd de stora sillstimmen åt och träffas då rätt långt från land. Tordmulen är bland våra alkfåglar den skick- ligaste simmaren; han simmar under vattnet med sådan hastighet, att det knappt är möjligt trötta ut honom med rodd. Äfven på vattnet rör han sig När han fiskar i flock, är denna ofta ordnad på en linie, och samma ordning bibehålles Han flyger fort, men på land rör han sig alltid i upprätt ställning och måste då rätt snabbt. äfven under vattnet. stöda på hela tarsen. I fågelbergen bor tordmulen belst för sig själf, sällan blandad par om par med sillgrisslan. Hans lif vid häckplatserna liknar för öfrigt sillgrisslans. Vid ett besök på Feröarna hemförde den ene af oss en del lefvande tordmuleungar tillika med När födan un- der den rätt långa båtturen till hufvudkvarteret tog slut, angrepo de skarpbitna tordmularna sina olycks- kamrater, som äfven dukade under för deras bett. Tordmulen lefver af fisk, hufvudsakligast sill. I en springa eller under något stenblock lägger han sitt enda ägg på själfva berget. Det är smuts- hvitt eller ljust gulgrått med grå, bruna och svarta fläckar. Längd 77—980 mm., tjocklek 48—51 mm. några unga stormfåglar och lunnar. Garfågeln, A/ca impennis, (L.) (Tafla 69, fig. 8). Syn. Plautus impennis. Namn: Norska: Geirfugl, Goifugl, (Storömmer, Anglemager?). Danska: Geirfugl. Feeröarna: Gor- fuglir, Gårfuglur. Tsland: Geirfugl. Finska: Siivetön ruokki. Hufvud, hals och framrygg svarta, ryggen för öfrigt liksom vingarna brunsvarta. Framför ögat en stor, hvit fläck. Bröst, buk och sidor hvita. Om 316 vintern skall strupen och framhalsen ha varit hvita. Iris mörkbrun. Näbb och fötter svarta. 700 mm. Vingen 157—165 mm. Ungfågeln liknade den gamla, men hade en- dast 2—3 fåror på näbbet, ej 6—10. Garfågeln, som nu med säkerhet kan anses ut- rotad, bebodde i historisk tid S:t Kilda vester om He- briderna, Orkn ey- och Feeröarna, samt 4 ensamstående Längd c:a klippöar på olika platser kring Island äfvensom öar vidNew-Foundland. Sannolikt dödades de sista 1844 på ön Eldey, ett af Fuglaskären sydost om Reykjanzes, c:a 10 mil från Reykjavik. Under den äldre stenåldern fanns han i Danmark, såsom framgår af fynd i de s. k. kjökkenmöddingarna — stenåldersfolkets afskrädes- högar. I Sverige uppgifves han vara funnen utanför Marstrand i slutet af förra århundradet (se Nilsson), och om fynd i Norge finnas flera berättelser beva- rade. Så skall ett individ ha skjutits i Ostfinn- marken 1848 (Nilsson, 3:dje uppl.), ett nära Tromsö (Lilljeborg 1850) och ett vid Frederiksstad 1837 (Rasch) (jämf. Collett). Då intet af dessa bevarats eller undersökts af fackmän, torde uppgifternas riktig- het aldrig kunna bevisas. Om garfågelns vanor veta vi mycket litet. Då han alldeles saknade flygförmågan, så lämnade han aldrig vattnet utom vid själfva de låga häcknings- platserna, eller då han någon gång gick upp på något lågt skär. De korta vingarna användes blott vid dykningen. Garfågeln lade endast ett ägg och lär ej ha värpt om, ifall detta togs ifrån honom. Ägget, som i storlek liknade ett svanägg — längd 110—130 mm., tjocklek 74,5—85 mm. — och var hvitaktigt med bruna och svartgrå fläckar, skattades liksom fågelns stek mycket högt. Genom det mest hänsynslösa förföljande från fiskares och fångstmäns sida utrotades garfågeln först på den amerikanska sidan och slutligen äfven på Island. De sista mot honom riktade fångstfärderna torde hufvudsakligen ha afsett att förse samlare och museer med skinn och ägg. Il Tillägg och rättelser. Dubbeltrasten (s. 4) häckar rätt allmänt vid Viborg och Silkeborg midt i Jylland (Collin 1888, 1895). Turdus fuscatus. ung I (s. 6) erhölls i trakten af Svendborg på Fyen ('"/,, 1888, Collin 1895). Rödvingetrasten är isynnerhet i vestra Norge rätt allmän. Ringtrasten (s. 8) skall ha häckat på Djurgården vid Stockholm (åren 1849—51, CO. W. Lundborg 1897). Danmark besökes under flyttningarna. Näktergalen (s. 9) säges omkring 1840 ha häckat vid egendomen Engelholm i Östgötaskären samt skall ha funnits på Omberg (C. W. Lundborg). Stenskvättan (s. 12). Bland norska och danska namn står : stendalp, läs: stendolp. Buskskvättan (s. 12). Finska namn: Pensastasku, Leppä- terttu. Svarthakade buskskvättan (s. 13) hittades död vid Ribe i Jylland ("/, 1889). Arten lär visa sig nära nog årligen där i trakten (Collin 1895). TI Finland är den fälld vid Marie- hamn på Åland (""/, 1896, P. Hj. Olsson 1896). Strömstaren (s. 13). I synonymförteckningen tillägges: Hydrobata cinclus, (L.). Brandkronade kungsfågeln (s. 15) är skjuten nära Fre- dericia på Jylland ("”/, 1869, Rob. Olsen i bref). Hökfärgade sångaren (s. 18) häckar flerestädes på Sjal- land, så vid Vordingborg (K. Barfod 1892). Törnsångaren (s. 19). Läs: Hermaa-kerttu. Löfsångaren (s. 21). Bland de finska namnen tillägges: Pajutiiainen, Pajukerttu. Gransångaren (s. 22) har bevisligen häckat vid Kolding i Jylland (Winge 1893). Nordiska löfsångaren (sid. 22) erhölls vid Karesuando i Torne lappmark '/, 1881 (Hj. Christiernsson, meddeladt gen. Wald. Nyberg i bref). — Finskt namn: Pohjan uunilintu. Bastardnäktergalens (s. 23) förekomst 1 Jämtland och Ångermanland är anförd efter Sundevall (jämf. P. Olsson 1896, S. 83). Trastsångaren (s. 24) är funnen i närheten af Nzestved på Sydsjelland (”"/; 1877 och ”/; 87, Baagöe m. fl. 1893). Phyllopseustes superciliosus (Lath.). »kungsfågelliknande sängaren» (s. 21), är ofvan smutsgrön, under gvlaktig—smutsigt hvit samt har två gula tvärband öfver vingen, bildade af täckfjädrarnas spetsar. Hos hanen är pannans och hjässans midt ljusare. Ett mörkt, väl framträdande streck går genom ögat. 1:sta handpennan kortare än handtäckarna, den 2:dra = den 8:de. Längd c:a 95, vingen omkring 50—55 mm.; således just ej större än kungsfågeln. Arten tillhör större delen af Sibirien men är några gånger funnen 1 mellersta Europa samt nästan årligen höstetid på Helgoland och för första gången i norden vid Hjelm utanför östra Jylland ("/,, 1896, Winge 1896). Rörsångaren (s. 24) förekommer säkerligen i Östergöt- land vid Tåkern, där han häckar (W. A. Engholm 1897). Uppgiften bestyrkes af insända skinn bl. a. från doktor PT. Ekman (Motala "/,, 98). Rörsångaren är numera af Hj. Chri- stiernsson upprepade gånger funnen häckande äfven vid Ölme- viken nära Kristinehamn (enl. bref från Wald. Nyberg). Säfsångaren (s. 25). Finska namn: Kaislakerttu, Ruo- kokerttu. Flodsångaren (s. 26). Finskt namn: Virtakerttunen. Rödhufvade törnskatan (s. 31) är skjuten nära Svebylle station på norra Själland (""/; 1877, I. Baagöe i bref). Svart och hvita flugsnapparen (s. 33, 1:sta sp. 13:de raden) bör stå »nästan alltid stjärten upplyftad öfver vin- garna» 0. S. V. Lilla flugsnapparen (s. 34). paarmalintu. Stjärtmesen (s. 35) skall vara funnen vid Pajala (Sam- zelius). G Tofsmesen (s. 40) antages på grund af fynd af en ung- fågel ha häckat vid Silkeborg (1895, ej 1875). Talgoxen (s. 41, 2 sp., 7 r. nedifrån) står hvita, läs svarta. Trädkryparen (s. 44) fanns sommaren 1896 häckande vid Stöttingsfjället i Lycksele (jägmästare K. Gram i bref). Nötväckan (s. 46). Den efter Nestvedegnens Fugle och Collin (1895) anförda iakttagelsen hänför sig ej till nöt- väckan utan till en”»flagspette» (Helms). Jämför, beträffande nötväckans vana att fästa frön i barkspringor, Nathorst (1897). Backsvalan (s. 48) finnes i Danmark spridd på snart sagdt alla lämpliga lokaler. Sädesärlan (s. 50) kallas äfven plogärla. Skärpiplärkan (s. 55) är mycket talrik på en del små- öar norr om Lesö i Kattegat (R. Olsen i bref) samt är iakt- tagen under hela sommaren 1879 vid Hammeren på Born- holm (Grunack 1879). Finkfåglarna (s. 58) ega 9 handpennor. S. 60, 2:dra sp, 18 r. uppifr., läs Collett 1894. Ortolansparfven (s. 61) träffas i Danmark årligen på vårsträcket. Uppgifter om att han skall ha häckat i landet finnas ock (Collin 1888, 1895). Videsparlvens (s. 63) ägg äro i själfva verket ljust gröna med gråäktiga och några få mörkbruna fläckar. Längd 18:s —20, tjocklek 14,75—15 mm. Exemplaren, i J. Rambergs samling, äro från Sotkamo i Finland. Dvärgsparfven (s. 638) har ljust gröngrå ägg med grå- bruna och ett par mörkbruna fläckar, eller ock äro de rödgrå med stora rödbruna fläckar. Längd c:a 17, tjocklek 13,6 —14 mm. Exemplaren från Archangelsk äro meddelade af J. Ramberg (Göteborg). Bändelkorsnäbben (s. 69) är »under de senaste åren» flera gånger skjuten vid Åbo (P. Hj. Olsson i bref). Gråsiskan (s. 80). Tillägg: (Tafla 18, fig. 4, hufvudrasen i vinterdräkt, fig. 5, den långnäbbade rasen, & om våren, fig. 6, den sibiriska rasen om vintern). Sommargyllingen (s. 85) är funnen häckande på Syd- sjelland ('/; 96) vid Peters vwertts skog (Baagöe i bref) samt anträffad i Finland så långt västerut som i Korpo socken bland Åboskären (P. Hj. Olsson). Nötskrikan (s. 86) är iakttagen vid Råne, Öfverkalix, Korpilombolo och strax söder om Muonioniska (Samzelius). Lafskrikan (8. 86) kallas i Norrbotten »rödfågel (Lule älfdal), rufågel, kus, kusa (Öfverkalix), samt i hela Norrland röd-oll, i de nordligaste finnsocknarna är hennes svenska namn Finskt namn: Punarinta kukajsa, det finska kuukkainen (Samzelius 1894). Hon är flera gånger iakttagen i Åbotrakten, således långt i sydvest om sitt vanliga utbredningsområde (P. Hj. Olsson). Härfågeln (s. 100) har häckat (1868) vid Bråviken i Östergötland (C. W. Lundborg 1897) samt erhölls vid Gimo bruk i Uppland (””/; 1898, meddel. af C. Reuterskiöld). Mellanspetten (s. 105) är funnen äfven i Östergötland vid Leonardsberg ('"/; 1847, OC. W. Lundborg 1897) och i Södermanland (Jägarförb. tidskr.). Göktytan (s. 109) häckar, att döma af ägg, som den ene af oss erhållit, ända uppe i Wilhelmina socken 1 Vester- botten. Längs Norges vestkust är hon visserligen sällsynt, men häckar dock t. ex. vid Bergen (J. A. Grieg i bref). Gökar (s. 109) ha 10 handpennor (när ej den 1:sta saknas). 3. 109, 2 sp., 20 r. nedifrån står 13 Fam., läs 2 Fam. Kungsfiskarne (s. 112) ha 12 stjärtpennor. Biätaren (s. 114) är sedd vid Bråviken (hösten 1850, C. W. Lundborg 1897). Blåkråkan (s. 115) hittades död nära Luleå i sept. 1898 (enl. exemplar insändt från W. Sahlin). Kattugglan (s. 122) är funnen i Åbo skärgård (Kimito sommaren 1893, Nätö sommaren 1896) samt på Åland (Bergö i Vårdö skärgård, augusti 1896), på det senare stället hade arten häckat. (P. Hj. Olsson 1896.) Bruna kärrhöken (s. 133) erhölls sommaren 1895 i Mietvis kapell i Åbotrakten (P. lj. Olsson 1895). 8. 133, 1:sta spalten, 15 r. nedifr., läs Collett 1894. Falksläktet (s. 134): i öfversikten ändras F. lithofalco till F. aesalon. Fjällvråken (s. 147) anträffas i mellersta och södra Fin- land under sina vår- och höstflyttningar. S. 149 noten, läs Collett 1894. Ringdufvan (s. 154) är ej funnen öfvervintrande vid Nässjö i Småland, utan är hon vintertid sedd vid Nässja (rättare Östnässja) nära Vadstena i Östergötland. Turturdufvan (s. 157) är funnen i Kimstad i Östergöt- land ("/, 1876, C. W. Lundborg 1897) samt i Askim nära Göteborg ('”/,, 1891, Jägaren 1898 II, s. 129). Stepphönan (s. 159) erhölls 1888 nära Karlstad (maj, B. Forssell i bref), i Qvillinge nära Norrköping (om »hösten>, C. W. Lundborg) samt på Hisingen (""/, och ”/,,, Jägaren 1898 II, s. 180). Lagopus albus x L. mutus (s. 162). Collett, som (1886) beskref denna hybrid, synes senare (1894, s. 162, noten) tveka huruvida det ej endast handlar om en egendomlig dräkt- variation hos dalripan. Tetrao tetrix L. x Lagopus mutus (Montin), Fjeldrype- orre, bastard mellan orre och fjällripa, beskrifves af Collett (1897). Den liknar den vanliga riporren men är mindre (438 mm., vingen 219 mm.) och med hals och framhals mörkare, nästan svarta, med ett otydligt hvitt band öfver ögat och ytterst smala hvita fjäderkanter. Klorna äro äfven liksom hos fjällripan mörkare. Exemplaret, en hane i vinter- dräkt, erhölls från Mo i Ranen i Söndre Helgeland och inför- lifvades med Bergens museum i april 1896. Limicolae (s. 175) omfatta utom de uppräknade fa- miljerna äfven några utländska sådana. Tjockfoten (s 179) fälldes (i november 1898) på Öland. Exemplaret tillvåratogs genom Alfr. Backman och insändes genom K. F. Dusén till Upsala för bestämning och konser- vering. Arlen är oss veterligen ej förr iakttagen i Sverige. Exemplaret mätte 450 mm. i längd, vingen 260 mm. Kustpiparen (s. 182); utom talrika fynd höstetid torde 318 ett från Bråviken under juni månad (Upsala museum) vara beaktansvärdt. S. 182, 1:sta sp.. 5:te r. nedifr., läs Collelt 1894. Fjällpiparen (s. 184) är iakltagen vid Hönö äfven 7"/; 1889 (Jägaren 1898, s. 135). Större strandpiparen (s. 186) häckar vid Tåkern (Eng- holm 7), och torde han således äfven i södra och mellersta Sverige åtminstone på några få ställen finnas bosatt inåt land Dessa fall böra dock snarast anses som undantag. Roskarlen (s. 187) är numera funnen på Spetsbergen, så af De Geer (Ymer 1897, s. 250), Conway (Conway 1897) samt af 1898 års svenska Spetsbergsexpedition, Strandskatan (s. 188) skall ha häckat vid Venern nära Kristinehamn (enl. en iakttagelse af Hj. Christiernsson, med- delad af Wald. Nyberg i bref). Kustsnäppan (s. 197) är funnen på Kung Ludvigs öar vid Spetsbergen (””/, 1889, Walter 1890). Kärrsnäppan (s. 198) bäckar mycket allmänt vid Tåkern (Engholm). Hon är funnen på Spetsbergen vid Hwales-points hamn ('"/, 1889) och på Kung Ludvigs öar (””/; 1889) (Walter 1890). ” — Sandlöparen (s. 202) är funnen på Spetsbergen (/s 1889, Walter 1890). Snäppsläktet (s. 205 2:dra sp. 16 r.) står uteslutande, läs mest. Dri'lsnäppan (s. 211) är under sträcket mycket vanlig i Danmark. Rödspofven (s. 214) har setts vid Rörö i södra Bohus- län ('/, 1888, Jägaren 1898, s. 136). Myrspofven (s. 215) lär i Danmark under sträcket vara vanlig på snart sagdt alla län pliga lokaler (R. Olsen i bref). Skärfläckan (s. 219) är stadd i aftagande äfven i Dan. mark, således finnes hon ej mer på Norderönnerna vid Lesö (R. Olsen i bref). Tranan (s. 220) lägger i mellersta Sverige vanligen sina ägg i slutet af april. Grå hägern (s. 222) häckar ej numera vid Nömmen, sedan de tallar, där boen brukade läggas, för c:a 45 år sedan nedhuggits (C. A. Johansson, i bref meddeladt afF. Trybom). Storken (s. 228) har åter tilltagit i antal i Danmark (R. Olsen i bref). Svarta storken (s. 229) torde numerä ej häcka på Sjel- land (R. Olsen i bref). Sothönan (s. 234) synes numera vara ytterst allmän på Sjelland och Falster älvensom i större delen af Jylland (R. Olsen i bref), äfven i Jhy (Heiberg), som dock gränsar till Vendsyssel, där hon enligt äldre uppgifter skall saknas. Spetsbergsgåsens (s. 239) dununge (nyfödd c:a 195 mm. lång) har hjässa, rygg och vingar mörkt gulgrå med grön anstrykning; bakryggen är ljusare. Pannan, vingarnas bak- kant och undersidan klart gula. Näbb gråbrunt med gul spets. Fötter mörkgrå (Upsala museum). Grågåsen (s. 240) häckar fortfarande äfven å Möen och vid Botö Noer på Falster (ej blott på Sjelland) (R. Olsen i bref). | Hvitkindade gåsens (s. 242) dununge (324—334 mm. lång) har hjässa, rygg, vingarnas öfversida och lårens utsida grå med svag brun anstrykning. Halsen är ljusare grå. Pannan, hufvudets sidor, en fläck bakom vingen och under- sidan gråhvita. Näbb svartgrått. Fötter skiffergrå. Iris klart mörkbrun. (Exemplaret taget ''/, vid van Keulen Bay, Spets- bergen, af 1898 års svenska expedition). " Jag har varit i tillfälle se ägg därifrån (Jägerskiöld). Grafanden (s. 245) synes i Danmark finnås, snart sagdt öfverallt, där lämpliga lokaler erbjuda sig (R. Olsen i bref). Knölsvanen (s. 247) häckar fortfarande flerestädes på norra Sjelland samt på Falster vid Botö Noer. Årtan (s. 255) lär ej vara allmän någonslädes i Dan- mark (Olsen i bref). Bläsanden (s. 256) häckar, enl. meddelande af W. A. Engholm, ej vid Tåkern. Hon är som sträckfågel allmän i Danmark. Uppgiften om hennes sällsynthet gäller naturligt- vis endast häckningen. Brunanden (s. 258) skall häcka vid Bolstaholm i Geta kapell på Åland. (P. Hj. Olsson i bref). Hon är tillfälligt- vis funnen vintertid på Dal (Läbyn, Mo socken, jan. 1893, S. W. Tenow i bref). Viggen (s. 259). I noten uppges genom förbiseende, att en i Riksmuseum förvarad vigg, n:o 134i Engholms samling, är en sannolikt 2-årvig ruggare. Det är emellertid en ung vigghane för året. ; Småskraken (s. 272) torde kunna sägas vara ällmän i Danmark öfverallt, där lämpliga lokaler finnas (R. Olsen i bref). Storskarfven (s. 275) är numera utrotad vid Snogeholm men skall finnas kvar vid Krageholm (T. Thott i bref). Toppskarfven (s. 277) kommer (enl. meddel. af C. A. Hansson) årligen till norra Bohuslän under oktober—februari månader. Ett exemplar hittades dödt vid Aggertangen på Jyllands vestkust ('?/, 1892) (Collin 1895). Detta exemplar är identiskt med det, som å samma ställe omtalas som funnet vid Vestervig (R. Olsen i bref). Ringtjäens (s. 278) ungar kvarligga rätt länge i redet. På Spetsbergen lägger han nästan alltid två ägg (Kolthoff). Simna (1:sta sp. 6:te rad. nedifr.) ändras till Simpa. Äldre uppgifter om hans häckning vid Roskilde fjord eller på Kristiansö vid Born- holm äro såsom tydligen beroende på misstag ej ens anförda. Ismåsen (s. 279) fanns af 1898 års Spetsbergsexpedition häckande på Kung Karls land samt på Nya Island, samt af kapten Kjeldsen på Frans Josefs land (Kap. Oppolzer, "/; 1898). Hela dunungen är ljust askgrå, ej rent hvit. Hos den half vuxna ungen framträder mellan det långa ljusgrå dunet sam- ma teckning, som ofvan beskrifvits hos årsungen. Ismåsen är funnen vid Uleåborg i Finland (medd. fr. Soc. pro fauna et flora fennica hft 15, s. 225). Skrattmåsen (s. 281) sågs i flock utanför Göteborg (""/, 1898, Kolthoff). Hatter (l:sta sp. 1l:te raden uppifrån) ändras till Hattaér. Skrattmåsen öfvervintrar äfven under stränga vintrar årligen vid Köbenhavn (R. Olsen i bref). Fiskmåsen (s, 282) förekommer mycket allmänt vid Dan- marks kuster, Gråtruten (s. 283) häckar rätt talrikt på en del af Om- bergs branta, mot Vettern vettande sidor, »Måkebergen» och »Grytbergen» (E. Wibeck i bref). Hvitvingade truten (s. 284). Uppgiften om fynd vid Filip- stad (hösten 1879) bör utgå, då den beror på felaktig bestämning. Hvittrutens (s. 284) dununge är smutsigt gulgrå med mörka fläckar på rygg och hjässa, den senare nästan svart. Under smutshvit. (Upsala museum). Hafstruten (s. 285) iakttages rätt ofta vid sjön Glan i Öster- götland och torde möjligen häcka där. (Meddel. af E. Lönnberg.) Sillmåsen (s. 286) synes ej vara ovanlig i Jämtland (vid Storsjön) (Meves, P. Olsson). Ett fåtal par skola häcka i gråtrutkolonierna på Ombergs vestra branter; se ofvan om gråtruten (BE. Wibeck i bref). Rhodostethia rosea (Macgill.) (s. 287) [syn. Larus rossi 319 I Rich.] utgör enda arten af ett mässläkte, som utmärker sig genom sin vigelika stjärt. Fågeln har hufvud, hals, hela un- dersidan, stjärten och armpennornas spetsar hvita med mer eller mindre stark rosenröd anstrykning. »Manteln» pärlgrå liksom handpennorna, den 1:sta med svart utfan, undre ving- täckare grå. Sommardräkten med en svart ring kring halsen. Näbb svart, ögonlockskanter ech fötter bjärt röda. Längd c:a 345, vingen c:a 260 mm. Arten bebor de högarktiska trakterna. Den fanns af Nansen häckande på Frans Josefs land, men förflyger sig någon gång söderut. Så är ett gammalt individ i vinterdräkt funnet på Feröarna (Fischer 1863). Xema sabini (s. 287) är enl. benäget skriftligt med- delande af d:r F. Schaudinn i Berlin af den s. k. Lernerska expeditionen funnen på Storön nära Spetsbergens nordostland ("Is 1898). Åtta par iakttogos och häckade de tvifvelsutan där. De lefde parvis spridda bland de rödnäbbade tärnorna. Fjällabben (s. 288) är funnen nära Göteborg (""/; 1881, Fundström 1887). | : Vanliga labben (s. 289) torde ej numera häcka på Lesö (R. Olsen i bref). Skräntärnan (s. 292) häckar ej mer på Nordrerönnerna vid Lesö, kanske ej alls i Danmark (R. Olsen i bref). Rödnäbbade tärnan (s. 293) synes på Spetsbergen nästan undantagslöst lägga endast 2 ägg (Kolthoff). Den rödnäbbade tärnan är, om en del lokaler på Jyllands vestkust undantagas, ej den allmännaste af sitt släkte. Det är däremot fisktärnan (R. Olsen i bref). Fisktärnans (s. 294) dununge har som nykläckt c:a 18 mm. lång tars (Collett 1879), dess klor äro mörkbruna, medan den rödnäbbade tärnans äro ljusbruna. Den Kentska tärnan (s. 295) lär i Danmark vara i af- tagande (R. Olsen i bref). Småtärnan (s. 295). På en holme i Roskildefjorden iakttogs 1 slutet af maj 1895 och 1897 en liten koloni af denna art. Svarttärnan (s. 296) är iakttagen på Åland, där hon årligen torde visa sig. (P. Hj. Olsson 1896). Den klykstjärtade stormsvalans (s. 298) ägg från Vest- manö vid Island ('"/, 1895) meddelar R. Olsen sig ega. Stora liran (s. 299); 1:sta spalt 3 r. nedifr. står tvif- velsutan, läs möjligen. Stormfågeln (s. 300). Uppgiften (enl. Malmgren), att de grå fåglarna skulle vara ungfåglar, är åtminstone så tillvida oriktig som flertalet af 1898 års svenska Spetsbergsexpedition iakttagna rufvande stormfåglar egde grått bröst. Sannolikt förhålla sig de grå stormfåglarna till de hvita på samma sätt som den vanliga labbens bruna och hvita »varieteter». Skäggdoppingen (s. 303) torde numera vara den van- ligaste af sitt släkte i Danmark (R. Olsen i bref). S. 305. noten, läs Collett 1894. Den svarthalsade doppingen (s. 306) häckar äfven vid Skallesö och Flyndersö i trakten af Vindrup (Christiansen 1890). Smådoppingen (s. 306) har erhållits från Nagu i Åbo skärgård (sommaren 1895, P. Hj. Olsson 1296). Islommen (s. 307) är enligt en notis i Tidning för Idrott funnen i Halland d. ”/; 1895. S. 308, 1:sta sp., 18 r. uppifrån, läs Collett 1894. Spetsbergsgrisslan (s. 311) skiljes utom af de ofvan an- förda karaktärerna äfven på att öfvernäbbets kant bakåt är ljust blygrå (ej svart), att kroppslängden är något mindre men vingen något längre samt att tars och tår framtill utom vid ledgångarna äro gulbrunaktiga (ej svarta) (Malmgren 1865). GS Aarfugl 163 Aftonfalk 138 Agerhöne 171 Ager-rixe 231 Albatrossläktet 300 Alfågel 264 Alförrädare 265 Alk, almindelig 315 Alke, brednzaebbet 315 Alkekonge 312 Alkekung 312 Alli 264 Allike 92 Alsiska 80, 317 Altita 35 Andsläktet 248 And, hvidöiet 257 And, rödgul 245 And, rödhovedet 257 And, skalleslugeragtig 270 Atlingand 254 Avosetti 218 Azurmes 37 Backsvala 48, 317 Bankivahöns 173 Bastardnattergal 23, 317 Bastardnäktergal 23, 317 Beckasinsläktet 190 Beckasin, halfenkel 193 Beckasinsnäppa 213 Bekkasin, dobbelt 192 Bekkasin, enkelt 193 Bekkasin, halvenkelt 193 Bergand 258 Bergfink 75 Berghönssläktet 170 Berglärka 97 Berguf 125 Bizeder 113, 318 Bivråk 142 Biätare 113, 318 Bjergand 258 Bjergfink 75 Bjergirisk 78 Bjerglerke 97 Bjergugle 125 Björktrast 6 Blaairisk 27 Blaakjaelk 10 Blaakraake 94 Blaameise 37 Blaaraake 114, 318 Blaastrubesanger 10 Blisgaas 240 Blishöne 234 Blåhake 10 Blåhök 130 Blåkråka 114, 318 Blåmes 37 Bläsand 255, 319 Bläsgås 240 320 NORDISKT NAMNREGISTER. Bofink 74 Bogfink 74 Bondeverling 62, 317 Braksvale 179 Bramgaas 242, 318 Brilleand 261 Brockfågel 182 Brokfugl 182 Brokspettsläktet 104 Brunand 257, 319 Brunelle, almindelig 27 Brunnakke 255, 319 Brushane 211 Buskskvette 12 Buskskvätta 12 Buskskvätta, svarthakad 13, 317 Busksparfsläktet 58 Busksångare 25 Bysvale 47 Bändelkorsnäbb 68, 317 Dalripa 161 Dalriporre 166 Dalrype 161 Digesmutte, brunstrubet [9] Digesmulte, graa 12, 317 Digesmulte, sortstrubet 13, 317 Digesvale 48, 317 Dobbeltbekkasin 190 Domherre 70 Dompap 70 Doppingsläktet 202 Dopping, rödhalsad 304 Dopping, svarthalsad 305, 319 7 Drillsnäppa 210, 318 Drosselster 84 Dubbelbeckasin 190 Dubbeltrast 4, 317 Duehög 140 Duetrost 4 Dufhök 140 Dufsläktet 154 Dvergfalk 137 Dverggaas 241 Dvergheire 224 Dvergmaage 280 Dvergryle 199 Dvergrördrum 224 Dverg-Sumphöne 233 Dvergterne 295 Dverstrappe 177 Dvergugle 127 Dvzergverling 63, 317 Dvärgfalk 137 Dvärggås 241 Dvärghäger 224 Dvärgmås 280 Dvärgrördrom 224 Dvärgsparf 68, 317 Dvärgtrapp 177 Dykand, rödhalsad 257, Nk) Dykand, rödhufvad 257 Ederand 267 Efugl 267 Fjdersläktet 266 Ejder 267 Ekonge 266 Ellekrage 114, 318 Engpiber 56 Engpiplerke 56 Enkelbeckasin 192 Enkeltbekkasin 192 Entita 38 Erle 50 Etelänkiisla 310 Etelän-uikku 305 Falksläktet 133, 318 Falk, rödbent 138 Fasansläktet 173 Fasan 173 Finksläktet 74 Fiskand, liden 272 Fiskand, stor 270 Fiskeand, hvid 269 Fiskeheire 222, 318 Fiskemaage 282 Fiskeörn 152 Fiskgjuse 152 Fiskmås 282, 319 Fisktärna 293, 319 Fjzerepist 201 Fjeldgaas 241 Fjeldjo 288, 319 Fjeldrype 160 Fjeldrypeorre, 318 Fjeldvaage 147, 318 Fjällabb 288, 319 Fjällpipare 183, 318 Fjällripa 160 Fjälluggla 127 Fjällvråk 147, 318 Flagspelte, hvidrygget 106 Flagspette, lille 105 Flagspette, stor 104 Flagspette, tretaaet 103 Flodsångare 26, 317 Flodörn 152 Floielsand 260 Fluesnapper, broget 32, 317 Fluesnapper, graa 32 Fluesnapper, hvidhalset 33 Fluesnapper, lille 34, 317 Flugsnapparesläktet 31 Flugsnappare, brokig 32, 317 Flugsnappare, grå 32 Flugsnappare, hvithalsad 33 Flugsnappare, liten 34, 31 Flugsnappare, svart och hvit 32, 317 Forstuesvale 48 Fossekal 13, 317 Fuglekonge 15 Fuglekonge, gultoppet 15 Fuglekonge, rödtoppet 15, 317 Furukorsneeb 67 Fältpiplärka 54 Fältsparfsläktet 63 Gaas, hvidkindet 242, 318 Gaas, kortnaebet 239,318 Gaas, rödhalset 243 Garfågel 316 Gaul 242 Geirfugl 316 Gjerdesanger 19 Gjaerdesmutte 42 Gjög 110 Gjök 110 Gladsläktet 143 Glada 143 Glada, brun 145 Glente 143 Glente, sort 145 Glutsneppe 209 Gluttsnäppa 209 Graagaas 239 Graamaage 284, 319 Graameise 38 Graasanger 19, 317 Graasidsken 80, 317 Graasisik 80, 317 Graaspelte 108 Graaspurv 72 Graatrost 6 Gressmutte 19 Grzaessmulte, graa 19, 317 Grafand 244, 319 Grankorsnaeb 68 Gransanger 21, 317 Gransmyg 21, 317 Gransångare 21, 317 Gravand 244, 319 Grib, gul 153 Grisslesläktet 310 Gropsnäppa 207 Grågam, noten s. 153 Grågås 239, 318 Gråhakedopping 304 Gråmes 38 Gråsiska 80, 317 Gråsparf 72 Gråspett 108 Gråsångare 19, 317 Gråtrut 283, 319 Gråtätting 72 Gråärla 52. Gräsand 250 Gräshoppsångare 26 Grönbena 208 Grönfink 77 Gröngöling 107 Grönhämpling 77 Grönivisk 77 Grönlandsfalk 134 Grönsanger 20 Grönsidsken 79 Grönsiska 79 Grönspettsläktet 107 Grönspett 107 Grönsångare 20 Guldpirol 85, 317 Gulerle 52 Gulhämpling 71 Gulsparf 60 Gulspurv 60 Gulverling 60 Gulärla 52 Gulärla, grönhufvad 58 Gyllingsläktet 85 Gylling 85, 317 Gåsgam 153 Gåssläktet 237 Gås, hvitkindad 242, 318 Gås, hvitpannad 240 Gås, indisk 241 Gås, kortnäbbad 239, 318 Gås, rödhalsad 243 Gärdsmyg 42 Gök 110 Göktyta 109, 318 Häaahka 267 Haapana 255, 319 Haarahaukka, himeä 145 Haarapääskynen 48 Hackspett, gråhöfdad 108 Hackspett, grön 107 Hackspett, hvitryggig 106 Hackspett, liten 105 Hackspett, större 104 Hackspett, tretåig 103 Heerfugl 100, 318 Hettemaage 281, 319 Hafmaage 285, 319 Hafsorre 261 Hafstrut 285, 319 Hafsula 273 Hafsörn 150 Haikara 222, 318 Halemeise 35 Halfbeckasin 193 Halsbandsflugsnappare 33 Hanhi, lyhytuokkainen 239, 318 Hanhi, punakaulainen 243 Harakka 87 Harjalintu 100, 318 Harmaahanhi 239 Harmaajalka-vikla 207 Harmaakulkku-uikku 304 Havelle 264 Havesanger 17 Havhest 300, 319 Havlit 264 Havmaage, graa 283, 319 Havorre 260 Havsule 273 Havörn 150 Hedelerke 99 Hedhök 130 Heinäkurppa 190 Heinätavi 254 Heire 222, 318 Heire, hvid 223 Hejlo 182 i Helmikana 175 Helmipöllö 121 Helun 182 Hempponen 78 Herna 269 Herne-kerttu 19 Hietakana 159, 318 Hietasirriäinen 202, 318 Hiirihaukka 146 Hiiriäispöllö 128 Hippiäinen 15 Hjerpe 168 Hornuf 124 Hornugglesläktet 123 Hornuggla 124 Hornugle 124 Horsgök 192 Hortulan 61, 317 Hortulanverling 61, 317 Hubro 125 Husand 263 Husfinksläktet 72 Husfink 72 Hushöne 173 Husspurv 72 Hussvala 47 Huuhkaja, iso 125 Hvepsehök 142 Hvepsevaage 142 Hvidbag 47 Hvidmaage 279, 319 Hvinand 262 Hvinand, Islandsk 263 " Hvitbuk 258 Hvitmås 279, 319 Hvittrut 284, 319 Hyyppä 180 Härfågel 100, 318 Hägersläktet 221 Häger 222, 318 Häger, grå 222, 318 Häger, hvit 223 Hämplingsläktet 76 Hämpling 78 Hämpling, gulnäbbad 78 Härkälintu 304 Härkäpeipponen 75 Högugle 128 Höksläktet 139 Hökuggla 128 Hömöttiiainen 28 Hönssläktet 172 Höttring 186, 318 Ibis 226 Ibis, svart 226 Tibis, musta 226 Trisk, gulnebbet 78 Isand 264 Isfugl 113 Isfågel 113 Islandsfalk 134 Islandsknipa 263 Islom 307, 319 Islom, hvidnebbet 307 Ismaage 279, 319 Ismås 279, 319 Is-Stormfugl 300, 319 Jazgtfalk 134 Jaktfalk 134 Jaktfalk, tatarisk 135 Jernspurv 27 Jerpe 168 Jo, bredhalet 289 Jomfrutrane 220 Jorduggla 123 Jouhisorsa 253 Jouhisotka 259, 319 Joutsen, iso 247 Joutsen, kesy 247 Joutsen, pikku 248 Jungfrutrana 220 Järnsparf 27 Järpe 168 Järporre 169 Jääkuikka 307, 319 Jääkyyhkynen 313 Kaa 92 Kaakkuri 309 Kaislakerttu 317 Kaislarääkkä 232 Kaitanokka-vesipääsky- nen 204 Kaja 92 Kalalokki 282 Kalasääski 152 Kalatiira 293, 319 Kalkkuna 174 Kalkon, kalkun 174 Kana 173 Kanahaukka 140 Kanariefågel 71 Kangaskirvinen 54 Kangassirriäinen 200 Kapustahaikara 226 Karimetso 276, 319 Karmindompap 71 Karminspurv 71 Kattuggla 121, 318 Katugle 121, 318 Kaulushaikara 224 Kaulustrappi 178 Kehrääjä 116 Keltanokkahemppo 78 Keltasirkku 60 Keltavästäräkki 52 Kerttu, harmaa 19, 317 Keräjäkurmitså 183, 318 Kesykyyhkynen 156 Kiiruna 160 Kiljuhanhi 241 Kiljuhanhi, iso 240 Kiljukotka 149 Kirjarinta-kerttu 18, 317 Kirjasiipi-käpylintu 68, 317 Kirseberfugl 76 Kissapöllö 121, 318 Kivitasku 12, 317 Kjerhög, blaa 130 Kjerhög, graa 132 Kjerhög, rödbrun 132,318 Kjerhök, brun 132, 318 Kjerlöber, brednaebet 195 | Kjernebider 76 | Kjersanger 24 Kjeld 188, 318 Kjove, lille 288, 319 Kjove, spidshalet 288 321 Kjove, stor 290 Kjödmeise 41, 317 Klippdufva 155 Klippedue 155 Klippseglare, noten s. 116 Klire, graabenet 207 Klire, grönbenet 209 Klire, sortegraa 205 Klyde 218 Knekand 254 Knarand 251 Knipsläktet 262 Knipa 262 Knipskrake 270 Knortegaas 242 Knubsvane 247 Knölsvan 247, 319 Kobbersneppe, rödbrun Kobbersneppe, sorthalet 213, 318 Kokkolintu 143 Koltrast 7 Kongeörn 148 Konglebit 69 Koppelo 164 Kormoran-skarv 275, 319 Kornknarr 231 Kornsparf 59 Kornspurv 59 Kornverling 59 Korp 93 Korpi 93 Korpimetso 165 Korsneb, hvidvinget 68, SIN Korsneb, mindre 68 Korsneb, stor 67 Korsnäbbsläktet 66 Korsnäbb, mindre 68 Korsnäbb, större 67 Koskelo, iso 271 Koskelo, pikku 272 Koskikara 13, 317 Kotivarpunen 72 Kottarainen 82 Kraake 90 Krabbedykker, lille 313 Krage 90 Kragtrapp 178 Kravetrappe 178 Kricka 253 Krikand 253 Krognaebhb 69 Kryckjesläktet 278 Krykje 278, 319 Kråksläktet 90 Kråka 90 Kuhankirttäjä 85, 317 Kvikka 308 Kukko 173 Kulmeise 41 Kultarinta 23, 317 Kultasirkku 61 Kungsfiskare 113 Kungsfågel 14 Kungsfågel, brandkronad 15, 317 Kungsörn 148 Kuovi, iso 216 Kuovi, pieni 217 Kurki 219, 318 Kurmitsa, pikku 185 Kustpipare 182, 318 Kuslsnäppa 196, 318 Kustvipa 196, 318 Kuusanka 87, 318 Kvackerfinke 75 Kvaelknar 116 Kystbrokfugl 182, 318 Kyst-terne 293, 319 Käen-piika 109, 318 Käki 110 Käpylintu, pienempi 68 Käpytikku, isompi 67 Kärki 107 Kärrhöksläktet 129 Kärrhök, blek 131 Kärrhök, blå 130 Kärrhök, brun 132, 318 Kärrhök, mindre 132 Kärrhöna 232 Kärrhöna, liten 233 Kärrmes 38 Kärrsnäppa 198, 208, 318 Kärrsångarsläktet 23 Kärrsångare 24 Kärrvipa 198, 318 Iabbsläktet 287 Labb, bredstjärtad 289 Labb, långstjärtad 288, 319 Labb, spetsstjärtad 288 Labb, vanlig 288, 319 Ladesvale 48 Ladusvala 48 Lerke 98 Lcerkfalk 136 Lafskrika 86, 317 TLangnieebbe 213, 318 Tandtörnsläktet 148 Landörn 148 Lapasorsa 250 Tapinosirkku 68 Lapintiira 293, 319 Taplandsmeise 40 Taplandsspurv 63 Taplandsugle 123 Taplandsverling 63 Lappedykker, hornet 304 Lappedykker, lille 306,319 Lappedykker, rödhalset 304 Tappedykker, toppet 308 LTappedykker, öret 305 Lappelom, hvidstrubet 303 Lappmes 39 Lappsparf 63 Lappuggla 123 Lattermaage 281, 319 Taulurastas 5 Lavskrige 87, 318 Lazur Meise 37 Tehtokerttu 17 Tehtokurppa 189 LTepinkäinen, isompi 29 Lepinkäinen, mustaotlsa 30 Lepinkäinen, pienempi 30 Teppälintu 11 Leverjo 238 Teveänokkainen tiivi 195 Tiejukana 233 Linerle 50 Linärla 52 Lire 299 Liresläktet 299 Lira, grå 300 Tira, mindre 299 Lira, större 299, 319 Liro 208 Lirype 161 Ljungpipare 182 Ljungspole 182 Lokki, Grönlannin 283,319 Lokki, harmaa 283, 319 Lokki, kolmevarpainen 278, 319 Lokki, pikku 280 Lomsläktet 306 Lom, nordisk 309 Lomvia 310 Lunde 314 Lunne 314 Lunnefågel 314 Lunni 314 Luotokirvinen 55, 317 ILuotolainen 187, 318 Långnäbbsläktet 213 Långnäbba, grå 215 Långnäbba, roströd 214 Långnäbba, svartstjärtad 213, 318 Lärkfalk 136 TLärksläktet 96 Löfsanger 21, 317 Löfsmyg 21, 317 Löfsångaresläktet 20 Löfsångare 21, 317 Löfsångare nordisk 22,317 Lörpösorsa 251 Miaazge, hvidvinget 283, Maage, klöfthalet 287, 319 Maage, stor hvidvinget 284, 319 Maage, tretaaet 278, 319 Maakotka 148 Maaltrost 5 Makrelterne 293, 319 Markpiber 54 Mebhiläishaukka 142 Mehiläissyöjä 113, 318 Meise, langhalet 35 Meise, nordisk 38 Mellanspett 105, 318 Mellem-Flagspette105,318 Mellemspette 105, 318 Merikotka 150 Merilintu 261 Merilokki 285, 319 Merimetso 275, 319 Merisirriäimen 201 Messläktet 36 Mes, nordisk 38 Mes, sibirisk 40 Metso 164 Metsähanhi 238 Metsäkana 161 Metsäkirvinen 57 Metsäkyyhynen 155 fTetsäleivonen 99 Metsäsirkku 61, 317 Metsävarpunen 73 Middelkjove 289 Misteldrossel, -trast 4, 317 Moripa 162 Moriporre 167 Morkulla 189 Mosnäppa 200 Movipa 200 Muddersneppe 210 Munkefugl 17 Murseiler 115 Mursvala 47 Musevaage, almindelig 146 Musevaage, laadenbenet 147, 318 ; Musta-kottarainen 82 Mustapyrstökuovi 213,318 Mustapääkerttu 17 Mustarastas 7 Mustatiiainen 41 Musvaage 146. Musvitmeise 41, 317 Muuttohaukka 136 41 Myrskylintu 298 Myrsnäppa 195 Myrspof 214, 318 Myrvipa 195 Måssläktet 279 Måse, tretåig 278, 319 Naakka 92 Natheire 225 Natravn 116 Nattergal 9, 317 Natthäger 225 Nattskärra 116 Nattugglesläktet 120 Natugle 121, 318 Naurulokki 281, 319 Niittykirvinen 56 Nokikana 234 Nokkavarpunen 76 Norrkvint 75 Nuolihaukka 136 Näktergal 9, 317 Näktergal, sydlig 9 Närhi 86, 317 Nöddekraake 89 Nöddekrige 89 Nödveekke 44, 317 Nötkråka 89 Nötskrika 86, 317 Nötväcka 44, 317 Ormvråk 146 Ormörn 150 Orrsläktet 162 Orre 163 Ortolansparf 61, 317 Paafugl 174 Paarmalintu, harmaa 32 Paarmalintu, mustankir- java 32, 317 Pajusirkku 62 Pakastiiainen 41, 317 Palokärki 107 Peipponen 74 Pelekaani 274 Pelikan 274 Peltoleivonen 98 Peltovaris 94 Pensastasku 317 Perlehöne 175 Perleugle 121 Peukalovinen 42 Pibeand 255, 319 Pibsvane 248 Piekanahaukka 147, 318 Pikkutiira 295 Pikku-uikku 306, 319 Pilfink 73 Pilgrimsfalk 136 Pilkkasiipi 260 Piplerke, brunstrubet 56 Piplerke, stor 54 Piplärksläktet 53 Piplärka, rödhalsad 56 Piplärka, rödstrupig 56 Piplärka, stor 54 Pitkänokka-sirriäinen 197 Pohjankiisla 310, 319 Pohjansirkku 62, 317 Polarlom 308 Pomerantsfugl 183, 318 Pormestari 284, 319 Poutahaukka 137 Pracka 272 Pragt-Ederand 266 Praktand 252 Praktejder 266 Praktgås 245 Prutgås 242 Pulmunen 64 Pulskahaahka 266 Punajalka-haukka 188 Punajalkavikla 208 Punakottarainen 84 Punakuovi 214 Punarinta paarmalintu 317 Punarinta-satakielinen 9 Punasiipirastas 5 Punatulkku 70 Punavarpunen 71 Purpurheire 223 Purpurhäger 223 Puukiipijä 44, 317 Pyrstötiiainen 35 Pyy 168 Påfågel 174 Pähkinähakkinen 89 Pähkinänakkeli 44, 317 Pärlhöna 175 Pärluggla 121 Pöllö, Lapin 123 Raage 94 Rackelhane 165 Rakkelhane 165 Rallsläktet 230 Rantaharakka 188, 318 Rantakana 230 Rantakurmitsa 182, 318 Rantasipi 210 Rantasirriäinen 196, 318 Raphöne 171 Rapphöna 171 Raukutiira 292 Rautiainen 27 Ravn 938 Regnpipare 182 Regnspove, lille 217 Regnspove, stor 216 Riekkoteiri 166 Riikinkukko 174 Ringdrossel 7, 317 Ringdue 154, 318 Ringdufva 154, 318 Ringfasan 173 Ringgaas 242 Ringsvala 115 Ringtjäe 278, 319 Ringtrast 7 Ringärla 50 Ringärla, svartryggig 51 Ripjärpe 169 Riporre 166 Ripsläktet 160 Riptjäder 167 Riskilä 312 Ristisorsa 244 Rosenfink 71 Rosenstare 84 Roskarl 186, 318 Rosorastas 4, 317 Rostand 245 Rotgel 9 Rov-Terne 292 Rugde 189 Ruisrääkkä 231 Ruokki, siivetön 316 Ruokki, tavallinen 315 Ruostesorsa 245 Rustand 245 Ryle, almindelig 198, 318 Ryle, hvidbrystet 184 Ryle, Islandsk 196, 318 Ryle, krumnebet 197 Ryle, Temmincks 200 Rype, Skotsk 162 Rypetiur 167 Rypeurfugl 166 Ryporre 166 Råka 94 Räliskä, leveäpyrstöinen 289 Räiskä, suippopyrstöinen 288 Räkättirastas 6 Räystäspääskynen 47 Rödben 208 Rödbena 208 Röddrossel 5 Rödfodfalk 138 Rödhake 9 Rödhals 9 Rödhämpling 71 Rödhöna 170 Rödkjaelk 9 Rödspof 213, 318 Rödspove 214 Rödspove, sorthalet 213, 318 Rödstilk 208 Rödsfjert, sort 11 Rödstjärtsläktet 8 Rödstjärt 11 Rödstjärt, svart 11 Rödstrubesanger 9 Rödtjuxa 86, 317 Rödvingetrast 5, 317 Rördrom 224 Rördrum 224 Rörhöna 233 Rörhöne, rödblisset 233 Rörsanger 24, 317 Rörspurv 62 Rörsångare 24, 317 Rörsångare, långnäbbad 5 Rörverling 62 Saagjök 109, 318 Sedgaas 238 Salskrake 269 Sandlärka 97 Sandlöber 202, 318 Sandlöpare 202, 318 Sandrulling 184—986, 318 Sandryle, sortbenet 184 Sangdrossel 5 Sanger, brystvatret 18, 317 Sanger, gulbuget 23, 317 Sanger, sortbrystet J1 Sanglerke 98 Sangsvane 247 Sangsvane, mindre 248 Sarvipöllö 124 Satakielinen 9, 317 Selkälokki 286, 319 Selkä-telkkä 262 Sepelhanhi 242 Sepelkyyhkynen 154, 318 Sepel-rastas 7, 317 Sidensvans 95 Sildemaage 286, 319 Silfverhäger 223 Silfvertärna 293, 319 Silkeand, toppet 303 Silkehale 95 Silkkikuikka 303 Sillebas 273 Sillgrissla 310 Sillmås 286, 319 Simsnäppsläktet 203 Simsnäppa, brednäbbad 203 Simsnäppa, smalnäbbad 203 Sinihaukka 131 Sininärhi 114, 318 Sinirinta-satakielinen 10 Sinisorsa 250 Sinitiiainen 37 Sirriainen, pikku 199 Sisik 79 Sisksläktet 79 Sivsanger 25, 317 Sivspurv 62 Sjagger 6 Sjöorre 260, 261 Skade 87 Skallesluger, hvid 269 Skallesluger, stor 271 Skallesluger, toppet 272 Skarfsläktet 275 Skata 87 Skeand 250 Skedand 250 Skedstork 226 Skeheire 226 Skjere 87 Skjerpiber 55, 317 Skjerpiplerke 55, 317 Skogsdufva 155 Skogslärka 99 Skogsripa 161 Skogssnäppa 207 Skogsstork 228 Skogssångare 20 Skogsuf 124, 125 Skovdue 155 Skov-hornugle 124 Skovland 250 Skovskade 86, 317 Skovskrike 86, 317 Skovsneppe 189 Skovspurv 73 Skraksläktet 269 Skrape 299 Skrattmås 281, 319 Skrigörn 149 Skrikörn 149 Skrikörn, mindre 149 Skrikörn, större 149 Skrofe 299, 519 Skrofe, stor 299 Skräcka 270 Skräntärna 292, 319 Skua 290 Skvättesläktet 12 Skäggdopping 303, 319 Skärfläcka 218, 318 Skärpiplärka 55, 317 Skärsnäppa 201 Skärvipa 201 Slagfalk 135 Slaguggla 122 Slagugle 122 Slangeörn 150 Slörugle 120 Smaabekkasin 193 Smaalom 309 Smaaspov 217 Smaatrappe 177 Smådopping 306, 319 Smålom 309 Småskrake 272, 319 Småsnäppsläktet 196 Småsnäppa 199 Småspof 217 Småtrapp 177 Småtärna 295, 319 Småvipa 199 Snadderand 251 Snatterand 251 Snegaas 238 Sneppe, graabenet 207 Sneppe, grönbenet 208 Sneppe, rödbenet 208 Sneppe, sortgraa 205 Sneppeklire 213 Snespurv 64 Sneugle 127 Sneverling 64 Snäppsläktet 205, 318 Snäppa, brednäbbad 195 Snäppa, gråbent 207 Snäppa, grönbent 208 Snäppa, rödbent 208 Snäppa, svartgrå 205 Snögås 238 Snöskata 6 Snösparf 64 Sommargylling 85, 317 Sortand 261 Sortdrossel 7 Sorthette 17 Sortkrage 91 Sortmeise 41 Sortsneppe 205 Sortspette 107 Sorttrost 7 Sothöna 234, 318 Sparfhök 141 Sparfuggla 127 Spelkråka 107 Spetmeise 44, 317 Spetsbergsgrissla 310, 319 Spetsbergsgås 239, 318 Spette, tretaaet 103 Spidsalke 310 Spidsand 253 Spillkråka 107 Spjutand 253 Spofsläktet 215 Spofsnäppa 197 Spofvipa 197 Spurvehög 141 Spurveugle 127 Ster 82 Star 82 Stare 82 Starik 313 Steglitsa 81 Stendulp 12, 317 Stenfalk 137 Stenkhäck 76 Stenskvätta 12, 317 Stenvelter 186, 318 Stenvender 187, 318 Steppebraksvale 179 Steppehög 131 Stepphök 131 Stepphöna 159, 318 Stiglits 81 Stillids 81 Stjertmeise 35 Stjärtand 253 Stjärtmes 35 Stokand 250 Storksläktet 227 Stork 227 Stork, hvit 227, 318 Stork, sort 228, 318 Stork, svart 228, 318 Storlabb 289 Storlom 308 Stormaage 282 Stormfugl 300, 319 Stormfågel 300, 319 Stormsvala 298 Stormsvala, klykstjärtaa 298, 319 Stormsvale, klöfthalet 295 Stormsvale, liden 298 Stormsvale, lille 298 Stormsvale, stor 298 Storskarf 275, 319 Storskarv 275, 319 Storskrake 270 Storspof 216 Storspove 216 Stortrapp 176 Strandbrokfugl 182, 318 Strandlöber 196, 201, 318 Strandpiber, hvidbrystet 184 Strandpiber, lille 185 Strandpiber, stor 186, 318 Strandpiparesläktet 184 Strandpipare, hvitbröstad 184 Strandpipare, mindre 185 Strandpipare, större 186, Strandpipare, svartbent 184 Strandrulling184—86,318 Strandryle 201 Strandryle, mindre 185 Strandryle, större 186, 318 Strandskade 188, 318 Strandskata 188, 318 Strandsnipe 210 Strandsnäppa 196, 318 Strandsvale 48, 317 Strandvibe, brednebbet 195 Strandvibe, 198, 318 Strandvibe, 197 Strandvibe, liden 199 Strandvibe, stor 196, 318 Strandvibe, Temmincks 200 Strandvipa Strandvipa, 197 Strandvipa, liten 199 Strandvipa, svartgrå 201 Strömand 265 Strömster 13, 317 Strömstare 13, 317 Styltelöber, rödbenet 218 Styltlöpare 218 Sula 273 Sulekonge 301 Sump-Hornugle 123 Sumphönssläktet 232 Sumphöna 232 Sumphöna, grönfotad 233 Sumphöna, liten 233 Sumpbhöne, lille 233 Sumphöne, plettet 232 Sumpmeise 38 Sumpsnäppa 198, 318 Sumpugle 123 Suohaukka, pienempi 132 Suohaukka, vaalea 131 Suokulainen 211 Suopöllö 123 Suosirriäinen 198, 318 Suula 273 Svansläktet 246 Svartand 260, 261 foranderlig krumnebbet 195 bågnäbbad Svartbag-Maage 285, 319 Svarthakedopping 304 Svarthätta 17 Svartkråka 91 Svartmes 41 Svartsnäppa 205 Svartspett 107 Svarttärnssläktet 296 Svarttärna 296, 319 Svenske 77 Svärtsläktet 260 Svärta 260 Svärta, hvitnackad 261 Svömsneppe, bredniebbet Svömsneppe, smalnebbet Sydgrönlandsfalk 134 Sångare, bröstvattrad 18 Sångare,gulbröstad 23, 317 Sångare, hökfärgad 18, 317 Sångare, svarthufvad 17 Sånglärka 98 Sångsvan 247 Sångsvan, mindre 248 Sångtrast 5 Sädesärla 50, 317 Sädesärla, engelsk 51 Sädgås 238 Säfsparf 62 Säfsångare 25, 317 Sälng 283, 319 Söörn 150 Taarnfalk 139 Taarnsvale 115 Taffeland 257, 319 Taflacksläktet 242 Taflacka 242 Tagsvale 47 Taivaanvuohi 192 Taivaanvuohi, pienempi 193 Talgmes 41, 317 Talgoxe 41, 317 Talgtite 41, 317 Tallbit 69 Talltita 38 Talltrast 5 Taltrast 5 Tamdufva 155 Tamhöns 173 Tamsvan 247 Tamsvane 247 Tavi 253 Taviokuurna 69 Teiri 163 Teiste 312 Teiste, Brännichs 310, 319 Teiste, langnebet 310 Telkkä, Islannin 263 Terne, almindelig 293, 319 Terne, Dougalls 294 Terne, engelsk 292 Terne, hvidvinget 296 Terne, Kentsk 294 323 Terne, rödnebbet 298, 319 Terne, sort 296, 319 Tervapääsky 115 Tiiainen, Lapin 40 Tiira 293 Tiira, musta 296, 319 Tikka, harmaapäinen 108 Tikka, iso 104 Tikka, kolmivarpainen 103 Tikka, pikku 105 Tikli 81 Tilhi 95 Tinksmed-klire 208 Tiste 312 Tiur 164 Tjeld 188, 318 Tjockfot 179, 318 Tjur 164 Tjäder 164 Tobisgrissla 311 Tofslärka 98 Tofsmeise 40, 317 Tofsmes 40, 317 Tofsvipa 180 Topand 259, 319 Toplzerke 98 Toplom 303 Toplom, graastrubet 304 Toplom, liden 306, 319 Toplom, sorthalset 305 Toplom, sortkravet 304 Toppskarf 276, 319 Topskarv 276, 319 Tordalk 315 Tordmule 315 Tornfalk 139 Tornihaukka 139 Tornirisk 78 Tornskade,rosenbrystet 30 Tornskade, rodhovedet 31, 317 Tornskade, rödrygget 30 Tornskade, stor 29 Tornsvala 115 Tornuggla 120 Trekryber 44, 317 Trelerke 99 Trelöber 44, 317 Trepiber 57 Trepikker 44, 317 Trepiplerke 57 Transläktet 219 Trana 219, 318 Trane 219, 318 Trappsläktet 176 Trapp, liten 177 Trappe, stor 176 Trappi, iso 176 Trappi, pikku 177 Trastsläktet 3 Trast, japansk 8 Trast, svarthalsad 5 Trastsångare 24, 317 Tredekkerbekkasin 190 Triel, Europeisk 179, 318 Troldand 259, 319 Trut, hvitvingad 283, 319 | Trädgårdssångaresläktet 16 Trädgärdssångare 17 Trädkrypare 44, 317 Trädlärka 99 Trädpiplärka 57 Träsksångare 24 Tunturihaukka 134 Tunturikirvinen 56 Tunturikurmitsa 182 Tunturi-leivonen 97 Tunturipöllö 127 Tunturiräiskä 288, 319 Tunturisotka 258 Tuonenkurki, musta 228 Tuonenkurki, valkea 227 Turkinpyy 171 Turteldue 156, 318 Turteldue, stor 157 Turturdufva 156, 318 Turturdufva, större 157 Turturikyyhkynen 156, 318 Tyllikurmitsa 186, 318 Tynnyrilintu 21, 317 Tärnsläktet 291 Tärna, Dougalls 294 Tärna, engelsk 292 Tärna, hvitvingad 296 Tärna, Kentsk 294, 319 Tärna, rödnäbbad 293,319 Törmäpääskynen 48, 317 Törnskatsläktet 28 Törnskata, brunryggig 30 Törnskata, rödhufvad 31, 317 Törnskata, större 29 Törnskata,svartpannad 30 Törnskata, vanlig 30 Törnsmyg 19, 317 Törnsångare 19, 317 Töyhtöhyyppä 180 Töyhtöleivonen 98 Töyhtötiiainen 40, 317 Uf 125 Uf, kortörad 128 Ugglesläktet 126 Uggla, Minervas 126 Ugle, kortöret 123 Ugle, Laplandsk 123 Ugle, Minervas 126 Ugle, Tengmalms 121 Urfugl 163 Urpiainen 80, 317 Uunilintu 21, 317 Uunilintu, pohjan 317 Wadaresvala 179 Vagtel 172 Vagtelkonge 231 Vaktel 172 Valkealokki 279, 319 Valkeaposkihanhi 242,318 Valkoniska-merilintu 261 Valkoselkätikka 106 Vandhöne, grönbenet 233 Vandhöne, sort 234 Vandrefalk 136 Vandringsfalk 136 Vandrixe 230 Vandsanger 26 Vandster 13, 317 Vandtreder, brednebet 203 Vandtreder, smalnebet 203 Vares 90 Vares, musta 91 Varfågel 29 Varpuishaukka 141 Varpuispöllö 127 Varsler 29 Vattenrall 230 Vattensångare 26 Vendehals 109, 318 Vesipääskynen 204 Vesipääskynen, leveä- nokka 203 Vibe 180 Videsparf 62, 317 Vidjespurv 62, 317 Viggsläktet 257 Vigg 259, 319 Vihreäkerttu 20 Vihreä peipponen 77 Vihreä varpunen 79 Viirupöllö 122 Viltakerttu 25 Vikla, musta 205 Vikla, valkea 209 Vildsvan, mindre 248 Vildsvan, större 247 Vinterhämpling 78 Vipsläktet 180 Vipa 180 Vipstjert, hvid 50 Vipstjert, graa 52 Vipstjert, gul 52 Virta-alli 265 Virtakerttunen 317 Vråksläktet 145 Vråk, fjösbent 147, 318 Vähäsirkku 63, 317 Västäräkki, valkea 50 Åkerknarr 231 Alkråka 275, 319 Arta 254, 319 Ädelfasan 173 Angpiplärka 56 Angshök 132 Angsknarr 231 Arlesläktet 50 Arla, långstjärtad 52 Artsmyg 19 Ärtsångare 19 Ökenlöpare 179 Örnevaage 147 abietina (Ficedula, Sylvia) 21,317 Acanthis 79 Accentor 26 Accipiter 141 accipitrinus (Asio) 123 Acredula 34 Acrocephalus 24, 25 Aclitis 210 Actochelidon 294 acuta (Anas, Dafila) 253 adamsi (Colymbus) 307 Aegialites 184 Aegiothus 80 aegocephala (Limosa) 213, 318 aeruginosus (Circus) 132, 318 Aesalon 137 aesalon (Falco) 137 Aex 245 africana (Nyroca) 257 Agrodroma 54 Alauda 96 alaudarius (Tinnunculus) 139 alba (Ardea) 223 alba (Ciconia) 227, 318 alba (Motacilla) 50, 317 albellus (Mergellus, Mergulus, Mergus) 269 albicilla (Haliaötus) 150 albicollis (Muscicapa) 33 albicollis (Otus) 124 albifrons (Anser) 240 albus (Lagopus) 161 Alca 315 Alcedo 112 alector (Gallus) 173 alexandrinus (Aegialites, Char- adrius) 184 alle (Arctica, Mergulus) 312 alnorum (Linota) 80 alpestris (Alauda, Otocorys, Phileremos) 97 alpina (Lagopus) 160 alpina (Pelidna, Tringa) 198, 318 aluco (Strix, Syrnium, Ulula) 121, 318 americanus (Gallopavo) 174 Ampelis 95 Anas 244, 245, 248, 270 anatarius (Mergus) 270 Ancylochilus 197 anglica (Gelochelidon, Sterna) 292 anglorum (Puffinus) 299 angustirostris (Phalaropus) 208 Anorthura 42 Anser 2371—243 anser (Anser) 239, 318 Anthropoides 220 Anthus 53 apiaster (Merops) 113, 318 apivorus (Pernis) 142 apricarius (Charadrius) 182 Apteonus 103 3 4 LATINSKT NAMNREGISTER. apus (Cypselus, Micropus) 115 aquatica (Calamoherpe, Sylvia) 26 aquaticus (Cinclus) 13 aquaticus (Rallus) 230 Aquila 148 arborea (Alauda, Galerita, Tullula) 99 arboreus (Anthus) 57 Archibuteo 147 Arctica 312 arctica (Fratercula) 314 arctica (Sterna) 293, 319 arcelica (Uria) 311 arcticus (Colymbus, Eudytes) 308 arcticus (Falco) 134 arcticus (Mormon) 314 Ardea 221—225 Ardetta 224 Arenaria 186 arenaria (Calidris, Tringa) 202, 318 argentatus (Larus) 283, 319 Aristonetta 257 arquatus (Numenius) 216 arra (Uria) 310, 319 arundinacea (Calamoherpe, Ua- lamodyta, Sylvia) 24, 317 arvensis (Alauda) 98 arvensis (Anser) 238 Asio 123 Astur 139 ater (Milvus) 145 ater (Parus) 41 Athene 126 atra (Fulica) 234, 318 atricapilla (Epilais, Sylvia) 17 atricapilla (Ficedula, Muscicapa) 32, ol atrigularis (Turdus) 5 aureola (Emberiza) 61 auriculatus (Lanius) 31, 317 auritus (Colymbus, Podiceps) 304 auritus (Podiceps) 305, 319 auritus (Turtur) 156, 318 avocetta (Recurvirostra) 218, 318 balticus (Eudytes) 308 bankiva (Gallus) 173 bassana (Sula) 273 bassanus (Dysporus) 273 Bernicla 242, 243 bernicla(Anser, Branta, Brenthus) 242 betulina (Bonasa) 168 bewicki (Cygnus) 248 bifasciata (Loxia) 68, 317 boarula (Motacilla) 52 Bombycilla 95 Bonasa 168 bonasia (Bonasa, Tetrao, Tetra- stes) 168 bonasio-tetrix (Tetrao) 169 bonasioides (Lagopus) 169 borealis (Emberiza) 62, 317 borealis, var. (Motacilla) 52 borealis (Parus, Poecile) 38 borealis (Phyllopseustes) 22, 317 boschas (Anas) 250 Botaurus 223 Brachyotus 123 brachyotus (Asio, Otus, Strix) 123 brachyrhynchus (Anser) 239, 318 brachyrhynchus (Nucifraga) 89 Branta 242 brenta (Bernicla) 242 Brenthus 242, 243 brevirostris, var. (Fringilla) 80, 317 brunnescens (Linota) 80 brännichi (Uria) 310, 319 brännichi, var. (Uria) 310, 319 Bubo 125 bubo (Bubo, Strix) 125 Bucephala 262, 264 Budytes 52 buffoni (Catarrhacta, Lestris) 288, 319 Buphus, noten s. 223 Buteo 145 buteo (Buteo) 146 Caccabis 170 Calamodyta 24 Calamoherpe 23 Calcarimus 63 Calidris 201 calidris (Totanus) 208 campestris (Agrodroma, Anthus) 54 campestris (Motacilla) 53 canaria (Fringilla, Serinus) 71 canaria, var. (Serinus) 71 candicans (Falco) 134 candidus (Himantopus) 218 Cannabina 78 cannabina (Cannabina, Fringilla, Linota) 78 canorus (Cuculus) 110 cantiaca (Actochelidon, Sterna) 294, 319 cantianus (Aegialites, Uharadrius) 184 canus (Gecinus, Picus) 108 canus (Larus) 282, 319 canutus (Tringa) 196, 318 Caprimulgus 116 carbo (Graculus, Halieus, Phala- crocorax) 275, 319 Carduelis 79, 81 carduelis (Acanthis, Carduelis, Fringilla) 81 cariceti (Sylvia) 26 Carine 126 Carpodacus 71 Caryocatactes 89 caryocatactes (Corvus, Nucifraga) 89 Casarca 245 casarca (Anas, Tadorna, Vul- panser) 245 caspia (Sterna) 292, 319 caspius (Thalasseus) 292, 319 castor (Merganser) 270 Catarrhacta 288—290 catarrhactes (Lestris, Stercora- rius) 290 caudata (Acredula) 35 caudata (Pica) 87 caudatus (Orites, Parus) 35 Centrophanes 63 cepphus (Lestris) 288, 319 Cerchneis 138 Certhia 44 cervinus (Anthus) 56 Charadrius 181, 183—186 Chaulelasmus 251 Chelidon 47 Chen 238 Chimonea 218 Uhlamydotis 178 Chloris 77 chloris (Chloris, Chlorospiza, Fringilla, Linota) 77 Chloropeta 22 chloropus (Gallinula) 233 chlororhynchos (Diomedea) 301 chlororhynchus (Thalassogeron) 301 Chlorospiza 77 Chroicocephalus 280, 281 chrysaötus (Aquila) 148 Chrysomitris 79 Ciconia 227 ciconia (Ciconia) 227, 318 Cinelus 13 5 cinelus (Cincelus, Hydrobata) 13 cinclus (Tringa) 198, 318 cinctus (Parus) 39 cineraceus (Circus) 132 cinerascens (Circus) 132 cinerea (Ardea) 222, 318 cinerea (Grus) 219, 318 cinerea (Limosa) 215 cinerea (Perdix) 171 cinerea (Sylvia) 19 cinereus (Anser) 239, 318 Circaétus 150 circia (Anas, Querquedula) 254, 319 Circus 129 citrinella (Emberiza) 60 clanga (Aquila) 149 clanga, var. (Aquila) 149 Clangula 262, 270 clangula (Bucephala, Fuligula, Glaucion) 262 clangus (Pseudaötus) 149 Cleptes 87 Clupeilarus 285, 286 clypeata (Anas, Rhynchaspis, Spatula) 250 Coccothraustes 75 coccothraustes (Coccothraustes, Fringilla) 76 coelebs (Fringilla) 74 coerculeus (Cyanistes, Parus) 37 Colaeus 92 colechicus (Phasianus) 173 collaris (Muscicapa) 33 collaris (Strepsilas) 186, 318 collurio (Lanius) 30 collybita (Phyllopseustes) 21, 317 Columba 154—157 Colymbus 303—305, 306 comata (Ardea, Buphus), noten S. 223 communis (Coturnix) 172 communis (Falco) 136 communis (Grus) 219, 318 communis (Nisus) 141 Coprotheres 289 Coracias 114 corax (Corvus) 93 cornix (Corone, Corvus) 90 cornuta (Tadorna) 244 Corone 90, 91 —” corone (Corone, Corvus) 91 cornutus (Podiceps) 304 Corvus 87, 90 Corydalla 54 Corythus 69 Cosmonetta 265 Coturnix 172 coturnix (Coturnix, Ortygion, Perdix) 172 Cotyle 48 crecca (Anas, Nettion, Querque- dula) 258 cerepidata (Lestris) 288, 319 crepidatus (Stercorarius)288,319 cerepitans (Oedicnemus) 179, 318 Orex 231 crex (Crex, Gallinula, Ortygo- metra) 231 cristata (Alauda, Galerita) 98 cristata (Fuligula) 259, 319 cristata (Numida) 175 cristatus (Colymbus, Podiceps) 303, 319 cristatus (Graculus) 276, 319 cristatus (Lophophanes, Parus) 9 2 cristatus (Pavo) 174 cristatus (Regulus) 14 cristatus (Vanellus) 180 Orithophaga 59 Crymophilus 203 Cuculus 109 culminata (Diomedea) 301 culminatus (Thalassogeron) 301 curonicus (Aegialites, UCharadrius) 185 curruca (Sylvia) 19 Cursorius 179 curvirostra (Loxia) 68 Cyanecula 10 cyaneus (Circus, Strigiceps) 130 cyaneus (Parus) 37 Cyanistes 37 Cyanopterus 254 Cygnus 246 Cynchrarmus 62 Cypselus 115 Dafila 253 dauricus (UColaeus, Uorvus) 93 325 Dendrocoptes 105 Dendrocopus 104—106 Dendrodromas 106 desertorum, var. (Buteo) 146 dicksonii (Lagopotetrix) 167 Diomedea 300 discors (Anas, Querquedula) 255 dispar (Heniconetta, Stelleria)265 domestica (Fringilla) 72 domesticus (Gallopavo) 174 domesticus (Gallus) 173 domesticus (Passer) 72 dougalli (Sterna) 294 Dryocopus 106 Dryospiza 71 dubia (Aegialites) 185 dubius (Turdus) 6, 317 dumetorum (Calamoherpe) 25 Dysporus 273 eburnea (Pagophila) 279, 319 eburneus (Larus) 279, 319 elegans (Carduelis) 81 Emberiza 58 Eniconetta 265 enucleator (Corythus, Pinicola, Pyrrhula) 69 Epilais 17 epops (Upupa) 100, 318 Erismatura, noten s. 269 .Erithacus 9, 10 erythrina (Fringilla) 71 erythrinus (Carpodacus) 71 erythropus (Anser) 241 Eudromias 183 BEudytes 307—309 ) Eunetta 252 europaea (Miliaria) 59 europaea (Pica) 87 europaea (Pyrrhula) 70 europaea (Sitta) 44, 317 europaeus (Caprimulgus) 116 europaeus (Troglodvtes) 42 eversmanni (Sylvia) 22, 317 excubitor (Lanius) 29 exilipes (Acanthis) 80 exilipes, var. (Acanthis) 80, 317 exulans (Diomedea), noten s. 301 fabalis (Anser) 238 falearia (Anas) 252 faleata (Anas, Eunetta) 252 Falcinellus 226 falcinellus (Ibis) 226 Falco 133, 318 familiaris (Certhia) 44 ferina (Aristonetta, Fuligula) 257, 219 ferox (Buteo) 147 ferus (Anser) 239, 318 Ficedula 20, 21, 23, 32 ficedula (Muscicapa) 32 flammea (Glaux, Hybris, Strix)120 flava (Budytes, Motacilla) 52 flava (Otocorys) 97 flavicapillus (Regulus) 14 flavigaster (Chloris) 77 flavirostris (Cannabina, Fringilla, Linota) 78 fluviatilis (Locustella) 26, 317 fluviatilis (Podiceps) 306, 319 fluviatilis (Sterna) 293, 319 Fratercula 314 Fringilla 71—81 frugilegus (Corvus, Trypanocorax) Fulica 234 fulicarius (Crymophilus, Phalar- opus) 203 fuliginosus (Puffinus) 300 Fuligula 257—267 fuligula (Fuligula) 259, 319 Fulmarus 300 fulva (Aquila) 148 fulvus (Gyps) 153 funerea (Nyctale) 121 funere (Strix, Surnia) 123 funereum (Syrnium) 121 fuséa (Watarrhacta) 290 fusca (Fuligula, Oedemia) 260 fuseatus (Turdus) 6, 317 fuscus (Clupeilarus, Larus) 286, 319 fuscus (Totanus) 205 galbula (Oriolus) 85, 317 galericulata (Aex) 246 Galerita 98 gallicus (Circaötus) 150 gallicus (Cursorius) 179 gallinaceus (Gallus) 178 Gallinago 190—193 gallinago (Gallinago, Scolopax, Telmatias) 192 gallinaria (Gallinago) 192 Gallinula 231—283 gallinula (Gallinago, Limnocryp- tes, Scolopax, Telmatias) 193 Gallopavo 174 gallopavo (Meleagris) 174 Gallus 172 gallus (Gallus) 173 garrula (Bombycilla) 95 garrula (Coracias) 114, 318 Garrulus 85 garrulus (Ampelis) 95 Gavia 280, 281 Gecinus 107 gelastes (Columba) 157 Gelochelidon 292 glacialis (Colymbus, 307, 319 glacialis (Fuligula, Harelda) 264 glacialis (Fulmarus, Procellaria) 300, 319 glandarius (Garrulus) 86, 317 Glareola 179 glareola (Totanus) 208 Glaucidium 127 Glaucion 262, 265 glaucion (Clangula) 262 glaucus (Larus, Leucus) 284, 319 Glaux 120 Glottis 209 glottis (Totanus) 209 Glycyspina 61 gmelini (Brachyotus) 123 Gracula 84 Graculus 275, 276 graculus (Halieus, Phalacrocorax) 276, 319 gravis (Puffinus) 299, 319 griseigena (Podiceps) 304 griseus (Macrorhamphus) 213 griseus (Nyclicorax) 225 griseus (Puffinus) 300 grisola (Muscicapa) 32 Grus 219 grus (Grus) 219, 318 grylle (Uria) 311 guttatus (Caryocatactes) 89 Gyps 153 gyrfalco (Palco, Fierofalco) 134 Eudytes) Hacmatopus 187 ITaliagtus 150 haliaötus (Pandion) 152 Falieus 275, 276 IHarelda 264, 265 helvetica (Squalarola) 182, 318 helveticus (Charadrius) 182, 318 Heniconetta 265 hiaticula (Aegialites, Charadrius) 186, 318 hiemalis (Fuligula, Harelda) 264 Hierofalco 134 Himantopus 218 himantopus (Himantopus) 218 Hippolais 22 hippolais (Hippolais) Hirundo 47, 48 hirundo (Sterna) 293, 319 histrionica (Cosmonetta, Fuligula, Harelda) 265 histrionicum (Glaucion) 265 holboelli, var. (Acanthis) 80, 317 holboelli (Falco) 134 hortensis (Sylvia) 17 hortulana (Emberiza, Glycyspina) 61, 317 hortulanus (Serinus) 71 Houbara 178 houbara (Otis) 178 hybridus (Tetrao) 165 Hybris 120 Hydrobata 13 Hydrochelidon 296 hyemalis (Bucephala) 264 hyperboreus (Anser, Chen) 238 hyperboreus (Lobipes, Phalaro pus) 203 hyperboreus, var. (Lagopus) 160 Hypolais 23 hypolais (Chloropeta, Ficedula, Sylvia) 23, 317 hypoleucos (Actitis, Totanus, 'Tringoides) 210, 318 Hypotriorchis 136 2 23, 317 Ibis 226 icterina (Hypolais) 23 ictinus (Milvus) 143 ignavus (Bubo) 125 ignicapillus (Regulus) 15, 317 iliacus (Turdus) 5, 317 iliacus x pilaris (Turdus) 330 illuminus (Turdus) 6, 330 impennis (Alca, Plautus) 316 indicus (Anser) 241 infaustus (Garrulus, Perisoreus) 86, 317 intermedia (Porzana) 233 intermedia, var. (Uria) 310 interpres (Arenaria, Strepsilas) 186, 318 islandica (Clangula, Fuligula) 263 islandica (Tringa) 196, 318 islandicum (Glaucion) 263 islandorum (Lagopus) 160 islandus (Falco) 134 ispida (Alcedo) 113 ITynx 109 korschun (Milvus) 145 lagopides (Tetrao) 166 lagopodi-lapponico-tetricides (Te- trao) 166 lagopodi-scotico-tetricides(Tetrao) 167 lagopodi-tetricides (Tetrao) 166 Lagopotetrix 167 Lagspus 160, 166, 167, 169 lagopus (Archibuteo, Buteo) 147, 318 lagopus (Lagopus) 161 Lampronessa 245 lanarius (Falco) 135 Tanius 28 lapponica (Emberiza) 63 lapponica (Limosa) 214, 318 apponica (Strix, Ulula) 123 lapponicum (Syrnium) 123 lapponicus (Calcarius, Centro- phanes, Plectrophanes) 63 lapponicus (Lagopus) 161 lapponicus (Parus) 39 Larus 278, 279 eachi(Procellaria, I'halassidroma) 298, 319 Lestris 287 Leuchybris 127 eucocephala (Erismatura", noten s. 269 euconotus(Dendrocopus, Dendro- dromas, Picus) 106 leucopsis(Anser, Bernicla, Branta, Brenthus) 242, 318 leucoptera (Hydrochelidon, Ster- na) 296 leucoptera (Loxia) 68, 317 leucopterus (Larus, Leucus) 288, 317 leucorodia (Platalea) 226 leucorrhoa (Procellaria) 298, 319 Leucus 283, 284 Timicola 195 Limnocryptes 195 Limonites 199, 200 Timosa 213 limosa (Limosa) 213, 318 Linaria 80 linaria (Acanthis, Aegiothus, Fringilla) 80, 317 linnéi (Bubo) 125 linnéi (Cannabina) 78 linnéi (Carduelis) 81 linnéi (Uhloris) 77 linnéi (Ciconia) 227, 318 linnéi (Coccothraustes) 76 linnéi (Coturnix) 172 linnéi (Cygnus) 247 linnéi (Fuligula) 259, 319 linnéi (Glottis) 209 linnéi (Grus) 219, 318 linnéi (Lagopus) 161 linnéi (Nisus) 141 linnéi (Otus) 124 linnéi (Palumbus) 154, 318 linnéi (Perdix) 171 linnéi (Pica) 87 linnéi (Pyrrhula) 70 linnéi (Regulus) 14 linnéi (Sylvia) 19 linnéi (Tinnunculus) 139 linnéi (Turtur) 156, 318 linnéi (Vanellus) 180 Linota 76 linota (Cannabina) 78 lithofalco (Aesalon, Falco) 137 liturata (Strix) 122 livia (Columba) 155 Lobipes 203 Locustella 26 octetelkb (Calamoherpe, Sylvia) 26 lomvia (Uria) 310 longicaudata (Lestris) 288, 319 longirostris (Linota) 80 Tophophanes 40 Loxia 66 luctuosa (Muscicapa) 32, 317 lugubris (Motacilla) 51 Lullula 99 lumme (Colymbus) 309 Luscinia 8 luscinia (Luscinia) 9, 317 luscinia (Sylvia) 9 Lycos 92 Meachetes 211 326 macqueenii (Chlamydotis, Hou- bara, Otis) 178 Macrorhamphus 212 macrorhynchus (Nucifraga) 89 macrura (Sterna) 293, 319 macrurus (Circus) 131 maculata (Aquila) 149 masgnirostris, var. (Fringilla) 80 magnirostris (Sylvia) 25 major (Brachyotus) 123 major (Dendrocopus, Picus) 104 major (Gallinago, Scolopax, Tel- matias) 190 major (Nectris, Puffinus) 299,319 major (Parus) 41, 317 major (Pyrrhula) 70 mandti (Uria) 311 Mareca 255 marila (Fuligula) 258 marinus (Clupeilarus, Larus) 285, 319 maritima (Tringa) 201 martius (Dryocopus) 107 martius (Picus) 107 maximus (Bubo) 125 media (Calamodyta) 24, 317 media (Gallinago) 192 medius (Dendrocoptes, Dendro- copus, Picus) 105, 318 melanocephala, var. (Motacilla) 52 melanogaster (Cinelus) 13 melanope (Motacilla) 52 Melanopelargus 228 melanophrys (Diomedea) 301 melanoptera (Glareola) 179 melanura (Limosa) 213, 318 melba (Cypselus), noten s. 116 Meleagris 174, 175 meleagris (Numida) 175 Merganser 270, 272 merganser (Mergus) 270 Mergellus 269 mergoides (Anas, UClangula) 270 Mergulus 269, 312 Mergus 269 Merops 113 Merula 7 merula (Turdus) 7 mexicana (Meleagris) 174 Micropus 115 Miliaria 59 miliaria (Crithophaga, Emberiza, Miliaria) 59 Milvus 143 milvus (Milvus) 143 minor (Charadrius) 185 minor (Colymbus, Podiceps) 306, 319 minor (Cygnus) 248 minor (Dendrocopus, Picus, Xylo- copus) 105 minor (Lanius) 30 minuta (Ardea, Ardetta) 224 minuta (Gavia) 280 minuta (Limonites, Tringa) 199 minuta (Ortygometra) 233 minuta (Sterna, Sternula) 295, 319 minutus (Anser) 241 minutus (Botaurus) 224 minutus (Chroicocephalus, Larus) 280 modularis (Accentor, Tharraleus) 27 Pelidna, mollissima (Fuligula, Somateria) 2 monachus (Vultur), noten s. 153 monedula (Colaeus, Corvus, Ly- cos) 92 montana (Fringilla, Pyrgita) 73 montanus (Passer) 73 montifringilla (Eringilla) 75 morinellus (Charadrius, Eudro- mias) 183, 318 Mormon 313 Motacilla 50 Muscicapa 31 musicus (Cygnus) 247 musicus (Turdus) 5 mutus (Lagopus) 160 naevia (Aquila) 149 naevia (Locustella) 26 naevius (Pseudaötus) 149 nebularius (Glottis) 209 Nectris 299 Nettion 253 niger (Faleinellus) 226 niger (Melanopelargus) 228,318 piger (Milvus) 145 nigra' (Ciconia) 228, 318 nigra (Fuligula, Oedemia) 261 nigra (Hydrochelidon, Sterna) 296, 319 nigricollis (Colymbus, Podiceps) 305, 319 nisoria (Strix) 128 nisoria (Sylvia) 18, 317 Nisus 141 nisus (Accipiter, Astur) 141 nivalis (Emberiza, Plectrophanes) 64 nivea (Nyctea) 127 noctua (Athene, Varine, Strix) 126 Nucifraga 89 Numenius 215 Numida 175 numidica (Meleagris) 175 Nyctala 121 Nyctale 121 Nyctea 127 nyctea (Athene, Strix, Surnia) 127 Nycthierax 128 Nycticorax 225 nycticorax (Ardea) 225 Nyroca 257 nyroca (Fuligula) 257 Obscurus (Anthus) 55, 317 ochropus (Totanus) 207 Oedemia 260 Oedicnemus 178 oedicnemus (Oedicnemus) 179, 318 oenanthe (Saxicola) 12, 317 oenas (Columba) 155 olor (Cygnus) 247, 319 onocrotalus (Pelecanus) 274 Oreocincla 8 orientalis (Columba, Turtur) 157 Oriolus 85 Orites 34 Ortygion 172 Ortygometra 251—233 ostralegus (Haematopus) 188, 318 Otis 176 Otocorys 97 Otus 123 otus (Asio, Strix) 124 Pagophila 279 pallidus (Circus) 131 palumbarius (Astur) 140 Palumbus 154 palumbus (Columba) 154, 318 palustris (Calamoherpe, Sylvia) 24 palustris (Parus, Poecile) 38 Pandion 151 paradisea (Sterna) 293, 294, 519 paradoxus (Syrrhaptes) 159, 318 parasitica (Catarrhacta, Lestris) 288, 319 parasitica (Lestris) 288, 319 parasiticus (Stercorarius) 288, 319 Parus 35, 36 parva (Muscicapa) 34, 317 parva (Ortygometra, Porzana, Zapornia) 233 parvulus (Troglodytes) 42 parvum (Phalaridium) 233 Passer 72 passerina (Athene, Strix, Surnia) 2 passerinum (Glaucidium) 127 Pastor 84 Pavo 174 Pavoncella 211 pelagica (Procellaria, Thalassi- droma) 298 Pelecanus 274 Pelidna 195, 197—200 penelope (Anas, Mareca) 255, 319 Perdix 170, 172 perdix (Perdix, Starna) 171 peregrinus (Falco) 136 Perisoreus 86 Peristera 156, 157 Pernis 142 Perspicillata (Fuligula, Oedemia) 6 phaeopus (Numenius) 217 Phalacrocorax 275 Phalaridium 232, 233 Phalaropus 203 Phaleris 313 Phasianus 173 Phileremos 97: Philomachus 211 philomela (Luscinia) 9, 317 phoenicurus (Luscinia, Ruticilla) 11 phragmitis (Sylvia) 25, 317 Phyllopneustes 20 Phyllopseustes 20 Phylloscopus 20 Pica 87 pica (Cleptes, Corvus, Pica) 87 Picoides 103 Picus 103, 104—108 pilaris (Turdus) 6 Pinicola 69 pityopsittacus (Loxia) 67 Platalea 226 platyrhincha (Limicola, Tringa) 195 platyrhinchus (Phalaropus) 208 platyrhynchus (Nucifraga) 89 Plautus 316 Plectrophanes 63 pluvialis (Charadrius) 182 Podiceps 302 Poecile 38 pomårina (Catarrhåcta, Lestris) pomarinus (Coprotheres) 289 pomatorhinus (Stercorarius) 289 pomerana (Lestris) 289 Porzana 232 porzana (Gallinula, Ortygometra, Phalaridium, Porzåna) 232 pråtensis (Anthus) 56 pratensis (Crex) 231 Pratincola 12, 13 pratincola (Glareola) 179 Procellaria 297, 300 Pseudaétus 149 psilodactyla (Strix) 126 psittacula (Phåleris) 313 Puffinus 299 puffinus (Nectris) 299 pugnax (Machetes, Pavoncella, Philomachus) 211 purpurea (Ardea) 223 pusilla (Emberiza) 63, 317 pusilla (Gallinula, Ortygometra) 233 pygargus (Circus) 130, 132 pygmaea (Limicola, Pelidnå, Tringa) 195 pygmaea (Ortygometra) 233 Pyrgita 73 Pyrrhula 69, 70 pyrrhula (Pyrrhula) 70 Querquedula 253—255 querquedula (Anas, Cyåanopterus) 254, 319 raii (Budytes, Motacillå) 53 rålloides (Ardea, Buphus), noten s. 223 Rallus 230 Recurvirostra 218 regålis (Milvus) 143 Regulus 14 regulus (Falco) 137 regulus (Regulus) 14 reinhardtii (Lagopus) 160 Rhodostethia 319 Rhynchaspis 250 richardi (Anthus, Corydalla) 54 ridibunda (Gavia) 281, 319 ridibundus (Chroicocephalus, La- rus) 281, 319 ringvia (Uria) 310 riparia (Cotyle, Hirundo) 48, 317 Rissa 278 rosea (Gracula) 84 rosea (Rhodostethia) 319 roseus (Pastor, Sturnus) 84 rubecula (Erithacus, Luscinia) 9 rubetra (Pratincola, Saxicola) 12, 317 rubicilla (Pyrrhula) 70 rubicola (Pratincola, Saxicola) 31183, Bu rubricollis (Colymbus, Podiceps) 304 rufa (Caccabis) 170 rufa (Limosa) 214, 318 rufa (Sylvia) 19, 21, 317 rufescens (Anser) 238 ruficeps (Lanius) 31, 317 ruficollis (Anser, Bernicla, Branta, Brenthus) 243 rufina (Fuligula) 257 rufipes (Falco) 138 rufus (Lanius) 31, 317 rupestris (Anthus) 55, 317 rupestris var. (Lagopus) 160 327 rupicola (Peristera, Turtur) 157 rustica (Emberiza) 62, 317 rustica (Hirundo) 48 rustica (Pica) 87 rusticola (Scolopax) 189 rusticolus (Falco) 134 Ruticilla 11 rutila (Anas, Casarca) 245 rutilus (Vulpanser) 245 Sabini (Xema) 287, 319 sacer (Falco) 135 saebyensis (Parus) 37 salicaria (Epilais, Sylvia) 17 Saxicola 12 scåndiaca (Athene, Leuchybris, Nyctea, Strix) 127 schoeniclus (Cynchramus, Em- beriza) 62 schoenobenus(Calamoherpe, Acro- cephalus, Sylvia) 25, 317 scolopaceus, var. (Macrorham- phus) 213 scolopacina (Gallinago) 192 Scolopax 189—193 scoticus (Lagopus) 162 segetum (Anser) 238 senator (Lanius) 31, 317 septentrionalis (Colymbus, Eudy- tes) 309 Serinus 71 serinus (Dryospiza, Fringilla, Se- rinus) 71 serrator (Merganser, Mergus) 272, 319 sibilatrix (Ficedula, Phyllopseu- stes, Sylvia) 20 sibirica (Linaria) 80 sibirica (Poecile) 39 sibiricus (Parus) 39 sinica (Chlorospiza, Linota) 77 Sitta 44 Somateria 265, 266 Spatula 250 spectabilis (Fuligula, Somateria) 266 Spinus 79 spinus (Acanthis, Carduelis, Chry- somitris, Fringilla, Spinus) 79 Squatarola 182 squatarola (Charadrius) 182, 318 Starna 171 stellaris (Ardea, Botaurus) 224 stelleri (Eniconetta, Fuligula, Ha- relda, Somateria) 265 Stelleria 265 Stercorarius 288—290 Sterna 291—296 Sternula 295 strepera (Anas) 251 streperus (Acrocephalus) 24, 317 streperus (Chaulelasmus) 251 Strepsilas 186 striata (Tringa) 201 Strigiceps 130 strigiceps (Circus) 130 Strix 120—128 Sturnus 82 subalpina (Lagopus) 161 subarquata (Pelidna, Tringa) 197 subarquatus (Ancylochilus) 197 subbuteo (Falco, Hypotriorchis) 136 suecica (Cyanecula, Erithacus, TLuscinia) 10 Sula 273 sulphurea (Motacilla) 52 superciliosus (Phyllopseustes)317 Surnia 127, 128 swainsonii (Circus, Strigiceps) 131 Sylvia 9, 16, 20—26 sylvia (Sylvia) 19, 317 Syrnium 121 Syrrhaptes 159 Tsadorna 244 tadorna (Anas, Tadorna, Vul- panser) 244, 319 tarda (Otis) 176 Telmatias 190 temmincki (Limonites, Pelidna, Tringa) 200 tengmalmi (Nyctala, Strix, Ulula) 121 Tetrao 162—169 Tetrastes 168 tetrax (Otis) 177 tetrici-albus (Lagopas) 166 tetrici-scoticus (Lagopus) 167 tetrix (Tetrao) 163 Thalasseus 292 Thalassidroma 298 Thalassogeron 301 Tharraleus 26 tinnuncula (Cerchneis) 139 Tinnunculus 138 tinnunculus (Falco, Tinnunculus) 139 tithys (Luscinia, Ruticilla) 11 torda (Alca) 315 torquata (Bernicla) 242 torquata (Merula) 7, 317 torquatus (Anser) 242 torquatus (Colymbus) 307, 319 torquatus (Phasianus) 173 torquatus (Turdus) 7, 317 torquilla (Iynx) 109, 318 Totanus 205, 210 totanus (Totanus) 208 tridactyla (Chimonea, Rissa) 278, 319 Tridactylia 103 tridactylus (Apteonus, Picoides, Picus, Tridactylia) 103 tridactylus (Larus) 278, 319 Tringa 195, 196—202 Tringoides 210 trivialis (Anthus) 57 trochilus (Ficedula, Phyllopseu- stes, Phylloscopus, Sylvia) 21, 317 Troglodytes 42 troglodytes (Anorthura, Troglo- dytes) 42 troile (Uria) 310 Trypanocorax 94 turdoides (Calamoherpe) 24, 317 Turdus 3 Turtur 156 turtur (Columba, Peristera, Tur- tur) 156, 318 Ulula 121 Srala (Nycthierax, Strix, Surnia) 128 Upupa 100 uralense (Syrnium) 122 uralensis (Strix, Ulula) 122 urbica (Chelidon, Hirundo) 47 Uria 310 urogallides (Tetrao) 165 urogallo-albus (Lagopus) 167 urogallo-tetricides (Tetrao) 165 urogallus (Tetrao) 164 Wanellus 180 vanellus (Vanellus) 180 varia (Oreocincla) 8 varius (Turdus) 8 vera (Luscinia) 9 vespertina (Cerchneis) 138 vespertinus (Falco, Tinnunculus) virgo (Anthropoides, Grus) 220 viridis (Gecinus, Picus) 107 viridis, var. (Motacilla) 52 viscivorus (Turdus) 4, 317 vulgaris (Buteo) 146 vulgaris (Coccothraustes) 76 vulgaris (Otus) 124 vulgaris (Pyrrhula) 70 vulgaris (Sturnus) 82 vulgaris (Turtur) 156, 318 vulgaris (Vanellus) 180 Vulpanser 244, 245 vulpanser (Tadorna) 244, 319 Vultur, noten s. 158 Xema 287 Xylocopus 105 yYarelli (Motacilla) 51 Zapornia 233 328 ÖFVERSIKT af faunistiskt och biologiskt viktigare litteratur rörande nordens fåglar. (Arbeten, utmärkta med ett +, äro hämtade ur andra bibliografiska verk.) Adlerberg, E. G., Några rön och anmärkningar om tjäder- foglen, så i dess vilda, som tama tillstånd. K. V. A. Handl. 1787, s. 201—209. (Tillägg, se Julin 1801.) Afbildninger til Fuglenes Naturhistorie, med oplysende Text. Odense 1863. Fol. T Ahlm, G. E., Några ornitologiska anteckningar från Dalarne åren 1861—71. Sv. Jägarf. n. tidskr. 1871, s. 19—383. Andersen, C. H., Eine Birkhahn-Balze mit Erläuterungen. Zwei Vorträge 1860. Zeitschr. f.d. ges. Naturw., Bd 19 (1862), s. 213—242. Andersen, K., Ligurinus sinicus i Danmark. Vidensk. Medad. naturh. For., Kbhn., (5) Aarg. 5 (1898), s. 166—172. Diomedea melanophrys, boende paa Fergerne. Ibid., 1894, s. 241—264. å Meddelelser om Fzergernes Fugle med serligt Haensyn til Nolso. Efter skriftlige Oplysninger fra P. F. Petersen. Ibid., 1898, s. 315—427. Anderson, J., Nachrichten von Island, Grönland und der Strasse Davis. Hamb. 1746. 8:o. (Islands fåglar s. 40— 49. — Utg. bl. a. på danska. Kbhn 1748. 8:0.) Andersson," N. J., Samtidiga observationer på djur under år-1847. K. V. A. Öfvers., Årg. 6 (1849), s. 210—226. (För 1846, se Sundevall.) Andrée, A., Öfversigt af Gottlands fåglar. K. V. A. Handl., 1841, s. 207—213. Gottlands fogelfauna. K. V. A. Öfvers., Årg. 1 (1844) SEO Angles, R., Liste des oiseaux qui se rencontrent en Islande. Gaimard, Voyage. Zool. et Médec. Paris 1857. 8:0, s. 156—160. Anteckningar öfver flyttfoglars ankomst till särskilda orter i Finland [af J. och M. v. Wright, I. I. och G. W. Miex- montan]. Bidrag t. Finl. naturkänned., utg. af F. Vet. Soc. H. 2 (1857), s. 115—128, 1 tab. Aplin, 0. V., On Anthus cervinus and A. rupestris. Zoolo- gist, (3) vol. 20 (1896), s. 300—302. Scandinavian pipits. Ibid., s. 379—382. An ornithological tour in Norway. Ibid., s. 416—432, 441—464. Aurivillius, Chr., Svenska fåglarna. zoologer och jägare. Sthlm 1894. En fickbok för unga 8:0. Baagge, J., se Fugle, Nestvedegnens. Backman, H., Anteckningar om foglarne uti Salmis härad. Meddel. Soc. Faun. & Fl. Fenn., H. 15 (1886—388),s. 44—50. Backhouse, J., se Clarke, W. E., 1886. Baer, K. E. von, Vie animale å Novaia-Zemlia. [Text på tyska.] Bull. sc. Acad. Sc. S:t Pétersb., T. 8 (1838), s. 343—52. (Omtr. i Froriep's n. Notizen, Bd 6 och i Ar- chiv f. Naturgesch. Jahrg. 5: Bd 1 samt öfvers. fr. den senare i Annals Nat. Hist., vol. 4 och i Edinb. n. Philos. Journ. vol. 28.) Bahr, H. E. S., Stavanger Omegns Fugle. Stavanger 1866. 8:0. Skolprogr. — Supplement. Ibid. 1870. Skolprogr. — Andet Tilleg. Ibid. 1887. Skolprogr. — — Fugleforholdene ved Stavanger Vaaren og Hoesten 1876 m. m. Meddel. Norsk Jeger- o. Fisker-Foren., Aarg. 5 (1877), s. 206—213. Aves regionis Stavangriensis. Stavanger Omegns Fugle. Stavanger Museums Aarsber., 1895, s. 29 —152. (Tr. 1596.) Barfod, K., Iagttagelser over Sydsellands Fugle med serligt Hensyn til Vordingborg og Omegn. Aalborg 1892. 8:0. T Barth, J. B., Indberetning om en i Lofoten og Vesteraalen foretagen zoologisk Reise. Nyt Mag. f. Naturvid., Kra, Bd 7 (1853), s. 398—416; 8 (1854), s. 1—71. (Öfvers. 1 Cabanis' IJourn. f. Ornith. 1869.) Den norske Natur skildret i Billeder fra Jagtlivet. Chra 1856. 8:0. Bidrag till kunskapen om några af Norges jagtbara eller matnyttiga fogelarters förekomst, lefnadssätt, fort- plantning och tillväxtförhållanden, m. m. Sv. Jägarf. n. tidskr., 1863, s. 203—221. Fjellripan, m. plansch. Ibid., 1867, s. 3—18, 65—76. Naturhistoriska notiser från Norge. 1. Om fjellripans läten och födoämnen. 2. Kornknarrens förekomst å fjell- ryggen ofvanom björkens gräns. JIbid., 1868, s. 171—172. Dalripan, m. plansch. Ibid., 1869, s. 4—20, 70—84. Enkeltbekkasinen. (Scolopax gallinago, Lin.) Meddel. Norsk Jweger- o. Fisker-Foren., Aarg. 5 (1877), s. 117— 143. Om Overensstemmelsen mellem Fuglenes Intelligents og deres Opholdsteder, Nzering og Levevis. Naturen, Kra, Aarg. 2 (1878), s. 118—123. Jerpen. (Tetrao bonasia, Lin:) Sv. Jägarf. n. tidskr., 1880, s. 146—153. Barth, J. B., Norges Fuglevildt og Kbhn 1881. 8:0. Om fjellripan. Sv. Jägarf.n. tidskr., 1586, s. 20—25. Beckmann, Ch., Ungar efter en tam tjäder tupp och kalkon- höna. Tidskr. f. jäg. o. natwf-, Årg. 1 (1832), s. 125. Benson, J., Ornithological notes from Norway. Zoologist, (3) Vol. 19 (1895), s. 287—292. Benzon, A., Nogle Meddelelser om: sjeldnere danske Fugles Forekomst, samt Bemzerkninger om Fotografier af Fugle. Förh. Skand. Naturf. 9 möte i Sthlm, 1863, s. 419—432 Bergroth, I. 0., [Larus ridibundus i HÖ AeforStakten] Meddel. Soc. Fawn. & Fl. Fenn., H. 22 (1896), s. 15—16. Bergstrand, C. E., Ålands däggdjur, foglar, amphibier och fiskar upptecknade. Vesterås 1852. 8:60. Bidwell, E., se Pearson, H. J. Bjerkander, C., Anmärkningar öfver några flyttfoslars an- komst och bårtgång. K. V. 4. Handl., 1776, s. 293—300: Billberg, G., Utkast till en fauna gottlandica, samt beskrif- ning på en svensk fogel, Falco umbrinus. K. V. A. Handl., 1809, s. 188—204. Blasius, R., [Bilder aus der Vogelwelt Schwedens und Nor- wegens]. Sitz.-Protokolle 1. intern. ornithol.-Congr. Wien, 18SS4, Schlusssitzung, s. 1—4. Mergus Anatarius, Eimbeck, ein Bastard zwischen Mergus albellus, Linné und Glaucion clangula, Linné. Monographische Studie. Monatschr. D: Ver. z. Schutze d. Vogelw., Jahrg. 12 (1SS7). Blasius, W., Zur Geschichte der Ueberreste von Alca im- pennis Linn. Cabanis' Journ. f. Ornith., Jahrg. 32 (1884), s. 58—176. Blom, C. M., Beskrifning på en helt ljusgrå, eller nästan hvit, orr-höna, Tetrao tetrix fem. L. K. V. A. Handl., 1785, s. 230—231. Beskrifning på en mycket hvitspräcklig och besynnerlig urart af tjäder (Tetrao urogallus Linn.) Ibid., 1507, s.4—7. Bodin, Th., Zur Charakteristik der Wasservögel Norwegens. Blätter f. Gefliigelzucht, Leipz., Jahrg. 2 (1877), s. 379.7 Boie, F., Tagebuch gehalten auf einer Reise durch Norwegen im Jahre 1817. Mit einer Charte. Schleswig 1822, 8:0. Ornithologische Beyträge. Lief. 1, Oken's Isis, 1822, sp. 768—781, 871—886; 1823, sp. 664— 666. Verzeichniss der in Norwegen vorkommenden Vögel. Ibid., 1823, sp. 101—103. —— Ornithologische Beiträge. Lief. 1 Hj 21826), si 90-144; (Ej afslutad.) Bonsdorff, A. von, Ornitologiska iakttagelser, gjorda hbufvud- sakligast inom Salmis socken om våren 1881. Meddel. Soc. Fawn. & Fl. Fenn., H. 15 (1886—88), s. 24—43. Bothén, C. 0., Från Bohuslän. Litet zoologi och några Jagten paa samme. 2 2, 3. 92 ä. 3 Brehsis Ornis, 3 (1827) s. 54—77, 151—152. jakter på fjelluggla och stepphöns. Jägaren, utg. af H. Samzelius, Arg. 4: 2 (1898), s. 125—137. — — Bidrag till Göteborgs och Bohus läns lokalfauna. Sv. Jägarf. n. tidskr., 1898, s. 207—211. Bowden, J., The Natulal in Norway; or notes on the wild animals, birds, fishes and plants of that country. don 1869. 8:o. (Påglar, s. 100—208.) Brander, C., Fogelarter iakttagne inom Pudasjärvi socken af 9, Ueg Lon- Uleåborgs län. Notiser Soc. Faun. & Il. Fenn., IH. 10 (1869), s. 371—386. Parkano sockens foglar. Meddel. Soc. Fawn. & Fl. Fenn., II. 15 (1886), s. 97—128. Brehm, A., Happlands Moräste. Aus d. Hemath (Ross- mässler's),. Jahrg. 1562, s. 227—232, 243—246. t 329 Brehm, A., Das Hochgebirge Skandinaviens und seine Vögel. Vortrag. Homeyer. EH. F. v., Hrinnerumgssclw. am die Vers. d. deutschen Ornithologen in Görlitz 1870. Stolp 1871.1T Ueber die Vogelberge des hohen Nordens. Zeitschr. Ornith. Ver. Stettin, Jahrg. 1, 2 (1878), s. 57—60, TA— TI. F Brehm, A. E., Foglarnes lif. 2:a uppl. Autor. öfvers. och bearb. äf FP. A. Smitt. Sthlm 1884. 8:0. Bruce, W. S., se Clarke, W. E., 1898. Briinnich, M. Th., HEder-Fuglens Beskrivelse. 8.0. — Tilleg til Ederfuglens Beskrivelse. Ornithologia borealis sistens collectionem avium ex ommibus, imperio Danico subjectis, provinciis insulisque borealibus Hafnie factam. Ibid. 1764. 8:0. Brun, A., Nogle Bemerkninger i Anledning af en Notits om BECcassinerne Tidskr. f- pop- Fremst. af Natwrv., Kbhn, (2) Bd 3 (1861), s. 302—310: Bruzelius, N. G., Om Anser indicus Gmel. anträffad i Skåne. K. Vet.- o. Vitt.-Samh. Handl. Göteb., N. E., H. 10 (1887). Kbhn 1763. DEL Söt Sko Cajanus, M. A., Bidrag till kännedomen om perlugglans lefnadssätt. Sv. Jägarf. n. tidskr., 1844, s. 30—32. Carlson, A., Ett bidrag till lokalfauna öfver Sunnerbo härad i Småland. Sv. Jägarf. n. tidskr. 1876, s. 15—78. Sveriges jagtbara foglar, deras jagt SS fångst. köp. 1878. 8:0. Öfversigt af de i Almesåkra socken, förekommande foglar. K. V. A. Öfvers., N:o 1, s. 21—388. Sveriges fåglar. Korta beskrifningar jämte redogörelse för deras lefnadssätt, förekomst, häckzoner och flyttnings- tider. Med 228 fågelbilder. Lund 1S94. 8:0. Carlson, G. von, Anmärkningar om svalor. K. V. 1789, s. 315—317. Catalogue of the birds in the British Museum. 27. London 1874—96. 38:0. Cederhielm, C. W., Anmärkning om gjöke-ägg. Hamdl., 1741, s. 70—72. Cederström, C., Korrespondens från norra Bohuslän. Jägarf. mn. tidskr., 1873, (fåglar) s. 19—22. Anteckningar om norra Bohusläns vertebrat-fauna. [1] EV. A. Öfvers., Årg. 33 (1876), N:o 4, s. 51— 68; 2. Ibid., Årg. 36 (1879), N:o 2, s. 53—062. Chapman, A. C., A birds'—nesting ramble in Lapland. Ibis, (5) vol. 3 (1885), s. 158—186. A contribution towards the ornithology of West Jut- land. Ibis, (6) vol. 6 (1594), s: 339—351. Christiansen, J. D., Viborg Omegns Fugle. Tagttagelser. Viborg 1890. 8:0. T Clarke, W. E., On the avifawna of Franz Josef Tand. With notes by W.S. Bruce. Ibis, (7) vol. 4 (1899), s. 249—77. & Backhouse, J., An autumn ramble in eastern Iceland, with some notes from the Paröes. Ibis, (5) vol. 3 (1886), s. 364—380, pl. 11. Cnatlingius, A., Ornithologiska anteckningar. n. tidskr., 1868, s. 58—63. Cocks, A. H., Notes of a naturalist on the west coast ol Spilzhergen. Zoologist, (5) vol. 6 (1852), s. 321—332, 378—386, 404—418. An autumn visil to Spitzbergen. 393—409, 433—448, 479—488; Ibid. vol. 8 (1884), s. 13—18. IVid., s. 23 Jön- Jönköpings län, Arg. 39 (1882), A. Handl., Vol. 1—25, IE MVG Lå Sv. Ornithologiske Sv. Jägarf. Ibid., vol. 7 (1SS5), 5. — Supplemenltary remarks. — "he avi-fauna of Spitzbergen. Collett, R., Översigt af Ohristiania Omegns ornithologiske Fauna. Nyt Mag. f. Naturv., Kra, Bd 13 (1864), s. 261—486. Briefliches iber Alca impennis in Norwegen. Cabanis” Journ. f. Ornith., Jahrg. 14 (1866), s. 70—71. Zoologisk-botaniske Observationer fra Gudbrandsdalen Nyt Mag. f. Naturv., Kra, Bd 14 (1866), s. og Dovre. 97—160. Zoologisk-botaniske Observationer fra Hvaloerne. Ibid., 3d 15 (1868), s. 1—83. Norges Fugle, og deres geographiske Udbredelse i Landet. Vid. Selsk. Forh. Chra, 1868 (tr. 1869), s. 116— 193. — Supplement. Ibid., 1871, s. 52—61. Letter (on occurrence in Spitzbergen of Upupa epops). Ibis, (2) vol. 6 (1870), s. 539. Stationäre und theilweis thberwinternde Vögel Nor- wegens. Ber. 18. Versamml. D. ornithol. Ges., 1870, Mänster 1871, s. 46—51. T Ornithologiske Bemeerkninger til Norges Fauna. Nyt Mag. f. Naturv., Kra, Bd 18 (1871), s. 61—224. Oversigt over Norges vigtigste Hvirveldyr. Statist. Aarb. for Norge, 1871, s. 590—659. Remarks on the ornithology of northern Norway. With a map. Vid. Selsk. Forh. Chra, 1872, s. 189—309. Briefliche Mittheilung täber Bastard von Lagopus lap- ponicus x Tetrao tetrix L. im sädlichen Norwegen. Ber. 20. Versamnml. D. ornithol. Ges., 1873, s. 27. T Carte zoo-geographique de Norwége, contenant une liste complete de tous les animaux vertebrés de Norwege. Chra 1875. — 2. ed. ibid. 1876. On Phylloscopus borealis and its occurrence in Norway. Proc. Zool. Soc. London, 1877, s. 43—46. (Jfr 1886.) Mindre Meddelelser vedrorende Norges Fuglefauna i Aarene 1873—76. Nyt Mag. f. Naturv., Kra, Bd 23 (1S77), s. 85—225. — Aarene 1877—80. Ibid, Bd 26 (1881), s. 254—394. — Aarene 1881—92. JIpvid., Bd 35 (1894), s. 1—387. Om et Par for Norges Fauna nye Fuglearter. Vid. Selsk. Forh. Chra, 1877, N:r 5. —— Zoologisk Litteratur i Norge i 1877. Nord. Tidskr., utg. af Letterst. fören., 1878, s. 189—194. — I 1878, Ibid., 1879, s. 488—495. — Aarene 1879 og 1880. K. Norske Vid. Selsk. Skr. Trondhj., 1880, s. 1—24. Nogle Bemerkninger i Anledning af Hr. Cand. L. Stej- negers Afhandling »Underslegtlen Lanius». Archiv f. Mathem. o. Naturv., Kra, Bd 4 (1579), s. 180—187. — 3emöerkninger til Stejnegers Gjensvar. Ibid., s. 271—279. — Bemerkning ... Ibid., Bd 5 (1881), s. 368. — — Mindre Meddelelser 18S1, se 1877. — — Tringa temminckii und minuta und deren Bräten in Norwegen. Cabanis” Jowrn. f. Ornith., Jahrg. 29 (1881), S. 323—332. Oreocincla varia, (Pall.) og Aegialilis alexandrinus, (Lin.), nye for Norges Fauna. Vid. Selsk. Forh. Chra, 1881, N:o 10. Carpodacus erytbrinus, (Pall.) og Botaurus stellaris, (T.in.), nye for Norges Fauna. Ibid., 1SS2, N:o 17. Ardetta minuta, (Lin), Sterna cantiaca, Gmel., og Larus minutus, (Pall), nye for Norges Fauna. Ibid., 1883, N:o 15. Om 5 for Norges Fauna nye Fugle, fundne i 1883 og 1884. Ibid., 1SS4, N:o 11. Uber Alca impennis in Norwegen. Ver. Wien, 1884, N:o 5—6. T Mittheil. ornith. Collett, R., On Lanius excubitor and Lanius major. Ibis, (5) vol. 4 (1886), s. 30—40. Further notes on Phylloscopus borealis in Norway. Ibid., s. 217—223. (Ifr 1877.) On the hybrid between Lagopus albus and Tetrao tetrix. Proc. Zool. Soc. London, 1886, s. 224—240, pl. 21: Om 4 for Norges Fauna nye Fugle fundne i 1885 g 1886. Vid. Selsk. Forh. Chra, 1SS7, N:o 8. On a breeding-colony of Larus eburneus on Spitzbergen. Ibis, (5) vol. 6 (1SSS), s. 440—443, pl. 13. Om 6 for Norges Fauna nye Fugle fundne i 1887— 1889. Vid. Selsk. Forh. Chra, 1890, No 4. On the immigration of Syrrhaptes paradoxus, Pall., into Norway in 1888. Ormis, Jahrg. 6 (1890), s. 155—159. Fugleliv i det arcliske Norge. Et populzert Foredrag. Kra og Kbhn 1892. 8:o. (Engelsk öfvers. London 1894.) Om Lanius excubitor, og dens forskjellige Formers Optreden i Norge. Archiv f. Mathem. o. Natwrvid., Kra, Bd 16 (1893), s. 52—64. Mindre Meddelelser 1894, se 1877. On the Occurrence of Colymbus adamsi in Norway. Ibis, (6) vol. 6 (1894), s. 269—288, pl. 8. On a melanistic phase of Uria Grylle. Forh. Chra, 1595, N:o 1. Om 4 for Norges Fauna nye Fugle fundne i 1890— 1894. Ibid., N:o 2. En ny' Bastardform blandt Norges Tetraonider, » Fjeld- rype-Orre» (Lagopus mutus x Tetrao tetrix). Bergens Museums Aarbog, 1897, N:o 7. On the reported summer appearance of two species of birds in Lapland (Bernicla brenta & Phalaropus fulicarius). Zoologist, (4) vol. 2 (1898), s. 15—46. (Jfr Playne, H. 0.) On a hybrid thrush found in Norway (Turdus iliacus x Turdus pilaris). Ibis, (7) vol. 4 (1898), s. 317—319. Collin, J., Skandinaviens Fugle, 18S75—77, se Kjerbolling 18352. o Vid. Selsk. Ornithologiske Bidrag til Danmarks Fauna. (Supple- 5 ment til »Skandinaviens Fugle».) Kbhn 1877. $8:0. — Andet Supplement. Ibid. 1SSS. 8:0. — Tredje Supplement. Ibid. 1895. 8:0. Conway, W. M., The first crossing of Spitzbergen. 1897. 8:0. Cordeaux, J., The scandinavian pipits. Zoologist, (3) vol. 20 (1896), s. 352—353. Notes from Norway. Ibid., (4) vol. I (1897), s. 22—28. Cronstedt, 0. L., Anmärkning om berg-ufven, (Strix bubo Linn) IK V. 4. Handl., 1789, s. 157—160. Tondon Davies, S. A., A naturalist's ramble in Swedish Lapland. Zoologist, (3) vol. 16 (1892), s. 81—87. Debes, L. J., Ferox et Feroa reserata det er: Piergernis og Ferserske Indbyggeris Beskrivelse. Kbhn 1673. 8:0. (Engelsk öfvers. 1676, tysk 1757.) Dickson, 0., se Vårt villebråd. Dresser, H. E., A history of the birds of Europe including all the species inhabiting the western palearctic region. Vol. 1—8. London 1878—81. 4:o. — Supplement. P. 1—6. Ibid. 1895. 4:o. Durnford, H., Additions to the avifauna of Fieroes. Zoolo- gist, (2) vol. 10 (1875), s. 4623. Eaton, A. E., Notes on the fauna of Spitzbergen. Birds. Zoologist, (2) vol. I (1874), s. 3805—3820. Nr d Eimbeck, Beschreibung und Abbildung eimes deutschen Was- servogels, der zwischen Anas clangula und Mergus al- bellus zu stehen scheint. Braunschweig 1829. 4:o. T Eisen, G. och Stuxberg, A., Bidrag till kännedomen om Gotska Sandön. K. V. A. Öfvers., Årg. 25 (1868), s. 353—379. Ekblad, G., Naturhistoriska notiser. Notiser från trakten af Hartsö. Sv. Jägarf. n. tidskr. 1865, s. 237—239. Ekbohrn, 0., Ornitologiska iakttagelser år 1887 vid Sand- hamn och i dess omnejd. Sthlm 1889. 80. K. V. A. Bihang, Bd 15: Afd. 4, N:o 8. Ekström, A., Tabeller öfver tiden för flyttfoglarnas ankomst och flyttning i Mörkö socken och Södermanland. År 1827. K. V. A. Handl., 1827, s. 190—201. (För 1828, se följ.) Ekström, C. U., Strödda anteckningar om svenska flyttfog- larna, och i synnerhet tiden för deras ankomst och afflytt- ning i Södermanland. K. V. A. Handl., 1826, s. 153—168. Tabeller öfver tiden för flyttfoglarnas ankomst och flyttning i Mörkö socken och Södermanland år 1828, jemte strödda ornithologiska anteckningar, gjorda under året. Ibid., 1529, s. 31—41. (För 1827, se Ekström, A.) Anteckningar vid några svenska djur- och fogel-arters hushållning och lefnadssätt. JIbid., s. 80—389. Bidrag till eider-fogelns historia. Tidskr. f. jäg. o. naturforsk., Årg. 3 (1834), s. 1043—1045. Knipans (An. clangula Lin.) färgförändring. s. 1048—1051. Förteckning öfver däggdjur och af foglarne några säll- synta, som blifvit funne på Tjörn. K. Vet.- o. Vitt.-Samh. Handl. Göteb., 1850, (fåglar) s. 32—235. Elwes, H. J., Field-notes on the birds of Denmark. (4) vol. 4 (1880), s. 385—399. Engholm, W./A., Om fågellifvet i sjön Tåkern. Med en karta. Sthlm 1897. 8:o. K. V. A. Bihang, Bd 22: Afd. 4, N:o 5. Enwald, R., Ornitologiska anteckningar, gjorda i norra delen af finska naturhistoriska området. Meddel. Soc. Fawn. & Fl. Fenn. H. 135 (1886—988), s. 1—23. Erichsen, H. C., Om Sidskenes Ynglen i Fangenskab. Naturh. Tidsskr., Kbhn, (3) Bd 6 (1S69—70), s. 254—236. Om Rovfuglenes Aeglegning i Fangenskab. Ibid., Bd 7 (1870—71), s. 246—248. , Esmark, L., Optegnelser og Bemerkninger til den norske Fauna. Nyt Mag. /f. Natwrv., Kra, Bd 1 (1838), s.255—256. Evans, E. & Sturge, W., Notes on the birds of Western Spitzbergen, as observed in) 1855. Ibis, vol. 1 (1859), s. 166—174. Ibid., Ibis, Faber, A. H., Morso's Fugle. Bidrag til Kjendskabet af Morsg's ornithol. Pauna. Viborg 1887. 8:0. T Faber, F., Etwas iber Emberiza rustica, Pallas. Oken's Isis 1519, sp. 200—902. Prodromus der Isländischen Ornithologie oder Ge- schichte der Vögel Islands. M. 1 Tab. Kopenh. 1822. 8:0. — Nachtrag. Oken's Isis 1824; sp. 792—795. Ornithologiske Noticer som Bidrag til Danmarks Fauna. Aarhus 1824. 8:0. — Beyträge zur arktischen Zoologie. Lief. 1—8. Oken's Isis, 1824, sp. 447—464, 779—792, 962—982; 1826, sp. 702—714, 791—807, :909—927, 1048—1064; 1827, 633—688. Einige Bemerkungen uber In Brehms neue Arten der sp. 43—173, hochnordisechen Schwimmvögel sammt Vergleichung zwi- schen seiner Platypus (anas) glacialis und Pl. Faber. Ibid., 1826, sp. 317—326. Faber, F., Öber das Leben der hochnordischen Vögel. H. 1, 2. Leipz. 1826. 8:0. Schilderung eines zoologischen Ausfluges zu den In- seln des Wattegats im Jul. 1824. Brelm's Ormis, H. 2 (1826), s. 159—168; H. 3 (1827), s. 125—150; afslutad i Oken's Isis, 1829, sp. 717—723, 881—885. Brelm's Orms H. Öd 4 Ornithologische Nachrichten. (1826), s. 169—173. Om Anthus rupestris. Bd 5 (1825), s. 58—63. Kort Elterretning om en zoologisk Rejse til det nordligste Jylland i Sommeren 1827. Ibid., s. 243—256. Oken's Isis, 1829, sp. 897 Tidsskr. f. Naturvid., Kbbn, Ornithologische Notizen. —900. Fabricius, J. C., Reise nach Norwegen mit Bemerkungen aus der Naturhistorie und Oekonomie. Hamburg 1779. 8:0. Fahrenholtz, E. A., se Fugle, Nestvedegnens. Fairmaire, E., Collections zoologiques (oiseaux et mammi- feres) rapportées par le Prince Napoleon Bonaparte. Edinb. n. plhilos. journ., (2) vol. 6 (1852): 2, s. 191— 192. (Fåglar fr. Grönland o. Island.) Falck, V., Description d'une livrée inconnue de P'Anas Stel- leri, supposé dans sa deuxieme année, d'apreés des indi- vidus tués aux environs d'Helsingfors le 29 Mai 1841. Acta Soc. Sc. Fenn., T. 2, P. 1 (1848), s. 61—64. — — Description d'un exemplaire du Larus leucopterus de Faber, tué pres de la ville d' Felsingfors en hiver 1836. Ibid., s. 529—531. Notices sur le Larus glaucus rencontré dans le golfe de Finlande: Ibid., s. 655—659. Feddersen, A., De naturhistoriske Samlingers Forogelse og faunistiske Betydning. (Viborgegnens Hvirveldyr.) Vi- borg 1865. 8:0. Skolprogr. Feilden, H. W., The birds of the Feröe Islands. Zoologist, (2) vol. 7 (1872), s. 3210—3225, 3245—3257, 32771—3294. Additions to the avifauna of the Faroe Islands. JIbid., vol. 10 (1875), s. 4495. On the birds of the North Polar Bassin. Soc. London, 1877, s 28—32. Ornithological notes from the Feroe Islands. gist, (3) vol. 2 (1S7S), s. 153—155. — — Grepes [Podiceps] occurring in the Fieroe Islands. Ibid., vol. 3 (1879), s. 457. A polar reconnaisance, being the voyage of the »Is- björn» to Novaja Zemlya in 1879 by Albert H. Markham. Notes on the birds collected by Capt. Markham. London 1881. 8:0. A flying visit to Spitzbergen. (1895), s. 81—90. Distribution of Pomatorhine Skua in summer. s. 152—153. Fencker, F. C., Nogle Takttagelser over Fugle i Egnen om- kring Randers. Natuwrh. Tidsskr., Kbhn, (3) Bd 8 (1872 —1873), s. 423—450. Fischer, J. H., Der faröische Zaunkönig, Troglodytes borealis n. sp. Cabanis Journ. f. Ormith., Jahrg. 9 (1561), s. 14—16. Ueber den faröischen Zaunkönig, Troglodytus borealis. (M. 1 Taf.) Ibid., s. 43 — — Nogle Iagltagelser over Danmarks Pugle med saerligt IHensyn til Vendsyssel. Natwrh. Tidsskr., Kbhn, (8) Bd 1 (1861—63), s. 328—346; Bd 2 (1863—64), s. 1—55. — Portsatlte Tagttagelser. Ibid., Bd 6 (1869—70), s. 103—142. Anden Forts. Ibid., Bd 8 (1872—--73), s. 451—479., Proc. Zool. Zoolo- Zoologist, (3) vol. 19 Ibid., 29 OT Fischer, J. H., Nogle Iagttagelser over Bornholms Fugle. Ibid., Bd 2 (1S63—064), s. 56—74. Aegget af Nöddekrigen (Caryocatactes guttatus). Ibid., Bd 3 (1S64—065), s. 1—7. — Yderligere Bidrag til Nödde- krigens Ynglehistorie. Ibid., s. 57T1—579. Larus Rossii paa Fieröerne. Ibid., s. 8—10. (Öfvers. i Ornithol. Centralbl., 1880.) — — 9Steppehansene (Syrrhaptes paradoxus). Ibid.,s. 11—36. — Sneestormen den 18de Mai 1867 og Smaafuglene. Ibid., Bd 6 (1S69—70), s. 144—160. En gammel Han af Konge-edderfuglen. (1S77—798), s. 599—602, pl. 13. Fries, B., Ornithologiska bidrag. Rackelhöna, bläsgås (Anser albifrons), råkan (Corvus frugilegus). Tidskr. f. jäg. o. natwrf., årg. 1 (1882), s. 54—-58. Al-fogelns ruggning om våren. Ibid., Årg. 3 (1834), s. 1045—1048. Fries, Th. M. och Nyström, C., Svenska polarexpeditionen år 1868. Reseskisser. Sthlm 1869. 8:0. (Imnehåller flere notiser om fogelverlden på Spetsbergen.) Friesen, J. 0. von, Öfversigt af Sveriges ornithologiska li- teratur. Sthlm 1860. 8:0. (Akad. afh. Ups.) Pugle, Nestvedegnens. Ornithologiske Tagttagelser og Notitzer samlede af J. Baagoe, E. A. Fahrenholtz, H. Gronvold, R. Olsen, J. Scheel. Viborg 1893. Ibid., Bd 11 8:0. Gadamer, H., Angabe der im nordöstlichen Schonen vor- kommenden Vögel mit besonderer Ricksicht auf die hier brätenden. Nawmanmia, Bd 2: H. 3 (1852), s. 1—19. — Ornithologische Miscellaneen. Ibid., 1853, s. 406 —419. 1. Zur Naturgeschichte der Oidemia fusca, Flem, Platypus fuscus, Brehm. Melanita fusca, Boje. Anas fusca, Linné. Fuligula fusca, Bonap. 2. Zur Naturge- schichte des Numenius arquata. 3. Zur Naturgeschichte von Pavo cristatus. Ibid., Bd 5 (1855), s. 89—96. — — Ornithologischer Bericht aus West-Gothland in Schwe- den 1857—1858. Ibid., Jahrg. 8 (1858), s. 276—283. Verzeichniss der in West-Gothland bis jetzt von mir brätend gefundenen Vögel, sowie der Zugvögel im Jahre 1857—1858. TIbid., s. 291—295. Das Balzen der Scolopax major. Ornith., Jahrg. 6 (1858), s. 235—287. Gaimard, P., Voyages en Scandinavie, en Laponie, au Spitz- berg et aux Feröe pend. les années 1838, 1839 et 1840. Atlas. Zoologie, oiseaux [6 planscher]. Paris. Fol. (Text ej utgifven.) Gissler, N., Anmärkningar om labben, Sterna, rectricibus maximis nigris. Faun. Svev. 129. K. V. A. Handl., 1753, s. 291—293. Goodman, F. & P., Notes on the birds observed at Bodö during the spring and summer of 1857. Ibis, Vol. 3 (1861), s. 77—92. Gosch, C. OC. A., Udsigt over Danmarks zoologiske Literatur. Afd. 1—3. Kbhn 1870—78. 8:0. Gould, J., On a new species of Ptarmigan [Lagopus hemi- leucurus]. Proc. Zool. Soc. London, 1858, s. 354—355: Graba, C. J., Tagebuch gefährt auf einer Reise nach Färö im Jahre 1828. Hamburg 1830. 8:0. T Gregersen, N. J., Fjellripan i vestra Norge. (Öfversältning.) 1—5. Sv. Jägarf. n. tidskr., 1885, s. 23—33, 95—104, 169—175. Grieg, J. A., Lagopus urogallus-albus.. Hin neuer Moor- schneehuhn-Bastard. Bergens Mus. Aarsber., 1889, N:o 5. - En zoologisk Exkursion til Husoen. Ibid., N:o 6. Cabanis” Jowrn. f- 332 Grill, C., Brindringer fra ornitologiske Udflugter i Odense Fjord og Samsobeeltet. Naturen og Menmnesket, Kbhno, 3d 13 (1895), s 300—322. Grill, J. W., Om stor-lommen, Colymbus arcticus. K. V. A. Öfvers., Årg. 19 (1862), s. 361—362. Om den s. k. hvitspoliga fiskmåsen. Ibid., s. 399—402. Om en sångsvan i fångenskap. JIbid., Årg. 20 (1863), s. 27—929. Grunack, A., Bornholm's Vogelwelt. Ornith. Centralbl., Jahrg. 4 (1879), s. 149—152, 157—159. T Gröndal, B., Verzeichniss der bisher in Island beobachteten Vögel (1886). Ornis, Jahrg. 2 (1886), s. 354—375. Ornithologischer Bericht von Island (1886). Ibid., s. 600—614. Tsländisehe Vogelnamen. Ibid., Jahrg. —618. Islenzkt fuglatal. Aves Islandie. Skyrslu um Md isl. natti fredisfjel, Reykjavikx, 1894—95, s. 17—71. Grenvold, H., se Fugle, Nestvedegnens. Guldberg, F. 0., Kringom Peisen. Jagtminder frå det son- denfjeldske Norge. Kra 1891. 8:0. Gunnerus, J. E., se Leem, K. Gunnlaugson, J., Ornithologische Beobachtungen aus Rev- kanes in Island. Ormis, Jahrg. 8 (1895), s. 343—344. Gyllenskiöld, V. Carlheim-, Flytttoglarnes ankomsttider i Sverige åren 1873—1877. Sv. Sällsk. f. antrop. o. Jeogr., geogr. sekt. tidskr., 1 (1879), N:o 8. Gylling, 0., Takttagelser om lokalfaunan i Vesternorrlands län 1885—1897. Hernösand 1898. 8:o. (Fåglar, s. 7—19.) Giätke, H., Die Vogelwarte Helgoland. Braunschw. 1891. 8:0. T (Ny uppl. under tryckn.) Hage, E., Bidrag til den danske Fauna. Tidsskr. f. Natur- vid., Kbhn, Bd 5 (1825), s. 35—89. Tilleg til Kammerherre v. Paulsens Liste over Dan- marks og Hertugdommernes Fugle. Natwrh. Tidsskr : Kbhn, (2) Bd 2 (1846—49), s. 610—616. Hagemann, A., Saltdalens Vertebratfauna. Aarshefte, 6 (1883), (fåglar) s. 52—70. — — Polarcirkelen. som Nordgrendsen for en Del Verle- braters Udbredelse i Norge. Ibid., 9 (1SS6), s. 51—065. Hagerup, A. T., Vorkommen der Seeschwalben und Möven in Jälland. Ornith. Monatschr. D. Ver. z. Schutze der Vogelwelt, Jahrg. 19 (1594), s. 149—159. + Gransangeren ynglende ved Kolding. Naturen og Men- nesket, Kbhn, Bd 11 (1894), s. 124—125. Yngler Steren en eller to Gange aarlig? Ibid., Bd 13 (1895), s. 151—166. Halvtamme Maager ved Fyrskibe. Ibid., Bd 14 (1895); s. 168—173. Hallgrimson, J., Yfirlit yfiv Fuglana å Islandi. Kbhn, 9 (1847), s. 58—72. T Hamilton, K., se Vårt villebråd. Hammargren, T., Inledning till ornithologiens studium. Sthlm, Upsala 1852. 8:0. Verzeichniss der in den Kästengegenden des Sees Wenern in Schweden observirten Vögel. Nawmannia. 1853, s. 290—296. Foglar i Vermland, Dalsland och Venern. Öfvers., Årg. 10 (1853), s. 121—122, Einige Bemerkungen zu dem Aufsatze L. Brehm's »Ueber Species und Subspecies» in Naumanpia fär 1853. Nauwmannia, 1554, s. 329—335. Ovanlig färgvarietet af björktrasten. K. V. A. Öfrers., Årg. 11 (1854), s. 20—21. 2 2 (1SS7), s. 587 Tromsö Mus. Fjölnir, KENVEAR Hanmmargren, T., Om Parus borealis De Selys Longchamp (Poecila borealis Ch. Bonap.), och den s. k. brämfällnin- gen hos vissa foglar. Ibid., s. 216—219. Foglar i Vermland. »Ornithologiska anteckningar, år 1855». Ibid., Årg. 13 (1856), s. 76—78. Bemerkungen tber Wermlands Vogelfauna. Nauman- mia, Jahrg. 7 (1857), s. 221—222. a: Foglar i Vermland. K. V. A. Öfvers., Årg. 15 (1858), s. 41, 42. Om horsgökens bräkande ljud. TIbid., Årg. 42 (1885), Nor Lys 4050 Om våra svenska sångfåglar, Sthlm 1889. 8:0. Hammer, Chr., Forsog til en norsk Natur-Historie. =D. 1. (Fauna Norvegica eller norsk Dyr-Rige.) Kbhn 1775. 8:0. Sogne-Beskrivelse over Hadeland udi Aggershuus Stift i Norge. II. 8 13. Om Fugle. Topographisk Journal for Norge, Bd 6, H. 21 (1797), s. 134—157. Hansson, C. A., Till kännedomen om norra Bohusläns verte- bratfauna. K.V.A. Öfvers., Årg. 37 (1880), N:o 4, s. 19—22. Zoologiska anteckningar från norra Bohuslän. TIbid., Årg. 46 (1889), s. 289—327. : Hartman, C., Strödda bidrag till Skandinaviens fogelfauna. Sthlm 1859. 8:0. (Lektorsafh.) Hartwig, W., Ornithologische Beobachtungen auf einer Reise nach dem Nordcap. Cabanis Journ. f. Ornith., Jahrg. 37 (1889), s. 187—1538. Heiberg, P. V., Thylands Fugle. Viborg 1886. 8:0. T Hellenius, C. N., Beskrifning öfver garrule Linn.) seder och hushållning. 1757, s. 308—316. Animadversiones quasdam de variationibus avium quoad ipsarum colorem exhibens. Aboxe 1795. 4:0. (Diss. ac, resp. A. Cajan.) Adversariorum de avium nidis, ex observalionibus in Tavastia collectis, fasc. I. Aboe 1802. 4:0. (Diss. ac., resp. N. J. Idman.) Helms, 0., Oversigt over nogle nyere danske ornithologiske Afhandlinger. Naturen og Mennesket, Kbhn, Bd 16 (1596), s. 106—112. Ornithologiske Tagttagelser fra det nordlige Atlanterhav. Vidensk. Meddel. naturh. For. Kblm, (5) Aarg. 9 (18597), s. 216—236. Hermann, 0., Der Vogelberg Svaerholt. Aus meinem nor- wegischen Tagebuche. Aquwila, Budapest, Jahrg. 2 (1895), s. 97—110. Herschend, P., Tagttagelser over Danmarks Fuglefauna med serligt Hensyn til BEgnen mellem Horsens og Aarhus. (Trykt som Manuskr.) Horsens 1884. 8:0. Heuglin, M. Th. von, Briefliches iber eine Reise im euro- päischen Norden. Cabamis' Journ. f. Ornith., Jahrg. 19 (1871), s. 10—13. Die Vogel-Fauna im hohen Norden, Ornithologische Notizen aus Finmarken und Spitzbergen. JIbid., s. 81— 107. — Nachtrag. Ibid., s. 205—206. — Fortsältning i Petermann's Mittheil., Bd 17 (1871), s. 57—66. Notiz tuber Brutvögel von Matoschkin-Scharr und Waigatsch. Ber. 19. Vers.D.Ornith. Gesellsch., 1S72. s.66.7 Notes on the birds of Novaja Zemlia and Waigats Island. Ibis, (3) vol. 2 (1872), s. 60—65. — — Pie Rosenthalsche Expedition nach dem Nordpolarmeer. Ornithologie von Novaja Seralja und der Waigatsch-Imnsel. Cabanis" Jowmn. f. Ormith., Jabrg. 20 (1872), s. 113—128. Ibid., s. 464, ornitologiska utkast. Tagttagelser og Notitser. blåkråkans (Coracie K. V. A. Handl., — Nachtrag. Hiorthey, H. F., Physisk og Ekonomisk Heuglin, M. 'Th. von, Reisen nach dem Nordpolarmeer in den Jahren 1870 und 1871. Th. 3. Beiträge zur Fauna, Flora und Geologie. Braunschweig 1574. (Fåglar fr. Spetsbergen och Novaja Semla s. 79—201.) Hewitzon, W. C., Notes on the ornithology of Norway. Mag. of Zool. a. Bot., Edinb., Vol. 2 (1838), s. 309—317. Hintz, W., Syrrhaptes paradoxus in Jälland. Arch. Ver. Fr. Naturg. Mecklenb., Jahrg. 17 (1863), s. 312—313. — Ca- banis' Journ. f. Ormith., Jabrg. 12 (1864), s. 68. 8:0. Beskrivelse over Gulbransdalens Provstie i Aggerhuus Stift i Norge, med Kobbere. D. 1,2. Kbhn 1785, 86. 8:o. (I D. 1 s. 31—47 notiser om Gulbransdalens foglar.) Hisinger, E., Accentor modularis Koch., häckande i Nyland. Meddel. Soc. Faun. & Fl. Fenn., H. 21 (1895), s. 86—87. Holboll, C., Ornithologiske Bidrag til den gronlandske Fauna. Natwrh. Tidsskr., Kbhn, Bd 4 (1842—1843), s. 361—457. Hollgren, A., Elt och annat om nötskrikan. Sv. Jägarf.n. tidskr., 1S74, s. 208—210. Om tjädern, iakttagelser och betraktelser. 210—216. Hollgren, C. A., Bidrag till Hallands lokalfauna. Sv. Jägarf. n. tidskr., 1596, (fåglar) s. 245—246; 1897, s. 33—39, 136-139, 348—352. Hollmerus, A. L., Ornitologiska iakttagelser i Sotkamo och Kuhmoniemi socknar åren 1863—1885. Meddel. Soc. Fawn. & Fl. Fenn., H. 15 (1886—388), s. 82—96. Holm, P. Alberg, Ornithologiske Bidrag til Feroernes Fauna. Naturh. Tidsskr., Kbhn, (2) Bd 2 (1846—49), s. 465 —525. (Öfvers. i Wiegmanns Archiv f. Naturgesch. Jahrg. 14.) Holmgren, A. E., Dut eller hönshöken med alla dess känne- tecken. Åtföljes af en större plansch. Sthlm 1866. 8:0o, Fol. — — Skandinaviens foglar. Bd 1. Tättingar, skärrfoglar, gökfoglar, klätterfoglar, samtåige foglar, roffoglar och dut- foglar. Sthlm 1870. 3:o. Bd. 2. Pelikanfoglar, måsfoglar, sumpfotade foglar, andfoglar, tillägg och rättelser. Sthlm 1867—71. 8:0. (Widegren, Hj. och Holmgren, A. E., Handbok i zoologi. =D. 2: (1), 2.) Svensk exkursions-fauna. Foglarna. Sthlm 1S71. 8:0. Holtz, L., Die Brutvögel der Insel Gottland. Cabanis' Journ. f. Ornith., Jahrg. 14 (1866), s. 289—304, 361—385; Jahrg. 16 (1868), s. 100—131. Die Imsel Gottska-Sandö. s. 145 —166. Die Insel Gottland und ihre Vogelwelt. Mitth. naturiw. Ver. Neuvor-Pommern u. Riigen. Jahrg. 2 (1S70),s.23—51. Horn, R., FEjderfogeln på Gotland. Sv. Jägarf. n. tidskr., 1879, s. 1—7. Horrebow, N., Tilforladelige Efterretninger om Island. Kbhn 1752. 8:0. (Öfvers. på flera språk.) Hultmark, C. W., Saxicola rubicola funnen i Skåne. IC. V. A. Öfvers., Årg. 9 (1852), s. 116—117. Högberg, J. D., Svenska colorerade fågelegg, jemte kort al- handling om fåglarnes vistelseort och fortplantning i Sverige. H. 1. Sthlm 1840. 4:0: Högberg, V., Örebrotraktens foglar. (Akad. afh.) Ibid. s. Ibid., Jahrg. 16 (1565), Upsala 1863. 8:0. Ilström, J., Beskrifning om körfogelens [Mergus merganser| nytta, när fiskehus blifva bygde för honom uli salt- eller insjövikar. K. V. A. Handl., 1749, s. 190—196. Isoz, F. P., Takttagelser om vattenrallen (Rallus aquaticus). Sv. Jägarf. n. tidskr., 1884, s. 178—180. Johnson, F. P., Field notes in western Sweden. Zovlogist, (3) vol. 13 (1889), s. 126—130. Julin, J., Anmärkningar om någre flyttfoslars ankomst ... m. m. til uplysning af climatet i Uhleåborg. K. V. A. Handl., 1759, s. 187—189. =— — ”Tilläggningar til herr BE. G. Adlerbergs rön om tjäder- fogeln, så i dess vilda som tama tilstånd, meddelade. Ibid., 1801, s. 237—245. Jägerskiöld, L. A., se Kolthoff, G. Katalog öfver zoologiska museet i Mariestad år 1860. Marie- stad 1860. 8:0. (Blott foglar och deras förekomst i Ve- sterg.) Keilhau, B. M., Reise i Öst- og Vest-Finmarken samt til 3eeren-Eiland og Spitsbergen i Aarene 1827 og 1828. Chra 1831. Kiclsen, F. C., Icones avium. Hafnix 1835. Kinberg, J. G. H., se Sundevall 1856. Kjerbolling, N., Verzeichniss der in Dänemark vorkom- menden, weniger gewöhnlichen und seltenen Vögel. Nau- mamma, H. 3 (1550), s. 38—56. — Om Vigtigheden af Tagttagelser over Fuglenes Van- dringer. Förh. Skand. Naturf. 6:e möte 1851, Sthlm 1855... 8:0, s. 249—253. Ornithologia danica. Danmarks Fugle i colorerede Afbilder. Kbhn 1852. Text in 8:0; till atlas in fol. ut- kom » Förste Supplement» ibid. 1854, »Andet Supplement» 1856 med gemensamt titelbl. till hela verket: Icones ornithologie Scandinavice. Skandinaviens: Danmarks, Sverrigs, Norges, Islands og Feeroernes Fugle. — 2 uppl. med titel: Skandinaviens Fugle, med scerligt Hensyn til Dan- mark og de nordlige Bilande. Anden, fuldst. omarb. Udg. ved J. Collin. ,Kbhn 1875—77. 8:0o. — Planscherna m. titel: Skandinaviens Fugle... Paany udgivet af J. Collin. Med over 600 kolor. Figurer. Ibid., 1879. Fol. Bemerkungen iiber einige Vögel und Eier. Nauman- ma, Bd 2: H. 1 (1852), s. 9—12. Ueber Clangula mergoides n. sp.? v27—9331. Ueber Clangula mergoides Kjierb., als wahre, unver- kennbare Tauchente. Cabanis' Journ. f. Ormithol., Jahrg. 1 (1853), Extra-Heft, s. 29—32. Mittheilungen iber meine literarische, sammlerische und beobachtende Thätigkeit im Gesellschaftsjahre 1853 —54. Naumannia, 1854, s. 304—310. Ueber die hochnordischen HEdelfalken. s. 489—493. Kolmodin, L., Öfversigt af Gotlands foglar. Visby 1871. 8:0. Skolprogr. Kolthoff, G., Katalog öfver fogelsamlingen (Skandinaviens foglar) i Kolthoffs ornithologiska museum. Uddevalla 1876. 4:0. Om Mergus anatarius Bimbeck, funnen i Sverige. V. A. Öfvers., Årg. 41 (1884), s. 185—189, t. 31, 32. Sv. jägarf. n. tidskr., 1886, s. 55—58. Lagopus bonasioides, bastard mellan dalripa och hjerpe. Sthlm 1SSS. 8:0. K. V. A. Bihang, Bd 13: Afd. 4, N:o 6. Tetrao Bonasiotetrix Bogdanow, bastard mellan orre och hjerpe, funnen i Sverige. Med en tafla. Sthlm 1891. 8:0. Ibid., Bd 17: Afd. 4, N:o 2. Hågkomster från mitt jägarlif. Något om viggen (Fu- ligula eristata). M. plansch. En jagtfärd till Färöarne. Hafssula (Sula bassana). M. plansch. Sv. Jägarf.n. tidskr. 1S94, s. 159—162, 233—244; 1895, s. 1--16. 8:0. Fol. Ibid., 1853, s. Ibid., 1555, K. Koltholf, G., Berganden eller hvitbhuken. M. plansch. Ibid., 1895, s. 54—57. Zur IHerbstwanderung der nordischen Sumpvögel uber die Öland. Zoologiska studier. Festskrift tillegn. Lillje- Fuligula marila, L. borg. Ups. 1896. 4:0, s. 121—136, 1 tab. — Småspofven. Med plansch. Sv. Jägarf. n. tidskr.. 1898, s. 77—380. —— Årtan. Med plansch. Tbid., s. 211—214. - Se Vårt villebråd. och Jigerskiöld, L. A., Nordens fåglar. Ny, utvidgad o. omarb. uppl. af U. J. Sundevalls »Svenska foglarna». Sthlm 1898. 4:0. Kolthoff, Kj., se Vårt villebråd. Krogh, J. A., Efterretninger om Provstiet Nordfjord 1 Ber- gens stift i Norge. Topogr. Stat. Samlinger. Udg. af det K. Selskab f. Norges Vel. D. 2: Bd 1. Chra 1813. 8:0. Kriiper, Th., Der Myvatn und seine Umgebung. Nawman- nia, Jahrg. 7: H. 1 (1857), s. 33—66; EH. 2, s. 1—33. Die Inseln des Myvatn. Ibid., H. 2, s. 33—42. — — Ornithologische Miscellen. Ibid., s. 436 —4388. Die Vogelinsel Dranzgey. UCabamnis Jowrn. f. Ornith., Jahrg. 5 (1857),.s. 363—373. Körner, M., Skandinaviska foglar tecknade efter naturen, litho- grafierade och utgifne. [H. 1—10.] Lund 1839—46. 4:0. Tilumin. figurer till Skand. fauna, se Nilsson, S., 1832. Lestadius, L. L., Anteckning öfver några flyttfoglars an- komst till Karesuando i Torneå Lappmark. Tidskr. f. Jjäg. o. naturf., Årg. 1 (1832), s. 64. Landt, J., Torsog til en Beskrivelse over Ferserne. Med (2) Kobbere. Kbhn 1800. 8:0. (Fåglar, s. 243—2713.) Langman, A., Till hålskräckans naturhistoria. K. V. A. Öfvers., Årg. 15 (1858), s. 347. Leche, J., Utdrag af 12 års meteorologiska observationer, gjorda i Aldo sur Några flytt-foglars ankomst. Anmärk- ningar öfver svalornas ankomst. K. V. A. Handl., 1763, S. 259, 261—253. Leem, K., Beskrivelse over Finmarkens Lapper, . . . med J. E. Gunneri Anmerkninger. [Titel och text äfven på latin.] Kbhn 1767. 4:0. (Fåglar, s. 230—294.) Levin, B. F., Tetrao tetrix lagopides. K. V. A. Öfvers., Årg. 4 (1847), s. 201—202. Lidbeck, E. G., Beskrifning på en fiskmås ifrån T.appland. K. V- A. Handl., 1764, s. 149—153. Lilljeborg, W., Om Strix nyctea. K. V. A. Öfvers., Arg. 1 (1S44), s. 212—213. Om Sylvia suecica. Ibid, Årg. 3 (1846), s. 248. Zoologisk resa i norra Ryssland och Finnmarken. Ibid., Årg. 6 (1849), s. 16—37. Parus borealis i Skåne. Ibid., s. 201—202. Bidrag till norra Rysslands och Norriges fauna, sam- lade under en vetenskaplig resa i dessa länder 1848. K. V. A. Handl., 1850, s. 233—341. (Den ornithol. delen öfvers. i Naumannia, Bd 2.) Sylvia arundinacea. K. V. A. Öfvers., Årg. 7 (1850), s. 290-291. Ornithologiska anmärkningar. [Sitta europea, Hypolais polyglotta, Fuligula mariloides.] Ibid., Årg. 8 (1851), s. 215—279. [1. Die Linné'schen Typen in der zoologischen Samm- lung der Universilät Upsala. 2. Silta cesia? in Schweden. 3. Corythus enucleator, Strix nyctea, Parus sibiricus, bo- realis und palustris bei Upsala.] Notizen. Nawmanma, 1856, s. 190. Lilljeborg, W., Ornithologiska bidrag. 1. Utkast till en systema- tisk öfversigt af foglarnes klass. 2. Ornithologiska notiser. K. Vet. Soc. Årsskr., Årg. 1 (1860), s. 263—295. (1 öfvers. i Proc. Zool. Soc. London, 1866, och i Smithson. Report for 1865. I smndr. i Forh. skand. Naturf. 8:e Mode 1860. — 2 öfvers. i Cabanis' Journ. f. Ornith., Jahrg. 8.) Lindforss, C. Ph., Sulkava sockens foglar förtecknade. Meddel. Soc. Faun. & Fl. Fenn., H.15 (1886—988),s. 51—81. Lindhagen, G., Geographische Bestimmung der ornitholo- gischen Beohachtungsstationen Schwedens. Aquila, Buda- pest, Jahrg. 1 (1894), s. 151—53. Nn Linné, C. von, Beskrifning på en ny fogel: Picus pedibus tridactylis. K&K. V. A. Handl., 1740, s. 214—216. Beskrifning på snö-sparfwen. Ibid., s. 362—368. Storm-väders-fogelen. Beskrifven. Ibid., 1745,s.93—96. — — Öländska och gothländska resa. Sthlm 1745. 8:0. — — Fauna svecica. Lugd. Bat. 1746. 8:o. (Äfven utg. Sthlm s. å.) — (Ed. altera auctior, se Retzius.) Wästgötaresa. Sthlm 1747. 8:0. Systema nature. Ed. 3. Hale 1747. 8:0. Sommar-guling, beskrifven. K. V. A. Handl., 1750, s. 127—132. Skånska resa. Sthlm 1751. 8:0. Migrationes avium sistens. Ups. 1757. 4:o0. (Diss. ac., resp. C. D. Ekmarck.) Fundamenta ornithologica. Ups. 1765. 4:0. (Diss. ac., resp. A. P. Bäckman.) Lachesis Lapponica or a tour in Lapland, publ. by J. Cl Smith. Vol. 1, 25 ond. 1811. 8:0. Ljungh, S. I., Beskrifning på svarta örnen, Falco fulvus canadensis, en ny recrät för fauna svecica. K. V. A. Hanmdl., 1798, s. 235—240. En ny fogel, Rallus Paykullii. —260. Lloyd, L., Scandinavian adventures during a residence of upwards of 20 years. With some account of the northern fauna. Vol. 1, 2. Lond. 1854. 8:0. The game birds and wild fowl of Sweden and Norway. London 1867. 8:0. Liitken, Chr. F., Udsigt over de saakaldte vingelose, ikke flyvende, Fugles Bygning og Liv. 1—3. Tidsskr. f. pop. Fremst. af Naturvid., Kbhn, (2) Bd 1 (1859), s. 1—32, 215—278, 291—311. — — ”7ahresbericht iber die ornithologischen Beobachtungs- stationen in Dänemark. 1, 2 (1883, 84). Ormis, Jahrg. 1, 2 (1853, 86), s. 82—147. (Forts. se Winge, 0.) Lundahl, C., Anmärkningar om tvenne med Parus sibiricus Gmel. förvexlade mes-arter. Notiser Soc. Fawn. & Fl. Fenn., 1848, s. 1—6. Lundborg, C. W., Foglar i Dalarne. K. V. A. Öfvers., Årg. 3 (1846), s. 40—44. Anteckningar om ett par uggle-arter. [1.] Om sparf- ugglan (Strix passerina, Lin.) — [2] Om hökugglans (Strix nisoria, Mey.) förhållande i fångenskap. Sv. Jä- garf. n. tidskr., 1863, s. 175—178. — Ornithologiska och s. 46—47. Om norra Östergötlands fåglar. derköp. 1897. 8:0. Lönnberg, A. J. E., Om en egendomlig färgvarietet af mor- kulla (Scolopax rusticola). Biol. Fören. Förl, Bd 3 (1890—91), s. 21—22. Om några fogelbastarder. Sv. Jägarf. n. tidska., 1596, sg, 220-225; 1897, s. 15—-21, Ibid., 1813, s. 258 zoologiska bidrag. JIbid., 1864, Anteckningar. Sö- Lönnberg, A. J. E., Kända och antagliga vexlingar i svenska faunan efter istiden. Ett utkast. Ibid., 1897, Jubileums- häfte, s. 171—191. En sällsynt varietet af stare. Ibid., 1598, s. 150—132. Löwenhjelm, C. G., Anteckningar i zoologi under en resa i Norrland och Luleå lappmark, sommaren 1843. K. V. A. Handl., 1843, s. 385—411. — — Om Motacilla flava var. borealis och Emberiza Schoe- niclus. K. V. A. Öfvers., Årg. 1 (1844), s. 211—212. — — Ornithologiska iakttagelser under en resa i Ume, Pite och Lule lappmarker, sommaren 1845. K. V. A. Handl., 1845, s. 441—458. — — Samtidiga observationer på djur under år 1848. K. V. A. Öfvers., Årg. 7 (1850), s. 145—162. — Under år 1849. Ibid., Årg. 8 (1851), s. 60—72. (För 1845—46 se Sundevall, för 1847 Andersson, N. J.) Om Sylvia tithys och Emberiza lapponica [i Nerike]. Ibid., Årg. 15 (1858), s. 259—260. Zoologiska notiser. Ibid., Årg. 15 (1859), s. 393—394. Ett litet bidrag till Sv. Jär- garf. n. tidskr., 1568, s. 47—48. Förteckning öfver de fogelarter, som i Kihls socken af Örebro län blifvit iakttagna under åren 1836—063. K. V. A. Öfvers., Årg. 21 (1864), s. 309—318. — — Takttagelser å törnskator. Sv. Jägarf. n. tidskr., 1SS4, s. 121—123. Emigrerande foglar [Lagopus alpina i Hjulsjö, Stvix nyctea i Nora]. Ibid., 1896, s. 66. grå kråkans lefnadssätt. M2exmontan, G. W. och I. I., se Anteckningar. Malm, A. W., Ornithologiska bidrag till skandinavisk fauna, samlade i det nordligaste Skandinavien från den 24 Jan. 1841 till den 26 Juli 1842. Naturh. Tidsskr., Kbhn, (2) Bd 1 (1844-—45), s. 180—212. : Nya svenska foglar, Sylvia arundinacea och S. palu- stris. K. V. A. Öfvers., Årg. 7 (1850), s. 183. En vinter och tvenne somrar bland fjellen eller resa i Skandinaviens nordligaste Lapp- och Finn-marker. Gö- teb. 1851. 8:0. Zoologiska observationer. $$ 1—4. K. Vet.- o. Vitt. Samh. Handl. Göteb., 1851, s. 101—106. Ny svensk fogelart, Calomoherpe media. K. V. A. Öfvers., Årg. 8 (1851), s. 159—161. Beskrifning af en inom Skandinavien ej förut funnen art af familjen Circine BP. K. Vet- o. Vitt.-Samh. Handl. Göteb. N. P.:;: H. 3 (1855), s. 49—55. — — Göteborgs och Bohusläns fauna, ryggradsdjuren. Gö- teb. 1877. 8:0. (Sid. 26—49: »Om flyttningsfenomenerna inom djurverlden i allmänhet och hos foglarne isynner- het» öfvers. i Archiv f. Naturgesch. 1878; utdrag häral i Ornith. Centralbl. 1879.) Om hybriditeterna inom de skandinaviska Tetraoni- dernas grupp och särskildt om en ny form utaf sådana, förslagsvis kallad morip-orre, Lagopotetrix Dicksonii. IK. V. A. Öfvers., Årg. 37 (1880), N:o 7, s. 17—31. Malmgren, A. J., Om klofällningen hos Dalripan (Lagopus subalpina Nilss.). Notiser Soc. Fawn. & Fl. Fenn., H.6 (1861), s. 87—94. Anteckningar om de i trakten af Kajana förekom- mande foglat. Ibid., s. 95—108. — — Anteckningar till Spetsbergens fogel-fauna. K. V. A. Öfvers., Årg. 20 (1863), s. 317—412. — Nya anteckningar till Spetsbergens fogelfauna., Ibid., Årg. 21 (1864, Ir. 1865), s. 87—126, Malmgren, A.J., Zur Vogelfauna Spilzbergens. Cabanis Jowrn. f.- Ornmith., Jahrg. 13 (1865), s. 385—400. (M. anledn. af A. Newton's uppsats i Ibis 1865.) Anteckningar om Finlands och Skandinaviska halföns Anseridie. Notiser Soc. Fawn. & Fl. Fenn., H. 10 (1869), s. 387—401. (Öfvers. i Cabanis? Journ. f. Ornith., Jahrg: 18.) Ornithologiska notiser. F. Vet. Soc. Öfvers., Årg. 12 (1870), s. 18—23. (Öfvers. i Cabanis' Journ. f. Ornith., Jahrg. 18.) Manniche, A. L. W., Vandhonen »Blishonen» (Fulica atra). Naturen og Mennesket, Kbhn, Bd 11 (1894), s. 221—231. Martens, F., Spitzbergische oder Groenlandische Reise Be- schreibung gethan im Jahr 1671. TTlamburg 1675. 4:0. (Fåglar, s. 51—72; tafl. K—N.) Martin, ÅA. R., Beskrifning på en Procellaria, som finnes vid norr-polen. K. V. A. Handl., 1759, s. 94—99. Mela, A. J., Vertebrata fennica. Suomen luurankoiset, eli luonnontieteellisen suomen luurankois-eläionisto. Helsin- gissä 1882. 8:o. (Aves s. 68—250.) Mesch, J. A., Upsalatraktens fauna. K. V. A. Öfvers., Årg. 1 (1844), s. 83—91. Meves, W., Om Sylvia suecica vid Stockholm. K. V. A. Öfvers. Årg. 1 (1844), s. 176—177. Om färgförändringen hos foglarne genom och utan ruggning. Ibid, Årg. 11 (1854), s. 258—266. (Öfvers. m. tillägg i Cabanis' Journ, f. Ornith., Jahrg. 3.) Till Gottlands fauna. JIbid., Årg. 13 (1856), s. 271— 282. (Öfvers. i Naumannia. 1858. — »Berichtigungen» i Cabanis” Journ. f. Ornith., Jahrg. 7.) Till norra Sveriges ornithologie. Årg. 15 (1858), s. 85—99. Bidrag till Jemtlands ornithologi. Reseberättelse. Ibid., Årg. 17 (1860), s. 187—224. (Ref. i Ibis 1862.) Något om kärrhökar (slägtet Circus, Savigny). Sv. Jägarf. n. tidskr., 1864, s. 48—50. Bidrag till Sveriges ornithologi. Berättelse om en resa till Öland och Skåne. K. V. A. Öfvers , Årg. 25 (18S6S), s. 251—293. (I smndr. öfvers. i Cabanis' Journ. f. Ornith., Jahrg. 17.) Ornithologiska iakttagelser, till större delen samlade under en resa i nordvestra Ryssland, sommaren 1869. K. V. A. Öfvers., Årg. 28 (1871), s. 731—788, t. 14— 15. (Öfvers. i Ornis 1886.) — OÖber den Schnurrlaut der Bekassine. Jahrg. 17 (1876), s. 204—208. Förteckning öfver de foglar, som på den svenska ex- peditionen till Jenisei 1876 insamlades eller observerades af D:r Hjalmar Théel. K. V. A. Öfvers., Årg. 36 (1879), N:o 6, s. 21—45. Kurzer Leitfaden und zum Conserviren a/S. 1SS2: 8:o. Die Grösse und Farbe der Augen aller europäischer Vögel, sowie der in der palearctischen Region vorkom- menden Arten in systematischer Ordnung. Halle a/S. (1SS6). 8:0. se Sundevall. Meyer, ÅA. B., Unser Auer-Rackel- und Birkwild und seine Abarten. Text & Atlas. Wien 1287. 4:0o & Fol. Middendorff, A. Th., Bericht äber die ornithologischen Pr- gebnisse der naturhistorischen Reise in Lappland, weh- rend des Sommers 1840. Beitr. Kenntn. d. Russ. Reiches, Bd 8, N:o 4, s. 187—258, 4 tabeller. — Nachtrag. Ibid., s. 259—272, 1 karta. K. V. A. Öfvers., Zool. Garten, zum Präpariren vön Vogelbälgen und Ausstopfen der Vögel. Halle Mitchell, TF. S., A spring tour in Norway; with notes on the birds. Zoologist, (3) vol. 1 (1877), s. 193—205. Mittheilungen des ornithologisehen Komitees der Kön. Aka- demie der Wissenschaften. Bearb. von O. R. Sundström. 1—4. Sthlm 1887, 89, 90, 92. 8:0: K. V. A. Bihang, (Afd. 4); Bd 13, N:o 3; 14, N:o 1; 16, N:o 3; 17, N:o 4. Moberg, A., Naturalhistoriska daganteckningar gjorda i Fin- land åren 1750—1845. Notiser Soc. Farm. & Il. Ferm. H. 3 (1857), s. 95—250. (Om fåglarna s. 190—228.) Om de ifrån år 1750 till år 1850 i Finland gjorda naturalhistoriska daganteckningar och deras betydelse i klimatologiskt hänseende. Föredrag. Bidrag t. Finl. naturk. utg. af F. Vet.-Soc., H. 2 (1857), s. 81—113. Klimatologiska iakttagelser i Finland. D. 1 (1846—55), 2 (1856—75). Hfors 1860, 85. 8:o. D. I Ibid., H. 7; D. 2 Bidrag t. känned. af Finl. natur o. folk, utg. af F. Vet.-Soc., H. 42. Ornithologiska bidrag till Finlands klimatologi. Hfors 1868. 4:o. Univ.-progr. Mohr, N., Forsog til en islandsk Naturhistorie. Kbhn 1786. 8:0. (Fåglar, s. 18—55, t. 1—3. Öfvers. m. titel: Nach- richten iber die isländischen Vögel i Brehm's Ornis H. 1—3 samt afslutad i Oken's Isis 1829.) Mortensen, H. C. C., Biologiske Nolicer om Steren. Na- turen og Mennesket, Kbhn, Bd 9 (1893), s. 257—339. Miiller, H. C., Feröernes Fuglefauna med Bemeerkninger om Fuglefangsten. Vidensk. Meddel. natwrh. For. Kbln, (2) Aarg. 4 (1862); s. 1—78. (Öfvers. i Cabanis' Journ. f. Ornith., Jahrg. 17.) Mäklin, F. W., Den ornitologiska nomenklaturen. Soc. Öfvers., 5 (1S57—063), s. 257—273. Vetenskapliga grunder för bestämmandet af fogelarter- nas ordningsföljd inom slägten och grupper. Hfors 1867. 8:o. (Akad. afh.) Hvita varieteter, eller s. k. albinos i universitetets zoologiska samlingar. F. Vet. Soc. Öfvers , 12 (1869—70), s. 96—101. Om Corvus frugilegus L. och dess förekomst i flere skilda trakter af Finland under loppet af denna vinter. Ibid., 13 (1870), s: 93—96. — — "Ytterligare om hvita varieteter eller s. k. albinos af Garrulus glandarius L. Ibid., s. 97 —98. Några notiser om Chlamydotis Macqueeni Hardw. & Gray. IDdid., s. 99—102. — — ”Yterligare en albinosvarietet af den vanliga skatan, Ibid., 16 (1874), s. 7T1—73. beträffande Finlands fauna: EH. Vet: Corvus pica Linné. Några anmärkningar Ibid., s. 1T4—85. Nathorst, A. G., Nötväckans sädesplanteringar i träden. EK. V. A. Öfvers., Årg. 54 (1897), s. 103—113. Naumann, J. A., Naturgeschichte der Vögel Deutschlands. Durchaus umgearbeitet von J. F. Naumann. Th. 1—13. Lpz. 1822—60. 38:o. (Ny uppl. under utg.) Nawmann, J. F., Ornithologische Bemerkungen und Beob- achtungen als Resultate einer Reise durch einen Theil von Holstein, Schleswig und den Inseln der dänischen Westsee. Oken's Isis, 1819, sp. 1845—1861. Newton, A., Pallas sand grouse breeding in Denmark. Zoo- logist, Vol. 22 (1S64), s. 8889. Notes on the ornithology of Iceland. JIbid., s. 8935— 44. —- »Some additions» i Ibis, vol. 6 (1864), s. 131—133. Notes on the zoology of Spitzbergen. Proc. Zool. Soc. London, 1864, s. 494—502. Newton, A., Notes on the birds of Spitzbergen. Ibis, (2) Vol. I (1865), s. 199—219, 496—525. (Föranledde ss. svar på Malmgrens kritik: Zur Vogelfauna Spitzbergens i Cabanis' Journ. f. Ornith., Jahrg. 15, s. 207—211.) — »Additions» Ibis, (8) Vol. 5 (1875), s. 272. History of british birds, se Yarrell, W. Nezén, D. E., Berättelse om en svart domherre (Loxia Pyr- rhula nigra), och en hvit hussvala (Hirundo urbica alba), funne i Wester-botten. K. V. A. Handl., 1804, s. 199—201. Nielsen, P., Ornithologische Beobachtungen zu Eyrarbakki in Island. Ornis, Jahrg. 2 (1886), s. 427—451; 3 (1887), SIDE Nilsson, S., Analecta ornithologica. P. 1. Motacillas sca" nenses sistens. Diss. Lunde 1814. 4:0. -- Continuatio. Ibid. s.å. — P. 2. Charadrios Svecize sistens. Ibid. s. å. Critiska anmärkningar öfver Rudbecks Fogelbok: IEG, V. A. Handl., 1816, s. 21—42; 1817, s. 128—136. Ornithologia svecica. P. 1, 2. Havnix 1817, 21. 8:0. (Nya uppl., se Skandinavisk fauna.) Sylvia abietina, en ny scandinavisk fogelart, beskrif- ven. K. V. A. Handl., 1819, s. 113—116. Tlluminerade figurer till Skandinaviens fauna. [Med planscher af M. Körner.] Bd 1, 2. Lund 1832, 40. 8:0. Skandinavisk fauna. D. 2. Foglarna. [Äfven m. titel: Svensk ornithologi eller beskrifning öfver Sveriges foglar. 9:a alldeles omarb. uppl.] Bd1,2: H. 1. Lund 1824, 28. 8:o. (Imneh. landtfoglar.) — Ny omarbetad [3:e] uppl. Bd 1, 2. Ibid. 1835. 8:o. — 3:e [4:e] uppl. Bd1,2. Ibid. 1858 8:0. Några rättelser och tillägg till »Skandinavisk Fauna». KE. V. A. Öfvers., Årg. 17 (1860), s. 105—106. Nordmann, Alex. von, Zur Fortpflanzungsgeschichte des Seidenschwanzes, (Bombycilla Garrulus.) und iiber einige andere Vögel Finnlands. Cabamis' Journ. f. Ornith., Jahrg. 6 (1858), s. 307—311. 1 tafla, förek. i 7 (1859). Nordmann, Arthur von, Ubersicht der bis jetzt in Finland und Lappland vorgekommenen Vogelarten. Bull. Soc- Imp. Natural. Moscou, T- 33: P. 1 (1860), s. 1—54. (Med tillägg meddelad af Alex. v. Nordmann i Cabanis' Journ. f. Ornith., Jahrg. 12.) Nordvi, A. G., Bemerkninger ved den af C. Sommerfelt ind- sendte Fortegnelse over i Ostfinmarken iagttagne Fugle. EK. V. A. Öfvers., Årg. 19 (1862), s. 301—305. Anas Stelleri, in Europa brätend. Cabanis' Journ. f. Ornith., Jahrg. 19 (1871), s. 208—209: Norrby, T., Om ormvråken. Sv. Jägarf. n. tidskr., 1878, s. 154—159. Nylander, A. E., Bo af sidensvansen (Bombycilla garrula) funnet i Finland. F. Vet. Soc. Öfvers., 1863, s. 31. Nylander, W., Finska foglars finska namn, systematiskt ordnade. Suomi, 1849, s. 285—295. Nyström. C., se Fries, Th. M. Olafsen, E., Vice-Lavmand Eggert Olafsens 0g Tandphysici iarne Povelsens Reise igiennem Island -... beskreven af BE. Olafsen. D. 1, 2. Soree 1772. 4:0. (Öfvers. på tyska, franska o. engelska.) Olavius, 0,. Oeconomisk Reise igiennem de nordvestlige, nordlige, og nordostlige Kanter af Island. D. 1,2. Kbhn 1780. 4:o. (Tysk öfvers. 1787.) — Oekonomisk-physisk Beskrivelse over Schagens Kjob- sted og Sogn. Kbhn 1787. 8:0. Olaysen, 0., Om Fugle-Pangsten ved Drangoe i Skagafjorden 331 i Island. Lerd. l. Fel. R., Bd 3 (1784), s. 216—229. (Särsk. utg. Kbhn 1784. 8:0.) i Olsen, R., se Fugle, Nestvedegnens. Macrorhamphus griseus, Leach. (Rödbrystet Bekkasin- Klire). Flora og Fawna, Slagelse, 1895, N:o 7, s. 49—52. 1 Olsson, P., Bidrag till kännedomen om Jemtlands fauna. K. V. A. Öfvers., Årg. 33 (1876); N:o 3, (fåglar) s. 115— 124. — Nya bidrag. Ibid., Årg. 39 (1882), N:o 10, (fåglar) s. 37—46. Bidrag till kännedomen om Jemtlands och Herjeåda- lens fauna. TIbid., Årg. 53 (1896), (fåglar) s. 71—94. Olsson, P. Hj., Några anmärkningsvärda fogelfynd i Kimito. Meddel. Soc. Fawn. & Fl. Fenn., H. 20 (1894), s. 11. Två nykomlingar [Recurvirostra avocetta o. Saxicola rubicola Bechst.] till finska fogelfaunan. JIbid., H. 22 (1896), s. 71—78. Sällsynta fåglar, funna i sydvestra skärgården. Tbid., s. 19—380. Osbeck, P., Beskrifning på korsnäfven, (Loxia curvirostra) och dess lefnadssätt. K. V. A. Handl., 1797, s. 298—303. Palmén, J. A., Universitetets i Helsingfors finska fogel- samling. (Förteckning.) Hfors 1871. 4:0. Finlands foglar 1873, se Wright, M. von, 1859. Om foglarnes flyttningsvägar. (Med en karta.) Akad. afh. Hfors 1874. 8:o. (Öfvers. m. tillägg Lpz. 1876. 8:0. — Föranledde ss. svar på E. F. von Homeyers kritik: Zur Diskussion äber die Zugstrassen i Cabanis' Journ. f£. Ornith. 1879 samt Antwort . . . bezäglich der »Zusg- strassen der Vögel». Hfors, Lpz. 1882. 8:0.) Anser albifrons (Gm.) Bechst. och dess förekommande i Finland samt om några andra finska gåsarter. Notiser Soc. Faun. & Fl. Fenn., H. 14 (1875), s. 353—355. Turdus atrigularis Temm. funnen i Finland. Tbid., s. 439—454. Die geographische Verbreitung der Hähner-, Sumpf- und Wasservögel im faunistischen Gebiete Finnlands. Ca- banis' Jowrn. f. Ornith., Jahrg. 24 (1876), s. 40—065. ' Anser ruficollis funnen i Finland. Meddel. Soc. Fauwn. 3 Fl. Fenn., H. 7 (1881), s. 144—147. Internationelt ornitologiskt samarbete. Ett upprop till kännarena af Finlands foglar. Ibid., H. 11 (1885), s. ga | Bidrag till kännedomen om sibiriska ishafskustens fogelfauna. Vega-exped. vetensk. iakttag., Bd 5. (Sthlm 1887), s. 243—511, 8 tabeller. Om nutidens åtgärder för utredande af foglarnas år- liga flyttningar. F. Vet. Soc. Öfvers., 33 (1891), s. 286—298. Referat äber den Stand der Kentniss des Vogelzuges. — Intern. Ornith. Congress in Budapest: 1891. i och Sahlberg, J., Ornithologiska iakttagelser under en resa i Torneå Lappmark år 1867. Notiser Soc. Fawn. s Fl. Fenn., H. 9 (1868), s. 235-252. Palmstruch, J. W., Svensk zoologi utgifven. Med text bör- jad af CO. Quensel och fortsatt af 0. Swartz. Bd 1, 2. Sthlm 1806, 09. 8:0. Paulsen, B. H. Chr. E., Veiledning til Kundskab om de i Danmark, Slesvig og Holsten forekommende Fugle. En Haandbog for Jegere, Jagtyndere og TLandmend. HH. 1. (Rovfuglene). Kbhn 1842 8:0. — Tillägg m. titel: Kort Begreb af Leren om Fuglene, illustr. med Tegninger. Horsens 1844. 8:0. Iandbueh der Ornithologie'. .. 11 enthaltend die in Eu- Kbhn 1546. 8:0 43 ropa vorkommenden Gattungen. IN, Ito Paulsen, Sv., Udtog af Dagbog paa hans Reise i Island. Skrivter af Naturh.-Selsk. Kblvn, Bd 2: H. 1 (1792), s. 222—2834; H. 2 (1793), s. 122—146; Bd 3: H. 1 (1794), s. 157—194. Pearson, H. J., Notes on birds observed in Russian Lap- land, Kolguev and Novaja Zemlya, in 1895. Ibis, (7) Vol. 2 (1896), s. 199—225. Notes on the birds observed on Waigats, Novaya Zemlya and Dolgoi Islands, in 1897. Ibid., (7) Vol. 4 (1898), s. 185—208. & Bidwell, E., On a birds'-nesting excursion to the north of Norway in 1893. Ibis, (6) Vol. 6 (1894), s. 226—238. & Charles, E., On birds observed in Iceland in 1894, with a list of the species hitherto recorded therefrom. Ibis, (7) Vol. 1 (1895), s. 237—249. Pennant, Th., Arctic zoology, Vol. 1, 2. London 1792. 4:0. Petersen, P. F., Fzersernes Fugle, se Andersen, K., 1898. Petersen, S., Vore Sangfugle. Kbhn 1878. 8:0. — 2det gjennems. Oplag. Ibid. 1890. 8:0. Phipps, C. J., A voyage towards the north pole undertaken . 1773. London 1774. 4:0. (Fåglar, 12 st., fr. Spets- bergen, s. 186—189.) Playne, H. C., & Wollaston, A. F. R., Through the forest in Finland. Zoologist, (3) Vol. 20 (1896), s. 368—371. A walk across Lapland. JIbid.; (4) Vol 1 (1897), s. 498—501. (Pöranledde svar af Playne på R. Colletts kritik. Ibid. Vol. 2.) Pontoppidan, E., Det forste Forsog paa Norges naturlige Historie. D. [1,] 2. Kbbn 1752, 53. 4:o. (Tysk öfvers. Tbid. 1753, engelsk London 1755.) — — Den danske Atlas eller Kongeriget Danmark med dets naturlige Egenskaber, Elementer, Indbyggere, Vexter, Dyr og andre Affodninger. T. 1—7. Kbhbn 1763—581. 8:o. (Fåglar blott i IT; I Tysk öfvers. af T:1. 1765. Den naturh. delen häraf i särtr.: Kurzgefasste Nachrich- ten die Naturhistorie in Danmark betreffend. Kopenh. u. Hamb. 1765. 4:0. Poppius, A., Fåglarna. Skolfauna. Abo 1894. 8:0. T Povelsen, Bj., se Olafsen, BE. Proctor, W., Clangula Barrovii, a native of Iceland. Annals Nat. Hist., Vol. 4 (1840), s. 140—141. Prytz, L. J., Anmärkningar om Strix aluco. Handl., 1816, s. 183--193. Pässler, W., se Schrader, L. USSRVENNAN Anteckningar om djurlifvet 1 I-hafvot Sthlm 1868. 4:0. Quennerstedt, A., mellan Spetsbergen och Grönland. K. V. 4. Handl., Bd 7: N:o 3. Quensel, C., se Palmstruch. Quistorp, G., FEinige Mittheilungen von meiner Reise in Schweden im Jahre 1849. Naumannia, Jahrg. 8 (1858), s. 63—67. Ramus, J., Norriges Beskrivelse . . - [med] en Fortegnelse paa Dyr, Fugle, Fiske, Tr&er og Urter som findes i Norrige. Kbhn (1715). 4:o. (Foglar m. norska namn, s. 244—251.) Rasch, H., Naturhistoriske Notitser. Fra en Reise, foreta- gen i Sommeren 1833. Magaz. f. Natwrv. Chra, (2) Bd 2 (1835), s. 285—326. Fortegnelse og Bemeerkninger over de i Norge fore- kommende Fugler. Nyt Mag. f. Natwrv. Chra, Bd 1 (1838), 356—5389. — Supplement. Ibid., Bd 4 (1845), s: 168— 5 (1S4S), s. 33—48. S: NAS io 338 Rasch, H., Bidrag til Norges Rovdyr- og Rovfuglestatistik. Afd. 2. Norges Rovfuglestatistik. Vid. Selsk. Forh. Ohra, 1861, s. 209—221. Bidrag til Norges Rovdyr- og Rovfuglestatistik for Femaaret 1861—65. TIbid., 1568, s. 1—14. Reinhardt, J. C. H., Den vilde Due paa Feroerne. Tidsskr. f. Naturv. Kbhn, Bd 4 (1824), s. 132—133. Den sorte Ibis fra Island. JIbid., s. 183—134. Om Ynglepladsen for Tringa platyrhyncha. Natwrhist. Tidsskr., Kbhn, Bd 2 (1838), s. 182—134. (Öfvers. i Oken's Isis 1841.) Om den islandske Svane. - Om Gejerfuglens Forekomst paa Island. 533—535. Reinhardt, J. T., En Bemerkning om den Berettigelse, hvormed Picus tridactylus er anfört 1 Fortegnelsen paa dei Danmark trufne Fugle. Vidensk. Meddel. Natwrh. For. Kbln, (2) Aarg. 1 (1559), s. 97—102. Den kirgisiske Steppehöne, Syrrhaptes paradoxus, skudt i Jylland. Ibid., s. 306—308. (Öfvers. i Zeitschr. f. d. ges. Naturw. Bd 17.) Ornithologiske Smaanotitser til Landets Fauna. TIbid., Aarg. 5 (1863), s. 59—068. Om den kirgisiske Steppehönes (Syrrhaptes paradoxus) Forekomst her i Landet i indeverende Aar (1863). Ibid., s. 213—235. Efterskrift. Ibid., s. 373. (Öfvers. i Cabanis” Journ. f. Ornith., Jahrg. 12.) Oplysninger om Troglodytes borealis fra Feröerne. Ibid., s. 3371—38389. Notits om den färöiske Staer. Ibid... Aarg. 7 (1865), s. 240— 241. Nogle Bemeerkninger i Anledning af den i November 1872 ved Viborg fangede Drossel. Ibid., (8) Aarg. 5 (1873), s. 162—188, t. 2. Om Ellekragens Forekomst her i Landet. Ibid., Aarg. 6 (1874), s. 113—120. En for Feröernes Fauna ny Fugl, Puffinus fuliginosus A. Stricke. Ibid., Aarg. 7 (1875), s. 22—25. Motacilla yarrellii skudt i Jylland. Ibid., Aarg. 8 (1876), s. 203—206. Vingeprydelserne hos Konge-Ederfuglen og Mandarin- Anden. Ibid., (4) Aarg. 1, 2 (1879—580), s. 205—214. Om Lanius major, Pall. og dens Forekomst her i Landet. JIbid., s. 387—396. Er Loxia leucoptera, Gm. virkelig truffen i Danmark? Ibid., Aarg. 3 (18SS1), s. 1—6. Ibid., s. 527—532. Ibid., S.: Retzius, A. J., Faune suecice a Carolo å Linné inchoate pars I sistens mammalia, aves, amphibia et pisces Sue- cie quam recognovit, emendavit et auxit. Lips. 1800. 8:0. (Aves s. 53 —278.) Rey, E., Ueber Eier der Ulula lapponica (aus Torneå). Ca- banis' Journ. f. Ornith., Jahrg. 20 (1872), s. 232. [Roselli, C. R.,] Om fiskar, amfibier och foglar, som finnas uti eller i trakten af Mälaren. Anteckningar . -. - sam- lade af C. R. R. Sthlm 1860. 12:0. Rosenius, P., Roffogelsträcken på »Ljungen». n. tidskr., 1897, s. 8—12. Ross, J. C., [Spetsbergens foglar] W. E. Parry, Narrative of an attempt to reach the North pole. 1827. London 1828 App., s. 193—98: Roth, C. D. E., Några iakttagelser rörande våra örnarter och Sv. Jägarf. n. tidskr., 1896, Sv. Jägarf. deras förekomst i Skåne. s. 55—58. Roth, 0., Fyra dagår på Gillöga. Sv. Jägarf. n. tidskr., 1894, s. 248—256. Rutenschiöld, G. A., Beskrifning uppå et slags skogsfogel som af skyttar i Småland och Västergiötland kallas rackelhanar. K. V. A. Handl., 1744, s. 181—183. Rydholm, 0. B., se Vårt villebråd. Sahlberg, J., se Palmén, J. Sahlin, W., Litet jagtzoologi från fjellbygden. n. tidskr., 1884, s. 164—171. Samzelius, H., se Vårt Villebråd. Sandman, J. A., Fågelfaunan på Karlö och kringliggande skär. Ett bidrag till kännedomen om norra Österbottens fågelfauna. Meddel. Soc. Fawn. & Fl. Fenn., H. 17 (1892), s. 187—272. (Upptager folknamn.) Saunders, H., History of british birds, se Yarrell, W: Schagerström, N. 0O., Pastor roseus. En sällsynt fogel, skjuten i Skåne. K. V. A. Handl., 1881, s. 66—69. Schéel, C., Bemzerkning om Platypus ferinus. (Anas ferina Linné et An. rufa Gmel.) Natwrh. Tidsskr., Kbhn, (2) Bd 2 (1846 —49), s. 526. Schéel, J., se Fugle, Nestvedegnens. Schmiterlöw, G. A., Ytterligare om tjäderfogelns flyttning. Tidskr. f. jäg. o- natwrf., 1832, s. 363—364. [Sechnabel, M.,] Udkast til en Beskrivelse over Hardanger i Bergens Stift i Norge; samlet ved H. S. Kbhn 1781. 4:0. (Fåglar, s. 22—25-) Schrader, L., Vögel im hohen skandinavischen Norden im Jahre 1841 gesammelt. Oken's Isis, 1S42, sp. 616—618. Schraders Beobachtungen iber die Vögel Lapplands. Mitgetheilt von Pastor W. Pässler. Cabamnis' Journ. f- Ornith., Jahrg. 1 (1853), s. 240—260, 305—326. Schröder, J., Öber Schneeulen in Norwegen. Gef. Welt, Jahrg. 9 (1880), s. 348—349. IT Mittheilungen uber eine Reise nach Norwegen. theil. Orn. Ver. Wien, 15. IT Shufeldt, R. W., 'The Cormorant rookeries of the Lofoten Islands. The Auk, Vol. 13 (1896), s. 312--314. i Schulmann, H., Ornitologiska iakttagelser under en resa i östra Karelen sommaren 1880. Meddel. Soc. Fawn. & Fl. Fenn., H. 9 (1882), s. 1—38. Schweder, G., Notiz uber den Rennvogel (Cursorius gallicus) [in Finland]. Corr.-Bl. Nat. Ver. Riga, N:o 37 (1594), s. 73. (Referat af tidningsnotis.) Schönberg, A. A:n, Anmärkningar om svänska papegojan, Loxia, linea alarum duplici alba. Faun. Sv. N.: 176. K. V. A. Handl., 1757, s. 139—143. Anmärkningar om orr-ungars framfödande af hem- tamde orrar. Ibid., 1759, s. 146—151. Scoresby, W., Jun., An account of the arctic regions. Vol. 1. Edinb. 1820. 8:0o. (Spetsbergsfåglar s. 5271—538.) Sichke, H., Om Trekfuglenes Ankomst til Omegnen af Chri- stiania. Nyt Mag. f. Naturvid. Chra, Bd 8 (1855), s. 234—248,. Sievers, R., Ornitologiska anteckningar under resor i guver- nementet Olonets somrarne 1875 och 1876. Meddel. Soc. Fawn. & Fl. Fenn., H. 2 (1878), s. 73—111. Slater, H. H., Ivory gull and dusky shearwater [Pagophila eburnea a. Paffinus griseus] in Iceland. Zoologist, (3) Vol. 19 (1895), s. 23—24. & Carter, Th., Notes from Northern Ieeland in the summer of 1885. Ibis, (5) Vol. 4 (1886), s. 45—52. Smitt, F. A., Foglarnes lif, se Brehm, A. B. Sv. Jägarf- Mit- 339 Sommerfelt, S. Chr., Bidrag til den norske Örnithologie. Mag. f. Naturv., Kra, Aarg. 1: Bd 2 (1828), s. 69—71. Physisk-oeconomisk Beskrivelse over Saltdalen i Nord- landene. Norske Vid.-Selsk. Skrifter Trondj., Bd 2,H. 2 (1824—27). (Foglar s. 86 —94.) Ueber die im Amte Christiania vorkommenden Säuge- thiere und Vögel. Oken's Isis, 1823, s. 103—106. Sommerfelt, Chr., Fortegnelse over de i Ostfinnmarken iakt- tagne Fugle. K. V. A. Öfvers., Arg. 18 (1861), s. 67—90. (Öfvers. af Dresser i Zoologist 1867. — Jfr Nordvi.) Sparre Schneider, J., Nordfuglö, en zoologisk skisse. Tromsg Mus. Aarsber., 1884, s. 17—37. Sparrman, A., Zoologiska anmärkningar WGla oc Galbula. K. V. A. Handl., 1786, s. 10—72. Museum Carlsonianum, in quo novas et selectas aves, coloribus ad vivam brevique descriptione illustratas ex- hibet. Fasc. 1—4. Holmige 1786—89. Fol. (Jfr Sunde- vall 1857.) Svensk ornithologie med efter naturen colorerade tek- ningar. Sthlm 1806. Fol Steen, A., Om Ellekragens Forekomst i Danmark. Vidensk. Meddel. Naturh. For. Kbhn, 1874, s. 241—249. Steenroos, K. E., Zoologiska, särskildt ornitologiska exkur- sioner i Karelia pomorica sommaren 1894. Meddel. Soc: Fawn. & Fl. Fenn., H. 21 (1895), s. 25—33. Steenstrup, J., Die Lebensgeschichte einer 64 Jahre alten im Freien lebenden Möve, Larus marinus. Amtl. Bericht 24. Versamml. D. Naturf. in Kiel 1846. Kiel 1847, s. 146 —147. [Bidrag til Danmarks forhistoriske Fauna.] D. Vid. Selsk. Overs., 1855, s. 1—20, 52, 131, 381. (Särsk. om Alca impennis och Tetrao urogallus.) Et Bidrag til Geirfuglens, Alca impennis Lin., Natur- historie, og serligt til Kundskaben om dens tidligere Udbredningskreds. Vidensk. Meddel. Natwrh. For. Kbln, 1855, s. 38—116, 1 karta, 1 pl (Öfvers. i Bull. Soc. ornithol. Suisse. 1868.) Tagttagelse om Stillidsens (Fringilla carduelis Lin.) Forkjerlighed for Grenmarv og Maaden, hvorpaa den forstaaer at skaffe sig denne. Ibid., 1863, s. 373—382. Om de Merker, som Knoklerne i Fuglenes ophulkede Foderboller bere af Opholdet i Fuglenes Maver, samt om disse Merkers Betydning for Geologien og Archeologien. Ibid., 1872, s. 213—236, pl. 4. Stejneger, L., Norsk ornitologisk ekskursjonsfauna. 1873. 8:0. Ornithologisches in Norwegen. Cabanis' Jowrn. f. Ornith., Jahrg. 21 (1873), s. 304—307; 23 (1875), s. 167. Smaabilleder af Fugleliv om Vinteren. Naturen, Kra, 1 (1877), s. 23—26. Fuglenes Vandringer. JIbid., s. 161—168, 177—183. Ornithologisches aus Norwegen. Lanius major Pall. in Norwegen. Ornith. Centralbl., Jahrg. 3 (1878), s. 109. + - Underslegten Lanius med scerligt Hensyn paa dens norske Arter. Archiv f. Mathem. o. Naturv., Bd 3 (1878), s. 3823—339. (Föranledde ss. svar på R. Colletts kritik: »Fremdeles om Undersliegten Lanius». Ibid., Bd 4 (1879), s. 262—279 samt »BPr Lanius excubitor L. og Lanius major Pall. distinkte eller ei? Andet Svar til R. Collett». Ibid., Bd 5 (1881), s. 274—281. Referat af striden i Cabanis' Journ. f. Ornith., 29 (1881), s. 105—106:) Bidrag til Vestlandets ornithologiske Fauna. Nyt Mag. f. Naturvid., Kra, Bd 25 (1880), s. 141—144. — Andet Bidrag. JIbid., Bd 27 (1882), s. 111—124. Oriolus Kra Stejneger, L.. Noget om Fusglenes Vandringer. Naturen, Kra, 5 (18S1), s. 4—8, 21—24. Stolpe, Hj., Ett etnografiskt bidrag till foglarnas flyttnings- historia. Bivråken (Pernis apivorus). Sv. Jägarförb. n. tidskr., 1895, s. 42—54. Storm; V., Nogle Forogelser til den zoologiske Samling af Vertebraternes Rekke. K. Norske Vid.-Selsk. Skr. Trondhj., 1879, s. 127—1381. — Throndhjems Omegns Fugle. JIbid., 1SS1, s. 42—-72. — — QOmithologiske Notitser. Ibid., 1586 —1SS7, s. 52—57. Strom, H., Physisk og Oeconomisk Beskrivelse over Pozde- riet Sondmor. P. 1. Sorge 1762. 4:0 (Fåglar, s. 215 —262.) Physisk-Oeconomisk Beskrivelse over Eger-Preste- gield i Aggerhuus-Stift i Norge. Kbhn 1784. 8:0. (Fåg- lar, s. 111—119.) Ström, I. R. af, Svenska foglarna jämte 9 plancher ri- tade af W. v. Wright. Sthlm 1839. 12:0. Stuxberg, A., Gotska Sandön 1868, se Eisen, G. Nya fynd af kortnäbbad gås (Anser brachyrhynchus Bail!) i Sverige. K. V. A. Öfvers., Årg. 46 (1889), s. 209—210. Sundberg, J., Emigrerande ugglor. 1889, s. 48—350. Sundevall, C. J., Ornithologiskt system. K. V. A; IHandl., 1835, s. 43—130. Anteckningar till Skandinaviens ornithologi. Ibid., 1840, s. 31—61. Ornithologiska iakttagelser. möte, 1840, s. 275—278. Om några egenheter i foglarnes vingar, såsom grund för fogelklassens naturliga indelning. Förh. skand. natwf. 2:a möte, 1842, s. 685—690. Om systematiska fördelningen af Passeres (Fringilla, Loxia och Emberiza L.). Ibid., s. 691—692. Om foglarnes vingar. K. V. A. Handl., 1843, s. 303—384. (Öfvers. i Cabanis' Journ. f. Ornith. 1855.) Tetrao hybr. lagopoides. K. V. A. Öfvers., Årg. 1 (1844), s. 80—381. Motacilla Yarrellii. Ibid., s. 161—162. — — Om tranans flyttning. Ibid., s. 167—171. — — Om namnen Grus, Numenius och Graculus. s. 171—172. — — Flyttning af Caryocatactes guttatus. Ibid.,s. 188—191. — — Om Strix passerina. Ibid., Årg. 2 (1845), s.97—98. — — Hybriditeter af orre m. fl. foglar. Ibid.,s. 126—130. — — 8terila hönor (Turr) af orre och höns. Ibid., s. 130 —131. | — — Korsnäbbens fortplantning. Ibid., s. 1381—132. — Om domherrens sommartillhåll. Ibid., s. 164—165. — — Ornithologiska notiser. Ibid., s. 166. — — Loxia bifasciata Br. JIbid., Årg. 3 (1846), s. 37—40. 2 (Ojan tivt Je, SB IEA — — Ny svensk fogel: Muscicapa collaris. —223. — — Gottlands fogelfauna. JIbid., s. 223. —— Om namnet Muscicapa. JIbid., s. 224—225. — — Samtidiga observationer på djur under år 1845. Ibid., s. 284—9247, 310—311. — Under år 1846. Ibid.. Årg. 5 (1848), s. 33—44. (För 1847, se Andersson, N. J. och 1848, Löwenhjelm.) Perdix coturnix 1 Sverige. Ibid., Årg. 4 (1S47), s. 201. — — Tetrao tetrix lagopides. Se Levin. Om svalornas hihernation. Ibid., Årg. 6 (1849), s. Sv. Jägarf. n. tidskr., Förh. skand. natwrf. 1:a Ibid., Ibid., s. 222 340 181—184; Arg. 7 (1850), s. 6—11; Årg. 11 (1854), s. 135—140. Sundevall, C. J., Gottlands fogelfauna. Ibid., Årg. 6 (1849), s. 204—206. — — Podiceps arcticus, cornutus, auritus.Ibid., s. 206—210. — — Pelikan i Sverige. JIbid., Årg. 7 (1850), s. 184 —185. — — Podiceps nigricollis. Ibid., s. 292. Columba gelastes i Sverige. JIbid., Årg. 8 (1851), s. 183—1835. — — (oturnix i Sverige [funnen af Löwenbjelm]. Anas falearia, funnen i Sverige. Ibid., Årg. 10 (1853), s. 227—228. — — Schwedische ornithologische Literatur während der Jahre 1851 und 1852. Cabanis' Journ.f. Ornith., Jahrg. 2 (1854), s. 64—65. — — Sällsynta svenska foglar. K. V. A. Öfvers., Årg. 13 (1856), s. 73—75. — — Svenska foglarna, tecknade och lithografierade af P. Åkerlund. Atlas. Text [Bd 1]; Bd 2—4 forts. af J. G. H. Kinberg. Sthlm 1856 —386. (Jfr Kolthoff, G.) — — Ueber Möhrings Vogelnamen. Cabanis' Jowrn.f. Or- nith., Jahrg. 5 (1857), s. 242—257. — — Kritisk framställning af fogelarterna uti äldre ornitho- logiska arbeten. 1. Museum Carlsonianum. K. V. 4. Handl., N. F.: Bd 2: H. 1 (1857), N:o 3, s. 1—15. Ett försök att bestämma de af Aristoteles omtalade djurar!erna. 1. Luftandande djur. Sthm 1862. 4:0. Ibid., N. F.: Bd 4, N:o 2, s. 62—108. Conspectus avium picinarum. Sthlm 1866. 8:0. Öfversigt af slägtet Certhiola. K. V. A. Öfvers., Årg. 26 (1869), s. 619—625. Om Rudbecks fogelbok. Ups. 1872. 4:0o. Nova Acta 2 od. 2 do: R. Soc. Sc. Ups., Ser. 3: vol. 8, N:o Methodi naturalis avium disponendarum tentamen. Försök till fogelklassens naturenliga uppställning. Sthlm 1872. 8:o0. (Inledningen öfvers. m. tillägg af Meves i Ornis 1886.) Förnyad anordning av dagrovfoglarne (Dispositio nova Accipilrum Hemeroharpagonum). K. V. A. Öfvers., Årg. 31 (1874), N:o 2, s. 21—39. —— Spetsbergens foglar med huvudsakligt avseende på dem som blivit funna under Prof. Nordenskiölds resor dit åren 1868 och 1872—73. Ibid., N:o 3, s. 11—23. — — Ny anordning av de trastartade foglarne (Oscines Cichlomorphe). Ibid., s. 21—30. Sundman, G., Finska fogelägg. Eggs of finnish birds. Hfors 1890. T —— Finlands rof-foglar. Hfors 1894. Fol. T Sundström, C. R., Bidrag till kännedomen af Örebro läns vertebratfauna. Örebro 1868. 8:0o. (Akad. afh. Ups. Fåglar, s. 9—26.) Om det vid Piteå funna exemplaret af större turtur- dufvan. Sv. Jägarf. n. tidskr., 1869, s. 209—214. — — Zoologiska anteckningar från östra Södermanland och dithörande skärgård. Sthlm 1872. 8:o. K. V.A. Bihang, Bd 1: N:o 4. (Fåglar, s. 16—45.) Fauna öfver Sveriges ryggradsdjur. Sthlm 1877. 8:0. (Fåglar, sid. 51—200.) — 2:a [titel] uppl. Ibid., 1880. 8:o. (Lektorsafh.) ' — — Verzeichniss der Vözel Schwedens. (1886), s. 289—301. — — Ueber das Auftreten des Zwergfliegenfängers (Musci- capa parva, Bechst.) in Schweden. TIbid., Jahrg. 5(18S9), s. 156—164. — Zusatz. Ibid., s. 341. Ornis, Jahrg., 2 Sundström, C. R., Se Mittheilungen. Swartz, 0., se Palmstruch, J. W. Sädbom, C., Skandinaviska ryggradsdjur i Karolinska läro- verkets i Örebro museum. Läroverksprogr. Örebro 1864. (Nerikesformer särsk. utmärkta.) P. A., Foglar, af hvilka de fleste häcka på Carlsöarna ». Jägarf. n. tidskr., 1865, s. 196—197. EG , Chr., Anteckning öfver flyttfoglarnes ankomst till Fökon vid Sigtuna. Tidskr. f. jäg. o. naturf., Årg. 1 (1832), s. 95—96. Ornithologiska bidrag. 114—117. — — Några ord om dubbla beccasinen. Ibid., s. 177—181. Nise anmärkningar rörande gökens naturalhistoria. Ibid, 5. 211—217. 2065 LIG En utomordentligt rar fågel, Cursorius gallicus [i Fin- [Hvithöfdad ön Tbid., Så land]. Tidskr. f. jägare o. naturf., Efors, Årg. 1, (1893), s. 188. Tauber, P., Om Kragegylp. Vidensk. Medael. naturh. For. Kbhn, (3) Aarg. 5 (1873), s. 69- 74. Taylor , G. C., Birds observed during two voyages across the North Atlantic. Ibis, vol. 5 (1869), s. 388. Teilmann, A. Ch.; Forsog til en Beskrivelse af Danmarks og Islands Fugle. Afd. 1. Ribe 1823. 8:00 TT Tengmalm, P. G., Anmärkningar vid Lanius collurio, en liten rof-fogel. K. V. 4. Handl., 1781, s. 98—104. Anmärkningar vid Strix aluco, (har-ugglan). 1782, s. 138—143. 5 Ornithologiska anmärkningar, gjorde vid Almare-Stäk i Upland. Ibid., 1788, s. 43—55. — — Utkast till uggelslägtets, i synnerhet de svenska ar- ternas, naturalhistoria. Ibid., 1793, s. 229—240, 260— 296. — — Slägtet Podiceps och de svenska arterna däraf. Hbder, 1794, s. 300—315. Tenow, S. W., Öfversigt af Vermlands och Dals ryggrads- djur. Karlstad 1880. 8:0. (Fåglar, s. 20—92.) Théel, Hj., Ornitologiska iakttagelser under en resa i Norge sommaren 1870. Sv. Jägarf. n. tidskr., 1S71,s. 74—79. — — Några bidrag till Novaja Semljas fogelfauna. K. V. A. Öfvers., Årg. 33 (1876), N:o 5, s. 43—53. (Öfvers. i Annales sc. nat. zool. (6) T. 4.) Theorin, P. G. E., Förteckning på foglar, som anträffals i Dalarne och förvaras 1 Falu h. allm. läroverks museum. Skolprogr. Falun, 1880, s. 45—48. Thunberg, OC: P., Ce om någre svenske foglar. K. V. 4. Handl., 1798, s. 177—188: Beskrifning och teckning på trenne svenska foglars Ibid., artförändringar. Ibid., 1808, s. 194—198. —— 2 monstrose descripte. Nova Acta R. Soc. Sc. Ups., 1827, s. 196--198. Tiselius, Ed A., Bidrag till kännedomen om östra Smålands dem Sthlm 1868. 8:o. (Akad. afh. Ups.) Torell, 0., Bidrag till Spitsbergens molluskfauna jemte en allmän öfversigt af arktiska regionens naturförhållanden och forntida utbredning. 1. Sthlm 1859. 8:0. (Akad. afh. Lund. — Behandlar den arktiskar egionens o. äfven Spetsbergens fågelfauna, s. 43—065.) Trautzel, D., Berniclas seu anseres scoticos communiter sic dictos. Resp. P. Raam. Strengnesie 1694. 4:0. Trautzsch, H., Die geograpische Verbreitung der Wirbeltiere in der Grönland und Spitzbergensec. Biol. Centralbl., Bd 18 (1898), (fåglar) s. 357—367. Trevor-Battye, A., The birds of Spitzbergen, as at present determined. Ibis, (7) Vol 3 (1897), s. 574—600. 341 Wachtmeister, H. G., Försök til de svenske fallvarters beskrifning och TE EK. V. A. Handl., 1801, s. 171—207; 1802. 249 —274. Wahlberg, SR vt vid Qvickjock i Luleå lapp: mark. A. Öfvers:, Årg. 1 (1844), s. 23. Wahlgren, Så ve för Skandinaviens fauna nya djurarter. [Vespertilio Bechsteini goch Ardea nycticorax.] K. V. 4. Öfvers., Årg. 21 (1864), s. 77--78. Wahlström, J. E., Svensk exkursions-fauna. djuren. Sthlm 1861. 8:0. Walléen, M., Ornitologiska iakttagelser, gjorda under våren och sommaren 1886 på Karelska näset. Meddel. Soc. Fouwn. & Pl. Fenn., H. 15 (1886—988), s. 129—133. Wallengren, H. D. J., Foglar i nordöstra Skåne. K. V. A. Öfvers., Årg. 6 (1849), s. 307—312. — Tillägg. Ibid., Årg. 10 (1853), s. 124. — — Ardea purpurea, skjuten i Skåne. Ibid., s- 123—124. — — Die Vögel Gothlands. Naumannia, 1853, s. 78—92. — — Brätzonen der Vögel innerhalb Skandinavien. TIbid., 1854, s. 62—082, 113—145, 235—285; 1855, s. 129—165, 429—457; Jahrg. 6 (1856), s. 97—1935. — — Ueber die grossen Edelfalken. — Ibid., 247—249. — — Nordöstra Skånes fauna. (1866), s. 3—15. Wallengren, H. T. S., Die Vogelflauna des nordwestlichen 1. Ryggrads- (1855), s KE. V. A. Öfvers., Årg. 23 Schonens in Schweden Danmarks natur»). Törnsångaren (s. 19):skall (enl. meddelande i bref från herrar Gunnar Jacobsson och Ivar Hjelm- ström) ha anträffats häckande vid »Nordvik några mil norr om Hernögand»>, Gustaf Kolthoff. Grönsångaren (s. 21) har från Karelska näset i sydöstra Finland, där han synes vara rätt allmän, spridt sig vesterut. Så är han påträffad i Egentliga Finland vid Jullas gård i Kuusisto och i Muurila kapell (T.: Renvall 1902). Rörsångaren (s. 25) är en enda gång funnen häckande vid Kinneviken utanför Lidköping. (Upp- giften, som bestyrktes af medsända ägg, är lämnad af J. Rudolf Söderberg.) Järnsparfven (s. 27) upprepade gånger funnen häckande i södra Skåne (vid Barsebäck och Top- peladugård) (M. Weber i bref). Tofsmesen (s. 40) sköts hösten 1897 Pajala (enl. meddel. i bref af E. Orstadius). vid Svartmesen (s. 41', som liksom kungsfågeln på någon tid ej häckat i Danmark, har åter börjat häcka där och af samma orsaker som kungsfågeln (Winge i »Danmarks natur»). Trädkryparen (s. 44), som af jägm. K. Gram funnits häckande på Stöttingsfjället i Lyck- sele, uppges (af J. S. Lindner), ehuru »mindre all- män», dock »alls icke sällsynt», förekomma »ända upp till gränsen mellan Lycksele och Sorsele socknar». Hussvalan (s. 47) går stundom något ofvanför björkregionen, så t. ex. på fjället Kierona (S. P. Ekman 1900). Hon synes åtminstone i Torne lapp- mark vara allmännare »till fjälls» än ladusvalan och bygger där i branta klippväggar (medd, af 5. P. Ekman). Sädesärlan (s. 51). Herr Ernst Sirén (Vi- singsö) har i bref meddelat oss en iakttagelse, som he- kräftar att fyttfåglarna gärna återvända just till den plats, där de första gången sett dagen. En sädesärla, som foten och därför var lätt igenkännlig, återkom nämligen »tre eller fyra år» å rad och häckade under samma hustak, där hon uppfödts. Ängpiplärkan (s 56) öfvervintrar någon gång i södra Sverige, så t. ex. vid Örtofta i Skåne vin- tern 1901—02, därifrån vi erhöllo exemplar oss tillsända. Videsparfven (s. 63) är numera upprepade gånger funnen häckande i Sverige, så sommaren 1899 vid Åminne nära Boden och inom Degerfors revir (af Jägm. Karl Gram). Upsala zoolog. museum erhöll från Sune Hederström från Långträsk (Norrb. län ”/, 1902) en gammal hane och en ung fågel, båda nyskjutna. Den ?$5/; iakttogos redan utflugna ungar. Arten häckar tydligen numera årligen i Norrbotten. Bändelkorsnäbben (s. 68) sköts vid Pajala 1897 (E. Orstadius i bref). Gulnäbbade hämplingen (s. 78) iakttogs enl. uppgift af Jägm. H. Samzelius (i bref) i jan. 1890 vid Muoniovaara på svenska sidan midt emot Muonio kyrkoby i Finland. Gråsiskan (s. 80 o. 81) häckade sommaren 1902, af allt att döma, i Upsala stads närmaste omgif- ningar. Så erhöll den ene af oss i juli en hona med liggfläckar och iakttog nyss flygga ungar i au- gusti och september. saknade ena af hr Gust. Svensson De besökte trädgårdarna för att frossa på larver. 1902 var ej ett år då granfrö rik- ligen förekom i trakten. Staren (s. 83) skall sedan flera år tillbaka ha häckat vid Haparanda. Enstaka individ ha iakt- tagits vid Pajala (våren 1899) och vid Öfvertorneå (E. Orstadius 1 bref), desslikes sommaren 1900 vid Båtsjaur i Arjeploug (G. Halldin i bref). Äfven till Stensele förflyger sig staren (K. Gram, Jägarförb:s nya tidskr. 1902 s. 171). Sommargyllingen (s. 85) skall ha iakttagits vid Stjärnvik nära Karlsborg (?/, 1899 R. Nicolin 1 bref). Nötskrikan (s. 86) synes efter kusten gå be- tydligt längre norrut än man förut trott. Sålunda upp till gränsen mellan Lycksele och Sorsele sock- nar». namn: »rågskrika, skogskira, kornskira» 1 bref från J. S. Lindner). (meddel. | (J. Svedenborg i bref). lär hon (enl. bref från E. Orstadius) numera häcka i | trakten af både Umeå, Piteå och Luleå. Längre inåt | land är hon »tämligen allmän» i Lycksele »ända | Hon har där ej mindre än trenne allmoge- | Arjeplougs och Jockmocks socknar förekommer hon (E. Orstadius i bref) och är jämväl skjuten nära Ljuså (NV. om Boden) — där lär hon kallas Nor- ges stjöro och pärskata (emedan hon snattar potati- sen) (H. Samzelius i bref) — samt till och med vid Pajala (BE. Orstadius). Lafskrikan (s. 87) anträffas någon gång på fjällen ofvanom barrskogsgränsen; så t. ex. af Sv. P. Ekman i Rapadalen NV. om Aktsik och omkring 2 mil från närmaste barrskog. Skatan (s. 88), af L. Kolmodin (Öfvers. af Gotl. fågl. s. 6) antecknad såsom »högst allmän» å Gotland, synes numera vara i utdöende därstädes. Häckande endast å sydliga Gotland och äfven där sällsynt. (C. P. och O. V. Wennersten, enl. med- del. af den senare). Nötkråkan (s. 89) synes hösten 1900 ha upp: trädt mycket talrik. I nordligaste Sverige sköts hon vid byn Baktoive 4 mil NV. om Arwidsjaur (29/9 Jägm. 5. Halldin i bref) samt desslikes upprepade gånger i trakten af Pajala (E. Orstadius i bref) och i Lycksele socken var hon under eftersommaren 1900 »tämligen allmän» (meddel. af J. S. Lindner). Kring Stockholm var hon allmän långt in på vin- tern (meddel. af Veterinär H. Hasselgren). Äfven kring Helsingborg var nötkråkan »synlig öfver allt» (Muchardt, Jägarförb. nya tidskr. 1900 s. 320), och torde 1900 varit »nötkråkår» ej blott i hela södra Sverige utan äfven i Danmark och ferstädes i Tyskland. Kråkan (s. 90) har, följande civilisationen åt, gjort sitt intåg i Kiruna våren 1902. Året förut häckade ett par vid Haukivuoma (67? 37' N. Br.). Kiruna ligger på 67? 58' N. Br. (Hilding Dunér i bref). Af Svartkråkan (s. 92) fälldes ett exemplar i Vamlingbo (södra Gotland) i nov. 1896. (W. Wöhler, Jägarförb:s nya tidskr. 1902 s. 170). Af Kajan (s 92) ha förflugna exemplar an- träffats vid Stensele (norra Vesterbotten.) (K. Gram, Jägarförb:s nya tidskr. 1902 s 171). Korpen (s. 93) synes höra till de fåglar, som aftaga i antal åtminstone inåt landet. Från trakten af Hornborgasjön är han så godt som försvunnen Detsamma synes vara fallet i hela Vestergötland. Råkan (s. 94) uppgifves af E. Orstadius vara funnen vid Pajala både vårtiden och hösten 1901. Alauda calandra L. (s. 98). Från våra svenska lärkor skiljer sig denna art därpå, att den yttersta stjärtpennan i sin helhet och den näst yttersta i Äfven i Arvidsjaurs, | yttre sidohälften och i spetsen äro hvita, samt att 2 näbbets höjd vid roten är ej obetydligt större än dess bredd. Ofvan rostbruna är hon brunsvart med breda ljust Öfvergumpen brun med svartbruna. De fjäderkanter. grå anstrykning. Vingpennorna | Skåne, januari 1900) och ett i vinter (?/,> 1902) nära inre handpennorna och armpennorna med breda | hvita spetsar. Stjärtpennorna svartbruna, de mel- lersta med rostbruna bräm, de yttre med hvita spetsar och bräm, den yttersta så godt som helt | och hållet hvit. Örontäckarna enfärgadt brunaktiga. hvar sida af halsroten och ett tvärband af små, bruna fläckar tvärs öfver bröstet. 200 mm. Vingen omkring 120 mm. Denna lärka bebor mellersta och södra Europa samt länderna rundt Medelhafvet och österut sträc- Längd omkring ker sig hennes område långt in i Central-Asien och norra Afghanistan. I framlidne Jägm. C. W. Lundborgs efterläm- nade fågelsamling fann den ene af oss ett exemplar af denna art. Å den vidfästade etikettens ena sida stod »Alauda calandra skjuten Calmar sept. 1856. Stoppad af A. J. F. Wetterberg», å andra sidan, men öfverstruket: »Mergulus alle i ren sommar- drägt från Grönland G:m Schach Steenberg 19/3 (18)58». Tydligen har en förut använd etikett minst två år efter fågelns fällande påsatts den- samma. Någon bestämd anledning att betvifla fyndupp- giftens riktighet synes ej föreligga dock förefaller det oss egendomligt, att en så intresserad fågelkän- nare, som jägm. C. W. Lundborg var, ej sjelf of- fentliggjort det märkliga fyndet, om han varit öf- vertygad, att det stod rätt till därmed. Arten är oss veterligt ej förut anträffad i Norden. Tofslärkan (s. 99) iakttogs vid Stockholm (vintrarna 1899 och 1900 Veterinär Hasselgren) samt i närheten af Upsala (vintern 1899—1900 enl. medd. af D:r K. Hedbom). Vid Sundsvall iakt- togs hon ?5/,, 1902 (enl. medd. i bref från Veteri- när H. Hasselgren). Härfågeln (s. 100) har enl. meddelande i bref från E. Orstadius skjutits vid Pajala (okt. 1885). En härfågel har enl. meddelande af Jägm. K. Gram anträffats i Stensele (i norra delen af Vesterbottens län.) (Jägarförb:s nya tidskr. 1902 sg. 171). På Got- land, där han är ytterst sällsynt, skall han ha iakt- tagits i Hejde 1899. (Jägarförb:s nya tidskr. 1902 s. 170.) Tretåiga hackspetten (s. 104) ertappas nå- gon gång, ehuru ytterst sällan och alltid vintertid, i Skåne. Så erhöllos 2 st. vid Örkelljunga (norra | SEE ; Å Sd ;å åt söder ungefär till 38? N. Br. Under hvitaktig med en mindre, svart fläck på | OINöNG SEE LS TSE | går | Sverige finnes hon från och med norra Skåne till Helsingborg (H. Muchardt i bref). Hvitryggiga hackspetten (s. 106) uppgifves vara funnen äfven i Helsingborgstrakten. (Jägar- förb:s nya tidskr. 1899 s. 70). Exemplaret, som förvaras i Helsingborgs museum har emellertid, vid på vår anhållan verkställd granskning, visat sig till- höra den lilla hackspetten (adj. G. Lövgren, i bref). Spillkråkan (s. 107) bebor det paläarktiska Österut hon ända till Kamtschatka och Japan. I omkring 67? N. Br. Hon saknas ej heller på Gotland, där hon »dock aftager betydligt i antal till följe af skogarnas uthuggande» (L. Kolmodin, Öfvers. af Gotlands foglar s. 7). I Norge finnes hon i alla större barrskogar söder om Trondjems- fjorden och går norrut, ehuru mindre allmän, ända upp i Finnmarken. Norr om Polcirkeln är den dock känd endast från två lokaler: Saltdalen innan- för Bodö och vid Matsjok, en biflod till Tana elf i Östfinnmarken. På Vestlandet är hon sällsynt och ej iakttagen under häckningstiden. (Collett). I Finland finnes hon från landets sydligaste delar och ända långt in i Lappland. Hon uppges sålunda vara iakttagen i Enare och Utsjoki äfvensom i Kandalax. I Danmark är hon tillfälligtvis anträffad, särskildt i norra Själland och östra Jylland (Collin). Af Gröngölingen (s. 108) ha vårtiden ung- fåglar iakttagits i Stensele (i norra delen af Vester- bottens län.) (Enl. uppgift af K. Gram, Jägarförb:s nya tidskr. 1902 s. 171). Kungsfiskaren (s. 113) har tvifvelsutan häc- kat nära Broby (Bettna i Södermanland) (juni 99). Honan fälldes och insändes till den ene af oss. Hanen uppfödde sedan ensam de fyra ungarna. Boet låg i botten af en tre fot djup gång gräfd i en sandbank. (Rob. Hermelin i bref.) Nära Ul- tuna (Upland) iakttogs kungsfiskaren i sept. 1899 af Bohlin. En kungsfiskare erhölls midvintern 1900 vid Ulfsundet nära norra ändan af Mörkö. Exem- plaret anträffades i utsvultet tillstånd (Riksmuseet i Stockholm). Den !3/; 1900 sköts en kungsfiskare vid Karlsro i Wåmb ej långt från Sköfde (enl. bref af läroverkskollegan Sigfrid Damgren. Ända in i december 1900 iakttogs en kungsfiskare vid Koppar- möllan (Kristianstads län) (J. v. Platen, Jägarförb:s nya tidskr. 1900 s. 95). H. Muchardt uppger (i bref), att flera par af kungsfiskaren sommaren 1902 häckade vid Rönneå nära Engelholm. Pärlugglan (s. 121), förut några gånger fun. nen å Gotlaud (L. Kolmodin, Öfvers. af Gotl. fogl. s. 9), anträffades senhösten 1882, ett dödt ex., i Östergrafvar vid Visby (enl. meddelande af O. V. Wennersten). Jordugglan (s. 124), i Skandinavien, som be- | kant, en nordlig fågel, har funnits häckande nära | kronoparken Spenshult i Halland (Jägarförb:s nya tidskr. 1899 s. 69). Fjällugglan (s. 127), ett individ, iakttogs mid- sommartiden 1892 å Laubackar, Gotland (enl. med- delande af O. V. Wennersten). Af den Bleka kärrhöken (s. 132) sköts nära Sorsele lappmark i Vesterbottens läns en hona ('/, 1902). Exemplaret, som är skänkt af Prov. läkaren D:r Hollierz, förvaras i Upsala univ. zoolog. mus. Af Islandsfalken (s. 135) sköts vid Knutby i Uppland ?/;, 1899 ett exemplar (Upsala univer- sitets zoolog. museum). Tartariska jaktfalken (s. 136) sköts i Örme- valla (norra Halland) i nov. 1900. hane, förvaras 1 kamrer E. Lignells samling. 0. Bothén, Jägarförb:s nya tidskr. 1901 s. 215). Pilgrimsfalken (s. 136) lägger sina ägg i slutet af april 'eller början af maj (ej i maj= juni som, genom förbiseende står å anförda sida). Lärkfalken (s 137) skall ha iakttagits (??/, 1901) ej långt från Örnsköldsvik (RE. Lönnberg, Jä- garförb:s nya tidskr. 1902 s. 80). Af Aftonfalken (s. 138) sköts vid Upsala en ungfågel den ?/, 1901, samt nära Bodsjö i Jämt- land ?/; 1902 en gammal hona, enl. meddelande Exemplaret, en (C. af Fladvad, som därjämte insände fågeln i fråga. Gladan (s. 144) har starkt aftagit i antal; så t. ex. meddelar J. Svedenborg, att hon numera ej kan sägas förekomma vid Hornborgasjön (Vester- götland). Hon är oss veterligen aldrig iakttagen i Finland. Uppgiften därom å sid. 144 beror på en felskrifning. Endast den bruna gladan är funnen | 1 Finland (jämf. s. 145). Fjällvråken (s. 147) anträffas någon enda gång öfvervintrande i mellersta Sverige; så vintern 1889—90 vid Djursholm nära Stockholm (Jägm. A. Wahlgren 1 bref). En skrikörn (s. 149), enl. uppgift tillhörande den större arten, fälldes (!5/,, 1901) i Fässberg strax söder om Göteborg (C. O. Bothén 1901). Ringdufvan (s. 154) synes gå rätt långt norrut i Sverige; så är hon ganska ofta funnen efter Ånger- manelfvens dalgång och vid Bodumsjön, Gideelf- vens dalgång (E. Lönnberg, Jägarförb:s nya tidskr. 1902 s. 80) och i Stensele lappmark (Vesterbottens län) uppträder hon årligen kring Juktän och Hatt- | senaste åren öfvervintrat vid Bergen. nejaurbäcken samt är anträffad i nordvästra Stensele (vid Långvattnets by) (Karl Gram, Jägarförb:s nya tidskr. 1902 s. 171). Ringdufvan har under de Våren 1901 ("1/,) fälldes hon på Asköen ej långt från nämnda stad och torde möjligen häcka där (Lie Pettersen 1902). Hon iakttogs (!!/,; 1897) i närheten af Kexholm (T. Renvall 1902). Arten är oss veterli- gen förut ej funnen i östra Finland. Skogsdufvan (s. 155) har påträffats i Ljungans dalgång och vid Bispgården. (Jägarförb:s nya tidskr. NEO ES HON Stensele i norra delen af Vesterbottens län. Gram, Jägarförb:s nya tidskr. 1902 s. 171). Klippdufvan (s. 156) skall enl. uppgift (Jägar- förb:s nya tidskr. 1902 s. 169) i maj 1901 under c:a 14 dagars tid ha iakttagits på Stora Karlsön utanför Gotland. Yngre fåglar ha förflugit sig till (Karl Då vilda klippdufvor ej finnas närmare än Feeröarna och Skottland, men tamdufvor ofta kunna vara förvillande lika klippdufvor, är det svårt att värja sig för misstanken, att det i själfva verket varit förvildade tamdufvor. Af Turturdufvan (s. 156) sköts vid Svensksund (Södermanland '!/, 1899) en ungfågel. Exemplaret förvaras i prosten Svenssons samling (Söderköping) (Jägarförb:s nya tidskr. 1900 s. 95). Ett annat exem- plar iakttogs vid Aske (Håtuna socken, Uppland) under en 4—5 dagar i midten af sept. samma år (R. v. Essen, Jägarförb:s nya tidskr. 1901 s. 72). Ett tredje exemplar, nedlagdt i trakten af Hernösandd.!!/,, förvaras i Hernösands länsmuseum (Jägarförb:s nya tidskr. 1900 s. 95). Ett fjärde, en gammal fågel, skjuten 19/; 1891 nära Veinge i Halland (meddel. af Otto Bex i bref) förvaras i Halmstads högre all- männa läroverks samling. Ytterligare ett exemplar är skjutet nära Stockholm d. ?/,, 1901 (enl. med- | del. af H. Hasselgren i bref). Spetsbergsripan (s. 160—161) anses numera af G. Kolthoff för en egen art. Dess mest i ögonen fal- lande yttre karaktärer till skillnad från vår vanliga fjällripa äro enl. honom följande: Lagopus hyperboreus. Näbbet mer bredt än högt. Stjärtens längd utgör be- tydligt mer än en tredjedel af hela kroppslängden. Totallängden aldrig under- stigande 424 mm. (9) Det svarta framför ögat bildar en fläck och är bre- dare än ögats diameter. Längd 9 424—430 mm. I 440—455 >» Vingen 9 220—225 >» » 3 230—238 >» Lagopus mutus. Näbbet mer högt än bredt. Stjärtens längd utgör betyd- ligt mindre än en tredjedel af hela kroppslängden. Totallängden aldrig öfver- stigande 410 mm. (3). Det svarta framför ögat bildar ett band och är sma- lare än ögats diameter. Längd 348—410 mm. Vingen 185—205 >» d Dessutom förefinnas en del olikheter fande skelettet. Egendomligt är, att honan tidigt nög om våren anlägger fullständig sommardräkt medan hanen ännu behåller sin hvita vinterklädnad. Härigenom skyddas hon bättre under rufningen, som ju naturligtvis måste försiggå på bar mark (Kolthoff). Järpen (s. 168) allmän ännu så långt i norr som i Pajala härads allmänning (H. Samrzelius i är bref. Jämf. äfven densammes: På Skogs- och Fjäll- stigar s. 31 och 87). 672 46' N. Br. i Muonio härads allmänning (den- samme). Af Rapphönan (s. 171) har anträffats en kull vid byn Norrvik på gränsen mellan Vilhelmina och Stensele socknar i norra delen af Vesterbottens län. (Jägmästare Karl Gram i Jägarförb:s nya tidskr. 1902, 8. 171). Vid Pajala öfvervintrade (1897—98) en flock rapphöns, men de ha ej iakttagits efter som- maren 1898. (E. Orstadius i bref.) En Stortrapp (s. 177) uppehöll sig enl. upp- gift af Muchardt (Jägarförb:s nya tidskr. 1900 s. (320 i slutet af augusti 1900 i närheten af Helja- röds by i Skåne. Småtrappen (s. 177) fälldes ej långt från RingkjobinganCan L900) D:r Heibergs samling (Viborg). Tofsvipan (s. 181) har på sista tiden »an- märkningsvärdt tilltagit i antal» i sydvestra Fin- land (T. Renvall 1902). kant, ofta rätt långt norrut; så är hon iakttagen vid Stensele (K. Gram, Jägarförb:s nya tidskr.1902 Fb alv Kustpiparen (s. 182) skall (enl. uppgift af E. Orstadius) ha skjutits våren 1896 vid Pajala. Fjällpiparen (s. 184) iakttogs i storl antal flyttande öfver Gotland (maj 1896, W. Wöbhler, Jägarförb:s nya tidskr. 1902 s. 170). Svartbenta strandpiparen (s. 185) häckar (enl. uppgift af H. Muchardt) vid Skelderviken. Morkullan (s. 189) häckar (enl. meddel. från Jägm. K. Gram i Jägarförb:s nya tidskr. 1902, s. 171) i Vesterbotten från kustlandet ända upp i björk- (Ola Ceyi Ia Samzelius är hon funnen nära Elmajärvi i norra delen af Öfverkalix. (På Skogs- och Fjällstigar,s. 102). Han finnes t. o m. ännu på Exemplaret förvaras i Hon förflyger sig, som be- bältet på fjällen vid norska gränsen. Af spofsnäppan (s. 198) sköts ett exemplar i Mietoinen (!3/, 1900, T. Renvall 1902). Sandlöparen (s. 202) fälldes på Förlandsön, Spetsbergen, 1900 af den ene af oss. Exemplaret förvaras 4 naturhistoriska Riksmuseum i Stockholm. beträf- | Ett annat iakttogs samma sommar vid Kings Bay å Spetsbergen. Af Smalnäbbade simsnäppan (s. 204), förut okänd från Spetsbergen, fälldes en gammal & vid Isfjorden ?3/; 1900 (G. Kolthoff). Storspofven (s. 216) har (enl. meddel. i bref från E. Orstadius) allmänt häckat vid Sunderbyn i Neder- Luleå »i början af 1890-talet». har samme meddelare iakttagit honom under »åren 1898—1902»>. vårtiden förflugit sig till Stensele (Vesterbotten) (enl. Äfven vid Pajala Enstaka ungfåglar af denna art ha meddel. af Jägm. K. TIO 20TLV Småspofven (s. allmänt häckande på Gram i Jägarförb:s nya tidskr. 217) har den ene af oss funnit fjällen kring Medstugan, Jämt- land. Ett exemplar iakttogs af densamme vid Amsterdamön (?/; 1900). Arten är ej förut fun- nen på Spetsbergen. Af Rördrommen (s. 224) förvaras ett exem- plar, skjutet i Helsingborgstrakten, i Helsingborgs högre allmänna läroverks museum (Jägarförb:s nya tidskr. 1899 s. 70). Skedstorken (s. 227) förekommer på Tipperne vid Ringkjöbingfjord (Jylland). rede funnet. (Juni 1900. D:r Rambusch i bref.) En stork (s. 228) sköts ?/; 1900) i Mietoinen. Året förut lär två storkar ha iakttagits i samma trakt (Renvall 1902). Vattenrallen (s. 230) häckar i Flättsjön i Sörmland, enl. uppgift af E. Bohnstedt (Jägarförb:s Där är äfven dess nya tidskr. 1898, s. 239.), som der iakttog den d. 22/, 1898 och fällde en gammal samt en unge. Porzana intermedia (s. 233) skall (enl. upp- gift af H. Muchardt) i juli 1898 ha skjutits vid Skelderviken (Jägarförb:s nya tidskrift 1900 s. 320) Dagen därpå hittades boet med tvenne ungar. Uti anförda notis benämnes ifrågavarande fågel Örtygo- metra pygmaea, hvarmed enligt gängse synonymik måste förstås P. intermedia. Den benämnes visser- ligen »lilla samphönan», hvarmed menas ej Ortygo- metra pygmaea — som meddelaren synes tro — utan Ortygometra parva, men torde detta väl vara ett skriffel). Vi ha ej varit i tillfälle kontrol- lera uppgiften, men ligger här en för Sverige ny fågelart. mått, som Prof. R. Kjellén (i Göteborg) — som bestämningen riktig, före- De längd- är sköt ifrågavarande sumphöna — i bref meddelat oss, stämma dock väl med P. intermedias: de äro Prof: BR: Kjellén synes anse att det fällda exemplaret var en ung- fågel och att de ifrågavarande dunungarna tillhörde längd 180 mm., vinge 92 mm. någon annan art. PExemplaret har förkommit. Sothönan (s. 234) skall, enligt en obestyrkt tidningsuppgitft, ha skjutits (?7/; 1899) nära Gaddock, ej långt från Luleå (Luleposten). Rörhönan (s. 234) är skjuten vid Brödtorp (i Vestra Nyland i Finland), desslikes skall ett exem- plar, en årsunge, blifvit nedlagdt i Wasa (enl. bref från E. Hisinger). Solv, söder om Sädgåsens (s. 238) af oss kända sydligaste häck- plats torde vara Veetasjöarna i Anundsjö socken (vestligaste Ångermanland). (Meddel. i Jägm. G. Halldin.) bref från Grågåsen (s. 240); »vid Öskär, Skenalden och Kettelen utanför Hellvi, norra Gotland, är fullt af Då de midsommar ror man fatt dem och slår dem med åran» (Säve, P. A.: » Gotländska samlingar. II ortnamn» s. 23, mskrpt i Upsala univ:s bibl). grågäss. rugga vid Indiska gåsen (s. 242) fälldes (1892) nära Lögstör vid Liimfjorden (norra Jylland). Exempla- ret förvaras i D:r Heibergs samling (Viborg). Knölsvanen (s. 247) häckar fortfarande i Sörm- land samt synes snarast vara på väg att tilltaga och breda ut sig. (Södermanlands läns jagtvårdsför- enings årsskr. för 1901 s. 16 o. 21.) Sängsvanen (s. 247) lär årligen i större antal öfvervintra vid det öppna vattnet som uppstår, där Dalälfven faller ut i Insjön. (Sven P. Ekman, 1902.) Af Stjärtanden (s. 253), som ej förut iakt- tagits på Spetsbergen, såg den ene af oss en flock vid Belsund (!3/; 1898). Brunanden (s. 258) häckar numera (enl. med- del. af P. Tufvesson, Jägarförb:s nya tidskr. 1902 s. 346.) vid Trolle-Ljungby i Skåne, samt (enl. bref från H. Muchardt) vid Håslöf (södra Halland). I Finland iakttogs ett par vid Littois sjö nära Åbo (maj 1900, T Renvall 1902). Berganden (s. 259) häckar numera i Kum- linge skärgård (T. Renvall 1902). Af Sjöorren (s. 262) sågs vid Belsund på Spetsbergen (5/; 1898) flock 0 ST (Ch Kolthoff). Arten är ej förut funnen vid Spetsbergen. Praktejdern (s. 267) har af den ene af oss funnits häckande vid insjöar å låglandet innanför Mackensiebukten på Östgrönland. Möjligen äro in- sjöar hennes normala häckningsplats. Hafsulan (s. 273) anträffas (enl. bref fr. H. Muchardt) hvarje vinter i isynnerhet de år stimm af småsill finnas därstädes.» Ett exemplar, skjutet nära Helsingborg, förvaras i en om »nästan (Ch Helsingborgs högre allm. läroverks museum (Jägar- förb:s nya tidskr. 1899 s. 70). Ringtjäen (s. 278) har förflugit sig till Sten- sele (Jägarförb:s nya tidskr. 1902 s. 171). På sjön Skalka mellan Jockmock och Qvickjock hittades vintern 1900—1901 ett ihjälfruset, förfluget exem- plar. (Meddel. af Kand. Sv. P. Ekman.) Ett an- nat förflög sig (!9/,, 1902) till Pajala. Vid Mounio på finska sidan erhölls ringtjäen hösten 1901 (E. Orstadius i bref). Af Dvärgmåsen (s. 280) fann Kand. A. Tull- gren 1899 en mindre koloni häckande vid ett träsk å mellersta Gotland. Brukspatron C. G. Löwenhielm har i bref meddelat, att han af denna art från T. Kumlien mottagit ett exemplar skjutet vid Hejde myr på Gotland (?/; 1842). Dvärgmåsen har enligt uppgift af Hofjägm. P. Seaton sommaren 1901 häckat vid Hjälstaviken, Ekolsund i södra Uppland. Den ene af oss såg (?1/s 1901) 8 unga dvärgmåsar vid Medstugan, Jämtland; 6 af dem fälldes. Arten synes vara på väg att utbreda sig i Sverige. Enligt meddelande i bref från D:r Ram- busch häckar dvärgmåsen numera rätt allmänt på Klaegbanken i Ringkjöbing fjord (Jylland). Skrattmåsen (s. 281) häckar sen tio år till- baka vid Hornborgasjön (i Vestergötland). Först kom endast ett par, de senaste somrarna ha de ökats till 3—4 par. (J. Svedenborg i bref.) Äfven vid Hjälstaviken (nära Ekolsund i södra Upland) skall han häcka (enl, af Hofjägm. P. Seaton). Hvittruten (s. 284) har förflugit sig till Sten- sele (K. Gram i Jägarförb:s nya tidskr. 1902 s. Ilva Af Fjällabben (s. 288) skall en ung hona ("/5 1900) ha skjutits vid Skelderviken. Arten är oss veterligen ej förr anträffad i Skåne. (H. Muchardt, Jägarförb:s nya tidskr. 1900 s. 320.) Bredstjärtade labben (s. 290) erhölls (i okt. 1902) nära Pajala (E. Orstadius i bref). Af kentska tärnan (s. 295) fälldes två exem- plar, båda äldre hanar, vid Skelderviken (?3/; 1900). (H. Muchardt i Jägarförb:s nya tidskrift 1900 s. 320.) Svarttärnan (s. 296) har nu tyvärr försvunnit sommaren meddel. så väl från Hornborgasjön — där hon förr var så vanlig — som från sina gamla häckplatser vid Venern. De sista svarttärnorna sågos vid Horn- borgasjön 1895 (enl. meddel. i bref från J. Sve- | denborg). Skelderviken, | Skäggdoppingen (s. 303). Ett exemplar finnes lå Visby läroverks saml., skjutet i Stenkyrka, Got- land (enl. meddel. af O. V. Wennersten). i Af Gråhakedoppingen (s. 304) eger numera Upsala zoolog. mus. ett exemplar taget nära Piteå på nästet. Arten är i ett par därvarande sjöar (Bergsvikstjärn och Hortlaxviken) en vanlig häck fågel. (Hj. Björkbom i bref.) Svarthakedoppingen (s. 305) har erhållits i Jämtland (juli 1899, G. Kolthoff) samt skall ha skjutits i Herjeådalen (Wemdalen ?/s 1902). Exem- plaret, en hona, hade liggfläckar och antages ha häckat där (E. Modin, Jägarförb:s nya tidskr. 1902 s. 345) Islommen (s. 307) är (enl. meddeéel. i bref från Frih. Joh. v. Essen) skjuten ('!/; 1899) nära Kulle- fall (Tidaholm, Vestergötl.). Den ene af oss iakt- tog en islom i början af juni 1900 utanför Horn- sund på Spetsbergen. Det är oss veterligen första gången han funnits inom Spetsbergens område (se G. Kolthoff, Till Spetsbergen och Nordöstra Grön- land, s. 23). Sillgrisslan (s. 311) förflyger sig någon gång inåt land; så är hon skjuten vid Vettern Co 1894, Jägarförb:s nya tidskr. 1894 s. 289). Spetsbergsgrisslans (s. 311) anspråk på att bilda en art för sig häfdas med framgång af G. Swenander (1900), Utom genom själfva näbbfor- men skilja sig de gamla spetsbergsgrisslorna från sillgrisslorna därpå att öfvernäbbets undre rand från munvinkeln till framom näsborrarna är förtjockad och gråhvit; denna karaktär framträder dock min- dre i vinterdräkten. Dessutom äro kroppssidorna helhvita och sakna sillgrisslans längsgående svarta fläckar (jämf. fig. 3 o. 4 Tafla 69). Nära Pajala iakttogos (?/;. 1992) fem spets- bergsgrisslor, hvaraf två erhöllos och nedsändes till den ene af oss. Arten är i Sverige förut blott funnen i Skåne och vid Strömstad. Redan i dun- dräkten visa sig de båda arterna olika, i det spets- bergsgrisslans hufvud och hals äro liksom svagt lång- strimmiga af brunsvart och gulhvitt. äfven längre och mjukare. Dess dun äro Alkekungen (s. 313) anlägger omedelbart efter dundräkten en klädnad ej olik de gamlas sommar- dräkt, sen anlägges vinterdräkten, som afviker från de gamlas endast därigenom att den är mindre rent tecknad. (G. Kolthoff, Till Spetsbergen och Nordöstra Grönland s. 214). Garfågeln (s. 316) är i fossilt eller subfossilt tillstånd funnen i Skåne (de Geer, Om Skandina- viens geogr. utveckling efter istiden s. 98) samt vid Greby (i Tanum, Bohuslän). Det senare fyndet från äldre järnåldern (se O. Montelius, Fynd från Greby i Tanums socken och härad: Bidrag till Göte- borgs och Bohusläns fornminnen och historia, B 2. s. 27, noten). UCENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1902: ON TE KE Aror läg, (0 ÖT STMAIRN PRE NESSER va Sn ALARIK Vända His HIA ig AM SE INKL str it. ugn ON TAN räknat MR Nit al Ta? KAL JE ARN 4 ÖN fn YEN pj! FR SNR KåV vi IE i OWN MUS | VR i ; (NN (ONE RN Ö RUVAR ER AT HE | vigren 0 Ph AR tr TR LE ACNE RR TA TTR fu We (Ut [FE KL AN [LUCK OT LAT NR HY Ve KERO l | RÅ ale Nr é : vu FD ng NR FT CA FRA lj I BAN rna | vv O KRUG oh f sn Lars FT TV RT LER NGE al gå AV ORM Na rg I INU AVI ät | | KE blb ENARE ös ASEM ER OMAR nd AN FF LE Hl jr KRA IDYELE | SN Så UL (ån | UID j IL Mallålnok SN BANAR É L-AKA AV SAR MA ANN sens fed ufDu Ia ERASG SR ; BD U 4 PÄck i 4 AR FRRESUVA Tor ke RT et i TUSAN UR RN fa WIR” St ELVIS FI FAL) I TING NE ar Ri ARD i p S | Can MR SÄ IR 10 fll sd ; SER VI HY OT et a i för Hin stR AV ARIAL Ni sd karg OR KIT ED ORVAR re sj shed RE eu NM 3) Inn ij || Å Ål | Ur | ; G ; at T än b CUGe Ska SU ABL KC Frue LE WEAR KUN LSE AT RE RAR 0 HÖRA ORSA JE Er i b jä Ta KÄRL Uj (RE HAMN [TELE BR Hr Ng SLOE lv gr OMR kn EAS ON EEG LÄSE ih OM SUK TS i ' | NV I SÅKSLLLR HäR HL NE HIN TUM KEET j LA EN ME TES Ng KUN | alkanle | h neg DR H ar ih HEARNS IN BAN CITE JA En SV oy SN vv ja mA sa f Re Ive KR VT 1& AF NE | - SN ibn 1 9» AT FE nt a NE Vg Höra RR BR 0 SU ra bf in ' - - u uWä r BFA NORDENS FÄGLAR. TILLÄGG TILL LITTERATURFÖRTECKNINGEN. Sammanställda af J. M. HULTH. Andersen, K., Diomedea melanophrys in fhe Faeröe Islands. Communic. by W. E. Clarke. Proceed. R. Plys. Soc., Edinb., vol. 138: P. 1 (1894—95), s. 91—114. Meddelelser om Feergernes Fugle, med serligt Hensyn til Nolso. Efter skriftlige Oplysninger fra F. F. Petersen, Nolso och [f. o. m. R. 4] S. Niclasen, Myggenes. R. 2—5. Vidensk. Medd. natwrh. For., Kbln, (6) Aarg. 1 (1899), s. 239—261; 2 (1900), s. 113—-132; 3 (1901), s. 253—294; 4 (1902), s. 327—365. Benguerel, GG. [Voyage en Islande 1860.] Bulletin Soc. Sc. Nat., Neuchåtel, T. 5 (1861), s. 445—-451. Bergroth, I. 0., Några fågelarters förekomst i Ryska Ka- relen. (1896—97), s. 37—38. — — Om förekomsten af dvärgmåsen (Larus minutus) i Munsala socken. Bothén, C. 0., Bidrag till Göteborgs- och Bohusläns lokal- fauna. Sv. Jägarf. n. tidskr. Årg. 37 (1899), s. 59—65, 126—131, 217—221, 289—292; 38 (1900), s. 208—213; 39 (1901), s. 29—33, 204—208. — — Nytt fynd af tartariska jagtfalken (Falco sacer) i Sverige. K. V. A. Öfvers., Årg. 57 (1900), s. 1173—75. | — — Ytterligare ett fynd af större skrikörnen (Aquila clanga) i Sverige. Ibid., Årg. 58 (1901), s. 681— 683. — — Nytt fynd af svarthalsade buskskvättan (Saxicola rubi- cola) i Sverige. Ibid., Årg. 59 (1902), s. 65—66. — — ”Tartariska jagtfalken (Falco sacer). Med färglagd plansch. Sv. Jägarf. n. tidskr., Årg. 39 (1901), s. 215 —216. — — Större skrikörn (Aqvila clanga). Ibid., s. 288—290. Takttagelser rörande fågel-faunan i Göteborgs- och Bohuslän. Sthlm 1902. 80. K. V. A. Bih., Bd 28: Afd. 4: Nr 4. Brorström, W., Ringtrastens flyttningsväg. tidskr., Årg. 37 (1899), s. 68—69. Brown, J. A. Harvie, Albatross near Faroe. Zoologist, (4) vol. 4 (1900), s. 324. [Undert. C.: O. B.] Sv. Jägarf. n. [Notice.] Meddel. Soc. pro Faun. & Fl. Fenn., H. 23 | ITbid., H. 27 (1900-1901), s. 82—84. Briining, J., Kråkor häckande på en holme i Kjulo träsk. Meddel. Soc. pro Fawn. & Fl. Fenn., H. 24 (1897—98), s. 42—43. Några iakttagelser rörande smalnäbbade simsnäppan (Phalaropus hyperboreus). Tidskr. f. jäg. o. fisk., IHfors, Årg. 7 (1899), s. 200—201. Charlton, E., On the great auk (Alca impennis). Transact ions Tyneside Nat. Field Club, Newcastle, vol. A (1855 ="60), Us: LLA Clarke, W. E., Birds [of Franz Josef land]. With notes of W. S. Bruce. Proceed. R. Phys. Soc., Edinb., vol. 14: P. 1 (1897—98), s. 87—112. - An epitome of Dr. Walter's ornithological results of a voyage to East Spitzbergen, in the year 1889. Ibis, (7) vol. 5 (1899), s. 42--51. 2 Coburn, F., Brief notes on an [ornithological] expedition to the north of ITceeland in 1899. Zoologist, (4) vol. 5 (1901) s. 401—419, med tillägg s. 478: Icelandic names of birds. Collett, R. & Nansen, F., An account of the birds [observed during the norweg. north polar expedition]. The Norwegian north polar 1893—096. — Scientific results. 4. Chra 1899. exped. Ekman, S., Ornitologiska iakttagelser i Torne lappmarks fjäll- trakter. K. V. A. Öfvers., Årg. 57 (1900), s. 1013—1018. [Dalarnas] Djurvärld. Öfre Dalarna förr och nu. 4. S. 82—95. 1902. Engholm, W. A., Brunanden (Fuligula ferina), med färg- lagd plansch af hona i sommardräkt. tidskr., Årg. 39 (1901), s. 129—138 Skedanden (Anas clypeata). Tbid., Åre. 40 (1902), s. 239—246. Sv. Jägarf. n. Gröndal, B., Ornithologischer Bericht von Island, 1887—988. Ornis, T. 9 (1898), s. 85—98. TI Haase, 0., Uber angebliches Vorkommen des Pelikans in West-Jätland. Ornith. Monatsber., Jahrg. 7 (1899), s. 173—174. i — — Seltene Vögelarten in Dänemark. (1900), s. 88—89. T Hagemann, A.;, Bemerkninger om de i Alten forekommende Vertebrater. Tromsö Museums Aarshefter, 20 (1897), s. 113—140. Hellström, F. E., Ett sydligt funnet häckställe [Gamla Karlebytrakten] för smalnäbbade simsnäppan (Phalaropus hyperboreus). Tidskr. f. jäg. o. Jisk., Hfors, Årg. 7 (1899), s. 198—200. Helms, 0., Ornithologische Beobachtungen vom nördlichen Atlanlischen Ozean. UÖUbers. von 0. Haase. Cabanis' Jowrn. f. Ormith., Jahrg. 47 (1899), s. 75—95. Om nogle danske Uglers Gylp. Vidensk. Meddel. natwreh. IFor., ICblvr, (6) Aarg. 3 (1901), s. 55—65. [Hintze, A.,] Om rapphönan. Tidskr. f. jäg. o. Jisk., Htors, Årg. 7 (1899), s. 20—22, 3 pl. Hollgren, C. A., Om ringtrastens flyttningsvägar. Sv. Jigarf. n. tidskr., Årg. 37 (1899), s. 156-—157. Ibid., Jahrg. 8 IT Jackson, F, G., A thousand days in the arctic. Vol 1, 2. London and New-York 1899. 8:0. Jägerskiöld, L. A., Sveriges högre ryggradsdjur. Rike (Ljus), Sthlm 1900, sp. 109—306. Sveriges Kolthoff, G.., Tjockfoten (Oedicnemus oedicnemus L.). Med plansch af Ruth Kolthoff. Sv. Jägarf. n. tidskr., Årg. 37 (1899), s. 124—126. Ur djurens lif. Skildringar. af Ruth Kolthoff och Alex. Langlet. D. 1, 2. Sthlm 1899—1901. 38:0. (Utkom i 20 häften.) — Bland de många ornitol. uppsatserna må nämnas: Om fågellifvet vid Upsala, s. 5; Ett par vårdagar på mellersta Öland, s. 90; Fågellif i grottor, s. 136; Om fågellifvet vid vår halfös kuster, s. 160; En augustidag på södra Ölands strand, s. 265; Om de nordiska fåglarnes flyttningar, s. 531; Om djurskyddet och våra småfåglar, s. 644. Ornithologiska egendomligheter under år 1899. Jägarf. n. tidskr., Årg. 38 (1900), s. 60—64. — Till Spetsbergen och nordöstra Grönland år 1900. Natur- och djurlifs-skildringar. Sthlm 1901. 8:0. - Om det högre djurlifvet i norra polartrakterna. Jägarf. n. tidskr., Årg. 39 (1901), s. 93—106. Krank, H., Fågelfaunan i Gamla Karleby, Larsmo och en del af Kronoby socknar. Hfors 1898. 8:o. Acta Soc. Fawn. & El. Fenn., T. 15: 4. Med helsidesplanscher Sv. Sv. Lie-Pettersen 0. J., Ringduen (Columba palumbus, Lin.). Natwren, Bergen, Aarg. 26 (1902), s. 168—174. Lönnberg, E., Om normal och abnorm albinism hos fåglar. Sv. Jägarf. n. tidskr., Årg. 38 (1900), s. 120—127. Under år 1901 iakttagna färgförändringar i vissa fåglars fjäderdräkt. [Undert. RE. L.] TIbid., Årg. 40 (1902), s. 64—66. Modin, E., Anteckningar om Härjedalens fauna. Sthlm 1900. 80. K. V. A. Bih., Bd 25; Afd. 4: N:o 4. (Fåglar, s. 10—29.) Miiller, H. C., Sysselmand H. OC. Mäller's baandskrevne Optegnelser om Fzeergernes Fugle. I Uddrag ved Knud Andersen. Vidensk. Meddel. natwrh. For., Kblmn, (6) Aarg. 3 (1901), s. 217—9252. Murdoch, J., A historical notice of Ross's rosy gull (Rhodo stetia rosea). The Awk, N. S., Vol. 16 (1899), s. 146— 155. + Nathorst, A. G., Två somrar i norra ishafvet. ... D. 1, 2. Sthlm 1900. 8:0. Neale, W. H., Notes on the natural history of Franz Josef land as observed in 1881—1882. Proceed. Zool. Soc., London, 1882, s. 652—656. Nordling, E., Fågelfaunan i Enare socken. Ett bidrag till kännedomen om Lappmarkens fågelfaunva. Med ett till- lägg af B. Poppius och A. W. Granit. Hfors 1898. $8:0. Acta Soc. Fawn. & Fl. Fenn., T. 15: N:o 3. Oberländer, C. R., Durch norwegische Jagdgriände. Jagd- und Reisebilder aus dem hohen Norden. Neudamm 1899 [1898]. 8:0. + Payer, J., Die Oesterreichisch-Ungarische Nordpol-Expedition in den Jabren 1872—1874. Wien 1876. 8:0. Pearson, H. J., Notes on the birds observed on the northern parts of the Murman coast, Russian Lapland, in 1899. Ibis, (7) vol. 5 (1899), s. 520—3538. »Beyond Petsora eastward.» Two summer voyages to Novaya Zemlya . .. . London 1899. 8:0. Preyer, W., Ueber Plautus impennis Bränn. Cabamis' Jowrn. f. Ornith., Jabrg. 10 (1862), s. 110—124, 337—356. Quennerstedt, A., Några anteckningar om Spetsbergens däggdjur och fåglar. Akad. afb. Lund 1862. 8:0. Flyttfåglarna. Afslutningsföredrag. Från Sommar- kwrserna i Lund 1898, s. 16—36. Qvigstad, J., Lappiske Fusglenavne. Nyt. Mag. f. Naturv., Kra, Bd 40 (1902), s. 267—291. Rambusch, S. H. A., Fuglekojerne paa Fano. Naturen og Memnesket, Kbhn, Aarg. 8 (1898) s. 291—301. Studier over Ringkjobing Fjord. Kbhn 1900. 8:0. (Fåglar s. 115—136). Renvall, T., Spridda ornitologiska meddelanden. Meddel. Soc. pro Fawna. & El. Fenn., H. 28 (1902), s. 97—101. Reuter, P. M., Om strandskatans (Hematopus ostralegus) omstridda skadlighet. Meddel. Soc: pro Fawn. & Fl. Fenn., H. 25 (1898—99), s. 34—35. Rönne, J. F.. Feroerne. Kbhn 1900. 12:0. IT Salter, J. H., Ornithological notes from Northern Norway. Zoologist, (4) vol. 3 (1899), s. 54—71. Salvadori, T., Intorno ad alcuni ucelli delle Spitzberghe. Boll. Mus. Zool. Anat. Comp., Torino, Vol. 16. Nr 388. Samzelius, H., På skogs- och fjällstigar. Jaktskildringar från nordligaste Västerbotten och Lappland. Sthlm 1894. 8:o. Sandman, J. A., Om lappugglan (Syrnium lapponicum, Sparr- man). Tidskr. f. jäg. o. fisk., Ffors, Årg. 5 (1897), s. 79—85, pl. i årg. 2. Litet om jagtfalken (Falco gyrfalco LL.) i Finland. Tbid., Årg. 7 (1899), s. 28—29, 1 pl. Schalow, H., Einige Bemerkungen zur Vogelfauna von Spitz- bergen. Cabamis' Jowrn. f. Ornith., Jahrg. 47 (1899) s. 375—3886. Shepherd, C. W., The north-west peninsula of Iceland. London 1867. 8:o. T Slater, H. H., On the goldeneyes and ptarmigan of Iceland. Zoologist, (3) vol. 11 (1887), s. 422—424. — — Manual of the birds of Iceland. Edinburgh 1901. 8:0. & Carter, T., Field notes from northern Iceland. Zoologist, (3) vol. 10 (1886), s. 149—159. Strand, E., Norske Fuglar. 1. Sitjefuglarne. Kra 1901. 8:0. Swenander, G., Beiträge zur Fauna der Bären-Insel. 1. Die Vögel. Sthlm 1900... 8:0. 50 s. 3 taf. K. V. A. Bi- hang, Bd 26: Afd. 4: N:o 3. Ticehurst, N. F. & C. B., An account of the birds met with during a short stay in East Finmark. Zoologist, (4) vol. 6 (1902), s. 261—277. Wahlgren, A., Kungsörnen. Med färglagd plansch. Jägarf. n. tidskr., Arg. 38 (1900), s. 307—512. — — Vadaresträcket vid Skånes sydvestligaste udde. [Undert. A. W—n.] Ibid., s. 253—261. - Gräsanden. [Undert. A. W—n.] Med färglagd plansch af B. Liljefors. Ibid., Årg. 39 (1901), s. 33—51. Weanerberg, 0. G., Nötväckan i Zisalmi-trakten, Tidskr. f. jäg. o. fisk., Hfors, Årg. 9 (1901), s. 79—80. Winge, H., Fuglene ved de danske Fyr. Aarsberetning om de danske Fugle. 16—18 (1898—1900). Vidensk. Meda. naturh. For., Kbhn, (6) Aarg. 1 (1899), s. 337—406, 2 (1900), s. 159—227, 3 (1901), s. 61—128. Med kartor. — Danmarks Pattedyr og Fugle. Den danske Stat. Danmarks natur, Kbhn 1899, sp. 353—476. Letter [on the pelicans in Jätland.] Ibis, (8) vol. 1 (1901), s. 516. , Sv. Ceatraltryckeriet, Stllm, 1902; NÖRD INS TACA 1/2 SÅNGTRAST SNÖSKATA Turdus CE T. pilaris. 2. RÖDVINGETRAST T, iliacus. EK De ec al TAFLA naturlig storlek. DUBBELTRAST SVARTHALSAD TRAST T. viscivorus, T, atrigularis, 3. 4 gammal &. TURDUS FUSCATUS 6, NÖRD NS AG Ae PlömmsUn FAFVSTESE, PE [YTA LEA a - VOR Sr 1/2 af naturlig storlek. 'ryckeriet, Stockholn. KOLTRAST TURDUS VARIUS BINGTRAST Turdus merula 1 7 29. 5 T, toryquatus, 40, 5 INO TFRID EINS TAG LAR AJA EN IL IN Be Lit. Central-Tryckeriet, Stockholm, ROTGEL RÖDSTJÄRT NÄKTERGAL SVART RÖDSTJÄRT BLÅHAKE-SÅNGARE Luscinia rubecula L. phognicurus L. luscinia L, tithys L, suecica 1 gammal, 2 unge. 33, 49. 5. 65, 19. 85, 90. NÖRD EN SK FA GLAR MATEN IE 1/2 af naturlig storlek. Lit. Central-Tryckeriet, Stockholm, BUSKSKVÄTTA SVARTHAKAD BUSKSKVÄTTA STENSKVÄTTA STRÖMSTARE Baxicola rubetra, 8, rubicola, S. ognanthe. Cinclus — cinclus. 12, 29. 73, 43 59. 6. NORDENSÖO TAGE LAB 2/3 af naturlig storlek SVARTHUFVAD SÅNGARE ÄRTSÅNGARE Sylvia atricapilla. 8. curruca, 1357, 29. 3. HÖKFÄRGAD SÅNGARE KUNGSFOGEL 8, nisoria, Regulus regulus. 68, 19. 8. TÖRNSÅNGARE S, sylvia, 4. REGULUS IEA En ERAN De TRÄDGÅRDSSÅNGARE IGNICAPILLUS CK S. salicaria, D. VR 2 - Tr FACGILAR S UJ EI) NOR ATTAN IVA EN. Lit. Central-Tryckeriet, Stockholm. LÅNGNÄBBAD RÖRSÅNGARE KÄRRSÅNGARE TRASTSÅNGARE RÖRSÅNGARE FLODSÅNGARE Sf, 6 7 sommardr. 7 I vinterdr. 8 cg. NÖEDE NE AEA SIV IN IBIZA Sö = 1/4 af naturlig storlek. JÄRPE BIPJÄRPE JÄRPORRE ORRE Tetrastes bonasia Tetrastes bonagia x Lagopus albus Tetrao tetrix x Tetrastes bonasia Tetrao tetrix TUSC BA ef ANSGAR (ög MV RE ut fd MG NORDENS BÅGLAEE ANTENN AV IEI SI TJÄDER RACKELHANE Tetrao urogallus T, tetrix x T. urogallus 1 57, 2 9, 8 steril Q. 4 ss, 5 Q. NÖBIDE NS ACL AE Ye af naturlig storlek. BANKIVAHÖNS FASAN PÄRLHÖNA Gallus gallus Phasianus colchicus x Ph, torquatus Numida meleagris eg 29,33 4, KALKON Meleagris gallopavo HS Lit. Central-Tryckeriet, Stockholm, PÅFÅGEL Pavo cristatus Ber, & EEG I - I IN ÖIBUD Im NS IE GIL rlek. or | a 2 E iTli nat | a 1/6 ryckeriet, Stockholm. TU Central-T Lit. STORTRAPP RAGETRAPP 0. macquenii SMÅTRAPP K NEMUS EDIC MUS OE 2DICNE OT 0, tarda 5 eo Otis tetrax 200 Bio 45. | 1/3 af natu rlig storlek. Lit. Central riet, Stockkolrm, LJUNGPIPARE KUSTPIPARE VIPA STRANDSKATA Charadrius apricarius Ch, helveticus Vanellus vanellus Haematopus ostralegus 1 sz, 2 ung fågel. 3 ung fågel, 4 3. 5T 6. NÖRDENS FA GLAS API IENIGA Äl 3 af naturlig storlek. EMS STÖRRE STRANDPIPARE MINDRE STRANDPIPARE SVARTBENT STRANDPIPARE FJÄLLPIPARE Aegialitis hiaticula Ae, curonicus Ae, cantianus Eudromias morinellus 1 Z sommardr., 2 ung. 3 gg. 4 I. 5 sommardr. ROSKARL VADARESVALA ÖKENLÖPARE Btrepsilas-interpres Glareola pratincola Cursorius gallicus OKSKKung: 8, 9. i LES ÄN al dl Ma KA NÖRDE NS BACKA AE EN DEN IL, JAN lf) SK VA fre Kl TALAN OVAN 1/2 af naturlig storlek. lät. Ceutral-Tryckeriet,Stockholm DUBBEL BECKASIN ENKEL BECKASIN HALFENKEL BECKASIN MORKULLA Telmatiag major T. gallinago T. gallinula Scolopax rusticola 1. 2, 2. 4, UNTER ELDEN: Th Å AE NN ON a FOND HA SR NO BDIBINS IFA G LANE API IE IGJEN IE 2/5 af naturlig storlek. MYRSNÄPPA MOSNÄPPA SMÅSNÄPPA Limicola platyrhincha Tringa temmincki T, minuta JIE 2. 3. KÄRRSNÄPPA T, alpina 6 sommardr., 7 vinterdr. Lit. Central-[ryckeret,Stock SKÄRSNÄPPA T, striata 4 sommardr., 5 vinterdr. h OT 1 I | , SN | i - = oh VA 4 Oj ay 1 Af | d i ÖA i q ; POR IS || j 7 Me I , 1 [NE REN i FI Ve Frk h SALSA YA Å AN Ne (SLE ') ya NM Kv I | / SED Å AS d | ; PN n NH LH IE ED (EN (I 4 i NS : É | NN A TG å iw 10 4 ” h - ig | / NÅ ar å al RR i M VE ANG 5 ÅA i . k . tan - on GR RI IN ÖBO IN SL AE LA Så TAFLA 44 AR: ; /5 af naturlig storlek. FESTER : | It. featral-Tryckermet, Stockholm SMALNÄBBAD SIMSNÄPPA BREDNÄBBAD SIMSNÄPPA SANDLÖPARE SPOFSNÄPPA Phalaropus hyperboreus Ph, fulicarius Calidris arenaria Tringa subarquata 1 92, 2 ung. 3 sommardr., 4 ung i vinterdr. 5 höstdr. 6 sommardr.. 7 ung. KUSTSNÄPPA T, canutus 8 sommardr,, 9 ung. Lag OM N SR RS NORDENS EIA G LAR ARI OENIER IN VIS 1/3 af naturlig storlek. ÅR SS DRILLSNÄPPA RÖDBENA SVARTSNÄPPA GLUTTSNÄPPA Actitis hypoleucus Totanus totanus T, fuscus T, glottis 1. 2 sommardr., 3 ung. 4, sommardr., 5 ung. 6. SKOGSSNÄPPA GRÖNBENA T, ochropus T, glareola 7. 8. Kreu sd Sd Ar NORDENS PRAG LAR ARN EV IEA — AE Lit. Central-Tryckeriet, Stockholm. BRUSHANE Machetes pugnax 1, 2,3 I I vårdr, 4 > höstdr. 5 ung gg 69. NORDENS DAG LAR OTRS ENE EL 1/4 af naturlig storlek. SKÄRFLÄCKA HIMANTOPUS HIMANTOPUS LIMOSA CINERBEA RÖDSPOF MYRSPOF STORSPOF SMÅSPOF Recurvirostra avocetta 2 3 Limosa aegocephala L, lapponica Numenius arquatus N, phacopus sl ANG: 5 Sf. 6 3. 7. | DN NY FEN I s k ; UK 3 EA : KU! i k LÅ fa M NK ; ; ; | Ky LR (OR N (IA | d fd Rye 7 AN |A NE 0 LM U AR ' A a 4 r | 0) | ' [ ; | FA ) fa il Le K i wrn i ; Å Vv | i ö SSA KA å Å | / h SA - Å (A Nr j i f (a 4 SEN M , ; INGENS ERA GE AR SEAERERASE AB [NERE ; | Lit. Central , Stockholm. STORK SVART STORK SKEDSTORK TRANA JUNGFRUTRANA Ciconia ciconia C. nigra Platalea lIeucorodia Grus grus Gr, virgo 1; 2. 3. 4. 5. UNS FÅ INÖTEUD IS IN SL TAG LAR, AROR AFI AN AE Lit. Central-Tryckeriet, Stockholm, PURPURHÄGER GRÅ HÄGER HVIT HÄGER NATTHÄGER RÖRDROM DVÄRGRÖRDROM SVART IBIS Ardea purpurea A, cinerea A, alba Nycticorax griseus Botaurus stellaris, B, minutus Ibis falcinellus jla 2 gammal £, 3 ung fågel, 48 5. 6. 18, 80. 9, NORDENS TAG LA FEI IE IG 00 13 af naturlig storlek. Lit. Central-Tryckeriet, Stockholm. VATTENRALL SMÅFLÄCKIG SUMPHÖNA MINDRE SUMPHÖNA DVÄRGSUMPHÖNA Rallus aquaticus Porzana porzana P, parva P, intermedia 1. 2, 3. 4. ÄNGSKNARRKR RÖRHÖNA SOTHÖNA Crex crex Gallinula chloropus Fulico atra 5. 6. to EN NÖRD EB NE AGA CR PANSS ERS PASSET RS 2/6 af naturlig storlek. Lit. Central-Tryckeriet, Stockholm BLÄSGÅS FJÄLLGÅS SÄDGÅS SPETSBERGSGÅS Anser albifrons A. erythropus A, segetum A, brachyrhynchus 1 gammal, 2 ung fågel. 3. 4, D. GRÅGÅS SNÖGÅS A, anser A, hyperboreus 6. 7, IN ÖR ID IS IN GS IEA (GE AVEL AIN IG I 2, 1/5. af naturlig storlek. Lit. Central-Tryckeret, Stockholm. ROSTAND GRAFAND AEX GALERICULATA HVITKINDAD GÅS Tadorna casarca T, tadorna 4 SS. Branta leucopsis 115 2 3, 3 7 sommardrägt. 5 PRUTGÅS RÖDHALSAD: GÅS INDISK GÅS B. bernicla B, ruficollis Anser indicus 6. vo 8. IN ÖTEOB IS IN & SA GILA AN INARV IG Sö 1/8 af naturlig storlek. Lit. Central-Tryckeriet, Stockholm, SÅNGSVAN MINDRE SÅNGSVAN KNÖLSVAN Cygnus musicus C, bewicki C. olor le uu. ; 3 gammal, 4 ung fågel. INO FUDIS NSL TAGITS EERO SA Lit. Central-Tryc , Stockholm, GRÄSAND SKEDAND BLÄSAND SNATTERAND Anas boschas A, clypgata A. penelope ÅA. strepera 1 5 i vårdräkt, 2 9, 3 I i vårdräkt, 4 9. 5 I i vårdräkt, 7 I om hösten, 6 9. 8 I, 9 P9, båda i vårdräkt NT | ; NE NORDENS AG LA ARTNAMNET Lit. Central-Tryckeret, Stockholm PRAKTAND KRICKA ÅRTA STJÄRTAND Anas falcata A, crecca A. querquedula A. acuta 1 7 i vårdräkt, & Q; 3 & i vårdräkt, 4 9. 5 & i vårdräkt, 6 Q. 7 I i vårdräkt, 8 Q. NOBDE NS TAG LAS WIENS ERSTERASN SIE 1/ 5 Mm af naturlig storlek. BRUNAND FULIGULA NYROCA BERGAND VIGG Fuligula ferina F, marila F. fuligula I ifopr 4 3 g. 457,69. blue UC N OB IDEN GS ENA G) LAR Lit. Central-Tryckenet,Storkholm, STRÖMAND ALFÅGEL ISLANDSKNIPA KNIPA Cosmonetta histrionica Harelda glacialis Clangula islandica CI. glaucion 15,29. 3 I i sommardr., 4 I i vinterdr., 5 &Q. 6 I. OR Ef NORDE NE BAG ILA 1/4 af naturlig storlek. ABIR 150 AA NS SJÖORRKRE SVÄRTA Oedemia nigra De, fusca ISO 3,49. Lit. Oe, perspicillata ö I. (Cara Central- HVITNACKAD SVÄRTA 1 j I NÖRD DNS BAG ITLAE RASERAS 1/5 af n aturlig storlek. Lit. Central-Tryckeriet, Stockholm, ALFÖRRÄDARE PRAKTEJDER EJDER Bomateria stelleri 8. spectabilis 8, mollissima I S2n0 83090 4 gg. 59,6 I i sommardr., 7 Si vårdr. 2 NN Le N AV IE RNA EN TNG No 4 ) | Sån OM | | i Ö jÅ i Å be t k Sf Ae Å VÄ Dn UN Ma I ih h i C NSL | [ 7 + N WS ; se HH 25) | b 1 [ 4 : 4 ; IN ÖBO NS EVA CILAR IVIANISVIGA 0 re SA RAT de Ale Lit. Central-Tryckeriet, Stockholm. SALSKRAKE KNIPSKRAKE SMÅSKRAKE STORSKRAKE Mergus albellus M. albellus x Clangula glaucion M. serrator M. merganser för ARK 3 I. 4 OBS (3 Gp I IN ÖBLUD IE IN TE EA GILA AJA ALIIRE (Sj, HSAN RE dn > 1/7 at Natu rig storle STORSKARF TOPPSKARF PELIKAN HAFSULA Phalacrocorax carbo Ph. graculus Pelecanus onocrotalus Sula bassana 1 & i vårdr., 2 ung fågel. 3 gammal fågel om våren, 4 5 om våren, > ung, 6 gammal fågel. KN En NR VIN NG ERE LyBd IN ÖTBUDIEIN SL oa AG LAS ARIANISLIG JAN (82 1/5 af naturlig storlek. || Iäit. Central-Tryckeriet, Stockholm, XEMA SABINII DVÄRGMÅSE SKRATTMÅSE 1 gammal fågel. Larus minutus L, ridibundus 2 gammal fågel i sommardr., 3 ung fågel. 5 gammal fågel i sommardr., 4 i vinterdr., 6 ung fågel. FISKMÅSE RINGTJÄE ISMÅSE L. canus Rissa tridactyla Pagophila eburnea 9 gammal, 10 ung fågel. 8 gammal, 7 ung fågel. 11 gammal, 12 ung fågel. g g NORDENS UA G LATE PEPSEO EAS: EE —| Lit. Central-Tryckeriet, Stockholm. HAFSTRUT SILLMÅS HVITVINGAD TRUT Larus marinus L. fuscus L. leucopterus so 2. 3. GRÅTRUT HVIT TRUT L, argentatus L, glaucus 4 ung fågel, 5 vinterdr., 6 sommardr. 7. sd ; (kd hr Ä z ev Ne LS - | . NÅGE pg. Nr N ÖR DIEN S TAG LANE. ABIT AVIER TAN (Sy 1/4 af naturlig storlek, Lit. Central-Tryckeriet, Stockholm. FJÄLLABB BREDSTJÄRTAD LABB VANLIG LABB STORLABB Lestrig parasitica L, pomarina L, crepidata L, catarrhactes 1 gamrnal, 2 ung fågel. 3. 4 mörkbukig, 5 hvitbukig form. 6. IN ÖTRUIDIS INS ENA GILA. ANTA ISIN LE (GS AA” 1/4 af naturlig storlek. Lit. Central-Tryckeriet, Stockholm. SVARTTÄRNA HVITVINGAD TÄRNA DOUGALLS TÄRNA SMÅTÄRNA FISKTÄRNA Hydrochelidon nigra H, leucoptera Sterna dougalli 8, minuta 8. Lirundo 2 gammal, 1 ung fågel. 3, 4. 5 gammal, 6 ung fågel. 7 gammal, 8 ung fågel. RÖDNÄBBAD TÄRNA KENTSK TÄRNA ENGELSK TÄRNA SKRÄNTÄRNA 8, macrura 8, cantiaca 3. anglica 9, raspia 9. 10. åt 2 FA (SLAG M FRE ER UIr ARA d RÅ RINNA IN ÖDE INNSL ENA GILA ADIA ILLA. SD STOR MSVALA Progellaria pelagica sl —— > — rn SES] 1/4 af naturli g st orlek. Lit. Central-Tryckeriet, Stockholm. KLYKSTJÄRTAD STORMSVALA STORMFÅGEL MINDRE LIRA Pr, leucorrhoa Fulmarus glacialis Puffinus anglorum Ze 3. 4, STÖRRE LIRA DIOMEDEA CHLORORHYNCHOS P, gravig 6. 2. IN Ö ISUD IB TINNSL IA GILA INSIDA (SS ER 0| 1/4 af naturlig storlek. Lit. Central-Tryckeriet, Stockholm, SMÅDOPPING SVARTHALSAD DOPPING SVARTHAKEDOPPING Podiceps fluviatilis P, nigricollis P, auritus 1. 2. 3 gammal om våren, 4 ung fågel, 5 gammal om eftersommaren. SKÄGGDOPPING GRÅHAKEDOPPING P, cristatus P, rubricollis 6 gammal, 7 ung fågel, 8. NÖOEBEDENS FAG LAR ANISAISNIG JA (Ko EE FET NG Re ce SR jet Ni FEREST BYSTN KLSG Fitser St! "tg +; 1/5 af naturlig storlek. Lit. Central-Tryckeriet, Stockholm, STORLOM SMÅLOM ISLOM Colymbus arcticus C. septentrionalis C, glacialis 1 ung, 2 gammal fågel i sommardr. 3 i sommardr. 4 i sommardr. NORDENS FACKLA IPA TEN ICANN (SHL TORDMULE Alca torda He SPETSBERGSGRISSLA U. troile var. brönnichii 3 vinterdr. 1/4 af naturlig storlek. GARFÅGEL STARIK Alca impennis Phaleris psittacula 8. 2. TOBISGRISSLA ALKEKUNG U, grylle Mergulus alle 6 sommardr., 7 vinterdr. 9 vinterdr. Lit. Central-Tryckeriet, Stockholm, SILLGRISSLA Uria troile 4. LUNNEFÅGEL Mormon arcticus 9. & SNS VAR OR KÅREN ÅA CM AMNH LIBRARY TT SR PESON a ND EN