/ y SKANDINAVIENS FÖRNÄMSTA ÄTLIGA OCH GIFTIGA SVAMPAR. POPULÄR FRAMSTÄLLNING, UTGIFVEN SOM FÖRKLARING ÖFVER EN STÖRRE FÄRGTRYCKT PLa5jCHE AF J. W. SMITT. NEW YORK ?*0i ANFCAJ ANDRA UPPLAGAN. STOCKHOLM, 1867. PÅ UTGIFVARENS FÖRLAG. STOCKHOLM. 1867. A. NOBSTEDT & SÖNER KONGL. BOKTRTCK&BE. Förord till audra upplagan. Uå jag för fyra år sedan, för att inom värt land allmännare införa bruket af svampar till födoämne, utgaf första upp- lagan af detta arbete, skedde det med den naturliga tvek- samhet, livilken alltid måste förefinnas hos en person, som beträder en främmande bana eller sysselsätter sig med en sak, hvari han icke är fullt hemmastadd. Jag anhöll derföre också, att det goda syftet måtte innebära en ursäkt för mitt uppträdande, men ansåg det vara af så stor vigt att söka tillgodogöra den stora rikedom svamparna lemna, att der- vidlag hvarje betänklighet borde vika. Ett ernådt godt resultat är den bästa uppmuntran, ja, ias: vågar säga belöning, som under sådana förhållanden kan komma en författare till del, och denna uppmuntran har i rikt mått krönt mina bemödanden. Med afsigt att jemväl gratis kunna utdela ett betydligare antal exemplar af arbetet, lät jag nemligen deraf trycka 4,000 exemplar, en upplaga, som för vårt land kan anses ganska stor, och då nu denna utgått samt en ny upplaga blifvit behöflig, har också en motsvarande nytta i det hänseende som utgjort arbetets ändamål naturligtvis ernåtts, hvilket äfven varit mig gläd- jande att från flera landsorter få erfara. Detta är desto mer hugnesamt, som enda svårigheten att införa bruket af svamp till födoämne består i att söka häfva okunnighetens fördom deremot, och mycket är vunnet, då minst fyratusen med- arbetare redan nu finnas fen- den goda saken och derför verka med sitt föredöme. Det är med afläggande af min tacksamhet till dessa, som jag nu öfverlemnar till allmänheten den andra öfversedda och i åtskilliga afseendcn förbättrade upplagan, med förhoppning att den må röna samma välvilliga mottagande, som kommit arbetets första upplaga till del. n Stockholm i Augusti 1867. -D Författaren. Bland vår tids st07'a och viktiga framsteg är fördoniariies mmskade välde icke det minsta eller kanske rättare just ett af de främsta vilkoren för detta rastlösa framåtskridande. Så är i'edan nu hos oss den gamla och ännu för 25 år sedan, då jag först utgaf Anteckning-ar öfver Sveriges ätliga Svampar, herrskande fördomen emot Svampars användande såsom födo- ämne till stor del bniten, om ock de icke på långt när så all- mänt användas, som de förtjena; ig att de erbjtida ett både sundt och kraftigt nä7'ingsmedel, är genom seklers eyfarenhet och de flesta folks vitsord satt uto)n allt tvifvel. Orsaken härtill är otvifv elaktig t att söka i bristande kännedojn af de ätliga arterna. — För afhjelpande af denna brist hafva Rikets Ständer lemnat bidrag till utgifvcmde af ett större planchverk öfver de hos oss förekommande ätliga och giftiga ai^terna. Såsom nt- gifvet under Kongl. Vetenskaps-Akademiens inseende och med bidrag af Staten, måste ett sådant a7'bete ega värdig utstyrsel och större vidlyftighet, men blir äfveii derigenom för enskilda, obemedlade köpiare allt för kostsamt. Af denna anledning har Heir Considn och GrossJiandlaren J W. Smitt, soin sjelf i främmande länder erfarit, huru vigtigt födoämne Svamparne lemna, af ädelt nit och varmt intresse för spridande af de ätliga Svamparnes kännedom till alla folkklasser, beslutat bekosta och utgifva en s. k. godtköps-skrift, upptagande de vigtigaste och lättast urskilda arterna, och tillika deraf frikostigt utdela exemplar till folkskolor m. m. Ehuru sjelf utgifvande det större arbetet öfver samma ämne, har jag för det goda ända- målet icke kunnat annat än åt Herr S MITTS arbete tillönska all fraingäng. Figurerna äro hemtade från den typiska sanding. ■surji i KoiKjL Vet('iisk((pt<-Aka(l('iuleiis Musmnii. förvtu^af^, ock eya derigenotn fördelen att vara aäkert hestärnda, då i utländska likartade arbeten flera misstar/ eya rum i benämning uime, livar- igenom den, som ej eger fullständig kännedom af synonyrnien, lätteligen vilseledes. Häraf bero vanligen författarnes stridiga uppgifter om flera arters egenskaper — ehuru visserligen mångas egenskaper ännii äro omtvistade, i hvilket fall är bättre att "fälla än fria" d. v. s. att flera oskadliga förkastas, än att någon skadlig uppföres bland de ätligas antal. Att likväl ett vida stöi're antal ätliga arter förekomma, än här nedan anförda, är utom allt tvifvel, men dessa såsom ymnigast och allmännast förekommande torde för närvarande utgöra ett tillräckligt antal. — • Då den större allmänheten icke känner deras beredning till födoämne, är för denna utförligare redogjdrdt. Hvar och en, som sett, hvllka otjenliga närings- medel de fattigare folkklasserna ofta nödgas tillgripa, kan ej nog beklaga, att de ej förstått använda ett så siindt och närande födoämne, hvilket naturen sjelf i så rikt mått erbjuder. Då derjemte en mänyd arter redan ingå i handel och betalas till höga p)riser f. ex. Murklor, Stenmurklor, Champignoner, Chan- tareller m. fl., kunna äfven på många orter de obemedlade klasserna genoin deras insamlande bereda sig en lönande inkomstkälla. Af de skäl, jag här of van antydt, måste hvarje för foster- landets väl och förkofran intresserad man varmt nitälska för spridandet af kännedomen om de ätliga Svamparne — ocli det är på denna grund, jag tillönskar detta Herr SmittS arbete gynnsamt emottagande och vidsträckt spridning, på sa)n}jia gång jag för hans oegennyttiga ocli hedrande företag uttalar min högaktning. Upsala d. 6' Juni 1863. El. Fries. FORORD. V årt land företer uti den stora mängd af ätliga svampar, som här finnes, en skatt som ännu lemnas nästan alldeles obejiao-Had. Eo-entliga orsaken till denna försummelse och detta missförhållande torde ligga i den stora allmänhetens obekantskap med svamparnes egenskaper, föranledd af bristen på något genom billigt pris lätt tillgängligt planchverk öfver de Svenska svamparne med tillhörande populär beskrifning. Visserligen ega vi i det, på Vetenskaps-Akademiens bekostnad af professor Fries utgifna, »Sveriges ätliga och giftiga svampar», ett utmärkt och vidlyftigt arbete i detta ämne, men dess höga pris gör, att det ej kan bana sig väg till andras än de förmögnares boksamlingar, hvarför det ej heller kan verka sä fördelaktigt som önskligt vore. Då jag haft tillfälle att besöka länder, hvarest man med begärlighet begagnar svampar till föda, har jag med bekla- gande sett likoiltio-heten här hemma i detta fall, och har derför kommit på den tanken att utgifva en planche, som i trosen afbildnino; framställer de i vårt land allmänt förekom- mande ätliga och giftiga svampar, ämnad till väggtafla och åtföljd af en särskild, tillräckligt utförlig och tydlig text; så att derigenom en allmännare kännedom om svamparne kan utbredas För detta ändamåls vinnande ämnar jag dess- utom gratis utdela 600 exemplar till skollärareseminarier, folkskolor och hushållningssällskaper, och vågar jag hoppas, att det goda syftet i någon mån kan innebära en ursäkt för mig, att jag, ehuru icke vetenskapsman ex professo, haft dristigheten att utgifva ett dylikt arbete uti ett land som inom sig hyser verldens största svampkännare. eTag har emellertid haft den glädjen och uppmuntran att Professor Fries täckts o-ifva mio- ett välvillio-t och oillande omdöme öfver såväl planche som text, och står jag derjemte 8 i stor förbindelse hos Candidaten Robert Fries, som haft o-odheten srenomse texten och biträda med värdcfuHa råd. De källor, jag begagnat, äro förnämligast Professor Fries' flera arbeten öfver detta ämne, samt de utländske författarne Krombholz, Lenz, Harzer, Tulasne, m. fl. Planchen är utförd af Vetenskaps-Akademiens skicklige ritare P. Åker- lund, med få undantag efter Vetenskaps- Akademiens original- teckningar. Stockholm i Maj 1863. J. W. Smit t. INLEDNING. •S vamparne utgöra ett af de vigtigaste, sundaste och mest nä- rande födoämnen inom vextriket och närma sig mycket kött genom sin stora qväfvehalt samt derigenom att de innehålla en välluktande flyktig beståndsdel som meddelar sig det ämne, hvari de kokas, och ofta utgör en den angenämaste krydda. Redan från äldsta tider hafva de blifvit använda såsom ett bland de hufvudsakligaste födoämnena för den fattige och en af de för- nämsta läckerheterna för den rikes bord. Romarne voro högst begifne på dem; främst bland alla satte de sin holetus (Kejsar- svampen, Agaricus Amanita ca^sareus), dernäst flera arter af tryffel, först bland dem den hos oss vexande Afrikanska Tryffeln, sedan fanguli, murklor och stenmurklor, samt efter dessa rörsoppar och öfriga svampar. De åtos med knifvar af bernsten, guld eller silfvei' ur särskildt dertill afsedda kärl, holetai^ia; skalderna sjöngo deras lof; rigtiga läckergommar voro i stånd att sälja till och med sina kläder för tillfredsställandet af sin gastronomiska lusta; och många af kejsartidens författare beklaga det öfverdåd hvartill de oerhördt dyra svamprätterna gåfvo anledning. I Italien, Spanien, Frankrike, Ungern, Böhmen, Ryssland och flera delar af Asien uppsökas svamparne med stor begär- lighet af landtfolket, som deraf ofta har sin hufvudsakligaste näring och pä samma gång en god inkomst, genom att i stä- derna försälja de ädlare arterna. Det gifves trakter af Ryss- land, Österrike, Toscana och andra länder, der befolkningen vissa tider nästan uteslutande lefver af svampar, utan att der- igenom deras arbetsduglighet i ringaste mån minskas. Några naturforskare hafva på försök lefvat oafbrutet flera månader på endast råa svampar och friskt vatten samt funnit sig förträffligt deraf. För barn och ungdom har man funnit råa svampar vara ett särdeles sundt och kraftigt födoämne. Smitt. Om Svam2}ar. •»• 10 Endast de Germaniska folken hafva af ålder underlåtit att begagna sig af den ymniga föda, svampriket erbjudit. Spridda inom stora skogar, der jagten och fisket vanligen lemnade god afkastning, med måttliga vanor .samt kraftigt lynne, som gjorde kroppsansträngning till ett behof, betraktade de den ur vext- riket hemtade födan såsom mycket underordnad. Det är be- synnerligt att, fastän naturen begåfvat värt land med ett rik- ligare förrad af ätbara svampar, än andra länder, man dock nästan alls icke använder dessa skatter, som sorgfälligt tillgodo- göras i rikare länder, der naturen är mindre frikostig i deras frambringande. Under det att en stor del af de svampar, som begagnas af de förmögna klasserna, dyrt betalas till utlandet, fastän v\ hafva samma eller lika goda inom landet i största öfverflöd, försmå ännu i dag de fattiga detta dyrbara närings- medel, som så fördelaktigt kan ersätta spanmål, kött och träd- gårdsvexter, samt blanda i sin okunnighet heldre mjölet med bark och andra onaturliga ämnen, öfverlemnande åt däggdjur och insekter att förtära de läckra svampar, en allvis Skapare så tydligen anvisat till vår nytta, emedan de just förekomma aldra ymnigast under år, då genom för stark nederbörd säden felslår, och i de aflägsna nejder af ett glest befolkadt land, der nöden dä är som störst. Hade hvarje fattig familj på landet vid vinterns annalkande i förråd' några tunnor insaltade svampar, kunde den med lugn se tiden an och ej, som nu tyvärr ofta är fallet, behöfva frukta att efter en med nöd framsläpad vinter, nödgas slutligen sälja sista kon för stillandet af hungerns plågor. Gamla orkeslösa personer och barn, särdeles vallhjon kunde genom insamlandet af svampar nyttigt bidraga till familjens underhåll och finna en god inkomst. Isynnerhet borde folk- skollärarne lägga sig vinn om att lära känna svamparnes be- skaffenhet, för att sedermera kunna låta sina lärjungar på vägen till och frän skolan, samt eljest på lediga stunder^ syssel- sätta sig med samlandet af svampar och sålunda redan från barndomen erhålla kunskap härom. Afven under goda år är denna med ringa besvär insamlade kost af stort värde, och säkert är, att vi genom ett klokt användande af vår ofantlisa svamprikedom skulle höiist betvdliat minska förbrukninsen af kött och spanmal. 11 Betänka vi att uti somliga länder en stor del af folket vissa tider nästan uteslutande lefver af svampar, samt att vårt land derpå har större öfverflöd än nästan alla andra, kan man med visshet beräkna vår nationalförlust, genom uraktlåtenheten att begagna dem, till flera millioner riksdaler årligen. Likasom öfriga vexter vid gynnsam årstid och väderlek slå ut blad och blommor, framskjuter svampväxten sina frukter, svamparne, vanligen sedan jorden blifvit behörigt uppvärmd, samt straxt efter några ljumma regn. Såsom andra vexter hafva äfven svamparne sin olika mognadstid, de flesta efter- soramaren och hösten, endast några fä arter våren. Under torra år, särdeles om de derjemte äro kalla, söker man förgäfves svampar på ställen, der de eljest öfverflöda, men under våta år, då landtmannen ofta ser sina förhoppningar om en lycklig skörd felslagna, framkomma de deremot i sådan myckenhet att man, från "medlet af Juli till slutet af October, ofta inom få minuter kan hopsamla en god och riklig måltid för flera per- soner. Hvad Dadelpalmen, Pisang och Brödfruktträdet, Manioc och Yamsroten äro för de tropiska länderna, det har en gifraild natur beskärt de tempererade och kalla länderna i ett stort öfverflöd på goda och helsosamma svampar, och det är säker- ligen icke utan afsigt skaparen slösat dessa rikedomar pä orter, der öfriga näringsmedel äro mera sällsynta samt under år, då någon gång all annan föda tryter. Men lika hastig som deras tillvext, lika snabb är vanligen deras förgängelse; knappast har luften klarnat och marken torkat, innan de äro försvunna eller genomborrade af otaliga insekter, men ett nytt regn framlockar dem i lika ymnighet. Under hösten, som jemväl är rätta tiden för de flesta och bästa arterna, äro de dock varaktigare, emedan luften då vanligen är fuktigare och daggen längre täcker marken. 1 motsats till öfriga vexter hafva svamparne, enligt pro- fessor Fries, sin vinter vid sommarsolståndet, vid hvilken tid vanligen nästan all svampvegetation upphör, utom under mycket regniga försomrar, då vid den tiden några arter framkomma som eljest tillhöra skördetiden. Snart sagdt alla vårsvampar äro ätliga. På första våren samt under såningstiden framträda Nagel- svampen — ytterst allmän — några Musseroner samt Murklor och Stenmurklor. Under löfsprickningen flera Musseroner, Sträfva 12 Rörsoppen, Lök-brosksvampen samt några Röksvampar, och kring midsommartiden Ätliga Kantarellen. Högsommaren är svamparnes vår, således föga rik på arter, om ej regnig väderlek inträffar. Sker detta, framkomma utom de flesta förutnämnda arterna äfven Giftiga Brötlingen, Skäggiga Pepparlingen, Lömska Rörsoppen och någon gång Bleka Tagg- svampen, men Murklan träffas då knappast någonsin. Slotter- tiden är svamparnes antal betydligt förökadt. Vid gynnsamt väder framkomma en mängd Flugsvampar, Fjäll- och Vaxskif- lingar, Rörsoppar, Finger- och Tagg-svampar samt Röksvampar. Vid skördetiden och eftersommaren äro svamparne i sitt flor; nu inträffar bästa tiden för Röksvamparne, äfvensom för flera utmärkta Helveller; de flesta arter Champiguoner, Mussero- ner och Yaxskiflingar hafva då sin glansperiod: Honungsskif- lingen träffas i stora tufvor vid trädens rötter, och på gamla ekstubbar Oxtungsvampen. Under lötfällningen börjar hela svampvegetationen att an- taga en helt annan karakter. Jordsvamparne aftaga betydligt och de ömtåligare försvinna; i stället inträffar nu bästa tiden för de på träden vexande. Tryffeln bör nu sökas på rötterna af Solvändan (Helianthemum L). Under frosttiden till vinterns inbrott upphöra jordsvamparne, utom några Brosksvampar; der- emot qvarsitta många trädsvampar friska ännu några veckor efter vinterns inbrott, hvarefter de ätliga svamparne upphöra. Svaniparne uppnå en mycket olika ålder; medan den hos somliga slägten, såsom Röksvamparne, utgör några få timmar, uppgår den hos andra till 12 — 15 år. I allmänhet fortlefva de flesta hattsvamparne en till tva, klubbsvamparne, som gemenligen framkomma senare pä hösten, ända till sex veckor och der- utöfver. Tickorna och särdeles de träartade af detta slägte blifva ganska gamla, Fnösktickan ända till 15 år, hvarunder den årligen afsätter nva frukt- och trälager. Svamparne innehålla mycket qväfve och likna häri :i:era dju- rens kött, än något af öfriga vextalster. De flesta förruttna med stank liknande den af ruttnande djur, endast några fa borttorka och dessa alltid föga köttiga. Utom qväfve innehålla de en be- tydlig mängd vatten, någotvextfett,svampsocker,gummi,vextslem, ättiksyra, fosforsyra, svafvelsyra, saltsyra, ammoniak, kali, natron och kalk m. m. Genom sin alltid betydliga qväfvehalt, som enligt 13 några kemister uppgår ända till 7 procent af den torkade massans vigt, äro de bland de mest närande af vextrikets alster och ofta nästan lika födande som kött. Fruktan för de giftiga svamparne torde kanske hufvud- sakligen hafva hindrat ett vidsträcktare bruk af vår svamp- rikedom; men fastän det visserligen är nödvändigt att noga ihogkomma, det mänga svampar äro giftiga, bör dock fruktan för dessa endast varna till försighet och inhämtande af kun- skap om svamparne, så att till föda endast säkert kända arter användas, men alls icke afhålja från nyttjandet af alla svam- par*). De många tusende familjer, som endast genom ätliga svampar uppehålla lifvet, omnämnas ej, men historien känner deremot noga namnen på de, synnerligen förnäma personer, som blifvit afsigtligt eller af våda förgiftade af de skadliga. Den stora uppmärksamhet, som sådana olycksfall förorsaka i de länder, der svampar allmänt insamlas, bevisar fuUväl sällsynt- heten af dylika olyckor, som med iakttagande af nödig upp- märksamhet vid insamlandet och kontroller vid försäljandet å torgplatserna, i likhet med hvad i utlandet är fallet, böra kunna fullkomligt undvikas. Slutligen må anmärkas, att de verkligen giftiga arterna äro få, de ätliga talrika; men det oj emnf övligt största antalet svampar, äfven med uteslutande af de lägre klasserna, äro af så lös eller seg, ja trähård beskaffenhet, att det ej kan komma i fråga att vilja begagna dem som närings- medel. Att föröfrigt många personer, särdeles sådana som hafva dålig matsmältning, hafva ätit sig sjuka af oskadliga svampar, är icke underligare, än att man blir illamående genom omåttligt förtärande af hvad kraftig mat som helst. Derför är det också af vigt, både för smaken och nyttan, att vid tillagningen krydda svamparne med sådana ämnen hvilka befordra matsmältningen, såsom persilja, lök, peppar, olja, ättikaoch dylikt. Manharpåstått att svamparnes giftiga egenskaper aftaga mot norden och dervid anfört såsom skäl, att vissa nordiska folkslag, såsom Ryssarne, utan urskiljning fortära äfven giftiga arter, men detta torde väl mest vara beroende på tillagningssättet, hvarigenom giftet *) Tvifvelaktiga arter kan man försöka på hundar eller kattor, begynnande med ej alltför stor dosi?. 14 före tillredningen utdrages, ty vi se t. ex. råa Flugsvampen i Siberien och pä Karaschatka utöfva fullt lika giftiga verkningar som i något annat land. Skulle trots all varsamliet svampförgiftning inträffa, hvilket vid de drastiska (häftigt verkande) svampgifterna yttrar sig genom starka magplågor, törst, kräkningar, uppsväldt underlif, ständiga stolträngniiigar ni. m. samt vid de narkotiska genom allmän mattighet, sönmsjuka, yrsel, kramp, fanighet — hvilka symptomer försvinna sedan det narkotiska ämnet blifvit aliägs- nadt nr kroppen — bör man hastigt tillkalla läkare samt dess- utom genast, genom intagande af 6 ort (2 lod) engelskt salt och ett kräkmedel, utdrifva giftet. Ofta uppstår kräkning af sjelfva giftet och denna påskyndas genom ett kräkrots- eller kräksalt-pulver, eller i brist deraf genom ymnigt förtärande af ljumt vatten med smält smör, samt genom fingrets instickande i halsen; en matsked Ricinolja tages derjemte hvar fjerdedels timme tills verkan följer, eller i värsta fall sättes klystir af 8 ort tobak, kokade i 40 kubiktum vatten. Fortfara kräkningarne länge tfter det de förtärda svamparne afgått, tages starkt kaffe eller andra krampstillande medel. Ofta häfver ett kräk- medel det onda, men ifall giftets verkningar yppa sig först 10 å 12 timmar efter svamparnes förtärande, biir kräkmedel öfver- flödigt och man nyttjar då endast afförande medel. Ättika och syrliga safter, koksalt och svafvelether frigöra svamparnes gift- ämne och fa derföre ej förtäras innan allt giftet blifvit uttömdt. Svamparnes lukt och smak är mycket olika för olika arter. De flesta bland hattsvamparne hafva en egendomlig lukt, som deraf fatt namnet svamplukt, och som vanligen är mer eller mindre utpräglad, äfven då de hafva en annan tydlig lukt. Många hafva en behaglig mer eller mindre stark lukt af nymalet mjöl, såsom fallet är med flera Musseroner, Mjölskiflingarne, samtliga Champignonerna samt några Rörsoppar och Tickor, och alla svampar som hafva denna lukt äro ätbara. Många af Brosksvamparne lukta lök, hvita Majskiflingen kokt kött, de flesta Rörsopparne och Tickorna samt Oxtungsvampen hafva en mild syrlig lukt. Både lukt och smak äro starkast hos de svampar, som uppvext i oinvexlande regn och vackert väder; i mycket fuktig väderlek bli de vattenaktiga och nästan luktlösa. Alla arter med vidrig lukt böra 'sorgfälligt undvikas, emedan 15 bland dessa finnas många giftiga. Smaken liknar i allmänhet lukten; dock hafva några, såsom Riskan, en del Pepparlingar, Brötlingar och Rörsoppar en obehaglig skarp eller syrlig smak, som dock vid tillagningen alldeles försvinner. Beredas svam- parne före tillagningen eller insaltningen på ryskt vis med upp- repade sköljningai', kokning och nedläggning i ättika, så förlora de nästan all lukt och smak, men blifva ock så mycket säkrare. Vid svam2)a7mes insamlande, rensning och förvaring iakt- tagas följande försigtighetsmått: Svampar böra aldrig förtäras råa, om man ej är fullkomligt viss om deras oskadlighet. Afven i detta fall förkastas alla, som äro angripne af insekter eller börjat öfvergå till förruttnelse. Vid insamlingen bör man sorgfälligt undvika alla svampar med vidrig lukt, utom de lökluktande, bland bvilka många äro ut- märkta för sin fina smak eller äro af stor vigt såsom krydda till andra rätter. Svamparne plockas helst i torrt väder och sedan daggen gått af marken. Detta är isynnerhet af vigt, då de äro ämnade till förvaring, emedan de som plockas i väta hafva svagare lukt och smak, lättare förruttna samt dessutom äro mera slemiga, vattenaktiga och mindre närande. De böra aftagas före hattens fulla utveckling, både emedan smaken hos de unga är finare och köttet mörare, och derföre, att många arter snart ruttna eller angripas af insekter och maskar. De böra icke uppryckas, emedan då vanligen jord medföljer, som orenar, och man dessutom härigenom vanligen förstör en mängd småsvampar, som eljest ofta redan följande dag äro utvexta. De böra i stället afskäras långt ner vid roten, särdeles som foten hos många arter är ätlig och dessutom ofta utgör ett vigtigt kännetecken. Fröredningslagret pä svampens undersida — skifvorna, frö- piporna eller taggarne — äfvensom huden, då denna lätt lossnar, bortrensas på fullvexta exemplar. Dessa svampens delar inne- hålla vanligen skarpare ämnen än den öfriga svampen. Man har äfven funnit att hos giftiga arter de skadliga egenska- perna mest framträda hos öfverhuden och fröredningen. Hos flera arter är dock fröredningen ätbar, medan svampen icke är för gammal, till exempel hos Mjölskiflingar, Musseroner, Cham- pignoner, Oxtungsvampen, Rörsoppar och Taggsvampar. Hos några är den ständigt ätbar och behöfver blott bortrensas hos 16 mycket gamla exemplar t. ex. hos Vaxskifiingar, Kantareller,. Brosksvampar och de flesta Rörsoppar. Hos Tickor och Murk- lor sammanhänga frödelarne med hattens kött samt kunna ej derifrån skiljas. Då huden kan frånskiljas, bortrensas den dock alltid, utom hos späda Mjölskiflingar, Musseioner, Champignoner, Tagg- svampar, Tickor, alla Vaxskifiingar, Kantareller, Blomkålsvam- par, Fingersvampar, Murklor, Stenmui'klor och Tryffel. Foten bortrensas hos alla fullvexta svampar, utom hos Mjölskiflingar, Musseroner, Kantareller, Tagg- och Finger- svampar, Blomkålsvampar och Murklor samt några Rörsoppar.- Såsom ovilkorlig regel gäller, att de svampar, som förtäras färska eller kokas för beväring, böra användas straxt efter det de blifvit rensade, emedan de eljest lätt ruttna eller åt- minstone förlora sin färg och få ett mindre aptitligt utseende. Genast de äro rensade kastas de i friskt vatten, hvari de sköljas, och många förlora härvid en del af sin skärpa. Man behöfver icke alltför mycket vid rensningen fästa afseende vid ett eller annat maskstygn, emedan dessa inga- lunda inverka på matens sundhet och snygghet. Aro svamparne misstänkta, kan man med större säkerhet använda dem till föda, om de sönderskäras och sköljas i friskt vatten och ättika, eller ännu säkrare före tillagningen kokas^ uti vatten, eller vatten med tillsats af något koksalt eller ättika. Södra, medlersta och östra Europas samt norra Asiens landtbefolkningar, hvilka så betydligt lefva på svampar, som de ofta samla utan åtskilnad mellan ätliga och misstänkta arter, behandla då öfverallt svamparne sålunda, att de, sedan de blifvit rensade, en stund uppkokas i mycket vatten, upprepade gånger väl sköljas i varmt vatten, och sedan lägges ett par timmar i ättika, hvarefter de äro färdiga att på vanligt sätt tillagas. Då svampar sålunda behandlas, behöfver man ej heller undvika äldre exemplar, hvilka eljest för svaga magar äro något hårdsmälta, endast man ser till att de äro friska; genom dylik kokning förlora dock svamparne det mesta af sin fina smak och lukt samt närande egenskaper. Medelst stekning eller röstning minskas äfven svamparnes giftiga egenskaper, mest på det sednare sättet; svamparne sköljas då i vatten, som väl urkramas, hvarefter de torkas eller 17 rostas öfver elden. Pä samma sätt blir den i rått tillstånd mycket giftiga Maniocroten genom röstning ätbar samt utgör ett högst vigtigt födoämne i hela det tropiska Amerika. Kokta svampar böra förtäras innan de öfvergå i förrutt- nelse, och liksom all skämd mat blifva skadliga. Svampar kunna förvaras ett helt år och derutöfver, om de torkas, insaltas eller inläggas. Någon kortare tid kunna de bevaras friska genom att läggas i tunna lager med fuktad, frisk, joi'dfri mossa emellan, hvilket äfven är bra då de skola torgföras. Torkning. I utlandet arwåndes helst härtill olika rör- soppsarter, som icke alls rensas eller sönderskäras. Svam- parne kunna dock rensas, hvarvid de större och mera saftiga såsom Rörsoppen m. fl. sönderskäras och sköljas samt afdrypas. På äldre exemplar aftages den nedra, vanligen ihåliga delen af fo- ten. Sedan torkas de uti en ej alltför varm bakugn. Om man in- lägger dem om aftonen i en ugn, der brödet blifvit uttaget en stund förut, äro de vanligen torkade morgonen derpå, men man får ej uttaga dem innan de äro fällt torra. Man kan också, men ej lika bra, torka dem i fria luften uppträdda på tillräckligt stark tråd, eller genom att upplägga dem på tork- bräder på torrt och luftigt ställe, skyddadt för solen. Vid all lufttorkning läggas eller hängas de något åtskilda, för att befordra torkningen och förekomma röta. I några länder upp- hängas svamparne pä trådar och rökas på samma sätt som kött. De torkade svamparne inpackas i säckar som upphän- gas på torra, luftiga ställen; på detta sätt kunna de förvaras åratal, blott de emellanåt urskakas och vädras. Man bör taga som ovilkorlig regel att af obekanta personer endast köpa sådana torkade svampar, som icke kunna förvexlas med några giftiga arter, äfvensom att aldrig använda sådana torkade svarapar, som äro mögliga eller hafva unken lukt. När de torkade svamparne skola tillagas, lägger man dem en eller par timmar förut uti ljumt vatten eller mjölk, det sednare för Pepparlingar, Kantareller, Blomkåls-, Finger- och Röksvampar. Insaltning. Saltvatten utdrager — som redan blifvit sagdt — större delen af svamparnes giftiga egenskaper, och detta är 18 orsaken hvarföre i redan omnämnda flera länder befolkningen utan åtskillnad kan letVa pä såväl ätliga som giftiga arter, utan att -olycksfall inträtfa. I Ryssland insaltas svamparne sålunda, att sedan de blifvit rensade och de större skurna i tu, de läggas i blöt 18 timmars tid i ett tillräckligt qvantum vatten, hvarefter vattnet får afrinna och de inläggas i lager, med foten nedåt vänd, i krukor, fjerdingar eller tunnor, med salt och fenkol mellan hvarje lager svampar; ofvanpå lägges en linnelapp och ett löst lock med en stor tyngd, som håller svamparne pressade, hvar- efter kärlet förvaras på kallt ställe. Detta är det bästa sättet. De kunna äfven insaltas på följande vis: Man kokar svamparne en stund i mycket vatten, afhäller detta och tvättar dem ånyo ett par gånger i varmt vatten, hvarefter de några timmar läggas i ät- tika och vatten samt slutligen, efter det de svalnat och vattnet fått afrinna, uti förut uppkokad saltlake, tillagad på samma sätt .som för iusaltning af kött. Det är naturligtvis för vinterns behof som man insaltar svampar; vid tillagningen kokas de i vatten med tillsats af fett eller smör, potatis eller grönsa- ker samt något kryddor. Hos Ryssarne intaga ättika, fenkol -och peppar en framstående plats vid tillredningen. Vattnet eller ättikan, hvari svamparne kokat och blifvit sköljda, samt saltlaken, hvari de sedan förvarats, böra sorgfälligt undvikas såsom möjligen giftiga både för menniskor och djur. Att äfven giftiga svampar sålunda beredda kunna blifva användbara, bevisas deraf, att enligt Vadrot det i Ryssland hufvudsakligen är de i färskt tillstånd högst giftiga flugsvamparne af flera arter, som utgöra folkets förnämsta vinterföda. Inlagda i olja eller fett bevara svamparne mera sin fina smak, men som detta förvaringssätt är dyrare nyttjar man härtill endast Champignoner, Murklor, Riskor eller andra läckrare arter. De förvällda svamparne inläggas i flaskor eller burkar med fett eller olja, och kärlet täckes med blåsa eller oljadt papper samt sättes i källaren. I sköljvattnet kan gerna tillsättas citron på det svamparne må behålla sin naturliga färg. Följande sätt — Gribouis marinés eller svampar inlagde i ättika — är ganska allmänt i Ryssland: Nyss rensade Ävampar af olika slag förvällas i vatten med något litet salt; när de begynna afgifva skum, frånsilas vattnet och de lemnas att kallna, hvarefter de ordnas i en kruka med en eller två 19 klyftor hvitlök, två eller tre lagerbärsblad, några hela peppar- korn och helt litet salt. Kokt kall ättika påslås och ett litet lock med tyngd pålägges, för att hålla svamparne väl täckta af ättikan ; slutligen pahälles något olja och kärlet öfverbindes med blåsa eller vaxadt papper. De nyttjas till sallad och garniture. Svamparnes tillagning. Flera personer föredraga råa svam- par framför tillagade, och det kan ej nekas, att mänga på detta sätt fördelaktigt framställa sin behagliga lukt och smak, såsom t. ex. Fjällskiflingarne, de vilda Champignonerna, Vaxskiflin- garne, Milda Brötlingen, Läckra Rörsoppen, Fårtickan, Blomkål- svampen och några af Fingersvamparne. Vi hafva redan förut nämnt att personer, som under flera månaders tid icke för- tärt annan föda än råa svampar och friskt vatten, derunder njutit den förträffligaste hälsa och oförsvagade krafter, äfven vid större ansträngningar. Ju mer man vänjer sig vid råa svampar, dess mer föredrar man dem framför tillagade, såsom fallet äfven är med en mängd andra olikartade naturens alster såsom frukter, legumer, ostron, andra skaldjur m. m. Anrättade som sallad råa, med god olja, salt, något ättika och peppar, användas icke blott ofvan nämnde, utan äfven både sådana som hafva något för utpräglad smak att ätas enbart, och de som äro utan någon smak, såsom de flesta Fingersvam- parne. Dä svamparne utgöra ett af den fattigare befolkningens vigtigaste födoämnen i flera länder, och på samma gång är en synnerlig läckerhet för den rike, är det tydligt, att tillredningen måste ytterligt omvexla efter olika länder och förmögenhets- vilkor, och torde det väl knappast finnas något födoämne, hvarpå kokkonsten så uttömt sig. Såsom allmänna reglor vid såväl finare som gröfre tillag- ning af svarapar bör observeras : att alltid lägga de rensade svamparne i friskt vatten, hvari man, ifall man vill vara ytterligare försigtig, tillsatt något koksalt eller ättika; att koka eller steka dem tillräckligt länge; att alltid tillsätta kryddor för att göra dem lättsmältare, emedan de, isynnerhet äldre och förtärda i stor myckenhet, äro mindre nyttiga för svaga magar; härtill användes persilja, gräslök, fenkol, rödlök, hvitlök, salladvexter med skarp smak, 20 koriander, tirajam, kummin, peppar, muskot, kryddnejlikor samt ätVen med fördel några arter af brosksvamparne, hvarjemte användes behöfligt med salt, hvaraf svaraparne såsom mycket qväfvehaltiga erfordra nära nog lika mycket som kött; — samt att slutligen aldrig tillreda mera än som kan förtäras i samma mål, emedan, som redan är nämndt, de lätt öfvergå i förruttnelse och förlora sin egenskap af sundt näringsämne. Ofverlefvorna gifvas åt husdjuren eller bortkastas. Enklaste sättet att tillreda, svamjya?', som allmänt kan bru- kas af fattigt folk, är att skära dem i skifvor som stekas pä halster; de förtäras antingen enbart eller med salt, peppar, persilja, lök, smör, fett eller olja. Stekta i en kastrull eller panna med nyssnämnda tillsatser eller med strömming, sar- deller, rifvebröd, köttsoppa m. m. utgöra de en anrättning som icke ens skall försmås af en läckermun. Bäst är att tillsätta persiljan i en knippa, som vid anrättningen borttages. Smaken höjes betydligt genom att före stekningen gnida kokkärlet med en krossad hvitlöksklyfta. Ett annat enkelt sätt för deras tiliasnintj är att koka dem i vatten med salt, peppar, persilja, lök eller andra kryddor, antingen ensamt, eiler ock med potatis, kal, ärter och dylikt, hvarvid de fullkomlicrt ersätta kött. Af torkade svampar beredes pa följande vis en så kraft- full och smaklig soppa, att den icke ens kan skiljas från den starkaste köttsoppa. Torra svampar sköljas väl i ljumt vat- ten och läggas derefter i kallt vatten, som sättes att koka. När de mjuknat, sönderskäras de i smala skifvor och kokas i samma vatten några timmar. Salt, lök, rötter eller andra grönsaker samt litet starkpeppar eller cayenne tillsättes efter behag, och soppan göres simmig med perlgryn eller andra gryn. Afven inläggas nägra raskalade potatisar. En liten bit smör ilagd, dä soppan är färdig, höjer smaken. Få svamprätter torde så som denna lämpa sig till allmänt bruk, såväl för rik som fattig. Här följa några finare tillredningsätt; dessutom är vid de olika svamparnes beskrifning ofta uppgifvet sättet för deras tillagning:: i) ."Mékta (champignons au beurre). Man sönderskär de större svamparne så att alla blifva af ungefär samma storlek. 21 rensar och sköljer dem, samt svänger dem sedan i en ren handduk, så att de blifva någorlunda torra. De kryddas med salt, hvitpeppar och finhackad persilja samt fräsas med smör uti en kastrull till dess den utsipprade saften åter insugits, hvarefter de anrättas i ett väl värmdt fat, täckta med i smör stekta hvetebrödskifvor eller ock upplagda på dessa. 2) En annan stekningsmetod — de läckra Gribouis sautés. Svamparne rensas, tvättas, saltas helt litet ochinmjölas, hvarefter de griljeras med ägg och rifvet bröd och stekas i godt smör. När de blifvit ljusbruna uppläggas de i pyramid, öfverströs med litet stött fenkol och serveras. Citron, som bjudes sär- skildt, höjer smaken. 3) Med persilja. Svamparne stekas i stekpanna med smör, en bundt persilja, lök eller gräslök, fenkol, salt, peppar, muskot, vid sakta eld. Fem minuter innan de skola på bor- det borttages persiljan, och man slår på två ragutskedar blankettsås (béchamel) och två matskedar god sur grädda. De uppkokas ännu en gång, en nypa stött fenkol påströs och de serveras. 4) Frikassé. Champignons en fricassée de poulet. Sedan man som vanligt rensat svamparne, sönderskurit de större och sköljt dem i kallt vatten, uppmjukar man dem ett ögonblick i kokande, hvarigenom de något förlora den i någras tycke ofta för starka lukten, läggas ånyo i kallt vatten för att erhålla stadga samt aftorkas väl. Nu smälter man ett stycke godt smör i en panna, lägger svamparne deri och omrör väl, tills de uppsupit allt smöret, hvarpå de fuktas med varmt vatten och kryddas med salt, peppar, en nypa muskot, litet stötta krydd- nejlikor och kanel samt en knippa persilja, som borttages dä de äro färdiga, hvarvid man påhäller en blankettsås af i vat- ten vispade äggulor eller ock grädde, samt för att bleka, en eller tva skalade citronskifvor. På detta sätt tillredas chara- pignoner vanligen i Paris. 5) Ugnstekta svampar. Gribouis au gratin. Härtill nyttjas endast svamparnes hattar samt företrädesvis medel- och jemn- stora svampar som rensas m. m., måttligt saltas, rullas i mjöl, stekas i smör och, då de hafva fått en vacker gul färg, ordnas i en väl förtennt kastrull, täckas af något blankettsås tillagad med sur grädde, (béchamel å la créme aigre), hvari blifvit 22 blandad en nypa stött fenkol; efter det ytterligare litet stött bröd och smält smör blifvit tillsatt, sättes kastrullen i ugnen för att anrättningen skall erhålla färg och anrättas kokande. 6) Svampar och Parmesan-ost. Man låter de osköljda svamparne koka på sakta eld med litet smör, salt, några lökar samt litet citronsaft uti en täckt kastrull till dess de afgifvit sin saft och låter dem sedan hastigt koka in tills de ligga i klart smör. Emedlertid blöter man lika mycket fint hvetebröd som man har svampar, urkramar det, vispar en klimp smör med några äggulor och rör ihop alltsammans, xigghvitorna piskas nu till ett fast skum, svamparne finhackas och alltsammans blandas med rifven parmesan-ost samt en doft muskotblomma och sättas att gräddas uti en med smör bestruken form. 7) Fyllda svampar. Champignons farcis. Svampar af större slag skalas och rensas, stammarne borttagas, och de ställas med kupiga sidan nedåt och beströs med fint salt samt fyllas med följande fyllning och gräddas hastigt i ugn. Fyll- ningen göres af hälften finhackade svampar, fjerdedelen fiu- skuret späckfläsk, åttondelen finhackad schalottlök samt åtton- delen frisk finskuren persilja, som rostas öfver stark eld så att den vattenaktiga saften intorkat. Allt detta blandas med något béchamel eller legerad sås, som för detta särskilda fall kan tillagas af mjölk, selleri, lök, kryddnejlika, muskotblomma, ägg och något litet mjöl, samt kryddas ytterligare med litet salt, hvitpeppar och muskot, hvilken blandning som sagdt fylles i svamparne, som sedan lätt beströs med rifvebröd och gräddas. Svamparne kunna äfven kokas i vin med en knippa kori- ander, på gammalt Romerskt sätt; stufvas i olja pä Italienskt eller Provengaliskt vis; stekas med lök i smör; inbakas i pastejer antingen hela eller sönderkrossade, som fyllnad eller i degen; kokas i sur grädde; tillagas i Purée, m. m. Att gifva några ytterligare recepter är öfverflödigt, ty blir endast svamparnes bruk mera allmänt, är det säkert, att hvarje god husmoder kommer att lätt utfinna mångfaldiga sätt att smakligt tillreda denna goda föda. 23 Svamparne äro vexter, som sakna blommor, tydliga köns- organer och blad och som fortplantas genom groddkorn, hvilka hos hvarje exemplar utveckla sig till otrolig mängd. Vid groningen förlänger sig frökornet till en rottråd, som fäster sig vid multnande fijremål, af hvilka vexten sedan hemtar sin näring, Sjelfva svampvexten bestar af ett ulligt eller trådlikt lager, ofta qvarlefvande flera år, nästan alltid doldt i jorden,, mossa, veden och dylikt, samt sällan framträdande i dagen. Från detta framskjuta vid gynnande förhållanden svamparne,, hvilka utgöra vextens både blommor och frukt, men ingalunda äro sjelfva vexten, för hvilken de dock vanligen misstagas. De äro från början omgifna af ett liiflle^ hvari deras alla delar äro samtidigt utbildade. Detta hylle omgifver någongång den full- vexta svampens nedra del såsom en slida, eller qvarsitter på foten såsom en ring, — några få svampar äro försedda med både slida och ring, såsom t. ex. Flugsvamparne — än försvinner detta hylle alldeles, än qvarlenmar det spår på svampens öfra yta i form af vårtor, nätädror, fläckar m. m. Groddkornen kunna icke med blotta ögat urskiljas och äro, sedda under mikroskopet, större eller mindre, runda, aflänga, släta eller taggiga. Hos de egentliga svamparne utvecklas frö- ämnet antingen fritt inom förlängda celler, eller afsöndras från spetsen af förlängda, metamorfoserade celler (sporophorer), eller inneslutas inom en af svampens massa bildad väfnad. De högre svamparne bestå vanligen utaf fyra, tydligt skilda delar, svampvexten, foten, hatten och fruktlagret. Den nästan alltid i jorden eller stubbar m. m. utbredda svampvexten (hvad man, när den finnes i gamla trädstammar,, kallar uggleved, mögelved, är just denna vext) bildar hos de flesta arterna en tydligt afskild rotlik massa, som oftast är mångårig. Hos några Brosksvampar är den för det obeväpnade ögat omärklig, hvarföre svaraparne synas liksom inkilade uti de qvistar och barr, hvarpå de vexa. Hos andra arter ligger den i dagen och antager då vanligen bestämd form, t. ex. hos en del pä träd vexande Tickor, hvilka vanligen derföre anses mångåriga, fastän deras utbildning för öfrigt liknar andra svam- pars, i det de årligen framskjuta ett nytt snart borttorkande fruktlager. Foten är vanligen tydligt skild från den öfriga bålen, till ställningen mer eller mindre upprätt, beklädd med 24 en mer eller mindre szrof hud, af olika färg och fasthet med fotens inre del. Några arter, såsom en del Tickor, Oxtung- svampen, Tagg-, Blomkåls- och Röksvampar, alla Fingersvampar och Tryffeln sakna tydligt skild fot. Den är köttig, tågig, brosk-, läder- eller träartad och dess fibrer öfvergå vanligen utan märkbar skillnad i hattens kött. Flugsvampar, Fjällskif- linsar. Champignoner och några Rörsoppar hafva foten löst fästad vid hatten, så att ytan, då foten afbiytes, blir fullkomligt jeran och .sliit. Foten kan vidare vara tät, dä den alltigenom är af samma fasthet; fylla, då dess inre består af en lösare märg; ihålig, då den har ett större tomrum samt pipig-, då den i luidten har en bestämd likformig öppning. Dessa former öfvergå i hvarandra, så att hos somliga svampar foten ung är tät, sedan fylld och slutligen ihålig. De flesta svampar med fylld fot fä den ihålig, då de blifva utvexta. Till formen och vextsättet kan foten vara vahfonnig, jemntjock och trind; uppåt eller nedåt af smalnande ; lökartad, uppsvälld vid nedra ändan; uppstigande, då den nedifrån böjer sig uppåt; försedd med ring, hvilken antingen är lös, så att den kan skjutas upp och ned, såsom hos Fjällskiflingarne, eller fastväxt, såsom hos Flugsvamparne, Ringskiflingarne, Champignonerna och Bruna Rörsoppen; slidad, då hyllet liksom en slida omger densamma, såsom hos flugsvamparne, och någon enda gång hos den Akta Champignonen. Hatten är hos de högre svamparne vanligen skild från foten samt består af en mer eller mindre köttig, någon gång kork- eller läderartad, sällan slemaktig eller tågig massa, vanligen beklädd af en mer eller mindre lätt frånskild, färgad öfverhud. Den är till formen likformig, då kanterna gå lika långt ned; olikformig; våghräddad, dä kanten är våglikt böjd; hucklig, i midten med uppstående knöl; naflad, med en mindre intryck- ning i midten; nedtryckt, då större delen af hatten är intryckt; vidare trattlik, platt, kägelformig, klotformig m. m. Med afseende pä ytan eller beklädnaden är hatten hinnlös, då dess yta är af samma substans, som den öfriga hatten; hinntäckt, då hatten är öfverdragen med en tunn, vanligen klibbig, lätt afdragen hinna; hudtäckt, då denna hinna ej lätt kan afdra- gaj&;strimmig, dä hatten har mycket tunnt kött och företer strim- mor af de på dess nedre sida sittande fröskifvorna; slät, då den 25 ej har sådana strimmor; torr, dä den äfven i fuktig väderlek ej är klibbig; har, då den ej på ytan har några fjäll, ludd eller hår; vidare fjällig, luden, hlihhig m. m. Fruktlagret är hos de högre svamparne fästadt vid hatten, antingen i form af fröshifvor, såsom hos Skiflingar, Kremlor, Brosksvampar; ådror, såsom hos Kantarellerna; j)'^por, såsom hos Rörsoppar och Tickor; taggar, såsom hos Oxtungsvampen och Taggsvaraparne; eller ock är det utbredt på den grenlikt förlängda eller veckiga bålens öfra yta, såsom hos Fingersvam- parne och Murklorna. Hos Röksvamparne består fruktlagret af en, först torr, mjell, sedan slemig massa, som motsvarar hatt- svamparnes kött och vid mognaden förvandlas till ett fint stoft, innesluten af en dubbel hud. lilos Tryfleln ligga frökornen, några få tillhopa, inom frösäckar, som äro omgifna af den knöl- formiga svampens kött. Fruktlagrets olikhet bestämmer svamparnes indelning i fa- miljer, afdelningar och slägten, samt utgör således ett af deras vigtigaste skiljetecken. Fröskifvorna (lamellerna) utmärka genom sin olika substans flera vigtiga slägt- och artbestämmelser. De kallas hinnaktiga, då de äro mycket tunna; mjuka, då de äro mjuka och liksom slemiga; vaxartade, då de äro fastare, halfgenomskinliga, af nästan vaxlikt utseende; drojypande då de af sig sjelfva i sin första ålder utsippra droppar; vattenlialtiga, då de vid tryckning utsippra vatten; mjölkfulla, då de innehålla färgad saft, som vid af brytning utrinner; sköra, då de vid beröring brista sönder; läderartade, då de äro fasta, tjocka och saftlösa, samt ådeiiika, då de mera likna något uppsvälda ådror. Svamparne fortplantas dels genom groddkorn och dels ge- nom utgrening eller fördelning af svamplagret, som vanligen är flerårigt, och ibland sprider sig flera alnar omkring tätt under jordytan. De hittills mest odlade svamparne, Champignonen och Tdberastern, förökas mest genom fördelning, och dylikt svampgngel forsändes vida omkring af handelsträdgårdsraästare. Med hjelp af mikroskopet kan man med lätthet öfvertyga sig om groddkornens ytterliga talrikhet; för detta ändamål skär man den mogna svampen i tre delar, som läggas, en del på alldeles hvitt papper, en på svart papper, samt en på en klar Smitt. Om Svamjmr. ■^ 26 glasskifva, då raan, alltefter fröstoftets olika färg, blir i tillfälle att upptäcka det på någotdera stället. Ilvarje svamp, äfven de minsta, såsom mögelsvamparna, har ett oräkneligt antal frökorn, ofta uppgående till flera millio- ner, och som dessa lätt spridas med vinden eller af insekter, är det lätt förklarligt, att svampar så ofta framkomma ytterst ymnigt på ställen, der de ej förut varit sedda; utan att man derföre, som fordom troddes, behöfver antaga att svamparna uppkomma af sig sjelfva utan frön, endast genom samman- verkande naturkrafter. Man måste i stället förundra sig öfver, att de ej förekomma långt talrikare, men orsaken härtill är den, att de endast framträda under vissa bestämda passande yttre förhållanden. Samtliga svampar, Fungi, indelas af Professor Fries i föl- jande sex familjer: 1 fam. Hymenomycetes, Fr. Hattsvampar. Fruktlagret ut- bredt till en hinna (hymenium), som antingen bekläder svam- pens hela yta eller, om hatt finnes, dess nedre sida och be- stående af förlängda celler, på hvilkas spets groddkornen (vanl. 4 tillsammans) äro fastade; groddkornen affalla vid mogningen. De flesta arterna hafva hatt, hvaraf hela familjens namn. Med undantag af Murklor, Stenmurklor och Helveller, som till- höra Disksvamparne, samt Böksvampar, som tillhöra Buk- svamparne., och Tryffeln., som tillhör Kärnsvamparne, äro alla de ätbara svaraparne af denna stora familj, som omfattar de fallkoraligaste och största svamparne och redan räknar omkring 3,000 kända skilda arter. Hit höra samtliga Skifluigar, Kan- tareller, Rörsoppar, Tickor, Oxtungsvampen samt Tagg-, Blom- kåls- och Fingersvampar. 2. fam. Discomycetes, Fr. Disksvampar. Fruktlagret ut- bredt till en uppåt vänd skifva eller disk, från hvilken grodd- hylsorna (vanligen inneslutande 8 groddkorn) vid mogningen elastiskt utkasta groddkornen. Hit höra, enligt hvad nyss nämndes, Murklor, Stenmurklor och Helveller. 3 fam. Pyrenomycetes, Fr. Kärnsvampar. Fruktlagret i form af en klotrund, gelatinös massa, innesluten i svampen, 27 som vid mognandet i spetsen får en öppning, genom hvilken groddkornen uttömma sig. Kärnsvamparne, som äro mycket talrika, förekomma mesta- dels som små parasiter på andra vexter, och äro af stor vigt för befordrandet af döende eller döda organismers förmultning. Hit höra Honungs- eller Mjöldaggen samt efter nyaste under- sökningar Tryffeln; utom denna sistnämnda läckra svamp, äro de icke af någon känd användning. 4 fam. Gasteromycetes, Fr. Buksvampar. Groddkornen, som icke bilda något skildt fruktlager, äro inneslutna i svampens midt eller inblandade i dess massa. Röksvamparne tillhöra denna familj, så ock den giftiga stinkande Phallus impudicus och det så kallade Trollsmöret som förekommer på ruttnande träd. 5 fam. Haplomycetes^ Fr. Mögelsvampar. Groddkornen utvecklas, utan något fruktlager, omedelbart af sjelfva det tråd- lika svamplagrct. Mögelsvamparne äro icke särdeles talrika, men desto all- männare och vidsträcktare spridda, så att samma mögelart kan vexa på jordens mest aflägsna delar. Hit höra Rosten å samtliga sädesslagen. Sotet i hvetet och Kol- eller Brand- axen i korn och hafre. 6 fam. Gymnomycetes, Fr. Ktiapp svamp ar. Groddkornen nakna, uppkommande från ett eget bart fäste (stroma). Familjens högst olika arter och former utgöra ofta ett slags utslagssjukdomar på andra vexter, som derigenom betyd- ligt skadas. 28 Skifsvampar, Agaricini. Fries. i^enna afdelning är den naturligaste och skarpast begränsade bland hattsvamparna samt omfattar flertalet af såväl de läck- raste som giftigaste bland dessa. Ensamt inom ett slägte, Skif- lingarna, äro redan kända omkring 800 inhemska arter. Det Svenska namnet härrör af de mer eller mindre tunna fröskifvor (lameller), som på hattens undra yta ntgå från svampens fot mot omkretsen. Dessa fröskifvor äro antingen tunna och ogre- nade, utgående frän foten, med mellanliggande kortare, som uppkomma längre ut emot kanten, eller tjockare, än med, än utan grenar, hvilka endast hos några få arter åter sammanflyta. Hatten är hos nästan alla arter betäckt med en från det egent- liga köttet vanligen lätt skild samt ofta praktfullt färgad öfver- hud, som sällan är naken, utan merändels täckt med mer eller mindre fina, jemnt eller ojemnt fördelade fjäll eller ludd. De flesta arter hafva tydligt skild hatt och fot, den sednare nå^on gång omgifven af det såsom slida eller ring qvarsittande hyllet. Foten är gemenligen af olika substans med den köttiga delen af hatten, men har samma egenskaper som denna, så att det ej finnes ätliga svampar med giftig fot eller tvärtom, om ock denna hos många af de ätliga genom sin seghet eller torrhet är föga tjenlig till föda. Skifsvamparna vexa nästan alla på jorden eller multnande träd, stubbar, rötter, löf, barr m. m., sällan på vexande träd, aldrig på stenar. De älska ljus, värma och fuktighet, fram- komma derföre i mängd vid högsommarens slut, och endast få af dem öfverlefva de första skarpa frostnätterna, likasom blott några framkomma före midsommar. Deras varaktighet sträcker sig sällan utöfver 7 — 14 dagar. Af Skitsvamparna upptagas här följande slägten: 1. Egentliga Skifiingar (Agaricus L.) Fröskifvorna hinnaktiga, ogrenade, utgående från foten samt vanligen med mellan- 29 iigwande kortare, bestå af en dubbelviken hinna utan mellan- lager samt sakna utflytande vattenklar eller mjölkfärgad saft. 2. Vaxshiflingar {Hygrophorus Fries). Hattens kött ned- tränger och bildar ett mellanlager uti de vaxlika, saftiga fröskifvorna, hvilka dock ej hafva utflytande vattenklar eller mjölkfärgad saft. 3. Mjölkskiflingar (Lactariics P.). Fröskifvorna olika långa, mjölkfulla, något vaxartade, med synligt mellanlager. 4. Kremlor (^Hussula Fries). Fröskifvorna lika långa, ytterst bräckliga, något vaxartade, utan utflytande vatten- eller mjölksaft, niellanlagret synligt. 5. Kantareller (Cantharellus Fries). Fröskifvorna smala, upp- svällda, nästan åderlika, greniga med åter sammanlöpande grenar, i eggen trubbiga. 6. Brosksvampar (Marasmius Fries). Fröskifvorna sega och tunna, alla lika långa, utan inblandade kortare. Srosk- aktigt läderartade, icke förruttnande, utan förtorkande samt vid inträffande väta återqvicknande svampar. Skiflingar (Agaricus. Lk,). Fröskifvorna utgå strålformigt från den hos de aldra flesta arterna i svampens midt sittande foten. De äro mer eller mindre hinnaktiga, bara och ogrenade samt bestå utaf en dubbelviken, tätt förenad hinna. Mellan dessa fröskifvor sitta oftast kortare, som likaledes sluta vid hattens kant. Foten, ej nätådrad, felas sällan; hatten är köttig och af bestämd, regel- bunden form med yngre inböjd, aldrig utbredd kant. En del arter hafva hylle eller ring, som dock hos de flesta saknas. Skiflingarne, som omfatta öfver 1,000 kända arter, utgöra typen för afdelningen Skifsvampar och indelas af Fv^ies efter fröstoftets olika färg i en mängd grupper, hvaraf här upptagna skiflingar tillhöra följande: a. med kvitt fröstoft: Flugsvamqar (Amanita). Hyllet yngre omgifvande hela svampen, men ej sammanvext med densamma och dub- belt, så att den ena delen bildar en hinnaktig ring kring foten och den andra antingen qvarsitter i form af slida h'ing dess nedra del, eller ock sönderbrister 30 samt bildar vårtlika rutor på hattens öfverhud. Hatten skild från foten. Fjållshijlingar (Lejnota). Hullet yngre omgifvande hela svampen, saninianvext med denna och enkelt, sönder- brister på så sätt, att hos den utvexta svampen dess nedre del bildar en ofta lös ring kring foten och dess öfre del qvarsitter i form af fjäll på hat- tens öfcerliud. Hatten skild från foten, Ringskijiiugar (Ärniillaria). Hi/llet enkelt, ej samman- hängande. Fröskifvorna nedlöpa j)å den med ring för- sedda foten. Hattens kött sammanflytande med fotens, Musseroner (Tricholoma). Sakna ring. Fröskifvorna ur- nwpna invid den köttiga, nakna foten, hvars kött saniinanfiyter med hattens. b. med roseifärgadt fröstoft och utan hylle: Mjölskiflingar (Clitopilus). Fröskifvorna nedlöpande på den tågigt köttiga foten. c. med rost- eller lerfärgadt fröstoft: Gråskiflingar (Heheloma). Fröskifvorna iir7iupna invid den köttiga foten. Hattens hud lätt fränskild. Frö- stoft merändels lerfärgadt. d. med mörkbrunt fröstoft: Champignoner (Psalliota). Fot med ring, hatten skild från foten. ^^ *) Allmän Flugsvamp (Agaricus (Amanita) muscarius, L.), Fig. 33. Flugsvamparna skilja sig från öfriga Skiflingar med hvitt frösioft genom duhhelt hylle; nemligen på foten en hinnaktig ring, som för-^t betäcker fröskifvorna, samt dessutom ett allmänt hylle, som före utvcklingen omger hela svampen och under dess tillvext antingen brister sönder till vartlika rutor, hvilka qvarsitta" på hattens yta, eller öppnar sig i spetsen och bildar likasom en slida nedomkrins foten. Hos oss finnas af denna *) De med »^ utmärkta arter äro skadliga eller till föda oanvändbara utan vidtagande af nödiga försigtighetsmått vid tillredningen: de med "^»J* be- tecknade äro synnerligt giftiga. 31 grupp nästan endast sådana, som innehålla ett högst farligt gift, hvarföre de böra sorgfälligt undvikas. Allmänna Flugsvampen liknar ung en rund, nedtill alltid tjockare hvit knöl, hvarur ett liufvud alltmera framskjuter, som är betäckt med en gropig, hvit hud (hyllet), hvilken sönder- spränges och såsom regelbundet fördelade vårtor betäcker den gulnande och snart rödgula hattens i fuktig väderlek något klibbiga öfverhud, som på äldre svampar af solen kan urblekas till nästan hvit. Vexer den upp genom mossa eller under häll- regn, afslites hyllet, livarigenom öfverhuden blir fri från de hvita vårtorna. Afven såsom späda skiljas Flugsvamparna genom knottrig ofvandel samt nedåt tjockare form från späda Champignoner och Röksvampar, af hvilka de förra äro tjockast upptill, de sednare mera likformigt uppsvällda på midten. Foten blir äldre ihålig samt är nedtill lökformigt ivppsvälld och för- sedd med i krans sittande fjäll, upptill med en slappt ned- hängande ring. Fröskifvorna äro rent hvita, någon gång med gula fläckar, likaså köttet, som dock närmast ytan drager i gult. Denna art förekommer sommar och höst allmän på de flesta ställen i Skandinavien, företrädesvis i löfskog. Den har fått sitt namn deraf, att bitar lagda i vatten eller mjölk användas att förgifta flugor. Den lär äfven vara ett godt medel mot vägglöss. Ehuru den saknar både lukt och smak, innehåller den likväl ett häftigt, narkotiskt gift samt är för menniskor en bland de gifti- gaste, och man har talrika exempel på att den verkat dödande. Samojederna använda den såsom rusmedel, ehuru ofta med olyck- lig påföljd. De svälja små torkade bitar af svampen samt dricka dertill kallt vatten i myckenhet, och efter en half timma rasa de såsom vansinniga, tills de falla i en djup, dvallik sömn. På husdjuren verkar den i små qvantiteter häftigt lösande, i större mängd dödande. Ekorrar, möss och sniglar förtära den utan oläufenhet. Ingen ätlig art kan gerna med denna förblandas. •^ -^ Ofläckad Flugsvamp (Agaricus (Amanita) phalloides. Fries). Fig. 34. Denna art skiljer sig från föregående derigenom, att hyllet öppnar sig i toppen och såsom en slida omger fotens nedra 32 del, h vårföre ock föregående arts vårtlika fläckar på hatten saknas. Dess färg är hvit, ljusgul eller ljusgrön, sällan brun- grön. Foten är \^eåi\\\ lökformigt iippsvälld, \)'6]\\g S2imt försedd med glesa fjäll. Vanligen är den ihålig endast upptill, sällan full eller alldeles ihålig. Köttet och fröskifvorna äro alltid hvita. Lukten är något, fastän ej obehagligt fi-än. Ofläckade Flugsvampen förekommer mest i de sydliga land- skapen. Deremot träffas allestädes, fastän sällan talrik, en närstående art, Fläckiga Flugsvampen (Agaricus (Amanita) Mappa, Fries) med hyile uppsprickande pä midten, så att nedra delen med tydlig kant lökformigt omger foten och den öfra bildar oregelbundna fläckar pjå hatten, hvars färg är hvit eller ljusgul. Till lukten är den fränare än föregående. I likhet med de flesta Flugsvamparna äro dessa båda arter mycket giftiga. Med iakttagande af ringaste uppmärksamhet kunna de svårligen förvexlas med Charapignoner, hvilka hafva mild lukt och angenäm smak samt sakna det allmänna hvlle, som omger alla späda Flugsvampar. Dessutom hafva Champig- nonerna brunt fröstoft, Flugsvamparna alltid hvitt, likasom fröskifvorna, hvilka sistnämnda hos något utvexta Champigno- ner blifva rödaktiga eller mörkbruna. Stolt Fjällskiäing (Agaricus (Lepiota) procerus. Scop.). Fig. 1. Frän öfriga grupper af Skiflingar med hvitt fröstoft skiljas FjäUskiflingarna lätt genom sitt vid hatten fastvexta, vanligen i form af fjäll qvarsittande hylle, som icke qvarlemnar några spår vid fotens nedra ända, genom sin från fröskifvorna skilda, ihåliga fot, samt genom en ursprungligen med hattens öfverhud sammanhängande ring, som hos flera arter fri omger foten. Denna är mera broskartad än köttig samt ihålig eller inuti fylld med ulliga eller spindelväfsartade tågor. FjäUskiflingarna vexa heldre på slättbygden än i skogbevuxen bergstrakt samt älska gräsbevuxna platser. De framkomma mot hösten och äro alla ätbara, om ock några genom sin mindre köttighet äro af föga värde, och somliga för mången vidriga genom lukt och smak af rättikor. 33 Stolta Fjällskiflingen igenkännes på sin höga, af tilltryckta fjäll hrunfläckiga fot, som vid jorden är lökaktigt uppsvälld, samt på sina från denna långt skilda fröskifvor. Dä hatten ännu är fastvext vid foten, bildar den ett kort rör, som först är äggrundt samt alldeles gråbrunt, lössliter sig sedermera från ringen och blir först klockformig samt slutligen utbredd, med ända till en fots vidd, och täckt med lika fjäll som på foten. Ringen är alldeles skild från foten, som den fritt omger, så att den kan föras upp och ned. Denna art förekommer i Augusti och September månader temligen allmän öfver hela Skandinavien uti skogslundar, mera sällan på öppna fält. Hattens kött är hos de yngre mört, med angenäm lukt och smak, äldre blir den dock torr och seg. Den anrättas helst hel, skalad och fylld med smör, lök, grön- saker, kött och dylikt. Mild Fjällskifling (Agaricus (Lepiota) excoriatus. Schäff.). Fig. 2. Denna blir betydligt mindre än föregående, endast omkring 3 tum hög och vid. Foten med lossnande ring är ihålig, jemntjock eller obetydligt lökformig, i sednare fall med löken under jorden. Hatten mjukt köttig, vanligen Iwit med särdeles tunn öfverhud, som antingen är silkesluden eller söndersprucken uti fina fjäll. Förekommer vid höstens början ymnigt på (ippna skogsängar i Skåne, Ostergöthland, Upland etc, mera sällsynt i bergstrakter. Den är fastare och läckrare, än före- gående, men saknar lukt; äfven hos denna art är foten af sämre beskaffenhet än hatten. Fnasiga Fjällskiflingen (Agaricus (Lepiota) naucinus Fries) är snarlik föregående, men något mindre. Foten är fylld, slut- ligen nästan ihålig, försedd med fastsittande, hängande ring^ Hatten mjukt köttig, hvit med äldre rodnande fröskifvor, som nå tätt intill foten. Den har lin öfverhud, som sedermera öfver- går till grynig. Trätfas i södra och medlersta Sverige uti back- sluttningar vid samma tid som föregående, men är vida säll- syntare. Smaken är mild, utsökt. 34 Honungskifling (Agaricus (Armillaria) melleus. Vahl). Fig. 3. Den grupp, Ringskiflingarna (Armillaria), livartill denna liörer, skiljer sig från öfriga Skiflingar, som hafva hvitt fröstoft, genom pw foten nedlöpande fröshifvor samt genom tydlig ring på foten, som nedanför denna ring blir smäfjällig. Foten är tjock, köttig, jemn eller lökformig. Hatten är köttig med hel, sällan tjällig öfverhud. Svamparna inom denna grupp tillhöra alla hösten; några af dem vexa på marken, andra på murket trä. Inga af dem äro giftiga, fastän några hafva syrlig eller kärf smak. De flesta arter äro här sällsynta; endast Honungs- skiflingen förekommer talrikt. Honungskifling en skiljes lätt från alla närbeslägtade arter genom sin mörkt honungsgula färg, genom sin sega, tunna, i kanten strimmiga hatt, sina ojemnt fördelade tofsar af omkring en linie långa hår på hattens öfverhud, genom sitt vextsätt i tufvor samt genom sitt ymniga fröstoft, hvaraf fröskifvorna och underliggande hattar äro hvitpudrade. Köttet är hvitt, i kanten af knappt ti liuies tjocklek. Fröskifvorna äro gulhvita af olika längd samt 1 — 3 liniers bredd. Hattens bredd är vanligen omkring 4 tum, i löfskog stundom ända till 7 tum. Foten, smutsfärgad af 2 — 5 tums läng, är på öfversta delen försedd med en hvit, hinnaktig, utstående ring och på denna punkt vanligen uppsvälld. Som denna art mest vexer i tufvor, krökas vanligen de undra svamparnas fötter nedåt. Denna art förekommer allmänt om hösten, större och ens- lig i fuktiga skogar, men på mossiga ängar mindre och i stora utbredda tufvor, såväl på multnade trädstubbar och rötter, som på jorden. Den har svag, sötaktig lukt och sötsui', något oangenäm smak, som dock vid tillagning nästan försvinner. Fastän Honungskiflingen af några författare uppges vara giftig, uttala sig dock de flesta för dess oskadlighet, som ock genom anställda försök blifvit ådagalagd; dock torde den i vårt svamp- rika land sällan behöfva tagas på de förmögnares bord, men för folket utgör den, torkad eller insaltad och förvarad till vinterföda, genom sin talrikhet ett vigtigt näringsämne. Vid insamlandet bör man företrädesvis välja unga exemplar och 35 sådana, som vexa på marken, emedan de äldre och de, som vexa pä stubbar, äro vida beskare till smaken. Hofsvamp (Agaricus (Tricholoma) gambosus. Fries). Fic 4. ■t?' Musseronerna (Tricholoma) igenkännas från öfriga Skif- lingar med hvitt fröstoft genom frånvaron af sammanhängande hylle, genom köttig, aldrig läder artad fot, fästad i hattens midt, samt i synnerhet genom en liten inskärning vid fröskifvornas anslutning till foten, hvarföre de icke sammanlöpa med denna. Hattens köttiga del sammanflyter med foten, hvarigenom Musse- nerna med lätthet skiljas från Flugsvampar och Fjällskiflingar, h vilka hafva skild fot; de sakna ring och kanna således ej för- blandas med Ringskifiingarna. Denna grupp är en bland de mest framstående samt om- fattar en mängd arter, hvaraf flera äro särdeles läckra, de flesta användbara och ingen Skandinavisk art giftig, ehuru några, isynnerhet de med tunnare, mindre köttig och silkesluden hatt, äro illaluktande samt af detta skäl väl knappast komma i fråga att användas. Många af dem hafva en mer eller mindre stark lukt af nymalet mjöl samt mild smak; dessa lemna en utsökt och riklig spis, särdeles som den med foten sanmian- löpande hatten vanligen är mycket köttig och hos flera arter af ända till en half fots bredd. En af de bästa, Hvita Maj- skiflingen (Agaricus (Tiicholoma) alhellus Dec.) har en egen- domlig smak och lukt af kokt kött. De förekomma frän första våren till början af vintern, och sgnnerligt utmärkta för sin godhet äro alla de, som träffas om våren och försommaren. Hofsvampen har tjock, tät, vid toppen finluden fot samt ljust smutsgul, mycket köttig, först hvälfd, sedan plattare och vågböjd, fuktig, naken och fläckig, slutligen sönderspimcken hatt, hvars i början mot foten inrullade kant är finluden. Skifvorna äro mycket tunna, tättsittande och bukiga, till färgen hvit- aktiga. Denna svamp är vanligen 3 — 4 tum, stundom af ett tefats storlek. Den har behaglig lukt af nymalet mjöl samt angenäm smak, och är i godhet fullt jemförlig med Champigno- nerna. Den förekommer uti de flesta provinser i Maj och Juni månader samt vexer i ringar, kroklinier eller tufvor på 36 ängsmark, ofta mycket ymnig. Flera närslägtade arter af ätbara Musseroner likna denna mycket såväl till utseende som goda egenskaper och kunna icke gerna förvexlas med någon giftig art. Afven i några andra grupper af de med hvitt frö- stoft försedda Agarici finnas åtskilliga ätliga arter. Bland Trattskifiingarne, Clitocyhe, som skiljas frän de öfriga genom saknad af ring, genom central fot, af lika beskaflfenhet som hatten och genom oftast nedlöpande, ej närmast foten urnupna skifvor, är köttiga Trattskiflingen (Ag. (Clitocyhe) nehularis Batsch) den för- nämsta, utmärkt genom fast, köttig, regelbunden, convex-plattad, 3 — 5 tum bred hatt, af brungrå färg, i hörjan liksoin heströdd med ett hvitt moln, fast, köttig, strimmig fot, kort nedlöpande, tätt sittande skifvor. Lukten svag, smaken mild. Förekommer all- mänt öfver hela Skandinavien i trädgårdar, lundar o. s. v., mindre allmänt i barrskog. — Af Stockskifiingarne (Pleurotus), som lättast skiljas från de öfriga grupperna derigenom, att foten är fästad i eller närmare intill den ena kanten (äfvensom genom nästan uteslutande förekomst på träd), är vigtig Runda Stockskiflingen (Aga?'. (Pleia^otus) nlmarius Bull.j, som har foten fästad på undra sidan af hatten, närmare ena kanten, finluden, nedtill uppsvälld, hatten köttig, glatt, gulgrå, ofta med vatten- aktiga, runda fläckar, skifvorna iyivid foten urnupna, ej ned- löpande, hvita, breda, tätt sittande. Smak och lukt något syr- liga. Ar ej sällsynt under hösten på gamla löfträdsstammar och når stundom en ganska ansenlig storlek. Ej mindre vigtig är Snäcklika Stockskiflingen (Agar. (Pleurotus) ostreatus Jacq.), som igenkännes genom kort, i eller mycket nära kanten fästad, uppåt afsmalnande hvit fot, hatten sned, glatt, frän mörkgrå varierande (yngre) nästan svartaktig, (äldre) blekare, någon gång gulaktig, skifvorna nedlöpande, temligen långt åtskilda, glatta. Växer oftast i stora tufvor vid foten af gamla löfträd ganska ymnigt om hösten och ej sällan äfven regniga vårar. Gråhvit Mjölskifling (Agaricus (Clitopilus) Prunulus. Scop.). Fig. 5. Mjölskiflingarna tillhöra den grupp bland Skiflingarna som hafva rosenfärgadt eller hlekrödt fröstoft, som meddelar sin färg åt de utvexta svamparnas frö skifvor, men skiljas lätt från 37 näststående slägten genom dessa fröskifvors nedlöj^ande på den tjocka foten. Hatten är köttig, hvälfd, först klockformig, sedan plattare, ofta med en smärre upphöjning på midten, torr och likformig. Hylle saknas, foten är köttig eller tågig. Alla äro ätbara; de vexa på jorden i början af hösten, och de, som lukta likt nymalet mjöl, äro läckrast. Gråhvita Mjölskijiingen har tät, naken, vanligen nedåt uppsvälld fot af \\ — 2 tums längd och \ tums tjocklek. Hat- ten är gråhvit, äldre smutsgul eller ljust gulbrun, ined kanten alltid nedåthöjd, fast och köttig, på ytan hvitpudrad eller glatt, efter regn likasom fetaktig, i torka liknande fint vaxläder; köttet oföränderligt hvitt. Fröskifvorna glesa, löpa långt ner på foten samt äro först hvita, men blifva äldre rödlätta af det nedfallande fröstoftet. Träffas allmän, fastän ingenstädes i mängd, tidigt på hösten uti barr- och löfskog. Både denna och följande art hafva fin, syrlig smak och behaglig hikt af nymalet mjöl. I Österrike värderas denna svamp högst af alla såsom krydda till annan mat, samt sättes härvid till och med framför Tryffeln. Den är lätt att torka in, men förlorar då något af sin fina smak. Gulhvit Mjöiskiäing (Agaricus (Clitopilus) Orcella. Bull.). Fig. 6. Foten är tät och kort, vanligen afsmalnande nedåt, fin- luden; hatten är gulhvit, lösare och mindre köttig än hos före- gående samt med oföränderligt hvitt kött, på ytan vaxlik, efter regn något klibbig, i torrt väder nästan silkesluden, i midten nedtryckt, oregelbunden eller i kanten vågig och har ofta mörkare fläckar eller bälten. Fröskifvorna sitta tätare, än på föregående. Vexer på samma ställen som denna, dock helst i löfskog samt sydligare trakter och truppvis, men mycket mindre allmän. Den har lika lukt, smak och användning som den Gråhvita Mjölskiflingen, är äfvenledes lätt att torka samt utgör sedan sönderstött en värderad krydda till köttsoppor, fiskrätter, stuf- ningar och dylikt. 38 ►f" ►f' Allmän Gråskifling (Agaricus (Hebeloma) cmstuliniformis. Fries). Fig. 35. Bland Shiflingar med roat- eller lerfärgadt fröstoft utmärker sig denna grupp genom köttigt tågig, luden eller fjällig, ringlös fot, genom en med tunn, efter regn klibbig, lätt frånskild hinna betäckt, köttig hatt samt vid foten urnupna fröskifvor. Frö- stoftet är hos de flesta arterna lerfärgadt. De vexa på jorden flockvis, under sommar- och höstmånaderna. Några hafva an- genäm eller ingen, andra äcklig eller stinkande lukt. Ingen art af denna grupp är ätlig, några innehålla ett häftigt gift. En annan grupp (Inocgbe), som är med denna närbeslägtad, men skild derifrän genom hatt med silkeshårig, aldrig hinnaktig öfverhud, är äfven framstående genom flera giftiga arter, och ingen enda är ätlig. Afven dessa vexa alla på jorden, före- komma ymnigt flockvis, men ej i tufvor, mot slutet af sommaren, och hafva stark, vanligen äcklig lukt. Hattens färg är nästan alltid mörkbrun, fröskifvorna smutshvita, nästan färglösa. Allmänna g7'åski flingen har först fylld, sedan ihålig, nedtill något uppsvälld, upptill hvitfjällig, naken, hvit fot. Hatten är köttig med fuktigt, vattenfärgadt kött, ofvan kullrig, under platt, först klibbig, sedan glatt, till färgen blekhvit eller ljust tegelröd. Fröskifvorna tättsittande, tunna, först lerhvita, sedan brunglän- sande, äro i fuktig luft ojemnt tårstänkta, liksom med klara vattendroppar, i torr väderlek fläckiga. Denna art förekommer ganska allmän öfver hela Skandinavien från sommaren till sent på hösten. Den har obehaglig rättikslukt samt är liögst giftig. Äkta Champignon (Agaricus (Psalliota) campester. L.). Ficf. 7. J5 Bland Skiflingar med mörkbrunt fröstoft framstå Champig- nonerna genom från hatten skild fot med nng. De unga svam- parna omgifvas af hyllet, som sedermera hos de utvexta med ena delen bildar ring omkring foten, men den andra ett slags öfverhud på hatten, likasom hos Fjällskiflingarna. Endast hos Akta Champignonen qvarsitter den någon gång, fastän högst 39 sällan, såsom slida kring nedra delen af foten. Hatten är först hvälfd, sedan ofta utbredd, med frän foten alldeles skilda frö- skifvor, som i början äro hvita, sedan blekt köttfärgade och slutligen mer eller mindre mörkt 'bruna af det färgade fröstoftet. Champignonerna bilda en mycket naturligt och skarpt be- gränsad grupp, Iivars större arter endast med svårighet skiljas från hvarandra. De vexa alla på jorden, framkomma mot slutet af sommaren samt äro köttiga med angenäm lukt och smak, hvarföre de ock sedan urminnes tid med rätta ansetts såsom en läcker, sund och närande spis. Man plockar dem helst späda; äfven de gamla äro goda, så länge de äro friska, väl- luktande och fria från mask, men på dessa måste ytterhuden, foten och fröskifvorna bortrensas. Enklaste sättet att tillreda dem är att stufva dem i föga vatten med litet salt och smör, fett eller olja, hvartill man efter behag kan sätta rostade bröd- eller potatisskifvor. Afven kokar man dem i såser eller i kött-,, ägg- och fiskrätter. Enklaste sättet för deras förvaring är att torka dem uti ugn eller i fria luften, skära dem i bitar eller söndersmula dem till ett groft pulfver, som förvaras på tillslutna glas- eller stenkärl och med fördel användes att sätta god smak på allehanda anrättningar. De inkokas äfven i smör. Äkta Chcmipig 71071671 har tät fot med enkel, ofta trasig 7'ing, hrunaktig, vanligen smäfjällig hatt, med från hvitt snart kött- färgade och äldre btnina fröskifvor. Köttet är hvitt och saf- tigt samt rodnar genast då svampen hrytes. Den förekommer härstädes hela sommaren och hösten, såväl på öppna fält, som i skogar, men är mindre vanlig än följande. Allmän Champignon (Agaricus (Psalliota) arvensis. Schäff.). Fig. 8. Allmänna Champignonen har ihålig, af lösare väfnad fylld fot med dubbel ring, hvaraf den inre är hinnaktig och likformig, den yttre, som till en del betäcker den förra, tjockare, i om- kretsen strålformigt klufven samt i kanten ofta fri. Hatten är hvit, silkesluden, ofta fjällig, med oföränderligt hvitt kött, frö- skifvorna hvita, sedan rödbruna. Denna art är den vanliga trädgårdschampignonen samt en af de allmännast förekommande. Den träfias på samma tid och ställen som föregående art, samt 40 kan lätt och med fördel odlas på nmllrika trädgårdsland till- sammans med andra vexter, såsom på sparrissängar och kålland. 1 Frankrike har man nyligen och med fördel genom att göda jorden med saltpeter lyckats odla champignoner af otrolig storlek och mer än vanligt god beskaffenhet. Chanipignonsän- gen beredes af ett lager sand och sandjord om 9 tums tjock- lek samt ofvanpå detta ett 5 tums lager gipsgrus, strö m. m., hvari man utsår svamplagret (mycelium) af stora och vackra champignoner, hvarefter den vattnas med regnvatten hvari blif- vit upplöst ett ort saltpeter för h varje 20 qvadratfot af sän- gens yta; redan efter några få dagar kan man börja skörda champignoner, och saltpeterns verkan varar flera år. Präktiga Cliampignonen (Agaricus (PsalUota) aiigustus Fries) med tät, qvartershög fot, mörkbrun hatt med oföränder- ligt hvitt kött och jemnt fördelade, tilltrgckta fjäll samt mera hvitaktiga fröskifvor, hvilka aldrig rodna, utan äldre från hvita öfvergå till brunt. Denna art är en af den största och prakt- fullaste, men hittills endast funnen på några ställen i medler- sta Sverige. Läckra Cliampignonen (^Agaricus (PsalUota) cretaceus Fries) har ihålig, med spindellik väfnad fylld fot af ungefär 3 tums längd och if tums tjocklek; rent hvit, torr, glatt — vid bäckar någongång småfjällig — hatt af 3 tums bredd och deröfver, med oföränderligt hvitt kött; fröskifvorna i kanten bredare än mot foten, länge hvita och endast hos den förvuxna svampen bruna. Liknar ung en Fjällskifling och förekommer höstetid, särdeles om senhösten, allmän i Danmark och Skåne, sällsyntare och mindre välsmakande i medlersta Sverige. Den anses för läckrast bland alla Champignoner. Skogschampignonen (Agaricus (PsalUota) silvaticus Schäff.) har längre och smalare fot än de föregående, hvilken först är fylld med lösare massa, sedan ihålig. Hatten är tunnare, med ulligt småfjällig, rost- eller kanelbrun öfverhud samt kanel- bruna fröskifvor. Träffas mindre allmän i medlersta och norra Skandinavien och kan ingalunda jemföras med de föregående i smaklighet. 41 Vaxskifling (Hygrophorus. Fries). Vaxskiflingarna skiljas från de egentliga Skiflingarna der- igenom, att hattens kött nedtränger mellan de båda hinnor, hvaraf fröskifvorna bestå, och bildar en tydlig skiljevägg, hvar- igenom dessa blifva tjockare och mot eggen eller kanten till- spetsade samt ej låta klyfva sig i tvenne hinnor. De igenkän-. nas på fröshlfvornas vaxlika utseende och beskaffenhet samt dessas vattenaktiga, aldrig färgade saft. De träffas i skogar, på ängar och hedar, från slutet af sommaren till senhösten; in- gen är känd såsom giftig. Ängs- Vaxskifling (Hygrophorus pratensis. Fries.) Fig. 9. Denna har fylld, nedåt afs?nalnande, glatt, ljust brandgul fot, försedd med fina vårtor: fuktig, glatt, äldre päronformig hatt, som i midten är köttig, men i kanten ganska tunn; frö- skifvorna nedlöpande på foten, långt åtskilda, tjocka och båg- formigt krökta, äro af lika färg med hatten eller ock hvita. Hattens färg är vanligen brandgul, men varierar stundom, sär- deles i bergiga och nordligare trakter grå eller livit. Smak ocli lukt äro svaga, men angenäma. Denna svamp är mycket all- män öfver hela landet på gräsbevuxna ellar mosslupna ängar, till och med på torra backar, samt angripes icke af insekt- larver. I barrskog förekommer ganska allmän en större, vacker art af slägtet, Rödlätta Vaxsklflingen (Hggropho^ms erubescens Fr.), af hvit, i rödt stötande och ofta rödfläckig färg. Hatten är köt- tig, något klibbig, med naken- kant; köttet hvitt. Foten tät, köttig, rödstrlnimig och iqyptill försedd med röda punkter. Skifvorna hvita, rödfläckiga. Smaken mild. Mjölkskifling (Lactarius. Fries). Detta slägte skiljes lätteligen frän alla öfriga svampar ge- nom den 7njölkfärgade saft, som vid hattens eller fröskifvornas sönderbrytande ymnigt utrinner. Hattens kött sammanflyter med Smitt. Om Svampar. O 42 tbten samt nedtränger uti de tättsittande, på foten nedlöjjande och ofta greniga fröskifvorna. Dessa äro olika långa, vaxartadt liinnaktiga, hvassa och något spröda samt hafva klotrundt, hvitt, sällan gulnande fröstoft, som under mikroskopet synes fintag- gigt. De hafva hvarken hylle eller ring; den nedtryckta hatten är yngre hos några kullrig, hos andra redan från början in- tryckt i midten. Foten är naken, jenintjock, trind, fast och öf- vergår omärkligt i hatten. Både fotens och hattens kött är fast samt hos nästan alla arter af mer eller mindre skarp smak. Mjölkskiflingarna äro stora eller medelstora svampar samt vexa på jorden, och oftast ensliga. De framkomma på efter- sommaren och hösten. Mänga äro ätbara, men några, särdeles bland Pepparlingarna, anses af alla författare giftiga. Bland denna sistnämnde grupp äro dock alla ätbara, som hafva klih- hig öfverhiul och hvUkas hatt ej är finluden i kanten. Vid tillagning bortrensas fröskifvorna på äldre exemplar. Liksom många andra svampar lära de kunna odlas. Mjölkskiflingarna delas uti följande grupper. a. Pepparlingar. Alltid skaip, i början hvit mjölksaft; nakna skifvor, till färgen oföränderliga, h. Riskor. Bi^andgid mjölkscft, som i luften blir grön. c. Brötlingar. Hos de yngre mild, hvit mjölkscft-, fröskif- vor stoftpndrade, skiftande färg. 4^ Skäggig Pepparling (Lactarius torminosus. Schäff.). Fig. 36. r>' Pepparlingarna utmärka sig från öfriga Mjölkskiflingar ge- nom nakna fröskifvor, som hvarken förändra färg eller äro hvitpudrade, samt innehålla livit skarp mjölksaft. Bland dessa framstår Skäggiga Pepparlingen genom i kanten inrnllad, hvit- skäggig hatt af 1 — 3 tums bredd, köttfärgad eller blekgul^ of- tast med halten och ringar af något mörkare färg, likasom Miskan, med hvilken den förvexlas, ehuru lätt skild, då, Riskan har hrandgid, men denna hvit mjölksaft. Foten är 1 — 2 tum hög, vanligen af samma färg som hatten, fastän ble- kare, först fylld, sedan mycketihkUg: fröskifvorna tnuna,, hvit - aktiga. 43 Denna art, som saknar lukt, förekommer öfverallt härstä- des, men lielst i löfskogar från Juni till October. Stekt öfver sakta eld är den, enligt Fries, till smaken ej synnerligt olik Ri- skan, men upptages af honom bland de giftiga arterna, emedan den för vissa personer lar vara skadlig och förorsaka mag- plågor. Några utländska författare anse denna svamp giftig, hvarför dess användande kräfver försigtighet, men i Finland och Ryssland brukas den allmänt samt lämpar sig dessutom, såsom varande mycket köttig och ganska allmän, till insalt- ning för vinterbehof. Syunerligast i fuktiga löfskogar och dikeskanter påträffas talrikt om hösten en närslägtad svamp den Bistra Pepparlingen (Lactarins turpis) hvilken allmänt nyttjas i Finland både färsk ock insaltad. Den är af ett motbjudande utseende, mörkt olivfärgad eller smutsbrun och har ymnig, skarp hvit mjölk- saft. Köttet är ovanligt fast. Svampens storlek mycket för- änderlig. tr* *J" Vågig Pepparling (Lactarius flexuosus. Fries.). Fig. 37. De egentliga Pepparling arna, hvartill denna och följande art höra, hafva utom Pepparlingarnas allmänna kännetecken, hvilka här ofvan äro angifna, hudlös, alldeles torr hatt och skarpare mjölksaft än de flesta öfriga. Bland dem utmärker sig denna art, som är af mycket olika storlek, genom alldeles glatt hatt samt tjocka, nästan träaktiga, glesa, ljusgula fr öskifvor, Hatten är kullrig, mörkbrun, gråbrun eller blek, än med, än utan bälten, oftast sned eller oregelbunden, i kanten vågböjd; foten omkring 1 tum lång, tjock och uppåt afsmalnande. Fin- nes allmän i skogar, på gräsbevuxna platser och vid vägar från Juli till Oktober. Anses giftig, ehuru några författare förklarat den ätbar. "i* Skarp Pepparling (Lactarius piperatus. L.). Fig. 38. Tillhör de egentliga Pep par Ung arna, hvilkas kännetecken nämnas under föregående art. Hatten är, liksom den öfriga 46 En med denna närbeslägtad art, Rödyula Brötlingen (Lac- tarius helvus Fries) anses äfven giftig, åtminstone då den an- vändes rå. Den är till alla delar lösare och blekare, än före- gående, hatte.i platt, nedtryckt, blekt tcgelfärgadt, först Jinbiden, sedan småfjällig, med vaxlika fjäll; foten först fylld, sedan äl- dre ihålig; fröskifvorna först blekhvita, sedan ljust gulbruna. Vexer som föregående, dock företrädesvis pa sankare mark. Kremla (Russula. Fries). Detta slägte, som innehåller många högst giftiga arter, skil- jes lätt från Mjölkskiflingarna hufvudsakligen derigenom oXt frö- skifvorna äro saftlösa eller med vattenklar saft samt genom fröstoftet, som under mikroskopet synes glatt och större äu Mjölk- skiflingarnas, som är småtaggigt. Foten är hvitaktig, utan liylle eller ring, köttig, grof, glatt och inuti lösare; hatten köttig, fnktig eller klibbig, med först nedböjd — aldrig inrullad — kant, sedan platt och mer eller mindre nedtryckt i midten; fröskif- vorna äldre saftlösa, innehålla yngre någongång en vattenklar saft, äro styfva och spröda, till färgen hvita, gula eller brun- gula, med hvitt eller gult fröstoft. Kremlorna äro ensliga, på jorden vexandc svampar, som isynnerhet anträffas från slutet af sommaren, mest i skogsmark — några af slägtets arter äro visserligen ätliga, fastän ingen af dem utmärker sig genom sin godhet, men som dessa genom ovarsamhet lätt kunna förvexlas med någon af de många gil- tige arter, hvarpå detta slägte öfverfiödar, böra de samtligen sorgfälligt undvikas. *f"^ Skarp Kremla (Russuia emetica. Fries.). Fis. 40. O' Hatten är köttig glänsande, någongång blå, grön, gul, brun eller hvit, men vanligen först rosenröd, sedan blodröd, så brun- gul och slutligen alldeles hvit, äldre med fårad kant. Köttet hvitt, men invid den lätt frånskilda, i väta slemiga öfver- huden, rödaktigt. Fröskifvorna är lika långa och snöhvita. 47 fröstoftet hvitt. S)7iaken är skarp och brännande, lukten nästan ingen. Denna art • förekommer ytterst allmän under sommaren och början af hösten i fuktig skogsmark, mest bland mossa, och är högst giftig^ ►f" Stinkande Kremla (Russula foetens. Pers.). Fig. 41. Utmärker sig genom äcklig, stinkande lukt samt tunna, tättsittande och olika långa eller gaffelfor^niga fröskifvor, som i våt väderlek utsippra vattenaktiga droppar, hvilka vid torka qvarlemna mörka fläckar på de hvita eller bleka fröskifvorna. Hatten i väta klibbig, med' hud som ej kan frånskiljas, till färgen brungul eller jordfärgad, i kanten hinnaktig, likasom få- rad af de wppskjutande fröskifvorna. Dessa äro, likasom frö- stoftet, hvita. Har en stark, egendomligt stinkande, nästan vid- bränd lukt och är gftig. Den förekommer allmän under som- mar och höst i barr- och löfskog. Brosksvamp (Marasmius. Fries). Brosksvamparna skilja sig hufvudsakligen frän öfriga hatt- svampar genom sin seghet och saftlöshet; de ruttna icke, en- dast förtorka samt qvickna äter till vid regn, likasom lafvar och mossor. De äro i allmänhet mycket små och förbises der- före lätt, men äro af vigt, såsom utgörande en angenäm och inhemsk krydda till andra svampar, till soppor, kött och fisk- rätter m. m. Hatten är köttigt broskartad, stundom hinnaktig» klocklik, klotformig eller platt, glatt. Foten är vanligen ihålig, fin, oftast broskaktig, särdeles nedre delen, som vanligen är lök- aktigt uppsvälld och hårig, sammanhängande med hatten, fastän af annan substans; fröskifvorna nästan saftlösa, fröstoftet hvitt. De flesta arterna hafva behaglig, mer eller mindre stark löklukt, och alla dessa äro ätliga. De vexa på förmultnadt trä, barr eller löf samt förekomma allmänt öfver hela riket under sommaren, hösten och senhösten; några framkomma redan om våren. Några få arter äro skarpa och stinkande, samt komma 46 En med denna närbeslägtad art, Rödyula Brötlingen (Lac- tarius helvus Fries) anses äfven giftig, åtminstone då den an- vändes rå. Den är till alla delar lösare och blekare, än före- gående, hattr.) platt, nedtryckt, blekt tegelfärc/adt, först piluden, sedan småfjCdlig, med vaxlika tjäll; foten först fylld, sedan äl- dre ihålig; fröskifvorna först blekhvita, sedan ljust gulbruna. Vexer som föregående, dock företrädesvis på sankare mark. Kremla (Russula. Fries). Detta slägte, som innehåller många högst giftiga arter, skil- jes lätt från Mjölkskiflingarna hufvudsakligen derigenom attyVö- shifvorna äro safflösa eller med vattenklar saft samt genom fröstoftet, som under mikroskopet synes glatt och större äu Mjölk- skiflingarnas, som. är småtaggigt. Foten är hvitaktig, utan hylle eller ring, köttig, grof, glatt och inuti lösare; hatten köttig, ftiktig eller klibbig, med först nedböjd — aldrig inrullad — kant, sedan platt och mer eller mindre nedtryckt i midten; fröskij- vorna äldre saftlösa, innehålla yngre någongång en vattenklar saft, äro styfva och spröda, till färgen hvita, gula eller brun- gula, med hvitt eller gult fröstoft. Kremlorna äro ensliga, på jorden vexandc svampar, som isynnerhet anträtfas från slutet af sommaren, mest i skogsmark — några af slägtets arter äro visserligen ätliga, fastän ingen af dem utmärker sig genom sin godhet, men som dessa genom ovarsamhet lätt kunna förvexlas med någon af de många gif- tige arter, hvarpå detta slägte öfverflödar, böra de samtligen sorsfälligt undvikas. *{*'{* Skarp Kremla (Russuia emetica. Fries.). Fig. 40. Hatten är köttig glänsande, någongång blå, grön, gul, brun eller hvit, men vanligen först rosenröd, sedan blodröd, så brun- gul och slutligen alldeles hvit, äldi^e med fårad kant. Köttet hvitt, men invid den lätt frånskilda, i väta slemiga öfver- huden, rödaktigt. Fröskifvorna är lika långa och snöhvita, 47 fröstoftet hvitt. Smaken är skarp och brännande, lukten nästan ingen. Denna art • förekommer ytterst allmän under sommaren och början af hösten i fuktig skogsmark, mest bland mossa, och är högst giftig- ►J* Stinkande Kremla (Russula festens. Pers.). Fig. 41. Utmärker sig genom äcklig, stinkande lukt samt tunna, tättsittande och olika långa eller gaffelformiga fröskifvor, som i våt väderlek utsippra vattenaktiga droppar, hvilka vid torka qvarlemna mörka fläckar på de hvita eller bleka fröskifvorna. Hatten i väta klibbig, med. hud som ej kan frånskiljas, till färgen brungul eller jordfärgad, i kanten hinnaktig, /«Ä;asom /å- rad af de iippskjutande fröskifvorna. Dessa äro, likasom frö- stoftet, hvita. Har en stark, egendomligt stinkande, nästan vid- bränd lukt och är giftig. Den förekommer allmän under som- mar och höst i barr- och löfskog. Brosksvamp (Marasmius. Fries). Brosksvamparna skilja sig hafvudsakligen från öfriga hatt- svampar genom sin seghet och saftlöshet; de ruttna icke, en- dast förtorka samt qvickna åter till vid regn, likasom lafvar och mossor. De äro i allmänhet mycket små och förbises der- före lätt, men äro af vigt, såsom utgörande en angenäm och inhemsk krydda till andra svampar, till soppor, kött och fisk- rätter m. m. Ilatteji är köttigt broskartad, stundom hinnaktig» klocklik, klotformig eller platt, glatt. Foten är vanligen ihålig, fin, oftast broskaktig, särdeles nedre delen, som vanligen är lök- aktigt uppsvälld och hårig, sammanhängande med hatten, fastän af annan substans; fröskifvorna nästan saftlösa, fröstoftet hvitt. De flesta arterna hafva behaglig, mer eller mindre stark löklukt, och alla dessa äro ätliga. De vexa på förmultnadt trä, barr eller löf samt förekomma allmänt öfver hela riket under sommaren, hösten och senhösten; några framkomma redan om våren. Några få arter äro skarpa och stinkande, samt komma 48 således ej i fråga att användas. När Brosksvamparna plockas, afnypas de på halfva stjelken, afsköljas och torkas i fria luf- ten — ej i solen, emedan de derigenom förlora sin lukt — eller inkokas som Champignoner. När de användas som krydda, får de ej koka för länge, utan iläggas 5 — 10 minuter innan ma- ten är färdig, emedan deras fina smak annars förgår. Nejlik-Brosksvamp (Marasmius Oreades. Eolt.). Fig. 12. Hatten \ — 2 tum bred, köttig, seg, i början kullrig, Ueht höttfärgad, äldre platt, urblekt hvitaktig; frösMfvo?7ia breda, fria från foten, på midten bukiga, icke tättsittande, hvitaktiga; foten, af hattens färg, 2 — 3 tum lång samt af en smal pennas tjocklek, är jemntjock, tät, mi/cket seg, nedtill naken, upptill be- klädd med ett lätt afskrapadt ludd. Vexer allmän öfver hela riket i ringar och kroklinier på torra backar, ängar, betesmar- ker och plogland. Den framkommer efter regnväder under Maj — November, är mild och har redan som frisk en angenäm lukt och smak, hvilken vid torkning tilltager och något liknar krydd- nejlikors. Denna svamp är i och för sig välsmakande, men har likasom öfriga Brosksvampar sin egentliga användning såsom krydda till kött och fiskrätter samt soppor, som deraf få an- genäm smak. Den insamlas i torr väderlek och endast den broskaktiga delen af foten bortrensas, hvarefter den torkas och kan sedan länge förvaras i täckt glas- eller stenkärl på torrt ställe. Genom ändamålsenligt användande af denna och många andra Brosksvampar med aromatisk smak borde man här kunna bereda en mängd såser, fullt jemförliga med dem, vi nu till högt pris hemta från utlandet. Då lukt och smak hos denna svamp egentligen framstå efter torkning, böra på samma sätt äfven öfriga luktlösa Brosk- svampar hopsamlas och torkas samt deras egenskaper sedan pröfvas. En närbeslägtad art, Fenkols-Brosksvampen (Maras- mius foeniculaceus Fries) har tydlig lukt af fenkol samt använ- des sedan länge i matlagningen. Nära till Nejlik-Brosksvampen står äfven Skarpa Brosk- soampen (Marasmius urens. Bull) med skarp brännande smak 49 samt för öfrigt lätt skild genom nedtill hvitullig fot, större, mera läderartad hatt samt först blekgula, sedan mörkbruna fröskifvor. Vexer i skogsmark och bör undvikas, tills dess egen- skaper blifvit närmare utrönta. Lök-Brosksvamp (Marasmius scorodonius. Frie.s). Fie. 13. 'to' Denna art utmärker sig genom pipig, kort (1 — H tum hög) glänsande, nedtill svartbrun, upptill ljusare fot, som nedtill icke år 7'otlikt förlängd, utan liksom inkilad i ris och qvistar; ge- nom I — 1 tum bred, tiimi, platt, krusig, yngre ljust rödaktig, äldre hvit hatt, och vid foten fastvä.vta, hvita, äldre krusiga fröskifvor samt genom sin starka, ehuru icke obehagliga hikt af lök, hvaraf arten fått sitt namn. Den trätfas sommar och höst i skogsmark, vanligen i stor mängd tillsammans. Lökbrosksvampen har sedan urminnes tid begagnats såsom krydda till andra svampiätter, soppor, kött m. m., som deraf få en mild löksmak. Den insamlas och förvaras på samma sätt som föregående. Alla luktande brosksvampar böra för- varas i väl slutet kärl, emedan lukten eljest snart förgår. Till storlek och form ej olik denna, fastän luktlös och med lång rot samt tillhörande de egentliga Skiflingarna, är Nagel- skiflingen (AgariciCs (Collybia) esculentus Wulf.), som pä våren straxt efter snösmältningen i stor mängd framkommer, särdeles i barrskog bland mossa och ris. Den har hvitt fröstoft, grå- aktig hatt och broskaktig fot af något ljusare färg, vexer i stora hopar, men bildar aldrig tufvor. Ymnigheten ersätter dess litenhet, så att den ej är synnerligt svår att hopsamla i till- räcklig mängd, och den lemnar en ganska god anrättning. Kantarell (Cantharellus. Fries). Kantaiellerna skilja sig från Skiflingarna genom vaxartadt köttiga, tjocka, oftast greniga och nästan åderlika fröskifvor, som nedlöpa på foten. Fröstoftet är hvitt. De äro antingen köttiga eller hinnartade och sakna hylle. Vid torka skrumpna de ihop, men svälla åter och blifva friska, om de vätas. De 50 förekomma i skogsmark, helst i barrskog, sällan på öppna tält och träffas allmänt frän slutet af Juni till vinterns inbrott. Nå- gra författare förklara alla Kantareller ätbara, dock upptaga andra den här nedan beskrifna Brandgula Kantarellen såsom misstänkt, ja till och med giftig. Många arter hafva råa mer eller mindre skarp smak, som dock vid tillagning försvinner. Alla Kantareller höra före tillayning föroällas, emedan de el- jest blifva hårda. De kunna ock med mjöl knådas till en deg och på detta sätt anrättas. Ätliga Kantarellen (Cantharellus cibarius. Fries). Fig. 14. Denna svamp igenkännes genom glatt hatt af merendels äggul färg, sällan livitaktig eller rent hvit, med glesa och tjockayV'ö- skifvor af samma färg som hatten. Lukten är svagt angenäm eller ingen, smaken nästan alldeles mild. Köttet är af nå- got ljusare färg, än svamj)ens yta. Förekommer allmän från slutet af Juli till November, mest i barrskog, någon gång, och då vanligen större, i löfskog. Yexer vanligen i stora flockar eller oregelbundna kroklinier. Denna art lemnar ett godt och rikligt födoämne, särdeles som den sällan angripes af insekter. De små svamparne behöfva ej rensas, endast sköljas, de större klyfvas, för att borttaga möjligen inuti befintliga maskar och jord. Hattens hud är tunn och behöfver ej frånskiljas. ►f* Brandgula Kantarellen (Cantharellus aurantiacus. Fries). Fis. 42. '»• Skiljer sig frän föregående genom hrandgulbrun, äldre blek- nande, finluden hatt, som i ej alltför fuktig väderlek kännes torr och såsom sammet eller fint vaxläder. Fröskifvorna äro tättsittande och genom hattens urblekning på äldre svampar viörkare än denna. Foten är rödgulbrun, äldre svartnande, och i midten ljusare än mot ytan. Hattens kött är af samma färg som öfverhiiden. Den råa svampen har obetydlig lukt och smak. Brandgula Kantarellen tiäifas allmän från Augusti till No- vember icke blott i skogsmark, utan äfven på ängar och åkrar. 51 Den fortares mågenstädes utan menliga följder, såväl rå som tillagad, men då några författare angifvit den såsom giftig, torde den böra undvikas, särdeles som dess kött är segt och mindre välsmakande. Pipsvampar (Polyporei. Fries). Fruktlagret sitter under hatten och är pijngt. Hos några slägten öfvergå piporna till skifvor — aldrig till taggar — som dock aldrig utgå från foten, utan antingen äro concentri- ska eller hoptrasslade, men äfven på dessa synes i kanten spår efter pipor. Pipsvamparna utgöra en naturlig länk mellan Skif- svampjir och Taggsvampar samt öfvergå genom de lägst stående slägtena till Disksvaraparnas familj. En stor del äro mycket köttiga, de främsta slägtena ofta saftiga och utgöra i flera länder en väsendtlig del af landtfolkets föda, råa eller tillagade under sommar och höstetid, samt under vintern insaltade eller torkade. Af Pipsvamparna upptagas här endast tvenne slägten. Rör soppar (Boletus). Fruktlagret olikartadt It att ens kött, bestående af från denna och sinsemellan lätt skilda rör eller pipor. Tickor (Polt/porus). Fruktlagret likartadt hattens kött, och med denna utgörande en sammanhängande massa, hvari rören endast utgöra insänhiingar. Rörsopp (Boletus. Dill). F7'öpiporna (fruktlagret) sitta under och äro af olika sub- stans med hatten samt bestå af tätt sammanpackade, ihåliga pipor eller rör, som lätt kunna skiljas både från denna och från hvarandra. Hatten är alltid regelbunden, mjuk, saftig och mycket köttig med fot i midten, och denna köttig, rund samt ofta nätådrig. Många arter hafva hylle. Rörsopparna vexa alla på jorden, aldrig i tufvor, mest i skogsmark och vid vägar un- der sommar och höst, särdeles under mycket regniga och varma somrar, samt utgöra genom siii talrikhet och sitt saftiga kött det såsom födoämne vigtigaste slägte bland svamparna. De 52 flesta arterna äro ätliga, och några utgöra verkliga läckerheter, men slägtet omfattar äfven flera giftiga. Vid tillagningen bort- tagas på de större fröpiporna och huden, emedan denna eljest ofta ger en oangenäm bismak. Af Rörsopparna äro: l:o Alla arter giftiga eller misstänkta, somha.fy3L gula frö- pipor med röd mynning; 2:o alla arter misstänkta, som %inga hafva synåluden hatt och nätådrad, nedtill lökaktigt uppsvälld fot, blånande kött och gula fröpipor; 3:o alla arter misstänkta, som hafva skarp eller vidrig lukt eller smak; 4:o alla arter ätbara, som hafva brungult fröstoft samt i väta slemaktig hud, med undantag af den såsom misstänkt an- sedda Skarpa Rörsopjpen (Soletus piperatus Bull.), som ge- nom sin skärpa lätt igenkännas från de öfriga, hvilka alla hafva mild smak; 5:0 alla arter ätbara, som unga hafva småluden hatt, men icke äro försedda med nätådrad, nedtill lökaktigt uppsvälld fot, samt utvexta hafva brungult fröstoft och enfärgade fröpipor; 6:0 alla arter ätbara, och bland dessa de flesta läckra, som jemte brungidt fröstoft hafva hvitsprängda, vid foten nå- got intryckta fröpipor utan röd mynning; 7:o alla arter ätbara, som hafva hvita fröpipor och grå- brunt eller rostbrunt fröstoft samt icke hafva vidrig smak eller lukt. Mörkgul Rörsopp (Boletus luteus. L.), Fig. 15. Denna art igenkännes lätt genom ring på foten, som på de yngre äfven är fästad vid hattens kant och således fullkom- ligt betäcker fröpiporna, hvarföre denna svamp kanske mera egentligt kunde kallas Ringsoppen. Hatten är mycket köttig, dynlik, 2 — 4 tum bred, af kastaniebrun, smutsbrun eller smuts- gul färg, ung betäckt af en i fuktigt väder mycket slemig öf- verhud, som med åldern likväl försvinner, då hatten blir mera gul med smutsiga fläckar. Somliga år träffar man nästan en- 53 dast den bruna, andra år företrädesvis den gula färgen. Hat- tens öfverhud kan lätt frånskiljas och visar ett behagligt, gul- Jivitt, saftigt och fint kött med svag lukt af frukt, och något syrlig, angenära sraak. Fröstoftet är mörkt gulh7'unt och frö- piporna gula med öppningar, som först likna fina nålstyng, men sedan vidgas och blifva runda eller kantiga; hvarken dessa el- ler köttet förändra färg i luften. Foten är 1 — 3 tum hög samt \ — I tum tjock, upptill grynig (aldrig nätådrig) af små korn som med åldern blifva mörkbruna, samt omkring | tum från öfra ändan omgifven af en hvit, hinnaktig, lätt sönderrifven ring, som fasthänger med hatten, tills denna uppnått en bredd af bortåt 2 tum. Ar hatten brun, blir fotens färg hvitaktig samt ofvanför ringen blekgul: är hatten gul, får foten samma färg. Mörkgula Rörsoppen förekommer öfver hela riket mycket allmän under eftersommaren och hösten; den älskar sandbotten, barrskog och vägkanter, men förekommer äfven på ler- och kalkbotten. Smaken är mild, men lös och slemig; svamparna böra derföre något torka före tillagningen. Fastän icke läcker, är den synnerligt födande samt utgör i Ryssland och Böhraen en betydlig del af landtfolkets spis och uppfyller hos dem plats af kött, då en enkel potatissoppa genom tillsats af denna svamp blir både mycket smakligare och kraftigare. En med denna snarlik art är Gullgula Rörsoppen (Soletus elegans. Schum.) som inkommit i riket med lärkträd och nu ofta förekommer i närheten af dessa. Den har högi^e gul färg ä.n föregående, gult kött, foten ofvanför ringen hvitgult grynig. Vexer stundom i sällskap med Skarpa Rörsoppen, men skiljes lätt från denna genom sin ring, milda smak samt öfverallt så utom som inom gula färg. Alla Rörsoppar med ring ära ät- bara. Grynig E,örsopp (Boletus granulatus. L.). Fig. 16. Denna är ej olik Mörkgula Rörsoppen, men saknar ring. Hatten är 2 — 3 tum bred, äldre gulaktig, icke dynlik, beklädd med en rostfärgad, lätt afflådd, tunnare och mindre klibbig slem- 54 hinna. Köttet hlekgult, oföränderligt. Frö-piporna gula, med gul, grynig, fin mynning, enkla och nedlöpa stundom på foten, som är gulaktig, skfoflig af mörkare punkter, och 1 a 2 tum lång. Fröstoftet är brungult. Näi'beslägtad med denna art är Kosoppen (Boletus hovinus. L.) som lätt skiljes genom slät, ej grynig fot, som likt hatten är rostfärgad, samt större, hantiga eller oregelbundna, i myn- ningen icke gryniga fröpipor, hvilka inuti äro sammansatta af flera mindre. Fröstoftet är brungult. Båda dessa arter äro mycket allmänna öfver hela landet, dock så att de synas ute- sluta hvarandra. Kosoppen förekommer der alfven är rullstens- grus. Gryniga Rörsoppen åter der alfven är tallmosand. Dessa båda arter utmärka sig från alla öfriga samslägtin- gar genom sitt vextsätt i grupper. Köttet är blekgult, af frisk men svag lukt och smak af frukt och anfalles snart af insekt- larver samt bör derföre helst förtäras när det är ungt och friskt. De träffas sommar och höst, mest i barrskog, samt utgöra en välsmakande föda. ■^ Skarp Rörsopp (Boletus piperatus. Bull). Fig. 43. Denna art igenkännes från alla närbeslägtade genom skarpt brännande pepparsmak, lindrigt rodnande kött, fidiXXit frånvaron af ring. Hatten är kanelfärgad, 1 — 3 tum bred, dynlik, naken, matt glänsande med rödbruna, på undra sldaii mÖ7-kt hommgs- gida fröpipor. Foten \\ tum lång, är rödaktigt brun, tunn, böjd, vid marken afsmalnande och gul. Köttet är gulaktigt, i luften lindrigt vinrodnande, luktlöst, men med brännande pepparsmak. Träffas allmän, särdeles under regniga år mot slutet af sommaren samt länder hösten i skogsbryn och på hedar. Anses skadlig. Ätlig Rörsopp (Boletus edulis. Bull.). Fig. 17. Ätliga Rörsoppen tillhör den grupp af ätbara Rörsoppar, som utmärker sig genom hvitsprängda, vid foten något intryckta fröpipor utan röd mynning. Den igenkännes från de öfriga 55 genom (bjnlik, ylatt, icke hlibhig hatt af 2 — 10 tums bredd och deröfver, till färgen först hvitaktig, sedan blek grågul eller grå- brun, fuUvext af nästan alla färger, äldre vanligen bleknande; tjock, blek fot med nätädror samt först hvita, sedan gula frö- pipor. Köttet är oföränderligt hvitt, upptill brunaktigt, mycket fast, nästan luktlöst, med svag smak af hasselnötter. Denna svamp träffas öfver hela landet i löf- och barrskog, helst i närheten af ekar och bokar under sommar och höst, mest i Augusti månad. Stundom vexer den truppvis, oftast likväl spridd. Denna svamp, liksom Sträfva Rörsoppen och andra rörsoppar, lämpar sig synnerligt till torkning, hvilket helst sker i ugn på förut uppgifvet sätt. De torkas hela utan att behöfva rensas och när de blifvit fidlkomliyt torkade, upp- trädas de på trådar samt förvaras på luftig plats till försälj- ning eller husbehof under vintern, samt skakas och vädras emellanåt. Skulle det oaktadt insekter uppkomma i svampen, gör detta platt intet, eftersom de före tillagningen böra väl sköljas och tvättas i ljumt vatten. Ätliga rörsoppen är en bland de läckraste inom slägtet, utomlands känd och värderad under namn af pied de boeuf, samt användes såväl rå som färsk tillagad, inlagd eller torkad och sättes af svampätande folkslag framför Champignonerna. För Ungern och Böhmen utgör den en vigtig handelsvara. Ragout på denna svamp utgjorde en af Konung Carl XIV Johans favoriträtter, och den blef under hans tid med fram- gång odlad vid Rosersbergs slott. Jag har försökt, men ej lyckats erhålla upplysning om sättet härför. ►f«4^ Lömsk Rörsopp (Böletus luridus. Schäfp.). Fig. 44. Denha art tillhör en grupp af Rörsoppar, som lätt skiljes frän alla öfriga genom fvån hatten nästan skilda fröpipor med röd mynning samt genom mer eller mindre nätådrig eller gi'ynig fot. De vexa mest i östliga delarna af landet uti löfskog, och nästan alla ifinehålla ett farligt gift, hvarföre samtliga till före- kommande af misstag böra ufidvikas. Lömska Rörsoppjen utmärker sig från närbeslägtade arter genom mörkt olivfärgad, yngre fnluden, äldre något klibbig 56 hatt af 2 — 12 tums storlek med gula, i mynningen röda frö- jnpor, hvilka i likhet med köttet vid brytning blåna i luften. Smaken är god, lukten ingen, fröstoftet brungult. Den vexer öfver större delen af landet, helst i löfskos från högsommaren. Till undvikande af olycka kan man ej nog mycket påpeka att som allmän regel bör ihågkommas, det alla rörsopparter, hvilka liafva fröpipor med röd mynving, höra noga förkastas. Sträf Rörsopp (Boletus scaber. Fries.). Fig 18. Sträfva Rörsoppen tillhör den grupp af ätbara Rörsoppar, som hafva livita fröpipor och gråbrunt eller rostbrunt fröstoft. Den skiljer sig från alla öfriga, genom sin uppåt afsmalnande fot, 2 — 6 tum hög och 1 — H tum tjock, till färgen hvit eller gråhvit och skrojiig af vårtor eller tilltryckta fjäll. Hatten är hvälfd, glatt eller finluden, i väta något klibbig, köttig, 2 — 6 tum bred och till färgen tegelröd, smutsbrun, gulaktig, askgrå, olivgrä eller rent hvit med grön anstrykning. Fröpiporna först hvita, men äldre smutsiga af rostfärgadt fröstoft, fruktlagret djupt inböjdt rundtomkring foten och detta mer, än hos någon annan art. Hattens och fotens kött är hvitt, men mörknar lätt i luften och svartnar vid kokning, lukten angenäm och smaken i friska tillståndet något svrlig. Af alla svampar äi" troligen denna hos oss den allmännaste öfver hela Skandinavien, särdeles i skogs- och bergstrakter, der den träffas under sommar och höst, samt går i fjällen öfver trädgränsen. Fastän icke bland de läckraste, utgör den dock en sund och närande spis, som genom sin ymnighet kan blifva af stor vigt i de mindre bemedlades hushållning. Den bör plockas ung, emedan den i likhet med alla öfriga Rörsoppar begärligt angripes af insekter. Ticka (Polyporus. Michel.). Friiktlagret är af samma substans som hattens kött och kan endast med svårighet skiljas derifrän samt bildar deri 57 7'unda eller oregelbundna hål med fröstoftet på tunna, enkla skiljeväggar; fröstoftet är synnerligon fint. Fli/lle saknas, likaså oftast foten. Hatfen är till sin form mer eller mindre oregel- hunden. Somliga äro köttiga, andra deremot läderartade, till och med trähårda. Fröhålen äro först riästaii omärkliga, seda.n rundade, kantiga eller bildande oregelbundna håligheter. Tickorna framkomma icke regelbundet utvexta såsom Rör- sopparne, utan utbildas småningom och obestämdt. Många af dem äro fleråriga; flertalet vexer på trädstammar, några fä på marken. Ingen art är känd såsom giftig, men de flesta äro f(ir sega att kunna förtäras. Ätbara äro de köttiga arter af slag - tet, som icke genom sin seghet äro onjutbara. De uppnå en betydlig siovlok, Jättetickan (Pohjporus gigantens. P.) ända till 4 fots vidd och derutöfver samt 20 — 30 % vigt, hvarföre äfven de mindre möra blifva af vigt i den fattiges hushållning. Sma- ken är hos de yngre något syrlig. Några af de på träd vexande arterna begagnas till fnöske. Fårticka (Polyporus ovirnis. Schåff.). Fig. 19. Bland den grupp af på markeii vexande Tickor, som ut- märka sig genom fot i eller vid midten samt köttig byggnad, igenkännes Fårtickan genom hvitaktig, spröd hatt, hvars yta sönderspricker till fjäll, samt genom mycket små, runda fröhål, och först hvitt, sedan citrongult fruktlager. Hatten är 1 — 6 tum bred, till färgen hvitaktig, nästan alltid mer eller mindre grå- gult eller grågulbrunt fläckig. Foten är hvit och kort. Köttet är hvitt, 7nört, nästan luktlöst med svag, behaglig smak mellan mandel och kokt potatis. Fårticken framkommer mycket all- män om hösten i medlersta Sveriges bergiga barrskogar, mest på sandbotten, ofta i stor mängd tillsammans. Den utgör ett sundt och vigtigt födoämne samt är synnerligt god såväl rå som tillagad. Som den har föga benägenhet att ruttna, håller den sig längre frisk än de flesta öfriga svampar, och kan äfven med lätthet torkas och förvaras till vinterbehof. En till denna nära stående art Tuberastem {Polyporus Tuberaster. Fries) med gidaktig, ludet fjällig hatt, kort och glatt Hmitt. Om Svampar. 4 58 fot samtgröfre, något kantiga, likformiga fröhäl, vexer på södra och niedlersta Italiens berg och sammanfiltar jorden till Åi/umpar liknande en stenig massa. Lägger man dylika svampstenar (pietra fungaia) på ett varmt ställe och håller dem fuktiga, frambringa de under flera års tid hvarannan eller hvar tredje månad nya svampar, hvilka anses såsom en stor läckerhet. Dessa svamp- stenar kunna föras hvart som helst, utan att förlora sin frukt- barhet och hafva äfven odlats i Sverige. Endast hatten ätes. Tufvig Ticka (Polyporus confluens. Alb. et SCHW.). Fig. 20. o* Denna art tillhör den grupp af ätliga Tickor, hos hvilka från en punkt på marken eller murkna stubbar en tjock stam eller rättare oformlig massa utvexer, som här och der framskju- ter små hattar liktiande tufvor. Denna grupp omfattar tZé? s^ör- sta inhemska svamjyar, och af dessa äro de köttiga, ehuru råa vanligen mindre välsmakande, såsom kokta eller s,iQkX?i ganska goda och närande. De vexa helst i bergig skogsmark, fram- komma på sommaren och hösten samt äro användbara ännu några veckor efter vinterns inbrott. Afven dessa hålla sig länge friska. Tnfviga Tickan vexer i tufvor, ofta af betydlig storlek. Den består af en oformlig, 3 — 16 tum hög och tjock, hvitaktig massa, hvarifrån vanligen fiamskjuta 2—8 öfver hvarandra lig- gande, glatta och släta, i torka stundom söderspruckna liattar af rödbrun, köttfärgad, Ijusbrun, brungul, mörkgul eller ljusgul färg med små, sällan öfver 1 linie långa, hvitaktiga frö/iål pä undra sidan. Foten är \ — 1\ tum lång och 1 — 4 tum tjock, rent hvit och glatt samt ända ned besatt med små fröhål. Den ruttnar förr än hatten samt blir då gulbrun. Såväl fotens som hattens kött är hvitt, med kraftig och angenäm /?<Ä;i samt något bitter smak, som dock vid lämplig tillagning försvinner. Denna svamp framkommer mot slutet af sommaren i stor mängd på jorden i niedlersta Sveriges bergiga barrskogar, angripes sällan af insekter och maskar samt utgör ett vigtigt födoämne. 59 Taggsvampar (Hydnacei. Fries). Fruktlagret nästan alltid xxnåQvhdiiiQn, först otydligt, sedan, bestämdt framskjutande pä olika sätt: såsom taggar, tänder, vårtor eller knölar, men aldrig såsom skifvor eller pipor. Mänga af Taggsvamparne äro köttiga; de förekomma i skogsmark på multnade vextdelar öfver hela riket under sommar och höst, ofta i oerliöixlt antal tillsammans sanit utgöra derigenom ett för vårt land vigtigt födoämne, särdeles som några af dem äro ut- sökt läckra. Här upptagas blott tvenne slägten: Oxtungsvamp (Fistulina. Bull.J Fruktlagret först besatt med slutna vårtor, som sedan vexa ut till skilda, öppna rör, med fröstoftet fästadt inuti. Taggsvamp (Hydnum. L.) Fruktlagret besatt med tillslutna, icke ihåliga taggar, som bära fröstoftet utanpå. Oxtungsvamp (Fistulina. B ull). Det 7ne.d hatten sammanvexta fruktlagret är vårtUkt med i början slutna vårtor, hvilka sedan utbildas till öppna rör, som slutligen skilja sig från hvarandra likt ihåliga taggar hvilka äro skilda från hvarandra och hufvudsakligen härigenom olika Rörsoppens fröpipor. Från detta senare slägte skiljer den sig lätt genom sitt vextsätt på trädstammar och sin oregelbundna hatt. Hyllet än finnes, än saknas; hatten är köttig, mest fotlös. Af detta slägte finnes i hela Europa blott en enda art. Oxtungsvamp (Fistulina hepatica. Schäff.). Fia. 2!. »• Den vexer höstetid på löfträd, helst pä ekstubbar och kastanieträd. Genom sin rödbruna färg liknar den en lefver och har häraf fatt sitt namn på de flesta Europeiska språk; dock liknar den ännu mera genom sin form och den knotti^iga ytan en oxtunga, särdeles när man genomskär den längsefter, emedan den inuti är blekt köttfärgad oeh likasom tradig. Hat- ten, som vanligen bildar en \ — \\ tum tjock lapp af 8 tums 60 längd och bredd samt deröfver, är ofvanpå fuktif/ eller slemig, till färgen rödbrun, oftast hårlös och besatt med helt små vår- tor. Inuti liknar den groft oxkött samt är sammansatt af ä;ö< mitissimus 45. » piperatus 4o. » rufus 45. » subdulcis 45. » torminosus 42. » turpis 43. » vellereus 44. » volemus 45. Lycoperdon Bovista 73. >' gemmatum 72. » gi.ganteum 73. )) pyriforme 7b. Majskifling, hvit 35. Marasmms foeniculaceus 48. » Oreades 48. » scovodonius 49. » urens 48. Mjölskifling, gråhvit 36. )) gullivit 37. Morchella esculenta 67. Murkla, läcker 67. Musseron 85. Nagelskifling 49. Oxtungsvamp 59. Pepparling, bitter 43. » luden 44. » skarp 43. » skäggig 42. » vagig 4o. sid. Polyporus aonfluens 58. » gigantens 57. » ovinus 57 . » Tuberaster 57. Riska 44. Russula emetica 46. » foetens 47. Röksvamp, jättelik 73. >> päronformig 73. » stor 73. » värtig 72. Rörsopp, grynig 53. gullgul 53. lömsk 55. mörkgul 52. skarp 54. sträf 56. ätlig 54. Sparassis crisjya 63. » laminosa 63. Stenmurkla, allmän 68. Stockskifling. rund 36. » snäcklik 36. Taggsvamp, blek 61. » fjällig 61. » gyttrad 62. Terfezia Leonis 69. Ticka, tufvig 58. Trattskifling, köttig 36. Tryffel, Afrikansk 69. Tuberaster 57. Vaxskiöiug, rödlätt....- 41. » ängs 41. 3 5185 00019