SMITHSONIAN INSTITUTION. UNITED STATES NATIONAL MUSEUM. MEMORANDUM. SKANDINAVISK FAUNA AF SS. NILSSON. TREDJE DELEN: AMFIBIERNA. LUND, TRYCKT UTI BERLINGSKA BOKTRYCKERIET, 1842. STLIGE "NETLR2 SKANDINAVISK HERPETOLOGI ELLER BESKRIFNING ÖFVER DE SKÖLDPADDOR, ÖDLOR, ORMAR OCH GRODOR, SOM FÖREKOMMA I SVERIGE OCH NORRIGE, JEMTE DERAS LEFNADSSÄTT, FÖDOÄMNEN, NYTTA OCH SKADA M. M. AF RR NIA 3S3IOThR LUND, TRYCKT UTI BERLINGSKA BOKTRYCKERIET, 1842. ND YR SR SE EARG ET AE (57 öl NES ida SC NAR NEN had a (S STEJNEGER COLLECTION Yational Must SA Förord. Ehuru Amfibieria utgöra den ojemförligt minsta Delen af vår Fauna, har den likväl hittills varit den minst bearbeta- de och minst utredda af alla, LINNÉ upptog i sin Fauna Suecica 15 förmodade Am- fibie-arter, af hvilka likväl blott 10 äro verkligt skilda; ty hans Rana Rubeta, sådan den först beskrifves i Vestgöta- Resan, är ungen till hans Rana Bufo; hans Rana esculenta är en form af R. temporaria; Lacerta aquatica och vulgaris höra till en art; Coluber chersea, Berus och Prester till en. Så- ledes kände LInnÉ. i sjelfva verket följande 10 Svenska Amfibie-arter: Rana Bufo, Bombina, temporaria, arborea, Lacerta palustris, aquatica, agilis; Coluber Berus, Natrix och Anguis fragilis. Men hans Lacerta agilis innefattar två skilda arter. SPARRMAN beskref i Vetensk. Akad:s Handl:r 1795, två för Sveriges Fauna nya Amfibier: Rana Bufina och Colu- ber ferruginosus. Till de 10 Linneanska tillade RETtzius i sin Fauna 3 verkliga arter, nemligen de två nyssnämda och Rana por- IT FÖRORD. Anguis Eryz. verkliga Amfibie- arter såsom Svenska; och ponera ingen ny, genom beskrifning blifvit tillagd; bea sk Zoologi innehåller icke annat än hvad förut varit upptaget." Af de 22 arter, som finnas införda i sista upplagan af Fauna Svecica, äro så- ledes 13 verkliga och 9 nominal-arter. | Till de 13 verkliga, äro i detta Arbete tillagda 5, hvilka, såsom egna skilda arter, nu för första gången infö- ras i vår Fauna efter exemplar, som blifvit tagna i Sveri- ge, nemligen : Lacerta vivipara, Rana esculenta , Rana ar- valis, Pelobates fuscus och Triton alpestris. Således utgöres vår Amfibie-Fauna för närvarande af följande : é I. Reptilier: 1. Chelonier: (Emys Jutaria; fossil, hos oss troligen utdöd). 2. Saurer: Lacerta agilis. — vivipara. Anguis fragilis. - 3. Ophidier: Coluber Natrix. — - levis. Vipera Berus. =— FÖRORD. ITT HH. Batrachier: 4. Batrackhier: dr $ ÅAnura: Hyla viridis. Rana temporaria. — esculenta. =; arvalis; Bombinator igneus. Pelobates fuscus. Bufo vulgaris. — variabilis. — - Calamita. Urodela : Triton cristatus. — ” alpestris. — punctatus. För de upplysningar och bidrag, jag till denna Del af Faunan erhållit af Baronerna MAGN. AvG. och Just. V. DUBEN, Cand. LAUuR. ESMARK, Cand. FORNANDER, Magist. Sv. HAR- DIN, LÖJTN. FR HJERTA, Prof. Sv. LovÉN, Profess. A. RET- zivs, Prof. C. J. SUNDEWALL, Provisor THEDENIUS, Cand. A. J. F. WETTERBERG, Provis. Auc. ÅBERG, m. fl. får jag härmed offentligt förklara min erkänsla och tacksamhet. Jag har rådfrågat och anfört de bästa Verk i Herpe- tologien, till hvilka jag haft tillgång. Af Histoire naturelle des Reptiles par DUMERIL et BIBRON har jag begagnat de fem första Banden ; men det åttonde, som äfven är utgif- vet och som afhandlar Betrachierna, beklagar jag att jag ännu icke kunnat erhålla, oaktadt jag på två skilda Bok- handelsvägar sökt förskaffa mig det. Detta har jag ansett mig böra anföra, emedan nämde verk är det fullständiga- IV AE FÖRORD. ste och ett af de grundligaste, som i Herpetologien blifvit utgifna. SEN Y | ; Äfven i denna Del af Faunan , likasom i de föregåen- de, har jag sökt förena det vetenskapliga i bestämmandet af arterna med det populära i framställningen af deras för- bredning och lefnadssätt m. m. emedan jag afsett Läsare, icke endast bland de egentliga vetenskapsidkarne, utan äf- ven bland den öfriga bildade Allmänheten. Lyckas jag i detta mitt syfte och förmår jag derigenom att väcka en all- männare håg och ett större interesse äfven för denna del af naturens studium, så skall det blifva för mig en stor tillfreds- ställelse, helst om jag derigenom kunnat öppna en ny källa för nyttig och bildande sysselsättning. Det värrsta onda, för hvilket ungdomen kan råka ut, är interesselöshet, denna själens domning, som var den nesliga strådöd, för hvilken våra förfäder bådo gudarna bevara sig. Men detta onda af- värjes för alltid, der ett lefvande interesse för naturens är grundliga studium en gång blifvit väckt. Lund i Juni 1842. S. Nilsson. NWkandinaviens Amfibier. Ånmfbierna äro kallblodiga, vertebrerade djur, som andas med lungor, hafva en enkel eller ofullkomligt delad hjertkammare, två hjertöron, och således ofull- komligt dubbel blod-circulation =). Amfibierna utgöra den på arter minst talrika bland våra inhemska djurklasser; men de förete likväl, både till utseende, organisation och lefnadssätt, en mängd egenskaper, som icke träffas hos någon af de andra djurklasserna, och hvarigenom deras undersökning är lärorik, icke blott för Zoologen, utan äfven för Ana- tomen och Fysiologen. De äro de enda vertebrater som, oaktadt de andas med lungor, ändå hafva kallt blod, det vill säga de ända, som uti lungor inpumpa athmosferisk luft, utan att de förmå genom denna lifs- process utveckla en märkbart högre inre temperatur än den, som finnes hos det medium, hvari de lefva; de ega i förvånande grad förmågan att reproducera af- stympade kroppsdelar; de äro, efter hvad man hittills känner, de enda vertebrater bland hvilka finnas arter, som efter födslen undergå en fullständig förvandling både till yttre form och inre byggnad och som der- under äfven ombyta lefnadssätt och diet; och endtli- gen de enda, hos hvilka ett mördande gift utvecklas. Amfibierna tillhöra första hufvudgruppen i djur- riket (Vertebraterna) och utgöra deraf den 3:dje klas- +) Hos dem, som efter utseende hafva ett hjertöra, har J. DAwy m.fl. funnit deri en mellanvägg. Jemf. DÖMER. et BIBR. I. p. 298. 1 pd | INLEDNING. - sen, stående näst framför fiskarna, med hvilka de när- mast äro förenade. Äfven till blotta yttre utseendet skiljas de alltid lätt från Däggdjuren och Foglarna, och oftast också från fiskarna. Från dessa sistnämda skiljas Amfibierna dessutom derigenom att nåsborrar- na inåt öppna sig i gomen F). — De äro antingen täckta med fjäll, plåtar eller sköldar; eller också blott omgifna af en naken klibbig hud. — De hafva kallt blod, d. v. s. alltid kallare än vårt och hvarföre de, vidrörda, kännas kalla. Detta förhållande har, som vi förut nämnt, sin grund deri att de icke genom respi- rationen och syrsättningsprocessen i allmänhet förmå utveckla någon märkbar inre värma; derföre behöfde de icke heller, såsom däggdjuren och foglarna, vara omgifna af oledare för värman för att behålla den. I allmänhet förändras deras temperatur efter temperaätu- ren i det medium hvari de lefva ++). — Amfibierna hafva stundom simfenor; men dessa äro aldrig försed- da med strålben. Stundom hafva de fyra fötter, stun- dom inga. Deras yttre kroppsform är mycket olika, än cylindrisk och lång, än nedtryckt och bred o. s. v. Skelettet företer åtskilliga olikheter, som på sina ställen skall visas; här vill jag blott nämna att nac- ken är fästad vid atlas genom en dubbel ledknapp hos +) Myrene glutinosa är den enda Skandinaviska fisk som har inre näsöppniug. ++) Sådant är förhållandet med våra Skandinaviska; men nå- gra bland den heta zonens Amfibier sägas periodiskt utveckla en högre värmegrad. Prof. VALENCIENNES i Paris har gjort åtskilliga iakttagelser öfver temperaturen hos Python bivit- tatus och funnit att honan under ruandet af sina ägg, ut- vecklar en inre värma som är ganska märkbar för han- den. Den var 12 å 14” högre än temperaturen i rummet, der djuret lefde (hvilken var 20 å 25?) och 10” öfver tem- peraturen i den betäckning, hvari djuret låg. L'Institut 1841. n:o 396. p. 255. H:r DuMERriL påstår dock att iakttagelsen ej varit noggrann. L'Institut 1842, n:o 523. DSl INLEDNING. 3 Batrachierna, liksom hos Däggdjuren F), men genom st en enkel hos de öfriga, likasom hos foglarna och fiskarna. Respirationen : De andas luft med lungor; de hafva derföre två näsborrar, som öppna sig utvändigt på nosen och invändigt i gomen; de hafva luftsrupe och larynx, äfven de stumma. Deras lungor äro blåse- formiga och på inre sidan mer eller mindre försedda med grofva celler och alltid i midten ihåliga (hos alla Skandinaviska arter). En del hafva, under deras för- sta utvecklingsstadium, utvändigt sittande "Gälar; hos några få (exotiska) qvarblifva dessa jemte lungorna under hela lifstiden t. e. hos Proteus, Siren m. fl. Hos de flesta försvinna gälarna då lungorna blifvit tillräck- ligt utvecklade. I allmänhet finnas två likstora lun- gor; men hos de långa cylinderformiga Amfibierna blir vanligen blott den ena utvecklad, den andra förblifver rudimentär. Diafragma (skiljeväggen mellan bröst- och bukhålan) saknas alltid hos våra inhemska; hos kroko- dilen finnes den. — Att Grodan och vattenödlorna i vatt- net andas med huden, har genom absoluta rön blifvit ådagalagdt;.: Cirällationen af blodet sker olika med hvad hos de föregående djurklasserna eger rum; detta kommer af hjertats olika byggnad. Skiljeväggen mellan hjert- kamrarna är nemligen alltid ofullständig och stundom saknas den alldeles. Således mäste alltid det syrsat- ta blod, som från lungorna ingår i venstra hjertörat (hos Batrachiernas larver finnes ej mer än ett likasom hos fiskarna) och derifrån i den del af hjertkamma- ren som svarar mot den venstra, der blandas med det venösa blod, som från kroppsdelarna ingått i högra hjertörat och derifrån i högra delen af hjertkammaren. Då man härtill lägger lungornas ofullkomliga byggnad, +) Dock har Hyperoodon bland hvalarna ledknapparna hop- växta till en. i 4 INLEDNING. jemte den omständighet att hos en stor del (Batrachier- na) äro lungartererna blott grenar af aortas stam, så finner man att det blod, som vid hvarje hjertats hop- dragning utpressas genom aorta till kroppsdelarna, må- ste vara långt mindre syrsatt än hos Däggdjuren och ännu mycket mindre än hos foglarna. En nödvändig följd af detta förhållande är slöheten, trögheten och den redan anmärkta ringa värmegraden hos dessa djur; men deraf följer också att temperaturen hos Batrachier- na måste vara ännu mer beroende af yttre omständig- heter än hos Reptilierna. Nutritionsorganerna bestå här, liksom hos före- gående, i mun och tarmkanal med dess bihang. Köt- tiga och rörliga läppar finnas aldrig; men larverna till Grodor, och vattenödlorna i utveckladt skick haf- va fållor af huden, som från brädden af öfverkäken tättare tillsluta munnen. Underkäkens articulation liknar mer foglarnas än däggdjurens. Hos de flesta finnas tänder, hvilkas läge och olika form skola omnämnas vid de olika slägten; här vilja vi blott erinra att de hos alla Skandinaviska arter antyda animalisk föda och att de blott tjena att gripa uti, men aldrig att sönder- dela födoämnena, hvilka nedsväljas utan att tuggas. Blott larverna hos Batrachierna lefva af vegetabilisk föda, och derföre lägga Batrachierna sina ägg på gräs- botten eller fästa dem vid vattenväxter, på det de ut- kläckta ungarna genast må hafva näring att tillgå. Dessa larver äro försedda med hornartad näbb, som tjenar att sönderbita de växter hvaraf de lefva. Tun- gan är olika utvecklad: hos några Grodor som roffång- ningsorgan, hos ormarna som känselorgan. Matstru- pen utvidgad, isynnerhet hos Ormarna mer uttänjelig än Magen, som är enkel aflång utan blindsäck. Tarm- kanalen kort, håller vanligen blott två eller tre gån- ger kroppslängden; hos Grodlarverna deremot mycket lång, kring 10 gånger längden från mun till anus. Den INLEDNING. 5 kan delas i tunna och tjocka tarmen, vid hvars bör- jan stundom märkes spår till blindtarm. Lefvern är stor; njurar finnas alltid och vanligen äfven urinblåsa. Hos alla Amfibier finnes ej mer än en enda öppning för tarmkanal, urinafsöndring och generationsorganer. Analöppningen är rund hos Chelonierna och de stjert- lösa Batrachierna, aflång hos Batrachierna med stjert, tvär hos Saurerna och Ophidierna. — Alla amphibier kunna lefva flera veckor, ja månader utan föda. Generationsorganer. I trakten af njurarna lig- ga hos hannarna två testiklar och hos honorna två äggstockar. Så väl äggledare som sädesgångar öppna sig jemte ändtarmen i kloaken. Hos dem som fort- planta sig genom egentlig parning har hannen födslolem, som hos Chelonierna är enkel, hos Saurerna och Ophi- lierna dubbel; hos Batrachierna finnes alls ingen. De flesta lägga ägg, hvilka äro omgifna af olika tjockt kalkartadt, pergamentartadt eller hinnlikt skal. Ingen enda Europeisk art ruar sina ägg +"); hos Grodorna +) Prof. VALENCIENNES i Paris berättar följande: En hanne och en hona af Python bivittatus i Menageriet i Jardin des plantes, parade sig i Januari; den e6:te April lade honan 16 ägg, hvilka hon samlade i en hög, kring hvilken hon i krets lade bakdelen af sin kropp och kring denna rullade hon öf- riga kroppen i tät spiral, så att det hela bildade en ihålig kegla, på hvars spets var hufvudet och i hvars inre hon dol- de sina ägg så, att man ej varseblef ett enda. På detta sätt ruade hon äggen i 56 dagar, hvarunder hennes tempe- ratur var stegrad (liksom foglarnas under liggtiden) och hon tog icke föda, men hon drack vatten några gånger. I bör- jan af Juli syntes ungarna öppna äggskalet och den 3:dje—7:de kröpo 8 ur lika många ägg. Sedan de voro kläckta, visade hon dem icka minsta tillgifvenhet. (L Institut p. a. st.) — H:r DUuMERIL menar att nämde orm ej ruäade sina ägg. L'Inst. 1842 n. 423. ILouisiana vid Ny-Orleans bygger Alligatorn sig en redde i kärren af gräs, i form af kegla af tre fots höjd och lika stor diameter vid basen. På denna kegla lägger honan sina - 6 INLEDNING. befröas de efter att de blifvit lagda. Hos en del ut- kläckas äggen inom modrens kropp, och hos dessa äro de omgifna af en tunn hinna, som brister under föd- slen t. e. hos Lacreta vivipara, Anguis fragilis, Co- luber levis och Vipera Berus bland våra inhemska. Dessa föda således lefvande ungar. Hvad yttre kön- skilnaden hos Amphibierna beträffar, så är hannen van- ligen mindre och vackrare tecknad än honan. Nervsystem och Sinnesorganer äro mindre ut- vecklade än hos de föregående djurklasserne: hjernan består af 3 efter hvarandra liggande nervknutar. De- ras lifsfunctioner äro också långt mindre beroende af hjernan än hos Däggdjuren och Foglarna. De lefva och visa villkorliga rörelser långt efter att hufvudet blifvit skildt från kroppen. Ögon finnas hos alla in- hemska, yttre öron finnas aldrig, men väl ofta yttre öronöppning, öfver hvilken trumhinnan ligger, vanli- gen jemnt med yttre huden, stundom något fördjupad, Endast Grodorna hafva högljudd stämma, likväl, med undantag af Hyla, blott under fortplantningstiden, likasom (i vildt skick) Hönsen bland foglarna och Idis- larna bland Däggdjuren. Alla andra Amfibier äro an- tingen stumma eller hafva de blott ett hvesande läte. Alla ymsa hud flera gånger om året, somliga i vatt- net styckevis, andra lägga den på landet, stundom hel, efter sig. - ägg och försvarar dem med raseri om någon nalkas för att plundra boet. LC Institut 1841. n:o 344 p. 244. I Europas tempererade och kalla klimat hvarken rua eller vakta Rep- tilierna sina ägg, hvilket endast, efter uppgifter, inträffar i heta zonerna. Hos oss använder naturen andra medel för : samma ändamål; äggen behållas hos de flesta inom modrens kropp tills de blifvit utkläckta — och således kan honan an- ses vakta dem ännu sorgfälligare än om hon lade dem un- der sig. Af våra Skandinaviska Reptilier är det blott Sand- . ödlan och Snoken som lägga ägg. INLEDNING. 4 Förbredning och vistelse: Då Amfibierna förde- lades öfver jorden, följdes samma naturlag, som vid de andra djurklassernas förbredning blifvit iakttagen, att största mängden af de högre organismerna fästa- des vid :equatorial trakterna och att flertalet af dem, som fingo sig till boning anvist granskapet af polar- trakterna, utgjordes af de lägre. Hela antalet af kän- da Amfibier, som för närvarande lefva på jorden. ut- gör, enligt Prinsen af Musignano, 1270 arter, af hvilka blott 160 eller kring £ höra till den lägre gruppen Batrachierna, de öfriga 3 utgöras af Replilier. Der- emot är förhållandet på Skandinavien sådant att af de 18 arter, af I vår Amäbie-Fauna ilgörgs +) blott 6, således blott +, äro Reptilier, de öfriga 3 bestå af Batrachier. — Hvad Amfibiernas vistelseort "beträffar, så lefver en del af dem endast på landet t. e. Odlor och Ormslår, andra mest på landet t. e. Snokar och Ormar. Alla dessa vistas bland buskar och snår i mossar och myror, på tufvor o. d. i kärren, eller bland nedfallna löf, i torra steniga och sandiga trakter, och alla söka solvärmen. De ligga derföre gerna på de mot söder vända sluttningarna och badda sig i solen. Andra deremot vistas en stor del af året i vattnet och gå endast under vissa årstider på landet t. e. Grodor och vattenödlor. Bland våra inhemska finnes ingen enda art, som under alla årstider lefver ständigt i vatt- net. — Man antager vanligen att Amfibierna här i nor- den tillbringa vintren i dvala, i ett tillstånd hvari de synas liflösa, och ur hvilket vårvärman tidigare eller sednare väcker dem. Detta är likväl icke förhållandet med Grodorna, hvilket följande facta bevisa: 1:mo) Då hastig köld inträffar i November eller December och +) Här upptager jag icke Emys lutaria, hvilken, ehuru tillhö- rande den närvarande organiska verldsperioden, dock troli- gast är hos oss utdöd. 8 INLEDNING. blankisen bär, ser man Grodor ännu i liflig rörelse på bottnen af dammar och andra vatten; 2:do) I medlet af Januari har jag sett Grodor ur vakar uppkastas på sjön och hoppa kring. Lagda i vatten, visade de sam- man liflighet, som under vårtiden. Grodornas s. k. vinterdvala kan jemföras med Rudornas vinterstation på bottnen af ett gyttjigt vatten. — Äfven Snoken och Ormen utkrypa stundom ur sina gömslen, redan då snön ännu betäcker marken, i Februari eller Mars. Man har indelat Amfibierna i två underordnade klasser: Reptilier och Batrachier. I. Reptilier (Repltilia ”) Kroppen är täckt med sköldar, plåtar eller fjäll. De andas luft endast genom lungor, fortplanta sig medelst egentlig parning och hannen har födslolem. Äggen vanligen omgifna med kalkartadt eller pergamentartadt skal. Ungarna undergå ingen förvandling till kropps- formen, sedan de utgått ur ägget. Dema underordnade klass delas i 3 Ordningar: I. Sköldpaddor (Chelonii). Försedda med fyra fötter. Ryggkotornas törnutskott och sidoutskott plåtformiga samt refbenen orörligt hop- växta, bilda tillsammans en ryggsköld; bröstbenet bredt och sköldformigt betäcker undre kroppssidan. Käkarna tandlösa, oftast omgifna med en hornartad skida. iu. Ödlor (Sauri). Vanligen försedda med fyra fötter, stundom blott med två, och stundom fotlösa; ansigtsbenen orörligt hopväxta; kroppen täckt med fjäll eller plåtar. Ogonen merendels med ögonlock. Bröstben finnes; Refbenen rörliga. Under- käkens sidogrenar framtill hopväxta, kunna ej skiljas åt +) MERREM kallar dem Pholidota, Bonar. Monopnoa. SKÖLDPADDOR. 9 sidorna. Tänderna (hos alla inhentska) fästade vid insidan af käkarna. HL. Ormar (Ophidii). Kroppen fotlös, långsträckt valsformig , täckt med fjäll och plåtar; ansigtsbenen rörliga och underkäksgrenarna fram- till förenade genom ett uttänjeligt broskligament, hvarigenom munnen kan bety dligt utvidgas. Ögonen hafva inga ögon- lock; refbenen äro Törliga och intet bröstben finnes. I. Batrachier (Batrachia ”). Kroppen naken, täckt blott med en klibbig hud. De andas som ungar genom gälar, hvilka några behålla under hela lifstiden (deribland dock ingen inhemsk); de fortplanta sig utan egentlig parning och hannen har ingen födslolem. Äggen omgifna med tunn hinna. Alla inhemska undergå Hör födseln betydlig förän- dring till Frucnsfarien. De hithörande Arterne utgöra ej mer än en enda Ordning, nemligen IV. Grod-djur (Batrachii). Af 1:sta Ordningen: Sköldpaddor (Chelonii) har Skandinaviens Fauna nu méra, så vidt man vet, ingen enda lefvande art. Anmärkning: I södra och östra trakterna af Sverige: i Skåne, på Öland och i Östergötland, har fordom lefvat en Söttvattens Sköldpadda , af hvilken man. finner benlem- ningar vid gräfning i jorden, i synnerhet i torfmossar, Att denna Sköldpadda, hvilken ännu finnes lefvande i största delen af det öfriga Europa, ända upp i Preussen, lefvat i Sverige sedan landet erhållit sina ännu lefvande djurarter och äfven sedan det af menniskor blifvit bebodt, är påtag- ligt deraf att vi finna dess ben i torfmossarna tillsammans +) eller Nuda eller Dipnoa BonaPr. 10 | SKÖLDPADDA. med skal och ben af sådana djur, som ännu lefva i landet och man har äfven redan funnit dem tillsammans med sa- ker, som bära tydligt spår efter menniskohand =). Det synes troligast att, efter den Cimbriska floden, som kring 200 år före vår tideräkning inträffade, och för- sänkte en betydlig del af det sydligaste Sverige, genom hvilken katastrof ett bredt haf kastade sig mellan södra Skandinavien och Germaniens Kontinent, åtskilliga djurar- ter, såsom Vildsvinet, Bison-Oxen, Renen, Kärrsköldpaddan m. fl. hvilka fordom lefde gemensamt i begge länderna, småningom minskades och utdogo i det förstnämda, sedan det blifvit så vidt skildt från moderlandet, atticke mer nå- gra nykomna individer kunde ersätta de genom mennisko- "hand eller klimatets inflytande afgångna ==), +) Sistliden höst 1841 erhöll jag, af Medic. Candidaten For- NANDER, fragmenter af en fossil Sköldpadda (Emys lutaria) som blifvit funnen i Öja mosse på Öland, och jemte henne G samma torfmosse) en benkota, hvari är ett hål, som på- tagligt blifvit gjort med borr. ++) Jag har uppräknat Renen bland de djur, som fordom lef- vat i södra Skåne tillsammans med Bisonoxen, Vildsvinet, Kärrskölpaddan, och som efter Cimbriska floden upphört att « finnas här, derföre att de genom ett bredt haf, Östersjön, blifvit skilda från moderlandet. Efter närmare Unders; anser jag det nemligen icke troligt att de Renar, hvarefter fossila ben finnas i våra Skånska torfmossar, ikon från nordligare trakter under vintertiden: jag anser dem icke haf- va tillhört den Lappländska Renstammen, utan en Renstam, som på samma tider och äfven ännu sednare bebodde Ger- maniens höga bergstrakter , och som tidtals derifrån van- drade ned till slättlanden. Fossila Ren-ben har jag sett upp- gräfda ur torfmosserna i Pomern, Bornholm, Skåne, der de ej äro sällsynta: men deremot äro de aldrig funna i någon annan provins af Göta och Svea Rike. Mellan Norrland och södra Skåne har man icke någonsin, så vidt jag känner, träffat spår efter Renar, hvilket otvifvelaktigt skulle hafva skedt, om de småningom dragit sig från Skåne uppåt Nor- den, dertill föranledda af klimatets mildring eller landets odling. Jag skall närmare söka utveckla detta ämne i den nya bearbetningen af Skandinavisk Fauna, 1:sta Delen, der KÄRRSKÖLDPADDA. 11 Efter närmare öfvervägande torde man finna att, un- der sådana förhållanden, de djur, som uppehöllo sig i vatt- net, längst skulle bibehålla sig, och att således ehuru ifrå- gavarande Kärrsköldpadda lefvat härstädes redan samti- digt med åtskilliga längesedan här i landet utdöda djurar- ter, det icke derigenom är fullkomligt ådagalagdt att de sista individer deraf, som här lefvat, aflidit för flera år- tusenden eller sekler sedan; ty säkert är att dess ben i torfmossarna ligga tillsammans med ben och skal af mån- ga djurarter, isynnerhet vattendjur, som ännu lefva i sam- ma trakter af landet. Det är derföre icke absolut omöj- ligt att ifrågavarande art. för kort tid sedan lefvat eller till och med ännu kan lefva i någon kärraktig trakt af södra Skåne 7). Flera och noggrannare undersökningar skola sä- kert leda oss till full visshet rörande detta ämne. För vi- dare efterspaning, anser jag mig derföre här böra i kort- het intaga dess kännetecken : Kärrsköldpadda (Emys Brongn.). Ryggskölden lågt kullrig, slät, bestående af kan- tiga benplåtar, alla förenade genom tandade sömmar; 25 marginalplåtar; bröstskölden bredt oval, fästad till ryggskölden genom brosk, utan tänder; tårna 5 öfver- allt, af hvilka alla framtårna och 4 baktår hafva spet- jag äfven skall framlägga de skiljemärken, som kunna före- finnas emellan den utdöda sydliga, och den nulefvande norra Renstammen. | +) Att så förhåller sig, vill jag icke påstå, blott antyda möj- ligheten för noggrannare undersöknings skull. Det är ej många år sedan vi alls icke visste att Pelobates fuscus, hvars larver dock förete ett så eget utseende, fanns i Sveri- ge; och dock befans sedan att en stor damm, som hvimla- de af denna Groda, från urminnes tider haft sitt namn af den lukt hon sprider. För mer än 20 år sedan erhöll jag ett ungt lefvande exemplar af Emys lutaria, genom en Stu- derande, som fått det af någon, hvilken uppgifvit att det var funnet i trakten af Falsterbo. Jag tog för afgjordt att det kommit med någon Sjöfarande, och underrättade mig derföre ej närmare om förhållandet. 12 KÄRRSKÖLDPADDA. siga klor; käkarna öfverdragna med hornhylsa. Hit- hörande arter uppehålla sig i kärr och annat sött vatten. Vanlig Kärrsköldpadda (Emys lutaria Bonap.). Artm. RByggskölden oval, föga kullrig, svartak- tig med gulaktiga punkterade strålformiga streck; svan-. sen mer än en tredjedel af ryggsköldslängden. Längd 6—8 tum. Anm. De yngre hafva en kant eller köl långs ryg- gen, hvilken hos de äldre försvinner. De gamle hafva ryg- gen långs midten platt (Se Vetensk. Acad:s Handl. 1839 tab. III. fig. 1—2). ; Synonymi: 1) Den lefvande: Emys lutaria, BONAPARTE Ico- nografia della Fauna Italica Fasc. XI (med två förträffliga figu- rer). — Emys lutaria MErRrk. Syst. Amph. p. 24 n. 14 (innefattar flera arter). —- Testudo lutaria och Test. orbicularis Lin. Syst. nat. I. p. 331, 352. — Testudo europea SCcHoEPFsS Naturgesch. der Skildkr. pag. 1. Tab. 1.— Emys europea SCAWEIGG. Königsb. Arch I. p. 305. — BrRAnptT und RatzEBURG Medic. Zool. I. B. p. 182. pl. XXI — Cisludo europea DUMER. et Bier. Hist. nat. des Reptiles Tom. 2. p. 220 2) Deu i Sverige fossila: DALMAN, Vetensk. Acad:s Handl. 1820. II. p. 286. tab. VI. och VII. — Ninsson, Vetensk. Acad:s Handl. 1839. p. 194. Vistelseort m. m. Denna söttvattens Sköldpadda förekommer isynnerhet i de södra och mellersta delar- na af Europa, i Gr-kland, Italien, Spanien, Portugal, Frankrike, Österrike, Ungern, Schlesien och Polen samt i Bäjern och andra länder af Tyskland, ända upp i Preussen, i Mark Brandenburg och Mecklenburg ända upp vid Rostock. Hon vistas helst i sumpiga och kärr- aktiga trakter i stillastående vatten, hvari vattenväxter finnas, i sjöar, dammar och träsk, vid hvilkas botten hon uppehåller sig i gyttjan; stundom ser man henne dock vid vattenytan; men hon är skygg och döljer sig då någon nalkas henne. Hon lefver hufvudsakli- gast af insekter, snäckor, musslor och maskar; äfven ÖDLOR. 13 griper hon och förtär smärre fiskar, af hvilka hon sä- ges lemna simblåsan flytande på vattnet. Sådana på vattenytan fiytande simblåsor skola isynnerhet förråda denna Sköldpaddas närvaro i ett vatten. — Hennes gång på landet är långsam och trög, men i vattnet simmar hon med utmärkt snabbhet. Öfver allt der hon finnes, ätes dess kött, ehuru det ej säges vara särdeles läc- kert. Honan lägger sina ägg tätt vid vattenbrädden, men dock på ett torrt ställe; de äro hvita och mar- morerade med grått. Vid vintrens annalkande gräfver hon sig ett djupt hål, deri hon, betäckt med jord, faller i vintersömn, hvarur först vårvärman väcker henne. Hos oss hafva ben af denna Sköldpadda redan blifvit funna och tillvaratagna på följande ställen: 1) i en torfmosse vid Gräfve i Brågarps Pastorat i Skå- ne £); 2:do) i en torfmosse vid Fuglie af Hvällinge Pastorat, likaledes i Skåne ++); 3:tio) i Öja torfmos- se på Öland "+&) och 4:to) i Östergöthland nära Nors- holm vid gräfning af Götha kanal och, som det vill synas, äfven i torfjord, öfver hvilken en grusbädd kommit att blifva lägrad TT). : = 2:dra Ordningen: Odlor (Sauri) består af flera grupper eller underordningar. Bland dessa äger vår Fauna lefvande arter blott af Fjällödlorna (Sauri Squamati). Kroppen täckt med fjäll; hufvudet ofvan med plåtar; munnen liten; käkarna tandade; öronen synliga +) NILSSON Vet. Acad. Handl. 1839. p. 194. ++) NILSS. p. a. st. sid. 210. +++) De meddelade fragmenterna, jemte ett hos dem funnet ge- nomborradt ben förvaras härstädes. +) DALMAN Vet. Acad. Handl. 1820. 2. sid. 286. 14 SANDÖDLA. eller täckta; anus bildar en tvär springa. — Denna un- derordning kd delas i två familier: Egentliga Ödlor (Sauri I Vpricj, och Ormödlor eller Ormslår (Ophio- sauri). 1:sta Pomilien: Egentliga Ödlor (Sauri proprie) hafva kroppen mindre långsträckt och försedd med fyra fötter, hvardera med 9 tår, väpnade med spetsiga klor; öronen synliga, trumhinnan bar liggande i en håla: Ödle-Slägtet (Lacerta Lin). Kroppen har fyra fötter. hvardera med fem nå- got hoptryckta tår, väpnade med spetsiga klor; trum- hinnan synlig, liggande i en håla; under halsen ett halsband af breda i bakre brädden fria fjäll; näsbor- rarna öpnande sig på sidan vid nosspetsen. Ögonlock tydliga, det undre mest utveckladt. Hufvudet ofvan belagdt med plåtar; ryggen med fjäll; undra kropps- delarna med tvärliggande fyrkantiga plåtar i 6—38 långsrader. Skenklarna med en rad porer långs hela bakre kanten. Tungan extensil, belagd med vårtor, i spetsen tvåklufven. Ödlorna vistas bland buskar, eller bland stenar, grus och sand, helst på ställen som ligga öppna för solen, således på sluttningar vända mot söder. De ligga gerna i solbaddet; de äro skygga och löpa med snabbhet. Deras föda består i insekter, larver och maskar. 1. Sandödla (Lacerta agilis Lin.). Artm. Bakom näsplåten och framom ögon-tygel- plåten, stå öfver hvarandra 3 plåtar, af hvilka 1 öfver- stående. hvilar på de begge undre; ryggfjällen aflånga, kölade; 2 plåtar långs ntkanten af parietalplåten; hak- inkl spetsig; gomen med 2 rader tänder; honan äggläggande. SANDÖDLA. - 45 Lacerta agilis & Lis. Faun. Svec. p. 103. — LIn. Syst. nat. I. p. 3638. — O. F. MöLLeEr Prodromus Zool. Dan. p. 36. — ReErtz. Faunu Svec. p. 289 (exclusis quibusdam synonymis). — MERREM System. Amphib. p. 66. — Lacerta stirpium DAuDiIn Reptil. III. p- 155. tab. XXXV. f. 2. — Lacerta arenicola Daup. 1. ce. p. 230. tab. XXNXVIII. f. 2. — Lacerta di Linneo Bonar. Fauna Italica Fasc. XVII. med förträffliga figurer. — Sand Lizard BELuL Bri- tisch Reptiles p. 17 (med vackra träsnitt). — Lezard des sou- ches (Lacerta stirpium) DUMERIL et BIBRON Hist. des reptiles Tom. V. p. 196. — Sv. Ödla; Fyrben ; fyrfot; Dan. Fiir-bene, Ögle. — Anm. Rörande synonymien af dennna och följande art, se An- märkningen under följande. 1 Beskrifning: Sandödlan är mer undersättsig än skogsödlan, äfven som hon har något kortare och mer afsmalnande stjert. Hufvudet, med en något framåt sluttande profil, är ofvan platt med en aflång märkbar upphöjning öfver hvardera ögat; tinningarna vertikalt platt-convexa, och kinderna vertikalt platta samt nos- spetsen trubbig, afrundad. Näsborrarna runda ligga på sidorna närmare öfra än nedra' brädden, men när- mare denna än nosspetsen. Ögonen på sidorna nära öfra brädden, ligga på lika afstånd från nosspetsen och nacken. Ofvanpå hufvudet ligga följande plåtar: n0s- spetsplåten (scutum rostrale) intager hela nosspetsen, är på sidorna, der den gränsar till marginalplåtarna, tvär och bildar, upptill mellan nasalplåtarna en vinkel, som stundom är tvärt afhuggen genom internasalplåten. Mellan ögonen ligger pannplåten (sc. frontale) aflång med en trubbig vinkel framåt och en bakåt samt nå- got konkaverade sidor; framom denna, mellan den, in- ternaslalplåten och tygelplåtarna, ligga två främre- pannplåtar (se. front. arteriora) nästan lika breda som långa, mångsidiga; bakom pannplåten ligga äfven två d:sidiga bakre-pannplåtar (sc. front. poster.) som hvar- dera gränsar bakåt till en stor ovat-mångsidig parie- talplåt (sc. parietale); mellan dessa ligger en aflångt- ovat interparietalplåt och bakom denna en mycket 16 SANDÖDLA. liten, stundom trekantig, stundom tvärt-oval nackeplåt. På utsidorna, i den inskärning som bildas af pannplå- tarna och parietalplåten, ligger en half-oval rad af 4 något konvexa superciliarplåtar, af hvilka de två mellersta äro störst och ändplåtarna små. Utanför dessa, omedelbarligen öfver ögonlocket ligger en rad af 4—5 smala aflånga, halftrinda plåtar. På sidorna af hufvudet: långs öfverkäken en rad af 6—7 mest fyrkantiga, rättsidiga, marginalplåtar, af hvilka den som ligger under ögat är störst. Mellan denna rad och de beskrifna ofvan på hufvudet, ligger främst na- salplåten; i denna finnes näsborran, till hvilken dock gränsar ännu en plåt (den undre näs-tygelplåten) ehuru den ej så mycket som förra är deraf utringad. Na- salplåten har framtill en konvex sida, med hvilken han stöter till rostralplåten, upptill en rät, som gränsar till internasalplåten, och baktill åter en rät, vinkelrät med förra och gränsande till den öfra näs-tygelplåten; ned- åt och bakåt är brädden utringad af näsborran. Bak- om näsborran ligger den undra näs-tygelplåten, som är fyrkantig med olika sidor och ofvanpå denna ligger den öfra näs-tygelplåten, som är sexsidig och gränsar till främre pannplåten, internasal-, nasal-, den undra naso-frenal, post-naso-frenal och freno- -orbialplåta na. Under derna ligger (bakom den andra naso- -frenalplå- ten) en scut. post-nasofrenale, 4:kantig med räta sidor. Bakom denna ligger en stor 7:sidig plåt (scut. freno- orbitale) som baktill gränsar till Eapuroilnplitmne till ögonlocket och till 2 småplåtar öfver marginalplåtarna. Tinningarna belagda med större och mindre kantiga plåtar, af hvilka vanligen en mångsidig större än de öfriga ligger i midten. Långs öfra brädden ligger en rad af 3 större plåtar, af hvilka de 2 stöta till ut- kanten af parietalplåten. — Då munnen tillslutes är öfverkäken något litet längre än underkäken, och mun- springan litet nedåt bågböjd framom ögat. Under un- SP ör SANDÖDLA. | 17 derkäken en långsgående mycket smal springa, begrän- sad af platta plåtar, mellan hvilkas 3:dje par de små- fjäll, som betäcka undre halssidan, framgå i en spetsig vinkel (Hos Lac. vivipara är denna vinkel i spetsen aftrubbad). — Ögonlocken: det undre mycket större än det öfre och långs midten belagdt med en rad af d3—06 platta plåtar, eljest kornadt med platta fjäll; begge i kanten rent svarta. Yttre hörselöppningen vertikalt-oval står med undre brädden litet djupare än munspringan, från hvilken den är skild, och frambräd- den mer inringad än bakbrädden. Hela halsen ofvan och på sidorna kornad med små runda platt-konvexa fjäll, som blott långs midten af halsryggen (dock ej närmast nacken) äro kantiga; dessa blifva småningom långs ryggen mer långa smala vinkelformiga och ligga i bestämda tvärrader; de på sidörna bli större, ovat- fyrkantiga och ligga äfven i bestämda tvärrader. Un- der halsen närmast bröstet ett slags halskrage, en tvärrad af 8—-9 fyrkantiga större (trubbiga) plåtar, af hvilka den mellersta är störst. Undre kropps- delarna (bröst och mage) belagda med 6 långsgående - rader af stora tvärliggande plåtar, af hvilka de två mellersta raderna, hvilka ej äro så breda som de der- på följande, skiljas framtill på bröstet och hafva mel- lan sig ett trekantigt fält, likaledes täckt med plåtar. Utanför de här nämda 6 plåtraderna ligger på hvar- dera kroppssidan, en mer eller mindre märkbar rad af plåtar, som äro något större än de öfriga sidoplåtarna. Analöppningen täckt med en stor baktill tvär plåt, som stundom är delad i tre; roten belagd i halfcir- kel af 7—9 fjäll. Stjerten trind, på sidorna något hoptryckt, ända från skenkelfästet afsmalnande, vid ro- ten ofvan plattad utan långsfåra, belagd i tegellikt ställda tvärrader med aflånga, smala, rättbräddade fjäll, af hvilka de som ligga på undre sidan från roten till midten äro släta, alla de andra långs midten kantiga 2 18 ÖDLOR. (takformiga). — Frambenen framtill täckta med plåt- lika fjäll, baktill kornade med rundaktiga småfjäll; Tår- na 1 kortast, dernäst 5, som utan klon är jemnt lika lång som 1 med klo; 2 lika lång utan som 5 med klo; 3 och 4 längst och af dem 3 något litet längre. Klorna .hoptryckta krökta spetsiga. Bakbenen framtill och under med större plåtlika fjäll, baktill och ofvan granulerade; långs undre sidan en kant af 13—415 af- rundade, hvardera med ett litet hål försedda fjäll. Tärna 3, alla väpnade med spetsiga klor: 1 kortast, der- näst 5, lika lång utan som 1 med klo; 2 något län- gre utan, än 3 med klo; 3—4 betydligt längre än de andra och 4 längre utan, än 3 med klo. Tungan spet- sig och spetsigt tvåklufven. = Stjerten här kring 80 verticiller. Frambenen framållagda räcka öfver ögat och bakbenen lagda framåt sidorna räcka mer än half- vägs till frambens-fästet. Stjerten räknad från anal- öppningen är ungefär 11 så lång som öfriga kroppen, hufvudet inberäknadt'”). Denna är den största af våra inhemska Ödlor. Jag har sett exemplar af nära 10 tums längd; det största jag nu har till hands håller i längd från nos- spetsen till stjertspetsen 9 tum. Tum. linier. ” ; Häraf är hufvudets längd .......... 61 EN TT TARA AAA EL RN få Re OR Äl dy SRA FEAT rä på RR SM ROMANEN Du det 2—31 SRFORTERS ov 1505 ob rRn dos ol AE lg TEE SEN ö—1 +) S:ma 9 tum. Frambenen 1 tum; bakbenen 1 tum 3 linier. +) De flesta exemplar, man erhåller, hafva haft stjerten afbru- ten och åter utväxt; hos dessa är den alltid kortare än hos de fullständiga, stundom ej så lång som kroppen. Ett så- dant är aftecknadt al BELL i British Reptiles sid. 28. SAÅNDÖDLÅ. 19 Färgen: Öfra kroppsdelarna gråbruna, mer eller mindre bleka eller mörka, med ett brunt mer eller min- » dre synligt, öfver länden bredast, band långs ryggen från nacken ett stycke ut på stjömten; tecknadt med mer eller mindre tydliga svartaktiga figurer eller större svartaktiga fläckar och långs midten af hvardera af dessa med ett hvitt långstreck. På hvardera sidan en rad af fyrkantiga svarta figurer med en hvit fläck i hvardera. Nedanför denna finnes stundom långs si- dorna en eller två rader af mindre äfven kantiga svarta fläckar, tecknade hvardera med en hvit prick. Undra kroppsdelarna silfvergrå, stötande i gröngult, med rent svarta småfläckar, mer eller mindre tätt prickade: stun- dom långs midten ofiläckade. Hufvudet ofvan ofläckadt, på sidorna tecknadt med oregelbundna svartaktiga fläckar. På sidorna af stjerten ett långsgående svartaktigt streck, med en rad hvita fläckar långs undre brädden. Benen ofvan fläckiga af svartaktigt med Ng ös småfläckar. Iris guldröd; klorna blekbruna. Hannen kännes lätt från honan derigenom att si- dorna äro gröna, hvilken färg äfven sträcker sig ned- åt undre kroppsdelarna. — ' Stundom säges den äfven sträcka sig till öfra kroppsdelarna. Varierar stundom med rödbrun rygg. Någon så- dan har jag dock ej sett hos oss. Skelettet : Hufvudet: Sedt ofvan är cranium aflångt-vv at med utringad nacke, nedtryckt så att största höjden inne- hålles 2 gånger i längden från nosspetsen till nackinskär- ningen; öfra konturen nästan rät, framtill något sluttande. Nackbenet (Os occipitis) som utgör en ring kring foramen magnum , består af 1) Pars basilaris , bred något konkav, med en åt hvardera sidan gående trubbigt afrundad, under konkaverad kort process. Condylus occipit. en enda njur- formig. Foramen magnum mer bredt än högt, trehörnigt, med afrundade hörn. 2) Pars occipitalis uppstigande slu- tas i midten med en uppstående trekantig process, på hvil- ken Os parietale hvilar, framom hvilken finnes en bred vå de ÖDLOR. skåra och på sidorna af denna en ännu bredare tunn trub- big benskifva. 3) Partes laterales långa, utåt och något bakåt gående, i ändan tvära och tjocka, stöta till Os ma- stoideum, Som är litet och uppåt spetsigt; på utsidan af denna spets ligger ett litet os temporum. Vid detta och Os mastoideum fästar sig genom brosk Os tympanicum, som går nedåt och något framåt, är halfmånformigt, har en nästan halfcirkelformig smal utkant och under denna en stark fördjupning. Denna kant tjenar som ram åt membrana tympani. Undra ändan fästar sig vid yttre sidan af spet- sen af Os pterygoideum. Os sphaenoideum gränsar bak- åt till pars basilaris, är smalare än denna, concavt och framåt utlöpande i en smal spets, som fortsättes med ett brosk, på hvilket sitter septum interorbitale (då djuret lef- ver); från hvardera sidan af os sphaenoideum utgår utåt och framåt en kort tjock process, vid ändan ännu tjockare och tvär; den stöter till insidan af ossa pterygoidea. Os pterygoideum (hvardera skildt efter hela sin längd, dock mest divergerande bakåt) hvardera förenadt genom en sned söm med os palatinum, bakom främre ändan försedt med en rad tänder; dessa s. k. gom-tänder, 6 till antalet, äro trinda, trubbiga och något bakåt rigtade. Midt emot denna tandrad utsänder benet en process, som förenar sig med Os transversum; derifrån fortsättes benet bakåt, böjer sig "bågformigt utåt, blir hoptryckt, förenar sig på in- sidan med nämde process från os sphenoideum och fästar sig med spetsens utsida vid os tympanicum innanför articu- lationsytan för underkäken. Denna articulations yta är trind med en djup fåra utanför midten. Från öfra sidan af detta ben, just der det gränsar till os sphenoideum uppgår en smal benstilett (Columella Cuv.) och fästar sig under bräd- den af os parietale. Os palati stöter bakåt till Os ptery- goideum, framåt till os maxillare och vomer, är på undre sidan concavt och framtill inskuret, hvarigenom det bildar bakbrädden af inre näsborrarna, som således öppna sig i gomen; Vomeres äro 2:ne, som ligga framom ossa palati och bakom intermaxillarbenen; de skiljas utvändigt från ossa maxillaria genom en lång springa, som framtill är nå- got och baktill än mer utvidgad och utgör inre näsöppnin- gen. Os intermazillare tidigt hopväxt till ett enda, har en pars palatina, en pars alveolaris, som bär 8 trinda, något trubbiga framtänder ; dess pedunculus internasalis eller ad- scendens' är bred platt, nedtill på hvardera sidan försedd med en liten vik (för öfrigt äro näsborrarna runda) och SANDÖDLA. 217 Mt > åh 4 gränsar uppåt till näsbenen. Os maxzxillare med vid-pass 16 kindtänder, som med yttre sidan äro fastvuxna vid yt- tre lamellen och med inre sidan bar, i spetsen något in- böjda, hoptryckta och naggade. 0s lacrymale stort utgör -framväggen af orbita; Os transversnm, som stöter inåt till 08 pterygoideum och utåt till föreningen mellan Os marillare och zygomaticum, är tjockt, inåt något och utåt än mer utvidgadt. Os zygomaticum tunnt, utåt platt, inåt med en uppstående kant, har 3 processer, af hvilka den främre + fäster sig på Os transversum och maxillare, den bakre som är kortast ligger fri, den öfre som är längst förenar sig med frontale posterius och utgöra tillsammans bakre och nedre kanten för orbita. Os frontale dubbelt. Os parietale enkelt, försedt, under interparietalplåten, med ett ytterst li- tet rundt hål. På hvardera utsidan af detta ligger ett stort Os frontale posterius, som inåt gränsar till os frontis och os parietale o. s. v. Underkäkens 2:ne framtill hopväxta gre- nar bestå hvardera af flera (6) ben; tanddelen utvändigt trindad, något böjd, framåt aftagande i bredd; process. coronoideus rakt uppstående afsmalnande, i spetsen framåt afrundad; mellan denna och condylus en lång djup fåra, Condylus artic. en tvärliggande inskärning med dubbel för- djupning; processus angularis bakåt rigtad, spetsig, med en aflångt trekantig ränna ofvan. Tänderna kring 20, i spetsen hoptryckta , litet inböjda naggade. Vertebrerna: Atlas består af 2:ne halfringar, en nedre med fördjupning för condylus occipitalis och en öfre delad i tu; en kort hoptryckt process. spinos. inferior och in- gen superior. Avzis har en mycket bred process. spinos. super.; detta och det nästa äro de enda ben som hafva process. spinos, infer.; alla följande ha superior. På pro- cess. transversi af alla sitter en costa som hos de 3—4 främre är i ändan 2:klufven, de följ. enkla; först det som sitter på 9:de vertebren är vid sternum fästadt genom ett långt brosk. Genom sådana fästa sig 5 på hvardera sidan. Costae 26 par af hvilka spurige 6 anteriores och 153 poste- riores, samt 5 vere, alla tunna och spetsiga, stöta icke med någon vinkel till process. transversi, men hufvuden concava sitta på en rund knapp, på sidan af corpus verte- bre nära frambrädden. Vertebre& sacrales 2:ne med pro- cess. transversi långa utåt tjocka, tvära hopväxta; verte- bre caudales de främre med långa process. transversi; de följande med ett ben i form af tjuga på undre sidan sva- rande mot processus. spinos. infer. & 4 + 22 ÖDLOR, Bröstben, Skuldra (Jemf. Cuv. Recher. V. 2. p. 289. ETab. XVII. fig. 35—37). > Bröstbenet består af ett långt och spenstigt ben i form af ett kors, hvars bakåt gående gren fäster sig på främre vinkeln af en större rhombformig broskskifva, som har 2:ne bräddar framåt och 3:ne bakåt vända; på de senare fästa sig brosk af 3:ne costa vere, och från bakre vin- keln utgå 2:ne brosk, som hvardera grenar sig i två och tjenar till fäste för 2:ne costa vere. Framom bakre vin- keln är ett litet aflångt hål. Vid främre brädden fästar sig ett ben, som har nästan formen af en timmermans-yxa och som förenar sig med ett annat vida smalare dock upp- åt något utvidgadt ben. Der dessa förena sig är en fossa glenoidalis för caput ossis humeri. Det senare är säledes Scapula, det förra Os coracoideum. Scapula fortsättes i en uppåt och bakåt utvidgad broskskifva. Mellan begge nämde ben uppstiger ett smalare som hörer till Os cora- coideum ; på dessa begge delar af Os corac. hvilar en brosk- artad båge, hvars främre crus är bredast och nedgår långs framsidan af benet, och lägger sig in öfver den rhombfor- miga benskifvan. Under viken mellan begge crura af Os. corac. är ett litet rundt hål. — Vid ymse sidor af benkor- sets framåt gående grenspets fäster sig ett nyckelben; detta är smalt, bakom midten vinkelformigt uppåthöjdt och med baksidan fästadt vid Scapula och dess brosk; framdelen försedd med ett stort ovalt hål. Os humeri rätt, öfra huf- vudet ovalt, under sidan en stark knöl; nedra hufvudet en trochlea med rund upphöjning för radius, som har en i öfra ändan mer än halfrund cavilet. Ulna och radius helt skil- da; processus anchoneus; incisura sigmoidea. Ossa Carpi skilda; Ossa metacarpi 5; phalanges digitorum: för tum- men 2; för pekfingret 3; långfingret 4; ringfingret 5 och lillfingret 3. Bäcknets 8mne ben bidraga genom sin förening att bilda acetabulum; denna är horisontelt aflång. Os ilium går uppåt och bakåt, är på utsidan plattconvex, afsmalnar till en lång spets och fästar sig med inre sidan vid process. transrersi af begge vertebre sacrales. Os ischii bredast och kortast, går nedåt och förenar sig med sin make i en rät vinkel. Os pubis går nedåt och framåt och, sedt från sidan, nästan i rak linea med os ilium, är långs undra si- dan concavt, har vid basen ett hål, och förenar sig med sin make i en något spetsig vinkel. SANDÖDLA. 23 Den öppning, som bäcknet nedtill bildar, är bredt- hjertformig. Os femoris: öfra hufvudets ledyta aflång går mycket högre upp än trochanter; undra hufvudet har, liksom ; foglarnas, på utsidan en afsats, hvari upptages öfra ändan af fibula. Tibia och Fibula gå lika högt upp och deltaga (liksom hos foglarna) begge i articulationen med Femur; begge räta, vid ändarna tjockare. Ossa tarsi,; metatarsi; phalanges digitorum ha samma antal leder som frambe- nens. Vistelseort och lefnadssätt: Sandödlan förekom- mer i södra och medlersta Sverige. Jag har tagit henne i Skåne på mångfaldiga ställen, t. e. på de san- diga åkrarna och ängfälten nära Östersjöstranden mel- lan Ystad och Trelleborg: vid Nöbbelöf, Torp m. m. i buskmarken vid Fåägelsång nära Lund, på skogslät- ter bland enbuskar vid Hör och Billinge m. fl. Dere- mot förekommer hon, enligt Baron v. DöBeEn, icke i de skogar, som omgifva Börringesjön. Äfven har jag träf- fat henne i Blekinge, samt i Halland vid Fröllinge o. s. v. Huru långt hon träffas mot norden är ännu ej bekant, men säkert är att hon ej finnes så nordligt som Skogsödlan , och lika säkert är att hon går längre åt norr än Mur-ödlan (Lacerta muralis) som ännu icke är funnen i Skandinavien, men må hända fö- rekommer i dess östra trakter. Sandödlans vanligaste tillhåll är högländ, torr och sandig mark, vid skogsbryn och bland låga glesa bu- skar, der hon döljer sig bland torra löf, eller i ett hål i jorden, under en tufva eller mellan trädrötter; äfven på sandfält, der hon springer bland rågen eller det glesa gräset. I bergiga trakter skall hon aldrig före- komma. Sandödlan är mycket skygg och döljer sig så snart hon märker någon fara. Hon springer tem- ligen snabbt, ehuru ej med samma lätthet som Skogs- ödlan. Under loppet ligger stjerten på marken och ringlas åt sidorna liksom Snokens kropp då han löper; 24 ÖDLOR. och denna stjertens rörelse bidrager nästan lika mycket "som fötterna att framskjuta henne. Detta märker man då man träffar exemplar med nyss afstympad svans, hvilka ej förmå springa, utan blott gå temligen sakta (nästan som Paddan) ehuru benen äro alldeles friska. Sandödlan är af naturen rädd och vild, hvarföre hon i fångenskapen ej mycket låter tämja sig. Likväl har jag sett en, som gick fram och tog flugor ur handen på den, som egde henne; dock skedde det med stor varsamhet och vid minsta buller sprang hon och gömde sig. Stundom försöker hon att bita den som med blotta handen fattar henne; men hennes bett är hvarken skarpt eller farligt. Hon förmår väl knap- past bita så att blod utkommer; och att hon är all- deles giftlös, behöfves icke åter upprepas. Mot vintrens annalkande lägger hon sig in i ett hål under en buske, mellan trädrötter eller i en jord- brink, tillsluter det för sig med jord, torrt gräs eller löf, och ligger der i dvala, orörlig och stel, tills vår- värman åter väcker och framlockar henne. Hon fram- kommer dock tidigt, redan i sista hälften af Mars eller början af April). Dess födoämnen bestå uti insekter och larver: flugor, små gräshoppor m. m. Hon smyger sig var- samt mot sitt rof och, anländ nog nära, kastar hon sig derpå med snabbhet. Fortplantning: Sandödlan lägger ägg och föder aldrig lefvande ungar. Äggen till antalet 10 —12, till formen trinda, aflånga, trubbiga och till storleken nä- stan lika breutik Pling, äro omgifna af ett pergament- artadt skal. I en drägtig hona ser man de stora äg- +) År 1840 voro Ödlor redan framkomna vid Hör den 24:de Mars. I år 1842 syntes de ännu tidigare; men jag känner ej om de tillhörde denna eller följande art. SKOGS-ÖDLA. 25 gen ligga i rad ända upp nära under hjertat. Hon lägger dem i hål, som hon gräfver åt dem i sanden, och sedan hon sorgfälligt betäckt dem med sand, lem- nar hon dem att af solvärman utkläckas. Anmärkning : Åtskilliga personer hafva för mig om- talat att de här i Sverige sett stora gröna ödlor. Isynner- het har en af mina vänner försäkrat mig att han åtskil- liga gånger träffat helt gräsgröna Ödlor af ovanlig storlek i södra kusttrakten af Skåne, mellan Ö. Torp och Trelle- borg. Sannolikast hafva dessa gröna ödlor varit hannar af Sandödlan ; dock för dem, som äro i tillfälle att närmare undersöka förhållandet, vill jag här lemna Diagnos öfver den skilda art, som egentligen kallas Gröna Odlan (Lacerta viridis Daud.). Artm. Bakom näsplåten äro 3 plåtar af hvilka de 2 främre stå öfver hvarandra, den bakre bredvid de förra; tinningarna med olikstera mångkantiga plåtar; 2 stora plå- tar långs utkanten af parietalplåten ; ryggen kornad af små fjäll; en baktill djup och bred ränna under hakan. Ofvan grön med eller utan fläckar, under gul. Längd kring 18 tum , hvaraf kroppen håller 6, stjerten 12. Förekommer i södra och mellersta Europa, från Sici- lien och Grekland ända upp i Preussen; men nordligare har man hittills icke träffat henne. 2. Skogsödla (Lacerta vivipara, Jacquin). Artm. Bakom näsplåten och framom ögon-tygel- plåten stå bredvid hvarandra 2 plåtar, stundom blott 1; ryggfjällen aflånga kölade; 3—4 plåtar långs utbräd- den af parietalplåten; hakvinkeln oftast aftrubbad; go- men tandlös. Honan föder lefvande ungar. Lacerta agilis y. Lin. Faun. Svec. p. 103 n. 284. — ReErz. Faun. n. 15. y. & — Lacerta vivipara Jacou. Nov. Ant. Helv. I. p. 33. tab. 1. — DumMeR. et Bin. Hist. des Reptiles V. p. 204. — Lacerta crocea WoLrr. i Sturms Deutschl. Fauna. H. 4. Lacerta montana MIKAN i STURMT Deutschl. Faun. H. 4. med figg. — La- certa pyrrhogastra MERrr. Syst. Amphib. p. 68. — Zootoca vi- vipara NVAGLER Syst. Amph. p. 155. — Scaly Lizard PEN. Brit. 26 ÖDLOR Zool. HL. p. 21. t. IM. — Viviparous Lizard Beu British Repti- les p. 32 (med figurer). — Grå ödla (Lacerta agilis) Svensk Zoo- logi Häft. 3. pl. 28. — Sv. Odla; Norrsk Fjörfessle. Anmärkning. I Fauna Svecica har LinsÉ under namn af Lacerta agilis anfört 3 former, neml. utom den egentliga agilis, äfven formen 5 och y. Hvad som förstås med p, vid hvilken ÅLDROVAND anföres, kan ännu säkrare inhäm- tas af Systema Nature I. pag. 363 n:o 15. 3, der äfven citeras Epv. Av. 3. p. 78 t. 247. f. 2, hvilken figur; äfven som den citerade hos ALDROovVAnND tillhör de nyares Lacerta viridis, som förekommer i det sydligare Europa och som LINNE uttryckligen säger att han icke sjelf träffat (i Sverige). Således återstå 2:ne Svenska former, nemligen den egent- liga agilis och y. Att y. som kallas Lacertus dorso pun- ctis albis duplici serie tillhör Lacerta vivipara är så mycket säkrare , som LINNÉ uttryckligen säger att han träffat den i Luleå Lappmark, derifrån äfven jag har Lacerta vivipara och der Lacerta agilis ganska bestämdt icke förekommer. Aterstår således för den egentliga agilis ingen annan Svensk ödla än den jag beskrifvit under detta namn och som LINNÉ således egentligast kallat L. agilis. Att ändra detta namn och med de Franska Herpetologerna kalla den Lacerta stirpium, anser jag vara både öfverflödigt och orätt. — De figurer, som under namnet Lacerta agilis före- komma i Svensk Zvologi äro, isynnerhet hvad hufvudet beträffar, incorrecta; men den smärta kroppsformen och framför allt den långa stjerten, som säges ”utgöra nästan två tredjedelar af hela längden,” visar att förf. haft för sig Lacerta -vivipara. Beskrifning: Skogsödlan är smärtare och mer långsträckt än Sandödlan, äfvensom hon har längre och mer långsamt afsmalnande stjert. Hufvudet har samma form som hos förra och är ofvan belagdt med samma plåtar. På sidorna af hufvudet samma margi- nal-plåtar. Mellan dessa och de ofvan på hufvudet liggande, är främst nasal-plåten, som framtill med en konvex brädd stöter till rostral-plåten, upptill en rät, med hvilken han gränsar till internasal-plåten, och bak- till nedåt en rät, som bildar en spetsig vinkel med förra och gränsar till naso-frenalplåten, hwilken icke, SKOGS-ÖDLA, 27 eller blott med en spets räcker upp till internasal- plåten. Denna (naso-frenalplåten) är fyrkantig med olika sidor, af hvilka den främre är utringad för näsborran, nästan lika mycket som den bakre hos nasal-plåten. Bakom denna ligger en vertikalt aflångt-fyrkantig rätt- sidig plåt (sc. post-nasofrenale) som nedåt stöter till mariginal-plåtarna, upptill till internasal-plåten, framåt till naso-frenal, och bakåt till freno-orbitalplåten; stun- dom äro. naso-frenal och post-naso-frenalplåtarna hop- växta till en. (Sömmen bakom denna ligger vanligen i samma linia med sömmen mellan främre pannplåten och internasal-plåten). Stondom ligger en ytterst liten 5:sidig plåt mellan nasal-internasal-, antefrontal-, freno- orbital- och naso-frenalplåtarna. Stundom ligger en liten rhomboidisk mellan internasal-, antefrontal-, freno- orbital och post-naso-frenalplåtarna. = ”Tinningarna be- lagda med större och mindre kantiga plåtar, af hvilka vanligen en större i midten och en dylik tillgränsande öfver frambrädden af örat. Långs öfra brädden en rad af aflånga plåtar, af hvilka åtminstone 3 stöta till ut- kanten af parietal-plåten. Då munnen tillslutes är mun- springan litet nedåt bägböjd under ögat. Under un- derkäken en mycket smal springa begränsad, af platta plåtar, mellan hvilkas 4:de och 5:te par de småfjäll, som betäcka undre halssidan, bilda en vinkel som i spet- sen oftast är afhuggen, eller Skicsbhad genom 3:dje plåt- paret. Ögonlocken som hos förra. Yttre hörselöpp- ningen vertikalt aflångt-oval (blir hos torkade exem- plar ovat-rund). Kroppens granulering samt fjäll- och plåtbeklädnad föga märkbart skild från förras. Stjer- ten helt trind (icke hoptryckt) är ofta [hos hannarna? jag har aldrig märkt det hos honorna] bakom sken- kelfästet märkbart tjockare än vid detsamma, och har då på sidorna liksom en svulst; (stundom ligger denna svulst längre tillbaka, kring + tom från bakbenen) 4 samt en långsgående fåra på ryggen. Bakom denna 28 ÖDLOR. sidosvulst, då den finnes, eller från roten, är stjerten nästan jemstjock till midten, hvarefter den mycket små- ningom aftager. Stjertbetäckningen som hos förra. Fram- benens tår: 1 kortast; dernäst 5, längre utan, än 1 med klo; 2 lika lång utan som 5 med klo; 3 och 4 längst, dock 4 något längre. Bakben: Skenkelporerna 9—10; tårna: 1 kortast; dernäst 5 mycket längre utan än 1 med klo; dernäst 2 lika lång utan som 5 med klo, stundom äro 2 och 3 alldeles lika; 3 och 4 betydligt längre än de andra, och 4 betydligt län- gre utan än 3 med klo. Hela längden 6 t. 1 lin., deraf håller kroppen 2 tum, stjerten 4 t. 1 lin., : HRM SKINN MG ma ngosdd es Esa Hare Se LEE RNE Ne 4 lin. TRES EN ENS RN fö bsr Bl ae 4 SV ER RANE SAGE SETS SNRA FT SE sd | EE RS S:ma 2 tum. Frambenen 34 lin. Bakbenen 74 lin. Frambenen lagda framåt räcka förbi ögat, och bakbenen, lagda framåt sidorna, räcka 3 af distansen från bakbenen till fram- benen. — Således är hos denna art stjerten 2 gånger så lång som öfriga kroppen, och täckt med omkring 70 tandade fjällringar. Färgen: Öfra kroppsdelarna bruna, stundom ble- kare, med eller utan ett smalt svart streck långs mid- ten af ryggen, från nacken till svansroten; på hvar- dera sidan af ryggen en långsgående rad af hvitaktiga prickar f), hvardera intill- eller utåt begränsad af en liten svart fläck; stundom sammanlöpa de hvitaktiga prickarna frampå halsen till ett långstreck; kropps- sidorna mörkbruna med två rader mer eller mindre tyd- liga hvitaktiga prickar, nedan kantade med svart. Stjer- +) Således precist så som ,LinnÉ beskrifvit henne: ”dorso pun- clis albis duplici serie.” Fauna Sv. 1. c. SKOGS8-ÖDLA. ; 20 ten af ryggens färg, på sidorna med 2 rader hvitak- tiga prickar, kantade med svart ända till midten, der de småningom försvinna. Nedra kroppsdelarna: hufvu- det och halsen hvitaktiga, merendels utan fläckar; bröstet och magen hos honan hvitaktiga stötande i grönt med eller utan svarta fläckar; undra sidan af bakbenen och "stjerten hvitaktig med täta svarta fläckar, som längre ut på stjerten bilda svarta tvärstreck. Hos hannen är bröstet, magen och stjerten under roten gulröda eller pomeransfärgade. Varierar: 1) Det svarta strecket långs ryggen bildar en rad af svarta fläckar, stundom blott orediga, mest parstående småfläckar. 2) De hvitaktiga prickarna långs ryggsidorna sam- manlöpa till ett streck, och utanför detta långs kropps- sidorna löper ett bredt svartaktigt band från näsan till utåt stjerten. 3) Undra kroppssidan helt ofläckad. 4) Ryggen grå med i brunt stötande bottenfärg och ett svartaktigt afbrutet streck långs midten samt hvitaktiga streck långs ryggsidorna, innantill kantade med svarta långsfläckar: det svartaktiga breda bandet längs kroppssidorna nedtill med en rad af oceller. 5) Grundfärgen grönaktig med svarta prickar i ställe för streck. Vistelseort och lefnadssätt: Skogs-ödlan före- kommer på Skandinaviska halfön från det sydligaste Skåne ända upp i polartrakterna i Lappland. Hon har mest sitt tillhåll i bergiga och skogiga trakter samt på ljunghedar och enrisfält. I skogarna kring Börringe- sjön är hon (enligt Bar. v. DiBEn) den enda art som finnes; också träffas hon vid Fogelsång, der dock äf- ven Sandödlan förekommer. I trädgårdarna här vid Lund har hon någon gång blifvit tagen, troligen hit 30 ÖDLÖR. införd med hölass från någon skogstrakt. Äfven skall - hon förekomma bland porsen på Skanörs ljung (v. DöBEn). LInsk har sett henne vid Upsala och i Luleå Lappmark; äfven jag har henne (genom Magister S. HaARrRDins vänskapsfulla meddelande) från Luleå Lappmark och sjelf har jag tagit henne (den 21 Juli 1826) på fjället vid sidan af Hallingdalen i Norrige, ett par hun- dra fot öfver tallens vegetations-gräns; således går hon upp i björkens och videts region"), hvilket antyder att hon måste förekomma ganska långt uppåt norden. — Efter allt detta inser mon lätt att Skogs-ödlan i det bergiga och skogbeväxta Skandinavien är vida mer allmän och vida mer kringspridd än Sandödlan, som dock icke heller är sällsynt. Skogsödlan är liflig och lätt i sina rörelser och hon springer med större snabbhet än Sandödlan. Hennes långa och tjocka stjert under- hjelper, genom sin ringlande rörelse, hennes lopp, och hon fortskaffas lika mycket genom den, som genom de korta svaga benen. — Från sitt gömställe under vintren fram- kommer hon tidigt om våren och visar sig ute ända till sent på hösten, under den varmare delen af dagen, då vädret är vackert och solen skiner. Födoämnen: Äfven denna Ödla lefver af smärre insekter, isynnerhet flugor och dagsländor, på hvilka hon störtar sig med ännu större snabbhet än Sand- ödlan. Också förtär hon Skalinsekter och Larver; i dem man öppnar, finner man ofta magen fullproppad af dessa insekter. Fortplantning: Skogsödlan lägger icke ägg, som föregående, utan likasom Ormslån, Huggormen och nå- gra fiskarter, behåller hon äggen inom sig till dess un- garna äro fullt utvecklade, då ägghinnan sönderbrister +) Jemf. Skand. Fauna, Andra delen, 1:sta bandet, sid. XVI, . 2dra bandet sid. 104. SKÖGS-ÖDLA. 31 och vanligen qvarblifver i äggledaren så att ungen fram- födes lefvande. Äggen äro derföre icke hos denna, som hos föregående, omgifna af ett tjockt pergamthtariadt skal, hvilket icke behöfdes för deras skydd, men af en ganska tunn hiuna, som lätt brister vid födselakten. Stundom skall dock ungen -framkomma omgifven af denna hinna, hvilken han då straxt efter födseln sönder- sliter. — Man har någon gång funnit de nyss födda ungarna hos modren och deraf dragit den slutsats att hon ej helt och hållet är i saknad af en instinkt, som liknar moderskänslan. Troligen kommer dock deras iakttagna samvaro blott deraf af modren så väl efter som före födandet, qvarblir på samma ställe och att de nyss födda ungarna nödgas af svaghet någon " tid qvarstanna der de blifvit framfödda.” Man har al- drig märkt att modren söker försvara dem eller eljest visar. dem någon omvårdnad eller tillgifvenhet. De ny- födda ungarna äro helt utbildade; de kunna genast springa och sjelfve söka sin föda. De äro redan kring 11 t. långa och synas mer enfärgadt mörkbruna. Smånin- gom märker man en rad af oceller, blekare prickar omgifna med svart, långs hvardera ryggsidan. Fjällen på ryggen synas små och kornade; stjertens fjällrin- gar undertill spetstandade”F). Fördomar: I Norriges fjälltrakter, der denna Ödla anses vara giftig och derföre af Allmogen afskys, brän- nes hon till kol, hvilka stötas och gifvas korna in mot svulst, som tros komma af hennes bett. Ungefär sam- +) I en hona som dödades i Juli funnos nära utbildade, ehuru ännu färglösa (hvita) ungar i äggen. De lågo i ring med no- sen mot svansroten och svansen i krets åt sidan; i denna krets lågo bakbenen. Ögonen stora svarta nrg rund pu- pill; munspringan med en sänkning under ögat; 2:ne märk- bara upphöjningar öfver nacken; benen och törn redan ut- vecklade. 82 ORMSLÅR. ma fördom finner man i några trakter i Sverige rö- rande denna och dess samslägtinge Sandödlan. 2:dra Familien") Ormslår (Ophiosauri). Med de kännetecken som i allmänhet tillhöra Öd- lorna (Sauri sid. 8) förena de följande för dem egna: Kroppen långssträckt ormlik, ofvan och under täckt med glatta fjäll samt försedd med korta eller inga fötter. Ormslå-Slägtet (Anguis Lin). Kroppen långsträckt cylinderformig, trubbig, utan fötter, betäckt med små, släta, ofvan och under nä- stan likdana fjäll; ögonlocken fullständiga; Öronen ut- vändigt nästan osynliga, (emedan trumhinnan är täckt med fjäll); hjessan belagd med större plåtar. Anmärkning: De Amfibier, som höra till detta slägte, hafva i det yttre och vid ett flygtigt betraktande en större likhet med Ormarna än medOdlorna, och skulle derefter snaråre räknas till Ophidier än Saurer. Men betrakta vi dem något närmare, så finna vi att de hafva långt flera charakterer af de sednare än af de förra. De tillhöra en egen grupp bland Saurerna, som utgör ett slags öfvergång från Ödlorna till Ormarna, men som dock alltid står när- mast de förra. Från slägtet Scincus, som mest liknar slägtet Lacerta, har, liksom detta, fyra fötter försedde hvardera med fem tår, väpnade med spetsiga klor, (Se Bo- NAPARTES Fauna Italica Fasc. XIV: Scinc. ocellatus) gifves en oafbruten kedja af former ända till vår ifrågavarande Anguis. Redan hos Scincus äro benen kortare och sva- gare än hos Lacerta och begge paren äro längre åtskilda, hvilket kommer deraf att kroppen är mer långssträckt. Detta förhållande tilltager mer hos slägtet Chalcides och ännu mer hos slägtet Seps, som har kroppen helt ormlik, benen ytterst små och försedda blott med 3 rudimentära klor (Seps chalcides BonwaArArtEs Fauna Ital. p. a. st.). Hos Pseudopus MERR. hafva framfötterna helt och hållet i det yttre försvunnit och finnas blott i ett rudimentärt skick under huden ; efter bakre extremiteterna finnas endast helt +) Jemf. sid. 14. ORMSLÅ. 33 små odelade utskott vid sidorna af anus (Jemf. BOoNnAP. Fauna Ital. Fasc. XIII) — och hos nu ifrågavarande slägte hafva äfven dessa helt och hållet försvunnit. Hos den unga Pseudopus serpentinus synas de nästan lika litet som hos Anguis fragilis. Således finnes i det yttre en fortsatt öfver- gång från Lacerta till Anguis. Men hvad som skiljer dem från Ormarna är, icke blott att de hafva ögonlock, utan isynnerhet att de hafva åtminstone rudimenter af bröstben, skulderblad och bäcken, och framför allt att ansigtsbenen äro orörligt hopväxta, samt underkäksgrenarna likaledes så hopväxta att de ej kunna uttänjas, hvarföre munöppningen hos dem är liten. Af detta slägte finnes ej mer än 1 enda art: Ormslå (Anguis fragilis Lin.). Arim. Ofvan brungrå, inunder stålblåaktig; van- ligen ett smalt svari streck långs hvardera ryggsidan och stundom ett ännu smalare långs ryggmidten; fjäl- len rundaktiga platta. Anguis fragilis Lin. Fauna Svec. p. 103. n. 289. — Syst. nat. I. p. 392 n:o 270. — MöLL. Prodr. Zool. Dan. p. 36. n:o 306. — Anguis Eryx LiN, Syst. I. p. 392. n:o 262. — ReTtz. Faun. Sv. p. 294 n:0 21. — Angus fragilis Rertz. 1. c. n:o 22 variet. — Ang- uis lineaius WorFr i Sturms Deutschl. Faun. 3 Abth. 3. H. med figur (unge). — Gemeine Blindschleiche Becust. i öfvers. af Lacep. Amph. IV. p. 119. — Angue fragile Bonar. Faun. Ital. Fasc. XX. med figg. — Blind Worm BELL Brit. Rept. p. 39 med fig. — ÖOrvet fraguie Dumer. et Bier. Hist. nat. des Reptiles V. p. 792. — Fjällorm Sv. Zool. a4:de Häft med fig. Sv. Ormslå, kopparorm. Norr. Blindorm, Kobberslange. Beskrifn. TLångsträckt trind, nästan cylinderfor- mig, trubbig, ytterst glatt och glänsande; stjerten lång, längre än hela öfriga kroppen med hufvudet inberäk- nadt. -Hufvudet äggformigs-aflångt, icke bredare än halsen, så att ingen märkbar gräns finnes, ofvan platt- kullrigt, nosen på sidorna vertikalt platt; nosspetsen trubbigt rundad med de små runda näsborrarna vid dess. sidor. Munspringan rät, slutas något bakom buk- 3 34 ÖRMSLÅR. sidan af ögat; detta försedt med ögonlock, hvaraf det undra störst, fjällbelagdt; yttre öronöppning finnes icke, emedan den är täckt af fjällen; men lika långt bakom, som nosspetsen är framom munviken, ses en liten rund ingröpning, som är spår efter örat; hela hufvudet täckt med platta, släta fjäll, af hvilka 2:ne större bilda en rhomboidisk fram- och bakåt spetsig plåt på hjessan; parietal-plåtarna aflängt-ovata; nackeplå- ten aflångt fyrsidig med baksidan konvex och fram- hörnen afhugna. Ingen hake-fåra. Hela kroppen of- van och under täckt med taktegellikt (imbricatim) lag- da transverselt ovala, nästan sexsidiga fjäll, som på rygg- och buksidan äro nära lika. Analöppningen täckt med en tvärrad af 4 i bakre kanten fria fjäll. Stjer- ten slutas trubbigt-tillspetsad. Färgen: Ofvan brungrå, eller bronsfärgad, eller kopparfärgad, alltid glänsande; sidorna vanligen kop- parbruna med en mörkare kant upptill Ett svartak- tigt smalt streck från nacken långs midien af ryggen, hvilket dock stundom mer eller mindre försvunnit. Un- dra kroppsdelarna stålbla eller svartblåaktiga, hvilken färg stundom är långsstirimmig. Varierar: Ofvan och på sidorna enfärgadt grå- brun eller kopparbrun; inunder hvitaktigt grå. Hit hö- rer Ang. fragilis Betz. Ungarna : Ofvan hvitgråaktiga med ett svart streck, som börjar något bredare på nackeu, blir deref- ter smalt och löper långs ryggen ända till stjertspet- sen; sidorna och undre kroppsdelarna svarta. Man träffar fullväxta exemplar af 15 —16 tums längd. Då ungarna födas äro de vid pass 21 tum långa. : Skelett: Hufvudet är i det hela på samma sätt kon- strueradt som Ödklans; sedt ofvan är det aflångt, bredast öfver midten, öfver kindbågarna; condylus occipitalis en ORMSLÅ. 35 rund knapp med en inskärning upptill. På undra sidan af benhufvudet finnas fem större och mindre öppningar; den största ligger långs midten, är; lancettformig och omslutes baktill af Os sphoenoideum med sina sidoutskott, på sidor- na af Ossa pterygoidea, och slutas framtill i en springa mel- lan plogbenen. På utsidan af denna ligga tvenne afiångt- ovala öppningar, omslutna på insidan af Ossa pterygoidea och palatina , på utsidan af Ossa mazillaria och transver- sa. Framom dessa ligga gomhålen, aflånga, något krökta, i bakändan något bredare och runda. — ÖOssa pterygoidea äro bakom midten med insidan fästade vid ett bredt och tvärt sidoutskott från Os sphoenoideum ; öfver detta ställe uppgår derifrån till Os parietale en tunn benstilett (Colu- mella); framåt gå Ossa pterygoidea och förena sig medelst en sned söm med Ossa palatina, och skicka utåt ett ut- skott, hvarigenom de förenas med Ossa transversa. De äro alldeles tandlösa, men hafva dock långs midten spår till en alveolar-fåra. Os tympanicum är upptill, der det är fästadt vid os mastoideum och os temporum, bakåt starkt utvid- gadt, nästan lika så bredt som långt, nedtill hoptryckt och försedt med en tvärliggande cylinderformig ledyta för un- derkäken. Denna är lika lång som hufvudet; dess utskott bakom ledytan, bredt, tvärtrubbigt, med en ränna inåt; Process coronoideus nästan på midten af benet, bakåt rig- tad; mellan denna och ledytan är benet på öfra sidan trindt. Mellankäksbenen med en enkel rad af 8—10 smärre tänder; käkbenen likaledes med en enkel rad af vid pass 8 större, glesa, spetsiga och bakåt krökta tänder. Under- käkens tänder vid pass 10 på hvardera sidan, äfven i en- kel gles rad spetsiga bakåt krökta. Ryggraden har 64 ko- tor, med främre ledytan starkt konkav, bakre starkt kon- vex, och med vid pass 60 par refben, bågböjda trinda; korsbenet 1 kota, med tjocka trubbiga sidoutskott, hvarpå är fästadt ett litet ben som är rudiment till os ilium. Det är aflängt, öfra hälften mer trind och böjd, nedra platt och spetsig. Stjertens kotor kring 65 försedda med starka pro- cessus transversi, uppstående processus obliqui, hoptryckta öfre och gaffelformiga undre processus spinosi. Bröstben och skuldra: Under halsen och främsta ref- benen ligger ett tydligt bröstben, ehuru i rudimentärt skick. Det är i form af ett + och har baktill en bred tvär brosk- skifva, delad i två flikar. På båda sidor om denna ligger ett bredt aflångt och för ändarna rundadt brosk, i hvilket 30 ORMSLÅR: ligger ett smalre ben, som äfven fortsättes i ett något ut= vidgadt brosk. Det förstnämda svarar mot Os coracoidvum, det sednare är Scapula med sitt brosk. Längs främre bräd- den af Os coracoideum ligger ett krumböjdt smalt ben, Clavicula, som förenar Sig med framsidan af scapula, går fram och förenar sig med sin make från andra sidan, och begge stå genom ligamenter i förening med bröstbenet. Betäckt af sternalbrosket ligger hjertat afilångt äggfor- migt något plattryckt. Derefter följer Lefvern, som är långsträckt på undre sidan valsformig, på öfre urgröpt, slutas med 2:ne flikar, af hvilka den högre är längst, i in- gröpningen af denna ligger magen och den hopslingrade främre delen af tunn-tarmen. Tungan pilformig, i spetsen tvåklufven ; Os hyoides 2:ne långa tunua benstiletter, sittande på ett Y-formigt brosk. Aspera arteria bestående nedtill af broskartade ringar, upp- -till af en hinna. Lungorna två, långa smala, trinda, nä- stan metmask-lika, den högra längst, ihåliga med spongiö- sa väggar. Matstrupen smal med långsfållor på inre si- dan; magen aflångt äggformig har en: mindre utvidgning framtill (ett slags öfyvermage som hörer till Oesophagus). Pylorus trång; vid den sitter en kort blindtarm. Tunntar- men slingrig; öfriga tarmen rät. Vistelseort och lefnadssätt: Ormslån är vidt kringspridd på Skandinaviska halfön. Från det sydli- gaste Skåne, der skog och buskmark fianes, till Nor- rige och de södra delarna af Lappland, träffas han, icke sällsynt, under den varma årstiden. I Skåne, Halland, Blekinge, Småland 0. s. v. förekommer han i alla skogs- trakter, der lokalen är passande; i Norrige har H:r EsmaARK selt honom i Bergens Stift och i Guldbrands- dalen, och genom Magister S. HaArpbins meddelande, har jag erhållit honom från Luleå Lappmark. Lik- som Odlan vistas han isynnerhet bland buskar på högländ torr mark, i mossa och bland nedfalla torra löf. Han framkommer om våreu lika tidigt som de flesta andra fjälltäckta Amfibier, och om senhösten ned- kryper han, för att lägga sig i vinterdvala, under ho- par af rutten ved, löf, ris m; m., och nedtränger stun- ORMSLÅ. 31 dom till betydligt djup med tillhjelp af sin $tyfva kropp, sin runda nos och sina glatta fjäll. Ormslån är ett litet vackert oöskadligt djur, som icke gör den ringaste förtret. Han är ej på långt när så vig eller snabb i sina rörelser som Ödlan eller Sno- ken. Han är den mest ovige bland våra Reptilier och då man varseblir en Ormslå, kan man vara säker att kunna fasttaga honom, om man vill. — Han försö- ker sällan att bita; och sker det att han biter i fin- gret på den som griper honom, så är han dock knappt i stånd att med tänderna göra intryck i skinnet, längt mindre bita hål, så att blod kommer ut. Att han skulle vara giftig, som vanligen tros af allmogen, är blott en fördom. Han är ytterst rädd, och han gör sig helt styf då han blir förföljd eller gripen. "Han är dervid så skör att han lätt brytes i stycken om han får ett slag, eller man blott försöker att böja honom. Häri liknar han Ödlorna, hvilkas stjert äfven är skör, ehuru kanske icke till den grad som dennas. Ormslån ymsar skinn på samma sätt som Ormarna. Det lemnas nemligen helt efter honom vid ett snar eller taggigt ris, der det hakar fast, medan han kryper der- ur; och det lemnas liksom ormarnas, ut- och invändt. Han är svårare än Ödlorna att tämja och förmå att taga föda i fångenskapen. Han liknar häri mest huggormen. Dock har det någongång lyckats, hvarpå Bern anför ett exempel. Dess föda bestod i små Sni- glar (Limax agrestis) af hvilka han förtärde 6—7 ef- ter hvarandra; men han åt ej hvar dag. Sitt rof fat- tade han på det sätt att, då han nalkats det, höjde han sakta hufvudet, högg det derefter hastigt tvärs öfver midten, höll det sedan mer än en minut i mun- nen, hvarefter Han sväljde det, sedan han vändt det så att hufvudet kom framåt. Han ville ej förtära grod- ungar eller råttungar. Han undvek vatten, som var 38 ORMAR. insatt i buren, och hvari Snokar, som voro i samma bur, snodde sig och tycktes fägna sig deraf. Utom sniglar förtär Ormslån äfven insekter, larver och met- maskar, af hvilka man finner qvarlefvor i magen hos dem man öppnar. i Fortplantning: I likhet med Skogsödlan föder Ormslån lefvande ungar (samma förhållande är med Huggormen och Släta Snoken, och på samma sätt, nem- ligen att ägghinnan, hvari ungen ligger 1 äggledaren, sönderbrister under födselakten. I Augusti eller bör- jan af September föder honan 7—12 högst 13 ungar, som äro af 2—2+ tums längd, genast lifliga och bör- ja snart förtära små larver, insekter och snigelungar. ö:dje Ordningen: Ormar (Ophidii +). Ormarna skiljas från Ödlorna (sid. 13) hufvud- sakligast derigenom att munnen och svalget bos dem äro starkt uttänjeliga, så att de kunna intaga och ned- svälja rof, vida tjockare än de sjelfva. Denna uttän- jelighet har sin grund i följande förhållanden: 1:mo) underkäksbenen äro framtill icke hopväxta, som hos de föregående, utan blott genom ett mycket uttänjeligt broskligament sammanbundna, och baktill artikulerade med ett längt och rörligt os tympanicum, hvilket sjelft är rörligt fästadt vid os mastoideum; 2:do mellankäks- benen äro väl, som vanligt, genom sutur orörligt hop- växta med näsbenen och plogbenet; men öfverkäksben, gomben och os pterygoideum äro förenade till en lös och rörlig benapparat, som liksom underkäken kan ej blott betydligt utvidgas, utan hvardera sidan kan, obe- roende af den andra, framskjutas och dragas tillbaka. Gomen, öfverkäksbenen och underkäksbenen äro väpnade med tänder; men mellankäksbenen äro hos alla Skan- dinaviska arter tandlösa. De sakna allt spår till bröst- +) Jemf, sid. 9. ALLMÄN SNOK. 39 ben och extremiteter. Refbenen, som äro mycket tal- rika och mycket rörliga, tjena som rörelseorganer i ställe för framben och bakben. Lungan en enda lång och membranös (den andra utvecklas icke). Tungan som är spetsigt tvåklufven och vid roten omgifven af en hylsa, kan utsträckas. Ögonen sakna ögonlock, yttre huden går öfver ögat (hvilket lätt 'ses på de skinn som ormar fällt); trumhinna finnes icke; under hakan en fåra, som har sin grund i underkäksgrenar- nas uttänjelighet. Kroppen långsträckt, ofvan täckt med fjäll, nedunder med tvärplåtar. Ormarma indelas i giftlösa och giftiga: 1) Giftlösa Ormar (Serpentes innocui). Två rader af jemnstora solida småtänder långs hvardera sidan i öfverkäken och inga gifttänder. Snok-Slägtet (Coluber Lin.). Hufvudet ofvan belagdt med plåtar; ögat med rund pupill; stjerten, på undra sidan belagd med parplåtar, är långt-afsmalnande och utgör kring + eller 4 af hela kroppslängden. 1. Allmän Snok (Coluber Natrix Lin.). Artm. Ofvan svart (eller olivgrå och då beströdd med svarta fläckar) under svartblå; ett hvitt eller gult band uppåt sidorna af nacken; ryggfjällen lancettlika med en svart köl långs midten; tre plåtar bakom ögat. Coiuber Natriz Lin. Faun. Svec. p. 104. n. 288. — Syst. nat. I. p. 380. — Rerz. Faun. p. 293. — MöLL. Prodr. Zool. Dan. p. 36 n:o 305. — FRIDVALDZkY Monograph. Serpent. Hungarize p. 44.— Tropidonotus natriz NWaAGL. Syst. Amph. p. 179. — SCHLEGEL physion. des serpens. p. 302. — Der Riwngelnatter BEcust. öfvers. af Lacep. Amph. 3:dje B. pag. 298. — Ringed Snake Pen. Brit. Zool. III. p. 33. t. IV. n;o 13,— BELL British Reptiles p. 47. med 40 ORMAR. fig. — Natriz torquata BONAPARTE Faun. Fasc. IX. med 4 figu- rer. — MERREM Syst. Amphib. p. 109—124. — DE Caux et. MARTIN ST. ANGE Physiol. de V'espeéce P1 II. — Sv. Tomtorm; Snok; Norr. Buorm, Huusorm, Guldöring. Beskrifning: Hufvudet, afsatt mot kroppen, af- långt äggformigt, utbredes då Snoken blir skrämd och är då mycket bredt och platt, isynnerhet baktill; ofvan - belagdt med följande plåtar: mellan ögonen ligger i mid- ten pannplåten, som är aflångt femkantig framtill föga bredare och nästan tvär, bakåt trubbigt tillspetsad; på hvardera dess sida ligger 1 supraciliar-plåt öfver hvar- dera ögat; framtill begränsas den af 2:ne plåtar (sc. frontalia arteriora) som äfven böja sig nedåt sidor- na; framom dessa ligga 2:ne något mindre plåtar (Sc. intlernasalia) som på utsidan gränsa till näsplåten, och på insidan gränsa tillsammans genom en lång söm, samt framåt till rostralplåten genom en kort; bakom näsplåten ligger en scul. naso-frenale, och i denna och näsplåten ligger näsborran; mellan scult. naso-fre- nale och ögat ligga 2 scuta frenalia. Bakom scu- tum frontale ligga scuta parietalia (hjesse-plåtarna) 2 stora plåtar, de största på hela hufvudet, bredast framtill, afsmalnande bakåt. Till utsidan af dessa grän- sa 2:ne plåtar, hvaraf den främre störst. Bakom dem är nacken täckt med imbricerade släta fjäll. Ogonen medelmålttiga runda, försedda med rund pupill, ligga så att Snoken kan se både åt sidan och uppåt. Bakom hvartdera ögat ligga, öfver hvarandra, 3 smärre plåtar. Nosen trubbig tvär, nosplåten mer bred än hög, ned- till inskuren. Näsborrarna ligga på nossidan nära öfra kanten. Hakefåran omgifven af tre parplåtar af hvil- ka det bakersta paret är störst. Kroppen långsträckt, trindlagd, framåt mot hufvudet afsmalnande; bakåt ut- löpande i en långsamt afsmalnande spetsig stjert, som utgör kring + eller 3 af hela kroppslängden. Ofvan och på sidorna är kroppen täckt med imbricerade fjäll, - ALLMÄN SNOK. 414 af hvilka de långs ryggen äro lancettlika och långs mid- ten försedda men en smal köl; de på sidorna bredare ovala, släta. Kroppen inunder belågd med hela tvär- plåtar, som i ändarna äro upppåt böjda och rätvinkli- ga. Analplåten dubbel; äfvensom plåtarna på undra sidan af stjerten utgöra en dubbel rad, och fjellen på dess öfra sida äro sexkantiga och till största delen släta. Färgen: Vanligen äro fullväxta Snokar här i Sveri- ge ofvan svarta eller gråsvarta utan fläckar, under svartblå, långs hvardera buksidan med en rad af hvit- aktiga eller gröngula tvärfläckar, af hvilka hvarannan är längre och kortare; hals och hufvud inunder hvita; 4—5 kantiga hvita fläckar långs öfverkäken; ett hvitt eller gult tvärband uppgående från halsen på sidorna af nacken, dock öfverst afbrutet. 5. En artförändring saknar detta band vid nacken. Sådana bar H:r ESMARK träffat i Norrige. y. En artförändring är grå stötande i olivfärg, tecknad med små runda svarta fläckar i fyra alternerande rader. Så äro Snokarna tecknade i det sydligare Europa. Äfven sägas de vara allmänna på Gottland, och man skall också hafva träffat en och annan sådan i Skåne, ehuru jag aldrig sett någon här. Snoken är den störste bland våra Ormar och skall stundom uppnå en längd af vid pass 2 alnar eller 4 fot. Skelettet: Hvad "Skallen beträffar, så visar sig vid för- sta ögonkastet hos cranier af samma längd, en vida större bredd hos Ormens än Snokens, i alla stycken som höra till framdelen af hufvudet. Pannbenen sammantagna äro hos Snoken mer långa än breda, «(hos Ormen tvärtom); näsbe- nen små med bakre brädden starkt utringad, hvarigenom två runda hål uppkomma mellan dem och pannbenen; främ- re brädden snedt rät. Intermaxillarbenet mycket litet, nä- stan i form af ett +. Den egentliga hjernskålsregionen nå- got mer bred och kort (än hos Ormen) ofvan platt och på hvardera sidan med en horisontelt hoptryckt knöl. Från hvardera processus postorbitalis går bakåt och inåt en kant; dessa mötas baktill vid nackekammen. På undra sidan af eraänium stå två tvärknölar, af hvilka den bakre stundom 42 ORMAR. är dubbel; framom den främre är Os sphoenoideum platt och spetsigt afsmalnande. Foramen occipitale mer bredt än högt, med två små convexa ledknappar och en oval grop mellan dem. Hvad som dock mest skiljer Snoken från Ormen är den lösa, med tänder väpnade benapparat, som ligger i go- men. Os pterygoideum är bredt tunnt och långs concavt, bakåt utåtböjdt afsmalnande och spetsigt; det är på inre brädden försedt med en rad af 12—14 bakåt böjda, spet- siga, klolika tänder; på yttre brädden af detta ben är fast- loddadt ett framåt rigtadt tunnt smalt och i framändan myec- ket utbredt och der tvärt ben (os transversum), som icke bär tänder; vid framändan af Os pterygoideum och något inåt rigtadt, sitter ett tunnt smalt aflångt hen, gombenet (os palatinum) väpnadt med en rad af 9—10 bakåt krökta tänder i nedra brädden och en tunn inåt rigtad process i öfra. På framändan af Os transversum sitter ett långt smalt något hoptryckt och framtill inåt böjdt ben (os ma- xillare) som i undra brädden är väpnadt med en rad af 22—24 bakåt krökta tänder, af hvilka de bakersta äro störst. Från öfra brädden går inåt en dylik process som från os palatinum. — Underkäken: dess grenar äro föga böjda, temligen jembreda och något hoptryckta; pars dentaria, som utgör mer än halfva längden, försedd med en rad af 22--24 bakåt och inåt krökta tänder. Framför articula- tions-caviteten är benet på lings ofvan försedt med en djup grop, hvars inre brädd ligger högre; men ingen processus coronoideus finnes. Cavitas glenoidalis utgör ett rundt in- skuret på sidorna aftrindadt hak, hvari passar den undra ändan af os tympanicum. Detta är nedtill smalare, upptill mycket bredt, på sidorna hoptryckt och tunnt. Bakom ar- ticulationsytan står bakåt en stark process. -— Ferte- brerna : Atlas en smal ring, utan prosessus spinosi och utan coste, med en concav articulationsyta” på hvardera sidan af den del, som svarar mot corpus. Axis kännes med sin processus odontoideus och bär icke heller coste. Dessa börja på 3:dje vertebren korta och tilltaga småningom i längd; de äro tunna afsmalnande, föga krökta och fåstade på en vertikalt aflång ledknapp; processus spinosi: de öfra fyrkantiga, mer långa än höga; de undra bakåtrigtade un- der hela ryggraden, under stjerten mer fyrkantiga. Vistelseort och lefnadssätt: Snoken är en af de allmännaste Reptilier i Skandinavien och utan jemförel- ALLMÄN SNOK. 43 se den talrikaste och mest kringspridde af våra Or- mar. Han är allmän i hela södra och medlersta Sveri- ge och Norrige, och han träffas äfven långt upp i Nor- den. H:r LAUR. ESMARK, som undersökt Norriges Am- fibier, anser södra delen af Helgeland vara Opbhidier- nas nordliga gräns; han anser dem icke gå till Ranen- fjorden eller förekomma i Salten. Snoken är enligt H:r Esmarc, den talrikaste Orm äfven i Norrige; han har träffat honom i alla de trakter af landet, hvilka han besökt. Han har sett honom på Hedemarken, i Ringerige, Modum, vid Kongsberg, i Tellemarken, der han träffat houom ända upp i björkregionen, samt långs kusten till Arendal. — Utom Skandinavien förekommer Snoken i Danmark, hela Tyskland, England och Skott- land, Polen, Ungern, Frankrike, Italien, Sicilien, Grek- land, samt i en stor del af Asien ända till Baikalsjön. Hvad dess skaplynne beträffar, så är han den minst vildsinte af alla Ophidier; äfven gripen och misshand- lad försöker han sällan att bita, men retad eller skrämd utgjuter han en stinkande vätska, som utvecklas af ett par körtlar inom analöppningen. Endast under fort- plantningstiden förvildas han så att han någon gång anfaller och biter. H. ScHreGeL omtalar €) att då han var gosse och en gång nalkades ett skogsbryn, der en talrik mängd af dessa Amfibier var samlad för att läg- ga sina ägg, blef han med raseri anfallen af en oOvan- ligt stor snok. De namn han erhållit af husorm, tomtorm och vat- tenorm, antyda hans vanliga vistelseort och lefnadssätt. Ofta förekommer han vid hus och gårdar, mest i skogstrak- ter och på sådana ställen, der vatten finnes i granskapet. Dock träffas han äfven der och hvar på slättbyggden; så har jag t.e. sett honom (för många år sedan) vid Malmö i vallen mellan fästningsgrafven och hafvet, och +) p. a. st. sid. 304. 44 ORMÅR. på Akademiens Museum finnas exemplar tagna i Bota- niska trädgården här i Lund. Som hamn särdeles tycker om värme, kryper han ej sällen in i kostallen vid bond- gårdar och hus i skogstrakter, der han ofta förekom- mer i stort antal. Af samma skäl har han stundom i stor mängd tagit sin bostad i gödselhögar, i hopar af ruttnade löf och vid brytstugor i högar af utkastade linskal, deri han har sina gångar och hål. Han bor der mest om ej endast på södra sidan; äfven som han ' i skogarna vistas i största antal på bergshallar eller i stenrös, som vända åt söder och äro omgifna af snår. I solhettan ligger han ute och baddar sig i värmen; då det är regnigt och mulet, kryper han ned i sina hål och synes icke till. Snoken vistas gerna vid vaät- ten, i hvilket han ej sällan dykar, och man har iakt- tagit att han stundom uppehåller sig under vattnet en half timma, utan att komma till ytan för att andas. Också simmar han gerna och man ser honom ej säl- lan ringla sig fram på vattnel med temlig snabbhet. Äfven i fångenskapen måste han hafva tillgång på vat- ten om han skall kunna lefva. Men han ej blott sim- mar på vattnet och borrar sig ned under den lösare jordytan ; han klättrar äfven på buskar och träd med temlig skicklighet. Mer än en gång har jag träffat honom 'ringlagd högt uppe på toppgrenarna i höga hasselbuskar och då jag försökt att med en lång käpp drifva ner honom, har han slingrat sig fram bland qvi- starna och länge hållit sig fast vid dem. Jag nämde att der han vistas vid husen, går han stundom in i Böndernas stall och andra uthus. Enligt berättelser af gamla personer skall man fordom på ett eller annat ställe i skogstrakter hafva brukat att, då man mjölkat korna, sätta söt mjölk till honom i en trähof i kostallet; och man trodde att hans vistande der gaf trefnad åt boskapen. Också blef han genom sådan behandling särdeles tam, och skall till och med ÅLLMÄN SNOK: 45 oOstördt hafva gålt in i torparnes stugor, vistats der bland barnen och druckit af de kärl, hvari dessa fått sin mat. Nu händer väl sådant aldrig; men säkert är att Allmogen ännu, i somliga trakter, fredar Snoken eller åtminstone undviker sorgfälligt att döda honom. På samma sätt fredas Storken och Svalan, och det anses nära nog gudlöst att döda en af dessa foglar, som söka att fredligt få vistas i menniskans granskap. Likaså är äfven Snoken fredad, kanske just af den an- ledning att han vistas vid menniskans boningar. Gäst- vänlighet utgör ett hufvuddrag i nordbons lynne, och han anser för omanligt och ohederligt att illa handte- ra någon oskyldig varelse, som fromt och fredligt säl- lar sig till honom och derigenom liksom söker hans skydd. Kanhända äfven att någon fördom ligger till grund för den fred, man lemnar Snoken, Ännu är nemligen bland Allmogen den sägen gängse, att Sno- ken väl är from och högst ogerna biter, men att om han, förolämpad, retas dertill, så blir döden en ovill- korlig följd af hans bett; och man tror också att om en Snok blir ihjälslagen, så söker maken länge att hämnas hans död. — En gubbe berättade för mig en gång, såsom osvikligt bevis på att Snokens bett är dödande, att han på hufvudet bär grafvens symboler: spada och två skåflar. Man finner att dessa förmen- ta symboler äro pannplåten och hjessplåtarna. Man finner äfven, vid undersökning af Snokens tandbygg- nad, att han ej har minsta tecken till giftapparäåt, och rön hafva visat att hans bett icke i ringaste mån äro giftiga. Deremot, såsom förut blifvit nämdt, gif- ver han från sig en egen frän stank, hvilken isyn- nerhet blir stark om han retas och kan då förorsaka äckel och kräkning. Tidigt, redan i Oktober eller November, och in- . nan den egentliga vinterkylan inträffar, lägger sig Sno- ken i vinterqvarter, i hål och gångar under löfhögar, 46 ORMAR. trädrötter m. m. vanligen så djupt att frosten ej räc- ker honom. Sker detta, så dör han, och man har gjort den anmärkning att Snokar i en trakt, der de förr voro allmänna, helt och hållet försvunnit efter en ovanligt sträng vinter. Här ligger han helt stel, och man skall i Januari och Februari hafva träffat på Snokar, som ej kunde röra mer än hufvud och svansspets, det öf- riga var orörligt (BeEcust.). Hans tidigare eller sed- nare uppvaknande eller framkomst beror dels på vin- trens beskaffenhet och dels på läget af hans vinter- qvarter. Vanligen ses Snoken hos oss först framme i Mars. I hårda och långvariga vintrar ligger han ännu längre i sitt hide; men, efter hvad trovärdiga perso- ner försäkrat mig, utkryper han stundom redan i Januari eller Februri månad, då snö ännu betäcker marken, om öppningen till hans hide är på en sluttning och vänd åt söder. I sådana fall är således hans vwvinterdvala kort. Äfven är den kortare i sydligare än i nord- ligare trakter. Snokar, som under vintren hållas inne i rum, falla ej i dvåla, oaktadt kylan är temligen stark. Efter sommarens olika värma ombyter Snoken mer ofta eller mer sällan skinn, vanligen en gång i hvarje månad från April eller Maj till Augusti och således 4 eller 5 gånger om året. Skinnet lägges helt efter ho- nom, vanligen vid något snår och är alltid ut och in- vändt, så att fjällen, äfven som huden öfver ögonen, hvilken fälles hel med det öfriga, äro på utsidan kon- kava. Födoämnen: "Snoken lefver af grodor, ödlor, fi- skar, insekter och maskar. Äfven förtär han möss- ungar och fogelungar m.m. Han slukar stundom Gro- dor, som äro vida tjockare än han sjelf. Vanligen gri- per han dem vid bakbenen, emedan han under förföl- jande fasttager dem. Sedan han fått tag i en Groda ÅLLMÄN SNOK. 47 eller annat större rof, lägger han sig stilla i maklig ställning och låter rofvet småningom glida in i svalget, derigenom att han medelst den lösa benapparaten små- ningom drager det in. Detta sker så mycket lättare som rörelserna i benapparaten på den ena sidan äro alldeles oberoende af dem i den andra. Till denna ned- sväljnings-operation åtgå dock stundom flera timmar. Se- dan rofvet kommit in i strupen, glider det deri fram ge- "nom dess muskelkraft. Man ser det då bilda på stru- pen en stor knuta, som småningom glider och flyttar sig nedåt magen; först sedan rofvet är någorlunda upp- löst, kan Snoken åter röra sig fritt. Prof. BELL har gjort den iakttagelsen att på hvad sätt än Snoken fat- tat sitt rof, Vrider och vänder han det så i munnen att hufvudet kommer att vända framåt. Det händer någon gång, då Snoken slukat en mindre Groda och gäspar efter måltiden, att hon hoppar ut ur gapet på honom och springer sin väg. Under nedsväljnings-ope- rationen äro Grodorna nemligen alltid lefvande, och behålla lifvet äfven en stund efter att de nedkommit i Snokens mage. En gång hörde Beur tydligt en Gro- das läte åtskilliga minuter efter att hon blifvit ned- svälgd af en Snok (p. 51). — Jag var en gång vitt- ne till att en stor Snok försökte att plundra ungarna ur ett Stensqvättbo i en stengärdsgård. Fåglarna, han- ne och hona, fladdrade öfver honom med gälla skrik, hvarmed de uttryckte sin ångest och jemmer. Hvar gång han försökte att krypa in i boet, kastade de sig pilsnabbt ned och hackade honom i rygg och stjert. Så högt han förmådde slungade han då hufvudet upp och måttade sina hugg efter dem; men de undveko lika snabbt som de återkommo då han å nyo försök- te att inkrypa. Sedan striden varat kring i timma, hvarunder de käcka småfoglarna försvarat sitt näste, närmade jag mig stället, då Snoken blef mig varse och flydde. 48 ORMAR. Fortplantning: Oaktadt parningen inträffar redån i April eller Maj +), lägger han ej sina ägg förr än i Juli eller Augusti. Under den långa tid som äggen ligga inom modren, utveckla de sig till en viss grad, så att de ej behöfva mer än 3 veckor (efter andra 5—06 veckor) för att utkläckas. Säkert är att ungen är mer eller mindre utbildad i ägget redan då det läg- ges. Äggen 15—20 till antalet äro omgifna af en stark pergamentartad smutsigt hvit eller gulaktig hud, och ofta klasvis, 2—3 eller flera förenade. De läg- gas på varma ställen, vanligen bland torr gödsel på södra sidan i en gödselhög. Ungen, då han utkryper ur ägget, är ofvan brungrå, svartfläckig, inunder hvit- aktig och tecknad öfver nacken med ett hvitt, midt- på afbrutet tvärband, bakom hvilket står en svart fläck, samt en hvit fläck bakom ögat. Nytta: Snoken ätes på flera ställen i det södra Europa, men aldrig i Skandinavien, der man såsom födo- ämne afskyr alla Amfibier. Han förtär skadliga insekler. 2. Slät Snok (Coluber lzevis). Årtm. Brunaktig, med svartaktiga i rader stälda V fläckar långs ryggen och ett tvärband af samma fär öfver nacken; rysefjen ovala glatta och glänsande, - utan köl. Synonymi: Coluber levis Lacép. Quadr. Ov. II. p. 158. — Coluber Natr. levis MERre. Syst. Amphib. p. 101. — FRIVALDSKY +) II:r Löjtnant Fr. HierRTA, som meddelat mig åtskilliga högst intressanta iakttagelser öfver våra inhemska Ormar, har rö-' rande Snokens paxtiälstib; lemnat följande uppgifter: ”De Snokar, som i slutet af Juni månad fångades och höllos inne i rummet, lade ägg under hela Juli och in i Augusti; men de som blifvit tagna i Maj månad lade inga ägg. Härafsy- nes som om parningstiden här (i medlersta Sverige) skulle inträffa i Juni månads första hälft, eller kort efter medlet deraf.” På SLÄT SNOK. 49 Serpent. Hungar. p. 89. — Coluber qustriacus GMEL. Syst. I. p. 1114. — Corenella austriaca LAvr. Rept. p. . 84. — Oesterrei- chische Nalter BEcust. i Lacép. Amph. II. sid. 309. — STURM Deutschl. F:na, Amph. Thuäringische Natter BECHST. p. a. st. sid. 182. — Coluber ferruginosus SPARRM. Vetensk. Acad. Handl. 1793. p- 180. — ReErTz. Faun. Sv. p. 291.— Coluber åustriacus BOonaP. Faun. Ital. Fasc. XVII. med förträffliga figurer. — Coluber Ric- cioli p.s.st. med sköna figurer. ”Coronella lavis SCHLEGEL Phy- sionomie des serpens pag. 65. Beskrifning: Hufvudet något afsatt mot halsen, äggformigt, framtill smalare och något kortare och bak- till bredare än hos föregående, spetsigt afrundadt; öf- verkäken (nosen) framskjutande. Pannplåten bredare och kortare, nästan trehörnig och framtill nästan lika bred som lång: internasal-plåtarna förenas blott genom spetsiga hörn och gränsa till rostral-plåten genom en lång sutur. Parietal-plåtarna, som hos föregående ut- vändigt begränsas af två plåtar, af hvilka den främre är störst, begränsas här af tre fjäll, af hvilka det ba- kersta är störst, MNäsborrarne ligga i linia öfver än- dan af underkäken och midt emellan öfra och undra brädden; Ögonen små, med rund pupill; bakom hvar- dera ögat ligga öfver hvarandra 2 smärre plåtar. Nos- plåten bildar en likbent, nästan liksidig triangel med - "inskuren bas; hakefåran begränsad af tre parplåtar, af "hvilka det edlörsla paret är störst. Kroppen lång- sträckt, kantigt trind, under plattad; stjerten som är tunn, afsmalnar långsamt och slutas spetsig, utgör nå- got mer än + af hela kroppslängden. Ofvan och på sidorna är kroppen täckt med ovala fjäll, af hvilka de som ligga på sidorna äro bredare, nästan rutformiga, alla helt slätta och glatta wtan tecken till köl. Kroppen inunder belagd med hela tvärplåtar, som i ändarna äro något uppåt böjda. Analplåten dubbel; äfven på undra stjertsidan utgöra plåtarna en dubbel rad. Färgen: Hela ormen är glatt och glänsande. Of- van och på sidorna är färgen brunröd, eller brunak- 4 50 ORMAR. tig stötande än i olivfärg än i rödbrunt, tecknad of- van med i rader lagda rundaktiga mörkbruna eller svartaktiga fläckar. Öfver nacken ett svart tvärband; på hjessan en bred svartaktig långsfläck, som går fram -mellan ögonen; ett otydligt tvärstreck mellan framkan- ten af ögonen; ett smalt svart streck på kinden bak- om ögonen, löper tillbaka på sidan af halsen och fort- sättes i en mer eller mindre tydlig fläckrad långs kropps- sidan. Undre kroppsdelarna än einoberröda än gulak- tiga, med eller utan fläckar, än stålgrå och spräckliga med gulaktigt långs sidorna. Iris rödgul. Mun och tunga köttröda. Vanliga längden är 2 fot 3—4 tum. Vistelseort och lefnadssätt: Släta Snoken är min- dre sällsynt och finnes på vår halfö mer kringspridd, än man hittills förmodat. För att ådagalägga detta, skall jag här uppräkna de ställen der han, så vidt jag hittills känner, under de sednare åren blifvit funnen. Vid Gusums Bruk i Östergötland har Prof. A. Retzius — funnit att han är allmän; Löjtn. Fr. Hierta har tagit honom på Hunneberg i Westergötland; Mag:r Liljeborg och Cand. WETTERBERG, i det inre af Calmar Län; Studer. ÅSPEGREN, i Blekinge i trakten af Carskrona; Prosten ExKström, på Tjörn; Profess. SPARRMAN hade fått honom från trakten vid Stokholm. — I Norrige är han tagen i Christiania af H:r EsmaArcK, som äfven har fått honom från Brewig och Egersund; på Dovre- fjäll är han tagen på landsvägen tätt vid Jerkin, och en af H:r EsmaArcks vänner har sett honom flera mil norr om Thronhiem. På alla dessa ställen, kanske med undantag af Gusum, är han dock långt mindre talrik än Svarta Snoken. Utom Skandinavien förekommer han i hela Tyskland, Holland, Frankrike, Ungern, Italien, Dalmatien, i Asien på Kaukasus och i norra Afrika vid Algir och i Egypten. I England förekommer han SLÄT SNOK. 51 dock icke ), och ännu är han ej antecknad såsom sedd inom Skånes gränser; sannolikt är han dock på åtskilliga ställen i Sverige, likasom enligt BEcHsTEIN, i Thäringen, ofta förblandad med huggormen. Släta Sno- ken vistas helst på högländta, torra, klippfulla, med buskar eller ljung beväxta ställen, och hvarigenom han äfven till vistelseorten i allmänhet skiljes från allmänna Snoken som mera tycker om lågländta och våta plat- ser. Släta Snoken träffas dock i Thäöringen, enligt BeEcH- STEIN, Så väl på de högsta bergen som i dalarne och på fälten; och hos oss är han, som förut blifvit nämdt redan funnen ”nära öfversta lagret” på Hunneberg och till och med på ryggen af Dovrefjäll. Han gömmer : sig i mossa och jordhål och enligt BEcHstEIn bestiger han med utmärkt skicklighet buskar och träd. BecH- STIN har en gång i Juni funnit dess skinn hängande i en liten tall, hvilket således bevisar att ormen der va- rit uppe och ymsat skinn. Detta instämmer fullkom- ligt med de interessanta iakttagelser, hvilka Löjtnant Fr. Hierta haft den godheten att meddela mig röran- de denna orm, som han under en tid haft lefvande inne i ett rum. Då han fångades, i medlet af Augu- sti, var han i början mycket ondsint, högg och bets med sina små tänder så godt han kunde; han anföll äfven en allmän Snok, som länge varit inne; och som slogs med honom på det vis att bägge höllo hvaran- dra om käftarna och den ene sökte draga den andre med sig, krypande baklänges. Snart blef han dock helt tam och hjöd aldrig till att bitas, utan låg om nätterna inslingrad med allmänna Snoken i deras ge- mensamma gömställe. Under de fem månaders tid, som Löjtnant Hierta redan haft denna orm då jag sist der- om erhöll underrättelse, hade han ej kunnat förmå ho- nom alt älta något mer än en snigel, som med våld +) Åtminstone är han ej upptagen hvarken af BELL eller JENYNS. 52 ORMAR. stoppades ned i hans hals och som han då svälgde. Grodor, som allmänna Snoken, i hans närvaro åt, ville han ej förtära. Deremot drack han hvarje dag temli- gen mycket vatten och blef af denna diet icke det ringaste mager, utan var lika liflig och rask som då han togs. | Beträffande hans rörelseförmåga, meddelar Löjtn. HieErRTA derom följande: ”på en jemn plan t. e. på golf- ”vet flyttar han sig fram icke så lätt som allmänna ”Snoken, men han klänger vida bättre än denne, hö- ”jer sig ofta rakt upp med halfva kroppslängden, går ”gerna på rullgardinssnöret och finner sig allrabäst då ”han på bokhyllan får gå från ena raden till den an- ”dra, ända upp under taket, der han då reser sig upp ”och ser sig omkring, spatserar derifrån till ett annat ”nära stående möbel och begifver sig, utföre, utan att ”falla, ned till golfvet. Angående hans öfriga beteenden har Löjtn. HiErR- lg derom meddelat att sedan ormen blifvit tam, har han icke hört honom hväsa; blott en gång i börjärt, näst innan han gaf ett AS hväste han. Blir han på minsta vis förargad, utvidgas hufvudet bakom ögonen så att det nästan blir af samma form som på de gif- tiga ormarna, men så snart man stryker honom på si- dorna, hvilket han mycket tycker om, återfår hufvu- det sin naturliga form. Han är nästan lifligare men ej så böjlig som allmänna Snoken, dock långtifrån så ovig som Ormslån.” I ett sednare bref erhöll jag del af följande iakt- tagelser: ”Släta Snoken är alldeles tam och söker men- niskors sällskap, liksom allmänna Snoken. Han är min- dre böjlig, men mer muskelstark än denna +). All- +) Enligt LEnz's iakttagelse, meddelad af SCcHLEGEL p. a. st. p. 58 skall han hängande kunna lyfta hufvudet och bita i han- den på den som håller honom vid stjerten. SLÄT SNOK. 53 männa Snoken flyttar sig fram på en panelning, som ej är mer än dubbelt så bred som dess tjocklek, deri- genom att han slår många små bukter på sig. Släta Snoken deremot måste göra mycket vidlyftiga bukter för att kunna taga sig fram på jemn yta; han söker i stället att komma uppåt, reser sig på halfva krop- pen och sträcka sig äfven horisontelt från ett föremål till ett annat, endast hvilande på + af kroppens längd, släpper sig ibland från ett föremål till ett flera alnar nedanför varande, der han då tager sig fast med stjer- ten. På ett snöre klättrar han upp till en på väggen hängande mössa, der han gerna lägger sig att sofva. — Han tyckes vara ämnad att vistas i träd. — Han låter aldrig mer höra sitt hväsande; men han har i stället 2:ne andra ljud, det ena liknar en svag hviss- ling, i samma ton som fiskmåsens skrik; han håller upp hufvudet och låter höra detta ljud, ibland länge uthållande. Det andra lätet är ett slags knäppning, ungefär som då man smackar åt hästar, helt lågt och man ser derunder strupen utvidgas och slå tillsammans. Knäppningarna följa ibland många efter hvarandra till en lång drill. — Vatten dricker han hvarje dag till” stor quantitet. En gång då han höll på att dricka och stördes, drog han sig tillbaka ur handen, så att vattnet klämdes ut ur munnen, och det hade blifvit tjockt som gelée. Detta har jag äfven märkt med en Ormslå, som ej heller håller tillgodo annat än vatten. Sedan de druckit vatten vilja de alltid ligga en stund med hufvudet uppåt och som oftast gapa, hvarunder vatt- net tyckes rinna ned.” Så långt H:r Löjtn. HIERTA. Efter dessa intressanta iakttagelser kan man icke tvifla att ju ormarna dricka eller med andra ord förtära fly- tande ämnen, hvilket man velat förneka. Födoämnen: Släta Snoken förtär möss, ödlor, ormslår, grodor, insekter, maskar och fogelungar. Mest synes han tycka om möss. 54 ORMAR. Fortplantning: Enligt FrivAroskys och LEnz, hos ScHLEHEL meddelade iakttagelser skall han föda lefvan- de ungar. Äggens utveckling inom modrens kropp fordrar en tid af 3 eller 4 månader; och kring slutet af Augusti föder hon vid pass 12 ungar, som då de framfödas äro helt hvita. Småningom erhålla de färg, men äro under första året blekare än de gamla. 2) Giftiga Ormar (Serpentes venenosi). En rad af jemnstora solida småtänder långs hvar- dera sidan i öfverkäken, och på utsidan af denna ett litet i en hud-hylsa liggande, knippe af 3—4 längre, krökta klolika ihåliga tänder (gifttänder). Huggorm-Slägtet (Vipera Daud.). Hufvudet ofvan belagdt med fjäll och plåtar, (hvar- af 1 stor i midten och flera smärre symmetriskt kring denna, eller också blott med fjäll; ögat med vertikalt aflång pupill; stjerten kort på undre sidan belagd med Parplåtar. Öfverkäksbenen tjocka, korta, väpnade en- läst med gifttänder. Vanlig Huggorm (Vipera Berus Lin.). Arim. Bakom den breda pannplåten ligga 2:ne framtill skilda hjesseplåtar; långs ryggen ett tandadt band, mörkare än grundfärgen, om denna ej är svart, då bandet är osynligt; blekare fläckar lågs öfverläp- pen. Stjerten kring 4 af kroppslängden. Synonymi: Coluber Berus Lin. Faun. Suec. p. 104: n;o 286.— ReETtz. Faun. Suec. p. 291. n:o 17. — LIn. Syst. Nat. I. p. 377.— MöLrL. Prodr. Zool. Dan. p. 36. n:o 304. — Die europeische Nat- ter BeEcnst. Lacep. Naturgesch. der Ampbib. 3. p. 173. — Vipe- ra Berus Daup. Hist. Rept. VI. p. 89. — SCHLEGEL Physionomie des Serpens p. 591. — Pelias Berus MERR. Syst. Amph. p. 148. — FRIVALDSKY Serp. Hung. p. 35. — Bonar. Faun. Ital. Fasc. XIL med figg. — BELL British reptiles p. ss. (Hit hörer La pétite vipere (Col. chersea Cuv. Regne Anim. II p. 92; dess Coluber HUGGORM. 55 Berus hörer öppenbart till Vipera Aspis Lin. som icke är Svensk). — Allmän Huggorm Svensk Zoologi 1 Häft. med flg. Hona och unge: Coluber Chersea Lin. Faun. Sv. p. 103. n. 285. — Id. Vet. Akad. Handl. 1749. p- 246. tab. 6. — Äsping Id. Skånska Resan p. 413. (utförlig beskrifning) REtz. Faun. p. 292 — LIN. Syst. I. p. 377. — Red viper BELL 1. c. p. 67. — Colu- ber Aspis MöLL. Prodr. Zool. DAN. p. 36. n. 303. — Guul-Frä- ning STRÖM Söndm. p. 192. — Pelias chersea Bonar. Faun. Ital. XII. med fig. (späd unge). — Åsping Svensk Zool. H. 10 med fig. Svart varietet: Coluber Prester Lin. Faun. Sv. p. 104. n:r 287. Syst. Nat. I. p. 377. — RETtz. Faun. p. 293. n:o 19. — Black viper BELL p. a. st. p. 70. (vacker figur). — Svart Huggorm Sv, Zool. H. 9. med fig. Smål. Bose. Anmärkning : Coluber chersea Lis. är ganska visst in- gen ting annat än en ung hona af vanliga Huggormen. LINNÉ säger uttryckligt att den kallas Äsping i Småland. Med anledning deraf har jag åtskilliga gånger och från olika trakter af Småland fått mig tillsänd den Orm, som der kallas Äsping, och jag har alltid under denna benäm- ning erhållit en hona och oftast en ung hona af Vipera Be- rus. Än mer: år 1821 visade mig Prof. THUNBERG i Up- sala en i sprit liggande liten orm med påskrift Coluber chersea, och försäkrade att detta exemplar stått i Aca- demiens Museum sedan LIinnÉs tid, samt att det var ett ori- ginal-exemplar till LINNÉs beskrifning öfver Coluber cher- sea. Afven detta exemplar var en unge af Berus. — Beträf- fande Col. Prester Lis. så är det icke blott honan, utan äf- ven hannen, som är underkastad denna färgförändring. De uppgifna olikheterna i skelettet af denna och Berus har jag vid jemförelse icke funnit bekräftade. Beskrifning: Hufvudet äggformigt, baktill breda- re än halsen, ofvan platt, nosen trubbig, tvärtkonvex, på sidorna vertikalt platt, med tinningarna starkt kull- ” riga, ofta liksom svälda. Hufvudet är ofvan betäckt med följande plåtar: Midt på hufvudet mellan ögonen ligger pannplåten, som är bred, kantig, baktill rätt- vinklig, gränsar der till två aflånga krökta, framtill diver- gerande hjesse-plåtar; öfver hvardera ögat ligger en af- lång utstående ögonbryn-plåt. På den trubbiga nosspet- sen ligger en tresidig, mer hög än bred och i nedre 56 ORMAR. brädden utringad rostra'-plått; vid utsidorna af denna ligga de trekantigt ovata eller aflångt ovata internasal- plåtarna, som dock ej stöta sammans, utan äro skilda genom två rundtkantiga fjäll öfver nosspets-plåten. Mel- lan ögonbryn-plåtarna och internasal-plåtarna ligga, långs öfre nosbrädden, 2:ne plåtar; framom pannplåten lig- ger vanligen en mindre udda plåt. Alla dessa plåtar äro vanligen omgifna af smärre rundaktiga fjäll, hvar- med också hela bakre delen af hufvudet är betäckt. "Näsborrarna temligen stora ligga på sidorna i en nägot . urgröpt plåt, lika aflägsnade från öfra som undra kan- ten och ungefär lika nära nospetsen. Långs öfverkäks- brädden ligga 8 plåtar; öfver dessa ligger en rad af 7—38 småplåtar, som böjer sig upp bakom ögat, och öfver denna rad ligga 3 tygelplåtar, af hvilka 1 hvi- lar på 2. ' Underkäksbrädden belagd på hvardera si- dan med 9 fjäll och framtill 1 trekantigt. Takefåran begränsad af 3 par fjäll af hvilka det medlersta är störst. Kroppen trind, med undre sidan något plattad, är tjockast öfver dten och afsmalnar mot hufvudet och stjerten, så att halsen är ungefär lika tjock som ”Stjertroten. Stjerten kort, ungefär 4 af hela kropps- längden, hufvudet iberäknadk: starkt afsmalnande slu- tas med ett kegelformigt spetsigt fjäll. Hos honorna är stjerten något längre och smalare, men kroppen deremot tjockare än hos hannarna. SER kroppsdelar- na belagda med lancettlika, tegellikt lagda och med en smal köl långs midten försedda fjäll, med omkring 21 i hvar sned rad; undra kroppsdelarna från svalget till analöppningen med hela tvärplåtar, som med de vin- kelräta ändarna något uppstiga på kroppssidorna; öfver dem ligger långs kroppssidorna en rad af breda släta fjäll. Stjerten på undre sidan belagd med långs mid- ten afbrutna tvärplåtar. — Undre kroppsdelarnas plå- tar variera enligt Lenz, från 139436 till 145 4 41 HUGGORM. 57 hos hannarna, och hos honorna från 130-28 till 150-+-33 (Se Schleg. p. 593). Färgen: Långs ryggen från nacken till stjertspet- sen löper ett på sidorna tantadt band af mörkare färg än grundfärgen; på dess sidor står en rad af rundak- tiga eller kantiga fläckar. Hufvudet ofvan mörkt, bak- till med ett åt hvardera sidan böjdt band. I den vin- kel som häraf bildas ingår ryggbandet. Ett svart streck från ögonen långs tinningarna till halssidan, fortsättes på kroppssidorna i den nämda fläckraden. Långs öfver- käkskanten en rad af 3—7 blekare, stundom hvitakti- ga fläckar. Undra kroppsdelarna merendels blyfärgade, stundom spräckliga. Hannen är till färgen oftast olik honan. Dess grundfärg stundom hvit, isynnerhet kort efter hudfäll- ningen; derefter mer eller mindre gråaktig, stundom - dragande i brunaktigt. Teckningen långs ryggen svart; äfven undre kroppsdelarna mer eller mindre svarta, un- derkäken och strupen stundom gulaktiga eller spräckli- ga och en mindre fläckrad af samma färg, långs hvar- dera kroppssidan. Iris röd. Hann-ungen liknar ofta den gamle hannen. | Honan, yngre, rödbrun med ryggbandet och sido- fläckarna mörkare bruna, stundom sotfärgade; läppar- na, underkäken och stjertspetsen inunder gula; iris gul - (Coluber chersea T.n.). Hos äldre Honor är grundfärgen gråaktigt mörk- brun med svartaktig teckning; läpparna hvitaktiga; un- dra kroppsdelarna ofta spräckliga. Ungarna af honkönet äro blekt gråbruna med mörkare brun teckning; läpparna hvitaktiga eller gul- aktiga; stjerlspetsen inunder gul; bukplåtarna blygrå eller olivgrå. Varierar tillfälligtvis : Helt svart, med 5—96 hvita fläckar långs öfverkäksbrädden. (Coluber Prester Lin). 58 ORMAR. Anmärkning: Hufvudet hos ungarna är bredare i för- hållande till längden än hos de gamle; kinderna äro mer utstående liksom svälda. Undersöker man giftapparaten, så - finner man redan en fastväxt gifttand af 3 lin. längd och giftkörteln är stor och sväld. Sådan har jag funnit den hos ungar af 9; tums längd. Huruvida giftapparaten är större hos honor än hos hannar, har jag ej haft tillfälle att iakttaga genom undersökning af fullkomligt likstora exem- plar af begge könen. Den längsta Huggorm, jag har, är en hanne af : 2 fot 21 tums längd och öfver tjockaste delen nära 1 tum bred. Anatomi: Skelett: Skallen aflång; pannbenen utgöra sam- mantagna en fyrhörnig platt benplåt, hvars bakre och främ- re brädd äro räta och hvars sidobräddar äro utringade (för orbite); främre hörnen gränsa till Ossa frontalia anteriora, som gå utåt och inåt och utgöra främre brädden af Orbi- ta; mellan sig ha de näsbenen, som äro kullriga, bredt- ovala eller halfrunda och i främre brädden snedt inskurna för näsborrarna, som äro stora och halfrunda; dessa skil- jas framtill genom den uppstående temligen breda pedun- keln af mellankäksbenet. På hvardera sidan af Ossa nasi och Os frontale anterius är en aflång öppning och en kor- tare trekantig baktill mellan föreningen af ossa frontis an- teriora och ossa nasi. OÖOssa frontis posteriora stå utåt och nedåt som smala långa utskott bakom orbita. Os parietale är odeladt och bildar öfra sidan af en cylinder, som dock ofvan är något plattad; från främre sidohörnet, der det gränsar till os frontis posterius går på hvardera sidan bak- åt en kant, som dock icke förenar sig med sin make från andra sidan. Denna kant är början till en crista lateralis och stöter öfver nacken till en halfcirkelformigt stående crista occipitalis. Foramen occipitale bredt, dess öfra brädd halfoval, dess undra dubbelt inskuren. Undra sidan: mel- lan pars basiliaris occipitis och os sphoenoideum står en lång, fram- och baktill hoptryckt och bakåt rigtad knöl; framom denna är Os sphoenoideum på sidorna kullrigt ett stycke fram, sedan konkavt, utsänder ett kort utskott åt hvardera sidan, hvarefter det afsmalnar och slutas fram- till i en spets. På undre sidan af hufvudskålen ligger lös, och blott fästad med muskler och ligamenter, följande ben-apparat: HUGGORM. 59 Os pterygoideum, hvars bakersta spets fäster sig genom ett kort ligament vid underkäken tätt innanför dess ledyta, ut- gör tillsammans med Os palatinum ett långt och tunnt ben, framåt afsmalnande , vid och bakom midten mer bredt, åt långs konkavt och utåt böjdt. Längs undre sidan sitta 10—12 små spetsiga, bakåt böjda tänder. Vid benets midt och på dess öfra sida fäster sig ett rätt, tunnt, tandlöst framtill bredt ben (Os transversum). Tvärs framför den breda och tunna framändan af detta ben, fäster sig genom en ging- lymus-articulation på dess midt ett kort och tjockt ben, Os mazxillare superius. Dess öfra ända är baktill fästad vid Os frontale anterius; i dess undra som är tjocka- re trekantig, tvär och ingröpt, äro fästade 2:ne bredvid hvarandra stående, bakåtböjda, klolika, tänder, (gifttänder) på hvars främre sida vid basen är en oval öppning och vid spetsen en springa. Öfver dem ligga lösa i hylsan 2—3 mindre gifttänder. Det ben, os maxill. superius, som bär dessa tänder är rörligt, så att då Os pterygoideum och och dervid fästade os transversum skjutes fram, kommer Os maxillare att stå vertikalt, hvarigenom huggtänderna, som förut lågo bakåt fällda med spetsen upp mot os trans- versum, resa sig med spetsarna nedåt och bakåtvända. På sidan af Os parietale, ungefär på dess hälft ligger en oval intryckning. Deri ligger bakåt och inåt rigtad ett på yttre sidan plattryckt-trindadt, på inre sidan platt-kon- kavt ben (Os mastoideum) på hvars bakre ända fäster sig genom ligamenter ett utåt, bakåt och nedåt rigtadt smalt ben, Os tympanicum, som med undra ändan artikulerar i underkäkens cavitas glenoidalis. Underkäken består af två grenar, sammanbundna genom ett ligament; hvardera gre- nen är vid främre tredjedelen utåtböjd och derefter mot ändan inböjd ; denna del är något hoptryckt, mer hög än bred och bär tänder, som sitta nära brädden, äro små spet- siga och inåt böjda; mellanstycket trindt; ledytan utgör ett djupt trindt inskuret på sidorna trindadt tvärhak; bakom denna slutar sig käken kort och trubbig; framom ledkavi- teten står en tunn, med bågböjd brädd försedd kam, sva- rande mot processus coronoideus. Mjuka delar: I öppna munnen ser man vid underkäken den svarta spetsiga och spetsigt tvåklufna tungan ligga om- gifven af en hylsa, i hvilken hon kan indragas. Öfver hen- ne ligger en liten aflång öppning för luftstrupen. I gomen, en långsgående urgröpning, som slutas tvärt framtill un- 60 ORMAR. der ögats frambrädd. "Den begränsas långs sidorna af en rad af fina likstora tänder, som sitta långs gombenen. Vid utsidan af dessa tandrader ligger en baktill öppen hylsa af huden , i hvilken gifttänderna ligga dolda. Luftstrupen kort öfvergår småningom och oförmärkt i den långa trinda ihåli- ga Lungan, som på inre sidan visar en cellulös och spongiös textur med undantag af ett streck långs undra sidan som bi- behåller luftstrupens textur, är tunnt och består af täta brosk- artade tvärringar. Hjertat ligger 5—6 tum från nosspetsen i en hjertsäck, har 1 hjertkammare och 2 förmak af hvilka det högra är störst. Hjertspetsen ligger i en ingröpning af Lef- vern. Denna är lång, nedtill trind, ofvan plattad, odelad, slu- tas i en spetsflik vid högra sidan af ändan. Matstrupen starkt uttänjelig, invändigt försedd med långsfållor, öfvergår små- ningom i magen, som är vid och bildar ett litet knä vid pylo- rus. Gallblåsan stor aflångt oval ligger på långt afstånd från lefvern. Innanför denna blåsa tätt vid duodenen ligger Pan- creas, liten, rundaktig. Tarmen derefter något slingrig, och efter djurets tjocklek, vid. Hannens födslodelar: Penis dubbel ligger vid sidorna innanför den allmänna öppningen, och är vid fortplantningstiden försedd med skarpa, bakåtrigtade klolika taggar. De utskjutas ofta då djuret fångas. Sädes- gångar; testiklar. Honans äggstockar kring 2 tum långa, ligga vid ymse sidor om tarmen, med i rad liggande ägg, äro mindre än njurarna och ligga framom dem. Från hvar- dera går en äggledare som öppnar sig innanför anus. Nju- rarna mycket långa och i yttre kanten med många tvär- snitt försedda; den högra går mycket längre fram än den venstra. Vistelseort och lefnadssätt: Huggormen förekom- mer i de flesta länder af det medlersta och norra Eu- ropa. I Skandinavien träffas han öfverallt, der lokalen är passande, från de sydligaste trakterna af Skåne, ända till södra Lappland och motsvarande delar af Norrige. Från Luleå Lappmark har jag fått exemplar af sam- ma storlek som de Skånska, och år 1816 förvarades på Tjöttön exemplar från fasta landet innanför ön. Man kan således antaga att han har sin norra gräns mellan mellan 66:te och 67:de nordliga breddgraden. Afven förekommer han i Finnland, och enligt Ström är han icke sällsynt i Söndmör i Norrige. Också träffas han "HUGGORM. 61 ej sällan i Dalarna, och hans gift är der likaså far- ligt som i Skåne. I Skandinavien är han den enda gif- tiga orm; men i det södra Europa, Frankrike, Italien, Spanien, förekommer en liknande, Vipera Aspis, som aldrig träffas i norden. Vår Huggorm träffas, utom Skandinavien, i Danmark, England, hela Tyskland, Liv- land, Estland, Kurland, Böhmen, Polen, Ungern, Ryss- land, Siberien ända till Daurien. Åt söder träffas han, enligt Prins MusiGNANno, ända till Norra Italien vid Ve- rona, Mantua m. m. men sydligare förekommer han icke. Huggormen vistas isynnerhet på sådana ställen, som ligga öppna för solvärman och der han har till- gäng på tillräcklig föda och säkra gömställen. Han bebor derföre helst sluttningar åt söder mellan riskratt eller stenar, der jorden är lös och der tillgång finnes på möss och näbbmöss, som utgöra hans bästa kost. Till gömställen väljer han hål mellan stenar, mellan trädrötter, eller sådana jordhål och gångar som äro gräfda af små däggdjur, markmöss, småmöss, näbbmöss m. m. I största antal har jag träffat honom på mos- sar, som ligga högländt, och på de högre ställen i dem. Äfven ser man honom ej sällan i kärraktiga trakter bland videbuskar; och i skogstrakterna t. e. kring Ring- sjön, isynnerhet vid stenhallar som vända mot söder, träffas han i stor mängd. Han skyr odlade trakter; men sluttningar med riskratt, som fordom varit omgif- na af en vild trakt och der han har sitt stamhåll, lem- nar han ogerna, äfven sedan den omgifvande trakten blifvit odlad. Således förekommer han ännu i temlig mängd vid Östra Torp, i de åt söder belägna sluttnin- garna af krittrakten, oaktadt stället vid ena sidan är begränsadt af hafvet och vid de andra omgifvet af än- gar och åkerfält utan all skog. Men trakten har for- dom varit vild och beväxt med buskskog, likasom dal- slutningarna vid Fogelsång, nära Lund, der Huggormen äfven förekommer. På sumpiga ställen beväxta med 162 ORMAR. pors eller ljung och fläcktals belagda med stenhallar, finnes han äfven. Mot den kalla årslidens annalkande lägger han sig in i gamla ihåliga träd, under trädrötter, i gamla stubbar, under löfhopar, o. s. v. och tillbringar der vintren i dvala; och han säges dervid sky sådana stäl- len som tidtals öfversvämmas. I blida vårar framkom- mer han tidigt, och jag har under innevarande år, 1842, erhållit exemplar redan framkomna kring den 8:de Mars. Om hösten skall man hafva träffat honom ännu i September, men icke sednare. Födoämnen: Dessa bestå i små däggdjur, Amfi- bier och insekter; någon gång skola de äfven bemäk- tiga sig fogelungar. I dem man öppnar, finner man ofta mage och tarmkanal fullproppade af hår af små möss, fältmöss, näbbmöss m. m.; skal af skalinsekter, äfven Ödlor och Ormslår m. m. I Ormens mage rö- jes en alldeles förvånande digestions-förmåga; af de möss han förtärt är allt upplöst med undantag af hå- ren; efter kött, hud, senor, ben m. m. finnes intet kän- neligt spår. Mer än en gång har jag öppnat ormar i hvilkas matstrupe och mage stod en med stjerten framåt mot svalget vänd Ödla, som i de delar, hvilka :stodo i matstrupen, var alldeles hel och oskadd t. e. stjerten, bakbenen och kroppen, men i de delar som lågo i magen, hufvudet halsen och frambenen, var så helt och hållet upplöst att ingen ting annat deraf var igenkänneligt än några flikar af huden. Ormen torde mest gripa sitt rof då han vistas under jordytan i de hål och gångar, han besöker. Ödlor griper han dock äfven ofvan jord, och midt på dagen, hvarpå jag för ett par år sedan hade ett exempel, då jag på en skogs- slätt träffade en stor Sandödla med nyss afstympad stjert och nära dervid en Svart Huggorm. Han kan flera månader lefva utan föda; men då han blir hung- rig och har tillgång till passande rof, frossar han HUGGORM. 63 glupskt. I fångenskapen låter han svårligen förmå sig att förtära något rof; alla de försök som här på Mu- seum i detta hänseende blifvit anställda, hafva miss- lyckats. I skogarna träffar man stundom Ormens spill- ning, bestående i långa valsformiga valkar, mest af råtthår och af en lillfingers tjocklek. Fortplantning: Man tror att Huggormen börjar para sig redan i 3:dje eller 4:de året, men att han ej är utväxt förrän i O6:te eller 7:de. Hos oss sker parningen i Maj, och i Augusti framföder honan 12—20 ungar af omkring 5 tums längd. Äggen ligga i ägg- ledaren i form af ett raband omgifna af en hinna, hvilken under nngens tillvext utvidgas, är tunn och sönderbrister under födselakten, så att ungen framfö- des lefvande utan att deraf vara omgifven. Skada: Den skada Huggormen förorsakar har sin grund i dess giftiga bett. Dessa äro dock mindre far- liga än man i allmänhst föreställer sig, och jag har, oaktadt talrika efterspaningar från alla trakter af lan- det, icke erhållit någon enda säkert bekräftad uppgift att fullväxt och eljest frisk person dött genom följ- derna af Ormbett. Deremot skall det hafva händt att barn af 3—4 års ålder, som blifvit ormbitna, deraf afli- dit £). Likväl känner jag äfven flera händelser att barn, af 9—10 års ålder, som varit ormbitna, inom kort tid blifvit fullkomligt återställda. Verkan af bettet måste också vara mycket olika efter de olika förhållanden under hvilka det tillfogats. En ung fullkomligt frisk och stark orm, och som icke nyligen uttömt det i gift- körteln afsöndrade giftet, måste under den heta årsti- den göra mycket farligare hugg, än en svag och kraft- lös Orm eller en som nyss förut genom bett uttömt sitt gift, eller under vårtiden, då ormen nyss vaknat +») En dylik händelse skall för några år sedan hafva inträffat i Gagnef Socken i Dalarna. 64 ORMAR. och innan vätskorna kommit i fullt omlopp. Äfven har erfarenheten bekräftat att giftet verkar starkare i en het än en kall temperatur, samt starkare då det bitna föremålet är i ett tillstånd af ökad irritabilitet. Också måste det olika sätt, hvarpå bettet sker, bidraga till mycket olika följder. Hugges tanden djupare ned och inpressas derigenom i såret en större mängd gift, hvil- ket isynnerhet sker om Ormens käkar kunna gripa om den bitna delen, så blir följden svårare än om tanden blott skrubbat på ytan af en kroppsdel. Framför allt? måste följden blifva svår om gifttanden träffar en stör- re åder, så att giftet omedelbarligen och ögonblick- ligt meddelas blodmassan; deremot mindre betydlig om ben eller cell-väf träffas. Det är nemligen genom mång- faldiga rön ådagalagdt att giftet icke har någon. ver- kan, om det ej kommer i omedelbar beröring med blo- det. Man kan nedsvälja en portion ormgift, utan att det hår någon obehaglig följd; men om någon skråma eller det minsta sår funnes i munnen, svalget eller tarm- kanalen skulle försöket aflöpa olyckligt F). | För att ådagalägga hur det tillgår då Ormen bi- ter och ingjuter sitt gift i såret, vill jag här i kort- het beskrifva dess giftapparat. Gör man en inskär- ning långs öfra sidan af hufvudet samt lossar och bort- tager huden, så varseblir man tätt bakom ögat en min- dre rund körtel, som är lårkörteln, hvilken icke till- hör giftapparaten. Men nedom och bakom denna, på tinningen, ligger en mycket större körtel, gränsande bakåt till Os tfympanicum och nedåt till underkäken: Detta är giftkörteln eller giftblåsan. Den är omgifven af en aponeurotisk skida och fästes genom en kortare sena bakåt vid Os fympanicum, och genom en längre smalare framåt vid öfra ändan af Os maxillare supe- rius. Giftkörteln har flera långsgående ihåligheter, i +) Jemf. F ontana iäber Viperngift p. 30 m. fl, HUGGORM. 05 hvilka det utbildade giftet, som är en tunn gul vätska, förvaras, tills det utföres genom gången. Nedanför sistnämnda sena och i samma rigtning, ligger körtelns utförsgång, som ingår i den säck at huden, hvari gift- tänderna ligga dolda (sid. 59). Då dessa ligga ned- fälda långs gomen, är utförskanalen böjd, men den blir rät när gifttänderna uppresas. (Jemf. BrRAnpDT et Rarz. Då Ormen vill bita, drager han hufvudet tillbaka, så att halsen och framhälften af kroppen blir krum- böjd, öppnar gapet så alt begge käkarna stundom lig- ga nästan i samma plan, den svarta tvåklufna tungan drages tillbaka i sin hylsa, gifttänderna blottas och resas upp, derigenom att öfverkäksbenen, som lågo bak- åt, bli vertikala (sid. 59) och i ett ögonblick fram- slungar han hufvudet, hugger 1 sitt offer och drager sig pilsnabbt åter tillbaka för att måtta ett nytt hugg. Vid hugget tryckes körteln af sin omgifvande skida och giftet pressas således derur in i tanden och går långs denna, i kanalen, in i såret. (Tandens kanal är egentligen en ränna, öfver hvilken bräddarna slagit sig sammans; den är således äfven invändigt klädd med emalj). Formen af såret är olika. Hålen efter gift- tänderna äro ytterst fina, stundom synes ej mer än ett, stundom två, nemligen efter en tand på hvardera si- dan, och stundom- ser man fyra stående så här :: då två gifttänder från hvardera öfverkäken hafva in- trängt. Någon gång har man sett några droppar blod uttränga ur såret (BrAnpoT. u. RatzeB. p. 179). — Bet- tet skall straxt vara smärtsamt; personer som blifvit ormbitna i handen, hafva sagt mig att de känt giftet genast verka, och, som de uttryckt sig, springa lik- som qvicksilfver uppåt armen. Stället kring såret rod- nar och sväller upp. I lindriga fall eller då verksam- ma medel genast användas, blifva följderna inga an- dra; men i svårare fall ökas svulsten, och efter 5—15 öd Ly a 66 ORMAE. minuter är hela handen eller foten uppsväld, hvarefter svulsten skrider till nästgränsande kroppsdelar. Den ormbitne blir dödsblek, känner sig ytterst matt, andas tungt, flämtar, har svårt vid att gå, och plågas af oro och ångest. Stundom infinner sig då äckel och kräk- ning med hufvudverk, magplåga och ofta stark brän- nande feber med olidlig törst. I svåraste tillfällen skall såret omgifvas med gula och blå fläckar, hvilka äro början till gangren, som småningom öfvergår till an- dra kroppsdelar och hastigare eller längsammare med- för döden. Hos oss känner jag, som nämdt är, intet enda dylikt fall. Deremot känner jag många, då ormbett varit utan svåra följder. I skogstrakterna här i Skå- ne blifva årligen flera eller färre, isynnerhet barn, som plocka bär, och drängar eller pigor, som förrätta höst- arbete, bitna af Huggormen. Ormbett anses der aldrig särdeles farligt; man botar det sjelf, och det är al- drig exempel att någon dör deraf. Genast då någon blir ormbiten, söker han antingen att bortskära såret med omgifvande delar, eller, om detta ej kan ske, tvättas såret med vatten och man söker utkrama och borttvätta giftet. Derefter bindes ett band kring den bitna lemmen, ofvan såret, således att om foten är så- rad, bindes bandet hårdt åt vid knäet, för att hindra svul- sten att tränga längre upp. Antingen med eller utan förband, nedgräfves benet i mulljord, och i denna ställ- ning sitter den ormbitne ett dygn, då svulsten vanli- gen försvinner och inom några dagar är han återstäld. En gosse af 9I års ålder blef för några år sedan, i Hörs socken, biten i foten, hvarefter han sprang kring + fjerdedels mil hem till sin mor, som genast bandt hårdt om hasleden, nedgräfde benet ända till knäet i jord, der gossen måste sitta hela följande natten. Om morgonen hade svulsten så lagt sig att gossen kunde gå + mil och efter några dagar var han återstäld. — HUGGORM. ö7 Bönder från Veberöds- och Toppelagårdstrakten, som om vårarna i Mars och April månader här i Lund ofta utbjuda till salu lefvande ormar, hafva visat mig ärr efter ormbett på åtskilliga ställen i hand och fingrar. De fånga nemligen ormen med blotta handen, antingen på det sätt att de hastigt knipa honom om nacken med fingrarna eller ock gripa de honom om stjerten och lyfta hastigt upp honom, då han ej förmår att med hufvudet räcka handen. När de blifva bitna, hvilket ej sällan händer, skynda de sig till en brinnande eld, sticka det bitna fingret in i lågan och hålla det der tills giftet är förtärdt, hvilket de säga sig märka der- på att det ”smäller till” i såret och derefter börjar svida starkt. (Bältre än alt sticka hela den bitna kropps- delen i elden, är naturligtvis att med ett glödgadt jern eller frätsten bränna såret). Komma de ej genast till eld, så döda de ormen, som bitit dem, taga ut istret och lägga det på såret +). Ej sällan känder att hästar och jagthundar blif- va bitna, vanligen i någon del af hufvudet. Detta sväl- ler då genast och blir gräsligt stort. Man nedgräfver hunden genast i jord och slår kallt vatten på honom; och efter några timmar är han vanligen fullkomligt återstäld. En häst som för få år sedan blef biten i hufvudet, kurerades på det sätt at man värmde söt mjölk, satte kärlet i en påse som bands kring nosen, så att ångan steg upp kring hufvudet, Efter få tim- mar hade svulsten lagt sig och efter några dagar var hästen åter frisk. Någon gång har dock ormbett, äfven hos oss, mycket svårare följder. I min barndom såg jag en +) Läkare ordinera bomolja. Ormister torde ha ungefär sam- ma verkan. Men Allmogen har från urminnes tider den tron att hvarje djur som skadar äfven helar; derföre brukas all- tid att taga hår af en hund som bitit och lägga dem på det bitna såret. Jemf. Havamal str. 140. 68 ORMAR. ung qvinsperson, som blifvit biten i foten, hvilket hade den följd att hon med största möda kunde släpa sig fram till ett närbeläget torp, der hon genast och län- ge blef sängliggande ; efter ett halft år såg jag henne ännu gå på krycka. Hon blef krympling i all sin tid. Rådligast är, att om så ske kan, genast anlita Läkarehjelp. Cbhblor användt både invertes och utvär- tes skall vara ett mycket verksamt medel. Jemf. LeEnz anförd af ScHLEGEL p. 35: äfven ÖOrFiuas Toxicologi. Nytta och användande: Ormen förtär råttor, markmöss, insekter m. m. men den lilla nytta han deri- genom kan göra, är på imtet vis att jemföra med den skada och den oro han förorsakar, hvarföre han öfver allt och på allt sätt bör utrotas. Fordom användes ormar 1 medicinen, och detta bruk är gammalt. Antonius, som var Läkare hos Av- GustuUs, använde dem i fiera sjukdomar; och under NERO uppfanns af Läkaren AnpromacHeus från Kreta, Theria- ken, som var en sammansättning af en mängd de mest olikartade ting och hvaribland äfven ormar utgjorde en hufvudsaklig beståndsdel. Detta medikament kom i stort rop och användes i de mest olikartade sjukdo- - mar. Ännu tillredes det på flera ställen i det södra Europa, (isynnerhet i Italien), der Theriak-fabriker fin- nas i Neapel, Palermo, Venedig 0. s. v. På sistnäm- da ställe användas dertill tusendtals af Vipera Aspis, som är allmän i trakterna kring denna stad. Kring Neapel infångas Huggormar för samma ändamål af Bön- der och bäras lefvande till staden i korgar (SCHLEGEL p. 103—104). Invånarne på Alperna och Appenniner- na uppsöka Huggormarne i sina gömslen om våren, då de äro svagare och mindre farliga, gripa dem med en tång vid halsen och kasta dem i en kruka. Så för- HUGGORM. "69 varas de lefvande på Apotheken £) Ormarna inne- hålla mycket gelatinöst ämne och blifva derföre, se- dan hufvud och stjert borttagits, kokta till soppa (Vi- pern-suppe) som användes i tärande sjukdomar och isynnerhet i chroniska Exanthemer. TI Italien brukar man den ännu till vår-kurer. Till och med i Berlin höllos ännu för få år sedan lefvande ormar, och afkok på ormar ordinerades af D:r Bozrnm (BRANDT u. RATZEB. p- 180). Spår efter något dylikt äfven hos oss i södra Sverige, finna vi ännu, ehuru det för de flesta torde vara obekant. För 60--70 år sedan och kanhända ännu sednare, inköptes om vårarna talrika lefvande or- mar på Apotheken; och från Apotheket här i Lund utskickades hvarje år en Provisor eller Apothekare- Lärling till Fogelsång för att inhemta ormar. Sedan han med en pennknif eller sax afskurit gifttänderna, kastades ormen i en säck och infördes till staden. De behöllos lefvande för att efter hand användas FF), +) Jusculum ex vipera recente, demto capite et cauda, paratum, contra morbos cutaneos etc. SPIELMANN Pharmac. gener. p-. 213. =&) En frejdad Naturforskare, som för 20 år sedan vid hög ål- der afled , berättade från sin ungdomstid följande anekdot, som äfven bestyrker riktigheten af hvad här blifvit anfördt. På den tiden funnos Landtullar och vid dem så kallade Be- sökare, som borde tillse att ingen till staden införde något, som ej förtullades. Försöktes sådant, tillföll det införda den Tullare eller Besökare, som derpå gjorde beslag. En vårdag kom en Apothekare-Lärling farande Dalby-vägen till Östre Tull och bakom sätet i hans vagn låg en säck. Besö- karen som stod vid bommen och märkte då vagnen höll, att något lefvande fans i säcken och trodde att det var Ål, frå- gade om något tullbart medfördes. Då detta besvarats med nej och Gossen passerat bomen, antydde Besökaren honom att stanna och i stugan inbära säcken, som skulle visiteras. Gossen lydde. Sedan dörren blifvit tillstängd, öppnade han 70 ; GROD-DJUR. Nu mera inköpas väl inga ormar för Apotheken, ehuru Allmogen ännu efterfrågar ”Ormfett”; men säkert är att ännu hvarje år i Mars och April månader in- finna sig Bönder härstädes från skogstrakterna med lef- vande Ormar, som utbjudas till salu, och af en och annan köpas för att användas till medikament åt bo- skapen. För detta ändamål fångas ormarna mellan Froedag och Vallborgsmessa; derefter sägas de få me- ra gift och duga icke som stärkande medel. De an- vändas på följande sätt: De läggas lefvande i en gry- ta i vatten och kokas starkt, hvarefter hufvudet och stjerten borttages; sedan skiljes köttet och andra mju- ka delar från benen och gifves Boskapen portionsvis, helst i deg hvar 14:de dag. Vattnet, hvari Ormarna blifvit kokta, slås på buteljer, som korkade och hart- sade kunna förvaras hela sommaren och följande vin- tren. Deraf gifves en portion då och då, hvarigenom Boskapen hålles frisk och vid godt hull och korna gifva mycken och god mjölk. Isynnerhet är denna ormsoppa ett kraftigt botemedel för kor, som blifvit ”mulsugna.” Dessa uppgifter äro af ormhandlarne; jag har icke försökt deras tillförlitlighet. 4:de Ordningen: Grod-djur (Batrachii sid. 9). Hit hörande Amfibier äro både till yttre bekläd- nad och inre organisation så olika de föregående att de med skäl utgöra en egen underordnad klass; men säcken och utstjelpte en mängd ormar på golfveti den trån- ga stugan. Den förskräckte Besökaren språng på stolar och bord för att rädda sina ben (ty han var, efter tidens sed, klädd i strumpor och skor)- och antydde Gossen att genast packa sig bort med sina Huggormar. Ja så, Herrn vill inte ha dem, sade Gossen lugnt, lade sig ned och med bara hän- derna öste dem åter i säcken. — Anekdoten bevisar att or- mar då användes äfven härstädes i Medicinen. GROD-DJUR. äl denna klass innefattar hos oss ej mer än 1 Ordning +). De djur som höra till denna kännas derigenom att: Kroppen, som är naken, har fyra fötter, hvil- kas tår icke äro väpnade med klor; refbenen korta eller inga, hjertat har blott en hjertkammare och ett, med skiljevägg försedt, förmak; de undergå för- vandling; de andas i början med gälar den tuft som finnes i vattnet, derefter med lungor athmos- pherisk luft ++). Hos de djur således, som höra hit, består kropps- beklädnaden i en naken klibbig hud, utan plåtar eller fjäll, och tårna sakna klor. Liksom de förra ombyta de ofta skiun; men siyckevis i vattnet, der det snart upplöses. Alla hafva i utveckladt skick fyra extremi- teter, alla inhemska undergå betydlig förvandling, alla andas som larver med gälar, hvilka under utvecklin- gen hos alla inhemska arter försvinna, så att de an- das endast med lungor. Dessa äro två, och mest lika. Refben antingen saknas eller äro ofullkomliga. Hjer- tat har blott en kammare och eff förmak, liksom hos fiskarna, men förmaket är genom skiljevägg deladt i två. Hannen har ingen yttre födslolem; fortplantningen sker alltid i vatten, deri hannen utgjuter sin befröande vätska i närheten af honan, antingen innan hon lagt sina ägg, eller under det de läggas. Äggen omgifna af en hinna. De hithörande arter uppehålla sig således alla i vattnet under fortplantningstiden, men vistas under de andra årstiderna mer eller mindre på landet. De andas på det sättet att de nedsvälja luften i lungor- +) Märkvärdigt är att till hvarje al de 3 föregående Ordnin- garna finnas liksom prototyper inom denna: Grodorna till Chelonierna ; Vattenödlorna till Saurerna, och Czecilierna till Ophidierna. 22) Äfven andas de med huden den luft, som finnes i vattnet. Se artikl. Rana temporaria. > 72 ; GROD-DJUR. na, hvilket sker medelst musklerna under hakan och svalget. Då dessa utvidgas, går luften in genom näs- borrarna, hvarefter dessa tillslutas invändigt med tun- gan, då svalgmusklorna hopdragas, hvarigenom luften pressas genom rima glottidis ned i lungorna. Man kan se denna andedrägts-process på den flämtande rörel- sen under svalget på grodan. Hon utandas genom att hopdraga slaksidornas muskler. IHäraf följer att om man länge håller munnen öppen på en Groda, så qväfves hon; och om man öfverskär sidomuskeln, kan hon ej utandas. Anm. Man har sagt att deras vertebrer hafva kon- kava ledytor, liksom fiskarnas (WizGM. Handb. d. Zool. p. 198). Sådant är förhållandet hos Larverna och hos dem som under hela lifstiden bibehålla gälar t. ex. Siren, Pro- teus, samt hos Triton; men hos Grodorna är; den framåt vända ändan af vertebren konkav och den bakåt vända konvex. Jemf. BLAINVILLE Ann, d. sc. nat. VIIL p. 58. De Skandinaviska Batrachierna delas lämpligast i 2:ne underordningar: Stjertlösa (Ecaudata eller Anura) och Med stjert försedda (Caudata eller Urodela). Begge undergå betydliga förvandlingar; hos begge är larven försedd med stjert och temligen fisklik. 1:sta Underordningen : Stjertlösa (Anura). Kroppen bred och kort, försedd med fyra fötter; blott som larver hafva de stjert, som då är hoptryckt. Bröstben och nyckelben äro fullständigt utvecklade; refben saknas alldeles, men i deras ställe hafva wver- tebrerna långa sidoutskottF). Hufvudet nedtryckt med bredt gap; huden slät eller vårtig; de främre extre- miteterna hafva fyra tår, de bakre fem; analöppnin- gen rund. — De delas i 2:ne familier: ; +) Liksom vertebrae lumbares hos Däggdjuren, hvilka icke heller bära refben. LÖFGRODA. 73 T:sta Familien: Gr odor (Ranze). Hafva tänder i öfverkäken och gomen; under- käken tandlös; tungan, som är köttaktig och fastväxt vid underkäken, antingen blott framtill eller med undra sidan, ligger bakåt vänd i munnen; ingen med porer försedd sväld större knöl öfver öronen och bakom ögonen; kroppen vanligen mer smärt och långlagd; bakre extremiteterna mycket längre än de främre; gången hoppande. Slägtet: Löfgroda (Hyla Laurenti). Tårna slutas med en rund utvidgning i form af skifva eller sugkopp och som tjenar till fäste vid klättrandet; framtårna skilda; baktårna till hälften för- enade genom simhud; trwmhinnan bar, synlig; lungan fästad nästan till midten, rundad, urnupen. - Kroppen ofvan slät; extremiteterna spensliga och isynnerhet de bakre mycket långa. - Hannen har under halsen en stor blåsa eller säck, som sväller upp då han skriker. De arter, som höra till detta slägte, äro de vwi- gaste af alla Grodor; de hoppa med utmärkt snabb- het och de klättra med lätthet. Också tilibringa de en del af äret bland löfven i buskar eller trädens kronor för att fånga insekter. Grön Löfgroda (Hyla viridis Laur.). Artm. Ofvan grön, under hvit, med ett gult och derunder svart streck genom ögonen och långs kroppssidorna. Rana viridis Lis. Faun. Sv. I. edit. p. 94 n:o 2352. — Hyla arborea Laur. Syn. Rept. p. 314. — Rana arborea Lin. Faun. Sv. edit. 2:da p. 102 n:o 280. — Rerz. Faun. Sv. p. 286 n:o 9. — MöLL. Prodr. p. 33. — LIN. Syst. I. p. 3357. — GuweL. Syst. I. 3. p. 1064. — Pall. Zoogr. IL. p. 11. — Rainette commune Cuv. Regne animal II. p. 107. — Daupvin Hist. nat. des Rainettes etc. p. 14. pl. 1. — Laubfrosch Rösse! Histor. natural. Ranarum pag. 74 i GROD-DJUR. 37. tab. IX—XI. — Der grine Laubfrosch BEcHst. LUuCÉPEDE 2. pag. 397. — Raganella arborea (Hyla viridis) BonaAr. Iconograf. d. Faun. Ital. Fasc. XXI med förträffliga figurer. — Der ge- meine Laubfrosch STURM Deutschl. Fauna II. 1. med fig. Sv. Löfgroda, Hasslefrö. ; Beskrifning: Denna är en af de minsta och utan tvifvel den vackraste af alla våra Grodor. Lem- marna äro spensliga och isynnerhet bakbenen långa. Kroppen baktill afsmalnande, ofvan alldeles slät, ne- dan tätt belagd med lägre vårtor. Hufvudet mer bredt än långt. Nosen trubbigt afrundad. Näsborrarna vid nosspetsen, ligga något längre från hvarandra än dia- metern af trumhinnan. Ögonen öppna sig åt sidorna och afståndet mellan dem är större än deras afstånd från nosspetsen; pannan platt (torkad, på långs något konkav). När benen hopläggas räcka armbågar och knän sammans och hälleden räcker ej till kroppsändan; men leden mellan fotvresten (metatarsus) och tårna (digiti) ligger jemnt med knäleden; framtårna 4 skilda, den innersta kortast, den 2:dra längre och föga kor- tare än 4:de; 3:dje längst räcker framlagd nästan lika långt fram som nosspetsen. Baktårna 3, blott till hälften förenade genom simmhinna; innersta tån kor- tast, de följande tilltaga både i längd och längdför- hållande till 4:de, som är längst af alla; 5:te föga län- gre än 3:dje. Alla tårna slutas med en rund utvidg- ning i form af skifva. Tungan köttig, vårtig, rundad, inåt försedd med ett hak samt med större delen af undre sidan fastväxt. Gomen synes som en långslig- gande plattrundad balk; mellan inre näsborrarna ligga två små skilda knippen af synliga tänder. Färgen ofvan grön, vanligen lifligt gräsgrön, eller af samma fårg som nyss utslagna boklöf. Långs sidorna löper ett svart med gult ofvan kantadt streck; det går bak- till uppåt och framåt på slaksidorna; framom ögonen är det smalt och slutas vid näsborrarna. Iris spräck- LÖFGRODA. 75 lig af svart och guldfärg; trummhinnan brun; undra kroppsdelarna hvita, strupen brun. Sådan är Hannen. Honan har hvitaktig strupe. Vistelseort och lefnadssätt: Löfgrodan förekom- mer i löfskogarna i det södra och östra Skåne. I skogs- trakterna vid Högesta, Hörr och Ifvarstofta finnes hon i största mängd"); äfven vid Ekeröd, Stenshufvud och Esperöd talrikt. Också vid Baldringe, Lindholmen och Toppelagård. En gång har jag träffat henne i prest- gårdens trädgård vid Nöbbelöf, och Doctor Witt har en gång sett henne i skogen upp i Calmare län. Men i vestra trakterna af Skandinavien är hon aldrig sedd; ej en gång i det sydvestra Skåne. : Hon vistas endast i trakter der löfskog och bu- skar finnas; på slättbygden förekommer hon aldrig. Utom Skandinavien förekommer hon i hela Tysk- land, Frankrike, Italien, men icke i England, Skott- land eller Irland; äfven träffas hon i södra Ryssland, vid Wolga, Tanais och på Kaukasus. Mycket sällan i södra Siberien, dock der och hvar i Daurien (PaAur.). I Sardinien är hon mycket allmän (CeTtti); kring Paris sällsynt (DaAup). Ett litet ytterst täckt djur, antingen man betrak- tar dess nätta spensliga former, eller dess lifligt gröna - färg, eller dess pilsnabba rörelser. Under hela som- maren vistas hon på träden och buskarna; isynnerhet tycker hon om hasselbuskar och hon förekommer äf- ven bland bladen i den höga kronan af större ekar. Snabbare än Gräshoppan skuttar hon från qvist till qvist,' från blad till blad. Hon är vid denna årstid ytterst svår att fånga; ty hon flyktar med långa och höga skutt. Dessutom är hon svär att upptäcka, (tv hon sitter vanligen vid denna tiden på bladets undre sida. Hon har en undransvärd förmåga att fasthäfta +) Uppgiften meddelad af Prof. Sundevall. 76 GROD-DJUR. sig vid föremål. Håller man en Löfgroda i handen och ställer sig på en alns afstånd eller mer från ett stängdt fönster, och öppnar handen, så tager hon med pilens fart ett skutt och sitter i ögonblicket fast på fönsterglaset, utan att falla ner. Med lika lätthet skuttar hon pilsnabbt fram och fäster sig på undre sidan af ett blad eller dylikt. Det sägs att om man fångar henne med blotta handen och derefter ovar- samt kommer att stryka sig i ögat, så blir en olidlig smärta af den skarpa vätska, som hon gifvit från sig. Hannarna hafva en gäll stämma, som man får . höra under parningstiden och äfven eljest mot väder- skifte. Derunder uppblåsa de strupen till en stor brunaktig boll, stundom nästan så stor som hela krop- pen. Då en börjar skrika, uppstämma snart alla de andra i trakten. Det är likväl endast den aflingsföre hannen, som har ett sådant gällt skrik, och aflingsför blir han ej förr än i 4:de året. Då man således hör någon skrika, kan man vara säker att det är en hanne och att han åtminstone är i sitt 4:de år. Då de utom parningstiden genom sitt skrik förkunna väder- skifte, har man dem stundom i glas i vatten inne i sitt rum, och underhåller dem med flugor. Till detta experiment duga således endast hannar af minst 3 års ålder. : : Jag har ett par års tid haft en sådan. Han skriker äfven midt under vintren, och utskjuter der- vid sin stora bruna blåsa på strupen. : Vanligen sitter han på insidan af glaset öfver vattnet, men vidröres glaset, springer han vanligen ned och söker dölja sig vid bottnen. Anm. En natt i början af Februari var kölden ute 1929, Glaset hvari Grodan förvarades stod i oeldadt rum. Vattnet frös då i glaset till en del; men Löfgrodan, som satt till hälften öfver, till hälften under den frusna vatten- ytan, visade dock tecken till lif och qvicknade vid igen, då luften blef uppvärmd. Följande natten frös vatlnet VATTENGRODA. Ti ännu mer och grodan, som var deri infrusen, visade ej tecken till lif. Jag satte henne i fönstret i ett eldadt rum och efter några timmar qvicknade hon vid, kröp upp på sidan af glaset och hade ingen olägenhet af att ha blifvit infrusen i is. Man jemföre hvad jag anfört sid. 8. Födoämnen: Löfgrodan lefver af myggor, flugor, fjärilar och andra insekter samt insektlarver, hvilka hon mest bortsnappar från trädens blad; och efter dessa håller hon jagt i buskar och trädkronor; men hon griper dem med käkarna, liksom Ödlorna, och icke med tungan, som Grodorna. Fortplantning: Denna inträffar i slutet af April eller i början af Maj och för sig går i vattnet, lika- som hos alla våra andra Batrachier. Sedan honan lagt sin rom, hvilken liksom Källfröns, lägges i kla- sar, ecch hannen befröat den, begifva de sig upp bland trädens löf och fånga insekter. Vintren skola de till- bringa på våta ställen i gropar och vid källsprång. Då man först hörer deras skrik, kan man vara säker att vårvärmen börjats. ? Slägtet: Vattengroda (Rana Lin.) Tårna slutas trinda, utan utvidgning; framtårna skilda, baktårna förenade genom hel simhud; frum- hinnan bar, synlig; tungan bandlik, fästad med främre ändan vid underkäksgrenarnas förening, för öfrigt mest fri, ligger bakåt rigtad mot svalget, kan framkastas. Vadbenet (tibia) längre än lårbenet (femur). De arter, som höra till detta slägte, uppehålla sig 1 träsk, dammar, pölar, diken och andra isynner- het stillastående vatten, och ur dessa uppstiga de blard gräs och växter mest på lågländ mark. De lefva af jordsniglar, insekter, insektlarver, metmaskar m. m. och förtära aldrig bär eller frukter. Blott lar- verna lefva af växtämnen. Hannen, som är mindre 78 GROD-DJUR. än honan, griper om henne vid parningen, och honan lägger sina ägg klasvis. ; Anm. Grodorna simma under vattenytan än långsam- mare än med utmärkt snabbhet. De röra härvid endast bakbenen med hvilka de ro jemföttes; frambenen lägga de in till kroppen, precist som Skälarna, hvilka således äfven i detta hänseende hafva stor likhet med Amfibier; på lan- det röra de sig hoppande, nästan som Grodorna, 1. Vanlig Groda (Rana temporaria Lin.). Årtm. Pannan mellan ögonen platt och lika bred som ögonlocket; afståndet mellan näsborrarnaF) större än trumhinnans diameter; en brun fläck genom öron- trakten; ryggen saknar gult band långs midten; bak- fotens långtå med två leder utskjutande utom simm- huden. Rana temporaria LIN. Faun. Svec. p. 101. n:o 278. — Syst. 7 Nat. I. p. 357. — RETtz. Faun. p. 283. — GMEL. Syst. Nat. I. p. 1033. — MERREM System Ampbhib. p. 178. — WaAGLER System. Amphib. p. 203. — Rana muta LAUR. Syn. Rept. p. 30. — Rana fusca terrestris RössELr Hist. Ranar. tab. 1—8. — Grenouille rousse Cuv. Regne anim. II. p. 105. — Ranocchia rossa BONnaAP. Fauna Ital. Fasc. XXIL (förträffliga plancher). — Common Frog. Pen. Brit. Zool. III. p. 9. — Ber British reptiles p. 84 med figr. — Sv. Groda; Sk. Groda, Frö, Källfrö , Öst. Klossa, Norr. Fröe, Frosk, Lapp. s a Beskrifning: Kroppen ovalt-aflång; en smal po- rös list, utgående på hvardera sidan från ögonlockets utkant och löpande bakåt till höftknölen och derifrån i samma linea ända till gökbenets slut, bildar en tyd- lig kant mellan ryggen och kroppssidorna. Bakom ryggmidten, framom korsbenet, en stark ledgång, der "en vinkel med 2:ne knölar bildas då djuret drager sig hop för alt hoppa. Hufvudet, ofvan platt och rätt, fram till näsborrarna, framom hvilka nosen är starkt +) Näsborrarna ligga hos denna utanför, hos esculenta på den kant, som skiljer pannan och kinden. VANLIG GRODA. 79 sluttande, snedt trubbig. Näsborrarna runda, ligga på utsidan af den kant, som är emellan kinderna och pannan; deras afstånd från hvarandra är något större än trumhinnans diameter. Underkäken kortare, uppta- ges i en ränna, så att munnen kan lufttätt tillslutas. Ögonen starkt utstående, ofvan skyddade af ett half- kuleformigt hvalf, men detta och ögonen kunna indra- gas jemnt med pannan; pupillen stor, horisontelt oval med en smal metallfärgad guldgul ring och utom den en guldfärgad isynnerhet nedtill svartprickig iris. En geromskinlig blinkhinna kan nedanifrån skjutas upp öfver ögat och åter neddragas fållad som en gardin. Bakom och litel nedom ögat ligger en rund platt nå- got intryckt fläck, som är trumhinnan, under hvilken munviken står. Öppnas munnen, ses följande: långs öfverkäken en ränna, som upptager underkäken; innan- för denna två runda vidt skilda hål (inre näsborrarna) och mellan, litet bakom, dessa två skilda upphöjningar som är läget för gomtänderna, hvilka dock äro mindre tydliga. Frambenen korta, muskulösa, framlagda, räcker halfva framarmen framom nosspetsen. ”Tårna fyra trinda, skilda, utan tecken till simhud, i spetsen trubbigt af- rundade; 1 och 2 kortast, lika långa som första fa- langen af långtån, 4 litet längre, räcker till midten af långtåns 2:dra falang; 3:dje tån längst; den A1:ste "som är tummen, har sin metacarpus oformligt tjock. Vid roten är hvardera tån på undre sidan försedd med en liten rund slät knöl, och tummens metacarp hos hannen vid parningstiden, väpnad med en stor tre- delad svart skråflig vårta. Bakbenen mycket långa, utgöra 14 af kroppslängden, deraf är låret något kor- tare än skenbenet och detta räcker till midten af lång- tåns första falang. Tårna 5, ända till spetsen för- enade genom en hinna, utom långtån (2), hvars spets med två led utskjuter utom hinnan; 2:dra tån längst med 21 led; 1:sta något kortare än 3:dje, 4:de lika 80 GRODDJUR. mycket kortare än 3:dje, som S:te är kortare än 4:de; en äggformig knöl. under roten af kortaste tån. — Kroppen ofvan, då djuret lefver, med porösa föga märkbara upphöjningar, som på ryggen äro glesare och större, på sidorna, bakryggen och skenklarna tätare och mindre. På framryggen, bakom nacken, två rader af svarta eller bruna vårtor, som framåt stöta sam- mans och bilda en vinkel A; stundom är denna teck- ning blott antydd: A. Ett mer eller mindre tydligt brunt tvärband mellan ögonen. Ett svart eller brunt band, som uppkommer vid sidan af nosspetsen, går genom ögonen och blir bredare och mörkare bakom dem på örontrakten, slutas spetsig öfver -frambens- fästet och är inunder begränsadt af ett hvitgult streck; ett svart eller brunt långsstreck på öfverarmens fram- sida; mörka tvärband öfver låren, skenbenen och tar=- — serna. Stundom långs ryggens sidokanter ett blekare gulaktigt streck, stundom utom den en rad af bruna småfläckar.. Undra kroppsdelarna merendels ofläckade, stundom tecknade på bröst och skenklar med större mörka fläckar. Grundfärgen ofvan mycket olika, än olivgrön, stundom mer dragande i gult F), än grå, än brun, dock sällan så rödbrun, som i södra Europa, der hon af den- na färg fått sitt namn. Skenklarna baktill samt undre kroppsdelarna blekgula. Låren inunder dragande i kött- rödt. Underhakan nedtill bröstet äfven som munnen inuli hvita, och isynnerhet ögonomklädnaden derstädes stötande i gridelint; tungan i költfärg. E Vanliga längden hos den fullväxta är 8 t. 2 lin. hvaraf kroppen till anus utgör 3:2; frambenen 1:7; +) För flera år sedan tog jag på en gräsrik och skuggfull holme, en Groda som var helt gul med matt teckning; men inom några timmar verkade solljuset alt hon erhöll vanlig färg. : VANLIG GRODA. 81 bakbenen 5:43; deraf är låret 1:3; benet 1:53 tars. 6 lin. fot 1:6. Honan har samma färgteckning som hannen. Varietet : 1) Olivgul, tätt spräcklig af svart; ett svart band genom örontrakten. 2) Grå, ofvan med smärre, svarta, oregelbundna, glesa fläckar; ett svart- aktigt band genom örontrakten. 3) Blekgrå med ett blekare streck långs hvardera ryggsidan; ofvan glest beströdd med små svartaktiga prickar; knappt ett otyd- ligt spår till öronfläcken; små i tvärrader lagda svar- ta prickar öfver skenklarna. Anatomi. Osteologi: Jemf. Cuv. Rech. V. 2. pl. XXIV. pag. 386). Mellankalken mellan ögonhålen (hvilken för det mesta utgöres af hjessebenen och blott till en liten del " framtill af de hopväxta pannbenen) är nästan jembred, of- van helt platt, framtill trubbigt afrundad, åtminstone hälf- — ten så bred som lång. Främre pannbenen (näsbenen?) något kupiga, inåt breda, ha frambrädden konvex, inbrädden äfven konvex, bakbrädden konkav, afgifva utåt-bakåt en lång smal spets. Bakre delen af öfverkäksbenet med otydlig långsfåra utvändigt. Os tympanicum nedtill utvändigt platt. Sidogrenarna af os sphoenoideum sammantagna längre än mellanbalken, och baktill utringade blott vid bakdelen. Plogbenen skilda, hvartdera med 5—56 tänder. Ryggraden består af 10 vertebrer, af hvilka den främsta icke har pro- cessus transversi; hos de följande 7 äro de temligen långa, hos 2 och 8 något framåtrigtade, hos 3—7 något bakåt- rigtade ; hos 9, som är korsbenet, äro de mycket tjocka långa och trinda "), utåt och bakåt rigtade. Os coccygis starkt hoptryckt till en lång kant, som dock nära roten har en smal långsränna. Bäckenbenen utåt trindade med en smalare långsränna 7). > Mjuka delar: Tungan fästad dels på underkäksgrenar- nas förening, dels på dess golf, aflång platt med tvåkluf- +) Sådane äro de hos alla arter af detta slägte; hos Paddorna äro de utåt breda och platta. ++) Jag har här blott upptagit de delar af skelettet, hos hvilka jag funnit någon lätt i ögonen fallande skiljaktighet från nästgränsande arter. 6 82 GROD-DJUR. ven spets, som ligger rigtad mot svalget; bakom denna ligger en hvit knöl, på hvilken en tillsluten springa, (rima glottidis) finnes. Denna förer till Lungorna, som derige- nom kunna uppblåsas och äro då ovat-aflånga, bakåt spet- siga. Hjertat har en tjockt muskulös hjertkammare och ett mer tunnt hinnlikt förmak. Lefvern delad i tre flikar, sidoflikarna bredare, den mellersta smalast. Gallblåsan klotrund ligger mellan högra och mellersta lefverfliken, med en lång gallgång. Magen aflångt-oval krumböjd, ofvan midten tjockast, nedåt små- ningom afsmalnande och öfvergående i tunntarmen. Tjock- tarmen mycket tjock, men kort, kring 1 tum. Hela tarm- längden 7 tum; kroppslängden var 3 tum. Således tarmen till kroppslängden som 24 till 1. Nära vid det ställe, der gallgången ingår i tarmen, ligger på andra sidan i mesen- terium en mindre, likaledes rund, mörkröd kropp, mjelten; ofvan denna: ligger långs tarmen en fettlik gulaktig kropp, som ger en flik äfven mot lefvern: Pancreas. Testiklarna aflånga, trinda, afrundade, 31 lin. långa 1: lin. breda, grå. Bakom dem och långs ryggraden ligga njurarna, som äro aflånga jembreda köttröda, i inre kanten med sneda in- skärningar, bakåt mer tunna, släta, afrundade; från utsi-. dan bakom spetsen går en smal lång uringång, bakåt. Vid öfra ändan af njurarna ligga några långa gula appendices. Urinblåsan ligger som vanligt och är tvådelad. Vistelseort och lefnadssätt: Denna är den al- männaste, icke blott af alla Grodor, utan i allmänhet af alla Amfibier i Skandinavien. Hon förekommer öf- verallt så väl i skogstrakter som på slättbygden, från det sydligaste Skåne ända långt upp i polarkretsen. Prof. Sundevall har tagit henne vid Öfver-Torneå, och de derifrån hemförda exemplaren äro alldeles lika de Skånska; Prof. S. Lovén har sett henne vid ”Tanaelfven, vid Hammerfest och Tromsö. På Norriges fjäll har jag tagit henne ända upp öfver trädvegetationens gräns. Dess gräns åt norden är dock ännu ej med visshet bestämd. Sannolikt går hon nära nog lika långt åt norr, som Skandinaviska jorden sträcker sig. Utom Skandinavien förekommer hon i Danmark, Tyskland, VANLIG GRODA. 83 England, Frankrike, Italien. I Siberien skall hon säl- lan förekomma och der vara helt stum (PaLL.). I södra Sverige finnes hon på alla sanka ängar, vid - åar, bäckar och stillastående vatten , kärr, dammar och pölar; och i somliga träffas hon tidtals i oräknelig mängd. Mot vintren går hon ned på bott- nen af vattnen i dammar, grafvar och kärr, der hon tillbringar den kalla årstiden, likväl icke, som man på- stått, i ett tillstånd af dvala och sanslöshet, utan un- gefär på samma sätt som Rudor och Sutare tillbringa vintren på bottnen af ett gytljigt vatten. Detta be- visas af följande erfarenhetsrön: 1:mo- För några år sedan inträffade hastig och stark frost i slutet af No- vember, så att kärr och dammar belades med is och buro. Då man der framgick på isen, såg man Gro- dor på bottnen med liflig rörelse flykta undan och "gömma sig. 2:o Under julen för två år sedan, då kölden var ovanligt stark, upphöggs en vak på en graf och vatten upptogs. Med vattnet uppöstes åt- skilliga lefvande Grodor, som genast hoppade, men snart stelnade af köld. 3:tio Efter medlet af sistl. Januari, såg jag i södra Skåne Grodor under tjock is uppkastas ur vakar på snön och der hoppa kring. Hemtagna och lagda i vatten, visade de samma liflig- het, som under vårtiden. Af fiskare på stället under- rättades jag att, under stränga vintrar, då de hafva brist på agn, hugga de vakar på dammar och pölar, upptaga derur lefvande och i liflig rörelse varande Grodor, hvilka de sätta på metkroken. — Af allt detta följer att Grodornpa icke ligga i dvala under vintren. Men de tillbringa denna årstid i vatten, emedan de i luften skulle stelna af köld. Sjelfmant uppstiga de väl sällan, om icke i ovanligt lindriga vintrar, ur vatt- net före medlet af Mars"). Kring den 15:de—20:de +) Då de således kring 4—5 månader lefva och röra sig under vatten, utan att uppkomma till ytan och som dessutom of- 84” GROD-DJUR. Mars, ser man dem vanligen här sticka hufvudet upp ur alla pölar och grafvar kring staden. I början äro de merendels så dösiga att de blifva orörligt stående, om man kastar en sten nära dem i vattnet; efter näå- gra dagar blifva de Llfligare och efter än Synas flera titta upp öfver vattenytan. Snart begifva de sig upp på land och hoppa kring på marken. Ibland hän- der att de åter nedjagas af inträffande stark frost med snö och isbetäckning. Den redan började parningen måste då, stundom för flera veckor, inställas. Med undantag af vintertiden, då kölden tvingar dem att dölja sig i vabltnet, och fortplantningstiden, då ägg- läggningen måste ske i vatten, vistas de mer på lan- det, på fuktiga, skuggiga ställen bland gräs, örter 0. d. och derigenom skiljas de, äfven till lefnadssättet, från följande art, som under alla årstider mest vistas i vatten; och detta skiljaktiga lefnadssätt röjes äfven i den likt utbildade simhinnan på bakfötterna hos dessa begge arter. Då parningen är slut och Grodan upp- stigit på land, är hon merendels trött; men om våren, då hon flockvis lefver i vatten, låter hon höra ett sorlande läte, som dock hvarken är så högt och skrä- nande eller så oangenämt, som af följande art. I Ok- tober eller November intager hon sin vinterstation. Man ser henne stundom på land ännu mot slutet af November. Fortplantning: Denna sker om våren, i Mars eller April, men tiden för den är ej på långt när så bestämd som hos foglarna eller däggdjuren; den be- ror helt och hållet af väderleken. År 1836 började - Grodorna här vid. Lund lägga rom redan kring den tast är täckt med tjock is, så följer att de under tiden må- ste respirera genom andra medel än lungorna, som de ej kunna använda; de andas medelst huden. Jemf. W. F. Ep- WARDS De lVWinfluence des agens physiques sur la vie. VANLIG GRODA. S5 25:te Mars, men det följande året, då stark frost med snö inträffade mot slutet af Mars och fortfor långt in i April, började de ej sin romläggning förr än efter den 20:de i sistnämnde månad — således nära en månad sednare än förra året. Men hvad som förtje- nar uppmärksamhet vid deras fortplantning är den lik- het, som äfven i följande hänseende råder mellan dem och fiskarna. Som bekant är leka fiskarna stimvis och hafva vissa bestämda grund, der de årligen sam- las för denna förrättning. På samma sätt fortplanta sig Grodorna kolonivis och hafva vissa bestämda pö- lar eller vikar af kärret, der de årligen tjogtals eller hundratals samlas för denna angelägenhet. Sannolikt har den instinkt, som sammanför dem, samma syfte som fiskarnas, att då en mängd hannar gjuta sin be- fröande vätska i ett vatten, der en mängd äggklasar finnas, blir hvartenda ägg lättare befröadt, än om en enda hanne sökte att fekundera en enda romklase. Under en längre följd af år har jag haft tillfälle att iakttaga denna deras förrättning. Vid Lund finnes en kärraktig trakt af vid pass 3 tunnelands jordrymd, och full af pölar och gropar. I detta kärr finnas två, och blott två, vidt skilda pölar, i hvilka årligen: ett stort antal Grodor samlas och fortplanta sig. Om vå- ren sedan Grodorna börjat uppstiga på land, ser man dem från alla håll tåga dit. Vanligen har hannen, som är något mindre, redan satt sig på ryggen af en hona, som med låga skutt bär honom till. det be- stämda lekstället. Man har sagt att de lefva i biga- mi; det är icke förhållandet. Vanligen ser man blott en hanne, som fasthåller honan om framryggen; men stundom ser man två, tre, till och med fyra hannar som i vattnet fattat tag och hålla sig fast vid henne, vid fram- ben, bakben, hufvud o0. s. v. Hvarje par skall vara förenadt 3—4 dygn. Hela parningstiden varar kring 12 dagar. De vatten, i hvilka rommen afsättes, äro van- sv 86 GROD-DJUR. ligen ej mer än 2 till 2 fot djupa och alltid på bott- nen gräsbeväxta, för att tjena ynglet till föda straxt det utkläckes. Rommen, som lägges i stora klimpar, bestående af romkornen och en slemaktig massa, som omgifver och sammanhåller dem, är tyngre än vatt- net, och sjunker straxt till bottnen, der han synes blå- aktig i det klara vattnet; men efter någon tids för- lopp, då äggen börjat svälla, synas de grå och stiga upp i vattenytan. Jag har, flere gånger, af en och samma nyss lagda romklase låtit en del ligga qvar i pölen och lagt en del i vatten i ett glas, som blifvit satt i ett år söder vändt fönster och jag har alltid funnit att de sednare blifvit långt förr utkläckta än de förra. Det är således en högre eller lägre vär- megrad, som förordsakar deras hastigare eller lång- sammare utvickling. På de ställen, der romklasar le- gat, hvimlar vattnet af svarta Grodlarver. Dessa äro både till yttre form och inre byggnad helt olika de Grodor, som alstrat dem. De likna mer fiskungar; de hafva inga extremiteter, blott en rundt oval kropp och en hoptryckt med fenflik omgifven fiskstjert; de andas medelst yttre gälar, som äro greniga och sitta ut på sidorna af halsen, och de hafva en hornartad näbb, utan tänder. ”Tarmkanalen är mycket lång och ligger nästan spiralformigt. De lefva i detta skick icke af animalisk, men af vegetabilisk föda; de äro verkliga herbivorer. Derefter försvinna de yttre gälarna; de andas då medelst inre gälar, som bestå i gälknippen fästade vid 4 gälbågar, som ligga dolda under hals- huden. Vattnet som intages-i munnen och användes för respirationen, passerar mellan gälbågarna och går ut genom ett hål, beläget på sidan bakom huf- vudet. (Jemf. Cuv. Regne animal II. p. 103). — Först utväxa bakbenen; frambenen börja utvecklas under huden och träda slutligen fram; derefter hop- krymper stjertens fenlika infattning och han försvinner. VANLIG GRODA. St Äfven bortfaller hornöfverdraget på käkarna; munnen blir bred; gälarna försvinna sedan lungorna äro fullt utbildade. Så utvecklade Grodungar förekomma ända från Juli månad; de äro likväl icke aflingsföra hvar- ken under nästa eller de två följande åren; ingen Grod- art fortplantar sig före 4:de året. I början af Augusti äro ungarna af denna Grod- art 6—7 linier långa, gröna eller gulgröna eler grå- bruna 0. s. v. med ett upphöjdt snedt streck långs hvardera ryggsidan, ett upphöjdt merendels brunt A eller ,| på framryggen, ett svart band genom ögonen, begränsadt nedtill af ett hvitt sreck; svartaktiga band öfver skenklarna och benen; pupillen rundaktig; iris guldfärgad, nedtill med inblandadt svart. — Några un- gar eller ännu ej fullväxta Grodor träffar man icke på lekplatsarna. De vistas dock på fuktiga ställen mer- endels nära vatten, i hvilket de med ett skutt springa ner, då någon fara nalkas. Födoämnen : Redan under sednare stadium af larv-tillståndet börjar Grodan att, jemte väx-ämnen, njuta animalisk föda; och sedan hon fått fyra ben, mistat stjerten och stigit på land, lefver hon endast af djurämnen. Dessa bestå i metmaskar, sniglar, iglar, insekter och larver. Äfven förtär hon fiskrom, fisk- yngel och svagare Amfibier. Flugor och andra insek- ter fångar hon på det sätt att hon framkastar sin lån- ga klibbiga tunga och griper dem. - Nytta och skada: En förståndig Landthushålla- re ser gerna grodor på sina ängar, trädgårdar och fält. Någon skada göra de icke, om ej der fiskdam- mar finnas, der de anses göra skada på rom och yn- gel; men det är alldeles ogrundadt att de förtära smul- tron och andra bärsorter i trädgårdarna. Deremot göra de icke obetydligt gagn derigenom att de förtära en mängd skadliga sniglar, maskar och larver, i trädgår- 88 GROD-DJUR. dar, på åkerfält och andra odlade ställen till och med på sanka ängar; och på sådana ställen infinna de sig ofta och vistas der gerna, om de få vara i fred. Anmärkning: Vise äfven här hur man kan skada sig sjelf genom bristande kännedom om naturföremålens egen- skaper. Mången trädgårdsmästare, då han varseblir Gro- dor bland sina kökssaker (grönsaker) och andra trädgårds- växter, förföljer och söker utrota denna obehagliga ohyra ur trädgården; och dock finnes intet så verksamt medel, som just dessa grodor, att rensa trädgården för sniglar (Limax agrestis) jordmaskar, insekter och insektlarver, hvilka äta sig in i smultronen, afbita de späda växterna ofvan roten!, eller afgnaga och förderfva sjelfva rötterna På några ställen i Tyskland -ätes skenklarna af denna grodart, isynnerhet tidigt på våren, innan ätli- ga grodan ännu framkommit. Hos oss ätes aldrig nå- got amfibieartadt djur. 2. Ätlig Groda (Rana esculenta Lin.). Artm. Pannan mellan ögonen urgröpt F) och sma- lare än ögonlocket; afståndet mellan näsborrarna min- dre än trumhinnans diameter; ofvan grönaktig med svarta fläckar och ett långsgående gult streck midt åt ryggen; "ingen brun fläck genom örontrakten; bakfo- tens långtå med blott en led utskjutande utom sim- huden. Rana esculenta Lin. Syst. Nat. I. p. 357. — RETtz. Faun. p. 286. n. 8. MöLL. Prodr. Zool. Dan. p. 35. n:o 297. Laurent. Sy- nops. p. 31. — BELL Brit. Rept. pl. p. 104. — Rana viridis aqua- tica Rorss. Hist. Ran. p. 23 tab. 13—-16. — Grenouille commune ou verte Cuv. Regne anim. II. p. 105. — Ranocchia verde Bonar. Fauna Ital. Fasc. XIXI. (med förträffliga plancher):. —Åtlig Gro- da Sv. Zool. I. tab. 15. (RösseLs figurer). Anm. Denna Groda har visserligen blifvit förr räknad till vår Fauna; men sannolikast blott som nominal-art ; och - +) Detta ses bäst om man öppnar huden då hjessbenen ligga bara. du pa ÄTLIG GRODA. 89 hvartill LiINnÉs Fauna Sv. gifvit anledning. Linnés derstä- des charakteriserade Rana esculenta, som ”finnes i Smål- ands källor och annorstädes,” är en R. temporaria. Dia- gnos och beskrifning i REtzii Fauna äro ganska riktiga, men troligen efter utländska exemplar. Figurerna i Svensk Zoologi Häft. n:o 3. äro tagna hos RössEL. Benämningen Källfrö tillkommer R: temporaria. Beskrifning: Kroppen ovalt-aflång; en bredare porös ruls, utgående på hvardera sidan från ögonloc- kets ätkant och löpande bakåt utanför höftknölen till slaksidan der den slutas; en annan dylik som börjar innanför och något framom den förras slut, löper bak- åt nästan så långt som gökbenet. Hufvudet framåt af- smalnande med afrundad nos, ofvan (ej platt) med en ränna långs nosen pannan och nacken. Näsborrarna ovala ligga på den kant som är mellan kinderna och pannan; deras afstånd från hvarandra är mindre än trum- hinnans diameter. Ögonen —---Trumhinnan (som förra). — Öppnas munnen, ses långs öfverkäken en ränna, som upptager fädlörkäken: innanför denna två Sd vidt skilda hål, mycket mer skilda än pannans bredd mel- lan ögonen, och mellan dem två frånskilda knölar väpnade med tydliga tänder. Frambenen - — tårna 4 skilda, dock med spår efter simhud, 1 och 2 kortast nästan lika, dock längre än långtåns första falang, 4 något längre räcker till slutet af långtåns 2:dra fa- lang; 3:dje tån längst. Bakbenen mycket långa, utgö- ra 13 af kroppslängden; låret något kortare än sken- kelbenet och detta räcker till basen af långtåns för- sta falang. Tårna 5, ända till spetsen förenade ge- nom en hinna, utom långtån (2) hvars spets med 1 led utskjuter utom hinnan; 4:de tån längst med 24 led; 1:sta och 3:dje lika, 4:de mycket kortare, och 5:te ännu mycket kortare, kortast. En aflång något plattryckt gul knöl under roten af kortaste tån; en mindre, rund, gul knöl under roten af 4:de tån. — 90 GROD-DJUR. Kroppen ofvan, då djuret lefver, med porösa vårtlika upphöjningar. Grundfärgen ofvan olivgrön eller grågrön, be- strödd med rundaktiga svarta fläckar på ryggen och fläckar eller tvärband på bakbenen; ett mörkt streck genom hvardera näsborran och derifrån till ögat, men an brun fläck genom ögon och örontrakt; ett mörkt långsstreck framtill på framarmen; ett sd streck från nosspetsen långs midten af höfväd och rygg; ett min- dre tydligt långs ryggsidorna. Varietet: Grå, ofvan med runda, glesa, svartak- tiga fläckar. Mus. i Lund; fr. Skåne. — Kroppen stun- dom ända till 3£ t. från nos till anus; Bakbenen 5+t. Osteologi: Mellanbalken mellan ögonhålen nästan jem- bred, ofvan på långs urgröpt, framtill tvär, ej hälften så bred som lång. Främre pannbenen (näsbenen) inåt föga bre- dare, ha frambrädden konkav, bakbrädden rät. Bakre de- len af öfverkäksbenet utvändigt trindad utan långsfåra. Os tympanicum nedtill utvändigt konkaveradt. Sidogrenarna af Os sphoenoideum sammantagna lika med mellanbalken och baktill inskurna ända ut mot spetsen. Plogbenen förenade hvardera med en rad af 6 tydliga tänder. — Os coccygis starkt hoptryckt till en skarp kant, utan tecken till långs- ränna. Bäckenbenen utåt, långs nedre brädden trindade, för öfrigt platt konkava. Vistelseort och lefnadssått: Denna art som i det sydligare Europa kallas. allmän Groda (Grenouille commune, gemeine IF rosch) är hos oss ingalunda all- män; hon förekommer, så vidt man hittills känner, en- löst på ett ställe i Östergötland, nemligen vid Gusums Bruk, och ett par ställen i Skåne, nemligen i kärren och mosserna i de skogar som brusjäva Börringesjön, Fäll- fotasjön och Yddingesjön, samt i skogskärren vid Hec- keberga qvarn. På förstnämda stället upptäcktes hon för 12—15 år sedan af Prof. A. Retzius; och i trakter- na af Börringesjön fanns hon några år sednare af Ba- ron v. DöseEn. Med undantag af dessa vidt skilda stäl- ÄTLIG GRODA. 91 len, känner man ännu icke att hon förekommer någon- städes på Skandinaviska halfön. Uppgifterna i våra äldre Faunor har jag icke funnit bekräftada. Utom Skandinavien förekommer hon i hela det öfriga Euro- pa: Danmark, Tyskland, Frankrike, Schweitz, Italien o. s. v. (Men, enligt TH. BeiL, icke i Irland, England eller Skottland) ") och hon är på de flesta ställen den allmännaste Grodart. Hon vistas mer i vattnet än föregående art och hon träffas vanligast deri under alla årstider. Dock ser man henne äfven stundom på landet. Hon sitter då ej nedtryckt som Paddorna, utan, nästan liksom hunden, på underböjda bakben och stöd- jande sig på frambenen. Så sitter äfven föregående art, och liksom dennas består dess gång i fortsatta vida skutt med de långa spänstiga bakbenen. Dess läte är vida högre och skarpare än före- gåendes och har man blott en enda gång hört henne skrika, så igenkänner man henne lätt äfven på långt afstånd. De naturforskare i södra Europa, som beskrif- va denna Groda, hvilken der förekommer i alla stilla- stående vatten, omtala äfven hur besvärlig dess gran- skap är genom sina starka och uthållande skrik under sommarnätterna. Då en eller två börja skrika, instäm- mer snart hella kärret i ett larmande skrän. Det är isynnerhet hannen som åstadkommer det mesta larm; honornas läte är ej så gällt. Hannarna hafva på hvar- dera sidan af halsen en rund blåsa, som fylles med luft och hvarigenom ljudet förstärkes. Denna grodart framkommer långt sednare än före- gående, nemligen ej före slutet af April eller början +) På sistnämda ställe skall förekomma en Groda, som Tu. BELL pag. 102 kallar R. scotica, dock utan att beskrifva hen- ne. Det är omöjligt att derefter afgöra om det är en egen art, eller en varietet. Kn 92 GROD-DJUR. af Maj; dess parning inträffar i Juni och för sig går jemte romläggningen, på samma sätt som hos förra. Födoämnen: dessa äro i allmänhet de samma som föregåendes. Nytta: Denna Groda ätes i södra Europa, mest 1 Frankrike och Italien, och isynnerhet anses skenk- larna utgöra en helsosam och smaklig spis; hos oss be- gagnas denna lika litet som något annat Amfib till mat. 3. Åker-groda (Rana arvalis N.). Årim. Nosen spetsig; pannan mellan ögonen platt; näsborrarna utanför nosens sidokant; en svart fläck genom örontrakten framgår med ett svart streck ge- nom näsborrarna; ofvan marmorerad af svart och med tre långsgående bleka band; bakfotens långtå med 2- eller 3 leder utskjutande utom simhuden. : Synonymi: ingen. Beskrifning: Hufvudet, sedt ofvan, tillspetsadt, sedt på sidan är öfra konturen bågböjd och nosen spetsigt framstående framom underkäken. Pannan mel- lan ögonen platt lika bred som öfra ögonlocket. Näs- borrarna runda ligga på utsidan af den kant, som är mellan pannan och kinderna; deras afstånd från hvar- andra något större än trumhinnans diameter: Öfra kroppsdelarna på blekgrå botten oregelbundet fläckiga eller marmorerade med svart och med tre långsgåen- de bleka band, hvaraf ett långs ryggen och ett långs hvardera kroppssidan. Stundom äro dessa band min- dre tydliga. En svart fläck mellan öga och framben, framskickar ett smalt streck genom näsborrarna till si- dan af nosspetsen; under detta ett hvitaktigt band och under detta är öfverkäkskanten brun. Ett svart streck på framsidan af öfverarmen. Bakbenens simhinna mel- lan tårna inskuren och långtån starkt utskjutande der- ur stundom med 3 hela leder. ÅKER-GRODA. 93 Skelett: Häri liknar hon mest R. temporaria, har liksom hon bred och platt mellanbalk mellan ögonhålen utan tec- ken till långsgående ränna; men pannbenet bildar fram- till en trubbig vinkel. Bakre delen af öfverkäks-benet med föga märkbar långsfåra utvändigt. Men hvad som genast skiljer henne är att, sedd från sidan är öfra konturen från nacken till näsan hos R. temporaria helt rät, hos R. arva- lis märkbart kullrig. Os coccygis, som hos R. temporaria har ofvan vid basen en långsränna och hos RB. esculenta en ' skarp kant utan ränna, har äfven hos denna en ja hoptryckt kant utan långsränna. Anmärkning : Storleken af de exemplar jag fett är mindre än allmänna Grodans; men hon skall blifva stör- re än den allmänna. Vistelseort och lefnadssätt: Exemplar af denna art hafva, till härvarande Museum, blifvit inlemnade af H:r Candid. WETTERBERG, Som tagit dem i Tveta socken af Calmare Län, der hon skall finnas i mängd; men deremot icke förekomma i nästgränsande socknar. På Museum i Lund förvaras dessutom Grodungar, som sy- nas mig tillhöra samma art, och som af Baron v. Dö- BEN blifvit inlemnade, förmodligen tagna i någon skogs- trakt i Skåne +). Hon vistas, under sommar och höst, mest på åkrar, isynnerhet bland potates, der H:r WeTTtERBEG funnit henne talrikt. I vatten har H:r W. sällan sett henne. Också tillkännagifver hennes utringade simhinna att hon mer vistas på land än både KR. esculenta och tempo- raria. I de trakter, der hon förekommer, träffas äf- ven RB. temporaria. Födoämnen: I magen, hos dem jag öppnat, har jag träffat metmaskar och insekter i mängd. +) Jag har anledning tro att denna art äfven förekommer vid Gusum i Östergötland; ty på Museum härstädes lig- ger ett exemplar tillhopa i samma glas med Amfibier från Caskm' och jag förmodar att de blifvit inlagda på samma gång. 94 GROD-DJUR. Slägtet: Klockgroda (Bombinator Merr.). Trumhinnan dold; tungan med hela undre sidan fastväxt ; lårna slutas utan utvidgning; kroppen ofvan tätt beströdd med vårtor; framtårna skilda, baktår- na förenade genom hel simhud. De grodor som höra till detta slägte stå raden på gränsen mellan Rana och Bufo. De likna de för- ra deri att de hafva i gomen 2:ne med tänder försed- da knölar, och en rad fina tänder i öfverkäken; och de likna Paddorna deri att kroppen är ofvan tätt be- lagd med vårtor: men de skiljas från begge derigenom att trumhinnen är helt och hållet dold under den vår- tiga huden; dessutom sakna de den långa porösa knö- len öfver örontrakten, som utmärker Paddorna (ehuru ett otydligt spår dertill verkligen förefinnes). | De vistas mest i vatten. Vanlig Klockgroda (Bombinatör igneus Merr.). Artm. Ofvan gråbrun eller smutsigt OLivSroRg in- under rödgul med blåa fläckar. Rana bombina Lin. Syst. Nat. I. p. 355. Faun. Sv. n:o 277. — RerTtz. Faun. p. 284. n:o 4. — GMEL. Syst. I. 3. p. 1048.. — MöLL. Prodrom. Zool. Dan. p. 35. — Bufo igneus RösseL Hist. Ran. p. 104. pl. XXI. XXI. — Le crapaud å ventre janne Cuv. Regne anim: 2. p. 111. — Crapaud sonnant ou pluvial Daup. p. 735. pl. XXVI. — Rana campanisona ReEtz. Fauna pag. 284.n. 6. (NB. namn och lefnadssätt tillhör denna) Sv. Klockgroda. Beskrifn. Denna är den minsta af våra Grodor. Hon upphinner sällan en längd öfver 11 tum, då bak- benen äro kring 2 tum långa. — Hufvudet framtill, ef- ter bakre kanten af ögonen, slätt, baktill vårtigt; nosen ej kort, men trubbigt afrundad. Näsborrarna ofvan, lig- ga lika långt från ögat och nosspetsen. Inre näsbor- rarna små runda, vida mer skilda än de yttre; mellan och något bakom dem 2:ne skilda knölar försedda med KLOCKGRODA. | 93 gomttänder. Tungan bred, rundaktig, fästad med hela undre sidan. Frambenens tår 4, aftunnade och i spet- sen afrundade, vid basen förenade genom en kort hin- na; handlofven försedd med en rund knöl under tum- men och en dylik under 4:de tån. A1:sta tån kortast; 2:dra och 4:de lika; 3:dje längst. Bakbenen med 5 tår, förenade genom hel simhud; innersta tån kortast; dernäst 2:dra; dernäst 5:te; dernäst 3:dje; 4:de längst. Fotvristen har en rund knöl vid roten af kortaste tån. Öfra kroppssidan beströdd med runda vårtor, hvarde- ra försedd med en brun punkt (en por för slemafsön- "dring), undra sidan slät med mycket glesa ytterst små vårtor, äfven försedda med en por. Vistelseort och lefnadssätt: Klockgrodan tillhör ursprunligt det sydligare Europa; till Danmark, Hven och Skåne har hon först blifvit införd, samtidigt med Karpen, af Danska Rikskansleren PEbER OxE, som hade åtskilliga egendomar i Skåne och som äfven egde Ön Hven, der Klockgrodorna ännu i dag, likasom i Dan- mark, kallas PeoveEr Oxes fröer. I Skåne förekommer hon fläcktals; jag har hört henne i kärren nedanför Trelleborg, vid Svedala, m. fl. st. äfven förekommer hon vid Börringe, Andrarum, Jordberga, Söfdeborg o. s. v. (Lin. Skånska Resa). Under fortplantningstiden, som inträffar i slutet af Maj och Juni, samt äfven stun- dom eljest vid väderskifte, låter hannen höra ett doft ljud, som har en icke obetydlig likhet med en på af- stånd hörd klockringning. Då det kommer från djupet af vattnet, tycker man att det är från långt håll, oaktadt det är på några få famnars afstånd och just detta ökar illusionen. Linné yttrar sig derom i Skånska Resan (p. 123): ”Korngrodorna skreko mot aftonen, liksom man hade på långt håll och halfva milen hört ringt med stora klockor, fastän de voro nog nära i pussarna. Det förefaller mig helt sällsamt före, att detta djurets läte skall höras liksom långt bort ifrån. Om man om 96 GROD-DJUR. sommartiden hvälfver ett ämbar öfver bufvudet och i en sjö drar sig neder under vattnet och då ropar i ämbaret, höres det på samma sätt (som om det vore) långt ifrån.” — Och p. 244. ”Klockgrodorna voro här högmältare än tillförene, att jag i förstone ej annat kunde höra, än att några klockor ringde tillsamman, efter det var söndag. Jag undrar att ingen planterar dessa upp åt landet att höra denna naturens samman- ringning genom Grodor.” — Parningen sker i vattnet, der honan lägger sin rom klimpvis, liksom föregående slägte. Romkornen äro stora efter djurets storlek. Om hösten ser man klockgrodorna ofta på land, der de hoppa fram med långa skutt, liksom Grodorna och krypa icke som Paddorna., Slägtet: Kärrgroda (Pelobates, Wagl.”). Trumhinnan dold; tungan med främre hälften fast- växt, med bakre fri. Kroppen ofvan glest belagd med vårtor, inunder helt slät; baktårna med alldeles hela simhinnor; under roten är innersta tån en stor .hop- tryckt broskartad knöl. Lök-groda (Pelobates fuscus Wagl.). Jå Artm. Oregelbundet fläcklig af brunt och grått; ett band af sistnämde färg långs bakryggen. -— AR Zz AN Synonymi: Bufo allium -redolens RössEL Histor. Ranar. pag. W 69. tab. XVIIL-—XIX. — Bufo fuscus Laur. Amphib. p. 28 n. 10. — MERR. p. 183. — Pelobates fuscus NWAGLER Syst. Amphib. pe 206. — Le crapaud brun CUuVv. Regn. anim. 2. p. 110. — DaAup. GS p. 81. pl. XXIX. f. 1. — Die Braune Kröte BEcust. 1. c. p. 455. Beskrifning: Nosen slät, tjock och trubbigt af- rundad, mycket kullrigt frånståelide öfver munnen. Hjes- san mellan och bakom ögonen kullrig; näsborrarna små ligga vidt skilda, och längre från hvarandra än från +) Af nos, palus (kärr) och guvow, eo (jag går) således Kärr- gångare. | | - AT ski "Tr LÖK-GRODA. | 97 ögonen. Bakom dessa en otydlig hård knöl; men in- gen egentlig tinningknöl och ingen synlig trumhinna. Framben och bakben, så väl ofvan som under helt släta, äfvenså alla undre kroppsdelar från hakan till bäcken-regionen alldeles släta och glatta. Nacken, ryggen och sidorna belagda med lägre blemor. Fram- tårna helt skilda, 1:sta och 4:de lika, 2:dra litet kor- tare, 3:dje längst af alla.” Bakbenens tår, från 1 till 3 jemnt tilltagande i längd, 5 föga kortare än 3; 4 mycket längre än de andra; alla förenade genom sim- hud ut till spetsen, utom 4 som har de två ytter- sta lederna blott kantade af hinnan. På roten af kor- taste tån en nedliggande oval broskartad knöl, med inre hvassa kanten fri. — Tungan mycket bred fyller hela nnderkäksbågen och är med undre sidan ut till hälften fastväxt, dock är kanten rundt omkring fri, och inre ändan urnupen. I gomen 2 öppningar och mellan dem 2 med tänder försedda knölar. Färgen: Häri kan hon lättast förblandas med grönfläckade Paddan, ty båda äro marmorerade med brunt eller grönt på en grå botten; men de skiljas äfven häri: hos denna bildar den blekgrå färgen långs- gående, ehuru oregelbundna band i den grönbruna, och ett af dessa band uppkommer öfver anus och löper midt åt bakryggen; framryggen är oregelbundet stor- fläckig, sidorna mer småfläckiga. Honan alltid större än hannen. Denne är inunder hvitgul; honan grå- spräcklig. Pupillen aflång i vertikal rigtning. Längd 2:1; bakben 2:7; framben 1:2. Vistelseort oeh lefnadssätt: Denna Groda, som egentligen tillhör det södra Europa, Tyskland och Frankrike, har äfven befunnits vara en invånare i det södra Sveriges stillastående vatten. De exemplar, jag här beskrifvit och som förvaras på Akademiens Mu- seum, äro tagna dels af Baronerna v. DöBEn, som fun- 7 98 GROD-DJUR. nit denna art både vid Skegrie och vid Rönneberga, dels af Prof. SUNDEVALL, som - funnit den på Gottland. Vid Skegrie träffas hon i en stor damm, kallad Löj- dammen. (trol. Lökdammen ") som Bar. v. DöBEn fann vimla af dess larver. — Äfven förekommer hon i en damm i Steglarp af Fuglie socken. — Hon skiljes från andra Grodor derigenom att hon gifver från sig en stark hvitlöks-lukt, isynnerHet då hon blir retad. Mest vistas hon uti och bredvid vatten; på landet hoppar hon med temligen lätta skutt. Fortplantning: Denna sker i vattnet, der hon lägger sina ägg, icke klimpvis som Grodorna, utan, liksom Paddorna, i en lång sträng. Denna är dock ej dubbel och smal som hos Paddan (RösseL tab. XX), utan enkel och tjockare (RösseEL XVIL). Ungarna för- blifva längre i larvtillståndet än andra grodarters un- gar, hvarföre de också äro större än andra, innan de få frambenen utvicklade och mista stjerten (Röss. tab. XVIII). Hon säges leka i April eller början af Maj. Hon visar sig vid vattenytan blott då ingen fara är för handen; märker hon någon sådan, så går hon till bottnen och uppehåller sig der tills faran är förbi. Sedan ungarna under våren och sommaren mer och mer tillväxt, fått framben och mistat stjerten, börja de mot slutet af Juli att gå på land. De ändra då diet, äta ej, som förut, fina blad och andra växter, utan endast animalisk föda, regnmaskar, insekter m.m. Nytta: Larven är ett förträffligt födämne för foreller. Man äter den på några ställen (i Frankrike) som om det vore fisk (Cuv.). 2:dra Familien Paddor (Bufones). Inga tänder i öfverkäken eller underkäken; tunga finnes; en större sväld med porer försedd knöl bak- +) ty Allmogen der å orten uttalar Lök som Löj, och denna «Groda gilver från sig en märkbar löklukt. VANLIG PADDA. 99 om ögonen. Bakbenen föga längre än frambenen; de krypa derföre mer än hoppa. Slägtet: Padda (Bufo Lauwur.). Kroppen ofvan och under beströdd med vårtlika knölar; trumhinnan "mer eller mindre synlig. Bak- tårnas simhud starkt utringad. Tungan framtill fast- växt, baktill fri och afrundad. 1. Vanlig Padda (Bufo vulgaris Laur.). ÅArtm. Kroppen tätt beströdd med större och mindre vårtor; öronknölen aflång, något njurlik; trum- hinnan mindre tydlig; bakbenen med till hälften lyckta tår. Mörkbrun eller gråbrun och oredigt svartfläckig. Rana Bufo Lin. Syst. 1 p. 334. — Faun. Sv. p. 101. n:o 275. — ReETtz. Faun. p. 292. —- Mönr. Prodr. Zoot. Dan. p. 35 n:o 292. — Rana manibus tetradactylis etc. Lis. Vestg. resa p. 241 och derifrån Rana Rubeta Lin. Fauna p.101.—Bufo vul- garis LAUR. Syn. p. 28. — Bufo terrestris RösseErL Hist. Ran. pag. 85. tab. XX, XXI. — Pufo cinereus Scunew. Hist. Am- phib. 1. pag. 185. — BRANDT u. RaATtzEB. Medizin-Zool. I. pag. 193. tab. XXI. f. 1. — "Toad Pen. Brit. Zool. 3. pag. 14, ap- pend. 379... — Common Toad BeiL Britsh Rept. pag. 1035. — Crapaud commun Cuv. Regne anim. 5. pag. 109. — Sv. Padda; Smål. Tossa; Sk. Pugga. Norsk Groe. Beskrifning: Allmänna Paddan skiljes lätt från Bufo calamita genom sina mer än till hälften lyckta 'bakfötter, från Bufo variabilis genom sin mindre tydliga trumhinna'F) och, från begge genom sin aflånga, något utåt böjda öronsvulst och sin färg. Hon är den största af alla Paddor och en bland de största af våra Batrachier. Ej sällan träffas hon af 31 tums längd och 21 tums bredd. Honan är all- tid större än hannen. Dess kroppsform är klumpig, +) Denna är dock mer tydlig då djuret lefver. ” 100 GROD-DJUR. bred och nedplattad, dess bakben krökta och föga längre än frambenen. Nosen trubbigt afrundad; en in- tryckt linia långs nosen och ryggen till anus. Hela öfversidan belagd med olikstora vårtlika knölar; äfven äro ögonlocken samt frambenen och bakbenen ofvan försedda med knölar. Bakom hvardera ögat ligger en lång aflång knöl, inre kanten bågböjd, yttre något in- böjd, ytan belagd med porer; under dess främre ända ligger en mer eller mindre tydlig rund slät fläck, som är trumhinnan. Undra kroppsdelarna äfven ojemna; isynnerhet äro underhaka, bröst, bäckentrakt och skenklar liksom chagrinerade.