d

AKADEMISK AFHANDLING

+

Å

NILS SVEDELIUS

|

DM = = -— -— fp

UPSALA 1901 UPSALA NYA TIDNINGS AKTIEBOLAG

—

STUDIER

ÖFVER

RSJONS HAFSAL

E

LGELORA

3 rå = a 2 < + LL < 4 20) > Lu OO < = <

AF

NILS SVEDELIUS

> 0 —

UPSALA 1901

S AKTIEBOLAG

. .

UPSALA NYA TIDN

III.

IV.

VE

VII. VIII.

Innehåll.

PR

Inledning é SPN De yttre Bögar för Ers aAR ms da inom det dersöla området BRA rack SANN Vattnets Salttalt Sch föl peratee Ä NÖRRSSRNr Tidvatten. isen. kustens och bottnens beskätfenhen.. Ed ENN CET Florans allmänna karaktär LR Förkrympta och reducerade former re AT rern Mr A LA TU Dr DA Fortplantningsorganens utveckling. Florans periodicitet. En- och feråriga arter 4 CNAME d Algregioner och algformationer 7 on EURON NA SARS tr ke IE GUN TREA eld FANN SNNE SL RE SET OE LAR SE EDER OR Så a a en lt en Re ae ÅN SE dra SALEN, er? DL Inomskärsfloran FI Algprovinsernas äriantak i TN ölika regionerna . Florans växtgeografiska ställning 200 Jämförelse mellan arternas node i Föliln. delar: 28 Öster: sjön FSL SE a dekd Östersötorans härstamning a Nr 6 De antagliga orsakerna till ÖRdrajoalstdrane fuväradde är BERN OVE FOE AC KTRS fre EN ker bald oense AA es Förteckning öfver Smålandskustens och Gotlands chlorophycéer, fucoidéer och floridéer FT APESLEEL EESN 3 1 a or. SER NL de ec LTL (GE AG BIG SLE AR EEE SEE Lt USE SE EE TNA SE UTEN Se KE STO SN Sr Fö TEVE LER rr prt dh AS LEE Aa GR SMA AE ENN SINNE Sk UU BIS EN SL BRO DEE RA 3. Floride2&e Beira HSE SRB NERE UU (2 AS SKANE nr Litteraturförteckning

FEET [FORNA 0 a ER TS RSA os fu är eh on ära Md IB pr bode Rå SA ER å 4 : H 3

MAY 1.2 1999

SI Hepp SA

T Ny

stersjöns hafsalgflora — åtminstone vid de svenska kusterna

— är ännu mycket ofullständigt känd och undersökt. Tack vare Krok! känna vi visserligen hufvuddragen af denna floras sammansättning och utbredning, men någon utförligare fram- ställning af alglifvet vid de svenska Östersjökusterna föreligger icke från något enda ställe. Denna brist är dess mer påfallande, som vi — hufvudsakligen genom REINKES arbeten? — äga en mycket god kännedom om algfloran vid den tyska Östersjö- kusten, med hvilken således en jämförelse är lätt att anställa. En sådan jämförelse måste lämna viktiga bidrag till besvarandet af frågan om algflorans i inre Östersjön ursprung och växt- geografiska ställning. Och för diskussionen af detta spörsmål åter är kännedomen om Norra Ishafvets algflora — sådan vi nu

äga den förnämligast genom KJELLMAN?

en nödvändig förut- sättning och således af fundamental betydelse. Härtill knyta sig nu äfven andra spörsmål att besvara som frågan om alg- regionerna och algformationerna i Östersjön samt deras förhål- lande till dem, som vi känna från andra delar af Skandinaviens vidsträckta kust. Om alglifvet i Östersjön vid svenska kusterna vintertiden är vidare ej heller någonting kändt.

För att i någon mån utfylla den lucka, som i nu berörda hänseenden finnes i vår kunskap om den svenska Östersjö-

floran, företog jag åren 1897 och 1898 algologiska undersök-

! Krorx, Algfloran i inre Östersjön och Bottniska viken. 1869. Algenfiora der westlichen Ostsee 1889, m. fl. > Norra Ishafvets Algflora 1883, m. fl. arbeten.

Svedelius, Östersjöns hafsalgflora. 1

2

ningar i Tjusts skärgård i norra Småland omkring Stor-Kläppens fyr och Stedsholmens lotsplats i hafsbandet och Gudingen och de inre fjärdarna 1 syfte att, sedan jag närmare studerat alg- floran inom ett mindre område, sedermera så smånmgom ut- sträcka min undersökning till den återstående svenska Östersjö- kusten. Snart nog insåg jag nödvändigheten att begränsa min uppgift, därest jag mom rimlig tid ville ernå något resultat. De algologiska undersökningarna, som till hufvudsaklig del bestå 1 draggningar, äro synnerligen tidsödande och om man ej har ångfartyg till sitt förfogande — då naturligen på kort tid stora sträckor kunna genomforskas — utan man på hvarje punkt måste 1 småbåtar företaga sina draggningar, kan undersökningen ej gå fort. Jag beslöt därför att inskränka mig till att söka lämna en jämförande framställning af norra Smålandsskärgårdens och den på ungefär samma breddgrad liggande ön Gotlands algflora. Gotland erbjuder nämligen, förutom förmånen att vara ett midt i Östersjön naturligt begränsadt område, äfven för alg- lifvet g

lifligare vattenombyte. Afven ur en annan synpunkt vore Got-

oda förutsättningar genom sina öppna kuster med deras

lands undersökning af vikt. Den saltare underströmmen från Kattegat, som ständigt förser Östersjön med salt vatten, går vid inträdet i egentliga Östersjön ostvart för att sedan vika af i nordlig riktning delvis utefter den tyska och ryska kusten, under det att den mindre salta baltiska utströmmen följer Sveriges kuster. Detta gör, att salthalten på svenska och t. ex. ryska kusten på samma breddgrad ej är densamma, utan är den större å den ryska sidan. Nu frågas: kan något inflytande häraf göra sig gällande och framkalla olikheter mellan flororna i norra Små- landsskärgården och vid Gotland, som ligger på samma bredd- grad? Och vidare: kan detta utöfva något inflytande i den rikt- ningen, att sammansättningen af algfloran på Gotlands ost- och västkust blir olika? Att söka lämna svar på dessa frågor vore

bland annat här min uppgift.

3

Vid behandlingen af vegetationen har hänsyn endast tagits till benthos-floran, således med uteslutande af plankton, och dess- utom endast till chlorophycéer, fucoidéer och floridéer. Myxo- phycéer och characéer hafva ej behandlats.

Materialet till dessa undersökningar har jag insamlat under resor i Smålandsskärgården 1897 och 1898 och på Gotland 1899 dels som innehafvare af Botaniska Sällskapets 1 Stockholm rese- stipendium (1898), dels med understöd från BJURZons stipendium vid Upsala Universitet (1899). För dessa reseanslag ber jag här- med få framföra mitt vördsamma tack. |

Till min lärare Professor F. R. KJELLMAN ber jag här lika- ledes få uttala min djupa tacksamhet för det understöd och den hjälp, han städse lämnat mig vid utarbetandet af denna afhand- ling, hvarvid jag haft tillfälle att studera hans på arktiska former så rika algsamlingar.

Äfven till Professorerna G. LAGERHEIM i Stockholm och OC. SAUVAGEAU 1 Dijon, hvilka biträdt vid bestämningen af en del chetophoracéer och myrionemacéer, stannar jag i stor tacksam-

hetsskuld.

De yttre betingelserna för algvegetationen inom det undersökta området.

-— 0 ---

SCHIMPER! särskiljer i hufvudsak tvänne slag af faktorer, som bestämma en floras allmänna utseende. Det ena slaget, de klimatiska faktorerna i vidsträckt bemärkelse, är summan af ett områdes lifsbetingelser för de i floran ingående växternas existens. Det andra slaget, de edafiska faktorerna, utgöres af markens olika fysiska och kemiska beskaffenhet, som inom en och samma flora verkar nyanserande och på grund af den mellan organis- merna rådande konkurrensen framkallar olika växtsamhällen och formationer. Som ett tredje synnerligen viktigt moment kan ytter- ligare tilläggas florområdets utvecklingshistoria, hvilken natur- ligtvis spelar en afgörande roll, när det gäller förklara närvaron af de 1 ett område ingående florelementen.

Till följd af den i hafvet rådande ofantligt mycket större likformigheten 1 de förhållanden, som betinga de klimatiska fak- torerna, kunna inom algvegetationen några klimatiska olikheter knappt göra sig gällande. Dessa få därför mera tillskrifvas s. k. edafiska faktorer eller därmed jämförliga. Af dessa må fram- hållas: kustens natur och bottenslaget, belysningens styrka på olika djup, tidvatten, isbildning samt i synnerhet vattnets tem- peratur och framför allt dess salthalt. Då de allra flesta af de

1 hafsvattnet lösta salterna ej hafva någon betydelse som närings-

! Pflanzen-Geographie, 1898.

5) medel för algerna, blir dessas beroende af vattnets sälta — såsom det från flere håll påpekats — alltid endast en turgorfråga. Och härvidlag bör särskildt framhållas, att det ofta mindre är en viss låg salthaltsgrad, som blir afgörande, än snarare dennas väx- lingar. Detsamma gäller äfven temperaturen. Den större eller mindre hastighet, med hvilken inom ett område växlingarna ske, är nämligen af största betydelse, därför att former finnas, hvilka väl förmå uthärda och lefva i de maxima och minima af salt- haltsgrad, som kunna förekomma, men däremot ej motstå deras alltför hastiga växling och däraf föranledda stegrade anspråk på cellernas osmotiska verksamhet.

Frågan om belysningens betydelse för vegetationen inom Östersjön kommer att beröras i samband med frågan om regio-

ner och formationer.

Vattnets salthalt och temperatur.

Genom EKMANS och PETTERSSONS undersökningar! äro Öster- sjöns hydrografiska förhållanden väl kända. Vid föreliggande fråga om algvegetationen och dess beroende häraf är det egent- ligen, åtminstone i första hand, endast af intresse att känna. ytvattnet, enär vegetationen aldrig når större djup än omkring 20 meter och således alltid kommer att ligga inom ytvattnets. område enligt hydrografisk terminologi.

Detta Östersjöns ytvatten utmärkes, förutom af ett succes- sivt aftagande af salthalten ju längre in man kommer, af i all- mänhet en viss konstans i salthalt, men däremot af tämligen stora och ofta synnerligen snabba växlingar i temperatur.

Med afseende på salthalt växlar Östra Östersjön eller Öster-

' Den svenska hydrograf. exp. år 1877. 1893.

6

sjön i inskränkt bemärkelse! från 8 ?/,, salthalt i dess västligare till 5 9/,, i dess nordligaste delar. Vattnet, som ännu i Kattegat är ända till 12 ?/,,, sjunker successivt hastigt i de danska sunden ned till 8 ?/,, för att sedan hålla sig ganska konstant 8—7 ?/,, öfver ett betydande område af Östra Östersjön (ända till Gotland och Rigaviken) för att sedan ytterligare sjunka något litet till 7—6 ?/,, i dess norra delar. Endast inom ett mindre område af den allra nordligaste delen af Östra Östersjön sjunker salthalten ytterligare ned till 5 9/4. Härvidlag är nu att märka, att 1sohalinenmnagon i NO

ryska kusten nordligare än vid den svenska, och om man skulle

SV riktning, d. v. s. vatten af ett visst slag tor mad

vilja inom Östersjön särskilja t. ex. området med 6—7 gin vatten från området med 7—8 9/,,, så kommer gränslinien att gå hufvudsakligen 1 nordostlig riktning, och enligt EKMAN och PETTERSSON (1. c. Tafl. XIII) går just denna oraus man midten af Öland till sydvästra Gotland, längs Gotlands ostkust och därifrån ungefär nordost till Finska Viken. En punkt på svenska kusten med en viss salthalt har således sitt med afseende på salthalt motsvarande ställe på ryska kusten beläget nordligare? Detta sedan länge kända förhållande beror, som redan 1 inled- ningen omnämndes, därpå att den färskare utströmmen, den s. k: baltiska strömmen, följer den svenska kusten, under det att den saltare inströmmen går efter tysk—ryska kusten. Att genom strömmens inverkan de ofvan omnämnda vattenslagen äro under- lagrade af vatten med respektive närmast högre salthalt betyder af skäl, som ofvan anförts, mindre i detta sammanhang, då ju all vegetation faller inom ytvattnets område.

Af de af mig nu undersökta områdena faller Västerviks-

skärgården och nästan hela Gotlands västkust inom området

1 Härtill räknas vattenområdet mellan södra mynningen af Öresund

och linien Falster—Darsserort i väster och den undervattensbank, som för-

binder Stockholms skärgård med Åland och Finska skärgården i norr. Fin-

ska Viken hör äfven hit. (EKMAN och PETTERSSON 1. ce. p. 101.) ” Jfr EKMAN och PETTERSSON ÅL. C. Pp. 110;

2 d ku

un d 4

yv€!

7

med 6—7, Gotlands ostkust åter inom området med 7—38 ?/,, salthalt.

Nu måste dock framhållas, att dessa hydrografiska data be- röra vattnet ute 1 öppna hafvet. Invid kusterna och särskildt i skärgårdarna råder naturligen ej denna konstans, emedan där lokala förhållanden af skilda slag spela in. Åar och floder för- orsaka utsötningar, som kunna sträcka sma verkningar mer eller mindre langt. Till detta måste hänsyn tagas, när det gäller att söka sätta gränserna för algformernas utbredning 1 sam- band med vattnets salthalt. Äfven är det dylika förhållanden, som göra, att man, där skärgård finnes, kan såsom HäÄYRÉN! in- dela kusten 1 jämnlöpande zoner, där 1 de yttre vattnet ännu har hafvets sälta för att successivt utsötas 1 de inre.

Växlingarna 1 temperaturen äro såsom ofvan anfördes ganska stora, beroende dels på årstiderna, dels på vindarna. På somma- ren uppvärmes ytvattnet ej obetydligt, ända till 18? C. eller mer 1 skärgården, under det att på vintern 1isbeläggning inträder. Äfven långt ut i hafsbandet kan isläggning inträffa öfver den bevuxna hafsbottnen. Växlingar, framkallade af vindarna, sär- skildt ostliga och västliga, kunna vara synnerligen skarpa och hastiga, beroende därpå att vid frånlandsvind det varmare yt- vattnet drifves till hafs och ersättes af kallare vattenslag från djupet. Vid öppna kuststräckor af Östersjön äro sådana växlin- gar på ända till 10? C. och därutöfver ej sällsynta? Så iakt- togs vid Memels hamn den ?/; 1875 en sänkning 1 temperatu- ren från 19? till 8? och slutligen till 6” efter ihållande ostlig vind 3. Särskildt vid Gotlands kuster, där bottnens lutning är skarp, äro sådana växlingar väl kända. Anmärkningsvärdt är, att denna skarpa växling 1 temperatur ej åtföljes af motsva-

rande förändring 1 salthalt, hvilket beror därpå, att den cirkula-

Längs-zonerna i Ekenäs skärgård. 1900. ? EKMAN och PETTERSSON 1. c. p. 70. — - 2 ep. LO

8

tion, som framkallas af vindströmmar i Östersjön, icke sträcker | sig längre ned än till gränsen af den i afseende på salthalt nästan homogena öfre vattenmassan !. |

Östra Östersjön kan således betraktas som ett från hydro- grafisk synpunkt väl begränsadt helt. Påfallande är särskildt salthaltens ringhet i jämförelse med den i Västra Östersjön, mot

hvilken i detta hänseende gränsen är skarp.

Tidvatten, isen, kustens och bottnens beskaffenhet.

Af de faktorer, som inom åtminstone andra hafsområden utprägladt bidraga till gestaltningen af växtlifvet i hafvet, plägar särskildt framhållas tidvatten. Ebb och flod, som så skarpt bi- drager till begränsningen af olika algregioner med sina olika biologiska typer, saknas ju helt och hållet i Östersjön. Däremot synes en blottläggning af den öfre litoralregionen kunna ske mera tillfälligtvis genom ihållande landvindar och att detta icke är utan sin betydelse för åtminstone vissa litorala arter, därpå tyda KJIJELLMANS lakttagelser öfver en biologisk form af Ceranuum circeinnatum vid Gotlands kuster? Några dylika fenomen har jag dock aldrig lyckats iakttaga.

Om isbildningens inflytande på alglifvet i Östersjön före- ligga inga direkta iakttagelser. Själf har jag endast varit i till- fälle att besöka de undersökta trakterna sommartiden.

Det inflytande, som isen skulle kunna tänkas utöfva på alglifvet, kan hufvudsakligen grupperas kring följande möjlig- heter: isen verkar mekaniskt, därigenom att den bortrifver och afsliter företrädesvis litoralformer; den verkar hämmande på be-

lysningen, hvilken enligt BeErtHoLp? utöfvar ett afgörande in-

TURKMAN Och PETTERSSON I C.oPo LÖN ! Ceramium-form från Gotland. 1897. ” Vertheilung d. Algen im Golf von Neapel. 1882.

9

flytande på vegetationens sammansättning och fördelning; isbild- ningen och smältningen åstadkomma koncentrationsförändringar 1 vattnet inom öfre litoralregionen!.

Med afseende på kustens beskaffenhet förete de tvenne undersökta områdena väsentliga olikheter. Smålandskusten är nämligen en sönderskuren klippkust med utpräglad skärgård, uti hvilken man kan efter HäÄvrRÉN? urskilja ungefär fyra utmed kusten löpande hufvudzoner: hafsbandet, yttre och inre skär- gården samt kusten (i imskränkt bemärkelse). Med stöd häraf kan man där lämpligen uppdela floran 1 en utomskärs- och en momskärsflora, på sätt som HANSTEEN? och BovrE? ogjort vid Norges västkust. I den del, som skulle hysa utomskärsfloran (ungefär motsvarande HÄävrRÉNsS tvenne yttersta zoner), förekommer öfver- vägande berg- och stenbotten, hvilket ju, i hög egrad oynnar uppkomsten af en rik hafsalgflora, hvilkens beroende af bottens beskaffenhet har af REINKE?> formulerats i lagen om att fast hafsbotten är bevuxen, rörlig obevuxen. Denna sats har sin fulla giltighet, hvad beträffar vegetationen 1 hafsbandet och yttre skärgården, men 1 den inre, skyddade skärgården, hvilken aldrig upprifves af någon sjö, där kan äfven på en botten, hvilken efter REINKES terminologi måste betecknas som rörlig, uppstå en algflora, som, liggande löst på bottnen, 1 individrikedom täflar med de yppigaste af de fastsittande formationerna. De i densamma ingående formerna måste till och med anses som särskilda för detta växsätt anpassade former. Till dessa lösliggande for- mationer återkommer jag 1 det följande.

Men med bortseende från förhållandena i den inre skär- gården, så gäller fullständigt den REINKEsKA lagen. Dock må anmärkas, att äfven 1 yttre hafsbandet på s. k. rörlig botten

t Jfr Drevs, Regulation d. osmotischen Druckes in Meeresalgen. 1896.

Längs-zonerna i Ekenäs skärgård. 1900.

” Algereg. och Algeform. ved den norske vestkyst. 1892.

Bidr. til kundskaben om Algeveg. ved Norges vestkyst. 1896. Algenflora p. 11.

a

10

kan under vissa omständigheter ett rikt växtlif uppstå af Zostera marina. Detta är fallet på skyddade ställen, där aldrig någon nämnvärd sjö kan uppstå. För öfrigt växla vegetationslösa och rikt bevuxna ställen tätt på hvarandra. Djupare hålor äro mesta- dels uppfyllda med allehanda förmultnande växtlämningar, hvilka äro stadda 1 upplösningstillstånd och som bilda hafsbottnens vegetabiliska humus, hvilken således utgöres af afbrutna och lösryckta och sedan af sänkströmmar till hålorna förda alger och algrester. Andra djuphålor förekomma äfven, vanligen längre ut 1 hafsbandet, hvilka äro fullständigt sterila och hvilkas botten utgöres endast af lera, ofta täckt af ett hårdare gruslager. Där- emot förekommer ej s. k. skalbotten, så vanlig t. ex. på Sveriges

västra kust i Bohuslän.

Vid Gotlands kuster äro förhållandena delvis annorlunda.

Någon skärgård finnes ej alls, möjligen med undantag af vid öns nordöstra kust. I stället är kusten alldeles öppen och bottnen stupar på långa sträckor synnerligen brant, på andra ställen är den åter mera långgrund. På de branta ställena förekomma ofta de under namn af "pallar" bekanta terassformiga afsatserna, som äro så karaktäristiska för vissa delar af Gotlandskusten. Dessa erbjuda visserligen synnerligen goda växtlokaler för alg- vegetationen, men undersökningen af dem är synnerligen svår och resultaten blifva ganska otillfredsställande, emedan skrapan glider öfver dem utan att man lyckas få någonting 1 den, och lösa stenar, som annars lämna godt utbyte, förekomma ej alls.

Hela Gotlands algvegetation torde kunna betecknas som en utomskärsvegetation. Undantag härifrån göras dock af flera mer eller mindre djupt ingående större vikar såsom Kappelhamns- viken, Klintehamnsviken, Burgsviken och Sliteviken. Här gestalta sig förhållandena något annorlunda. I allmänhet äro dessa vikar med undantag af Kappelhamnsviken ganska långgrunda. Äfven skyddas de af utanför liggande holmar eller ref, hvarigenom

man med tanke på dessa äfven vid Gotlands kuster kan tala om

h

1090 en immomskärsvegetation, hvilken likväl aldrig når någon större omfattning. Dock förekomma formationer af lösliggande alger åtminstone i Burgsviken och Sliteviken. Bottnen på dessa lång- grunda vikar består hufvudsakligen af större och smärre stenar som t. ex. utanför Klintehamn och Burgsvik. I de inre delarna af sistnämnda vik är den en typisk rörlig botten och här finnas förutom lösliggande algformationer äfven ymmnig Zostera samt på de grundare ställena talrika characéer. Särskildt förstnämnda växt kan förekomma 1 stora massor, äfven den delvis lösliggande på bottnen såsom just vid Burgsvik samt vid Rone och Slite, liksom man äfven på stränderna vid sådana vikar får se mäktiga

bäddar af densamma!.

! SERNANDERS uppgift (Gotländska vegetationens utvecklingshistoria p. 69), att denna växt på de nutida gotländska stränderna "endast i spar- samma bitar uppkastas" torde kunna väsentligen modifieras och gäller endast för stränderna på den öppet liggande kusten, där bottnen utanför utgöres af bergpallar och sålunda Zostera ej kan växa. Men öfverallt, där lifsbetingelser för denna växt finnas d. v. s. lös, skyddad botten, där på- träffas den också med säkerhet.

Florans allmänna karaktär.

— 0 —

Förkrympta och reducerade former.

Såsom ett gemensamt karaktärsdrag för den egentliga Öster- sjöns algflora har af de flesta författare framhållits formernas förkrympning 1 samband med den minskade salthalten. Detta är också ett af de hufvudintryck, som floran inom det under- sökta området gör. Dock må framhållas, att detta endast är en half sanning, så till vida som det därjämte finnes former, hvilka ej alls visa några tecken till reduktion. Detta gäller särskildt en hel del företrädesvis litorala former, mest chlorofyceger. Så nå t. ex. Enteromorpha-arterna samma utvecklingsgrad som i Västerhafvet och — om det också är möjligt, att inom Öster- sjön af detta släkte särskilda raser utbildats, skilda från dem i Skagerrack och Kattegat — visa de 1 hvarje fall ej några tecken till förkrympning som så många andra Östersjöns algformer. Detsamma torde gälla Cladophora och Urospora. Såsom exempel på att äfven bland fucoidéerna arter finnas, hvilka ej kunna ka- raktäriseras såsom nämnvärdt reducerade, kan anföras den öfver- allt i Östersjön mycket ymniga Pylaiella litoralis. Den allmän- naste formen, f. pretorta, når en storlek och yfvighet, som icke torde öfverträffas af Västerhafsformerna. Fudesme virescens och Sphacelaria racemosa bli likaledes ej heller mindre än hvad de äro 1 andra haf. Bland foridéerna däremot torde man på sin

höjd endast kunna karaktärisera de rent litorala Ceramierna,

13

särskildt då C. tenuissimum, såsom icke reducerad eller icke i någon högre grad förändrad. Möjligen skulle 1 detta samman- hang äfven kunna nämnas de dock mera sparsamma och för florans allmänna karaktär mindre typiska HBhodochorton Roth och Hildenbrandia rosea.

I fråga om de i Östersjön reducerade formerna bland fucoi- déerna knyter sig hufvudintresset kring Fucus vesiculosus, om- rådets största och vanligaste alg. Den förekommer 1 talrika former såväl storvuxna, fastsittande som små, lösliggande och för- krympta, för hvilka alla en närmare redogörelse lämnas längre fram. KJELLMAN! har framhållit, hurusom nästan all Fucus vesi- culosus i Östersjön kanske lämpligast bör betraktas som en egen ras, utmärkt från Västerhafsformerna genom ett 1 allmänhet tun- nare skott med ljusare färg, ofta svagare utvecklad medelnerv m. m. Således en svagare utbildning redan hos de fastsittande formerna. Såsom något för Östersjön synnerligen karaktäristiskt komma sedan härtill de små smala, lösliggande och sterila Fucus- formerna, för hvilkas nära samband med de fastsittande likaledes närmare skall redogöras. Dessa former, hvilka bilda en inte- grerande del i de lösliggande formationerna, måste betraktas som uppkomna genom de i Östersjön rådande säregna yttre förhål- landena. Förändringarna gå således hos F". vesiculosus i tvenne riktningar: dels blifva skotten förtunnade i samband med en del andra reduktioner, utan att dock växten i sin helhet något nämn- värdt förminskas, dels utbildas särskilda små förkrympta, ofta lösliggande former. F. serratus erbjuder exempel på endast det förra slaget af reduktion. Hos denna art synas särskildt såg- flikarna försvinna och visa skotten tendens till att blifva hel- bräddade.

Hvad slutligen områdets foridéer beträffar, så synas de,

som ofvan antyddes — på några få undantag när — 1 större

kr RR

5 Handbok i Skandinaviens Hafsalgflora I, p. 8.

14

hos Fucus vesiculosus kunna dessa karaktäriseras dels som en allmän förminskning, dels som en utbildning af särskilda lös- liggande former, hvilka 1 samband med det förändrade lefnads- sättet undergått en del organografiska och anatomiska förändrin- gar. Såsom ett specialfall af det förra slaget af reduktion kan påpekas, att hos Polysiphonia nigrescens i Östersjön ett färre antal skottgenerationer kommer till utveckling än t. ex. vid Bohusläns- kusten, att således förgreningen blir mindre utvecklad. Phyllo- phora Brodicei och membranifolia äro de mest typiska represen- tanterna för Östersjöfloridéer, som dels undergå en allmän för- minskning, dels förekomma 1 talrika reducerade, lösliggande former. Hit kan ock räknas Rhodomela subfusea och Furcellaria fastigiata, hvilkas betydelse för de lösliggande formationerna dock ej är så stor. Bägge dessa arter visa sig i sin anatomiska byggnad, Bhodomela särskildt i barklagrets svaga utveckling, som reducerade former. Delesseria sinuosa kan anföras som exempel på en ända till nästan oigenkännlighet drifven reduktion, medan åter den i Östersjön företrädesvis sublitorala Ceramium rubrum

synes något om än obetydligt mindre än Västerhafsformen.

Fortplantningsorganens utveckling. Florans periodi-

citet. En- och fleråriga arter.

I nära sammanhang med frågan om Östersjöalgernas för- krympning står frågan om hvilka: arter, som fruktirieera och när detta sker. Till en början bör då anföras, att fölr Jande arter inom området ej af mig iakttagits med något slags reproduktionsorgan, oaktadt jag af flera haft material från olika arstider:

Cladophora rupestris Fucus vesiceulosus f. subecostata ” f. filiformis Fucus vesiculosus f. nana Chorda filum

Acrosiphomia centralis

-

5

Stilophora rhizodes Phyllophora membranifolia Leptonema fasciculatum Delesseria sinuosa Dictyosiphon hippuroides Polysiphonia violacea

äl Mesogloia Ceranmium fruticulosum

Phyllophora Brodicei z rubrunv

Att häraf sluta, att dessa växter ej mom området frukti- ficera, vore naturligtvis synnerligen förhastadt. Några bland de ofvan uppräknade ha en mycket sparsam förekomst och ha endast iakttagits vid enstaka tillfällen, så att man naturligen ej af deras kanske tillfälliga sterilitet får draga för vida slutsatser. Så är fallet med:

Aecrosiphonia centralis Dictyosiphon Mesogloia Stilophora rhizodes Polysiphonia violacea Leptonema fasciculatum Ceramium fruticwlosum.

Af dessa fruktificera enligt REInKE! i Västra Östersjön: Stilophora rhizodes (dock, som det tyckes sparsamt). Leptonema fasciculatum Polysiphomia violacea. Dictyosiphon Mesogloia

Af de öfriga kan man om flere med ganska stor sannolik-

het antaga, att de ej alltid äro sterila, ehuru jag ej lyckats iakt- taga dem fruktificerande, beroende på att jag ej kunnat göra observationer öfver alla algformer året rundt. Denna slutsats anser jag mig berättigad att draga, därför att de i mycket när- gränsande områden iakttagits fruktificerande och de 1 öfrigt 1 sin organisation ej äro 1 högre grad reducerade. Detta anser jag böra gälla om följande arter:

Cladophora rupestris Dictyosiphon Mppurordes

Acrosiphoma centralis Ceramium fruticulosum

Chorda filum

Däremot fruktificera med säkerhet icke de ofvan anförda

- rubrum.

Fucus-formerna, de lösliggande Phyllophora-formerna och troligen ej heller Delesseria simuosa. De fastsittande Phyllophora-formerna

Algenflora.

16

anser jag synnerligen tvifvelaktiga. Ehuru jag iakttagit dem under olika tider af året, har jag aldrig sett dem fertila. Mitt vintermaterial af dem har visserligen varit ganska sparsamt, dock äro de enligt DARBISHIRE! fertila 1 Västra Östersjön. På grund af det anförda torde man således kunna påstå, att de flesta Östersjöalgerna verkligen fruktificera, men att några arter utbildat särskilda lösliggande former, hvilka ut- märka sig genom fullständig sterilitet. De förökas endast genom skottbildning och skottaflösning.

I detta sammanhang bör äfven behandlas frågan om frukti- fikationstiden. Med säkerhet är endast Fucus vesiculosus känd såsom fertil hela året om. Arter, hvilkas fruktifikationstid infaller hufvudsakligen under sommaren och som af mig iakttagits fertila åtminstone under någon af månaderna juni—aug., äro följande:

Chlorochytrium dermatocolax, april —juni.

Monostroma balticum, juni—aug.

Enteromorpha-arterna, Juni—aug.

Entoderma perforans, juni.

Urospora penieilliformuis, juni.

Cladophora eristata, juni—aug.

Acrosiphonia pallida, juni.

Fucus serratus, juni.

Lithoderma fatiscens, unilok. sporangier 1 juni.

HKudesme virescens, unilok. sporangier 1 juni—aug.

Elachista fueicola, unilok. sporangier 1 juni—aug.

Gobia baltiea, unilok: sporangier i aug.

Phloeospora tortilis, sporangier 1 juli —nov.

Ectocarpus confervoides, gametangier 1 juni—nov.

E suliculosus, gametangier 1 aug. Pylaiella litoralis, gametangier och sporangier i juni—aug. Chantransia virgatula, tetragonidier 1 juni.

Harveyella mirabilis, tetragonidier i juni.

1! Phyllophora-Arten d. westl. Ostsee.

17

Polysiphonia nigrescens, tetragonidier, antheridier och sporo- karpier 1 juni.

Rhodomela subfuseca, tetragonidier 1 juni.

Callithamnion byssoideum, tetragonidier 1 aug.

Ceramium temwissimum, tetragonidier 1 april—aug.

å cireinnatum, sporokarpier 1 aug.

Rhodochorton Rothii, tetragonidier 1 juni.

Hildenbrandia rosea, tetragonidier 1 aug.

Dessa nu upptagna fruktifikationstider äro naturligen endast minima d. v. s. den tid, de åtminstone äro fertila. Hvad frukti- fikationen under vintern beträffar, så föreligga häröfver inga iakttagelser från Gotland. Sådana undersökningar har jag endast varit 1 tillfälle att göra öfver Smålandskustens alger. Mitt syfte var att få utrönt, hvilka alger, som äro fertila under vintern samt om öfver hufvud taget algvegetationen företer några vä- sentligare olikheter under olika årstider. På vissa mellantider, en gång hvarje månad, insamlades alger 1 nov.—maj vid skä- ren kring Stedsholmens lotsplats. Dessa skrapningar, som ut- fördes af mästerlotsen J. W. SÖDERLUND, omfattade endast sub- litoralfloran. De visade följande resultat, hvilket jag här anför 1 dess helhet:

I. En kollekt, insamlad 1 närheten af grundet Gnägge- bådan på omkr. 15 m. djup den 5 november 1898, visade föl- jande arter:

Phloeospora tortilis, sporangier.

Sphacelaria racemosa, steril, sporangieaxlarna begynna dock att anläggas.

Ectocarpus confervoides, gametangier.

Pylaella litoralis, steril.

Phyllophora Brodicei, steril.

Polysiphonmia nmigrescens, steril.

Bhodomela subfusca, steril.

Ceramium tenwssimum, steril.

Svedelius, Östersjöns hafsalgflora. 2

18

Ceramium rubrum, steril.

Furcellaria fastigiata, steri.

,

II. En kollekt från samma ställe, insamlad den 7 decem-

ber 1898, visade följande arter:

Sphacelaria racemosa, sporangier.

Hetocarpus sp., iSterik

Streblonema sp., steri.

Pylaiella litoralis, steril.

Phyllophora Brodictr, steri.

Polysiphonia nigrescens, steril, men i liflig grenbildning.

ERhodomela subfusca, steril, men likaledes i liflig grenbildning.

Ceranuium tenuwissimum, steril.

| rubrum, steril.

Furcellaria fastigiata, tetragonidier.

III. En kollekt, insamlad omkring grundet Gåsbådan på 15—20 m. en af de första dagarna 1 januari 1899, visade föl- jande arter:

Chlorochytrium dermatocolax (på Rhodomela), med begynnande zoosporbildning?

Pringsheinvia scutata (på BRBhodomela), steril.

Cladophora rupestris, steril.

Sphacelaria racemosa, sporangier och groende sporer på Cladophora rupestris.

Ectocarpus sp., steril. |

Streblonema sp., steril.

Pylaiella litoralis, steril.

Phyllophora Brodiwi, steril.

Delesseria sinuosa, steril.

Polysiphonia nigrescens, steril, i grenbildning.

FBhodomela subfusca, steril, i grenbildning.

Cerannum tenuissimum, steril.

Furcellaria fastigiata, tetragonidier och unga groddplantor

på Bhodomela.

19 IV. En kollekt från Gnäggebådan, insamlad de första da-

garna 1 februari 1899, innehöll följande arter:

Chlorochytrium dermatocolax (på Bhodomela), steril.

Pringsheimia seutata (på Zostera), gametangier.

Sphacelaria racemosa, sporangier.

Pylaiella litoralis, steril.

Phyllophora Brodicei, steril.

3 membranifolia, steril.

Delesseria sinuosa, steril.

Rhodomela subfusca, steril.

Ceramium tenwissimum, steril.

NS rubrum, steril.

Furcellaria fastigiata, tetragonidier.

V. En kollekt, insamlad omkring Gåsbådan, första dagarne i april 1899, innehöll följande arter: |

Chlorochytrium dermatocolax (på Polysiphonia nigrescens),steril.

Pringsheimia scutata (på FRhodomela), steril.

Cladophora rupestris, steril.

Fucus serratus!, steril.

» vesiculosus, fertil.

Sphacelaria racemosa, med få sporangier, men i liflig ny- bildning af grenar.

Pylaiella litoralis, steril.

Ectocarpus sp. (på Fucus serratus) steril.

Chantransia virgatula, steril (på Cladophora rupestris).

Phyllophora Brodici, steril.

Delesseria sinuosa, steril.

Polysiphonia migrescens, steril.

RBhodomela subfusca, steril.

Ceramium tenwissimum, ett par exemplar med tomma tetra- gonidangier.

Ceramium rubrum, steril.

' Endast några bitar, som antagligen kommit med driften.

20

Furcellaria fastigiata groddplantor (på Rhodomela). Grenar stadda i återväxt efter de tetragonidiebärande spetsarnas af- kastande.

VI. En kollekt, insamlad på samma ställe som föregående första dagarna 1 maj 1899, visade följande arter:

Sphacelaria racemosa, med ett fåtal sporangier.

Pylaiella litoralis, steril.

Ectocarpus sp., steri.

Chantransia virgatula, steril.

Phyllophora Brodicei, steril.

Delesseria sinuosa, steril.

Polysiphonia nigrescens, steril.

Rhodomela subfusca, steril.

Ceramnium tenuisssimum, steril.

gr rubrum, steril.

PFurcellaria fastigiata, steri.

Af dessa iakttagelser torde framgå, att det blott är några få arter, hvilkas fruktifikationstid är helt förlagd till vintermå- naderna. Dessa äro: Pringsheimia scutata, Sphacelaria racemosa och Furcellaria fastigiata, af hvilka de tvenne sistnämnda före- komma lika ymnigt både sommar och vinter, ehuru de under sommaren äro sterila. Flera arter synas hafva sin hufvudsak- hgaste fruktifikationstid förlagd till våren och försommaren och äro åtminstone redan i juni på regress. Sådana äro: Chlorochy- trium dermatocolax, Acrosiphonia pallida, Lithoderma fatiscens, Polysiphonia nigrescens, Bhodomela subfusca, Bhodochorton Roth.

I samband med florans periodicitet står äfven frågan om en- och fleråriga arter samt deras förekomst vid olika årstider. Då denna undersökning, som förut anförts, endast kommit att be- röra sublitoralfloran, blir resultatet ganska ofullständigt. Men som enåriga kunna i alla fall med stor säkerhet betecknas: Chloro- chytriwum, Enteromorpha-arterna, Pringsheimia, Urospora, Chorda, Fudesme, Dictyosiphon-arterna, Gobia, Ceramium tenuissimum.

21

Fleråriga äro: Fucus-arterna, Sphacelaria racemosa, Polysiphonia nigrescens, Rhodomela, Furcellaria, Acrosiphonia-arterna (?). Härvidlag är att märka, att under det några som Fucus och Fureellaria öfvervintra 1 oförändradt tillstånd, afkasta andra större delar af sitt grensystem och ha således ett annat utseende på vintern än på sommaren. Så kan man på våren få iakt- taga synbarligen öfvervintrade grenar af Rhodomela och Polysi- phonia. Från den grofva, mer eller mindre starkt barkbeklädda stammen skjuta nu nya grenar. AT Acrosiphonia pallida kvar- lefver under hösten och vintern sannolikt endast basallagret. Såsom en utpräglad sommarart, hvilken aldrig iakttagits vintertiden, ehuru den på sommaren är en vanlig beståndsdel i sublitoralfloran, må anföras Fudesme virescens. Sommararter äro äfven de rent litorala, enåriga Chorda, Dictyosiphon hippuroides, Gobia och Ceramium tenuissinum. Någon art, som endast före-

kommer på vintern, känner jag icke.

Algregioner och algformationer. RE le

Med afseende på artmängd kan det undersökta området liksom för öfrigt hela inre Östersjön karaktäriseras såsom syn- nerligen fattigt. Härför skall närmare redogöras i kapitlet om florans växtgeografiska ställning. Däremot uppträda åtmin- stone några af områdets arter 1 mycket stor individrikedom och sätta därigenom en viss enformig prägel på vegetationen. Detta gör, att man ej kan urskilja något större antal s. k. formationer.

I det föregående (p. 9) har jag redogjort för hurusom på grund af kustens beskaffenhet man kan särskilja en utomskärsve- getation och en inomskärsvegetation, den sistnämnda egentligen endast förekommande vid Smålandskusten, men ej vid Gotland. Vid behandlingen af algregionerna och algformationerna bör då naturligen denna indelning följas. Jag wvill då först redogöra

för alogformationerna i utomskärsfloran.

Utomskärsfloran.

Af de algregioner, hvilka KJELLMAN! påvisat vid det Mur- manska hafvets kuster och 1 Bohuslän, kan man inom detta område urskilja en litoral och en sublitoral region, dock föga

1! Algenveg. des Murmanschen Meeres, 1877. Algenreg. und Algenform. im östlichen Skagerrack, 1878.

23

skarpt begränsade. Liksom REINKE för Västra Östersjön upp- oifver 30 m. som gränsen för den bevuxna delen af hafsbottnen, så finnes likaledes inom det af mig undersökta området nedanför detta djup ingen vegetation. Ja, knappt på 30 m. djup torde inom denna del af Östersjön någon algvegetation förekomma, på sin höjd möjligen enstaka individ. Det största djup, på hvilket jag net acer, var endast omkr. 20 my, hvarför man torde vara berättigad att snarare sätta 20 m. som djupgräns för vegetationen inom denna del af Östersjön.

Att åter uppdraga gränslinien mellan dessa regioner torde vara ganska vanskligt, såsom alltid blir fallet, där ebb och flod ej finnes. Ebb och flod uppdelar ju, där den före- kommer — så vidt är kändt — algvegetationen 1 tvenne icke blott topografiskt, utan äfven biologiskt skilda grupper. Detta gör, att en på dessa förhållanden grundad indelning blir synner- ligen naturlig. När nu därför ingen sådan tydlig gräns mellan litoral- och sublitoralregion i Östersjön kan uppställas, torde rent af det berättigade att här göra denna indelning kanske sättas 1 fråga. Men en äfven ganska flyktig undersökning ger dock snart vid handen, att det gifves en hel del former, hvilka äro mer eller mindre strängt bundna vid strandområdet, under det andra aldrig påträffas förr än på djupare vatten, och ett sär- skiljande af dessa bägge grupper måste därför anses berättigadt. Denna gruppering och därmed sammanhängande regionindelning kan nu lämpligast paralleliseras med den litoral- och sublitoralre- gion, som förekomma inom områden med utpräglad ebb och flod, ehuru det ej är samma yttre förhållanden, som framkallat dem. Att det i första rummet är förmågan att kunna uthärda flera timmars torrläggning, som gör, att litoralalgerna kunna växa i den öfversta, under ebben blottlagda zonen och att detta hindrar de sublitorala formerna att där förekomma, är uppenbart. Ett vackert bevis bland andra därpå är det sedan länge iakttagna

fenomenet, att äfven ganska högt upp i litoralregionen i klipp-

AES

24

hålor i fjären, som icke under ebben torrläggas, rent sublitorala former äro förhärskande eller åtminstone talrika! Om man nu inom ett område, som saknar ebb och flod, ändå söker urskilja litoral- och sublitoralregion, så måste förklaringen till denna in- delning sökas i andra inverkande omständigheter än dem, som orsakas af tidvatten.

Nu kan man visserligen söka på annat sätt uppdraga de gränser, som ej själfmant gifva sig, där ebb och flod förekom- mer. Detta är att, som KJELLMAN gjort för Bohuslänskusten och GRAN för Tönsbergsfjorden, begagna några vissa karaktäristiska växter, som hafva ett mycket distinkt och välbegränsadt utbred- ningsområde, på samma sätt som ett slags ledfossil och sedan bestämma gränsen för de olika regionerna efter dessa växters utbredning. Så sätter KJIELLMAN? gränsen mellan litoral-' och sublitoralregionen i Bohuslän på 1!/,—2 famnars djup, emedan Laminarierna först då begynna bli egentligen formationsbildande, och Laminarieformationen når just vid Norges västkust upp till gränsen för den under ebben blottlagda delen af stranden. På liknande grunder, med stöd af Ahnfeltia plicatas och Chondrus crispus” förekomst sätter GRAN? gränsen mellan litoral- och sub- litoralregionen 1 Tönsbergsfjorden vid 1/; m. djup.

Men det ligger en stor fara 1 detta tillvägagående, ty en och samma art kan inom olika områden förhålla sig olika med afseende på den region, den tillhör. Så är bekant, hurusom vid Norges kuster många utprägladt litorala alger förgäfves eftersökas inom Bohusläns litoralregion, men påträffas där inom den sub-

litorala regionen. Såsom sådana framhåller KJELLMAN (1. c. p. 33)

! Att inom andra områden, där t. ex. ebb och flod är mindre fram- trädande, det är andra förhållanden, som i främsta rummet reglera region- indelningen, framgår af BERTHOLDS studier öfver algernas fördelning i Golfen vid Neapel, där belysningsintensiteten synes vara en af de förnämsta fak- torerna. (Se BertHoLD, Ueber die Vertheilung der Algen im Golf von Neapel, 1882.)

” Algenreg. und Algenform. im östlichen Skagerrack, p. 9.

> Algeveg. i Tensbergfjorden, 1893, p. 15.

29 särskildt Rhodymenia palmata, Delesseria alata och Ptilota elegans. Såsom exempel på samma sak kan anföras, att den ännu vid Bohusläns kuster litorala Cladophora rupestris inom inre Öster- sjön alltid är sublitoral. Detta till en början svårtydda fenomen kan ej gärna förklaras på grund af ändrade förhållanden i ebb och flod. Frånvaron af sådan skulle väl snarare verka därhän, att annars sublitorala alger skulle rycka högre upp än motsatsen, som nu är fallet. Däremot beror det snarare på hafsströmmars inverkan, speciellt den obetydligt salta baltiska ytströmmen, som verkar dödande på mera marina former och drifver dem ned på djupet, där kanske visserligen salthalten ej är så mycket större, men där dennas och äfven temperaturens växlingar ej äro stora.

AT dessa exempel framgår emellertid faran af att paralleli- sera regionerna inom olikartade områden, ty de faktorer, som inom ett område framkalla en utpräglad regionindelning och sätta en gräns för en viss forms utbredning, kanske helt saknas mom ett annat område, och artens utbredningsgräns sättes här af en annan faktor. Men af detta följer åter, att en på grund af en viss, låt vara aldrig så karaktäristisk växts utbredning uppgjord regionindelning inom ett område ej utan vidare får öfverflyttas på ett annat område med andra naturförhållanden, för så vidt man önskar en naturlig regionindelning.

Med iakttagande af att låta regionindelningen så noga som möjligt svara emot de faktiska förhållandena, skulle jag vilja mom området för utomskärsfloran urskilja trenne bälten eller regioner, af hvilka de tvenne öfversta hafva flere former gemen- samma, bland hvilka särskildt märkes Fucus vesiculosus.

Den öfversta regionen är af mera begränsad vertikalutbred- ning och sträcker sig knappt utöfver !/,-meters-gränsen. Den skulle således sammanfalla med GRANsS litoralregion i Tönsbergs- fjorden. Den karaktäriseras af en del arter, förnämligast Entero-

morphor, hvilka äro synnerligen härdiga för allehanda växlingar.

26

Tillfällen kunna undantagsvis inträffa, då denna region äfven i

Östersjön blottlägges!.

IFTit.möTe.: Enteromorpha fHexuosa Acrosiphonia pallida ; intestinalis Gobia baltica | - clathrata Streblonema oligosporum Urospora penicillifornus Ceramium tenuwissimum Cladophora eristata a cireinnatum Acrosiphomia centralis Rhodochorton RBothäi.

AT dessa är Rhodochorton lika mycket terrester som litoral. Några kunna äfven gå djupare, . men” synas dock nam sm största yppighet inom denna zon. Sådana äro Enteromorpha Nexuosa, clathrata, Cladophora eristata, Streblonema och Ceramium

tenuwissimum. AA andra sidan kunna tillsammans med dessa ofta

iakttagas flera, som hafva sin största utbredning inom något

djupare regioner. Såsom sådana kunna anföras Fucus vesiculosus, Dictyosiphon hippuroides, Pylaiella litoralis.

Den andra regionen sträcker sig till gränsen för Fucus vesieulosus” förekomst, åtminstone såsom <formationsbildande. REINKE uppger gränsen för denna växts utbredning 1 Västra Östersjön till 10 m. djup. Så djupt torde med all säkerhet Fuecus vesiculosus icke gå i denna del af Östersjön, men det torde vara vanskligt att söka uppgifva någon annan fullt exakt siffra, men gränsen sammanfaller snarare med 5-meters- än med 10-meters-gränsen. Samma begränsning af litoralregionen antar äfven Simmons? för skånska kusten, där likaledes nedre Fucus-

gränsen går på omkring 5 m. djup. Till denna region räk-

nar jag: Monostroma balticum Acrochete parasitica Entoderma perforans Fucus vesiculosus

! Jfr KJELLMAN, Ceramiumform från Gotland. 1897. >” Algolog. Notiser III. Den litorala vegetationen vid Skånes kuster. 1898.

=

Chorda filum Ectocarpus econfervoides Elachista fucicola Pylaiella litoralis Leptonema fasciceulatum Mierosyphar Zosterce Dictyosiphon hippuroides Phycocoelis globosa Phloeospora tortilis Ascocyclus affinis.

Den tredje regionen sträcker sig från gränsen för Fucus vesiculosus” förekomst så långt ned, som vegetationen öfver huf- vud taget går. Den kommer att omfatta följande arter:

Chlorochytrium dermatocolax Phyllophora Brodici

Entoderma Wittrocku ; membranifolia Pringsheimia sceutata Delesseria sinuosa Cladophora rupestris Polysiphonia violacea Fucus serratus 5: nNigrescens Lithoderma fatiscens Rhodomela subfusca Eudesme virescens Callithamnion byssoideum Sphacelaria racemosa Ceranmuum frutieuwlosum Ectocarpus siliculosus n rubrum Chantransia virgatula Furcellaria fastigiata Harveyella mirabilis Hildenbrandia rosea.

Anmärkas bör dock, att Hildenbrandia samt äfven Streblonema kunna förekomma i alla tre regionerna.

Nu är att märka, att mellan dessa regioner inga skarpa gränser kunna dragas af skäl, som jag ofvan närmare anfört. Vill man särskilja dessa regioner enligt analogi med förhållan- dena på ställen, där ebb och flod råder, måste litoralregionen anses omfatta de tvenne nu omtalade öfre regionerna. Den ne- dersta blir då sublitoralregionen. Den första regionen kan enligt REISKE! lämpligast benämnas den öfre litoralregionen, den andra den nedre litoralregionen. REInKE har nämligen upp- delat litoralregionen 1 tvenne underregioner, motsvarande för- hållandena i Västra Östersjön. Enligt REInKE omfattar litoral-

regionens öfre zon området ned till omkr. 2 m., den nedre zonen

t! Algenflora p. 10.

28

från 2 tl 4 Mm Jag anser, att en regionindelning, som sätter den öfres gräns till omkr. !/; m., den nedres till omkr. 5 m., UCS vesiculosus” nedre gräns, bättre motsvarar förhållandena 1 den af mig undersökta delen af Östersjön. På grund häraf komma naturligen dessa regioner ej att innefatta samma arter som REINKES i Västra Östersjön. Jag indelar således algvegetationen i öfre och nedre litoralregionen samt sublitoralregionen med de gränser, som ofvan anförts.

Efter denna öfversikt af regionindelningen öfvergår jag till närmare redogörelse för de formationer, som kunna 1 dessa regi0- ner urskiljas. Inom den öfre litoralregionen kanda först iakttagas en Enteromorpha-formation (HANSTEEN!). Den består hufvudsakligen af Enteromorpha intestinalis, men äfven de andra Enteromorpha-arterna. Den bildar omedelbart under vattenytan ett väl begränsadt band, som genom sin skarpa, ljusgröna färg lätt faller i ögonen. I utomskärsfloran spelar denna formation ingen större roll, utan har den sin hufvudutbredning inom den inre, skyddade skärgården. Den synes bli mest utpräglad på klippor, som stupa brant i hafvet och där Fucus vesiculosus ej kan få fäste. Blir stranden mera långsluttande, synes Entero- morpha-formationen ofta få vika för Fucus vesieulosus. En ut- präglad Enteromorpha-formation har jag iakttagit vid Östergarns holme, Katthammarsvik, Näsrefvet utanför Burgsvik å Gotland samt kring Stedsholmarna å Smålandskusten. När denna forma- tion förekommer utomskärs, synes den föredraga skyddade ställen. Den når sin högsta utveckling under högsommaren 1 juli —augusti.

En utpräglad utomskärs formation inom öfre litoralregionen är däremot Urospora-formationen. Den har jag iaktta- git tvenne gånger vid Gotlands kuster, nämligen vid Näsrefvet utanför Burgsvik samt på Östergarns holme. Den består uteslu- tande af Urospora penicilliformis, som helt betäcker stenar och klippor alldeles i vattenbrynet. Individen bilda ofta starkt,

t Algereg. og Algeform. p. 358.

29

garnlikt hopsnodda knippor. Denna formation förekommer på exponerade lokaler och kan karaktäriseras såsom hörande till det slags formationer, GRAN! kallat "böljslagsformationer". Fullt utvecklad har jag iakttagit den 1 juni.

Samma karaktär af böljslagsformation har den, jag skulle vilja kalla Gobia-Dictyosiphon-formationen. Den består af Gobia baltiea och Dictyosiphon hippuroides, hvilka förekomma om hvarandra. Den bekläder klippgrunden på ställen, som stän- digt sköljas af vågsvallet. Såväl Dictyosiphon som särskildt Gobia äro mycket slemmiga, såsom dylika, utprägladt Lltorala former ofta äro. (Jfr Nemalion-formationen KJELLMAN?) Denna forma- tion har jag iakttagit vid Stedsholmarna å Smålandskusten samt på Östergarns holme vid Gotland. På sistnämnda stället bestod den uteslutande af Gobia.

Såsom en Rhodochorton-formation (HANSTEEN?) måste betecknas det sätt, hvarpå HRhodochorton Bothu förekom vid Östergarns holme. Den beklädde där som en matta väggar och tak i en naturlig klippgrotta. Från vattenbrynet växte den ända upp till ett par meter öfver hafvets nivå, så att den tidtals sköljdes af stänk, tidtals endast fuktades af genom springor nedsipprande färskvatten. Endast iakttagen vid Öster- garns holme 1 juni.

Äfven Ceramierna förekomma formationsbildande. Sär-- skildt har jag iakttagit Ceramium tenuwissimnum under sådana omständigheter, att man med fullt fog kan tala om en Cera- mium-formation (HANSTEEN Ål. c. p. 355). Den synes företrä- desvis förekomma å bryggor och pålverk och är synbarligen en tidig vårformation. Redan 1 mediet af juni var den vid

Klintehamn på regress, 1 det de i vattenbrynet växande individen

t Kristianiafjordens algeflora p. 9.

>” Algenreg. u. Algenform. im östlichen Skagerrack p. 11 och Ceramium- form från Gotland p. 488. |

” Algereg. og Algeform. p. 348 under namn af Thamnidium-forma- tionen.

30

voro blekta. På högsommaren blir formationen fullständigt ur-

blekt och förstörd af ljuset. Denna formation är således ett

exempel på ljusets inflytande på formationernas periodicitet i

Östersjön 1. En Ceramium-formation har jag iakttagit vid Stedshol- marna samt vid Klintehamn, Burgsvik och Ronehamn å Gotland.

Af den nedre litoralregionens algformationer imntager obestridligt Fucacé-formationen (J. G. AGARDH?) främsta rum- met såväl med afseende på individmängd som ymnig förekomst. Den är områdets allmännaste formation och uppträder 1 stor yppig- het såväl 1 yttre hafsbandet, då dock gärna något skyddad, som äfven 1 den inre skärgården. Den består hufvudsakligen art Fucus vesiculosus, men därjämte af åtskilliga dennes trogna följe-

slagare som Elaclista, Dictyosiphon hippuroides, Ectocarpus con-

fervoides och Pylaiella. Det är den vidsträckta utbredningen at.

denna formation, som åstadkommer den stora enformigheten i Östersjöns algflora. Såväl vid Smålandskusten som vid Gotland har den lika ymnig förekomst. Hur vanlig och individrik) den i verkligheten är i Östersjön, kanske man bäst inser, när man får se de ofantliga tångmassor, som uppkastas på Gotlands stränder, där denna "sleke" är ett viktigt gödningsmedel. Emn- ligt SERNANDER? bildar också Fucus vesicewlosus hufvudmassan af det, som ur den : baltiska driften uppkastas på stränderna, åt- minstone söder om Bottenhafvet.

Af de växter, hvilka jämte Fucus förekomma 1 ofvannämnda formation, kunna några uppträda i sådana mängder, att det blir de, som sätta prägeln på vegetationen. Jag har redan påpekat, hurusom detta kan bli fallet med Dictyosiphon inom öfre litorala

regionen. Men i ännu högre grad kan det ske med Pylatella

litoralis. På exponerade platser, i själfva bränningen, där Fu--

cus vesiculosus ej längre kan hålla sig kvar, där uppträder en

1 Jfr BERTHOLD ll. c. och ÖLTMANNS Cultur und Lebensbedingungen d.

Meeresalgen p. 434. "INOv. Pl Suec. pl6==8. > Den skandinaviska florans spridningsbiologi p. 124.

|

dl

tydlig Pylaiella-formation. Den består af f. pretorta, som ut- märkes af de starkt hopsnodda, garnlika knipporna, en organisa- tion, som just måste uppfattas som en anpassning för detta lef- nadssätt. Denna formation är en utpräglad hafsformation; 1 den inre skärgården förekommer den knappast, utan uppträder Pylaiella där mera enstaka, insprängd bland Fucace-vegetationen och under en annan biologisk form. Pylaiella-formationen har jag iakttagit allmänt på grunden kring Stedsholmarna samt vid Gotlands ku- ster, särskildt utpräglad på exponerade pallar mom litoralregio- nens område t. ex. vid Högklint söder om Visby samt utanför Katthammarsvik.

Hvad slutligen den sublitorala regionen beträffar, så behärskas den fullständigt af en formation, som jag skulle vilja karaktärisera som Furcellaria-RBhodomela-formationen. Den utgöres till hufvudsaklig del af, såsom ju namnet anger, Fur- cellaria fastigiata och Rhodomela subfusea, hvilka 1 hafsbandet utgöra klippornas och grundens förnämsta vegetation. Den är lika allmän som Fucus-vegetationen, till hvilken den bildar en omedelbar fortsättning. Bland denna formations karaktäristiska beståndsdelar märkas äfven följande arter, hvilka dock ej synas förekomma 1 så stor individmängd:

Cladophora rupestris Phyllophora Brodicei Sphacelaria racemosa Polysiphonia nmigrescens

Dessutom kunna ingå i större eller mindre grad alla de öfriga ofvan uppräknade som sublitorala karaktäriserade algerna.

Då den sublitorala vegetationen undandrager sig direkt iakttagelse och dess sammansättning endast kan konstateras genom hvad man med skrapan lyckas få upp, vill jag här an- föra några anteckningar vid draggningar inom denna region för att belysa denna vegetations växlingar 1 sammansättningen:

Smålandskusten, Rödbådsfjärden vid Stedsholmarna på om- kring 15 m. djup (aug.):

Cladophora rupestris Lithoderma fatiscens

32

Phloeospora tortilis Polysiphonia nigrescens Sphacelaria racemosa FRhodomela subfusca Pylarella litoralis Ceranuium tenwissimum Phyllophora Brodicei Furcellaria fastigiata

Gåsbådan vid Stedsholmarna på omkr. 12 m. djup (aug): Fudesme virescens Phyllophora membramifolia Dictyosiphon hippuroides Rhodomela subfusca Sphacelaria racemosa Callithamnion byssoideum | Ectocarpus siliculosus Ceranvium tenuissimum Phyllophora Brodicei PFurcellaria fastigiata

Gnäggebådan vid Stedsholmarna på omkr. 15 m. djup (aug.): Dictyosiphon hippuroides Phyllophora Brodicei Phloeospora tortilis Polysiphonia nigrescens Sphacelaria racemosa Rhodomela subfusca Ectocarpus confervoides Ceramium tenuisssmum

/ siliculosus å fruticulosum

Pylaiella litoralis Furcellaria fastigiata

Från Gotland må anföras följande draggningsanteckningar. Högklint söder om Visby omkr. 8 m. (juni):

Cladophora rupestris Phyllophora Brodioei Fucus serratus Delesseria swnuosa Sphacelaria racemosa Ceramuum tenwissimum Pylaiella litoralis Furcellaria fastigiata

Rhodomela subfusea med Harveyella Burgsviken, innanför Näsrefvet på 5—8 m. djup (juni): Cladophora rupestris Fucus vesiceulosus f. subecostata, lösliggande!

Sphacelaria racemosa

Pylaiella litoralis

Delesseria sinuosa ;

Polysiphonia mnmigrescens med Entoderma Wittrocku och Chlorochytrium dermatocolax

FRhodomela subfusca med Pringsheimia scutata

Ceramium tenuissimnum : cireinnatum ä rubrum Hoborg omkr. 15 m. djup (juni): Cladophora rupestris Fucus serratus med Leptonema faseciculatum och Phycocoelis

globosa Phloeospora tortilis Delesseria sinuosa Sphacelaria racemosa Polysiphonia nigrescens Ectocarpus confervoides Ceramuium tenwissimum

Pylaiella litoralis rubrum

2 Phyllophora Brodici Furcellaria fastigiata Katthammarsvik omkr. 8 m. djup (juni): Cladophora eristata Fucus serratus » vesiculosus med Leptonema fasciculatum Lithoderma fatiscens Sphacelaria racemosa Ectocarpus confervoides Pylaiella litoralis Phyllophora Brodici Polysiphonia nigrescens med Pringshewma scutata FBhodomela subfusca med Harveyella mirabilis Ceramwum tenwissimum För Gotland särskildt anmärkningsvärdt är Fucus serratus” förekomst 1 sublitoralregionen, men 1 öfrigt existera inga större skiljaktigheter i denna formations sammansättning, utan visar

den stor likformighet inom hela det undersökta området.

Inomskärsfloran.

I den re, skyddade skärgården undergår vegetationen successivt betydande förändringar. Under det att ännu i den

Svedelius, Östersjöns hafsualgflora. 3

34

yttre skärgården algvegetationen behärskar stränderna, får den i den inre snart vika för characeéer och den fanerogama vatten- växtvegetationen. Characéerna spela en betydande roll i vegeta- tionen, så snart bottnens beskaffenhet lämnar tillfälle för dessa växter att utveckla sig. Längre in komma härtill säf och vass samt potamogetoner och vegetationen får genom dessa så små- ningom en helt annan prägel. Genom PorteErs! undersökningar framgår, hvilken stor mängd sötvattens- och brackvattensformer af alger, som börjar förekomma, i samma mån vattnets salthalt minskas.

Att ingå på detta kapitel och t. ex. söka påvisa den ut- vandring af rena sötvattensformer, som äger rum i Östersjön, ligger utom planen för denna undersökning. På detta område är ett vidsträckt fält öppet för undersökningar.

Hvad den öfre litoralregionenimomskärsfloran beträffar, så karaktäriseras den just af de rena hafsformernas försvinnande. Af alla de formationer inom denna region, som förekommo i utomskärsfloran, finnes egentligen endast en, nämligen Entero- morpha-formationen, som momskärs når stor yppighet. För- gäfves skall man däremot söka efter någon af de andra.

Inom nedre litoralregionen visar sig Fucacé-forma- tionen däremot kunna gå långt in i den skyddade skärgården. I denna formation ingår fortfarande Pylaiella, som då förekom- mer i en lugnvattensform (fig. 13, 14) något afvikande från hafs- formen (fig. 15). Äfven Ectocarpus confervoides och Dictyosiphon hippuroides pläga ej heller saknas.

Den största skiljaktigheten mellan utomskärs- och inomskärs- vegetationen visar sig dock i sublitoralregionens samman- sättning och utseende. Den olikhet, som råder i den litorala regionens sammansättning, kan hufvudsakligen karaktäriseras

endast som en minskning af formationernas och de däri ingå-

' Abhängigkeit der Breitling- und Unterwarnow-Flora vom Wechsel

des Salzgehaltes. 1894.

32

ende arternas antal. Helt annorlunda är då förhållandet mellan utomskärs- och inomskärs-sublitoralregionen. Visserligen inträder äfven här en artförminskning, men den förnämsta olikheten består däruti, att sublitoralvegetationen inomskärs uteslutande består af lösliggande former. De sublitorala algformationerna inom- skärs äro alla lösliggande formationer (Jfr KOLD.-ROSENVINGE Algeveg. ved Gronlands Kyster p. 218). Dessa lösliggande formationer bestå utaf särskilda former af de fastsittande ar- terna. De hafva uppkommit därigenom att ursprungligen fast- sittande individ lösslitits, men sedan förmått fortsätta att lefva, det lösliggande lefnadssättet. Dessa bestå i hufvudsak dels däri, att de som fastsittande bilateralt byggda skotten blifva mer eller mindre radiära eller åtminstone tendera däråt, dels däri att in- dividbildning genom speciella fortplantningsorgan uteblir och ersättes genom vegetativ individbildning 1 form af skottaflösning. Detta synes vara ett utmärkande drag för många lösliggande former (Jfr Korp.-ROosENVInGE 1. c.).. Dock gör Phloeospora tor- tilis inom området härifrån ett undantag, i det den äfven som lösliggande kan vara sporangiebildande.

Ofta utgöres grunden, där de lösliggande formationerna förekomma, af rörlig botten, d. v. s. lera. Att en dylik botten kan hysa en vegetation, beror naturligtvis på att denna är af den beskaffenheten, att den ej behöfver något fäste, utan är lös- liggande. Detta förklarar också, hvarför denna formation endast förekommer momskärs, där djupen aldrig uppröras af sjö. Utom- skärs skulle en sådan formation aldrig kunna uppstå, ty första storm skulle splittra den.

Af lösliggande formationer kunna i hufvudsak tvenne ur- skiljas, nämligen den lösliggande Fucacé-formationen och den lösliggande Phyllophora-formationen.

Den förra består hufvudsakligen af små Fucus-former

såsom f. nana, f. subecostata och f. filiformis jämte talrika öfver-

36 gångsformer. Närmare redogörelse för dessa former lämnas i afhandlingens senare del. Jämte dessa, som bilda den stora hufvudmassan, förekomma äfven andra arter som Rhodomela subfusca, Polysiphoniå mnigrescens och Ceramium tenwssumunm. Den lösliggande Fucaeé-formationen förekommer ingalunda säll- synt inomskärs vid Smålandskusten samt 1 de stora vikarna på Gotland. I allmänhet går den föga djupt, omkr. 8=-10 m. Väl utvecklad har jag iakttagit den i Lergloviken på omkr: 7 m. djup samt vid Trollholmen å omkr. 8—9 m. djup. Bägge dessa ställen äro belägna å Smålandskusten.

Formationen bestod af f. filiformis (Jämte öfvergångsformer), som på bägge ställena förekom 1 så stora massor, att man utan svårighet kunnat insamla båtlaster af densamma. Formationen är ofta begränsad till hålor och andra strömstilla ställen. Vid Gotlands kuster har jag iakttagit en lösliggande Fucus-formation af f. subecostata i Burgsviken samt vid Ronehamn och 1 Slite- viken. På intetdera af dessa ställen var formationen dock så oblandad som vid Smålandskusten. Så förekom jämte Fucus-

formerna vid Burgsvik:

Pylarella litoralis Rhodomela subfusca Chantransia virgatula Ceramvium tenwissimum Polysiphonia nigrescens Furcellaria fastigiata

samt dessutom förmultnande Zostera-blad med epifyter som Asco- cyclus affinis, Entoderma perforans och Aecrocheete parasitica. Vid Slite förekom i den lösliggande Fucus-formationen: Monostroma balticum Pylaiella litoralis Enteromorpha intestinalis (lösliggande!) Phloeospora tortilis Ceranmum tenwissimum samt gamla Zostera-blad med epifytvegetation af Chorda filum, Dictyosiphon hippuroides, Eudesme virescens och Ascocyclus affinis. Den lösliggande Phyllophora-formationen har jag en- dast iakttagit inom den småländska skärgården. Vid Gotlands

kuster förekommer den med säkerhet icke. Däremot är den

q 4 4

51 ej sällsynt inom den skyddade Smålandsskärgården äfven långt in. Så fann jag denna formation — bestående af Ph. Brodici f. elongata och öfvergångsformer — synnerligen yppig 1 Gu- dingefjärden, öster om Ljusterö, där bottnen utgjordes af lera. Denna formation var där utbredd öfver stora sträckor och ut- märkte sig genom ofantlig individrikedom. Djupet växlade från 7—8 meter ända upp till endast ett par meter.

Denna växts förekomst 1 stora massor så långt mnomskärs är ganska anmärkningsvärd, särskildt därför att de fastsittande formerna, från hvilka de lösliggande leda sitt ursprung, ej alls förekommo där 1 närheten. Först ut 1 hafsbandet — en dryg mil fågelvägen —-— påträffar man hufvudformen af Phyllophora Brodici. Hänrfrån måste denna växt då ha transporterats genom hela den utanför liggande skärgårdens många sund och fjärdar, tills den nått den plats, där den nu förekommer och där den kan hålla sig kvar och utvecklas.

Mellan dessa tvenne olika lösliggande formationer kan man iakttaga öfvergångar, d. v. s. blandformationer, i hvilka ingå såväl Fucus- som Plhyllophora-former som äfven lösliggande for- mer af FBhodomela, Furcellaria, Phloeospora samt Polysiphonia mnigrescens. Dessa sistnämnda saknas vanligtvis 1 Phyllophora- formationen, som är alldeles ovanligt fri från inblandningar af andra arter.

Af dylika lösliggande blandformationer må anföras: Gu- dingefjärden, norr om Ljusterö på omkr. 7 m. djup:

Fucus vesiculosus f. filiformis — Rhodomela subfusca Phloeospora tortilis Ceramiuwm tenwissimum Phyllophora Brodici tf. elongata

Att man någon gång äfven ganska långt ut i skärgården, nästan inom området för utomskärsvegetationen kan påträffa större samlingar af diverse lösliggande alger är icke ovanligt. Detta är då företrädesvis i djuphålor, dit af stormar lösrifna, ur-

sprungligen fastsittande individ förts och blifvit liggande. Man

38

märker dock en viss skillnad mellan dylika bildningar och dem, som förekomma inomskärs. De i de förra ingående individen 3 bära alla tecken på att de helt nyligen lösrifvits, under det att de i inomskärsområdet synbarligen mycket länge varit löslig- gande och utbildat sig under dylika lefnadsomständigheter. Som exempel på en lösliggande vegetation af förra slaget 1 en djuphåla på gränsen mellan hafsbandet och den mera skyd- dade skärgården må anföras: Rågö djup, inre delen på omkr. 15 m. djup: Phyllophora Brodici f. elongata Rhodomela subfusea Polysiphonia mnigrescens PFurcellaria fastigiata Äfven fann P. MacGnus under Pommeraniaexpeditionen! 4 sjömil SO om Östergarns holme på ända till 50 m. djup åtskil- liga lösdrifna alger, bland hvilka märktes Furcellaria, Phyllophora membranifolia, Ceramium, RBhodomela, Sphacelaria, Cladophora

rupestris m. fl.

Algprovinsernas artantal i de olika regionerna.

Jämföras regionerna med hvarandra med hänsyn till de i dem ingående arternas fördelning på de olika algprovinserna, fås följande siffror? Den öfre litoralregionen (jfr p- 26) hyscui

chlorophycéer, 2 fucoidéer samt 3 floridéer. Detta gör 4 proc:

Chlorophycéer =. rj Sud .ane MÖBBRN Fucoidéer (amusdia sr Brott va GLOR Flöridéer:VWiblooa (81) obe 6 res RONSON

Den nedre litoralregionen (jfr p. 26) hyser 3 chloro- phycéer, 11 fucoidéer, men ingen floridé, d. v: sti prock Chlorophycéer' = ika pöu. dT ES

Fucoidéer övre VIS UDTES ESA

! Bot. Ergebnisse d. Pommeraniaexp. 1871, p. 71. ” Härvid har uteslutande hänsyn tagits till af. mig iakttagna

39 Bägge litoralregionerna sammantagna gifva följande siffror:

Ghlorophycéer 10, fucoidéer 13, floridéer 3, d. v. s. 1 proc.:

CibRletfonkyGeOk | 14 fis MENSsA 1 OS 0 SEG OR SS rd Ng SA NE SN a Är AON ET gg LT VITT GA ST TN Mr ar fe or ASSR SEA IE SRA NI 1 DU SR

Sublitoralregionen (jfr p. 27) äger 4 chlorophycéer, 5

fucoidéer samt 13 floridéer d. v. 8. 1 proc.:

Ullofophygeeke I 140 Ii JC areas t 88/0 MSE eE oe AA yr USE fång för fr SEA RR I 5 DV ITETS (EST ET SNS VR ESNR ER ERRIN TIN TR

Nu få naturligtvis dessa siffror anses som blott ungefärliga, emedan många former ej äro så strängt bundna till endast en region. Så får t. ex., på grund af att nedre litoralregionen en- "dast visar 21,5 ?/o chlorophycéer och 78,5 2/o fucoidéer, ej däraf dragas den slutsatsen, att inga floridéer alls där förekomma. Dessa siffror säga endast, att ingen floridé finnes, som har sin hufvudutbredning förlagd till nämnda område. Så är den rent litorala Ceramium tenwissimum ej sällsynt inom nedre litoral- regionen, däremot formationsbildande och uppträdande i större mängder endast inom öfre litoralregionen. Några arter äro äfven synnerligen sällsynta, t. ex. Bhodochorton Bothu. Detta gör, att den öfre litoralregionen får en ganska hög floridéprocent, som icke kan anses gälla öfver hela området. Äfven måste fram- hållas, att dessa siffror naturligtvis endast äro uttryck för antalet arter, men ej afse individmängden, som får sitt uttryck i forma-

tionerna och deras utbredning, hvilket redan ofvan afhandlats.

Florans växtgeografiska ställning.

te

Jämförelse mellan arternas utbredning i olika delar af Östersjön.

En jämförelse mellan de tvenne områden, som varit före- mål för mma undersökningar, nämligen Smålandskusten och Got- land, ger, hvad beträffar artantal, följande resultat.

Af samtliga iakttagna 15 chlorophycéer förekomma 9 vid Smålandskusten och 15 vid Gotland. Om Cheetomorpha Linum, hvilken jag anser oviss!, utgår ur Smålandsfloran, blifva samma tal respektive 8 och 15. Vid Gotland förekomma nämligen föl- jande arter, som jag ej anträffat vid Smålandskusten (jfr vid-

stående tabell):

Entoderma Wittrockii Urospora penieilliformis ; perforans Acrosiphonia centralis Acrochete parastitica 5 pallida

Beträffande fucoidéerna inom hela det af mig undersökta området, till antalet 20, förekomma 14 vid Smålandskusten samt 20 vid Gotland. Om Fucus serratus, som jag endast en gång fått 1 ett vinterprof från Stedsholmen, ej vuxit där på stället, utan — som troligt är — kommit med driften, minskas antalet fucoidéer vid Smålandskusten med 1, således blott 13. De endast vid Gotland iakttagna fucoidéerna äro (jfr tabellen ä I | SKL. 4 |

/ re ÅT

! KRoK säger endast helt allmänt "till Roslagen". Själf har jag ej sett 7 den, liksom den ej heller finnes i K. V. Akad. samlingar.

+1

Fucus serratus Mierosyphar Zosterce Stilophora rhizodes Phycocoelis globosa Leptonema fasciculatum Asecocyclus affinis

Dietyosiphon Mesogloia Å andra sidan har jag med säkerhet konstaterat Ectocar- pus silieulosus endast vid Smålandskusten. Att den äfven finnes vid Gotland är dock sannolikt. Så fann P. MaGnus! denna växt under Pommeraniaexpeditionen 1871 i drift 4 sjömil utanför Got- lands ostkust tillsammans med Rhodomela, Sphacelaria, Ceramium tenuwissimwm m. fl. alger, hvilket visserligen ej bevisar, att den

finnes vid Gotland, men gör det ganska sannolikt.

Chlorophycéernas

förekomst vid Smålands= och Gotlandskusten.

| Små- || Gotlands lands- a MYS SR fer ES NN kusten västkust ostkust RR Chlorochytrium dermatocolax lie BKN PA NEN TR TY Monostroma balticum =. . soc cc A8 RN RR Se Enteromorpha flexuosa 21 Sf (ER | ” intestinalis FR d- He | ERT QLE ar ole ena vo + | + FR | MCNerma Willrockui: oc so os oo SR SE ENN ERRORS 0 ENN — | + | sp en en Alle he VE NA SR UM RR le ngskemia sculatär. cv cs. oo. + | SFSR NR Urospora penicilliformis . . . so . AR EN a SN Cladophora cristata 7 OERRTS SEEN + | + de å FRPESlLIS <a 6 ji, Ke KA ERA 3 Choetomorpha Tinum . +? nd RAN Ae mA Mrenipnonmia cealralis > XP —= SE | FENA Å PANNA FR KANN BA e SE ENE If | |

! Bot. Ergebnisse d. Pommeraniaexp. 1871, p. 77.

42

Slutligen beträffande floridéerna mom området, tillsam- mans 16, så tillhöra 13 Smålandsfloran och 15 Gotlandsfloran. Endast vid Gotland äro följande iakttagna (jfr tabellen p. 46):

Harveyella mirabilis Bhodochorton Roth | Polysiphonia violacea Endast vid Smålandskusten har jag en gång anträffat Callitham- mon byssoideum.

Af detta framgår, att Gotlandsfloran äger en tydlig öfver- vikt i artantal, belöpande sig till 15 arter, nämligen 6 chloro- phycéer, 7 fucoidéer och 2 floridéer. Af alla områdets arter är det endast FEctocarpus siliceulosus och Callithamnion byssoideum, som ej konstaterats vid Gotland. Den sistnämndas förekomst vid Smålandskusten, där jag endast en gång anträffat ett individ, var helt säkert af mera tillfällig natur, och beträffande den förra är den mycket lik och kan endast som fertil skiljas från den närstående Ectocarpus confervoides. Jag anser, som jag nyss nämnde, det mycket troligt, att den finnes vid Gotland. Nu bör å andra sidan framhållas, att artantalets öfvervikt vid Gotlands kuster beror på att jag där iakttagit flere af dessa små epi- och endofytiska former, som lätt kunna undgå uppmärksamheten. Tills vidare förefinnes 1 hvarje fall en icke oväsentlig öfvervikt 1 artantal i Gotlandsfloran. Smålandsfloran hyser endast omkr. 70/7 af alla områdets arter.

Hvad slutligen beträffar frågan, om någon väsentligare skilj- aktighet råder i florans sammansättning å Gotlands ost- och väst- kust, så hafva visserligen några arter anträffats endast å den ena kusten. I detta afseende gör sig föga olikhet gällande mellan fucoidéer och floridéer. Dessa äro, på ett par undantag när, desamma å bägge kusterna. Dictyosiphon Mesogloia och Gobia baltica ha dock endast iakttagits å ostkusten, Microsyphar Zostere och Phycocoelis globosa endast å västkusten. I floridé- vegetationen råder likaledes ungefär samma sammansättning.

Phyllophora membranifolia och Bhodochorton föreligga dock endast

43

från ost-, Delesseria sinuosa och Polysiphonia violacea endast från västkusten. Hvad slutligen chlorophycéerna beträffar, så råder där någon större skiljaktighet, 1 det följande endast äro kända från ostkusten, nämligen: Monostroma balticum och Acrosi-

phonia pallida. Endast på västkusten iakttagna äro följande:

Chlorochytrium dermatocolax Entoderma Wittrocki Enteromorpha fHexuosa Acrochete parasitica e celathrata Acrosiphonia centralis.

Att på grund häraf draga den slutsatsen, att någon vä- sentligare skillnad skulle förefinnas mellan algvegetationen vid Gotlands ost- och västkust synes mig likväl förhastadt. Många af de former, som uteslutande anträffats på endast den ena eller andra kusten, äro dels små, lätt förbisedda epifyter, på hvilkas till- eller frånvaro man ej får lägga för stor vikt, dels äro andra inom området sällsynta former, hvilka endast påträffats en eller ett par gånger, och om dessa torde därför gälla samma som om de föregående. Däremot förefinnes ingen skillnad i utbredning mellan de algformer, som i någon nämnvärdare mån sätta sin prägel på vegetationen. Gotlands algvegetation måste därför 1 det hela anses likformig å bägge kusterna.

För en jämförelse mellan Smålandskustens och Gotlands algflora med den i andra delar af Östersjön föreligga förutom KrorKs arbete! flera framställningar af vegetationen från olika håll. Så känna vi genom GoBIis? och STRÖMFELTS 3 undersöknin- gar hufvuddragen af vegetationen i Finska Viken och Finlands sydvästra skärgård. Dessutom är förnämligast genom REINKEs? un- dersökningar floran i Västra Östersjön mycket väl känd. Särskildt från Kielerbukten föreligger en fullständig förteckning af REINBOLD”.

, Algfloran i inre Östersjön och Bottniska viken. 1869.

” Die Brauntange des Finnischen Meerbusens (1874) samt Die Roth- tange des Finnischen Meerbusens. 1877.

” Om algvegetationen i Finlands sydvästra skärgård. 1884.

' Algenflora d. westlichen Ostsee. 1889.

” Die Chlorophyceen der Kieler Föhrde (1891), Die Rhodophyceen der Kieler Föhrde (1892) samt Die Ph&eophyceen der Kieler Föhrde (1893).

44

Från Östra Östersjön föreligga från tyska kusterna äfven en hel del meddelanden. Så har REInKE!, delvis tillsammans med DaAR- BISHIRE, publicerat flere undersökningar från mecklenburgska och pommerska kusterna ända till Weichselmynningen. Utförligare meddelanden om smärre områdens algflora föreligga af CASPARY? från Samland vid preussiska kusten, af LAKkowrrz3 från Danzi- gerbukten samt af ÖLTMANNSt och PORTER? från Warneminde. Dessutom finnas uppgifter om Östersjöalger af P. MaGnus' och JESSEN? gjorda under Pommeraniaexpeditionen 1871. VSärskildt från Skånes kuster föreligga uppsatser af SIMMONS 8 och LÖNNBERG ”.

Å de efterföljande tabellerna har jag sammanfört fucoidéerna och floridéerna från det af mig undersökta området samt från Finlands sydvästra skärgård och Finska Viken hufvudsakligen efter STRÖMFELT och GoBi. Af skäl, som nedan anföras, har jag från dessa tabeller uteslutit chlorophycéerna. Jag har ej heller upptagit några alger från andra delar af Östra Östersjön, emedan de publikationer, som därifrån föreligga mera hafva karaktären af notiser än fullständiga och utförligare framställningar af ett

områdes hela algflora.

' Untersuchungen iäber den Pflanzenwuchs in den Östlichen Ostsee I (1897), Untersuchungen äber den Pflanzenwuchs in den Östlichen Ostsee II (1898) (tillsammans med O. V. DARBISHIRE) samt Untersuchungen äber den Pflanzenwuchs in der Östlichen Ostsee III (1899).

” Die Seealgen von Neukuhren. 1872.

>” Die Vegetation der Danziger Bucht (1890). Enligt referat i Bot. Jahresbericht 1890, p. 247 och Bot. Centralblatt 1891 (Bd. 45), p. 273.

1 Uber die Bedeutung der Concentrationsänderungen des Meereswassers fär das Leben der Algen (1891), äber die Cultur- und Lebensbedingungen der Meeresalgen (1892), Notizen iäber die Algenflora bei Warneminde (1893).

> Abhängigkeit der Breitling- und Unterwarnow-Flora vom Wechsel des Salzgehaltes (1894). " Bot. Ergebnisse d. Pommeraniaexp. 1871.

Bot. Untersuchungen d. Pommeranieexp. 1871. Den litorala vegetationen vid Skånes kuster, 1898.

8

” Undersökningar rörande Öresunds djurlif (1898) samt Fortsatta under- sökningar etc, 1899.

Fucoidéernas

förekomst vid Smålands, Gotlands, Finska Vikens m. fl. kuster.

Små- Gotlands rå. Pjäska | NS 5 TS AA Sr AVES Era Va Ken västkust ostkust skärgård Fucus serratus ER 2 ER EN vesiculosus 2 SEN fe Se le EN pre Lithoderma fatiscens —. + | + STEINER NA Chorda filum. i = | 2 HE NE Sjö | nopkera rfåzodes . oso. > + 2 Ken a | Eeathesia difformis «=. | — | — AJ Fia åt Eudesme virescens . . os + | + Ar Ky Oe Elachista fucicola . co. aå i a am ft + TS NE EA da IE AN AE AN Leptonema fasciculatum NOEN Et Ki ek AE Dictyosiphon hippuroides . 2 | + 2 5 ss | z Chordaria . — | Es — "| + RN Mesogloia . = | =S SPN AA TT pen Ad 2 EE FE IE TE En ft Sj sp Phloeospora tortilis . SS | | de Ju in Sphacelaria racemosa . . de | 6 ct fd dl Ectocarpus confervoides TR ye ad X Lp siliculosus . + TE SEP AE 2iR - fasciculatus pe 2] Tor bk ER de Eylatella litoralis,.. d. bu + + 4 RT Sr Streblonema oligosporum + | + a ae AR - Microsyphar Zostere . 2 | Nä pe Fa SU äkgedcoels globosa”— . | -— | + Md RUE a Ascocyclus affinis . . I — | + 2 15 21

104

46

Floridéernas | förekomst vid Smålands, Gotlands, Finska Vikens m. fl. kuster.

| | Små- Gotlands Finlands | | |

syd- | Finska | västra | Viken | | kusten |västkust| ostkust skärgård

| |

|

lands-

| Chantransia virgatula . | Harveyella mirabilis Phyllophora Brodicei

| SAR membranifolia . Delesseria sinuosa

| +++) +

Polysiphonia violacea 5 nigrescens. Rhodomela subfusca.

Callithamnion byssoideum. Ceramium tenuissitmum. SN cireinnatum . å fruticulosum

4 rubrum i Rhodochorton Roth . - Furecellaria fastigiota. . I. +

+

tt tt tt

|

Se SKER 2 ER 33

tt lil +tt+ttt ll ttt+t tl! +++

Häildenbrandia rosea.

BUNGUk PUMA ro es — jf| — | — MN = 17

Hvad först vegetationen 1 Finlands sydvästra skärgård be-

träffar, så uppger STRÖMFELT därifrån 9 chlorophycéer, 10 fucoi-

déer och 5 floridéer. "Till floridéerna bör dock antagligen läggas

Phyllophora membramifolia, enligt hvad framgår af STRÖMFELTS

citat!. Deras antal skulle således bli 6. Dessa äro:

Phyllophora Brodici Polysiphonia migrescens - membranifolia Ceramium tenwisstmunm. Polysiphonia violacea Furcellaria fastigiata

Alla förekomma de vid Gotland, Polysiphonia violacea däremot

ej vid Smålandskusten. Synnerligen anmärkningsvärdt är, att

' Se närmare härom i afhandlingens senare del,

Kd el

47 en inom det af mig undersökta området så vanlig alg som Rhodomela subfuseca ej finnes i Finlands sydvästra skärgård.

STRÖMFELTS 10 -fucoidéer böra likaledes ökas till 11, emedan Gobia upptas som f. simpliciuseula under Coilonema Chordaria. Dessa 11 äro:

Fucus vesiculosus Gobia baltieca

Lithoderma fatiscens Phloeospora tortilis

Chorda filum Ectocarpus siliculosus

Elachista fucicola Pylarella litoralis

Dictyosiphon hippuroides Streblonema oligosporum. A Chordaria

Af dessa är särskildt Dictyosiphon Chordaria anmärknings- värd, enär den synes mycket formrik inom finska skärgården, då den däremot aldrig iakttagits hvarken vid Smålandskusten eller vid Gotland. Dock är den mycket närstående D. Mesogloia tagen vid Slite på Gotland.

En jämförelse slutligen mellan chlorophycéerna blir osäk- rare, enär STRÖMFELT bland Enteromorpha upptager ett par ganska tvifvelaktiga Kätzingska arter och dessutom sett endast obetyd- ligt af en annan art. STRÖMFELTS relativt stora chlorophycéantal beror på upptagandet af 5 Enteromorpha- och 3 Cladophora-arter. Då bägge dessa släkten äro synnerligen formrika och kritiska, torde det vara vanskligt att draga några bestämdare slutsatser, mer än att artantalet kända chlorophycéer inom Finlands syd- västra skärgård är mindre än vid Gotland och Smålandskusten. Cladophorégerna och Enteromorphorna synas 1 hvarje fall i finska skärgården vara ganska formrika.

GopBi, som studerat Finska Vikens algflora, uppger därifrån 18 fucoidéer och 9 floridéer. Då Gozri ej lämnat några uppgifter om chlorophycéerna, lämnas dessa äfven vid denna jämförelse ur räkningen. Vid en kritisk granskning af GoBis arter torde dessa kunna något modifieras. Så uppges icke mindre än 4

Ectocarpus-arter, nämligen FE. siliculosus, spalatinus, approximatus

48

var. balticus och fasciculatus. AT dessa är E. spalatinus synonym

med E. siliculosus och E-. approximatus synonym med E. confer-

voides eller äro de åtminstone former af dem. (Se härom DeE-TOnr Sylloge Alg. III, p. 550 och 553). Likaså är Hlachista flaccida (DILLw.), som GoBi uppgifver för Finska Viken, på grundat citerandet af LynGByEs Tent. Hydr. Dan. tab. 50 med säkerhet E. fucicola (jfr DE-Tonil. c. p. 442). Gozis Sphacelaria radicans (DinLw.) C. AG. är vidare med all säkerhet Sph. racemosa, liksom hans HFalfsia verrucosa är ARESCHOUGS ett år därefter beskrifna Lithoderma fatiscens (jfr ArREscHove, De Alg. nonnullis maris Baltici et Bahusiensis). Fucus balticeus, som GoBi upptar som en egen art, är vidare en form af FF. vesiculosus och Mesogloia Zostere är tydligen Fudesme virescens, hvilket framgår af att GoBI citerar LynGByYrs Tent. Hydr. Dan. t. 66 (jfr DE-TONt LE p- 404). Efter denna granskning skulle GoBis fucoidéer reduceras

till 15. Dessa äro:

Fucus vestieulosus Phloeospora tortilis Lithoderma fatiscens Sphacelaria racemosa Chorda filum Ectocarpus confervoides Leathesia difformis Ectocarpus suicwlosus Eudesme virescens - fascieulatus. Elaclhista fucicola Pylarella litoralis

Elachista stellaris (= Leptonema faseiculatum REINKE?)

Dictyosiphon foeniewaceus (= hippuroides?)

Gobia baltica

Denna lista tyder på stor öfverensstämmelse mellan Finska

Vikens fucoidéer och dem i det af mig undersökta Oomacen Smålandskusten synes således endast äga ett par arter mindre, nämligen Leathesia, Elachista stellaris och Ectocarpus fascicwlatus; å andra sidan har jag vid Gotland funnit några flera arter, men de flesta af dessa äro små, lätt förbisedda epifyter, så att vid denna, kanske mera skenbara öfvervikt får ej för stort afseende

fästas, Största intresset vid jämförelsen mellan dessa floror

49

knyter sig kring fyndet af den atlantiska Leathesia vid Reval. Denna växt har aldrig iakttagits å svenska Östersjökusten.

Af floridéer uppgifver GoBi 8, men därtill kan anses komma ytterligare Phyllophora membranifolia på samma grunder som 1 STRÖMFELTS förteckning. En algkollekt från nyländska skärgår- den, som insamlats af ÅA. LutHER och välvilligt ställts till mitt förfogande, innehåller utöfver hvad GoBi och STRÖMFELT angifvit för Finlands kuster, Ceramium fruticulosum och Monostroma balticum. GoBis förteckning å floridéerna (p. 46) kan således

ökas med en art. Hela antalet blir således 10.

Dessa äro: Phyllophora Brodici Ceramium fruticeulosum CS . v 5 membranifolia hh rubrum Polysiphonia violacea Furcellaria fastigiata

i nigrescens Hildenbrandia rosea. Rhodomela subfusca Ceramium tenuwissimum (= gracillimum hos GoBr) Härtill kommer nu äfven: Bangia punmila.

Antalet floridéer (inklusive Bangia) är således något lägre än vid Smålands- och Gotlandskusten (11 mot resp. 13 och 15, jfr p. 46). Bangia har ej iakttagits inom det af mig undersökta området. Den förekommer dock enligt Krok vid "innersta Stock- holmsskären” och utefter Bottniska viken.

GoBis uppgift om Polysiphoma violaceas utbredning för- tjänar uppmärksamhet. Denna art förekommer nämligen endast vid Finska Vikens norra kust (t. ex. Helsingfors skärgård), där- emot ej vid den södra, estländska kusten, liksom den för öfrigt synes vara sällsynt i Östra Östersjön.

Af denna jämförelse mellan algvegetationen vid Smålands, Gotlands, sydvästra Finlands och Finska Vikens kuster framgår, att hela detta område har en i stort sedt enhetlig flora. Annat

blir resultatet, när jämförelse göres med floran i Västra Öster- Svedelius, Östersjöns hafsalgflora. 4

20

sjön t. ex. vid Kiel, hvarifrån, som ofvan nämndes, en fullständig

förteckning föreligger af REINBoLD (1. c.) Denna upptager:

Chlorophycéer =" SL IS (Rec FUCcOIdéer = Pen Eee SSR fe Flörideer 2 gm OSP NON AT

Det är således en mycket stor skillnad i artrikedom. Bland dessa vid Kiel förekommande former märkas nästan alla, som 1akttagits i det af mig undersökta området. De arter, som finnas vid de svenska kusterna utan att uppgifvas af REIN- BOLD, äro ett par smärre arter, hvilka beskrifvits efter REIN- BOLDS arbete. En olika artuppfattning kan äfven bidraga till att några arter synas förekomma vid Gotland och Småland utan att finnas vid Kiel. Resultatet blir, att af Kiels 47 floridéer förekomma vid Smålands och Gotlands kuster 16 eller 34 ?/,, af 70 fucoidéer 20 eller 28,6 ?/, samt af 75 chlorophlycderta eller 20 9/4. Nu äro förhållandena vid Kiel gynnsamma för ut- vecklingen af en rik hafsflora, 1 det vattnets salthalt där är hög och stiger ytterligare, ju mer man nalkas Bälten. Någon mera betydande skiljaktighet torde ej heller förefinnas med afseende

på artantal mellan floran vid Kiel och t. ex. vid Bohuslän.

4 EJ j 4 j ; 4 |

Annorlunda blir förhållandet vid kusterna längre öster om Kiel, särskildt när man kommer in i Östra eller egentliga Östersjön.

Salthalten har nu successivt sjunkit och därmed också 1 påfal-

lande grad artantalet. Genom de ofvan anförda arbetena at REINKE, CASPARY, PORTER, ÖLTMANNS, LAKOWITZ m. fl. framgår, att floran ganska snart betydligt reduceras. REINKES anteck- ningar från pommerska kusten — särskildt öster om Rägen — :. vittna om att skillnaden mellan den därvarande floran och den vid den småländska och gotländska kusten ej synes vara af nå- gon större betydenhet! De för vegetatationen mest utmärkande arterna äro desamma, nämligen Pylaella Utoralis, Sphacelaria racemosa, Polysiphonia migrescens och wviolacea, Rhodomela sub-

z Jfr Untersuchungen etc. II och III.

Og

521

fusea, Ceranmium tenwisssmum, Phyllophora Brodiei och Furcel- laria fastigiata. Anmärkas bör, att åtminstone vid Warnemiände Fucus serratus är ymnig. LDLaAKowitz ofvan anförda arbeten om floran vid Danzig känner jag endast genom referat i Bot. Jahres- bericht och Bot. Centralblatt (se ofvan!). Af dessa framgår, att denna flora består af omkring 50 arter, således just ungefär det antal, som jag funnit vid Småland och Gotland. Från sam- ländska kusten uppger Caspary (1. c.) ett tjugutal arter. Af dessa må framhållas Cystoelonium purpurascens och Polysiphonia elongata + (ett enstaka exemplar), hvilka ej finnas vid de svenska Östersjökusterna.

Af allt detta synes således otvetydigt framgå, att algfloran inom Östra eller egentliga Östersjön är mycket likformig och enhetlig samt skarpt begränsad från den i Västra Östersjön. AT mera allmänna och karaktäristiska fucoidéer, som således sak- nas inom egentliga Östersjön, må framhållas Ascophyllum nodosum, Laminaria sacharrina samt Desmarestia aculeata. De sistnämnda förekomma dock ännu i Öresund enligt LÖNNBERG? Af allmänna floridéer saknas t. ex. Chondrus ecrispus.

Å andra sidan må framhållas, att inom egentliga Östersjön förekomma -— förutom de endemiska — ett par eller åtminstone med säkerhet en art, som där tyckes ha ett särskildt utbrednings- centrum, skildt från växtens hufvudutbredning för öfrigt. Detta gäller 1 främsta rummet Sphacelaria racemosa, hvilken äger jämn utbredning i inre Östersjön (där den synes ersätta Västerhafvets Sph. cirrhosa), men däremot börjar upphöra ungefär vid Bälten och saknas vid svenska liksom vid norska västkusten. Däremot förekommer den åter vid Norges Ishafskust och äger i Ishafvet cirkumpolär utbredning. Vid Englands kuster synes den före-

! AGARDHS uppgift (jfr KroK, Algfl. Östersjön, p. 82) om denna växts förekomst "till Utön” beror med säkerhet på någon förväxling.

? Undersökningar rörande Öresunds djurlif samt Fortsatta undersök- ningar etc,

22

kommå åtminstone under en mycket närstående form. Det fin- nes således en lucka i dess jämna utbredning, i det att Östersjö- området är afskildt från hufvudområdet för växtens nuvarande förekomst, Norra Ishafvet. Som Sphacelaria racemosa är en väl skild art och ej gärna kan förväxlas med t. ex. cirrhosa, är denna egendomliga utbredning säkert konstaterad. Så är där- emot icke fallet med den andra växt, som skulle äga dylik ut- bredning, nämligen Phloeospora tortilis. Den är visserligen äfven cirkumpolär och förekommer i Östersjön, men ej i Bohuslän eller vid Norges södra och västra kuster. - Men mu stallet sig saken något annorlunda beträffande Phl. tortilis, i det den nämligen på Sveriges västkust och Norges kuster ersättes af Phloeospora subarticulata, hvilken är mycket närstående och af REINKE 1 hans senare arbeten indrages under Phl. tortilis. Under sådana förhållanden skulle möjligen Phl. tortilis anses vara en på grund af likartade yttre förhållanden framkallad ras eller formserie, hvilken direkt härstammar ur den art, som ÅRE- sScHoUG benämnt Phl. subarticulata och som har jämn utbredning utefter Norges västra kust. Eller ock vore Phl. tortilis den ur- sprungliga formen,' hvilken som sådan bibehållit sig i Östersjön och Ishafvet och från den hade på grund af ändrade förhållanden utgått Phl. subarticulata. Dessa växter synas nämligen 1 sina extrema former väl skilda, men däremot ej så i Västra Öster- sjön, hvilket skulle få sin förklaring däruti att denna trakt vore

ett gränsområde, där formerna ej differentierats från hvarandra.

Östersjöflorans härstamning.

SÅ Östersjöns hafsalger kunna med afseende på sin utbred- ning 1 öfrigt särskiljas uti tvenne stora grupper, nämligen atlantiska arter med öfvervägande sydlig utbredning och arktiska arter (i vidsträckt bemärkelse) med öfvervägande

nordlig utbredning. Härtill komma ytterligare de endemiska

20 arterna. De atlantiska formerna ha sin hufvudutbredning för- lagd till Norra Atlanten och gå endast inom mindre, närgränsande områden in 1 det arktiska florområdet. De arktiska formerna 1 vidsträckt bemärkelse förekomma mer eller mindre vidt utbredt i Norra Ishafvet. Under det att några hafva en utprägladt arktisk karaktär (= arktiska arter 1 inskränkt bemärkelse), har det öfvervägande flertalet äfven stor utbredning 1 Norra Atlanten (= subarktiska arter). Jag följer härvidlag samma

indelning som KoLDp.-ROosENVINGE 1 hans arbete Om Algevegeta-

tionen ved Gronlands Kyster p. 165!.

Till de atlantiska arterna höra:?

Enteromorpha Hexuosa intestinalis clathrata

Entoderma Wittrockii

perforans

Pringsheimia scutata

Urospora penicilliformis

Cladophora eristata

rupestris

Chetomorpha Linum

Acrosiphonia centralis?

pallida?

Fucus serratus

vesiculosus

Stilophora rhizodes

Leathesia difformis

FEudesme virescens

Elachista stellaris

Leptonema fasciculatum Dictyosiphon Mesogloia Ectocarpus siliculosus 2 faseiculatus Microsyphar Zosteroe Chantransia virgatula Phyllophora membranifolia Polysiphonia violacea mgrescens Rhodomela subfusca Callithamnion byssoideum Ceramium tenwissimum cireinnatum rubrum h fruticulosum PFurcellaria fastigiata Hildenbrandia rosea EN

Till de subarktiska arterna höra:

Chlorochytrium dermatocolax

Acrochete parasitica

! Hvilken indelning ej sammanfaller med REINKES i Algenflora, p. 94. ” Indelningen uppgjord efter KJELLMANS och KOLD.-ROSENVINGES arbeten.

04.

Lithoderma fatiscens Pylaiella litoralis

Chorda filum | Streblonema oligosporum Elachista fuceicola | Phycocoelis globosa Dictyosiphon hippuroides -— Harveyella mirabilis

3 Chordaria Phyllophora Brodicei Phloeospora tortilis Delesseria sinuosa . Sphacelaria racemosa Bhodochorton Roth. Ectocarpus confervoides (=

På grund af sim vidsträckta arktiska utbredning samt sin särskildt 1 Ishafvet ofta stora individrikedom synas mig följande arter kunna betecknas som i högre grad arktiska än de andra,

ehuru de af Korp.-ROosENVInGE 1. c. upptagas som subarktiska,

nämligen: Lithoderma fatiscens Phyllophora Brodici Phloeospora tortilis Delesseria sinuosa

Sphacelaria racemosa Till florområdet komma nu ytterligare '4> tills vidare endemiska arter: Monostroma balticum Ascocyclus affinis Gobia baltica Bangia punmila (= 4)

Hela floran (inklusive den 1 Finska Viken) utgöres således af:

Atlantiska arter... . 385 d V:,S: 62 Subarktiskals sc TT 5 2058

h LYS SN JE ; BNdemiska —, oo. ER å TA

Som ofvan nämndes, gå flera af de atlantiska arterna in 1 åtminstone någon del af Ishafvets florområde. Att märka är härvidlag, att af Östra Östersjöns 35 atlantiska former det en- dast är 16, som icke äro angifna från någon del af Ishafvet. Alla de öfriga förekomma där åtminstone inom något område.

Dessa 16 äro:

! De från dessa betydligt afvikande siffror, som jag fått som resultat i min uppsats "En algologisk undersökning från svenska kusten af Öster- sjön" p. 251, bero på att jag där användt ReIinKes indelningsgrund i Algen- flora, p. 94. i |

Enteromorpha flexuosa Dictyosiphon Mesogloia Entoderma perforans Eetocarpus faseiculatus Cladophora eristata Microsyphar Zosteree Aecrosiphonia centralis? Polysiphonia violacea

; pallida? Rhodomela subfusca Leathesia difformis Callithamnion byssoideum Elachista stellaris Ceramium tenuwissimum Leptonema fasciculatum å fruticulosum

Dessa 16 jämte de 4 endemiska arterna, således summa 20, äro icke iakttagna i arktiska haf. Detta motsvarar omkring 36 ?/, af hela områdets flora. Af det inre Östersjöns algformer är det således icke mindre än 64 9/,, som dels hafva sin hufvud- utbredning, dels åtminstone förekomma 1 Norra Ishafvet.

Efter fördelning på provinser blir arternas antal följande:

| Atlantiska | Subarktiska | Endemiska |. Summa Chlorophycéer . . 12 | 2 | 1 15 FR LR allt esrn2 24 filöndsert; . ocj 12 | 4 1 17 TE Sr RA

Vid de olika gruppernas fördelning på de olika regionerna

(jfr p. 26) fås följande siffror?:

I Allatinka Subarktiska | Endemiska | Summa

Öfre litoralregionen 9 | 2 | it 12

Nedre E spe kn LA TERO ed NAR Meng 14

Sublitoralregionen. .| Bö 6 | Re RE Summa 29 | 16 | S [ES

! Inklusive Bangia.

> Liksom vid regionindelningen har ej vid denna beräkning medtagits de af mig icke observerade Chaetomorpha Linum, Stilophora rhizodes, Leathe- sia difformis, Elachista stellaris, Dictyosiphon Chordaria och Mesogloia, Ecto- carpus fasciculatus och Bangia pumila.

26

Detta gör 1 procent:

| Atlantiska | Subarktiska | Endemiska Öfre litoralregionen | 75,0 ?/, 16:60 SG Nedre ij 28,6 Yyo | Sör YA REN | Sublitoralregionen. .| 72,7 9, | 27,3 My | oe

Dessa siffror visa dels (se tab. p. 55) att det är fucoidéer, som utgöra hufvudmassan af de subarktiska arterna. De subark- tiska fucoidéerna äro lika många som de atlantiska. Hufvudmassan af chlorophycéer och floridéer är däremot af atlantiskt ursprung. Med afseende på gruppernas fördelning på de olika regionerna må påpekas, att det just är de subarktiska fucoidéerna, som äro orsaken till att de subarktiska formerna äro i majoritet i nedre litoralregionen, 1 minoritet däremot 1 öfre litoralregionen och sub- litoralregionen på grund af där rådande öfvervikt af atlantiska chlorophycéer och floridéer.

För en jämförelse af förhållandet mellan atlantiska och sub- arktiska former i inre delen af Östra Östersjön och andra när- oränsande områden lämpa sig Kielerbukten och Kristianiafjor- den, hvarifrån fullständiga förteckningar föreligga af REINBOLD! och GRAN? Som GRAN ej behandlat chlorophycéerna och denna grupp dessutom svårligen lämpar sig att lägga till grund för jämförelser till följd af de många kritiska Enteromorphorna och Cladophoréerna, jämföras endast fucoidéer och floridéer. Enligt GRAN förekomma i Kristiamafjorden 63 fucoidéer och 76 flori- déer?, hvartill komma af SImMOoNns + ytterligare funna 3 fucoidéer

och 2 floridéer, således summa 144 arter. Af dessa äro FÖLIG: >” Kristianiafjordens algeflora. 1897. > Inklusive bangiacéerna. + Alg. Notiser II, Einige Algenfunde bei Dröbak, 1898.

t

|

SUGS FT g UA O 0 TÖSeller 2; STETTIN NE UNO MON 20 ST SLAG SD NA AE ran RN Aron

Hide 66 fuöcoldéerna äro:

BRT SL 09 oh ad al Nee ön L ST SA AR SA SR SE RES SRS KOr ok ön a of r ÖR 1 SN

Af de 78 floridéerna äro: stlantiska ns ccs 140206 eller:84:6;0/, FSE RIS KOR Sr tea sel a SUR are > Bö

Enligt REINBoOLD finnas vid Kiel 70 fucoidéer och 47 flori-

déer, summa 117 arter. AT dessa äro:

HRantSkEa a Ris Shit 2 eller. 701: /0 FIS RIS KOR SS od ade ÖS gg ADDEN NAR UFAR ret SÖ s EN

Af de 70 fucoidéerna äro:

HElSnTNRA ov. so vo Rv 49 eller 6050 9/0 FR RKRA oc cv an ov VAL. a 00 endemiska . ER ge KOON 1

Af de 47 floridéerna äro:

2 a 4 RE SEE TO I oa AA FPSE SE IERISIGG Mo os lege i go ÖS Ne FIKON ES 1 Al (en fer sn Dl Tabs Aga

Således råder det i detta hänseende mycket stor öfverens- stämmelse mellan flororna 1 Kristianiafjorden och Kielerbukten. I Östra Östersjön voro motsvarande siffror (se p. 55): fucoidéer 24 och floridéer (inklusive Bangia) 17, samma 41 arter.

Af dessa äro (jfr p. 55):

Silannska so, ara 023 ellet.50 fo PRAT ska sa oe va EK IRON RASK AN BA LAN en Se (RREn

! så vidt är kändt.

28 Af de 24 fucoidéerna äro (jfr p. 55):

atlantiska «uk EE T ellenR subarktiska soccer LTTE endemiska i. «0 :elbatvstit SRS

AT de 17: floridéerna”' aro (jfr pe

atlantiska .o dö. ooo . oc 12 eller mör subarktiska ud. oc oo. fe ASSA ehdemiskaä .. ov he pa Hae SORG

I

För bättre öfversikts skull sammanställas dessa resultat i

följande tabell:

Kristianiafjorden Kielerbukten Östra Östersjön”?

Fucoidéer Floridéer | Fucoidéer Floridéer |Fucoidéer| Floridéer |

Atlantiska .|59,1 9/,|84;6 9/4 |60,0 9/4 185,1 9/0 | 45,8 Va lo

Subarktiska) 31,8 ?/,|15,4 9/,|30,0 ?/, 10,6 0/4 145,8 0/0 23

[|

Endemiska. 9, JA — 11050 ”/o | 4,8 Yo] ANV

Dylika siffror äro naturligen ganska approximativa, men 1 alla fall torde häraf framgå, att floran i Östra Östersjön har en öfvervägande arktisk karaktär i jämförelse med Kielerbukten och Kristianiafjorden, hvilka sins emellan visa synnerligen stor öfverensstämmelse med afsende på procenttal atlantiska och sub- arktiska former. Algfloran är på bägge dessa ställen ofantligt mycket artrikare och denna öfverlägsenhet beror hufvudsakligen på närvaron af de många atlantiska formerna. Denna Östra Östersjöns arktiska karaktär framträder ytterligare, därigenom att de flesta af de (p. 54) såsom utprägladt arktiska beteck-

nade formerna höra till områdets allmännaste.

! inklusive Bangia.

? d. v. s. Smålandskusten, Gotland, Finska Viken och Finlands syd- västra skärgård.

tr

De antagliga orsakerna till Östersjöalgflorans nuvarande utseende och fördelning.

Vid förklaringen af hvad ofvan anförts må först framhållas, att den — i stort sedt — mycket tydliga enhetlighet, som råder i alovegetationens sammansättning i Östra Östersjön, fullständigt motsvaras af enhetlig hydrografisk natur såsom ofvan å sid. 53—58 påvisats. Detta börjar göra sig tydligt gällande redan öster om Räögen, där således icke blott hafvets salthalt, utan äfven alg- floran visar större öfverensstämmelse med förhållandena vid Småland och Gotland än med Västra Östersjön. Detta får äfven sin naturliga förklaring därigenom, att den salta inströmmen un- gefär vid Rägen tvingas af de mellan denna ö och Bornholm liggande bankarna att taga mera nordlig riktning. Strömmen kommer således ej att direkt beröra pommerska kusten.

Denna öfverensstämmelse mellan algflora och hydrografisk natur sammanfaller med det resultat, hvartill AURIVILLIUS I! kommit vid studiet af Östersjöns planktonfauna. AurrviInuus har näm- ligen visat, att af de egentliga saltvattensformerna i Östersjön det öfvervägande flertalet är bundet vid Västra Östersjön och endast ungefär en tredjedel äfven intränger i Östra Östersjön. Af dessa åter öfverskrida flere — omkr. 12 9/, — ej N iso- halinen för 7—38 ?/,, salthalt och gränsen för deras utbredning markeras af en nordostlig linie ungefär Gotland—ryska ku- sten, sammanfallande med isohalinens riktning. I följd häraf nå de vid ryska kusten en nordligare breddgrad än vid svenska. Att, som jag ofvan anfört, Gotland visar någon öfverlägsenhet i artantal gentemot Smålandsfloran, som blott äger omkr. 70 ”/, af alla iakttagna arter, skulle nu kunna sättas i samband med isohalinernas läge, förorsakadt af de olika strömmarna. Att dessa

utöfva något inflytande i den riktningen, att vegetationen blir

! Das Plankton des baltischen Meeres. 1896. p. 20.

60

olika vid Gotlands ost- och västkust, kan däremot knappt påvisas. Däremot torde det förhållandet, att Finska Viken äger en flora, som är så pass öfverensstämmande med den 1 det af mig under- sökta området, möjligen kunna tillskrifvas öfverensstämmelse i vattenslag.

Nu får naturligtvis ej förbises en annan synnerligen viktig sak, när det gäller förklara denna likhet, nämligen vegetationens invandringsvägar. Att dessa — när det gäller alger i allmän- het -— äro 1 allra högsta grad beroende på hafsströmmarna är natur- ligt. Då nu den stora salta inströmmen i Östersjön, som är den enda, som kan tänkas 1 väsentligare mån tillföra området några nya arter?, går ostligt, så kan detta naturligtvis äfven förklara, hvarför arterna nå en högre breddgrad i öster. Högre salthalt samverkar här således med gynnsammare spridnings- möjligheter. |

Polysiphonia violaceas utbredning synes från dessa syn- punkter kunna få en förklaring. Den förekommer ej 1 Smålands- skärgården, blott enstaka på Gotland, men enligt STRÖMFELT är den mycket ymnig 1 Finlands sydvästra skärgård och enligt GoBI finnes den åtminstone 1 norra Finska Viken. Enligt REINKES draggningsanteckningar från södra delen af Östra Östersjön? förekommer där också P. violacea. Denna växt har åtminstone i mellersta delen af Östra Östersjön en tydligt öfvervägande ostlig utbredning. Att den af Krok? uppgifves för Stockholms- skären strider ej mot att antaga strömmen som förklaringsgrund för dess utbredning, ty Hoborgbanken hindrar just strömmens framträngande till Smålandskusten. Först norr om Sandön utsän- des mot svenska kusten en ström, som således, om den öfver hufvud

taget inverkar på vegetationens sammansättning, förr skall visa

1 Jfr SERNANDER Skand. Vegetationens spridningsbiologi, p. 116, 123, 224. ? Naturligtvis med undantag af utvandrande sötvattensformer och en- demiska arter. .

> Untersuchungen I, II, III.

2 Algfloran i inre Östersjön och Bottniska Viken, p. 82.

CT

61 sina verkningar i Stockholmsskärgården än vid Smålandskusten. Utan att direkt vilja påstå, att detta enbart är förklaringsgrun- den, synes det dock åtminstone ha mycket, som talar för sig. Utbredningen af en sådan växt som Polysiphonia violacea är an- nars tills vidare ganska oförklarlig.

Vid förklaringen af Östersjöflorans öfvervägande arktiska karaktär gäller det först att besvara frågan: erbjuder Östersjön för algvegetationen några lefnadsförhållanden hikartade med Is- hafvets? Hvad då först vattnets salthalt beträffar, så är åtmin- stone i vissa delar af Ishafvet denna mycket låg. WNärskildt gäller detta> Karahafvet och större delen af Sibiriska Ishafvet. Härom säger KJELLMAN 1 Ishafvets algflora p. 32: "En annan om- ständighet, som också säkerligen bidrager till den utomordentliga algfattigdomen 1 östra delen af Kariska och större delen af Sibi- riska Ishafvet, är vattnets ringa salthalt i följd af den mängd sött vatten, som nedföres af de stora sibiriska floderna och drif- ves i ostlig riktning längs efter kusterna". Det är liksom 1 Östersjön ytvattnet, som utmärkes af den ringa salthalten.

Exakta siffror, utvisande dettas salthalt 1 Norra Ishafvet, finna vi uti Ö. PETTERSSONS hydrografiska arbete! öfver Ishafvet, utarbetadt på grundvalen af Vegaexpeditionens iakttagelser. Under det att således södra Karahafvet har vatten med omkr. 30 9/10 (I. ce. PI. 24) salthalt, är denna 1 norra delen betydligt låg, väx- lande från omkr. 10 ?/,, ända ned till omkr. 3 ?/,, utanför Obs och Jenisejs mynningar. Flodernas inflytande gör sig nu tydligt gällande österut utefter sibiriska kusten. Dock stiger salthalten igen, så att t. ex. den vid Kap Tcheljuskin åter är omkr. 30 ?/00 för att sedan åter sjunka successivt. Så iakttogs utanför Lenas mynning (se PI. 25) den ?7/8 endast 4,9 ?/o0o. Vid Nysibiriska öarna var salthalten omkr. 135 ?/oo för att sedan längre öster ut åter successivt stiga och falla, allt efter som floderna göra sitt in-

flytande gällande. Af de många växlande procenttalen framgår

1 Contributions to the hydrography of the Siberian Sea. 1883.

62

1 alla fall, hur ofantligt varierande salthalten i hvarje fall är inom det sibiriska Ishafvet.

Liksom i Östersjön är ytvattnets temperatur underkastadt stora växlingar, men på djupet är den mera konstant, liksom salthalten är större. I hydrografiskt hänseende är således öfver- ensstämmelsen tydlig mellan Östersjön och åtminstone de delar af Ishafvet, som äro belägna norr om den asiatiska kontinenten. Att äfven 1 andra delar med högre salthalt den årliga afsmält- ningen från glacierer kan verka utsötande och således åstad- komma, låt vara mera lokala nedsänkningar 1 vattnets salthalt och skarpa växlingar 1 temperatur är tydligt.

Öfver algernas förmåga att motstå temperatur- och koncentra- tionsförändringar föreligga nu flere undersökningar af ÖLTMANNS !, Porter? och Drews? Af dessa framgår bland annat att olika arter visa en mycket olika förmåga att motstå salthaltsväxlingar. Flera kunde dagligen utsättas för olika koncentrationer, utan att det utöfvade något nämnvärdt ogynnsamt inflytande på deras tillväxt. Så var fallet med Fucus vesiculosus, Ceramium tenwissi- mum och Polysiphonia nigrescens (jfr PORTER 1. c. p. 98). I samma riktning ha Drews undersökningar och resultat gått. De for- mer, som voro mest okänsliga, voro chlorophycéer såsom Entero- morpha- och Oladophora-arter. Äfven Ectocarpus, Polysiphonia, Delesseria m. fl. kunde väl utsättas för växlingar, men 1 allmän- het voro floridéer ömtåligare för starka koncentrationsändringar. I fråga om temperaturväxlingar har ÖLTMANNS bland annat visat, att Polysiphonia nigrescens motstår större temperaturväxlingar än Rhodomela. Såsom allmän regel trodde sig ÖLTMANNS ha funnit,

t Ueber die Bedeutung d. Concentrationsänderungen des Meereswas- sers fär das Leben der Algen, 1891. — Ueber d. Cultur- und Lebensbe- dingungen der Meeresalgen, 1892. — Notizen äber die Cultur- und Lebens- bedingungen der Meeresalgen, 1893.

” Abhängigkeit der Breitling- und Unterwarnow-Flora vom Wechsel des Salzgehaltes, 1894.

;

> Die Regulation d. osmot. Druckes in Meeresalgen bei Schwankungen

des Salzgehaltes im Aussenmedium, 1896.

”SNERPRPERESOEN

63

att äfven om inom ett område det för en växts existens gräns- bestämmande maximum eller minimum ej uppnås, så kan likväl artens förekomst vara omöjliggjord, på grund af det sätt d. v. s. den hastighet, hvarmed växlingarna ske. Äfven om OLTMANNS 1 senare arbeten fått modifiera detta resultat!, kvarstår i alla fall koncentrationsändringarnas stora inflytande på algvegetationen.

Med afseende på förmågan att motstå salthaltsväxlingar har K. Möerrvs indelat hafsorganismerna uti euryhalina och steno- halina. De förra äro okänsligare för skiftningar i salthalt, de senare äro känsliga och förekomma endast, där salthalten är konstant. Med afseende på förmåga att uthärda temperaturväx- lingar indelas de likaledes i analogi med föregående uti eury- therma och stenotherma.

Då såsom nu ofvan framhållits stora delar af Ishafvet och Östra Östersjön äga i viss mån likartade naturförhållanden, som således utöfva lika inflytande på vegetationen, så får man häruti se en viktig förklaringsgrund till att flororna hafva gemensamma karaktärsdrag. Om algvegetationen vid t. ex. Skandinaviens atlantiska kust består af en blandning af arter med olika för- måga att emotstå skilda växlingar, så är det naturligt, att å gränsområdena, där andra naturförhållanden börja göra sig gäl- lande, de härdigaste formerna skola få öfvervikt och framtränga längst. Härigenom komma dessa gränsfloror att bestå af unge- fär samma arter. Se vi då efter, hvilka arter som 1 Ishafvet tränga längst in och förmå lefva äfven på de mest ogynnsamma ställen, så skola vi finna, att det råder en slående öfverensstäm- melse mellan dessa och Östra Östersjöns mera typiska arter. Den individfattigaste vegetationen i hela Ishafvet är enligt KJELL- MAN? just hafssträckan utmed Sibiriens nordkust d. v. s. Östra

Karahafvet och Sibiriska Ishafvet, där som nyss omnämnts, salt-

' Jfr Notizen äber d. Cultur- und Lebensbedingungen der Meeres- algen, 1895. > Norra Ishafvets Algflora, p. 8.

64

halten är lägst och mycket växlande. De arter, som härifrån

uppgifvas från de allra sterilaste trakterna (se Ishafvets algflora '

Pp. I), Jaro: Urospora penicilliformis Lithothamnion foecundum Laminaria Agardhit Phyllophora Brodicei”interrupta Lithoderma fatiscens Polysiphonia arctica Sphacelaria racemosa Delesseria sinuosa

Pylarella litoralis

Af dessa 9 arter, som således måste anses som de mest härdiga, saknas i Östra Östersjön endast 3. Af de andra höra några till Östersjöns allra vanligaste former, såsom Lithoderma, Sphacelaria racemosa och Pylaiella. Detta visar otvetydigt hän på en öfverensstämmelse af djupgående art. Såsom exempel på samma sak, att det är de härdigaste formerna, som å gränsom- rådena hafva största utsikterna att lefva och därför framtränga längst, må anföras Korp.-RosENVInGEs iakttagelser på Grönland! Af de 3 fucacéer, som där utgöra Fucacé-formationens hufvud- beståndsdel, nämligen Fucus vesiculosus, inflatus och Ascophyllum, intar F. inflatus 1 litoralregionen det nedersta bältet. Sedan kommer Ascophyllum och öfverst F. vesiewosus. Blir vattnet genom älfvar och glacierer utsötadt, försvinner först F. inflatus, därefter Ascophyllum, medan F. vesiculosus visar sig härdigast och tränger längst in i fjordarna liksom i Östersjön (1. c. p. 197).

Denna likformighet mellan Ishafvet och Östersjön visar sig för öfrigt icke blott i att arterna äro desamma, utan äfven på flere andra sätt. Så äro de former, under hvilka de mera varie- rande arterna uppträda, ofta lika. Den form t. ex. at Fucus serratus, som finnes vid Gotlands kuster vid gränsen för sin utbredning, öfverensstämmer på ett slående sätt med den, som förekommer 1 de delar af Ishafvet, där den likaledes snart upp- hör. För denna f. arctica J. G. AGARDH redogöres närmare längre

fram. Furcellaria fastigiata, som förekommer ända till Spets-

!' Om Algeveg. ved Grenlands Kyster, p. 194.

65 bergen, är där späd och förkrympt liksom i öfriga delar af Is- hafvet och liknar högeligen Östersjöformen. (Jfr Ishafvets Alg- flora p. 202.)

Som jag förut omnämnt, utmärkes Östra Östersjön särskildt därigenom att flera arter förekomma under egendomliga löslig- gande former. Detta synes ofta bli fallet, när en art närmar sig gränsen för sitt utbredningsområde, och härpå kunna flere analoga exempel anföras. Sådana äro Ascophyllum nodosuwm f. scorpioides och Gracilaria confervoides vid de svenska kusterna, Fucus ceranoides och Pelvetia canaliculata £. radicans Fosrie vid de norska kusterna samt Phyllophora Brodici = interrupta och Fucus inflatus i Ishafvet!. Dessa mer eller mindre afvikande former förskrifva sig dels från lokaler, där genom älfvar och glacierer vattnet betydligt utsötats, dels från trakter, där arten på grund af liknande orsak befinner sig på gränsen af sitt geo- grafiska utbredningsområde. Det är således mycket antaglgt, att häri förklaringsgrunden får sökas till Östersjöns många lös- liggande algformer.

Äfven i ännu ett annat afseende kan en likformighet på- visas mellan Östra Östersjöns och Ishafvets algflora och denna visar sig 1 arternas vertikalutbredning. Redan 1 det föregående (p. 25) har jag omnämnt ett exempel på att en annorstädes litoral art, Cladophora rupestris, i Östra Östersjön är sublitoral.

Granskar man de uppgifter, som föreligga öfver sublitoral- formernas i Östra Östersjön (se p. 27) vertikalutbredning vid Norges kuster och Ishafvet, skall man finna, att de allra flesta Östersjöarterna i sublitoralregionen (se p. 27) företrädesvis äro eller kunna vara litorala vid Norges kuster, men att de däremot i Ishafvet, särskildt i de delar däraf, som öfverensstämma med

Östra Östersjön, åter blifva sublitorala. För belysande af detta

! Se härom närmare KJELLMAN, Algenreg. u. Algenform. im östlichen Skagerrack, Ishafvets Algflora; KLEEN, Nordlandens högre hafsalger; FOsLiz, New or critical Norwegian Alg&e samt KoLp.-RosENVINGE Ål. c.

Svedelius, Östersjöns hafsolgflora. 2

66

meddelas här, hvad KJELLMAN 1 Ishafvets ÅAlgflora säger om dessa arters vertikalutbredning 1 polarhafvet: |

Cladophora rupestris: vanligen litoral, växande imom Fucacé- formationen, stundom sublitoral. |

Fucus serratus: 1 norska polarhafvet vanligen litoral, vid Novaja Semljas kust och antagligen vid Spetsbergen (f. angusta och f. arctica) sublitoral, som element i Laminarieformationen.

HFHudesme virescens: oftast mom ltoralregionen, stundom i den sublitoralas öfre del.

Sphacelaria racemosa: 1 norska polarhafvet litoral, i andra delar af polarhafvet sublitoral.

Ectocarpus siliculosus: 1 norska polarhafvet merendels lito- ral, i andra delar sublitoral.

Chantransia virgatula: litoral i klipphålor. |

Pluyllophora membranifolia: 1 polarhafvet litoral eller sub- litoral 1 det inre af djupa fjordar. ;

Polysiphonia violacea: vid Norges kust sublitoral och litoral enligt GRAN.

Polysiphonia nigrescens: vid Norges kust i klipphålor inom litoralregionen, 1 Hvita hafvet sublitoral ner till omkr 30 m. djup.

Rhodomela subfusca: sublitoral och litoral i Kristianiafjorden enligt GRAN. |

Ceramium rubrum: 1 norska polarhafvet merendels litoral, 1 öfriga delar af Ishafvet sublitoral, tillhörande Laminarieforma- tionen.

Furcellaria fastigiata: enligt KLEEN och WAHLENBERG 1 södra norska polarhafvet litoral och sublitoral, i öfriga delar af Ishafvet antagligen sublitoral.

Hildenbrandia rosea: vid norska kusten litoral, i andra delar af polarhafvet sublitoral på 10—20 m. djup.

Som ofvan anförts, kan den sistnämnda dock äfven i Östra Östersjön vara litoral (se p- 27); Det är i alla falllapse mindre

än 13 arter af Östra Östersjöns sublitoralflora, som förekomma

67

i litoralregionen vid norska kusten för att i Ishafvets öfriga delar åter bli sublitorala. Detta visar tydligt, att å bägge gränsom- rådena, där brackvatten med växlande salthalt begynner göra sig gällande, där inträder en förskjutning nedåt af de litorala formerna. I detta afseende är således äfven öfverensstämmelsen mellan Ishafvet och Östra Östersjön påtaglig. Ser man efter, hvilka de öfriga af de 22 Östersjösublitoralformerna (se p. 27) äro, så finna vi 5 af dem vara relativt nya, merendels små arter, hvilkas utbredning är okänd. Af de öfriga 4 är Callithamnion byssoideum inom floran helt säkert tillfällig. Återstå således tre, Lithoderma fatiscens, Phyllophora Brodici och Delesseria sinuosa, hvilka såväl i Östra Östersjön som i Ishafvet alltid äro sublitorala.

Denna förskjutning nedåt kan åtminstone i Östersjön äfven sägas 1 någon mån drabbat Fucacé-formationen, som hufvudsak- ligen tillhör den nedre litoralregionen och som delvis fått lämna det öfversta strandbältet åt den öfre litoralregionens mest ut- prägladt euryhalina former som Enteromorphorna och Ceramiuwm tenwissimum m. fl. Denna förskjutning gör sig äfven gällande i ett annat afseende. Jag har framhållit, hurusom Fucacé-forma- tionen i Östersjön är en utomskärsvegetation och inomskärs ofta får vika för den fanerogama vattenväxtvegetationen; vid norska kusten! hör Fucacé-formationen däremot till inomskärsfloran, och utomskärs får den vika för andra, floridérikare litoralformationer.

Algregionernas i Östersjön förhållande till dem vid Skan- dimaviens västkust torde i korthet kunna karaktäriseras så: af Västerhafvets sublitoralflora intränger i Östersjön endast ett få- tal mycket härdiga former, som äfven i Östersjön bli sublitorala (Lithoderma, Phyllophora och Delesseria). Hufvudmassan af Öster- sjöns sublitoralflora består af vid Västerhafskusten litorala former, hvilka vid inträdet i Östersjön undergått en förskjutning nedåt. Detsamma gäller 1 någon mån den nedre litoralregionens, hufvud- sakligen af fucacéer bestående arter. Den öfre litoralregionen

' Jfr HANSTEEN, Algeregioner og Algeformationer.

68

består af ett antal ytterst härdiga former, förnämligast chloro- phycéer, bland hvilka sannolikt, åtminstone inomskärs, från insjöar utvandrade former finnas.

I det sibiriska Ishafvet har vegetationen delvis undergått en likartad förskjutning på djupet, men den öfre lIitoralregionen synes där ofta förbli vegetationslös.

Öfverensstämmelsen mellan Östra Östersjöns och Ishafvets flora kan således få sin förklaring däruti, att likartade lefnads- förhållanden framkallat likartade förändringar 1 vegetationen.

Hade nu alla arktiska arter 1 Östersjön en oafbruten utbred-

ning utefter Skandinaviens kuster, behöfdes också knappt någon annan förklarimgsgrund. Men nu är åtminstone en, nämligen Sphacelaria racemosa (och möjligen Phloeospora tortilis), i Öster- sjön isolerad från sitt hufvudutbredningsområde i Ishafvet. ;

Härvid kan man nu tänka sig antingen att genom de hafs- strömmar, hvilkas befintlighet de senaste årens hydrografiska un- dersökningar ådagalagt, fortplantningskroppar af ett eller annat slag fördes från Ishafvet och efter att hafva lefvat ett plank- tonlif utvecklade sig i Östersjön. På detta sätt förklarar Crzevz! förekomsten af ishafsalger i Östersjön. Gent häremot kan dock, som LÖNNBERG (l. c.) framhållit, invändas, dels att imga undersök- ningar föreligga öfver möjligheten af att fortplantningskroppar af alger eller djur kunna som plankton lefva så lång tid, som åtgår för färden från Ishafvet in i Östersjön (ända till 6 måna- der), dels vore det ju egendomligt, om ej åtminstone på någor låt vara enstaka ställe t. ex. på Norges eller Sveriges västkust förhållandena vore sådana, att dessa former skulle kunna komma till utveckling där lika bra som i Östersjön. Men något dylikt känner man ej. Och särskildt vore det ju egendomligt, om man t. ex. 1 Bohuslän, som- varit föremål för mycketimans granna algologiska undersökningar, ej 1 sådant fall skulle hafva

iakttagit Sphacelaria racemosa, hvilken ju ej gärna kan med

[Öm vinterplankton vid Sveriges västkust,

69

någon annan Sphacelaria förväxlas. Ej heller har GRAN funnit denna art hvarken 1 Tönsbergsfjorden eller Kristianiafjorden, liksom den ej heller uppges af Bovzr eller HANSTEEN från Norges västkust. Jag tänker mig nämligen, att endast för denna växt (och möjligen Phloeospora) en dylik förklarmgsgrund behöfver tilloripas, ty den af CrEvE (l. ec.) omnämnda Fucus balticus är blott en lösliggande form af Fucus vesieulosus, hvilken upp- kommit på samma sätt som andra lösliggande Fucus-former i Östersjön och hvarom närmare redogörelse lämnas här nedan.

Den enda växt, för hvilken ett sådant invandringssätt synes mig fullt antagligt, är Delesseria stnuosa. Den ytterst förkrympta form af densamma, som förekommer i Östra Östersjön, är med säkerhet alltid steril. Den växer aldrig på sten, utan endast epifytiskt på andra alger, på hvilka den fäster sig genom egen- domliga klängeartade grenar, som MaGnus närmare beskrifvit!. Det är mycket troligt, att dessa smågrenar kommit drifvande och sedan fastnat på andra alger och utvecklats. Men då fullt normal Delesseria finnes såväl i Öresund som Bälten, så hafva de dock ej behöft drifva så långt.

Men 1 detta sammanhang torde det däremot icke vara ur vägen att ermra om hvad LÖNNBERG (l. c.) påpekat om de djur- former, som förekomma i Öresund isolerade från sitt hufvud- centrum 1 Ishafvet och 1 hvilkas utvecklingshistoria ej något planktoniskt larvstadium ingår. Vid en förklaring af deras före- komst i Öresund är naturligtvis hvarje planktonteori utesluten.

Med afseende på Sphacelaria racemosa uppstår då tanken, huruvida den icke skulle kunna vara relikt. SvEN LOovÉNnN på- visade redan 1863? några djurformer, hvilka måste anses såsom sådana. Bland de mest anmärkningsvärda af dessa märkas Cottus quadricornmis och Idothea entomon, hvilka LovÉNn ansåg inkommit TRE Sitzungsberichte d. Gesellschaft naturforschenden Freunde zu Berlin '/,1872, p. 28. Se äfven i detta sammanhang REinKr, Ueber Gäste der Ostsee-

flora, 1892. ? Om Östersjön, 1863.

70

från nordost genom en öppen förbindelse med Hvita Hafvet. På detta sätt söker äfven LAKowirz! förklara närvaron af Sphace- laria racemosa i Östersjön. De senare tidernas geologiska forsk- ningar ha dock ej bekräftat detta antagande om förbindelsen norrut, men däremot på annat sätt lämnat en tillfredsställande förklaring på dessa djurs isolerade utbredning. De äro kvar- lefvor från istiden, när Östersjön var en vik af det ishaf, som då omgaf Skandinavien. Att de kunnat uthärda Ancylussjöns söta vatten bevisas däraf, att de ännu 1 dag äfven lefva i in- sjöar t. ex. Vettern. Af planktonorganismer i Östersjön måste äfven en, Limnocalanus macrurus, enligt Auriviuuvs (1. c. p. 49) på grund af sim utbredning uppfattas som relikt 1 samma be- märkelse som de föregående. Är nu Sphacelaria racemosa en sådan relikt? Denna fråga måste besvaras nekande, ty att Sphacelaria skulle kunnat lefva 1 Ancylussjön kan ej antagas, ty denna växt har aldrig anträffats 1 sött vatten.

Sannolikt har den väl en gång under istiden haft oafbruten förbindelse med Ishafvet och de där lefvande formerna liksom Cottus och de öfriga. Under Ancylustiden dogo de flesta hafs- formerna ut eller tvingades retirera för att vid landets ånyo inträdande sänkning åter vandra in tillsammans med det saltare vattnet. Ishafsformer 1 allmänhet hade då naturligen större utsikter att uthärda i konkurrensen i Östersjön, som till följd af låg salthalt och snabba temperaturväxlingar erbjöd många likheter med förhållandena 1 ett ishaf. Att förbindelsen nu är bruten får sin förklaring genom Litorina-tidens afvikande för- hållanden. Då inkom vatten med mycket hög salthalt och där- igenom möjliggjordes invandringen af en skara sydligare, rena atlantiska former, hvilkas konkurrens blifvit de arktiska formerna för stark. Och har man härutinnan att söka förklaringen till att många af dessa nu för tiden saknas vid Sveriges västra och

Norges södra och västra kuster. Men denna splittring har ej

! Die Vegetation der Danzigerbucht.

71

drabbat alla, ej ens största delen, utan blott ett ringa fåtal. Sphacelaria racemosas förekomst i Östersjön får således förklaras på samma sätt, som LÖNNBERG förklarar Öresunds arktiska djur- lif: Den är ej relikt i den meningen, att den oafbrutet lefvat i Östersjön på samma platser som nu, allt sedan den haft oaf- bruten förbindelse med Ishafvet. Men liksom man 1 den sven- ska landfloran plägar kalla för relikter eller pseudorelikter (NATHORST!) sådana växtformer af glacialt ursprung, som numera förekomma isolerade 1 låglandet, äfven om deras nuvarande före- komstlokal ej daterar sig från den första invandringen, utan be- ror på senare förskjutningar, med samma skäl bör äfven Sphace- laria racemosa kallas relikt eller pseudorelikt.

Är denna tolkning riktig, så erbjuder Östersjön en vacker analogi med en annan stor vik af världshafvet, nämligen Okotska hafvet. Här finnas nämligen ett par arter (se KJELLMAN, Ishaf- vets algflora, p. 58 och följande), hvilka dessutom endast på- träffas uti från Okotska hafvet så långt aflägsna haf som Mur- manska hafvet och Spetsbergshafvet (1. c. p. 72), men däremot

ej i hela den mellanliggande delen, det Sibiriska Ishafvet. Enligt

3 KJELLMAN måste äfven dessa former en gång antagas haft oaf- bruten förbindelse under istiden, men då den sibiriska kusten ändrades genom deltabildningar och vattnet utsötades, då bröts denna förbindelse och de okotska ishafsarterna lefva sedan den tiden isolerade från de andra i Murmanska hafvet.

Förklaringen till Östersjöflorans öfvervägande arktiska eller rättare subarktiska karaktär får således sökas icke blott däruti att dess lefnadsvillkor öfverensstämma med Ishafsflorans, utan äfven i själfva Östersjöbäckenets utvecklingshistoria.

! Om ett par glaciala "pseudorelikter", 1895. Jfr SERNANDER, Om s, k. glaciala relikter. 1394.

Förteckning öfver Smålandskustens och Gotlands ehlorophycéer, fucoidéer och floridéer.

+

I CHLOROPHYCEA.

Protococcaceczce.

Chlorochytrium Conn.

Chlorochytrium dermatocolax REInKE, Algenflora p. 88.

Denna växt förekommer såväl på Polysiphonia nigrescens som äfven på Fhodomela subfusca, alltid nästan helt imsänkt 1 värdväxtens barkeellager. Exemplar på Polysiphonia öfverens- stämma till alla delar med REInKes beskrifning såväl till storlek som form. På exemplar, insamlade vid Smålandskusten 1 april samt vid Burgsvik å Gotland i juni, kunde man tydligen iakt- taga det hål på den papillformade spetsen, genom hvilket svär- marna kommit ut (se fig. 16). Fig. 1b visar ett individ med flera papillformade spetsar.

Exemplar på Bhodomela subfusea från Stedsholmarna (1 jan. och febr.) afvika något genom sin storlek, men har jag för öfrigt ej kunnat upptäcka några skiljaktigheter. Så kunde de uppnå en längd af något öfver 50 u samt en bredd af ända

till 40 u. Motsvarande mått uppgifvas af REInKE 1 Algenflora

13 ]. e. till respektive 30 och 20 u. Äfven KOLDERUP-ROSENVINGE (Gronl. Havalg. p. 964) angifver Chl. dermatocolax från Grönland vara större än enligt REINKEs beskrifning. På rent vegetativa exemplar, vuxna på Rhodomela, har jag lyckats tydligt iakttaga kromatoforens byggnad och utseende, hvaraf fig. 1a visar en bild. Kromatoforen har formen af en genombruten, nätlik skifva, som ligger utefter väggen. Maskorna äro oregelbundna och i maskknutarna kunna pyrenoider iakttagas. Således samma kro- matoforbyggnad, som enligt KOLDERUP-ROSENVINGE (Deux. Mém. p- 119) förekommer hos Chl. inelusum KIELLMAN. På ett yngre

stadium är kromatoforen mera tät och maskorna mindre. Den

Fig. 1. Chlorochytrium dermatocolax. a på rent veg. stadium; b begyn- nande zoosporbildning; c sporer uttömda. Omkr. 500x1.

är synnerligen elastisk och man kan på ett preparat af en dylik ung, som det tyckes alldeles -tät kromatofor genom att trycka på täckglaset få den att utvidga sig, hvarigenom maskhålen ut- vidgas och kromatoforens nätformiga struktur tydligt framträder. Upphör trycket, drar kromatoforen åter ihop sig och återtager sitt förra täta utseende. När växten tilltar 1 storlek, utspännes kromatoforen och får på fullt utveckladt vegetativt stadium det utseende, fig. 1 a visar.

Förekomst inom området: På Rhodomela subfusca vid Steds- holmarna (Sm.) i jan. och febr. och på Polysiphonia nigrescens vid Steds- holmarna (Sm.) i april och vid Burgsvik (Gtl.) i juni. Fertil april—juni.

Geografisk utbredning: Väst-Grönland, England, södra delen af Östersjön.

Ulvaceze.

Monostroma (THURET) WITTROCK.

Monostroma balticum (ARESCHOUG) WirrrocK, Monogr. Monostroma p. 48, taf. III, 10. Wirtr. et Norpst. Alg. exsice. nr. 45.

Öfverensstämmer i allt med WirrrocKs reviderade diagnos på denna art 1 Alg. exsice. (nr. 45). Särskildt Utpraglkeurment cellväggarnas starka förtjockningsskikt å bägge yttersidorna. ixemplaren voro 1 allmänhet små, 1 bredd ej öfverstigande 6 cm. Några vidvuxna individ har jag ej lyckats iakttaga.

Förekomst inom området: Löst liggande på bottnen tillsam- mans med Zostera och äfven Potamogeton perfoliatus på omkr. 5 m. djup. Björkö sund vid Gudingefjärden (Sm.) samt vid Slite (Gtl.). På förstnämnda stället fertil i aug.

Geografisk utbredning: Östersjön.

Enteromorpha LINK.

Enteromorpha flexuosa (WuLnF) J.G. AGARDH, Ulvacee p. 126.

Syn. E. compressa (L.) LINK, WittrR. et Norpst. Alg. exsicc. Nr. D20.

E. compressa (L.) AHLNER, Enteromorpha p. 31 sec: Ji G AGARDE dd. 0: Ip. LON

Denna Enteromorpha synes bäst böra hänföras till ofvan- stående art enligt AGARDHS begränsning, detta på grund af cel- lernas tydligt radade anordning ("cellulis per series longitudi-. nales dispositis") samt för öfrigt på grund af växtens förgre- ningssätt. De olika individen växla betydligt i storlek. I Den mer eller mindre tydliga hufvudstammen är rikt besatt med om- växlande gröfre och hårfina grenar. De gröfre äro mer eller mindre starkt hopdragna vid basen. Denna förgreningsform är densamma, som utmärker de till gruppen Linkianc (J. G. AGARDH) hörande formerna, till hvilken grupp denna: växt dock ej kan

hänföras på grund af sin afvikande cellulära byggnad. Och då

pa (:

den 1 öfrigt öfverensstämmer med AGARDHS beskrifning å FE. flexuosa, har jag ansett den böra, låt vara med en viss tvekan, föras till denna art. .

Då i den förefintliga Enteromorpha-litteraturen synnerligen sparsamma uppgifter föreligga om Östersjöns arter, hvilka synas af detta kritiska släktes monografer mindre beaktats, har däraf blifvit en följd, att vid beskrifningars och diagnosers upprät- tande hänsyn uteslutande tagits till Västerhafsformerna. Men sannolikt kan Östersjön betraktas som en särskild bildningshärd för detta i liflig formbildning stadda släkte. Att här lämna en fullständig framställning af Östersjöns alla Fnteromorpha-

former går utom planen för detta arbete. Detta så mycket mer,

som för en dylik utredning — som torde bilda ett kapitel för sig, när det gäller Östersjöns algflora — det mig till buds stå-

ende Enteromorpha-materialet är alldeles för ringa. Under så- dana förhållanden har min uppgift vart att införa formerna under endast de mera vida artbegreppen. En sådan, låt vara preliminär bestämning har synts mig för närvarande lämpligast.

Förekomst inom området: litoral, omkring Stedsholmarna (Sm.) ferstädes, Visby (Gtl.) enligt WirrrocK. Fertil i juni—aug.

Geografisk utbredning: Atlanten, Medelhafvet, Stilla hafvet.

Enteromorpha intestinalis (1L.) Link. J. G. AGARDH, Ulva- ce&2 p. 131.

E. intestinalis-serien utmärkes specielt genom sina oregel- bundna, mångkantiga, icke i tydliga rader liggande, tjockväggiga celler. Former med dessa karaktärer inbegripas under detta namn. Af ÅGARDHES Varieteter kan man urskilja a cylindacea, smalare, föga uppblåsta former samt f clavata, gröfre, ofta uppblåsta former.

Förekomst inom området: litoral, i vattenbrynet, allmän vid Smålandskusten och omkring Gotland. Vid Slite (Gtl.) förekom

den lösliggande på bottnen tillsammans med Zostera och Monostroma balticum. Fertil under sommaren.

Geografisk utbredning: Atlanten, Norra Ishafvet.

äro tydligt radade, ofta något sträckta i grenarnas längsriktning.

76

Enteromorpha clathrata (Rorn) J. G. AGARDH, Ulvacere p: 153. En genom sin rikgrenighet, cellstruktur och sitt i synnerhet

i torkadt tillstånd glänsande utseende utmärkt form. OCellerna

Med afseende på cellväggarnas tjocklek samt grenarnas groflek är den betydligt växlande.

Förekomst inom området: litoral, flerstädes i den inre skär- gården vid Smålandskusten. På Gotland vid Visby (WirrTROCK) samt på Näsrefvet vid Burgsvik. Fertil på sommaren.

Geografisk utbredning: Atlanten, Medelhafvet, Stilla Hafvet.

Chaetophoracez2e.

Entoderma LAGERHEIM.

Entoderma Wittrockii (WILLE) LAGERHERIM.

Denna växt har jag iakttagit växande i väggen på Polysi- phonia nigrescens. Cellernas längd växlade från 10—14 u, bred- den från 6—12 wu.

Förekomst inom området: Endast funnen en gång innanför Näsrefvet vid Burgsvik (Gtl.) i juni.

Geografisk utbredning: Grönlands och Finnmarkens kuster,

Nordsjön, Skagerrack, Kattegat, Östersjön.

Entoderma perforans HvBEr, Chetoph. epiphytes et endo- BIYTES Pp. alb, PLATE

Öfverensstämmer till alla delar med HuBrErs beskrifning och afbildningar. Fig. 2a visar, hur växten utbreder sig 1C2Z0senme epidermisceller, där den tydligt iakttages vid tillsats af klorzink- jod. I epidermis äro cellerna korta och tjocka och, som HUBER beskrifvit, bildas skiljeväggarna just på den punkt, där endofyten genomborrar värdeellens vägg. I hvarje värdecell kommer såle- des att ligga en cell af endofyten, hvars celler här äro rikligt fyllda med stärkelse. I bladets inre, mera storcelliga väfnad

äro endofytens celler betydligt längre (se fig. 2 b) och särskildt

CN

1 luftrummen nå de sm största längd. Här utvecklas de mera obehindradt och äro ofta luftrummen nästan alldeles fyllda af de om hvarandra växande hyflika algtrådarna. Stärkelse synes här mera sparsam. Sporangier förekomma såväl 1 epidermiscel-

lerna som 1 de inre delarna af värdväxten.

Fig. 2. Entoderma perforans på Zostera, a i epidermiscellerna, sedd från ytan; b utbredande sig i Zosteras luftrum. Omkr. 400x1. Förekomst inom området: På gamla Zostera-blad vid Burgs- vik, Slite och Kappelshamn (Gtl.). Med sporangier 1 juni. Geografisk utbredning: Medelhafvet i Lyon-bukten, södra Östersjön.

Acrochzaete PrRINGSHEIM.

Acroch&e&te parasitica ÖLTMANNS, Ueber emige parasitische

Meeresalgen 1894, p. 210. f. Zosterce.

Formatione zoosporarum (?) instante membrana sp o- rangil immersi apice tubuliformiter incrassatur et zoo- spore per ostiolum liberantur (fig. 3).

Hab. in petiolis folisque Zostere marine ad Burgsvik in

insula Gotlandie.

18

På Zostera marina vid Burgsvik förekom en endofytisk alg, hvilken synes identisk med den af ÖOLTMANNS beskrifna Åcro- chete parasitica. Denna har förut endast observerats på Fucus- arter, men på Gotland växte den i bladen och stammen på Zostera. Den bildar i och mellan cellerna krypande trådar af omkr. 10 u tjocklek med cellerna af. ungefär samma längd: Kromatoforen Här en pyrenordt

När Acrochete-trådarna växa in 1 någon af de i värdväxten ymnigt förekommande luftrummen, blifva cellerna betydligt sträckta på längden (ända till 3—4 ggr bredden), på samma gång cellväggarna bli något tun- nare. Närmast under värd- växtens epidermis når växten höjden af utveckling mar bildas hela sammanhängande skikt af celler och cellgrup- per, såsom ÖLTMANNS afbildat å fig. 6, 8 I. c. DYlikateels komplex uppstå äfven 1 luft-

rummen. Hårbildningar, öf-

verensstämmande med dem Fig. 3. Acrocheaete parasitica f. Zosterc, sporangier med utförsgångar. : Omkr. 400x1. äfven, dock endast, när cel-

ÖLTMANNS afbildat, förekomma

lerna nått utanför värdväxtens yta (se fig. 3).

Med afseende på sporangiernas byggnad synes en olikhet råda, 1 det de nämligen på den af mig iakttagna växten utbildas under värdväxtens yta. För öfrigt äro de af samma storlek som hos ÖLTMANNS växt. När svärmarna skola utsläppas, sträc- kes sporangiet och utbildar en tubulös utförsgång, som genom- tränger epidermis och kutikulan (se fig. 3). Är sporangiet belä- get djupare ned, blir utförsgången smalare än när det ligger mera ytligt.

På PFucus-arterna äro parasitens sporangier fullkomligt yt-

179

ställda och öppnas de där endäst genom ett hål 1 spetsen. San- nolikt beror denna olikhet endast på värdväxternas olika konsi- stens, i det att Fucus-arternas lösare och förslemmade cellväggar erbjuda endast föga motstånd mot parasiten och särskildt mot sporangiernas framväxande till ytan. Zostera-väggarna däremot, särskildt epidermis' ej obetydliga ytterväggar erbjuda så stort mot- stånd, att sporangierna ej 1 sin helhet nå fram till ytan, utan kunna endast utsända en smalare utförsgång. Efter sporangie- bildningen bortdö cellerna, och så uppstå dessa karaktäristiska luckor 1 värdväxtens väfnad, som ÖLTMANNS afbildat på fig 4.

I öfrigt öfverensstämmer denna växt fullständigt med Aco- chete parasitiea och afviker endast genom sporangiernas olika ut- bildning, som dock synes till fullo kunna förklaras på grund af värdväxternas olika konsistens. Jag kallar denna växt f. Zosterc.

Förekomst inom området: på Zostera vid Burgsvik å Got- land i juni. |

Geografisk utbredning: Hufvudformen (på Fucacéer) är be- kant från Warnemiände, Helgoland och Rägen.

Mycoideaceco. Pringsheimia REINKE.

Pringsheimia scutata REnKE. Algenflora p. 81, Atlas deutsch. Meeresalg. taf. 25.

Denna af REInKE beskrifna chlorofycé, förekommer mom området flerstädes på Polysiphonmia nigrescens och Rhodomela subfusca samt äfven Zostera marina. Bägge de af REInKE be- skrifna formerna har jag iakttagit, den sporangiebildande dock endast på Zostera marina från Stedsholmen i febr.

Förekomst inom området: vid Stedsholmarna (Sm.) samt vid Burgsvik, Faludden, Rone och Katthammarsvik å Gotland. TIakt- tagen i jan.—sept., som fertil endast i febr.

Geografisk utbredning: Väst-Grönland, Nordsjön, Kattegat, södra Östersjön.

3

30

Cladophoraceez2e.

Urospora ÅA RESCHOUG.

Urospora penicilliformis (ROTH) ÅRESCHOUG. ft. vermicularis REIINKE, Algenflora, 1889, p. 83: T. flacca "RNEINKE LG!

Af denna art har REInKE 1 södra Östersjön urskiljt Here former. Af dessa har jag vid Gotland iakttagit tvenne, nämligen vermicularis och flacca. Den förra förekom på klipporna vid Östergarns holme på exponerade platser. Den bildade spiral- vridna, hopsnodda knippor. Somliga trådar voro stadda i akimet- bildning. Den senare formen har jag sett på Näsrefvet vid Burgsvik. Är mera spenslig med skottet utefter hela sin längd af ungefär samma bredd.

Förekomst inom området: vid Burgsvik och Östergarns holme å Gotland i juni.

Geografisk utbredning: Norra Ishafvet, Atlanten, Östersjön.

Cladophora KöTZING.

Cladophora cristata (RortH) Körzing. Wirrr. et NORDST., Allo. exsiec. nr. 1030.

Hvad som med afseende på artbegränsningen gällde Öster- sjöns FEnteromorphor, torde äfven kunna gälla om formerna af släktet Oladophora. Sannolikt är, att vii Östersjön af detta släkte äga utvandrade sötvattensformer. Frågan om hvilka sådana, som förekomma, ligger emellertid, som förut nämnts, utom ramen för denna undersökning. Då jag här sammanför dessa Cladophoror under ofvanstående namn, så sker det med hänvisning till WITTR. et Norpsrt. exsicc: nr. 1030, där en dylik typisk Östersjöform utdelats.

Förekomst inom området: litoral på bryggor och stenar, vid Smålandskusten och kring Gotland flerstädes. Fertil i juni—aug. Geografisk utbredning: osäker, Nordsjön?

ST

81 Cladophora rupestris (L.) KörtzinG. ARrEschouG, Alo. Scand. exsicc. nr. 126. Wirrtr. et NORDST., Als. "exsicc. nr. 117: Den i Östersjön förekommande formen af denna växt synes vara något litet spädare och spensligare än Västerhafsformen,

hvilket torde framgå af följande jämförande mått:

Östersjöformer Västerhafsformer

| Cellernas bredd! 3—14 u; medeltal 9 d 10—17 uu; medeltal 14 u | 5 längd 25—40 u; - 31 u|35—54 u; 3 40 u

Förekomst inom området: sublitoral i hafsbandet tillsam- mans med Furcellaria och Rhodomela. Omkring Stedsholmarna (Sm.)

Åerstädes samt vid Visby, Burgsvik, Hoborg, Faludden och Rone- hamn på Gotland.

Geografisk utbredning: Norra Ishafvet, Atlanten, Östersjön till Söderhamn (KROK).

Ch&tomorpha KöTzZING. Chzetomorpha Linum (FL. DAN.) KöTtzIinG.

Förekomst inom området: Enligt Krok anträffad vid Got- land och svenska ostkusten "till Roslagen". Af mig ej påträffad. Geografisk utbredning: Atlanten, Medelhafvet, Östersjön.

Acrosiphonia J. G. AGARDH.

Acrosiphonia centralis (LYNGBYE) KJELLMAN, Studier öfver chlorophycésläktet Acrosiphonia, p. 73.

Denna Acrosiphonia, som insamlats af professor KJELLMAN och benäget lämnats mig till undersökning, är med all sannolikhet ÅA. centralis på grund af sin storlek, sitt växsätt och sin för- grening samt särskildt på grund af kloroplastens byggnad. Ty- värr är den dock steril, så att en absolut säker bestämning ej är möjlig. Den tyckes sakna utpräglade krokgrenar, som — låt vara sparsamt —- dock förekomma hos ÅA. centralis (jfr KJELLMAN 1. c., Tafl. IV fig. 8). Däremot förekomma ehuru mera sällsynt

smärre krokgrenar, öfverensstämmande med KJIJELLMANS afbildning

Svedelius, Östersjöns hafsalgflora. 6

82

(Ile Tatt IV. io. 1) Med afseende på kloroplastens byggnad företer den mycket olika utseende på olika stadier. På fullt ut- vuxna grenar är denna tydligt "laxum, foraminibus inequalibus, compluribus maximis, pertusum" (1. c., p. 72), på något yngre gre- nar däremot fullt så tät som hos Acrosiphonia setacea och fHlaccida (I. c., Tafl. II fig. 12 och Tafl III fig. 10): Att denna vaxtar identisk med den under namn af Cladophora areta DILLWYN i ÅRESCHOUGS exsiccat (nr. 334) utdelade växten från Dalarö är tydligt, så mycket mer som äfven den nästan saknar krokgrenar.

Förekomst inom området: på stenar i öfre litoralregionen vid Visby (Gtl.) i juni (KJIELLMAN). |

Geografisk utbredning: Skandinaviens atlantiska kuster. Östersjön.

Acrosiphonia pallida KJELLMAN, Studier öfver chlorophycé- släktet Acrosiphomia, p. 88.

Witre. et Norpsrt. Alg. exsicc, nr. 116.

Af de arter, 1 hvilka KJELLMaAn: uppdelat hvad som under gemensamt namn förut benämnts Spongomorpha uncialis och la- nosa, kommer denna växt närmast intill Acrosiphoma pallida dels på grund af basallagrets ringa mäktighet, dels på grund af växtens förgrening. Cellernas storlek växlar något, 1 det exemplaren från Östergarns holme äro något långcelligare. Men som de voro sterila, beror det tydligen på att de ännu ej afslutat sin rent vegetativa tillväxt. Cellernas interkalära uppdelning är således ej slut. Växten från Slite, som är fertil, är också korteelioaret

Basallagret består af stora, starkt förtjockade celler med riklig upplagsnärimg. Det når dock ej tillnärmelsevis den mt veckling som hos ÅA. effusa.

Förekomst inom området: i öfre litoralregionen på klippor och pålar; Östergarns holme och Slite å Gotland. På sistnämnda ställe fertil i juni.

Geografisk utbredning: en vid Sveriges västkust vidt ut-

bredd art.

'F9[I09S JeUu /; ”Ppurj[gog Bed JTASIEWWBYJJEH UPIJ "HAUVIY DI 'f VINIUV 'J SNIVLLIS SNINAJT FF SU

EG hc CC ' ö Ne h : | p j | q 4 i i . | , Lv Pr Hr | 9 [ , Nu - - rr 4 k

'Y9[t09S "JvuU "/, "UPFISgqsI9dg UurvIg 'Hauvoy '9 'f VIYIUV 'I SNIVULIS SNONJT 'G SUI

- ö i ; på an Oj LES

83

II. FUCOIDEA.

Fucacez2.

Fucus (TOURNEFORT) DECAISNE.

Fucus serratus L.

f. aretiea J. G. AGARDH, Bidrag till kännedomen af Spetsbergens Alger, 1868, p. 9. Se äfven Tillägg till föregående afhandl. med samma titel.

Enligt Krok! förekommer F. serratus på Gotland endast vid öns sydöstra kust i Stockviken, Öja socken. Det var där- för öfverraskande, att jag vid mina draggningar fann denna växt flerstädes och på grund af fyndlokalerna framgår, att den torde äga jämn utbredning utefter Gotlands södra kuster åt- minstone från Högklint vid Visby, den nordligaste fyndorten på västra kusten till Katthammarsvik på östra kusten. Alltid förekommer den på ej obetydligt djup till omkr. 10 m. Den är fertil i juni. Äfven från Stedsholmarna å Smålandskusten före- ligger ett exemplar, hvilket dock troligen kommit med driften.

Den form, under hvilken F. serratus uppträder i dessa de- lar af Östersjön (fig. 4), är betydligt afvikande från den typiska Västerhafsformen sådan som t. ex. den, som utdelats i ÅRE- SCHOUGS exsiccat nr. 55. De hufvudriktningar, 1 hvilka förän- dringarna gå, kunna karaktäriseras på följande sätt: skottet blir synnerligen tunnt samt nästan helbräddadt med endast enstaka sågflikar, till färgen ljust gulbrunt, vid torkning glänsande; hårgroparna bli mycket fåtaliga och försvinna nästan; medel- nerven särskildt 1 skottens spetsar otydlig; receptaklerna små

och otydligt begränsade. Hela växten är dessutom mindre.

! Algfloran i inre Östersjön och Bottniska viken, 1869, p. 81.

kv

84

Af förut kända former öfverensstämmer den med den af J. G. AGarpDH (1 cec.) beskrifna v. arcticus från Spetsbergen.

Gemensamt med den har ÖOstersjöformen egenskapen, att skottens

öfre segment äro vid basen tydligt hopdragna, ("ala frondis ad

ortum segmentorum sepe constricta", J. G. AGARDH 1. c.), skott- spetsarna mera trubbigt afrundade ("apicibus obtusis'') samt slut- ligen, att den nästan saknar hårgropar ("cryptostomatibus fere nullist). Jag har vario r öfalletart jämföra den med en del originalexemplar af den AGARDHSKA formen och är öfverensstäm- melsen meilan de gotländska exemplaren och sådana särskildt från Spetsbergen synnerligen stor, hvilket framgår vid en jäm- förelse mellan fig. 4 och fig. 5, som visar ett Spetsbergsexem-

plar. Att denna likhet får tillskrifvas likartade yttre lefnads-

förhållanden har jag i det föregående sökt visa (jfr p. 64):

De äro nämligen bägge sublitoralformer på gränsen af artens utbredningsområde.

Förekomst inom området: sublitoral på ända till omkr. 10 m. djup vid Gotlands södra kuster från Högklint vid Visby till Katt-

o

hammarsvik. Stedsholmarna å Smålandskusten? Receptakler i juni. Geografisk utbredning: Atlanten, Norra Ishafvet, Östersjön.

Fucus vesiculosus L. hufvudformen (af p baltieus KJELLMAN, Handbok, I, p. 8; nec. ÅGARDH!)

f. plicata, KIELLMAN, Handb. ps 8.

nana, CO. ÅA.” AGARDH, Sym Alsup. fö

filiformis, C: ÅA... AGARDH, Sv: Bot. :t. 516 förd:

angustifolia, C. A. AGARDH, Syn. Alg. p. 5.

red de rast ören

subecostata, C.A. AGARDH; 1.0... pi 5;

Inom Östersjön förekommer F. vesiculosus synnerligen all- mänt, 1 stor individrikedom. Och liksom i öfriga haf visar den sig särskildt i Östersjön mycket formrik och underkastad hiflig individuell variation. För det af mig undersökta området

äro de lösliggande formerna mycket karaktäristiska. De

dj

SRA

ag

jä av

> FT RE

1/, nat. storlek.

Fucus vesiculosus f£. plicata KJELLMAN, från Östersjön (Sandhamn).

Fig. 6.

. [ i , i ; ' ' vs 4 i 1 i C - t i i ” 3 oj - É M , or 4 p : - 6 t - Fo Å p i / frus Ron 9 K N

85

uppstå därigenom att ursprungligen fastsittande imdivid lösryckas och föras till strömstilla ställen, där de anhopas ofta 1 stora massor och fortsätta att lefva under de nu på flerfaldigt sätt förändrade lifsvillkoren. Dessa verka 1 hufvudsak därhän, att det ursprungligen bandlika, mer eller mindre breda skottet af- smalnar slutligen ända till trådsmalhet. Samtidigt börja luftblå- sorna försvinna och de smalare formerna sakna alldeles sådana. Äfven receptaklerna försvinna, 1 det att de smärre Fucus-formerna uteslutande propageras genom skottbildning. I det lösliggande lefnadssättet torde man se den förnämsta förklaringsgrunden till dessa formers ytterliga reduktion. Liksom DARBISHIRE! visat, att lösslitna Phyllophora-arter ej fruktificera, utan endast förökas genom bildning af skott, hvilka blifva smalare än sina respek- tive hufvudskott, så förhåller det sig äfven här med Fucus-for- merna. Under det att samtidigt fastsittande Fucus-former äro rikligt fertila, så har jag aldrig iakttagit fertila lösliggande for- mer. Dessa, som 1 stället äro rikt förgrenade, kunna genom skottbildning ersätta den uteblifna sexuela individbildningen.

Då man kan på samma plats påträffa om hvarandra indi- vid med alla möjliga gradationer i afseende på skottens bredd, så torde detta få sin förklaring därigenom att nyrekrytering af lösliggande former alltjämt sker. De bredaste lösliggande for- merna äro de, som senast ändrat lefnadssätt, liksom å andra si- dan de smalaste äro de äldsta.

Alldeles liknande, tydligen på samma sätt uppkomna, smala, lösliggande former af Fucus inflatus har KoLp.-ROsENVINGE be- skrifvit och afbildat från Grönland?.

Om man skulle, med bortseende från genom dessa egen- domliga lefnadsförhållanden framkallade formförändringar, från andra synpunkter vilja i olika serier gruppera områdets pF.

pesiculosus-former, så torde lämpligast hänvisas till KJELLMANS

! Phyllophora-Arten d. westl. Ostsee p. 43. >” Deux. mémoire etc., p. 45, Taf. I.

86

utredning af denna fråga i Handbok i Skand. Hafsalgfl. I, p. 8. Den vanligaste, öfverallt i yttre hafsbandet förekommande formen

> . 4 är den, som KJELLMAN (l. c.) karaktäriserat som hufvudformen inom ff balticus, KIELLMAN.

Den är storväxt, mer eller mindre

Fig. 7. Fucus vesiculosus, öfvergångsformer från £. plicata till £. nana

(fig: ej Nat storlek;

rikligt försedd med hårgropar samt med tunna, ljusbruna, ej vec- kade, bandlika skott. Från denna form kunna genom öfvergångs- former alla Östersjöformer härledas.

'qol1098 "jeu ”/, ”puejnon ed UTeqorutA ULIT (6 '31IJ) HAYV9y 'V 'I

vofusnbuv '$ II SUupsroAJO TEPITA

:1edos81eq opusgdistn BAI] PI WIOJ SOTSLIA UD isnsoma2saa SNINJT 8 SU

ST

Så kan en formserie benämnas plicata-serien (jfr fig. 6 och 7) efter dess första led f. plicata KIELLMAN (fig. 6), hvilken öfverensstämmer med hufvudformen med afseende på storlek och förekomstsätt, men afviker genom en karaktäristisk veckning och krusning af det bandlika skottet. Den är en hafsform med hår- groparna spridda öfver hela skottets yta. Den bildar lösliggande former, hvilka bibehålla den karaktäristiska krusigheten 1 kanten. Fig. 7 afbildar en sådan serie. OC. A. AGARDES f. nana (Syn. alg. p- 5), är en af de sista lederna (fig. 7 c) 1 denna serie (jfr ÅGARDHS diagnos 1. c.: "frons biuncialis expansa margine undulata"). Inom denna formserie äro hårgroparna föga framträdande för att slut- ligen nästan försvinna (jfr AGARDH l. c. "poris [= cryptostomati- bus] nullis").

En annan serie (jfr fig. 8—10), som likaledes kan härledas ur hufvudformen, är karaktäriserad särskildt genom hårgropar- nas kraftiga utveckling 1 samband med skottets afsmalnande redan hos fastsittande former. På de större äro hårgroparna spridda utöfver skottets hela yta, men 1 den mån skottet smal- nar (jfr fig. 8), trängas de mera tillsammans!. Denna form- serie är särskildt talrikt representerad vid Gotlands kuster. Ett led i denna serie är (se fig. 9) f. angustifolia, C. A. AGARDH, Syn. Alg. p. 5, som har hårgroparna ordnade i tvenne mycket markerade rader på hvardera sidan om medelnerven (jfr ÅGARDHS diagnos (1. c.) "fronde angusta lineari, pororum duplici tantum serie notata, vesiculis nullis". Den lösliggande dvärgformen af T. angustifolia är (se fig. 10) f. subecostata, C. A. AGARDH, Syn. Alg., p. 5, med hårgroparna belägna alldeles i skottets kanter. ("Tubercula marginalia opposita”" C. A. AGARDH, 1. c.)

Att f. subecostata är en lösliggande, steril form af f. angusti- folia är intet tvifvel underkastadt. Hårgroparnas karaktäristiska anordning är för bägge gemensam. Dessutom förekomma bägge

dessa former jämte öfvergångsformer vid Gotlands kuster på

! Hårgroparna framträda icke med önskvärd tydlighet å figurerna.

38

samma ställen, d. v. s. angustifolia växer vid stränderna, där på

djupare vatten subecostata ligger löst på bottnen. Att dessa olika

Fig. 9. Fucus vesiculosus £. angustifolia. Med hårgropar endast i tvenne rader utefter skottet. Nat. storlek.

former stode 1 nära förhållande till hvarandra, ansåg redan J. G-

AGARDH, som i Tillägget till Spetsbergens alger p. 43—45 framhål-

39

ler som sin åsikt, att inom Östersjön funnes tvenne olika slag af lösliggande Fucus-former (af C. A. AGARDH 1 Svensk Botanik t. 516 sammanfattade under det gemensamma namnet Fucus balticus) Af dessa ansåg han den ena, som saknade hårgropar, vara en modifikationsform af F". vesiculosus, den andra åter (f. subecostata) som en förändrad form af F. azxillaris eller möjligen F. cera- noides just på grund af de kantställda hårgroparna. Dessa arter

förekommo nu visserligen ej i Östersjön, men J. G. AGARDH fram-

Fig. 10. Fucus vesiculosus, a—c öfvergångsformer från f. angustifolia (fig. 9) till f. subecostata (d, e). Nat. storlek. håller, att den af C. ÅA. AGARDH från Blekinge beskrifna F". vesi- culosus u angustifoluus — hvilken han just anser vara den fastsittande hufvudformen till subecostata — möjligen vore någon af dessa arter. Som J. G. AGARDH ej kände denna f. angustifolia annat än steril, så kunde han naturligtvis ej vara absolut säker på bestämningen. Att den form, som jag ofvan betecknat som angustifolia, just är den ÅGARDHSKA växten, därom

lider intet tvifvel. Beskrifningen är alltför tydlig för att något

90

misstag skulle kunna äga rum, allrahelst jag äfven varit i till-

fälle att jämföra mina exemplar med teckningar, utförda efter AGARDHS originalexemplar. Men denna f. angustifolia, som jag iakttagit vid Gotlands kuster, speciellt vid Burgsvik, är fertil och visar sig genom sina enkönade skafidier vara en F. vesiculosus- form. Således torde frågan om f. subecostatas härkomst vara löst. Den är en lösliggande form af en med utpräglade hår- gropar försedd ras af F. vesiculosus. Härmed är också alla svå- righeter undanröjda, som annars från växtgeografisk sida gjorde sig gällande, om denna form skulle härstamma från några nu 1 Östersjön ej förekommande arter, det må vara från de syd- och mellaneuropeiska F". axillaris, ceranoides eller några andra.

Till slut kan man urskilja ännu en serie af former, hvilka visa stor öfverensstämmelse och analogi med de föregående. Dessa utmärkas däraf att hårgroparna äro mindre framträdande och särskildt på smalare former nästan försvinnande. Om öfver- gångar finnas mellan hårgropsförande och hårgropslösa former bland de med bredare skott försedda individerna, så saknas dy- lika dock bland de smala. Af denna serie finnes en mot angusti- folia 1 förra serien svarande form (fig. 11), som likväl är tunnare och har ytterst få hårgropar. Den förekommer inom Smålands- skärgården flerstädes 1 lösliggande former, parallela med f. sub- ecostata, men skilda från den genom frånvaron af de i tvenne rader sittande hårgroparna. Denna form reduceras slutligen ända till nästan hårfinhet (fig. 12 f). Detta är C. ÅA. ÅGARDHES f. filiformis, som afbildas i Svensk Botanik t. 516 fig. d, och hvartill inom föregående serie knappt finnes någon fullt motsvarande form, ty f. subecostata har jag ej iakttagit med så långt drifven re- duktion.

Anmärkas bör, att de tvenne sista formserierna, hvilka visa stor likhet med hvarandra och endast särskiljas genom till- eller frånvaron af hårgropar, ej 1 naturen förekomma om hvarandra.

Så är angustifolia—Ssubecostata-serien endast iakttagen vid Got-

Fig. 11. Fucus vesiculosus, öfvergångsform utan hårgropar från hufvudformen till t. filiformis. Östersjön (Smålandskusten). !/, nat. storlek.

möt

lands kuster, under det att den parallela filiformis-serien endast iakttagits vid Smålandskusten. Aldrig har jag t. ex. vid Små- landskusten, där dock dylika små HFucus-former förekommo 1 ofantliga mängder, någonsin sett former, som skulle kunna hän- föras till f. subecostata. Inom de mera begränsade områdena för dessa formers utbredning synas således deras karaktärer

ej vara underkastade växling. Däremot tyda vissa iakttagelser

'(O

Fig. 12. Fucus vesiculosus, a öfvergångsform till f. filiformis (b—f). Nat. storlek. på att mellan nana- och subecostata-former möjligen öfvergångar finnas.

Af ofvanstående framgår, att den individuella variationen af F. vesiculosus inom Östersjön är synnerligen stor samt att formerna kunna medelst öfvergångar förbindas med hvarandra, och är det speciellt i trenne riktningar variationen går, represen-

terade genom plicata—nana-, angustifolia—Ssubecostata- sarat fili-

92

formis-serien, hvilka alla kunna härledas ur en hufvudform. Att angifva någon distinkt hufvudkaraktär, gemensam för alla dessa Östersjöformer, torde däremot vara ganska vanskligt.

Förekomst inom området: hufvudformen litoral, utbredd öfver hela området, såväl i yttre som inre skärgården, bildande hufvud- massan af Fucus-vegetationen. Alltid vidvuxen. Fertil hela året; f. plicata iakttagen vid Gotlands kuster vid Katthammarsvik (fertil). Smärre former jämte öfvergångsformer till f. nana vid Smålands- kusten flerstädes (Källvik); f. nana förekommer lösliggande tillsam- mans med öfvergångsformer till föregående form vid Rågön, Trollhol- men m. ff. ställen å Smålandskusten, alltid steril; f. filiformis före- kommer på gränsen mellan litoral- och sublitoralregionen på mer än 5 m. djup å skyddade ställen, lösliggande på bottnen i talrika öfvergångsformer vid Smålandskusten ferstädes, Lergloviken, Källvik, Gudingefjärden, likaledes alltid steril; f. angustifolia förekommer vid Gotlands kuster i mer eller mindre utpräglade former vid Klinte- hamn, Burgsvik /(!), fertil i juni; f. subecostata förekommer vid Burgs- vik, Ronehamn och Slite å Gotland, alltid steril.

Geografisk utbredning: Norra Atlanten, Norra Stilla Ocean.

Lithodermatacez2.

Lithoderma ÅA RESCHOUG. Lithoderma fatiscens ÅA RESCHOUG. KJELLMAN, Handbok, I, p. 18.

Förekomst inom området: sublitoral i yttre och inre skär- gården; vid Stedsholmarna och Gudingefjärden vid Smålandskusten samt vid Klintehamn, Burgsvik och Katthammarsvik på Gotland. Med unilokulära sporangier i juni.

Geografisk utbredning: Norra Atlanten, Norra Ishafvet.

Laminariace2. Chorda (STACKHOUSE) LAMOUROUX.

Chorda filum (L.) STACKHOUSE. KJELLMAN, Handbok, I, p. 27.

Förekomst inom området: Litoral, sällan felande beståndsdel ;

93

i litoralfloran vid Smålandskusten. Vid Gotlands öppna kuster mera sparsam, vid Näsrefvet utanför Burgsvik samt vid Slite epifytiskt

på Zostera marina. Geografisk utbredning: Norra Atlanten, Norra Ishafvet.

Stilophoraceee.

Stilophora (J. G. AGARDH) REINKE. Stilophora rhizodes (EHRHART) J. G. ÅGARDH. KIELLMAN, Handbok, I, p. 35.

Förekomst inom området: uppgifves af Kroxr för sydspetsen

af Gotland (CrEvE). Af mig ej iakttagen. Geografisk utbredning: Norra Atlanten, Medelhafvet.

Chordariacegse.

Eudesme J. G. ÅGARDH.

Eudesme virescens (CARMICHEL) J. G. ÅGARDH.

KJELLMAN, Handbok, I, p. 40.

Förekomst inom området: sublitoral i yttre hafsbandet. Fler- städes kring Stedsholmarna å Smålandskusten, vid Klintehamn, Burgs- vik och Kappelshamnsviken å Gotland. Med unilokulära sporangier i juni —aug. E

Geografisk utbredning: Norra Atlanten, Grönlands västkust.

Hvita och Murmanska Hafvet.

Elachistaceee.

Elachista DuBY.

Elachista fucicola Duey. KIELLMAN, Handbok, I, p. 43.

Förekomst inom området: litoral på Fucus vesiculosus och med samma utbredning som den; dock förekommer den ej på de lös- liggande formerna. Med sporangier åtminstone i juni—aug. Små-

landskusten och Gotland. Geografisk utbredning: Norra Atlanten, Norra Ishafvet.

94

Leptonema REINKE.

Leptonema fasciculatum REINKE. Pp majus REINKE, Atlas deutscher Meeresalgen, p. 13, Taft. 10.

Då de af mig iakttagna exemplaren af denna växt voro sterila, har jag ej kunnat afgöra, hvilken af REInKEs former, som föreligger. På grund af jämförelse med preparat af original- exemplar af REINKES ff majus, med hvilken den i allo öfverens- stämmer, tror jag mig kunna identifiera den med nämnda form.

Släktet Leptonema har grundats af REINKE. Som utmärkande karaktär framhålles förekomsten af plurilokulära sporangier i grenarnas öfre del. Som släktet 1 sina unilokulära sporangier fullständigt öfverensstämmer med Hlachista, skulle ofvannämnda karaktär utgöra Leptonemas begränsning från Elachista. Seder- mera har GRAN (Algveg. 1 Tonsbergfjorden, p. 26) hos Elachista stellaris AREscHouvG, liksom äfven hos en af honom nybeskrifven Elachista fracta funnit plurilokulära sporangier just af det slag, som skulle vara utmärkande för Leptonema och på den grund indragit Leptonema under HElachista. Till samma resultat har Korp-RosENVInGE kommit, som äfven iakttagit dylika pluriloku- lära sporangier hos Elachista lubrica från Grönland (Gronl. Havalg., p-. 878). Släktet Leptonema skulle således såsom för närvarande mindre väl grundadt vara hänvisadt till synonymilistan.

Om hänsyn uteslutande tages till förekomsten af de pluri- lokulära sporangierna vid begränsningen af släktena inom familjen Elachistacece, så har naturligtvis denna indragning skett. med full rätt. Men man synes ha för mycket förbisett de olikheter, som råda mom det vegetativa systemet: i skottets allmänna upp- byggande, skottslag etc. Jämför man den växt, REInKE kallat Leptonema med t. ex. Elachista fucicola, råder 1 skottets byggnad en stor olikhet. Elachista fucicola börjar sin utveckling som en

grenig celltråd, som utbreder sig öfver substratet. Från denna

95

utgå upprätta cellrader, hvilka slutligen tillväxa genom en inter- kalär växpunkt nära basen. Dessa celltrådar förgrenas, 1 det att dels föryngringsgrenar bildas, dels äfven ett särskildt slag assimilerande kortskott ("parafyser") samt slutligen äfven nedåt- växande kromatoforlösa trådar, som tillsammans bilda en pseudo- parenkymatisk storcellig väfnad af ofta betydande mäktighet (jfr bilden af HFElachista scutulata ENGLER & PRANTL, 1: 2, fig. 150, p. 217). Således äger denna art en ej låg väfnadsdifferentiering, som ytterligare framträder under växtens lefnadslopp. Enligt iakttagelser redan af ARrREscHovce (Observ. phyc. III, p. 19) afka- stas nämligen vid vinterns inträde de långa assimilationsgrenarna, under det att de korta "parafyserna" kvarsitta, hvarigenom hela växten får utseende af ett litet klot (HElachista hemispherica ÖrstED). Dessa HFlachistor äro efter all sannolikhet fleråriga. Äfven om de nu ej alla äga denna differentiering lika utpräglad (E. stellaris synes således ha skottets basaldel svagare utveckladt liksom äfven färre kortskott), så är dock hos alla! differentie- ringen 1 långskott (= obegränsade assimilationsgrenar) och kort- skott ("parafyser") tydlig. Något dylikt förekommer däremot ej alls hos Leptonema. De kortare grenar, som förekomma hos den, äro alla unga föryngringsgtenar, hvilka utväxa till lång- skott och några mot Elachistas "parafyser" svarande skott före- komma ej?.

På denna grund synes man vara fullt berättigad att fort- farande som en egen, mera ursprunglig organisationstyp inom elachistacéerna bibehålla släktet Leptonema, äfven om man ej får lägga för stor vikt vid den enda karaktär, på hvilken ur- sprungligen släktet grundats. I stället blir släktbegränsningen

mera hämtad från de vegetativa organen, d. v. s. deras högre

1 Äfven hos Elachista stellaris.

” Benämningen parafyser äro tydligen vilseledande. Dessa grenar äro lika rika på kromatoforer som de andra samt förekomma äfven under växtens hela lif. Otvifvelaktigt äro de väl homologa med de för chordaria- céerna utmärkande assimilationsgrenarna.

BA nn

96

eller lägre differentiering, på samma sätt som Giraudia, som äger samma 3 slags sporangier som Elachista, genom sitt vegatativa system skiljes från de öfriga släktena. Om vid systematiseringen endast hänsyn toges till en enda karaktär, sporangiernas bild- ningssätt, ägde Giraudia lika litet rätt till existens som eget släkte som Leptonema.

På grund häraf bör Leptonema bibehållas. Detta släkte är en af de ursprungligaste typerna bland elachistacéerna.

Förekomst inom området: företrädesvis litoral, på andra alger som Fucus vesiculosus, Dictyosiphon hippuroides och Enteromorpha

intestinalis vid Klintehamn, Burgsvik, Hoborg och Slite å Gotlands kuster.

Geografisk utbredning: Skandinaviens kust från Finmarken till Bohuslän. Helgoland.

Dictyosiphonacez2.

Dictyosiphon (GREVILLE) ÅRESCHOUG.

Dictyosiphon hippuroides (LYNnGBYE) KöTzInG.

KJELLMAN, Handbok, I, p. 51.

En mångformig art, som uppträder ofta i stor individrike- dom 1 såväl litoral- som sublitoralregionen 1 yttre och inre skär- gården. I litoralregionens öfre del kan den förekomma 1 täta bestånd, formationsbildande. Är enårig, i det den utvecklas på våren. Så har jag på Gotland 1 juni endast iakttagit helt unga plantor.

Förekomst inom området: Smålandskusten kring Steds-

holmarna ferstädes, Källvik samt vid Klintehamn, Burgsvik, Sten-

stugu och Slite på Gotland. På det sistnämda stället epifytiskt på Zostera marina.

Geografisk utbredning: Atlanten, Norra Ishafvet, Norra Stilla Ocean.

97

Dictyosiphon Mesogloia ÅRESCHOUG. KJIELLMAN, Handbok I, p. 52.

ÅRESCHOUG, Ålg. scand. exsicc. nr. 106 och nr. 324.

Denna växt är mycket sällsynt inom området. Jag har ej iakttagit den, men exemplar, insamlade af OCrevE vid Slite på Gotlands ostkust, föreligga 1 k. riksmusei samlingar 1 Stockholm. Dessa exemplar äro späda och visa stor habituell öfverensstäm melse med nr. 106 i ÅRESCHOUGS exsiccat.

Förekomst inom området: endast tagen vid Slite å Gotland (CLEVE).

Geografisk utbredning: Östersjön, Sveriges västkust, England.

Anmärkning: Hvad som af Kror (Algfl. Östersj.) uppgifves som Dumontia filiformis från Cimbrishamn i Skåne och Slite å Got- land är Dictyosiphon Mesogloia.

Gobia REINKE.

Gobia baltica (GoBI) REINKE. KJELLMAN, Handbok I, p. 53.

ÅRESCHOUG, Ålg. exsicc. nr. 323 (l).

I öfre litoralregionen 1 vattenbrynet ofta tillsammans med Dictyosiphon hippuroides. Med sporangier i aug.

Anmärkas bör, att den af ARrREscHoucG i Alg. scand. exsicce. nr. 323 utdelade Coilonema Chordaria f. simpliciuscula är Gobia baltica, men ej Dictyosiphon Chordaria ARESOH., såsom uppgifves 1 KIJELLMANS Handbok I, p. 32.

Förekomst inom området: vid Stedsholmarna å Smålands-

kusten samt vid Östergarns holme utanför Gotlands ostkust. Geografisk utbredning: Östersjön.

-

Svedelius, Östersjöns hafsalgflora.

98

Striariaceee.

Phloeospora ÅRESCHOUG.

Phloeospora tortilis (RUPRECHT) ÅRESCHOUG. KJELLMAN, Handbok I, p. 55. Förekomst inom området: litoral och sublitoral, ofta lös-

liggande, men äfven då fruktificerande, formationsbildande tillsam- mans med Phyllophora Brodicei och små Fucus-former. Vid Smålands-

kusten i inre skärgården (Gudingefjärden) lösliggande. Å Gotlands-

kusten vid Burgsvik, Hoborgen, Ronehamn, Slite och Kappelshamn alltid vidvuxen. Med sporangier i juli och aug.

Geografisk utbredning: På grund af olika artuppfattning är denna växts utbredning något osäker. REINKE m. fl. sammanslå Phl. subarticulata med Phl. tortilis. Med denna vidare begräns- ning äger denna växt jämn utbredning från Stockholms skärgård till Finmarken i Skandinavien och för öfrigt förekommer den i Norra Atlanten, Norra Ishafvet och Stilla Ocean. "Tages arten åter 1 mera inskränkt bemärkelse i enlighet med ArzrscHouG och KJELLMANS uppfattning i Handbok i Skandinaviens hafsalgflora, skulle den vara begränsad till inre Östersjön (Stockholms skärgård-—Gotland —Ryss- lands Östersjökust) samt sedan förekomma vid Finmarken vid Norra Ishafvet och dessutom vid Island, Norra Stilla Ocean.

Sphacelariacee&.

Sphacelaria (LYNGBYE) J. G. AGARDH.

Sphacelaria racemosa OREVILLE. f.- notata C. A. AGARDH, Spec. Alg., 1826-1- H00C000 Syn. Sph. racemosa GREVILLE var. arctica (HARVEY) REINKE, Atlas tat ses.

Denna växt är identisk med den, REInKE afbildat och be- skrifvit i Atlas deutscher Meeresalgen. För att klargöra denna

forms nomenklatur bör påpekas, hurusom den redan år 1828 af

C. A. AGARDH beskrefs från Östersjön under namnet Sph. cirrhosa. =

99

& notata (Species Alg. II, 1, p. 29). Sedermera har Harvey i Ner. Bor. Am. suppl., p. 124 (1857) beskrifvit en art, Sph. arctica, hvilken är samma växt. Slutligen har REINKE (Algenflora p. 40. 1889), såsom det synes, med rätta indragit denna art under den vid Englands kuster förekommande, af GREVILLE 1824 (Scott. Crypt. Flora II, tab. 96) beskrifna Sph. racemosa, dock såsom en särskild varietet, utmärkt genom 1 allmänhet gröfre byggnad, talrika nedlöpande rhiziner samt på sporangier mera fattiga spo- rangieställningar. Han kallar den Sph. racemosa GREV. var. arc- tica HaArv., men då AGARDHS namn m»otata daterar sig redan från 1828, bör detta användas för att beteckna nämnda varietet. Växten bör således rätteligen kallas Sph. racemosa GREVILLE f. notata C. ÅA. AGARDH.

Såsom REINKE framhållit, är denna växt till sin förgrening mycket växlande. Särskildt utpräglad är f. pinnata (Algenfl. p. 66 och Atlas tab. 45, 1, 12), hvilken till och med uppfattats som en egen art. Denna pinnata-form har af REINKE visats vara genom öfvergångar förbunden med hufvudformen, af hvilken den är att betrakta som en tillfällig varietet, hvars karaktäristiska förgrening inträder på lösryckta, 1 vattnet fritt liggande axlar. REISKE har nämligen endast iakttagit den lösliggande. Denna f. pinnata förekommer äfven vid de svenska kusterna ej sällsynt tillsammans med hufvudformen, men likaledes aldrig fastsittande, utan vanligen intrasslad mellan grenarna af Furcellaria fastigiata, en växt, på hvilken Sph. racemosa inom området vanligast upp- träder som epifyt. Med afseende på öfvergångar till hufvud- formen har jag iakttagit såväl pinnata-former, på hvilka de öfversta kortgrenarna utvuxit till långgrenar, hvilka sedan ute- slutande bilda långgrenar, som äfven sådana, där växten först utbildat långgrenar och därefter öfvergått till bildande af ute- slutande kortgrenar. Anmärkas bör i detta sammanhang, att förgreningen hos unga sphacelarior i allmänhet är en annan än

på äldre stadium och denna olikhet består just 1 ett rikligare

100

utbildande af kortskott. Så säger KJELLMAN 1 den beskrifning, som i Handbok i Skand. Hafsalgflora, p. 67, lämnas öfver Sph. notata AG.: "Skottsystem ...såsom unga! med hufvudaxeln tätt beklädd af nedtill allsidigt, upptill nästan regelbundet tvåsidigt utgående sidoskott, de nedre tilltryckta, de öfre utstående, såsom äldre! upprepadt, oregelbundet, nästan kvastlikt förgrenade med tilltryckta grenar.” Detsamma framgår likaledes af REINKES figur 1 Atlas deutscher Meeresalgen tab. 44, fig. 2. Om den för f. pinnata karaktäristiska förgreningen således vore att betrakta som ett ursprungligare stadium, ett slags ungdomsform, skulle det förhållandet, att lösryckta individ begynna att åter utveckla kortgrenar vara att anse som ett återslagsfenomen, framkalladt af ändrade lefnadsförhållanden.

Anmärkas bör, att f. pinnata med all sannolikhet ej före- kommer 1 de arktiska trakterna, där Sph. racemosa för öfrigt ej är sällsynt. Jag har genomforskat ett synnerligen rikligt ma- terial 'af densamma från olika årstider, insamladt af prof. KJELL- MAN dels vid Spetsbergen, dels äfven från andra delar af Europas och Asiens arktiska kuster, utan att jag lyckats iakttaga några pinnata-former. Utbildningen af pinnata-grenar är således hit- tills endast känd från Östersjön.

Förekomst inom området: Sublitoral i hafsbandet, vanligen tillsammans med och epifytisk på Furcellaria fastigiata. Kring Steds- holmarna å Smålandskusten allmän. Vid Gotlands kuster med jämn utbredning kring hela ön, iakttagen vid Visby, Klintehamn, Burgsvik, Hoborgen, Ronehamn, Faludden, Katthammarsvik, Slite och Kappells- hamn. Med unilokulära sporangier nov.—april. Anmärkas bör, att Sph. cirrhosa (RorH) C. A. AGARDH med all säkerhet ej förekommer inom området.

Geografisk utbredning: OÖstersjön, Norges nordvästra——- norra kust, Ishafvet, Grönlands kuster, Norra Stilla Ocean, Englands

kuster och Nord-Amerikas ostkust. Ej iakttagen vid Sveriges och Norges västkust.

1! Kurs. at författaren.

101 Ectocarpaceczce.

Ectocarpus (LYNnGBYE) KJELLMAN.

Ectocarpus confervoides (RotH) LE Jonis.

KIELLMAN, Handbok I, p. 77.

Förekomst inom området: Litoral och sublitoral, ofta epi- fytisk på Ceramier, Polysiphonier kring Stedsholmarna (Sm.) samt vid Klintehamn, Burgsvik, Hoborgen, Ronehamn, Katthammarsvik och Slite å Gotland. Med gametangier i juni—nov.

Geografisk utbredning: Östersjön, Norra Atlanten, Medel- hafvet, Norra Ishafvet.

Ectocarpus siliculosus (DILLwYN) LYNGBYE.

KJIELLMAN, Handbok I, p. 78.

Förekomst inom området: BSublitoral i yttre hafsbandet, tämligen allmän kring Stedsholmarna vid Smålandskusten. Med ga- metangier i aug. Artens förekomst vid Gotlands kuster osäker, emedan jag ej iakttagit fertila, säkert bestämbara exemplar.

Geografisk utbredning: Stockholms skärgård—-Finmarken, södra Östersjön, Norra Atlanten, Medelhafvet, Hvita Hafvet(?).

Pylaiella Bory.

Pylaiella litoralis (1L.) KJELLMAN. f. pretorta KJELLMAN. f. rupinceola KIELLMAN. f. parvula KIELLMAN.

KJELLMAN, Handbok I, p. 83—385.

Pylaiella litoralis är en af Östersjöns vanligaste alger. Den uppträder såväl 1 yttersta hafsbandet på de mest exponerade lokaler som äfven i den inre skyddade skärgården under många olika former. Af dessa märkes särskildt f. proetorta KIELLMAN. Den har grenarna starkt tofslikt hopvridna med flere af dem bågformigt tillbakaböjda. Den är ett exempel på en dragfast konstruktion af den typ WiuzrE (Algernes Physiol. Anatomi, p.

34) karaktäriserat genom att de "Vegetative dele ere sammen-

102

viklede till ett Filtvev". Liksom Ectocarpus tomentosus (KIJELL- MAN, Ectocarp. p. 65 och WaiuE l. c. p. 35) förekommer denna Pylaiella-form 1 tvenne habituellt olika former allt efter de

lokaler, på hvilka den förekommer. Den ena har grenknip-

porna 1 spetsen tydligt tjockare än vid basen, så att skotten

Fig. 13. Pylaiella Uitoralis £. pretorta, lugn- vattensform från Östersjön; nat. storlek.

blifva klubblika (se fig. 13, 14); den andra har dem mera spol- formiga, mot spetsen afsmalnande (se fig. 15). . Den senare äger 1 högre grad än den förra en dragfast konstruktion och är den

1 hafsbandet, i själfva bränningen förekommande formen. Den

uppträder där 1 stora mängder formations- bildande (så kring Stedsholmarna vid Små- landskusten) och utgör på somliga klippor ensam hela vegetationen. Den förra for- men är åter en lugnvattensform, på hvilken "ej ställas så stora mekaniska anspråk och som därför också kunnat utbildas yfvigare, hvilket naturligen innebär ett ökande af assimilationssystemet. Till färgen äro dessa former mer eller mindre mörkt svartbruna. Jämte denna har jag vid Gotlands kuster på försommaren iakttagit en annan form, hvilken mera öfverenstämmer med f. rupin- cola KIELLMAN (ÅRESCH. Ålg. exsicc. 173). Genom sina öfvervägande motsatta grenar, « rostbruna färg och spensligare byggnad af- Dock fin-

nas skäl som tala för att den senare for-

viker den från föregående form.

men endast är ett yngre stadium af den

NG

HN ”' oe"

| | I

103

Fig'14. Pylaiella litoralis f; pretorta, små lugn- vattensformer från Oster-

sjön; nat. storlek.

FÖREN SR KAT NS iakttaga, hurusom gre- narna som äldre blifva yfvigare, mera båg- böjda, på samma gång förgreningen blir mera oregelbunden samt färgen mörkare brun. Att den betecknats som

en vårform (se ÅRE-

scHoUG, ÅAlg, Scand. EKSICE! Mr: LYS SAG Fig. 15. Pylaiella Utoralis £. pretorta, en hafsform KJELLMAN, Ectocarp., . från Östersjön; nat. storlek, p- 100, där den delvis

104

inbegripes under f. vernalis AREscH.) skulle ju möjligen äfven tala för att den endast är ett mindre utveckladt stadium. Denna form har jag iakttagit vid Östergarns holme samt å bergpallarna utanför Katthammarsvik 1 juni.

En synnerligen späd och liten form är f. parvula KJELLMAN, utmärkt genom sitt mycket sparsamt greniga skottsystem och sina mot spetsen afsmalnade grenar. Den bildar ytterligt små, på sin höjd 4—5 mm. höga tofsar på Monostroma baltiecum 1 Sliteviken.

Förekomst inom området: Allmän inom området, f. proetorta särskildt vid Smålandskusten; vid Gotlands kuster äfven f. rupincola och f. parvula. Med sporangier och gametangier under juni—aug., däremot ej iakttagen fertil nov.—maj.

Geografisk utbredning: i alla världens haf.

Streblonema DERBES et SOLIER. Streblonema oligosporum STRÖMFELT, Algveg. 1 Finlands sydvästra skärgård p. 183. -Tab: 145 Me:

Den växt, som jag betecknat med ofvanstående namn, före-

kommer hufvudsakligen på Ceramier och öfverensstämmer till

alla delar med STRÖMFELTS Streblonema oligosporum, så att jag

utan tvekan identifierat den med denna art. Detta framgår

såväl af växtens karaktäristiska byggnad och lefnadssätt som

äfven genom de af STRÖMFELT lämnade måtten.

Den förekommer företrädesvis på Ceramium tenuissimum med det vegetativa systemet doldt mellan nodalcellerna och med gametangierna och enstaka hår utskjutande utanför dessa. Under det att den med lätthet växer mellan nodalcellerna, synes den däremot med större svårighet framtränga 1 wmternodalcellens fastare och tjockare väggar. Här uppstå ofta pseudoparenky- matiska skifvor. Att denna växt, som i regeln är endofyt 1 värdväxtens väggar, äfven kan uppträda epifytiskt, därpå tyda

flere iakttagelser. På grund däraf ha REnKE och följande —

105

honom många andra författare ansett släktet Streblonema böra indragas som undersläkte till Ectocarpus.

RENEE har från Östra Östersjön iakttagit och afbildat (Algenflora p. 42, Atlas, Taf. 19) en endofytisk ectocarpacé, som han identifierat med bröderna CRrRovans HEctocarpus Stilophorae (Florule Finist. p. 161). Som synonym till denna art uppställes Streblonema oligosporum STRÖMFELT. Ått den växt, REInKE af- bildat (Taf. 19, 1—4) är densamma som STRÖMFELTS, Synes mig visst icke vara höjdt öfver allt tvifvel. Såväl fig. 1 och 2 synas hän- tyda på en betydligt mera storvuxen och framför allt rikgreni- gare växt än den mycket reducerade endofyt, STRÖMFELT afbildat. Denna visar däremot snarare en viss likhet med REInKes Ecto- carpus repens, Atlas, Taft. 19, 5, 6. Äfven synes det vanskligt att endast på grund af bröderna ÖROoUAnNs ytterst knapphändiga diagnos, som ej ens åtföljes af några teckningar, söka synony- misera dessa växter med KE. Stilophorce, allrahelst REINKE icke nämner något om huruvida han sett originalexemplar af den CROUANSKA växten. Under sådana förhållanden har jag ansett STRÖMFELTS namn böra bibehållas, enär då ej kan råda minsta tvifvel, om hvilken växt jag åsyftat.

Förekomst inom området: På Ceramier och andra alger

vid Stedsholmarna (Sm.) och vid Burgsvik, Rone och Katthammars- vik å Gotland.

Geografisk utbredning: På grund af hvad ofvan anförts är naturligtvis utbredningen osäker; Östersjön, i Finlands sydvästra skärgård.

Microsyphar KUCKUCK.

Microsyphar Zostere KucKkucK, Beiträge zur Kenntniss d. Meeresalgen 3. Die Gattung Microsyphar. Ofverensstämmer till alla delar med KvcKkuvcKs beskrifning.

Trådarna, som växa tätt omkring diatomacéer på Zostera (se fig.

106

matiska skifvor. Dessa kunna öf- vergå 1 sporangiebildning. Några hår har jag ej iakttagit.

Förekomst inom området: på Zostera vid Kappelshamn å Got- land.

Fig. 16. Microsyphar Zostera Geografisk utbredning: Sö- från Gotland. 250X1. dra Östersjön. |

Phycocoelis STRÖMFELT.

Phycocoelis globosa (REINKE), DE Toni.

Sylloge Alg. III, p. 582. RENEE, Algenfl. p. 4, Allas han 177? (Ascocyclus); KoLrp.-RosENVINGE, Deux. mémoire, p. 86, fig. 19, 20;

Till denna art har jag hänfört en alg, som bildar små dyn- formiga upphöjningar på Fucus serratus. Den öfverensstämmer i allt väsentligt med REINKES beskrifning och figurer samt allde- les särskildt med Korp.-ROosENvinGes afbildningar, fig. 19 och 20 i Deuxieme Méemoire sur les Algues marmes du Greenland. Från basalskifvan utväxa greniga celltrådar med smala gametangier i spetsarna, hvilka till storlek och form öfverensstämma särdeles väl med Korp.-ROsENVINGES fig. 19 A och B. Förgreningen synes uppstå därigenom att sidogrenen alltid anlägges omedelbart under ett tömdt gametangium (jfr KOLD.-ROSENVINGES fig. 1. ce.) Redan som mycket unga bära de alldeles enkla, men då något tjockare trådarna gametangier i spetsarna, såsom KOLD.-ROSENVINGE af- bildat å fig. 20. Men från dessa enkla trådar med ett enda gametangium kan man på samma cellskifva iakttaga öfvergångar till rikligt förgrenade med talrika gametangier, som alltid äro toppställda. Detta synes tala för riktigheten af KoLp.-ROosENVINGES

antagande om samhörigheten af de växter, som af honom afbil-

dats å fig. 19 och fig. 20. Att basalskifvan i sin kant bildar

16) bilda ibland pseudoparenky- e

4

LÖR

greniga trådar, såsom KoLp.-RosEnvinceE afbildat å fig. 19, har jag äfven konstaterat. Några hår har jag ej lyckats iakttaga. Förekomst inom området: TIakttagen en gång på Fucus serratus vid Hoborgen på Gotland. Geografisk utbredning: Södra Östersjön, Nord-Amerika (Mass.), Grönlands ost- och västkust.

Ascocyclus MAGNUS.

Ascocyclus affinis n. sp.

Hustfroönde plåna orbiculari ex uno strato basal constituta emittens: 1:o fila longissima, 2:0 ascocystas (= "paraphyses") clavatas 30-50 (vulgo circ. 40) u altas, 8—12 u crassas, 3:0o gametangia (= sporangia plurilocu- laria) 40—530 u alta; cire. 6 u crassa. Fila erecta assi- milatoria non vidi. Fig. 17.

Ad 4. orbicularem (J. G. AGARDH) MAGNUS maxime accedit, sed differt ascocystis multo minoribus. Hab. in foliis putrescen- tibus Zostere marine in mari Baltico ad Burgsvik, Slite, Kappels- hamn ad litora Gotlandie.

På gamla Zostera-blad har jag flerstädes vid Gotlands kuster iakttagit en myrionemacé, om hvilken professor SAUVAGEAU, till hvilken jag sände denna växt till påseende, haft godheten meddela, att den vore en AÅscocyclus, ej identisk med någon förut be-

skrifven art, men mest lik A.

orbicularis (J.G. AGARDH) MAGNUS. 25 , i; Fig. 17. Ascocyclus affinis n. sp. på Växten bildar bruna skifvoi FR RI ERE

af mer eller mindre rundad om-

krets och ända till 2 mm. i diameter. Från den enskiktiga basal-

skifvan utväxa (se fig. 17): 1:0 ascocyster, SAUVAGEAU!; 2:0o hår

' Sur quelques Myrionémacées, Prem. Mém., p. 9,

108

af den hos myrionemacéerna vanliga typen; 3:o gametangier (=

plurilokulära sporangier). Med afseende på basalskifvans bygg-

nad och utseende öfverensstämmer A. affinis med öfriga beskrifna Ascocyclus-arter!.

Ascocysterna, som äro mycket talrika, äro ej längre än de samtidigt med dem utvecklade plurilokulära sporangierna. De mäta 1 höjd 30—50 u, vanligen omkring 40 u, samt i bredd 8— 12 u, vanligen omkr. 11 u. Ascocystens vägg är:-ganska tjock; ända till 2 u. Innehållet är mer eller mindre mörkt brunfärgadt. Med afseende på deras utveckling lämnar mig mitt material inga upplysningar. Anmärkningsvärdt är, att imga uppräta assimila- tionstrådar synas förekomma. SAUVAGEAU har af den af honom beskrifna ÅA. spherophorus iakttagit individ, där likaledes förutom hår endast ascocyster och plurilokulära sporangier samtidigt före- kommo (1. c. p. 125). Först senare uppväxte assimilationstrådar, sedan likväl gametangierna tömt sitt innehåll och förstörts. Hos A. spherophorus kunde således iakttagas en mer eller mindre ut- präglad uppdelning 1 ett fruktifikationsstadium, som efterträddes af ett rent vegetativt stadium. Ascocysterna utvecklades sam- tidigt med gametangierna och således före assimilationstrådarna, detta 1 motsats mot förhållandet hos ÅA. hMspanmicus, där asco- cysterna äro till anläggning och utveckling samtidiga med assi- milationstrådarna (1. c. p. 116). Om hos A. affinis assimilations- trådar förekomma, hvilket jag likväl ej kunnat på mitt material konstatera, så äro de till sin utveckling öfverensstämmande med A. spherophorus, däremot ej med A. hispanicus. Ascocysterna hos ÅA. affinis äro endast åtföljda af gametangier och hår. An- märkningsvärdt är, att A. affinis i detta hänseende öfverensstäm- mer äfven med A. orbicularis (J. G. AGARDH) MAGNUS. MAGNUS? talar nämligen i sin beskrifning, p. 73, endast om 1:0 "gegliederte

vielzellige Haare", motsvarande J. G. AGARDES "fila, hyalina con-

! Jfr SavvaGrav, I. ce. p. 114. > Die botanischen Ergebnisse der Nordseefahrt 1872, p. 713.

|

FET ST NE EE

109

fervoidea elongata", 2:0 "grosse hyaline inhaltsleere, dickwandige Schläuche", möjligen motsvarande AGARDHS "fila clavata", 3:0 <mehrzellige, kurzgestielte Zoosporangien", således nämnes ej någonting om särskilda assimilationstrådar. HavcKk! — som där- emot synes ha iakttagit äfven enrummiga sporangier, hvilka dock ej afbildas — talar ej heller något om assimilationstrådar. Huru- vida nu detta beror därpå att hos A. orbicularis och ÅA. affinis verkligen assimilationstrådar helt och hållet saknas eller endast därpå att de ej observerats, emedan deras utveckling infaller på annan tid, är en öppen fråga.

Håren, som hos 4. affinis äro särdeles stora, äro af den för de andra arterna typiska byggnaden.

De plurilokulära sporangierna eller gametangierna äro omkr. 40—530 vanligen 45 u höga samt omkr. 6 u breda, enradiga. När ett gametangium uttömts, utvecklas från samma basalcell ett nytt, så att på detta sätt flere generationer efterträda hvarandra, så som SAUVAGEAU beskrifvit och som äfven synes å fig. 17.

Af släktet Ascocyclus 1 dess ursprungliga bemärkelse, så- som det begränsats af MAGNUS, äro trenne arter kända? nämligen A. orbicularis (J. G. AGARDH) MaGnus, ÅA. hispanicus SAUVAGEAU och ÅA. spherophorus SAUVAGEAU: af dessa har, som ofvan om- nämnts, ÅA. hispanicus ascocyster samtidiga med assimilations- trådar, som äro betydligt längre än dessa (de nå en höjd af ända till 240 u). Ascocysterna bli 35—835 u långa samt 13—20 ju breda. De plurilokulära sporangierna hos ÅA. Mspanicus äro fullt utveck- lade 60—90 u höga och 13—18 u breda. AA. spherophorus har synnerligen små, karaktäristiska ascocyster föga högre än breda; höjden är omkr. 20—35 u, bredden 13—20 u. Hvad slutligen A. orbicularis beträffar, så utmärkes den af synnerligen långa ascocyster, betydligt längre än gametangierna. De mäta näm-

! Meeresalgen, p. 321.

” REISKE har visserligen beskrifvit flere Ascocyclus-arter. Dessa äro

dock. som SAUVAGEAU påpekat, ej att hänföra till detta släkte enligt MAGNUS” begränsning.

110

ligen en längd af ända till 150 u samt en tjocklek af omkring 8—12 u, på samma gång de äro synnerligen tunnväggiga. Game- tangierna äro 6—8 u tjocka samt nå endast !/, eller 1/; af asco- cysternas längd (jfr HavcKk 1. c.). I allmänhet öfverensstämmer A. affinis mest med A. orbicularis (af hvilken jag sett original- preparat af MaAGnNus från Hvidingsö), men afviker betydligt genom sina, i jämförelse med nämnda arts små ascocyster. Äfven game- tangierna synas mindre.

Förekomst inom området: På förmultnande blad af Zostera marina vid Burgsvik, Slite och Kappelshamn å Gotland. Geografisk utbredning: ?

III. FLORIDEAE.

Helminthocladiaceez2.

Chantransia (DECANDOLLE) SCHMITZ.

Chantransia virgatula (HARVEY) THURET.

HavcK, Meeresalg., p. 39.

Öfverensstämmer med exemplar af denna art från Belle Isle (Herb. THurEt). Östersjöväxten är dock något mindre, spensli- gare, ej så rikgrenig, liksom gonidierna äro betydligt sparsam- mare än hos den franska växten.

Förekomst inom området: Vid Stedsholmarna å Smålands- kusten samt vid Klintehamn, Burgsvik och Katthammarsvik å Got- land. Epifyt på Polysiphonia nigrescens och Cladophora rupestris. Steril 1 april och maj, men med gonidier i juni.

Geografisk utbredning: Atlanten, Medelhafvet.

Gelidiacez2e.

Harveyella ScHmitz et REINKE.

Harveyella mirabilis (REINscH) ScHmitz et REINKE. REINKE, Algenflora, p. 29, Fig. Choreocolax albus KucKucK,

IgE

Sitzungsberichte d. königl. Akademie der Wissenschaften, Berlin JRR op. 983, Fat VI.

Förekomst inom området: på Rhodomela subfusca vid Visby, Faludden och Katthammarsvik å Gotland. TI slutet af juni var den i liflig tetragonidiebildning. Antheridier eller cystokarpier förekommo ej.

Geografisk utbredning: Östersjön, norra Atlanten, Ost- och Väst-Grönland.

Gigartinacez2.

Phyllophora GREVILLE.

Phyllophora Brodizxi (TURNER) J. G. AGARDH. hufvudformen f. elongata HavcK, Meeresalgen p. 141.

Denna art förekommer inom området 1 många olika former (se fig. 18). Såsom hufvudform kan betecknas den vidvuxna formen (fig. 18, a, b), hvilken ingalunda är den vanligaste inom området. Den förekommer nämligen endast ytterst 1 hafsbandet. Den är blott några cm. hög, de särskilda loberna äro knappt 3 mm. breda.

Desto talrikare äro de lösliggande formerna, särskildt vid den småländska kusten, där de i den inre skärgården uppträda 1 stora massor. De nå en längd af ända till 12 cm., under det de å andra sidan kunna reduceras ända till trådsmalhet (=C. ÅA. ÅGARDES BP angustisssmus Sp. Alg. I, p. 240. Jfr fig. 18,g,h). Dessa former hafva af HauvcKk (Meeresalgen p. 141) sammanförts under det gemensamma namnet elongata. Anmärkas bör, att inom denna formkrets äfven då bör indragas ARESCHOUGS f. baltica (ArResocH., Alg. scand. exsicc., p. 310), som af HaucK upp- ställes särskildt. I verkligheten äro alla de lösliggande formerna, de bredare såväl som de smalaste, en enda oafbruten variations- serie, hvilket närmare utredts af DArBIisHiIrE (Phyllophora-Arten d. westl. Ostsee, p. 14). Skulle man särskildt inom denna serie

vilja utmärka några former som exempel på graden af reduktion,

112 så skulle då f. angustissima C. A. AG. beteckna hårfina former (fig. 18, g, h) under det öfriga smala lösliggande skulle blifva f. elongata Havck (Sensu strict.). ;

IN

h

Fig. 18. Phyllophora Brodiei från Östersjön. a, b hufvudformen; c, d bredare, lösliggande former; e—h f. elongata HavckK.

(g, h = angustissima C. A. AGARDH). Nat. storlek.

Förekomst inom området: Den vidvuxna hufvudformen sub-

litoral på 5—15 m. djup i yttre hafsbandet kring Stedsholmarna å

Smålandskusten ferstädes. Vid BGotlandskusten likaledes allmän å

113

sublitorala pallar. Så vid Högklint utanför Visby, vid Hoborg, Rone och Katthammarsvik; f. elongata har jag endast iakttagit vid Smålands- kusten i den inre skyddade skärgården på 5—20 m. djup. WSärskildt ymnigt uppträdde den i Gudingefjärden, öster om Ljusterö och Vidö; tillsammans med lösliggande Fucus-former i Lergloviken samt med Rhodomela och Furcellaria i de inre delarna af Rågö djup. Den öppna Gotlandskusten erbjuder inga lokaler, där de lösliggande for- merna skulle kunna hålla sig kvar och utvecklas.

Geografisk utbredning: Östersjön, Norra Atlanten, Norra Ishafvet, Ost- och Väst-Grönland. De smala, lösliggande formerna endast från Östersjön. I Norra Ishafvet förekommer en med afseende på uppkomst och lefnadssätt i viss mån analog form af Ph. Brodiet, nämligen f. interrupta, som äfven är lösliggande, men har skottet be- tydligt bredare.

Phyllophora membranifolia (GOoODENOUGH et WOODWARD) J. G. AGARDH. hufvudformen f. fibrillosa C. A. AGARDE, Syn. Alg. p. 27.

Äfven denna art förekommer inom området i former fullt analoga med föregående arts. Så finnes en vidvuxen hufvud- form (fig. 19, a,b) med en längd ej öfverstigande 5 cm. med föga (omkr. 3 mm.) breda, alltid få lober; vidare lösliggande former, analoga med föregående arts (fig. 19, c—e) och liksom de visande kontinuerliga variationer ända ned till fullständig trådsmalhet (fig. 19, e = C. Å. AGARDHES f. fibrillosus Syn. Alg., p. 27). Öfver- gångsformerna (fig. 19,d) hafva loberna fransade, trådlikt ut- dragna. De smala lösliggande formerna bli ofta längre än hufvudformen.

Förekomst inom området: Sublitoral, den vidvuxna hufvud- formen på omkr. 10 m. djup i det yttersta hafsbandet å Smålands- kusten kring Stedsholmarna tillsammans med föregående art. De lös- liggande formerna ofta på ända till 20 m. djup med hufvudsaklig förekomst inom den skyddade skärgården. Denna art har ej af mig iakttagits vid Gotlands kuster, men af Kroxr vid Slite (Algfl. Östersj., p-. 83).

Svedelius, Östersjöns hafsulgflora. 3

114 Geografisk utbredning: Östersjön, Norra Atlanten (knappt i Norra Ishafvet). Inom det undersökta området förekomma således med sä- kerhet tvenne Phyllophora-arter och dessa uppträda under i hufvudsak två former, nämligen fastsittande och lösliggande.

Ingendera arten uppnår några större dimensioner eller blifva

ens så stora som i södra Östersjön (jfr DARBISHIRE, Phyllophora- Arten). Ofvergångar från hufvudformerna ned till de trådsmalaste

individ kunna lätt påvisas, såsom framgår af fig. 18 och 19.

Fig. 19. Phyllophora membranifolia från Östersjön a,b, fastsittande former, c,d,e i olika grad reducerade lösliggande d:o. Nat. storlek.

Hufvudformerna, hvilka alltid förekomma vidvuxna, äro mycket mindre allmänna än de smalare, lösliggande formerna. Härmed sammanhänger äfven, att hufvudformerna endast förekomma 1 hafsbandet på för sjö utsatta ställen. De smala, löslig-

gande formerna åter hafva sin hufvudutbredning mom

"WS

den inre skyddade skärgården, där de, speciellt PRB rod äro fullständigt formationsbiidande och bottnen öfver långa sträc- kor är betäckt af lösliggande härfvor af denna växt. Anmärkas bör

också, att vid Gotlands öppna kust lösliggande former ej förekomma. —

115

En rekrytering af smala former kan naturligtvis ske direkt från hufvudformen, 1 det fastvuxna individ lösryckas och sedan utbilda endast smala skottformer, såsom DARBISHIRE (1. c.) be- skrifvit. Denna utbildning af smala skott sker successivt, d. v.s. en bredbladig hufvudform bildar ej direkt trådfina skott, utan först sådana, som äro något smalare än hufvudformen och sedan bilda dessa åter skott smalare än sma respektive moderskott, ända till dess en gräns för reduktionen uppnås. Därför visar sig en samling t. ex. elongata-former af Ph. Brodiei närmare hafsbandet långt mer varierande med afseende på skottens bredd, än hvad fallet är 1 imre skärgården, där en dylik nyrekrytering, om också naturligtvis ej alldeles utesluten, dock är mindre sanno- lik. Detta gör, att f. elongata 1 inre skärgården, t. ex. i Gudingen, där tydligen en viss konstans 1 reduktionen inträdt, är mera lik- formig och ej så växlande med afseende på skottens bredd. Sannolikt spelar äfven djupet (och därmed äfven belysningen) en viss roll vid graden af denna reduktion, 1 det att ofta de på de största djupen iakttagna formerna äro de mest för- krympta.

Det förhållandet, att de smalaste formerna af Ph. Brodicei och Ph. membranifolia äro synnerligen svåra att särskilja (jfr fig. 18 0. 19), därest man icke kan uppvisa öfvergångsformerna, har gjort, att en viss osäkerhet gjort sig gällande vid afgörandet af frågan, om verkligen bägge dessa arter förekomma i Öster- sjön. Sedda enbart i och för sig torde de vara nästan omöjliga att med absolut säkerhet bestämma, allrahelst inga anatomiska karaktärer kunna användas. Men om t. ex. i en kollekt af dylika former de bredbladigare uteslutande äro tydliga Ph. Brodici- former, torde man utan för stor fara för misstag kunna bestämma de små, hårfina äfven till Brodicei (så t. ex. vid förekomsten 1 Gudingen), liksom å andra sidan man måste beteckna de hårfina formerna som membramfolia, om de förekomma tillsammans med

bredbladiga former af uteslutande denna art.

116

Dessa svårigheter hafva gjort, att t. ex. GoBi (Die Roth- tange p. 7), som tydligen aldrig iakttagit dessa arter fastsit- tande, förnekar förekomsten af Ph. membranifolia i Finska Viken - på grund af de trådsmala formerna, hvilka han anser som öfver- gångar mellan de olika bredbladiga Östersjöformerna, hvilka på grund häraf reduceras till en art, nämligen Ph. Brodici. GoBI säger nämligen (1. c. p. 8) med afseende på den i ÅRESCHOUGS exsiccat under nr. 310 utdelade bredbladigare Phyllophora-for- men: "Diese letztere Form ist ganz identisch mit den breitesten Phyllophora-Exemplaren des Finnischen Meerbusens, von denen, wie ich schon bemerkt habe, eine Reihe von Uebergängen zu der schmalen Phyllophora Brodicei (TURN.) f. baltica desselben Meerbusens fährt; dabei stimmen alle diese Formen in ihren anatomischen Bau völlig iberein. Hieraus ist ersichtlich, dass wir eigentlich nur mit einer Phyllophora Brodizer (TURN.) I. baltica (die sich in dem östlichen Theile der Östsee und den finnischen Merbusen vorfindet) zu thun haben, die aber in ver- schiedenen Modificationsformen wvorkommt! — —. Då det nu påvisats fastsittande membranifolia-former, hvilka äfven kunna reduceras till trådsmalhet, och dessa förkrympta former således ej alla behöfva vara af samma art, så torde man därför icke vara berättigad att draga den slutsats, GoBi gjort. Tvärtom synes det mig ganska sannolikt, att flere af dem, Gozri iakttagit, äro verkliga membranifolia-former.

I detta sammanhang må påpekas, hurusom såväl GoBI, (Rothtange p. 7) som DaArBisHrE (Phyllophora-Arten p. 12) tyd- ligen missuppfattat ArREscHovcs etikettering uti exsiccatet, 1 det de ansett, att ÅARESCHOoUG menat, att af de under nr 310 utde- lade formerna den öfre trådsmala skulle vara Ph. Brodimi £. bal- tica och den undre Ph. membramifolia £. baltica, den sistnämda dock tvifvelaktig, hvilket skulle betecknas med ett efter mem- bramifolia utsatt frågetecken. En dylik missuppfattning ligger

1 Kurs. af författaren.

TT

kanske nära till hands, men hade detta uppfattningssätt varit ÅRESCHOUGS mening, hade han nog försett hvarje form med eget nummer och etikett, så som han gjort på alla öfriga ställen, där på samma sida flere växter äro utdelade. Enligt meddelande af prof. KJELLMAN har ÅRESCHOUG med detta beteckningssätt menat, att bägge dessa utdelade alger vore olika baltiska former af Phyllophora, och då antingen Brodicwi eller membranifolia eller — hvilket ÅRESCHOUG ansåg troligast — en blandning af bägge, men däremot med säkerhet ej, att den öfre skulle vara Brodici och den undre membranifolia(?).

Af det ofvan anförda torde således framgå, att vid Sveriges nordligare Östersjö-kuster såväl Ph. Brodicei som Ph. membranifolia förekomma dels fastsittande, dels äfven lösliggande. Dessutom torde det var tydligt, att man ej på de grunder, GoBI anfört, kan sluta till att Ph. membranifolia saknas i Finska vi- ken. Dess förekomst där synes mig på grund af GoBis uppgif- ter ej osannolik. Af samma skäl är det äfven mycket troligt, att den förekommer 1 den af STRÖMFELT undersökta delen af

finska skärgården.

Delesseriacez2e.

Delesseria LAMOUROUX.

Delesseria sinuosa (GOODENOUGH et WOODWARD) LAMOUROUX. i lingulata C.A. Acsrpvr, Spec. Als: I p. 79.

Denna växt förekommer vanligen epifytiskt på andra alger, mest Furcellaria fastigiata. Fig. 20 lämnar ett par bilder af denna ytterligt förkrympta form. Grenarna af första ordningen äro smalt lancettlika, de af högre ordning trinda d. v. s. mot- svara enbart nerven 1 de lancettlika grenarna. Somliga bladskif- vor äro i kanten ojämna, svagt naggade samt försedda med prolifikationer, hvilka utvecklas till ett slags häftrötter, medelst hvilka växten fäster sig vid andra alger (jfr p. 69; P. MAGNUS

118

1. c.). Med afseende på växtens storlek må anmärkas, att jag

ej iakttagit något individ, där bladskifvans bredd öfverstigit

4 mm. Längden växlar, dock är den vanligen omkring 25 mm.

LU

Fig. 20. Delesseria sinuosa f. lingulata C. A. AGARDH, förkrympta former från Östersjön. Nat. storlek.

Fig. 21. Delesseria sinuosa £. lingulata C. A. AGARDH, från Spetsbergen. Nat. storlek.

Hela denna Östersjöväxt motsvarar grenarna af sista ord-

ningen hos den Delesseria-form (se fig 21), som af KIELLMAN

j di h

1)

beskrifvits från Spetsbergen (Spetsb. thallophyter p. 12) och Murmanska hafvet (Algenw. Murm. Meeres p. 12) under namn af f. angusta, men hvilken sedermera (1 Ishafvets Algflora p. 175) identifierats med C. A. ÅGARDES f. lingulata, hvaraf jag haft ett rikligt jämförelsematerial till mitt förfogande. Men under det att hos dessa ishafsformer prolifikationerna utgå från bredare skott, med hvilka de allt fortfarande sammanhänga, sy- nas i Östersjön inom det undersökta området några bredare for- mer ej alls förekomma, utan endast den ofvan beskrifna f. lin- gulata. Det lösliggande lefnadssättet bidrager väl till bevarandet " af denna smala varietet (jfr KJELLMAN Ishafvets algflora p. 176). Normalt utvecklad förekommer Delesseria sinuosa först i södra Östersjön vid Bornholm, Skånes kuster (KroK, Algfl. Östersj. p. 82) samt Tysklands Östersjökuster (REINKE). Den möjligheten är därför ej utesluten, att dessa små förkrympta former inom området äro lösryckta prolifikationer från de stora, normalt ut- vecklade i södra Östersjön. De skulle således ha kommit med driften och sedan lefvat kvar, fästande sig fast vid andra alger (jfr p. 69).

I hvarje fall är denna ytterligt förkrympta form alltid steril och då förökningen genom prolifikationer likaledes måste bli begränsad, är det högst sannolikt, att denna algs förekomst inom området hufvudsakligen får tillskrifvas den baltiska driften.

Förekomst inom området: Fasthäftad på sublitorala alger såsom Furcellaria och Rhodomela. Vid Stedsholmarna (Sm.) samt vid Visby, Burgsvik och Hoborg på Gotland. TIakttagen under må- naderna jan.—juni. Alltid steril.

Geografisk utbredning: Norra Atlanten, Norra Ishafvet Beringshaf och Okotska hafvet.

120

Rhodomelaceze.

Polysiphonia GREVILLE. |

Polysiphonia violacea (RortH) GREVILLE.

En liten spenslig form med smala grenar. Då jag iaktta- git denna växt endast på ett enda ställe och där mycket spar-

samt, är det mig tillgängliga materialet af densamma synnerligen

om ÄR na Nn

ENSE PF en

Fig. 22. Polysiphonia nigrescens f. reducta från Östersjön. Nat. storlek.

knapphändigt. På grund häraf är det ej möjligt att närmare utreda, hvilken af denna arts många former det är, som föreligger.

Förekomst inom området: Sällsynt, af mig endast iakttagen vid Näsrefvet utanför Burgsvik å Gotland. Ej vid Smålandskusten. Uppges af KroxKx i Östersjön "mot norr vid Gotland och Stockhplm skären" utan närmare angifvande af fyndorter.

RR CR NRA JR. GR RS AA JP mm AN BRI BEE VE ÅN ER KA RR RR

TE

Geografisk utbredning: Atlanten, Medelhafvet, Östersjön (södra delen, norra Finska Viken, särskildt Finlands sydvästra skär- gård).

Polysiphonia nigrescens (DILLwYN) GREVILLE. 1. reducta.

Forma baltica tenuior, parcius ramosa, generibus

ramorum paucioribus.

Fig. 23. Polysiphonia mnigrescens från Skagerrack. Nat. storl.

P. nigrescens från Östersjön afviker i en del afsenden från den typiska Västerhafsformen. Den är för det första till alla delar mindre och spädare, liksom förhållandet är med flere an- dra Östersjöformer, jämförda med samma arter från Västerhafvet. De största af mig (i aug.) insamlade exemplaren äro omkr. 10 cm. höga. Från hufvudstammen, som är flerårig, utgår ett yf- vigt grensystem af företrädesvis långgrenar med få generationer

sidoskott (se fig. 22). Äfven grenarna af sista ordningen

122

hafva öfvervägande karaktären af långgrenar. Härigenom blir Östersjöformen från högsommaren med afseende på skottsyste- met öfverensstämmande med tidiga vårformer från Västerhafvet. I synnerhet är öfverensstämmelsen med sterila sådana — enligt exemplar i prof. KJELLMANS herbarium — slående. En sådan vårform (tetragonidiebärande) är utdelad i ArREscHoves Alg. Scand. exsicc. nr. 304 a. Jämföres den med den i samma exsiccat-

verk under nr. 62 (se fig. 23) utdelade formen "rantisenpt

Fig. 24. Rhodomela subfusca från Skagerrack. !/, nat. storlek.

som således står på höjden af sin utveckling, visar sig skill- naden bestå däruti att hos den senare ytterligare en skottgene- ration af högre ordning kommit till utveckling. Dessa skott äro korta, något utspärrade, hvarigenom ett olika habituelt ut- seende uppstår. Denna sista skottgeneration kommer ej till utveckling hos Östersjöformen, som således stannar på ett ur- sprungligare stadium. Detta genomlöpa Västerhafsformerna i

början af vegetationsperioden för att sedan ytterligare utväxa

123

och fortsätta sin skottutveckling. Jag kallar denna Östersjö- form reducta.

Som ofvan nämndes är växten flerårig, d. v. s. hufvud- axlarna kvarlefva under flere vegetationsperioder, under det de yngre sidoaxlarna afkastas. Så har jag å Näsrefvet vid Burgs- vik på Gotland i de första dagarna af juni iakttagit synbarligen öfvervintrade individ. Hufvudstammen var beklädd med ett mörkbrunt barklager af ej ringa mäktighet, från hvilket liflig

adventivskottbildning begynt. Från dessa äldre axlar hade sido-

Fig. 25. Rhodomela subfusca f. lenuior C. A. AGARDH från Östersjön. !/, nat. storlek.

grenar utvuxit, hvilka genom sin ljusare röda färg samt genom saknaden af barklager visade sig vara af ungt datum. Detta framgick äfven däraf, att de äldre grenarna voro rikt besatta med allehanda epifyter (diatomacéer och vorticellider), under det de unga voro alldeles fria därifrån.

Förekomst inom området: Sublitoral, företrädesvis i yttre skärgården. Någon gång äfven lösliggande. Flerstädes kring Steds-

holmarna å Smålandskusten samt vid Gotland med jämn utbredning rundt ön. Med såväl tetragonidier som antheridier och cystokarpier i juni.

"124

Geografisk utbredning: Norra Atlanten, Norra Ishafvets atlantiska floromåde, Östersjön. |

Rhodomela (C. A. AGARDH) J. G. ÅA GARDE.

Rhodomela subfusca (WooDwaARrpD) C. A. AGARDH. f£. tenutior C; ÅA. AGARDH, Syn. Als pe I den utredning af de vid Sveriges västra kust förekom- mande FRhodomela-arterna, som lämnats af KJELLMAN 1 Ishafvets Algflora (p. 146), har en utförlig beskrifning och afbildning lämnats öfver Rhodomela subfusca särskildt med hänsyn till denna arts begränsning gentemot Rhodomela virgata KJELLMAN. Hhodo-

mela subfusca, i enlighet med denna artbegränsning, har där af-

bildats, liksom det äfven är den, som är utdelad i RABENHORTS

exsiccatverk "Die Algen Europas" (nr. 1878). Såsom för denna art (se fig. 24) karaktäristiskt framhålles, hurusom den i allmän- het korta och otydliga hufvudaxeln uppbär ett grensystem, hvars axlar åter uppbära 1:0 korta, cylindriskt syllika grenar; 2:0 små grensysten af samma längd som föregående, hvilkas hufvudaxel endast upptill bära några få sidoaxlar. Såsom särskildt typiskt framhäfves förekomsten af de enkla syllika smågrenarna, hvilka ej förekomma hos Eh. virgata.

Med iakttagande af denna artbegränsning måste alla af mig i Östersjön funna Rhodomelor föras till Rh. subfusea, ehuru de förete ett ofta högst afvikande utseende från denna art 1 dess typiska form, så uppfattad som ofvan angifvits.

Denna olikhet kan karaktäriseras som en allmän förminsk- ning, så vanlig bland Östersjöalgerna jämförda med samma arter från ' Kattegat och Skagerrack. De största af mig iakt- tagna individen öfverskrida ej en längd af 15 em. (se fig25) (medellängden torde vara omkr. 7 cm.) samt äro till alla delar

synnerligen fina och spensliga. Hufvudaxeln är mer eller mindre

otydlig och ersättes snart af ett antal ungefär likstora biaxlar, =

i ; |

125

som i sin ordning uppbära ofvannämnda förgreningselement. De rena föryngringsgrenarna utbildas vanligen först högre upp på skottet (på en höjd af ungefär !/; af skottets hela längd), som således nedtill endast beklädas af sylgrenar och små gren- system (se fig. 25). Därigenom att de äldsta föryngringsgrenarna utväxa till samma nivå som de yngsta får förgreningen en öfver- vägande korymbös karaktär, hvilket bidrager till att gifva växten ett delvis annat habituelt utseende än hufvudformen med dess

mera racemösa anordning af sidogrenarna. Denna Östersjöform

Fig. 26. a tvärsnitt, b längdsnitt genom Rhodomela subfusca f. tenuior från Östersjön, visande barklagrets ringa utveckling. Omkr. 125X1.

svartnar knappt vid torkning, utan bibehåller mer sin natur- liga färg.

Jämväl med afseende på den inre byggnaden visar denna Östersjöform afvikelser, som likaledes äro att betrakta som en reduktion i förhållande till den typiska hufvudformen. Fig. 26, a och b visa längd och tvärsnitt genom en normal skottgren af Östersjöformen något nedom -midten. Vid jämförelse med de af KJELLMAN (Ishafvets Algfl. Tafl. 8, fig. 45) lämnade afbildnin-

garna af motsvarande partier hos hufvudformen, visar sig skill-

126

naden bestå i en ytterlig reduktion af det småcelliga kortikal- lagret, som här inskränkes till 1—2, högst 3 cellager 1 motsats mot hufvudformens 7—8. Äfven det innanför liggande storcelliga väfnadsskiktet är af mindre mäktighet, jämfördt med det hos hufvudformen. Med afseende på kortikallagrets ringa mäktighet öfverensstämmer Östersjöformen mer med Rhodomela virgata. Denna form kan äfven, ehuru mera tillfälligtvis, förekomma lösliggande 1 skyddade djuphålor, där den lefver kvar under bild- ning af skott, som äro ytterligt spensliga, af ljusröd färg med få, men långa sidogrenar samt endast sparsamma sylgrenar. Dylika lösliggande former likna 1 hög grad Rh. lycopodioides fp glacialis KJELLMAN (Ishafvets Algoflora, p. 142) från Kariska hafvet.

Förekomst inom området: Sublitoral, företrädesvis 1 hafs- hafsbandet, där den vanligen tillsammans med Furcellaria fastigiata bildar hufvudmassan af den sublitorala floran. Vid Smålandskusten ymnig rundt omkring Stedsholmarna, vid Visby, Klintehamn, Burgs- vik, Hoborg, Faludden, Ronehamn, Katthammarsvik, Slite och Kap- pelshamn å Gotland. Takttagen med tetragonidier vid Gotlands kust i juni.

Geografisk utbredning: Östersjön, mellersta Atlantens kuster. Ej i Norra Ishafvet.

Ceramiacez2. Callithamnion LYNGBYE.

Callithamnion byssoideum ÅA RNOTT.

J. G. AGARDH, Epicerisis p. 39 (under namn af "byssoides').

HavcKe, Meeresalgen p. 83.

Denna växt, af hvilken jag insamlat endast ett enstaka exemplar vid Stedsholmen å Smålandskusten, öfverensstämmer med C. byssoideum enligt den begränsning af denna art, som angifvits af J. G. AGARDH (1. c.), enligt hvilken den utmärkes

därigenom att sidogrenarna öfvervägande hafva karaktären af

långskott ("rami”) i motsats mot förhållandet hos C. roseum RotH,

127

där de äro mer utprägladt kortskott ("pinne"). Grenarna äro hos den af mig iakttagna formen mycket långa och veka med en eller få sidogrenar, hvarigenom förgreningen blir skenbart dikotom. Tetragonidangierna äro få och sitta enstaka vid gre- narnas bas. Gomnidierna tetraéderdelade.

Förekomst inom området: Endast funnen en gång på 10 m. djup vid Gåsbådan vid Stedsholmarna å Smålandskusten i aug.

Geografisk utbredning: Mellersta och södra Atlanten, Medel- hafvet.

Ceramium (LYNGBYE) HARVEY.

Ceramium tenuissimum LYNGBYE.

J. GG. AGARDE, De typ. Ceram., p. 17. Körzing, Tab. Phyc. XII, 82.

På starkt belysta lokaler inom litoralregionen är denna art försedd med talrika hårbildningar.

Förekomst inom området: Företrädesvis litoral, men äfven sublitoral på såväl skyddade som exponerade lokaler. Allmänt utbredd inom hela området såväl vid Smålandskusten som på Gotland. Den synes nå sin högsta utveckling på våren och försommaren, då den är formationsbildande. Med tetragonidier iakttagen i april, juni och augusti.

Geografisk utbredning: Östersjön, Atlanten, Medelhafvet.

Ceramium circinnatum KöÖTZING.

J. G. AGARDH, De typ. Ceram., p. 30. KJIELLMAN, Cera- miumform från Gotland.

Öfverensstämmer med den af KJIELLMAN på Gotland iakt- tagna Ceramium-formen. Vid Gotlands kuster uppträder den stundom på lätt torrlagda lokaler i en tofvig, spongiös form, som af KJELLMAN (1. c.) beskrifvits och afbildats.

Förekomst inom området: Litoral vid Smålandskusten vid Källvik och Stedsholmarna; på Gotland vid Visby (KJELLMAN), Burgs- vik och Katthammarsvik. Med karposporer i augusti.

Geografisk utbredning: Östersjön, Atlanten, Medelhafvet.

128

Ceramium fruticulosum KÖTzZING.

JG. "AGARDH, "De typ. Ceranm poeter :

Denna Ceramium, hvilken till habitus och struktur mycket öfverensstämmer med C. rubrum HuDson, har jag identifierat med ofvannämda art enligt J. G. AGARDHS uppfattning. Jag har endast iakttagit den steril och kan därför ej med absolut säker- het bestämma den. Den visar emellertid utprägladt en för C. fruticulosum KörziIng utmärkande karaktär, 1 det att växtens kortikalskikt, som nästan helt täcker internodierna — hvarigenom den just påminner om C. rubrum — bildas af från nodus” öfre region utväxande korticalceller. Den visar sig således höra till gruppen Adscendentia bland tribus Zygogonia (jfr J. G. AGARDE 1; c.). Denna kortikalcellernas tillväxt utsträckes ända därhän, att hela internodiet blir kortikeradt, men endast genom att nodus” öfre celler utväxa trådlikt, under det att de nedre förblifva oför- ändrade, rundadt kantiga. Äfven på ungt stadium synas gre- narna likaledes helt kortikerade, i det att då internodalcellerna äro så korta, att de på detta stadium likformiga nodalcellerna gränsa tätt intill hvarandra.

Förekomst inom området: Sublitoral i hafsbandet, enstaka. Stedsholmarna å Smålandskusten, Klintehamn och Ronehamn å Gotland.

Geografisk utbredning: Östersjön, Atlanten, Norges Ishafs- kust.

Ceramium rubrum HUDSON. J: G. ÅGARDE, De typ. Ceram; p; 37.

Förekomst inom området: Alltid sublitoral, i yttre hafsban- det, enstaka. Kring Stedsholmarna å Smålandskusten samt vid Klinte- hamn, Burgsvik, Hoborg och Faludden å Gotland. Ej iakttagen fruktificerande.

Geografisk utbredning: Östersjön, Atlanten, Norra Ishafvets

sydligare delar.

129

Rhodochorton N.EGELI.

Rhodochorton Rothii (TURTON) NEGELL

HavcKk, Meeresalgen, p. 68.

Denna Rhodochorton öfverensstämmer till alla delar med Rh. RBothii. Den växte 1 en af naturen bildad klippgrotta all- deles ofvan vattenbrynet på den branta, västra sidan af Öster- garns holme utanför Gotlands ostkust (jfr p. 29). Grunden var kalksten. Växtstället kom aldrig under vattenytan, men sköljdes stundtals af vågorna samt fuktades af stänk och äfven af genom springor nedsipprande färskt vatten.

De uppräta trådarnes bredd växla mellan 8—14 u, vanligen äro de omkring 10 u tjocka. De horisontala basaltrådarna äro något tjockare samt bleka på grund af brist på kromatoforer. Ofta voro de äfven sammanfiltade till skifvor. Några särskilda, från de uppräta trådarna utgående smala stoloner af det slag, Korp.-ROosENVvInGE (Floridée aérienne.) beskrifvit hos Rh. islandi- cum, har jag ej kunnat iakttaga, oaktadt ett rikligt material stått mig till buds.

Tetragonidangierna äro fåtaliga, 1 föga greniga kortskaftade ställningar. Liksom hos Eh. islandicum synas de hämmade 1 sim utveckling på olika stadier samt tyckas ha en viss tendens att öfvergå till monogonidangier.

Från Island har KoOLDp.-RosENVINGE, som ofvan nämnts, beskrifvit en fullt terrester BRhodochorton, som står nära Ph. Rothu, från hvilken den skiljes därigenom att den har gröfre grenar samt ett särskildt slags stoloner, som utgå från de öfre grenarna. Dessa stoloner anses af KOLDp.-ROsENVINGE som en tillpassning till det terrestra lefnadssättet. Denna uppfattning skulle naturligen vinna i sannolikhet, därest dylika grenar ej kunde påvisas hos de marina arterna. Och kunde de ej heller påvisas hos de fakultativt terrestra formerna (såsom just t. ex. Rothii 1. detta fall), så skulle detta tyda därpå, att en ren

Svedelius, Östersjöns hafsalgflora. I

130 landform som Eh. islandicum vore af relativt ganska gammalt datum, då den hunnit differentiera sig med afseende på sin skott- byggnad i en högre grad än det för de andra arterna är möjligt, äfven när de 1 vissa fall komma under lefnadsförhållanden, ana- loga med den terrestriska formens. Då jag nu ej lyckats iakt- taga några dylika stoloner hos landformen af Rh. Rothi, skulle detta således ytterligare bekräfta Korp.-ROsENVINGES antagande, att Bh. islandicum vore en väl differentierad art, särskildt an- | passad till terrestriskt lefnadssätt. |

Förekomst inom området: I en klippgrotta ända till 2 meter öfver hafsytan vid Östergarns holme utanför Gotlands ostkust. Med tetragonidier i juni. :

Geografisk utbredning: Östersjön (af ÅRrrscHovG uppges den i akademiska föreläsningar så nordiigt som vid Dalarö i Stock- holmsskärgården), Atlanten, Norra Ishafvets atlantiska delar.

Nemastomacee2e. Furcellaria IL AMOUROUX.

Furcellaria fastigiata (HuUDSoN) LAMOUROUX. f. minor AGARDH. Syn. Alg., p. 11, de Fl. Danitiopat ÅRESOH:, "Älg, CRsiec. MP CC |

f. cegagropila RENKE, Algenflora, p. 26.

Furcellaria fastigiata är en af Östersjöns vanligaste sub- litoralalger. Den förekommer såväl 1 yttre hafsbandet vid- vuxen som lösliggande (f. cegagropila) 1 den inre skärgården. TI Östersjön når den aldrig samma storlek som i Västerhafvet. Den är ej gärna, äfven som fullvuxen och tetragonidiebärande, öfver 10 cm. hög samt är till alla delar mindre och spädare. Redan C. A. AGARDH har i Synopsis Algarum, p. 11, urskilt denna spädare Östersjöform med namnet B minor, som är det-

samma, som ÅRESCHOUG 1 sitt exsiccatverk kallat f. tenuwior

131

(nr. 257). Samma späda form förekommer 1 vissa delar af Is- hafvet (jfr KJELLMAN, Ishafvets Algflora, p. 202).

Den lösliggande formen, som omnämnes af J. G. AGARDH 1 Floridéernes Morphologi (p. 10) och af REINEE (l. c.) benämnts cegagropila, förekommer företrädevis 1 den inre skärgården. Aldrig har jag dock sett den uppnå den storlek och form, som den synes kunna få i södra Östersjön. Den är nämligen mera sällan bollformig, utan bildar snarare mattor af 1 hvarandra intrasslade individ. Detta åstadkommes därigenom att hufvudaxlarna växa horisontelt och i samband därmed blifva mer eller mindre utpräg- ladt dorsiventrala, på samma gång talrika sidogrenar eller kanske snarare sidorötter utbildas, hvilka böja sig om hvarandra. Dessa rötter hafva en annan anatomisk byggnad än hufvudaxlarna. Assimilationssystemet är ytterligt reduceradt. Uppslagssystemet (jfr WizzeE, Algernes physiologiske Anatomie) är ungefär lika starkt utveckladt som 1 de rena assimilationsgrenarna. Däremot är det centrala väfnadspartiet, som 1 assimilationsgrenarna är ett system af ledningshyfer, snarare här att betrakta som ett öfvervägande mekaniskt system, 1 det att cellerna äro mycket tätt tryckta intill hvarandra, på samma gång deras väggar äro tjockare och af fastare konsistens, hvilket visar sig i deras större ljusbrytningsförmåga. Såsom AGARDH (l. c.) påpekat, utbilda dy- lika rötter inga häftskifvor.

Förekomst inom området: Sublitoral, tillsammans med Rho- domela subfusca, Polysiphonia mnigrescens bildande hufvudmassan af sublitoralvegetationen vid Smålandskusten samt kring Gotland. Forma egagropila på skyddade ställen, endast iakttagen vid Smålandskusten. Växten bildar tetragonidier åtminstone under dec.—febr. TI april har jag iakttagit växten i liflig nygrenbildning, sedan de tetragonidie- bärande axlarna afkastats.

Geografisk utbredning: Östersjön, Europas atlantiska kuster, Norra Ishafvets sydligare delar.

Genus incerta sedis. Hildenbrandia NARDo.

Hildenbrandia rosea KöTtzIinG. J. G. AGARDH, Epicrisis, p. 379.

Förekomst inom området: Såväl rent litoral (E ex

Stedsholmarna å Smålandskusten) som sublitoral på större djup väl yttre som inre skärgården. På Gotland iakttagen vid Klinte och Burgsvik, Slite (Macnus). Med tetragonidier i augusti. |

Geografisk utbredning: Östersjön, Atlanten, Norra Tshaf företrädevis dess atlantiska delar.

Litteraturförteeckning.

SÖ

AGARDH, Ö. A., Synopsis Algarum Scandinavie. Lund 1817.

—— , Species Algarum. Greifswald 1823—28.

AGARDH, J. G., Novitie Flore Suecie ex Algarum familia. Akad. Afhandling. 1836.

——, Epicrisis systematis Floridearum. Leipzig 1876.

— —, Floridéernes Morpbhbologi. K. Svenska Vet. Ak. Handl. Bd. 15. NeG. 1879.

——, Till Algernes Systematik. Nya bidrag (Tredje afdelningen) VI Ulvaceex. Lunds Universitets årsskrift. T. 19. Lund 1882—383.

——, Bidrag till kännedom af Spetsbergens Alger (med Tillägg). K. Svenska Vet. Ak. Handlingar. Bd. 7. Nr. 8. Stockholm 1868.

——, Analecta Algologica. Continuatio II. De typis Ceramiorum di- versis, structura frondis et dispositione Spherosporarum indicatis. Lunds Universitets Arsskrift. T. 30. Lund 1894.

AHLsSErR, K.. Bidrag till kännedom om de svenska formerna af alg- slägtet Enteromorpha. Akad. Afhandling. 1877.

ÅrEsScCHOUG, J. E., Observationes phycologice. Part. III. De algis nonnullis scandinavicis et de conjunctione phaxeozoosporarum Dic- tyosiphonis hippuroidis. Nova acta regie societatis scientiarum Upsaliensis:;- Ser, LEN VoLI 18725

——, De Algis nonnullis maris Baltici et Bahusiensis. Botaniska Notiser. 1876.

——, Alge Scandinavice exsiccate, qguas adjectis Characeis di- stribuit ... Serie nove Fasc. 1—9. 1861—179.

AvriviLuvs, C. W. S. (unter Mitwirkung von P. T. CrrvE), Das Plankton des baltischen Meeres. Bihang till K. Svenska Vet. Akad:! Handl. Bd. 21: Afd: IV; Nr(8 Stockholm 1896.

Svedelius, Östersjöns hafsulgflora. 10

134

BerrtHonLp, G., Uber die Vertheilung der Algen im Golf von Neapel nebst einer Verzeichnis der bisher daselbst beobachteten Arten. Mittheilungen aus der Zoologischen Station zu Neapel, III. Leip- Zoe föS2. ;

Borr, P., Bidrag til kundskaben om Algevegetationen ved Norges vest- kyst. Bergens Museums Aarbog. 1894—-95. Nr. XVI. CaspParRY, J., Die Seealgen von Neukuhren an der samländischen Käste in Preussen nach Hensche's Sammlung. Schriften des Kel. Phy- sikalisch-Ökonomischen Gesellschaft zu Königsberg. Jahrg. 12.

STA:

Creve, P. T., Om vinterplankton vid Sveriges vestkust. Botaniska Sektionen af Naturvetenskapliga Sällskapet i Upsala den 29 sept. 1896. Botaniska Notiser 1898, p. 269.

Crovan, H. M. et P. L., Florule du FEinistere. Brest 1867.

DarBisHirE, O. V., Die Phyllophora-Arten der westlichen Ostsee deut- schen Antheils. Wissenschaftliche Meeresuntersuchungen, heraus- gegeben von der Kommission zur Wissenschaftlichen Unter- suchung der deutschen Meere. Neue Folge 1. Kiel 1894—96.

Drews, P., Die Regulation des osmotischen Druckes in Meeresalgen bei Schwankungen des Salzgehaltes im Aussenmedium. Archiv des Vereins der Freunde der Naturgeschichte in Mecklenburg: Jahrg. 49. Gästrow 1896.

ErxmaNs, F. L. och PeETtrTERSSON, Ö., Den svenska hydrografiska expedi- tionen år 1877. K. Svenska Vet. Ak. Handlingar; BA: 255 NIItin 1892. ;

ENGLER und Pranstr, Die natärlichen Pflanzenfamilien I, 2. Leipzig 1897.

Flora Danica, Icones plantarum in regnis Danige et Norvegia nascen- tium, ad illustrandam Floram danicam 1761—1874.

Fosure, M., New or critical Norwegian Alg&e. Det kgl. norske Viden- skabers Selskabs Skrifter. ”Trondhjem 1894.

GoBr, CHr., Die Brauntange des Finnischen Meerbusens. Mémoires de P'Académie impériale des Sciences de S:t Pétersbourg. Ser. 7. TR NEO ST

——, Die Rothtange (Floride&x) des Finnischen Meerbusens. Tbidem Ser. 27ID: RA NETTLES

GraN, H. H., Algevegetationen i Tonsbergfjorden. Christiania Viden- skabs-Selskabs Forhandlinger for 1893. Nr. 7. Kristiania 1893.

——, Kristianiafjordens algeflora. I. Rhodophycezxe og Pheophycegre.

Videnskabsselskabets Skrifter. Mathem.-naturvid. Klasse 1896. Nara: oo Kristiania. 1807.

GreEviLLeE, R. K., Scottish Cryptogamic Flora. Edinburgh 1823—28.

Harwey, W. H.. Nereis Boreali-Americana. 3 parts and supplement. Smithsonian Contributions to Knowledge. 1852--57.

HaANSTEEN, B., Algeregioner og Algeformationer ved den norske vest- kyst. Nyt Magazin for Naturvidenskaberne. Bad. 32. Kristiania 1892. å

Havck, F., Die Meeresalgen Deutschlands und Oesterreichs. Raben- horst Kryptogamen-Flora von Deutschland ... Bd. II. 1885.

HuBErR, J., Contributions å la connaissance des Cheetophorées épi- phytes et endophytes et de leurs affinités. Annales d. sciences Haturelles, sér. VIL 16. Paris 1892.

Hävrrts, E., Längs-zonerna i Ekenäs skärgård. Geografiska föreningens Tidskrift. Helsingfors 1900.

JESSEN, C., Botanische untersuchungen der Pommeraniaexpedition von 3. bis 24. August 1871. Jahresbericht der Commission zur Wissenschaftlichen Untersuchung der deutschen Meere in Kiel för 1871. Berlin 1873.

KIeriman, F. RB., Bidrag till kännedomen om Skandinaviens Ecto- carpeer och Tilopterider. Akad. Afhandling. 1872.

——, Om Spetsbergens marina klorofyllförande thallophyter I. Bi- hang till K. Svenska Vet. Ak. Handlingar. Bd. 3. Nr. 7. 1875.

——, Ueber die Algenvegetation des Murmanschen Meeres an der Westkäste von Novaja Semlja und Wajgatsch. Nova acta regise Societatis scientiarum Upsaliensis. S. 3, Volumen extra ordinem editum. 1877.

——, Uber Algenregionen und Algenformationen im östlichen Skager- rack. Bihang till K. Svenska Vet. Ak. Handl. 'Bd. 5. Nr. 6. Stockholm 18783.

— —, Norra Ishafvets Algflora. Vegaexpeditionens vetenskapliga iakt- tagelser. Stockholm 1883.

——, Handbok i Skandinaviens Hafsalgflora I, Fucoideze. Stockh. 1890.

——, Om en Ceramium-form från Gotland. Ett bidrag till hafsalger- nas biologi. Öfversigt af K. Svenska Vet. Ak. Förhandlingar. Nr. 9. Stockholm 1897.

Krirees, E. A. G., Om Nordlandens högre hafsalger. Öfversigt af K. Svenska Vet.-Akad. Förhandlingar. Nr. 9. Stockholm 1874.

136

KOLDERUP-ROSENVINGE, L., Grönlands Havalger. Meddelelser om Gron- land Sr LST

——, Deuxieme Mémoire sur les Algues marines du Groenland. Tbidem 20:05 1S80S:

——, Om Algevegetationen ved Greonlands Kyster. TIbidem 20. 1898.

—— , Note sur une Floridée aérienne (Rhodochorton islandicum nov. sp.) Botanisk Tidsskrift. Bad. 23. Köpenhamn 1900.

Krox, Tu. O. B. N., Bidrag till kännedomen om Algfloran i inre Öster- sjön och Bottniska viken. Öfversigt af K. Svenska Vet. Ak. - Förhandlingar. Nr. 1. Stockholm 1869.

KuckKkuecK, P., Choreocolax albus, ein echter Schmarotzer unter den

Floridéen. Sitzungsberichte d. Akademie d. Wissenschaften. Berlin. 1894, 2, p. 983.

—— , Beiträge zur Kenntnis der Meeresalgen. 3. . Die Gattung Mi- crosyphar. Wissenschaftliche Meeresuntersuchungen. N.F. Bd. IT) »Hoft.o lo odkel & Leipzigs!

Körzing, F. T., Tabule phycologice. 1845-71.

LaKkowrrz, Die Vegetation der Danziger Bucht. Festgabe des Westpr. Fischereivereins fär die Theilnehmer des III Deutschen Fisch- ereitages in Danzig 1890 enligt referat i Bot. Jahregbericht 1890, p. 247 och Bot. Centralblatt, 1891, Bd. 45, p. 275.

Lovrs, S., Om Östersjön. Förhandlingar vid de skandinaviska natur- forskarnes nionde möte 1863, p. 57. Stockholm 1865.

LynGBYE, H. CuHr., Tentamen Hydrophytologi&e Danice, 1819.

LönsBerG, E., Undersökningar rörande Öresunds djurlif 1898. Med- delanden från Kongl. Landtbruksstyrelsen.. Nr. 1 år- 1898. (Nr. 43).

——, Fortsatta undersökningar rörande Öresunds djurlif. TIbidem Nrå år, 1899-00 00Nr 00;

MacGnus, P., Ueber die botanischen Ergebnisse der Expedition der Pommerania vom 16. Juni bis 2. August 1891. Jahresbericht

=

EG rn är

der Commission zur wissenschaftlichen Untersuchung der deut- schen Meere in Kiel fär das Jahr 1871. Berlin 1873. —— , Die botanischen Ergebnisse der Nordseefahrt vom 21. Juli bis

i ;

9. September 1872. II Jahresbericht der Commission zur wiss. Untersuchung der Deutschen Meere in Kiel. Berlin 1874. NarHorst, A. G., Ett par glaciala "pseudorelikter". Botaniska No- fiser( 1895 .4p-v29.

137

OLTMANNS, F., Uber die Bedeutung der Concentrationsänderungen des

os ÄRE

9

FET I RR LÅ

Meereswassers fär das Leben der Algen. BSitzungsberichte d. k. preuss. Akademie der Wissenschaften zu Berlin, 1891, I, p. 193. Ueber die Cultur- und Lebensbedingungen der Meerésalgen. Jahrbäöcher fär wissenschaftliche Botanik. Bd. 23. Berlin 1892. Notizen iäber die Algenflora bei Warnemände. Archiv des Vereins d. Freunde der Naturgeschichte in Mecklenburg. Jahrg. 47. Gästrow 1893.

, Ueber einige parasitische Meeresalgen. Botanische Zeitung

1804: Heft. XF pr 207. Notizen tber die Cultur- und Lebensbedingungen der Meeres-

algen. Flora oder allgemeine botanische Zeitung. Bd. 80, 1805) p. 38. |

PETTERSSON, Ö., Contributions to the hydrography of the Siberian Sea.

Vega-Expeditionens vetenskapliga iakttagelser. Stockholm 1883.

Porter, H. C., Abhängigkeit der Breitling- und Unterwarnow-Flora

vom Wechsel des Salzgehaltes. Archiv des Vereins der Freunde der Naturgeschichte in Mecklenburg. Jahrg. 48. Gästrow 1894.

RaBESHORST, L., Die Algen Europa's unter Mitwirkung .... gesam-

melt und herausgegeben von Dr. L. BRabenhorst. (Exsiccatverk).

REisBoLbD, TH., Die Chlorophyceen der Kieler Föhrde. Schriften des

AR

Naturwissenschaftlichen Vereins fär Schleswig-Holstein. Bd 38. Kiel 1889 —91.

Die Rhodophyceen der Kieler Föhrde. TIbidem. Bad. 9. Kiel 1891—92.

, Die Pheophyceen der Kieler Föhrde. TIbidem. Bad. 10. Kiel

1803-905.

REISKE, J., Algenflora der westlichen Ostsee deutschen Antheils.

. Atlas deutscher Meeresalgen, herausgegeben von der Kommis-

Sechster Bericht der Kommission zur Untersuchung der deut- schen Meere in Kiel, 1889.

sion zur wissenschaftlichen Untersuchung der deutschen Meere. Heft. 1—2. ”Tafel 1—50. 1889—92.

. Ueber Gäste der Ostseeflora. Berichte d. deutschen botani-

schen Gesellschaft. Bd. 10. 1892. p. 4.

, Untersuchungen täber den Pflanzenwuchs in der östlichen Ost-

see I... Wissenschaftliche Meeresuntersuchungen. Neue Folge. mare Heft 2, 1897

138

zenwuchs in der östlichen Ostsee II. Ibidem. Neue Folge. | TTT left 2898: | 0 REISKE, J., Untersuchungen iäber den Pflanzenwuchs in der östlichen Ostsee III. Ibidem. Abtheilung Kiel. N. F. Bd. 4. 1899. SaAvvaGRAU, C., Sur quelques myrionémacées. Premier mémoire. 'An- nales des sciences naturelles. 8 sér. Botanique, t. V. 1898. | ki ScnHimPer, A. F. W., Pflanzen-Geovraphie auf physiologischer Grund- SO lage. Jena, 1898. j . SERNANDER, R., Om s. k. glaciala relikter. Botaniska sektionen af Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Upsala 3/, 1894. Bota- ke niska Notiser 1894, p. 185. ——, Studier öfver den Gotländska vegetationens utvecklingshistoria. Akad. Afhandling. Upsala 1894. NS ——, Den skandinaviska florans spridningsbiologi. Upsala 1900. SimMONs, H. G., Algologiska Notiser. III. Den litorala vegetationen vid Skånes kuster. Botaniska Notiser 1898. | Srrömrenr, H. F. G., Om algvegetationen i Finlands sydvestra skär- gård. Bidrag till kännedomen af Finlands natur och folk, ut- ; gifna af Finska Vetenskapssocieteten. Häft. 39. Helsingfors, ät 1884. | SveEpbEnvs, N., En algologisk undersökning från svenska kusten af Östersjön (Förelöpande meddelande). Botaniska Notiser 1899. 2 Svensk Botanik, 1802—43. Toni DE, J. B., Sylloge Algarum, v. 1—4. Patavii 1889-—97. Winrne, N., Bidrag till Algernes physiologiske Anatomi, K. Svenska | Vet. Ak. Handlingar. Bd. 21, Nr. 12. Stockholm 1885. WirrrocK, V. B., Försök till en monographi öfver algslägtet Mono- | stroma. Akad. Afhandling. Stockholm 1866. | SN WirrrocK, V. et Norpsrebrt, O., Alge aque dulcis exsiccate .... É SH. 1877—99. (Exsicceatverk). gr

Artregister.

-9—

Acrochete parasitica ÖLTMANNS

Acrosiphonia centralis (LYNGBYE) KJELLMAN 2 pallida KJELLMAN

Ascocyclus affinis n. sp.

Callithamnion byssoideum ÅRNOTT

Ceramium circinnatum KöTzInG

- fruticulosum KÖTZzZING pd rubrum HUDSON 4 tenuissimum LYNGBYE

Chantransia virgatula (HARVEY) THURET Chzetomorpha Linum (Fr. Dans.) Körziso Chlorochytrium dermatocolax REINKE Chorda filum (L.) STACKHOUSE Cladophora cristata (RorH) KörtzISNG .

rupestris (L.) KörTziING Delesseria sinuosa (GOooDENSOUGH et WoOooDWARD) LAMOUROUX Dictyosiphon hippuroides (LYnGBYE) KöTtzING

£ Mesogloia ÅRESCHOUG Ectocarpus confervoides (RorH) LE Jonis

; siliculosus (DILLwYN) LYNGBYE . Elachista fucicola DuBy Enteromorpha clathrata (Borså 3. G. Ca

k flexuosa (WuLF) J. G. AGARDH

3 intestinalis (L.) LINK Entoderma perforans HUBER

5 Wittrockii (WILLE) od RHEIM . Eudesme virescens (CARMICHEL) J. G. AGARDH . .

Sid.

AA

I3

CTS SOTTALUS Jb, bd MR TT VV PBTOTLLÖS US Lära fe bd eb a NR GS ERE EE ALA Furcellaria fastigiata (HUDSON) LAMOUROUX

Gobia ,baltica TRIST INTER äger SA AE

Harveyella mirabilis (RrEinseH) ScHmirz et RRiNKe raildenbrandia: rosea KÖTZING octorei not SA Sr ON Leptonema fasciculatum REInSKE . . Lithoderma fatiscens ÅRESCHOUG . . . Mitkosyphar Zostere KYuCKOCK . cos Monostroma balticum (THURET) WITTROCK . soc Phloeospora tortilis (RUPRECHT) ÅRESCHOUG Pbiycoeoelis globosa (REINgr) DE TONE: ft j Phyllophora Brodigi (TURNER) J. G. AGARDH 0 so |

membranifolia (GoopENOCGH et WooDWARD) J. G. AGA Polysiphonia nigrescens (DIinLLwyYs) GREVILLE

>

3 violacea (RortH) GREVILLE. 3 hi öar fasen Pringsheimia scutata REINKE > oc: je. ba glrivde SS Pylaiella litoralis (1.) KIELLMAN -. ob de dök rele dp

Rbodochorton Rothii (TuURTON) NEGELI 4 ox föe sie Pb SEE Rhodomela subfusca (Woopwarp) C. ÅA. AGARDH. . oc oc

Sphacelaria. racemosa GREVILLE. -; 2. ont ao Ava Stilophora rhizodes (EHRHART) J. G. AGARDH ft 0é KSEdG Streblonema oligosporum STRÖMFELT . os. mö oriled kor

Urospora penicilliformis (RorH) ARESCHOUG