/ NN DA | BEROR ve 2 Kr iv -H RT) RR RO a & | la NV ; —— SVENSK BOTANIK, UTGIFVEN AF J. W. PALMSTRUCH, MED TEXT FÖRFATTAD AF C. QUENSEL. LIBRARY NEW YORK SPE ESR AES a BOÖOTANISAL GARDEN TREDJE BANDET, Med Komwmgens nådigste Privilegium. STOCKHOLM, Tryckt hos HENRIK A, NORDSTRÖMS 18040 I se 143. PYRUS AuUcUPARIA. (Sorbus Aucuparia. Linn.) Rönn, På Finska: Pihlava. Pihlaja. Löfven åro parbladiga, med åggformigt-lansettlika , sågtandade och mest glatta småblad. Blommorna sit- ta i qvastform och ha mest 3 pistiller. Linn. F1. Sv. p. 168, Cl. 12. ICOSANDR. 3:gyn. Lilj. Sv. F1. s. 196, Kl. 8. TJUGOMÄNNINGAR. 3-5qvinn. Murr. App. Medd, T. 3. p. 203. fatr. Sållsk. Hush, Jurn, 1778, Jul. s. 1009, se ENAS JAN. IS: AIG jo 1790: DEC 'S: ERT Fisckerser.. EKO Dikt. T. 4. s. 200. &c. Inrik. Tidn. 1798 de. 27 Nov. N:o 141. Pharm. Sorbi Auc. Bacce, : öser är ett nyttigt trädflag, med vacker krona och till- Hör egenteligen norden, ehuru den äfven trifves i varmare luftstrek. I början af sommaren, sedan andra fruktträd ut- blomat, utspricka dess blommor, som i Oktober ge mogen frukt. Löfven äro först i början fintludna på undra sidan: småbladen sitta midt emot hvarannan parvis med ett udda blad vid ändan; blomqvastarna, som äro mångblomiga och mycket greniga, ha äfven ludd. Frukten är i afseende på sin form och inre byggnad ett äpple eller päron, något stör” re än en ärt, röd, sur, bäskaktig, och innehåller 3-5 frö i en gul saft. — Det torde förefalla oväntadt att finna Rönnen , hvars frukt allmänt kallas bär, anförd ibland de trädslag (Päronslägtet), som bära päron och äpplen. Men som storleken, så föränderlig genom odling, jordmån och andra tillfälliga orsaker, alldrig ensam gifver säkra känne: märken , så bör den ej eller ibland slägtkaraktererna kom- ma i fråga. (Ifr. N:r 45» Andra Auktorer hafva redan före oss flyttat Rönnen efter fruktens beskaffenhet, uti Fä- rönslägtet, — Den hörer till naturliga Örtflocken Fruktträd eller Pomace& pl:e , och kännes till sitt slägte med 5klufvet LENE 5 blomblad ; frukten, rödglänsande FR of: SAM , formeras udd blomfodret och hyser 2-3-5 ärnor. Baren nyttjas hela, eller utpressade saften inkokad till mos, och skola vara urindrifvande samt i.,'tiga mot skör. 143. PYRUS AUCUPARIA, bjugg, strangurie och njursten. Bergius säger att emot sist nämde sjukdom har den sjuke med förmån ätit 10 — 12 eller flera st., troligen torra bär, en eller 2 gånger om dagen, Torkade, antingen utbredda på bord eller uppträdda på trådar, i luftigt rum och skugga, blifva de, ju längre de förvaras, ju angenämare till smaken och således tjenligare till syltning. Frostbitna Rönnbär skola, efter von Akens för- sök, ge mera bränvin än ofrusna, efter förutgången gäsning och destillation. I ställe för gammal Citronsaft cHer de- stillerad ättika, som brukas vid färgning med Safflor (Cartham. tint&or.), till röda färgens förhöjande på silke, är Rönn: bärssaft bättre och gör färgen emot solsken mera bestän- dig. Sådan syra fås då utpressade saften af sönderstötta bären lemnas att gäsa, och det klara som sedan ärhålles och är ganska surt, förvaras på buteljer. Detta kan nyttjas både vid nämde silkesfärgning och äfven som cider och ättika till andra behof. I Kamskatka ätas bären rå; hos somliga , då för många ätas, väcka de kräkning «De tor- kas, malas och ätas såsom bröd i dyr tid på åtskilliga orter. Svin kunna gödas med Rönnbär , i fynnerhet om potates eller rågot säd tillblandas ; hornboskap äta dem äfven och hems tamda foglar förtära dem gerna öfver vintren. Kramsfoglar och mest Trastar äta dem begärligt, hvarföre de brukas till låckmat vid snaror, hvari foglarne fångas — Blommor- na outslagna och lagda på bränvin sägas ge det god smak: — Löfven tjena till bofkapsfoder. — Veden är hård och hvit samt nyttjas till slögd. Barken kan nyttjas till garf- ning. — Trädet växer ej särdeles långsamt, skadar ej eller gräsväxten och planteras i alléer. Fortplantas bäst med bär eller frö, som utprässas utur bären och sås i Oktober, helst der skugga finnes; hela bär tros ligga längre i jor- den än frön. Trädet trifves bäst i lera, blandad med sand och svartmylla,y unga träd och telningar låta äfven flytta fig. — 1 onga Rönnstammar kunna telningar af önskade päronslag inymvyas; men som frukten snart försämras och trädet icke länge uthärdar, så är det icke synnerligen att rekommendera. Tab. — fig. a. en utbredd förstorad blomma. — Bb: blomfoder med pistiller. — c. frukten tversföre afskurenr med 3 kärnor eller frös — d. en liten qvist med bär, plats ta ofvantill med qvarsittande 5flikig blomfoderslämninge . Å SE IRAS KI SR Föne dl 16 '” - Ca än Bå ÖRE BE 146. TRAGOPOGON PRATENSE, ÄNG-SALSOFI, Salsofi. Bockskägg. På Finska; Myskinyrti. Bladen åro helbråddade, köålformiga, spetsade och vid basen utvidgade. Blomstjelken trind. Blomfo- derbladen nåstan lika långa med strålblomstren. Linn, F1. Sv. p. 267. CL 19. SYNGCENES. polygam. equal, Lilj, Sv. Fl. s. 338. Kl. 15. SVÅGRAR; lika Svågerlag. Murr. App. Med. T. 1. p. 104. Pharm, Tragopogi 1., Barbe Hirci Radix, Fo ENN är på somliga orter mindre allmän; träffas på ängar och åkerrenar i Juni och Juli med blomma och har 2årig rot, som är tapplik, saftig och söt. Växten blir 1$ aln hög vid pass, är ganska slät med greniga, trine da och ofta rödbruna stjelkar; bladen sitta skiftevis och blomstjelkarna i toppen äro ensamma , enblommiga, uppåt tjockare och trinda, Blommorna öpna sig i varmt och tort väder bittida, kl. 4 om morgonen och dra hop sig kring middagstiden. Blomfodrets småblad äro lansettlika, platta och sitta i 2 rader. Småblomstren äro 5tandade, olika lån- ga, men mest lika med eller litet längre än blomfoderblas den; de yttre småblomstren äro störst. Fruktämnet är i ändan pensellikt. Fruktfästet punkterat. Fröen krökta, fårade och skrofliga. Fröfjunet, fäftadt på en fint spetsad stjelk, är fjäderlikt och stråligt. — Slägtkarakt. är: naket blomfäste , enkelt mångbladigt blomfoder och stjelkadt fjäder- likt fjun. — Naturl, örtflocken dit Salsofien räknas; kallas Same mansatta blommor (pl:ae compositae I. semiflosculosae). Stun- dom förvandlas hela blomman inom blomfodret till ett mörk- brunt eller svartaktigt fint pulver, fom rifvet med gum- mivatten skall kunna till målning användas. Detta kallas brand- eller sotax, är vissa år allmänt på flera slags växter och uppkommer enligt somligas tanka, af en insekt, som skadar blomman så att den undergår denna förändring , och efter andra, af en fin svampart ,(Lycoperdon), som liksom mö- gel fäster sig i blomman och förstör dess naturliga urbil- dande. (Ifr. KR, Vett, Ak. Handl. 17753 $- 317). 146. TRAGOPOGON PRATENSE. Såsom nyttig i Medicin förtjenar denna växt föga el- Åer alsingen uppmärksamhet. Men dess rötter och spä- da skott, eller stjelkar om våren , kokas i soppor, stufvas, och äre välsmakande, hälsosamma och ofta nyttjade såsom Sparris, på några ställen kända under namn af vilda hafre- rötter ; odlas derföre stundom i trädgårdar, men är till smaken något sämre än Lökbladiga Salsofien, fom egenteli- gen kallas Hafrerot och odlas liksom Spansk Scorzonera mera allmänt än denna. Tab. — fig. a. ett strålblomster med sin 2klufna pi- still och fruktämne. — b, ett diskblomster. — c. frö med fjun. — d. stjelk med mogna frö och fröfjun, liknande Maskrosen (N:r 4) och Hästhofsörten (N.r 2). jäpegt si tt vm dok nt cr Ps Heng NORNAN , SM KA Köl k bol ve AR rs G fd lv Jr NT ( vå . ö å E SÅ | a -'! d 3 Kal 1 ju Jå - | M FÖRRE öde AN a oe ka hä ERS Å INA CE , . fo v SLÅ OM SM I Ag SS Lä As JE di spå | 7 C ” fy VE - M Jr : 4 y SÅ ; MTRL IEA äg WWE TE ör i p å FA sbå | å NE ö je TT p AN Ve 4 PLN AJ Vv ÄR d g c 7 ERAN ros AKER LOS AR Zz N Å E då j 2$ SG M Pr me ad MEN via Eve ( | rn MESSI 0 . RNA ) Så sd Bend 0 PRATA SL NS HI JR v ARSA j / LV a ; vw AT 24) SARA Van AG NG VR d WS Z Up Å TU IFO ; TM Skå Op PAD AV NEAR FH PAT UNT i fb) II LA TERS PR) UA SÅ Vw ÅRRER ds | Ge 147. AA GOPODIUM PODAGRARIA:. KersKÅL, Svallerkål. Trebening. Rotbladen åro dubbelt och stjelkbladen enkelt 3fal- diga (ternata), med stjelkade, åggformiga, sågtan- dade och spetsiga småblad. Linn. Fl. Sv. p. 96. Cl. 5. PENTANDR, 2:gyn, (Umbella- te), Lilj. Sv. FI. s. 126. Kl. 5. FEMMÄNNINGAR, 2:qven. FP mångårig krypande rot växer Kerskålen allmän i träd- gårdar och på odlade ställen; blommar i funi eller Juli, och -är ofta att anse som ett svårt ogräs, hvilket icke lät. teligen kan utrotas, Örtstjelkarna äro bladiga, fårade, med ensamma parasollställningar i toppen, Blombladen äro hjert: formiga och inböjda. Frukten aflång eller äggformig med 3 upphögda ränder. En så allmän växt förtjenar viszerligen att blifva känd, emedan den kan till föda användas. Bladen, ju spädare», ju bättre, kokas bland andra grönkålsväxter och stufvas äf= ven ensamma, nästan som spenat, om våren. Då de få vär xa bli de sträfva och svårare att äta. Boskapen förtära ger na växten och som den snart skjuter nya blad och stjelkar, kan den flera gånger skäras. Tab, — fig, a. en förstorad blomma med ståndare och 2 pistiller. — b, frö i naturlig storlek. - ee k op UR | YR + q | - T | - hå - J I ST -s AN N 4 - vt + JAA RR | j pj KR Ad 1607 UC USQT rd | Så etisk [ | arv ot Jody | Läsa - [0 ' I FR r'Y ' F it [1 AM ' ' p , 2-4 ML » vy I LAR , 28 : FORSA TY LA Ka stab ". "| ” to9 ls EN jet Far a AN ing tvst SS et - SE MÖRE MFA bb ot dB dT AR GE, SM N R ö - $ - - 4 RE CE - : än - | 5 EIS - - -F - [2 ; . - Sn | ww y +) i - é ed - & ät 2, € ra r 188 ä i 1 t -. a - ee | k - SON: I 'NärNECA få 7 WO PAN REV tva NE I&R r > 4009 ll AVG LU ta TNG AG a ee ni NT 0 . nn Hör Pa d 4 bk sd LER) i ban 9) AV Ör tele «tta emil” > ög dr åt Bill ö i SOLEN Erfurt i LIN oli: Sad fr Haora sa hän At een I PRE rr dr fM4 tig (tg : RR | - | ' - &: va TT ryvlieg "2 > 4 tädrR a a - i, SVR ' g tue AD I I asken JdS Fr Av ist 4 i ge - Y | > fe do | 5 2 NR i8 Po ARR fr. i d fa SS 4 sd (LG AT rr ö Tana Ian te för frn adtere o HE 24 v Ö at | éå 1iö INR dor bust Nå ESR i bön så 2 pr a NECK anv ps satan jar I 5 | | Jr Af a FR i | | mäsk AE Mile ac Hr. = MH grn sv va Bors ävnstd hia milvö ot i a Tr 1 fi lipalg "bea Ven - säigjnnn Bilan k GA cd B + Slbilter . a A a 2 å ån / Å Å df Rå ACES hå - : e a -. 6 Å CT z Bin få k | | j F | i 'Å LÄN - p Å t Å j j KE Ra EE ar RE re RU få (LA ENN AR ja (Ry AL VARE 148. GNAPHALIUM DI1o1IcUM: ALLMÄN KATTFOT. På Finska: Kissan Käpälä. Stjelken år enkel, bladig, med blomqvast i toppen och krypande rotskott, som slå rötter. Han- och Hon- blomstren åro åtskilda på olika stånd: Linn. Fl. Sv. p. 286: Cl. 19, SYNGENES. polygam. superfl. Lilj. Sv. Fl. s. 358. Kl. 15: SVÅGRAR, olika Svågerlag. Murr. App. Med. T. 1. p, 112. Pharm, Gnaphalii 1, Hispidule 1 Pedis Cati Flores, massa I växt är allmänt känd under namn af Kattfötter och kallas på somliga orter evighetsblommor eller eterneller, ett namn som egentel, tillkommer Gn, arenarium , orientale och de fläste afrikanska arterna af detta slägte. Dess kry- pande rot är mångårig och trifves bäst på berg, sandig jordmån och torra ställen ; blommar i Maj eller Juni. Her la växten, utom bladens öfre sida, är luden. Rotbladen äro spatelformiga (något ägglika, men bredare utåt och smalare mot basen); stjelkbladen äro lansettlika, Blom- hufvuden på de stånd, som bära hanblomster, ha glänsande mest hvita blomfoderfjäll och äro mera klotrunda än honor- nas blomhufvud, som äro något cylindriska och ha rosen- färgade mera aflånga blomfoderfjäll. Fjunet hos de förra är tjockare mot ändan och fjäderlikt; hos honblomstren deremot enkelt och sträft. Fruktfästet är något gropigt (scrobiculatum), — Slägtet igenkännes med naket eller bart blomfäste, dels sträft, dels fjäderlikt fjun, färgade blom: foderfjäll, spetsade strålblomster och några ofruktsamma diskblomster. Under eget slägtnamn Antennaria, har Gärte ner upptagit denna art, såsom skild från de öfriga. En lindrigt sammandragande egenskap har man tillagt denna växt, och änskönt det skulle kunna anses öfverflö- digt, skole vi dock tillägga , att den fordom varit brukad "af Läkare i bröstsjukdomar och af Landmän såsom ett troll- medel. Men efter all sannolikhet har den ena och andra, till vinnande af sina olika afsigter, funnit Kattfoten lika kraftlös och overksam, hvarföre den kommit ur bruk, Den 148: GNAPHALIUM D101CUM. är säkert onödig i Läkarekonsten; och dess användande emot så kallad utsot eller diarré hos kalfvar, hvartill den i pulverform stundom ännu skall nyttjas, lärer vara af föga värde. Tab, — fig. a, ett honblomster , förstoralt, .. b. ett hbanblomster, — c. blomfoderfjäll. =. d. det gropiga frukt fästet. — 1. fånd med honblomster, = 2. dylikt med han- blomster. LÄN FEAR cl WLAN VR ) ' FER 20 "| åt JIWP. del . CKfe. 149. SEDUM AcCRE. BitteER BerGKNOPP. Fettnopp. Hällegräs. På Finska: Kukon-marjase Kukon-lehti. Wiluruoho. Bladen sitta skiftevis, åro nåstan ågglika, tjocka, saf- tiga, utan bladstjelk. Blomknippet (cyma) år bla- digt och mest 3klufvet. Lian. El. Sv. p.i153. Gl, 10., D'IECANDR. Fioyns Lilja SV. F1, s. 189. Kl. 7. TIOMÅNNINGAR. 5:qvin. Murr. App. Med, T. 3. p. 344. Påarm. Sedi min, 1. vermicul. Herba, P; berg, murar, tak, och torra sandiga ställen träffas denna gulgröna allmänna växt, som har mångårig rot och blommar i Juni och Juli. Örtstjelkarne uppväxa i små bu- skar, äro nedliggande, greniga, trinda och utan hår; bla- den äro tryckta intill örtstjelken. Blomknipporna, som sitta ensamma i toppen, ha få blommor, Blomfodret är något trubbigt och slätt; blombladen spetsiga. Fröhusen hinnaktiga och släta, — Slägtet innehåller många arter, och igenkännes med 5klufvit blomfoder, 5 blomblad, 5 håning- hus i form af fjäll vid basen af fruktämnet och 5 fröhus, som bildas ofvan blomfodret. — Naturliga örtflocken för Bergknoppen kallas Saftiga växter (pl:ae succulentae), och denna egenskap att vara saftfull bibehålles länge om växten uphänges under taket i ett rum, och kan således , liksom Semperviven och flera andra, förvaras saftig och frisk nä- stan ett helt år. Genom sin skärpa väcker den, invertes tagen, kräkning och laxerar, hvarföre dekokten, helst beredd af gammalt öl till 3 — 4 unsi dosis, kanske kunnat bota frossan 3 ett boteme- del som för soldater; bönder och starka personer stundom kan tillgripas. Att med samma dekokt och tillsatts af litet Rosenhåning och Alun, skölja munnen och gnida skadadt tandkött, då tänderna tillika lofsnadt, är äfven med fördel försökt. Kokade växten utkrammad, har man lagt i knäveket, då knäet varit kontrakt och dekokten har derjemte nyttjats invertes. På skörbjuggsartade bensår, lägges örten frisk sönderstött, eller kokad i öl eller dricka, eller ock med 149. SEDUM ACRE. linolja gjord till ett slags salfva, hvaraf såret renas och läkning befordras. Kokad i Getmjölk säger Lange att bä ska smaken mildras. Fmot kräftsår har Marquet funnit den förmånlig, hvilket döck torde böra förstås så, att så- ret endast deraf blifvit renare. Hvad af Blegny berättas om saftens nytta i njurstenskolik, torde fordra mera bekräftel- se. I AHufelands Jfurn, 13. B. 2 st, s. 167. anmäles växten såsom nyttig mot Fallandsot; den samlas till detta ända- mål före blomningen, torkas och ges i pulver i ökad do: sis ifrån 15 gran till I skrupel och till och med 5 qvintin. Tab, — fig. a. fröhus. — b, frös alt i sat, storlek; ; ”» ONE VR Ut SE ris 1 AK isla CN EP 150. SCIKPUS LACUSTRIS. InsjJösärfÅ. Kolvass, Strået år trindt och bart. = Blomvippan sitter i tops pen och liknar ett dubbelt sammansatt blomknippe med åggformiga småax och olika långa axstjele kar. Linan. F1. Sv. p. 16. Cl. 3. TRIANDR. Y:gyn. Lilj. Sv. FL s. IS, Kl. 3. TREMÄNNINGAR. I:qvinn., Wallen. Afhandl. om Nödbröd, Pres. HELLEN. 4ito 1782. S. II. Pra Tin skillnad från bladvassen (Strandrör N:r 114), kallas denna i åtskilliga landsorter kolvass, emedan båda växa vid insjöstränderna, men ha på afstånd olika mörkt eller svart utseende. Säf växer allmän med mångårig krypande stark rot, i renare vatten, såsom vikar af strömmar och insjöar, samt blommar i Juli. Stråen bli 2 alnar och der- öfver , inuti med ett svampaktigt hvitt ämne uppfyllda, och emot roten försedda med nästan mot hvarandra sittande sli- dor. Blomvippans grenar eller axstjelkar äro hoptryckta, olika långa, utgående från tvänne blomhölsterlika blom- skärmar och delande sig oordentligt; bärande små ax , hvil. kas blomfoderfjäll täcka hvarannan till hälften. Fröen äro platta med 5 — 6 styfva hår vid basen, hvilka äfven une der blomningen synas ikring pistillen. — Slägtets kännemär- ke är,. att för hvart blomster finnes ett blomfoder , som ligger i axet liksom fjäll, det ena till hälften på det andra; blomstren sakna blomkronor eller fom de ibland gräsen kallas blomsterskal, men gifva hvardera ett frö, På några orter i Finland, Savolax och Karelen, utta- ges kärnan eller det svampaktiga hvita ämnet, torkas väl, stampas , males och användes till bröd, som väl blir tort och saftlöst, men hvitt och icke osmakligt, Samma slags märg, pressad och fastlimmad vid hvarannan, skall kunna nyttjas i stället för papper, i Skåne brukas den allmänt till lampvekar, som brinna rätt väl, när de förut äro nog torkade. Ung eller ännu icke grofväxt Insjösäf, ätes af 150. SCIRPUS LACUSTRIS: hästar; men torkad såsom hö eller vinterfoder, hålles den till goda af hornboskap, Vid taktäckning användes den äfven i stället för halm och rör; äfvensom till stoppning, mattor och dylikt; korgar, silar samt såll kunna ock flä- tas deraf; och barn göra simmkuddar och fogellika figurer af säf, som de låta simma på vattnet. Tab. — fig. a. förstoradt blomfoderskal med 3 stån- dare, en pistill med 3 märken och fröämne vid basen. b, pistill med några styfva hår kring fruktämnet. — c, ett af de styfva håren kriog pistillen eller fröet , mycket för- storadt. (Nf el -. IHOP. I 151. PRUNUS SPINOSA. SLAÄNBUSKE. BStärkebär. Körne. Busken har taggiga grenar, lansettlika glatta fint sågtandade Zöf och enblommiga enkla blom- stjelkar. Linn. Fl. Sv. p. 166. Cl. 12. IcosANDR. 1:gyn. Lilj. Sv. FL. s. 194. kl. 8. TjJuUcEMÄNN. 1:qvion. Murr. App. Med. T. 3. p. 254. Fischerstr. Ekon. Dikt. 4 Del. s. 12. 160. 163. 173. 193. 194. 201. Pharm. Acacix nostrat. 1. Pruni sylvestr. Flor. Fruct. C ort, Rad. > ädbuskén är ej att räkna bland de större buskarne; dess krokiga grenar, af bvilka de smärre tillskapa i än- darne långa, hvassa och hårda taggar, utbreda sig vid- lyftigt, hvarföre busken i häckar snart gör dem ogenom- trängliga. Bladen utspricka senare än blommorna, som visa sig i Maj; de förra äro äggformigt lansettlika, med en fin afsilningsöppning i spetsen af sågtänderna , samt med bladstjelkar försedda. Blomfodret är vidt utbredt och fruk- ten (drupa), som innehåller, liksom kersbär ell. plommon , en nöt eller kärna innesluten inom ett stenhårdt skal, är nästan klotrund eller något äggformig och af svartblå färg då den är mogen, samt af ganska kärf smak. Busken växer vid vägar, på backar, bland stenhögar och i allmän- het helst på torra ställen, ehuru den äfven träffas i fuktig jordmån. — Slägtet till hvilket plommon, kersbär, krikon m. m. räknas, beskrifves, till skillnad från andra närgrän- sande , med 5:klufvet blomfoder under frukten; 5 blomblad ; och utstående fogningar på nötfrukten eller stenen, som finnes i det orätt så kallade bäret, Slånbuskens naturliga örttlock kallas fruktträd (pl:e pomace?>). Roter, som breder sig vidt ikring och ger rotskott som skada ängarna , har mörkbrun bark och är mera bäsk och sammandragande än veden. Kramer såg en li- ten blåsesten bortgå från en 5:årig gosse under bruket af dekokt på roten, hvartill han anser dekokten såsom orsak. — Barken har enligt åtskilliga försök botat frossan, dels såsom dekokt ensamt ymnigt förtärd, dels som pulver till 2 drakmer , delade i flera portioner och intagna i dekok- ten. Med håning kan ock pulvret blandas till mos och förtäras. Barken ger med lut röd färg på ylle, och bör kunna i färgerier med fördel användas. — Löfvenr späda lagda i hett vatten och torkade, kunna nyttjas såsom ost- indiskt té, hvilket de till smaken något likna. -— Blommor- na förlora under torkning sin lukt och blifva bäskaktiga. AF Fr. Hoffman nämnas de såsom nyttiga mot utslag och skabb. — Frukten, stor som ett litet kersbär, innehåller en grön, seg, köttaktig, sur massa, och kärnan i nöten I 'I,. Prunus SPINOSA. smakar lik kersbärens , något bäsk. Efter frost blifver den mogna slånfrukten , liksom krikon, mindre sur, och stekt på kakelugn eller i stekpanna, ätes den allmänt af barn; i Bohuslän stekes den i smör och ätes med socker. Slån kunna äfven läggas i ättika, eller insyltas, eller torkas i ugn och till matlagning användas. Ättikslån fås af Slån, förvällda och lagda med kryddneglikor och dylikt i ko- kad ättika. Om sådan slånättika blandas med hälften så mycket mellansirap, kokas och slås åter sjudhet på, får den båttre smak och blifver till sallat tjenlig , och sedan lagen fått svalna i öfverbundet käril , afhälles den, kokas på nytt, mera sirap tillägges, skummas flitigt och slås för andra gången kokhet på frukten, och kan sedan på vanligt sätt förvaras. — Af slån, äppelmust och bränvin beredes i England en dryck , kallad Aporto ell. Rumpunk. Sönder- stötte med påslagit vatten kan saften af dem utpressas. Lin- drigt torkade i varm ugn och sedan sönderstötte gifva de Slånbärsvatten, om tunn väl kokad sockerlag gjord af käll- vatten och socker slås på, samt fylles på ankare som till- sprundas för 14 dagar; vattnet eller saften kan sedan på buteljer med eller utan tillsats af socker aftappas och för- varas. Slånbärsvin beredes af 2 kannor god vört eller håningsvatten, till > tunna mogna sönderstötta och med li- tet vatten väl pressade slån; sedan detta är rätt blandadt, tillsättes gäst, eller gulan och hvitan af ägg; det aftappas på buteljer, när det hunnit klarna, och kan drickas efter 10—12 dygn; med tillsats af utländska vin blir det smak- ligare. Af sönderstötta Slån med kärnorna , hvarpå slås kokhett vatten, fås genom destillation ett slags bränvin som liknar Persikobränvin, sedan bärmassan förut, genom tillsats af gäst, fått undergå spirituös gäsning. Stötta och lagda på bränvin eller hvitt vin, sätta de derpå färg och od smak. På öl och dricka skola de förbättra smaken och förekomma hastig surnad. Med slånbärssaft klaras grum- lig ättika; den kan äfven med tillsats af jernvitriol tjena till bläck , som sätter på linne beständig blekbrun färg. Torra frukten färgar rödt. -- Kärnorna stötta i mortel eller mal- na på oljeqvarn och pressade, gifva liksom Häggbärskär- nor en välsmakande gul olja. PMeden är hård och nyttig vid slöjdarbeten. — På steniga backar förtjenar busken att vårdas och är till lefvande gärdesgårdar ganska tjenlig, men genom djupa diken bör ängen fredas för dess kry- pande knöliga rötter. — 'Taggarne albarkas och brukas till korfstickor. Tab. — fig. a. blomfodret utan blomblad upskurit och ntbredt med ståndare och pistiller; något förstorade. — b. frukten hel. c. densamma tversföre afskuren, så at nöten synes; båda i naturlig storlek. rr AA AR « AKP. de . 1526 POTENTILLA ÅNSERINA. Gås-POoTENTILL. Gåsört. Silfverört. På F. Hanhenjalka. Örtstjelken är krypande. Bladen ojemt penntag- gade, med aflårga, sågtandade, inunder hvitlud- na småblad. Blomstjelkarne äro enblommiga. Linn. F1. Sv. p. 176. Cl. 12. IcosANDR. polygyn. Lilj. Sv. FI. S. 204. kl. 8. TJuGEMÄNN. mångqvinn. Murr. App. Med. T. 3. p. 155. Pharm. Anserin&e 1. Argentine Herba. Brr etentilbn blommar i Juni, växer med mångårig rot, som af svinen begärligt eftersökes på fuktiga ställen, utvisande källådror och har silkesglänsande silfverhvita blad då jordmånen är leraktig, men gröna då den är sand- blandad och torr; den träffas allmän vid vägar och ibland vidjebuskar. Dess örtstjelkar utbreda sig vidt, slå rötter, äro röda, håriga och bladiga. Bladen äro ojemt penntag- gad e (interrupte pinnata), ell. småbladen sitta ej ständigt midtemot hvarannan och äro olika stora. De enblommiga ensamma blomstjelkarne utgå från örtstjelken vid något bladfäste. Blomfodret är inskuret och silkesglänsande. Blombladen guldgula. Potentillslägtet äger 10:klufvet blom- foder under frukten; 5 blomblad; nästan runda, nakna och något skrofliga frö, sittande på ett litet saftlöst frukt- fäste. Dess naturliga örtflock kalla Botanisterne Seznticosae pl:e, hvilka alla anses såsom sammandragande, och äro tro- ligen nyuiga vid garfning. Det förråd på läkmedel som växtriket meddelar, är synnerligen rikt på sammandragande ämnen, hvarföre ock Läkaren har tillfälle att ibland dem göra ett urval samt behålla de bättre och förkasta de mindre tjenliga och o- verksammare. Deraf har händt, att denna och flera andra kommit tid efter annan i förgätenhet. Likväl är denna icke alldeles oskicklig att hämma alltför starka uttömningar, härrörande af tarmarnas slapphet; och Tournefort beröm- mer den kokad i kräftsoppa mot hvita tHussen. På Arkiat. Vv. ROSENSTEINS tillstyrkan har dekokten på örten med stor fördel blifvit nyttjad mot sådan lungsot, som hos en 40:årig man kom efter inflammation i bröstet, under upp- hostning af var, afmagring och en påbegynt bulnad, som utvertes redan var synlig emellan 2:ne relben. General- Dir. och Kommend. AF ÅCREL och Assess. BERGIUS an- 1502. POTENTILLA ÅNSERINA,. föra älven bevis på växtens nytta. Såsom dekokt, eller te, eller ock saften af stötta och pressade växten, kan den bäst användas. Roten skall i Skottland och Irland nyttjas till mat efter Sloanes uppgift; men som roten är liten, sy- nes mödan vid dess samlande vara illa betalt. Tab. — fig, a. frö, qvarsittande på fruktfästet inom blomfodret, RSA RSK KOM ES Sa fr. op När Ad PP rd ee 4 Å , Ae a ; ; I i js bg AA [å AN i XP: IWPE? del 105: SAXIFRAGA GRANULATA, Knöric STEnBRÄcCKA. Hilsknoppar. på E. Papelo-juuri. Roten är knölig. Rotbladen äro njutlika, fi- kiga och äga Bladstjelkar. Örtstjelken är gre- nig, växer rak, med Blomvippa i toppen och fruktämnet till hälften under Blomfodret. Linn. Fl. Sv. p. 143. Cl. 10. DECANDR. 2:gyn. Lilj. Sv. Fl. s. 169. Kl. 74 TiIEMÄNN. 2:qvinn. Murr. App. Med. T. 3. p. 555: Pharm. Sa- xifragae albe. Herb a, Semen. P. torra ängar, backar, tak och ibland gräs växer den- na ört allmän och börjar blomma i Maj ell. Juni; dess rot är mångårig, mjölig och bäskaktig, lökaktig, ibland stor som ett litet Kersbär, sammansatt af flera små runda, hvi- ta, ulliga rötter stora som Hampfrö, och omgifna med flera hinnor; och ka!lades fordom för sin likhet med frö på Apoteken Semen. Örtstjelken är trind, hårig, bladig och liksom bladen något klibbig och saftig. Örtbladen äro, de öfversta, lansettlika, de nedra inskurna och nästan utan bladstjelkar. Blomfodret upprätt, försedt med hår och små körtlar. Blombladen äro omvändt äggformiga, och ådriga; inflyttad i trädgårdar på god jord blir blomman dubbel. — Stenbräckslägtet har 5:klutvit qvarsittande blom- foder, 5 blomblad och ett 2:bornadt Fröhus af ett rum för många frö , öppnande sig mellan hornen. Naturl. ört- flocken kallas Saftiga växter (Succulente plante). Utom namnet Stenbräcka, öfversatt ifrån det Latinska, har växten ingen egenskap, som ger anledning att i den- samma söka ett botemdel mot Stenpassion. Smaken, som v. LiNnNE funnit stickande och skarp, lofvar ej heller mycket i-andra alseenden. Emedlertid ätes den, då getter undan- tagas, icke af boskapen, hvilket ger tillkänna att den till sina egenskaper är olik med foderväxterna i allmänhet, och kunde derföre förtjena att genom anmställda försök blifva närmare till sin kraft och verkan bekant. Växten inne- håller färgämne, enligt Assess. Rafns uppgift. Efter 2 tim- mars betning med Alun och Vinsten kokas godset med den under blomningen samlade örten , hvaraf det får en stark olivgul färg; om Jernvitriol och Vinsten sedan tillägges i färgsoppan , får godset efter förnyad kokning, stark grå, i gult fallande färg; omröres godset slutligen i Jjumt Vitriolvatten , blir färgen mörk oliv, — q Tab. — fig. a. fruktämne eller fröhuset i sin början — b. fröhus i naturlig storlek. + 4 LJ + i bä É pe | 1] Vi 4 ' v LANE | el LJ ig LJ i É LJ - vi - - jéslr & - 4 Ö 3 S få + iq Ci - T .- 3 i - ' € å. - - j i ig [AR - z 9 CR i ' | BT 3 AVE 15 - | LSE , IRA 2 RR = TIG tär. å no + ' Ja 1 rd i - 2 jfr 20 ÅA n "7 Å br - & Al bre ; på Å j Fi få hu Så Surg Selit hö af le : i « I 5 i | NM I i : A ” VN Å Å l Åh SL = å 3 | 1 . S É - - -å > Lo - i d - | - a 7 bi I ' Tv 4 UNT | d 1 | g Te FYR 3 0 i NN H ee d al + ve =) h - FaR RIND flå 215 - sö; la å i , e Mr ÅR (18 je é Ke TJ 2 TE i rr > "UA panda OM å "24 NW lol ESR GA l FS | . å ”. fån - 4 FET LER SER [NE x AUF fr (MN MSE a G w STEN vå vv ES RAA jä OR LEENE 3 Å a Gl 7 b BE CER Ne Ad bd i 4 st7 AN å " 2 SN HH ELLI IMEP. del 154. | SPIRAEA FitnirENDULA. BruDeRÖDSÖRT. Somilla , Galteknappar. På Finska Fors muruolio , Sianmaltsa. Å Örtstjelken är icke trädaktig. Bladen penn- taggade: Småbladen sågtandade, släta och li- ka hvarandra. Blommorna ha många pistil- ler och sitta i knippform (cyma), i toppen. Linn. Fl. Sv. p. 170. Cl 12. IcosAnDr. S:gyn. Lilj. Sv. Fl. s 199. kl. 8. TJUGEM ÄNN. 3—5 qvinn. Patr. S. Hush. Jurn. 1785. Dec. sg. 172. Murr. App. Med. T. 3. p. 118. Pharm. Filipendule 1 Saxifragae rubre Radix, Herba. | mångåriga rot träffas allmän i torra ängar och är besynnerlig med sina äggformiga knölar, sammanbund- na liksom med fina trådar och något liknande ett perl- band; deraf är namnet Filipenrdula (hängande på tråd) till- kommit. Dessa knölar äro om hösten välluktande, saftiga och något söta, om sommaren torrare, mindre luktande och något bäska. Ortstjelken blir vid pass £ aln hög, är kan- tig, slät , bladig och föga grenig upptill. Bladen likna Mil- lefoliens (N:o 74), sitta till skiftes, ha många småblad (mul- tijuga) och ett udda, slutbladet. Bladskärmarne äro runda- de, liksom fastväxta vid stjelken och sågtandade. Blom- knippan är mångblommig och upprätt. Fröhusen är håri- ga, och mogna i Sept:r. Pistillerna äro 8 till 12 i hvar blom- ma. I Juni eller Juli pläga dess välluktande blommor vara utslagna. — Med 5:klufvet blomfoder, 5 blomblad och 2:skaligt, mångfröigt fröhus öfver blomfodret igenkännes slägtet, som har blott 2:ne Svenska arter, hvilka räknas till naturl. örtflocken Senticose& plante. p Rötterne, färska, rifna i kallt vatten, färga det rödt och afsätta till bottnen af kärlet, om det lemmas stilla, ett stärkelseämne, som under kokning förändrar sig till segt gelé, hvaraf man ser att roten innehåller ett ämne, som för organiska djuriska kroppar är närande. Också har man i hungersnöd med fördel betjent sig af roten till bröd. Roten torkad och malen till mjöl samt gjord skick- lig att undergå spirituös gäsning, kan nyttjas till distilla- tion af bränvin och sprit. Dess egenskap att vara nöd- brödsämne är nästan den enda, som gör växten något 154. SPirRArA FILIPENDULA. märklig, emedan dess medicinska bruk längesedan ock med skäl blifvit aflagdt. Såsom lindrigt sammandragande, "och derföre räknad till den naturl. örtflock som nämdt är, kunde den dock, på de ställen der den i öfverflöd vä- xer, användas vid garfverier och skinns beredning. — Al hemtamda kreatur, äta hästar den icke; de öfriga förtära växten, och svin söka begärligt dess rötter. Blommorna ko- kade i mjölk sägas gilva den god smak; och torkade blom- knoppar, stötta och siktade samt blandade bland mjölet till pannkakor, skola ge smak af mandel. Uf) IV AM 190. PHELLANDRIUM AQUuUATICUM. STÄxKRA. Kaxstäkra, Vattenfenkol. e . . Oo . Örtstjelken grenar sig i 2, och dessa åter 1 2, 0. s. v. (klynevis). Bladen äro 3-4-faldigt par- bladiga med utspärrande tillbaka böjda grenar. Linn. Fl. Sv. p. 91. Cl. 5. PEnNTANDR. 2:gyn. ( Umbellate) Lil. Sr. Fl. s. 124. kl.5. FEMMÄNN. 2 qvinn. med svepen vid de små parasollställn. och alla fruktbärande blommor. Murr. App. Med. T.1. p- 207. Fischerstr. Ekon. Dikt. 1. Del. s. 528. Pharsn. Foöniculi aquat. Semina. äkiän har blifvit märkvärdig för sin skadlighet och gif- tiga natur för hästar. Man trodde nemligen , att en skal- Insekt (Curcul. paraplecticus), som lefver inuti örtstjelken, skulle, sedan den vore med örten förtärd, söka sig en ut- gång och derigenom skada så betydliga delar, att hästen deraf blefve lami bakdelen, eller fck paraplegi. Denna giss- ning har sedermera icke vunnit i trovärdighet; utan synes der sannolikare, att om växten hyser något för hästar gif- tigt , bör det sökas i växtens egen natur, snarare äni Insek- tens närvaro. — Roten varar blott 2 år, är tappformig, tjock, med små trådrötter, som sitta liksom i ringar kring roten; trifves bäst i diken , fiskdammar, kärr och bäckar; blommar i Juli, och har mogna frön i Aug. ell. Sept. Ört- stjelken är trind , fårad, ihålig, och nedemot roten liksom ledfull, krokig, grenig och bladig. Bladen äro vidt ut- bredda, trefaldigt penntaggade (tripinnata) eller parbladiga och inskurna. Småbladen som stå under vattnet äro nästan hårlika. Parasollgrenarne utgå midtemot bladstjelkarne, äro vidt utstående och ha många strålar. De små para- sollställningarne äro ganska täta. Svepen bestå al många hårfina blad. De yttre blommorna äro störst och oordentliga, Blomfodret 5:bladigt. Frukten äggformig, något hoptryckt, slät och krönt med framstående lemningar efter blomfoder och pistill.— Slägtet har alla småblommorna fruktbärande, och de som sitta midtuti äro minst. Frukten sådan som den nyss beskrifne. I Rochs Fl. förenas slägtet med Ligu- sticum; men Smith anser det såsom närmast slägt med Oe- nanthe. Då man vet att Parasollblommorna (Umbellatse) utgöra en egen naturlig örtflock, är det lätt att hänföra denna till sin rätta Ordo Naturalis. 155. PuHELLANDRIUM ÅQUATICUM. I böcker som angå hästsjukdomar , omtalas ofta fröen af denna växt under namn af Hästfenkol (BRossfenkel, Pfer- desaat på Tyska) emot åtskilliga invertes sjukdomar och älven utvertes skador hos hästar, t. ex. mot Rozzenr, hosta m. m. Man har ej heller försummat att nämna dem såsom nyttiga i åtskilliga krämpor hos menniskan. De innehålla ymnigt af eterisk olja, och Lange säger att de nyttjas mycket i Nederländerna mot skörbjugg; han nämner äfven deras bruk vid ganska många invertes och utvertes kräm- por, t. ex. bröstsjukdomar, frossa, elaka sår, med flera an- dra som ej löna mödan att uppräkna. Han gaf åt en lung- siktig en knifsudd morgon och afton; eller 2 skrupler om dagen, eller i förening med kina. Ännu kan man intet bestämdt säga om fröens nytta i Läkarekonsten; flera för- sök fordras visserligen ännu. Hertz säger sig icke länge sedan hafva botat verklig lungsot med Stäkra-fröen , hvar- af han föreskref i pulverform 5 gran, blandade med mjölk- socker 10 gran, renad saltpeter 6 gran och Arabiskt gummi & gran. AF denna blandning, som kallades ett pulver, gaf han 3 gånger om dagen, likväl så att dosis af fröen i hvart pulver småningom ökades till 15 gran för barn, och till I qvintin eller mera för fullväxta. Se Hufelands Jurn. d. prakt. Heilk. 2 B. 1 St. Under dess bruk har man an- märkt, att menstruation hos fruntimmer antingen afstannat eller kommit i oordning. — Friska bladen sägas fördrifva vägglöss. Boskapen sky den icke, ehuru den ej kan an- ses såsom boskapsfoder, hvi!ket gäller om de flesta i vat- ten växande Parasollörter; hvarföre det torde vara rådli- gast att utrota dem på de ställen der man vill berga väx- terna till foder. Det bör anmärkas, att namnet Stäkra en- ligt Fischerström tillägges i särskilta landsorter äfven an- dra växter, t. ex. Alisma plantago , Alopecurus geniculatus m. H. af hvilka den sednare icke är skadlig för boskapen. Tab. — fig. a. frö i nat. storlek. — b. blomma för- storad. AN RAY Wake Ser a Teg vp ber dT I JE WE fv a - i dr LÄ KL Y LTS FRA a Mk NEN a , FÅ ESR a | VE 156 CE 156. CAREX ÅRENARIA. SANDSTARR. Boten är krypande. Axet är sammansatt af flera små, af hvilka de nedersta, som hysa ho- nor, sitta inom en bladlik axskärm på afstånd ifrån de öfra eller hanaxen. Päisiuillerna ha 2 märken. Linn. Fl. Sv. p. 325. Cl. 21. Monozecra. 35:andr. Lilljebl. Sv. Fl. 8. 22. kl. 35. TREMÄNN. I:qvinn. med han- och honblomster inom sär- skilta blommor. K. Vett. Akad. H. 189035. S. 144. IWahlenbergs Cari- cografi. Murr. App. Med. T.5. p. 319. Pharsn. Sarsaparille Germ: Radix. & Ökrligter, räknadt af allmänheten bland Gräsen och af Örtkännare till en egen naturl. Örtflock kallad Cala- marie, äger särskilta ax för ståndarne och andra för pi- stillerna, ehuru båda slagen sitta på ett och samma strå eller stånd. Hos denna art äfven som hos flera i samma afdelning förenas håde ståndare och pistiller i ett ax, ehu- ru de sitta åtskilde, neml. hannarne i toppen och honor- na inunder. Den fäster flygsand och växer i sådan vid stränderna, ymnigast i Skåne och på Öland; samt blom- mar i Juli månad. Dess mångåriga ledfulla rot är tjock som en dufpenna, krypande och enkel med svartbruna ta- gellika hår vid lederna, som sitta något åtskilde från hvarandra. Ifrån hvar led upväxer ett strå, som under sanden har leder och mörka bladsidor; sedermera får strå- et flera blad, blir utan knä ell. leder, vid pass qvarters högt, med ax i toppen, ofta något nedåt lutande. Axet utgöres af 3 - 4-5 smärre, utan axstjelkar: axskärmen för det nedersta småaxet är långt nästan som hela samman- salta axen; de öfriga småaxen ha dylika axskärmar ell blad, som äro kortare. Vid medlet af 16:de århundradet införde Spaniorerne från Mexico till Europa, roten af en buskart, som växan- de, slingrar sig kring andra träd, och kallades Sarsa- parill ( Smilax Sarsap.) Den blef snart utropad för sin dyrbara egenskap att bota veneriska sjukdomen, och man föreställer sig lätt att ett botmedel mot en så allmän sjukdom blef snart en indrägtig handelsvara, på hvilken priset ökades i samma mån som åtgången tilltog. Man COAREXNIÅREN ARI anmärkte ändteligen, att Sarsaparillen icke alltid hämtades af en och samma art, och när dertill lades dess dyrhet , började man söka ett medel bland andra växter som vore af samma lyckliga verkan. Vid medlet af sist förflutna sekel begynte man i Markbrandenburg att nyttja roten af denna starrart, i stället för Sarsaparillen, och den har sedermera såsom sådan blifvit allmänt bekant. Man har redan till samma behof föreslagit rötterna af åtskilliga andra arter i detta slägte, och troligen finnas ännu flera, som i brist på någondera af de föreslagna, göra samma gagn. Likväl bör det ej förtigas, att efter kemiska undersökningar, innehål- ler den rätta Sarsaparillen mera slemämne och jordaktiga delar, än Starrarternas rötter, hvilka dock i dekokt skum- ma sig och visa en såpartad natur. Roten af Sandstarren har en svag men angenäm aromatisk lukt då den är frisk ; en mjölaktig, söt och något balsamisk smak. Ju djupa- re den växer eller ligger i jorden, ju verksammare anses den vara. Den har blifvit använd såsom Sarsaparillroten, mest i form af dekokt, ehuru äfven extraktet brnkats; och utom nyttan i veneriska åkommor, har den blifvit använd mot slem, som besvärat lufröret, reumatiska och gikt-krämpor, såsom fördelande , involverande och ökan- de svettens och urinens afsöndring. För närvarande tid, har Särsaparillens förvärfvade anseende mot det veneriska onda ansenligen aftagit, och följaktligen bör man icke vänta underkurer af den, som kanske ofullkomligen upfyl- ler dess ställe. Tab. — fig. a. ett hanblomster — b. honblomster, bå- da förstorade — c. ett moget ax (sammansatt af flera småax) i naturlig storlek. APR ri Sr DN, SES 20 P3 sån 1 + v hö Tä - NN bi FRA ig EA 2 rr stål s ARB Ar USS ARN 2 ANT LJ é nu Q A "es Fo a 0 t f an M KA L IWP. Jd.- CK fe. 157. CRATAEGUS OxYACANTHA; HaAGTORN, Grenarna äro taggiga. Bladen trubbiga, glatta, mest 3:flikiga och mot ändan sågtandade. Blommorna ha 2-3 pistiller. Linn. Fl. Su. p. 167. Cl. 12. IEOSANDR. 2:gyn. Lilj. Sv. Fl: s. 195. Kl. 8. TJUGEMÄNNINGAR. 2:qvinn. Fischerstr. Ekon. Dikt. 4. Del. s. 13. = sd är en af våra större buskarter, allmän i Sverige; icke nogräknad på jordmånen , tål häftiga vindar och trifves bäst på stenbunden mark, samt blommar i Juni. Rötterna gå temligen djupt ned i jorden. Grenarna ha slät bark, äro styfva, breda sig vidt ikring, äro taggiga och göra godt hägn i gärdesgärdar. Bladen sitta skiftevis, ha bladstjel- kar, äro mest 3klufne eller flikiga med sågtandade flikar: De hvita, stundom rödletta, blomqvastarna sitta i grenar- nas ändar ; blommorna äro ibland dubbla; de ha vanligast 2 pistiller. Mogna frukten är blodröd, äfven, fast sällsynt» gul eller hvitaktig, och innesluter i en mjölig saft, 1-3 stenar eller kärnor med stenhårdt skal (drupa), som oftast ha hvardera ett frö eller kärna. De som åtskilja slägterna Hagtorn, Mespil och Rönn, söka skilje- tecknen mest i löfven, emedan Hagtornens äro flikiga, Mespilens helbräd- dade, och Rönnens parbladiga; blommor och frukt äro till det mesta alldeles lika hos alla dessa slägten. Dr. SmMitH förenar Mespilen och Hagtornen till ett slägte och bestämmer med bibehållande af namnet Mespilus, slägt- karakteren sålunda: Blomfodret 5:klulvit; blombladea 5; stenfrukten danas nedanför blomman och hyser 2 stenar med 2 kärnor i hvardera stenen. — Naturliga örtflocken är Fruktträd (pl:e. Pomaces). — Den såsom afart hittills an- sedda Crategus monogyna (Enqvinnad Hagtorn), som har en pistill, större, mer flikiga och mot ändan smalare löf, är tvifvelsutan skild från denna Hagtorns-arten; jag har sett flera i form af träd, med stam och krona; ett, som växte i Bohus-skären, hade stam af en alns omkrets och 4 alnars höjd, samt en stor och tät krona. I häckar växer den dock som buske, förmodligen emedan den agas och skäres; men den synes mera eftersträfva form af träd- stam, hvilket ej den allmänna Hagtornen gör. 197: CRATAEGUS ÖXYACAKTHA, Till häckar och lefvande gärdsgårdar är Hagtornea bland de tjenligaste, ty den är härdig, växer i allt slags jord , på öppna fält och i skogar och. bar styfva grenar med hvassa taggar;som göra häcken ogenomtränglig. Den låter älven klippa och skära sig; ger ett förtreffligt hårdt slags ved, som derföre brukas till qvarnbjulskuggar, tris- sor i bloek, skrufvar m. m, och blir likt Ebenholts om det gvärtas eller betsas. Af unga, raka telningar göras vackra spatserkäppar. — Blommorna och späda bladen kunna nyt- tjas som Té. — Barken tjenar till färgning. — Frukten kan insyltas och ätas som sallat samt skall vara smaklig; enligt Manatis berättelse, är den nödbrödsämne, men till sin verkan något stoppande. I Sweitz beredes af bärer en smaklig dryck, som liknar sädesdricka och i d. Rathg. f. alle Stände 1799, 1 st. s. 10 säges frukten rostad och bränd kunna nyttjas såsom Kaffé, hvartill äfven föreslås Oxeibär (N:o 45) m. fl hithörande fruktsorter. Foglar och råttor äta dem, i synnerhet vintertiden. Sviu kunna gödas med Hagtornsbär. — Om de sås i Oktober på öp- pet fält, högländ men icke allt för mager jord, så upp: komma de efter 2 år. Skada att denna till stängsel så fyttiga buske, så långsamt låter fortplanta sig och att det genom telningar svårligen låter sig göra. Om en gammal Hagtornshäck som börjar uttorka, i tid afhugges, uppväxer en ny i den tförras ställe af rötterna. Genom ympning eller oculering fortplantar den artförändring, som har rö- da och dubbla blommor. Tab. — fig. a. moget bär. — b. a kärnor. ,” | Lä MS I forinrernr Å | 2 | VE ov WSA - Al Kr str ön Myten eo så RAL | let: sön ne ra Fes Re RDS fe REK HV vv - ond 158 SS (SE JE VE ES | 158. ERYSIMUM OFFIiCINALE. ÅPTEKS-KRASSE. Dufkål. På Finska: Pernaruoho. Bladen äro nästan lyrtaggade och yttersta tag- gen flikig. Fröskidorna sitta tryckta tätt intill den gemensamma blomstjelken. Linn. Fl. Su. p. 253. Cl. 15. TETRADYNAMIA, Siliquos2e. Lilj. Sv. Fl. s. 278. KL. 12. FyRvVÄLDIGE (med aflånga fröskidor, som öppna sig långs efter). Murr. App. Med. T. 2. p. 315. Pharm, Erysimi Herba, Semen. so NR ERarassen. af samma slägte som Vinterkrassen, har gemensamt med alla arter af sitt slägte, en rak, pelarlik och fyrkantig fröskida; tillslutet blomfoder och knapp på märket. Den här förekommande arten växer allmän vid vägar, murar och hus, på torr och hård jord; har i Juni små gula blommor; roten är liten och årig. Örtstjelken kan bli alns hög, är trind, grenig och bladig, med vidt utspärrande grenar, Hela växten är något hårig och kän- nes sträf. Bladen äro nästan lyrtaggade (rundflikiga, run- cinata), och oordentligt tandade. Fröskidorna korta, riktigt 4kantiga, upprätta, spetsiga och öppna sig ned- ifrån långsefter, för att utsläppa fröen. Växtens naturliga örtflock gaf v. LINNE namn af Fröskidade (pl:&e. Stliquosca). Örten har obetydiig lukt, meu något skarp smak. Fröens egenskaper likna Senapsfröens, och växten sjelf skall, om den frisk stötes och pålägges; kunna orsaka rod- nad i huden. Man har brukat den mot hosta, trångbrö- stighet, hesa af för mycket talande m. m. och det mest i form af Sirap, eller efter Berhaves uppgift, som Te med håning. — Att den är nyttig mot skörbjugg och tillika urindrifvande utvisar redan den Klass, hvari växten i Lin- néska systemet, fått sin plats. Man har gifvit af fröen 1 drakma i sender. — För öfrigt har denna inga egenska- C per i Medicinskt afseende , hvarigenom den utmärker sig synnerligen från de öfriga, i samma naturliga öriflock uppställda växter, — Kor, hästar och svin äta den icke. Tab. — fig. a. blomma. — b. ståndare och pistill; klassens kännemärke är att ha 6 ståndare, af hvilka 2 äro kortare än de 4 öfriga. — c. ett blomblad. — d. en öpp- nad fröskida med frö. — Sa AV Vändrvr fr. å Sören FA + a) - Eke NV j EN 1 AIN CAC F, EN VV Uj | Nye vik ru Fkn at av AV. PP dd. 159. VERONICA OrFrFIiICINALIS. Erenenis. Jordkrypa. På Finska Tädynruohe. Örtstjelken är nedliggande. Bladen ägglika, sträfva , sågtandade och sittande mot hvaran- nan. Blomstjelkarne mångblommiga , utgåen- de från bladfästen. Linn. Fl. Suv. p. 5. DIANDRIA I:gyu. Lilj. Sv. Fl. s. 8 Tvimäsn 1:qvinn. Murr. App. Med. T. 2. p. 205. Pharin. YVeronice Herb a, 1 Mar än Kinesiska Téet, genom det allmänna bruket blef en nödvändighetsvara, nyttjades i dess ställe Eren- prisörten, ännu af många känd under namn af Europeiskt Te. På sandiga ofruktbara ställen , ängar, i skogar och bland Ljung växer den ymnigt och träffas i Juni eller Juli med blommor, vanligen ljusblå med mörkare strimmor eller ådror, men stundom äfven hvita; roten är mångårig och stjelkarne utbreda sig vidt ikring; Blomstjelkarne äro ene samme, håriga och räcka högre än Öntstjelken: finnas sällan i toppen; de utgå mest på sidan af Örtstjelken, nedan för densamma vid bladens fästen (axill&). Blommorna sitta i form af ax. Bladen äro blekgröna och strälfva af ludd: (Jemför N:o 127.) Örten är bäskaktig till smaken, något sammandragat- de och svärtar jernvitriols- upplösning. Extraktet beredt med Sprit, är bäskare än det som tillredes med vatten. — Såsom bäsk, stärkande och liadrigt sammandragande, kan man icke neka växten all kraft i Medicin; likväl har man icke mycket att lofva sig af dess bruk, och den har i sednare tider också blifvit till det mesta bortglömd och urmodig. Ehuru smaken i de flestas tycke icke lär vara angenäm, drickes dock infusion på örten, såsom Té, al somliga , i stället för det Ostindiska. Andra nyttja det emot bröstsjukdomar af svaghet och då slem besvärar. Man har äfven försökt dekokt på örten, stundom blandad med rödt vin, emot grus i urinvägarna och stenplågor, samt emot sådan klåda eller skabb som stundom anfaller ålder- stigna personer (Scab. senil.), och torde såsom stärkande medel icke alltid visat sig overksamt. — Men utom dessa förmåner, som man tillförene trodde sig kunna hämta äf 199. VERONICA ÖFFICINALIS. Erenprisörten, tillskrefs den en annan, hos forntiden sä- kert icke räknad bland de obetydliga: den skulle, efter de- ras tanka, vara ett säkert medel mot trolldom och kunna afhålla spöken , häxor m. m., som den tiden voro besvär- ligare än nu, hvarföre örten då planterades och, som man lätt gissar, vårdades noga i trädgårdarna, der den i detta afseende blifvit inflyttad. Tab. — fig. a. blomma med 4 blomblad, af hvilka det nedåt sittande är minst; 2 ståndare och I pistill. — b. en dylik utdragen från blomfodret, då ståndarne, fästade på blompipen medfölja, men icke pistillen sedd på sidan, — ce. pistill och frukterna förstorade. — d. blomfoder med pistill och fruktämne. — e. frö. — £f. fröhus i naturlig stoxlek, äg hör ve Re dERN Cr eh 100. PIMPINELLA SAXIFRAGA. HVvITBLOMMIG PiMP1INELL. Bockros. På Finska: Kangas- Kumina. Wannenruolho. Bladen äro penntaggade: småbladen på de vid roten, äggformiga och sågtandade; på de hög- re upp sittande, jemnsmala, helbräddade. Linn. F). Su. p. 95. Ch: 5. PENTANDR. '2:gyn. Lilj. Sv. FF: s. 127. Kl. 5. FEMMÄNN. 2:qvion. Murr. App. Med. T. 1. p. 294. Pharm. Pimp:e albe 1. nostratis Radix, Semen, Herb a. nå torra ängar och hård jord växer denna Pimpinellart, och blommar från Juni till i Aug. månad, samt räknas till den naturliga örttlocken, som innefattar Parasolltlommorna. Dess Slägte utmärker sig med äggformig, strekad och aflång frukt; inböjda blomblad och nästan klotformiga märken. Roten är mångårig, lång och smal, jemntjock, något trä- aktig, hvit, aromatisk och lemnar tuggad en stickande smak på tungan. Örten är fint luden. Grenarna äro något krokiga, trinda , med fåror långsefter och långa blomförande stjelkar. Bladen vid roten äro penntaggade, med rästan äggformiga och sågtandade småblad; de som sitta högre upp på stjelken äro ofta dubbelt penntaggade, men saknas understundom; de öfversta äro enkla, smala och odelade. Parasollställningarna sitta vid stjelkarnas ändar. Blommorna äro hvita och få aflånga frö, på hvilka det köttaktiga blomfästet är på öfra ändan qvarsittande. — Om den så kallade Pimp. disseeta, med nästan dubbelt parbladiga blad, ansedd af somliga såsom afart, är det eller icke, kan endast genom kultur afgöras. Den brännande känsla, som roten på tungan väcker, upphör smart och kan denna egenskap icke heller länge” hos roten bibehållas. Emedlertid räknas den till slemlö- sande, magstärkande och urindrifvande medel, och har blifvit använd mot slemstockningar i bröstet och magen, såsom mot heshet, katarralhosta, trångbröstighet , dålig matlust m. m. Tuggad, framlockar den saliven och skall med någon fördel blifvit brukad mot tungans lamhet (paralysis lingux). Den är äfven, såsom aromatisk , svett- rifvande. . Dosis af roten i pulverform är 1 skrupel eller 2 drakmer, infanderade i vin och vätten. Fröen äro sva- 160. PiIMPINELLA SAXIFRAGA. gare än roten, af hvilken en blåaktig olja skall kunna er- hållas, men de äro starkare än örten, och brukas nu mera icke, ehurn man förr ägde, under särskilta namn, flera slags tinkturer af dem beredda, mot åtskilliga invertes och utvertes krämpor. — Växten är för kor ett mjölk- ökande foder och således på ängarna en nyttig växt. Små knippen af örten hänga somliga i dricka för att meddela det god smak. Sura viner sägas äfven med dem kunna förbättras. Tab. — Eg. a. en förstorad blomma, b. ctt frö. — "ba UPS E BRISREh Tee NA BAT SICKERT Sö Sj NIRO ES 161. RUMEX Acuruvs. SPETSBLADIG SYRA. Hästsyra. På Finska; Hevonhuirakas. Suolaka. Bladen äro aflångt hjertformiga och spetsade, Blomhklasarne ha smala spetsiga örtblad. B/om- morna sitta i krans, äro 2könade, och få af- långa , spetsade och något tandade fröskal, som alla ha en uppböjd aflång knöl. Linn: Fl. Su. p. 118. Cl. 6. HexANDR. 3:gyn. Lilj. Sv. F1. s. 174. K2. ge TiEMÄNN. 5:qvinn. Murr. App. Med. T. 4. Pp. 341. Pharm, Lapatbi acuti 1. Oxylapathi Radix, Herba. ägrtt igenkännes med 3bladigt blomfoder; 3 hop- växta blomblad; ett ensamt 5kantiet bart frö, som sitter öfver blomman, och mångklulna märken. Det är hos oss temligen rikt på arter, ibland hvilka denna är allmän på något fuktiga ställen, såsom vid dammar och diken, samt hinner stundom till par alnars höjd. Den blommar i Juni eller Juli, har mångårig rot och kantig, fårad och glatt stjelk. I synnerhet de nedersta bladen och stundom äfven de öfra, äro vid basen hbiertformigt utskurna, med bladstjelkar försedda, lansettlika, spetsade, utbredda och i brädden knappt vågiga. Blomklasarne eller de stjelkar, hvarpå blommorna kransvis finnas fästade, växa upprätt, grena sig och ha till skiftes sittande grenar. Blommorna äro talrika, sitta tätt, hänga nedåt och utgöra en half- krans kring stjelken: blomkransarne ha ofta ett smalt lan- settlikt , spetsigt örtblad vid sina fästen. Fröskalen, 3 till antalet för hvart frö, äro aflångt lanseulika, något tane dade och alla med en stor, aflång, kornlik upphöjning försedda (granifera). Fröen äro små. — Med denna för- blandas efta en annan art, kallad Run. nemolapathurm » hvars fröskal äro helbräddade och örtens grenar mera ut- spärrande, samt de öfra bladen alla lansettlika. — Natur- liga örtflocken för detta slägte kallas Kålväxter eller Ole- racer pl:&. Den cylindriska, fingerstjecka roten är ulvertes brua och ini ljusgul, utan lukt, med något sammandragande lindrigt bäsk smak ; meddelar åt vatten sin gula färg, äfven som krossade fröen, hvilka färga det mörkrödt, De sist- 161 PR UMEX ÅCUTUS. nämde hysa så väl som bladen en syra. — Mot utslags- sjukdomar har roten i synnerhet blifvit använd och derföre i Tyskland fått namn af Grindwartz. Hr. General Dir: och Kommendören m. m. AF ÅCRELL har under sin mång- åriga erfarenhet funnit roten nyttig i dekokt, förenad an- tingen med Tamarinder, eller i deras ställe, med Korin- ter, emot skörbjugg, utslag i huden, fallenhet för rosen, och nybörjad vattensot. Till denna af honom sjelf gunst- benäget meddelade uppgift, har han behagat tillägga, att till I liber af roten, tages 6 uns goda Tamarinder eller ock lika mycket Korinter (Uva Corint. min.), som kokas i 9 librer vatten, till dess 7 libr. återstå, hvilka frånsilade för- täras i stället för daglig dryck. — Andra ha brukat, att med dekokten på roten tvätta de af skabb besvärade kropps- delarna, och att på såren lägga roter, som under kokning blifvit uppmjukad. Invertes, skall dekokten lindrigt laxera, och kan, genom sin sammandragande och" bäska natur, äfven stärka. — Gleditsceh har funnit växten nyttig vid läderberedning såsom innehållande garfämne; och Hellot samt Hahn hafva af roten och bladen erhållit vacker och beständig gul färg på ylle. Tab. — fig. a. en förstorad blomma, med 6 ståndare, mångklufvet märke, 3 blomblad och blomfoder. — b. frö- skal med kornlika upphöjningen midtpå; något förstoradt. Nn EEE or MA VGA "| vs Y d » (MÅ FR å AE i d rå A - ) ; s I ve Så 1 Lå « SN ”. ST | + ploså | , i Kö N + , ; p ” vY | ; . a . | Åre Fe. Rag hn In Ag : | SARS DIN I fate r å A UURN AST » Kartala | 5 AL SP RSA LINA 2 SUR "M 6 skär: | ' PENNA ch i SUR Ö j a botar, ARE IR | ; yt ; 3 ds än MM Hr IRL OKI MET å 4 FR PN ö ER | 162 rn nen CL. 162. MILIUM ErFrfUuUsUuUM. LuxKcTtTGRäÄs. Myskegräs. Amur. Stråen äro upprätta, strekade och bladiga. Blom- vippan är utbredd, stor, med många strödda, äggrunda blomster, utan borst. Linn. Fl. Su. p. 21. Cl. 3. TRIANDR. 2:gyn. Lilj. Sv. Fl, s. 35, Kl. 3 TREMÄNN. 2:qvinnD. Å: Milieslägtet, hörande till naturliga örtHocken Crä- sen, är hos oss ännu blott en vild art bekant, allmän på fuktiga skuggrika ställen i skogarna, med blomster i Juni och mångårig trådig rot, från hvilken fera strå, ofta 17 aln långa, uppskjuta. Bladen äro i kanten sträfva och lukta, nära vid gräsets rot, nästan likt Vårbrodd (N:o 11) eller Melotenklöfver (N:o 69). Blomvippan utgör gräsets topp och har många hlommor, som sitta strödda på de hårfina grenarna, hvilka 2-3 eller flera tillsamman, utgå från strået och synas liksom sittande i krans (verticillati). Dessa grenar dela sig sedermera i smärre,” hvilka ha hvardera i -ändan ett blomster, bestående af 2 äggformigt spetsiga och kupiga blomfoderskal, som innesluta 2 mindre och kortare blomsterskal, med 3 ståndare , dubbelt längre än skalen, och 2 fjäderlika, på sidorna utskjutande märken. Det sist anförda, som angår sjelfva blomstret, utgör til. lika slägtkarakteren. Blommorna ha någon likhet med Slokslägtet (Melica). Luktgräset är väl icke , såsom ett utmärkt fodergräs , allmänt föreslagit ibland hushållsväxterna, men förtjenar visserligen att blifva det, ty boskapen äter det begärligt; det växer högt och trifves på fuktiga skuggrika ställen , der få andra nyttiga växter kunna odlas. Fröen samlas i Juli eller Augusti då de vanligen äro mogna och sås an- tingen om hösten, sedan de fått något torka, eller om våren, och fordra lös god jord, helst på något fuktig jord- mån, som tillika har skugga. — Af de flesta gräsfrö kan nödbröd beredas; och tjenar äfven detta gräsets frö dertill; men som de äro både små och icke talrika, så är nyt- tan af dem, i detta afseende icke särdeles märkvärdig. Hemtamde fåglar äta dem gerna och försmå ej heller bla- den. — Att fördrifva insekter och mal med starkt luktande 262, Mirnium Errusumn. växter, lyckas någon gång, men är icke alltid säkert. Man har trott, efter BAUMGARTENS uppgilt, att detta gräs ägde samma egenskap, men Assess. Rarn nekar det, och med så mycket större skäl, som lukten icke är stark, Bladen läggas på somliga orter bland röktobak , för att ge den angenäm lukt. AF stråen flätas fina bordmattor, korgar och dylikt, emedan de äro smalare och finare än halm. Tab. — fig. a. blomster med sin lilla blomsterstjelk, blomfoder- och blomsterskal, ståndare och pistiller: v IVA j 0 Miss rru (SOVYES Kr ing 177 Ac | h råg FS AR ; & mist EN , så Ae + FIN SÅ Fi pd förs vn ANA ME (4 ; ' k KANE AL (EE AT Å 163. VACCINIUM MYRTILLUS. BrisärsBusKe. Böljon. Slynnor. Slinner. På Finska: Musticka. På Lappska: Zerre. | Örtstjelken är trädaktig och något kantig. Bla- den äggformiga, fint sågtandade och affallan- de. Blomstjelkarna äro enblommiga. Sinn. EE) Su. 'p. 125. CL 8. ÖCTANDRIIgyn. Lilj. Sv. F1. 8. 264. Kl. 7. TiEMÄNSN. I:qvinn. K. Vett. Ak. Handl. T. 6. 1745. SS 247: SU ET E750: Se 770 . Fa ,35- 7748. 256. iPätr. Si Hush. of. 17916: NOT Murr. App. Med. T. 2. p. 73. Pharm. Myrtillorum Bacc 2. I gamla fuktiga skogar, bland stenar, på berg och moss- lupen jordmån, finnes i de festa landsorter knappast nå- gon allmännare buskart än denna, som blommar i Maj och Juni, samt har mogna bär i Juli eller Aug. Grenarna äro gröna, kantiga och något vridna. Bladen sitta till skiftes, ha bladstjelkar och äro glatta. Blommorna finnas vid bladfästen, äro ensamma, nedhängande och klotformiga med 5kantig öppning. Blomfodret är litet och helbräddadt utan flikar eller tänder. Ståndarne mest 10, gömda in- om den enbladiga blomman; knapparne äro ofvantill 2horniga. Fruktämnet liknar en omvänd kägla; märket är enkelt. Bäret är klotformigt och moget mörkblått eller svart, med 5 rum för många frö. — Slägtet utmärker sig med enbladig blomma; ståndarne fästade på fruktfästet: knapparne ha 2 hål i spetsen; bäret formeras under blom- man, och har många frö i 4-5 rum. — Naturl. örtfl. kallas pl:& Bicornes eller växter med 2hornade ståndareknappar (se N:o 116). — Såsom en rar artförändring nämner Grnelirz (FI. Sib. T. 3. p. 137.) en buske, som har mogna hvita bär. Sådana finnas äfven i Södermanland vid Nässelstad , hvarest de årligen till insyltning användas, äfven som hvita Lingon , hvilka växa i samma trakt. Båda slagen äro rara, och torde tillkomma af jordmånens egna beskaffenhet. Bären äro stora som en stor ärt, med en dubbel kon- centrisk intryckning midt emot dess stjelk eller fäste, och hyser mörkröd saft. De ätas allmänt om hösten rå, samt torkas, syltas och nyttjas i matlagning till soppor, såser, bakverk, kremer m. m. Men förtärda i stor myckenhet kunna de förorsaka knip och hvarjehanda olägenheter i magen. Mot skörbjugg äro de tjenliga. Saften tillräckli- 167. VaAcciInNsum MYRTILLUS. gen utspädd kan såsom kylande dryck nyttjas i febrar. Sä- som adstringerande, i likhet med de öfriga till denna na- turliga örtflock räknade växter, hänföras bären, i synnerhet torra, till stoppande medel och nyttjas i detta afseende mot Diarréer och Rödsot, i form af dekokt eller pulver, hvarvid dock noga måste iakttagas, att de ej gifvas för tidigt och innan andra tjenliga medel gått förut. Med Blåbärs-saft, som kan brukas till punsch, färgas och förfal- skas äfven viner. Den sätter färsk, med alun, beständig violett färg på ylle; bären stötas dertill och läggas i gryta tillika med godset, som förut skall vara betadt i alunvat- ten; derpå kokas det och sist, sedan godset fått torka ef- ter kokningen, drages det igenom lut. — Åtskilliga träd- slag ämnade af Snickare till faner-arbeten och dylikt kun- na betsas eller färgas med Blåbärs-saft och alun. Både Målare och Färgare bereda af bären blå, violett och röd färg, till särskilta behof och på olika sätt. — Ett smak- ligt surt bröd beredes af Blåbär och Lingon med mjöl (se N:o 116). — Kokade till gröt i vatten med mjöl, skola de äfven vara välsmakande. — I Norrland beredes af Blå- bär ett godt vin. Utpressade saften af mogna bär silas; socker tillsättes och lemnas par dagar att gäsa; silas sedan genom finare linne och förvaras på hartsade butel- jer. — Saften utan socker tjenar i stället för Citronsaft. — Huru Bärviner tillredas läses utförligt i Fischerströms Ekonomiska Diktionär 4:de Del: p. 158-162. Art. Bär. Bränvin kan ock af dem distilleras. — Ibland fåglar göda sig i synnerhet Orrslägtets arter med bären, om hösten. — Lapparne blanda dem i kokad varm mjölk, som förvaras i Rendjurets mage, torkas och ätes sedan med begärlig- het, men måste förut blötas i varmt vatten. Se v. LINNEs Fl. Lapp. N:o 143. — Bladen kunna såsom Te användas. — Växten duger till garfning. — Hästar, Svin, Får och Getter äta bladen, hvilka äfven förtäras jemte bären af Vild-fåglar. Tab. — fig. a. blommans inre delar utan blomblad. — b. ståndare; båda förstorade. — c. ett bär. — d. ett . tvärsföre genomskurit bär. — e. ett fullväxt blad. . a å I a kö [| dh - U vr vs; pg X å ad tr , ha I . AR $ Ö e i Ä d A KEAg 078 CR RE BEE AN fa i 1 3 Li sug ad ” pre rt "Ah "NN k pe + g Ny "ke / ' ' EA pre Ka LÅ VR NS fa si , (ON no pv Vv q ” (d N i vä A 9 i? | på x 'K: Ån, FÅ | d $ FR Vä DS Se EA BR en F YIT IAF HES 4 - ALE -- Sh pj SVEA vek Ar - a FE n ” rr få EA ESS 2 4 i hälf... RR > MA ye ; fö SENT Sek 104, 164. SAGIT TARIA SAGITTIFOLIA, PiILBLADIG PILOÖKT. Örtstjelken är rak. Bladen äro mest pil-lika och spetsiga. Linn. Fl: Su. p. 340. Cl. ar. Monozcis. polyandr. Lilj. Sv. Fl. s. 225. Kl. 9. MÅNG MÄNN. mångqvinn. ; Via stränderna så väl af stillastående, som rinnande vatten, helst på lerbotten, växer Pilörten icke synnerligen rar. Roten är mångårig och har under gyttjan, i sjellva fasta jorden, en löklik knöl, som kan ätas. Blomstjelken höjer sig rak öfver vattnet, och har hanblommorna utslag- na i Juli, åtskilda från honblommorna, ehuru båda slagen sitta på samma planta eller stånd; blombladen äro 3 och hvita: honorna eller pistillerna bruna; i September mognar frukten. Bladen som stundom flyta på vattnet, hafva upp- höjda raka ådror eller nerver, som äro vanligast 5 till an- talet, men äfven något deröfver. Merendels träffas växten med pillika blad och utstående hullingar; men stundom äro desse mindre märkelige , hvarigenom bladet blir nästan triangelformigt ; sällsammast träffas de jemnsmala och spet- siga eller lansettlika, men alltid med raka nerver för- sedda. — Till denna sistnämde närmar sig den såsom af- art ansedda, med smala lansettlika, 3ådriga, flytande blad och gula pistiller, kvilken torde kunna anses för särskilt art (Sagittaria natans P ati. Russ. reise. 3. p. 757. t. G.); ' den finnes äfven i Norrland. — Slägtet har 3bladigt blom- foder och 3 blomblad; att han- och honblommor äro skil- da är redan nämdt. — Naturl. örtfl. kallas pl:e TIripeta- loide& eller växter med 3 blomblad. — För sin ätbara knöliga rot, sås fröna i China, på Japan och i Amerika, hvarest den ymnigt förtäres. Det kunde väl förtjena att försökas , om icke besväret vid od- lingen af denna planta, genom rik skörd af nyttiga rötter, kunde äfven hos oss ersättas. Åtminstone -borttager den ingen jord, som för andra brukliga växter kunde begag- nas. Ehuru v. HALLER anser den för kreaturen skadlig och plantan synes ofta orörd der boskap betat, påstå likväl andra, att hästar, svin och getter äta den. Tab.”— fig. a. en fröklase. — b. en dylik, hvarest de medlersta fröen blifvit afplockade, så att fruktfästet sy» nes. — c. ett ensamt frö. — d. en förstorad ståndare. — e. ett blad. 165. GALIUM VEnuw. Gur Gavir. I. Marias Sänghalm. Håninggråäs: Gul mära. Sligefrö. På Finska: Melilaiskukka. Örtstjelken är temligen upprätt växande. Bladen mest 8 stycken, sitta i krans, äro smala, få- rade, helbräddade och sträfva. Blommorna utgöra stor vippa. Linn. F). Su. p. 45. Cl. 4. TETRANDR. I:gyn. Lilj. Sv. FL s. 62. Kl. 4. FYRMÄNN. I:qvinn. K. Vett. Ak. Handl. 1745. s. 244. 252. Murr. App. Med. T; 1. p. 371. Pharm. Gali lutei, Summitates. Ei namn af J. Mar. sänghalm är denna håning-luktans de Galieart temligen allmänt bekant; den växer ymnigt på torra ställen vid vägar och åkrar, strös på golfvet för sin lukts skull, och nytwjas till färgning m. m. af bönderna. Dess rot är krypande, mångårig och gul, samt ger stun- dom 23 aln höga stånd, som vid roten äro greniga. Bladen sitta kring stjelken 5-8-11 st. i hvar krans, äro smala, spetsiga och ofvanpå sträfva. Blomvippan är ganska gre- nig och mångblommig, med gula blommor. Frukten är slät. — (Jemf. N:o 122. en annan art af detta slägte). Hela växten byser en syra, som gör att den ystar mjölk; kor, som ätit mycket af den, gifva mjölk, som ystar sig eller löpnar lättare än vanligt. Den brukas der- före i synnerhet i Irland att läggas i mjölken vid ystning. I Grefskapet Chester, der god ost tillredes , brukas örten dertill; också kallas växten af Fransmännen Caille- lait. Såsom ytterligare bevis på växtens syra, kan det tilläggas att den förändrar blå växtsyror till röda. — Allt detta oak- tadt , tvifla likväl somlige Anktorer (Bergius, Kröcker,) på denna växtens ystande egenskap. — Roten tuggad färgar saliven, sätter röd färg på ylle då den handteras lika med Nordisk Galie (N:o 122.) och förtärd skall den göra benen röda, liksom Krappväxten (Rub. tinct.); till färgning måste rötterna vara väl torra, annars 'fastnar ej färgen. — Flere Läkare (Chomel, Lieutaud) säga, ehuru föga sannolikt, att den visat sig tjenlig i Fallan- de-sot; de hafva gifvit den antingen i pulver till i drak- ma, eller i dekokt, eller stark infusion, eller utpressade blomsaften ett skedblad i dosis. Ant. Jussieu Fföreskref dess dagliga bruk mot hysteriska krämpor. Äfven mot 165. GCALIVM VERUM. Gikt är växten försökt. Huruvida dessa uppgilter förtjena förtroende, torde de af våra fördomsfria Läkare, som un- der nitälskan för sanningen, oppoffra sig på Medicinens utöfning, genom ytterligare försök bekräfta eller vederläg- ga. — Emot blodig urin af förtärda Hvitsippor, skall den hos Hornboskapen med fördel kunna nyttjas. Hästar äta icke växten, men om den är ung och icke för stwäf, för- täres den af nästan all annan boskap. — Blommorna fär ga ylle, med tillsats af alun, vackert gult. Godset betas först i alunvatten, hvari det jemte de sönderskurna blorn- morna, kokas till deså det blir gult, upptages, sköljes och torkas. Tab. — fig. a. en blomma med 4 ståndare och z pistill. — b. fruktämne förstoradt. - st Y ERROR EUR: rv. j LI 27 pvt .w $ sl RET Xx 3 n Mä (od , r PES FN ARNE yr 2 d JIVP del. EF. 166. NECIA GORACCA TÅGELVICKER. Tranärter. Kråkvicker. Musärter. Harvide. Viar. På Finska: Hiirenherne. Småbladen äro lansettlika och finludna; blad- skärmarne lika halfva pilar, mest helbrädda- de. Blomstjelkarne äro mångblommiga, med tätt efter hvarannan sittande blommor. Linn Fl. Su. p. 254. Cl. 17. DiADELPH. decandr. Lilj. Sv. F1. 38. 320. Kl. 14. TviåxurLE med Artbaljor. Pacer. S. Hush. Jurn. 1784. Apr. 3 347. 1793. Jan. s. 14. BP öökicker träffas allmänna på åkrar såsom ogräs, der de äro frodiga med blå blommor; de växa äfven i lundar och skugga, samt på ängar, der blommornas färg ofta är blekare och stundom hvit; från Juni till Augusti är deras blomningstid. Roten är krypande och mångårig. Örtstjel- ken stundom alnshög och deröfver, är försedd med klän- gen för att kunna slingra sig om andra växter och stöd; den är bladig, fårad och något luden. Bladen ha många småblad, på båda sidor fint silkesludna, med greniga klängen. Bladskärmarne finludna, mest helbräddade, lik- väl stundom något litet tandade. Blomstjelkarne äro lån- ga som bladen, kantiga och håriga. Blommorna ganska talrika, sitta tätt efter hvarandra, nedböjda och lutande åt en sida; pistillens styl är rundt ikring hårig. Blom- fodret nästan färgadt (d. är: icke grönt). Artbaljan är glatt (se N:o 136. m. HH.) — Åtskilliga artförändringar hafva Auktorerna gifvit egna namn och ansett som skilda arter t. ex. V, tenuifolia (Rect) har jemnsmala småblad och mindre antal blommor; träffas på mager jordmån, liten till växten. V. multiflora (Pollich) har äggformiga småblad och många blommor, men synes ej vara annat än vår V. Cracca. Till boskapsfoder är växten ganska förmånlig, emedan den växer tätt, frodigt, är bladrik och ätes gerna af alla hemtamda kreatur både torr och färsk. På ängar förqväf- ver den Mossan genom sin täta växt. — Svin, Fåglar och i synnerhet Dufvor äta gerna fröen, som kunna malna strös på hackelse åt hästar. Med 3 delar Råg, 2 delar Korn och I del Vicker, hvilka malas till mjöl, kan bröd tillre- das, ehuru det blir tort och sträft till smaken. Tab. — fig. a. förstoradt fruktämne med pistill. — b. blommans inre delar utan blomblad. — c. och e. nedra »blombladen. — d. det öfre blombladet. — f. öppnad frö- skida med vickärterna. UT INR ME TSL FE UST VIEN Fabr OM q KLAN HUrED + AC NN ja j CAN AN på bj VAT NE ä v , å Få Fa Sä Sd ” ot Per rn TAR ! é västs Lä ” IKEP Al N J I N CE. 167. | BOLETUS FOMENTARIUS. BJjörKTICKA. Ticka. Björksupp. Trädsvamp. Är utan Svampfot; lik en kudde med otydliga bälten på öfre ytan, som är gråaktig och ojemn : är trubbig i kanten; har trinda lik- formiga pipiga hål inunder, och är i början isgrå, blir sedan brun. Linn. Fl). Su. p. 453. Cl. 24. CRYPTO GAM, Fungi. Lilj. Sv. Fl, s. 452. Kl. 16. LÖNNGIFTE. Svampar. ; DD orkeckan är ganska lik Fnösktickan (n:o 125) och kan svårligen derifrån åtskiljas, om icke genom en ojemnare öfre yta, som synes något luden, samt grofvare likstora och tätt sittande pipor på undre grå sidan: Den växer allmän, i synnerhet på gamla björkstubbar, men finnes äf- ven på andra trädslag, till ex. Bok, Ek, Lind, Valnöt-träd höst och vår, och har samma egenskaper, som den nyss- nämda (n:o 125). Till blodflödens hämmande föreslår DPeyeux (Journ. derlat Soc: d. Plhlarm. ts. I. st 149) ett: sätt att bereda svamp, hvilket synes rätt förmånligt. Sedan ett mjukt stycke är utvaldt, väl sköljdt och rensadt, lindas det hårdt och tätt med stark tråd, som slutligen knytes och fästes. Detta får torka och lindas sedermera, om man kan, ännu hårdare samt förvaras. Då någon bit häraf behöfves, upp- lindas så långt som nödigt är, då tråden åter tillknytes; biten afskäres, appliceras på vanligt sätt (se n:o 125), på såret, hvarest den gör en jemn tryckning och sväller ansenligt, emedan den förut genom lindning varit pressad. Sädan svamp är visserligen vid de flesta utvertes blodflö- dens stillande, att föredraga för vaxsvamp och vanligt fnö- ske. — Fnöske af denna beredes såsom af Fnösktickan ; eller blötes i urin och aska, bultas och ingnides med saltpeter samt torkas. — Man har sett mössor och hela klädningar gjorda af Fnöske. — I Tyskland skall den odlas kring Ru- dolfstadt på fuktiga ställen, hvarest buskarne nedböjas och täckas med grästorfvor, hvilka ständigt hållas våta. Här växa i myckenhet svampar, som skördas par gångor om året (se Flora d. Wetterau). — Vid Fnösktickan (n:o 125) försummades den anmärkningen, att den i vy. LINNES Fl. Sv. vid B. igniarius anförde beskrifning, bör föras till den nästföljande eller Hydnum imbricatum; och den der behntliga beskrifning, nedflyttas till Hydn. repandum. — Lasteyrie har af en Tickart (Boletus birsutus), som han stötte och hvaraf han nyttjade den inre massan, till I uns, kokad i 6 H vatten, fått vacker gul färg, som fäster sig på alla tyger, men i syn- nerhet på bomull och linne (Bullet, d. Sciences lan 5. N:o 5.) mr Rö ING -” vy bd f L 6 kän RE vn fn 4 le v NAN fälcbstla tv + ME där sög Ule sd er KR Va LÄN HK $ 163 168. HOLCUS "ODORATUS. LuxcxTtTTÅTEL Myskgräs. Majgräs. På Finska: Hajuruoho. Lustet. Blomvippan har glatta, äggformiga och spetsi- ga blomster. Blomfodret är Sblommigt, med 2 hanblomster och ett 2könadt .midti, som har 2 ståndare. Linn. Fl. Su. p. 363. Cl. 25. PorycAm. monecia, Lilj. Sv. Fl s. £2 Kl. 3. TREMÄNN. 2:qvinn. MöNana (Holcus) förde v. Linné till en egen klass, skild från Gräsen, emedan alla blomsterna icke äro z2kö- nade (d. ä. försedde med ståndare och pistiller)- Rättare bör det likväl räknas ibland Gräsen, af hvilka det i syn- nerhet liknar AZira (n:o 132.) och i hvilket slägte somlige Auktorer upptagit det, kanhända icke utan skäl, i syn- nerhet hvad Luddtåtelen (n:o 84.) och Hole: mollis an går, hvilka äga ofullkomligt de öfrigas slägtkarakterer, och kunde derföre, jemte en 5S:dje art från våra fjällar (Hole. alpinus H. Prof. Dr. Swartz i Schrad. Journ. f. Bot.), med blommor som hafva agnborst, förtjena att i ett eget slägte, skiljas från de andra. — Lukttåtelen har mångårig rot och trifves bäst i lös, fuktig och fet jord. Strået är rakt, 2-3 qvarter långt, försedt med 1-2, sällan flera blad, som äro ovanligt korta, men vid roten finnas inga. Blom- vippan, som framkommer i Juni, är gulaktig med glänsande blomster, hvilka ha 3blommiga blomfoderskal, som äro nästan likstora och ofta något mörkprickiga eller grideli- na. Båda sidoblomsterna äro hanblomster med 3 stånda- re och inga pistiller; men det medlersta eller det 3:dje af dem, som sitta inom samma blomfoderskal, är 2könads: och har 2 ståndare. Pistillernas stylar ha hvardera 2 lud- na tjocka och fjäderlika märken. Blomsterskalen på lhan- blomstren äro något större än de som tillhöra medlersta blomstret; det yttre skalet är i synnerhet mer lysande, så väl i kanten som bakpå, af ett gulaktigt ludd. Gräset har en angenäm lukt, - icke olika mysk. eller desman, och anses såsom befordrande sömn om det läg= ges i sängkläderna eller hänges i sängen. Men man för- gite ej, hvad redan blifvit anmärkt, att för mycket af starkt 1608. Horcus OÖODORATUS. Juktande ämnen är skadligt. Det säges äfven fördrifva mal om det lägges bland kläder. —- Såsom foderslag är det mjukt och af kreaturen begärligt. Det förtjente att odlas, hvilket sker bäst med rötter; dessa fastän ganska små , gro rätt väl i nybrukad, lågländt och Iuktig jord; i hård gräsvall kunna de ej så lätt och snart utbreda sig. Afvenså fortplantas Strandråg (n:o 60.) och Sandrör (n:o 138.) bättre med rötter än med frö: och ehuru det är beqvämare att så fröen än att plantera rötterna, så är dock det heqvämare sättet derföre osäkrare, att fröen på dessa grässlag sällan jemt mogna. — Nästan alla kreatur äta Lukttåtelen gerna torkad, men lemna den merendels då den är frisk, liksom Vårbrodden , förmodligen för luktens skull. — I Preussen kallas gräset Heiliges eller Mariengras, och samlas af bönderna samt bäres till kyrkan på högtidsda- gar att strö vid dörrarne; häraf har Grsneliz tagit sig an- ledning till slägtnamnet Hierochloé& (Fl. Sib. T. 1. Pp. 201.) hvarunder han upptagit denna Gräsart. , Tab. — fig. a. 2 blomfoderskal, som innesluta 3 små- blomster. — b. 3:ne hopsittande blomster, af hvilka det medlersta endast bar 2 ståndare och 2 pistiller ; de på sidorna sittande 2 blomster ha endast ståndare och inga pistiller. SAMT ARTS ASA Age | SN és PE s Y So MR Te åa SN gå LÄRA 1 Wyplas AA a Jä AS fa RR rd NE Sr og py bg vad Vck SE a vå RN a pöl ' Lå ' jul BIG VA ENE Lf $$ d ”i ad 2.00 b N TR 169. RIBES NicGcr UM. SvA4RT VinBärsrevoxsxe. Svarta Ribbs eller Repps- Distron. På Finska: Siestama. Ourukka. Kollinmarja. Musta viinamarja. Busken är utan taggar. Blomklasarne nedhän- gande, håriga, med en enkel blomstjelk vid basen. Blommorna äro aflånga. Linn. Fl. Su. p- 74- Cl. 5. PENTANDER. I:gyn. Lilj. Sv. Fl s. 100. Kl. 5. FEMMÄNN. I:qvinn. Fiseherstr. Ekon; Dikt; 4. Del. Art. Bar. It. Patr. S. Hush. Jurn.: 1776 Sept. s. 37. 1779 Sept. s. 38. Murr. App- Med. Tom. 3. p. 307- Pharm. Ribes. nigr. Bacc2e, Folia. Ia. 24 SBA af detta slägte äro dels väpnade med hvassa taggar, dels utan sådana. Till de sednare hör denna, som växer vild i Lappmarken, Finland, England och Sveitsiska skogarna, men planteras hos oss allmänt i trädgårdarna samt blommar i Maj eller Juni. Ett mörkare utseende och en egen lukt, lik den af katt-urin eller vägglöss, ut- märka väl Svarta Vinbärsbusken från den Röda, som den mest liknar; men mera botaniskt och säkrare åtskiljes den från sina samslägtingar, genom körtlar på bladens undre sida, håriga stjelkar i blomklasen, vid hvars bas finnes en ensam och särskilt blomstjelk, som har en enda blomma, samt slutligen igenom pipformigt blomfoder och svart frukt då den är mogen. Det skall hända efter Wi- therings observation , att blombiaden stundom förvandlas till ståndare. Stundom bär busken ingen frukt, ehuru den årligen blommar och har frodig växt; kan hända derföre, att den är för mycket utsatt för solsken, emedan dess na- tur fordrar en ringa skugga eller grannskap af träd; torde ock hända att då den drifves för mycket i blad och stam, sker den frodiga tillväxten på fruktens bekostnad. Se mera om Ribes-slägtet N:o 133. Många kunna icke, för luktens skull, tåla hvarken busken eller bären; andra åter äta råa frukten begärligt. Den innehåller en mörk blodröd saft, som inkokad tjock- nar lätt till en geléaktig något tunn massa. Dessa bär, i synnerhet i form af mos, hafva ifrån England fått namn för att vara nyttiga i hals-sjuka och kallas derföre på En- gelska Squinancy- berries. Förmodligen af denna orsak 169. RirEs NiIGRUM. brukar man ännu, att till gurgelvatten blanda mos eller sylt af Svarta Vinbär och att långsamt samt ofta nedsvälja smärre portioner deraf under hals-sjuka. Såsom syrliga äro de kylande, läskande och emotstå röta; men egent- ligen hafva de ingen egenskap, som rekommenderar dem framför andra bär, emot halsfluss. Ganska godt vin, och så kalladt Vinbärsvatsen, som är en svalkande smaklig sommar-dryck , tillredas af dessa bär efter Hera väl kända uppgifter (Bergii mat. med. — Brauner att tillr. vin — Mams. Warg Hjelpreda — Chomel Usuelles — Demachy Vart du Destillat. m. fl). — Späda eller nyss utslagna blad, brukas till Té, i stället för Ostindiskt. En del bereda dem der- till på det sätt, att de doppas i vört och sedan rostas lindrigt på halster och torkas långsamt i skugga. Somliga nyttja dem, tillika med späda qvistarna, i form af dekokt mot gikt och utslags-sjukdomar. Färska löfven med eller utan qvistar, förändra smak och utseende hos vin och brän- vin, och skola göra det smakligare. — Boskapen äta bu- sken allmänt. — Planteras med afskurna telningar, som nedstickas i jorden. Omplantering i fet och god jord, bidrager till fruktens förbättring. Tab. — fig. a. en öppnad och utbredd blomma, hvars inre delar synas. — b. ett blomblad. — c. en fruktklase med bär af största sorten. ärr ENN aa FRAN IA MKR MERA Ti AA ned LS AR y Av | 6 f | d I 4 Ci , Få . å TE SE Arr PAL b Fr ” SM 3 Eo MEDRR i ja 0 C:Kde. IT MHP del. 170. SERRATULA Tincrtonia. ÄNGSKÄRA. Skärda. Skälgräs. Svenskt färggråäs. Bladen äro sågtandade, i kanten nästan håriga, lyrformigt penntaggade eller flikiga; största fliken utgöres af bladändan. Småblomstren äro alla hvarannan lika och fröfjunet fint skrofligt. Linn. Fl). Su. p. 278. Cl. 19. SYNGENES. polygam. equal. Lil. Sv. Fl. s. 551. Kl. 25. SvåGRrRaARr. lika svågerlag. Rothofs Hush. Mag, 1. s. 708. Linders Sv. Färgkonst. 8:o0 1749. s. 86. FR har länge varit en bekant färgväxt, som man träffar i somliga Landsorter ymnigt på ängar, i löfskog, vid gärdsgårdar m. m., hvarest den oftast inbergas med höet, emedan man ej känner dess stora nytta till färgning. Blommar i Juli eller Aug., har mångårig trädaktig rot, rak, styf, alnshög, och kantig, slät stjelk. Rotbladen äro oftast utan flikar; de andra sitta till skiftes på stjelken, äro lyrformiga eller på flera vis penntaggade, någon gång likväl odelade; alla hvasst sågtandade, fint håriga i kan- ten, och något stylfva. Blommorna sitta tillsamman såsom i en qvast, äro mest purpur-röda, ibland hvita. Blomfo- derfjällen äro mörkt purpurfärgade, ofta ludna och de yt- tersta bli småningom de minsta. Fruktwästet är hårigt; fröen strekade; fjunet gult, krökt i spetsen. — Slägtet kännes med nästan cylindriskt blomfoder, hvars fjäll, utan taggar , ligga såsom taktegel på hvarannan , samt med skrofligt eller fjäderlikt qvarsittande fröfjun. — Naturliga örtflocken kallas Sammansatta blommor (pl:se Composite). Till gul färg på silke, ylle och linne, användes Äng- skåran allmänt vid färgerierna, och som färgen nödvän- digt bör bli renare och vackrare om växten är rensad och fri från andra gräs-slag, så förtjenar den redan, af detta skäl, att odlas och sås ensam, lika så väl som Vau, (n:o 82) Krapp, foderväxter m. m. Deriill kommer ännu en or- sak, att den åtgår i stor mängd, emedan den nyttjas äf- ven till grön färg, (då det förut gulfärgade sedan dras igenom blåkyp, eller blåfärgas och blir derigenom grönt). Växten kan således säljas med fördel och ersätta odlinpgs- 170. SERRATULA TINCTORIA. omkostnaderna. Den som samlas på ängarna skall, efter Hr. Steph. Benets försäkran, sällan fås fri från gräs och främmande inblandningar och således ge en gul färg, som faller mer och mindre i grönt. Dess rätta färg går nära ljus citrongult och ger starkare olive nuancer än Vau. Ibländ de flera sätt att färga med denna växt, på hvilka i de flesta huchållsböcker beskrifningar förekomma, vill jag till någon rättelse, utom det som blifvit vid föregåen- de färgväxter nämdt, anföra exempelvis, att Ängskäran, sam- lad före fulla blomningen och torkad i skugga eller luf- tigt rum, kokas med litet kalk en timmas tid. Det förut i alunvatten kokade och sedan torkade yllegodset, lägges i färgsoppan och får gul färg. Detta gula blir grönt om det doppas i blåkypen. — Till linne i 4, tas till ex. > 4 Ängskära, som kokas I timma i 6 kannor vatten med 8 lod pottaska. Afsilade spadet lemnas att svalna något i trädkäril, då + lod flinstött spanskgröna tillsättes och om- röres , att det må blanda sig; häri lägges linnegodset 1 timmas tid, upptages, sköljes och torkas samt blir gult. — Med tillsatts af galläpple och jernvitriol, förändras gula färgen till mörkare eller ljusare oliv. — På åtskilliga or- ter bruka bönderne, att koka alunbetadt yllegods med torkad och hackad Ängskära, hvartill under kokningen sedan slås lut och kokas ytterligare, då det blir gult. — Boskapen äta den torr ibland annat foder och äfven sedan man kokat den till färgning, så att man behöfver ej anse den samma såsom Oonyttig: Tab. — fig, a. ett al emåblomstren med fruktämne. — b. ett frö. — -€. hår, som betäcka fruktfästet emellan fröen; allt i naturl. storlek. nå ;$ , ' ' LER. PE UTN BW VOTE vi FRIA T ck '. ha äg pd p Ry yi NN EL YR TA ESA Sak ÅKTE RAN INTAS FETCTIRS "ap SN ' ; PETERSEN rg y Mod ä Ljus bi d FI MIP. del. 171; CHELIDONIUM GrAuciUuN. STRAND - KELIDON. Örtstjelken är utan hår, med vidt utbredda fi- kiga och groft tandade blad, som omfatta stjelken. Fröslidan är knölig, och har 2 frö- rum. Lilj. Sv. Fl. s. 213. Kl. 9. MåNGMÄNN. I:qvion, Smith. Fl. Britts 'T. 2. p. 5935. Glaucium luteum- tess na rd Hr. Prof. SwarTtz, alltid nitisk för vettenskapens förkofran och outtröttelig för Svenska Floras tillökning, för Hera år sedan funnit. denna i Bohusläns skärgård växande vid hafsstranden, ha vi full rättighet, att såsom svensk an- föra den här, ehurn af v. LInnE icke i Fl. Sv. upptagen. Växten är egentligen årig, med grenig stjelk och hust blå- aktigt utseende. Roten varar dock ibland öfver vintern och skjuter nya skott följande vår. Rotbladen äro lyrformigt penntaggade och ojemna; örtbladen sitta till skiftes, om- fatta stjelken, äro rundade och flikiga. Blomstjelkarna, som utgå från bladens fästen, äro enblommiga. Blomfod- ret är sträfbårigt och affallande sedan blomman utslagit, som sker i Juli eller Aug. Blombladen runda, stora, guld- gula. Fröskidan är ovanligt lång, stundom 1 aln, krökt, oftast ojemn af små knölar, stundom likväl slät ; har 2 rum, skilda genom en svampaktig skiljevägg. Fröenm äro mån- ga med intryckta punkter, — Slägtet kännes med 2bladigt - blomfoder; 4 blomblad ; 2skalig fröskida, som formeras öfver blomman och är jemnsmal. Dr. Smitk har, efter Tourneforts och Jussieus exempel, af denna gjort ett eget slägte, kalladt G/auciurn, som skiljer sig från allmänna Ke- lidonen (N:o 67) hufvudsakligen genom '2 tum i skidan och punkterade frön; deremot har Kelidonslägtet efter hans kännetecken ett frörum och taggiga eller kamformiga frö. Den som vill, kan häraf göra ett särskilt slägte, men för min del synes hvarkén habitus eller karaktererna vara så olika, att de göra det nödigt. Genom sitt skidlika frö- hus, skiljes det från alla de slägten, som utgöra dess na- turliga örtfock, kallad Zallmolika växter (pl:&e Rhoeadex). Denna ibland svenska växter nyligen tillkomna Keli- don-art har, genom uppgiften i HER. Hufel. Jurnal (16 171 CHELIPONIUM: GLAUCIUM. Band. 3 St. s. 20) blifvit berättigad att äfven intagas bland de i Medicin gagneliga örter. Hr. Geh.HofR. (Wendt har, som han säger, ofta med synbar förmån bru- kat Strand-Kelidonen emot veneriska sjukdomen, och de försök hvarmed han söker bestyrka sin upptäckt finnas beskrifna i nyssnämda Jurnal. Han brukade om somma- ren utpressade saften af örten och roten samt om vintern extraktet, som med pulver af Lakrisrot gjordes till piller af 2 grans vigt. Dosis af färska saften var i början I té- sked par gånger om dagen och ökades småningom till en matsked; af pillerna gaf han 2 st. i sender, 3-4 gånger dagligen och steg i antalet af piller småningom till 6, i fall det ej besvärade magen. Till gurgling, omslag, badd- ningar och dylikt, användes saften utspädd med vatten eller Extraktet i vatten upplöst. — Dr. Hechtel anmärker att Kelidon stundom drifvit svett och gjort diarré, hvilket hindrar kuren. — På lika sätt använd, emot samma och än flera sjukdomar rekommenderas Allmän Kelidon (N:o 67) » som i stället för merkurialmedel, säges ensam ofta ha botat veneriska krämpor. Tiden skall visa, om icke samma öde förestår detta, som så många andra, i synner- bet mot veneriska sjukdomen föreslagna botemedel. Tab. — fig, a. en fullväxt fröskida, afskuren för att visa dess a:ne rum, — hb. rotblad; allt i maturlig storlek. - j ed 4 Pite 6 EN bd än - ju CA p ' ö ; e Nr få FR TURIN ATEN VGER EG PV ÖRE sind) Dan vp Å SÅN NN NEN VO NA ORGET POI aa kva ad KISEVLE PS TIESA VEN / ” AMANDA Blad SÅNN på ng Bk yv så My 4 EL bd Lo td LI I ; sv 4 J ä (mm FRANS Mr FRE Vg Y IA , h TREE oc YA Vä AN + Zl Ke t ba FA & Ce - SI IKP dd. 172. PARNASSIA PALUSTRIS. SrLåtTERÖRT. Hvit vissil.. Flenört. Hjerteblad. Örtstjelken är rak, kantig, enbladig och enblom- mig. Bladen äro hjertformiga, släta, helbräd- dade; de vid roten ha bladstjelkar. Hånings- husen 5, fjällika, kantade med hår, som ha knappar. Linn. Fl. Su. p. 98. Cl. 5. PEnNTANDR. 4:gyn. Lilj. Sv. Fl. s. 102: Kl. 5. FEMMÄNN. 1I:qvinn. Pharm. Hepatice albe, Herba, Flores. PP: ängarna, isynnerhet der jordmånen är våt och fuk- tig, ser man vid slåttertiden i Juli eller Aug., denna vakra hvita blomma höja sig öfver gräset på sin enkla och nå- got vridna stjelk. Den äger en mångårig rot, sammansatt af flera små lökar, stora som små ärter, samt ätskilliga trädlika rötter, flera rotblad, och ett enda blad på stjel- ken, hvilket saknar bladstjelk, men är liksom de öfriga, hjertformigt och ådrigt. Blomman har 5 bredt ovala blom- blad, längre än det 5klufna blomfodret och tecknade med genomskinliga ådror; inom blombladen äro lika många gulaktiga, spadlika , saftiga fjäll, kallade håningshus, för- sedda på öfre kanten med 13-16 syllika hår, hvilka sluta sig med små gröna klot eller knappar. Emellan dessa, till sin form så ovanliga håningshus, uppstiga ståndarne, hvilka med sina ljusgula, hjertlika knappar, lägga sig succesift, en och en i sender, öfver pistillens märke, som först synes enkelt, men blir sedan 4deladt. Fruktämnet är ägglikt. Fröhuset är '4skaligt och har ett rum för många små frö. — Blomfodrets form, blombladens antal, de besynnerliga håningshusen och fröhusets sammansätt- ning, utgöra slägtkännetecknen för denna täcka ört, som af v. LINNE, i anseende till blomstjelkens och blomfodrets form samt fröens fäste, räknas till naturliga örtflocken: Alockformige (Campanacex). Jussien gör den närmare slägt med sina Capparides; men rätta stället är ännu obestämdt, v. LINNÉ anmärkte att örten i Westmanland nyttjades kokad i dricka mot halsbrånad och Grznelin, att den i Siberien användes mot stranguri; uppgifter af hvilka Läka- ren likväl icke lär vänta stor nytta, Växten smakar litet 172. PARNASSIA PALUSTRIS. bäsk och är svagt sammandragande; förvarades fordom på Apoteken. — Märkvärdigare är Slåtterörten i andra af- seenden, För nybegynnaren, som efter blommans inre delar, söker dess plats i Sexualsystemet, är den en stöte- sten och en fägnad för Naturforskaren, som ibland oräk- neliga andra, träffar äfven här ett exempel på naturens rika variationer af former, och oändliga utvägar, att på särskilta vis och med olika verktyg , komma till samma ändamål. Den förre låter de knappförande ståndarlika håren på håningshusen förleda sig att anse dem för verk- ligå ståndare, och af de 5 rätta ståndarne, ligger en lik- som fästad på fruktämnet och blott 4 äro upprättstående; båda lika ovanliga händelser för en örtgranskare och lätt ” förvillande. Beskrifningen på sin okända ört, torde han söka bland Mångmänn. eller Fyrmänn. och icke i klassen för Femmänningar, der den igenfinnes. Den öfvade kunnige granskaren förnyar hvar gång, med lika nöje, betrak- tandet af denna blomma, och finner i dess egna byggnad och besynnerliga befrödningssätt , afvikelser, som bevisa huru litet naturens Upphofsman förbundit sig att följa de lagar, som Systemförfattaren trott sig visligen hafva upp: täckt och dem han kallat grunder för ett Natursystem. — Slåtterörten är således icke utan intresse, och Svenska Botaniken hoppas man, skall ingen ting hafva att förebrå sig, då hon öppnat lör densamma ett rum ibland de väx- ter, som ”af en större pluralitet, torde emottagas med mera bifall derföre, att de ha ett tydligt och mer direkt infly- tande till vår nytta. Tab. — fig. å. ett förstoradt håningshus. — b; fröhus med gqvarsittande blomfoder, håningshus och filamenter efter ståndarne; i naturl, storl. — c frö. — d. ett dylikt förstoradt. VER DEE LHR? del. 173. AGCGKARTICUS DELICIOSUS i RiSKA. Hatten är skålig, slät, blekgul, midu något grönaktig ; stundom med ringar. Shifvor- na äro olika långa (mest 1 half emellan 2 kortare) och brandgula. Foten är kort, slät, eylindrisk, brandgul och ihålig. Svampen hyser en rödgul saft. Linn. Fl. Su. p. 444. Cl. 24. CRYPTOGA i Fungi Lilj. Sv. Fl: $ 447. Kl. 16. LÖNNGIFTE. Svampar. rn den redan gifna beskrifningen hoppas man Riskan skall kunna skiljas från andra. Det må likväl tilläggas, att de omvexlande ljusa och mörkare koncentriska ringarna på hattens öfre yta, sällsamt förekomma; att skifvorna äro fästade vid foten, på en fullväxt svamp så, att de med den göra en trubbig vinkel, eller äro nedlöpande , och variera till antalet af korta emellan de långa, hvilka sednare från hat- tens kant räcka till foten; vanligast äro emellan 2 sådana långa, en blott hälften så lång midt emellan 2 andra än- nu kortare, alla 3 fästade vid hattens kant, som är slät och temmeligen skarp eller tunn; någon gång på unga in- divider litet nedböjd. Att storleken är föränderlig efter åldern, finner man lätt. Den rödgula (mörk orange) saften, som synes då svampen brytes och visar sig älven, ehuru mera sparsamt, i foten, förvandlas till grönaktig, inom . några timmar efter den blifvit utsatt för luftens åver- kan ; detta kännemärke är ett af de säkraste. Gamla Ri- skor blifva ofvanpå hatten blekare , grönaktiga och mera djupt skåliga, hvaraf bänder att skifvorna bli mer nedlö- pande. De unga, som nyss uppkommit, ha kanten något mot foten nedåt böjd, men utan tecken till ring eller slarfva (volva), som finnas på en del andra arter (se N:o 108). Pulvret, som Risksvampen fäller och som anses för frö, samt fins emellan skifvorna, är hvitt och synes un- der hatten af fullmogna Riskor, på växterna derinvid, som bli deraf helt hvitgrå. Ifrån Augusti månads början : till Sept. finnas Riskor; hvar individ varar dock ej länge, men nya succedera de gamla. Snart angripas de af mask och äro då odugliga. Våt väderlek framlockar svamparna i ymnighet, och äro Riskor sädana höstar allmänna, men annars mera sällsynta. De växa bland gräset på torra magra ställen, mest i skogstrakter och fordra icke skugga eller fuktig instängd luft. — Agarikarterna äro ganska talrika och kännas med sina skifvor under hatten; de hö- ra till den naturliga Örtflocken, som kallas Svampar. — Om gar. torminosus, Vik RBiskan, skarp, frätande och hvit ini, får jag framdeles, på sitt ställe nämpa mera, 273. ÅA GARICUS-DELIC1I108US,. Knappast lär någon Nation sätta mera värde på Svam- par än den Ryska. De äta ganska många slag och är det, enligt uppgiften i Pallas Resa (T. 1. p. 44), så väl som efter många andras muntliga berättelser, sannolikt, att ganska få Svampar äro otjenlige att äta, då de rätt tillagas. Emedlertid varnar dock smaken på råa Svampen ofta, och råder ull försigtighet vid dess bruk. En del Svampar brän- na på tungan såsom starkpeppar, göra sveda och dra små blåsor, då deras saft vidrör tungan, eller svamp-amnet tug- gadt, blandas med saliven. Riskan, ehuru länge räknad icke allenast till de oskyldiga, utan äfven till läckerheter på de förnämares bord, saknar icke egenskapen att väcka en svag stickande smak på tungan, då den tuggas rå, och förtjenar således icke namnet Deliciosus, hvarpå Bolet. edulis, eller Atliga Kosvampen med större skäl kunde göra anspråk, Kokad och lagad förgår likväl bitterbeten. — I Ryssland skall man bruka att tillaga Riskor på flera sätt: till ex. sedan skifvorna äro bortrensade, och den hinnan, som omkläder hatten ofvanpå, borttagen, uppkokas vatten med ganska litet salt, hvari de rensade svampbitarne läg- gas och få en gång uppkoka. Detta vattnet afhälles, och de säledes förvållda Svamparna läggas sedermera i ättika, med något lagerblad och litet peppar samt kokas lindrigt, lemnas att svalna, slås sedan i stenkruka, som tilltäppes och förvaras. — De kunna äfven färska och som nyss nämdt är förvällda, stekas i grädda och smör. Eller ock rensade, kokas de vid sakta eld med litet vatten, tills de äro väl mjuka, då smör, persilja, peppar m. m. tillägges och kokas vidare. — I såser och äfven lagade såsom en rätt, blandade med Champinjoner och andra ätliga Svampar, förtäras de allmänt om höstarna ; inlagde på ett eller annat sätt, förvaras de ofta för att användas till matlagning öfver vintern. — Att Svampar innehålla färgämne, ser man tyd- ligen. Någre till ex. Ag. violaceus, färgar saliven violett då den tuggas rå; andra förändra färgen då de brytas och liksom anlöpa i luften; åtskilliga till ex. Ag. coccineus., eroceus m. fl. sönderkrossade, ge en saft, som färgar pap- er med nästan lika så högröd färg, som Svampen sjelf ägde förut. Anställda försök hafva bekräftat den gissning, att man med Svampar kunde färga; men dessa äro ännu för få och för litet varierade för att ge något allmänt och säkert utslag. Det synes emedlertid som det vore nödigt, att dertill nyttja unga färska Svampar, nyss plockade, tidigt om hösten och fria från maskar. De försök jag i höst gjort med Riskor till färgning, ge anledning till denna för- modan. RBisksaft med alun skall sätta gul färg på linne efter Linders upppift. Tab. — fig. a. en ung Risksvamp. — b. en gammal djupt skålig med koncentriska ringar och nedlöpande skif- vor. — c. en ung, klufven i tu, för att visa stjelkens ihå- lighet såsom ep pip. — d. skifvornas ordning. fn OLAGA sn TRAP (BA DARE Urs UR nd ed - Å Må 4 vå 4 EG FE lo REG JUMP del. ESR NARDUS STEICTA ÄnGBORST. Stålgräs. Finnskägg. Svinborst. Stagg. På Finska: Rauta hejnä. Scrået är slätt. Bladen många, tätt växande i små tufvor (Caspitosa), ganska smala, 4kan- tiga och spetsiga. ÄAxet är i stråändan en- samt, med blomstren åt en sida vända. Linn. Fl. Su. p. 18. Cl. 3. TRIANDR-I:gyn. Lilj. Sv. Fl. s. 20: KL. 3. I REMÄNN I:qVion. mr Se som har blott en Svensk art, igenkännes med a:ne blomsterskal och intet blomfoderskal. Denna arten växer i tufvor på sandiga och våta ställen , bland Ljung och på ofruktbar jordmån , ymnigt i Norrland, Småland, Skåne m. m. har mångårig, af tjocka trådar bestående rot, och blommar i Juni. Stråen äro korta, qvarters höga eller något deröfver, litet krökta och något kantiga. Bladen- äro hårlika; de vid roten ha uppblåsta, strekade och hvit- glänsande bladslidor, försedda med kortare fjäll; upptill utgrenande , ganska smala och öfverst fint ludna, nästan blåaktiga. Axet, som är smalt, fint, spetsigt och rakt, har långa smala blomsterskal, af hvilka det yttre är försedt ned borst; blommar om våren; torra axbärande strån stå ofta qvar året efteråt. Svenska namnen på detta gräs uttrycka tillräckligt dess styfva och sträfva egenskap, hvarigenom lian förslöas och gräset blir för slåtterkarlen förhatligt. Inga omstän- digheter tala till dess fördel, och man är snart färdig att -utdömma det ur antalet af nyttiga fodergräs. Det kan ej heller nekas, att gräset, såsom foderväxt betraktadt, förtjenar visserligen ingen möda vid dess odling: och ehuru det ätes af hästar, får och getter, så är det likväl icke af dessa skäl, som man här gör gräset bekant. Det är ofta lika nödigt att känna ett grässlag som bör utrotas, som att veta hvilka arter böra odlas; till de förra räknas detta med mycket skäl, och lär icke af en omtänksam, kunnig Landthushållare lemnas att intaga ett fält, som, riktigt odiadt och besådt med tjenliga fröslag, kan blifva mycket mera lönande. Sättet att utrota detta gräs är såsom van- - ligt med andra växter, och sker genom plöjning och & £ 174. NARDUS STRICTA. förekommande af frösättning. Kråkorna upphacka ofta gräs- rötterna, under det de eftersöka larver af vissa insekter (Tipulze &c.) som föda sig eller taga vinterqvarter ibland dem. Ängborsten förökar sig mycket och synes göra på sandfälten samma nytta, som mossan på berg och i kärr, neml. bereda fruktbar jord för andra växter. Den träffas fläcktals på ängar och stundom intar den hela fält; om i sednare fallet flygsand ligger under, är rådligast att lemna Ängborsten ostörd; i förra fallet borttages den utan fara, och dess återväxande förekommes med tjenliga vattenled- ningar till ängens uttorkande. Tab. — fig. a. ståndare och pistill. — b. yttre bloms sterskalet. — c. inre blomsterskal.; alla förstorade. — då axfästets öfversta ända med 2:ne qvarsittande blomsier. ++ Stråets afskurna ändar. a LA 3 . TUNER 175. FRAXINUS ExcCELSIOR. Ass. På Finska: Saarni. Saarnenput. Löfven äro parbladiga: småbladen lansettlika och sågtandade med ett udda ytterst. Blom- morna sakna blomfoder och blomblad. Linn. Fl. Su. p. 366. Cl. 235. PoLryYGAmM. diecia. Lilj. Sv. Fl. s. 296. Kl. 15. SamkuzLLE, med han- och honblommor på samma träd. K. Vett. Ak. Handl. 1765. s. 149. — 1792. s. 161. Patr. S. Hush. Jurn. 1789. Dec: $72. Murr. App. Med. T. 3. p- 535. Gr. Bondes Tal om Askträdets nytta 17586. Fiseherstr. Ekon. Dikt. Art. Ask Linderh. Prakt. Handlexik. 1892. 8:o0. Pharm. Fraxini Cort. Fol. Linque Avis Sem en. some ett af våra högaste träd och af mångfaldig nytta, bar Asken fått ibland dem ett hedersrum och anses för ädelt. Det växer fort, helst på öppet fält och i god jord och trifves sämst på berg och i kärr; finnes ej i de nord- ligaste orterna; blommar tidigt, i Maj, på bar qvist. Löf- sprickningen ansåg v. LinnE såsom en påminnelse, att han i Upsala kunde låta uttlytta de för frost ömtåliga växter; men detta lär icke med säkerhet gälla för de sydligare orter. Knopparna äro stora och mörka eller svarta; den som slutar qvisten ger löf; de på sidorna blomvippor; löf- ven affalla bittida, och i Oktober hänga de mogne frökla- sarne ensamme på grenarna. Blommorna äro, somliga 2könade med 2 ståndare och pistill, somliga med pistill och 2 ofullkomliga ståndare vid fruktämnets sidor. Den enkla pistillen har ett 2klufvet märke och de hoptryckta tunna bladlika fröhusen, som öppna sig långsefter och midt på platta sidorna, hysa vid basen, hvardera ett af- långt ovalt tunt frö, till färgen i ytan likt mandel. — Slägtkarakteren är att blommorna ha antingen intet eller ock 4delade blomfoder och blomkronor; att fröhuset ut- breder sig såsom ett smalt i ändan trubbigt löf och har 2 frörum, af hvilka det ena är ofruktbart. — Naturl. ört- flocken för denna så väl som för Liguster, Jasmin och Syrén, kallade v. LiNnnE Sepiari& pl:e; Jussiev räknar Asken till sina Jasminee. För dem som tro på sympatiska kurer, är Asken ett betydande trädslag. De bruka det mot blodflöd och sår, hvarföre ock det kallas, af många Sårträd. Men vi äga här vigtigare ämnen för Läsarens uppmärksamhet. Barker som till medicinskt behof tas af de unga och spädare grenarna, är bäsk, något skarp och sammandragande. Brukades ofta under namn af europeisk Kina mot frossor, på lika sätt och med samma föregående försigtighetsmått , som vid den rätta kinans bruk. Den gafs i pulver till I drakma hvarannan eller 3:dje timma, stundom förenad med litet rabarber; eljest tillreddes deraf äfven infusion, dekokt, eller af pulyret mos med någon välsmaklig sirsap- 45. FrAxINUS ExCEL38IOR. Unfusion på barken, med vatten, synes mot dagen gul, men mot ett mörkt föremål blåaktig; i denna blöta som- liga tyget, som de ärna färga i Plattlummer (n:o 95). Pul- vret strö somlige och ofta med fördel på elaka rötsår, i synnerhet hos boskap. At Getter och Hjortar ges barken som vinterföda och för lungsiktiga får blandas den sön- derstött i Malörtsdekokt. — Löfven laxera lindrigt och äro något urindrifvande. Redan ifrån Dioscoridis tid, har det varit bekant, att deras utpressade saft och sjellva löf- ven färska och sönderstötta, skule tjema mot ormbett. Montin gaf invertes af saften med något franskt vin blan- dad, ett spetsglas hvar halltimma; de stötta och pressade löfven lät han lägga på såret. Somliga ha tillika gifvit bom- olja och theriak, som kanske verkat mest. Plinius anmärker att ormar cj trifvas i grannskapet af Askträdet. På sår och svullnader läggas stundom friska och stötta löf. Såsom vin- terfoder åt hornboskap äro löfven nyttiga, men böra, för att ej skada trädets grenar, afstrykas och ej brytas. På Asklöfven finnes i varma länder och kanske vissa varma somrar älven hos oss, ett ämne, som tillredes af en insekt (Chermes), enligt Modéeers uppgift, och blir till utseende som små kådaktiga gryn och till smaken sött. Detta kal- las Manna och hämtas väl egentligen på en annan art, (Fraxin. OÖrnus), i södra Europa, men finnes äfven på andra trädslag; det nyttjas som ett lindrigt laxermedel. I synnerhet i Skåne, träffas ofta på Asklöf så kallade Spanska flugor (Meloé 1. Lytta vesicator.), hvilka på ut- bredda dukar kunna nedskakas och samlas. — Fröen ha en stickande och något bitter smak och brukas stundom af Sockerbagare att med socker öfverdragas ; sådana. kan- derade Asklfrö likna insockrad kobeber till smaken. Som- lige tugga om morgnarne Askfrö såsom preservatif i fuk- tig och töcknig väderlek, — Peden är hvit, hård, seg> vacker och ådrig; i synnerhet roten. Runstafvar gjordes mest af Ask. I Finland brännes af veden ett slags olja eller tjära (Saarnenterva), på samma sätt som vid Björk (n:o 80 Tom. 2. Till. s. x.) nämdt är; och brukas mot andtäppa, kolik, frossa m. m,, men det bör ske med försig- tighet. — Trädet skadar ej särdeles gräsväxten. Med-mog- na frö och äfven med rottelningar fortplantas det lätt. Fröen täckas med I tums djup jord, vattnas och rensas från ogräs; plantorna utflyttas efter par år och tjena så- som träd, i allér m. m. Tab. — fig. a. en ensam blomvippa. — b. hanblom- ma utan pistill. — c. bonblomma utan ståndare. -— d. en 2könad blomma; de 3 sista förstorade. — e. ett fröhus som öppnat sig. — f. moget frö. — g. en qvist med Föne bopsittande blomvippor. — Lb. qgvist mg löf och IR Ea NR ST a JLIHE2 de - CK je 176. PYROLA UNnIFLoRA: ENELOMMIG PYROL. Blomstjelken s uppstigande från en ganska kort örtstjelk, är ensam, rak, längre än bladen och enblommig. Linn. Fl Su. p. 140. Cl. 10. DECANDR. I:gyn. Lilj. Sv. Fl. 8. 160: TIiEMÄNN. I:qQvVinn. EEE bar vackra ofta välluktande arter och igen- kännes med 5 blomblad och 5-deladt blomfoder; frö- buset har 5 rum för många frö och öppnar sig efter de utstående kanterna; ståndarknapparne ha 2 öppningar eller hål. Den arten, som utmärker sig med en ensam blomma, har krypande mångårig rot, samt mycket kort enkel och bladig örtstjelk ; bladen äro omvändt åggformiga, trubbiga, fint sågade, glatta och försedda med stjelkar. Blomman, som i proportion till bladen och i jemförelse med andra Pyroler, är ovanligt stor, utspricker i Juni, är hvitgul, nedhängande, välluktande, nästan såsom Lill- konvall (n:o 9), och stundom rödstrimmig. Ståndarknap- parne ha vid basen 2 öppna pipor, hvarigenom det be- frödande frömjölet utsläppes. Pistillens styl är rak, med 5-stråligt märke, — Den växer temligen allmän i sumpiga och skuggrika barrskogar, ibland mossan. Naturliga örtHoc- ken kailas Tvåhornade växter (pl:& bicornes se n:o 116)- Såsom ett busmedel berömmes i Norrland och Norri- ge, emot röda rinnande ögon, att tugga örten och lägga på, eller att i stället nyttja infusion eller dekokt, hvari kompresser doppas och påläggas. Ibland Apteksväxterna är väl denna icke upptagen och förtjenar kan hända icke heller något rum ibland dem; men att sluta från dess slägtskap och likhet med andra, till sina egenskaper bättre kända örter, så bör denna innehålla en lindrigt samman- dragande kraft och kan derigenom vara gagnelig i ögon- sjukdomar, der yttre delarna lida af svaghet. Tab. — fig. a. blomma med ståndare och pistill. — b. pistill och fruktämne. — c. en -ståndare sedd genom förstoringsglas framföre. — d. en dylik sedd på sidan. — a , ; + - ll I Nr Kl , i - ' 4 - Lä - S - st 4 i v ta w ; . - LÄ i. d ut I ' - bd il , ry Ä” K = i e | | - : YLE - & > é LJ är é & = i 17 IWP det. -- 1997. LITHOSPERMUM O friCINALE. GLANSFRÖ. Stenfrö. Bladen äro lansettlika, något spetsiga och ådri- ga. Blommorna knappt större än blomfod- ren. Fröen släta och glänsande. Karinen BIS Sus pe Ive GES. BP ENTAÄNDR IOYDG uf SV. El Så 036 Kl. 5. FEMMÄNN. I:qvinn. Murr. App. Med. Tom. 2. p. 98. Pharm. Litbosp:i 1. Milii Solis Sem en. len till namnet är tagen af växtens perlemogläns- sande hvita äggformiga frö, som ha ett hårdt smaklöst skal, inneslutande en oljaktig kärna, som färsk smakar nå- got söt, men härsknar då den blir gammal. Slägtet har en trattlik blomma med öppen och bar mynning (faux) och 3-deladt blomfoder. — Hela växten är sträfhårig och räknas derföre till Naturl. örtflocken Sträfbladiga växter (pl:e asperif:e). Den är grenig, med helbräddade blad. Blommorna äro små, gula, med 5 små knölar i pip- öppningen, sitta i form af ax, som äro enkla, krökta och bladiga. Växer på kalkaktig torr grund i Skåne, på Gottland och fl. ställen, temligen sällsynt samt blommar i Juni eller Juli, och har mångårig rot. v. LINNE vederlägger i sin Flora Su. dem, som på- stått att fröskalen fräsa med syror, hvaraf man kunde för- ledas att tro, det de skulle innehålla kalk, och således verka såsom absorberande , i Jikhet med kräftstenar, ostronskal och dylikt. "Det är således icke ifrån denna synpunkt, som fröen böra betraktas såsom nyttiga i medi- cin. Snarare bör man ha afseende på oljan, som de in- nehålla och derföre förmoda att de i form af Emulsion kunna vara tjenliga vid grus i urinvägarna. Den gamla fabeln, som ifrån Diosgcoridis tid, ofta blifvit repeterad, att fröen skulle vara stenlösande, hör icke mera till vårt tidehvarf. Såsom narkotisk eller nerfdöfvande ansåg v. Harrer hela örten, men den torde likväl förtjena ett mildare omdöme. Tab, — fig. a. pistil. — b. en öppnad blomma. — c. blomfoder; alla förstorade. — d. fröen i blomfodret i naturlig storlek, PUR, LE ff d LU , eg LE 4 ” n ' & | ö - i | .” ' z er -' k ' La + hd ' Lä a i Å rå Ku g Fe dh å ) N ; hh 2” i Lå '- Al - (1 i INN ä k ” ME Mö IT of rt - - - 9 - X ; tan NE - = ee = a rn jar | e i La v RÅ - ” t - 2 N i | å Å FS ÖT ir Frö - + 4 N ' ) = Å 060 ' fåren rr 9 å 4 [0 8 PS LJ T SN X Y 4 Nei < hh - vå UA 4 & | NESS SN | ; NEKA NR vil AG 4 ; | RR ARKEN MAME HÅ (0 RAR ar | - AR. ct i WE, MENY p Sj - V a Li EADS NE MALA dr AT SN ASA ag Mr f pole | H e SAGAN k J - fer Fc | NT RS eg kJ I på 7 FÅ na 178. SIUM LATIFOLIUM. BRrREDBLADIG SIUN. Örtstjelken är rak, kantig och glatt. Bladen penntaggade: småbladen aflångt lansettlika och jemt sågtandade. Linn. Fl. Su. p. 90. Cl. 5. PENTANDR. 2:gyu. Lilj. Sv. FL s. 120. Kl. 5. FEMMÄNN,. 2:qvinn. K. Vett. Ak. Handl. 1750. s. 205. Ds. krypande mångåriga rot, som växer på fuktiga ställen i diken, små bäckar och åar, uppskjuter bladiga, föga greniga, ihåliga stjelkar, som ha till skiftes sittande udda - parbladiga blad, med mot hvarannan sittaude lan- settlika småblad, som äro utan stjelkar, ådriga och glatta; de bladen som äro under vattnet äro oftast flikiga. Para- sollblommorna sitta i stjelkändarna och på sidan, ensama, upprätta, stora och platta. Allmänna svepet (n:o 104) be- står af flera lansettlika, stundom flikiga, stundom sågtan- dade småblad. ag ; Kr SL Å 17TYG WP act CE 179. AGARICUS ALLIACEUS. LÖKSVAMP. Hatten är platt eller skålig, smutsigt hvit eller blekt tegelfärgad. Skifvorna blekare, olika långa, de längsta midt på bredast, och vid basen lösa (ej vid foten fastväxta). Foten är mörkbrun, glänsande och seg. Lilj. Sv. El. s. 448. Kl. 16. LÖSNNGIFT. Svampar. VON fa sjelf, ehuru begåfvad med ett så vidt om- fattande snille, förmådde icke en gång att vederbörligen fästa sig vid alla delar af sin vettenskap, som med mycket skäl bör räknas till de mest vidlyftiga. Den skyndsamhet hvarmed han öfverhalkade Svamparnas granskning, med- delade sig liksom länge åt hans lärjungar och medarbeta- re. Det är först i sednare tider man begynt att vid dem fästa en alltför länge försummad uppmärksamhet och det stora antal af svampar, som hos oss finnes, borde upp- muntra Örtvettenskapens vänner i den stora Mannens och deras gemensamma fädernesland, att med dubbelt nit arbeta på deras kännedom och nyttiga användande. Löksvampen --synes icke hafva varit känd af vy. LiInst, ehuru den finnes omkring Stockh. och i synnerhet vid Carlberg i Aug. månad temmeligen allmän, Den träffas i barrskogar såsom parasit på murkna trädrötter, barr, gräs-strå och ljungqvistar; som hålla på att ruttna, bland mossan. Hinnan, hvarmed hatten är öfverdragen, liknar något mörkt handsk-skinn på hårsi- dan, och är blek; sällan och endast i början är hatten nå- got kupig, blir sedan platt med hvass kant och slutligen skålig, ojemn eller vågig i kanten och skifvorna vågiga eller liksom krusade; emellan 2 långa, utsträckta ifrån foten till hattens kant, finnas oftast 7 kortare, af hvilka den medlersta är längst och räcker så långt som halfva . radien; på båda sidor om denna är en kortare, som har på sina båda sidor hvar sin kortaste; alla fästas vid eller utgå från kanten af hatten. Foten är smal, svart mot basen, och brun uppåt, oftast fint ihålig och seg. Lukten och smaken af hvitlök, som tillkommer denna lilla skifsvamp, vore tillräckliga kännemärken at skilja 179. ÅGARICUS ÅLLIACEUS. ) den från andra, om icke möjligt vis framdeles kunde finnas någon annan art af dylika egenskaper. ”Torkad förloras väl lukten till det mesta, men smaken tyckes snarare vara då starkare ; deremot är lukten hos den nyss plockade svampen icke alltid lika stark och stundom omärkelig; ibland är den ganska känbar, men förgår och återkommer hos samma individ. Den smakar alltid, både färsk och torr, likt lök. Hela svampen förefaller torr och seg, låter lätt torka sig och hyser så mycket jag märkt, aldrig mask eller larver. I såser och till matredning föredrages den, i synnerhet i i Frankrike, der den kallas Moucheron, framför lök, och skall ge bättre smak på maten. Den förvaras der- före i hushållen, äfven hos oss i Sverige, merendels torkad; för att brukas öfver vintern. Så olika organiserade som Lök och Svamp synas vara, finna vi likväl dem emellan, i anseende till denna svampartens lukt och smak, så myc- ken öfverensstämmelse; en omständighet som måste före. falla oväntad. Men om ett flygtigt lutsalt (ammoniak), efter Scheffers tanka, är orsaken till Lökens lukt, så bör samma ämne utan tvifvel igenfinnas hos Löksvampen. Tab. — fig. a. och e. storväxta varieteter af Löksvam- pen, sedda på olika sätt. — Db. c. och d. äro mindre och vanligare artförändringar i olika åldrar. — f. visar fo- tens ihålighet; stundom är denna pip fylld med en tät, fin, nätformig väf. — Foten på figurerna a. och e. är något för tjock. JEO IKHP del Vf 180. ERIOPHORUM PorYSTACHIORN. Äncsvrr. Myrkulla. Hardun. Maddun. På Finska: Wajwajsenvilla. På Lappska: Goekennivo. Scrået är trindt. Bladen platta. AÄxen sitta på egna små stjelkar. Linn. Fl. Su. p. 17. Cl. 3. TaRIANnDER. I:gyn. Lilj. Sv. Fl s. 19. KL 3 FTREMÄNN. I:qvinn. Å. Fett. AA Handl 1758. 8 303. Mia grågula ax utmärker Ängsullen, hörande till naturtl, örtflocken Säflike växter (pl:se Calamarie), sin blomnings- tid, som är tidigt om våren på kärrängar, hvilka seder- mera af dess hvita bomullslika fröfjun ofta synas alldeles hvita. Slägtets kännetecken äro: fjällika blomfoderskal, ett för hvart blomster, och dessa fjäll täcka såsom tak- tegel hvarannan rundt omkring; blomsterskal saknas, men fröen, ett i hvart blomster, omgifvas med ett ganska långt ulkkt fjun, hvarigenom endast detta skiljer sig från Säf- slägtet (Scirpus). Allmänna Angsullen, som här i figar meddelas, har mångårig, trådig och icke krypande rot; upprätta, strekade, bladiga strå; ganska korta, smala blad, till skiftes sittande, vid basen slidformiga, mot spetsen hvasst kölika; vid axen sitta 2-3 blad med hinnaktiga kanter. Axen äro flera, äggformiga, med smalt lansett- formiga blomfoderskal. Då blomninrgstiden är förbi och då axstjelkarne, som stundom äro greniga, längre utvuxit, hänga småaxen nedåt och ha mycken hvit ull. — En an- nan art, lik denna och äfven svensk samt nog allmän, fastän förut otillräckligen bestämd, kallar Smit4 (FL. Britt. p. 59) Eriopk. angustifol. hvars blad äro smalare, längre i proportion, kanelerade och i spetsen trekantiga. Det bör icke fägna landtimannen att se sina ängar lysande af denna växtens ull, emedan det utvisar dålig, mager och för andra växter nästan onyttig torfaktig jord- mån. Han bör då vara omtänkt att genom dikning, göd- ning och ängens behöriga skötsel, förbättra jordmånen och göra den fruktbärande. Kreaturen äta icke gräset, så framt de genom vana eller nöden icke förmås dertill. Höst och vår, då kärr-ängarne så tillfrusit, att boskapen kan gå der, ser man dem likväl äta detta sträfva saftlösa gräs, då ingen tillgång är på annat. Om det bergas sår 180. TRIOPHORUM POLYSTACHIONY. söm foder, kan boskapen med påströdt mjöl ellerZgröpe, eler ock söndermalen Ljungknopp, förmås att äta det vintertiden. De unga skott, på några orter kallade Svart- bufvud, som växten om våren framskjuter, äro mjuka och välsmakeliga för kreaturen och sökas af dem begärligt i kärr och myror. Efter blomningen och då fjunet är ut- vuxit är det för kreaturen skadligt, emedan det orsakar onaturliga hopgyttringar i magen, kända under namn af bollar eller kulor. Af fjunet torde mera nytta kunna hämtas än hittills skett. Det har blifvit till stoppning an- vändt i stället för ull eller bomull, men som det valkar ihop sig och blir knöligt, är det mindre lämpeligt dertill. Det skulle . utan tvifvel vara båttre att spinna det till vekar, i ljus: och lampor, hvilka på Island brukas och berömmas som lika goda eller bättre än bomullsve- kar. Hattar äro gjorda deraf i blandning med ull eller bom- ull, och blifva de lätta och vackra, men mindre varaktiga än de af ull ensamt. Med Silke eller Ull kan man göra af ”Ängsullen kläde. Scheffer har deraf beredt pappers Nation. Hush. Sällskapet i Holland har lofvat en Guld- medalj åt den, som uppger och genom försök bevisar bästa sättet att nyttja denna växt. Tab. — fig. a. blomma. — b. en dylik förstorad. — e. blomax med sitt blomhölster (Spatha) och slida för ax- stjelken. — d. ett moget frö med vidsittande blomsterskal och fjun eller ull. — e. stjelk med blomax. — f. stjelk med axen i frö och ull — g. roten mea afskurna strå och blad. ja] IWP vel T0L RUBUS IpdAvs. HairronBUsKE. Ulibär, Bringbär. Fallbär. Brombär: Hinnbåäår. På Finska: Waarama. Faderma. Watukka. På Lappska: Gappermurje. Stjelken är taggig. Bladen äro penntaggade med 5 eller 3 sågtandade småblad, under hvitludna. Bladstjelkarna upptill fårade, lud- na och taggiga. Linn. Fl). Su. p. 172. CI 12. IcosANDR polygyn. Lilj. Sv. F1. s 3501. Kl. 8. TJuGEMÄNN mångqvinn. Murr. App. Med. Tom. 3. p- I5E. Fischerstr. Ekon. Dikt. Art, Bär. Groths Beskrifn. att göra Vin af $Ys kärfrukt. 4:0 1777. Pharm. Rubi Idei Baccae. PD; allmänt bekanta Hallonbusken har 2äåriga, upprätts växande, trinda och fint taggiga stjelkar, hvilka äro grön- aktiga, vid pass alns höga, fullsatta med fina täta taggar och blomma i Juni, samt växa vilda, helst vid gärdesgårdar, ofta ibland andra buskar och i stenrösen. De öfverst sit- tande bladen bestå mest af 3 nästan rutlikt äggformiga småblad , som äro spetsiga, ojemt sågtandade och stre- kade; de nedra äro penntaggade och med 5 småblad. Blommorna sitta i form af små vippor och ha fintaggiga blomstjelkar. Blomfodret är utbredt, ludet och qvarsittanp- de. Blombladen äro platta, trubbiga och små. Frukten är röd, stundom hvit, och mogen affallande fråm det qvarsittande tapplika fruktfästet, samt hårig af de qvar- sittande honstylarna. Genom 5klufvit blomfoder, 5 blom- blad och många tillhopasittande bär, innehållande hvartdera ett litet hårdt frö och utgörande frukten kallad Hallon, utmärker sig Rubus-slägtet, hvars naturliga örtflock kallas pl:e Senticese (n:o 20). Hallonfruktens angenäma lukt och smak äro tillräck- ligen kända, och skulle utan tvifvel busken ännu allmän nare i trädgårdarna planteras, om icke insektlarver, i syn- nerhet då buskarna bli gamla, alltför ofta skadade fruk- ten, och buskens rötter icke för mycket sökte ait sprida sig i den jord, som till audra 'växter kan vara ämnad. Ehuru smakliga de äro, kunna de dock sällan utan olä- genhet ätas lika ymnigt som smultron; de förorsaka lät- rare magknip och diarré. Alt de ätas färska, med vin 181. Ruzus IDArUsS. eller mjölk, syltade med socker eller håning, och att man af utpressade saften , med tillsats af socker eller håning, genom gäsning kan tillreda ett välsmakligt vin, eller med bären sätta deras smak på vatten, bränvin, utländska vi- ner, ättika och öl samt svagdricka, är allmänt bekant och sättet att verkställa det, i de tlesta Hushålls och Kokböcker upptagit. I Lithauen beredes af bären ett berömdt vin, och lyssarne tillaga ett förträffligt mjöd af Hallon. I febrar har Hallon, såsom läskande och kylande, lika förtjenst med andra syrliga frukter af denna art, och beredes under kokning af saften med socker, en sirap, som tjenar att blanda i drycken för dem som ha feber. — Killingar och Getter skola mycket tycka om Hallonlöf. Busken bör planteras glest, med telningar som lätt gro, allenast nå- gra rötter medfölja; de sättas tidigt om hösten, att de hinna rota sig innan vintern. Grenarne bära ej frukt förr än på andra året, då de sedan torka ut, ehuru roten varar flera år och ger årligen nya skott. Om jorden emellan stånden eller buskarna, höst-tiden uppgräfves, rensas och gödes , samt det torra riset utskäres, blir frukten större och smakligare; jordmånen bör vara sandblandad. Bäst är att hvart 4-5:te år plantera den på nytt. Men man bör ej använda denna buskart till häckar, emedan den upp- fyller platsen med rotskott, som omsider qväfva allt annat. I trädgårdar brukar man helst de hvita. Hallonen såsom sötare och finare till smaken. Tab. — fig. a. fruktfäste och blomfoder. — b. frukt eiler hallon. — c. en ståndare. — d. pistiller med frukt- ämnet. -— e. blomblad; allt i naturlig storlek. IWP det X ck > FÖL VERBENA OÖOFFiICINALIS. JERNÖRTS Örtstjelken är grenig och merendels ensam. Bladen äro mångklafvet-flikiga. Blomaxen ,jemnsmala , utgörande ett slags blomvippa. Blommorna a 4 ståndare, af hvilka 2 sitta högre än de öfriga. cd F). Su. p- 10: Cl. 2. DIANDER: 1:gyn. Lilj. Sv: FIlisie5. Kl 11. TvivÄänrp. med nakna frö. Murr. App. Med. T. 2. p: 209 Curt. Fl. Lond. Pharm. Verbenge Herba. U trikes ifrån har Jernörten troligen först blilvit till oss införd, men växer nu vild i Skåne. Roten är mångårig trädaktig och grenig. De små blekröda blommorna fram- komma i Juli eller Aug. Övrtstjelken är vid roten något krökt, växer sedan rak och är sträf af strödda fina uddar. Bladen äro lyrformigt penntaggade, och de mångblommiga blomaxen utgöra toppen. Blommans mynning, inom vil ken ståndarna sitta, är hopdragen. — Slägtkarakteren är att blomman är trattlik och krökt; att blomfodret har en trubbig tand; 2-4 ståndare och lika många frö. Dess naturl. örtflock kan kallas Maskerade blommor (pl:&e per- sonatae), af en inbillad likhet med en mask eller imenni- sko-ansigte. Det gifna rum, som i Sv. Botanik lemnas för växtens nytta , är stundom alltför kort och inskränkt, men blir vid detta tillfälle , icke allenast tillräckligt utan ölverflö- digt. Såsom Amulet eller förvaringsmedel, att bäras på halsen , mot flera slags sjukdomar, förtjenar växten icke här sitt rum, ehuru den varit utropad derföre. Men som den blifvit i Farmakopéen intagen bland Apteksväxterna, så kan det vara nyttigt att få veta, om ej mer, att den är längesedan aflagd och dess nyttjande urmodiet. Med utpressade saften trodde man sig tillförne kunna bota frossor; vatten på örten destilleradt, skalle kurera ögon- krämpor , och till gurgelvatten användes örten mot hals- sjukdomar, Den sistnämde förmånen kan endast förtjena något afseende, emedan växten äger en ringa sammandra- gande kraft. Roten ibland Gurkor (förmodligen inlagd 192. VERBENA ÖFFICINALIS. tillika med dem) skall göra dem smakligare. Morley's på- stående att örten som Amulet vore förträfflig mot skro- fler, saknar all sannolikhet. Dambourney säger att växten innehåller färgämne. Efter v. LINNES uppgilt äta endast Fåren utan skada Jernörten, af hvilken annan boskap icke skall trifvas väl. Tab. — fig. a. blomma , med blomfoder och dervid fästad blomskärm. — b. blomfoder. — ce. en öppnad blom- ma med ståndarne och pistillen; alla förstorade. — d. frö. — e. ett ensamt förstoradt frö. — f. de 4 i bottnen af blomfodret hopsittande fröen, förstorade. (Ko IWPod. 103. GIT GC OMA SEELE DERA CE JÖRDREFSÖRT. Ortstjelken är krypande. Bladen bhjertformigt: njurlika och i kanten naggade. . Linn. Fl Su. pc 202. Cl. 14. DiDYNAM. gymnosp. Lily. Sv. FI 8. 246. Kl. ar. Tvävärdn. med nakna frös Murr: App:i Med. Ti :2.1p::174: Jahn. Auswahbl der Arzneymitt. &c. 1. B. 8:o0 1797. p. 414. Pharm. Hederoe terrestr. Herb a. fv refviga och utåt jorden liggande stjelkarne ha något upprätt växande, blomförande grenar, och platta utbredda blad, försedda med bladstjelkar. På dessa träffas stundom knölar med många rum ini, förmodligen tillkomna af in- sekisting. Blommorna äro blå, sitta i krans kring stjelken, mest 3 ullhopa och ba strekadt blomfoder samt hvita ståndarknappar. Om våren, då stjelkarna ännu äro korta, ligga de icke så ntåt jorden , som sedan om sommarer och mot hösten. Växten blommar i Maj och Juni; växer vid gärdesgårdar och på torra ställen allmän; har mång- årig rot och tros utmagra jorden samt qvälva andra växter i sitt grannskap. Naturliga örtflocken för denna ört kallas Kransblommor (pl:ee verticillat&e), och Slägtet kännes med 5kluivet blomfoder, och ståndarknappar, af hvilka 2 och 2 sitta tillhopa och utgöra ett kors. Växten röjer färsk och torkad någon aromatisk lukt; hyser bäska och litet skärpa samt tyckes , i afseende på sina egenskaper, böra få sin plats emellan Aptekslumaren (n:o 42) och Koklearien (n:o 82). Den är öppnande, urin- drifvande och sårläkande , och brukades i medicin mera förr än nu, då den blifvit nästan bortglömd. Cullen kal- lar den ett kraftlöst medicament, hvaremot likväl andra Läkares erfarenhet, både inem och utom England, kunde till bevis för motsatsen anlöras. Såsom ett verksamt me- d€t- hvilket retar, i synnerbet körtelsystemet, säger sig Jahn ofta och med fördel ha brukat den i sådana Lun- gans sjukdomar, der "han förmodat skärpor af-skrokler, reformar eller gikt vara orsaken. Han föredrar saften af friska växten utpressad, men brukar älven torkade örten i förening med andra bröstmedel, att nywuja såsom Te, i infusion. Andra ha i pulverform gifvit den till 3 eller 183. GLECOMA HEDERACEA. hel drakma 2 gånger om dagen, jemte någon tjenlig bröst- dekokt; eller ock sirap, tillredd af denna ört, och ymnigt förtärd; dekokt på växten med socker eller håning kan äfven nyttjas. . Emot blodig urin och anlag till grus och sten i blåsan, har man äfven funnit växten tjenlig. Dr. Mead lät i detta afteende lägga växten på ohumladt dricka under gäsningen, för att emellan plågorna vid denna siuk- 'dom, nyttjas till dryck. I England brukas under namn af Gill-ale ett slags dricka, som af denna växtens blad blir öppnande, urindrifvande-och nyttigt mot skörbjugg. Bla- den kunna ges åt silkesmaskar i stället för Mulbärslör. Lindriga vårfrossor omtalas såsom botade med infusion på friska örten. Färska salten struken i ögat par gånger om dagen på hästar, skall, efter Loesels uppgift, borttaga fläc- kar derstädes. Tab. — fig. a. blomfoder med pistill. — b. ståndare, Lvars knappar utgöra ett kors. — c, en blomma, öppnad; alla något förstorade. 104 ; IHPaeU. | KR CV. É 104: AGARICUS TORMIN OSUS. BITTER-RISKA. Björkriska Hatten är kupig, midtati intryckt, rödlett, ofta med mörkare ringar och alltid med ojemn eller luden kant. Stifvorna bli nedåtlöpan- de, äro: hvita. och olika långa. Foten jemn- tjock, blekröd, ini hvit och ihålig. Persoon .synops. F. p. 450; Sowerby. Fung. 1, 103. Schäf: Icon. Fun- gor. Båvse Agar. XI[L:0s. wa, samma tid och på ,samma. ställe, som rätta Riskan (n:o: 173.)-träffades , växte denna vid Carlberg, ehuru min- dre allinän , och mest på öppna fält bland Ljung och Mossa. När Bitter-riskan är liten och ung, är hatten ofvan- på ljusröd, eller något gulaktig, med en lätt konisk ces- tral-intryckning. earlen som: är böjd nedåt och inåt Foten, så att skilvorna ej synas, är luden såsom af spindel- väf, hvilken dock, icke är fästad vid foten. Under svam- pens fortfarande utveckling, tilltar fördjupningen i hattens medelpunkt, kanten blir på annat sätt ojemn och liksom slarfvig ; skifvorna bli mer ochumer tydligt nedåt foten löpande. Fullväxt, bleknar färgen och blir smutsigt hvit; öfver hela ytan, utom kring medelpunkten, uppbryta fjällika slarfvor, som formera liksom knippen af hår, hvar- af svampen får ett ludet och slarfvigt utseende. Dessa fjäll äro oordentligt trekantiga, med tunna luddiga spet- sen utåt, och tjocka samt breda fastsittande basen inåt vänd. Skifvorna äro hvitare än hatten, smala, olika långa, merendels 7 kortare emellan 2 radier, på det sätt, att den längsta af dessa 7, har på ömse sidor 3 kortare, som sinsemellan äro olika långa. Stundom växa de tillsamman och synes då en och annan skifva liksom grena sig 1 flera. Foten är blekröd, slät och jemntjock eller cylindrisk -och ini ihålig eller pipig. Svampens inre massa eller köttet är hvät, oftast mjöligt och torrt, men stundom med en mjölkhvit bitter saft. | Genom anförda kännetecknen är denna Skilfsvamp, ehuru lik Riskan, lätt att från den samma åtskilja. -Men dessutom saknar Bitter-riskan den gula saften, släta kan- 184. AÅGARICUS TORMINOSUS. ten och jemna ytan, som tillkomma Riskan; den väcker en brännande känsla på tungan, såsom af starkpeppar eller tobak, samt har ingen lukt. Ehuru denna svamp; hvars latinska namn utmärker dess skadlighet, icke ännu är nog känd, för att såsom egentligen nyttig, eller bestämdt giftig, kunna anföras, torde likväl kunskapen om dess kän- netecken så vida anses vara vigtig, som kan hända farliga misstag vid rätta Riskans samlande, utan en sådan känne- dom, lätteligen kunde begås. Och på en sådan grund meddelar Svenska Botaniken, af ett slags skyldighet, den- na misstänkta och lätt misskända Skifsvamp, så hastigt efter Riskan (n:o 173.), under den lifliga önskan, att till det Svenska Allmännas gagn och nödiga upplysning, kun- na, ju förr dess hellre, lemna säkra utvägar, att i växtriket skilja det skadliga från det nyttiga, så att vådliga följder na af det förra, måtte lika säkert kunna undvikas, som det sednare riktigt användas. Tab. — fig. a. en liten upp och ned vänd svamp. — b. en dylik, sedd uppifrån och något på sidan. — c. en balfväxt svamp. — d. en fullväxt, hvars skifvor äro tydligt nedlöpande och hatten ofta af fjällika slarfvor mera ojemn än på figuren. — e. en klufven svamp, som visar dess ihåliga fot och ludna inböjda kant, kring hattem CE SIA 17 IG RE 189. ARNICA MONTANA, BERGARNIKA. Sankt-Hans blommor. Vild ringblommdaå: Hästfibler. Brudmänner. Märrblomster. Bladen äro aflångt äggformiga, helbräddade och på örtstjelken midt emot hvarannan sit- tande. Linn. Fl. Su. p. 295. Cl. 19..SYNncENES. polygam. superf. Lilj. Sv. Fl. s. 360. KI, 15. SvåGraRr. olika svågerl. eller månggifte. K. Vett. Åk. Handl. Vol. 2. s. 206. Fischerstr. Ekon. Dikt. 1. B. s. 159. Feckoskr. för Läk. D. 8. s. 185. Murr. App. Med. T. 1. p. 157. Sv. Hedin Bruk och Nytta af Arn. im, 8:0 1789. Piderit Pharm. Rat. p. 12. 8:0 1782. Arnem. Chir- Arzneimittell. 8:o 1799. p. 106. Hufel. Jurn, d. prakt. Arzn. K. XC. B. 2. 5. 9. 117. Jaha Ausw. d. Atzn. mitt. &c. 1. B. s. 170. 8:0 1797. Pharm. Arnice 1. Doron. germ. Rad. Herba, Flores. I Vestergötland, på öarna i Bohus skärgård, i Småland, Skåne och Tyskland, men ej i England, växer Bergarnikan allmän på öppna fält och ängar, har mångårig rot och blommar i Juni och Juli. Örtstjelken, stundom I aln hög är något klibbig, fint luden, som oftast mångblommig , med egen något obehaglig lukt och blommor, som vända sig efter solen, samt stora aflånga rotblad. De i ändan taggade strålblomstren ha 3-5 otydliga strängar, utan stån- darknappar, fästade nedtill och ini på ,blomsterpipen, ofvanför fruktämnet. Diskblomstren äro 5flikiga (icke all- tid 3flikiga) och ha 5 bruna filamenter, hvilka ikring den 2klufna pistillen äro till en pip hbopväxte. Detta är slägt- karaktern, och naturl. örtflocken för Arnikslägtet kallas växter med Sammansatta diskblomster (vl:e comp:e disc:2). Den art man ansett såsom artförändring, som jag funnit växande i Enontekis lappmark, är skild från denna, med enblommig öristjelk och alla bladen smala, lansettlika och något ludna, och kunde kallas Fjäll. arnika (Arn. alpina). Såsom ett kraftigt retmedel och med mycken fördel an- vänd vid många tillfällen, har Bergarnikan länge utmärkt sig bland inhemska medikamenter. Flera dess namn till exe panacea lapsorum, Fallkraut och dylika, tillkänna ge redan i förhand, dess verkan mot stötar och fall. Okun= nige Aptekare förfalska den stundom med andra blommor. (t. ex. Hypocheer. macul.), som likna Arnikan, och är det icke underligt, om då utslaget vid dess bruk, blir oväntadts Den är bäsk, något bitter och skarp , samt litet samman- dragande , och ger gnuggad en svag aromatisk lukt; är retande, stärkande, nyttig mot röta samt oftast antingen svett - eller urindrifvande, ehurn stundom ingendera af nämde verkningar synes. Sjelfva örten, som sällan brukas, är mindre retande och mer sammandragande samt väcker ej så lätt kräkning som blommorna, hvilka hysa något harts-ämne. Merendels nyujas blommorna och ges som 185. ArRNicA MONTANA. Te i infusion , eller dekokt, eller extrakt , eller som pul- ver, då dosis 1 skrupel, göres tull mos med håning och tages 3-4 gånger om dagen. Till i liber kokhett vatten, tar man från i till 3 drakmer af blommorna, att bruka som 'Té och denna dryck förtäres i flera portioner om dagen; al roten, som älven nyare Auktorer berömma, ges åt fullväxta från 5 till 20 gran i pulver, helst i pillerform. Utvertes äro blommorna, såsom fördelande, fuktade med t. ex. kamfertspiritus, eller kokade i vatten till omslag, högst berömda mot blånader, fall, stötar och kroesningar, då tillika infusion ges invertes; äfven tjena de till insprutnin- gar i gamla pipsår och till omslag mot rötsår, såsom ock mot börjad kallbrand; med tillsats af Millefol. (n:o 74.) minskas dess retande kraft. Dr. Päes har med 3 delar kina (3Zvj) och 2 delar af blommorna, (3ij) i pomerans- girap till mos, gilvit på fritiden, botat de envisaste fros- sor, hvaremot likväl Bergii erfarenhet kan anföras att 3:dje- och 4:de dagsfrosasor, deraf blifvit förvärrade. Dessutom bar Arnikans nytta visat sig i bröstsjukd omar af asthe- nisk natur (peripn. notha, nervosa, putrida) utan intlam- mation; efter häftiga skakningar, till befordrande af ut- utna vätskors absorption; i rötfebrar, då verklig svag- het (debil. recta) synes; i nervösa och maligna febrar; i blodstörtning efter det svåraste anfallet, då svaghet eller kramp märkes och i synnerhet om utvertes våld va- rit orsaken; i rödsot såsom infusion på hlomman, med tillsats af vinättika och altésirap; i hosta och katarr utan feber, med mycken seg slem, krampaktiga spännin- ar i bröstet och öfvergång till kronisk natur; i lindriga, artiella och ej för gamla lamheter t. ex. i ögonnerveny, vårat svarta starren uppkommer, och i urinblåsan m. m.; i afstannade regler och hämmadt afslag; i gulsot af yttre våld eller stötar: i svindel m. m. Men ett så verk- samt medel fordrar försigtighet vid dess bruk och bör ges i småningom ökad dosis. Vanligen följer på dess bruk, äckel, kräkning, ångst, ökad smärta på skadade :stället, krälande känsla såsom af elektriska stötar m. m. hvilka olägenheter pläga dock snart försvinna. Emot för stor dosis och dess skadliga följder ges ättika. — K:gs förste Lifm. Hr. Ass. Hedin bar, efter åsyftade ändamål, förenat med Arnikana bruk, dels Rabarber, dels Salmiak och stundom svettdrifvande medel och funnit det ganska förmånligt. Flere Läkare hafvä vid svåra kontu- sioner, blånader och stötar sett ovänradt lyckliga verkningar af denna växt, hvars allmännare användande, det är ex patriotisk skyldighet att önska och rekommendera. — Åt Boskap, eom blifvit stångad eller lidig af utvertes våld, ges dekokt på hela örten. Gelter endast äta den. Till Fikemedel samlas roten och örten tidigt om våren; blommorna tagas nyes förr än de äro fullt utslagna. — Att vacker och beständig gul färg gkall af blommorna kunna erkållas, säger Dr. Olin, men om sättet yttrar har sig icke. fnsprumingar af infusion på Arnit2, i lefvande Hästarg ådror, ha åstadkommit lamhet, som varat några timmar. Tab. — fig. a. ett tvåköradt diskblomster. — b. ett öppnadt gallbloms- ster med ståndare utan knappar. — c. eti strälblomster stan siåndarknap= . par. d frö med fjun. — e. ew hårlikt fjun; alla förstorade. = £. rotblade [SE ” Ta UJ Ta EMG | oa or NEN ARR AD MN LÄ < Å ) vå då LEAN f Va "id FT LU ON pa ta FÅ ) fålla ÅA & NM - vu > NE (sy ME ; W VA EA SCANIA wi ITE PIE del 180. ZOSTERA MARINA. HaFftAÄNG. TJång. Örtstjelken är tedfull. Bladen jemnsmala, hel- bräddade och tunna. Blomhölstret, inom bla- dens hinnor, hyser endast ståndarknappar och fruktämnen. Linn. Fl. Su. p. 320. CI. 20. GYNANDR. polyandr. Ejusd. Vestg. R. s. 165. Lilj. Sw. Fl. s. 351. Kl. 5. TREMÄNN. I:qvinn. K. Vett. Åk. Haudl.. 1748. $. 199. Fx inbyggare af hafstränder vid Norrsjön och Östersjön är Tång en allmänt känd växt, som trifves bäst emellan klippor och bolmar” på dyblandad sandbotten, och har mångårig rot; uppkastad af vågorna på land, och urblekt af solen, blir den alldeles hvit. Dess trinda, släta och ledfulla örtstjelk är vid hafsbottnen nedliggande och med små trådlika rötter försedd, men upptill förlorar den sig i blad, som sitta skiftevis, ha bladstjelkar, äro ganska släta, långa, i ändan rundade och simma på vattnet. Någre af dessa, få vid blomningstiden, som är i Juli eller Aug.» icke särdeles långt ifrån basen, ett några tum långt bLlom- hölster, hvilket synes derigenom , att bladet blir något tjockare på detta ställe; inom dess gröna eller yttre hin- nor formeras ett svampaktigt ämne, tunt, jemnsmalt och vid basen fastsittande, men upptill tunnast och något sma- lare eller spetsadt, samt löst: :på ena sidan af detta ämne och liksom deri inbäddade, ligga stäandarknapparne och fruktämnen , snedi och omskiftande med hvarandra. De förra äro aflångt äggformiga, ofta med en intryckt fåra Jångsefter, sakna nästan alldeles. strängar och ha rättare sagdt hvardera ett nästan omärkligt , ganska kort trådlikt fäste i stället; de sednare, eller fruktämnen, ha ingen styl, äro aflånga, uppåt spetsade, med 2:ne trädlika, rödaktiga, långa och spetsade märken. När befrödninger, fredad för vatinets hinderliga verkan inom slidan af bladhinnorna, för sig gått, öppnar sig långsefter den hitman, som direkte täcker fröredningsdelarna, för att utsläppa frökapslarna, hvilka, med ett frö i hvartdera, äro ovala, tunna och till formen nästan lika gurkkärnor. 186. Z OSTERA MARINA, Tångblommorna äro så besynnerliga, att de förtjena en särskilt uppmärksamhet. Det bar redan på sina stäl- len blifvit anmärkt (n:o 172 &c.), att det konstiga systemets grunder siwundom äro otillräckliga och icke alle- städes fSfullkomligen passande. Denna växt ger derpå ett nytt och ganska ölvertygande bevis. De mest vanda Bo- tanister hafva icke kommit öfverens om platsen för den i systemet. VON Linst förde den till Gynandrien, för dess likhets skull med de slägten, som ha förlängdt blom- fäste, hvarpå ståndare och pisuller sitia om hvarannan. Andra ha gilvit den, än en plats bland Månsmänningarna, än ibland Gräsen i 5;dje klassen, än ibland vattenväxterna i den första eller Emnännmningarna. Men den öger visser- ligen ingen af nämda klassers. egentliga kännemärken. Likväl torde ena nybegynnare, utan alseende på ståndar- nas läge, bloti efter deras antsl, lättast falla på den tan- ken att växten bör sökas bland Månpgmänningarna. Sy- stematici må flytta den från en klass till en annan; vi fästa oss med mera nöje vid dess blornings-sätt. Då Na-' turen föreskref sig den lag, att med torrt frömjöl göra honorna i växtriket fruktsamma, och tillika ville, att örter borde finnas äfven i vattnet: så blef det nödigt att före. komma vattnets inflytande på fruktsättningen hes "de väx- ter, som deri fått sin uppehållsort. Derföre lyfta somliga blomman öfver vattenytan medan befrödningen sker, och andra ha fröredningsdelarna så instängde , att vattnet, ehuru omgitvande- dem, icke kan intränga. Sådan är: Tårgblomman, som med sina frö gör hbafsbottnen till en. äng för fiskar, snäckor och measkkräk, hvari de dels dölja sig undan faror, dels söka föda och lägga sina ägg. Menniskan använder färsk Tång samlad, vederbörligen torkad och blandad rned hö eler halm, till vinterfoder åt boskap, som åta den gerna. Äfven till taktäckning då den skall uthärda 50 år och deröfver; till. gödsel på äkrarne; stoppning i bolster och fyllning i såter mellan stockar i trädbus, i stället för mossa; till inpackning af glas och postlin m.m, De testa af dessa sätt till 'Tångens användande, voro redan för Dalechamp, i sintid, bekanta. Tab. — hg. a. ett stycke af blomhölstret öppnadt, med stånd. samt fruktämne; -förstoradt. — -b. frukifästet blottadt Irån ena bladbinnan. — c. örtstjelk , rötter och blad. TV RR LE 187. RUBUS CoORrRILIFOLITS: HaAsSSELBLADIG HALLONBUSKE. Buskstjelkarne äro något nedliggande, trinda, med raka taggar. Löfven äro inunder håri- ga, delade i 3 eller 5 småblad, af hvilka de på sidorna sakna bladstjelkar. Smith FI Britt. Vol, 2. p. 542. 8:0. 1800. ICOSANDR: polygyn. önska Botaniken ger här åt Fäderleslandets Flora ett offer af en ny buskart, som tillförene icke varit känd så- som växande inom dess vidsträckta område , och livars nära slägtskap med Björnhallon (R. fruticos.) och Blåhallon, (R. ces.) torde ha gjort, att den undgått våra Botanisters uppmärksamhet. Och om tillräckliga skiljetecknen för denna buske icke blifvit gifna (se Fl. Britt.) ; skulle det lätt ha händt, att den, äfven här, blifvit för någondera af sina nämde slägtingar misskänd. Vid jemförelsen alla 3” arter- na emellan, ser man dock lätt olikheten. Denna har stjelkar, som äro ganska långa och något nedliggande, men böjande sig uppåt som bägar; de äro tjockare och skö. rare än Blåhallonbuskens, röda eller bruna, och tätt med taggar försedda, hvilka äre korta, hvassa, fina och nästan alldeles raka, utan att äga en sådan bas, som taggarna på Björnhallonbusken och på Nyponbusken (n:o 29). Löfven äro ofvanpå vackert gröna och temmeligen glatta, men inunder håriga, dock utan att synas bvitludna eller gråäsltiga; de äro sammansatta af antingen 3, såsom de högre upp sittande, eller 5 småblad , hvilka äro äggfor- miga och såsom .Hasselns (n:o 139) 1öf, ojemt eller liksom dubbelt sågtandade; det medlersta eller udda bladet är störst och stundom alldeles likt Hasselns löf; de öfriga sidosmåbladen äro stjelklösa, och af dessa det yttersta ofta på yttre sidan flikigt. Blad- och blomstjelkar äro håriga och taggiga. Blomvippan har många hvita blommor med ludet utbredt blomfoder, som, vid fruktens tilltagande mognad, småningom böjer sig inåt den samma; denna blir enligt Dr. Smiths uppgift mörkröd, med något blått mjöllikt ämne, likt en tunn dagg, öfverdragen, såsom på Bilåhallon och är sammansatt af glest sittande eller få småbär (acini). — På tvenne holmar Grötön och Koön, Purus COnRYLIFPOLIUS. Bohusläns skärgård, cmellan Göteborg och Marstrand växte den icke sällsynt, vid: stenrösen, eller berg, ibland andra löfiradsbuskar, och blommade i Juli 1804; frukten som jag icke sett, lär mogna i Aug. eler September, (3& mera om Rubus-slägtet n:o 181 m. m.) Alla arter i detta slägte ge frukter, som äro syrliga, helsosamma , välsmakånde och i hushållniägen nyttiga. Bä- ren af denna Hallonart kunna användas liksom Björnbär, Blåhallon , Hallon m. fl., att antingen ätas rå då de äro mogna, eller syltas; om de till erforderlig mängd kunna erhållas, bör vin genom gäsning af dem kunna vinnas; de torde ock förbättra smaken på utländska vinslag och på ättika. Der är troligt att om busken odlades, flytta- des i trädgårdar och fick den vård, som till förbättrad frukt fordras, skulle den ge större, rikare och sötare här, som i hushållen kunde vid många tillfällen med fördel nyttjas. Björnbärsbusken torde dock af de 3 här nämda närslägtade arter, vara den till odling tjenligaste, ehuru det ännu icke lär vara så gifvit, huru den bäst bör skötas. Tab. — fig. a. blomfoder med pistiller och fruktäms« nen samt en ståndare, som visar dessas fäste på blems fodrets inre sida. — b. en förstorad pistill. — ce. frukt. IVT del CVse. 188. ORIGANUM VuLGÅRE. ViLpD MesrRAM. Dosta. Konungsgräs. Märrmynies : På Finska: Metzämirrami. Blomaxen äro mnästan runda, sitta i form af blomvippor, hopklasade och släta, med svepe- lika blomskärmar, som äro ägglormiga och längre än blomfodret. Linn. Fl Su. p. 108. Cl. 14. DIDYNAM. gymnosp. Lilj. Sv. FI s. 256. Kl.)11. TvÅåvärLn. med nakna frö. Murr. App. Med. T. 2. ps 141. J. Linders Sv. Färgekonst p. 40. 2:0 1749. Pharm, Orig. vulg. Herba. / 0 RR ya hvaraf denna år én-svensk vildväxande art, igerkännes med ett A4kantigt kotelikt blomax och blomskärmar, som omfatta blommorna. Dess naturliga örtllock kallas frarsblommor. Denna art har mångårig krypande rot, växer allmän på berg och torra ställen, och blommar i Juli eiler Avg. Ortstjelkarna äro 4kantiga, ludna, rödaktiga. Bladen äro äggformiga, helbräddade, nästan finludna och med klara punkter försedda. Blom- axen sitta i toppen, hopgyttrade, upprätta och ägglikas De svepelika blomskärmarne äro röda. Blomfodret är slätt med hårig mynning och blemman rosenröd. Nords amerikanske artförändringen är rödare än vår svenska. Dess dubbla nytta, neml. den medicinska och ekono- miska, är icke vidiyftig att omtala. Såsom Té använd, med kokhett pågjutet vatten, här infusionen brukats i hosta utan feber och trårgbröstighet, samt för att drifva regler, då växten äfven blifvit lagd i fotvatten och i kar- bad. Utvertes, i form af torra eller fuktade omslag, är den fördelande, såsom de öfrige af samma naturliga ört- flock, af hvilken vi likväl äga andra vida kraftigare arter. Den liknar mycket till egenskaper den rätta Mejram (Ori- gan. Majorana), har stark kryddaktig lInkt och skarp eller bitter smak, samt meddelar, ehuru i ringa mängd, under distillation, en olja, som har örtens lukt och dry- pes på bomull att lägga i ihåliga värkande tänder. Om växten lägges på färskt öl under gäsningen, ökas derige- nom dess rusgifvande kraft; men hängd knippvis i tunnan eller dricksfatet, förbättrar den smaken och förekommer tull en tid att ölet eller drickat surnar. Torkade bladen 188. ÖRIGANUM VULGANE. bruka somliga i stället för Ostindiskt Té, men torde vara nog hettande. Till detta ändamål samlas bladen tidigt på sommaren, sköljas i kokhett vatten, uppkramas, tor- kas på varma jernplåtar och inpackas i täta bly - eller tenndosor, för att nyttjas först efter ett års tid. I brist på rätta Mejram, som nyttjas såsom korfkrydda, kan den- na användas i stället. Med topparna kan röd eller brun färg sättas på ylle, då det kokas med torkade växten och emellanät ofta upptages samt klappas. Sönderhackad Vild- mejram lägges i stark afsilad och kall dekokt på äppel- trädsbark och lemnas par dagar; örten upptages af de- kokten, lägges i god ren lut, och det förut alunbetade och torkade godset värmes sedermera tillsamman med Iuten och Vild-Mejramen; upptages sedermera, sköljes och torkas. Tab. — fig. a. en förstorad blomma med blomfoder och blomskärm, «= b. en öppnad blomma med pistill ock 4 fruktämnenp. a [4 : FR RJ i s; ag) VA M JE 4 vå J Kby rå / Fa BON b F Pers RJ 4 [dre a U bea q MN t 2 3 nd t Å É Sr fr SN 3 / LA. 1 2 SV, p AN é IWP del. CK fe. 189. SPIRÅEA ULMARIA, Ercört. Karsöta. Karört. Mjödärt. Algräs. Johan nisört. Majgräs. Luktgräs. Byttegräs. Möltagräs m. iu På Finska: Fleiniruoho. Humalaheiniä. Formu. Myndiformu. Ör FT är icke trädaktig. Bladen penntagga- de, under hvitludna: småbladen dubbelt sägtan- dade, det yttersta udda bladet är störst och stundom 3deladt eller flikigt. Blommorna ha många pistiller och sitta i knippform i toppen. Linn: Fl. Su. pi 170. Cli12. IcosANnNDER. ö:gyn. Lilj; Sv. FL os. 198. Kl. 8. TzuGEMÄNN. 3-5 qvinn, Murr. App. Med. FT. 3, p. 1204 Pharnm. Ulmarie Flores, Herba. . - ” Fn många svenska namn, olika för hvar landsort, utmärka att växten är både allmän öfver hela landet, och att den ådragit sig ett visst slags uppmärksamhet. Den trifves bäst i ängar på fuktiga ställen, i buskar, vid bäc- kar och kärr samt blommar i Juni och juli. Roten. som är mångårig och trådig, uppskjuter 3-4 fots höga stjelkar, hvilka äro färade och bladiga. Bladen, inunder ådriga och hvitaktiga af ett fint ludd, ha olika små blad; blad- skärmarne äro tandade, åtskilda och nästan runda. Blom- knippan är mycket grenig och mångblommig, med små hvita, starkt luktande blommor, som hysa hvardera 6-8 pistiller eller stylar, samt få glatta yridna spiralformiga frökapsler. (Jfr. n:o 154). För blommornas lukt och växtens resliga utseende, har man utan tvifvel först funnit Elgörten i allmänna lef- vernet något märkvärdig, och sedermera har den efter- band, såsom gagnelig i utslags-sjukdomar, kommit Apoteken bland medicinalväxterna, fastän den nu mera är aflagd.. Blommorna ansågos såsom sveitdrifvande och” gafs- ERE på dem, gjord med hett vatten, för att på- skynda koppornas eller meslingens utbrytande, då dermed gick långsamt. I lika afsigt förenade med deras bruk, svafvelblommor emot skabb, som slagit in i kroppen. — Såsom innehållande garfämne, skulle växten kunna vid Garfverier och Hudars beredning ånvändas. — Bland Bo- 189: SPIRAGA ULMARIA, skapen äta Getter den gerna och förmodligen äfven Eigar, om man får sluta af namnet Elggräs; men Hästar och Oxar, anmärker v. LinnE, äta den icke; de förra har man likväl sett förtära den torkad bland annat foder. — Af Gadd berättas att blommorna fördrifva mask ifrån sä- den i spanmålsbodarna , och i fall så: vore, hvarpå dock tviflas, ägde Elgörten i detta afseende ett sant värde. — Vid midsommartiden, brukar man på landet att med dess blommor, skaffa angenäm lukt i boningsrummen, der den strös på golfvet, hänges under taket och på väggarna. Tab. — fig. a. blomma; förstorad. — b. fröhusen. — ce. fröhusen, förstorade. — d. ett ensamt fröhus, förstoradt. — e. rotblads. .& 6 - ” bal oh "9 4 . a LJ » & dr KS RA = » - ei UN a Fa Då Na ån Ar et ARN Wo FA pv 190: RUMEX ACcCETOSÄ. ÄNGSYRA. På Finska: Suolakka. Suola-ruohos På Lappska: Juemo. Joemo. Bladen äro aflångt pillika. Han- och Hon- blommor växa på särskilta stånd; fröskalen äro rundade och ha en kornlik upphöjning. Linn. Fl. Su. p. 118. Cl. 6. HexANnDR. 3:gyn. BLilj. Sv. FL s 174: Kl. 7. TIEMÄNSN. 3:qvinn. Kalms Bohusl. resa p. 190. Vallen. om Nöd- brödsämne s. 14. Murr.” App. Med. Tom, 4. p» 348. Pharm Acetose Radix, Folix Ma n:o 161 äro de allmännaste för Syrslägtet antagne kännetecken anförda. Ängsyran har mångårig, grenig rödbrun rot; trind, strekad och bladig stjelk. Rotbladanr äro trubbiga och med stjelk försedda; örtbladen spetsiga, något vågiga, och omfatta örtstjelken. Blomvippan är grenig med blommor, som. sitta i halfkrans kring stjelken. Hanblommorna, som tidigt fälla ståndarne, ha 6 blombled” elier om man Bällre vill kalla dem blomfoderflikar; hoa- blommorna ha blott 3: blomfoderblad', inga blomblad Chvilket bittills ej blifvit anmärkt) och 3 fruktämnen, med ett stjernlikt, ludigt eller slarfvigt märke. Fröskalen äro rundade, helbräddade och med en kornlik knöl försedda Den växer till £ alns höjd vid pass, allmän på ängar och åkerrenar och blommar i Juni och: Juli. Inaflyttad i god trädgårdsjord blir den större, frodigare och kaHas Syra. En besynnerlig förändring ifrån södra fjälltrakterna och känd hos öss under namn af Spansk Syra, planteras och förekommer ofta i våra trädgårdar. I allmänhet sagdt liknar denna till sina egenskaper Harsyran (n:o 10), och skulle kunna i dess ställe användas. Bladen innehålla ett salt, likt Cremor Tartari, men surare och i vatten lättlöstare. Växten är således kylande, törst- släckande och motstående" röta. Skörbjugg har ganska ofta med Ängsyran blifvit botad, hvilken nyttjas då på Hera sätt; ntpressade saften ensam, eller med mjölkvassla > har i synnerhet visat sig förmånlig; den kan äfven förenas med Kokleari (n:o 87). Vid långa sjöresor, fordom mera än nu för tiden äfventyrliga för skörbjuggens skull, har man till dess förekommande eller botande, föreslagit 190. RUMEX ÅCETOSA. att medtaga utpressade: saften inkokad, eller ock färska bladen inknådade i smör. Tuggade bladen af denna växt skola , enligt Krapps försök, mildra skärpan af förtärda Ranunkler (n:o 117), så vida den icke hunnit invertes göra för stort våld på de angripna delarna. På rötsår beröm- mas bladen utvertes, och stötta samt blandade med vin, fås en likör, hvarmed tandköttet tvättas då tänderna vid skörbjugg lossnat. Roten, som kokad eller infunderad , sätter röd färg på vattnet, brukas ej i läkarkonsten, men torde innehålla ett användbart färgämne. — Allmännare bekant är Syrans bruk i matlagning, hvarest den användes antingen ensam, eller i mångas tycke smakligare med Spenat, Molla, Bödbetsört m. m., att ätas antingen för sig sjelf, eller till kötträtter. Den innehåller väl ringa födämne, men kan dock i afseende på sina medicinska egenskaper, ofta vara nyttig. Lapparnas Juemo- eller Joemo-melke till- redes af den stora Fjällsyrans blad, som med vatten ko- kas 6-7 timmar till siraps stadga, och sedan detta kallnat tillägges Renmjölk samt förvaras i trädkäril eller i BRendju- rets mage. På lika sätt nästan, tillägga Lapparne i mjöl- ken, i stället för Syra, Angelika och åtskilliga slags bär, och tillredes således en rätt, som hos dem anses såsom en läckerhet, — I Tavastland samlas vid blomningstiden hela växten, torkas, stötes, males och blandas mnd rågmjöl vill deg och bröd. Fröen äro stoppande och brukas derföre i Bohuslän såsom ett husmedel mot Rödsot: häraf kan man sluta, att om de till bröd skola användas, böra de ej nyttjas ensamma, utan väl utblandade med sädesmjöl. Tab. — fig. 1. rot, stjelk och blad. — 2. växtens öfre del med hanblommor och örtblad. — 3. toppen af ett annat stånd med honblommor. — 4. toppen af ett honstånd med frö; alla i naturlig storlek. — a. honblom- ma med sina 3 blomfoderblad och stjernformiga märken. — bh. hanblomma. — c. fröskal; alla förstorade. — d.: frö uttagit ur skalet eller kapslen. — e. det samma afskurit och förstoradt. | VY AN Lt NE d ÖJ - 5 > e ( I WP del c CV st 191: FUCUS WVEsiICULOSUS. BLåsrurxWs. Blåstång. Knapptång. Klotång. Svintånga Klodder. Hauter. Slake, Stambladet är 2deladt, helbräddadt, skinnlikt, med en nerv långsefter och uppdrifna släta eller vårtfulla blåsor: de förra sitta stondom parvis i bladdelningen; de sednare ofta i de adelade bladändarne. Linn. Fl. Su. p. 430. Ch 24. CrnyPpTtTocAM. Alga. Lilj. Sv. FI. 8. 440. Kl. 16. LÖNNSGiFTE. Ålger. K. Vett. Ak, Handl. 1740. $. 416. — 1742. s 22. — 1745. s. 246. — 1748. 8. 189. Xe Lighifoot Fl Scot. Vol. 2 P: 904. ac språk äger för detta slägte; i så många afseenden skildt från n:o 186, intet eget allmänt bekant namn. Vi kalla nästan alla slags hafsväxter, Tång, ehuru Zostera (n:o 186) är utan tvifvel den som allmännast dermed för« stås. Till stränderna af Nordsjön uppkastas denna Fukus- art ymnigt, antingen fästad vid smärre stenar, som der- igenom af vågen kunna lyftas och föras i land, eller lög- slitna ifrån klippan, der de vuxit. Frisk har den olivfärg eller är smutsigt gulgrön; torkad blir den svartbrun, och ruttnad ofta röd; af den sednare omständigheten trodde Kalm att den hyste färgämne, hvilket förtljenar att utrö- nas. Den förekommer mest qvarters lång, men stundom nära en aln och har midti och långs efter en stadig nerv, som ger bladet stöd och grenar sig efter alla stambladets delningar; på ömse sidor om denna nerv är en tunn skinnlik hinna, som gör hela stambladet nästan jemnsmalt och är utan tänder eller taggar i brädden, samt stundom i en eller 2:ne klotrunaa släta blåsor uppdrifven vid blad- delningen; stundom bildar den i toppen en oval vårtfull blåsa. Dessa blåsor, icke alhid så likformiga, synliga i Juli eller Augusti och ämnade antingen att upplyfta väx« ten i vattnet, eller att förvara fröredningen, äro fint- håriga ini och hysa en slemaktig, seg, föga eller icke salt vätska. Vårtorna på de i bladändarna sittande ägglika blåsorna, tros innehålla fröredningen och äro fästade i blåsans yta, samt öppna sig slutligen för att utsläppa de förmodade fröen, som sitta i form af små runda gryn inom vårtorna. De 2klufne bladändarne, på hvilka vårtiga blåsorna sitta, äro gemenligen längre än de öfriga. När något blad afbrytes eller skadas, tyckes naturen genom bladnervens växtkraft, vilja frambringa nya, men oordent- liga, knippvis sittande, ovala smäåblad; nerven är således liksom prolifer, hvarpå bifogade figuren ger exempel. — Egentliga fröredningssättet hos dessa sjöväxter är ännu Lä Tör. : Fuvucus VEsiICULOSUS. icke med säkerhet bestämdt. Reawmurs och GCaertnert stridiga meningar om köndelarna hos Fukus-slägtet, synas icke på nog tillräckliga observationer grundade. Det bar emedlertid i systemet fått sin plats efter Lalvarne, ibland de så kallade Alger, som föregå Svamparna, men förtjenar ett rum i en egen örtflock, för hvilken Prof. Acharius föreslagit namnet Phycei. v. Linné ansåg Fukusarterna såsom 2könade och bestämda karakteren För slägtet såle- des: att de släta blåsorna. med inväfda hårlika trådar, skuile utgöra hanen, och da vårtfulla blåsorna skulle inom små vårtorna hysa ensamma frö, och söljaktligen svara mot honblomster hos andra växter. Blåsfukus är ett förträffligt gödningsämne i synnerhet på sandiga åkrar, emedan den på lerjord bibehåller för länge fuktigheten. Påröarne Jura och Skye har man sett boskapen vid ebben ordentligen inlinna sis på stränderna, för att äta den, (kanske dock mest för Hafs-tångens skull) och äfven Hjortar ha i samma afsigt efter storm, kommit ned från bergen till hafstranden. Svin äta den,isynnerhet kokad och med påströdt sädesmjöl, enligt Kalbns anmärk- ning. Till taktäckning, att blanda i lera till väggar i bus, och till. stängsel i stället för jordvall elier gärdesgård, nyttjas denna, tillsamman med andra uppkastade sjöväxter, i Skåne. Under namn af Kelp, är ett alkealiskt salt be- kant, som genom förbränning ymnigt erhålles af Blåsfu- kus; 5 3 Aska, ge 21 ka Lutsalt. Dertill såmias växten, torkas il små högar, och förbrännes långsamt efter hand i "en stenlagd grop. Massan som fås, liknar röd och het aska, samt omröres hastigt med en jernraka, till dess den börjar sammanlöpa, hvarefter den lemnas att svalna. blir solid eiler fast och kallas då Kelp samt säljes vid Såpbru- friska blåsorna till dess den inächållna vätskan genomträngt buden; eller ock tog ban i Juli månad, vid pass par skålp. fulla Fukusblåsor, slog derpå ett qvarter sjövatten och lät stå 14 dar 1 glaskäri], då vätskan blef tjock , nästan som håning; detta siladt genom” glest linne, tjente att i handen gnida svulsten med, 3-4 gånger om dagen. I begge fallen tvät- 2ades efteråt den angripna svullna körteln med hafsvattenv, och berömmer han detta äfven vid scirreusa bröst och skörbjuggartade härdheter, Hans 'Wegetable AEthiops, rekoramenderad som lösande och som tandpulver, hvarmed skörbjuggsaktigt tandkött skulle gnidas, var denna Fukus, bränd i öppen luft till svart pulver. — Åtskilliga utländska arter (palmatus, escnlentus, saccharipus) kunna ätas; men det är mig obekant om Försök med denna som nödbrödsämne blifvit gjorda. — När uppkastade sjöväxter lukta ovanliot illa, förebådar det elakt väder, såger maa vid de stränder, der denna Fukus finnes. Hvitkålshufvuden inpackade, med stjelken uppåt 2 denna växt, förvaras länge friska, höst och vintertid deruti. R Tab. — Äg. a. en del af stambladet med de så kallade hanblåsorna, afskurna. — b. en värta af de förmodade honblåsorna. — c. en ganska mycket förstorad vårta af samma slag, hvaraf ses att den har andra strödda värtlika punkter på sig. — d. en förstorad del af samma blåsa med sin vårta och dess öppning. — e. de för frö ansedde små kroppar; fprstorade. a csekene ene ff er NI4 EK | IWP oe 102. LOLIUM TrMULENTUM. Daärarrr. Låsme. Vildpesa. Skäde. På F. Paharuoho. Serået är nedtill slätt, upptill sträft. Azxet har borst, med mångblommiga platta småax, som äro kortare än blomfoderskalen och med af- långa (elliptiska) småblomster. Linn. Fl. Su. p. 38. Cl. 5. TriANDR. 2:gyn. Lilj. Sv. EL, s. 54. Kl. & '"TREMÄNN. 2:qvion, k |D FAR rot är liten, trådig och varar blott ett år. Stråen växa sällan många tillhopa, äro -bladiga, trinda, upprätta, styfva, 2-3 fot höga med 3-4 knä. Bladen äro lansettlika, strekade och utbredda. Axet,' stundom + fot och deröfver långt, är hoptryckt och något vridet, med sträft blomsterfäste; småaxen afNånga, lansettlika, hop- tryckta och sammansatta af 4-9 småblomster. Blomfoder- skalet är smalt, lansettlikt, platt, strekadt och sträft, samt mevrendels längre än småaxet. 'Småblomstren sitta mest åt olika sidor och till skiftes, med borst dubbelt längre än småblomstiret, fästad strax nedom dess spets. Fröet är brunt, aflångt, på ena sidan trindt, och på den andra med en intryckning.- Slägtet utmärkes med enbladigt mång- blommigt blomfoder och åt 2:ne motsatta sidor vända småblomster. Svenska Botaniken, som redan meddelat en art (n:o 71 och T. 2. Till. s. 1x.) e&£ Repeslägtet, ger här den an- dra af de 2 hittills bekänfa svenska. Denna är märkvär- dig för det anspråk den kan göra på ett rum ibland gift- växterna, såsom döfvande. Fordom brukade man fröen sönderstötta eller malna till mjöl såsom omslag och ett utvertes smärtstillande medel t. ex. mot håll och styng. Nedriga bedrägerier föröfvades dermed för att få öl och bränvin att bli mera rusgifvande. Dess verkan är i mån af den förtärda myckenheten, svindel, hufvudvärk , sus- ning för öronen, ett slags stelhet i ögonen, oredig syn och blindhet för några timmar, svårighet att svälja, kramp i magen, böjelse för kräkning, ångst, darrning, matthet, sömn, lamhet m. m, Sjelfva de uppstigande dunsterna vid fröens rostning orsaka svindel, och efter föregående gäsning, yttra de i synnerhet sin skadliga verkan. Växtens s 102. LOLIUM TEMULENTUM. öfriga delar hysa förmodligen litet eller intet af fröens dölvande kraft och boskapen, som kunna utan fara äta det torkadt bland annat foder, får sällan tillfälle att äta Dårrepet friskt, emedan det växer i åkrar mest bland Korn, Lin och annan vårsäd, helst på fuktig jord och frodigast våta somrar. Nästan öfver hela Europa, äfven i lilla Asien och Egypten träffas detta grässlag och kring- sprides såsom vid Landhafre (n:o 144) sagdt är, så att det stundom kan synas såsom ren säd förvandlades i åkern till Dårrepe. Sådant händer om dess frö legat t. ex. några är i jorden, men gynnas af fuktig väderlek, att de gro hastigt upp och förqväfva säden. Det utrotas genom dik- ning och djup plöjning, hvarigenom åkren uttorkas, och med förekommande af frösättning eller fröens fällande på åkern, då gräset såsom ägande årig rot, måste försvinna. Då v. LInnsÉ träffade det på Gottland ganska ymnigt till- lika med Lendhafran, 2 svåra och besvärliga ogräs, påmnin- tes han om de passande orden i Virgilii Eklog. ubi infelix LZolium, steriles nascuntur Avene. Han tillägger att dess verkan skall vara mindre synbar och farlig i bröd, än i dricka , då det förorsakar yrsel. Tab. — fig. a. ståndare, pistiller och håningshus i ett småblomster, något förstorade. — b. ett småblomster med sina blomsterskal och borst, förstor. — c. ett stycke af axstjelken, och hela blomsterskalet med det deremellan sittande småaxfästet, hvarpå småblomstren sutit. 193. PRUNUS DoOoMESTICA, PromMonTrRäpD. På Finska: Plomupuu: Grenarna äro utan taggar. Löfven äggformigt lansettlika, sågtandade och nyss utslagna hop- rullade. Blomstjelkarna mest ensamma. Linn. Fl. Su. p. 165. Cl. 12. ICOSANDR: I:gyn. Lilj. Sv. FL s. 194. Kl. 8 TJIUGEMÄNN. I:qvinn. Murr. App. Med. T. 35. p. 227. Patr. Se Hush. J. 1782. p. 472. Pharm. Pruna Gall. Damasc. Brignolensia. fastig är ej stort och blommar i Maj. Dess unga löf äro hoprullade och inunder finludna; de fullvåxta ha korta bladstjelkar, samt äro sågtandade och glatta. Blom- stjelkarna äro korta. lomfodret upprätt. Blombladen omvändt äggformiga och hvita. Stenfrukten, som varierar till formen, är mest elliptisk (Jfr n:o 121. 151). Krikon eller så kallade Tyska Slån,(Prun. imsititia), med dubbla blom- stjelkar, inunder ludna löf, och grenar, som sluta sig mer- endels med tagg, växer egentligen i Tyskland, Sweitz och England, men älven hos oss, och var redan af v. Linné känd som egen art (Amoen. Acad. Vol. 4 Pp. 273. Cent. plant.). Frukten är mera klotformig , med kort och bred sten. Plommonträdet med sina 100tals förändringar ger amne för en vidiöftig afhandling; här måste allt inskränkas inom 2 sidor. Dioskorides ansåg plommon från Damaskus för de bästa. Ifrån Syrien till Grekland och derifrån till alien hafva Plommonträden för fruktens skull blifvit flyt- tade, och voro redan för Virgilius Och Cvidius bekanta. Plinius kände många af dess artförändringar. Nu planteras "trädet öfverallt i Europa och växer sjelfmant på Kinne- kulle, såsom ett af Sveriges Flora adopterad trädslag. Maijer, Dulhamel och flere nyare ha sysselsatt sig med uppsökande af karakterer för dess många variationer; dessa kännetecken hämtas af fruktens färg, storlek; form; köttets fasthet och smak; tiden att mogna; stenfruktens Figur och yta. De allmännast hos oss bekanta äro gula ; röda och gröna (Reine-claude) plommon; så kallade Ägg- plommon äro stora, och Mirabeller små fruktsorter. Alla de genom odiing erhållna och derföre till smaken ange- nämare fruktförändringar, förtäras antingen rå och mogna eller syltade, torkade och på hvarjehanda sätt tillredda. Deras lindrigt laxerande egenskap är allmänt bekant och nyttjas i detta afseende, att Saderlyglbl medikamenters verkan, i maträtter, soppor och dylikt. Katrinplommor äro en bättre sort af de så kallade Sviskor, som torkade införskrifvas och i handel förekomma. De så kallade 193. Prunus DOoMESTICA. Bruneller komma från en ort kallad Brignoles i Provence, Dessa torkas i solen, sedan stenfrukten är uttagen, pac- kas och inläggas i långa smala trädlådor och föras utrikes, der de nyttjas, så väl i bakelser och andra rätter, som att förtäras sådana som de ankommit. Dylika torde af våra plommon eller krikonarter lika väl kunna tillredas. Plom- mon, ehuru fullmogna, men i för stor myckenhet förtär- da, kunna genom sin ymniga saft och laxerande egenskap, blifva skadliga, men måttligt njutna äro de oskyldiga och helsosamma. Af kärnorna i stenfrukten fås efter lindrig uppvärmning och pressning, en god och välsmaklig olja; och som kärnorna älven i andra afseenden likna mandlar, så kan af dem på vanligt sätt med vatten tillredas så kal- lad mandelmjölk. — Inre Barken lägges i varmt vatten med tillsats af alun och sätter gul färg på ylle och linne. — Keden, som är hård, rödaktig och mot kärnan hvitare, bruka Snickare och Svarfvare till finare arveten. — Löfven kokade i vatten med tillsats af Blåbärsaft och Jernvitriol, tjena till betsning af åtskilliga trädslag, som deraf få grå- aktig färg. — Pilommonträd -så väl som Kersbärsträd ut- sila genom springor eller sår i barken, en vätska eller saft, som stelnar till en kåda, lik Gummi arabicum och tjenlig till samma ändamål. Genom odling, omplantering i god jord, ympning och okulering, har frukten tvifvels- utan småningom ernått den fullkomlighet i smak och storlek, hvarigenom den tillvunnit sig så allmänt bifall. Trädets uiseende i sitt ursprungligt vilda tillstånd är icke med säkerhet bekant. Haeäaller tror detsamma bära sur frukt och vara kan hända med taggar försedt liksom Slånbusken (n:o 121); och i fall så är, synes krikonträdet vara det vilda Plommonträdet, liksom Vildapel är det odlade Äppelträdets ursprong. Med namnet Pr. insititia, tyckes v. LINnnE velat tillkännage , att i Krikonstammar kunde bäst Plommonträdet ympas, efter samma grunder, som Äppelträd ympas i Vildapelstammar. Det fortplantas dels med kärnor, som sås i Oktober och efter par år ut- flyttas, eller ock med rottelningar , som planteras tidigt om våren. Tab. — fig. a. blomma utan blomblad, som visar ståndarnas fästen. — b. pistill. — c. ståndare; båda för- storade. — d. krikonfrukt. — e. dess stenfrukt. — £. dess åtskilda skal sedan stenen blifvit klufven. — g. mandellika kärnan. — h. gult plommon. — i. dess stenfrukt. ” PET Hö S : i N fa d ' Fa YT: ST e ; Lar ) VA pb å Nu v 4 a dj Va NAN VE bl KY AR ROOF M ICANN ee | Fi | öh / 4 M v å [EA af DV | k JAg: . : po [öd ( ÄRR sd UME Bean NM nd ; SAD NR (KR Cd FART p 2 w i Ar 9 dr NET Få dårs Å - på a FE ög Ci CT BNICE ND et AV fria vg or SIR VARE Sf; oc ” [ be FAR - WA I Ah H Len TEN AMP det 104. ERYSIMUM BaARBARAEA. ViNnTtTERKRASSE. På Finska: Hrassi. Örtstjelken är rak, grenig och bladig. Bladen äro nederst lyrtaggade med rundad slutflik; uppåt enklare och stjelk-omfattande; öfverst omvändt äggformiga och tandade. Linn. Fl. Su. p. 2535. Cl. 15. TETRADYN. siliquos. Lilj. Sv. Fl: 82278. Kl. 12. Fyr vÄLDIGE. långskid. Murr. App. Med. T. 2. p. 518. Pharnun Barbare& Folia. | EAS växer allmän, odlas mycket i trädgårdar och är då utsatt för många artförändringar; den får stun- dom dubbla blommor och olika blad, samt knölar på stjelken; m. m. Dess topp nedböjd i jorden slår rötter. Roten är mångårig, tapplik ooh något trädaktig; örtstjel- ken alnshög, växer upprätt, är kantig, fårad och glatt. Bladen äro glänsande, mörkgröna, släta och tandade. Blommorna, som i Maj eller Juli finnas utslagna, äro gula, tätt sittande, talrika, och blomfodret ofta af annan färg än den gröna vanliga. Fröskidorna äro korta och något upprättväxande. (Jfr n:o 155). — Då man brukade att åt vissa Helgon tillegna särskilta örter, blef Barbara ihåg- kommen med Vinterkrassen, som deraf fick sitt ena latin- ska namn. Bladen ha en bitter, något äcklig och mindre ange- näm bäsk smak; men brukas till sallat i synnerhet om vintern, emedan örten, sådd om hösten, bibehåller sin grönska äfven under snön, hela vintern. Den är så- som färsk att räkna ibland de växter, som hindra eller bota skörbjugg. Vinterkrassen är ej ömtålig eller nogräk- nad på jordmånen, men bör sås i Juli eller Aug., emedan de frö, som sås om våren, lättligen af den torra väderlek, som då ofta inträffar, hindras att gro eller slå rötter. Tab. — fig. a... ståndare och pistill. — b. blomblad. — ce. fröskida, afskuren för att visa dess rundning. — d. frotblad. 93 IWEP del ECC 105: LEONURUS: CARDIACA EL EJONSVANS. Bonässla: Åsknäte. På Finska: AÅZde- pellava. Sydämen-vahvistus yrtti. De öfverst sittande bladen äro vanligast 3flikiga, men stundom helbräddade och lansettlika; de nedersta flerflikiga. Linn. Fl. Su. p.- 207. Cl. 14. DivYnAwm. Gymnosp. Lilj. Sv. FI. s. 250. Kl. 11. TyÅvÄLDIGE med nakna frö. Pharm. Cardiacx Herba. Ör diektöten för Lejonsvansörten är ett 5kantigt och 5tandadt blomfoder; ihåligt ludet och heibräddadt blom- blad, som kallas öfre” läppen, och ståndarknappar be- strödda med hvita glänsande punkter. Kränsblommor kal- las dess naturl. örtflock. — Denna artens örtstjelk "blir 2-3 fot hög, är röd och luden af nedböjda korta hår. Bla- den äro talrika, inunder finludna, utbredda, ådriga och med bladstjelkar försedda: de öfversta äro ofta helbräd- dade; de medlersta 3klufna och något tandade; de neder- sta fingerlikt delade. Blomkransarna kring örtstjelken äro mångblommiga. Blomfodret är styft med hvassa stickande tänder. Blomman är utvertes hvit och ullig; ini röd och hvit. Fröen äro fyrkantiga. Roten är mångårig eller 2- årig, växer vid bus och byar temligen allmän-samt blom- mar ifrån Juni till Augusti. Örten har en bäsk smak, stickande och obehaglig Jukt. Har redan längesedan blifvit i Medecinen bkortlagd och har ej mera än latinska namnet qvar af sitt fordna anseende mot hjertklappning. Men som den bör till en klass, hvilken innehåller verksamma örter och är dessutom icke utan lukt och smak, så torde den kanske förtjena att vid vissa tillfällen försökas såsom stärkande, ehuru vis- serligen ingen brist är på bepröfvade och godkända me: del i denna örtflock. - Boskapen äter väl Lejonsvansörten, dock icke gerna. Tab. — fig. a. blomma. — b. visar 4 tillsamman sit- tande frö. — c. ett dylikt särskilt. — d. en öppnad för- storad blomma. — e. en förstorad pistill. — f. en försto- rad ståndare med sina glänsande utstående punkter. — g. rotblad, något förstoradt. rr steeaE I äta vå - é -IWP de i CE 196. ANTIRRHINUM DLIinARIA. SPORRBLOMNA. Flugblomster. På Finska: Åhde-pellave. Örtstjelken är rak, med blommor sittande i axform och i toppen. Bladen sitta tätt, äro smala och lansettlika. Blomfodren äro släta och kortare än blomsporren. Linn. Fl Su. p. 217. Cl. 14. DIDYNAM. angiosp. Lilj. Sv. FL s, 261. Kl. 11. Tvåvärp. med täckta frö. Pharm. Linarie Herba. I detta slägte, som har 5deladt blomfoder, blomma med nedstående och håningbärande bas, samt 2 rum i fröhuset, finnas arter med och utan blomsporrar, med bredare eller smalare blad, rak och styf örtstjelk och ut- göra derefter egna underdelningar. Deras naturliga ört- tlock kallade v. LinnÉ Maskerade blommor f(pl:2 pers:2e). Denna arten har krypande mångårig, något trädaktig rot, med upprätt, trind, mest enkel örtstjelk, som bär smala helbräddade strödda blad och ett mångblommigt rakt blomax. Blommorna äro stora, vackra, gula med små blomstjelkar och ha brandgul luden öppning, och sylfor- mig sporre, som är vid pass 5 gånger längre än blomfo- derbladen. En artförändring (Ant. Peloria) af denna före- kommer, liksom af andra i detta slägte, med likformig eller trattlik blomma, som är 5klufven, med hopdragen öppning, 5 ståndare och 5 håningshus samt I pistill. Or- ten blommar i Juli eller Augusti, och växer helst på ste- niga, upphöjda, torra och magra ställen, på åkerrenar, ängar och dylikt. För luktens skull och slägtskapen med andra giftiga växter, har denna blifvit älven misstänkt... Den har en obehaglig, något bäsk smak och brukas blandad i mjölk att dermed döda flugor. Det torde vara rådligast att icke bruka den invertes, ehuru fordom dess nytta hos Auktorerna omtalas såsom urindrifvande, laxerande i vat- tensot och gulsot. Många deremot bekräfta dess utvertes gagn mot värkande hemorroider; dertill nyttjas blommor- na stötta och med svinfett eller osaltadt smör gjorda till en salfva, som med litet kamfert, strykes på linneskaf och lägges på lidande stället. Dr. Hamnerin har med 4 delar af Sporrörtens blommor och 2 af Kungsljusblommor (n:o 79), infunderade i hett vatten och drucket Hera Té- koppar om dagen, botat långvariga kroniska utslag. Tab. — fig. a. vanliga Sporrblomsörten. — b. dess blomma öppnad. — c. en artförändring, beskrifven under namn af Ant. Peloria. — d. dess öppnade blomma med 5 blomsporrar eller håningshus. 2 — ee 4 t & - a -. [ U HATT ck uber Ob 2 I Te I i -” 1 FaR ee cd ek del. IMF. 197. BOLETES EbBULIS: ÄTLIG Pipsvampr. på Finska: Lelumin-stena. Hatten är ofvanpå kupig, smutsigt gulbrun, torr och skinnlik; inunder med smutsigt hvita eller gulgröna pipor. Foten är gråhvit, vid basen tjock och lökformig, uppåt smalare med korta bruna strek nätformigt öfverdragen. Persoon Synops. Fung. p. 510. O. Fr. Möller Efterrem, om Svampe, iser Rörsvampens velsmag. pilse 4:to 1763. Ha. Mykologien eller läran om Svamparna, längre tid varit ett älskadt föremål för Botanistens granskande upp- märksamhet, skulle utan tvifvel vår tids Naturforskare mindre belröft beklaga sig öfver osäkerhet i svamparnas skiljemärken och det mörker, som höljer läran om deras tillväxt och organisation. Det synes som man till slut upp- skjutit att studera deras aatur, derföre att de sist i syste- met förekomma; de förtjena lik kväl i intet afseende, att såsom utan intresse förbigås. Deras Date tillkomst och utveckling ofta på en nalt eller ett dygn; deras lika un- derbara förvanc ling, stundom i ett flyt ände färgadt ämne; deras uppehållsort, oita på ställen, till hvilka man ej lätt förklarar huru frö kunnat komma, än i trädens höga top- par på någon rultnande gren, än i tilltäppta källrar der intet annat växtlif kan underhållas; deras besynnerliga byggnad och sammansattning, så olik den af andra natur- alster; deras egna fortplantningssätt , afvikande från de öfriga oss bekanta naturens utvägar; och ändteligen deras egenskap att ofta visa en frisk och liHig yta, Tastän de inom sig nära 1i00tals Insektlarver och maskar: aila desså omständigheter, förmodar jag, kunna icke vara likgilltiga föremål för filosofens unders ökningar, bidragande på en SR till vettenskapens framsteg och värt slägtes för- delar. Men i den ovisshet, som emedlertid råder i kän- nedomen af Svamparnas natur, vore det, äfven i händelse af misstag, kanske bland de mest ursäktliga, om man i växtriket ansåge Svamparne, som bebo de af röta angrip- na delar, såsom svarande mot maskarna i djurriket, hvil- ka påskynda djuriska byggnadens förstöring; eller om man ställde Svamparna , antingen såsom hemvist för oräkneliga småkräk , eller såsom föremål liknande djuriska samman- sättningen, på gränsen emellan djur och växter i Zoofy- ternas ”grannskap. Deras egentliga plats såsom länkar i Naturkedjan, hvilken för oss så ofta visar sig afbruten , är således ej lätt att bestämma, Tydligare finna vi huru 197. BorLEeETtTus EDULIS. naturens Upphofsman i hvar punkt, hvar del och hvart och ett helt af de föremäl som ompgilva oss, intryckt stäm- peln af sin vishet och makt; det som saknar nyhetens värde, fäster väl icke alltid nog vår uppmärksamhet, men söka vi öfverallt de mer och mindre synliga spåren af det allvisa Upphofvet, afbrytas våra undersökmagar bestandigt af vördnad, hänryckning och beundran. Den svamp vi här i figar meddela, framkommer i Augusti och September, mest i skogar af barrträd, dock äfven i de af Bok och Björk, på torra upphöjda ställen; på öppna fält och ängar har jag ej träffar den. Sent på hösten finnes vid Carlberg en i allt annat liknande den här afritade, men med nästan jemnsmal, högre och sma- lare svampfot, mindre tydlig nätformig yta och något min- dre hatt och ständigt smutsgrå pipor (B. scaber? Sowerby 175); kan hända år den blott en artförändring. Atliga Pipsvampen har verkliga trådlika rötter; ju yngre, ju mindre tydliga äro piporna: ju äldre, ju mera öppna de sig, bli gulgröna och innehålla ett mörkt fröstoft samt skil- ja sig från foten. Köttlika massan är snöhvit, solid och på unga icke vattenaktig. Hattens färg och dess torra skinnlika yta, lökformiga foten med rutformiga nätet af fina mörka strek och köttmassans hvithet, som ej i luften ändrar sig , utmärka denna från andra Pipsvampar. Den är förträltflig till mat. Plinius och Martialis omtala Boleti såsom Bomarnas yppersta läckerheter. Agrippina blandade derföre i en rätt af svampar det gift, som slutade dess Gemåls Kejs. 7. Claudii dagar. De böra samlas medan piporna ännu äro hvitgrå, då högst sållan någon larv fin- nes i svampen ; men bortplockas alla i otid, blir följande året ingen eller ringa skörd. Skinnet och piporna bortta- gas, och hvita massan, som äfven rå smakar angenäm och något lik mandel, kokas i litet vatten, hvilket derefter af- hälles; de förvällda svampbitarna kokas sedan i litet kött= soppa och stufvas med smör, persilja och litet karde- mumma. Eller ock tillagas af foten med äggulor, persilja och lök, en massa, som lägges på den förut rensade hat- tens undre sida och stekes med smör på papper i tårt- panna. Den tjenar äfven som Champinjoner att inlägga i ättika och bruka till kötträtter. Man kan också på trådar torka de rensade svampbitarne och bruka dem som Murklor. Fransmännen kalla alla dessa slags pip- svampar med ett allmänt namn Pied de Beuf. Tab. — fig. a. en fullväxt, som dock träffas stundom nästan dubbelt större. — b. en klufven svamp, som visar hattens undre sida, piporna och köttaktiga massan. — €. en nyss uppväxt, ung svamp. — d. något af piporna för- storadt. PRE Ne SG ILWP oe. i . : CEKIE 1989. HOLCUS Morris. LEN-TÄTETL. Roten är lång och krypande. Strået rakt med fintludna knä. Blomvippan rak, vid, med nästan bara och likstora blomster, hvilkas blom- foderskal äro 2blommiga; hanblomstret har bruten borst, men det 2könade är utan. Linn. Spec. pl. T. 2. p. 1485. Lilj. Sv. Fl. s. 42. Kl. 3: TREMÄNN 2:qvinn. med blomfoder, som innehålla mer än ett småblomster. Sö vår oförgätlige v. LINNÉ utgaf sin Flora Svec. var Lentåteln icke känd såsom svensk växt; den är rar, växer på torra ställen och blommar i Juli eller Aug. samt har- mångårig rot; Den aktningsvärde Teol. Doktor Osbeck , utmärkt bland Linnwéts ännu lefvande Dissiplar, icke min- dre genom många förtjenster, än genom en lycklig och sällsynt ålderdom, har först funnit detta gräs i Halland vid Hasslöf. - Dess blad äro gröna och liksom strået, 2-3 fot högt, temligen glatta; vid knäen finnas på strået nå- got ludd och är sista leden mycket lång. Vippan är ljus- grön eller brunaktig, med merendels 2 hårfina, ludna grenar, som dela sig i flera. Blomstren äro vid basen styfhåriga. Borsten är vriden, och utom blomfoderskalet liksom bruten, inböjd, men ej bågformig. Det öfra eller han blomstret har oftast äfven en ofullkomlig pistill. Detta gräs skiljer sig i synnerhet från Luddtåteln (n:o 84), som det mest liknar (utan att vara artförändring deraf), genom smalare och ganska fint håriga, ej ludna blad, som ha en matt gräsgrön färg. Bladslidorna och blomskalen äro glatta (Jfr n:o 168). I sand eller sandblandad jord trifves Lentåteln bäst och växer på flygsandfälten i Mark Brandenburg. Föres kommer äfven i Holland, England, Frankrike och Dan- märk , ehurna på intet ställe använd i odling, emedan det från sina krypånde och vidt utbredda rötter uppskjuter endast enkla och glesa strå. Det ätes väl gerna af boska- pen, men är för nämde orsaks skull sämre att till boskap- foder odla än Luddtåteln. Tab. — fig. a. ett af småaxen, med sina 2 blomster, olika i anseende till borst och pistiller ; förstoradt, MR rt reeaerkaeaaan / AN NN = -—= NN 199: RIBES Ruvrruwv. RöD VinBgBärsBuUsKE. Rebs. Hoita Vinbär. På Finska: Puna Vijnamarja. Busken är utan taggar, med glatta hängande blomklasar, plattade blommor och omvändt äggformiga blomblad. Lian. Fl. Su. p. 75. Ch 5. PENTANDR. I:gyn. Eilj. Sv. FL s. 99. ER 5. FeMmmÄNN. 1:qvian, P. Sällsk. Hush. J. 1776. Sept.i Fiseherstr. Ekon. Dikt. 4 Del. Art. Bär. PVoigts Magaz. d. nen. Zust. d. Naturk, 7 B. 1 St. 1804. ”Brauner Sätt att tillreda viner af bär m.m. ss. > Lärda Tidn. 1752. mo 30. Pharim. Ribium 1. Ribesior. Bacce (DR buskens löf sitta till skiftes, ha långa stjelkar, äro 5flikiga, dubbelt sågtandade och något finludna. Blom- klasarna äro enkla och mångblommiga, frukten är nedhän- gande. Blomskärmarne äro ensamma, gröna, trubbiga och smärre än blommorna, som äre gulgröna; bären klotrun- da, sura, röda, hvita eller liffärgade. I April eller Maj blommar buskarten och växer vild i Norrland, Lappmar- ken , Sweitz, 0. s. V., samt planteras allmänt i våra träd- gårdar till häckar och äfven åtskilda, då de merendels ge bättre frukt. (Se n:o 135 — 169.) Rottelningar eler ned- böjda grenar, som slå rötter och sedan från gauila busken alskäras, äro till plantering tjenligast. Den vilda buskens frukt är surare och i medicinskt afseende bäst, samt förtjenar samma omdöme, som vid an- dra sara frukter nämdt är. Den år lösande, kylande, stil- tande och hindrar röta, hvarföre ock den brökas i febrar 'af nästan alla slag och gifves rå eller i salt, eller som mos, eller ock som SWapT Hvar och en vet, att röda vinbär i bushållen årligen mycket förtäras, dels rå, dels insyltade eller inlagda, eller till så kalladt vinbärsvatten. Ett välsmak- ligt vin af vacker färg tillagas af saften, som, med tillsats af ljumt vatten, utpressas ur bären och lemnas att gäsa med pudersocker. Om Hallom nyttjas tillika blir vinet i mångas smak bättre; af hvita vinbär tror man att det bästa ebhål- Jes. Det som efter pressningen återstår, kan, nyttjas vid spritdestillering. — Färska mogna vinbär, hvilkas salt nyss är utpressad och med källt vatten och socker efter smak blandad, ge en uppfriskande, smaklig och belsosam dryck , 199. RieEs RuUnBRUM. som i synnerhet den varma årstiden är förträfflig. Har man tillfälle att med is göra drycken kallare, blir den bättre, landningen tål ej att förvaras utan att surna och skäm- mas. Till ättika kunna älven bären användas. Af enbär och röda vinbär tillredes en helsosam och smaklig dryck. Om man tar 20 & Vinbär och lika mycket så kalladt Jo- hannisbröd f(siliqua Ceratonix) samt en dylik vigt små kersbär och blandar tillsamman; så tas 2 litres Enbär, som kokas i 5—6 pint vatten, hvartill lägges ett helt eller halft & håning. Denna sistnämda blandning slås till den förra, lemnas ett dyga och -omröres 3—4 gånger, samt siutligenr fylles kärilet med vatten och sprundas. Vill man tillsätta 1 pint Bränvin eller Rom, blir det så mycket starkare och bättre. Denna blandning skall ge 250' buteljer af en dryck, som knappt skall kunna”skiljas från vin. Ehuru ofullständig denna uppgift är, torde den dock kunna föranleda till för- sök, hvarigenom en säkrare metod och mera bestämda proportioner kunde erhållas. — Vinbär, som sitta qvar på sina små grenar i klasen, kunna i svalt rum förvaras högst par dygn, men bortskämmas om de ligga längre. Tab.” — fig. a. Blomma förstorad. — b. bärklase af röda förändringen, — c en dylik med hvita vinbär, - N Så Få C SÖ TFISRE RS SEP IN Råd IWPJel 200. BATLTRA PALUSTRIS; KABBLEKS-ÖRT. Kabbalök. Kalflek. Mjölkrosor. På Finska: Rondukka. Kelda-kukka. Örtstjelken är något grenig och glatt. Bladen hjertformiga eller njurlika, glatta, och hvasst naggade. | Linn. Fl. Su. p. 198. Cl. 15. POLYANDR. polygyn. Lily. Sv. Fl. s. 230. Kl. g. MåNGMÄNN. mångqvinn. ee Na det förökade menniskoslägtet, tvingadt af behofvet, fattade det djerfva beslut, att befolka sjelfva Norden, der naturens alstrande förmåga hvilar overksam ena hälften af året, beredde den välgörande naturen, i den efterlängtade vårens fördubblade behag, ett slags ersättning för en lång- varig vinters stränghet och öfvergifna fördelar i ett milda- re luftstrek. Hvart och ett föremål, som bebådar denna tjusande årstidens annalkande, måtte blifva oss dyrbart, och allt som förskönar den nyss vinterklädda jorden, hän- rycker oss i hoppet om de sköna vårdagarnas ankomst, En lifligt grönskande äng, förgylld af Kabblek-örtens glän- sande blowmor, ger. utan tvilvel en skön anblick, och lå- ter åskådaren jätt glömma vinterns besvärligheter. — Kabb- leks-örten växer ej hög på trådig mångårig rot, med vid pass I alns långa fårade stjelkar. Bladen, i synnerhet de vid roten, äro försedda med stjelkar; men de på örtstjel- ken sittande äro glatta, mörkgröna och stundom stjelk- omfattande. Blommorna sitta på egna stjelkar, äro upp- rätta, stora och lysande. Slägtet kännes med 5 blomblad; intet blomfoder; inga håningshus och många fröhus med 2 hvassa kanter, som hysa hvartdera många frö. Naturl. örtflock. kallas Mångskidade växter (pl:e multisilique). Dess ännu outslagna knappformiga blommor, som bien sedan flitigt besöka, kunna, saltade och inlagda i ättika, ätas såsom Kapris (Capparis sativa), hvilken de likna. Haller och flere nyare utgilva örten såsom skadlig för bo- skapen, och det tros, att ju mera växten hinner utveckla sig, ju mindre cskyldig blir den, hvaraf följer, att om den utan skadlig påföljd skali kunna ätas, såsom af getter, får och oxar, bör det ske då den ännu är späd. Blommor-e na skola ge gul färg, och af deras salt med elun tillredes gult skrifbläck. Enligt Tournefort smaka bladen bittra, och ha obehaglig lukt. Tab, — fig. a. blomma utan blomblad och med en qvarlemnad ståndare. — b. fröhus. — «ce. ett något för- storadt frö. , -. an mr ST rg a RS 2 = VRENA sne 5 IT Y , & rs : r ed Ö. 5 2 Od (FA a PE. del. 201: CORNUS SvECICA. Hönsonört. Hönsbär. Smörbär. Holteblommor. Örtstjelken är mest 2grenig, med blomstjelk ut- gående från greningen och försedd med 4bla- diga svepen. Bladen ha nästan alla nerverna tydliga. Linn. Fl). Su. p. 48. Cl. 4. TETRANDR. I:gyn. Lilj. Sv. Fl. sid. 67+ Kl. FYRMÄNN. 1:qvin, É Juni och Juli månader, blomningstiden för Hönsonörten, utmärker den sig på något lågländta ängar, med god jord och nyligen ruttnade trädstycken, i synnerhet i Lappmar- ken och Norrland eller Vesierbotten, ganska allmän. Den träffas likväl äfven i Vestergötland, Småland och andra rikets provinser; växer qvartershög på krypande mångårig rot och har 4kantiga bladiga raka ortstjelkar, som i ändan äro merendels 2klufna. Irvån denna klylning utgår blom- stjelken, som uppehåller liksom en liten parasoliställning, hvilken är rak, enkel och med svepe, som är hvit eller rödktt, blir sedan grönaktigt och utvidgadt samt är qvarsit- tande. Blommorna äro små, mörkröda med korta blomstjel- kar. De stora "hvita blad, som utgöra svepet, ger blom- man likhet med Hvitsippans (n:o 3). Stenfrukten är klot- rund, röd och lik Lingon (n:o 116). Bladen sitta mot hvar- annan, äro äggformiga, utan bladstjelkar med synliga ner- ver, som komma nästan alla från bladets fäste. — Släg- tet, som innefattar med denna, 2 Svenska arter, af hvilka en har trädstam ock kallas C. sanguinea, utmärker sig med 4tandadt blomfoder, 4 blomblad och en stenfrukt, som da- nas under blomman och har nöt med 2 run, Detta kom- mer i naturlig ordning närmast till Stjernformiga växter (pl:e steliate). Af denna växt, som tillhör vårt kalla klimat i norden, bar Menniskan ännu icke lärt draga någon betydlig nytta. Alt barn, som med ett synnerligt begär uppsöka alla slags bär, äta äfven dessa till smaken något äckligt söta Hönson- bär, är icke särdeles märkvärdigt. Hemtamdå boskap, äf- vensom höns och fåglar, förtära de förra örten, och de senare bären, ehuru ej begärligt; men oxar och kor allde- les icke, Tab. — fig. a. en ensam förstorad blomma, — b. en dylik Bran blombad. = c€. Dar. — ida harnfrökten, — €- kärna eiler frö. — f. kärnfrukten öppnad i naturlig storlek. 2 202. TULIPA SYLVESTRIS. Virp TurpPan. På Finska: Metzä Tulpani. Örtbladen äro lansettlika. Blomman något Iu- tande, ensam, med 3kantigt trubbigt märke och vid basen ludna ståndare. Linn. Fl) Su. p. 106. Cl. 6. HEXANDR: 1:gyn.« Lilj. Sv. FI. 8 138. Kl. 6. SExMÄNN. 1:qvinn. : Vi Naturens första stora utsäde, till prydnad för jord- ytan och nytta för dess Inbyggare, hafva frön till denna vackra blomma troligen icke fallit inom Sveriges gränsors Men tid efter annan, och igenom Naturens mångfaldiga utvägar att gifva sina alster mera utrymme och utvidga de- ras uppelhålls-ort, har denna 'Tulpan-art i Skåne blifvit lik- som vild. och växer af sig sjelf ymnigt inom Carlbergs trägård. Den finnes likväl ännu sällan långt ifrån hus och städer, hvilkas grannskap växten såsom af ett slags tillgifven- fet ännu vill försköna. Utan tvifvel har den, liksom mån- ga andra örter, från våra trägårdar kommit att i ängar och på närliggande platser fortplanta sig sjelf, hvarigenorna Svenska Flora årligen blir rikare. — Roten är mångårig, fökformig och tjock, samt sätter en ny lök lägre ned hvart år, ända till alos djup i lös jord, då de öfra småningom dö bort. Smärre lökar afsöndras på sidorna af de större, hvarigenom antalet beständigt ökes. Örtstjelken är enkel, rak, midtpå bladig och spetsad mot roten. Bladen sitta till skiftes, äro spetsiga, nästan stjelkomfattande och blå- gröna. Blomman är gul, utanpå grönaktig och välluktan de; blombladen elliptiskt lansettlika och sakna håningshuss Ståndarne äro plattade med lösa knappar, som Kunna vri- das) ikting, äro aflånga och gula; under ståndarnes ludd vid deras baser finnes håningen förvarad. Fruktämnet är Skantigt med derpå direkte fästadt märke. — Den blom- mar i Maj och Juni; men finnes mera sällan planterad i trägårdar än den större ofta brokiga Tulpanen (Tul. ge- sneriana), som den liknar. Deras gemensamma slägtka- rakter är en klockformig 6bladig blomma ; intet blomfoder ; ingen styl; fröhus med 3 rum öfver blomman och platta frö. Naturl. örtflock. kallas Liljeväxter (pl:& Liliacexe). Det är troligt att dennes så väl som Trägårdstulpanens 202, TULIPA SYLVESTRIS. rot, kan utan fara ätas, men jag kan derpå icke till bevis anföra någon erfarenhet. Också lärer den på lång tid hos oss icke blifva så allmän, att den såsom nödbröds-ämne kan komma i fråga; som läckerhet torde den ej heller kunna rekommenderas. Det säges att Trägårdstulpanens lök kan kokas i vatten och ätas med olja och peppar. Pallas såg lökarna af Lilium Martagon och Pomponium ätas stek- ta i askmörja, liksom kastanier, eller ock kokade i vatten förtäras med mjölk och smör. Deremot anses lökarne af Hyacintbus, Narcissus och Fritillaria såsom skadliga. Tab. — fig. a. pistill. — b. ståndare. — «<. basen af ett blomblad med sin ludna kant. eg ä LD "nn met = / oh ME ÅA SAG) ZI Poe: 203. SISYMBRIUM SoPrHia. STILLFRÖ-ÖRT. På Finska: Savuruoho. Sau. Bladen äro penntaggadt findelade och liksom något finludna. Blombladen mindre än blom- fodret. Linn. FI. Sv. p. 232. Cl. 15. TETRADYN. siliquos. Lilj. Sv. F). 8.283. Kl. 12. Fyr värd. långskidade. Murr. App. Med. T. 2. p. 313. Pharm. Sophia Chirurgorum, Herba, Semen. 3 SR åriga växt, som, af sin egenskap att stilla diar- ré, kallas i Nerike Stllfrö, bär små gula blommor i Juni, Juli och Aug., och växer allmän på torra sandiga ställen, gator, vid hus, på tak och grushögar. På en liten tapp- Hk rot växa alnshöga, raka, greniga och bladiga stånd. De penntaggade bladen, som sitta till skiftes, ha småblad som äro äfven penntaggade och stundom dessa ytterligare kort penntaggade med nedåtlöpande lansettlika spetsiga tli- kar. Fröskidorna äro talrika, upprätta och släta. Slägtet har blomman och blomfodret vidöppna eller utbredda, och en fröskida, som öppnas långsefter, med raka fröhusskal. fröskidade växter (pl:e siliquose) kallas dess nat. örtflock. Det grekiskt-latinska Apteksnamnet, Sophia Chirurgo- rum, tillkännager växtens fordna anseende mot sår och utvertes skador, fastän den numera är längesedan bortlagd och glömd. Man stötte eller bultade hela örten och lade den såsom läkande på sår. Såsom dekokt eller infusion, troddes växten gagnelig, att invertes förtärd, stämma för bäftiga magens uttömningar, och har äfven varit på åtskil. ligt sätt brukad mot blodspotining, hvit fluss och biodflöd ur lifmodern. Men buruvida dessa uppgifter förtjena en gång att eftergöras, kan man väl tvifla på; äfven som-den raft, hvilken tillägges fröen, att öka krutets verkan vid dess explosion, ej är lätt att förklara och förmodligen ej heller att påräkna. Man brukar likväl i Nerike, att med frön, som äro små, glatta, röda och af bitter smak, hos menniskor och boskap hämma rödsot ; och skola de, efter Caelsalpini uppgift, tjena mot Svolmaskar (Ascarid. lumbri- coid.) och kunna nyttjas i stället för masklfrö (Sem. San- tonici). ; Tab. — fig. a. förstorad blomma. — b. ett blomblad, äfven förstoradt. — c. en öppnad fröskida med frö, som sitta qvar på skiljeväggen i skidan, i naturl. storlek. sår för ng 24 SN Ö N FTEVP oel OJ 2046 BROMUS SECALINUS. RåG-Losta: Gasse. Gåshafre. Paxe. Lösta. Lyxa. Svemmel. Blomvippan är utbredd, med nästan enkla gte- nar, äggformiga, något sammantryckta och 10blomstriga småax, samt åtskilda trindaktiga bara småblomster. Lian. F!). Su. p. 335. Cl. 3. TRIANDR. 2:0ym Ejusd. Skånska Resa sid. 277. 'Lilj. Sv. Fl. s. 49. Kl. 3. TREMÄNN. 2:qvinn. P. Sällsk. Hus J. 1783 Jan, SA ett besvärligt ogräs ibland rågen, helst på sandig åker, är detta gräs i flera landsorter under olika namn li- ka kändt som förhatligk Det blommar i Juni eller Juli, har trådig rot, som varar blot ett år, och bär 1 I alns hö- ga strå, som äro enkla, raka, trinda, glatta och bladiga. Bladen äro ofvanpå och vid bräddarne något dadna och mindre sträfva. Blomyippan är knappt qvarterslång, har grenar som sitta i halfkrans kring stjelken, äro olika lån- ga och mest enblommiga. Små-axen äro elliptiska, ned- plattade och ia 9— 12 småblomster, åtskilda vid basen, så att det vågigt krökta fästet (rachis) helt och bållet synes. Blomfoderskalen äro elliptiska och glatta. Småblomstren, mest glatta och sällan fnludna, äro ljusgröna, glänsande, med yttra blomsterskalet elliptiskt, något uppblåst och borstförande hedom spetsen; borsten, som ibland saknas, är eljest rak, sträf. och kortare än skalet; inre blomster- skalet är smalare, konkavt, utan borst, starkt bårigt i brädden. Fröet är eylindriskt med en intryekt fåra ofvan- till. (Jfrn:o 120) — Br, multiflorus, som förr blifvit som art- förändring af denna ansedd', har äggformigt lansettlika hop- tryckta småax, med oftast 13 småblomster i hvartdera. Då fröen af detta gräs finnas bland rågen och blifva med den malna till mjöl, hvaraf bröd skall bakas, får det- ta deraf svart färg och bäsk obehaglig smak; och ehuru Vv. LINNE, efter de uppgifter han fått, berättar at detta grässlagets frö skall göra yrsel hos menmniskor och höns, torde dock denna verkan, om den nånsin inträffat, varit obetydlig, I Skåne brukas gräset till färgning. Det händer 204. BrRoMUS SECALINUS. med Råglostan, såsom med alla frodigt växande örter, att de lätt förqvälva andra växter i sitt grannskap, och således äfven säden på åkrarne. Deraf har landtmannen, som sår säd och lår berga ogräs, trott att den förra förvandlades i den sednare. Orsakerna härtill se n:o 144. Otjenlig väder- lek vid såningen och illa tillredd, sur. och seg jord bidra- ga äfven till ogräsens trefnad och sädens förgväfvande. — Boskapen äter gräset, men till odling duger det icke. Tab. — fig. a. axfästet med en topp-blomma och bloms foderskal qvarlemnade. — b. ett smäblomster i naturl. stor- lek. — c. det yttre blomsterskalet, sedt på platta sidan. d. det inre blomsterskalet. d CRED Vr va . v jär i < pA £1 - RAY: fy MH 6 FLAT NR FART É värt re . fälla FAN Mi Fe TN Sö Rd SN BÄ t Vv , AA a Y LJ 4 SV - Be > i + AN nyt ER pe spa SEPT IVP del 205. PRUNUS ÅA viumM. FiCELBÄRSTRÄD. Fåsgelkersbär. Svarta HKersbär. På Finska: Linnun Kersperinmarja. "Trädet är högstammigt. Löfven utspricka mest 4 af hvar knopp, äro ojemt sågtandade, aflångt lansettlika och under något finludna. Blom- stjelkarne utgöra en parasollställning som sak- nar gemensam stjelk. | Linn. FI). Su. p.165. Cl. 12. ICOSANDR. T:gyn. Lilj. Sv. Fl. s. 134, Kl. 8. TIUGEMÄNN. i:qvinn. Murr. App. Med. Tom. 3. p. 209. Pharn Cerasorum nigror. Fructus, Gummi: k D. fleste Örtkännare hafva ansett detta trädslag skildt till sin art från rätta Kersbärsträdet ( Pr. Cerasus) , hvars blom- stjelkar ha en gemensam stjelk till fäste för parasollställnin- gen, och blad , som äro glatta. Men Smith i sin FL Brit. pe 527 gör Fågelbärsträdet till en artförändring af det egentliga Kersbärsträdet och anför karakterer till deras åtskiljande. Det är ej lätt att afgöra hvilkendera meningen är rättast. Ett vant öga igenkänner lätt Fågelbärsträdet på dess resligare växt, rakare grenar, mera hängande ech djupare sågtandade löf. Detta är stamträdet för de sötare kersbären ( Fågel- bär , Bigarråer, Spanska Kersbär m. fl.), hvilka äro mer eller mindre hjertlika och ha huden mera fästad vid köt- tet. De sura Kersbären med sina artförändringar äro mera rundade. Emedlertid förefalla stundom artförändringarne så blandade, att Botanisten med svårighet uppger karakterer, som för båda arterna äro beständiga. För min del vill jag hellre begå ett misstag med v. LInnE, än på någon annans trovärdighet och utan egen öfvertygelse lysa med en ny- het utan väsendtligt värde. Detta trädets löf äro merendels längre och smalare, dess löfstjelkar ha oftast I - 2 körtlar vid spetsen och äro spensliga, hvaraf löfven blifva nedåt hän- gande. Blomstjelkarne sitta ej många (2-3) tillhopa. Fruk- ten är mindre än Kersbärsträdets, ofta svart, något litet aflång, föga saftfull, söt och med stor stenfrukt. Blommorna, som på detta träd sitta på 2 års gamla grenar, utspricka hos oss i början af Juni; de på Kersbärsträdet sitta på års- gamla qvistar enligt Reichard. Frukten mognar i Augusti. Ifrån staden Kerasuns i Kappadocien vid svarta hafvet, der Tournefort sett kersbärsträd växa vilda på backar och små kullar, tror man att de först kommit till Europa; och att de enligt Plimii berättelse, år 680 från Roms uppbyg- gande, efter Luculli seger öfver Mithridates, kommit till I bo. Prunus Avium. "talien, hvarifrån de 120 år derefter först blifvit flyttade till England. Nu hafva dessa trädarter vant sig vid vårt hårda klimat, så att Kinnekulle och några ställen i Skåne frambringa vilda eller sjelfmant växande Kersbärsträd. Genom odling, ympning eller okulering förbättras frukten, och håller man före att stammar af Fågelbärsträdet tjena bäst, i synnerhet till förädling af de större och sötare kers- bärssorter. Då trädet. blir gammalt eller annars skadadt, så att barken spricker eller veden blottas, utsilas saften genom öppningen, stelnar och ger en kåda lik Gummi Arabicuin , tjenlig till samma ändamål, och innehållande något födande ämne, såsom gagneligt involverande i röd- sot, grusplägor , stranguri m. m. Tradet lider likväl häraf såsom af en sjukdom, som försvagar det och berölvar gre- narna sin näringssaft, hvaraf händer att det dör små- ningom bort, — Fruktens nytta såsom rå och sylhad är all- mänt bekant. Af saften, lemnad med socker att gäsa, fås ett välsmakligt vin, äfven som af frukten och kärnorna stötta tillsammans tillredes i hast genom tillsats af annat vin, socker och kanel, det bekanta kersbärsvinet; Spiritus kan äfven af kersbär distilleras. Af kärnorna stötta och med vatten distillerade , erhålles ett vatten, som likväl anses; dels för liklieten med distilleradt vatten af bladen till Pr. Laurocerasus, hvilket är giltigt, dels för den erfarenhet man i England haft på dess skadlighet, då det varit för litet utspäådt, såsom mindre säkert, hvarföre det blifvit utur Engelska Farmakopéerna uteslutet. Fågelbär stötta tillika med stenarna och kärnorna, kunna sedan de med tillsats af jäst fått undergå jäsning, distilleras och ge en spiritus eller likör, som liknar franskt bränvin och vär- deras mycket i Sveitz och annorstädes under namn af Kir- schenwasser. Af denna spiritus tillagas med vatten, citron- saft och socker, god punch. Sirap kokas äfven af Fågel- bärsträdets frukt. — Zedenr användes af Svarfvare och Snic- kare såsom vacker och hård. — Trädslaget fortplantas med stenfrukten, som sås om hösten; i unga stammar okuleras andra bättre sorter då frukten blir smakligare. Fåglar, som begärligt förtära i synnerhet dessa slags kersbär, bidraga till kärnornas kringspridande. Att orrar dött af dessa bär; kommer deraf att stenarna stannat qvar i magen och €e der kunnat smälta. Tab. — fig. ä. blomma med afplockade blomblad. — b. ståndare. — c. pistill ; båda förstorade. — d. kersbär. — e. stenfrukten hel — f. — f. a;ne halfva skal af stenfruktens. — g. kärnan. : IUPL del CK je SÅG 206. URTICA URENsS. ErtrRNäsLa. På Finska: Viholainen. autanokkonen. Bladen äro ovala eller elliptiska, sågtandade', spetsiga, mot hvarannan sittande, och mest 5 ådriga. Blomklasarne äro nästan enkla med sambyggarblommor. Linn. Fl. Sv. p. 337. Cl. ar Monoecia 4:andr. Lilj. Sv. FL s. 6Q, Kl. 4. FYRMÄNN. I:qvinn. med blommor som sakna blomblad. HK. Fett '4&k. Handl. 1747. p- 79. Curtis Flora Londinensies. Ma hänförandet af denna växt till sitt slägte, måste man , så- som vanligt, ha afseende på blommans delar; och sedan man anmärkt , att blommorna icke äro 2könade, men att han- och honblommor likväl finnas på samma stånd, så har man träffat karakteren för Sambyggarklassen i Linnéska sy- stemet. Granskas sedermera fröredningsdelarne hvar för sig, så finnes hanblommans blomfoder 4bladigt, med ett bägarformigt håningshus midti emellan de spänstiga stån- darna, i stället för fruktämnet; honblomman har 2bladigt blomfoder , som efter blomningen ompgifver ett glänsande frö: båda sakna blomblad. -Detta utgör Nässelslägtets ka- rakter och räknas Nässlorna till naturliga örtflocken Hvass- bladiga växter, (pl:& scabrida). Etternässlan , täckt öfver- allt med stickande hår, hvilka i vår hud, liksom Brännäs- slans (n:o 68), orsaka nässelbränning, är skild från densam- ma genom 2-3 gånger lägre växt, ljusgrönare färg, årig och hvit rot, : ovala , mindre och rundare blad, grenigare Ört- stjelk, små, tillbaka böjda, knappt synliga bladskärmar, samt kortare och mindre greniga blomklasar. Den träffas på odlad god jord, mycket allmän , och blommar i Juni, ända till sent på hösten. Förökar sig mycket och utrotas derföre svårli- gen; men om den genast och före blomningen flera gån- ger om sommaren afskäres, eller med roten uppryckes, så försvinner den. Dess åriga rot förvaras ej i jorden till följande året. Man har observerat att den blommat och satt frö 2 till 3-4 gånger på en sommar, (Prof. O. Swartz. Parkinson t). ; I medicin och hushållningen är den icke af stort vär- de. Med utpressade saften ensam eller blandad med mjölk 206. UrprTtica Unrys. sägas giktkrämpor halva blifvit botade. Späda blad af denna, brukas om våren i brist på Brännässla såsom grön- kål; sönderhackade gifvas de med gryn af säd, och hård- kokade sönderskurna ägg, åt kalkonkycklingar. För öf- rigt är Etternässlans egenskaper mycket lika med Brän- nässlans. Tab. — fig. a. hanblomma, förstor, — b. frö — & bonblomma, förstor. — d. en tagg, förstorad. rf SR 207 fP-JuU 207. ACHILLEA PrARMICA. NYs-AXILLEA. Romerska Kamiller. På Finska; Åzivastus- ruoho. Sian-kärsän-ruoho. Örtstjelken är rak, bladig och glatt, med blom- qvast i toppen. Bladen smala, lansettlika, spetsade och fint sågtandade. Linn. Fl. Su. p. 299. Cl. 19. SYnNGcENES: polygam. superf. Lilj. Sv. Fl. s. 271. Kl. 15. SvåcrRaARr. Olika svågerlag med pipblomster midti och fjälligt blomfäste. Murr. App. Med. Tom. 1. p. 169. Pharm. Ptar- mice Herba,Flores, Radix. Ma igenkännes med hårlika fjäll på blomfästet, intet fjun på-fröet; äggformigt blomfoder , hvars fjäll ligga som taktegel på hvarannan; samt 5-10, omvändt äggformiga och nästan runda strålblomster. Dess naturliga örtflock kal- las växter med Sammansatta Strålblomster. Denna Akille- arten har krypande mångårig rot, alnshöga stånd, glatta blad; hvita blommor med egna blomstjelkar; långt, nästan halfklotformigt blomfoder ; platt blomdisk; 3—10 omvändt äggformiga, platta och i ändan 3klufna strålblomster. Fröen äro hoptryckta och med små vingar försedda. Hårlika fjäl- len äro långa som småblomstren, jemnsmalt lansettlika, i ändan trubbiga och ludna. Den växer helst på fuktiga ställen i södra Sverige, Bohuslän, Dalsland och äfven i Fin- land samt träffas i små skogslundar. Blommar ifrån Juli till Augusti och planteras allmänt för sina dubbla blommors skull, som växten lätt genom odling i god jord erhåller, i trädgårdar till prydnad. Men som den genom sin vidt krypande rot, snart utbreder sig, är den gemenfigen lät- tare att plantera, än att sedan utrota. Dess föga saftiga blommor vissna långsamt, hvaruti de något likna Eternel- lerne (Gnaphal. Xeranthemum m. £l.). Den Akillea hvars beskrifning och figur under n:o 74 förekommer, är i alla afseenden, utom på blomsterrabatten, att föredraga för denna, af hvilken växt och blommor, tor- kade och pulveriserade; för att brukas såsom nysmedel, äro af så mycket mindre värde, som sådana medel nu för ti- den sällan brukas, och om de någon gång skulle fordras, äga vi tillgång på andra lika goda eller bättre. Växten är skarp, och tuggad för att öka salivens afsöndring, har den 207. ÅCUHILLEA PTARMICA. stundom bidragit till tandvärkskur eller botande al andra stockningar i munnen. Men härvid verkar den endast genom sin retande och skarpa natur, liksom rättika, älandsrot, angelika och andra dylika medel, bvilka fram- locka vätskorna, som då ymnigare i körtlarna afsöndras. Den liknar således roten af Anthemis Pyretbrum, som växer i sö- dra Europa och brukas dels såsom retmedel vid paralyti- ska tillfällen i tungan; dels att tugga för att påskynda sa- livens frånsilning, och ändtligen älven ipulverform såsora nysmedel. Tab. — fig. a. ett 2könadt blomster — b. ett hon- blomster; båda förstorade — c. en sammansatt blomma , hvars strålblomster äro borttagna, för att visa blomfodrets beskaffenhet. « 4 JL vB Lv é ad c + Mr SG i Uf 4 gå NN f Å i h P Jag "NR v JA | , i bb , ö NN V å 5 v a - TA P4 Å - - p Å K MV k N « j & < F Lå - -. a ARR STA Av q ve Höra SR SG FR AE ' N 208. ; ERYSIMUM ALLIARIA. HvitLÖKs-KZRrRAssE. På Finska. Kynsilaukan-yrtti. Örtstjelken är rak, bladig och nästan enkel. Bla- den äro hjertlika, tandade och ha bladstjelkar. Linn. Fl. Sv. pv. 2354. Cl. 15. TETRADYN. Siliquosa: Lilj. Sv. FL 8. 277. Kl. 12. FYR VÄTD. långskid. HK. Vett. Ak. Handl. 1750. "Pp. 103: Murr App. Med. T. 2. p. 317- Curtis Fl: Londin. Pharm. äAlliarix Herba. Ty7. är den 3:dje arten af Krass-slägtet, som Svenska Bo- taniken hittills meddelat (se'n:o 158—194); vid den först anförda, finnas slägtkarakteren och naturliga örtflocken nämda. Hvitlökskrassen delar, med några få andra växter, utom Lökslägtet, egenskapen att iukta som hyvitlök , hvaraf den fått sitt namn. Vid en allmän öfversigt af de naturliga föremålen och jemiförelse dem emellan, möter oss ganska ofta bevis på den sannuig, att raturven förbehållit sig fri- het, att liksom låna egenskaner at en kiass eller slågte , för att tilldela dem åt en och annan art, som efter ett antaget system fått sin plats i en annan aflägse klass. Man skulle väl knappast vänta att ibland Fröskidade växterna, till hvil- ka alla arter af det bekanta Kålslägtet höra, igenfinna lök- växternas egta lukt , och än mindre att denna skulle iraf- fas äfven bland Svamparna. Denna växt ger exempel på förra händelsen och löksvampen (n:o 79) på den sednare. Man igenkänner lätt Hvitlökskrassen färsk, på lukten, i syn- nerhet om den gnuggas, och på bladens form; dess upp: rätta örtstjelk är strekad och hela växten är glatt och nå- got glänsande. Blommorna äro hvita och utslagna i Juni och Juli. Fröskidorna bli ganska långa och syl!likt spetsade; Roten är 2-årig, eller enligt somliga årig, hvit, tappformig och med trådlika rötter försedd, samt trifves bäst i skug- ga vid buskar, på god, fastän ofta stenbunden jord allmän: Scopoli flyttar den till Sisymbrii-slägtet. I Läkarekonsten är växten aflagd. Den nyttjades for- dom såsom ett retmedel, lindigare än lök; och tillskref man den en lösande, svett- och urindrifvande kraft. Ut- vertes väntade man af dess bruk nyttig verkan mot röt- sår. Såsom köksväxt har den blifvit använd i såser och sallat. Raj berättar att somlige bruka äta bladen på smör och bröd. Hvad för öfrigt äldre Auktorer (Camera- 208. EnYSIMUM ÅLLIARIA. rius , Tabernemontanus &c.) anföra om växtens nyt- ta i bröstkrämpor, förtjenar ej att upprepas. Den är så väl på apoteken som i köket ganska umbärlig; men kan anses något märkvärdig derföre, att den ger löksmak åt mjölk, om korna få äta den, hvarföre växten bör utrotas på de ställen, der föda för mjölkkor om sommaren insam- las. — Torkade växten förlorar nästan bäde lukt och smak, hvilken sednare annars är något skarp och bäsk. Utpressa- de saften innehåller väl de verksamma växtens delar, men kan ej genom inkokning förvaras, emedan de dervid för- flyga. Om färska örten med vatten distilleras, fås något litet af en väsendtlig olja, som har stark smak och lukt. Tab. — fig. a. en förstorad blomma, som har mistat de vid e fästade blombladen — b. en blomma i naturligt tillstånd , förstorad. — c. rot, stjelk och rotblad — den gren med fröskidor i naturlig storlek. BEER TRATT) [EG (Sk NER | jd a ; Ri (GAR 209: RUMEX A QuaATICUS. VATTENSYRA. TJjerp. På Finska: Savipuolen-juuris Rotbladen äro hjertlika och spetsiga; de öfra bredt lansettlika. Blommorna 2könade, krans- vis fästade, få äggformiga och nästan alltid helbräddade fröskal , utan knöl. Linn. Fl. Su. p. 117. Cl. 6. HExANDR. 5:gyn. Lilj. Sv. Fl s. 174 Kl. 7. T1E MÄNN. I:qvinn. Murr, App. Med. T. 4. p. 343. Pharm: Herboa Britt:e 1. Hydrolapathi Radix, Via strömbräddar , insjöar, kärr samt på fuktiga ställert växer Vattensyran temligen allmän till 2-3 alnars högd, på mångårig rot och blommar i Juli och Augusti. Örtstjelken är rak, fårad och glatt. Bladen äro lansettlika och spet- siga (bredare än på n:o 161); de som sitta längre ned äro vid basen bjertlika. Blomkransarne sitta tätt, med hårfina2 utåt tjockare, nedhängande små blomstjelkar. Fröskalen äro alldeles helbräddade, utan någon knöl eller kornlik uppz- höjning, som hos flera andre arter finnes. Den liknar myc< ket Spetsbladiga Syran (n:o 161). — Det är troligt att dennay som utan tvifvel är von Linnés R. aquaticus, är skiljaktig från den Engelska som Smit4 (FI. britt. I. p. 394) anför un- der samma namn och hvilken äger kornförande fröskal och blåaktiga blad, som också torde vara smalare än den- nes. Den som får tillfälle att jemföra båda, kan bäst af göra frågan. — Syrslägtets arter, antingen derföre att de va- riera, eller att de frambringa blandade arter (batarder), eller. derföre att de eljest äro af naturen så närslägtade, äro ofta svåre att bestämma; och nästan alla naturliga och tillika talri- ka Slägtens arter, hafva denna omständighet gemensam. Ex allmän regel, efter hvilken med absolut visshet, gränslinier- na kunde appdragas, emellan ursprungligt särskilta arter och deras variationer, torde lika litet gifvas; som den, ef- ter hvilken Slägten , Ordningar och Klasser skulle kunna med säkerhet utstakas. Kolreuters försök, att genom flera slägtleder förvandla en art helt och hållit till en annans ge styrka åt denna förmodan. I medicinskt afseende är denna ört icke utan värde. Dess stora månggreniga rot är i ytan svartaktig och ini salfrangul, af en tydlig bitter och bäsk smak, innehållande sammandragande ämne, hyarigenom dess dekokt eller in. 209. RUMEX Å QUATICUS. fusion, gjord med vatten, svartnar af jernvitriols upplös- ning. Såsom nyttig emot skörbjugg och krämpor som der med hafva gemenskap, elaka rötsår, blödande tandkött m, m., har man rekommenderat dekokten både invertes "och såsom omslag att lägga på såren. Roten torkad och fint pulveriserad, förenar egenskaperna af ett godt tand- pulver, emedan det stärker tandköttet, renar och fäster tänderna och förekommer eller borttager röta. För öfrigt har denna troligen lika egenskaper med n:o 161, och skul- le vid samma tillfällen kanna användas. Kan hända förtjen- te växten mera Läkares och Hushållares uppmärksamhet än man nu för tiden synes gifva den. Tab. — fig. a. hanblomma — Db, fruktämne med sina Judna märken — c. honblomma == d. ett helt frö — e. ett afskurit frö; alla förstorade — f. en gren med mogna frö — g. rotblads. SS Dp LL VÄCKS CER STÖ:L SESLERIA COoERULEA. ( Cynosurus ceruleus. Linné). Errcräs. Elfdans. Elfexing. Bléexing: Strået är enkelt, utan knä och rakt. Axet äggformigt, med småax, som ligga på hvaran- nan, och till skiftes sittande ensamme blom- skärmar. ; Linn. Fl. Su. p. 30. Cl. 3. TRIANDR 2:gyn. Lilj. Sv. FL s. $4. El. 3. TA EMÄNN. 2:qVvion. | Va jemförelsen emellan detta gräsets kännetecken och de som tillkomma Kamexingen (n:o 66), hvilka tillförene utgjort ett slägte (Cynosurus), hoppas jag man skall fin- na gilltiga skäl, hvarföre Haller, Jussieu, Smith m. fl. skilt dem i olika slägten, och hvarföre deras exempel här blifvit efterföljdt. Utom den stora olikhet i axens form, hvilken hos detta liknar Ängkampen (n:o 23), igenkännes Exingsläg- zet med 2:ne och mångblommiga blomfoderskal; ett eget och bladigt fruktfäste på ena sidan; småaxen, som hysa fera blomster, sitta äfven åt en sida och hafva vid basen hvardera en ensam kamlik blomskärm, som sitter till skif- tes med de öfriga. Deremot äger Seslerie-slägtet till ka- rakter, 2:ne blomfoderskal, som ha borst och hysa 2, säl- lan 3 blomster, hvilka ha hvardera 2 blomskal: det yttre Standadt och det inre 2tandadt. Dess 2-3blomstriga små- ax sitta på gemensamma axfästet, liksom vanligt hos grä- sen, rundtikring och bilda ett äggformigt ax. Vid basen af de nedersta småaxen och stundom endast vid det under- sta, finnes en liten stråomfattande helbräddad blomskärm. Kamexingen och Elfgräset äro således hvarken till utseen- de eller vettenskapliga kännetecken så lika, att de kunna med skäl räknas till ett slägte; dessutom äro nu flera arter, som böra föras till Sesleria bekanta, hvarföre detta släg- - tets antagande är så mycket mera billigt. — Elfgräsets rot är mångårig , ganska lång och buskar eller tufvar sig. Strå- et är knappt 3 aln högt, trindt, strekadt och ofta nedtill en- dast bladigt. Bladen äro smala, jembreda, krökta och något trubbiga. Axet är blåaktigt, något mörkspräckliot och glänsande. Det; blommar om våren i Maj eller Juni månader, och trifves bäst på magra och vattensjuka ängar, 210. SESLERIA GCGOERULEA. Öfvertron, skyddad af okunnighetens mörker, utbredde fordom Gudomligheter öfverallt, och i dessas verkningar sökte man beqvämligen orsaken till de händelser, som an- nars i naturen voro svåra att förklara. Elfvarne vore efter forntidens begrepp och Sveriges hedniska Gudalära, små fromma varelser, som bebodde strömmar och smärre vatten, samt svarade ungefär mot Romerska Mytologiens Tritoner. Då man ännu icke viste att ett eget grässlag , genom sin färg och egna sätt att växa, förorsakade helt naturligt de ljusblå flåckar, som man ofta såg på ängar- na, tog man såsom vanligt sin tillflykt till okända sjelf- skapade varelsers åtgärd, och inbillade sig att der de så kal- lade Elfvarne dansat i ring, uppkommo på ängarne sådana runda olikt färgade fläckar. Med Naturalbistoriens framsteg har många fördomars och vidskepelsers förstöring varit förenad, och ju mera de praktiska vettenskaperna odlas, ju mera måste antalet af falska begrepp minskas. — I hushållningen är gräset föga märkvärdigt i annat afseen- de , än att det utmärker, enligt Bar. Erauners tanka (om åker och äng s. 119), dålig sidländ jordmån och tillkän- nager, när det finnes på ängar, att dessa böra genom af- loppsdiken, plöjning och gödning uttorkas och jordmånen förbättras. Dess starka härdiga rot förqväfver andra väx- ter i sitt grannskap och äfven små buskar; i synnerhet har man trott sig finna Enbusken mycket hindrad i sin växt och stundom utrotad af Elfgräset. Tab, — fig a. ett af småaxen med 2 blomster och hvar sin blomskärm. — b. blomskärm, -— c. det inre blome sterskalet. — d. det yttre Suddade. HEP. del SITE. SALIX VIiMINALIS. ; KorGPri. Tysk pil. Tyskt vide. På Finska: Koripaju: Buskgrenarne äro långa, smala och mjuka. Löf- ven smala, lansettlika, långa, spetsade, hel- bräddade och inunder fint silkesludna. Linn. Fl. Su. p. 353. Cl. 22. Drorcia. 2:andr. Lilj. Sv. Fl. s. 502: Kl. 13. Samwx uLIE. Åtskilde. Hängblomstrige med han- och bonblomster på särskilta träd. &. Patr. S.”Hush.:J. 1780 Febr. s. 38. 6): naturen efter en viss form, som man kunde kalla Slägtform , haft lättare att tid efter annan urbilda ett stort antal arter; eller om hon, framför andra, föredragit som- liga Slägter till inrymmande af många arter: så hör det talrika Pil- eller Sälgslägtet visserligen till dessa. Den re- dan vid n:o 98 beskrifne Sälgen utgör en af detta slägtes arter, och svenska Flora räknar troligen omkring 30 sådana särskilta, af hvilka man skulle kunna, för att lämpa sig efter vårt språk, kalla Sälgens närmsta slägtin- gar Sälgarter och de öfriga, som mera likna Pil, med dess namn; Vidjearterna, kunde i anseende till buskformen en dast få detta namn, men gränsorna dem emellan bli svåra att noga bestämma. Slägtet igenkännes med 1-5 ståndare och en håningförande körtel midt uti hanblommorna; med 2 märken; fröhus, som är 2skaligt och har i rum för mån- ga fjunförande frö. ”Intetdera slaget af blommorna har blomblad, men bäda ha ett mot blomfoder svarande hänge- fjäll. Hängblomstrige växter ( pl:e amentace&) kallas detta slägtes naturliga örtflock. — Korgpilen växer som buske, med ganska långa, smala och smidiga grenar, på hvilka löfven sitta spridda, något upprätta, med korta Iöfstjelkar försedda, nära qvarters långa, på öfra sidan gröna och glatta, inunder hvita, silkesludna, med en tydlig rak nerv och många smärre ådror, som gå paralelt. Bladskärmar- marne, då de finnas, äro smala och lansettlika. Blomhän- gena, som utspricka förr än löfven, äro cylindriska, med rundade , något trubbiga och ganska ludna fjäll. Ståndarne äro gula. Fröhusen äggformiga, utan sijelkar, något silkes- ludna. Honans styl är jemnsmal, cylindrisk och lång. Märke- na äro spetsiga, fina och allmännast dubbla såsom hos an- dra Pilarter. I södra Sverige och mest vid byar, der den förmodligen i början blifvit planterad, växer Korgpilen nu allmän och blommar i Maj. 21I1. SALIX VIMINALIS. Busken växer fort och planteras derföre till hvar- Jehanda bushållsbehof. Till Lusthus eller Löfsalar i träd- gårdar har jag sett den planterad, hvartill den så vida är passande, som den snart hinner att täcka taket och är ganska böjlig; men som löfven icke äro breda, ger den icke så fullkomlig skugga, som andra trädslag med bredare Jöf. Får busken växa på höjden och tillika bli något tjock, tjenar den att klyfvas och nyttjas till tunnband, som an nars utrikes ifrån årligen pläga införskrifvas. De smärre qvistarne nyttjas till band på smärre trädkäril, och äfven såsom vidjor, att snodda, dermed fastbinda halmtak, samt till så kallade hankar på gärdesgårdar, så väl som till mån- ga andra behof, i stället för rep och tåg. Större och min- dre korgar flätas af denna buskens grenar, och der rik till. gång på dem finnes, inflätas de uti gärdesgårdar till stäng- sel eller för att afhålla vindar och skaffa lugn åt plantager. Med snedt och mot hvarannan lutande telningar, planterade i rader och, sedan de börjat växa, flätade i rutor eller kors- vis, utgöra de vackra häckar eller lefvande gärdesgårdar. Förmodligen äger barken mer eller mindre af sälgbarkens egenskaper i medicin, och skulle i brist på bättre kunna mot frossor eller såsom stärkande i allmänhet användas. Äfven som barken bör vid garfverier och skinnberedning kunna gagna. Med afskurna grenar som nedstickas i jorden, fortplantas busken lätt, i synnerhet om stället är fuktigt och jordmånen sidländ. Om 5 eller 6 års gamla buskar a'skäras 1 aln från jorden, gifva de nya telningar, som en- list gjorda observationer, på ett år kunnat växa till 5 alnars bögd. Löfven ätas af boskapen ehuru mindre begärligt. Tab. — fig. a. en liten gren af ett hanträd i blomma — b. honblomma, förstorad — c. hanblomma , förstor. — d. en dylik af ett honträd, hvars öfra blomhängen äro nyss utslagna, men de nedre fröbärande. — "IKHP dl. CI 212. SCORZONERA HuUMILIS. É ; ; : )z LiGC SKORSONER. Svinrot. Svinblomster. RBingormsrot. På Finska: Sian-juurti. Örtstjelken har öftast 2:ne blad och är enblom- mig. Rotbladen äro platta, lansettlika och med 3—35 raka nerver. Linn. Fl. Su. p.267. Cl. 19. SYNGENES. Polyg. equal. Lilj. Sv. Fl 8. 352. Kl. 15. SvåGran, lika Svågerlag. — DA lnedägter, hvaraf blott denna hos oss är vild och den så kallade spanska. (Scorz. hispan.) planteras i trädgäår- darna, igenkännes med bart blomfäste, fjäderlikt fröfjun och ett blomfoder hvars fjäll, liggande som taktegel, äro skrofliga i kanten. Denna lågt växande Skorsonér har en enkel, rak, qvartershög örtstjelk med några bredt lansett- lika blad nära vid roten, och ett smalare, som sitter högre upp. I stjelkens öfra ända är vanligen blott en blomma, men stundom märke efter en på sidan, hvilken dock säl- lan utvecklas. Det händer med denna såsom med flera blommor, i synnerhet af dem som höra till naturliga örtfloc- ken Sammansatta växtllommor (Pl:ce. compos:2e) , att biom- man, troligen af röta, förändrar sig till ett svart eller vi- olett fint pulver (jfr. n:o 146). I Sveriges södra provinser, såsom Vestergötland, träffas denna ört på något lågländta öppna ängar, i vissa trakter allmän och blommar i Juni el- ler Juli, samt har sannolikast mångårig rot, ehuru somlige anse den såsom 2årig. Kanhända fröar den sig 2:dra å- ret sedan den blifvit sådd , liksom Spansk Skorsonér; utan att roten derföre dör bort. i Roten, som begärligt eftersökes af svinen, hvilka då til lika förstöra gräsvallen, är ganska smaklig; kan kokas och nyttjas såsom sparris och älven såsom andra slags rötter, för att läggas i soppor. Det torde väl löna mödan att genom omplantering och inflyttande i god trädgårdsjord förbättra smaken på denna rot och derigenom göra den till köksväxt; kan hända skulle den i godhet snart nog bli nästan lika förträfflig som spanska Skorsonérrötter. Tab. — fig. a. strålblomster — b. diskblomster — c/ frö — d. ett af fröfjunens hår eller borst — e. rotblad — f. rot. Utom de 2 sistnämda figurerna, äro alla föx- storade. ; ” 7 Re i i £ å ' - 4 NL LÄ i ' Lä | -. I VV 9194 d 1 . i i U få ' j - d , ! Sand J k j - - -—' j å a - jä 4 k a z - ' ; v AT | | : ; | Cor 4 MN - h Jå VA ARA sek SA kb Rn tal a florv hå 7 Hg NA VEG RN TE ; AN : ÖN SOT SE | I: bs RAT "PL ARNREAA UL 000 (ak COM 1984 | Å [og Era IR SRA Skol ee (a 213 SMP Ja A ' fr JAS 1 219. ASPARAGUS OFFICINALIS. SpPARRIsÖRT. Åsparris. På Finska: Sparisi-juuri. Örtstjelken är mest rak , trind, icke trädaktig, med mjuka hårlika blad och nästan ensamma bladskärmar. Linn. Fl. Su. p. 108. Cl. 6. HexANnDR. 1:gym Lilj. Sv. FI. s. 162, Kl; 6. SEXMÄNN. I:qvinn. K. Vete. Ak. Handl. 176$- p. 161. Vothim. Träg. Cathech. Ofvers. af O. Swartz. s. 162. &c. Murr. App. Med. T. 5. p. 178 Cullen Mat. Med. uebers. von Consbruch. 8:0 1790. p. 1035. Pharm. Asp, Turiones, Radix. Sör v. LINNE redan kände denna såsom vild växande i Skåne, torde den dock knappast vara en ursprungligen svensk inhemsk växt. Slägtet, som räknas till naturliga ört- flocken Liljeväxter , igenkännes med G6klufven upprätt blomma utan blomfoder; ganska kort styl och 3 märken; bäret formeras öfver blomman och har 3 rum med meren- dels 2 frö, som på yttre sidan äro konvexa. — Denna arten har mångårig krypande rot, med långa raka trådlika kött- aktiga rötter. Stjelkarne vara blott ett år, äro allmännast raka, men hos en artförändring något nedliggande, greni- ga och bladiga; hinna i synnerhet genom odling till en höjd af 2 alnar. Bladen sitta knippvis, äro smala och spet- siga. Blommorna, försedda med blomstjelkar, som utgå mest från grenarnas fästen, äro nedhängande. Blomflikarne eller blombladen äro likstora, ofta vid basen hopväxta. De korta ståndarne sitta dolda inom och på blomflikarnas. Fruktämnet är nästan rundt med 3 fåror och knappt någon styl, men med 3 små märken, som åtskiljas, ju mera frukten mognar. Bäret är ljusrödt, glänsande, klotrundt och glatt samt fröen svarta. I Angusti träffas den i blom- ma. Plarterad fordrar den fet, lös och god jord, samt sol- sken; vild trifves den äfven på ängar och i stenig sand- jord vid hafsstränder. Södra Europa och Siberien äro Sparrisörtens rätta hem- bygder, men för unga skottens skull; som egentligen kallas Sparris odlas den nu älven hos oss. De vilda ge bäskare, men dock ätliga skott. Med en undransvärd hastighet upp- skjuta de af äldre rötter tidigt om våren, när varme och våt väderlek inträffar och som de bli sega när de få växa något öfver jordytan, plär man mornar och aftnar afskära dem. Bonnemaizr påskyndade Sparris-skottens framkomst genom rännor emellan sängarna och varmt vatten som led- des i dem ; han tillskrifver vattenångorna den verkan att skotten-syntes 3 dar efter. Andras försök ha senare visat att samma utväg med fördel kan användas vid andra väx- 217. ÅSPARAGUS ÖFFICINALIS. ters framlockande ur jorden. De hvita med grönaktig knapp anses vara bäst; dessutom ju tjockare och mörare, ju bättre. Växten eller roten bör åtminstone vara 3 år gammal, förr än man börjar nyttja skotten , och längre än till medlet af Juni månad skäras de icke; roten måste der- vid aktas. Man räknar på 12-15 års tid till nyttjande af en Sparris anläggning, om den blifvit väl anlagd och vårdad. — Den större Sparrisen kokas, sammanbunden till små knip- por, i vatten och ätes med smält smör, som afredes med äggegula, litet hvetmjöl, vin eller citronsaft och socker; den smärre sönderskäres och brukas i soppor eller såsom grö- na ärter med kräftstjertar och späda morötter m. m, — De äro ej särdeles födande , men genom sin söta och egna smak rekommendera de sig, helst om våren då brist är på andra grönsaker. Såsom urindrifvande och månuligt förtär- da äro de ofta helsosamma. Men personer med svaga mat- smältnings - organer känna ofta olägenhet af deras ötverflö- diga bruk. Dess verkan på urinvägarne tyckes bevisas af urinens egna stinkande lukt och färg , efter ett längre fort- satt bruk af dessa skott, hvilket likväl Cullenz icke finner nog afgjordt. Forntidens läkare tillskrifva hos olika kön, en alldeles motsatt verkan af mycket sparrisätande; det ena troddes deraf blifva ofruktsamt. Och i fall det hvila- de på nog säker erfarenhet, att urindrifvande medel hos det ena könet tillika retade till vissa begär, och att de hos det andra skulle drifva starkt reglerna, så torde denna tanka derigenom kanske kunna förklaras. Nu för tiden brukas icke sparrisörten i medicin. — Om dess kostsamma odlin med frö och med rötter är mycket skrifvit. AF frö fås i dålig jord snarare duglig sparris, än af rötter, som flyttas från fet och mustig jord. Men i allmänhet sagdt, är det väl säkrast att plantera den med rötter. Hösttiden plär merendels väljas, ehuru det äfven kan ske om våren. En graf af 6 qvarters djup uppkastas , hvaruti lägges ett qvar- ters tjockt hvarf brunnen hästgödsel i fuktig lerblandad jord, men kogödsel i sandig och torr jordmån; der ofvan- på god trädgårdsjord, så att sängen blir nog hög, och i den- na läggas rötterne radtals 4-3 alns djup. Plantor, som på sär- skilt säng blifvit ifrån frö uppdragna och äro par år gam: la, nyttjas helst till plantering. — Om hösten afskäras de gamla stjelkarna; sängen betäckes sedan med årsgammal kogödsel, som om våren till en del nedkrattas emellan sängarna. Det finare af gödseln, som blir qvar på sän- gen, hackas varsamt ner i jordytan af sängen; den i gångstigarne, mellan sängarne , genom förra vårens dit- lagda gödsel, mustiga jorden, fylles till par tums höjd på sängen hvar vår, ; Tab. — fig. a. blomma — b. blomblad med derpå fä- stade ståndare — c. gren med bär — d. ett afskurit bär — e. 4 frön sedda på olika sidor — f. ett skott, eller Spar- ris — g. froktämne med fruktstjelk. MEESE EE ' N id A / ASS UR då AR W: + BE FA CR t oÅ jä ( hi TIER 5 NE rv ; $ [To | 3 f + NA ALA | THLASPI ARVENSE. PEeEnnincörTt. Skillingfrö. Taskgräs. Trädlök. På Finska: Maannousemisen-ruoho. Tasku-lheinä. Örtstjelken är grenig upptill och bladig. Bladen aflånga, tandade och glatta. Fröskidorna run- da, hoptryckta och släta. Linn. Fl Su. p. 226. Cl. 15. TETRADYN. Siliculosa. Lilj. Sv. Fl. S. 275. Kl. 12. FyrRvÄärDiGE, kortskidade. Murr. App. Med. Tom. 2: Pp. 354. K. Fett. Ak. Handl. 1750. s. 100. — 1766. s. 269. FOR de anförda Auktorer är växtens rum i artificiela systemet tillkännagifvet. I det som kallas mera naturligt, har den sin plats ibland Fröskidade växter (pl:e siliquose). Slägtet har en omvändt äggformig, i yttre kanten urnupen, fröskida , hvars valvler eller fröhus-skal likna något en båt med köl midt i, inneslutande många frö. Den art här an- föres, växer på årig, liten rot såsom ett nog allmänt och förhatligt ogräs på åkrarna, får glatta stånd af I alns höjd och blommar i Juni eller Juli. Bladen äro vid basen pil-li- ka och till hälften stjelkomfattande. Rotbladen ha stjelkar och äro trubbiga. Blommorna äro små och hvita, med helbräd- dade blombilad. Fröskidan är hjertlik, nästan rund med ut- bredda tunna kanter. På mager jord skall den träftas med lansettlika och nästan helbräddade blad. Fröen, som äro små, svarta, något hoptryckta och med koncentriska strek , smaka skarpa och något likt lök. De ge ymnigt olja; men i medicin, der växten fordom iemte så mycket annat onyttigt och öfverflödigt varit brukad, kan den rätt väl umbäras. Senapsfröen äro bättre och säkrare att i dessas ställe tillita. Örtens löklika lukt och smak igen- finnes i mjölk, smör och ost, då mjölkkorna äta ymnigt Pen- ningört, och sjelfva köttet får löksmak om slagtboskap nyss förr än de slagtas förtärt växten. Likväl återvinner mjölken inom 2-3 dar sin naturliga smak , om korna få annat gräsbete. Fåren sägas icke äta Penningörten. Att växten skulle fördrifva vägglöss ur rum och sädesmaskar utur spannmålsvodar, är väl uppgifvit, men lär icke kun- na anses som säkert. Det så kallade Skärffrö, som i Bygg- ningsbalkens 8:de kap. 4:de $. såsom ett skadligt ogräs omtalas, och hvars uisående i annan mans åker straffas med förlust af ära och med penpningböter dessutom, sy- nes med mera skäl angå denna ört an Orobanche major » hvilken svårligen låter med frö fortplanta sig, men har i v. LIiNnNEs Flora Svec. blifvit kallad Skjerffrö. Tab. — fig. a. fullkomlig blomma — b. blomma utan klomblad — c. fruktämne med märke. — d. ståndare och pistill, sedda på ena sidan — e. de samma sedda från en annan sida — 5 « visar att stjelken der blifvit alskuren. 2— 0 ve vn Å Me ' ' 4 + i 1 - ; - ' . A i ; Sa | 2 LJ bo | - ö LJ , Bred i . - 4 i ok ä - s "fp rn kar oi tg | på v - iN | & VY V 4 hk å IWAE DR Uj oGern Ayn 2 - i rer | 215 iv 4 Hl ITA AJ | ” - Ko 4 4 ä = 3 FÖRT fu b ' "ÄPISKYRYV | Sån WERN . få. '” ' [ Lr i «id ny lå [| | | . i ha Lä a - IR SVIN Äta ål 4 adlats? IN FANA län ls I = £ r = I | q RANGE flod met ADR AE ah RON RIE URNA E mt) EN 4 NE Måjå sl ee | 0 SN MÅR je | at 1 [20 Jä i 5 > Tv Var SR ( vy NN EL I id lägini stAtER M il (Ce Se sög alt J ie a dat fört HR nja Få bena ' ÖRA. 3 2105. FONTINALIS ANTIPYRETICA. Stor KäLrLmMossa. Eldfast vattenmossa. Lonkemossa. Stjelken är flytande och grenig. Bladen kölfor- migt hopvikna;, spetsiga och sittande i 3 ra- der. Fröhusfodrets blad (perichetium) äro trubbiga och frölocket (operculum) syllikt. Linn. Fl. Sv. p. 379- CI. 24. CryPrtoGAmM. Musci. O. Swartz. Muse. Frond. Sy. p. 72. Lilj. Sv. Fl. s. 409. Kl. 16. LÖNNGIFTE, Mossar. S: kallad Stor Källmossa finnes nästan alla årstider, fästad med sin mångåriga rot, merendels på stenar eller trädstyc- ken, uti floder och bäekar eller sakta rinnande vatten: Växten uppnår qvarters eller halfalns längd, och träffas sällan med frukt. Bladen äro svartgröna, helbräddade, äggformigt lansettlika och utan ådror. Fröhusen sitta på sidan af stjelken nära vid bladens fästen , äro ensamma; aflånga och antingen sakna fruktstjelk, eller äga den gan- ska kort. Den är omgifven med småblad (perichetium )> som ligga tätt såsom fjäll på hvarannan, äro trubbiga och betäcka till en del fröhuset. Frölocket är koni-kt, temme- ligen rakt och spetsigt. Den derpå sittande mösslika be" täckningen ( calyptra) är spetsad, syllik och bar. Mynnin- gen af fröhuset (peristomium) äger dubbel tandrad, af bvilka den yttre har mest 16 åtskilda mörkbruna tänder; hvilket utgör Källmosseslägtets kännemärke, jemte det att kapselns stjelk eller bas merendels är innesluten af det fjälliga fröhusfodret; den inre är röd, koniskt och vackert nätlik. Naturliga örtflocken kallas Mossväxter (Musci), Om någonstädes Prometheus, som, enligt Grekiska Fa- blerna, gjorde Menniskoslägtet den vigtiga tjensten, att i- från solen nedhämta den första elden , förtjent en Gudom” tig dyrkan, så hade det visserligen varit i norden, der kli- matets stränghet bort lära inbyggarne att högt värdera detta lika välgörande som ödeläggande och farliga element; Och hade naturen, ibland sina rika tillgångar, förvarat oss eit ämne, tjenligt att utan mycken möda och kostnad> sälta en passande gräns, vid alla tillfällen, för eldens sjelf tagna och skadliga utbredande; buru mycket borde vi icke då tacka naturens Upphof, som på de trakter af jordklotet der det bäst behöfdes, hade gifvit utvägar att trotsa kli” 215. FONTINALIS ÅNTIPYRETICA. matets våldsamhet, utan att behöfyva frukta det dertill gif. na medlets farliga verkningar! v. LInnÉ, då han gaf den- na källmossa namn ak antipyretica , synes hafva velat ut- märka växtens förmodade egenskap att motstå eldens ut- bredande, och berättar i sin skånska Resa, att om denna mossa stoppas emellan spismuren och väggen i trädhus, skulle elden icke kunna genom springor i muren genom- tränga mossan för att antända väggen. Med all vördnad för den enda och odödliga v. LINNÉs minne, vågar jag dock icke försöka att göra denna uppgift trovärdig, emedan mossans brännbara natur och öfriga egenskaper gifva der- till ingen säker anledning. En annan i Dalarne och Ge- strikland bruklig fördel af denna mossa, kokad i svagdric. ka och nyttjad till fotbad i bröstsjukdomar, är deremot så mycket troligare, som fotbad i allmänhet vid dessa sjuk- domar kunna vara att rekommendera; men om mossan dervid gör något särskilt utmärkt gagn, lär ej ännu vara afgjordt. Tab. — fig. a. fröhuset med dess småbladiga foder — b. mösslika betäckningen (calyptra) med en del af frö- husets eller kapselns mynning, hvars yttre tandrad är till en del afstumpad så att inre mynningen eller peristomium synes — c. fröhuset med frölocket (operculum) synligt; alla förstorade. — d. en gren förstorad, särskilt. N SOJA 216. CAREX IOVESETCARTIA. BLÅsS-STARR. Lappskostarr. På Finska: Lapin-sara. På Lappska: Kapmocksuini. Strået är hvast, 3kantigt, med breda blad. Axen kortstjelkade, tjocka, cylindriska och nedhän- gande. Hanazxen ha stjelkomfattande, långa,blad- lika blomskärmar. Fröhusen äro aflånga, upp- blåsta, i ändan syllika med 2uddiga spetsar. Linn. Fl. Sv. p. 335. Ch 21. Monozrcia 3:andr, Lilj. Sv. F). s. 29. Kl. 88 TREMÄNNINGAR med han- och honblomster åtskilda på samma Stånd. 1). har redan vid Sandstarren (n:o 156) blifvit anfördt, hvad som angår Starrslägtets allmänna kännetecken. Den- na art har mångårig krypande rot, alnshöga strå med skarpa kanter, raka, spetsiga och i kanten sträfva blad. Blomskärmarne äro utan slidor , räckande öfver strået och likna blad. Hanaxen äro 2-3, smala och spetsiga, med sma- !a lansettlika blomsterskal. Honaxen äro 3-4, korta, trubbiga, med äfven lansettlika spetsiga blomsterskal och pistiller med 3 märken. Fröhusen bli något utspärrande och längre än b omsterskalen , äggformiga , spetsade , uppblåsta, glatta och gulaktiga, med 2klufven spets. Fröet är litet, 3kantigt, kort, utan stjelk, med en ganska lång styl. — En artförändring, som af somliga blifvit såsom e- gen art ansedd, har mindre uppblåsta och spetsiga fröhus och ax, som sakna axstjelkar samt har långa honax. — Blås-starren växer allmänt vid diken och på fuktiga ställen, och blommar om våren i Maj eller Juni. Alla Starrarter böra tidigt afslås, att de ej måtte bli för sträfva och styfva till foder; boskapen äter dem väl, men hästar undvika dem, i synnerhet då stråen äro fullväxta eller torra och styfva som halm. Lapparne bruka allmän- nast detta grässlag att lägga uti sina så kallade pjexor eller skor; de bulta och gnugga det mjukt samt anse gräset, torrt, såsom bidragande att om vintren bibehålla varmen, och om sommaren att förekomma olägenheterna af fotsvett, samt hålla fötterna torra då de genomvandra kärr eller gå i vatten. Af gräset snos smalare och tjockare rep, tjenli- 216. CAREX: VESTIC ANDA: ga till hvarjehanda bruk, att sälta om tunnor, att fläta ; stolsäten och äfven att al Tunnbindare nyttjas liksom In- sjösäf (n:o 150) emellan fogningarne på tunnbottnar för alt göra dem täta. ; Tab. fig. a. Toppen af ett i blomma varande strå — b. nedra ändan. — c. toppen af ett, som gått i frö. — d honblomster — e. hanblomster — f. ett helt fröhus — g. ett afskurit och torrt fröhus — h. ett tversföre afskurit frö. — i ett helt frö; alla särskilta fröredningsdelarne äro förstorade. TYLrEESG till Tredje Bandet af Svensk Botanik. NN. 145. RÖNS. Erkart, Smith och flere deras efter- följare halva gifvit anledning att flyta Rönnen från det Linnéska Sorbus-slägtet till päron- eller äppelträden i Pyrus-slägtet. = Vi önske att i denna omständighet måtte finnas en ursäkt för namnet Pyras, som Svensk Botanik gilvit Sorbus aucuparia. Kanhända skall den lättare er- hållas, då vi tillstå att mogna Rönnbär, som sakna kärnhus, likt det som finnes i äplen och päron, berättiga icke egentligen trädet att få nama af Pyrus, utan lär med mera skäl få bibehålla sitt äldre namn Sorbus. Nr. 148. ALLMÄN KATTFOT. Zadig u. Friese Archiv der Prakt. Heilk. för Schles. u. Sädpreus. 1. B. 3 st. — Örten anföres såsom nyltig mot Diarré, Lefverflöd (Fluxus bepat.) och Rödsot, hvarpå åtskilliga händelser i nämde Afhandling meddelas. Diarré af hämmad utdunstning ocl: som ej velat upphöra under andra medels bruk, botades hos ett barn, geuom ymnigt bruk af Örten, använd som Té eller i form af Infusion. Vid andra tillfällen nyttjades Dekokten förenad med Pomerans-sirap. Uti 2 qvarter vat- ten kokas en handfull af örten, och denna dekokt varm förtärdes tékoppsvis flera gånger om dagen. Nr. 149. BITTER BERGKNOPP. På finska: Kukonmattas Nr. 150. Inssösär. På. f. Kahila. Kajsila. Nr. 152. GÅSPOTENTILL. På f. Ruusenruoho. Nr. 155. STÄKRA. I en Afhandling (Ueb. d. Wirkung des Wasserfenchels bey einig. Irankh. 1802.) om Stäkrans medicinska nytta, försäkrar Hr. Large, att i Brunsvigska landet åtgå årligen många skålpund af denna växtens frö, till sjukdomars botande ibland menniskor och boskap. De skola nyttjas i synnerhet mot stötar, benbrott och sår, så väl mot friska, som gamla, elaka och skörbjuggsartade. Men om någon skulle finna detta Stäkrans värde öfverdrif- vit eller ännu icke af erfarenheten nog besannadt, åtager jag mig icke att, emot en sådan förmodan, försvara Hr. Langes uppgilt. Nr. 161. SPETSBLADIG SYRA. Det torde förtjena uppmärksamhet och ge anledning till nya undersökningar, att Apotek. Deyeux i Paris, då han af roten till Patientie- syran (Rum. Patientia) ville bereda stärkelse, erhöll rent svafyekk Om roten flint rifves, kokas i vatten och lemnas II TIL IA Gös i stillhet, har man funnit svafvel i skummet , som satt sig olfvanpå. Månne denna beståndsdel finnes i alla rötter at Syrslägtet, eller endast hos några vissa arter? ingår den såsom en väsendtlig beståndsdel, eller träffas den blott då och då under vissa villkor? Nr. 162. LuKkTGRÄs. På finska: Dessmaruoho. Nr. 165. Gur Garir. På finska: Marianpalna. Det är besynnerligt af hvad anledning man tillagt så allmänt denna växt egenskapen att ysta mjölk. Fransyska, tyska och engelska namnen Caille-lait, Butterstiel och Cheese- renning utmärka densamma. Likväl vågar jag påstå, dels i anledning af egna flera varierade försök , dels i stöd af dem som Parmentier, Deyeux, Rouppe m. kl. anställt, ati denna egenskap tillhör växten icke väsendtligen och åtminstone icke i alla dess tillstånd. — Med roten kan förgas rödt; se K. Vett. Ak. Handl. 1745. s. 245. Nr. 167. BjörKTIcCKA, På FE. Koivunkiänsä. Tulnio. Nr. 170. ÄNGSKÄRA. På F. Morsiamen-Kruwnu. Nr. 171. STRANDKELIDON. Rafns Nytt Biblioth. for Fysik m. m. 1803. Cossigny har funnit Indigoämne i Che- lidon. majus, Scleranth. annuus, Scabiosa arvensis m. fl. och tror att det finnes kanhända hos alla växter, fast det visar sig grönt, under vissa behandlings-sätt. Troligen innehåller Strandkelidonen äfven Indigo; och att Cerinthe major skulle med fördel kunna till Indigoberedning an- vändas, synes mig ganska sannolikt, emedan växtens färg, då den blifvit torkad, visar utmärkta tecken dertill. — Om Indigo tillredning, se Veide Sv. Bot. 1:sta Bandet Nr. 35. Vanligast brukas dertill den Indiska Indigofera tinc- toria, men äfven arterna Anit, hirsuta, disperma och ar- gentea. — På Sumatra fås en ännu finare Indigo af en ny art Nerium, äfven som i Japan och Kina af flera slags Polygonum. Prof. Dr. O. SwARTz. — Nr. 172. SLÄTTERÖRT. Ståndarne böja sig efter hvar- andra öfver märket; först kröker sig en, och då denna småningom reser sig opp, böjer sig den närmaste ned till fruktämnet att intaga den förstes rum; denna efterföljes på samma sätt af den 3:dje i ordningen, hvilken då den för sin del bidragit till befrödningen och stiger derifrån uppåt, lägga sig båda de återstående på en gång öfver pistillens märke och fullborda derigenom frösättningen. Nr. 173. RisK- svaåme. På F. Iunisen-sieni. LL HA GCO Sr Nr. 175. AsK. Äfven af Fraxints rotundilolia skall mycken Manna erhållas. Nr. 177. GLANSFRÖ. På F. Rakoktvenmearja. Nr. 186. HaArfstTånG. Uti Rochs Neue Beyträge zur Botanik, 1:r Band. 1802. beskrifvas Vattenväxternas egna befrödnings-sätt; t. ex. Zostera, Chara, m. m. Nr. 107) HASSELDELA DIG HADLONBUSKE. På Prof. Liljebleds muntliga försäkran, kan jag medela den upp- Jysning, att den art, som han i sin Svenska Flora kallat Rub. cesivs, är den samma som i Sv. Bot. fått namn af R. corylifolius; deraf följer likväl icke, att v. Linsés RB. ecesius, som tyckes vara nog skild från denna, skulle äf- ven vara samma art. Nr. 191. BLås- Fuvxus. Hr. Jac. af Forselles, har nyligen genom blotta inkokningen af dekokt på denna hafsväxt, fått brun färg i fast form, tjenlig för Målare att nyttja såsom saftfårg. Han har funnit färgämnet bestå förnämligast i en kåda. Om ylle eller silke, "betade i pottask-lut, dermed färgas, blir färgen mörkare och tyckes blilva beständig. — Måtte denna nyttiga upptäckt tjena dess uppfinnare till uppmuntran att söka flera dylika! Vi vänta det med mycket skäl af de kunskaper, skicklighet och det nit hvarmed han studerar Naturalhistorien. — Stocklouse har sått fröen af en Fucns och erhållit deraf verkliga plantor. Ruitz borttog blåsorna på Fucus natans, och fann att växten icke mera kunde uppehålla sig i vatt- net, utan sönk till botten ; detta visar att blåsorna genonr sin lätthet endast tjena att hälla växten upprätt i vattnet. Rocks Neve Beytr. zur Bot. t:r B, Nr. 195. PLOMMONTRÄD: Om Plommonträdets ur- sprung se Christs Pomologische Handwörterbuche s. 562; och Gurtenzeitang N:o 42. — Till ett redigare begrepp om detta trädslagets mångfaldiga fruktsorter, af hvilka Salz- man uppräknar 65 och Christ go, torde följande indelning i Utdrag kunna tjena. Författaren dertill har utförligare afhandlat sit ämne i Gartenzeitung N:o 48, Halle 1504, och antager 4 arter, som han i afseende på frukten: kallar: Plommon. 1:09 Katrinplommonträd (Pr. domest. B) som i vildt tillstånd har taggar; växer med utspärrande grenar; blir sällan öfver 8 alnar högt; har röd och tär ved; gulgröna löf; glatta röda sommar-rotskott ; röd i blått fallande frukt , som är aflång, temligen välsmakande, syr- Eg och inneslutande lång och platt stenfrukt, med skarp 2v TiLLÄGG; kant. En del af de hithörande plommonsorter ha den egenskap , att köttet sitter fast vid stenen, och andra ha köttlika massan löst vid den samma fästad. Häraf formeras 2 aldelningar, som vidare underdelas i alscende på köttets mer eller mindre fasthet och saftighet. Till denna art räknas såsom artförändringar äkta blå Katrinplommon, ungerska. gröna, stora gula äggplommon m. IH. — 2:0 Egentligt Plommonträd (Pr. domest. a) har som vild, rubbigare och till antalet mindre taggar; växer i form af tråd; har mindre röd och lösare ved; barken är ock lö- sare; löiven äro bredare, mer eller mindre finludna och mer mörkgröna än hos föregående; sommarskotten äro liksom fint ludna och grå eller bruna; frukten är aflång tjock, rundad, sötaktig och mindre angenäm, med aflånrg tjock sten, som stundom är glatt, stundom ojemn och strå, med skarp kant och stundom något lik Aprikos-ste- nar. Dessa indelas efter samma grunder som Katrinplom- mon och innefatta, under 2 hufvudafdelningar, flera sär- skilta underdelningar; Reine claude, gröna Vinplommon am. fl. höra till denna art. — 3:0 Krikonträd (Pr. insititia) har långa hvassa taggar; växer än som buske, än i höjden liknande träd, då jordmånen är tjenlig; löfven likna näst- föregående till sin form, men äro något mörkare; som- marskotten äro glatta och grå, de unga ganska fint ludna och litet glänsande; frukten är rund, något mjölig och sur, med sten, som är mera rundad än aflång och liknar temligen kersbärsstenar. En förändring af de hithörande, som Författ. kallar Kersbärsplommon, skall förena Plom- monslägtet med Kersbärsträden (Sv. Bot. Nr. 205). Gula Mirabeiler t. ex. räknas till denna art. — 4:0 Slånbuske (Pr. spinosa Sv. Bot. Nr. 151) växer som buske. och antar svårligen form af träd; unga skotten äro svartaktiga och icke fint ludna; frukten är nästan klotformig med sten, som liknar aldeles kersbärs-stenar. Som denna art ännu icke odlas, finnas ej beller deraf så många förändringar; men om de framdeles skulle tillkomma, förmodas att de kun- na på lika sätt indelas. — Att förklara buru dessa vilda Plommonträdsarter kunnat förlora sina taggar och för- bättra fruktsorterna, synes Författ. anse troligt, att de vilda stammarnas pistiller i. blommorna, blifvit af de söta Kersbärsträdens hanmjöl (pollen) befruktade, hvartill an- tingen bi, som från en blomma medföra frömjöl till en annan bidragit, eller ock genom vindars tillhjelp; och att de kärnor, som efter en sådan parning mellan Plomm on TIRIYLIANIG GE Vv och Kersbär tillkommit, sedermera småningom, äfven un- der andra dentill bidragande villkor, frambragt stammar med frukt af de egenskaper, som vi nu så högt värdera. Som dessa trädslag blomma på samma tid, men Slånbu- skens blommor tidigare utspricka, så blir nämde förmodan derigenom mera antaglig, äfven som det kan förklaras hyntöre Slånbuskens frukt icke på lika sätt blifvit föräd- lad; kan hända skulle man kunna, efter den här gilna anledning, en gång få Slånfrukten sötare, större och väl- Hekla På detta sätt torde äfven de smakliga äppel- sorterna först tillkommit, genom blandning af Paradisäple- trädet och Vildsplen. Försök att ympa Plone på Kers- bärsstammar eller tvertom, ha ej lyckats; det bänder väl att de till en tid växa; men vanligen dö de snart bort eller visa tecken till sjukdom. Man har äfven anmärkt, att på Katrinplommon- och Krikon-stammar, s sällan ädlare Plommonsorter kunna inympas; men på egentliga Plom- monträdets och Slånbuskens stammar växa lätt alla slags Plommon och på det sistnämda skola till och med Apri- koser kunna ympas. Nr. 202. ViLpD TULPAN. Nicholsons Journ. of Natu- ral Philosophy &c. N:o 36. 1804. AF åtskilliga Lökväxter och rötter har man erhållit en kåda eller gummi. Till försöken äroanvända Scilla verna eller Vår-Scilla, Lilium candidum eller rötterna af hvita Liljor, Orchis eller Salep- roten, Symphyt. officinale eller Vallörtens rot. Då röt- terna äro torra, stötas eller malas de till mjöl, som löses i vatten , inkokas till siraps tjocklek och lemnas att stelna eller antaga någon fasthet; massan skäres sedan i stycken, torkas och är då en kåda. Att Tulpanlökar, äfvensom många andra rötter, som innehålla ymnigt slemämne, skulle på lika sätt kunna användas, är ganska sannolikt. Jemför en Afbandling i Annales de Chemie T. 39 p. 105 af Leroux om Hyacintlökar, som, på lika sätt behandlade, gifvit Gummi. Nr. 205. FÅGELBÄRSTRÄD. Cludius anför i Garten- zeitung Nr. 42 April 1804, skäl att förmoda, det Kersbärs- trädens ålder i Europa bör räknas längre tid tillbaka än man hittills trott. Han anmärker ock, att Kersbärsträd trifvas bäst i något kallt klimat och på fuktig jordmån. 213. SPARRISÖRT. Sonrmini Biblioth. physico-econo- mique Tom. 1. SÖ 3. p. 160. I trakten af Metz och för detta Lotringen, sås Sparrisfröen på det ställe der man vill ha växten, och plantorna flyttas icke. Derigenom vg TiLLAÄGCO händer att skotten blifva snarare brukbara, emedan röt terna genom omflyttning icke rubbas och hindras i sin växt. Jorden bör vara lätt och lös, sandig och om möjligt är något blandad med ockra; emedan fröen ligga länge i jorden, sås de tidigt och i Mars månad. Men osäkert är om vårt klimat skulle tillåta denna odlingsmetod. — Plant- sängarna för Sparris höjas första året med något ny jord och andra året med gödsel af en Drifbänk, blandad med lika mycken jord; 3:dje året jemnas sängen förr än skot- ten börja växa och stärka rötterna. Denna metod , som berömmes såsom förmånlig, torde lätt, med iakttagande af de för vårt klimat nödiga försigtighetsmått, äfven hos oss kunna användas. — I allmänhet fordrar Sparris mera torr och varm, än fuktig och kall jordmån; läget bör vara öp- pet och mot söder, upphöjdt, i fall platsen derikring är sid- länd samt något sluttande. På fröens godhet ankommer det mycket. Dessa fås af de tidigaste, tjockaste och bästa skotten, som derföre icke alla om våren böra afskäras. Frukten af sådana, väl mogen, sönderkramas med handen i vatten, då endast de dugliga fröen falla till botten i kär- let och skalen af bären jemte de odugliga fröen, som flyta ofvanpå, afhällas tillika med vattnet. De således er- hållna goda fröen torkas och förvaras. En Sparris-förän- dring ger gröna skott, som anses vara smakligast, men de bli sällan så tjocka, som de hvita skotten med grön eller rödaktig spets. I Darmstadt sås fröen i Oktober eller November på sängar, som föregående år blifvit göd- slade och ha god lös jord. Deri uppdragas 2 tums djupa rännor, till ett afstånd af 9 tum mellan hvardera, och i dessa läggas fröen i I tums djupa hål, ett frö i hvart hål, och emellan dessa bör vara 3 tums afstånd. Hålen fyllas, men rännorna lemnas öppna öfver vintern. Som fröen uthärda vinterkölden, behöfver ej sängen täckas med göd- sel. Komma alla fröen upp om våren, bör hvarannan planta borttagas och flyttas på annat ställe. När plantorna äro par tum höga, fyllas rännorna och endast ogräset bortrensas öfver sommaren; hösten derpå mot vintern täckas sängarna med gödsel, som är rik på halm och våren derpå kunna dessa plantor med mycken fördel Ilyttas; de upptagas bäst med en treuddig gaffel eller grep. Hr. Theuss i Jena anser gödselbädden, som vanligen lägges under Sparrissängen elHer i botten, mindre nödig och äf- ven stundom skadlig; han tror att Sparrisen deraf ofta får osmak (förekomtnes troligen med kogödsel); röta be- TT IRER CC: VI fordras derigenom, och dessutom som rötterna sprida sig horisontelt och ej på djupet, gör gödseln icke annat gagn än att första och andra året öka varmen i jorden. Der- emot vill han att stånden stå en aln ifrån hvarandra och att rötterna må ha tillräckligt rum att sprida sig. Men om hösten bör sängen väl upphackas, jorden göras lös och öfver vintern täckas med halmrik gödsel, som om vå- ren emellan sängarne nedgräfves. Då skotten på 4:de sommaren börja skäras, bör alltid ett lemnas att växa för hvar rot eller stånd; rötterna aktas noga; i medlet eller slutet af Juni upphöres med skärningen, och först när alla grenarna eller örten är mogen och torr, afskäres det så kallade gräset om hösten. — Sparris kan lätt drifvas om vintern i varma rum och behöfver icke solsken. Till detta ändamål nyttjas helst ensamma på rabatter af frö uppdragna 4-5 åriga stånd, som förr än jorden för mycket tillfrusit , upptagas i slutet af November; hälften förvaras i källare och sand, till framtida behof; andra hälften planteras ge- nast i lådor och vattnas tillräckligen. Bottnen i lådan fylles till par tums tjocklek med god lös trädgårdsjord, derpå läggas rötterna och täckas med 5-6 tum tjock jord. Omkring Nyåret gifva de god Sparris. När ej mera er- hållas af dessa rötter, borttagas de; jorden tillagas och deri planteras de öfriga i källaren förvarade, hvilka i sin ordning gifva goda Sparris-skott. På detta sätt kan såle- des utan särdeles möda och kostnad, frisk sparris hela vintern erhållas. Hos Bagare i deras jemt varma Bakstu- gor, borde lättast en sådan Sparrisplantering kunna verk- ställas. Gartenzeitung N:o 38. 49. år 1804. Naturalstrens indelning i 3:ne Riken: Stenriket , Växt- riket och Djurriket, grundar sig på begreppet om deras olika organisation eller byggnad och sammansättning. Somliga äga Lif, eller en kraft, som bestämmer de fasta delarnas verkningar och de flytandes gång, samt Organer, tjenliga till kroppens underhåll och artens fortplantning; andra åter sakna lif och dessa organer eller verktyg. Så- ledes utgöra Naturkropparna 2:ne Hockar: Organiska (Djur och Växter), som underhållas och tillväxa genom invertes tagna födämnen, och Oorganiska (Mineralier eller Stenar), som vinna i volum, endast genom yttre tillsatser. Plantfysiologien , som lär oss växternas inre byggnad, och som visar de krafter, hvilka verka inom dem i friskt VILL [TinLAGG och sjukt tillstånd, bevisar att Växterna billigt göra anspråk på ett rum bland de organiska eller lifvade kropparna. Denna vettenskap, förenad med Kemien, som förklarar orsakerna till olika jordblandningars verkningar, gödselns, luftens, varmens och ljusets inflytelse på växterna, äro förmodligen de enda säkra grunder hvarpå all vettenskap- lig kunskap i Åkerbruk, Ängs- Skogs- och Trädgårds-sköt- sel kan hvila. De få och korta Anne. som här till upplysning, endast såsom exempel, kunna meddelas, i afsigt att vid dessa ämnen fästa en kanhända alltför ofta nekad uppmärksamhet, torde för en del af Sv. Bot. Lä- sare icke vara alldeles öfverflödige. Växterna hysa, liksom Djuren, i egna dertill inrättade kärl, omlöpande vätskor eller salter; de fortplanta sig i allmänhet genom olika köns parning, och frukten eller fröet svarar emot ägget eller fostret ibland djuren; (de lida af allmänna och lokala sjukdomar, af sår och utvertes våld , och då lifvet hos dem upphör, förvandlas de till oorganiska kroppar. Somliga lefva flera 100 år; andra blott en sommar, och när trädens löf hunnit sin högsta ålder, dö de bort och affalla, liksom djurens hår och fåglarnas fjädrar fällas, när organiska sambandet emellan kroppen och dess del icke mera är till. AF jorden och luften hämta växterna genom rötterna och hela ytan sina näringsämnen. De från rötterna upp- stigande kärl utsprida sig till alla växtens delar. I ytan af stjelken, stammen, löfven och bladen, finnas andra kärl för utdunstning och uppsupning af luftarter och fuk- tighet. Den medlersta nerv eller åder, som merendels är på löf och blad ganska tydlig, är en samling af många kärl, som nätformigt sprida sig åt bladets bräddar, och bilda, ofta dess taggiga , flikiga, eller helbräddade form. Blomman och dess delar äga äfven sina kärl samt utdun- sta och absorbera. Brugmann tror sig hafva funnit en egen afsöndrad vätska, fästad vid rötterna af somliga växter, hvilken han anser svarande mot djurens grofvare uttömningar, och som skall vara dödande för vissa växter, men närande för andra. Bladen och åtskilliga af blommans delar, utmärka hos många växter en besynnerlig retlighet. Hvad man kallat Växternas Sömn eller deras sammandragande mot aftnarna, ofta på gilna timmar, synes härröra hos många FTirnrAc 6 1xX af en uppkommen slapphet, efter en förutgående öfvers retning , orsakad af ljusets och värmens inflytelse. Späda plantors behof af skugga, torde böra tillskrifvas deras ret- lighet; de uthärda ej ljusets häftiga och retande verkan. Träd och Buskar hysa innerst Mergern, omgifven af den Lårdare Veden , hvilken inneslutes af en mjukare Ved (alburnum); denna har omkring sig Safeen (liber), som, då den är torkad, trådig och seg, kallas Bast. Safven är sammansatt af kärl för närings-safterna och således en ömtålig och väsendilig del; då dessa kärl hunnit tillhårdna och förvandlas till ved, bildas derigenom Safringarna, en för hvart år, och hos åtskilliga så synliga, då trädet tvers- före afskäres , att deras antal är lika mjed trädets ålders år. Ytterst ligger Barken som består af Hud och Öfverhud, hvilken sistnämde saknar kärl. De egentliga Örterna (herb&e) ha ingen Ved, emedan kärlen på deras kortare lifstid ej dertill hinna förvandla sig; likväl äro de ofta trädaktiga eller sega och trådiga. Deras öfverhud om: kläder direkte huden, som hyser kärl och sällan liknar bark. Mergen är hos dem mer eller mindre tydlig och stundom lik spinnelvåf. Kolets och Vattnets grundämnen kallade Ko! och Väte utgöra Växternas hufvudsakligaste näringsämnen; och som gödsel innehåller ymnigt kol, och vattnet väte, så är det lätt begripligt hvarföre en gödslad och lagom fuktig jord, är bördigare än en annan af motsatta egenskaper. Men växterna innehålla dessutom många andra ämnen och be- ståndsdelar; dels nödiga till lifvets underhåll, dels alstra- de under tillväxten och fruktens mognad. Genom måttlig varme, fuktighet, luftens tillträde och stillhet, påskyndas gödselns jäsning eller förruttnelse; ju hastigare den sker, ju verksammare blir gödseln. Med djuriska ämnen blandas de af Växtriket, såsom halm, Ilöf, bark m. m., emedan de sednare under sin förrutt- nelse alstra kolsyra, som för växternas trefnad är oum- bärlig. Men att de ämnen, som under jäsningen utveckla sig, icke måtte alldeles gå förlorade, hvarpå gödselns större eller mindre verkan beror, bör gödselhögen täckas med jord till par tums tjocklek. I England blandas i animaliska gödningsämnen , osläckt kalk, som af luften uppsuper kolsyra och fuktighet, uppväcker värma, på- skyndar jäsningen och ökar gödnirgskraften; men en sår x DB NULAG Ta dan gödselblandning bör snart föras på åkern och der genast väl blandas med jorden. Växternas behof af vatten, ersättes vid infallande torka ofta genom konstig vatining; men om den illa verkställes, kan den blifva skadlig. Orsaken dertill är, att då man vattnar litet i sender, eburu ofta, blir endast jordytan fuktig och växten, hvilken efter sin natur söker de nä- ringsämnen som kunna åtkommas, måste med rötterna böja sig uppåt; de blilva då lätt blottade, af flera tillfäl- Jen skadade och växten trånar eller dör. Denna verkan bör blifva än synbarare, om växtens natur är att icke med korta eller horisontelt liggande rötter, fästas nära under jordytan. Derföre bör man ej i trädgårdar vattna ofta, men när det sker, så tillräckligen , att det hinner tränga djupt ned i jorden; rötterna gå då mera på djupet, äro der bättre förvarade och gilva växten mera näring, De växter, som icke vattnas och likväl motstå långvarig torka, äfven som i synnerhet de saftfulla ,. hvilka trilvas bäst på torra och sandiga stälien, bevisa huru lätt de ifrån luften och i synnerhet om nätterna af daggen, genom de i ytan befintliga uppsupningskärl, hämta ullräcklig fuktighet. De flesta växter fordra sin särskilta jordmån d. ä. en egen jordblandning. Till dess beredande, så att än- damålet vinnes, fordras kunskap om jordarternas olika egenskaper. Kalk gör jorden lös, delar eller håller jord- partiklarna åtskilda , skaffar luften tillträde samt drager kolsyra derifrån. Derföre är Mergel, som består af kalk och lera, på många ställen fördelaktig. Lera bibehåller, enligt Bergmans försök , längst fuktigheten ; och Kisel eller Sand gör att jordmånen håller varme. De öfriga jord- arterna förekomma mindre allmänna; dock kan Tennants anmärkning här förtjena ett rum , att Magnesia eller Talk- jord i förening med kalk, är hinderlig för växtkraften. Af det anförda om jordarternas egenskaper följer, att t. ex. en lerakitig, så kallad styf och kall jordmån, fordrar till- blandning af kalk och sand, hvarigenom jorden lättas och blir mera porös, den qvarhållna fuktigheten, som hindra. de växtdelarnas förmultning, får afdunsta och jorden blir, som man säger, mindre sur, samt emottar mera varme. På sandig och lätt grund, tjenar Mergel, dels för lerans egenskap att qvarhålla fuktighet, dels för kalkens att meddela växterna kolsyra. — Svartmylla eller egentlig FIRLAGG bg växtjord , tillkommer af ruttnade växters delar; trädens löf, gräs och örter bidraga dertill och utgöra naturens gödningsämnen. — Användandet af salter, för att befordra växtkraften, torde tjena mindre som gödningsämne, än som retmedel, hvarigenom växten liksom tvingas att skynd- samt upptaga alla möjliga näringsämnen; likväl händer deraf tillika, att jorden för nästföljande år blifver utmag- rad. Man har nyttjat rå finstött Gips (kalk med svafvel- syra förenad) att, nyss efter ett vårregn, strö på en äng sådd t. ex. med klöfver; skörden blef väl derigenom ri- kare, men följande året var afkastningen mindre än om man icke gipsat ängen. På lika sätt har bruket af aska, som innehåller i synnerhet vegetabiliskt lutsalt, visat sig första året förmånligt; men jorden har derigenom seder- mera blifvit mindre bördig. Gips är skadlig, såsom öfver- flödigt retande, på M ergelblandad jordmån, emedan kal- ken i Mergeln är ensam tillräckligt retmedel; ej heller har Gips på sidländta ängar, enligt Arduinos erfarenhet, var rit gagnelig. Är Brugmanns anförde observation om rötternas af- söndringar och dessa ämnens verkan på andra växter, nog pålitlig och allmän, så är orsaken till cirkulations åker- brukets förmåner, lätt att förklara. För att bestämma tjen- ligaste ordningen för olika sädes-slag eller gräs-sorter, mä ste likväl ärfarenheten rådfrågas för att afgöra, hvilka af några vissa arter, afsöndra genom sina rötter sådana vät- skor, som qvarlemnade i jorden blifva dödande, skadliga eller närande för andra, hvilka skola sås i samma jord nästföljande år. Om t. ex. i en väl gödslad åker först planteras kål, året derpå sås hvete, sedan bönor, derpå korn, så klöfver, återigen hvete, sedan hafre och sist gräsfrö och intetdera yantirifves af jordmånen, så hafva de ämnen, som hvardera slagets rötter gifvit ifrån sig, icke varit skadliga för de följande. Att somliga växter icke tvifvas bredvid hvarandra och att några froda sig bäst då deras frö blandas och gemensamt utsås, kan äfven häri- genom förklaras. Genom jordens plöjning, grafning ock gödning vinnes, utom andra nödvändiga fördelar, äfven den, att dessa från rötterna afsöndrade ämnen, spridas, förde- Jas och blifva mindre skadliga eller alldeles till sin verkan förstörda, + + 4 TintAGe & Svensk Botanik har ibland sina redan utkomna nyttiga växter upptagit åtskilliga fruktträd; och i anledning häraf torde det tillåtas mig att här till slut meddela några få påminnelser om dessa trädsorters odling och skötsel i allmänhet. Goda trädskolor och deras tillbörliga vård är säkraste utvägen till erhållande af en god [frukt-trädgård. Kärnor af vilda fruktsurter gifva som oftast veraktigare och här- digare stammar än de af odlade, men träden blilva senare fruktbärande. Då man gjort sitt val emellan kärnor t. ex. al vildapel och förädlade äppelsorter, utväljas de fylligaste, bäst mogna och som i vatten hastigast sjunka till botten; äro de torra, kunna de lemnas en dags tid i vatten förr än de sås. I god, nyss gödsiad, fet jord, växa de fortare, men stammarne blifva porösa, svaga och mindre härdiga; och i allmänhet, ju större trädet växer, ju senare bär det frukt. Deremot frambringar en plantsäng af god lös jord, som är mindre fet, endast fri från ogräs och belägen i synnerhet mot morgonsolen, varaktiga stammar. Har man valt kärnor af odlade äppel- eller päronsorter och har något förråd af tera fruktförändringar, gör man bäst att så hvardera särskilt, t. ex. sommarfruktsorter, höst och vintersorter, på hvar sin säng, samt sedermera i stam- marna ympa eller okulera af samma sort. Kärnorna strös glest och vidlyftigt, på den tillagade plantsängen, om hösten, och täckas med lös god jord till en tums tjocklek; genom ett ganska tunt hvarf sågspån, som strös på sängen, före- kommes ogräs. Nästa vår och sommar, då plantorna upp- kommit, bortrensas endast ogräset och ofta kunna de vid 2-3 års ålder och tjocka som en grof gåspenna, flyttas i trädskolan; de mindre stammarna lemnas qvar; men de upptagna böra, så fort möjligt är, på sitt ställe nedsättas, att ej rötterna må torka eller skadas. Vid 5-6:te året kunna de vanligen, antingen genast ympas, elier först och utan att skäras, okuleras med ett enda insatt så kalladt öga eller knopp, och sedan om den ej slår an, året efteråt ympas på sätt som i Trädgårdsböcker visas (skarfympa, klyfympa m. m.) Genom stadiga och väl nedslagna störar, vid hvilka träden bindas så att de ej skafvas, förekommes att rötterna genom blåsten rubbas. Man har funnit utväg att liksom tvinga ofruktbara träd att gifva frukt. Metoden dertill uppger Surirat- "Bin nA GÖ sd Delarne uti Biblioth. physico-economique An 11. Cah. 8. Pp. 97. Om våren då barken är lös, afskalas den t. ex. vid basen af någon stor gren, eller ock på stammen, an- tingen rundtikring eller endast på undra sidan, dock så att intet af safven eller bastet följer med barken. På ett träd som bär kärnfrukt och har upptill en stam af vid pass I fots diameter, får ej barkringen som bortskä- res vara öfver knappt 4 linier bred, ty annars läkes ej såret innan hösten. Finnas små grenar nedom skärningen , måste de borttagas. Päronträd fordra smalare sår-ring än Äppelträd. Som detta ställe blir försvagadt, spjälas det och ombindes, att ej grenen eller trädet af blåst der må afbrytas. Ifrån öfra kanten af såret börja snart de ned- stigande safterne att formera en svulstig ring, som små- ningom utbreder sig öfver såret och antager barkens färg och egenskaper. Ar såret för bredt, händer detta icke; tvertom då det varit för smalt och finnes läkt i Juli kan det något vidgas , och om trädet följande året icke bär frukt, kan samma afskalning å nyo göras på samma gren eller någon annan, hvilket dock sällan skall behöfvas. Vanligen gifver ett så behandladt träd, året efter frukt, som blir större och mognar tidigare än vanligt. Om den- na metod passar för alla eller några af Syeriges provin- ser, kunna försök endast afgöra. Gamla så väl som medelåldriga fruktträd, fordra äfven vård, om de skola bära frukt och länge uthärda. Alla parasitväxter, eller sådana, som lefva på trädets bekostnad och tillika på andra sätt bidraga till dess sjuklighet eller död, böra borttagas. Öfverflödigt växande mossar och lafvar , som fästa sig på barken, suga trädets närings-saf- ter, hindra dess utdunstning och "luftens helsosamma in- flytelse, gifva skydd åt insekter, larver och maskar, qvar- hålla fuktighet , bvarigenom om vintern frost gör mera skada och om sommaren röta befordras, och som af dessa orsaker bereda trädets svagare växt, då ofta bladlöss och andra insekter infinna sig: böra väl bortrensas och stam- men om våren med asklut tvättas och renas; de äro ofta tecken till sumpig grund, eller att trädets rötter nedträngt till en sämre jord än den i ytan. På äldre stammar kan äfven med lätt hand den bortdöda barken eller öfverhu- den afskrapas. Vattengrenar och rotskott äro äfven att anse som parasiter och borttagas jemte de af andra till- fälligheter torra eller skadade qvistar, som afskäras intill x1V TiLÉX CE friska veden, att ej förskärnda vätskor må ifrån dem Ääter- föras och lörderfra det ännu icke angripna. Om 2 grenar korsa hvarannan och skafvas, måste en bortskäras. I all- mänhet täckas alla sår, de må vara af konst eller natur tillkomna, med tjenligt ympvax, sedan de äro förut renade och hiska Hösttiden då trädets safter minskat sitt om- lopp och löfven äro fällda, bör jorden kring rötterna varsamt uppgräfvas, då äfven rotskotten bäst kunna”bort- tagas; god, lös och gödselblandad jord lägges öfver röt- terna, eller vattnas med gödselvatten af gammal gödsel och derpå lägges den förra jorden som tilltrampas; ny gödsel är skadlig. Detta behöfver dock ej ske alla år. Ibland foderväxter är förmodligen Knylhafre (N:o 48 Sv. Bot.) det tjenligaste gräs-slaget för att sås emellan frukt- träden, då man på detta sätt vill draga nytta af platsen. Om Forsyths nya metod att göra fruktträden, genom skärning och grenarnas nedböjning, ganska låga, skulle i vårt klimat visa sig förmånlig , hvarpå inga försök ännu äro mig bekanta, så förtjente den, att hos oss blifva all- männare känd och antagen. Ibland nyare skrifter i Åkerbruk och Trädgårds-sköt- sel utmärka sig Engels Vollständige Gärtner herausgegeb. von Leonhardi bey Lincke in Leipzig. — Thaers Einleitung zur Kentniss der Englischen Landtwirtschaft, 2:ter Auflage 1301. Fischer von der Däöngung und zweckmässigen Be- handlung derselben 1803. Forsyt/'s Treatise on the Cul- ture and Management of Fruit-trees; in which a new method of Pruning and Training is fully disecrebed. Lon: don 8:o-the 3:d Edit. 1803. Stockholm d. 14 Juni 1505. CONR. QVENSER ——= AK RR REGISTER öfver Tredje Bendet af Svensk Botanik. Å. Bigarråer 205. ÅA ; Bitter 209. cacia nostras. 151. BitTTER BERGKNOPP 149. Zill.s.t. ÅA CBILLEA PTARMICA. 207. [BITTER RISKA 134. Adstringerande. 163. Björkriska 134. AEGOPODIUM PODOGRARIA. 147. Björksupp. 167. Alfslag 183. [BJÖRKTICKA 167. AGARICUS ÅLLIACEUS 179.|Björnhallon 187. Agaricus coccineus. 173. Blekbrun färg 151. — ""croceus 173. Blodflöden 167. 203. AGARICUS DELiCIOSUS 173.| — spottning 203. AGARICUSTORMINOSUSI94.|] — störtning 185. Agaricus violaceus 173. Blåbär (hvita) 163. Ahde-pellava 195. 196. BLÄBARSBUSKE 163. Aira 169. Blåexing 210. Aivastus -ruoho 207. Blåfärg 163. Algräs 189. Blåhallon 187. Alléer 145. i Blånader 185. ALLMÄN KATTFOT 148. Till. s,1,|Blåsesten 151. Allmän Kelidon 171. Brås-EUuxKus 191. Amentacez&e plante 211. B JA SSOJMA RR 2105. Lill. SÅ dl Amur 162. Blås-Tång 191. Angelika 175. Bläck (skrif-) 151. Anserina (Potentilla) 152. 3ockrot 160. Anthemis Pyrethrum 207. |Bockskägg 146. ANTIRRHINUMLINARIA 196.|BoLETUS EDULIS 197. 173. — Peloria 196. — FOMENTARIUS 167. Aporto 151. — hirsutus 167. A PTEKS-KRASSE 158. Bollar i magen på boskap ÅA RNICSA MONTANA 185. 150. Aromatisk 160. Bonäsla 195. Ascaris lumbricoid, 203. Bordmattor 162. ÅsK 1955. Tills:: a Boskapsfoder 145. 162. 166. Aska Jill. s. xi. 169, 186. 192. AsSPARAGUS ÖFFICINALIS 2193. Boskapssjukdom =175. 1890. Asparris 213. I SYLENET Asperitolice' plante 177. Brandax 146. Auta - nokkonen 206. BREDBLADIG SIUM 178. Axill& 159. Bringbär 181. Brokig Tulpan 202. Rå BROMBÄR I8I. Bromus multiflorus 204. Bark Tull; s:-ax. Bromus SECALINUS 204. Bast Lills: ix. BRrRUDBRÖDSÖRT 154. Benbrott Till, s. 1. Brudmänner 1835. Bensår 149. Brun: fang arne .s. Ni BERG-ARNIKA 185. Bränvin TAG 15L 154. 169. Betsning 163. 193. 151. Bicornes plante 176. Bröd. Se Nödbröd. SYSTEMATISKT REGISTER öfver de i Tredje Bandet af Svensk Potanik förekomman- de växter. Linnéska systemet. Cl. 8: OÖOCTANDRIA: N:o 1; Pag. N:o 1. Pag. Veronica officinalis. 159.) Vaccinium Myrtillus. 163 Cl. 2. DIANDRIA. | Verbena officinalis. 182. Cl. PRTANDRIA: Pyrola uniflora. ; Saxifraga granulata. I Sedum acre. I 6 Scirpus lacustris. 150. 53 Eriophorum polysta- chion. 180. Nardus stricta. 74: Milium effusum. 162. Sesleria cerulea (Cyno- surus cceruleus). 210. Bromus secalinus. = 204. Lolium temulentum. 192, SV NN 9 (EG Prunus Avium. domestica. 1935. spinosa. 13 CrataxgusOxyacaniha 157. Sorbus (Pyrus) Aucu- 12. ICO SANDRIA. —< 209. Cl 10: DRCANDREA paria. 145. Cl. 4. TETRANDRIA. ISpirea Filipendula 154. Galium verum. 165. I ST Finare. 189. Cornus suecica. oci Rubus iRUS. 181. — corylifolius. — 187: Potentilla anserina. 152 Cl. 5. PENTANDRIA. 5 3 Lithospermum offici- Cl; 13. POEYAÄNDRIA: nale. 177: S å 5 Files fälten. ET Sr glau ö — nigrom. 1269-10 RAG åa Hr Sium latifolium. 178: AULA ANSER 200: Phellandrium aquati- cum. i 150: Pimpinella saxifraga. 16.:.iGClecoma hederacea. 183 £A£Egopodium Poda- jLeonurus Cardiaca. 195. graria. - 147-:Origanum vulgare. 188 Parnassia palustris. —172.i Anthirrinum Linaria. 196. Cl. 14. DiIDYNAMIA, Cl. 6. HeExANDRIA. Cl. 15. TETRADYNAMIA. 'Tulipa sylvestris. — 202.;Thlaspi arvense. = 214 Asparagus officinalis 213. Sisymbrium Sophia. 203: Rumex acutus. 161. Erysimum officinale 158. — aquaticus, 209.| — Barbarea = acelosa. 190.) — Alliaria. 208. Ordningen är efter 14:de IScorzonera bumilis T 7 Upplagan af CI. i7. DIADELP HIA, N:o 1. Pag. Vicia Cracca. 166. Cl. iragopogon pratense 146, 212, Serratula tinctoria. 170. Gnaphalium dioicum. 148. Arnica montana. 185: Achillea Ptarmica. 207. 19. SYNGENESIA. Cl. 20. GYNANDRIA. Zoslera marina. = - 186. Cl. 21. MONOECIA; Carex arenaria. 1456. — vesicaria. 216: Urtica urens. 206: Sagittaria sagittifolia 164, Cl. 22. D10E CIA:s Salix viminalis. 211. Cl, 25. POLYGCAMIA. Holcus mollis. 108. — odoratus. 768: Fraxinus excelsior. 175. Cl. 24. CORYPTOGAMIA Fontinalis antipyre- tica. 215- Fucnos vesiculosus. 191. Agaricus deliciosus. 75- alliaceus. 179. torminosus. 184: -— 194.|Boletus fomentarius. 167. — edulis, 197 REGISTER. [CR Bröstsjukdomar 159. 175. 215.|Eld, emotstående 215. Butterstiel Zill. s, uu. Byttegräs 1989. Bärvin 163. 169. 151. 187. 199. 205. Bäsk 159. 175. 209. Böljon 163. C. Caiille-lait 163. Calamari& plante 180. CALTHA PAZUSTRISI200. Calyptra 215. Capparis sativa 200. CAREX ÅRENARIA 156. (ÄRE EX, V ESTLCARIA 210: Cerinthe Major Till. s. 1. Champinjoner 173. 197. Cheeserenning Till. s. un. Circulations åkerbruk Till. s. x1. CHELIDONiUM GLAUCIUM 171. Chermes 173. Citrongul färg 170. Citronsaft 163. Composite plante 146. 212. CORNUS SUECICA 201. — "sanguinea 201. CRATAEGUS ÖXYACANTHA 157. monogyna 157. Curcul. paraplecticus 155. Cyma 149. Cynosurus coeruleus 210. I). Dessmaruoho. Till. s. 1. Diarré 163. Till. s. 1. Distron 169. Dosta 188. Dricka 151: :157: rG024180; 183. 188. Dryck (helsosam) 199. (smaklig) 199. Drupa 151. Durfkål 158. DÄRREPE 192. Döfvande 192. E. Ebenholts 157. — Eldfast Vattenmossa 2i5. ELFGRÄS 210. dans 210. exing 210. Elfvar 210. Elgar 1859. ErGöRT 189. Emulsion 177. ENBLOMMI1G PYROL 176. ERENPRIS 159. Eriophorum angustifolium 180 ERIOPHORUM POLYSTACHION 180. ERYSIMUM ÅLLIARIA 2058. BARBARAEA 194. OFFICINALE 1583. Eterisk olja 159. Eterneller 207. ETTERNÄSLA 206. Europeisk kina 173. 1 Exingslägtets kännetecken 210. E? — Faderma 181. Fall 185. Fallandesot 149. Fallbär 181. Fallkraut 183. Faux 177. Faxe 204. Febrar 163. 181: 185: maligna 185. Fetknopp 149. Filipendula (Spir&a) 154. Finnskågg 174. Fjällsyra 190. Flejniruoho 189. Flenört 172. I Flugblomster 196. Flugor, att döda 196. Fluxus hepat. Till. s. 1. Foderväxter 160. 162. 169. 186. 192. FONTINALIS ANTIPYRETICA 215. Formu 189. Formuruoho 154. Fotbad 215. svett 216. FRAxinNUS EXCELSIOR 175: Ornus 175. é Fritillaria 202, 166. 4 REcGiSsTER Frossan 149. 151. 175, 185. 211. Gulmära 165. Fruktens ökande Till. s. xn. |Gulsot 185. 195. —-- förbättrande Till. s. xmi. ! Gult skrifbläck 200. Fruktsamhet 213. Gummi arabicum 193. Till. v: Gur GaArLire 165. Till. 8. i; Fruktträd 145. 151. 157. Till.) Gurgelvatten 182. S. XII. Fröskidade växter 158. 208. 214. ro. LiU. SV. Vs NILL FuvucUs VESICULOSUS ITÖL. Fyllning 186. FÅGELBÄRSTRÄD 205.: Tills. 1v. Fågelkersbär 205. FÅGELVICKER 166. Fåglar 145. 157. 192. -166. Får (af dem ratas) 214. Fårsjukdomar 175. Färgväxter 151. 157. 163. 165 FI0J: 170: 170: 102. TÖI: 103: 200: Coll Så Il Fästet (rachis) 204. Fördelande 185. 188. G. GaALiUuM VERrRUM 165. Galte-knappar 154. Gappermurje 151. Garfning 154. 163. 211. Gasse 204. Getter 175. 189. Giftiga växter 192. 196. Gikt 169. 206. Gill-ale 183. Gips” Lill: .s: xI. GLANSFRÖ 177. Till. s.m. Glasbruk 191. 203. Gurkor 182. Gås-hafre 204. Gås-POTENTILL 152; Gåsört 152. tGärdesgårdar 157. 211. — lefvande 211. Gödsel Till. s. 1x. Gödselämnen 186. 191. H. Hafrerötter, vilda 146. IHAFTÅNG 186. Zill. s. IG 188, i HAGTORN 157. I Haju-ruoho 168. HALLONBUSKE I8I. 137: Halmtak 211. Halsbrånad 172. Hals-sjukdomar 182. Hanhenjalka 152. Hankar (gärdesgårds) 211: Hardun 180. Harvide 166. HassELBLADIG HALLONBUSKE 1875; Tills, IS: IN i Hattar 180. Hauter 191. Hemorrojder 196. Heshet 160. Hevonhiiraka 161. Hierochloé 168. Hjertblad 172. Glaucium (Chelidonium) 171.|Hiirenbirne 166. GLEcoMA HEDERACEA 153.|Hinnbär 181. GNAPHALiIUM D101CUM I48.:Hjortar 175. — Xeranthemum 207. Goekennivo 180. Granifera (valvula) 161. Grind-wurtz 16:1. Grus i urinvägarne 159. 183. Gräsvallen (skadande) 212. Grön färg 170. ; Grön:kål 147. 206. Gröt 163. Gul färg 167. 170. 200, 177 Holcus alpinus 168. — Monrisa60. 198. — OÖODORATUS HOS: Holteblommor 201. Hosta 185. Humala-hejnä 189: Hvassbladige växter 206- Hvita blåbär 163. — Flussen 152. 203: = Hallon 151: ; a 175. REGISTER. 5 Hvita Liljor Till. s. v. I MIIDar 109: HviITELOMMIG Hvitkål 191. HviTLÖKS KRASSE 208. Hvit Vissil 172. Hyacinthus 202. Till. s. v. Hydnum imbricatum 167. — : repandum 167. Håninggräs 165. Håningshus 172. Håckar 157. 211. Hällegräs 149: Hälsknoppar 153. Hängblomstriga träd 211. Hästar 55. 66. Hästhbler 1985. Hästsyra 161. H önsbär 201. HÖNSONÖRT 201. i. Indigoämne Till. s. u. INSTÖ SA EL IST: Lilli Se, 15 Insprutning 195. Interrupte pinnatum fol. 152. Jasmin 175. Jasmine&e plante 175. JERNÖRT 182. Joemo 190. — melke 190. Johannisbröd 199- — Ört 189. Jordkrypa 159. Jordrefsört 183. Juemo 199. — melke 190. Jungfru Marias sänghalm 165. Ki Kabbalök 200. KABLEKSÖRT 200. Kaffé 157. Kahila 150. Kaisila 150. Kailflek 200. Kalk Till; s. x. Kalkon-kycklingar 206. Kallbrand 185. Kam-Exing 210. PimrPiNELL 160. Full SES Kanderade askfrö 173. Kangas-kumina 160. Kapmocksuini 216. Kapris 200. Karsöta 189. Karört 189. Kastanier 202. Katarr 19335. Katrinplommon Jill. s. in. Kattfot (allmän) 148. Kelda-kukka 200. Kelidon (strand) 171. Kelp 191. Kemien Till. s. vin. ST 155. Kersbär 199. 205. Till. s. v.wv. Kersbärs- vin 205, KERSKAL 147. Kina 175. Kirschenwasser 205. Kissankäpälä 143, Klodder 191. Klotäng 191. Klåda 159. Kläde 180. Klädningar 167. Kvylhafra Till. s.xiv. KNÖLIG STENBRÄCKA 153. Kobeber 175. Kojwankänsä Till. s. u, KOL TU SIX, Kollinmarja 169. Kolvass 150. Koniusion 195. Konungsgräs 189. Korfkryddor 1539. KorFstickor 151. Korgar 150:0102 TT KOÖRGEPIL ATT: Knapptång I91. Koripaju 20: Kosvamp 173. Kransblommor 1833. 188. Krasse 153. 194. 208. Krassi 194. Krikon 193. Ellis! 2v. Krossningar 185. Krat (kraftigt) 203, Kråkvicker 166. Kräftsår 149. Nukon-lelui 149. 6 Rr Kukon-maja 149. Kukonmatta Zill. s, 1. Kulor 180. Kylande dryck 163. Kynsilaukanyrui 208. Käda 193. Till. s. V. Kålslägtet 2089. Kålväxter 161. Käppar 157. Körne 151. Körtelsystemet (retande) 183.; Kött (slagtkreaturs), får osmak 210 181. 3; Lamhet i tungan 160. 185. Lampvekar 150. Lappin-saara 216. Lappsko-starr 216. Laxermedel 175. 196. Lefvertlöd Till s. 1. Lehmen-siena 197. LEJONSVANS 195. LENTÅTEL 198. LronurRuUs CARD1IACA Lera Tuilks,x. LIES ills: vi Tälstid, Lills: VIte: Lilmodern (blodfl. Eiguster 175. Likör 205. Liliacere (plante) 202. Liljeväxter 202. 213. Lilium Martagon 202. — candidaum Till. — Powmponiam 202. Linnun-Kersperinmarja 205. LITHOSPPRMUM ÖFFICINALE 177. Ljusvekar 180. LoLiIiuUM TEMULENTUM 192. Lonkemossa 215. Luddtåtel 168. Lukt (god) 168. UTE TGN ISITIO2. L uktgräs 189. KITUIK TIVA EL 100. Lungans sjukdomar 183. Eungsot 152. 155. Lustet 163. Lusthus 211. SE 19 ur) S. Vi JTH: SITE | GISTER. Lyrformigt penntaggade blad 182. Lyrtaggade blad 158. Lytta vesicator. 175. Lyxa 204. LAG SKORSONÉR 212. Låsme 192. Läckerheter 173. 197. Läderberedning 154. 191.163. fö: 201- Läskande dryck 181. Löfsalar 211: LÖKSVAMP. - 17 9: ILösta 204. M. Maannousemisen - ruoho 214. Maddun 180. Magstärkande 160. Majgräs 168. 159. Mandel 197. Mandelmjölk 193. Manna 175. Till. s. ni. Marianpahna Till. s. un. Maskerade blommor 182. 196. Maskfrö 209. Matlagning 163. 190. Maltnyttiea växter 179: 1170: 1905 109: 209. Mehilajskukka 165. Mejranr 183. iMeiica 162. Meloé 175. Mercurialmedel 171. 147. 197: FNlergel: bilkistk, Mespil 157. Metzämirrami 188. Mewa Tulpani 202. Mir1UM EFfFUSUN. 162. Mirabeller 195.:0 Fil SE av: Misstänkt (såsom giftig) 196: Mjöd ) fog) Mjödört 189. Mjölk, att gilva god smak 154. Mjölk får osmak -208. 214, Mjölkrosor 206. Morsiamén-Kruunu Till. s. 18. Mos 145. 169. [Mosse (qvälvande) 166. REGISTER 7 Mossväxter 215- Moucheron 179. P. Multijugum fol. 154. Multisilique plante 200. - |Paharuoho 192. Murklor 197. Panacea lapsorum 1853. Musci 215. Pannkakor, att krydda 154. Musärter 166. Papelo-juuri 153. Musta-vina-marja 169. Papper 150. 180. Mustikka 163. | Paralysis lingue 140. Mykologi 197. Paraplegi. Myndiformu 189. Parasit - växt 179. Till. s. xi. Myrkulla 180. Parasollblomma 156. 160 178: Mysk 168. i PARNASSIA PALUSTRIS 172. Myskegräs 162. Patientiesyra Till. s. 1. Myskgräs 168. PENNINGÖRT 214. Myskin-yrtti 146. Pentaggadt blad 170. Mångskidade växter 200. Perichetium 215. Märrblomster 195. Peristomium 215. Märrmynta 188. Pernaruoho 1589. Möltagräs 189. Persikobrännvin 151. Mössor 167. Personat&e plante 192. 196. PHELLANDRIUM ÅQUATICUM 155. Phycei 191. N. Pied de boeuf 197. Pihlaja 145. Narcissus 202. Pihlava 145. NARDUS STRICTA 174. PILELADIG PiLÖRT 164. Naturkedja 197. Pimpinella dissecta 160. Nervös 135. PIMPINELLA SAXIFRAGA 160. Njursten 145. Pimpinell, hvitblommig 160. NYs-ACHILEA 207 Pipsvamp 197. Nysmedel 207. Pipsår 185. Näring (växternas) Till. s, vmr.| Plant - fysiologi Till. s. vu. Nässla- (etter-) 206. Plattlummer 175. Nödbröd 154. 162, 190- Plommon (gröna) 193. Till. s. — (gula) 193. Oo — (röda), 193. X PLOMMONTRÄD 193. gl ISA Öfroktsamhet 215: Plomupuu 193. Er Ogräs 204. 214 Pomace&e plante 145. 151. Oleraceie plante 161. Siden rig ÅNSFRINA 152. Olivfärg 170. RUNUS ÅVIUM 205. — €Cerasus 205. Olja 151. 155. 160. 1898. 193] — TS OR SA GEA 208. 214. TORRT ; Operculum. 215. -=- Insititia 193. Orchis Till. s. v. | — SPISOSA 151. Organer Till. s. vu. — sylvestris 151. Organiska kroppar Till. s. vi. | Punavina-mar ja 199. ÖRIGANUM VULGAEE 183. | Punch 163. 205. Orobanche maior 214. PYROLA UNIFLORA 176. 5 PR ECISTEER:; Pyrol Enblommig 176. Pyrus AUCUPARIA Päronslägtets kännetecken 145. Saarnenterva 175. Saarni 175, Safflor 145. Safringar Till. s. 1x R. Saftiga fjäll 172. Rachis 204. Saftiga växter 149. 153. Rakokiven-marja Till. s. utr. |Safve Till. s. 1x. Ranutaheinä 174. Sagittaria natans 164. Rebs 199. — -SACITTIFOLIA 164. Regler 185. Salep Till. s. v. Reine-claude 193. Till. s. 1v. [SAtix ViMINALIS 211; Rep 211—216. Saliat 157. 194. 208. Retmedel 203. Salsofi 146. RizsEs NIGRUM 169. Salt , alkaliskt, 191. RiBEs RUBRUM 199. Salter Till. s. x. Ringormsrot 214. Sambyggare 206. RUISKA 1703, Tall. Spår. Sammandragande 159. 175. Romerska Kamiller 207. 209. RBondukka 200, Sammansatta blommor 212. Rosen I61. 146. Rot (ätlig) 164. 212. Sand "Bil os. xI. Rozzen 1529. Sandrör 168. Rubus cesius 187. Till. s. Ill. |ISANDSTARR 154. 216. — CORYLIFOLIUS 187. Sarsaparilla germ:a 156. — fruticosus 187. Sankt Hans blommor 185: = ID AEUS IS Sau 203. RUMEX ÅCETOSA 190. I Savipuolen Juurj 209. == ÅA cUTLUS. IÖL Savuruoho 203. — ÅA QUATICUS 209. Saxifraga alba 153. — Nemolopathum 161: — 'GRANULATA 153. — Patientia Till. s. 1. — rubra 154. Ruampunk 151. Scabrida plante 206. Runcinatum folium 1350. Scabies senilis 159. Runstafvar 175. Scilla verna "Till. s. v. Rusgifvande 188. Scirheusa bröst 191. inusunruoho 152. ScirRrUs LACUSTRIS 150. RÅGLUSTA 204. Scorzonera hispanica 212. Röd färg 151. 190. Till. s.1.|Serobiculatum receptac. 145. Rödsot 163. 185. 190. 203./SEDUM ÅCRE 149. Pelle Se 1. — vermicul. 149. Rödt 151. 163.. 165. — minus 149. Röp VInpÄRsSBUSKE 199. |Semiflosculose plante 146. Röda plommon 93. HumMILIS 214. RÖNN 145. 157. Sem. Santon. 203. Röta 169. 190. Senticose plante 152. 154: Rötfebrar 1835. 181. Rötsår 175. 185. 190. 208.|Sepiarie planta 175. 209: SERRATULA TINCTORIA 170. Rötter (ätliga) 164. 212. SESSLER1A COFRULEA 210, Sessleri-slägtets kännetecken De 210. Saarnenpuy 175. Sian-juuri 212, REGISTER; 9 Siankärsänruoho 207, Sianmaltsa 154. Siestamma 169. Sil 150, Silfverört 152. Sorbus Aucuparia 145. Till. s. 1. Sotax 146. Spanska Kersbär 205. Spansk Skorsonér 212. Spansk Syra 190, Siliquose plante 158. 203. |Spanska Hugor 175. 214. Silkesmaskar 183. Simkuddar 150, Sirap 181, 153, 205, SISYMBRIUM SOPHIA 203, Sium ( bredbladig ) 178, SwM LATIFOLIUM 175. Skabb 151, 159, 161, Skakningar 185, Skifsvamp 179, Skillingfrö 214. Skinnberedning 21t, Skorsonér (låg) 214, Skrifbläck (gult) 200, — (svart) 151, Skroffler 191, Skäde 192, Skällgräs 169, Skärftrö 214, Skärpa lindrande 190, Sparisi-jurii 212. 213. Till. s. v. Sparris 146. Till. s. v. Sperrisört 213. Till. s. v. Spatelformiga blad 1438. Spatha 180. SPETSBLADIG SYRA 161. Spenat 147. SPiRARA FILIPENDULA 154. — ULMARIA 189. Spiritus 205. Spolmaskar 203. SPORRBLOMMA 195. Sprit 199. Squinancy-berries 169. Stagg 174. Stellate plante 201. Stenbräcka (knölig) 153. Stenfrö 177. Stenplågor 159. Stenriket Till. s. vi. Skörbjugg, 145. 155. 158, 161. |Stickande smak 173. 163, 183. 193. 1914. 209. Skörbjuggsartade 191, = "Sår Jad.usa Slake 191. Slapphet i tarmarna 152, Slem i bröstet 160, Slem i magen 160, Slemlösande 160, Sligefrö 165. Slinner 163, STILLFRÖ 9203. hårdheter |Stjernformige växter 201, Stolar 216. IStoppande 190. Stoppning 150. 180. 186. STOR KAÄLLMOSSA 215. STRAND-KELIDON 171. Till. s. n. Strandråg 168. Strangurie 145. 172. Strälbladiga växter 197 Stålgräs 174. SLOTTERÖRT 172, Till. s.n. |STÄKRA 155. Till. s. 1. Slynnor 163, Stängsel 191. SLÄNBUSKE I51, Till. s. 1v. v.' Stärkande medel 195. 211. Slånbärsvin 151, Slögde 145. 151, Smak 197. Smilax Sarsaparilla 156, Smörbär 201. Smör och bröd 208, Snickararbete 205, Somilla 154. Sophia Chirurgorum 203, Sopprötter 212, Stärkebär 151. Stårkelse=ämne 154. Till. s. 1. Stötar 185. Till. s. 1. Succulente plante 149. 153. Snuolaka 161. Suolakka 190. Snolaruoho 190. Svalvel Till. s. n. Svallerkål 147. Svampar (ätliga) 173. 197. OI Svarfvar-arbete 205, Svarta kersbär 205, Svarta reps 169, Svarta ribs 169, SVARTA VINBÄR 169, Svarthufvud 180, Svartmylla Till. s. x. Svart vinbärsbuske 169, Svemmel 204. Svenskt färggräs 170, Sveskon. 193, LuUlS: Svett 171, Svettdrifvande 160, Svin I9I, 212, Svin, att göda 145, 154, 157, Svinborst 174, Svindel 185, Svinblomster 212, Svinrot 212, Svintång 191, Sviskon 193. Till. s. 11. Svullnader 1735. Sydämen - vahvistus-yrti 195, Sylt 169, 187, Syltning 145, Symphytum offticinale Till. s. v. Syra (spetsbladig) i6rt, Syren 175, Syrliga bär 169. 137, Sockerbageri 175. Såll 150, Såpsjuderi 191. Sår 161, 175,2.03, 208. Till. s. 1. Sädesförvandling 204, Säf 130, Säflike växter 1980, Säfslägtets kännetecken 180. ER Taktäckning 150, Igt, 211, Tandkött (skadat) 149. 209. Tandvärk 188. 207. Tarmarnas slapphet 152, Taskgräs 214, Tasku-beinä 214, TILASP1 Å RVENSE OT4, CC Te HÖ LAY: Og AVOL LSD: 13: Ticka 167, Tjerp 209, Tjära 1753, | Rr GiISVER Tobak 162, TRAGOPOGON PRATENSE 146, Tranärter 166. Trastar 145, Trebening. 147, Tripetaloide&e plante 164, Tripinnatum fol, 155, Tritoner 200, Trädlök 214. Trädplantering 211. Trädskola Till. xu. Trädslag 193. Trädsvamp 167. Trägårdstulpan 202. Tahme Th sen: Tulipa Gesneriana 202: TULIPA SYLVESTRIS 202. Tulpan (vild) 202. Till. s.v: '"Tupnband;20r: Tunnor 216. Tvåhornade växter 176. Tvåkönade blom. 1639. Tysk pil 211. Tyska slån 193. Tyskt vide 211. Tåg 210: TÄNG(86: Tåtel 198. Tädynruoho 159. Tänder lossnade 1990: Törstslåckande 199. U. Udda parbladiga 178. Ultbhär rör. Urin, blodig 165. 183. — -drifvande 158. 163. 196: 219. — stinkande 213: UrTiIcA URENS 206. Utslag 151. — kroniskt 196. Utslags sjukdomar 161. 16g. 189. Uttömningar (starka) 152. Vv. Vaarama 181. Vaccinium MYRTILLUS 163; Vajvajsenvilla 180. REGISTER: ed Vannenruoho 160: Växternas hud Trzll. s. 18: Vatten, att gifva hallonsmak| — lifstid Till. s. vur. 181. — merg Till. s. 1x. Vattenfenkol 155. — näring Till. s. vnrs Vattensot 161: — retlighet Till. s. Vili VATTENSYRA 209: — sömn Trill. s. VII. Vattning Till. s. x. Växtjord Till. s. x. Vatukka 181. Växtriket Till. s. vil. Ved (hård) 157. Till. s. 1x. Vegetable AEthiops 191. Venerisk sjukdom 156. 171 VERBENA ÖFFICINALIS. 182 VERONICA ÖFFICINALIS 159. Verticillate plante 162. 183 Ylle, att färga brunt 185, EN alk 0508. Vekar 180. Y. | EF födt 151. I50, Viar 166. Vicra CRACCA I66. Ph — multiflora 166. — tenuifolia 166: Zerre 163, Vidjor 211.. ZOSTERA MARINA 186, Viholainen 206. VILD MEJRAM 183. o Vild pesar 192. A. Vild Ringblomma 185. p WVinp TULPAN 202. Till. s. v. J|Äsknäte 195. Viluruoho 149. | Vin (att göra) 163. 169. 151, JAN 187. 199. 205. Vinbär 169. 199: Vinbärsbuske röd 169: — svart 169. Vinbärsvatten 169. Ä A US ESs IIS Vin (skämdt) att förbättra RE RIAL Äggplommon 193, Till. s. 1v: ÅNGBORST 174, ÄNGSALSOFI 146. i ÄNGSYRA 190, Violett färg 163. Ä I E ÅNGSULL 180, Vårbrodden ratas af kreatu-|irbara rötter 164. ren 168, 2 Ätlig kosvamp 173, Vårfrossa 183. EA ilska 197. Väderlek 191. Attika 181. 127. 199: Väggar 191. Vägglöss 155. 3 Värkstillande 192, OQO. Vater Lol] s. IX. k Växternas afsöndringar Till. |lÖgonsjukdomar 175, 182, 193, SIKVIL ÖL 151. 181. 183. — fortplantning Till. s. vi. |Orter (Herbe) Till. s. 1z: Växternas frö Tzill. s. Vu SLuTtT på TREDJE BANDET. — SY ESR RÄTTELSER, i Tredje Bandet af Svensk Botanik; — 161 — 2 — — =— sista raden tillägges: c. gren med frö, — 162 — I — 25 — står blommor 1. blomstren. — 171 — 2 — 24 — sjukdomen föreslagna; läs: i sjukdomen , af växtriket föreslagne. 24 — svampaktigt ämne 1. smuts hvitt svafnpaktigt ämne. | | | — = ——— 3 — Mjödärt 1. Mjödört. — 1890 — I — 31 — kommit 1. kommit på. — 10E — 2 — 50 — maa 1. man. — 25 — I — 27 — koniskt 1. konisk; Till. s. 1. rad. 24 står kukonmata 1. kukonmarjaä. — — xv.— 29 — disÖrebed 1. described. Registret. Vid Brås-staArr borttages Till. ss. 101. och tillägges vid Blåsfukus 191. Vid Gummi borttages: arabicum. Framför Brun färg tillägges Bruneller 193: MT 5 00280